Prop. 1981/82:148

Prop.
1981/82:148

Regeringens proposition

1981/82:148

om
åtgärder för tekoindustrin, m.m.;

beslutad
den 24 februari 1982.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandenas
hemställan.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

BJÖRN
MOLIN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen lämnas förslag om inriktning av de fortsatta statliga åtgärderna
på tekoområdet. En ökad satsning på effekfivitetshöjande åtgärder förordas. I
detta syfte föreslås ytterligare 15 milj. kr. för branschfrämjande åtgärder och
rafionaliseringslån. Vidare föreslås för särskilda arbetsmarknadspolifiska
åtgärder för närmast berörda regioner 15 milj. kr.

Förslag
lämnas fill lag om ursprungsmärkning för kläder. Åtgärder föreslås för att
åstadkomma en förbättrad kontroll av befintliga importbegränsningar från
lågprisländer. Vidare behandlas vissa frågor rörande skinnkonfektions-, lädersko-
och gummistövelindustrierna.

I
propositionen föreslås en viss effektivisering av den statliga samordnings-och
samrådsorganisationen inom tekoområdet.

1 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 148

Prop.
1981/82:148

Utdrag

HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullslen, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén,
Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland,
Molin

Föredragande: statsråden Molin, Eliasson och Åsling
Proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.m.

Statsråden Molin, Eliasson och Åsling anmäler sina
förslag. Anförandena redovisas i underprotokollen för handels-, arbetsmarknads-
resp. industridepartementet.

Statsrådet Molin hemställer att regeringen i en
proposition förelägger riksdagen vad han och statsråden Eliasson och Åsling har
anfört för de åtgärder och det ändamål de har hemställt om.

Regeringen ansluter sig lill föredragandenas överväganden
och beslutar atl genom proposition förelägga riksdagen vad här har anförts för
de åtgärder eller det ändamål som föredragandena har hemställt om.

Regeringen beslutar atl de anföranden och förslag som
redovisas i underprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1-3.

Prop.
1981/82:148 3

Bilaga I

Utdrag

HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-24

Föredragande: statsrådet Molin

Anmälan till proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.m.

1. Inledning

Riksdagen beslöt våren 1979 om inriktningen av de statliga
åtgärderna för tekoindustrin under perioden 1979/80 - 1981/82 (prop.
1978/79:145, NU 1978/79:48, rskr 1978/79:390). Beslutet innebar i fiåga om en
långsiktig plan på tekoområdet att erforderligt planerings- och
utredningsarbete borde överlåtas åt de ansvariga organen, dvs. tekodelegationen
och närmast berörda myndigheter.

Med
anledning av riksdagens beslut uppdrog regeringen i juli 1979 åt överstyrelsen
för ekonomiskt försvar (ÖEF), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och statens
industriverk (SIND) att inom ramen för sina respektive ansvarsområden utreda
och lämna underlag lill regeringen för den fortsatta långsiktiga planeringen av
de statliga åtgärderna för tekoindustrin. Regeringen uppdrog åt
tekodelegationen att samordna detta myndigheternas arbete.

Rapporter
har lämnats till regeringen av ÖEF bl.a. den 1 september 1981, den 7 september
1981 och den 24 februari 1982, av AMS den 10 september 1981 och av SIND den 4
september 1981. Tekodelegationen har den 8 oktober 1981 lämnat synpunkter på
myndigheternas rapporter i september 1981 samt härutöver redovisat vissa egna
förslag.

Riksdagens
beslut om tekopolitiken våren 1979 innebar bl.a. att riksdagen av regeringen
begärde förslag fill ursprungsmärkning av kläder. Med anledning härav uppdrog
regeringen i december 1979 åt en särskild utredare atl utreda frågan. Förslag
till lag om ursprungsmärkning av kläder lämnades i september 1981 i belänkandet
(Ds H 1981:1) Ursprungsmärkning av kläder. Betänkandet har remissbehandlats.

Med anledning av uppdrag som gavs av regeringen i juli
1979 lämnade

Prop.
1981/82:148 4

tekodelegationen i december 1980 en rapport om skinn- och
läderindustrins framtida dimensionering.

Tekodelegationen har vidare i oktober 1981 överlämnat en
skrivelse rörande utrikeshandeln och handelspolitiken med yttrande från kommerskollegium
(KK) fill delegafionen i frågan.

1978 års försvarskommitté har i sitt slutbetänkande (Ds Fö
1981:14) Totalförsvaret 1982/87 lämnat förslag om försörjningsberedskapen på
beklädnadsområdet.

Härutöver har synpunkter och förslag om åtgärder på
beklädnadsområdet lämnats av bl.a. Beklädnadsarbetarnas förbund. Svensk
industriförening, Svenska skofabrikantföreningen, Sveriges texfil- och
konfektionsindustriförbund, Textilrådet/Konfekfionsindustriföreningen saml
representanter för kommuner och länsmyndigheter.

2. Föredragandens överväganden 2.1 Genomförda
utredningsuppdrag

2.1.1 ÖEF

Behov och möjlig produktion av tekovaror i en
krissituation

Riksdagen beslöt hösten 1977 och våren 1979 om målen för
försörjningsberedskapen på tekoområdet (prop. 1977/78:42, FöU 1977/78:5, rskr
1977/78:81 och NU 1977/78:41, rskr 1977/78:172 samt prop. 1978/79:145, NU
1978/79:48, rskr 1978/79:390). Målet för den produktionskapacitet som erfordras
av försörjningsberedskapsskäl ändrades genom beslut av riksdagen våren 1981
till riktmärke (prop. 1980/81:100 bil. 14, NU 1980/81:47, rskr 1980/81:279).

ÖEF:s planering grundas på dessa riksdagsbeslut. Detta
innebär att behovet av produktion beräknas med utgångspunkt från bl. a.
följande planeringsnormer.

-
En
försörjningsuthållighet svarande mot en avspärrningssituation på ca ett år
följd av en efterkristid på ca två år.

-
En
försörjningsstandard som för tyngre plagg bestäms av en s.k. krisgarderob (ett
minimum för garderobsinnehav) och för lättare plagg uttrycks som ett fillförselbehov.

-
En krisimport
om 25 % av den årliga genomsnittliga importen åren 1974-1976.

-
Antaganden om
att skiftgången kan ökas i en krissituation.

ÖEF har i rapport den 24 februari 1982 redpvisat den
produktion som bedöms vara möjUg inom den befintliga svenska tekoindustrin saml
produktionsbehovet i kris. Antagandet om krisimport har därvid beräknats med
utgångspunkt från dels gällande planeringsnormer avseende krisimporten, dels
mer aktuella importsiffror.

Prop, 1981/82:148 5

Behov av produktion och möjlig produktion under en treårig
krissituation redovisas i följande tabell.

Varuområde

Produktionsbehov

vid

Möjlig

krisimport motsv.

25 % av

produktion

genomsnitts-

importen

importen

1974-76

år 1979

febr. 1982

Kläder
(milj. st./par)

Tung
konfektion

50-55

45-50

50-55

Lätt
konfektion

70-75

70-75

65-70

Strumpor,
strumpbyxor

160-170

145-155

150-160

Mössor,
vantar

20-25

15-20

20-25

Arbetshandskar

10-15

10-15

1-5

Väv
(milj. m)

Egentlig
väv

115-125

105-115

180-190

Trikåväv

60-70

55-65

85-95=)

Garn
och tråd (1 000 lon)

Kam- och
kardgarn

37-39

35-37

38-40

Bomullsgarn

27-29

22-24

21-23

Ändlösa
garner

12,3-13,7

9,2-9,6

4.5-5.5

Övriga
garner

6,0-6,2

5,6-5,8

6-7

Sytråd
(även för sko-

(ill
verkning)

1.2-1.3

-")

>)

ä) Gäller endast trikåväv som kan framställas av inhemska
garner. '') Kapacitet motsvarande behovet av räsytråd finns inom landet.

Försörjningsberedskapsläget i februari 1982 sammanfattas
av ÖEF på följande sätt.

-
Maskinkapaciteten
för produktion av plagg är i stort sett fiilräcklig för att försörjningsmålet
skall kunna uppnås, med undantag för produkfionen av arbetshandskar och lätt
konfektion,

-
Maskinkapaciteten
för produktion av egentlig väv och trikåväv överskrider behpvet,

-
Maskinkapaciteten
för produkfion av kam- och kardgarn saml bomullsgarn mptsvarar i stort sett
behovet medan ändlösa beklädnadsgarner, sytråd och skpsytråd måste lagras, likspm
vissa garner för produktion av teknisk texfil.

ÖEF framhåller att det är tveksamt om utbildad arbetskraft
kommer att finnas tillgänglig för att den i en krissituafion förutsatta
skiftuppgången skall kunna genomföras. ÖEF anmäler att denna fråga nu närmare
studeras och att ett förbättrat underlag bör kunna föreligga i höst.

Prop.
1981/82:148 6

ÖEF anmäler i rapporten i februari 1982 att av den
investeringsram på 210 milj.kr. sorn försvarskommiltén har föreslagit för
budgetåret 1982/83 bedöms inom etl någorlunda balanserat ekonomiskt försvar 76 milj.kr.
kunna avdelas till programmet Beklädnad m.m. En erforderiig medelstilldelning
för atl tillgodose statsmakternas mål för försörjningsberedskapen har i
anslagsframställningen för budgetåret 1982/83 uppgivits till 140 milj.kr.

En medelstilldelning av 76 milj.kr. per år fr.o.m.
budgetåret 1982/83 kommer enligt ÖEF:s bedömning atl innebära atl - under
förutsättning att den föreslagna nya låneformen införs - gjorda bindningar lill
försörjningsviktig industri kan fullföljas, varigenom den från
försörjningssynpunkt mest prioriterade produktionskapaciteten - inom
grundtextil industri samt läder-och skoindustrin - kan bibehållas, åtminstone
under planeringsperioden 1982/87.

2.1.2 AMS

AMS har, i enlighet med regeringens uppdrag i juli 1979,
överlämnat en rapport fill regeringen som ett underlag för den långsiktiga
planeringen av de statliga åtgärderna på tekoområdel. Rapporten, som senare av
chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer att redovisas utförligare,
beskriver bl.a. utvecklingen av sysselsättningen inom tekoindustrin, antalet
lediga platser, antalet sökande, inkomna varsel om uppsägningar saml beviljat äldreslöd
till lekoindustrin.

Sysselsättningsnedgången inom tekoindustrin fortsätter.
Detta illustreras bl.a. av att antalet medlemmar i beklädnadsarbelarförbundels
arbetslöshetskassa fortsätter att minska för att vid halvårsskiftet 1981 uppgå
till 36 800. Den största nedgången sker inom konfektionsindustrin.

Sysselsättningen inom tekoindustrin är i hög grad koncentrerad
till Älvsborgs län. Del är fler kvinnor än män som är anställda inom
tekoindustrin samfidigt som genomsnittsåldern är något högre i tekoindustrin
än inom tillverkningsindustrin totalt.

2.1.3. SIND

SIND har i två rapporter (SIND PM 1981:12 och 13) TEKO 81
lämnat underlag för den fortsatta långsiktiga planeringen av de statliga
åtgärderna för tekoindustrin.

Vissa studier har genomförts.

Reexporten av konfektionsvaror har kartlagts. Med reexporl
avses varpr som importeras och därefter exporteras utan nämnvärd vidarebearbetnihg
i Sverige. Närmare en fjärdedel av konfektionsexpprten utgörs enligl studien av
reexporterade varor. Nettoexporten av konfektionsvaror - då reexporten räknats
bort - anges för år 1980 ha varit 35 % av produktionen. Den totala

Prop. 1981/82:148 7

exporten av konfektionsvaror var 45 % av produktionen.
Även nettoimporten, dvs. importen exkl. det som importeras för att reexporteras,
har beräknats och anges år 1980 ha varit 75 % av tillförseln, vilket skall
jämföras med den totala importen, som var 79 % av tillförseln.

Vidare har
tekoproduktionens storlek i Sverige jämförts med den i vissa andra länder i
syfte att försöka urskilja faktorer som kan vara bestämmande för ett lands
självförsörjningsgrad. I en annan studie redovisas en samhällsekonomisk analys
avseende de företag som tillverkar kostymer, kavajer och överrockar, dvs. tung
herrkonfektion. Branschen utgör närmare 15 % av konfektionsindustrin. Enligt beräkningar
som gjorts för vart och ett av de ingående företagen ger samtliga etl högre
samhällsekonomiskt bidrag om de fortsätter sin drift än om de läggs ned.
Utfallet vid nedläggning beräknas på kort sikt innebära en finansiell
försämring för såväl staten som kommunerna, företagen och de anställda. På
litet längre sikt anges en viss stalsfinansiell förbättring vid nedläggning
jämfört med fortsatt drift medan utfallet för kommuner, företag och anställda
även fortsättningsvis innebär en försämring.

SIND har
utarbetat prognoser för tekoindustrins utveckling med uppdelning på en kortsiklsbedömning
avseende åren 1981-1982 och en långsiktig utblick mot år 1990. För 1982
förutses produkfionsnedgången, som var förhållandevis stor under år 1981,
fortsätta i någpt minskad takt. För den långsikfiga framtidsbedömningen har SIND
förutsatt att en sådan allmänekonomisk politik förs att priserna ökar
långsammare i Sverige än i utlandet. Enligt en annan förutsättning skall i
stort sett oförändrade handelspolifiska åtaganden gälla. Vidare har förutsatts
att det s.k. äldrestödet till tekoindustrin successivt avvecklas. Ett allmänl
förbättrat kostnadsläge antas något stärka positionen för svensk tekoindustri.
Trots detta förutsätter SIND att andelen på hemmamarknaden fortsätter att
minska. På exportmarknaderna räknar SIND med fortsatt expansion för svensk
tekoindustri men i någol lägre takt än tidigare. Dessa bedömningar innebär att
tekoproduktionen beräknas minska endast obetydligt under perioden 1980-90. Bedömningen
innebär att den utveckling med ofta ganska kraftig produktionsnedgång som rått
på tekoområdet sedan lång tid nu skulle ersättas av mer stabila förhållanden.
Den förutsatta avvecklingen av äldrestödet har av SIND antagits innebära en
snabbare produktivitetsutveckling än tidigare. Sysselsättningen inom
tekoindustrin väntas därför fortsätta alt minska men inle lika snabbt som under
tidigare perioder. Samtidigt väntas rörligheten mellan tekoindustrin och andra
industrigrenar öka, vilket tillsammans med minskningar på grund av
ålderspensionering enligt SIND medför ett tämligen omfattande behov av
nyrekrytering till tekoindustrin.

SIND har
även lämnat förslag i fråga om utformningen av den statliga tekopolitiken.
Därvid ifrågasätter SIND om det är ekonomiskt och politiskt möjligt att
genomföra de åtgärder som krävs för att de av statsmakterna uttalade målen för tekopoliliken
skall uppnås. Bortsett från detta anser

Prop.
1981/82:148 8

SIND att det varken ur försörjnings-, sysselsättnings-,
regional- eller industripolitisk synvinkel är nödvändigt eller ändamålsenligt
alt definiera målen för tekopolitiken i termer av 1978 års produktionsvolym
eller en 30-procentig andel av tillförseln till hemmamarknaden. Verkel föreslår
att målen formuleras så att ett bättre samband erhålls mellan förväntade
resultat och de medel som statsmakterna ställer till förfogande. Det är vidare
enligt SIND angeläget att såväl mål som medel utformas så att de står i
samklang med varandra och inle drar åt plika håll.

SIND föreslår för sin del att insatserna utformas med en
mer konsekvent inriktning mot alt bevara och utveckla de mest livskraftiga
delarna av tekoindustrin. Syftet bör alltså vara att här som inom andra delar
av industin främja tillkomsten och utvecklingen av effektiva och
konkurrenskraftiga förelag. Detta kräver i första hand förstärkta
industripolitiska insatser. Kraftfulla satsningar behöver göras på
produktutveckling, teknisk förnyelse och marknadsföring.

En rimligt uthållig försörjningsberedskap torde även
fortsättningsvis kunna erhållas inom ramen för nuvarande resursinsatser. Stödet
bör därvid, när det riktas direkt till industrin, underlätta effektivitetshöjande
investeringar.

Det sysselsätlningspoliliska stödet bör enligt SIND
utformas så alt det underlättar en nödvändig omstrukturering av branschen.
Sysselsättningsfrågan är inte ett tekoproblem - lösningarna måste i slor
utsträckning sökas utanför branschen. Arbetet måste inriktas på att söka och
skapa sysselsättningstillfällen inom andra verksamhetsområden. Det nuvarande
äldrestödet bör därför successivt avskaffas. Genom detta stöd har enligt SIND
den omställning till en konkurrenskraftig industrigren som är en grund för
trygg sysselsättning på sikt fördröjts. SIND föreslår att en omvandling av
sysselsättningsstödet till ett mer rörlighetsstimulerande medel prövas, l.ex.
genom att ersättning ges lill arbetsgivare som anställer äldre personal som
friställs från tekoföretag. Det regionalpoliliska stödet lill av tekoindustrier
dominerade områden kan enligt SIND eventuellt också behövas intensifieras.

SIND erinrar om att verket i annat sammanhang har
föreslagit en fidsbegränsad sänkning av socialförsäkringsavgifterna med 5-10%
för att öka den svenska industrins konkurrenskraft. En sådan åtgärd skulle för
större delen av tekoföretagen betyda en betydligt förbättrad konkurrenssituation.

SIND är medvetet om att tekobranschen f.n. befinner sig i
ett mycket kritiskt läge. En snabb avveckling av t.ex. älderstödet skulle i
denna situation sannolikt leda till en omfattande och okontrollerad nedläggning
av företag med stora sysselsättningsproblem och samhällsekonomiska förlusler
som följd. SIND föreslår att rådrum skapas genom något slag av gränsskydd medan
den av verket förordade förändringen av lekopolitiken genomförs. Överläggningar
inom ramen för ingångna internationella avtal bör upptas

Prop.
1981/82:148 9

med dominerande importländer om ett förstärkt gränsskydd.
Det borde enligt SIND inte vara orimligt alt få förståelse för en sådan åtgärd
mot bakgrund av tekoindustrins pressade läge, om det från svensk sida samtidigt
klart deklareras att syftet är att underlätta en fortsatt strukturanpassning samt
att restriktionerna begränsas till viss fid under.vilken nuvarande
produktivitets- och omställningshämmande stöd till branschen avvecklas.

2.7.- Tekodelegaiionen

Bedömning av branschens utveckling

Tekodelegationen ifrågasätter SlND:s bedömning all
tekoindustrins produktionsvolym skulle minska med endast 0,1 % per år under
perioden 1980-1990. Enligt delegationen är detta inte förenligt med den
pessimistiska bedömning beträffande utvecklingen under de två närmaste åren
vilken bedöms komma att medföra etl bortfall av produktionskapacitet. Delegationen
anser del inte vara rimligt att räkna med atl kapaciteten skulle återvinnas
under resten av decenniet så att den långsikliga prognosen skulle besannas.
Minskningen av produktionsvolymen mellan åren 1980 och 1990 blir därför enligt
delegationen belydligt större än vad SIND kommit fram fill.

Mål för lekopolitiken

Tekodelegationen anför att statsmakternas beslut våren
1981, som bl.a. innebar att målet för försörjningsberedskapen och målet om ett
upprätthållande av 1978 års produktionsvolym ändrades till riktmärken, har
medfört osäkerhet inom industrin om de framtida villkoren för den fortsatta
tekopolitiken och ökat svårigheten i myndigheternas planeringsarbete. Delegafionen
framhåller med hänsyn härtill att det för det fortsatta långsikfiga
planeringsarbetet är nödvändigt med en av riksdagen preciserad målsättning som
utgår från en tolalbedömning av vad man från samhällets sida vill uppnå.

Förslag lUl åtgärder

Mot bakgrund av att tekoindustrin enligt samstämmiga
bedömningar befinner sig i ett allvarligt krisläge som kan leda lill omfattande
och okontrollerad nedläggning av företag föreslår delegationen att vissa
åtgärder vidtas på kort sikt. Åtgärderna har som utgångspunkt att förbättra
branschens relativa kostnadsläge.

Delegationens
förslag till åtgärder på kort sikt innebär att - äldrestödet under perioden
från den 1 december 1981 till den 1 juli 1982

omformas så att det utgår med 15 % av ett bidragsunderlag
som beräknas

Prop.
1981/82:148 10

på samma sätt som för äldrestödet. Den extra kostnaden för
ett sådanl bidrag kan beräknas till ca 80 milj. kr.

1 elt särskilt yttrande som fogats till skrivelsen
framhåller Beklädnadsarbetarnas förbunds representant i delegationen att någon
tillfällig höjning av äldrestödet inte bör ske utan att ett belopp motsvarande
den föreslagna tillfälliga höjningen av äldrestödet bör ställas till
myndigheternas förfogande för atl under denna period rekonstruera företag i
kris och ge dessa överlevnadsmöjligheler. Vidare bör äldreslödet utgå
oförändrat under innevarande budgetår och besked snarast lämnas om äldreslödet
skall utgå oreduceral under en treårsperiod.

-
anslaget lill ÖEF
för försörjningsberedskapslån och avskrivningslån ökas under innevarande
budgetår med 40 milj. kr.

-
anslaget till SlND:s
branschprogram och avskrivningslån höjs under innevarande budgetår med
sammanlagt 25 milj. kr.

-
importen från
lågprisländerna, mot bakgrund av den ökade andelen under första halvåret 1981,
snarast ytterligare begränsas

-
det nuvarande begränsningssyslemet
snarast effektiviseras, bl.a. genom ökade resurser för kontroll till tullverket
och kommerskollegium och att en översyn görs av hemtagningssystemet

-
överiäggningar
snarast kommer till stånd med EG-kommissionen och EFTA-länderna om
handelspolitiken och kontrollsystemen på tekoområdet.

Sedan ett preciserat mål för den långsiktiga tekopoliliken
lagls fasl behövs enligl delegationen en ökad inriktning på en effektivisering
och rationalisering av tekoindustrin för att på sikt möjliggöra en minskning
av driftstödet. Delegationen hänvisar lill tidigare förslag om införande av en
låneform benämnd kapacitets- och utvecklingslån och om en väsentligt ökad
satsning på SlND:s branschprogram. Åtgärdsprogrammen bör vara långsiktiga med
fastlagda beloppsramar, t.ex. genom rullande treårsprogram. Äldrestödet bör
bibehållas på 1980/81 års nivå.

På det handelspolitiska områdel hänvisas till tidigare
förslag om en effektivisering av nuvarande begränsningssystem bl.a. genom

-
en översyn av varuläckningen
i begränsningsavtalen

-
en effektivisering
av nuvarande begränsningssystem

-
ett övertagande
av Sverige av administrationen av begränsningarna om handhavandet av
exportkvoteringarna i exportländerna inte är tillfredsställande.

2.2 Branschutvecklingen

Antalet sysselsatta inom tekoindustrin, som år 1960
uppgick till 94 000 personer och år 1970 till 67 500 personer, hade år 1980
minskal till ca 35 000 personer enligt uppgifter som SIND redovisat i sin
rapportering i september

Prop.
1981/82:148 11

1981. SIND bedömer alt en ytterligare minskning till en
nivå av ca 33 000 personer har skett år 1981. Antalet arbetsställen är ca 700.

Utvecklingen inom tekoindustrin åren 1979 och 1980
kännetecknades av en viss stabilisering. Produktionsminskningen upphörde i
stort sett inom branschen som helhet under år 1979 och var inte särskilt stor
under det följande året. Sysselsättningsnedgången var också väsentligt mindre
under dessa år jämfört med tidigare. Det något förbättrade läget under dessa år
sammanhängde med en ökad efterfrågan på hemmamarknaden samt framgångar för
exporten på konfektionssidan. Däremot innebar utvecklingen under åren 1979 och
1980 ingen förändring av de långsiktiga utvecklingstendenserna. Sålunda
fortsatte importen atl tränga tillbaka den svenska tekoindustrin på dess
hemmamarknad.

För tekoindustrin innebar utvecklingen under år 1981 en
markant försämring. Under årets tre första kvartal minskade produktionen
avsevärt jämfört med samma period föregående år inom såväl textil- som konfek-fionsindustrin
- nedgångar med 10 resp. 8 %. Vikande efterfrågan på hemmamarknaden och
minskningar på exportmarknaden låg bakom denna utveckling. Importandelen på den
svenska marknaden synes däremot inte ha ökat under årets tre första kvartal. En
enkätundersökning som genomfördes i oktober 1981 för att bl.a. informera
lekobranschrådet om utvecklingen indikerar fortsatt nedgång i produktion och
sysselsättning inom konfektionsindustrin under första halvåret 1982. Också konjunkturinsfitutels
barometerundersökning i december 1981 pekar på fortsatt nedgång under första
halvåret i år. Enligt undersökningen räknar företagen med en klar produkfionsminsk-ning
och en betydande, fortsatt minskning i antalet anställda under första halvåret.

Sedan hösten 1981 visar också arbetsmarknadsstatistiken på
en väsentlig försämring på tekoområdet. Arbetslösheten har ökat medan antalet
kvarstående lediga platser minskat. Framför allt har varslen ökal avsevärt och
låg mot slutet av år 1981 på ungefär samma höga relativa nivå som under åren
1977 och 1978.

2.3. Inriktning av tekopolitiken

Tekoindustrin i Sverige sysselsatte år 1981 ca 33 000
personer i ungefär 700 företag. Bl.a. den solidariska lönepolitiken har medfört
en snabb strukturomvandling av den svenska industrin. Detta gäller i hög grad
tekoindustrin. Samfidigt har konkurrensen från utlandet påskyndat denna
utveckling.

De nya ekonomiska förutsättningarna har inte hindrat att
svenska företag i tekobranschen har haft stor framgång, inte minsl gäller det
den konkurrensutsatta marknaden i Västeuropa. Den svenska tekoexporten uppgick
år 1981 till ca 3 miljarder kr. Denna export gick huvudsakligen lill EG- och
EFTA-marknaderna.

Möjligheterna att behålla en livskraftig tekoindustri i
Sverige är goda.

Prop.
1981/82:148 12

Framgångsrikast är företag som funnit en egen sektor där
exempelvis kvalitet och moderiktighet i kombinafion med offensiva marknadsålgärder
nått resultat. Inom dessa sektorer har företagen i hård konkurrens från andra
europeiska och nordamerikanska förelag och importen från vissa u-länder lyckats
hävda sig väl både på hemma- Pch exportmarknaderna.

Av den svenska tekpimporten som år 1981 uppgick till ca 10
miljarder kr, kom omkring två tredjedelar från EG- och EFTA-länderna samt USA,
dvs. i huvudsak från länder med ett kostnadsläge som är jämförbart med det
svenska. Den övriga importen härrörde sig huvudsakligen från länder i
Sydostasien. För dessa och vissa andra länder gäller särskilda importbegränsningar
på den svenska marknaden.

Det är ett starkt konsumentintresse att den svenska
marknaden erbjuder ett stort och variationsrikt sortiment. Det bör gälla såväl
priser som kvalitet. 1 en väl fungerande marknadsekonomi bör det ytterst vara
konsumenten som styr utbudet. Det är rimligt att konsumenterna även får en
möjlighet att vid köpet informeras om varans geografiska ursprung.

För den internationella tekohandeln finns ett avtal som i
praktiken reglerar varuutbytet mellan i- och u-länder. Detta avtal vars syfte bl.a.
är all undvika en protektionistisk våg mol tekoimporten från u-länderna, har
utgjort grunden för den svenska regleringen av lågprisimporten. Denna reglering
har varit nödvändig bl.a. för att skapa utrymme för en socialt acceptabel
strukturomvandling. Begränsningar av den fria handeln medför emellertid vissa
kostnader för konsumenterna.

Av ÖEF:s rapport i februari 1982, vilken redovisats i del
föregående, framgår att riktmärkena som uppställts av statsmakterna för
försörjningsberedskapen på tekoområdet i stort är uppfyllda. Huvudsyftet med
regeringens tekopolilik är att trygga försörjningen med tekovaror i händelse av
krig eller avspärrning. Värdet av denna beredskap ligger främst i ett starkt
näringsliv. Det är därför regeringen tillmäter såväl den allmän-ekonomiska
politiken som offensiva åtgärder av typ produktutveckling och marknadsföring
särskild betydelse.

Efter samråd med cheferna för arbetsmarknads- och
industridepartementen avser jag i det följande först redovisa vissa allmänna
principer för statliga insatser till enskilda industribranscher. Jag övergår
därefter till att behandla de särskilda mål/riktmärken som riksdagen har
beslutat om för tekoindustrin och lägger vidare fram vissa förslag i fråga om lekstödels
inriktning och omfattning.

2.3.1 AUmänt om statliga åtgärder för särskilda branscher

Fastställande av mål och ambitioner för enskilda
industribranscher måste ske med utgångspunkt från de principer som gäller för
industri-, arbetsmarknads- och försörjningsberedskapspolitiken.

De övergripande industripolitiska målen angavs i prop.
1980/81:130 om

Prop.
1981/82:148 13

industripolitikens inriktning m.m. vara att

-
öka
produktionen av industrivaror och tjänster för alt genom ökad export och
minskad import bidra till den externa balansen

-
öka
effektiviteten i industrin för alt därigenom lämna största möjliga
resursutrymme åt andra samhällssektorer

-
utveckla
industrin så alt den kan bidra till en regional balans och utnyttja undersysselsatta
resurser

-
medverka till
alt strukturomvandlingen sker i socialt acceptabla former.

Regionalpolitikens mål är att skapa förutsättningar för en
balanserad regional utveckling ulan snabba och omfattande
befolkningsomfördelningar mellan och inom länen. Medan industripolitiken avses
främja ett decentraliserat ekonomiskt system byggt på marknadshushållningens
principer syftar åtgärderna inom regionalpolitiken, till att korrigera
marknadskrafterna av hänsyn till andra polifiska mål som eljest bedöms få
alltför liten vikt.

De
regionalpolitiska stödmedlen är uppbyggda främst för atl medverka lill att
skapa ökad sysselsättning i de regioner som har långsiktiga arbetsmarknadsproblem
och låg industrialiseringsgrad. Vissa möjligheter finns alt använda regionalpolifiskt
stöd också i regioner som drabbas av sysselsättningsproblem i samband med
strukturförändringar inom industrin.

I samband med genomgripande strukturella förändringar av
näringslivet ställs arbetsmarknadspolitiken inför två huvuduppgifter, nämligen
att underiätta överföringen av arbetskraft från tillbakagående till expansiva
delar av ekonomin och all medverka till att strukturomvandlingen sker i socialt
acceptabla former.

Däremot är
det inte ett arbetsmarknadspolitiskt intresse alt permanent upprätthålla
sysselsättningen i en viss bransch. Målet är istället att bereda långsiktigt
tryggad sysselsättning. Ett generellt branschstöd under längre tid kan därför inle
motiveras från arbetsmarknadspolifiska utgångspunkter. Sysselsättningsstödjande
insatser är motiverade endast under mycket begränsade tidsperioder eller för
orter och regioner med myckel stora sysselsättningsproblem.
Arbetsmarknadspolitiken är till sin karaktär selekfiv.

Sveriges
säkerhetspolitiska situation ställer särskilda krav på att en t'il\räckl'ig
försörjningsberedskap kan upprätthållas i fråga om oundgängliga varor och
tjänster. För alt fillgodose dessa krav kan plika slag av förberedelser för
omställning och åtgärder aktualiseras. Exempel härpå är beredskapslagring, upprätthållande
av produktionskapacitet i malpåse samt köp av beredskapstjänster från företag
innebärande att staten ersätter företaget för att upprätthålla nödvändig
produktionskapacitet. I fråga om två industribranscher, teko och läderskor, har
verksamheten som helhet ansetts så betydelsefull atl särskilda nivåer för
produktionskapacitet (teko) och produkiion (läderskor) fastställts som inte bör
underskridas.

Prop.
1981/82:148 14

2.3.2 Industripolitiskt mål för lekopolitiken

Det övergripande industripolitiska målet i fråga om
tekoindustrin är mot bakgrund av de förändrade konkurrensbetingelserna för
branschen att främja sådana omställningar som stärker konkurrenskraften och
därmed sysselsättningen på lång sikt.

Konkurrenskraften stärks genom påverkan på bl.a.
branschens struktur samt förelagens effektivitet och marknadsföringsinsatser.

2.3.3 Försörjningsberedskapspoliliskt mål/riktmärke för tekopoliliken

Riksdagen beslöt hösten 1977 om vissa mål för försörjningsberedskapen
på tekoområdet (1977/78:42, FöU 1977/78:5, rskr 1977/78:81 och NU 1977/ 78:41, rskr
1977/78:172). Enligt beslutet bör försörjningsuthålligheten bestämmas med
utgångspunkt i en avspärrningssiluation på ca ett år följd av en efterkristid
av ungefär den längd som har studerats i försöken med långsiktsplanering inom
det ekonomiska försvaret. Detta innebär en uthållighet på omkring tre år.

Den försörjningsstandard som minst skall kunna
upprätthållas bör i stort motsvara den s.k. krisgarderoben och det
tillförselbehov av tekovaror som föreslagits i promemorian (Ds H 1977:1) Kläder
i kristid. Vidare förutsätts en viss krisimport.

Med utgångspunkt i dessa förutsättningar och vissa andra
anlaganden redovisades i propositionen det behov av produktion i fråga om olika
tekovaror som måste kunna tillgodoses under en treårig kris.

Mot bakgrund av bl.a. studier som genomfördes år 1978 av ÖEF,
AMS och SIND och på basis av de av riksdagen år 1977 beslutade
planeringsnormerna för;försörjningsberedskapen på tekoområdet, redovisade
regeringen våren 1979 nivåer avseende den produktionskapacitet som av
försörjningsberedskapsskäl bör upprätthållas i form av löpande produktion (prop.
1978/ 79:145). Härvid förutsattes en krisimport på omkring en fjärdedel av den årligaMmporten
under åren 1974-1976.

