Prop. 1981/82:146

Prop.
1981/82:146

Regeringens proposition

1981/82:146

om ändring i
utlänningslagen (1980:376), m. m.;

beslutad
den 11 mars 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens v&gnar THORBJÖRN FÄLLDIN

KARIN
ANDERSSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen behandlas främst frågor som rör verkställigheten av avvisnings-
och utvisningsbeslut, förvarslagande, utlänningslagens ansvarsbestämmelser
samt handläggningen av terrorislärenden.

Verkställigheten
av domstolarnas utvisningsbeslut föreslås överflyttad från länsstyrelsen till
polismyndigheterna, vilka redan svarar för verkställigheten av övriga
utvisningsbeslut. Möjligheterna att överklaga statens invandrarverks beslut i
ett verkställighetsärende ökas. Även vissa andra ändringar föreslås beträffande
verkställigheten.

Besvärsrätten
i fråga om beslut om förvar enligt utlänningslagen reformeras. Länsrätterna,
som nu prövar besvär över polismyndigheternas förvarsbeslut, skall inte längre
vara besvärsinstans. Besvär över förvaltningsmyndigheters förvarsbeslut skall
genomgående prövas av kammarrätten i Jönköping. Kammarrätternas förvarsbeslul
överklagas dock som hittills till regeringsrätten. I ärenden hos regeringen får
del för utlänningsärendena ansvariga statsrådet - för tiden intill dess
regeringen avgör ärendet — besluta i frågor som rör tvångsåtgärder. Har en
utlänning genom beslut av statsrådet tagits eller kvarhållits i förvar, får han
göra framställning till regeringsrätten om upphörande av åtgärden.

Möjlighet
införs för främst polisen att i samband med inresekontroll undersöka
bagageutrymmen o. d.

Den
som anställer en ufiänning utan föreskrivet arbetstillstånd åläggs enligt
förslaget att till staten utge en särskild avgift. Vid sidan av denna kan han
dömas till böter eller fängelse. Den som av vinningsskäl gömmer 1 Riksdagen
1981/82. I saml. Nr 146

Prop. 1981/82:146 2

undan
en avvisad eller utvisad ufiänning och därmed försöker hindra verkställigheten
kan enligt förslaget dömas till fängelse eller böter.

Förhandling i
terroristärenden föreslås regelmässigt ske vid Stockholms fingsrätl.
Polismyndigheternas nuvarande begränsade rätt att besluta om avvisning i sådana
ärenden upphör. Regeringen ensam får meddela avvisnings- och utvisningsbeslut
beträffande presumtiva terrorister.

I
övrigt föreslås vissa ändringar av mer begränsad betydelse.

Bestämmelserna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.

Slutligen
föreslås att riksdagen - med visst förbehåll - godkänner ILO-konvenfionen (nr
143) om missbruk i samband med migration och om främjande av migrerande
arbetstagares likställdhet med avseende på möjligheter och behandling.

Förslagen
medför inga ökade kostnader.

Prop.
1981/82:146

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1980:376)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1980:376)

dels alt 36 § skall upphöra att gälla,

dels au 7, 8, 30, 32, 36, 47, 50, 52, 54, 56, 57, 58, 59,
60, 62, 67, 72, 74, 82, 84, 90, 93, 95, 96 och 99 §§ skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att i
lagen skall införas tre nya paragrafer, 90 a, 99 a och 99 b §§ samt närmast
före 90 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Utlänningar
som kommer till Sverige eller uppehåller sig här skall ha pass, om regeringen
har förordnat om detta. Regeringen föreskriver vilka legitimalionshand-hngar
som får gälla som pass samt i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass
för flyktingar eller andra utlänningar.

Utlänningar
som kommer till Sverige eller uppehåller sig här skall ha pass, om regeringen
har förordnat om detta. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
statens invandrarverk föreskriver vilka legitimalionshandling-ar som får gälla
som pass. Regeringen förordnar vidare om i vilka fall svenska myndigheter får
utfärda pass för flyktingar eller andra utlänningar.

8 § Vid
inresa eller utresa skall en utlänning visa upp sill pass för polismyndigheten,
om inte regeringen har föreskrivit annat. En utlänning skall vid inresa eller
utresa även lämna de upplysningar som begärs av polismyndigheten.

En
utlänning som vistas i Sverige är skyldig alt efter kallelse av polismyndighet
personligen inställa sig hos myndigheten och lämna upplysningar om sin
vistelse här. Om han inte efterkommer kallelsen, får han hämtas. På begäran
skall utlänningen även visa upp sitt pass för pohsmyndighet eller polisman.

För utredning i samband med inresa eller utresa eller
kallelse enligt

En
utlänning som vistas i Sverige är skyldig att efter kallelse av polismyndighet
personligen inställa sig hos myndigheten och lämna upplysningar om sin
vistelse här. Om han inte efterkommer kallelsen, får han hämtas. Kan det med
hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter
skäligen befaras att han ej skulle efterkomma en kallelse, får utlänningen
hämtas utan föregående kallelse. Pä begäran skall utlänningen även visa upp
sitt pass för polismyndighet eller polisman.

För
utredning i samband med inresa eller utresa eller kallelse eller

Prop. 1981/82:146

Nuvarande lydelse

andra stycket får utlänningen kvarhållas, dock inte
längre än som är nödvändigt och inte i något fall längre än sex timmar, om inte
beslut har meddelats om förvar enligl 50 eller 52 §.

Föreslagen lydelse

hämtning enligt andra stycket får utlänningen kvarhållas,
dock inte längre än som är nödvändigt och inte i något fall längre än sex timmar,
om inle beslut har meddelats om förvar enligt 50 eller 52 §.

/ samband med inresekontroll får en polisman undersöka
bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i
syfte att förhindra att utlänningar reser in i Sverige i strid mot
bestämmelserna i denna lag eller i en författning som har utfärdats med stöd av
denna lag. Om inresekontrollen sker under medverkan av tullmyndighet eller med
biträde av särskilt förordnad passkontrollant, skall tulltjänstemannen eller
passkontrcllanten ha samma befogenhet.

30 §

En utlänning som kommer fill Sverige skall avvisas, om det
finns grundad anledning att anta att han tillhör eller verkar för en sådan
organisation eller gmpp som avses i andra stycket och om det dessutom med
hänsyn lill vad som är känt om hans föregående verksamhet eller i övrigt
föreligger fara för att han här i riket medverkar till sådana handlingar som
avses i det stycket.

I första stycket avses en organisation eller grupp som,
med hänsyn fill vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt
hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå
sådana gärningar här i riket.

Rikspolisstyrelsen upprättar en förteckning över
utlänningar som skall avvisas enligt första stycket. Regeringen bestämmer vilka
organisationer eller grupper som därvid kommer ifråga.

32 §

När en utlänning, som finns i den förteckning som anges i
30 § tredje stycket och som saknar visering eller uppehållstillstånd, kommer
till riket, skall polismyndigheten omedelbart besluta om avvisning av honom
utom i de fall då ärendet skall överlämnas till regeringen enligt 36 §.

Prop. 1981/82:146

Nuvarande lydelse

När det hos polismyndigheten uppkommer fråga om avvisning
enligt 30 § av annan utlänning än som avses i första stycket, skall ärendet
hänskjutas till statens invandrarverk som med eget yttrande överlämnar ärendet
till regeringen. I ärenden som prövas av regeringen skall förhandling hållas.

Föreslagen lydelse

Uppkommer fråga om att en utlänning som kommer till
Sverige skall avvisas enligt 30 §, skall polismyndigheten genast överlämna
ärendet till regeringens avgörande. Innan regeringen avgör ärendet skall
förhandling hållas. Yttrande skall även inhämtas från statens invandrarverk,
om det inte möter hinder på grund av att ärendet är synnerligen brådskande.
Regeringen får dock utan föregående förhandling eller hörande av statens
invandrarverk besluta att icke avvisa utlänningen enligt 30 §.

Beslut om avvisning enligt 30 § skall förenas med förbud
för utlänningen att återvända till Sverige under en viss tid eller utan tidsbegränsning.
I beslutet skall utlänningen upplysas om vilken dag som förbudet upphör att
gälla.

Regeringen
får meddela närmare föreskrifter med riktlinjer för polismyndigheternas
prövning av frågan om ett ärende skall överlämnas till regeringens avgörande
enligt första stycket.

36 §

Ärenden om avvisning enligt 32 § första stycket skall
hänskjutas till statens invandrarverk, om det föreligger sådana omständigheter
som enligt 33 eller 34 § föranleder att ärenden som avses där överlämnas till
statens invandrarverk. Invandrarverket skall med eget yttrande överlämna
sådana ärenden till regeringen.

47 §

En
utlänning får utvisas ur riket, om det föreligger sådana omständigheter som
anges i 30 §.

En ufiänning får utvisas ur riket, om det föreligger
sådana pmsländigheter som anges i 30 § första och andra styckena.

Beslut om utvisning enligt första stycket meddelas av
regeringen. I sådana ärenden skall förhandling hållas. Yttrande skall inhämtas
från statens invandrarverk, om hinder inte möter på grund av att ärendet är
synnerligen brådskande.

Prop. 1981/82:146 6

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

50 §

En utlänning får tas i förvar om det föreligger sannolika
skäl för avvisning eller för utvisning enligl 38, 43, 47 eller 48 § eller om
det uppkommer fråga om verkställighet av en sådan åtgärd eller av utvisning på
gmnd av brott. Förvar beslutas av den myndighet som handlägger avvisnings-
eller utvisningsärendet eller verkställighelsärendet. Beslut om förvar får dock
meddelas endast om det med hänsyn lill utlänningens personliga förhållanden
eller övriga omständigheler skäligen kan befaras alt han kommer att hålla sig
undan eller bedriva brottslig verksamhel här eller om utlänningens identitet är
oklar.

Om det bedöms tillräckligt, kan myndigheten under de
förutsättningar som anges i första stycket i stället för att ta utlänningen i
förvar ålägga utlänningen att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten i
orten eller föreskriva, att utlänningen skall lämna ifrån sig pass eller därmed
jämställd legifimationshandling, eller föreskriva de andra villkor som behövs
för att hålla utlänningen under uppsikt. Om utlänningen inte följer sådana föreskrifter,
kan han tas i förvar.

/ ärenden som handläggs av regeringen får det statsråd
som ansvarar för ärenden enligt denna lag, för tiden till dess regeringen
avgör ärendet, meddela beslut I frågor som rör särskilda tvångsåtgärder.

52 § När det inle finns tid att avvakta den handläggande
myndighetens beslut om särskilda tvångsåtgärder mot en ufiänning eller statens
invandrarverks beslul enligt 51 §, får en polismyndighet tillfälligt ta
uflänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt enligl 50 §.

Skall ett ärende om avvisning en- Även om de i 50 § angivna förut-

ligt 36 § överlämnas till regering- sättningarna
inte föreligger, får en

en, skall polismyndigheten ta utlän- polismyndighet
ta en utlänning i

ningen iförvar. Även om de i 50 § förvar
eller ställa honom under

angivna fömtsättningarna inte före- uppsikt
när fråga om avvisning

ligger, får polismyndigheten la en skall
överlämnas till regeringen en-

utlänning i förvar eller ställa honom ligt
32 § första stycket eller när det

under uppsikt när frågan om av- uppkommer
fråga om att utvisa w/-

visning skall överlämnas till rege- länningen enligt 47 §.

ringen enligt 32 § andra stycket el

ler när det uppkommer fråga om att

utvisa honom enligt 47 §.

Anmälan om att en ufiänning har tagits i förvar eller
ställts under uppsikt enligt första eller andra stycket skall skyndsamt göras
hos den myndighet som handlägger ärendet eller, i fall som anges i 51 §, hos
statens invandrarverk. Denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om
åtgärden skall bestå.

Prop.
1981/82:146

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Beslutas
avvisning eller utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § av en utlänning, som
hålls i förvar eller står under uppsikt, skall den myndighet som fattar
beslutet pröva om utlänningen fortfarande skall hållas i förvar eller stå
under uppsikt. Detsamma skall gälla när regeringen eller statens invandrarverk
fattar beslut i verkställighetsärenden.

Beslutas avvisning eller utvisning enligt 38, 43, 47 eller
48 § av en utlänning, som hålls i förvar eller står under uppsikt, skall den
myndighet som fattar beslutet pröva om utlänningen fortfarande skall hållas i
förvar eller stå under uppsikt. Detsamma skall gälla när regeringen eller
statens invandrarverk fattar beslut i verkställighelsärenden. Regeringens
beslut enligt detta stycke om att hålla en utlänning kvar iförvar gäller inte
längre än fyra dagar från beslutets dag. Ifråga om verkställande myndighets
skyldighet att besluta i förvarsfrågan gäller 50 § första stycket samt andra
stycket av denna paragraf. Finns det inte längre skäl att hålla utlänningen i
förvar eller under uppsikt, skall åtgärden omedelbart upphävas.

56 §

När
förhandling skall hållas enligt en bestämmelse i denna lag till-lämpas 57-62
§§. Detsamma gäller när det annars finns anledning att hålla förhandhng i ett
ärende enligt denna lag hos regeringen, statens invandrarverk eller länsstyrelse.

När
förhandling skall hållas enligl en bestämmelse i denna lag till-lämpas 57-62
§§. Detsamma gäller när det annars finns anledning att hålla förhandling i ett
ärende enligt denna lag hos regeringen eller statens invandrarverk.

Förhandling
skall hållas inför den myndighet som handlägger ärendet. Statens invandrarverk
får dock besluta att en länsrätt eller länsstyrelse skall hålla förhandling i
ett ärende som verket handlägger. I ärenden, som handläggs av regeringen, får
det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt denna lag eller den tjänsteman
som statsrådet bestämmer, besluta om förhandhng och utse myndighet som skall
hålla förhandlingen.

Förhandling
skall hållas inför den myndighet som handlägger ärendet. Statens invandrarverk
får dock besluta alt en länsrätt eller länsstyrelse skall hålla förhandling i
ett ärende som verket handlägger samt därvid bestämma om andra än utlänningen
skall höras. I ärenden, som handläggs av regeringen, får del statsråd, som
ansvarar för ärenden enligl denna lag eller den tjänsteman som statsrådet
bestämmer, besluta om förhandling och besiätn-ma om andra än utlänningen skall
höras samt, där annat ej följer av andra stycket, utse domstol eller
förvaltningsmyndighet som skall hälla förhandlingen.

/ ärenden om avvisning enligt

Prop. 1981/82:146

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 § skall
förhandlingen hållas vid Stockholms tingsrätt, om det inte föreligger särskilda
skäl mot det.

När det
behövs får den myndighet som håller förhandlingen uppdra åt en pplismyndighet
eller åt en särskilt utsedd perspn att vara allmänt pmbud vid förhandlingen.

När det
behövs får den myndighet som håller förhandlingen uppdra åt en polismyndighet
eller åt en särskill utsedd person alt vara allmänl ombud vid förhandlingen.
Allmänt ombud skall alltid förordnas vid förhandling i ärenden om avvisning
enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 §.

Utlänningen
och andra personer, som skall höras, skall kallas till förhandlingen. Om
utlänningen hålls i förvar, skall den myndighet som håller förhandlingen
besluta om hans inställelse. Har kallelse till förhandlingen delgelts den som
skall höras minst fyra dagar före förhandlingen och uteblir den kallade utan
att ha anmält laga förfall, får myndigheten besluta om hämtning. Hämtning av
någon annan än utlänningen får dock ske endast om det föreligger synnerliga
skäl.

Utlänningen
och andra personer, som skall höras, skall kallas till förhandlingen. Om
utlänningen hålls i förvar, skall den domstol eller förvaltningsmyndighet som
håller förhandlingen besluta om hans inställelse. Har kallelse till
förhandlingen delgelts den som skall höras minst fyra dagar före förhandlingen
och uteblir den kallade utan att ha anmält laga förfall, får domstolen elter
förvaltningsmyndigheten besluta om hämtning. Hämtning av någon annan än
utlänningen får dock ske endast om del föreligger synnerliga skäl.

60 § Vid förhandlingen skall noga utredas de
omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande. Utlänningen skall få
tillfälle atl ange sin ståndpunkt och att uttala sig om de omständigheter som
åberopas i ärendet.

/ fråga om förhandling vid allmän domstol skall, i den
mån annat inte följer av 57-59 samt 61 och 62 §§, i tillämpliga delar gälla bestämmelserna
om bevisupptagning utom huvudförhandling i brottmål. Utöver vad som följer av 5
kap. 1 § rättegångsbalken får rätten förordna att förhandlingen skall hållas
inom stängda dörrar, om det kan antas att det vid förhandlingen kommer att
förebringas uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekre-

Nuvarande lydelse

Förhandlingen skall vara offentlig, om uflänningen begär
det och myndigheten inte anser att omständigheterna föranleder något annat.

Föreslagen lydelse

tess som avses i sekretesslagen (1980:100).

Förhandling
vid förvaltningsdomstol skall, om annat inte följer av 57—59§§ samt 61 och
62§§, ske med Iakttagande i tillämpliga delar av vad som föreskrivs om muntlig
förhandling vid sådan domstol.

Förhandling vid för\>altnings-myndighet skall vara
offentlig, om utlänningen begär det och myndigheten inte anser alt
pmständighe-terna föranleder någpt annat.

Frågan om
ersättning eller förskott prövas av den myndighet som håller förhandlingen.
Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

Frågan om
ersättning eller förskott prövas av den domstol eller förvaltningsmyndighet
som håller förhandlingen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott
meddelas av regeringen.

Beslut enligt 50, 51 eller 53 § om att en utlänning skall
tas i förvar eller hållas kvar i förvar får överklagas av utlänningen utom då
beslutet har meddelats av regeringen.

Har beslutet fattats av en polismyndighet, överklagas det
hos länsrätten. Har beslutet fattats av statens invandrarverk eller av en
länsstyrelse, överklagas det hos kammarrätten. Länsrättens eller kammarrättens
beslut överklagas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Klagan får föras särskilt och är inte inskränkt till viss
tid.

Beslut enligt 50, 51 eller 53 § om att en utlänning skall
tas i förvar eller hållas kvar i förvar får av utlänningen överklagas genom besvär
till kammarrätten, om beslutet har fattats av en polismyndighet, statens
invandrarverk eller en annan förvaltningsmyndighet. Behörig är i samtliga
fall den kammarrätt som har att överpröva beslut av statens invandrarverk.
Beslut av en förvaltningsdomstol får överklagas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

Klagan får föras särskilt och är inte inskränkt till viss
tid.

Om ett beslut som avses i första stycket har fattats av
det statsråd som ansvarar för ärenden enligt denna lag, prövar regeringsrätten
på framställning av utlänningen, otn åtgärden skall bestå.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Har frågan
om verkställighet av ett beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § eller
utvisning enligt 38 § överlämnats till statens invandrarverk enligt 85, 86
eller 89 § och finner invandrarverket att beslutet inte bör verkställas, får
verket upphäva beslutet eller besluta anstånd med verkställigheten. Frågor om
upphävande av beslut som anges i denna paragraf eller anstånd med
verkställigheten av etl sådant beslut kan prövas av regeringen endast då
invandrarverket med stöd av 69 § har överlämnat verkställighetsärendet till
regeringen eller då verkets beslut har överklagats enligt 90 §.

Har frågan
om verkställighet av ett beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § eller
utvisning enligt 38 § överlämnats till statens invandrarverk enligt 85, 86
eller 89 § eller övertagits av invandrarverket enligt 90 a § och finner
invandrarverket att beslutet inte bör verkställas, får verket upphäva beslutet
eller besluta anstånd med verkställigheten. Frågor om upphävande av beslut
som anges i denna paragraf eller anstånd med verkställigheten av ett sådant
beslut kan prövas av regeringen endast då invandrarverket med stöd av 69 § har
överlämnat verkställighetsärendet till regeringen eller då verkets beslul har
överklagats enligt 90 §.

74 §

När regeringen upphäver ett beslut enligt 71 eller 72 §
eller medger en

utlänning
rätt att uppehålla sig här i riket trots ett utvisningsbeslut, får

regeringen
samtidigt meddela sådana föreskrifter om inskränkningar och

villkor för utlänningens vistelse här i riket som anges i
48 § första stycket.

När
verkställighet inte skall ske i fall som avses i 73 §, får regeringen meddela
sådana föreskrifter som anges i första stycket. Detsamma gäller när ett
beslut om avvisning eller utvisning i andra fall inte kan verkställas och det
beträffande utlänningen föreligger sådana omständigheter som anges i 30 §.
I ärenden enligt detta stycke skall förhandling hållas.

När verkställighet inte skall ske i fall som avses i 73 §,
får regeringen meddela sådana föreskrifter som anges i första stycket. Detsamma
gäller när ett beslut om avvisning eller utvisning i andra fall inte kan
verkställas och det beträffande utlänningen föreligger sådana omständigheter
som anges i 30 § första och andra styckena. I ärenden enligt detta stycke
skall förhandling hållas.

82 §

Avvisas en
utlänning, som har kommit hit till riket med fartyg eller luftfartyg, får han
föras tillbaka till fartyget eller luftfartyget, om detta skall avgå till
utlandet pmedelbart eller inom den närmaste tiden. Han får också sättas ombord
på annat fartyg eller luftfartyg med samma innehavare. Vägrar fartygets eller
luftfartygets befälhavare att ta emot

Avvisas en
utlänning, som har kommit hit till riket med fartyg eller luftfartyg, får han
föras tillbaka till fartyget eller luftfartyget, om detta skall avgå till
uflandet omedelbart eller inom den närmaste tiden. Han får också sättas ombord
på annat fartyg eller luftfartyg med samma innehavare. Vägrar fartygels eller
luftfartygets befälhavare atl ta emot

Prop. 1981/82:146

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

utlänningen, får länsstyrelsen före- utlänningen, får
polismyndigheten

lägga honom lämpligt vite. förelägga honom lämpligt vite.

Första stycket gäller även verkställighet av utvisning
enligl 38, 43, 47 eller 48 §, om utlänningen har underlåtit att vid inresan
visa upp sitt pass för polismyndigheten och utvisningsbeslutet har meddelals
inom sex månader efter inresan.

Första och andra styckena gäller inte om fartyget eller
luftfartyget skall avgå till ett land dit utlänningen enligt 77-80 §§ inte får
sändas.

84 §

Beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas så
snart det kan ske. Verkställigheten av avvisning samt utvisning enligt 38 §
ankommer på polismyndighet. Verkställigheten av utvisning i övrigt ankommer på
länsstyrelse. I fråga om avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller
48 § får regeringen förordna att verkställigheten skall ske genom annan
myndighets försorg.

90 Statens invandrarverks beslut i en
verkställighetsfråga, vilken har överlämnats till verket enligt 85 eller 86 §,
får överklagas av utlänningen. K lagan förs hos regeringen genom besvär.

Beslut om
avvisning eller utvisning skall verkställas så snart det kan ske. Verkställigheten
ankommer på polismyndighet. I fråga om avvisning enligl 30 § eller utvisning
enligt 47 eller 48 § får regeringen förordna att verkställigheten skall ske
genom annan myndighets försorg.

Statens invandrarverks beslut i ett verkställiglietsärende
får överklagas av utlänningen om ärendet har överlämnats till verket enligt 85
eller 86 § eller om ärendet har överlämnats på annan grund eller övertagits
enligt 90 a § och utlänningen i ärendet har anfört omständigheter som enligt
85 eller 86 § skall föranleda att ärenden som där avses överlämnas till
verket.

Klagan förs hos regeringen genom besvär.

Skyldighet att anmäla fråga om verkställighet till statens
invandrarverk

90 a §

Om en utlänning först i samband med verkställigheten av en
polismyndighets avvisningsbeslut har anfört sådana omständigheter som avses i
85 eller 86 § och polismyndigheten vid sin prövning finner att
verkställighetsärendet enligt angivna bestämmelser inte skall överlämnas till
statens invandrarverk,

Prop.
1981/82:146

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12

skall frågan om verkställighet skyndsamt anmälas
till verket.

Invandrarverket skall därvid genast besluta om verket
skall överta ärendet eller inte. Årendet skall övertas, om utlänningens påstående
inte är uppenbart oriktigt eller, i fall som avses i 86 §, de åberopade
omständigheterna inte kan lämnas utan avseende. Invandrarverket får även i
annat fall överta ärendet, om det finns skäl till detta. Innan invandrarverket
har fattat beslut i fråga om övertagande får vidare verkställlghetsåtgärder
inte vidtas.

93 §

Om en
utlänning, som har utvisats med förbud för honom att under en viss tid
återvända till Sverige, återvänder utan att vara berättigad till detta, skall
utvisningsbeslutet verkställas på nytt.

Om en
utlänning, som har avvisats eller utvisats med förbud för honom att under en
viss tid återvända till Sverige, återvänder utan alt vara berättigad fill
detta, skall beslutet verkställas pä nytt.

Till böter
döms

Till böler
döms

1.
en utlänning
som uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd och underlåter att
ansöka om ett sådant tillstånd, eller

2.
en utlänning
som har anställning eller bedriver verksamhet, som kräver arbetstillstånd,
utan att han har ett sådant tillstånd.

Den som
har en utlänning i sin tjänst, fastän uflänningen inte har föreskrivet arbets-
eller anställningstillstånd, döms till böter eller, när omständigheterna är
försvårande, till fängelse i högst ett år.

1.
en utlänning
spm uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd pch utan att inom
föreskriven tid ha ansökt om ett sådant tillstånd, eller

2.
en utlänning
som har anställning eller bedriver verksamhet, som kräver arbetstillstånd,
utan att han har etl sådant tillstånd.

Den som
har en utlänning i sin tjänst, fastän utlänningen inte har föreskrivet arbets-
eller anställ-ningstillstånd, döms till böter eller, när omständigheterna är
försvårande, till fängelse i högst ett år. Ifråga om påförande av en särskild
avgift gäller 99 a-b §§.

Till böter
eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse högst sex månader
döms

1. den som
inte gör en sådan anmälan som föreskrivs i en förfall-

Till böter
eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse högst sex månader
döms

1. den som
inte gör en sådan anmälan spm föreskrivs i en förfall-

Till fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna
är mildrande, till böter döms, utan hinder av första stycket,

1. den som hjälper en sådan utlänning
som avses i 30 § första och andra styckena att komma in i Sverige,

2. den som försöker hindra verkställighet
av beslul om avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 §,
eller

3. den som genom att dölja en
utlänning eller genom annan sådan åtgärd försöker hindra verkställighet av
beslut om avvisning enhgt 28 eller 29 § eller utvisning enligt 38, 40 eller
43 §, såvida gärningen har förövats i vinningssyfte.

För försök till brott som avses i första stycket 3 eller
andra stycket 1 döms fill ansvar enligl 23 kap. brottsbalken.

Nuvarande
lydelse

ning som har utfärdats med stöd av denna lag,

2.
den spm i en
sådan anmälan eller i ett ansökningsärende enligt denna lag eller enligt en
författning, spm har utfärdats med stöd av denna lag, mot bättre vetande
lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om någpt förhållande
av betydelse,

3.
den spm hjälper
en utlänning att komma in i Sverige i strid mot föreskrifter i denna lag eller
i en författning som har utfärdats med stöd av lagen,

4.
en
ufiänning som, i annat hänseende än beträffande skyldighet att ha pass,
visering, uppehållsfillstånd eller arbetsfillstånd, överträder bestämmelserna
i denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen, eller

5. en utlänning som försöker

hindra verkställighet av beslut om

hans avvisning eller utvisning.

Till fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna
är mildrande, till böter döms, utan hinder av första stycket,

1. den som hjälper en sådan ut

länning som avses i 30 § första och

andra styckena att komma in i Sve

rige, eller

2. en utlänning som försöker

hindra verkställighet av beslut om

avvisning enligt 30 § eller utvisning

enligt 47 eller 48 §.

Föreslagen
lydelse

ning som har utfärdats med stöd av denna lag,

2.
den som i en
sådan anmälan eller i ett ansökningsärende enligt denna lag eller enligt en
författning, som har utfärdats med stöd av denna lag, mot bättre vetande
lämnar priktig uppgift eller medvetet underlåter att tala pm någpt förhållande
av betydelse,

3.
den spm
hjälper en utlänning att kpmma in i Sverige i strid mot föreskrifter i denna
lag eller i en författning som har utfärdats med stöd av lagen, eller

4.
en ufiänning
som, i annat hänseende än beträffande skyldighet att ha pass, visering,
uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder bestämmelserna i denna
lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen.

Avvisas
eller utvisas en ufiänning, är han skyldig att betala kostnaden för resan
till den ort, dit han

Avvisas
eller utvisas en ufiänning, är han skyldig att betala kostnaden för sin egen
resa till den ort,

Prop. 1981/82:146 14

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sänds genom myndighets försorg. dit han genom myndighets försorg

Detsamma gäller när en ufiänning sänds eller åläggs resa. Detsamma

enligl 94 § genom polismyndighets gäller när en utlänning enligt 94 §

försorgförs till en plats, där han får genom polismyndighets försorg

vistas. förs till en plats, där han får vistas.

Om en utlänning enligt 82 § förs tillbaka till det fartyg
eller luftfartyg med vilket han har kommit fill Sverige eller sätts ombord på
elt annat fartyg eller luftfartyg med samma innehavare, är innehavaren skyldig
alt utan ersättning av staten föra uflänningen ut ur Sverige.

Om en utlänning, som är anställd ombord på etl fartyg
eller ett luftfartyg eller som utan tillåtelse har följt med detta, lämnar
fartyget eller luftfartyget under dess uppehåll i Sverige, och olovligen reser
in i Sverige, är fartygels eller luftfartygets innehavare skyldig atl svara för
de kostnader som uppstår för det allmänna för utlänningens uppehälle i Sverige
under de närmaste tre månaderna och för hans utresa ur Sverige.

I fråga om ett fartyg med ufiändsk innehavare är
befälhavaren och den som har anlitats för inklarering av fartyget skyldiga att
på innehavarens vägnar svara för kostnader enligt Iredje slycket, om del inte
är uppenbarl oskäligt.

99 a §

Fysisk eller juridisk person som har en utlänning i sin
tjänst, fastän denne inte har föreskrivet arbets-eller anställningstillstånd,
skall erlägga en särskild avgift.

För varje utlänning som avses i första stycket utgör
avgiften hälften av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
som gällde när överträdelsen upphörde. Har överträdelsen pågått under längre
tid än tre månader, utgör avgiften för varje utlänning i stället hela
basbeloppet. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda
omständigheter föreligger.

99 b §

Frågor om påförande av avgift enligt 99 a § prövas av
allmän domstol efter ansökan, som skall göras av allmän åklagare inom två år
efter det att överträdelsen upphörde. I fråga om sådan talan gäller i tilllämpliga
delar bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan
följa svårare straff än böter och om kvarstad i brottmål.Sedan fem år har
förfiutit efter det att överträdelsen upphör-

Prop.
1981/82:146

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15

de, får avgift inte påföras. Avgiften tillfaller staten.

Avgiften skall betalas till länsstyrelsen inom två
månader från det att beslutet vann laga kraft. En upplysning om detta skall tas
in i beslutet. Betalas inte avgiften inom denna tid, får den jämte restavgift,
som beräknas enligt 58 § I mom. uppbördslagen (1953:272), indrivas i den
ordning som enligt nämnda lag gäller för indrivning av skatt.
Indrivningsåtgärder får dock inte vidtas sedan fem år har förflutit från det
beslutet vann laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

1.
Har före
ikraftträdandet besvär enligt 67 § anhängiggjorts hos en länsrätt, tillämpas
äldre bestämmelser.

2.
I fråga om
ansvar för gärning som har begåtts före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.

3.
Bestämmelserna
i 99 a och 99 b §§ tillämpas endast i fråga om överträdelser som har skett
efter ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs alt 20 § kommunalskattelagen
(1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Vid
beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader
under beskallningsärel för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas
från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt), som har
influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Att koncernbidrag, som inte
utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i
bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därfill
hänföriiga utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som
periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning fill person
i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning av vill växande bär och
svampar fill den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria
enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet
ulförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den
skatlskyl-diges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts
i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);

avgift enligt lagen (1972:435) pm överiaslavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) pm påföljder pch ingripande
vid plov-ligt byggande m.m.;

belopp, för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 §
uppbördslagen (1953:272);

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill
hänföriiga utgifter, såsom vad skaltskyldig utgett som gåva eller som
periodiskt understöd eller därmed jämföriig periodisk utbetalning till person
i sitt hushåll;

koslnader i samband med plockning av vilt växande bär och
svampar lill den del koslnaderna inle överstiger de intäkter som är skattefria
enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skallskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skatlskyldige själv eller andre maken eller
av den skallskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skallskyldiges eget kapital som har nedlagts
i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studieslödslagen (1973: 349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripande
vid olovligt byggande m.m.;

avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980:376);

belopp, för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 §
uppbördslagen (1953:272);

' Senaste lydelse 1981:388.

avgift enligt lagen
(1976:206) om felparkeringsavgifi;

överförbmkningsavgifi
enligl ransoneringslagen (1978:268);

ränta på lånat kapital
till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses i punkl 7 av
anvisningarna fill 24 §;

kapitalförlust
m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §.

avgift enligt lagen
(1976:206) om felparkeringsavgifi;

överförbrukningsavgifl
enligt ransoneringslagen (1978:268);

ränta på lånat kapital
lill den del räntan täcks av sådanl statligt bidrag som avses i punkt 7 av
anvisningarna lill 24 §;

kapitalförlust m. m. i
vidare mån än som får ske enligt 36 §.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1982.

2 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 146

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs atl 2 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Regeringsrätten prövar

1.
besvär över
kammarrätts beslut enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291),

2.
besvär över
annat beslut i förvaltningsärende som enligl lag eller av riksdagen beslutad
författning eller enligt instmktion för kammarrätterna anföres hos domstolen.

Om
regeringsrättens behörighet att pröva ansökningar om resning och återställande
av försutten tid finns bestämmelser i 11 kap. 11 § regeringsformen.

Regeringsrätten prövar

1.
besvär över
kammarrätts beslut enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291),

2.
besvär över
annat beslut i förvaltningsärende spm enligl lag eller av riksdagen beslutad
författning eller enligt instruktion för kammarrätterna anföres hos domstolen.

Om
regeringsrättens behörighet att pröva ansökningar om resning och återställande
av försutten tid finns bestämmelser i 11 kap. 11 § regeringsformen. I 67 §
tredje stycket utlänningslagen (1980:376) finns vidare bestämmelser om att
regeringsrätten i vis.sa fall prövar om förvarsbeslut skall bestå.

Denna lag träder i kraft den I juli 1982.

Senaste lydelse 1975:680.

Prop. 1981/82:146 19

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-01-28

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullslen, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Wirtén,
Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland

Föredragande: statsrådet Andersson

Lagrådsremiss med förslag till ändring i utlänningslagen
(1980:376)

1 Inledning

Den nu gällande utlänningslagen trädde i kraft den I juli
1980 (prop. 1979/80:96, AU 1979/80:27, rskr 1979/80:378, SFS 1980:376). Den
ersatte då 1954 års utlänningslag. Den nya lagen utgjorde resultatet av ett
omfattande reformarbete under den närmast föregående fioårsperioden.

Ufiänningslagen (UtlL) utarbetades på grundval av
uflänningslagkom-mitténs huvudbetänkande (SOU 1979:64) Ny utlänningslag. Vissa
ytterligare utredningsuppgifter kvarstod emellertid och i april 1981 avlämnade
kommittén sitt slutbetänkande (Ds A 1981:8) Ett särskilt utvisningsförfarande
- Verkställighet och förvar - Straff och Ansvar. Till protokollet i detta
ärende bör fogas kommitténs sammanfattning av betänkandet som bilaga 1 och det
förslag till ändring i utlänningslagen som lades fram i betänkandet som bilaga
2. Beträffande kommitténs närmare överväganden hänvisas i del följande till
betänkandet.

Efter remiss har yttranden över slulbetänkandet avgetts av
riksdagens ombudsmän, justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Stockholm, kammartätten i
Jönköping, domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS), socialstyrelsen,
statskpntoret, riksrevisionsverket (RRV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
statens invandrarverk (SIV), länsstyrelserna i Stpckholms, Uppsa-

' Ledamöter: hovrättslagmannen Åke Bouvin, ordförande (fr
o m den 6 november 1979), förbundsjuristen Kerstin Gustafsson,
riksdagsledamoten Olle Göransson, ombudsmannen Ragne Beiming och Monica
Werenfels-Röttorp numera sakkunnig i regeringens samordningskanslier. Sakkunniga:
numera polisintendenten Rune Heiwe, numera expeditionschefen Stina Wahlström,
numera hovrättsrådet Gerhard Wikrén och f.d. generaldirektören Kjell Öberg.

Prop. 1981/82:146 20

la,
Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs saml Norrbottens län,
länsstyrelsernas organisationsnämnd, ILO-kommittén, utredningen (A 1980:04) för
översyn av frågor rörande invandringen och invandrarnas situation i Sverige
(IPOK), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund. Föreningen Sveriges polischefer, Svenska Röda Korslet, Svenska
flyktingrådet. Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer (RIB), Spanska
och Jugoslaviska riksförbunden samt Riksförbundet internationella föreningen
för invandrarkvinnor.

Yttranden
har överlämnats, av riksåklagaren från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs
och Malmö åklagardistrikt samt länsåklagarna i Malmöhus, Värmlands och
Norrbollens län, av länsslyrelsen i Stockholms län från polisstyrelsen i
Stockholms och Södertälje polisdistrikt, av länsslyrelsen i Östergötlands län
från polisstyrelserna i Norrköpings, Linköpings, Motala och Mjölby
polisdistrikt, av länsstyrelsen i Malmöhus län från polisstyrelserna i Malmö
och Helsingborgs polisdistrikt saml av länsstyrelsen i Norrbottens län från
polisstyrelserna i Haparanda, Luleå och Piteå polisdistrikt.

Yttrande
har dessutom avgetls av Stockholms socialförvaltning.

Inom
arbetsmarknadsdepartementet har utarbetats promemorian (Ds A 1981:9)
Handläggning av ärenden angående avlägsnande av presumtiva lertorister.
Promemorian bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 3.

Över
promemorian har remissyttranden avgetls av JK, RÅ, Svea hovrätt, RPS, SIV,
länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, Stockholms tingsrätt, SAF, LO
och Svenska flyklingrådet.

En
sammanställning av yttrandena över utlänningslagkommitténs slutbetänkande och
departementspromemorian bör bifogas protokollet som bilaga 4.

2
Allmän motivering

2.1
Inledning

I
proposifionen (1979/80:96) med förslag fill den nuvarande utlänningslagen
erinrade jag om atl vissa frågor återstod för utlänningslagkommittén atl
utreda. De rörde främst formerna för verkställighet av avlägsnandebe-slut och
användningen av tvångsmedel i det sammanhanget samt straffpåföljderna vid
brott mot uflänningslagstiftningen. Kommittén har nu i sill slutbetänkande
behandlat bl a dessa frågor och lämnat förslag till ändringar i UtlL. Förslagen
rör till en början frågan om införande av ett enklare och

Prop.
1981/82:146 21

snabbare
förfarande för avlägsnande av utlänningar, som uppehåller sig här efter
utgången av den uppehållstillståndsfria tiden utan att ge sig till känna för myndigheterna.
Vidare föreslår kommittén vissa ändringar i fråga om verkställigheten av
avlägsnandebeslut. Bl.a. föreslås att polismyndigheterna i stället för som nu
länsstyrelserna skall handha verkställigheten av beslut om utvisning på gmnd
av brott eller asocialitel. Genomgripande förändringar föreslås beträffande
ordningen för överprövning av beslut om tagande i förvar. Sålunda föreslår
kommittén att länsrätternas befattning med dessa ärenden skall upphöra och att
besvären i stället genomgående skall prövas av en enda kammarrätt. Regeringens
beslul om förvarstagande föreslås kunna av den förvarstagne hänskjutas till
regeringsrättens prövning. Kommittén föreslår skärpta påföljder vid anställning
av en utlänning som saknar föreskrivet arbetstillstånd. Vidare förordar
kommittén att straffansvar införs för den som försöker förhindra verkställigheten
av beslut om avvisning eller utvisning.

Mol
bakgmnd av hittillsvarande erfarenheter av gällande terroristlagstiftning har
i den förut nämnda departementspromemorian lagts fram vissa reformförslag. De
syftar framför allt till alt regeringen ensam skall få beslutanderätten i fråga
om avvisning av presumtiva terrorister och till all låta allmän domstol hålla
förhandling i tertoristärenden.

Huvuddelen
av de nu berörda förslagen har tillstyrkts av en bred remissopinion. Bl.a.
förslagen lill elt särskilt utvisningsförfarande och fill kriminalisering av
försök att hindra verkställighet har dock fått ett blandat mottagande.

Jag
övergår nu till alt närmare behandla de olika förslagen.

2.2
Ett särskilt utvisningsförfarande

En
utlänning som kommer till Sverige kan avvisas om han saknar pass eller, där
detta fordras, tillstånd till inresan eller om det i övrigt föreligger någon
sådan omständighet som anges i 28 eller 29 § UtlL. Avvisning på formella gmnder
(28 §) kan endast ske i samband med eller i nära anslutning fill inresan
eller, om utlänningen inte har inresebehandlats, lill utlänningens första
kontakt med polismyndigheten. I det senare fallet gäller dock den begränsningen,
atl avvisning inte får ske senare än tre månader från ankomsten. Avvisning på
materiella grunder (29 §) kan alltid ske inom tre månader från ankomsten.
Avvisning beslutas i del stora flertalet fall av polismyndigheterna. En
utlänning som inte längre kan avvisas kan utvisas genom beslut av SIV, om han
vistas här utan föreskrivet tillstånd.

Ett
avlägsnandebeslut skall enligl huvudregeln ha vunnit laga kraft innan
verkställighet får ske. I fråga om polismyndighets avvisningsbeslut gäller
emellertid ett betydelsefullt undantag. Etl avvisningsbeslut som polisen fattar
vid utlänningens ankomst lill Sverige eller inom en vecka därefter skall enligt
83 § UtlL verkställas oberoende av om besvär anförs. Det-

Prop,
1981/82:146 22

samma
gäller ett avvisningsbeslut som har meddelats i anslutning lill utlänningens
första kontakt med polisen.

Bestämmelserna
om avvisning och om verkställighet av avvisningsbeslut fick i huvudsak sitt
nuvarande innehåll år 1977. Dessförinnan fick avvisning på gmnd av avsaknad av
pass eller tillstånd endast ske vid utlänningens ankomst till Sverige eller
inom en vecka därefter. Elt avvisningsbeslut som inte hade vunnit laga kraft
fick verkställas endast om del hade meddelats inom den tiden. 1977 års
ändringar föranleddes av en framställning från SIV. I denna framhöll verkel att
utlänningar, som kom till Sverige utan uppehålls- och arbetstillstånd och som
ville stanna här, undvek att ta kontakt med polisen under de första tio dagarna
efter inresan för att på så sätt undgå risken att ett eventuellt
avvisningsbeslut omedelbart verkställdes.

I
samband med fillkomsten av 1980 års UtlL begärde RPS och SIV att
tremånadersgränsen skulle avskaffas och att avvisning således skulle kunna ske
senare. Myndigheterna framhöll i sina remissyttranden att många utlänningar
höll sig dolda under den första Iremånaderstiden för alt undgå risken för ett
omedelbart verkställbart avvisningsbeslut. För egen del fann jag mig inte kunna
biträda förslaget, främst med hänsyn lill atl avvisning till sin natur är en
åtgärd som endast bör kunna tillgripas inom viss kortare tid från inresan (prop
1979/80:96 s 58).

Vid
riksdagsbehandlingen av propositionen framställdes i fyra motioner yrkanden som
gick ut på att möjliggöra avvisning på formell gmnd även efter utgången av
tremånadersperioden. Arbelsmarknadsutskottet (AU 1979/80:27 s. 50 och 51)
uttalade för sin del betänkligheter mot förslagen och ansåg sig inle ha
tillräckligt underlag för atl förorda ett avskaffande av tremånadersregeln.
Samtidigt framhöll utskottet alt det var angeläget att man sökte lösa de
problem som hänger samman med behovet av ett effektivt avlägsnandeförfarande
för personer som ulan tillstånd befinner sig i landet. Utskottet förordade att
frågan blev föremål för ny utredning mot bakgrund av de dilfillsvarande
erfarenheterna av bl. a. tremånadersregeln. I utredningsarbetet borde enligt
utskottet övervägas om problemen kunde lösas t. ex. genom ett förenklat
ulvisningsförfarande.

Frågan
har därefter utretts av utlänningslagkommitlén. Denna har gjorl en statistisk
undersökning för atl i någon mån klarlägga hur mänga utlänningar som kommer i
kontakt med myndigheterna först efter tre månaders vistelse i landet.
Resultatet av undersökningen redovisas på s. 51-53 i betänkandet. Kommittén
konstaterar att omkring 7% av de undersökta personerna kom i kontakt med
myndigheterna först efter tremånaderspe-riodens utgång. Kommittén uppskattar
vidare alt drygt hälften av dessa hade sådana skäl för sin önskan att stanna i
landet alt de under alla förhållanden borde ha prövats av SIV i normal ordning
med besvärsrält till regeringen. Ett särskilt och snabbare
avlägsnandeförfarande skulle därmed enligt kommittén komma att beröra ungefär
tre prpcent av fallen eller ungefär 300-400 personer årligen.

Prop.
1981/82:146 23

Utlänningslagskommittén
framhåller emellertid att själva antalet av utlänningar som håller sig dolda
inte bör tillmätas avgörande betydelse. Utslagsgivande bör i stället vara atl
principiella skäl starkt talar för att man inte skall låta personer som bryter
mot UllL:s bestämmelser utan vidare få rätt till ett annat och mera omfattande
prövningsförfarande än det som erbjuds dem som lojalt följer bestämmelserna.
Man pekar vidare på att det är straffbart alt vänta med att ansöka om tillstånd
till efter tremånadersfi-dens utgång.

Kommittén
föreslår mot den bakgrunden ett särskilt förfarande för utvisning av
utlänningar som underlåter att inom den första Iremånaderstiden efter
ankomsten ta kontakt med polismyndigheten. I fråga om kommitténs närmare överväganden
får jag hänvisa till s. 55-58 i betänkandet. I huvudsak innebär förslaget
följande. Polismyndigheterna får besluta om utvisning i de fall då utlänningen
inle inom tre månader från inresan har ansökt om uppehållstillstånd.
Ulvisningsbeslutet får inte'meddelas senare än en vecka från den första
kpntakten med polisen. Om utlänningen åberopar pohtiska skäl eller om
avlägsnandefrågan annars är tveksam, får pohsen emellerfid inte fatta beslut om
utvisning. Ärendet skall då i slället behandlas av SIV. Har utlänningen ansökt
om uppehållstillstånd överlämnas i sådant fall ansökningen till SIV. Om
utvisningsanledning bedöms förehgga, anmäls denna till verket. 1 de fall då
utlänningen har åberopat politiska skäl som anges i 33 § eller som anges i 34 §
UtlL, men polismyndigheten anser dessa uppenbart oriktiga respektive sådana
atl de kan lämnas utan avseende, fär emellertid polisen fatta ell
utvisningsbeslut. Beslutet skall dock anmälas till SIV och beslämmelserna i 37
§ UtlL föreslås därvid bli tillämpliga. Anmälningsskyldighet skall dessutom
gälla även i övrigt när en polismyndighet har beslutat om utvisning. SIV skall
efter anmälningen ta ställning till om verket skall överta ärendet. Om ärendet
inte övertas, skall beslutet genast verkställas utan hinder av anförda besvär.
Med hänsyn till den begränsade tid som handläggningen av ärendet förväntas ta,
föresläs utlänningen inte få rätt till offentligt biträde. Besvärsrätt till SIV
och regeringen skall finnas, låt vara atl utgången av besvärsprövningen får avvaktas
utomlands.

Mol
förslagel har ordföranden och ytterligare en ledamot reserverat sig med
instämmande av två sakkunninga.

I
reservationen betonas att det särskilda utvisningsförfarandel skulle bli
tillämpligt endast på ca 3 % av dem som efter den tillståndsfria tiden
anträffas av polismyndigheterna eller tar kontakt med dessa och att dessutom
vissa av utlänningarna i fråga kan ha haft en godtagbar förklaring till sitt
dröjsmål med att ge sig fill känna. Enligt reservanternas mening skulle man
behöva kunna peka på ett långt större missbmk för att mofivera "ett sådant
drastiskt avsteg från gällande principer som majoritetens förslag
innebär". Reservanterna framhåller vidare att ett slopande av tremånadersregeln
för avvisning skulle stå i strid mot den internationellt veder-

Prop.
1981/82:146 24

tagna
principen alt avvisning skall ske vid gränsen. 1 fråga om majoritets-förslaget
sägs det vara otillfredsställande att SIV:s prövning av de aktuella
utvisningsärendena reduceras till ett skyndsamt ståndpunktstagande med
anledning av en anmälan av polisens utvisningsbeslul. Resultatet av kommitténs
undersökning motiverar inle all polismyndigheterna får en rätt all utvisa
utlänningar, en befogenhet som hittills har förbehållils SIV. Härtill kommer
enligt reservanterna att de nya bestämmelserna om uppehållstillstånd före
inresan och den därmed sammanhängande ordningen med en formell i slället för en
ingående materiell prövning av utlänningens rätt alt stanna här bör leda lill
skyndsammare handläggning. Enligl reservanterna bör i vart fall resultatet av
de nya reglerna först avvaktas. Vad särskilt gäller den som håller sig undan
och som inte har sådana synnerliga skäl för sin begäran att få stanna, att
frågan under alla förhållanden bör prövas av SIV, menar reservanterna att
ärendena redan nu handläggs med största skyndsamhet, särskilt som
fömlsättningar för förvarstagande vanligen föreligger och utlänningen ofta är
tagen i förvar i dessa fall. Skulle ändå en lagändring anses nödvändig, bör
enligt reservanterna en återgång ske lill vad som gällde före den I juli 1977,
då omedelbar verkställighet endast fick ske av beslul som hade fattats inom en
vecka från inresan. Del skulle medverka till atl prövningen kom igång på etl
tidigt stadium.

