Prop. 1981/82:15

Prop.
1981/82:15

Regeringens proposition

1981/82:15

om studie- och yrkesorientering i grundskola och
gymnasieskola m. m.;

beslutad den 8 oktober 198).

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de åtgärder eller de ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ULLA TILLÄNDER

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen behandlas mål och riktlinjer för studie-
och yrkesorienteringen (syo) och organisationen av denna i grundskolan och
gymnasieskolan.

Ett av skolans viktigaste mål är att förbereda eleverna
för arbetslivet. Denna arbetslivsförberedelse är en uppgift för all
undervisning. När den nya läroplanen för grundskolan (Lgr 80) träder i kraft
höstterminen 1982 ersätts den praktiska yrkesorienteringen (pryon) med praktisk
arbetslivs-orientering (prao) på minst sex veckor. 1 propositionen läggs stor
vikt på praons utformning och kvalitet liksom dess inplanering i
undervisningen.

i samband med vägledningen inom syo bör de elever
prioriteras, som har svårigheter av något slag i skolan, vilket ofta gäller
exempelvis invandrarelever. Uppföljningen av de elever som är 16 och 17 år och
som efter grundskolan varken studerar eller har arbete bör vara en annan
prioriterad uppgift för syon. Föredraganden förordar att verksamheten med
intagning på höstterminsbetyget skall bli reguljär. Vidare föreslås en något
annorlunda ordning för 40-veckors yrkesintroduktion.

Planeringsrådens uppgifter och arbetsformer berörs, både
med avseende på de lokala och regionala råden.

För att betona syons roll som en del av skolans
arbetslivsförberedelse föreslås tjänster, i vilka kan ingå både syo och
undervisning. Därigenom underlättas utläggning av tjänster så att syo-funktionärerna
kan fä full tjänst på en skolenhet. Syo bör vara huvudfunktionen i tjänsten. I syo- 1 Riksdagen 1981/82. 1 samt. Nr
15

Prop. 1981/82:15 2

tjänsten
bör också kunna ingå tjänstgöring som SSA-sekreterare och inom den uppföljande
verksamheten. Yrkesvalslärare bör vara behöriga alt söka de nya syo-konsulenttjänsterna.

Syo-anslaget bör föras
över till driftbidragen för grundskolan resp. för gymnasieskolan. Förslagen i propositionen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1982. Den nya organisationen för syo-funktionärer
bör börja tillämpas den 1 juli 1983.

Prop.
1981/82:15 3

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-10-08

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén,
Andersson, Boo, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Tilländer

Proposition om studie- och yrkesorientering i grundskola
och gymnasieskola

1 Inledning

Kungl. Maj:ts proposition (prop. 1971:34) om studie- och
yrkesorientering i grundskola och gymnasieskola ligger till gmnd för den
nuvarande organisationen för studie- och yrkesorientering (syo). I samband med
beslutet om försöksverksamhet med syo uttalade riksdagen (UbU 1971:21, rskr 1971:214)
att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet borde följa utvecklingen inom området och
när erfarenheter vunnits återkomma till riksdagen i frågan. Tillräckliga
erfarenheter borde ha vunnits efter en femårsperiod. Kungl. Maj:t uppdrog den 4
juni 1971 åt skolöverstyrelsen (SÖ) att under en femårsperiod utvärdera
försöksverksamheten med den nya syo-organi-sationen.

Den 30 juni 1979 inkom SÖ till regeringen med en
utvärderingsrapport. Denna innehöll dels en samlad redovisning av
erfarenheterna från den femåriga försöksverksamheten kallad "Studie-och
yrkesorientering. Sammanfattande erfarenheter av 5 års försöksverksamhet",
dels SÖ:s bedömningar och förslag rörande den framtida syo-organisationen med
rubriken "Studie- och yrkesorientering. Sammanfattande erfarenheter av 5
års försöksverksamhet. Bedömningar och förslag".

En sammanfattning av SÖ:s utvärderingsrapport bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av
statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statens arbetsgivarverk (SAV),
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk (SIV), universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ) - som bifogat yttranden från universiteten och högskolorna
-, samtliga länsskolnämnder, centrala studiestödsnämnden (CSN) - som bifogat
yttranden från vuxenutbildningsnämnderna i Jönköpings, Kalmar, Gotlands och
Kopparbergs län -, jämställdhetskommittén

Prop.
1981/82:15 4

(Ju 1976:08), gymnasieutredningen (U 1976:10), komvux-utredningen
(U 1978:04), elevvårdskommittén (U 1978:06), integrationsutredningen (U
1978:07), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges
förenade studentkårer (SFS), Elevförbundet, Sveriges elevers
centralorganisation (SECO), Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning.
Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Handikappförbundens centralkommitté (HCK),
Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO), De
handikappades riksförbund (DHR), Sveriges hantverks- och industriorganisation -
Familjeföretagen (SHIO) samt Lantbrukarnas riksförbund (LRF).

Till resp. länsskolnämnds yttrande har fogats yttranden
från landstingen i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Blekinge, Kristianstads,
Hallands, Göteborg och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,
Gävleborgs och Västernorrlands län, Alvesta, Hylte, Ljungby, Tingsryds, Varbergs
och Växjö kommuner, Stockholms skoldirektion, Göteborgs allmänna skolstyrelse,
skolstyrelserna i Botkyrka, Järfälla, Nynäshamn, Södertälje, Vaxholm,
Enköping, Älvkarleby, Östhammar, Eskilstuna. Katrineholm, Nyköping, Oxelösund,
Strängnäs, Motala, Norrköping, Ödeshög, Gotland. Karlshamn. Kariskrona,
Ronneby, Sölvesborg, Klippan, Kristianstad, Osby, Tomelilla, Åstorp,
Ängelholm, Partille, Stenungsund, Tanum, Trollhättan, Ulricehamn, Mark, Mellerud,
Lerum, Vårgårda, Mullsjö, Vara, Falköping, Hallsberg, Hällefors, Örebro,
Arboga, Skinn-skatteberg, Västerås, Gävle, Ljusdal. Örnsköldsvik, Härnösand,
Sundsvall, Åsele, Nordmaling, Umeå, Skellefteå, Storuman och Robertsfors.

Dessutom har skrivelser i ärendet inkommit från
Riksförbundet mot allergi (RmA), Synskadades riksförbund, Sveriges dövas
riksförbund. Hörselfrämjandet samt från syo-konsulenterna vid landstingen i
vissa län. En sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 2.

Genom riksdagens beslut vid 1979/80 års riksmöte (prop.
1979/80:100 bil. 12 s. 256, UbU 1979/80:21, rskr 1979/80:233) föriängdes
försöksverksamheten t.o.m. utgången av juni 1981. Genom beslut av riksdagen
vid 1980/81 års riksmöte har försöksverksamheten ytterligare förlängts och
gäller t.o.m. utgången av juni 1982 (prop. 1980/81:100 bil. 12 s. 262, UbU
1980/81:25. rskr 1980/81:332).

De överväganden och förslag som framläggs i det följande
bygger i princip på nyssnämnda rapport av SÖ samt pä vad som har framkommit
under remissarbetet. Emellertid har utvecklingen lett till att vissa av SÖ:s
förslag hunnit bli inaktuella.

Den förändring av grundskolans innehåll och inriktning som
påbörjades i och med riksdagens beslut om skolans inre arbete m. m. (prop.
1975/76: 39, UbU 1975/76:30, rskr 1975/76:367) har sedermera följts upp av
beslutet

Prop. 1981/82:15 5

I

om ny läroplan för grundskolan (prop. 1978/79: 180, |UbU
1978/79:45, rskr 1978/79:422). På grundval av det sistnämnda beslutet har 1980
års läroplan för grundskolan (Lgr 80) fastställts som i avsnittet Mål och
riktlinjer behandlar bl. a. syo.

Genom en
bestämmelse i skolförordningen (1971:235) med anledning av 1976 års
riksdagsbeslut om skolans inre arbete (SIA) ålades kommunernas skolstyrelser
att bedriva uppföljande syo för att stödja ungdomar under 18 år som efter
grundskolan varken studerar eller har arbete. Detta s. k. uppföljningsansvar,
som SÖ redogör för i utvärderingsrapporten, har efter förslaget i propositionen
om läroplan för grundskolan m.m. utvidgats till att omfatta alla ungdomar under
18 år.

Riksdagens
beslut vid 1979/80 års riksmöte om åtgärder för att främja ungdomars utbildning
i gymnasieskolan m.m. (prop. 1979/80: 145, UbU 1979/80:34, rskr 1979/80: 363)
innebär att skolans ansvar för ungdom under 18 år ytterligare betonas. Såsom
framgår av SÖ:s utvärderingsrapport har uppföljningsansvaret fått konsekvenser
för syo-verksamheten både i grund- och gymnasieskola.

Som en följd av riksdagens beslut om läroplan för
grundskolan, som

bl.a. innebar utökad praktisk arbetslivsorientering,! erhöll SÖ den 19 juli

1979 bl. a. i uppdrag att i samråd med AMS utreda det samlade behovet av

praktikplatser för olika utbildningar, vilka möjligheter det finns att tillgo

dose detta behov samt vilka kostnader detta skulle medföra. SÖ har den 1

april 1981 inkommmit till regeringen med en redovisning av denna del av

uppdraget. En sammanfattning av SÖ:s rapport börTogas till protokollet i

detta ärende som bilaga 3. Jag kommer att beakta resultatet av SÖ:s

uppdrag i samband med att jag behandlar den praktiska arbetslivsoriente

ringen i grundskolan. i

I detta
sammanhang bör också erinras om regeringens skrivelse 1979/ 80: 168 om
riktlinjer för det fortsatta jämställdhetsarbetet. I skrivelsen redovisas
riktlinjerna och organisationsformerna för regeringens arbete med dessa frågor.
Vidare framläggs förslag hur jämställdhetsfrågorna kan lyftas fram i bl. a.
utbildning och arbetsliv.

Riksdagen
har föregående budgetår fattat beslut med anledning av ett antal
regeringsförslag som berör syo-verksamheten.'Jag avser dels propositionen (prop.
1980/81: 107 s. 75-77, UbU 1980/81:38, rskr 1980/81:395) om den statliga skoladministrationen
m.m. vari bl.a. föreslås att ett centralt planeringsråd för samverkan mellan
skola och arbetsliv inrättas, dels förslagen om lokalt utvecklingsarbete och
personalutveckling i propositionen (prop. 1980/81:97 s.32 och 36-46, UbU
1980/81:37, rskr 1980/81:385) om skolforskning och personalutveckling. Vidare
bör erinras om det av chefen för arbetsmarknadsdepartementet framlagda
förslaget om en parlamentarisk utredning, som bl. a. skall överväga
ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknads- och utbildningsväsendet (prop.
1980/81:126, AU 1980/

Prop.
1981/82:15 6

81:21, rskr 1980/81:404). Regeringen har den 24 september
i år på min föredragning beslutat förelägga riksdagen en proposition (1981/82:
14) om förändringar av gymnasieskolans utformning m. m. Förslagen i denna proposition
har viss betydelse för mina förslag i fråga om statsbidrag för syo i
gymnasieskolan och genomförandet av ny tjänsteorganisation för syo.

Mina överväganden och förslag i det följande avser i
första hand grund-och gymnasieskolan. Vad avser mina överväganden och förslag
rörande mål och riktlinjer för skolans arbetslivsförberedelse och för
vägledningsarbetet bör de i princip dessutom kunna tillämpas inte bara i
sameskolan, riksinternatskolor och privatskolor som omfattas av
privatskolförordningen (1967:270) utan även i specialskolan och särskolan.

Av direktiven till komvux-utredningen (U 1978:04) framgår
bl. a. att kommittén skall kartlägga schablontilläggets användning samt att
behovet av syo och elevvård skall analyseras. SÖ:s utvärdering av
erfarenheterna från försöksverksamheten med den nya syo-organisationen och SÖ:s
förslag om framtida syo-organisation i den del de berör kommunal vuxenutbildning
har överlämnats till komvux-utredningen. Kommittén har i till-läggsdirektiv
till samtliga kommittéer (Dir. 1980:20) ålagts att lämna finansieringsförslag
för de förslag som kommittén lämnar och som medför kostnader.

I fråga om särskolan har omsorgskommittén (S 1977: 12) i
sitt betänkande (SÖU 1981: 26) Omsorger om vissa handikappade redovisat
överväganden och förslag beträffande anordningar för syo i denna skolform. I
avvaktan på regeringens ställningstaganden till betänkandet efter den pågående
remissbehandlingen har jag, efter samråd med statsrådet Ahrland, ansett att
mina övriga förslag för närvarande inte bör omfatta särskolan.

Jag har samrått med cheferna för utbildningsdepartementet
och arbetsmarknadsdepartementet i de frågor som berör deras ansvarsområden. I vad
avser frågor rörande invandrare och jämställdhetsfrågor har jag samrått med
statsrådet Andersson och beträffande personal med statligt reglerade tjänster
med statsrådet Johansson.

För tydlighetens skull vill jag nämna att jag med kommun
och skolstyrelse i förekommande fall avser även landstingskommun och
utbildningsnämnd. Med skola avser jag i huvudsak grundskolan och
gymnasieskolan.

Mina förslag skall ses mot den av mig nu redovisade
bakgrunden. Jag avser att i det följande utveckla min syn på syons mål och
program och på syons roll i skolans arbetslivsförberedelse och den därmed
sammanhängande praktiska arbelslivsorienteringen. Vidare behandlar jag den
personliga vägledningen och syons roll i skolans uppföljningsansvar. Mot bakgrund
av SÖ:s utvärderingsrapport berör jag också vissa specialområden inom skolans
förebyggande och behovsinriktade ansvar. Jag berör också de lokala och
regionala planeringsråden samt det centrala planeringsrådet.

I mina förslag till en ny tjänstekonstruktion för syo
liksom till ett nytt

Prop.
1981/82:15 7

statsbidragssystem
har jag bl. a. tagit hänsyn till eti massiv remissopinion

som har anfört tungt vägande skäl för ett starkare samband mellan syo-

funktionen och undervisningen. 1

För
överblickens och sammanhangets skull redovisas i anslutning till de förslag som
tas upp till behandling även vissa föi-slag som inte fordrar beslut av
riksdagen.

En
redogörelse på vissa bakgrundsfakta bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 4. En redovisning av gällande författningar och bestämmelser bör
fogas till protokollet som bilaga 5. Vidare bör en sammanställning av viss
förkortningar m.m. som jag kommet] att använda fogas till protokollet som bilaga
6.

2
Föredragandens överväganden |

2.1
Syons mål och program I

Jag
behandlar inledningsvis mål och riktlinjer för syo, vilka är underordnade
målen för skolans hela verksamhet. Syon har én särskilt viktig roll att spela i
skolans arbetslivsförberedelse. Individens uppfattning om sig själv och sina
möjligheter grundläggs mycket tidigt i hennes liv. Skolan har från första stund
ett betydande inflytande vid utformningen av individens självuppfattning, som
i samspelet med miljön blir av avgörande betydelse för
personlighetsutvecklingen och därmed för studie- ioch yrkesvalet. Utbildnings-
och yrkesvalet sker inte vid enstaka tillfällen utan är en ständigt pågående
process som startar tidigt hos barnet. Jag vill således understryka vikten av syo-insatser
under hela skoltiden. ]

Jag
behandlar inledningsvis de förändringar som mål och program för syo undergått
sedan år 1971, då propositionen om studie- och yrkesorientering i grundskolan
och gymnasieskolan framlades.

Med
utgångspunkt i målen för skolan presenterades i propositionen om syo år 1971 de
mål och riktlinjer för syo, vilka' riksdagen sedan utan erinringar antog.
Tonvikten lades härvid mera än tidigare på syons aktiva och medvetandegörande
roll. Syon borde verka för att minska ofriheten i elevernas studie- och
yrkesval. Syo-verksamheten skulle präglas av en helhetssyn. Studie- och
yrkesvalet skulle ses som en process varvid information och vägledning skulle
ges fortlöpande under hela skoltiden.

SO
framhåller i den tidigare nämnda utvärderingsrapporten att som en följd av den
pågående och planerade omdaningen av grundskolan och gymnasieskolan har mål och
program för syo successivt förändrats och utvidgats.

De
förändringar, som SÖ syftar på, rör framför allt den starkare betoningen av
skolans samhälls- och arbetslivsförberedande roll liksom sam-

Prop.
1981/82:15 8

hällets och skolans omsorg om de ungdomar som inte går
vidare till fortsatt utbildning efter grundskola, avbryter påbörjade studier
och/eller inte lyckas finna ett arbete. Det uppföljningsansvar för ungdomar i
åldern 16—17 år, som riksdagens beslut med anledning av propositionen om
skolans inre arbete (SIA) och propositionen om läroplan för grundskolan m. m.
innebär, betyder för syo en starkare betoning av den kompensatoriska rollen,
således den del av verksamheten som är inriktad på elever med särskilda behov.

Till vidgningarna av målen hör också, enligt SÖ. den under
senare år allt starkare tonvikten på jämställdheten mellan könen.

De nu redovisade erfarenheterna och de förslag, som SÖ
lagt fram i utvärderingsrapporten om syon i skolan och som tillstyrkts i
remissvaren, har för grundskolans del i allt väsentligt tillgodosetts i den nya
läroplanen för grundskolan (Lgr 80). Såväl i Mål och riktlinjer som i
kursplanerna har syon som en del av skolans undervisningsprogram beaktats.

I Mål och riktlinjer betonas att de för hela grundskolan
gemensamma

målen och riktlinjerna för arbetssätt och arbetsformer också gäller för syo.

Syons mål kan uppnås först när syo-stoffet blir ett naturligt inslag i under

visningen och därmed allas gemensamma ansvar. Uppgiften att orientera

om arbetslivet har förts in som moment i kursplanerna för alla ämnen i

grundskolan. '

Jag vill i detta sammanhang särskilt framhålla ett av de
mål för skolan och därmed också för syon som fördes fram i propositionen om
läroplan för grundskolan m.m. Jag avser kravet på elevernas egen aktivitet och
ansvarstagande, på praktisk verksamhet och träning av vardagsfärdigheter.
Detta är en förutsättning för att syons mål och program skall kunna
förverkligas.

Skolans samhälls- och arbetslivsförberedande roll innebär
att ansvaret för elevernas arbetslivsförberedelser skall åvila alla som verkar
i skolan. Arbetslivsorienteringen skall ingå i skolans verksamhet från första
till sista årskursen och utgöra en del av samhälls- och omvärldsorienteringen i
skolan. Den praktiska arbetslivsorienteringen har tidigare varit i huvudsak individuellt
yrkesförberedande. I Lgr 80 betonas att den skall vara allmänt arbetslivsförberedande.
Den skall inte bara ge en grund för den enskilda elevens studie- och yrkesval
utan också ge mera allmänna kunskaper om arbetslivet i sin helhet. Utökningen
av arbetslivsorienteringen till att omfatta flera sektorer av arbetslivet bör
således bidra till att eleverna får en mera allsidig och konkret bild av
arbetslivets krav och villkor.

1 Mål och riktlinjer för Lgr 80 ägnas ett kapitel åt syo i
skolan. Vidare berör avsnitten Skolan och arbetslivet. Det fria studievalet
samt kapitlet Planering och utvärdering de frågor som jag nyss har behandlat.
Jag anser att syon genom det nya arbetssättet som nu införs i grundskolan ges
mycket goda möjligheter till utveckling på den enskilda skolan bl. a. genom

Prop, 1981/82:15 9

att
den bereds utrymme i skolans planerings- och utvärderingsarbete. Jag vill
erinra om att syo infördes i specialskolan den 1 juli 1980. De principer som
jag i det följande utvecklar om arbetsformerna för arbetslivsorientering och
vägledningen bör också gälla sagda skolform.

För
gymnasieskolan bör de principer och förslag rörande syo-verksamheten som jag
kommer att framlägga gälla i avvaktan på vad som kan följa av
gymnasieutredningens kommande förslag. Det bör ankomma på regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer att besluta om erforderliga förändringar i
tim- och kursplaner för gymnasieskolan.

För
den kommunala och statliga vuxenutbildningen har hittills gällt samma
läroplaner som för grundskolan resp. gymnasieskolan. Därmed har ungdomsskolans
mål och riktlinjer för syo gällt även för syo inom dessa former av
vuxenutbildning. Komvux-utredningen lade hösten 1980 fram ett förslag till
läroplan för den kommunala vuxenutbildningen. Förslaget har remissbehandlats
och beretts. Med anledning härav framlades under våren 1981 en proposition (prop.
1980/81: 203) om läroplan för komvux. I anslutning till förslaget om läroplan
meddelade kommittén att den fortsätter att utreda frågan om syo för vuxna.
Föredraganden utgick i propositionen från att principerna, som gäller för syons
mål och innehåll i grund- och gymnasieskola, skall kunna vara vägledande för komvux-utredningens
fortsatta överväganden när det gäller syo (s. 14).

2.2
Skolans arbetslivsförberedelse

Att
förbereda eleverna för arbetslivet är en av skolans viktigaste uppgifter. Det
är emellertid långt ifrån den enda. Skolan skall också förbereda eleverna för
deras roll som medborgare, i familj och i samvaron med andra människor. Den
skall ge dem impulser till ett rikt fritids- och kulturiiv. Skolan är en viktig
del av elevernas livsmiljö under barna- och ungdomsåren och dess innehåll och
arbetsformer skall inspirera dem att utveckla sina anlag och intressen.

Syon
får inte utgöra ett isolerat program i skolan utan skall ingå som en del - och
en viktig del — i den arbetslivsföreberedelse som skolan skall ge eleverna. Jag
övergår nu till att närmare beskriva skolans roll i detta avseende.

De
riktlinjer för den praktiska arbetslivsorienteringen (praon) i skolan, som jag
framlägger i det följande innebär att tonvikten i högre grad än vad som gällde
den tidigare praktiska yrkesorienteringen (pryon) läggs på att praon på ett
planerat och systematiskt sätt bör ingå i skolans undervisning. Jag behandlar
således i fortsättningen dels principerna för integrationen av praon i
undervisningen, dels mål, innehåll och utformning av praon samt en redovisning
av SÖ:s beräkning av kostnaderna för praon. Jag utvecklar också mina synpunkter
på den praktiska arbetslivsorienteringen i gymnasieskolan.

Prop.
1981/82:15 10

2.2.1 Arbelslivsförberedelse i undervisningen

Vissa resultat tyder på att syons integration i skolans
övriga arbete i första hand anses vara en organisatorisk fråga som innebär att syo-funktio-nären
övertar lektioner, medan läraren mer eller mindre frånhänder sig ansvaret för
denna del av undervisningen. Att se syo-integration som en metodisk fråga eller
som en fråga om innehållet i skolans undervisning, som angår alla lärare, är
inte lika vanligt.

Särskilt svårt förefaller det enligt SÖ vara att integrera
syo i gymnasieskolans verksamhet. I gymnasieskolan finns visserligen ämnet
arbetslivsorientering på en del studievägar. Det har dock utsatts för mycket
kritik i utvärderingsrapporter, från elevhåll och i ett antal gymnasieinspektörsrap-porter.
Snarare än att befrämja ett gemensamt ansvar kan koncentrationen till ett ämne
motverka en integrering.

SÖ menar i rapporten att begreppet syo kan misstolkas
genom att del för tanken till exakta kunskaper om detaljer gällande
behörighetskrav, urvalsprinciper, kurslängd etc. och utelämnar annat som också
ingår i syo-programmet. En förändring av begreppet syo mot en breddning som
tydligt visar att syo är ett led i skolans ansvar för elevernas förberedelse
för samhälle — arbetsliv föreslår SÖ som en tänkbar lösning.

1 sitt remissvar har länsskoinämnden i Östergötlands län
lagt fram ett förslag som jag anser är intressant i detta sammanhang. Länsskoinämnden
föreslår att syo som samlande beteckning ersätts med uttrycket arbetslivsförberedelse.
Den arbetslivs- och verklighetsanknulna undervisningen i olika ämnen skall ge
arbetslivskunskap. För att tillföra undervisningen ytterligare verklighetsstoff
och för att vidga elevernas erfarenheter bör anordnas studiebesök och praktisk
arbetslivsorientering. Länsskoinämnden framhåller att de vuxna i skolan har
till uppgift att hjälpa eleverna att se sambanden mellan upplevelser på
arbetsplatsen och i undervisningen.

Enligt min mening är det dock inte genom införandel av en
ny terminologi som man åstadkommer ett vidgat ansvarstagande för skolans
arbetslivsförberedelse. Jag är således inte beredd att förorda någon ändring
av termen syo. Jag anser emellertid all länsskoinämnden i Östergötlands län väl
åskådliggjort syons roll i skolans samlade ansvar för elevernas arbets-livförberedelse.

För egen del vill jag anföra följande.

I och med att syon inordnas i skolans allmänt arbetslivsförberedande
mål och verksamhet framstår också ansvarsfördelningen som självklar. Det är
inte syo-funktionären som ensam skall representera länken mellan skolan,
samhället och arbetslivet på den enskilda skolan och som skall föra ut skolans
värld i samhället och göra skolan bekant fördetta samhälle. Det är inte heller syo-funktionären
ensam som skall hjälpa eleverna att orientera sig i arbetslivet och medverka till
att elevernas erfarenheter bearbetas i undervisningen. Det bör åligga alla
lärare och skolledare att inom ramen för sitt arbetsområde i skolan tillgodose
elevernas behov av arbelslivsförberedelse.

Prop.
1981/82:15 11

Samtliga ämnen ger kunskaper och färdigheter av betydelse
för studie-och yrkesvalet. All undervisning vinner på att man ständigt som en
aspekt har med tillämpningen av kunskaperna i praktiken, var man har nytta av
sina inhämtade kunskaper vid fortsatta studier och hur man har möjlighet att
fördjupa sig inom ämnesområden som man blir speciellt intresserad av. Detta är
något som läraren i ämnet har förutsättningar att utveckla på djupet, eftersom
det kräver gedigna kunskaper inom ämnet. För eleven innebär det möjlighet att
fortlöpande och i en ständig växelverkan utifrån de olika ämnenas
utgångspunkter skaffa sig fördjupade kunskaper i ämnet och om dess tillämpning
i arbetslivet.

Att
förbereda eleverna för arbetslivet i vid bemärkelse är ett av skolans mål. I
skolans arbetslivsförberedelse ingår den utbildning som eleverna erbjuds för
att kvalificera sig för arbetsmarknaden och pä så sätt kunna få en anställning.
Individens egen arbetslivs- och vuxenlivsförberedelse består i utvecklandet av
en alltmer fördjupad och utvidgad självkännedom och av inhämtandet av kunskaper
om arbetslivet genom arbetet i skolans olika ämnen och också genom deltagande i
den praktiska arbetslivsorienteringen. Erfarenheter från helg- och
feriearbeten ger också stoff till den egna arbetslivsförberedelsen.

Skolans
mål är inte bara att öva eleverna i att själva skaffa sig denna förberedelse
för arbets- och vuxenlivet utan att stimulera dem att omsätta sina kunskaper
och färdigheter i handling genom att hjälpa dem att förankra dessa i
verkligheten, varvid jag härvidlag främst avser studierna och arbetslivet. All
personal i skolan har del i ansvaret för att eleverna skall få möjlighet att
bearbeta sina erfarenheter så att dessa bildar grunden för väl övervägda val
under skolgången och för valet av framtida studier och/eller yrke.

2.2.2 Den praktisica arbetslivsorienteringen i grundskolan

Från praktisk yrkesorientering (pryo) till praktisk
arbetslivsorientering

(prao)

Vid utformningen av pryon i 1969 års läroplan för
grundskolan, Lgr 69, framhölls vikten av att eleverna gjordes medvetna om de
begränsningar som olika bakgrundsfaktorer, bl.a. de som betingas av
könsrollsuppfattning, utövade på valen i skolan. I skolans
arbetslivsorientering, för vilken all skolpersonal skulle ta sin del av
ansvaret, skulle eleverna inhämta kunskap och orientering om arbetslivet dels i
skolan, dels genom direkta arbetslivskontakter, bl. a. genom pryon. Eleverna
skulle också skaffa sig kunskaper om arbetsmarknad och arbetsliv genom den
förberedelse inför pryon och den uppföljning av pryon som ägde rum i skolans
undervisning.

Av de uppföljningar och utvärderingar som under det gångna
decenniet gjorts av bl. a. pryon framgår att flickors och pojkars ensidiga val
av pryo-platser inte förändrats i någon nämnvärd grad jämfört med 1960-talet.
Den vidgade och framför allt fördjupade kontakt mellan undervisning och arbetsliv
som skrivits in i Lgr 69 har visat sig vara svår att genomföra i praktiken.

Prop.
1981/82:15 12

En stark betoning av skolans samhälls- och arbetslivsförberedande
roll uttrycktes av riksdagen i samband med besluten med anledning av propositionen
om skolans inre arbete (SIA). I anslutning härtill fick SÖ bl. a. i uppdrag att
föreslå en förändrad arbetslivsorientering. Detta ledde till
försöksverksamheten med en ändrad och utvidgad arbetslivsorientering i
grundskolan. Denna har bedrivits sedan läsåret 1977/78. F. n. deltar 175
kommuner i försöksverksamheten. Utvärderingen skall vara slutförd år 1982.

Då SÖ sammanställde utvärderingsrapporten om
försöksverksamheten med syo våren 1979 hade försöket med den förändrade och
utökade arbetslivsorienteringen endast pågått i två år, varför några
slutsatser ej kunde dras av försöket. I utvärderingsrapporten påpekar SÖ
emellertid att de organisatoriska frågorna ofta har kommit att dominera över
frågorna om arbetslivsorienteringens innehåll och kvalitet. Det har enligt SÖ:s
uppfattning funnits brister både vad gäller integrationen i undervisning och
kvaliteten på prao-platserna.

Det förefaller, enligt SÖ, som om syo-funktionären i de flesta
fall har huvudansvaret för försöksverksamheten på den enskilda skolenheten. Syo-funktionärens
arbetsbörda har av den anledningen ökat och vissa arbetsuppgifter inom ramen
för sy o-programmet, exempelvis vägledning, har därför blivit åsidosatta.

Samarbetet mellan skola och arbetsförmedling tycks inte
alltid ha fungerat friktionsfritt. Problem har uppstått bl. a. i samband med
anskaffandet av prao-platser. Andra problem, enligt SÖ, är svårigheterna att
föra ut syftet med arbetslivsorienteringen till alla berörda inom och utom
skolan resp. att integrera denna i undervisningen. Jag delar SÖ:s åsikt att
brister i detta avseende ger den praktiska arbetslivsorienteringen en sämre
kvalitet.

Den praktiska arbetslivsorienteringens (prao) mål enligt
den nya läroplanen för grundskolan (Lgr 80)

De intentioner som riksdagen gav uttryck för i besluten
med anledning av propositionen om skolans inre arbete följdes upp bl. a. av
propositionen om ny läroplan för grundskolan m. m. Riksdagen beslöt därvid att
för den praktiska arbetslivsorienteringen skulle anslås upp till tio veckor,
utlagda över hela grundskoletiden. Detta mål kan emellertid enligt riksdagens
beslut inte uppnås omedelbart bl. a. av det skälet att det kan vara svårt att
få fram tillräckligt antal praktikplatser. Som en första etapp mot målet gäller
fr. o. m. läsåret 1982/83 att den praktiska arbetslivsorienteringen skall
omfatta minst sex veckor. Den pågående försöksverksamheten med ändrad
arbetslivsorientering skall fortsätta och om möjligt vidgas till att omfatta
samtliga kommuner fr. o. m. läsåret 1982/83.

Utbildningsutskottet framhöll i sitt betänkande med
anledning av läroplanspropositionen (UbU 1978/79:45 s. 44) att
arbetslivsfrågor utgör ett

Prop. 1981/82:15 13

huvudområde
för skolundervisningen och att eleverna bör stimuleras till engagemang i frågor
som berör arbetslivet i och utanför skolan. Vidare påpekades att det är
väsentligt att arbetslivet i så stor utsträckning som möjligt belyses av dem
som direkt arbetar med frågorna.

Den
praktiska arbetslivsorienteringens mål och syfte utvecklas i Mål och riktlinjer
för grundskolan (Lgr 80). Den praktiska arbetslivsorienteringen, som är en del
av skolans arbetslivsförberedelse av eleverna, skall ge eleverna ökade
kunskaper om samhälle och arbetsliv och den skall föra in arbetslivskunskap i
undervisningen. Den skall utgöra ett led i elevernas syo.

Praon
enligt den nya läroplanen har en bredare målsättning jämfört med den tidigare
verksamheten med pryo och har därför också fått en större tidsresurs i
grundskolans undervisning. Den skall således ingå i olika former i skolans
verksamhet från första till sista årskursen och vid övergången från skola till
arbetsliv eller fortsatta studier. På så sätt kommer praon att utgöra ett
naturligt led i den utvecklingsprocess som elevernas studie- och yrkesvalsmognad
utgör.

Jag
anser att det är viktigt att man klart skiljer mellan innebörden och syftet med
praktisk yrkesorientering (pryo) och med praktisk arbetslivsorientering (prao).
Pryon enligt Lgr 69 syftade till att eleverna skulle få erfarenhet av ett
bestämt verksamhetsområde eller yrkesområde. Praon enligt Lgr 80 skall däremot
inte vara inriktad mot ett visst yrke eller ens ett enstaka verksamhetsområde,
ej heller skall den anknytas enbart till studiet av ett visst ämne. Den skall
syfta till att eleven får erfarenhet av arbetslivet på olika områden och att
dessa erfarenheter skall tas till vara i all undervisning i skolan.

Enligt
Mål och riktlinjer för grundskolan (Lgr 80) utgör studiebesök och prao en del
av skolans läroplansbundna verksamhet, som föriäggs utanför skolbyggnaden.
Detta innebär således, vilket är viktigt, att skolan har ett ansvar för eleven
under skoltiden i arbetslivet. Genom praon får eleverna material och exempel
från arbetslivet att arbeta vidare med i skolan.

Det
ligger enligt min mening i sakens natur att eleverna under praon på arbetsplatsen
bör få varierande arbetsuppgifter av växlande svårighetsgrad som motsvarar
deras mognad men endast som ett led i skolans undervisning och under
handledning. De bör således inte sysselsättas med ensar-tade arbetsuppgifter
med syfte att träna upp någon viss färdighet lämplig för just den
arbetsplatsen. Det är anknytningen till skolans undervisning som bör vara den
övergripande målsättningen för skolan, eleven och arbetsplatsen. I
skolstyrelsens ansvar för utbildningen i grundskolan ligger självfallet en
skyldighet att se till att den praktiska arbetslivsorienteringen anordnas
enligt läroplanen och andra föreskrifter.

Det
har inträffat att en elevs vistelse hos ett företag inom ramen för skolans
utbildning från början eller efter hand har fått en sådan utformning, att ett
anställningsförhållande ansetts föreligga mellan eleven och företa-

Prop. 1981/82:15 14

get, trots att skolan, eleven och företaget inte har varit
inställda på detta. Arbetsdomstolen har i ett par uppmärksammade domar (AD 1981
nr 71 och 110) fällt avgäranden som har ändrat förutsättningarna för
statsmakternas riktlinjer i den s. k. ungdomspropositionen rörande
skolelevernas arbetsrättsliga ställning (prop. 1979/80:145 s. 30, UbU
1979/80:34 s. 20, rskr 1979/80:363). Frågan har också aktualiserats vid
remissbehandlingen av förslaget till ny anställningsskyddslag (Ds A 1981:6)
samt av en rad skolmyndigheter, vilka har haft svårt att placera elever sedan
företagen inte längre anser sig kunna vara säkra på elevernas rättsliga status.
Enligt vad jag har erfarit, kommer inom kort chefen för
arbetsmarknadsdepartementet att ta upp denna fråga i samband med att han för
regeringen anmäler förslaget till ny anställningsskyddslag.

Det är visserligen viktigt att eleverna får erfarenheter
från så många verksamhetsområden inom arbetslivet som möjligt men minst lika
viktiga, enligt min mening, är de kvalitativa aspekterna i praon. Därmed avser
jag de möjligheter eleverna får att personligen delta i olika verksamheter på
arbetsplatsen, i den handledning av och den kontakt de får med arbetstagarna
och partsföreträdarna på arbetsplatsen, kort sagt, de möjligheter eleverna får
att skaffa sig fördjupade kunskaper och erfarenheter om en arbetsplats.

Jill den praktiska arbetslivsorienteringens kvalitet hör
också i vilken utsträckning eleverna får möjlighet att bearbeta sina
erfarenheter i undervisningssammanhang och hur erfarenheterna tillvaratas och
sätts in i ett vidare sammanhang. Jag instämmer härvidlag med LO som i sitt
remissyttrande till SÖ:s utvärderingsrapport om syo betonar att elevernas
arbetslivsperioder inte får inskränkas till en ytlig betraktelse av
produktionsprocessen eller arbetsplatsens organisation. Krav måste ställas,
dels på företagen att arbetsuppgifterna inte blir ensidiga, dels på skolan att
arbetslivsfrågorna verkligen behandlas i undervisningen.

LO framhåller att praon inte får bli ett huvudsakligen
organisatoriskt och administrativt problem för arbetsförmedlingen och skolans syo-funktionärer.
Jag delar denna åsikt. För att praon skall uppnå sitt syfte krävs ett gediget
planeringsarbete, en god organisation och lärare som betraktar elevernas
arbetslivskontakter som en resurs för sin ämnesundervisning och inte endast som
en tidsmässig minuspost på schemat.

Jag vill i detta sammanhang ta upp ett resonemang som förs
inom arbetslivsforskningen och som bör kunna ha betydelse för skolans hantering
av arbetslivsfrågorna. En teori som framförs i detta sammanhang är att
begreppet arbetsliv omfattar två olika företeelser, nämligen dels arbetsmarknaden,
dels arbetsplatserna. Arbetsmarknaden är den marknad där den arbetssökande
erbjuder och arbetsgivare söker arbetskraft. Arbetsplatserna eller
yrkesvärlden representerar de arbetsuppgifter som skall utföras för att
samhälls- och näringsliv skall kunna fungera.

Forskare menar nu att skolan förbereder eleverna för arbetsmarknaden

Prop. 1981/82:15 15

direkt genom att ge dem möjlighet att skaffa sig meriter
och kvalifikationer som gör dem generellt sett attraktiva på arbetsmarknaden. I
propositionen om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning beskrivs
arbetsmarknaden som bestående av en efterfrågesida (arbetsgivare) och en
utbudssida (arbetssökande). Med en grov förenkling kan sägas att
arbetsmarknaden och dess krav på eller dess favorisering av viss kompetensnivå
leder till att det för eleverna först och främst gäller att ta sig ut på
arbetsmarknaden -först därefter att försöka inrätta sig i ett yrke, på en
arbetsplats.

Enligt min mening kan denna åtskillnad mellan
arbetsmarknadens allmänna krav och arbetsplatsernas/yrkenas speciella krav
vara en av förklaringarna till att skola och elev ibland ser på upplevelserna
i arbetslivet med olika ögon. Om eleverna ser bort från det bredare
perspektivet, arbetsmarknaden med dess förändringar och krav, och fäster sig
vid den näraliggande arbetsplatsen och vad där försiggår, kan de råka dra
felaktiga slutsatser om behovet av utbildning. En föreställning om att
elevernas upplevelser på enstaka arbetsplatser skulle vara motiv nog för att
inte vidareutbilda sig måste bearbetas i skolan, både som generell företeelse
och som individuell.

Detta ger mig anledning att åter betona vikten av att i
undervisningen och genom vägledning hjälpa eleverna att sätta in sina
erfarenheter i ett större sammanhang så att dessa verkligen bidrar till
elevernas studie- och yrkesvalsmognad.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet.har i propositionen
om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning beskrivit de problem, som
möter ungdomen vid utträdet på arbetsmarknaden. Beskrivningen understryker
vikten av att de ungdomar som befinner sig i skolan eller är på väg ut i
arbetslivet blir så väl rustade som möjligt för att kunna ta sig igenom den
flaskhals som utträdet på arbetsmarknaden utgör. Enligt hans mening är
ungdomarna inte särskilt väl förberedda för utträdet i arbetslivet när de
lämnar skolan (s. 50—52). Deras attityder och förväntningar inför vad
arbetslivet har att erbjuda dem kan vara orealistiska. Det är viktigt att
arbetslivet på alla sätt erbjuder ungdomarna möjligheter att skaffa sig
kunskaper och erfarenheter så att de får underlag för en realistisk inställning
till det framtida utträdet i arbetslivet. Detta kan innebära ett ökat åtagande
för arbetslivet bl. a. inom ramen för de olika formerna för praon.

Arbetslivsorienteringen
skall liksom skolans övriga verksamhet främja jämställdhet mellan kvinnor och
män i familj, arbetsliv och samhälle i övrigt. Detta innebär att man frän den
första årskursen och genom hela skoltiden försöker påverka eleverna med syfte
att motverka att könsrollsmönstret snedvrider deras studie- och yrkesval.

Då försöksverksamheten med den ändrade
arbetslivsorienteringen i grundskolan inte har utvärderats kan några bestämda
slutsatser inte dras om denna lyckats åstadkomma vad den tidigare pryon
misslyckats med

Prop. 1981/82:15 16

-att
bryta inte bara de könsrollsbundna pryo-platsvalen utan även de könsrollsstyrda
valen över huvud taget i skolan. Av en nyligen publicerad forskningsrapport
från gymnasieulredningen framgår emellertid att det i den nuvarande
gymnasieskolan kvarstår stora skillnader mellan flickors och pojkars studieval.
Betydande skillnader i valen förekommer således, såväl mellan socialgrupper som
mellan flickor och pojkar. Flertalet linjer har en mycket sned könsfördelning
som följer det gängse mönstret inom de yrken som linjerna riktar sig till.

Jag
finner detta oroväckande mot bakgrund dels av rapporter om den snabbt växande
arbetslösheten bland unga flickor, dels av utvecklingen av den framtida
arbetsmarknaden för kvinnor som skisseras i nyssnämnda proposition om
arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning.

Chefen
för arbetsmarknadsdepartementet anför i nämnda proposition om
arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning (s. 56) att kvinnors benägenhet
till yrkesmässig rörlighet kommer att vara av avgörande betydelse för kvinnors
sysselsättning under 1980-talet. Nytillträdande kvinnor, både de som kommer
direkt frän skolan och de som söker sig ut efter en tids arbete i hemmet, kan i
framtiden inte förvänta sig att de lätt får ett förvärvsarbete efter att ha
genomgått någon kortare, för kvinnor traditionell, utbildning. Kvinnorna måste
inrikta sig på att söka sig till industrin och måste således i större
utsträckning informeras om vilka utbildningar som kan ge arbete där.
Föredraganden anför ytterligare en viktig faktor som kommer att påverka den för
kvinnor traditionella arbetsmarknaden. Införandet av ny teknik och datorisering
medför inte bara att kvinnlig arbetskraft kan ersättas, det finns risk att nya könsuppdelande
arbetsuppgifter skapas som kan få negativa konsekvenser för den kvinnliga
arbetskraften.

De
negativa effekterna av flickornas könsrollsbundna val i skolan har således
klart betonats i nyssnämnda proposition. Effekterna blir naturligtvis mycket
kännbarare i ett åtstramat arbetsmarknadsläge. Mot denna bakgrund vill jag
betona att det är ett stort ansvar som vilar på skolan att göra eleverna och
framför allt flickorna medvetna om vad följderna kan bli av de könsrollsbundna
valen. Effekterna blir av flera skäl särskilt allvariiga för flickorna. För det
första väljer flickor av tradition bland ett mycket begränsat antal yrken.
Vidare är dessa yrken genomgående lågavlönade och ger vanligen små möjligheter till
utveckling eller befordran.

Enligt
min mening åvilar ett minst lika stort ansvar arbetslivet, dels med avseende på
hur man tar emot flickorna i praon, dels när det gäller att vara öppen för att
anställa kvinnor inom traditionellt mansdominerade yrkesområden.

Jag
vill i sammanhanget erinra om att regeringen den 23 juli innevarande år har
beslutat om att bemyndiga SÖ att anordna försöksverksamhet med särskilda 4-veckors
introduktionsprogram enbart för flickor inom ramen för kommunernas ordinarie
introduktionsprogram.

Prop.
1981/82:15 17

För elever med annat hemspråk än svenska bör man inom
ramen för praon kunna undersöka på vilka arbetsplatser i kommunen man har speciell
nytta av tvåspråkig arbetskraft. Det är viktigt att tvåspråkiga elever så
tidigt som möjligt får uppleva sina språkkunskaper som en tillgång och att de
därigenom får möjlighet att bredda sitt studie- och yrkesval.

HCK
framhåller att många ungdomar i dag lämnar skolan utan arbetslivserfarenhet
och går direkt till en passiv tillvaro som förtidspensionär. För handikappade
elever är det särskilt viktigt att förberedelserna för yrkeslivet börjar
tidigt. Enligt HCK:s uppfattning måste därför förtidspensioneringen av unga
handikappade stoppas och de ungdomar som efter utbildning inte ges arbete skall
av samhället garanteras arbetslivspraktik.

Jag vill i
detta sammanhang understryka vikten av att särskild omsorg ägnas åt elever med
någon form av handikapp så att de erbjuds en meningsfylld prao. F. n.
förtidspensioneras många arbetshandikappade ungdomar direkt efter skoltiden
utan att ha fått en chans att skaffa sig några erfarenheter från arbetslivet.
Det bör vara en angelägen uppgift för skolan att särskilt verka för att dessa
elever introduceras i arbetslivet.

Den praktiska arbetslivsorienteringens (prao) innehåll

I Mål och riktlinjer för grundskolan understryks det på
olika sätt att kvaliteten i skolans arbetslivsanknytning måste förbättras.
Enligt min mening bör detta ske genom att studiet av arbetslivet byggs upp på
samma systematiska sätt som studiet av olika ämnen i skolan. Jag menar således
att elevernas kunskaper om arbetslivet skall breddas och fördjupas och
abstraktionsnivån höjas i takt med att eleverna mognar, enligt samma principer
som gäller för andra ämnen i skolan. Därmed bör inplaneringen av
arbetslivskunskap och elevernas arbetslivserfarenheter i den övriga
undervisningen också kunna ske mer systematiskt. I de olika ämnenas kursplaner
finns huvudmomentet som direkt anknyter till företeelser i arbetslivet. Viktigt
är alt betona att kunskapsslegringen även i detta avseende skall vara
systematisk och att återkopplingen till skolan, både till ämnesundervisningen
och till skolan i dess egenskap av arbetsplats, skall ske planerat och
följdriktigt. Det är vidare viktigt i skolans förberedelsearbete att lärare
och elever tillsammans planerar hur arbetet skall läggas upp.

De arbetsplatsstudier som i form av studiebesök kan äga
rum på låg- och mellanstadierna har till syfte att orientera eleverna om vad
näringliv och institutioner i den egna kommunen gör. Även studiebesök på andra
skolor, t. ex. i de högre skolstadierna bör kunna anordnas. Arbetsplatsbesök och
studiebesök på gymnasieskolans studievägar bör kunna samordnas, varvid eleverna
i gymnasieskolan skulle kunna vara handledare.

En
arbetsplats som eleverna vistas på i minst nio år är skolan. Varje skola är ett
samhälle i sig. Inom varje skola finns ett mångskiftande arbetsliv som i större
omfattning än vad som nu sker bör användas för elevernas arbetslivsorientering.
Dessutom är återkopplingen till elevernas 2 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 15

Prop. 1981/82:15 18

eget
arbete i skolan given när det gäller arbetsuppgifter, arbetstider, ordningsfrågor
m. m.

