Prop. 1981/82:154

Prop.
1981/82:154

Regeringens proposition

1981/82:154

om ny arbetstidslag
m.m.;

beslutad
den 18 mars 1982.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag
som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

INGEMAR
ELIASSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I proposifionen läggs fram ett förslag till ny
arbetstidslag. Den nya lagen skall ersätta 1970 års allmänna arbetstidslag
liksom reglerna i 4 kap. arbetsmiljölagen om arbetstidens förläggning.

I förslaget ingår, i stort sett oförändrade,
gällande bestämmelser om ordinarie arbetstid, jourtid, nattvila, veckovila,
raster och pauser. Däremot föreslås att övertidsreglerna ändras i väsentliga
delar. Förslaget innebär i den delen att ledighet frän arbetstagarens ordinarie
arbetsfid eller jourtid vid beräkning av övertid skall likställas med fullgjord
ordinarie arbetstid respektive jourtid. De särskilda bestämmelserna om
förberedelse- och avslutningsövertid föreslås slopade. Vidare höjs gränsen för
allmän överUd från 150 timmar till 200 timmar per kalenderår.

Nya bestämmelser föreslås som begränsar mertiden,
dvs. den arbetstid som vid deltidsanställning överstiger arbetstagarnas normala
arbetstid och jourtid.

Vidare föreslås regler, som ålägger arbetsgivarna
skyldighet att i rimlig tid lämna arbetstagarna besked om arbetstidens
förläggning.

Som en ytterligare nyhet införs en möjlighet att
träffa lokala kollektivavtal om avvikelse frän reglerna om övertid, mertid och
nattvila under högst en månad, räknat från dagen för avtalets ingående.

Förslaget innebär dessutom en omläggning och
förenkling av den ordning som hitfills har Ullämpats vid myndighetshandläggningen
av dispenser m.m. i arbetstidsärenden. För att en dispensfråga skall kunna tas
upp av myndigheten krävs att parterna först har försökt att utnyttja de
möjligheter som finns att göra avvikelse frän lagen genom kollekfivavtal. Det
nuvaran-1 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 154

Prop. 1981/82:154 2

de
förfarandet med anmälan till arbetarskyddsstyrelsen i ärenden om nödfallsövertid
ersätts av underrättelser till den lokala fackliga organisationen.

Även sankfionssystemet ändras, och som en nyhet
införs vid sidan av straffbestämmelserna en bestämmelse om sanktionsavgift som
påföljd för arbetsgivare som överträder lagreglerna om övertid
(övertidsavgift). Ärenden om övertidsavgift prövas av allmän domstol.

Följdändringar föreslås i annan lagstiftning, t.ex.
arbetsmiljölagen (1977:1160) och lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt
arbete.

Den
nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1983.

Prop. 1981/82:154 3

1
Förslag till

Arbetstidslag

Härigenom
föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

1 §
Denna lag gäller, med de inskränkningar som anges i 2 §, varje

verksamhet där arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning.

Om arbetstiden för minderåriga finns ytterligare
bestämmelser i 5 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).

2 §
Lagen gäller inte

1.
arbete som utförs i
arbetstagarens hem eller annars under sädana förhållanden att det inte kan
anses vara arbetsgivarens uppgift att vaka över hur arbetet är ordnat,

2.
arbete som utförs av
arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor har
företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller av arbetstagare som med
hänsyn till sina arbetsuppgifter har förtroendet att själva disponera sin
arbetstid,

3.
arbete som utförs i
arbetsgivarens hushåll,

4.
skeppstjänst.

Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får föreskriva att lagen skall tillämpas på skeppstjänst som har
undantagits frän sjöarbetsfidslagen (1970:105).

3 §
Genom kollektivavtal som har sluUts eller godkänts av en central

arbetstagarorganisation får göras antingen undantag från lagens tillämp

ning i dess helhet eller avvikelser från bestämmelserna i 5 och 6 §§, 7 §

andra stycket, 8-10 §§, 12-14 §§ samt 15 § andra och tredje styckena.

Vidare får raster bytas ut mot måltidsuppehåll genom sådana kollektivav

tal.

Avvikelser frän 8 §, 9 § andra och tredje styckena,
10 § och 13 § får göras även med stöd av kollektivavtal som har slutits av en lokal
arbetstagarorganisation. Sädana avvikelser gäller dock under en tid av högst
en månad, räknat från dagen för avtalets ingående.

En arbetsgivare som är bunden av ett sådant
kollektivavtal som avses i första och andra styckena får tillämpa avtalet även
på arbetstagare som inte är medlemmar av den avtalsslutande
arbetstagarorganisationen men sysselsätts i arbete som avses med avtalet.

4 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med

dela särskilda föreskrifter för totalförsvaret med avvikelse från denna lag.

Ordinarie
arbetstid och jourtid

5 § Den ordinarie arbetsUden får uppgå till högst
40 timmar i veckan.

När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i

övrigt,
får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid av högst
fyra veckor.

Veckan räknas från och med måndag, om inte annan
beräkning tillämpas på arbetsstället.

Prop. 1981/82:154 4

6 § Om det på grund av verksamhetens natur är nödvändigt
att en arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande pä arbetsstället för
att vid behov utföra arbete, färjourtid tas ut med högst 48 timmar per
arbetstagare under en tid av fyra veckoreller 50 timmar under en kalendermånad.
Som jourtid anses inte fid då arbetstagaren utför arbete för arbetsgivarens
räkning.

Övertid

7 § Med övertid förstås sådan arbetstid som överstiger
ordinarie arbets

tid enligt 5 § och jourtid enligt 6 §. Om annan ordinarie arbetstid eller

jourtid gäller på grund av kollekfivavtal som har tillkommit i den ordning

som anges i 3 § första stycket, eller pä grund av medgivande om avvikelse

av arbetarskyddsstyrelsen enligt 19 § I, skall med övertid i stället förstås

sådan arbetstid som vid heltidsarbete överstiger ordinarie arbetstid och

jourtid enligt avtalet eller medgivandet.

Vid beräkning av övertid skall
kompensationsledighet eller annan ledighet som förläggs till arbetstagarens
ordinarie arbetstid eller jourtid likställas med fullgjord ordinarie arbetstid
respektive jourtid.

8
§ När det finns
särskilt behov av ökad arbetstid, får övertid tas ut med högst 48 timmar under
en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad, dock med högst
200 timmar under ett kalenderår (allmän övertid).

9
§ Har en natur-
eller olyckshändelse eller annan liknande omständighet som inte har kunnat
förutses av arbetsgivaren vållat avbrott i verksamheten eller medfört
överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller
egendom, får övertid tas ut för arbete i den utsträckning som förhållandena
kräver (nödfallsövertid).

Om det för arbetsstället finns en
lokal arbetstagarorganisation inom vars avtalsområde arbetet faller, får
nödfallsövertid tas ut endast under förutsättning att arbetsgivaren snarast
underrättar organisationen om övertidsarbetet.

Nödfallsövertid får inte tas ut
under längre tid än två dygn från arbetets början utan att tillstånd till
arbetet har sökts hos arbetarskyddsstyrelsen.

Mertid vid deltidsanställning

10 § Med mertid förstås sådan arbetstid som vid
deltidsanställning över

stiger arbetstagarens ordinarie arbetstid och jourtid enligt anställningsavta

let. Bestämmelserna om beräkning av övertid i 7 § andra stycket skall

tillämpas även vid beräkning av mertid.

När det finns särskilt behov av ökad
arbetstid, får merud tas ut med högst 200 timmar under ett kalenderår (allmän
mertid). Mertid får också tas ut med tillämpning av de villkor för
nödfallsövertid som anges i 9 §.

Anteckningar om jourtid, övertid och mertid

11 § Arbetsgivare skall föra anteckningar om
jourtid, övertid och mertid.

Arbetstagarna har rätt att själva eller genom någon annan ta del av anteck

ningarna. Samma rätt tillkommer fackliga organisationer som företräder

arbetstagare på arbetsstället.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
arbetarskyddsstyrel-

Prop. 1981/82:154 5

sen
meddelar föreskrifter om hur anteckningar enligt första stycket skall föras.

Arbetstidens
förläggning

12
§ Alla arbetsgivare som anlitar
arbetstagare till arbete annat än tillfälligt skall lämna arbetstagarna besked
om ändringar i fråga om den ordinarie arbetstidens och jourtidens förläggning
minst två veckor i förväg. Sådant besked får dock lämnas kortare tid i förväg,
om verksamhetens art eller händelser som inte har kunnat förutses ger anledning
till det.

13
§ Alla arbetstagare skall ha
ledigt för nattvila. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan 24 och
klockan 5.

Avvikelse från första stycket får göras, om arbetet
med hänsyn Ull dess art, allmänhetens behov eller andra särskilda
omständigheter måste fortgå även nattetid eller bedrivas före klockan 5 eller
efter klockan 24.

14 §
Arbetstagarna skall ha minst trettiosex fimmars sammanhängande

ledighet under varje period om sju dagar (veckovila). Till veckovilan

räknas inte beredskapstid då arbetstagaren får uppehålla sig utanför ar

betsstället men skall stå till arbetsgivarens förfogande för att utföra arbete

när behov uppkommer.

Veckovilan
skall så långt möjligt förläggas till veckoslut. Undantag från första stycket
får göras fillfälligtvis, om det föranleds av något särskilt förhållande som
inte har kunnat förutses av arbetsgivaren.

15 §
Med raster förstås sådana avbrott i den dagliga arbetstiden under

vilka arbetstagarna inte är skyldiga att stanna kvar på arbetsstället.

Arbetsgivaren skall pä förhand ange rasternas längd
och förläggning så noga som omständigheterna medger.

Rasterna skall förläggas så, att arbetstagarna inte
utför arbete mer än fem timmar i följd. Rasternas antal, längd och förläggning
skall vara tillfredsställande med hänsyn fill arbetsförhållandena.

16
§ Raster får bytas ut mot
måltidsuppehåll vid arbetsplatsen, om det är nödvändigt med hänsyn till
arbetsförhållandena eller med hänsyn till sjukdomsfall eller annan händelse
som inte har kunnat förutses av arbetsgivaren. Sådana måltidsuppehåll räknas
in i arbetstiden.

17
§ Arbetsgivaren skall ordna
arbetet så att arbetstagarna kan ta de pauser som behövs utöver rasterna.

Om arbetsförhållandena kräver det, får i stället
särskilda arbetspauser läggas ut. Arbetsgivaren skall i sä fall på förhand ange
arbetspausernas längd och förläggning så noga som omständigheterna medger.

Pauser
räknas in i arbetstiden.

18 §
Utan hinder av 13-17 §§ kan regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer, meddela särskilda föreskrifter om arbetstidens för

läggning vid vägtransporter och luftfart.

Prop.
1981/82:154 6

Dispens av arbetarskyddsstyrelsen

19 § Kan kollektivavtal som avses i 3 § inte träffas får
arbetarskyddsstyrelsen, om det finns särskilda skäl,

1.
medge avvikelse
från 5 §, 6 §, 9 § andra och tredje styckena och 12 §,

2.
medge undantag
från 8 § vad avser begränsningen av övertidsuttag under en tid av fyra veckor
eller under en kalendermånad,

3.
medge
ytterligare övertid utöver allmän övertid med högst 150 timmar under ett
kalenderår,

4.
medge
ytterligare mertid utöver allmän mertid med högst 150 timmar under ett
kalenderår,

5.
medge avvikelse
från 13 och 14 §§ samt 15 § andra och tredje styckena.

Tillsyn

20 § Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
skall utöva tillsyn

över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som meddelas med

stöd av lagen.

Vid yrkesinspektionens tillsyn gäller
i fråga om kommunala tillsynsm.än bestämmelserna i 7 kap. 2 § arbetsmiljölagen
(1977:1160).

21 § Tillsynsmyndigheterna har rätt att på begäran
fä de upplysningar

och handlingar som behövs för tillsynen.

För att utöva fillsynen har
Ullsynsmyndigheterna rätt att komma in på arbetsställena. Polisen skall därvid
lämna den handräckning som behövs.

22 § Yrkesinspektionen får meddela de förelägganden
eller förbud som

behövs för efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som meddelas

med stöd av lagen.

I beslut om föreläggande eller
förbud kan yrkesinspektionen sätta ut viten.

Även arbetarskyddsstyrelsen får
besluta om åtgärder enligt första och andra styckena.

Straffbestämmelser m. m.

23
§ Till böter
eller fängelse i högst ett år döms en arbetsgivare som uppsåfiigen eller av
oaktsamhet bryter mot ett föreläggande eller förbud som har meddelats med stöd
av 22 §. Detta gäller dock inte om föreläggandet eller förbudet har förenats
med vite.

24
§ Till böter
döms en arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet har

1.
utan att
avvikelse har gorts enligt 3 eller 19 § anlitat arbetstagare i strid mot 5-10
eller 12-16 §§ eller brutit mot 11 § eller mot föreskrifter som har meddelats
med stöd av 11 §,

2.
lämnat oriktiga
uppgifter om förhållanden av vikt, när en tillsynsmyndighet har begärt
upplysningar eller handlingar enligt 21 § första stycket.

25 § För en arbetsgivare som inte fullgör sina
förpliktelser enligt kollek-

livavtal som avses i 3 §, gäller vad som föreskrivs om påföljd i avtalet eller
i

lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

Prop.
1981/82:154 7

Övertidsavgifter

26 §
Om en arbetsgivare har överträtt bestämmelserna i 8 eller 9§ utan

att ha stöd i kollekfivavtal enligt 3 § eller ha fått dispens enligt 19 §,
utgår en

särskild avgift (övertidsavgift). Avgiften tas ut av den fysiska eller juridis

ka person som utövar den verksamhet i vilken överträdelsen har begåtts.

Övertidsavgiften utgör för varje fimme otilläten
övertid och för varje arbetstagare som har anlitats i strid mot 8 eller 9§, en
procent av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som
gällde vid den tidpunkt då överträdelsen begicks.

Avgiften kan sättas ned eller efterges orn
särskilda omständigheter föreligger.

27 §
Frågor om övertidsavgift prövas av allmän domstol efter ansökan

som skall göras av allmän åklagare inom två år från den tidpunkt då

överträdelsen begicks. I fråga om sådan ansökan gäller bestämmelserna i

rättegångsbalken om åtal för brott, pä vilket inte kan följa svårare straffan

böter, och bestämmelserna om kvarstad i brottmål. Sedan fem år har

förflutit från den tidpunkt då överträdelsen begicks, får övertidsavgift ej

tas ut. Övertidsavgifter tillfaller staten.

Beslut varigenom någon har påförts övertidsavgift
skall genast sändas till länsstyrelsen. Avgiften skall betalas till
länsstyrelsen inom två månader frän det att beslutet vann laga kraft. En
upplysning om detta skall tas in i beslutet. Betalas inte avgiften inom denna
tid, får avgiften samt restavgift, beräknad enligt 58 § 1 mom. uppbördslagen
(1953:272), drivas in i den ordning sofn enligt den lagen gäller för indrivning
av skatt. Indrivningsåtgärder får inte vidtas sedan fem är har förflutit från
det att beslutet vann laga kraft.

Överklagande

28
§ Yrkesinspektionens beslut får
överklagas hos arbetarskyddsstyrelsen genom besvär.

29
§ Arbetarskyddsstyrelsens
beslut i ärenden som avses i 19 § 1-4 eller beslut om tillstånd enligt 9 §
tredje stycket får inte överklagas.

Andra beslut som arbetarskyddsstyrelsen i särskilda
fall har meddelat enligt lagen, får överklagas hos regeringen genom besvär.

Arbetarskyddsstyrelsens beslut om föreskrifter till
allmän efterrättelse får inte överklagas.

30 §
För att ta till vara arbetstagarnas intresse i ett ärende enligt lagen får

beslut som avses i 28 eller 29 § överklagas av huvudskyddsombud eller, om

något sådant ombud inte finns, av annat skyddsombud. Finns det inte

något skyddsombud, får en arbetstagarorganisation överklaga ett sådant

beslut i den mån saken rör medlemmarnas intresse och organisationen

tidigare har yttrat sig i ärendet.

Om skyddsombud finns bestämmelser i 6 kap.
arbetsmiljölagen (1977:1160).

31 §
Beträffande föreskrifter till allmän efterrättelse får arbetarskydds

styrelsen underställa regeringen frågor av särskild betydelse innan styrel

sen meddelar beslut i ärendet.

Prop.
1981/82:154 8

32 § En tillsynsmyndighet kan förordna att dess beslut
skall gälla omedelbart.

Övergångsbestämmelser

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1983, då allmänna arbetstidslagen (1970:103)
upphör aU gälla.

2.
Vid
ikraftträdandet gällande föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 §
allmänna arbetstidslagen, skall vid tillämpningen av den nya lagen anses ha
meddelats enligt denna.

3.
Förelägganden
eller förbud som har meddelats med stöd av bestämmelser i 4 kap.
arbetsmiljölagen och 7 kap. 7 eller 10 § samma lag, skall såvitt avser fiden
efter ikraftträdandet av den nya lagen anses ha meddelats enligt motsvarande
bestämmelser i denna.

4.
Förekommer i
lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom
bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2 Förslag till

Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen
(1977:1160)

dels att 4 kap. skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 3 och 4 §§, 5 kap. 5 §, 8 kap. 2 § och 9
kap. 2 § skall ha nedan angivna lydelse

dels att i lagen skall införas en
ny paragraf, 2 kap. 10 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 3 § Lagen gäller ej

1. skeppstjänst på andra fartyg än örlogsfartyg,

2. arbete som utföres i arbetsgivarens hushåll.

Bestämmelserna i 4 kap. och 5 kap.
gäller ej arbete som utföres i arbetstagarens hem eller annars under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över hur
arbetet är anordnat.

1 kap.4 §

Utan hinder av denna lag kan re- Regeringen eller den myndighet

geringen
eller förvaltningsmyn- som
regeringen bestämmer får

dighet, som regeringen bestämmer, meddela särskilda föreskrifter för

beträffande försvarsmakten och ci- totalförsvaret med avvikelse från

vilförsvaret meddela särskilda före- denna lag.

skrifter i frågor som avses i lagen.

Prop.
1981/82:154

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

Minderårig får icke anlitas till arbete
mer än nio timmar av dygnet eller fyrtiofem timmar i veckan. Minderårig
arbetstagare skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under
minst elva timmar varje dygn. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan 22
och klockan 5.

Tillsynsmyndighet får medge undantag
från första och andra stycket, om särskilda skäl föreligger.

8 kap.

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mox. föreskrift eller villkor som har meddelats med stöd av
3 kap. 12 eller 14 § dömes till böter eller fängelse högst ett år.

Till böter dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

Om arbetstid finns bestämmelser i
arbetstidslagen (1982:000) och med stöd av denna meddelade föreskrifter.

Särskilda bestämmelser om arbetstid
för minderåriga finns i 5 kap. 5 §.

5§

Regeringen eller, efter regeringens
bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen meddelar föreskrifter om arbetstidens
längd och förläggning för minderåriga som anlitas till arbete.

2§

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av
3 kap. 12 eller 14 § döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Till böter döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter
mot 5 kap. 2 § första stycket.

2.
bryter
mot föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 13 eller 15-17 § eller 5
kap. 2§ andra stycket, 3 § andra stycket eller 4%,

3.
vid
fullgörandet av skyldighet enligt 7 kap. 3 eller 4 § lämnar uppgift rörande
förhållande av hetydel-

4. utan giltigt skäl borttager
skyddsanordning eller sätter sådan ur bruk.

2.
bryter
mot föreskrifter som meddelats med stöd av 3 kap. 13 eller 15-17 § eller 5 kap.
2 § andra stycket, 3 § andra stycket, 4 eller 5§,

3.
lämnar
oriktiga uppgifter om förhållanden av vikt, när en tillsynsmyndighet har
begärt upplysningar, handlingar eller prov eller begärt undersökningar enligt
7 kap. 3 eller 4 §,

4.
utan giltigt
skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur bruk.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i 5
kap. 5§ eller 6 kap. 2§ tredje stycket får talan ej föras. Detsamma gäller styrelsens
beslut i ärende som avser tillämpning av föreskrifter meddelade med stöd av 5
kap. 2§ andra stycket eller 3 § andra stycket.

Talan mot annat beslut, som arbetarskyddsstyrelsen i
särskilt fall har meddelat enligt denna lag eller med stöd av regeringens
förordnande enligt lagen, föres hos regeringen

Talan får ej föras mot arbetarskyddsstyrelsens belut om
föreskrift till allmän efterrättelse.

Arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i 6 kap.
2 § tredje tredje stycket får inte överklagas. Detsamma gäller styrelsens
beslut i ärende som avser ullämpning av föreskrifter meddelade med stöd av 5
kap. 2§ andra stycket, 3§ andra stycket e//er 5.

Andra beslut som arbetarskyddsstyrelsen i särskilda fall
har meddelat enligt denna lag eller med stöd av regeringens förordnande enligt
lagen, får överklagas hos regeringen genom besvär.

Arbetarskyddsstyrelsens beslut om föreskrifter till allmän
efterrättelse/år inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983.

Till dess regeringen eller, efter
dess bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen enligt bemyndigande meddelar
bestämmelser som motsvarar 5 kap. 5 § i dess gällande lydelse skall dock den
sistnämnda bestämmelsen fortfarande gälla.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i
husligt arbete

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1970:943) om arbetstid
m.m. i husligt arbete skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

3 § '

När särskilda skäl föreligger, får övertid tagas ut med
högst 48 timmar under en tid av fyra veckor, dock högst 300 timmar under ett
kalenderår.

Vid beräkning av tillåten övertid enligt första stycket
minskas den ordinarie arbetstiden enligt 2 § för varje infallande helgdag, som
är arbetsfri och som ej är söndag, med den arbetstid som arbetstagaren skulle
ha fullgjort om helgdagen i stället kade varit vardag.

Vid beräkning av övertid skall kompensationsledighet eller
annan ledighet som förläggs till arbetstagarens ordinarie arbetstid likställas
med fullgjord ordinarie arbetstid.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1983. ' Senaste lydelse 1978:340.

Prop. 1981/82:154 11

4
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m.

Härigenom föreskrivs att 4§ lagen (1978:410) om
rätt till ledighet för värd av barn, m.m. skall ha nedan angivna lydelse;

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

4§ Utöver vad som följer av 3 § har arbetstagare
rätt fill hel ledighet under tid då arbetstagaren uppbär hel föräldrapenning
enligt 4 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring och fill förkortning av
arbetstiden till hälften eller till tre fjärdedelar under den tid då
arbetstagaren uppbär halv eller fjärdedels föräldrapenning.

Kvinnliga
arbetstagare har vidare Kvinnliga arbetstagare har vidare

rätt
till hel ledighet i samband med rätt till hel ledighet i samband med

barns födelse under minst sex vec- barns födelse under minst sex vec

kor före den beräknade fidpunkten kor före den beräknade fidpunkten

för nedkomsten och sex veckor ef- för nedkomsten och sex veckor ef

ter nedkomsten. ter nedkomsten. De har också rätt

att vara lediga för att amma barnet. Vid ledighet för amning gäller
ej bestämmelserna i 5-9§§.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1983.

5
Förslag till

Lag
om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen
(1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

20§' Vid beräkningen av inkomsten från särskild
förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande avräknas frän samtliga intäkter i pengar eller
pengars värde (bruttointäkt), som har influtit i förvärvskällan under
beskattningsåret. Att koncernbidrag, som inte utgör sådan omkostnad, ändå skall
avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkten hos mottagaren framgår av
43 § 3 mom.

Avdrag
får inte göras för: Avdrag får inte göras för:

den
skattskyldiges levnadskost- den skattskyldiges levnadskost-

nader och därtill hänförliga
utgifter, nåder och därtill hänförliga utgifter,

'
Senaste lydelse 1981:388.

Paragrafen föreslås ändrad
även i prop. 1981/82: 146.

Prop.
1981/82:154

Nuvarande lydelse

såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som
periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person
i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning
av vilt växande bär och svampar till den del kostnaderna inte överstiger de
intäkter som är skattefria enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller
av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget
kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen
(1973:349);

avgift enligt lagen (1972:435) om
överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

belopp, för vilket arbetsgivare är
ansvarig enligt 75 § uppbördslagen (1953:272);

avgift enligt lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift;

överförbrukningsavgift enligt
ransoneringslagen (1978:268);

ränta på lånat kapital till den del
räntan täcks av sådant stafiigt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna
Ull 24 §;

kapitalförlust m.m. i vidare mån än
som får ske enligt 36 §.

12

Föreslagen lydelse

såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som
periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person
i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning
av vilt växande bär och svampar fill den del kostnaderna inte överstiger de
intäkter som är skattefria enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller
av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget
kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen
(1973:349);

avgift enligt lagen (1972:435) om
överlastavgifl;

avgift enligt lagen (1976:666) om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

avgift enligt 26 § arbetstidslagen
(1982:000):

belopp, för vilket arbetsgivare är
ansvarig enligt 75 § uppbördslagen (1953:272);

avgift enligt lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift;

överförbrukningsavgift enligt
ransoneringslagen (1978:268);

ränta på lånat kapital till den del
räntan täcks av sådant stafiigt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna
till 24 §;

kapitalförlust m.m. i vidare mån än
som får ske enligt 36 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Prop. 1981/82:154 13

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET
PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-03-18

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Wikström, Friggebo, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson,
Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Eliasson

Proposition om ny arbetstidslag m. m.

1 Inledning

Den nu gällande allmänna
arbetstidslagen (1970:103) trädde i kraft den 1 januari 1971 och har i huvudsak
behållits oförändrad sedan dess. Vissa smärre ändringar, bl.a. avseende
övertidsberäkningen, genomfördes dock åren 1976 och 1977.

Utredningen av vissa
arbetsfidsfrågor' har i januari 1981 lagt fram betänkandet (SOU 1981:5) Ny
arbetstidslag. Utredningen föreslår en rad ändringar av gällande bestämmelser
om arbetstiden samt förordar att de bestämmelser i arbetsmiljölagen
(1977:1160) som rör arbetstid sammanförs med arbetsfidslagens bestämmelser fill
en ny arbetstidslag. Till protokollet i detta ärende bör fogas utredningens
sammanfattning av betänkandet som bilaga I och det förslag fill ny
arbetstidslag som lades fram i betänkandet som bilaga 2. Nu gällande
arbetstidslag fogas som bilaga 3. Beträffande gällande rätt och utredningens
närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Efter remiss har yttranden över
betänkandet avgetts av riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, överbefälhavaren (ÖB),
sjöfartsverket, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statens
arbetsgivarverk (SAV), arbetsdomstolen (AD), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
arbetarskyddsstyrelsen, statens arbetsmarknadsnämnd, styrelsen för
arbetarskyddsfonden, länsstyrelserna i Skaraborgs och Västerbottens län,
jämställdhetskommittén (Ju

' Särskild utredare: Hovrättsrådet Hans Gullberg.
Sakkunniga: Direktörerna Gunnar Högberg och Hans Johansson, ombudsmännen Göran
Karlsson och Leif Kjellstrand, förste sekreteraren Sven Krafft,
förbundsordföranden Marianne Lundqvist, förhandlingsdirektören Erik Nilsson,
ombudsmannen Bengt Nörby, sekreteraren Roland Olofsson och byråchefen Bertil
Segerfalk.

Prop.
1981/82:154 14

1976:08),
utredningen (S 1980:08) för översyn av föräldraförsäkringen m.m.,
ILO-kommittén, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, SHIO-Familjeföretagen,
Kooperationens förhandhngsorganisation (KFO), Statsföretagens
förhandlingsorganisation (SFO), Sveriges schaktentreprenörers riksförbund.
Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR och
Sveriges arbetsledareförbund (SALF).

Yttranden har överlämnats av RÅ från
länsåklagarmyndigheten i Norrbottens län, av arbetarskyddsstyrelsen frän 18
yrkesinspektionsdistrikt samt av LO från 16 medlemsförbund.

En
sammanställning av yttrandena bör bifogas protokollet som bilaga 4.

2
Allmän motivering

2.1
Inledning

Den nu gällande allmänna arbetsfidslagen trädde i
kraft den 1 januari 1971. Till skillnad från tidigare arbetstidslagstiftning
gäller lagen för hela arbetsmarknaden. En sådan utvidgning av arbetstidslagens
fillämpnings-område blev möjlig genom att bestämmelserna i lagen blev mera
allmänt hållna än i tidigare lagstiftning. Lagens främsta uppgift blev att ange
normer som borde gälla för arbetstiden. Arbetstidslagen ersätts och kompletteras
i stor utsträckning av bestämmelser i kollektivavtal.