Remissopinionen
i denna fråga har visat sig vara starkt splittrad. Några remissinstanser,
nämligen RPS, SIV och IPOK, anser att förslaget visserligen är ett steg i rätt
riktning men alt del inte är tillräckligt långtgående och förordar därför en
annan lösning. Majoritetsförslaget tillstyrks av JK, RÅ, kammarrätten i
Jönköping samt länsstyrelserna och en rad åklagar- pch polismyndigheter. Även
LO och Föreningen Sveriges Polischefer ställer sig bakom förslaget. Däremot tar
JO, de båda hörda hovrätterna, kammar-rätlen i Stockholm, statskontoret, RRV
och Svenska kommunförbundet avstånd från förslaget eller i vart fall från alt
någon sådan ändring genomförs innan nuvarande möjligheter att komma tillrätta
med problemen har hunnit utnyttjas. En rad organisationer mptsälter sig också
förslaget. Det gäller Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Svenska
röda korset. Svenska flyklingrådet, RIB samt Spanska och Jugoslaviska riksförbunden.

De
synpunkter som framförs av RPS, SIV och IPOK kan i huvudsak sammanfattas på
följande säll. Möjlighet för polisen all omedelbart avlägsna en utlänning bör
finnas även i andra fall än dem som kommittén har föreslagil. Det gäller bl.a.
den vars visum har löpt ut eller som på grund av atl inresebehandling har skett
inle kan avvisas på formell grund senare än en vecka från ankomsten. Del är
vidare önskvärt atl alla utlänningar som borde ha skaffat uppehållstillstånd
före inresan och som bara kan kräva en formell prövning av rätten alt stanna
här får utvisas av polisen genom elt omedelbart verkställbart beslul. Enklast
åstadkommer man en sådan ordning genom att nuvarande vecko- och
Iremånadersfrister för avvisning

Prop.
1981/82:146 25

avskaffas.
Gällande överlämnande- och anmälningsskyldighet räcker som
rättssäkerhelsgaranli. RPS godtar dock atl en utvidgning sker av anmälningsplikten.
Verkställighet bör inle ske förrän iremånaderstiden har gått ut.

I
fråga om de remissinstanser i övrigl som förordar ett särskilt avlägsnandeförfarande
kan nämnas följande. JK anser att det praktiska behovet är tveksamt men att
förslaget är motiverat från principiell synpunkt, dvs. från den utgångspunkten
att den som bryter mot beslämmelserna inte därigenom skall få någon förmån. En
liknande inställning framskymtar i flera andra remissyttranden. Några av dessa
remissinstanser, bl.a. RÅ och kammarrätten i Jönköping, anför all rimliga
rättssäkerhetskrav är tillgodosedda. Länsstyrelsen i Stockholm antar att den
föreslagna ordningen verksamt kan bidra till att stävja en ökad illegal
invandring. LO anser att det förenklade förfarandet även bör omfatta
utlänningar vilkas visum har löpt ut och menar vidare alt den möjliggör en mera
generös viseringspolitik. En remissinstans framhåller atl ett sådanl snabbi
förfarande kan motverka atl situationer inträffar då en ufiänning genom
vistelsen här kommer alt överträda ett förbud att vistas utanför sitt hemland
en viss längsta tid och riskerar straff för detta. I övrigt har de nu berörda
remissinstanserna anslutit sig till vad majoriteten i kommittén har anfört.

Huvudinvändningen
frän det betydande antal remissinstanser som avstyrker förslagel kan sägas
vara, att de anser att de principiellt och i övrigl långtgående ändringar som
majoriteten föreslår inte bör komma i fråga utan att de fakfiska problemen gör
detta nödvändigt. Dessutom bör man enligt deras mening i vart fall först
avvakta effekterna av den år 1981 införda ordningen med uppehållsfillstånd före
inresan. JO understryker atl det praktiska behovet är litet och att
förbättringar kan uppnås inom ramen för gällande bestämmelser. Härtill kommer
att UtlL genpm ändringen skulle bli än mer svåröverskådlig, någol som bör
undvikas särskill när det gäller denna typ av lagstiftning. Även de båda
hovrätterna och kammarrätten i Stockholm anser att man av dessa skäl och i
övrigt av de skäl som reservanterna anför inte bör genomföra ändringar, i vart
fall inte för närvarande. Delade uppfattningar råder mellan hovrätterna i
frågan om rimliga rätlssäkerhetskrav har lillgodosetts i majoriletsförslaget.
Andra synpunkter som anförs av remissinstanserna är att ändringen närmast
kommer att la sikte på den turkisk-assyriska gruppen samtidigt som den illegala
invandringen från denna grupp har minskal och kan mötas på annal sätt. Risken
för att de utlänningar som det här gäller gömmer sig ännu längre framhålls
också. Advpkatsamfundel framhåller att SIV efter anmälan har ändrat
pplismyndighelens beslut i en tredjedel av fallen. Samfundet anser därför att
pplismyndigheternas befogenheter inte bör utvidgas. Svenska Flyklingrådet
motsätter sig likaså alt polisens befogenheter utvidgas på det sätt som
kommittén föreslår. Erfarenhelerna från det nuvarande anmälningssystemet, med
bl.a. dåligt beslutsunderlag hos SIV, visar enligt

Prop.
1981/82:146 26

flyktingrådet
att riskerna är stora. Några sakliga skäl för ändringen anges heller inte
finnas. Åtskilliga av de remissinstanser som avstyrker förslaget skulle hellre
se en återgång till den ordning som gällde före den I juli 1977.

För egen del vill jag
anföra följande. Den frist som gäller för avvisning har successivt utsträckts
dels för alt uppnå en viss samordning inom Norden och dels, så sent som år
1977, för att möjliggöra avvisning på formell grund av utlänningar, som saknar
tillstånd atl resa in, i sådana fall då utlänningen underlåter atl i anslutning
lill inresan ge sig lill känna. Avvisning får emellertid inle i något fall ske
genom beslut av polismyndighet senare än tre månader från inresan. Med
utgångspunkten atl en avvisning egentligen skall syfta fill att hindra
utlänningen att resa in i landet har avvisningsinsfitutet redan genom nuvarande
ordning i hög grad tänjts ut. Atl ytterligare vidga avvisningsinsfitutet på det
sätt som föreslås av bl.a. RPS och SIV skulle inle endast rubba systematiken i
lagens uppbyggnad och medföra avsteg från den terminologi som är vedertagen
både i vårt lands och i andra länders utlänningslagstiftning utan pckså slå i
strid mol de uttalanden som gjordes av de särskilda nordiska sakkunniga i
betänkandet (NR 16/70) Utlänningspolitik och utlänningslagstiftning i Norden.
I det betänkandet föreslogs (s. 47) tvärtom alt nuvarande ordning borde ändras
därhän atl avvisning endast kan ske vid gränsen. Jag vill vidare erinra om att
jag i propositionen (1979/80:96) med förslag lill ny utlänningslag, m.m. (s.
58) underströk, att det ligger i avvisningsinstitutets natur atl beslul skall
träffas inom rimlig tid från inresan och alt elt avlägsnande av en utlänning
som har vistats en längre lid i landet bör beslutas av den centrala
ullän-ningsmyndigheten och ske i form av utvisning. Mot bakgrund av vad jag nu
har anfört bör enligl min mening någon ulvidgning av de gällande tidsfristerna
för avvisning inle ske. Del innebär alltså all avvisning även i fortsättningen
skall få ske på materiella grunder under den första tremånadersperioden samt
på formell gmnd inom en vecka från ankomsten, om utlänningen har
inresebehandlats och, i annat fall, inom en vecka från påträffandet, men också
i del fallet senast tre månader från inresan.

Frågan
om avlägsnande av utlänningar som uppehåller sig här utan giltig visering eller
annat föreskrivet tillstånd och som inte i tid söker sådant tillstånd är
emellertid inte enbart eller ens väsentligen en fråga om tillämpligt
avlägsnandeinslitut. Frågan gäller ytterst om UtlL behöver ändras i
gmndläggande hänseenden för att man skall komma tillrätta med sådan illegal
invandring som tar sig uttryck i att utlänningar under längre tid håller sig
undan myndigheterna för alt få lill stånd en ingående och i vissa fall
långvarig prövning av deras rätt att vistas här i landet. Utlänningslagkommitténs
majoritet förprdar som jag har nämnt ett särskill utvisningsförfarande när det
gäller utlänningar som inte har sökt uppehållstillstånd inom tre månader från
inresan. Utredningen anser att elt sådant mera summariskt utvisningsförfarande
visserligen kommer att beröra ett förhållandevis begränsat antal utlänningar
men alt avgörande betydelse bör fästas vid den

Prop.
1981/82:146 27

principiella
synpunkten, all den som bryter mot UtlL:s regler inte därigenom bör få rätt till
ett annat prövningsförfarande än den utlänning som lojall följer
bestämmelserna. Av främst del skälet föreslär majoriteten, som jag redan har
nämnt, bl.a. att pohsmyndighelerna skall få befogenhet att utvisa utlänningar
som inte har sökt uppehållstillstånd inom den första Iremånaderstiden och att
beslutet, om del meddelas inom en vecka från påträffandet, skall verkställas
ulan hinder av anförda besvär. Ordföranden och en ledamot har reserverat sig,
eftersom de anser att ell sådant långtgående avsteg från gällande ordning inte
är mofiverat ulan att de faktiska omständigheterna kräver det och eftersom de
menar all möjligheter redan finns att åstadkomma en tillräckligt effektiv
ordning inom ramen för gällande regler. Som jag nyss har nämnt är remissopinionen
starkt splittrad. Flertalet remissmyndigheler motsätter sig emellertid
förslaget eller i vart fall att detta genomförs innan de nuvarande
möjligheterna all kpmma fillrätta med problemen har uttömts.

Det
är självfallet angeläget alt motverka att utlänningar reser in i vårt land
illegalt eller stannar kvar här utan atl inom föreskriven tid ge sig tillkänna
och ansöka om behövliga tillstånd för vistelsen. En reglerad invandring utgör
en viktig förutsättning för alt vi skall kunna upprätthålla en generös flykfing-
pch invandrarpolitik. Från principiell synpunkt är det naturligtvis inte heller
tillfredsläliande alt ett sådant handlande skall ge rätt till ett mer ingående
prövningsförfarande än vad som skulle ha stått till buds, om uflänningen hade
ansökt om uppehållstillstånd i tid. Ett land som vårt kan å andra sidan lika
lite som andra ekonomiskt utvecklade länder helt undgå illegal invandring. I
jämförelse med vad som är fallel i åtskilliga andra stater i västvärlden torde
den illegala invandringen till Sverige vara förhållandevis begränsad. Avgörande
för frågan om elt nytt utvisningsförfarande bör införas i vår UfiL bör enligt
min mening i första hand vara, pm en sådan ordning är behövlig pä grund av
omfattningen av den illegala invandringen eller de svårigheter denna skapar.
Jag kan därempt inte utan vidare dela den uppfattningen att principiella
"rättviseskäl" är anledning nog för en reform i detta hänseende. En
överflyttning på polismyndigheterna av rätten att besluta om avlägsnande av
utlänningar som vistas här, kanske sedan lång tid, skulle innebära ett
långtgående avsteg från de principer som ligger till grund för UtlL. Delta
gäller även om polismyndigheterna åläggs att i vissa fall överlämna frågan
till SIV och en anmälningsplikt införs.

Den
låt vara begränsade undersökning som kommittén har genomfört ger knappast vid
handen, att det i någon mera betydande pmfattning förekommer att utlänningar på
ett ofillbörligt sätt håller sig undan myndigheterna under längre tid än tre
månader för att därigenom få till stånd en prövning av SIV. Särskilt gäller
detta om man undantar de uflänningar som har politiska skäl eller i övrigt
sådana skäl atl deras rätt atl stanna här under alla förhållanden skall prövas
av verket. Inte heller den fortlöpande

Prop.
1981/82:146 28

statistik
i detta hänseende, som RPS numera för, ger vid handen att problemet har någon
större faktisk omfattning.

Av
belydelse i detta sammanhang är vidare att kravet på all uppehållstillstånd
skall ha beviljats före inresan infördes så sent som den 1 april 1981. Syftet
med denna ordning är dels att på sikt minska antalet fall då uppehållstillstånd
söks först sedan utlänningen har kommit hit, dels alt möjliggöra en skyndsam
handläggning av tillstånds- och avlägsnandeären-den när detta ändå har skett.
Om man bortser från flyktingar, nära familjemedlemmar och vissa andra med skäl
av synnerlig vikt, skall tillståndsansökningen avslås av formella skäl, dvs.
redan på den grunden att utlänningen finns i Sverige utan tillstånd. Delta
gäller beträffande såväl SIV:s prövning som regeringens. Invandrarverket och
arbetsmarknadsdepartementet har organiserat ärendehandläggningen på sådant
sätt alt prövningen i dessa fall skall kunna ske snabbi. Del är ännu för
tidigt alt utvärdera de vinster i form av kortare handläggningstider i främst
dessa ärenden som den reformen medför. Jag vill vidare i likhel med
reservanterna framhålla, alt det i många fall finns grund för förvarslagande
när utlänningen först efter tremånadersfiden påträffas av polisen och alt avlägsnandeärendel
i främst sådana fall redan nu handläggs med största skyndsamhet av samtliga
inblandade myndigheter.

Vidare
vill jag peka på en annan aspekt som enligt min mening inte bör undervärderas i
detta sammahang, nämligen betydelsen av att antalet institut i UtlL i
möjligaste mån begränsas. Som bl.a. JO understryker är del av vikl att en lag
av så stor direkl betydelse för så många enskilda samt tillämpande myndigheter
som fallet är med UtlL görs så överskådlig och lätthanterlig som omständigheterna
medger. Införandet av elt '.lytt särskilt utvisningsinslitut måsle oundvikligen
leda till att utlänningslagstiftningen ytterligare kompliceras.

Mot
bakgmnd av vad jag nu har sagt är jag inte beredd atl för närvarande biträda
majoritetsförslaget om etl särskilt ulvisningsförfarande som skulle handhas av
i första hand polismyndigheterna. Det finns enligt min mening anledning att
tills vidare avvakta utvecklingen och inte minsl effekterna av ordningen med
uppehållsfillstånd före inresan. Jag vill tillägga att IPOK enligt sina
direkfiv skall ägna särskild uppmärksamhet åt behovet av åtgärder för atl
väntetiderna i utlänningsärenden skall bli så korta som möjligt. Ett belänkande
från utredningen kan väntas under budgetåret 1982/83. Det finns enligt min
mening goda skäl att även avvakta de förslag den ulredningen kan komma att
lägga fram, innan några genomgripande förändringar i nu aktuellt hänseende
görs i den nyligen antagna UtlL.

Prop. 1981/82:146 29

2.3
Verkställighet m.m.

Enligt
84 § UtlL ankommer verkställigheten av avvisning och av utvisning vid
bristande uppehållstillstånd (38 § UtlL) på polismyndighet saml
verkställigheten av utvisning på gmnd av brott (40 § UtlL) och på grund av
asocialitel (43 § UtlL) på länstyrelse. Den verkställande myndigheten är i
åtskilliga fall skyldig alt överlämna verkställighetsfrågan fill SIV. Främst
gäller detta när utlänningen åberopar politiska invändningar som inte tidigare
har prövats.

Av
särskilt intresse såvitt gäller verkställighet av utvisning är den förstärkning
av skyddet för flyktingar som infördes genom den nya UflL och som innebär, att
en allmän domstol eller förvaltningsdomstol inte får utvisa den som har en
flyktingförklaring eller som annars uppenbart är att anse som en flykting och
har behov av fristad i Sverige. Vidare infördes genom den nya UfiL den
ordningen, att den som har dömts till utvisning på gmnd av brott men gör
gällande politiska hinder mot verkställigheten omedelbart kan hos regeringen
ansöka om upphävande av utvisningen.

Utlänningslagkommittén
har haft i uppdrag att överväga frågan vilken myndighet som skall ha hand om
verkställigheten. Utredningen skulle vidare undersöka hur en enhetlig praxis
kan åstadkommas samt på vilket sätt delgivning och verkställighet av
avlägsnandebeslut kan ske med så stort hänsynstagande som möjligt lill
utlänningens intressen.

I
fråga om verkställande myndighet genomfördes fr o m den 1 juli 1978 på förslag
av kommittén den ändringen, att pplismyndigheterna i stället för
länsstyrelserna fick hand om verkställigheten av utvisning på grund av
bristande pass eller tillstånd att vistas här (prop. 1977/78:90). Kommittén har
i det nu aktuella betänkandet behandlat frågan om överförande fill
polismyndigheterna också av verkställigheten av domstols dom eller beslut om
utvisning, dvs. utvisning på gmnd av brott eUer asocialitel. Till ulgångspunkt
för sina överväganden har kommittén gjort en undersökning av den nuvarande
handläggningen av verkställighetsärendena i dessa fall (betänkandet s. 61-63).

Kommittén
erinrar inledningsvis om att de nyligen införda begränsningarna i domstolarnas
rätt att utvisa den som är flykting och de vidgade möjligheterna att upphäva en
sådan utvisning kan förutsättas minska antalet fall då politiska invändningar
aktuahseras vid verkställigheten. Vidare pekar kommittén på den vittgående
skyldigheten enligt 85, 86 och 89 §§ UljL att överlämna verkställighetsärendet
lill SIV, när sådana invändningar görs i verkställighetsskedet eller när del
annars är tveksamt om eller hur verkställighet skall ske. Härtill kommer enligt
kommittén att polismyndig-hetema nu under flera år har handlagt ärenden om
verkställighet av beslut om utvisning på gmnd av bristande pass eller
tillstånd, f dessa ärenden har polisens ansvar nyligen skärpts, eftersom den
enskilde inte längre har möjlighet att själv hos regeringen ansöka om
upphävande av avlägsnande-

Prop.
1981/82:146 30

beslutet.
Detta accentuerar skyldigheten för verkslällighetsmyndighelen att överlämna ett
ärende till SIV, om nya pohtiska skäl mot verkställigheten åberopas på
verkställighetssladiel.

Med
hänsyn härtill och till att polismyndighetema redan idag i högre eller mindre
grad medverkar vid verkställigheten av utvisning på gmnd av brott, föreslår
kommittén atl verkställigheten förs över från länsstyrelserna till
polismyndigheterna.

Kommittén
tar vidare upp frågor som rör tillvägagångssättet vid verkställighet av
avvisnings- och utvisningsbeslul, bl.a. mol bakgrund av vissa skrivelser som
har överlämnats lill kommittén (betänkandet s. 64-66). Kommitténs överväganden
i denna del avser emellertid till en del förvarstagande i samband med
verkställighet. Till dessa frågor ålerkommer jag i del följande.

I
fråga om verkställigheten i övrigt konstaterar utredningen, att det med hänsyn
till decentraliseringen av verkställighetsuppgiftema inte är möjligt att
åstadkomma någon fullständig likformighet i handläggningen, men att fortsatt
utbildning av verkställighetspersonalen kan antas komma att minska
förekommande skillnader. Kommittén understryker vikten av alt polisen är
lyhörd för påståenden och omständigheter spm indikerar att ett pohfiskt
verkställighetshinder föreligger.

I
det sammanhanget lägger kommittén fram förslag fill en ändring av gällande
bestämmelser. Det sker mot bakgrund av den skyldighet för polisen att i vissa
fall anmäla avvisningsbeslut, som infördes den i juli 1980. Sådan anmälan skall
ske när utlänningen i avvisningsärendet har åberopat polifisk förföljelse men
polismyndigheten har bedömt påståendet som uppenbart oriktigt och därför inle
har överlämnat ärendet till SIV. Motsvarande gäller i vissa andra fall (33 och
34 §§ UtlL). Kommittén pekar på att utlänningen i en viss situation inte har
tillgång lill dessa skyddsbestämmelser. Det gäller när den avvisade först sedan
avvisningsbeslulet har fattats anför politiska skäl. I den situationen skall
visserligen i allmänhet verkställighelsärendet överlämnas till SIV. Om
emellertid polisen i det läget bedömer de polifiska skälen som uppenbart
orikliga och därför beslutar om verkställighet, finns ingen
anmälningsskyldighet till SIV. För att man skall åstadkomma etl förstärkt skydd
och nå överenstämmelse med vad spm gäller i avvisningshuatipnen bör enligt
kpmmitténs mening anmälningsskyldighet införas Pckså för dessa fall.

I
fråga om förfarandet i övrigt vid verkställigheten föreslår kommittén att RPS i
samråd med SIV utarbetar föreskrifter fill ledning för polismyndighetema i
verkställighetsärenden. Sådana föreskrifter bör enligt kommitténs mening ta
sikte på att i största möjliga utsträckning underlätta situafionen för den
enskilde vid verkställigheten, ulan alt verkställigheten för den skull
äventyras.

Slutligen
tar kommittén upp frågan vilka möjligheter som bör finnas alt till regeringen
överklaga SIV:s beslut i ett till verket överlämnat verkstäl-

Prop.
1981/82:146 31

lighetsärende.
För närvarande finns besvärsrält endast om verkstälhghels-ärendet har
överlämnats lill SIV enligt 85 eller 86 § UtlL, dvs. därför att politiska skäl
har åberopats i ärendet. Kommittén menar att paragrafens konstmktion medför att
alltför slor vikl läggs vid utformningen av själva överlämnandebeslutet.
Besvärsrätt till regeringen bör enligt kommittén även annars föreligga, om
utlänningen i ärendet har anfört sådana omständigheter, som enligt 85 eller 86
§ skall föranleda all ärende som avses i dessa paragrafer överlämnas till SIV.
Härigenom skulle besvärsrält uppkomma även i fall då politiska skäl
visserligen har åberopats hos polisen men överlämnandet ändå har skett enligt
89 § UflL, dvs. med hänvisning till annat än politiska verkställighetshinder.
Besvärsrätt skulle också uppkomma när politiska skäl har anförts först vid
SlV:s prövning av verkställighelsärendet. Den av kpmmittén föreslagna
kompletterande bestämmelsen innebär samtidigt, att besvärsrält inte föreligger
om SIV finner att de åberopade politiska skälen redan har prövats eller att de
är uppenbart priktiga eller, i fall spm avses i 86 §, alt de åberppade
pmständigheter-na kan lämnas utan avseende. Kommittén framhåller slutligen att
det av SIV:s beslut i ärendet skall framgå, om verkel har funnit att
besvärsrätt av nämnda skäl inle föreligger.

Verkställigheten
av avvisnings- och utvisningsbeslul är en ansvarsfull och krävande uppgift,
inte minst därför att det i verkställighetsförfarandel på ett slutgilfigt sätt
avgörs om utlänningen skall avlägsnas. I det skedet mobiliseras därför inte
sällan alla återstående möjligheter från utlänningens eller hans anhörigas
eller andra närståendes sida för alt få lill stånd en ändring av
avlägsnandebeslutet.

För
att garantera att politiska verkställighetshinder blir föremål för prövning av
den centrala utlänningsmyndigheten - och i vissa fall av regeringen - finns
föreskriven en långtgående skyldighet att överlämna verkställighetsärendet (85
och 86 §§ UtlL). Det kan enligl min mening inte nog understrykas att
verkställighetsmyndigheten måste vara lyhörd för varje påstående av uflänningen
som kan innefatta en invändning om politiskt verkställighetshinder och som
därför skall prövas av SIV. Är det på minsta sätt tveksamt om påståendet kan ha
fog för sig eller om det tidigare har prövats, skall ärendet enligt gällande
regler överlämnas till verket. Detta gäller oavsett om verkställigheten avser
avlägsnande som har beslutats av en polismyndighet, av SIV eller av regeringen
eller om det är fråga om domstols beslut om utvisning på gmnd av brott eller
asocialitel. Såtillvida föreligger emellertid en skillnad mellan domstols och
annan myndighets utvisningsbeslut, att utlänningen i det förra fallet har
möjlighet att hos regeringen begära återbrytning av beslutet. Det kan ske inte
bara vid verkställigheten utan ända från del att utvisningsbeslutet har vunnit
laga kraft. Å andra sidan tar domstolarna inte vid utvisningsprövningen hänsyn
till politiska invändningar, såvida inte utlänningen haren flyktingförklaring
eller annars uppenbart är att anse som flykting. Övriga myndigheter skall

Prop. 1981/82:146 32

däremot
i avlägsnandeärendel alllid ta ställning lill invändningar om politiskt
flyktingskap eller i övrigt av pplitisk natur.

Polismyndigheterna
har nu sedan drygt tre år självständigt haft ansvar för verkställigheten av
andra avlägsnandebeslut än sådana som har meddelats av allmän domstol eller
förvaltningsdomstol. 1 fråga om verkställigheten av domstolarnas
utvisningsbeslul har polismyndigheterna sedan lång tid tillbaka i allt
väsentligt ansvarat för de faktiska verkställighetsåtgärderna, även om
länsstyrelserna i formellt hänseende har svarat för verkställigheten.
Utlänningslagkommitlén har nu föreslagil alt verkställigheten av domstols
utvisningsbeslul fullt ut skall föras över till polismyndighet. Nästan alla
remissinstanserna har tillstyrkt förslagel. Del anges medföra en mera
ratipnell, smidig och snabb handläggning utan att rättsäkerheten sätts åsido.
Ell par länsstyrelser ställer sig dock avvisande till förslagel med hänvisning
bl.a. till att länsstyrelserna är bäitre skickade för uppgiften och att praxis
kan komma att bli oenhetlig. Svenska flyklingrådet menar att polisen inte bör
få ytterligare uppgifter och ansvar i ullännirigsärenden.

För
egen del anser jag i likhel med remissmajoriteten all övervägande skäl talar
för att polismyndigheterna nu får ansvaret för verkställigheten av domstols
utvisningsbeslut även i formellt hänseende. Polisen har under de senaste tre åren
hunnit skaffa sig en omfattande erfarenhet av verkställighetsfrågor och något
hinder från rätlsäkerhetssynpunkt eUer i övrigt kan jag inle se. Ändringen
medför en mindre omständlig pmgång i dessa verkställighetsärenden. Den bör
göra verksamheten mera rationell och mindre kostnadskrävande.

En
sådan ordning innebär emellertid att antalet verkställighetsmyndigheter bhr
långt störte än nu. I detta ligger en risk för att verkställighetspraxis kan
komma att bli oenhetlig. Del finns därför goda skäl för att RPS, som kommittén
har föreslagit, i samråd med SIV utarbetar föreskrifter till ledning för
polismyndigheterna i verkställighetsärenden. Sådana föreskrifter, som bör la
sikte på alla förekommande verkställighelssituationer, är utomordentligt
angelägna. De bör, som kommittén anför, syfta till att i all den utsträckning
som är möjlig underlätta situationen för den enskilde vid verkställigheten. Med
anledning av etl uttalande av Sveriges advokatsamfund vill jag peka på att det
kan ligga ett värde i att arbetet med sådana föreskrifter föregås av kontakter
med ideella organisationer med inriktning på utlännings- och flyktingfrågor.

Jag
kommer så över till frågan om skyldighet för pphsmyndigheterna all anmäla
verkställighetsbeslut till SIV även när ett påstående orn politisk förföljelse
görs först när beslutet har fattats och skall ygrkställaS: Kommittén föreslår
som nyss har nämnts att polismyndigheten - pm myndigheten i denna situation
underlåter att överlämna verkställighelsärendet därf"ör atl påståendet bedöms
vara uppenbart oriktigt - skall anmäla verkställighetsfrågan till SIV. Verkel
får därigenom möjlighet att överta ärendet om verket bedömer invändningen
annorlunda.

Prop.
1981/82:146 33

Samtliga
de remissinstanser som har uttalat sig över förslagel tillstyrker detta. Del
gäller bl.a. de båda kammarrätterna samt RPS och SIV. Kammartätten i Stockholm
säger all förslaget är ägnat att stärka rättssäkerheten men alt det samtidigt
kan inbjuda till missbruk och att tillämpningen därför bör följas upp. SIV
framhåller all förslagen visserligen komplicerar lagstiftningen men utgör
"en logisk komplettering till nuvarande regler om
anmälningsskyldighet." Kammarrätten i Jönköping, å andra sidan, anför att
liknande problem kan uppkomma vid verkställighet av utvisningsbeslul och
förordar därför en generell anmälningsplikt i verkställighelsärenden.

När anmälningskyldigheten
i avvisningsärenden infördes för drygt elt år sedan skedde detta för att
garantera atl SIV skulle få en möjlighet att ta ställning i asylärenden, även
när ärendet inte av polismyndigheten hade överlämnats dit. Reformen skall ses
mol bakgrund av de rekommendationer som Förenta Nationernas
Flyktingkommissaries exekutivkommitté har lagt fast och som bl.a. innebär, att
asylprövningen i princip skall företas av en central, ansvarig myndighet. Dessa
rekommendationer föranleder emellertid inte i sig alt man bör övergå lill en
ordning med en generell anmälningsplikt även i verkställighetsärenden. Mot
bakgrund av att åler-brytningsrätten vid den nya lagens tillkomst starkt
begränsades diskuterades emellertid vid detta tillfälle behovet av att ändå
införa en sådan anmälningsplikt. Jag fann emellerlid i likhel med bl.a.
utlänningslagkommittén och kammartätten i Stockholm, att bestämmelserna om
skyldighet att överlämna verkställighetsärenden i vilka polifiska invändningar
görs tillgodsåg de rättsäkerhetskrav spm kunde ställas i verkställighetssammanhang
(prop. 1979/80:96 s.79). Del har enligt min mening inte därefter tillkommit
några omständigheter som ger anledning att nu införa en allmän anmälningsphkt
på verkställighelsstadiet.

Däremot har jag stora
sympafier för den kompletterande bestämmelse som ufiänningslagkommittén nu
föreslår. Det är här fråga om avvisningssi-tuationer då polisens beslut inte
blir anmält till SIV enbart av det skälet, att påståendet om politisk
förföljelse eller andra jämförbara påståenden av en eller annan anledning
framställs först sedan polismyndigheten har meddelat själva
avvisningsbeslulet. Särskilt med hänsyn till att polisens avvisningsbeslut och
verkställigheten av detta ofta inträffar nära inpå varandra är det
ofillfredställande, att lidpunkten för invändningen skall få avgörande
betydelse för frågan om SIV skall få möjlighet alt ta ställning i asylärendet.
Jag förordar därför alt en bestämmelse införs av det innehåll som kommittén
har föreslagit. En sådan bestämmelse ligger väl i linje med de förut nämnda
internationella rekommendafionerna för flyktingskapsprövningen.

Slutligen
vill jag ta upp utlänningslagkommitténs förslag till en utvidgad besvärsrätt
över SIV:s beslut i verkställighetsärenden. Förslaget har kommenterats av
endast ett fätal remissinstanser. Det tillstyrks uttryckligen av RPS, SIV,
Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges polischefer. Hovrätten för
Västra Sverige anför betänkligheter mpt att SIV på della sätt

3
Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 146

Prop.
1981/82:146 34

skal!
få avgöra om dess eget beslut skall få överklagas. Vissa frågor undandras
därmed enligl hovrätten regeringens prövning, l.ex. frågan var gränsen går
mellan uppenbart oriktiga och inte uppenbart oriktiga påståenden.

De
nuvarande bestämmelserna om besvärsrätt över SIV:s beslul i verkställighelsärenden
har enligl min mening fått en i vissa hänseenden mindre lycklig utformning. Besvärsmöjligheten
har gjorts avhängig av om polismyndigheten har överlämnat
verkställighetsärendet med anledning av politiska verkställighetshinder, dvs.
med stöd av 85 eller 86 § UfiL. Om överlämnandet har skett av annan anledning,
får utlänningen inte besvära sig ens om han eller hon redan hos
polismyndigheten föregav politiska skäl, som emellertid inte bedömdes ge
anledning till överlämnande. Än mindre får besvär anföras om de politiska
invändningarna - sedan verkställighelsärendet av andra skäl har överlämnats
lill SIV - åberopas först hos verket. Den nämnda begränsningen av besvärsrätlen
är inte rationell och kan lätt få slumpartade verkningar. Den framstår vidare
som alhför snål. Å andra sidan är jag inte beredd att ulan någon begränsning
medge besvärsrätt till regeringen så snart uflänningen hos SIV gör någon
invändning av politisk art. Det skulle kunna leda lill att sådana invändningar
framställs mot bättre vetande och enbart i syfte att få till stånd besvärsrätt.

Kommittén
har för att undvika en sådan utveckling velat ge SIV möjlighet att hindra
fullföljd i de fall då invändningen redan har prövats i samband med
avvisningen eller utvisningen, liksom i fall då den är uppenbart oriktig eller,
vid tillämpning av 86 §, är sådan atl den kan lämnas utan avseende. Om ett
sådant undantagsfall föreligger, fömtsätter kommittén atl verket, efter att ha
avgjort ärendet, konstaterar att de åberopade omständigheterna är av den art
atl utlänningen enligt 90 § första stycket punkt 2 saknar besvärsrätt.

Jag
delar så till vida kommitténs uppfattning, att besvärsrätt bör finnas utom i de
fall då de åberopade politiska omständigheterna antingen redan har prövats
eller i övrigt är sådana, att ärendet inte skulle ha överlämnats enligt 85
eller 86 §, om de hade åberopats före verkställighetsbeslutet. Det finns
däremot enligt min mening inte någon anledning att i bestämmelsen formelh göra
besvärsrätten beroende av, att SIV anser atl överlämnandeskyldighet skulle ha
funnits.

Den
ordning som jag förordar innebär således, alt besvärsrält föreligger dels när
ärendet har överlämnats enligt 85 eller 86 § UtlL, dels när uflänningen annars
i ärendet gör politiska invändningar av sådan art, att pohs-myndigheten hade
varit skyldig att överlämna ärendet, om påståendena hade gjorts innan polisen
beslöt om verkställighet. Skulle verket finna att dessa fömlsättningar brister,
bör verkel underlåta att ge fullföljdshänvis-ning och i stället ange att
beslutet inte får överklagas. Om uflänningen ändå överklagar beslutet, ankommer
det på regeringen att pröva om besvärsrätt föreligger enligt 90 § UtlL.

Prop.
1981/82:146 35

Vad
gäller prövningen av frågan om besvärsrätt till regeringen föreligger, fastän
polisen har överlämnat ärendet lill verket på annan gmnd än enligt 85 eller 86
§, vill jag fillägga att SIV och, i förekommande fall regeringen, har att
konstatera om den aktuella invändningen har prövats tidigare. Vidare skall
prövas om det som utlänningen anför måsle, vid en tillämpning av 85 eller 86 §
UtlL, anses vara uppenbart oriktigt eller i övrigt sådant att det kan lämnas
utan avseende. Endast om dessa frågor tveklöst kan besvaras jakande saknar
utlänningen besvärsrält.

2.4
Förvarstagande

I
50-55 §§ UfiL finns beslämmelser om försvarstagande och vissa andra
tvångsåtgärder i utlänningsärenden. Bestämmelserna fick i huvudsak sitt
nuvarande innehåll den 1 januari 1976 efter förslag i prop. 1975/76:18. I
huvudsak gäller följande. Enligt 50 § får en utlänning tas i förvar när det
föreligger sannolika skäl för avvisning eller för utvisning enligt 38, 43, 47
eller 48 § UtlL eller om det uppkommer fråga om verkställighet av ett sådant
beslut eller av utvisning på gmnd av brott. Det är den handläggande myndigheten
som beslutar i förvarsfrågan, men polismyndighetema får i vissa fall utan att de
handlägger utlänningsärendet tillfälligt la uflänningar i förvar. Särskilda
regler begränsar förvarstidens längd. Polismyndighetens förvarsbeslut enligt 50
§ UtlL överklagas hos länsrätten. SIV:s och länsstyrelsens förvarsbeslut
överklagas hos kammarrätten. Länsrättens och kammarrättens beslut överklagas
enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Regeringens
beslut pm förvarstagande kan enligt en uttrycklig bestämmelse inle överklagas.
Bestämmelsen skall ses i sammanhang med 2 kap. 20 § regeringsfprmen. Enligt
denna bestämmelse har en utlänning samma rätt som en svensk medborgare till
domstolsprövning av frihetsberövande av annan anledning än brott eller
misstanke om brott, om inte annat följer av särskilda föreskrifter i lag.

Av
betydelse i delta sammanhang är vidare bestämmelserna i Europa-rådskonventionen
om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna m.m. samt den
Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. I
artikel 5 i Europarådskonvenlionen sägs bl.a. atl var och en som har berövats
sin frihet "skall äga rätt att inför domstol påfordra att lagligheten av
frihetsberövandet snabbt må prövas samt hans frigivning beslutas om åtgärden
icke är laglig". I artikel 9 i Inlemationella konventionen finns en
motsvarande bestämmelse.

I
övrigt får jag beträffande gällande bestämmelser hänvisa till kommitténs
redogörelse på sid 81-90 i betänkandet.

Utlänningslagkommitlén
har i olika hänseenden granskat nuvarande bestämmelser och deras tillämpning.
Det gäller beträffande fömtsättningarna för förvarslagande och möjligheterna
att överklaga förvarsbeslut men också i fråga om behandlingen av dem som har
tagits i förvar.

Prop. 1981/82:146 36

2.4.1
Förvarsgrunderna m.m.

Beträffande
fömtsättningarna för att ta en utlänning i förvar gör kommittén på sid 91-94 i
betänkandet vissa uttalanden. Det sker på grundval av en undersökning av
förvarsbestämmelsernas tillämpning som kommittén har låtit utföra. Kommittén
anför sålunda alt det, när en utlänning har tagits i förvar på gmnd av risk för
undanhållande, bör framgå av handlingarna varför sådan risk har ansetts
föreligga. Vidare anförs att en utlänning, som under en turistvistelse här
ansöker om arbetstillstånd, inle för den skull bör avvisas, om utlänningen avstår
från att fullfölja sin avsikt att söka arbetstillstånd och visar att han har
pengar som räcker under den tillståndsfria fiden. Vidare framhåller kommittén
att det måste krävas starka skäl för atl det skall anses alt fara för
undanhållande föreligger, om utlänningen själv söker upp polisen för att
ansöka om tillstånd. Om elt avlägsnande inte är nära förestående bör enligt
kommittén utlänningen i den situationen i regel inle tas i förvar. Det bör i
vart fall inte ske enbart därför all utlänningen saknar bostad.
Ufiänningslagkommittén anför vidare bl.a. atl det har förekommit att
utlänningar har tagits i förvar därför alt de inte har kunnat uppvisa ett
gällande pass, trots att de med andra legitimationshandlingar har kunnat
styrka sin idenfilel. Enligt kommitténs mening kan förvarsgmnden "oklar
identitet" endast användas om identiteten inte kan fastställas på ett
tillfredsställande sätt, varken genom pass eller genom andra
legilimationshandlingar än pass. I betänkandet understryks vidare all förvarstagande
inle bör komma i fråga om en mindre ingripande tvångsåtgärd bedöms
tillräcklig.

Endasl
i ett hänseende har kommittén funnit anledning att föreslå ändring i gällande
bestämmelser om fömtsättningarna för tvångsåtgärder. Det gäller i fråga om
förvar på gmnd av risk för fortsatt brottslighet. För att understryka viklen av
atl brottet bör vara av en viss svårhetsgrad för alt utlänningen skall få tas i
förvar föreslår kommittén, att förvarsgrunden kompletteras med en bestämmelse
om att den befarade brottsligheten skall vara så allvarlig att fängelse i ett
år eller mera kan följa. Därmed utesluts bl.a. möjligheten att ta en utlänning
i förvar på grund av misstanke om illegalt arbele.

Kommittén
framhåller slutligen att den genomförda undersökningen visar, att de
förvarstaganden som har undersökts inte har haft så lång varaktighet att det
finns skäl att ändra nuvarande bestämmelser om förvarstidens längd.

Flera
av remissinstanserna välkomnar kpmmitténs ultalanden angående fömtsättningarna
för tagande i förvar. Det gäller länsstyrelsen i Skaraborgs län, Sveriges
advokatsamfund. Svenska Röda korset och Svenska flyklingrådet.
Advokatsamfundet betonar vikten av atl förvar tillgrips endast om förvarsskäl
klart har konstaterats föreligga i det enskilda fallel. RPS understryker att
omständigheterna i varje särskilt fall avgör om förvar bör tillgripas.

Prop.
1981/82:146 37

Jag
vill till en början erinra om de uttalanden som gjordes vid del tillfälle då
förvarsbestämmelserna fick sitt nuvarande innehåll. I prop. (1975/76:18) om
ändring i utlänningslagen, m.m. anförde föredraganden (s 130) atl den första
och mest centrala frågan vr i vad mån frihetsberövanden över huvud taget borde
kunna tillgripas inom UtlL:s område. Sådana åtgärder var nämhgen djupt
ingripande i den enskildes liv och borde därför inte få förekomma i andra
situationer än sådana-där de var oundgängligen nödvändiga. Sedan föredraganden
hade konstaterat att möjlighet fill tvångsåtgärder måste finnas på delta
rättsområde underströk hon vikten av att fömtsättningarna noga preciserades i
lag. Uttalandet klargör den vikt regering - Pch riksdag - har fäst vid en
restriktiv fillämpning av förvarsinstitutet.

Mot
den bakgmnden anser jag det värdefullt att utlänningslagkommitlén har undersökt
förvarspraxis och därvid gjort vissa uttalanden angående tillämpningen av
förvarsinstitutet. Det står enligt min mening till en början klart att förvar
inte bör tillgripas, om syftet med en tvångsåtgärd kan tillgodoses genom att
utlänningen ställs under uppsikt. Vidare bör alltid grunderna för ett
förvarsbeslut klart redovisas. Det följer redan av 17§ förvaltningslagen
(1971:290) jämförd med 102§ UtlL. Motiveringsskyldigheten innebär att "de
springande punkterna" skall redovisas (prop. 1971:30 s 491 och 493).
Därtill kommer att det för besvärsprövningen är av vikl att skälen för beslutet
finns redovisade. Vad gäller de övriga uttalandena av kommittén vill jag
endast erinra om, att identitetsfastställelse självfallet kan ske med hjälp av
andra handlingar eller omständigheter än innehav av en passhandling samt att en
tvångsåtgärd i övrigt inle får tillgripas om det inte med hänsyn till
utlänningens person eller omständigheterna i övrigt skäligen kan befaras, att
han kpmmer att hålla sig undan eller begå brott. Ett sådant antagande måste
föregås av en fömtsättnings-lös bedömning av förhållandena i det enskilda
fallet. Den omständigheten atl utlänningen l.ex. saknar bostad är därvid endast
en omständighet bland andra som får tas med i den bedömningen. Att en utlänning
saknar bostad är för övrigt naturligt, om han nyss har anlänt hit. I sådana
fall har kommunen att bistå honom i detta hänseende. Jag vill slutligen
understryka vikten av att de tillämpande myndigheterna fill gmnd för sin
bedömning av främst förvarsfrågor lägger det restriktiva synsätt som
statsmakterna fömtsatte vid bestämmelsernas tillkomst och som för övrigt kommer
till uttryck i 1 § andra stycket UfiL.

Jag
hälsar samtidigt med tillfredsställelse att erfarenheten har visat att
förvarstagandena regelmässigt har haft kort varaktighet.

Vad
slutligen gäller frågan om ändring av 50§ UtlL vill jag nämna att åtskilliga
remissinstanser har ställt sig kritiska till kommittéförslaget. Endast SIV har
uttryckligen tillstyrkt förslaget. Länsstyrelsen i Stockholm anför sålunda att
den föreslagna ändringen skulle göra förvarsgrunden oanvändbar.
Advokatsamfundet pekar på att det på brottet egenmäktighet

Prop.
1981/82:146 38

med
barn kan följa böter eller fängelse i högst sex månader (7 kap. 4§
brottsbalken). Därmed avses bl.a. att någon skiljer ett barn från
vårdnads-havaren, utan att det är fråga om brott mot frihet, eller att en fader
eller moder ulan något beaktansvärt skäl bortför ett barn som står under bådas
vårdnad. På motsvarande sätt framhåller Föreningen Sveriges polischefer att den
föreslagna ändringen i 50§ skulle medföra, att en rad förmögenhetsbrott faller
utanför rekvisitet för förvarslagande. Även polismyndigheten i Malmö avstyrker
en ändring.

Mol
den bakgmnden anser jag inle att det finns tillräcklig anledning att genomföra
den föreslagna ändringen. Som framgår av betänkandet har frågan för övrigt
liten praktisk betydelse.

2.4.2
Besvär över beslut om förvarstagande

Som
jag redan har nämnt överklagas polismyndigheternas förvarsbeslut enligt 50 §
UtlL hos länsrätterna. Länsrättens beslut kan i sin tur överklagas hos
kammarrätt. SIV:s och länsstyrelsernas förvarsbeslut överklagas hos kammarrätt.
Besvär över kammarrättens beslut anförs hos regeringsrätten. Nuvarande ordning
medför vissa komplikationer när ärendet om avvisning, utvisning eller
verkställighet efter besvär eller överlämnande övergår från exempelvis en
polismyndighet till SIV innan besvären över polismyndighetens förvarsbeslut har
slutligt avgjorts. I den situationen övertar SIV i egenskap av handläggande myndighet
ansvaret för eventuella tvångsåtgärder. Motsvarande gäller beträffande
regeringen när avlägsnandeärendel har förts dit. Om verket i den nyss nämnda
situationen fattar ell beslut i förvarsfrågan, träder delta i slällel för det
beslut som tidigare har fattats av polismyndigheten. Den talan som har
anhängiggjorts mot polismyndighetens förvarsbeslut saknar därmed i praktiken
vidare belydelse (se betänkandet sid 96). Kommittén framhåller att den
förvaltningsdomstol som skall pröva besvär över ell förvarsbeslut måste
undersöka var själva avlägsnandeärendel ligger. Om detta l.ex. har övergått
från SIV lill regeringen och regeringen har fattat beslut i förvarsfrågan, bör
enligl kommitténs mening kammarrätten, som prövar besvär över SIV:s beslut,
avskriva målet eftersom SIV:s förvarsbeslut får anses vara överspelat i och med
att regeringen har beslutat i förvarsfrågan.

När
det gäller polisens förvarsbeslut är det polismyndighetens geografiska
belägenhet som avgör vilken länsrätt och kammarrätt som handlägger
besvärsärendet. Bland länsrätterna svarar den i Stockholms län för del stora
flertalet besvärsärenden. SIV:s förvarsbeslut överklagas emellertid aUfid fill
kammarrätten i Jönköping eftersom verket ligger inom den kammarrättens
domkrets. Kammarrätten i Jönköping har därför avsevärl fler mål rörande förvar
än de övriga kammarrätterna.

Utlänningslagkommittén
pekar på fördelarna med att låla all den besvärsprövning som sker i kammarrätt
koncentreras till en enda kammar-

Prop.
1981/82:146 39

rätt.
Detta skulle enligt kommittén ligga i linje med vad som redan har skett bl.a. i
fråga om besvär över beslut av kriminalvårdsstyrelsen, vilka numera förs hos
kammarrätten i Jönköping. Eftersom SIV ligger inom domkretsen för kammarrätten
i Jönköping bör enhgt ulredningen det naturliga vara att samtliga besvär förs
dit. Enligt kommittén kan emellertid ytterligare för-enkhngar åstadkommas. Del
kan ske genom att länsrätternas befallning med besvär i förvarsärenden upphör.
Kammarrätten i Jönköping skulle då bli enda besvärsinstans både i förhållande
till polismyndigheterna och SIV. På det sättet skulle vissa av de fömt berörda
samordningsproblemen försvinna och möjligheterna att skapa en enhetlig praxis
öka. Kommittén erinrar om att besvärsinstansen på länsnivå tidigare i två fall
har avskaffats. Det gäller vid besvär över myndighets beslut enligl
sekretesslagen att avslå en enskilds begäran alt få ta del av en handling och
vissa liknande beslut - 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100); tidigare 40 b §
i 1937 års sekretesslag. Det gäller också vid besvär enligt kommunallagen
(1977:179). Jag hänvisar här till redogörelsen på sid 98 och 99 i betänkandet.

Mot
den angivna bakgmnden föreslår kommittén dels atl polismyndighets
förvarsbeslut överklagas direkt till kammarrätt, dels att sådana besvär skall
prövas av kammarrätten i Jönköping.

En prakfiskt taget enig
remissopinion har stäUt sig bakom förslagen. Kammarrätten i Stockholm menar att
frekvensen av besvär över förvarsbeslut hos kammartätterna är för liten för
att dessa skall få nämndvärda erfarenheter från målområdet. Kammarrätten i
Jönköping framhåller att domstolen redan är tyngd av förtursmål men vill ändå
tillstyrka en sådan mera rationell prdning som den kommittén föreslår. I flera
remissyttranden framhålls att den föreslagna reformen innebär en
rationalisering och kan antas leda till en mer likformig rättstillämpning.

Även
för egen del välkomnar jag förslaget. Den prdning med dubbla besvärsgångar - en
instansprdning för besvär i sakfrågan och en annan för besvär över
förvarsbeslut - som infördes år 1976 har föranletts av vår
konventionsförpliktelse att möjliggöra domstolsprövning av beslut om förvar.
Genom att, som kommittén föreslår, minska antalet besvärsinstanser vid
överklagande av förvarsbeslut blir det ändå möjligt att åstadkomma en enklare
och redigare instansordning. Något förvaltningsrättsligl hinder föreligger inte
mot den ordning som kommittén föreslår. Jag tillstyrker därför förslaget. I
övrigt vill jag tillägga följande.

Med
den föreslagna prdningen blir enligt bestämmelser i UtlL kammarrätt första
besvärsinstans i fråga om alla förvarsbeslut, oavsett om beslutet har meddelats
av en polismyndighet, en länsrätt eller av SIV. I den mån regeringen förordnar
RPS eller någon annan myndighet all handha verkställigheten av utvisning av en
presumtiv terrorist och den myndigheten beslutar i förvarsfrågan, kommer samma
regler att gälla beträffande besvärsinstansen. Vidare kommer samfiiga dessa
mål genom en ändring i förordningen (1977:937) om kammarrätternas domkretsar
att hänföras till

Prop.
1981/82:146 40

kammarrätten i Jönköping, som därigenom blir enda
besvärsinstans under regeringsrätten. Övriga kammarrätter kommer i
fortsättningen att besluta i förvarsfrågor endast i de fall då frågan uppkommer
i etl hos domstolen anhängigl utvisningsärende. Det är uppenbart atl en sådan
ordning är ägnad skapa goda förutsättningar för en enhetlig praxis på
förvarsområdel, något som mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört är
angeläget. En nackdel som har påpekats av Föreningen Sveriges polischefer är,
alt det geografiska avståndet från den plats där utlänningen hålls i förvar
till kammarrätten kan bli långt, vilket kan få betydelse om muntlig förhandling
skall hållas enligt 9 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Del problemet
föreligger emellertid delvis redan nu, nämligen i de fall då förvarsbeslutet
meddelas av SIV och överklagas hos kammarrätten i Jönköping.

