Prop. 1981/82:144

Prop.
1981/82:144

Regeringens proposition 1981/82:144

om ändringar i sjukförsäkringen m. m.

beslutad den 24 februari 1982.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som
har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

KARIN SÖDER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en ökad självrisk införs i
sjukpenningförsäkringen i syfte att genomföra nödvändiga besparingar av
försäkringens kostnader. Ett system med två dagar utan ersättning (karensdagar)
vid varje sjukdomsfall införs. Härigenom drabbas samtliga försäkrade lika i så
måtto att alla får avstå från sjukersättning från försäkringen under de två
första sjukdagarna efter den då sjukdomsfallet anses ha inträffat. För att
skydda hälsosvaga personer med ofta återkommande sjukfall kompletteras de nya
reglerna med ett högriskskydd. Detta skydd är så utformat att antalet
karensdagar begränsas till 10 under en tolvmånadersperiod. Den nuvarande
fridagsregeln slopas.

Vidare sänks kompensationsgraden till 87 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten för de första 90 sjukdagarna efter den dag då
sjukdomsfallet inträffade i varje sjukperiod. En ytterligare begränsning av
kompensationsgraden görs för grupper med höga förvärvsinkomster som innebär
att ersättningen för inkomstdelar mellan 5,5 och 7,5 gånger basbeloppet utgår
med 60 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Denna sänkning gäller utan
tidsbegränsning.

Reglerna om lägre kompensationsgrad upp lill 90 dagar och
för högre inkomster avses gälla även för föräldrapenning som utgår för
tillfällig vård av barn, för havandeskapspenning, för ersättning till
smittbärare och för arbetsskadeförsäkringen under samordningstiden.

I propositionen föreslås vidare att riksdagen ansluter sig
till ett uttalande om angelägenheten av att arbetsmarknadens parter medverkar
till att de nya reglerna om självrisk i sjukpenningförsäkringen får likvärdig
effekt för olika grupper på arbetsmarknaden.

Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård föreslås höjt från 35
kr. till 40 kr. per

1 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 144

Prop. 1981/82:144 2

vårddag,
dock högsl en tredjedel av sjukpenningens belopp. Den återstående
sjukpenningen skall liksom nu alltid uppgå lill lägst 8 kr. per dag.

Förslag
om ändrade regler för ersättning lill företagshälsovården får anstå i avvaktan
på pågående utredningsarbete.

Avsikten
är vidare alt försäkringsersättningen för tandvård sänks från 50% lill 40% av
kostnaderna för tandvård upp lill 2 500 kr., medan ersättningen för kostnader
därutöver bibehålls oförändrad, dvs. 75 %.

De
föreslagna åtgärderna beräknas innebära en sammanlagd besparing av
sjukförsäkringens utgifter med ca 2 100 milj. kr. Dessa besparingar gör det möjligt
att sänka arbetsgivaravgiften lill sjukförsäkringen från 10,5 % till 9 % av
avgiftsunderlaget fr. o. m. år 1983. För att besparingarna skall tillföras
statsbudgeten höjs samtidigt arbetsgivaravgiften till folkpensioneringen från
8,45 % fill 9,95 % av avgiftsunderlaget, vilket ökar möjligheterna att klara de
långsiktiga ekonomiska åtagandena gentemot folkpensionärerna.

De ändrade reglerna avses
gälla fr. o. m. den 1 januari 1983 med undantag för förändringarna av
sjukpenningavdraget vid sjukhusvård och i tandvårdsförsäkringen som avses
genomförda den 1 juh 1982.

För budgetåret 1982/83
föreslås att riksdagen under femte huvudtiteln till Bidrag fill
sjukförsäkringen anvisar ett förslagsanslag av 3 325 000 000 kr., vilket
innebär en minskning med 525 milj. kr. jämfört med anslaget för innevarande
budgetår.

1
Förslag till Lag om ändring

lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs
att 3 kap. 4,9,10 och 11 §§, 4 kap. 4,5,10 och 14 §§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

3 kap 4 §2 Hel sjukpenning utgör för dag
nittio procent av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten, delad med
trehundrasextiofem. Sjukpenningen avrundas till närmaste hela krontal. För
försäkrad som avses i 1 § andra stycket utgör hel sjukpenning åtta kronor
för dag.

För dag åa försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall
sjukpenning minskas med trettiofem kronpr, dPck med högst en tredjedel av
sjukpenningens belopp. Därvid skall det belopp varmed minskning sker avrundas
till närmast lägre hela krontal. Sjukpenning vid sjukhusvård skall dock alltid
utgå med lägst åtta kronor.

Hel sjukpenning utgör per dag

a) för tid intill dess nittio dagar
förflutit efter den dag då sjukdomsfallet inträffade åttiosju procent av den
del av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten som inte överstiger fem
och en halv gånger basbeloppet och sextio procent av återstoden av sådan
inkomst,

b) för tid därefter nittio procent av
den del av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten som inte överstiger
fem och en halv gånger basbeloppet och sextio procent av återstoden av sådan
inkomst,

allt delat med trehundrasextiofem och avrundat till
närmaste hela krontal. För en försäkrad som avses i 1 § andra stycket utgör
hel sjukpenning åtta kronor per dag.

För varje
dag då den försäkrade får sjukhusvård skall sjukpenningen minskas med fyrtio
kronor, dock med högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. Därvid skall det
belopp varmed minskning sker avrundas till närmast lägre hela krontal.
Sjukpenningen vid sjukhusvård skall dock alltid utgå med lägst åtta kronor.

9 §3

Försäkrad kvinna har rätt till havandeskapspenning, om
havandeskap har satt ned hennes förmåga att utföra uppgifterna i sitt
förvärvsarbete med minst hälften och hon inte kan omplaceras fill annat mindre
ansträngande arbete enligt bestämmelserna i 12 § lagen (1978:410) om rätt fill
ledighet för vård av barn, m. m. Havandeskapspenning utgår för varje dag som nedsättningen
består, dock fidigast från och med den sextionde dagen och längst fill och med
den elfte dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse.

' Lagen omtryckt 1977:630.

2 Senaste lydelse 1981:718.

3 Senaste lydelse 1979:644.

Nuvarande lydelse

Havandeskapspenning utgår med belopp som motsvarar
kvinnans sjukpenning enligt 4 §.

Föreslagen lydelse

Havandeskapspenning ulgår med belopp som motsvarar
kvinnans sjukpenning enligl 4 § första stycket a). Kvinna som önskar erhålla
havandeskapspenning skall göra ansökan därom. Till ansökan skall fogas
läkarintyg om kvinnans möjligheter atl utföra sina arbetsuppgifter. Allmän
försäkringskassa får påfordra att kvinnans rätl till havandeskapspenning styrkes
genom utlåtande av hennes arbetsgivare.

I beslut
om havandeskapspenning skall anges under vilken tid ersättning kan utgå.

Vad i lag eller annan författning föreskrives om
sjukpenning gäller i fråga om havandeskapspenning. Havandeskapspenning utgår ej
i den mån kvinnan för samma fid uppbär sjukpenning.

10;

För den dag då sjukdomsfallet inträffade ulgår sjukpenning
endast om den försäkrade på grund av sjukdomen gått miste om dagpenning från
erkänd arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd enhgt lagen
(1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd eller sjukperioden börjar inom tjugu
dagar efter föregående sjukperiods slut.

Varar sjukperioden högst sex dagar utöver den dag då
sjukdomsfallet inträffade, ulgår sjukpenning för dag då den försäkrade icke
skulle hava utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning, endast i
den mån antalet dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade oräknad, överstiger
två.

Utan hinder av andra stycket utgår

a) sjukpenning för semesterdag;

b) sjukpenning till försäkrad som vid
sjukperiodens början äger uppbära dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa
eller kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd;

c) sjukpenning till försäkrad som
avses i I § andra stycket.

Sjukpenning må ej utgivas för tid innan anmälan om
sjukdomsfallet

För den dag då sjukdomsfallet inträffade utgår sjukpenning
endast om den försäkrade på grund av sjukdomen gått miste om dagpenning från
erkänd arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen
(1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd eller sjukperioden börjar inom tjugu
dagar efter föregående sjukperiods slut. I sistnämnda fall anses den senare
perioden som en fortsättning på den föregående.

Med den dag då sjukdomsfallet inträffade förstås den
första dag i sjukperioden då arbetsförmågan till följd av sjukdomen varit
nedsatt med minst hälften.

Vad som sägs i förs ta stycket gäller även för de två
första dagarna (karensdagar) efter den dag då sjukdomsfallet inträffade. Till
en försäkrad som gått miste om sjukpenning under sammanlagt tio karensdagar
utgår dock sjukpenning även för karensdagar vid sjukdomsfall som inträffar
under återstoden av ett år räknat från den första av de tio karensdagarna.

Sjukpenning får inte utges och karensdagar inte
tillgodoräknas för

Nuvarande lydelse

gjorts hos den allmänna försäkringskassan där ej hinder
mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl föranleda att sjukpenning
bör utgå.

Såsom sjukperiod anses fid, varunder försäkrad i
oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 §.

Föreslagen
lydelse

lid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos den
allmänna försäkringskassan / annat fall än då hinder mött för anmälan eller
eljest särskilda skäl föranleder det.

Med
sjukperiod anses den tid, varunder den försäkrade i oavbruten följd lider av
sådan sjukdom som avses i 7 §.

11 §

Om en
försäkrad gör anmälan till den allmänna försäkringskassan skall i fråga om
sjukperioder, som börjar efter nästa månadsskifte, sjukpenning som svarar mot
inkomst av annal förvärvsarbete inte utgå för de första tre, trettiotre eller
nittiotre dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet inträffade
inräknad (karenstid). I fråga om sådan sjukpenning tillämpas inle 10 § första
- tredje styckena. Vid beräkning av karenstid skall, om en sjukperiod börjar
inom tjugu dagar eflerföregående sjukperiods slut, de båda perioderna anses
såsom en sjukperiod.

En
försäkrad, som gjort anmälan enligl första stycket, får övergå till
försäkring med kortare karenstid eller utan karenstid, om han har god hälsa
och ej har fyllt femtiofem år. En sådan ändring skall gälla från och med
månaden närmast efter den, då framställningen gjordes hos kassan, men får ej fillämpas
vid sjukdom som inträffat innan ändringen blivil gällande.

Om en försäkrad gör anmälan till den allmänna
försäkringskassan skall i fråga om sjukperioder, som börjar efter nästa
månadsskifte, sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete inle
utgå för de första trettiotre eller nittiotre dagarna av varje sjukperiod, den
dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid). I fråga om sådan
sjukpenning tillämpas inte 10 § första - fjärde styckena. Vid beräkning av
karenstid skall, om en sjukperiod börjar inom tjugu dagar efter föregående
sjukperiods slut, de båda perioderna anses såsom en sjukperiod.

En försäkrad, som gjort anmälan enligt första stycket, får
övergå fill försäkring med kortare karenstid, om han har god hälsa och ej har
fyllt femtiofem år. En sådan ändring skall gälla från och med månaden närmast
efter den, då framställningen gjordes hos kassan, men får ej tillämpas vid
sjukdom som inträffat innan ändringen blivit gällande.

Sjukpenning
får inte utgå för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos den allmänna
försäkringskassan i annat fall än dä hinder mött för anmälan eller eljest
särskilda skäl föranleder det. 1 fråga om försäkring med karenstid skall vid
tillämpning av 5 § andra stycket första punkten den i sagda punkt angivna tiden
trettio dagar ökas med det antal dagar som svarar mot den valda karenstiden.

'Senaste lydelse 1981:692.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

4 kap

4 §5 2§

Hel föräldrapenning enligt utgår med trettiosju kronor om
dagen (garantinivå). Har föräldern under minst tvåhundrasjutfio dagar i följd
före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten härför varit, eller skulle
föräldern, om försäkringskassan haft kännedom om samtliga föreliggande
förhållanden, ha varit försäkrad för en sjukpenning överstigande nämnda
belopp, utgår föräldrapenningen med ett belopp som motsvarar förälderns
sjukpenning enligt 3 kap. 4 §.

Om föräldrarna har barnet gemensamt i sin vård, utgår
föräldrapenning över garantinivån till fadern endast under förutsättning att
även modern är eller enligt vad förut sagts bort vara försäkrad för sjukpenning
som överstiger garantinivån. Undantag från vad nu sagts får medges när det
visas att modern till följd av sjukdom eller av andra särskilda skäl inte kan
anses ha möjlighet att vårda barnet.

Hel föräldrapenning enligt 2 § utgör nittio procent av den
fastställda sjukpenninggrundande inkomsten, delad med trehundrasextiofem, och
avrundas till närmaste hela krontal. Föräldrapenningen utgör dock alltid lägst
trettiosju kronor om dagen (garantinivå). Föräldrapenning utgår med belopp
över garantinivån endast om föräldern under minst tvåhundrasjuttio dagar i
följd före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten/ör/öde/ie;i har haft
en sjukpenninggrundande inkomst som ger en föräldrapenning överstigande denna
nivå. Detsamma gäller då föräldern under denna tid skulle ha haft en sådan
inkomst, om försäkringskassan hade haft kännedom om samtliga föreliggande
förhållanden.