Den
arbetslivsorientering, som äger rum på högstadiet, skall ge eleverna en
fördjupad inblick i olika verksamhetsområden och former av arbetslivet.
Eleverna skall enligt Mål och riktlinjer för grundskolan under minst veckolånga
perioder skaffa sig erfarenheter från var och en av följande tre arbetslivssektorer:

— Teknik
och tillverkning

— Handel,
kommunikation, service, jord- och skogsbruk

— Kontor
och förvaltning, vård, kultur och undervisning.

Det
är enligt min mening angeläget, mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört,
att understryka vikten av att skolan verkar för att eleverna kombinerar valen
inom de tre sektorerna på ett sådant sätt att pojkar får inblick i kvinnodominerade
yrken och flickor i mansdominerade.

Praon
kan i årskurs sju på högstadiet även förläggas till skolan som arbetsplats, s.k.
intern prao. En sådan verksamhet bör givetvis anordnas fortlöpande under hela
grundskoletiden. Jag vill i detta sammanhang erinra om propositionen (prop.
1980/81:20) om besparingar i statsverksamheten m.m. i vilken utvecklades
synpunkter på elevernas möjligheter att själva ansvara för verksamheter i
skolan (bil. 8 s. 5).

En
del av den interna praon i årskurs sju kan exempelvis bestå i att eleverna
hjälper till att administrera skolans prao-verksamhet. Eleverna kan,
tillsammans med lärarna, aktivt delta i exempelvis kartläggning av kommunens
arbetsliv och näringsstruktur och själva utföra mycket av förberedelsearbetet
för den externa praon. I dessa förberedelser bör även de kunskaper och
erfarenheter kunna tas till vara som föräldrarna besitter om det lokala
arbetslivet. Praon bör tillföra skolan en ackumulerad kunskap om det lokala
arbetslivet. Detta kan ske i form av att eleverna varje år skriver rapporter
från prao-platserna, som påföljande års elever har tillgång till. Jag erinrar
också om vad jag tidigare föreslog med avseende på arbetsplatser där man har
nytta av invandrarspråk.

Äldre
elever kan fungera som handledare vid studiebesök i arbetslivet och på den egna
skolan samt medverka vid organisationen av de olika formerna av prao. I detta
sammanhang bör elever som gjort ett ur könsrollssynpunkt otraditionellt val
liksom även elever med annat hemspråk än svenska betraktas som en resurs.

I
årskurserna åtta och nio bör praon oftast ske i form av arbete utanför skolan i
längre sammanhållna perioder. Jag erinrar här om vad jag tidigare har sagt om
vikten av att eleverna engageras i verksamheten på arbetsplatsen. Därav följer
att eleverna under prao-veckorna på högstadiet bör följa arbetstiderna på den
aktuella arbetsplatsen och vara med om att utföra olika arbetsuppgifter. De bör
vidare lära sig inse de krav som måste ställas på kunskaper, ordning,
samarbete, rättigheter och skyldigheter, för att man skall uppnå ett gott
arbetsresultat. Praon på högstadiet får inte för-

Prop. 1981/82:15 19

vandias till studiebesök som enbart syftar till att ge en
inblick i en miljö, där eleverna som åskådare erbjuds en konkret
verklighetsbild utan att på ett meningsfullt sätt få delta i längre
arbetsuppgifter.

Den praktiska arbetslivsorienteringens utformning

På varje skola bör man med utgångspunkt från
problemställningar som formulerats utifrån lärarnas, elevernas och arbetslivsrépresentanternas
erfarenheter och uttryckta önskemål utforma handlingsprogram för praon. Detta
bör redovisas i den lokala arbetsplanen.

Ansvaret för verksamheten och för att integrationen av praon
i undervisningen genomförs bör ligga på skolledningen med hjälp av
klassföreståndaren och övrig personal.

Syo-funktionären skall kunna fungera som resurs och
inspiratör och delta i planering och genomförande av undervisningen kring
skola-arbetsliv. Alla ämnen skall ingå i denna verksamhet. De kan utan
undantag delta mer eller mindre direkt, mer eller mindre omfattande. Även
föräldrarna bör kunna utgöra en resurs.

Genom en ämnesövergripande planering inom ramen för den
lokala arbetsplanen och med utgångspunkt i de olika ämnenas förutsättningar kan
praon utnyttjas och belysas på olika sätt. Det finns också mycket kunskap att
hämta från en och samma arbetsplats, kunskap som inte kan inhämtas vid ett enda
studiebesök eller under en enda period av praktisk arbetslivsorientering.
Äldre elever är därvid en resurs som bör kunna användas pä många sätt. Det är
härvidlag viktigt, enligt min mening, att även alla lärare känner det lokala
arbetslivet.

Enligt vad jag har erfarit har man i flera kommuner som
deltar i försöksverksamheten med förändrad praktisk arbetslivsorientering
kunnat organisera denna så att lärarna fått möjlighet att delta aktivt. Detta
har skett i form av exempelvis besök på de arbetsplatser där eleverna vistas
eller studiedagar som anordnats tillsammans med arbetslivsrepresentanter eller
med skolans syo-personal. Syftet har varit att lärarna skulle få en fördjupad
kunskap om skola - arbetslivsfrågor och frågor som sammanhänger med elevernas syo.
Planeringen har skett inom arbetsenhetskonferensens ram.

Det är enligt min mening viktigt att lärarna betraktar praon
som en del av undervisningen. Den resurs som frigörs genom att hela klassen
eller delar av klassen är frånvarande från klassrumsundervisningen bör av
läraren utnyttjas sä att integrationen i undervisningen av elevernas
erfarenheter från praon främjas.

Prop. 1981/82:15 20

SO.s
beräkning av kostnader för praktisk arbetslivsorientering i grundskolan

Genom
beslut den 19 juli 1979 gav regeringen vissa uppdrag till SÖ med anledning av
riksdagens beslut om grundskolans läroplan (Lgr 80). Beträffande samverkan
mellan skola och arbetsliv skulle SÖ i samråd med AMS utreda det samlade
behovet av praktikplatser för olika utbildningar och möjligheterna att
tillgodose detta behov samt klarlägga det ökade personalbehovet inom skolan
och hos arbetsmarknadsmyndigheterna jämte konsekvenserna för planeringsrådens
verksamhet vid en utbyggnad av arbetslivsorienteringen. Vidare skulle SÖ
beräkna kostnaderna för stat, kommun, företag eller andra institutioner vid
praktisk arbetslivsorientering i grundskolan av olika längd samt belysa hur
kostnaderna skulle kunna fördela sig på skilda kommuner.

SÖ
har redovisat nyssnämnda del av uppdraget till regeringen den 1 april 1981.
Utredningsarbetet har bedrivits i samråd med AMS. 1 övrigt har en arbetsgrupp
medverkat i utredningsarbetet i vilken har ingått representanter för, förutom
AMS, gymnasieutredningen, LO, Landstingsförbundet, SÖ, SAF, Svenska
kommunförbundet, SACO/SR, TCO och UHÄ.

I
det följande redogör jag mycket kortfattat för SÖ:s resultat avseende kostnader
för grundskolan. En sammanfattning av SÖ:s rapport finns som bilaga 3.

Utredningen
omfattar en analys av grundskolans behov av arbetslivskontakter dels vid
slutet av 1970-talet, dels under läsåret 1982/83. F.n. deltar ca 170 kommuner i
försöksverksamheten med förändrad arbetslivsorientering i grundskolan. Endast
i åtta kommuner har i början av år 1981 grundskolan arbetslivskontakter som
omfattar sex veckor eller mera.

Vid
bedömningen av den framtida utvecklingen av behovet av arbetslivskontakter i
grundskolan har SÖ analyserat hur stort behovet kan förväntas bli. uttryckt i
tidsåtgång och antal elever (elevveckor) under förutsättning att
arbetslivskontakterna omfattar sex resp. tio veckor läsåret 1982/83. Enligt de
beräkningar som SÖ redovisar skulle behovet av arbetslivskontakter öka med 70%
från läsåret 1979/80 till läsåret 1982/83, från 300000 elev veckor till 510000
elevveckor, vid utbyggnad till sex veckors prao. Denna ökning bör, enligt SÖ,
bli något mindre med tanke på att ett antal kommuner redan läsåret 1979/80 hade
arbetslivskontakter utöver de obligatoriska. Utökning till tio veckors prao
skulle, enligt SÖ, innebära en ökning med 220% till 950000 elevveckor.

SÖ
har också gjort en uppskattning av antalet platser i arbetslivet som skulle
behövas för prao i grundskolan. Behovet av platser för arbetslivskontakter
beräknas öka med 62% från slutet av 1970-talet till läsåret 1982/ 83, således
från 210000 till 340000 platser vid en utbyggnad av praon till sex veckor. Vid
en utbyggnad till tio veckor blir ökningen ca 220%, vilket utgör en ökning med
460000 platser.

Prop. 1981/82:15 21

SÖ
bedömer att det antal platser som studiebesöken beräknas ta i anspråk ökar från
46000 läsåret 1979/80 till 210000 platser läsåret 1982/83.

Det
har visat sig, uppger SÖ i rapporten, att skolan i dag inte utnyttjar alla
platserna för arbetslivskontakter som arbetsmarknadsverket anskaffar. Detta
gäller framför allt platser inom industrin. Det förekommer att skolan i stället
själv skaffar en del av platserna för arbetslivskontakter, vilket skapar
irritation.

SÖ framhåller att om målen
för prao skall kunna nås är det viktigt att samtliga sektorer inom arbetslivet
ställer upp med praktikplatser i rimligt förhållande till deras andel av
arbetsmarknaden. F. n. är fördelningen av platserna för prao långt ifrån
proportionell till antalet anställda inom resp. sektor. SÖ har gjort en
beräkning av hur fördelningen blir om arbetsgivarna tar emot prao-elever
proportionellt i förhållande till antalet heltidsanställda. Den statliga
sektorn skulle då behöva öka antalet prao-platser från nuvarande 2% till 15%.
De kommunala arbetsgivarna har läsåret 1979/80 tagit emot ca 18% av pryo-/prao-eleverna.
Läsåret 1982/83 skulle kommunerna med denna beräkning behöva ta emot en mindre
andel av eleverna.

Landstingen som
arbetsgivare har läsåret 1979/80 tagit emot ca 7% av pryo-/prao-elever och
skulle läsåret 1982/83 ta emot 9% av prao-eleverna om de fördelas
proportionellt på antalet heltidsanställda. De privata arbetsgivarna tog
läsåret 1979/80 emot ca 73% av pryo-/prao-elever och en minskning till 65% bör
kunna ske om övriga arbetsgivare påtar sig en ökad andel av prao-platserna.

De
kommunala kostnader, som SÖ redovisar, omfattar kostnader för kanslipersonal
samt s. k. rörliga kostnader, bl. a. matersättning och reseersättning till
elever samt till skrivmaterial. Dessa kostnader för skolans arbetslivskontakter
rörande pryo/prao läsåret 1979/80 har uppskattats vara ca 30 milj. kr. Vid en
utökning till sex veckors prao fram till läsåret 1982/83 uppskattar SÖ
kostnadsökningen till ca 6 milj. kr. Vid en utökning till tio veckors prao fram
till läsåret 1982/83 har SÖ uppskattas kostnadsökningen till ca 43 milj. kr.
Därtill kommer kommunens kostnader för att ta emot prao-elever i sin egen
förvaltning.

När det gäller praon i
årskurs sju kommer det troligen, enligt SÖ-rapporten, att bli svårt att skaffa
platser ute i arbetslivet. Eleverna bedöms vara för unga. Ett villkor, som SÖ
menar måste uppfyllas för att praon skall kunna byggas ut åtminstone till sex
veckor är, att varje verksamhetssektor i det lokala arbetslivet ställer platser
till förfogande i den utsträckning som ungefäriigen motsvarar dess andel av
arbetsmarknaden. Vidare bör, enligt SÖ, skolorna utnyttja de prao-platser som
arbetsförmedlingen anvisar, förutsatt att elevernas prao på arbetsplatserna
överensstämmer med läroplanens mål.

För
egen del vill jag anföra följande.

En
stor andel av de av SÖ beräknade kostnaderna har redan utfallit, nämligen de
som beräknats för verksamhetsåren 1979/80 och 1980/81. Vissa ökade insatser är
dock, som SÖ visat, nödvändiga för att genomföra

Prop. 1981/82:15 22

den
del av programmet för Lgr 80 som utgörs av en utbyggd prao. Jag kommer därior
att i samband med mina överväganden om resurser föreslå en annan konstruktion
av statsbidraget till syo. Det blir därigenom möjligt för skolstyrelsen att
fatta beslut om att tillföra verksamheten ytterligare resurser genom omprioritering
inom ramen för grundskolans förstärkningsresurs. Jag avser att återkomma med
förslag i 1982 års budgetproposition om förstärkningsresursens omfattning.

2.2.3
Den praktiska arbetslivsorienteringen i gymnasieskolan

I
Lgy70 liksom i Lgr69 står inskrivet att studie- och yrkesorienteringen är en
angelägenhet för alla och den är en viktig del av skolans syo-verksamhet.

Redan
före gymnasieskolans införande den 1 juli 1971 hade insikten vuxit fram att de
teoretiska linjernas elever var i behov av arbetslivskontakter. Pryon i grundskolan
hade gjort eleverna medvetna om detta behov. Läsåret 1966/67 startade en
försöksverksamhet med en yrkesorienteringsvecka (yo-veckan) på ett antal
skolor med teoretiskt gymnasium. Yo-veckan förlades vanligtvis till den andra
årskursen. Vid vissa skolor utformades yrkesorienteringen som studiebesök
under en eller flera dagar.

Försöksverksamheten
har under åren successivt utökats. Verksamheten omfattar sedan läsåret 1979/80
samtliga minst tvååriga studievägar inom gymnasieskolan. Yo-veckan innebär att
eleverna vistas pä en arbetsplats en vecka under sin totala studietid i
gymnasieskolan. Den kan anordnas i årskurs ett, två eller tre. Styrelsen för
skolan skall fatta beslut om försöksverksamheten efter samråd med den lokala
arbetsförmedlingen.

Utvärderingar
visar att yo-veckan är en populär företeelse hos eleverna, som dock anser att yo-tiden
är för kort. Jämfört med pryon i grundskolan är gymnasieelevernas val av yo-plats
mera bestämt yrkesinriktat. Dock präglas även deras val av olika fördomar om t.
ex. könsroller.

Eftersom
arbetsgivarna i allmänhet är mer benägna att ta emot elever frän gymnasieskolan
än frän grundskolan har arbetsförmedlignarna i stor utsträckning kunnat
tillgodose elevernas förstahandsval.

När
det gäller integrationen av yo-veckan med undervisningen i gymnasieskolan
tycks denna emellertid ha varit än svårare att åstadkomma än integrationen av pryon
i grundskolan.

Som
ett led i försöken att göra de treåriga humanistiska, samhällsvetenskapliga,
ekonomiska och naturvetenskapliga linjerna samt den tvååriga sociala linjen och
konsumtionslinjen mera arbetslivsinriktade har försöksverksamhet med
återkommande praktiska arbetslivskontakter bedrivits sedan läsåret 1977/78. Ett
20-tal gymnasiekommuner deltar i försöksverksamheten. En tidsresurs
motsvarande en vecka per läsår har avsatts för verksamheten. Förutom att ge
eleverna en bättre grund för studie- och yrkesvalet är målet för
försöksverksamheten att åstadkomma en bättre och närmare anknytning till undervisningen
av elevernas erfarenheter frän de

Prop.
1981/82:15 23

praktiska arbetslivskontakterna. Försöket har kopplats
ihop med försöksverksamheten med ändrad arbetslivsorientering i grundskolan
och äger därför rum endast i kommuner med denna försöksverksamhet.

De två nu nämnda försöksverksamheternas syfte är att ge
eleverna på de linjer i gymnasieskolan, som saknar arbetsplatspraktik och/eller
praktiska moment i undervisningen, praktiska erfarenheter av arbetslivet och
för att härigenom underlätta elevernas framtida val av studier och yrke.

Många andra studievägar i gymnasieskolan har
arbetslivsanknutna moment inbyggda i sin utbildning. Att de yrkesinriktade
studievägarna har detta säger sig självt liksom att de också är mera inriktade
pä särskilda yrkesområden. På dessa studievägar är arbetslivsorientering ett
obligatoriskt allmänt ämne som tillsammans med övriga allmänna ämnen - svenska
och tillval — syftar till att ge eleverna en grund för vidare studier samt en
vidgad arbetslivs- och samhällsorientering.

Gymnasieutredningen (U 1976: 10) har i uppdrag att bl. a.
överväga olika sätt att införa mer av yrkesförberedande inslag på utpräglat studieinriktade
linjer samt att införa studieförberedande inslag på utpräglat yrkesinriktade
linjer. Utredningen bör enligt direktiven även överväga de problem som är
förknippade med en ökad samverkan med arbetslivet och föreslå åtgärder som ökar
kontakten mellan skola och arbetsliv under utbildningstiden.

Vad jag i
det föregående har anfört om praons syfte, innehåll och arbetssätt i
grundskolan, bör i mänga fall kunna tillämpas i den pågående
försöksverksamheten med olika former av arbetslivskontakter i gymnasieskolan.
Jag vill särskilt understryka att det enligt min mening är lika viktigt i
gymnasieskolan som i grundskolan, att den praktiska arbetslivsorienteringen
planeras och knyts an till all undervisning. Jag menar att man i skolan därvid
bör samordna de olika aspekterna av arbetslivsorienteringen så att de
exempelvis behandlas inom de ämnen där de naturligt hör hemma. Denna samordning
kan ge variation åt både arbetslivsorienteringen och ämnesundervisningen. Den
praktiska arbetslivsorienteringen i gymnasieskolan bör liksom i grundskolan
utgöra en del av undervisningen och bör således inte betraktas som något som
tar bort värdefull tid. Det bör ankomma på SÖ att utfärda sådant
kommentarmaterial som inom ramen för befintliga resurser befrämjar den
utveckling jag här har angivit.

2.3 Personlig vägledning och uppföljning

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor i samband
med vägledningen inom syo, bl. a. de prioriteringsproblem som uppstår i detta
sammanhang. Behov av särskilda vägledningsinsatser har, enligt vad jag anför i
det följande, i princip de elever och grupper av elever, som har svårigheter i
skolan, däribland elever med fysiska och psykiska handikapp samt många
invandrarelever.

I samband med mina överväganden om syons roll vid
övergängen från

Prop. 1981/82:15 24

grundskola till gymnasieskola föreslår jag att
verksamheten med intagning till gymnasieskolan på höstterminsbetyget blir
reguljär.

Vidare framlägger jag i samband med mina överväganden om
uppföljande syo förslag om en förändring avseende 40 veckors yrkesintroduktion.

2.3.1 Bakgrund

I propositionen år 1971 angående studie- och
yrkesorientering i grundskola och gymnasieskola framhölls att studie- och
yrkesvägledningen skulle kunna bidra till en rationellare användning av
samhällets resurser eftersom den strävar efter att motverka felinvesteringar i
utbildning och yrkesval som beror på oklara eller felaktiga föreställningar om
egna intressen och anlag, om utbildningens innehåll eller om förhållanden på
arbetsmarknaden. Det skulle dessutom vara studie- och yrkesvägledningens
uppgift att ge individen en ingående och sann beskrivning av förhållanden i
arbetslivet, även om detta skulle kunna tänkas leda till ökad brist på
arbetskraft inom vissa sektorer och överskott inom andra.

Mot bakgrund av skolans ansvar för elever som av fysiska,
psykiska eller andra skäl har svårigheter i skolarbetet betonades i
propositionen vikten av att syo-specialisten samarbetar med elever, föräldrar,
lärare och elevvårdspersonal. Speciell uppmärksamhet borde ges åt invandrarbarnen,
elever i specialundervisning och elever som gick ut i arbetslivet direkt efter
grundskolan.

Av särskild betydelse ansågs syo-specialistens uppsökande
och aktivt informerande verksamhet vara när det gällde barn med handikapp av
olika slag.

Utvecklingen under 1970-talet har i viss män ändrat de
yttre förutsättningarna för studie- och yrkesvägledningen. Undervisningens
starkare anknytning till arbetslivet har givit ytterligare en dimension åt
vägledningen. En starkt utbyggd gymnasieskola och kommunal vuxenutbildning har
vidare gjort det lättare att pröva olika alternativ utan att ett tidigt val
innebär definitiva låsningar eller avgränsningar till andra valmöjliheter.
Genom riksdagens beslut om ny läroplan för grundskolan (Lgr 80) har valen av
studievägar i gymnasieskolan gjorts oberoende av tillvalen i grundskolan. Den
uppföljande syon för ungdomar i åldern 16-17 år har fått en allt större
betydelse. Riksdagens beslut våren 1980 om åtgärder för att främja ungdomars
utbildning i gymnasieskolan har givit skolstyrelsen resurser för att
förverkliga skolans uppföljningsansvar, varav den uppföljande syon är en del. I
propositionen om skolforskning och personalutveckling (prop. 1980/ 81: 97 S.43)
prioriteras en fortbildning av lärare i studie- och yrkesorientering för att
de i större utsträckning än hittills skall kunna delta i bl. a.
vägledningsarbetet.

Prop.
1981/82:15 25

2.3.2 Vägledning

Enligt de av SÖ i utvärderingsrapporten redovisade
erfarenheterna tycks den personliga studie- och yrkesvägledningen av mänga syo-funktionärer
betraktas som den viktigaste arbetsuppgiften.

Den personliga vägledningen utgjorde, enligt SÖ:s
utvärderingsrapport, från början oftast enskilda vägledningssamtal med en elev
i taget. Den allmänna utveckling mot mera grupporienterade arbetssätt som ägt
rum sedan mitten av 1970-talet har inneburit att den personliga vägledningen
börjat bedrivas också i mindre grupper om fyra till åtta elever, s. k. gruppvägledning.

Rapporterade
förhållanden tyder dock på att tidsutrymmet för personlig vägledning är
begränsat och att syo-funktionären ofta tvingas att prioritera andra
arbetsuppgifter. Det tycks också som om mänga syo-funktionärer pä grund av
schematekniska och andra organisatoriska hinder inte kan utnyttja
gruppvägledning som en metod i sitt arbete.

Gruppvägledning har använts med framgång som en metod vid
kurser av typ "Studievägar och arbetsliv", andra korta, mera
yrkesinriktade kurser och i försök med s. k. vägledningsgrupper i årskurs nio
för elever som är osäkra om valet av studier eller arbete efter grundskolan. De
nyssnämnda organisatoriska problemen av bl. a. schemateknisk karaktär har i
dessa fall kunnat lösas lättare och gruppen tycks då kunna bli ett värdefullt
instrument för individernas självinsikt och sociala utveckling.

I grundskolan utgör, enligt SÖ, arbetsenheten en naturlig
bas för den personliga vägledningen liksom för syon i övrigt. Eleverna har
därmed möjlighet att etablera permanenta, stabila kontakter med en begränsad
grupp människor. Lärare, elevvårdspersonal, fritidsledare m.fl. kan ha stor
betydelse för elevernas intresseutveckling och bedömningar av sina
förutsättningar. Lärarna, främst klassföreståndarna, i grundskolan och
gymnasieskolan kan var och en inom sitt område bistå eleven och hans/ hennes
föräldrar med information och vägledning inför elevens studie- och yrkesval.

SÖ pekar
pä det avsevärt sämre utgångsläget för bl. a. elever som inte sökt eller
antagits till utbildning efter grundskolan liksom invandrarelever och elever
med fysiska, psykiska och sociala handikapp. För dessa elever krävs särskilt
kvalificerad studie- och yrkesvägledning. Syo-funktionärens vägledande insatser
bör därför, menar SÖ, främst inriktas pä dessa elever. Många av dessa elever
har dessutom ett stort behov av syo med inriktning på medicinsk vägledning.

Skolstyrelsen i Västerås uttrycker i remissvaret till SÖ:s
utvärderingsrapport en åsikt som delas av många remissinstanser, framför allt länsskolnämnder.
Enligt skolstyrelsens uppfattning kan man tolka SÖ:s beskrivning av vägledning
så att läraren skall arbeta med de välanpassade eleverna medan syo-konsulenten
främst skall ägna sig åt elever som har sociala, psykiska eller fysiska handikapp.

Prop.
1981/82:15 26

LO, å andra sidan, framhåller i sitt remissvar att det
tydligt bör framgå att syo-funktionärerna har rätt att använda sina vägledande
insatser i första hand för elever med svårigheter.

SACO/SR anför som sin mening att syo-konsulenten är expert
på utbildningsväsende och arbetsmarknad, planerare och samordnare av skolans
arbetslivskontakter samt vägledare i elevernas studie- och yrkesval.

Förvaltningsnämnden vid lärarhögskolan och musikhögskolan
i Malmö anför att läraren och syo-funktionären har var sin viktiga del av
ansvaret för elevens framtidsplanering och vägledning. Lärarna är de som bäst
kan bedöma elevens ämnesmässiga förutsättning för bl. a. vidare studier och
lärarna bör ha huvudansvaret för denna del av elevens vägledning. När det
gäller den medvetandegörande och kompensatoriska delen måste eleven ha tillgång
till en funktionär som har djupa kunskaper inom vägledningsmetodik och en
övergripande kunskap om utbildning och arbetsmarknad.

Jag vill mot bakgrund av dessa till synes vitt skilda
åsikter om syo-funktionärens uppgifter i vägledningssammanhang erinra om vad
som står i Mål och riktlinjer för grundskolan (Lgr80) om skolans ansvar för
elever med särskilda behov. Vad gäller fördelningen av insatser i kommunen är
det skolstyrelsen som styr dem till de olika rektorsområdena med hänsyn till
dessas behov. Det nya system för statsbidrag till syo-verksamhet, som jag
föreslår i det följande, är avsett att underlätta en sådan behovsoriente-rad
fördelning. Inom den enskilda skolan och inom arbetsenheterna skall insatserna,
bl. a. syo fördelas efter elevernas behov av stöd. Syo och därmed också
vägledningen är en resurs som skall utnyttjas i överensstämmelse med skolans
övergripande mål. Ett av dessa är skolans särskilda ansvar för elever med
svårigheter och för barn och ungdom som tillhör olika minoriteter.

Självklart upplever den enskilda funktionären att det är
svårt att prioritera när flera välgrundande behov kolliderar och konkurrerar
om just denna funktionärs speciella insatser. Jag menar att denna prioritering,
också när det gäller vägledning, inte enbart är den enskilda funktionärens
angelägenhet. Prioriteringsfrågor av principiell art skall diskuteras och
planeras i arbetsenheten sedan skolledningen beslutat om arbetets övergripande
fördelning.

Därutöver vill jag anföra följande. Enligt min mening
behöver alla elever kvalificerad syo. vilket också innebär vägledning. En
strikt uppdelning mellan olika personalkategorier när det gäller skolans ansvar
för elever med svårigheter vore olycklig för både skolpersonal och elever. Man
bör inte hänvisa en elev till syo-funktionären bara för att eleven är socialt
handikappad —eller omvänt till läraren om eleven saknar synbart handikapp. Jag
vill också erinra om att i ett arbetslag inom en arbetsenhet ingår oftast
skolkuratorn/skolpsykologen samt skolhälsovårdens personal.

Likaså anser jag att en strikt indelning av eleverna i
sådana som har särskilda behov eller svårigheter och sådana som inte har det är
minst lika olycklig.

Prop.
1981/82:15 27

Man kan inte bortse från att även barn och ungdomar utan
att förete uppenbara eller tydliga avvikelser också kan ha svårigheter och förr
eller senare bereda sig själva eller omgivningen bekymmer. Syo-funktionären
behöver inte alltid själv ta initiativ och söka upp de elever, som i flera
olika avseenden är starka och som har initiativkraft nog att ta för sig av
information och andra möjligheter till syo. De tillbakadragna och passiva
eleverna tar däremot ofta inte självmant initiativ till ett vägledningssamtal
trots att de skulle behöva det. Det är de som behöver få en vänlig påstötning
av syo-funktionären. En angelägen grupp är också flickorna. Det faktum att de
fortsätter att söka sig till en mycket snäv och krympande sektor av
arbetsmarknaden gör insatser för flickor särskilt nödvändiga.

Avvägningen mellan insatsernas inriktning mot olika
elevgrupper och vilket tillvägagångssätt man väljer är enligt min mening även
en fråga om varsamhet, om den personliga integritet som varje ung person har
rätt till. Vägledningsinsatserna får inte fungera så att de bara pekar ut
problemfallen. Det är därför viktigt att vägledningen verkar enligt enkla och
vardagliga rutiner, som inte känns diskriminerande - även om det i detta fall
är fråga om en positiv diskriminering.

Jag vill således påpeka att det kan finnas viss risk i den
starka betoningen av en kompensatorisk inriktning. Studie- och
yrkesvägledningen får inte, och detta anser jag gäller all behovsinriktad
verksamhet, sätta en negativ prägel på individen eller grupperna av individer
genom att koncentrera insatserna enbart på att försöka motverka de negativa
dragen i individens personlighet och situation utan att samtidigt betona
individens positiva förutsättningar. Den kompensatoriska insatsen skall leda
till att elevens självförtroende stärks.

Eleverna
bör genom vägledning göras medvetna om att deras personlighet utvecklas och
formas fortlöpande i samspel med sin omgivning. Eleverna påverkar och påverkas
samtidigt av sin omgivning. Det är ett av skolans mål att eleverna bl. a. genom
vägledning väcks till aktivitet och inte sövs ned till en anpassning som är
oförenlig med skolans mål att verka för jämställdhet, alla människors lika
värde, samverkan och solidaritet. Detta förutsätter att eleverna görs medvetna
om deras eget ansvar för sitt skolarbete och för sin framtid. Därigenom får de
också en beredskap till nyorientering och omvärdering.

Jag vänder mig mot den gängse rädslan att använda termerna
teoretisk och praktisk i samband med utbildning. Jag menar att denna rädsla
bygger pä en outtalad nedvärdering av praktiskt arbete och en likaså outtalad
övervärdering av teoretiskt arbete. Jag anser att ett i grunden äkta jämlikhetsbegrepp
måste bygga pä respekten för att allt arbete har ett värde om det är väl
utfört.

Olika värderingar har lett till att yrken som starkt
domineras av kvinnor genomgående är läglöneyrken. Detta har delvis en historisk
förklaring. Fram till 1920-talet var de förvärvsarbetande kvinnorna vanligen
ogifta. De

Prop. 1981/82:15 28

förutsattes
i motsats till männen inte vara familjeförsörjare. Kvinnorna förmodades klara
sig pä en inkomst som skulle ha varit helt otillräcklig för en man. Trots att
denna typ av resonemang försvunnit är det fortfarande sä att det slags
arbetsuppgifter det är fråga om - personinriktade och icke tekniska - är lågt värderade
i löneavseende.

Dessa
motsägelsefulla mer eller mindre klart uttalade värderingar om olika yrkens och
arbetsuppgifters status och vari de bottnar bör tas upp och diskuteras öppet i
undervisningen och även i vägledningssammanhang. Att klargöra dessa begrepp
och att sätta in dem i ett större samhälleligt sammanhang är enligt min mening
ett nödvändigt led i skolans ansträngningar att motverka den socialt och
ekonomiskt betingade nedvärderingen av olika studievägar samtidigt som man
därigenom uppmuntrar medvetenhet om den egna kulturen och yrkesarvet liksom
även yrkesskicklighet och arbetsglädje.

Dessa
samband bör syo-funktionären aktualisera i vägledningen med eleverna, bl. a.
inför de många valsituationer som eleverna ställs inför under sin skolgång.

I detta sammanhang vill
jag beröra ett problem som ibland uppstår i samband med information av syo-karaktär.
SÖ påpekar att informationsproblemen i syo har påtalats i olika sammanhang bl.
a. i gymnasieinspek-törsrapporter och i skrivelser till centrala myndigheter
från olika intressegrupper. Problemen upplevs enligt SÖ i huvudsak vara
svårigheter att systematisera och överblicka informationsutbudet, brist på
informationsmaterial särskilt anpassat till elevernas och deras föräldrars
förutsättningar och behov samt de motstridiga kraven på att å ena sidan
informera objektivt och allsidigt och att å den andra tillfredsställa
rekryteringsbehoven inom utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden.

SÖ
menar att det råder en konflikt mellan förväntningarna på syon att styra
elevströmmarna till de utbildningsvägar och arbetsmarknadssektorer där
rekryteringsbehovet är stort och kravet på att syon skall ge en saklig och
allsidig information med hänsyn till den enskildes behov.

Högskolan
för lärarutbildning i Stockholm (HLS) menar att det inte sällan finns lokalt
betingade förväntningar. Det förväntas att syo-funktionären skall påverka
elevernas val så att t. ex. vakanta platser fylls, elevgrupper blir
tillräckligt stora och tjänsteunderlaget för lärare garanteras. För syo-funktionärerna
är det en yrkesetisk fråga av största betydelse att kunna göra en balanserad
bedömning av dessa förväntningar.

Samtidigt
som jag är medveten om det angelägna i att eleverna får denna information delar
jag HLS uppfattning att det är naturiigt att betona syo-uthildningens betydelse
när det gäller att göra funktionärerna medvetna om i vilka spänningsfält de
verkar och hur de från legala och etiska utgångspunkter skall bete sig i dessa.

Det
bör tilläggas att denna fråga med fördel borde kunna göras till föremål för
diskussioner både med lärare och annan personal och med

Prop.
1981/82:15 29

eleverna pä skolenheten samt med deras föräldrar för att
få en allsidig belysning av frågan.

2.3.3 Syo för elever med fysiska eller psykiska
handikapp

Det finns två grupper av elever i skolan som ofta men inte
alltid har behov av särskilda stödinsatser, således också syo. Jag avser dels
elever med någon form av psykiskt eller fysiskt handikapp, dels invandrareleverna.

Speciella insatser erfordras framhåller SÖ i sin
utvärderingsrapport för att lösa problemen i samband med syo för de
rörelsehindrade eleverna. Dessa elever finns individuellt integrerade, antingen
i klasser för rörelsehindrade elever eller i särskilda undervisningsgrupper i
grundskolan och gymnasieskolan.

Särskilda bestämmelser gäller för anordningen av syo vid
specialskolor och särskolor. I specialskolan infördes nya bestämmelser härom
den I juli 1980. Jag anser dock att mycket av vad jag här anför om syo-verksamhe-tens
utformning även är tillämpligt för dessa elever. Omsorgskommittén har i
betänkandet (SÖU 1981: 26) Omsorger om vissa handikappade, som jag
inledningsvis nämnde, framlagt förslag som bl. a. berör syon i särskolan.
Kommittéförslaget innebär i detta avseende harmonisering av särskolans
anordningar med motsvarande organisation inom det övriga skolväsendet.

Integrationsutredningen anser i sitt remissvar till SÖ:s utvärderingsrapport
att man inte bör så definitivt avgränsa vissa elevgrupper eller att vid statsbidragsgivning
vikta de rörelsehindrade eleverna och invandrareleverna som SÖ föreslagit i
utvärderingsrapporten. Man bör i stället, menar utredningen, konstruera det
generella syo-bidraget så att detta täcker även de speciellt syo-krävande
elevernas behov. Fördelningen mellan de olika skolenheterna får sedan göras
efter en omsorgsfull genomgång av var de olika behoven finns.

Jag delar integrationsutredningens uppfattning att vissa
elevgrupper inte bör viktas vid beräkning av statens bidrag till syo-verksamheten.
Jag kommer senare föreslå en ny utformning av statsbidraget till syo. Jag vill
i detta sammanhang också framhålla vad som anfördes i 1981 års budgetproposition
(prop. 1980/81: 100 bil. 12 s. 263) om fördelningsprinciperna för det nya
anslaget Särskilda åtgärder på skolområdet. Att tillse att syo-insatser
speciellt kommer handikappade elever tillgodo är således en uppgift för
skolstyrelsen vid resursfördelningen inom kommunen, liksom för den enskilda
skolan vid planering och fördelning av syo-funktionärens arbetsinsatser.

2.3.4 Syo för invandrarelever

Mot bakgrund av de mål som uppställts av riksdagen för
invandrar- och minoritetspolitiken konstaterar SÖ i utvärderingsrapporten att syon
för

Prop.
1981/82:15 30

invandrareleverna inte fungerar tillfredsställande.
Andelen invandrarelever varierar starkt mellan olika kommuner och regioner. SÖ
menar att det råder ojämlikhet inte bara mellan kommunerna utan också mellan
svenska elever och invandrarelever och mellan olika invandrargrupper. SÖ redovisar
i utvärderingsrapporten en mängd problem som är förknippade med undervisningen
av invandrareleverna och deras val av utbildning och yrke.

Många remissinstanser påpekar att behovet av fortbildning
är stort, både av syo-funktionärer och i hög grad av hemspråkslärare saml även
av de två personalgrupperna gemensamt.

A' menar att det är viktigt att invandrareleverna får stöd
i övergången från skolan till arbetslivet. I yrkesvalet som måste göras utifrån
svenska förhållanden känner sig invandrareleverna och deras föräldrar ofta
kluvna mellan två mönster, mellan två kulturer.

Även om statistiken i samband med invandrarungdomars
övergång från skola till arbetsliv är bristfällig pekar trenden klart, enligt
vad SIV anför, mot att de har större svårigheter än svenska ungdomar. Det
behövs, enligt SIV, tvåspråkiga tjänster för syo-konsulenter och
arbetsförmedlare.

Jag finner det för min del angeläget att återigen
framhålla att det är pä skolan som ansvaret vilar för elever med svårigheter i
skolan. Invandrarelever som har svårigheter i skolarbetet omfattas således
också av skolans särskilda ansvar. Principerna för skolans ansvar i detta
avseende har utvecklats i Mål och riktlinjer för grundskolan (Lgr 80). Detta
särskilda ansvar innebär att de resurser som skolan förfogar över för att
stödja elever med särskilda behov även skall komma de invandrarelever till godo
som bedöms vara i behov av dem.

Därutöver utgår särskilda statsbidrag till undervisning av
invandrarelever i deras hemspråk och kultur och för stödundervisning i
svenska, fr. o. m. läsåret 1982/83 benämnt undervisning i svenska som främmande
språk. Jag instämmer med TCO som i sitt remissvar framhåller att, liksom det är
naturligt att syo ingår i all skolans undervisning, bör den självklart ingå i hemspräksundervisning
och undervisning i svenska. För alla elever och därmed också för invandrarelever
utgör syon en ständigt pågående process och den skall inte sättas in vid
enstaka tillfällen. Därför är ett nära samarbete mellan hemspråksläraren och syo-funktionären
nödvändigt, ett påpekande som gjordes även i 1978 års budgetproposition (prop.
1977/ 78:100 bil. 12, s. 241). Skolans arbetsenhetskonferenser ger rika
möjligheter till planering av gemensamma insatser.

Att syo-funktionären kan stöta pä särskilda problem i
verksamheten bland invandrarelever, såsom SÖ anför, är jag fullt medveten om.
De ordinarie valsituationerna i skolan kompliceras nämligen ytterligare för
invandrareleverna genom att de vid varje val dessutom måste göra ett val mellan
den egna ursprungliga kulturen och det nya landets kultur. Invandrareleverna
lever ofta i en miljö där kunskaperna om den svenska arbetsmarknaden och det
svenska arbetslivet ibland är begränsade.Inte minst

Prop.
1981/82:15 31

flickorna kommer i kläm i denna komplicerade valsituation.
Detta har SIV också påpekat i sitt remissvar.

Härvidlag
är hemspråkslärarna nyckelpersoner. Genom det sociala kontaktarbete som ingår
i hemspräkslärarnas tjänstgöring får dessa ofta en god kännedom om
invandrarelevernas hemmiljö och speciella kulturella bakgrund, vilket också
har betydelse för syo-arbetet. Det bör därför, enligt min mening, vara
naturligt att ta till vara hemspråkslärarnas speciella kapacitet, t. ex. i
samband med föräldrakontakter och i vägledningssammanhang.

Emellertid har hemspråkslärarna en mycket varierande
bakgrund och många av dem har bristfälliga kunskaper om den svenska
arbetsmarknaden och arbetslivet. Vad gäller fortbildning av bl. a.
hemspråkslärare vill jag erinra om vad som anförs här om i den av riksdagen
våren 1981 beslutade propositionen om skolforskning och personalutveckling.
Riksdagen har beslutat i överensstämmelse med förslagen. Under avsnittet
Angelägna utbildningsbehov (s. 42-46) behandlas konsekvenserna av den
förstärkta syon i grundskolans kursplaner samt även hemspräkslärarnas behov av
fortbildning. Jag vill emellertid framhålla att den form av gemensam fortbildning
med syo-funktionärer och hemspråkslärare, som remissinstanserna efterlyser,
utgör exempel pä det lokala utvecklingsarbete som föreslås i nyssnämnda
proposition och som syftar till att utveckla den egna verksamheten i kommunen.
Det viktiga i denna verksamhetsutveckling är, enligt vad som har anförts i
propositionen om skolforskning och personalutveckling (s. 31), att de som
skall genomföra arbetet själva får ta ansvar för förändringar och
förbättringar.

Mot bakgrund av vad jag har anfört bör syon för
invandrarelever i princip inte skilja sig från syon för alla andra elever.
Mänga invandrarelever har emellertid på grund av sin härkomst och kulturbakgrund
svårigheter i skolarbetet och vid studie- och yrkesvalet vilket kan kräva
särskilda insatser i det enskilda fallet.

Jag är emellertid medveten om att problemen skiftar mellan
olika kommuner och mellan olika språkgrupper. Jag vill därför erinra om vad
föredraganden anfört i samband med anslaget för Särskilda åtgärder på skolområdet
i 1981 års budgetproposition (prop. 1980/81: 100 bil. s. 263). Länsskoinämnden
bör vid fördelning av den aktuella resursen sä långt som möjligt utgå från en helhetsbedömning
av situationen inom skolväsendet i resp. kommun. I en sådan helhetsbedömning
kan också invandrarelevernas behov ingå. Jag förutsätter att SÖ genom länsskolnämnderna
noga följer utvecklingen i kommunerna i detta avseende.

Det bör i detta sammanhang nämnas att SIV på uppdrag av
regeringen hösten 1980 inkom till regeringen med förslag till åtgärder för
invandrarungdom. SIV förde däri fram förslag som berörde syo i invandrartäta
kommuner samt förslag om syo-utbildning för tvåspråkiga.

Den ojämförligt största gruppen bland invandrarna utgörs
av invandrare

Prop.
1981/82:15 32

från
Finland. Det pågår dessutom en ständig migration mellan Sverige och Finland.
Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om en särskild
antagning av finsktalande sökande till syo-utbildning.

Vad
gäller informationsmaterial som underiag för syo-information till invandrarföräldrar
och invandrarelever i övriga språkgrupper bör det ankomma på SÖ att framställa
sådant i form av kommentarmaterial som stöd för syo-verksamheten.

SIV
pekar på de svårigheter som invandrarelever har vid övergången från grundskola
till gymnasieskola. Enligt SCB:s senaste statistiska rapport om
invandrarelevernas benägenhet att söka till fortsatta studier efter gymnasieskolan
är emellertid skillnaden större mellan olika grupper av invandrare än mellan
invandrarelever i allmänhet och svenska elever. I detta sammanhang vill jag
framhålla att de s. k. introduktionskurserna för invandrarungdom bör betraktas
som en syoresurs. I timplanen för dessa kurser finns ett antal veckotimmar syo.
Dessa introduktionskurser, som fr.o.m. höstterminen 1981 ligger inom
gymnasieskolans lilla ram, kan omfatta en termin, ett är eller organiseras som
sommarkurser.

2.3.5
Syons roll vid övergången från grundskola till gymnasieskola

I
1971 års proposition om syo förutsatte föredraganden att införandet av den nya syo-konsulentkåren,
som skulle vara gemensam för grund- och gymnasieskola och som därigenom skulle
kunna arbeta stadieövergri-pande, också skulle kunna utgöra en garanti för att
denna för en del elever sä problemfyllda stadieövergång skulle underlättas.

En
rad åtgärder har under det gångna årtiondet vidtagits inom skolans område för
att stödja ungdomar inför utträdet i arbetslivet. Grovt räknat kan de grupperas
på följande sätt: utökad arbetslivsorientering i både grund- och gymnasieskola,
åtgärder vid övergång från grundskola till gymnasieskola, gymnasieskolans
dimensionering för att kunna ta emot fler 16-äringar samt särskilda åtgärder
för dem som varken sökt eller kommit in på någon av gymnasieskolans ordinarie
studievägar.

Jag kommer att i det
följande närmare redovisa de åtgärder som berör syo-verksamheten. Vad avser den
praktiska arbetslivsorienteringen har jag behandlat den i det föregående och
övergår således till att avhandla frågor i samband med övergången frän
grundskolan till gymnasieskolan.

Successivt
har förändringar och försöksverksamheter initierats som syftar till att
eleverna skall fä besked om intagning till gymnasieskolan sä tidigt som
möjligt. Detta gör det i sin tur möjligt att stödja de elever som inte kommit
in i eller inte sökt till gymnasieskolan.

Är
1974 inleddes en försöksverksamhet med modifierad intagning och uppföljande syo
efter förslag av 1973 års betygsutredning. Intagningsnämnderna gjorde en
preliminär intagning till gymnasieskolan pä grundval av höstterminsbetygen. De
elever som då befanns löpa risk att inte bli intagna på sina förstahandsval erhöll
besked därom. Syftet var att det

Prop.
1981/82:15 33

skulle finnas god tid att ge eleverna förstärkt syo medan
de fortfarande gick kvar i årskurs 9. I synnerhet elever som var villrådiga,
som inte sökt eller inte tagits in eller inte kommit in på sitt förstahandsval
skulle få hjälp. Erfarenheterna av försöksverksamheten blev goda och systemet
infördes därför som reguljärt system den 1 juli 1977.

I samma syfte har senare inletts en försöksverksamhet med
slutlig intagning till gymnasieskolan pä grundval av terminsbetyget från
höstterminen i årskurs 9. Denna försöksverksamhet startade efter regeringens
medgivande läsåret 1978/79. Jag föreslår att den reguljära ordningen i
fortsättningen skall vara intagning till gymnasieskolan på grundval av
höstterminsbetyget i årskurs 9. Denna ordning bör tillämpas första gången på
intagningar till läsåret 1983/84.

2.3.6 Syons roll i skolans uppföljningsansvar

Enligt riksdagens SIA-beslut våren 1976 skulle
skolstyrelsen i samarbete med den lokala arbetsförmedlingen och de sociala
myndigheterna bedriva uppföljande syo för att stödja ungdomar under 18 år som
efter avslutad grundskola varken studerar eller har arbete. Detta
skolstyrelsens uppföljningsansvar har genom riksdagens beslut om läroplan för
grundskolan (Lgr 80) utvidgats till att omfatta alla ungdomar i den aktuella
åldern. Uppföljningsansvaret omfattar således även ungdomar som fått
anställning eller börjat någon form av studier och sedan avbrutit dessa. Genom
riksdagens beslut våren 1980 om åtgärder för att främja ungdomars utbildning i
gymnasieskolan erhöll skolstyrelsen ökade möjligheter att vidta konkreta åtgärder
för att förverkliga sitt ansvar gentemot kommunens 16- 17-åringar. Jag
redovisar inledningsvis bakgrunden för skolans verksamhet pä detta område.

År 1975 inrättades en orienteringskurs. Studievägar och
arbetsliv (SA-kurs), med syfte att ge ungdomar som är tveksamma i sitt
utbildnings- och yrkesval bättre kännedom om studievägar i gymnasieskolan och
om arbetsförhållanden inom vissa delar av arbetslivet.

Efter hand har det tillkommit ett särskilt
utbildningsutbud i gymnasieskolan som har vänt sig till mindre studiemotiverade
ungdomar. År 1977 fastställdes efter regeringens bemyndigande tim- och
kursplaner för vissa kortare kurser.