Efter
förslag av regeringen beslöt riksdagen våren 1981 att etl upprätthållande av
den produktionskapacitet i fråga om olika tekovaror som enligt gällande
planeringsnormer erfordras av försörjningsberedskapsskäl skall betraktas som
ett riktmärke för den fortsatta försörjningsberedskapspolitiken (prop.
1980/81:100 bil. 14.) Min företrädare framhöll i propositionen att särskild
vikt bör läggas vid att på det grundtextila områdel upprätthålla den
produktionskapacitet som erfordras enligt gällande normer. Uttalandet
föranledde ingen erinran från riksdagens sida (NU 1980/81:47, rskr
1980/81:279).

ÖEF lämnar årligen den 1 mars och 1 september rapporter
till regeringen om hur den i en kris bedömda möjliga produktionen utvecklas i
förhållandet till behovet av produktionen. Som jag redovisat i det föregående
rådde i

Prop. 1981/82:148 15

februari 1982 i stort sett balans mellan produktionsbehov
och möjlig produkfion, med undantag för produktionen av arbetshandskar och lätt
konfektion samt ifråga om bomullsgarn. När del gäller det av ÖEF berörda
problemet om hur det i en krissituation ökade behovet av yrkesutbildad
arbetskraft skall tillgodoses, har jag erfarit alt ÖEF f.n. särskilt studerar
denna fråga. Ett underlag för arbetet är bl.a. den av lekodelegafionen år 1980
genomförda utredningen om tekoindustrin och den yrkesutbildade arbetskraften.

1978 års
försvarskommitté behandlar i sitt slutbetänkande (Ds Fö 1981:14) Totalförsvaret
1982/87 målen för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet. Kommittén
framhåller bl.a. följande.

Inom beklädnadsprogrammet bör beredskapsåtgärderna enligt
kommitténs mening inriktas så att nödvändiga behov i en krissituation i
huvudsak kan tillgodoses genom inhemsk produktion.

För försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet har
statsmakterna vidare angett detaljerade anvisningar avseende bl.a. imporlantaganden
och normer för den s.k. krisgarderoben. Vid sina överväganden har kommittén
funnit att dessa normer, ställda i relation till de övriga primära överlevnadsbehoven,
ger uttryck för en högre ambition än inom andra motsvarande
försörjningsområden. Försvarskommittén anser att balans bör råda i fråga om ambitionerna
för primärbehoven och föreslår därför att planeringsnormerna för
beklädnadsprogrammet ses över.

Kommittén anser det vara särskilt angelägel alt behovet av
produktionskapacitet tryggas beträffande viskosfibrer, bomullsgarn, kam- och kardgarn,
väv, läderskor samt vad som erfordras för sjukvårdens och försvarsmakternas
särskilda behov. För att prioriterad verksamhet skall kunna upprätthållas i
erforderlig omfattning anser försvarskommittén också att vissa medel måste
avdelas för försörjningsberedskapsstöd till dessa och vissa andra delbranscher.

Jag ansluter mig lill försvarskommitténs förslag till
inriktning av beredskapsåtgärderna på beklädnadsområdet.

Liksom
kommittén förordar jag således att planeringsnormerna för beklädnadsprogrammet
ses över. Vid översynen och de avvägningar som därvid aktualiseras i
förhållande till ambitionerna på andra försörjningsområden, bör beaktas vad
jag tidigare i dag har uttalat om behovet av alt försörjningsförmågan i första
hand skall säkerställas på försörjningsområden som är centrala för individens
överlevnad och samhällets funktion. Beklädnad utgör ett sådant område. Med
hänsyn härtill bör målet för försörjningsuthålligheten inte sänkas. Däremot är
det rimligl att överväga förändringar av andra normer främst normen avseende
den försörjningsstandard som bör kunna upprätthållas i en krissituation.

Prop. 1981/82:148 16

Försörjningsberedskapen är ett av de viktigaste skälen för
slaten att stödja tekoindustrin. De särskilda åtgärder som Sveriges
säkerhetspolitik motiverar för att upprätthålla en minsta produktionskapacitet
på oundgängliga försörjningsområden har också mött viss förståelse hos våra
handelspartners. Det är mot denna bakgrund väsentligt att en översyn grundas på
ett kvalificerat underlag. Jag är därför inte beredd att utan föregående
utredning lämna förslag till förändrade planeringsnormer.

Jag avser låta genomföra en översyn av planeringsnormerna,
varvid i första hand försörjningsstandarden kommer att ses över. Resultatet av
översynen bör föreligga i sådan tid att hänsyn härtill kan tas i 1983 års
budgetproposition.

2.3.4 Övriga måUriktmärken för tekopolitiken

Riktmärket om en i allt väsentligt bibehållen
produktionsvolym

Riksdagen behandlade i december 1978 regeringens förslag
om medelstilldelning till Statsföretag AB för att täcka kostnaderna för bl.a.
fortsatt drift under viss tid vid den statliga tekokoncernens enheter i Norsjö
och Skellefteå (prop. 1978/79:43 bil. 1, NU 1978/79:16, rskr 1978/79:122). I
samband härmed uttalade riksdagen bl.a. att regeringens proposition våren 1979
om insatser på tekoområdet borde innehålla en övergripande plan för samhällets
insatser på detta område på såväl kort som lång sikt. Planen borde syfta till
alt dåvarande produktionsvolym i allt väsentligt skulle bibehållas.

Vid behandlingen av prop. 1978/79:145 om åtgärder för
tekoindustrin ansåg näringsutskottet i sitt betänkande (NU 1978/79:48) att
riksdagen inte borde frångå sitt tidigare önskemål om att dåvarande produkfionsvolym
i allt väsentligt skall bibehållas. Riksdagen gav regeringen till känna vad
utskottet anfört (rskr 1978/79:390).

I samband med behandlingen av motioner rörande
tekoindustrin våren 1980 framhöll näringsutskottet (NU 1979/80:39, rskr
1979/80:381) att en bärande tanke i betänkandet år 1979 var att 1978 års produkfionsvolym
i allt väsenfligt skulle bibehållas.

Efter förslag av regeringen beslöt riksdagen våren 1981
att elt upprätthållande av 1978 års produktionsvolym bör utgöra ett riktmärke
för den fortsatta tekopolitiken (prop. 1980/81:100 bil. 14, NU 1980/81:47, rskr
1980/ 81:279).

Sedan år 1978 har enligt statistiska centralbyrån
produktionsvolymindex för lekoindustrin utvecklats på följande sätt. (Index
1968 = 100)

1978 1979 1980 1981

Textilindustri 87 86 83 77 (prel.)

Beklädnadsindustri 45 45 45 41 (piel.)

utom
skoindustri

Prop. 1981/82:148 17

30 %-målet

Näringsutskollet uttalade i betänkandet NU 1978/79:48 att
ett långsiktigt mål för den statliga tekopolitiken bör vara att svensk
tekoindustri skall svara för 30 % eller mer av den totala fillförseln av
tekovaror. Någon formell låsning på denna nivå bör dock enligt utskottet ej
komma i fråga.

Andelen svensk prpduktion på den svenska marknaden har enligl
statistiska centralbyrån under de senaste åren utvecklats på följande sätt.

1976 1977 1978 1979 1980 1980 1981

(1-3 kv.) (1-3 kv.)

Garn, väv (andel 27 26 24
23 23 21 22

i procent mätt i ton)

Kläder (andel i 37
29 26 22 20 17 17

procent mätt i värde)

Jag vill i dessa frågor anföra följande.

Som uttryck för statsmakternas ambition på tekoområdet har
riktmärket om 1978 års produktionsvolym och 30 %-målet varit föremål för
debatt.

Del har därvid vad gäller det senare målet bl.a. hävdats
att del inte är rimligt att i ett mål för en industribransch hänsyn inte tas fill
hela den svenska produktionskapaciteten, dvs. även den del av produktionen som
utnyttjas för avsättning pä exportmarknaden.

Sedan år 1976 har det statliga stödet till tekoindustrin
ökat från ca 65 milj. kr. till ca 450 milj. kr. per år. Detta indikerar
storleken av det stödbehov som föreligger om riktmärket resp. målet skulle
kunna uppnås på kort sikt. En grov bedömning tyder på att ytterligare medel av
miljardstorlek skulle behövas per år.

Med hänsyn till det statsfinansiella läget och våra
internationella handelspolitiska åtaganden är det inte möjligt att nu vidta
åtgärder som skulle medföra all tekoindustrin på kort sikt uppnår en
produktionsvolym motsvarande 1978 års och en 30-procentig andel av
hemmamarknaden. Jag vill emellerlid framhålla att även om man kunde bortse från
dessa inskränkningar skulle enligt min mening enbart statligt stöd inte kunna
lösa lekoindustrins problem. Denna fråga bör ses i etl vidare perspektiv.

Jag vill här framhålla att den ekonomiska politik som
regeringen har inlett i syfte att stärka den svenska konkurrenskraften bör göra
det möjligt att på sikt vända utvecklingen för tekoindustrin så att en ökning
kan ske av branschens

2 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 148

produktionsvolym och andel på den svenska marknaden. I
kombination härmed bör den ökade satsning på effektivitetshöjande åtgärder för
tekoindustrin som jag i del följande kommer alt förorda kunna innebära ökade
förutsättningar för en sådan utveckling.

Mot bakgrund av vad jag anfört finns det på kort sikt
ingen möjlighet atl nå det uppställda riktmärket om upprätthållande av 1978 års
produktionsvolym och målet atl svensk tekoindustri skall svara för 30% eller
mer av den totala tillförseln av lekovaror. Regeringens långsiktiga tekopolitik
bör dock inriktas på att nå riktmärket respektive målet.

2.4 Inriktning och omfattning av stödåtgärder inom landet

2.4.1 Stödprofil och stödformer

Det statliga stödet till tekoindustrin har sedan det
inleddes i början av 1970-talet utvecklats på följande sätt (milj. kr.).

Genomsnittligt 1976/77 1977/78 1978/79 1979/80 1980/81 Anslag

budgetåren 1981/82

1970/71- 1972/73-

1971/72 1975/76

Effektivitets
och

marknadsstöd-

jande
insatser

Investeringsstöd

ÖEPi

-

24,0

23,0

60,0

10,0

28,5

41,2

25.6

SIND

-

-

7,4 .

■ 15,8

12,5

18,6

11,0.

10

Exportfräm-

jande åtgär-

der

4,5

6,6

11,1

■
16,3

' 18,6

25,0

24,0

24

Upphand-

lingsstöd

-

2,53

10,0

20,0

10,0

14,0

12,0

8

Övrigt

3,4

5,8

8,8

22,1

22,7

33,5

30,0

20,5

Summa

7,9

38,9

60,3

134,2

73,8

119,8

■ 118,2

88,1

Driftstöd

Äldrestöd

-

-

-

171,0

257,0

320

ca 325"

325

Försörjnings-

beredskaps-

lån

-

-

2,5

45,1

19,9

32,5

27,7

22

Summa

-

-

2,5

216,1

276,9

352,5

352,7

347

Eiser

-

-

-

190,0

54,6

-

-

Villkorslån

-

-

-

-

-

-

30,0

5

Totalt

7,9

38,9 .

62,8

540,3

405,3

472,3

500,9

459,1

' 91 % av totalt anslagna avskrivningslån har beräknats
tillfalla tekoföretag.

2 Tillfälligt sysselsättningsstöd för att
upprätthålla verksamheten vid Eisers norrlandsenheter.

3 Infördes budgetåret 1975/76 (10 milj. kr.).

"Varav 5 för vissa omstruktureringskostnader hos
Svenska Rayon AB.

Prop. 1981/82:148 19

Till väsentlig del har stödet kommit att utgöras av icke-offensiva
åtgärder av typ äldrestöd och försörjningsberedskapslån. 11981 års budgetproposifion
(prop. 1980/81:100 bil. 14) anförde min företrädare att det mot bakgrund av
behovet att åstadkomma en så effektiv användning som möjligt av del statliga
tekostödet är angeläget med en ökad andel effektivitelsfrämjande och marknadsstödjande
åtgärder. På sikt borde detta åstadkommas genom att äldrestödet minskar och atl
inslaget av industripolitiskt stöd och det investeringsstöd som administreras
av ÖEF relativt sett ökar. Riksdagen beslöt godkänna denna inriktning av de
fortsatta statliga åtgärderna (NU 1980/81:47, rskr 1980/81:279).

Genom den inriktning som i det följande kommer all
förordas för de statliga åtgärderna för tekoindustrin kommer de effekfivitetshöjande
insatsernas andel att öka.

Utformningen av de statliga åtgärderna för tekoindustrin
har självfallet stor betydelse för i vilken utsträckning effektiviteten i
branschen förbättras. De förslag som jag tidigare denna dag har lämnat
beträffande beredskapslån (prop. 1981/82:102 bil 3) bör enligt min mening
medföra att de statliga insatserna på del försörjningsberedskapspolitiska
området till övervägande del får en offensiv prägel och på ett bättre sätt än
tidigare kommer att sfimulera till en effekfivisering av verksamheten i de
delar av tekoindustrin som berörs, dvs. främst det grundtextila området.
Förslaget innebär att avskrivnings-, försörjningsberedskaps-, struktur- och offertlån
försvinner som begrepp och från den 1 juli 1982 ersätts av en ny låneform,
kallad beredskapslån. Dessa lån bör vara ränte- och amorteringsfria och kunna
skrivas av på mellan ett och femton år. Avskrivningarna behöver inte vara lika
stora varje år utan bör kunna anpassas till det enskilda fallet. Beredskapslån
skall kunna ges som motprestalion till alt företag förbinder sig att
upprätthålla produktion eller produktionskapacitet under en viss och helst
längre tid, eller att genomföra någon annan åtgärd som stärker
försörjningsberedskapen, l.ex. utveckling av substitut eller förberedelse att
ta upp alternativ produktion i krislägen. Låneavtalen skall kunna förses med viUkor
om ytterligare åtaganden från företagens sida. Det kan gälla l.ex. att vidta
åtgärder på företagslednings- eller marknadsföringsområdena eller att förbättra
styrsystemen. Detta för att öka möjligheterna för företagen att verkligen
fullfölja sina åtaganden. Lånen skall vara konkurrensneutrala i den bemärkelsen
att alla företag skall ha rätt att konkurrera om att sälja de
beredskapstjänster som ÖEF vill köpa för lånen. Samma villkor som jag anfört om
beredskapslån bör gälla även för de beredskapsgarantier, som jag fidigare denna
dag har lämnat förslag om.

2.4.2 Tekostödets omfattning

Reglerna för fillfälligt sysselsättningsbidrag för äldre
arbetskraft inom tekoindustrin - det s. k. äldrestödet - ändrades fr. o. m. den
1 juli 1981.

Prop.
1981/82:148 20

Syftet med förändringarna var att återställa
konkurrensneutraliteten mellan tekoföretagen. Däremot var avsikten inte alt
äldrestödets totala omfattning skulle förändras. Man kan emellertid nu
konstatera alt utfallet av äldrestödet inte kommer att uppgå till beräknade 320
milj. kr. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare idag att
redogöra för skälen till att nu inte göra en förändring i bidragskonstruktionen
för alt öka utfallet. Han och chefen för industridepartementet kommer också att
förorda att de medel som är beräknade men inte åtgår för äldrestödet bör
användas för att dels främja sysselsättningen inom de mest tekoberoende
kommunerna i Älvsborgs län (15 milj. kr.), dels förstärka de industripolitiska
åtgärderna för tekoindustrin (5 milj. kr.). Chefen för industridepartementet
kommer senare idag att föreslå en ytterligare förstärkning av de
industripolitiska åtgärderna för tekoindustrin med 10 milj. kr.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag tidigare
denna dag förordat att inom den särskilda medelsramen för det ekonomiska
försvaret på 210 milj. kr. budgetåret 1982/83, 76 milj. kr. skall anvisas för
försörjningsberedskapspolitiska åtgärder på teko-, läder- och skoområdena,
varav merparten för tekosektorn. Detta innebär en ökning med 21 milj. kr.
jämfört med vad ÖEF prioriterat för ändamålet inom en lägre ram av 180 milj.
kr.

Allt statligt stöd till tekoindustrin ökar i princip
företagens möjligheter att genom olika slag av investeringar långsiktigt
förbättra lönsamheten. Åtgärder av typ äldrestöd kan emellertid användas för
att främst hålla konkurrenskraftiga priser. Med åtgärder som t. ex.
beredskapslån eller stöd till marknadsföring säkerställs däremot en förbättrad
effektivitet hos företagen. Det är bl. a. mot denna bakgrund som äldrestödet på
sikt bör avvecklas. Den bedömning som nu kan göras tyder på att en nedtrappning
kan påbörjas budgetåret 1983/84. Nedtrappningen av äldrestödet bör mötas både
med industripolitiska åtgärder och åtgärder för att utveckla och bredda
arbetsmarknaden på de orter där tekoindustrin svarar för den övervägande delen
av industrisysselsältningen.

2.5 Ursprungsmärkning av kläder

2.5.7 Inledning

Frågan om införande av ursprungsmärkning av kläder har
under senare år rönt stort intresse både inom och utom landet och diskuterats
ur skilda synvinklar.

1 en riksdagsmotion (1977/78:47) med anledning av prop.
1977/78:42 om åtgärder för försörjningsberedskapen på tekoområdet krävdes, mot
bakgrund av den svårartade kris sorn tekoindustrin i Sverige då ansågs befinna
sig i, en samlad planering av långtgående aktiva samhällsinsatser för att finna
en lösning på såväl de långsiktiga som de aktuella problemen. Bland de åtgärder

Prop. 1981/82:148 21

som förordades i motionen ingick ursprungsmärkning av
tekoprodukter.

Näringsutskottet (NU 1977/78:41) fann det rimligt att
importvaror är märkta med uppgift om ursprungsland liksom med fiberdeklaration
och skötselråd. Det borde enligt utskottet ankomma på konsumentverket att i
samråd med branschens organisationer utarbeta riktlinjer för en sådan märkning.
Riksdagen biföll vad näringsutskottet hemställt (rskr. 1977/ 78:172).

Regeringen beslöt den 18 maj 1978 att överlämna
näringsutskottets betänkande till konsumentverket och uppdrog ål verket att i
samråd med kommerskollegium (KK) och efter hörande av branschens organisationer
söka tillgodose riksdagens uttalande om ursprungsmärkning av textilier.

Konsumentverket meddelade i skrivelse till regeringen den
20 april 1979 att flertalet företrädare för näringslivet motsatte sig
ursprungsmärkning av textilier. Även KK och näringsfrihetsombudsmannen (NO)
ställde sig negativa. För en märkning uttalade sig endast Textilrådet/Konfektionsindu-striföreningen
och Beklädnadsarbelarnas Förbund. Med hänsyn till de övervägande negativa
reaktionerna anmälde konsumentverket att de förutsättningar som krävdes för
att verket skulle kunna utfärda riktlinjer för ursprungsmärkning av textilier
inte förelåg.

1 en riksdagsmotion (1978/79:2303), framlagd med anledning
av prop. 1978/79:145 om åtgärder för tekoindustrin, togs frågan om
ursprungsmärkning av kläder ånyo upp. I motionen konstaterades beträffande
ursprungsmärkning att konsumentverket inte nått någon uppgörelse. Med hänsyn
till att frivilliglinjen misslyckats borde enligt motionärerna riksdagen göra
ett förnyat uttalande alt tvingande bestämmelser måste utfärdas. Näringsutskollet
anförde i sitt betänkande NU 1978/79:48 att riksdagen borde vidhålla den
inställning i fråga om ursprungsmärkning som kom till uttryck i betänkandet NU
1977/78:41. Utskottet hemställde därför att riksdagen hos regeringen skulle
begära förslag till bestämmelser rörande ursprungsmärkning av kläder. Riksdagen
biföll utskottets hemställan (rskr 1978/79:390).

Mot denna bakgrund tillkallade dåvarande chefen för
handelsdepartementet den 1 februari 1980, med slöd av regeringens bemyndigande
den 20 december 1979, en särskild utredare' med uppdrag att utarbeta förslag
till utspmngsmärkning av kläder.

Utredaren lämnade i september 1981 betänkandet (Ds H
1981:1) Ursprungsmärkning av kläder. Till protokollet i detta ärende bör som
bilaga 1.1 fogas en sammanfattning av betänkandet. I fråga om utredningens
närmare överväganden och förslag får jag hänvisa till betänkandet.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill
protokollet i detta ärende som bilaga 1.2.

'Departementsrådet Karl-Ingemar Edstrand

Prop.
1981/82:148 22

2.5.2 Överväganden och förslag

2.5.2.1 Allmän bakgrund

I Sverige har tidigare funnits bestämmelser om att varor
skulle vara märkta med uppgifter som angav det geografiska ursprunget.

I kungörelsen (1933:670) angående märkning av vissa varor
av utländskt ursprung fanns bestämmelser bl. a. om alt vissa särskilt angivna
varor av utländskt ursprung måste vara försedda med ett märke som angav att
varorna var av utländskt ursprung. 1933 års kungörelse blev mot slutet av
1940-talet och under 1950-talet föremål för kritiska synpunkter samt upphävdes
år 1957 (SFS 1957:553).

Fram till utgången av år 1970 fanns vidare två särskilda
lagar angående oriktiga geografiska ursprungsbeteckningar, nämligen lagen
(1913:159) angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig
ursprungsbeteckning och lagen (1914:422) angående förbud i vissa fall mot
varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt
märkta varor.

1913 och 1914 års lagar upphävdes den 1 januari 1971 i
samband med ikraftträdandet av lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring.
Vid fillkomsten av denna lag uttalade departementschefen (prop. 1970:57 s.
110-111) att det givelvis var ett allmänt intresse alt del fanns rättsliga
möjligheter att motverka vilseledande uppgifter om saluförda varors geografiska
ursprung. Önskemålet att motverka vilseledande ursprungsbeteckningar
tillgodosågs enligt departementschefen väl av den föreslagna lagen. Med slöd av
generalklausulen i marknadsföringslagen kunde man vid vite förbjuda
näringsidkare att använda sådana beteckningar vid marknadsföring av varor.
Vidare kunde en i lagen intagen straffbestämmelse om vilseledande
framställningar tillämpas mot den som uppsåtligen lämnade vilseledande
uppgifter om en varas geografiska ursprung.

De nyss berörda bestämmelserna i lagen om ofillbörlig
marknadsföring återfinns numera i marknadsföringslagen (1975:1418) som trädde i
kraft den 1 juli 1976.

I 1 § marknadsföringslagen slås fast att lagen har till
ändamål all främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares
marknadsföring av bl. a. varor och alt motverka marknadsföring som är otillböriig
mpt konsumenter eller näringsidkare.

Generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen riktar sig mot
otillbörlig marknadsföring. Företar näringsidkare vid marknadsföring av vara m.
m. reklamålgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärsed
eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan
marknadsdomstolen och under vissa förutsättningar konsumentombudsmannen (KO)
förbjuda näringsidkaren atl fortsätta därmed eller atl företa annan liknande
handling.

Prop.
1981/82:148 23

Vid bedömning enligt generalklausulen i 2 § om sådan
otillbörlig marknadsföring som avser ursprungsbeteckningar på importerade varor
torde avgörande vikt fästas vid om beteckningen kan anses vilseleda
konsumenterna om varans geografiska ursprung och därigenom påverka efterfrågan
på varan. I sådant fall kan förbud meddelas mot vidare marknadsföring av varan,
om inle den vilseledande beteckningen avlägsnas eller förses med tillägg —
däribland ursprungsmärkning — som undandröjer den vilseledande effekten.

Den i 3 § intagna generalklausulen syftar lill att få till
stånd tillräcklig information i samband med marknadsföring. Om en näringsidkare
vid marknadsföring av vara m. m. underlåter att lämna information, som har
särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan marknadsdomstolen och under
vissa förutsättningar KO ålägga honom att lämna sådan information. Åläggandet
får innehålla atl informationen skall (1) lämnas genom märkning på vara eller
tillhandahållas i annan form på säljslälle, (2) lämnas i annonser eller andra
framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen, (3) i viss
form lämnas till konsument som begär det. Bestämmelsen om skyldighet atl lämna
information infördes genom 1975 års marknadsföringslag. 1 förarbetena
uttalades bl. a. (prop. 1975/76:34 s. 126) atl de konsumentintressen som här
avsågs var privatpersoners intressen i samband med förvärv och liknande av
nyttigheter för enskilt bruk.

Den verksamhel som bedrivs inom marknadsföringslagens ram
utgörs till stor del av förhandlingar mellan konsumentverket och berörda
näringslivs-organisationer och/eller branschföreträdare. Flertalet ärenden
klaras av genom att förelagen eller organisationerna frivilligt utfäster sig atl
ändra sin marknadsföring och produktutformning: Konsumentverket utfärdar också s.
k. riktlinjer som rör marknadsföring och information. Riktlinjerna, som i sig
inte är bindande för näringsidkarna, är ett uttryck för verkets uppfattning om
hur företagen bör uppträda på marknaden.

Konsumentverket
utfärdade år 1979 riktlinjer för marknadsföring av textilier och
beklädnadsskinn m. m. (konsumentverkets författningssamling (KOVFS 1979:8).
Senast den 1 juli 1982 skall lexfilier, beklädnadsskinn m. m. vid
marknadsföring vara försedda med den information som anges i riktlinjerna. 1
allmänhet omfattas således kläder av dessa riktlinjer. Enligt riktlinjerna
skall information i viss angiven omfattning lämnas om varornas skötsel, storlek
och material. I vissa fall skall varorna vara märkta, i andra fall är del
tillräckligt atl informationen ges på varans förpackning eller eljest i
anslutning till varan så all den lätt kan uppmärkas vid köptillfället.

2.5.2.2 Huvuddragen i del föreslagna märkningssystemet

Utredningen konstaterar inledningsvis att upplysning om
varors ursprung genom frivillig eller lagstadgad märkning i varierande
omfattning har förekommit sedan länge inom flera branscher och i åtskilliga
länder. Ofta har

Prop.
1981/82:148 24

märkningen avsett varornas kommersiella ursprung, dvs' närmasi
vilket företag som har tillverkat eller såll varorna. Del har emellerlid också
varit vanligt atl märkningen avsett varornas geografiska ursprung, oftast del
land där varorna tillverkats. Vidare anförs att lagstiftning om geografisk
ursprungsmärkning har införts i flera länder.

Enligt ulredningens mening kan en uppgift om
ursprungslandet vara till hjälp för konsumenterna vid bedömningen av plaggens
egenskaper eftersom kvaliteten både på materialet och tillverkningen kan
variera beroende på vilket land plaggen kommer från. I detta sammanhang bör
också enligt ulredningen observeras att plagg som säljs under elt varumärke kan
vara tillverkade i skilda länder. Utredningen anser att del finns
prisjämförelser som konsumenterna kan göra om kläderna är märkta med uppgift om
ursprungsland; konsumenterna kan t. ex. bedöma prisrelationer mellan liknande
kläder tillverkade i olika länder.

Vidare anför ulredningen alt uppgift om ett visst
ursprungsland givetvis inte kan ge en garanti för kvalitet, slitstyrka etc. I
alla länder tillverkas bra och dåliga kläder. En ursprungsmärkning kan dock
enligt utredningens uppfattning ge en viss merinformation som hänger samman med
bl. a. stil, tradition, yrkesskicklighet och kostnadsläge i ursprungslandet och
som får vägas ihop med alla andra upplysningar om klädernas kvalitet, passform,
moderiktighet, pris och liknande.

Utredningen konstaterar atl i företagens marknadsföring
inte sällan förekommer uttryck av typen Swedish design, svensk kvalitet och
helsvensk eller symboler m. m. i de blågula svenska färgerna. Sådana uttryck
och symboler ger intryck av att varan har geografiskt ursprung i Sverige. Utredningen
anför att konsumenter har vilseletts om kläders ursprung i fall av det här
slaget.

En lagstiftning om ursprungsmärkning är enligt ulredningens
mening väl ägnad att motverka att konsumenterna, genom uppgifter som kan
missförslås, får en felaktig uppfattning om tillverkningslandet. En märkning
bara av svensktillverkade plagg är inte tillräcklig för att lösa problemet.
Utredningen anför all en stor del av kläderna då skulle kunna ges sken av alt
vara tillverkade i Sverige trpts att de inte är del. Konsumenterna skulle
fortfarande riskera att få en felakfig uppfattning om tillverkningslandet.

Utredningen har också tagit upp den svenska tekopolitiken
och dess målsättningar. Det är enligt ulredningen uppenbart att målsättningarna
lättare uppnås om de får ett aktivt stöd från konsumenternas sida. Mot den
bakgrunden synes det motiverat att genom en ursprungsmärkning underlätta för
konsumenterna att, om de så önskar, välja svensktillverkade kläder. Vidare
anför utredningen att det också kan vara så att vissa konsumenter av olika
politiska skäl vill avstå från att köpa kläder som är tillverkade i etl visst
land. En ursprungsmärkning är givetvis av intresse även för dessa konsumenter.

Utredningen har vidare beaktat Sveriges internationella
förpliktelser.

Prop. 1981/82:148 25

framför allt i GATT, EFTA och frihandelsavtalet med EG,
när det t. ex. gäller utfästelser att avstå från att införa icke tariffära
handelshinder. Vidare har beaklats Sveriges allmänna handelspolitiska intresse
av att kunna påverka andra länders ursprungsbeslämmelser i syfte att underlätta
den svenska exporten. Ulredningen är av den uppfattningen att en lämpligt
utformad lagstiftning om ursprungsmärkning avseende kläder kan försvaras från
handelspolitisk synpunkl. Enligt utredningens mening lorde en sådan
lagstiftning inte medföra nämnvärda ölägenheter för del svenska varuutbytet med
utlandet. Det förhållandet atl en obligatorisk eller frivillig ursprungsmärkning
av kläder redan förekommer i etl flertal länder talar också för att några
nämndvärda handelspolitiska invändningar inte kan befaras från andra länder.
Enligt utredningens mening kan en lämpligt utformad lagstiftning knappast
betraktas som ett avsteg från den handelspolitik som Sverige traditionellt
följt och inte heller medföra att Sverige i fortsättningen blir förhindrat att
kritisera andra länders ursprungsmärkningsbestämmelser som exempelvis utsträcks
till omfattande varuområden eller utformas och tillämpas så att de får handelshindrande
effekter.

Vidare
anför utredningen atl del är av stor betydelse vid bedömningen vilka kostnader
av olika slag som kan uppkomma till följd av ett krav på märkning. Med den
utformning av märkningssystemet som utredningen föreslår anser utredningen att koslnaderna
för en ursprungsmärkning torde bli marginella. Även kostnaderna för tillsynen
över efterlevnaden av systemet får enligt utredningens mening bedömas vara
begränsade.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen en lagstiftning om
ursprungs-märkning av kläder.

De problem för konsumenterna som kan hänga samman med
märkning av typ "Swedish design" torde enligt utredningens mening,
under förutsättning att förslaget genomförs och kläderna förses med föreskriven
ursprungsmärkning, i stor utsträckning komma att försvinna. Utredningen anser
att det saknas skäl att införa några särskilda,bestämmelser rörande denna typ
av märkning.

Remissinstansernas uppfattningar är i hög grad delade i
fråga om behovet av en lagstiftning om ursprungsmärkning. Åtskilliga
remissinstanser har anslutit sig lill utredningens förslag och menar att det
finns ett uttalat behov av en sådan lagstiftning. Del finns även många
remissinstanser som redovisar en motsatt uppfattning.

Föregen del anser jag det rimligl att de enskilda
konsumenterna genom en märkning får reda på i vilket land som kläderna är
tillverkade. Som utredningen anfört kan märkningen ge en viss merinformation om
kläderna. Vissa konsumenter kan föredra att köpa svensktillverkade kläder
framför kläder tillverkade utomlands med hänsyn till sitt intressse att vilja
stödja svensk tekoindustri. Det kan också vara så atl vissa konsumenter av
politiska skäl vill avstå från att köpa kläder som är tillverkade i ett visst
land. En ursprungsmärkning är självfallet av intresse även för dessa
konsumenter.

Prop. 1981/82:148 26

Vidare anser jag i likhet med utredningen att en
ursprungsmärkning samtidigt skulle motverka risken för att konsumenterna blir
vilseledda av den nu förekommande typen av märkning "Swedish design" m.
m. Jag tror också att en ursprungsmärkning på sikt bör kunna ha en positiv
effekt på svensk tekoindustri.

Som utredningen har anfört torde kostnaderna för en
märkning bli marginella. Enligt min uppfattning bör man kunna utgå från att
märkningen som regel kommer till stånd samtidigt som tillverkarna förser
kläderna med uppgift om skötselråd m. m. enligt konsumentverkets tidigare
berörda riktlinjer.

Jag har i det här sammanhanget noga beaktat Sveriges internatipnella
handelspolitiska åtaganden. En lagstiftning om urspruhgsmärkning kan utformas
så att den är förenlig med dessa åtaganden. Den kan enligt min mening inte
heller betraktas som ett avsteg från den handelspolitik som Sverige
traditionellt har följt. Också i många andra länder har lagstiftning om
ursprungsmärkning av kläder införts, exempelvis i Finland, Norge, Frankrike,
Irland, Spanien, Storbritannien, Australien, Canada, Japan och USA.

Mot bakgrund av det anförda ansluter jag mig till
förslaget om att införa en lagstiftning om ursprungsmärkning av kläder.

