Prop. 1981/82:141

Prop.
1981/82:141

Regeringens proposition

1981/82:141

om
ändring i lagstiftningen om kriminalvård i anstalt m. m.;

beslutad
den 4 mars 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringen vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL
AXEL PETRI

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås ändringar i lagen (1974:205) om kriminalvård i anstalt
med syfte att öka möjligheterna att komma till rätta med narkoUka-missbmk och
brottslighet från de dömdas sida under anstaltstiden.

Vissa
av de förslagna lagändringarna syftar till att öka möjligheterna fill särbehandling
av särskilt brottsbenägna långtidsdömda. De bestämmelser som nu finns om detta
skärps och stramas upp i flera hänseenden. Innebörden blir att den som har
dömts till fängelse i lägst tvä år i princip skall placeras i sluten
riksanstalt, om det med hänsyn till arten av hans brottslighet eller annars
kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta en brottslig verksamhet
av allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats. Vid
bedömningen skall särskilt beaktas om straffet avser grov
narkotikabrottslighet. Den ifrågavarande kategorin av dömda skall företrädesvis
placeras på sådana slutna riksanstalter som är särskilt lämpade att fillgodose
kraven på hög säkerhet. För sådana intagna som nu avses skall också gälla
särskilda restrikfioner i fråga om permissioner och andra former av vistelse utanför
anstalt. För att det särskilda behovet av kontroll och behandling beträffande
denna gmpp bättre skall kunna tillgodoses föreslås att mindre
bostadsavdelningar på vissa slutna riksanstalter successivt inrättas.

Beträffande intagna i allmänhet föreslås skärpta regler om granskning
av brev och andra försändelser, skärpningar i kontrollen vad avser telefonsamtal
och mottagande av besök samt en bestämmelse som ger möjlighet att ta hand om
pengar som de intagna har i strid mot gällande regler. Möjligheterna att företa
kroppsvisitation och kroppsbesiktning utökas. 1 Riksdagen 1981/82. I saml.
Nr 141

Prop. 1981/82:141 2

I
lagen införs också en bestämmelse om skyldighet för intagen att lämna alkoholutandningsprov
för kontroll av om han är påverkad av alkohol. Urinprovskontrollen
effektiviseras. Permissioner och andra former av vistelse utom anstalt skall
kunna vägras vid narkotikamissbmk eller vägran att underkasta sig
urinprovskontroll frän den intagnes sida.

I
lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om vård av unga och i lagen (1981:1243) om vård av missbmkare
i vissa fall införs bestämmelser om ytlig kroppsbesiktning.

I
propositionen föreslås sluthgen att maximistraffet för brottet övergrepp i
rättssak enligt 17 kap. 10 § brottsbalken höjs från två fill fyra år. Åtgärden
skall ses mot bakgmnd av den oroande utveckling som det innebär att vittnen och
tilltalade i bl.a. mål om narkotikabrott av allt att döma ibland inte vågar
tala fritt av fmktan för lagstridiga repressalier.

Ändringen
i brottsbalken föreslås träda i kraft den I juli 1982 och övriga lagändringar
den 1 oktober 1982.

Prop. 1981/82:141 3

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt

Härigenom föreskrivs aft 6, 7, 11, 14, 26-30, 32, 34, 42,
52 a-52 d och 63 §§ lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§' Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstalter och
riksanstalter skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande.

Den som undergår fängelse i högst ett år skall företrädesvis
vara placerad i lokalanstalt.

Den som undergår fängelse i mer än ett år placeras
företrädesvis i riksanstalt. När så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av
frigivning, får den intagne överföras till lokalanstalt.

Placering i sluten anstalt enligt 7§ tredje stycket skall,
om inte annat föranleds av synnerliga skäl, ske i riksanstalt och därvid
företrädesvis i sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är särskilt lämpad
att tillgodose kraven på hög säkerhet.

1 f Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna
anstalter iakttages följande.

Intagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan
placering är påkallad med hänsyn fill föreliggande.fara för att han avviker
eller eljest av säke.--hetsskäl eller med hänsyn fill att möjlighet bör beredas
honom fill sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild
behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt.

Den som dömts till fängelse i Den som har dömts till fängelse i

lägst två år skall placeras i sluten lägst tvä år skall placeras i sluten

anstalt, om det med hänsyn till att anstalt, om det med hänsyn fill ar-

han saknar fast anknytning till riket ten av hans brottslighet eller annars

eller till arten av hans brottslighet kan befaras att han är särskilt benä-

eller eljest kan befaras att han är gen att fortsätta en brottslig verk

särskilt benägen att avvika och fort- samhet av allvariig karaktär innan

sätta en brottslig verksamhet av verkställigheten i anstalt har avslu-

sä/-5Å:/7/allvarlig karaktär. Varf 5om täts. Vid bedömningen skall sär-

sagts nu gäller dock ej om annan skilt beaktas, om straffet avser

placering kräves för en ändamåls- grovt narkotikabrott eller grov

enlig förberedelse av förestående varusmuggling av narkotika.

' Senaste lydelse 1981:213. Senaste lydelse 1981:213.

Prop,
1981/82:141

Föreslagen
lydelse

Nuvarande lydelse

frigivning eller eljest synnerliga

skäl
föreligger för placering i öppen

anstalt.

Tredje stycket gäller ej, om annan placering krävs för en
ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller annars synnerliga
skäl föreligger för placering i öppen anstalt.

11 § För
att underlätta anpassningen i samhället kan den som är intagen i lokalanstalt
medges att under arbetsfid utföra arbete eller deltaga i undervisning,
utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom anstalten. Vid
anstalt som nu sagts bör särskilda åtgärder vidtagas för att främja verksamhet
av detta slag.

Medgivande
som avses i första stycket kan lämnas även den som är intagen i riksanstalt, om
särskilda skäl föreligger.

Medgivande
som avses i första stycket kan lämnas även den som är intagen i riksanstalt, om
särskilda skäl föreligger. Vad som har sagts nu gäller dock inte en intagen
som avses i 7§ tredje stycket och som är placerad i sluten riksanstalt.

14 §

Intagen skall beredas tillfälle till lämplig frifidssysselsättnirg.
Han bör uppmuntras att ägna sig åt egna intressen som kan bidra till hans
utveckling. 1 den utsträckning det lämpligen kan ske bör han få möjligheter
att genom tidningar, radio och television följa vad som händer i omvärlden.
Hans behov av förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.

Om det lämpligen kan ske, bör intagen beredas tillfälle
att utom anstalten på fritid deltaga i sådan föreningsverksamhet eller annan
liknande verksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen i samhället.
Därvid kan föreskrivas att den intagne skall stå under tillsyn.

Andra stycket gäller ej en intagen som avses i 7§ tredje
stycket och som är placerad i sluten riksanstalt.

26 §

Annat
brev till eller från Intagen än sådant som avses i 25 § får med iakttagande av
vad i andra stycket föreskrives granskas, om det är påkallat av säkerhetsskäl.

Brev får granskas, om det finns anledning antaga att det
innehåller otillåtet föremål. Vidare får brev granskas stickprovsvis. I sluten
an-

Brev eller andra försändelser till eller från den som är
intagen i sluten riksanstalt skall granskas för undersökning av om de
innehåller

Prop.
1981/82:141

Nuvarande lydelse

statt får brev dessutom granskas, om det är nödvändigt med
hänsyn till den intagnes särskilda förhållanden.

Föreslagen lydelse

något otillåtet föremål. Finns det anledning anta att en
försändelse innehåller ett sådant föremål, får granskning i detta syfte ske
även av en försändelse till eller från den som är intagen i annan anstalt, om
det är påkallat av säkerhetsskäl.

Beträffande
den som är intagen på specialavdelning, skall granskningen av brev eller andra
försändelser även syfta till att undersöka om de innehåller något meddelande
om planläggning av brottslig verksamhet, avvikande eller något annat liknande
förfarande. När det är påkallat av säkerhetsskäl, får granskning i detta syfte
även ske stickprovsvis beträffande intagna i allmänhet samt, beträffande den
som är intagen i sluten anstalt, om det är nödvändigt med hänsyn till hans
särskilda förhållanden.

Första och andra styckena gäller ej sådant brev mellan
intagen och svensk myndighet eller advokat som enligt 25 § skall vidarebefordras
utan granskning.

Granskning av brev får ej vara mer ingående än som är
nödvändigt med hänsyn till granskningens syfte.

Vid öppning av brev bör den intagne vara närvarande, om
det lämpligen kan ske.

Brev som granskats får kvarhål-las, om det är påkallat av
säkerhetsskäl. Den intagne skall i så fall genast underrättas därom. Är det
fråga om ett ankommande brev skall den intagne i den utsträckning det
lämpligen kan ske få del av innehållet. Kvarhållet brev skall utlämnas till
den intagne så snart ske kan och senast när antaltsvården upphör, om ej
särskilda skäl talar däremot.

Granskning av brev eller andra försändelser får ej vara
mer ingående än som är nödvändigt med hänsyn till granskningens syfte.

Vid öppning av brev eller andra jörsändelser bör den
intagne vara närvarande, om det lämpligen kan ske.

Brev eller andra försändelser som granskats får kvarhållas,
om det är påkallat av säkerhetsskäl. Den intagne skall i så fall genast underättas
därom. Är det fråga om ankommande jörsändelser, skall den intagne i den
utsträckning det lämpligen kan ske få kännedom om innehållet. En kvarhållen
försändelse skall utlämnas till den intagne så snart det kan ske och senast
när anstaltsvården upphör, om ej särskilda skäl talar däremot.

Kartong: S. 5, ändringen avser andra stycket i 26 §
högerspalten

Prop.
1981/82:141 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 §

Vad i 25-27 §§ är föreskrivet om brev gäller även annat
skriftligt meddelande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande intagen
gäller även sammanslutning av intagna.

För psykiatrisk avdelning gäller / För psykiatrisk avdelning gäller

j/ä//er/ör
25-27 §§ i tillämpliga de- utöver 25-27 §§ i tillämpliga delar

lar
bestämmelserna i 15 § lagen bestämmelserna
i 15 § lagen

(1966:
293) om beredande av sluten (1966: 293)
om beredande av sluten

psykiatrisk
vård i vissa fall. Brev psykiatrisk vård i vissa fall. Brev

från
intagen till svensk myndighet från intagen
till annan svensk myn-

eller
advokat skall dock alltid dighet än
postverket eller till advo-

vidarebefodras utan granskning. kat skall dock alltid vidarebeford

ras utan granskning.

29 §

Intagen får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen
kan ske. Han får ej mottaga besök som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten
eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest vara. till
skada för honom eller annan.

Till underlag för bedömningen av om den som är intagen i sluten
riksanstalt skall i ett särskilt fall fä ta emot besök skall i förväg undersökas
om den besökande liar dömts eller är misstänkt för allvarlig brottslig
verksamhet. I den utsträckning det behövs och lämpligen kan ske skall
upplysningarock-så inhämtas om hans personliga förhållanden.i övrigt. Vad som
har sagts nu gäller ej, i den mån det är uppenbart obehövligt på grund av att
den besökande är känd eller av annat skäl.

Till underlag jör bedömningen av om den som är intagen i
annan anstalt än sluten riksanstalt skall i ett särskilt fall få ta emot besök
får en sådan kontroll som avses i andra stycket göras i den mån det är påkallat
av säkerhetsskäl.

Tjänsteman vid anstalten skall vara närvarande vid besök,
om det är påkallat med hänsyn till säkerheten. Vid besök av advokat som
biträder den intagne i rättslig angelägenhet får tjänsteman närvara endast om
advokaten eller den intagne begär det.

Som villkor för besök kan av sä- Som villkor för bsök kan av sä-

kerhetsskäl föreskrivas att den be- kerhetsskäl
föreskrivas av.t den besökande underkastar sig kroppsvi- sökande underkastar
sig kroppsvisitation eller medger undersökning sitation eller ytlig
kroppsbesiktning av väska, kasse eller annat dylikt eller medger
undersökning av väs-

Prop.
1981/82:141

Nuvarande lydelse

som han vill medföra vid besöket.

Föreslagen lydelse

ka, kasse eller annat dyhkt som han vill medföra vid
besöket.

Telefonsamtal
mellan intagen och person utom anstalten får äga mm i den utsträckning det
lämpligen kan ske. Den intagne kan förvägras telefonsamtal som är ägnat att
äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i
samhället eller eljest vara till skada för honom eller annan.

Telefonsamtal mellan intagna och personer utom anstalten
får äga mm i den utsträckning det lämpU-gen kan ske. En intagen kan förvägras
telefonsamtal som är ägnat att äventyra säkerheten i anstahen eller som kan
motverka hans anpassning i samhället eller annars vara till skada för honom
eller någon annan. Beträffande den som den intagne önskar samtala med kan sådan
kontroll som avses i 29 § andra stycket göras i den mån det anses behövligt.

Om det är påkallat med hänsyn till säkerheten, skall
tjänsteman på lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal. Avlyssning får äga rum
endast med den intagnes vetskap. Telefonsamtal med advokat som biträder den intagne
i rättslig angelägenhet får icke avlyssnas utan den intagnes medgivande.

32
§

För att
underlätta anpassningen i samhället kan intagen beviljas tillstånd att lämna
anstalten för viss kort tid (korttidspermission), om ej påtaglig fara för
fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbmk föreligger.
Korttidspermission får också ges, om annan särskild anledning föreligger
därtill.

Intagen som avses i 7 § tredje stycket och på skäl som där
anges är placerad i sluten anstalt får beviljas korttidspermission endast om
synnerliga skäl föreligger därtill.

För att
underlätta anpassningen i samhället kan intagen beviljas fillstånd att lämna
anstalten för viss kort tid (korttidspermission), om ej påtaglig fara för
fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat missbmk föreligger.
Vid bedömningen skall särskilt beaktas om den intagne har nyttjat eller förfarit
olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna
urinprov enligt 52 d §.

Korttidspermission får också ges, om annan särskild
anledning föreligger än som anges i första stycket.

En intagen som avses i 7 § tredje stycket och som är
placerad i sluten riksanstalt får ej beviljas korttidspermission med stöd av
första stycket och får i övrigt beviljas sådan permission endast om synnerliga
skäl föreliger därtill.

' Senaste lydelse 1978:901.

Prop.
1981/82:141

Nuvarande lydelse

För korttidspermission får ställas de villkor som kan
anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.
Är noggrann tillsyn behövlig, kan föreskrivas att den intagne under permissionen
skall vara ställd under bevakning.

Föreslagen lydelse

För korttidspermission får ställas de villkor som kan anses
erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är
noggrann tillsyn behövlig, kan föreskrivas att den intagne under permissionen
skall vara ställd under bevakning. Intagna som avses i tredje stycket skall
vara ställda under bevakning, om inte annat krävs för en ändamålsenlig
förberedelse av förestående placering i öppen anstalt eller eljest påkallas av
.'synnerliga skäl.

34 §

Kan intagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för
särskilda åtgärder som kan antagas underlätta hans anpassning i samhället, kan
medgivande att för sådant ändamål vistas utanför anstalten lämnas honom under
lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. För vistelsen skall ställas de
villkor som kan anses erforderliga.

Första stycket gäller ej en intagen som avses i 7 §
tredje stycket och som är placerad i sluten riksanstalt.

42 §

Vid transpoit
av intagen skall såvitt möjligt tillses att han ej utsattes för obehörigas
uppmärksamhet.

Om det är
nödvändigt av säkerhetsskäl, får den intagne vid transport beläggas med fängsel.

Om det är
nödvändigt av säkerhetsskäl, får den intagne vid transport eller annars under
vistelse utom anstalten beläggas med fängsel.

Kan befaras att transport medför skada för den intagnes
hälsa, skall läkares medgivande fill transporten inhämtas.

52 a §"

Om
det inte är uppenbart obehövligt, skall den som intages ii kriminalvårdsanstalt
vid ankomsten till anstalten kroppsvisiteras för eftersökande av föremål som
han enligt vad som följer av denna lag ej får inneha.

I övrigt
får intagen kroppsvisiteras för eftersökande av föremål som nyss sagts endast
när

1.
anledning förekommer att sådant föremål skall anträffas på honom,

I övrigt
får en intagen kroppsvisiteras för eftersökande av föremål som nyss sagts när

1.
anledning förekommer att sådant föremål skall anträffas på honom,

" Senaste lydelse 1978:901.

Prop.
1981/82:141

Nuvarande lydelse

2.
det sker i
anslutning till större undersökning som av säkerhetsskäl görs av utrymmen
inom anstalten och den intagne har eller har haft särskild anknytning till
utrymme som berörs av undersökningen,

3.
den intagne
skall mottaga eller har haft obevakat besök, eller

4.
den intagne
efter vistelse utanför anstalten kommer åter till denna.

Föreslagen lydelse

2.
det sker
stickprovsvis eller också i anslutning fill större undersökning som av
säkerhetsskäl görs av utrymmen inom anstalten och den intagne har eller har
haft särskild anknytning till utrymme som berörs av undersökningen,

3.
den intagne
skall mottaga eller har haft obevakat besök, eller

4.
den intagne
efter vistelse utanför anstalten kommer åter till denna.

Om det inte är uppenbart obehövligt, skall den som är
intagen i sluten riksanstalt kroppsvisiteras då han har haft besök som avses i
andra stycket 3 samt i fall som anges i andra styckel 4.

Vad som har sagts i andra stycket utgör ej hinder mot att
i annat fall företages sådan ytlig kroppsvisitation som bedömes nödvändig av
säkerhetsskäl och som endast avser eftersökande av vapen eller annat farligt
föremål.

52 b §
Intagen får kroppsbesiktigas när anledning förekommer att föremål som han
enligt vad som följer av denna lag ej får inneha skall anträffas på honom.

Den som
är intagen i sluten anstaltfår kroppsbesiktigas även ifall sotnavses i52a §
andrastycket 2— 4, om det är oundgängligen påkallat av hänsyn till ordningen
och säkerheten i anstalten. Närmare föreskrifter härom meddelas av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer.

Utöver
vad som följer av första stycket får kroppsbesiktning i den mån det anses
påkallat företas ifall som avses i 52 a § första stycket och andra stycket 2-4.
I fråga om den som inte är intagen i sluten riksanstalt gäller detta dock bara
ytlig kroppsbesiktning.

52c §* Kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med
åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttagas.
Om möjligt skall vittne närvara.

Annan kroppsvisitation
än som avses i 52 a § tredje stycket eller kroppsbesiktning får, när åtgärden
gäller kvinna, ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller
legitimerad sjuksköterska.

Annan kroppsvisitation
än som avses i 52 a § fiärde stycket eller kroppsbesiktning får, när åtgärden
gäller kvinna, ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller
legifimerad sjuksköterska.

' Senaste lydelse 1978:901. Senaste lydelse 1978:901.

Prop.
1981/82:141 10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Föremål, som anträffas vid kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning och som intagen enligt vad som följer av denna lag ej får
inneha, skall omhändertagas och förvaras för hans räkning, såvitt ej annat är
särskilt föreskrivet.

52 d §'

En intagen får föreläggas att En intagen är skyldig att på an-

lämna urinprov för kontroll av hu- maning lämna urinprov
för kontroll

mvida han är påverkad av narko- av humvida han är påverkad av

tika. narkotika samt utandningsprov för

kontroll av huruvida han är påverkad av alkohol, om inte
annat föranleds av medicinska eller liknande skäl.

63 §

Alkoholhaltiga drycker eller andra bemsningsmedel, som
påträffas hos eller ankommer fill intagen eller medföres av den som skall
intagas i kriminalvårdsanstalt får omhändertagas. Med omhändertagen egendom
skall förfaras på sätt föreskrives i 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.

Vad som sägs i första stycket gäller i tillämpliga delar
även alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som utan att känd äj;are
finns påträffas inom anstalt.

Bestämmelserna i första och andra styckena får tillämpas
även i fråga om injektionsspmta eller kanyl som kan användas för insprutning i
människokroppen.

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen
egendom, tillfaller kronan.

Pengar, som påträffas hos eller ankommer till en intagen i
strid med vad som är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha pengar,
skall omhändertas, om det inte är uppenbart obilligt. Omhändertagna pengar
skall genom styresmannens försorg göras räntebärande men får ej disponeras av
den intagne förrän vid anstaltsvårdens slut, om det inte föreligger särskilda
skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1982.

' Senaste lydelse 1980:930.

Prop. 1981/82:141 11

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m. fl.

Härigenom
föreskrivs att 2 och 2b §§ lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

2 § '

Om det
inte är uppenbart obehövligt, skall häktad senast vid ankomsten till förvaringslokalen
kroppsvisiteras för eftersökande av föremål som han enligt vad som följer av
denna lag ej får inneha.

I övrigt
får häktad kroppsvisiteras för eftersökande av föremål som nyss sagts endast
när 1. anledning förekommer att sådant föremål skall anträffas på honom,

2.
det sker i
anslutning till större undersökning som av säkerhetsskäl görs av utrymmen inom förvaringslokalen
och den häktade har eller har haft särskild anknytning till utrymme som berörs
av undersökningen,

3. den häktade skall mottaga eller
har haft obevakat besök, eller

4.
den häktade
efter vistelse utanför förvaringslokalen kommer åter till denna.

1 övrigt
får häktad kroppsvisiteras för eftersökande av föremål som nyss sagts när

1.
anledning förekommer
att sådant föremål skall anträffas på honom,

2.
det sker
stickprovsvis eller också i anslutning till större undersökning som av
säkerhetsskäl görs av utrymmen inom förvaringslokalen och den häktade har
eller har haft särskild anknytning till utrymme som berörs av undersökningen,

3.
den häktade
skall mottaga eller har haft obevakat besök, eller

4.
den häktade
efter vistelse utanför förvaringslokalen kommer åter till denna.

Vad som har sagts i andra stycket utgör ej hinder mot att
i annat fall företages sådan ytlig kroppsvisitation som bedömes nödvändig av
säkerhetsskäl och som endast avser eftersökande av vapen eller annat farligt
föremål.

2 a§-

Häktad
får kroppsbesiktigas när anledning förekommer att föremål som han enligt vad
som följer av denna lag ej får inneha skall anträffas på honom.

Om det är oungängligen påkallat av hänsyn till ordningen
och säkerheten inom förvaringslokalen, får häktad kroppsbesiktigas även ifall
som avses i 2 § andra stycket 2-4.

I den
mån del anses påkallat får även kroppsbesiktning företas i de fall som avses i
2 § första och andra styckena.

Denna lag träder i kraft den I oktober 1982.

' Senaste lydelse 1978:903. Senaste lydelse 1978:903.

Prop. 1981/82:141 3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs att 14 och 23 §§ lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av unga skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 § Den för vilken bestämmelserna i 13 § gäller får inte
inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, injektionssprutor
eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller något
annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påiräifas
sådan egendom hos den unge, får den omhändertas.

Den unge får kroppsvisiteras när Om det anses påkalla!, får den

han kommer till hemmet för kon- unge kroppsvisiteras eller
ytligt

troll att han inte bär på sig något kroppsbesiktigas, när han kommer

som han inte fär inneha där. Det- till hemmet, för kontroll att han inte

samma gäller om det under vistel- bär pä sig något som han inte får

sen i hemmet uppkommer misstan- inneha där. Detsamma gäller om

ke att sådan egendom skall påträf- det under vistelsen i hemmet upp-

fas hos honom. kommer misstanke att sådan egen-

dom skall påträffas hos honom.

Vid visitering skall iakttas all den Kroppsvisitation och ytlig

hänsyn som omständigheterna kroppsbesiktning får inte
göras mer

medger. Om möjligt skall ett vittne ingående än vad ändamålet med

närvara. åtgärden kräver. All den hänsyn

som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt
skall ett vittne närvara.

23 §

Vid handläggning i kammarrätt Vid
handläggning i kammarrätt

av mål enligt denna lag skall nämn- av andra mål enligt
denna lag än

demän ingå i rätten. mål om omedelbart omhänderta-

gande skall nämndemän ingå i rätten.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 23 §. fyra veckor
efter den dag då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk
författningssamling, och i övrigt den I oktober 1982.

Prop. 1981/82:141 13

4
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom
föreskrivs att 17 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

17
§ Den som är omhändertagen eller intagen för vård med stöd av denna lag i ett
sådant hem som avses i 11 §, får inte inneha alkoholhaltiga drycker eller andra
bemsningsmedel, injekfionssprutor eller kanyler eller något annat som kan vara
till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom får den
omhändertas.

Den
som är omhändertagen eller Om det anses påkallat får den

intagen
för vård får kroppsvisi- som är omhändertagen eller intagen

teras, när han kommer fill hemmet, för vård kroppsvisiteras eller ytligt

för kontroll av att han inte bär på kroppsbesiktigas, när han kommer

sig något som han inte får inneha till hemmet, för kontroll av att han

där. Detsamma gäller om det under inte bär på sig något som han inte

vistelsen i hemmet uppkommer får inneha där. Detsamma gäller om

misstanke att sådan egendom skall det under vistelsen i hemmet upp-

påträffas hos honom. kommer misstanke att sådan egen-

dom
skall påträffas hos honom.

Vid visitering skall iakttas all den Kroppsvisitation
och ytlig

hänsyn
som omständigheterna kroppsbesiktning får inte göras mer

medger. Om möjligt skall ett vittne ingående än vad ändamålet med

närvara. åtgärden kräver. All den hänsyn

som
omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.

Bestämmelserna
i första-tredje styckena skall gälla för alla som vårdas vid ett sådant hem som
avses i 11 §, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla
ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
socialstyrelsen medger det.

Denna
lag träder i kraft den 1 oktober 1982.

5
Förslag till

Lag
om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs
att 17 kap. 10 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 17 kap.
10 §

Den som med våld eller hot
om våld angriper någon för det han hos domstol eller annan myndighet gjort
anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit utsaga
eller för att hindra honom från sådan åtgärd, dömes för övergrepp i rättssak
till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om man med annan
gärning som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om sådan
gärning angriper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit
utsaga vid förhör hos myndighet eller för att hindra honom från att avgiva
sådan utsaga.

Den som med våld eller hot
om våld angriper någon för det han hos domstol eller annan myndighet gjort
anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit utsaga
eller för att hindra honom från sådan åtgärd, döms för övergrepp i rättssak
till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om man med annan
gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om sådan
gärning angrijper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit
utsaga vid förhör hos myndighet eller för att hindra honom från att avgiva
sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms
till fängelse i högst fyra år.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Prop.
1981/82:141 15

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-02-18

Närvarande:
statsrådet Ullsten ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling,
Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt,
Tilländer, Ahriand, Molin

Föredragande:
statsrådet Petri

Lagrådsremiss
om ändring i lagen (1974:205) om kriminalvård i anstalt m.m.

1
Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet
i mars 1980 en särskild utredare för att undersöka vissa frågor rörande
permissioner från kriminalvårdsanstalter m. m.' Utredaren antog namnet
permissionsutredningen (Ju 1980:03).

Utredningen
avlämnade i augusti 1981 betänkandet (Ds Ju 1981:14) Straffverkställighet för
vissa långfidsdömda m. m. Betänkandet innehåller förslag till särskilda
bestämmelser om straffverkställighet för vissa intagna som dömts fill
långvariga frihetsstraff samt en skärpning av en del av de regler som för
intagna i allmänhet gäller i fråga om kontakt med yttervärlden. Förslagen
syftar till att motverka narkotikaproblemen i kriminalvårdsanstalterna och
annan brottslighet från de intagnas sida under verk-ställighetsfiden. En
sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 1.

Betänkandet
har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protkollet
som bilaga 2.

Ett
annat problem med anknytning främst till lagföring för grov narkofi-kabrottslighet
är att det i en som det förefaller ökande utsträckning har förekommit att
vittnen och tilltalade inte velat tala fritt under förhören. Det kan på goda gmnder
antas att orsaken i en del fall har varit fmktan för lagstridiga repressalier
av olika slag. Med sikte på detta problem avser jag i enlighet med vad som har
förutskickats i budgetpropositionen (prop. 1981/ 82: 100 bil. 5 s. 34) att ta
upp frågan om en straffhöjning för brottet övergrepp i rättssak.

'
Lagmannen Johan Leche.

Jag
kommer också aft ta upp dels en skrivelse från kriminalvårdsstyrelsen angående
alkoholutandningsprov på intagna i kriminalvårdsanstalt, dels en skrivelse från
socialstyrelsen om vissa frågor rörande kroppsbesiktning.

2
Straffverkställighet för vissa långtidsdömda m. m.

2.1
Gällande ordning i korthet

Bestämmelser
om hur kriminalvården i anstalt skall anordnas finns i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt (KvaL) och i kimgörelsen (1974:248) med vissa
föreskrifter rörande tillämpningen av KvaL (KvaLK). För den närmare
tillämpningen av bestämmelserna har kriminalvårdsstyrelsen meddelat
föreskrifter och anvisningar.