Om alltså kammarrätten i Jönköping ensam kommer att pröva
besvär över förvarsbeslut är del ändå, liksom hittills, av vikl för domstolen
att känna till vilka beslut i förvarsfrågan som, efter meddelandet av del överklagade
beslutet, kan ha fattals av den myndighet som handlägger avlägsnande- eller
verkställighelsärendet. Denna myndighet har enligt 50 § första stycket UtlL
ansvaret för tvångsåtgärden och skall bl.a. enligl 54 § andra styckel UtlL
omedelbart upphäva åtgärden när den inle längre behövs. Mot den bakgrunden har
kammarrätten i Jönköping föreslagit, alt polismyndigheten skall underrätta
kammarrätten när avlägsnandeärendel har övergått till SIV. Elt sådanl
anmälningsförfarande skulle emellertid bli omständligt och ändå inte effektivt.
Jag anser det däremot lämpligl alt kammarrätten så snart som möjligt får
kännedom om de nya beslut som kan ha fattats i förvarsfrågan sedan besvären
anfördes. En sådan underrättelseskyldighet bör enligt min mening i viss
utsträckning kunna åläggas den myndighet som fattar det nya beslutet. Del
ankommer på regeringen all meddela de föreskrifter som bedöms behövliga i delta
hänseende.

Beträffande besvärsbestämmelsernas utformning får jag
återkomma i samband med specialmotiveringen.

2.4.3 Överprövning av regeringens förvarsbeslut

Som jag redan har nämnt föreskriver Europarådskonventionen
och Internationella konventionen att envar som har berövats sin frihet genom
arrestering eller eljest skall ha rätt att inför domstol påfordra att
lagligheten av frihetsberövandet prövas och att han eller hon friges om
åtgärden inle är laglig. Detta krav tillgodoses genom den besvärsrält som finns
föreskriven i fråga om förvaltningsmyndigheternas och domstolarnas beslut i
frågan. En sådan rätt till domstolsprövning finns emellerlid inte såvitt gäller
regeringens förvarsbeslul. Frågan om en ändring av beslämmelserna på denna
punkt har övervägts tidigare utan atl någon ändring har kommit till stånd. Vid
tillkomsten av den nuvarande utlänningslagen klargjorde jag min av-

Prop.
1981/82:146 41

sikt
all återkomma lill frågan, sedan den hade gjorts till föremål för ytterligare
överväganden (prop. 1979/80:96 sid 82).

Utlänningslagkommittén
har nu undersökt olika möjligheter all åstadkomma en kpnventionsanpassning.
Som utgångspunkt för sin redpvisning slår kommittén fast, alt förvarsärenden
aktualiseras hos regeringen i tre situationer, nämligen dels när utlänningen
redan är i förvar när avlägsnandeärendel anhängiggörs i regeringskansliet,
dels när en polismyndighet i ett ärende som handläggs av regeringen anmäler att
den har tagit ufiänning-en i förvar enligt 52 § UtlL och dels när behovet av
förvarstagande uppkommer under handläggningen i regeringskansliet. Av
betänkandet framgår vidare att det sällan förekommer att en polismyndighet tar
en utlänning i förvar enligt 52 § UfiL medan ärendet är anhängigl i regeringen,
eller regeringen självmant beslutar att ta någon utlänning i förvar. Antalet
besvärsärenden hos regeringen i vilka utlänningen vid anhängig-görandet av
besvären hölls i förvar uppgick år 1980 till etl drygt 50-tal.

Utlänningslagkommiltén
diskuterar tre skilda lösningar. Till en början överväger kommittén möjligheten
att inrätta en särskild "förvarsnämnd" i nära anslutning till
regeringskansliet. Denna nämnd skulle enbart handlägga de förvarsfrågor som
uppkommer i regeringens avlägsnandeärenden. Den andra lösning som prövas går ut
på att SIV handlägger förvarsfrågorna, även när själva avlägsnandeärendel
ligger hos regeringen. Besvärsrätt skulle därmed finnas till kammarrätt.
Slutligen undersöks möjligheten atl låta regeringsrätten pröva om regeringens
förvarsbeslut skall beslå. Som ett alternafiv till denna lösning diskuteras en
delegering av beslutanderätten i förvarsfrågor till det ansvariga statsrådet
med möjlighet för utlänningen att anföra besvär hos regeringsrätten. I fråga pm
kommitténs närmare överväganden hänvisar jag till s. 101-110 i betänkandet. Jag
vill emellertid nu nämna följande.

I
fråga om den särskilda nämnden för förvarsbeslut pekar kommittén på problemet
med själva anhängiggörandet av förvarsfrågan i nämnden. Om utlänningen inte
sitter i förvar vid anhängiggörandet av avlägsnandeärendel hos regeringen, är
det enligt kommittén svårt att se hur förvarsfrågan skall anhängiggöras i
nämnden. En möjlighet är atl alla avlägsnandeärenden som kommer in till
regeringskansliet också anhängiggörs hos nämnden, men en sådan ordning
framstår som orimlig bl.a. med hänsyn till att antalet förvarsbeslut är så
litet i förhållande till det totala antalet avlägsnandeärenden.
Anhängiggörandet skulle enligt kommittén i stället kunna ske genom att
regeringen i de fall då utlänningen bedöms böra tas i förvar gör ett slags
"förvarsanmälan" till nämnden. En sådan förvarsanmälan hindrar
självfallet inte alt nämnden kan ha en annan uppfattning om behovet av förvar.
Ett annat problem som kommittén tar upp rör frågan om och hur regeringen skall
underrätta nämnden, om att den inte längre anser att det föreligger sannoHka
skäl för etl avlägsnande - och således inte någon förvarsgmnd - utan att
samtidigt regeringens beslut i avlägsnandeärendel

Prop. 1981/82:146 42

föregrips.
Kommittén understryker avslutningsvis att en ordning med förvarsnämnd skulle
medföra att man medvetet väljer att låta två myndigheter på var sitt håll pröva
om fömtsätlningar för avlägsnande föreligger, eftersom det i prövningen av
förvarsfrågan även ingår att bedöma sannolikheten av etl avlägsnande.
Beträffande ahernativet att låta SIV ha ansvaret för förvarsfrågorna i
regeringens avlägsnandeärenden framhåller kommittén, att en sådan ordning
skulle medföra samma svårigheter fastän ytterligare starkt accentuerade på gmnd
av avståndet mellan verket och regeringen.

Kommittén
konstaterar i det följande att regeringsrätten i vissa, låt vara begränsade
hänseenden har fått möjlighet atl överpröva regeringens beslut. Kommittén
syftar på rätten att bevilja resning och på lagprövningsrätten. Med tanke på
den tvekan som kunde komma att anföras mot en utvidgning av möjligheterna till
överprövning av regeringsbeslut har kommittén som nämnts även undersökt
möjligheten att delegera beslutanderätten i förvarsfrågorna till det ansvariga
statsrådet, vars beslut skulle kunna överklagas till regeringsrätten. Samfidigt
visar kommittén emellertid på den starka restriktivitet som hittills har
iakttagits när det gäUt att delegera regeringens uppgifter fill etl enskilt
statsråd.

Mol
bakgmnd av sin redogörelse för de skilda alternafiven gör kommittén följande
bedömning. Att för prövningen av de relativt fåtaliga förvarsärendena inrätta
en särskild nämnd står i strid mot principen att specialdomstolar endast bör
inrättas undantagsvis. Nämnden kommer atl medföra ökade kostnader för
statsverket. Av störte betydelse är emellertid enligt kommittén att detta
alternativ och alternativet alt låta SIV handlägga förvarsfrågorna i
regeringens avlägsnandeärenden skulle vara förenat med stora praktiska svårigheter
och i slor utsträckning medföra dubbel handläggning. I vissa situafioner
skulle vidare själva syftet med förvarstagandet äventyras. Kommittén anser
därför all båda nämnda alternativen måste anses uteslutna. Mot en ordning med
delegering av beslutanderätten till det ansvariga statsrådet och besvärsrält
därifrån till regeringsrätten talar enligl kommittén de traditionella skälen
mot ministerstyre. Ett förvarstagande är en djupt ingripande åtgärd och kan
knappast hänföras till det slags beslut som har ansetts kunna delegeras till
det enskilda statsrådet. Det ansvariga statsrådet skulle heller aldrig ha
möjlighet att hänskjuta frågan till regeringens avgörande. Därigenpm skulle
nämligen besvärsrätten över elt eventuellt förvarstagande gå förlprad. Kommittén
anser sig därför inte kunna förorda en sådan lösning.

För
kommittén återstår då möjligheten att behålla beslutanderätten i förvarsfrågor
hos regeringen samt införa en rätt för utlänningen att hos regeringsrätten få
prövad frågan om förvaret skall bestå.

I
det sammanhanget framhåller kommittén att Sverige genpm tillträde till de
aktuella kpnventipnerna har åtagit sig att se till att förvarsbesluten kan bli
föremål för prövning av dpmstpl. Mpt den bakgmnden, pch då någpt
konstitutionellt hinder inle anses föreligga mot att regeringsrätten överprö-

Prop.
1981/82:146 43

var
besluten, föreslår kommittén alt regeringsrätten får fullgöra den domstolsprövning
som föreskrivs i kpnventionerna.

Det stora flertalet av de
remissinstanser som har yttrat sig i frågan har ställt sig bakom
kommittéförslagel. Svea hovrätt säger sig sålunda, mol bakgmnd av våra
konventionsåtaganden, inte ha något att erinra mot atl regeringsrätten får
överpröva regeringens förvarsbeslut. Kammarrätten i Jönköping företar en
utförlig analys av hithörande problem och drar mot bakgmnd av denna slutsatsen,
att en prövning av förvarsfrågan hos regeringssätten bör möjliggöras. I fråga
om varianten att lägga beslutanderälten hos det ansvariga statsrådet hänvisar
kammarrätten till föredragande departementschefens uttalanden i prop.
(1973:90) om ny regeringsform m.m. (s. 184). I propositionen anförs att alla
frågor som anses kräva ett ställningslagande från någon i regeringskretsen
skall behandlas som regeringsärenden. Även socialstyrelsen, domstolsverket, en
länsstyrelse, LO, TCO, Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund
ansluter sig uttryckligen till förslaget. Domstolsverket framhåller samtidigt
att förslaget utgör en "statsrättslig nyhet av inte ringa principiell
betydelse" och atl den föreslagna lösningen inte är invändningsfri. Den är
enligl verket inle heller lätt att förena med regeringsrättens ställning som
prejudikatinstans. Domstolsverket fömtsätter alt förekommande synpunkter från
regeringsrättens sida framförs vid lagrådsbehandlingen. Domareförbundet anser
att den föreslagna lösningen är den bästa av dem som står lill buds.

Tre
remissinstanser har uttryckligen tagit avstånd från förslaget, dock utan att
närmare ange gmnderna för kritiken. Kammarrätten i Stockholm anser sålunda
förslaget "ofillfredsställande från såväl stats- som offentligrättsliga
synpunkter". Kammarrätten hänvisar i stället till möjligheten att inrätta
en särskild besvärsnämnd som i regeringens ställe skulle pröva
utlänningsärenden. Vidare pekar man på den ordning som gäller i förklaringsärenden
enligt II § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap. I
dessa ärenden inhämtas regeringsrättens yttrande innan ärendet avgörs. Även
IPOK anser förslaget "klart otillfredsställande". SIV förordar att
förvarsbesluten fattas av statsrådet eller en tjänsteman. Ingen remissinstans
hävdar att något konsfitulionellt hinder skulle föreligga mot den föreslagna
ordningen.

Genom
anslutning till Europakonvenfionen om de mänskliga rättigheterna och
gmndläggande friheterna m.m. och den internationella konvenfionen om
medborgerliga och politiska rättigheter har Sverige förbundit sig bl.a. att
tillse, att den som har berövats sin frihet genom artestering eller annars
skall kunna få lagligheten av beslutet och frågan om åtgärden skall bestå
skyndsamt prövad av en domstol. Den 1 januari 1976 införde vi en allmän
besvärsrätt hos domstol över förvarsbeslut enligt UtlL, bl.a. i syfte att
uppfylla våra konvenfionsåtaganden. I fråga om de förvarsbeslut som fattas av
regeringen infördes emellertid inte någon rätt till domstolsprövning. Under
den lagrådsbehandhng som föregick prop. (1975/76:18) om

Prop. 1981/82:146 44

ändring
i UflL gjorde emellerlid lagrådet invändning på denna punkt och föreslog, att
utlänningen hos regeringsrätten skulle kunna begära en prövning av frågan om
beslutet skulle bestå (s. 201 f). Någon ändring vidtogs inte heller genom 1980
års UtlL. Vid tillkomsten av den lagen (prop. 1979/80:96 s. 82) lovade jag
emellerlid, som jag nyss nämnde, alt återkomma till frågan sedan den hade
blivit föremål för ytterligare överväganden. Frågan har nu ingående utretts av
utlänningslagkommittén, som ansluter sig till den i ell tidigare
lagstiftningsärende av lagrådet förordade ordningen. Någon konkret kritik från
konstitutionella eller i övrigt från rättsliga synpunkter har inte framförts
under remissbehandlingen. Med få undantag har den av kommittén förordade
ordningen tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

För
egen del vill jag, efter samråd med chefen för justifiedepartementet, anföra
följande. Det måste anses vara angeläget att UtlL:s bestämmelser nu anpassas
lill våra förut nämnda konventionsälaganden. De sätt alt lösa frågan som har
diskuterats av kommittén går ul på antingen all beslutanderätten i
förvarsfrågor flyttas från regeringen till ett annat organ eller till det
ansvariga statsrådet, eller också att utlänningen får möjlighet all hos regeringsrätten
få prövad frågan om den av regeringen beslutade åtgärden skall bestå. En
delegering fill SIV eller till en särskild "förvarsnämnd" skulle
enligt min mening i sådan grad komplicera och försvåra handläggningen av
utlänningsärendena i regeringskansliet, atl den redan av del skälet inte bör
komma i fråga. Valet står därför mellan den av kommittén föreslagna ordningen
och en överflyttning av beslutanderätten i förvarsfrågor från regeringen till
det ansvariga statsrådet, med rätt att påkalla prövning av regeringsrätten. Mot
en sådan delegering talar emellerfid de skäl som traditionellt brukar anföras
mot s.k. ministerstyre. Jag vill tillägga atl den av en remissinstans
föreslagna ordningen, atl regeringsrättens yttrande infordras när förvar
övervägs, enligt min mening inte tillgodoser konven-fionskraven. Del bör därför
i första hand övervägas om den av kommittén och majoriteten av
remissinstanserna förordade ordningen är lämplig, nämligen att beslutanderätten
i förvarsärenden hgger kvar hos regeringen och atl möjlighet införs för
utlänningen all hos regeringsrätten få till slånd en prövning av frågan om
förvaret skall beslå. Som kommittén har anfört har det tidigare accepterats att
regeringens beslul överprövas av domstolarna i extraordinära fall. Sålunda kan
regeringsrätten enligt 11 kap. Il § regeringsfprmen besluta pm resning i ett av
regeringen avgjort ärende. Domstolarna har i 11 kap. 14 § regeringsformen
tillagts s.k. lagprövnings-rätl som avser också de föreskrifter som regeringen
meddelar.

Även
om sålunda regeringsrätten har fått rätl att i särskilda begränsade fall pröva
regeringens beslut, innebär en generell befogenhet för regerings-rätlen att ta
ställning till fortbeståndet av regeringens förvarsbeslut en principiell och
faktisk nyordning. En ordning som i praktiken leder fill aft regeringens beslut
annat än undantagsvis kommer under regeringsrättens

Prop.
1981/82:146 45

prövning
ter sig främmande för vårt rättssystem och bör därför inle införas utan
synnerligen starka skäl. Under sådana förhållanden bör därför övervägas
möjligheten att, i fråga om utlänningsärenden som handläggs i regeringen, låta
det för utlänningsärenden ansvariga statsrådet eller också departementet
besluta i frågor som rör förvar eller andra tvångsmedel. Med hänsyn till att
någon delegering till en tjänsteman inte lämpligen bör komma i fråga i dessa
fall, borde beslutanderätten vid en sådan lösning läggas på statsrådet.
Kommittén har för sin del erinrat om de invändningar mot s.k. ministerstyre som
i hknande sammanhang har bmkat anföras. Sådana påpekanden har även gjorts under
remissbehandlingen. Jag vill också erinra om konsfitufionsutskottets uttalande
(KU 1976/77:44 s. 12 ff) att principen om kollektivt beslutsfattande inte bör
urholkas genom alltför vidsträckta bemyndiganden till enskilt statsråd.
Statsråden borde, utom i vissa undantagsfall, ges beslutanderätt endast i
frågor som har samband med departementsadministrationen och beredningsarbetet i
vid mening. Det är mot den angivna bakgrunden självfallet, att stor
restrikfivitet bör iakttagas när det gäller att fillägga elt enskilt statsråd
beslutanderätt i ärenden som i övrigt prövas av regeringen. I den nu aktuella
situationen måste man emellertid väga denna invändning mol vad jag tidigare har
anfört om att regeringens beslut inte annal än undantagsvis bör komma under en
domstols prövning. Vid en bedömning av de två alternativen anser jag att
övervägande skäl talar för lösningen att del ansvariga statsrådet ges
beslutanderätten i frågor som gäller förvar och andra tvångsmedel. Det för
utlänningsärenden ansvariga statsrådet har för övrigt redan tidigare fått
behörighet att i vissa fall meddela interimistiskt beslul i verkställighetsfrågan.

Även den lösning för
vilken jag sålunda har stannat innebär otvivelaktigt ett avsteg från det
synsätt på förhållandel mellan regeringens ledamöter och regeringsrätten som
hittills har rått. Atl jag likväl förordar denna ordning beror i första hand
på, att jag anser det nödvändigt atl kravet i de båda nämnda konventionerna på
en möjlighet till domstolsprövning snarast tillgodoses i vår lagstiftning. Av
betydelse för mitt ställningstagande är vidare, att regeringen nyligen har gett
invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04) i uppdrag (Dir 1981:70) att pröva
frågan om besvärsordningen i utlänningsärenden, med ulgångspunkt i att
regeringen inte längre skall vara allmän besvärsinstans i utlänningsärenden.
Syftet med uppdraget är, som framgår av dessa direktiv, att en annan ordning
för besvärsprövningen skall komma till stånd inom en nära framlid. Oavsett hur
besvärsprövningen närmare organiseras kan man räkna med, att regeringen endast
i ringa omfattning kommer att pröva enskilda utlänningsärenden, och då exempelvis
sådana som har överlämnats dit med hänsyn till att ärendet har stor principiell
betydelse. Det bör enligl min mening i det sammanhanget övervägas att helt
föra bort frågor om tvångsmedel i utlänningsärenden från regeringen och
regeringskansliet. En sådan lösning skulle då underlättas av

Prop.
1981/82:146 46

ärendenas
ringa antal. Molsvarande bör övervägas i fråga om terrorist-ärenden. Jag avser
att la de initiaiv som behövs för att närmare ulreda denna fråga.

Jag
föreslår således att det för utlänningsärenden ansvariga statsrådet får
behörighet att besluta i frågor om förvar och andra tvångsmedel i utlänningsärenden
som handläggs i regeringen. Del fömtsätts därvid atl besluten regelmässigt
fattas i denna ordning. Något hinder mot att regeringen prövar frågan
föreligger emellertid inte. Vidare föreslår jag att utlänningen på särskild
framställning till regeringsrätten kan få prövad frågan om fortbeståndet av det
av statsrådet meddelade förvarsbeslutet. Skulle undantagsvis ett förvarsbeslut
ha meddelats av regeringen, bör utlänningen även i det fallet ha rätt atl få
lill stånd en prövning hos regeringsrätten.

Den
ändring jag nu har föreslagit i UtlL föranleder vidare ett tillägg i 2 § lagen
(1971:289) om allmänna förvahningsdomstplar. Att prövningstillstånd inte krävs
framgår av 35 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

2.4.4
Behandlingen av förvarstagna

Utlänningslagkommhlén
redogör i belänkandet för den kritik som har riktats mot formerna för omhändertagande
enligl UtlL. Kommittén hänvisar också lill de undersökningar som har gjorts av
bl.a. RPS, SIV och kriminalvårdsstyrelsen (s. 111-113). För egen del framhåller
kommittén följande i fråga om förvarslokalerna. Enligt gällande bestämmelser
skall de förvarstagna i första hand intas i kriminalvårdsanstalt. Endast om
förvarstiden kan antas bli mycket kortvarig eller andra särskilda
omständigheter föreligger kan de annal än i inledningsskedet förvaras i häkte
eller arresfio-kal. Dessutom kan de förvarstagna "omhändertas på annat
sätt". I realiteten är det emellertid vanligt att förvaringen sker i
häkten och arrestlokaler. Det som skulle vara undantag har alltså blivil regel.
Del förekommer emellertid undantagsvis i samband med förvar av barn och barnfamiljer
att de omhändertas på annal sätt, nämligen på hotell eller i jourfoslerhem.
Kommittén konstaterar alt de nuvarande förhållandena är otillfredsställande,
särskill som det finns små möjligheter att hålla förvarstagna enligt UtlL
skilda från andra intagna som oftast är misstänkta för brott. En följd kan i
vissa fal! bli att de förvarstagna inte bereds de lättnader och övriga förmåner
som kan fillkomma dem. Mot främst denna bakgrund anser kommittén atl
förvarstagna utlänningar bör ha tillgång till särskilda lokaler. Med hänsyn
till nuvarande statsfinansiella läge har emellertid kommittén ansett det föga
realistiskt att föreslå all det nu byggs hell nya förvarslokaler. Däremot
understryks viklen av att redan nu börja planera för sådana lösningar i framtiden.
Samtidigt föreslås atl man, i avvaktan på att nya lokaler kan böija byggas, gör
en total översyn av de förvarslokaler som idag används i syfte atl se hur de
förvarstagnas situation inom del nuvarande systemet kan förbättras.

Prop. 1981/82:146 47

I
det sammanhanget tar kommittén särskilt upp frågan om förvar av barn respektive
av familjer med barn. Enligt kommittén kräver situationen i dessa fall
omedelbara åtgärder (betänkandet s. 115 och 116). Kommittén anser vidare att
det i UflF bör tas in en uttrycklig bestämmelse om att ensamma barn under 15 år
inte skall placeras i häkte eller i liknande lokaler. En förvarsplacering av
barn bör enligt kommittén ske i nära samråd med de sociala myndighelerna på
orten.

Mot
bakgmnden av dessa bedömningar föreslår kommittén att kriminalvårdsstyrelsen
får i uppdrag att i samråd med RPS och SIV överväga lösningar på kort och lång
sikt i fråga om förvarslokaler. Kommittén understryker vikten av en skyndsam
lösning av de lokalfrågor som har samband med förvar av barnfamiljer.

Kommittén
uttalar vidare bl.a. att de förvarstagna enligt behandlingslagens och
utlänningsförordningens bestämmelser tillförsäkras de rättigheter och förmåner
som får anses skäliga och att det därför inte finns anledning att göra några
ändringar i bestämmelserna. I fråga om kommitténs överväganden på denna punkt
får jag i övrigt hänvisa fill s. 117-1191 betänkandet.

En
massiv remissopinion har i likhet med kommittén starkt kritiserat nuvarande
prdning främst vad gäller pmhändertagandet av bam samt barnfamiljer.

Den
kritik som sålunda har framförts är enligt min mening i hög grad berättigad.
När del gäller barn är omhändertagande i sådana lokaler särskilt olämpligt.
Det medför av naturliga skäl psykiska påfrestningar för bamet och ibland även
risker för bestående men.

Med
hänsyn till de allvarliga förhållandena vid verkställighet av förvarsbeslut
som rör barn har jag i samråd med cheferna för justifie- och socialdepartementen
tagit initialiv i regeringen till åtgärder för att få fram bättre lämpade
förvarslokaler. Även om arbetet härmed ännu inte har avslutals, har regeringen
den 14 januari 1982 beslutat om ändringar i 81 och 82 §§ utlänningsförordningen
(1980:377-UflF). Ändringarna (SFS 1982:22) innebär att barn under 16 år inte
utan synnerliga skäl får tas in i kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte eller
polisarrest. Hålls barnets värdnadshavare samtidigt i förvar, skall åtminstone
en av dem tas om hand tillsammans med barnet. I de förordningsmotiv som
regeringen samtidigt har antagit anges, att man också i de fall då
sammanhållningen av familjen inte garanteras genom den nämnda bestämmelsen bör
undvika att familjen splittras.

Vad
därefter gäller tillskapandet av särskilda förvarslokaler vid förvar över huvud
taget enligt UtlL är detta en fråga på längre sikt. Del är enligl min mening
önskvärt att man på sikt får till stånd särskilda förvarslokaler i den
utsträckning som är möjlig. I vilken takt detta kan ske beror på bl.a.
omfattningen av de kostnader som en sådan reform kräver. Jag är inle nu beredd
att närmare ange vilka åtgärder som bör vidtas i detta syfte.

Det
är emellertid inte endast förvarslokalerna utan i lika hög grad behandlingen
av de förvarstagna som har betydelse. I det senaste hänseendet

Prop.
1981/82:146 48

gäller
lagen (1976:371) och förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl. Jag vill i likhet med vad kommittén har gjort på s. 117-119 i
betänkandet kraftigt understryka, att i förvarsfallen endast sådana
inskränkningar i l.ex. kommunikationen med yttervärlden får tillgripas som är
motiverade av säkerhetsskäl eller som nödvändiggörs av personalsituationen
eller motsvarande. Jag vill även i övrigt hänvisa till kommitténs ultalanden på
denna punkt.

2.5
Vissa andra tvångsåtgärder

För
närvarande saknar pohsen möjlighet att i samband med inresekontrollen i
kontrollsyfte undersöka bagageutrymmen och liknande slutna utrymmen i bilar och
andra transportmedel. Behov har framkommit av en sådan möjlighet, eftersom
utlänningar i viss utsträckning illegalt hjälps in i Sverige genom att gömmas i
bagageutrymmen i bilar eller på liknande sätt. Kommittén har därför föreslagit
kompletterande bestämmelser i detta syfte. Kommittén konstaterar att
rättegångsbalkens bestämmelser om husrannsakan inte räcker i dessa fall, eftersom
den aktuella undersökningen sker i allmänt brottsspaningssyfte snarare än i
syfte att utreda etl särskill brott, för vilket en viss person skäligen kan
misstänkas. En uttrycklig bestämmelse, som ger polisen rätt att vid behov
undersöka fordon i syfte atl förhindra illegal invandring, är enligt kommittén
visserligen mer långtgående än rättegångsbalkens bestämmelser. Med hänsyn
bl.a. till alt möjligheten föreslås knuten till inresekontrollen, dvs. lill
ett tillfälle då bilister redan nu har att räkna med att fordonet undersöks av
tullen, anser dock kommittén att en lagbestämmelse i frågan kan godtas.
Beslämmelsen bör enligt kommittén tas in i UtlL.

Förslaget
välkomnas av det tiotal remissinstanser som har uttalat sig i frågan, bland dem
kammarrätten i Stockholm, RPS, SIV och ett antal polismyndigheter. Flera av
remissinstanserna framhåller all den föreslagna befogenheten bör tillkomma även
särskilt förordnade passkonlrollanter, med hänsyn till att polispersonal inte
alltid finns till hands och långa dröjsmål annars skulle kunna uppstå. En
remissinstans menar alt bestämmelsen bör gälla även tulltjänsteman som
medverkar vid utlänningskontroll. Visserligen har enligt remissinstansen
tulltjänstemannen med stöd av tullstadgan rätt att undersöka utrymmen i
transportmedel, men detta gäller endasl som ett led i tullkontrollen.
Länsstyrelsen i Norrbotten anser att del i anvisningar för pohsen bör anges,
att undersökning inte bör ske utan att det finns anledning att befara illegal
invandring.

Även
enligt min mening bör det i UflL införas en befogenhet för polismyndigheterna
alt vid inresekontroll visitera fordon för att hindra illegal inresa. Sedd i
sitt sammanhang och mot bakgmnd av strävandena atl motverka illegal invandring
kan enligt min mening en sådan tvångsbefogenhet inte anses föra alltför långt.
Jag har vidare förståelse för synpunk-

Prop.
1981/82:146 49

ten
att även särskilt förordnade passkontrollanter och tulltjänsteman, som
medverkar vid inresekonlrollen, filläggs samma befogenhet. Enhgt 55 § UtlL har
de i den verksamheten motsvarande befogenhet att tillfälligt omhänderta en
utlänning som de som tillkommer en polisman. Den nu föreslagna tvångsåtgärden
är enligt min mening mindre ingripande. Skulle granskningen leda till att ett
försök fill illegal inresa upptäcks, är passkontrollanten eller
tulltjänstemannen enligt gällande bestämmelser skyldig att genast underrätta
polismyndigheten och se till att utlänningen inle reser in i landet, innan
polismyndigheten har tagit ställning. I övriga fall torde det saknas anledning
att föreskriva någpn skyldighet att anmäla vidtagna undersökningar av ett
fprdpn.

Någon
uttrycklig bestämmelse, som begränsar rätten till visitation av fordon till
fall då det föreligger anledning till misstanke, har inte föreslagits av
kommittén. Inte heller jag förordar en sådan regel, bl.a. därför atl även en
mycket låg sannphkhetsnivå måste kunna accepteras. Redan bestämmelsens
uttryckliga syfte klargör emellertid alt åtgärden inte får tillgripas utan
rimlig anledning. Det får ankomma på RPS att bedöma i vad mån anvisningar
behövs på denna punkt.

2.6
Straff- och ansvarsbestämmelser

2.6./
Påföljd vid anställande av utlänningar utan arbetstillstånd

Den
som har en utlänning i sin tjänst, fastän utlänningen inte har föreskrivet
arbets- eller anställningstillstånd, kan enligt 95 § andra stycket UflL dömas
till böter eller, när omständigheterna är försvårande,till fängelse i högst
ett år. En utlänning, som har anställning eller bedriver verksamhet utan att
ha föreskrivet arbetsfillstånd (AT), kan enligt 95 § första stycket dömas till
böter.

Den
straffbestämmelse som avser arbetsgivaren fick sitt nuvarande innehåll fr.o.m.
den 1 januari 1976 (prop. 1975/76:18). Tidigare var påföljden endast böter. I
fråga om de framställningar och överväganden som föregick 1976 års ändring får
jag hänvisa till s 121-123 i betänkandet.

Ufiänningslagkommittén
redovisar i betänkandet vissa uppgifter rörande förekomsten av illegal
anställning (s 124-126). Kommittén framhåller för egen del att de skadeverkningar
som illegalt arbete medför är uppenbara. Redan förekomsten av en illegal
arbetsmarknad är ägnad alt uppmuntra en illegal invandring och i mptsvarande
mån försvåra möjligheterna atl upprätthålla en reglerad invandring, dvs. en
invandring anpassad till främst arbetsmarknadsläget och tillgången fill
bostäder. En illegal arbetsmarknad snedvrider enligl kommittén även
konkurrensen mellan olika arbetsgivare och kan omöjliggöra för den lojale
arbetsgivaren att hålla sig kvar på marknaden. Kommittén pekar vidare på att de
utlänningar som arbetar utan arbetstillstånd lätt kommer i en ohållbar
situation, eftersom etl utvisningshot hela tiden hänger över dem samt att de
erfarenhetsmässigt ofta 4 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 146

Prop.
1981/82:146 50

har
undermåliga anställningsvillkor och står utanför hela det sociala
trygghetssystemet.

I
betänkandet beskrivs de möjligheter som mindre seriösa arbetsgivare har att
minska sina kostnader genom illegal anställning av utlänningar. Lönen kan
betalas ut ulan skalleavdrag. Den kan vara lägre än vad som föreskrivs enligt
gällande kollektivavtal. Sociala avgifter m.m. betalas kanske inte in. Vid
vissa tillfällen kan enligt kommittén redan möjligheterna att överhuvudtaget
få arbetet utfört vara den huvudsakliga drivflädern för att anställa illegal
arbetskraft.

Kommittén
finner det vara vikfigt att eliminera den vinst eller de besparingar som
anställning av utlänningar utan AT ger upphov till. Redan utsikterna till vinst
anges böra neutraliseras. I den delen hänvisar kommittén fill de särskilda
s.k. sanktionsavgifter som under senare tid har införts på skilda områden vid
sidan av eller i stället för skadestånd, vite, böter eller förverkande (s
126-130 i betänkandet). Enligt kommitténs mening bör det nuvarande påföljdssystemel
vid illegal anställning kompletteras med en särskild vinstbegränsande
sanktionsavgifl. Denna bör enligt kommittén också ses som en slags
skadeersättning fill samhället på gmnd av de skadeverkningar som förekomsten av
illegalt arbete medför för samhället.

Avgiften
föreslås bestämd som ett schablonbelopp. Med hänsyn fill den relativt ringa
upptäcktsrisken bör enligt kommittén avgiftsbeloppet redan inledningsvis vara
så pass högt att del verkar avskräckande. Kommittén föreslår därför att
arbetsgivaren åläggs att betala en avgift motsvarande ett halvt basbelopp för
varje arbetstagare som han har anställd trots avsaknad av arbetstillstånd. Om
det kan fastställas att arbetstagaren har arbetat en längre tid skall
ytterligare etl halvt basbelopp utgå efter tre månader. Avgiften skall inte
vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen.

Enligt
kommitténs mening bör det finnas möjligheter alt nedsätta eller efterge
beloppet för att förhindra att påförandet av avgiflen leder till orimliga
resultat, exempelvis då arbetsgivaren haft ett stort antal personer anställda
utan föreskrivna arbetstillstånd och den sammanlagda avgiftssumman skulle bli
oskäligt hög.

En
betydande majoritet av remissinstanserna stöder förslagel att införa särskilda
sanktionsavgifter. Hit hör bl.a. JK och RÅ, några centrala förvaltningsmyndigheter,
bland dem AMS och SIV, ett antal åklagarmyndigheter samt Svenska
kpmmunförbundet, LO och TCO. De båda hovrätterna, kammartätten i Stockholm,
några åklagarmyndigheter samt SAF och advokatsamfundet tar emellertid avstånd
från den föreslagna ordningen.

De
remissinstanser som förordar sanktionsavgifter framhåller i allmänhet, att
nuvarande straffbestämmelser har visat sig otillräckliga när det har gällt att
komma till rätta med illegala anställningar. AMS säger sålunda att påföljderna
inte har räckt till för att vidmakthålla respekten för gällande bestämmelser.
RÅ tror att de föreslagna beslämmelserna skall få god

Prop.
1981/82:146 51

effekt.
Statskontoret anför att ett avgiftssystem kan vara en billig och effektiv typ
av sankfion, vilken passar väl i detta sammanhang. LO understryker att den
låga upptäcktsrisken i förening med låga böler har lett lill en uppenbar ökning
av antalet illegala anställningar inom flera branscher.

De
nu berörda remissinstanserna anför även vissa synpunkter på utformningen av
bestämmelserna. Sålunda pekas på atl en uttrycklig hänvisning bör göras till
reglerna om kvarstad och skingringsförbud. I flera yttranden anges att
fömtsättningarna för nedsättning och eftergift av sanktionen bör klarläggas
till ledning för domstolarna. LO anser dessa bestämmelser böra tillämpas
mycket restriktivt. I några yttranden föreslås högre avgifter.

Från det motsatta hållet
ifrågasätter man i allmänhet om avgifterna verkligen behövs och pekar på alt
erfarenhelerna av sådana sankfioner är begränsade. Svea hovrätt anser vidare
att sanktionssystemet blir onödigt invecklat. Kammarrätten i Stockholm anser
inte att omfattningen av missbmket är klarlagd och tror atl den föreslagna
sanktionen blir elt slag i luften. Hovrätten för Västra Sverige och
länsåklagaren i Norrbottens län framhåller att brottsligheten delvis är av
samma art som begås av svenska medbprgare, främst skattebrptt, Pch anser att
frågan bör lösas generelh. Länsåklagaren i Norrbottens län anser vidare att
förslaget är väl drastiskt och kan få förödande konsekvenser även i fall av
rena ordningsförseelser. SAF och Sveriges advokatsamfund anser att huvudskälet
till de nuvarande svårigheterna är att man inte i tillräcklig grad har satsat
på uppspårande av illegala anställningar. SAF menar vidare att det subjektiva
elementet har kommit för mycket i bakgmnden. Behovet av en samordning med
skatte-brotlslagstiftningen understryks av Svenska domareförbundet.

För egen del vill jag
anföra följande. Ell kringående av bestämmelserna om den reglerade invandringen
leder till alt ännu färre arbetstillfällen slår till förfogande för svenskar
och för sådana utlänningar som har fått tillstånd att vistas och arbeta här.
Den enskilde utlänningen befinner sig vidare vid en illegal anställning i en
utsatt position och påtvingas inte sällan undermåliga arbetsvillkor. Han saknar
över huvud laget det sociala skydd som en anställning normalt ger. Erfarenheten
visar alt arbetsgivarna i dessa situationer ofta underlåter att fullgöra sina
skyldigheter med avseende på skatter och sociala avgifter. Detta i sin tur
medför avgörande kpnkur-rensfördelar för den verksamhet spm bedrivs med
illegalt anställda utlänningar och därmed allvarliga svårigheter för annan,
seriöst bedriven verksamhet. Många andra skadeeffekter kan nämnas. De
allvarliga nackdelar som illegal anställning medför för den enskilde, för andra
arbetsgivare och för samhället är således uppenbara. Problemen accentueras i
särskild grad om förfarandet får någon större omfattning. Erfarenheten visar
samtidigt att förekomsten av illegal arbetskraft har ökat och i vissa branscher
är långt ifrån ovanligt.

Jag
delar kommitténs och remissmajoritetens uppfattning att det nuva-

Prop.
1981/82:146 52

rande sanktionssystemet inte har visat sig vara särskilt
effekfivt när del har gällt att komma åt förfarandet atl anställa utlänningar
utan föreskrivna arbetstillstånd. De förhållandevis lindriga straff som döms ut
i förening med en låg upptäcktsrisk har gjort att överträdelser av
bestämmelserna ter sig föga kännbara för de oseriösa arbetsgivare som det här
är fråga om.

Mot den bakgrunden anser jag det värdefullt alt
utlänningslagkommitlén nu har utrett möjhgheterna att införa en ordning med
särskilda s.k. sanktionsavgifter som åläggs den som i strid mol UtlL anställer
en utlänning utan föreskrivet arbetstillstånd. Jag kan i allt väsentligt
ansluta mig fill de grundläggande tankarna bakom kommittéförslagel och jag
delar kommitténs och flertalet remissinstansers uppfattning, atl en ekonomisk
sanktion av det här slaget ökar möjligheterna all komma till rätta med bmkel
att anställa utlänningar illegalt och de problem detta medför. Den lorde således
för det första ha en preventiv effekt. Därtill kommer att samhället med hjälp
av avgifterna i viss ulsträcknig kan dra in de vinster som brottet kan ha
medfört.

Som kommittén framhåller har avgifter av liknande slag på
senare lid införts på skilda områden vid sidan av eller i stället för vite,
böter eller förverkande. Det gäller bl.a. skattetillägg enligt taxeringslagen
(1956:623), överiaslavgift enligl lagen (1972:435) om överlastavgift,
varselavgift enligt lagen (1974:13) om vissa anslällningsfrämjande åtgärder och
byggnadsavgift och tilläggsavgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovhgt byggande m.m. Efter förslag i prop. 1980/81:92 om
ändring i miljöskyddslagen (1969:387) har en miljöskyddsavgifl föreskrivits som
till-läggssanktion vid överträdelser av miljöskyddslagstiftningen. Jag kan vidare
peka på alt det i betänkandet (SOU 1981:5) Ny arbetstidslag föreslås en
övertidsavgift som sanktion vid överträdelse av bestämmelsema om högsta
fillåtna övertid.

I departementspromemorian (Ds Ju 1981:3) Ekonomiska
sanktioner vid brott i näringsverksamhet föreslås att man inför en möjlighet
att förverka värdet av sådana ekonomiska fördelar som - direkt eller indirekt -
har uppkommit hos en näringsidkare i anledning av att ett brott har begåtts i
utövningen av näringsverksamheten. Dessutom utvecklas i promemorian (s. 83-99)
bl.a. vissa allmänna synpunkter på s.k. sankfionsavgifter och de grundläggande
principer som bör gälla för utformningen av dessa. Enligt vad som anförs i
promemorian bör införande av sådana avgiftssystem kunna övervägas som
komplement lill den föreslagna förverkanderegeln bl.a. pä områden där
överträdelser bedöms vara särskilt frekventa eller där samhället å sin sida har
ett särskilt behov av att skydda sig mot överträdelser utan alt därför
kriminalisering framstår som ändamålsenlig eller tillräcklig. Utlänningslagkommiltén
har i allt väsenfligt utformat sill förslag med utgångspunkt från riktlinjerna
i justiliedepartemenlets promemoria. Denna har vid remissbehandling fåll ett
mycket positivt mottagande. På grundval av promemorian har inom justitiedepartementet
utarbetats en lagrådsremiss i ämnet.

Prop.
1981/82:146 53

Mot
den nu angivna bakgmnden föreslår jag att bestämmelserna om straff för den som
anställer en arbetstagare utan föreskrivet arbetstillstånd kompletteras med
bestämmelser om sanktionsavgifter, utformade i huvudsak på det sätt kommittén
har angett. I fråga om beslämmelserna närmare innehåfl och utformning vill jag
dock tillägga följande.

Avgiften bör utgå när
någon har en utlänning i sin tjänst, fastän utlänningen inte har föreskrivet
arbets- eller anställningstillstånd. Den bör påföras den fysiska eller
juridiska person som utövar verksamheten. Med hänsyn till sanktionens
repressiva karaktär och fill atl alla skall garanteras en så lika behandling
som möjligt bör reglerna ges en obligatorisk utformning. För straffansvar
enligt 95 § andra stycket UfiL torde det i praxis räcka med oaktsamhet och
aklsamhetskravet lorde dessutom ställas högt (se betänkandet s. 126; jfr även
NJA II 1962 s. 46 ff). I fråga om den föreslagna
sankfionsavgiften är särskilt att märka bestämmelsen i art 6 mom. 2 i den av
Sverige ännu ej tillträdda ILO-konventionen (nr 143) om missbmk i samband med
migration och om främjande av migrerande arbetstagares likställdhet med
avseende på möjligheter och behandling (prop. 1975/76:126 och 1976/77:60).
Enligt den bestämmelsen skall bl.a. en arbetsgivare, som är åtalad för illegal
anställning, ha rätt att anföra bevisning för att han har handlat i god tro.
Av bestämmelsen får anses följa alt viss hänsyn, exempelvis vid bestämmandet av
påföljden, bör tas till arbetsgivarens goda tro. Det är angeläget att de nya
bestämmelsema utformas så, att något nytt ratifikalionshinder inte skapas.
Kommittén har emellertid föreslagit att avgiften får nedsättas eller efterges
om särskilda omständigheter föreligger. Härigenom öppnas enligt min mening
möjlighet att även beakta det nämnda konventionskravet. Med den begränsning som
sålunda kan anses följa av den nämnda konventionsbestämmelsen bör i fråga om
avgiften tillämpas en ordning med s.k. strikt ansvar. Är arbetsgivaren en
juridisk person, skall avgiften påföras denna. Inget hindrar att den befattningshavare
som är ansvarig för brottet samtidigt ådöms böter eller fängelse.

Frågor
om sanktionsavgift bör prövas av allmän domstol efter ansökan av en åklagare.
Det är naturligt atl en sådan ansökan görs i samband med att åtal väcks för
brottet. Därvid kan samma utredning läggas till gmnd för åtalet och
ansökningen. Det bör emellertid inte möta något hinder alt åklagaren enbart
ansöker om utdömande av avgift, om han i ett visst fall inte anser sig ha
anledning eller skyldighet alt väcka åtal - l.ex. därför alt han inte kan
styrka de subjektiva rekvisiten i gärningsbeskrivningen. I fråga om vilka
bestämmelser som skall gälla för domstolshandläggningen efter en ansökan har
framförts olika meningar. Med anledning av vissa remissynpunkter förordar jag
den ändringen i förhållande till kommittéförslaget, att rättegångsbalkens
bestämmelser om åtal för brott, på vilket inte kan följa svårare straff än böter,
samt dessutom bestämmelserna om kvarstad i brottmål skall ha motsvarande
tillämpning i mål om ansökan om sanktionsavgift.

Prop. 1981/82:146 54

Vad
gäller avgiftens storlek har flertalet remissinstanser anslutit sig lill
kommittéförslagel. Jag delar också uppfattningen att för den första tremånadersperioden
etl halvt basbelopp, dvs. för närvarande 8.900 kronor, för varje illegalt
anställd arbetstagare är rimligt avvägt med hänsyn till syftet att dels nå en
preventiv effekt och dels dra in vinsten av brottet. Någon anledning finns
knappast att för närvarande i större utsträckning än vad kommhtén har gjort
föreskriva skilda avgifter med hänsyn till anställnings-lidens längd.
Ytterligare ett halvt basbelopp bör således utgå om anställningen har varat mer
än tre månader.

Som
jag redan har nämnt bör möjlighet lill nedsättande eller eftergift finnas om
särskilda förhållanden föreligger. Härigenom blir det möjligt för domstolen att
förhindra alt påförandet av avgiften leder lill ett uppenbart obilligt resultat,
exempelvis när en mindre arbetsgivare haft ett förhållandevis stort antal
arbetstagare utan arbetstillstånd anställda och detta kanske under kort tid.
Bestämmelsen ger som nämnts även möjlighet att beakta arbetsgivarens goda tro
och övriga omständigheler. Enligt min mening bör emellertid beslämmelsen
tillämpas restriktivt.

Avgiften
bör inte vara avdragsgill vid taxering. En kompletterande bestämmelse bör
därför införas i kommunalskattelagen (1928:370).

I
övrigt får jag hänvisa till specialmptiveringen.

2.6.2
Påföljd vid förhindrande av verkställighet

Enligt
gällande bestämmelser i UtlL kan endast den sorn är utlänning straffas enligt
utlänningslagen för försök att hindra verkställigheten av ett
avlägsnandebeslut. Ansvaret är dessutom begränsat fill atl gälla det egna
avvisnings- eller ulvisningsbeslutet. Bestämmelserna i 17 kap. 12 § brottsbalken
om främjande av flykt ger emellertid ett visst, om än begränsat utrymme för
straffingripande mot den som försöker hindra verkställighet av ett
avlägsnandebeslut. En begränsning ligger emellertid i att straffansvar enligt
den bestämmelsen inträder endasl i de fall då utlänningen har hållits i förvar
men har avvikit.

Utlänningslagkommittén
anför att erfarenheterna hos de tillämpande myndigheterna Pch reportage i
massmedia visar, att del i icke ringa ulslräckning förekommer att utlänningar
håller sig gömda för att undgå ett eventuellt avlägsnandebeslut eller också för
att hindra verkställigheten av ett sådant beslut, samt att detta möjliggörs
genpm att här boende personer medverkar genom att transportera och gömma
utlänningama. Enligt kommittén är det i viss utsträckning fråga om organiserad
verksamhet. Vissa statistiska uppgifter redovisas på s. 138 i betänkandet.

Utlänningslagkommitlén
har inte ansett sig böra diskutera frågan om påföljd för döljande av
utlänningar som inte ännu har blivit föremål för något avlägsnandebeslut.
Annorlunda ställer det sig enligt kommittén med ett akfivt motarbetande av
regeringens och andra statliga myndigheters

Prop.
1981/82:146 55

beslut
på utlänningslagens område. Den som inte är flykting har ingen absolut rätt att
få stanna här. Det är enligt kommittén ofrånkomligt att åtskilliga utlänningar
måste skickas tillbaka lill sitt hemland trots atl förhållandena där
materiellt och politiskt är svåra. Om en stat i längden tolererar alt
regeringens och behöriga myndigheters lagakraftvunna beslut i utlänningsärenden
undandras verkställighet på gmnd av åtgärder från allmänhetens sida, verkar
detta enligt kommittén av naturliga skäl demoraliserande på bl.a. dem som har
att fatta eller verkställa besluten. Kommittén framhåller vidare att
underlåtenheten att beivra ett sådanl handlingssätt skapar intrycket, alt
samhället inte menar allvar med besluten. Kommittén framhåller att dessa förhållanden
i längden kan leda till förakt för myndigheternas verksamhet och, i detta fall,
för samhällets invandringspo-lifik. Kommittén pekar vidare på att den nuvarande
situationen skapar svårigheter för den som engagerar sig för utlänningar i ett
avlägsnande-ärende men samfidigt har en önskan att vara lojal mot
myndigheternas beslut. Frånvaron av bestämmelser som kriminaliserar
förhindrande av verkställigheten anges i den situationen kunna bli avgörande
för personens handlingssätt.

Mot
den nu angivna bakgrunden föreslår kommittén atl straffsanktioner införs
beträffande åtgärder som avser att förhindra verkställigheten av
avlägsnandebeslut. Samtidigt understryker kommittén de svårigheter som
kriminaliseringen kan medföra. Från straffbarhet föreslås make, barn, föräldrar
och syskon vara undantagna. En sakkunnig tar i ett särskilt ytlrande avstånd
från förslaget atl kriminalisera åtgärder för förhindrande av verkställighet.

Förslaget
att straffbelägga åtgärder för att hindra verkställigheten har vunnit flertalet
remissinstansers gillande, även om man samtidigt pekar på de negativa sidorna
av en sådan ordning. RÅ antar att kriminaliseringen får en preventiv effekt.
Hovrätten för Västra Sverige anser att man inte bör avstå från "en
lagstiftningsåtgärd som framstår som följdriktig". Kammarrätten i
Jönköping säger sig vara medveten om nackdelarna med en kriminalisering men
vill understryka, att det i ett rättssamhälle som vårt finns lagliga
möjligheter att verka för förändringar. SIV, slufiigen, menar att statsmaktema
genom en kriminalisering bör klart uttala samhällets ståndpunkt. Ett stort
antal remissinstanser anför vidare atl undantagskretsen har gjorts för snäv och
föreslår i stället en anpassning till personkretsen i 17 kap. 11 §
brottsbalken. I några yttranden framhålls att domstolarna inom ramen för en
straffbestämmelse kan och bör ta hänsyn till motiven för handlandet och andra
bakomliggande faktorer. En varsam tillämpning förordas.