Utredningens förslag innebär bl. a. alt kläderna skall
vara märkta när de saluhålls. Det väsentliga skälet för en ursprungsmärkning
har enligt utredningen varit att ge köparna upplysning om klädernas ursprung.
Emellertid konstaterar utredningen att det i olika sammanhang har anförls alt
kläder som importeras bör vara märkta med uppgift om ursprung redan vid
införseltillfället. Enligt utredningen har del som skäl för en sådan ordning
bl. a. gjorts gällande att kontrollen av att kläderna är märkta på föreskrivet
sätt härigenom blir effektivare. I det här avseendet anför utredningen bl. a.
att tullmyndigheterna redan i dag ägnar särskild uppmärksamhet åt tekovaror
därför att de är imporlreglerade. Den fysiska godskonlrollen begränsas
emellertid i Sverige — lill skillnad från i andra länder — av att
tullproceduren är uppbyggd på ett system (hemtagningssystemet) som innebär att
varor kan tas hem av importören efter en anmälan. Någon kontroll av att
kläderna är märkta kan i praktiken inte göras förrän efter hemtagningen, vare
sig av importören eller tullmyndigheterna, annat än i undantagsfall. Om det då
visar sig att varorna är omärkta uppkommer komplikationer. Bl. a. kommer
bestämmelser om märkning redan vid införseltillfället att medföra en ökad
administration och arbetsbelastning för såväl näringslivet som
tullmyndigheterna. Enligt utredningens mening talar starka skäl mot en märkning
redan vid importtillfället.

Flertalet remissinstanser har anslutit sig till
utredningens förslag om att kläderna skulle vara märkta först när de saluhålls
och atl någon märkning alltså inte skall krävas vid importtillfället.

1 likhet med majoriteten av remissinstanserna ansluter
jag mig fill

Prop. 1981/82:148 27

utredningens uppfattning. Förutom att elt system med krav
på märkning först vid saluhållandel är enklare och mindre resurskrävande
grundar sig min bedömning också på våra handelspolitiska åtaganden. Den kritik
som har förekommit i internationella sammanhang har ofta baserats på fall där
ursprungsmärkning har krävts redan vid införseltillfället. Vunna erfarenheter
av systemet får visa om det av kontrolltekniska .skäl eller andra orsaker kan
vara motiverat att senare övergå fill ett system med krav på märkning vid
införseltillfället.

2.5.2.3 Den närmare utformningen av märkningssystemet

De erforderliga bemyndigandena för regeringen

Åtskilliga av de bestämmelser som kan behövas för
märkningssystemets genomförande är enligt utredningens uppfattning av
förhållandevis detaljar-tad karaktär. Del kan visa sig nödvändigt att efter
hand vidta vissa justeringar, bl. a. med beaktande av produktutvecklingen inom
beklädnads-området och ändrade ursprungsbestämmelser i andra länder. Mot den
bakgrunden anser utredningen det ändamålsenligt att lagstiftningen i huvudsak
utformas som en bemyndigandelag saml alt de närmare bestämmelserna rörande
märkningen tas upp i en särskild förordning. Utredningen har mot denna bakgrund
utarbetat ett lagförslag till ursprungsmärkning av kläder och ett förslag till
förordning om ursprungsmärkning av kläder.

Ulredningens lagförslag innehåller i första hand ett
bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om atl kläder, när dessa
saluhålls, skall vara märkta med uppgift om i vilket land som kläderna har
tillverkats. Vidare innehåller lagförslaget bemyndigande för regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om
märkningen och om undantag från märkningsskyldigheten samt om uppgiftsskyldighet.

Remissinstanserna har inle framställt några erinringar mot
den förfalt-ningstekniska uppläggningen av lagstiftningen. Även jag anser att
en bemyndigandelagstiftning av det här slaget är den mest ändamålsenliga.

Enligl min mening bör således regeringen i lag ges
bemyndigande att meddela föreskrifter om att kläder, när dessa saluhålls
yrkesmässigt, skall vara märkta med uppgift om i vilket land kläderna har
tillverkats. Detaljutformningen av märkningssyslemet bör ankomma på regeringen
och alltså få förordningsform. Jag skall dock i detta sammanhang redogöra
översiktligt för hur jag anser att systemet bör kunna utformas även i sina
detaljer.

En av utgångspunkterna vid utformningen av systemet bör
vara all köparna av kläder skall ges en klar upplysning om klädernas ursprung.
Systemet bör vidare utformas så att det är enkelt atl tillämpa och inte medför

Prop. 1981/82:148 28

onödigt betungande administrativa rutiner. Utformningen
måste också stå i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden på
handelns område.

Märkningens omfattning

Utredningen konstaterar att de som är främst är
intresserade av en ursprungsmärkning givetvis är de köpare som köper kläderna
för eget bruk. Det finns därför enligt utredningens mening mycket som talar för
att upplysning genom märkning i princip skall behöva lämnas endast till sådana
konsumenter som köper kläderna för enskilt bruk. Utredningen har emellertid
kommit till den uppfattningen att alla köpare bör ges upplysning oavsett om
dessa köpare är enskilda konsumenter, företag, offentliga institutioner eller
andra. Systemet torde enligt utredningens mening allmänt sett bli enklare att
tillämpa om alla kläder skall vara märkta. Vidare kan enligt utredningens
mening anföras att de personer som i praktiken använder sig av kläderna,
exempelvis de som är anställda i företagen, sjukhuspatienter och värnpliktiga,
av olika skäl kan ha intresse av att få veta varifrån kläderna kommer.

Remissinstanserna har i allmänhet inle kommenterat
utredningens förslag i denna del. LO och Beklädnadsarbetarförbundel anför dock
att märkningskravet bör gälla oavsett vem som är köpare. KK anför att det kan
synas tillräckligt att upplysningen riktas till de konsumenter som köper kläder
för enskilt bruk samt att det kan förefalla omotiverat atl kräva märkning när
köparen är en större institution, exempelvis när försvaret köper uniformer
eller landstingen köper sjukhuskläder.

För egen del anser jag att itiärkningssystemet bör la
sikte på de konsumenter som köper kläderna för enskilt bruk. Företag,
offentliga institutioner m. fl. kan i allmänhet förväntas få upplysning om kläderna
på annat sätt än genom märkning av varje enskilt plagg. Därigenom uppnås även
en anpassning lill vad som i allmänhet gäller inom konsumentlagstiftningen.
Jag kan här erinra om att de tidigare berörda riktlinjerna om märkning med skölselrad
m. m. också tar sikte på de enskilda konsumenterna. Vidare blir systemet
mindre betungande och kostnadskrävande. I den mån de anställda i företagen m.
fl. är intresserade av att få veta varifrån kläderna kommer torde de kunna ges
upplysning på andra sätt än genom att kläderna är märkta.

Det av utredningen föreslagna systemet omfattar i huvudsak
över- och underkläder, strumpor, sockor, vantar, handskar, kragar, skjortbröst,
manschetter, hängslen, själar, halsdukar och slipsar samt hattar och andra
huvudbonader. Enligt utredningens mening bör kravet på märkning begränsas till
att omfatta kläder av textilmaterial, läder, pälsskinn och konstgjord päls.

Prop. 1981/82:148 29

Remissinstanserna har i allmänhet inte kommenterat det
föreslagna tillämpningsområdet.

För egen
del kan jag i stort sett ansluta mig till vad utredningen har föreslagit. Jag
anser det dock lämpligt att vissa av de varor som utredningen nu tagit upp bör undantas
från märkningskravel, exempelvis sådana varor som tillhandahålls till ett
förhållandevis lågt pris eller som är mindre frekventa på marknaden eller
sådana varor som inte utgör kläder i egentlig bemärkelse.

Ursprungsbegreppet

Enligt utredningens mening bör klädernas geografiska
ursprung bestämmas enligt de i Sverige redan nu tillämpades, k. allmänna
ursprungsreglerna. Dessa regler återspeglar i allt väsentligt internationell
praxis och innebär att som ursprungland skall anses det land där kläderna har
undergått sådan bearbetning som har varit avgörande för klädernas form och
beskaffenhet, t. ex. sylts ihop. Varifrån materialet till kläderna kommer skall
alltså enligl utredningens mening sakna betydelse i sammanhanget.

Så gott
som samtliga remissinstanser har anslutit sig till utredningens förslag i denna
del. Även jag ansluter mig till förslaget.

Märkningens utförande

Enligt utredningens mening bör märkningen vara tydlig och
otvetydig. Kravet på att märkningen skall vara tydlig innebär bl. a. att
märkningen lätt skall kunna uppmärksammas av köparna och utan en alltför
ingående granskning av kläderna. Märkningen får givelvis inte heller döljas av
annan text. Kravet på atl märkningen skall vara otvetydig innebär enligt
utredningen bl. a. att texten skall ge full klarhet om i vilket land som
kläderna har tillverkats och att köparna inte skall behöva känna någon
tveksamhet om det rätta förhållandet. Uppgift om tillverkningsland bör kunna
lämnas exempelvis genom texten "Tillverkad i Sverige". Förutom på
svenska bör uppgift också kunna lämnas på engelska, exempelvis genom texten
"Made in Sweden". Uppgift bör kunna lämnas på annat nordiskt språk
med huvudsakligen samma stavning och innebörd som svenska. Internationellt
allmänt vedertagna förkortningar på stalsnamn bör kunna godtas. Utredningen
anför att det givetvis är angeläget alt i Sverige inte uppställs strängare krav
på textens innehåll än vad som i allmänhet gäller i andra länder.

Vidare
föreslår utredningen att uppgiften om ursprung skall vara fast anbringad på
kläderna. I många fall kan det nämligen vara av intresse för köparna att ha
tillgång till upplysning om klädernas ursprung även efter köptillfället. Om
uppgiften är fast anbringad försvåras också överträdelser av systemet.
Utredningen anför vidare att den nuvarande frivilliga märkningen i allmänhet
sker genom en på kläderna fast anbringad etikett. Detta

Prop. 1981/82:148 30

förhållande
återspeglas också i de bestämmelser om ursprungsmärkning av kläder som nu gäller
i flera andra länder. Utredningen konstalerar emellertid att vissa slag av
kläder är av så ringa slorlek eller av sådant utförande alt det kan vara svårt
eller också olämpligt av estetiska skäl alt märka kläderna på delta sätt.
Enligt konsumentverkets riktlinjer får information om skötselråd avseende bl.
a. halsdukar och strumpor lämnas exempelvis på en lös etikett eller på
förpackningen i stället för atl anbringas på varan. Motsvarande lättnad bör
enligt utredningens mening i princip gälla beträffande ursprungsmärkning av
kläder.

Flertalet
remissinstanser har inle närmare kommenterat förslaget i denna del. KK anför
dock att del väsentliga från konsumentsynpunkt måste vara alt uppgiften om
ursprungsland klart framgår vid köptillfället samt att en uppgift på
förpackningen i de flesta fall borde vara fullt tillräcklig.

Jag
ansluter mig till förslaget om att märkningen givetvis bör vara tydlig och
otvetydig. Som utredningen har anfört bör internafionellt vedertagna förkortningar
godtas.

För
egen del anser jag all märkningen bör få ske på ett valfritt sätt,

exempelvis
genom märkning av själva plagget eller genom att uppgiften om

ursprung
anges på förpackningen eller på en vidhängande etikett. Det

väsentliga
bör enligt min mening vara att uppgiften om ursprung finns

fillgänglig
vid köptillfället. Jag har emellertid anledning att tro att en

ursprungsmärkning
av kläder i allmänhet kommer till stånd samtidigt som

tillverkarna
förser kläderna med uppgift om skötselråd. Därför kommer

uppgiften
mestadels atl bli fasl anbringad på plagget. Med en utformning av

det
här slaget bör systemet ocksä bli enklare att tillämpa, bl. a. genom att

några
särskilda undantagsregler som utredningen förordat inte behöver

ställas
upp. Erfarenheterna får visa om det senare finns skäl att ställa upp

andra
krav på märkningen.

1 \

Ansvaret
för märkningen

Enligt
ulredningens mening saknas det anledning alt kräva annat än att kläderna skall
vara märkta senast när de yrkesmässigt saluhålls till de slutliga köparna.
Delta innebär bl. a. att märkningen inte behöver vara utförd i bakomliggande
distributionsled. Ulredningen föreslår att ansvaret för märkningen, såvitt
gäller kläder som har tillverkats inom landet, läggs på den som har tillverkat
kläderna. Beträffande kläder som har tillverkats utom landet bör delta ansvar
läggas på den som först yrkesmässigt saluhäller kläderna inom landet. För att märkningssyslemet
effektivt skall kunna upprätthållas bör enligt utredningen finnas etl ansvar
för märkningen även för dem som slutligen saluhåller kläderna. Därför bör
införas bestämmelser om att kläder som inte är försedda med föreskriven
ursprungsmärkning eller som är försedda med en märkning som är uppenbart
oriktig inte yrkesmässigt får saluhållas till de slutliga köparna. Den som
bryter mot dessa bestämmelser skall enligt förslag kunna dömas lill böter.

Prop. 1981/82:148 31

I likhet med flertalet remissinstanser anser jag att
systemet bör kunna utformas som utredningen nu föreslagit.

Tillsyn m. m.

Utredningen föreslår att tillsynen över efterlevnaden av
systemet bör

ankomma på KK. Enligt utredningens mening finns det anledning att räkna

med att både konsumenter och näringsidkare i viss mån bevakar atl kläderna

är försedda med ursprungsmärkning. Erfarenheterna från tillämpningen av

marknadsföringslagen stöder delta antagande. Det ler sig vidare enligt

utredningen naturligt alt konsumentverket, i anslutning till sin granskning av

efterlevnaden av riktlinjerna för textilier och beklädnadsskinn, även gör viss

undersökning om kläderna är försedda med ursprungsmärkning. Ett visst

samarbete av närmast informell natur bör kunna komma lill stånd mellan

konsumentverket och KK. '

Vidare föreslår utredningen att det bör ankomma på KK atl
meddela de närmare föreskrifter rörande märkningens utförande som kan visa sig
erforderliga. Innan sådana föreskrifter meddelas bör i den omfattning som är
nödvändig samråd ske med myndigheter och andra som kan bidra med synpunkter,
exempelvis konsumentverket samt företrädare för tillverkare, importörer och
detaljister. Utredningen anser alt ett märkningssystem bör kunna komma till
stånd utan en alltför omfattande detaljreglering.

I likhet med flertalet remissinstanser delar jag
utredningens uppfattning att det bör ankomma på kommerskollegium att svara för
den närmare tillämpningen av systemet.

2.5.2.4 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.

Jag anser det önskvärt alt märkningssystemet träder i
kraft så snart som möjligt. Hänsyn måste emellertid tas till den tid som behövs
bl. a. för att utarbeta närmare föreskrifter rörande märkningen. Till della
kommer atl tillverkarna, importörerna och detaljisterna måsle ges lid att hinna
inrätta sig efter de uppställda märkningskraven. Som utredningen har påpekat
kan dessa synpunkter tillgodoses om lagstiftningen träder i kraft först sedan
en inte alltför kort tid har förflutit från del att de närmare föreskrifterna
rörande märkningen har beslutats.

Utredningen har föreslagit att lagstiftningen skall träda
i kraft den 1 januari 1984. Vid ikraftträdandet torde enligt utredningen
flertalet försäljare av kläder i en varierande omfattning ha inneliggande lager
av kläder som inte är märkta på föreskrivet sätt. Utredningen anför alt del
givetvis inte kan krävas att dessa kläder skall märkas i efterhand. Bl. a. mot
den bakgrunden föreslår utredningen att kravet på märkning inte skall avse
kläder som före ikraftträdandet har tillverkals inom landet eller införts till
landet.

Remissinstanserna har i allmänhet inte framställt några
erinringar mot de

Prop. 1981/82:148 32

föreslagna ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.
Några remissinstanser förordar dock ett senare, respektive tidigare
ikraftträdande.

För egen del ansluter jag mig till utredningens förslag om
att kravet på märkning inte skall avse kläder som före ikraftträdandet har
tillverkats inom landet eller införts till landel. Mot den bakgrunden anser jag
emellertid att lagstiftningen bör kunna träda i kraft den 1 juli 1983.

2.5.2.5 Finansiering

Som jag nyss anfört bör tillsynen över efterlevnaden av
märkningssystemet ankomma på KK. Systemet torde inte kunna genomföras inom
ramen för KK:s nuvarande resurser. Storleken av de erforderliga resurserna är
svårbedömbar och beroende bl. a. av den övervakning av marknaden som kan visa
sig vara nödvändig, det utredningsarbete som kan aktualiseras avseende
ursprungsbeteckningars ifrågasatta riklighet saml behovet av närmare
föreskrifter rörande märkningen. Utredningens bedömning är att en arbetsinsats
motsvarande ungefär två årsanslällda lorde vara erforder-

lig.

Utredningen har med hänsyn till regeringens direktiv till
samtliga utredningar, om att alla förslag som läggs fram skall kunna genomföras
inom ramen för oförändrade resurser, anfört alt förslaget i första hand bör
vägas mot pågående verksamhel inom konsumentskyddsområdel och/eller pågående verksamhel
inom KK.

KK finner det inte möjligt alt bedöma behovet av resurser
för tillsynen men anser det dock rimligt att tillföra organisationen två
tjänster, varefter erfarenheterna får visa om ytterligare resurser behövs.
Däremot anser KK det uteslutet att resurser skulle tillskapas genom reducering
av annan verksamhet inom KK. Del finns från handelspolitisk synpunkt inget
arbetsområde inom KK som bör eftersättas för den nu föreslagna uppgiften. KK
finner inte heller på övriga arbetsområden möjlighet att genom omfördelning av
resurser skapa utrymme. Några remissinstanser menar alt det är orealistiskt att
förutsätta att två tjänstemän skall kunna klara den erforderliga tillsynen. Det
framhålls vidare att det inle är rimligt atl lagstiftningen genomförs på
bekostnad av del konsumentskyddsarbete som i dag bedrivs och som generellt sett
lorde vara väsentligt värdefullare från konsumentsynpunkt.

1 likhet med remissinstanserna anser jag atl kostnaderna
för tillsynen av den föreslagna lagstiftningen inle nu kan finansieras genom omprioriteringar
av verksamheten inom vare sig KK eller konsumentverket. Kostnaderna bör dock
täckas genom omprioriteringar inom handelsdepartementets verksamhetsområde.
Jag anser att medel bör beräknas för en tjänst i avvaktan på bättre bedömningsunderlag.
Med hänsyn till det förberedelsearbete som är erforderligt bör medel anvisas
redan för budgetåret 1982/83. Behovet av resurser för tillsyn får därefter ånyo
prövas.

Prop. 1981/82:148 33

Jag beräknar ell belopp om 200 000 kr. för en
tjänst och vissa följdkostnader för denna.

2.5.3 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
handelsdepartementet upprättats förslag till lag om ursprungsmärkning av
kläder. Förslaget bör fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga 1.3.

2.6 Handelspolitiska åtgärder

2.6.7 Inledning

Det internationella handelspolitiska regelverk som
utvecklats under de senaste årtiondena, med en gradvis minskning av
handelshindren och en ökad frihandel, har varit en av förutsättningarna för
välståndsutvecklingen i ett litet, högt specialiserat och exportberoende land
som Sverige. Genom vårt aktiva deltagande i en serie världsvida tullförhändlingar
inom det allmänna tull- och handelsavtalet GATT, genom vårt medlemskap i EFTA
och genom våra frihandelsavtal med EG har vi uppnått en ökad export, som har
varit klart gynnsam för utvecklingen av det svenska näringslivet.

De internafionella regler som värnar frihandeln är
fortfarande vårt bästa skydd mot den protekiionism som under senare år gjort
sig märkbar på åtskilliga områden och som i stor utsträckning har sin grund i
obalanser i olika länders ekonomier. Ökad protekiionism i Sverige kan leda till
motåtgärder från andra länder, som skulle kunna drabba exportberoende branscher
inom vårt näringsliv och påverka sysselsättningen inom dessa.

2.6.2 Multifiberavtalet

Del finns emellertid områden där avvikelser från den
strikta frihandelns princip visat sig nödvändiga. Ett sådant område, där man på
ett tidigt stadium internationellt erkänt behovet av överenskomna särregler, är
handeln med tekoprodukter. Redan på 1960-talet tillkom som ett uttryck för
detta GATT:s bomullstexlilavtal, vilket år 1974 ersattes med del s.k. multifiber-avtalet,
MFA. Detta är uppbyggt som en uppförandekod för hur restriktioner får införas
och bibehållas och kan betraktas som en ram för bilaterala
begränsningsarrangemang.

Multifiberavtalets syfte är att möjliggöra en fortsatt
liberalisering och expansion av världens textilhandel men samtidigt säkra att
utvecklingen sker i ordnade former utan allvarliga störningar på enskilda
marknader. Enligt avtalet kan överenskommelser om begränsningar av handeln med
tekovaror ingås, om marknadsstörning eller risk för marknadsstörning
föreligger. Exportlandet skall samtidigt tillförsäkras en viss årlig ökning - i
normala fall

3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 148

Prop.
1981/82:148 34

minst 6 % - av den begränsade exportnivån.

I multifiberavtalet finns en speciell s.k. nordisk
klausul, enligt vilken särskild hänsyn skall tas till importländer med små
marknader, en exceptionellt hög importnivå och en motsvarande låg inhemsk
produktion, i syfte atl undvika skada på deras nödvändiga minimiproduktion
(minimum viable production, MVP) av textilier.

Det ursprungliga multifiberavtalet, MFA I, löpte ut i och
med 1977 års utgång. Efter en omförhandling förlängdes avtalet i någol ändrad
form för åren 1978-81 (MFA II). Den
mest betydande skillnaden var alt man i bilaterala förhandlingar erhöll
möjligheter till "gemensamt överenskomna skäliga avsteg från
avtalet". De viktigaste avstegen kom i praktiken alt bli nedskärningar av
vissa exportländers etablerade begränsningskontingen-ter.

Med stöd av den nordiska klausulen har Sverige under såväl
MFA I som MFA II
lyckats uppnå gradvis
minskande århga ökningar av begränsningsnivåerna. F.n. uppgår de till 1-2 %
och i vissa fall t.o.m. lägre. Under MFA II har vi också i fråga om de största av våra
begränsningsländer uppnått reduktioner i förhållande till tidigare nivåer.

Efter långa och ibland besvärliga förhandlingar nåddes i
slutet .av december 1981 enighet inom GATT:s textilkommilté om den slutliga
utformningen av MFA III. Ett protokoll, genom vilket multifiberavtalet har
förlängts lill den 31 juli 1986, kunde därmed öppnas för undertecknande.

Det får betraktas som en framgång att det trots tidvis
stora motsättningar mellan export- och imporfländerna ändå visade sig möjligt atl
komma fram till etl nytt MFA. Om detta inle hade lyckats skulle följden kunnat
bli att del internationella regelverk, som trols allt byggts upp på området,
brutits sönder, med risker för spridningseffekter på GATT-systemet i sin
helhet.

Under MFA-förhandlingarna har fillfälle givits till samtal
om situationen på tekoområdet och om handelspolitikens utformning med flertalet
EFTA-länder, med EG och med ett antal andra import- och exportländer.

Ett antal nya inslag, jämfört med tidigare arrangemang,
kan noteras i MFA III.

-
De största
exportländerna har förklarat sig beredda att med förståelse se på de
svårigheter som prsakas av tekoexporten från dem och bidra lill att finna
ömsesidigt godtagbara lösningar på problem föranledda av stora begränsningskonfingenter.
Detta har tolkats så atl det föreligger vissa möjligheter att nå
överenskommelse om nedskärningar av tekoexporten från de dominerande
lågprisexportörerna. Det bör emellertid framhållas alt sådana reduktioner inte
kan framtvingas unilateralt.

-
När en konfingent
inte utnyttjats fuUt ut under en längre tid skall detta kunna påverka storleken
av en kommande nivå. Kompensation för det minskade kontingentutrymmel skall
emellertid då lämnas fill exportlandet.

Prop. 1981/82:148 35

- En uppmjukning har skett av de s.k.
flexibilitetsbestämmelserna.' 1

bilaterala begränsningsavtal kan parterna i fall av mycket stora och väl

utnyttjade kontingenter avtala om avvikelser från normalreglerna. Man

kan således komma överens om lägre flexibilitet än vad MFA föreskriver i

normalfallet eller t.o.m. om att ingen flexibilitet skall ingå i ett bilateralt

avtal.

- En nedgång i konsumtionen av tekovaror erkänns som en
faktor som

inverkar på bedömningen av om marknadsstörning föreligger eller inte.

Det är av betydelse, eftersom marknadsstörning eller risk för marknad.s-

störning enligt multifiberavtalet utgör en förutsättning för åtgärder mol

lågprisimporten från elt viss land.

- Bestämmelser har införts som explicit förutsätter
samarbete mellan

import- och exportländer för alt komma fill rätta med fusk och illegal

handel. Varor, vars ursprung förfalskats, skall avräknas från kontingenten

för det riktiga ursprungslandet, om delta kan fastställas.

Alla länder har möjlighet att åberopa de generella
bestämmelserna i MFA III. Härutöver har de nordiska länderna (Finland, Norge
och Sverige) uppnått en viss förstärkning av den tidigare nämnda minimum viable
production-klausulen. Etl MVP-land har rätt att med alla exportländer sluta
bilaterala avtal med de avvikelser från flexibilitetsbestämmelserna som
parterna kan komma överens om. Liksom tidigare får låga årliga ökningar av
begränsningsnivåerna förekomma i avtal som ingås av ett MVP-land.

Det bör emellertid noteras att små leveranlörländer, nya
exportländer och bomullsproducerande länder fått en förstärkt ställning i MFA
III.

Den nya förlängningen kan från vissa synpunkter anses mer
restriktiv än dess föregångare. Det bör dock understrykas atl varje avvikelse
från det ursprungliga MFA:s regler kräver ett medgivande från exportlandet.

2.6.3 Bilaterala överenskommelser

Sedan åtskilliga år begränsas lågprisländernas tekoexport
till Sverige. Vi har för närvarande textilbegränsningsavtai med femton länder.
I flertalet fall har dessa slutits inom ramen för multifiberavtalet. Detta
avtal förutsätter atl administrationen av restriktionerna skall ligga hos de
exporterande länderna. Med några länder, som inte har anslutit sig lill multifiberavtalet,
har Sverige bilaterala avtal av liknande slag som med MFA-länderna. Överenskommelserna,
som i de flesta fall löper på två år, omfattar de tekovaror som bedöms som
känsliga. Antalet länder med vilka avtal sluts ökar konfinuer-

' swing = överflyttning av kvotutrymme mellan skilda
varugrupper under

samma
begränsningsperiod

carry
forward = lån från kommande begränsningsperiod

carry över
= överföring av viss del av outnyttjat utrymme från tidigare

begränsningsperiod

Prop. 1981/82:148 36

ligt. Det kan inte uteslutas att förhandlingar med nya
länder får tas upp under 1982.

Härutöver begränsas tekoimport från statshandelsländerna
antingen genom färskilda överenskommelser inom ramen för bilaterala
handelsavtal eller i några fall unilateralt. Restriktioner gäller också för
importen från Taiwan. KK bevakar genom övervakningslicensiering fortlöpande
utvecklingen av tekoimporlen från alla länder med undantag av EG och
EFTA-länderna (exkl. Portugal).

Det skulle av ovan angivna skäl vara önskvärt all Sverige
medverkar i det internationella regelverk på tekoområdet som multifiberavtalet
utgör. Elt ställningstagande till en anslutning till MFA 111 bör emellertid
anstå tills vi inlett omförhandlingar av några av våra viktigaste bilaterala
avtal och därigenom fått en klarare uppfattning om deras innehåll.

Från olika håll har globalarrangemang framförts som ett
alternativ till fortsatt deltagande i MFA. Jag har för avsikt att låta fördjupa
de studier som hittills har gjorts om ett sådant arrangemang.

Givetvis kommer resultatet av våra förhandlingar att i
viss mån påverkas av vad andra länder kommer överens om i sina motsvarande
avtal.

2.7 Kontroll av importbegränsningar

2.7.1 Inledning

I stort sett alla industriländer begränsar i dag importen
av lekovaror från lågprisländerna genom olika typer av handelspolitiska
åtgärder. Genom det stora utbud som finns av lågprisvaror och de förhållandevis
stora förtjänsler som kan göras i handeln med dessa varor finns elt starkt
incitament att kringgå importbegränsningarna. Det finns tecken på att en sådan
olaglig verksamhet allmänt sett har ökat. Det har dock endast varit ett
begränsat antal fall där man har kunnat påvisa oegentligheter. Då de personer
som ägnar sig åt denna verksamhet är väl medvetna om alt importländernas
licens- och tullmyndigheter har tekoimporten under särskild uppsikt måste man
räkna med att metoderna att kringgå bestämmelserna har blivil alltmer
avancerade. Detta faktum måste vara en av utgångspunkterna när det gäller att
bedöma vilka åtgärder som man i Sverige kan vidla för alt bekämpa denna typ av
ekonomisk brottslighet. En annan utgångspunkt är naturliglvis de resurser som
vederbörande myndigheter, dvs. tullverket och kommerskollegium, kan avsätta
för ändamålel.

Kontrollmöjligheterna måste även ses mot bakgrund av den
tullprocedur som tillämpas i Sverige. Generellt gäller bestämmelsen alt
flertalet importörer (hemtagare) får ta hem importvarorna efter en anmälan vid
gränsorten och sedan använda dem i sin rörelse utan föregående förtullning.

Prop. 1981/82:148 37

Importörerna eller deras ombud skall sedan inom två till
tre veckor efter införseln lämna alla uppgifter som behövs för förtullningen på
en tulldeklaration. Denna inlämnas hos den tullanstalt som varje importör har
fått sig anvisad. Slörre delen av importen sker inom ramen för ett sådanl s.k. hemlagningssyslem.
För ca en tredjedel av importen avlämnas tulldeklaration utan föregående
hemtagning, i regel i samband med all godset passerar gränsorten.

Om varorna
är licensbelagda får hemtagarna emellertid inte förfoga över dem förrän en
giltig imporllicens från KK har kommit importören tillhanda. Man brukar använda
uttrycket att varorna i sådana fall är lagda under förfogandeförbud. Tanken
bakom denna ordning är att tullmyndigheterna bl.a. skall ha en möjlighet atl
kontrollera godsets mängd och art vid en jämförelse med faktura.

Det har
från olika håll framkommit krav på en förstärkt kontroll av tekoimporten. Ett
av kraven har gällt ett slopande av hemtagningssyslemet för tekovaror. Denna
fråga har redan tidigare behandlats av näringsutskollet (NU 1980/81:47). Enligt
utskottets mening skulle elt slopande av hemtagningssystemet ge vissa ökade
kontrollmöjligheter. Utskottet pekade dock på flera konsekvenser av ett
slopande av systemet, såsom ökade kostnader och praktiska problem. Utskottet
uttalade att andra åtgärder borde kunna vidtas för att öka effektiviteten i det
tillämpade begränsningssystemet men framhöll att om det visade sig att sådana
åtgärder inte fick avsedd effekt frågan om hemtagningssyslemels slopande borde
prövas på nytt.

2.7.2 Hemtagningssyslemet för tekovaror

Generallullstyrelsen har på anmodan av
handelsdepartementet yttrat sig över frågan om ett slopande av
hemtagningssystemet för tekovaror verksamt skulle bidra till att
kontrollmöjligheterna ökades. Detta kan enligt styrelsens uppfattning vara
riktigt när del gäller möjligheterna alt kontrollera godsets art och mängd men
däremot inte alls eller endast i ringa mån när det gäller möjligheterna att
komma tillrätta med import via annat land, där varorna l.ex. märks och packas
om. Styrelsen pekar på alt det i regel är omöjligt för en tulltjänsteman atl
genom okulär besiktning avgöra lekovarans ursprung. Den som vill förfara
oegentligt torde därför välja all dölja varornas verkliga ursprung genom att
märka och förpacka om varan på dess väg från produktionslandet till Sverige,
varför elt slopande av hemtagningssyslemet får ringa verkan i
kontrollhänseende. Möjligen kan man uppnå en viss återhållande effekt men denna
måste vägas mol de kostnader och olägenheter som ett slopande av hemtagningssyslemet
för med sig.

Enligt
generaltullstyrelsens beräkningar skulle elt slopande av hemtagningssyslemet
för tekovaror medföra besvärande konsekvenser beträffande personal, tullokaler,
tullupplagslokaler, klareringslider m.m. Det är givelvis svårl att göra
tillförlitliga beräkningar av hur personalbehovet skulle

Prop, 1981/82:148 38

påverkas, men styrelsen beräknar att det för hela landet
skulle behövas en förstärkning i storleksordningen 50 årsarbetskrafter. Utan en
sådan förstärkning är ett slopande av hemtagningssystemet inte meningsfullt.
De ökade resurserna erfordras dels för visst administrativt merarbete, dels för
handläggning av transitering etc., men framför allt för ökade insatser när del
gäller godskontrollen. Man måste också ha tillgång till större tullokaler om
meningsfulla kontroller skall kunna göras. En annan följd av elt slopat hemlagningssyslem
för tekovaror blir att trafiken kommer all stoppas upp, vilket medför ökade
väntetider och koslnader för importörerna. Sådana kostnader drabbar ytterst
konsumenterna. Detta kommer givetvis att gälla importen av tekovaror från alla
länder, bl.a. EFTA- och EG-länder, varifrån den avgjort största delen av
importen kommer.

Mot bakgrund av vad nu har framförts finner
generaltullstyrelsen att ett slopande av hemtagningssystemet för tekovaror
medför en ringa effekt i kontrollhänseende. Fördelarna uppväger långt ifrån de
betydande nackdelar av olika slag som åtgärden kan medföra. Styrelsen vill
därför bestämt avstyrka att åtgärden vidtas.

Jag ansluter mig till generaltullstyreisens uppfattning
och finner det därför inte motiverat att nu slopa hemtagningssyslemet för
tekovaror utan förordar att andra åtgärder vidtas.

2.7.3 Åtgärder för ökad kontroU

Det bör här erinras om att importen av licensbelagda varor
redan har prioriterats i tullverkets granskningsarbete genom de särskilda
föreskrifter för tulltaxeringsarbetet, som har utgivits av generaltullstyrelsen.
En sådan prioritering är föranledd bl.a. av departementschefens påpekande i
propositionen med förslag till den nya tullproceduren (prop. 1972:110 s. 44),
nämligen att det måste vara elt självklart krav att tillse atl olika importregleringar
upprätthålls. Efterhandskontrollen av den licensbelagda lekoimporten har också
givits en alltmer framskjuten ställning i KK:s och tullverkets arbele. KK har
på senare tid intensifierat kontrollen i samband med licensgivningen under
gällande bilaterala begränsningsavlal och utvidgat sitt löpande samarbete med
myndigheterna i exportländerna.