År 1978 medgavs försöksverksamhet med individuellt
anpassad kombination av utbildning och praktikarbete i form av
beredskapsarbete i högst tio kommuner. Genom ett regeringsbeslut år 1979 gavs
skolstyrelserna möjlighet att anordna 5-veckors introduktionskurser vid
läsårets start som stödinsats för ungdomar som inte fått utbildningsplats eller
arbete.

Våren
1980 beslöt riksdagen med anledning av propositionen (1979/ 80:145) om åtgärder
att främja ungdomars utbildning i gymnasieskolan m.m. att kommuner som har
gymnasieskola skall kunna anordna introduktionsprogram för utbildning om högst
fyra veckor för 16-17-åringar som 3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 15

Prop.
1981/82:15 34

inte direkt påbörjar en utbildning pä linje eller
specialkurs inom gymnasieskolan. Dessutom fattades beslut om en
yrkesintroduktion om högst 40 veckor.

Beslutet om introduktionsprogram och yrkesintroduktion
togs mot bakgrund av den aktuella arbetsmarknadssituationen för 16-17-åringar
och med hänsyn till skolstyrelsens uppföljningsansvar för dessa ungdomar. I den
nämnda propositionen bedömdes behovet av att anordna s.k. korta yrkesinriktade
kurser och specialkursen Studievägar och arbetsliv genom tillkomsten av
försöksverksamheten med yrkesintroduktion och introduktionsutbildning komma
att upphöra inom något år. Gymnasieskolan kan dock - liksom tidigare - anordna
korta yrkesinriktade kurser inom den s. k. lilla ramen som är avsedd för
specialkurser av olika slag (prop. 1980/ 81:100 bil 12 s. 313, UbU 1980/81:22
och 30, rskr 1980/81:283).

Jag avser att föreslå regeringen att ge SÖ i uppdrag att i
samband med redovisning av erfarenheterna från försöksverksamheten särskilt uppmärksamma
de 17-åringar som under läsåret 1980/81 genomgått introduktionsprogram eller
yrkesintroduktion. Uppföljningen bör redovisa i vilken grad de fått arbete
eller övergått till utbildning. Om utvecklingen innebär särskilda problem för
denna grupp, bör SÖ i samråd med AMS föreslå möjliga åtgärder.

Jag vill emellertid redan nu poängtera att skolstyrelsens
strävan bör vara - om eleverna inte lyckas få ett mer permanent arbete - att
kunna erbjuda dem olika möjligheter att genomgå en yrkesutbildning av något
slag inom gymnasieskolan. Det är därför viktigt att gymnasieskolans utbud
innehåller studievägar, främst i form av specialkurser av olika längd, som är
attraktiva för elever som inte vill följa mer teoretiskt utformade studievägar.
Jag vill erinra om den förteckning över sådana kurser som publicerades av SÖ i
Aktuellt från Skolöverstyrelsen (ASÖ) 1976/77:4.

Yrkesintroduktion under högst 40 veckor är avsedd att vara
ett sista alternativ om eleverna inte kan eller vill välja kursplanebunden
yrkesutbildning inom linjer, specialkurser eller som lärlingsutbildning. Den
får därför inte presenteras som ett valalternativ samtidigt som annan utbildning.
Den bör istället motivera eleven för utbildning. Syftet bör vara att en 40
veckors yrkesintroduktion inte skall behöva utnyttjas i hela sin längd. Jag
anser därför att den ordningen bör införas, att skolstyrelsen efter en
tio-veckorsperiod, om eleven då inte fått en fast anställning, bör överväga om
inte yrkesintroduktionen kan utbytas mot eller varieras med i första hand
yrkesutbildning inom någon specialkurs eller linje i gymnasieskolan eller inom
gymnasial lärlingsutbildning. En naturlig utbildningsgäng kan vara:
introduktionsprogram - yrkesintroduktion — kortare specialkurs —
yrkesintroduktion (om nödvändigt) - specialkurs/lärlingsutbildning/linje.

Regeringen har den 24 september 1981 på min föredragning
beslutat förelägga riksdagen en proposition (prop. 1981/82:14) om förändringar
av gymnasieskolans utformning m. m.. Förslagen i propositionen innebär att en
skolstyrelse får tillgäng till en betydande fri resurs av lärarveckotimmar

Prop. 1981/82:15 35

inom gymnasieskolan, vilken bör kunna utnyttjas för
stödundervisning och därmed underiätta en successiv intagning efter
terminsstarten på ej utnyttjade elevplatser inom olika studievägar.

Jag övergår nu till att redogöra för syons särskilda roll
i uppföljningsarbetet. Enligt SÖ:s rapport har syons roll i detta sammanhang
främst dokumenterats i försöksverksamheten med uppsökande syo och modifierad
intagning. SÖ konstaterar i utvärderingsrapporten att kommunerna har stor
frihet vid utformningen av den uppsökande och uppföljande syon. Oberoende av
vilken modell som tillämpas är det dock oftast syo-funktionären vid den
enskilda skolan som söker upp och etablerar kontakt med f. d. elever.

Enligt min uppfattning framstår det som en naturlig
fördelning av uppföljningsverksamheten att låta syo-funktionären vid den skola
som eleven senast har lämnat svara för kontakterna med eleven. En annan ordning
kan dock tänkas vara lämpligare i vissa fall. I samband med mina förslag om
statsbidrag för syo kommer jag att förorda att det nuvarande särskilda bidraget
för uppföljande syo läggs in i grundskolans förstärkningsreurs. Det bör ankomma
på den enskilda kommunen att avgöra hur den organisatoriska frågan bäst skall
lösas.

I skolans uppföljningsansvar intar det förebyggande
arbetet en viktig roll. Den pågående försöksverksamheten med en förändrad och
utökad praktisk arbetslivsorientering utgör ett exempel pä förebyggande
åtgärder. Systemet med preliminär intagning till gymnasieskolan pä
höstterminsbetyget och det av mig föreslagna reguljära systemet med slutlig
intagning på höstterminsbetyget i årskurs nio är vidare exempel pä hur man
försökt skapa bättre utrymme för syo-arbetet inför övergången till gymnasieskolan.

Jag vill här betona att åtgärderna inom uppföljningen inte
får stanna vid en passiv registrering utan skall verka stimulerande och
stödjande. Betydande ansträngningar måste göras för att bryta den onda cirkel
som många ungdomar befinner sig i på grund av t. ex. misslyckanden i skolan,
brister i den sociala miljön och negativ påverkan i samhället. Varje elev måste
utifrån sina egna förutsättningar fä ett sådant stöd att han/hon inte tappar
tron på sin egen förmåga.

SÖ redovisar erfarenheter från det direkt uppsökande och
uppföljande syoarbetet som dokumenterats bl. a. i rapporter från Göteborg och
Stockholm. SÖ påpekar att både syo-funktionärer och arbetsförmedlare önskar
mer organiserade former av samverkan med regelbundna kontakter. Kontakterna är
svåra att etablera och bevara. Ett mer aktivt engagemang i uppföljningsarbetet
från intagningsnämndens sida är också önskvärt.

Vissa erfarenheter pekar enligt SÖ:s utvärderingsrapport
på att en del elever så tappat tron på sin egen förmåga att de t. ex. inte
vågar söka ett arbete av rädsla för ett misslyckande. En känsla av bristande
möjligheter att påverka den egna situationen kan, som SÖ påpekar, leda till
resignation, håglöshet, missbruk etc.

Prop.
1981/82:15 36

RHS anser att skolan måste sörja för de ungdomar som inte
vill genomgå utbildning. I dag arbetar man på att få fram anställningar på alla
arbetsplatser för handikappade. Man skulle likaväl kunna inventera möjliga
platser för ungdomar frän grundskolan som inte utbildar sig vidare. RHS anser
att man måste acceptera att det finns ungdomar, som finner alla former av
ordnad utbildning så negativ, att de inte kan inordna sig inom den ramen, den
må vara aldrig så individuellt anpassad. RHS menar att man bör överväga
möjligheten att låta en del ungdomar utbilda sig tillsammans med äldre, som på
ett naturligt sätt kan hjälpa dem tillrätta, så som exempelvis sker när
yrkesutbildning ges direkt i arbetslivet.

Som jag inledningsvis nämnde och som framgår av de
erfarenheter och synpunkter som jag nu har redovisat har förutsättningarna för syo-verksamheten
ändrats i betydande grad under 1970-talet. Arbetslöshet och osäkra arbetsmarknadsutsikter
är i dag problem som i hög grad påverkar syo-verksamheten och hela skolans
situation. Det är ett ytterst krävande arbete som syo-funktionärerna lägger ner
för att skapa tilltro till den egna förmågan hos elever som möter svårigheter
och motgångar i skolan, uppbyggande av en framtidstro och förändring av
attityder som hämmar studie- och yrkesvalet.

Jag vill understryka att insatser av enskilda syo-funktionärer
måste ses i ett helhetsperspektiv. De måste utgöra ett led i hela skolans
ansvarstagande för elever med särskilda behov, varav uppföljningen av elever
som lämnar grundskolan utan att genomgå fortsatt utbildning eller få arbete är
en del. Jag instämmer med de remissinstanser som betonar vikten av planering
och samarbete mellan olika personalkategorier och myndigheter inom kommunen.

Jag anser att till skolans arbetslivsförberedande och
förebyggande verksamhet i dag hör att lärare och syo-funktionärer i olika
sammanhang tar upp frågan om arbetslöshet inte endast ur ett samhälleligt
perspektiv utan med utgångspunkt från de effekter den har pä individen. Med den
ökade betoning av arbetslivsfrågor som skall genomsyra undervisningen är detta
en minst lika viktig fråga som övriga frågor om arbetets villkor och värde.
Många gånger framställs arbetet efter skoltiden som nästan det enda värdefulla
i en människas identitet. De ungdomar som efter grundskolan står utan arbete är
då helt utlämnade. Genom att i skolan öppet diskutera arbetslösheten som den
ter sig i verkligheten kan en handlingsberedskap skapas hos eleverna och risken
för utslagning av dem som verkligen blir arbetslösa minska.

Emellertid vill jag också understryka att denna
probleminventering i skolan av arbetslöshetsfrågor inte får lägga grunden för
något slags uppgi-venhetskänsla eller att individen fråntas ansvaret för att
handla och själv ta initiativ. Målet för skolans behandling av ungdomens
arbetslöshetsproblem bör vara att hos individen ingjuta känslan av eget ansvar
samt en vilja och förmåga att övervinna arbetslöshetssituationen.
Utgångspunkten bör

Prop.
1981/82:15 37

vara
att ungdomars arbetslöshet inte är självförvållad men att situationen ej heller
är vare sig oundviklig eller hopplös. Det är således viktigt att man fill en
sådan probleminventering knyter an en kartläggning av olika utbildningsalternativ
som erbjuds. De övriga resurser som samhället ställer till förfogande bör inte
uppfattas som den enda utvägen utan bör tvärtom upplevas som en säkerhet och
ett stöd för egna initiativ.

Jag vill
i detta sammanhang understryka det svära och viktiga i syo-funktionärens
arbete. Dessa företräder samhället gentemot ungdomar, som ofta och med all rätt
hyser oro för sin framtid. Det är då viktigt att syo-funktionärerna på ett
realistiskt sätt balanserar obefogad optimism eller pessimism hos dessa
ungdomar. Både skolan och arbetsmarknadsverket bör ta vara pä syo-funktionärernas
i detta sammanhang unika erfarenheter och kunskaper.

När
det gäller uppföljningen nämnde jag tidigare ett antal beslut som riksdagen
fattade år 1980 med anledning av vissa förslag som förelades, dels i
budgetpropositionen 1980 (prop. 1979/80: 100 bil 12 s. 302-305), dels i
propositionen år 1980 om åtgärder för att främja ungdomars utbildning i
gymnasieskolan m. m. Både när det gäller introduktionsprogram och yrkesintroduktion
har jag erfarit att syo-funktionärernas engagemang är starkt och att deras
tjänster anlitas i stor utsträckning av kommunerna. Det är emellertid för
tidigt att göra några mer ingående uttalanden om verksamheten utöver vad jag
nyss har anfört.

Jag
vill också fästa uppmärksamheten på de möjligheter till intensifierad vägledning
i förebyggande syfte som den av mig i föregående avsnitt nämnda intagningen på
höstterminsbetyget erbjuder. Flera remissinstanser har påpekat denna möjlighet
och även lagt fram förslag. SÖ har föreslagit s. k. vägledningsgrupper i
årskurs nio. Efter besked om preliminär - i vissa fall definitiv — intagning
skulle särskilda vägledningsgrupper med intensifierad vägledning i små grupper
organiseras på vårterminen i årskurs nio. Jag ställer mig positiv till denna
form av förebyggande verksamhet som jag anser bör ingå som ett led i den
verksamhet som den av mig föreslagna reguljära intagningen på
höstterminsbetyget skall syfta till.

Sädana
vägledningsgrupper kan organiseras utan särskilda beslut av statsmakterna.
Inget hindrar att den icke undervisningsbundna delen av grundskolans
förstärkningsresurs tas i anspråk för att ersätta de kostnader som eventuellt
kan uppstå för nyssnänmda vägledningsgrupper. De förslag om en ny konstruktion
av statsbidraget till syo-verksamhet, som jag återkommer till i det följande,
underlättar ytterligare en sådan verksamhet inom befintliga resurser.

Jag
vill i detta sammanhang också erinra om de stora möjligheter den nya läroplanen
för grundskolan skapar för olika förberedande verksamheter. Dessa kan
organiseras som temaarbeten, som entermins tillvalskurser eller som fria
aktiviteter. De kan ge elever möjlighet att pröva på olika arbetsuppgifter och
få inblick i exempelvis tekniska studier och

Prop.
1981/82:15 38

verkstadsarbete. Skolan bör därvid uppmärksamma
invandrarelevernas behov av intensifierade insatser.

2.4 Organisatoriska frågor

Jag framlägger i det följande mina överväganden med
avseende pä planeringsrådens funktion, på ansvarsfördelningen mellan skol- och
arbetsmarknadsmyndigheterna avseende anskaffning av praktikplatser framför
allt för praon samt när det gäller framställning och distribution av
informationsmaterial till syo-funktionärer.

2.4.1 Centralt planeringsråd samt regionala och lokala planerinsgsråd

Enligt riksdagens beslut (prop. 1975/76:39 s. 286, UbU
1975/76:30 s. 42-43, rskr 1975/76:367) om skolans inre arbete m.m., skulle
regionala och lokala planeringsråd inrättas för samverkan mellan skola och
arbetsliv den 1 juli 1977. Vid detta datum infördes lokala planeringsräd i
varje kommun. Vid samma tid inrättades på försök regionala planeringsräd i de
tre storstäderna. Efter avslutad försöksverksamhet med regional samordning av
kontakterna mellan skola och arbetsliv i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län har medel för regionala planeringsräd i samtliga län beräknats fr.o.m.
budgetåret 1980/81.

På grundval av riksdagens beslut om ett centralt
planeringsråd för samverkan mellan skola och arbetsliv (prop. 1980/81:107 s.
75-77, UbU 1980/ 81:38, rskr 1980/81:395) har regeringen den 1 oktober 1981 i
förordning om ändring i förordningen (1965:737) med instruktion för
skolöverstyrelsen utfärdat bestämmelser om det centrala planeringsrådet. I
rådet skall ingå en företrädare för var och en av följande myndigheter och
organisationer, nämligen SÖ, UHÄ, AMS, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,
SAF, LO, TCO, SACO/SR, RHS, elevorganisationer inom ungdomsskolan och
studerandeorganisationer inom vuxenutbildningen. Dessutom skall i rådet ingå
företrädare för småföretagsverksamhet, lantbruk, hantverk, service och
kooperation.

De grundläggande bestämmelserna om lokala planeringsråd
finns i skollagen. I 16a§ föreskrivs att skolstyrelsen skall utse ett
planeringsråd med uppgift att biträda styrelsen i frågor om utbildningens
anknytning till arbetslivet och att följa yrkesutbildningen i den egna
kommunen. Ytterligare bestämmelser om planeringsråd finns i 2 kap. 8a§
skolförordningen.

I både förordningen (1980:533) om försöksverksamhet med
gymnasial lärlingsutbildning och förordningen (1980:534) om försöksverksamhet
med introduktionsprogram och yrkesintroduktion knutna till gymnasieskolan
föreskrivs att det lokala planeringsrådet skall biträda skolstyrelsen i frågor
som rör verksamhetens anknytning till arbetslivet.

Enligt SÖ:s föreskrifter, anvisningar och kommentarer för
verksamheten i lokala planeringsråd (SÖ-FS 1978:235) är en av de övergripande

Prop.
1981/82:15 39

uppgifterna
för planeringsråden att medverka till ett närmande mellan skolan, arbetslivets
företrädare och arbetsförmedlingen. Planeringsråden skall bl. a. planera och
följa den uppsökande syon bland ungdomar som inte går vidare till
gymnasieskolan.

SÖ
har sammanställt en utvärdering av verksamheten i de lokala planeringsråden.
Enligt de redovisade erfarenheterna spelar de lokala planeringsråden en
betydelsefull roll när det gäller att öka kontakterna mellan skola och
arbetsliv. Pä mänga häll har de lokala planeringsråden enligt SÖ medverkat till
att samarbetet med arbetsförmedlingen har förbättrats. Vissa
initialsvårigheter tycks dock ha förekommit. En del menar att det tar upp till
två år innan man i råden börjar finna lämpliga arbetsformer och innan de
arbetsuppgifter man vill prioritera har ringats in.

Råden
har i första hand inriktat sig på åtgärder mot ungdomsarbetslöshet samt
uppsökande syo, ändrad arbetslivsorientering och fortbildning. Verksamheten
har ofta ägt rum i nära samverkan med intagningsnämnd och social centralnämnd.
Skolstyrelsen fastställer utbudet av yrkesinriktade kurser inom kommunal
vuxenutbildning efter samråd med arbetsmarknadens parter. Samråd uppges i det
stora flertalet kommuner ske inom det lokala planeringsrådet. Det har varit
förenat med vissa problem att få förslag på representanter frän de fackliga
organisationerna till rådet. Representanternas ersättning i samband med
sammanträden har också varit en besvärlig fråga. Problem att handlägga ärenden
rörande vuxenutbildningen kan sammanhänga med att representanter för kommunal
vuxenutbildning saknas i ett mycket stort antal lokala planeringsråd.

Den
anställda SSA-sekreteraren är oftast en syo-konsulent eller yrkesvalslärare
med deltidstjänstgöring men det förekommer också att studierektorer innehar
uppdraget. Endast sekreteraren är arvoderad eller anställd.

Vad gäller de regionala
planeringsråden bör deras huvudsakliga arbetsuppgifter, enligt SÖ:s
anvisningar, vara att lyhört samordna och stimulera de lokala planeringsrädens
verksamhet. Viktiga uppgifter är att vara stödjande organ för de lokala
planeringsråden, att medverka till regional fortbildning inom skola —
arbetslivsverksamheten och att stödja lokalt utvecklingsarbete och lokal
försöksverksamhet. Enligt riksdagens beslut i enlighet med förslag i 1981 års
budgetproposition (prop. 1980/81:100 bil. 12 s. 263, UbU 1980/81:25, rskr
1980/81: 332) skall de regionala planeringsråden svara för utbildning av och
information till arbetslivsrepresentanter i regionala och lokala planeringsråd
och till handledare i inbyggd utbildning och i yrkesintroduktion.

Erfarenheterna
från försöksverksamheten med de tre regionala planeringsråden visar att
arbetet med arbetslösa ungdomar har ansetts som en viktig uppgift. Att samordna
och stimulera arbetet i de lokala planeringsrä-den inom resp. län har varit en
annan stor arbetsuppgift.

Den
förändrade och utökade arbetslivsorienteringen har inneburit bl. a.

Prop.
1981/82:15 40

att behovet av regional samordning av skolans kontakter
med arbetslivet har ökat, konstaterar SÖ i rapporten.

Jag vill understryka vikten av att samarbetet mellan arbetsmarknads-och
skolmyndigheterna fungerar väl, både på regional och lokal nivå. Därvidlag bör
de regionala pianeringsråden ha en viktig uppgift att fylla, liksom även de
lokala pianeringsråden. Någon förändring i organisationen bör därför inte
företas nu. Jag avser att föreslå regeringen att uppdra åt SÖ att följa och
göra en samlad utvärdering av det centrala och de regionala planeringsrådens
funktioner och arbetsformer. SÖ bör därvid åläggas att inkomma med en
redovisning samt med förslag till regeringen vid utgången av år 1984.

2.4.2 Samverkan mellan skol- och arbetsmarknadsmyndigheter

För att ge en sammanhängande bild av den rådande
ansvarsfördelningen för skolans arbetslivsanknytning övergår jag nu till att
behandla arbetsfördelningen mellan skol- och arbetsmarknadsmyndigheter med
avseende på syon.

I 1971 års riksdagsbeslut om syo fastlades principerna för
arbetsfördelningen när det gällde syo i grundskolan och gymnasieskolan mellan
SÖ och AMS. Det gällde arten och mängden av specialistinsatser i skolan, informationsmaterial
till syo-funktionärer och till eleverna samt fortbildning av skolans
funktionärer. Därtill kom pryo-verksamhet och studiebesök.

Enligt propositionen skulle vissa specialistinsatser
fullgöras av arbetsmarknadsverket, framför allt viss kollektiv information i
skolorna om yrken och arbetsmarknad samt enskild yrkesvägledning i viss
utsträckning. Fackpsykologisk undersökning skulle bekostas av arbetsmarknadsverket.
Platser för pryo skulle anskaffas av arbetsförmedlingens distrikts-och
lokalkontor. Arbetsförmedlingen skulle tillhandahålla listor över företag och
institutioner, som kunde ta emot studiebesök.

Enligt SÖ:s utvärderingsrapport fungerar samarbetet mellan
AMS och SÖ väl när det gäller att ge arbetsmarknadsinformation i skolorna och
medverkan i syo-fortbildningen. SÖ menar att samverkan i uppföljningsarbetet
och praktikplatsackvisitionen kan förbättras.

Samarbetet mellan skolan och arbetsmarknadsmyndigheterna i
syo-frå-gor bygger på en lång tradition. På senare år har kraven på samarbete
mellan AMS och SÖ ökat som en följd av bl. a. de ökade insatserna vad gäller
praktisk arbetslivsorientering för elever i grundskolan och gymnasieskolan och
uppföljning av ungdomar i åldern 16—17 år vilka inte fortsätter studierna efter
grundskolan eller inte lyckas få arbete,

I den redovisning av bl. a. kostnader för den utökade
arbetslivsorienteringen som SÖ nyligen har inkommit till regeringen med och
som jag har redovisat tidigare understryker SÖ att de beräkningar av
kostnaderna för anskaffningen av prao-platserna som presenteras i rapporten är
giltiga endast i det fall arbetsmarknadsverket har samma ansvar för ackvisitionen

Prop.
1981/82:15 41

som nu. Mot bakgrund av det utökade behovet av platser för
praktisk arbetslivsorientering har AMS i skrivelser (1981-03-18 och 1981-08-21)
till regeringen tagit upp frågan om ansvaret för ackvisitionen av sådana
platser.

Arbetsförmedlingens insatser varierar f.n. över landet.
Utöver själva ackvisitionsarbetet förekommer det att förmedlingar också
fördelar platserna på elever, skriver ut pryo-blanketter m. m.

I skrivelse (1981-08-21) föreslär AMS att
arbetsförmedlingen även fortsättningsvis skall ha kvar det samlade ansvaret
för ackvisitionen, men framhåller därvid som en förutsättning att
arbetsfördelningen mellan arbetsförmedling och skola blir klarlagd.

Enligt AMS förslag skall arbetsförmedlingen svara för
själva ackvisitionen samt till kommunen överlämna en förteckning över de
arbetsgivare som åtar sig prao-elever. Kommunen ansvarar därefter för
fördelningen av platser pä skolenheten och pä elever.

Skrivelsen kommer inom kort att behandlas inom
regeringskansliet. I avvaktan pä detta finner jag efter samråd med chefen för
arbetsmarknadsdepartementet inte anledning att här föreslå någon ändring av
den nuvarande ansvarsfördelningen.

2.4.3 Informationsmaterial

Enligt riksdagsbeslutet år 1971 om syo fördelades ansvaret
för informationsmaterial och läromedel mellan SÖ och AMS. SÖ skulle svara för
tryckt informationsmaterial och läromedel beträffande ämnes- och linjeval i
grundskola och gymnasieskola, beträffande kompetensfrågor m. m. samt för
tjänstematerial i syo-frägor. AMS skulle svara för tryckt informationsmaterial
om yrken, arbetsmarknad, utbildningsväsende utanför grund- och gymnasieskola m.
m. samt för tjänstematerial i syo-frågor till arbetsmarknadsverkets personal
och till skolans syo-funktionärer.

I utvärderingsrapporten har SÖ intet att anföra mot denna
ansvarsfördelning som tycks ha fungerat tillfredsställande. SÖ framhåller i
utvärderingsrapporten att en stor del av arbetet inom SÖ upptas av att sammanställa
och distribuera central information om utbildning och arbetsliv till ett stort
antal mottagargrupper.

Detta arbete kompliceras enligt vad SÖ anför i rapporten
av att fasta nitiner ännu saknas t. ex. när det gäller samordningen av centrala
myndigheters informafionsansvar. Ett arbete i syfte att organisera rationella
rutiner har påbörjats, genom att statskontoret gjort en kartläggning av utbudet
av utbildningsinformation till olika målgrupper. Syo-funktionärerna behöver
dels information för att kunna aktualisera egna kunskaper, dels information som
är lämplig att använda i väglednings- resp. fortbildningsammanhang.

Med utgångspunkt i SÖ:s rapport och remissinstansernas
uttalanden synes den förstudie som har färdigställts inom statskontoret
motsvara ett länge känt behov.

Prop.
1981/82:15 42

Med anledning av vad skolstyrelsen i Västerås anför om
behovet av informationsmaterial om den lokala arbetsmarknaden vill jag påpeka
att det är just sådana uppgifter som kan insamlas i samband med elevernas
praktiska arbetslivsorientering och yo-veckor inom gymnasieskolan. Det upplevs
säkerligen mera meningsfyllt för eleverna att skriva rapporter om sin praktiska
arbetslivsorientering om de vet att dessa rapporter kommer att ingå i en typ av
informationsbank om den lokala arbetsmarknaden.

Jag vill, i likhet med vad jag har anfört i det
föregående, understryka att det enligt min mening inte finns någonting som
talar för att ändra de nuvarande principerna för ansvarsfördelningen mellan SÖ
och AMS vad gäller produktion och distribution av tryckt informationsmaterial.

2.5 Tjänstekonstruktion för syo i grund- och gymnasieskola

Att syo är en integrerad del av skolans hela verksamhet är
utgångspunkten för mina förslag i det följande om tjänstekonstruktion för syo,
fortbildning för syo-funktionärer samt statsbidrag för syo-verksamheten i grund-och
gymnasieskola. Enligt min mening kommer mina förslag dels att främja syons integration
i skolans undervisning, dels att underlätta utläggningen av tjänster så att en
syo-funktionär kan ha hela sin tjänstgöring förlagd till en skolenhet.

Genom 1971 års riksdagsbeslut om syo har på försök en
gemensam organisation införts för syo i grundskolan och gymnasieskolan.
Systemet innebär att den som närmast svarar för syo normalt är en kommunalt
anställd funktionär, s. k. syo-konsulent, som ägnar sig uteslutande åt syo inom
skolväsendet. Undervisning kan inte ingå i syo-konsulenttjänsten. Parallellt
med detta system finns det äldre systemet kvar med yrkesvalslärare i
grundskolan. De har, i likhet med övriga lärare, statligt reglerade tjänster.
Yrkesvalslärarnas tjänstgöring skall normalt utgöras både av undervisning i
ett eller flera ämnen och av tjänstgöring inom syo.

För grundskolans del har av hävd den teoretiska
yrkesorienteringen och för- och efterarbete av pryon ankommit på läraren i
samhällskunskap. När yrkesvalslärarsystemet infördes på 1950-talet ansågs det
därför lämpligt att yrkesvalsläraren skulle undervisa i ämnet samhällskunskap.
Den omedelbara kopplingen till ämnet samhällskunskap har dock kommit att
förlora i betydelse allt eftersom syo som en angelägenhet för allt flera ämnen
kommit att betonas.

SÖ menar att det är svårt att göra en generell bedömning
av huruvida en lärartjänstanknuten syo-organisation är att föredra eller inte.
En fördel med yrkesvalslärarsystemet är enligt SÖ att tjäntekonsiruktionen
genom sin koppling till undervisning är flexibel ur organisatorisk synpunkt.
Detta gör det möjligt att åstadkomma en tjänst per skola. Syo-personal med
tjänstgöring förlagd till flera skolenheter medför många gånger nackdelar
enligt SÖ:s mening: ansvar för och skötsel av flera syo-expeditioner.

Prop. 1981/82:15 43

administrativt
merarbete över huvud taget och svårigheter att uppfylla krav pä kontinuerliga
insatser och att ingå i lärarkollegiet.

För att få en belysning av
hur man i kommunerna löst organisatoriska frågor och hur den statliga syo-resursen
anpassats till lokala förutsättningar har SÖ genomfört en enkätundersökning
våren 1976 och en hösten 1978. Båda omfattade samtliga primär- och
landstingskommuner i landet. Av resultaten framgår bl. a. att nästan samtliga
yrkesvalslärare arbetar i grundskolan medan syo-konsulenternas tjänstgöring
fördelar sig relativt jämnt mellan grundskola och gymnasieskola eller på en
kombination dem emellan. Av yrkesvalslärarna arbetar 82% på ett högstadium. I
deras tjänsteunderlag ingår ofta tre eller flera lokalmässigt separata
mellanstadieskolor. Bland syo-konsulenterna tjänstgör 20 % på tre skolenheter
eller flera.

Cirka
en femtedel av yrkesvalslärarna har inte någon undervisning alls. En vanlig
tjänstekombination är 20 veckotimmar syo och 4 veckotimmar undervisning.
Ungefär hälften av yrkesvalslärarna har 0-4 veckotimmar undervisning i sin
tjänst.

Av
undersökningarna framgår bl. a. att syo-konsulenterna har sin tjänstgöring
uppsplittrad pä fler skolenheter än yrkesvalslärarna, att yrkesvalslärarna
arbetar deltid i betydligt lägre grad än syo-konsulenter (9% mot 42%) och att
deltidsarbetande syo-konsulenter oftast har ofrivilliga deltidstjänster (66%
har svarat att tjänsten utlysts som deltid och att de därför inte haft något
val).

SÖ
framhåller i utvärderingsrapporten att det är angeläget att det i skolan finns
personer som representerar andra kunskaper och erfarenheter än dem som lärarna
besitter. SÖ föreslår att den försöksvis inrättade organisationen med syo-konsulenter
blir reguljär i både grundskola, gymnasieskola och kommunal vuxenutbildning.
Med tanke på studie- och yrkesvalets karaktär av fortlöpande process är det
enligt SÖ:s mening önskvärt med utbytbara tjänster, dvs. att syo-funktionärerna
kan tjänstgöra pä olika stadier och i olika skolformer.

Möjligheterna
till lokal flexibilitet i fråga om tjänstens innehåll borde, enligt SÖ, i
princip kunna vara större med ett system med syo-konsulenter än med yrkesvalslärarsystemet.
Förutom syo-konsulenttjänster med enbart sy o-uppgifter är det enligt SÖ:s
åsikt både möjligt och lämpligt att ibland kombinera sådana uppgifter med andra
inom skolan förekommande verksamheter, som t. ex. elevvård eller
fritidsverksamhet. Sådana arrangemang bör kunna öka förutsättningarna att
avdela en tjänst per skola och därmed motverka ofrivilliga deltidstjänster.

SÖ
föreslär även att bestämmelserna om anställnings- och tjänstgöringsförhållanden
för yrkesvalslärarna i grundskolan ges fortsatt giltighet och utökas med nya
regler om inräknande av SSA-uppgifter i den statligt reglerade tjänsten. SÖ
föreslår också att de i tjänst varande yrkesvalslärarna ges rätt att söka och
inneha yrkesvalslärartjänst i annan kommun än där

Prop. 1981/82:15 44

tjänsten
är placerad. Under försöksperioden har detta inte varit möjligt.

Nästan
alla remissinstanser har haft synpunkter på tjänstekonstruktionen för syo-funktionärerna.
Några remissinstanser menar att syo-funktionärernas tjänstekonstruktion samt
stöd och anvisningar för att underlätta syo-integration i undervisningen är de
viktigaste frågorna att lösa i syo-organisationen.

Krav
som med eftertryck framförts från remissinstansernas sida har varit:

— minst
en tjänst per skolenhet,

— inga
delade tjänster mellan flera skolenheter,

— inga
ofrivilliga deltidstjänster.

En
huvudfråga har varit om syon skall vara en renodlad specialistfunktion, vilket
SÖ anser, eller om syo-funktionären också skall kunna ha undervisningsuppgifter
i sin tjänst. En mycket stark remissopinion förordar att syo-verksamheten
kombineras med undervisning.

Enligt
min uppfattning är det uppenbart, dels att syo till stor del är en pedagogisk
funktion som det har visat sig vara svårt att fullgöra inom ramen för en
renodlad specialisttjänst, dels att nackdelarna med uppsplittring av en
specialiserad syo-tjänst på flera skolenheter varit större än de fördelar som
vunnits genom att denna specialist kunnat ägna sig åt rena syo-frägor. Jag vill
därvidlag hänvisa till den massiva remissopinion som förordar att syo-tjänsten
bör kombineras med undervisning.

Ett
av de viktigaste argumenten inför beslutet är 1971 om införandet av en
specialistfunktion som inte var läraranknuten var vikten av att föra in en person
i skolan med en annorlunda erfarenhetsbakgrund än den lärarna hade. Några
påvisbara effekter av syo-konsulenternas eventuellt annorlunda bakgrund
redovisas inte i utvärderingen. Lärarfunktionen i sig utesluter inte erfarenhet
frän och kunskaper om arbetslivet utanför skolan. Sådan erfarenhet är rikt
företrädd inom lärarkåren och därvid särskilt bland lärare på de yrkesinriktade
linjerna.

Den
arbetslivserfarenhet som man talar om i dessa sammanhang är emellertid ofta
begränsad till snäva sektorer av arbetslivet från vilka man svåriigen kan
generalisera till arbetslivet i stort. Därtill kommer att arbetslivserfarenheter
med nuvarande utvecklingstakt av arbetsuppgifter snabbt blir inaktuella.
Betydelsefullare för skolpersonalens anknytning till arbetslivet är därför,
enligt min mening, den prioritering av syo-fortbildning och yrkesstudier som
riksdagen beslutat om i anslutning till propositionen om skolforskning och
personalutveckling (s. 43).

Syo-funktionärens
uppgift att utgöra en förstärkning vad gäller kunskaper om arbetslivet i
skolan bör beaktas både vid utformning av krav på förkunskaper och
arbetslivserfarenheter för tillträde till syo-utbildning och vid uppläggningen
av densamma liksom även i fortbildningssammanhang. Det är vidare, enligt min
mening viktigt att i grundutbildning förbereda syo-funktionärerna för deras
vägledande funktion, framför allt för elever

Prop. 1981/82:15 45

med
särskilda behov. Som betonats i regeringens skrivelse (1979/80:168) om
riktlinjer för det fortsatta jämställdhetsarbetet bör jämställdhetsfrågorna
ges utrymme i både grundutbildning som fortbildning av syo-funk-tonärer. Jag
återkommer till regeringen med förslag i dessa frågor.

I
samband med förarbetet till 1971 års proposition om studie- och yrkesorientering
i grundskola och gymnasieskola diskuterades lärarrollen och de fördelar som
vanns genom att frikoppla syo-funktionen från lärarrollen. Det var framför allt
det faktum att läraren satte betyg som ansågs kunna ha negativa effekter för syo-funktionen.
Man ansåg att lärarrollen av tradition skapade föreställningar och
förväntningar hos elever och föräldrar som kunde ha ogynnsamma effekter på syo-funktionärens
elevvårdande uppgifter. Det ansågs att lärarroll och elevvårdsroll inte
sammanföll i nämnvärd grad, framförallt inte på de högre skolstadierna. I
detta avseende är synsättet numera ett annat. Skolpersonalens och därmed också
lärarnas gemensamma ansvar för elevvårdsfrågorna har exempelvis betonats i samband
med SIA-besluten och i Lgr 80.

2.5.1
En ny tjänstekonstruktion för syo

Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört och med stöd av de synpunkter som framförts i
så gott som samtliga remissvar anser jag att syo-funktionärerna i grund- och
gymnasieskola bör ges en starkare organisatorisk anknytning till
undervisningen så att syo-uppgiften skall kunna kombineras med undervisning.

Jag
föreslår således att för syo-verksamheten skall finnas statligt reglerade tjänster
i grundskola och i gymnasieskola. I denna tjänst skall undervisning kunna
räknas in. Med statligt reglerad tjänst avser jag att avlöningsförmånerna
skall fastställas under medverkan av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.

Tjänstekonstruktionen
bör utformas så att den möjliggör tjänstgöring inom särskolan och
specialskolan, inom övriga skolformer inom skolväsendet samt inom den
kommunala vuxenutbildningen. Som jag redan har nämnt i inledningen har SÖ:s
förslag om en framtida syo-organisation överlämnats till komvux-utredningen i
den del de berör kommunal vuxenutbildning. Utan att föregripa de kommande
förslagen från komvux-utredningen förutsätter jag att den nya
tjänstekonstruktionen för syo kan komma till användning vid utformningen av
tjänstekonstruktionen för syo i den framtida kommunala vuxenutbildningen.

De
tjänster som f. n. finns för skolans syo-verksamhet är tjänster som
yrkesvalslärare och kommmunalt reglerade tjänster som syo-konsulenter. Yrkesvalslärartjänsterna
finns kvar i skolan övergångsvis och är till sin konstruktion lärartjänster med
nedsatt undervisningsskyldighet.

Erfarenheterna från
försöksverksamheten med en specialistfunktion för syon har enligt min mening
klart påvisat att den avsedda pedagogiska anknytningen till undervisningen ej
kunnat förverkligas. Det har också

Prop. 1981/82:15 46

framgått hur väsentlig denna knytning till undervisningen
är. De överväganden som gjordes vid införandet av syo-konsulenttjänsterna
byggde pä erfarenheterna från yrkesvalslärarsystemet, där den pedagogiska
anknytningen till undervisningen var starkare. Trots detta hade man redan då
fått erfarenheter av hur svårt det var att integrera syon i undervisningen.

Utvecklingen
under 1970-talet med utökad praktisk arbetslivsorientering i både grundskola
och gymnasieskola har, i enlighet med de tankegångar jag har utvecklat i det
föregående, lett till att ökade krav bär ställas pä att integrera arbetslivsorienteringen
i undervisningen. Detta är, enligt min mening, bärande skäl till att syo-tjänstgöringen
bör kombineras med undervisning.

Vid införandet är 1971 av den nuvarande syo-konsulentorganisationen
ansågs det att en av vinsterna var möjligheten för syo-konsulenten att kunna
fungera inom alla skolformer. Yrkesvalsläraren var genom sin tjänst som lärare
bunden till en viss skolform. Enligt vad såväl SÖ som en stark remissopinion nu
har anfört är det emellertid en fördel om syo-funktionären är knuten till
endast en skolenhet. Jag delar denna uppfattning förutsatt att detta kan
genomföras utan nya statliga eller kommunala kostnader. En annan sak är
givetvis att det för såväl den enskilde funktionären som för skolan är till
fördel om syo-funktionären kan röra sig mellan olika skolformer. Detta talar
för att tjänstekonstruktionen bör vara i princip den samma inom alla
skolformer.

Starka skäl talar, enligt min mening, för att varje
skolenhet med högstadium eller gymnasieskola bör ha minst en funktionär
anställd med syo-uppgifter i sin tjänstgöring. Detta får inte innebära ökade
statliga eller kommunala kostnader. Genom att kombinera syo-funktionen med
undervisning ökas möjligheten att integrera syo-verksamheten i skolans dagliga
verksamhet. Det underlättar för syo-funktionären att hålla sig förtrogen med
såväl skolans personal som dess elever.

Ett huvudsyfte med en reformerad tjänstekonstruktion bör
därför vara att ge skolhuvudmannen praktiska möjligheter att åstadkomma lösningar
i den här förordade riktningen. Om det i något fall visar sig vara bäst att
lägga ut en syo-tjänst pä tvä skolenheter bör detta naturligtvis vara fullt
möjligt. Jag vill också understryka vikten av att syo-funktionären skall kunna
tjänstgöra inom både grundskola och gymnasieskola och även, som jag nyss
anförde, inom andra skolformer.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört vill jag, i likhet
med flertalet remissinstanser, förorda att i den nya syo-funktionärstjänsten
skall kunna ingå undervisning.

Några remissinstanser föreslår att syo-funktionärerna
skall utgöra en allmän pedagogisk resurs. Det skulle innebära en helt ny typ av
lärartjänst inom skolans ram. Denna form av allmän resurslärare är enligt min
mening inte lämplig och därtill svår att anpassa till skolans verksamhet. Även
resurslärare i skolan undervisar i ett eller flera ämnen. En allmän resurslär-

Prop.
1981/82:15 47

are måste, som jag ser det, kunskapsmässigt gripa över
hela skolans område, vilket vore att ställa orimliga krav. Det är enligt min
uppfattning inte heller lämpligt att syo-funktionärens lärartjänstgöring
organiseras sä, att han eller hon går in i undervisningen mera allmänt som en syo-specia-list.
Det skulle kunna äventyra skolans mål att syo är en angelägenhet för alla och
för all undervisning i grundskolan, såsom framhålls i Lgr 80.

Som jag ser det är den enda praktiskt genomförbara
lösningen att de nya tjänsterna anknyts till undervisning i något eller några
ämnen. I fråga om innehållet i grundutbildningen av denna nya personalgrupp är
samhällskunskap det ämne som naturligt anknyter till syo. Jag anser emellertid
att även andra ämnen bör komma i fråga av pedagogiska men framför allt av
tjänsteorganisatoriska skäl. Det finns därvid särskilt anledning att framhålla
betydelsen av de naturvetenskapligt-tekniskt inriktade ämnena. En ny syo-funktionärsutbildning
bör givetvis innehålla syo-utbildning samt prak-tisk-pedagogisk utbildning och
ämnesutbildning.

Det bör ges möjlighet att i en statligt reglerad tjänst
som syo-funktionär räkna in tjänstgöring som SSA-sekreterare och tjänstgöring
inom den uppföljande syo-verksamheten. Detta bör också gälla dem som har tjänst
som yrkesvalslärare. Jag vill här framhålla att det bör vara möjligt att
inrätta statligt reglerade tjänster som innefattar endast syo.

De flesta
remissinstanser betonar att arbetstidsregleringen för ett nytt slag av syo-tjänster
bör vara densamma som för nuvarande syo-konsulenter, som har 40 timmars arbetsvecka
och semester. Jag delar denna uppfattning. Enligt min mening blir viktiga delar
av syo-arbetet eftersatta om syo-funktionärerna skulle åtnjuta ferier och
därmed få en arbetstidsreglering som avviker från det övriga arbetslivets. Det
är givetvis också av stor betydelse att syo-funktionärerna såsom hittills är
tillgängliga och disponibla för skolan i större grad än vad som är fallet för
lärare. Jag erinrar härvidlag om vad jag tidigare har anfört om syons roll vid
övergången från grundskola till gymnasieskola samt om skolans uppföljande
ansvar.

Enligt min bedömning bör huvudinnehållet i tjänstgöringen
vara syo-verksamhet, vilket jag anser bör understrykas bl. a. därigenom att
arbetstidsregleringen får en utformning som anpassas till vad som redan nu
gäller för syo-personalen. Jag anser sålunda att arbetstiden bör vara totalreglerad
och att arbetstiden vid heltidstjänstgöring skall vara 40 timmar i veckan.

Därav följer att man vid utformningen av den nya
tjänstekonstruktionen bör beakta att det är syo-funktionen som är
huvuduppgiften. Detta är enligt min mening viktigt, både från pedagogisk
synpunkt och med tanke pä att syo-funktionären skall kunna fullgöra de
uppgifter som ingår i syo-funktionen.

En strävan vid tjänsteutläggningen bör vara att syo-funktionären
har undervisning i så många arbetsenheter som möjligt för att han eller hon
därigenom skall få kontakt med sä många elever och lärare som möjligt. För de
sålunda inrättade tjänsterna som syo-funktionärer bör i huvudsak

Prop. 1981/82:15 48

gälla
de bestämmelser om fyllnadstjänstgöring som gäller för lärare i grundskolan och
gymnasieskolan.

Behörig
till statligt reglerad tjänst som syo-funktionär bör, enligt min mening, den
vara som har genomgått utbildningslinje där syo ingår enligt förslag som jag
senare avser att återkomma till. Den som är behörig till tjänst som
yrkesvalslärare bör också vara behörig till de nya tjänsterna. Det bör ankomma
pä regeringen att utfärda övergängsvisa bestämmelser om behörighet.

Jag
har i det föregående förordat att det skall vara möjligt att i en tjänst som syo-funktionär
i grundskolan eller gymnasieskolan räkna in även tjänstgöring i vissa andra
skolformer. Vad gäller frågan om vilka tjänster för syo-funktionen som bör
kunna finnas i andra skolformer - jag tänker framför allt på sameskolan,
specialskolan, riksinternatskolor och privatskolor som omfattas av
privatskolförordningen (1967:270) - är jag inte beredd att nu lägga fram något
förslag. Jag avser att återkomma till frågan i senare sammanhang.

Enligt
min mening och många remissinstansers uppfattning är den arbetstidsreglering
jag här förordat utomordentligt viktig för att verksamheten skall kunna
bedrivas på ett tillfredsställande sätt.

Vad
jag här har föreslagit om tjänster bör börja tillämpas den I juli 1983.

2.6
Fortbildning för syo-funktionärer

I
propositionen om skolforskning och personalutveckling har bl. a. personalutbildningen
för skolväsendet behandlats. Det finns i detta sammanhang, i och med att en ny
personalkategori föreslås bli införd, anledning att något behandla
personalutbildningen för denna kategori.

En självklar utgångspunkt
måste vara att syo-funktionärerna är väl förtrogna med svensk arbetsmarknad och
svenskt utbildningsväsende. Utbildning med anknytning därtill torde i viss
utsträckning få anordnas utanför högskolan, även om utbildningsansvaret bör
ligga på högskolemyndigheten. Jag anser det vidare angeläget att syo-funktionärerna
har en god faktisk kännedom om hur arbetsmarknaden och olika arbetsplatser fungerar.
De bör därför ha möjlighet till arbetslivsorientering i betydande omfattning. I
detta sammanhang bör det påpekas att i den tidigare nämnda regeringsskrivelsen
om riktlinjer för det fortsatta jämställdhetsarbetet framhölls att det vore
önskvärt att syo-funktionärerna skulle beredas tillfälle att praktisera i
arbetslivet inom för respektive kön otraditionella yrkesområden. En strävan bör
således vara att arbetslivsorienteringen blir så allsidig som möjligt. Det är
bl. a. mot denna bakgrund som jag har framfört uppfattningen att de nya
tjänsterna inte skall vara förenade med ferier. En arbetslivsorientering av
tillräcklig omfattning och med godtagbar allsidighet är, som jag ser det, inte
ekonomiskt möjlig att bedriva under

Prop. 1981/82:15 49

terminstid,
med det för verksamheten rimliga anspråket att ersättare skall anställas.

Vad beträffar ämnesteoretisk
fortbildning kommer denna nya grupp givetvis att ha samma behov som de som har
en renodlad lärartjänst i de aktuella ämnena. Särskild uppmärksamhet bör enligt
min mening därvid ägnas dem som övergått till de nya syo-funktionärstjänsterna.

Utbildning och fortbildning
av syo-funktionärerna bör enligt min mening finansieras inom ramen för de
resurser som f. n. ställs till förfogande för lärarutbildning resp. inom ramen
för de resurer som det nya statsbidraget till lärarfortbildning ställer till
förfogande.