Om
föräldrarna har barnet gemensamt i sin vård, utgår föräldrapenning över
garantinivån fill fadern endast under förutsättning att även modern skulle ha
varit berättigad till föräldrapenning som överstiger garantinivån. Undantag
från vad nu sagts får medges när det visas att modern till följd av sjukdom
eller av andra särskilda skäl inte kan anses ha möjlighet att vårda barnet.

5§

Som
villkor för föräldrapenning enligt 2 § gäller att föräldern varit inskriven hos
allmän försäkringskassa under minst etthundraåttio dagar i följd närmast före
barnets födelse eller den beräknade tidpunkten för denna. Föräldrapenning får
utgå även om föräldern icke har varit inskriven hos försäkringskassa enligt vad
nu sagts men skulle ha varit inskriven om kassan hade ägt kännedom om samtliga
de förhållanden som förelegat.

Villkor om inskrivning hos försäk- Villkor om inskrivning hos försäk-

ringskassa
eller försäkring för viss ringskassa eller viss sjukpenning-

grundande
inkomst anses uppfyllt om det har berott på åldersregeln i 1 kap. 4 § att
villkoret inte har kunnat uppfyllas.

sjukpenning enligt 4 § anses uppfyllt om det har berott på
åldersregeln i 1 kap. 4 § att villkoret ej har kunnat uppfyllas.

5 Senaste lydelse 1980:125.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

10 §

Föräldrapenning
enligt 8 § utgår med belopp som motsvarar förälderns sjukpenning enligt 3 kap.
4 §. Bestämmelserna i 3 kap. 10 § fjärde stycket och 15 § äga motsvarande
tillämpning på föräldrapenning enligt 8 §.

Föräldrapenning
enligt 8 § utgår med belopp som motsvarar förälderns sjukpenning enligt 3 kap.
4 § första stycket a. Bestämmelserna i 3 kap. 10 § fjärde stycket och 15 §
tillämpas även på föräldrapenning enligt 8 §.

14 §< Under sådan fid som anges i 13 § första stycket
utgår särskild föräldrapenning för dag, när

a) förälder
inte förvärvsarbetar, med etl belopp som motsvarar förälderns sjukpenning
enligt 3 kap. 4 §, dock lägst trettiosju kronor (garantinivå),

a) förälder inte förvärvsarbetar, med ett belopp som utgör
nittio procent av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten, delad med
trehundrasextiofem, och avrundas till närmaste hela krontal, dock allfid med
lägst tretfiosju kronor (garantinivå),

b) förälder förvärvsarbetar högst
hälften av normal arbetstid, med ett belopp som motsvarar hälften av det belopp
som anges under a),

c) förälder förvärvsarbetar högst tre
fjärdedelar av normal arbetstid, med ett belopp som motsvarar en fjärdedel av
det belopp som anges under a).

1. Denna lag träder i kraft i fråga om
bestämmelserna i 3 kap. 4 § sista stycket den 1 juli 1982 och i övrigt den 1
januari 1983.

2. För sjukdomsfall som har inträffat
före ikraftträdandet gäller 3 kap. 10 och 11 §§ i deras äldre lydelse. För den
som vid ikraftträdandet uppbär sjukpenning skall sjukpenningen beräknas enligt
bestämmelserna i 3 kap. 4 § första stycket b) så länge det pågående sjukfallet
varar.

6 Senaste lydelse 1980:125.

Prop.
1981/82:144 8

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om
socialavgifter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 1§ En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som
anges i 3-5 §§ för varje år betala

1.
sjukförsäkringsavgift 1. sjukförsäkringsavgift med 10,50
procent, med 9,00 procent,

2.
folkpensionsavgift 2. folkpensionsavgift med 8,45
procent, med 9,95 procent,

3.
tilläggspensionsavgift
efter den procentsals som anges i särskild lag,

4.
del pensionsavgift
med 0,50 procent,

5.
barnomsorgs a v
gift med 2,20 procent,

6.
arbetsskadeavgift
efter den procentsats som anges i särskild lag,

7.
arbetsmarknadsavgift
med 0,80 procent,

8.
arbetarskyddsavgift
med 0,155 procent,

9.
vuxenutbildningsavgifl
med 0,25 procent samt

10. lönegarantiavgift med 0,20 procent.

Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 § andra stycket skall
dock betala endast filläggspensionsavgift. Staten betalar inte
arbetsskadeavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgifter som avser tid före
ikraftträdandet.

Prop. 1981/82:144 9

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt
smittbärare

Härigenom
föreskrivs atl 3 § lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare skall ha nedan
angivna lydelse.

3§i

anställning.

I annal
fall än i första stycket avses skall ersättningen åt tillfällig smittbärare
för inkomstbortfall med fillämpning av de i nämnda stycke angivna grunderna
utgå med det belopp för dag räknat som han skulle hava ägt uppbära från
allmän försäkringskassa, därest han varit sjukpenningför-säkrad jämlikt 3
kap. lagen om allmän försäkring.

Den som ej fyllt sexton år må ej åtnjuta ersältning med
mindre han visar all han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst.

Nuvarande
lydelse

Ersättningen
för inkomstbortfall åt den som omfattas av sjukförsäkring enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring ulgår för dag räknat med det högsta belopp som
han vid sjukdom är berättigad att uppbära i sjukpenning och sjukpenninglillägg
på grund av försäkring enligt nämnda lag eller med stöd därav meddelade
bestämmelser; dock alt ersättning åt den som åtnjuter annan inkomst av
förvärvsarbete än inkomst av anställning alltid skall bestämmas till det
belopp för dag räknat som skulle hava utgått fill honom, därest hela hans
årsinkomst av förvärvsarbete utgjort inkomst av

Föreslagen lydelse

Ersättningen för inkomstbortfall ål den som omfattas av
sjukförsäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring utgår för dag med
ett belopp beräknat enligl 3 kap. 4 § första stycket a) nämnda lag ökat med
sjukpenningtillägg på grund av försäkring enligt nämnda lag eller med stöd
därav meddelade bestämmelser; dock att ersättning ål den som åtnjuter annan
inkomst av förvärvsarbete än inkomst av anställning alllid skall bestämmas
till del belopp för dag räknat som skulle hava utgått Ull honom, därest hela
hans årsinkomst av förvärvsarbete utgjort inkomst av anställning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

' Senaste lydelse 1973:469.

Prop. 1981/82:144 10

Utdrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-02-24

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Söder

Proposition
om ändringar i sjukförsäkringen m.m.

1
Inledning

I
årets budgetproposition (bil. 8) har aviserats att förslag kommer att läggas
fram under våren 1982 om de besparingsåtgärder inom den allmänna försäkringen
som erfordras för atl del av regeringen uppsatta besparingsmålet skall uppnås.

I
denna proposition tar jag upp frågor om en utökad självrisk inom sjukpenningförsäkringen
och därtill hörande frågor. Vidare tar jag upp frågan om en höjning av
sjukpenningavdraget vid sjukhusvistelse. Även vissa frågor om
tandvårdsförsäkringen och om sjukförsäkringens ersättningar till arbetsgivare
för vissa utgifter för företagshälsovård berörs. Slutligen tar jag upp frågan
om budgetanslaget för statens bidrag till sjukförsäkringen och om en
omfördelning av arbetsgivaravgifterna till sjukförsäkringen och folkpensioneringen.

De
grundläggande bestämmelserna om sjukförsäkring finns i lagen (1962:381) om
allmän försäkring (omtryckt 1977:630) (AFL).

Sjukpenningförsäkringen
omfattar svenska medborgare och i Sverige bosatta utländska medborgare som är
inskrivna hos allmän försäkringskassa. För rätt till sjukpenning krävs alt den
försäkrade har en beräknad årlig förvärvsinkomst av minst 6 000 kr. eller är s.k.
hemmamake. Sjukpenning utgår vid sjukdom som sätter ner arbetsförmågan med
minst hälften. Vid helt bortfall av arbetsförmågan utges hel sjukpenning. Denna
utgör i princip 90 % av den försäkrades arbetsinkomster upp lill 7,5 gånger basbelpppet
(133 500 kr. år 1982) delad med 365. Årsinkomsten fördelas således vid fastställandet
av sjukpenningen på årets samtliga dagar. Detta beräknings-

Prop.
1981/82:144 H

sätt skiljer sig från sättet att beräkna dagsinkomst som
förekommer t. ex. i vissa löneavtal och som innebär att inkomsten beräknas per
arbetsdag. Å andra sidan utges sjukpenning under sjukdom i princip för varje
kalenderdag då arbetsförmågan är nedsatt, oavsett om arbete skulle ha utförts
eller inte den dagen. För hemmamake utgör hel sjukpenning 8 kr. om dagen.

För den
dag då sjukdomsfallet inträffar, insjuknandedagen, utgår som regel ingen
sjukpenning. Såsom insjuknandedag räknas normalt den dag då anmälan om sjukdomsfallet
görs hos försäkringskassan. För sjukdomsfall som varar högst sex dagar utöver
den dag sjukdomsfallet inträffar gäller en s.k. fridagsregel. Den innebär att
sjukpenning inte utges för dagar då den försäkrade ändå inte skulle ha arbetat
i sin huvudsakliga sysselsättning, dock högst två sådana dagar.

Den som är
försäkrad för sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än
anställning (egen förelagare) har rätt att välja karensfid för sådan
sjukpenning. Karensfiden kan efter den försäkrades val bestämmas till 3, 33
eller 93 dagar. Detta innebär att sjukpenning som grundas på annat
förvärvsarbete än anställning inte utgår för de första 3,33 eller 93 dagarna av
en sjukperiod, insjuknandedagen inräknad. Bestämmelserna som rör insjuknandedagen
och fridagsregeln gäller inte i fråga om sjukpenning med karenstid.

Kostnaderna
för sjukförsäkringen betalas till 15 % med statsbidrag och till 85 % med
socialförsäkringsavgifter från arbetsgivare och egenföretagare. Det åligger
arbetsgivare att årligen erlägga en socialförsäkringsavgift till
sjukförsäkringen. Avgiften uppgår f.n. till 10,5 % av summan av den lön i
pengar eller naturaförmåner i form av kost, bostad eller bil som arbetsgivaren
har utgivit fill sina arbetstagare. Egenföretagare skall erlägga en egenavgift
till sjukförsäkringen. Egenavgiften är f.n. 10,5 % av avgiftsunderlaget. Vid
en karenstid av 3 dagar utgör avgiften 8,3 %, vid 33 dagar 7,0 % och vid 93
dagar 6,4 %.

En
betydande del av landets arbetstagare har avtalsreglerad sjuklön. Detta gäller
för de flesta anställda inom den offentliga sektorn och för tjänstemän inom den
privata sektorn. I fråga om den allmänna sjukförsäkringen gäller för dem med
statligt reglerade löneförmåner ett s.k. arbetsgivarinträde, vilket innebär att
arbetsgivaren betalar sjuklön till den anställde och i gengäld enligt
bestämmelserna i 3 kap. 16 § AFL erhåller den sjukpenning som fillkommer
arbetstagaren. Sjuklönen bestäms genom avdrag på lönen. Avdraget för statligt
anställda motsvarar i princip 8 % av dagslönen under de första 30 dagarna och
därefter 6 % av dagslönen. För de anställda hos försäkringskassorna gäller
ifråga om sjuklön huvudsakligen samma bestämmelser som för de statsanställda.

De
kommunal- och landslingsanställda arbetslagarna indelas såvitt gäller avtal om
sjuklön i två grupper. För den ena gruppen utgår sjuklön med ett belopp
motsvarande 90 % av lönen med avdrag för den sjukpenning som utgår från
försäkringskassan. Sjuklönen utgår även för de dagar, då

Prop. 1981/82:144 12

sjukpenning enligt AFL inte utges. Anställda i den andra
gruppen saknar rätt till sjuklön.

Sjuklön till tjänstemän inom industrin beräknas genom alt avdrag
görs från lönen för varje sjukdag, varvid även inräknas arbetsfria vardagar
samt sön-och helgdagar. Sjukavdraget utgör 90 % av lönen, dock högst
motsvarande den sjukpenning som maximalt utgår enligl AFL. Avdrag görs inte för
dagar för vilka försäkringskassan inte utger sjukpenning. Det förutsätts i de
fall arbetsgivaren inte gör sjukanmälan att arbetstagaren gör denna redan den
dag då sjukdomsfallet inträffar även när delta sker på en arbetsfri dag. Sjuklöneavial
med beslämmelser molsvarande avtalen för induslrianställda finns även för
handels- och bankanställda tjänstemän.

Kostnaderna för hela sjukförsäkringen (exkl.
föräldraförsäkringen) beräknas för år 1982 till 25 504 milj. kr., varav 13 470
milj. kr. för sjukpenningförsäkringen. Kostnadsutvecklingen för
sjukpenningförsäkringen framgår av följande sammanställning (milj. kr.).

År Kostnad

Sjukpenning

1965

1 139

1970

2 662

1975

8 108

1980

12 635

1981'

12 830

19822

13 470

1
Preliminärt.

2 Beräknat.

Den kraftiga kostnadsökningen mellan åren 1970 och 1975
beror främst på införandet av den beskattade sjukpenningen år 1974.
Kostnadsstegringen mellan åren 1975-1980 föranledddes i första hand av
lönehöjningarnas effekt på sjukpenningbeloppen.