Allmänna arbetstidslagen har i allt väsentligt
förblivit oförändrad sedan ikraftträdandet. Vissa betydelsefulla ändringar i
övertidsbestämmelserna genomfördes emellertid den 1 januari 1977 (prop.
1975/76:179). De hade bl.a. sin bakgrund i det förhållandet att den allmänna
arbetstidslagens övertidsregler anknöt till det legala mättet för den ordinarie
arbetstiden. Genom 1977 års ändringar genomfördes vissa begränsningar av de
övertidsuttag som medges i arbetstidslagen. Som övertid i lagens mening anses
numera inte bara den arbetstid som överstiger de i lagen angivna måtten för
ordinarie arbetstid och jourtid utan även arbetstid som överstiger sådan
kortare arbetsfid som enligt centralt slutna kollektivavtal gäller i fråga om
heltidsarbete. Vidare infördes en bestämmelse som i ett visst fall hindrar att
arbete utanför den normala arbetstiden kvittas mot ledighet. Det får nämligen
inte ske om ledigheten beror på en infallande arbetsfri helgdag. I stället
minskas i sådant fall det ordinarie arbetstidsmåttet enligt lagen i motsvarande
mån. Även vissa andra ändringar i fråga om övertiden genomfördes vid detta
tillfälle.

Bestämmelser om arbetstiden finns förutom i
allmänna arbetstidslagen i 4 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).

Utredningen
har enligt sina direktiv utrett frågorna om en samordning av

Prop. 1981/82:154 15

arbetstidsreglerna
i allmänna arbetstidslagen och arbetsmiljölagen samt om införande av
bestämmelser som begränsar den sammanlagda dygnsarbetstiden. Allmänna
arbetstidslagen innehåller en särskild övertidsform för förberedelse- och
avslutningsarbete. Utredningen har undersökt vilka möj-hgheter som finns aU
inom olika branscher föra in sådana arbeten inom ramen för den ordinarie
arbetstiden samt övervägt hur olika former av ledighet skall beaktas vid
registrering av övertid. Särskild uppmärksamhet har ägnats frågan om
begränsning av arbetstidsuttaget för deltidsanställda. Detsamma gäller frågor
som rör arbetstidens förläggning, beslut rörande arbetstiden, handläggningen av
dispensärenden samt sankfionssystemet. I fråga om möjligheterna att införa
generella regler om maximering av dygnsarbetsfiden anför utredningen, mot
bakgrund av en omfattande undersökning (s. 49-70 i betänkandet), att det inte
finns tillräcklig grund att i arbetstidslagstiftningen införa preciserade
bestämmelser i detta hänseende.

Utredningen föreslår att bestämmelserna i allmänna
arbetstidslagen och 4 kap. arbetsmiljölagen förs samman i en ny arbetstidslag.
I det framlagda förslaget till en sådan lag ingår nu gällande bestämmelser om
ordinarie arbetsfid, jourfid, nattvila, veckovila, raster och pauser i stort
sett oförändrade. Däremot föreslås att övertidsreglerna ändras i väsentliga
delar. Även sankfionssystemet ändras. Bestämmelser föreslås som innebär att en
arbetsgivare skall kunna åläggas straffavgifter vid åsidosättande av
över-fidsreglerna. Vidare ingår i förslaget nya bestämmelser om begränsning av
mertid vid deltidsanställning och om besked till arbetstagarna rörande
arbetstidens förläggning. Förslaget ger vidare vissa möjligheter att träffa
överenskommelser om avvikelse från lagen genom lokala kollektivavtal.
Utredningen föreslår en omläggning av den ordning som hittills har tillämpats
vid myndighetshandläggning av dispenser m.m. i arbetstidsärenden. Bl.a.
förordar utredningen att handläggningen av dispens frän bestämmelserna om
minderårigas arbetstid helt övertas av yrkesinspektionen. Slutligen föreslär
utredningen att arbetstidsreglerna för minderåriga får stå kvar i
arbetsmiljölagen och att dessa regler utformas som ett bemyndigande för
arbetarskyddsstyrelsen att meddela föreskrifter.

Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt
förslaget fill ny arbetstidslag. Krifik har emellertid från främst
arbetsgivarhåll riktats mot bl.a. bestämmelserna om beräkningen av övertid och
om s.k. merfid för deltidsanställda samt mot de föreslagna straffavgifterna.
Viss kritik har även riktats mot den lagtekniska lösning som kommittén har
valt. Samtliga remissinstanser har godtagit utredningens ståndpunkt att
särskilda dygns-vileregler inte bör tas in i lagen.

Även jag anser huvuddelen av de framförda förslagen
välmotiverade och ägnade att läggas till grund för ett förslag om ny
arbetstidslag. Innan jag övergår till att närmare beröra de av utredningen
föreslagna huvudpunkterna i den nya lagstiftningen, vill jag allmänt framhålla
följande.

Prop.
1981/82:154 16

Genom den allmänna arbetstidslagen
uppnåddes ett länge eftersträvat mål för stora grupper av arbetstagare,
nämligen 40-timmars arbetsvecka. De lagstadgade arbetstidsförkortningar som
tidigare hade genomförts under 1900-talet hade medfört minskade skillnader i
arbetstid mellan olika samhällsgrupper. Allteftersom en förkortning av
arbetstiden har genomförts, har det ursprungliga skyddsmotivet bakom
arbetstidslagstiftningen fått mindre betydelse. I stället har andra välfärdsmål
kommit i förgrunden som t.ex. en utökad fritid. Förkortad arbetstid framstår
för många också som ett alternativ till löneökningar.

Under mitten av 1970-talet
aktualiserades frågan om fortsatta generella arbetstidsförkortningar på nytt.
Delegationen för arbetstidsfrågor (DELFA) tillsattes år 1974 efter
överläggningar mellan den dåvarande regeringen och löntagarorganisationerna. I
DELFA:s uppgifter ingår bl.a. att göra analyser av arbetstidsförkortningars
effekter på ekonomi, sysselsättning, deltidsarbete, familjeförhållanden och
fritidsvanor. Hittills har DELFA publicerat två rapporter. Kortare arbetstid.
När? Hur? (SOU 1976:34) och Arbetstiderna inför 80-talet (SOU 1979:48).

Jag har tidigare (prop.
1980/81:126) behandlat frågan om en förkortning av arbetstiden mot bakgrupd av
DELFA:s rapporter och då instämt i uppfattningen att det samhällsekonomiska
läget för överskådlig tid inte ger utrymme för någon generell
arbetstidsförkortning (prop.s, 148). Detta uttalande står jag fortfarande fast
vid. De förhoppningar som fanns under 1970-talets mitt om en relativt snabb
nedgång till sex timmars arbetsdag kan med andra ord inte infrias för
närvarande. Samtidigt vill jag starkt understryka vikten av att målsättriingen
om sex timmars arbetsdag trots detta hålls levande i den fackliga och politiska
debatten. Särskilt viktigt är det enligt min mening att uppmärksamma
arbetstidsfrågorna ur jämställdhetssynpunkt.

Krav på förändringar i fråga om
systematiken när det gäller arbetstidsregleringen har tidigare avvisats i
avvaktan på utredningsresultat i frågan om en förkortning av arbetstiden. Mot
den bakgrund som jag här har redovisat är det nu tid att genomföra nödvändiga
förändringar i de materiella reglerna dock utan att frågan om arbetstidens
längd därför berörs.

Kvinnornas inträde på
arbetsmarknaden har förändrat arbetsfördelningen i hemmen, vilket bl.a. har
medfört en rad nya problerri som gäller användningen av tiden. Den ökade
förvärvsintensiteten bland kvinnor har i stor utsträckning tagit sig uttryck i
deltidsarbete. De skillnader i arbetstid som tidigare under 1900-talet fanns
mellan t.ex. industriarbetare och tjänstemän har som jag tidigare har nämnt
utjämnats. Den rnest påfallande skillnaden idag vad arbetstidens längd beträffar
finns mellan heltids- och deltidsarbetande. De deltidsarbetandes situation har
också uppmärksam mats alltmer. I jämställdhetskommitténs arbete ingår att
bevaka de deltidsarbetandes situation. Arbetslivscentrum har också nyligen
publicerat en rapport av deltidsökningens orsaker och de delfidsanställdas
levnadsför-

Prop.
1981/82:154 17

hållanden. I flera kollektivavtal har tagits in
rekommendationer om deltidsarbete som behandlar villkoren för de
deltidsarbetande.

Sedan den allmänna arbetstidslagen trädde i kraft har en
rad lagregler fillkommit vid sidan av denna lagstiftning som ger arbetstagare
rätt till ledighet från arbetet eller till deltidsarbete. Dessa regler påverkar
i hög grad arbetstidsmönstret. Enligt min mening finns starka skäl som talar
för att reglerna i arbetstidslagstiftningen anpassas till de nya förhållanden
som råder på arbetsmarknaden.

Utredningens förslag har karaktären
av helhetslösning. Förslagen har balanserats med hänsyn till de samhällsekonomiska
förhållandena. Efter ingående överväganden har utredningen avstått från att
lägga fram förslag om preciserade regler för en begränsning av
dygnsarbetstiden. Utredningen har här fäst stort avseende vid att en
lagreglering skulle få betydande ekonomiska konsekvenser inte minst inom den
offentliga sektorn. Samtliga remissinstanser har godtagit utredningens
ståndpunkt att särskilda dygnsbegränsningar inte bör tas in i lagen. TCO har i
sitt remissyttrande dock efterlyst ytterligare kostnadsberäkningar med avseende
på effekterna av en reglering av minsta viloperioden mellan två arbetspass. Jag
är emellertid inte beredd att göra någon sådan redovisning eftersom en sådan
reform under alla förhållanden måste bli mycket dyr och utrymmet för kostnadskrävande
reformer idag är ytterst begränsad.

I likhet med utredningen vill också
jag betona att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt har ett ansvar för att
arbetstiden fördelas på ett tillfredsställande sätt. Det gäller inte minst för
parterna att med utgångspunkt i arbetsmiljölagens allmänna regler om
arbetsmiljöns beskaffenhet väga in mer längsikfiga verkningar av olika
arbetstidssystem. Väsentligt är att såväl arbetstidens längd som arbetets art
beaktas i en sådan samlad bedömning. Jag vill i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten på arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd beträffande psykiska
och sociala aspekter på arbetsmiljön (arbetarskyddsstyrelsens
författningssamling ASF 1980:14) där det finns ett avsnitt om arbetstidens
förläggning. Här framhålls t.ex. att man vid planeringen av dygnsvila bör ta
hänsyn till sömnbehov etc. Samtidigt understryks att långa arbetspass ska
undvikas.

I det följande kommer jag under särskilda rubriker att
ange hur jag ser på de förslag som utredningen har presenterat. I mina
ställningstaganden har jag tagit hänsyn till att utredningens förslag har
karaktär av en helhetslösning, där man genom avvägningar pä en rad punkter har
så långt som rnöjligt försökt att tillmötesgå flera skilda reformbehov och
önskemål.

2.2 Övertid och mertid

2.2.1 Övertidsberäkningen

I den gällande arbetstidslagen
definieras övertid som sådan arbetstid som överskrider gränserna för ordinarie
arbetsfid eller jourtid enligt lagen 2 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 154

Prop. 1981/82:154 18

eller
den längre ordinarie arbetstid eller jourtid som har överenskommits i ett
kollektivavtal. Enligt en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1977
skall vidare med övertid avses även skillnaden mellan fullgjord arbetstid och
avtalad kortare arbetstid vid helfidsarbete.

Lagen innehåller i princip inga regler om hur
ledighet från arbetet skall inverka på beräkningen av övertid. I ett speciellt
avseende finns dock numera en bestämmelse om beräkning av övertid vid inträffad
ledighet. Fr.o.m. år 1977 skall sålunda vid beräkning av tillåten övertid den
ordinarie arbetstid, som gäller enligt lagen, minskas med hänsyn till
arbetsfri helgdag som inte infaller på en söndag.

Frågan om övertidsberäkning berördes inte i förarbetena
vid arbetsfidslagens tillkomst. I samband med de förut nämnda ändringarna i
lagen uttalade emellertid föredragande departementschefen (prop. 1975/76:179 s.
12) att det enligt hans uppfattning var naturligt att jämställa t.ex. semesterledighet
och sjukledighet med arbetad tid vid beräkning av övertidsuttag. Samma
betraktelsesätt borde enligt föredraganden även anläggas i fråga om ledighet
för fackligt arbete som med stöd av lag kan utföras under arbetstagarens
ordinarie arbetstid. I andra fall ansågs det vara mera tveksamt i vad mån
ledighet skulle jämställas med tid då arbete har utförts.

En strikt tillämpning av övertidsreglerna i
arbetstidslagen innebär sålunda att endast sådan faktiskt fullgjord arbetstid,
som under en given begränsningsperiod överstiger måttet för ordinarie full
arbetstid, behöver registreras som övertid. Flertalet gällande kollektivavtal
innehåller emellertid samtidigt bestämmelser om övertidsersättning för arbete
som har förlagts till annan tid än den ordinarie arbetstiden. I viss omfattning
måste man därför skilja mellan legal övertid och avtalsmässig övertid. Jag kan
i den frågan hänvisa fill s. 75-77 i betänkandet. Efter arbetstidslagens tillkomst
har från fackligt håll i olika sammanhang förts fram krav på att ledighet från
arbetet skall jämställas med arbetad tid vid registrering av överfid enligt
arbetstidslagen.

Olägenheterna med nuvarande bestämmelser har enligt
utredningen särskilt accentuerats genom att en omfattande
ledighetslagstiftning har fillkommit efter den allmänna arbetstidslagens
tillkomst. Ledighet förekommer bl.a. som sjukledighet, semesterledighet,
ledighet för vård av barn, ledighet för utbildning, tjänstledighet för enskilda
angelägenheter och ledighet för fackligt arbete. Ledighet, som arbetstagaren
har varit berättigad till och som har tagits ut, bör enligt utredningen på
något sätt inverka på möjligheten att ta ut arbetstid genom att en regel införs
i arbetstidslagstiftningen om att man vid övertidsberäkning skall ta hänsyn
fill bl.a. de nämnda formerna av ledighet.

Utredningen har mot den bakgrunden övervägt olika
metoder att utforma en sådan bestämmelse (betänkandet s. 79 O- Den har därvid
stannat för att generellt räkna in ledighet från arbetet som arbetstagaren har
haft i de tidsmått som lagens övertidsbestämmelser utgår ifrån. Utredningen
före-

Prop.
1981/82:154 19

slår
en bestämmelse som innebär att sådan ledighet från arbetet, som avser
arbetstagarens ordinarie arbetstid eller jourtid, skall likställas med fullgjord
arbetstid vid beräkning av övertid. I betänkandet pekas på att en sådan
generellt utformad bestämmelse kommer att omfatta även ledighet för fackligt
arbete samt ledighet enligt arbetsmiljölagen för skyddsombud och ledamot i
skyddskommitté. Bestämmelsen skulle sålunda bara ta sikte på ledighet frän
arbetet. Därmed avses enligt utredningen endast fall då arbetstagaren har rätt
att vara frånvarande från sitt arbete. Frånvaro från arbetet utan att rätt till
ledighet föreligger skall däremot kunna kompenseras med arbete utanför den
normala ordinarie arbetstiden utan att det blir fråga om övertid i lagens
mening. Utredningen erinrar samtidigt om att de allmänna bestämmelserna i
arbetsmiljölagen självfallet kan åberopas när skyddsskäl talar mot att en
tidsförfallolös frånvaro kvittas mot orimligt stora arbetstidsuttag under andra
delar av perioden.

Arbetstagarorganisationerna ställer sig bakom
utredningens förslag till nya regler om övertidsberäkning. Kommun- och landstingsförbunden
tillstyrker förslaget i princip men kritiserar den föreslagna regleringen när
den också kommer att gälla kompensationsledighet. SAF och LRF som båda
avstyrker förslaget kan i och för sig acceptera att sjuk- och semesterledighet
jämställs med arbetad tid vid beräkning av övertid.

För egen del vill jag anföra följande. Som
utredningen påtalar finns starka skäl som talar för att sättet att beräkna
legal övertid ändras. Med nuvarande praxis i övertidsberäkningen ges ej det
skydd mot stora arbetstidsuttag som är det egentliga syftet med
övertidsregleringen. I och med den allmänna arbetstidslagens tillkomst slopades
dygnsmaximeringen av den ordinarie arbetstiden. Därmed bortföll möjligheten att
utgå från den dagliga arbetstiden vid beräkningen av lagenlig övertid. Den
praxis som idag tillämpas vid övertidsberäkning kan knappast ha varit åsyftad
vid allmänna arbetstidslagens tillkomst.

Enligt huvudregeln i allmänna arbetstidslagen är
det veckan som utgör begränsningsperiod för beräkning av den ordinarie
arbetstiden. Övertid uppkommer sålunda om den fakfiska arbetstiden överstiger
måttet för den ordinarie arbetstiden under en hel vecka. En strikt tillämpning
av arbetsfidslagen medger i detta fall inte att övertid som uppstår under en
vecka kvittas mot ledighet under någon annan vecka. I de fall den ordinarie
arbetstiden med tillämpning av 7§ andra stycket genomsnittsberäknas under en
längre tidsperiod än en vecka kan övertid inte beräknas förrän hela
begränsningsperioden har löpt ut. Arbetstidsuttag utöver den ordinarie
arbetstiden under en vecka kan alltså kvittas mot ledighet under övriga veckor
inom begränsningsperioden utan att det uppkommer övertid enligt lag. Det är
enligt min mening klart otillfredsställande att inte med stöd av lag striktare
regler kan tillämpas när det gäller uttag av övertid.

Som jag nyss berörde medges i gällande
kollektivavtal regelmässigt rätt till övertidsersättning för arbete som utförs
pä annan tid än arbetstagarens

Prop.
1981/82:154 20

ordinarie
arbetstid. I dagligt tal förknippas därför begreppet övertid med den betalda
övertiden. Övertidsreglerna i allmänna arbetstidslagen, som inte är knutna till
löneavtalen, uppfattas i allmänhet som svårbegripliga.

I ett nytt beräkningssätt för övertid bör enligt
min uppfattning regler utformas som i högre grad än nu gör det möjligt att ta
hänsyn till hur ledighet frän arbetet skall påverka möjligheten till
övertidsuttag. Först kan konstateras att inga remissinstanser har motsatt sig
att sjuk- och semesterledighet skall likställas med arbetad tid vid
övertidsberäkning. Även jag ställer mig bakom förslaget i denna del.

Vissa remissinstanser har ställt sig avvisande till
utredningens förslag att även i fråga om kompensationsledighet tillämpa
huvudregeln om att ledighet från arbetet skall likställas med arbetad tid. Jag
vill därför något närmare gå in på just denna fråga. Ersättning för
övertidsarbete fastställs av arbetsmarknadens parter genom kollektivavtal. Av
olika anledningar som jag har berört tidigare har det blivit allt vanligare att
övertidsersättning utgår i form av kompensationsledighet i stället för att
ersättas med betalning i pengar. Regler om att övertidsersättning kan utgå i
form av kompensationsledighet finns numera inom flera avtalsområden men saknas
på andra, t.ex. påSAF/LO-omrädet. I vissa fall begränsas möjligheterna att ta
ut kompensationsledighet till en eller ett par dagar per månad. Eftersom
övertidskompensation i form av extra ledighet är en avtalsfråga är det enligt
min mening olämpligt att vid sidan av huvudregeln införa specialregler för
övertidsberäkningen när det gäller kompensationsledighet. Ytteriigare motiv
för denna ståndpunkt kan hämtas i det förhällandet att lagförslaget inte
innehåller några regler om dygnsarbetstid.

Landstingsförbundet har i sitt remissyttrande
särskilt berört frågan om läkarnas jourtid och därmed sammanhängande
kompensationsledighet. Till skillnad från andra arbetstagargrupper, som också
tjänstgör pä oregelbundna och obekväma arbetstider, betraktas läkarnas
tjänstgöring på kvällar och nätter eller veckoslut inte som ordinarie
arbetstid utan som jourtid, vilken ersätts med kompensationsledighet som läggs
ut under den ordinarie dagarbetstiden. Även om den faktiska tjänstgöringen per
vecka inte överstiger vad som är normalt för arbetsmarknaden i stort, kan
avtalskonstruktionen medföra att läkare med tung jourbörda skulle få en
övertid per är som ligger långt utöver det i lagförslaget angivna taket på 200
timmar. Även med justeringar av de gällande arbetstidsavtalen skulle det enligt
landstingsförbundet fortsättningsvis bli nödvändigt att bedriva jourverksamhet
för läkare i en omfattning som inte är förenlig med de i lagen angivna kraven.
En totallösning av läkarnas arbetstider kan enligt landstingsförbundet inte
uppnås annat än på mycket lång sikt. Förbundet har mot den bakgrunden krävt ett
undantag i lagen som ger landstingen rätt att "kvitta"
kompensationsledighet för läkare som utgår pä grund av arbete under
jourtjänstgöring utan att det påverkar övertidsberäkningen.

Förhållandena
inom sjukvården är redan idag sådana, att betydande

Prop.
1981/82:154 21

avvikelser
förekommer i förhällande till de allmänna lagreglerna om arbetstiden och dess
förläggning. Det gäller inte bara frågan om arbetstidsmåttet utan också
reglerna om veckovila, raster m. m. De särskilda förhållandena inom denna
arbetsmarknadssektor skulle emellertid ytterligare påverkas genom vissa av de
nya lagreglerna, t. ex. den som gäller kompensationsledighet. Till saken hör
att arbetsfidsfrågorna just nu befinner sig i ett känsligt förhandlingsläge
parterna emellan.

Redan i det tidigare lagsfiftningsarbetet (se t.
ex. prop. 1970:5 s. 107 f. och 119 samt 1976/77:149 s. 315) har uppmärksammats
de särskilda förhållandena inom sjukvården. Lagstiftarens strävan har då varit
att inte göra uttryckligen undantag för de berörda arbetstagargrupperna utan i
stället låta parterna själva passa in sina särskilda förhållanden inom den allmänna
lagstiftningens regelsystem.

Uppenbarligen förhåller det sig pä det sättet att
en totallösning av läkarnas arbetstider - och därmed också den anpassning av
den nya arbetstidslagen som kan behöva göras pä detta område - inte kan uppnås
annat än pä sikt. Ikraftträdandet av en ny arbetstidslag bör därför inte
tillåtas äventyra parternas strävanden att nå en bestående uppgörelse om hur
arbetstidsfrågorna inom sjukvården rimligen skall lösas.

Att nu i en allmän arbetstidslag göra uttryckligt
undantag för en viss arbetstagargrupp på grund av att övergångs- eller
anpassningsproblem kan uppkomma eller på grund av att parternas egna
arbetstidsavtal skiljer sig från arbetsmarknadens i stort, kan enligt min
mening inte vara någon lämplig lösning. Den skulle innebära att man gör avsteg
från de principer som gäller för arbetsmarknadslagstiftningen i övrigt - denna
gäller i princip för alla arbetstagargrupper på arbetsmarknaden men med
möjlighet för avtalsparterna att göra branschanpassade eller lokala avvikelser
- och den skulle dessutom kunna ses som ett tecken på bristande tro på
avtalsparternas förmåga att komma fillrätta med den egna branschens problem.
Endast ett undantag från lagen skulle inte heller innebära någon lösning av ett
avvägningsproblem utan bara att man skjuter problemet framför sig.

Däremot bör det på detta liksom på andra områden
vara möjligt att i avvaktan pä kollektivavtalslösningar - temporära eller
bestående, lokala eller centrala — utverka behövliga dispenser hos
arbetarskyddsstyrelsen. Sådana dispenser bör, i varje fall inledningsvis, kunna
ges generellt. Arbetarskyddsstyrelsen bör därvid ta hänsyn även till de
organisatoriska och andra liknande betingelser som gäller för verksamhetens
bedrivande. Mera formella än faktiska kollisioner med lagreglerna, vilket blir
en följd av kollektivavtalens definitioner och konstruktioner, bör spela en
underordnad roll. Det ligger i sakens natur att kutymer, som fidigare har
utarbetats inom ett visst avtalsområde, kommer att ha betydelse för dispensprövningen.

Jag anser alltså att utredningens förslag bör
genomföras även i fråga om kompensationsledighet.

Prop. 1981/82:154 22

Möjligheten att göra ytteriigare undantag från den
föreslagna huvudregeln för beräkning av övertid har aktualiserats av några
remissinstanser. Flertalet av dessa anser att annan lagstadgad ledighet än för
semester och sjukdom inte bör likställas med arbetad fid. Enligt min bedömning
skulle det dock te sig onaturligt att göra en sådan begränsning mot bakgrund av
de principiella skälen för den ledighetslagstiftning som successivt har
fillkommit. Semester och sjukledighet är de helt dominerande ledighetsformerna
vilket innebär att den nya regeln om övertidsberäkning i första hand kommer att
inskränka möjligheterna till stora övertidsuttag i samband med sådana
ledigheter. Detta kan otvivelaktigt ha betydelse för många arbetsgivare.
Eftersom övriga ledighetsformer förekommer mindre ofta kan en utvidgning av
regeln till att även omfatta dessa knappast i sig leda till någon avsevärd
minskning av övertidsutrymmet.

Jag anser sammanfattningsvis att utredningens
förslag i fråga om övertidsberäkningen bör genomföras till alla delar.
Förslaget innebär som utredningen har påpekat i sitt betänkande att alla typer
av ledighet frän arbetstagarens ordinarie arbetstid eller jourtid skall
likställas med fullgjord arbetstid vid beräkning av övertid.

2.2.2
Mertid

Som redan har framhållits uppkommer övertid enligt
gällande bestämmelser först sedan hela arbetstidsmättet för heltidsanställning
har tagits i anspråk. Allmänna arbetstidslagen innehåller således inga
bestämmelser som särskilt begränsar möjligheten att i fråga om deltidsanställda
ta ut arbetstid utöver den som har avtalats. De delfidsanställda har därför kunnat
utnyttjas som reservarbetskraft. Enligt utredningen har det från fackligt häll
hävdats, att den möjligheten i stor utsträckning utnyttjas med påföljd att
deltidsanställda ofta har betydligt längre arbetstid än den fasta arbetstid som
har avtalats. Krav har samtidigt rests om att arbetstid som går utöver den
avtalade skall jämställas med övertid. Sådan överskjutande tid kallar
utredningen mertid. I gällande kollektivavtal förekommer även benämningarna
fyllnadstid och överskjutande tid.

Utredningen pekar på frågans nära samband med de
föreslagna övertidsreglerna. Av utredningens nyss redovisade ställningstagande
följer att ledighet från arbetet bör likställas med fullgjord arbetstid även
vid beräkning av övertid för en arbetstagare som är partiellt ledig från sin
anställning. Det kan här vara fråga om ledighet enligt t.ex. lagen om ledighet
för vård av barn eller studieledighetslagen.

I fråga om den stora grupp av arbetstagare som från
början har anställts på delfid, kan deltiden emellertid ha föranlelts av samma
skäl - vård av barn, utbildning etc, dvs. skäl som i och för sig skulle ha
berättigat en heltidsanställd till ledighet enligt ledighetslagstiftningen.
Enligt utredningen föreligger då samma behov för den deltidsanställde att i
förväg kunna något så när beräkna arbetstidens omfattning. En reglering som
inte be-

Prop. 1981/82:154 23

gränsar
möjligheten att ta ut mertid anses i detta läge vara inkonsekvent. Det är
därför enligt utredningen rimligt att införa regler om begränsning av mertiden
för deltidsanställda. Till detta kommer att det från fackligt håll har
betonats, att en begränsning av möjligheterna till mertidsuttag kan antas
motverka att den ordinarie arbetstiden för delfidsanställda sätts lägre än vad
tjänstgöringsförhållandena motiverar. Utredningen har därför ansett det
önskvärt att arbetstidslagstiftningen innehåller också en bestämmelse om
begränsning av mertidsuttaget.

Utredningen
har prövat olika modeller (betänkandet s. 83). Den har stannat för att låta
begränsningsbestämmelsen utgå från den arbetsfid som i det enskilda fallet har
avtalats mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Utredningen erinrar samtidigt
om att anställningsavtalet ibland kan vara så obestämt att det inte kan läggas
till grund för mertidsberäkningen. Vidare framhålls att det står arbetsgivaren
och den anställde fritt att genom en särskild överenskommelse komplettera
avtalet, så att ytterligare ordinarie arbetstid kan tas ut. Därigenom kan
åstadkommas att den ordinarie arbetstiden sträcks ut att omfatta upp till 40
timmar i veckan utan att det därför blir fråga om någon mertid. Trots dessa
förhållanden har emellertid den lösning, som utgår från det enskilda
anställningsavtalet, bedömts lämpligast.

I fråga om förutsättningarna för att merfid skall
få tas ut och beträffande längden av tillåten mertid bör det enligt utredningen
vara möjligt att i stort sett ansluta till de regler som gäller för övertid. I
betänkandet förordas därför, att vid deltidsanställning lagens regler om
övertid i princip skall fillämpas på motsvarande sätt i fråga om sådan
arbetstid som överstiger arbetstagarens ordinarie arbetstid eller jourtid
enligt anställningsavtalet. Beträffande mertid som inte samtidigt är övertid
föresläs emellertid inte gälla motsvarande begränsning per fyraveckorsperiod
eller månad som föreskrivs för uttag av allmän övertid. Möjlighet skall finnas
till myndighetsdispenser för mertidsuttag. Därvid får emellertid beaktas att
arbetstiden kan förlängas redan genom avtal om höjning av tjänstgöringsgraden.