2.7
Statsbidrag

Det
nuvarande statsbidraget till syo ger kommunen en viss summa, schablonmässigt
beräknad på elevunderlaget för verksamheten. I underlaget inräknas elever i
grundskolan, gymnasieskolan och i viss kommunal högskoleutbildning men ej i
gymnasieskolans högre specialkurser. Om kommunen efter överenskommelse med
huvudmännen för vissa andra skolor bedriver syo för elever vid dessa skolor får
även de eleverna medräknas.

För grundskolans del
förordar jag att statsbidraget i fortsättningen bör knytas till det allmänna
statsbidraget till skolformen. Detta bör för grundskolans del ske genom en
höjning av den icke-undervisningsanknutna delen av förstärkningsresursen som
utgår direkt till kommunerna. I stället bör den andel av nuvarande särskilda
bidrag för syo-verksamhet som utgår till grundskolan slopas. Vidare bör
statsbidraget till uppföljande syo samt till de lokala planeringsråden också
föras över till och hädanefter bestridas ur förstärkningsresursen. Den del av
tilläggsbidraget som har beräknats för kostnaderna för yrkesvalslärarnas
nedsättning av undervisningsskyldigheten för syo bör likaså föras över till
förstärkningsresursen.

Detta
bör kopplas till en reglering av hur stor del av förstärkningsresursen som
minst skall användas för syo-verksamheter av nyssnämnda slag. Denna miniminivå
bör motsvara nuvarande syo-insatser.

Det skall, som jag
tidigare har anfört, också vara möjligt att räkna in SSA-sekreterarskap i den
nya statligt reglerade tjänsten. Jag får här erinra om mitt förslag att i den
icke undervisningsanknutna delen av förstärkningsresursen skall inräknas medel
för verksamheten i det lokala planeringsrådet. Täckningen av den del av syo-funktionärens
lön som svarar mot hans eller hennes undervisning får ske som för övriga
lärare, dvs. i huvudsak via basresurserna.

Det blir sålunda
möjligt för den enskilda kommunen att, inom ramen för den icke
undervisningsanknutna delen av förstärkningsresursen, ytteriiga-re öka — men
däremot inte minska - sina insatser för syo. Jag förutsätter härvid att
kommunen liksom hittills beaktar andelen särskilt syo-krävande 4 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr
15

Prop. 1981/82:15 50

elever
i kommunen. Det blir vidare möjligt för kommunen att själv avgöra hur resursen
skall fördelas på olika syo-krävande insatser. Jag avser återkomma till
regeringen med förslag om syo-bidraget i grundskolan som kan föreläggas
riksdagen i budgetpropositionen 1982.

Ett
statsbidrag enligt vad jag här förordat, med en stark schablonisering och en
koppling till det allmänna statsbidraget, innebär att statsbidragshanteringen
förenklas. Denna rationaliseringsvinst bör såväl den statliga skoladministrationen
som den kommunala kunna tillgodogöra sig.

Det
nuvarande statsbidraget till syo innebär emellertid att små kommuner får ett
procentuellt högre statsbidrag än andra. Detta sker på så sätt att
statsbidraget utgår med en fastställd lägsta nivå. En motsvarighet är inte
möjlig att konstruera i ett schabloniserat system inom ramen för förstärkningsresursen.

Så
som förstärkningsresursen till grundskolan är konstruerad har den enskilda
kommunen stor frihet att avgöra hur resurserna skall disponeras. Små kommuner,
likaväl som andra, kommer alltså att själva kunna satsa mera på syo om de anser
att verksamhetens omfattning skulle bli för liten. Detta medför dock att annan
verksamhet som skall finansieras av förstärkningsresursen måste minska. Jag
avser att återkomma till detta problem i samband med budgetpropositionen 1982.

På
gymnasieskolan bör bidraget knytas till statsbidraget för driften av gymnasieskolor
och, i likhet med grundskolebidraget, utformas på så sätt att kostnaderna
förblir desamma som i dag för staten. Av praktiska skäl bör konstruktionen i sä
stor utsträckning som möjligt anpassas till vad som gäller gymnasieskolan i
övrigt.

Bidraget
bör baseras på visst elevunderlag. Bidraget bör utformas så att det senare kan
inlemmas i den fria resurs som jag har föreslagit i propositionen (prop.
1981/82: 14) om förändringar av gymnasieskolans utformning m. m. Jag vill
emellertid poängtera att vad jag har anfört om en miniminivå för syo-insatser i
grundskolan bör gälla även för gymnasieskolan.

1
fråga om gymnasieskolans syo-bidrag och dess konstruktion avser jag att
återkomma till regeringen med förslag som kan föreläggas riksdagen i budgetpropositionen
1982.

Beträffande
statsbidrag till syo i kommunal vuxenutbildning bör nuvarande regler tills
vidare gälla oförändrade.

F.n.
gäller att en kommun i elevunderlaget för statsbidrag till syo får inräkna även
elever vid skolenhet med statlig vuxenutbildning, riksinternatskola och
privatskola som omfattas av privatskolförordningen (1967:270), i den mån
kommunen efter överenskommelse bedriver syo även för sådana elever. Någon
motsvarighet till detta bör inte finnas efter övergången till det nya systemet
för statsbidrag till syo i grundskolan och gymnasieskolan.

Vad
gäller frågan om statsbidrag till syo i riksinternatskolor och privat-

Prop. 1981/82:15 51

skolor som omfattas av privatskolförordningen (1967:270)
avser jag att återkomma till regeringen med förslag som kan föreläggas
riksdagen i budgetpropositionen 1982. Vad gäller statsbidrag till syo inom
kommunal högskoleutbildning får jag erinra om att frågor om statsbidrag till
sådan utbildning f.n. bereds i regeringskansliet. Jag har erfarit att chefen
för utbildningsdepartementet avser att ta upp dessa frågor inom kort.

2.8 Vissa övergångsfrågor

De syo-konsulenter som f. n. finns i skolan företer i vad
avser utbildningsbakgrund en splittrad bild. Syo-konsulenternas utbildning
varierar i längd frän 40 till 120 poäng. För somliga gäller att de, exempelvis,
utöver 40 poängs syo-utbildning, endast har 20 poäng i något beteendevetenskap-ligt
ämne. Andra åter kan ha en fullständig högskoleutbildning om 120 poäng eller
mer utöver syo-utbildningen. Denna disparata bild gör det naturligtvis svårt
att passa in nuvarande syo-konsulenter i det mera forma-liserade system som
skolans behörighetsreglering utgör. Jag förordar beträffande de personer som
nu tjänstgör som syo-konsulenter att formell behörighet för syo-delen av den
nya tjänstekonstruktionen skall den ha, som har en fullgjord syo-utbildning om
minst 40 poäng.

Länsskoinämnden bör kunna råda en redan anställd syo-konsulent
om vad han eller hon bör komplettera sin utbildning med för att bli behörig
till den nya typen av tjänst. Denna prövning bör vara generös. Jag anser det
lämpligt att SÖ råder länsskolnämnderna om vilken ämnesteoretisk och praktisk-pedagogisk
komplettering som kan behövas ovanpå syo-utbild-ningar av olika längd för att syo-konsulenten
skall kunna bedömas behörig till den nya tjänsten. Vidare kan viss
ämnesmetodisk utbildning vara behövlig. Sådan kan anordnas på flera sätt,
antingen inom ramen för högskolan eller mera lokalt i skolstyrelsens regi.
Strävan bör vara att, inte bara av rent finansiella skäl, utnyttja de olika
individernas tidigare vunna kompetenser sä att kompletteringsutbildningarna kan
göras så korta som möjligt. Samhällets åtgärder härvidlag bör, enligt min
mening, riktas mot dem som har en minst 40 poängs avslutad syo-utbildning.

Kompletterande utbildningar bör, inom de mest frekventa
ämnesområdena, anordnas inom ramen för de enstaka kurser avsedda för
personalutbildning för skolväsendet som riksdagen har beslutat om med
anledning av propositionen om skolforskning och personalutveckling. Enligt min
mening bör utbildningarna i största möjliga utsträckning anordnas så att de
kan genomföras på deltid. Jag anser emellertid att lön med B-avdrag vid
tjänstledighet för studier också bör kunna komma i fråga. Detta förutsätter
emellertid sädana övergångsvisa anordningar att nuvarande syo-konsulenter kan
anställas på statligt reglerade tjänster. För dem som inte har sådana tjänster
bör utbildningsarvode kunna komma i fråga. Jag avser att återkomma till
regeringen i hithörande frågor.

Prop.
1981/82:15 52

Omsorgskommittén
förslår i sitt betänkande (SOU 1981:26) Omsorger om vissa handikappade ett
primärkommunal! huvudmannaskap för särskolan och att de nuvarande
yrkesvalslärarna i denna skolform inlemmas i den ordinarie organisationen för syo
i grund- och gymnasieskola. Utredningen föreslår därvid att samma
övergångsbestämmelser tillämpas som vid övergången till reguljär syo-organisation
för den övriga skolan. Ställningstagande i dessa frågor får anstå till efter
remissbehandlingen av omsorgskommitténs betänkande.

Mina
förslag leder till att en relativt lång övergångstid blir nödvändig för att de
enskilda skall kunna genomgå utbildningarna. På gymnasieskolan kan det dessutom
finnas ytterligare skäl för en övergångstid, nämligen det minskade underlaget
för lärartjänster orsakat av att elevantalet kan förväntas minska och av de
besparingsåtgärder som jag tidigare har föreslagit i propositionen (prop.
1981/82:14) om förändringar av gymnasieskolans utformning m.m. Det bör ankomma
på regeringen att avgöra om några föreskrifter behövs i fråga om i vilken takt
de nya tjänsterna skall inrättas. Enligt min mening bör de som nu har
yrkesvalslärartjänster fä behålla dem. Vad gäller den kommunala
vuxenutbildningen bör nuvarande organisation av syo övergångsvis råda i
avvaktan på regeringens ställningstaganden till komvux-utredningens kommande
förslag.

I
fråga om statsbidrag anser jag att det nya systemet bör träda i kraft den Ijuli
1982.

Såsom
jag tidigare har förordat, bör den nya ordningen i fråga om tjänster börja
tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1983.

3
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

1. föreslår
riksdagen att godkänna de riktlinjer som Jag har förordat

för skolans arbetslivsförberedelse,

2.
bereder riksdagen tillfälle att
ta del av vad jag har anfört om syo för invandrarelever,

3.
föreslår riksdagen att godkänna
vad jag har förordat om intagning till gymnasieskolan på grundval av
höstterminsbetyget i årskurs 9,

4.
föreslår riksdagen att godkänna
vad jag i fråga om yrkesintroduktion har förordat om en prövning av andra
alternativ efter varje tioveckorsperiod,

5.
bereder riksdagen tillfälle att
ta del av vad jag har anfört om ansvarsfördelningen mellan skol- och
arbetsmarknadsmyndigheterna avseende syo,

6.
bereder riksdagen tillfälle att
ta del av vad jag har anfört om ansvarsfördelningen mellan skolöverstyrelsen
och arbetsmark-

Prop. 1981/82:15 53

nadsstyrelsen
i fråga om produktion och distribution av tryckt informationsmaterial,

7.
föreslår riksdagen att godkänna
att för syo-funktionen i grundskolan och gymnasieskolan samt för uppföljande syo
konstrueras statligt reglerade tjänster i huvudsaklig överensstämmelse med
vad jag har förordat,

8.
bereder riksdagen tillfälle att
ta del av vad jag anfört beträffande fortbildning av syo-konsulenter,

9.
föreslår riksdagen att godkänna
de principer för statsbidrag till syo som jag har förordat,

10.
föreslår riksdagen att besluta
att den nya organisationen i fråga om tjänster skall börja tillämpas den 1 juli
1983,

11.
föreslår riksdagen att besluta
att de nya principerna för statsbidrag skall gälla för tiden fr.o.m. den 1
juli 1982,

12.
föreslår riksdagen att
bemyndiga regeringen att vidta de övergångsåtgärder som behövs.

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
propositionen förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder
eller de ändamål som föredraganden har hemställt om.

Prop.
1981/82:15 54

Bilaga I

Sammanfattning av skolöverstyrelsens förslag om studie-och
yrkesorientering (syo)

1 Syons mål och program

Betydelsen av arbelslivsförberedelse i skolan har kommit
alt uppmärksammas alltmer, inte minst mot bakgrund av utvecklingen på
arbetsmarknaden och den ökande ungdomsarbetslösheten.

Från början tillskrevs syo rollen att vara en till
arbetsmarknadspolitiken anpassad verksamhet. Först i och med de anvisningar som
nu gäller (ASÖ 1973/74:55) påpekas att hänsyn också skall tas till individerna
och elevernas möjligheter alt medverka till samhällsförändringar.

Syon tillskrivs nu en aktiv och medvetandegörande roll. Syon
skall stimulera individens egen aktivitet och självanalys. Detta ställer krav
på en aktiv syo.

Studie- och yrkesvalet ses i dag som en process.
Information och vägledning skall därtor ske fortlöpande och inte inskränka sig
till enstaka tillfällen. Vidare skall syo-verksamheten präglas av en
helhetssyn, vilket innebär att samverkan både med samhället och skolans
verksamhet betonas starkt.

De förslag till åtgärder SÖ för fram rör inte bara syo-funktionärens
roll i skolans syo utan också de allmänna förutsättningarna/ramarna för verksamheten
som t. ex. grundutbilding och fortbildning för andra personalkategorier inom
skolan.

Mål och program för syo har blivit föremål för studier och
kommentarer i olika sammanhang. Underlag för revidering av gällande anvisningar
(ASÖ 1973/74: 55) utarbetades år 1977 och sändes ut på remiss. Mot bakgrund av
bl. a. remissinstansernas synpunkter beslöts att behålla gällande anvisningar
t. v.

SÖ konstaterar att det råder viss oenighet mellan syo-funktionärer
och övrig skolpersonal avseende tolkningen av målen och hur olika delmål skall
prioriteras. 1 remissvaren till bl. a. förslaget om nya anvisningar för syo
efterlyser ett flertal remissinstanser åtgärder för att sprida kunskaper om mål
och program. Man föreslår bl. a. att målen skrivs in i läroplanerna och alt syö
blir obligatorisk i skolledares och lärares grundutbildning och fortbildning.

Förändring
av skolans innehåll och inriktning (bl. a. genom införandet av SlA-skolan) får
effekter pä mål och program för syo. Härvid åsyftas framför allt den starkare
betoningen av skolans samhälls- och arbetslivsförberedande roll liksom
samhällets och skolans omsorg om de ungdomar som inte går vidare till fortsatt
utbildning efter grundskola, avbryter påbörjade studier och/eller inte lyckas
finna ett arbete.

Prop. 1981/82:15 55

Den
praktiska arbetslivsorienteringen har tidigare varit i huvudsak individuellt yrkesförberedande.
Nu betonas att den också skall vara mer allmänt arbetslivsförberedande. Den
skall inte bara ge en grund för den enskilda elevens studie- och yrkesval utan
också ge mer allmänna kunskaper om arbetslivet i sin helhet.

Kommunernas
uppföljningsansvar för ungdomar i åldern 16-17 år betyder för syon en starkare
betoning av den kompensatoriska rollen, dvs. en intensifierad verksamhet för
elever med särskilda behov.

Till
vidgningen av målen hör också den under senare år allt starkare betoningen av
jämställdheten mellan könen.

Erfarenheterna
under försöksperioden har visat att integrationen av syo i skolans undervisning
har fungerat dåligt och att det varit svårt att fä alla i skolan att känna ett
ansvar för syo-verksamheten.

SÖ
föreslår därför att målen för syo skrivs in i den allmänna delen av läroplanen
för grundskolan och att huvudmomenten i grundskolans läroplan preciseras så
att de ämnesspecifika målen anknyts till skolans övergripande mål beträffande
elevernas förberedelse för samhälls- och arbetslivet. Vidare föresläs att
motsvarande åtgärder vidtas beträffande den allmänna delen och huvudmomenten i
gymnasieskolans läroplan.

2
Syo i grundskola och gymnasieskola

2.1
Syo i skolans undervisning

För
att få en heltäckande belysning av hur man i kommunerna löst organisatoriska
frågor och hur den statliga syo-resursen anpassats till lokala förutsättningar
har tvä enkätundersökningar genomförts dels våren 1976, dels hösten 1978. Av
resultaten framgår bl.a. att nästan samtliga yrkesvalslärare (ca 95 %) arbetar
i grundskolan medan syo-konsulenternas tjänstgöring fördelar sig relativt jämnt
mellan grundskola (34%) och gymnasieskola (33%) eller på en kombination dem
emellan (ca 4%). 6-10% av syo-konsulenterna har sin tjänst förlagd till komvux
eller till en kombination av komvux och gymnasieskola.

Resultaten visar vidare
att ca 20% av syo-konsulenterna tjänstgör på tre skolenheter eller flera.
Elevunderlaget per tjänst varierar starkt mellan tjänster med samma tidsomfäng/konstruktion.
Detta gäller för både yrkesvalslärare och syo-konsulenter. För
yrkesvalslärarna (totalt 504 stycken) är en vanlig tjänstekombination 20 timmar
syo och 4 timmar undervisning. Ca 10% av yrkesvalslärarna har inte någon
undervisning alls. De flesta (ca 80%) som tjänstgör som syo-konsulent (totalt
1016 stycken) har ettårig syo-utbildning.

SÖ
har tidigare konstaterat svårigheter att få alla i skolan att medverka i
skolans syo-program. Problemet kvarstår enligt SÖ. Anledningar anser SÖ vara bl.
a. bristande kunskap hos syo-funktionärer och lärare om varand-

Prop. 1981/82:15 56

ras
arbetsområden samt organisatoriskt-praktiska hinder. Särskilt svårt förefaller
det vara att integrera syo i gymnasieskolan.

2.2
Praktisk arbetslivsorientering

Försöksverksamheten
med förändrad arbetslivsorientering startade läsåret 1977/78 och planerades
vara avslutad läsåret 1979/80. Ca 100 kommuner deltar. Försöket omfattar också
ett 20-tal gymnasieskolor. Detta s. k. SKAL-projekt (skola-arbetsliv)
inkluderar också en försöksverksamhet med syo på låg- och mellanstadiet samt
en försöksverksamhet med styrd praktisk yrkesorientering. Det skulle pågå fram till
dess ny läroplan för grundskolan infördes. Nu önskar SÖ att försöksverksamheten
förlängs till läsåret 1982/83 då den nya läroplanen (Lgr 80) skall införas.

Enligt
SÖ visar resultaten från försöksverksamheten att elever och skolpersonal är
mycket positiva till utökad praktisk arbetslivsorientering. På många håll tycks
dock de organisatoriska frågorna ha kommit att dominera över frågorna om
arbetslivsorienteringens innehåll och kvalitet.

SÖ
framhåller att då studie- och yrkesvalet är en process som startar långt ner i
åldrarna bör också eleverna i årskurserna 1-5 få inräknas i underlaget för
kommunernas rekvisition av statsbidrag för syo.

Arbetet
för syo-funktionären pä låg- och mellanstadierna bör innebära att vara
inspiratör, konsult och samordnare. Kontaktarbetet med elever och föräldrar
liksom ansvaret för syo-momentens integration i undervisningen måste i största
möjliga utsträckning åvila klassföreståndaren och arbetsenheten.

Andra
ekonomiska krav som redan nu kan konstateras gäller exempelvis transporter för
grundskolans elever till och från arbetsplatser och gymnasieskolor. Dessa kan
bli betungande för kommuner i glesbygd eller för kommuner med ensidigt eller
koncentrerat arbetsliv.

SÖ
föreslår att kommunernas variationer beträffande transportkostnaderna i
samband med elevernas arbetslivsorientering beaktas vid fördelning av den s.
k. länsskolnämndsresursen.

Arbetslivsrepresentanternas
medverkan i en allsidig undervisning och i fortbildning förutsätter att
ersättning för lönebortfall kan utgå. Erfarenheterna hittills utvisar att
förhållandena varierar starkt beroende på resp. kommuns ekonomi. SÖ menar att
villkor och tillämpningsföreskrifter måste preciseras för att verksamheten
skall kunna utvecklas i avsedd omfattning.

SÖ
har i annat sammanhang framhållit att resurserna för lärarnas arbetslivsorientering
är helt otillräckliga för att denna skall fä avsedd effekt i skolans inre
arbete. Erfarenheterna hittills visar ett klart samband mellan lärarnas
arbetslivsorientering och deras beredskap att pröva nya arbetssätt i samverkan
skola-arbetsliv.

Det
är angeläget att skolans pryo-perioder organiseras så att klassföre-

Prop. 1981/82:15 57

ståndare
och övriga lärarkategorier ges möjlighet att besöka sina elever på
praktikplatser i arbetslivet. Även gymnasieskolans yrkeslärare och institutioner
bör kunna utnyttjas för att ge övriga lärare den fortbildning som behövs för
att dessa skall kunna ta aktiv del i skolans syo-program.

De
förslag om åtgärder som SÖ för fram berör i huvudsak grundskolan. SÖ tar dock
för givet att också gymnasieskolan undan för undan kommer att söka sig mot mera
verklighetsanknutna arbetsformer, som på ett ändamålsenligt sätt kan förena
skolans teoretiska studier med verksamheten i samhälle och arbetsliv utanför
skolan. SÖ förutsätter att gymnasieutredningen kommer att beakta detta i sina
kommande förslag och avser att genom lokalt och regionalt utvecklingsarbete
stimulera en utveckling i denna riktning.

2.3
Personlig vägledning, enskilt och i grupp

Beträffande
den personliga vägledningen, enskilt och i grupp konstaterar SÖ att denna av
många syo-funktionärer betraktas som den kanske viktigaste arbetsuppgiften.
Rapporterade förhållanden tyder dock på att tidsutrymmet för personlig
vägledning är begränsat och att syo-funktionären ofta tvingas att prioritera
andra arbet supgifter.

I grundskolan utgör enligt
SÖ arbetsenheten en naturlig bas för den personliga vägledningen liksom för syon
i övrigt. Lärarna, främst klassföreståndarna, i grundskolan och gymnasieskolan
måste var och en inom sitt område kunna bistå eleven och hans/hennes föräldrar
med information och vägledning inför elevens studie- och yrkesval. För att
kunna utföra dessa delvis nya arbetsuppgifter bör lärarna få återkommande
fortbildning i såväl samtalsmetodik som kunskap om olika utbildningsvägar och
yrkesval.

En del ungdomar har ett
avsevärt sämre utgångsläge än vad flertalet har. Detta gäller bl. a. de elever
som inte sökt eller antagits till utbildning efter grundskolan liksom invandrarelever
och elever med fysiska, psykiska och sociala handikapp.

SÖ och AMS har i en
gemensam skrivelse till regeringen den 16 februari 1979 påpekat att det för de
nämnda grupperna är angeläget med förebyggande åtgärder inom grundskolan.
Grundskolans syo bör därtor förstärkas för att de mycket kvalificerade och
tidskrävande vägledningsinsatser som krävs för dessa elever under slutet av
vårterminen skall kunna genomföras. Efter besked om preliminär - i vissa fall
definitiv - intagning bör för dessa elever, inom ramen för anpassad studiegång,
särskilda vägledningsgrupper organiseras i årskurs 9.

SÖ
föreslår att resurser anvisas för försöksverksamhet med särskilda vägledningsgrupper
i årskurs 9.

Prop. 1981/82:15 58

3
SYO i vuxenutbildningen

Försöksverksamhet
med gemensam syo-funktion för olika vuxenut-bildningsanordnare inom en kommun
har bedrivits inom ramen för två projekt. Erfarenheterna har varit positiva men
har inte utvärderats i siffror.

Statsbidrag
för intern syo vid vuxenutbildning utgår till kommunal vuxenutbildning,
folkhögskolor och statens skolor för vuxna. För den kommunala
vuxenutbildningens del ingår resurser för syo i den s. k. schablonresursen.
Högst 40% av denna resurs får användas för att inrätta syo-tjänster. Därutöver
kan en obegränsad del av schablontillägget användas för ytterligare syo-insatser.
Efter lokal överenskommelse kan syo-funktionär inom den kommunala
vuxenutbildningen också medverka i syo för studieförbundens elever.

F. n.
utgår inget specialdestinerat statsbidrag för syo till presumtiva vuxenstuderande
i en kommun.

Bidraget
till syo bygger på antalet schemalagda undervisningstimmar inom komvux. Det
innebär bl. a. att hänsyn då inte tas till det stora antalet presumtiva elever.

Folkhögskolornas
styrelser har sedan den 1 januari 1977 till förfogande en resurs för syo-funktionen
och för kurativ verksamhet motsvarande en fjärdedels tjänst vid en folkhögskola
av genomsnittsstorlek. Därutöver kan skolorna omvandla högst 3 % av det totala
antalet undervisningstimmar till resurs för syo och kurativ verksamhet.
Skolorna har dessutom stöd i varierande omfattning av AMS:s yrkes vägledare.

SÖ
anser att fortbildningsmöjligheterna för de syo-ansvariga vid folkhögskolor är
sparsamma och inte anpassade efter deras behov.

SÖ
anser att vuxenstuderande och presumtiva vuxenstuderande bör ha möjlighet att
få vägledning av en i förhållande till olika studieformer oberoende syo-funktionär
med erfarenhet från arbetslivet utanför utbildningsväsendet. Den frihet som nu
finns för den kommunala vuxenutbildningen att använda schablonresursen till
stödundervisning, syo och studiehandledning bör finnas kvar. En del av denna
resurs (17%) bör emellertid tillsammans med nya resurser bilda ett nytt bidrag
som utnyttjas för tillskapande av syo-tjänster. Denna resurs skall användas för
dels syo till presumtiva studeranden i olika vuxenutbildningar, dels syo vid
kommunal vuxenutbildning.

Den
föreslagna gemensamma syo-resursen bör ställas till skolstyrelsens förfogande
och disponeras tillsammans med syo-resurserna för ungdomsskolan. I detta
sammanhang bör skolstyrelsen söka former för att tillgodose också
studieförbundens och folkhögskolans intressen då användningen av den externa syo-resursen
beslutas.

Prop. 1981/82:15 59

4
Syons roll i skolans uppföljningsansvar

År
1976 fastställde riksdagen i samband med beslutet om SIA samhällets och
kommunernas ansvar för att alla ungdomar upp till 18 års ålder skulle tillförsäkras
utbildning, praktik eller arbete efter fullgjord skolplikt. Skolstyrelsen fick
det primära ansvaret att med bistånd av t. ex. arbetsförmedling och sociala
myndigheter underiätta inträde på arbetsmarknaden.

Syons
roll i det s. k. uppföljningsansvaret är fastställd i gällande anvisningar
(jfr ASÖ 1973/74:55, s. 14-15) och har främst kommit till uttryck i en treårig
försöksverksamhet med "uppsökande syo-modifierad intagning". Fr.o.m.
läsåret 1977/78 är denna verksamhet reguljär i samtliga kommuner.

Kommunerna
har stor frihet vid utformningen av den uppsökande och uppföljande syon.
Oberoende av vilken modell som tillämpas är det dock oftast syo-funktionären
vid den enskilda skolan som söker upp och etablerar kontakt med f. d. elever.

Samordning
och utvärdering av kommunernas åtgärder torde i allmänhet ligga pä de lokala
planeringsråden.

Erfarenheter
från det direkt uppsökande och uppföljande syo-arbetet har dokumenterats bl. a.
i rapporter frän Göteborg och Stockholm. Erfarenheterna visar att det är
lättare att nå målen för verksamheten i de fall där skola och arbetsförmedling
samverkar. Både syo-funktionärer och arbetsförmedlare önskar mer organiserade
former av samverkan med regelbundna kontakter. Vidare önskar man ett mer
aktivt engagemang i uppföljningsarbetet från intagningsnämndens sida.

Enligt
SÖ kompliceras uppföljningsarbetet av en rad problem som främst är
organisatoriska och en följd av bl. a. de inkonsekvenser som råder inom
utbildningsväsendet och pä arbetsmarknaden, t. ex. när det gäller studiestöd till
elever i olika utbildningsformer, ersättning till enskilda arbetsgivare som tar
emot arbetslös ungdom, kopplingen beredskapsarbete/praktik - utbildning (olika
rekrytering, olika ekonomiska förutsättningar m.m.) osv.

Arbetsförmedlingens
möjligheter att hjälpa de yngsta ungdomarna är mycket begränsade, då det på
grund av strukturförändringarna i arbetslivet inte på samma sätt som tidigare
finns en arbetsmarknad för 16- 17-åringar. Oproportionerligt stora resurser
måste enligt vad SÖ och AMS konstaterat avdelas på förmedlingen för att klara
ungdomarnas problem till men för andra grupper.

SÖ
föreslår att uppföljningsansvaret överförs till skolan. De stora problem som
är förknippade med detta ansvar för ungdomarna kräver dock en ordentlig analys.

Målet
när det gäller att förverkliga uppföljningsansvaret bör vara att ungdomarna i
de fall de inte har stadigvarande arbete är knutna till en utbildningsgång i
gymnasieskolan. Knytningen kan avse ordinarie utbild-

Prop. 1981/82:15 60

ningsutbud
eller en för den enskilda eleven avpassad studiegång. En avpassad
(individuell) studiegäng skall kunna läggas upp så att den kan varvas med
arbete eller praktik eller innefatta utbildning utanför gymnasieskolan.

SÖ
föreslär att en öppen studieväg anordnas i gymnasieskolan.

SÖ
avser vidare att tillsätta en arbetsgrupp som utreder hur skolan, arbetsmarknads-
och sociala myndigheter skall kunna samverka i uppföljningen. 1 arbetsgruppen,
som bör arbeta skyndsamt, bör ingå företrädare för SÖ, AMS, CSN, SoS,
kommunförbunden och arbetsmarknadens parter.

SÖ
avser - i den män framkomna förslag kräver regeringens medgivande - återkomma
med de ytteriigare förslag som den nämnda arbetsgruppen kan komma fram till.

5
Specialområden inom syo

5.1
Medicinsk syo

Försöksverksamhet
inom problemområdet "medicinsk syo" har pågått sedan läsåret 1976/77
mot bakgrund av de erfarenheter som SÖ erhöll frän en kartläggning i nio
kommuner under läsåret 1975/76. Nya föreskrifter och anvisningar för
verksamheten publicerades i SÖ-FS (1978:23) med stöd av erfarenheterna från
försöksverksamheten samt synpunkter som erhållits från olika berörda remissinstanser.

Försöksverksamheten
har visat att det finns ett behov av ökade kunskaper inom området för fler
grupper inom skolan än syo-funktionärer. SÖ anser det vara angeläget, att länsskolnämnderna
liksom primär- och landstingskommunala huvudmän snarast tar initiativ till
fortbildning i form av studiedagar, temadagar och kurser.

Vidare
är det angeläget att medicinsk syo ingår som en integrerad del av skolhälsovärden
och att ett regelbundet samarbete mellan syo-funktionärer och skolhälsovårdspersonal
utvecklas. Detta bör kunna ske genom gemensam fortbildning.

5.2
Syo för elever i specialundervisning, specialskola och särskola

När
det gäller särskilda syo-insatser för handikappade elever i grundskola och
gymnasieskola utgår fr.o.m. den 1 juli 1977 ett schablontillägg till kommunens
statsbidrag för syo. Detta beräknas pä 10% av antalet elever i årskurs 6-9, Det
tycks dock råda en viss oklarhet i kommunerna om hur den totala resursen för syo
inkl. schablontillägget bör fördelas mellan de enskilda skolenheterna. Enligt
de erfarenheter som kommit SÖ tillhanda innebär redan ett litet antal elever
med behov av särskilda stödåtgärder en stor arbetsbelastning för syo-funktionären.

Ett
särskilt problem utgör syo förelever med rörelsehinder. Till skillnad

Prop. 1981/82:15 61

mot
andra fysiska handikapp finns det inte en specialskola som egen skolform för
dessa elever. Speciella insatser erfordras för att lösa problemen i samband
med syo för de rörelsehindrade eleverna. Dessa elever finns dels individuellt
integrerade, dels i klasser för rörelsehindrade elever eller i särskilda
undervisningsgrupper i grundskolan och gymnasieskolan. En förstärkning av syo-resurserna
för båda dessa kategorier bör enligt SÖ:s uppfattning komma till stånd.

På sikt måste syo-frågorna
för rörelsehindrade i vuxenutbildning också lösas med beaktande av problemet
att dessa elever ofta tvingas välja fortsatta studier i stället för arbete.

SÖ föreslår att elever med
rörelsehinder som integrerats individuellt eller gruppvis i grundskolan skall
ingå i beräkningsunderlaget för syo med antalet multiplicerat med tio.

I särskolan finns
yrkesvalslärare som dels är speciallärarutbildade, dels genomgått en 20-poängskurs
med speciell inriktning på syo för psykiskt utvecklingsstörda elever.
Yrkesvalslärarna är deltidsanställda av arbetsmarknadsverket. Dessa
yrkesvalslärare har nedsättning av undervisningsskyldigheten med 2-18
veckotimmar beroende på elevunderlaget. Även andra lärare - s. k. kontaktlärare
- kan medverka i syo-arbetet och därvid fä nedsättning av
undervisningsskyldigheterna med högst fyra veckotimmar efter medgivande av länsskoinämnden.

SÖ föreslår att de
särskolelever som integreras i det ordinarie skolväsendet får inräknas i
elevunderlaget för statsbidrag till syo på den skola där eleven undervisas.
Liksom tidigare bör eleven ingå i särskolans beräkningsunderlag för syo enligt
de regler som nu gäller.

Resurser
för syo inom specialskolan tillgodosågs tidigare genom möjlighet till
nedsättning av undervisningsskyldigheten för speciallärare, enligt §78
specialskolförordningen.

SÖ föreslär att också
specialskolan bör tillförsäkras resurser för syo i enlighet med de regler som
gäller för särskolan samt att individualintegre-rade syn- och hörselskadade
elever genom specialskolan tillförsäkras till-läggsresurser för syo-verksamhet.
Förslaget har genomförts fr.o.m. läsåret 1980/81 (SÖ-FS 1980:113).

Utöver dessa skolformer
nämner SÖ ungdomsvårdsskolan, där behovet av syo-insatser är påfallande stort.

SÖ föreslår också insatser
för ökad fortbildning av syo-funktionärer rörande de problem som elever med
någon form av handikapp och/eller med behov av särskilt stöd möter i sitt
studie- och yrkesval.

5.3
Syo i landstingskommunal gymnasieskola

Inom
landstingskommunerna tycks syo-funktionärens tjänstgöring ofta vara förlagd till
flera skolor. Ofta är dessutom avståndet mellan skolorna stort vilket gör att syo-funktionärerna
får lägga mycket tid på resor. Detta i

Prop.
1981/82:15 62

sin tur innebär att syo-funktionären får mindre tid till
elevkontakter. I stället inriktas verksamheten ofta på kontakt med skolledare,
lärare och avlämnande grundskolor.

Vissa landstingsskolor saknar speciell elevvårdspersonal
som skolkurator och/eller skolpsykolog. Syo-funktionären får i sädana fall
fungera även på detta område vilket inkräktar på det egentliga syo-arbetet.
Inom landstingsskolorna klagar man över att man inom primärkommunernas skolor
försummar informationen om landstingens gymnasiala utbildningar.

1
propositionen (1971:34 s. 46) om studie- och yresiorientering i grundskola och
gymnasieskola sägs att det i mänga fall kan vara lämpligt att en landstingskommun
och en primärkommun kommer överens om att primärkommunen svarar för syo även
inom landstingskommunernas skola (inkl. syo i kommunal högskoleutbildning). Det
har dock visat sig att sådant samarbete äger rum endast i ringa omfattning. SÖ
menar att det är angeläget med ett sådant samarbete, eftersom det bl. a. kan
medverka till att antalet skolor i tjänsteunderlaget minskar och att
arbetssituationen för syo-funktionären därigenom blir mindre splittrad.

Att elever i specialkurser kortare än ett är inräknas i
bidragsunderlaget på ogynnsamma villkor är ett problem inte bara för de flesta
landstingskommuner utan också för vissa primärkommuner.

SÖ föreslär att antalet elever på studievägar, som
omfattar en termin eller kortare tid än en termin medräknas med vikten 0,5 och
att elever på studievägar mer än en termin och upp till ett läsår jämställs med
helärsel-ever.

5.4 Syo för invandrarelever

Mot bakgrund av de mål som uppställts av riksdagen för
invandrar- och minoritetspolitiken konstaterar SÖ att syon för
invandrareleverna inte fungerar tillfredsställande. Andelen invandrarelever
varierar starkt mellan olika kommuner och regioner. Dessa elever är på grund av
språkliga handikapp och bristande kunskap om svenska förhållanden särskilt tidskrävande.
Det råder ojämlikhet inte bara mellan kommunerna utan också mellan svenska
elever och invandrarelever och mellan olika invandrargrupper.

SÖ redovisar ett flertal problem som är förknippade med
undervisningen av invandrareleverna och deras val av utbildning och yrke.

Mot bakgrund härav föreslår SÖ att extra statsbidrag bör
utgå till syo för invandrarelever i grundskolan och i gymnasieskolan. Dessa
elever bör härvid ingå med vikten 1,5 i beräkningsunderlaget för kommunernas
rekvisition av statsbidrag för syo.

Denna resurs bör enligt SÖ:s mening kunna utnyttjas på
olika sätt inom ramen för den friare resursanvändningen. Härvid bör avvägning
ske mellan behoven av t. ex. extra syo-tjänster, extra insatser från
hemspråkslära-

Prop. 1981/82:15 63

re
i syo-sammanhang, anlitande av s.k. arbetsmarknadstolkar vid t.ex. vägledningssamtal
och i övriga elev- och föräldrakontakter osv.

5.5 Syo
i glesbygd

För
att stödja syo-verksamheten i kommuner med små högstadieenheter utgår sedan
budgetåret 1974/75 ett "glesbygdsbidrag" till kommuner med högstadieskolor
om högst 60 elever per årskurs. Det s. k. glesbygdsbidraget har analyserats
och har enligt SÖ:s uppfattning utfallit väl.

5.6 Syo
och information

En
stor del av arbetet inom SÖ upptas av att sammanställa och distribuera central
information om utbildning och arbetsliv till ett stort antal mottagargrupper.

Detta
arbete kompliceras av att fasta rutiner ännu saknas t. ex. när det gäller
samordningen av centrala myndigheters informationsansvar. Ett arbete i syfte
att nä sådana rutiner har nu påbörjats, genom att statskontoret åtagit sig att
kartlägga utbudet av utbildningsinformation till olika målgrupper.

SÖ
har erfarit att det råder en konflikt mellan förväntningarna på syon att
"styra elevströmmarna" till de utbildningsvägar och arbetsmarknadssektorer
där rekryteringsbehovet är stort och kravet på att syon skall ge en saklig och
allsidig information med hänsyn till den enskildes behov.

I
propositionen (1971:34) om studie- och yrkesorientering i grundskola och
gymnasieskola underströk departementschefen att "studie- och yrkesvägledningen
också bör bidra till utbildningens och arbetslivets anpassning till de enskilda
individerna och inte enbart tvärtom" (s. 42). SÖ anser, att detta mål för syo-verksamheten
bör påverka den centrala syo-informatio-nens innehåll och spridning.

6
Syons personalorganisation

1971
års beslut om försöksverksamhet med ny syo-organisation innebar att syo-organisationen
blev enhetlig för grundskolan och gymnasieskolan. Ett system med särskilda syo-funktionärer
infördes. Detta motiverades med att de mål och det program som uppställts för syo
rymmer så mänga och delvis helt olika moment, att det krävs en funktionär pä
heltid och särskild utbildning och fortbildning.

I
utbildningsdepartementets promemoria (Ds U 1970:16) om syo i grundskola och
gymnasieskola påpekades att det ingår uppgifter av pedagogisk natur i syo men
att tjänsterna inte bör konstrueras som lärartjänst. Olika delar av syo. inte
minst den praktiska yrkesorienteringen (pryo) bör.

Prop.
1981/82:15 64

påpekas det i stället integreras i undervisningen i allt
fler ämnen. Denna integration, framhölls det, underlättas om syo-funktionären
har möjlighet att vid vissa tillfällen delta i undervisningen i olika ämnen i
samtliga klasser inom de årskurser som berörs. Syo-aspekter borde dessutom ingå
i utbildning och fortbildning av alla lärare.

I argumentationen i departementspromemorian för att syo-tjänsten
inte borde konstrueras som lärartjänst framhölls att uppgifter av pedagogisk
natur blir allt vanligare även för personer som inte är lärare i traditionell
mening. Det är därför, menade man, inte självklart att en delvis pedagogisk
arbetsuppgift måste has om hand av lärare. Vidare påpekade man att det kan
hävdas, att det är värdefullt för elever, lärare och undervisning att också ha
pedagogiska, sociala och personliga kontakter med icke-lärare, dvs.
specialister för elevvård, arbetsmarknadsfrågor etc.

För grundskolans del har av hävd den teoretiska
yrkesorienteringen och för- och efterarbete av pryon ankommit på läraren i
samhällskunskap. När yrkesvalslärarsystemet infördes på 1950-talet ansågs det
därför lämpligt att yrkesvalsläraren var behörig att undervisa i ämnet
samhällskunskap. Den omedelbara kopplingen till ämnet samhällskunskap har dock,
påpekades det i departementspromemorian, kommit att förlora i betydelse allt
eftersom syo som en angelägenhet för allt flera ämnen kommit att betonas. Fler
än lärare i samhällskunskap undervisar i ämnen som har anknytning till syo.

De överväganden som låg till grund för att införa en
speciell syo-funktionär är enligt SÖ:s mening i allt väsentligt fortfarande
aktuella. Det är viktigt att skolan tillförs personer med annan bakgrund och
med andra erfarenheter än dem som lärarna vanligen har. SÖ erinrar om den
diskussion beträffande specialistrollen och lärarrollen i skolan som förs i SIA-utredningens
betänkande (SOU 1974: 53) Skolans inre arbete och propositionen (1975/76: 39)
om skolans inre arbete liksom i slutbetänkandet (SOU 1978: 86) Lärare för skola
i utveckling från 1974 års lärarutbildningsutredning (LUT 74). Det påpekas att
det är viktigt att bryta den isolering i specifika yrkesroller som präglar
skolarbetet. Specialisterna i skolan föreslås fä en mer samordnande funktion.
Med detta sätt att se kommer gränserna beträffande vad som är läraruppgifter
och specialistuppgifter i skolan att suddas ut något vilket enligt SÖ:s mening
i sin tur förutsätter en vid tolkning av den pedagogiska funktionen.

SÖ har i de tidigare lägesrapporterna påpekat att det är
svårt att göra en generell bedömning av huruvida en lärartjänstanknuten syo-organisation
är att föredra eller inte.

En fördel med yrkesvalslärarsystemet är att tjänslekonstruktionen
genom sin koppling till undervisning är flexibel. Detta gör det möjligt att
åstadkomma en tjänst per skola. Som tidigare har påpekats är det dock angeläget
att det i skolan finns personer som representerar andra kunskaper och
erfarenheter.

Prop. 1981/82:15 65

SÖ
anser därför att den försöksvis inrättade organisationen med syo-konsulenter bör
bli reguljär i både grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning. Med tanke
på studie- och yrkesvalets karaktär av fortlöpande process är det enligt SÖ:s
mening önskvärt med utbytbara tjänster, dvs. att syo-funktionärerna kan
tjänstgöra på olika stadier och i olika skolformer. Möjligheterna till lokal
flexibilitet i fråga om tjänstens innehåll borde i princip kunna vara större än
med yrkesvalslärarsystemet i och med att tjänsten inte såsom lärartjänster är
statligt reglerad och underkastad en stor mängd detaljerade författningsbestämmeleser
i t. ex. skolförordningen.

Förutom
syo-konsulenttjänster med enbart syo-uppgifter bör det enligt SÖ:s mening vara
både möjligt och lämpligt att ibland kombinera sådana uppgifter med andra inom
skolan förekommande verksamheter, som t. ex. elevvård eller fritidsverksamhet.
Sädana arrangemang bör kunna öka förutsättningarna att avdela en tjänst per
skola och därmed motverka ofrivilliga deltidstjänster. Att undervisning skall
kunna utgöra ett reguljärt inslag i en kommunalt reglerad syo-konsulenttjänst
torde, med de regler som gäller i dag, inte vara möjligt.

Att
organisationen med syo-konsulenter blir reguljär behöver enligt SÖ:s mening
inte medföra förändringar i anställnings- och tjänstgöringsförhållandena för
de s. k. inräkningsberättigade yrkesvalslärarna i grundskolan. SÖ anser dock
att även SSA-uppgifter hädanefter bör kunna fä ingå i dessa lärares tjänst.
Vidare skall enligt SÖ:s mening inräkningsrätten fortsättningsvis inte behöva
vara knuten till den anställning som läraren hade vid försöksperiodens ingång.

SÖ
förutsätter att det, på sätt som ovan berörts, står kommunerna fritt att låta syo-funktionärerna
kombinera syo-uppgifter med annan tjänstgöring i skolan.

7
Grundutbildning och fortbildning av syo-funktionärer

7.1
Grundutbildning

Den
försöksvis inrättade ettåriga kursen i studie- och yrkesvägledning (40 poäng)
anordnades för sista gången läsåret 1978/79. Fr.o.m. läsåret 1977/78 sker
utbildningen på en allmän utbildningslinje, studie- och yrkesorienteringslinjen,
om 120 poäng inom högskolans sektor för undervisningsyrken. Inom linjen
anordnas enligt nuvarande utbildningsplan en alternativ studiegång om 60 poäng
för studerande med minst fem års arbetslivserfarenhet.

Avsikten
med gällande urvalsprinciper är att studerande med lång yrkeserfarenhet skall
utgöra en relativt stor andel av kursdeltagarna. I utbildningsdepartementets
promemoria (Ds U 1970:16) om syo i grundskola och gymnasieskola framfördes
också önskemål om att studie- och yrkesvägle- 5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr
15

Prop.
1981/82:15 66

darkären
borde ha en jämn könsfördelning och omfatta människor med olika slag av
utbildning och varierande arbetslivserfarenheter.

Vid
dimensioneringen av kursen togs hänsyn till att utbildningen inte endast skall
förbereda för tjänst som syo-funktionär inom skolan utan också är lämplig inom
andra områden.

Med
nuvarande bidragsbestämmelser och utbildningstakt kommer en bristsituation att
råda ett par är in pä 198()-talet.

UHÄ
har i skrivelse den 13 februari 1979 till SÖ redogjort för erfarenheterna av
utbildningen. Där sägs att utbildningen efter kontinuerliga smärre justeringar
har fungerat tillfredsställande och att utbildningens innehåll efter hand
vidgats emot ett bredare kompetensområde än skolans. Kraven på syo-funktionärerna
har, sägs det, ökat i takt med att t. ex. ungdomsarbetslösheten blivit ett
allvarligt problem för enskilda och för samhället. Detta har medfört att
högskolorna haft påtagliga problem att inom ramen för 40-poängsutbildningen ge syo-funktionärerna
tillräcklig förberedelse för det kommande arbetet. Den sammanhållna
utbildningen om 120 alternativt 60 poäng anses ge bättre förutsättningar
därvidlag.

Enligt
UHÄ bör en omläggning av syo-utbildningen prövas mot bakgrund av SÖ:s förslag till
framtida syo-organisation samt statsmakternas ställningstagande till detta och till
lärartjänstutredningens förslag.

Högskolans
övergripande mål att främja återkommande utbildning och jämställdhet mellan
könen måste också vägas in i ett sådant ställningstagande.