En
rad remissinstanser ställer sig emellertid avvisande eller tveksamma till
förslaget. Det gäller bl.a. kammarrätten i Stockholm. Kammarrätten säger sig
vara tveksam, även om kriminaliseringen är motiverad av objektiva skäl.
Handlingen utförs nämligen ofta av ett starkt humanitärt engage-

Prop. 1981/82:146 56

mang
och effekten av en straffbestämmelse blir därför osäker. IPOK, Sveriges
advokatsamfund och friviUigorganisationer med inriktning på utlänningsfrågor
avstyrker förslaget. Svenska Röda Korset anser förslagel vara "direkt
uppseendeväckande". Spanska riksförbundet fruktar att en sådan beslämmelse
skulle påverka opinionen gentemot utlänningar nega-fivl.

I
likhet med utlänningslagkommittén förordar jag ett upphävande av de nuvarande
bestämmelserna om straff för utlänningar, som försöker hindra verkställighet av
avlägsnandebeslut som rör dem själva. Vad gäller kommitténs förslag i övrigt
vill jag anföra följande.

I
samband med den nuvarande UtlL:s lillkomsl uttalade jag förståelse för de då
framförda kraven på mera effektiva påföljdsbestämmelser vid framför allt
organiserade brott mot UtlL. Straffansvaret för handlingar i syfte att
möjliggöra illegalt inresande byggdes också ul genom den nya lagen. Nu återstår
att pröva frågan om straffansvar för döljande av utlänningar i syfte att
förhindra verkstälhghel av avlägsnandebeslut. Som kommittén framhåller ger
tillgängliga upplysningar vid handen aft försök att förhindra verkställigheten
av avlägsnandebeslut inte sällan förekommer. Inte desto mindre kan nog sägas
atl våra kunskaper om problemets omfattning och om orsakerna är begränsade.
När frågan om en kriminalisering övervägs har man emellertid att bedöma, inte
bara den aktuella situationen, utan också den möjliga framfida utvecklingen av
problemet. Inte minst från den utgångspunkten anser jag del vara angeläget att
möjliggöra straffrättsliga ingripanden mot i vart fall vissa av de yttringar
spm döljandet av avvisade eller utvisade personer kan komma att ta sig. Därmed
har jag redan berört kärnfrågan, nämligen om sådana handlingar bör generellt
straffbeläggas. Kommittén kom till den slutsatsen. Det gjorde även majoriteten
av remissinstanserna, även om samtidigt en kraffig remissopinion anfördes mot
en sådan ordning.

Motiven
för ett aktivt ingripande i syfte att hindra verkställigheten av
avlägsnandebesluten kan i hög grad variera. Man torde - åtminstone om man tar
med i bilden en tänkbar framtida utveckling - ha att räkna med hela skalan från
organiserad verksamhet i vinningssyfte till desperata ingripanden från
laglydiga medborgares sida, vilka drivs av ett starkt religiöst eller i övrigt
humanitärt engagemang. Häremellan kan länkas exempelvis fall då den handlande
drivs av önskemålet att så många som möjligt av hans landsmän eller trosfränder
blir kvar i Sverige. En lång rad andra motiv kan tänkas förekomma.

Jag
delar kommitténs uppfattning att sådan verksamhet som det här gäller inte är
acceptabel i ell samhälle som vårt. Den är inte bara ägnad att undergräva
respekten för ett demokratiskt samhällsskick. Den kan dessutom leda lill
psykiska men för de personer som göms undan för verkställighetsmyndigheterna.
Jag är emellertid trots detta inte beredd att fullt ul ansluta mig till
kommitténs förslag. Vad som framför alll bör bh föremål

Prop.
1981/82:146 57

för
kriminahsering är sådana åtgärder för att hindra verkställighet av avvisnings-
eller utvisningsbeslul som vidtas i vinningssyfte. Detta gäller antingen det är
fråga om en enstaka handling mot ersättning eller en systematiskt bedriven
verksamhet i vinningssyfte. Det finns enligt min mening anledning atl i vart fall
för närvarande begränsa kriminaliseringen fill dessa fall.

I
de fall däremot då en person ingriper av tvingande medmänskliga bevekelsegmnder
för att, som han eller hon uppfattar situationen, skydda en medmänniska från
hotande förföljelse i hemlandet, kan såväl lämpligheten som värdet av
straffsanktioner enligt min mening starkt ifrågasättas. Jag är därför, som
framgått, för egen del inte beredd att föreslå att hindrande av
verkställigheten i sådana fall som jag nu nämnt straffbeläggs. I sådana och
liknande situationer måste enligt min mening lösningen sökas med andra medel,
främst genom information.

Jag
förordar sålunda att handlingar i syfte att hindra verkställigheten
straffbeläggs i de fall då gärningen har förövats i vinningssyfte. Den som mot
betalning eller annars i vinningssyfte försöker hindra verkställigheten bör
kunna straffas, antingen det är fråga om en enstaka fristående handling eller
gärningen utgör led i en störte verksamhet. Med ett på detta sätt begränsat
tillämpningsområde saknas anledning att låta åtgärder som rör nära anhöriga bli
straffria. För att gärningen skall vara straffbar bör det vidare vara fråga om
ett döljande av utlänningen eller annan sådan åtgärd i syfte att hindra
Verkställigheten. Jag kan i detta hänseende hänvisa till s. 180 och 181 i
betänkandet och till specialmotiveringen.

Om
kriminaliseringen begränsas på det sätt jag nu har angett, får å andra sidan
det straffbelagda förfarandet normalt anses vara förhållandevis allvarligt.
Det är då inte längre rimligt att påföljden i normalfallet bestäms till böter.
Jag förordar i stället att bestämmelsen flyttas fill andra stycket av 96 § UtlL
och där förs in som en ny tredje punkt. Straffet för överträdelsen kommer då
att bli fängelse i högst ett år eller, vid mildrande omständigheter, böter.

I
övrigt får jag i fråga om bestämmelsens innehåll hänvisa till specialmotiveringen.

Jag
vill avslutningsvis understryka vikten av att utvecklingen noga följs och att
frågan om straffbestämmelsens utformning tas upp till ny prövning om utvecklingen
ger anledning till detta.

2.7
Handläggning av ärenden angående avlägsnande av presumtiva terrorister

2.7.7
Avvisning av presumtiva terrorister

Enligt
30 § första stycket UtlL skall en ufiänning som kommer fill Sverige avvisas, om
del finns gmndad anledning att anta att han tillhör eller verkar för en
organisation eller gmpp som avses i paragrafens andra

Prop.
1981/82:146 58

stycke
och om det dessutom, med hänsyn till vad som är känt om hans föregående
verksamhel eller i övrigl, föreligger fara för alt han här i riket medverkar
till sådana handlingar som anges i det stycket. Bestämmelsen avser enligt andra
styckel en organisation eller gmpp som, med hänsyn till vad som är känt om dess
verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för
politiska syften och därvid begå sådana gärningar här i riket. En förteckning
över ufiänningar som skall avvisas enligt 30 § första stycket skall enligt
samma paragrafs tredje stycke upprättas av rikspphsstyrelsen. Det är
emellertid regeringen spm bestämmer vilka organisationer eller grupper som
därvid kommer ifråga. Om det beträffande en ufiänning som uppehåller sig i
riket föreligger sådana omständigheter som fömt har nämnts får han enligt 47 §
utvisas.

Avvisning
beslutas antingen av polisen eller av regeringen. Avvisning genom beslut av en
polismyndighet får ske endast om utlänningen finns upptagen på en särskild
spärrförteckning och dessutom saknar visering eller uppehållsfillstånd. Som
ytterligare fömtsättning för avvisning genom beslut av polis gäller, att
utlänningen inte gör invändningar av politisk art, dvs. att utlänningen inte
påstår att han riskerar politisk förföljelse eller åberopar någon annan
omständighet som avses i 33 eller 34 § UtlL. Utrymmet för polisens befogenhet
att avvisa en presumtiv terrorist är alltså starkt begränsat. Brister någon av
förutsättningarna, skall frågan i stället avgöras av regeringen. Ärendet skall
då hänskjutas fill SIV, som med eget yttrande överlämnar det till regeringen.
Som nämnts får endast utlänningar som tillhör en av regeringen angiven
terroristgrupp eller terroristorganisation tas med på förteckningen. För att
en utlänning skall uppföras på förteckningen krävs vidare att han i övrigt
uppfyller förutsättningarna i 30 § första stycket. I övrigt får jag i fråga om
gällande bestämmelser hänvisa till departementspromemorian.

I
promemorian konstateras att beslul om avvisning av en presumtiv tertorist
hittills har meddelats endast en gång. Vid terroristbestämmelsernas tillkomst
fästes särskilt stor vikt vid polismyndigheternas befogenhet att avvisa
presumtiva terrorister, men den faktiska utvecklingen har blivit en annan än
den man förutsåg. Mot den bakgmnden diskuteras i promemorian möjligheterna alt
bättre anpassa avlägsnandebestämmelserna lill de faktiska förhållandena, i
första hand genom att upphäva polismyndighetens befogenhet att besluta om
avvisning. Ohka omständigheter talar enligl promemorian för att bestämmelserna
pm rätt för polisen att avvisa presumtiva terrorister skulle kunna upphävas
utan att beredskapen mol tertorist-dåd försvagas. I stället skulle då
avvisningsfrågan alltid överlämnas fill regeringen. Dels anges det ligga i
sakens natur att den som misstänker atl han finns på förteckningen undviker att
resa in under sin rätta eller sin fidigare använda identitet, dels minskas
ytterligare avvisningsmöjlighetens betydelse genom frånvaron av reguljär
gränskontroll inom Norden. Mol den bakgmnden föreslås i promemorian att
polismyndigheterna inte längre

Prop.
1981/82:146 59

skall
kunna avvisa en utlänning som bedöms som presumtiv terrorist. I promemorian
berörs även frågan vilken allmänt avhållande effekt i fråga om presumfiva
terrorister som den hittillsvarande ordningen kan tänkas ha haft. Den
avhållande effekten bedöms därvid vara så begränsad att den inte i detta
sammanhang bör tillmätas avgörande belydelse. Vidare anförs att regeringen utan
ett beslut med stöd av 30 § Iredje slycket UtlL kan i önskvärd omfattning
klargöra sin ståndpunkt beträffande olika ifrågakommande organisafioner.
Sålunda ger l.ex. regeringens beslul i överlämnade ärenden vägledning åt
polismyndigheterna.

Del
stora flertalet remissinstanser biträder förslaget att regeringen ensam skall
ha beslutanderätten i ärenden pm avvisning av presumtiva ler-rprister. RÅ, SIV
och en länsåklagare motsätter sig emellertid all polisen fråntas
avvisningsbefogenheten och menar all några "övertygande skäl" för
ändringen inte har visats. RÅ framhåller att terroristaktiviteterna snabbt kan
växla och att det ännu är för tidigt att dra slutsatsen, att polisens av
visningsbefogenheter inte skulle behövas. Några remissinstanser framhåller atl
polismyndigheterna även sedan den föreslagna ändringen har genomförts behöver
ha direktiv, särskilt vad gäller frågan vilka organisationer som skall bedömas
som terrorislprganisationer.

Jag
vill vidare nämna att RPS i sitt yttrande lägger fram förslag till längre
gående förändringar av gällande ordning. Styrelsen menar att terroristbestämmelserna
på ett klarare säll borde skiljas från övriga bestämmelser i UfiL, dels genom
en annan och samlad placering, dels genom all RPS ensam fick rätt atl
anhängiggöra framställningar hos regeringen i tertorist- . ärenden. Vidare vill
RPS att SIV:s yttranden i terrorislärenden skall avse endast möjligheterna att
verkställa ett utvisningsbeslul och inte utvisningsfrågan som sådan. Som en
konsekvens av detta bör enligt RPS polismyndigheterna överlämna ett
avvisningsärende direkt till regeringen och inle via SIV. Vidare föreslår RPS
att terroristärendena bereds i justitiedepartementet i stället för i
arbetsmarknadsdepartementet. De särskilda tvångsåtgärderna i spaningssyfte
föreslås bli tillämpliga i fler fall än nu. Slufiigen föreslås att straffet
skärps för bl.a. medhjälp till illegal inresa av en presumtiv terrorist.

Förslaget
att låta regeringen ensam ha beslutanderätten i terroristärenden har sin gmnd
främst i att poUsmyndigheternas begränsade avvisnings-rätt under de åtta år som
terroristbestämmelsema har gällt bara har använts vid ett enda tillfälle.
Praktiskt taget alla remissinstanserna har anslutit sig fill den föreslagna
anpassningen av regelsystemet till den utveckling som sålunda har ägt mm,
Ävenjag förprdar att poUsmyndigheternas beslutanderätt i dessa ärenden nu
avskaffas. Därvid uppstår frågan hur ärendet i stället skall handläggas fram
till dess ärendet har avgjorts av regeringen. Som jag nämnde har RPS väckt
frågan om myndigheten ensam bprde ha initiafivrätt i alla terrpristärenden. Så
är i dag fallet med ärenden pm utvisning av presumtiva terrprister. Först sedan
styrelsen har gjprt fram-

Prop. 1981/82:146 60

ställning
pm utvisning till regeringen, har ett ärende i frågan uppkpmmit i
regeringskansliet. När del gäller avvisning är däremot situationen en annan.
Avvisning skall i princip ske i anslutning fill inresan. I fråga om pohsens
beslut sägs uttryckligen att detta skall meddelas omedelbart. Av förarbetena
till terroristbestämmelsema (prop. 1973:37 s 104) framgår alt regeringen skall
anses handlägga ärendet redan från lidpunkten då polismyndigheten beslutar att
hänskjuta ärendet till SIV. Ett av polismyndigheten meddelat tillfälligt
förvarsbeslul skall skyndsamt anmälas fill regeringen. Det är uppenbarligen
inte möjligt att förena ett sådant synsätt med idén atl RPS skulle avgöra om
och när framställning om avvisning skall göras hos regeringen. I själva verket
skulle det senare innebära att endast utvisningsinstitutet behölls. Jag kan
mpt den bakgrunden inte biträda RPS' förslag å denna punkt.

Den prdning som nu gäller
för det fall polismyndigheten inte får besluta i avvisningsfrågan och som i
promemorian föreslås gälla även fortsatt är denna. Polismyndigheten hänskjuter
ärendet till SIV som med eget yttrande överlämnar ärendet fill regeringen. I
motiven till bestämmelsen förutsätts vidare atl polisen samtidigt underrättar
RPS. Det får antas att denna ordning har valts för atl på ett snabbt och
smidigt sätt få fram det yttrande som normalt skall lämnas av SIV. RPS föreslår
som jag nämnde, att pohsmyndigheten överlämnar ärendet direkt till regeringen.
Jag ser även för egen del fördelar med en sådan ordning. Den klargör på etl
bättre sätt alt regeringen är den myndighel som redan från början handlägger
ärendet och har att i den egenskapen la ställning till exempelvis
förvarsfrågan. Regeringen kan omedelbart infordra yttrande från SIV och någon
tidsförlust av betydelse behöver inte uppstå. Enligt min mening bör det heller
inte vara nödvändigt att alltid höra verket. På motsvarande sätt som vid utvisning
enligt 47§ UtlL bör infordrande av yttrande kunna underlåtas, om ärendet är
synnerligen brådskande. Om det i något fall från början står klart atl
avvisning enligt 30§ UtlL inle blir aktuell, bör någol yttrande enligt min
mening inte infordras. Enligt min mening bör regeringen i avvisningsärendena
kunna meddela beslul att inte avvisa utlänningen som terrorist utan att
dessförinnan infordra yttrande eller hålla förhandling enligt UtlL. Det får
fömtsättas att, liksom hittills, polismyndigheten underrättar RPS när ett
ärende överlämnas till regeringen. Jag föreslår sålunda den ändringen i
förhållande till promemorieförslaget, att polismyndigheten i förekommande fall
överlämnar frågan om avvisning av en presumfiv terrorist direkt till regeringen
och att frågan om infordrande av yttrande från SIV regleras på del sätt jag nu
har angett.

Enligt
gällande bestämmelser är SIV:s yttrandeskyldighet inte begränsad till att avse
verkställighetsfrågan. Verket uttalar sig därför också i frågan om ufiänningen
på gmndval av det föreliggande materialet bör anses som presumtiv tertorist.
Jag vill i detta sammanhang peka på atl SIV enligl 2§ UtlL har en allmän
tillsynsfunktion i fråga om utlänningskontrollen. Jag

Prop.
1981/82:146 61

kan
heller inte se någon egentlig nackdel med att SIV hksom hittills yttrar sig i
ärendet i dess helhet, även om självfallet tyngdpunkten ligger i verkets
bedömning av verkställighetsfrågan. SIV:s synpunkter kan i stället medföra att
beslutsunderlaget får större bredd. Jag föreslår därför ingen ändring på denna
punkt.

Vad gäller RPS förslag i
övrigt vill jag till en början hänvisa till att tvångsmedelskommittén (JU
1978:06) för närvarande ser över hela frågan om användande av tvångsmedel.
Frågan om vidgade möjligheter att tillämpa den s.k. särskilda spaningslagen
bör därför inte las upp nu. Inte heller frågan om ändrad
departementstillhörighet eller ändrade straffpåföljder bör enligt min mening
tas upp i detta sammanhang. Terroristbestämmelserna integrerades fr.o.m. den 1
januari 1976 i UflL. Någon ändring i fråga om bestämmelsernas placering
övervägdes inte vid den nuvarande lagens tillkomst för ett år sedan. Jag anser
det olämpligt alt bryta ut dessa bestämmelser och därmed mbba lagens nuvarande
uppbyggnad och paragrafindelning.

Jag återkommer så fill den
viktiga frågan om vägledning för polismyndigheterna vid tillämpning av
avvisningsbestämmelserna. Jag delar den av flera remissinstanser framförda
synpunkten, att regeringen även efter avskaffandet av bestämmelserna om den
särskilda tertprislförteckningen på lämpligt sätt måste lämna riktlinjer för de
fall då ärenden bör överlämnas till regeringen. Av det skälet bör i UflL
införas en bestämmelse enligl vilken regeringen närmare anger riktlinjerna för
polismyndigheternas bedömning av om ett ärende skall överlämnas.

2.7.2
Förhandling i terroristärenden

Förhandling
innan ett ärende avgörs är enligt UtlL i vissa fall obligatorisk. Detta är
fallet i ärenden hos regeringen pm avvisning eller utvisning av en presumtiv
terrprist (32 och 47 §§ UtlL) och när regeringen i fråga om en terrorist
beslutar om särskilda föreskrifter enligt 74 § andra stycket UflL. Förhandling
är vidare obligatorisk innan en handläggande myndighet beslutar om kvarhållande
av en utlänning i förvar utöver en viss i lagen angiven tid (53 § UtlL).
Förhandling får dessutom hållas när det annars finns skäl fill detta.

Bestämmelser om förhandhng
återfinns i 56-62 §§ UtlL. Huvudregeln är att den handläggande myndigheten
själv håller förhandlingen (57 §). SIV får överlåta åt en länsrätt eller
länsstyrelse att hålla förhandlingen. I ärende hps regeringen hålls
förhandlingen av den myndighet spm det ansvariga statsrådet - eller en av
statsrådet förordnad tjänsteman - utser. Någon formell begränsning av
myndighetskretsen har inte gjorts. Allmän domstol torde emellertid numera inte
kunna anhtas för förhandhng efter den ändring som genomfördes den 1 juli 1980.
I terroristärenden anlitas regelmässigt RPS för atl hålla förhandlingen. Den
myndighet som håller förhand-

Prop,
1981/82:146 62

Hngen
får enligt 58 § UtlL uppdra åt en polismyndighet eller en särskilt utsedd
person att vara allmänt ombud vid förhandlingen. Syftet med förhandlingen är
att få fill stånd en noggrann utredning om de omständigheter som kan inverka på
ärendets avgörande. Utlänningen skall få lillfälle alt ange sin ståndpunkt och
att uttala sig om de omständigheter som åberopas. Förhandlingen skall vara
offentlig, om uflänningen begär det och myndigheten inte anser att
omständigheterna föranleder något annat.

Partsinsynen
i terroristärenden, dvs. utlänningens rätt att la del av det som har tillförts
ärendet, är underkastad de begränsningar som följer av 14 kap. 5 §
sekretesslagen (prop. 1979/80:96 s. 125). Om det av hänsyn till ett allmänt
eller enskih intresse är av synnerlig vikl atl sekretessbelagt material inte
lämnas ut, kan alltså detta undanhållas utlänningen, även i fall då förhandling
hålls. Av paragrafen framgår emellerfid att upplysning om innehållet i viss
utsträckning skall lämnas utlänningen. Även detta kan dock i vissa fall
underlåtas.

Beträffande
gällande bestämmelser om förhandling samt gällande ordning i övrigt för
handläggning av tertoristärenden får jag i övrigl hänvisa till
departementspromemorian.

Den
nuvarande ordningen har kritiserats, främst på den grunden att förhandlingen
har överlåtits ål samma myndighet som har anhängiggjort avlägsnandeärendel samt
att något kontradiktoriskt förfarande inle äger mm. Önskemål har bl.a. i den
allmänna debatten framställts om att en utomstående myndighet, helst en
domstol, får svara för förhandlingen.

I departementspromemorian
framhålls atl krifiken skall ses mot bakgrund bl.a. av att avlägsnade av en
presumtiv terrorist kan aktualiseras inte bara då denne tillfälligt vistas i
vårt land ulan även i situationer då utlänningen sedan lång tid är bosatt här
och genom familj och arbete är knuten till Sverige. Vidare anförs atl RPS, som
anhängiggör terroristärendet hos regeringen, av såväl allmänhelen som framför
alll av utlänningen uppfattas som motpart. Allmänl sett måste det därför enligt
promemorian anses önskvärt, att den förhandling som skall äga mm i ärendet
anförtros åt en annan myndighet än RPS, om detta kan ske utan att
handläggningen väsentligt fördröjs eller försvåras. En sådan ordning anges vara
mofiverad även med hänsyn till att en utvisning eller avvisning av en utlänning
som terrprist är en djupt ingripande åtgärd, sPm i vissa fall får långtgående
verkningar även för anhöriga och andra närslående. En förhandling inför allmän
domstol antas vidare befrämja en allsidig utredning i ärendet och vara ägnad
att minska kritiken mot nuvarande ordning. Med hänvisning till det anförda
föreslås i promemorian att förhandling vid allmän domstol görs obligatorisk vid
handläggningen av ärenden om avlägsnande av presumtiva tertorister.
Förhandlingen föreslås förlagd till Stockholms tingsrätt. Allmänt ombud skall
utses. Det förutsätts att en representant för RPS blir allmänt ombud. Det finns
enligt promemprian inte anledning att på gmnd av förhandlingen räkna med mer än
några få dagars fördröjning, någpt som i detta sammanhang normalt anges vara
fullt acceptabelt.

Prop.
1981/82:146 63

Slutligen
framhålls i promemorian, att det från rättssäkerhetssynpunkt självfallet är
angelägel atl parten i ett terroristärende får kännedom om de uppgifter som
läggs till gmnd för avgörandet i ärendet och att det bör föreligga
utomordentligt starka skäl för att han skall undanhållas sådana uppgifter. Å
andra sidan anges det föra för långt att hell och hållet frånta regeringen
möjligheten att för utlänningen hemlighålla en viss uppgift. Förhållandena kan
nämligen vara sådana att andra intressen, exempelvis av utrikespohtisk art, har
sådan tyngd, att den fömt nämnda undantagsregeln i 14 kap. 5 § sekretesslagen
måste kunna tillämpas. Den nuvarande ordningen föreslås därför kvarstå, något
som antas följa av alt domstolsförhandlingen i allt väsentligt regleras genom
beslämmelser i UtlL.

Remissinstanserna
har, med elt undantag, tillstyrkt förslaget. Man anser det välmotiverat och
hälsar det välkommet. RPS, däremot, säger sig visserligen inte vilja motsätta
sig den föreslagna ändringen men anger sig samtidigt inte kunna acceptera det
synsätt som ligger lill grund för förslaget. Styrelsen vill sålunda
understryka alt redan nuvarande ordning tillgodoser även utlänningens
intresse.

Även
om någon befogad anmärkning inte kan riktas mot det sätt på vilket de gällande
bestämmelserna har tillämpats, anser jag för egen del att en ordning med
obligatorisk förhandUng vid domstol i terrorislärenden är ägnad att stärka
förtroendet för handläggningen av dessa ärenden, både från den enskildes och
från allmänhetens sida. Jag anser det därför angeläget att de i promemorian
föreslagna ändringarna nu genomförs och föreslår att så sker.

Med
anledning av vissa påpekanden under remissbehandUngen vill jag vidare göra
följande klarlägganden. I promemorian har, som jag nämnde, förutsatts atl det
sekretessskydd som nu gäller i terroristärenden skall komma att gälla även när
domstol håller förhandling i sådana ärenden. Det innebär att del i dessa
ärenden - till skillnad från vad som är fallet i mål eller ärenden hos domstol
- är möjligt alt i särskilda undantagsfall undanhålla även för parten visst
material i ärendet. Några remissinstanser har ifrågasatt om inte bestämmelserna
i sekretesslagen (1980:100) leder till atl sekretesskyddet upphör i samband med
förhandlingen.

Låt
mig först säga att jag delar den uppfattning om bibehållande av nuvarande
sekretesskydd som kommer lill uttryck i promemorian. Samtidigt vill jag starkt
understryka, att parten får undanhållas uppgifter i ärendet endast när
synnerligen starka skäl gär detta nädvändigt. Jag anser vidare att en sådan
ordning är förenlig med beslämmelserna i 14 kap. 5 § andra stycket andra
meningen sekretesslagen (1980:100). Enligt denna bestämmelse skall visserligen
sekretess inte innebära någon begränsning i en parts rätt enligt
rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till gmnd för
avgörande av mål eller ärende. Beslämmelsen tar emellertid sikte på sådana mål
och ärenden som prövas och avgörs av domstolen - eller av annan myndighet som
har att tillämpa RB. I dessa fall

Prop. 1981/82:146 64

har
parten sedan gammall alltid rätt att ta del av alla omständigheter som
domstolen eller myndigheten gmndar sitt avgörande på. Den nämnda bestämmelsen i
sekretesslagen avser däremot inle fall, då en domstol upptar bevis eller vidtar
någon annan mptsvarande åtgärd för en annan domstols eller myndighels räkning.
Den är sålunda inle tillämplig när domstolen håller förhandling i
terroristärenden. Jag får i övrigt hänvisa fill prpp. 1979/80:2 del A s. 335.

Spm
framgår av prpmemprian skall förhandlingen hållas vid Stockholms tingsrätt om
det inte föreligger särskilda skäl mot delta, l.ex. därför att detta inte hinns
med. I sådana undanlagsfall bestämmer regeringen vilken domstoljeller myndighet
som i stället skall hålla förhandlingen. Även i sådana fall bör enligt min
mening förhandlingen om möjligt hållas vid en domstol. Offenfligt ombud skaU
utses. I övrigt ansluter jag mig tiU vad som anförs i departementspromemorian.

2.8
Övriga frågor

Enligt
99 § UtlL är en ufiänning, som har avvisats eller utvisats, skyldig att betala
kostnaden för resan tiU den ort, dit han sänds genom myndighets försorg.
Bestämmelsen har ansetts innefatta en skyldighet att i förekommande faU betala
även kostnaden för bevakningspersonalen (betänkandet s. 76 och 77).

Internationella
arbetsorganisationens (ILO) förut nämnda konvention (nr 143) om migrerande
arbetstagare och dess rekommendation (nr 151) i samma ämne behandlar missbmk i
samband med migration (del I) och migrerande arbetstagares likställdhet i fråga
om möjligheter och behandling (del 11). I art 9 mom. 3 i konventionen
föreskrivs att en arbetstagare eller hans familj inte vid ett av'tlgsnande från
landet skall bära kostnaden härför.

Utlänningslagkommiltén
har haft i uppdrag att överväga innehållet i gällande bestämmelser i
förhållande fill konventionens föreskrifter. I betänkandet redovisar kommittén
den tolkning av konventionsbestämmelsen, som ILO:s expertkommitté för granskning
av tillämpningen av konventioner och rekommendationer har anslufit sig till.
Expertkommittén har antagit att de kpstnader spm inte får återkrävas är sådana
kostnader, som en stat ådrar sig för att säkerställa att arbetstagaren och hans
familj lämnar landet, l.ex. kpstnaderna för det administrativa eller legala
utvisningsförfarandel eller för verkställigheten av beslutet, l.ex. för all
följa de utvisade till gränsen. Om dessa kostnader kan återkrävas från den
migrerande arbetstagaren, har konventionen enligt expertkommittén inte
tillämpats fullt ut. De stater som låter den utvisade, illegalt invandrade
arbetstagaren själv betala enbart sina resekostnader bryter däremot inte mot
konventionen.

Av
betänkandet framgår vidare (s 78 och 79) alt koslnaderna för bevak-

Prop. 1981/82:146 65

ningspersonalen
torde utgöra merparten av de totala kostnaderna för hem-sändandet samt att de
som avlägsnas sällan återbetalar vad som har lagls ut för dem.

Ufiänningslagkommittén
ansluter sig till den tolkning av art 9 mom 3 i konventionen om migrerande
arbetstagare som ILO:s expertkommitté ger uttryck åt. I syfte att åstadkomma
överensstämmelse mellan 99 § UtlL och kpnventionskravet föreslär kommittén
sådan ändring i paragrafen atl det klart framgår, att utlänningen skall betala
sin egen resa hem men inte eventuellt medföljande bevakningspersonals rese- och
Iraktamentskost-nader. Eftersom staten redan i dag i praktiken svarar för en
stor del av sistnämnda kostnader antas någon nämnvärd kostnadsökning inle komma
att uppstå. Enligt kommitténs uppfattning innebär art 9 därefter inget hinder
mot svensk ratifikation av konventionen.

Över förslaget har
ILO-kommittén yttrat sig. Kommittén erinrar om att den tolkning av den aktuella
konventionsbeslämmelsen, som ILO:s expertkommitté för frågor rörande
tiUämpning av konventioner och rekommendationer har gett uttryck åt, sedermera
har lämnats utan erinran av 1980 års arbetskonferens. Enligl ILO-kommitténs
uppfattning finns del, sedan ändringen har genomförts, inte längre något hinder
mot ratifikation av del I av ILO-konventionen. Man föreslår därför all
regeringen förelägger riksdagen ILO-konventipnen (143) om migrerande
arbetstagare för godkännande, med förbehåll för del II av
konventionen. Ävenjag ansluter mig lill utlänningslagkommitténs förslag lill
ändring av 99 § UtlL. Förslaget är väl avvägt och bringar lagen i
överensstämmelse med internationelh gällande värderingar. Ändringen lorde inte
nämnvärt påverka samhällets koslnader på denna punkt.

Jag
avser att i samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet inom kort
återkomma till frågan om lilhräde tiU den ifrågavarande ILO-konventionen.

3
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdepartementet
upprättats förslag till

1.
lag om ändring i
utlänningslagen (1980:376),

2.
lag om ändring i
kommunalskaltelagen (1928:370),

3.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Förslagen bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 5.

5
Riksdagen 1981182. I saml. Nr 146

Prop. 1981/82:146 66

4
Specialmotivering

4.1
Förslaget till ändring i utlänningslagen (1980:376)

7 §

Denna
paragraf i sin nuvarande lydelse är i sak oförändrad jämförd med 4 § i 1954 års
UtlL. Före tillkomsten av 1980 års UtlL hade regeringen med stöd av den
bestämmelsen överlåtit åt SIV att besluta om godkännande som pass av andra slag
av legitimationshandlingar än sådana som uttryckligen angavs i dåvarande
utlänningskungörelse. En sådan ordning möjliggjordes genom den äldre
regeringsformen och punkt 6 i övergångsbestämmelserna fill den nu gällande
regeringsformen. Den blev därempt inte längre möjlig sedan den äldre UflL hade
upphävts pch fullmaktsbestämmelsen förts in i den nya UtlL. Regeringens
bemyndigande för SIV har således utgått.

Av 8
kap. 11 § regeringsfprmen framgår att riksdagen, när den bemyndigar regeringen
att meddela föreskrifter i ell visst ämne, kan medge att regeringen i sin tur
överlåter åt exempelvis en förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser i
frågan. Det fömtsätts alltså en uttrycklig fullmakt för regeringen för att
befogenheten skall kunna överlåtas tiU en förvaltningsmyndighet. Praktiska
skäl talar för en återgång till den tidigare gäUan-de ordningen enligt vilken
SIV fick besluta om godkännande av legitimationshandlingar som pass. Genom den
föreslagna ändringen i 7 § har regeringen därför fått rätt att bemyndiga SIV
att utfärda sådana föreskrifter. Bemyndigandet ges genom en bestämmelse i
UtlF. Med anledning av påpekanden under remissbehandlingen vill jag framhålla,
att det är angeläget att verket i dessa frågor samråder med RPS.

8 §

I
paragrafens andra stycke har efter förslag av RPS uttryckligen angivits, att
polismyndigheten i vissa fall även utan föregående kallelse får hämta en
utlänning till myndigheten för upplysningar om vistelsen här. Erfarenheten har
visat att en sådan bestämmelse behövs. För att hämtning skall få ske utan
föregående kaUelse fömtsätts, att det skäligen kan befaras att utlänningen
inte skulle efterkomma en kallelse. Bestämmelsen har självfallet tillämpning på
situationer då en kallelse tvärtom kan antas medföra att utlänningen håller sig
undan. I övrigt får en bedömning ske utifrån utlänningens personliga
förhållanden - l.ex. det sätt på vilket han har etablerat sig här - och andra
omständigheter. Bestämmelsen bör emellertid tillämpas restriktivt. Hämtning
utan föregående kallelse får under inga förhåUanden ske slentrianmässigt utan
endast där del bedöms behövligt av det skäl som anges i bestämmelsen.

I
tredje stycket har skett en mindre konsekvensändring.

Fjärde
stycket är nytt. Jag får fill en böljan hänvisa till 2.5 i den allmänna
motiveringen.

Prop. 1981/82:146 67

Skyldighet att efterkomma polisens begäran om öppnande av
bagageutrymme, husvagn m.m. avses gäUa såväl för svenskar som för uflänningar.
Uflänningslagen innehåller redan vissa bestämmelser som rör svenskar. Det är
fallet med skyldigheten att anmäla utlänningars vistelse och arbete i Sverige
(9 §). Skyldighet att inställa sig vid förhandling enligt uflänningslagen kan
åläggas även svenska medborgare (59 §). Även flera av ansvarsbestämmelserna i
uflänningslagen gäller bl.a. svenskar.

Den åtgärd som anges i Qärde stycket får vidtas endast i
samband med inresekontrollen. Dit torde få hänföras även den kpntröll som sker
genom s.k. flygande patmller i närheten av landgränsen tiU annal nordiskt land.
Åtgärden får endast ske i syfte att förhindra illegalt inresande.

Som framgår av den allmänna motiveringen är det inte
avsett att polisen vid inresekontrollen mtinmässigt skaU undersöka fordon. Del
bör normalt krävas att det finns en anledning. Så kan exempelvis vara fallel om
polisen har fått skäl att misstänka, att ufiänningar vid en viss tidpunkt och
ett visst gränsavsnitt försöker atl illegalt ta sig in, exempelvis genom att
gömma sig i stängda utrymmen i bilar.

Åtgärden får vidtas av en enskild polisman (jfr 28 kap. 5
§ sista ledet rättegångsbalken). Skulle bestämmanderätten läggas på högre nivå,
uppstår fördröjning och behov uppkommer av tvångsåtgärder för att kvarhålla
bUisien tiUs beslut har fattats om åtgärden. Motsvarande befogenhet tillkommer
en särskilt förprdnad passkpntrollant eller en tulltjänsteman, som medverkar
vid utlänningskontrollen.

30 §

Som en följd av alt polismyndigheternas befogenhet alt
avvisa presumfiva terrorister upphävs, bortfaller behovet av den särskUda
spärrförteckningen. Tredje stycket skall därför utgå.

Spm framgår av 32 § sista stycket förutsätts regeringen
ändå meddela vissa föreskrifter till ledning för polismyndigheterna. I övrigt
hänvisas till 2.7.1 i den allmänna motiveringen.

32 §

Första stycket reglerar i första hand polismyndighetens
rätt all avvisa presumtiva terrorister. Stycket bör utgå.

Andra stycket, som blir ett nytt första stycke, har
anpassats till den föreslagna ordningen att avvisningsbeslut i fråga om
presumtiva terrorister endast får meddelas av regeringen. Polismyndigheten
skall alltså överlämna ärendet dit. Det ligger i sakens natur att detta bör
ske skyndsamt. Samtidigt bör, liksom hittills, RPS undertättas. Anledning
saknas att reglera den frågan i UtlL. Som framgår av tredje stycket får
regeringen meddela föreskrifter med riktlinjer för tillämpning av beslämmelsen
om överlämnande av ärenden till regeringen.

Prop.
1981/82:146 68

I fråga om det nya första slycket får jag i övrigt hänvisa
till den allmänna motiveringen (2.7.1).

Med en sådan ordning som nu har föreslagits har det
bedömts lämpligt att avvisningsbeslulet - liksom utvisningsbeslut enligt 47 § -
förenas med återreseförbud. En bestämmelse om detta har införts i elt nytt andra
stycke. Överträdelse av återreseförbudet är inte straffbelagd. Det bör ses mot
bakgrund av att del primära syftet är avlägsnandet av den presumtive
terroristen. Återvänder denne trots förbudet, bör beslutet kunna verkställas
på nytt. En komplettering av 93 § föreslås i delta syfte.

Sista
stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen att närmare föreskriva om
riktUnjerna för polismyndigheternas prövning av om överlämnande skall ske
enhgt första stycket. En motsvarande möjlighet har hittills funnits genom 30 §
tredje stycket, som föreslås upphävt. Det är inte minst frågan om
gränsdragningen mellan organisationer och gmpper som avses i 30 § andra stycket
och befrielserörelser utan internationell terrorism på sitt program som det
bör ankomma på regeringen att klargöra.

36 §

Paragrafen utgår som en konsekvens av att nuvarande 32 §
första stycket upphävs.

47 § Åndringarna är en konsekvens av ändringarna i 32 och
36 §§.

50 §

I fråga om denna paragraf hänvisas i första hand till
avsnitt 2.4.3 i den allmänna motiveringen. Som där nämns skall förvarsbesluten
regelmässigt fallas av statsrådet. Delegationen avser alla beslut som rör
särskilda tvångsmedel. Skyldigheten enligt 54 § för en myndighel atl i samband
med avgörande av elt ärende pröva om tvångsmedlet skall bestå och skyldigheten
att upphäva en tvångsåtgärd som inle längre behövs utövas sålunda av
statsrådet, när ärendet handläggs i regeringen.

52 §

Ändringarna är en konsekvens av ändringarna i 32 och 36
§§.

57 §

\ första stycket anges atl del ansvariga statsrådet i
förekommande fall får utse även en domstol att hålla förhandUng. Därmed
återinförs i nuvarande UtlL ett uttryckligt slöd för ell sådant förordnande.
Den tidigare möjligheten att anlita allmän domstol upphörde genom tillkomsten
av den nya lagen. Vidare anges att den handläggande myndigheten respektive del
ansvariga statsrådet får bestämma om även annan än utlänningen skall höras.
Detta gäller redan nu (se 59 §), men det får anses lämpligl att

Prop.
1981/82:146 69

klargöra
att ett sådant beslul fattas av den som beslutar om förhandlingen.
Motsättningsvis får anses följa att förhandlingsmyndighelen inte efter eget
skön får höra annan. Bestämmelsen hindrar inte att förhandlingsmyndigheten
aktualiserar frågan om förhör även med annan. Beslutanderätten får som hittiUs
delegeras tiU en tjänsteman i departementet.

Av
ändringarna i andra stycket följer att förhandling i ärende om avvisning eller
utvisning av en presumtiv terrorist skall håUas vid Stockholms fingsrätl om det
inte föreligger särskilda skäl mot det. Bestämmelsen är alltså inte absolut.
Ett särskilt skäl kan vara att förhandling vid tingsrätten på gmnd av
omständigheterna inte hinns med. Som framgår av den allmänna motiveringen
(2.7.2) bör förhandlingen även i sådana fall om möjligt håUas hos en domstol.
Vad som nu sagts gäller den förhandUng som skall hållas i avvisnings- eller
utvisningsärendet som ett led i utredningen. I andra fall då förhandUng skall
hållas i utlänningsärende hos regeringen, l.ex. vid förlängning av förvarstagande,
får förhandlingen anförtros åt den domstol eller myndighet som bedöms lämplig.

58 §

Paragrafen
har kompletterats med en bestämmelse som innebär, att allmänt ombud alltid
skall förordnas vid förhandling i ärenden om avvisning eller utvisning av en
presumtiv terrorist. Regelmässigt torde därvid böra utses en företrädare för
rikspolisstyrelsen. Del allmänna ombudet företräder vid förhandlingen det
allmänna och skall medverka lill alt frågorna blir belysta på ett allsidigt
och uttömmande sätt.

59 §

Ändringarna
är av redaktioneU art.

60 §

Av
andra stycket följer att förfarandet vid hörande av utlänningen väsenfiigen
regleras i UtlL. Detsamma gäller vid hörande av annan person än utlänningen.
Vid sidan av UtlL kommer emellertid i vissa hänseenden bestämmelserna om
bevisupptagning utom huvudförhandhng i brottmål att bli tillämpliga. Så var
fallet även enligt den tidigare bestämmelsen i UtlL om förhör vid allmän
underrätt. Det gäUer bl.a. frågor om rättens sammansättning, protokollföring
samt ordning och säkerhet.

Fömtsättningarna
för att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar regleras i tredje
stycket. Med hänsyn tili förhandhngens natur torde del vara lämpligt att i
fråga om förhandling vid aUmän domstol ansluta till den bestämmelse som nu
gäller vid munfiig förhandling vid förvaltningsdomstol. Det medför att kravei
på "synnerliga skäl" i 5 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken inte
blir fiUämpUgt i dessa fall. I fråga om förhandling vid annan myndighet behålls
nuvarande ordning.

I fråga om sekretessen vid
förhandling hos domstol i terroristärenden får jag hänvisa till den allmänna
mofiveringen (2.7.2).

Prop.
1981/82:146 70

62
§ Ändringen är av redaktionell art.

67 §

I
denna paragraf återfinns de centrala bestämmelserna om rätt alt överklaga beslut
om förvarstagande. Hithörande frågor har behandlats i avsnitten 2.4.2 och
2.4.3 av den allmänna motiveringen.

I
första stycket har bestämmelsen att regeringens förvarsbeslut inle kan
överklagas utgått. Den nu införda möjligheten att få till stånd en domstolsprövning
av förvarsbeslulet i ärenden som handläggs av regeringen återfinns i tredje
stycket. Till första stycket har vidare förts del nuvarande tredje stycket.

Bestämmelserna
i andra stycket om besvärsinstans i fråga om förvarsbeslul har i hög grad
förenklats. Första besvärsinstans är i fortsättningen kammartätt. Som redan har
angetts i den allmänna motiveringen skaU besvären till kammartätt över
förvarsbeslut enligl uflänningslagen prövas av kammarrätten i Jönköping. Detta
förutsätter ändring i förordningen (1977:937) om kammarrätternas domkretsar.
Kammarrätt blir som framgått besvärsinstans i alla de fall då annan myndighet
än regeringen har meddelat förvarsbeslutet. Andra styckets andra mening avser
både fall då kammarrätten har beslutat i förvarsfrågan i första instans i ett
ärende om utvisning enligt 43 § UtlL och det fallet att domstolen har prövat
besvär över ett förvarsbeslut.

Det
är angeläget att kammarrätten prövar besvär i dessa ärenden med förtur, i
första hand därför att utlänningen har berövats friheten men även därför atl
utlänningen annars inle tillförsäkras en reell rätt till domstolsprövning.
Beträffande frågan om eventuella ölägenheter vid munfiig förhandling på gmnd
av de långa avstånd som kan förekomma kan erinras om, att kammarrätten i
Jönköping har möjlighet att sammanträda utanför Jönköping, om det föreligger
särskilda skäl (23 § lagen (1971:281) om allmänna förvaltningsdomstolar).

Genom
bestämmelsen i tredje stycket får Sverige anses uppfylla sina
konventionsälaganden i nu aktuellt hänseende. Prövningstillstånd krävs inte.
Prövningen bör ske skyndsamt. Handläggningen i regeringsrätten medför inte
uppskov i handläggningen av avlägsnandeärendel i regeringskansliet. I övrigt
hänvisas till den allmänna motiveringen.

Jag
vill slutligen erinra om skyldigheten för den myndighet som handlägger ett
avlägsnandeärende eller verkställighelsärende - antingen ärendet handläggs i
första instans eller som besvärsärende - att enligt 54 § andra stycket tillse
att förvarsbeslutet upphävs så snart det inte längre finns skäl för åtgärden.
Beslämmelsen innefattar emellertid normah inte någon skyldighet - för l.ex.
besvärsinstansen i avlägsnandeärendel - att när tiden för det tidigare
förvarsbeslutet ännu inte gått ut utan särskilt yrkande i förvars-

Prop. 1981/82:146 71

frågan meddela etl beslut som innebär att åtgärden skall
bestå. Däremot kan det finnas anledning att, i samband med att ett
besvärsärende kommer in till besvärsinstansen, med en tjänsteanteckning
dokumentera att behörig tjänsteman har granskat förvarsfrågan.

72 §

Ändringen i paragrafen har föranlelts av att enligt den
föreslagna 90 a § vissa verkställighetsärenden skall anmälas till SIV. Om
verket beslutar att överta ett ärende som har anmäUs enligt 90 a §, skall
ärendet handläggas i den prdning som gäller för verkställighetsärenden som
överlämnats till verket enligt 85, 86 eUer 89 §.

74 § Ändringarna är av redaktionell art.

82 §

I första stycket föreslås att polismyndigheterna i stället
för länsstyrelserna får rätt att förelägga vite i de fall då ett fartygs eller
luftfartygs befälhavare vägrar att ta emot en utlänning som skall avvisas.
Ändringarna skall ses mpt bakgmnd av att länsstyrelserna i övrigt förlprar sin
befattning med verkställighet av avlägsnandebeslut. Eftersom det i
avvisningssituationen pfta kan vara pnt om tid, är det rimUgt att
polismyndigheten, som i övrigl är insatt i ärendet, får möjlighet att förelägga
vite. Som jämförelse kan nämnas att polismyndigheten redan nu får förelägga
vite, bl.a. enligt 31 § allmänna ordningsstadgan (1956:617).

84 §

Som framgår av den allmänna motiveringen (2.3) föreslås
polismyndigheterna få ansvaret för verkställighet även av dpmstolarnas
utvisningsbeslut, dvs. utvisning enligl 40 och 43 §§. Vad som sägs om
länsstyrelse utgår därför ur paragrafen. Liksom hittills bör polismyndigheten,
innan den fattar beslut i verkställighetsfråga, höra ufiänningen om vägen och
sättet för resan. Den skaU vidare utreda om det föreligger några hinder mol
verkställigheten.

90 §

Om ett verkställighetsärende har överlämnats till SIV
enligt 85 eller 86 § UtlL därför att politiska skäl har åberopats i ärendet,
finns nu besvärsrätt till regeringen. Som närmare utvecklas i den allmänna
motiveringen (2.3) förslås besvärsrätten utvidgad till alt omfatta även andra
fall då utlänningen i ärendet - hos polismyndigheten eller SIV - har åberopat
politiska ömvändningar. Det fömtsätts emellertid att invändningarna är av sådan
art att de skulle ha föranlett överlämnande dit av verkställighetsärendet om de
hade framställts hos polisen.

Prop. 1981/82:146 72

90 a §

Paragrafen
är ny. De överväganden som ligger bakom förslagel har redovisats i avsnitt 2.3
av den allmänna motiveringen. Skulle utlänningen i samband med ett
avvisningsärende framföra sina invändningar om exempelvis politisk förföljelse
först när beslutet skall verkställas, skall verkställighetsärendet visserligen
normall enligt 85 eller 86 § överlämnas till SIV. Om polismyndigheten anser atl
påståendet är uppenbart oriktigt eller, i fall som avses i 86 §, alt det kan
lämnas ulan avseende, har dock polisen alt verkställa avvisningsbeslulet. För
del fallel föreskrivs emellertid i den nya paragrafens/öri/a stycke en
anmälningsskyldighet.

Andra
stycket har utformats efter förebild av 37 § andra stycket. Övertar SIV
verkställighelsärendet efter anmälan, skall ärendet behandlas på samma sätt som
elt verkställighelsärende som har överiämnals enligt 85, 86 eller 89 §. Av 72 §
följer att SIV om skäl föreligger kan upphäva avvisningsbeslulet eller besluta
anstånd med verkställigheten. Innan SIV har tagit ställning lill frågan om
överlagande får vidare verkslällighelsål-gärder inte vidtas. Atl sådana
åtgärder inte får vidtas sedan SIV har beslutat att överta ärendet ligger i
sakens natur. Övertagandet har ju skett för att verket skall pröva
verkställighetsfrågan.

93 §

Beslut
om avvisning av en presumfiv terrorist (30 §) skall förenas med återreseförbud.
Bestämmelserna i 93 § om ny verkställighet har kompletterats för att omfatta
även della fall.

95 §

Enligt
95 § UtlL i gällande lydelse skall en utlänning dömas till böter om han
uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd och underlåter att söka elt
sådant tillstånd. Bestämmelsen har ansetts vara oklart formulerad och kunna
tolkas på olika sätt. Det har l.ex. gjorts gällande, att den som efter det att
åtal har väckts har gett in en ansökan om UT inte längre kan åtalas eller
straffas.

I bestämmelsens
urspmngliga utformning i 1945 års UtlL gav den klart vid handen, att
straffbarhet inträdde om tillstånd inte hade sökts inom föreskrivna frister. De
ändringar som vid senare tillfällen har skett har endast syftat till språklig
förnyelse men inte till någon ändring i sak (se betänkandet s. 179).

Övervägande skäl har
ansetts tala för alt straffansvar även i fortsättningen bör inträda så snart
utlänningen har underiåtit atl i tid ansöka om UT. Detta gäller både
beträffande förstagångstillstånd och förlängt tillstånd. Även en
viseringspliktig som kommer lill Sverige utan visering skall utan dröjsmål
ansöka om tillstånd. Beslämmelsen har därför förtydligats.

1 sista stycket har
intagits en erinran om de i 99 a-b §§ föreskrivna avgifterna.