Det kan
vidare noteras att en rad olika åtgärder förbereds av generaltullstyrelsen som
syftar till atl ytterligare förstärka kontrollen av importen av tekovaror. Delta
är i överensstämmelse med vad jag anfört i 1982 års budgetproposifion, nämligen
all tullverket bör ägna ökad uppmärksamhet åt möjligheterna att förstärka
kontrollen av import av lekovaror. Även KK förbereder sådana åtgärder.

Jag har
inhämtat från generaltullstyrelsen atl man inom tullverket kommer att
intensifiera godskonlrollen, bl.a. genom ökad stickprovskontroll. Man kommer
även att öka och fördjupa inspektionsbesöken och bokföringsgranskningen hos hemtagarna.
Missbruk av hemlagningsrätlen kommer all

Prop. 1981/82:148 39

leda lill att denna rätt dras in.

Generaltullstyrelsen och KK avser också att avsätta
resurser för ökal spaningsarbete i vid bemärkelse. Erfarenheterna både i
Sverige och andra länder har visat alt man den vägen kan få fram uppgifter som
hjälper myndigheterna att upptäcka fall som bör underkastas en mer ingående och
därmed mer resurskrävande undersökning. I delta sammanhang kan erinras om att
kontakter med andra länder, i första hand EFTA- och EG-länder, rörande oegentligheter
på lekoområdet ger värdefulla erfarenheter för kontrollarbetet. Det fordras
nämligen ett långvarigt och fortgående utredningsarbete kring den illegala
importen, och andra länders erfarenheter är därför mycket värdefulla. Frågor,
såsom vilken omfattning den har, vilka metoder som prakfiseras, vilka kanaler
som utnyttjas, var ompackning sker, hur ursprungsbeteckningar utformas, vilka
transportvägar som begagnas och hur distributionen sker på den svenska
marknaden har stort intresse. För att få svar på dessa frågor kommer
myndigheterna även att ha fortlöpande kontakter med branschen.

Som elt led i kontroll- och spaningsverksamheten överväger
generaltullstyrelsen även att öka antalet kontrollförfrågningar till
tullmyndigheterna i EG- och EFTA-länderna vad gäller slörre importsändningar
med lekovaror för vilka åberopas ursprung enligt frihandelsbestämmelsernas
ursprungsregler.

Elt verksamt medel att komma fill rätta med kringgåendet
av importbe-slämmelserna kan vara överenskommelser med andra länder beträffande
bistånd i tullfrågor. Sådana avtal har Sverige med de nordiska länderna
(beräknas träda i kraft våren 1982) och med Västtyskland (redan i kraft). 1
detta sammanhang förtjänar särskilt påpekas att EFTA-konventionen och
frihandelsavtalet med EG inte innebär någon skyldighet för de olika länderna
att bistå varandra annat än i sådana ursprungsfrågor som avser fastställandet
av om tullförmån skall kunna åtnjutas i handeln mellan länderna eller ej. En
medveten strävan bör därför vara atl söka uppnå ytterligare överenskommelser om
samarbete på tullområdet, i första hand med EFTA- och EG-länderna samt med EG-kommissionen.
Det kan nämnas att det pågår överläggningar mellan generaltullsfyrelsen och KK
om olika metoder att förbättra lekokontrollen. I detta sammanhang övervägs bl.a.
alt i största möjliga utsträckning en licens utfärdas för varje importsändning
i slället för att en licens täcker elt flertal olika varusänd-ningar. Vidare
övervägs en förenkling vad gäller hanteringen av de imporllicenser på
tekoområdet som krävs i övervakningssyfte. Dessa förenklingar skulle frigöra
resurser för egentlig kontrollverksamhet.

Som ett led i ansträngningarna för förbättrad kontroll vad
gäller efterlevnaden av importbegränsningarna har KK hos regeringen hemställt
om författningsreglering av rätten alt hos tullmyndighet ta del av uppgift som
rör import och export av vara. En sådan författningsreglering är enligt KK:s
åsikt en förutsättning bl.a. för den förenkling av licensövervakningssystemet

Prop. 1981/82:148 40

som övervägs.

Frågan om överföring av viss information från
tullmyndigheterna lill andra myndigheter har behandlats av riksdagen år 1980.
Riksdagens beslul (prop. 1979/80:108, SkU 55, rskr 352) innebar alt
tullmyndigheterna fick möjlighet att lämna riksskatteverket och länsstyrelserna
uppgifter som rör import och export av varor. I delta sammanhang utsträcktes
således rätlen inte till andra myndigheter. Även jag anser atl en informatipnsöverföring
från tullmyndigheterna till KK är av betydelse vad gäller kontollen av
efterlevnaden av importbegränsningarna. Jag räknar med all återkomma till denna
fråga senare under riksmötet.

Överträdelser av införselförbud är straffbara enligt
varusmugglingslagen (1960:418) om gärningen har skett med uppsåt eller av grov oaktsamhet.
Om åtal kommer till stånd och den misstänkte fälls för gärningen lorde
påföljden i regel bli dagsböter. Generallullstyrelsen har nu i skrivelse till
regeringen föreslagil att en administrativ straffavgift införs molsvarande 20 %
av tullvärdet när någon tar ut varor i den fria rörelsen utan alt gällande
importbegränsningar iakttas. Enligl styrelsens uppfattning kan detta verksamt
bidra till att respekten för efterlevnaden av bestämmelserna ökar. Det är
därför enligt styrelsens mening angeläget att den föreslagna ordningen
genomförs snarast möjligt.

Styrelsens förslag remissbehandlas för närvarande och
kommer därefter att prövas inom regeringskansliet.

2.8 Vissa delbranschfrågor

'2.8.1 Tekodelegationens förslag angående skinn- och
läderindustrins framtida dimensionering

Riksdagen uttalade våren 1979 atl den svenska skinn- och
läderindustrins framtida dimensionering skulle utredas (prop. 1978/79:145, NU
1978/79:48, rskr 1978/79:390). Med anledning härav uppdrog regeringen i juli
samma år åt tekodelegationen atl dels utreda vilken omfattning skinn- och läderindu-sirin
bör ha i framliden, dels studera hur lädervaruimporten påverkar skinnindustrins
framtidsutsikter.

Delegationen lämnade i december 1980 rapporten Skinn- och läderkon-fektionsinduslrins
framtida dimensionering.

Den svenska skinn- och läderindustrin

Tekodelegationen redovisar i sin rapport huvuddragen av
branschens utveckling under senare år.

Tillförseln av skinnkläder ökade kraftigt i mitten av
1970-talet och uppgick då till 1,2-1,3 milj. plagg. Därefter har skett en
kraftig nedgång. År 1979 var tillförseln knappt 0,5 milj. plagg. Den svenska
produktionen har under

Prop. 1981/82:148 41

1970-talet successivt sjunkit från drygt 300 000 plagg år
1970 till ca 120 000 plagg år 1979.

Under samma period har sysselsättningen i branschen mer än
halverats. År 1979 var antalet anställda ca 700. Skinnkonfektionsindustrin är
starkt regionall koncentrerad. Omkring 90 % av tillverkningen sker i Malungs
kommun.

Importen av skinnkläder kommer främst från Sydkorea som
svarar för ca 60 % av den totala importen.

Av försörjningsberedskapsskäl bör en erforderlig kristida
produktionskapacitet i fråga om arbetshandskar tryggas. Brislen i fråga om
produktionskapacitet kan i kristid läckas genom omställning av produktionen av
skinnkläder (ÖEF). Det ankommer på ÖEF att följa utvecklingen och vidta de
åtgärder som bedöms nödvändiga.

Enligt min mening bör förelag inom skinnkonfektionsindustrin
ha samma möjlighet att erhålla statligt stöd som andra lekoföretag.

Sedan år 1976 rapporterar KK kvartalsvis om bl.a.
importutvecklingen på skinnkonfektionsområdet. En övervakning genom imporllicenser
anser jag f. n. inte vara nödvändig. Jag vill vidare framhålla att det inte har
varit möjligt atl uppnå en ulvidgning a varuomfaltningen i MFA så att även
varor utanför texlilområdet skulle ingå.

2.8.2 Avtal med bomullsspinningsföretag

För att trygga försörjningsberedskapen ifråga om
bomullsgarn ingick statsmakterna år 1977 och år 1980 flerårsavlal med förelag
inom bomulls-spinningsindustrin. De nu gällande avtalen gäller för tiden 1 juli
1980-30 juni 1982 och avser de två återstående stora spinningsföretagen,
Kungsfors Fabriker AB och Gustaf Werner AB.

Under hösten 1981 har förhandlingar pågått mellan ÖEF och
dessa två företag om ingående av nya avtal.

ÖEF har i skrivelser den 29 oktober 1981 och den 18
december 1981 till regeringen redogjort för innehållet i preliminära avtal som
träffats med de båda företagen för femårsperioden 1 juli 1982-30 juni 1987.

Sammanfattningsvis innebär avtalen atl företagen förbinder
sig alt upprätthålla dels en löpande produktion av viss storlek, dels en
produktionskapacitet som i stort motsvarar vad som enligl nu gällande
planeringsnormer erfordras under en treårig krissituation. Företagen skall
vidare hålla vissa minimilager av bomull.

Som ersättning för dessa åtaganden skall staten lämna
försörjningsberedskapslån på sammanlagt 46,5-57,0 milj. kr. till Kungsfors
Fabriker AB och 20.9-23,9 milj. kr. till Gustaf Werner AB. Intervallen beror på
lånens konstruktion med en fast del för viss minimiproduktion och en rörlig bonus
för produkiion härutöver. Tyngdpunkten i låneulbelalningarna ligger i början av
avtalsperioden. Vidare medges Kurtgsfors Fabriker AB all

Prop. 1981/82:148 42

uppskjuta återbetalningen av ett statligt lån på 5 milj.
kr. från år 1982 till år 1987. Lånet som ursprungligen uppgick till 7 milj. kr.
lämnades år 1977 för atl finansiera lagring av bomull. Gustaf Werner AB som
tidigare inte haft denna typ av lån erhåller ett lagringslån på 2 milj. kr. för
återbetalning år 1987.

Finansieringen av avtalen föreslås av ÖEF ske dels genom
alt utförsäljning av beredskapslagrade varor genomförs för 16,9 milj. kr., dels
med medel från det ekonomiska försvarets investeringsram som jag tidigare denna
dag har föreslagit skall uppgå lill 210 milj. kr.

De preliminärt ingångna avtalen innebär i två avseenden
avvikelse från gällande bestämmelser för de av ÖEF administrerade låneformerna
avskrivningslån och försörjningsberedskapslån.

Avskrivningslån för maskininvesteringar och byggnader
skall enligl de riktlinjer som fastställts av riksdagen skrivas av under en tid
av minsl tio år (prop. 1972:127, FöU 1972:25, rskr 1972:325). De preliminära
avtalen innebär att vid avtalsperiodens början befintliga avskrivningslån skall
skrivas av med 10 % per halvår, dvs. en avskrivningstakt som är avsevärt högre
än normalt. 1 avtalet med Kungsfors Fabriker AB medges företaget alt använda
lånemedel som enligt 1980 års avtal var avsett för investeringar i spinneriutrustning
men som inle utnyttjats, till investeringar även i väveri och beredningsverk.
För dessa lån skall avskrivningarna anpassas så att kapitalskulden vid
avtalsperiodens slut är noll.

Försörjningsberedskapslån skall normalt avskrivas vid
slutet av det år som lån beviljats (prop. 1978/78:145, NU 1978/79:48, rskr
1978/79:390). Enligt de preliminära avtalen mellan ÖEF och bomullsföretagen
skrivs i stället länen varje år av med en femtedel av summan av lånen för
avtalsperiodens fem år. Bakgrunden till detta är att tyngdpunkten i
låneutbetalningarna har lagts på de första åren och att en tillämpning av de
normala avskrivningsreglerna skulle medföra att slaten efter de första åren
skulle sakna en väsentlig sanktionsmöjlighet om företagen inte skulle uppfylla
sina åtaganden.

Jag vill för egen del erinra om att försvarskommiltén har
förordat att planeringsnormerna för försörjningsberedskapen på
beklädnadsområdet skall ses över. Jag har i det föregående ställt mig bakom
detta förslag. Förslag till nya planeringsnormer beräknas kunna föreläggas
riksdagen i 1983 års budgetproposition. Det är väsentligt alt erforderlig
produktionskapacitet på bomullsgarnsområdet tryggas. Jag avser därför föreslå
regeringen atl uppdra åt ÖEF att teckna avtal med Gustaf Werner AB och
Kungsfors Fabriker AB om upprätthållande av produktion och produktionskapacitet
också efter den 1 juli 1982. Jag förutsätter därvid att den nya låneformen
beredskapslån kan utnyttjas. Jag föreslår att regeringen begär riksdagens
bemyndigande att vid behov medge förändringar i villkoren för nu löpande lån fill
bomullsföretagen.

2.8.3 Övrigt

ÖEF har under år 1981 bemyndigats ingå avtal med tre
företag om upprätthållande av produkiion och produktionskapacitet i fråga om kam-och
kardgarn. Avtal har träffats med Saxylle-Kilsund AB, Almedahls AB och Klippans
Yllefabrik AB. Dessa företag svarar för omkring 60 % av delbranschens
sammanlagda produkfionskapacitet. Avtalen avser en femårsperiod.

Kostnaden för och finansieringen av avtalen framgår av
följande tabell (belopp i milj. kr.). En del av kostnaderna avser
avskrivningslån vilket förutsätler investeringar i företagen.

1980/81
1981/82 1982/83

Kostnader

-
Saxylle-Kilsund
AB

-
Almedahls AB

-
Klippans
Yllefabrik AB

Finansiering

-
ÖEF;s särskilda
medelsram

-
Medel till
regeringens disposition

-
Utförsäljning
av beredskapslager

15,8

5,8

3,1

19,2

2,1

4,9

0,4

15,8

29,9

5,6

7,0

5,6

6,8

15,8

2,0

14,1

2.9 Den statliga samråds- och samordningsorganisationen

I samband med att de statliga åtgärderna för lekoindustrin
under 197()-talet ökade i omfattning inrättades successivt olika samråds- och
samordningsorgan knutna dels till myndigheter, dels till regeringskansliet.

Våren 1976 inrättades en interdepartemental
tekoarbetsgrupp för samordning av den verksamhet med anknytning till tekoområdel
som bedrevs inom olika departement. Gruppen knöts till en början lill
industridepartementet men från år 1979 till handelsdepartementet i samband med
att samordningsansvaret för regeringens tekopolitik överfördes till detta
departement.

I tekoarbetsgruppen ingår representanter för utrikes- och
handelsdepartementen, budgetdepartementet, arbetsmarknadsdepartementet och
industridepartementet. Gruppen har ingen formell instruktion men har i
praktiken kommit att bl.a. svara för beredningen av regeringens propositioner
på tekoområdet. I sitt arbete har arbetsgruppen kontakt med branschorganisationerna
och med de fackliga organisationerna.

År 1976 inrättades även två myndighetsanknutna samrådsorgahisationer,
beklädnadsrådet vid ÖEF och rådgivande nämnden vid SIND.

1 ÖEF:s heklädnadsråd ingår 14 representanter för bransch,
fack och myndigheter. I likhet med vad som gäller för råd som har bildats för ÖEF:s

Prop. 1981/82:148 44

övriga försörjningsprogram har beklädnadsrådet till
uppgift att biträda verket vid beredskapsplaneringen.

Rådgivande nämnden vid SIND innehåller representanter för
främst branschen och de fackliga organisationerna. I nämnden sker samråd i
fråga om inriktning och tillämpning av de åtgärder som SIND administrerar.
Antal ledamöter är tio.

År \97Tmrättades tekobranschrådet vid industridepartementet.
Rådets 17 ledamöter kommer från branschen, fackliga organisationer, myndigheter
och regeringskansliet. I rådet sker samråd beträffande tekoindustrin med
särskild tonvikt på utvecklingen i ett längre perspektiv.

Tekodelegationen bildades år 1978 med uppgift att samordna
berörda myndigheters åtgärder för tekoindustrin. Enligt sina direktiv skulle
delegationen efter särskilt uppdrag av regeringen kunna göra konkreta insatser
för omstrukturering och effektivisering av utsatta sektorer.

År 1979 preciserades samordningsuppdraget så alt
delegationen skulle samordna utarbetandet av det underlag för den långsikliga
planeringen på tekoområdet som ÖEF. AMS och SIND på regeringens uppdrag den 1
september varje år inlämnar till regeringen samt avge ytlrande över detta underiag.

Efter samråd med cheferna för arbetsmarknads- och
industridepartementen vill jag anföra följande.

De
erfarenheter som har vunnits av den statliga samråds- och samordningsorganisationen
motiverar enligt min mening atl en effektivisering görs. Jag anser således att
samordningen av ÖEF:s, AMS:s och SIND:s verksamhet på tekoomrädet bör kunna ske
genom myndigheternas egen försorg. I fråga om den långsiktigt inriktade
planeringen bör samordningen i fortsättningen ske direkt genom regeringskansliet
och den interdepartemen-tala tekoarbetsgruppen. Tekodelegationens verksamhel
bör ersättas med regelbundna överläggningar mellan tekoarbetsgruppen och
representanter för branschen, de fackliga organisationerna, tekokommuner, m.fl.

I fråga om beklädnadsrådel, rådgivande nämnden och
lekobranschrådet föreslår jag inga förändringar. Dessa organ fyller vart och
ett en funktion inom en större samråds- och samordningsorganisation som förutom
tekoindustrin täcker även andra områden.

2.10 Läderskoindustrin

2.10.1 Vissa uppgifter om branschen

Läderskoindustrin sysselsätter f. n. ca 1 400 personer i
ca 45 förelag. Omkring 40 % av de sysselsatta finns i Västernorrlands län,
främst i Nordingråområdel.

Tillförseln av läderskor har minskal under de senaste tio
åren. Della sammanhänger bl.a. med elt ändrat skomode med ökad användning av

Prop. 1981/82:148 45

lättare skor som träskor och lättgummiskor.

Den svenska produktionen har minskat i snabbare takt än
tillförseln. Utvecklingen framgår av följande tabell (kvantitet i 1 000 par).

1970

1975

1976

1977

1978

1979

1980

Produktion Import Export Tillförsel

6 000

11 380

720

16 660

3 850

10 030

640

13 240

3 270

9 540

560

12 250

2 870

9 870

670

12 070

2 240

7 080

400

8 920

2 430

10 350

390

12 390

2 530

11250

460

13 .320

Produktion/ tillförsel (%)

36

29

27

24

25

20

19

Enligt vad jag erfarit har läderskoproduktionen år 1981
uppgått till ca 2.3 milj. par.

Till skillnad mot lekoområdet spelar importen från
lågprisländer en liten roll i importen av läderskor.

Importandel i procent år 1980

EG .52,9

EFTA 30.4

Övr. industriländer 7,6

Statshandelsländer 4,0

U-länder 5,0

därav

-
Taiwan (1,9)

-
Hongkong (0.2)

-
Sydkorea (2,1)

-
Brasilien (0,8)

2.10.2 Statliga åtgärder för läderskoindustrin

Riksdagen beslöt våren 1977 om mål för
försörjningsberedskapen på läderskoområdet (prop. 1976/77:85, FöU 1976/77:11, rskr
1976/77:238). Målet avsåg dels vissa planeringsnormer beträffande bl.a.
försörjningsuthållighet och försörjningsstandard, dels att en löpande
produktion på 2 milj. par bör säkerställas. En produkfion på 2,5 milj. par
framhölls som önskvärd.

Genom beslut av riksdagen våren 1981 (prop. 1980/81:100
bil. 14, FöU 1980/81:20, rskr 1980/81:180) skall etl upprätthållande av en åriig
läderskoproduktion om 2-2,5 milj. par utgöra ett riktmärke för den fortsatta försörjningsberedskapspolifiken
på läderskoområdet.

Omfattande resurser har under senare år satts in för att
trygga försörjningsberedskapen på detta område. Således beviljades under den
omstrukturerings- och effektiviseringsperiod för åren 1979-1981 som riksdagen

Prop. 1981/82:148 46

beslöt om hösten 1978 (prop. 1978/79:60, NU 1978/79:18, rskr
1978/79:117) stöd enligt följande.

Stödform Beviljat stöd (milj. kr.)

Försörjningsberedskapslån 81,4

Avskrivningslån 21,0

Skostrukturlån 20,5

122,9

Vidare har under dessa år elt årligt stöd på 1,5-2,5 milj.
kr. lämnats till Skoinstitutet. Institutet har till uppgift att bistå
skoindustrin med bl.a. rationalisering, produktutveckling och marknadsföring.

11981 års budgetproposition (prop. 1980/81:100 bil 14)
anförde dåvarande chefen för handelsdepartementet att år 1981 utgjorde sista
året i omstrukturerings- och effektiviseringsperioden och atl det ännu var för
tidigt att dra några bestämda slutsatser om effekten av de vidtagna åtgärderna.
De förslag som lagts fram från bransch och fack att det allmänna produktionsstödet
skulle förlängas avstyrktes av föredraganden. Enligt honom fick det ankomma på ÖEF
att inom ramen för tillgängliga investeringsmedel besluta om de medel som bör
disponeras för läderskoområdet.

Riksdagen hade ingen erinran mot vad som anförts (NU 1980/81:47,
rskr 1980/81:279).

Budgetåret 1981/82 disponerar ÖEF 10 milj. kr. för ätgärder
på läderskoområdet. Genom beslut i februari 1982 möjliggjorde regeringen att de
medel som vid årsskiftet 1981-1982 inte hade utnyttjats, ca 2,9 milj. kr., får
disponeras även därefter.

Jag har i det föregående förordat att planeringsnormerna
för beklädnadsprogrammet ses över. Häri inbegripes läderskor. Jag anser liksom
1978 års försvarskommitté att läderskor hör till den del av beklädnadsområdet
där det är särskilt angeläget att behovet av produktionskapacitet tryggas.

Beklädnadsarbelarnas förbund och Svenska
skofabrikantföreningen har i skrivelser den 29 oktober 1981 bl. a. föreslagit
att läderskoindustrin skall få ett stöd motsvarande det äldrestöd lekoindustrin
erhåller.

Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet
vill jag framhålla att äldrestöd är ett stöd specifikt framtaget för atl främja
sysselsättning för äldre arbetskraft inom tekoindustrin.

Jag vilt erinra om att läderskoindustrin under en följd av
år av försörjningsberedskapsskäl kommit i åtnjutande av långtgående stöd från
statsmakternas sida. Jag förordar att de krav som försörjningsberedskapen

Prop.
1981/82:148 47

ställer även i fortsättningen i huvudsak bör styra
omfattningen av de resurser som sätts in för branschen. Jag är med anledning
härav inte beredd att tillstyrka förslaget i skrivelserna.

ÖEF har i
anslagsframställningen för budgetåret 1982/83 föreslagit att inom planeringsramen
180 mUj. kr. för ekonomiskt försvar 10 milj. kr. skall disponeras för åtgärder
inom läder- och skoindustrin. Jag har tidigare denna dag förordat att 12,5
milj. kr. avsätts för beredskapslån lill branschen inorn den särskilda
medelsramen på 210 milj. kr.

2.11 Gummistövelindustrin

Gummistövlar är en betydelsefull del av vår krisgarderob.

Det är mot
denna bakgrund försörjningsberedskapslån har utgått sedan år 1974 till det enda
gummistövelfillverkande företagel i Sverige, Tretorn AB.

I april
1978 omstrukturerades en del av företaget till etl nytt frislående
tillverknings- och försäljningsbolag, AB Sweden Boots Tretorn (SB).

SB övertog
etl mellan ÖEF och Tretorn AB ingånget försörjningsberedskapsavtal. Detta
avtal har löpt fill årsskiftet 1981-82. För år 1980 har SB erhållit lån om 6,4
milj. kr. och för år 1981 lån om 5,12 milj. kr.

Importen av gummistövlar från länder utanför EG och EFTA
är föremål för begränsning.

I en gemensam skrivelse den 30 november 1981 till
regeringen från SB och Svenska Fabriksarbetarförbundet hemställer man bl. a.
att äldrestöd skall utgå till företaget i likhet med vad som sker på
tekoområdet.

Syftet med
äldrestödet skulle vara att konsolidera företagets verksamhet.

I denna fråga vill jag framföra följande.

De lån som
statsmakterna ställde fill SB:s förfogande under åren 1980 och 1981, totalt
11,52 milj. kr., hade just det syfte som företaget nu hänvisar till, nämligen
att bidra till att konsolidera företaget under dess uppbyggnadsperiod.

Så har nu
också skett. I fråga om äldrestöd vill jag efter samråd med
arbetsmarknadsministern framhåUa att detta stöd är ett stöd specifikt framtaget
för atl främja sysselsättning för äldre arbetskraft vid tekoindustrin. Jag är
inte beredd att föreslå ett motsvarande stöd fill gummistövelindustrin.

Prop. 1981/82:148 48

3.
Hemställan

Med
hänvisning fill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att

1. antaga förslaget fill lag om urspfungsmärkning av
kläder,

2. godkänna vad jag har förordat om inriktningen av de
fortsatta statliga åtgärderna på teko-, lädersko- och gummislövelområ-dena,

3. till elfte huvudtitelns filläggsanslag Cl.
Kommerskollegium för budgetåret 1982/83 anvisa elt tilläggsanslag av 200 000
kr.

Prop. 1981/82:148 49

Bilaga 1.1

Sammanfattning av ursprungsmärkningsutredningens
betänkande

Utredningen har enligl sina direktiv haft två
huvuduppgifter - alt utarbeta förslag till ursprungsmärkning av kläder och alt
redovisa de skäl som talar för och emot en sådan märkning. Härutöver har
utredningen haft all överväga om del finns skäl att införa bestämmelser om
märkning av typen Swedish design, Swedish style m.m.

Frågan om införande av ursprungsmärkning av kläder har
under senare år diskuterats både inom och utom landet. I flera läder har
lagstiftning om sådan märkning införts. I Sverige har frågan om
ursprungsmärkning under senare år aktualiserats vid flera tillfällen, bl.a.
genom riksdagsmotioner och framställningar från olika intresseorganisationer.
Försök har gjorts alt på frivillig väg få till stånd en mer allmän märkning än
den som för närvarande förekommer. Eftersom någon överenskommelse om märkning inle
har kunnat träffas har riksdagen år 1979 begärt förslag till lagstiftning.

Ulredningen har för sin del funnit alt konsumentpolitiska
och allmänt tekopolitiska skäl talar för en obligatorisk ursprungsmärkning. En
sådan kan vara till hjälp för konsumenterna vid bedömningen av plaggens
egenskaper eftersom kvaliteten kan variera beroende på vilket land kläderna
kommer från. Vidare finns det bl.a. vissa prisjämförelser som konsumenterna kan
göra om kläderna är ursprungsmärkta. En ursprungsmärkning kan också vara ägnad
att motverka atl konsumenterna, genom den varierande märkning (av typen Swedish
design m.m.) som nu förekommer, får en felaktig uppfattning om klädernas
ursprung.

I tekopolitiskt hänseende erinrar utredningen om att som
ett riktmärke för den svenska tekopoliliken gäller att 1978 års
produktionsvolym bör upprätthållas. Det är uppenbarl atl en sådan målsättning
lättare skulle kunna uppnås om den får ett aktivt stöd från konsumenternas
sida. Mot den bakgrunden är det enligt utredningens mening motiverat att genom
en ursprungsmärkning underlätta för konsumenterna att, om de så önskar, välja
svensktillverkade kläder.

För att belysa det intresse som konsumenterna i allmänhet
kan ha av en ursprungsmärkning har utredningen låtit ulföra en enkätundersökning.
Undersökningen ger en indikafion om atl ett visst inte obetydligt intresse för
ursprungsmärkning av kläder redan nu föreligger hos konsumenterna.

En lagstiftning om ursprungsmärkning kan enligl
utredningens mening utformas på ett sådanl sätt att tillsynen och kontrollen
över lagstiftningen inte kräver några slörre resurser från samhällets sida.
Vidare torde kostnaderna för att märka kläderna bli marginella. Det påpekas alt
kläder enligl av konsumentverket utfärdade riktlinjer senast den 1 juli 1982
skall vara försedda med information om skötsel, slorlek och material.

Utredningen har vid sina överväganden beaktat Sveriges
förpliktelser på

4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 148

Prop.
1981/82:148 50

den internationella handelns område. Beslämmelser om
ursprungsmärkning är inte förbjudna vare sig i GATT eller EFTA-konventionen
eller i frihandelsavtalet med EG. 1 GATT och EFTA har man dock gett uttryck för
en tydlig strävan alt begränsa sådana bestämmelser. Trots den återhållsamhet i
fråga om ursprungsmärkning som kommer till uttryck i internationella
överenskommelser är utredningen av den uppfattningen atl en lämpligt utformad
lagstiftning om ursprungsmärkning av kläder kan försvaras från handelspolitisk
synpunkt. Lagstiftningen kan utformas så att den inte medför nämndvärda
olägenheter för det svenska varuutbytet med utlandet. Den kan vidare inte
betraktas som ell avsteg från den handelspolitik som Sverige traditionellt
följt. Inte heller kan den medföra atl vi i fortsättningen blir förhindrade atl
kritisera andra länders ursprungsmärkningsbestämmelser som visar sig ha element
av handelshindrande karaktär.

Mot den nu redovisade bakgrunden föreslår utredningen att
en lagstiftning införs om ursprungsmärkning av kläder.

Kravet på ursprungsmärkning bör omfatta kläder av
textilmaterial, läder och pälsskinn. Däremot behöver inle kläder som är gjorda
av exempelvis gummi eller plast märkas. Enligl utredningens mening bör
klädernas geografiska ursprung bestämmas enligt de i Sverige redan nu
tillämpade s.k. allmänna ursprungsreglerna. Dessa överensslämmer med
internationell praxis och innebär alt som ursprungsland skall anses det land
där kläderna har tillverkats, dvs. i princip det land där kläderna har sylts
eller på annal sätt fogats samman. Varifrån materialet till kläderna kommer
saknar däremot belydelse i sammanhanget.

Uppgiften om tillverkningsland skall vara tydlig och
otvetydig. Den skall vidare vara fast anbringad på kläderna. Vissa slag av
kläder, bl.a. strumpor, bör dock få märkas exempelvis på så sätt att uppgiften
om tillverkningsland anges på en vidhängande etikett eller på förpackningen.

Kravet på märkning avser såväl kläder tillverkade inom
landet som importerade kläder. Kläderna skall vara märkta senast när de
yrkesmässigt saluhålls till de slutliga förbrukarna, oavsett om dessa
förbrukare är enskilda konsumenter, företag eller andra. Beträffande kläder som
har tillverkats inom landet bör ansvaret för märkningen vila på tillverkaren
och beträffande importerade kläder på den som först saluhåller kläderna. För atl
lagstiftningen skall bli tillräckligt effektiv bör vidare gälla att kläder som
inte är försedda med föreskriven märkning eller som är försedda med en märkning
som är uppenbarl priktig inte får saluhållas till förbrukarna. Den som bryter
mot märkningsbestämmelserna skall enligt förslaget kunna dömas till böter.

Lagstiftningen har i huvudsak utformats som en bemyndigandelag
med de närmare bestämmelserna om märkningen i en särskild förordning. Tillsynen
läggs på kommerskollegium som också skall utarbeta närmare föreskrifter om
märkningen.

Enligt utredningens mening behövs inga särskilda
bestämmelser rörande

Prop. 1981/82:148 51

märkning av typen Swedish design om lagstiftning om
ursprungsmärkning införs.

Utredningen
föreslår, med beaktande av det förberedelsearbete som kan visa sig nödvändigt,
att lagstiftningen om ursprungsmärkning av kläder träder i kraft den 1 januari
1984. Kravet på märkning bör dock inte avse kläder som före ikraftträdandet har
tillverkats inom landel eller införts till landet. Några nämnvärda
övergångsproblem torde inte uppkomma.

Prop.
1981/82:148 52

Bilaga 1.2

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet (Ds H
1981:1) Ursprungsmärkning av kläder

Efter remiss har yttranden över betänkandet avlämnats av
hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten i Jönköping, försvarels materielverk
(FMV), postverket, televerket, statens järnvägar (SJ), riksrevisionsverket
(RRV), kommerskollegium (KK), generallullstyrelsen, marknadsdomstolen (MD),
näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kartellnämnd (SPK),
konsumentverket (KOV), överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF),
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk (SIND), länsstyrelsen i
Älvsborgs län. Beklädnadsarbetarnas förbund, Kooperativa förbundet (KF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Näringslivets
delegation för marknadsrätt (NMD), SHIO/ Familjeföretagen, Svenska Tekoindustiiföreningen,
Svenska Handelskammarförbundet, Svenska postorderföreningen, Sveriges
arbetsledareförbund (SALF), Sveriges exportråd (SE), Sveriges Grossistförbund,
Sveriges handelsagenters förbund, Sveriges Industriförbund (SI), Sveriges
köpmannaförbund, Textilrådet/Konfektionsindustriföreningen och Tjänstemännens centralorganisafion
(TCO).

Genom KK
har också Skånes handelskammare och Stockholms handelskammare yttrat sig.
Genom LO har Handelsanställdas förbund yttrat sig och genom Sveriges
Grossistförbund har Sveriges Pälsleverantörers Förening yttrat sig.
Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska
kommunförbundet har genom skrivelse meddelat att de avstår från att yttra sig.

I det följande åberopas yttrandena i huvudsakligen
oavkortat skick under olika avsnitt.