SÖ
påpekar att behörighets- och urvalsreglerna liksom innehållet i utbildningen
bör ses över så att grundutbildningen ger bättre förutsättningar att genomföra
sädana kombinationer i tjänstgöringens innehåll som berörts tidigare. De
särskilda behörighetskraven för inträde till syo-utbildningen bör ses över sä
att de främjar en bred rekrytering både vad gäller teoretisk kunskap och
arbetslivserfarenhet.

Syo-utbildningen
ingår i sektorn för undervisningsyrken. Enligt SÖ är det önskvärt att en
enhetlig utbildningsgrund skapas för de olika specialiseringarna i skolan.

7.2
Fortbildning

Utöver
grundutbildningen anordnas vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm en
påbyggnadskurs (C-kurs) i studie- och yrkesorientering om 20 poäng. Enligt SÖ
har det dock varit svårt att rekrytera deltagare till kursen eftersom syo-konsulenterna
- till skillnad från deltagare med statligt reglerade anställningsvillkor -
inte erhåller B-avdrag (motsvarande) för denna utbildning.

1
samband med att beslut fattades om försöksverksamhet med ny syo-organisation
framhölls vikten av kontinuerlig fortbildning för att syo-funktionärerna skall
kunna hälla sina kunskaper om utbildningsväsen och ar-

Prop.
1981/82:15 67

betsmarknad aktuella. Enligt anvisningarna för syo-funktionärernas
fortbildning skall feriekurser anordnas, där varje syo-konsulent/yrkesvalslära-re
ges möjlighet att delta vart tredje år. Vidare skall länsregionala studiedagar
anordnas. Syo-funktionärerna förutsätts dessutom delta i vissa lokalt
arrangerade studiedagar.

Enligt SÖ är det angeläget att tillräckliga resurser
ställs till förfogande för syo-funktionärernas fortbildning, så att denna kan
fullföljas enligt planerna och även utvidgas.

SÖ har regeringens uppdrag att redovisa en samlad
bedömning av lärares arbetslivsorientering. 1 samband med detta avser SÖ att
återkomma till frågan rörande syo-funktionärernas praktiska
arbetslivsorientering. SÖ har tidigare (1978-06-12) i skrivelse till regeringen
uttalat att det är angeläget att syo-konsulenterna i detta avseende ges samma
villkor som yrkesvalslärare. Frågan om de ekonomiska villkoren för studier av
värde för yrkesutövningen bör enligt SÖ lösas i särskild ordning. SÖ återkommer
i annat sammanhang i denna fråga.

Fortbildningskonsulentorganisationen för syo har inte
visat sig vara helt rationell. Det är enligt SÖ:s mening angeläget att
åstadkomma en närmare anknytning mellan grundutbildning, forskning,
fortbildning och fältverksamhet avseende syo. SÖ fortsätter att överväga hur
detta skall åstadkommas. SÖ utgår från att regionala planeringsräd inom kort
kommer att finnas i varje län. Dessa bör kunna ta över en del av ansvaret för
den regionala fortbildningen i skola-arbetslivs- och syo-frägor. Detta skulle
vara ett led i nämnda utveckling genom att fortbildning och fältverksamhet i syo
närmas varandra.

SÖ föreslår också insatser för ökad fortbildning av syo-funktionärer
rörande de problem som elever med någon form av handikapp och/eller med behov
av särskilt stöd möter i sitt studie- och yrkseval.

7.3 Dimensionering

SÖ avser att senare inkomma till regeringen med
beräkningar angående förslagets konsekvenser för dimensioneringen av syo-utbildningen.
I detta sammanhang vill SÖ också understödja de önskemål som styrelsen vid
Göteborgs universitet framfört i sina anslagsframställningar för budgetåret
1980/81 om att förlägga en allmän utbildningslinje i studie- och yrkesorientering
till Göteborgs universitet.

Prop.
1981/82:15 68

8 Grundutbildning och fortbildning för övrig
skolpersonal samt forsknings- och utvecklingsarbete

8.1 Grundutbildning och fortbildning

UHÄ har i en skrivelse till SÖ påpekat, att man avser
verka för att den framtida lärarutbildningen skall kunna förbereda lärarna för
deras vidgade yrkesroll, bl. a. när det gäller undervisningens anknytning till
arbetslivet.

F. n. är det framför allt genom fortbildning i olika
former som lärare och skolledare får viss insikt i syo-frägor. Regional
fortbildning i syo-frågor har under läsåret 1977/78 anordnats i de flesta län, s.k.
SSA-fortbildning för SSA-rådledamöter, pryo-handledare och skolpersonal.
Lärarna har därutöver haft möjlighet att i begränsad omfattning gå ut i
arbetslivet för att praktisera under en kortare period (s.k. lärarpryo). Denna
har oftast utfallit positivt, och lärarna har i mänga fall önskat en upprepning
och förlängning av sin pryo-period.

SÖ har fått regeringens uppdrag att redovisa en samlad
bedömning av erfarenheterna av lärares arbetslivorientering.

SÖ avser att i samband med redovisningen enligt
regeringens uppdrag återkomma med förslag i frågan. Förslagen kommer därvid
också att betingas av de erfarenheter som erhållits från de s. k. ALK-kurserna
(sommarkurser i arbetslivskunskap för lärare).

Lärarnas möjligheter att få arbetslivorientering genom t.
ex. egen praktik i arbetslivet med oavkortad lön är i dag ytterligt
begränsade, medan situationen är betydligt gynnsammare för gruppen skolledare.

Läsåret 1978/79 anordnades för första gängen inom
högskolans ram en av SÖ föreslagen enstaka kurs om 20 poäng
"Skola-arbetsliv". Denna vänder sig till lärare, skolledare och
arbetslivsrepresentanter och är anpassad till skolans behov. Gällande
ekonomiska villkor för deltagande i denna fortbildning medför svårigheter
eftersom studier med B-avdrag endast medges för lärare, som varaktigt
undervisar eller förutses komma att undervisa i ämnet arbetslivsorientering på
gymnasieskolan. SÖ anser, att denna kurs utgör ett viktigt inslag i
utvecklingen av kontakterna skola-arbetsliv och i fortbildningen av personal
pä olika nivåer inom utbildningsväsendet samt av representanter för
arbetslivet.

SÖ föreslår därför att lärare, skolledare och övrig
skolpersonal kan ges ekonomiska möjligheter att delta i denna kurs. Denna fråga
bör lösas i särskild ordning.

8.2 Forsknings- och utvecklingsarbete

SÖ framhåller att syo-verksamheten också i fortsättningen
kommer att utvärderas och flera nu pågående projekt fortsätter efter
försöksperiodens slut. De väntas ge en mer ingående bild av innehållet i skolans
syo-verksamhet.

Prop.
1981/82:15 69

De närmaste åren avser SÖ att prioritera följande områden.

-
Undervisningens
anknytning till arbetslivet, innefattande bl. a. innehåll, arbetssätt och
arbetsformer, arbetslivets medverkan i undervisningen, elevernas praktiska
arbetslivsorientering, handledarutbildning.

-
Kontakterna
skola-arbetsliv, de lokala och regionala planeringsrädens verksamhet och
organisation.

-
Övergången frän
grundskola till utbildning eller arbete, innefattande försöken med definitiv
intagning till gymnasieskolan på höstterminsbetyget i årskurs 9 och med betygsfri
intagning i Örebro län.

Inom de prioriterade områdena kommer särskilda insatser
att göras för invandrarelever, handikappade elever, vuxenstuderande samt för
att åstadkomma jämlikhet mellan könen och social jämlikhet i övrigt.

9 Lokala, regionala och centrala planeringsråd för
samverkan skola och arbetsliv

Enligt riksdagens beslut skall fr.o.m. den 1 juli 1977 i
alla primärkommuner finnas lokala planeringsråd för samverkan skola och
arbetsliv (SSA-råd). Reviderade föreskrifter och anvisningar för planeringsråd
utgavs hösten 1978 (SÖ-FS 1978: 235). Översynen av föreskrifterna skedde i samråd
med AMS, arbetsmarknadens parter och kommunförbunden.

Någon
samlad redovisning av den reguljära SSA-verksamhet som ägt rum sedan den 1 juli
1977 finns ännu inte. Redovisade erfarenheter härrör från den tidigare
försöksverksamheten.

Rapporterade erfarenheter tyder på att pianeringsråden
spelat en betydelsefull roll när det gäller att öka kontakterna mellan skola
och arbetsliv.

På många håll har planeringsråden också medverkat till att
samarbetet med arbetsförmedlingen har förbättrats. Vissa initialsvårigheter
tycks dock ha förekommit.

Råden har i första hand inriktat sig på åtgärder mot
ungdomsarbetslöshet samt uppsökande syo, ändrad arbetslivorientering och
fortbildning. Verksamheten har ofta ägt rum i nära samverkan med
intagningsnämnd och social centralnämnd.

När personella och ekonomiska resurser funnits
tillgängliga har SSA-räden också spelat en viktig samordnande roll när det
gäller utvecklingen av försöken med förändrad arbetslivsorientering i
grundskola och gymnasieskola. SSA-råden har dä bl. a. svarat för
kartläggningen av praktikplatser.

Den förändrade och utökade arbetslivsorienteringen har
inneburit bl. a. att behovet av regional samordning av skolans kontakter med
arbetslivet har ökat. Flera län har därför på eget initiativ bildat regionala
samverkansorgan. SÖ har också begärt medel för att regionala planeringsråd
skall kunna inrättas i samtliga län. Fr. o. m. budgetåret 1980/81 finns
regionala planeringsråd i samtliga län.

Prop. 1981/82:15 70

LO
och TCO har i skrivelse till SÖ (1978-04-03) hemställt om att ett centralt
planeringråd bildas. Denna fråga utreds f. n. inom SÖ.

Problemet
med anskaffningen av praktikplatser har visat sig vara speciellt stort i
storstadsområdena. AMS och SÖ har i gemensam skrivelse till regeringen den 16
februari 1979 därför begärt att, med början från budgetåret 1979/80, den övre
gränsen för statsbidrag till SSA-råden avskaffas sä att det för alla kommuner
utgår 10% av kommunens totala antal grundbelopp för syo. F. n. utgår lägst 0,3
och högst 2,0 grundbelopp.

Den
omständigheten att såväl kommunal vuxenutbildning som folkhögskola i
fortsättningen kommer att organisera kurser för arbetslös ungdom med särskilt
stöd medför att en samordning av dessa båda utbildningar bör ske genom de
lokala och regionala planeringsråden för samverkan mellan skola och arbetsliv.

10
Arbetsmarknadsverkets och högskolans medverkan i skolans syo-verksamhet

Ansvaret
för grundutbildning och viss fortbildning av syo-funktionärer vilar på UHÄ. UHÄ
berör i skrivelse till SÖ den 13 februari 1979 den nuvarande syo-utbildningens
anpassning till de ökade krav som ställs på syo-funktionärerna och påpekar att
man avser tillsätta en arbetsgrupp för utvärdering av syo-linjen. Man avser
också undersöka hur lärartbrtbild-ningen skall kunna förbereda lärarna för
deras vidgade ansvar i syo-sammanhang.

Vidare
framhåller UHÄ det samarbete som krävs mellan skolans och högskolans personal
för att underlätta övergången till högskolestudier. Man anser att inte endast syo-personalen
utan också lärarna bör kunna engageras för detta syfte.

AMS
har i skrivelse den 16 februari 1979 till SÖ redogjort för sin syn på de
förändringar som skett beträffande arbetsfördelningen mellan AMS och SÖ sedan
försöksverksamheten med ny syo-organisation inleddes.

Arbetsmarknadsverkets
huvuduppgifter i skolans syo är f. n.:

a)
att ge
arbetsmarknadsinformation

b)
att medverka i skolans
uppföljning av elever som inte fortsätter studierna eller inte får arbete efter
avslutad grundskola

c)
att ansvara för ackvisition av
platser för den praktiska arbetslivsorienteringen

d) att
medverka i syo-fortbildningen.

Enligt
AMS:s och SÖ:s erfarenheter fungerar samarbetet väl när det gäller punkterna a)
och d). Samverkan i uppföljningsarbetet och praktikplatsackvisitionen kan
förbättras.

SÖ
har tidigare redovisat sin avsikt att tillsätta en arbetsgrupp med företrädare
för SÖ, AMS, CSN, SoS, kommunförbunden och arbetsmark-

Prop, 1981/82:15 71

nådens
parter för att utarbeta förslag till samverkansformer mellan skolan,
arbetsmarknads- och sociala myndigheter samt till organisation av uppföljningen.

SÖ kommer att i samråd med
berörda myndigheter utfärda riktlinjer för verksamheten med utgångspunkt från
arbetsgruppens förslag.

Arbetslivskontakterna bör
med andra ord ses som en del av skolans undervisning som måste totalplaneras
för att det utrymme för arbetslivskontakter som finns i arbetslivet skall
kunna användas så effektivt som möjligt.

Regeringen har den 19 juli
1981 med anledning av propositionen om läroplan för grundskolan (prop.
1978/79:180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/ 79:422) uppdragit åt SÖ att i samråd
med arbetsmarknadsstyrelsen snarast utreda det samlade behovet av
praktikplatser för olika utbildningar och möjligheterna att tillgodose detta
behov samt klariägga det ökade personalbehovet inom skolan och hos
arbetsmarknadsmyndigheterna jämte konsekvenserna för planeringsrädens
verksamhet vid en utbyggnad av arbetslivsorienteringen (prop. s. 100-102).

Vidare
har uppdragits åt SÖ att snarast beräkna kostnaderna för stat, kommun, företag
eller andra institutioner vid praktisk arbetslivsorientering i grundskolan av
olika längd samt belysa hur kostnaderna kan fördela sig pä skilda kommuner (prop.
s. 102, UbU s. 63).

SÖ
avser att gemensamt med AMS återkomma med de ytterligare förslag som kan bli
resultatet av nämnda uppdrag.

11
Statsbidragskonstruktionen

Statsbidrag
för syo i grundskola, gymnasieskola och viss kommunal högskoleutbildning utgår till
varje kommun och landstingskommun i form av grundbelopp, vilkas antal står i
viss relation till antalet elever. Kostnaderna regleras av förordning
(1974:390) om statsbidrag till kostnader för syo i viss kommunal utbildning m. m.
(ändrad senast 1980: 322).

I resp. kommuns
bidragsunderlag får vidare fr. o. m. budgetåret 1977/78 även inräknas ungdomar
som inte fortsätter i utbildning direkt efter grundskolan (uppsökande syo).
Varje kommun får ur anslaget bidrag till kostnaderna för verksamheten i lokala
planeringsråd (SSA-råd). Enligt riksdagens beslut (prop. 1975/76: 39, UbU
1975/76:30, rskr 1975/76: 367) pågår en successiv utbyggnad av verksamheten med
regionala planeringsråd. Kostnaderna för uppsökande syo, lokala och regionala planeringsräd
bestäms budgetårsvis enligt föreskrifter i regleringsbrev avseende anslag till
för skolväsendet gemensamma frågor.

Som grund för beräkningen
av statsbidrag till kommunerna framräknas ett jämförelsetal som utgör summan av
antalet elever i årskurserna 6-9, antalet helårselever i gymnasieskolan samt
antalet helårselever i viss kom-

Prop. 1981/82:15 72

munal
högskoleutbildning. Dessutom medräknas som särskilt stöd för handikappade
elever 10% av antalet elever i årskurserna 6-9 i grundskolan. Kommun, som har
skolenheter med högst 60 högstadieelever i medeltal per årskurs, får medräkna
två gånger antalet sädana elever. Antalet elever i årskurs 9 under vårterminen
vilka inte gick i gymansieskola 15 september samma år medräknas med vikten 1,5.
Elever vid riksinternatskola, vid privatskola samt, enligt särskilda
beräkningsgrunder, elever vid statens skolor för vuxna beräknas i resp. kommuns
elevunderlag.

För
ordinarie och extra ordinarie yrkesvalslärare, som enligt Kungl. Maj:ts
bestämmelser den 20 december 1973 inräknar syo i lärartjänst, utgår statsbidrag
för nedsättningsdelen ur det s. k. tilläggsbidraget. Bidraget till kommunerna
minskas därför med det antal grundbelopp som motsvarar syo-delen i
yrkesvalslärartjänsterna.

Statsbidrag
för syo inom kommunens vuxenutbildning utgår f.n. enligt §85 a i förordningen
(1971: 424) om kommunal och statlig vuxenutbildning (omtryckt 1980:530). I §75
a anges att "till kostnaderför hel-eller deltidsanställda studie- och
yrkesvägledare får användas högst fyra tiondelar av det statsbidrag som utgår
för stödundervisning och studiehandledning samt för studie- och yrkesorientering".
Enligt § 18 förordningen (1977:537) om grundutbildning för vuxna utgår
statsbidrag till kommun för kostnader för bl. a. syo.

SÖ
föreslär att den samlade syo-resursen för presumtiva vuxenstuderande, kommunal
vuxenutbildning och studieförbundens elever i kommunen (gemensam syo-resurs)
beräknas på grundval av 2,3 % av antalet invånare i kommunen i åldrarna 18-64
år. Det på detta sätt erhållna jämförelsetalet adderas till kommunens övriga
jämförelsetal. SÖ föreslår vidare att 17% av schablonresursen för
stödundervisning, syo och studiehandledning tillsammans med nya resurser
bildar ett nytt bidrag till syo för vuxna.

Studie-
och yrkesvalet är en process som startar långt ner i åldrarna. Enligt de av
statsmakterna givna målen skall syo - liksom skolans övriga verksamhet -
inriktas pä att motverka sädana begränsningar i studie- och yrkesvalet som
beror på traditionellt könsrolls- och statustänkande eller på social och
kulturell bakgrund. I arbetet för att nå dessa mål är verksamheten på låg- och
mellanstadierna av största betydelse. Syo-organisationen har dock hittills
baserats enbart pä elevantalet fr. o. m. årskurs 6. SÖ föreslär att även
eleverna i årskurserna 1-5 får utgöra beräkningsunderlag för kommunen. I
jämförelsetalet bör ingå det tal som erhålles om talet 0,2 multipliceras med
antalet elever i årskurserna 1-5.

SÖ
föreslår även en ändring av delningstalet för beräkning av antalet grundbelopp.

F.
n, gäller följande normer för jämförelsetal (delningstal) och grundbelopp.

Prop. 1981/82:15 73

Jämförelsetal .Antal grundbelopp

I

- 750

II

750-1 125

III

1 126-3000

IV

3 001-

I

1,5

jämförelsetalet
divideras med 750 jämförelsetalet divideras med 800

Syo-verksamheten i de större kommunerna har sina särskilda
problem. Såväl arbetslivet som utbildningsutbudet är här mer differentierat
vilket medför många och tidskrävande kontakter för att bl. a. organisera de
åtgärder som krävs i övergängen grundskola - gymnasieskola/arbetsliv. De
personliga kontakterna i den uppföljande verksamheten är också mer tidskrävande
i de större kommunerna. Samtidigt är elevantalet per syo-tjänst betydligt högre
i de kommuner (grupp III och IV) som
tillämpar delningstalet 750 resp. 800. Dessa förhållanden - tillsammans med den
svåra situationen för ungdomarna på arbetsmarknaden - motiverar enligt SÖ:s
mening en generell förstärkning av resurstilldelningen dock med prioritering av
resurser till de större kommunerna. Delningstalet 700 bör tillämpas för alla
kommuner.

Normerna för jämförelsetal och grundbelopp föreslås därför
få följande utformning

Jämförelsetal Antal grundbelopp

I - 700 1,0

II 701-1050 1,5

III 1051- jämförelsetalet divideras med 700

Mot bakgrund av vad som tidigare redovisats i avsnitt 5.4
föreslär SÖ att särskilt statsbidrag bör utgå för kommuner med invandrar elever
i grund- och gymnasieskola. Resurstilldelningen bör grundas pä den definition
av begreppet invandrarelev som gäller för rätten till hemspräksundervisning.
Vid fastställande av kommunens jämförelsetal bör dessa elever få medräknas med
koefficienten 1,5.

Enligt nuvarande bidragsbestämmelser om statsbidrag till
kostnader för syo ingår inte elever i högre utbildning i kommunernas
bidragsunderlag. Ett stort antal elevplatser avser de olika studievägarna inom
ekonomisk specialkurs och övriga studievägar som är näraliggande ekonomisk
linje. Eleverna i högre specialkurser efterfrågar studie- och yrkesvägledning
i lika hög utsträckning som elever i övriga studievägar i gymnasieskolan.
Belastningen på syo-funktionen i de kommuner som organiserar högre
specialkurser blir därigenom särskilt kännbar. SÖ föreslår därför att elever i
högre specialkurser inräknas i bidragsunderlaget på samma sätt som elever i
övriga studievägar i gymnasieskolan.

Vid beräkning av jämförelsetal skall enligt §5
förordningen (1974:390) om statsbidrag till kostnader för syo i viss kommunal
utbildning m. m.

Prop.
1981/82:15 74

antalet
elever vid sådan specialkurs i gymnasieskolan, som omfattar kortare tid än ett
läsår, omräknas till motsvarande antal elever med undervisning under ett helt
läsår. Detta innebär exempelvis att en elev i specialkurs om åtta veckor får
medräknas med jämförelsetalet 0,2. Erfarenheterna visar att behovet av syo
inte står i direkt proportion till utbildningens längd. Oavsett kursernas
längd krävs en viss basinsats från syo-funktionärernas sida, som gäller
information och vägledning.

För
att justera denna brist i gällande statsbidragsförordning föreslär SÖ att
antalet elever pä studievägar, som omfattar en termin eller kortare tid än en
termin medräknas med vikten 0,5 och att elever på studievägar längre än en
termin jämställs med helårselever.

Kommun
och landstingskommun kan få statsbidrag för sina kostnader för syo i sådan
högskoleutbildning som avser sjuksköterskeutbildning enligt förordningen
(1977:398) om statsbidrag till kostnaderför syo i sjuksköterskeutbildning.

Enligt
SÖ:s uppfattning bör organisationen för syo vara enhetlig inom det område av
skolväsendet som har kommunalt huvudmannaskap. Det är för kommunerna en avgjord
fördel om studie- och yrkesvägledare tjänstgör och är utbytbara inom
grundskola, gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning och kommunal
högskoleutbildning. Detta underlättas om bidragen till verksamheten kan
beräknas och rekvireras gemensamt för kommunens skolformer. En sådan förändring
skulle dessutom underiätta administrationen av bidraget. Fortsättningsvis
föresläs därför att medel för syo inom sjuksköterskeutbildningen beräknas under
anslaget Bidrag till kostnader för syo i viss kommunal utbildning m. m.

Nuvarande
statsbidragsförordning medger att endast kommun och landstingskommun kan få
statsbidrag för sina kostnader för syo. Enligt SÖ:s mening är behovet av syo
inom de privata sjukskölerskeskolorna lika stort som inom de kommunala och
landstingskommunala skolorna. SÖ föreslår därför att statsbidrag till syo i
privata sjuksköterskeskolor utgår. Det är angeläget att skapa ett
statsbidragssystem, som underlättar samordning av syo-verksamheten vid de
privata skolorna med landstingskommunens egen syo-verksamhet. Kommun i vilken
sjuksköterskeskola är belägen, bör därför få inräkna dessa elever i det
underlag som utgör grund för tilldelning av statsbidrag till syo-verksamheten.

SÖ
redogör för antalet elever med rörelsehinder som finns integrerade i
grundskolan och gymnasieskolan och föreslår att dessa elever skall ingå i
beräkningsunderlaget med antalet multiplicerat med tio.

I
enlighet med riksdagens beslut (prop. 1975/76:39, UbU 1975:30, rskr
1975/76:367) och i enlighet med skollagen 16a§ samt skolförordningen 2 kap. 8a§
skall i varje primärkommun finnas ett lokalt planeringsråd för samverkan
mellan skola och arbetsliv. SÖ:s föreskrifter, anvisningar och kommentarer till
ifrågavarande bestämmelser har publicerats i SÖ-FS 1978:235.
Verksamhetsbidraget till kommunerna för arbetet i de

Prop, 1981/82:15 75

lokala
planeringsråden utgör 10% av kommunens totala antal grundbelopp till syo, dock
lägst 0,3 och högst 2,0 grundbelopp. Dessutom utgår ytterligare ett
verksamhetsbidrag för att de lokala planeringsråden skall kunna följa den
inbyggda utbildningen och utbildningen i företagsskola. Detta bidrag utgör 4%
av statsbidraget för inbyggd utbildning inom industri och hantverk, handel och
företagsskolor.

SÖ föreslår att
bidragsvillkoren ändras sä att den övre gränsen för statsbidrag - högst 2,0
grundbelopp - avskaffas så att även de största kommunerna ges bidrag som
motsvarar 10% av det totala antalet grundbelopp i kommunen.
Verksamhetsbidragets konstruktion - 10% av kommunens totala antal grundbelopp
— innebär att förslag till förstärkning av resurserna för syo med automatik
medför en ökning av medlen till de lokala planeringsråden.

F.n. pågår
försöksverksamhet med regionala planeringsråd för samverkan mellan skola och
arbetsliv. Verksamheten har successivt byggts ut och omfattar fr. o. m.
innevarande budgetår samtliga län. Bidraget bör enligt SÖ:s mening vara ett
verksamhetsbidrag av schablonkaraktär avsett för såväl lönekostnader för
regional SSA-sekreterare som övriga kostnader i samband med planeringsrådets
verksamhet. Länsskolnämnderna bör tilldelas ett verksamhetsbidrag för det
regionala planeringsrådet motsvarande det antal grundbelopp för syo som utgör
4% av länets totala antal grundbelopp (utan minskning av yrkesvalslärartjänster)
dock lägst 1,0 och högst motsvarande 3,0 grundbelopp.

Prop. 1981/82:15 76

Bilaga
2

Remissyttranden över skolöverstyrelsens förslag om studie-
och yrkesorientering (syo)

1
Syons mål och program

En
enig remissopinion tillstyrker förslaget om att skriva in syons mål i läroplanerna
för grundskolan och gymnasieskolan.

UHÄ,
som tillstyrker förslaget att målen för syo skrivs in i den allmänna delen av
läroplanen för grundskolan resp. gymnasieskolan, framhåller att det är viktigt
att syo-verksamheten i skolväsendet fungerar tillfredsställande när det gäller
vägledning av och information till elever inför bl. a. högskolestudier. Det är
också viktigt att kontakten mellan skolans syo-funktionärer och högskolan är
goda och att samarbete sker för att underlätta övergången till högskolan.

Universitetet
i Lund anser sig ha funnit att de av SÖ föreslagna målen för syo-verksamheten
innebär en förskjutning av syo-verksamheten mot yrkeslivet och menar att detta
inte får ske på bekostnad av det ansvar som skolan har för förberedelse för
vidare utbildning inom högskolan. Liknande synpunkter framförs av SFS.

Linjenämnden
för sektorn för undervisningsyrken i Umeå vill särskilt understryka betydelsen
av att mål och innehåll för syo skrivs in i varje ämne och att detta kommer till
klarare uttryck än hittills, så att de upplevs konkreta av elever, lärare och
skolledare.

Linjenämnden
för ämneslärarlinjen i Linköping menar att begreppet "syo" blivit för
hårt specialistmärkt och föreslår beteckningen arbetslivskunskap såsom ett mer
adekvat uttryck och lättare att foga till de allmänna läraruppgifterna.

Skolstyrelsen
i Strängnäs anser att det bör undersökas hur mycket man kan stärka syon:s och
arbetslivsorienteringens roll genom läromedlen.

Länsskoinämnden
i Östergötlands län utvecklar en egen syn pä syon. Nämnden menar att en
arbetslivs- och verklighetsanknuten undervisning i olika ämnen skall ge arbetslivskunskap.
För att tillföra undervisningen verklighetsstoff och för att vidga elevernas
erfarenheter anordnas arbetslivsorientering i form av studiebesök och pryoperioder.
Liksom arbetslivsorienteringen skall vara aktiv och medvetandegörande genom
att stimulera individen till egen aktivitet skall den personliga s y o n ha
samma mål genom att den är en väsentlig del av skolans förberedelse för
arbetslivet och vuxenrollen. Nämnden anför att beteckningen syo är olycklig om
man vill uppnå ett annorlunda ansvarstagande, utan föreslår begreppet
arbetslivsförberedelse varav arbetslivskunskap, arbetslivsorientering och
personlig syo är olika delar men med inbördes starka samband.

Prop.
1981/82:15 77

Skolan skall åläggas att i sin arbetsplan, under ett
utvecklingsskede, beskriva innehåll, ambitionsnivå och ansvarsförhållanden vad
gäller arbetslivsförberedelse.

Skolstyrelsen i Gotlands län anser att om de specifika syo-anvisningarna
slopas måste varje skolämnes funktion och uppgifter beskrivas i kursplaner och
huvudmoment. Syo-konsulenttjänsterna får inte stanna kvar i sin nuvarande vaga
anknytning till det pedagogiska lagarbetet.

Länsskoinämnden i Älvsborgs län framhåller vikten av att
målen kompletteras med konkreta förslag till hur dessa skall nås. En
fortbildning som tar fasta pä dessa konkreta förslag tror nämnden skulle aktivt
medverka till att göra lärare, skolledare m. fl. medvetna om syons betydelse
och möjligheter.

Länsskoinämnden i Örebro län anser att syon inte får
betraktas som ett isolerat stoff utan skall ses som ett synsätt på skolarbetets
roll i förhällande till elevernas framtid. Förutsättningen för en integrerad syo
finns när arbetsenheter och arbetslag tar ansvar för verksamheten. I
arbetslaget behövs en medarbetare med specialistkunskaper som inspiratör och samordnare.

CSN önskar betona syons kompensatoriska roll, vilket
innebär krav pä intensifierad verksamhet för elever med särskilda behov.

Jämställdhetskommittén framhåller att det är av avgörande
betydelse för strävandena mot en jämställd skola att jämställdheten mellan
könen ingår i målen för syo och skrivs in i läroplanen för grundskolan och
gymnasieskolan.

Enligt TCO är det väsentligt att syon blir en angelägenhet
för alla i skolan och att skolans syo-program blir en del av ett hela kommunen
omfattande syo-program.

2 Syo i grundskola och gymnasieskola

2.1 Syo i skolans undervisning

SÖ konstaterar svårigheter att få alla i skolan att
medverka i skolans syo-program. Anledningen anses bl. a. vara bristande kunskap
hos syo-funktionärer och lärare om varandras arbetsområden samt organisatoriskt-praktiska
hinder.

Länsskoinämnden i Västmanlands län menar att man inte längre
skall tala om syo-integration utan om verklighetsanpassad undervisning där det
sker ett samspel mellan skola och samhälle/arbetsliv.

SFS föreslår begreppet arbetslivsanknuten undervisning för
sådan verksamhet som syftar till en närmare koppling mellan skolans innehåll
och arbetsformer ä ena sidan och tillämpningen i arbetslivet å den andra.

LO menar att integrering av syo inte främst är ett problem
för syofunk-tionen utan ett undervisningsproblem, och att termen arbetslivsanknuten

Prop. 1981/82:15 78

undervisning är mera användbar i detta sammanhang. Detta
innebär enligt LO att eleverna måste ges möjlighet att fortlöpande utifrån de
olika ämnenas utgångspunkter skaffa sig kunskaper i ämnet och om arbetslivet.

SACO/SR understryker att det föreligger ett stort behov av
metod- och modellanvisningar för syo-integration. Det är således naturligt att syo
ges i undervisningen av lärarna i ämnen och moment där syo på ett självfallet
sätt kommer in.

Länsskoinämnden i Södermanlands län ser det som en
angelägen pedagogisk uppgift att eleverna på ett helt annat sätt än vad som nu
är fallet ges eget ansvar i skolans syo-arbete. En sådan ökad elevaktivering
bör enligt nämnden kunna vara möjlig i planeringsarbetet inom arbetsenheten.

Linjenämnden för sektorn för undervisningsyrken i Umeå
anser att all undervisning borde närmare kopplas till frågor om elevens
framtida roll i arbetslivet. Den mest eftersträvansvärda formen för anknytning
mellan utbildning och arbetsliv utgörs enligt linjenämndens mening av värvning
av teori och praktik.

Liknande synpunkter framförs av högskolan för
lärarutbildning i Stockholm.

Ansvaret för syo-verksamheten och för att integrationen
genomförs skall enligt SÖ ligga på arbetsenheten, klassföreståndaren och övrig
personal. Enligt SÖ:s mening bör i första hand syo-funktionären fungera som samordnare
och medverka i planering, genomförande och utvärdering av skola-arbetlivsmomenten.

AIS betonar att det klart skall anges att syo-funktionären
skall vara huvudansvarig inom skolan när det gäller det praktiska
genomförandet.

Även UHÄ anser att syo-konsulenten i fortsättningen bör
ges huvudansvaret för syo-verksamheten under medverkan av övrig skolpersonal.

SACO/SR anser att då det gäller den mera specialiserade syo-
verksamheten, som kollektiv syo, praktisk arbetslivsorientering och personlig
vägledning, enskilt och i grupp, är det väsentligt att denna del av arbetet
handhas av syo-funktionären som utbildad expert.

Lärarhögskolan i Malmö anser att ansvaret för
arbetslivsorienteringen måste delas och får ej delegeras till syo-funktionären.
Linjenämnden för sektorn för undervisningsyrken i Umeå understryker vikten av
att den praktiska arbetslivsorienteringen inte blir en organisatorisk reform
utan att lärare och skolledare ges ett mycket klart ansvar för verksamheten.
Vidare påpekar linjenämnden att lärarutbildare liksom lärare och skolledare i
ungdomsskolan saknar utbildning på området, liksom att utbildningsplanerna
inte behandlar problemkomplexet.

SIV vill påpeka att situationen för invandrarungdomarna i
övergången mellan skola och arbetsliv är alarmerande och att SÖ, AMS och SIV
bör få i uppdrag att lägga fram ett åtgärdsprogram.

Prop.
1981/82:15 79

2.2 Praktisk arbetslivsorientering

SÖ framhåller att dä studie- och yrkesvalet är en process
som startar långt ner i åldrarna bör också eleverna i årskurserna 1-5 få
inräknas i underlaget för kommunernas rekvisition av statsbidrag för syo.

Denna uppfattning delas av ; stort sett samtliga
remissinstanser.

Linjenämnden vid ämneslärarlinjen i Linköping framhåller
att det är viktigt att resurser för syo redan på låg- och mellanstadierna skapas.
Man måste enligt linjenämnden starta pä dessa stadier med syo, om man skall
kunna motverka de begränsningar i studie- och yrkesvalet, som beror pä
traditionellt könsrolls- och statustänkande eller på social bakgrund. Linjenämnden
framhåller vidare att föräldrarna på dessa stadier kan vara en bra resurs för syon.

Länsskoinämnden i Örebro län menar att det behövs resurser
för planering och samordning, men dessutom behövs ett pedagogiskt stöd till
lärarna för denna verksamhet.

Länsskoinämnden i Hallands län avstyrker däremot bestämt
förslaget med motivering att om särskilda medel anvisades för denna verksamhet
så föreligger en uppenbar risk för att särskild personal kommer att avdelas för
att bedriva syo på låg- och mellanstadierna och en ny specialistfunktion skulle
växa fram.

Länsskoinämnden i Västmanlands län betonar att ansvaret
för verksamheten pä dessa stadier i största möjliga utsträckning måste åvila
klassföreståndaren och arbetsenheten. Nämnden framhåller att den sidoordnade
expertroll som syo-funktionären hittills har haft under försöksperioden får
inte nu föras över på låg- och mellanstadiet.

Riksförbundet Hem och Skola framhåller att föräldrarnas
stora inflytande på barnens framtida studie- och yrkesval innebär att man från
skolhåll på ett medvetet sätt tidigt bör ta in dem i syo-verksamheten. Därvid
bör man utgå från föräldrarnas naturliga intresse för barnen i det egna barnets
klass och deras vilja att ta del av ansvaret för arbetslivsorientering i den
klassen.

Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning anser
att förutom rollen som konsult och inspiratör bör syo-funktionären ha ett
övergripande ansvar för genomförandet av arbetslivsorienteringen på låg- och
mellanstadierna tillsammans med rektor. Det bör alltså finnas en samverkan
mellan den ansvarige syo-funktionären för låg- och mellanstadiernas syo och
resp. lärare, utan att för den skull syo-funktionären tar över någon
undervisning på dessa stadier.

SÖ anser att villkor och tillämpningsföreskrifter för
arbetslivsrepresentanternas medverkan i undervisningen och fortbildningen
måste preciseras.

Denna uppfattning delas av samtliga remissinstanser som
yttrat sig i frågan. Resurser för utbildning av skolinformatörer och handledare
på praktikplatserna efterlyses också.

Prop.
1981/82:15 80

SAF framhåller att föräldrar och pensionärer utgör en
dåligt utnyttjad resurs. Likaså anser SAF att skolan har utnyttjat
skolinformatörerna i alltför liten omfattning, delvis beroende på att
ersättningsfrågan inte lösts. SAF anser det tveksamt att fatta beslut om fullt
utbyggd praktisk arbetslivsorientering (prao) inom så kort tid, eftersom det
finns alltför begränsad erfarenhet av hittills gjorda försök.

Länsskoinämnden i Jönköpings län framhåller att den lokala
arbetsförmedlingens resurser är otillräckliga för att anskaffa pryo-platser,
praktikplatser till SA-kurser etc. Enligt nämnden bör skolan efter
resursförstärkningar helt ta över denna verksamhet, som nu till en del utförs
av arbetsförmedlingens personal.

Länsskoinämnden i Kronobergs län anser att i
fortsättningen bör om möjligt all ackvirering av praktikplatser ske genom
arbetsförmedlingens försorg.

Länsskoinämnden i Västmanlands län anser att ackvirering
av platser för den praktiska arbetslivsorienteringen bör i största möjliga
utsträckning ges en lokal anknytning. Möjligheten att koppla denna verksamhet
till de lokala SSA-råden bör undersökas. De resurser som f. n. finns inom
arbetsmarknadsverket för ackvirering bör i sä fall föras över på lokal nivå.

Länsskoinämnden i Västernorrlands län framhåller att den
utökade arbetslivsorienteringen i grundskolan inte får bli en verksamhet som
står och faller med syo-funktionären som ensam ansvarig. Det är därför synnerligen
viktigt att den utökade arbetslivsorienteringen blir en angelägenhet för all
skolans personal.

LO betonar att elevernas arbetslivsperioder inte får
inskränkas till en ytlig betraktelse av produktionsprocessen eller
arbetsplatsens organisation. Krav måste ställas dels på företagen att
arbetslivsvistelserna inte blir ensidiga, dels på skolan att arbetslivsfrågorna
verkligen behandlas i undervisningen. LO anser att ekonomiskt bidrag skall
ställas till organisationernas förfogande för att organisera kontakterna med
skolan och för att utbilda informatörer.

Länsskoinämnden i Östergötlands län anför att personalens
fortbildning är synnerligen viktig. Sådan fortbildning kan även åstadkommas
genom att lärare fungerar som kontaktpersoner under elevers pryo och genom att
använda ett undersökande arbetssätt. Elever och lärare lär sig tillsammans.

SAF anser att de ökade resurser som kan behövas till syo-frågor
bör läggas pä annat än expertfunktioner. Den kompetens som redan finns inom
skolan och i arbetslivet bör i stället stödjas för att bättre kunna ingå i syo-organisationen.

Svenska kommunförbundet framhåller att de organisatoriska
uppgifterna i samband med skolans kontakt med arbetslivet bör handhas av den
som svarar för elevernas syo. De mångskiftande arbetsuppgifter som detta
innebär förutsätter erfarenhet av arbetslivet och lämplig utbildning. I likhet

Prop, 1981/82:15 81

med
SÖ anser styrelsen att skolan bör tillföras personer med annan bakgrund och
med andra erfarenheter än dem som lärare vanligtvis har.

Mänga
remissinstanser, bl. a. flertalet länsskolnämnder, avstyrker SÖ:s förslag om
att variationer beträffande transportkostnader i samband med elevernas
arbetslivsorientering beaktas vid fördelningen av länsskolnämndsresursen.
Några länsskolnämnder framhåller att om kommunerna skall ersättas för ökade
transportkostnader, måste ytterligare medel tillföras nämnda resurs.

Länsskoinämnden
i Stockholms län anser att dessa kostnader bör täckas med särskilt statsbidrag.

Länsskoinämnden
i Jämtlands län anser länsskolnämndsresursen som en pedagogisk resurs och anser
det principiellt fel att använda sådana medel för att utjämna kommunernas
resekostnader för elever i praktisk arbetslivsorientering. Nämnden vill dock
betona det angelägna i att denna fråga löses pä ett för glesbygdskommunerna
tillfredsställande sätt men också att detta inte kan ske inom ramen för länsskolnämndsresursen.

Ämnet
arbetslivsorientering i gymnasieskolan uppmärksammas av många.

SACO/SR
anser att gymnasieskolans samtliga linjer bör innehålla allmänt arbetslivsorienterande
moment, dels i början av gymnasiestudierna som en introduktion, dels som ett
ämne under hela gymnasietiden. Vidare förslås ett lägre delningstal och att
ämnet ges en starkare syo-anknytning.

Några
remissinstanser, bl. a. SFS, påpekar att yo-veckan i gymnasieskolan bör
utvärderas.

Flera
remissinstanser, bl. a. länsskolnämnderna i Östergötlands och Jönköpings län,
betonar vikten av att gymnasieutredningen beaktar gymnasieskolans arbetslivsförberedande
roll.

2.3
Personlig vägledning, enskilt och i grupp

SÖ
betonar att den personliga vägledningen utgör en viktig del av skolans syo-verksamhet.
SÖ föreslår att resurser anvisas för försöksverksamhet med särskilda
vägledningsgrupper i årskurs 9.

Förslaget
tillstyrks a.\ flertalet remissinstanser.

Universitetet
i Göteborg anför att i stället för administrativa göromål borde syo-funktionärerna
ägna åtminstone 3/4 av sitt arbete ät enskild vägledning. I första hand bör den
enskilda vägledningen ägnas ät elever från lägre socialklasser och elever som
särskilt hotas av arbetslöshet.

Länsskoinämnden
i Jönköpings län bedömer, mot bakgrund av bl. a. erfarenheter frän
kortkursverksamhet, att ett grupporienterat arbetssätt under vägledning kan
vara en modell som stöder individen i syo-proces-sen, men bedömer dock den
personliga vägledningen fortfarande vara det viktigaste informafionssättet för
den enskilde eleven.

Skolstyrelsen i
Västerås anför att man kan tolka skrivningen i kapitlet 6 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr
15

Prop.
1981/82:15 82

som behandlar vägledning att läraren skall arbeta med de
välanpassade eleverna medan syo-konsulenten främst skall arbeta med elever som
har sociala, psykiska och fysiska handikapp. Dessa elever skall självklart ha
särskilt stöd — skolan skall arbeta kompensatoriskt - men en sådan strikt
uppdelning mellan olika befattningshavare i skolan är olycklig och ej önskvärd.
Vem som bäst kan stödja och hjälpa elever i olika situationer måste avgöras
från fall till fall och har med relationer och personliga egenskaper att göra.

Enligt elevvårdskommitténs uppfattning bidrar lärarnas
möjlighet att medverka i den personliga vägledningen på alla stadier till att
de känner ökat ansvar för syon i skolan.

Länsskolnämnderna i Östergötlands, Hallands, Kopparbergs
och Norrbottens län avstyrker förslaget om särskilda resurser för
vägledningsgrupper i årskurs 9.

Länsskoinämnden i Östergötlands län föreslår att medlen
ingår i resurs för utomståendes medverkan.

Länsskoinämnden i Hedlunds län anser att resursbehovet bör
beaktas vid en uppräkning av det schabloniserade statsbidraget.

Länsskoinämnden i Kopparbergs län anser att möjligheter
till lämpliga arbetsmetoder bör skapas genom sänkning av elevunderlaget för
statsbidragsberäkningen.

Länsskoinämnden i Norrbottens län pekar på att insatser
för invandrarelever och elever med fysiska, psykiska och sociala handikapp är
en omsorg som omfattar elevens hela skoltid.

3 Vuxenutbildning

SÖ föreslär en gemensam syo-resurs för presumtiva
vuxenstuderande, elever i kommunal vuxenutbildning och studieförbundens elever.
Resursen bör enligt SÖ:s förslag utgöra 2,3 % av antalet innevånare i kommunen
i åldrarna 18—64 är.

Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser. Några
remissinstanser anser att förslaget inte i alla delar är genomtänkt utan att
det bör omarbetas.

Länsskoinämnden i Kalmar län anser att det hade varit en
fördel om förslaget haft en mera konkret utformning, bl. a. när det gäller
fördelningen mellan intern och extern syo.

Länsskoinämnden i Kopparbergs län instämmer inte i SÖ:s
förslag i dess nuvarande utformning. Nämnden anser att SÖ inte har beaktat att
en stor grupp presumtiva studerande finns inom vårdområdet. En stor informationsbörda
vilar pä landstingen. Frågan om hur samordning av syo-resursen mellan
primärkommuner och landsting skall ske måste lösas. Centrala intagningskanslier
för gymnasieskolan måste få en syo-resurs för

Prop. 1981/82:15 83

information och vägledning till sökande som inte går i
skolan vid ansökningstillfället.

AMS påpekar att syo för de vuxenstuderande behöver ha en
starkare inriktning mot arbetsvägledning än mot studieorientering. En närmare
prövning av hur syon för vuxenstuderande skall knytas till arbetsförmedlingen
bör ske.

Universiteten i Uppsala, Linköping och Stockholm menar att
syo-funktionärerna inom vuxenutbildningen även behöver kontakt med och viss
kunskap om högskolan.

Länsskoinämnden i Stockholms län och Stockholms skoldirektion
framför att behovet av syo-insatser för deltagare i grundutbildning för vuxna
särskilt bör beaktas när resursen beräknas för syo för vuxenstuderande. Denna
utbildning är inte alls berörd i SÖ-rapporten.

Länsskoinämnden i Älvsborgs län ifrågasätter om inte
beräkningsgrunden för syo-resurser till vuxenutbildningen bör utgöras av både
befolkningsunderlaget och antalet elever inom den kommunala vuxenutbildningen.

SACO/SR avvisar förslaget att uteslutande basera syo-resursen
på antalet kommuninnevånare, eftersom det enligt SACO/SR skulle försämra för
flera kommuner jämfört med dagsläget.

Flera remissinstanser framför att vid fördelning av syo-resursen
bör även hänsyn tas till andelen korttidsutbildade i kommunerna.

Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning
föreslår att SÖ:s resursberäkningssystem omprövas så att schablonresursen för
stödundervisning, syo och studiehandledning för den interna syon utnyttjas
maximalt och tvingande enligt nuvarande bidragssystem. Vidare föreslås att den
externa syo-resursen viktas med hänsyn till befolkningsstruktur, utbildningsnivå,
antalet invandrare, handikappade, förtidspensionerade och analfabeter. Dock bör
resursen utgå med lägst 2,3 % enligt SÖ:s beräkning. I likhet med ungdomsskolan
bör hänsyn tas till elevgrupper med särskilda behov. Föreningen anser att det
även är väsentligt att SÖ följer utvecklingen av syo på folkhögskola.

Länsskoinämnden
i Östergötlands län anför att beträffande folkhögskolan är det idag yngre och
i allt större grad arbetslösa eller ovissa elever som söker sig till
folkhögskolor. Samtidigt ökar.antalet externatelever och lärarna bor mer och
mer avskilt frän skolan. Rimligt vore att medel motsvarande minst en halv
tjänst för syo-verksamhet och lika mycket för kurativa insatser avsattes.
Liknande synpunkter framförs av Landstingsförbundet.

Enligt CSN:s mening är det självklart, att den externa syon
bör vara frikopplad från de olika utbildningsanordnarna. Däremot bör den
samarbeta med dessa och med t. ex. arbetsförmedling, fackliga organisationer
och studiesociala myndigheter.