Prop.
1981/82:146 73

96 §

Den
i första stycket 5 intagna straffbestämmelsen, som avser försök atl hindra
verkställighet av det egna avlägsnandebeslutet, föreslås upphävd.

I
andra stycket 2 har gjorts en ändring för att även svenska medborgare skall
kunna straffas för försök att hindra verkställighet av avlägsnandebeslut
rörande presumtiva terrorister.

I
andra stycket har vidare i en ny tredje punkt införts en bestämmelse om straff
för den som försöker hindra verkställigheten av andra avvisnings-eller
utvisningsbeslul. Den nya beslämmelsen har behandlats i avsnitt 2.6.2 i den
allmänna motiveringen. Här skall endasl följande lilläggas.

För straffbarhet krävs elt
aktivt handlande. Endasl åtgärder som innebär ett undangömmande och därmed
jämförbara åtgärder är straffbara. Ledning har hämtats från moliven lill 17
kap. 12 § BrB. Enligt den bestämmelsen straffas för främjande av flykt bl.a.
den som främjar en fritagen persons flykt genom all "dölja honom eller
genom annan sådan åtgärd". Belysande för innebörden av beslämmelsen är
följande citat (Beckman m.fl. Brottsbalken II Qärde
upplagan s. 290).

Enligt det andra
alternafivet beskrives handlingen såsom främjande av flykt, efter det att den
intagne avvikit. I BrB har detta handlingsalternativ begränsats genom
tillägget, att främjandet skall ske genom att dölja eller genom annan sådan
åtgärd. Tillägget infördes i lagrådsremissen 1958. Departementschefen
motiverade del med att broltsbeskrivningen i SL, vilken icke upptog detta
fillägg, i praxis syntes ha lett lill en vidsträckt tillämpning av stadgandet.
Det ansågs sålunda såsom främjande av flykt atl man upplåter bostad åt den
flyktade. Elt vanligt fall vore, atl en förrymd fånge får vistas hos sin hustm
eller annan närstående. Emellertid förelåge icke någon aUmän skyldighet för
medborgarna atl bistå myndigheterna vid efterspaning av förrymda personer,
exempelvis genom att lämna upplysning om den förrymdes vistelseort om man av
någon anledning fåll kännedom om denna, och det syntes då leda för långt att
ett bispringande blott och bart genom atl låta den flyktade få husrum och
uppehälle skulle vara kriminaliserat såsom främjande av flykt. Det borde krävas
all man verkligen är aktivt verksam för att hjälpa rymlingen att hålla sig
undan, l.ex. i bil transporterar honom till en ort där han lättare undgår
uppläckt eller, om man mottagit honom i sin bostad, vid husrannsakan vidtager
särskilda anstalter för att hålla honom dold. Lagtexten syntes böra avfattas
så, alt ansvar skall inträda - fömtom om man hjälper en fånge eller likställd
att komma lös - om man efter avvikandet främjar hans flykt genom att dölja
honom eller genom annan sådan åtgärd.

Detta
uttryck, som upptogs i brottsbeskrivningen, bör jämföras med uttryckssättet i
II §, där del talas om alt någon döljer den som förövat brott, hjälper honom
att undkomma, undanröjer bevis om brottet eller på annat "dylikt"
sätt motverkar upptäckt eller beivrande. Det bör observeras, att ordet sådan
har en mera restriktiv betydelse än ordet dylik.

Den
föreslagna gärningsbeskrivningen omfattar försök att hindra verkställigheten.
Det vanliga i detta sammanhang är också att verkställighet så småningom sker
men att den genom undangömmandet fördröjs. Någon särskild bestämmelse för
försöksfallen behövs därför inte.

Prop.
1981/82:146 74

99 §

I
fråga om denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen (2.8).
Skyldigheten att betala den egna resan gäller antingen ufiänningen av
polismyndigheten åläggs resa ut eller han förs ut ur landet.

99
a §

Genom
paragrafen införs en särskild avgift som skall utgå vid anställning av Ulegal
arbetskraft. Den aUmänna motiveringen finns i avsnitt 2.6.1.

Införandet
av avgiftspåföljden har inte ansetts böra inverka på arbetsgivarens
straffansvar. Anställande av illegal arbetskraft har, med hänsyn fill dess
förhållandevis allvarliga skadeverkningar, ansetts böra vara kriminaliserat
även fortsättningsvis.

Avgiftsskyldighet
åligger den i vars verksamhet gärningen har begåtts, antingen det är en fysisk
eller juridisk person. Om en rörelse, som ägs av en fysisk person, överlåts
efter det alt en överträdelse har begåtts, avses överlålaren svara för avgiflen
även i fortsättningen. I fråga om verksamheter som drivs av en juridisk person
riktar sig anspråket mot den förmögenhetsmassa som hålls samman av denna,
l.ex. av etl aktiebolag. Att bolaget överlåts inverkar alltså inte på
företagets skyldighet all betala avgift.

För
varje arbetstagare som är anställd utan föreskrivet tillstånd utgör avgiften
ett halvt basbelopp, dvs. för närvarande 8 900 kronor. Avgiften fördubblas om
överträdelsen har pågått mer än tre månader. Möjligheten till eftergift eller
nedsättning bör tillämpas restriktivt. Det hänger samman med att avgifterna
riktar sig mot en avgränsad grupp, arbetsgivarna, vilka förutsätts känna till
de regler som gäller vid anställning och som också i samband därmed har ålagts
ett betydande ansvar i olika hänseenden. Som anges i den aUmänna motiveringen
syftar möjligheten lill nedsättning och eftergift bl.a. till att i vissa
särskilda situationer möjliggöra alt resultatet inte blir orimUgt.

99 b §

Allmän
domstol har ålagts alt handlägga även avgiftspåföljden. En ordning där
domstolen prövar såväl ansvars- som avgiftsfrågan har ansetts bäst tillgodose
rätlssäkerhetskraven. Den torde även vara ägnad att inskärpa vikten av atl
lagföring i ökad pmfattning kpmmer till stånd i dessa fall.

Den
frist inom vilken ansökan måste göras, för atl inte talan om avgift skall vara
förfallen, motsvarar den preskriptionsfid som gäUer vid åtal för anställande av
utlänningar utan tillstånd (95 § andra stycket). Den skillnaden föreligger
dpck, atl åtalspreskription avbryts först genom delgivning av åtal, medan det
enligt denna paragraf är tillräckligt all ansökan har gjorts inom tvåårstiden.
I båda fallen gäller att fristen räknas från det att överträdelsen upphör, dvs.
i prakfiken från det alt anställningen upphör

Prop.
1981/82:146 75

eller
utlänningen får fillstånd att arbeta (jfr Beckman m.fl.: Kommentar till
brottsbalken III, första upplagan s. 335 f). Det har bedömts lämpligt alt i
lagen uttryckligen ange utgångspunkten för preskriptionsfrislens beräkning.

I fråga om talan angående
avgift gäller i tillämpliga delar vad i rättegångsbalken föreskrivs angående
mål om ansvar för brott på vilket inle kan följa svårare straff än böler.
Därigenom bUr det bl.a. möjligt att avgöra mål, i vilka talan avser endast
ansökan om avgift, i enklare sammansättning (1 kap. 3 § brottsbalken) och utan
krav på att den som talan avser har inställt sig (se 21 kap. 2 § och 46 kap. 15
§ samma balk). Vidare skall rättegångsbalkens bestämmelser om kvarstad i
brottmål tillämpas. Vad i 26 kap. rättegångsbalken sägs om åtal skall därvid ha
fillämpning på ansökningar om avgift. Kvarstad skall givetvis också kunna
användas mot en arbetsgivare som är juridisk person (jfr- '7 § första stycket
lagen om införande av nya rättegångsbalken). Avgift får inte påföras senare än
fem år från överträdelsen. Bestämmelsen bör jämföras med 35 kap. 6 § i
brottsbalken.

I övrigt innehåller
paragrafen föreskrifter om inbetalning och indrivning av avgifterna.
Bestämmelserna motsvarar vad som i lagen (1976:666) om påföljder och ingripande
vid olovligt byggande gäller för inbetalning och indrivning av avgifter enligt
den lagen.

4.2
Övriga lagförslag

I
fråga om ändringarna i kommunalskattelagen (1928:370) Pch i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar hänvisas till den allmänna mptiveringen.

5
Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lag pm ändring i
utlänningslagen (1980:376),

2.
lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370),

3.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

6
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1981/82:146 76

Bilaga
1

Sammanfattning av kommitténs överväganden'

Det
betänkande som utlänningslagkommittén lägger fram nu är del tredje och sista
betänkandet. De frågor som återstod all behandla efter det förta belänkandet
kan inte sammanfattas under en rubrik. Belänkandet handlar i stora drag om å
ena sidan verkställighet av avlägsnandebeslut och därmed sammanhängande frågor
rörande förvarsinslitutel och å andra sidan straff- och ansvarsbestämmelser.
Det som faller utanför den beskrivningen är frågan om ett särskilt
utvisningsförfarande för dem som inte ansöker om tillstånd i tid.

Ett
utvisningsförfarande för dem som vistas här illegalt

Kommittén
föreslår elt särskilt utvisningsförfarande för dem som inte söker fillstånd
inom tre månader från inresan. Självfallet skall de som har politiska skäl att
anföra för sin önskan att stanna här få rätl lill prövning av sin ansökan i
vanlig ordning liksom de för vilka avlägsnandefrågan i övrigl är tveksam.

Två
ledamöter reserverar sig mot förslaget. De anser alt resultatet av den
undersökning som kommittén ulfört om hur många som kommer i kontakt med
myndigheterna först efter tre månader från inresan inte motiverar införandet
av ytterligare ett avlägsnandeinslitut. De anser vidare att del föreslagna
förfarandet försvårar på ett påtagligt sätt överskådlighelen av lagen.

Verkställighet
av avlägsnandebeslut

Kommittén
anser atl rikspolisstyrelsen och invandrarverket i samråd bör utarbeta
föreskrifter för verkställighetsmyndighetema. Föreskrifterna bör utformas så
att största möjliga hänsyn las fill den enskilde utan att därför
verkställigheten sätts i fara. Vidare föreslår kommittén alt även
utvisningsbeslut på grund av brott och på grund av asocialitel skall verkställas
av polismyndighet i stället för som nu av länsstyrelse för att därigenom
undvika onödig byråkrati. För att undanröja hinder för ratifikation av
ILO-konventionen nr 143 föreslås atl staten skall slå för kostnaderna för
bevakningspersonalen vid verkställigheten.

Förvar

Krifiken
mol verkställigheten av avlägsnandebesluten har ofta avsett förvarstaganden som
skett inför verkställigheten. Särskilt har del gällt placering i häkte av
förvarstagna barn. Kommittén anser atl del bör föreskrivas att ensamma barn
inte skall placeras i häkten eller i liknande lokaler. Kommittén anser att det
bör byggas särskilda lokaler där förvarstagna utlänningar kan placeras.
Kommittén lämnar även förslag på vad som omedelbart kan göras för att lösa den
nuvarande högst otillfredsställande situationen i synnerhet för barnfamiljer.

'
DsA 198l:8s. 13-15.

Prop.
1981/82:146 77

Kommittén
lägger också fram vissa förslag som rör besvärsrätlen över förvarsbeslut. För
att förenkla besvärsordningen och åstadkomma en enhetlig praxis föreslår
kommittén att alla besvär sammanförs fill kammarrätten i Jönköping. Det
innebär att även polismyndighets förvarsbeslut skaU kunna överklagas direkt
dit. För att uppfylla konvenfionskraven på domstolsprövning av beslut om
förvarstaganden föreslås att regeringsrätten får pröva om förvar som beslutals
av regeringen skall bestå.

Straff-
och ansvarsbestämmelser

Kpmmittén
föreslår att en avgift för pläga anställning införs. Den skall åläggas en
arbetsgivare spm anställer en arbetstagare utan att denne har erfprderiigt
arbetsfillstånd. Avgiften är avsedd aft göra brpltel ekonomiskt olönsamt.

Kommittén
förordar vidare att påföljdseftergift och åtalsunderiåtelse i princip används i
det fall en flykting bmkat t. ex. ell förfalskat pass för att komma in i landet
och söka asyl i tron att han annars skulle bli avvisad.

Slutligen
föreslår kommittén alt straff införs för dem som medvetet försöker hindra alt
avlägsnandebeslut verkställs. En ganska vid familjekrets föreslås emellertid
undantagen från straffbestämmelserna.

Prop.
1981/82:146 78

Bilaga
2

Kommitténs
lagförslag

1
Förslag till

Lag
om ändring i utlänningslagen (1980:376)

utfärdad
den

Härmed
föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1980: 376)

dels
aft 7, 8, 39, 50, 63, 67, 70, 72, 82, 83, 84, 90, 95, 96 och 99 §§ skall ha

nedan
angivna lydelse, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 38 a, 90
a, 99 a och

99 b §§ samt närmast före
90 a § en ny mbrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Utlänningar
som kommer lil! Utlänningar som kommer till

Sverige eUer uppehåller
sig här Sverige eller uppehåller sig här

skall ha pass, om regeringen har skaU ha pass, pm regeringen har

förordnat om detta. Regeringen fö- förordnat om detta. Regeringen fö

reskriver vilka legifimationshand- reskriver vilka legilimationshand-

iingar som får gälla som pass samt i lingar som får gälla som pass samt i

vUka fall svenska myndigheter får vilka fall svenska myndigheter får

utfärda pass för flyktingar eller and- utfärda pass för flyktingar eller and

ra utlänningar. ra utlänningar. Efter regeringens

bemyndigande
får statens invandrarverk föreskriva att vissa handlingar skall godtas som
pass.

8 §

Vid
inresa eller utresa skall en utlänning visa upp sitt pass för polismyndigheten,
om inle regeringen har föreskrivit annat. En utlänning skaU vid inresa eller
utresa även lämna de upplysningar som begärs av polismyndigheten.

En
utlänning som vistas i Sverige är skyldig att efter kallelse av polismyndighet
personligen inställa sig hos myndigheten och lämna upplysningar om sin
vistelse här. Om han inte efterkommer kallelsen, får han hämtas. På begäran
skall ufiänningen även visa upp sitt pass för polismyndighet eller polisman.

För
utredning i samband med inresa eller utresa eUer kallelse enligl andra stycket
får utlänningen kvarhållas, dock inte längre än som är nödvändigt och inte i
något fall längre än sex timmar, om inte beslut har meddelats om förvar enligl
50 eUer 52 §.

/ samband med inresekontroll får en polisman undersöka bagageutrymmen
och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att
förhindra, att utlän-

Prop. 1981/82:146

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

79

ningar reser in i Sverige i strid mot bestämmelserna i
denna lag eller i en författning, som har utfärdats med stöd av denna lag.

38 a

Utan hinder av 38 § andra stycket får en polismyndighet
utvisa en utlänning som inte inom tre månader från inresan har ansökt om
uppehållstillstånd. Beslut får inte meddelas senare än en vecka från det att
utlänningen uppsökte eller anträffades av polismyndigheten. Beslut får inte
heller meddelas om det föreligger sådana omständigheter som enligt 33, 34 eller
35 § andra meningen föranleder att ärenden som avses där överlämnas till
statens invandrarverk.

Polismyndigheten skall skyndsamt anmäla
utvisningsbeslutet till invandrarverket. Därvid tillämpas vad i 37 §
andra—fiärde styckena sägs om anmälan av avvisningsbeslut.

39 §

Om det
inte föreligger särskUda skäl, skall utvisningsbeslutet förenas med förbud för
ufiänningen alt under en viss fid återvända fill Sverige utan tillstånd av
statens invandrarverk.

Om det
inte föreligger särskilda skäl, skall utvisningsbeslut som meddelas av statens
invandrarverk förenas med förbud för uflänningen att under en viss tid
återvända till Sverige utan tillstånd av verket.

En
utlänning får tas i förvar om del föreligger sannolika skäl för avvisning
eller för utvisning enligt 38, 43, 47 eUer 48 § eller om det uppkommer fråga
om verkställighet av en sådan åtgärd eller av utvisning på gmnd av brott.
Förvar beslutas av den myndighet som handlägger avvisnings- eller
utvisningsärendel eUer verkställighetsärendet. Beslut om förvar får dock
meddelas endast om det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden
eller övriga omständigheter skäligen kan befaras att han kommer att hålla sig

En
utlänning får las i förvar om det föreligger sannolika skäl för avvisning
eller för utvisning enligt 38, 43, 47 eller 48 § eller om det uppkommer fråga
om verkställighet av en sådan åtgärd eller av utvisning på grund av brott.
Förvar beslutas av den myndighel som handlägger avvisnings- eller
utvisningsärendel eller verkställighetsärendet. Beslut om förvar får dock
meddelas endast om del med hänsyn tiU utlänningens personliga förhållanden
eller övriga omständigheter skäligen kan befaras atl han kommer att hålla sig

Nuvarande lydelse

undan eller bedriva brottslig verksamhet här eller om
utlänningens identitet är oklar.

Föreslagen lydelse

undan eller här begå brott på vilket kan följa fängelse i
ett år eller däröver eller om utlänningens identitet är oklar.

Om det bedöms tillräckligt, kan myndigheten under de
fömtsätlningar som anges i första stycket i stället för att ta utlänningen i
förvar ålägga utlänningen att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten i
orten eller föreskriva, att utlänningen skall lämna ifrån sig pass eller därmed
jämställd legitimationshandling, eller föreskriva de andra villkor som behövs
för att hålla utlänningen under uppsikt. Om utlänningen inte följer sådana föreskrifter,
kan han tas i förvar.

63 §

En
polismyndighets beslul om avvisning får överklagas av utlänningen. Detta sker
genom att besvär anförs hos statens invandrarverk.

En
polismyndighets beslut om avvisning eller utvisning får överklagas av
utlänningen. Detta sker genom all besvär anförs hos statens invandrarverk.

Klagan över invandrarverkets beslut som avses i första
stycket förs hos regeringen genom besvär.

67 §

Beslut
enligt 50, 51 eller 53 § om att en utlänning skall tas i förvar eUer hållas
kvar i förvar får överklagas av utlänningen utom då beslutet har meddelats av
regeringen.

Har beslutet fattats av en polismyndighet, överklagas det
hos länsrätten. Har beslutet fattats av statens invandrarverk eller av en
länsstyrelse, överklagas det hos kammarrätten. Länsrättens eller kammarrättens
beslut överklagas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Klagan får föras särskilt och är inte inskränkt till viss
tid.

Beslul
enligt 50, 51 eller 53 § om att en utlänning skall tas i förvar eller hållas
kvar i förvar får överklagas av utlänningen. Klagan får föras särskilt och är
inte inskränkt till viss tid.

Beslutet överklagas hos kammarrätten. Kammarrättens
beslut överklagas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Har beslut som avses I första stycket fattats av
regeringen, prövar regeringsrätten på framställning av utlänningen, om
åtgärden skall bestå.

En
utlänning som har rätt alt överklaga elt beslul om avvisning eller ett beslut
om utvisning enligl 38 eller 43 § kan förklara all han avslår från att
överklaga beslutet (nöjdförklaring).

En
utlänning som har rätt atl överklaga ell beslut om avvisning eller ett beslut
om utvisning enligl 38, 38 a eller 43 § kan förklara aft han avstår från atl
överklaga beslutet (nöjdförklaring).

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Nöjdförklaring
avges inför länsstyrelse eller, i vittnes närvaro, inför pohsmyndighet eller
styresmannen vid en kriminalvårdsanstalt eller föreståndaren för etl häkte
eller den som tjänstgör i stället för styresmannen eller föreståndaren.
Nöjdförklaring som avser utvisning enligl 43 § kan avges även inför länsrätt
eller kammarrätt. Nöjdförklaringen får dock avges inför en annan myndighet än
den som har meddelat beslutet endast om den som tar emot förklaringen har
lillgång till en utskrift av beslutet eller ett bevis om vad det innehåller.

En
nöjdförklaring kan inte alertas. Har ufiänningen överklagat beslutet innan
nöjdförklaringen avges, skall hans lalan anses återkallad genom
nöjdförklaringen.

Första-tredje
styckena tillämpas även beträffande allmän domstols dom eller beslut i den del
som avser utvisning på grund av brott. Nöjdförklaring beträffande domen eller
beslutet får dessulom avges inför den domstol som har meddelat domen eller
beslutet eller inför allmän underrätt.

72 §

Har frågan om
verkställighet av ett beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § eller utvisning
enligt 38 § överlämnats till statens invandrarverk enligt 85, 86 eller 89 §
och finner invandrarverket att beslutet inte bör verkställas, får verket upphäva
beslutet eller besluta anstånd med verkställigheten. Frågor om upphävande av
beslut som anges i denna paragraf eller anstånd med verkställigheten av ett
sådant beslut kan prövas av regeringen endast då invandrarverket med stöd av
69 § har överlämnat verkställighetsärendet till regeringen eller då verkets
beslut har överklagats enligt 90 §.

Har frågan om
verkställighet av ett beslut om avvisning enligt 28 eller 29 § eller utvisning
enligt 38 § överlämnats fill statens invandrarverk enligt 85, 86 eller 89 §
eller övertagits av invandrarverket enligt 90 a § och finner invandrarverket
att beslutet inte bör verkställas, får verket upphäva beslutet eller besluta
anstånd med verkställigheten. Frågor om upphävande av beslul som anges i
denna paragraf eller anstånd med verkställigheten av ett sådant beslut kan
prövas av regeringen endast då invandrarverket med stöd av 69 § har överiämnat
verkslällighelsärendet till regeringen eUer då verkets beslut har överklagats
enligl 90 §.

Avvisas en utlänning, som
har kommit hit lUI riket med fartyg eller luftfartyg, får han föras tillbaka
tUl fartyget eller luftfartyget, om detta skall avgå tiU utlandet omedelbart
eller inom den närmaste tiden. Han får också sättas ombord på annat fartyg eUer
luftfartyg med samma innehavare. Vägrar fartygets eUer luftfartygets
befälhavare att ta emot utlänningen, får länsstyrelsen förelägga honom
lämpligt vite.

6
Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 146

Avvisas en utlänning, som
har kommit hit fill riket med fartyg eller luftfartyg, får han föras tillbaka
till fartyget eller luftfartyget, om detta skall avgå till utlandet omedelbart
eller inom den närmaste tiden. Han får också sältas ombord på annat fartyg
eller luftfartyg med samma innehavare. Vägrar fartygels eller luftfartygets
befälhavare atl ta emot utlänningen, får pohsmyndigheten förelägga honom
lämpligt vite.

Nuvarande
lydelse

Första stycket gäUer även verkställighet av utvisning
enligt 38, 43, 47 eller 48 §, om ufiännningen har underlåtit att vid inresan
visa upp sitt pass för polismyndigheten och utvisningsbeslutet har meddelals
inom sex månader efter inresan.

Föreslagen
lydelse

Första stycket gäller även verkställighet av utvisning
enligt 38, 38 a, 43, 47 eller 48 §, om utlänningen har underlåfit att vid
inresan visa upp sitt pass för polismyndigheten och utvisningsbeslutet har
meddelats inom sex månader efter inresan.

Första och andra styckena gäller inle om fartyget eller
luftfartyget skall avgå till elt land dit utlänningen enligt 77-80 §§ inte får
sändas.

83 § Etl beslut om avvisning, som har meddelats av en
polismyndighet vid utlänningens ankomst hit lUl riket eller inom en vecka
därefter, skall verkställas utan hinder av att beslutet har överklagats.
Delsamma gäller avvisningsbeslut som har meddelats när en utlänning, vars rätt
att resa in i Sverige inte har prövats vid ankomsten, första gången har uppsökt
eller anträffats av en polismyndighet eller inom en vecka därefter. Vad som nu
har sagts gäller dock inte avvisningsbeslut som skaU anmälas lill statens
invandrarverk enligt 37 §. Ell sådant beslut får, om inle uflänningen har
avgett nöjdförklaring, verkställas först när invandrarverket har förklarat atl
verket inte övertar ärendet.

Ett beslut om utvisning, som en polismyndighet har
meddelat, skall verkställas utan hinder av att beslutet har överklagats, om
Invandrarverket efter anmälan enligt 38 a § andra stycket har förklarat att
verket inte övertar ärendet.

En dom eller ett beslut om utvisning får verkställas
fastän domen eller beslutet inte har vunnit laga kraft, om utlänningen har
avgett nöjdförklaring.

84 §

Beslut om
avvisning eller utvisning skall verkställas så snart det kan ske.
Verkställigheten av avvisning samt utvisning enligt 38 § ankommer på
poUsmyndighet. Verkställigheten av utvisning i övrigt ankommer på
länsstyrelse. I fråga om avvisning enligl 30 § eller utvisning enligt 47 eller
48 § får regeringen förprdna att verkställigheten skall ske genom annan
myndighets försprg.

Beslut om
avvisning eller utvisning skall verkställas så snart det kan ske.
Verkställigheten ankommer på polismyndighet. I fråga om avvisning enligt 30 §
eUer utvisning enligt 47 eller 48 § får regeringen förordna alt verkstäUigheten
skall ske genom annan myndighets försorg.

Statens
invandrarverks beslut i en verkställighetsfråga, vilken har

Statens
invandrarverks beslut i ett verkställighetsärende får över-

Nuvarande
lydelse

överlämnats till verket enligt 85 eller 86 § får
överklagas av utlänningen. Klagan förs hos regeringen genom besvär.

Föreslagen
lydelse

klagas av utlänningen

1.
om
ärendet har överlämnats till verket enligt 85 eller 86 §, eller

2.
om
utlänningen annars i ärendet har anfört sådana omständigheter som enligt
invandrarverkets bedömning föranleder att ärenden som där avses överlämnas till
verket.

Klagan förs hos regeringen genom besvär.

Skyldighet att anmäla vissa verkställighetsbeslut till
statens invandrarverk

90 a §

Har en utlänning först i samband med verkstäUigheten av en
polismyndighets avvisningsbeslut anfört sådana omständigheter som avses i 85
eller 86 §, men har polismyndigheten funnit att ärendet enligt angivna bestämmelser
inte skall överlämnas till statens invandrarverk, skall frågan om
verkställighet skyndsamt anmälas till verket.

Invandrarverket skall därvid genast besluta om verket
skall överta ärendet eller inte. Ärendet skall övertas, om utlänningens påstående
inte är uppenbart oriktigt, eller, i fall som avses i 86 §, de åberopade
omständigheterna inte kan lämnas utan avseende. Invandrarverket får även i
annat fall överta ärendet, om det finns skäl till detta. Innan invandrarverket
har fattat beslut får vidare verkställighetsåtgärder inte vidtas.

95 §

Till böter döms

1.
en utlänning
som uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd och underlåter att
ansöka om ett sådant tiUstånd, eller

2.
en ufiänning
som har anställning eller bedriver verksamhet, som kräver arbetstillstånd,
utan att han har ett sådant tillstånd.

Den som
har en utlänning i sin tjänst, fastän utlänningen inte har

TUl böter döms

1.
en ufiänning
som uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet uppehållstillstånd och utan att
inom föreskriven tid ha ansökt om ett sådant tillstånd,

2.
en utlänning
som har anställning eller bedriver verksamhet, som kräver arbetstillstånd,
utan att han har ett sådant tillstånd.

Den som
har en utlänning i sin tjänst, fastän uflänningen inte har

Prop. 1981/82:146

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

84

föreskrivet
arbets- eller anställ- föreskrivet arbets- eller ansläll-

ningstillstånd,
döms lill böter eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse i
högsl ett år.

ningstillslånd,
döms till böler eller, när omständigheterna är försvårande, till fängelse i
högsl ett år. Att dessutom en avgift utgår anges i 99 a-b §§.

Till böter eller, när omständigheterna är försvårande,
till fängelse högst sex månader döms

1.
den som inle gör
en sådan anmälan som föreskrivs i en författning som har utfärdats med slöd
av denna lag,

2.
den som i en
sådan anmälan eller i ell ansökningsärende enligl denna lag eller enligt en
författning, som har utfärdats med slöd av denna lag, mot bättre velande
lämnar oriktig uppgift eller medvetet underiåter atl tala om något förhållande
av betydelse,

3.
den som hjälper
en utlänning att komma in i Sverige i strid mot föreskrifter i denna lag eller
i en författning som har utfärdats med stöd av lagen,

4.
en utlänning
som, i annat hänseende än beträffande skyldighet att ha pass, visering,
uppehållstillstånd eller arbetsfillstånd, överträder bestämmelserna i denna
lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen, eller

5. en utlänning som försöker

hindra verkställighet av beslut om

hans avvisning eller utvisning.

Till fängelse i högsl ett år eller, när omständigheterna
är mildrande, till böler döms, utan hinder av första styckel,

1. den som hjälper en sådan ut

länning som avses i 30 § första och

andra styckena atl komma in i Sve

rige, eller

2. en utlänning som försöker

Till böter eller, när omständigheterna är försvårande,
lill fängelse högsl sex månader döms

1. den som inte gör en sådan an

mälan som föreskrivs i en författ

ning som har utfärdats med slöd av

denna lag,

2.
den som i en
sådan anmälan eller i elt ansökningsärende enligl denna lag eller enligl en
författning, som har utfärdats med stöd av denna lag, mot bättre vetande
lämnar orikfig uppgift eller medvetet underiåter atl tala om något förhållande
av betydelse,

3.
den som hjälper
en utlänning att komma in i Sverige i strid mpt föreskrifter i denna lag eller
i en författning som har utfärdats med stöd av lagen,

4.
en utlänning
som, i annat hänseende än beträffande skyldighet att ha pass, visering, uppehållstillstånd
eller arbetstillstånd, överträder bestämmelserna i denna lag eller vad som har
föreskrivits med stöd av lagen, eller

5. den som, i fråga om annan

utlänning än make, barn, förälder

eller syskon, genom döljande av ut

länningen eller genom någon an

nan sådan åtgärd försöker hindra

verkställighet av beslut om dennes

avvisning eller utvisning.

Till fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna
är mildrande, till böter döms, ulan hinder av första stycket,

1.
den som hjälper
en sådan utlänning som avses i 30 § första och andra styckena alt komma in i
Sverige, eller

2.
den som
försöker hindra verk-

Prop.
1981/82:146 85

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

hindra verkställighet av beslut om slällighet av beslut om
avvisning

avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47

enligt 47 eller 48 §. eller 48 §.

För försök till brott som avses i första slycket 3 eller
andra stycket 1 döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

99 §

Avvisas eller utvisas en utlän- Avvisas
eller utvisas en utlän

ning, är han skyldig att betala kost- ning,
är han skyldig all betala kost

naden för resan tiU den ort, dit han nåden
för sin egen resa lill den ort,

sänds genom myndighets försorg. dit han
genom myndighets försorg

Detsamma gäller när en utlänning sänds eller
åläggs resa. Delsamma

enligt 94 § genom polismyndighets gäller
när en utlänning enligt 94 §

försorg förs till en plats, där han får genom
polismyndighets försorg

vistas. förs till en plats, där han får
vistas.

Om en utlänning enligt 82 § förs tillbaka till det fartyg
eller luftfartyg med vilket han har kommit fill Sverige eller sätts ombprd på
elt annal fartyg eller luftfartyg med samma innehavare, är innehavaren skyldig
att utan ersättning av staten föra utlänningen ul ur Sverige.

Om en utlänning, spm är anställd pmbprd på ett fartyg
eller etl luftfartyg eller spm utan tillåtelse har följt med detta, lämnar
fartyget eller luftfartyget under dess uppehåU i Sverige, och olovligen reser
in i Sverige, är fartygets eller luftfartygets innehavare skyldig all svara för
de kostnader som uppstår för det allmänna för utlänningens uppehälle i Sverige
under de närmaste tre månaderna och för hans utresa ur Sverige.

I fråga om ett fartyg med ufiändsk innehavare är
befälhavaren och den som har anlitats för inklarering av fartyget skyldiga atl
på innehavarens vägnar svara för kostnader enligt tredje stycket, om del inle
är uppenbarl oskäligt.

99 a §

Har någon en utlänning i sin tjänst, fastän utlänningen
inte har föreskrivet arbets- eller anställningstillstånd, utgår en avgift. Avgiften
skall påföras den fysiska eller juridiska person som utövar den verksamhet i
vilken överträdelsen har begåtts.

Avgiften utgör för varje arbetstagare, som har anlitats
utan att ha föreskrivet arbetstillstånd, hälften av det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring som gällde när överträdelsen upphörde. Har
överträdelsen pågått längre tid än tre månader, utgör avgiften för varje
arbetstagare i stället hela basbeloppet. Avgiften får nedsättas eller efterges
om särskilda omständigheter föreligger.

Prop.
1981/82:146 86

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

99 b §

Frågor om avgift vid anställning utan föreskrivet
tillstånd prövas av allmän domstol efter ansökan, som skall göras av allmän
åklagare inom två år från den tidpunkt då överträdelsen begicks. I fråga om
sådan talan gäller i tillämpUga delar vad i rättegångsbalken föreskrivs
angående mål om ansvar för brott på vilket kan följa fängelse i högst ett år.
Sedan fem år har förflutit från tidpunkten för överträdelsen, får avgift inte
påföras. Avgifterna tillfaller staten.

Avgiften skaU betalas till länsstyrelsen inom två månader
från det att beslutet vann laga kraft. Erinran om detta skall tas in i
beslutet. Betalas inte avgiften inom denna tid, får den jämte restavgift, beräknad
enligt 58 § 1 mom. uppbördslagen (1953:272), indrivas i den ordning som
enligt nämnda lag gäller för 'indrivning av skatt. Indrivningsåtgärder får
inte vidtas sedan fem år förflutit från det beslutet vann laga kraft.

Denna lag träder i kraft den I juli 1982.

Har före ikraftträdandet besvär enligl 67 § anhängiggjorts
hos en länsrätt, tillämpas äldre beslämmelser.

2 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

utfärdad den

Härmed föreskrivs att 20 § kommunalskaltelagen (1928:370)
skall ha nedan angivna lydelse.

20 § Vid beräkningen av inkomsten från särskild
förvärvskälla skola från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret
härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt) avräknas
alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande. Att koncernbidrag, som icke utgör sådan omkostnad, ändå skall
avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43
§ 3 mom.

Prop. 1981/82:146

Nuvarande lydelse

Avdrag må icke ske för;

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill
hänförliga utgifter, dämti inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller
såsom periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till
perspn i sitt hushåll;

värdet av arbete, spm i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller
av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet
nedlagda kapital;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973:349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

belopp, för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 §
uppbördslagen (1953:272);

avgift enUgt lagen (1976:206) om felparkeringsavgifi;

överförbmkningsavgifi enligt ranspneringslagen (1978:268);

förlusl, som är att hänföra till kapitalförlust.

87

Föreslagen lydelse

Avdrag må icke ske för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill
hänföriiga utgifter, dämti inbegripet vad skaltskyldig utgivh såsom gåva eller
såsom periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning tUl
person i sitt hushåll;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet ulförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller
av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet
nedlagda kapital;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

avgift enligl 8 kap. studieslödslagen (1973:349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

avgift enligl lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

avgift enligt utlänningslagen (1980:376);

belopp, för vilket arbetsgivare är ansvarig enligl 75 §
uppbördslagen (1953:272);

avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgifi;

överförbrukningsavgifl enligt ransoneringslagen
(1978:268);

förlusl, som är att hänföra till kapitalförlust.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

utfärdad den

Härmed föreskrivs atl 2 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar skall ha nedan angivna lydelse.

Prop, 1981/82:146

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

Regeringsrätten prövar

1. besvär över kammartälls beslut
enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291),

2. besvär över annat beslut i förvaltningsärende
som enligt lag eller av riksdagen beslutad författning eller enligt
instmktion för kammarrätterna anföres hos domstolen.

Regeringsrätten prövar

1.
besvär över
kammarrätts beslut enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291),

2.
besvär över
annat beslul i förvaltningsärende som enligl lag eller av riksdagen beslutad
författning eller enligt instrukfipn för kammarrätterna anföres hos domstolen,

3. framstållmng enligt 67 § utlän

ningslagen (1980:376).

Om regeringsrättens behörighet atl pröva ansökningar om
resning och återställande av försutten tid finns bestämmelser i 11 kap. 11 §
regeringsformen.

Denna lag träder i kraft den I juli 1982.

Prop.
1981/82:146 89

Bilaga
3

Handläggning av ärenden angående avlägsnande av presumtiva
terrorister (Ds A 1981:9)

Promemoria
utarbetad inom arbetsmarknadsdepartementet

Sammanfattning

I
denna promemoria föreslås främst vissa ändringar i förfarandet vid
handläggningen av terroristärenden.

PoUsmyndigheternas
befogenhet all besluta om avvisning av presumfiva terrorister föreslås bli
upphävd. Beslutanderätten vid såväl avvisning som utvisning förbehålls
regeringen. Därmed utgår den särskilda av RPS upprättade spärrförteckningen
avseende sådana terrorister som polismyndigheterna skaU avvisa. Regeringens
avvisningsbeslut i terrorislärenden föreslås förenas med återreseförbud.

I
fråga om regeringens handläggning av terroristärenden föreslås all
förhandlingen i ärendet skall hållas vid Stockholms tingsrätt, om det inte
föreligger särskilda skäl mot del. Vid förhandlingen vid tingsrätten skall
alltid utses ett allmänt ombud. Det fömtsätts att en företrädare för rikspolisstyrelsen
normalt förordnas. Även i andra fall föreslås regeringen få anlita allmän
domstol för atl hålla förhandling i ett ufiänningsärende. I de hänseenden som
inte särskilt regleras i utlänningslagen skall bestämmelserna om
bevisningsupptagning utom huvudförhandling i brottmål till-lämpas. Särskilda
bestämmelser föreslås i fråga om inskränkning av förhandlingens offentlighet.

Beslämmelserna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.

1
Lagförslag

Förslag
till

Lag
om ändring i utlänningslagen (1980:376)

Härmed
föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1980:376) dels att 36 § skall upphöra
att gälla,

dels
att 30, 32, 47, 52, 57-60, 62, 74 och 96 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

30 §

En
utlänning som kommer lill Sverige skall avvisas, om det finns grundad
anledning att anta att han tillhör eller verkar för en sådan organisation eller
gmpp som avses i andra slycket och om det dessutom med hänsyn fill vad som är
känt om hans föregående verksamhel eller i övrigt föreligger fara för att han
här i riket medverkar till sådana handlingar som avses i del stycket.

I
första stycket avses en organisation eller grupp som, med hänsyn till vad som
är känt om dess verksamhel, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot
eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana gämingar här i riket.

Prop. 1981/82:146 90

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rikspolisstyrelsen upprättar en förteckning över
utlänningar som skall avvisas enligt första stycket. Regeringen bestämmer vilka
organisationer eller grupper som därvid kommer ifråga.

32 § När en utlänning, som finns i den förteckning som
anges i30§ tredje stycket och som saknar visering eller uppehåUstillstånd,
kommer till riket, skall polismyndigheten omedelbart besluta om avvisning av
honom utom i de fall då ärendet skall överlämnas tiU regeringen enligt 36 §.

När det hos polismyndigheten När en utlänning som kommer

uppkotnmerfråga om avvisning en- tiU Sverige skall avvisas
enligt 30 §, ligt 30 § av annan utlänning än som skaU polismyndigheten
hänskjuta avses i första stycket, skaU ärendet ärendet till statens
invandrarverk hänskjutas till statens invandrar- som med eget yttrande
överlämnar verk som med eget yttrande över- ärendet lill regeringen. Vid
åren-lämnar ärendet tiU regeringen. / dets prövning hos regeringen skall
ärenden som prövas av regeringen förhandling hållas, skall förhandling hållas.

Beslut om avvisning enligt 30 § skaU förenas med förbud
för utlänningen att återvända till Sverige. Därvid tillämpas bestämmelserna i
42 §.

36 § Ärenden om avvisning enligt 32 § första stycket skall
hänskjutas till statens invandrarverk, om det föreligger sådana omständigheter
som enligt 33 eller 34 § föranleder att ärenden som avses där överlämnas till
statens invandrarverk. Invandrarverket skall med eget yttrande överlämna
sådana ärenden till regeringen.

47 §

En utlänning får utvisas ur riket, En
utlänning får utvisas ur riket,

om del föreligger sådana omstän- om det föreligger
sådana omständigheter som anges i 30 §/öri/a och digheter som anges i 30
§. andra styckena.

Beslut om utvisning enUgt första styckel meddelas av
regeringen. I sådana ärenden skall förhandling hållas. Yttrande skall inhämtas
från

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

statens invandrarverk, om hinder inte möter på grund av
att ärendet är synnerligen brådskande.

52 § När det inte finns tid atl avvakta den handläggande
myndighetens beslul om särskilda tvångsåtgärder mot en utlänning eller statens
invandrarverks beslut enligt 51 §, får en pplismyndighet tillfälligt ta
utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt enligt 50 §.

Skall ett ärende om avvisning enligt 36 § överlämnas tiU
regeringen, skall polismyndigheten ta utlänningen iförvar.

Även om
de i 50 § angivna förutsättningarna inle föreligger, får en polismyndighet
ta en utlänning i förvar eller stäUa honom under uppsikt när fråga om
avvisning skall överlämnas lill regeringen enligl 32 § första stycket eller
när det uppkommer fråga om att utvisa utlänningen enligl 47 §.

Även om de i 50 § angivna förutsättningarna inte
föreligger, får polismyndigheten ta en utlänning i förvar eller ställa honom
under uppsikt när frågan om avvisning skall överlämnas till regeringen enligl
32 § andra stycket eller när det uppkommer fråga om att utvisa honom enligt 47
§.

Anmälan om att en utlänning har tagits i förvar eller
ställts under uppsikt enligt första eller andra stycket skall skyndsamt göras
hos den myndighel som handlägger ärendet eller, i fall som anges i 51 § hos
statens invandrarverk. Denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om
åtgärden skall bestå.

57 §

FörhandUng
skaU hållas inför den myndighet som handlägger ärendet. Statens invandrarverk
får dock besluta att en länsrätt eller länsstyrelse skall hålla förhandling i
ett ärende som verket handlägger. I ärenden, som handläggs av regeringen, får
det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt denna lag eller den tjänsteman
som statsrådet bestämmer, besluta om förhandling och utse myndighet som skall
hålla förhandlingen.

Förhandling
skall hållas inför den myndighet som handlägger ärendet. Statens invandrarverk
får dock besluta att en länsrätt eller länsstyrelse skaU hålla förhandling i
elt ärende som verkel handlägger satnt därvid bestämma om annan än utlänningen
skall höras. I ärenden, som handläggs av regeringen, får det statsråd, som
ansvarar för ärenden enligt denna lag eller den fiäns-teman som statsrådet
bestämmer, besluta om förhandling och bestämma om annan än utlänningen skall
höras samt, där annat ej följer av andra stycket, utse domstot eller
förvaUningsmyndighet som skall hålla förhandlingen.

/
ärende om avvisning enligt 30 § eller utvisning enligt 47 eller 48 § skall
förhandlingen hållas vid Stockholms tingsrätt, om det inte föreligger särskilda
skäl mot det.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

När del
behövs får den myndighet som håller förhandlingen uppdra ål en pplismyndighet
eller åt en särskilt utsedd person att vara allmänt ombud vid förhandlingen.

När det
behövs får den myndighet som håller förhandlingen uppdra åt en polismyndighet
eller åt en särskilt utsedd person att vara allmänt ombud vid förhandlingen.
Allmänt ombud skall alltid förordnas vid förhandling vid Stockholms tingsrätt
enligt 57§ andra stycket.

Utlänningen
och andra personer, som skall höras, skall kallas till förhandlingen. Om
utlänningen hålls i förvar, skall den myndighet som håller förhandlingen
besluta om hans inställelse. Har kallelse lill förhandlingen delgelts den som
skall höras minst fyra dagar före förhandlingen och uteblir den kallade utan
att ha anmält laga förfall, får myndigheten besluta om hämtning. Hämtning av
någon annan än utlänningen får dock ske endast om det föreligger synnerliga
skäl.

Utlänningen
och andra personer, som skall höras, skall kallas till förhandlingen. Om
utlänningen hålls i förvar, skall den domstol eller förvaltningsmyndighet som
håller förhandlingen besluta om hans inställelse. Har kallelse lill förhandlingen
delgelts den som skall höras minst fyra dagar före förhandlingen och uteblir
den kallade utan att ha anmält laga förfall, får domstolen eller
förvaltningsmyndigheten besluta om hämtning. Hämtning av någon annan än
utlänningen får dock ske endast om det föreligger synnerliga skäl.

60 § Vid förhandlingen skall noga utredas de
omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande. Utlänningen skall få
tillfälle alt ange sin ståndpunkt och att uttala sig om de omständigheter som
åberopas i ärendet.

/ fråga om förhandling vid allmän domstol skall, i den
mån annat inte följer av 57—59§§, 60§ första och tredje styckena samt 61 och
62§§, i tillämpliga delar gälla bestämmelserna om bevisupptagning utom
huvudförhandling i brottmål.

Förhandltngen
skall vara offentlig, om utlänningen begår det och myndigheten inte anser
att omständigheterna föranleder något annat.

Vid förhandling vid allmän domstolfår, utöver vad som
följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken, rätten förordna att förhandlingen skall
hållas 'mom stängda dörrar, om det kan antagas att vid förhandlingen kommer att
förebringas uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i
sekretesslagen (1980:100). Förhandling vid förvaltningsmyndighet skall vara
of-

Prop. 1981/82:146 93

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fentlig, om utlänningen begär det och myndigheten inte
anser att omständigheterna föranleder något annat.

62 §

Frågan om ersättning eller för- Frågan om ersättning eller för-

skott
prövas av den myndighet som skott prövas av den domstol eller

håller förhandlingen. Närmare be- förvaltningsmyndighet som håller

stämmelser om ersältning och för- förhandlingen. Närmare bestäm-

skott meddelas av regeringen. melser om
ersättning och förskott

meddelas av regeringen.

74 §

När regeringen upphäver ett beslut enligl 71 eller 72 §
eller medger en

utlänning
rätt att uppehålla sig här i riket trots etl utvisningsbeslut, får

regeringen
samfidigt meddela sådana föreskrifter om inskränkningar och

vUlkor för utlänningens vistelse här i riket som anges i
48 § första stycket.

När verkställighet inte skall ske i När verkställigheten inte skall

fall som
avses i 73 §, får regeringen ske i
fall som avses i 73 §, får rege-

meddela
sådana föreskrifter som ringen meddela sådana föreskrifter

anges i
första stycket. Detsamma som anges i första stycket. Det-

gäller när
ett beslut om avvisning samma gäller när ett beslul om av-

eller
utvisning i andra fall inte kan visning
eller utvisning i andra fall

verkställas
och det beträffande ut- inle kan verksläUas och del beträf-

länningen
föreligger sådana om- fande utlänningen föreligger sådana

ständigheter
som anges i 30 första omständigheter som anges i 30§. I

och andra
styckena. I ärenden en- ärenden enligt detta stycke skall

ligt detta stycke skall förhandUng förhandUng hållas,

hållas.

96§ Till böter eller, när omständigheterna är försvårande,
till fängelse högst sex månader döms

1.
den som inte
gör en sådan anmälan som föreskrivs i en författning som har utfärdats med stöd
av denna lag,

2.
den som i en
sådan anmälan eller i etl ansökningsärende enligl denna lag eller enligt en
författning, som har utfärdals med stöd av denna lag, mot bättre vetande lämnar
oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande av
betydelse,

3.
den som hjälper
en utlänning atl komma in i Sverige i strid mot föreskrifter i denna lag eller
i en författning som har utfärdats med stöd av lagen,

4.
en ufiänning
som, i annat hänseende än beträffande skyldighet att ha pass, visering,
uppehåUstillstånd eller arbetstillstånd, överträder beslämmelserna i denna lag
eller vad som har föreskrivits med slöd av lagen, eller

5.
en utlänning
som försöker hindra verkställighet av beslut om hans avvisning eller utvisning.

Prop. 1981/82:146 94

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

TiU
fängelse i högst ett år eller. Till fängelse i högst ett år eller,

när omständigheterna är mildrande, när omständigheterna är mildrande,

till böter döms, utan hinder av förs- till böter döms, utan hinder av förs

ta styckel, la stycket,

1. den
som hjälper en sådan ut- 1. den som hjälper en sådan ut

länning som avses i 30 % första och länning som avses i 30 § att komma

andra styckena att komma in i Sve- in i Sverige eller

rige,
eller

2. en
ufiänning som försöker 2. en utlänning som försöker

hindra verkställighet av beslut om hindra verkställighet av beslut om

avvisning enligt 30 § eUer utvisning avvisning enligt 30 § eller utvisning

enligt 47 eller 48 §. enligt 47 eller 48 §.

För
försök fiU brott som avses i För försök till brott som avses i

första
stycket 3 eller andra stycket första stycket 3 eller andra stycket

1
döms fiU ansvar enligl 23 kap. 1 döms fill ansvar enligt 23 kap.

brottsbalken. brottsbalken.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982.

2
Inledning

Den
internationella terrorismen har under senare tid föranlett allt flera stater
atl införa lagsfiftning, som ger dem ökade möjligheter att bekämpa
terroristverksamhet. På det internationella området har vidare antagits en rad
instmment som syftar till att bekämpa den internationella tertorismen. För Sveriges
del introducerades den särskilda tertoristlagstiftningen år 1973. De materiella
bestämmelserna har sedan dess undergått vissa begränsade ändringar och
återfinns numera i ufiänningslagen (UflL).

Vid
terroristbestämmelsernas lillkomsl bedömdes det som angelägel alt presumtiva
terrorister kunde avvisas vid gränsen av polismyndigheterna. Dessa fick därför
rätt att under noggrant angivna förutsättningar meddela sådana beslut.
Erfarenheterna har visat att denna möjlighet har ytterst begränsad praktisk betydelse
och att avlägsnande av presumtiva terrorister genomgående sker genom beslut av
regeringen. Det har mot den bakgrunden ansetts befogat att bättre anpasa
gällande bestämmelser till den faktiska utvecklingen.

I
fråga om förfarandet vid regeringens handläggning av terroristärenden bör
understrykas, att UtlL:s terroristbestämmelser i viktiga hänseenden skiljer sig
från de regler som gäller beträffande brottsbekämpning. Delta hänger främst
samman med nödvändigheten av ätt kunna ingripa på ell så tidigt stadium som
möjligt för alt förhindra att terroristdåd kommer till stånd. UllL:s
beslämmelser om avvisning och utvisning i della hänseende tar alltså sikte på
utlänningar som på vissa angivna gmnder kan antas begå terroristhandUngar i
Sverige.