1 Allmänna synpunkter

Hovrätten för nedre Norrland:

Hovrätten ställer sig tveksam lill om behovet av en
lagreglering av ursprungsmärkning av kläder är av sådan storlek atl en
lagstiftning på området bör komma till stånd. De konsument- och tekopolitiska
skälen som framhållits i utredningen torde enligt hovrättens uppfattning vara
tillgodosedda genom den i dag gällande praxis som råder för märkning av klädesplagg
och genom konsumentens egen initiativförmåga vid inköp av kläder.

Prop. 1981/82:148 53

Försvarets materielverk:

Bestämmelser för ursprungsmärkning, som i första hand har
till syfte att ge viss emofionell förtur för svensk vara och därmed slöd för
svensk TEKO, bör vid sin utformning förorsaka så små hanterings- och kostnadsmässiga
avvikelser från nuvarande systems (ingen märkning) som möjligt. Detta i
synnerhet som märkningskravet icke syns förankrat hos köparen, som lill sist
slår för kostnaderna. Detta syfte torde kunna vinnas med formulering som endast
angav kravet på alt i Sverige tillverkade kläder skulle märkas. Därmed skulle
all övrig beklädnad automatiskt bli klassad som av ufiändskt ursprung och
bedömas som sådan. Denna formulering torde kunna lättare accepteras av andra handelsavlalspartner
än nu föreslagna.

Kommerskollegium:

De av utredningen redovisade konsument- och tekopolifiska mofiven
för en lagstiftning om obligatorisk ursprungsmärkning kan enligt koUegiets
mening knappast anses väga särskilt tungt. I den mån ett genomförande av
förslagen skulle ha några effekter på den inhemska handelns villkor torde de

snarast få
anses som negativa.-------------------------------- handelspolitiska
överväganden talar

i allt väsentligt
mot ett införande av en lagstiftning på området. Kollegiet får samtidigt
konstatera att några större svårigheter alt handelspolitiskt försvara ett
system för ursprungsmärkning inle torde föreligga. Problemet är inte främst
åtgärden i sig utan del faktum att den kan tolkas som etl avsteg från
hittillsvarande svenska politik.

Mot denna bakgrund finner kollegiet att ell system med
obligatorisk ursprungsmärkning av kläder inle bör införas.

Marknadsdomstolen:

Marknadsdomstolen finner-- att de av utredningen anförda
huvudar

gumenten för en lagstiftning om obligatorisk ursprungsmärkning av kläder

inte har sådan styrka att de kan motivera den av ulredningen föreslagna

lagstiftningen. Redan på denna grund bör förslaget avvisas. Härtill kommer

att det finns skäl att resa invändningar mot utredningens uppfattning att

några nackdelar av betydelse inte är förknippade med en lagstiftning av

ifrågavarande slag.

Näringslivets delegation för marknadsrätt:

---- Av sakens handläggning i regeringskansliet kan utan
större svårighet

utläsas att man där icke utan viss vånda sett sig nödsakad
att effektuera riksdagens beställning. En motsvarande vånda återspeglas i
utredningens betänkande; den någorlunda uppmärksamme läsaren konstaterar att
utredningen inte själv är särskill övertygad om tyngden av de argument som
anförs till slöd för en lagstadgad obligatorisk ursprungsmärkning av kläder.

------ Av olika skäl - som NDM saknar anledning atl
närmare gå in på bär

bar man inom riksdagen sökt efter möjligheter att rättfärdiga ingripanden

mot importen av textil- och konfektionsprodukter utan att behöva motivera

dem med önskemålen att skydda den svenska tekoindustrin mot en

ytterligare åderlåtning. Sett i elt internationellt perspektiv är det inte

Prop.
1981/82:148 54

överraskande att man på detta sätt sökt undgå de uppenbara
komphkationer som någon form av mera direkta handelshinder skulle föra med sig
med hänsyn tiU Sveriges internationella åtaganden och inlressen på det handelspolitiska
området. Utvägen har, inte heller överraskande i ljuset av internafionella
erfarenheter, synts vara att motivera de importförsvårande åtgärderna med
konsumentpolitiska argument.

Sveriges Industriförbund:

Mot bakgrund särskilt av----------------------- tekopolitiska
skäl finner sig förbundet

---- kunna
acceptera förslaget om en obligatorisk ursprungsmärkning av

kläder. Vi har därvid beaktat att med den utformning
förslaget fått bör det knappast kunna få några nämnvärda handelspolitiska
verkningar. Vi utgår vidare från alt några mera betydande kontrollinsatser från
samhällets sida inte blir nödvändiga samt atl utredarens uppgift är riktig, att
endasl marginella kostnader för själva märkningen uppkommer.

Ytterligare
ett förbehåll måste emellertid göras. Att en ursprungsmärkning av kläder kan
godtas beror på de speciella omständigheter som gäller just inom
beklädnadsbranschen. Dessa skäl kan inte utan vidare anföras som motiv för en
obligatorisk märkning inom andra sektorer. De svenska myndigheterna måste även
i fortsättningen verka internationellt för att obligatorisk ursprungsmärkning
införes ytterst sparsamt och endast när särskilda skäl föreligger. Man måste på
svensk sida ha klart för sig att om våra vikfigaste avnämarländer införde
generella krav på ursprungsmärkning för flertalet varor, kunde delta få
besvärliga konsekvenser för vissa delar av svensk export. Skulle andra länder
utnyttja en ursprungsmärkning till att framkalla ett köpmotstånd mot ufländska
varor kan svenska företag tvingas flytta sin tillverkning till dessa länder.

Sveriges köpmannaförbund:

En grundläggande förutsättning för all reglering skall
vara alt ett verkligt behov härav föreligger. Något sådant behov har
utredningen enligt vår mening inte kunnat styrka, varför vi avstyrker förslag
till lagstiftning om ursprungsmärkning av kläder.

Textilrådet/Konfektionsindustriföreningen:

Enligt vår mening förekommer i icke obetydlig omfattning kringgåenden
av de svenska importregleringarna på tekoområdet. Samma erfarenhet har man i
många andra av de stora importländerna på tekoområdel. Några säkra bedömningar
angående omfattningen av dessa kringgåenden kan dock inte göras. Från EG:s sida
har dock i något sammanhang gjorts gällande att försöken fill kringgående
skulle svara mot uppemot ca 20 % av EG:s kvoter på lekoområdet. Vi hävdar inle
att man enbart genom införande av ursprungsmärkningsbestämmelser helt skulle
kunna komma till rätta med kringgåendena av de nuvarande importregleringarna på
tekoområdel. För detta krävs även andra åtgärder såsom en kraftigt ökad
kontroll av tekoimporten från tullmyndigheternas sida liksom en vidgad
internationell samverkan vad gäller importkontrollen av tekovaror. 1 kampen mot
det betydande kringgående av importregleringarna på tekoområdet som f.n.

Prop.
1981/82:148 55

sker är dock enligt vår mening ursprungsmärkningsbestämmelser
baserade på en gränsmodell etl mycket viktigt element.

Svenska Tekoindustriföreningen:

Svenska Tekoindustriföreningen anser alt
ursprungsmärkning av

tekovaror bör införas. Skälen härför är dels att
konsumenten skall ha rätt all,

om han så vill, välja aft köpa en svensk vara dels för att minska risken för

avsiktligt kringgående av de begränsningsavtal som gäller för vissa s.k.

lågprisländer genom fiffel med ursprungshandlingar.

Sveriges handelsagenters förbund:

En synpunkt som ej framkommit är den att en geografisk
ursprungsmärkning allvarligt skulle försvåra försäljning av lekoprodukler från
"nya" tekoproducerande länder. Vilken konsument skulle våga köpa en
skjorta från elt afrikanskt land? Införande av geografisk ursprungsmärkning
skulle vara ett u-landsfientligt beslut.

Sammanfattningsvis är det vår uppfattning att frågan om
geografisk ursprungsmärkning saknar betydelse och att regeringen därför bör
avstå från alt införa en lagstiftning på ytterligare ett område när det inte
finns några vägande skäl därför.

Svenska postorderföreningen:

Efter genomgång av betänkandet kan vi konstatera att
frågan om märkning av kläder, med information om en varas geografiska ursprung,
synes stå långt ned på konsumentens önskelista. Vi vill därför understryka att,
om information till konsumenten skall vara effektiv, måste rimligtvis
begränsningar göras. Vid en sådan prioritering ifrågasätter vi om fillräckliga
skäl föreligger för en lagstiftning om ursprungsmärkning.

Postorderföretagen vill understryka att ursprungsmärkning
inte bör

komma ifråga när det gäller uppgifter i postorderkataloger
och liknande tryckmaterial och tillstyrker i denna del utredningens förslag.

Svenska Handelskammarförbundet:

Svenska Handelskammarförbundet är av den uppfattningen att
vare sig konsumentpolitiska skäl eller tekopolifiska skäl motiverar
bestämmelser om obligatorisk ursprungsmärkning. Ej heller sammantagna utgör de
konsumentpolitiska och tekopolifiska skälen anledning införa sådana bestämmelser.

Utan att närmare ha analyserat de praktiska konsekvenserna
för berörda

företag vill Handelskammarförbundet framhålla atl
utredningsförslaget

kan förutses innebära olägenheter för företrädesvis små
och medelstora företag som handlar med mindre kollektioner.

Prop.
1981/82:148 56

Sveriges Grossistförbund:

Vi avstyrker------ alt tvingande bestämmelser om
geografisk ursprungs

märkning införs. Varken konsumenterna eller branschen - tillverkare,

importörer eller detaljhandeln - har något att vinna på alt så sker, utan

resultatet blir negativt för alla parter och dessutom riskeras att förtroendet

för Sveriges hittills liberala handelspolitiska linje undergrävs.

Vi konstalerar-- alt önskan att möjliggöra för
konsumenterna att stödja

riktmärket för den svenska lekopolitiken - vilket är
huvudpunkten i utredningens förslag - myckel väl kan uppnås genom frivilUg
märkning av svenskfillverkade kläder.

Sveriges Arbetsledareförbund:

SALF har sedan lång tid tillbaka förordat etl syslem med
ursprungsmärk

ning av kläder vilket visar var tillverkning faktiskt skett.

Sveriges
Arbetsledareförbund har inte ändrat sin principiella ståndpunkt. Tvärtom har
förbundels åsikter i frågan ytterligare stärkts genom den förödande
utvecklingen för svensk tekoindustri. Både konsumentpolitiska och tekopolifiska
skäl talar för att en lag om ursprungsmärkning införs. Om konsumenten skall
kunna göra etl rationellt val mellan olika produkler måste ursprungsland finnas
angivet på plagget. Förbundet menar nämligen att många konsumenter i dag även
väger in tillverkningsland i sina köpval tillsammans med pris, utseende,
kvalitet m.m.

Ursprungsmärkningen
kommer att gynna svensk konfektionsindustri. Därmed borde branschen få något
bättre förutsättningar atl kunna leva upp till det försörjningspolitiska målet
om 1978 års produktionsnivå. För att detta mål skall kunna uppnås krävs emellertid
ytterligare omfattande åtgärder.

2 Motiv för och emot ursprungsmärkning 2.1
Konsumentpolitiska skäl

Kammarrätten i Jönköping:

I vad avser de konsumentpolitiska skälen skulle enligt
utredningen en

ursprungsmärkning kunna underlätta konsumenternas kvalitetsbedömning

ar Pch deras möjligheter att göra prisjämförelser. Den effekt en lagstiftning

skulle få i dessa hänseenden bedömer kammarrätten som ringa.

Riksrevisionsverket:

När det gäller konsumentintresset menar utredningen i huvudsak
att ursprungsmärkningen allmänt ökar konsumentens informafion och därmed
förutsättningarna för ett rafioneUt beslutsfattande. RRV kan dela denna
principiella uppfattning. Vissa former av marknadsföring med hjälp av
internationellt inarbetade varumärken kan l.ex. behöva balanseras av ett dylikt
informationsstöd lill konsumenterna. Den enkät utredningen låtit genomföra ger å
andra sidan enligt RRV:s mening ingen säker kunskap om konsumenternas intresse
av en obligatorisk ursprungsmärkning.

Prop.
1981/82:148 57

Kommerskollegium:

Vad först gäller den enkätundersökning bland ett antal
konsumenter som utredningen låtit företa finner kollegiet att resultaten inte
visar att något

uttalat konsumenfintresse för en märkning skulle
föreligga. Kollegiet

kan svårligen tolka undersökningsresultaten på annat sätt
än att del f.n. hos konsumenterna föreligger ett ringa intresse för en
ursprungsmärkning av kläder. Det är svårt att se att detta ringa intresse till
någon betydande del skulle bero på att konsumenterna - på grund av atl det i
dag inte förekommer någon allmän ursprungsmärkning - inte har någon klar
uppfattning om märkningens innebörd.

I enkäten har tillverkningsland och motsvarande begrepp
använts. De tillfrågade torde härigenom i många fall ha bibringats
uppfattningen att tillverkningen i sin helhet åsyftats. Den av utredningen
föreslagna märkningsmodellen utgår däremot från det land där sömnaden utförs.
Övriga fillverkningsmoment, fiberframställning, spinning, vävning m.m. som ofta
utförs i annal land, påverkar inte märkningen. Om dessa förutsättningar klart
redovisats i enkäten är del troligt att ett ännu lägre intresse för en märkning
framkommit. Detta kan anses bekräftat av vad utredningen själv redovisar,
nämligen att vissa köpare kan tänkas fästa avgörande vikt vid var plagget fått
det största värdetillskottet, andra vid varifrån materialet kommer och
ytterligare andra vid var sömnaden ägt rum.

Ulredningen berör också spörsmålet om ursprungsmärkningen
skulle kunna vara ett hjälpmedel för konsumenterna när det gäller att utröna
kvalitet, slitstyrka etc. Därvid redovisar utredningen att det i alla länder fillverkas
bra och dåliga kläder, att det kan finnas skillnad ifråga om bl.a. stil,
tradition, yrkesskicklighet och kostnadsläge, att olika prisrelationer förekommer
länder emellan men att priset inte är något avgörande kriterium för kvalitet
eller moderiktighet, att kläder av speciellt utseende och utförande av
tradition tillverkas i visst land men också att snarlika kläder av samma typ
tillverkas i andra länder. Det säger sig självt att konsumenten under sådana
komplicerade omständigheter knappast kan ha någon vägledning av uppgift om var
sömnaden utförts.

Vad så gäller skälet att en ursprungsmärkning skulle kunna
bidra till atl få bort eller minska skadeverkningarna av vissa slag av
vilseledande märkning kan kollegiet dela bedömningen att detta i viss
utsträckning skulle kunna bli fallet. Uppenbarligen har ingreppen enligt
marknadsföringslagen (MFL) på detta område inte varit ett tillräckligt medel.

Skånes handelskammare:

Enligt utredningens förslag skaH kläderna anses ha
ursprung i det land där de har hopsytls. Tygets ursprung samt i vilket land design
och tillskärning av tyget skett kommer ej alt ha någon inverkan på ursprunget.
En kvalitetsbedömning enligt nu nämnda förutsättningar måste enligt
Handelskammarens mening anses grundad på mycket osäkra och ingalunda med någon
visshet relevanta faktorer. Tvärtom kan en ursprungsmärkning ibland t.o.m.
verka vilseledande i delta avseende. En undersökning verkställd av statistiska
centralbyrån på uppdrag av utredningen visar dessutom att konsumenternas
intresse för ursprungsmärkning av kläder är begränsat. Handelskammaren anser
alltså att en obligatorisk ursprungsmärkning ej är befogad av konsumentpoliliska
skäl.

Prop.
1981/82:148 58

Stockholms handelskammare:

Den undersökning som utredningen låtit genomföra är
alltför begränsad för att ge en klar bild över konsumentintresset.
Undersökningen indikerar emellertid att klädernas tillverkningsland är av ringa
intresse för konsumenterna. Däremot synes kvalitet vara av största vikt för
konsumenterna.

Enligt Handelskammarens uppfattning skulle uppgift om
kläders tillverkningsland vara direkt vilseledande för bedömning av
kvaliteten, eftersom denna i hög grad torde vara beroende av fillverkningsmaterialet.

Ursprungsmärkning av kläder är enligl Handelskammarens
mening inte befogat eller ens lämpligt från konsumentpolitisk synpunkl.

Marknadsdomstolen:

Del är måhända inte hell utan intresse för konsumenter i
allmänhet att vid köp av kläder få uppgift om klädesplaggs geografiska ursprung.
Emellertid kan det knappast råda någol tvivel om att intresset för information
om exempelvis kvalitet, storlek och skötsel är långt större. Sådan information
har också utan tvekan större reell betydelse från konsumentsynpunkt än vad en ursprungsuppgifl
i sig har. Den enkätundersökning som utredningen låtit göra om konsumenters
inställning härvidlag visar även att uppgift om det geografiska ursprunget
tillmäts en högst begränsad betydelse.

Det är
möjligt att en ursprungsuppgift kan ha visst värde vid bedömningen av kläder i
olika hänseenden. Exempelvis är det tänkbart att en sådan uppgift kan ge
information om att ett plagg är av viss kvalitet. Någon garanti för att så är
fallet finns dock inle, vilket utredningen också framhåller. Det kan också
inträffa alt en ursprungsuppgift blir missvisande när kvaliteten hos ett
klädesplagg med ett visst geografiskt ursprung inte överensstämmer med

konsumenters
allmänna föreställningar härom. 1 avsnitt 10.2 Allmänna

överväganden
(s. 107) anför utredningen att en uppgift om ursprungslandet kan "vara
till hjälp vid bedömningen av plaggens egenskaper eftersom kvaliteten både på
materialet och tillverkningen kan variera beroende på vilket land som plaggen
kommer från". Delta uttalande är emellertid något förvånande med tanke på
hur utredningen definierar begreppet ursprungsland.

Enligt
marknadsdomstolens mening kan en ursprungsuppgift av föreslagen art inte ha
annat än en marginell betydelse för konsumenters möjhgheter alt bedöma ett
klädesplagg i olika avseenden. Vad utredningen anför om all en sådan uppgift
många gånger är av värde vid bedömningar av nu angivet slag övertygar inte.
Eftersom dessutom en uppgift om ursprungsland i sig måsle bedömas vara av
underordnad betydelse från konsumentsynpunkt jämfört med information om andra
egenskaper kan marknadsdomstolen inte instämma i utredningens slutsats att
konsumentpolitiska skäl talar för en lagstiftning om ursprungsmärkning.

Konsumentverket:

Konsumentverket finner inte att kommittén i betänkandet
redovisat konsumentpolitiskt bärande skäl för att införa en lagstiftning om
ursprungsmärkning av kläder. Verket vill i della sammanhang erinra om det
arbete som verket genomfört och som resulterat i riktlinjer för information om

Prop. 1981/82:148 59

skötsel, storlek och material på kläder och andra
textilier (Riktlinjer för textilier och beklädnadsskinn m.m. KOVFS 1979:B).
Innehållet i riktlinjerna motsvarar väl de primära konsumentbehoven vad gäller
information om textilvaror, vilket också utredningens egna
undersökningsresultat

Beklädnadsarbetarnas förbund:

Förbundet vill starkare än utredningen gjort understryka
skälen för en ursprungsmärkning. Förbundet anser att det är viktigt för
konsumenterna att kunna avgöra var en vara är tillverkad. Förr användes ett
varumärke som garanti för en kvalitet tillverkad och sydd på samma sätt i en
fabrik. I dag är ett varumärke en försäljningsbeteckning för en vara som kan
vara tillverkad var som helst i världen. Den konsument som vill köpa
ytterligare plagg av samma vara och varumärke måste då ha någon möjlighet att
bli uppmärksammad på att denna vara kan fungera annorlunda genom att den är
tillverkad på en annan fabrik. Det kan inte heller vara rimligt att en
konsument skall tvingas att betala samma pris för en likadan vara antingen den
är tillverkad i Finland eller i Sydkorea. I så fall har ju hela konsumentnyttan
med lågprisimporten fallit bort.

Kooperativa förbundet:

Sammanfattningsvis anser KF atl en ursprungsmärkning av
kläder kan ge

en viss vägledning för konsumenten i köpsituationen samtidigt som den

förhindrar missledande märkning. Den skall således ses som en del i

konsumentinformationen.

Näringslivets delegation för marknadsräti:

Utredningen ultalar i avsnitt 10, "Överväganden och
förslag", att "utredningen har således funnit att en
ursprungsmärkning på olika sätt kan vara av betydelse för konsumenterna vid köp
av kläder". Detta konstaterande torde i och för sig vara rikligt. Men
enligt NDM:s uppfattning är ett sådant konstaterande ofillräckligt från konsumentpolitisk
synpunkt. Analysen måste här fördjupas under ärendets fortsatta handläggning i
departementet.

En sådan analys synes lämpligen kunna ske med utgångspunkt
från den av konsumentutredningen på sin fid lanserade distinktionen
konsumentanspråk och konsumentbehov. Med behov avsågs då normafiva behov, dvs.
konsumentkrav som hade den styrka och tyngd att det var påkallat att
säkerställa dem genom samhälleliga ingripanden i en eller annan form. Med
anspråk menades vad varje individ för sig subjektivt kunde tycka vara
betydelsefullt. Av det material som utredningen redovisat framgår att det inte
rimligen kan göras gällande att svenskt geografiskt ursprung utgör någon
garanti för bättre produkter i något konsumentpolitiskt relevant avseende
jämfört med utländskt ursprung. Det lär alltså inte kunna på allvar göras
gällande att elt system med obligatorisk ursprungsmärkning tillförsäkrar
konsumenterna ett medel alt välja objektivt sett bättre produkter lill ett givet
pris. Däremot synes det framtagna materialet indikera att en del konsumenter
fäster avseende vid det geografiska ursprunget av skäl som är perifera från

Prop.
1981/82:148 60

konsumentpolitisk synpunkt, l.ex. politiska preferenser
eller känslor av solidaritet med svensk tekoindustri och dess anställda. Det är
här fråga om anspråk från konsumenter vilka, närmare besett, inte framförs i
deras roll som konsumenter utan i deras roll som (politiskt engagerade)
medborgare. NDM vill med detta inte på något sätt förringa det samhälleliga
värdet av sådana åsikter och synpunkter. Däremot hävdar NDM med skärpa att det
är myckel betänkligt alt under konsumentpolifisk täckmantel söka tillgodose
andra intressen än sådana som verkligen är konsumentpolitiska.

---- Enligt NDM:s uppfattning hade utredningen bort
grundligt penetrera

möjligheterna-och begränsningarna-när det gäller att med
stöd av 3 § MFL pålägga näringsidkare skyldighet att, genom märkning eller på
annat sätt, upplysa om produkters geografiska ursprung. En sådan genomgång
skulle ha klargjort för utredningen, och för läsare av ulredningens betänkande
som saknar mera ingående kännedom om 3 § MFL, att denna bestämmelse inrymmer goda
möjligheter för KO och marknadsdomstolen att påbjuda geografisk
ursprungsmärkning i sådana fall då en sådan rimligen kan anses motiverad av ett
verkligt konsumentintresse.

Slutsatsen av detta konstaterande är att utredningens
argumentering att en lagstiftning om ursprungsmärkning av kläder skulle vara
påkallad för atl tillgodose konsumenternas inlressen av relevant
produktionformation inte är sakligt motiverad. Avsaknaden av en grundlig analys
av 3 § MFL framstår som en mycket allvarlig brist i betänkandet. En
komplettering av utredningsmaterialet på denna punkt under ärendets fortsatta
behandling är absolut nödvändig.

SHIO/Familjeföretagen:

Fördyrande regleringar för företagen medför alltid högre
priser. Konsumenten är den som i slulledel får betala. Det är fullt möjligt
att den stora majoriteten av konsumentkollektivet inte vill vara med och betala
långt gående regleringar som är aktuella för bara en liten minoritet konsumenter.

Vad gäller just konsumentaspekterna vill vi hänvisa till
experten Lars Waesterbergs särskilda yttrande, varav framgår att en uppgift om
ursprungsland tillmäts mycket liten vikt av konsumenterna och inte kan
motivera kostnaderna eller omfördelningen av resurser från väsentligare
konsumentskyddsarbete.

Utifrån vår principiella syn- vill vi bestämt hävda
att det ur

konsumentsynpunkt inte behövs någon lag om
ursprungsmärkning av kläder.

Prop. 1981/82:148 61

.Svenska Handelskammarförbundet:

Eftersom ursprungsland enligt utredningsförslaget skulle
vara det land där sömnadsarbetet utförs, torde uppgiften om ursprungsland på
kläder kunna få en vilseledande effekt vid bedömning av kvalitet som från
konsumentsynpunkt även innefattar design, tillskärning och tygets kvalitet. En
kvalitetsbedömning på basis av tillverkningsland måste enligt Handelskammarför-bundets
uppfattning anses grundad på myckel osäkra och ingalunda med någon visshet
relevanta faktorer.

Den undersökning som utredningen låtit genomföra visar
endast att konsumentintresset för ursprungsmärkning av kläder är myckel ringa
och har inte bestyrkt det i olika sammanhang påstådda intresset från
konsumenternas sida. Detta ointresse kan enligt förbundets bestämda mening inte
motivera en tvingande lagstiftning om ursprungsinärkning.

Svenska Handelskammarförbundet anser således att det inte
finns några konsumentpolitiska skäl som talar för den föreslagna
lagstiftningen.

Sveriges Pälsleverantörers Förening:

Den svenska pälslillverkningen står på en hög nivå och
åtnjuter ett gott anseende för yrkesskicklighet men har på grund av det höga
kostnadsläget haft betydande svårigheter att möta den utländska konkurrensen.
Härtill kommer att de utländska produkterna i många fall icke är anpassade till
den svenska marknadens krav, något som ofta fordrar betydande fackkunskap för
att kunna bedöma. Ett uttryck härför är bl.a. att såväl konsumentverket som
allmänna reklamationsnämnden under senare år haft anledning pröva ärenden
berörande reklamationer mot pälsverk av utländskt ursprung i avsevärt större
omfattning än vad som gällt för svensktillverkade varor.

Medlemmarna i Sveriges Pälsleveranlörers Förening, som
utgörs av fabrikanter, grossister och beredare, anser därför att ur främst konsumentpolitisk
synpunkt ursprungsmärkning kan vara en kompletterande information för att ge
köparen anledning att noggrannare överväga sitt inköp vid valet mellan en
svensk produkt och annan.

Sveriges Industriförbimd:

---- Att en tredjedel av konsumenterna tycker alt det vore
värdefullt alt få

en
upplysning om klädernas ursprung, är inte ett tillräckligt skäl att

införa tvingande lagstiftning om ursprungsmärkning.
Lagstiftning skall tillgripas endast om etl övergripande samhällsintresse
föreligger, som inte kan tillgodoses på annat sätt.

Utredaren synes vilja göra gällande att kännedom om
ursprungslandet skulle underlätta bedömningen av sådana egenskaper som
kvalitet, slitstyrka etc. vid valet mellan varor, som för konsumenten framstår
som i stort sett likvärdiga.

Man får emellertid inte inge konsumenterna den
föreställningen att uppgift om geografiskt ursprung skulle innebära en
upplysning om en varas kvalitet eller andra egenskaper. Utredaren framhåller
själv att det i alla länder tillverkas både bra och dåliga varor. Med den
definition av ursprung

Prop.
1981/82:148 62

som utredningen valt, ger för övrigt ursprungsmärkningen i
regel endast upplysning om det land, i vilket plagget sylts ihop. Däremot säger
den ingenting om varifrån materialet kommit och givetvis ingenting alls om
dettas egenskaper.

På sin höjd kan en uppgift om ursprungsland ge en viss
information om kläderna, som sammanhänger med stil. tradition och mode i
tillverkningslandet och som får vägas ihop med alla andra upplysningar om
varans kvalitet, passform, moderiktighet, pris etc. Utredaren tillägger, att
ursprungsmärkningen också säger något om yrkesskickligheten hos dem som
tillverkat plagget. Detta är ett högst tvivelaktigt påstående. Det lorde inte
kunna påvisas att det, generellt sett, föreligger några skillnader i yrkesskickligheten
inom beklädnadsindustrin i exempelvis Sverige, Italien, Mexico, Hongkong och
Indien. Däremot kan yrkesskickligheten variera betydligt mellan olika företag
inom samma land.

Skulle konsumenterna börja uppfatta en ursprungsmärkning
som en kvalitetsgaranti har märkningen blivit missledande.

1 själva verkel definieras i betänkandet endast två fall
då en ursprungsmärkning ger konsumenterna en någorlunda relevant upplysning.
Det ena är då en vara med samma varumärke tillverkas i olika länder. Det andra
är då kläder med ett speciellt utseende och utförande av tradition tillverkas i
ett visst land (exempelvis Islandslröja) och snarlika kläder av samma typ
tillverkas i andra länder men kanske med etl något enklare utförande eller
enklare kvalitet. I bägge fallen kan en uppgift om ursprunget vara till hjälp
för konsumenterna framför allt när de skall avgöra vilket pris de vill betala.

Utredaren säger emellertid med en mera svepande
formulering att del finns prisjämförelser som konsumenterna kan göra om
kläderna är märkta med uppgift om ursprungsland - konsumenterna kan l.ex.
bedöma prisrelalipner mellan liknande kläder i olika länder. Delta påstående är
emellertid inte riktigt. Priset i delaljhandelsledet påverkas av en mängd andra
faktorer än del generella kostnadsläget i tillverkningslandet, vilket senare i
regel är det enda som konsumenten vet något om.

Enligl Industriförbundets mening har således inte några
konsumentpolitiska skäl av sådan styrka förebragts att det motiverar en
lagstiftning om obligatorisk ursprungsmärkning.

Sveriges köpmannaförbund:

Som skäl till ursprungsmärkning har angivits att denna
skall vara till ledning för köpare vid klädinköp. Denna vägledning har stora
brister då garnet, tyget, hopfogning och efterbehandling av det färdigställda
plagget kan ha skett i annat land än i tillverkningslandet.

Kvaliteten på plagget, oavsett ursprungsland, kan vara
helt olika beroende på vilken tillverkare som anlitats för färdigställande av
plagget. Beställarens krav på plagget har ofta beslämls genom avtal mellan
beställaren och tillverkaren och skiftar starkt från fall till fall. Detta är
också en förklaring till varför vi icke tillmäter geografisk ursprungsmärkning
någon större betydelse för konsumenten vid klädinköp.

Prop.
1981/82:148 63

Textilrådet/Konfektionsindustriföreningen:

Ett annat viktigt konsumenlskäl för införande av
obligatorisk ursprungsmärkning bottnar i delaljhandelsledets utveckling och
aktuella situation. Utvecklingen har gått mot ökat självval för
konsumenten/köparen och mindre säljpersonal för en personlig betjäning och
information. På klädområdet är dessutom sortimenten stora och utbudet snabbi
växlande. Naturligt nog ställs handeln inför stora utbildningskrav som det kan
vara problematiskt all tillmötesgå, bl.a. med tanke på den stora andelen
deltidsanställda i butikerna. Detaljhandelns personal har i dag svårt att i
full utsträckning svara upp mot konsumenternas informationsbehov eller -krav.
Än mindre rustad i denna utveckling står givelvis konsumenten, som i
köpsammanhanget icke har någon stark ställning när det gäller att skaffa sig en
mångsidig information om en vara. Det gäller i hög grad frågan om varans
ursprung. En korrekt och konsekvent märkning av kläder med all för konsumenten
önskvärd information har mot den bakgrunden blivit allt viktigare.

2.2 Tekopolitiska skäl

Kammarrätten i Jönköping:

---- I vad----- avser de lekopolitiska skälen finner
kammarrätten det

angeläget
att upprätthållandet av en viss produktionsvolym underlättas. Ursprungsmärkning
kan visserligen ha en viss betydelse i detta hänseende men denna belydelse bör
nog ej överskattas. Betydligt viktigare torde vara att den svenska
tekoindustrin kan fillfredsställa konsumenternas krav på kvalitet och prisnivå
samt att konsumenterna genom lämplig marknadsföring och reklam görs medvetna om
angelägenheten av att "handla svenskt".

Riksrevisionsverket:

---- Under senare år har det statliga stödet till
tekoindustrin årligen

uppgått lill ca 500 milj. kr. Samtidigt har del ändå visat
sig svårt att

upprätthålla 1978 års produktionsvolym. Enligt RRV;s uppfattning ter det

sig mot denna bakgrund inte särskilt välgrundat att fästa stora förhoppningar

vid att en obligatorisk ursprungsmärkning märkbart kommer att förbättra

den svenska tekoindustrins läge.

Kommerskollegium:

---- Skulle det föreligga ett intresse hos konsumenterna
att köpa svenska

produkter är del också svårt att förstå att de svenska
tillverkarna inte i större utsträckning redan utnyttjat della intresse i sin
marknadsföring. Förelagen är ju på intet sätt hindrade att redan idag ange ett
plaggs svenska ursprung.

Vad beträffar de tekopolifiska skälen kan befaras att en
ursprungsmärkning i vissa fall skulle kunna direkt motverka köp av svenska produkler.
Åtminstone lorde detta kunna bli fallet i fråga om vissa mode- och märkesvaror,
exempelvis jeans.

Prop.
1981/82:148 64

Skånes handelskammare:

Bland lekopolitiska skäl framhåller utredningen att
svenska konsumenter

kan tänkas vilja stödja svensk tekoindustri genom att köpa svensktillverkade

kläder. Om så är fallet borde det ligga närmast till hands att svenska

tillverkare på eget initiativ ursprungsmärker sina kläder, en modell som

ulredningen inte närmare diskuterat.

Stockholms handelskammare:

De tekopolitiska skälen är enligt utredningen att
ursprungsmärkning skulle underlätta för konsumenterna att solidarisera sig med
svensk tekoindustri och bidra till att målsättningen att 1978 års
produktionsvolym bör upprätthållas kan uppnås.

Tillverkningslandet bedöms av de detaljistföretag i
branschen som Handelskammaren kontaktat vara av marginell betydelse och då
endast när konsumentens val står mellan till moderiktighel, kvalitet och pris
likvärdiga plagg.