Inom
anstaltsväsendet finns riksanstalter och lokalanstalter. Riksanstalt,
lokalanstalt eller avdelning av anstalt kan vara antingen öppen eller sluten.
Dessutom finns s.k. specialavdelningar, dvs. slutna avdelningar med särskild
övervakning och begränsad gemensamhet mellan de intagna.

Principema
för placering av de dömda finns i 6, 7 och 20 a §§ KvaL. Vid valet mellan riks-
och lokalanstalt är huvudregeln att den som undergår fängelse i högst ett år
placeras i lokalanstalt och den som undergiir fängelse för längre tid i
riksanstalt. Personer som från början placeras i nksanstalt skall emellertid
kunna föras över till lokalanstalt när det behövs för en ändamålsenlig
förberedelse av frigivningen.

Vid
valet mellan öppen och sluten anstalt gäller att den intagne skall placeras i
öppen anstalt, om inte annan placering är påkallad med hänsyn till rymningsfara
eller andra säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom
till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild
behandling som inte lämpligen kan anordnas i öppen anstalt.

För
vissa intagna som dömts till fängelse i lägst två år finns emellertid en särskild
regel i 7 § tredje stycket KvaL. En sådan intagen - i den praktiska verksamheten
ofta kallad "7:3-a" - skall placeras i sluten anstalt, om det med
hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller fill arten av hans
brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att avvika
och fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. Undantag
gäller om annan placering krävs för en ändamålsenlig förberedelse av
förestående frigivning eller eljest synnerliga skäl föreligger för placering i
öppen anstalt.

Om
den som på grund av bestämmelsen i 7 § tredje stycket är placerad i sluten anstah
dessutom på grund av rymningsfara måste hållas avskild från andra intagna får
han, om avskildheten kan antas behöva bestå för en längre tid, placeras pä en
specialavdelning. En intagen får också placeras på specialavdelning, om det
finns särskild anledning anta att det är påkallat

Prop. 1981/82:141 17

för
att hindra honom från brottslig verksamhet av allvarligt slag under vistelsen i
anstalt. Ett beslut om placering på en specialavdelning skall prövas om så ofta
det finns anledning till det, dock minst en gång i månaden.

Lagen
om kriminalvård i anstalt innehåller också bestämmelser om olika typer av
vistelse utanför anstalt som kan medges en intagen, såsom frigång (11§),
deltagande i föreningsverksamhet o.d. (14§), korttidspermission (32 §) och
vistelse utanför anstalt för särskilda åtgärder (34 §).

I
lagen regleras också den intagnes rätfigheter under anstaltsvistelsen. Den
intagne får - i den utsträckning det kan ske utan olägenhet - inneha personliga
tillhörigheter, samt skaffa sig eller motta böcker, fidskrifter, tidningar och
annat som kan bereda honom sysselsättning under fritid. I övrigt får han inneha
pengar och skaffa sig eller motta varor eller annat enligt särskilda
bestämmelser. Om det är påkallat för att hindra att otillåtna varor förs in i
anstalt, får föreskrivas att den intagne inte utan särskilt medgivande får
motta försändelse av annat slag än brev eller annan skriftlig handling (24 §).
Särskilda regler finns om granskning av brev, besök och telefonsamtal (25-27
och 30§§). Lagen innehåller också bestämmelser om kroppsvisitation och
kroppsbesiktning för eftersökande av föremål som den intagne inte får inneha
(52 a-c §§). För kontroll av humvida en intagen är påverkad av narkotika får
den intagne föreläggas att lämna urinprov (52 d§).

2.2
Permissionsutredningens förslag

Utredningen
baserar sitt förslag bl.a. på en kartläggning av praxis hos kriminalvårdens
organ i olika hänseenden samt på genomgång av vissa behandlingsjournaler.
Utredningen har också genom besök och överläggningar på
kriminalvårdsanstalterna sökt göra sig underrättad om förhållandena.

Utredningen
anger att dess undersökningar har gett vid handen att de långtidsdömda i icke
obetydlig omfattning missköter sig på olika sätt under straffverkställigheten. Misskötsamheten
består i stor utsträckning av nya brott, i några fall av mycket allvarliga
brott. Användning av och handel med narkotika på anstaltema förekommer också
enligt utredningens uppfattning i oacceptabel omfattning. Rörande de närmare
förhållandena framgår av utredningens redovisning bl. a. att sådana i
undersökningsmaterialet ingående intagna som från början placerats på någon
annan anstalt än sluten riksanstalt hade den bästa skötsamheten på själva
anstalten. De misskötte emellertid sina utevistelser i nästan samma
utsträckning som de som från början placerats på sluten riksanstalt men inte varit
"7:3-förklara-de". De intagna som klassificerats som "7:3-or"
skötte sina utevistelser -i den mån sådana hade beviljats dem — bättre än
övriga grupper. De skötte sig obetydligt sämre på anstalt än andra intagna som
från början av verk- 2 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 141

Prop. 1981/82:141 18

ställigheten
placerats på sluten riksanstalt. Det förekom färre rymningsförsök och
rymningar bland "7:3-orna" än bland övriga på sluten riksanstalt. De
hade inte begått några nya brott under verkställigheten under tid då de varit "7:3-förklarade",
vare sig i samband med rymning eller annars. Det bör ytterligare nämnas att
utredningen genom sina kontakter med ohka personalkategorier inom
kriminalvården säger sig ha inhämtat att man tror att de långtidsdömda begår
avsevärt fler brott än som avspeglas i antalet domar under verkställigheten och
att alltså det s. k. mörktalet är högt i dessa fall.

För
att man skall komma till rätta med de föreliggande problemen föreslår
utredningen dels att en särlagstiftning skall införas för vissa särskilt
brottsbenägna långtidsdömda, dels att kontrollverksamheten beträffande övriga
intagna intensifieras och effektiviseras såvitt gäller deras kontakter med
personer utanför anstalterna.

I
det första hänseendet föreslås att det i brottsbalken (BrB) skall införas bestämmelser
om s. k. särskild verkställighet. Tanken är att domstolen vid ådömande av
fängelse i lägst fyra år skall förordna om särsV:ild verkställighet av straffet,
om den dömde har gjort sig skyldig till särskilt allvarlig brottslighet som har
riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och det med hänsyn till
brottets art eller annars föreligger påtaglig risk för att han under
verkställigheten kommer att fortsätta en sådan brottslig verksamhet.
Beträffande den som inte har fyllt 21 år skall emellertid förordnande om
särskild verkställighet inte få meddelas.

Som
skäl för att lägga den primära beslutanderätten hos domstol åberopar
utredningen bl.a. att det redan vid intagningen i anstalt bör vara avgjort om
den intagne fillhör den krets som skall särbehandlas. För ett sådant beslut
krävs upplysningar om den intagnes brottslighet, ligatillhörighet, personliga
förhållanden m. m. Detta underlag lämnas tiäst och fullständigast av åklagaren
i målet och enklast i samband med rättegången. Detta är också en fördel ur
rättssäkerhetssynpunkt, då den tilltalade får möjlighet att bemöta de
framställda påståendena. Vidare kan beslutet överklagas i samma ordning som
själva påföljden. En omprövning av beslutet skall kunna ske ett år innan två
tredjedelar av straffet har verkställts och därefter så länge särbehandlingen
inte har upphört var sjätte månad. Denna prövning skall göras av
kriminalvårdsstyrelsen i plenum.

Vad
beträffar innehållet i verkställigheten anför utredningen bl. a. att det för
intagna som skall särbehandlas bör finnas regler beträffande utevistelser och
andra kontakter med personer utanför anstalten som skiljer sig från vad som
gäller för andra intagna. Den som undergår särskild verkställighet skall inte
beviljas annan utevistelse än särskild permission och då endast om synnerliga
skäl föreligger. Permissionen skall allfid vara bevakad. Besökare och
telefonkontakter skall kontrolleras hos polismyndighet. Vidare skall kontroll
ske av den intagne efter besök. Alla brev och skriftliga meddelanden liksom
andra försändelser skall i princip granskas och alla telefonsamtal i princip
avlyssnas av tjänsteman på anstalten.

Prop. 1981/82:141 19

Då
det enligt utredningen är olämpligt att förvara intagna som skall vara underkastade
särskilt stränga regler tillsammans med andra intagna, föreslår utredningen
att särskilda anstalter avdelas för dem som undergår särskild verkställighet.
Med hänsyn bl. a. till att en i det närmaste total avspärrning mot yttervärlden
erfarenhetsmässigt skapar problem i form av ökad våldsbenägenhet och tiU att
även andra problem kan förväntas uppstå föreslår utredningen att de som
undergår den aktuella verkställighetsformen skall tas in i särskilda
riksanstalter med hög säkerhet och stor personaltäthet. Utredningen
rekommenderar i första hand att anstalterna Österåker och Norrköping tas i
anspråk som särskilda riksanstaher. Det regelsystem som utredningen föreslår
innebär att den intagne inte skall få föras över till en annan sluten
riksanstalt förrän fidigast ett år innan två tredjedelar av straffet har
verkställts.

Beträffande
övriga dömda föreslår utredningen bl.a. att 7§ tredje stycket KvaL upphävs. Om
särskilda riksanstalter tillskapas, finns det inte längre behov av speciella
regler beträffande den kategori som avses i det lagmmmet. Med hänsyn till att
flyktfara och risk för fortsatt brottslig verksamhet måste anses vara större
bland en del av dem som dömts till fängelse i två år eller mera än bland
intagna med lägre straff införs emellertid enligt förslaget en ny regel av
innebörd att den som tillhör denna kategori får överföras till lokalanstalt
först ett år före den dag då villkorlig frigivning tidigast kan ske.

Främst
för att man skall komma till rätta med narkotikaproblemen skärps beträffande
intagna i allmänhet reglerna angående granskning av brev och andra försändelser
samt kontroll av besökande och telefonsamtal. Möjligheten att företa kroppsvisitation
och kroppsbesiktning utökas. Bl.a. skall s.k. ytlig kroppsbesiktning kunna
företas under samma utvidgade förutsättningar som föreslås gälla i fråga om kroppsvisitation.
En intagen som har bmkat narkotika eller annars tagit del i narkotikahantering
på anstalten får inte beviljas permission så länge det finns påtaglig fara för att
han fortsätter narkotikahantering på anstalten. Som ett ytterligare led i strävandena
att begränsa tillgången till narkotika bör anstaltspersonalen få rätt att ta om
hand pengar som den intagne har utan lov. Omhändertagna pengar skall tillfalla
staten.

2.3
Remissutfallet i stort

Förslaget
om en särskild verkställighetsform för vissa långtidsdömda med det av
utredningen fömtsätta innehållet har fått ett mycket blandat mottagande. Till
dem som i princip tillstyrker förslaget hör Sveriges domareförbund,
rikspolisstyrelsen, kammarrätten i Jönköping och flera företrädare för
åklagarväsendet liksom LO och TCO-S. Flera instanser som t. ex.
socialstyrelsen, statens invandrarverk och Sveriges advokatsamfund ställer sig
tveksamma. Förslaget avstyrks av åtskilliga instanser, däribland

Prop. 1981/82:141 20

JO,
RÅ, Göta hovrätt, BRÅ, kriminalvårdsnämnden, riksrevisionsverket. Svenska Röda
korset och Rättspsykiatriska föreningen. Till dem som har avstyrkt förslaget
hör också kriminalvårdsstyrelsen, som emellertid kan tänka sig regler om
särskild verkställighet av mindre långtgående innebörd.

De
instanser som har tillstyrkt förslaget har genomgående fäst stor vikt vid narkofikasituafionen
inom kriminalvården men har ofta även hänvisat till behovet av samhällsskydd
för annan brottslig verksamhet från de intagnas sida. Nuvarande regelsystem har
betecknats som ofillräckhgt för ätt man skall kunna komma till rätta med de
problem som här gör sig gällande.

Vissa
av de remissinstanser som har gett uttryck för tveksamhet eller motsatt sig
förslaget har å andra sidan hävdat att underlag saknas för så drastiska
ändringar som dem som utredningen har föreslagit. Det har uttalats att de
möjligheter fill differenfiering av de intagna som finns enligt gällande
ordning eller en vidareutveckling av dessa bör vara tillräckliga. Samtidigt har
man pekat på att det framför aUt är överbeläggningen i kriminalvårdens
anstalter som orsakar de nuvarande problemen, och från flera håll har man
befarat att ett genomförande av utredningsförslaget skulle vara ägnat att
förvärra beläggningsshuationen. Vidare framhåller många instanser att förslaget
innebär ett alltför långtgående avsteg frän de humanitära principer som under
de senaste decennierna har präglat svensk kriminalvård, samtidigt som det inte
skulle vara något effekfivt medel för att uppnå de mål som utredningen har
ställt upp. De kriterier för särskild verkställighet som utredningen har
föreslagit — bl. a. fyraårsgränsen — anses inte adekvata.

Flertalet
av de remissinstanser som har tillstyrkt tanken på en särskild verkställighetsform
ansluter sig också till förslaget om domstolsprövning, medan de instanser som
har motsatt sig ett system med särskild verkställighet i allmänhet har
avstyrkt tanken på domstolsprövning även för det fall att särskild
verkställighet skulle införas. Detta gäller dock inte genomgående.
Rikspolisstyrelsen t. ex. anser att det bör ankomma på kriminalvårdsstyrelsen
att bestämma om särskild verkställighet, och samma uppfattning har LO och TCO-S.
Göta hovrätt och Svenska Röda korset kan å andra sidan tänka sig domstolsprövning,
om man skulle genomföra förslaget om särskild verkställighet.
Kriminalvårdsstyrelsen — som enligt vad som förut har sagts föreslår en
särskild verkställighetsform av mindre ingripande innebörd än utredningen -
anser att det bör ankomma på styrelsen att bestämma när denna skall vara
tillämplig.

De
instanser som ställer sig positiva till domstolsprövning har i stort sett tagit
fasta på de av utredningen anförda argumenten, nämligen intresset av att det
redan vid domstillfället slås fast att den dömde tillhör en k ategori av brottslingar
som bör bli särbehandlade samt rättssäkerhetsskäl. I sistnämnda hänseende
åberopas domstolarnas sammansättning, värdet av att det material som ligger
till grund för beslutet presenteras av åklagaren i en

Prop.
1981/82:141 21

rättegång
och kan bemötas av försvararen samt att överklagande kan ske i samma ordning
som beträffande domen i övrigt.

Mot
tanken att lägga prövningen på domstolama har bl. a. anförts att det är
principiellt felaktigt att dessa skall besluta om innehållet i verkställigheten.
Detta bör, menar man, göras av de organ som är ansvariga för behandlingen av de
intagna. Praxis skulle annars komma att bli mycket oenhetlig. Det är också svårt
att redan vid domsfillfället göra bindande fömtsägelser för en lång tid framåt
om den dömdes farlighet. Slutligen skulle det uppstå stora praktiska
svårigheter vid kriminalvårdens planering genom att kriminalvårdsstyrelsen inte
skulle kunna beräkna platsåtgången och utnyttja fillgängliga platser på ett
rationellt sätt.

Såvitt
gäller de förslag som rör övriga intagna har tanken på en särskild spärr mot
överflyttning till lokalanstalt av dem som dömts till fängelse i två år eller
mer blivit starkt kritiserad. I de delar som gäller permissioner, kontroll av
besökande och andra kontrollåtgärder har emellertid förslaget i sak fått ett
positivt mottagande. Flertalet remissinstanser är ense med utredningen om att
det här bör ske en uppstramning med hänsyn främst till intresset att komma till
rätta med narkofikaproblemen i anstalterna. Kritik dar emellertid riktats mot
förslaget även i denna del såvitt gäller lagtekniska frågor och andra detalj
spörsmål.

2.4
Överväganden

2.4.1
Särbehandling för vissa långtidsdömda

Stora
ansträngningar har gjorts i försöken att komma till rätta med narkotikaproblemen
i kriminalvårdens anstalter. Ett riktmärke för dessa strävanden har varit att
intagna utan narkotikaproblem inte skall behöva komma i kontakt med narkotika, att
missbrukare skall avskäras från fillförsel av droger och att intagna skall
förhindras från att bedriva narkofikahan-del inom anstalterna och ute i
samhället, allt i enlighet med vad riksdagen har uHalat (JuU 1980/81:35, rskr
1980/81:378). I själva verket får detta betecknas som de minimikrav som
medborgarna i aktuellt hänseende har rätt att ställa på kriminalvården.

Ansträngningarna har utan
tvivel gett resultat, men det torde stå klart att förhållandena är långt ifrån
godtagbara. Det är av naturliga skäl ganska svårt att få någon exakt bild av
narkotikasituationen inom kriminalvården. Uppenbart är emellertid att antalet
personer som är dömda för narkotikabrott har ökat kraftigt. Speciellt gäller
det intagna med långa straff som gjort sig skyldiga till mycket kvalificerad
brottslighet. I ett fåtal mycket uppmärksammade fall har det kunnat fastslås
att dessa personer har lyckats fortsätta sin verksamhet under
anstaltsvistelsen. Det har då vanligen inte handlat om införsel på anstalterna
utom om handel ute i samhället.

Den illegala
narkotikahanteringen på anstalterna torde till övervägande del bedrivas av
personer som själva är akfiva missbrukare och som under

Prop. 1981/82:141 22

anstaltstiden
är beredda att ta betydande risker för att kunna skaffa preparaten. Andelen narkotikamissbmkare
bland dem som tas in i kriminalvårdsanstalterna är hög. Vid flera
riksanstalter och lokalanstalter i tätortsområdena förekommer i betydande
utsträckning smuggling och smugglingsförsök i samband med permissioner och
besök och frigång. De flesta anstalter som ligger på mindre orter eller på
landsbygden har av allt att döma en mer oregelbunden införsel av narkotika, och
åtskilliga av dem är så gott som helt narkotikafria.

Ett annat problem som från
fid till annan har väckt stor uppmiirksamhet är att det i en del fall har
förekommit att personer som har varit intagna i kriminalvårdsanstalter för
mycket grov och farlig kriminalitet - exempelvis väpnade rån - har lyckats
upprepa brottslig verksamhet av aktuellt slag i samband med permission eller
efter rymning från anstalts vistelsen. Man måste enligt min mening hysa
förståelse för att detta viicker stor upprördhet både bland de närmast drabbade
— t. ex, personalen vid post-eller bankkontor - och bland allmänheten. Ofta
görs det också med hänvisning till inträffad sådan brottslighet gällande att
kravet på samhällsskydd har varit eftersatt, även om kanske de flesta vid
närmare eftertanke är beredda att medge att man aldrig helt kan gardera sig mot
händelser av detta slag.

Det
var mot den nu i korthet skisserade bakgmnden som permissionsutredningen
tillkallades. Utredningen skulle bl.a. kartlägga praxis i fråga om långtidsdömdas
permissioner och övriga kontakter med ytt:ervärlden under anstaltsvistelsen.
Det angavs också att utredningen skulle undersöka om det vid den praktiska
tillämpningen hade uppstått olägenheter som skulle kunna avhjälpas
lagstiftningsvägen eller genom ändringar i kriminalvårdsstyrelsens
föreskrifter.

Det
förslag som permissionsutredningen har lagt fram vad gäller särbehandling av
vissa långtidsdömda får betecknas som utomordentligt långtgående. Samtidigt är
de förut berörd problemen utan tvivel sådana att ingripande åtgärder är
motiverade. Jag har därför förståelse för aft flera remissinstanser utan
reservationer har tillstyrkt utredningens förslag.

Som
emellertid har påpekats från flera håll vid remissbehandlingen förtjänar till
en början de humanitära aspekterna att noga beaktas när man närmare överväger
förslaget i denna del. Den gmpp av intagna som skulle väljas ut för den nya
verkställighetsformen skulle enligt förslaget bli underkastad en i det
närmaste fullständig avspärrning från yttervärlden för mycket lång fid och utan
möjlighet att kunna påverka sin situation. Utredningen har själv påpekat att
förslaget delvis innebär en återgång i;ill former för omhändertagande som inte
har tillämpats i Sverige under de senaste fyrtio åren och som inte heller
förekommer i andra nordiska länder. Detta inger naturligtvis betänkligb ter

Mot
dessa kan å andra sidan åberopas att hänsyn från humanitär synpunkt måste tas
även till dem som faller offer för narkofikahantering och

Prop. 1981/82:141 23

annan
brottslighet av här aktuellt slag. Vid den avvägning som måste göras blir det
då en väsentlig fråga, om en lösning enligt förslagets linjer kan antas vara
ett effektivt medel att komma till rätta med de föreliggande problemen. Endast under
den fömtsättningen synes de nackdelar från humanitär och behandlingsmässig
synpunkt som otvivelaktigt är förenade med förslaget kunna godtas.

Frågan
om förslagets effektivitet är vansklig att bedöma. Med den reservation som är
betingad av svårigheterna att över huvud taget göra fömtsägelser på detta fält
anser jag det för min del troligt att en del av den brottslighet som här står i
förgrunden skulle i varje fall temporärt förhindras, om en gmpp bland de långtidsdömda
i enlighet med förslaget under lång tid underkastas en så ingripande isolering
som utredningen har föreslagit. Jag tänker då närmast på sådan kriminalitet
som exempelvis rån och andra allvarliga vålds- och förmögenhetsbrott. De som
underkastas verkställighet i isolering skulle också sannolikt kunna avskäras
från tillgång till narkotika. När det gäller konsekvenserna för
narkotikahanteringen i övrigt inom kriminalvårdsanstalterna, finns det nog
anledning till större tvekan. Klart är ju att man genom mycket drastiska
åtgärder mot en förhållandevis liten gmpp intagna når tillfredsställande
resultat på detta område i stort bara under fömtsättning att man kan räkna med
att gmppen till rätt betydande del omfattar intagna som annars skulle ha tagit
aktiv del i narkotikahanteringen. Som har påpekats vid remissbehandlingen finns
det här utrymme för tvivel. Man synes ha svårt att komma från den invändningen
att urvalet av dem som skulle underkastas den aktuella särbehandlingen till en
del skulle vila på mycket osäkra gmnder. Den fyraårsgräns som utredningen har
tänkt sig synes exempelvis knappast underbyggd; det finns varken i det av
utredningen redovisade materialet eller i andra undersökningar något belägg
för att narkotikahanteringen främst skulle vara att tillskriva just en viss gmpp
bland intagna med en strafftid på fyra år eller mer. Skall en sådan gräns
sättas, bör den rimhgen ligga vid två års fängelse som motsvarar bl. a. det
nuvarande minimi straffet för grovt narkotikabrott liksom den strafftid som
bildar utgångspunkt för tillämpningen av de fömt omnämnda bestämmelserna i 7 §
tredje stycket KvaL.

Till
detta kommer att det enligt vad som är allmänt omvittnat framför allt är den
höga beläggningen vid kriminalvårdsanstalterna som ger upphov till de nuvarande
problemen. Man kan inte bortse från risken att beläggningssituationen
ytterligare försämras genom en lösning enligt utredningsförslagets hnjer. Som
kriminalvårdsstyrelsen har påpekat vid reinissbehandUng-en skulle ju systemet
innebära att ett visst antal anstaltsplatser måste reserveras för en särskild
kategori intagna, vars omfattning inte på förhand går att beräkna.

En
omständighet av helt annat slag förtjänar också att vägas in när man bedömer
förslagets effekfivitet. Som har påpekats av utredningen och som vid
remissbehandlingen har understrukits av bl. a. BRÅ och Rättspsykia-

Prop.
1981/82:141 24

triska
föreningen visar bl.a. erfarenheterna från främmande länder att mycket långa
isoleringstider ofta ger upphov till våld och andra övergrepp. I den mån så
blir förhållandet skulle ju förslagets syfte motverkas.

Vad
jag har anfört nu medför att jag känner en betydande tveksamhet inför tanken på
att genomföra utredningens förslag fullt ut. Man måste dessutom beakta att den
föreslagna ordningen med ett av domstol bestämt kvalificerat fängelsestraff i
för ändamålet särskilt inrättade anstalter i sak närmast får anses innebära att
en ny påföljdsform tillskapas. Skillnaden mellan ordinärt fängelse och fängelse
med särskild verkställighet skulle bli minst lika ingripande på själva
verkställighetsplanet som tidigare mellan fångelse och straffarbete eller
mellan fängelse och internering i den form som sistnämnda påföljd ursprungligen
var tänkt. För en sådan från krimi-nalpolitisk synpunkt betydelsefull
förändring måste starka skäl fordras. Förslaget kan från denna synpunkt inte
anses tillräckligt underbyggt.

Mina
överväganden har därför lett mig till slutsatsen att det inte f. n. finns
underlag för att införa en från både principiella och praktiska synpunkter så
ingripande särskild verkstäilighetsform som permissionsutredningen har
föreslagit. Kvar står emellerfid att främst narkotikasituationen men även intresset
att motverka annan allvarlig brottslighet från en del långtidsdömdas sida
otvivelaktigt påkallar att särskilda åtgärder nu vidtas på lagstiftningssidan.
Som jag ser det är det ofrånkomligt att man inför en ordning som ger utrymme
för särbehandling av vissa intagna i större utsträckning än vad som f. n. anses
möjligt. Annars riskerar 1973 års kriminalvårdsreform att förlora sin
trovärdighet och breda förankring.

När
det gäller att finna en form för regler om en sådan säibehandling delar jag den
uppfaUning som har kommit fill uttryck från flerci håll under remissbehandlingen
att man lämpligen bör utgå från den nuvarande regeln i 7 § tredje stycket KvaL.
Därmed kommer i stället för den av utredningen föreslagna fyraårsgränsen en
strafftid på två år att bilda utgånj>spunkt för bedömningen. Även om
givetvis ett visst lägsta straffar ett mycket osäkert kriterium på den dömdes
farlighet och äterfallsbenägenhet, är denna gräns av förut angivna skäl
betydligt mer realistisk än den som utredningen har föreslagit. Det finns i
sammanhanget anledning att fästa uppmärksamheten på att, enligt vad utredningen
visar, inte någon av de i utredningens undersökning ingående "7:3-or"
som varit placerad på sluten riksanstalt begått brott i samband med vistelse utom
anstalt. Även om statistiken här naturligtvis måste bedömas med försiktighet,
talar detta för att regeln ingalunda har varit ineffektiv i den praktiska
tillämpningen.

Utredningens
kartläggning och remissinstansernas synpunkter visar emellertid att regeln i
flera hänseenden bör ändras och stramas upp för att man skall tillgodose de
krav som nu måste ställas.

För
att en intagen skall kunna hänföras under 7 § tredje stycket KvaL krävs f. n.
att det "med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller
till arten av hans brottslighet kan befaras att han är särskilt benägen

Prop. 1981/82:141 25

att
avvika och fortsätta en brottslig verksamhet av särskilt allvarlig karaktär".
Flyktfara måste sålunda alltid föreligga. I enlighet med vad som har påpekats
från flera håll blir detta inte adekvat för exempelvis fall då det kan befaras
att den intagne är benägen att ägna sig åt illegal narkotikahantering under anstaltsvistelsen
men det saknas belägg för att han avser att försöka avvika. Detta är inte något
opraktiskt fall. Kravet på flyktfara bör alltså tas bort ur paragrafen.

Vidare
bör enligt min mening inte längre krävas att fråga skall vara om "särskih
allvarlig brottslighet" för att en intagen skall hänföras under 7 § tredje
stycket. Det bör räcka att man kan befara att den intagne under
verkställigheten skall ägna sig åt ''allvarlig brottslighet". Jag
återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.

Permissionsutredningen
har lagt vikt vid intresset att både den dömde själv och anstaltspersonalen
redan vid intagningen får klart för sig om den dömde tillhör den kategori som
skall särbehandlas. Så är inte fallet f.n.; först när ett beslut skall fattas
där kategoritillhörigheten är av betydelse aktualiseras frågan, och bedömningen
kan ändras efter hand som anstaltsvården fortskrider. Detta är enligt min
mening knappast en nackdel. Som har påpekats vid remissbehandlingen måste man
beakta att människor kan förändras under tidens gång och under olika former av
påverkan.

Att
man vid den bedömning som här skall göras även i fortsättningen särskilt
beaktar fall då straffet avser grov narkotikabrottslighet (inkl. grov vamsmugghng
avseende narkotika) är enligt min mening angeläget. Jag vill i sammanhanget
erinra om att riksdagen har uttalat att det är ett starkt önskemål att de som
har gjort sig skyldiga fill narkotikabrott effektivt avskiljs från andra
kategorier intagna (JuU 1980/81:35, rskr 1980/81:378). Detta betyder inte att
jag är beredd att gå så långt som att säga att redan den omständigheten att
någon har dömts för grov narkotikabrottslighet utan vidare innebär att han är
att hänföra fill den kategori som avses i 7 § tredje stycket KvaL. En bedömning
i det särskilda fallet måste allfid göras — jag vill här hänvisa till den
individualiserade prövning av återfallsbenä-genheten i fråga om detta klientel
som numera skall ske i ärenden om villkorlig frigivning (jfr prop. 1980/81:76 s.
60). Men en presumtion bör enligt min mening gälla för att intagna som dömts
för grov narkotikabrottslighet är att hänföra till den speciella kategorin,
detta med hänsyn både till att återfallsrisken erfarenhetsmässigt är särskilt
uttalad och till det starka önskemålet att motverka all narkotikahantering på
anstalterna. Jag förordar därför att en uttrycklig regel införs om att man vid
bedömningen av om någon tillhör den kategori som avses i 7 § tredje stycket KvaL
särskilt skall beakta om straffet avser grovt narkotikabrott eller grov vamsmuggling
avseende narkotika.