CSN anser att SÖ:s förslag om syo för vuxna inte bör
genomföras nu eftersom det ingår i komvux-utredningens direktiv att analysera
behoven

Prop.
1981/82:15 84

av syo inom komvux och att överväga hur syo för vuxna bör
organiseras, så att den bäst kan stödja de prioriterade målgrupperna i deras
val av utbildningsväg och deras studier inom komvux. Komvux-utredningens
förslag bör därför avvaktas innan ett slutligt ställningstagande tas i frågan
om syo för vuxna. Liknande synpunkter framförs av vu.xenutbildnings-nämnden i
Kronobergs län, komvux-utredningen och SACOISR.

Komvu.x-utredningen förslär även att UHÄ i sin planerade
utvärdering av syo-linjen inom högskolan beaktar behovet av utbildning och
fortbildning i frågor som speciellt rör vuxnas syo-behov.

4 Syons roll i skolans uppföljningsansvar

SÖ:s förslag om den s. k. öppna studiegången i
gymnasieskolan anses av många remissinstanser som ett värdefullt komplement
till uppföljningen. Länsskoinämnden i Kopparbergs län och Elevförbundet uttalar
farhågor för ett eventuellt "B-gymnasium" och hävdar att
gymnasieskolan i sin helhet måste förändras så att den bättre än idag kan ta
emot eleverna från grundskolan.

Flera remissinstanser, bl. a. länsskolnämnderna i
Gotlands, Västmanlands och Jämtlands län förordar vägledningsgrupper i årskurs
9.

För att öka möjligheterna till syo-insatser innan
ungdomarna lämnar grundskolan bör enligt några remissinstanser en övergäng ske
till slutlig intagning i gymnasieskolan på höstterminsbetyget i årskurs 9.

Enligt SAF:s uppfattning finns det i så fall anledning att
hysa farhågor för hur det kommer att gå med studiemotivationen under
vårterminen i årskurs 9.

Länsskolnämnderna i Stockholms, Östergötlands och
Jönköpings län samt CSN understryker det angelägna i att samordning av de
ekonomiska förmånerna vid olika former av utbildning, beredskapsarbete och
praktik kommer till stånd.

Behovet av samverkan mellan myndigheter och övriga organ
på central och lokal nivå betonas även av många remissinstanser.

Länsskoinämnden i Stockholms län understryker vikten av
att SÖ snarast ger ut anvisningar för den uppföljande verksamheten.

För att ungdomsgarantin skall kunna förverkligas anser länsskoinämnden
i Västernorrlands län att det är yiktigt att resursen för uppsökande syo ej
splittras upp på ett antal syo-funktionärer utan omvandlas till centralt
placerade tjänster i kommunerna. Därutöver måste fasta rutiner för uppföljningsarbetet
skapas. Väsentligt är också att kommunernas uppföljningsarbete sker i nära
samverkan med den lokala arbetsförmedlingen.

Svenska kommunförbundet förutsätter att SÖ i sina förslag
beaktar de ökade kommunala kostnader en utvidgad verksamhet i detta avseende
kan komma att medföra. Styrelsen uttalar också att inte skolan ensam kan ta

Prop.
1981/82:15 85

ansvaret
för elevernas uppföljning. Ett betydande ansvar måste också läggas på
arbetsförmedlingarna dels i fråga om anskaffande av praktikplatser under
utbildningen, dels i fråga om anvisning av lämpligt arbete efter avslutad
utbildning. Givetvis skall dock skolans och arbetsförmedlingens ansträngningar
vara väl samordnade.

SACOISR
anser att uppföljningsarbetet kräver insatser av flera personalkategorier inom
skolan och pekar på skolkuratorns och skolpsykologens roll i detta sammanhang.
Som samordnande, rådgivande organ till skolstyrelsen, som bär yttersta ansvaret
för verksamheten, bör naturiigen de lokala SSA-råden kunna fungera.

Genom
att omfördela en del av AMS resurser för åtgärder mot ungdomsarbetslöshet till
förebyggande insatser i grundskolan kan enligt SAF.s uppfattning alltför stora restgrupper
efter årskurs 9 undvikas och behovet av introduktionskurser och liknande minimeras.

HCK framhåller att många
ungdomar idag lämnar skolan utan arbetslivserfarenhet och går direkt till en
passiv tillvaro som förtidspensionär. För handikappade elever är det särskilt
viktigt att förberedelserna för yrkeslivet börjar tidigt. Enligt HCK:s
uppfattning måste därför förtidspensioneringen av unga handikappade stoppas.
De ungdomar som efter utbildning inte ges arbete skall av samhället garanteras
arbetslivspraktik.

De
handikappades riksförbund och Hörselfrämjandet anser att handikapprörelsen bör
bli representerad i arbetsgruppen rörande samverkan i uppföljningsfrågor.

5
Specialområden inom syo

5.1
Medicinsk syo

Enligt
vad SÖ erfarit från försöksverksamhet inom några kommuner med medicinsk syo
finns behov av ökade kunskaper inom området för fler grupper inom skolan än syo-funktionärer.
SÖ anser det vara angeläget, att länsskolnämnderna liksom primär- och
landstingskommunala huvudmän snarast tar initiativ till fortbildning i form av
studiedagar, temadagar och kurser. Vidare förordar SÖ en gemensam fortbildning
för syo-funktionärer och skolhälsovårdspersonal så att ett regelbundet
samarbete kan utvecklas.

Samtliga
remissinstanser som yttrat sig i frågan är positiva till förslaget.

Älvsborgs
läns landsting påtalar att inte minst för sökande till värdlinjen har
landstingets företagshälsovärdsöverläkare vid flera tillfällen pekat på nödvändigheten
av en adekvat medicinsk information om effekt och konsekvenser av handikapp,
allergier och liknande.

Svenska
kommunförbundet betonar skolhälsovårdens betydelse för syo-funktionen. Genom
ett mer utvecklat lagarbete enligt intentionerna i riksdagens SIA-beslut bör
de medicinska aspekterna bättre kunna beaktas vid elevernas val av
yrkesinriktning.

Prop.
1981/82:15 86

Riksförbundet mot allergi påpekar att en förbättrad syo
för allergiker bl. a. bygger på en fördjupad kontakt mellan allergiläkarna, skolhälsovärden,
syo-konsulenterna och yrkesvalslärarna.

5.2 Syo för elever i specialundervisning, specialskola och
särskola

SO föreslår ökade resurser till syo för elever med
rörelsehinder som integrerats i grundskolan samt för elever i särskolan och
specialskolan.

Samtliga remissinstanser är positiva till resursförstärkning
för syo för nämnda elevgrupper. Några remissinstanser förordar att resurserna
ökas mer än vad SÖ har föreslagit.

Länsskoinämnden i Stockholms län tillstyrker i princip SÖ:s
förslag om en förstärkning av resurserna för ovannämnda elevgrupper. Angående viktningen
för grupperna önskar nämnden inte yttra sig men menar att SÖ bör följa
utvecklingen för eventuella justeringar.

Enligt nämndens uppfattning bör samma princip gälla för individualinte-grerade
syn- och hörselskadade elever som för rörelsehindrade elever. Nämnden
förutsätter att dessa frågor blir allsidigt belysta i det översynsarbete som
äger rum i integrations- och omsorgskommittén.

Elevvårdskommittén anför att de stora problem som finns
när det gäller att placera rörelsehindrade elever på pryo och i utbildning
eller arbete efter grundskolan medför stor arbetsbelastning i första hand för syo-funktionärerna.
Detta motiverar enligt elevvårdskommitténs mening väl de av SÖ föreslagna
förstärkningarna av syo-resursen.

Vidare finner elevvårdskommittén resurserna otillräckliga
för de gravt syn- och hörselskadade elever som undervisas i grundskolan och
anser att dessa elever dessutom skall ingå i beräkningsunderlaget på samma sätt
som de rörelsehindrade eleverna.

Beträffande särskolan påpekar länsskoinämnden i
Södermanlands län att hänsyn bör tas till omsorgskommitténs förslag till primärkommunalt
huvudmannaskap för särskolan enligt vilket särskolans elever kommer att ingå i
den övriga verksamheten i skolan. Dessa elever kräver stora insatser inom syo-arbetet.
Särskilda resurser bör även efter ändrat huvudmannaskap finnas för särskolans
behov.

Integrationsutredningen anser att man inte bör sä
definitivt avgränsa vissa elevgrupper som SÖ nu gör och "vikta" de
rörelsehindrade eleverna och invandrareleverna. Man bör i stället, anser
utredningen, konstruera det generella syo-bidraget så att detta täcker även de
speciellt syo-krävande elevernas behov. Fördelningen mellan de olika
skolenheterna får sedan göras efter en omsorgsfull genomgång av var de olika
behoven finns.

HCK anser att de handikappades problematik inte behandlats
i tillräcklig utsträckning.

De handikappades riksförbund betonar att principen om
särskilda medel för rörelsehindrade i skolan även i övrigt skall utgå för att
stimulera

Prop.
1981/82:15 87

skolstyrelserna till insatser i form av ledsagarhjälp,
färdtjänst, lokalanpassning m. m. under syo och pryo.

Vad gäller
elever i samordnad specialundervisning i grundskolan som fortsätter till
gymnasieskolan kan problemen enligt SACO/SR.s åsikt inte lösas endast genom
bättre samarbete mellan syo-funktionärerna i de olika skolformerna. Då dessa
elever blir en allt större grupp är det rimligt att i fortsättningen anslå 10%
av statsbidraget som schablontillägg också i gymnsieskolan.

Högskolan
för lärarutbildning i Stockholm är överens med SÖ om att behovet av syo är
stort i ungdomsvårdsskolan. Syo-linjen vid högskolan har bedrivit försöks- och
utvecklingsarbete med syo på ungdomsvårdsskolor. Erfarenheterna därifrån visar
att varje elev är i behov av långvarig och kvalificerad syo.

5.3 Syo i landstingskommunal gymnasieskola

SÖ hemställer att antalet elever på studievägar, som
omfattar en termin eller kortare tid än en termin medräknas med vikten 0,5 och
att elever på studievägar mer än en termin och upp till ett år jämställs med
helårselever. Vidare anser SÖ det angeläget med ett samarbete i syo-frägor
mellan primärkommuner och landstingskommuner.

Länsskoinämnden
i Kopparbergs län samt flera landstingskommuner anser att större hänsyn måste
tas till elevantalet i korta kurser. Elever i korta kurser är ofta mycket
krävande ur syo-synpunkt. Förslag läggs fram om att syo-resurs beräknas pä ett
bruttoantal elever, således ej omräknade till hel- eller halvårselever.

Älvsborgs
läns landsting påpekar att landstingets skolor saknar övrig elevvårdspersonal
såsom kurator och psykolog, vilket gör att syo-konsulenten ofta får fungera
som rådgivare även inom dessa arbetssfält.

Enligt
högskolans för lärarutbildning i Stockholm uppfattning skulle syo-funktionärernas
tjänstgöringsförhållanden förbättras om landstingskommun och primärkommun frän
regeringens sida påbjöds att samordna en del av sin syo-resurs.

Landstingsförbundet
anför att eftersom landstingens verksamhet är omfattande och mångfasetterad
och landstingens utbildningsverksamhet likaså, krävs det en mycket god
kännedom om landstingens verksamhet för att kunna ge den information som
efterfrågas. Det är därför naturligt att landstingens syo-konsulenter tas i
anspråk för detta. Trots att denna externa syo-verksamhet i dag ofta har en
omfattande verksamhet -och anlitas inte minst av arbetsförmedlingens personal-
finns det i betänkandet inga förslag om statsbidrag för denna verksamhet. Det
är enligt förbundets bedömning klart otillfredsställande att landstingen skall
ta på sig ett ekonomiskt ansvar för att fullfölja uppgifter som egentligen
borde klaras av på arbetsförmedlingarna. Då den nu nämnda_,arbetsfördelningen
-där syo-

Prop, 1981/82:15 88

konsulenterna
kompletterar arbetsförmedlingarna i deras arbete med att ge information —
fungerar väl, bör särskilda medel för denna syo-verksamhet tilldelas
landstingen.

Västernorrlands
läns landsting anser att det är mera praktiskt med en syo-funktionär anställd
enbart för landstingskommunens gymnasieskolor.

5.4
Syo för invandrarelever

Samtliga
remissinstanser är positiva till en ökning av resurserna för invandrarelever.

SIV
anser att förutom en bättre hemspråksundervisning är det för invandrarungdomarna
viktigt att få stöd i övergången från skolan till arbetslivet. I yrkesvalet som
får göras utifrån svenska förhållanden känner sig invandrareleverna och deras
föräldrar ofta kluvna mellan tvä mönster, mellan två kulturer. Även om
statistiken för invandrarungdomar i samband med övergången skola-arbetsliv är
bristfällig pekar trenden klart mot att de har större svårigheter än svenska
ungdomar. SIV anför vidare att i samband med övergången skola-arbetsliv kräver
invandrareleverna större insatser både kvantitativt och kvalitativt. Om inte
invandrareleverna och deras föräldrar får kunskap om valmöjligheterna på
arbetsmarknaden riskerar de att ensidigt välja utbildningar till yrken med låg
utbildning och status.

Stockholms
skoldirektion finner det ytterst angeläget att hemspråkslärare ges viss
centralt anordnad utbildning i syo-frågor, inte minst för att kunna biträda med
information på hemspråket både till elever och målsmän.

Skolstyrelsen
i Södertälje anser att förutom den av SÖ föreslagna "vikten" 1,5 per
elev bör en särskild resurs tillställas kommuner med jämförelsevis stor ny-invandring.

Länsskoinämnden
i Östergötlands län framför att förslaget om viktning med 1,5 inte ger utslag i
mindre kommuner med lägre än 1,5 grundbelopp. Om resursen skall utnyttjas inom
ramen för den friare resursanvändningen även i mindre kommuner, bör belopp av
motsvarande storleksordning föras till det särskilda statsbidraget för
invandrare. Det bör då betonas att avsedd syo-verksamhet bedrivs så att syo-utbildad
personal ingår i lagarbete med hemspråkslärare och arbetsmarknadstolkar.
Nämnden föreslår att syo-resurs ingår i statsbidraget för invandrare. Detta
statsbidrag ökas med 0,1.

Länsskoinämnden
i Skaraborgs län framför att det finns en risk med att hemspråkslärarna pä egen
hand skall lämna syo-information, eftersom dessa inte kan ha erforderliga
kunskaper om svensk utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. En gemensam
fortbildning för hemspråkslärare och syo-funktionärer anses mycket angelägen,
eftersom hemspråks lärarna måste spela en stor roll i syo-arbetet med
invandrareleverna.

Skolstyrelsen
i Västerås påpekar att i de flesta språk saknas informa-

Prop.
1981/82:15 89

Uonsmaterial, som skulle kunna vara till hjälp och
vägledning för invandrareleverna och deras föräldrar.

SACOISR föreslår att syo-resursen för invandrarelever ökas
till dubbla grundbeloppet för normalelev för att möjliggöra den nödvändiga extrain-satsen
för dessa elever.

LO anser att olika invandrargruppers behov av syo liksom
hindren för dem att komma ut på arbetsmarknaden bör kartläggas. Detta är
angeläget eftersom vissa grupper av invandrarbarn söker till gymnasieskolan i
avsevärt mindre utsträckning än svenska barn.

5.5 Syo i glesbygd

Endast några enstaka remissinstanser, bl. a. länsskolnämnderna
i Örebro, Västernorrlands och Västerbottens län, har uttalat sig om syo i
glesbygd. Dessa anser att glesbygdbidraget skall utgå även i fortsättningen.

Länsskoinämnden i Örebro län anser att glesbygdbidraget
bör tillföras länsskolnämndsresursen för fördelning efter lokala
förutsättningar och behov.

5.6 Syo och information

Flera remissinstanser har synpunkter på informationsmaterialet.

Högskolan för lärarutbildning i Stockholm instämmer i att
det behövs fasta rutiner när det gäller samordningen av centrala myndigheters
information till syo-funktionärerna. ADB-teknik kan här vara ett hjälpmedel.
Högskolan betonar att erfarenheter som gjorts utomlands med datorbaserad
information pekar mot att informationens kvalitet kan ökas men att detta inte
kan ersätta den personliga relationen mellan vägledare och elev. Tvärtom kan
man, enligt högskolans uppfattning, förvänta sig en ökad efterfrågan på
personlig vägledning, om tillgången och kvaliteten pä information förbättras.

Universitetet i Uppsala betonar att syon skall ge en
saklig och allsidig information med hänsyn till den enskildes behov. Det är
således inte syons uppgift att "styra elevströmmarna" till de
utbildningsvägar och arbetsmarknadssektorer där rekryteringsbehovet är stort.

Universitetet i Stockholm, tekniska högskolan i Stockholm
och Chalmers tekniska högskola påpekar vikten av att syo-funktionärer har god
kännedom om naturvetenskapliga och tekniska utbildnings- och yrkesområden för
att kunna föra information om dessa vidare till eleverna pä ett konkret och
levande sätt. Bristerna har hittills varit betydande inom nämnda områden.
Enligt UHÄ.s mening är en sådan information av stor vikt.

Skolstyrelsen i Västerås anser att vid sidan av det
centralt utgivna

Prop.
1981/82:15 90

informationsmaterialet finns ett behov av material som
beskriver den lokala arbetsmarknaden.

Riksförbundet
Hem och Skola föreslär att SÖ får i uppdrag att låta framställa videokassetter
även pä de vanligaste invandrarspråken. Med hjälp av kassetter som behandlar
studie- och yrkesval skulle enligt förbundets uppfattning vem som helst på
klassmöten eller i skolans undervisning kunna ge riktig information.

SFS anser att en satsning på ett bättre skriftligt
informationsmaterial kan ses som en åtgärd för att avlasta syo-funktionärerna
arbete till förmån för mera tid för personlig vägledning. Statskontoret bör
därför fä i uppdrag alt fortsätta den studie man inlett om distribution och
samordning av utbildningsinformation, så att man även täcker de regionala och
lokala nivåerna och kartlägger spridningsvägarna ända fram till de utbildningssökande.

SACO/SR anser att de fackliga organisationerna måste få
möjlighet att kontinueriigt följa och ge synpunkter på det översyns- och
förslagsarbete som pågår. Ett speciellt problem som måste åtgärdas är enligt
SACO/SR det bristfälliga informationsmaterial som finns för invandrarbarn och
deras föräldrar.

6 Syons personalorganisation

6.1 Syo-konsulent — yrkesvalslärare

Med undantag för ett fåtal remissinstanser, bl. a. länsskoinämnden
i Västernorrlands län, skolstyrelserna i Örnsköldsvik och Härnösand, Svenska
kommunförbundet samt SECO, förordar remissinstanserna att syo-verksamheten
kombineras med undervisning.

Högskolan för lärarutbildning i Stockholm framhåller att
den absolut mest omfattande verksamheten i skolan är undervisning. Det torde
bl. a. därför vara både lättast och naturligast att kombinera syo med undervisning.
Dessutom är syo till stor del en pedagogisk funktion och redan i dag
undervisar/informerar syo-funktionärer i såväl stora som små grupper i skolan.
Kombinationen syo-undervisning är också den som torde vara lättast och
naturligast att få in i en ny syo-utbildning.

Linjenämnden
för syo-utbildningen vid universitetet i Umeå menar att dagens debatt om läraranknytningen
till syo kretsar mycket kring huruvida syo-verksamheten skall kopplas till en
formell lärarbehörighet eller ej. Enligt linjenämndens uppfattning kan
problemet ses ur tvä synvinklar. För det första gäller det att finna en
organisation som skapar möjligheter för en kontinuerlig syo i undervisningen i
vilken syo-specialisten deltar tillsammans med lärare. Fördel andra måste
tjänstekonstruktionen vara sådan att det finns möjlighet att få minst en
heltidstjänst på varje skola även om syo-underlaget är för litet för en hel
tjänst. Båda dessa aspekter bör beaktas vid en ny organisation av syo-verksamheten.

Prop.
1981/82:15 91

Förvaltningsnämnden vid lärarhögskolan och musikhögskolan
i Malmö menar att syo-konsulenten bör ha möjlighet att använda hela sin tjänst
till syo, men att valmöjlighet skall finnas att fylla ut med undervisning när
det saknas underlag för en hel syo-tjänst.

Länsskoinämnden i Stockholms län anför att med nuvarande
organisation har integrering av syo i andra ämnen misslyckats och SÖ:s förslag
om att kombinera syo med andra uppgifter inom skolan kan enligt nämnden inte
förbättra situationen. En syo-funktionär med praktisk-pedagogisk utbildning
kan däremot ha stor nytta av denna för att utgöra en pedagogisk resurs och även
för arbetet med samordning, vägledning och fortbildning. Vikten av att tillföra
skolan personer med annan bakgrund och andra erfarenheter än de som lärarna
vanligen har kan enligt nämnden lösas via särskilda behörighetskrav för inträde
till syo-utbildningen.

Länsskoinämnden i Södermanlands län menar att det är
viktigt att i skolan finns personal med annan bakgrund än lärarerfarenhet.
Detta är enligt nämndens mening särskilt viktigt beträffande arbetsuppgifter
som gäller kontakten skola - arbetsliv.

Länsskoinämnden i Örebro län anser att SÖ inte på någon
punkt genom undersökningar eller ertarenheter kunnat styrka fördelar med en
icke läraranknuten syo-tjänstorganisation.

Några remissinstanser, däribland länsskolnämnderna i
Blekinge, Skaraborgs, Västmanlands och Kopparbergs län, skolstyrelserna i Botkyrka
och Hällefors, SACO/SR samt Svenska föreningen för syo tillstyrker SÖ:s förslag
beträffande yrkesvalslärarna i grundskolan.

Länsskoinämnden i Jönköpings län anser att integrationen
är lättare att uppnå om syo-funktionären är yrkesvalslärare än syo-konsulent.
Enligt nämndens uppfattning är det uppenbart att läraranknytningen har så många
fördelar att detta alternativ måste finnas kvar. Även länsskoinämnden i Kalmar
län anser att yrkesvalslärarsystemet bör finnas kvar.

Svenska kommunförbundet, som förordar en organisation med syo-konsulent
i grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning, anser att de
yrkesvalslärartjänster som finns inrättade bör avvecklas i takt med innehavarnas
avgång frän tjänsterna.

6.2 Andra personalorganisatoriska förslag

Många remissinstanser, hl.a.Jlera länsskolnämnder och
skolstyrelser, Svenska kommunförbundet. LO, SACO/SR, TCO, Riksförbundet Hem och
Skola och SHIO-Familjeföretagen, anser att det bör finnas en syo-funktionär
vid vaije skola.

För att kunna åstadkomma detta föreslås bl. a. en sänkning
av delningstalet för statsbidrag (se avsnitt 1 1).

Några remissinstanser, bl. a. SAF, föreslår att ansvaret
för den samordnade syo-funktionen läggs på skolledningen, exempelvis en
studierektor.

Prop.
1981/82:15 92

Länsskoinämnden i Malmöhus län anser att syo-verksamheten
inte endast bör inriktas på arbete med enstaka elevproblem, utan få en samordnande
funktion i vilken såväl fortbildning för skolans personal som integrering av syo
i olika ämnen ingår.

Länsskoinämnden i Hallands län understryker vikten av att
skolarbetet har en inriktning mot verkligheten i det omgivande samhället. Av
den anledningen ifrågasätter nämnden om inte syon borde utgöra en del av
ledningsfunktionen i skolan.

AMS betonar att syo-funktionärernas tjänstgöring inte får
bli termins-bunden samt att tjänstekonstruktionen medger medverkan på arbetsförmedling
som ett led i en kontinuerlig fortbildning.

Vidare anser AMS att syo-funktionärernas huvuduppgifter
bör redovisas på ett mera konkret sätt. Enligt AMS bör den personliga
vägledningen, åtgärder för eftersatta grupper samt information om
arbetsmarknaden, dess krav och möjligheter, kontakter med arbetsmarknadens
parter vara primära uppgifter. Begreppen samordning och pedagogisk resurs, som syo-funktionärerna
enligt SÖ skall representera, bör närmare klarläggas. Risk föreligger eljest
att dessa även i framtiden kommer att innebära administrativt och expeditionellt
arbete.

SÖ:s förslag om att syo-funktionärerna bör ha en kompetens
som gör dem behöriga att tjänstgöra på olika stadier och olika skolformer
tillstyrks av bl. a. LO, SACO/SR och TCO.

Högskolan för lärarutbildning i Stockholm anför att syo är
en tvärfunktion och kan utgöra basen för stadieöverbryggande åtgärder. Det
finns enligt högskolan inte heller någon utvärdering som pekar på att det vore
önskvärt att ha skilda utbildningar för syo-funktionärer på olika skolstadier.
Vad beträffar syo-funktionärernas arbetsmarknad är det en klar fördel om
utbildningen är gemensam för olika stadier och i olika skolformer.
Dimensioneringen av syo-utbildningen underlättas också.

Skolstyrelsen i Eskilstuna anför att det är väsentligt att
skolans syo-funktionärer kan tjänstgöra på alla stadier i skolan. Samma
konstruktion bör finnas inom grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala
vuxenutbildningen. Det kan vidare övervägas om inte samma tjänstekonstruktion
även borde gälla inom särskolan och specialskolan samt inom folkhögskolan och
andra former av vuxenutbildning, bl. a. arbetsmarknadsutbildningen.

De flesta remissinstanserna har som tidigare nämnts
(avsnitt 6.1) förordat att syo-konsulenten bör kombinera syo-verksamheten med
undervisning. Flera remissinstanser har också lagt fram förslag om hur
undervisningsdelen för syo-konsulenterna skall anordnas. Några instanser
föreslår undervisningsanknytning i valfritt ämne.

Länsskoinämnden i Södermanlands län och Svenska föreningen
för studie- och yrkesvägledning anser att syo-konsulenten bör ges ämnesbehörighet
i arbetslivsorientering pä gymnasieskolan och i syo pä kortkurser.

Prop,
1981/82:15 93

Liknande synpunkter framförs av länsskoinämnden i
Västmanlands län. Nämnden anser att syo-funktionären även skall kunna
tjänstgöra som resurslärare.

LO anser
att syo-funktionärerna bör ingå i arbetslag såväl i gymnasieskolan som i
grundskolan. Med den utbildning om yrkesliv och arbetsmarknad jämte praktisk-pedagogisk
träning som ingår i deras utbildning bör detta vara möjligt. Det gäller, enligt
LO, en resurs i undervisningen utlagd på ett antal timmar, men ej knutet till
bestämda ämnen, för att åstadkomma en arbetslivsanknuten undervisning.

SFS anser
att för att inte onödigtvis hämma annat syo-arbete, bör undervisningsinsatserna
bara i undantagsfall bindas till speciella ämnen eller klasser. I stället bör syo-konsulenten
inom ramen för undervisningsdelen av tjänsten fungera som resurslärare.

6.3 Huvudmannaskap m. m.

Några få remissinstanser anser att kommunala tjänster är
att föredra men det övervägande flertalet anser att syo-tjänsterna bör ha samma
anställningsvillkor och huvudmannaskap som lärarpersonal i övrigt. Några
skolstyrelser föreslår en tjänstekonstruktion liknande skolledarnas.

Länsskolnämnderna i Södermanlands och Älvsborgs län, några
skolstyrelser samt TCO och SACO/SR anser att behörighetskraven för tjänsterna
klart bör slås fast.

TCO anser att det skall finnas behörighetsbestämmelser som
medför att de som har utbildning för tjänsten också ges företräde vid
tillsättande av tjänst. I dag kan enligt TCO kommunen i princip tillsätta personer
utan någon som helst utbildning på en syo-konsulenttjänst. Reella överklag-ningsmöjligheter
saknas i praktiken eftersom det här är fråga om en kommunal tjänst.

SACO/SR
framhåller behovet av en befattningsbeskrivning för syo-funktionärerna som klart
avgränsar arbetsuppgifterna.

Stockholms skoldirektion anser att det är
otillfredsställande att tvä personalgrupper har lika arbetsuppgifter men stor
variation vad gäller lön, anställningsförhållanden, semesterledighet etc.

7 Grundutbildning och fortbildning av syo-funktionärer

7.1 Grundutbildning

Flera remissinstanser, bl. a. förvaltningsnämnden vid
lärarhögskolan och musikhögskolan i Malmö, länsskolnämnderna i Stockholms,
Uppsala. Gotlands, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, några skolstyrelser, SACOISR, SFS och Svenska föreningen
för studie- och yrkesvägledning delar SÖ:s uppfattning att behörighets- och
urvalsreglerna för syo-utbildningen bör ses över.

Prop.
1981/82:15 94

En del remissinstanser har också betonat att en jämnare
könsfördelning bör eftersträvas inom syo-utbildningen.

Några remissinstanser, bl. a. AMS och länsskoinämnden i
Värmlands län, framhåller att grundutbildningen bör vara gemensam för samtliga
skolformer.

Enligt AMS mening har utbildningen i sin nuvarande
utformning fått en alltför stark inriktning mot samhälls- och
beteendevetenskap. Mer tid bör ägnas åt arbetsmarknads- och yrkesfrägor. I
denna del av utbildningen bör arbetsmarknadens parter medverka i större
utsträckning än vad som nu är fallet.

Högskolan för lärarutbildning i Stockholm förestår att den
framtida syo-funktionärsutbildningen liksom i dag ges på en allmän
utbildningslinje inom högskolans sektor för undervisningsyrken. Utbildningen
skall omfatta samhällsvetenskap, beteendevetenskap, praktisk pedagogik,
metodik i dels undervisning, dels studie- och yrkesvägledning. Utbildningen
skall omfatta 120 poäng och ge behörighet till syo-tjänst samt praktisk pedagogisk
behörighet att undervisa i arbetslivsorientering och ämnet syo, som finns i
timplanen för vissa kortare kurser samt att vara resurslärare i grundskolan.
Studerande som önskar behörighet som ämneslärare får läsa ytterligare 40—60
poäng i valfritt ämne. Den forskningsanknytande utbildningen slutligen bör
utformas pä grundval av 120-poängsutbildningen.

Tekniska högskolan i Stockholm föreslår att syo-linjen om 120poäng
ses över så att den även svarar mot högskolans behov samt att enstaka kurser
inrättas med specialisering mot högskola, gymnasieskola eller grundskola.
Högskolespecialiseringen skulle enligt högskolans mening under en över-gängstid
kunna täcka behovet av vidareutbildning för studievägledare i tjänst. 1 sä fall
borde dessa garanteras utbildningsplats, inte enbart för specialisering och
fördjupning inom sitt eget arbetsområde utan även för att få en överblick över
utbildning och arbetsmarknad och över problem kopplade till yrkes- och
studieval.

Länsskoinämnden i Gotlands län anser att syo-utbildningen
bör innefatta dels syo-utbildning med vägledningsteorier, arbetsmarknads- och
yrkeskunskaper, samtalsmetodik etc, dels en ämnesteoretisk utbildning som ger
behörighet till undervisning i samhällsorienterande ämnen och arbetslivsorientering.

SFS anser att i samband med att man ser över syo-linjens
utformning bör UHÄ fä i uppdrag att göra en utvärdering, eftersom någon sådan hittills
inte har gjorts. Speciellt intressant är det att fä utbildningens uppläggning
belyst av avnämarna och av dem som tidigare genomgått denna.

Hörselfrämjandet anser att handikappkunskap borde ingå som
en obligatorisk del av utbildningen till syo-konsulent.

TCO, som anser att utbildningen bör vara knuten till
lärarutbildningen, förordar att den definitiva utformningen bör anstå tills
beslut fattats om den nya lärarutbildningen.

Prop,
1981/82:15 95

Flera remissinstanser inom högskolesektorn aktualiserar
frågan om en breddning av rekryteringen till syo-utbildning till personer med
teknisk-naturvetenskaplig grundutbildning.

AMS anser att behörighets- och urvalssystemet bör utformas
på ett sådant sätt att sökande med breda erfarenheter från olika områden inom arbetslivet
prioriteras vid antagningen. I inträdeskraven bör betonas att
arbetslivserfarenheterna skall vara allsidiga.

Högskolanför lärarutbildning i Stockholm, linjenämnden för
sektorn för undervisningsyrken i Umeå och LO anser att kravet på arbetslivserfarenhet
bör vara minst fyra är och att det verkligen skall vara arbetslivserfarenhet.

Länsskoinämnden i Gotlands län framför att behovet av goda
kunskaper om arbetslivet utanför skolvärlden föranleder krav på minst tre års
yrkesverksamhet utanför skolområdet före antagning till utbildningen.

Även länsskoinämnden i Älvshorgs län och skolstyrelsen i
Strängnäs understryker betydelsen av att syo-funktionären före syo-utbildningen
har betydande arbetslivserfarenhet utanför skolan.

SAF anser att ett särskilt behörighetskrav för antagning
till syo-konsu-lentutbildnigen bör vara arbete i minst ett år inom den
konkurrensutsatta delen av arbetslivet och att förtur ges dem som har läng,
variationsrik arbetslivserfarenhet.

Universitetet i Göteborg anser med hänsyn till syons allt
mer samhällsin-riktade och önskvärt samhällsförändrande karaktär att en
överföring till AES-sektorn bör övervägas. I varje fall bör enligt
universitetets mening syo inte betraktas som ett undervisningsyrke. Vidare
föreslår universitetet att en syo-enhet inrättas inom UHÄ. En syo-enhet pä UHÄ
skulle kunna bidra till en starkare ställning för studievägledningen inom
högskolan och därmed bättre upplysning om högskolestudier.

7.2 Fortbildning

SÖ anser det angeläget att resurser ställs till förfogande
för att ge syo-konsulenterna en adekvat och även utökad fortbildning.

Förslaget tillstyrks av ett flertal remissinstanser.

Vidare uttalar flera remissinstanser att det bör vara
möjligt för syo-funktionärerna att deltaga i vidareutbildning och praktisk
arbetslivsorientering pä samma villkor som i dag gäller för lärarna.

Universitetet i Uppsala betonar att den fortbildning som
föreslås när det gäller medicinsk syo behövs även för högskolans studie vägledare,
och kan med fördel vara gemensam för dem och skolans syo-funktionärer m. fl.

Tekniska högskolan i Stockholm anser att högskolans
studievägledare och ungdomsskolans syo-konsulenter ofta saknar tillräcklig
insikt om varandras arbetsområden. Högskolan föreslär därför att
studievägledare, syo-konsulenter och yrkesvägledare får möjlighet att under
längre tid inom ramen för sin tjänst och under handledning praktisera inom
varandras arbetsområden.

Prop.
1981/82:15 96

Länsskoinämnden i Värmlands län anser att det är
väsentligt att syo-funktionären har aktuella kunskaper och erfarenheter av
arbetslivet utanför skolväsendet och förordar praktisk arbetslivsorientering
som periodiskt återkommer inom ett visst tidsintervall - förslagsvis fyra
veckor inom en fempårsperiod.

Vad beträffar den regionala fortbildningsresursen i syo
anser länsskoinämnden i Västernorrlands län att nuvarande system med en
uppdelning på flera län är otillfredsställande och ineffektivt. Nämnden anser
att fortbildningsresursen i syo i stället bör tillföras varje länsskolnämnds
samlade resurs för det regionala SSA-rådet.

Svenska kommunförbundet anser att syo-funktionärerna måste
ges tillfälle till återkommande fortbildning varvid enligt styrelsens
uppfattning särskild vikt bör läggas vid praktiska studier ute i arbetslivet.
Skolan måste uppmärksamt följa de förändringar som där sker och i lämplig grad
anpassa sin verksamhet därefter. Därvid bör arbetslivets åtgärder för att
bereda sysselsättning för ungdomar med särskilda behov studeras speciellt. Uppföljningen
av ungdomar som på grund av handikapp eller av andra skäl inte finner en plats
i arbetsgemenskapen är en av syons viktigaste uppgifter. Detta måste uppmärksammas
i fortbildningen. Förbundet påpekar också att förmånssidan vid
utbildning/fortbildning är reglerad i kollektivavtal mellan parterna på den
kommunala arbetsmarknaden. Styrelsen finner inget skäl att frångå denna
handlingslinje.

Även LO framhåller syo-funktionärernas stora behov av
fortbildning. De måste kunna följa förändringarna på arbetsmarknaden och i
arbetslivet. Som ett led i deras fortbildning bör det vara möjligt med någon
tids tjänstgöring vid arbetsförmedling.

TCO betonar att alla syo-funktionärer genom utbildning och
praktik måste vara väl insatta i arbetsförmedlingarnas arbetsuppgifter och
arbetsmetoder.

SÖ:s förslag om att viss fortbildning skall handhas av de
regionala pianeringsråden tillstyrks av de remissinstanser som tagit upp frågan.

Länsskoinämnden i Älvsborgs län anser att fortbildning och
fältverksamhet skall knytas nära varandra. I linje med detta bör det regionala
planeringsrådet medverka till fortbildning rörande skola- arbetslivs- och syo-frågor.

7.3 Dimensionering

Mot bakgrund av att det redan i dag råder brist på
utbildade syo-konsulenter föreslär SÖ en successiv utbyggnad av syo-organisationen.

SÖ understödjer de önskemål som styrelsen för Göteborgs universietet
framfört i sina anslagsframställningar för budgetåret 1980/81 om att föriäg-ga
en allmän utbildningslinje i studie- och yrkesorientering till Göteborgs
universitet.

Prop.
1981/82:15 97

Länsskoinämnden i Jönköpings län framhåller nödvändigheten
av att den nuvarande bristen på syo-funktionärer snarast avhjälps genom ökad
utbildning. Löses inte denna fråga anser nämnden att besluten om en förändrad
arbetslivsorientering, speciellt i grundskolan, kommer att bli svåra att
genomföra. En möjlighet kan vara att ge fler grupper av skolpersonal en
utbildning, som ger möjlighet att arbeta med syo-uppgifter.

Länsskolnämnderna
i Stockholms, Jönköpings och Örebro län. SFS, Elevförbundet och Svenska
föreningen för studie- och yrkesvägledning tillstyrker förslaget att föriägga
en allmän utbildningslinje i syo till Göteborgs universitet.

Länsskoinämnden i Kopparbergs län avstyrker däremot
förslaget.

Inte
heller högskolanför lärarutbildning i Stockholm anser att man skall inrätta
ytterligare en allmän utbildningslinje för att täcka den temporära bristen på syo-utbildade.
1 stället föreslär högskolan att intaget ökas pä de nuvarande
utbildningsorterna och eventuellt också decentraliseras under dessas
administration. De kostnadskrävande administrativa basresurserna finns redan pä
de nuvarande utbildningsorterna.

8 Grundutbildning och fortbildning för övrig
skolpersonal och andra berörda samt forsknings- och utvecklingsarbetet

8.1 Grundutbildning och fortbildning

Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker SÖ:s förslag
om förstärkta resurser för lärares arbetslivsorientering samt att lärare,
skolledare och övrig skolpersonal ges ekonomiska möjligheter att delta i 20-poängskursen
Skola-arbetsliv.

Länsskoinämnden i Södermanlands län betonar att praktik i
arbetslivet är en väsentlig del av fortbildningen för övrig skolpersonal och
andra av syon berörda. Enligt nämndens mening är skolledarutbildningens
resurser härvidlag tillfredsställande men resurserna är alltför små när det
gäller lärarnas möjligheter till arbetslivspraktik. Vidare framhåller nämnden
att för att kunna förverkliga skolans syo-program behövs fortbildning även för
skolpolitiker, skolledare, lärare och övrig skolpersonal, prao-handledare,
ledamöter i SSA-råd etc.

Länsskoinämnden i Gotlands län anser att lärar-pryon bör
göras obligatorisk. Den kan enligt nämnden med fördel samordnas med elevernas
arbetslivsorientering. Resurserna för den väl fungerande men minimala
arbetslivsorienteringen för lärare samt verksamheten med ALK-kurser sommartid
bör också utökas. Dessutom anser nämnden att erfarenheterna frän skolledarnas samhällspraktik
bör kunna tillvaratas bättre.

Skolstyrelsen
i Hällefors betonar vikten av att lärarnas arbetslivsorientering byggs ut i
snabbare takt och att lärarna ges möjligheter att besöka eleverna pä
praktikplatserna ute i samhället. Det är sådana konkreta åtgär-7 Riksdagen
1981/82. I saml. Nr 15

Prop. 1981/82:15 98

der som kanske tydligare än olika skrivningar i läroplanen
motiverar lärare för ett större delansvar i skolans syo-verksamhet.

Skolstyrelsen i Umeå kan inte se något skäl till att
lärarnas arbetslivsorientering skurits ner till två veckor. Enligt
skolstyrelsens mening krävs fyra veckor för alt man skall kunna bilda sig en
klar uppfattning om arbetsplats och arbetsvillkor.

LO framhåller att för att få en bättre anknytning mellan
undervisningen och arbetslivet behövs avsevärda fortbildningsinsatser för lärare
i form av praktisk arbetslivsorientering under såväl kortare som längre tid.

Skolst\'relsen i Örnsköldsvik anser beträffande SÖ:s
förslag att lärare, skolledare och övrig skolpersonal skall ges möjlighet att
deltaga i en 20-poängskurs Skola-arbetsliv samt att en sådan resurs borde
användas pä sä sätt, att berörda kategorier finge en kortare utbildning som i
stället vore obligatorisk. Möjligheterna att välja ut lämpliga delar ur 20-poängskursen
borde undersökas. Sådana bitar borde sedan kunna läggas ut i huvudsak pä
arbetstid. Genom en sådan anordning skulle samtliga berörda fä beredskap för de
utökade insatserna inom syo inklusive strävandena mot integration.

Skolstyrelsen i Mellerud ifrågasätter om det finns
möjlighet att utbilda all personal inom skolan för syo-verksamhet.
Nödvändigheten av att lärarna får utbildning i samtalsmetodik för att kunna
vägleda eleverna ifrågasätts, denna utbildning bör enligt skolstyrelsens åsikt
vara tillgodosedd i lärarutbildningen. Information och vägledning bör skötas
av yrkesvalsläraren/ syo-konsulenten. Skolstyrelsen avstyrker därför förslaget
om utbildning av lärare, skolledare och övrig skolpersonal i 20-poängskurs
Skola-arbetsliv.

Flera remissinstanser, bl. a. AMS, högskolan för
lärarutbildning i Stockholm, linjenämnden vid ämneslärarlinjen i Linköping,
linjenämnden för sektorn för undervisningsyrken i Umeå, länsskolnämnderna i
Stockholms och Västernorrlands län, några skolstyrelser samt TCO, framhåller
att inslag av syo bör ingå i grundutbildningen för lärare.

Sektorn för undervisningsyrken i Umeå anför att det kan
vara rimligt att lärare medverkar i den personliga vägledningen av
"vanliga" elever. Dock förutsätter ett sådant arrangemang att lärare
får en utökad utbildning i syo.

AMS framhåller att i den praktisk-pedagogiska utbildningen
bör inslag av syo finnas som tar upp samverkan i syo-frågor inom skolan vid ämnes-och
klasskonferenser, information om yrkesorienterande material, uppläggning av
studiebesök m. m. Lärarna skall kunna informera eleverna om det egna
ämnesområdets betydelse för arbetslivet. I deras grundutbildning bör därför
ingå syo-inslag med konkreta exempel på hur kunskaper inom det egna
ämnesområdet kan tillämpas i praktiken. Det är också viktigt att blivande
lärare ges kunskaper om utbildningsväsendet. Det bör vara en naturiig sak att
läraren deltar i studiebesök på olika arbetsplatser tillsammans med eleverna,
att de gör besök hos elever som är ute i praktisk arbetslivsorientering osv.

Prop. 1981/82:15 99

Länsskoinämnden i Jönköpings län föreslär att SÖ i
samverkan med UHÄ får i uppdrag att utarbeta förslag till grundutbildning och
fortbildning för syo-funktionärer, lärare och övrig skolpersonal.

SFS betonar vikten av att skola-arbetslivsfrågorna kommer
in i den regionala och lokala fortbildningen. SSA-råden har en viktig uppgift
att organisera en fortbildning om den egna kommunens näringsliv för lärarna.

SAF har i sitt yttrande lämnat flera olika förslag om hur fortbidningen
för lärare, skolledare och syo-funktionärer kan läggas upp.

8.2 Forsknings- och utvecklingsarbete

Flertalet remissinstanser delar SÖ:s uppfattning att syo-verksamheten
även i fortsättningen bör utvärderas. Vidare tillstyrks SÖ:s förslag om
prioriterade områden.

Enligt AMS uppfattning har utvärderingen i hög grad varit
inriktad pä problem i samband med syons integration inom skolan. Skolans
kontakter utåt bl. a. med arbetsmarknaden och arbetsförmedlingen har enligt
styrelsens mening inte i tillräcklig omfattning belysts. Syon är enligt AMS av
avgörande betydelse för övergången mellan skola och arbetsliv.

Högskolanför lärarutbildning i Stockholm anser att en
närmare organisatorisk knytning me/lan forskning, grundutbildning och fortbildning
bör eftersträvas, gärna i den formen att lärare inom grundutbildningen ges ett
reglerat ansvar inom fortbildningen med exempelvis halv tjänst som lektor i
grundutbildning och halv tjänst inom fortbildningen. Som fortbildare bör denna
person vara regionalt verksam.

Skolstyrelsen i Enköping vill att man prioriterar särskilt
utvärderingen av försök med betygsfri intagning och övergång frän grundskola
till gymnasieskola.

9 Lokala, regionala och centrala planeringsråd för
samverkan mellan skola och arbetsliv

Flertalet remissinstanser delar SÖ:s uppfattning att ökade
resurser behövs för den lokala och regionala SSA-rådsverksamheten.

Några instanser, bl. a. länsskoinämnden i Jönköpings län
och skolstyrelsen i Östhammar, förordar att det lägsta beloppet för den lokala
SSA-rådsverksamheten skall vara 0,5 grundbelopp i stället för nuvarande 0,3
grundbelopp.

Länsskoinämnden i Södermanlands län anser att varje kommun
behöver en heltidsanställd funktionär, som i mindre kommuner möjligen kan ha en
del angränsande uppgifter.

Länsskoinämnden i Gotlands län anför att beträffande de
lokala och regionala planeringsrådens ekonomiska möjligheter att fungera som exeku-

Prop.
1981/82:15 100

tiva organ finns ett stort behov av ökade statsbidrag,
inte endast för planerings- och sammanträdesverksamhet utan även för konkreta
arbetsinsatser för ungdomarnas framtid i form av utredningar, arbetsgrupper
och försöksverksamhet. Detta ställer då även krav pä kraftigt utökade resurser
för kanslipersonal.

Länsskoinämnden i Västernorrlands län framhåller att det
förmodligen är lika arbetskrävande för en liten kommun att anordna en kurs i
arbetslivskunskap som det är för en stor kommun. Nämnden föreslår därför att
varje kommun tilldelas en resurs för SSA-råd motsvarande ett halvt grundbelopp.

Även länsskoinämnden i Jämtlands län anser att minst en
halv tjänst som SSA-sekreterare måste finnas i varje kommun. Dessutom föreslås
resurser för en heltidstjänst som SSA-sekreterare vid varje länsskol-nämnd.

Vu.xenutbildningsnämnden i Kalmar län anser att SSA-råden
bör få möjligheter att även engagera sig i frågor som rör vuxenutbildning. Nämnden
finner det därför viktigt att dels ökade resurser anvisas för rådets
verksamhet, dels att regionala planeringsråd inrättas i samtliga län.

Några remissinstanser, bl. a. högskolanför lärarutbildning
i Stockholm, SFS. Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, LRF.
Handikappförbundens centralkommitté och Riksförbundet Hem och Skola, har synpunkter
på representationen i SSA-råden.

Enligt LO bör målet vara att de allra flesta kommuner
garanteras statsbidrag sä att de kan ha SSA-sekreterare på heltid. Mindre än
halvtidstjänst bör inte accepteras i något fall.