I följande tabell belyses utvecklingen av antalet
sjukdagar, sjukfallsfrek-vens m.m.

År

Ersatta

sjukdagar

Sjukfallsfrekvens

Genomsnittligt

per försäkrad

Antal fall

per

antal dagar per

försäkrad

fall

1960

13,2

0,55

24,2

1965

15,7

0,66

23,9

1970

19,8

1.09

18,2

1975

22,0

1,37

15.6

1976

22,9

1.47

15,8

1977

22,8

1,45

16.0

1978

22.8

1,52

15,2

1979

22,2

1,52

14,3

1980

21,2

1,49

14,9

1981'

19,4

' Preliminärt.

Prop. 1981/82:144 13

Utvecklingen beträffande antalet sjukdagar som ersätts av
sjukförsäkringen påverkades av att den regel om tre karensdagar som tidigare
gällde för alla försäkrade togs bort år 1967. Antalet sjukdagar var därefter i
stort sett oförändrat till år 1974, då det ökade under några år. Sedan år 1976
har antalet ersatta dagar minskat. Minskningen beräknas fortsätta även under
åren 1981 och 1982. En minskning av del genomsnittliga antalet ersatta
sjukdagar med en dag motsvarar en kostnadsminskning för sjukförsäkringen med
totalt omkring 600 milj. kr.

Som framgår av tabellen har sjukfallsfrekvensen, dvs. det
genomsnittliga antalet sjukfall per försäkrad, ökat t.o.m. år 1978 för atl
därefter stagnera och minska något. Däremot har det genomsnittliga antalet
ersatta dagar per sjukfall i stort sett oavbrutet sjunkit.

Ur sjukfallsstalistiken för år 1980 kan utläsas vissa
regionala skillnader. Således hade de tre storstadsområdena markant högre antal
ersatta sjukdagar per försäkrad och antal sjukfall per försäkrad. Antalet
ersatta sjukdagar per försäkrad var för Stockholms län 24,4, för Göteborg 28,3
och för Malmö 25,6 jämfört med riksgenomsnittet 21,2. Antalet sjukfall per
försäkrad var 1,88 för Stockholm, 1,73 för Göteborg och 1,65 för Malmö jämfört
med 1,49 för hela landet. De lägsta antalen sjukdagar per försäkrad uppvisade
Gotlands län med 14,9 och Skaraborgs län med 16,0, medan de lägsta antalen
sjukfall per försäkrad fanns i Hallands län med 1,21 och Kristianstads län med
1,22.

Av följande tabell framgår hur andelen sjukdagar resp. sjukfall
fördelar sig på sjukfall av olika längd för åren 1968 -1980. De sjukfall som
varar mer än sex dagar svarar för ca 85 -90 % av antalet sjukdagar men endast
för ca 30 % av antalet sjukfall. För de kortare sjukfallen är bilden den
omvända. Vidare kan utläsas att de korta sjukfallens andel ökar.

År

Sju

kfallets

varaktighet

1-6

dagar

7 dagar

eller
mer

Andel av

Andel av

Andel i

sv

Andel av

sjul

ifallen

dagarna

sjukfall

en

dagarna

%

%

%

%

1968

61

10

39

90

1970

64

11

36

89

1972

65

11

35

89

1974

68

12

32

88

1976

69

13

31

87

1978

70

13

30

87

1980

72

13

28

87

Sjukpenningskommittén avlämnade under våren 1981
betänkandet (SOU 1981:22) Sjukersättningsfrågor, i vilket redovisas bl.a. olika
alternativ för att genom ökad självrisk uppnå kostnadsbesparingar inom
sjukpenningförsäkringen.

Prop.
1981/82:144 14

För den patient som erhåller sjukhusvård skall
sjukpenningen minskas med 35 kr. om dagen, dock med högst en tredjedel av
sjukpenningens belopp. Sjukpenning skall dock allfid utgå med lägst 8 kr.

En allmän försäkringskassa kan träffa avtal med
arbetsgivare som anordnar läkarvård eller vidtar andra sjukvårdande åtgärder
(företagshälsovård) mot skälig gottgörelse för sådana kostnader från
sjukförsäkringen. Arbetsgivarens sammanlagda nettokostnader för sjuk- och
hälsovårdande åtgärder ersätts med högsl 50 % under förutsättning att
verksamheten till minsl 50 % består av sjukvård. Är andelen sjukvård mindre
reduceras ersättningen i motsvarande mån. Ersättningen för 1981 års
företagshälsovård beräknas preliminärt ligga på ca 315 milj. kr.

Inom sjukförsäkringen lämnas ersältning för tandvård
enligt en tandvårdstaxa. Försäkringen ersätter 50 % av tandvårdskostnaderna
upp fill 2 500 kr. och 75 % av kostnaderna härutöver.

2 Föredragandens överväganden 2.1 Inledning

Statsmakterna har mot bakgrund av den snabba ökningen av
underskottet i statsbudgeten under senare år genomfört olika besparingsåtgärder.
Det sparmål på 12 miljarder kr. som regeringen satt upp för årets budgetförslag
och som riksdagen ställt sig bakom (prop. 1980/81:150, FiU 40) gör det
nödvändigt att vidta nya besparingsåtgärder också inom socialförsäkringsområdet.
De tidigare genomförda besparingsåtgärderna inom detta område har främst berört
folkpensioner och bostadstillägg till folkpension samt vissa sjukvårdsförmåner.
De nya kostnadsbesparingar som med hänsyn lill det samhällsekonomiska läget
måste genomföras under nästa budgetår bör inom socialförsäkringsområdet
begränsas till sjukförsäkringen, och då främst sjukpenningförsäkringen som inte
berörts av hittills vidtagna besparingsåtgärder.

Kostnaderna för sjukförsäkringen har under åren 1975 fill
1980 nästan fördubblats. Kostnaderna var år 1975 totalt 12 015 milj. kr. varav
8 108 milj. kr. avsåg sjukpenningen. Motsvarande siffror år 1980 var 22 595
milj. kr. resp. 12 635 milj. kr. och beräknas för år 1982 bli drygt 25 500
milj. kr. resp. 13 470 milj. kr.

De tabeller som redovisats i avsnitt 1 visar bl.a. att det
genomsnittliga antalet ersatta dagar per försäkrad i stort sett oavbrutet
sjunkit sedan år 1976. För år 1981 beräknas antalet dagar ha stannat på ungefär
samma nivå som år 1970. Av antalet sjukdagar svarar de sjukfall som varar mer
än sex dagar för ca 85-90%. Dessa sjukfall utgör dock endasl omkring 30% av
antalet sjukfall. För de kortare sjukfallen är bilden den omvända. De svarar
nämligen för 10-15 % av antalet sjukdagar men ca 70-75 % av antalet sjukfall.
De långa sjukfallens andel har sedan år 1970 stadigt minskat medan

Prop. 1981/82:144 15

de
korta i motsvarande mån har ökat.

De
närmare orsakerna till utvecklingen mot ett totalt minskat antal sjukdagar är
svåra alt ange. Bland orsakerna finns dock med stor sannolikhet den förbättring
av arbetsmiljön som skett under 1970-talet och andra miljöförbättrande åtgärder
som genomförts i Sverige. Den minskade alkoholkonsumtionen under de senaste
åren och den förbättrade öppna sjukvården som underlättar för allmänhelen att
snabbare komma i kontakt med läkare och annan sjukvårdspersonal kan vara andra
bidragande faktorer. Även lågkonjunkturen torde ha en viss betydelse för den
minskade sjukskrivningen under senare år.

Vidare
kan noteras att antalet längre sjukfall minskar. Detta är särskilt positivt
eftersom en långvarig sjukskrivning är betungande för individen och kan leda
till sociala problem och passivisering. Det pågår f.n. inom riksrevisionsverket
ett projekt med syfte alt belysa förutsättningarna för att göra
rehabiliteringsåtgärderna mer eftektiva till hjälp för individen och samtidigt
nedbringa samhällskostnaderna. Härvid inriktas undersökningen på en effektivare
användning av resurserna inom sjukvården, arbetsvärden och socialtjänsten.
Trots den nu nämnda minskade sjukfrånvaron är det nödvändigt att företa
kostnadsbesparingar även inom sjukpenningförsäkringen. Avsikten med de förslag
jag nu lägger fram är att åstadkomma besparingar som skall fillgodoföras
statsbudgeten.

För
att uppnå de erforderliga besparingarna krävs att en utökad självrisk införs i
försäkringen. På de grunder som jag redovisar i det följande har jag stannat
för ett system varigenom ingen ersättning skall utgå de två första dagarna
(karensdagar) efter den dag då sjukdomsfallet inträffade. För att begränsa
denna självrisk för särskilt utsatta grupper föreslår jag samfidigt alt ett
högriskskydd införs. Detta innebär atl den försäkrade inte behöver vidkännas
mer än sammanlagt 10 karensdagar utan ersättning vid upprepade sjukperioder
under en lid av 12 månader efter den första karensdagen. Vidare föreslår jag
att sjukpenningen under de första 90 sjukdagarna i varje sjukperiod efter den
då sjukdomsfallet inträffade bestäms till 87 % av den del av den fastställda
sjukpenninggrundande inkomsten som uppgår till högst 5,5 gånger basbeloppet och
för fiden därefter till 90 % av denna inkomst. För inkomstdelar mellan 5,5 och
7,5 gånger basbeloppet sänks kompensationsnivån under hela den ersatta sjukperioden
till 60 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Vissa ändrade regler föreslås
även för insjuknandedagen.

Genom
dessa åtgärder kan sjukförsäkringens kostnader begränsas med ca 1 900 milj.kr.
för år räknat. Kostnadsberäkningarna, som jag återkommer närmare till, har
gjorts ufifrån förutsättningen att den totala sjukfrånvaron inte kommer att
påverkas av de föreslagna reglerna. En fortsatt utveckling mot minskat antal
sjukdagar av andra orsaker än de nu föreslagna reglerna medför självfallet kostnadsbesparingar.

Ett
argument som framförts mot införande av en ökad självrisk är att

Prop.
1981/82:144 16

enbart vissa grupper på arbetsmarknaden drabbas av en
lagstiftning om försämrade sjukersättningsförmåner. Härvid avses alt vissa av
landets löntagare men inte andra har avtalsreglerad sjuklön.

Prioriteringar beträffande utökade förmåner eller
besparingar inom den allmänna försäkringen kan emellerlid enligt min mening
inte styras enbart av det faktum alt vissa grupper på arbetsmarknaden har
uppnått avtal om kompletteringar av den allmänna försäkringen i form av
sjuklön, fri sjukvård, fri medicin m.m.

När det gäller besparingsåtgärder anser jag att dessa bör
drabba alla berörda grupper lika. Hur detta skall åstadkommas behandlar jag i
det följande. Jag har i denna fråga samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet
och med statsrådet Johansson.

Som jag nämnde inledningsvis kommer jag i det följande
även att föreslå att sjukpenningavdraget vid sjukhusvård höjs. Vidare aviserar
jag vissa besparingar inom tandvårdsförsäkringen.

Sammantaget innebär de förslag jag lägger fram här en
kostnadsbesparing för sjukförsäkringen med ca 2 100 milj.kr. för hell år.
Huvuddelen av förändringarna bör genomföras den 1 januari 1983, varför omkring
hälften av nämnda besparing kan tillgodoräknas för budgetåret 1982/83.

2.2 Ökad självrisk inom sjukpenningförsäkringen

Enligt gällande beslämmelser är sjukpenningen per dag 90 %
av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365 (3 kap. 4 § AFL).
Genom regler om insjuknandedag och fridagar är ersätlningsgraden dock f. n.
ofta lägre vid korta sjukfall. För vissa grupper, bl.a. deltidsanställda som
arbetar endast vissa dagar kan kompensationsnivån också bli lägre genom att
sjukpenningen beräknas per kalenderdag. Ersättningsnivån uppgår dock vid längre
sjukfall till 90 %. Bestämmelserom karens finns f. n. enbart som en
valmöjlighet för egenföretagare.

I
sjukpenningkommitténs uppdrag ingick att pröva ökade inslag av självrisk i
sjukförsäkringen. Kommittén häri sitt belänkande (SOU 1981:22) Sjukersättningsfrågor
gjort alternativa beräkningar angående självrisk inom försäkringen. Man har
diskuterat en generell sänkning av sjukpenningförsäkringens kompensationsgrad
från nuvarande 90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. En sådan sänkning
torde enligt ulredningen få störst betydelse för de långa sjukfallen. Kommittén
konstaterar vidare att ett system med sänkt eller varierad kompensationsnivå
troligen inte skulle medföra någon ändrad belastning för
försäkringsadministrationen.

Kommittén har även belyst effekterna av atl återinföra ett
antal karensdagar. Härvid har kommittén räknat med insjuknandedagen som den
första karensdagen. Kommittén konstalerar att den nuvarande fridagsregeln kan
upphävas om fler än två karensdagar införs. Kommittén har slutligen framhållit
vikten av att alla grupper av försäkrade drabbas lika av regler om ökad
självrisk.