För
att ytterligare strama upp regleringen förordar jag att det i lagen anges inte
bara att den nu aktuella kateogrin av intagna skall vara placerade på sluten
anstalt utan även att placering skall ske på sluten riksanstalt.

Prop. 1981/82:141 26

om
inte synnerliga skäl, t. ex. den dömdes ungdom, föranleder annat eller fråga är
om att förbereda frigivning.

Det
bör också enligt min mening uttryckligen anges som ett riktmärke för
bedömningen av placeringsfrågorna att i de här avsedda fallen företrädesvis
sådana anstalter skall väljas som är särskilt lämpade att tillgodose kraven på
hög säkerhet. Härmed avser jag inte att de aktuella anstalterna - det gäller
här närmast Hall, Kumla, Norrköping, Norrtälje och Tidaholm - skall anses
tillhöra någon särskild anstaltskategori utan endast att säkerhetskraven skall
ägnas speciell uppmärksamhet vid placeringen. Det är ju med dagens
beläggningssituation ofrånkomligt att även andra intagna med långa straff än de
som hänförs under 7 § tredje stycket KvaL i en inte obetydlig utsträckning
måste komma att placeras på samma anstalter.

Ett
önskemål från både säkerhets- och behandlingssynpunkt skulle vara att mindre
bostadsavdelningar kunde inrättas vid de slutna riksanstalter som här blir
aktuella (jfr prop. 1979/80:100 s. 80), Den nuvarande beläggningssituationen
medger inte att detta önskemål tillgodoses fullt ut, men det är min avsikt att
i detta sammanhang ta upp frågan om mindre bostadsavdelningar vid någon eller
några av de här aktuella kriminalvårdsanstalterna. Detta medför ett behov av
flera kriminalvårdsplatser. Jag vill i sammanhanget erinra om att jag tidigare
denna dag har anmält en lagrådsremiss med förslag rörande vissa
straffverkställighetsfrågor som är ägnat att leda till vissa besparingar. Jag
avser att återkomma till frågan om mindre avdelningar i samband med att jag
efter lagrådets yttrande anmäler frågan om proposition till riksdagen.

Vad
gäller anstalten Österåker som permissionsutredningen föreslog som särskild
riksanstalt vill jag erinra om att det där sedan ett par år pågår en
försöksverksamhet med en särskild behandlingskedja för narkotikaska-dade
intagna som önskar komma ifrån sitt missbmk. Verksamheten utvärderas f. n.,
och det finns därför inte anledning att nu avbryta detta projekt. 1 och för sig
får emellertid även denna anstalt anses vara ägnad att tillgodose de säkerhetskrav
som förut har nämnts.

Begränsningar
i möjlighetema till vistelse utom anstalt bör uppenbarligen också gälla för
den kategori intagna som hänförs under 7 § tredje stycket KvaL. I huvudsak kan
därvid följas det förslag till regler som permissionsutredningen har lagt fram
med sikte på särskild verkställighet. F. n. gäller att en intagen som avses i 7
§ tredje stycket och som på skäl som där anges är placerad i sluten anstalt
inte beviljas s.k. regelbunden korttidspermission och beviljas annan
korttidspermission endast vid synnerliga skäl (32 § KvaL). Denna ordning bör
bestå. Det bör vidare föreskrivas att, om korttidspermission beviljas, en
intagen som avses nu skall vara ställd under bevakning. En sådan bestämmelse
kan dock inte göras heh ovillkorlig, bl. a. med hänsyn till att en överföring
till öppen anstalt lämpligen bör förberedas genom en övergång från bevakade
permissioner till permissioner då den intagne inte bevakas men åtföljs av en
kriminalvårds-

Prop.
1981/82:141 27

tjänsteman,
övervakare eller annan person med uppgift att lämna honom stöd och hjälp, s.k.
beledsagade permissioner. Undantag bör göras för dessa fall liksom för andra
situationer då det föreligger synnerliga skäl.

Annan vistelse utanför
anstalt än korttidspermission bör enligt min mening över huvud taget inte
beviljas en intagen som avses i 7 § tredje stycket KvaL under fid då han är
intagen i sluten riksanstalt. Så torde f. ö. knappast heller ske f. n.
Uttryckliga regler bör tas in i lagen om att frigång (II §),
vistelse utom anstalt för föreningsverksamhet e.d. (14 §) och s.k. 34 §-placering
inte får beviljas i dessa fall.

Till vissa ytterligare
justeringar som bör vidtas när det gäller reglerna i 7 § tredje stycket KvaL
får jag återkomma i specialmotiveringen.

I sammanhanget bör här
också något beröras specialavdelningarna, dvs. de avdelningar som är inrättade
med särskild övervakning och begränsad gemensamhet mellan de intagna. Sådana
avdelningar (de s. k. bunkrarna) finns f. n. vid kriminalvårdsanstalterna Kumla,
Hall och Norrköping (tillhopa 24 platser). För specialavdelningarna tillämpas
mycket stränga ordningsregler (se närmare prop. 1980/81: I s. 31), och en
placering där är i praktiken jämförbar med isolering. Även om persmissionsutredningen
inte i alla detaljer har beskrivit hur verkställigheten vid en särskild
riksanstalt avsågs bli utformad, torde det finnas anledning utgå från att den
ordning som tillämpas vid specialavdelningarna snarast är strängare än den
utredningen tänkt sig för de särskilda riksanstalternas del.

Jag har fidigare (avsnitt
2.1) redogjort för de kriterier som gäller för placering på specialavdelning.
Till en del tar dessa sikte på omständigheter av samma slag som enligt vad jag fömt
har förordat skall ligga till grund för att hänföra en intagen under 7 § tredje
stycket KvaL. Jag syftar närmast på regeln i 20 a § KvaL om att en intagen får
placeras på en specialavdelning, om det finns särskild anledning anta att det
är påkallat för att hindra honom från brottslig verksamhet av allvarligt slag
under vistelsen i anstalt. Klart är dock att det för en så ingripande åtgärd
som placering på en specialavdelning måste fordras alldeles speciella skäl av
betydligt mera påtaglig styrka än som gäller för klassificering av en intagen
enligt 7 § tredje stycket KvaL. Dessutom bör understrykas att placering på en
specialavdelning fortlöpande skall omprövas med täta intervaller. Jag finner
inte anledning att i detta sammanhang föreslå några ändrade regler eller i
övrigt några ändringar såvitt gäller verksamheten vid specialavdelningarna.
Till vissa frågor får jag dock anledning återkomma i specialmotiveringen.

Redan av vad jag har
anfört torde framgå att jag inte är beredd att ställa mig bakom tanken på att
beslut om särbehandling skall meddelas av den domstol som dömer i brottmålet.
Detta gäller både särbehandling enligt 7 § tredje stycket KvaL och placering i
specialavdelning. De skäl mot en sådan ordning som har åberopats vid
remissbehandlingen är enligt min mening övertygande och får ytterligare styrka
med en ordning av det slag som jag här skisserat. Jag vill emellertid erinra om
att talan mot kriminal-

Prop.
1981/82:141 28

vårdsstyrelsens beslut i enskilda fall enligt lagen om
kriminalvård i anstalt alltid kan föras i kammarrätt.

Sammanfattningsvis
innebär mitt förslag följande. Någon särskild verkställighetsform enligt
utredningsförslaget införs inte f. n. En mindre långtgående särbehandling
skall emellertid kunna äga rum med stöd av 7 § tredje stycket KvaL, vilket
innebär att en strafftid på två år i stället för den av utredningen föreslagna
fyraårsgränsen kommer att bilda utgångspunkt för bedömningen och att
särbehandlingen alltså blir tillämplig beträffande avsevärt flera intagna än
som omfattats av utredningens förslag. Det aktuella lagmmmet och därtill
anknytande regler stramas upp i flera avseenden. Kravet på flyktfara tas bort
liksom kravet på att risk skall föreligga för "särskilt" allvarlig
brottslighet. En särskild presumtion läggs fast för dem som har dömts för grov
narkotikakriminalitet. Under särbehandlingstiden skall de intagna i princip vara
placerade på sluten riksanstalt och företrädesvis då en av de anstalter som är
särskilt ägnade att tillgodose kraven på hög säkerhet. Mindre
bostadsavdelningar införs vid några av dessa. Alla former av vistelse utanför
anstalt för den berörda kategorin förbjuds utom särskilda korttidspermissioner,
som dock förutsätter synnerliga skäl. Beviljas den intagne korttidspermission,
skall han i princip vara ställd under bevakning.

2.4.2 Åtgärder beträffande övriga dömda

Permissionsutredningens förslag att överföring till
lokalanstalt av en intagen med en strafftid på två år eller mer inte skulle få
ske förrän halva strafftiden har avtjänats har som nämnts föranlett krifik vid remissbehand-Hngen.
Även jag ställer mig avvisande till förslaget, som uppenbarligen skulle minska
möjligheterna till differentiering inom kriminalvården och därmed riskera att
få direkt negativa verkningar. Det saknas också enligt min mening tillräckligt
underlag för att hävda att de lokalanstaltsplacering-ar som i praktiken har förekommit
i här avsedda fall har varit felaktiga eller annars olämpliga i någon nämnvärd
utsträckning.

Utredningens övriga förslag har däremot i sak fått ett
genomgående positivt mottagande. Dessa går ut på en skärpning av reglerna om
granskning av brev, skriftliga meddelanden och andra försändelser. Vidare föreslås
nya regler om kontroll av personer som vill besöka anstalterna eller som
intagna vill samtala med i telefon. Ytlig kroppsbesiktning — ett begrepp som
nyligen har införts i vamsmugghngslagstiftningen och som i stort sett innebär
en ytlig granskning av kroppen - tillåts av intagna och besökare under samma fömtsätlningar
som kroppsvisitation. Möjligheten och i vissa avseenden också skyldigheten att
företa kroppsvisitation och fullständig kroppsbesiktning utökas. De intagnas
permissioner görs avhängiga av att de ej nyttjar eller handlar med narkotika
på anstalten. Pengar som påträffas hos eller kommer till en intagen i strid mot
gällande

Prop. 1981/82:141 29

bestämmelser
om vissa intagnas rätt att inneha pengar skall kunna omhändertas.

Jag
är medveten om att det här till en del rör sig om ganska långtgående utökningar
av kontrollen som sammantagna kan innebära påfrestningar inte bara för de intagna
utan även bl. a. för deras anhöriga. Inte desto mindre är jag - främst med
tanke pä de nuvarande narkotikaproblemen inom kriminalvården — liksom
remissinstanserna beredd att i allt väsentligt fillstyrka förslagen, som
enligt min mening bör vara ägnade att i inte obetydlig utsträckning öka
möjligheterna att komma till rätta med problemen. Vissa detaljfrågor avser jag
att ta upp i specialmofiveringen, där också en del spörsmål rörande
urinprovskontroll behandlas.

Jag vill emellertid
avslutningsvis understryka att det vid sidan av de åtgärder som jag här har
föreslagit framför allt är genom differentiering vid anstaltsplaceringarna som
man kan komma till rätta med kriminalvårdens nuvarande problem. Riksdagen har
också åtskilliga gånger betonat detta. I det föregående har jag berört frågor
som rör differentiering av hänsyn till narkotikabrottslighet, narkotikaberoende
och brottsbenägenhet. Men differentiering skall ske även med beaktande av en
rad andra faktorer såsom närhet till hemorten, kön, ålder, rymningsbenägenhet
och behov av sjukvård eller tillgång till visst slag av arbete eller
utbildning. Så länge inte narkotikasituationen har bemästrats på alla anstalter
är det vidare givetvis av särskild vikt att intagna som så önskar kan
garanteras att undgå påverkan till narkotikamissbmk. Jag vill här också erinra
om de särskilda s. k. narkotikafria avdelningar som f.n. finns inrättade vid
riksanstalterna Österåker, Hall, Hinseberg och Malmö. Differenfieringsproblemafiken
har jag närmare berört i årets budgetproposifion (prop. 1981/82:100 bil. 5 s.
33 och 76-77). Som har sagts där och ytterligare har underslmkits vid remiss-behandhngen
av permissionsutredningens betänkande skapar den höga beläggningen vid
anstalterna stora problem när det gäller att tillgodose anspråken på
differentiering.

Bland
åtgärder som har beslutats eller som planeras för att förbättra situationen
vill jag hänvisa till den intensifiering av lokalanstaltsbyggandet som har fömtsätts
i budgetpropositionen (prop. 1981/82:100 bil. 5 s. 87). Såvitt gäller ändringar
i regelsystemet har jag redan nämnt prop. 1981/ 82:100 och vill ytterligare
hänvisa fill frivårdskommitténs betänkande (SOU 1981:90) Frivårdspåföljder och fängelsestrafllcommitténs
betänkande (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning, vilka f.n. remissbehandlas. EU
genomförande av de förslagen kan leda till en minskning i beläggningen, bl. a. fill
följd av att fri vården effektiviseras.

Slutligen
vill jag nämna att det inför det fortsatta arbetet med bekämpningen av
narkotikaproblemen inom kriminalvården enhgt min mening är nödvändigt att vi
får ytterligare kunskap om narkotikasituationen och om det praktiska utfallet
av de åtgärder som fortlöpande vidtas för att bemästra problemen. Det är min
avsikt att ta upp dessa frågor i anslutning till en kommande proposition om
åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruk över hela fäUet.

Prop. 1981/82:141 30

3
Alkoholutandningsprov på kriminalvårdsanstalter

När
man skall fastställa graden av en persons alkoholpåverkan kan, fömtom
blodanalys, analys av utandningsluften användas som bevismedel. Denna
analysmetod bygger på att det normalt råder en viss relation mellan
alkoholhalten i blodet och i den utandningsluft som kommer från lungorna (den s.k.
alveolarluften).

Utandningsprov
har sedan gammalt använts av poHsen i dess brottsbe-kämpande verksamhet, i
synnerhet på trafiknykterhetsomrädet. Denna verksamhet regleras numera genom
lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov. Enligt denna lag får alkoholutandningsprov
företas på den som skäligen kan misstänkas för trafiknykterhetsbrott eller
annat brott på vilket fängelse kan följa, om provet kan ha betydelse för
utredning om brottet. Vidare får provtagning mtinmässigt företas på motorförare
i vis:>a närmare angivna situationer.

Lagen
om alkoholutandningsprov kan inte användas inom kriminalvården. Inte heller de
bestämmelser om kroppsbesiktning som finns i lagen om kriminalvård i anstalt
anses gmnda någon befogenhet att företa sådana prov.

Kriminalvårdsstyrelsen
har i sin inledningsvis nämnda skrivelse hemställt om en sådan lagändring att
det blir möjligt att förelägga intagna på kriminalvårdsanstalter att lämna alkoholutandningsprov.
Som skäl för sin framställning anför kriminalvårdsstyrelsen att det i
anstalterna kan vara av värde i flera sammanhang att använda utandningsprov.
Med hjälp av sådana prov kan man enligt styrelsen t. ex. kontrollera hur en
intagen sköter en permission som har bevUjats honom under villkor av alkoholav-vänjande
behandling. En kontroll av det angivna slaget i sådana sammanhang kan ha
avgörande betydelse för den fortsatta behandlingsplaneringen. Styrelsen påpekar
vidare att det särskilt vid öppna anstalter är svårt att hindra de intagna från
att föra in sprit. Detta leder ofta till "supfester" i förläggningarna
med betydande svårigheter för personalen ur ordnings-och säkerhetssynpunkt.
Oftast inträffar sådana ordningsstörningar nattetid varför den personal som är
i tjänst så gott som undantagslöst måste tillkalla förstärkning. Vid
ingripandet är det givetvis lätt att urskilja en intagen som är klart bemsad.
Styrelsen påpekar emellertid att det också är viktigt alt kunna avgöra vilka
intagna som, utan att då vara synbart påverkade, faktiskt dmckit sprit.

Efter
remiss har yttranden över kriminalvårdsstyrelsens skrivelse avgetts av
rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, Tjänstemännens centralorganisation, statstjänstemannasektionen,
Centralorganisationen SACO/SR och Föreningen styresmän och assistenter m.fl.
vid kriminalvårdsanstalterna (SAK). SACO/SR har avlämnat yttrande från Sveriges
läkareförbund.

SamUiga
remissinstanser har tillstyrkt eller förklarat sig ej ha någon erinran mot en
lagändring av det slag kriminalvårdsstyrelsen förordat. I

Prop. 1981/82:141 31

synnerhet
SAK och Läkareförbundet understryker att det här är fråga om en angelägen
lagändring.

Jag
kan för min del ansluta mig till kriminalvårdsstyrelsen och remissinstansernas
uppfattning och förordar därför att det i lagen om kriminalvård i anstalt förs
in en bestämmelse om skyldighet för en intagen att efter föreläggande lämna alkoholutandningsprov
för kontroll av humvida han är påverkad av alkohol. Undantag får naturligtvis
göras för fall då den intagne av medicinska eller liknande skäl inte kan lämna
ett prov av aktuellt slag. Som jag fömt har varit inne på finns det ju i lagen
redan en uttrycklig bestämmelse som ger möjlighet att förelägga en intagen att
lämna urinprov för kontroll av huruvida han är påverkad av narkofika. Till den
närmare utformningen av de berörda bestämmelsema får jag återkomma i specialmotiveringen.

4
Socialstyrelsens skrivelse

I
det föregående har jag föreslagit att bestämmelser om ytlig kroppsbesiktning
förs in i lagen om kriminalvård i anstalt. Detta ställningstagande aktualiserar
frågan om motsvarande ändringar i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m. fl. (häkteslagen) vars bestämmelser om kroppsvisitation och
kroppsbesiktning i stort sett är uppbyggda på samma sätt som i lagen om
kriminalvård i anstalt. Sådana ändringar har också föreslagits av
socialstyrelsen i dess inledningsvis nämnda skrivelse, närmast med sikte på
häktade som vistas på rättspsykiatrisk klinik. I den delen berör nämligen
häkteslagen socialstyrelsens verksamhetsområde.

Beträffande
häktena och de rättspsykiatriska klinikerna har visserligen inte samma problem
på narkotikaområdet gjort sig gällande som när det gäller
kriminalvårdsanstalterna, men övervägande skäl talar naturligtvis för att de
berörda bestämmelserna får en enhethg utformning. Även de övriga skärpningar
som jag föreslår vad gäller kroppsvisitation och kroppsbesiktning bör
återspeglas i häkteslagen.

Socialstyrelsen
har också föreslagit att regler om ytlig kroppsbesiktning förs in i lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och i lagen (1981:1243)
om vård av missbmkare i vissa fall (LVM). Efter samråd med chefen för socialdepartementet
förordar jag att även de frågorna tas upp till bedömning i detta sammanhang.

Jag
återkommer till de här behandlade spörsmålen i specialmotiveringen.

Prop, 1981/82:141 32

5
Straffhöjning för övergrepp i rättssak

5.1
Gällande ordning m. m.

Som
jag angav inledningsvis är det min avsikt att i detta sammanhang ta upp frågan
om straffiiöjning för brottet övergrepp i rättssak.

Det
aktuella brottet är straffbelagt i 17 kap. 10 § BrB. För brottet döms den som
med våld eller hot om våld angriper någon för att han har gjort en anmälan till
en myndighet, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars har avgett en utsaga
vid förhör eller för att han ämnar vidta en sådan åtgärd. Detsamma gäller den
som med någon annan gärning som medför lidande, skada eller olägenhet eller hot
om en sådan gärning angriper någon för att han har avlagt vittnesmål eller
annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom
från att avge en sådan utsaga.

Straffet
för övergrepp i rättssak är böter eller fängelse i högst två är.

Med förhörsutsaga
i den aktuella straffbestämmelsens mening avses — fömtom vittnesmål — utsaga av
part vare sig den avges under sanningsförsäkran eller vid något annat förhör.
Vidare avses förhör som någon avger i en annan egenskap än som vittne hos en
offentlig myndighet för att åstadkomma utredning. S.k. förhörspersoner
åtnjuter alltså skydd mot varje gärning som medför lidande, skada eller
olägenhet eller hot om detta.

Det
mera inskränkta skyddet, som alltså förutsätter att övergreppet innefattar våld
eller hot om våld tillkommer förutom förhörspersoner andra som hos domstol
eller annan myndighet för sin eller annans talan, dvs. parter som inte är
förhörspersoner samt ombud. Även de som anhängiggör en sak genom anmälan till
domstol, polis eller annan myndighet, s. k. anmälare, åtnjuter detta inskränkta
skydd. Skyddet omfattar också blivande parter, ombud och anmälaie.

För
straffbarhet fordras att övergreppet sker med vad som bmkar kallas direkt
uppsåt att hindra från den åtgärd som det är fråga om eller att hämnas
åtgärden.

Bestämmelser
om vittnen finns i 36 kap. rättegångsbalken (REi). Enligt 1 § får var och en
som inte är part i målet eller målsägande i brottmål höras som vittne. Detta
innebär också en skyldighet att efter kallelse avlägga vittnesmål vid domstol.
Vissa undantag från vittnesphkten finns dock, exempelvis för den som är nära
släkt med en part (3 §) samt - med vissa begränsningar - för vissa yrkesgmpper,
t. ex. advokat, läkare, tandläkare, som på grund av sin ställning i förtroende
fått vetskap om det saken gäller (5 §). Ett vittne får vägra att yttra sig om
omständighet som skulle röja att vittnet eller någon honom närstående har
förövat brottslig eller vanärande handling (6§). Rätten att vägra vittna
innebär emellertid inte en rätt att medvetet lämna oriktiga uppgifter eller
förneka eller förtiga kännedom om den omständigheten om vilket vittnet hörs.
Vägran att avge vittnesmål kan medföra böter eller häkte. Den som under
vittnesed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen kan dömas för mened (15
kap. 1 § BrB).

Prop.
1981/82:141 33

Det
förtjänar här ytterligare att anmärkas att det i vissa fall föreligger en allmän
skyldighet att anmäla eller annars avslöja brott som är "å färde" (23
kap. 6§ BrB), I vilka fall denna skyldighet föreligger anges i anslutning till
de särskilda brotten. Detta har skett beträffande t. ex. mord, dråp och grov
misshandel (3 kap. 10 § BrB).

Enligt 36 kap. 18 § RB får
rätten, oin det förekommer anledning att vittne i partens närvaro av rädsla
eller av annan orsak inte fritt utsäger sanningen eller on) parten hindrar
vittnet i hans berättelse genom att falla honom i talet eller på annat sätt,
förordna att parten inte skall vara närvarande under förhöret. Emellertid skall
i så fall vittnets berättelse efter vittnesmålet läsas upp för parten, som då
även får ställa frågor till vittnet. Detsamma gäller vjd förhör med part under
sanningsförsäkran (37 kap. 5 § RB), vid förhör med sakkunnig (40 kap. 11 § RB)
och vid förhör med part i brottmål (46 kap, 7 § RB). Det bör här också anmärkas
att en förhandling vid domstol som regel är offentlig (2 kap. 11 § andra
stycket regeringsformen och 5 kap, I § RB).

5.2
Tidigare ärende i riksdagen

I en
motion till 1979/80 års riksmöte (1979/80:1111) hemställdes att riksdagen skulle
begära att regeringen utarbetade ett förslag till en sådan ändring i
rättegångsbalken att det blev möjligt att förhöra vittne utan närvaro av
åhörare. Som skäl för sin hemställan anförde motionären att det var
otillfredsställande att den tilltalades bekanta vid rättegången kunde få uppgift
om vittnets bostad och andra personliga uppgifter, då det underlättade för den
tilltalades kamrater att hämnas på vittnet. Detta kunde i sin tur medföra att
vittnet hindrades från att tala fritt.

Justitieutskottet
inhämtade yttrande över motionen från jusfititekans-lern, riksåklagaren,
hovrätten för nedre Norrland, Göteborgs tingsrätt, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges
åklagare och Nämndemännens riksförbund. Flertalet remissinstanser bekräftade
att problem föreligger av den art som motionären hade påtalat och tillstyrkte
bifall till motionen eller uttalade sig i tillstyrkande riktning.

I
sitt av riksdagen godkända betänkande över motionen uttalade justitieutskottet
(JuU 1980/81:5) att en lagändring av det slag motionären förordade svårhgen
syntes kunna genomföras utan att den viktiga principen om
domstolsförhandlingamas offentlighet träddes för när. Utöver vad som redan
gäller borde förhandlingsoffentligheten inte inskränkas, om inte starka
motstående intressen krävde det. Utskottet förordade en undersökning för att
utröna om så är fallet. Utskottet anförde vidare att, om undersökningen skulle
visa att de påtalade olägenheterna på ett avgörande sätt var till men för
rättsskipningen, det givetvis också fick undersökas vilka olika praktiska
lösningar som kunde väljas för att åstadkomma en 3 Riksdagen 1981/82. 1 saml.
Nr 141

Prop. 1981/82:141 34

önskvärd
ordning. Det borde ankomma på regeringen att avgöra om den av utskottet förordade
undersökningen borde anförtros åt rättegångsutredningen (Ju 1977:06) eller
utföras i annan ordning.

Enligt
vad jag har inhämtat kommer den nu aktuella frågan att behandlas av
rättegångsutredningen, som inom kort beräknas lägga fram ett delbetänkande om
processen i fingsrätl.

5.3
Överväganden

Under
senare tid har det i samband med ett flertal brottmålsrättegångar

— ofta
rörande narkotikabrott - funnits skäl till antagande att vittnen och

tilltalade av rädsla för medtilltalade eller åhörare inte har vågat tala fritt.

Detta har visat sig på det sättet att den eller de hörda - ofta har det varit

flera i förening - antingen har vägrat yttra sig eller också ändrat sina vid

fömndersökningen lämnade uppgifter på ett sådant sätt att det har funnits

skäl att misstänka att utsagan inför rätten varit osann. I en del fall har det

- på
gmnd av de hördas egna uppgifter eller av andra skäl - framstått som

sannolikt att orsaken har varit fruktan för repressalier, och i ar dra fall har

detta på goda gmnder kunnat misstänkas. Det har också förekommit att

vittnen har vägrat att inställa sig till rättegångar i brottmål under liknande

omständigheter. Även i fall då vittnesmål faktiskt avläggs, förhåller det sig

enligt uppgifter från många håll ofta så att vittnet före och efter rättegången

ger uttryck för stark oro för de konsekvenser som vittnesmålet kan dra

med sig.

Enligt
vad som har omvittnats från polishåll förefaller det också ha blivit allt
vanligare att personer som har vetskap om planerad ellei- begången organiserad
kriminalitet av allvarligt slag avstår från att göra anmälan eller annars ge
sig till känna för polisen. På motsvarande sätt gäller att den som hörs under
en fömndersökning som syftar till att få misstankarna bekräftade mot en eller
flera andra personer för brott av nu aktuellt slag ofta söker undvika all
inblandning eller lämnar felaktiga uppgifter.

Den
angivna utvecklingen skall ses mot bakgmnd av att det enligt vad som belyses av
remissyttrandena till jusfitieutskottet med anledning av den fömt nämnda mofionen
över huvud taget har blivit ett allt hårdare klimat i samband med vissa typer
av brottmålsprocesser, särskilt rörande narkofi-kabrott men också beträffande
annan organiserad brottslighet. Tyvärr måste man också konstatera att den fmktan
för efterräkningar som sannolikt många gånger ligger till gmnd för
obenägenheten att lämna korrekta uppgifter inte sällan är befogad. Det är
välkänt att det när fråga är om organiserad brottslighet kan vara förenat med
risker att lämna uppgifter som fäster misstankarna på någon av de ledande i
sammanhanget. I synnerhet gäller detta vid narkofikabrottslighet där ofta
stora ekonomiska värden står på spel för de inblandade och långa fängelsestraff
hotar dem. Det har förekommit att personer som kan misstänkas för att vilja
lämna

Prop. 1981/82:141 35

eller
ha lämnat uppgifter av nyss berört slag har hotats till liv eller hälsa, ett hot
som också kan avse vederbörandes familj. Ibland tillgrips också misshandel
eller liknande övergrepp. Hot om repressalier eller andra trakasserier i
kriminalvårdsanstalterna mot medtilltalade eller tidigare dömda lär också
förekomma.