Förslaget att begränsa mertiden har mötts av en
splittrad remissopinion. Arbetstagarorganisationerna uttrycker
tillfredsställelse. TCO anför att en kortare arbetstid, som en deltidsanställd
kan ha avtalat, många gånger är en förutsättning för dubbelrollen som
yrkesarbetande och förälder. Avvikelser från denna medför därför ofta stora
praktiska problem. LO pekar på att de föreslagna bestämmelserna kan motverka
att den ordinarie arbetstiden sätts lägre än vad som är mofiverat. SAV, som i
huvudsak godtar förslaget, framhåller dock att mertidsregleringen kommer att
innebära vissa merkostnader. Även statskontoret understryker att det blir fråga
om en kostnadsökning. Kommunförbundet och AMS godtar uttryckligen förslaget.

De flesta arbetsgivarorganisafionerna tar avstånd
från förslaget. Landstingsförbundet framhåller att det skulle medföra
avsevärda praktiska svårigheter inom sjukvården med starkt varierande
anställningsförhållanden.

Prop. 1981/82:154 24

Det
skulle vidare medföra avsevärda administrativa kostnader för landstingen. Mot
den bakgrunden och med hänsyn till det alltmer besvärande ekonomiska läget för
landsfingen avstyrker förbundet förslaget. SHIO-Fa-miljeföretagen anser
visserligen att förslaget medför minskad flexibilitet men ser en lösning i
möjligheten att avtala med arbetstagarna om tillfälliga ökningar av
arbetstiden. SAF understryker att arbetstidslagen är att betrakta som en
skyddslag och att den därför bör enbart ange det maximalt tillåtna
arbetstidsmåttet. Arbetstidsfrågorna skall regleras avtalsvägen, vilket enligt
föreningen också har skett. Vidare kan ingen arbetstagare utan eget medgivande
åläggas arbete utöver den avtalade arbetstiden. SAF pekar vidare på en del
praktiska svårigheter som uppkommer och redovisar slutligen ett yttrande från
Handelns arbetsgivarorganisation (HAO) där en redogörelse lämnas för gällande
deltidsöverenskommelse mellan SAF och LO. Enligt HAO skulle förslaget motverka
syftet med överenskommelsen. KFO anför att lagregleringen - förutom att den
torde stå i strid med arbetsgivarnas och de deltidsanställdas önskemål - skulle
orsaka en byråkratisk handläggning av en fråga som hittills har skötts på ett
enkelt sätt. LRF anser det orimligt att lagreglera merarbetstid som ligger inom
den i lag tillåtna maximala arbetstiden. Den minskade flexibiliteten skulle
kunna hämma både produktion och sysselsättning. Enligt LRF skulle det vara
ekonomiskt orimligt att tvinga vissa verksamheter, t.ex. som avbytare i
djurproduktion, att delvis utföras på merbetald övertid.

Några remissinstanser har synpunkter på
bestämmelsens konstruktion. Enligt AD kan reglerna lätt kringgås genom att
arbetstiden hålls obestämd. Svea hovrätt avstyrker förslaget. Uttag av mertid
förutsätter under alla förhållanden medgivande från arbetstagaren. Det är
vidare svårt att dra gränsen mellan mertidsuttag och en överenskommelse om
förläggning av den avtalade ordinarie arbetstiden. När arbetstiden inte är pä förhand
fixerad saknar förslaget betydelse.

Beträffande först frågan i vad mån det föreligger
skyldighet att utföra arbete utöver den avtalade arbetstiden för en
deltidsanställd vill jag anföra följande. Skyldigheten för en arbetstagare att
arbeta utöver överenskommen arbetstid regleras anfingen genom det enskilda
anställningsavtalet eller genom kollektivavtal. Frågan ligger således utanför
arbetstidslagstiftningen, oavsett om det gäller en helfids- eller
deltidsanställning. Regler med varierande utformning om skyldighet att utföra
övertidsarbete finns emellertid i de flesta kollektivavtal. Jag kan här nämna
några exempel. 1 flera förbundsavtal på SAF/LO-området föreskrivs att en
arbetstagare skall kunna beordras att utföra arbete i den omfattning som följer
av allmänna arbetstidslagen. På det primär- och landstingskommunala området
stadgas däremot att en arbetstagare, om behov föreligger, är skyldig att
tjänstgöra utöver fastställd arbetstid. Här görs ingen skillnad mellan heltids-
och deltidsanställda. Oklarheter om och i vad mån de deltidsanställdas
skyldighet i allmänhet regleras i kollektivavtal eller ej, eller om uttag

Prop. 1981/82:154 25

av
mertid i det enskilda fallet fordrar medgivande av arbetstagaren är enligt min
mening inget hinder för den föreslagna begränsningen i lag av mertid. I så fall
borde rimligtvis även behovet av övertidsreglering för heltidsanställda
omprövas.

Mot
att låta det enskilda anställningsavtalet vara utgångspunkt för beräkningen av
mertid kan invändas att avtalet kan vara helt obestämt när det gäller antalet
arbetstimmar. Liksom utredningen finner jag det troligt att en begränsning av
mertidsuttag verkar i den riktningen att arbetsgivare och arbetstagare vid
anställningens början preciserar den avtalade arbetstiden. Aspekter på denna
frågeställning tas också upp i avsnitt 2.3.

Deltidsarbetet har varit föremål för en omfattande
debatt under senare är. Från en del häll har t.ex. hävdats att deltidsarbetet
borde begränsas sä långt det är möjligt. Sedan utredningens förslag har
remissbehandlats har t.ex. Arbetslivscentrum redovisat sin rapport
Deltidsarbetet i Sverige som behandlar deltidsökningens orsaker och
deltidsanställdas levnadsförhållanden. Av rapporten framgår att deltidsarbetet
uppfattas positivt av många kvinnor och till övervägande del är ett uttryck för
ett eget val och fritt ställningstagande.

Några remissinstanser har framhållit att
deltidsarbetets stora inslag av frivillighet är ett skäl för att avstyrka
förslaget om mertidsreglering. Enligt min mening ger detta tvärtom ytteriigare
motiv för att de deltidsanställda bör ges ett skydd mot alltför stora
arbetstidsuttag vid sidan av avtalad tid. De deltidsarbetande skall inte heller
betraktas som en reservarbetskraft som kan utnyttjas i närmast obegränsad
omfattning vid plötsligt uppkommande behov. Inte heller finner jag att
mertidsbestämmelserna skulle motverka syftet med de deltidsöverenskommelser som
finns mellan arbetsmarknadens parter. Merfidsregleringen bör i stället ge
ytterligare stöd för att man vid ett ökat arbetskraftsbehov i första hand
erbjuder de deltidsan-Ställda högre sysselsättningsgrad. Jag finner därmed att
tillräckliga skäl föreligger för att en reglering av mertiden bör övervägas.

Jag
har förståelse för att bl.a. flera arbetsgivarorganisationer uttrycker farhågor
för att en begränsning av mertiden kan leda fill kostnadsökningar. Utredningen
har menat att det är svårt att på ett entydigt sätt visa hur ökade kostnader
kan uppkomma. Efter remissbehandlingen av utredningens förslag har vissa
ytteriigare försök gjorts att klariägga i vilken omfattning det förekommer att
en deltidsanställd arbetar mer än 200 timmar utöver fastställd arbetstid per
år. En uppskattning som har gjorts inom Landstingsförbundet visar t.ex. att det
kan röra sig om ca 2% av alla delfidsanställda inom landstingen. Det finns
enligt min mening gott fog för antagandet att mertidsbegränsningen totalt sett
inte kommer att beröra särskilt många arbetstagare. Uppgift om antalet berörda
ger dock bara delvis en vägledning om vilka kostnadsökningar som kan uppkomma.
De ekonomiska följderna av en merfidsreglering bör i första hand ses mot
bakgrund av vilka alternativ som arbetsgivarna har när ökat arbetskrafts-

Prop. 1981/82:154 26

behov
uppstår. Kortsiktigt kan det gälla att fördela övertids- eller mertids-arbete
på den befintliga personalen. En arbetsorganisation med stor andel
deltidsanställda har åtminstone teoretiskt sett större möjligheter till detta
än en arbetsgivare med övervägande helfidsanställda. Understrykas bör att så är
fallet oavsett om någon begränsning av mertiden genomförs eller ej. Ett skäl
som talar för att i första hand utnyttja deltidsarbetande personal vid ett
sådant behov kan vara att arbetsgivaren i stället för övertidsersättning kan
betala ordinär timlön. Det finns enligt min mening inte någon anledning att
räkna med några förändringar i detta avseende bara för att en mertidsreglering
genomförs. Här bör också framhållas de möjligheter att träffa lokala
kollektivavtal om bl.a. utökad mertid, som jag kommer att föreslå i avsnitt
2.5.1.

I ett något längre perspektiv kan det däremot bli
aktuellt att höja sysselsättningsgraden för enskilda eller grupper av
deltidsarbetande eller att utöka antalet tjänster. Kostnader kan självfallet
uppstå om inte överanställningar kan utnyttjas effektivt. I mänga fall bör
sådana problem kunna lösas genom en effektivare planering.

De administrativa kostnaderna för bokföring av
mertid kan inte heller bli särskilt betungande. Det stora flertalet
arbetsgivare har redan i dag personaladministrativa redovisningssystem som
även i övrigt är lika för heltids-och deltidsarbetande.

Bakom de invändningar som har gjorts beträffande
mertidsregleringen tycks också på arbetsgivarhåll finnas en del spekulationer
om att de deltidsanställda kan komma att kräva särskilda ersättningar för
arbete på mertid. Här framskymtar också till viss del den osäkerhet som allmänt
råder om vad arbetstidslagen i själva verket reglerar. För min del skulle det
emellertid framstå som förvånande, om sådana krav vinner stöd av de fackliga
organisationerna. Följden skulle uppenbarligen bli att lika arbete vid samma
tidpunkt på dygnet betalades olika enbart på den grunden att det i det ena
fallet gäller arbete som utförs inom en heltidsarbetandes ordinarie arbetstid
och i det andra fallet arbete som utförs av en deltidsanställd på mertid. Jag
vill också på nytt framhålla att vår arbetsfidslagstift-ning aldrig har
reglerat och inte heller avses reglera ersättningsfrågorna.

Sammanfattningsvis kan jag alltså i allt väsentligt
ställa mig bakom vad utredningen har anfört i sitt betänkande i fråga om
reglering av mertid för deltidsanställda. Jag förordar att förslaget genomförs.

2.2.3
Förberedelse- och avslutningstid

Enligt allmänna arbetstidslagen får övertid tas ut
för förberedelse- eller avslutningsarbete som nödvändigtvis måste utföras före
eller efter den ordinarie arbetstiden för att verksamheten skall kunna fortgå
utan hinder. Sådan övertid får tas ut med högst 6 timmar i veckan eller, om
längre begränsningsperiod än en vecka får tillämpas för den ordinarie
arbetstiden, med högst 24 fimmar under en fid av fyra veckor.

Prop.
1981/82:154 27

Bestämmelsen har övertagits frän tidigare
arbetstidslagstiftning. För att arbetet skall betraktas som förberedelse- eller
avslutningsarbete krävs att arbetet skiljer sig frän det ordinarie arbetet.
Enligt lagmotiven (prop. 1970:5 s. 134) fordras dessutom att arbetet har en
viss periodicitet och återkommer med korta intervaller. Genom en ändring år
1976 inskränktes möjligheterna att samtidigt ta ut förberedelse- och
avslutningsövertid och allmän övertid genom att sådan övertid skall avräknas
frän den allmänna övertid som får tas ut enligt lagen.

På SAF/LO-området finns för vissa branscher
avtalsbestämmelser som reglerar rätten att ta ut övertid för förberedelse- och
avslutningsarbete. Inga sådana bestämmelser återfinns på den statliga sidan
eller pä kommun-och landstingsområdet. Utredningen lämnar i betänkandet (s.
87-89) en redovisning över den faktiska förekomsten av sådan övertid. Den
kartläggning söm utredningen har gjort visar att sådana arbeten inte är
sällsynta men att denna övertidsform ändå, om man ser till arbetsmarknaden i
dess helhet, kan antas komma till användning i ganska liten utsträckning.

I betänkandet framhålls att de gjorda
undersökningarna inte ger några exakta besked om i vilken omfattning det är
möjligt att föra in förberedelse- och avslutningsarbetena inom ramen för
ordinarie arbetstid. Det är enligt utredningen knappast möjligt att nå entydiga
resultat på denna punkt, eftersom det ytterst är en avvägningsfråga vilka
organisatoriska åtgärder som är rimliga för att undvika övertiden. Utredningen
har därför sökt att på grundval av mera allmänna bedömningar ta ställning till
om bestämmelserna om förberedelse- och avslutningsövertid bör bibehållas.
Enligt utredningens mening kan man därvid inte bortse från att bestämmelserna
om förberedelse- och avslutningsövertid kan motsvaras av vissa praktiska behov
inom arbetsUvet. Samtidigt konstateras att produktionsförutsättningarna har
förändrats radikalt genom den tekniska utvecklingen sedan bestämmelserna
ursprungligen kom till år 1919. Behovet av denna övertidsform anges ha minskat
bl.a. till följd av de nya energisystem som har kommit till. Vidare sägs
begreppet förberedelse- och avslutningsövertid delvis bygga på en föråldrad
syn på arbetsorganisationen. Utredningen bedömer mot bakgrund av de gjorda
undersökningarna, att det i stor utsträckning finns goda möjligheter att
fördela arbetstiden så, att förberedelse- och avslutningsarbeten kan utföras
inom måttet för den ordinarie arbetstiden.

Med hänsyn härtill samt till att bestämmelserna
avser ett mycket begränsat antal arbetstagarkategorier anser utredningen
övervägande skäl tala för att de särskilda bestämmelserna om förberedelse- och
avslutningsövertid slopas i arbetstidslagstiftningen. I de verksamheter där
hinder eller svårigheter föreligger att lägga regelbundet återkommande
förberedelse- och avslutningsarbeten inom den ordinarie arbetstiden, bör det
enligt utredningens mening inte föreligga något principiellt hinder mot att i
stället utnyttja allmän övertid.

Prop. 1981/82:154 28

Förslaget att slopa den särskilda övertidsformen
för förberedelse- och avslutningsarbete godtas av samtliga remissinstanser
förutom LRF och SAF. LRF anför att det fortfarande finns behov av förberedelse-
och avslutningsarbete inom jordbruket. SAF framhåller å sin sida att förberedelse-
och avslutningsarbeten är av mycket stor betydelse inom byggnadsbranschen och
stora delar av transportsektorn.

För egen del vill jag framhålla att bestämmelserna
om övertid för förberedelse- och avslutningsarbete mot bakgrund av den
utveckling som har skett inom tekniken och på det organisatoriska fältet
framstår som otidsenliga. Denna övertidsform används i mycket liten
utsträckning om man ser till arbetsmarknaden som helhet, men den kan tydligen
ha praktisk betydelse i vissa verksamheter. En arbetstidslag som skall gälla
för i stort sett hela arbetsmarknaden bör i princip inte belastas med
detaljbestämmelser som endast vänder sig till avgränsade sektorer. Jag vill
också peka på de möjligheter till anpassning av arbetstidsförhållandena inom
olika verksamhetsområden som har tillkommit genom den över åren successivt
utvidgade rätten för parterna att genom kollektivavtal träffa separata
överenskommelser. Dessa möjligheter kommer jag som framgår av det följande att
föreslå bibehållna och utvidgade. Samtidigt vill jag också framhålla att
regelbundna övertidsuttag i samband med förberedelse- och avslutningsarbeten
är mindre tillfredsställande från allmän skyddssynpunkt. I första hand bör
strävan därför vara att föra in sådana arbetsuppgifter inom ramen för den
ordinarie arbetstiden. Utredningen har dock visat att detta kan fordra en rad
organisatoriska åtgärder som inte enkelt kaa överblickas. Förslaget om att
slopa de speciella bestämmelserna om förberedelse- och avslutningsarbeten har
därför föranlett utredningen att samtidigt föreslå att sädana arbeten i och för
sig skall kunna utföras inom ramen för den allmänna övertiden. Jag ser själv
inte heller några principiella hinder och tillstyrker den föreslagna lösningen.

2.2.4
Allmän övertid

Enligt nu gällande lagstiftning får allmän övertid
tas ut med högst 48 fimmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en
kalendermånad, dock högst 150 timmar under ett kalenderår. För uttag av allmän
övertid krävs att särskilda skäl föreligger. Allmän övertid får tillgripas för
att tillgodose vissa tillfälliga mera extraordinära behov av ökat arbetstidsuttag
(prop. 1970:5 s. 135).

I de statliga arbetsfidsavtalen är gränsen för
uttag av allmän övertid 200 timmar per kalenderår. I övrigt gäller gränsen 48
timmar per fyraveckorsperiod eller 50 timmar per kalendermånad.
SAF/PTK-avtalet anger samma gränser per kalenderår, fyraveckorsperiod och
kalendermånad som arbetstidslagen. Enligt det statliga arbetsfidsavtalet och
SAF/PTK- avtalet är den dagliga arbetstiden utgångspunkten för beräkning av
allmän övertid. I SAF/PTK-avtalet finns särskilda regler om att en viss del av
det ianspråk-

Prop. 1981/82:154 29

tagna
övertidsutrymmet kan återföras via kompensationsledighet. På övriga områden
torde i stort sett inte finnas några avtalsbestämmelser om allmän övertid som
avviker från lagens.

Utredningen
konstaterar inledningsvis att förarbetena till gällande arbetstidslag inte
innehåller någon närmare analys av övertidsbehovet. Det är enligt utredningens
uppfattning naturligt att några exakta beräkningar inte kan göras som kan
läggas till grund för normer om tillåten övertid. Bakom normerna ligger
uppenbarligen en sammanvägning av omständigheter som pekar åt olika håll. Å
ena sidan anses viss övertid nödvändig för att olika verksamheter skall kunna
bedrivas rationellt. Å andra sidan kan arbetsmiljösynpunkter och andra aspekter
motivera begränsningar. Vid en bedömning av var gränsen skall sättas för högsta
tillåtna allmänna övertid får enligt utredningen utgångspunkt tas i gällande
bestämmelser och i den praxis som har utvecklats. Samtidigt måste hänsyn tas
till de förändringar som har skett i samhället efter arbetstidslagens tillkomst
och de nya synsätt som har kommit fram. Med detta får sammanvägas konsekvenserna
av utredningens olika förslag när det gäller behovet av allmän övertid.

I fråga om effekterna av de framlagda förslagen
konstaterar utredningen, att den förordade regeln om övertidsberäkning medför
en avsevärd inskränkning inom stora delar av arbetslivet av möjligheterna till
övertidsuttag inom ramen för en allmän övertid om 150 timmar per år. Måttet
för allmän övertid måste därför höjas avsevärt, om de marginaler som den
nuvarande ordningen medger skall bibehållas. I fråga om de effekter för
övertidsbehovet som de föreslagna reglerna om begränsning av mertid kan medföra
har det frän arbetsgivarhåll bestämt hävdats att en begränsning av merfiden
under alla förhållanden kommer att medföra ett ökat behov av överfid.
Utredningen understryker för sin del, att begränsningarna kan mötas genom
förlängning av den fasta arbetstiden. Enligt utredningens mening kan man dock
inte bortse från de betänkligheter som särskilt med avseende på den offentliga
sektorn har framförts mot att reglera mertiden utan att samtidigt höja gränsen
för uttag av allmän övertid. Slopandet av den särskilda övertidsformen för
förberedelse- och avslutningsarbeten bör däremot enligt utredningens mening
inte i nämnvärd grad inverka pä bedömningen av var gränsen för allmän övertid
bör sättas.

Sammanfattningsvis anser utredningen att det
föreslagna systemet för beräkning av övertid och mertid i och för sig kunde
motivera en väsentlig höjning av taket för allmän övertid men att samtidigt
samhällsutvecklingen pekar i riktning mot en begränsning av övertidsuttaget.
Utredningen förordar med hänsyn till samtliga omständigheter att gränsen för
allmän övertid, och därmed även för allmän mertid, sätts vid 200 timmar per
kalenderår. Fortfarande föreslås dock för uttag av allmän övertid gälla
begränsningen fill 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 fimmar under
en kalendermånad.

Det
stora flertalet av remissinstanserna ställer sig bakom utredningens

Prop. 1981/82:154 30

förslag
att gränsen för allmän övertid skall höjas till 200 timmar per kalenderår. På
fackligt häll sker detta dock inte helt utan invändningar. LO säger sig kunna
acceptera förslaget under förutsättning att övriga delar av utredningens
förslag genomförs. TCO godtar förslaget, om än med tvekan, och understryker att
höjningen inte får innebära någon ändring av synen på övertid som ett
extraordinärt inslag i arbetet. SACO/SR motsätter sig förslaget. Skälen är att
övertid inte får bli ett alternativ till nyanställning samt att
jämställdhetsaspekten kräver att övertidsuttagen minskar och att möjligheten
för arbetstagarna att bättre planera sin ledighet säkerställs. På arbetsgivarsidan
anser de båda kommunförbunden att gränserna för allmän övertid bör höjas
ytterligare. Enligt SAF och SHIO—Familjeföretagen bör även gällande
maximigränser för övertidsuttaget under en fyraveckorsperiod eller under en
månad höjas.

Enligt
min mening måste en rad skilda behov vägas in vid bedömningen av de normer som
bör gälla för övertidsuttag. Stora övertidsmått är givetvis att föredra om man
enbart tar hänsyn till produktionsmässiga eller organisatoriska aspekter. En
rad andra skäl talar emellertid för att gränserna för övertidsuttag bör sättas
lågt. Forskningsresultat visar bl.a. att över-fidsarbete kan leda till
stressreaktioner och förslitningsrisker bland arbetstagarna. Invändningar mot
övertidsarbete kan också göras från t.ex. jämställdhetssynpunkt. Som
jämställdhetskommittén har påpekat visar utredningar att småbarnsfäder arbetar
mer övertid än andra män. Kvinnan får då ta ett allt större ansvar för hem och
barn och måste därför begränsa sitt eget arbete utanför hemmet. Ett utbrett
övertidsarbete motverkar också en jämn fördelning av arbetstillfällena.

Jag delar utredningens uppfattning att de gällande
reglerna i arbetstidslagen bör bilda utgångspunkt vid bedömningen av vilket
mått för allmän överfid som skall gälla i framtiden. Det nya beräkningssätt för
övertid som föreslås skulle emellertid minska den fillgängliga övertidsvolymen
om det högsta fillåtna övertidsuttaget skulle behållas oförändrat. Dessutom kommer
att föreslås en begränsning av mertid bland deltidsanställda. Gränsen för allmän
övertid bör därför höjas från 150 till 200 timmar per år i enlighet med
utredningens förslag.

Vissa remissinstanser har som jag har nämnt krävt
en ändring även beträffande fyraveckors- och mänadsgränserna. Beträffande dessa
frågor vill jag erinra om att det även i fortsättningen skall vara möjligt att
göra avvikelser genom kollekfivavtal på förbundsnivå från de begränsningar som
gäller enligt lagen. I avsnitt 2.5.1 av den allmänna motiveringen föreslår jag
att det dessutom skall bli möjligt att för viss kortare tid träffa lokala
kollektivavtal om avvikelser. Begränsningen till 48 fimmar under en
fyraveckorsperiod eller 50 timmar under en kalendermånad bör mot den bakgrunden
kunna bibehållas som utgångspunkt för tillåten allmän övertid i en ny arbetstidslag.

Prop.
1981/82:154 31

2.3
Besked om arbetstidens förläggning

Den gällande arbetstidslagen saknar bestämmelser om
skyldighet för arbetsgivaren att iaktta en viss frist vid underrättelse om
arbetstidsförläggning. Frågan har däremot reglerats i arbetstidsavtalen pä den
offentliga sektorn. I särskild grad gäller detta på det statliga området. På
SAF/LO-området föreligger däremot endast några spridda bestämmelser om
arbetstidsscheman samt en rekommendation om deltidsarbete enligt vilken
arbetstidsscheman skall upprättas om det inte är omöjligt på grund av
arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet. Jag kan i detta hänseende hänvisa
fill s. 100-102 i betänkandet.

Utredningen erinrar inledningsvis om att arbetstagarorganisafionerna
har begärt en lagreglering av skyldigheten för arbetsgivarna att i god tid
meddela ändringar i arbetstidsförläggningen, eftersom informafionen nu i många
fall lämnas så sent, att väsentliga svårigheter uppkommer för de anställda när
det gäller att planera fritiden och att sköta personliga angelägenheter i
övrigt. Jämställdhetskommittén har enligt utredningen understrukit
svårigheterna i detta hänseende för de deltidsanställda.

När
det gäller skiftarbete och turlistearbete liksom annat arbete på heltid finns
det enligt utredningen redan i stor utsträckning fungerande system ute på
arbetsplatserna. Genom samverkan mellan parterna läggs arbetsfi-derna ut i god
fid och med beaktande av arbetstagarnas synpunkter. Det anges emellerfid ha vuxit
fram nya anställningsformer där de anställda ej sällan har en ganska svag
ställning gentemot arbetsgivaren. Bristande planering leder till att de
anställda får reda på arbetstidens föriäggning och omfattning på ett mycket
sent stadium. Utredningen pekar på sådana grupper som deltidsanställda inom
detaljhandeln, hotell- och restaurangbranschen och städbranschen. Den fasta
arbetstiden för dessa grupper omfattar ibland bara ett fåtal timmar i veckan
som läggs ut med kort varsel. I anställningarna ingår dessutom ofta att vid
behov tjänstgöra ytterligare ett antal timmar. Samma typ av anställningar finns
enligt utredningen också inom vårdområdet.

I
betänkandet nämns också att det förekommer att arbetstagare förs upp på
förteckning för att vid återkommande tillfällen rycka in och tjänstgöra. De
anses inte som fast anställda och tjänstgör bara efter särskild anmodan. Den
som är uppförd pä förteckningen kan avböja en förfrågan om att tjänstgöra. Den
nu beskrivna typen av anställning är vanlig inom sjukvården. Den förekommer
också på många andra områden, t.ex. inom kommunernas lokaltrafik, etc. Av
intresse i sammanhanget är även situationen för dem som anställs fast vid
personalpooler och liknande. Från poolerna tas personal som får rycka in och
tjänstgöra vid förfall för arbetstagare med fasta arbetsuppgifter inom
verksamheten. Sädana pooler förekommer främst inom sjukvärden, barn- och
äldreomsorgen och kommunernas lokaltrafik. Liknande system finns också inom
exempelvis statens järnvägar.

Prop. 1981/82:154 32

Utredningen har begränsat sina överväganden till
frågan om ordningen för information till de anställda angående
arbetstidsförläggningen. Enligt utredningens uppfattning ingår en skyldighet
att i rimlig tid informera om arbetstidens förläggning bland arbetsgivarnas
uppgifter när det gäller att sörja för en tillfredsställande arbetsmiljö. Vad
som har framkommit i utredningsarbetet visar enligt utredningen att det finns
ett behov av grundläggande bestämmelser i detta ämne. I huvudsak är det fråga
om att ge ökad stadga åt arbetstidsförhållandena i vissa typer av
deltidsanställningar. Sädana bestämmelser bör enligt utredningen gå direkt ut
pä att en arbetstagare skall ha besked om förläggningen av sin arbetstid viss
tid i förväg. I detta ligger att informationen kan lämnas pä olika sätt. Ett
sätt är att det pä arbetsplatsen hålls tillgängligt ett arbetstidsschema som
ger besked om de enskilda arbetstagarnas arbetstidsföriäggning. Ett annat sätt
kan vara att lämna muntligt besked till arbetstagarna.

Bestämmelsen bör enligt utredningen också ange hur
läng tid i förväg som besked senast skall lämnas om arbetstidens förläggning.
Utredningen anser att tiden normalt inte bör underskrida tvä veckor. Besked om
arbetstidens förläggning skall lämnas mer än två veckor i förväg i de fall där
det är rimligt att beskedet lämnas tidigare. Utredningen föreslår att bestämmelsen
tar sikte på ordinarie arbetstid och jourtid.

En nödvändig begränsning görs såtillvida, att
bestämmelsen endast avser anställningar som är sä pass stadigvarande, att det
är möjligt att planera arbetstidens förläggning i förväg. Regeln skulle annars
innebära ett indirekt förbud mot tillfälliga anställningsförhållanden.

Informationsskyldigheten måste enligt utredningen
vidare utformas med beaktande av att möjligheterna att planera skiften inom
olika slag av verksamheter kan variera. Den får inte heller göras så stel att
den medför svårigheter att bemästra situationer som alltid kan uppkomma.
Undantag blir därför nödvändiga. I detta hänseende erinrar utredningen om att
det finns aktiviteter där det generellt sett inte är meningsfyllt att upprätta
arbetstidsschema eller liknande sä lång tid i förväg som två veckor, eftersom
man då sä gott som dagligen skulle behöva göra ändringar i schemat, vilket
alltså från början inte skulle ge något klart besked om den verkliga
arbetstidsförläggningen. Undantag från huvudregeln föreslås därför kunna få
göras i den män det föranleds av den bedrivna verksamhetens art. Undantag
föreslås dessutom för det fall arbetstiden rent tillfälligt behöver ändras på
grund av händelser som inte rimligen har bort förutses. Det fordras dock att
det gäller förhållanden som inte har bort förutses inom ramen för en
fillfredsställande arbetsplanering.