Prop.
1981/82:144 17

Kommitténs
betänkande har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser avstyrker ett
införande av någon form av självrisk i sjukpenningförsäkringen. Som skäl anförs
i huvudsak dels att ett system med självrisk kan komma att särskilt drabba
försäkrade med hög sjukfrånvaro och försäkrade med låga inkomster, dels att det
föreligger stora svårigheter att uppnå en likabehandling av ohka grupper på
arbetsmarknaden.

För
egen del vill jag anföra följande. Som jag konstaterat i det föregående är det
med hänsyn till det samhällsekonomiska läget nödvändigt att genomföra
kostnadsbesparingar även inom sjukpenningförsäkringen. Frågan är då hur ett
ökat inslag av självrisk skall utformas för alt inte bli alltför betungande för
någon grupp.

En
generell sänkning av kompensationsgraden från nuvarande 90 % skulle som
kommittén visat ge en relativt stor besparing. Åtgärden skulle dock bli mest
kännbar för den som har långa sjukdomsperioder. De längre sjukdomsfallen är
inte så många men de svarar för en mycket stor del av det totala antalet
sjukdagar. En besparing bör inte drabba långtidssjuka, som får anses utgöra en
särskilt utsatt grupp. För denna grupp bör i stället som jag fidigare har nämnt
effektivare rehabiliterande ätgärder sättas in, vilka innebär en bättre hjälp
för individen samfidigt som kostnadsbesparingar uppnås.

En
ökad självrisk bör i stället främst bäras av personer med korta sjukdomsperioder,
dvs. merparten av de försäkrade. Därmed kan besparingen fördelas på en större
del av försäkringskollektivet.

En
lösning är att sjukpenning inte betalas ut under de första dagarna efter den då
sjukdomsfallet inträffade. En annan lösning är att sjukpenningen under
exempelvis de första sju dagarna vid varje sjukfall utgår med en betydligt lägre
andel av den sjukpenninggrundande inkomsten än 90 %, samtidigt som ett
maximibelopp införs per dag. Genom att ett maximibelopp bestäms blir
kompensationsgraden än lägre i de högre inkomstlägena. Enligt riksförsäkringsverket
innebär denna lösning inte några nämnvärda ökade administrativa kostnader
jämfört med nuläget.

Oavsett
vilken av dessa lösningar som väljs bör samfidigt ett högriskskydd införas för hälsosvaga
grupper.

Om
ett system med sänkt kompensation för de första sju dagarna skulle införas kan
flertalet av de nuvarande reglerna bibehållas inom sjukförsäkringen. Samtidigt
skulle det emellerfid, med hänsyn till nuvarande regler om bl.a. fridagar, bli
svårt för den enskilde att exakt beräkna hur stor sjukersättningen vid ett
sjukfall blir.

I
valet mellan här angivna olika vägar att införa en ökad självrisk vill jag förorda
att ett system med två dagar utan ersättning (karensdagar) införs. Härigenom
påverkas samtliga försäkrade lika i så måtto att alla får avstå från sjukersättning
från försäkringen under de två första sjukdagarna. Denna åtgärd är emellerlid
inte tillräcklig för att uppnå den nödvändiga besparingseffekten.

r
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 144

Prop.
1981/82:144 18

Utöver införande av två karensdagar bör därför en viss
sänkning av kompensafionsgraden från 90 % göras för dem som har kortare
sjukperioder än 90 dagar och vidare en generell sänkning av kompensationsgraden
för de lönedelar som översfiger 5,5 gånger basbeloppet, dvs. 105 600 kr. per år
vid ett beräknat basbelopp på 19 200 kr. år 1983.

2.2.1 Självrisk genom införande av karensdagar

Före år 1967 fanns en karenstidsregel inom
sjukförsäkringen. Denna var utformad så att sjukpenning inte utgavs för de tre
första dagarna av varje sjukperiod, insjuknandedagen inräknad. Från den regeln
fanns två undantag. Karenstid tillämpades inte om en sjukperiod började inom
20 dagar efter föregående periods slut och inte heller räknades karenstid om
den försäkrade vid sjukperiodens början hade rätt fill ersättning från
arbetslöshetskassa. De två undantagen motsvaras i princip av de undantag som i
dag gäller från regeln att ersättning inte utgår för insjuknandedagen.

Sjukpenning utgår nu normall fr.o.m. dagen efter den då
sjukdomsfallet inträffade och försäkringskassan fick anmälan om sjukdomen.
Tillämpningen av regeln om att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen är
sådan att insjuknandet kan ha skett och sjukanmälan kan lämnas när som helst
före kl. 24.00. Även om den försäkrade har varit i arbete hela dagen och därför
inte gjort någon inkomstförlust räknas den dagen som insjuknandedag.

Enligt uppgifter från försäkringskassorna och
riksförsäkringsverkets dataregister beräknas ca 30 % av samtliga sjuka
härigenom få ersättning redan för den första frånvarodagen. Sjukpenningkommiltén
redovisar i sitt betänkande att första frånvarodagen från arbetet svarar för
2,35 % av kostnaderna för sjukpenningförsäkringen. Huvudregeln är således att
ersättning inle utges från försäkringen för insjuknandedagen. Olika kategorier
av anställda kompenseras dock på skilda sätt genom avtal för inkomstbortfall
redan fr.o.m. insjuknandedagen.

Med det nuvarande regelsystemet är tidpunkten för
insjuknandet och sjukanmälan normalt avgörande för från vilken dag ersättning
skall utgå. En person som normalt förvärvsarbetar måndag - fredag får
ersättning fr.o.m. fisdag om han insjuknar måndag morgon och anmälan görs under
samma dag. Han får däremot ersättning redan fr.o.m. måndag om han insjuknar och
gör sjukanmälan söndag kväll. Trots att inkomstbortfallet i bägge fallen är
lika varierar alltså ersättningen beroende på tidpunkten för insjuknandet och
den då sjukanmälan görs.

För att komma tillrätta med detta problem kan man göra
olika mer eller mindre långtgående ändringar i ersättningssystemet. Ett villkor
som skulle kunna uppställas vore att en person för att få tillgodoräkna sig en
dag som insjuknandedag faktiskt skall ha fått vidkännas en viss inkomstförlust
redan den dagen. En person som blir sjuk efter arbetstidens slut en viss dag
skulle då inle få räkna denna dag som insjuknandedag. En sådan regel medför
dock

Prop.
1981/82:144 19

att lördag eller söndag aldrig skulle kunna godtas som insjuknandedag
för den som normalt arbetar måndag - fredag. Ej heller skulle deltidsarbetande
kunna räkna en dag då de inte skulle förvärvsarbeta som insjuknandedag. Vidare
skulle problem uppslå för hemmamakars rätt lill ersättning.

Enligt min mening bör den i systemet inbyggda karenstiden
göras mer rättvis genom att kravet på nedsatt arbetsförmåga skärps för att få
räkna en dag som insjuknandedag. En person som varit i förvärvsarbete under
dagen och insjuknar och gör anmälan till försäkringskassan efter arbetstidens
slut bör inte få tillgodoräkna sig den dagen som insjuknandedag. Härigenom
kommer han alt behandlas på samma sätt som den som insjuknar och gör
sjukanmälan först morgonen påföljande dag. För att åstadkomma detta resultat
föreslår jag att det införs ett krav på alt arbetsförmågan fill följd av
sjukdom skall vara nedsatt med minsl hälften för att dagen skall få räknas som insjuknandedag.
Det är samma krav som redan gäller för övriga dagar i en sjukperiod.

För att få tillgodoräkna sig en dag som insjuknandedag
måste den försäkrade lämna en försäkran vari anges att arbetsförmågan då har
varit nedsatt med minst hälften på grund av sjukdom. En sådan försäkran måste
lämnas oavsett om den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete eller ej den
dagen.

Insjuknandedagen utgör i dag en form av karensdag,
eftersom ersättning normalt inte utges för denna dag. De två karensdagar som nu
föreslås bör därför vara de två första dagarna efter insjuknandedagen.

Undanlag från regeln om två karensdagar bör dock göras när
den försäkrade på grund av sjukdomen har gått miste om dagpenning från erkänd
arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd.

20-dagarsregeln innebar fidigare som nämnts att någon
karenstid inte tillämpades då en ny sjukperiod började inom 20 dagar efter
föregående periods slut. Denna regel tillkom ursprungligen för att den
försäkrade vid återfall i sjukdom inte skulle drabbas av ny karensfid. I
avsaknad av en sådan regel skulle man riskera att den försäkrade tvekar att
återgå i arbete med hänsyn till risken för återfall i sjukdomen.

I samband med att karenstiden slopades år 1967 avskaffades
även 20-dagarsregeln. Denna återinfördes dock snart därefter för insjuknandedagen,
framför allt för att sjukpenning skulle kunna utgå till njurpafienter vid
dialysbehandling. Sådan behandling ges en dag per gång med korta mellanrum och
ulan 20-dagarsregeln skulle sjukpenning inte utgå för behandlingsdagarna.

På liknande sätt som gällde före år 1967 bör 20-dagarsregeln
omfatta, utöver insjuknandedagen, även de två karensdagarna. Om elt sjukfall
inträffar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut bör det nya
sjukdomsfallet således betraktas som en fortsättning på den sjukperioden.

Vid sjukperioder som utöver insjuknandedagen varar högst
sex dagar gäller f.n. en s.k. fridagsregel. Den innebär alt sjukpenning inte
utges för

Prop. 1981/82:144 20

dagar
då den försäkrade ändå inte skulle ha arbetat i sin huvudsakliga
sysselsättning, i den mån antalet sådana dagar inte överstiger två. Från
fridagsregeln finns tre undantag. Semesterdagar räknas inte som arbetsfria
dagar och sjukpenning utgår således för semesterdagar under sjukdomslid. Fridagsregeln
tillämpas inte heller på den som vid sjukperiodens början har rätt fill
dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd.
Fridagsregeln gäller inte heller inom hemmamakeförsäkringen. Fridagsregeln fillkom
i samband med att karenstiden avskaffades, bl.a. för att sjukpenning inte
skulle utgå när sjukperioden omfattade endast en eller två arbetsfria dagar.

När
karensdagar återinförs finns det som sjukpenningkommittén har konstaterat inte
längre någol behov av en fridagsregel. Bibehölls denna skulle det dessutom
kunna få den effekten att vissa försäkrade, speciellt dehidsanställda, heh
kunde gå miste om sjukpenning vid kortare sjukfall även när sjukperioden är
längre än två dagar utöver insjuknandedagen. En delfidsarbetande som arbetar
måndag - onsdag och insjuknar måndag morgon skulle inte få någon ersättning för
tisdag - onsdag på grund av karensregeln och ej heller torsdag - fredag på
grund av fridagsregeln.

Ett
införande av karensdagar innebär att ersättningen bortfaller eller blir
väsentligt lägre vid korta sjukfall. De personer som normalt är friska men
drabbas av sjukdpm vid några enstaka fillfällen under året bör kunna bära denna
inkomstförlust. För de personer som oftare är sjuka skulle emellertid två
karensdagar kunna leda till kännbara inkomstförluster under ett år. För att
förhindra en sådan effekt bör de nya reglerna kompletteras med ett högriskskydd.
Detta skydd bör utformas så att antalet karensdagar begränsas till 10 under en tolvmånadersperiod.
Ett högriskskydd av denna typ har den fördelen att alla hälsosvaga grupper kan
få del av skyddet helt oberoende av sjukdomstyp och av när sjukperioderna
inträffar. Eftersom del beträffande insjuknandedagen får anses tillräckligt med
det skydd som 20-dagarsregeln ger bör den inte omfattas av högriskskyddet.

Den
nu föreslagna formen av högriskskydd bör enligt min mening tillgodose behovet
av skydd för de grupper av personer som har ofta återkommande perioder av
sjukdom.

För
att få fördel av högriskskyddet fordras att den försäkrade såsom f.n. anmäler
sjukfallet så snart han insjuknar. Vidare måste han efter avslutat sjukfall
lämna in en försäkran även om sjukperioden inte varar utöver karensdagarna och
det således inte kan utgå någon ersättning. Detta är nödvändigt för att
försäkringskassan skall få kännedom om antalet karensdagar som skall fillgodoräknas.
Detta kan synas medföra ökad och onödig administration eftersom den försäkrade
inte får någon ersättning för sjukperioden och kanske under en tolvmånadersperiod
ändå inte kommer över taket för den sammanlagda karenstiden. Det är dock
nödvändigt om högriskskyddet skall fungera på avsett sätt. Någon möjlighet att
senare fillgodoräkna sig karensdagar som inte anmälts i samband med sjukdoms-

Prop. 1981/82:144 21

fallet
bör inte förekomma. I de fall arbetsgivarinträde föreligger åvilar det såsom f.n.
arbetsgivaren att göra sjukanmälan till försäkringskassan. Vid bestämmande av tolvmånadersperioden
bör som första dag räknas den första karensdagen som tillgodoräknats och
karensbefrielsen gälla under återstoden av ett år, räknat från den dagen.