Den
nu i korthet beskrivna utvecklingen är oroande, och det är givetvis angeläget att
sådana former av övergrepp som det nu är fråga om förhindras så effektivt som
möjligt, detta inte bara av hänsyn till enskilda personer utan också för att
rättskipningen skall fungera fillfredsställande. Det sist sagda är särskilt
angeläget eftersom rättssystemet bl. a. bygger på vittnesplikt och i vissa
fall skyldighet att avslöja brott samtidigt som vägran, underlåtenhet eller
bristande sanningsenlighet kan medföra stränga straff.

Frågan vilka åtgärder som
kan vidtas på det processrättsliga området kommer inom kort att belysas av
rättegångsutredningen i enlighet med riksdagens önskemål. I detta sammanhang fmns
emellertid anledning att fästa uppmärksamheten på straffskalan i bestämmelsen
mot övergrepp i rättssak, som är det straffbud som i första hand blir
tillämpligt mot övergrepp av det slag som här har diskuterats. Även i
betraktande av att givetvis andra straffbestämmelser blir tillämpliga vid
mycket allvarliga övergrepp får straffskalan för det aktuella brottet, som f. n.
omfattar böter eller fängelse i högst två år, betecknas som anmärkningsvärt
mild; maximistraffet är inte strängare än för exempelvis misshandel enligt 3
kap. 5 § BrB eller för olaga hot enligt 4 kap. 5 §. Detta torde också innebära
att, om övergrepp i rättssak har förövats genom misshandel eller olaga hot,
straff skall ådömas endast enligt 17 kap. 10 § (jfr Beckman m.fl., Kommentar
til BrB del I, 4 u, s. 193).

Erfarenhetsmässigt
är en höjning av en straffskala mycket sällan ett vare sig effektivt eller
lämpligt medel att komma till rätta med ett kriminalpoli-tiskt problem. I fråga
om brottet övergrepp i rättssak torde det emellertid stå klart att man vid
tillkomsten av bestämmelsen knappast kunde fömtse den utveckling som jag nyss
har beskrivit. Den bristande proportion som föreligger mellan straffskalan och
de skadeverkningar som brott av aktuellt slag i vissa fall ger upphov till ter
sig så anmärkningsvärd att jag anser mig ha skäl att föreslå en höjning av
maximistraffet till fängelse i fyra år. Med hänsyn till att de problem som
föreligger på området har fått en ingående belysning i det tidigare nämnda
riksdagsärendet och den remissbehandling som anordnades av justitieutskottet
har jag funnit mig kunna anmäla frågan utan att själv ha föranstaltat om någon
remissbehandling. Jag har emellertid vid ärendets beredning samrått med RÅ och
rikspolisstyrelsen.

Liksom tidigare kommer vid
ett genomförande av den nu förordade höjningen att gälla att, om någon gör sig
skyldig till övergrepp i rättssak genom misshandel eller olaga hot, straffet
skall bestämmas endast enligt 17 kap. 10 §. I den mån övergreppet innefattar
grov misshandel, för vilket brott maximistraffet är tio år (3 kap. 6 § BrB),
torde däremot enligt vanliga

Prop. 1981/82:141 36

principer
gärningsmannen vara att döma för grov misshandel i konkurrens med övergrepp i
rättssak.

Självfallet
kan fall av övergrepp i rättssak förekomma som inte är av den allvarliga art
som jag fömt har diskuterat. Minimistraffet bör därför behållas oförändrat.

Höjningen
av maximistraffet bör komma till uttryck genom en särskild straffskala för
grova fall av övergrepp i rättssak. Straffet för grovt brott bör vara fängelse
i högst 4 år. Denna straffskala bör reserveras för fall då gärningsmannen har
visat särskild hänsynslöshet och betydande men för det allmänna eller någon
enskild har uppkommit eller riskerat att uppkomma till följd av gärningen.

Slutligen
vill jag understryka att jag är väl medveten om att den lagändring som jag
sålunda förordar endast utgör ett steg på vägen mot en lösning av de problem
som jag har beskrivit i det föregående. Dessa är av den karaktären att någon
fullt effektiv och samtidigt från rättssäkerhetssynpunkt helt godtagbar
lösning knappast är möjlig lagstiftningsvägen.

6
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt,

2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen
av häktade och anhållna m.fl.,

3. lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga,

4. lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbmkare
ii vissa fall,

5. lag om ändring i brottsbalken.

De
under 3 och 4 nämnda förslagen har upprättats i samråd med chefen för
socialdepartementet.

Förslagen
bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 5,'

7
Specialmotivering

7.1
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

6 §

1
denna paragraf, som behandlar fördelningen av de dömda mellan lokalanstalter
och riksanstalter har i ett nytt Qärde stycke angetts att sådan

'
Bilagan har uteslutits här. Frånsett ett i regeringsprotokollet 1982-03 04 anmärkt
tillägg till den till 3. angivna lagen är förslagen likalydande med dem som är
fogade till propositionen.

Prop.
1981/82:141 37

placering
i sluten anstalt som avses i 7 § tredje stycket i princip allfid skall ske i
riksanstalt. Tidigare har även placering i slutna lokalanstalter kunnat komma i
fråga. Undantag från den nya regeln görs endast för fall där synnerliga skäl
föreligger, såsom då frigivningen skall förberedas men placering på öppen
anstalt enhgt 7 § fjärde stycket inte bedöms kunna komma i fråga av
säkerhetsskäl.

Vidare har i det nya Qärde
stycket särskilt angetts att placeringen i här avsedda fall företrädesvis skall
ske i sådana riksanstalter eller avdelningar som är särskilt lämpade att tillgodose
kraven på hög säkerhet. Därvid får samtliga omständigheter som är ägnade att
inverka på säkerheten beaktas, däribland främst personaltäthet, byggnadsstmktur
och tillgången på säkerhetsanordningar. Några särskilda anstalter har inte
utpekats i lagtexten, och det är inte heller avsikten att så skall ske i en
regeringsförfattning. De omständigheter som är av betydelse för bedömningen kan
variera från tid fill annan. Till de anstalter som f.n. främst kommer i åtanke
hör Hall, Kumla, Norrköping, Norrt.älje och Tidaholm.

Den
nya regleringen innebär att ökad uppmärksamhet redan vid den första
anstaltsplaceringen bör ägnas frågan humvida en intagen tillhör den kategori
som skall särbehandlas enligt 7 § tredje stycket. Det kan vara lämpligt att
låta detta framgå av själva beslutet i vissa fall, men något formellt krav på
att så skall ske har inte ställts upp. Någon bindande rättsverkan får inte ett
sådant ställningstagande på detta stadium.

7
§

Ändringsförslaget
innebär i olika hänseenden en skärpning av tredje stycket som behandlar fall då
placering i sluten anstalt är huvudregeln. Som har angetts under 6 § skall
placeringen i de situationer som avses här i princip äga mm i riksanstalter och
därvid företrädesvis i sådana riksanstalter som är särskilt lämpade att
tillgodose kraven på säkerhet.

Till
en början har risk för brottslig verksamhet under verkställighetstiden gjorts
till en gmnd för placering i sluten anstalt även för fall när flyktfara inte
kan påvisas. Stycket kommer alltså att till skillnad från f. n. omfatta även
fall när det på goda grunder kan misstänkas att den intagne kommer att
fortsätta brottslig verksamhet under själva anstaltsvistelsen. Självfallet
gäller stycket emellertid även i fortsättningen också de fall då det kan
misstänkas att den intagne begår brott efter avvikande. För att detta skall
markeras har avsiktligt uttrycket "innan verkställigheten har avslutats"
valts i stället för "under verkställighetstiden"; denna avbryts, om
den intagne avviker. Stycket kommer därmed - vilket också är avsikten — att
täcka även den situationen att det är brottslig verksamhet under permission som
kan befaras. Det ligger emellertid i sakens natur att kraven på misstankarnas
styrka måste ställas högre än annars om det endast är brottslighet under
permission som kan befaras, eftersom det här snarast blir en fråga om prövning
av den generella återfallsrisken. Denna är ju hög

Prop. 1981/82:141 38

beträffande
en betydligt större gmpp av intagna än den som kan komma i fråga för
särbehandling.

I
fråga om den brottslighet som här avses anges i förslaget att den skall vara av
allvarlig karaktär och inte som nu att den skall vara av "särskilt" allvarlig
karaktär, ett uttryck som i praktiken har visat sig vara svårtolkat. De
uttalanden som i tidigare förarbeten har gjorts i anslutning till den gällande
lydelsen för närmast tanken fill att fråga skall vara om organiserad eller
systematisk kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig art. Att det också
i fortsättningen framför allt är risk för sådan brottslighet som skall beaktas
ligger i sakens natur, men genom den föreslagna ändringen kommer det att stå
klart att exempelvis en misstanke om att en intagen är benägen att ägna sig åt
överlåtelse av narkotika under anstaltstiden utgör grund för placering i sluten
riksanstalt även om det saknas belägg för att den befarade brottsligheten
skulle bli organiserad eller systematisk.

Vidare
har föreslagits att orden "med hänsyn till att han saknar fast anknytning
till riket" får utgå ur lagtexten. Här är det naturligtvis fråga om en
omständighet som även i fortsättningen bör komma i beaktande, men det synes med
den skärpta tillämpning som fömtsätts något missvisande att ge just det förhållandet
att den intagne har anknytning till främmande land en så framskjuten plats som
nu. De invändningar som i tidigare sammanhang har riktats mot tanken på att
låta de aktuella orden utgå (se prop. 1978/79:62 s. 85) synes inte längre kunna
aktualiseras, on man som föreslagits avstår från att uttryckligen nämna
flyktfara som eft rekvisit i lagtexten.

Med
hänsyn till att särskild risk för fortsatt brottslighet erfarenhetsmässigt
ofta föreligger beträffande personer som har gjort sig skyldiga till allvarlig
narkotikabrottslighet och till att det i speciellt hög grad är angeläget att
motverka denna sorts kriminalitet har i en ny andra mening föreskrivits att
det vid prövningen av om någon tillhör den kategori som avses i 7 § tredje
stycket särskilt skall beaktas om straffet avser grovt narkotikabrott eller
grov vamsmuggling avseende narkotika. Det bör påpekas att en fömtsättning för
att någon som dömts för grovt narkotikabrott eller grov vamsmuggling avseende narkofika
skall omfattas av tredje stycket är att han har dömts till fängelse i lägst två
år, vilket ju också är minimistraffet för de aktuella brotten. Har han dömts
exempelvis till skyddstillsyn i kombination med fängelse, omfattas han inte av
tredje stycket, men givetvis kan en placering i sluten anstalt med stöd av
andra stycket ibland tänkas bli aktuell.

Det
bör understrykas att den presumtion som här har slagits fast gäller endast för
den bedömning som skall göras vid tillämpningen av lagen om kriminalvård i
anstalt. Den avses inte i och för sig få någon återverkan på den
individualiserade prövning av återfallsrisken som skall göras när ställning
tas till frågan om villkorlig frigivning (jfr 26 kap. 7 § andra meningen BrB i
dess lydelse efter den 1 juli 1981). Denna prövning sker under

Prop. 1981/82:141 39

domstolsliknande
former hos kriminalvårdsnämnden. Det är uttryckligen fömtsatt att det därvid
skall prövas om någon konkret återfallsrisk föreligger och att halvtidsfrigivning
oftare än fömt skall kunna tillämpas bl. a. för unga lagöverträdare med
dokumenterat god prognos som gjort sig skyldiga till grov
narkotikabrottslighet.

Liksom
fömt avses en 7:3-klassificering kunna hävas vid en konstaterad sinnesförändring
hos den dömde.

Med
anledning av uttalanden av RÄ och rikspolisstyrelsen vid remissbehandlingen
vill jag framhålla att min avsikt är att - om riksdagen godtar föreliggande
förslag — föreslå regeringen att det i polisregisterkungörelsen (1969:38) tas
in bestämmelser om befogenhet för kriminalvårdsstyrelsen att erhålla sådana
uppgifter ur polisregister som kan behövas för bedömningen av om en viss
intagen skall hänföras under förevarande stycke. I Övrigt får denna prövning
göras med ledning av domen, behandlingsjournalen, personundersökning och
eventuellt läkarintyg samt uppgifter från anstaltsledningen. Särskilt bör
naturligtvis beaktas om fråga är om återfall i grov brottslighet.

Det
bör slutligen påpekas att frågan om en intagen skall anses hänförlig fill den
kategori som avses i tredje stycket får betydelsefulla rättsverkningar även
med hänsyn till de hänvisningar till stycket som görs i — förutom 6 § som redan
behandlats - II, 14, 32 och 34 §§. Det gäller här främst begränsningar
i möjligheten till vistelse utanför anstalt i olika former.

Till
det nya fiärde stycket har av redaktionella skäl utan ändring i sak förts den
nuvarande andra meningen i tredje stycket. Det bör framhållas att de skäl som i
fortsättningen liksom hittills får åberopas för placering av en "7:3-a"
i öppen anstalt - ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller
annat synnerligt skäl — helt naturligt får ett något vidare tillämpningsområde
i och med att nya kategorier förs in under 7 § tredje stycket. Vad särskilt
angår frigivningsförberedelser är att märka att dessa — i den utsträckning det
kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersatts - skall vidtas redan från
böljan, se 4 § andra meningen. Det kan därför vara förenligt med lagen att en
intagen som tillhör den här avsedda kategorin placeras på öppen anstalt redan
från början av verkställigheten. Fråga kan exempelvis vara om en ung
lagöverträdare som ådömts minimistraffet fängelse två år för grovt
narkotikabrott och som har en relativt läng avräkningsbar häktningstid.

11
§

Andra
stycket har kompletterats med ett förbud att medge s. k. frigång när det gäller
intagna som avses i 7 § tredje stycket och som är placerade på sluten
riksanstalt.

Prop. 1981/82:141 40

14
§

I
det nya tredje stycket uppställs ett förbud mot att medge vistelse utom anstalt
för föreningsverksamhet eller liknande ändamål beträffande intagna som avses i
7 § tredje stycket och är placerade i slutna riksanstalter.

26 §

De
ändringar som föreslås innebär en skärpning av bestämmelserna om brevgranskning
och utgör ett led i den intensifiering av kontrollen av de intagnas kontakter
med personer utanför anstaherna som framstår som nödvändig med hänsyn till
narkotikasituationen. Ändringarna, som sakligt sett i allt väsentligt
överensstämmer med utredningsförslaget, innebär fömtom redaktionella förtydliganden
följande avvikelser i förhållande till nuvarande reglering.

1) Bestämmelserna om granskning av brev utvidgas fill att gälla även andra
försändelser. Även andra försändelser än brev kan självfallet innehålla ofillåtna
föremål, t. ex. narkotika eller pengar, liksom meddelanden om planerad
brottslig verksamhet e.d.

2) Alla brev eller andra försändelser till intagna på slutna
riksanstalter skall granskas för undersökning av om de innehåller otillåtna
föremål. En granskning i detta syfte medger inte läsning av brev (jfr 27 §
första stycket). I många fall kan granskningen inskränka sig till genomlysning
av oöppnade försändelser.

3) Beträffande intagna på specialavdelningar har uttrypkligen angetts att
granskningen även skall ha till syfte att eftersöka otillåtna meddelanden av
olika slag, såsom exempelvis angående planerad brottslig verksamhet eller rymning.
Vid en granskning för detta ändamål avses brev och andra försändelser kunna
läsas. Granskning av detta slag sker redan f.n. med stöd av de ordningsregler
som har utfärdats för de olika specialavdelningarna. Liksom nu skall
granskning som syftar till eftersökande av såväl otillåtna föremål som
meddelanden kunna ske stickprovsvis i fråga om intagna i allmänhet samt
dämtöver vid slutna anstalter, om det är nödvändigt med hänsyn till den
intagnes särskilda förhållanden, i båda fallen under fömtsättning att
granskningen är påkallad av säkerhetsskäl. Bestämmelserna om granskning gäller
lika litet som tidigare sådana brev som avses i 25 §.

27 §

Ändringama
utgör en konsekvens av att bestämmelserna om brevgranskning i 26 § har
utvidgats till att gälla granskning även av andra försändelser.

28 §

I
första stycket har inte gjorts någon ändring. Trots att det i det föregående
har föreslagits att flertalet av de bestämmelser som gäller i fråga om

Prop. 1981/82:141 41

brev
skall gälla även andra försändelser, kan regeln om annat skriftligt meddelande
fortfarande få betydelse, t. ex. för ett meddelande som överlämnats till den
intagne vid besök.

För
att samma möjligheter till granskning av försändelser skall finnas beträffande
intagna på psykiatriska avdelningar som när det gäller intagna i allmänhet har
andra stycket ändrats. En hänvisning till 15 § lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall har emellertid behållits, bl. a. eftersom
detta lagmm ger vissa speciella möjligheter att hålla kvar försändelser. Vidare
har andra meningen i stycket ändrats med sikte på brev till postverket (jfr 25
§ andra stycket).

29
§

Ändringama
i paragrafen syftar till att kontrollen skall skärpas när det gäller besök. Bakgmnden
är att det under permissionsutredningens arbete och i andra sammanhang har
framkommit att en stor del av de otillåtna varor - främst narkotika - som
kommer in till anstalterna överlämnas i samband med besök. Besöken synes även i
vissa fall kunna utnyttjas för planläggningen av eller medverkan i brottslig
verksamhet. Klart är därför att en förhållandevis sträng kontroll såväl av de
personer som tillåts besöka anstalterna som av vad besökare medför måste
upprätthållas.

Första
stycket har bibehållits oförändrat. Utredningen har föreslagit en viss
justering som motiveras med att det bör stå klart att man skall kunna hindra
besökare som den intagne avser att utnyttja för planeringen av eller medverkan
i brottslig verksamhet. Då det emellertid enligt min mening klart framgår av
styckets nuvarande avfattning att sådana besök inte får ske, har jag inte
ansett någon ändring behövlig.

I
ett nytt andra stycke, som bygger på utredningsförslaget, föreskrivs att det
till underlag för bedömningen av om besök till en intagen i sluten riksanstalt
bör medges i det särskilda fallet i förväg skall undersökas om den besökande
har dömts för eller är misstänkt för brottslig verksamhet. I den mån det behövs
och lämpligen kan ske skall också inhämtas upplysningar om den besökandes
personliga förhållanden, t. ex. om narkotikamissbmk. De angivna reglerna
gäller dock inte, när kontrollen är uppenbart obehövlig på gmnd av att den
besökande är känd eller av annat skäl. I tredje stycket, som också är nytt,
föreskrivs att en sådan kontroll får göras även i fråga om besök till andra
intagna, när det är påkallat av säkerhetsskäl.

Främst
är det naturligtvis angeläget att man på anstalten får kännedom om den
besökande är inblandad i narkotikahantering eller annan liknande brottslig
verksamhet. Av intresse är då om den besökande undergår fängelsestraff eller
är föremål för annat samhällsingripande. Uppgifter av det här slaget finns i
det centrala kriminalvårdsregistret, hos frivården samt hos pohsen. Det är
också främst dessa källor — jämte den dömdes akt när denna innehåller
upplysningar - som i praktiken bör utnyttjas. Från poli-

Prop. 1981/82:141 42

sen
kan, när det behövs, uppgifter inhämtas genom telefonsamtal med polismyndigheten
på orten eller med rikspolisstyrelsen.

Vad
angår de sekretessfrågor som kommer upp i sammanhanget bör anmärkas att
sekretesslagen (1980:100) inte lägger hinder i vägen då det gäller att få
upplysningar om besökare ur det centrala kriminalvårdsregistret. Av 29 §
kungörelsen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem - där det centrala
kriminalvårdsregistret ingår - framgår nämligen att upplysningar om innehållet
i detta register skall lämnas till myndigheterna inom kriminalvården. En sådan
uppgiftsskyldighet bryter sekretessen (14 kap. 1 § sekretesslagen). Även
frivården kan utan hinder av att fråga är om uppgifter som enligt 7 kap. 21 §
sekretesslagen har bedömts vara sekre-tessbelagda lämna upplysningar till
anstalterna om klienter som begärt att få besöka intagna. Hos frivården bör nämhgen
generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen kunna tillämpas, eftersom det rör
sig om ett uppgifts-lämnande mellan myndigheter med mycket närbesläktade
funktioner (se prop. 1979/80: del A s. 326).

Uppgifter
i polisregister är sekretessbelagda enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen. För
dessa register gäller att uppgifter ur dem får utlämnas enligt vad som är
föreskrivet i lagen om sådant register och i förordning sorn har stöd i sådan
lag. Om riksdagen godtar föreliggande förslag, är det min avsikt att föreslå
regeringen att med stöd av 3 § lagen (1965:94) om polisregister m. m.
kriminalvårdsmyndigheterna ges tillstånd att erhålla sådana upplysningar.

Det
bör här ytterligare anmärkas att den intagne normalt enligt 15 §
förvaltningslagen (1971:290) skall underrättas om vad som har tillförts ärendet.
Undantag gäller dock bl.a. för det fallet att det är uppenbart obehövligt,
vilket i regel får anses vara förhållandet om besöket medges. Uppkommer fråga
om att vägra besöket, bör den intagne däremot normalt underrättas om vad som
har tillförts ärendet. Vidare har han enligt 14 § förvaltningslagen i princip
rätt att ta del av materialet på begäran. Enligt 14 kap. 5 § sekretesslagen
gäller detta dock inte i den mån det av hänsyn fill allmänt eller enskilt
intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte
röjs. Men i sistnämnda fall skall myndigheten på annat sätt lämna parten
upplysning om vad materialet innehåller i den mån det behövs för att han skall
kunna ta tillvara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det
intresse som sekretessen skall skydda. Om det vid kontrollen har inhämtats att
den tilltänkte besökaren är misstänkt för ett allvarligt brott torde i vissa
fall den nu berörda undantagsregeln vara tillämplig. I sådana fall finns
möjlighet att förfara så att besöket medges men äger mm under bevakning.

Hur
ingående kontrollen behöver vara varierar naturligtvis från fall till fall. Då
det gäller t. ex. nära anförvanter kan ofta de upplysningar om dessa som fmns i
den intagnes akt vara tillfyllest. Akten kan också i vissa fall innehålla
värdefulla upplysningar om andra personer som vill besöka den

Prop. 1981/82:141 43

intagne.
Det kan l.ex. framgå att den besökande är missbmkare eller tidigare har varit
målkamrat till den intagne.

För
att en person skall anses känd för anstalten krävs inte att anstalten har en
ingående kännedom om besökarens person. Självfallet äger sålunda en tjänsteman
inom kriminalvårdsverket alltid tillträde till anstalterna. Då det gäller andra
personer som skall besöka en intagen i tjänsten, exempelvis personal vid
arbetsförmedling, socialvårdstjänsteman eller präst, måste det vara tillfyllest
att anstalten vet att han är den tjänsteman han utger sig för att vara.
Detsamma bör gälla för övervakare och besökare från ideella organisationer.
Detta hindrar inte att även dessa personer undantagsvis kan kontrolleras, om
anledning fill en kontroll föreligger.

De
personer som har godkänts som besökare bör förtecknas så att beslutet är
tillgängligt för all berörd personal vid anstalten. Detta kan t. ex. göras på
de besökskort som finns redan i dag. Någon ny kontroll behöver sedan inte ske,
om inte nya omständigheter har blivit kända för anstahen.

Den
föreslagna ordningen medför att intagna i god tid före ett besök måste göra en framställan
härom till styresmannen. Den intagne bör i samband härmed underrättas om att de
personer han uppger sig vilja ha besök av kommer att kontrolleras. Även den
tilltänkte besökaren bör lämpligen underrättas i den utsträckning det kan ske
utan olägenhet.

Då
det gäller att - med ledning av de upplysningar som erhållits vid kontrollen av
den besökande — avgöra om besöket kan medföra fara från säkerhetssynpunkt,
motverka den intagnes anpassning i samhället eller eljest vara till skada för
honom eller annan bör framhållas att personer som undergår fängelsestraff eller
är föremål för kriminalvård i frihet inte bör tillåtas besöka anstalterna annat
än när fråga är om nära anhörig e. d. Inte heller bör tillåtelse härtill lämnas
personer som är misstänkta för brott eller missbmkar narkofika, i den mån
sådana omständigheter kan utrönas. Personer som tidigare har varit straffade
men till fullo verkställt straffet och som inte är misstänkta för nya brott
eller för missbruk bör däremot i princip tillåtas besöka intagna. Undantag
måste naturligtvis gälla, om t. ex. den besökande vid ett flertal tidigare
tillfällen har utfört brott fillsammans med den intagne och besöket därför kan
tänkas komma att utnyttjas för planering av nya brott.

En
särskild fråga i detta sammanhang är om nära anhörig bör ha oinskränkt rätt
att besöka intagen. Starka humanitära skäl talar emot att vägra en maka eller
make, fästman eller fästmö eller sammanboende besök. Detsamma gäller föräldrar.
Det torde nämligen regelmässigt leda till skadliga verkningar för den intagne
om han avskärmas från personlig kontakt med sina nära anhöriga under längre
tid. I likhet med permissionsutredningen anser jag att de humanitära hänsynen
väger så tungt att nyssnämnda anhöriga regelmässig bör tillåtas att besöka
intagna även om sådana omständigheter föreligger som i annat fall skulle ha
medfört att besöket vägrats. Detta hindrar naturligtvis inte att besöksförbud
kan med-

Prop. 1981/82:141 44

delas
för längre eller kortare tid för sådan närstående som har försökt insmuggla narkofika
på anstalten. Kontrollen i samband med närståendes besök bör också
intensifieras. Den intagne skall, om det finns anledning tro att han mottagit
något otillåtet, kroppsbesiktigas efter ett sådant besök. Kroppsbesiktning bör
också förekomma stickprovsvis i samband med dessa besök. Bevakade besök bör
också användas när det anses oundgängligen nödvändigt.

Det
torde få fömtsättas att den nya bestämmelsen i andra slycket ger kriminalvårdsstyrelsen
anledning att överväga att i samråd med rikspolisstyrelsen meddela
verkställighetsföreskrifter liksom att undersöka i vad mån stöd för kontrollen
i övrigt kan lämnas från centralt håll.

Permissionsutredningen
har föreslagit en särskild regel om att kontroll beträffande besökande till
intagna på specialavdelningar alltid skall ske med biträde av polismyndighet.
Jag delar uppfattningen att så regelmässigt bör ske men finner det inte
nödvändigt att en särskild bestämmelse meddelas om detta.

Femte
stycket (nuvarande fjärde) har kompletterats med en regel om att inte bara kroppsvisitafion
och undersökning av väska e. d. utan också yfiig kroppsbesiktning kan
föreskrivas som villkor för besök.

Ytlig
kroppsbesiktning har införts som rättsligt begrepp genom ändringar år 1981 i
lagen (1960; 418) om straff för varusmuggling m.m. (se närmare prop.
1981/82:2). En sådan besiktning anses inbegripa en yttre granskning av kroppen.
Undersökningen kan gå fill så att den besökande ombeds att ta av sig kläderna
och stå upp, varefter den tjänsteman som utför visitationen granskar de delar
av kroppen som är synliga samt fotsulorna. Även huvudhåret och armhålorna får
granskas. I övrigt är det emellertid inte tillåtet att be den som skall
undersökas att inta särskilda ställningar för att de för ögat dolda delarna av
kroppen skall kunna iakttas liksom inte heller att undersöka munhåla eller
annan hålighet eller beröra vederbörandes nakna kropp för att undersöka delar
av denna. I så fall blir fråga om en ordinär kroppsbesiktning.

En
ytlig kroppsbesiktning av nu angivet slag kan inte anses överskrida gränsen för
vad som är godtagbart från integritetssynpunkt, men det bör understrykas att
den kommer att innebära en allvarlig påfrestning för den som exempelvis skall
besöka en anhörig. Undersökningar av nu angivet slag bör därför inte få
utvecklas fill rutinåtgärder, utan i det särskilda fallet måste aUtid en
bedömning göras av om undersökningen är befogad. I de fall då så bedöms vara
förhållandet gäller enligt 52 c § första stycket att besiktningen inte får göras
mer ingående än ändamålet med åtgärden kräver. Det bör sålunda alltid i
förekommande fall prövas om den ytliga kroppsbesiktningen kan begränsas till
att avse vissa moment, t. ex. undersökning av huvudhår (pemk), en
kontrollåtgärd beträffande vilken otvivelaktigt ett särskilt prakfiskt behov
har gjort sig gällande.

Prop. 1981/82:141 45

Bestämmelser
om vem som får verkställa eller bevittna yUig kroppsbesiktning av en kvinna
finns i 52 c § andra stycket.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om att jusfitieutskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande JuU 1981/82:13 (s. 30) påpekat att i de gmndläggande
bestämmelserna i ämnet i 28 kap. rättegångsbalken endast begreppen kroppsvisitation
och kroppsbesiktning förekommer. Utskottet har framhållit att det är angeläget
att regleringen av dessa institut görs så enhetlig som möjligt och att man bör
sträva efter att få till stånd en definition av begreppen som har allmän
giltighet. Frågan om en sådan mera generell reglering torde som utskottet också
har uttalat, få tas upp när resultatet föreligger av det arbete som bedrivs av
tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06).