Den pågående utvärderingen av SSA-rädens verksamhet bör
enligt LO ligga till grund för centrala åtgärder för att stödja och utveckla
verksamheten men också för beräkning av det framtida statsbidragsbehovet för SSA-råden.
LO anser att i gymnasiekommunerna måste statsbidraget också täcka kostnaderna
för att bedriva yrkesrädens verksamhet.

Länsskoinämnden i Skaraborgs län framhåller att den
personliga kontakten med ungdomarna är synnerligen tidskrävande och ställer
höga krav på ett väl fungerande samarbete mellan skola, syo-funktionär, SSA-råd,
arbetsförmedling och social centralnämnd. Det torde vara lämpligt alt en
representant från socialförvaltningen knytes till SSA-rådet för verksamheten
bland t. ex. socialt handikappad ungdom.

Länsskoinämnden i Göteborgs och Bohus län vill särskilt
påpeka betydelsen av att de lokala rådens ställning som planeringsråd åt
skolstyrelsen starkare än hittills markeras och detsamma gäller de regionala
rådens ställning inom länsskoinämnden.

Stockholms skoldirektion anför att om en ökning av
statsbidraget genomförs kan resurserna bl. a. användas för arvodering av olika
former av utredningsarbete som t. ex. kartläggning av praktikplatsbehovet.

TCO anser det viktigt att en övergripande kommunal plan
upprättas och

Prop.
1981/82:15 101

att det av den framgår skolstyrelsens, SSA-rådets, SSA-sekreterarens,
skolledarnas, syo-funktionärernas och lärarnas uppgifter och ansvarsområden i syo-verksamheten.

Chalmers
tekniska högskola anser att för att planera och genomföra fortbildning av
personal och information till gymnasieelever vore det önskvärt med någon form
av regionalt samarbete mellan skolan och högskolan. Detta samarbete kan
eventuellt bedrivas inom de föreslagna regionala planeringsråden.

Länsskoinämnden
i Göteborgs och Bohus län avstyrker att ett centralt planeringsräd f. n.
inrättas.

10 Arbetsmarknadsverkets och högskolans medverkan i
skolans syo-verksamhet

Från flera remissinstanser inom högskolesektorn betonas
vikten av en utbyggd samverkan mellan högskolan och gymnasieskolan.

Universitetet
i Lund anser att högskolans medverkan i skolans syo i första hand bör inriktas
på fort- och vidareutbildning av såväl lärare som syo-personal. För att
tillgodose de mer kortsiktiga frågorna om hur man upplever studierna bör man ge
möjlighet för gymnasiestuderande att komma i direktkontakt med
högskolestuderande. Formerna för detta får utarbetas lokalt av varje högskola.

Universitetet
i Linköping anför att det tidigare samarbetet har till stor del varit begränsat
till gymnasieskolan, men det är viktigt att det i framtiden utvecklas till att
gälla såväl lägre nivåer i ungdomsskolan som olika typer av vuxenutbildning.

Universitetet
i Umeå betonar att från högskolans synpunkt är det angeläget att lärarna inte
minst på gymnasieskolan får en ökad kontakt med de utbildningar, som nu erbjuds
inom universitet/högskolor. Detta kan ske genom informationsdagar för olika
lärargrupper, där både pågående forskning inom resp. ämnesområde och
grundutbildningen redovisas.

Även SFS
understryker behovet av samverkan gymnasieskola-högskola och efterlyser härvid
en närmare samverkan SÖ-UHÄ.

Länsskoinämnden
i Stockholms län instämmer i SÖ:s konstaterande att samarbetet med
arbetsmarknadsverket fungerar i stort sett tillfredsställande, men måste
konstatera att samarbetet gällande anskaffande av praktik-platser i Stockholms
län inte fungerat bra. Nämnden bedömer denna fråga som synnerligen viktig och
föreslår att SÖ och AMS tar upp den till behandling samt att tillräckliga
resurser anslås.

SACOISR
framhåller beträffande arbetsmarknadsverkets medverkan i syo-verksamheten att
samverkan i uppföljningsarbetet med ackvisitionen av platser för den praktiska
arbetslivsorienteringen borde förbättras. SACO/SR anser det väsentligt att
dessa problem, både kvalitets- och

Prop.
1981/82:15 102

kvantitetsmässigt, undersöks i samband med nu pågående
arbete för en vidgad arbelslivsorientering.

Elevvårdskommittén anser att när det gäller anskaffning av
praktikplatser och arbete åt elever med fysiska, psykiska och sociala
handikapp samt åt elever med anpassad studiegång måste skolan få ställa stora
krav på arbetsförmedlingarna. Ur elevvårdssynpunkt är det därför nödvändigt,
att samarbetet mellan skolan och arbetsmarknadsverket fungerar väl och att AMS
får tillräckliga personella resurser att klara ackvisitionen av arbetsplatser.

Det är enligt elevvårdskommitténs uppfattning viktigt, att
skolan har kännedom om de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel som finns för
vuxna handikappade, t. ex. halvskyddad sysselsättning och skyddat arbete. Erfarenheter
frän arbetsmarknadsutbildning vid AMU-centeroch inom företag bör också komma
skolan till del.

11 Statsbidragskonstruktionen

Statsbidrag för syo i grundskola, gymnasieskola och viss
kommunal högskoleutbildning utgår till varje kommun och landstingskommun i form
av grundbelopp, vilkas antal står i viss relation till antalet elever.

För ordinarie och extra ordinarie yrkesvalslärare, som
inräknar syo i lärartjänst, utgår statsbidrag för nedsättningsdelen ur det s.k.
tilläggsbidraget. Statsbidraget för syo till kommunerna minskas därvid med det
antal grundbelopp som motsvarar syo-delen i yrkesvalslärartjänsterna.

För de kommuner som f. n. tillämpar delningstalet 750
resp. 800 föreslår SÖ att delningstalet 700 tillämpas för alla kommuner. Vidare
föreslär SÖ ytterligare resurser inom flera specialområden.

Många remissinstanser tillstyrker SÖ:s förslag att
delningstalet 700 tillämpas för alla kommuner vid beräkning av antalet
grundbelopp. Några remissinstanser förordar ett lägre delningstal än vad SÖ
föreslagit. Bl. a. föreslår LO. SFS och Svenska föreningen för studie- och
yrkesvägledning delningstalet 500.

SACOISR finner den föreslagna sänkningen otillräcklig och
anser att delningstalet bör fastställas till 650. SACO/SR anser att en sänkning
av nuvarande delningstal är det viktigaste resursanspräket och prioriterar en
sänkning utöver SÖ:s förslag framför övriga förslag till ökade resurser.

Enligt SACÖ/SR:s mening bör elever som genomgått kurser
kortare än ett läsår räknas som helärselever.

Riksförbundet Hem och Skola pekar i detta sammanhang på
vikten av att tillräckliga resurser ges den uppföljande syon, även vad gäller
de elever som fortfarande ett år efter avslutad grundskola inte fått
stadigvarande arbete eller påbörjat någon utbildning.

Statskontoret avstyrker en resursförstärkning för syo som
begränsas till

Prop,
1981/82:15 103

enbart en uppräkning av antalet grundbelopp för
verksamheten. I stället förordar statskontoret en omprövning av själva
grunderna för det hittillsvarande verksamhetsbidraget, bl. a. en analys av
möjligheterna att helt eller delvis avlösa detsamma inom ramen för
skatteutjämningssystemet.

RRV anser att de gällande och föreslagna riktlinjerna för
bidrag till syo-verksamhet ger en komplicerad och splittrad bild. Viss oklarhet
om intentionerna i SÖ:s rapport råder dock, eftersom förslag till
författningstext inte upprättats. Enligt RRV:s mening bör ytterligare
överväganden göras dels i förenklande syfte, dels för att också via
bidragsformen betona syo som en integrerad del av skolverksamheten.

Länsskoinämnden i Östergötlands län anser att pä längre
sikt bör strävan vara att samla hela statsbidragsgivningen till syo-verksamheten
under en "hatt"och överlämna till den lokala styrelsen att fördela bidrag
till de olika verksamhetsgrenar som kräver syo-insatser.

Länsskoinämnden i Hallands län anser det riktigt att syo-resurser
liksom andra resurser ges en behovsinriktad styrning. Denna styrning bör
enligt nämndens mening ske kommunalt utifrån kommunala överväganden. Nämnden
avstyrker därför specialdestinerade resurser enligt SÖ:s förslag och anser att
behövlig resursförstärkning bör ske genom uppräkning av schablonbeloppen.

LO ifrågasätter om inte den nuvarande
statsbidragskonstruktionen borde övervägas så att den i stället kan
överensstämma med beräkningen av förstärkningsresurserna för grundskolan, dvs.
ett bidrag för varje elev och inte efter delningstal som nu är fallet. Även med
en sådan konstruktion bör resurserna huvudsakligen låsas till syo-tjänster och
dä utifrån ett elevunderlag med 500. Men delar av resurserna bör också kunna
vara "fria".

Några remissinstanser, bl. a. länsskolnämnderna i
Östergötlands, Jön-köpingsoch Göteborgs och Bohus län. skolstyrelserna i Göteborg
och Vaxholm, Svenska kommunförbundet och Svenska föreningen för studie-och
yrkesvägledning har synpunkter på statsbidragskonstruktionen för yrkesvalslärarna
Därvid framförs att kostnaderna för nedsättningen av yrkesvalslärarnas
undervisningsskyldighet inte bör räknas in i tilläggsbidraget utan
statsbidraget till såväl syo-konsulent som yrkesvalslärare bör utgå i form av
ett gemensamt anslag för kommunens syo-verksamhet. Det betonas att
personalkostnaderna för syo-funktionärerna måste drabba kommunerna lika oavsett
om man har syo-konsulent eller yrkesvalslärare anställd.

Svenska kommunförbundet förutsätter att vid fastställande
av grundbidragets nivå hänsyn tas till att yrkesvalslärarorganisationen medför
högre kostnader än syo-konsulentorganisationen.

Beträffande medelstilldelningen till de regionala SSA-råden
påpekar länsskoinämnden i Jämtlands län att det föreslagna beräkningssättet
kraftigt missgynnar glesbygdslänen genom att endast ta hänsyn till det totala

Prop,
1981/82:15 104

antalet grundbelopp i länet. Vid beräkningen bör även
hänsyn tas till geografiska förhållanden liksom att dessa län ofta har stor
ungdomsarbetslöshet.

Länsskoinämnden i Gotlands län anser att den utökning av
arbetsuppgifterna inom syon som tillkommit genom exempelvis införandet av det
kommunala uppföljningsansvaret eller verksamheten inom SSA-råden inte har
beaktats i tillräckligt stor utsträckning. Nämnden betonar att nya
arbetsuppgifter eller omformuleringar av målen måste få genomslag även vid
resursbedömningar och tilldelning.

Prop. 1981/82:15 105

Bilaga
3

SÖ:s beräkning av kostnader för praktisk arbetslivsorientering
i grundskolan

Genom
beslut den 19 juli 1979 gav regeringen vissa uppdrag till SÖ med anledning av
propositionen (1978/79:180) om läroplan för grundskolan. Beträffande samverkan
mellan skola och arbetsliv skulle SÖ i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
utreda det samlade behovet av praktikplatser för olika utbildningar och
möjligheterna att tillgodose detta behov samt klarlägga det ökade
personalbehovet inom skolan och hos arbetsmarknadsmyndigheterna jämte
konsekvenserna för planeringsrädens verksamhet vid en utbyggnad av
arbetslivsorienteringen. Vidare skulle SÖ beräkna kostnaderna för stat, kommun,
företag eller andra institutioner vid praktisk arbetslivsorientering i
grundskolan av olika längd samt belysa hur kostnaderna skulle kunna fördela sig
på skilda kommuner. SÖ har redovisat nyssnämnda del av uppdraget till
regeringen den 1 april 1981.

SÖ
har bedrivit utredningsarbetet i samråd med AMS. I övrigt har en arbetsgrupp
medverkat i utredningsarbetet i vilken har ingått representanter för
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), gymnasieutredningen, Landsorganisationen (LO),
Landstingsförbundet, SÖ, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska
kommunförbundet. Centralorganisationen SACO/SR, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) och universitets-och högskoleämbetet (UHÄ).

Utredningen
omfattar en analys av behovet av arbetslivskontakter dels vid slutet av
1970-talet, dels under läsåret 1982/83.

En
uppskattning av behovet av arbetslivskontakter för läsåret 1982/83 har gjorts
för samtliga utbildningsområden. I det följande redovisas SÖ:s beräkningar med
avseende på grundskolans behov.

Grundskolan

För
närvarande deltar ca 170 kommuner i försöksverksamheten med förändrad
arbetslivsorientering. Endast 8 kommuner har i början av är 1981
arbetslivskontakter som omfattar 6 veckor eller mera.

Mot
denna bakgrund har SÖ:s beräkningar av behovet av arbetslivskontakter för
grundskolan för läsåret 1979/80 omfattat endast de 3 obligatoriska
studiebesöken i årskurs 8 och 2 veckors pryo i årskurs 9. Detta innebär att det
behov av arbetslivskontakter som redovisas för läsåret 1979/80 är något
underskattat.

Vid
bedömningen av den framtida utvecklingen av behovet av arbetslivskontakter i
grundskolan har utgångspunkten varit att analysera hur stort behovet blir under
förutsättning att arbetslivskontakterna omfattar 6 respektive 10 veckor läsåret
1982/83.

Prop.
1981/82:15 106

SÖ har vid sina beräkningar av skolans behov av arbetskontakter
uttryckt detta i elevveckor. Därvid har elevvecka definierats som arbetslivskontakt
för en elev eller en grupp elever under en vecka.

Behovet av elevveckor utgår frän SÖ:s antagande att
eleverna på låg-och mellanstadierna har studiebesök under en vecka på vardera
stadiet. Vidare att eleverna har en vecka praktisk arbetslivsorientering på
arbetsplats i var och en av årskurserna 7 och 8 och 2 veckor i årskurs 9 (3
perioder pä högstadiet). Dessa antaganden har gjorts för ett behov av
arbetslivskontakter uttryckt i elevveckor vid 6 veckors prao.

Vid 10 veckors prao har antagits att eleverna har
studiebesök under en vecka på lågstadiet och en vecka på mellanstadiet samt
praktisk arbetslivsorientering på arbetsplats under 2 veckor i årskurs 7, 3
veckor i årskurs 8 och 3 veckor i årskurs 9 (6 perioder pä högstadiet).

Enligt de beräkningar som SÖ redovisar skulle behovet av
arbetslivskontakter öka med 70 % från läsåret 1979/80 till läsåret 1982/83,
nämligen från 300000 elev veckor till 510000 elevveckor, vid utbyggnad till 6
veckors prao. Som har nämnts tidigare bör denna ökning bli något mindre med
tanke på att ett antal kommuner redan läsåret 1979/80 hade arbetslivskontakter
utöver de obligatoriska.

En utökning av prao till 10 veckors prao medför en ökning
av antalet elevveckor med 220% till 950000.

SÖ har också beräknat behovet av platser för
arbetslivskontakter för prao i grundskolan. Behovet av platser för
arbetslivskontakter beräknas öka frän 210000 platser vid slutet av 1970-talet
till 340000 platser under läsåret 1982/83, dvs. en ökning med 62% vid en
utbyggnad av praon till 6 veckor. Vid en utbyggnad till 10 veckor blir ökningen
460000 platser, dvs. ca 220%.

Det antal platser som studiebesöken beräknas ta i anspråk
ökar från 46000 platser läsåret 1979/80 till 210000 platser läsåret 1982/83.

För att skaffa fram del antal platser som behövs är det,
enligt SÖ:s och AMS bedömning, nödvändigt att som ett första steg rationalisera
praktikanskaffningar t. ex. med hjälp av ADB. Tillgängen kan ytterligare ökas
med en större intensitet i metoderna, t. ex. genom personliga kontakter. Detta
innebär att, allt eftersom antalet praktikplatser som skall anskaffas ökar,
allt dyrbarare metoder för ackvisition måste användas.

Det har visat sig, uppger SÖ i rapporten, att skolan i dag
inte utnyttjar alla platserna för arbetslivskontakter som arbetsmarknadsverket ackvir-erar.
Detta gäller framför allt platser inom industrin. Det förekommer att skolan i
stället själv skaffar en del av platserna för arbetslivskontakter. En nödvändig
förutsättning för att arbetet skall kunna bedrivas rationellt är, menar SÖ, att
skolan använder sig av de platser som arbetsmarknadsverket tar fram.

SÖ framhåller att om målen för prao skall kunna nås är det
viktigt att samtliga sektorer inom arbetslivet ställer upp med praktikplatser i
rimligt

Prop.
1981/82:15 107

förhällande till deras andel av arbetsmarknaden. Den
statliga sektorn uppskattades läsåret 1978/79 bidra med ca 2% av antalet pryo-/prao-platser,
den primärkommunala sektorn med 18 % och den landstingskommunala sektorn med
7%. Den privata sektorn bidrog med uppskattningsvis 73% av platserna. Denna
fördelning av platserna för prao står inte i proportion till antalet anställda
inom respektive sektor.

SÖ har gjort en beräkning av hur fördelningen blir om
arbetsgivarna tar emot prao-elever proportionellt i förhällande till antalet
heltidsanställda. Den statliga sektorn skulle dä behöva öka antalet prao-platser
från nuvarande 2% till 15%. De kommunala arbetsgivarna har läsåret 1979/80
tagit emot ca 18% av pryo-/prao-eleverna. Läsåret 1982/83 skulle kommunerna med
denna teoretiska beräkning ta emot en mindre andel av eleverna.

Landstingen som arbetsgivare har läsåret 1979/80 tagit
emot ca 7% av pryo-/prao-eleverna och skulle läsåret 1982/83 ta emot 9% av prao-eleverna
om de fördelas proportionellt pä antalet heltidsanställda. De privata
arbetsgivarna tog läsåret 1979/80 emot ca 73 % av pryo-/prao-eleverna och en
minskning till 65% bör kunna ske om övriga arbetsgivare påtar sig en ökad andel
av prao-platserna.

Skolans personalbehov vid praktisk arbetslivsorientering 6
och 10 veckor Den personalkategori som ägnar mest tid åt prao-verksamheten är syo-konsulenter
och yrkesvalslärare. SÖ har beräknat att syo-funktionärernas arbetsinsats för pryo-/prao-verksamheten
läsåret 1979/80 motsvarade 70 tjänster. Vid en utbyggnad till 6 veckors prao
1982/83 skulle behovet av syo-funktionärer öka med 40 heltidstjänster. En
utbyggnad av prao till 10 veckor samma läsår skulle öka behovet med 150
tjänster.

Lärarnas deltagande i prao-verksamheten förutsätts ske
inom ramen för den ordinarie arbetstiden. 1 det fall eleverna har
arbetslivskontakter utanför skolan klassvis förutsätts lärarna ägna den undervisningsfria
tid som därvid uppstår åt att besöka eleverna pä deras prao-platser.

Statliga och kommunala kostnader inom skolområdet för pryo/prao
läsåret 1979/80 och för prao av olika längd läsåret 1982/83

Skolans kostnader för prao på högstadiet fördelar sig pä
statliga kostnader och kommunala kostnader. De statliga kostnaderna innefattar
lönekostnader med lönekostnadspålägg för syo-funktionärer. Lärarnas löner
räknas inte som en kostnad i detta sammanhang eftersom en utökad prao inte
antas påverka behovet av lärartjänster. De kommunala kostnaderna omfattar
kostnader för kanslipersonal samt s.k. rörliga kostnader, bl.a. matersättning
och reseersättning till elever och skrivmaterial.

De statliga kostnaderna för skolans arbetslivskontakter
rörande pryo/ prao på högstadiet läsåret 1979/80 har uppskattats till ca 8
milj. kr.

Vid en utökning till 6 veckors prao fram till läsåret
1982/83 kan kostnadsökningen uppskattas till ca 5 milj. kr. Vid en
utökningtill 10 veckors prao

Prop. 1981/82:15 108

fram till läsåret 1982/83 kan de totala kostnaderna
uppskattas till ca 19 milj. kr. De båda talen avser arbetslivskontakter på
högstadiet.

De kommunala kostnaderna för skolans arbetslivskontakter
rörande pryo/prao läsåret 1979/80 har uppskattats vara ca 30 milj. kr.

Vid en utökning till 6 veckors prao fram till läsåret
1982/83 kan kostnadsökningen uppskattas fill ca 6 milj. kr. Vid en utökning
till 10 veckors prao fram till läsåret 1982/83 kan totalkostnaderna uppskattas
till ca 43 milj. kr.

Hur skolans kostnader fördelar sig på skilda kommuner

SÖ har ansett att det ej varit möjligt att belysa hur
kostnaderna för prao kan variera mellan skilda kommuner.

Kostnader för arbetsgivare att ta emot praoelever

Kostnaderna för arbetsgivare att ta emot prao-elever
varierar mycket kraftigt. Variationer mellan 0-2300 kr. per elevvecka har
framkommit vid stickprovsundersökningar utförda av SAF.

Det har antagits att kostnaderna för merparten
arbetsgivare troligtvis varierar mellan 200 och 800 kr. per elevvecka.

Arbetsmarknadsverkets kostnader för ackvisitionen

När del gäller praon i årskurs 7 är praktikinspektörernas
uppfattning att det kommer att bli svårt att skaffa platser hos arbetsgivarna.
Eleverna bedöms vara för unga. Kommunerna får därför överväga om elevernas prao,
i brist pä platser i arbetslivet, kan fullgöras inom skolan. Ett ytterligare
villkor för att praon skall kunna byggas ut åtminstone till 6 veckor är att
arbetsgivaren ställer platser till förfogande i en utsträckning som i stort
motsvarar deras andel av den lokala arbetsmarknaden.

Slutsumman av kostnaderna för arbetsmarknadsverkets ackvisition
av prao-/pryo-platser:

Omfattning Antal platser Kostnad

Nuvarande

omfattning ca
210000 ca 5,5 milj. kr.

6 veckors prao ca 335 000 ca 11 milj. kr.

10 veckors prao ca
670000 ca 22 milj. kr.

Sammanställning av samtliga kostnader för pryo/prao (i
milj. kr.)

pryo/prao

1979/80

6 v prao

1982/83

10 v prao

1982/83

200 kr/

800 kr/

200 kr/

800 kr/

200 kr/

800 kr/

vecka

vecka

vecka

vecka

vecka

vecka

Skola

39

39

50

50

101

101

Arbetsmark-

nadsverket

6

6

II

11

22

22

Arbetsgivare

Stat

2

6

15

58

28

110

Kommun

14

54

11

43

20

81

Landsting

5

21

9

35

17

66

Privat

55

220

63

252

120

478

ToUlt

121

346

159

449

308

858

Prop. 1981/82:15 109

Enligt
SÖ är följande faktorer av avgörande betydelse för om de föreskrifter om
utbyggnad av praon som finns i läroplanen för grundskolan (Lgr 80) skall kunna
uppfyllas:

-
att varje samhällssektor tar
sin del av ansvaret när det gäller att ställa upp med platser för
arbetslivskontakter,

-
att varje samhällssektor på
samma villkor som nu påtar sig de kostnader som är förknippade härmed,

-
att skolan informerar
arbetsgivare och arbetsförmedling när de ackvir-erade platserna inte utnyttjas,

-
att arbetslivets, skolans,
elevernas och föräldrarnas kunskaper om målen för praon ökas,

-
att skolan tar på sig större
ansvar när det gäller att informera arbetslivet om mål och innehåll i fråga om
praon samt att skolan tar tillvara erfarenheterna från praon i undervisningen,

-
att arbetsmarknadsverkets ackvisitioner
av platser för arbetslivskontakter genom ökade ekonomiska resurer kan ske med
hjälp av ADB,

-
att en samordning sker av
skolans arbete med ackvisition av platser för studiebesök,

-
att skolan godtar de platser
arbetsmarknadsverket ackvirerar såvida arbetslivskontakt vid dessa platser inte
strider mot läroplanens mål,

-att
staten anvisar medel för att täcka kostnader för personal, för ackvisitionsarbete
och för syo-funktionärer.

Prop. 1981/82:15 110

Bilaga
4

Studie- och yrkesorienteringens och den praktiska yrkes-och
arbetslivsorienteringens framväxt i grund- och gymnasieskola

1
Utvecklingen från 1900-talets början till 1950

Den
första arbetsförmedlingen inrättades i Helsingborg år 1902 och var kommunal. I
samband med att regeringen Staaff 1906 beviljade anslag till den offentliga
arbetsförmedlingen markerades myndigheternas intresse för yrkesvägledning bl.a.
genom att frågan om åtgärder för främjande av de ungas yrkesval och arbetsanvisning
uppmärksammades.

Mellan åren 1904 och 1912
tillkom på kommunala initiativ s.k. skolbarnsförmedlingar i bl. a. Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping. Dessa förmedlingar organiserades i samverkan
mellan skolan och arbetsförmedlingen och hade som syfte att underlätta de
ungas övergång till arbetslivet. Verksamheten innebar bl. a. att skolläkaren
skulle bedöma och uttala sig om de yrken och arbetsuppgifter som eleverna hade
valt. Skolbarnsförmedlingarna infriade inte de förväntningar man hade haft pä
dem. Flera orsaker samverkade, t. ex. det första världskrigets utbrott - arbetsförmedlingarna
fick utökade uppgifter - och bristen på arbetskraft som fick myndigheterna att
göra bedömningen att ungdomsförmedlingen var onödig.

I
1918 års fortsättningsskolestadga (kapitel 2, § 10) föreskrevs att i samband
med arbetet i forsättningsskolan borde åt lärjungarna givas behövlig ledning
för val av yrke, varjämte lämpliga åtgärder borde vidtagas för att skolan i
samförstånd med den offentliga arbetsförmedlingens organ måtte kunna medverka till
lärjungarnas anställande inom de arbetsområden, för vilka de kunde antagas äga
de bästa förutsättningarna. Paragrafen fick ingen större praktisk betydelse,
men den var länge det enda legitimerande underlaget för yrkesvägledningen.

I
en handledning för blivande folkskollärare frän 1915 markerades på olika sätt
att läraren hade vägledande uppgifter inför elevernas vuxenliv. Lärarnas
vägledningsuppgifter betonades ytterligare år 1922 då skolöverstyrelsen ålade
folkskoleseminariernas rektorer att tillse, att de blivande lärarna blev
undervisade kring de yrkesorienterande uppgifterna i skolan (Kungl.
Skolöverstyrelsens cirkulär, dec. 1922). Några av orsakerna till denna
framtoning av de yrkesvägledande och yrkesorienterande uppgifterna var
skolväsendets utbyggnad med olika skolformer och yrkesvärldens allt mera ökade
differentiering.

Under 1920- och 1930-talen
präglades samhället av svära arbetslöshetsperioder som bidrog till att
yrkesvägledningen kom i fokus i olika samman-

Prop. 1981/82:15 111

häng.
Under 1920-talet tillkom de första ungdomsförmedlingarna, som skulle svara för
yrkesvägledningen i alla åldrar. Är 1929 beviljades arbetsförmedlingarna ett
årligt anslag på 10000kr. till bestridande av kostnaderna för underlättande av
yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom. För att kunna realisera detta
förutsattes samverkan mellan skolan och arbetsförmedlingen.

Kungl. Skolöverstyrelsens
PM (Kungl. Skolöverstyrelsens PM för lokala skolmyndigheter 1929) till
skolmyndigheterna klargjordes en del av lärarens yrkesvägledande uppgifter. Vid
sidan av den gemensamma allmänna orienteringen borde varje lärjunge ha
tillfälle att enskilt rådgöra med läraren. Även arbetsförmedlingarna erhöll PM
från tillsynsmyndigheten Kungl. Socialstyrelsen, med anvisningar om hur
förmedlingen skulle förfara när den unge inställde sig för att efterhöra den
förefintliga arbetstill-gången och rådgöra om framtidsutsikter på olika banor (Kungl.
Socialstyrelsen. PM för offentliga arbetsförmedlingsanstalter, 1929).

Det föreslagna programmet
fick ingen större genomslagskraft, framförallt pä grund av arbetslösheten
omkring 1930, som också drabbade ungdomen - arbetsanskaffningsproblemet
överskuggade yrkesvägledningsproblemet -, bristande ekonomiska resurser,
avsaknad av metoder och samar-betssvärigheter mellan skolan och
arbetsförmedlingen.

Under senare delen av
30-talet ökade samhällets intresse för yrkesvägledningen. Man höll konferenser
kring yrkesvägledningsfrägor och man motionerade i riksdagen. Bertil Ohlin
framlade år 1938 en motion om tillsättande av en utredning angående reglering
av arbetstiden för ungdom i åldern 14-18 är. Motionären framhöll att även andra
möjligheter till yrkesrådgivning än de, som grundas på psykotekniska
experiment skulle beaktas, framför allt i folkskolans högsta klass men även i
samband med yrkesundervisningen. Motionen blev inte bifallen.

Statens
arbetsmarknadskommission, som 1940 övertog ledningen av arbetsförmedlingen,
fick ansvaret för att vidta de första mera genomgripande åtgärdena för
yrkesvägledningens uppbyggnad. Den under 30-talet påbörjade diskussionen om
ansvarsfördelningen mellan skolan och arbetsförmedlingen löstes. Organisatoriskt
och administrativt skulle yrkesvägledningen föras till arbetsförmedlingen och
skolans uppgifter skulle vara av rent pedagogisk natur. Denna ansvarsfördelning
ansågs öka yrkesvägledningens möjligheter att verka i arbetsmarknadsreglerande
riktning. Det skall tilläggas att Statens arbetsmarknadskommission utgick ifrån
att alla åldrar skulle omfattas av yrkesvägledningen.

I
och med att den centrala arbetsmarknadsmyndigheten i början pä 1940-talet tog
på sig huvudansvaret för yrkesvägledningen blev en av dess huvuduppgifter att
planera för yrkesvägledningen i skolan. I början av 1940-talet inrättades en
sektion för yrkesvägledningsfrågor inom byrån för arbetsförmedlingsfrågor i
samband med en tämligen snabb och kraftig utbyggnad av ungdomsförmedlingen.
Sektionen inledde ett samarbete med SÖ.

Prop.
1981/82:15 112

Redan tidigare hade en punktvis insatt vägledning
förekommit i en del skolor. I folkskolan delades ut broschyrer om yrkesvalet
och yrkesvägledare höll som regel någon timmes orientering i sista klassen.

Yrkesvägledande verksamhet förekom sedan 1940-talet i
realskolor, flickskolor, gymnasier och folkhögskolor. Den omfattade
lektionsföredrag och enskild yrkesvägledning huvudsakligen i resp. skolformers
avslutningsklass och i någon utsträckning i valklasser. Däremot var insatsen i
yrkesskolan av ringa omfattning.

När det gällde folkskolan kunde arbetsförmedlingens
yrkesvägledare ej nä ut fill alla orter. Därför tillsattes kontaktmän för
yrkesvägledning pä orter där yrkesvägledare ej var stationerade. Dessa
kontaktmän hade annonserad mottagning någon timme i veckan.

Som en del i 1940 års skolutredningsarbete skrev E. Neymark
i sin grundläggande "Skolungdomens vägledning till utbildning och
yrke" (SOU 1945:42) att skolan borde ha en betydligt aktivare och bredare
roll i yrkesvägledningsarbetet. Skolans många möjligheter att genom undervisning,
anlagsorientering och praktisk yrkesorientering stödja eleverna i deras val av
utbildning och yrke underströks kraftigt.

Utredaren framhöll att den personliga begävningsbilden
inte börjar få sin individuella särprägel förrän vid pubertetens inträde. I
utredningen framhölls också att inget hindrade en förberedande anlags- och
yrkesorientering frän att starta i detta skede av elevens utveckling. I en
ingående analys av de undervisningsplaner som då gällde folkskolan och de högre
allmänna läroverken klargjordes i vilka ämnen och årskurser som studie- och
yrkesorientering skulle kunna tas upp. Principen om att syon borde vara en
integrerad del av skolans verksamhet, en princip som senare kommit att betonas
allt starkare, kan därmed sägas vara grundad.

Emellertid fastslog utredningen också att
anlagsorienteringens uppgifter och betydelse icke fick underskattas enär man i
görligaste mån och på ett så tidigt stadium som möjligt skulle försöka sortera
individerna efter vars och ens möjlighter att uppfylla ett yrkes krav.

I 1946 års skolkommissions principbetänkande (SOU 1948:27)
angavs olika riktlinjer för yrkesvägledningens utformning i den nya skolan. Det
kan vara av intresse att notera att diskussionen om tidpunkten för yrkesvalsmognadens
inträde sedermera användes som ett av argumenten för en nioårig skola. I stort
följde kommissionen skolutredningens förslag inom det vägledningsmetodiska
området. Den betonade vikten av en gedigen yrkesvägledningsutbildning och att
användningen av praktisk-psykolo-giska anlagsundersökningar var angelägen. 1
sammanhanget nämndes särskilt hur lärarnas utlåtande om eleverna skulle
förbättras om det i högre grad vore baserat på olika test. Ett delvis nytt
innehåll i yrkesvägledningen angav kommissionen genom sitt förslag om att genom
praktik öka elevernas kunskaper om och erfarenheter av arbetslivet.
Människosynen markerades bl. a. genom kritiken mot skolans vägledning som
ansågs alltför

Prop. 1981/82:15 113

begränsad,
därför att orienteringen om olika yrken endast omfattade de mest vanliga. De
särskilt begåvade eleverna skulle enligt kommissionen knappast ha någon nytta
av orienteringen om dessa.

Skolkommissionens
förslag angående yrkesvägledningens utformning inom skolan följdes upp av en
särskild samarbetskommitté som tillsattes år 1949 med företrädare för
arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, skolkommissionen och överstyrelsen
för yrkesutbildning. I (SOU 1952:42) Yrkesvägledningen och skolan presenterade
kommittén de riktlinjer som styrde utvecklingen under många är framåt.
Utredningen betonade, liksom 1940 års skolutredning och 1946 års skolkommission
tidigare hade gjort, yrkesvalets frihet och yrkesvägledningens frivillighet.
Man kunde emellertid tänka sig att den gjordes obligatorisk för vissa grupper
elever och i vissa årskurser. Här avsågs bl. a. hjälpklasselever. Vidare slog
man fast att testresultaten måste kompletteras med andra typer av
observationer.

Frågan
om befattningshavare för yrkesvägledningen togs också upp i utredningen. Det
ansågs vara riktigast, att lärarna handhade den yrkesorienterande
undervisningen. De ansågs på ett helt annat sätt än yrkesvägle-darna vid
arbetsförmedlingen vara pedagogiskt utbildade. Skolan skulle vid enstaka
tillfällen fortfarande kunna anlita yrkesvägledare. Kommittén ansåg
skolkuratorsinstitutionen särskilt värdefull för yrkesvägledningen vid högre
skolformer med tanke på att skolkuratorn hade möjlighet att personligen lära
känna eleverna under en längre tid.

2
Yrkesvalslärare i skolan

År
1949 utgav kommittén en promemoria (återgiven i SOU 1952:42) där den föreslog
ett yrkesvalslärarsystem. Bakgrunden till förslaget var, att yrkesvägledningen
ansågs fungera otillfredsställande eller inte alls ute i skolorna och då
särskilt på landsbygden. Naturligast vore, enligt kommittén, att studie- och
yrkesorienteringen ingick som ett kontinuerligt led i skolans arbete och att
lärare utbildades särskilt i yrkesvägledning. Det räckte sålunda inte med
allmän pedagogisk färdighet längre utan särskild utbildning i yrkesvägledning
krävdes.

Yrkesvalslärarsystemet
tillkom i samband med att försöksverksamheten med enhetsskola startade och man
övergick frän ett bortvals- till ett tillvalssystem på det stadium som
motsvarar årskurserna 7-9.

I prop.
1951: 136 angående anslag för budgetåret 1951/52 till skolöverstyrelsen m. m.
fördes förslaget om ett provisoriskt ordnande av yrkesvägledningen i
enhetsskolan fram. På grundval av statsmakternas beslut bemyndigades SÖ att i
samråd med AMS och KÖY utfärda anvisningar rörande yrkesvägledningens ordnande
i skoldisklrikt med försökvis anordnad nioårig enhetsskola.

AMS
och SÖ utfärdade sedermera anvisningar, varvid yrkesvalslärarnas 8 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr
15

Prop. 1981/82:15 114

arbetsuppgifter
i skolans och arbetsförmedlingens tjänst närmare preciserades (AMS:s cirkulär Y9,
8 juli 1957).

Nu grundades den princip
som tillförsäkrade skolan en automatik i tilldelningen av specialutbildad
personal för verksamheten. Kontaktarbetet i samband med yrkesvägledning skulle
enligt skolstadgan inräknas i undervisningsskyldigheten för lärare i läro- och
övningsämnen och för yrkeslärare.

Den teoretiska
yrkesorienteringen inordnades i ämnet samhällskunskap och tilldelades där ett
antal cirkatimmar. Anvisningarna föreskrev att i de fall yrkesvalsläraren inte
själv ombesörjde teoretisk yrkesorientering inom ämnet samhällskunskap skulle
han som ett led i sitt kontaktarbete medverka i vissa lektioner.
Yrkesvalsläraren var samtidigt anställd vid AMS.

Den
ursprungliga arbetsfördelningen mellan AMS och SÖ förklaras av att
yrkesvägledningen växte fram inom AMS - den enskilda vägledningens teori och
praktik var länge företrädd där och ej inom SÖ.

Yrkesvalslärarnas
arbetsuppgifter uppdelades i princip på de båda myndigheternas områden pä
följande sätt:

Skolmyndigheterna
ansvarade för teoretisk yrkesorientering, studieorientering,
anlagsorientering, studieorienterande föräldramöten och för-och efterarbete i
fråga om den praktiska orienteringen.

Arbetsmarknadsmyndigheterna
svarade för enskild yrkesvägledning, yrkesorienterande föräldramöten, platsackvisitation
i samband med pryo och vid elevernas skolavgång, efterkontakt med avgångna
elever, fillhan-dahållande och skötsel av det yrkesorienterande materialet,
medverkan i det fortlöpande instruktions- och informationsarbetet inom skolan
samt viss rapportering av statistisk art.

I prop.
1962: 54 angående reformering av den obligatoriska skolan m. m. förordades
enbart smärre justeringar i gällande yrkesvalslärarsystem.

1962
års läroplan innehöll ett kapitel Studie- och yrkesorienteringen, liksom också
ett kapitel om Praktisk yrkesorientering. Därutöver fanns särskilda inslag i
samhällskunskapen, vissa övningsmoment inom ämnet svenska samt förberedande
inslag i lågstadiets hembygdskunskap och i mellanstadiets samhällsorienterande
ämnen.

Skolans
yrkesvägledare var anställda som lärare och hade dessutom arvode från AMS för
vissa uppgifter. SÖ utfärdade efter samråd med AMS den 13 maj 1964 anvisningar
rörande tillsättning, behörighet och undervisningsskyldighet för
yrkesvalslärare. Även AMS utfärdade nya bestämmelser i PM den 18 augusti 1964.

Skolstadgan
innehöll bl. a. bestämmelser om skolledningens befattning med syo.

Yrkesvalslärartjänst
avsäg grundskolans högstadium. Ordinarie tjänst ledigförklarades efter länsskolnämndens
medgivande inom ramen för det fasta antalet tjänster i

a)
ett läroämne jämte samhällskunskap med yrkesvägledning

Prop, 1981/82:15 115

b)
samhällskunskap med
yrkesvägledning

c)
ett eller flera läroämnen eller
yrkesämnen med yrkesvägledning, eller i

d) ett
övningsämne med yrkesvägledning

För
behörighet till yrkesvalslärartjänst fordrades

a)
behörighet att inneha den
ordinarie lärartjänsten samt

b)
att ha genomgått av SÖ anordnad
terminskurs i yrkesvägledning eller att vad avser utbildning före 1957 antingen
ha genomgått av AMS anordnad s. k. längre kurs för yrkesvalslärare eller att
ha av SÖ efter samråd med AMS förklarats äga likvärdig utbildning.

I samband med tillsättning
av yrkesvalslärartjänst skulle länsarbetsnämnden beredas tillfälle att yttra
sig. Länsskoinämnden fastställde efter förslag av skolstyrelsen för varje läsår
antalet veckotimmar för kontaktarbete. Det beräknades efter antalet elever i
åk 6-9.

Yrkesvalsläraren hade i
samråd med klassföreståndaren hand om den studie- och yrkesorienterande
verksamheten som avsåg elever i specialundervisningen. Specialklasseleverna
inräknades i underlaget för yrkesvalslärares undervisningsskyldighet, öm
antalet specialklasselever i årskurserna 6-9 översteg 36 kunde en
speciallärare Ulldelas viss del av det studie- och yrkesorienterande
kontaktarbetet. Sådan lärare kallades kontaktlärare.

Inom särskolan organiseras
syon f. n. på samma sätt som under 1960-talet. En yrkesvalslärare har hand om
det kontaktarbete som behövs för yrkesorienteringen. Då det pä vissa
särskoleenheter inte finns någon yrkesvalslärare ges en viss del av
kontaktarbetet åt en lärare i kunskapsämnen. Kontaktläraren skall främst
organisera den praktiska yrkesorienteringen, hålla kontakt med eleverna under
praktikperioden o. d. Yrkesvalsläraren och kontaktläraren bör samarbete
regelbundet vad gäller dessa frågor. Uppdrag som kontaktlärare kan även ges åt
en yrkesvalslärare vid reguljär grundskola om det anses lämpligt.

För gymnasiets och
fackskolans del var det i princip arbetsförmedlingarna som svarade för syo
fram till är 1972. Inom gymnasiet hade arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) erbjudit
yrkesvägledning sedan början av 1940-talet. Genom 1964 års riksdagsbeslut
angående reformering av de gymnasiala skolorna m.m. (prop. 1964:171, SäU 1964:
1 höstsessionen, rskr 1964:407) infördes en förändrad organisation i gymnasium
och fackskola. Syo ombesörjdes där av både AMS och skolans personal.
Skolkuratorn ansvarade för de praktiska samordningsfrågorna och biträdde AMS
yrkesvägledare vid den yrkesvalsanknutna studieorienteringen och
studievägledningen.

Prop.
1981/82:15 116

3 Den praktiska yrkes- och arbetslivsorienteringens
framväxt

I samband med försöksverksamheterna med enhetsskola under
1950-talet väcktes tanken att låta eleverna själva pröva pä ett eller flera
yrken innan de definitivt bestämde sig för ett. Försök med att låta
folkskoleelever praktisera i näringslivet hade förekommit sedan början av
1940-talet. Dessa elever stod i allmänhet inför valet att välja yrke
omedelbart efter skolans slut.

Den praktiska yrkesorienteringen (pryon) för elever i
folkskolans avslutningsklasser fick under 50-talet en fastare organisation
även om den alltjämt var frivillig. Syftet var att låta eleverna praktiskt
pröva några yrken och därmed försöka komma underfund med om de hade nödvändiga
förutsättningar och intresse för yrket. Placeringen gjordes i allmänhet i indivi-dualyrken
och huvudsyftet kan sägas vara yrkes- och anlagsorienterande.

Det fanns också möjligheter att byta ut pryon mot praktisk
yrkeskunskap i klass 8. Denna hade vissa inslag av arbelslivsorientering men
huvudsyftet var att påbörja en yrkesutbildning. Omfattningen var en till två
dagar per vecka under hela läsåret.

I enhetsskolan var pryo ett tillvalsämne och omfattade i
allmänhet fyra veckor i årskurs 8. I läroplanen angavs pryons mål som både
yrkes-, arbetslivs- och anlagsorienterande. Det antogs att pryon för många
elever hade betydelse för val av linje och gren i årskurs 9.1 likhet med
folkskolans elever placerades vanligen också enhetsskolans elever i individualyrken.

Samtidigt med förberedelserna inför införandet av en
obligatorisk grundskola diskuterade 1957 års skolberednirg yrkesvägledningens
mål och uppgifter (SOU 1961: 30). Skolberedningens betäkande, som låg till
grund för Lgr-62, betonade att eleverna skulle få välja efter intressen och
önskemål inom de gränser som skolans och samhällets möjligheter erbjöd. En
antydan till vägledningsmetodik beträffande skolinsatserna ligger i formuleringen
att skolans studie- och yrkesorientering skulle vara mer av upplysande och
klarläggande karaktär än av rådgivande natur (Lgr-62). Dessutom
uppmärksammades för första gången i läroplanssammanhang könsrollsproblematiken,
dvs. att skolan skulle motverka den konventionella synen i bl. a. studie- och
yrkesvalssituationen.

När yrkesvalslärarsystemet infördes i grundskolan genom Lgr
62, utgick man från det system för yrkesvägledning som tillämpats i folkskolan
och enhetsskolan och byggde vidare på praxis att en för ändamålet utbildad
lärare som samtidigt var anställd i arbetsmarknadsverket skulle ansvara för syo
i samverkan med övrig personal i skolan.

En viktig uppgift för yrkesvalslärarna var att organisera
och lösa de praktiska problemen (måltider, försäkringar, information till fack,
arbetsgivare etc.) i samband med pryon och att svara för för- och efterarbete
av pryon i undervisningen.

Erfarenheterna från försöksskolan visade bl. a. att pryon
förutom att

Prop,
1981/82:15 117

vara yrkesorienterande också var samhällsorienterande. Det
gällde för alla elever, antingen de gick direkt ut i arbetslivet efter skolans
slut eller om detta skedde efter ytterligare studieår. Med hänsyn härtill
föreslogs att pryon i den nya grundskolan borde bli obligatorisk och förläggas
till årskurs 8. Samtliga elever skulle vistas tre veckor på två till tre
arbetsplatser. Detta började tillämpas fr. o. m. 1962 samtidigt med införandet av
den nya läroplanen för grundskolan.

Enligt 1962 års läroplan för grundskolan var pryons syfte yrkesorienterande.
Den skulle dessutom utgöra komplement till den teoretiska yrkesorienteringen
och övrig undervisning i samhällskunskap.

Genom den
fasta organisation på grundskolans högstadium, som yrkesvalslärarsystemet nu
fick knöts undervisningen och det övriga skolarbetet an till elevernas pryo och
studie- och yrkesval. Yrkesvalsläraren blev skolans viktigaste länk till
arbetslivet.

En
utredning som skulle göra en översyn av pryon tillsattes 1966 och bestod av
representanter för SÖ och AMS. Utredningen fastslog att syftet med pryo framför
allt var all orientera eleverna om arbetslivet i stort men att den även skulle
ge en orientering om de enskilda yrkesmännens arbetsuppgifter. I stället för
att som tidigare koncentrera pryo-tiden kring ett enda yrke, borde elevernas
val av pryo-plats riktas mot breda sektorer av yrkesväriden och utgå från
arbetsfunktioner och verksamhetsområden, menade man. Likaså borde eleverna ges
möjlighet att pröva vissa arbetsuppgifter under vistelsen i företaget.

En undersökning visade att elevernas val av pryo-platser
var mycket ojämnt fördelat mellan könen. Det föreföll som om ungdomarna i valet
av pryo-plats var mera konservativt könsrollstänkande än vuxna i arbetslivet.

Arbetsförmedlingarna
rapporterade att vid valet av pryo-platser dominerade pojkarna helt när det
gällde yrkesgrupperna tekniskt arbete, verkstads- och byggnadsmetallarbete, elektroarbete
och civilbevakningsarbete (brand-, polis-, och tullväsende). Grupperna hälso-
och sjukvårdsarbete, pedagogiskt arbete samt hygien och skönhetsvärd
dominerades däremot av flickor. Man hade allmänt antagit att pryo-verksamheten
och den intensifierade yrkesvägledningen i grundskolan skulle medverka till
ett uppluckrande av könstänkandet i yrkesvalsfrågor. En jämförelse av pryo-place-ringarna
under åren 1958—1966 styrkte emellertid inte dessa antaganden.