F. n. krävs normalt
läkarintyg fr.o.m. sjunde dagen efter anmälningsdagen. I vissa fall krävs
läkarintyg från fidigare tidpunkt. De nya beslämmelserna om insjuknandedag,
karensdagar och högriskskydd kan innebära behov av ändrade föreskrifter. De
regler som f.n. gäller beträffande anmälan och försäkran om sjukdom bör gälla
även insjuknandedagen och karensdagarna.

2.2.2
Övriga frågor i samband med införande av karensdagar

Den
som är försäkrad för sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning har rätt att välja karenstid för sådan sjukpenning. Karenstiden
kan efter den försäkrades val bestämmas till 3, 33 eller 93 dagar. Detta
innebär att sjukpenning som grundas på annat förvärvsarbete än anställning inte
utgår för de första 3, 33 eller 93 dagarna av en sjukperiod, insjuknandedagen
inräknad. Om en ny sjukperiod börjar inom 20 dagar efter den föregående
sjukperiodens slut skall de båda perioderna vid karensberäkningen anses som en
sjukperiod. Bestämmelserna som rör insjuknandedagen och fridagsregeln gäller
inte i fråga om sjukpenning med karenstid.

Detta system med ett visst
antal karensdagar, för vilka ersättning inte alls utgår, låter sig kombineras
med de nu föreslagna karensreglerna. Möjligheten för en företagare att välja
tre dagars karensfid bördärvid slopas, eftersom detta alternativ är likartat
det som nu införs för övriga försäkrade. Egenföretagare bör däremot ha kvar den
nuvarande möjligheten att välja längre karenstid för den sjukpenning som svarar
mot inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Väljs 33 eller 93 dagars
karens bör nuvarande regler gälla oförändrade eftersom högriskskyddet inte
gärna kan kombineras med så långa karenstider.

1
detta sammanhang vill jag erinra om att sjukpenningkommittén i sitt fortsatta
arbete behandlar frågan om egenföretagarnas sjukersättning.

Enligt 2 § kungörelsen
(1962:402) om frivillig sjukpenningförsäkring kan en hemmamakeförsäkrad
försäkra sig för sjukpenningfillägg. För den frivilliga försäkringen gäller en
karenstid av 3, 18, 33 eller 93 dagar. Försäkringen kan gälla även utan
karenstid. Även denna försäkringsform bör anpassas till de nu föreslagna
reglerna om karensdagar inom den obligatoriska försäkringen.

Sjukpenning vid arbetsskada
utgår enligt AFL i vanlig ordning under de första 90 dagarna efter det att
skadan inträffade. Efter denna samordningstid utgår sjukpenningen i stället
från arbetsskadeförsäkringen. Den som inte är

Prop. 1981/82:144 22

sjukpenningförsäkrad
enligt AFL får redan från början sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen men
ersättningen under samordningstiden bestäms även då med tillämpning av AFL:s
bestämmelser om sjukpenning. Om sjukpenningen i arbetsskadefallen inte skall
påverkas av karensreglerna måste försäkringskassorna göra en prövning av frågan
om skadan är en arbetsskada även för de kortvariga fallen och inle som nu bara
för de fall där arbetsoförmågan kvarstår även efter samordningstidens utgång.
En sådan prövning skulle medföra en stor administrativ belastning för försäkringsad-ministrafionen.
Fördelarna med samordningen mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna skulle
gå förlorade. För att undvika atl prövning skall behöva ske av det stora antal
anmälda arbetsskadefall som avslutas inom samordningsfiden bör därför ingen
ändring göras för samordningstiden. Detta får då fill följd att bestämmelserna
om karensdagar - liksom under perioden 1955-1967 - också kommer att gälla
arbetsskada. Jag vill erinra om att riksdagen har hemställt om en översyn av
arbetsskadeförsäkringen (SfU 1981/82:2, rskr 22). Jag avser att senare ta upp
frågan om direktiv för en sådan översyn men vill redan nu påpeka som en
naturlig uppgift för översynen att finna en smidig lösning på del här berörda
samordningsproblemet.

2.2.3
Kompensationsgraden inom sjukpenningförsäkringen m.fl. ersättningsformer

Sjukpenningen
utgör per dag f.n. 90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365.
För att åstadkomma ytterligare kostnadsbesparingar inom
sjukpenningförsäkringen utan att de personer som är långfids-sjuka drabbas
föreslår jag att ersättningsnivån sänks fill 87 % för de första 90 sjukdagarna
efter den dag då sjukdomsfallet inträffade i varje sjukperiod. Vidare bör en
ytterligare begränsning ske av kompensationsgraden för de högre inkomstskikten.
Jag föreslår således att sjukpenningen skall begränsas till 60 % av den del av
den sjukpenninggrundande inkomsten som överstiger 5,5 gånger basbeloppet dvs.
105 600 kr. vid ett beräknat basbelopp av 19 200 kr. år 1983. Denna sänkning av
kompensationsnivån för grupper med höga förvärvsinkomster bör gälla utan
tidsbegränsning. Liksom f.n. bör maximigränsen för den sjukpenninggrundande
inkomsten ulgöra 7,5 gånger basbeloppet.

Inom
den allmänna försäkringen och även i andra författningar förekommer ohka
former av ersättningar vilka f.n. utgår med samma belopp som sjukpenningen.
Detta gäller föräldrapenning i olika former, havandeskapspenning, smittbärarersättning
(kortvariga fall) och vissa ersättningar till värnpliktiga och
civilförsvarspliktiga samt arbetsskadeförsäkringen såvitt avser samordningsfiden.

De
nu föreslagna reglerna om lägre kompensation vid kortare sjukfall än 90 dagar
bör gälla jämväl för övriga ersättningsformer där ersättning utgår

Prop. 1981/82:144 23

för sjukdom eller liknande under kortare tid än 90 dagar.
Jag föreslår därför att föräldrapenning som utgår på grund av bl.a. sjukdom hos
barnet eller dess ordinarie vårdare, havandeskapspenning och ersättning enhgt
lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare utgår med 87 % av den del av den
sjukpenninggrundande inkomsten som uppgår till högst 5,5 gånger basbeloppet
och 60 % av inkomstdelar därutöver. Motsvarande bör även gälla för
arbetsskadeförsäkringen under samordningsfiden. Beträffande grunderna härför
hänvisar jag till vad jag fidigare har anfört angående karensdagar. Övriga
ersättningsformer bör inte påverkas. Det gäller alltså föräldrapenning i
samband med barns födelse och särskild föräldrapenning samt vissa former av
dagpenning för värnplikfiga och civilförsvarspliktiga. För att dessa
ersättningar skall utgå med samma belopp som gäller i dag och inte påverkas av
den föreslagna ändringen av beräkningen av sjukpenningen krävs vissa
lagändringar. Jag återkommer fill dem i specialmotiveringen. Jag vill här
erinra om att föräldraförsäkringsutredningen f.n. gör en översyn av hela
föräldraförsäkringssystemet. Beträffande dagpenning för värnphktiga och
civilförsvarspliktiga återkommer försvarsministern till regeringen i annat
sammanhang.

2.3 Ändringarnas inverkan på avtal om sjuklön m.m.

Den allmänna sjukförsäkringen bygger på principen att en
grundläggande ekonomisk trygghet vid sjukdom skal! fillkomma alla. Det var
också den principen som låg till grund när sjukförsäkringen förbättrades genom
att karensdagarna togs bort år 1967. Dessförinnan var tryggheten olika för
olika grupper på arbetsmarknaden vid korta sjukfall och under de första dagarna
av längre sjukperioder. Industriarbetarna och övriga LO-grupper fick till följd
av karensdagsregeln i sjukförsäkringen ingen ersättning under dessa dagar.
Tjänstemännen inom såväl den privata som den offentliga sektorn hade däremot
avtal med sina arbetsgivare om sjuklön och sjuklönen betalades från första
dagen av varje sjukperiod.

I det samhällsekonomiska och statsfinansiella läge som vi
nu befinner oss i är det som jag redan har utvecklat oundgänghgt att spara även
på sjukförsäkringens område. Som redovisats tidigare är den minst ingripande
åtgärden att återinföra ett system med karensdagar och att därtill knyta ett
högriskskydd i syfte atl värna om särskill utsatta grupper. Härfill kommer en
viss sänkning av kompensationsgraden vid beräkning av sjukpenningen. En viktig
strävan måste vara att de nödvändiga sparåtgärderna skall påverka alla lika.

I samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet och
med statsrådet Johansson vill jag i den frågan anföra följande. Under
sjukpenningkommitténs arbete utreddes och diskuterades i vad mån man kunde och
borde söka säkerställa hkabehandling av alla arbetstagargrupper genom lagstiftning,
närmast genom att i lag ogiltigförklara avtal om kompensafion för den

Prop.
1981/82:144 24

ökade självrisken i sjukförsäkringen. Kommittén fann att
det var rättsligt möjligt att genomföra en sådan lagstiftning men avrådde av
flera skäl. Ett av dem var osäkerheten om hur effektiv en sådan lagsfiftning
skulle bli. Ett annat, det främsta, var att en lagsfiftning av denna innebörd
skulle innebära ett ingrepp i den hävdvunna förhandlings- och avtalsfriheten på
arbetsmarknaden.

Två principer står här emot varandra. Den ena är att alla
bör behandlas lika i fråga om grundläggande trygghetsförmåner. Den andra är att
arbetsmarknadens parter skall vara fria att förhandla och träffa avtal om löner
och andra slag av ersättningar till arbetstagarna. Enligl min mening bör inte
intresset av att säkerställa den första av dessa principer få leda fill att man
gör avkall på den andra.

Det råder idag skillnader mellan olika grupper på
arbetsmarknaden genom att vissa har sjuklöneavtal och andra inte. Om en ökad
självrisk infördes i sjukförsäkringen under löpande avtalsperiod, skulle
effekten kunna bli en ökad skillnad i förmåner. Som sjuklöneavtalen är
utformade skulle arbetsgivarna bl. a. kunna få betala sjuklön för karensdagarna
till de grupper som har sjuklöneavtal, medan övriga grupper skulle komma att
stå utan ersättning. Med dagens sjukförsäkring utan karensdagar innebär
sjuklöneavtalen inte någon motsvarande ekonomisk belastning på arbetsgivarna.

Om man inför nästa avtalsrörelse genomför en självrisk med
bl. a. karensdagar i sjukförsäkringen fr. o. m. den 1 januari 1983 då gällande
avtalsperiod har gått ut, försätts däremot i princip alla arbetstagargrupper i
samma situation. Avtalar parterna då om en skyldighet för arbetsgivarna att
betala ersättning motsvarande den sjukpenning som faller bort från
sjukförsäkringen så tar de i anspråk en del av det ekonomiska utrymme som kan
finnas fillgängligl i förhandlingarna. Alla arbetstagargrupper har samma rätt
att i avtalsförhandlingarna kräva att löneutrymmet disponeras på ett visst
sätt.

Med delta vill jag säga att de besparingsåtgärder på
sjukförsäkringsområdet som nu föreslås med verkan från den nuvarande
avtalsperiodens utgång sakligt sett inte innebär att samhället behandlar de
grupper som idag saknar sjuklöneavtal annorlunda än de som nu har sådana avtal.
Med den utgångspunkten kan man även i det sammanhanget hålla fasl vid att
arbetsmarknadens parter skall lämnas fria att i förhandlingar sinsemellan, och
med det ansvar för samhällsekonomin som de därvid bär, träffa avtal om de
lönevillkor och andra anställningsvillkor som skall gälla.

Regering och riksdag bör dock uttala som sin mening att
våra gemensamma strävanden atl komma till rätta med landets ekonomiska problem
får det bästa stödet om besparingarna inom sjukförsäkringen får bäras av alla
grupper på arbetsmarknaden. Besparingarna har dessutom utformats med största
möjliga hänsyn till de grupper som är i starkt behov av skydd. Det är från
samhällets synpunkl angeläget att arbetsmarknadens parter i kommande avtalsrörelse
medverkar lill att de nya reglerna för självrisken i

Prop.
1981/82:144 25

sjukpenningförsäkringen får likvärdig effekt för olika
grupper på arbetsmarknaden.

2.4 Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård

När en försäkrad vårdas på sjukhus utgår f. n. ersättning
från sjukförsäkringen till sj ukvårdshuvudmannen med 45 kr. per vårddag. För
varje dag som den försäkrade vistas på sjukhus görs samtidigt ett avdrag från
hans sjukpenning med 35 kr. Avdraget får dock uppgå till högst en tredjedel av
sjukpenningens belopp och den återstående sjukpenningen skall alltid uppgå fill
lägst 8 kr. per dag.

Det
aktuella ersättningsbeloppet från sjukförsäkringen för sjukhusvård fastställdes
efter överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen att gälla fr. o. m. den 1
januari 1982. I samband med höjningen av detta ersättningsbelopp fastställdes
också sjukpenningavdragets slorlek vid sjukhusvård.