Remissinstanserna är övervägande positiva till
förslaget att införa en skyldighet för arbetsgivaren att i rimlig tid i förväg
underrätta en arbetstagare om förläggningen av arbetstiden. På
arbetsgivarsidan har dock SAF och SFO anfört att denna fråga bör regleras i
kollektivavtal, varvid hänsyn kan tas till förhållandena i varje bransch för
sig. Remissinstanserna är

Prop.
1981/82:154 33

alltså eniga om att arbetstagarna skall kunna få
information om arbetstidens förläggning i rimlig tid. Däremot råder olika
uppfattning om det behövs eller är lämpligt med lagregler om arbetsgivarnas
skyldigheter i detta avseende. Jämställdhetskommittén stryker för sin del under
att en tvåveckorsregel i lagen endast bör ses som en minimitid och hänvisar
till vad utredningen har anfört på denna punkt.

Själv delar jag utredningens och remissmajoritetens
uppfattning att det bör införas i lagen en grundläggande bestämmelse om
skyldighet att informera den enskilde arbetstagaren viss tid före arbetets
början. Det främsta syftet med en sådan bestämmelse är att slå fast ett
minimikrav som bör gälla med tanke på de utsatta grupper som utredningen har
pekat på. Frågan om reglering av arbetsgivarnas informationsskyldighet har nära
samband med frågan om mertidsregleringen vid deltidsarbete i det att båda dessa
frågor inverkar på möjligheten för arbetstagare med ansvar för hushållsarbete
och barnomsorg att samordna arbetet utanför och inom hemmet. Denna möjlighet är
särskilt viktig mot bakgrund av att det oftast är kvinnor som arbetar deltid
och som alltjämt har huvudansvaret för familjens och barnens omvårdnad. Den tid
för besked om arbetstidens förläggning som normalt inte får underskridas bör,
som utredningen har föreslagit, vara Qorton dagar. Som har betonats av
utredningen och under remissbehandlingen bör besked i många fall också kunna
lämnas tidigare än sä. Jag kan i allt väsentligt även i övrigt ställa mig bakom
vad utredningen har anfört i sitt betänkande i fråga om besked om arbetstidens
förläggning. Till detta vill jag slutligen lägga att det bör vara möjligt att
genom kollektivavtal på förbundsnivå anpassa bestämmelsen efter behoven inom
olika branscher.

2.4 Veckovila

I 4 kap. 6 § arbetsmiljölagen
(1977:1160) föreskrivs att arbetstagare skall beredas minst 36 timmars
sammanhängande ledighet under varje period om sju dagar. Den s.k. veckovilan
fick sin nuvarande omfattning genom arbetsmiljölagen. Enligt den förutvarande
arbetarskyddslagen var veckovilan 24 timmar. I samband med den nu gällande
bestämmelsens tillkomst begärdes från fackligt håll att veckovilan skulle
fastställas till 48 timmar.

I propositionen om arbetsmiljölagen
(prop. 1976/77:149 s. 314) konstaterades att landets arbetstagare till helt
övervägande del har fem dagars arbetsvecka och att allmänna arbetsfidslagens
normer för veckoarbetstiden motsvarar en ledighet om normalt tvä hela dygn i
veckan. Ett lagstad-gat grundskydd för regelbunden veckovila ansågs dock inte
kunna undvaras. Utgångspunkten angavs vara att de anställda borde garanteras
en fridag i veckan jämte ledighet av tillfredsställande längd under nätterna
före och efter fridagen. De komplikationer, som en bestämmelse om 36 timmars
veckovila kunde vålla inom vissa verksamhetsområden, förut-3 Riksdagen
1981/82. 1 saml. Nr 154

Prop. 1981/82:154 34

sattes
kunna bemästras genom överenskommelser i kollektivavtal eller dispensvägen. I
propositionen underströks vidare att det måste ses till att möjlighet finns att
tillgodose viktiga samhällsintressen och angelägna servicebehov. Vid
riksdagsbehandlingen anförde socialutskottet (SoU 1977/78:1 s. 48) med
anledning av vissa motionsyrkanden, att erfarenheterna av den nya regeln om
veckovila fick bli avgörande för frågan om man skulle kunna införa en
bestämmelse om ännu längre veckovila utan att tvingas vidga möjligheterna till
undantag från huvudregeln. Riksdagen följde utskottet.

Vissa avvikelser från veckovilebestämmelsen gäller
enligt kollekfivavtal på den offentliga och den privata sektorn. Jag får i den
delen hänvisa till betänkandet (s. 110-113).

Utredningen konstaterar i fråga om
veckovilebestämmelsen att den nya regleringen inte tycks ha medfört några
direkta svårigheter när det gäller de grupper av arbetstagare som har
oregelbunden tjänstgöring eller jourtjänstgöring. I fråga om den förstnämnda
gruppen antas förklaringen ligga däri, att arbetstagarna har varit benägna att
utan speciella villkor teckna avvikelseavtal, eftersom någon bättre
arbetstidsförläggning inte har kunnat erhållas inom ramen för 40-timmarsveckan
och med beaktande av behovet att sprida arbetet över veckans alla dagar. När
jourtid är utlagd tycks man enligt utredningen väsentligen ha kunnat anpassa
sig efter 36-timmarsregeln utan att detta har medfört några problem. Det är här
i stor utsträckning fråga om aktiv tjänstgöring i verksamheter som pågår alla
veckans dagar och det har därför i regel framstått som naturligt och relativt
komplikationsfritt att lägga in ledigheter som möter kravet på 36 timmars
veckovila.

Vissa svårigheter har 36-timmarsregeln enligt
utredningen däremot orsakat i samband med beredskap under veckoslut. Det
hänger samman med att beredskap sedan läng tid anses bryta veckovila.
Utredningen har pä denna punkt utgått frän nuvarande rättsläge och har inte
ansett sig böra gå in på frågan hur beredskapstjänstgöring skall betraktas från
arbetstidssynpunkt. Däremot har utredningen tagit upp frågeställningen om det
är möjligt att införa en bestämmelse om längre veckovila utan att samtidigt
vidga möjligheterna till undantag från huvudregeln. I betänkandet framhålls att
det möjligen skulle kunna övervägas att införa nya regler om veckovila som inte
bara är minimiregler utan också ger uttryck för vad som enligt allmän
uppfattning bör vara förhärskande i fråga om veckoledighet. En bestämmelse om
minst 48 timmars veckovila vore enligt utredningen då närliggande. För att man
inte skulle tvingas att vidga möjligheterna till undantag från huvudregeln fick
man samtidigt överväga att ge möjlighet till en genomsnittsberäkning under en
längre period. En sådan lösning skulle kunna ge utrymme för
beredskapstjänstgöring över ett veckoslut under perioden utan att det påverkade
den ordinarie arbetsfidsförläggningen. Syftet med veckovilebestämmelsen skulle
emellertid lätt kunna gå förlorat

Prop. 1981/82:154 35

med
en sådan reglering. Kompletterande regler skulle därför bli nödvändiga och man
skulle då få ett mera komplicerat regelsystem än det nuvarande.

Mot den bakgrunden har utredningen beslutat att
inte föreslå någon saklig ändring i den nuvarande lagregleringen angående
veckovila. Däremot har utredningen av lagtekniska skäl föreslagit att
nuvarande praxis i fråga om veckovila vid beredskapstjänstgöring läggs fast i
lag.

Ett
särskilt yttrande har avgetts beträffande veckovilabestämmelsen.

Remissinstanserna
kritiserar förslaget från skilda utgångspunkter och flera av dem kräver att
bestämmelsen om veckovila förändras i den ena eller andra riktningen. LO och
TCO anser liksom vid arbetsmiljölagens tillkomst att veckovilan bör vara 48
timmar. På arbetsgivarsidan framhåller SAV att veckovilan borde vara 30 timmar
men yrkar inte i nuläget någon sänkning. I stället föreslår SAV att beredskap i
vissa fall skall inräknas i tiden för veckovilan. De båda kommunförbunden
beklagar att utredningen inte har föreslagit en sänkning av tiden för
veckovila. Nuvarande ordning har enligt dem lett til! icke avsedda ökade
kostnader. SAF ifrågasätter om inte principen att beredskap bryter veckovila
bör omprövas bl.a. i de fall då arbetstagarna tack vare nya tekniska hjälpmedel
kan disponera ledigheten för fritidsaktiviteter.

Det krav som förs fram av
arbetstagarorganisationerna om att veckovilan enligt lag bör vara 48 timmar är
enligt min mening i och för sig förståeligt. I praktiken torde det stora
flertalet arbetstagare också ha en veckoledighet av minst den omfattningen. I
arbetarskyddslagen och i arbetsmiljölagen har bestämmelsen om veckovila haft
formen av minimireg-lering. Det finns enligt min bedömning ingen anledning att
ändra på detta förhållande i en ny arbetstidslag. Något stöd för en utökning av
veckovilan ger inte heller de erfarenheter som har redovisats i samband med
förlängningen av veckovilan från 24 till 36 timmar. Jag avser då främst de
kostnadsökningar som har påtalats av flera remissinstanser. Vissa grupper med
skiftgång och annat oregelbundet arbete har av vad som har framkommit inte
heller kunnat nä en förbättrad förläggning av arbetstiden med stöd av reglerna
om veckovila. De synpunkter som har förts fram till stöd för en sänkning av
veckovilan måste därför också tillmätas ett visst berättigande.

Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på att nuvarande lagstiftning inte tar ställning fill hur veckovilan skall
läggas ut efter ett veckoslut med beredskapstjänstgöring. Den utbredda
uppfattningen att ledighet som kompensation för mistad veckovila måste
förläggas i anslutning till nästintilliggande veckoslut saknar stöd i lagen.
Det vore enligt min mening i stället naturligt att förlägga ledigheten sä nära
beredskapstjänstgöringen som möjligt.

Efter att ha tagit del av parternas sinsemellan
oförenliga synpunkter på veckovilaregleringen finner jag det lämpligast att
inte göra någon förändring av minimigränsen för veckovila. Jag delar också
utredningens uppfatt-

Prop. 1981/82:154 36

ning
att den praxis som har vuxit fram att beredskapstjänst inte kan förenas med veckovila
skrivs in i lagen.

2.5
Handläggningen av arbetstidsärendena

2.5.1
Formerna

Arbetarskyddsstyrelsen är central myndighet för
arbetarskydds- och arbetstidsfrågor. Vid arbetarskyddsstyrelsen finns enligt
instruktionen en särskild arbetstidsnämnd som handlägger viktigare ärenden om
tillämpningen av allmänna arbetstidslagen, arbetstidsbestämmelserna i
arbetsmiljölagen, lagen om arbetsfid m.m. i husligt arbete samt lagen om
föriängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete. Arbetstidsnämnden
beslutar i arbetarskyddsstyrelsens namn. Nämnden består av generaldirektören,
chefen för arbetstidsbyrän, en tjänsteman inom styrelsen som generaldirektören
bestämmer och sex av regeringen särskilt utsedda ledamöter
(partsrepresentanter). Som arbetstidsnämndens kansli fungerar arbetstidsbyrån,
som ingår i arbetarskyddsstyrelsens administrativa avdelning.

Arbetarskyddsstyrelsen är chefsmyndighet för
yrkesinspektionen som består av 19 distrikt. Varje distrikt har en
yrkesinspektionsnämnd med beslutsbefogenheter. I nämnden ingår chefen för
distriktet och åtta andra personer som utses av arbetarskyddsstyrelsen efter
förslag av parterna på arbetsmarknaden. Yrkesinspektionsnämnderna har att
avgöra olika slag av ärenden som närmare anges i instruktionen för
yrkesinspektionen.

Arbetstidsfrägor handläggs sedan gammalt i stor
utsträckning centralt, dvs. av arbetarskyddsstyrelsen. Genom arbetsmiljölagen
har emellertid yrkesinspektionen fått befogenhet att bl.a. meddela
förelägganden eller förbud även när det gäller bestämmelserna om arbetstidens
förläggning.

Numera gäller vid tillämpning av arbetsmiljölagen
att dispens i arbets-fidsärenden meddelas av arbetarskyddsstyrelsen eller
yrkesinspektionen. I allmänna arbetstidslagen gjordes vid arbetsmiljölagens
tillkomst på motsvarande sätt den ändringen att dispensmyndighet och myndighet
för ärenden om nödfallsövertid kan vara både arbetarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionen. Fortfarande tillämpas dock den centrala handläggningen av
dispensärenden och liknande arbetstidsärenden.

Före den 1 juli 1978 prövade arbetstidsnämnden hos
arbetarskyddsstyrelsen arbetstidsärenden formellt utan någon begränsning till
vikfigare ärenden. I praktiken prövades emellertid ärenden, som ej ansågs
påkalla egentlig sakprövning, pä arbetstidsbyrån. Sådana ärenden anmäldes sedan
vid sammanträde med nämnden. Efter en ändring i instruktionen gäller numera
även formellt att arbetstidsnämnden endast prövar viktigare arbetstidsärenden.
I övrigt avgörs ärendet av en tjänsteman på arbetstidsbyrån. I fråga om den
närmare handläggningen av arbetstidsärenden m.m. får jag hänvisa till
betänkandet (s. 119-132).

Prop.
1981/82:154 37

Utredningen föreslår i betänkandet omfattande
ändringar av den nuvarande handläggningsordningen. Ändringarna syftar bl.a.
till att åstadkomma att arbetstidsfrågor i betydande omfattning löses genom
kollektivavtal mellan parterna och att myndighetshandläggningen i motsvarande
mån upphör.

Utredningen
framhåller fill en böljan att antalet arbetstidsärenden som handläggs inom
arbetarskyddsstyrelsen är mycket stort, ca 8000 ärenden om året, vilka de allra
flesta avgörs inom arbetstidsbyrän. Flertalet ärenden enligt arbetstidslagen
avser dispenser för extra övertid, ca 4000 ärenden ärligen. Dessa bifalls
regelmässigt utan närmare sakprövning, om de har tillstyrkts av vederbörande
arbetstagarorganisation. Av betänkandet framgår att det under tiden den 1 juli
1978 - den 30 juni 1979 skedde någon egentlig sakprövning bara i 17 ärenden om
extra övertid, en siffra som antas ungefärligen återspegla förhållandet även
under senare år. Den andra stora gruppen av ärenden enligt arbetstidslagen
avser s.k. nödfallsövertid, dvs. övertid som behövs på grund av en inträffad
oförutsebar natur- eller olyckshändelse eller annan jämförlig omständighet.
Antalet ärenden av detta slag uppgår enligt utredningen numera till ca I 000 om
året, av vilka ca 900 avser godkända anmälningar om sådan övertid.

Antalet
arbetstidsärenden enligt arbetsmiljölagen anges vara omkring 3 000 om året, av
vilka större delen - ca 2000 - avser dispens för nattarbete. Även
handläggningen av ärendena om nattvila är i allmänhet av närmast formell
beskaffenhet.

Av
arbetstidsärendena hänskjuts sammanlagt ca 100 viktigare eller tvis-tiga
ärenden om året till arbetstidsnämnden. Den myndighetshandläggning som
förekommer av övriga arbetstidsärenden består till övervägande del endast av
att arbetstidsbyrån registrerar ärendena, inhämtar yttranden från
arbetstagarsidan och expedierar beslut. I minderärigärenden - ca 900 om året -
sker dock sakprövning även när ärendena avgörs inom byrån. Vidare erinrar
utredningen om att arbetstidslagsfiftningen är upplagd så, att avvikelse från
lagreglerna kan ske antingen genom kollekfivavtal eller efter
myndighetsdispens. Med en sådan uppläggning av lagstiftningen saknar
myndigheten anledning att i sak pröva en ansökan om dispens, om parterna är
eniga. Samfidigt innebär lagstiftningen att myndigheten har att ta ställning i
ärendet även när parterna är eniga.

Enligt
utredningens mening talar främst resurssynpunkter mot den nuvarande ordningen.
Det är enligt utredningen inte rimligt att en byrå pä arbetarskyddsstyrelsen
huvudsakligen sysslar med att besluta i ärenden där parterna är överens och där
möjlighet finns att sluta kollektivavtal. Vidare är det otillfredsställande att
en myndighet står som beslutande i ärenden där myndighetens insats i själva
verket är begränsad till en ren registrering av partsöverenskommelser. Ett
sådant system ger en felaktig bild av vilka överväganden som har förekommit och
var ansvaret ligger. Samtidigt är inte några fördelar för parterna förenade med
den nuvarande

Prop.
1981/82:154 38

ordningen.
Arbetstidsbyräns verksamhet uppfattas ibland snarast som en onödig byråkrati.

I
betänkandet konstateras att arbetstidslagstiftningen pä flera sätt ger en grund
för det fackliga medbestämmandet. Möjligheten att träffa kollektivavtal i de
avseenden som regleras i lagstiftningen är en av förutsättningarna för att
medbestämmande för de anställda skall kunna genomföras på arbetstid sområdet.
Dessutom innebär reglerna om arbetstidens längd och förläggning att det finns
normer att hänvisa till och bygga vidare pä vid förhandlingar mellan parterna.
Medbestämmandelagens regler omfattar således bl.a. arbetstidsfrägor.
Utredningen diskuterar på s. 134 och 135 i betänkandet lämpligheten av att
avskaffa dispensförfarandet och, när det gäller prövning av tvister, falla
tillbaka på de befintliga reglerna om ett förfarande inför arbetsdomstolen. En
konsekvens av en sådan ordning skulle emellertid bli att den offentligrättsliga
sidan av arbetstidslagstiftningen nästan kommer bort. En sådan reglering
skulle komma att framstå som väsenfiigen endast ett underlag för
överenskommelser mellan partema. Med en sådan uppläggning finns det enligt
utredningen en uppenbar risk att arbetarskyddsmyndigheternas tillsyn försvagas
eller helt försvinner. Det skulle då också vara svårt att finna en ersättning
för dispensförfarandet när det gäller vissa arbetsplatser där de anställda
inte är medlemmar i en kollektivavtalsbärande organisation. Den kanske
allvarligaste invändningen mot att slopa dispensmöjligheten är emellertid
enligt utredningen att man i så fall gör stora ingrepp i lagstiftningens
allmänna uppläggning för att komma till rätta med onödiga former av
myndighetshandläggning. Följderna av ett sådant ingrepp skulle alltså klart gå
utöver vad som är syftet med åtgärden. Utredningen anser sig därför inte böra
föreslå en sådan ordning. I stället undersöker utredningen vilka möjligheter
som finns att med ett bibehållet dispensförfarande fä till stånd en bättre
anknytning av arbetstidslagsfiftningen till systemet i medbestämmandelagen.

I denna del konstaterar utredningen att det
fackliga inflytandet är utformat frän olika utgångspunkter i
arbetstidslagstiftningen och medbestämmandelagen. Arbetsfidsbestämmelserna
bildar från vissa synpunkter en social skyddslagstiftning och det har därför
föreskrivits medverkan av en central arbetstagarorganisation för att avsteg
från bestämmelserna skall få ske utan myndighetsprövning. Medbestämmandelagen,
å andra sidan, syftar till att medbestämmande först och främst skall utövas
inom det enskilda företaget eller den särskilda förvaltningen av de anställda
genom de lokala fackliga representanter som de har utsett. Tyngdpunkten i
arbetstagarnas medbestämmande skall ligga på lokal nivå. När det gäller
övergripande frågor ligger det enligt utredningens mening på arbetstidsområdet
lika väl som på andra områden i sakens natur att avtalsregleringen sker på
central nivå. Samtidigt förs sedan länge även förhandlingar om de lokala
arbets-fidsförhållandena i första hand pä det lokala planet. Det finns enligt
utredningens mening skäl att i arbetstidslagstiftningen ta fasta på den roll
som

Prop.
1981/82:154 39

den
lokala arbetstagarorganisationen skall ha enligt medbestämmandelagen.
Utredningen föreslär i detta syfte en regel om att kortvariga avvikelser från
vissa bestämmelser i arbetstidslagsfiftningen skall fä göras med stöd av
kollektivavtal med lokala arbetstagarorganisationer. En sådan regel avses ge
möjlighet till smidiga och mindre omständliga handläggningsformer när
kortvariga avvikelser är påkallade. Genom en sådan lösning skulle man
åstadkomma en minskning av det stora antal ärenden som nu går till
myndighetsprövning. Regeln skulle enligt utredningen dessutom innebära en
bättre samordning av arbetstidslagstiftningen med systemet i medbestämmandelagen.
Några betänkligheter från skyddssynpunkt mot en sådan ordning bör enligt
utredningen inte föreligga med hänsyn bl.a. till att det allmänna
skyddsmedvetandet ute på arbetsplatserna har höjts och till att de centrala
arbetstidsavtalen i betydande utsträckning medger att beslut i arbetstidsfrågor
träffas genom lokala överenskommelser. Den föreslagna möjligheten att träffa
lokala överenskommelser om kortvariga avvikelser bör enligt utredningen tills
vidare begränsas till att gälla övertid, mertid och nattvila. Vidare föreslås
bestämmelsen begränsad till att avse kortvariga avvikelser eller, närmare
bestämt, avvikelser under en tid av högst en månad räknat från dagen för
avtalets ingående.

Utredningens förslag att direkt i lagen under vissa
förutsättningar filläta avvikelser genom lokala kollektivavtal har godtagits av
de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Flera av dessa har understrukit
värdet av att förslaget medför en bättre samordning av arbetstidslagstiftningen
med medbestämmandelagens anda. Arbetarskyddsstyrelsen välkomnar utredningens
förslag. Det är enligt styrelsens mening inte rationellt och meningsfullt att
styrelsen skall behöva fatta beslut i ärenden där parterna är ense i det
enskilda fallet. SAF och SFO anser att lokala kollektivavtal skall kunna gälla
tills vidare med viss uppsägningstid. Dessutom bör enligt SAF möjligheten att
träffa lokala kollektivavtal omfatta även veckovila och raster. Bland
arbetstagarorganisationerna betonar å andra sidan LO och TCO att reglerna om tidsbegränsning
av lokala kollektivavtal inte får kringgås så att de automatiskt förlängs månad
för månad.

För egen del ansluter jag mig till utredningens
bedömning att ett visst dispensförfarande bör bibehållas i
arbetsfidslagstiftningen. Det är emellertid angeläget att finna regler som
begränsar strömmen av arbetstidsärenden till myndigheterna och medger att
deras resurser kan användas på ett rationellt sätt. Förfarandet bör inte i
onödan tyngas av en myndighets handläggning som närmast är av formell beskaffenhet.
En reformering av förfarandet bör, som utredningen har kommit fram till, kunna
ske genom en bättre anknytning av arbetsfidslagstiftningen till
medbestämmandelagens system. Jag delar utredningens och remissinstansernas
bedömning att fiden nu är mogen att redan i lagen införa en bestämmelse som
tillåter avvikelser från arbetstidslagstiftningen genom lokala kollekfivavtal.
En sådan ordning är också ägnad att minska antalet dispensärenden hos myn-

Prop. 1981/82:154 40

digheterna.
När det sedan gäller att avgöra i vilken omfattning lagen bör medge avvikelser
genom lokala kollektivavtal instämmer jag i allt väsentligt i vad utredningen
har anfört. Möjligheten till lokala kollektivavtal bör således åtminstone tills
vidare begränsas till att gälla kortvariga avvikelser från bestämmelserna om
övertid, mertid och nattvila. Det är främst pä dessa områden som det kan
föreligga behov av kortvariga avvikelser. Parterna kan därutöver själva bedöma
om man genom centrala överenskommelser vill utvidga möjligheterna till lokala
avtal om avvikelser.

Som har påpekats av utredningen och under
remissbehandlingen förutsätter en riktig tillämpning av bestämmelsen om
tidsbegränsade lokala kollektivavtal att ett lokalt avvikelseavtal inte
förlängs frän månad till månad genom varandra avlösande avtal. Avvikelser under
längre tidsperioder skall alltså träffas pä förbundsnivå. Det får ankomma på
de centrala organisationerna att bevaka att så sker.

Utredningen övergår därefter till frågan hur
dispensärenden bör handläggas sedan det har införts en möjlighet till
avvikelser för begränsad tid från vissa bestämmelser i arbetstidslagen. Ett
effektivt sätt att få till stånd den eftersträvade begränsningen av
dispensärendena anges vara att inte tillåta något dispensförfarande innan
parterna försökt utnyttja möjligheten att träffa kollektivavtal om avvikelser.
En bestämmelse i den riktningen ligger enligt utredningen också helt i linje
med uttalanden som gjorts i arbetsmiljölagens förarbeten om förhållandet mellan
dispensförfarandet och avtalsmöjligheten. Arbetsgivaren bör sålunda före en
dispensansökan förhandla med motparten om möjligheten att göra avvikelse med
stöd av kollektivavtal. Lyckas parterna inte nå en uppgörelse och fullföljer arbetsgivaren
sin avsikt att utverka dispens måste enligt utredningen normalt ett protokoll
från den lokala förhandlingen bifogas dispensansökningen. Dispensbestämmelsen
blir härvid subsidiär i förhållande till bestämmelsen om avvikelser genom
kollektivavtal.

Även i denna del ställer sig remissinstanserna
positiva till utredningens förslag.

Även
jag anser att förslaget i denna del bör genomföras. Den föreslagna ordningen
bör kunna medföra ytterligare begränsningar i tillströmningen av antalet
ärenden till tillsynsmyndigheterna. En förutsättning för en dispensprövning
bör alltså i fortsättningen vara att ett kollektivavtal inte har kunnat träffas
och att det framgår av ett förhandlingsprotokoll som bifogas dispensansökningen
att någon överenskommelse i den fråga som ansökningen gäller inte har kunnat
träffas med den berörda arbetstagarorganisationen. Något krav att en fråga som
har strandat på den lokala nivån skall ha förts till central förhandling innan
en dispensansökan kan prövas anser jag inte bör ställas upp.

I de fall där de anställda på en arbetsplats inte
är medlemmar i någon kollektivavtalsslutande organisation står endast
dispensmöjligheten till buds. Något förhandlingsprotokoll kan då inte heller
bifogas dispensansök-

Prop. 1981/82:154 41

ningen,
men av denna bör då framgå att en avtalsslutande arbetstagarorganisation
saknas.

I samband med handläggningsfrågorna tar utredningen
även upp frågan om anmälan av nödfallsövertid. Enligt den gällande
arbetstidslagen skall nödfallsarbete anmälas till tillsynsmyndigheten inom tvä
dygn frän arbetets början. Skälet är att det har ansetts nödvändigt att ha
någon kontroll av att bestämmelsen om nödfallsövertid inte missbrukas.
Myndighetshandläggningen inskränker sig emellertid i stort sett till att vissa
omständigheter bevakas, främst att anmälningen är dagtecknad inom den föreskrivna
tiden. Samfidigt innebär förfarandet emellertid en betydande arbetsbelastning
för myndigheten med hänsyn till mängden av ärenden. Det uppkommer också
besvärliga avvägningar, eftersom myndigheten saknar rimliga möjligheter till
egentlig kontroll.

Utredningen framhåller att förhållandena kring
nödfallsövertiden påtagligt har ändrats sedan bestämmelsen infördes. Sålunda
har arbetstagarsidans ställning stärkts väsentligt bl.a. genom reglerna i
medbestämmandelagen om tolkningsföreträde för de fackliga organisationerna i
tvister om arbetsskyldighet. Med hänsyn härtill förordar utredningen att den
nuvarande anmälningsskyldigheten ersätts av en skyldighet för arbetsgivaren
att så snart omständigheterna medger det underrätta den lokala fackliga
organisationen om att nödfallsarbete avses äga rum på övertid. Finns det inte
någon sådan organisation torde enligt utredningen bestämmelser om ett särskilt
anmälningsförfarande i och för sig knappast vara något verkningsfullt hinder
mot eventuella missbruk utan man får i sådana fall liksom när det gäller
övertidsregleringen i övrigt lita till reglerna om förande av övertidsjournal
samt fillsyns- och sanktionsbestämmelserna i arbetstidslagstiftningen. Den
gällande bestämmelsen om nödfallsövertid ger också rätt till fortsatt
nödfallsarbete på övertid under förutsättning att tillstånd har sökts hos
myndigheten inom två dygn från arbetets början. Utredningen anser denna
uppläggning ändamålsenlig. Bestämmelsen föreslås emellertid bli dispositiv på
samma sätt som arbetstidslagstiftningen i övrigt.

Utredningens förslag på denna punkt har ifrågasatts
av endast en remissinstans, som anser att en formell regel inte är nödvändig
och att frågan i stället bör regleras i lokala kollektivavtal.

Utredningens förslag bör även i denna del kunna
bidra till att begränsa antalet myndighetsärenden och jag delar utredningens
övriga skäl för en ändring i arbetstidslagstiftningen på denna punkt. Den av
utredningen förordade underrättelseskyldigheten till den lokala fackliga
organisafionen bör således ersätta den anmälningsskyldighet till
tillsynsmyndigheten som är föreskriven i den nu gällande arbetsfidslagen.