Mot
den bakgrunden är det särskih viktigt att själva förfarandet omgärdas med
garantier för en rättssaker prövning av avlägsnandefrågan. Av bl. a. del skälet
har beslutanderätten i alla praktiskt betydelsefulla fall lagts hos regeringen.
Genom bestämmelser bl.a. om politiskt verkställighetshinder, om hörande av
statens invandrarverk (SIV), om förhandling och

Prop.
1981/82:146 95

om
rätt till offentligt biträde har statsmakterna ytterligare velat garantera
rättssäkerheten i förfarandet.

Frågan
om rättssäkerheten i handläggningen av terroristärenden har under den tid
lagsfiftningen gällt vid upprepade tillfällen tagits upp i riksdagen och i den
allmänna debatten. Kritiken har delvis gällt utformningen av de materiella
bestämmelserna. I den delen lämnas frågan ål sidan i promemorian. Kritiken har
emellertid även tagit sikte på själva förfarandet och de bestämmelser som
reglerar detta. Debatten har inte minst gällt det förhållandet att
rikspolisstyrelsen (RPS), som anhängiggör avlägsnande-ärendet, också är den
myndighet som håller förhandlingen i ärendet. Vidare har kritiserats alt visst
utredningsmaterial kan undanhållas den eller de berörda utlänningarna.

Det
är självfallet av vikt atl förfarandet i tertoristärenden utformas så, att
misstro mot handläggningen av dessa ärenden i möjlig mån undviks. Att sådan
misstro inte alltid kan undanröjas är emellertid en konsekvens av
terroristbestämmelsernas särskUda natur. I denna promemoria behandlas frågan om
ändringar av förhandlings- och sekretessreglerna i terroristärenden och
föreslås vissa ändringar i förfarandet.

3
Gällande terroristbestämmelser

Bestämmelserna
i UtlL om avvisning eller utvisning av presumtiva terrorister innebär i
huvudsak följande.

Enligt
30 § första stycket UtlL skall en utlänning spm kommer lill Sverige avvisas,
om det finns grundad anledning att anta atl han fillhör eller verkar för en
organisation eller grupp som avses i paragrafens andra stycke och om det
dessutom, med hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller i
övrigt, föreligger fara för att han här i riket medverkar till sådana
handlingar som anges i det stycket. Bestämmelsen avser enligt andra stycket en
organisation eller gmpp som, med hänsyn fill vad som är känt om dess
verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för
politiska syften och därvid begå sådana gärningar här i riket. Om det
beträffande en utlänning som uppehåller sig i riket föreligger sådana
omständigheter som nu har nämnls får han enligt 47 § utvisas. En förteckning
över utlänningar som skall avvisas enligt 30 § första stycket skall enligt
samma paragrafs tredje stycke upprättas av rikspolisstyrelsen. Regeringen
bestämmer vilka organisationer eller gmpper som därvid kommer ifråga.

En
utlänning som kommer hit och som uppfyller rekvisiten i 30 § skaU alltså
avvisas. Avvisning beslutas antingen av polisen eller av regeringen. Det
bedömdes vid lagens fillkomst som angeläget att polisen fick möjlighet atl
omedelbart avvisa en presumtiv terrorist. Å andra sidan befanns det nödvändigt
alt en sådan ordning omgärdades med särskilda rältssäkerhets-garanfier.
Avvisning genom beslut av polis får därför ske endast om utlänningen finns
upptagen på en särskild förteckning och dessutom saknar visering eller
uppehållstillstånd. Som ytterligare förutsättning för avvisning genom beslut
av polis gäller, att uflänningen inte gör invändningar av polifisk art, dvs.
att utlänningen inte påslår att han riskerar polifisk förföljelse eller
åberopar någon annan pmständighet spm avses i 33 eller 34 § UtlL. Utrymmet för
pplisens befpgenhet att avvisa en presumtiv terrorist är alltså starkt
begränsat. Brister någon av förutsättningarna, skall frågan i

Prop. 1981/82:146 96

stället
avgöras av regeringen. Lagen föreskriver alt polismyndigheten skall hänskjuta
ärendet till SIV, som med eget yttrande överlämnar ärendet tUl regeringen.

Den
förut nämnda förteckningen över sådana utlänningar som polisen får avvisa
upprättas av RPS. Det är emellerlid regeringen som, med tillämpning av
rekvisiten i 30 § andra styckel, bestämmer vilka organisationer eller gmpper
som därvid kommer i fråga. Endast utlänningar som tillhör en av regeringen
angiven terroristgrupp eller terrorislorganisalion får av RPS tas med på
förteckningen. För att en utlänning skall uppföras på förteckningen krävs
vidare att han i övrigt uppfyller förutsättningarna i 30 § första slycket. När
regeringen beslutar i elt ärende om avvisning av en presumtiv terrorist är den
däremot inte bunden av om utlänningen finns upptagen i förteckningen eller ens
av om han tillhör någon av de grupper eller organisationer som enligt
regeringens beslut ligger tUl grund för förteckningen.

För
det fall avvisningsärendet skall överlämnas lill regeringen finns långtgående
regler om förvarstagande genom beslut av polismyndighet (52 § andra stycket). I
vissa fall skall utlänningen alllid las i förvar. Del gäller när förhållandena
är sädana atl polisen skulle ha kunnat avvisa utlänningen, om denne inte hade
åberopat politiska skäl. I övrigl får polisen ta ufiänningen i förvar, även om
de generella förvarsgrunderna inle föreligger.

Utvisning
enligl 47 § UtlL får som nämnt ske, om det beträffande en utlänning som vistas
här i riket föreligger sådana omständigheler som anges i 30 § första och andra
styckena, dvs. om de grundläggande rekvisiten för avvisning är uppfyllda.
Utvisningsmöjligheten infördes med hänsyn till svårighelerna att hindra
presumfiva terrorister alt ta sig in i landel och med tanke på att sådana
utlänningar redan vid lagens ikraftträdande kunde finnas i Sverige. Utvisning
beslutas av regeringen. Någon förteckning är därför inle aktuell i detta
sammanhang. Del saknar vidare avgörande betydelse om utlänningen tillhör någon
sådan grupp eller organisation som ligger till gmnd för RPS' spärrförteckning.
Avgörande är endast atl de i 30 § första och andra styckena angivna
terrorislrekvisilen är uppfyllda. Utvisningsbestämmelsen är tillämplig så snart
utlänningen har kommit in i landet. I fråga om tvångsmedel - t. ex. tagande i
förvar - gäller vanliga regler (50 § första stycket). Ärendena angående
utvisning av presumtiva tertorister anhängiggörs hos regeringen av RPS. SIV
skall höras om inle hinder möter på gmnd av att ärendet är synnerligen
brådskande. Förhandling skall äga rum.

Om
en utlänning som har avvisats enligl 30 § eller utvisats enligt 47 § i samband
med verkställigheten av beslutet påstår att han riskerar politisk förföljelse
eller åberppar någpn annan sådan omständighet som anges i 85 eUer 86 §, skall
verkställighetsärendet i de fall som anges i dessa paragrafer hänskjutas till
invandrarverket. Verket har också i detta fall alt med eget yttrande överlämna
ärendet lill regeringen.

En fömtsättning för att
den som har bedömts vara terrorist skall kunna avlägsnas ur landel på gmnd av
ett avvisnings- eller utvisningsbeslul är som tidigare har nämnts, atl det inle
föreligger någol politiskt eller därmed jämställt verkställighetshinder. Enligt
73 § skall sålunda regeringen förordna alt beslul om avvisning eller utvisning
tills vidare inle får verkställas om hinder mot verkställighet av beslutet
möter på grund av beslämmelserna i 77-80 §§ UtlL (politiskt
verkställighetshinder) eller om det annars föreligger särskild anledning all
verkställighet inte bör äga rum. Har rege-

Prop.
1981/82:146 97

ringen
förordnal att verkställighet inte får ske, får regeringen enligt 74 § andra
stycket meddela föreskrifter om inskränkningar och villkor för utlänningens
vistelse i riket. I alla sådana ärenden skall förhandling hållas.

Av
intresse i detta sammanhang är vidare lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i
spaningssyfte i vissa fall (den särskilda spaningslagen). Enligt I § första
stycket spaningslagen skall en utlänning, som har avvisats eller utvisats som
tertorist men beträffande vilken regeringen har förordnal atl avvisnings- eUer
utvisningsbeslutet tills vidare inle får verkställas, kunna bli föremål för
viss kontroll och övervakning enligl 2-5 §§ under sin vistelse i Sverige.
Detsamma skaU enUgt I § andra stycket gälla, om det annars har meddelats ett
inle verkställbart beslul om avvisning eller avlägsnande i övrigt och
regeringen har funnit atl det beträffande utlänningen föreligger sådana
omständigheter som anges i 30 § första och andra styckena samma lag. Den
kontroll och övervakning som i nu nämnda fall skall kunna komma i fråga innebär
- fömtom sådana särskilda föreskrifter om inskränkningar och villkor för
utlänningens vistelse i riket som får meddelas av regeringen enligt 74 § andra
styckel UtlL - att utlänningen under vissa förutsättningar skall kunna bli
föremål för vissa särskilda spaningsåtgärder. I detta hänseende innebär
spaningslagen följande.

Om
det bedöms vara av betydelse för att utröna om en lerrorislorganisa-fion eUer
terrorislgmpp planlägger eller förbereder någon åtgärd som innebär våld, hot
eller tvång för politiska syften, får en utlänning som avses i 1 §
spaningslagen underkastas husrannsakan, kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning. Av sådan ufiänning får också tas fingeravtryck och fotografi
(2 §). Det är polismyndigheterna som beslutar om nämnda åtgärder. Om det finns
synnerliga skäl kan en polismyndighet för samma ändamål få tillstånd att dels
ta del av samtal lill och från telefonapparat som innehas eller kan antas komma
att begagnas av utlänningen (telefonavlyssning) och dels närmare undersöka, öppna
eller granska post- eller telegrafförsändelse, brev, annan sluten handUng eller
paket som har ställts tUl eller avsänts från utlänningen och som påträffats vid
husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning eller som finns hos
post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt (3 §). Frågan om
tillstånd till en sådan åtgärd prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av
rikspolisstyrelsen. TiUståndel skaU meddelas att gälla en viss tid som dock
inte får överstiga en månad (4 §).

4
Avvisning av presumtiva terrorister — överväganden och förslag

Under
de åtta år som terroristbestämmelsema har varit i tillämpning har beslut om
avvisning av en presumtiv terrorist meddelats i endast ett fall. Beslutet
meddelades av en polismyndighet. Inte vid något fillfälle har fråga om
avvisning i ett fall av aktuellt slag överlämnats till regeringen. Samtliga de
terroristärenden som regeringen hittills har prövat har således handlagts som
utvisningsärenden.

I
förarbetena tiU terroristbestämmelserna underströks behovet av alt kunna hindra
en utlännings inresa, när del fanns skäl alt anta alt hans närvaro innebar
risker för terrordåd i vårt land (prop. 1973:37 s. 83). Tyngdpunkten i
bestämmelserna synes vid den tidpunkten ha lagts på den föreslagna avvisningsbestämmelsen.
Ulvisningsbeslämmelsen motiverades med att en skärpt inresekontroU aldrig kan
göras lOO-procentigt effek- 7 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 146

Prop.
1981/82:146 98

tiv
och med att presumtiva terrorister vid lagens ikraftträdande redan kunde länkas
finnas i Sverige. Den faktiska utvecklingen har således blivil en annan än den
man förutsåg. Mol den bakgmnden kan övervägas, om inle
avlägsnandebestämmelserna bör bättre anpassas till de fakfiska förhållandena.
En sådan ändring kan gå ul på att polismyndighetens befogenhet att besluta om
avvisning upphör. Etl mer radikalt grepp vore atl upphäva de
avvisningsbestämmelser som avser presumtiva terrorister och endast behälla de
särskilda bestämmelserna om utvisning. Mot en sådan ordning kan emellertid
riktas den principiella invändningen, att den innebär att den presumtive
terroristen måsle släppas in i landet innan åtgärder kan vidtas för hans
avlägsnande från Sverige. I del följande förordas därför den mera begränsade
ändringen.

Som
framgått har polisens beslutsbefogenhet i terrorislärenden omgärdats med
omfattande rättssäkerhetsgaranlier, främst genom att utlänningen måste finnas
på en särskild av RPS upprättad spärrförteckning för att avvisning skall få ske
genom poUsens försorg. Det ligger i sakens natur atl den som misstänker alt han
finns på förteckningen undviker all resa in under sin rätta eller sin tidigare
använda identitet. Frånvaron av reguljär gränskontroll inom Norden minskar
ytterligare avvisningsmöjlighetens betydelse. Del förefaller mol bakgrund av
hittillsvarande erfarenheter som om bestämmelserna om rätt för polisen att
avvisa presumtiva terrorister skulle kunna upphävas utan all beredskapen mol
terroristdåd försvagas. I stället skulle då avvisningsfrågan aUfid överlämnas -
via SIV - fill regeringen. Den ordningen föreskrivs redan nu för bl.a. de fall
då polisen stoppar en ufiänning som bedöms vara en presumtiv terrorist, men
utlänningen inle finns på förteckningen. Upphävs polisens beslutsbefogenhet
bortfaller behovet av den särskilda spärrförleckningen. Vidare bortfaUer
behovet av särskilda regeringsbeslut angående de grupper eller organisafioner
som får läggas fill grund för förteckningen.

Handläggningen
av ett avvisningsärende skulle då bli denna. När en polismyndighet vid gränsen
påträffar en ufiänning som bedöms vara en presumtiv terrorist, dvs. uppfylla
rekvisiten i 30 § första och andra styckena, skall ärendet hänskjutas till
SIV. Verket skall med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen. Innan
regeringen avgör ärendet skall förhandling hållas. Regeringen prövar liksom
hittills ärendet med tillämpning av de allmänna terrorislrekvisilen i 30 §
första och andra styckena. Polismyndigheten får enligl 52 § andra stycket
tillfälligt la utlänningen i förvar, även om förutsättningarna för
förvarstagande i 50 § första stycket inte föreligger. Beslutet skall skyndsamt
anmälas till regeringen som prövar - enligl 50 § — om förvaret skall bestå.

Det
förda resonemanget tar sin utgångspunkt i hur terforistbestämmel-serna faktiskt
har kommit att tillämpas. Det skulle kunna invändas att detta är elt alltför
snävt synsätt och att i bilden även bör vägas in frågan om nuvarande ordning,
med polisens avvisningsbefogenhet och spärrförteck-ningen, kan antas ha en
allmänt avhållande effekt i fråga om presumtiva terrorister. Det är självfaUet
mycket svårt all ha en säker uppfattning på den punkten. Det finns emellertid
anledning att anta att den avhållande effekten är så begränsad att den inte i
delta sammanhang bör tillmätas avgörande betydelse. En annan aspekt av intresse
är den all regeringens beslut angående de prganisatipner eller grupper spm får
läggas tUl gmnd för förteckningen även bildar underlag vid regeringens årliga
redpvisning till riksdagen pm terroristbestämmelsernas tiUämpning. Även om
beslutet angående vilka organisationer som får läggas till gmnd för RPS'
spärrför-

Prop.
1981/82:146 99

teckning
inte binder regeringen vid dess beslul om avvisning eller utvisning, kan
beslutet ändå sägas markera regeringens inställning i fråga om olika
ifrågakommande grupper. Särskilt avgränsningen gentemot i hemlandet verksamma
befrielserörelser är därvid viktig. Det är emellertid möjligt för regeringen
att utan ett beslut med stöd av 30 § tredje stycket UtlL i önskvärd omfattning
klargöra sin ståndpunkt. Sålunda ger t. ex. regeringens beslut i överlämnade
ärenden vägledning ål polismyndigheterna. Redovisningen till riksdagen kan vid
behov avse de bedömningar av hithörande organisationer eller grupper som
regeringen har gjort i redan prövade tertoristärenden.

Mot
bakgmnd av det anförda föreslås ändring av bestämmelserna om avvisning av
presumtiva terrorister. Förslaget föranleder ändring i 30, 32, 36, 47, 52, 74
och 96 §§ UfiL.

5
Förhandling i terroristärenden

5.1
Närmare om handläggningen av terroristärenden hos regeringen

Som
tidigare nämnts är det regeringen som beslutar om utvisning av presumtiva
tertorister. Utom i ett undantagsfall är del också regeringen som har all
besluta i fråga om avvisning i dessa fall, låt vara att något sådanl beslut
inte har meddelats av regeringen. Utvisningsärendena handläggs i princip på
följande sätt.

Ärendet bereds i
arbetsmarknadsdepartementet. I alla vikfiga frågor bereds det gemensamt med
justiliedepartementet. Gemensam beredning äger i viss utsträckning rum även med
utrikesdepartementet. När ett utvisningsärende enligl 47 § UtlL har
anhängiggjorts hos regeringen, anmäls omedelbart hos vederbörande
rättshjälpsnämnd behovel av offentligt biträde, om ett biträde inte redan har
förordnats. Handlingarna i ärendet delges därefter med del offentliga biträdet.
Har utlänningen lagils i förvar bedöms enligt 54 § andra stycket om skäl
föreligger för upphävande av åtgärden. Vidare kan uppkomma fråga om
kvarhållande i förvar sedan utlänningen har hållits i förvar under viss tid.
Ett sådanl beslut skall enligl 53 § andra stycket föregås av förhandling.

I
själva sakfrågan skall enligt 47 § UtlL andra stycket hållas förhandling. Det
ankommer enligl 57 § på det statsråd som ansvarar för utlänningsärenden eller
den tjänsteman som statsrådet bestämmer att besluta om förhandlingen och utse
myndighel att hålla denna. I praxis har hittills RPS fått uppdraget. Vid
förhandlingen förutsätts normall att det offentliga biträdet är närvarande.

Sedan
protokoll från förhandlingen har kommit in till regeringen, bereds del
offentliga biträdet tillfälle atl yttra sig. Ytteriigare skäl och synpunkter
kan därvid filiföras ärendet.

Innan
regeringen beslutar i ulvisningsfrågan skall invandrarverket yttra sig, om det
inle möter hinder mot detta "på grund av alt ärendet är synnerligen
brådskande" (47 § andra stycket UtlL).

Sedan
verkets yttrande har kommunicerats med biträdet och denne har inkommit med sin
slufinlaga tas ärendet upp till slutlig beredning i regeringskansliet. Beslut
i ärendet fattas av regeringen på föredragning av del statsråd som svarar för
utlänningsärendena.

Med
stöd av 84 § UtlL förordnar regeringen regelmässigt RPS att handha
verkställigheten av beslutet.

Prop.
1981/82:146 100

I ett ärende hos regeringen om avvisning av en presumtiv
terrorist blir förfarandet väsentligen delsamma. I ett sådanl fall förutsätts
emellertid i allmänhet atl SIV med eget yttrande överlämnar ärendet till
regeringen.

5.2 Förhandling i utlänningsärenden

Förhandling innan etl ärende avgörs åi" enligt UtlL i
vissa fall obligatorisk. Detta är fallet i ärenden hos regeringen om avvisning
eller utvisning av en presumtiv terrorist (32 och 47 §§ UtlL) och när
regeringen i fråga om en terrorist beslutar om särskilda föreskrifter enligl 74
§ andra slycket UtlL. Förhandling är vidare obligatorisk innan en handläggande
myndighel beslutar om kvarhållande av en utlänning i förvar utöver en viss i
lagen angiven tid (53 § UtlL). Förhandling får dessulom hållas när det annars
finns skäl fill detta. Förhandling torde framför allt hållas när motstridiga
uppgifter har lämnats. Ultalanden som understryker viklen av all förhandling
(förhör) i vissa fall kommer till stånd också hos SIV har gjorts i prop.
1977/78:90 s. 75 och prop. 1979/80:96 s. 108.

De beslämmelser som gäller vid obligatorisk eller
fakultativ förhandling återfinns i 56-62 §§ UtlL. Huvudregeln är alt den
handläggande myndigheten själv håller förhandlingen (57§). SIV får överiåta ål
en länsrätt eller länsstyrelse atl hålla förhandlingen. I ärende hos regeringen
hålls förhandlingen av den myndighel som det ansvariga statsrådet - eller en
av statsrådet förordnad tjänsteman - utser. Någon formell begränsning av
myndighetskrelsen har inle gjorts. I samband med tillkomsten av den nya UtlL
upphävdes emellertid en bestämmelse om förhör vid allmän underrätt. Del skedde
mol bakgmnd av att beslämmelsen i ytterst ringa omfattning hade tillämpats och
att vittnesförhör med annan än utlänningen numera kan äga rum även vid
förvaltningsdomstol. Del får med hänsyn till den ändringen antas, att allmän
domstol inte för närvarande tillhör den krets av myndigheter som regeringen kan
anlita lill förhandling i utlänningsärenden. Som redan nämnts anlitas
regelmässigt RPS för atl hålla förhandlingen i terrorislärenden.

Den myndighet som håller förhandlingen får enligt 58 §
UtlL uppdra åt en polismyndighet eller en särskilt utsedd person att vara
aUmänt ombud vid förhandlingen.

Enligt 60 § är syftet med förhandlingen att få fill stånd
en noggrann utredning om de omständigheter som kan inverka på ärendets
avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin ståndpunkt och att
uttala sig om de omständigheler som åberopas. I detta sammanhang bör nämnas atl
partsinsynen, dvs. utlänningens rätt all ta del av del som har tillförts
ärendet, är underkastad de begränsningar som följer av 14 kap. 5 §
sekretesslagen (se prop. 1979/80:96 s. 125). Om det av hänsyn lill ell allmänl
eller enskilt intresse är av synnerlig vikl alt sekretessbelagt material inle
lämnas ut, kan alltså delta undanhållas utlänningen, även i fall då förhandling
hålls. Av paragrafen framgår att upplysning om innehållet i viss utsträckning
skall lämnas utlänningen. Även delta kan dock i vissa fall underlåtas.

Förhandlingen skall vara offentlig, om utlänningen begär
det och myndigheten inte anser alt omständigheterna föranleder något annat (60
§ sista styckel UfiL).

I övrigl reglerar de ifrågavarande beslämmelserna i UtlL
frågor om kallelse, inställelse och hämtning saml ersättningsfrågor.

Om man bprtser från upphävandet av bestämmelsen om förhör
vid allmän undertätt, som berörs nedan, och en bestämmelse om obligatoriskt

Prop.
1981/82:146 101

förhör
i vissa verkställighetsärenden, medförde tillkomsten av den nya UtlL ingen
saklig ändring av den ordning som redan tidigare gällde. Benämningen
"förhör" ersattes emellertid med "förhandling". Det skedde
"för att understryka att förhör i elt ärende är avsett all tillvarata både
utlänningens och myndigheternas intresse" (prop. 1979/80:96 s. 103).

5.3
Överväganden och förslag

1
ärenden hos regeringen om avlägsnande av en presumtiv terrorist skall hållas
förhandling enligt 56-62 §§ UtlL. Hittills har regeringen i sådana fall bmkat
uppdra åt rikspolisstyrelsen att hålla förhandlingen. Den nuvarande ordningen
har kritiserats, främst på den grunden atl förhandlingen har överlåtits åt
samma myndighet som har anhängiggjort avlägsnandeärendel samt att någol
kontradiktoriskt förfarande inte ägt rum. Önskemål har framställts om att en
utomstående myndighet, helst en domstol, får svara för förhandlingen.

Kritiken skall ses mol
bakgmnd bl. a. av atl avlägsnande av en presumtiv terrorist kan aktualiseras
inle bara då denne tillfälligt vistas i vårt land utan även i situafioner då
ufiänningen sedan lång tid är bosalt här och genom familj och arbete är knuten
till Sverige. I sådana fall företer en utvisning på grund av fara för
terrorislhandlingar vissa likheter med avlägsnande på gmnd av brott eller
asocialitel. Även om del inte bör komma i fråga att annan myndighel än
regeringen skall ha beslutanderätten i terroristärenden, kan skäl anföras till
förmån för atl på utredningsstadiet föra in domstolsmedverkan genom att
förhandlingen hålls av en domslpl. I det följande diskuteras fördelar Pch
nackdelar med en sådan prdning Pch utvecklas närmare hur en sådan medverkan
skulle kunna ulfprmas.

RPS anhängiggör i
förekpmmande fall hos regeringen ärenden om utvisning av presumtiva
terrorister. Såväl från allmänhetens som framför allt från den enskilde
utlänningens sida är det mot den bakgrunden oundvikligt att RPS uppfattas som
utlänningens motpart. Allmänt sett måste det därför anses önskvärt att den
förhandling som skall äga mm i ärendet anförtros åt en annan myndighet än RPS,
om detta kan ske ulan att handläggningen väsentligt fördröjs eller försvåras.
Detta önskemål ter sig motiverat även med hänsyn lill att en utvisning eller
avvisning av en utlänning som terrorist är en djupt ingripande åtgärd, som i
vissa fall får långtgående verkningar även för anhöriga och andra närstående.

Del finns goda skäl att
anta, att en förhandling inför en myndighet som utlänningen uppfattar som
neutral har en icke oväsentlig psykologisk betydelse. Den kan därigenom
underlätta för denne att uttala sig och ge uttryck för sin uppfattning om de
aktuella påståendena. Detta skulle i sin tur befrämja en allsidig utredning i
ärendet. En sådan ordning skulle vidare vara ägnad att minska kritiken från
allmänhetens sida mot den hittillsvarande ordningen och stärka förtroendet för
regeringens handläggning av terroristärendena. Även detta måste bedömas som en
påtaglig vinst. Effekten av alt förhandlingen förläggs på neutralt plan kan
antas - såväl för utlänningen som för allmänheten - bli särskilt påtaglig om
förhandUngen kan anförtros åt en allmän domstol.

Enligt
58 § UtlL får den myndighel som håller förhandlingen uppdra åt en
polismyndighet eller åt en särskilt utsedd person att vara aUmänt ombud vid
förhandlingen. Vid en förhandling inför domstol i ell terroristärende framstår
det som naturligt att rikspolisstyrelsen aUfid uppträder som allmänt ombud och
att sålunda ell kontradiktoriskt förfarande tillämpas.

Prop. 1981/82:146 102

Det
bör emeUertid understrykas att domstolens roll vid förhandlingen endasl skall
vara att medverka till en noggrann utredning av de omständigheter som skall
läggas fill gmnd för avgörandet. Genom domstolsförhörel skapas gynnsammast
möjliga förutsättningar för en allsidig och fömtsätl-ningslös genomgång av
föreliggande omständigheter. Domstolen bör däremot inte ha till uppgift att
yttra sig liU regeringen. Den har inget ansvar för beslutet i ärendet.
Domstolen har endast alt medverka i utredningen och att därefter lill
regeringen överlämna protokollet från förhandlingen.

Mot
en sådan formalisering Pch uppstramning av förfarandet som nu skisserats skulle
kunna rikias den invändningen, all handläggningen onödigtvis fördröjs. Detta
behöver emellertid inte bli fallet. Del måste förutsättas att dessa ärenden
genom bestämmelser i arbetsordning eller eljest ges förtur hos domstolen. Det
finns under den fömtsättningen inte anledning att räkna med mer än några få
dagars fördröjning, någol som i detta sammanhang normalt torde vara fullt
acceptabelt.

Mot
bakgrund av vad som nu har sagts föreslås alt förhandling vid aUmän domstol
regelmässigt ingår i handläggningen hos regeringen av terrorislärenden.
Molsvarande bör gälla i ärenden om politisk utvisning.

Med
hänsyn till terroristärendenas skilda natur får det anses angeläget från
utredningssynpunkt, atl det hos den domstol som anförtros förhandlingarna
finns erfarenhet av och kunskaper på det aktuella området. Detta talar för att
en och samma dpmslol får hand om samtliga förhandlingar i terroristärenden. I
del sammanhanget bör nämnas att Stockholms tingsrätt beslutar i fråga om
telefonavlyssning enligl den s. k. särskilda spaningslagen. Såväl ärendena om
telefonavlyssning som spionerimål handläggs vid en och samma avdelning vid
domstolen. Övervägande skäl talar för att förhandlingar i terroristärenden
handläggs vid samma avdelning. (Domstolen bestämmer lid och plats för
förhandlingen. När säkerhetsskäl eller andra särskilda skäl påkallar det får
förhandlingen hållas på den plats där utlänningen förvaras.)

Införandet
i terroristförfarandet av en ordning med förhandling vid allmän domstol
aktualiserar frågan om sekretessen i ärendena. Terrorislärenden handläggs i
administrativ ordning, vilket har till följd atl bestämmelsen i 14 kap. 5§
första slycket sekretesslagen (1980:100) är tillämplig i dessa ärenden, om
någon avvikande bestämmelse inte har meddelals i lag. Det innebär att handling
eller annat material inle får lämnas ut i den mån del med hänsyn till allmänt
eller enskilt intresse är av synnerlig vikt atl sekretessbelagd uppgift i
materialet inle röjs. Även i dessa faU skall emellertid myndigheten på annal
säll lämna parten upplysning om vad materialet innehåller, i den mån det behövs
för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske ulan allvarlig
fara för det intresse som sekretessen skall skydda. I fråga om domstol gäller
däremot enligt 14 kap. 5 § andra stycket andra meningen sekretesslagen den
regeln, atl sekretess inte innebär någon begränsning i parts rätt enligl
rättegångsbalken alt få del av alla omständigheter som läggs fill gmnd för
avgörande av mål eller ärende.

Del
är självfallet från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att parten i elt
lerroristärende får kännedom om de uppgifter som läggs till grund för
avgörandet i ärendet. Det bör föreligga utomordenfligt starka skäl för att han
skall undanhållas sådana uppgifter. Å andra sidan skulle det föra för långl atl
hell och hållet frånta regeringen möjligheten att för utlänningen hemlighålla
viss uppgift. Förhållandena kan vara sådana att andra intressen, exempelvis av
utrikespolitisk art, har sådan tyngd att undantagsregeln i 14 kap. 5§
sekretesslagen måste kunna tillämpas. Den nuvarande ord-

Prop.
1981/82:146 103

ningen bör alltså behållas. Detta torde utan hinder av 14
kap. 5§ andra stycket sekretesslagen bli fallet om domstolsförhandlingen i aUt
väsentligt regleras genom bestämmelser i UfiL.

6 De särskilda bestämmelserna i utlänningslagen

30 §

Som en följd av att polismyndigheternas befogenhet att
avvisa presumtiva terrorister upphävs, bortfaller behovet av den särskUda
spärrförteckningen. Tredje stycket skall därför utgå.

32 §

Första stycket reglerar i första hand pplismyndighelens
rätt att avvisa en presumfiv terrorist. Stycket bör utgå.

Andra stycket, som blir nytt första stycke, har anpassats
tiU den föreslagna ordningen att avvisningsbeslut i fråga om presumtiva terrorister
endast får meddelas av regeringen.

Med en sådan ordning har det bedömts lämpUgt att
avvisningsbeslulet -liksom utvisningsbeslut enligt 47 § - förenas med
återreseförbud. En bestämmelse om detta har införts i ett nytt andra stycke.

36 § Paragrafen utgår som en konsekvens av att 32 § första
stycket upphävs.

47§ Ändringen är av redaktionell karaktär.

52 § Ändringama är en kpnsekvens av ändringarna i 32 Pch
36§§.

57 §

I första stycket anges atl det ansvariga statsrådet i
förekommande fall får utse även en domstol atl hålla förhandling. Därmed
återinförs ett uttryckligt stöd i lag för ett sådant förordnande. Vidare anges
alt den handläggande myndigheten respektive det ansvariga statsrådet får
besluta även om hörande av annan än utlänningen. Detta gäller redan nu (se
59§), men det får anses lämpligt att klargöra att ett sådant beslut fattas av
den som beslutar om förhandlingen. Motsättningsvis får anses följa att förhandlingsmyndigheten
inte efter eget skön får höra annan. Bestämmelsen hindrar inte att förhandlingsmyndigheten
aktualiserar frågan om förhör även med annan. Beslutanderätten får som hittills
delegeras till en tjänsteman i departementet.

Av ändringarna i andra stycket följer atl förhandling i
ärende om avvisning eller utvisning av en presumtiv terrprist skall hållas vid
Stpckholms tingsrätt om det inte föreligger särskilda skäl mot det.
Bestämmelsen är alltså inte absolut. Ett särskilt skäl kan vara att förhandling
vid fingsrätten på gmnd av omständigheterna inte hinns med. I andra fall då förhandling
skall hållas i ufiänningsärende hos regeringen, får förhandlingen anförtros åt
den domstol eller myndighet som är lämplig.

Prop.
1981/82:146 104

58 §

Paragrafen har kompletterats med en beslämmelse som
innebär, all Stockholms tingsrätt alltid skall förordna allmänt ombud vid
förhandling i ärenden om avvisning eller utvisning av en presumtiv terrorist.
Regelmässigt torde därvid böra utses en företrädare för rikspolisstyrelsen.

59 §

Ändringarna är av redakfionell art.

60 §

Av andra stycket följer atl förfarandet vid hörande av
utlämningen väsentligen regleras i UtlL. Detsamma gäller vid hörande av annan
person än utlänningen. Vid sidan av UtlL kommer emellertid i vissa hänseenden
bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling i brottmål att bli
tillämpliga. Så var fallet även enligt den tidigare bestämmelsen i UtlL om
förhör vid allmän underrätt.

Den omständigheten att UtlL i vissa hänseenden, l.ex.
beträffande rättens sammansättning, protokollföring samt ordning och säkerhet,
replierar på RB:s bestämmelser lorde inte medföra att 14 kap. 5§ andra stycket
sista meningen sekretesslagen (1980:100) blir tillämplig. Som nämnts i annat
sammanhang bör i detta hänseende gälla bestämmelserna i 14 kap. 5 § första
stycket och andra styckel första meningen.

Förutsättningarna för all förhandlingen skall hållas inom
slängda dörrar regleras i tredje stycket. Med hänsyn till förhandlingens natur
torde det vara lämpligl att i fråga om förhandling vid allmän domstol ansluta
lill den beslämmelse som nu gäller vid muntlig förhandling vid förvaltningsdomstol.
I fråga om förhandling vid annan myndighet behålls nuvarande ordning.

62 §

Ändringen är av redaktionell art.

74 och 96 §§ Ändringarna är av redaktionell art.

Prop. 1981/82:146 105

Bilaga
4

Sammanställning av remissyttrandena

/
Betänkandet (Ds A 1981:8) Ett särskilt utvisningsförfarande — Verkställighet
och förvar - Straff och ansvar

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetls av riksdagens ombudsmän,
jusfitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, hovrätten för Västra
Sverige, kammarrätten i Stockholm, kammartätten i Jönköping, domstolsverket,
rikspolisstyrelsen (RPS), socialstyrelsen, statskon-tpret, riksrevisionsverket
(RRV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk (SIV),
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs samt Norrbottens län, länsstyrelsernas organisationsnämnd
(LON), ILO-kommittén, utredningen för översyn av frågor rörande invandringen
och invandrarnas situation i Sverige (A 1980:04 - IPOK), Svenska
kommunförbundet, Lands-fingsförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges polischefer.
Svenska Röda Korset, Svenska flyklingrådet, Riksförbundet för personal vid
invandrarbyråer (RIB), Spanska och Jugoslaviska riksförbunden samt
Riksförbundet internationella föreningen för invandrarkvinnor.

Yttranden
har överlämnats, av riksåklagarna från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs
och Malmö åklagardistrikt saml länsåklagarna i Malmöhus, Värmlands och
Norrbottens län, av länsslyrelsen i Stockholms län från poUsstyrelsen i
Stockholms och Södertälje polisdistrikt, av länsstyrelsen i Uppsala län från
polisstyrelserna i Norrköpings, Linköpings, Motala och Mjölby pplisdistrikl, av
länsstyrelsen i Malmöhus län från polisstyrelserna i Malmö och Helsingborgs
polisdistrikt saml av länsstyrelsen i Norrbottens län från polisstyrelserna i
Haparanda, Luleå och Piteå polisdistrikt.

Ytlrande
har dessutom avgetts av Stockholms socialförvaltning.

1
Ett särskilt utvisningsförfarande

Ullänningslagkommitténs
förslag till ett förenklal utvisningsförfarande i fråga om utlänningar som inte
inom tre månader från inresan har ansökt om uppehållstillstånd har under
remissbehandlingen tilldragit sig stort intresse. Remissopinionen är starkt
splittrad. Förslaget tillstyrks av JK, RA jämte överåklagarna i Göteborgs och
Malmö polisdistrikt, kammarrätten i Jönköping, länsstyrelserna i Stockholms,
Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Östergötlands och Norrbottens län saml elt antal
polisstyrelser. Vissa remissinstanser har lagt fram längre gående förslag.
Della är

Prop. 1981/82:146 106

fallet med RPS, SIV och IPOK samt, i viss mån,med LO,
Föreningen Sveriges polischefer och Stockholms socialförvaltning. Någol mer än
hälften av remissinstanserna har emellerlid avstyrkt det föreslagna
förfarandet och anslutit sig lill den uppfattning som uttalas av reservanterna
i kommittén. Det gäller beträffande JO, Svea hovrätt, hovrältenför Västra
Sverige, kammarrätten i Stockholm, statskontoret, RRV, Svenska kommunförbundet,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Svenska Röda Korset, RIB,
Svenska flyklingrådet samt Jugoslaviska och Spanska riksförbunden.Socialstyrelsen
har i princip ingen erinran mol förslaget. Styrelsen vill dock framhålla att
del - som reservanterna anför - finns skäl som talar för att den nuvarande
ordningen bör behållas tills vidare.

De remissinstanser som pläderar för ett särskilt
utvisningsförfarande menar i allmänhet att det - pavsett frekvensen av de
tillståndsansökningar spm görs först efter utgången av tremånadersperioden -
från principiell synpunkl inte bör accepteras att en utlänning genom att
underlåta ansökan i tid skaffar sig ell förmånligare prövningsförfarande. Även
andra synpunkter förs fram. I några yttranden framhålls alt det föreslagna
förfarandet är eller kan göras fillräckligt rättssaken. Vissa av de remissinstanser
som tillstyrker förslaget menar vidare, att det får anses ha underordnad
belydelse alt UflL genom denna nya bestämmelse blir mer svåröverskåd-hg.

Även om överskådligheten i lagstiftningen i någon mån
synes gå förlorad, är det enligt RÅ angeläget att man i uflänningslagen
inrymmer en möjlighet till elt snabbi förfarande beträffande utlänningar, som
underlåter atl i rätt tid ta kontakt med myndigheterna. Förslagel får enligl RÅ
anses tillgodose rimliga krav på rättssäkerhet.

Kammarrätten i Jönköping framhåller atl starka skäl talar
för att inte låta de utlänningar som - i flertalet fall förmodligen fullt
uppsåtligt- bryter mot bestämmelserna i utlänningslagen få rätt till ett i
väsentliga delar annat prövningsförfarande än de som lojall följer beslämmelserna.
Kammarrätten anmärker atl den som efter inresa stannar i Sverige under mer än
tre månader får anses ha goda skäl alt göra sig underrättad om de bestämmelser
som gäller för hans uppehåll i riket. Förslaget möjliggör en snabb handläggning
och får enligt kammarrättens mening efter vissa kompletteringar anses uppfylla
de krav på rättssäkerhet, som rimligen kan ställas. Beslutet bör kallas
utvisning. Länsstyrelsen I Stockholms län pekar på alt den illegala
invandringen under senare år tycks ha ökal och i vissa fall verkar att ha salts
i system. Några större svårigheter att illegalt la sig in i landet torde heller
inle föreligga, bl.a. beroende på alt passkontrollen för Skandinavien i stor
utsträckning sker utanför Sverige. Det av kommittén föreslagna
utvisningsförfarandet kan enligl länsslyrelsen sannolikt verksamt bidra till
att stävja en ökad illegal invandring till landet.

RPS vill som nämnts gå längre. Enligl RPS är förslagel ett
steg i rätt riktning. Polismyndighetens utvidgade möjlighet alt avlägsna en
utlänning

Prop.
1981/82:146 107

bör
emellertid inle enbart inriktas på viseringsfria utlänningar som inte har
ansökt om uppehållstiUslånd inom tre månader frän inresan utan också på
viseringspliktiga utlänningar, som har rest in i landet med en vid inresan
gällande visering men underlåter att ansöka om uppehållstillstånd innan
giltighetstiden för viseringen har gått ut. Man bör således enligt RPS inte
fästa avgörande avseende vid en tremånadersgräns utan i stället vid den tid
utlänningen i det enskilda fallet har rätt att vistas här utan att ha eUer
ansöka om uppehållstiUslånd.

Styrelsen
fortsätter:

Den
1 april 1981 infördes i utlänningsförordningen bestämmelser med innebörd atl
uppehållstillstånd som regel skall vara ordnat före inresa i Sverige. En
utlänning som ansöker om uppehållstillstånd efter inresan får sitt ärende
prövat endast formellt, vilket normah leder till alt ett utvisningsbeslul
meddelas. RPS ifrågasätter om inte också denna kategori bör omfattas av
polismyndighetens utvidgade avlägsnandeförfarande. Del finns ingen anledning
att ufiänningen i en sådan situation skall tillåtas att i Sverige avvakta
invandrarverkets och i förekommande fall regeringens beslut.

I
och för sig kan RPS godta att förfarandet kallas för utvisning. Styrelsen
förordar emellertid atl förfarandet kallas avvisning. För atl RPS:s förslag
skall kunna genomföras, fordras att tidsgränserna i avvisningsbestämmelsen i
31 § UtlL - såväl en vecka som tre månader - slopas. Om utlänningen är
inresebehandlad och ansöker eller anträffas först efter en vecka inne i landet,
skall polismyndigheten kunna besluta pm avvisning, pm fömlsättningar därför
enligt förslaget föreligger, oberoende av inresebehandlingen.
Avvisningsbeslulet bör få verkställas utan hinder av anförda besvär eftersom
annars ändamålet med polismyndighetens utvidgade avlägsnandemöj-lighet skulle
förfelas. Verkställighet av ett avvisningsbeslut som är meddelat därför atl
utlänningen har rest in i landel ulan att ha uppehållstillstånd, bör dock
enligt RPS:s mening inte kunna ske inom den tid utlänningen äger vistas här
utan liUstånd.

RPS
anser inte att någon utökad anmälningsskyldighet är nödvändig men vill ändå
inte motsätta sig en sådan.

Enligt
SIV:s uppfattning är allvarliga nackdelar förknippade med den s.k.
tremånadersgränsen. Dess förekomst ger den enskilde anvisning hur den svenska
uflänningslagen och handläggningsordningen skall kunna utnyttjas. Erfarenheten
pekar på att överdrag av tremånadersgränsen nästan allfid sker medvetet. SIV
anser det angeläget att problemen med denna gräns elimineras. Man bör inte
kunna tillförsäkra sig en annan prövningsprocedur bara genom att hålla sig
undan eller avstå från att kontakta myndighet under längre tid än tre månader
från inresan.

SIV
säger sig emellertid inte kunna ställa sig bakom den lösning som kommitténs
majoritet föreslår. Majoritetsförslaget skulle medföra en till-krångling av
utlänningslagstiftningen. Man skulle införa ett nytt utvisnings-

Prop.
1981/82:146 108

institut
och skapa etl särskilt regelsystem för ett förhållandevis begränsat antal
ärenden. Bl.a. innebär förslagel den principiella nyheten, atl utvisningsbeslut
kan fattas av polisen och verkställas utan hinder av anförda besvär. Till
nackdelarna hör enligt verket atl tremånadersgränsen finns kvar.

Som
en ytterligare invändning mot förslagel anför verket, alt de beslut som skulle
anmälas till SIV innefattar helt andra frågeställningar än dem för vilka
anmälningsförfarandel infördes för en kort lid sedan. Anmälningarna till SIV:s
beredskap föranleder för närvarande bara en överprövning av polisens bedömning
atl ell påslående om risk för förföljelse av politisk art är uppenbart oriktigt
eller kan lämnas utan avseende. Det kan enligt SIV ifrågasättas om det är
lämpligt atl utnyttja jourtjänsten för prövning av även helt andra frågor.

Mol
den angivna bakgrunden avstyrker SIV att kommittéförslagel genomförs. I
stället föreslår SIV att tremånadersgränsen lör avvisning slopas. Samtidigt
skall tillses att avvisningsinslitutet utformas så atl det omfattar alla hell
klara fall för avlägsnande av personer som stannar i Sverige utöver laglig lid
alt vistas här. Verket fortsätter:

De
invändningar som kommit fram mot en ordning med möjlighet till avvisning ulan
tidsmässig begränsning är huvudsakligen av två slag. Den ena invändningen är av
principiellt slag; avvisning bör endast ske vid gränsen. Denna princip har
emellertid redan brutits upp genom alt avvisning tillåts under så lång lid som
upp lill tre månader från inresan.

Den
andra typen av invändningar mot avvisning efter längre lid än tre månader
hänger samman med rättssäkerheten för utlänningarna. Behovet av
rättssäkerhetsgarantier torde emellertid inle öka automatiskt med
vis-telselidens längd. SIV anser för sin del all tillräcklig rällssäkerhet kan
åstadkommas inom ramen för nuvarande regler, även om tremånadersgränsen
slopas. När någon form av politiska skäl åberopas skall polisen få besluta om
avvisning bara om skälen är uppenbart orikliga eller kan lämnas ulan avseende.
Sädana beslut skall sedan 1 juli 1980 alllid anmälas lill SIV innan
verkställighet får ske. Därvid kan också SIV:s jourtjänsl utnyttjas.

Även
om inga politiska skäl åberopas kan det naturligtvis i vissa fall vara stötande
för rättskänslan atl omedelbara avvisningar kan ske av personer som varit mer
än tre månader i landet. Det kan exempelvis gälla fall av stark anknytning
genom mycket lång vistelse, då det finns barn i etl förhållande eller då en
kvinna är i framskriden graviditet. Det kan också röra sig om fall då någon
visar att han på grund av något godtagbart skäl, l.ex. sjukdom, varit
förhindrad att i lid uppsöka myndigheterna. Det skydd som behövs för sådana
fall ges i 35 § UtlL enligt vilken polisen är skyldig att till SIV överlämna
ärenden då polisen är tveksam om avvisningen bör ske trots att formell grund
föreligger. Klara uttalanden bör göras från regeringens sida om tillämpningen
av 35 § i dessa fall fill vägledning för anvisningar som RPS i samråd med SIV
bör utfärda för polismyndigheterna rörande tillämpningen av denna paragraf.

Prop. 1981/82:146 109

LO
anser att kommittéförslaget är synnerligen välgrundat och utgör "etl bra
instmment ur såväl rättvisesynpunkt som för framlida skiftande
in-vandringslrender". Organisationen fortsätter:

LO
vill samfidigt påpeka att samma orimlighet gäller för viseringspliktig
utlänning som efter viseringslidens utgång uppehåller sig illegalt. I belänkandet
har kommittén utan speciella motiv inte ansett sig vara beredd att föreslå
förändring för denna grupp från nuvarande system.

LO anser att det särskilda
utvisningsförfarandet borde omfatta även denna grupp. Ett sådanl snabbare och
enklare utvisningsförfarande skulle sannolikt även medföra den effekten att
Statens Invandrarverk ansåg sig kunna föra en generösare viseringspolicy. Det
nuvarande tidsödande och kostnadskrävande utvisningsförfarandel leder sannolikt
tUl en oönskad restriktivitet i viseringsärenden.

Föreningen
Sveriges polischefer anser att principiella skäl talar för att under inga
förhållanden låta den som uppsåtligen håller sig undan i mer än tre månader få
rätt lill prövning hos SIV av sitt ärende i motsats till den som lojalt följer
gällande bestämmelser. Föreningen antar vidare atl - om ingen lagändring vidtas
- antalet utlänningar som gömmer sig i tre månader kommer att öka efterhand som
kännedom sprider sig om förfarandets fördelar.

Enligl
föreningens uppfattning bör de nya reglerna om utvisning gälla även för sådana
viseringspliktiga utlänningar, som ulan lov stannar kvar i landet efter
viseringslidens utgång. Därmed skulle man uppnå att alla utlänningar - oavsett
om de behöver visering eller ej - drabbas av samma ulvisningsförfarande så
snart de olovligen uppehåller sig i landet.

Även
IPOK förordar atl det särskilda utvisningsförfarandel ges ett vidare
tillämpningsområde. Del avgörande bör enligt kommittén inte vara inom vilken
tid utlänningen anmäler sig hos eller anträffas av polisen, utan om han eller
hon har underlåtit att söka tillstånd från hemlandet enligt de regler som gäUer
enligt den nya utlänningslagen och som från den I april 1981 bl.a. innebär att
även uppehållstillstånd normalt skall ha sökts och beviljats före inresan i
landet.

Förfarandet
skulle därmed komma alt generellt omfatta även sådana viseringsfria utlänningar
som har inresebehandlats och som därför inte kan avvisas av formella skäl
senare än en vecka från inresan. Del skulle vidare gälla viseringspliktiga
utlänningar med visering för kortare lid än tre månader. Om ett förenklat
avlägsnandeförfarande tillämpas även beträffande dessa grupper, bör dock enligl
IPOK verkställighet inle få ske innan viseringsfri tid respektive viseringslid
har löpt ut, om det är fråga om en bonafide turist.

Kommittén
fortsätter:

Det
är enligt kommitténs mening angeläget atl i aUa situationer kunna träffa ett
snabbi avlägsnandebeslut rörande en besökare som uppenbarligen inle har
tillräckliga skäl för att få tillstånd och där del enligt gällande

Prop. 1981/82:146 110

regler
endast kan bli fråga om en formell prövning där man koslaterar atl tillstånd
inte sökts och beviljats före inresan och inte kan beviljas efter inresan. Det
gäller inte minst den som fått visum för besök. Praxis när del gäller att
bevilja visum för besök är i dag mycket restriktiv när del gäller medborgare i
vissa länder. Det förekommer t.o.m. alt visum vägras släktingar som viU
övervara nära anhörigas bröllop eller begravning. Orsaken är att den som inte
frivilligt lämnar landet vid viseringslidens utgång i dag inte på något enkelt
sätt kan avlägsnas härifrån. Med ett förenklat avlägsnandeförfarande i denna
situation borde det också vara möjligt atl tUlämpa en mer generös praxis vid
utfärdande av visum.

IPOK
fömtsätter emellertid samtidigt att det ordinära prövningsförfarandet aUtid
tillämpas i fråga om flykfingar och andra som har rätt att resa in för att
stanna utan ett i förväg prdnat uppehållsfillstånd.