Under en
följd av år hade fidigare ersättningen frän sjukförsäkringen för sjukhusvård
och sjukpenningavdraget vid sjukhusvård motsvarat varandra. I samband med
beslutet om vissa ersättningar fill sjukvårdshuvudmännen för åren 1980 och 1981
(prop. 1978/79:177, SfU 22, rskr 388) gjordes ett avsteg från denna princip.
Avsteget innebar att ersättningen till sjukvårdshuvudmännen höjdes till 40 kr.
per vårddag, medan sjukpenningavdraget låg kvar på högst 30 kr. per vårddag.
Som framgår av vad jag sagt om nuvarande belopp kvarstår denna skillnad även
efter del att nya ersättnings- och avdragsbelopp fastställts.

Med hänsyn
till den allmänna kostnadsutvecklingen och nödvändigheten av att åstadkomma
besparingar inom sjukförsäkringen anser jag det emellertid vara motiverat med
en höjning av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård till 40 kr. per vårddag.
Avdraget får dock, som tidigare, uppgå till högst en tredjedel av
sjukpenningens belopp och den återstående sjukpenningen skall alltid uppgå till
lägst 8 kr. per dag. Det innebär att höjningen av sjukpenningavdragel slår
igenom fullt ut endast för dem som har en sjukpenning som uppgår fill minst 120
kr. per dag. Den föreslagna karensdagsregeln innebär att något
sjukpenningavdrag inte kan göras under karensdagarna eftersom någon sjukpenning
inte utgår för dessa dagar.

Det höjda
sjukpenningavdraget beräknas innebära en kostnadsbesparing för sjukförsäkringen
med 17 milj. kr. för år räknat. De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli
1982.

2.5 Ersättning till arbetsgivare för
företagshälsovård

2.5.1 Nuvarande förhållanden

Enligt 2 kap. 7 § lagen om allmän försäkring kan en allmän
försäkringskassa träffa avtal med arbetsgivare som anordnar läkarvård eller
vidtar andra

1** Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 144

Prop.
1981/82:144 26

sjukvårdande åtgärder om skälig gottgörelse från
sjukförsäkringen för sådana kostnader. Arbetsgivarens sammanlagda
nettokostnader för sjuk-och hälsovårdande åtgärder ersätts med högst 50 % under
förutsättning att verksamheten till minst hälften består av sjukvård. Är andelen
sjukvård mindre reduceras ersättningen i molsvarande mån.

Arbetsgivaren skall före den 1 april varje år lämna
försäkringskassan uppgift om sina kostnader för företagshälsovården under
föregående kalenderår. Arbetsgivaren är efter utgången av varje kvartal berätfigad
till ett ä-contobelopp motsvarande en fjärdedel av det belopp som slutavräknats
för senaste redovisningsåret. Nystartad verksamhel betalas fidigast påföljande
år. Här sker inga ä-contoutbetalningar förrän Överenskommelse fastställts.
Försäkringskassorna skälighetsgranskar arbetsgivarens uppgivna kostnader
kalenderårsvis och riksförsäkringsverket fastställer ersättningsbeloppets
storlek. Ersättningen för 1981 års företagshälsovård beräknas preliminärt uppgå
till ca 315 milj. kr.

Företagshälsovården utgör en del av arbetarskyddet och har
liksom arbetarskyddet i övrigt till syfte att förbättra arbetsmiljön. Enligt lagsfiftningen
på arbetarskyddsområdet skall arbetsgivaren tillhandahålla de resurser som
behövs för att värna de anställdas säkerhet och hälsa i arbetet. En del av
dessa resurser används för företagshälsovården.

Företagshälsovården är inte författningsreglerad utan
verksamhetens inriktning regleras i avtal och överenskommelser mellan
arbetsmarknadens parter. Riktlinjer för företagshälsovården finns bl. a. i det
arbetsmiljöavtal som träffades år 1976 mellan Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige och Privalljänstemannakartellen. Enligt detta
avtal skall företagshälsovården omfatta alla yrkesverksamma. Takten i
utbyggnaden bestäms av arbetsgivarna och arbetstagarna gemensamt bl. a. mot
bakgrund av vilka resurser man är beredd att avdela för detta ändamål.

Avtal om arbetsmiljön finns också inom den offentliga
sektorn. I avtalen fastslås att en fullt utbyggd företagshälsovård bör vara
förebyggande på såväl det medicinska som de tekniska och psykosociala områdena.
I avtalet mellan parterna inom den statliga sektorn sägs dessutom att
företagshälsovården inte skall innefatta sådan sjukvård som kan eller bör
ombesörjas av samhällets sjukvård eller av läkare anslutna till
försäkringssystemet.

Företagshälsovården skall ta initiativ när det gäller
hälsovård och arbetarskydd inom företagen, göra utredningar och medverka till
att få fram underlag för beslut om arbetsmiljö- och anpassningsbefrämjande
åtgärder på arbetsplatserna. Arbetet med de hälsovårdande insatserna inom ett
förelag leds vanligen av en skyddskommitté eller en särskild
företagshälsovårdskommitté.

I arbelsmiljöavtalet för den enskilda
arbetsmarknadssektorn anges atl företagshälsovården har en medicinsk och
teknisk rådgivande expertfunk-lion. Den skall i samverkan med företaget och de
fackliga organisationerna samt samhälleliga organ följa de förhållanden som kan
påverka de anställdas

Prop.
1981/82:144 27

hälsotillstånd och arbetsanpassning, ge råd i sådana
frågor samt medverka till att arbetslagarnas hälsa skyddas.

Till arbetsuppgifterna hör särskilt att medverka i det
lokala skyddsarbetet, kartlägga de rådande arbelsmiljöförhållandena, genom
provtagning, analys och utvärdering, utföra systematiska hälsoundersökningar
för att spåra eventuell påverkan av miljöfaktorer samt medverka till snabb och
ändamålsenlig rehabilitering vid ohälsa och sviktande arbetsförmåga.

Av landets totalt ca fyra miljoner arbetstagare hade år
1980 ungefär hälften tillgång till någon form av företagshälsovård. I företag
med fler än 1 000 anställda fanns vården organiserad inom företagen. Antalet
företagshälsovårdscentraler uppskattades till ca 230 och omfattade över 650
000 anställda. Den branchvisa företagshälsovården - bl. a. bygghälsan och lantbmkshälsan
- beräknades täcka omkring 300 000 personer. Små företag med färre än 100
anställda hade i regel ingen organiserad företagshälsovård.

Den
offentliga förvaltningens företagshälsovård hade tidigare en begränsad
omfattning men har byggts ut betydligt under de senaste åren. Samfliga
landstingskommuner hade år 1980 en organiserad företagshälsovård för sina ca
320 000 anställda. Kommunerna uppgav att 3/4 av deras 530 000 anställda hade
tillgång fill företagshälsovård.

2.5.2 Behovet av ändrade ersättningsregler

Den allmänna sjukförsäkringen syftar till att ge
ersättning vid inkomstbortfall på grund av sjukdom samt för sjukvårdande
åtgärder av ohka slag. I båda fallen förutsätts alltså att den enskildes behov
av ersättning förorsakats av sjukdom eller misstanke om sjukdom.
Företagshälsovården har däremot en i huvudsak förebyggande målsättning. I
direktiven för den pågående företagshälsovårdsutredningen (A 1976:01) uttrycks
önskemålet att inrikta företagshälsovården mot en förebyggande arbetsmiljövård.
Där framhålls bl. a. att företagshälsovården är en viktig del av arbetarskyddet
och att den bör vara huvudsakligen förebyggande. Behovet av sjukvård bör i
största möjliga utsträckning fillgodoses inom den offentliga primärvården.

De gällande reglerna om ersättning till
förelagshälsovården från sjukförsäkringen är uppbyggda på denna skillnad
mellan sjukvårdande och förebyggande åtgärder. Ersättningsreglerna tar direkt
sikte på sjukvårdsinsatserna och innebär alt maximal ersättning i förhållande
till kostnaderna uppnås när hälften av företagshälsovårdens verksamhet avser
sjukvård. Försäkringens kompensationsnivå avtar när andelen förebyggande arbetsmiljöinsatser
ökar. Det finns således en risk för att ersättningsreglerna medför en icke
önskvärd styrning av företagshälsovårdens verksamhet.

Ersättningsreglerna inom företagshälsovården har varit
föremål för översyn av riksförsäkringsverket och socialstyrelsen. De båda
ämbetsverken har i betänkandet (Ds S 1977:3) Sjukförsäkringens
ersättningsregler vid företagshälsovård lagt fram vissa förslag till
förändringar i nuvarande

Prop.
1981/82:144 28

bestämmelser. Bl. a. har föreslagits att ersättning skulle
utgå även för hälsovårdande åtgärder, vilket innebär att den nuvarande
begränsningen av ersättningen beroende på andelen av sjukvård i verksamheten
slopas. I betänkandet framhålls vidare att den föreslagna ändrade
ersättningsformen torde leda till successivt ökade kostnader för försäkringen
till följd av företagshälsovårdens alltmer vidgade verksamhetsfält.

I socialutskottets av riksdagen godkända betänkande om
vissa resurs- och organisatoriska frågor m. m. på arbetsmiljöområdet ( SoU
1979/80:36, rskr 272) framhålls det angelägna i all frågan om ersättning från
den allmänna försäkringen till företagshälsovården snabbt kommer till en
lösning. Utskottet anser att regeringen skyndsamt bör överväga möjligheterna
att låta riksdagen ta ställning till ersättningsfrågan utan att man avvaktar
bl. a. förslag av företagshälsovårdsutredningen.

De
nuvarande ersättningsreglerna inom sjukförsäkringen innebär som jag tidigare
nämnt atl ersättningsnivån avtar när andelen förebyggande insatser ökar, vilket
står i dåhg samklang med den önskade och uttalade inriktningen av
företagshälsovårdens verksamhet. Den förändrade ersättningsform som
riksförsäkringsverket och socialstyrelsen föreslagil i sin utredning är emellerfid
förenad med såväl principiella som tekniska problem. Härtill kpmmer
svårigheterna att anpassa ersättningsreglerna till företagshälsovårdens
principer utan att det samtidigt innebär betydligt ökade kostnader för
försäkringen. En sådan kostnadsutveckling för försäkringen kan inte accepteras
i nuvarande statsfinansiella läge.

I det omfattande arbete som pågår för att genomföra
besparingar av de offentliga utgifterna har sådana aviserats även inom företagshälsovården.

Mot bakgrund av vad jag här har anfört bör reglerna för
sjukförsäkringens ersättning för företagshälsovård ändras för att dels uppnä de
sparmål som regeringen har satt upp och dels komma till rätta med de
olägenheter som är förenade med nuvarande ersättningsregler. Reglerna bör
förenklas och stå i god samklang med företagshälsovårdens inriktning.

Efter kontakt bl. a. med representanter för
arbetsmarknadens parter har jag kommit till slutsatsen att inte nu lägga fram
förslag fill ändrade ersättningsregler. Förslag fill sådana ändringar kommer i
stället att redovisas efter det att ytterligare utredningsarbete genomförts.

2.6 Tandvårdsförsäkringen

Tandvårdsförsäkringen omfattar alla försäkrade över 19 år.
Barn och ungdomar har rätt till avgiftsfri tandvård genom landstingens
folktandvård. Försäkringen ersätter kostnader för tandvård enligt
tandvårdstaxan med 50 % upp till 2 500 kr. och med 75 % av kostnader därutöver.
Dessutom ersätter försäkringen viss del av sjukvårdshuvudmännens koslnader för barn-och
ungdomstandvård.

Prop. 1981/82:144 29

Kostnadsutvecklingen för den allmänna försäkringens
utgifter för tandvård framgår av följande sammanställning (milj. kr.)

År 1975 1978 1980 1981

Belopp 989 1515 2 174 2 460'

' Preliminärt.

Den snabba kostnadsutvecklingen inom tandvårdsförsäkringen
har bromsats upp genom att kostnaderna för ädla metaller och annat tandtekniskt
material som används i tandtekniskt arbete och som tidigare betalades helt av
försäkringen fr. o. m. år 1981 fördelas mellan patienten och försäkringen på
samma sätt som övriga kostnader enligl tandvårdstaxan. Trots den nu nämnda uppbromsningen
av försäkringens kostnadsutveckling är det nödvändigt att företa ytterligare
besparingsåtgärder inom tandvårdsförsäkringen.

Det nuvarande högkostnadsskyddet, som träder in vid
tandvårdskostnader överstigande 2 500 kr., begränsar i hög grad
tandvårdskostnaden för personer med,'omfattande tandvårdsbehov. En förändring i
detta högkostnadsskydd skulle i första hand drabba personer med stort
tandvårdsbehov. Jag förordar därför alt begränsningen av försäkringens
kostnader genomförs så alt försäkringsersättningen sänks från 50 % till 40 % av
kostnaderna för tandvård upp till 2 500 kr. medan ersättningen för kostnader
därutöver bibehålls oförändrad. Därmed uppnås största möjliga spridning av
kostnadsökningen på försäkringskollektivet. Enligt tillgänglig statistik har f.
n. ca 65 % av alla pafienter inom tandvården en behandlingskostnad på 500 kr.
eller därunder. För dessa pafienter innebär de föreslagna reglerna en höjning
av patientavgiften med högst 50 kr. De ändrade reglerna kan för den enskilde
innebära en maximal höjning av patientavgiften med 250 kr. under en
behandlingsperiod.

En förändring i tandvårdsförsäkringens ersättningsregler
på angivet sätt beräknas minska försäkringens kostnader med ca 200 milj. kr.
per år. De ändrade reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1982.