2.5.2
Handläggande myndighet

I betänkandet slås fast att arbetstiden är en
faktor som bör vägas in i den samlade bedömningen av arbetsmiljön och att det
är nödvändigt att så sker

Prop. 1981/82:154 42

i
de olika fall som behandlas vid de lokala skyddsorganisationerna och hos
yrkesinspektionen. Mot den bakgrunden menar utredningen att yrkesinspektionen
bör sköta handläggningen av arbetstidsärenden i första instans, om inte
speciella skäl talar mot en sådan ordning. Redan nu utövar yrkesinspektionen
den löpande tillsynen över arbetsfidsbestämmelsernas efterlevnad. Genom
arbetsmiljölagen har inspektionen fått befogenhet att vid behov ingripa med
tvångsmedel även pä arbetstidsområdet. Vad angår minderärigärenden har
yrkesinspektionen numera hand om dispenser från vissa bestämmelser om
arbetstiden för minderåriga under 16 år. Ett stort antal ärenden om dispens
från minderårigbestämmelserna avgörs dock fortfarande av
arbetarskyddsstyrelsen. Med hänsyn till att skyddsaspekterna är påtagliga i
dessa ärenden och att det vid ärendenas avgörande är viktigt med en nära
kännedom om förhållandena på den arbetsplats där dispens begärs för den
minderårige bör enligt utredningen yrkesinspektionen helt överta
handläggningen av minderårigärenden i första instans. Därigenom försvinner
uppdelningen av handläggningen av sådana ärenden mellan arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen.

Vad gäller ordningen för handläggning av övriga
dispensärenden och ärenden om nödfallsövertid konstaterar utredningen att de
ändringar i arbetstidslagstiftningen som utredningen har förordat bör leda fill
att antalet sådana ärenden för myndighetshandläggning väsentligt reduceras.
Särskilt gäller detta de slag av ärenden som hittills har svarat för de stora
posterna, nämligen dispensärenden om överfid och nattvila. Detsamma är fallet
beträffande ärenden om tillstånd att ta ut nödfallsövertid. Anmälningar om
nödfallsövertid kommer för myndighetens vidkommande att helt falla bort. Vad
gäller dispenser från bestämmelsen om begränsning av mertid vid
deltidsanställning framhålls att arbetstiden kan förlängas redan genom att
anställningsavtalet ändras, vilket medför att det endast under speciella
omständigheter kan bli fråga om dispensfall. Frän ärenden om besked rörande
arbetstidens förläggning kan enligt utredningen bortses. Myndighetsprövning i
de nu avsedda typerna av ärenden antas således bli aktuell endast i mycket
begränsad utsträckning och avse dispensärenden som är tvistiga och inte avser
minderåriga. Främst mot bakgrund av att dessa ärenden är starkt partsbetonade
och därför inte passar att handläggas vid yrkesinspektionen samt att det ofta
inte finns några påtagliga skyddsaspekter för yrkesinspektionen att ta fasta på
i dessa ärenden förordar utredningen att de också i fortsättningen handläggs
inom arbetarskyddsstyrelsen. Härvid anges det vara mest rationellt att använda
samma handläggningsordning även beträffande det fåtal övriga dispensärenden och
tillståndsärenden om nödfallsövertid som kan bli aktuella i fortsättningen.

Beträffande de organisatoriska och resursmässiga
konsekvenserna av utredningens förslag anser utredningen att detta för
yrkesinspekfionens del endast marginellt påverkar personalbehovet inom
inspektionen. Vad gäller

Prop. 1981/82:154 43

arbetarskyddsstyrelsen
bedömer utredningen att förslagen kommer att medföra att endast ett mycket
begränsat antal tvistiga dispensärenden och ett fätal ärenden, som enbart rör
oorganiserade arbetstagare, kommer att återstå för handläggning av
arbetarskyddsstyrelsen i första instans. Utredningen anser det uppenbart att
ett genomförande av dess förslag kommer att begränsa personalbehovet vid
arbetstidsbyrån i förhållande till nuläget. Förslaget bygger i övrigt i fråga
om de tvistiga arbetstidsärendena på att den särskilda arbetstidsnämnden inom
arbetarskyddsstyrelsen behålls.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit
utredningens förslag om handläggande myndighet av arbetstidsärenden. Endast SAF
uttrycker tveksamhet i ett avseende, nämligen i fråga om förslaget att
yrkesinspektionen skall avgöra tillstånd i minderårigärenden.

När det gäller konsekvenserna för personalbehovet
vid arbetstidsbyrån anför arbetarskyddsstyrelsen att av stor betydelse för en
nedgång av ärendemängden vid byrån blir i vilken omfattning kollektivavtal
verkligen kommer till stånd. Styrelsen pekar på att det redan med nuvarande bestämmelser
är möjligt att göra avsteg från allmänna arbetstidslagen genom kollektivavtal
och att den möjligheten har utnyttjats i mycket liten utsträckning. En
bedömning av den framtida belastningen av arbetstidsbyrån torde enligt
styrelsen kunna ske först efter en viss tids tillämpning av den nya
lagstiftningen. Pä arbetsgivarhåll har i fråga om avtalsmöjligheten pekats på
svårigheten att utan betydande extrakostnader uppnå bransch-och
företagsanpassade avvikelser i kollektivavtal då en norm anges i lag, och SAF
efterlyser regler i lagen eller mofivuttalanden som sätter press på kollektivavtalsparterna
att åstadkomma kompletterande regler genom avtal.

Jag anser att utredningen har anfört övertygande
skäl för att låta samtliga ärenden om dispens från arbetstidsbestämmelser som
gäller för minderåriga avgöras av yrkesinspektionen i första instans. Likaså
finner jag det lämpligt att de övriga dispensärenden, som blir aktuella i
fortsättningen tills vidare handläggs av arbetarskyddsstyrelsen.

De ärenden som nu föreslås decentraliserade till
yrkesinspektionen respektive avförda från myndighetshandläggning utgör den
större delen av arbetsbelastningen vid arbetstidsbyrån. Arbetarskyddsstyrelsens
handläggning av arbetstidsärenden bör på detta sätt när reformen har slagit
igenom kunna begränsas till endast något 100-tal per år. Det är således också
fråga om en betydande avbyråkrafisering. Som arbetarskyddsstyrelsen har anfört
i sitt remissvar är det emellertid nu svårt att närmare bedöma takten och
omfattningen av förändringen.Jag har också tidigare anfört att de nya
bestämmelserna om övertidsberäkning kan ge upphov till vissa övergångs- och
anpassningsproblem. Innan en lösning kan näs genom särskilda överenskommelser
i kollektivavtal kan därför antalet dispensansökningar under den första fiden
efter lagens ikraftträdande bli Stort. Skulle tillströmningen av ärenden om
dispens från övertidsbestäm-

Prop. 1981/82:154 44

melserna
därefter inte avta får arbetarskyddsstyrelsen anmäla om detta medför att
lagstiftningen om gränsen för uttag av allmän övertid behöver ses över.

Det ankommer på arbetarskyddsstyrelsen att i sin
planering närmare beakta de organisatoriska och resursmässiga konsekvenserna av
de ändrade handläggningsformerna, såväl för arbetstidsbyrån som för
yrkesinspektionen. Jag utgår härvid också frän att styrelsen när erfarenheter
har vunnits av den nya handläggningsordningen, prövar möjligheterna att ytterligare
förenkla hanteringen av arbetstidsärenden. Styrelsen bör i sina
anslagsframställningar för budgetåren 1984/85 och 1985/86 redovisa hur den
förändrade myndighetshandläggningen har påverkat dels antalet ärenden dels
resursbehovet inom styrelsen.

Jag vill till detta också lägga att jag i avsnitt
2.7 kommer att föreslå att en övertidsavgift införs för brott mot lagens
övertidsregler. Genom förslaget uppnås en bättre balans mellan de skilda
sanktionerna mot överträdelser av lagen och av kollektivavtal. Jag utgår från
att också det förslaget kommer att öka förutsättningarna att träffa
kollektivavtal.

2.6
Samordningen av arbetstidsreglerna i allmänna arbetstidslagen och arbetsmiljölagen

Den tidigare arbetarskyddslagstiftningen präglades
av en renodlat teknisk och fysiologisk syn på hälsorisker i arbetslivet. Genom
arbetsmiljölagen har emellertid synsättet vidgats. Grundläggande är att man
skall beakta alla de sidor av arbetsmiljön som kan vara ogynnsamma för den
fysiska och psykiska hälsan. Med delta betraktelsesätt framstår enligt
utredningen den nuvarande uppdelningen av arbetstidsregleringen som onaturlig.
I betänkandet erinras om att det vid arbetsmiljölagens tillkomst var en utbredd
inställning att arbetstidsreglerna i arbetsmiljölagen och allmänna
arbetstidslagen borde åtminstone pä sikt föras samman. Utredningen framhåller
särskilt att det med nutida synsätt knappast går att göra någon klar åtskillnad
mellan arten av de skyddsaspekter och psykosociala aspekter som ligger bakom ä
ena sidan reglerna om arbetstidens längd och å andra sidan reglerna om
arbetstidens föriäggning. Detta talar för att arbetstidsreglerna bör föras
samman. När nu det materiella innehållet i arbetstidslagen i betydande
utsträckning föreslås reformerat finns det enligt utredningen goda skäl att
ingripa i arbetstidslagstiftningens systematik och föra samman bestämmelserna.

Utredningen redovisar i betänkandet (s. 145 och
146) olika modeller för hur en sådan samordning kan genomföras. Frågan gäller i
första hand om bestämmelserna bör inordnas i arbetsmiljölagen eller i en samlad
arbetstidslag. Även mellanformer diskuteras. Jag får på denna punkt hänvisa
till betänkandet. Vid sina överväganden har utredningen kommit till slutsatsen
att arbetstidsreglerna bör föras samman i en ny arbetstidslag. Det bör

Prop.
1981/82:154 45

enligt
utredningen samtidigt tydligt markeras i lagstiftningen att arbetsfi-den är en
arbetsmiljöfråga och att det råder ett nära samband mellan arbetstidslagen och
arbetsmiljölagen. Detta kan lämpligen ske genom att i arbetsmiljölagen förs in
en bestämmelse som hänvisar fill arbetstidslagen. Det gäller de grundläggande
föreskrifterna om arbetsmiljöns beskaffenhet och om arbetsgivarnas skyldigheter
(2 kap. I och 2 §§ samt 3 kap. 2 § första stycket och 3§ arbetsmiljölagen). Med
den uppläggningen kan arbetarskyddsstyrelsens författningar på arbetstidsomrädet
utfärdas med stöd av antingen arbetsmiljölagen eller arbetstidslagen. Valet
blir beroende av om det är en författning, som utgår från de allmänna
bestämmelserna i arbetsmiljölagen, eller om det gäller
verkställighetsföreskrifter i anslutning till arbetstidslagen. Motsvarande bör
gälla i fråga om yrkesinspektionens tillsyn.

De särskilda reglerna i 5 kap. 5 § arbetsmiljölagen
om minderårigas arbetstid bör däremot enligt utredningen behållas i
arbetsmiljölagen. Dessa regler är av annan beskaffenhet än arbetstidsreglerna i
övrigt och har en utpräglad skyddskaraktär. De uttrycker inte vad som i dagens
samhälle kan anses normalt utan har fastställts för att pä denna punkt ge en
garanti mot rena missförhållanden. De kan heller inte frångås genom kollekfivavtal.

Det närmare innehållet i de minderårigbestämmelser
i arbetsmiljölagen som inte avser arbetstid meddelas i föreskrifter av
regeringen eller arbetarskyddsstyrelsen. Av systematiska skäl men framför allt
med hänsyn fill sambandet mellan de olika minderärigreglerna förordar
utredningen att även 5 kap. 5§ arbetsmiljölagen utformas som ett bemyndigande.
De detaljerade arbetstidsbestämmelserna skulle därmed helt utmönstras ut
arbetsmiljölagen.

Det stora flertalet remissinstanser ansluter sig
helt eller utan allvarligare invändningar till den föreslagna samordningen av
arbetstidslagstiftningen. Arbetarskyddsstyrelsen är dock kritisk och an§er att
det framstår som ett steg i fel riktning när ett antal bestämmelser av stor
betydelse fjärmas frän övriga för arbetsmiljön centrala regler. Styrelsen anser
det betänkligt att ett antal bestämmelser av stor betydelse fpr särskilt den
psykiska arbetsmiljön förs bort från den enhet sorn arbetsmiljölagen bildar.
Styrelsen hänvisar här till bl.a. bestämmelserna om raster, pauser och
nattarbete. Detta rimmar enligt styrelsen dåligt med den helhetssyn som är en
utgångspunkt i arbetsmiljölagen. Det påpekas i sammanhanget att också de
norska, danska och isländska arbetsmiljölagarna även innehåller arbetstidsregler.
Om en sammanföring av reglerna bedöms som angelägen synes det styrelsen
riktigare och mer överskådligt att föra in samtliga arbetstidsbestämmelser i 4
kap. arbetsmiljölagen. Ur mänga synpunkter synes ett sådant sammanförande
rafionellare än utredningens förslag.

Några remissinstanser har särskilt berört lösningen
i fråga om de detaljerade reglerna om arbetstid för minderåriga i 5 kap. 5 §
arbetsmiljölagen.

Prop. 1981/82:154 46

RÅ
och LO anser att bestämmelserna om minderårigas arbetstid bör meddelas i lag.

Jag delar utredningens och remissmajoritetens
uppfattning att arbetstidsreglerna i arbetsmiljölagen och i allmänna
arbetstidslagen bör föras samman. En möjlighet som utredningen har diskuterat
och som arbetarskyddsstyrelsen särskilt har uppehållit sig vid i sitt
remissvar är att samordna arbetsfidsreglerna inom ramen för arbetsmiljölagen.
Som utredningen har framhållit skulle emellertid en sådan samordning starkt
förändra arbetsmiljölagens proportioner vad gäller olika skyddsföreskrifter. I
arbetstidsavsnittet (4 kap.) skulle t.ex. behövas närmare tjugo särskilda
paragrafer med detaljerade arbetstidsregler. Detta skall sättas i relation fill
att endast ett fätal av arbetsmiljölagens övriga bestämmelser är direkta
skyddsföreskrifter utan har karaktären av ramregler. Den närmare regleringen
på arbetsmiljöområdet i övrigt sker ju genom föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen.
Jag anser liksom utredningen att grundläggande normer om arbetstiden har sådan
betydelse att de skall tas in i lag. Det kunde visserligen övervägas att i
arbetsmiljölagen ta in vissa regler om arbetstid i form av rambestämmelser för
att skapa en viss utfyllnad eller balans i arbetsmiljölagen. De skulle i så
fall ersätta nuvarande detaljföreskrifter. Som utredningen har funnit utgörs
dock flertalet arbetstidsregler i sin helhet av sådana allmänna normer som bör
meddelas i lag. Ytterligare invändningar kan resas mot de alternativ som jag
hittills har behandlat. Till vad arbetarskyddsstyrelsen har anfört om hur de
övriga nordiska länderna har löst frågan om i vilket lagkomplex
arbetstidsreglerna bör ingå, vill jag endast foga den reflektionen att i varje
fall den norska arbetsmiljölagen förutom arbetstidsbestämmelser bl.a. även
innehåller anställningsskyddsregler och regler om rätt till ledighet för värd
av barn. Den norska lagen har således en väsentlig annorlunda principiell
uppbyggnad än den svenska.

Den lösning som utredningen har stannat för svarar
enligt min mening bäst mot önskemålen om en rationell samordning av
arbetstidsbestämmelserna. För en sådan ordning talar också att
arbetstidsreglerna är disposi-fiva. Den partsdispositivitet som gäller
beträffande reglerna om arbetstidens förläggning bryter mot arbetsmiljölagens
mönster i övrigt. Dispositi-viteten ger arbetstidsreglerna en särprägel jämfört
med arbetsmiljöbestämmelserna i övrigt inte bara i påföljdshänseende utan
också när det gäller myndighetstillsynen. Jag förordar därför att utredningens
förslag genomförs. Jag vill samtidigt betona att förslaget är väl förenligt
med synen att arbetstiden är en del av arbetsmiljön. För övrigt finns utanför
arbetsmiljölagen, vid sidan av arbetstidsreglerna, även andra bestämmelser som
har betydelse ur arbetsmiljösynpunkt, t.ex. i strälskyddslagen, i
lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor och i bygglagstiftningen. I
tydlighetens intresse bör emellertid den nya arbetstidslagen och
arbetsmiljölagen ha regler, av vilka framgår det samband som föreligger mellan
dem. En sådan samordning av arbetstidsbestämmelserna i en enda allmän
arbetstidslag

Prop. 1981/82:154 47

ligger
väl i linje med de önskemål om en förenkling av det arbetsrättsliga regelsystemet
som riksdagen har uttalat sig för (AU 1978/79:9). Jag avser återkomma till
frågan om särskilda informationsinsatser med anledning av den nya lagen.

När det gäller de särskilda reglerna i 5 kap. 5 §
arbetsmiljölagen håller jag med utredningen och remissinstanserna om att dessa
bör behållas i arbetsmiljölagen. Jag anser även - mot bakgrund av
arbetsmiljölagens karaktär av ramlag - att dessa regler bör utformas som ett
bemyndigande och inte som detaljerade arbetstidsbestämmelser. Som utredningen
har betonat motiveras emellertid en ändrad utformning främst av att
arbetarskyddsstyrelsens minderärigkungörelse innehåller särskilda bestämmelser
till skydd för minderåriga som anlitas till arbete före det kalenderår då de
fyller 16 är. Detta förutsätts också i arbetsmiljölagen. Regelsystemet blir
onödigt svårtillgängligt, om arbetstidsbestämmelser skulle behöva meddelas på
olika sätt beroende pä vilken ålderskategori som det är fråga om. Av ansvarsbestämmelserna
i arbetsmiljölagen följer vidare att de arbetstidsbestämmelser som
arbetarskyddsstyrelsen meddelar beträffande minderåriga är direkt
straffsanktionerade. Detta är inte fallet i fråga om de arbetstidsbestämmelser
som gäller direkt pä grund av lagen. Denna situation är otillfredsställande.
Enligt det förslag som nu läggs fram är samtliga arbetstidsbestämmelser till
skydd för minderåriga direkt straffsanktionerade.

2.7
Sanktionssystemet

Allmänna arbetstidslagen och arbetsmiljölagen är
uppbyggda på olika sätt när det gäller påföljderna vid överträdelser. I
huvudsak gäller följande. Arbetstidslagens bestämmelser är direkt
straffsanktionerade. Arbetsmiljölagens ansvarsregler innebär däremot att något
hot om ansvarspåföljd i allmänhet inte finns förrän tillsynsmyndighet har
meddelat ett föreläggande eller förbud i det enskilda fallet.
Arbetarskyddsstyrelsen har dessutom bemyndigats att i vissa avseenden meddela
föreskrifter med direkta straffpåföljder. Bemyndigandena tar dock inte direkt
sikte på bestämmelserna i 4 kap. arbetsmiljölagen om arbetsfidens förläggning.

Utredningen redovisar i betänkandet viss utredning
angående tillämpningen av nuvarande påföljdsregler (s. 150-152). Av denna
framgår bl.a. att föreläggande eller förbud inte i något fall har meddelats
såvitt gäller efterlevnaden av arbetsmiljölagens bestämmelser i 4 kap. om
arbetsfidens förläggning. Vidare framgår att överträdelser av arbetstidslagens
bestämmelser genomgående har föranlett förhållandevis begränsade bötesstraff.

Med anledning av att utredningen föreslår att
arbetstidsbestämmelserna förs samman i en arbetstidslag har den övervägt frågan
hur påföljdssystemet i en sådan lag bör utformas. Utredningen konstaterar till
en början att föreskrifter för att få effekt i allmänhet måste vara
sanktionerade på något sätt. Om straff kommer i fråga vid överträdelser av en
föreskrift är straff-

Prop.
1981/82:154 48

bestämmelsen
vanligen utformad så, att överträdelsen omedelbart kan medföra straffpåföljd.
Bakgrunden är enligt utredningen uppenbarligen den att man vill effektivt
påverka dem, som föreskriften riktar sig mot, att inrätta sig efter
föreskriften. Om straffhotet i stället förutsätter någon ytterligare åtgärd
från myndigheternas sida i form av ett föreläggande eller förbud kan ju de
berörda avvakta att en sådan åtgärd vidtas. För direkta påföljder talar enligt
utredningen vidare att alla som bryter mot en föreskrift skall stå under samma
straffhot. Utredningen pekar å andra sidan pä omständigheter som talar för en
ordning med förelägganden och förbud (s. 153). Den gör det bl.a. möjligt för
tillsynsmyndigheterna att inrikta sig på att få till stånd
arbetsmiljöförbättrande åtgärder. Deras resurser behöver inte heller splittras
på utredningar i efterhand av om en direkt straffbelagd föreskrift har
överträtts. Vidare anförs att ett samarbete mellan arbetsmarknadsparterna och
tillsynsmyndigheterna är en nödvändig förutsättning för att skapa goda
arbetsmiljöer. Bedömningar och avvägningar av kraven enligt en föreskrift anges
därför böra göras av tillsynsmyndigheterna under medverkan av arbetsmarknadens
parter och inte i ett straff-rättsligt förfarande. Utredningen nämner också att
förhållandena i arbetslivet ofta är alltför skiftande för att det skall vara
lämpligt att reglera i detalj. Föreskrifter kan utformas generellt, om de inte
är förenade med direkt straffpåföljd. Slutligen pekar utredningen på att ett
förbud kan vara kännbarare och därmed mera avhållande än de påföljder som
skulle kunna tänkas vid direkta straffbestämmelser. Vidare kan förelägganden
och förbud förenas med ett lämpligt avgränsat vite. Vitet kan dessutom riktas
mot ett företag, till skillnad från straffansvar som endast gäller enskilda
fysiska personer. Även om skillnaden mellan de båda påföljdssystemen särskilt
efter arbetsmiljölagens tillkomst har kommit att i praktiken alltmer tonas ned,
finns enligt utredningen vissa skillnader kvar. Medan överträdelser av direkt
straffbelagda föreskrifter prövas i åtalsförfarandet eller inför domstol,
ligger tyngdpunkten av prövningen hos arbetarskyddsmyndigheterna när det gäller
att meddela förelägganden och förbud. Även kraven att föreskrifterna skall vara
preciserade kan påverka valet av sanktionssystem. Om endast en mycket allmän
föreskrift kan utformas, får inte de som berörs tillräcklig ledning att inrätta
sitt handlande efter föreskriften. Föreskriften får enligt utredningen dålig
genomslagskraft också av det skälet, att det är svårt eller omöjligt att
konstatera om föreskriften har överträtts. Detta kan undvikas genom att man förlitar
sig på de möjligheter systemet med förelägganden och förbud ger att precisera
föreskrifterna i det enskilda fallet.

I betänkandet erinras om att
arbetstidsbestämmelserna i stor utsträckning är dispositiva. Att överträdelser
av bestämmelserna är direkt eller indirekt straffbelagda och samtidigt
dispositiva utgör enligt utredningen ett ovanligt inslag i rättssystemet. En
följd av denna uppläggning av lagsfift-ningen om arbetstiden är, att skilda
påföljdssystem gäller beroende på om

Prop. 1981/82:154 49

en
överträdelse har skett av en lagregel eller av en avtalsbestämmelse som har
ersatt lagregeln. I det sistnämnda fallet kan det enbart bli fråga om
skadeständspåföljd enligt medbestämmandelagen och tvisten handläggs enligt
lagen om rättegången i arbetstvister. Även om denna uppdelning kan förefalla
mindre tillfredsställande är den enligt utredningen inte mycket att göra åt.
Dispositiviteten är en förutsättning för aU man skall kunna ha allmängilfiga
arbetstidsregler. Den utgör dessutom numera en självklar del av det område inom
vilket arbetsmarknadsparterna själva kan bestämma. Å andra sidan kan tillsynen
genom arbetarskyddsmyndigheterna inte helt undvaras pä arbetstidsområdet och
denna tillsyn bör anknyta till regler som är straffrättsligt sanktionerade.

När det sä gäller att bedöma av vilket slag av
sanktionsbestämmelser som bör kopplas till arbetstidsbestämmelserna i en samlad
arbetsfidslag, konstaterar utredningen att samma slags synpunkter ligger bakom
såväl bestämmelserna om arbetsfidens längd som reglerna om hur den skall
förläggas samt att det stora flertalet av reglerna är så utformade att de kan
tjäna som rättesnören utan att de behöver preciseras genom förhållnings-regler
i de enskilda fallen. Enligt utredningens mening talar därför övervägande skäl
för att i fråga om arbetstidsbestämmelser använda den vanliga sankfionsformen,
dvs. bestämmelser kopplade till direkta straffpåföljder. Detta gäller enligt
utredningen inte endast de regler som nu finns i arbetstidslagen utan även
bestämmelsen om rast och de av utredningen förordade bestämmelserna om
nattvila, veckovila och besked om arbetsfidens förläggning. Regeln om
arbetspauser har enligt utredningen däremot åtminstone delvis karaktären av en
allmän målsättningsbestämmelse och lämpar sig inte att beläggas med direkt
straffsanktion. Främst av det skälet föreslår utredningen att arbetstidslagen
vid sidan av direkta straffbestämmelser även bör göra det möjligt för
tillsynsmyndigheterna att meddela förelägganden och förbud.

Utredningen tar därefter upp frågan om ytterligare
påföljder bör införas vid överträdelse av den föreslagna arbetstidslagens
bestämmelser. I denna fråga framhåller utredningen att de straff, som
domstolarna dömer ut med stöd av allmänna arbetstidslagen, är så låga att de
knappast i sig kan avhålla från överträdelser och att några tvångsingripanden
vad gäller arbetsfidsbestämmelserna i arbetsmiljölagen över huvud inte tycks
ha förekommit. Utredningen anser, inte minst med tanke på de möjligheter till
ekonomisk vinst, som här föreligger, att det är otillfredsställande att arbetstidsbestämmelserna
kan överträdas utan risk för någon kännbar påföljd. Till detta kommer enligt
utredningen följande. Om en avtalsbestämmelse har ersatt en lagregel om
arbetstiden, medför överträdelser ersättningsskyldighet enligt
medbestämmandelagens skadeståndsregler. När man bedömer om och i vad män skada
har uppkommit tas hänsyn även fill den skadelidandes intresse av att
kollektivavtalets bestämmelser iakttas och till övriga omständigheter av annan
än rent ekonomisk betydelse. 4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 154

Prop.
1981/82:154 50

Enligt
utredningens mening framstår de skadeständspäföljder som är aktuella vid
överträdelser av avtalsbestämmelser om arbetstiden i flera avseenden som
effektivare än de straff som normalt kan följa vid överträdelser av lagregler
om arbetstiden. Domstolen har nämligen att utmäta ett skadestånd som i princip
är så högt att det avhåller från olovligt handlande. Bötesbeloppets storlek är
däremot avhängigt av bl.a. den ekonomiska ställningen hos den fysiska person
som inom arbetsgivarens verksamhet anses ansvarig för att
arbetsfidsbestämmelserna efterlevs. Beloppet kan därför vara obetydligt i
jämförelse med den ekonomiska vinst som verksamheten har gjort genom att
underlåta att följa bestämmelserna. Utredningen pekar i detta sammanhang på
att den nuvarande utformningen av sanktionssystemet kan i negafiv riktning
påverka arbetsgivarnas intresse att sluta kollektivavtal på arbetstidsområdet.

Mot denna bakgrund har utredningen övervägt
möjligheten att i lagen införa en skadeståndspåföljd men har på anförda skäl
avvisat denna möjlighet (bet. s. 158). I stället föreslår utredningen att
särskilda straffavgifter införs i syfte att öka möjligheterna att förhindra att
ett åsidosättande av lagen medför ekonomisk vinst. Det blir enligt utredningen
med en sådan ordning också bättre balans i fråga om sanktionerna vid
överträdelse av å ena sidan lagens regler och å andra sidan avtalsbestämmelser
som har ersatt lagregler. Utredningen framhåller vidare att ett införande av
straffavgifter i arbetstidslagstiftningen ligger i linje med de överväganden
som har gjorts på vissa andra rättsområden där ansvarsreglerna har ansetts
behöva kompletteras av delvis liknande skäl. Enligt utredningens mening är det
främst påföljderna vid överträdelser av övertidsbestämmelserna som kan behöva
skärpas. Utredningen förordar att avgifter införs som en särskild påföljd vid
åsidosättande av bestämmelserna om övertid. Avgifterna skall enligt förslaget
betalas av den fysiska eller juridiska person i vars verksamhet gärningen
begåtts. Prövningen bör ske vid allmän domstol på ansökan av allmän åklagare.
I fråga om överträdelser i övrigt mot lagen anser utredningen att
straffavgifter inte bör införas. Utredningen pekar i det sammanhanget på att
redan utredningsförslaget i övrigt innebär en skärpning av reglerna om
arbetstidens förläggning i och med att dessa regler, till skillnad från vad som
nu gäller, blir belagda med direkta straffsanktioner.

Den föreslagna straffavgiften har bestämts till en
procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring för varje timme utöver
tillåten övertid och för varje arbetstagare som har anlitats i strid mot
bestämmelserna.

Flertalet remissinstanser tillstyrker förslagen och
anser dem väl motiverade. En rad remissinstanser avstyrker dock förslaget till
straffavgifter.