30
§

Första
stycket har kompletterats med en regel som ger uttryckligt stöd för att vid
behov samma typ av kontroll företas beträffande en person som en intagen vill
samtala med i telefon som när fråga är om besökande. Att kontrollen inte har
föreslagits bli obligatorisk är motiverat av att omedelbar införsel av
exempelvis narkotika inte kan vara aktuellt i de fall som avses här liksom av
att tiden för en kontroll i allmänhet är mera knapp än vid besök.

Jag
har inte ansett tillräckliga skäl föreligga att i lag meddela särskilda regler
om telefonsamtal med intagna på specialavdelningar.

32
§

första stycket, som behandlar de s.k. regelbundna korttidspermissio-nema, har
gjorts ett fillägg som innebär att det vid bedömningen av om permission skall
medges särskilt skall beaktas om den intagne har nyttjat eller förfarit
olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna
urinprov.

Regelmässigt
bör ej få förekomma att regelbunden korttidspermission beviljas en intagen som
övertygats om att ha nyttjat eller förfarit olagligt med narkofika på
anstalten, innan viss kvalifikationsfid har förflutit. Ett viktigt hjälpmedel
när det gäller att konstatera nyttjande av narkotika utgör möjligheten att
förelägga den intagne att lämna urinprov, som alltså i fortsättningen i lämplig
utsträckning bör kunna användas även som ett medel vid den prövning som avses
nu. Det bör dock uppmärksammas att urinproven inte anses vara heh
tillförlitliga. Bl. a. gäller att provet kan ge positivt utslag även på gmnd av
vissa typer av sömnmedel eller lugnande medel som den intagne har fått genom
legal förskrivning. En samlad värdering av den utredning som föreligger måste
därför göras, om den intagne trots positivt utslag på provet nekar till att ha
använt narkotika.

F.
n. anmäls enligt praxis innehav av narkotika på en kriminalvårdsanstalt till
åtal. Undantag görs dock för fall då fråga är om cannabisharts samt

Prop. 1981/82:141 46

innehavet
inte gäller mer än 0,2 gram, då i stället disciplinär bestraffning ifrågakommer.
Med anledning av ett uttalande av RÅ vid remissbehandlingen vill jag framhålla
att uppskov med regelbunden korttidspermission bör bH en konsekvens av
narkotikainnehav oberoende av om åtal sker eller disciplinär bestraffning ådöms,
även om det - som RÅ påpekat - kan sägas bli fråga om en dubbelbestraffning.

För
att urinproven skall bli ett effektivt medel i dessa sammanhang måste även en
vägran att lämna prov tillmätas betydelse, trots att en sådan vägran givetvis
inte kan tillmätas värde som full bevisning om missbmk. Är fråga om en enstaka
vägran och saknas annan anledning till antagande att den intagne har nyttjat
narkotika kan det dock te sig som en alltför drasfisk påföljd att förvägra den
intagne korttidspermission under lika lång kvalifikationstid som skulle ha tillämpats
vid styrkt missbmk eller annan hantering av narkotika. Jag vill i sammanhanget
anmärka att en vägran av aktuellt slag i fortsättningen även avses kunna leda
till disciplinär bestraffning (se under 52 d §).

F. n.
regleras frågan om de kvalifikationstider av olika slag som gäller för korttidspermission
genom föreskrifter av kriminalvårdsstyrelsen (KVVFS 1979:1). Det synes inte mofiverat
att i lag ta in bestämmelser angående längden av de kvalifikationsfider som är
aktuella nu.

Naturligtvis
kan det, som JO har påpekat under remissbehandlingen, göras gällande att den
reglering som jag här har föreslagit lika mycket syftar till att
permissionsinstitutet skall användas för att motverka narkotikahanteringen som
till att förhindra permissionsmissbmk. Jag ser emellertid för egen del inte
något fel i detta.

Till
ett nytt andra stycke har av redaktionella skäl flyttats det nuvarande sakinnehållet
i första stycket andra meningen.

Tredje
stycket motsvarar nuvarande andra stycket. Stycket har i förtydligande syfte
justerats för att den redan i dag tillämpade principen att regelbunden
korttidspermission inte får beviljas intagna som avses i 7 § tredje stycket
skall ytterligare markeras. Vidare har regelns fillämpningsområde begränsats
till att avse fall då den intagne är placerad i sluten riksanstalt. Som framgår
av 6 § fordras synnerliga skäl för att en sådan intagen som avses här skall
kunna placeras i lokalanstalt.

Fjärde
stycket har kompletterats med en regel av innebörd att intagna tillhörande den
kategori som avses i 7 § tredje stycket i princip skall vara ställda under
bevakning vid kortfidspersmission. Sådan permission får enligt andra stycket i
förevarande paragraf beviljas dem endast om det finns synnerliga skäl. Regeln
om bevakning har dock inte kunnat göras helt undantagslös. Då frigivningstiden
närmar sig förs ofta de intagna som det här gäller över till öppna anstalter,
och en ändamålsenlig förberedelse inför en sådan omplacering kan då vara att
exempelvis permissionen blir beledsagad i stället för bevakad. Även i övrigt
kan någon gång synnerliga skäl föreligga mot att permissionen görs bevakad.

Prop.
1981/82:141 47

34 §

Paragrafen har kompletterats med ett andra stycke som förbjuder
s. k. 34 §-placering av en intagen som tillhör den kategori som avses i 7 §
tredje stycket och som är placerad på sluten riksanstalt. Det bör anmärkas att
prövningen av frågor om 34 §-placering för de intagna som här avses ankommer på
kriminalvårdsnämnden, som därvid i princip har att göra en självständig
bedömning av frågan om en intagen skall anses fillhöra den kategori som avses i
7 § tredje stycket.

42 §

Denna paragraf skiljer sig från motsvarande bestämmelser i
lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. I 15 § sistnämnda
lag föreskrivs att häktad får beläggas med fängsel under transport eller annars
Under vistelse utom förvaringslokalen, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. I
42 § KvaL föreskrivs att intagen under samma fömtsättning får beläggas med fängsel
vid transport. Fråga har bl. a. i ett av justitieombudsmannen prövat ärende
uppstått, om den tid en intagen uppehöll sig i ett väntrum på ett sjukhus
kunde anses omfattas av uttrycket "vid transport". För att i
framtiden dylika tolkningsproblem skall undvikas föreslår jag — som i likhet
med permissionsutredningen anser att en intagen även i sådana situationer av
säkerhetsskäl bör kunna beläggas med fängsel - att det uttryckligen anges att
den intagne inte bara vid transport utan också annars under vistelse utom
anstalten får beläggas med fängsel, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl.

52 a §

Ändringarna innebär att bestämmelserna om kroppsvisitafion
av intagna har skärpts i huvudsaklig överensstämmelse med
permissionsutredningens förslag.

I enlighet härmed har i andra stycket tillagts en
befogenhet att verkställa kroppsvisitation stickprovsvis. Vidare har kroppsvisitation
genom ett nytt tredje stycke gjorts obligatorisk för fall då en intagen i
sluten riksanstalt har haft obevakat besök eller återkommer från obevakad
permission. Till skillnad från utredningen anser jag att det skulle föra för
långt att införa en sådan regel även med avseende på slutna lokalanstalter.

52 b §

Som ett led i strävandena att söka komma till rätta med
narkotikaproblemen inom kriminalvården har särskilda visitationspatmller
inrättats. Bl. a. till följd härav har kroppsvisitation blivit allt mera
förekommande på anstalterna. De intagna har otvivelaktigt anpassat sina smuggUngsmetoder
därefter. Det har sålunda blivit allt vanligare att narkotika smugglas in eller
förvaras på själva kroppen eller i dess håligheter. Det framstår därför som
ofrånkomligt att befogenheterna till kroppsbesiktning av de intagna utvid-

Prop. 1981/82:141 48

gas.
Detta föreslås ske genom ett nytt andra stycke, som i sak väsentligen stämmer
överens med utredningsförslaget.

Det
nya andra stycket innebär att ytlig kroppsbesiktning i den mån det anses
påkallat får företas under samma fömlsättningar som enligt 52 a § första
stycket och andra stycket 2-4 föreskrivs för kroppsvisitation. Detta gäller
alla intagna. Såvitt angår intagna på slutna riksanstalter skall emellertid i
dessa fall även fullständig kroppsbesiktning få utföras. Här bör dock
framhållas att enligt 52 c § kroppsbesiktning aldrig får göras mer ingående än
som påkallas av ändamålet med åtgärden.

Det
bör understrykas att det här blir fråga om en mycket kraftig utvidgning av
befogenheten att verkställa kroppsbesiktning. Det är av stor vikt att
befogenheten hanteras med omdöme och att åtgärder som av de intagna kan
uppfattas som trakasserier i all möjlig utsträckning undviks.

Nuvarande
andra stycket andra meningen har fått utgå som obehövlig.

52
c § I denna paragraf har endast gjorts en redaktionell justering.

52
d §

Den
generella bestämmelsen om urinprovskontroll som infördes genom lagstiftning år
1980 har visat sig vara ett viktigt hjälpmedel när det gäller att bekämpa
narkotika inom anstalterna. Enligt vad kriminalvårdsstyrelsen har upplyst i
sitt remissyttrande har emellertid vissa fillämpningssvårig-heter uppstått på gmnd
av att de intagna i allt större omfattning vägrar att efterkomma förelägganden
att lämna urinprov. I överensstämmelse med vad styrelsen har förordat föreslår
jag därför en justering av bestämmelsen, så att det klart framgår att en
intagen är skyldig att på anmaning lämna urinprov, om inte medicinska eller Hknande
skäl talar emol det. Det kommer därmed inte att kunna råda någon tvekan om att
en vägran utan gihigt skäl att lämna urinprov i fortsättningen medför att den
intagne kan åläggas discipHnär bestraffning enligt 47 §.

I
rättspraxis har förevarande bestämmelse tidigare kommit aft tolkas så att
föreläggande att lämna urinprov kan meddelas endast när provet har betydelse
för att en ändamålsenlig differentiering av de intagna skall kunna åstadkommas.
Detta innebär enligt min mening att kontrollen fåi' ett alltför snävt
tillämpningsområde. Urinprovskontroll bör vara ett generelh sett användbart
medel i ansträngningarna att motverka resp. spåra upp förekomst av narkotika
inom anstalterna. Att kontrollen kan användas på detta sätt får anses bli klart
genom den här förordade justeringen. Av vad jag har föreslagit vid 32 § framgår
att urinprovskontroll kan ske i samband med alt ställning skall tas till frågan
om korttidspermission för den intagne. Kontroll av detta slag bör i
överensstämmelse med vad kriminalvårdsstyrelsen har förordat i lämplig
omfattning kunna ställas upp som villkor även för andra vistelser utom anstalt.

Prop.
1981/82:141 49

I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motiveringen
har paragrafen vidare kompletterats med en bestämmelse om skyldighet för en
intagen att lämna prov av utandningsluften för kontroll av eventuell
alkoholpåverkan.

63 §

Med stöd av 24 § andra stycket har kriminalvårdsstyrelsen
i det s. k. vårdcirkuläret (53 §) föreskrivit att intagen i sluten riksanstalt
inte får inneha mer än 300 kr. i kontanter. Övriga medel skall styresmannen för
särskild redovisning omhänderta som egna medel som den intagne ej själv får
inneha — men väl fritt förfoga över - och permissions- och frigivnings-medel varöver
den intagne ej fritt disponerar. Några inskränkningar i rätten att inneha eller
förfoga över egna medel finns inte för intagna vid lokalanstalt eller öppen riksanstah.

Vid de överläggningar som permissionsutredningen har haft
med företrädare för slutna riksanstalter har enligt vad som har upplysts i
betänkandet enighet rått om att det är för mycket pengar i omlopp på
anstalterna. En del anser att detta har en viss betydelse för handeln med
narkotika, medan andra anser att handeln skulle förbli oförminskad om pengarna
försvann från anstaltema. Vidare påpekas att mycket pengar är i omlopp vid det
kortspel som förekommer på anstalterna. De åtgärder som står till buds då
pengar tas om hand anses ofillräckliga. Pengarna sätts in på den intagnes konto
för egna medel och kan då omedelbart disponeras igen. Dessa pengar borde
"frysas" under verkställigheten, har man menat.

Nu angivna förhållanden har föranlett utredningen att
föreslå en bestämmelse enligt vilken pengar, som påträffas hos eller ankommer tiU
intagen i strid mot gällande bestämmelser om intagens rätt att inneha pengar,
skall omhändertas och fillfalla staten, om det inte är uppenbart obilligt. Mot
förslaget har kritik riktats vid remissbehandlingen, och ävenjag anser att det
går alltför långt. Jag är ense med utredningen om att pengar i här avsedda fall
skaU omhändertas, om det inte är uppenbart obilligt, men anser inte att de
rimligen bör få tillfalla staten. I stället föreslår jag att omhändertagna
penningmedel av det slag som här avses inte skäll få disponeras av den intagne
förrän vid anstaltsvårdens slut, om inte särskilda skäl föreligger.
Bestämmelser härom föreslås intagna i ett nytt femte stycke.

Den nya
regeln blir tillämplig vid anstalter där intagnas rätt att inneha pengar är
begränsad. När pengar påträffas hos den intagne eller ankommer i brev bör den
intagne tillfrågas vad för slags medel de utgör och hur mycket han dämtöver
innehar, om detta inte är känt för anstalten. Det belopp som överstiger det
tillåtna och alltså utgör medel som han ej får inneha kan då omhändertas.
Sanningshalten i den intagnes uppgifter om sitt penninginnehav kan kontrolleras
genom visitation och liknande åtgärder som också synes böra företas sfickprovsvis
med jämna mellanmm. 4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 141

Prop. 1981/82:141 50

Då
pengar utöver det tillåtna påträffas hos den intagne kan det knappast anses
uppenbart obilligt att ta omband de pengar som han avsiktligt innehaft utan
lov i andra fall än då det står klart att de skall användas för en heh legitim
betalning, l.ex. avseende hyra. Om däremot pengar ankommer till den intagne
från person utanför anstalten i strid med bestämmelserna om intagnas rätt att
inneha pengar, får det ofta anses obilligt att omhänderta dem. Är det klarlagt
att den intagne begärt eller annars känt till och underlåtit att söka förhindra
att pengar i strid mot gällande bestämmelser skulle sändas till honom, bör
pengarna dock omhändertas. De medel som inte tas om hand skall beroende på
omständigheterna återsändas till avsändaren eller insättas på den intagnes
konto och får i sistnämnda fall disponeras av denne.

Omhändertagna
pengar bör göras räntebärande. Den omständigheten att den intagne själv inte
får disponera medlen avses givetvis inte hindra att de i förekommande fall tas
i anspråk vid utmätning.

I
vissa fall kan särskilda skäl föreligga att låta den intagne själv disponera
omhändertagna medel före anstaltsvårdens slut. Fråga kan l.ex. vara om en
legitim betalning som är både angelägen och brådskande.

Till
skillnad från utredningen har jag inte sett något behov av att föreslå en regel
med sikte på det fallet att pengar påträffas inom en anstalt utan att någon gör
anspråk på dem. Jag har svårt att se att en a\'vikelse från allmänna principer
i hittegodslagstiftningen skulle vara motiverad för sådana situationer. Om,
som ju regelmässigt är fallet, någon i tjänsten har tagit tiUvara pengarna och
ingen gör anspråk på dessa inom föreskriven tid, tillfaller dessa staten Gfr
NJA 1943:4).

Ikraftträdandebestämmelsen

Med
hänsyn till att de föreslagna ändringarna i lagstiftningen på flera punkter
förutsätter att verkställighetsföreskrifter meddelas genom kriminalvårdsstyrelsens
försorg bör de inte lämpligen träda i kraft redan den 1 juli 1982. Som ikraftträdandefidpunkt
föreslås i stället den 1 oktober 1982. Några särskilda övergångsbestämmelser
synes inte behövliga. Klart är dock att omotiverade förflyttningar av intagna i
samband med ikraftträdandet bör undvikas, vilket i förekommande fall torde
kunna stödjas på de undantagsbestämmelser som föreslås gälla,

7.2
Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.

2
och 2 a §§

Förslaget
innebär att bestämmelsema om kroppsvisitation och kroppsbesiktning för häktade
i allt väsentligt har anpassats till vad som enligt 52 a och 52 b §§ KvaL
föreslås gälla för intagna vid kriminalvårdsanstalter. Kroppsvisitation har
dock inte i något fall gjorts obligatorisk utöver vad

Prop.
1981/82:141 51

som
följer av 2 § i dess gällande lydelse. I fråga om kroppsbesiktning har samma lösnng
valts som beträffande intagna i slutna kriminalvårdsanstalter (jfr förslaget fill
ändring i 52 b § KvaL). Ofta torde det i praktiken räcka med att ytlig
kroppsbesiktning verkställs i de fall som avses här. Av 2 b § häkteslagen
följer att varken kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får göras mer
ingående än ändamålet med åtgärden kräver.

7.3
Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga

14 §

Som
framgår av vad som har anförts i den allmänna motiveringen har socialstyrelsen
i en särskild skrivelse föreslagit att förevarande paragraf kompletteras med
bestämmelser om yfiig kroppsbesiktning. Angående innebörden av detta begrepp
får jag hänvisa till vad som har anförts i anslutning fill 29 och 52 b §§ KvaL.
Socialstyrelsen har i sin skrivelse hänvisat till behovet av att kontrollera
att de omhändertagna inte har på sig t. ex. narkotika eller vissa farliga
föremål som rakblad.

Socialstyrelsens
förslag måste anses befogat. Efter samråd med chefen för socialdepartementet
förordar jag därför att den i paragrafens andra stycke meddelade regeln om kroppsvisitation
även får omfatta ytlig kroppsbesiktning. Jag vill betona att det här inte blir
fråga om en skyldighet att verkställa sådan besiktning. Behovet därav får
prövas från fall fill fall.

7.4 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbrukare

i vissa fall

17 §

Angående
innebörden av förslaget, som också här gmndar sig på förslag från
socialstyrelsen, får jag hänvisa till vad som nyss har anförts vid 14 § LVU.
Bestämmelsen om ytlig kroppsbesiktning kommer här att omfatta även den som
vårdas frivilligt på en LVM-institution (17 § Qärde stycket). Jag har även i
denna del samrått med chefen för socialdepartementet.

7.5 Förslaget
till lag om ändring i brottsbalken

17
kap. 10 §

Förslaget
innebär en höjning av straffmaximum från två till fyra års fängelse för fall då
grovt brott föreligger. Angående skälen till och den närmare innebörden av
förslaget får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (avsnitt 5).

Lagändringen
bör träda i kraft den 1 juli 1982.

Prop. 1981/82:141 52

8 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård
i anstalt,

2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlngen av
häktade och anhållna m.fl.,

3. lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga,

4. lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av
missbrukare i vissa fall,

5. lag om ändring i brottsbalken.

9 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1981/82:141 53

Bilaga
1

Sammanfattning av betänkandet (Ds Ju 1981:14) Straff-verkstäliigliet
för vissa långtidsdömda m. m.

Utredningen
har enligt sina direkfiv haft att kartlägga under vilka fömtsätlningar och i
vilken omfattning permission eller annan form av vistelse utanför anstalt
medges sådana intagna som gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott eller
annan allvarlig brottslighet. Enligt direktiven skulle undersökningen endast
avse dem som för sådana brott ådömts fängelse i lägst två år eller internering
med minsta tid av lägst två år. Under kartläggningsarbetet skulle även val av
anstalt och anstaltsavdelning samt tillämpningen av bestämmelserna om
brevgranskning, telefonsamtal och besök för sådana intagna uppmärksammas.

Utredningen
har genomgått behandHngsjournalerna dels beträffande cirka 200 slumpmässigt
utvalda intagna och dels beträffande cirka 50 särskilt utvalda intagna.
Uppgifterna i behandlingsjournalerna har sedan kompletterats med uppgifter ur
kriminalregistret och allmänna spaningsregistret. Utredningen har besökt ett
stort antal kriminalvårdsanstaUer, främst slutna riksanstalter, för
överläggningar med företrädare för personalen. På vissa anstalter har också
intagna, som så önskat, fått framföra sina åsikter till utredningen.
Utredningen har vidare haft överläggningar med företrädare för
kriminalvårdsstyrelsen och med kriminalvårdsdirektörerna. Utredningen har även
sammanträffat med företrädare för vissa polis- och åklagarmyndigheter. Samråd
med fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04) har också ägt mm.

Kartläggningsarbetet
har gett vid handen att de långtidsdömda i icke obetydlig omfattning missköter
sig på olika sätt under straffverkställigheten. Misskötsamheten består i stor
utsträckning av nya brott, i några fall av mycket allvarliga brott. Användning
av och handel med narkotika på anstalterna förekommer också enligt utredningens
uppfattning i oacceptabel omfattning.

För
att komma till rätta med de ådagalagda missförhållandena har utredningen
föreslagit dels att vissa särskilt brottsbenägna långfidsdömda skall avskiljas
från andra intagna och särbehandlas under verkställigheten och dels -
beträffande övriga intagna - att den kontrollverksamhet som nu förekommer av
deras kontakter med personer utanför anstalten intensifieras och
effektiviseras.

Utredningen
föreslår således att domstol i samband med dom på minst fyra års fängelse kan
förordna om särskild verkställighet av straffet. Förutsättningen härför är att
den dömde har gjort sig skyldig till särskilt allvarlig brottslighet som har
riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. Dämtöver skall det
föreligga påtaglig risk för att den dömde skall återfalla i sådan brottslig
verksamhet under verkställigheten. Sådant förordnande får

Prop. 1981/82:141 54

dock
inte meddelas beträffande person under 21 år. Då domstol förordnat om särskild
verkställighet skall den intagne placeras i en särskild riksanstalt. I dessa
anstalter skall gälla särskilda regler beträffande utevistelser och andra
kontakter med personer utanför anstalten. Således skall de intagna endast
beviljas s.k. särskilda permissioner. Sådana permissioner får beviljas enbart
för mycket angelägna ändamål och om synnerliga skäl talar härför.
Permissionerna liksom andra vistelser utom anstalt som t. ex. sjukhusbesök
skall alltid vara bevakade. Personer som dessa intagna vill ha besök av eller
samtala med i telefon skall kontrolleras hos polismyndighet. Kontroll av den
intagne efter besök skall ske i form av kroppsvisitafion, ytlig
kroppsbesiktning eller kroppsbesiktning. Alla brev och skriftliga meddelanden
- utom från svensk myndighet eller advokat - liksom alla andra försändelser som
den intagne får eller skickar skall granskas. Alla telefonsamtal - utom med
inlagens advokat — skall avlyssnas av tjänsteman på anstalten. Då ett år
återstår av verkställigheten skall en omprövning ske humvida det alltjämt
föreligger påtaglig risk att den intagne under verkställigheten kommer att
fortsätta sin brottsliga verksamhet av särskilt allvarlig karaktär. Om så inte
bedöms vara fallet får han överföras till sluten riksanstalt och därefter
enligt de vanliga reglerna eventuellt till öppen anstalt eller lokaianstalt.
Utredningen framhåller att den totala avspärrningen mot yttervärlden, som blir
resultatet av införandet av särskilda riksanstalter, kan skapa problem i form
av ökad våldsbenägenhet bland de intagna. Risk föreligger att den kan komma
att rikta sig mot både medintagna och anstaltspersonal. Utredningen, som
uppskattar ett behov av ungefär 75 platser för intagna med placering på
särskild riksanstalt, förordar därför att två anstalter med hög säkerhet och
stor personaltäthet anvisas för ändamålet. Möjlighet skall också föreligga att tillfälligt
kunna begränsa de intagnas gemenskap. Utredningen har därvid funnit att
kriminalvårdsanstalterna Norköping och Österåker är mest lämpade för att
användas som särskild riksanstah. För den händelse den pågående
försöksverksamheten med narkotikafria avdelningar på anstalten Österåker skall
fortsätta förordar utredningen i stället att avdelningarna för svårbehandlade
på kriminalvårdsanstalten Kumla samt kriminalvårdsanstalten Norrköping
utnyttjas som särskilda riksanstalter.

Även
för övriga intagna föreslås en skärpning av reglerna om granskning av brev,
skriftliga meddelanden och andra försändelser. Vidare föreslås nya regler om
kontroll av personer som vill besöka anstalterna eller som intagna vill samtala
med i telefon. Möjligheterna att neka de intagna besök eller telefonsamtal
utökas något. De vanliga mynttelefonerna föreslås med få undantag bli borttagna
från de slutna riksanstalterna. Ytlig kroppsbesiktning tillåts av intagna och
besökare under samma fömtsätlningar som kroppsvisitation. Möjligheten och i
vissa avseenden också skyldigheten att företaga kroppsvisitation och
kroppsbesiktning utökas. I vissa av nyssnämnda avseenden föreslås också vissa
strängare regler för intagna på

Prop.
1981/82:141 55

specialavdelning.
Dessa regler står i överensstämmelse med vad som gäller för intagna i särskild
riksanstalt.

Slutligen föreslår
utredningen två helt nya regler som har samband med de intagnas permissioner
och intagnas rätt att inneha pengar. Dessa åtgärder är främst avsedda som ett
led i försöken att komma till rätta med narkotikaproblemet på anstalterna.
Således föreslås att samtliga intagnas permissioner görs avhängiga av att de ej
nyttjar eller handlar med narkofika på anstalten. Någon annan ändring i
permissionsbestämmelserna har däremot, inte ansetts erforderlig. Vidare
föreslås att de pengar som påträffas hos eller ankommer fill intagen i strid
mot gällande bestämmelser om vissa intagnas rätt att inneha pengar omhändertas.
De omhändertagna pengarna tillfaller kronan.

Prop. 1981/82:141 56

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (Dsju
1981:14) Straffverkställighet för vissa långtidsdömda

Remissinstanser

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RÅ), Göta
hovrätt, kammarrätten i Jönköping, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, statens invandrarverk, domstolsverket, brottsförebyggande
rådet (BRÅ), kriminalvårdsnämnden, statskontoret, riksrevisionsverket, övervakningsnämndern
i Malmö, första avdelningen, Eskilstuna och Täby, Stockholms tingsrätt,
justitieombudsmannen Anders Wigelius (JO), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund.
Tjänstemännens centralorganisation, statsjänstemannasektionen (TCO-S),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska röda korset. Föräldraföreningen
mot narkofika, Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän, Föreningen styresmän
och assistenter m.fl. vid kriminalvårdsanstalterna (SAK), Svenska
fångvårdssällskapet, Riksförbundet narkotikafritt samhälle (RNS), Svenska
läkaresällskapet, Sveriges Psykologförbund och Rättspsykiatriska föreningen.

RÅ
har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö
distrikt samt länsåklagarna i Malmöhus, Skaraborgs och Västerbottens län. LO
har överlämnat yttrande från Statsanställdas förbund.

Remissyttrandena

1
Förslaget att domstol skall besluta om viss form av särskild verkställighet

Förslaget
har fått ett blandat mottagande. Det tillstyrks i princip av Göta hovrätt,
överåklagarna i Göteborgs och Malmö distrikt, länsåklagarna i Malmöhus,
Skaraborgs och Västerbottens län, kammarrätten i Jönköping, domstolsverket,
övervakningsnämnden i Eskilstuna, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund. Svenska Röda Korset, Föräldraföreningen mot narkotika och
Svenska läkarsällskapet. Några av dessa remissinstanser - såsom Göta hovrätt
(majoriteten) och Svenska Röda korset - avstyrker dock tanken på en särskild
verkställighetsform enligt utredningsförslaget och ansluter sig till förslaget
om domstolsprövning endast för det fall en sådan verkställighetsform ändå
införs.

Tveksamhet
inför förslaget om domstolsprövning har uttalats av rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, BRA och övervakningsnämnden i Täby. Förslaget har helt
avstyrkts av kriminalvårdsstyrelsen (majoriteten), invand-

Prop.
1981/82:141 57

rarverket, kriminalvårdsnämnden, statskontoret,
riksrevisionsverket, övervakningsnämnden i Malmö, Stockholms tingsrätt, JO, TCO-S,
LO, Statsanställdas förbund, Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän, SAK, RNS,
Rättspsykiatriska föreningen och Sveriges psykologförbund. Flera av de
instanser som avstyrker tanken på en särskild verkställighetsform avstår från
att yttra sig i frågan.