Det ankommer på regeringen att besluta om sådana ändringar
i tandvårdstaxan som jag här har förordat. Jag avser att senare återkomma fill
regeringen med förslag fill ändring i tandvårdstaxan på denna punkt.

2.7 Ikraftträdande

De nya reglerna om en utökad självrisk inom
sjukpenningförsäkringen bör träda i kraft den 1 januari 1983.1 de fall
sjukperioden börjat före detta datum bör särskilda övergångsbestämmelser gälla.
Jag återkommer till dessa i specialmotiveringen.

Prop. 1981/82:144 30

De nya reglerna om höjt sjukpenningavdrag vid sjukhusvård
liksom ändrade ersättningsregler för tandvård bör gälla fr. o. m. den 1 juli
1982.

1

2.8 kostnader m. m.

Det förslag lill ökade inslag av självrisk inom
sjukpenningförsäkringen som jag redovisat i det föregående beräknas minska
försäkringens utgifter med ca 1 900 milj. kr. för år räknat.
Kostnadsberäkningarna, som har skett i kontakt med riksförsäkringsverket lar
sikte på 1983 års förhållanden. Därvid har hänsyn tagits till nu kända
förhållanden i fråga om sjukförsäkringens kostnadsutveckling, förändringar av
sjuktalet samt fördelningen mellan korta och långa sjukfall. Vidare har hänsyn
tagits lill en viss löneutveckling för åren 1982 och 1983. De föreslagna
besparingarna fördelar sig på följande sätt (helårseffekt)

Ändrade
ersättningsregler för insjuknandedagen

340 milj. kr.

Införande
av två karensdagar

1 500

87 % kompensatiotisgrad
de första 90 sjukdagarna

270

60 %
kompensationsgrad för inkomstdelar

mellan 5,5 och 7,5 ggr basbeloppet

100

Avgår

Högriskskydd

150

Slopad
fridagsregel

190

Härtill kommer en kostnadsminskning med 10 milj.kr. för
föräldraförsäkringen.

De övriga förslag till utgiftsbesparingar inom
sjukförsäkringen jag redovisat i det föregående uppgår till 217 milj .kr. och
fördelar sig på följande sätt (helårseffekt)

Höjt sjukpenhingavdrag vid sjukhusvärd 17 milj. kr.

Ändrade ersättningsregler inom tandvårds

försäkringen 200

Förslaget om införande av karensdagar beräknas minska
antalet sjukpenningutbetalningar med ca en fjärdedel. Den administrativa
besparing detta innebär motsvaras emellertid av prövning och registrering av
antalet karensdagar för det föreslagna högriskskyddet. Till dessa
administrativa konsekvenser kommer ett ökat behov av systemutvecklings- och
driftresurser hos riksförsäkringsverket samt utbildnings- och
informationsinsatser i samband med genomförandet av de nya reglerna.
Kostnaderna beräknas föranleda överskridande av riksförsäkringsverkets
förvaltningsanslag med ca 1 milj. kr. under nästa budgetår.

Prop.
1981/82:144

Anslagsfrågor

B 8.
Bidrag fill sjukförsäkringen

1980/81
Utgift

3 486118 590

1981/82
Anslag

3 850 000 000

1982/83
Förslag

3 325 000 000

31

Från
anslaget utgår statsbidrag till försäkringskassornas utgifter för
sjukförsäkringsförmåner (utom föräldraförsäkringen, som redovisas under anslaget
C 3).

I
årets budgetproposition har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på
särskild proposition i ämnet fill Bidrag fill sjukförsäkringen för budgetåret
1982/83 beräkna elt förslagsanslag av 3 850 milj.kr.

Med
utgångspunkt i riksförsäkringsverkets kostnadsberäkningar och med beaktande av bl.
a. en viss löne- och prisutveckling under åren 1982 och 1983 samt med hänsyn
tagen till de besparingsförslag som jag redovisat i det föregående beräknar jag
sjukförsäkringens kostnader för dessa år fill 25 511 resp. 25 117 milj.kr. (exkl.
föräldraförsäkringen).

Fördelningen
av de beräknade kostnaderna på förmånsslag framgår av följande sammanställning (milj.kr.)

1981

1982

1983

Sjukpenning,
anställda

12 380

13 000

12140

annat för-

värvsarbete

450

470

440

Läkarvård
i allmän regi

2 400

2 780

2 910

Privatläkarvård

350

384

409

Tandvård

2 460

2 632

2 603

Sjukvårdande
åtgärder

1 400

1636

1689

Resor

520

628

669

Ersättning
till arbets-

givare

315

374

398

Födelsekontroll

55

60

65

Läkemedel

2 300

2 530

2 780

Sjukhusvård

700

810

807

Bidrag
till primärvård m. m

175

200

200

Frivillig
försäkring

7

7

7

23 512

25 511

25 117

Summa
statsbidrag

3 528

3 828

3 768

Därav
för budgetåret

1982/83

1915

1885

Med
hänvisning till sammanställningen beräknar jag statsbidragsbehovet för nästa
budgetår till 3 800 milj.kr. Delta belopp kan minskas med 475 milj.kr. som en
följd av överföring av vissa fondmedel från de allmänna försäkringskassorna
enligt det förslag som lagts fram i årets budgetproposition (bil. 8 punkt B
4). Jag beräknar därför anslaget för nästa budgetår till

3 325 milj.kr., vilket innebär en minskning jämfört med
innevarande budgetår med 525 milj.kr.

2.9 Socialförsäkringsavgifter

Sjukförsäkringen finansieras fill 15 % av statsbidrag och fill
85 % av socialförsäkringsavgifter från arbetsgivare och egenföretagare. I
finansieringshänseende inräknas därvid i sjukförsäkringen även
föräldraförsäkringen samt de allmänna försäkringskassornas
förvaltningskostnader. Socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen utgör
fr. o. m. år 1981 10,5 % av avgiftsunderlaget.

Fördelningen av sjukförsäkringens tptala utgifter framgår
av följande tablå (milj. kr.)

1981 1982 1983

Sjukpenning, sjukvård m. m.

23 512

25 511

25 117

Föräldraförsäkringen

4 256

4 660

4 700

Försäkringskassornas förvaltningsutgifter

2 375

2 287

2 400

Summa

30143

32 458

32 217

Därav sjukförsäkringsavgift 85 %

25 622

27 589

27 384

Enligt riksförsäkringsverkets prognoser beräknas
sjukförsäkringsavgiften uppgå till följande belopp vid oförändrad avgiftsnivå

1981

28 230 milj.kr

1982

29 520 "

1983

32 200 "

Enligt 19 kap. 4 § lagen (1962:381) skall för reglering av
över- och underskott för socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen finnas
en fond benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden.

Sjukförsäkringsfondens ställning 1979 och 1980 och
beräknade förändringar under följande år framgår av följande tabell

År Resultat Ackumulerat

+ 1950,8

- 895

-1- 3
270,9

-1- 2 375

+ 2 600'

-1- 4 975

+ 1 9302

-1- 6 905

-t- 4
8153

-1-11720

1979 1980 1981 1982 1983

' Beräknat

2 Beräknat med nuvarande ersättningsregler

3 Beräknat med hänsyn tagen till planerade
besparingar inom sjukförsäkringen och

oförändrat avgiftsuttag

Prop.
1981/82:144 33

Mot bakgrund av de nu föreslagna besparingarna m. m.
föreslår jag att arbetsgivaravgiften fill sjukförsäkringen sänks med 1,5
procentenheter till 9% fr.o.m. ingången av år 1983. Detta innebär en minskning
av avgiftsinkomsterna med ca 4 600 milj.kr. För att effekterna av de föreslagna
besparingarna i sin helhet skall tillföras statsbudgeten förordar jag
emellertid samtidigt att folkpensionsavgiften höjs med 1,5 procentenheter till
9,95 % fr. o. m. samma tidpunkt. På detta sätt blir det möjligt atl minska
skattefinansieringen av folkpensionskostnaderna inom ramen för en oförändrad
total avgift. Höjningen av folkpensionsavgiften ökar möjligheterna att klara de
långsikfiga ekonomiska åtagandena gentemot folkpensionärerna.

Folkpensionsavgiften beräknas därmed komma att täcka ca 80
% av folkpensionskostnaderna år 1983.

Jag vill här också beröra vissa redovisningsfrågor beträffande
den allmänna sjukförsäkringsfonden.

Sjukförsäkringsfonden
inrättades år 1956. I prop. 1956:146 uttalade dåvarande departementschefen att
den del av fondens medel som inte erfordras för utbetalningar från fonden
skulle placeras hos riksgäldskontoret mot ränta. Placeringen skulle i övrigt
ske på villkor som bestämdes av fullmäktige i riksgäldskontoret efter samråd
med dåvarande riksförsäkrings-anstalten.

Enligt nu
gällande regler fastställer regeringen grunderna för överförandet av medel till
och från fonden. Fonden har fill syfte att utgöra en reserv vid fillfälhga
påfrestningar på försäkringens finanser. Fondens ekonomiska ställning har under
årens lopp skiftat mellan över- och underskott. Enligt nyssnämnda proposifionsultalande
skall därvid fonden debileras ränta för de medel som lånats av statsverket när
fonden redovisat ett ackumulerat underskott och tillföras ränta på medel som
disponerats av staten när fonden redovisat överskott.

Den
allmänna sjukförsäkringsfondens huvudsakliga syfte bedömer jag numera vara att
ge upplysning om huruvida de debiterade socialförsäkringsavgifterna är
tillräckliga för att finansiera 85 % av sjukförsäkringens utgifter. Jag bedömer
det därför mindre angeläget att påföra fonden ränteinkomster eller
ränteutgifter. För att förenkla redovisningsrutinerna förordar jag att den
allmänna sjukförsäkringsfonden fr. o. m. budgetåret 1982/83 placeras på ett räntelöst
konto hos riksgäldskontoret.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
socialdepartementet upprättats förslag till

1.
lag om ändring
i lagen (1962:381) om allmän försäkring

2.
lag om ändring
i lagen (1981:691) om socialavgifter

Prop.
1981/82:144 34

3. lag om ändring i lagen (1965:293) om ersättning åt
smittbärare.

Lagen (1981:691) om socialavgifter är av den karaktär att
lagrådets yttrande bör inhämlas över ändringar i lagen. De nu aktuella
ändringarna berör emellertid endast procentsatserna för uttaget av vissa
avgifter, vilket är en fråga där lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Med
hänsyn härtill anser jag att lagrådels hörande kan underlåtas.

4 Specialmotivering till lagförslagen

4.1 Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

3 kap. 4§

I denna paragrafs första stycke anges det nya
beräkningssättet för sjukpenning. Under tiden intill dess 90 dagar har
förflutit efter den dag då sjukdomsfallet inträffade (insjuknandedagen) är
ersättningsnivån 87 % av den del av den sjukpenninggrundande inkomsten som
uppgår fill högst 5,5 gånger basbeloppet delat med 365. För sjukdomsperioder
som sträcker sig över längre tid höjs ersättningen efter de 90 dagarna till 90
% av den del av den sjukpenninggrundande inkomst som uppgår till högst 5,5
gånger basbeloppet. Beräkningarna i det följande utgår från att basbeloppet
kommer att höjas fill 19 200 kr. för år 1983. Den nu föreslagna ändringen
innebär att sjukpenningen blir 252 kr. resp. 260 kr. för de personer som har en
inkomst av 105 600 kr. För försäkrade med högre inkomster än 5,5 gånger
basbeloppet ökas sjukpenningen med 60 % av den del av den sjukpenning-gmndande
inkomsten som översfiger 5,5 gånger basbeloppet. Nedtrappning-en fill 60 % är
densamma oavsett sjukperiodens längd.

Sjukpenningen beräknas i förhållande till den
sjukpenninggrundande inkomsten, vilket innebär att endast inkomster som uppgår
till högst 7,5 gånger basbeloppet beaktas. Den högsta sjukpenningen blir med de
nya reglerna 315 kr. för de första 90 dagarna och 324 kr. för övrig fid.

Första stycket a) innebär vid två karensdagar att
ersättning utges under 88 dagar med det lägre beloppet. I de fall en försäkrad
uppnått erforderligt antal karensdagar så atl högriskskyddet har inträtt utgår
däremot ersättning enligt den lägre nivån under 90 dagar. Vid beräkningen av daganlalet
skall således beaktas samtliga dagar efter insjuknandedagen. Av uttrycket
"tiden intill dess 90 dagar har förflutit" följer att ersättningen
jämväl för insjuknandedagen, i de fall ersättning utgår för denna dag, är
bestämd enligl denna paragrafs första stycke.

Ändringen i sista stycket innebär all del belppp med
vilket sjukpenningen skall minskas för varje dagen försäkrad åtnjuter
sjukhusvård höjs lill 40 kr. Reglerna i övrigl är oförändrade.