Bland dem som tillstyrker förslaget att införa
straffavgifter anser RÅ att denna sanktion bör omfatta även andra
arbetstidsregler än övertidsreglerna. Även LO anser att tillämpningsområdet
bör vidgas och omfatta även mertidsreglerna. Vid upprepade brott bör enligt LO
en högre avgiftsnivå

Prop.
1981/82:154 51

gälla
än den föreslagna. Vidare bör den av utredningen samtidigt föreslagna
bestämmelsen att straffansvar i vissa fall skall efterges tillämpas restriktivt.
Pä arbetsgivarsidan förordar ä andra sidan de båda kommunförbunden att det är
konsekvent och rimligt att kräva uppsåt eller oaktsamhet som förutsättning för
straffavgift. LO har vidare förordat att kommunalskattelagen kompletteras med
en bestämmelse av innebörd att övertidsavgiften inte är avdragsgill vid
inkomstbeskattningen.

De remissorgan som är negativa till att
straffavgifter införs - bland dem flera arbetsgivarorganisationer och LRF -
kritiserar förslaget för att det är komplicerat och skapar onödig byråkrati och
avsevärd irritafion. Förslaget sätts även i fråga av arbetarskyddsstyrelsen ur
principiell synpunkt. Svea hovrätt anför att det är en för de allmänna
domstolarna något främmande uppgift att göra de skönsmässiga bedömningar som
kommer att behövas.

Några remissinstanser anför att de inte kan se
några principiella hinder mot att ta ut övertidsavgift av statliga verk och
myndigheter.

Vad först gäller valet av påföljdssystem i en
samordnad lagstiftning ansluter även jag mig till utredningens förslag att
välja direkta straffpåföljder. Ett sådant system ger ökad effektivitet ät
arbetstidsreglerna i lagen.

Förslaget innebär att regeln om arbetspauser inte
beläggs med en direkt straffsanktion. Mot den bakgrunden och särskilt med
hänsyn till arbetsfidslagens nära anknytning till arbetsmiljölagen bör det
finnas bestämmelser som gör det möjligt för tillsynsmyndigheterna att meddela
förelägganden och förbud.

Jag delar utredningens och remissmajoritetens
uppfattning att de nuvarande straffbestämmelserna har visat sig otillräckliga
när det har gällt att komma till rätta med överträdelser av
arbetstidsbestämmelserna i allmänna arbetstidslagen. Med det förslag till
utökade direkta straffbestämmelser, som jag nyss har anslufit mig till, ökar
visserligen möjligheten att effektivt påverka dem som lagreglerna riktar sig
mot. Utan ytterligare någon skärpning av sanktionerna mot överträdelser av
lagens arbetstidsbestämmelser är dock risken enligt min mening uppenbar att
det finns möjligheter till ekonomisk spekulation och vinst även om en överträdelse
har medfört straff. Som utredningen har framhållit framstår också de
skadeständspäföljder som är aktuella vid överträdelser av arbetstidsregler i
kollektivavtal i många avseenden som effektivare än normalstraffen vid
överträdelser av lagreglerna om arbetsfiden. Denna skillnad kan enligt min
mening även tänkas negativt påverka arbetsgivarnas intresse av att sluta
kollektivavtal om arbetsfid.

En ekonomisk sanktion av det slag som utredningen
har föreslagit bör ha stora förutsättningar att motverka att överträdelser av
arbetstidslagstiftningen medför ekonomisk vinst. En straffavgift torde alltså
ha en avhållande effekt. Förutom att införandet av en straffavgift skapar
bättre balans mellan sanktionerna vid överträdelser av dessa och av
avtalsbestämmelser

Prop. 1981/82:154 52

som
gäller i stället för lagregler, bör en sådan åtgärd också kunna öka
benägenheten att söka avtalslösningar. Jag kan därför ansluta mig till
utredningens förslag att införa straffavgift som en särskild påföljd för
överträdelse av lagreglerna om övertid.

Som utredningen har påpekat ligger ett införande av
straffavgifter i arbetstidslagstiftningen i linje med överväganden som har
gjorts på andra rättsområden. Det gäller bl.a. skattetillägg enligt
taxeringslagen (1956:623), överiastavgift enligt lagen (1972:435) om
överiastavgift, varselavgift enligt lagen (1974:13) om vissa
anställningsfrämjande åtgärder och byggnadsavgift och tilläggsavgift enligt
lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. Efter
förslag i prop. 1980/81:92 om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) har en
miljöskyddsavgift föreskrivits som en tilläggssanktion vid överträdelser av
miljöskyddslagstiftningen. Vidare har helt nyligen i prop. 1981/82:146 om
ändring i ufiänningslagen (1980:376) föreslagits en straffavgift som
kompletterande sanktion till bestämmelserna om straff för den som i strid mot
utlänningslagen anställer en utlänning utan föreskrivet arbetsfillstånd. Det
finns alltså en rad förebilder från arbetsmarknads- och miljöområdet.

I departementspromemorian (Ds Ju 1981:3) Ekonomiska
sanktioner vid brott i näringsverksamhet föreslås att man inför en möjlighet
att förverka värdet av sådana ekonomiska fördelar som - direkt eller indirekt -
har uppkommit hos en näringsidkare med anledning av att ett brott har begåtts i
utövningen av näringsverksamheten. Dessutom utvecklas i promemorian (s. 83-99)
bl.a. vissa allmänna principer som bör gälla för utformningen av dessa. Enligt
vad som anförs i promemorian bör man kunna överväga att införa sädana
avgiftssystem bl.a. på områden där överträdelser bedöms vara särskilt vanliga
eller där samhället å sin sida har ett särskilt behov av att skydda sig mot
överträdelser utan att därför kriminalisering framstår som ändamålsenlig eller
tillräcklig. Promemorian har vid remissbehandling fått ett mycket positivt
mottagande. På grundval av promemorian har inom jusfitiedepartementet
utarbetats en lagrådsremiss, vilken dock i första hand behandlar frågan om den
utvidgade möjligheten att förverka värdet av ekonomiska fördelar. Lagrådet har
den 16 februari 1982 avgett yttrande över förslaget.'

Jag föreslår mot den angivna bakgrunden att
övertidsavgift i enlighet med utredningens förslag införs som en påföljd vid
sidan av bestämmelserna om straff för den som bryter mot lagens regler om
övertid. Av de skäl som utredningen har anfört anser jag att inga andra
överträdelser av lagen bör medföra straffavgift.

Avgiften bör tas ut av den fysiska eller juridiska person,
i vars verksamhet överträdelsen har begåtts, dvs. normalt av arbetsgivaren.
För att

'
Se numera prop. 1981/82:142.

Prop.
1981/82:154 53

bestämmelsen
skall få avsedd effekt bör avgiften åläggas utan hänsyn till om den aktuella
överträdelsen har skett av uppsåt eller oaktsamhet. (Även skadeståndsansvaret
vid kollektivavtalsbrott är i princip strikt.) Avgifterna riktar sig ju till en
avgränsad grupp, vilken förutsätts känna till arbetstidsreglerna och som också
har ålagts ett betydande ansvar i olika hänseenden. Inget hindrar att
övertidsavgift tas ut av en juridisk person, samfidigt som den
befattningshavare som är straffrättsligt ansvarig för brottet mot övertidsreglerna
ådöms böter.

Utredningen har ansett att övertidsavgift inte bör
tas ut av statliga verk och myndigheter. Detta har ifrågasatts av några
remissinstanser. För egen del vill jag erinra om att varken i
miljöskyddslagstiftningen eller i utlänningslagen har gjorts något undantag
för statliga inrättningar när det gäller att ta ut sanktionsavgifter enligt
dessa lagar. Mot den bakgrunden och med hänsyn till att övertidsavgift i de
fall kollektivavtal saknas ersätter ideellt skadestånd, där inte heller staten
som arbetsgivare går fri, finns enligt min mening inget skäl att göra undantag
för statliga inrättningar som subjekt för övertidsavgiften.

Frågor om övertidsavgift bör prövas av allmän
domstol efter ansökan av åklagare. Det är naturligt att en sådan ansökan görs i
samband med att åtal väcks för brottet. Då kan samma utredning läggas till
grund för åtalet och ansökningen. Det bör emellertid inte möta något hinder att
åklagaren enbart ansöker om att en avgift skall dömas ut, om åklagaren i ett
visst fall inte anser sig ha anledning eller skyldighet att väcka åtal -1.ex.
därför att de subjekfiva rekvisiten i gärningsbeskrivningen inte kan styrkas.

Det bör vara möjligt att sätta ner eller efterge
övertidsavgiften, om särskilda förhållanden föreligger eller när ett uttag av
avgiften skulle leda till ett uppenbart obilligt resultat. Bestämmelsen gör det
möjligt att beakta en arbetsgivares goda tro och övriga omständigheter, såsom
motivet för handlandet. Enligt min mening bör emellertid bestämmelsen om
eftergift tillämpas varsamt så att inte sanktionens preventiva effekt går
förlorad. En viss ledning bör kunna hämtas i arbetsdomstolens praxis såvitt
gäller jämkning av s.k. allmänt skadestånd.

Avgiften bör inte vara avdragsgill vid taxering. En
kompletterande bestämmelse om detta bör därför införas i kommunalskattelagen
(1928:370).

Jag har redan nämnt att olika sanktioner
aktualiseras om någon bryter mot lagreglerna om arbetstiden och mot
avtalsbestämmelser som har trätt i lagens ställe. Även andra skilda effekter
kan bli följden av att arbetstidsreglerna är dispositiva. Utredningen har
berört några. Det finns anledning att ytterligare uppehålla sig vid gränsen
till avtalsområdet.

Övertidsavgift och allmänt skadestånd för brott mot
ett kollekfivavtal som har ersatt en lagregel om övertid kan inte utgå
samtidigt. Inte heller kan böter dömas ut för brott mot sådana lagregler som
har ersatts av kollektivavtal. Det bör dock understrykas att ett kollektivavtal
om annan ordinarie arbetstid eller jourtid än lagen föreskriver kan indirekt
påverka

Prop.
1981/82:154 54

ansvar och straffavgift. Av definitionen pä övertid följer
att ett sådant avtal skall läggas till grund för beräkningen av övertid enligt
lag. Motsvarande gäller i fråga om ett enskilt anställningsavtal och mertid.

Det är viktigt att slå fast
gränserna för myndighetstillsynen. Tillsynsreglerna avser lagens bestämmelser
om arbetsfiden. I den mån lagreglerna ersätts av kollekfivavtal, faller
myndighetstillsynen bort. Speciella frågor kan uppstå i det sammanhanget. En
avser fillsynen av bestämmelserna om arbetstidsjoumal. Här gäller att även de
kopplas bort, om hela lagen undantas genom kollekfivavtal. Om ett
kollektivavtal har slufits om avsteg t.ex. från lagens regler om allmän
övertid, gäller lagens regler om registrering av arbetstid, om inte annat har
avtalats i fråga om registreringen. I fillsynen kan dock inte anses ingå att
kontrollera hur den allmänna övertid, som har antecknats i journalen, förhåller
sig till kollektivavtalets bestämmelser. Pä motsvarande sätt kan
yrkesinspektionen inte gå in med ett föreläggande enligt arbetsmiljölagen, om
t.ex. lagreglerna om raster har ersatts av ett kollekfivavtal och arbetsgivaren
bryter mot avtalet. I ett sådant fall kan arbetstagarparten i stället föra
talan vid arbetsdomstolen.

Genom lagen om jämställdhet mellan
kvinnor och män i arbetslivet (1979:1118, omtryckt 1980:412) har ytterligare
ett område fillkommit, där tillsynen av efterlevnaden av vissa lagregler har
lagts pä en myndighet och där lagreglerna delvis kan ersättas av
kollektivavtal. Enligt 9 § jämställdhetslagen kan en arbetsgivare föreläggas
vid straffrättsligt betonat vite att fullgöra sina skyldigheter enligt
lagreglerna. Paragrafen innehåller också en uttrycklig bestämmelse i fråga om
vilka påföljder som i stället skall gälla när lagreglerna har ersatts av
kollektivavtal. I sådana fall gäller vad som föreskrivs om påföljder i avtalen
eller i medbestämmandelagen. Utredningen har föreslagit att en liknande
bestämmelse skrivs in i arbetstidslagen i klargörande syfte. Jag ansluter mig
fill utredningens förslag på den punkten.

2.8 Vissa övriga frågor

2.8.1 Totalförsvaret

Den gällande arbetstidslagen
innehåller inte något undantag för försvarets område. Arbetsmiljölagen är i
princip också tillämplig på försvaret men den är enligt uttalanden i motiven
inte avsedd för sådan verksamhet som bedrivs under krig eller beredskap. Vidare
uttalades vid arbetsmiljölagens tillkomst att det i samband med exempelvis en
successiv förstärkning av beredskapen i ett visst skede kunde finnas behov av
särskilda föreskrifter om arbetsmiljölagens tillämpning inom försvaret (prop.
1976/77:149 s. 206, 388). I 1 kap. 4 § arbetsmiljölagen bemyndigas därför
regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer att meddela
särskilda föreskrifter om arbetsmiljölagens fillämpning inom försvarsmakten
och civilförsvaret.

Prop.
1981/82:154 55

Utredningen har föreslagit att en bestämmelse som
motsvarar 1 kap. 4 § arbetsmiljölagen tas in i en ny arbetstidslag. Syftet med
en sådan regel är att öppna möjlighet till specialföreskrifter om arbetsfidens
längd och förläggning vid beredskapstillständ och i andra situationer, när
beredskapshö-jande åtgärder är påkallade. Utredningen har under hänvisning till
pågående utredningsarbete inom arbetsmarknadsdepartementet rörande beredskapsfrågor
inom departementets lagstiftningsområde inte gått in på frågan om en sådan
bestämmelse eventuellt bör utvidgas till att gälla hela totalförsvaret.

ÖB har i sitt remissvar tagit upp den sistnämnda
frågan och framhåller att försvarsmaktens problem inte kan ses isolerade från
samhället i övrigt. Landets försvar består inte bara av de verksamheter som
rubriceras som försvarsmakten utan även av ett stort antal andra funktioner,
utan vilka en effektiv säkerhetspolitik inte kan föras. Försvarsmakten är för
sin funktion beroende av verksamheten inom andra statliga och kommunala
myndigheter och hos enskilda företag. Vid mobilisering av krigsförband krävs
sålunda i allmänhet understöd av t.ex. livsmedelsleveranser från lokala
företag. Drivmedelsleveranser från lokala bensinstationer och olika
ändringsarbeten på fordon och annan materiel behöver utföras av civila
verkstäder osv. Det är emellertid enligt ÖB inte bara vid mobilisering utan
även andra beredskapshöjningar som samhället i övrigt berörs. En
beredskapshöjning som t.ex. innebär att hela försvarets fredsorganisation sätts
i beredskap mot överraskande anfall kommer att beröra andra statliga
myndigheter, av vilka kan nämnas luftfartsverket, sjöfartsverket, televerket,
statens järnvägar, posten, polisen, tullen m.fl. Ökade krav kommer även att
behöva ställas pä samhällets sjukvårdsorganisation. Transporter och leveranser
av förnödenheter från enskilda företag kan behöva påbörjas i ökad omfattning
och utan tidsutdräkt. Den ökade produktion som erfordras i ett s.k. skymningsläge
berör inte bara försvarsmakten utan även s.k. K-företag, Försvarsmaktens behov
av materiel och tjänster tillgodoses endast i särskilda fall genom
försvarsmaktens egen försorg. Mot den bakgrunden och med hänsyn till
integrationen mellan försvarsmakten och samhället i övrigt anser ÖB att
tillämpningsområdet för 4 § i förslaget till arbetsfidslag bör utvidgas till
att avse totalförsvaret, varmed avses all verksamhet för landets försvar. ÖB
understryker även vikten av att enhefiiga regler gäller för hela samhället inom
det nu aktuella området. Enligt ÖB:s mening bör en samordning ske med pågående
utredning inom arbetsmarknadsdepartementet så att frågan om utvidgning kan bli
föremål för ytterligare utredning och avgörande i samband med det fortsatta
arbetet på arbetstidslagen.

Jag delar ÖB:s uppfattning att det är av stor vikt
att hela totalförsvaret kan delta i försvarsförberedelserna redan i sådana
situationer då beredskapen måste höjas utan att läget för den skull är så
allvarligt att krig eller krigsfara föreligger. Som ett led i sådana
förberedelser måste också arbets-tidsreglema och arbetsmiljölagstiftningen
kunna anpassas till de ändrade verksamhetsbetingelser som kriser av olika slag
för med sig.

Prop. 1981/82:154 56

Avgörande för beredskapen i fredskriser eller i
"skymningslägen" dvs. situationer dä en annalkande kris ännu inte har
nått de stadier som brukar betecknas som beredskapstillstånd eller uppenbar
krigsfara är möjligheterna att snabbt kunna besluta om tillämpning av regler
som har anpassats för extraordinära förhållanden. Det är inte minst angeläget
att snabbt kunna anpassa t.ex. arbetstidsreglerna till krav pä
beredskapshöjande produktion utan att det väcker stor uppmärksamhet eller oroar
allmänheten. Detta innebär att det för beredskapsplaneringen inom
totalförsvaret är angeläget att regeringen eller den förvaltningsmyndighet som
regeringen bestämmer har vittgående befogenheter att snabbt meddela särskilda
föreskrifter eller snabbt besluta att redan under normala förhållanden antagna
föreskrifter skall börja tillämpas.

Det av utredningen och ÖB omnämnda utredningsarbetet
har nu avslutats. Inom departementets rättssekretariat har helt nyligen
upprättats promemorian Administrativ beredskap pä arbetsrättens område (Ds A
1982:3). Promemorian, som helt nyligen har remissbehandlats, tar framför allt
sikte på hur den fortsatta beredskapsplaneringen på arbetslivets område bör
bedrivas. I promemorian berörs hur landets försörjning sker under svåra kriser
och krig. Den tar inte i detta skede av utredningsarbetet upp några konkreta
lagförslag om ändringar i den gällande arbetsrättsliga lagstiftningen utan
utmynnar i stället i ett förslag till ändring i lagen (1948:390) om skyldighet
för näringsidkare m.fl. att biträda vid planeringen av rikets ekonomiska
försvarsberedskap på det sättet, att även organisationerna på arbetsgivarsidan
och arbetstagarsidan mer aktivt kommer att delta i försvarsplaneringen.

I
promemorian behandlas även förutsättningarna i grundlag för beredskapslagstiftning.
Civilrättens (arbetsrättens) område är förbehållet riksdagen så länge det
råder sädana krigssituationer som avses i 13 kap. 6 § RF, För andra
krissituationer, t.ex. för skymningslägen, kan regeringen inte ges fullmakt för
rent civilrättslig reglering. Delegation under fredskriser eller i
skymningslägen är däremot möjlig på det offentligrättsliga området (8 kap. 7 §
RF). Arbetsmiljölagen och allmänna arbetstidslagen nämns som exempel på
författningar om sådana ämnen där delegering är tillåten. Regeringen kan dock
inte disponera över kollektivavtal som parterna har träffat under fredstid
-1.ex. om arbetstid - utan för det krävs att riksdagen ändrar den fredstida
lagstiftningen.

Mot den bakgrund som jag har angett föreslär jag
att i arbetstidslagen tas in en bestämmelse som innebär ett bemyndigande för
regeringen att meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret i de frågor
som avses i lagen. Härmed avses ett bemyndigande enligt 13 kap. 6 § RF och - så
långt det är möjligt - enligt 8 kap. 7 § RF. Motsvarande bestämmelse i I kap. 4
§ arbetsmiljölagen bör ändras i enlighet med detta. Bemyndigandet är avsett för
sådana situationer, när totalförsvaret träder i aktiv verksamhet. I fråga om
innebörden i begreppet "totalförsvar" kan ledning hämtas i annan

Prop. 1981/82:154 57

lagstiftning.
Det förekommer t.ex. i förfogandelagen (prop. 1977/78:72 S.87) och i 19 kap. 5
§ brottsbalken (prop. 1979/80:176, s.8-9, 49-50, 52-53; JuU 1981/82:8,5.2,27).

De kollektivavtal som kommer att träffas med stöd
av 3 § i den nya arbetsfidslagen torde vanligen ta sikte pä normala
fredsförhållanden. Har parterna på arbetsmarknaden inte träffat särskilda
kollektivavtal för förhållanden med förhöjd totalförsvarsberedskap, torde det
vara möjligt för regeringen att med stöd av ett bemyndigande enligt den
föreslagna 4 § i den nya arbetsfidslagen eller motsvarande regel i 1 kap. 4 §
arbetsmiljölagen samt 8 kap. 7 § RF meddela särskilda föreskrifter som ersätter
de fredstida kollektivavtalen. Däremot torde det inte finnas rättsligt stöd för
regeringen att enligt bemyndigandet disponera över ingångna
beredskapskollektivavtal annat än om krig, krigsfara eller andra i 13 kap. 6 §
RF angivna omständigheter föreligger. Det får i sä fall ske genom att riksdagen
inför nya tvingande författningsbestämmelser på området i fråga.

2.8.2 Ikraftträdandet

Som några av remissinstanserna har påpekat är det
vikfigt att informa-fion om de nya lagreglerna sprids till de berörda innan
lagstiftningen träder i kraft. Informationen kan å andra sidan inte påbörjas
förrän riksdagen har behandlat lagförslaget. Arbetsmarknadens parter bör också
få tid på sig att med utgångspunkt i de nya lagreglerna förhandla om
arbetstidsbestämmelserna i gällande kollektivavtal. Arbetstidsavtalen ingår
normalt som ett led i avtalen om allmänna anställningsvillkor. Dessa löper i
likhet med löneavtalen ut vid årsskiftet 1982/83.

Mot den angivna bakgrunden föreslår jag att den nya
lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1983.

I fråga om de närmare detaljerna rörande
ikraftträdande och övergångsbestämmelser hänvisas till specialmotiveringen.

2.8.3 Kostnadsaspekter

De förslag som har lagts fram syftar till att ge
arbetstidslagsfiftningen ett innehåll som svarar mot dagens behov av allmänna
arbetarskyddsnormer på arbetstidsområdet. Jag har tidigare i samband med de
olika avsnitten berört kostnadsaspekter på några av förslagen och vill nu
sammanfattningsvis ange min syn på de ekonomiska konsekvenserna av den nya
arbetstidslagen.

Under propositionsarbetet i regeringskansliet har
jag förstått att man på arbetsgivarhåll - både inom näringslivet och på den
offenfiiga sektorn -hyser en påtaglig oro för att de nya
arbetstidsbestämmelserna skall leda till icke oväsentliga kostnadsökningar och
administrativa problem för företagen och myndigheterna. På den offentliga
sektorn har man framför allt vänt sig mot reglerna om att kompensationsledighet
skall avräknas på den ordinarie arbetstiden. SAF har bl.a. haft erinringar mot
att mertid skall

Prop.
1981/82:154 58

jämställas
med övertid samt att alla former av ledighet skall jämställas med arbetad tid.
Enligt SAF är detta senare särskilt anmärkningsvärt mot bakgrunden av att det
har blivit allt mer uppenbart vilka kostnader och olägenheter som de olika
ledighetslagarna har fört med sig. Föreningen menar också att
lagstiftningsarbetet präglas av en övertro på möjligheterna att genom
kollekfivavtal göra anpassningar av olika lagregler. Då sådana anpassningar
ändå kan göras, leder de erfarenhetsmässigt till kostnadsökningar. Det finns
enligt föreningens mening inte i dagsläget något ekonomiskt utrymme för
reformer med sådana effekter.

Även om jag kan förstå arbetsgivarnas oro för
kostnadsökningar inom produktionen eller den offentliga verksamheten, har jag
inte blivit övertygad om det befogade i den kritik som riktar sig mot
lagreglerna som sådana. Det bör ha framgått av det föregående att även om lagen
syftar till att från arbetsmiljösynpunkt ange riktlinjer för arbetstidsuttaget
i stort, är det parterna själva som under ekonomiskt ansvarstagande i betydande
omfattning disponerar över arbetstiden och dess förläggning på samma sätt som
man disponerar över lönebildningen och dess anpassning till löneutrymme och
samhällsekonomi. Även den föreslagna nya arbetstidslagen utgår från att det är
parterna själva som bestämmer den ordinarie arbetstiden, i vad mån
deltidsarbete skall anordnas, vikariatsfrågor och mycket annat som påverkar
arbetstiden. Parterna har också möjlighet att själva -anfingen generellt eller
temporärt - lösa de övertids- och mertidsproblem eller förläggningsfrågor som
kan komma upp inom en arbetsmarknadssektor eller på ett företag eller en
myndighet. I sista hand finns det en offentlig myndighet,
arbetarskyddsstyrelsen, som i sin dispensprövning också har att väga in de ekonomiska
konsekvenserna av alltför långtgående skyddsregler. Detta ärf.ö. inte något
nytt för arbetarskyddsstyrelsen. Motsvarande avvägningar får göras på
arbetsmiljöområdet i övrigt.

Jag är inte heller alldeles övertygad om att
lagreglerna i praktiken får de ekonomiska effekter som arbetsgivarsidan har
angett. Förslagen fill exempelvis nya övertidsregler är, som jag nyss har
antytt, i hög grad beroende av hur parterna själva bestämmer den ordinarie
arbetstiden. Bestäms denna, utan rimliga skäl, på ett sätt som avviker från vad
som är normalt för arbetsmarknaden i övrigt, bör krifiken snarare riktas mot
arbetsfidsavtalen än mot övertidsbestämmelserna. Vad mertidsreglerna
beträffar, bör effekterna av lagstiftningen ses mot bakgrund av vilka andra
möjligheter som arbetsgivarna har att möta ett ökat behov av arbetskraft, i den
män ett sådant behov över huvud taget uppkommer. Nyanställning vid tillfällig
arbetsanhopning är exempelvis numera tillåten enligt lag. Totalt sett torde det
f.ö. röra sig om förhållandevis små belopp, när det gäller kostnader som är en
direkt följd av förslaget i den delen. Och beträffande ledighetslagstiftningen
är bilden knappast så entydig som har gjorts gällande. Nyligen redovisade
undersökningar visar t.ex. att en undersysselsatt arbetsstyrka kan medföra
lika höga kostnader som alltför hög frånvaro samt att

Prop.
1981/82:154 59

det
är särskilt den icke planeringsbara eller på annat sätt svårhanterliga
frånvaron som framför allt medför kostnader fill skillnad från de jämnt
fördelade och styrbara ledigheterna. Om dessa effekter bör rättas till, bör det
ske inom ramen för ledighetslagstiftningen och inte leda till justeringar i en
allmän arbetstidslag. Förslaget att arbetsgivaren skall viss tid i förväg
informera om arbetstidens förläggning torde inte medföra några nämnvärda
kostnadsökningar. Det torde höra till det normala, att ändrade arbetstidsregler
eller nya arbetstidsscheman skall tillkännages en rimlig tid i förväg. Vad
slutligen beträffar de lokala kollekfivavtalen om temporära avvikelser från
t.ex. övertidsbestämmelserna, kan det inte uteslutas att arbetstagarparten
ställer ekonomisk kompensation som villkor för att ett visst arbete skall bli
utfört. Men inte heller detta är någonting nytt. När parterna i andra
hänseenden förhandlar om priset pä ett visst arbete, vinner oftast båda parter
fördelar med en förhandlingsuppgörelse.

Arbetsmarknadens parter har nu möjlighet att under
ett halvår söka sig fram till en rimlig anpassning av lagreglerna och de
gällande kollektivavtalen, innan lagstiftningen träder i kraft. På områden med
särskilda förhållanden bör också dispensmöjligheterna kunna utnyttjas för att
uppnå den erforderliga anpassningen av lagens mera allmängiltiga regler. Efter
lagstif-ningens ikraftträdande är det också möjligt att noga följa hur de nya
lagreglerna fungerar i praktiken. Visar det sig då t.ex. att övertidsberäkningen
slår fel eller att taket för övertid och mertid är för lågt och att
kollektivavtalsanpassning eller dispens inte är en framkomlig väg, får
lagstiftningsfrågan givetvis tas upp pä nytt och då med praktiska erfarenheter
som utgångspunkt.

När det slutligen gäller kostnadseffekter av
förslaget till omläggning av myndighetshandläggningen av arbetstidsärenden har
jag tidigare nämnt att jag anser att förslaget — möjligen med undantag för
övergångsskedet — bör medföra att ärendetillströmningen till
arbetarskyddsstyrelsens arbetstidsbyrå minskar. Pä sikt torde alltså
personalbehovet på arbetstidsbyrån kunna minska i förhållande till nuläget. Jag
har emellertid också angett att de organisatoriska och resursmässiga
konsekvenserna är svåra att nu bestämt bedöma och att det får ankomma på
arbetarskyddsstyrelsen att närmare beakta dessa.

2.8.4
Informationsinsatser

Till sist vill jag i korthet beröra frågan om
särskilda informationsinsatser i anslutning till ett riksdagsbeslut om en ny
arbetstidslag. Innan den nya lagstiftningen träder i kraft är det, som både
utredningen och arbetarskyddsstyrelsen påpekar, angeläget att arbetsgivare och
arbetstagare och deras organisationer informeras om de nya lagreglerna. Inte
minst viktig är information om den nya handläggningsordningen för
dispensärenden. Inom arbetsmarknadsdepartementet bör därför utarbetas ett
informationsmaterial snarast efter det att riksdagen har fattat beslut om den
nya

Prop. 1981/82:154 60

lagsfiftningen.
Vad arbetsmarknadsparternas egen information beträffar, vill jag erinra om att
arbetarskyddsfonden enligt sin instruktion (1971:803, omtryckt 1981: 260) har
möjlighet att lämna bidrag för sådana insatser.