Del förefaller i ulredningens överväganden finnas en
övertro på värdet av begreppet svensktillverkat från marknadsföringssynpunkt.
En slor del av importen kommer frän tillverkare med minsl lika gott anseende
från kvalitetssynpunkt som svenska producenter. Vissa exportländers anseende
kan dessulom förutses öka inom en snar framlid.

Ej heller realistiska tekopolitiska skäl talar enligt
Stockholms Handelskammares uppfattning för ursprungsmärkning. Handelskammaren
anser, alt den marginella positiva effekt för svensk tekoproduktion som
eventuellt skulle bli resultatet, fullt ut kan åstadkommas genom atl svenska
tillverkare på eget initialiv märker sina produkter med uppgift om i vilket
land tillverkning av slutprodukt och eventuellt också material har skett.

Marknadsdomstolen:

Vad beträffar utredningens ståndpunkt att allmänt
tekopolitiska skäl talar för en lagstiftning om ursprungsmärkning är det
tydligt att målet att upprätthålla 1978 års produktionsvolym inom tekobranschen
bättre kan nås genom ett aktivt stöd från konsumenternas sida.
Marknadsdomstolen ifrågasätter emellertid om den föreslagna lagstiftningen kan
fylla någon funktion i det sammanhanget. En förutsättning härför är
uppenbarligen att en uppgift om ursprungsland kan påverka konsumtionsvalel.
Konsumenters köpbeteende torde dock huvudsakligen styras av andra faktorer,
främst pris och kvalitet, varför det förhållandet att elt klädesplagg har elt
visst geografiskt ursprung knappast kan antas ha nämnvärd självständig betydelse.
Utredningens bedömning av den betydelse som en lagstiftning om
ursprungsmärkning har från tekopolitisk synpunkt synes huvudsakligen vara
grundad på obestyrkta antaganden och förhoppningar om etl visst beteende från
konsumenternas sida. Det är mot denna bakgrund inte möjligt atl här finna ett
bärkraftigt motiv för en sådan lagstifting.

Prop. 1981/82:148 65

Näringsfriheisombudsmannen:

---- Även från renodlat svensk tekopolitisk synpunkl
skulle värdet

av en obligatorisk ursprungsmärkning kunna i hög grad
ifrågasättas. I sammanhanget har det sitt intresse att notera att företrädare
för KOV på grundval av undersökningar nyligen om olika typer av märkning
uttalat att ingenting säger att svenska varor generellt är bättre än utländska.
Skötselmärkning däremot, som av konsumenterna överlag anses som myckel viktig,
borde vara lättare att ge för de svenska tillverkarna än för de utländska och
skulle av de svenska tillverkarna i större utsträckning kunna användas som ett
konkurrensmedel. Om svenska tillverkare dessutom anser det vara ett verksamt
konkurrensmedel att upplysa om varans "svenskhet", torde de göra
detta frivilligt. En sådan praxis leder lill att konsumenterna så småningom
automatiskt betraktar omärkta plagg som utländska. Del faktiska ursprunget bör
butiken kunna upplysa om för dem som kan vara intresserade därav. För övrigt
tyder uppgifterna i utredningen (bl.a. sid. 48) på att svensktillverkade plagg
redan nu i stor utsträckning är märkta, medan detta är ovanligare för
importerade.

Utredningen har alltså lagt fram material som enligt NO:s
mening visar att varken ett renodlat konsumentintresse eller ett intresse från
svensk sida att slå vakt om inhemsk tekotillverkning rimligen bör kunna
åberopas som skäl för en obligatorisk geografisk ursprungsmärkning av kläder.
Några andra skäl har inte angetts av utredningen. Redan dessa omständigheter gör
att en obligatorisk urpsrungsmärkning av kläder inte bör komma ifråga.

Konsumentverket:

Information om ursprungsland kan dock för vissa
konsumentgrupper ses som en fördel, t.ex. för de konsumenter som vill undvika
köp av kläder från visst land liksom för dem som föredrar alt köpa
svensktillverkad konfektion. På sikt skulle därför en ursprungsmärkning kunna
ha en positiv effekt på svensk konfektionsindustri, ett antagande som ansluter
till de tekopolitiska skäl som utredningen framlägger för ursprungsmärkning av
textilier. Enligt konsumentverkets mening måste de tekopolitiska skälen för
lagstiftningen vara helt avgörande.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar:

Överstyrelsen anser alt en bestämmelse om obligatorisk
ursprungsmärkning av kläder skulle möjliggöra en bäitre kontroll av
efterlevnaden av gällande importregleringar. Eftersom den nuvarande
krissituationen inom tekoindustrin delvis är en följd av den ökade
importkonkurrensen, i första hand via "andra" land, skulle en
förbättrad kontroll vara till fördel för svensk tekoindustri. Den förbättrade
kontrollen skulle således ligga i linje med statsmakternas strävanden att genom
bibehållande av en inhemsk produktion förbättra möjligheterna att uppnå en
tillfredsställande försörjning av beklädnadsvaror i kristid.

Näringslivets delegation för marknadsräti:

Sist och slutligen måste naturiigtvis den frågan ställas
om en lagstiftning om obligatorisk ursprungsmärkning av alla kläder som
saluförs på marknaden

5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 148

Prop. 1981/82:148 66

överhuvud är ett ändamålsenligt medel för att stötta
svensk tekoindustri. NDM- inom vars huvudmannakrets också en mycket betydande
marknadsföringsexpertis finns representerad - finner det beklagligt att de
bakomliggande riksdagsdiskussionerna medfört atl utredningsarbetet kommit atl
ensidigt inriktas på defensiva rättsliga åtgärder (styrmedel). Sådana kan på
sin höjd få en marginell verkan - och det kan dessutom befaras att de kommer
att få en verkan delvis motsatt den man vill söka uppnå.

Enligt NDM:s mening är den enda hållbara strategin för
svensk

tekoindustri att bygga upp och hos konsumenterna förankra en preferens för

svenska lekoprodukter. Detta kräver emellertid offensiva åtgärder, atl

svensk tekoindustri aktivt profilerar sig hos konsumenterna.

På sikt måsle enligt NDM:s mening svensk tekoindustri
sträva efter att i högre grad än f.n. profilera sina produkler, dvs. satsa på
kreativitet i konstruktion och formgivning. NDM konstaterar alt de icke så få
svenska förelag som inriktat sig på ett offensivt marknadsuppträdande väl
hävdat sig på såväl hemmamarknaden som på exportmarknader. Etl betydande
problem är emellerlid att det skydd som den svenska rättsordningen erbjuder del
innovativt inriktade lekoföretagets nyskapade produkter är synneligen
bristfälligt. Mönsterlagen fungerar dåligt eller inte alls för tekoproduklernas
vidkommande - något som dessvärre i icke ringa utsträckning beror på den
svenska tekoindustrins, som det nu visar sig, kortsynta agerande i samband med
lagens tillblivelse. Ett omtänkande är dock här på gång i branschen. NDM vill
starkt understryka vikten av att statsmakterna ulan dröjsmål och med prioritet
vidtar åtgärder i syfte att skapa ett effektivt skydd för svensk
tekoformgivning.

Svenska Handelskammarförbundet:

De tekopolitiska skälen är enligt utredningen att
ursprungsmärkning skulle underlätta för de konsumenter som kan tänkas vilja
stödja svensk tekoindustri genom atl köpa svensktillverkade kläder.

Det
förefaller i utredningens överväganden finnas en övertro på värdet av begreppet
svensktillverkat från marknadsföringssynpunkt. Tillverkningslandet bedöms av
de detaljistföretag i konfektionsbranschen som förbundet kontaktat vara av
marginell betydelse vid konsumentens val av kläder och då endast i de fall val
står mellan till moderiktighet, kvalitet och pris likvärdiga plagg. Större
delen av importen kommer från tillverkare med minst lika gott kvalitetsanseende
som svenska producenter. Det torde dessutom i själva verket finnas stora
konsumentgrupper som i fråga om vissa plagg föredrar utländska fabrikat. Detta
gäller i synnerhet på de mest expansiva produkt-och marknadssegmenten, såsom
jeans, som svarar för merparten av den totala svenska byxmarknaden, och spprt-
och fritidskläder. Här finns också exempel på hur svenska tillverkare lill
synes medvetet tonat ner svenskheten genom alt ge kläderna märkesnamn som
klingar utländskt. Handelskammarförbundet befarar sålunda all en obligatorisk
ursprungsmärkning kan innebära stora hinder för de svenska tillverkarna som
inriktat sig på segment med lillverkningspotential och goda framtidsutsikter.

Ej heller
realistiska tekopolitiska skäl talar således enligt Handelskam-marförbundets
mening för obligatorisk ursprungsmärkning. De tekopolifiska skäl som
utredningen anför kan fullt ut tillgodoses genom att svenska tillverkare på
eget initiativ märker sina produkter med uppgift om i vilket land tillverkning
av klädeslagg och eventuellt också material har skett. 1 den

Prop. 1981/82:148 67

mån svensk kvalitet skulle vara överlägsen utländsk bör
del ligga i de svenska tillverkarnas intresse att framhålla detta och inte en
uppgift för lagstiftningsmakten.

Svenska handelsagenters förbund:

Tilltron till att konsumeterna skulle köpa
svensktillverkade tekoprodukter, om de får tydlig information om alt plagg är
av svenskt ursprung, motsäges eftertryckligt av de "köp svenskt"-kampanjer,
som genomförts under senare år. De flesta braschbedömare anser att dessa har
varit misslyckade och ej givit några effekter.

Utredningens förslag synes bygga på två myter som saknar
förankring i verkligheten, nämligen dels att kläder tillverkade i Sverige å priori
är av högre kvalitet och mer välsydda än vad som tillverkas i andra länder och
dels att ett lands produktion är entydig vad gäller olika kvalitetsfunktioner
som välsyddhet, mode, passform och hållbarhet.

Det fordras inte några mer omfattande studier av utbudet i
detaljhandeln för att konslalera att importen till Sverige omfattar
huvudsakligen varor av kvaliteter, som mer än väl klarar varje jämförelse med
svensk produktion, men som ofta är mer prisvärd.

Sveriges exportråd:

Den effekt man av tekopolitiska skäl förefaller vilja
uppnå torde lika effektivt kunna åstadkommas genom att en frivillig
överenskommelse träffas om ursprungsmärkning av svensk konfektion. Med en viss
informationsinsats bör konsumenterna kunna medvetandegöras om att bara plagg
med sådan ursprungsmärkning är av svensk tillverkning. Dessa sistnämnda
åtgärder kan givetvis vidtas utan att Sveriges frihandelsvänliga handelspolitik
kommer i vanrykte.

Sveriges Grossistförbund:

Den svenska tekopolitiken och stödet till
konfektionsindustrin har hela

tiden inriktats på stöd till producenterna utan hänsyn till marknadens krav.

En omprövning av tekopolitiken behövs enligt vår mening. Det stöd som

överhuvud taget bedöms erforderligt måste i första hand ges till företag som

anpassar sig till marknadens krav. Förslaget om geografisk ursprungs-

märkning är på intet sätt hänförligt till marknadens och därmed konsument-

kollektivets krav. Det emanerar tvärtom från tillverkarnas organisationer

och textilanställdas fackliga organisationer och det gehör frågan om

geografisk urpsrungsmärkning hittills fält i politiska instanser är ett utslag
av

den växande protekiionism som även gjort sig gällande i andra samman

hang.

Kravet på geografisk ursprungsmärkning grundar sig på
förutsättningen att det generellt sett finns kvaliletsfördelar med svenska
kläder. Så är dock inte fallet. Om ursprungsmärkning införs kommer även
konsumenterna alt få detta klart för sig, något som gör alt industrins och beklädnadsarbelarnas
intresse ter sig svårförståeligt.

Prop. 1981/82:148 68

Då andelen svenska varor på marknaden är liten kan ett
annat resultat av geografisk ursprungsmärkning bli alt konsumenterna får
intrycket att det inte alls eller i mycket liten utsträckning finns svenska
varor att få tag i överhuvud taget. För vissa varutyper är så också i
realiteten fallet. Detta faktum kan innebära alt konfektionsindustrin förlorar
sin nuvarande på många områden positiva image bland konsumenterna. Industrin
och beklädnadsarbelarnas objektiva intresse av ursprungsmärkning ter sig även
•från denna utgångspunkt svårförståeligt.

I fråga om vissa modevaror och märkesvaror kan man
dessutom befara att geografisk ursprungsmärkning motverkar köp av i Sverige
sydda kläder. Även denna aspekt gör att kraven på geografisk ursprungsmärkning
är svåra att förstå, då de missgynnar de delar av den svenska
konfektionsindustrin som i sin marknadsföring anknyter fill internationella
förhållanden och teman, bl.a. genom engelska produklnamn.

Svenska konfektionsindustriföretag som lyckats överleva
har ofta förlagt sömnaden till andra länder, medan design, tillskärning och
marknadsföring legat i Sverige. Sådna företag får med det nu framlagda
förslaget svårare att hävda sin ställning på marknaden genom att utländskt
ursprung måste anges när konfektioneringen skett utomlands. Att det finns en
risk att de anställda vid dessa företag kan drabbas, är givet.

Sveriges Industriförbund:

Mot bakgrund av det svåra läge i vilket svensk
konfektionsindustri befinner sig, finner Industriförbundet det förståeligt att
industrin och dess organisationer, inklusive de anställdas organisationer,
önskar göra allt som är möjligt för att förmå konsumenterna att köpa svenska
kläder i slörre omfattning än nu är fallet. En första åtgärd för att göra det
möjligt för konsumenterna att träffa ett sådant val är naturliglvis att märka
kläderna med en uppgift om varifrån de kommer.

Av den anledningen vill Industriförbundet inte motsätta
sig införandet av ett märkningstvång under förutsättning att det inte leder
till betydande kostnader eller en betungande byråkrati för industrin och
handeln eller för det allmänna och att del inle strider mot Sveriges handelspolitiska
förpliktelser.

Man kan här fråga sig om inte syftet alt göra det lättare
för konsumenten att välja svenskt, skulle ha nåtts enklare genom en märkning av
enbart svenska kläder. En sådan märkning skulle ha kunnat införas på
frivillighetens väg och en lagstiftning om tvångsmärkning undvikas.

2. 3. Handelspolitiska skäl

Kommerskollegium:

1. Är bestämmelser om geografisk ursprungsmärkning
formellt förenliga med Sveriges handelspolitiska åtaganden? 2. Är del lämpligt
att införa sådana bestämmelser med hänsyn till de rekommendationer som
utfärdats i handelspolitiska fora, Sveriges hittillsvarande agerande och
framtida intresse av att agera i frågan m.m.? 3. Om ursprungsmärkningskrav
införs - hur bör det då utformas för att dess inverkan på handeln och därmed
sammanhang-

Prop.
1981/82:148 69

ande retaliationsrisker skall kunna minimeras?
Vilka handelspolitiska implikationer kan ändå förutses?

Vad gäller
den första frågan kan konstaleras att varken GATT-reglerna, EFTA-konventionen
eller Sveriges frihandelsavtal med EG direkt förbjuder ursprungsmärkningskrav.
I såväl GATT som EFTA har man emellertid uttryckt stor tveksamhet till
lämpligheten och nyttan av alt tillämpa ursprungsmärkningskrav, dvs. de
aspekter som berörs i fråga nr 2.

Kollegiet har inte funnit atl det material rörande
konsumentintresset som redovisas i betänkandet ger stöd för uppfattningen alt
det skulle ligga något mera betydande konsumentintresse bakom förslaget lill
obligatorisk ursprungsmärkning. Samma slutsats har f.ö. också EG:s sociala och
ekonomiska kommitté kommit fram till. Det enligt utredningen tungt vägande s.k.
tekopoliliska motivet är tvivelaktigt från handelspolitiska utgångspunkter
eftersom det antyder en protektionistisk avsikt med åtgärden.

Vad avser
frågan huruvida elt införande av ursprungsmärkningskrav skulle påverka Sveriges
möjligheter att i framtiden angripa andra länder som tillämpar eller avser
införa krav på ursprungsmärkning ansluter sig kollegiet i och för sig till
utredningens slutsats att den föreslagna lagstiftningen inte lägger några
formella hinder i vägen när det gäher att kritisera andra länders ursprungsmärkningsbestämmelser
i den mån de visar sig ha element av handelshindrande karaktär. Viktigare
förefaller dock vara att kunna motverka att sådana system överhuvud taget
införs (spridningsrisken). Enligt kollegiets mening torde dessa möjligheter i
praktiken beskäras väsentligt om man i Sverige inför ett system som man inte
presenterat skäliga mofiv för. Man kan inte heller bortse från risken atl
Sveriges möjligheter när det gäller att - i linje med Sveriges traditionella policy
- i internationella sammanhang verka i riktning mot en spridning av olika sofistikerade
åtgärder med handelspolitiska sidoeffekter åtminstone delvis skulle minska
genom den föreslagna lagstiftningen. Benägenheten atl införa, bibehålla eller
utvidga bestämmelser om ursprungsmärkning i andra länder kan snarast komma att
öka om också Sverige inför sådana bestämmelser.

Beträffande
tredje frågan i inledningen till detta avsnitt, nämligen hur ett ursprungsmärkningssystem
bör vara utformat för atl minimera riskerna för motåtgärder eller kritik från
våra handelspartners anser kollegiet alt den av utredningen föreslagna modellen
torde uppfylla de krav som rimligtvis kan ställas. Riskerna för konkreta
motåtgärder mpt det föreslagna systemet lorde knappast vara överhängande. Det
kommer dock, även om det utformas så att dess handelshindrande effekter
nedbringas till ett mimimum, med stor sannolikhet att, om det införs, utsättas
för kritik från andra länder främst inom GATT och EFTA. eftersom de i sig kan
uppfattas som elt avsteg från Sveriges tidigare förda politik på detta område.

Prop.
1981/82:148 70

Stockholms handelskammare:

Stockholms handelskammare anser att ursprungsmärkning är
att betrakta som ett tekniskt handelshinder. Lagstiftningen såsom den är
föreslagen går visserligen att försvara. Den är dock inte i linje med en
frihandelspolitik. I sammanhanget bör påpekas att EG:s ekonomiska och sociala
kommitté och EG-parlamentet avvisat förslag till rådsdirektiv liknande de
bestämmelser som föreslagits av förevarande utredning. EG-kommissionen anser enligl
den svenska delegatipnen i Bryssel att krav på ursprungsmärkning i princip har
likvärdig effekt med en importrestriktion.

Vissa av EG:s medlemsländer har unilateralt infört
föreskrifter om ursprungsmärkning. Hänsyn bör dock tagas till de länder som
inte har tvingande ursprungsmärkning av kläder, däribland flera av de länder
där svensk tekoindustri avsätter sina produkler.

Marknadsdomstolen:

Utredningen anför--- att några beaktansvärda
handelspolitiska verk

ningar inte behöver uppslå genom att en lagstiftning om ursprungsmärkning

införs. Det förhåller sig dock så att man inom såväl GATT som EFTA gett

uttryck för en tydlig strävan att begränsa bestämmelser om ursprungsmärk

ning och att slor tveksamhet visats i EFTA mol ursprungsmärkning som ett

legitimt instrument för konsumentupplysning. Med tanke på Sveriges

frihandelsavtal med EG är det vidare av betydelse att enligl EG-

kommissionens uppfattning ett krav på ursprungsmärkning i princip har en

likvärdig effekt med en importrestriktion och att kommissionen anser alt det

inte finns någol generellt konsumentintresse som tillgodoses genom krav på

ursprungsmärkning. Härtill kommer att Sverige i ett flertal internationella

sammanhang aktivt kritiserat olika slags bestämmelser om ursprungsmärk

ning i andra länder. Att införa liknande regler i Sverige ler sig då

inkonsekvenl och svårt att försvara.

Näringsfriheisombudsmannen:

Elt bifall fill förslaget torde strida mot Sveriges internafionella
åtaganden med avseende på s.k. icke tariffära handelshinder. Sverige har i
handelspolitiska överenskommelser utfäsl sig att inte införa s.k. lekniska
handelshinder, dvs. bland annat regler om varornas märkning. Undanlag gäller bl.a.
regler som är nödvändiga för att skydda liv eller hälsa. Reglerna skall i vart
fall vara nödvändiga för att uppnå uppställda syften och får inle användas till
en förtäckt begränsning av internationell handel. Etl genomförande av förslaget
får dock anses medföra sådant förtäckt handelshinder som Sverige åtagit sig att
undvika. Att vissa andra länder trots uttalade starka betänkligheter från EFTA,
GATT och EG tillämpar obligatorisk ursprungsmärkning av kläder kan inte vara
en rimlig ursäkt för Sverige att beträda

Prop.
1981/82:148 71

samma väg. Sverige med sitt stora exportberoende bör
undvika allt som kan främja tendenser till en ny protekiionism i världshandeln.
Påtaglig risk finns för att en lagstiftning om ursprungsmärkning av kläder kan
"smitta av sig" på andra branscher om svenska tillverkare tror sig på
detta sätt kunna få fördelar i förhållande till utländsk konkurrens.

Statens industriverk:

---- som utredningen klargör föreligger ej heller förbud
vare sig i GATT

eUer EFTA-konventionen eller inom frihandelsavtalet med
EG.

Av de
undersökningar och sammanfattningar utredningen gjort framgår att inom en hel
del länder krafter verkar för bl.a. tydligare ursprungsmärkning av plaggen.
Detta i förening med lämpliga välutformade lagar och regler synes vara helt
genomförbara ur handelspolitisk synpunkt. Verket har senast i utredningarna
TEKO 81 PM 1981:12 och 13 framhållit nödvändigheten av att se över olika
industripolitiska insatser och att anpassa de svenska reglerna till de olika
länder som exporterar till Sverige.

Beklädnadsarbetarnas förbund:

Beklädnadsarbetarnas förbund instämmer också i
konstateranden som utredningens handelspolitiska experter gjort, att en
ursprungsmärkning utformad på det sätt som föreslås i utredningen, inte kommer
att utgöra något handelspolitiskt hinder. Förbundet vill även understryka att fio
av de 17 länder som tillfrågats har eller stod i begrepp att införa någon form
av ursprungsmärkning.

Kooperativa förbundet:

En viktig förutsättning för KF:s ställningstagande fill
förslaget om

obligatorisk ursprungsmärkning av kläder är att den inte
får innebära ett

avsteg från en liberal handelspolitik. Enligt KF:s
bedömning medför ej heller lagförslaget några olägenheter för det svenska
varuutbytet med utlandet.

Landsorganisationen i Sverige:

LO kan----- instämma i utredningens slutsats atl ett
system av den

föreslagna modellen knappast kan betraktas som ett avsteg
från tradifionell svensk handelspolitik och inte heller innebär alt Sverige i
fortsättningen blir förhindrat att kritisera andra länders ursprungsmärkningsbestämmelser
i fall de fillämpas på ett sätt som medför handelshindrande effekter.

Näringslivets delegation för marknadsrätt:

NDM anser sig, bl.a. mot bakgrund av vad som kan läsas
mellan raderna i betänkandets avsnitt 10, kunna förutskicka att ett
förverkligande av

Prop.
1981/82:148 72

utredningens förslag kommer att medföra betydligt större
problem på det internationella planet än vad riksdgen hade klart för sig när
den avlät sin beställning till regeringen. NDM vill livligt fillstyrka att
regeringen under ärendets fortsatta beredning i handelsdepartementet under hand
tar kontakter med närmast berörda internationella organ i syfte att i vart fall
undvika för landet skadliga handelspolitiska konflikter.

SHIO/ Familjeföretagen:

Avgörandet för vår organisations syn på del remitterade förslagel
är vår principiella syn på frihandeln och konsumentpolitiken. I vårt nyligen
reviderade näringspolitiska program poängteras bl.a. alt Sveriges ekonomiska
utveckling och välstånd kunnat uppnås tack vare en omfattande internationell
handel. Få länder är så beroende av sin utrikeshandel som Sverige. Värnandel om
frihandel och avståndstagandet mot allehanda protektionistiska inslag är
hörnstenar i handelspolitiken. De fria marknadskrafterna måste få verka såväl
inom som över de svenska gränserna.

Svenska handelskammarförbundet:

I motsats till ulredningen anser Handelskammarförbundet att
lagstiftningen såsom den är föreslagen innebär elt avsteg från den
hittillsvarande svenska hållningen i handelspolifiska sammanhang, genom att
obligatorisk ursprungsmärkning av kläder måste betraktas som elt tekniskt
handelshinder. Då den fria handeln enligt förbundels uppfattning är en
nödvändig förutsättning för ekonomisk utveckling vänder sig förbundet starkt
mot införandet av sådana hinder. I sammanhanget får erinras om alt EG:s
ekonomiska och sociala kommitté och EG-parlamentet avvisat förslag till
rådsdirektiv liknande de bestämmelser som nu har föreslagits av utredningen. EG-kommissionen
anser enligt den svenska delegationen i Bryssel att krav på ursprungsmärkning i
princip har likvärdig effekt med en importrestriktion.

Handelskammarförbundet anser således att förslaget såsom
det utformats inte står i direkt strid med ingångna internationella avtal men
skulle göra det omöjligt för Sverige att påtala liknande företeelser på tekoområdel
i andra länder och försvåra våra möjligheter att med trovärdighet reagera mot
dylika åtgärder avseende andra varuområden på för Sveriges export viktiga
marknader.

Sveriges Exportråd:

Utredningen redovisar de uttalanden och överenskommelser
som gjorts bl.a. i EFTA och GATT. Trots att utredningens förslag i alla
avseenden strider mot vad som tidigare, inle minst på inifiativ från svensk
sida.

Prop. 1981/82:148 73

överenskommits och sagts i dessa internationella organ
framhåller man alt en svensk lag om obligatorisk ursprungsmärkning inte skulle
strida mol vad som sålunda överenskommits. Motiveringen för ett sådant synsätt
är utomordentligt svag. Enligt vår uppfattning strider den föreslagna
lagstiftningen klart mot vad som tidigare överenskommits både i EFTA och GATT.
Risken för att trovärdigheten i det traditionellt frihandelsvänliga svenska
agerandet internationellt sett utraderas är uppenbar om de föreslagna
åtgärderna genomförs.

I
utredningen framhålls vidare att en svensk lagstiftning rörande obligatorisk
ursprungsmärkning av kläder inle skulle påverka möjligheterna att från svensk
sida angripa andra länders motsvarande lagstiftning. Ett sådant påslående
saknar enligt vår uppfattning varje verklighetsförankring. Andra länders
myndigheter torde inte dela utredningens sluLsatser i denna fråga.

Det är i sammanhanget vikfigt alt ha i åtanke den negativa
effekt som ett svenskt icke frihandelsvänligt agerande omedelbart får
utomlands. Vi vill här fästa uppmärksamheten på de stora negativa verkningar
för svensk export som blev följden av de importrestriktioner för skor, som
infördes för några år sedan. Därtill skadades allvarligt det goda rykte som
Sverige traditionellt haft som frihandelns banerförare. Del är angeläget att
man inte nu återigen skadar Sveriges anseende genom att vidta en så påtagligt
onödig åtgärd som ett införande av krav på ursprungsmärkning av kläder utgör.

Sveriges Industriförbund:

Vad beträffar de handelspolitiska konsekvenserna av
utredningens förslag må först påpekas, att införandet av ett märkningstvång för
importerade varor självfallet innebär ett avsteg från de principer Sverige hittills
tillämpat. Om obligatorisk ursprungsmärkning införs i Sverige blir det
naturligtvis svårare för oss att påtala liknande företeelser i andra länder.

Industriförbundet
instämmer emellertid i det resonemang i övrigt, som betänkandet för på denna
punkt. Bestämmelser om ursprungsmärkning är inte förbjudna i internationella
avtal. GATT:s regler innebär närmast att elt märkningstvång inte får utformas
så att onödiga hinder mot handeln uppstår.

Under dessa omständigheter lorde några större
handelspolitiska invändningar mot förslaget knappast vara atl befara från
andra länder, därest saken sköts rätt från svensk sida. En förutsättning härför
torde dock vara alt den svenska regeringen i lämplig form rådgör med EFTA och EG-kommissionen
i god lid innan ett slutgiltigt förslag i form av en proposition läggs på
riksdagens bord.

Prop.
1981/82:148 74

TextUrådet/Konfektionsindustriföreningen:

GATT-beslämmelserna - del övergripande internafionella
regelverket på det handelspolitiska området - tillåter under vissa
förutsättningar införande av bestämmelser om ursprungsmärkning. Detta gäller bl.a.
i sådana fall och för sådana varor där ursprungsmärkning bedöms som nödvändig
för att skydda konsumenter mot bedrägliga och missledande beteckningar på
varor. Enligt vår uppfattning är detta villkor uppfyllt såvitt gäller de
föreslagna svenska ursprungsmärkningsbestämmelserna avseende kläder.

---- När del sedan gäller den prakfiska utformningen av
bestämmelserna

(dvs. frågan om märkningstexlens utformning och
anbringande, ursprungs

regler etc.) är det vår upfatlning alt bestämmelserna - oavsett om de baseras

på en internmodell eller en gränsmodell - rimligen inte kan uppfattas som

handelshindrande.-

2.4 "Swedish design"-problemet

Kammarrätten i Jönköping:

---- Däremot skulle nu förekommande märkning av typen Swedish
design

kunna motverkas. Remediel mot sådan märkning synes
emellertid i första

hand vara lagstiftning, som är direkt inriktad på vilseledande reklam eller

otillbörlig marknadsföring.

Kommerskollegium:

Enligt kollegiets mening bör övervägas att införa förbud
mot användande av "Swedish design" och liknande i andra fall än då
det är fråga om svenskt ursprung enligt allmänna ursprungsregler eller då
ursprungslandet enligt dessa regler klart anges. Kollegiet finner inte
anledning att här ingå på den lagtekniska utformningen. Om förbudet införes får
tekobranschen bättre möjligheter alt genom märkning med svensk tillverkning och
dylikt tillvarata ett intresse hos konsumenterna för svensk tekp. Märkningen
bör därvid vara frivillig, bl.a. emedan märkning med svensk tillverkning för
vissa plaggtyper inte är entydigt ppsitiv ur avsättningssynpunkt.

Kollegiet förordar alt här skisserade alternativ prövas
innan ställning tages till frågan om obligatorisk ursprungsmärkning.

Om vilseledande märkning av typen "Swedish
design" anses vara etl så stort problem att särskilda åtgärder häremot
behövs kan självfallet lagstiftas enbart mot denna företeelse. Anknytning till
regler om ursprungsmärkning erfordras ej.

Prop. 1981/82:148 75

Näringsfrihetsombudsmannen:

Risken att konsumenterna skulle bli vilseledda av uttryck
som Swedish design etc. torde kunna tillfredsställande motverkas med nuvarande
lagstiftning om otillbörlig marknadsföring. Vid fillkomsten av 1970 års
marknadsföringslag uttalade föredragande departementschef att önskemålet att
motverka vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar väl tillgodosågs med
nämnda lag. Inom KOV finns också en omfattande praxis på Pmrådet.

Statens pris- och kartellnämnd:

---- 1 den mån kriterierna för ingripande inte med lagens
nuvarande

utformning
skulle anses tillräckliga för att utmönstra beteckningar av typen "Swedish
design" på importerade kläder, torde ett förtydligande tillägg i MFL kunna
göras, så alt ingripande blir möjligt.

En sådan
eventuellt behövlig smärre jämkning i MFL synes vara att föredra, eftersom man
då skulle slippa införa ett hell nytt regelkomplex med långt mer omfattande
praktiska konsekvenser för berörda företag men i stort sett utan andra effekter
i fråga om det yttersta syftet. Med denna uppläggning skulle man fillgodose
både den svenska tekoindustrins behov att skydda sig mot sådana
konkurrensmetoder som tar sig. uttryck i vilseledande beteckningar på
importerade kläder och konsumenternas intresse av att vela om ett visst plagg
är fillverkat i Sverige eller inte.

Statens industriverk:

Märkning av typ Swedish design m.m. kommer enligt
utredningen vid ursprungsmärkning sannolikt att försvinna. Även om sådan
märkning i viss utsträckning enligt verkets mening kan förväntas kvarstå även
efter att bestämmelsen om ursprungsmärkning införts kan sådan märkning, i den
mån den är vilseledande, stävjas genom nuvarande marknadsföringslag. Därmed
skulle ytterligare bestämmelser härom ej behöva utfärdas.

Beklädnadsarbetarnas förbund:

Genom att klart ange urspmngslandet på ett piagg kan
missbruket att framtona importerade plagg som svenska stävjas. Detta kan aldrig
åstadkommas genom lagstiftning om exempelvis förbud att använda uttrycket Swedish
design. Uppslagsrikedomen att framtona importvaror som svenska är alltför slor
för att alla varianter skall kunna fångas in i någon lagstiftning. Här hjälper
bara att ursprungsland alltid klart skall anges på varan. I utredningen framhålls
att marknadsföringslagen inte på något sätt räckt till för atl lösa problemet
med vilseledande ursprung.

Prop.
1981/82:148 76

Sveriges industriförbund:

Utredaren har vidare, som skäl för en lagstiftning om ursprungsmärkning,
hänvisat till den märkning av kläder som ofta genomförs av tillverkaren eller
försäljaren i säljfrämjande syfte och som ibland kan leda till missförstånd om
varans geografiska ursprung (märkning av typ "Swedish Design" o.d.).
Utredaren framhåller att dylika missförstånd kan undvikas om kläderna är märkta
med uppgift om tillverkningsland.

Detta är naturliglvis riktigt. I betänkandet erinras
emellertid om att oriktiga och vilseledande teckningar kan beivras - har
beivrats - på grundval av 1971 års lag om otillbörlig marknadsföring.
Industriförbundet anser det för sin del viktigt att man förhindrar att märkning
utformas på etl sätt som är ägnat att vilseleda. Trots direktiven diskuterar
emellertid inle betänkandet, huruvida detta kan ske inom ramen för 1971 års lag
eller på annal lämpligl sätt. Utredaren utgår ifrån att obligatorisk
ursprungsmärkning skall införas och har inle tagit upp några alternativ till
behandling.