Sveriges domareförbund instämmer i utredningens uttalande
att frågan om särbehandling bör vara avgjord vid intagningen i anstalt. I och
för sig föreligger enligt förbundet inte något hinder mot att
kriminalvårdsstyrelsen får tillgång fill all den utredning om den tilltalades
personliga förhållanden som förekommer i brottmålet. Inte heller torde större
svårigheter möta mot att kriminalvårdsstyrelsen från åklagaren i brottmålet
begär in de kompletterande upplysningar som kan behövas för beslut om särbehandling,
särskilt som beslut om särbehandling skall fattas i anslutning till intagningen
i anstalt, dvs. kort efter brottmålsrättegången. Till detta kommer att, såvitt
kan bedömas på grundval av det föreliggande utredningsmaterialet, frågor om
särbehandling enligt den föreslagna lagstiftningen torde uppkomma bara i ett
mycket begränsat antal fall. Mot den bakgmnden skulle kunna hävdas att
intresset av en enhetlig tillämpning talar för att frågor om särbehandling
handläggs av en för hela landet gemensam instans.

Domareförbundet anser emellertid att andra skäl väger
tyngre. Vid beslut om särbehandling enligt den föreslagna lagstiftningen kommer
skyddssynpunkterna att få större betydelse än för närvarande. Avvägningen
mellan dessa synpunkter och hänsyn till den intagnes person kan antas bli en
synnerligen grannlaga uppgift. Särbehandling i de former som föreslås innebär
nämligen ett betydligt kännbarare ingrepp i den intagnes liv än som är fallet enHgt
gällande bestämmelser. Rättssäkerhetssynpunkterna gör sig därmed gällande med
särskild styrka. Om avgörandet, såsom utredningen föreslår, läggs på domstolen
vinner man också den fördelen att samtliga omständigheter av betydelse måste
redovisas i rättegången och kan bemötas av den filltalade, och beslut om
särbehandling kan överklagas på samma sätt som ådömd påföljd. En särskild
fördel med förslaget är att en ytterligare process om påföljdens utformning undvikes.
Domareförbundet anser därför att handläggning av frågorna i brottmålsprocessen
är att föredra.

I stort sett samma synpunkter åberopas av de övriga
instanser som tillstyrker utredningens förslag och som närmare motiverar sin
ståndpunkt. Domstolsverket framhåller att gränsen mellan de dömande och de
verkställande myndigheternas områden i någon mån kommer att suddas ut men anser
ändå utredningsförslaget riktigast.

Rikspolisstyrelsen, som tillhör dem som ställer sig
tveksamma till förslaget, framhåller att i fråga om den tilltalades personliga
förhållanden polisen - rikspolisstyrelsen och de övriga polismyndigheterna - i
åtskilliga fall

Prop. 1981/82:141 58

skulle
kunna lämna för dessa avgöranden betydelsefuUa uplysningar utöver vad det
aktuella brottmålet ger upphov till. Sådana upplysningar om iakttagelser och
tips angående brott, kontakter och umgänge samt andra förhåUanden, alltså
spaningsinformation, kan dock i regel inte tas upp vid en öppen
domstolsförhandling eller ens uppenbaras för den filltalade. Med hänsyn härtill
vill rikspolisstyrelsen inte utesluta att en prövning i administrativ ordning
vore att föredra.

BRÅ
kritiserar utredningen för att någon prövning inte har gjorts av i vad mån
domstol verkligen har möjlighet att göra en bedömning i enskilda fall humvida
påtaglig risk föreligger för fortsatt allvarlig brottslighet som riktar sig mot
eller medför fara för liv eller hälsa. Det är således oklart med vilken säkerhet
sådana bedömningar över huvud taget kan göras och än mer i vad mån domstol är
lämplig instans för att pröva en sådan fråga. Liknande synpunkter anförs av Rättspsykiairiska
föreningen som framhåller att förslaget fömtsätter att man med någon högre
grad av sannolikhet skall kunna fömtse i enskilda fall vilka som kommer att
återfalla i särskilt allvarlig brottslighet, om det ej företas extraordinära
säkerhetsåtgärder mot dem under verkställigheten. All kriminologisk och rättspsykiatrisk
erfarenhet visar dock att individuella fömtsägelser har låg träffsäkerhet när
det gäller återfall i brott. Att döma någon till särskild riksanstalt under
hänvisning till påtaglig risk för fortsatt brottslighet under verkställigheten
innebär att straffet eller straffskärpningen kommer före den förmodade
brottsligheten. Man dömer då för förmodade eller senare under verkställigheten
uppstående "tankebrott". Detta ter sig både vetenskapligt och etiskt
helt oacceptabelt. Sådana invändningar torde väl även ha legat bakom avskaffandet
av det tidsobestämda interneringsstraffet i Sverige nyligen. Föreningen
karaktäriserar förslaget så att man i panik över narkotikasituationen på våra
fängelser vill återinföra straff för förmodad framtida brottslighet.

Enligt
övervakningsnämnden Täby lär medlemmarna i en vanlig domstol i allmänhet inte
besitta sådan människokunskap och i övrigt ha sådana insikter att de har
möjlighet att överblicka vad som kommer att hiinda med en människa om fyra-fem
år, kanske mera, fram i tiden. De fall som här avses blir för övrigt så
sällsynta att den enskilde domaren inte kan beräknas få någon överbHck över
reglernas tillämpning. Om man genom att lägga beslutanderätten hos domstolarna
avser att uppnå en enhefiig praxis, lär alltså denna önskan knappast kunna
uppfyllas. Om förslaget godtas, måste under alla förhållanden
kriminalvårdsstyrelsen - som har den bästa erfarenheten och överblicken på
området - få möjlighet att ompröva beslutet långt tidigare än utredningen tänkt
sig. Men då återstår väl inte mycket av idéen med att lägga beslutanderätten
från början hos domstolen.

Kriminalvårdsstyrelsen,
som avstyrker förslaget, menar att detta skulle innebära stora prakfiska
svårigheter. Det blir ett mycket inflexibelt system, som innebär att ett antal
platser "låses" för en viss kategori intagna.

Prop. 1981/82:141 59

Eftersom
man inte i förväg kan beräkna i hur många fall domstolarna kommer att förordna
om särskild verkställighet riskerar man ju att antingen ha ett antal platser
outnyttjade eller att man efter hand får ta ytterligare platser i anspråk för
ändamålet. Att genomföra en sådan ordning med den nuvarande
beläggningsutvecklingen är enligt styrelsens mening inte genomförbart utan ett
tillskott av nya slutna riksanstaltsplatser. I avsaknad av
övergångsbestämmelser kommer problem att uppstå redan i ett övergångsskede.

Även
från principiella och behandlingsmässiga synpunkter ställer sig kriminalvårdsstyrelsen
krifisk fill utredningens förslag. Att domstolen i samband med dom på fängelse
skall bestämma formerna för verkställigheten innebär enligt styrelsens mening
en omotiverad omfördelning av befogenheterna mellan domstolarna och
verkställighetsmyndigheterna. Bl. a. finns det en uppenbar risk för
oenhetlighet och inkonsekvens om beslut i fråga om verkställigheten läggs på
domstolarna lUan möjlighet till omprövning förrän efter lång tid. Styrelsen
tillägger därutöver att det av humanitära skäl måste anses oacceptabelt att de
ifrågavarande intagna sätts i en situation som medför att det under lång tid
inte finns några som helst möjligheter till ändrade verkställighetsformer. Med
det föreslagna systemt riskerar man t.o.m. att skapa farliga brottslingar och
omintetgöra alla försök till fortsatt samhällsanpassning.

Även
kriminalvårdsnämnden anför såväl principiella som praktiska skäl mot förslaget.
Nämnden påpekar att den gränsdragning som upprätthålls mellan de ohka
myndigheternas kompetensområden ingår i ett genomtänkt system för att garantera
största möjliga rättssäkerhet åt medborgarna. Att ändra eller sudda ut
gränsdragningen kan få konsekvenser som är svåra att överbHcka. Med hänsyn till
frågans principiella vikt är det inte lämpligt att utan en närmare belysning av
konsekvenserna föra över beslut rörande verkställighet av frihetsstraff på de
allmänna domstolarna. De allmänna domstolarna saknar i allmänhet kännedom om vad
verkställigheten innebär och hur den gestaltar sig. Det kan inte heller
förväntas att hos dem, allmänt sett, kommer att finnas den erfarenhet av
verkställighetsfrågor som beslutsmyndigheten bör ha. Med den spridning som
besluten kommer att få måste vidare befaras att bedömningen blir oenhefiig.
Önskemålet att beslut om särbehandling omgärdas av rättssäkerhetsgarantier kan
tillgodoses utan de avigsidor som är förenade med den av utredningen föreslagna
beslutsordningen om prövningen förläggs till ett fristående domstolsliknande
organ med erforderlig erfarenhet av verkställighetsfrågor. Kriminalvårdsnämnden
är ett exempel på ett sådant organ.

Även
statskontoret pekar på att förslaget i viss mån bryter den hittillsvarande
systematiken när det gäller påföljdsreglerna. Förslaget binder också betydande
personalresurser och ett stort antal anstaltsplatser, som måste sättas av för
det förväntade klientelet och som därför inte kan användas för annat ändamål.
Enligt riksrevisionsverket måste det betraktas som princi-

Prop. 1981/82:141 60

piellt
tveksamt att domstol skall besluta om straffverkställighetens närmare
utformning. Rättssäkerhetsaspekten kan inte heller sägas vara ett tungt vägande
skäl för ett genomförande av utredningens förslag i detta avseende. För
kriminalvården är differentieringsmöjligheterna dessutom ett viktigt
instrument i behandlingsarbetet. Utredningens motiv för att särskilja vissa
intagna från andra torde i huvudsak inte vara att dessa skall ådömas ett
hårdare straff. Avsikten är snarare att förhindra negativa beteenden under
straffverkställigheten. Om det har visat sig att gällande anvisningar inte fått
avsedd effekt eller att omprövning av beslut sker "formlöst och ofta"
som utredningen framhåller, bör den avsedda styreffekten kunna erhållas genom
närmare reglering i lagen om kriminalvård i anstalt och i föreskrifter om dess
tillämpning.

Övervakningsnämnden
i Malmö, första avdelningen, anser att det med hänsyn till att kriminalvårdsstyrelsen
genom sina regionala enheter har överblick över alla anstaltsplaceringar och
kan planera verksamheten i stort, vore naturligt att styrelsen också hade att
besluta om särskild verkställighet i de relativt få fall det kan bli fråga om
sådan. Övervakningsnämnden ställer sig även i övrigt tveksam till
permissionsutredningens förslag i denna del. Det klientel som fömtsätts skola
särbehandlas kommer att dömas till långa fängelsestraff. Man kan vidare räkna
med att domstolen i dessa fall beslutar om senareläggning av den villkoriiga frigivningen.
Av naturliga skäl kommer domstolen också att väga in den särskilda
verkställigheten i sin straffmätning. Det är nämligen svårt att tro alt hänsynen
därtill skall lämna domstolen opåverkad när det gäller att bestämma
strafftidens längd. Mycket talar sålunda för att fängelse med särskild verkställighet
utvecklas till en ny påföljdsform, en kvalificerad form av fängelse
("tidsbestämd internering"). Frågan om det bör finnas plats för en
sådan påföljd kan inte prövas i detta sammanhang. Nämnden framhåller också
intresset av att en klar gräns upprätthålls mellan domstolar och administrafiva
myndigheter, detta bl.a. av hänsyn till att domstolarnas funktioner inte bör
breddas alltför mycket utan koncentreras till dömandet.

Stockholms
tingsrätt anser att utredningen har överskattat domstolens möjligheter att få
fram det underlag som behövs för att avgöra den betydelsefulla frågan om
särskild verkställighet. Det måste beaktas att tidsfristerna för mål med häktade
praktiskt taget alltid torde vara aktuella i de fall som hör hit. Vidare synes
utredningen - med hänsyn till arten av de fömlsättningar som skall gälla för
ett beslut om särskild verkställighet - ha övervärderat betydelsen av en
muntlig förhandling avseende verkställighetsfrågan. Från mer allmänna
rättssäkerhetssynpunkter är det enligt tingsrättens mening angeläget att frågor
om särskild verkställighet så långt som möjligt får en enhefiig bedömning.
Delta kan säkrast åstadkommas om alla sådana frågor avgörs hos en sakkunnig
instans, kriminalvårdsstyrelsen. Som fullföljdsreglerna är utformade skulle
det då bli endasl en av

Prop.
1981/82:141 61

kammarrätterna - den i Jönköping — som får pröva besvär över
kriminalvårdsstyrelsens beslut. Det kan också vara till fördel för en enhetlig
bedömning.

JO framhåller att rättssäkerhetsskäl i och för sig kan
anses tala för förslaget att domstol skall förordna om den särskilda
verkställigheten. Å andra sidan har det föreslagna systemet åtskilliga
nackdelar. I dag råder stor brist på anstaUsplatser och dömda får sitta
oacceptabelt länge på häkten i avvaktan på lediga platser. Genom det föreslagna
systemet kommer situationen att förvärras, då man låser ett inte obetydligt
antal platser för en viss kategori intagna. JO ställer frågan hur man i förväg
skall kunna avgöra hur många personer som domstolarna kommer att döma till
särskild verkställighet. Om det endast blir ett fåtal, kommer många
anstaltsplatser att vara outnyttjade. JO framhåller också de problem som
uppkommer om antalet särskilda verkställighetsfall blir större, än antalet
platser på särskilda riksanstalter. Det är också enligt JO ett betydande
avsteg från den fördelning av uppgifter mellan domstolar och
kriminalvårdsmyndigheter som nu gäller att domstolen i samband med att den
dömer fill fängelse skall bestämma om viss behandlingsform inom ramen för den
påföljden. En sådan nyordning bör inte införas utan mera ingående överväganden.

LO, Statsanställdas förbund, TCO-S, Föreningens Sveriges frivårdstjänstemän
och RNS förordar en ordning som innebär att beslut av aktuellt slag meddelas av
kriminalvårdsstyrelsen i plenum.

Sveriges Psykologförbund, som också avstyrker förslaget,
pekar på att det hittills har varit en självklar ordning att kriminalvården och
dess olika organ stått för verkställighetens praktiska utformning.
Kriminalvårdens personal har enligt förbundet i regel de bästa
förutsättningarna att kontinuerligt, dvs. inte enbart initialt, göra en
bedömning av de intagnas behandlingsbehov.

2 Förslaget om en särskild verkställighetsform

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, länsåklagarna i Malmöhus,
Skaraborgs och Västerbottens län, kammarrätten i Jönköping, rikspolisstyrelsen,
domstolsverket, övervakningsnämnden i Eskilstuna, Sveriges domareförbund, TCO-S,
LO, Föräldraföreningen mot narkotika, SAK, RNS och Svenska läkaresällskapet.

En mera tveksam hållning intas av socialstyrelsen, statens
invandrarverk, statskontoret, övervakningsnämnden i Malmö och Sveriges advokatsamfund.

Förslaget har avstyrkts av RA, Göta hovrätt,
kriminalvårdsstyrelsen, BRÅ, kriminalvårdsnämnden, riksrevisionsverket,
övervakningsnämnden i Täby, JO, Svenska Röda korset. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän.
Svenska fångvårdssällskapet och Sveriges psykologförbund.

Prop. 1981/82:141 62

Kammarrätten
i Jönköping finner betänkandet ge vid handen att de långtidsdömda i
anmärkningsvärt hög grad gör sig skyldiga till ny och ofta allvarlig
brottslighet under den tid straffet verkställs eller - utan mellan-kommande
avvikande — skulle ha verkställts. Missförhållanden av sådan art som
narkotikahanteringen på flertaget kriminalvårdsanstalter samt den därmed
förenade misshandels- och utpressningsverksamheten gentemot medfångar kan inte
tolereras under längre tid utan allvarlig våda för kriminalvårdens verksamhet
och dess anseende. Härtill kommer att kriminalvården även utanför
narkotikaområdet utsattes för särskilda påfrestningar genom förekomsten av en
alltmer välorganiserad och resursrik brottslighet, som ofta utövas under
utvecklande av stor hänsynslöshet. Det ligger i sakens natur att en
kriminalitet av detta slag ofta leder till återfiill i brott. Även om man i
viss utsträckning skulle kunna komma till rätta med problemen genom en skärpt
praxis inom ramen för gällande lagstiftning -exempelvis i vad avser fömtsättningarna
för permission - får av betänkandet anses framgå att en hotfull utveckling kan
undvikas endast med hjälp av lagstiftning. Kammarrätten delar utredningens
uppfattning att de nu gällande bestämmelserna i 7 kap. 3 § och därtill
anslutande lagrum i lagen om kriminalvård i anstalt under rådande förhållanden
är otillräckliga i vad avser den samhällsfarliga gmpp av intagna, som samhället
måste skydda sig emot. Den begränsning till intagna som dömts till lägst fyra
års fängelse, som utredningen gjort, bedömer kammarrätten som rimlig.

Liknande
synpunkter förs fram av Sveriges domareförbund, Stockholms tingsrätt, TCO-S,
Statsanställdas förbund, RNS, överåklagarna i Stockholm och Göteborg samt
länsåklagaren i Skaraborgs län. Rikspolisstyrelsen framhåller att det
framlagda förslaget kan synas ingripande men att en lösning inom den nu
gällande ordningen knappast synes kunna åstadkommas. Samhället och dess
berörda samhällsorgan har ett ansvar för att förebygga att de svårt kriminellt
belastade personer som det här gäller begår ytterligare allvarliga brott.
Härvid väger skyddskravet tyngre än fömtsebara nackdelar. Rikspolisstyrelsen
tillstyrker därför förslaget om särskild straffverkställighet.
Övervakningsnämnden i Eskilstuna, som också tillstyrker förslaget, förordar
att den nya påföljdsformen benämns isoleringsfängelse.

LO
anser i princip att det för den organiserade brottsligheten bör göras ytterligare
skärpningar av permissionsregler, avskildhet i förhållande till andra fångar
och samhället utanför fängelset. En slutsats av detta är att LO förordar en mer
långtgående differentiering av olika kategorier Fångar än vad som sker i dag.
En förutsättning för att detta skall vara möjligt är dock att fler
anstaltplatser tillskapas. 10 tillstyrker utredningens förslag om särskild
verkställighet av straffet för vissa långtidsdömda. LO vill dock betona att
sådant förordnande av särskild verkställighet bara skall få förekomma vid
verkligt grova brott, t. ex. grova narkotikabrott och när de utgör ett led i
yrkesmässigt bedriven kriminell verksamhet.

Prop. 1981/82:141 63

SAK
finner att det kartläggningsarbete utredningen har lagt ner knappast stöder de
vittgående förslag på förändringar som framläggs i betänkandet. Men genom den
erfarenhet föreningens medlemmar har finner föreningen det dock nödvändigt att
regler för ytterligare differentieringar och kontroll införes. I detta
sammanhang måste det dock påpekas att lagregler hjälper föga om inte materiella
och personella resurser ställs till kriminalvårdens förfogande. Om sista
anstaltsplatsen är upptagen förstår var och en att detta medför hart när
oöverstigliga problem för kriminalvården atl finna lämplig anstaltsplacering,
när det ibland inte ens gått att få tag på en sängplats åt den intagne. Vidtas
inte kraftfulla åtgärder för att snabbt öka antalet anstaltsplatser och då även
slutna riksanstaltsplatser blir allt differentieringsarbete omöjligt.
Intentionerna för en human kriminalvård får läggas åt sidan och
säkerhetsaspekter kan inte upprätthållas.

Socialstyrelsen,
som tillhör de instanser vilka ställer sig tveksamma till förslaget, anför.

KriminalvårdspoHtiken
har under de senaste årtiondena utvecklats i en klart humaniserad riktning.
Dessa tendenser har avspeglat sig i fråga om villkoren för vistelse på anstalt
samt möjligheterna att få öppenvård, att få strafftid nedkortad, att erhålla
permissioner m. m. Socialstyrelsen har vid uppdragandet av riktlinjerna för
vården av motsvarande klienter inom psykiatrin och den sociala vården av
missbrukare under de senaste 10 till 15 åren utgått från i stort sett samma
värderingar. Emellertid har den uppfattningen börjat stadgas att vissa för
såväl de inom kriminalvården omhändertagna som samhället negativa konsekvenser
och missförhållanden uppkommit inom ramen för den allmänna
kriminalvårdspolitiken. Således har utredningens kartläggningsarbete gett vid
handen att de långtidsdömda i inte obetydlig omfattning missköter sig på olika
sätt under straffverkställigheten. Misskötsamheten består i stor utsträckning
av nya brott, ofta grova narkotikabrott. Användning av och handel med narkotika
på kriminalvårdens anstaher förekommer också enHgt utredningens uppfattning i
oacceptabel omfattning. Det nu framlagda förslaget är att se som uttryck för en
strävan att eHminera de mest negativa konsekvenserna av den förda politiken och
söka befrämja en reahstisk uppläggning av kriminalvården.

Mot bakgmnd härav anser
socialstyrelsen att det med hänsyn till kravet på samhällsskydd är påkallat att
genomföra en skärpning av bestämmelserna i syfte att förhindra intagna som
avtjänar långa straff för främst grov narkotikabrottslighet att under
verkställigheten fortsätta en allvarlig brottslig verksamhet. Styrelsen är
däremot tveksam till om utredningens föslag låter sig förenas med av
statsmakterna fastlagda principer för kriminalvården, som innebär att de
intagna skall ges möjlighet till individuell behandhng. Enligt styrelsens
mening bör man eftersträva ett system som utan att ge avkall på grundläggande
humanitära principer öppnar möjligheten att under olika skeden av
verkställigheten särbehandla ifrågavarande kategori intagna. Men detta
förutsätter att den för verkställigheten ansvariga myndigheten -
kriminalvårdsstyrelsen - behåller sitt inflytande över placerings- och
behandlingsfrågorna.

Prop. 1981/82:141 64

Även
statens invandrarverk, som anser det angeläget med åtgärder som leder fill
färre brott under straffverkställighetstiden, menar att förslagen rörande
särskild verkställighet sätter i fråga de principer som präglar svensk
kriminalvård och som går ut på att främja de intagnas samhällsanpassning och
att motverka de skadliga följderna av fängelsestraftet.

Övervakningsnämnden
i Malmö pekar på de nuvarande reglerna i 7, 20, och 20a §§ KvaL. Där erbjuds
möjligheter till placering på specialavdelning av vissa intagna som kräver
särskild kontroll och bör hållas avskilda från andra intagna.
Övervakningsnämnden ifrågasätter om inte denna särreglering bör vara
tillräcklig och kunna tillämpas även på de fall som aktualiserats genom
permissionsutredningens förslag. Eventuellt skulle det krävas viss justering av
lagtexten varigenom en påtaglig risk för återfall i särskilt farlig
brottslighet jämställs med rymning och fritagningsförsök. Det intresse som
förslaget vill värna om — att hindra vissa intagna att fortsätta sin brottsliga
verksamhet — bör i fråga om flertalet långtidsdömda kunna tillgodoses genom
tillämpning av en sådan regel i 20 a § KvaL. Övervakningsnämnden anser därför
att de nämnda bestämmelserna i KvaL bör behållas. Nämnden pekar också på de
beröringspunkter som föreligger med fängelsestraffkommitténs nyligen avlämnade
förslag och menar att avgränsningen av ett klientel som av hänsyn till
samhällets behov av skydd måste underkastas särskild verkställighet bör
preciseras i lagtexten. Detta gäller oavsett om regeln byggs in i KvaL eller om
den enligt permissionsutredningens förslag skall utgöras av etl nytt stadgande
i BrB. Även statskontoret pekar på beröringspunkterna med fängelsestraff-kommitténs
förslag och anser att frågorna bör prövas i ett sammanhang.

Sveriges
advokatsamfund anför.

Förslaget
innebär delvis en återgång till former för omhändertagande som inte fillämpats i
Sverige under de senaste fyrtio åren, vilket även påpekas av utredningen.
Särskilt mot bakgrund härav är det beklagligt att utredningen inte tycks ha
undersökt andra möjligheter alt komma till rätta med de missförhållanden, som hell
klart förekommer. En av de viktigare faktorerna bakom narkotikamissbruket m. m.
på anstalterna torde vara just själva avspärrningen från vanligt mänskligt
umgänge och därur spirande subkulturer. De föreslagna åtgärderna kommer att
bli personal- och kostnadskrävande. En del av resurserna borde kunna användas till
att påverka och styra denna fängelsemiljö genom ökade kontakter med omvärlden
(besöksgrupper), påverkan av de intagna till ett meningsfullt liv (utbildning,
arbete, fritidsverksamhet, terapeutiska grupper) samt större och bättre
utbildad personal i stället för till ytterligare förstärkt isolering. Frågan
är, om inte en redan nu tillämpade särbehandlingen ("bunkrarna") i
vissa fall skapat en människotyp, benägen för en hårdare och mer desperat
brottslighet än den behandlingen velat förhindra. Utredningen synes inte heller
ha beaktat, att narkotikaförekomsten lär vara störst på vissa öppna anstalter,
som bara delvis berörs av förslaget.

När
det gäller en del missförhållanden på anstalterna och några intagna är dock
problemen sådana, att samfundet delvis måste tillstyrka utredning-

Prop.
1981/82:141 65

ens
förslag. Nedan anges samfundets invändningar beträffande förslagets
enskildheter. I övrigt lämnas förslaget utan erinran. Samfundet vill dock
förorda, atl ytterligare utredning görs angående möjligheterna att gå fram längs
ovan antydda eller andra alternativa vägar.

Till
de remissinstanser som avstyrker utredningsförslaget hör RÅ. RÅ pekar på att humaniseringen
av kriminalvården och den alltmer hänsynslösa narkotikabrottsligheten kan
förefalla oförenliga. Det är otvivelaktigt så att själva förvaringen av dem som
dömts för grova narkotikabrott erbjuder stora svårigheter. Möjligheterna att
förhindra fortsatt brottslig verksamhet kan framstå som små, om man inte
tillgriper utomordentligt drastiska åtgärder. Det skulle därför kunna anses
påkallat att i enlighet med utredningens förslag skapa en strängare vårdform
och därmed ett ökat samhällsskydd. Vad utredningen i detta hänseende föreslår
är ytterst ett kvalificerat fängelsestraff i för ändamålet särskilt inrättade
anstalter. Den föreslagna verkställighetsordningen för vid första påseendet
tanken fill den gamla uppdelningen på fängelse och straffarbete. De i förslaget
angivna kriterierna för den strängare vårdformen anknyter i viss mån till den
helt nyligen avskaffade påföljden internering. För ett återinförande av en
kriminalvård av angivet slag - som genom ett övervägt reformarbete successivt avskaffats
— måste föreligga synnerligen starka skäl. RÅ är inte övertygad om att
utredningen genom den kartläggning som skett och de slutsatser som dragits
därav fått fram ett bärande underlag för förslaget. För modern svensk
kriminalvård framstår detta fastmer som främmande och som ett steg bakåt. De
problem som är förbundna med straffverkställigheten för dem som ådömts
långvariga straff främst för narkotikabrott är förvisso allvarliga. Enligt RÅ:s
mening bör de ändock kunna lösas inom ramen för vårt nuvarande påföljds- och
vårdsystem.

Även
Göta hovrätt (majoriteten) anser att utredningens material ger dåligt underlag
för möjligheten att bedöma om den föreslagna särskilda verkställigheten kan
tänkas leda till någon förbättring i de avseenden som åsyftas. Genomgången av
de 200 behandlingsjournalerna visar inte på någon högre grad av misskötsamhet
bland de så kallade 7:3-oma än bland övriga intagna. Inte heller går att utläsa
något samband mellan den ådömda påföljden och skötsamheten under anstaltstiden.
Slufiigen framgår ej heller att de som dömts till minst fyra års fängelse —
dvs. de som skulle kunna omfattas av den föreslagna särskilda verkställigheten
- missköter sig mer än övriga intagna. Däremot framgår det att misskötsamheten
inom den undersökta gmppen som helhet är oacceptabelt stor. Innan erfarenhet vunnits
av övriga föreslagna åtgärder bör en så långtgående verkställighetsform ej
införas. Hovrätten avstyrker därför förslaget i denna del.

Kriminalvårdsstyrelsen,
som också avstyrker förslaget, anför.

Under
senare hälften av 1970-talet har antalet intagna som avtjänar långa fängelsestraff
för allvarlig brottslighet ökat. Sålunda ökade antalet intagna 5 Riksdagen
1981/82. 1 saml. Nr 141

Prop. 1981/82:141 66

med
strafftider på två år eller mer från 570 den 1 mars 1975 fill 886 samma dag
1981. Den 1 oktober i år uppgick antalet till 995. Antalet intagna har under
tiden 1975-1981 mer än fördubblats. Det fmns ingenting som talar för att denna
utveckling inte kommer att fortsätta. Vidare kan man konstatera att det bland
de långtidsdöma finns ett ökat inslag av personer som gjort sig skyldiga till
särskilt samhällsfarlig brottslighet som är av en annan karaktär än den
"traditionella" brottsligheten. I första hand rör det sig om grov narkofikabrottslighet,
som i allt större omfattning är välorganiserad och som inte sällan är
internationell och bedrivs med stora ekonomiska och andra resurser. Beträffande
vissa av de intagna som avtjänar straff för sådan brottslighet måste risken för
återfall i samma slags brott under verkställigheten anses särskilt stor, även
om de inte beviljas permissioner och också i övrigt behandlas restriktivt. Det
beror bl. a. på de begränsade differentieringsmöjligheterna, som i vissa fall
gör det ofrånkomligt att placera sådana intagna i gemensamhet med intagna som
beviljas permissioner regelbundet och som även i övrigt har omfattande kontakter
med omvärlden. Därigenom finns det möjligheter för de restriktivt behandlade intagna
att kanske med tvång eller hot om tvång utnyttja andra intagna som "bulvaner"
i fortsatt brottslig verksamhet. Man kan inte heller bortse från att det med
nuvarande lagstiftning finns vissa möjligheter att begå narkotikabrott under
vistelsen i anstalt genom brevkontakter, besök och telefonsamtal.