2.8.5
Internationella normer

Jag kommer inom kort att, i anslutning till en
proposifion om anslutning till vissa nyligen antagna ILO-konventioner, ta upp
frågan om godkännande av den tidigare antagna ILO-konventionen (nr 47) om
arbetstidens förkortning till 40 timmar i veckan samt vissa därmed
sammanhängande frågor.

3
Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till

1.
arbetstidslag,

2.
lag om ändring i
arbetsmiljölagen (1977:1160),

3.
lag om ändring i lagen
(1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete,

4.
lag om ändring i lagen
(1978:410) om rätt till ledighet för värd av barn, m.m.,

5.
lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370).

Det
under 5 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för
budgetdepartementet.

Lagrådet
har under februari och mars 1982 arbetat med det högsta tillåtna antalet
avdelningar. Trots detta har lagrådets program under denna tid varit
utomordentligt ansträngt. Alla de lagförslag som har varit av det slaget att
lagrådet enligt 8 kap. 18 § andra stycket regeringsformen bör höras över dem
har inte kunnat granskas i sådan tid att förslagen kan föreläggas riksdagen
inom den i 3 kap. 3 § riksdagsordningen angivna tiden. Av den nyss nämnda
bestämmelsen följer emellertid att lagrådets granskning kan underlåtas, om det
skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle
uppkomma.

Den reform som jag har förordat i det föregående
innebär ett fullföljande av den reform på arbetsmiljöns område som fick sin
huvudsakliga genomslagskraft i och med arbetsmiljölagens ikraftträdande är
1978. Ikraftträdandet av de nu aktuella lagreglerna - vilka främst syftar till
att få till stånd en rimlig och förutsebar fördelning mellan arbetstiden, å ena
sidan, samt den tid som kan disponeras för fritid och uppgifter utanför
arbetet, å den andra — har redan fördröjts ett år i förhållande fill
utredningsförslaget. De nya reglerna påverkar 1983 års avtalsrörelse.
Arbetsmarknadens parter behöver tid att sätta sig in i och anpassa sig till de
nya reglerna. Med hänsyn härtill är det angeläget att reformen inte skjuts till
nästa riksmöte. Flera av de bestämmelser som återfinns i lagförslaget eller
motsvarigheter till dem

Prop. 1981/82:154 61

har tidigare granskats av lagrådet (prop. 1970:103 s. 145,
1976/77:149 s. 444 och 1981/82:146 s. 162 f.).

Mot den angivna bakgrunden bör en
remiss fill lagrådet kunna underlåtas i förevarande ärende.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till arbetstidslag

När allmänna arbetstidslagen trädde
i kraft år 1971 ersatte den arbets-fidslagar på flera olika områden.
Arbetsfidslagstiftningen blev också i princip tillämplig på alla arbetstagare
som utför arbete för en arbetsgivares räkning. Benämningen allmän arbetstidslag
motiverades mgd att viss speciallagstiftning avsågs bestå i vart fall
beträffande skeppstjänst,

Det finns numera ingen anledning
att i lagens rubri|c inarkera att det rör sig om en allmän arbetstidslag. Det
kan erinras om att t,ex, arbetsmiljölagen har undantag för vissa områden utan
att detta kommer till uttryck i lagens benämning. Lagförslaget har därför
rubricerats arbetstidslag.

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller, med de inskränkningar som
anges i 2 §, varje

verksamhet där arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning.

Om arbetstiden för minderåriga
finns ytterligare bestämmelser 15 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).

Paragrafens första stycke motsvarar
1 § i den gällande arbetstidslagen och 1 kap. 1 § första stycket i
arbetsmiljölagen.

Lagen gäller i princip alla
arbetstagare sorn iifför arbete för en arbetsgivares räkning.

I avsnitt 2.6 av den allmänna
motiveringen har angetts skälen för att inte på sätt som har skett med 4 kap.
bryta ut arbetstidsreglerna i 5 kap. för minderåriga ur arbetsmiljölagen. Det
har ansetts lämpligt att i sista stycket av den nya arbetstidslagens inledande
paragraf föra in en bestämmelse som erinrar om att arbetsmiljölagen innehåller
ytterligare bestämmelser om arbetstiden för rninderåriga.

2 § Lagen gäller Inte

1.
arbete
som utförs i arbetstagarens hem eller annars under sådana förhållanden att det
inte kan anses vara arbetsgivaren uppgift att vaka över hur arbetet är ordnat,

2.
arbete
som utförs av arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och
anställningsvillkor har företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller
av arbetstagare som med hänsyn till sina arbetsuppgifter har förtroendet att
själva disponera sin arbetstid.

Prop.
1981/82:154 62

3.
arbete
som utförs i arbetsgivarens hushåll,

4.
skeppstjänst.

Regeringen eller den myndighet sotn
regeringen bestämmer får föreskriva att lagen skall tillämpas på skeppstjänst
som har undantagits från sjöarbetstidslagen (1970:105).

Paragrafen motsvarar med ett
undantag 2 § i den gällande arbetsfidslagen. I övrigt har gjorts enbart
språkliga och redakfionella ändringar.

Den ändring som har gjorts innebär
att undantaget för familjemedlemmar i 2 § c) i den gällande arbetstidslagen
utmönstras. I 1949 års arbetarskyddslag fanns ett motsvarande undantag i fråga
om bestämmelserna om arbetstidens förläggning och de särskilda föreskrifterna
för minderåriga. Undantaget fördes inte över till arbetsmiljölagen när den
lagen fr.o.m. den I juli 1978 ersatte arbetarskyddslagen. Det har ansetts
följdriktigt att vid en samordning av arbetstidsbestämmelserna i allmänna
arbetstidslagen och arbetsmiljölagen slopa undantaget för familjemedlemmar på
hela arbetstidsomrädet.

Lagförslaget gäller - liksom
allmänna arbetsfidslagen och de särskilda arbetstidsbestämmelserna i
arbetsmiljölagen - bara för arbetstagare. Här kan erinras om vissa
motivuttalanden till arbetsmiljölagen som får betydelse vid lagförslagets
tillämpning på arbete av familjemedlemmar. I uttalandena (prop. 1976/77:149
s.198) understryks med tanke på arbetsfidsbestämmelserna att samhörigheten
mellan familjemedlemmar innebär att de mänga gånger kan anta att arbete, som de
utför tillsammans, bedrivs för gemensam räkning, dvs. inte i ett
anställningsförhållande. Till arbete för gemensam räkning kan vidare i mycket
stor utsträckning hänföras även mera tillfälliga tjänster som utförs av
familjemedlemmar i en annan familjemedlems yrkesverksamhet. Det kan vidare
erinras om att 15 § arbetsmiljöförordningen begränsar
arbetarskyddsmyndigheternas fillsyn beträffande arbete som utförs av den som
driver verksamhet utan att ha annan arbetstagare anställd än familjemedlem.

Undantaget från lagens
tillämpningsområde för s.k. okontrollerbart arbete i första stycket 1
motsvarar 2 § a) i den gällande arbetsfidslagen och - i fråga om bestämmelserna
om arbetstidens förläggning och arbetstiden för minderåriga- 1 kap. 3 § andra
stycket arbetsmiljölagen.

I förslagets första stycke 2
återfinns den gällande lagens undantag i 2 § b) för arbetstagare som får anses
ha företagsledande ställning eller annars särskild förtroendeställning i
arbetstidshänseende. Undantaget infördes i den gällande arbetstidslagen för att
denna skulle kunna göras i princip tillämplig även pä tjänstemannaområdet.
Arbetsmiljölagen innehåller inte något direkt motsvarande undantag. I
lagförslaget har emellertid undantaget hänförts till hela arbetstidsområdet.
Det aktuella undantaget i den gällande arbetstidslagen avser två grupper av
tjänstemän (prop. 1970:5 s. 117). Den ena gruppen består av tjänstemän som
direkt företräder arbetsgivaren och har en utpräglad arbetsgivarfunktion. Den
andra gruppen

Prop. 1981/82:154 63

innefattar
tjänstemän som, utan att inta en företagsledande ställning, har krävande
administrativa, intellektuella, konstnäriiga eller jämföriiga arbetsuppgifter.
Efter lagens ikraftträdande har genom centrala arbetstidsavtal på den privata
tjänstemannasektorn gjorts vissa preciseringar beträffande gränsdragningen
mellan arbetstagare som omfattas av arbetstidsreglering och andra
arbetstagare.

I 1949 års arbetarskyddslag gällde
nattarbetsförbudet inte arbetstagare i överordnad ställning. Detta undantag
slopades i arbetsmiljölagen. I motivuttalandena (prop. 1976/77:149 s.313) framhålls
att en kategoriindelning i lagen med utgångspunkt i arbetstagarens ställning
syntes främmande med nutida betraktelsesätt. Det betonas samtidigt att
särskilda omständigheter kan föreligga beträffande vissa mindre grupper av
arbetstagare. Därvid hänvisas till att undantaget för okontrollerbart arbete i
viss utsträckning kan tillämpas och dessutom till att det generella undantaget
från nattarbetsförbudet ger visst utrymme att undanta arbete av arbetstagare i
överordnad ställning. Vidare åberopas möjligheterna att avtalsvägen eller dispensvägen
undanta vissa arbetstagare.

Arbetstagare i företagsledande ställning eller
annars i särskild förtroendeställning har för det mesta arbetsuppgifter av
sådan karaktär att det inte låter sig göra att på förhand närmare beräkna
tidsåtgången för uppgifterna. Samtidigt gäller av naturliga skäl en mer eller
mindre markerad tidsram inom vilken arbetsresultat måste föreligga. Mot denna
bakgrund kan det antas att lagregleringen om raster, pauser, nattvila och
veckovila i stort sett saknar prakUsk betydelse för arbetstagare i sådan
ställning. Arbetsmiljölagens ifrågavarande regler bygger sålunda i stor
utsträckning på att arbetstiden skall kunna preciseras i förväg och ger
dessutom vissa möjligheter till avsteg när det påkallas av
arbetsförhållandena. Några olägenheter av att låta undantaget uttryckligen
gälla beträffande samtliga arbetstidsbestämmelser lär inte kunna uppstå. Någon
vikfigare ändring i sak avses inte utan endast en anpassning av bestämmelserna
till de förhållanden i arbetstidsavseende som beträffande vissa arbetstagare
faktiskt måste råda även när det gäller arbetsfidens förläggning. Undantaget
för företagsledare har dock i lagtexten beskrivits på ett sätt som stämmer
överens med det motsvarande undantaget i förslaget till ny
anställningsskyddslag (se prop. 1981/82:71 s.92ff).

Första stycket 3 motsvarar 2 § d) i den gällande
arbetsfidslagen och 1 kap. 3 § första stycket 2 arbetsmiljölagen.

Undantaget i första stycket 4 och andra stycket
överensstämmer vad gäller allmänna arbetstidslagen i sak med den lagens 2 §e).
I arbetsmiljölagen motsvaras bestämmelserna av 1 kap. 3 § första stycket 1 som
undantar skeppstjänst på andra fartyg än örlogsfartyg. Det har ansetts lämpligt
att i förslaget generellt anvisa möjligheten till särskild reglering när det
gäller arbetstidslagens tillämplighet på viss skeppstjänst.

Prop. 1981/82:154 64

3 § Genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av
en central arbetstagarorganisation får göras antingen undantag från lagens
tillämpning i dess helhet eller avvikelser från bestämmelserna i 5 och 6§§, 7§
andra stycket, 8-10§§, 1214§§ samt 15 § andra och tredje styckena. Vidare får
raster bytas ut mot måltidsuppehåll genom sådana kollektivavtal.

Avvikelser från 8 §, 9§ andra och
tredje styckena, 10 § och 13§ får göras även med stöd av kollektivavtal som har
slutits av en lokal arbetstagarorganisation. Sådana avvikelser gäller dock
under en tid av högst en månad, räknat från dagen för avtalets ingåeride.

En arbetsgivare som är bunden av
ett sådant kollektivavtal som avses i första och andra styckena får tillämpa
avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar av den avtalsslutande
arbetstagarorganisationen men sysselsätts i arbete som avses med avtalet.

Bestämmelser om möjligheten att
genom kollektivavtal på förbundsnivå göra undantag från hela lagens tillämpning
utöver vad som direkt följer av 2§ samt om möjligheten att på samma sätt göra
avvikelser från vissa av lagens bestämmelser har förts samman i första stycket
av denna paragraf. Motsvarande bestämmelser i den gällande arbetstidslagen
finns i 3 § första stycket samt i 6§ och 10 § tredje stycket. Bestämmelserna i
första stycket gör det också möjligt att helt avtala bort de regler om
arbetstidens föriäggning som nu har sin plats i 4kap. arbetsmiljölagen. En
sådan utvidgning ligger i linje med den dispositivitet som enligt 4 kap. 7§
redan gäller beträffande raster, nattarbete och veckovila. Även frågor om
arbetspauser skall i första hand lösas avtalsvägen (jfr prop. 1976/77:149 s.
306).

Med stöd av kollektivavtal kan
parterna undanta en viss verksamhet eller vissa kategorier av verksamheter frän
hela lagens tillämpning. Överenskommelserna kan också ta sikte på vissa
arbetstagare eller kategorier av arbetstagare.

De bestämmelser som kan komma i
fråga för avvikelser genom kollektivavtal i de fall undantag inte har gjorts
från hela lagens fillämpning är desamma som enligt gällande lagstiftning.
Dessutom kan enligt förslaget avtal om avvikelse avse bestämmelsen om
nödfallsövertid liksom bestämmelserna om övertidsberäkning vid ledighet och om
besked rörande arbetstidens förläggning. I fråga om 11 § blir det också
möjligt att genom kollektivavtal komma överens om avsteg från vissa
bestämmelser om journalföring om kollektivavtalet innebär att undantag har
gjorts från lagens tillämpning i dess helhet. Någon självständig möjlighet
till avvikelse i fråga om 11 § har dock inte föreslagits. Skälet är att
yrkesinspektionens tillsyn över arbetstidsbestämmelsernas efterlevnad bygger på
att arbetstidsjournal förs.

Som framgår av avsnitt 2.5.1 i den
allmänna motiveringen är avsikten att lokala kollektivavtal enligt andra
stycket skall träffas i situationer där kortvariga undantag behövs från
lagbestämmelserna om övertid, mertid och nattvila men däremot inte när det
gäller mer långsiktiga avvikelser.

Prop. 1981/82:154 65

Sista stycket motsvarar efter en
språklig överarbetning 3 § sista stycket i den gällande arbetstidslagen och
4kap. 7 § andra stycket arbetsmiljölagen.

Hur dispositiviteten påverkas av
reglerna i 4§ har berörts i avsnittet 2.8.1.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela särskilda föreskrifter för totalförsvaret med avvikelse
från denna lag.

Paragrafen har sin närmaste
motsvarighet i 1 kap. 4§ arbetsmiljölagen. I avsnitt 2.8.1 i den allmänna
motiveringen har detta ämne behandlats. Syftet med bestämmelsen är att öppna
möjlighet att meddela specialföreskrifter om arbetstidens längd och
förläggning vid beredskapstillständ eller krig, när beredskapshöjande åtgärder
är påkallade. Beträffande innebörden av uttrycket "totalförsvaret"
hänvisas till avsnitt 2.8.1 i den allmänna motiveringen.

Ordinarie arbetstid och jourtid

5 § Den ordinarie arbetstiden får
uppgå till högst 40 timmar i veckan.

När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena

i övrigt, får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i
genomsnitt för en tid av högst fyra veckor.

Veckan räknas från och med måndag
om inte annan beräkning tillämpas på arbetsstället.

I denna paragraf finns samma
bestämmelser om ordinarie arbetsfid och jourtid som i 4§ i den gällande
allmänna arbetsfidslagen. Regeln i den gällande 4 § att raster inte skall
räknas in i den ordinarie arbetstiden har dock utgått. En särskild
rastbestämmelse med en definition på rast finns i 15 § i förslaget.

6 § Orh det på grund av verksamhetens natur är nödvändigt
att en

arbetstagare står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att vid

behov utföra arbete, får jourtid tas ut med högst 48 timmar per arbetstaga

re under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad.

Som jourtid anses inte tid då arbetstagaren utför arbete för arbetsgivarens

räkning.

Paragrafen motsvarar utan ändringar i sak 5 § i den
gällande lagen.

Övertid

7 § Med övertid förstås sådan arbetstid som överstiger
ordinarie arbetstid enligt 5§ och jourtid enligt 6§. Om annan ordinarie
arbetstid eller jourtid gäller på grund av kollektivavtal som har tillkommit i
den ordning som anges i3§ första stycket, eller på grund av medgivande om
avvikelse av arbetarskyddsstyrelsen enligt 19§I, skall med övertid i stället
förstås sådan arbetstid som vid heltidsarbete överstiger ordinarie arbetstid
och jourtid enligt avtalet eller medgivandet.

5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 154

Prop.
1981/82:154 66

Vid beräkning av övertid skall
kompensationsledighet eller annan ledighet som förläggs till arbetstagarens
ordinarie arbetstid eller jourtid likställas med fullgjord ordinarie arbetstid
respektive jourtid.

Enligt andra stycket skall vid
övertidsberäkning ledighet frän ordinarie arbetstid eller jourtid likställas
med arbetad tid. Denna fråga har behandlats i avsnitt 2.2.1 i den allmänna
motiveringen. Bestämmelsen kan ses som en vidareutveckling pä ett generellt
plan av allmänna arbetstidslagens regel i 7a§ andra stycket om s.k. mjukvecka.
Mjukveckoregeln innebär att den ordinarie arbetstid, som gäller enligt lagen,
vid övertidsberäkningen skall minskas med hänsyn till arbetsfria helgdagar som
inte infaller på en söndag. Bestämmelsen i andra stycket innefattar även
detta, och den särskilda mjukveckaregeln behövs därför inte längre, Pä samma
sätt som hittills kan kollekfivavtal slutas om avvikelse från bestämmelsen.
Avtal kan t.ex. slutas om s.k. hård arbetsvecka.

Några särregler för ledighet som
utgör ersättning för arbetad fid (kompensationsledighet) föreslås inte.
Arbetstid som inte avser ordinarie arbetstid eller jourtid skall alltså anses
som övertid även om arbetstidsuttaget kompenseras med ledighet. Även i detta
avseende är det möjligt att träffa kollektivavtal om avvikelse.

Från ledighet som avser
kompensation för arbetad tid bör skiljas ledighet som arbetas in i förväg
eller i efterhand [jfr 14 § allmänna verksstadgan (1965:600)]. Sådan s.k.
kvittningstid skall inte anses som överfid.

Enligt de föreslagna bestämmelserna
om övertidsberäkning uppkommer övertid i lagens mening sä snart måttet för den
genom ledighet reducerade ordinarie arbetstiden överskrids. Några särskilda
regler om övertidsuttag hos den som är partiellt ledig från en
heltidsanställning finns inte i lagen. Om den ordinarie arbetstiden för en
arbetstagare vid heltidsanställning är 40 timmar i veckan och den partiella
ledigheten uppgår till 8 timmar uppkommer övertid om arbetstagaren arbetar mer
än 32 fimmar i veckan.

Enligt allmänna avtalsrättsliga
grunder kan inte en arbetsgivare ålägga en arbetstagare övertid utan att en
uttrycklig överenskommelse har träffats eller är underförstådd. Inte heller
inverkar rubricering som övertid enligt lag på möjligheten till
övertidsersättning. Detta är helt en avtalsfråga.

8 § När det finns särskilt behov av ökad arbetstid, får
övertid tas ut med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar
under en kalendermånad, dock med högst 200 timmar under ett kalenderår (allmän
övertid).

Paragrafen motsvarar 10 § första
stycket allmänna arbetstidslagen. Övertidsmåttet per kalenderår har dock höjts
i enlighet med vad som har berörts i avsnitt 2.2.4 i den allmänna motiveringen.

För uttag av allmän övertid krävs
enligt den gällande arbetstidslagen "särskilda skäl". Samma
uttryckssätt används i olika sammanhang i arbetstidslagstiftningen för att
ange de krav som gäller för att få myndighets-

Prop, 1981/82:154 67

dispens. Härvid avses att tillämpningen skall vara mer
restriktiv än i fråga om uttag av allmän övertid. Vid sammanföringen av arbetstidsbestämmelserna
till en lag har ett annat uttryck valts för att ange vilka skäl som skall
föreligga för att ett sådant övertidsuttag skall vara motiverat, nämligen
"särskilt behov". I avsnitt 2.2.3 av den allmänna motiveringen har
föreslagits att de särskilda bestämmelserna om förberedelse- och avslutningsövertid
i den allmänna arbetstidslagen slopas. I sak föreligger därför den skillnaden i
förhällande till den gällande lagen att allmän övertid skall kunna tillgripas
även för att tillgodose behov av ökat arbetstidsuttag i samband med vissa
förberedelse- och avslutningsarbeten. I övrigt åsyftas ingen ändring i
förhållande fill vad som nu gäller. Bortsett från vissa fall av förberedelse-
och avslutningsarbeten får allmän övertid således inte läggas ut som en
regelbunden del av arbetstiden, utan övertid skall i allmänhet ses som ett
extraordinärt inslag i arbetet.

Enligt 3 och 19 §§ kan under där
angivna förutsättningar extra övertid få tas ut efter överenskommelse i
kollektivavtal respektive efter myndighetsdispens. Den gällande lagen medger
uttag av extra övertid innan den allmänna övertiden har till fullo utnyttjats.
Förslaget innebär ingen ändring på den punkten.

Ett lokalt kollekfivavtal om extra
övertid gäller enligt 3 § andra stycket högst en månad. Har i enlighet med
avtalet viss extra övertid tagits ut, skall bortses från detta uttag vid
beräkning av tilläten allmän övertid under t.ex. kalenderåret.

9 § Har en natur- eller olyckshändelse eller annan
liknande omständighet som inte har kunnat förutses av arbetsgivaren vållat
avbrott i verksamheten eller medfört överhängande fara för sådant avbrott
eller för skada på liv, hälsa eller egendom, får övertid tas utför arbete i den
utsträckning som förhållandena kräver (nödfallsövertid).

Om det för arbetsstället finns en lokal
arbetstagarorganisation inom vars avtalsområde arbetet faller, får
nödfallsövertid tas ut endast under förutsättning att arbetsgivaren snarast
underrättar organisationen om övertidsarbetet.

Nödfallsövertid får inte tas ut
under längre tid än två dygn från arbetets början utan att tillstånd till
arbetet har sökts hos arbetarskyddsstyrelsen.

Paragrafen motsvarar 8§ i den
gällande allmänna arbetstidslagen. En saklig ändring har dock gjorts i ett
avseende, nämligen i fråga om anmälan av nödfallsövertid. I övrigt har en
språklig och redaktionell bearbetning gjorts.

I samband med att bestämmelsen i 8
§ första stycket i den gällande lagen ändrades år 1976 fick den en mer
restriktiv utformning än tidigare. Härvid underströks bl.a. att nödfallsövertid
inte får tas ut i samband med vanligen återkommande och därför förutsebara
driftstörningar (prop. 1975/76:179 s. 13).

Prop. 1981/82:154 68

I andra stycket har införts en
regel som innebär att arbetsgivarens nuvarande skyldighet enligt 8 § andra
stycket i allmänna arbetstidslagen att anmäla nödfallsövertid till
tillsynsmyndigheten ersätts av en skyldighet att så snart omständigheterna
medger det underrätta den lokala fackliga organisationen om att nödfallsarbete
avses äga rum på övertid. Skälen för ändringen har redovisats i avsnitt 2.5.1 i
den allmänna motiveringen. Med lokal arbetstagarorganisation avses liksom
annars en sammanslutning av arbetstagare som är part i lokala förhandlingar med
arbetsgivaren. Normalt är det fråga om verkstadsklubbar, tjänstemannaklubbar
e.d. Saknas en sådan sammanslutning blir det i stället fråga om den
lokalavdelning eller liknande som brukar förhandla lokalt för arbetsstället.
Underrättelseskyldigheten gäller endast i förhållande till den organisation
inom vars avtalsområde arbetet faller, dvs. den organisation som har medlemmar
som enligt tjänstgöringslista e.d. har samma slags arbete som nödfallsarbetet.

I tredje stycket har bestämmelsen i
8 § andra stycket andra punkten i allmänna arbetstidslagen tagits in.

Mertid vid deltidsanställning

10 § Med mertid förstås sådan arbetstid som vid
deltidsanställning överstiger arbetstagarens ordinarie arbetstid och jourtid
enligt anställningsavtalet. Bestämmelserna om beräkning av övertid i 7§ andra
stycket skall tillämpas även vid beräkning av mertid.

När det finns särskilt behov av
ökad arbetstid, får mertid tas ut med högst 200 timmar under ett kalenderår
(allmän mertid). Mertid får också tas ut med tillämpning av de villkor för
nödfallsövertid som anges i9§.

Genom paragrafen införs en viss
begränsning av arbetstidsuttaget vid deltidsanställningar. Allmän motivering finns
i avsnitt 2.2.2.

Allmän mertid får tas ut med högst
200 fimmar per kalenderår. Dessutom får mertid tas ut för nödfallsarbete.
Härvid gäller samma skyldigheter att undertätta den lokala
arbetstagarorganisafionen och söka tillstånd hos arbetarskyddsstyrelsen som i 9
§ föreskrivs i fråga om nödfallsövertid. För att ta ut ytterligare mertid krävs
kollektivavtal eller myndighetsdispens enligt 3 respektive 19 §.

Lagförslaget utgår från att
anställningar, där den ordinarie arbetstiden enligt anställningsavtalet
understiger den ordinarie arbetstiden vid heltidsarbete är
deltidsanställningar. Helfidsanställningar där arbetstagaren är partiellt ledig
har berörts i specialmotiveringen till 7§. Med de föreslagna reglerna torde
några problem inte behöva uppkomma när det gäller att dra gränsen mellan
heltids- och deltidsanställning.

Bestämmelsen om mertid utesluter
inte tillämpning av reglerna om begränsning av övertidsuttag. Definitionen på
övertid i 7 § omfattar all arbetstid som överstiger mättet för ordinarie arbetsfid
och jourtid vid heltidsarbete, oavsett om det är fråga om en hel- eller
deltidsanställning. Följakfii-gen måste begränsningen per fyraveckorsperiod
eller månad för uttag av

Prop. 1981/82:154 69

allmän
övertid (8 §) iakttas även vid deltidsanställningar. Ett exempel kan
åskådliggöra detta. En deltidsarbetstagare har en ordinarie arbetstid av 35
fimmar i veckan. Den ordinarie arbetstiden vid motsvarande heltidsarbete utgör
40 timmar i veckan. Under veckorna 1, 2 och 3 tas ut arbetsfid med 55 timmar i
veckan. Av de 55 timmarna är 20 timmar mertid. Av dessa är 15 timmar även att
anse som övertid. Vecka 4 återstår av övertidsutrymmet endast 3 timmar (48
fimmar - 3x15 timmar). Om det är fråga om kortare deltid med motsvarande
mertidsuttag kommer ett större övertidsutrymme att återstå.

Som har anförts i den allmänna motiveringen kan
anställningsavtal ibland vara så obestämda att de inte kan läggas till grund
för beräkning av mertid. Med den ytterligare ledning som ges om den ordinarie
arbetsfidens förläggning i arbetstidsschema eller liknande bör dock den
ordinarie arbetstidens längd i de allra flesta fall klart framgå.

Anställningar som mer eller mindre har karaktären
av s.k. behovsanställningar kan resa vissa frågor vid tillämpningen av
paragrafen. Om anställningsavtalet t.ex. anger att arbetstagaren skall
tjänstgöra 15 timmar i veckan men är skyldig att ställa upp ytterligare 5
timmar i veckan, torde det i regel få antas att den ordinarie arbetstiden är 15
timmar i veckan. Därvid gäller att mertid får tas ut i den omfattning som
följer av att den ordinarie arbetstiden får antas bestämd på det sättet. Detta
hindrar inte att arbetstagaren i vissa fall kan hävda att
anställningsförhållandet i reahteten avser en normalarbetstid av 20 timmar i
veckan. Fastställs detta, förlängs den ordinarie arbetstid som skall läggas
till grund vid mertidsberäkningen. Ett annat exempel som förtjänar att beröras
avser det fallet att anställningsavtalet bara anger att arbetstagaren skall
tjänstgöra vid behov. I detta ligger i allmänhet också att arbetstagaren utan
att ange några skäl kan avböja att arbeta. Det kan inte uteslutas att fall kan
uppkomma i vilka anställningsavtalet är helt obestämt i fråga om arbetstiden
och inte heller arbetstidsschema eller liknande ger klart besked om den
ordinarie arbetstidens längd. Det får dock i sista hand ankomma på
arbetsgivaren att visa att arbetstiden verkligen är så oregelbunden att
mertidsreglerna inte går att tillämpa. Eftersom det inte är en uppgift för
arbetstidslagstiftningen att reglera frågan om anställningsavtalet vid
deltidsanställningar får det accepteras att det någon gång kan saknas underlag
för beräkning av mertid.