Textilrådet/Konfektionsindustriföreningen:

Det ur konsumenternas synpunkt kanske viktigaste skälet
för att bestämmelser om ursprungsmärkning införs, är enligt vår mening den
omedvetet eller medvetet vilseledande märkning, som felaktigt ger sken av att
en vara tillverkats i Sverige eller i visst annat land. Det kan många gånger
vara frestande att ge varan en svensk framtoning. Att en vara kan uppfattas som
tillverkad i Sverige har uppenbarligen ett särskill marknadsvärde. Exempel på
sådan vilseledande märkning är enligl vår mening "Swedish design" och
"Swedish style". Andra sådana exempel är varumärken, där tillhörande
text kan ge intryck av att varan tillverkats i ett larid. medan det faktiska
tillverkningslandet är ett annat. I detta sammanhang vill vi framhålla att det
enligt vår mening är helt orealistiskt att tro - så som Textilgrossisternas
riksförbunds representant i utredningen gör i sitt särskilda yttrande lill
utredningen (punkt 6) - att vilseledande märkning av ovan berört slag i
praktiken skall kunna lösas inom ramen för marknadsföringslagen. Därtill är
såväl konsumentverkets resurser som marknadsföringslagen som sådan alltför
otillräckliga.

Sveriges arbetsledareförbund:

---- Många länder har redan ett system med
ursprungsmärkning i kraft.

Därför torde några handelshinder inte komma i fråga från
några andra länder vid ett ensidigt svenskt införande om ursprungsmärkning.
Förbundet finner det därför angeläget alt ursprungsmärkningen äntligen kommer
till stånd. I åtskilliga fall har vi träffat på medlemmar som vid köp av varor
med beteckningen Swedish design, Swedish style osv. trott alt dessa varor varit
tillverkade i Sverige. 1 framtiden kommer en sådan skenverksamhet inte atl

Prop.
1981/82:148 77

kunna leda till försäljning. Detta hälsar förbundet med
stor tillfredsställelse.

Näringslivets delegation för marknadsräti:

---- NDM vill nämna att de tre KO-avgörandena från 1972
och 1973 som

refereras
i betänkandet (s. 99 n -101) inom NDM bedömdes som minst sagt tveksamma enligt
gällande rätt redan då de träffades. Enligt NDM:s mening skulle sannolikt
marknadsdomstolen ha bedömt texterna i fråga som vilseledande om domstolen fått
tillfälle att pröva dem. I vart fall synes det i ljuset av IMU-undersökningen
år 1978 (jfr. s. 91) alldeles uppenbart att marknadsdomstolen vid en prövning i
nuläget skulle fördöma texterna som försåtliga eller vilseledande och därmed
stridande mot 2 § MFL.

NDM finner
således att någon lagstiftning om geografiska ursprungsangivelser inle behövs
för att komma lill rätta med försåtliga formuleringar av typen "Swedish
Design", vare sig dessa förekommer vid märkning eller i annan
marknadsföring.

2.5 Övrigt

Svenska postorderföreningen:

Postorderföretagen måsle bygga sin verksamhet på att
successivt kunna göra inköp av de varor som anges i postorderkatalogen allt
efter den efterfrågan som visar sig under den aktuella försäljningssäsongen. En
mycket stor del av försäljningen bygger således på att postorderföretagen kan
göra löpande kompletteringsköp. Dessa köp måste företagen vara fria att placera
hos den fabrikant som är lämpligast ur kvalitets-, pris- och leveranssynpunkt.

Vi anser
det hell uteslutet att postorderföretagen i sina postorderkataloger skall kunna
ange ursprungsmärkning utan alt märkningen successivt blir oriktig och
vilseledande. Dessutom skulle ursprungsmärkning i postorderkatalogen medföra
en icke önskvärd låsning till viss leverantör med åtföljande
konkurrensbegränsning. Denna kan leda till avsevärda prishöjningar vid
kompletteringsköp för vilka postorderföretaget inte kan erhålla kompensation,
eftersom priset är fastställt i postorderkatalogen.

Som påpekats i betänkandet föreligger möjligheter för den
som gör inköp från postorderföretag att returnera en vara om han så skulle önska.
Med hänsyn härtill kan det inte föreligga något allmänt intresse atl ursprungsmärkning
även sker i postorderkatalog.

Prop. 1981/82:148 78

3 Märkningssystemets utformning 3.1
Internmodell/gränsmodell

Riksrevisionsverket:

Om statsmakterna inför ett syslem med obligatorisk
ursprungsmärkning av kläder är, enligt RRV:s uppfattning, den av utredningen
föreslagna utformningen av systemet, internmodellen, att föredra framför den s.k.
gränsmodellen. Ingendera modellen förefaller kunna ge full säkerhet mot oriktig
märkning eller mot kringgåenden av existerande importkvoler och
begränsningsavtal. I det läget lorde den administrativt minsl komplicerade
modellen vara atl föredra.

Kommerskollegium:

------ Utredningen förordar internmodellen. Kollegiet har
samma uppfatt

ning. Ett tungt vägande skäl vid kollegiets bedömning är atl märkningskravet

vid en internmodell med största sannolikhet av våra handelspartners skulle

komma all anses lättare att tolerera. Risken för handelspolitiska konsekven

ser av ett införande av obUgatorisk ursprungsmärkning reduceras därmed.

Vidare möjliggör internmodellen en smidigare tillämpning för de berörda

näringsidkarna.

Generaltullstyrelsen:

---- Vad gäller utformningen av en lagstiftning vill---- styrelsen

särskilt understryka att den modell för genomförandet av
en obligatorisk ursprungsmärkning av kläder som utredningen föreslagit, den s.k.
internmodellen, är det enda tänkbara alternafivet. Den alternativa lösning
enligt den s.k. gränsmodellen som en av de sakkunniga, direktören Stig
Thorsson, förordat finner styrelsen klart olämplig av bl.a. följande skäl.

En fysisk kontroll av att en vara är märkt vid
importtillfället kan, med de resurser tullverket för närvarande förfogar över,
göras endast i mycket begränsad utsträckning. Möjligheterna att med hjälp av
handelsdokument kontrollera om en vara är ursprungsmärkt är av naturliga skäl
närmast obefintliga.

Även för importföretagens del skulle ett genomförande av
gränsmodellen medföra stora praktiska svårigheter. Som exempel kan nämnas dels
olägenheterna för importören att besiktiga varorna före förtullningen om denne
för undvikande av lagbrott vill undersöka atl dessa är vederbörligen märkta,
dels svårigheterna atl, i händelse av atl varorna befinns omärkta, märka dessa
innan förtullning kan ske.

Prop.
1981/82:148 79

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar-

Överstyrelsen anser , liksom den sakkunnige Stig Thorsson, att en

gränsmodell
skulle ge större garantier för en rikfig märkning och därmed en bättre
efterlevnad av gällande importregleringar än den av utredningen föreslagna
märkningskontrollen vid saluhållandet fill slutlig förbrukare.

Statens industriverk:

Kravet på märkning föreslås avse såväl kläder som
tillverkas inom landet som importerade. Utredningens förslag all bestämmelserna
skall baseras på en "inlernmodell" i stället för en "gränsmodell"
finner emellertid verket varken tillräcklig eller ändamålsenlig.

De länder som idag har ursprungsmärkning har nästan alla
gränsmodellen. Sveriges import från Finland utgör ca hälften av Finlands
klädesproduktion. Sveriges export lill Norge är ungefär hälften av Sveriges
export av konfektion. Eftersom båda dessa länder har gränsmodellen synes en
skandinavisk gemehsamhet i detta avseende vara eftersträvansvärt. Andra väsenfliga
fördelar med gränsmodellen är att en kontroll av att föreskrifterna efterlevs
underlättas och att arbetet med ursprungsmärkningen kan ske rationellt. Importörerna
av konfektion består i väsentlig utsträckning av större handelsföretag och av
svenska tillverkare som kompletterar sin egen produkfion med importvaror. För
dessa slörre företag med god uppföljning av sin handel borde en uppmärkning
enligt gränsmodellen vara fördelaktig.

Beklädnadsarbetarnas förbund:

Beklädnadsarbetarnas förbund anser att det enklaste borde
ha varit att märkningen vore gjord när varan passerar gränsen. Tyvärr har del
dock i utredningen av tullstyrelsen klarlagts, att tullens möjUgheter atl
kontrollera den tekoimport som kommer in till Sverige är i det närmaste
obefintliga.

Kooperativa förbundet:

---- Den kritik som förekommit i internationella
sammanhang mot

ursprungsmärkningen har ofta baserats på de fall där
gränskontroll tillämpats. En kontroll av märkningen vid gränsen har varit
besvärande för importen. Det system som nu föreslås för Sverige innebär att
varan skall vara märkt vid saluhållandet till konsument och medför således
ingen speciell hantering eller kontroll av importvarorna jämfört med
svenskproducerade kläder. GATT:s och EFTA:s syn på ursprungsmärkning bör
emellertid beaktas, varför det är angeläget att liknande beslämmelser ej
införes i Sverige för andra varuområden än nu aktuella.

Prop.
1981/82:148 80

Landsorganisationen i Sverige:

---- LO finner också internmodellen som den mest
tilltalande. Denna

bedömning grundar sig på inlernmodellens fördelar utfrån
handelspolitiska utgångspunkter. Internmodellen medför inte några egentliga
olägenheter för importen och torde därmed kunna ge underlag för berättigade
handelspolitiska invändningar från andra länder.

SHIO/ Familjeföretagen:

Skulle regeringen, trots de allvarliga invändningar spm vi
och närstående organisationer riktat mot utredningsförslaget, ändock vilja
initiera en proposition, borde förslaget göras något annorlunda. Märkningen av
varorna bör lämpligen ske hos tillverkaren, vare sig tillverkningen sker i
Sverige eller i utlandet. Detta förfaringssätt, "gränsmodellen", har
också förordats av Texlilrådel/Konfektionsindustriföreningen.

Svenska Tekoindustriföreningen:

------ vid valet mellan gränsmodellen eller
detaljistmodellen är gränsmo

dellen atl föredraga. Värdet av alt även detaljisten har primärt ansvar för att

de varor han erhållit för avsalu efter lagens ikraftträdande var korrekt

ursprungsmärkta är dock betydande. Föreningen föreslår därför, atl ett

syslem med ursprungsmärkning införes som dels medför atl ursprungsmärk

ning av tekovaror blir ett införselvillkor vid tullbehandlingen med tullverket

som tillsynsmyndighet, dels att den som yrkesmässigt har tekovaror till

avsalu för slutförbrukaren har skyldighet att tillse att varorna är ursprungs

märkta med konsumentverket som tillsynsmyndighet.

Svenska handelskammarförbundet:

Förbundet vill---- framhålla, att eventuella
bestämmelser om att

importerade
kläder skulle vara märkta redan vid importtillfället är ännu mer betänkligt ur
handelspolitisk synvinkel än det alternativ som utredningen stannat för. Ett gränskontrollsyslem
torde dessutom medföra ökade administrativa insatser såväl för myndigheter och
näringslivet som för konsumenterna.

Sveriges Industriförbund:

Utredningen anser att slarka skäl talar mot ett system som
innebär att importerade kläder skall vara märkta redan vid införseltillfällel.
Industriförbundet instämmer i detta och vill för sin del bestämt avstyrka en
sådan modell.

Utredningen föreslår således för sin del atl kläderna
skall vara märkta senast när de yrkesmässigt saluhålles till de slutliga
förbrukarna, dvs. i

Prop, 1981/82:148 81

allmänhet de enskilda konsumenterna. Detta innebär bl.a.
att märkningen inte nödvändigtvis behöver vara utförd i bakomliggande distributionsled,
exempelvis när en fillverkare säljer till en återförsäljare. Ansvaret för att
kläderna blir märkta läggs emellertid, beträffande kläder som framställts inom landel,
på fillverkarna och, ifråga om importerade varor, på importörerna. Denna ordning
förefaller under omständigheterna rimlig. En förutsättning för att systemet
skall kunna accepteras är emellertid all tillämpningen och kontrollen genomförs
på ett prakfiskt och smidigt sätt, att onödiga trakasserier av enskilda
butiksinnehavare undviks och att tillämpningen inte kräver en väsentlig ökning
av de offentliga resurserna och byråkratin.

Sveriges köpmannaförbund:

Om ett märkningstvång skall införas vill förbundet förorda
att ansvaret härför förläggs fill del slutliga säljledet, dvs. vanligen
detaljhandeln (av ulredningen benämnt internmodellen). Om så inte sker riskerar
detaljhandelsföretag med direktimport av mindre partier att inte få någon
ursprungsmärkning verkställd på grund av all det köpta parfiet inte är
tillräckligt stort för alt säljaren av kostnadsskäl skall påtaga sig
märkningen. Detta skulle kunna resultera i att den mindre detaljhandelns val av
utländska leverantörer skulle starkt begränsas till förmån för de större
köparna. Det är vidare att märka alt import av kläder som skall vara märkta
redan vid införseltillfället i praktiken inte är genomförbart enligt de lullbestämmelser
som reglerar det s.k. hemtagningssystemet.

TextUrådet/Konfektionsindustriföreningen:

Direktör Thorsson har i sitt-- yttrande hävdat att svenska
ursprungs

märkningsbestämmelser baserade på en gränsmodell inte skulle vara svårare

att försvara handelspolitiskt än ursprungsmärkningsbestämmelser baserade

på en internmodell. Direktör Thorsson har i sitt yttrande vidare framhållit att

han i utredningen inte övertygats om de av tullverkets representant i

utredningen påstådda svårigheterna alt förena en gränsmodell med den

nuvarande svenska tullproceduren.

Texfilrådet/Konfektionsindustriföreningen ansluter sig
helt till de synpunkter och den argumentation som framförts av direktör
Thorsson i ovan nämnda avseenden.

De fördelar vi från textilrådet/Konfekfionsindustriföreningens
sida ser i en gränsmodell är, utan inbördes ordning, följande:

1) Leder till en bättre efterlevnad av importregleringarna
på tekoområdet, och kan bättre samverka med övriga ansträngningar att
kontrollera och motverka kringgåenden av reglerna; 2) Kan förväntas underlätta
en internationell samverkan vad gäller importkontrollen av tekovaror; 3) Ger

6 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 148

Prop.
1981/82:148 82

en större "allmänpreventiv" effekt; 4) Ger
enhetliga regler oberoende av inköps- och distributionssystem (t.ex. vid
postorderförsäljning och offentlig upphandling); 5) Medför en viss harmonisering
av ursprungsmärkningsbe-slämmelserna i tre av de nordiska länderna (Sverige,
Finland och Norge); 6) Ger en något ökad kontrollmöjlighet från det allmännas
sida av att åsätt ursprungsmärkning är riktig; 7) Synes kunna ge ett något
snabbare ikraftträdande och torde medföra mindre problem för
tillsynsmyndigheten under "övergångstiden".

3.2 Ursprungsbegreppet

Kommerskollegium:

---- Utredningen har- på vissa närmare angivna grunder föreslagil
atl

man väljer de allmänna ursprungsreglerna.

Kollegiet ställer sig helt bakom det av utredningen
framförda förslaget. Enligt kollegiets mening finns i detta sammanhang i
realiteten inget egentligt alternativ till de allmänna ursprungsreglerna. Det
avgörande skälet härför är att det enligt kollegiets mening inte är möjligt,
allra minsl internafionellt, att ha etl annat ursprungsregelsystem för
ursprungsmärkning av kläder i Sverige än det som här tillämpas för imporlreglerings-
och handelsstatisliska ändamål (dvs. de allmänna ursprungsreglerna).

Marknadsdomstolen:

---- Utredningen föreslår att som ett klädesplaggs
ursprungsland skall

anses det land där plagget sylts ihop eller på annat sätt
fogats samman till ett

färdigt plagg. Vid bestämmandet av ursprungsland är det således utan

betydelse vilket geografiskt ursprung materialet har och var tillskärning

skett. Material och tillskärning är emellertid faktorer av betydelse för

konsumenternas möjligheter att exempelvis bedöma etl klädesplagg i

kvalitetshänseende. En på nu angivet sätt bestämd uppgift om ursprungsland

kan också av denna anledning bli missvisande.

Näringsfrihetsombudsmannen:

Utredningen anser att klädernas geografiska ursprung skall
bestämmas enligt de i Sverige redan nu tillämpade s.k. allmänna
ursprungsreglerna. Della innebär att som ursprungsland skall anses i princip
del land där kläderna har sylts eller fogats samman. Varifrån materialet till
kläderna kommer saknar däremot enligt utredningen betydelse i sammanhanget (s.
11 och 119).

I sin argumentafion under allmänna överväganden för att
införa en uisprungsmärkning anför emellertid utredningen att "i valet
mellan plagg av samma slag som för konsumenterna framslår som i stort sett
likvärdiga kan

Prop. 1981/82:148 83

en uppgift om ursprungslandet vara fill hjälp vid
bedömningen av plaggens egenskaper eftersom kvaliteten både på materialet och fillverkningen
kan variera, beroende på vilket land som plaggen kommer ifrån."
Utredningen har alltså ansett alt variationer mellan olika länder ifråga om
kvaliteten på materialet motiverar införande av ursprungsmärkning men vid
utformningen av märkningen dragit slutsatsen att det saknar betydelse i
sammanhanget varifrån materialet kommer.

NO måste
mot denna bakgrund konstatera alt argumentationen inte fyller rimliga krav på
konsekvens.

Sveriges köpmannaförbund:

Om - trots förbundets bestämda avstyrkan - en reglering av
geografisk ursprungsmärkning införs är vi av samma mening som ulredningen,
nämligen att klädernas geografiska ursprung skall bestämmas enligt de i Sverige
redan nu tillämpade s.k. allmänna ursprungsreglerna. Dessa överensstämmer med
internationell praxis och innebär alt som ursprungsland skall anses del land
där kläderna sytls eller på annat sätt fogats samman. Eftersom benämningen
"ursprungsmärkning" är svår att definiera måste man tillämpa denna
förenklade definition.

Sveriges arbetsledareförbund:

SALF anser att det riktiga hade varit att beteckna det
land som

ursprungsland i vilket det högsta förädlingsvärdet skapats. Då detta synes

vara mycket svårt atl fastställa kan SALF gå på utredningens linje.

3.3 Företag/myndigheter

Kommerskollegium:

Vad gäller märkningens omfattning anser utredningen alt
alla kläder skall vara märkta oavsett om köparna är enskilda konsumenter,
företag eller offentliga institutioner. Vidare föreslås atl kravet på märkning
skall omfatta alla artiklar som i allmänhet faller in under begreppet kläder av
texlilmate-rial, läder, pälsskinn eller konstgjord päls.

Om en obligatorisk
ursprungsmärkning motiveras med konsumentintresset kan det synas tillräckligt
att upplysningen riktas till de konsumenter som köper kläder för enskilt bruk.
Däremot kan det förefalla omotiverat alt kräva märkning när köparen är en slörre
institution exempelvis när försvaret köper uniformer eller landstingen
sjukhuskläder. Å andra sidan vill kollegiet inle förneka att tillämpningen av
systemet kanske kan bli enklare om kravet på sådan märkning får gälla för alla
kläder oavsett vem som är köpare. 1 sådana fall som här nämnts där märkningen
är uppenbart obehövlig bör dock tillsynsmyndigheten få en möjlighet att medge
undantag.

Prop.
1981/82:148 84

Postverket

Utredningens förslag att lagstifta om ursprungsmärkning av
kläder skulle för postverkets del inte innebära några avgörande fördelar
eftersom anbudsgivarna redan i dag i anbudet anmodas uppge dels materialets
ursprung, dels var plagget tillverkas. Vid eventuella oklarheter tas kontakt
med vederbörande anbudsgivare.

Beklädnadsarbetarnas förbund:

Likaså skall de kläder som upphandlas av kommuner,
landsting och stat vara ursprungsmärkta. De anställda som skall bära av staten
inhandlade arbetskläder skall t.ex. ha samma chans att veta var dessa är fillverkade
som om de köpts i en butik. Detsamma gäller givetvis kläder som upphandlas av
industrin.

Landsorganisationen i Sverige:

LO delar också utredningens uppfattning alt
märkningskravet bör gälla oavsett om köparna är enskilda konsumenter, företag,
offentliga institulioner eller andra.

3.4 Praktisk utformning

Kommerskollegium:

Utredningen har utgått från att märkningen skall lämna
uppgift om det land där kläderna fillverkats, dvs. där sömnaden utförts. Det
synes tveksamt om denna uppgift regelmässigt är den för konsumenten relevanta.
Av enkätundersökningen framgår atl faktorer som kvalitet, slitstyrka och lättskötthet
värderas mycket högt av konsumenterna vid val av kläder. Detta kan tyda på att
uppgift om det land där garnet, väven eller liknande har fillverkats i flera
fall skulle ha väl så stort intresse för konsumenterna som den föreslagna. I
vissa fall skulle den föreslagna uppgiften t.o.m. kunna verka vilseledande.

Vad så gäller märkningens utförande framgår av förslaget lill
förordning att "uppgiften om ursprung skall vara fast anbringad på
kläderna". Det är något svårl att se motivet härför. Bestämmelsens
innebörd är dessutom inte alldeles klar. Om ursprungsmärkning motiveras av
konsumentskäl måste det väsentliga vara atl uppgiften om ursprungsland klart
framgår vid köptillfället. Däremot är det svårt att se vilka skäl som
motiverar att uppgiften skall finnas kvar på kläderna även framgent. En tydlig
uppgift på förpackningen borde i de flesta fall vara fullt tillräcklig. På
kläder som säljs utan förpackning borde inte möta något hinder atl ange
uppgiften exempelvis på en vidhängande etikett. Skulle en förordning utfärdas
med den av ulredningen

Prop.
1981/82:148 85

föreslagna ordalydelsen på denna punkt anser kollegiet del
nödvändigt att i en proposition lill bemyndigandelag klart anges vad som avses
med fast anbringning. Det bör klarläggas om därmed avses atl uppgiften är
påsydd eller om det är tillräckligt med exempelvis en självhäftande etikett som
ofta i och för sig lätt kan avlägsnas. Härvid bör eftersträvas en sådan ordning
som är allmänt internationellt tillämpad.

Även vad
gäller ursprungsuppgiftens utformning kan riktas invändningar mot förslaget.
Således torde fiera internationellt vedertagna förkortningar (l.ex. BRD, UK)
vara obekanta för stora konsumentgrupper. Sådana förkortningar kan knappast
tillåtas i märkningen. Självfallet måste dock undantag göras för förkortningar
av typen USA och DDR. Sådana frågor torde kunna närmare regleras i fillsyndsmyndighetens
verkställighetsföreskrifter. För att uppgiften skall bli entydig bör endast
orden "gjord i" eller "tillverkad i" eller motsvarande
följda av namnet på resp. land fillätas. Således bör uttryck som "svensk
tillverkning" o.d. ej få förekomma. I en eventuell proposition bör
uttrycklig ställning las fill användningen av länderbeteckningar som Tyskland
och Korea.

Vad beträffar de slag av kläder som skall omfattas av
märkningsbestämmelserna fillstyrker kollegiet att förteckningen utformas på
sätt som föreslagits och atl undanlag ej görs i denna, exempelvis för kläder av
viss utformning eller visst material. Däremot bör fillsynsmyndigheten om så
erfordras kunna göra undantag av detta slag.

Beklädnadsarbetarnas förbund:

Beklädnadsarbetarnas förbund anser atl ursprungsmärkningen
inte bör omfatta bara kläder. Även textilier och skor måste inbegripas.

Kooperativa förbundet:

KF finner det angeläget att, i den allmänna
konsumentinformationen om ursprungsmärkning, det klart anges att
ursprungsmärkning ej är en form av kvalitetsangivelse. Teknisk, funktionell
eller estetisk kvalitet är baserad på vilka specifikationer en vara tillverkas
efter och ej i vilket land den är tillverkad.

Svenska Tekoindustriföreningen:

---- För att märkningen skulle vara av värde förutsätts
härvid atl tullverket

blir primär kontrollmyndighet. Det svenska
hemtagningssystemet begränsar härvid, enligt generaltullstyrelsens och
kommerskollegiums uppfattning, starkt tullverkets möjligheter att kontrollera
om en vara är märkt - och korrekt märkt - genom att endast stickprovsvisa
kontroller kan företagas.

---- Det finns---- enligt föreningens mening anledning att
föreslå en

Prop.
1981/82:148 86

förstärkning av tullens resurser. Åtminstone bör en
särskild undersökningsgrupp som får fill uppgift att enbart kontrollera
tekoimporten tillsättas. En sådan grupp kunde bestå av 3-4 personer vars
främsta arbetsuppgifter skulle vara att följa upp tips på oegentligheter, ta
egna initiativ till särskilda stickprovskontroller och efter hand bygga upp
kunskap om tekoimportens struktur. Enbart det samlade greppet skulle sannolikt
ha en mycket prevenfiv effekt mot överträdelser.

---Konsumentverket kommer inom kort all utöva tillsyn över
skötselrådsmärkningen. Då ursprungsmärkning är anbringad i plaggen på i princip
samma sätt vore det rationellt att kontrollera båda märkningarna samtidigt. Vid
konstaterad överträdelse av importerad vara anmäls detta till tullverket som
har att väcka åtal eller l.ex. vidta inskränkning i förfoganderätt över den
ifrågavarande importörens hemtagning enhgt föreningens förslag ovan. I det fall
detaljisten eller dennes leverantör inte kan ange importör eller tillverkare
eller då fråga är om brister i svensk tillverkares märkning har konsumentverket
att överlämna frågan om åtal mot denne till allmän åklagare. Ytterligare ett
skäl för att konsumentverket borde utöva denna tillsyn är alt allmänheten vid oegentligheter
i detaljistledet har konsumentombudsmannen som naturligt kontaktorgan. Av skäl
som föreningen inledningsvis anfört torde allmänhetens intresse av dessa
frågor öka de närmaste åren och därmed också dess intresse av atl vilja hjälpa
konsumentverket att påtala brister i ursprungsmärkningen.

Sveriges handelsagenters förbund:

Skulle trots invändningar mot förslaget, en lagsfiftning
ändå komma fill stånd, ber vi då att följande önskemål beaktas:

-alt under en övergångstid märkning får ske genom att
plaggen får märkas med löst anbringade märkanordningar, exempelvis hängande
etikett,

-att ursprungslandets benämning skall få anges på
engelska.

Svenska postorderföreningen:

Från postorderföretagens sida anser vi det ytterst
angeläget att lagförslaget ändras på så sätt alt märkningen även kan ske på
förpackning eller på vidhängande etikett. Detta är desto mer angeläget som
utredningen själv konstaterar, att om en detaljist beställt märkta kläder men
erhåller omärkta framslår det som allt för betungande att i efterhand märka kläderna.
I dessa fall måste ursprungsmärkning få ske på förpackning eller vidhängande efikett.

Prop. 1981/82:148 87

4. Tillsyn m.m.

4.1 Tillsynsmyndighetens resurser och kostnader

Kommerskollegium:

Kollegiet finner det inte möjligt att i förväg bedöma
behovet av resurser för

att handha tillsynen. Det förefaUer dock rimligl, atl fill en början tillföra

organisationen två tjänster varefter erfarenheterna får visa om ytterligare

resurser behövs. Däremot anser kollegiet det uteslutet atl resurser skulle

tillskapas genom reducering av annan verksamhet inom kollegiet. Det finns

från handelspolitisk synpunkt inget arbetsområde inom kollegiet som bör

eftersättas för den nu föreslagna uppgiften. På övriga arbetsområden inom

kollegiet finns ej möjlighet att genom omfördelning av resurser skapa

utrymme. Utredningen anför konsumentintresset som det huvudsakliga

skälet för införande av lagstiftning om ursprungsmärkning. I konsekvens

med delta måste resurserna självfallet i första hand tas från konsument

skyddsområdet. -

Det är svårt att i dag ha någon bestämd uppfattning om hur
tillsynsmyndighetens kontroll av efterlevnaden skulle komma att bedrivas och
vilka problem som skulle uppkomma. Det kan dock redan nu förutses att
svårigheter skulle uppstå i de fall det hävdas att en vara är oriktigt märkt.
Möjligheterna att kontrollera om en märkning är oriktig kommer att bli
utomordentligt små inom ramen för de resurser som utredningen föreslår.

Som exempel på storleksordningen av de svårigheter, den
tid och den resursåtgång som fastställande av importvarors riktiga ursprung kan
vara förenade med, är en jämförelse med de förfrågningar som generallullstyrelsen
riktar till utländska tullmyndigheter inom ramen för de europeiska frihandelsarrangemangen
relevant. Fastän det här rör sig om ett sedan länge väl etablerat samarbete
tullmyndigheterna emellan, trots att det finns fastställda ursprungsregler och
trots atl samarbetspartnerna är geografiskt närbelägna medför dessa frågeställningar
utredningar som vanligtvis kräver avsevärda resurser och lång tid innan de ger
något resultat. Med de resurser som utredningen föreslår skulle endast ett
fåtal utredningar av motsvarande slag hinna göras på ursprungsmärkningens
område. I realiteten torde kontrollen få inskränkas fill en granskning av
bokföring och andra handlingar hos tillverkare, grossister och detaljhandlare.

Marknadsdomstolen:

---- Det är i och för sig möjligt att en lagsfiftning om
ursprungsmärkning

kan
införas utan större kpstnader. Utredningen förefaller dpck vara väl optimistisk
i detta avseende, och det kan enligt marknadsdomstolens mening

Prop.
1981/82:148 88

ifrågasättas om den inte underskattat de kostnader som är
förenade med en sådan lagsfiftning. Härtill kommer att det i rådande statsfinansiella
läge inte tprde vara möjligt att införa en resurskrävande lagstiftning utan att
motsvarande nedskärning görs på annat håll. Enligt utredningens uppfattning
bör en avvägning göras i första hand mot pågående verksamhel inom bl.a. konsumentskyddsområdel.

Det är dock inle rimligt all den föreslagna lagstiftningen
om ursprungsmärkning genomförs på bekostnad av det konsumentskyddsarbete som i
dag bedrivs och som generellt sett torde vara väsentligt värdefullare från
konsumentsynpunkt.

Konsumentverket:

Om en lag införs av tekopolifiska skäl, delar
konsumentverket utredningens uppfattning alt kpmmerskpllegium bör utarbeta
föreskrifter om märkningen och utöva tillsynen över att lagstiftningen
efterlevs. Konsumentverket har inte resurser för ett fillsynsarbete i
anslutning till lagen. Uppgifter om kläders ursprung kommer atl kunna
vidareföras till kollegiet endast som sekundära iakttagelser i samband med den
marknadsbevakning som verket ändå bedriver.

Sveriges Grossistförbund:

De två tjänstemän på kommerskollegium som föreslagits
handha kontrollen av efterlevnaden av märkningsföreskrifterna kommer möjligen
alt kunna notera vilka kläder som är märkta eller inte och konstatera vilka
svenska tillverkare som inte märkt sina kläder. Däremot är det orealistiskt att
förutsätta att dessa två tjänstemän skall kunna utreda om importvaror är felmärkta
och, om så konstaterats, vilken märkning som de skall ha. Det gäller exempelvis
märkning som "Made in Germany", "Made in Korea" och
"Made in China", där det för övrigt kommer att bli svårt att få till
stånd märkning enligt utredningens modell i exportlandet, då man kan förutsätta
att företagen i dessa sex länder önskar märka på just här angivet sätt.

I de fall kläder från ett land är märkta med ursprung i etl
annat land (exempelvis kläder märkta med "Made in Mexico", konfektionerade
i något annat latinamerikanskt land) kommer det dels att bli svårt alt
fastställa om så verkligen är fallet, dels i det närmaste omöjligt att
fastställa det riktiga ursprungslandet, åtminstone inom den föreslagna
resursramen. Vi vill i sammanhanget påpeka att det enligl fillgänglig officiell
statistik från stafisfiska centralbyrån är i storleksordningen 350 milj. plagg
som omfattas av den föreslagna märkningsskyldigheten per år. Behovet av
kontrollresurser är alltså i högsta grad underskattat av utredningen. Om en
kontroll skall kunna utföras krävs betydligt fler tjänster än de föreslagna två,
vilket i sin lur av uppenbara kostnadsskäl är orealistiskt, särskilt vid en
jämförelse mellan det för konsumenterna väsentliga riktlinjeuppföljningsarbete
som sker inom

Prop.
1981/82:148 89

konsumentverket beträffande skötselmärkning etc. och
kontroll av geografisk ursprungsmärkning.

Sveriges Industriförbund:

Industriförbundet har intet att invända mot atl
kommerskollegium blir tillsynsmyndighet eller mot de föreslagna principerna
beträffande varuomfaltningen, bestämningen av ursprung och märkningens
utförande.

Förslaget till förordning synes inte ge kommerskollegium
befogenheter all annat än i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna om
vilka varor som omfattas av märkningstvånget. Generella undantag skall således
avgöras av regeringen. Vi vill för vår del ifrågasätta huruvida icke kollegium
bör få rätt att bevilja undantag från märkningstvångel för vissa varor såväl i
enskilda fall som generelll.

4.2 Konsumentens kostnader

Hovrätten för Nedre Norrland:

---- 1 detta sammanhang bör också anmärkas att det inte
helt kan bortses

från att ett reglerat märkningssyslem borde komma att
innebära viss ökning av produktionskostnaden för aktueUa klädesprodukter. Detta
kommer att medföra en motsvarande höjning av det pris konsumenten har alt
erlägga för nämnda varor.

Kommerskollegium:

Vad först gäller kostnaderna för systemet torde
utredningens bedömning att kostnaderna för själva märkningen blir marginella
vara riktig, särskilt om märkningen kan utföras i anslutning till fillverkningen
och/eller annan märkning. De totala kostnaderna bör emellertid inte negligeras
då det rör sig om ett betydande antal miljoner plagg per år på den svenska
marknaden. Del bör inte heller bortses från att i enskilda fall kan kännbara
kostnader av administrativ natur uppkomma, exempelvis vid den hantering som
måste fill om en importör fillställs ett omärkt varuparfi eller vid ifrågasatt
åsidosättande av märkningsskyldigheten. Vidare torde det vara ofrånkomligt att
man prsakas besvär inpm handeln.