När
KvaL trädde i kraft 1974 var alltså den i det föregående beskrivna
"nya" allvariiga brottsligheten relativt ovanlig. De möjligheter till
särbehandling som infördes i KvaL tog därför huvudsakligen sikte på att hindra
vissa intagna från att avvika och begå nya brott, se 7 § 3 st. och 20 § 2 st. KvaL.
Den ändring av 7 § 3 st. som genomfördes den 1 januari 1979 innebar ingen
kursändring därvidlag. En bestämmelse som direkt syftar till att förhindra
brottslig verksamhet under vistelse i anstalt finns endast i 20a § KvaL, som
reglerar placering på en specialavdelning. Där sägs i andra stycket att en
intagen får placeras på en specialavdelning, om det finns anledning anta att
det är påkallat för att hindra honom från brottslig verksamhet av allvarligt
slag u>.iuer vistelsen i anstalt (se prop. 1980/81:1 s. 33 f). Specialavdelningama,
som har sammanlagt 24 platser, är emellertid endast avsedda för de mest samhällsfarliga
brottslingarna, och det finns enligt styrelsens mening inte anledning att nu
ändra fömtsättningarna för placering på dessa avdelningar.

Däremot
anser styrelsen att det med hänsyn till kravet på samhällsskydd är påkallat att
genomföra vissa andra ändringar i lagstiftningen som tar sikte på att förhindra
intagna som avtjänar långa straff för främst grov narkotikabrottslighet att
under verkställigheten fortsätta en allvarlig brottslig verksamhet. Styrelsen
anser dock inte att det finns anledning att genomföra så genomgripande
förändringar i fråga om verkställigheten som utredningen föreslagit. Styrelsen
avstyrker därför utredningens förslag till särskild verkställighet.

Starkt
kritisk mot utredningsförslaget är BRÅ (majoriteten), som understryker att
förslaget innebär ett kraftigt avsteg från den humanitära kriminalvårdsinriktning
som under lång tid präglat svensk kriminalpolitik. Sverige har i detta
hänseende varit ett föregångsland som ofta åberopats i internafionella
sammanhang som ett bevis på att en av humanitet präglad

Prop.
1981/82:141 67

kriminalvård
inte behöver medföra ökad kriminalitet eller andra problem utan tvärtom kan få
positiva effekter. Genomförs permissionsutredningens förslag torde det väcka
berättigat internationellt uppseende. Förslaget innebär betydande risker för
vissa former av "särskilt allvarlig brottslighet som riktar sig mot eller
medför fara för liv eller hälsa". Ändå är förslagets ändamål att motverka
just denna form av brottslighet. Om man ser till innebörden av förslaget skulle
det alltså finnas anledning att förvänta att utredningens kartläggningsarbete
avslöjat mycket omfattande missförhållanden som inte visat sig kunna åtgärdas
på annat sätt. Så vitt BRÅ kunnat utläsa av kartläggningen visar den dock
snarare på att de missförhållanden som förekommer är av betydligt mindre
omfattning än vad som ofta antagits i den allmänna debatten. För frågan om
särskilda riksanstalter tilldrar sig naturligtvis de s. k. 7:3-orna det största
intresset då detta är den grupp som närmast motsvarar de som skulle komma
ifråga för dessa anstalter. I den genomgång som utredningen gjort av ca 200
slumpvis utvalda behandlingsjournaler visade det sig att inte någon av de 48
som varit 7:3-förklara-de begått något brott över huvud taget under
verkställigheten under tid då de varit 7:3-förklarade. Inte heller i övrigt
synes kartläggningsarbetet ge belägg för att nuvarande regelsystem medfört mer
omfattande olägenheter ifråga om de aktuella gmppema.

BRÅ
framhåller vidare i sitt yttrande bl. a. att en ny påföljdsform fömtsätter att
behovet av en sådan liksom den kriminalpolitiska grunden för påföljden noggrant
övervägs. Likaså måste beslutsordningen prövas ingående. Utifrån sådana
synpunkter fyller inte permissionsutredningens förslag de anspråk som måste
ställas. Förslaget om inrättande av särskilda riksanstalter anges vara avsedd
att fylla samhällsskyddsaspekter. Vad man eftersträvar är således effektiv inkapacitering.
Något som helst underlag för en beräkning av vilka effekter i detta hänseende
som förslaget kan medföra lämnar emellertid inte utredningen. Inte heller gör
utredningen någon egentlig analys av hur många och vilka som skulle placeras på
de särskilda riksanstaltema. Om, vilket BRÅ är böjd att anta, möjligheterna att
förutsäga risk för fortsatt sådan brottslighet är relativt begränsade påverkar
detta naturligtvis de särskilda riksanstaltemas förmåga att fylla sina fömtsätta
ändamål. Legitimiteten av de särskilda riksanstaltema minskar självfallet också
om den särskilda verkställigheten i större utsträckning kan förväntas vara
onödig för att avhålla intagna från fortsatt brottslighet under
verkställigheten. Såvitt BRÅ kunnat finna tyder utredningens kartläggning
snarast på att detta skulle vara förhållandet. Även från de synpunkter som nu
behandlats anser BRÅ att utredningens förslag om särskilda riksanstalter måste
avvisas.

Kriminalvårdsnämnden
ifrågasätter om utredningens förslag om särskild verkställighet kan tillgodose
det behov av skydd för samhället och anstaltsmiljön som föreligger. Även när
det gäller de intagna, som omfattas av utredningens förslag om särskild
verkställighet, måste frågan om sam-

Prop.
1981/82:141 68

hällsskydd
och skydd för anstaltsmiljön bedömas ur ett vidare perspektiv. Frågan måste ses
mot bakgrunden av att permissioner och andra möjligheter till kontakt med ytterväriden
är nödvändiga inslag i verkställigheten, om de skadliga verkningarna av frihetsberövandet
skall kunna motverkas och om de intagnas anspassning till samhället skall kunna
underlättas. Att samtidigt ge möjlighet till kontakt med yttervärlden och
tillgodose kravet på samhällsskydd innebär svåra avvägningar. Ett visst missbmk
är omöjligt att undgå och enstaka fall kan även te sig stötande, utan att
fördenskull de gällande föreskrifterna om permission, besök, telefonsamtal m.m.
och tillämpningen av dem måste betraktas som bristfälliga. Utredningens kartläggning
motiverar att åtgärder vidtages. Det är dock angeläget att åtgärderna inte tar
den formen att resultatet blir en anstahsordning som "delvis innebär en
återgång till former för omhändertagande som inte tillämpats i Sverige under de
senaste fyrtio åren och inte heller förekommer i andra nordiska länder".
Den föreslagna lagstiftningen ger enligt nämnden anledning till allvarliga
erinringar.

Riksrevisionsverket
pekar på att det inom kriminalvården redan i dag finns möjligheter att på olika
grunder differentiera intagna. Enligt gällande föreskrifter och anvisningar beträffande
differentiering av intagna i kriminalvårdsanstalt (KVVFS 1980:3) är
narkotikamissbruk en sådan grund för differentiering. Punkten 2:6 anger att
"grova missbrukare med upprepad narkotikapåverkan samt sådana intagna som
misstänks för narkotikalangning skall kunna skiljas från övriga och placeras
på avdelningar med större säkerhetsgrad och slutenhet". Det förefaller
rimligt att denna differentie-ringsgmnd efter viss bearbetning och
komplettering utnyttjas och att dessa intagna styrs till särskilt utvalda
anstalter.

Övervakningsnämnden
i Täby anför att utredningens förslag för de intagna, som skall placeras på de
särskilda riksanstalterna, innebär en enorm hårdhet. Trots att
övervakningsnämnden delar utredningens uppfattning om att en skärpning på detta
område behövs, frågar sig nämnden, om det inte skulle vara möjligt alt, utan
denna våldsamma brytning med hittills tillämpat betraktelsesätt, nå ett
acceptabelt resultat. Förslaget vilar på en statisk människosyn. Det tar ingen
hänsyn till att människor under tidens gång och under olika former av påverkan
kan förändras. I niitidens Sverige är det orimligt, att man handskas med
människor på det sättet. Det står i direkt strid med allmänna humanitära
principer, som vi vill tillämpa i andra sammanhang. Det måste finnas
möjligheter att inom ramen för mera normal verkställighet tillgodose
samhällsskyddet.

JO
framhåller att den kartläggning som utredningen gjort är ganska begränsad. Den
är tämligen summariskt redovisad i betänkandet och svår att överblicka. Det är
därför vanskligt att ta ställning till vilket behov av åtgärder som utredningen
egentligen påvisar. Härtill bidrar också att det i kartläggningen använda
uttrycket misskötsamhet kan avse vitt skilda förhållanden, från Undriga
ordningsförseelser fill allvarlig brottslighet och att

Prop, 1981/82:141 69

vad
som skall anses som m.isskötsamhet bedöms olika från anstalt till anstalt. Det
kan enligt JO knappast ifrågasättas annat än att det är nödvändigt att
särbehandla vissa intagna som dömts för allvarlig brottslighet. Så sker också i
dag, bl.a. av den kategori intagna som avses i 7§ tredje stycket KvaL och som i
princip inte beviljas permissioner. Vidare finns specialavdelningar där
säkerheten är stor och där de intagnas kontakter med yttervärlden är särskilt
begränsade. Det är alltså möjligt att inom ramen för den nuvarande
lagstiftningen ge vissa intagna en restriktiv särbehandling. JO anser inte att
det underlag som ulredningen har redovisat är tillräckligt för att man nu
skall tillskapa en ny typ av alldeles särskilt slutna anstalter och en ny form
av verkställighet. Utredningen har själv i sitt betänkande pekat på de
nackdelar och risker som det föreslagna systemet skulle kunna medföra. Vad som
saknas i förslaget är ett resonemang om och ett ställningstagande till hur
långt man bör gå i fråga om särbehandling när det gäller en viss grupp intagna
och i vad mån man därvid nödgas ge upp tanken på återanpassning. Man saknar
också en helhetssyn på kriminalvården och ett allmänt kriminalpolitiskt
perspektiv. Förslaget bygger dock på ett helt annat synsätt än det som ligger
till gmnd för 1973 års kriminalvårdsreform. JO anser därför att det nu kan vara
dags att göra en översyn av hela kriminalvårdslagstiftningen så att vi kan få
ett tillräckligt underlag för en debatt och ett politiskt ställningstagande
till frågan hur vår kriminalvård skall vara utformad i framtiden. I det sagda ligger
att JO inte anser sig kunna tillstyrka förslaget om en ny verkställighetsform.
Det är bättre att tills vidare behålla 7 § tredje stycket KvaL och i stället
överväga vilka intagna en sådan bestämmelse bör omfatta. I detta sammanhang
ifrågasätter JO om man verkligen träffar rätt med den avgränsning som utredningen
gjort. Bl. a. förefaller fyraårskriteriet vara godtyckligt valt.

Även Svenska Röda korset
avstyrker inrättandet av anstalter av det slag som nu föreslås. Röda korset
säger sig inte tro på en sådan form av särbehandling av brottslingar, som ändå förr
eller senare skall återvända fill det samhälle de avskilts från. Föreningen
Sveriges frivårdstjänstemän motsätter sig bestämt att man på lösa gmnder återinför
en variant av "förvaring" eller "internering". Den s.k. 7:3-bedömningen
bör i stället finnas kvar. Föreningen menar att kriminalvården, liksom hitfills,
kan handha dessa svåravvägda ärenden på ett bra sätt. Enligt Svenska fångvårdssällskapet
måste det från både humanitär och principiell synpunkt anses oacceptabelt att
ett icke obetydligt antal intagna redan vid domstillfället placeras i en
straffverkställighet som inte i något avseende under lång tid erbjuder
möjligheter till flexibilitet i behandlingshänseende. Enligt Sveriges
psykologförbund blir det sammantagna intrycket av utredningen att man trots
oerhört långtgående repressiva åtgärder för ett fåtal, definifivt inte
åstadkommer ett bättre klimat vad beträffar bl.a. narkotikaläget för flertalet
intagna på kriminalvårdens anstalter. Inrättandet av "särskilda

riksantstalter" skulle innebära att vi mot egna
erfarenheter och mot beteendevetenskapliga forskningsresuhat skaffar
probleminstitutioner av en typ som borde tillhöra vår svenska
"vårdhistoria".

Åtskilliga remissinstanser uttalar sig härutöver om
enskildheter i förslaget, däribland särskilt beträffande frågan om ändring av
verkställighetsform under straffavtjänandet. De instanser som har motsat sig
tanken på särskilda riksanstaher eller aft prövningen skall ligga hos domstol
har som regel också kritiserat förslagets bestämmelse om aft överflyttning till
annan anstalt inte skall få ske förrän tidigast ett år före 2/3-tiden. Även
andra instanser - kammarrätten, LO, statsanställdas förbund, SAK och RNS -är
emellertid kritiska till detta förslag. Som motivering anförs att systemet blir
stelbent och inte tillräckligt hög grad tillgodoser erforderiiga behandlingsaspekter,
särskilt inte om bestämmelsen, såsom i förslaget, görs helt undantagslös.

Åtskilliga instanser - däribland kammarrätten i Jönköping,
överåklagaren i Göreborgs och Malmö åklagardistrikt - anser att den nuvarande
regeln i 7 § tredje stycket KvaL bör finnas kvar även om utredningsförslaget
genomförs.

3 Alternativa förslag till särbehandling av vissa långtidsdömda

Några av de remissinstanser som har, motsatt sig tanken på
särskilda riksanstalter har alternativa förslag till behandlingen av
brottsbenägna långtidsdömda. Till dem hör kriminalvårdsstyrelsen, som
presenterar ett eget förslag till särbehandling. Styrelsen anför bl. a.

Vad först gäller urvalet av intagna som bör kunna bli
föremål för särbehandling kan i huvudsak samma principer som utredningen angeft
vara vägledande. Det rör sig alltså om personer som avtjänar långa straff för
särskilt allvariig broUslighet, främst grova narkotikabrott. Vidare skall det
finnas en påtaglig risk för återfall i samma slags brottslighet under verkställigheten.

Den särbehandling som bör komma i fråga för denna kategori
intagna bör regleras i särskilda bestämmelser i KvaL dels när det gäller
anstaltsplacering (differentiering), dels när det gäller de intagnas konteikter
med omväriden av olika slag. Anstaltsplaceringsbestämmelsen kan förslagsvis
Utformas på följande saft. En intagen som bedöms tillhöra den aktuella
kategorin skall placeras i sluten riksanstah. Huvudregeln bör vara att han där
inte skall ha möjlighet till kontakt med intagna som inte fillhör denna
kategori och .tt denna placering inte skall ändras förrän efter halva strafffi-den.
Undantag från huvudregeln bör kunna komma i fråga under vissa fömlsättningar.
Dels bör man kunna överföra den intagne fill "normal" verkställighet
när det inte längre bedöms föreligga påtaglig risk för återfall under verkstälUgheten,
dels bör det finnas möjlighet att av medicinska eller andra starka behandlingsmässiga
skäl ändra verkställigheten fillfälligt eller under en längre period.

För de intagna som skall vara placerade enligt huvudregeln
bör vissa särregler gälla i fråga om vistelser utanför anstalten,
brevgranskning, be-

Prop.
1981/82:141 , 71

sök
och telefonkontakter. I sak bör dessa särbestämmelser vara desamma som
utredningen föreslår för specialavdelningarna och de särskilda riksanstalterna.
För att om möjligt undvika en alltför oöverskådlig reglering kan särbestämmelserna
lämpligen införas som tillägg till respektive paragrafer i KvaL.

Styrelsen
bedömer att det med den föreslagna särregleringen inte är nödvändigt att
behålla den nuvarande 7 § 3 st. KvaL och de bestämmelser som knyter an till den
regeln, dvs. 20 §2 st. och 32 §2 st. Dock bör det enligt styrelsens mening även
fortsättningsvis finnas möjlighet att avskilja intagna som avtjänar långa
straff om det bedöms nödvändigt på gmnd av en påtaglig risk för rymning eller
fritagning.

Kriminalvårdsnämnden
anför i denna del.

Utredningens
kartläggning motiverar väl förändringar av den nuvarande lagstiftningen och KVN
delar uppfattningen att behov föreligger att särbehandla vissa intagna.
Kartläggningen pekar på att man genom de nyligen genomförda ändringarna i KvaL
är inne på rätt väg. Enligt KVN:s mening bör kravet på särbehandling kunna
tillgodoses genom ändringar i 7 § 3 st. KvaL. Detta stadgande talar om att det
"kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en
brottslig verksamhet av särskill allvarlig karaktär." Ändringar skulle
kunna bestå l.ex. i att man ersatte eller kompletterade "och" med
"eller" samt i att de nuvarande bestämmelserna om de intagnas
möjligheter till kontakt med omvärlden stramas upp på i huvudsak det sätt spm
utredningen föreslagit.

Liknande
synpunkter förs fram av RÅ och en ledamot av kriminalvårdsstyrelsen
(överdirektören). Även flera andra remissinstanser, däribland övervakningsnämnden
i Täby, anser att man bör överväga en lösning som innebär en åtstramning av de
regler som gäller enligt 7§ tredje stycket KvaL och eventuellt även för
placering på specialavdelning. Sveriges psykologförbund anser att man bör nöja
sig med de specialavdelningar som finns, förutsatt att dessa väsendigen
förbättras (möjhgheter att öppna ytterligare någon sådan finns bl. a. på Hall-och
Kumlaanstalterna).

Riksrevisionsverket
anför.

Utredningen
föreslår att endast de som dömts till lägst fyra års fängelse skall kunna
aktualiseras för särskild placering. Narkofikaproblemen berör emellertid även
de som dömts till kortare fängelsestraff. Enligt vad RRV erfarit är dessa
problem inte minst omfattande och allvarliga på lokalanstalter. Mot bakgrund
av det spridda missbmket bland intagna på nära nog alla typer av anstalter
anser RRV att ett sådant beslut måste kunna fattas i varje enskilt fall
oberoende av strafffidens längd. Beslut om placering på särskild anstah bör
därför fattas med hänsyn till den intagnes anknytning fill narkotikahanteringen
före och under straffverkställigheten.

Med
anledning av utredningens förslag beträffande omprövning av domstolsbeslut
anser RRV att sådana enskilda ärenden inte är av den karaktären att de bör
avgöras i kriminalvårdsstyrelsen i plenum. Beslut om placering på särskild
anstalt på grund av narkofikahantering eller missbruk bör kunna fattas på
lämplig nivå i kriminalvårdsstyrelsen samt därefter anmälas i styrelsen i
likhet med beslut i andra liknande frågor.

Prop. 1981/82:141 72

De
övriga grova brott som utredningen föreslår bör kunna föranleda särbehandling
på de två särskilda riksanstalterna torde enligt RRV:s mening mofivera en
annan typ av behandling, kontroll och säkerhet. Det kan därför vara mindre
lämpligt att placera de personer som dömts för dessa brott tillsammans med dem
som avskiljts på grund av narkofikabrott. Ett skäl som angivits bl.a. av justifieutskottet
(1980/81:4) för att särskilja narkotikabrottslingar från andra, är dessutom att
intagna utan narkotikaproblem inte skall behöva komma i kontakt med narkotika.

Flera
remissinstanser, däribland kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden och JO
understryker kraftigt behovet av differentiering och framhåller de svårigheter
som den nuvarande överbeläggningen medför i detta hänseende. Enligt JO skulle
ett genomförande av utredningsförslaget ytterligare försvåra läget.

4
Val av anstalter för särskild verkstälhghet

Enligt
kammarrätten i Jönköping inger utredningens förslag att den nya formen av
straffverkställighet skall förläggas till endast två, från annan verksamhet
frigjorda anstalter vissa betänkligheter med hänsyn särskilt fill den ökade
benägenhet för våld och övergrepp, som utredningen redovisat. Om de föreslagna
två särskilda anstalterna utbytes mot ett högre antal särskilda avdelningar,
förlagda fill anstalter med avdelningar även av annat slag, skulle man vinna, å
ena sidan ökade möjligheter till förflyttningar som kunde utgöra ett positivt
inslag i den stränga isoleringen, och å andra sidan att försök att frilaga
exempelvis en grupp intagna, som deltagit i gemensamt utövad kriminalitet,
kunde försvåras. Om vidare dessa särskilda avdelningar utformas på sådant sätt
att de särbehandlade intagna kan delas upp i gmpper och hållas åtskilda under
både arbets- och frifid såväl sinsemellan som från övriga avdelningar på
anstalterna bör man kunna undgå åtminstone en del av de olägenheter, som
utredningen angett vara förenade med en ordning med skilda regelsystem för
olika intagna på samma anstalt. En ökad benägenhet för våld och övergrepp torde
alltid följa med en straffverkställighet av strängaste slag. Möjlighetema att
dämpa en sådan benägenhet torde öka om enheterna görs mindre och antalet sådana
i stället ökar. Även LO, statskontoret och övervakningsnämnden i Malmö,
förordar lösningar av detta slag, för den händelse utredningsförslaget
genomförs.

Socialstyrelsen
och Rättspsykiatriska föreningen framhåller i sammanhanget vikten av att
föreliggande förslag fill rättspsykiatrisk regionsjukvård beaktas. Sistnämnda
remissinstans anser att förslagets konsekvenser skulle bli förödande.

Även
från andra synpunkter avstyrks tanken på särskilda anstalter från flera håll.
Svenska fångvårdssällskapet anför.

Prop.
1981/82:141 73

Inom
kriminalvårdens anstaltsbestånd har sedan flera år vid tre anstalter (Kumla,
Hall, Nortköping) varit inrättade specialavdelningar (de s.k. bunkrama) av en
verkställighetsmodell som varit föremål för mycket kritik men ingen forskning.
I dessa fall är det dock fråga om högst nio intagna per avdelning och med en
rekordhög personaltäthet (ett 20-tal). Det är förvånande att utredningen utan
att kunna stödja sig på forskning eller utvärdering av verksamheten vid dessa
specialavdelningar kunnat föreslå inrättande av två anstaitsavdelningar om
vardera 35-40 platser. Fömtom att det i prakfiskt hänseende f. n. ter sig
omöjligt att med hänsyn till beläggningssituationen reservera avsett antal
platser för intagna som kan bli föremål för särskild verkställighet, så skall
dessa s. k. särskilda riksanstalter drivas under en avskärmning från omvärlden,
som snarast är än mer skärpt än den som praktiseras på specialavdelningama i
dag. Ingen erfaren kriminalvårdare kan rekommendera att ha så många som 35-40
intagna på en och samma anstalt eller anstaltsavdelning med ett sådant program.
Hur möjligheten att "fillfälligt kunna begränsa de intagnas
gemenskap" skall kunna praktiseras, lämnas ingen redogörelse för.

RNS
anser att två nya anstalter bör byggas för ändamålet. Under byggnationen —
omkring en 3 årsperiod — bör förslagsvis kriminalvårdsanstal-tema Norrköping
och delar av Hall disponeras som särskilda riksanstalter. De båda anstalterna
har jämförelsevis hög grad av säkerhet. Utredningen uppskattar ett behov av
ungefar 75 platser. Underlaget för denna uppskattning är inte tillfredsställande
redovisat.

Förslaget
att för särskild verkställighet ta i anspråk anstalten Österåker avstyrks av
flera remissinstanser. Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att kriminalvårdens
mest kvalificerade verksamhet med behandling av narko-tikaskadade intagna som
önskar komma ifrån sitt drogberoende pågår vid denna anstalt. Verksamheten har
hittills utvecklats på ett mycket positivt sätt, varför det under inga
omständigheter finns anledning att avbryta denna. De särskilda förhållandena
vid Österåkeranstalten, särskilt personalens nu väl inövade arbetsmetodik,
medför också att verksamheten inte är möjlig att överföra till någon annan
anstalt. Förslaget i denna del avstyrks även av bl. a. LO, Svenska
fångvårdssällskapet och övervakningsnämnden i Täby.

Kriminalvårdsstyrelsen
framhåller att även styrelsens förslag fömtsätter att en viss kategori intagna
särskiljs från andra intagna under en viss del av verkställigheten. Det krävs
alltså att vissa slutna riksanstaltsplatser avsätts för sådana placeringar. Med
den nuvarande beläggningssituationen innebär det givetvis att möjligheterna
till differenfiering av de intagna i viss utsträckning ytterligare begränsas.
Om inte andra åtgärder vidtas som snabbt kan minska tillströmningen till
anstalterna vill styrelsen ifrågasätta om det inte är nödvändigt att utöka
antalet slutna riksanstalter. Att göra det inom ramen för det nuvarande antaltsbeståndet
är dock förenat med avsevärda nackdelar. Styrelsen framhåller därför att det nu
egentligen är nödvändigt att planera för ett nybygge av en sluten riksanstalt.
Styrelsen är emellertid medveten om att det med hänsyn fill det ekonomiska
läget ter 6 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 141

Prop.
1981/82:141 74

sig högst osäkert om ett sådant nybygge är realistiskt.
Styrelsen som ställer sig tveksam till utredningens beräkningar utgår därför
från alt det inledningsvis torde finnas ett behov av omkring 100 platser för
ändamålet. Fömtom kriminalvårdsanstalten Norrköping anser styrelsen att C-avdel-ningen
vid kriminalvårdsanstalten Hall bör avsättas för särbehandhng. Denna avdelning
har f. n. 72 platser. Enligt styrelsens uppfattning torde det såvitt gäller Kumla-anstalten
vara tillräckligt om en avdelning på det s. k. H-huset (12 platser) avsätts för
särbehandling. Övriga avdelningar där fordras för det övriga klientel som av
andra skäl än risk för grov kriminalitet under verkställigheten temporärt
behöver placeras på avdelningar av H-husets karaktär. De antalter som tas i
anspråk för särbehandling bör indelas i små avdelningar med hög personaltäthet.
En sådan förändring är angelägen också beträffande övriga slutna anstalter som f.n.
har stora avdelningar. Styrelsen anser därför att det av styrelsen fidigare
framförda förslaget angående reducering av bostadsavdelningarnas storlek vid
kriminalvårdsanstalten Tidaholm bör genomföras. För samtliga föreslagna anstalter
gäller enligt styrelsens uppfattning att en väsenfligt ökad medelstilldelning
för fritids- och rekreationsverksamhet är nödvändig som en motvikt mot den
relativt restriktiva behandhng som föreslås.

5 Övriga frågor

5.1 Spärr mot överföring till lokalanstalt av den som dömts
till fängelse i

lägst två år (6 § KvaL)

Utredningsförslaget avstyrks av kriminalvårdsstyrelsen,
som inte kan finna att utredningens kartläggning ger belägg för att påstå att
de lokalan-staltsplaceringar av långtidsdömda som förekommit varit felaktiga
eller olämpliga. Förslaget skulle dessutom enhgt styrelsen minska de redan nu
begränsade möjligheterna till differentiering av de intagna. Även SAK motsätter
sig förslaget. Det bör enligt SAK visserligen vara ytterst sällan som någon
skall vara intagen i lokalanstalt mer än ett år, men för att utnyttja knappa
resurser kan det ibland vara lämpligt att någon långtidsdömd får vara på
lokalanstalt även längre tid än ett år. Det finns långtidsdömda "förstagångare"
som har gått bra långa tider på lokalanstalter och där närmast varit en
tillgång än en belastning. Studiegården och Visbyanstalten är till namnet
lokalanstalter men har med fördel kunnat ha långtidsklientel längre tid än ett
år. Det är också onödigt att på dyra slutna riksanstalter ha intagna, som lika
väl skulle ha kunnat placeras på lokalanstalter. Förslaget avstyrks även av RNS.
JO anser förslaget omotiverat och tämligen meningslöst.

5.2 Kontrollåtgärder, skärpning beträffande permissioner m.
m.

5.2.1 Allmänt

De flesta remissinstanserna har i princip godtagit vad
utredningen har föreslagit i dessa delar. Förslagen tillstyrks i stort sett reservationslöst
av

Prop. 1981/82:141 75

bl.a.
Göta hovrätt, kammarrätten i Jönköping, rikspolisstyrelsen, länsåklagarna i
Skaraborgs och Västerbottens län, Stockholms tingsrätt, LO, Statsanställdas
förbund, TCO-S, Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän och SAK.