I
det följande diskuterar IPOK hur förfarandet skall regleras lagtekniskt. Man
föreslår därvid att de nuvarande gränserna för avvisning - en vecka respektive
tre månader - avskaffas. En sådan lösning sägs innebära ett enklare förfarande
än det av ufiänningslagkpmmiltén föreslagna särskilda utvisningsförfarandet där
beslutet skulle anmälas till SIV innan det fick verkställas. Särskilda
inslmktioner erfordras för polisen angående de situationer då överiämnande
till SIV skall ske med stöd av 35 § UtlL.

Liknande
synpunkter framförs av Stockhobns socialförvaltning som även hänvisar lill att
det nuvarande långdragna förfarandet ger upphov till stora kostnader för
samhället pch leder fill alt utlänningar med tidsbegränsad rätl alt vistas
utanför sitt land pfta kpmmer att överskrida den tiden innan beslutet i
avlägsnandeärendel hinner fattas.

TCO
säger sig i princip anse atl ärenden av stor betydelse för en enskild person
inte bör avgöras av en ensam befattningshavare. TCO vill därför i och för sig
att invandrarpolitiken får en regional organisation med särskilda
lekmannanämnder som prövar och fattar besluten. TCO anser emellertid att det
föreslagna särskilda utvisningsförfarandet kan vara försvarligt, om beslut
fattas av den lokala parlamentariskt sammansatta polisstyrelsen i plenum.

En
avvisande hållning intar som nämnls bl.a'. JO, Svea hovrätt och hovrätten för
Västra Sverige. JO understryker all det praktiska problemet är begränsat och
att förbättringar kan åsladkpmmas med gällande beslämmelser. Härtill kpmmer
att lagstiftningen kompliceras ytterligare.

Svea
Hovrätt säger inledningavis atl den metod som kommitténs majoritet föreslår i
och för sig kan förväntas medföra en något snabbare behandling, när ärendena
väl kommit under polisens handläggning. Hithörande ärenden är enligt hovrättens
mening förhållandevis okomplicerade, och någon anledning att från
rättssäkerhetssynpunkt motsätta sig förslagel förekommer knappast. Hovrätten
fortsätter emellertid:

Antalet
ärenden som skulle komma atl omfattas av etl sådant avlägsnandeförfarande
torde emellertid vara tämligen ringa. Genom en ordning som den föreslagna
skulle lagen också förlora i överskådlighel och systemalik.

Prop.
1981/82:146 III

Även
inom ramen för det nuvarande systemet torde nöjaktig skyndsamhet i
ärendebehandlingen kunna uppnäs. Med de krav pä uppehållstillstånd redan vid
inresan som numera finns och den summariska prövning statens invandrarverk
skall företa i sådana ärenden bör handläggningsfiden kunna göras kort. Vad
gäUer fidsutdräkten vid fullföljd torde denna i nu aktuella ärendetyper
knappast mofivera en särreglering. Förutom atl ärendena är av enkel
beskaffenhet är ju klaganden ofta tagen i förvar, vilket bör befrämja en snabb
handläggning. Mot bagrund av det anförda anser hovrätten, i likhet med
reservanterna, att det åtminstone i nuläget inle bör införas ytterligare ett
avlägsnandeförfarande.

Hovrätten
för Västra Sverige delar kommitténs mening att det föreliggande problemet inte
bör lösas genom att det öppnas möjligheter att avvisa en utlänning senare än
tre månader efter inresan. En konsekvens av detta ställningstagande är enligt
hovrätten att del eftersträvade avlägsnandein-stilulel inte heller får ges en
reell karaktär av avvisningsförfarande. Hovrätten säger sig också kunna
ansluta sig till kommitténs uttalande all starka principiella skäl talar för
att inte låta personer som bryter mot utlänningslagens bestämmelser utan
vidare få rätt till elt annat prövningsförfarande än de som lojalt följer
bestämmelserna. Efter en granskning av det föreslagna utvisningsförfarandet och
en erinran om lämpligheten av att avvakta erfarenheterna av ordningen med krav
på uppehållstillstånd före inresan fortsätter hovrätten:

Den
reella vinsten med förslaget får därför' anses vara atl utlänningen inle kan
överklaga elt beslul av invandrarverket alt inte överta ärendet och att
polismyndighetens beslut om utvisning efter en sådan förklaring från
invandrarverket kan verkställas utan hinder av alt beslutet överklagats. Denna
ordning synes emellertid betänklig ur rättssäkerhetssynpunkt. Visserligen
inskränker förslaget inte utlännings möjlighet att få fill stånd en
överprövning av polismyndighetens utvisningsbeslut hos invandrarverket och
slutligen regeringen men denna besvärsrält framstår som ganska formell, då
utlänningen redan förpassats ur landet och inte - enligt vad kommittén föreslår
- skall kunna få offentligt biträde enligl rättshjälpslagen. Del föreslagna
förfarandet kan mot denna bakgrund - låt vara atl det enligt kommitténs mening
skall avse endast helt klara fall - knappast anses väl förenligt med de anspråk
på rättssäkerhet och rällsenlighet som bör ställas när prövningen gäller
utvisning och inte endast avvisning. På grund av det anförda och med beaktande
av vad reservanterna i övrigt anfört anser sig hovrätten inte kunna biträda
kommitténs förslag om ett särskilt utvisningsförfarande.

Kammarrätten
i Stockholm anser det självfallet vara ptillfredsslällande pm en utlänning kan
skaffa sig en förmånligare behandling genom atl hålla sig undan i stället för
att i föreskriven ordning söka tillstånd att uppehålla sig i riket. I likhet
med minoriteten anser emellertid kammarrätten, all det måste föreligga slarka
skäl innan ett så pass vidsträckt och summariskt institut för utvisning införs
som det kommittén har föreslagit. Den rätt till

Prop. 1981/82:146 112

obegränsad
avvisning som förslaget innehåller strider enligl domstolen mol den
iniernaiionelli vedertagna principen att avvisning endast skall ske vid
gränsen. Till delta kommer alt, om del nya institutet införs och dessulom
förfarandet betecknas som utvisning, den redan svåröverskådliga lagstiftningen
ytterligare kompliceras. Även om det underiag som kommittén har presenterat
rörande de nuvarande förhållandena är begränsat, ger del enligl kammarrättens
mening närmast vid handen all missbruket hitintills inle har varit av någon
större omfattning. Vidare anser kammarrätten att effekterna av ordningen med
krav på uppehållstillstånd före inresan bör avvaktas under någon lid, innan
ytterligare åtgärder vidtas.

Statskontoret framhåller
att det måsle föreligga myckel starka skäl för att skapa ytterligare ett
avlägsnandeinslitut vid sidan av de nu existerande. Kommittén har enligt
statskontoret i sill betänkande inte visat atl nuvarande regler missbrukas i
en omfattning som motiverar det alternativa utvisningsförfarandet. Inte heller
har kommittén anfört något annat tillräckligt starkt skäl för alt man skall
införa elt särskilt förfarande i vissa utvisningsärenden. Förslaget avstyrks
därför. Om andra lösningar än de nuvarande bör prövas, så bör man enligt
statskontorets mening i första hand pröva en återgång lill de bestämmelser som
gällde före den 1 juli 1977. Även RRV anför atl kommitténs undersökningar inte
ger tillräckliga motiv för all utvidga polisens befogenheter till all fatta
utvisningsbeslut och kan därför inte tillstyrka förslaget.

Sveriges
advokatsamfund konstaterar inledningsvis alt nuvarande regler enligl kommitténs
undersökning missbrukas av elt myckel begränsat antal personer - ungefär 3 % av
fallen - som på så säll skaffar sig en illegal vistelse i landet. Dessa lorde
för övrigt enligt samfundet lill stor del utgöras av just de turkiska
medborgare av assyriskt ursprung, vars invandring regleras genom ett särskilt
invandringspolitiskt beslut. Samfundet avstyrker för sin del
kommitlémajoriietens förslag och ansluter sig hell lill de av reservanterna
framförda synpunkterna. I yttrandet understryks alt del föreslagna förfarandet
skulle innebära etl drastiskt avsteg från i övrigt gällande ordning ulan att
detta motiveras av förekommande missbruk. Den som söker tillstånd efter
tremånaderstidens utgång behöver heller inle ha hållit sig undan medvetet utan
kan ha en helt godtagbar förklaring för sitt handlande. Samfundet anser alt
förslaget inle erbjuder tillräckliga rättssäkerhetsgaranlier och fäster sig
särskill vid att verkställighet skall kunna äga rum utan hinder av anförda
besvär och att möjlighet till rättshjälp genom pffentligl biträde inle avselts
i dessa situafipner. Beslämmelserna skulle vidare göra utlänningslagen ännu mer
svåröverskådlig.

Advokatsamfundet
fortsätter:

Som
reservanterna påpekar aktualiserar majoritetens förslag också den känsliga
frågan om polisens roll i utlänningsärendena. Som inledningsvis nämnts har
tiden efter den nya utlänningslagens ikraftträdande varit för kort för att man
skall kunna dra alltför vittgående slutsatser. Det har dock

Prop.
1981/82:146 113

uppgivits,
att invandrarverket i de fall där polisen gör anmälan jämlikt 37 §
utlänningslagen, övertagit ärendena i uppåt en tredjedel av fallen. Della
kastar starkt tvivel över polisens förmåga atl lill asylsökande flyktingars
skydd rätt fillämpa gällande bestämmelser. Del är särskilt tolkningen av
uttrycken "uppenbart oriktigt" i 33 § och "kan lämnas utan
avseende" i 34 §, som alltjämt synes vålla tolkningssvårigheler trots den
omfattande debatt som förekommit. Till de slarka principiella skälen mpl att
utvidga pplisens beslutsfunkfipner kan därför förmodligen också läggas negativa
erfarenheter från praktiken.

Sveriges
domareförbund menar all principiella synpunkter i och för sig talar för en
ändring av gällande ordning. Den undersökning av de rådande förhållandena som
kommittén har gjort ger emeUertid enligl förbundets mening inte vid handen att
missbruket är så stort att det motiverar ett sä långtgående avsteg från
gällande principer som förslagel innebär. Genom förslaget får nämligen polisen
möjlighet all även besluta i frågor om avlägsnande av utlänningar som har
vistats en längre tid i landel. Förbundet anser att en sådan utvidgning av
polisens befogenheter lill ett område, inom vilket det hittUls varit
förbehållet invandrarverket och regeringen -samt i vissa faU domstol - att
besluta, är diskutabel och bör ske endast om starka skäl talar därför. Sådana
skäl har inte redovisats j betänkandet. Till detta kommer att erfarenhelerna av
den tidigare lagändringen på området tycks tala för att de utlänningar som inte
viU ge sig fill känna för polisen kommer att med den nya ordningen hålla sig
undan inte bara under iremånaderstiden för att undgå omedelbar avvisning utan
också under tiden därefter för att slippa omedelbar utvisning. Förbundet
avstyrker därför förslaget.

Svenska
flyktingrådet anser att förslaget är alltför starkt knutet lill de övergående
problemen med turk-assyrierna. Någon saklig grund för ändringen finns inle.
Rådet fruktar i likhel med advokatsamfundet all rättssäkerheten skulle bli
allvarligt lidande om ändringen genomfördes.Man säger att erfarenheterna från
anmälningsförfarandel är dåliga och alt SIV generellt sett har ett dåligt
beslutsunderlag i dessa fall.

Svenska
Röda Korset framhåller att majoritetsförslaget lill en lagändring ytterst
bottnar i de långa handläggningstider, som fortfarande är för handen i
utlänningsärenden. Det är enligt organisationen otillfredsställande att angripa
problemet med en lagsfiftning, som återspeglar en negativ inställning till
asylsökande utlänningar och som inte kan bidra till att öka förtroendet för
svenska uflänningsmyndigheler. RIB fruktar att förslaget skulle leda till att
vissa av de illegalt inresta kpmmer alt av rädsla för avvisning hålla sig undan
under mycket längre tider än hitfills. En bestämmelse om ett särskih
utvisningsförfarande riskerar därför att ytterligare dramatisera frågan om avvisningar.
Prpblemet med illegal invandring är enligl RIB:s uppfattning inte av den
storleksordningen att det är nödvändigt med specialbestämmelser av det slag
som kommittén vill genomföra. I de aktuella 8 Riksdagen 1981/82. t saml. Nr
146

Prop.
1981/82:146 114

fallen
är det viktigt att utlänningen snarast möjligt ger sig till känna för att få
tillståndsfrågan prövad. Om en förändring skall göras av avvisningsinslitutet
talar mycket för att polisens möjlighet att avvisa endast bör finnas under en
kort lidsperiod efter inresan, för att motverka alt utlänningar gömmer sig
under lång fid. RIB stödjer den reservation som Kjell Öberg lämnat på denna
punkt.

2
Verkställighetsfrågor

2.1
Förfarandet

Ullänningslagkommitténs
förslag alt frågan om verkställighet av avvisning i etl visst faU skall
anmälas lill SIV har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Dessa har också anslutit sig till kommitténs allmänna
uttalanden angående skyldigheten att överlämna verkställighetsärenden till
verket samt till förslaget att RPS i samråd med SIV utarbetar verkställighelsföreskrifter.

Kammarrätten
i Stockholm framhåller alt en sådan ordning är ägnad att ytterligare stärka
rättssäkerheten. Å andra sidan är det enligt kammarrätten klart alt den någol
ökar möjligheterna att fördröja även avvisningsfall som är alldeles klara och
därmed inbjuder fill missbmk.Med hänsyn till rättssäkerhetsaspekterna vill kammartätten
dock inte motsätta sig att förslaget genomförs. Samtidigt förordar
kammarrätten att effekten av den nya ordningen följs upp. Om allvarligare missbmk
ger sig fill känna, bör övervägas att på nytt tillåta att verkställighet i
uppenbara fall får ske utan föregående anmälan till invandrarverket.

Kammarrätten
I Jönköping säger sig inte ha någol all erinra mot ett införande av den i 90 a
§ föreslagna ordningen. Därigenom erhålls ett förstärkt skydd för de
utlänningar som först på verkställighetsstadiet av ett avvisningsbeslut
åberopar sådana skäl, som avses i 85 eller 86 § UtlL. Av samma skäl som
kommittén har anfört bör dock, enligt kammarrättens uppfattning, verkställighet
av ett beslut om utvisning enligl det särskilda utvisningsförfarandel omfattas
av anmälningsskyldigheten. Kammarrätten fprtsätter:

När
det gäller verkställighet av beslut om utvisning enligt 38, 40 eller 43 § gör
sig måhända inle samma skäl gällande för införande av anmälningsskyldighet,
eftersom avlägsnandeärendel i dessa fall handlagts av annan myndighet än
polismyndigheten. Å andra sidan skall, enhgt förslaget, verkställighet av
beslut om utvisning enligt de sistnämnda paragraferna i fortsättningen handhas
av polismyndigheten. Det saknas anledning förmoda att de problem, som enligt
kommittén kan uppkomma vid verkställighet av beslut om avvisning, inte skuUe
kunna uppkomma vid verkställighet av ovannämnda former av utvisning. Med
hänsyn tUl det anförda samt till de i betänkandet omnämnda strävandena efter en
enkel utlän-

Prop.
1981/82:146 115

ningslag
och en enhetlig praxis hos de verkställande myndighelerna finner sig
kammarrätten böra föreslå atl den föreslagna bestämmelsen i 90 a § utvidgas
till att omfatta även verkställighet av beslut om utvisning enligt 38, 38 a, 40
och 43 §§.

RPS
anser att anmälan i verkställighetsskedet skall ske även beträffande polisens
utvisningsbeslut. I detta sammanhang föreslår RPS vidare atl den nuvarande
skyldigheten atl anmäla avvisningsbeslut begränsas till att avse beslul som får
verkställas ulan hinder av besvär.

SIV
framhåller att den föreslagna skyldigheten alt i vissa fall anmäla frågan om
verkställighet av avvisning innebär en betydande ytterligare tillkrångling av lagsfiftningen.
Förslaget fillstyrks ändå eftersom del utgör en logisk komplettering till
nuvarande regler om anmälningsskyldighet. Även SIV föreslår alt anmälan av avvisningsbeslulet
enligl 37 § UtlL skall gälla endast omedelbart verkställbara beslut. Verket
förklarar sig vidare berett all medverka vid utformningen av generella verkställighelsföreskrifter.

Vad gäller frågan om
sådana föreskrifter föreslår Sveriges advokatsamfund alt RPS inbjuder ideella
organisationer, såsom Rädda Barnen och Röda Korset, all bidra med synpunkter
vid sammanställandel av föreskrifterna. Svenska Röda Korset vill ytterligare
understryka att det är nödvändigt all verkställighetsmyndigheten uppträder med
hänsyn och försiktighet. Man uttalar förhoppningen att verkställande
myndigheter visar samma förståelse för utlänningens situation som den som
kommittén ger uttryck för. Verkligheten anges emellertid ofta vara en annan och
kan ibland avspegla en i del närmaste total oförståelse för ufiänningens
situation. Organisationen vill emellertid framhålla att praxis för närvarande
varierar mellan olika polismyndigheter. I detta sammanhang säger sig Svenska
Röda Korset vilja fästa uppmärksamheten vid den "i många avseenden
otillfredsställande praxis, som utvecklats i sådana fall, när utlänningen
ingivit läkarintyg om psykisk ohälsa". Svenska Röda Korset avser alt vid etl
senare tillfälle återkomma i frågan. Med anledning av ett uttalande av
kommittén framhåller Svenska flyklingrådet att det aldrig kan vara befogat atl
vid verkställighet bryta kontakten mellan föräldrar och barn.

2.2
Verkställighetsmyndighet

Det
stora flertalet av remissinstanserna ställer sig positiva till förslaget att
polismyndigheterna skall svara för verkställighet också av utvisning som har
beslutals av domstol. Ett par länsstyrelser motsätter sig dock förslaget.

Länsstyrelsen
i Norrbottens län framhåller att överflyttningen av verk-stäUighetsbesluten fill
polismyndighet är ägnad att förkorta handläggningstiden och all den med hänsyn
till polismyndighetens nuvarande befattning med verkställighetsärendena inte
torde innebära några betänkligheter från

Prop.
1981/82:146 116

rättssäkerhetssynpunkt. Liknande synpunkter framförs även
av andra remissinstanser som uttalar sig till förmån för förslaget. I några
yttranden framhålls att länsstyrelserna i dag i praktiken följer polisens
förslag rörande verkställigheten.

LON tillstyrker förslagel, "eftersom man undviker
onödig byråkrati ulan att rättssäkerheten sätts ål sidan". Svenska Röda
Korset tillstyrker förslagel med hänsyn lill att onödig byråkrati undviks.

Länsstyrelsen i Östergötlands län säger alt del stora
flertalet av verkställighetsfallen redan tidigare har överförts från
länsstyrelse till polismyndighet, varför det tycks vara rationellt atl i
enlighet med förslaget överföra också verkställighet av utvisning med anledning
av brott m.m. Länsstyrelsen i Mahnöhus län anser att handläggningen av de
ifrågavarande verkstäl-lighelsärendena blir smidigare om beslutsfunktionen
överförs från länsstyrelse till polisstyrelse. Länsstyrelsen i Skaraborgs län
uttalar sig också till förmån för en överflyttning och tillägger, atl riskerna
för bristande likformighet i handläggningen bör kunna minskas genom
anvisningar och en väl anpassad utbildning av berörd personal inom
polisdistrikten. Länsslyrelsen vill understryka viklen av att sådan utbildning
kommer till slånd.

Även SAF, LO och TCO tillstyrker förslaget.

Länsstyrelsen
i Stockholms län säger sig däremot inte kunna godta en överflyttning av
verkställigheten till polismyndigheterna, i vart fall inle beträffande andra än
nordiska medborgare. Länsslyrelsen säger sig under del år den nya UtlL har
gällt inle ha fått den uppfattningen att domstolarna i någon slörre omfattning
beaktar och utreder de politiska invändningarna. Det förekommer däremot alt
domstolen i sin dom anger alt de politiska skälen mot utvisningen får prövas i
verkställighetsärendet. Vidare kan det i många fall bli fråga om verkställighet
beträffande utlänningar som har dömts lill förvisning enligt den gamla
utlänningslagen. I dessa fall har domstolen över huvud taget inte haft att ta
hänsyn till politiska skäl. Länsstyrelsen ställer sig därför tveksam till om
del från rättssäkerhetssynpunkt är lämpligt alt sprida beslutsfunktionen i
dessa ärenden frän en myndighet per län till flera beslutsinstanser med den
risk för varierande bedömning som delta medför. Länsstyrelsen anser inte alt
nuvarande handläggningsprdning medför någon fördröjning av ärendet. Däremot är
garantierna för rättssäkerhet för utlänningen slörre med denna ordning.

Om överföring av ifrågavarande ärenden kommer till stånd,
vill länsstyrelsen vidare ifrågasätta om länsstyrelserna alls bör ha någon
befattning med ärenden enligt ullänningsförfaltningarna. Länsslyrelsen vill i
så fall föreslå att bestämmelsen i 70 § utlänningslagen om nöjdförklaring inför
länsstyrelse utmönstras och atl den i 99 b § utlänningslagen föreslagna
avgiften för olaga anställning av utlänning inbetalas förslagsvis lill polismyndighet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kan från sin
erfarenhet ej instämma i kommitténs synsätt. 1 mptsats till flertalet andra
länsstyrelser

Prop.
1981/82:146 117

säger
sig nämligen denna länsstyrelse sedan gammalt överlämna de rent prakfiska
frågorna om l.ex. transportvägar, tidsplan,bevakning eller ej till poUsmyndigheten,
varför någol formellt remissförfarande mellan länsslyrelsen och
polismyndigheten ej har ansetts nödvändigt. Däremot har länsstyrelsen stundom
haft alt göra bedömningar angående exempelvis utvisning till annal land än
hemlandet och framställningar från den utvisade och dennes anhöriga i frågor
rörande själva utvisningen. I sådana fall har länsstyrelsens konsulära
kontakter, som vid denna länsstyrelse har gammal tradition, visat sig vara av
största värde vid den fortsalla behandlingen av ärendet i fråga. Länsstyrelsen
är också av den uppfattningen all den har belydligt bättre resurser alt tillgå
än vad polismyndigheten med sin arbetsbörda kan fördela för dessa ärendes
handläggning. Länsslyrelsen avstyrker således att resterande verkställighelsärenden
överflyttas lill polismyndigheten.

2.3
Utvidgad besvarsrätt i överlämnade verkställighetsärenden

Ullänningslagkommitténs
förslag till besvärsrält över SIV:s beslul i sådana verkställighetsärenden, i
vilka utlänningen har gjort politiska invändningar, har i allmänhet inte
kommenterats av remissinstanserna. Förslaget tillstyrks uttryckligen av RPS,
S/V, Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges polischefer.

RPS
anför i sitt ytlrande:

Vad
som avses torde vara fall då polismyndigheten har överlämnat ärendet enligt 89
§ UtlL, men det i ärendet har åberopats politiska skäl som av polismyndigheten
har bedömts vara uppenbarl orikliga respektive kunna lämnas utan avseende.
Därutöver torde kommitténs förslag ta sikte på det fallet att de politiska
skälen åberopas hos invandrarverket först sedan polismyndigheten har överlämnat
ärendet enligt 89 § UtlL. RPS tillstyrker förslaget men viU samtidigt
understryka vikten av att avsikten därmed klart uttalas i såväl proposition som
lagtext.

Hovrältenför
Västra Sverige säger alt den föreslagna paragrafens andra punkt inger vissa
betänkligheter. Konsekvensen av bestämmelsen är nämligen att invandrarverket
självt bestämmer om dess beslut skall få överklagas. Del innebär enligt
hovrätten inle någon misstro mot invandrarverkels objektivitet, om man pekar på
den principiella risken med en automatisk sammankoppling av den materiella
prövningen och utlänningens fullföljds-möjligheter. Problem måste rimligen
uppkomma l.ex. i fråga om var gränsen går mellan uppenbart oriktiga och inte
uppenbart orikliga påståenden från ufiänningens sida, som inle borde kunna undandras
regeringens ställningstagande.

Prop.
1981/82:146 118

3
Förvarsfrågor

3.1
Förutsättningarna för förvarstagande

Endast
ett fåtal remissinstanser har kommenterat utlänningslagkommitténs uttalanden
och förslag angående fömtsättningarna för förvarstagande.

SIV
ansluter sig lill förslaget alt den befarade brottslighet som skall få ge
anledning lill förvar skall vara så allvarlig att fängelse i elt år eller mer
kan följa. De övriga remissinstanserna som uttalar sig i frågan motsätter sig
en sådan ändring. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att elt sådant krav
skulle göra grunden i del närmaste oanvändbar. Den nuvarande regeln bör därför
behållas och avse befarad brottslighet av icke obetydlig och bagatellartad
beskaffenhet. Sveriges advokatsamfund hänvisar till att kommittén i de allmänna
övervägandena berör den inte ovanliga situationen att en ufiänning lar sig in
i landet i syfte att bortföra sitt barn utan att vara den legale vårdnadshavaren
samt alt kommittén därvid anger att straffet för olaga frihetsberövande är
fängelse i lägst ett år. Samfundet vill emellertid påpeka, att del broll som
beskrivs i 7 kap. 4 § brottsbalken, dvs. egenmäktighet med barn, torde vara väl
så ofta förekommande och atl straffet där är satt lill böter eller fängelse i
högst sex månader. Det är därför tveksamt, om den föreslagna ändringen av
utlänningslagens 50 § får av kommittén avsedd effekt i dessa fall. Föreningen
Sveriges polischefer pekar på alt genom den föreslagna ändringen flera vanliga
brott som l.ex. snatteri och förseelse mot lagen om tillfällig handel (vars
syfte bl.a. är all motverka tillgreppsbrott) skulle bli undantagna. Det är
enligt föreningen inle ovanligt att utlänningar ertappas med att tillgripa
varor i butiker och varuhus och atl utredningen visar att detta är ett led i systemafiskt
bedriven brottslig verksamhel. Del är därför mindre välbetänkt atl genomföra
föreslagen ändring även om denna grund för förvarstagande sällan används.
Föreningen anför i della sammanhang vidare sådana ändringar i bestämmelserna atl
det för att en utlänning skall få ställas under uppsikt endasl krävs att
uppsikten är erforderlig för ärendets handläggning. Därigenom skulle man kunna
vinna dels att antalet förvarstagande minskade, dels alt det lindrigare
uppsiktsinstitutet kunde användas i ökad utsträckning och resultera i färre
undanhållanden.

I övrigt bör nämnas atl
Sveriges advokatsamfund på övriga punkter ansluter sig lill kommitténs
överväganden om de lagliga förulsätlningarna för tagande i förvar och vikten av
att de särskilda förvarsskälen verkligen uttryckligen konstaterats vara för
handen i varje enskilt fall. Även Svenska flyktingrådet godtar i stort
kommitténs bedömningar. Svenska Röda Korset säger alt den kritik som framförs
beträffande gmnderna för förvarstaganden ibland har visat sig vara överdriven.
Samtidigt kan emellertid konstaleras att praxis är lämligen olikartad inom de
olika polisdistrikten. På en del håll tycks enligl Svenska Röda Korset
förekomma ett nära nog

Prop.
1981/82:146 119

automatiskt
tagande i förvar "utan hänsyn lill om det verkligen finns skäl misstänka
att vederbörande avser att missköta anmälningsplikt eller liknande".

RPS
säger sig inte kunna ansluta sig till kommitténs resonemang att det skall
krävas "ganska starka skäl" för ett förvarsbeslut som är grundat på
att fara för undanhållande skall anses föreligga, när utlänningen självmant
uppsöker polismyndigheten för att ansöka om tillstånd. Polismyndighetens
ställningstagande i förvarsfrågan skall enligt RPS grunda sig på omständigheterna
i varje särskilt fall och vara oberoende av hur utlänningen har kommit i
kontakt med polismyndigheten. Den av kommittén nämnda omständigheten, att
utlänningen saknar bostad, utgör naturligtvis i sig ingen gmnd för ett
förvarstagande utan skall bedömas som en faktor bland andra. RPS anser att det
av beslutet bör framgå varför det bedöms föreligga skäl att anta att ufiänningen
kommer att hålla sig undan.

3.2
Besvär över förvarsbeslut

Förslaget
att genomgående överföra besvärsprövningen i fråga om förvarsbeslut till
kammarrätten i Jönköping har i allmänhet godtagils. Några remissinstanser
ställer sig emellertid avvisande med hänvisning fill bl.a. del ibland långa
avståndet liU besvärsinstansen.

Kammarrätten
i Stockholm tillstyrker förslaget bl.a. med hänvisning fill att frekvensen av
sådana mål är alldeles för låg i de övriga kammarrätterna för att fiilräcklig
erfarenhet av målområdet skall kunna vidmakthållas där. Kammarrätten i
Jönköping framhåller alt besvärsordningen länsrätt - kammarrätt -
regeringsrätten för de av polismyndighet fattade förvarsbeslulen får betecknas
som mindre rafionell. Enligt kammarrättens erfarenheter överklagas länsrätts
dom i anledning av besvär över polismyndighets förvarsbeslut mycket sällan.
Delta förhållande torde väsentligen bero på att skyldigheten att ompröva
förvarsbeslut ofta medför att utlänningen ej hinner begagna sig av sin
besvärsrätt i mer än en instans innan det överklagade förvarsbeslutet ersatts
av ett nytt sådant. Länsrätt blir således i prakfiken ofta slutinstans. Detta
får av flera skäl, bl.a. med hänsyn till del stora antalet länsrätter, betecknas
som olyckligt, låt vara att flertalet av dessa mål handläggs av länsrätten i
Stockholms län. Kammarrätten biträder därför förslaget att polismyndighets
förvarsbeslut skall överklagas direkt tUl kammartätt. Beträffande förslaget att
kammarrätten i Jönköping skaU bli ensam som första besvärsinstans anför
kammarrätten följande:

Förtursmål
är förhållandevis vanliga inom kammarrätterna. På grund av att samtliga
kriminalvårdsmål - lUI ett antal för närvarande av omkring 900 mål per år -
handläggs av kammarrätten i Jönköping är denna kammarrätt särskilt tyngd av
förtursmål; av de till kammartätten inkommande målen blir i det närmaste
hälften förtursbetecknade. Förhällandet utgör av flera

Prop.
1981/82:146 120

skäl
en belastning för domstolen och tanken att frekvensen av förtursmål skulle
ytterligare höjas inger därför vissa betänkligheter. De för kommitténs förslag
åberppade skälen får emellertid anses ha en sådan tyngd att kammarrätten anser
sig böra biträda förslaget även i denna del.

I
anslutning lill kommentarerna till instansordningen får kammarrätten vidare
framhålla följande. Om polismyndighets beslul atl avvisa eller utvisa någon
efter anmälan om beslutet eller besvär däröver skall handläggas av statens
invandrarverk saml besvär över ett beslut att utlänningen skall tas eller kvarhållas
i förvar samfidigt är eller blir anhängigl i kammarrätt, bör - för undvikande
av processuella komplikationer - polismyndigheten eller invandrarverket
åläggas skyldighet att till kammarrätten anmäla atl invandrarverket övertagit avvisnings-
eller utvisningsärendet.

SIV
framhåller all den föreslagna ordningen innebär en rationalisering och ger
möjlighet till en mer likformig rättstillämpning.

Kritisk
mot förslagel är bl.a. polisstyrelsen i Uppsala polisdistrikt. I den mån
förfarandet vid kammarrätten i Jönköping kommer att vara muntligt, ställer
polisstyrelsen sig myckel tveksam till detta förslag.Den föreslagna nyordningen
kommer i så fall atl för polismyndigheterna innebära en mycket stor omgång.
Polispersonal saml advokater m.fl. skulle då vid varje överklagat förvarsbeslul
tvingas atl resa till Jönköping med slor arbetsspillan och kostnad för
statsverket som följd.En bristande enhetlighet i praxis bör enligl styrelsen i
stället kunna avhjälpas på annat sätt. Såvitt gäller behovet av en förenkling
av besvärsordningen för förvarsbeslut anser polisstyrelsen att en sådan
förenkling visserligen kan vara befogad. Samtidigt understryks alt den absolut
inte bör gå ul över de regionala förvaltningsdomstolarna, som genom att vara
nära tillgängliga möjliggör en både för det allmänna och den enskilde snabb och
enkel besvärsprövning.

Även
Föreningen Sveriges polischefer är tveksam till kommitténs förslag att
polisstyrelsens beslut skall överklagas hos kammarrätten i Jönköping. Inga
klagomål har såviti föreningen känner till riktats mot länsrätternas kompetens
och handläggning av dessa ärenden. Tvärtom torde länsrätterna ha skaffat sig
speciell erfarenhet och sakkunskap beträffande de utlänningskalegorier som är
särskilt talrikt representerade i respektive län. Länsrätten i Stockholms län
är sannolikt väl förtrogen med turkassyriernas levnadsmönster liksom länsrätten
i Malmöhus län har slor erfarenhet av polska medborgare och utlänningar från
Mellanöstern. Polismyndigheternas geografiska närhet till och nära förbindelse
med den egna länsrätten med kortare resor och transporter talar även för
länsrätten som besvärsinstans.

3.3
Domstolsprövning av regeringens förvarsbeslut

Förslaget
atl regeringsrätten skall få överpröva regeringens förvarsbeslul har
tilldragit sig stort intresse. Svea hovrätt, som erinrar om Sveriges konventionsälaganden
på denna punkt, säger sig inte ha någon erinran mot

Prop.
1981/82:146 121

förslagel.
Kammarrätten i Jönköping framhåller all del för alt Sverige skall kunna
uppfylla konventionernas krav erfordras antingen all regeringen avhänds
förvarsbesluten, så atl dessa kan bli föremål för normal besvärsprövning,
eller att beslutanderälten delegeras till det ansvariga statsrådet, vars
beslut görs överklagbara, eller, slutligen, all möjlighet öppnas att få
regeringens beslul i förvarsfrågor överprövade av domstol. Beträffande det
första alternativet delar kammarrätten kommitténs uppfattning att del är opraktiskt
och olämpligl att avlägsnandeärendel handläggs av en myndighet och
förvarsfrågan av en annan myndighet. Delvis samma material skall ligga till
grund för båda prövningarna och dessulom ingår i prövningen av förvarsfrågan
att bedöma sannolikheten av att ett avlägsnandebeslut kpmmer till slånd.
Möjligheten atl delegera beslutanderätten i förvarsfrågor lill det ansvariga
statsrådet är enligt kammarrättens mening inte förenlig med 7 kap. 3 § regeringsfprmen.
Kammarrätten hänvisar härvid till det av kommittén redovisade ullalandet äv konslilulipnsulskpt-tel
samt departementschefens uttalande i prpp. 1973:90 s. 184: "Del är
emellertid uppenbart att regeln om kollekfiv beslutsform inte får kringgås på
så sätt att ärenden förklaras vara departemenlschefsärenden. Principen måste
vara att alla frågor som anses kräva ett ställningstagande från någon i
regeringskretsen skall behandlas som ett regeringsärende." Kammarrätten
säger sig med hänsyn lill det anförda inte kunna förorda atl förvarsfrågorna i
regeringens avlägsnandeärenden delegeras lill del ansvariga statsrådet. Därvid
återstår endasl möjligheten att låta regeringens förvarsbeslul överprövas av
domstol. Kammarrätten delar kommitténs uppfattning alt konstitutionen inte
lägger några formella hinder i vägen för en sådan lösning. Kammarrätten beaktar
därvid särskilt att överprövningen vid domstol inle skulle innebära etablerande
av någon ny lagprövningsräll samt att de regeringsbeslut, som skulle
överprövas, inle skulle tillhöra de rent normativa utan vara av i princip samma
slag som de beslut som normalt fattas av lägre myndigheter. Under sådana
omständigheter anser kammarrätten atl betänkligheterna mot att på föreslaget
sätt vidga de ringa möjligheterna att överpröva regeringsbeslut inle böra
övervärderas. Kammarrätten, som säger sig vara medveten om all
överprövningsrätten blir något av en undanlagsföreteelse i svenskt rättsliv,
förordar således att domstol ges möjlighet att överpröva regeringens beslut i
förvarsfrågor. Såsom kommittén, och tidigare även lagrådet, föreslagil bör
prövningen tillkomma regeringsrätten.

Domstolsverket
framhåller all kommitténs förslag tycks innebära en statsrättslig nyhet av inte
ringa principiell belydelse. I likhel med kommittén förordar domstolsverket en
sådan lösning framför de alternativ som diskuteras i betänkandet. Den är
emellertid inte invändningsfri. En obligatorisk klagorätt låter sig tUl
exempel inte förenas med regeringsrättens ställning som prejudikatinstans och
kan möjligen föranleda även andra påpekanden från domstolens sida.
Domstolsverket ulgår från alt dessa i så

Prop. 1981/82:146 122

fall kommer fram i lagrådsbehandlingen. Även länsrätten i
Malmöhus län anser att den av kommittén förordade lösningen, att regeringens beslul
om förvarslagande skall kunna överprövas av regeringsrätten efter framsläU-ning
av utlänningen, är den bästa. Sveriges domareförbund understryker att det med
hänsyn lill våra konventionsälaganden är nödvändigt all en utlänning, som har
tagits eller kvarhållits i förvar genom beslut av regeringen, skall få
möjlighet alt få prövat om åtgärden skall bestå. Lämpligheten av den föreslagna
överprövningen av regeringsrätten kan visseriigen ifrågasättas, men förbundet
anser att övervägande skäl talar för, att den lösning som komiltén slutligen
har stannat för är att föredra framför de alternativa lösningar som i övrigl
har diskuterats. Förbundet fillstyrker alltså förslagel i denna del.

Advokatsamfundet tillstyrker den föreslagna besvärsrätten i
förvarsfallen och noterar med tillfredsställelse atl vi därefter uppfyller
våra konventionsälaganden.

Några
andra remissinstanser avstyrker emellertid förslaget. Kammarrätten i Stockholm
anser förslaget vara "otillfredsställande från såväl stats- som förvaltningsrältsliga
synpunkter". I syfte alt man skall undgå en formell överprövning av
regeringsrätten - för det fall besluten fattas av regeringen - antyder
kammarrätten möjligheten att regeringen före sitt beslut inhämtar
regeringsrättens yttrande. Kammarrätten säger sig emellertid främst vilja
aktualisera frågan om inte den beslutanderätt, som nu faller på regeringen i
utlänningsärendena, med fördel kan genomgående läggas på en fristående nämnd.
Med en sådan ordning skulle regeringen och det ansvariga statsrådet befrias
från en omfattande och tidsödande ärendegmpp. Del kan också enligt
kammarrätten, mol bakgrund av de förhållandevis täta förändringarna i
regeringens sammansättning under senare år, göras gällande att en särskild
nämnd är ägnad atl ge prövningen en slörre kontinuitet. Självfallet skulle
nämnden kunna lägga ner mera tid pä de enskilda ärendena än vad som med den
nuvarande ordningen rimligtvis är möjligt för vederbörande statsråd. Det sägs
också kunna vara en fördel att ärendena handläggs av ett organ som inte är
utsatt för samma ständiga press över ell brett register som en regering. Om
nämnden får en domstolsliknande konstruktion torde det inle med hänsyn till
Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna i och för sig vara nödvändigt att nämndens beslut skaU kunna överprövas.
Möjlighet till besvär över nämnden i vissa fall skulle emellertid kunna
införas.

SIV säger sig ha förståelse för all en ändring av gällande
lag bör ske, främst med hänsyn till våra internationella åtaganden. En ordning
som skulle innebära att SIV handlägger förvarsfrågorna i regeringens
utlänningsärenden skulle enligt verket medföra stpra olägenheter. Verkel
motsätter sig bestämt en sådan ordning. Kommittéförslaget innebär enligt SIV
all handläggningsordningen för regeringens förvarsärenden blir tyngre

Prop.
1981/82:146 123

än
för närvarande och tveksamhet kan råda beträffande det riktiga i att
regeringens beslut överprövas på föreslaget sätt. SIV menar atl betydande tids-
pch hanteringsvinster bör stå alt vinna, om regeringens förvarsbeslut delegeras
till det ansvariga statsrådet eller till departementstjänsteman. Med en sådan
ordning framstår också överprövning av besluten hos regeringsrätten som
naturligare. De huvudsakligen formella invändningar som finns bör vid en
jämförelse väga relativt lätt. SIV förordar därför en sådan ordning. IPOK anser
det vara "klart otillfredsställande" atl regeringsrätten skall kunna
överpröva regeringsbeslut. Det är därför enligt kommittén angeläget att
undersöka möjligheterna alt åstadkomma ett fungerande system som innebär att
beslut om förvar ej fattas av regeringen.

3.4
Behandlingen av förvarstagna. Förvarslokalerna.

I
fråga om behandlingen av de förvarstagna anför Sveriges advokatsamfund:

Beträffande
behandlingen av förvarstagen utlänning gäller i tillämpliga delar
behandlingslagen och behandlingsförordningen (SFS 1976: 371 och 376). Enligt
samfundets erfarenheter följs emellertid inle bestämmelserna i dessa lagar. Det
vanUga är att utlänningen i strid med dessa beslämmelser förvaras i isolering
med besöks- och telefonförbud samt under åtskiljande av man och hustru,
föräldrar och barn. Sådant sker ofta under hänvisning lill pågående utredning.
Det är glädjande all kommittén i sina allmänna överväganden klart konstaterar atl
sådant förfarande är felakfigt. Del kan enligl samfundets mening inte nog
understrykas att alla hinder mol behandlingsbestämmelsernas tiUämpning måste
undanröjas vare sig de beslår av okunnighet hos polisens eller kriminalvårdens
personal eller är av praktisk natur. Värdefulla förslag lill praktiska
lösningar har framlagts av kommittén.

I
Svenska Röda Korsets yttrande framhålls bl.a. följande:

De
särskilda bestämmelser som gäller för utlänningar i förvar måste till skillnad
från vad som nu är fallet följas, samtidigt som de lättnader och förmåner vilka
beviljas andra häktade och anhållna skall gälla även utlänningar.
Folkproblemet bör därvid inte förbises. Den förvarstagne skall på sitt eget
eller på ett annat språk som han förslår meddelas när rätt föreligger till
offentligt biträde. Den rätten bör ges snarast möjligt och inle som nu först
när mer än en vecka förflutit av förvarstiden.

Länsstyrelsen
i Skaraborgs län hälsar med tillfredsställelse det samarbete som
kriminalvårdsstyrelsen och SIV bedriver i syfte atl underiätta de förvarstagnas
situation. Enligt länsstyrelsens mening bör dessa tillförsäkras minst sädana kurativa
tjänster som tillkommer annan som omfattas av behandlingslagen.

Den
fråga som mer än andra har engagerat remissinstanserna är den som gäller
förvarslokalerna. SärskUt vad gäller barn och - i viss utsträckning -

Prop.
1981/82:146 124

deras
värdnadshavare ställer remissinstanserna krav på sådana reformer, atl förvaring
i häkteslokaler upphör. Ultalanden av denna innebörd görs såväl från domslplshåll
spm av förvaltningsmyndigheter, länsstyrelser, polismyndigheter och
organisationer.

Kammarrätten
i Jönköping säger sig vilja kraftigt understryka vikten av alt särskilda
förvarslokaler för barn och barnfamiljer så snart som möjligt anordnas. Vidare
är kammarrätten av den bestämda uppfattningen att omedelbara åtgärder krävs för
all förhindra alt ensamma barn under 15 år, som tagits i förvar, placeras i häkten
eller liknande lokaler. Även vad kommittén i övrigt anfört i rubricerade
hänseenden får enligt kommittén anses förtjäna beaktande utan tidsutdräkt.
Länsstyrelsen i Norrbottens län säger alt den kritik som har anförts
beträffande förvaring av förvarstagna utlänningar inom kriminalvården i häkten
och i polismyndighetens arresler är riktig. I avbidan på all andra
förvarslokaler kan anordnas bör kritiken beaktas vid placeringen av förvarstagna.
Del finns enligl länsåklagaren anledning peka på samarbetsmöjligheierna med de
sociala myndighelerna.

Socialstyrelsen
- som hänvisar till en av styrelsen år 1980 gjord framställning till
regeringen - understryker särskilt hur utomordentligt allvariig situationen är
när det gäller förvar av barn och/eller familjer med barn saml att skyndsamma
åtgärder krävs. Socialstyrelsen anser atl barn eller barnfamiljer som las i
förvar med slöd av UflL redan nu bör omhändertas på annat säll än i häkte.
Vidare delar socialstyrelsen kommitténs uppfattning atl det bör föreskrivas atl
ensamma barn under 15 år inle skall placeras i häkte eller i liknande lokal.

1
detta sammanhang pekar styrelsen också på vikten av atl den personal som har
hand om de förvarstagna respekterar deras religiösa och kulturella
tillhörighet.

Enligt
SIV:s uppfattning rör de angelägnaste frågoma förvar av barn, ungdomar och
barnfamiljer. SIV delar i stort de synpunkter som kommittén för fram, l.ex.
att största försiktighet krävs i fråga om förvarslagande av ensamma barn.
Vidare bör undvikas att barn och ungdomar förvaras i häkten och arrester. Barn
bör heller inte skiljas från båda föräldrarna mot dessas vilja. Självfallet kan
SIV också ansluta sig lill alt man för framtiden överväger att skaffa särskilda
lokaler för förvarstagna utlänningar och att ansvariga myndigheter i avvaktan
härpå undersöker andra alternativ än de som för närvarande tillämpas. Verkel är
berett alt delta i della arbele med kriminalvårdsstyrelsen och RPS. Verkel
fortsätter:

SIV
beklagar att ULK inte framlagt konkreta lösningsförslag beträffande
överhängande problem, framför alll i fråga om förvar av barn. Önskvärt vore att
få en bättre kartläggning av problemens kvantitativa omfattning, vilka
polisdistrikt som har särskilda svårigheter etc. SIV är medvetet om att barn
och ungdomar som frihetsberövas enligt UtlL bara utgör en mycket liten andel av
del totala antalet frihelsberövade barn och ungdomar. SIV ser det emeUertid
angeläget att en lösning av problematiken när

Prop. 1981/82:146 125

del gäller förvar i utlänningsärenden inte onödigtvis
fördröjs genom att kopplas till de vidare frågeställningarna.

I
utlänningsärenden är förvar ofta kortvariga, kanske bara limmar. Problem
uppstår i regel först när barnfamiljer måste övernatta i förvar i flera dagar,
kanske i veckor. Önskvärt vore ett samarbete mellan polisdistrikt. Enligt SIV:s
uppfattning borde ett fåtal polisdistrikt, som relativt ofta har atl ordna för förvarstagna,
få tillgång lill lokaler särskilt iordninggjorda för ändamålet och tillgängliga
även för granndistrikten. Vid mer långvarig förvaring bör samarbete ske med
socialvården i kommunen.

Flera länsstyrelser uttalar sig i frågan. Länsstyrelsen i Stockhobns
län menar all kriminalvårdsstyrelsen bör ges sådana resurser att den kan erbjuda
ändamålsenliga lokaler utanför häktet där kraven pä trygghet och säkerhet kan
uppnås. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

I lag eller föreskrift bör anges atl polismyndighet skall
samråda med kommunens sociala organ om lämplig placering av förvarstagna
utländska barn och barnfamiljer. Samplacering av föräldrar och barn borde kunna
ske ålminstpne på vissa barnavårdsinslitutioner med polismyndigheten som
ansvarig för bevakningen. I nu pågående insfitutionsplanering bör beaktas
behovet av lämpliga placeringsmöjligheter beträffande förvarslagande av ufiänningar
med barn så att del ges möjligheter för de kommunala organen alt redovisa
lämpligare alternativ än häkten.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår i fråga om barn
under 15 år all det i lag föreskrivs atl de inte får placeras i häkte eller arrest.
Ett undanlag kan tänkas. Om del är nödvändigt alt ta hel familj i förvar och förva-ringsfrågan
för föräldrarna ej går att lösa på annal säll, lorde enligl länsstyrelsen
barnen fara mindre illa av all få vara tillsammans med föräldrarna, än att
skiljas från dem. Kommitténs förslag om särskilda lokaler för förvar förefaller
länsstyrelsen orealistiskt dels med hänsyn till antalet som tas i förvar, dels
med hänsyn fill ekonomiska förhållanden. Det torde däremot finnas goda
möjligheter alt genom lokala initiativ från polismyndigheten lösa problemet
genom samarbete med kriminalvårdsstyrelsen, kommuner eller landstingskommuner.
Samtliga förfogar över institutioner med varierande tillsyn.

Också fiera
polismyndigheter understryker vikten av att godtagbara förvarslokaler anordnas.
Polisstyrelsen i Södertälje polisdistrikt erinrar om att man disponerar en halv
öppen avdelning på Hall. Styrelsen framhåller att en särskild lokal för
förvaring av förvarstagna medför många fördelar. Eftersom inlåsning i cell inte
behöver användas, innebär förvaringen inte ett större ingrepp i ufiänningens
frihet än vad som är nödvändigt för att säkerställa verkställighelsbeslutet.
Familjemedlemmar kan vistas tillsammans utan alt bevakningen av dem äventyras.
Man undviker att utlänningar spm skall avlägsnas ur landel förvaras
tillsammans med brpttsmiss-tänkla och andra av polisen tillfälligt
omhändertagna. Även från ekonomisk synvinkel är särskilda lokaler för placering
av förvarstagna utlänning-

Prop.
1981/82:146 126

ar att föredra. Eftersom det i de flesta fall rör sig om
hela familjer som utvisas samtidigt, erhålles inkvartering, ulspisning och
bevakning lill etl lägre pris i jämförelse med inkvartering på hotell. En
förutsättning är naturligtvis att befinfiiga resurser utnyttjas rationellt.
Styrelsen fortsätter:

Polisstyrelsen har således goda erfarenheter av denna
lösning av förva-ringsfrågan, och delar kommitténs uppfattning att förvarstagna
utlänningar generelll bör placeras i särskilda lokaler. Emellertid kan knappast
varje polisdistrikt i landel ha en sådan mängd ärenden att en dylik lösning är
möjlig, varför förvaringen bland annat av ekonomiska skäl i sådant fall måste
koncentreras lill vissa polisdistrikt. I detta sammanhang vill polisstyrelsen
peka på de svårigheter som uppstått i samband med verkslälUg-hetsärenden, där
utlänningen förvarats i Södertälje polisdistrikt men verkställighetsbeslut och
övriga beslul meddelats av ett annal polisdistrikt. Vatje beslut, som berör den
förvarstagne, föregås av kontakter mellan Södertälje polisdistrikt och behörig
beslutsfattare i det distrikt som handlägger verkställighetsärendet.
Åtskilliga personer begär tillstånd att besöka den förvarstagne. Förutom
släktingar lill denne förekommer representanter från massmedia, representanter
från svenska och utländska organisationer samt läkare som önskar företa
undersökningar av den förvarslagne. Della medför åtskilligt merarbete
framförallt för vaklhavande befäl i egenskap av ansvarig arrestföreståndare.
Polisstyrelsen anser därför att om särskilda lokaler skall tillhandahålla förvarstagna
utlänningar, måsle också en Översyn av mlinerna för verkställighet av avlägsnandebeslut
ske, så atl det distrikt som förvarar utlänningen också meddelar verkställighelsbeslut
och andra beslut som berör denne. En sådan förändring kräver med all säkerhet
ökade personalresurser i det handläggande distriktet, emedan del innebär
lättnader för andra polisdistrikt.