Näringsfrihetsombudsmannen:

Ytterligare ett förhållande som talar mot obligatorisk
ursprungsmärkning är att den medför koslnader både för företagen och det
allmänna, vilka på ett eller annat sätt kan drabba kpnsumenterna. Det sägs
visserligen i ulredningen att kpstnaderna är marginella. Icke desto mindre är
det i vart fall från principiell synpunkl otillfredsställande att i ett läge då
kostnadsaspekterna i vårt land trätt aUt mera i förgrunden införa en ordning
som medför

7 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 148

Prop. 1981/82:148 90

kostnadsökningar överhuvud tagel, när denna ordning från
olika tänkbara utgångspunkter framstår som onödig och olämplig.

Statens pris- och kartellnämnd:

Om den förutsatta förskjutningen i köpmönstret skulle
innebära atl importvarornas marknadsandel minskar med exempelvis fem
procentenheter och den inhemska andelen ökar i molsvarande mån skulle - allt
annat oförändrat - konsumenternas utgifter för kläder och textilier totalt öka
i storleksordningen 2%. Skulle överflyttningen av marknadsandelar uppgå till
exempelvis fio procentenheter, skulle utgiftsökningen tPtalt sett bli 4 %.
Genomslaget på den allmänna prisnivån i konsumentledet motsvarar i det förra
fallet 0,12 % och i det senare fallet 0,24 %.

Del är som nämnts en öppen fråga, om genomförandel av en
obligatorisk ursprungsmärkning verkligen leder till del ändrade köpbeteende som
förutsatts i räkneexemplen ovan. Om effekten uteblir eller endast blir liten,
kan del befogade i lagstiftningen ifrågasättas från den utgångspunkten atl
onödiga nya bestämmelser bör undvikas.

Konsumentverket:

Att införa särskilda krav på ursprungsmärkning får inte
medföra atl andra och från konsumentsynpunkt viktiga tekofrågor blir
eftersatta. Verket vill i anknytning till vad som anförts av experten Waeslerberg
understryka att det från konsumentsynpunkt inle kan gpdtas att tillämpningen av
en lag pm ursprungsmärkning av kläder finansieras genom att resurser överförs
från andra konsumentpolitiskt angelägna områden.

Sveriges Grossistförbund:

På grund av-- felmärkningsproblematiken samt att varor kan
komma

fill landet omärkta, aktualiseras kostnaderna för att
märka eller märka om varor i Sverige. Kostnaden per plagg uppgår utom etikett
till mellan 1-5 kr., där priset 1 kr. hänför sig till varor som inteär
paketerade, l.ex. enkla trosor, och priset 5 kr. hänför sig lill skjortor som
behöver tas upp ur en förpackning, vikas och paketeras igen. Dessa uppgifter
har vi inhämtat från svenska lönsömnadsföretag. För prisbilliga varor är denna
extra kostnad väsentlig och den väntas leda till att sådana varor inte tillförs
marknaden i nuvarande omfattning genom den reguljära handelns försorg på grund
av de uppkommande märknings- och hanteringskostnaderna i samband med ommärkning.
I detta fall blir de förslagna beslämmelserna handelshindrande.

Ytterst kommer naturligtvis konsumenterna alt drabbas av
dessa såväl direkta kostnader för märkning och hantering som indirekta
kostnader i form av etl minskal urval av prisbilliga varor.

Prop.
1981/82:148 91

TextilrådetI Konfektionsindustriföreningen:

---- Vi vill i sammanhanget f.ö. också peka på alt de
beräknade

kostnaderna
för en ursprungsmärkning är mycket små, enligl vår egen erfarenhet kanske högsl
ca 10 öre per plagg. Vidare må påpekas att ursprungsmärkning i princip alllid
görs redan i samband med tillverkningen, något som innebär att några komplikationer
i praktiken inte skulle behöva uppstå vid en gränsmodell. Slutligen må det
viktiga påpekandet göras, att bestämmelser om ursprungsmärkning av kläder i
Sverige av de utländska exportörerna rimligen endasl kommer alt betraktas som
en marginell belastning. Detta dels därför alt många andra avsättningsmarknader
redan ställer krav på ursprungsmärkning, dels därför att Sverige från och med
den 1 juli 1982 kommer alt ställa krav på att hit importerade (i likhet med här
i landet tillverkade) kläder skall vara försedda med information om tvällråd
och andra skötselråd samt om materialsammansättning m.m. (se sid. 102 i
betänkandet). Det är rimligt att tro att ursprungsmärkningen kommer att bli
påförd samma etikett o.d. som nämnda skötselmärkning m.m.

5 Den lagtekniska utformningen

Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot
utformningen av lagförslaget.

6 Ikraftträdande

De flesta remissinstanser har inte yttrat sig över
utredningens förslag i denna del. Vissa remissinstanser (länsstyrelsen i
Älvsborgs län, TCO m.fl.) har med hänvisning till bl.a. tekoindustrins svåra
läge förordat ett ikraftträdande redan den 1 januari 1983. Sveriges
Industriförbund, Sveriges handelsagenters förbund m.fl. har föreslagit atl
lagen sätts i kraft först den 1 januari 1985.

Prop. 1981/82:148 92

Bilaga
1:3

Förslag
till

Lag om
ursprungsmärkning av kläder

Härigenom
föreskrivs följande.

1 § Regeringen får medela
föreskrifter pm atl kläder, när dessa saluhålls

yrkesmässigt, skall vara märkta med uppgift om i vilket land kläderna har

fillverkats.

Regeringen eller den myndighel
som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om märkningen och om
undanlag från märkningsskyldigheten.

2 § Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om skyldighet att lämna upplysningar, handlingar,

varuprov och liknande som behövs för tillsynen över efterlevnaden av denna

lag och de föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1983.

Prop. 1981/82:148 93

Bilaga 2

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-24

Föredragande: statsrådet Eliasson

Anmälan till proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.
m.

1 Sysselsättningen inom tekoindustrin

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) har i septemer 1981, i
enlighet med regeringens uppdrag i juli 1979, överlämnat en rapport lill
regeringen som ett underlag för den långsiktiga planeringen av de statliga
åtgärderna på lekoområdet. Rapporten beskriver bl. a. utvecklingen av
sysselsättningen inom tekoindustrin, antalet lediga platser, antalet
arbetssökande, inkomna varsel om uppsägningar samt beviljat tillfälligt
sysselsättningsbidrag för äldre arbetskraft inom tekoindustrin - det s. k. äldreslödet.

Av rapporten framgår att sysselsättningen inom
tekoindustrin är mycket ojämnt fördelad över landets kommuner. I Marks kommun i
Älvsborgs län är ca 78 % av de industrisysselsatta anställda inom tekoindustrin.
Andra älvsborgskommuner med stort beroende av tekoindustrin är Borås och
Ulricehamn. I Vingåkers kommun i Södermanland är motsvarande siffra ca 73%.

Enligl AMS har takten i sysselsättningsnedgången fortsatt
alt variera avsevärt mellan delbranscherna inom tekoindustrin.
Sysselsättningsnedgången fortsätter atl vara kraftigare inom konfékfionsindustrin
än inom lextihndustrin. Enligl industriverkets uppskattning minskade
sysselsättningen inom konfektionsindustrin med 4 % under året 1980 medan
minskningen inom texfilindustrin uppgick fill 1,3 %. För 1981 väntas den
nedgången fördubblas inom de båda delbranscherna. Minskningstakten är
kraftigare för arbetare än för tjänstemän. Denna skillnad mellan
sysselsättningsutveckling för arbetare och tjänstemän har dock varit klart
större inom fillverknings-industrin totalt än inom tekoindustrin.

Antalet lediga platser inom tekoindustrin ökade kraffigt
under åren 1979-1980. Därefter har dock branschens efterfrågan på arbetskraft
återigen

Prop.
1981/82:148 94

minskat till att under första halvåret 1981 ligga på en
mycket låg nivå.

Under år 1979 ökade också personalomsättningen inom
tekoindustrin. Denna utveckling höll i sig även under år 1980. Under år 1981
minskade dock rörligheten kraftigt, vilket tyder på att den tidigare
rörlighetsökningen sammanhängde med del förbättrade konjunkturläget.

Av samtliga anställda inom tekoindustrin år 1980 var 65 %
kvinnor. Denna siffra skall jämföras med att endast 27 % av samtliga
sysselsatta inom tillverkningsindustrin totalt var kvinnor. Av det totala
antalet arbetssökande inom textil- och sömnadsarbete är ca 85 % kvinnor.
Motsvarande andel inom tillverkningsarbele totalt är ca 20 %. En mycket slor del
av de arbetssökande söker enbart arbele lokalt. Andelen äldre arbetssökande är
större inom textil- och sömnadsarbeten än inom tillverkningsarbete totalt. För
den yngsta åldersgruppen gäller att andelen sökande till tekoindustrin är
mindre än andelen yngre sökande till tillverkningsindustrin totalt.

När det gäller åldersfördelningen är relafivt sett något
färre unga anställda i tekoindustrin än i tillverkningsindustrin totalt
samtidigt som det finns avsevärt fler över 55 år i tekoindustrin än i tillverkningsindustrin
totalt. Medelåldern inom tekoindustrin var år 1980 41 år. Inom
tillverkningsindustrin totalt var medelåldern vid samma tidpunkt 39 år.

Antalet varsel inom tekoindustrin ökade igen under våren
1981 efter att ha legat på en förhållandevis låg nivå åren 1978 och 1979. Under
första halvåret 1981 svarade tekoindustrin (inkl. lädervaruindustrin) för 9 %
av samtliga varsel om uppsägningar inom industrin, vilket är klart mer än
lekoindustrins andel av hela industrisysselsättningen. 1 Älvsborgs län svarade
lekoindustrin ensam för över 40 % av samtliga personer som berördes av varsel
om uppsägning.

Antalet arbetslösa kassamedlemmar sjönk markant under
budgetåret 1979/1980. År 1980 uppgick arbetslösheten i
Beklädnadsarbetarförbundets arbetslöshetskassa lill 3,5 %. Då hade kassan 38
800 medlemmar. Antalet medlemmar har dock fortsatt alt minska. Vid
halvårsskiftet år 1981 uppgick antalet medlemmar till 36 800 och arbetslösheten
fill 4,4%. Samtidigt uppgick arbetslösheten bland medlemmarna i industrikassorna
fill 2,3 %.

AMS har också redovisat äldrestödels omfattning under de
senaste budgetåren. Under budgetåret 1980/81 beviljades äldrestöd till 800
företag med tillsammans 41 000 anställda. Antalet företag som erhåller
äldrestöd har ökat från budgetåret 1979/80 till budgetåret 1980/81.
Länsarbetsnämndernas ökade möjligheter att ge dispens till förelag som varslats
om driftsinskränkningar är en bidragande orsak. Många förelag kan betraktas
som gränsfall i näringsgrenshänseende vilket kan ha inneburit att de tidigare
inte sökt bidraget. Även andelen företag med annan branschtillhörighet men med
en avdelning inom företaget som bedriver tekoproduktion är också relativt hög
bland de nytillkomna stödföretagen.

Hälften av bidragsföretagen erhöll bidrag motsvarande 15 %
av de totala lönekostnaderna. Skillnaderna var dock stora mellan förelag av
olika

Prop.
1981/82:148 95

slorlek. Tre fjärdedelar av småföretagen med mindre än 10
anställda nådde 15 %-taket medan motsvarande andel för företag med över 100
anställda endast var en fjärdedel. Lönesubvenfionsgraden har sjunkit från ca 11
% budgetåret 1979/80 till ca 10 % budgetåret 1980/81.

2 Tillfälligt sysselsättningsbidrag för tekoindustrin m. m.

Riksdagen beslutade våren 1981 om ändrade bestämmelser för
tillfälligt sysselsättningsbidrag för äldre arbetskraft inom tekoindustrin -
det s. k. äldrestödet (prop. 1980/81:100, bil. 15, AU 1980/81:21, rskr
1980/81:404). Förändringarna innebar i huvudsak dels alt bidraget per timme
höjdes från 25 kr. lill 28 kr., dels atl bidraget skulle utgå för anställda upp
till 65 års ålder och för normal veckoarbetstid samt dels att bidragets
maximala nivå skulle beräknas på företagets lönekostnader för
produktionsarbete. Syftet med förändringarna var atl återställa
konkurrensneutraliteten i förhållande till företag som har en för branschen
normal andel äldre anställda och som i viss mån rubbats av de senaste årens
lönehöjningar. Det är ännu för tidigt att uttala sig om i vilken mån syftet har
uppnåtts men preliminära bedömningar tyder på att förändringarna har medfört en
ökad jämnhet i stödtilldelningen.

En utgångspunkt för förändringarna i bidragskonstrukfionen
var att äldrestödet för innevarande budgetår skulle ligga kvar på en i stort
oförändrad kostnadsnivå- dvs. ca 320 milj. kr. Riksdagen uttalade samfidigt (AU
1980/81:21) att regeringen bör vara oförhindrad att göra erforderliga
justeringar i bidragskonstrukfionen för att säkerställa äldrestödels totala
omfattning. Jag har nu kunnat konstalera att äldrestödet för innevarande
budgetår inte torde uppgå till de beräknade 320 milj. kr. De enskilda företagen
har dock planerat sin verksamhet efter den nu kända stödnivån i enlighet med de
regler som gäller för bidraget. En tillfällig förändring av
bidragskonstruktionen för äldrestödet för att nå ett totalt utfall på 320 milj.
kr. skulle innebära att stödföretagen i genomsnitt erhåller etl tillskott till
äldrestödet med ca 7 %. Detta motsvarar knappt 0,7 % av produktionslönesumman.
Ett sådant tillskott torde alltså inte ha planerats in i företagens verksamhet
och kommer därför mer att få effekter på företagens finansiella situation och
mindre påverka sysselsättningen. Jag återkommer i det följande fill hur de
medel som inte åtgår för det tillfälliga sysselsättningsbidraget under
budgetåret 1981/82 och som jag har beräknat fill 20 milj. kr. i stället bör
utnyttjas.

I 1981 års budgetproposition förordade jag att
avvecklingen av det tillfälligt införda äldrestödet skulle ske successivt och
med hänsyn lagen till bl. a. det allmänna sysselsättningslägel. Som riktmärke
för företagens planering angav jag dock en nivå på stödet till högst 12 %
budgetåret 1982/83 och 9 % budgetåret 1983/84. Som jag senare i 1982 års
budgetproposition anförde anser jag inte, mol bakgrund av den redovisning av
tekoindustrin

Prop.
1981/82:148 96

som jag inledningsvis har gjort och att den nuvarande
lågkonjunkturen blir mer långvarig än vad tidigare bedömningar tytt på, att
avvecklingen av äldrestödet bör påbörjas under nästa budgetår. Jag förordade
därför atl det tillfälliga sysselsättningsbidraget även under budgetåret
1982/83 skall utgå med 15 % av produklionslönesumman. För att - trots ett
avsevärt budgetunderskott - kunna bibehålla denna nivå på äldrestödet förordade
jag vidare en förändring i bidragskonstmktipnen som innebar att den lägsta
åldersgränsen för att bidrag får lämnas höjs från 50 år till 51 år. Denna
förändring motsvarar en besparing på 21,5 milj. kr. pch ingår i regeringens
besparingsprogram för budgetåret 1982/83. Detta skall ses i relatipn fill att
en nu påbörjad avveckling av äldrestödet enligt de av mig tidigare förordade
-och sedermera av riksdagen beslutade - riktUnjerna skulle innebära att
äldrestödet för budgetåret 1982/83 reducerades med drygt 60 milj. kr.

Avvecklingen av äldreslödet måste, som jag också tidigare
har framhållit, ske mot bakgrund av det allmänna sysselsättningsläget. Enligt
de nu aktuella konjunkturbedömningarna lorde en nedtrappning av det tillfälliga
sysselsättningsstödet kunna inledas under 1983/84. Även den takt som
avvecklingen av äldrestödet skall ske i bör avgöras mot bakgrund av det
allmänna sysselsättningsläget. En sådan nedtrappning bör dock, vid sidan om
industripolitiska insatser för tekobranschen, mötas med särskilda insatser för
att stärka sysselsättningen i de mest utsatta kommunerna i enlighet med vad jag
nu avser att föreslå. Förslagen om särskilda insatser gäller fr. o. m.
budgetåret 1982/83 trots att avvecklingen av äldreslödet inte bedöms kunna
inledas förrän budgetåret 1983/84. Jag anser dock att del är av slor vikt alt
sådana insatser kan göras så fort som möjhgt för att medverka till en mer
varierad arbetsmarknad.

Enligt min mening bör alltså inte bidragskonstruktionen
för innevarande budgetår förändras för att ge ett totalt utfall på 320 milj.
kr. Jag förordar i stället, efter samråd med cheferna för handels- och
industridepartementen, att 15 milj. kr. används för alt stärka sysselsättningen
i de kpmmuner som är mest beroende av tekoindustrin genom att stödja olika
projekt som stimulerar sysselsättningen. Chefen för industridepartementet
kommer senare i dag bl. a. att föreslå alt de branschfrämjande åtgärderna
förstärks med 5 milj. kr.

Som jag anförde inledningsvis är de kommuner som är mest
beroende av tekoindustrin i huvudsak belägna i Älvsborgs län. Medlen bör därför
användas för kommunerna i sjuhäradsbygden dvs. Borås, Mark, Ulricehamn , Tranemo
och Svenljunga. Ansökan om att få ta dessa särskilda medel i anspråk bör
ställas till länsarbetsnämnden som efter samråd med länsstyrelsen och med eget
yttrande överlämnar ansökningen till regeringen för slutligt avgörande. De
objekt som föreslås bör bedömas mol bakgrund av länsmyndigheternas långsiktiga
planering för regionens utveckling. Sådana projekt som stimulerar
sysselsättningen på lång sikt bör alltså prioriteras. Möjlighet att erhålla
bidrag till sådan projektverksamhet bör gälla t. o. m.

Prop.
1981/82:148 97

utgången
av budgetåret 1984/85. För detta ändamål bör ett nytt anslag inrättas under
tolfte huvudtiteln. Medel från detta anslag bör dock kunna kombineras med andra
statsbidrag, t. ex. beredskapsarbete. Sammanlagt bör dock inte det totala
statsbidraget översliga 75 % av kostnaderna för projektet. Det bör ankomma på
regeringen alt ge närmare rikfiinjer för statsbidragens storlek samt i övrigt
utfärda de närmare föreskrifter som behövs.

Som
jag tidigare anfört beräknar jag all äldrestödet för innevarande budgetår
kommer att uppgå till ca 300 milj. kr. Jag avser föreslå regeringen att senare
återkomma lill riksdagen med en närmare redovisning av del faktiska utfallet.
Om det skulle visa sig att utfallet undersfiger nämnda belopp har jag för
avsikt att föreslå regeringen att återkomma till riksdagen med förslag att även
den eventuella mellanskillnaden bör användas för den ovan beskrivna
projektverksamheten.

Med
hänvisning fill vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår
riksdagen atl

1. godkänna vad jag har anfört om tillfälligt
sysselsättningsbidrag för äldre arbetskraft inom tekoindustrin,

2. godkänna de av mig föreslagna riktlinjerna för särskilt
stöd till sysselsättningsskapande åtgärder i tekokommunerna,

3. till
Särskilda sysselsättningsskapande åtgärder i lekokommuner

na för budgetåret 1982/83 under tolfte huvudfiteln anvisa ett

reservafionsanslag av 15 000 000 kr.

Prop.
1981/82:148 98

Bilaga 3

Utdrag

INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-24

Föredragande: statsrådet Åsling

Anmälan till proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.
m.

De industripolitiska åtgärderna för tekoindustrin inleddes
budgetåret 1970/71 som tidsbegränsade program. Ålgärderna har vid flera
tillfällen förlängts och förstärkts. F. n. består insatserna av s. k.
branschfrämjande åtgärder, vilka innefattar exportfrämjande åtgärder,
utbildningsstöd, bidrag till konsultundersökningar i omställningsfrämjande
syfte och stöd fill kollektiva marknadsföringsåtgärder på hemmamarknaden, av
statliga lånegarantier- s. k. särskilda strukturgarantier med viss möjlighet lill
räntebefrielse - och av lån till rationaliseringsinvesteringar inom
konfektionsindustrin. Ålgärderna administreras av statens industriverk (SIND).

Våren 1979 beslutade riksdagen förlänga de
industripolitiska ålgärderna för tekoindustrin under tre år t. o. m. budgetåret
1981/82 (prop. 1978/79:145 bil. 3, NU 1978/79:48, rskr 1978/79:390).

För budgetåret 1981/82 har - under anslaget
Branschfrämjande åtgärder -beräknats 40 milj. kr. för åtgärder för
tekoindustrin. Vidare har 10 milj. kr. anvisats för rationaliseringslån fill
konfektionsindustrin (prop. 1980/81:100 bil. 17, NU 1980/81:52, rskr
1980/81:391).

SIND har i sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83
och i sin rapport (SIND PM 1981:12) TEKO 81, vilken utarbetats på regeringens
uppdrag som underlag för planeringen inom tekoområdet, föreslagit förstärkta
industri-politiska insatser. Bl. a. förordar SIND att det nuvarande äldrestödet
lill tekoindustrin succesivt avskaffas och alt insatserna mer konsekvent
inriktas på alt bevara och utveckla de mest livskraftiga delarna av
tekoindustrin. Kraftfulla satsningar behöver göras på produktutveckling,
teknisk förnyelse och marknadsföring. För att möjliggöra en planering föreslår SIND
att åtgärderna fastställs för en ny treårsperiod. SIND har vidare i skrivelse
till regeringen den 3 november 1981 hemställt om tiUäggsanslag för budgetåret
1981/82 med sammanlagt 25 milj. kr. för de industripolitiska åtgärderna för
tekoindustrin.

Även tekodelegationen, som i sin skrivelse den 8 oktober
1981 bl. a. hänvisar till tidigare framförda förslag, förordar en ökad
inriktning på en

Prop. 1981/82:148 99

effektivisering och rationalisering av tekoindustrin för atl
på sikt möjliggöra en minskning av driftstödet. I förslagen ingår en väsentligt
ökad satsning på branschprogrammet vid statens industriverk. Delegationen
föreslår atl anslagen till vissa tekoåtgärder vid SIND höjs med 25 milj. kr.
under innevarande budgetår.

Som chefen
för handelsdepartementet tidigare denna dag erinrat om godkände riksdagen våren
1981 att de statliga åtgärderna för tekoindustrin inriktas mot en ökad andel
effektivitetsfrämjande och marknadsstödjande insatser. Detta borde åstadkommas
genom att äldrestödet på sikt minskar och att inslaget av industripolitiskt
stöd och det investeringsstöd som administreras av överstyrelsen för ekonomiskt
försvar relafivt sett ökar (prop. 1980/81:100 bil. 14, NU 1980/81:47, rskr
1980/81:279).

Chefen för
arbetsmarknadsdepartementet har tidigare redovisat atl det s. k. äldrestödet
beräknas komma alt ulgå med 300 milj. kr. under budgetåret 1981/82, vilket är
20 milj. kr. mindre än enligt tidigare beräkningar. Enligt hans förslag bör 15
milj. kr. i stället användas för alt stärka sysselsättningen i de fill följd av
tekoindustrins tillbakagång mest utsatta kommunerna. Efter samråd med cheferna
för handels- och arbetsmarknadsdepartementen tar jag nu upp de förstärkningar
av de industripolitiska åtgärderna för tekoindustrin som bör göras för att öka
de effektivitetshöjande och marknadsstödjande insatsernas andel av stödet lill
tekoindustrin.

Den
successiva tillbakagången på hemmamarknaden har för många lekoföretag varit en
drivkraft att målmedvetet anstränga sig för att öka sin export. Statsmakterna
har sedan länge stimulerat dessa ansträngningar genom de särskilda
exportfrämjande ålgärderna vid statens industriverk. Det har också lyckats för
branschen alt hävda sig bättre på exportmarknaderna än på hemmamarknaden. En
förstärkning av de industripolitiska åtgärderna bör användas till bl. a.
insatser för atf stimulera till ökad export på tekoområdet.

Möjlighet att inom branschprogrammets ram kunna stödja
kollektiva marknadsföringsåtgärder såsom mässor, utställningar,
försäljningskampanjer m. m. med inriktning på hemmamarknaden i syfte att
stärka avsättningsmöjligheterna för svenska lekoprodukler infördes hösten 1977
(prop. 1977/78:25 bil. 11, NU 1977/78:32, rskr 1977/78:108).

I budgetpropositionen 1982 har jag redovisat (prop. 1981/82:100
bil. 17 s. 37-38) de huvudsakliga resultaten av den rapport (SIND PM 1981:20) Distribufionsutredning,
som SIND presenterade i december 1981. I utredningen kartläggs distribufionsvägarna
för tekovaror på hemmamarknaden och belyses de svenska tekoföretagens
möjligheter alt bättre nå ut på den svenska marknaden. En slutsats är att, med
hänsyn fill alt fackhandeln är de svenska producenternas naturliga avnämare,
samarbetet mellan fackhandeln och tekoindustrin bör stärkas. Som jag anfört i
budgetpropositionen är del viktigt att fprtsatt stöd ges till marknadsföringen
av svenska tekoprodukter

Prop. 1981/82:148 100

på
hemmamarknaden och atl därvid de möjligheter för den svenska tekoindustrin som SIND:s
distribufionsutredning pekat på utnyttjas.

Med
hänvisning till vad jag har anfört om behovet att stödja tekoföretagens
marknadsföring på såväl exportmarknader som hemmamarknaden förordar jag att
ytterligare 5 milj. kr. anvisas på tilläggsbudget för branschfrämjande åtgärder
för lekoindustrin under innevarande budgetår.

I
branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin ingår även utbildningsåtgärder.
Riktlinjer för dessa beslutades ursprungligen år 1970 (prop. 1970:41, SU
1970:60 och 62, rskr 1970:164 och 166). Som finansieringsprincip angavs att de
företagsbundna kostnaderna för utbildningsprogrammets: genomförande, dvs. i
första hand löner till i utbildningen deltagande personal, skulle bäras av
företagen medan statligt slöd skulle kunna utgå för såväl de med
utbildningsarrangemangen direkt förenade kostnaderna som i viss utsträckning
till deltagarnas kostnader för resor och uppehälle. RiktUnjerna ändrades år
1977 (prop. 1976/77:100 bil. 17 s. 67) så att statliga bidrag liU kursdeltagares
resor och uppehälle slopades. Under hand har från SIND:s sida framförts att en
möjlighet för verkel att ta ul deltagaravgifter vid utbildning skulle kunna öka
utbildningsprogrammets effektivitet genom en hårdare prioritering och bättre
värdering av utbildningen från företagens sida. Jag förordar att riktlinjerna
för utbildningsåtgärderna ändras i enlighet med det framförda förslaget.
Ändringen bör avse utbildningsåtgärder för såväl tekoindustrin som andra
branscher inom ramen för branschfrämjande åtgärder.

Tekodelegationen
har i rapporten Skinn- och läderkonfektionsindustrins framtid, vilken lämnades
i december 1980, föreslagit bl. a. att garveriindu-strin tas in i SIND:s branschprogramverksamhet.
Jag är emellertid inte beredd alt förorda en sådan utvidgning av verksamheten
med branschprogram.

Lån lill
rafionaliseringsinvesteringar inom konfektionsindustrin kan lämnas för sådan
produktionsutrustning som påtagligt höjer effektiviteten inom arbetsintensiv
produktion av i första hand plagg men även av andra konfektionerade
tekoprodukter. För att stimulera till effektivitetshöjande förändringar vad
gäller sådan produktion förordar jag att ytterligare 10 milj. kr. anvisas på tilläggsbudget
för innevarande budgetår för denna verksamhel.

Jag
viU i detta sammanhang något beröra frågan om arbetskopperativa eller andra fprmer
av löntagarägda företag. Inom tekoindustrin, finns flera exempel på väl
fungerande, löntagarägda företag. Jag vill erinra om att riksdagen våren 1981
beslöt utvidga och förlänga försöksverksamheten med stöd fill löntagarägda
företag (prop. 1980/81:130, NU 1980/81:64, rskr 1980/81:425). Vidare har kooperalionsutredningen
i sitt huvudbetänkande (SOU 1981:60) Kooperationen i samhället föreslagit
förbättrade villkor för det kooperativa företagandel. Jag har i
budgetpropositionen anmält min

Prop.
1981/82:148 101

avsikt
atl föreslå regeringen alt på grundval av bl. a. detta utredningsförslag
förelägga riksdagen en proposition i frågan. Vad gäller lekoförelag vill jag peka
på att de industripolitiska stödåtgärderna med inriktning på tekoindustrin har
en utformning som gör dem lämpade att stödja bildandet av löntagarägda företag.

Jag kommer senare, i
samband med att jag behandlar regionalpolifiken, att föreslå atl det utanför
stödområdet införs elt investeringsbidrag för slöd fill investeringar i
industriell och viss annan verksamhel för att medverka lill lösningen av
inomregionala obalansproblem och strukturproblem. Enligl min mening bör denna slödmöjlighet
bl. a. kunna få betydelse vid en framfida nedtrappning av äldrestödet för
tekoindustrin i kommuner med stpr andel tekoindustri i Älvsborgs län. Det
ankommer dock på länsstyrelsen i resp. län alt besluta om investeringsbidrag.

Med
hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen

att
godkänna den ändring i riktlinjerna för branschfrämjande åtgärder som jag har
förordat.

Prop.
1981/82:148 102

Anslagsfrågor för
budgetåret 1981/82

FJORTONDE HUVUDTITELN

B. Industri m. m.

B
7. Branschfrämjande åtgärder

På
statsbudgeten för budgetåret 1981/82 har under denna rubrik anvisats ett
reservationsanslag av 56 385 000 kr.

Med hänvisning till vad
jag nyss anfört i fråga om branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att fill Branschfrämjande
åtgärder på tilläggsbudget III till statsbudgeten för budgetåret 1981/82
anvisa ett reservationsanslag av 5 000 000 kr.

B
19. Lån till rationaliseringsinvesteringar inom konfektionsindustrin

På
statsbudgeten för budgetåret 1981/82 har under denna rubrik anvisats ett reservafionsanslag
av 10 milj. kr.

Med hänvisning till vad
jag nyss anfört i fråga om lån fill rationaliserings-investeringar inom
konfektionsindustrin hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen

att
till Lån tiU rationaliseringsinvesteringar inom konfektionsindustrin på tilläggsbudget
III lill statsbudgeten för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av
10 000 000 kr.

Prop.
1981/82:148 103

Innehåll

Propositionen................................................................. ....... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................ ....... 1

Utdrag
protokoll vid regeringssammanträde .................. ....... 2

Bilaga 1
HANDELSDEPARTEMENTET ................................ ....... 3

1
Inledning.................................................................. ....... 3

2
Föredragandens
överväganden............................... 4

2.1 Genomförda utredningsuppdrag...................... 4

2.1.1
ÖEF....................................................... ....... 4

2.1.2
AMS ...................................................... 6

2.1.3
SIND...................................................... ....... 6

2.1.4
Tekodelegationen
................................ 9

2.2
Branschutvecklingen........................................ ..... 10

2.3
Inriktning av
tekopolitiken .............................. ..... 11

2.3.1
Allmänt om
statliga åtgärder för särskilda branscher 12

2.3.2
Industripolitiskt
mål för tekopolitiken .: 14

2.3.3
Försörjningsberedskapspolitiskt
mål/riktmärke

för tekopolitiken.................................... 14

2.3.4 Övriga mål/riktmärken för tekopolitiken. ..... 16

2.4 Inriktning av stödåtgärder inom landet........... 18

2.4.1
Slödprofil och
stödformer...................... ..... 18

2.4.2
Tekostödets
omfattning........................ 19

2.5 Ursprungsmärkning av kläder.......................... 20

2.5.1
Inledning............................................... ..... 20

2.5.2
Överväganden
och förslag.................... 22

2.5.2.1
Allmän
bakgrund ................... ..... 22

2.5.2.2
Huvuddragen i
det föreslagna märkningssystemet 23

2.5.2.3
Den närmare
utformningen av märkningssyslemet 27

2.5.2.4
Ikraftträdande
- och övergångsbestämmelser 31

2.5.2.5
Finansiering.............................. 32

2.5.3 Upprättat lagförslag.............................. 33

2.6 Handelspolifiska åtgärder ............................... 33

2.6.1
Inledning............................................... 33

2.6.2
Mulfifiberavtalet..................................... 33

2.6.3
Bilaterala
överenskommelser ............... 35

2.7 Kontroll av importbegränsningar...................... 36

2.7.1
Inledning............................................... 36

2.7.2
Hemtagningssyslemet
för tekovaror ..... 37

2.7.3
Åtgärder för
ökad kontroll..................... 38

Prop. 1981/82:148 104

2.8 Vissa delbranschfrågor..................................... 40

2.8.1
Tekodelegationens
förslag angående skinn- och läderindustrins framtida dimension 40

2.8.2
Avtal med bomullspinningsföretag......... 41

2.8.3
Övrigt ................................................... 43

2.9
Den stafliga
samråds- och samordningsorganisationen.. 43

2.10
Läderskoindustrin............................................ 44

2.10.1
Vissa uppgifter
om branschen............... ...... 44

2.10.2
Statliga
åtgärder för läderskoindustrin . 45

2.11 Gummislövelindustrin....................................... ...... 47

3
Hemställan.............................................................. ...... 47

Bilaga
1.1 Sammanfattning av ursprungsmärkningsutredningens

belänkande.................................................... ...... 49

Bilaga 1.2
Sammanställning av remissyttranden ............ ..... 52

Bilaga 1.3 Förslag lill lag om ursprungsmärkning av kläder 92

Bilaga 2 ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET................... 93

Bilaga 3 INDUSTRIDEPARTEMENTET ................................ 98

GOTAB 70642 Stockholm 1982