Övervakningsnämnden
i Malmö tillstyrker ocksä förslagen men framhåller att det finns en påtaglig
risk för att en skärpt kontroll också kan komma att riktas mot intagna som
egentligen inte ger anledning till den. Det är ett generellt problem som
ytterst gäller hur långt man bör satsa på förtroendet för de intagna. Man måste
betrakta det som en olycklig följd av reformen om den skulle medföra att
klimatet på en anstalt blev hårdare och i allt högre grad präglat av
motsättningar mellan personal och intagna. Svensk kriminalvård har hittills
förskonats från sådana allvarligare konfrontationer och — när ansatser därtill
förekommit - kunnat lösa problem förhandlingsvägen. Det är därför viktigt att
man inte nu raserar vad som byggts upp och att man inte väljer metoder som
innebär större ingripanden än vad nöden kräver. Enligt BRÅ är de framlagda
förslagen i vissa delar alltför drastiska.

Föräldraföreningen
mot narkotika har förklarat sig inte stödja förslagen till skärpta regler och
praxis när det gäller fångar som inte är att betrakta som särskilt
"farliga" eller spekulativa.

5.2.2
Förbud mot korttidspermission i vissa fall

Förslaget
har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser och uttryckligen fillstyrkts
av bl.a. överåklagarna i Göteborgs och Stockholms distrikt - som dock har vissa
synpunkter på den lagtekniska utformningen - samt Göta hovrätt och kammarrätten
i Jönköping. Inte heller RA motsätter sig förslaget. RÅ påpekar dock att
förbudet i viss män kan komma att utgöra en ytterligare påföljd för brottslig
hantering av narkofika. F. n. synes nämligen i underrätterna råda den praxis
att intagen som övertygas om olovlig befattning med narkotika på anstalt
regelmässigt döms för åtminstone narkotikabrott och ådöms särskilt
frihetsstraff, varigenom sker ett tillägg till den löpande strafffiden. Om
narkotikan utgör endast hasch och mängden ej uppgår fill mer än 0,2 gram, är
regeln dock den att inte särskilt straff ådöms utan att endast disciplinär
påföljd kommer i fråga. Underrättens praxis på förevarande område har dock ännu
inte prövats av högsta domstolen. Om nu angivna praxis kommer att bestå,
framstår det som angeläget att förbudet mot korttidspermission vid tilllämpningen
sammanvägs med nyssnämnd praxis.

Rikspolisstyrelsen
framhåller i sammanhanget vikten av att kriminalvårdsmyndighet i god tid rapporterar
till polismyndigheterna om beviljade permissioner för långtidsdömda som är
intagna i riksanstalt.

Riksrevisionsverket
anser att samma kvalifikationstider för permission bör fillämpas på riks- och
lokalanstalter i fall då narkotikamissbmk har förekommit. Det är ett
rättssäkerhetskrav att samma förseelse leder till

Prop.
1981/82:141 76

samma
sanktion oavsett om den intagne vistas på sluten riksanstah eller ej. Sveriges advokatsamftmd
anför.

Förslaget
innebär tillskapandet av en påföljd för brottslig handling, som skall tillämpas
även rent administrativt. Detta är otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Det kan inte finnas något skäl att inte anmäla misstanke om narkotikabrott av
intagen för utredning och åtal, varvid domstol får bestämma påföljd. Denna får
sedan ha eventuella konsekvenser i permissionshänseende enligt vanliga regler.
Ett nyttjande av narkotika, som inte innefattar innehav, är att döma av
domstolarnas praxis så gott som allfid uteslutet. I den mån så ej skulle vara
fallet, bör handlingen vara fri från påföljd både i och utom anstalt. Det synes
räcka med ett förbud mot korttidspermission under den tid som förflyter mellan
anmälan och lagakraftvunnen dom.

Samfundet
avstyrker förslaget i den föreslagna utformningen i denna del men tillstyrker
en regel om permissionsinskränkning under utredningstid enligt vad nyss sagts.

Föräldraföreningen
mot narkotika anser atl utredningen föreslår långtgående skärpningar på ett
mycket magert underlag och att indragna permissioner framför allt skall
användas som skydd för tredje man eller annat viktigl samhällsintresse — inte
som en straffåtgärd. Föreningen tar också upp frågan om de anhörigas situation
i samband med permissioner och anför.

I
KVVSF 1979:1 § 111 står det aft regelbunden permission inte får beviljas, om
det inte på ett betryggande sätt är söijt för den intagnes bostad och
ekonomiska förhållanden. I dess § 118 stadgas att resa och uppehälle under
korttidspermission skall betalas av den intagne.

Besök
och permissioner rör ofta oss anhöriga i lika hög grad som de intagna. Lika
mycket som vi önskar fortsätta ett engagerat umgänge med våra anförvanter, lika
lite önskar vi längre bli utnyttjade och svikna. Detta sker inte alltför sällan
vid permissioner. Ofta får vi då i praktiken stå för kost och logi. Vid
eventuell misskötsel av permissionen kommer vi i en svår lojalitetskonflikt.
Ska vi rapportera eller inte?

Många
fångar har inte utvecklats och förändrats under kvalifikationstiden. Att många
går på permission med samma värderingar som de gick in i fängelse med, framgår
tydligt av utredningens genomgång av 197 slumpvis och än mer av 47 särskilt
utvald intagna. Under sådana omständigheter vill vi anhöriga inte pressas att
ta emot dem. Det som stadgas i ovan citerade §§111 och 118 uppfylls inte sällan
på annat sätt än genom oss. När de intagna når fram till oss, har deras pengar
ofta tagit slut. De kan fill och med under resan ha skaffat sig nya skulder som
omedelbart måste betalas.

En
på anstalten uppgiven permissionsadress kan i prakfiken visa sig vara falsk.
Det förekommer inte sällan att anförvanter/fångar helt överraskande knackar på
dörren lill oss anhöriga en fredagskväll. Allt detta ger oss anhöriga psykiskt
och ekonomiskt betungande problem. Utredningen antyder knappast dess existens,
än mindre någon lösning.

Prop. 1981/82:141 77

5.2.3
Brevgranskning, telefonsamtal, mottagande av besök samt kroppsbesiktning

Förslagen
har i stort tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen
Rikspolisstyrelsen anför.

Kontroll
av för anstaltens personal okända besökande till långtidsdömda som på gmnd av
fara för fortsatt brottslig verksamhet är intagna i sluten riksanstalt bör
regelmässigt ske med biträde av polismyndighet. Sekretessen mellan
myndigheterna i detta kontrollsamarbete måste undanröjas. Såsom utredningen
påpekat bör det ankomma på kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen att
utfärda föreskrifter för hur kontrollen skall gå till.

Insmuggling
av narkotika på anstalterna kan i många fall befaras ske i samband med besök.
Det är synnerligen viktigt att sådan trafik förhindras. Narkotika som smugglas fasttejpad
eller på annat sätt anbringad direkt på kroppen kan med nuvarande bestämmelser
i regel inte avslöjas. Det är därför rimligt att som villkor för besök även yflig
kroppsbesiktning får ställas.

Kontroll
av person utanför anstalten som intagen vill ha telefonsamtal med bör
regelmässigt ske med biträde av polismyndighet i den utsträckning som nämnts
ovan i fråga om besök. Enhgt rikspolisstyrelsens uppfattning bör
telefonautomater inte finnas i riksanstalter. Denna helt okontrollerade
kontaktmöjlighet med personer utanför anstalten kan inte få fortgå om man vill
förhindra att intagna på ett enkelt sätt bedriver eller planlägger brottslig
verksamhet inifrån anstalterna.

Sveriges
advokatsamfund anser det befogat att — kanske till och med betydligt - skärpa
kontrollen av de intagna i samband med besök. Däremot finns starka skäl att
inte införa en mer ingående kontroll av besökare än vad som gäller i dag.
Särskilt med den nu föreslagna långtidsinspärrningen blir besöken kanske den
enda mer normalt mänskliga kontakt de intagna får. Det är då viktigt att besök
underlättas, inte avskräcks. Med en ingående kontroll av den intagnes kropp och
kläder samt av besökslokalen bör syftet att förhindra insmuggling i anstalten
kunna uppnås. Det är också ett mindre avsteg från vanliga integritetsregler att
undersöka en fånge än en person på fri fot. Samfundet avstyrker sålunda
förslaget i denna del.

Föräldraföreningen mot
narkotika anför att man ställer sig bakom endast kroppsbesiktning av besökare
som tidigare överbevisats om narkotikasmuggling in på anstalt. I övrigt skall,
menar föreningen, besökare endast genomgå en enkel visitation och övrig
kontroll belasta fången.

Statens invandrarverk
framhåller att det beträffande brevgranskning och avlyssning av telefonsamtal m.
m. är angeläget att det byggs upp ett väl fungerande praktiskt system för dessa
övervakningsmtiner. Om åtgärderna är aktuella i förhållande till utländska
intagna, måste personalen på anstalten veta när, varför och hur den
extrapersonal, som kan behövas för att fullgöra kontrollerna, skall rekvireras.
Verket pekar också allmänt på att särskilda premieringsmöjligheter för intagna
med långa strafffider och

Prop. 1981/82:141 78

utländska
medborgare med utvisning i domen kan ge positiva elTekter. I övrigt har
erinringar gjorts beträffande vissa detaljfrågor.

5.2.4 Urinprovskontroller

Utredningsförslaget
har i allmänhet sakligt sett tillstyrkts vid remissbehandlingen.

Kriminalvårdsstyrelsen
uttalar att urinprovskontroll har visat sig vara ett viktigt hjälpmedel när det
gäller att bekämpa narkotikaförekomst i anstaltema. Emellertid har det uppstått
vissa tillämpningssvårigheter på grund av att de intagna i allt större
omfattning vägrar att efterkomma föreläggande att lämna sådana prov. I vissa
fall har intagna fått den uppfattningen att urinprovskontrollen är frivillig.
Styrelsen föreslår därför att bestämmelsen om urinprovskrontroll ändras så att
det klart framgår att en intagen är skyldig att efterkomma ett föreläggande, om
inte medicinska skäl talar mot det. Med en sådan bestämmelse innebär en vägran
att lämna urinprov att den intagne kan åläggas disciphnär bestraffning om han
inte kan anföra godtagbara skäl för sin vägran. Som utredningen anfört har i
praxis urinprovskontroll som villkor för permission inte ansetts stå i överensstämmelse
med lagen om kriminalvård i anstalt. Genom förslaget till ändring i 32 § KvaL
har utredningen avseft att åstadkomma en ändring därvidlag. För att undanröja
de oklarheter som nu råder i denna fråga bör dock enligt styrelsens mening i KvaL
föreskrivas att urinprovskontroll kan ställas som villkor för
korttidspermission. Detta villkor bör f. ö. enligt styrelsens mening kunna
ställas även för andra vistelser utom anstalt. Liknande synpunkter anförs av
kammarrätten i Jönköping och JO, vilka anser utredningsförslaget ofillfredsställande
från lagteknisk synpunkt. Övervakningsnämnden i Eskilstuna menar att man bör
överväga att införa en uttrycklig föreskrift av innebörd att den som vägrar att
lämna urinprov skall anses ha överträtt narkotikaförbudet.

5.2.5 Omhändertagande
av pengar

Riksåklagaren
instämmer i och för sig i de synpunkter som framförts av utredningen om
intagnas penninginnehav. Det framstår som nödvändigt att begränsa omloppet av
pengar på anstalterna även om det lorde vara realistiskt att räkna med att
detta i viss utsträckning kan komma att ersättas av omsättning av föremål eller
skuldförbindelser. RÅ kan emellerfid inte godta förslaget i vad det avser
stadgandet att "omhändertagna" pengar direkt skall tillfalla kronan.
Detta torde kräva ett regelrätt förverk-ningsförfarande. RÅ vill därför förorda
en regel att sådana pengar som nu avses skall tas i beslag, varefter anmälan i
vanlig ordning får ske till åklagaren, som för talan vid domstol om
förverkande. Liknande synpunkter har anförts av överåklagaren i Göteborgs
distrikt.

Prop. 1981/82:141 79

Överåklagarna
i Stockholm och Malmö har ifrågasatt om inle den föreslagna lagändringen också
bör omfatta värdehandlingar som kan användas som betalningsmedel.

Statsanställdas
förbund anför:

Utredningen
föreslår rätt för anstaltspersonalen att för att begränsa narkotikan på anstaltema
omhänderta otillåtet innehav av pengar. Intagna på sluten riksanstalt har i dag
rätt att inneha 300 kr. Genom narkotikahandel intagna emellan och genom ett
florerande kortspel samt genom att pengar tas in under besök och permissioner
är det inte ovanligt att intagna kan bära tusentals kronor på sig. Pengarna
innebär ett gissel och ett hot mot anstaltsmiljön. Svåra fall av misshandel
uppstår och många intagna begär vistelse i enmm i fmktan för gemenskap med de
vilka de står i narkotika- eller kortspelsskuld till. Därför bör penninginnehavet
begränsas ytterligare för intagna på alla kategorier av anstalter.

Kriminalvårdsstyrelsen
har i princip intet att erinra mot att det införs en möjlighet att omhänderta
och förverka pengar, under förutsättning att sådana bestämmelser inte medför
komplikationer av civilrättslig natur. Emellertid anser styrelsen att
bestämmelsen bör utformas så att förverkande inte skall vara huvudregeln. I
stället bör enligt styrelsens mening föreskrivas att omhändertagande får ske
under vissa omständigheter (jfr vad som gäller i fråga om omhändertagande av
berusningsmedel m. m.) Utredningen föreslår också att styrelsen skall utfärda
vissa föreskrifter angående disposition av intagnas studiemedel och besparingar
som härrör sig från arbete vid Skogome- och Tillbergaanstalterna. Styrelsen kan
dock inte finna annat än att de avsedda inskränkningarna i fråga om förfogande av
sådana medel måste regleras i lag.

JO
anser att de föreslagna bestämmelserna i flera hänseenden är otillräckligt
genomtänkta och avstyrker förslaget. Sveriges advokatsamfund finner atl det
finns goda skäl att omhänderta otillåtna penningmedel under anstaltsfiden men
anser att det saknas skäl att konfiskera dessa om ägaren är känd. Gällande
regler om beslag och förverkande i brottmål är tillräckliga i detta hänseende.
Samfundet avstyrker förslaget i den föreslagna utformningen i denna del men
tillstyrker en regel om att otillåtna penningmedel omhändertas för att
återlämnas vid frigivningen.

5.2.6
Passfrågor

Flertalet
remissinstanser ansluter sig fill utredningens ställningstagande eller lämnar
det utan erinran. RA samt överåklagarna i Göteborg och Malmö ifrågasätter dock
om inte vissa ändrade regler bör införas när det gäller passfrågoma.
Invandrarverket betonar att en ulomnordisk medborgare inte bara har sitt pass
som rese- eller legitimationshandling. Om vederbörande har uppehålls- och
arbetstillstånd här, så är passhandlingen även hans tillståndsdokument, vilket
bör beaktas, om passinnehavet diskuteras i samband med vistelse utanför
anstalten.

Prop. 1981/82:141 80

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1982-02-23

Närvarande:
f.d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Delin, justitierådet Bengtsson.

Enligt
lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 18 febmari
1982 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för
justitiedepartementet Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till

1. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt,

2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen
av häktade och anhållna m.fl.,

3. lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda beslämmelser
om vård av unga,

4. lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbmkare
i vissa fall,

5. lag om ändring i brottsbalken.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anita Meyerson.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet: Lagrådet lämnar förslagen utan
erinran.

Prop.
1981/82:141 81

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1982-03-04

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Dahlgren, Åsling, Wirtén,
Boo, Petri, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland

Föredragande:
statsrådet Petri

Proposition
om ändring i lagstiftningen om kriminalvård i anstalt m. m.

1
Anmälan av lagrådsyttrande m. m.

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag
om ändring i lageii (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen
av häktade och anhållna m.fl.,

3. lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga,

4. lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbmkare
i vissa fall,

5. lag om ändring i brottsbalken.

Föredraganden
upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och anför.

Utöver
de förslag till lagändringar som har underställts lagrådet vill jag i detta
sammanhang också ta upp ytterligare ett förslag fill ändring i lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

1 23
§ LVU föreskrivs att vid handläggning i kammarrätt av mål enligt lagen
nämndemän skall ingå i rätten. Motsvarande bestämmelse i lagen (1981:1243) om
vård av missbmkare i vissa fall (LVM) har på inrådan av lagrådet (prop.
1981/82:8 s, 118) försetts med undantag för mål om omedelbart omhändertagande
enligt lagen. Kammarrätten i Stockholm har i skrivelse hemställt att de båda lagmmmen
skyndsamt bringas i saklig överensstämmelse med varandra.

Jag
har efter samråd med chefen för socialdepartementet funnit att den påtalade
skillnaden, som inte är sakligt motiverad, bör undanröjas snarast

"
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 18 februari 1982.

Prop.
1981/82:141 82

möjligt.
Det bör ske genom att 23 § LVU förses med motsvarande undantag för
nämndmedverkan i mål om omedelbart omhändertagande i kammarrätt som finns i 29
§ LVM. Lagrummen blir då likalydande. Lagrådets hörande i denna del måste
därför anses sakna betydelse.

2
Mindre bostadsavdelningar vid vissa slutna riksanstalter m. m.

I
remissprotokollet angav jag att det var min avsikt att återkomma till frågan om
mindre avdelningar vid vissa slutna riksanstalter.

Sedan
år 1975 har antalet intagna i kriminalvårdsanstaU med långa strafftider ökat.
Så t. ex. var antalet intagna med en strafftid av två år eller mer 570 den 1
mars 1975 och 886 den 1 mars 1981. Under samma tid ökade antalet intagna med en
strafftid av fem år eller mer från 131 till 281. Ökningen av antalet långtidsdömda
har medfört att det f. n. råder brist på lämpliga platser för detta klientel.
Härigenom har möjligheterna att bemästra narkotikaproblem och våld intagna
emellan avsevärt försvårats.

Den
lagstiftning som jag nu förordar syftar bl.a. till att man skiill uppnå en
bättre kontroll av de intagna i olika avseenden. Särskilt gäller detta personer
som har dömts till fängelse i lägst två år och som kan befaras vara särskilt
benägna att fortsätta en broftslig verksamhet av allvariig karaktär innan
verkställigheten i anstalt har avslutats. Dessa personer skall enligt förslaget
företrädesvis placeras i slutna riksanstaher med hög säkerhet. Detta hindrar
inte att andra kategorier dömda även i fortsättningen placeras i samma
riksanstalter. Som exempel på lämpliga riksanstalter har i remissprotokollet
nämnts — förutom Kumla och Norrköping - anstalterna Tidaholm, Hall oCh
Norrtälje.

Anstalterna
Tidaholm och Norrtälje togs i bmk i slutet av 1950-talet. De var avsedda för
ett klientel med ett begränsat behandlingsbehov. Bygg-nadsmässigt är de
anpassade för en verksamhet som väsenfiigen inriktas på en industriell produktion.
Båda anstalternas platser är fördelade på 40-mannaavdelningar. Anstalterna har
efter hand fått ta emot ett tyngre klientel än de är avsedda för.

Hall-anstalten
filifördes kriminalvården vid mitten av 1940-talet för att användas som säkerhetsanstah.
Av anstaltens platser utgör flertalet, 72, en avdelning i två våningsplan.

I
betänkandena (SOU 1977:76) Personalens arbetsuppgifter vid kriminalvårdens
anstalter och (SOU 1979:4) Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården har
framförts förslag oni att inrätta mindre bostadsavdelningar vid i första hand
anstalterna Tidaholm, Hall och Norrtälje. Kriminalvårdsstyrelsen har också i
anslagsframställningar under senare år yrkat medel för inrättande av mindre
bostadsavdelningar vid dessa anstaher. Det har därvid ansetts att 10-15 platser
per avdelning skulle vara en lämplig storlek.

Prop.
1981/82:141 83

I
1980 års budgetproposition uttalade min företrädare att bostadsavdelningarnas
storlek borde minskas vid vissa anstalter, i första hand Hall, Tidaholm och
Norrtälje. Han ansåg dock att beläggningssituationen inte medgav de
platsreduceringar som inrättandet av mindre anstaltsavdelningar skulle kräva (prop.
1979/80:100 bil. 5 s. 80). Uttalandet lämnades utan erinran av riksdagen.
Riksdagens justitieutskott tog vid behandlingen av 1981 års budgetproposition
ställning till en motion om inrättande av mindre avdelningar vid Tidaholmsanstalten.
Utskottet uttalade bl.a. (JuU 1980/ 81:35 s. 9) att det statsfinansiella läget
inte heller då var sådant att det var möjligt att minska platsantalet vid de
berörda kriminalvårdsanstalterna. Härtill kom att beläggningssituationen hade
förvärrats. Utskottet ville dock betona att det är angeläget att frågan
prioriteras vid den fortsatta planeringen av anstaltsbeståndet. Utskottets
uttalande godtogs av riksdagen.

Beläggningen
vid de slutna riksanstalterna har under senare tid varit mycket hög och
utgjorde den 1 november 1981 99% av antalet fillgängliga platser. Detta i
förening med det ökande antalet långtidsdömda har medfört att möjligheterna
till differentiering och kontroll av intagna som placeras i sluten riksanstah
allvarligt har begränsats.

För
att man skall komma till rätta med beläggningssituationen på de slutna riksanstaherna
skulle i dag behövas åtminstone en ny sådan anstalt med minst 100 platser.
Emellertid kommer den sammanlagda planläggnings- och byggnadstiden för denna
anstalt i så fall att bli mycket lång, sannolikt sju fill åtta år.
Byggnadskostnaderna för anstalten kan uppskattas till 180-200 milj. kr. Med
hänsyn främst till de höga kostnaderna anser jag det mycket angeläget att man i
det längsta kan undvika att bygga nya slutna riksanstalter.

För att kunna utöka
kontrollen av de långtidsdömda i enlighet med det föreliggande förslaget till
ändringar i lagen om kriminalvård i anstalt anser jag emellertid att det nu är
nödvändigt att höja kvahteten på de slutna riksanstalterna genom att - i den
takt beläggningssituafionen tillåter -inrätta mindre bostadsavdelningar vid
Tidaholm, Hall och Norrtälje. Varje avdelning bör ha 10-15 platser. Den
minskning av antalet platser som därvid uppstår kan till en del kompenseras
genom att en ny paviljong uppförs vid Tidaholmsanstalten samt att en stängd
paviljong öppnas vid Norrtäljeanstalten. Tillkomsten av nya lokalanstalter inom
de närmaste åren kan också bidra till att minska beläggningstrycket på de
slutna riksanstaltema.

Jag
vill emellertid i sammanhanget understryka att de åtgärder som jag nu föreslår
inte enbart syftar till att underlätta differentieringen av de intagna och
möjliggöra en utökad kontroll i syfte att motverka en negativ påverkan i olika
hänseenden. Mindre bostadsavdelningar har positiva effekter också därigenom
att de bidrar till en väsenflig förbättring av anstaltsmiljön.
Erfarenhetsmässigt leder mindre avdelningar till bättre relä-

tioner inte bara mellan personal och intagna utan också
mellan de intagna inbördes. Personalen får större möjligheter att ta sig an de
enskilda intagna. I och med att platsantalet skärs ned på avdelningarna
förbättras också de intagnas möjligheter till frifidsakfiviteter. Jag vill slufligen
för tydlighetens skull framhålla att de mindre bostadsavdelningarna självfallet
inte är avsedda att innebära någon motsvarighet till de vid anstalterna Kumla,
Hall och Norrköping inrättade specialavdelningama med särskild övervakning och
begränsad gemensamhet mellan de intagna.

På grund av den rådande beläggningssituationen bör, som
jag tidigare har uttalat, inrättandet av mindre bostadsavdelningar ske successivt.
Jag föreslår därför att erforderliga byggnadsarbeten utförs under en period av
tre till fyra år i enlighet med nedanstående plan. I denna ingår som en första
etapp byggandet av en ny bostadspaviljong vid Tidaholmsanstalten och en
ombyggnad av den nämnda avdelningen vid Hallanstalten. Därefter sker ombyggnaden
av de nuvarande paviljongerna vid Tidaholms- och Norrtäljeanstalterna.

Plan för inrättande av mindre bostadsavdelningar vid
kriminalvårdsanstalterna Tidaholm, Hall och Norrtälje

Byggnadsobjekt

1982/83

1983/84

1984/85-1985/86

Tidaholm

Byggstart

Färdig-

(ny
paviljong)

juli 1982

ställande

Tidaholm

13yggstart

Färdigställande

(ombyggnad
av bostadsavdelningar)

Hall

Byggstart

Färdig-

(ombyggnad
av bostadsavdelning)

våren 1983

ställande

Norrtälje

Byggstart

Färdigställande

(ombyggnad
av bostadsavdelningar)

Beräknade
byggnads- och utrustningskostnader

(I
000-tal kr)

10000

12000

8000

3 Anslagsfrågor

Investeringskostnaderna för att inrätta mindre
bostadsavdelningar vid kriminalvårdsanstaltema Tidaholm, Hall och Norrtälje har
jag beräknat till sammanlagt omkring 30 milj. kr under en period av tre till
fyra åt. Jag har räknat med att byggandet av en ny bostadspaviljong vid Tidaholmsanstalten
och ombyggnad av den aktuella avdelningen vid Hallanstalten skall kunna
påbörjas under budgetåret 1982/83. För det budgetåret beräknar jag ett
anslagsbehov av 10 milj. kr under andra huvudtitelns reservationsanslag E 8
Byggnadsarbeten för kriminalvården.

Prop.
1981/82:141 85

4 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att

1. anta de av lagrådet granskade lagförslagen med
vidtagen ändring,

2. godkänna den i det föregående presenterade planen
för ett successivt inrättande av mindre bostadsavdelningar vid kriminalvårdsanstalterna
Tidaholm, Hall och Norrtälje,

3. till Byggnadsarbeten för kriminalvården utöver vad
som under andra huvudtiteln föreslås i prop. 1981/82:100 (bil. 5 p. E 8) anvisa
ett reservafionsanslag av 10000000 kr. för budgetåret 1982/83.

5 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop. 1981/82:141 86

Innehållsförteckning

Propositionen
............................... ................. 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Lagförslag.......................................................... 3

1. Förslag till lag om
ändring i lagen (1972:203) om kriminalvård i

anstalt
..................................................... 3

2................................................................... Förslag
till lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen av

häktade och anhållna m.fl................................... 11

3................................................................... Förslag
till lag om ändring i lagen (1980:621) med särskilda bestäm

melser om vård av unga .................................. 12

4................................................................... Förslag
till lag om ändring i lagen (1981:1243) om vård av missbm

kare i vissa fall .............................................. .. 13

5. Förslag
till lag om ändring i brottsbalken ............. .. 14

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde 1982-02-18 15

1 Inledning ......................................................... 15

2 Straffverkställighet för vissa långtidsdömda m.m...... .. 16

2.1 Gällande ordning i korthet ............................ 16

2.2 Permissionsutredningens förslag ...................... 17

2.3 Remissutfallet i stort ................................... 19

2.4 Överväganden.............................................. . 21

2.4.1 Särbehandhng för vissa långtidsdömda ...... 21

2.4.2 Åtgärder beträffande övriga dömda .......... 28

3 Alkoholutandningsprov pä kriminalvårdsanstalter ... . 30

4 Socialstyrelsens skrivelse ................................. 31

5 Straffhöjning för övergrepp i rättssak ................. . 32

5.1 Gällande ordning m. m.................................... . 32

5.2 Tidigare ärende i riksdagen .......................... . 33

5.3 Överväganden .......................................... 34

6 Upprättade lagförslag ....................................... 36

7 Specialmotivering ............................................ . 36

7.1 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård

i
anstalt ................................................... 36

7.2 Förslaget fill lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl 50

7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om vård av unga 51

7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:1243)
om vård av missbmkare i vissa fall 51

7.5 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ....... . 51

8 Hemställan ...................................................... 52

9 Beslut ........................................................... 52

Bilaga
1 Sammanfattning av betänkandet (Ds Ju 1981:14) Straff-

verkställighet
för vissa långtidsdömda m. m. . 53

Bilaga
2 Sammanställning av remissyttranden över betänkandet

(Ds Ju 1981:14) Straffverkställighet för vissa långtids

dömda m. m.......................................... 56

Utdrag
av lagrådets protokoll vid sammanträde 1982-02-23 80

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde 1982-03-04 81

1. Anmälan
av lagrådsyttrande m. m........................ . 81

2. Mindre bostadsavdelningar vid vissa slutna
riksanstalter m. m. .. 82

3. Anslagsfrågor ................................................ 84

4. Hemställan .................................................... 85

5. Beslut ............................................................ . 85

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982