Polisstyrelsen i Mjölby polisdistrikt instämmer i att det
är olämpligl att förvarstagna, framför alll barn och ungdom, i vissa fall måste
vistas i häktes- och arrestlokaler. Styrelsen konstaterar emellertid att
polisen redan idag, när man tvingas fatta beslut om förvar, undersöker
alternativa lösningar till häktesförvaring men all många lösningar tyvärr
stupar på atl det inte finns ekonomiska möjligheter till l.ex.
bevakningspersonal.

En annorlunda erfarenhet redovisas av polisstyrelsen i
Uppsala polisdistrikt. Styrelsen säger att man inte har haft något generellt
problem vid förvarstagande av barn och/eller familjer med barn inom Uppsala
polisdistrikt. Sådana förvarstaganden har hittills normalt lösts i samråd med
de sociala myndigheterna. Polisstyrelsen bedömer det därför inle heller som
nödvändigt atl i framtiden inom varje distrikt anordna särskilda lokaler för förvarstagna
utlänningar. Möjligen skulle det kunna finnas behov av någon central anläggning
för särskilt svårlösta faU av förvarslagande.

TCO vill särskilt understryka vad kommittén framför om
placering av förvarstagna barn i häkte. Barn borde överhuvudlaget inte få
placeras i häkte. Häkte som förvaringsform är enligt TCO:s mening olämplig även
för vuxna vid utvisningsärenden. Det är synnerligen viktigt alt den idag högst
otillfredsställande situationen får en omedelbar lösning.

Prop.
1981/82:146 127

Föreningen
Sveriges polischefer anser all utlänningar som har tagits i förvar - i
synnerhet familjer med barn - borde förvaras i för dem avpassade lokaler under
kriminalvårdsstyrelsens fillsyn. Behovet av sådana lokaler borde beaktas vid
varje ny- eller tillbyggnad av kriminalvårdsstyrelsens lokaler samt
polishus/förvaltningshus. Föreningen tillägger:

Som
en mera långsikfig lösning skulle man kunna tänka sig att länsvis eller för
större regioner i anslutning till KVS anstalter bygga förläggningar, som
anpassas efter ufiänningarnas behov och som omfattar dels en sluten avdelning
för förvarstagna, dels en "öppen" avdelning, där utlänningarna kan
vistas i frihet men slå till förfogande för förhör och andra utredningar. Där
kunde de även avvakta SIV;s beslut om deras vistelse i landet. Förmodligen kan
engelska erfarenheter från l.ex. Heathrow Airport tjäna till ledning.

Svenska
Röda Korset erinrar om att man tidigare har framfört kritik mol gällande
ordning i fråga om förvarslokaler och behandlingen av de förvarstagna (SRK:s
rapport 1980). Kritiken är fortfarande aktuell och gäller särskill familjer med
barn eller ensamma barn. Även om dagens ekonomiska läge inte tillåter att nya
lokaler iordningställes måste alternativ till de nu utnyttjade förvarslokalerna
ordnas. Barn skall inte hållas i häkte, detta strider mot svensk tradition och
mot internafionella konventioner.

Stockholms
socialnämnd anser atl placering i häkten skall undvikas även när föräldrarna är
tillsammans med barnen. Man kan tänka sig ett utökat samarbete med de sociala
myndigheterna för alt lösa placeringsfrågan.

RRV,
slufiigen, framhåller att det i dagens ekonpmiska läge är prealis-tiskl atl
föreslå att hell nya lokaler byggs. När man nu böljar planera för sådana
lösningar i framtiden bör det enligt RRV:s mening specificeras pä vilken sikt
och för vilken kapacitet denna planering skall genomföras. Det är annars oklart
vilka ekonomiska konsekvenser förslagel innebär för framtiden.

4
Vissa andra tvångsåtgärder

Utlänningslagkommitlén
föreslår att polismyndigheterna i samband med inresekontroll får visitera bagageulrymmen
m.m. i bilar. Förslaget har av remissinstanserna tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Överåklagaren i Stockholm menar att det med de bestämda avgränsningar
som har skett i förslaget inte borde finnas hinder mot ett genomförande av
förslaget. Det bör emellertid i anvisningar för polisen göras klart,all
undersökning icke bör ske utan att del finns viss anledning att anta att det är
fråga om illegal invandring.

Prop.
1981/82:146 128

Kammarrätten i Stockholm tillstyrker att polisen vid
inresekontroll ges rätt att undersöka utrymmen i bilar m.m. för att hindra
olovlig inresa. Därmed ökas möjligheterna att avvisa en utlänning redan vid
gränsen.

RPS slöder förslaget men föreslår samtidigt att rätten
utvidgas att gälla även en särskill förordnad passkonlrollanl. Detta skulle enligl
RPS medfö- ra praktiska fördelar, eftersom del inte alltid finns polispersonal
tillgänglig, En särskilt förordnad passkontrollant har redan idag givits vissa
befogenheter i 55 §UllL. Även SIV ultalar sig till förmån för förslaget.

Polismyndigheten i Norrköpings polisdistrikt anser att
samma befogenhet bör ges till tulltjänsteman som medverkar vid inresekontroll.

5 Straff och ansvarsbestämmelser

5.1 Anställning av utlänningar utan arbetstillstånd

Kommitténs förslag alt införa en särskild sanktionsavgifl
vid anställning av arbetskraft i strid mot utlänningsförfattningarna har
godtagits eller lämnats lan erinran av fierialet remissinstanser. Flera har emellerlid
avstyrkt förslaget. Del gäller bl.a. de båda hovrätterna och kammarrätten i
Stockholm.

RÅ erinrar
om atl han tidigare har avstyrkt en ordning med sanktionsavgifter men
framhåller att situationen idag ter sig annorlunda. Behovet av kraftfullare
åtgärder mot illegala anställningsförhållanden har ökat. Som skäl för sådana
åtgärder har i belänkandet bl.a. anförts, all konkurrensen snedvrids mellan
arbetsgivare, som lojall följer de bestämmelser som finns, och arbetsgivare,
som anställer illegal arbetskraft. Likartade skäl betonas enligt RÅ alltmer vid
krav på åtgärder mot missförhållanden inom olika näringsgrenar. För all åsladkomma
en effektivisering av beslämmelserna om arbetsgivarens ansvar för illegalt
arbete bör därför i UtlL införas en möjlighet atl eliminera denna vinst eller
betydande del därav. Den i justiliedepartemenlets promemoria (Ds Ju 1981:3)
Ekonomiska sanktipner vid brott i näringsverksamhel föreslagna utvidgade förverkandemöjligheten
torde emellertid enligt RÅ vara mindre väl lämpad att eliminera vinster och
besparingar i detta samanhang. Beräkningsgrunden för den föreslagna avgiften
har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som följts vid
införande av sanktionsavgifter på andra områden. RÅ säger sig därför inle ha någol
atl erinra mol införandel av en sanktionsavgifl i enlighet med förslaget. En
sådan antas också få en god preventiv effekt, RÅ tillägger alt del i den i 99 b
§ föreslagna bestämmelsen bör tillfogas, att rättegångsbalkens regler om
kvarstad och skingringsförbud skaU ha tillämpning.

Överåklagaren i Stockholm anser förslagel angeläget och i
tillräcklig grad rällssäkert. Den beräkningsgrund som har valts anges vara
ägnad att leda fram lill belopp som genomsnittligt sett motsvarar uppskattad
vinst i

Prop. 1981/82:146 129

samband med överträdelser. Den regel som ger möjlighet
till nedsättning och eftergift av avgift är emellertid alltför allmänl hållen.
En precisering då elt sådant förfaringssätt kan komma i fråga sägs därför vara
önskvärd.

Länsåklagaren
i Malmöhus län framhåller all antalet fall av lagföring för illegal anställning
är ganska stort. Oftast rör det sig om medborgare i ett nordeuropeiskt land som
särskill under sommaren kpmmer till Sverige Pch ägnar sig åt säspngarbele vid
lantbruk, trädgårdsmästerier, fruktpdiingar m.m. Vissa svårigheter har
förekommit när det gäller atl lagfora arbetsgivarna. Således har man vid utresekonlroll
i Ystad ertappat många utlänningar, som med hänsyn lill att de har mycket
pengar uppenbarligen har arbetat illegalt i landet. De erlappade har inte
kunnat eller velat säga hos vem de har utfört arbete. I de fall anmälan gjorts
av bl.a. lantarbetareförbundet har efter spaning både arbetsgivare och
arbetstagare kunnat lag-föras. Länsåklagaren anser att ytterligare sanktioner
är nödvändiga, eftersom användandet av illegal arbetskraft är utbrett och i
hög grad kopplat till utlänningars illegala vistelse i landel. Förslagel alt
införa s.k. sankfionsavgifter är därför både önskvärt och riktigt. Särskilt
bör betonas vikten av att avgiflen sätts på sådan nivå atl man erhåller en god
preventiv verkan. Länsåklagaren i Värmlands län antar att den brottspreventiva
effekten ökar och tillstyrker därför förslagel.

Även kammarrätten i Jönköpings län ställer sig positiv fill
kommitténs förslag alt införa en särskild avgift för de arbetsgivare som
anställer utlänningar, som saknar föreskrivet arbets- eller anställningstillslånd.
Kammarrätten har heller inget att erinra mot det föreslagna systemet för
avgiftens uttagande. Möjligen borde dock avgiften ytterligare relateras till
den tid anställningen har varat, eftersom avgiflen blir allt mindre kännbar för
arbetsgivaren ju längre anställningen varar. Man kan enligl kammarrätten tänka
sig atl avgiften bestäms till ett halvt basbelopp såsom "ingångsavgift"
samt dämtöver till ett kvarts basbelopp för varje hel kalendermånad
anställningen varat. Kammarrätten vill vidare förorda all eftergifts- och nedsättningsreglerna
under det fortsatta lagstiftningsarbetet närmare kommenteras för att
underlätta uppnåendet av en så enhetlig praxis som möjligt.

I statskontorets yttrande understryks att en sådan avgift
har stora fördelar. En avgift kan vara en både effektiv och för statsverket
billig form av sanktion. Detta är ett sammanhang där en avgift enligl slalskpnlprels
mening är lämplig. AMS tillstyrker förslagel med mptiveringen all hittillsvarande
åtgärder inte räckt till. Enligl RRV:s uppfattning är avgiften för lågt salt
för att göra brottet olönsamt. I genomsnitt torde en arbetsgivare kunna tjäna
närmare ett basbelopp under en tremånadersperiod på att anställa en
arbetstagare utan tillstånd. För alt minska olaga anställning bör därför enligt
RRV bötesbeloppen för den som anställer arbetskraft utan tiUstånd sättas
betydligt högre. Även 5/V delar kommitténs bedömning att nuvarande
straffbestämmelser är alltför Ute avskräckande för att ha avsedd 9 Riksdagen
1981/82. 1 saml. Nr 146

Prop.
1981/82:146 130

verkan
när del gäller alt komma till rätta med illegalt arbele. Förslaget tillstyrks
därför. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ansluter sig till förslaget med hänsyn fill
de betydande skadeverkningar som elt illegalt utnyttjande av arbetstagare ulan
arbetstillstånd innebär såväl för den legala arbetsmarknaden i fprm av bl.a.
snedvriden kpnkurrens spm för den enskilde arbetstagaren i fprm av psykisk
press och social otrygghet.

Bland
de organisationer som uttalar sig posifivt återfinns bl.a. LO och TCO. LO anför
att de nuvarande sanklionsåtgärderna med endast bötesbelopp i kombination med
den begränsade upptäcktsrisken har gjort del till en god ekonomisk affär för en
arbetsgivare att utnyttja illegal arbetskraft. Därför har antalet anställda
utan giltigt arbetstillstånd ökat och fenomenet spritt sig lill ett flertal
branscher inom främst storstadsområden. LO anser därför att kommitténs förslag
om en straffavgift är etl nödvändigt instmment för atl komma fill rätta med
delta ökande samhälls- och arbelsmark-nadsproblem. De föreslagna
avgiftsbeloppen är dock enligl LO elt minimum för att paragrafen skall få den
avsedda förebyggande effekten. Vidare anför organisationen att bestämmelsen,
att avgiften får nedsättas eller efterges när särskilda omständigheter
föreligger, måste tillämpas mycket restriktivt. Att skörd eller annan
arbetsuppgift ej har kunnat anslå i avvaktan på en tUlståndsbehandling anges
inte vara en sådan förmildrande omständighet. Inom exempelvis jordbruket kan
man enligt LO i god tid planera skördeomfattning och tidpunkt med några dagars
variation. TCO tillstyrker förslaget utan någon kommentar.

Sveriges
domareförbund delar kommitténs uppfattning, att en särskUd sanktion bör
tillskapas för att stävja illegal anställning och kan för närvarande godtaga
förslaget i den utformning detta fått. Emellertid borde enligt förbundet en
samordning ske med Uknande sankfioner för underlåtenhet atl inbetala skatt och
sociala avgifter för utlänningar, eftersom sådan underlåtenhet i regel är
förenad med illegal anställning av utlänningar. Kommitténs betänkande
innehåller inte någon diskussion av hithörande problem, vilka förbundet berör
även i sitt remissyttrande till justiliedepartementet över betänkandet Ds Ju
1981:3.

Stockholms
socialförvaltning, slutligen, instämmer med kommittén men anser att
straffavgiften kunde vara lite högre. Det anges vara tveksamt om en
arbetsgivare anser alt den ekonomiska chanstagningen är särskilt stor, om man
räknar med den låga risken för upptäckt och svårigheten för myndigheterna att
bevisa alt arbetet varat mer än en myckel kort tid. Förvahningen tillägger:

Dock
kan del i detta sammanhang påpekas atl en utlänning utan uppehålls- och arbetstiUstånd,
bosatt i Stockholm, kan få en skattsedel utan svårighet, helt enkelt genom att
begära detta på skatiehusel. Enligl en tjänsteman på Riksskatteverket är det så
på flera platser i landel, och beror på atl myndigheterna har ansett det bättre
atl den tillståndslöse utlänningen betalar skatt "om han nu ändå
arbetar". Ullänningssektionen tror dock

Prop.
1981/82:146 131

att
de flesta arbetsgivare som anställer en utlänning som uppvisar skallsedel och
kanske talar utmärkt svenska är i god tro. Del finns ingen anledning att
misstänka att en sådan utlänning saknar arbetstillstånd. Betalar arbetsgivaren dessulom
in skatt och arbetsgivareavgifter bör det, enligl kommitténs förslag, finnas
möjlighet till nedsättning eller slopande av straffavgiften. En arbetsgivare
som medvetet anställer en utlänning utan arbetstillstånd betalar förmodligen
inte in skatt och arbetsgivaravgift. Det är naturliglvis dessa sistnämnda
"skumma" arbetsgivare som bör komma ifråga för den föreslagna
straffavgiften. Att sedan skattemyndigheterna krånglar till situafionen är bara
att beklaga.

Svea
hovrätt pch hovrätten för Västra Sverige hör som nämnts till de remissinstanser
som ställer sig avvisande. Svea hovrätt ifrågasätter behovet av en sådan
ytterligare påföljd. I förslaget ligger enligl hovrätten en risk för att
sanktionssystemet blir onödigt komplicerat. Hovrätten säger sig därför på
förevarande material inte kunna tillstyrka förslaget. Kammarrätten i Stockholm
säger sig inte ha någon anledning att betvivla att de nuvarande bestämmelserna
brister i effektivitet. Det är dock enligt kammartätten inle klarlagt om detta
förhållande har lett liU mera omfattande missbruk. Av betänkandet framgår inte
heller närmare inom vilka branscher eller vilka slags företag utländsk
arbetskraft anställs utan att fillstånd förehgger. Enligt vad kammarrätten har
erfarit hör det till undantagen att. missbmk sker vid större, välrenommerade
företag. Det förefaller sannolikt atl de aktuella missförhållandena främst
återfinns hos mindre seriösa arbetsgivare, ofta med särskilt uttalat behov av
tillfällig arbetskraft under vissa perioder. I sådana fall torde enligl kammartätten
åtminstone ekpnomiska sanktipner bli ett slag i luften. Ytterligare
undersökning föreslås beträffande naturen av del missbmk som nu förekommer och
möjligheterna av att i prakfiken verkligen komma till rätta med det sanktions
vägen. Visar det sig att missbruket är av större omfattning, måsle även enligt
kammarrätten åtgärder vidtas exempelvis i enlighet med vad utredningen har
förordat. Det anges dock vara önskvärt att frågan inte löses isolerat för della
begränsade område utan i ett större sammanhang, t.ex. i samband med del
lagstiftningsärende som har aktualiserats genom bl.a. promemorian (Ds Ju
1981:3) om ekonpmiska sanktipner vid brott i näringsverksamhet. Under alla
omständigheter måste även en del juridiska frågor, l.ex. rörande avgifternas
ställning vid utmätning och konkurs, penetreras mera ingående än som har skett
i betänkandet. Även överåklagaren i Göteborg uttalar tveksamhet mot att införa
ytterligare avgifter innan rättsläget har hunnit stabUisera sig beträffande
denna typ av sanktioner och den preventiva effekten har kunnat utvärderas.
Överåklagaren säger sig emellertid kunna i huvudsak godta utformningen men
lämnar samtidigt vissa förslag fill mindre justeringar av bestämmelserna.

Länsåklagaren
i Norrbottens län pekar på att anställning av s.k. svart arbetskraft kan
bekämpas genom skattebrottslagen. Något behov av sanktionsavgifter finns
därför inte. De låga bötesstraffen som utdöms av dom-

Prop.
1981/82:146 132

stolarna
vid åtal mol arbetsgivare för broll mot utlänningslagen kan enligl
länsåklagaren vara motiverade av de förhållanden under vilka anställningen
sker. Det framstår som väl drastiskt att införa en bestämmelse om en särskild
rättsverkan av denna omfattning vid brott som i ell flertal fall framstår som
rena ordningsförseelser. Även länsåklagaren i Malmöhus län stäUer sig avvisande
lill förslaget.

Sveriges advokatsamfund
ifrågasätter om förslaget utgör en nödvändig utvidgning av sanktionssystemet.
Om hittillsvarande lagstiftning inle visat sig tillräckligt effektiv torde
detta enligt samfundels mening huvudsakligast bero på, atl uppspårandet av
sådana illegala anställningsförhållanden inle varit tillräckligt effektivt. Det
anges därför vara tveksamt om en förstärkning av sanktionssystemet på papperet
är ägnad alt öka effektiviteten. Enligl SAF bör utgångspunkten vara all i möjligasle
mån motverka förekomsten av illegalt arbele. Kommitténs förslag om införandel
av en sank-fionsavgift är emellertid huvudsakligen motiverat av konfiskatoriska
skäl. Syftet är att genom en eliminering av den vinsl eller de besparingar som
anställning av illegal arbetskraft kan ge upphov till tillförsäkra samhället en
slags ersältning för de skadeverkningar som förekomsten av illegalt arbele
medför. Föreningen ser det dock som viktigare att man genom förebyggande
åtgärder söker motverka uppkomsten av illegalt arbete. Vad som enligt SAF i
dagsläget främst brister är tillsynen över atl gällande lagregler följs. Del
kan inle antas att dessa brister avhjälps genom all man inför ytteriigare en sankfionsform.
Det av kommittén föreslagna systemet med en skyldig-hel för arbetsgivaren att
betala etl i förväg faststäUl schablonbelopp enligt modellen för strikt ansvar
måste enligt föreningen med nödvändighet föra med sig en onyanserad fillämpning
vid de allmänna domstolarnas handläggning av avgiftspåföljden. Det ligger i
den föreslagna avgiftspåföljdens utformning att de subjektiva elementen vid
brottets begående träder i bakgrunden. Detta leder till att sanktionen kan slå
oskäligt hårt och ojämnt i de enskilda fallen.

Etl
par remissinstanser - som har lämnat förslaget ulan erinran i sak - tar upp
vissa tillämpningsfrågor. JK framhåller att man för att förebygga praktiska tolkningssvårigheler
åtminstone motivledes bör klargöra om preskriptionsregeln i 99 b § avses skola
tillämpas på samma sätt som preskriptionsreglerna i 35 kap. brottsbalken
tillämpas beträffande s.k. perdurerande brott. Domstolsverket anför:

Betänkandet
ger inle domstolarna någon klar ledning fill vilka särskilda omständigheter som
bör föranleda nedsättning eller eftergift av den sanktionsavgifl som skall
påföras arbetsgivare som anställer arbetstagare ulan föreskrivet
arbetstillstånd. Av betänkandet framgår således inte om l.ex. sådana
omständigheter som att arbetsgivaren inle haft möjlighet att få tag på annan
arbetskraft eller att denne skulle ha åsamkats skada eller förlust i sin näringsulövning
om inte arbetstagare utan föreskrivet arbetsfillstånd anställts, l.ex. genom atl
växande gröda annars skulle ha ruttnat. Tvek-

Prop.
1981/82:146 133

samhet
kan vidare föreligga om sådana omständigheter som atl kollekfiv-avtalsenlig lön
utgått, att skatt och sociala avgifter erlagts, m.m. bör påverka bedömningen.
Med hänsyn till avgiftens relativt höga belopp bör närmare klargöras vilka särskUda
omständigheter som avses.

5.2
Påföljd vid hindrande av verkställighet

Det
stora flertalet remissinstanser har stäUt sig bakom förslagel att kriminalisera
verksamhet i syfte att hindra verkställighet. Några remissinstanser, bland dem
kammarrätten i Stockholm, IPOK, Sveriges advokatsamfund. Svenska Röda Korset
och Svenska fiyktingrådet, har avstyrkt förslaget. De remissinstanser som har
anslutit sig lill kcmmittéförslagel har i allmänhet förordat en utvidgning av
undanlagskretsen och inte sällan understmkit vikten av en varsam tiUämpning.

RÅ framhåller att det, med
hänvisning till att de personer som döljer utlänningar ofta handlar utifrån rehgiösa
och ideologiska bevekelsegmnder, ofta har ifrågasatts om det är meningsfullt
alt kriminalisera elt dyUkt förfarande. RÅ delar dock kommitténs uppfattning
att övervägande skäl talar för en kriminalisering. En sådan bör kunna få en
preventiv effekt. Den krets av närstående som undantas från ansvar har utan
någon närmare motivering getts en snävare avgränsning än motsvarande undanlag
från straffbestämmelsen om skyddande av brottsling i 17 kap. 11 § brottsbalken.
Då det inte synes föreligga några tyngre vägande skäl för en sådan åtskillnad,
bör enligt RÅ bestämmelsen i förslaget angående ansvarsfrihet för vissa
närstående utformas på samma sätt som motsvarande stadgande i 17 kap. 11 §
tredje stycket brottsbalken. Även JK anser att undantagskrel-sen i de båda
fallen bör vara densamma.

JO säger sig kunna godta
förslaget i sak. Svea hovrätt anser övervägande skäl tala för kriminalisering
av en gärning som hindrar verkställighet av avlägsnandebeslut. Inom ramen för
tillämpningen av straffbestämmelserna finns möjlighet att ta de hänsyn som
bedöms påkallade i vissa fall. Hovrätten för Västra Sverige delar kommitténs
mening att en straffsanktion bör införas mot dem som aktivt förhindrar att avlägsnandebeslut
verkställs. Även om civil olydnad mot lagen kan befaras, bör man ej avstå från
en lagstiftningsåtgärd som framstår som följdriktig. Beslämmelsen bör såsom
kommittén har föreslagit kompletteras med regler om ansvarsfrihet för vissa
närstående. Enligt hovrättens mening bör undantagen göras lika omfattande som i
17 kap. 11 § brottsbalken, inte minst med hänsyn till att vissa utländska nafionaliteter
har ett vidare familjebegrepp än det svenska.

Kammarrätten
i Jönköping anser i likhel med kommittén att skälen för kriminalisering
överväger. Den omständigheten att vissa personer eller grupper av personer kan
komma att uppleva sig som martyrer inger enligt domstolen visserligen en inte
obetydlig olust. I en sådan situation ger emellertid bestämmelsen osökt
anledning att aktualisera det förhållandet.

Prop. 1981/82:146 134

att den som ogillar gällande lag eller tillämpningen av en
sådan i ett demokratiskt rättssamhälle har möjligheten att inom laga ramar
verka för en författningsändring. Kammarrätten delar vidare kommitténs uppfattning
att utlänningens närmaste anhöriga inte bör omfattas av den nya straffbestämmelsen.
Med hänsyn till alt i mänga ufländska kulturer familje-och släklsammanhållningen
är mera utvecklad än i Sverige ifrågasätter kammarrätten om inte kretsen av straffria
anhöriga borde göras lika vid somi 17 kap. II § brpttsbalken.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget men förordar att
kretsen av anhöriga bör vidgas, eftersom de aUra flesta av dem det här gäller
är invandrare med andra, ofta myckel vidare släklbegrepp.

Även SIV anser övervägande skäl tala för att straff införs
för personer som försöker hindra verkställighet av avlägsnandebeslut som har
vunnit laga kraft. Nuvarande regler är enligt verket otillfredsställande, inte
minst därför att organiserad verksamhet i vinningssyfte inte kan bestraffas.
Samtidigt är SIV självfallet medvetet om problematiken när det gäller personer
som agerar av övertygelse eller medkänsla. Anledning till ingripanden i sådana
fall bör dock minska, om statsmakterna genom atl införa en straffbestämmelse
klart uttalar samhällets ståndpunkt i denna fråga. Inom ramen för
tillämpningen får enligt SIV bedömas vilken hänsyn som bör tas fill motiven för
handlingen. Generaldirektören och en ledamot avstyrker däremot kriminalisering.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, överåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö saml länsåklagarna i Malmö och Värmlands län och ett antal
polismyndigheter argumenterar likaså till förmån för en straffbestämmelse och,
i allmänhet, för all undanlagskretsen blir densamma som i 17 kap. 11 §
brottsbalken. Överåklagaren i Göteborg anser en sådan straffbestämmelse som
kommittén har föreslagit vara påkallad, framför allt i preventivt syfte. De nu
allt vanligare fallen där utlänningar under lång lid göms undan i avsikt alt
senare kunna få en omprövning av redan lagakraftvunna avlägsnandebeslut kan
förväntas minska genom den föreslagna bestämmelsen. Överåklagaren i Stockholm
tillägger att de exempel som kommittén anger på fall då fängelse kan komma i
fråga är sådana, alt straffmaximum bör sättas högre. Vid jämförelse med 17 kap.
II och 12 §§ brottsbalken finner man
där högre straffmaximum. Det är enligl överåklagaren ej osannplikt att så
allvarliga brott kan bli aktuella att behov av tvångsmedel i form av anhållande
och häktning kan uppstå.

Även överåklagaren i Malmö anser att straffpåföljden bör
ökas och anför:

Att l.ex. i organiserad form och mot betalning försöka
hindra verkställighet av beslut om avvisning eUer utvisning torde också i
många fall framstå som mera slraffvärt än vad en slrafflatitud med sex månaders
fängelse som maximum anger. Enligt min mening bör strafflatiluden vid brott mpl
96 § punkt 5 i föreslagen lydelse vidgas till att vid försvårande

Prop.
1981/82:146 135

omständigheter
avse ett högre maximum än fängelse sex månader. Det kan vidare anmärkas att
personella tvångsmedel (gripande, anhållande och häktning) som regel inle kan
komma till användning om straffmaximum är sex månader. Detta förhållande kan i
vissa fall väntas medföra betydande svårigheter från främst utredningssynpunkt.

Länsåklagarmyndigheten
i Värmlands län påpekar att inget subjektivt rekvisit anges i 96 §. Det bör
enligt myndigheten införas. För ansvar bör krävas uppsåt eller oaktsamhet.

Slutligen
skall nämnas alt LO och TCO godtar förslaget. RIB ställer sig visserligen
tveksam till förslagen men anser ändå att det finns skäl alt straffbelägga
sådant handlande, om en person mot ekonomiskt vederlag gömmer en utlänning. I
dessa fall handlar det om ett utnyttjande av en utsatt utlännings belägenhet.
Ett sådant handlande är moraliskt oförsvarbart och bör enligl RIB leda till
sanktioner från samhällets sida.

Som
nämnts tar å andra sidan ett antal remissinstanser avstånd från förslaget eller
ställer sig tveksamma. Kammarrätten i Stockholm anser i likhet med kommittén
att straff bör slopas för en utlänning som försöker hindra verkställighet av
beslut om hans egen avvisning eller utvisning. Beträffande förslaget att straff
skall införas för den som i övrigt försöker hindra att ett avlägsnandebeslut
verkställs anför kammarrätten däremot:

Del
är naturligtvis från allmän synpunkt inte godtagbart att genomförandet av i
laga ordning fattade beslul akfivt obstmeras på sätt som är aktuellt här. En
straffreglering är därför motiverad av objekfiva skäl. Man kan dock inle bortse
från att åtgärderna ofta torde vidtas uteslutande på grund av ett - kanske i
ett vidsträcktare perspektiv missriktat men dock - starkt humanitärt engagemang
och att det därför är tveksamt om en straffsanktion kommer att få avsedd
verkan. Tvärtom kan risk föreligga att man, i syfte att fästa uppmärksamheten
på vad vederbörande uppfattar som bristande humanitet, gärna tar på sig även
ett kännbart straff. Kammarrätten ställer sig därför tveksam till förslaget.

Det
bör enligt kammarrätten inte komma i fråga alt undanta andra anhöriga än som
anges i 17 kap. 11 § tredje slycket brottsbalken. Del ligger också ett värde i
att ha etl enhetligt begrepp på dessa närliggande områden. Kammartätten vill
slutligen understryka alt, om en straffreglering ändå införs i huvudsaklig
överensstämmelse med kommitténs förslag, det är väsentligt att den - med fillhjälp
av bl.a. reglerna i 20 kap. 7 § rättegångsbalken - tillämpas med varsamhet.

Statskontoret
tror inte att det föreslagna straffstadgandet skulle påverka inställningen
eller handlandet hos de personer som det riktar sig emot. Förslaget är dessutom
förenat med kostnader. Domslolshandläggningen i en eller flera instanser
tillsammans med avtjänandet av eventuella utdömda fängelsestraff kommer atl
åsamka samhället kostnader. Eftersom det föreslagna straffstadgandels
preventiva effekt kommer att vara ringa är

Prop. 1981/82:146 136

del enligl statskontoret tveksamt om dessa kostnader
kommer atl uppvägas av en motsvarande nytta. Förslaget avstyrkes därför.

Enligt IPOK:s
uppfattning har kommittén anfört slarka skäl såväl för som mot elt
straffbeläggande av medhjälp vid hindrande av verkställighet. Till skillnad mot
kommittén finner dock IPOK atl skälen mot att straffbelägga sådan medhjälp
väger över. De flesta som hjälper utlänningar all hålla sig undan tprde göra
del av slarka ideella skäl och de är själva säkerligen i allmänhel fast
övertygade om atl deras handlingssätt är moraliskt rikligt. Del är därför
enligt IPOK inte sannolikt, alt risken för straff skulle avhålla dem från att
gömma undan någon. Risken är i stället att de själva medvetet söker martyrskap
för atl väcka opinion och medlidande. En bidragande orsak till alt så många i
dag tycks vara beredda atl ställa upp och hjälpa till att gömma undan
utvisningshotade antas vidare vara alt det i så många fall visat sig alt det
lönat sig, dvs. vederbörande har till sist fått stanna här. Om chansen vpre
mindre att få stanna sedan man hållit sig undan en längre lid skulle heller inle
så många vara gömda.

Även länsåklagaren i Norrbottens län ställer sig tveksam. Någpn
uppgift om antalet fall som kommer i fråga har inle lämnats. Avgörande bör
enligt länsstyrelsen vara om sådan verksamhel förekommer i så många fall all
det motiverar en utvidgning av straffbestämmelsen eller om möjlighet föreligger
alt komma till rätta med problemet på annal sätt. Sveriges advokatsamfund anser
att "bestämmelsen bör ges en generösare utformning". Svenska Röda
Korset, Svenska flyktingrådet samt Spanska och Jugoslaviska riksförbunden tar bestämt
avstånd från förslaget. Svenska Röda Korset anser det vara "direkl
uppseendeväckande". Stockholms .socialförvaltning avstyrker likaså
förslaget.

5.3 Brott i samband med flyktings inresa

Kommitténs överväganden angående en generös användning av
påföljdseftergift och åtalseftergift när det gäller vissa brott av flyktingar
i samband med inresan har fått ett blandat mottagande. '

SIV ansluter sig lill kommUléns uppfattning att en
flykting inle bör straffas i berörda silualioner. Verket anser lill skillnad
från kommittén alt lagstiftningen bör ändras för alt man skall nå det önskade
syftet. Den som har använl falsk handling för atl komma undan förföljelse bör
inte straffas för detta. Straffriheten bör enligt SIV bara gälla för en
flykting som tagit sig fill Sverige direkt från hemlandet med användande av
falsk handling. Den flykfing som har använt falsk handling för att från ell iredje
land ta sig hit bör däremot inle vara straffri, även om avlägsnande härifrån
inte är möjligt. Inle heller bör straffrihel komma i fråga för den flykting
som använder den falska handlingen i andra syften än alt undfly förföljelse.
Några andra remissinstanser, bland dem LO och TCO, fillstyrker
kommittéförslaget ulan särskilda kommentarer. En ofta återkommande uppfattning
är att -som också kommittén menar - lagsliftningsålgärder bör anslå.

Prop.
1981/82:146 137

Kammarrätten
i Jönköpitig fruktar att en särskild slraffrihelsbestäm-melse för flyktingar,
som brukar falska handlingar vid inresa i Sverige, skulle komma atl medföra
ökat bruk av falska resedokument. En sådan Ulveckling är inte önskvärd och
kammarrätten biträder därför kommitténs uppfattning att en sådan bestämmelse
inte bör införas.

Flera
juristinstanser ultalar sig kritiskt mot förslaget.

RÅ
anför sålunda:

I
betänkandet har beträffande de fall där flyktingar i samband med inresan till
Sverige gör sig skyldiga till förfalskningsbrotl eller missbruk av urkund
uttalats, att det finns starka skäl för domstolarna i fall, där inte särskilda
försvårande omständigheter föreligger, att använda påföljdsefter-gifl liksom
för åklagarna att meddela åtalsunderlåtelse. Kommittén har inte föreslagil
någon lagreglering med särbestämmelser för flyktingar i berörda hänseenden utan
förklarat att man borde avvakta därmed för att se om utvecklingen ledde till en
mindre restriktiv hållning än nu är fallet. Mot kommitténs rekommendation kan
göras erinringar både av saklig och mer principiell karaktär. För att
påföljdseftergift skall kunna komma i fråga gäller, att det skall föreligga
synnerliga skäl. Åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 § första slycket 3.
vilket är del lagrum, som närmast torde vara tillämpligt, meddelas beträffande broll,
där mycket speciella skäl talar för att påföljd inte är erforderlig. Båda
instituten skall sålunda tillämpas med stor restriktivitet. Högsta domstolen
har i etl mål (NJA 1979, s 335), där omständigheterna varit sådana, som
kommittén avser med sin rekommen-dafion, inte funnit anledning att meddela
påföljdseftergift. Hos riksåklagaren har endast elt sådant fall varit föremål
för prövning. Denne bedömde därvid inte omständigheterna vara sådana, att åtalsunderlåtelse
kunde komma i fråga. Kommitténs rekommendation synes också såvitt avser
tillämpningen av institutet påföljdseflergifl stå i strid med de uttalanden,
som gjorts i denna fråga i samband med brottsbalkens tillkomst. Etl tidigare
framlagt förslag om att i bestämmelsen om påföljdseftergift skulle anges vissa omständigheler,
som särskilt borde beaktas, befarades kunna medföra, att beslämmelsen
tillämpades i alltför slor omfattning. En tillämpning enligt betänkandet av
instituten påföljdseflergifl och åtalsunderlåtelse kan tänkas få likartade
konsekvenser.

Svea
hovrätt delar såtillvida kommitténs mening atl någon särreglering inle bör
införas. Med anledning av kommitténs uttalande om den rättsliga behandling som
enligt kommittén bör följa på brott av aktuellt slag vill hovrätten betona, att
förfalskningsbrott är allvarlig brottslighet inte enbart i vårt land utan även
internationellt sett. Det förhållandet att sådana brott i vissa fall med hänsyn
till omständigheterna ändock kan uppfattas som mindre klandervärda kan - liksom
vid hindrande av verkstäUighet av avlägsnandebeslut - i den grad som finns
påkallat i varje särskilt fall beaktas inom ramen för tillämpningen av
straffbestämmelserna. Att såsom kommittén förordar tämligen generelll
förutskicka straffrihel för nu aktuella beteenden anser hovrätten olämpligt.

Kammarrätten
i Stockholm uttalar betänksamhet mot en del av kommitténs resonemang. I första
hand åsyftar domstolen kommitténs uttalanden

Prop.
1981/82:146 138

om
atl användningen av ett förfalskat pass inte skulle vara något allvarU-gare
brott om det endast sker för alt underlätta inresan i riket. Detta kan enligt
kammarrätten i och för sig vara riktigt i alldeles klara fall. Man måste emellerlid
ha klart för sig att ell förfalskat pass är en handling som lätt kan användas
för att möjliggöra allvarliga förmögenhelsbrptt. Det gäller därför all inle
utan vidare efterge påföljd endasl på gmnd av etl påslående om att syftel med
förfalskningen blott är atl passet skulle användas för all möjliggöra inresa tUl
riket.

I
sitt yttrande anför överåklagaren i Stockholm följande:

Passhandling,
resedomument eller liknade handling upprättas av myndigheter. De tjänar som
bevismedel. Genom att straffbelägga förfalskning eller missbruk av dessa
bevismedel har man velat skydda samhällsintresset av all kunna lita på dem. Nu
aktuella handUngar har bl.a. stor betydelse för gränskontrollen.
Utlänningslagstiftningen ger möjlighet för alla ufiänningar, som kan betraktas
som flyktingar, att erhålla det skydd som vår rättsordning kan erbjuda. Då
risken för upptäckt av brott i samband med inresa är liten bör förfalskning av
bevismedel och missbruk av dem av brottspreventiva skäl beivras. Man får inte
heller bortse från att det kan vara så att det finns gmpper vilka arbetar efter
etl väl uppbyggt system och låter passhandlingar bli föremål för omsättning
både innanför och utanför landet i syfte alt hjälpa utlänningar atl illegalt ta
sig in i Sverige. Det lorde endast i undantagsfaU förekomma att brott i den
aktuella situationen bör bli föremål för åtalsunderlåtelse.

6
Vissa andra frågor

6.1 Hämtning
till förhör

Några
remissinstanser tar upp frågan om vidgade möjligheter att hämta en utlänning fill
förhör hos pohsen. RPS anser att det, till skillnad från nu, bör finnas en
möjlighet att utan föregående kallelse hämta en utlänning, om del finns
anledning tro, all utlänningen inte kommer att hörsamma en kallelse.
Rättegångsbalkens beslämmelser om hämtning till förhör i brottmål skulle kunna
vara vägledande för införandet av en liknande bestämmelse i utlänningslagen.
Det är enligt RPS av stor vikt att denna hämt-ningsmöjlighel införs för de fall
då polismyndigheten har fått sådan kännedom om utlänningen, att det måsle
anses meningslöst eller medföra svårigheter för anträffandet att skicka en
kallelse. Samma synpunkt framförs av polismyndigheten i Norrköpings
polisdistrikt.

6.2 Offentligt
biträde åt förvarstagna

SIV
menar att det från rättssäkerhetssynpunkt är angelägel atl man undersöker
förutsättningarna för atl förordna offentligt biträde tidigare än

Prop.
1981/82:146 139

vad
som nu är fallet för utlänningar som har tagits i förvar. Länsstyrelsen i
Stockholms län framhåller att majoriteten av utvisningsfallen enligt 40 och 43 §§
UtlL är nordiska medborgare och atl verkställigheten ofta skall ske med mycket
kort varsel. Att i dessa faU utse offentlig försvarare vid tagande i förvar
anges vara obefogat och kunna förorsaka onödiga kostnader.

6.3
Rätten att stanna i Sverige på grund av anknytning

Riksförbundet
internationella föreningen för invandrarkvinnor efterlyser ett särskilt
prövningsförfarande för anknytningsfallen. Man framhåller att när kvinnan har
varit i landet mindre än två år men har blivit misshandlad eller psykiskt
trakasserad och därför väljer att skiljas eller atl flytta ifrån sin man så bör
hon inte riskera utvisning för att anknytningen upphör. Speciell hänsyn bör
tagas när kvinnan kommer från sådana länder där hennes sociala situation som
"förbrukad" kvinna är svår - och där en förpassning till hemlandet
innebär att kvinnan utelämnas till en total förnedring.

// Departementspromemorian (Ds A 1981:9) Handläggningen av ärenden
angående avlägsnande av presumtiva terrorister

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av JK, RÅ, Svea hovrätt, RPS,
SIV, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, Stockholms fingsrätl, SAF,
LO och Svenska flykfingrådet.

1
Avvisning av presumtiva terrorister

Flertalet
remissinstanser ansluter sig till förslaget att regeringen ensam skall besluta
om såväl avvisning som utvisning av presumfiva terrorister. JK säger dock för
sin del att några egentliga skäl inte har anförts för atl lägga
beslutanderätten i aUa terroristärenden hos regeringen. De remissinstanser som
tUlstyrker förslaget menar i övrigt i allmänhet att en befogad anpassning av
lagreglerna har skett till den utveckling som fakfiskt har ägt mm.
Överåklagaren i Stockholm tror inte att frekvensen av avvisning genom polisens
försorg skulle komma att öka i framtiden. RPS anser all styrelsen ensam bör ha
initiativrätt hos regeringen när det gäller terroristärenden. Även avvisningsärenden
bör alltså anhängiggöras av RPS och inte av SIV. Verket bör enligt RPS bara
yttra sig i verkställighetsfrågan.

Spm
skäl för sitt avstyrkande anför RA att det av flera skäl är angeläget att
presumtiva terrprister kan avvisas snabbt och helst redan vid gränsen. Att
polisens avvisningsmöjlighet har utnyttjats så lite är inte i sig något skäl

Prop.
1981/82:146 140

för
en ändring av bestämmelserna. Aktiviteten från olika terroristgruppers sida kan
snabbi ändras och det är därför för tidigt atl dra slutsatser att polisens avvisningsrält
kan avvaras. Nuvarande lagstöd kan visa sig behövligt. Liknande synpunkter
anförs av länsåklagaren i Uppsala län. SIV anser inte att något bärande skäl
har anförts för förslaget. Det är enligt verkel angelägel all beslul kan fattas
omedelbart vid gränsen.

En
lång rad remissinstanser har understrukit att polisen även efter det atl avvisningsbefogenheten
har avskaffats har behov av föreskrifter eller direktiv bl.a. angående vilka grupper
av utlänningar som faller under tertoristbestämmelserna. Den nuvarande
ordningen med beslut av regeringen enligt 30 § iredje stycket UtlL och en spärrförleckning
måste i vart fall ersättas med något annat. RPS ifrågasätter om det inle måste finnas
lagstöd för regeringens direklivrätt i dessa fall.

I
några yttranden framhålls värdet av del föreslagna ålerreseförbudet. Några
remissinstanser ifrågasätter om inte överträdelse borde straffsanktioneras.

2
Förhandling i terroristärenden

Samtliga
remissinstanser tiUstyrker förslaget. ÅtskUliga framhåller att goda skäl har
anförts för en reform. RPS framhåller emellertid med skärpa att någon befogad
invändning inte kan rikias mol det sätt på vilket förhandling sker i dag.
Styrelsen vill dock inle motsätta sig den föreslagna ändringen.

Några
remissinstanser framför synpunkter på enskildheter i förslaget. JK säger
sålunda att bestämmelserna bör förtydligas så alt del framgår atl allmänt ombud
skall medverka även om förhandlingen undantagsvis förläggs utanför Stockholms
tingsrätt. RÅ understryker behovel av att överlåta förhandlingen till annan
allmän underrätt i mycket brådskande situationer. RPS och Stockholms tingsrätt
anser alt det allmänna ombudets funktion och befogenheter bör preciseras. En
tidsfrist för hållande av förhandling föreslås av en remissinstans.

En
lång rad remissinstanser ställer sig tveksamma lill del sätt på vilket
sekretessfrågan har lösts. Någon anvisning på andra lösningar ges emellertid inle.
Man understryker att frågan kräver ytterligare överväganden.

3
Övrigt

RPS
föreslår i sitt yttrande en rad mera generella ändringar i
terrorist-bestämmelserna. Således föreslås att man för att markera bestämmelsernas
extraordinära natur samlar dem i etl avsnitt i lagen. Vidare föreslås att
handläggningen i regeringskansliet överförs från arbetsmarknadsdeparte-

Prop.
1981/82:146 141

mentet
fill justitiedepartementet. Straffet för medhjälp lill inresa och till
hindrande av verkställighet bör enligt RPS skärpas. Slutligen föreslås atl den
särskilda spaningslagen får vidgad tiUämpning. RPS förordar att lagen blir
tillämplig när fråga uppkommer om utvisning av presumtiva terrorister. RPS bör
ensam få ta initiafiv till beslut om användning av lagen och defta först sedan Stockholms
fingsrätt prövat frågan.

Bilaga
5

De remitterade lagförslagen

1
Förslag till

Lag
om ändring i utlänningslagen (1980:376)

Härigenom
föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1980:376)

dels
alt 36 § skall upphöra att gälla,

dels
att 7, 8, 30, 32, 36, 47, 50, 52, 57, 58, 59, 60, 62, 67, 72, 74, 82, 84, 90,
93, 95, 96 och 99 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen
skall införas tre nya paragrafer, 90 a, 99 a och 99 b §§ samt närmast före 90 a
§ en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Utlänningar som kommer
till Sverige eller uppehåller sig här skall ha pass, om regeringen har förordnal
om detta. Regeringen föreskriver vilka legifimalionshand-Ungar som får gälla
som pass samt i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för flyktingar
eller andra utlänningar.

Utlänningar som kommer
till Sverige eller uppehåller sig här skall ha pass, om regeringen har
förordnat om detta. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens
invandrarverk föreskriver vilka legitimafionshandling-ar som får gälla som
pass. Regeringen förordnar vidare om i vilka fall svenska myndigheter får
utfärda pass för flyktingar eller andra utlänningar.

8 § Vid inresa eller utresa skall en utlänning visa
upp sitt pass för polismyndigheten, om inte regeringen har föreskrivit
annat. En utlänning skall vid inresa eller utresa även lämna de upplysningar
som begärs av poUsmyndigheten.

En utlänning som vistas i
Sverige är skyldig att efter kallelse av polismyndighet personligen inställa
sig hos myndigheten och lämna upplysningar om sin vistelse här. Om han inte
efterkommer kallelsen, får han hämtas. På begäran skall utlänningen även visa
upp sitt pass för poUsmyndighet eller polisman.

För
utredning i samband med inresa eller utresa eller kallelse enligt

En utlänning som vistas i
Sverige är skyldig att efter kaUelse av pplismyndighet personligen inställa
sig hos myndigheten och lämna upplysningar om sin vistelse här. Om han inte
efterkommer kallelsen, får han hämtas. Kan det med hänsyn tiU utlänningens
personliga förhållanden eller övriga omständigheter skäligen befaras att han
ej skulle efterkomma en kallelse, får utlänningen hämtas utan föregående
kallelse. På begäran skall utlänningen även visa upp sitt pass för polismyndighet
eller polisman.

För
utredning i samband med inresa eller utresa eller kallelse eller

Prop.
1981/82:146

Nuvarande lydelse

andra stycket får utlänningen kvarhållas, dock inte
längre än som är nödvändigt och inte i något fall längre än sex fimmar, om inte
beslut har meddelats om förvar enligt 50 eller 52 §.

143

Föreslagen lydelse

hämtning enligt andra stycket får utlänningen kvarhållas,
dock inte längre än som är nödvändigt och inte i någol fall längre än sex timmar,
om inte beslut har meddelats om förvar enligt 50 eller 52 §.

/
samband med inresekontroll får en polisman undersöka bagageulrymmen och övriga
slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att
utlänningar reser in i Sverige i strid mot bestämmelserna i denna lag eller i
en författning som har utfärdats med stöd av denna lag. Om inresekontrollen
sker under medverkan av tuUmyndighet eller med biträde av särskilt förordnad
passkontrollant, skall lulltjän.stemannen eller passkontrollanten ha samma
befogenhet.

30 §

En utlänning som kommer till Sverige skall avvisas, om det
finns grundad anledning att anta alt han tillhör eUer verkar för en sådan
organisation el/er grupp som avses i andra stycket och om det dessutom med
hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller i övrigt
föreligger fara för att han här i riket medverkar till sådana handlingar som
avses i det stycket.

I första stycket avses en organisation eller grupp som,
med hänsyn fill vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt
hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå
sådana gärningar här i riket.

Rikspolisstyrelsen upprättar en förteckning över utlänningar
som skall avvisas enligt första stycket. Regeringen bestämmer vilka organisationer
eller grupper som därvid kommer ifråga.

32 §

När en utlänning, som finns i den förteckning som anges i
30 § tredje stycket och som saknar visering eller uppehållstillstånd, kommer
till riket, skall polismyndigheten omedelbart besluta om avvisning av honom
utom i de fall då ärendet skall överlämnas tiU regeringen enligt 36 §.

Prop.
1981/82:146

Nuvarande lydelse

När det hos polismyndigheten uppkommer fråga om avvisning
enligt 30 § av annan utlänning än som avses i första stycket, skall ärendet hänskjutas
till statens invandrarverk som med eget yttrande överlämnar ärendet till
regeringen. I ärenden som prövas av regeringen skall förhandling hållas.

144

Föreslagen lydelse