Prop.
1981/82:144 35

9§

Det förändrade beräkningssättet för sjukpenningen påverkar
även havandeskapspenningens storlek. Genom ändringen i andra stycket i denna
paragraf anges att havandeskapspenningen oavsett under vilken lid den utgår
skall beräknas så att ersättningen blir 87 % av den del av den
sjukpenning-grundande inkomsten som uppgår till högst 5,5 gånger basbeloppet
samt 60 % av återstående del av sådan inkomst. Av första stycket i denna
paragraf i nu gällande lydelse följer att någon karenstid inte gäller för
havandeskapspenning.

10 §

I denna paragraf regleras det föreslagna karenssyslemet.

I andra stycket definieras begreppet insjuknandedag. Av
definitionen framgår att en förutsättning för atl en viss dag skall få räknas
som insjuknandedag är att arbetsförmågan till följd av sjukdom är nedsatt med
minst hälften. Detta innebär att samma krav ställs på denna dag som för övriga
dagar för vilka sjukpenning utgår. Kravet på nedsättning av arbetsförmågan till
följd av sjukdom är inte relaterat fill om den försäkrade har utfört
förvärvsarbete eller ej en viss dag.

Den nu föreslagna regeln innebär för en person som normalt
arbetar måndag - fredag följande. Om den försäkrade pä tisdag morgon insjuknar
och anmäler att han är sjuk och sedermera försäkrar att han avhållit sig från
arbete den dagen räknas onsdag som första karensdag. Om han däremot insjuknar
och gör anmälan efter avslutat arbete på tisdag kväll blir onsdagen den första
dag, då han kan anses ha haft nedsatt arbetsförmåga, och karensdagar räknas
först fr.o.m. torsdag.

Ändringen i tredje stycket innebär att sjukpenning inte
börjar utgå förrän två dagar (karensdagar) förflufit av en sjukperiod efter den
dag då sjukdomsfallet inträffade. Enligt femte stycket i denna paragraf avses
med sjukperiod den fid varunder den försäkrade i oavbruten följd lider av sådan
sjukdom som nedsätter hans arbetsförmåga med minst hälften. För alt de två
dagarna skall kunna åberopas som karensdagar skall sjukdomen således medföra en
sådan nedsättning av arbetsförmågan under dessa dagar.

Från nu nämnda huvudregel om karensdagar görs två
undantag. Ersättning utgår alltid om den försäkrade på grund av sjukdom gått
miste om dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd
enligl lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd samt om sjukperioden
börjar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut. Detta motsvarar vad som
gäller enligt första slycket i fråga om insjuknandedagen.

20-dagarsregeln blir tillämplig särskilt vid återfall i
sjukdom. Ändringen i första stycket innebär att då en sjukperiod inträffar inom
20 dagar efter

Prop.
1981/82:144 36

föregående periods slut skall den senare perioden anses
som en fortsättning av den föregående. Om den första sjukperioden omfattade två
dagar utöver insjuknandedagen skall ersättning alltså utgå från första dagen i nästföljande
period. Genom att den senare sjukperioden anses som en fortsättning av den
föregående, kommer den senare insjuknandedagen att betraktas som den första
dagen i den följande perioden. 1 den mån två karensdagar redan tagits i anspråk
den förstå sjukperioden utgår därför ersättning för insjuknandedagen i den
senare pierioden, i annal fall blir den en karensdag. Det angivna gäller under
förutsättning att villkoren i 7 § är uppfyllda beträffande denna dag. Vad detta
innebär framgår av följande exempel.

En person insjuknar och sjukanmäler sig den 2 och är sjuk
den 3 - 4, insjuknar och sjukanmäler sig åter den 20 saml är sjuk den 21 - 22 i
samma månad. Den sjuke får full ersättning den 20 - 22 eftersom han under perioden
redan har haft två karensdagar. Om han insjuknar den 2 och är sjuk enbart den
3, därpå insjuknar på nytt den 20 och är sjuk den 21 - 22, räknas i stället den
3 och 20 som karensdagar, varefter han får sjukpenning för den 21.

Genom att den senare perioden skall anses som en
fortsättning av den föregående får 20-dagarsregeln betydelse även för
beräkningen av sjukpenningen. Vid upprepade återfall i sjukdom kan en
försäkrad uppnå totalt 90 sjukdagar, varefter sjukpenningen höjs i enlighet med
4 § första slycket b).

I tredje stycket regleras högriskskyddet. Detta utgör ett komplemenl
fill reglerna om två karensdagar. För en försäkrad som har uppnått sammanlagt
10 karensdagar gäller vid nästa sjukperiod rätt till sjukpenning omedelbart
efter insjuknandedagen. Om den 10:e dagen inträffar under löpande sjukperiod
får han sjukpenning fr.o.m. nästa dag. Vid sjukfall som sedan inträffar under
ett år räknat från den första av de 10 karensdagarna, utgår sjukpenning med
början dagen efter insjuknandedagen. Insjuknandedagen ingår inte i
högriskskyddet och för denna dag utgår därför inte sjukpenning enligt tredje
stycket. Däremot kan ersättning för den dagen utgå enligt första stycket.

I såväl AFL som andra författningar anges att andra
förmåner inte skall utgå för samma tid som sjukpenning. Under karensdagarna
utges ingen sjukpenning men samma krav beträffande nedsatt arbetsförmåga gäller
för dessa dagar som för sjukpenningdagar. Därmed är del naturligt att, när en
försäkrad uppbär en förmån enligt andra regler för en viss dag, denna dag inle
samtidigt skall kunna tillgodoräknas som karensdag i en sjukperiod. Del synes
också rimligt att förutsätta att den enskilde från början bestämmer sig för
vilken ersättningsform som han åberopar och inte försöker alternera mellan
olika former. Skulle det i tillämpningen visa sig att sådana crsättningsdagar
med en eller annan argumentering åberopas som karensdagar måste, med hänsyn
till de nyss beskrivna reglerna för samordningen mellan sjukpenning och andra
förmåner, principen vara att detta inte godtas.

Prop. 1981/82:144 37

Bestämmelsen i fjärde stycket att sjukpenning inte får
utges för tid innan sjukanmälan gjorts hos den allmänna försäkringskassan har
till syfte alt underlätta sjukkontrollen. Kravet på sjukanmälan är inte
ovillkorligt. Har hinder förelegat för sjukanmälan eller kan det eljest
åberopas särskilda skäl, kan sjukpenning utgå även för tid före anmälan.
Tillägget i detta stycke har gjorts för att nu nämnda regler skall gälla även
för karensdagarna. Anmälan måste således göras för atl försäkringskassan skall
kunna tillgodoräkna den försäkrade karensdagar och kontrollera när de 10
karensdagar har uppnåtts som fordras för att högriskskyddet skall inträda.

11 §

Ändringen i denna paragraf innebär att egenföretagarens
möjlighet att välja en karenslid på tre dagar tas bort. Del nytillkomna tredje
stycket är en följd av ändringen i 10 § fjärde stycket och innebär ingen
ändring i sak av nu gällande regler.

I övrigt vidtas inga förändringar av karensreglerna för egenföretagarna.

För egenföretagare som i dag har valt en karenslid av tre
dagar kommer från lagens ikraftträdande reglerna i 10 § att tillämpas. Om en förelagare
önskar få en karenstid av 33 eller 93 dagar skall han begära detta hos den
allmänna försäkringskassan.

Ändringarna beträffande sjukpenningnivån innebär att en egenföretagare
som har sjukpenningförsäkring med 33 dagars karenstid kommer att få sjukpenning
på den lägre nivån enligt 3 kap. 4 § första styckel a) från karenslidens utgång
fram fill den nittionde sjukdagen. Medan den som har 93 dagars karenstid alllid
får den högre ersättningen enligt 3 kap. 4 § första stycket b).

4 kap.

4, 5, och 14 §§

Ändringarna i dessa paragrafer är föranledda av den
ändrade sjukpenningberäkningen. Föräldrapenning skall enligt 4 kap. 4 och 14 §§
alltjämt utgå med ett belopp som motsvarar 90 % av den fastställda
sjukpenning-grundade inkomsten, delad med 365, dock lägst 37 kr. om dagen.

10 §

Såsom nämnts i den allmänna motiveringen skall
föräldrapenning för tillfällig vård av barn även i fortsättningen utgå med
samma belopp som sjukpenningen. Med hänsyn till att den längsta
ersättningstiden för denna form av föräldrapenning är 60 dagar skall
ersättningen beräknas på samma sätt som för korta sjukfall, dvs. 87 % av den
del av den sjukpenninggrun-

Prop.
1981/82:144 38

dande inkomsten som inte överstiger 5,5 gånger basbeloppet
samt 60 % av återstående del av sådan inkomst.

Genom ändringen i denna paragraf bibehålls kopplingen till
sjukförsäkringen.

Övergångsbestämmelser

Bestämmelserna om höjt sjukpenningavdrag enligt 3 kap. 4 §
sista stycket skall träda i kraft den 1 juli 1982. I övrigt träder lagen i
kraft den 1 januari 1983.

De nya
bestämmelserna i 3 kap. 10 § beträffande insjuknandedagen, karensdagarna och
högriskskyddet gäller således enbart för de sjukdomsfall som inträffar fr. o. m.
den 1 januari 1983. För sjukdomsfall som inträffar före ikraftträdandet gäller
3 kap. 10 och 11 §§ i deras äldre lydelse. Det avgörande för vilka bestämmelser
som skall tillämpas är således när sjukdomsfallet inträffar och inte när
ersättning skall utges. I det fall ett sjukdomsfall har inträffat före ikraftträdandet
och den försäkrade blir frisk under år 1982 eller år 1983 för att åter insjukna
år 1983 inom 20 dagar från föregående sjukperiods slut blir det senare
insjuknandet elt nytt sjukdomsfall och de nya bestämmelserna skall gälla. Detta
innebär atl reglerna om karensdagar och högriskskydd blir tillämpUga.

Även de ändrade bestämmelserna om beräkning av
sjukpenningens storlek skall gälla från den 1 januari 1983. Dock skall för de
sjukdomsfall spm inträffat före ikraftträdandet sjukpenningen beräknas enligl 3
kap. 4 § första stycket b, så länge det vid årsskiftet pågående sjukdomsfallet
varar. Ersättningen utgår övergångsvis således med det högsta sjukpenningbelop-pel,
oavsett hur lång tid sjukdomsfallet fidigare har pågått. På samma sätt som den
tidigare beskrivna övergångsregeln avseende karensdagar och högriskskydd gäller
detta dock enbart så länge det pågående sjukdomsfallet varar. Vid nytt
sjukdomsfall, oavsett om 20-dagarsregeln är tillämplig eller ej, beräknas
ersättningen enligt 3 kap. 4 § första stycket a.

4.2 Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

2 kap. 1§

Ändringen innebär att sjukförsäkringsavgiften sänks från
10,5 procent till 9 procent. Samfidigt höjs folkpensionsavgiflen från 8,45 lill
9,95 procent.

Prop.
1981/82:144 39

4.3
Lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare

3§

Ändringen
i första stycket innebär att ersättningen till tillfälliga smittbärare skall
utgå med samma belopp som ersättningen vid sjukdomsfall som understiger 90
dagar.

5 Hemställan

Med
hänvisning fill vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
dels alt anta förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring

2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

3. lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt
smittbärare

dels att lill Bidrag till
sjukförsäkringen för budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsanslag av 3 325 000
000 kr.

Vidare
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att uttala sin anslutning till
vad jag anfört beträffande angelägenheten av att arbetsmarknadens parter i
kommande avtalsrörelse medverkar till alt de nya reglerna för självrisken i
sjukpenningförsäkringen får likvärdig effekt för olika grupper på
arbetsmarknaden.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposifion
föreslå riksdagen att anta de förslag föredraganden har lagt fram.

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Proposifionens lagförslag................................................ ........ 3

Utdrag av regeringsprotokollet den 24 februari 1982..... ...... 10

1
Inledning.................................................................. ...... 10

2
Föredragandens
överväganden............................... ...... 14

2.1
Inledning.......................................................... 14

2.2
Ökad självrisk
inom sjukpenningförsäkringen.. 16

2.2.1
Självrisk genom
införande av karensdagar 18

2.2.2
Övriga frågor i
samband med införande av karensdagar 21

2.2.3
Kompensationsgraden
inom sjukpenningförsäkringen m. fl. ersättningsformer 22

2.3
Ändringarnas
inverkan på avtal om sjuklön m. m 23

2.4
Sjukpenningavdraget
vid sjukhusvård............. 25

2.5
Ersältning till
arbetsgivare för företagshälsovård 25

2.5.1
Nuvarande
förhållanden........................ 25

2.5.2
Behovel av
ändrade ersättningsregler.. ..... 27

2.6
Tandvårdsförsäkringen.................................... 28

2.7
Ikraftträdande ................................................ ..... 29

2.8
Kostnader m.m................................................. 30

2.9
Socialförsäkringsavgifier.................................. ..... 32

3
Upprättade
lagförslag............................................... 33

4
Specialmotivering
till lagförslagen............................. ..... 34

4.1
Lag om ändring
i lagen (1962:381) om allmän försäkring 34

4.2
Lag om ändring
i lagen (1981:691) om socialavgifter ... 38

4.3
Lag om ändring
i lagen (1956:293) om ersältning åt smittbärare 39

5
Hemställan................................................................ 39

6
Beslut......
.............................................................. 39

GOTAB 710S9 Stockliolm 1982