Vidare påpekade arbetsförmedlingarna att det i allmänhet
var yrken som krävde längre teoretisk utbildning efter grundskolan som var
överrepresenterade bland elevernas önskemål, medan yrken som krävde utbildning
vid yrkesskola eller utbildning inom näringslivet var underrepresenterade.

Könsrollsbundenheten
avspeglade sig också i elevernas val till utbildningarna efter den
obligatoriska skolan. Pojkar valde utbildningar inom den naturvetenskapligt-tekniska
sektorn, flickorna inom den humanistiskt-sociala. Till studievägar som ledde till
fortsatta studier sökte framför allt elever ur socialgrupp ett och dä särskilt
pojkar.

Prop,
1981/82:15 118

Införandet
av nya läroplaner för grundskola och gymnasieskola hade medfört utökade
kontakter mellan skola och arbetsliv i form av praktik, studiebesök, inbyggd
utbildning etc. Dessa arbetslivskontakter ansågs kunna utgöra ett viktigt led i
elevernas studie- och yrkesvalsprocess om elevernas upplevelser av arbetslivet
pä ett naturligt sätt kunde tillvaratas och utnyttjas i undervisningen.

I
samband med läroplansrevisionen inför Lgr69 ställdes frågan om pryon kunde
anses ha sä stor betydelse för den enskilde eleven, för skola och för samhälle,
att den var värd de stora insatser som krävdes från arbetslivets och
arbetsmarknadsverkets sida. Bland alla berörda parter framkom då en entydig
uppfattning om att pryo även fortsättningsvis borde vara ett obligatoriskt
inslag i skolans verksamhet.

Det
framkom emellertid också önskemål om förändringar i fråga om såväl pryons mål
som dess uppläggning och utformning. Bl. a. ansåg arbetslivsrepresentanterna
att eleverna var i yngsta laget i årskurs 8. Båda arbetsmarknadsmyndigheterna
och arbetslivet upplevde att en pryo-period på tre veckor och pä tlera
arbetsplatser var för betungade.

Dessa
önskemål om förändringar av pryon ledde till en nyordning i Lgr 69, varigenom pryo
skulle anordnas i årskurs 8 i form av studiebesök och i årskurs 9 i form av
praktikperiod på arbetsplats. Praktikperioden borde för varje elev om möjligt
omfatta två sammanhängande hela läsveckor och borde helst inte förläggas till
mer än en arbetsplats. Under praktikperiod borde hälften av eleverna i klassen
delta i pryo, medan övriga elever erhöll schemabunden undervisning.

För
enskilda elever, om det visade sig vara det endaättet på vilket en elevs
skolgång kunde göras meningsfylld, kunde man jämka studiegången genom att
exempelvis utsträcka pryon till sammanlagt 36 dagar under läsåret. En elev
kunde alternativt, om än i undantagsfall, erhålla särskild undervisning i
kombination med annan verksamhet, t. ex. praktiskt arbete.

Frågan
om kopplingen mellan teori och praktik, melllan skola och arbetsliv var
givetvis en fråga av central betydelse för yrkesskolorna även före
genomförandet av gymnasieskolreformen år 1971. Den teoretiska undervisning som
förekom var anpassad till hela utbildningens inriktning som i sin tur var en
ren yrkesutbildning riktad mot en snäv sektor av arbetslivet. Den företedde
många gemensamma drag med den dåvarande läriingsutbildningen.

Under
1950- och 1960-talen överlät näringslivet i allt större utsträckning yrkesutbildningsansvarel
till skolan. Lärlingsutbildningar och företagens yrkesskolor försvann
successivt. Under denna tid var det svårt att tillgodose samhällets behov av
ny yrkesulbildad arbetskraft eftersom elevintresset i hög grad koncenterades till
de teoretiska linjerna.I det dåvarande gymnasiet var studiernas innehåll
uteslutande inriktade pä fortsatta studier medan yrkesskolan var inriktad på
yrkesarbete.

Erfarenheterna
frän pryon i grundskolan gjorde de teoretiska linjernas

Prop. 1981/82:15 119

elever
medvetna om behovet av arbetslivskontakter. Läsåret 1966/67 startade en
försöksverksamhet med en yrkesorienteringsvecka (yo-veckan) på ett antal skolor
med teoretiskt gymnasium. Yo-veckan syftade till att ge eleverna inblick i ett
visst yrke för att härigenom underlätta elevens kommande yrkesval. Yo-veckan
förlades vanligtvis till den andra årskursen. Vid vissa skolor utformades
yrkesorienteringen som studiebesök under en eller flera dagar.

4
1971 års förslag om ny syo-organisation

I
arbetet med skolreformerna växte en insikt fram om att ett väl övervägt studie-
och yrkesval är resultatet av en process som börjar i elevens tidigaste år. Den
byggs upp av en mängd samverkande faktorer som påverkar individen i
valsituationer. I skolan hör denna process intimt samman med undervisningen och
det övriga skolarbetet, Syons utveckling i den svenska skolan måste också ses i
belysning av den snabba omvandling det svenska utbildningsväsendet har
genomgått på samtliga utbildningsnivåer.

I
en departementspromemoria (Ds U 1970:16) om studie- och yrkesorientering lade en
departemental arbetsgrupp fram synpunkter och förslag om utformningen av
studie- och yrkesorienteringen vid grund- och gymnasieskolor. Dessa förslag
låg till grund för propositionen (prop. 1971:34, UbU 1971:21, rskr 1971: 214)
om studie- och yrkesorientering i grundskola och gymnasieskola m. m.

I
departementspromemorian diskuterades bl. a. lärarrollen och de fördelar som
vanns genom att frigöra syo-funktionen från lärarrollen.

Det
framhölls att uppgifter av pedagogisk natur hade blivit allt vanligare även för
personer som inte var lärare i traditionell mening. Det var därtor. menade man,
inte självklart att en delvis pedagogisk arbetsuppgift måste has om hand av
lärare. Vidare påpekade man att del kunde hävdas att det var värdefullt för
elever, lärare och undervisning att också ha pedagogiska, sociala och
personliga kontakter med icke-lärare. dvs. specialister för elevvård,
arbetsmarknadsfrågor etc.

I promemorian påpekades
att det ingick uppgifter av pedagogisk natur i syo men att detta inte innebar
att tjänsterna skulle konstrueras som lärartjänst. Den omedelbara kopplingen till
ämnet samhällskunskap hade också, påpekades det i departementspromemorian,
kommit att förlora i betydelse allt eftersom principen om syo som en
angelägenhet för allt flera ämnen hade fått gehör. Olika delar av syo, inte
minst pryon borde, påpekades det, i stället integreras i undervisningen i
samtliga ämnen. Denna integration, framhölls det, underlättades om syo-funktionären
hade möjlighet att vid vissa tillfällen delta i undervisningen i olika ämnen i
samtliga klasser inom de årskurser som berördes. Syo-moment borde dessutom ingå
i utbildning och fortbildning av alla lärare.

Prop.
1981/82:15 120

Det var framförallt det faktum att läraren satte betyg som
ansågs kunna ha negativa effekter för syo-funktionen. Man ansåg att lärarrollen
skapade föreställningar och förväntningar hos elever och föräldrar, att den
hade en särskild image och traditioner. Det ansågs att lärarroll och
elevvårdsroll inte sammanföll i nämnvärd grad, framförallt inte på de högre
skolstadierna.

I gymnasieskolan var vägledarrollen ett senkommet
tillskott i verksamheten. Trots syons mycket breda och delvis undervisningspräglade
program ansågs vägledarrollen ge hela syofunktionen en elevvårdande prägel som
ansågs vara artskild från lärarrollen.

Frågan om hur eleverna i glesbygd skulle kunna
tillförsäkras bästa möjliga syo diskuterades myckel. Vid remissbehandlingen av
utbildningsdepartementets promemoria om syo ansåg en del remissinstanser att yrkesvalslärarsystemet
var att föredra, eftersom varje skola då, genom att syo-funktionen kunde
kombineras med undervisning, kunde tillförsäkras en syo-funktionär. I syo-propositionen
anförde emellertid departementschefen att han för sin del ansåg, att nackdelen
med att en syo-konsulent tjänstgjorde vid två skolenheter uppvägdes av att
han/hon helt kunde koncentrera sig på syo-uppgifter.

Genom riksdagens beslut år 1971 infördes en ny
organisation för studie-och yrkesorientering i det svenska skolväsendet. Den
skulle genomföras i form av en försöksverksamhet med successiv utvärdering
under en femårsperiod räknad från 1974. Därefter skulle riksdagen ta slutlig
ställning till hur studie- och yrkesorienteringen i det svenska skolväsendet
skulle organiseras och bedrivas. Försöksverksamheten har genom riksdagsbeslut föriängts
två gånger och gäller nu t. o. m. utgången av juni månad 1982.

1971 års beslut om försöksverksamhet med ny syo-organisation
innebar att syo-organisationen blev enhetlig för grundskolan och
gymnasieskolan. Ett system med särskilda syo-funktionärer infördes. I
departementspromemorian (Ds U 1980: 16) om studie- och yrkesorientering
diskuterades tre olika normalmodeller inom ett enhetligt system, nämligen yrkesvalslärarsystem,
system med yrkesvägledare-kurator och system med särskild syo-funktionär. Att
man stannade vid ett system med särskild syo-funktionär motiverades med att de
mål och det program som uppställts för syo rymde så många och delvis helt olika
moment, att man ansåg att del krävdes en funktionär på heltid med särskild
utbildning och fortbildning.

Den organisation som då infördes på försök och som
fortfarande gäller innebär att det tidigare rådande yrkesvalslärarsystemet, som
enbart omfattade grundskolan, kompletterades med ett syslem med syo-konsulenter
avsett att tillämpas enhetligt både i grund- och gymnasieskolan. En av
skillnaderna mellan dessa båda system gäller befallningarnas tjänstekonstruktion.
Yrkesvalsläraren har lärarutbildning och är således behörig alt undervisa i
något eller några ämnen. En del av sin statligt reglerade tjänst som lärare
fullgör han i form av syo. Syo-konsulenten har kommunalt

Prop. 1981/82:15 121

reglerad
anställning och är inte, vare sig till följd av syo-utbildningen eller genom
anställningsformen, behörig alt undervisa. Efter införandet av de lokala
planeringsråden år 1977 förenar syo-konsulenten ofta tjänst som SSA-sekreterare
med tjänst som syo-konsulent i skola. De tjänstgör också ofta inom kommunens
uppföljande syo.

Tonvikten lades genom
riksdagsbeslutet år 1971 om syo mera än tidigare på syons aktiva och
medvetandegörande roll, Syon borde verka för att minska ofriheten i elevernas
studie- och yrkesval. Syo-verksamheten skulle präglas av en helhetssyn både på
eleven och på samhället i stort, en helhetssyn som uttrycktes i betoningen av
att samverkan skulle äga rum både med samhället och skolans övriga verksamhet.
Studie- och yrkesvalet skulle ses som en process varvid information och
vägledning skulle ges fortlöpande under hela skoltiden.

Genom
riksdagsbeslutet om syo överfördes det övergripande ansvaret för studie- och
yrkesorientering i grund- och gymnasieskola helt pä de lokala skolstyrelserna.
Det hade tidigare helt eller delvis legat på arbetsmarknadsverket. Emellertid
ansvarar arbetsmarknadsverket fortfarande för vissa uppgifter inom skolans
studie- och yrkesorientering och ett nära samarbete mellen skola och
arbetsmarknadsmyndigheter är nödvändigt.

Enligt
propositionen om syo skulle SÖ och AMS i samarbete och efter samråd med
kommunförbunden på grundval av vad som sagt i promemorian (Ds U 1970: 16) om syo
dra upp riklinjerna för ansvarsfördelningen när det gällde syo-verksamheten.

Vissa specialinsatser
skulle göras av arbetsmarknadsverket, i första hand av länsarbetsnämndernas
yrkesvägledare och i vissa fall av arbetsförmedlare resp. arbetsvårdare. Det
gällde framför allt viss kollektiv information i skolorna om yrken och
arbetsmarknad samt enskild yrkesvägledning i viss utsträckning. Fackpsykologisk
undersökning skulle bekostas av arbetsmarknadsverket. Platser för pryo skulle
anskaffas av arbetsförmedlingens distrikts- och lokalkontor.
Arbetsförmedlingen skulle tillhandahålla listor över företag och
institutioner, som kunda ta emot studiebesök. Det förusattes att AMS därutöver
i samråd med SÖ skulle utfärda anvisningar beträffande verkets insatser samt
beräkna personal för dessa aktiviteter.

Ansvaret för
informationsmaterial och läromedel fördelades också mellan SÖ och AMS. SÖ
skulle svara för tryckt informationsmaterial och läromedel beträffande ämnes-
och linjeval i grundskola och gymnasieskola, beträffande kompetensfrågor m. m.
samt för tjänstematerial i syo-frågor. AMS skulle svara för tryckt
informationsmaterial om yrken, arbetsmarknad, utbildningsväsende utanför grund-
och gymnasieskola m.m. samt för tjänstematerial i syo-frägor till
arbetsmarknadsverkets personal och till skolans syo-funktionärer.

9 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 15

Prop.
1981/82:15 122

5 Syo-konsulenternas utbildning

Den första syo-utbildninen för skolpersonal var
yrkesvalslärarutbildningen. Den blev reguljär i mitten av 1950-talet och
upphörde med utgången av vt 1971. Numera förekommer yrkesvalslärarutbildning
(20 poäng) enbart för lärare som är behöriga att undervisa i särskolan.
Yrkesvalslärarutbildningen följdes av en 40-poängskurs i syo. Den började
hösten 1971 och upphörde i och med utgången av vårterminen 1979.

Till 40-poängskursen i syo var de behöriga som antingen
hade minst 80 poäng från fil. fak., varav minst 40 poäng i antingen psykologi,
pedagogik eller sociologi samt minst 1 års yrkeslivserfarenhet varav minst 6
månaders sammanhängande anställning utanför utbildningsväsendet,

eller de som var minst 25 år och hade varit yrkesverksamma
i minst 5 år varav minst 6 månaders sammanhängande anställning utanför
utbildningsväsendet samt hade minst 20 poäng från fil. fak. i psykologi,
pedagogik eller sociologi.

Cirka 75% av samtliga de studerande som antogs hade mer än
5 års yrkeserfarenhet.

Behörighetskraven inkluderade, kan syo-utbildningen
1971-1979 beskrivas pä följande sätt:

antingen: 40 poäng (i olika kombinationer) -I- 40 poäng ps/pe/so
-I- 40 poäng syo

eller: 25:5 -I- 20 poäng ps/pe/so + 40 poäng syo.

Det ena alternativet omfattade alltså en utbildning om 120
poäng och det andra en utbildning om 60 poäng.

Målet för 40-poängsutbildningen var, liksom det är för
nuvarande syo-linje, att utbilda studie- och yrkesvägledare för samtliga
avnämare. De allra flesta av de utbildade gick till skolväsendet, som hade ett
stort behov av syo-utbildade, beroende dels pä syons allmänna expansion, dels
pä de stora årskullarna i skolåldrarna.

Den 1 juli 1977 blev syo-utbildningen en allmän
utbildningslinje, 120 poäng, med en variant om 60 poäng. För behörighet och
antagning gäller högskoleförordningen. Yrkesverksamhet har därmed ersatts av
arbetslivserfarenhet som en av grunderna för behörighet. Arbetslivserfarenhet (ale)
omfattar, utöver yrkesverksamhet, värd av egna barn eller anhörig samt
militärtjänst.

Utbildningen på syo-linjen är f. n. organiserad på
följande sätt:

120 p linje 60
p varianten

20 poäng
40 poäng

25 år -I- ale 5 år

Särsk. beh.

Ale 1 år

Samhällsk
och psyk

60 poäng

(vissa
lokala variationer)

syo-inf

20 poäng

syo, personl.
vägl.

40 poäng

Prop. 1981/82:15 123

De studerande på 60-poängsvarianten samläser helt och
hållet med de studerande i 120-poängsutbildningen under de avslutande 60 poäng,
som omfattar syo-avsnitten pä utbildningslinjen.

Samordning
med andra utbildningslinjer har förkommit främst med speciallärarlinjen. Syo-linjen
och speciallärarlinjen svarar gemensamt för yrkesvalslärarutbildningen om 20
poäng för särskolans lärare.

C-kurs i syo (påbyggnadskurs om 20 poäng) har anordnats
sedan vt 1978 och studerande därifrån kan efter individuell bedömning antas
till forskarutbildning vid t. ex. pedagogisk, sociologisk, statsvetenskaplig
institution.

6 Den praktiska arbetslivsorienteringen i grund- och
gymnasieskola under 1970-talet

Enligt Lgr 69 och Lgy 70 skall all skolpersonal ta sin del
i lagarbetet med skolans syo-verksamhet. Det är alltså inte bara syo-funktionären,
utan också lärarna i olika ämnen som bör hjälpa eleverna att göra medvetna och
kritiska studie- och yrkesval. Ett viktigt moment i detta sammanhang är
arbetslivsorienteringen. Med denna term avses den kunskap och orientering om
arbetslivet som eleven inhämtar i skolan och genom direkta arbetslivskontakter,
bl. a. genom pryon. Eleverna skaffar sig också kunskaper om arbetsmarknad och
arbetsliv i den förberedelse och uppföljning som sker i skolan.

Efter införandet av Lgr 69 och den nya formen för pryo har
det av rapporter och utvärderingar i olika sammanhang framgått alt den
praktiska yrkesorienteringen inte fått önskad effekt.

Elevernas
val av pryo-platser har inte undergått några större förändringar jämfört med
1960-talet. Deras val av pryo, studiekurser och studievägar präglas alltjämt av
traditionellt könsrollstänkande och andra för studie-och yrkesvalet begränsande
föreställningar.

Den
vidgade och framför allt fördjupade kontakt mellan undervisning och arbetsliv
som skrivits in i Lgr 69 har visat sig vara svär att genomföra i praktiken.
Ofta blir pryon ett huvudsakligen organisatoriskt och administrativt problem
för arbetsförmedlingen och skolans syo-funktionär. Pryon får då karaktären av
en lösryckt företeelse i skolarbetet - av eleverna betraktad som en välkommen
befrielse från skolarbetet och av lärarna som ett lika välkommet tillfälle att
bedriva undervisning i halvklass.

Skillnaden
mellan målsättningen för pryon och dess förverkligande bör också ses mot
bakgrund av den kritik som den svenska skolan utsattes för under den första
hälften av 1970-talet. De nya läroplanerna för grund- och gymnasieskola ansågs
inte ha fått avsedd effekt. I grundskolan företedde eleverna olika symptom på skolleda
och bristande motivation. Utslag-ningsprocenten ökade. Färre elever än man hade
planerat sökte till gymnasieskolan. Eleverna visade alltjämt samma bundenhet
till könsroller och

Prop. 1981/82:15 124

social
bakgrund i kurs- och studievägsval som tidigare. Undersökningar visade att
många av de elever som ej påbörjade studier i gymnasieskolan hade negativa
erfarenheter av grundskolans studier och därför helt enkelt inte ville
fortsätta att studera. Den växande ungdomsarbetslösheten gav eftertryck ät
problemens allvar. Det påpekades att den förlängda och mera teoretiska
ungdomsutbildningen hade medfört att de unga isolerats frän samhälle och
arbetsliv.

Man
ansåg sig ha belägg från forskning att en ständig koppling mellan det teoretiskt
- abstrakta och det praktiskt - konkreta är en nödvändig förutsättning för
inlärning. Skolan, menade man, präglades av undervisningssituationer som var
uppbyggda kring ord. I skolan talade läraren och många av eleverna skilda
språk, varför språket blev ett av de mest slagkraftiga
distanseringsmekanismerna, samtidigt som denna effekt var svårast att belägga.

Vidare ansåg man att
skolan i alltför hög grad styrdes av högre skolformers krav och inte av
arbetslivets. Det traditionella kunskapsbegreppet ifrågasattes. Krav framfördes
om en bättre balans mellan teori och praktik, att skolan skulle anknytas till
de på orten eller i skolans närhet rådande förhållanden och en ökad satsning på
att närma skolan till arbetslivet.

En utredning tillsattes
för att undersöka hur skolans arbetsmiljö skulle kunna förbättras och framför allt
hur man skulle kunna hjälpa eleverna med problem i skolarbetet. Utredningens
förslag resulterade i riksdagsbeslutet våren 1976 om skolans inre arbete
(SIA). Därpå följde ett uppdrag till SÖ angående bl. a. förändringar av
arbetslivsorienteringen i grundskolan, uppföljande studie- och yrkesorientering
och införandet av lokala planeringsråd (SSA-råd).

I skolans syo, som har till
uppgift att förbereda eleverna för deras yrkesverksammma liv, intar
arbetslivsorienteringen numera en framträdande plats. Detta har fält en ännua
starkare betoning i den nya läroplanen för grundskolan (Lgr80), som träder i
kraft läsåret 1982/83. Syftet med syon är alltså inte bara alt ge en grund för
de enskilda elevernas studie- och yrkesval, utan också att förse eleverna med
allmänna kringkunskaper om arbetslivet i sin helhet. Arbetslivsorienteringen är
liksom syon i vid mening en angelägenhet för alla som är verksamma i skolan.

Den
praktiska arbetslivsorienteringen syftar till att ge eleverna mera konkreta
upplevelser av arbetslivet, bl. a. i form av praktik på olika arbetsplatser. I
grundskolan innebar detta enligt Lgr 69

— minst tre
studiebesök pä arbetsplatser utanför skolan i näst sista årskursen, årskurs 8,
för alla elever,

— två
veckors praktik på en arbetsplats i årskurs nio för alla elever,

— möjlighet till
förlängd arbetsplatspraktik kombinerad med undervisning i skolan, s. k.
anpassad studiegång.

Från
läsåret 1977/78 har det i ett stort antal kommuner pågått försöksverksamhet
med en förändrad och utökad praktisk arbetslivsorientering.

Prop. 1981/82:15 125

Enligt
förslaget skall varje elev vistas på arbetsplatser under sammanlagt sex till
tio veckor. Häri inräknas studiebesök på arbetsplatser under elevernas första
tid i skolan (låg- och mellanstadium) samt pratikperioder om minst en vecka
under högstadietiden. Denna verksamhet blir reguljär i och med att den nya
läroplanen för grundskolan (Lgr80) träder i kraft läsåret 1982/83.

I
Lgy 70 liksom i Lgr 69 står inskrivet att syon i gymnasieskolan är en tvärfunktion
och en angelägenhet för alla. Arbetslivsorienteringen är en viktig del av
studie- och yrkesorienteringen.

Trots detta klagas det i
rapporter och utvärderingar (lägesrapporter för syo, gymnasieinspektörsrapporter)
att integrationen av syon och den därmed sammanhängande
arbetslivsorienteringen stöter på stora svårigheter i gymnasieskolan.

I en skolform som präglas
av ämnessplittring och specialisering är naturligtvis en sådan integration
svår att åstadkomma. När syo-konsulenten kom in i gymnasieskolan i början av
70-talet, påstås det att den syo som lärarna tidigare omedvetet hade integrerat
i sin ämnesundervisning, lyftes ur och lades på den nya specialisten. Man satte
likhetstecken mellan lärare - ämne och syo-konsulent - syo-ämne. Vidare
förutsatte en integration av syon och av arbetslivsorienteringen en omprövning
av lärarrollen. Den byggde också på en ansvarstagande och självständig elevroll
och en omvärdering av kunskapsbegreppen som innebar en tidskrävande och kanske
smärtsam process särskilt i gymnasieskolan.

I direktiven till den år
1976 tillsatta gymnasieutredningen står bl. a. att "en strävan bör vara
att införa mer av yrkesförberedande inslag på utpräglat studieinriktade linjer
samt att införa studieförberedande inslag på mer utpräglat yrkesinriktade
linjer. Därigenom skulle var och en som gått igenom gymnasieskolan vara väl
förberedd både för att gå ut i arbetslivet och att fortsätta studera".

Den tidigare nämnda
försöksverksamheten med yo-vecka har fortsatt och har med åren både ökat i
omfattning och utvidgats till att omfatta alla minst två åriga linjer i
gymnasieskolan. En annan försöksverksamhet som laborerar med en större
tidsresurs än yo-veckan är försöksverksamheten med återkommande praktisk
arbetslivsorientering i ett antal kommuner.

Den är ett led i försöken
att göra de tre- och tvååriga studievägarna H, S, E, N, So och Ko mera yrkesförberedande.
Den består av en tidsresurs motsvarande en vecka per läsår. Försöket har
kopplats ihop med försöksverksamheten med ändrad arbetslivsorientering i
grundskolan och äger därför rum endast i kommuner med denna försöksverksamhet.
Samma mål och riktlinjer gäller för försöksverksamheten i båda skolformerna.

Många studievägar i
gymnasieskolan har arbetslivs- och yrkesorienterande moment inbyggda i
undervisningen. Att de yrkesinriktade studievägarna har detta säger sig
självt. De är naturligtvis specifikt yrkesinriktade. De allmänna ämnena, såsom
svenska, arbetslivsorienteringen och tillvals-

Prop. 1981/82:15 126

ämnena
syftar till att ge eleverna en grund för vidare studier samt en vidgad
arbetslivs- och samhällsorientering. Enligt rapporter är det emellertid uppenbart
att man hittills inte uppnått detta. I intervjuerna framgår det att de f. d.
eleverna anser att ämnet arbetslivsorientering inte givit dem något.
Uppläggning och innehåll i ämnet arbetslivsorientering kritiseras också i gymnasieinspektörsrapporter.

De
yrkes- och arbetslivsorienterande momenten på de olika studievägarna utformas
och organiseras pä mångahanda sätt.

Vårdlinjens
praktik är närmast att betrakta som inbyggd utbildning. Praktikplatsens
handledare fungerar som lärare eller utbildare och arbetar i nära samarbete med
skolans lärare. Andra läsåret tar avnämaren helt hand om utbildningen som sker
i skolmässiga former. Vårdutbildningen bör ses som en befattningsutbildning.

De
tekniska studievägarna har olika former av skolmässig praktik, miljöpraktik
och ren yrkesinriktad praktik. I skolpraktiken fungerar yrkesläraren som
handledare. Miljöpraktiken är en mera arbetslivsorienterande praktik men med en
viss yrkesinriktning. De yrkesinriktade linjernas utbildning sker i vissa
fall, särskilt under det andra läsåret, ute pä en arbetsplats. Oftast fungerar
yrkesläraren som handledare. I vissa fall övertas även denna funktion av
arbetsplatsen. Dä får utbildningen formen av inbygg utbildning.

Den
mångfald former som arbets- och yrkesorienteringen f. n. har i gymnasieskolan
framgår i det följande.

Med
inbyggd utbildning avses undervisning i arbetsteknik eller annan undervisning
med samma syfte, som förlagts helt eller delvis till arbetsställe utanför
skolan. Undervisningen anordnas enligt fastställd läroplan/ utbildningsplan och
förläggs till företag eller institution utanför skolan. Företaget eller
institutet tillhandahäller lärare, lokaler och utrustning som behövs för
undervisningen. Inbyggd utbildning förekommer främst inom områdena handels- och
kontorsyrken, industri och hantverk samt vård.

1
den företagsförlagda utbildningen pä vissa yrkesinriktade studievägar skall
eller kan enligt läroplan delar av undervisningen förläggas till arbetsplats
utanför skolan. Delta gäller sådana moment inom t. ex. processteknik och
livsmedelsteknik som det är svårt att åskådliggöra i en skolverkstad. Vidare
förläggs undervisningen på gymnasieskolans bygg- och anläggningstekniska
linje, framförallt i årskurs tvä, till utbildningsbygge.

Vissa
studievägar har s. k. miljöpraktik, en praktik som skall fullgöras utanför
terminstid. Praktiken skall vara av viss angiven tidslängd och fullgöras inom
verksamhetsområde som har anknytning till utbildningen. Motivet är främst att
den studerande skall fä kännedom om arbetsmiljön och se hur de teoretiska
kunskaperna kan tillämpas. Miljöpraktik är t. ex. den sommarpraktik som
eleverna pä de två- och fyraåriga tekniska linjerna och leknologerna vid
högskolan skall ha för att erhålla avgångsbetyg. Det ankommer på rektor att
avgöra om praktikens art är sådan att den kan tillgodoräknas som miljöpraktik.

Prop. 1981/82:15 127

I
lärlingsutbildning (med statsbidrag) av äldre modell är läriingen i denna egenskap
inte elev i gymnasieskolan utan är anställd i företag/institution.

Gymnasial
lärlingsutbildning förekommer som försöksverksamhet och innebär att den som är
anställd hos ett företag även är elev i gymnasieskolan och därvid genom
företagets försorg får utbildning för ett visst yrke enligt föreskrifter som
meddelas av skolmyndigheterna. 1 gymnasial lärlingsutbildning kan även ingå
viss utbildning utanför företaget. Som företag räknas även hantverksmästare
och institution.

Även annan företagsförlagd
utbildning förekommer exempelvis i samband med försöksverksamhet med
yrkesintroduktion. Yrkesintroduktion, som är avsedd för ungdom under 18 år som
efter genomgången grundskola ej deltar i reguljär utbildning eller har arbete
anordnas efter överenskommelse mellan skolan och det företag eller den
institution som åtar sig att ta emot en elev i yrkesintroduktion. Företaget
eller institutionen svarar för handledning och tillhandahåller de resurser som
i övrigt behövs.

Prop. 1981/82:15 128

Bilaga
5

Föreskrifter och anvisningar om syo, pryo och prao

1
Grundskolan, gymnasieskolan och viss kommunal högskoleutbildning

1.1
Organisation

Syo-verksamheten
i grundskolan och gymnasieskolan regleras i huvudsak av följande föreskrifter
och anvisningar:

-Skolförordningen
(1971:235, omtryckt 1979:717, ändrad senast 1981:448).

-
Syo i grundskolan (5 kap. 10§).

-
Syo i gymnasieskolan (8 kap. 9 §).

- Inräkning
av syo i lärartjänst enligt bestämmelser som . regeringen

meddelar särskilt (15 kap. 27, 28, 29, 30 och 33 §§) Bestämmelserna finns i

ämb. skr. 1973-12-20 med bestämmelser om anställnings- och tjänstgö

ringsförhållanden för yrkesvalslärare i grundskolan efter utgången av juni

1974 m.m. (gäller t. o. m. utgången av juni 1982).

- Lgy 70 I s. 25-27
Studie- och yrkesorientering.

- Lgr 69 I s. 37-40
Studie- och yrkesorientering.

-
Lgr 80 Mål och riktlinjer, s.
28 och 36-38.

-
SÖ:s riktlinjer för
arbetsfördelningen mellan skola - arbetsmarknadsverk samt för det
organisatoriska samarbetet mellan berörda ämbetsverk och övriga parter (ASÖ
1972/83: 38).

- Anvisningar för studie-
och yrkesorientering i skolväsendet fr.o.m. läs

året 1974/75 (ASÖ 1973/74:55).

- Ämbetsskrivelse
1973-12-20 med bestämmelser om anställnings- och

tjänstgöringsförhållanden för yrkesvalslärare i grundskolan efter utgången

av juni 1974 m.m, (ASÖ 1973/74:34),

- Ämbetsskrivelse
1974-06-28 med bestämmelser om tjänstgöring under

ferier för yrkesvalslärare i grundskolan (ASÖ 1974/75:9).

För
arbetslivsorienteringen i grundskolan och gymnasieskolan gäller följande
föreskrifter och anvisningar:

- Lgy 70 II Supplement
Arbetslivsorientering (1971).

-
SÖ:s anvisningar för arbetslivsanknuten
undervisning/fortsatt föröks-verksamhet med
yrkesorienteringsperioder/återkommande praktisk arbetslivsorientering i
gymnasieskolan (SÖ-FS 1979:123).

-
Lgr 80 Mål och riktlinjer,
Skolan och arbetslivet, s. 27-29.

-
Uppdrag till SÖ angående
översyn av praktisk arbetslivsorientering i grundskolan (ASÖ 1976/77:14).

-
SÖ-promemoria:
Försöksverksamhet med ändrad arbetslivsorientering i

Prop, 1981/82:15 129

grundskolan
resp. återkommande praktisk arbetslivsorientering i gymnasieskolan -
riktlinjer SÖ S6 1980-04-28.

- Förordningen (SÖ-FS
1977:8) om försöksverksamhet med ändrad ar

betslivsorientering i grundskolan i vissa kommuner. Föreskrifter och an

visningar för arbetslivsorientering för lärare (SÖ-FS 1977:119. ändrade

SÖ-FS 1978:61).

Pryo-verksamheten i
grundskolan enligt Lgr 69 regleras av följande föreskrifter och anvisningar: -5
kap. 10§ skolförordningen (1971:235, omtryckt 1979:717).

-
Lgr 69 I s. 38 och 199-201.

-
Lgr 69 II Supplement
Pryo.

-AMS
anvisningar 1979-11-23 om praktisk yrkesorientering, arbetslivs-orientering.

1.2
Statsbidrag

Kommuner
och landstingskommuner har rätt att få statsbidrag för sina kostnader för
försöksverksamheten med syo enligt föreskrifterna i förordningen (1974:390) om
statsbidrag till kostnader för studie- och yrkesorientering i viss kommunal
utbildning m. m. (ändrad senast 1981:412). Statsbidrag utgår till kostnader
för syo dels i årskurserna 6-9 i grundskolan, dels i gymnasieskolan och viss
kommunal högskoleutbildning. Statsbidraget beräknas med utgångspunkt i ett
grundbelopp och ett jämförelsetal. Statsbidraget ger kommunerna en relativt
stor frihet att anpassa verksamheten efter lokala förhållanden.

Kommun
som efter överenskommelse med skolenhet med statlig vuxenutbildning,
riksinternatskola eller sådan privatskola som avses i privatskolförordningen
(1967:270) har bedrivit syo för elever vid sådan skolenhet eller skola får
medräkna även dessa elever vid tillämpningen av förordningen.

Statsbidrag
till kommuner och landstingskommuner utgår med följande antal grundbelopp:

Jämförelsetal Antal grundbelopp

-
750 1

751-1125 1,5

1126-3000 Det antal grundbelopp som

motsvarar
det tal som erhålls om det totala jämförelsetalet delas med 750.

3
001 - Det antal grundbelopp som

motsvarar
det tal som erhålls om det totala jämförelsetalet delas med 800, dock lägst fyra
grundbelopp.

Prop. 1981/82:15 130

Fr.
o. m. 1981/82 regleras grundbeloppets storiek av regeringen.

Kostnader
för uppföljande syo, lokala och regionala planerinsgsråd bestäms budgetårsvis
enligt föreskrifter i regleringsbrev avseende anslag till för skolväsendet
gemensamma frågor.

Regeringen
fastställer sedan den I juli 1981 grundbeloppets storiek.

Om
ordinarie eller extra ordinarie lärare vid grundskolan räknar in syo i sin tjänst,
minskas det bidrag som utgår enligt 1974 års förordning. Bidrag till
lönekostnader för sädana lärare utgår med stöd av förordningen (1978: 345) om
statsbidrag till driftkostnader för grundskolan, m. m. (ändrad senast
1981:450). Statsbidrag till kostnader för nedsättningstimmar på grund av syo
utgår ur tilläggsbidraget. Särskilt bidrag utgår till yrkesvalslärarnas
uppdragstillägg.

Statsbidrag
till syo utbetalas ur anslaget C 9. Bidrag till studie- och yrkesorientering m.
m.

2
Övriga skolformer och utbildningar

2.1 Sameskolan

Bestämmelserna
om syo i 5 kap. 10 § skolförordningen i deras lydelse vid utgången av juni 1978
(se UFB 2 för 1980/81 s. 117) gäller även för sameskolan enligt 10 §
sameskolförordningen (1967:216, omtryckt 1980:437). Syo vid sameskolans
högstadium i Gällivare fullgörs av personal vid Sjöparksskolan (grundskolans
högstadium).

2.2 Specialskolan

Bestämmelser
om syo och pryo i specialskolan finns i 28 § specialskolförordningen
(1965:478, omtryckt 1970: 327, 28 § ändrad senast 1980:351).

Inräkning
av syo i lärartjänst sker enligt föreskrifter som regeringen meddelar särskilt (78a§,
ändrad senast 1980:351). Föreskrifterna finns i förordningen (SÖ-FS 1980:113)
om studie- och yrkesorientering i specialskolan.

SÖ:s
föreskrifter och anvisningar för studie- och yrkesorientering i specialskolan (SÖ-FS
1980:232).

Kostnaderna
för syo ersätts ur anslaget C 16. Specialskolan m.m.: Utbildningskostnader.

2.3 Privatskolor
som avses i privatskolförordningen (1967:270)

Bestämmelserna
om syo och pryo i 5 kap. 10 § skolförordningen och om syo i 8 kap. 9 §
skolförordningen i paragrafernas lydelse vid utgången av juni 1978 gäller för
motsvarande skolform i privatskola enligt 10 § privats-

Prop. 1981/82:15 131

kolförordningen. Föreskrifter i läroplanerna för
grundskolan och gymnasieskolan tillämpas enligt 11 § privatskolförordningen.

Yrkesvalslärare finns i privatskolorna.

Uppdragstillägg och personlig särskild ersättning till
yrkesvalslärare inräknas i bidragsunderlaget för avlöningsbidraget enligt 12 §
förordningen (1964:137) om statsbidrag till vissa privatskolor. Kostnaderna för
sådant statsbidrag ersätts ur anslaget C 23. Bidrag till driften av vissa
privatskolor.

Enligt 1 § förordningen (1974:390) om statsbidrag till
kostnader för studie- och yrkesorientering i viss kommunal utbildning m.m. får
kommun som efter överenskommelse med privatskola har bedrivit studie- och yrkesorientering
för elever vid sådan skola medräkna även dessa elever vid tillämpningen av
förordningen.

2.4 Riksinternatskolor

Bestämmelserna om syo och pryo i 5 kap. 10 §
skolförordningen och om syo i 8 kap. 9§ skolförordningen i paragrafernas
lydelse vid utgången av juni 1978 gäller för motsvarande skolform i
riksinternatskola enligt 3§ förordningen (1970: 333) om riksinternatskolor
jämfört med 10 § privatskolförordningen (1967:270). Föreskrifter i
läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan tillämpas enligt 1 och 3 §§
förordningen om riksinternatskolor jämfört med 11 § privalskolförordningen.

Enligt 1 § skolförordningen (1974:390) om statsbidrag till
kostnader för studie- och yrkesorientering i viss kommunal utbildning m. m. får
kommun som efter överenskommelse med riksinternatskola har bedrivit studie- och
yrkesorientering för elever vid sådan skola medräkna även dessa elever vid
tillämpningen av förordningen.

2.5 Särskolor

SÖ:s föreskrifter och anvisningar för studie-, yrkes- och
verksamhetsorientering i särskolan fr. o. m. läsåret 1975/76 (ASÖ 1974/75:54).

I tjänst som lärare vid särskolan räknas in det
kontaktarbete som behövs för yrkesorientering enligt de närmare bestämmelser
som SÖ meddelar (79 § stadgan 1968:146 angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda, omtryckt 1978:975).

2.6 Kommunal vuxenutbildning

Bestämmelser om syo m.m. finns i 17, 75a och 78a§§
förordningen (1971:424) om kommunal och statlig vuxenutbildning (omtryckt
1980:530). Bidrag till kostnader för syo ingår i det schablonbelopp som utgår
enligt 85 a § samma förordning. Bidraget utgår ut anslaget E 4. Bidrag till
kommunal vuxenutbildning m. m.

Prop. 1981/82:15 132

SÖ:s
föreskrifter, anvisningar m.m. angående kommunal och statlig vuxenutbildning i
anslutning till förordningen om kommunal och statlig vuxenutbildning (SÖ-FS
1981:37).

2.7 Grundutbildning
för vuxna

Enligt
18 § förordningen (1977:537) om grundutbildning för vuxna utgår statsbidrag till
kommun i form av ett schablonbelopp för bl. a. syo. Bidraget utgår ur anslaget
E 4. Bidrag till kommunal vuxenutbildning m. m.

SÖ:s
föreskrifter och anvisningar till förordningen (SÖ-FS 1981:19).

2.8 Folkhögskolor

Bestämmelser
om syo vid folkhögskolor finns i 25 och 26 §§ folkhögskoleförordningen
(1977:551) och i SÖ:s föreskrifter och anvisningar i anslutning till
folkhögskoleförordningen (SÖ-FS 1977:23).

För
syo får varje folkhögskola statsbidrag genom det schablonbidrag som utgår till
skolan enligt 1977 års folkhögskoleförordning. Bidraget utgår ur anslaget E 8.
Bidrag till driften av folkhögskolor m. m.

3
Lokala och regionala planeringsråd samt uppföljande syo

3.1 Föreskrifter
om lokala planeringsråd finns i 16a§ skollagen

(1962:319, omtryckt 1970:1026, ändrad senast 1979:721, 16a§ införd

1977:145) och i 2 kap. 8a§ skolförordningen (1971:235, omtryckt

1979:717, 8a§ ändrad 1979:1013).

SÖ:s
föreskrifter, anvisningar och kommentarer för verksamheten i lokala
planeringsråd för samverkan mellan skola och arbetsliv (SSA-råd) samt i lokala
yrkesråd (SÖ-FS 1978: 235).

3.2
För försöksverksamheten med
regionala planeringsråd, vilka sedan redovisningsåret 1980/81 finns i alla län,
gäller SÖ:s föreskrifter om försöksverksamhet med regional samordning av
kontakterna mellan skola och arbetsliv (SÖ-FS 1979:161, ändrad SÖ-FS 1981:176).

3.3
Föreskrifter om uppföljande syo
finns i 2 kap. 4§ skolförordningen (1971:235, omtryckt 1979:717, 2 kap. 4§
ändrad 1981-09-17).

Föreskrifter
och anvisningar om uppföljande studie- och yrkesorientering för ungdomar som
inte har fyllt 18 är och som efter avslutad grundskola inte genomgår
utbildning eller har arbete (SÖ-FS 1980:63).

Prop. 1981/82:15 133

3.4
Verksamhetsbidrag till lokala planeringsråd samt bidrag till försöksverksamhet
med regionala planeringsråd och till uppföljande syo utgår' enligt föreskrifter
i regleringsbrev för budgetåret 1981/82 avseende anslag till för skolväsendet
gemensamma frågor (anslaget C 9. Bidrag till studie-och yrkesorientering m. m.).

Förkortningar
och uttryck

syo Studie- och yrkesorientering

Bilaga 6

syo-konsulent
SSA-sekreterare

pryo
prao yo-vecka

studiebesök

anpassad
studiegäng

SÖ:s
utvärderingsrapport

Den
funktionär som handhar syo-verksamheten

Kommunalt
anställd sekreterare som biträder det lokala planeringsrådet för samverkan
mellan skola och arbetsliv (SSA-rådet)

Praktisk
arbetslivsorientering avser kortvariga vistelser på en eller flera
arbetsplatser. Den kan i grundskolan utgöras av praktisk yrkesorientering (pryo)
enligt Lgr 69 i form av studiebesök i åk 8 och en tvåveckors vistelse pä
företag eller institution i åk 9. Praktisk arbetslivsorientering (prao) enligt Lgr
80 kan utformas pä olika sätt och omfattar sex till tio veckor under hela grundskoletiden.
I gymnasieskolan utgörs den av försöksverksamhet med antingen en yrkesorienterande
(yo) vecka under hela utbildningstiden eller med en veckas återkommande
praktisk arbetslivsorientering i varje årskurs under utbildningstiden.

Studiebesök
definieras som besök på en arbetsplats för en grupp elever under en kortare
period, dock högst två dagar.

Anpassad
studiegång enligt Lgr 69 innebär att elev kan fullgöra sin skolplikt efter ett
individuellt upplagt schema. Beslut om anpassad studiegång fattas efter
samråd med elev och föräldrar av skolstyrelse. Elev kan fä hela eller delar av
sin anpassade studiegång förlagd till arbetsplats utanför skolan.

Studie-
och yrkesorientering. SÖ 1979-06-27.

Två delar:

Del
1: Sammanfattande erfarenheter av 5 års

försöksverksamhet

Del
2: Sammanfattande erfarenheter av 5 års

försöksverksamhet:

Bedömningar
och förslag.

Vissa
riksdagsbeslut

Riksdagens beslut våren 1971 om syo

Prop. 1971:34 om studie- och yrkesorientering i
grundskola och gymnasieskola, UbU 1971:21, rskr 1971:214

Riksdagens
beslut om skolans inre arbete (SIA)

Prop.
1975/76:39 om skolans inre arbete m.m., UbU 1975/76:30, rskr 1975/76:367

Riksdagens
beslut om grundskolans läroplan (Lgr 80)

Riksdagens beslut våren 1980 om åtgärder för att främja
ungdomars utbildning i gymnasieskolan

Prop.
1978/79:180 om läroplan för grundskolan m.m., UbU 1978/79:45, rskr 1978/79:422

Prop. 1979/80: 145 om åtgärder för att främja ungdomars
utbildning i gymnasieskolan m. m., UbU 1979/80:34, rskr 1979/80: 363

Riksdagens
beslut våren 1981 om skolforskning och personalutveckling

Prop.
1980/81:97 om skolforskning och personalutveckling, UbU 1980/81:37, rskr 1980/
81:385

Riksdagens
beslut våren 1981 om den statliga skoladministrationen m. m.

Prop.
1980/81:107 om den statliga skoladministrationen m.m., UbU 1980/81:38, rskr
1980/81:395

Riksdagens
beslut våren 1981 om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning

Prop.
1980/81: 126 om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning, AU 1980/81:21, rskr
1980/81:404

Prop,
1981/82:15 136

INNEHÅLL

1 INLEDNING ................................................... 3

2
FÖREDRAGANDENS ÖVERVÄGANDEN .................... 7

2.1
Syons mål och program ............................... 7

2.2
Skolans
arbetslivsförberedelse ...................... 9

2.2.1
Arbetslivsförberedelse i
undervisningen ...... 10

2.2.2
Den prakfiska
arbetslivsorienteringen i grundskolan ... 11

2.2.3
Den praktiska
arbetslivsorienteringen i gymnasieskolan 22

2.3 Personlig
vägledning och uppföljning 23

2.3.1
Bakgrund ........................................... 24

2.3.2
Vägledning ......................................... .. 25

2.3.3
Syo förelever med fysiska eller
psykiska handikapp ... 29

2.3.4
Syo för invandrarelever .......................... 29

2.3.5
Syons roll vid övergången från
grundskola till gymnasieskola 32

2.3.6
Syons roll i skolans
uppföljningsansvar ..... .. 33

2.4 Organisatoriska
frågor 38

2.4.1
Centralt planeringsråd samt
regionala och lokala planeringsråd 38

2.4.2
Samverkan mellan skol- och
arbetsmarknadsmyndigheter 40

2.4.3
Informationsmaterial ............................. .. 41

2.5 TjänstekonstrukUon
för syo i grund- och gymnasieskola 42

2.5.1
En ny tjänstekonstruktion för syo .......... .. 45

2.6
Fortbildning för syo-konsulenter
................... .. 48

2.7
Statsbidrag ............................................... 49

2.8
Vissa övergångsfrågor ................................... 51

3
HEMSTÄLLAN ................................................. .. 52

4
BESLUT ......................................................... .. 53

Bil.
1 Sammanfattning av SÖ:s förslag om studie- och yrkesoriente

ring (syo) ................................................. 54

Bil.
2 Remissyttranden över SÖ:s förslag om studie- och yrkesorien

tering (syo) .............................................. 76

Bil.
3 SÖ:s beräkning av kostnaderför praktisk arbetslivsorientering

i
grundskolan ............................................. 105

Bil.
4 Syons och den praktiska arbetslivsorienteringens framväxt i

grund-
och gymnasieskola ........................... 110

Bil.
5 Gällande författningar och bestämmelser ........ 128

Bil.
6 Förkortningar och uttryck. Vissa riksdagsbeslut 134

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981