Det kan tilläggas att frågan om
behovsanställningars tillåtlighet har nära anknytning till
anställningsskyddslagens regler om anställningsform. Har en anställning i
realiteten inneburit tjänstgöring i viss omfattning, kan en väsenfiig
förändring av arbetstidens längd under vissa förhållanden även strida mot
anställningsskyddslagens regler om skydd för anställningsförhållandet.
Utredningar om den tillämpade arbetstidens längd kan då behövas i en tvist
enligt den lagen. Vid tillämpning av lagförslagets regler om mertid kan däremot
endast preciserade uppgifter om den ordinarie arbetsfidens längd läggas till
grund.

Prop. 1981/82:154 70

Anställningsskyddslagen tillåter
avtal om vikariatsanställning. Om den som innehar en deltidsanställning förordnas
som vikarie under viss tid skall den arbetsfid, som gäller för vikariatet,
läggas fill grund för beräkningen av filläten mertid eller övertid.

Det förekommer i offentlig
verksamhet att flera delfidstjänster förenas hos en tjänsteman. Är det med hänsyn
till arbetsuppgifternas art i realiteten fråga om en enda anställning, måste
ordinarie arbetsfid beräknas med hänsyn till den sammanlagda ordinarie
arbetstiden oavsett uppdelning av beviljade anslag för tjänsten.

Om slutligen två deltidsanställda,
som delar på ett heltidsarbete med hälften var, kommer överens om att
arbetstiden skall fördelas mellan dem så att de arbetar heltid varannan vecka
uppkommer inte heller mertid under den vecka då någon av dem arbetar heltid och
den andra är ledig. Mertid uppkommer inte heller om två arbetstagare med
arbetsfid 2,5 dagar per vecka vardera i förväg kommer överens om att tjänstgöra
för varandra vid frånvaro, så att en av dem arbetar heltid under den vecka, då
den andra är frånvarande och är ledig under den därefter följande veckan, under
vilken den andra arbetstagaren arbetar heltid.

Anteckningar om jourtid, övertid och mertid

11 § Arbetsgivare skall föra anteckningar om jourtid,
övertid och mertid.

Arbetstagarna har rätt att själva eller genom någon annan ta del av

anteckningarna. Samma rätt tillkommer fackliga organisationer som före

träder arbetstagare på arbetsstället.

Regeringen eller, efter regeringens
bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen meddelar föreskrifter om hur anteckningar
enligt första stycket skall föras.

Paragrafen motsvarar 11 § i den
gällande arbetstidslagen men har jämkats såtillvida att även mertid skall
registreras. Här kan hänvisas fill specialmofiveringen till 10 §. Vissa frågor
om journalföring har också behandlats i avsnitt 2.7 i den allmänna
mofiveringen och i specialmofiveringen till 3 och 19§§.

Arbetstidens förläggning

12 § Alla arbetsgivare som anlitar arbetstagare till
arbete annat än till

fälligt skall lämna arbetstagarna besked om ändringar i fråga om den

ordinarie arbetstidens och jourtidens förläggning minst två veckor i för

väg. Sådant besked får dock lämnas kortare tid i förväg, om verksamhe

tens art eller händelse som inte har kunnat förutses ger anledning till det.

I denna paragraf införs en regel
som saknar motsvarighet i nu gällande lag.

Den nya regeln innebär att en
arbetsgivare som huvudregel blir skyldig att lämna de anställda besked om den
ordinarie arbetsfidens och jourtidens förläggning minst tvä veckor i förväg.
Undantag får göras med hänsyn till

Prop. 1981/82:154 71

verksamhetens
art eller oförutsedda händelser. Skälen för att införa reglerna i paragrafen
har redovisats under avsnitt 2.3 i den allmänna motiveringen.

Tillämpningen av reglerna i paragrafen förutsätter
vissa avvägningar. Det är sålunda uppenbart att ju fler som anställs i
verksamheten och ju mera arbetstid som läggs ut i förväg, desto större blir
möjlighetena att utan undantag följa huvudregeln. Skyldigheten att lämna besked
kan emellertid inte vara ensamt avgörande när det gäller att bedöma
personalbehovet. Här måste också komma in andra hänsyn såsom rekryteringsläget
i fråga om kompetent personal och den ekonomiska ramen.

Det undantag som föreslås gälla med hänsyn till
verksamhetens art, kan i och för sig bl. a. inrymma verksamheter av typ
personalpooler. Det bör dock understrykas att man i sädana verksamheter, vilka
ofta har stor omfattning, i stor utsträckning bör kunna fillämpa huvudregeln.

I vissa typer av anställningar har den anställde
själv möjlighet att välja sina arbetstider. Ett exempel är anställningar med
flexibel arbetstid, där besked givetvis bara skall avse ramen för arbetstidens
förläggning. Det förekommer också att en deltidsanställning gäller bestämda
arbetsuppgifter som - inom ramen för förläggningen av arbetsfiden vid
heltidsarbete -får utföras när det bäst passar den anställde. Ytterligare kan
nämnas situationer där arbetsgivaren har ett intresse av att anlita
arbetstagaren under så läng arbetstid som möjligt men där arbetstagaren av
personliga skäl först kort tid i förväg kan bedöma sin tillgängliga tid. Den
föreslagna regleringen, som syftar till att ge den enskilde arbetstagaren
rimliga möjligheter att planera sin arbetsfria fid, omfattar inte arbetstidens
förläggning vid sådana typer av anställningar som har nämnts nu. Det är för
övrigt uppenbart att arbetsgivaren i dessa fall inte kan förutse
arbetstidsförläggningen.

Med hänsyn till syftet med bestämmelsen får den
över huvud inte innebära låsningar för anställningsvillkor som passar både
arbetsgivaren och den enskilde arbetstagaren. Som ytterligare exempel i detta
avseende kan anföras att en arbetstagare inte skall behöva avvakta
tvåveckorsperio-dens utgång innan en ny anställning fillträds.

Vissa personalkategorier, vilkas arbetsuppgifter
inte lämpar sig för schemaläggning, faller utanför arbetsfidslagstifningen
redan med hänsyn till det allmänna undantaget för okontrollerbart arbete. Ett
exempel är personer som av kommunerna anlitas som vårdare av anhöriga i hemmet.

Det bör tilläggas att arbetsgivarens möjligheter
att besluta självständigt om förändringar av arbetstidens förläggning kan vara
begränsade av bestämmelser i kollektivavtal eller i enskilda
anställningsavtal. Inte heller utesluter regeln om besked till arbetstagare om
arbetstidens förläggning tillämpning av medbestämmandelagens
förhandlingsrättsregler.

Någon
särskild form för beskedet föreskrivs inte.

Prop.
1981/82:154 72

13 § Alla arbetstagare skall ha ledigt för
nattvila. I ledigheten skall ingå

tiden mellan klockan 24 och klockan 5.

Avvikelse från första stycket får
göras, om arbetet med hänsyn till dess art, allmänhetens behov eller andra
särskilda omständigheter måste fortgå även nattetid eller bedrivas före
klockan 5 eller efter klockan 24.

Paragrafen överensstämmer i sak med
bestämmelserna i 4 kap. 5§ arbetsmiljölagen.

Nattarbete är i princip förbjudet.
Självfallet ligger i detta att tillåtna undantag från huvudregeln inte
inskränker arbetstagarnas rätt till behövlig ledighet för dygnsvila. I
lagstiftningen finns ingen uttrycklig bestämmelse om en arbetsfri period vid
nattarbete som motsvarar bestämmelsen om nattvila då arbete är förlagt fill
dagtid. Detta får ses mot bakgrunden av att i undantagsbestämmelserna i andra
stycket inryms även nödfallssituationer (se prop. 1976/77:149 s. 312), varvid
det kan vara nödvändigt att göra vissa avsteg även från grundsatsen om behövlig
dygnsvila.

14 § Arbetstagarna skall ha minst trettiosex
timmars sammanhängande

ledighet under varje period om sju dagar (veckovila). Till veckovilan räk

nas inte beredskapstid då arbetstagaren får uppehålla sig utanför arbets

stället men skall stå till arbetsgivarens förfogande för att utföra arbete när

behov uppkommer.

Veckovilan skall så långt möjligt förläggas till
veckoslut. Undantag från första stycket får göras tillfälligtvis, om det
föranleds av något särskilt förhållande som inte har kunnat förutses av
arbetsgivaren.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 6 §
arbetsmiljölagen. Utgångspunkten för bestämmelsen om veckovila och för
bestämmelsens avfattning har redovisats i avsnitt 2.4 i den allmänna
motiveringen.

Bestämmelsens ordalydelse har
jämkats bl. a. såtillvida att det sägs att arbetstagare "skall ha",
inte "skall beredas" viss ledighet. Uttryckssättet stämmer överens
med formuleringen i 13§. Genom omformuleringen ger lagtexten uttryck för en
uppfattning som numera får anses naturlig. Veckovila skall sålunda läggas ut
oberoende av om arbetstagaren vill avstå från ledigheten.

Undantagsbestämmelsen i sista
stycket, som i gällande lag avser såväl 36-fimmarsregeln som förläggningen av
veckovilan, har formellt gjorts tillämplig enbart på ledighetsregeln. Detta
innebär dock ingen förändring i förhållande till vad som får anses vara
gällande rätt.

Veckovila för tvä perioder kan inte
föras samman inom ramen för det antal fimmar som ett veckoslut inrymmer. Detta
gäller t.ex. fall då en arbetstagare, som har haft beredskap över ett
veckoslut, är berättigad fill veckovila "i efterskott" och samtidigt
av annan orsak är ledig 36 timmar sammanhängande under den aktuella
tjänstgöringsperioden. Med utgångspunkt i lagen, varvid bortses från vad olika
avtal kan föranleda, kan till en början slås fast att veckovila på samma sätt
som arbetstidens förläggning i

Prop. 1981/82:154 73

övrigt skall planeras så att arbetstagaren får besked
rimlig tid i förväg. Av detta följer att som veckovila inte utan vidare kan
åberopas att en arbetstagare, t. ex. pä grund av sjukdom eller annan orsak,
råkar bli ledig från arbetet 36 fimmar sammanhängande under sjudagarsperioden.
Å andra sidan är kravet på veckovila självfallet uppfyllt om en 36-fimmarsvila,
som har planerats in i förväg, sammanfaller med t. ex. semester, arbetsfri
helgdag, tjänstledighet eller ledighet som avser kompensation för arbetad fid.
Motsvarande gäller vid sjukledighet när veckovila har planerats in i förväg.
Det är dä frän lagens synpunkt inte fråga om någon på grund av beredskapen
intjänad arbetstid som skall kompenseras särskilt. Uttrycket veckoslut avser
endast lördagar och söndagar samt intilliggande nätter. Har veckovila inte
åtnjutits under en lördag eller söndag, eftersom det inte har varit möjligt,
ger bestämmelsen alltså ingen anvisning om när under sjudagarsperioden som
ledigheten i stället skall läggas ut.

15 § Med raster förstås sådana avbrott i den dagliga
arbetstiden under

vilka arbetstagarna inte är skyldiga att stanna kvar på arbetsstället.

Arbetsgivaren skall på förhand ange
rasternas längd och förläggning så noga som omständigheterna medger.

Rasterna skall förläggas så, att
arbetstagarna inte utför arbete mer än fem timmar i följd. Rasternas antal,
längd och förläggning skall vara tillfredsställande med hänsyn till
arbetsförhållandena.

16
§ Raster
får bytas ut mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen, om det är nödvändigt med
hänsyn till arbetsförhållandena eller med hänsyn till sjukdomsfall eller annan
händelse som inte har kunnat förutses av arbetsgivaren. Sådana måltidsuppehåll
räknas in i arbetstiden.

17
§
Arbetsgivaren skall ordna arbetet så att arbetstagarna kan ta de pauser som
behövs utöver rasterna.

Om arbetsförhållandena kräver det,
får i stället särskilda arbetspauser läggas ut. Arbetsgivaren skall i så fall
på förhand ange arbetspausernas längd och förläggning så noga som
omständigheterna medger.

Pauser räknas in i arbetstiden.

18 § Utan hinder av 13-17 §§ kan regeringen eller den
myndighet som

regeringen bestämmer, meddela särskilda föreskrifter om arbetstidens

förläggning vid vägtransporter och luftfart.

Dessa paragrafer motsvarar utan
ändringar i sak 4 kap. 1-3 §§ samt 9§ arbetsmiljölagen.

Dispens av arbetarskyddsstyrelsen

19 § Kan kollektivavtal som avses i 3 § inte träffas får
arbetarskyddssty

relsen, om det finns särskilda skäl,

1.
medge
avvikelse från 5§, 6§, 9§ andra och tredje styckena och 12§,

2.
medge
undantag från 8§ vad avser begränsningen av övertidsuttag under en tid avfyra
veckor eller under en kalendermånad,

3.
medge
ytterligare övertid utöver allmän övertid med högst 150 timmar under ett
kalenderår.

Prop.
1981/82:154 74

4.
medge
ytterligare mertid utöver allmän mertid med högst 150 timmar under ett
kalenderår,

5.
medge
avvikelser från 13 och 14 §§ samt 15 § andra och tredje styckena.

Paragrafen öppnar vissa möjligheter
till myndighetsdispens. Den motsvarar 7 §, 8 § tredje stycket och 10§ andra
stycket allmänna arbetsfidslagen och 4 kap. 8§ arbetsmiljölagen. Som framgår
av avsnitt 2.5.1 i den allmänna motiveringen är dispensbestämmelsen subsidiär i
förhållande till bestämmelsen i 3 § om avvikelser genom kollektivavtal på det
sättet att dispensförfarandet förutsätter att partena har försökt utnyttja
möjligheten att träffa kollektivavtal om avvikelser.

För uttag av extra övertid efter
myndighetsdispens kräver gällande lag "synnerliga skäl". Enligt den
föreslagna paragrafen fordras för sådan dispens - liksom för dispens från andra
arbetstidsbestämmelser- "särskilda skäl". Ändringen motiveras av den
föreslagna sammanföringen ay arbetsfidsbestämmelserna i en lag och avser ingen
förändring i sak i förhållande till gällande bestämmelse om dispens för extra
övertid.

Vad gäller möjligheten att få
dispens från anmälnings- eller ansökningsförfarandet enligt 9§ har inte som i
allmänna arbetstidslagen särskilt anmärkts att arbetarskyddsstyrelsen får
föreskriva särskilda villkor. Någon saklig ändring åsyftas inte heller i detta
avseende.

Enligt 10 § kan 9§ tillämpas även
vid mertidsuttag. Avsikten är att med stöd av första punkten i 19 § skall kunna
medges undantag från 9§ andra och tredje styckena även i fråga om mertid.

På motsvarande sätt som hittills
får befogenheten för arbetarskyddsstyrelsen att meddela föreskrifter om hur
anteckningar om jourtid, övertid och mertid skall föras (11 § andra stycket)
anses omfatta möjlighet att meddela dispens frän de särskilda föreskrifter som
meddelas.

Andra punkten i paragrafen saknar
direkt motsvarighet i allmänna arbetstidslagen. I praxis har
arbetarskyddsstyrelsen medgett extra övertid när synnerliga skäl har förelegat
att göra undantag från begränsningen av övertidsuttag per fyraveckorsperiod
eller kalendermånad enligt 10 § första stycket allmänna arbetstidslagen.
Förslaget innebär den skillndaden i förhållande fill gällande praxis att
arbetarskyddsstyrelsen kan göra undantag från begränsningen utan att samfidigt
medge extra övertid.

Tillsyn

20 § Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen skall
utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som meddelas
med stöd av lagen.

Vid yrkesinspektionens tillsyn
gäller ifråga om kommunala tillsynsmän bestämmelserna i 7 kap. 2§
arbetsmiljölagen (1977:1160).

Paragrafen motsvarar utan ändring i
sak 12 § i den gällande arbetstidslagen. Bestämmelserna i första stycket
motsvaras även av 7 kap. 1 § första

Prop.
1981/82:154 75

stycket arbetsmiljölagen. Frågor om den offentliga
tillsynen har behandlats i avsnitt 2.5 i den allmänna motiveringen.

21 § Tillsynsmyndigheterna har rätt att på begäran
få de upplysningar

och handlingar som behövs för tillsynen.

För att utöva tillsynen har
tillsynsmyndigheterna rätt att komma in på arbetsställena. Polisen skall därvid
lämna den handräckning som behövs.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 3 § och
5 § första och andra styckena i arbetsmiljölagen. Till dessa bestämmelser
hänvisar i sin tur 12 § i den gällande arbetstidslagen.

Tillsynsmyndigheten kan vid
tillämpningen av denna paragraf använda de tvångsmedel som anvisas i 22§. En
straffbestämmelse för arbetsgivare som lämnar orikfiga uppgifter vid
fullgörande av skyldigheter enligt paragrafen finns i 24 § andra punkten i
förslaget.

22 § Yrkesinspektionen får meddela de förelägganden
eller förbud som

behövs för efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som meddelas

med stöd av lagen.

I beslut om föreläggande eller
förbud kan yrkesinspektionen sätta ut viten.

Även arbetarskyddsstyrelsen får
besluta om åtgärder enligt första och andra styckena.

Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 7§
första och andra styckena och 10 § arbetsmiljölagen. Den har närmare behandlats
i avsnitt 2.7 av den allmänna motiveringen. Här kan också hänvisas fill
specialmotiveringen fill

23 §.

Straffbestämmelser m.m.

23 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms en
arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett föreläggande
eller förbud som har meddelats med stöd av22§. Detta gäller dock inte om
föreläggandet eller förbudet har förenats med vite.

Bestämmelser om påföljd för den som
underlåter att följa förelägganden eller förbud som en tillsynsmyndighet har
meddelat finns i 8 kap. 1 § arbetsmiljölagen. En motsvarande bestämmelse om
straffansvar för arbetsgivaren har tagits jn i 23 §. De olika arbetstidsbestämmelserna
har behandlats ur påföljdssynpunkt i avsnitt 2.7 i den allmänna motiveringen.
På samma sätt som enligt arbetsmiljölagen får frågan om arbetsgivaransvarets
placering avgöras med hänsynstagande till situationen i vaije särskilt fall
och med beaktande av var det reella inflytandet över beslut och åtgärder ligger
Gfr prop. 1976/77:149 s. 373).

Om en föreskrift som är belagd med
en direkt straffsanktion överträds bör i första hand den sanktionsformen
användas. Det är emellerfid inte uteslutet för en tillsynsmyndighet att meddela
föreläggande eller förbud

Prop. 1981/82:154 76

även när det gäller ett förfarande som i och för sig täcks
av en direkt straffsanktionerad föreskrift. Skäl för en sådan åtgärd kan vara
att myndigheten anser att det behöver klargöras att förfarandet är otillåtet
eller att vite behöver sättas ut. En överträdelse av föreskriften kan därvid
medföra påföljd enligt denna paragraf eller - om vite har satts ut- utdömande
av vitet. Direkt straffsanktion kan i sådana fall inte komma i fråga för en
överträdelse som hänför sig till tid då förfarandet har omfattats av ett
särskilt meddelat föreläggande eller förbud. Andra fall i vilka det kan finnas
anledning att använda föreläggande eller förbud är när det gäller att trygga
efterlevnaden av verkställighetsföreskrifter som arbetarskydssty-relsen har
meddelat.

24 § Till böter döms en arbetsgivare som
uppsåtligen eller av oaktsamhet

har

1.
utan att
avvikelse har gjorts enligt 3 eller 19 § anlitat arbetstagare i strid mot 5-10
eller 12-16 §§ eller brutit mot 11 § eller mot föreskrifter som har meddelats
med stöd av 11 §,

2.
lämnat
oriktiga uppgifter om förhållanden av vikt, när en tillsynsmyndighet har
begärt upplysningar eller handlingar enligt 21 § första stycket.

Paragrafen innehåller föreskrifter
om direkta straffpåföljder och motsvarar delvis 15§ allmänna arbetstidslagen
och 8 kap. 2§ 3 arbetsmiljölagen. Som närmare har behandlats i avsnitt 2.7 i
den allmänna motiveringen innebär regeln att förutom de regler som f. n. finns
i allmänna arbetstidslagen även rastbestämmelsen och bestämmelserna om
nattvila, veckovila och besked om arbetstidens förläggning är kopplade till
direkta straffpåföljder. Här kan även hänvisas till specialmotiveringen till 23
§.

Överträdelse av villkor som
arbetarskyddsstyrelsen har meddelat i ett dispensärende faller under första
punkten. I 15 § allmänna arbetsfidslagen straffbeläggs lämnande av oriktig
eller vilseledande uppgift i arbetstidsjournal. Även ett sådant förfarande
faller in under första punkten.

25 § För en arbetsgivare som inte fullgör sina
förpliktelser enligt kollek

tivavtal som avses i 3§, gäller vad som föreskrivs om påföljd i avtalet eller

i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

I paragrafen erinras efter förebild
i 9 § andra stycket jämställdhetslagen om vad som gäller i fråga om påföljd för
arbetsgivare som är bundna av kollektivavtal och som inte följer bestämmelserna
i avtalet. Här kan hänvisas till avsnitt 2.7 i den allmänna motiveringen.

Övertidsavgifter

26 § Om en arbetsgivare har överträtt
bestämmelserna i 8 eller 9 § utan

att ha stöd i kollektivavtal enligt 3§ eller ha fått dispens enligt 19 §, utgår

en särskild avgift (övertidsavgift). Avgiften tas ut av den fysiska eller

juridiska person som utövar den verksamhet i vilken överträdelsen har

begåtts.

Prop. 1981/82:154 77

Övertidsavgiften utgör för varje
timme otillåten övertid och för varje arbetstagare som har anlitats i strid mot
8 eller 9§, en procent av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gällde vidden tidpunkt då överträdelsen begicks.

Avgiften kan sättas ned eller efterges om särskilda
omständigheter föreligger.

Genom paragrafen införs
bestämmelser om övertidsavgift. Detta ämne har behandlats i avsnitt 2.7 i den
allmänna motiveringen.

Avgiftspåföljden är utformad som en
från straffpåföljden fristående sankfion. Avgiftsskyldighet åligger den, i vars
verksamhet överträdelsen har begåtts, och den kan alltså avse annan person än
den som kan straffas för överträdelsen. Det fordras inte att överträdelsen har
begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet för att avgift skall kunna utgå.
Skyldighet av betala övertidsavgift förutsätter endast att lagens övertidsmätt
objektivt sett har överskridits. Bestämmelsen anges emellertid uttryckligen
inte omfatta sådana avsteg från lagregler som har skett genom ett giltigt
kollektivavtal eller efter ett medgivande frän arbetarskyddsstyrelsen.

Övertidsavgift kan påföras såväl
fysiska som juridiska personer. Bestämmelsen har i denna del utformats i
överensstämmelse med lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i
utlänningslagen (1980:376) m. m. (prop. 1981/82:146 s. 162 f). Enligt 27 § i
förslaget skall övertidsavgifter fillfalla staten.

Om en rörelse som ägs av en fysisk
person överlåts efter det att en överträdelse har begåtts svarar överlåtaren
för avgiften även i fortsättningen. I fråga om verksamheter, som drivs av en
juridisk person, riktar sig anspråket mot den förmögenhetsmassa som hålls
samman av t. ex. ett akfiebojag. Att bolaget överläts inverkar alltså inte pä
företagets skyldighet att betala övertidsavgift.

Som framgår av specialmofiveringen
fill 10 § gäller övertidsbestämmelserna i och för sig även i deltidsanställning.
Har otillåten övertid tagits ut av en deltidsanställd, är reglerna om
övertidsavgift tillämpliga.

Som utgångspunkt för beräkningen av
övertidsavgifter anges i paragrafens andra stycke en procent av basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring. Basbeloppet utgör f. n. 17800 kr (SFS
1981:1342). Det torde vara möjligt att genom den föreslagna schablonregeln i
alla lägen både neutralisera utsikten till ekonomisk fördel eller vinst och nå
rimliga resultat. För att förhindra effekter som med hänsyn till
omständigheterna framstår som orimliga kan övertidsavgiften sättas ned eller
efterges.

Bestämmelserna i 26 § — och därmed
även 27 § - tillämpas endast i fråga oni överträdelser som har ägt rum efter
den nya lagens ikraftträdande.

27 § Frågor om övertidsavgift prövas av allmän domstol
efter ansökan som skall göras av allmän åklagare inom två år från den tidpunkt
då

Prop. 1981/82:154 78

överträdelsen begicks. Ifråga om sådan ansökan gäller
bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott, på vilket inte kan följa
svårare straff än böter, och bestämmelserna om kvarstad i brottmål. Sedan fem
år har förlutit från den tidpunkt då överträdelsen begicks, får övertidsavgift
ej tas ut. Övertidsavgifter tillfaller staten.

Beslut varigenom någon har påförts
övertidsavgift skall genast sändas till länsstyrelsen. Avgiften skall betalas
till länsstyrelsen inom två månader från det att beslutet vann laga kraft. En
upplysning om detta skall tas in i beslutet. Betalas inte avgiften inom denna
tid, får avgiften samt restavgift, beräknad enligt 58§ 1 mom. uppbördslagen
(1953:272), drivas in i den ordning som enligt den lagen gäller för indrivning
av skatt. Indrivningsåtgärder får inte vidtas sedan fem år har förfiutit från
det att beslutet vann laga kraft.

Paragrafen innehåller bestämmelser
som avser handläggningen av ärenden om övertidsavgift samt
preskripfionsbestämmelser och föreskrifter om inbetalning och indrivning av
övertidsavgifter.

Hänvisningen i första stycket till
rättegångsbalken innebär bl. a. att rättegångsbalkens bestämmelser om laga
domstol i brottmål skall fillämpas. Efter mönster i lagen (1976:666) om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. har i tydlighetens
intresse föreskrivits att också rättegångsbalkens bestämmelser om kvarstad i
brottmål skall gälla i ärenden om övertidsavgift.

Bestämmelsen i första stycket att
avgift inte får påföras senare än fem år från överträdelsen bör jämföras med 35
kap. 6§ brottsbalken.

Överklagande

28
§
Yrkesinspektionens beslut får överklagas hos arbetarskyddsstyrelsen genom
besvär.

29
§
Arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärenden som avses i 19 § 1-4 eller beslut om
tillstånd enligt 9§ tredje stycket får inte överklagas.

Andra beslut som arbetarskyddsstyrelsen
i särskilda fall har meddelat enligt lagen, får överklagas hos regeringen genom
besvär.

Arbetarskyddsstyrelsens beslut om
föreskrifter till allmän efterrättelse får inte överklagas.

Paragraferna innebär vad gäller
arbetstidsfrågor ingen ändring i sak av de bestämmelser om överklagande som f.
n. finns i 13 § andra stycket allmänna arbetstidslagen och 9 kap. 1 och 2§§
arbetsmiljölagen. Det har ansetts lämpligt att bibehålla den nuvarande
ordningen att talan får föras hos regeringen mot arbetarskyddsstyrelsens beslut
i ärenden om nattvila, veckovila, raster och pauser. När det gäller ärenden om
arbetstidens längd -där övertidsärendena dominerar- har det å andra sidan
ansetts ändamålsenligt att arbetarskyddsstyrelsen även i fortsättningen är
slufinstans.

Paragraferna gäller också ordningen
för överklagande i ärenden om besked som rör arbetstidens förläggning. Skäl
saknas att införa möjlighet att överklaga sådana ärenden till regeringen.

Prop. 1981/82:154 79

30 § För att ta till vara arbetstagarnas intresse i ett
ärende enligt lagen

får beslut som avses i28 eller 29 § överklagas av huvudskyddsombud eller,

om något sådant ombud inte finns, av annat skyddsombud. Finns det inte

något skyddsombud, får en arbetstagarorganisation överklaga ett sådant

beslut i den mån saken rör medlemmarnas intresse och organisationen

tidigare har yttrat sig i ärendet.

Om skyddsombud finns bestämmelser i
6 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).

Första stycket motsvarar utan ändring i sak 9 kap. 3 §
arbetsmiljölagen. I andra stycket har tagits in en hänvisning till
bestämmelserna om skyddsombud i 6 kap. arbetsmiljölagen.

31
§
Beträffande föreskrifter till allmän efterrättelse får arbetarskyddsstyrelsen
underställa regeringen frågor av särskild betydelse innan styrelsen meddelar
beslut i ärendet.

32
§ En
tillsynsmyndighet kan förordna att dess beslut skall gälla omedelbart.

Paragraferna motsvarar utan ändring
i sak 9 kap. 4-5 §§ arbetsmiljölagen. Ett förordnande av tillsynsmyndigheten enligt
32 § medför att dess beslut får omedelbar verkan och gäller även efter ett
överklagande.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 1983, då allmänna arbetstidsla

gen (1970:103) upphör att gälla.

2.
Vid
ikraftträdandet gällande föreskrifter som har meddelats med stöd av II § allmänna arbetstidslagen, skall
vid tillämpningen av den nya lagen anses ha meddelats enligt denna.

3.
Förelägganden
eller förbud som har meddelats med stöd av bestämmelser i 4 kap.
arbetsmiljölagen och 7 kap. 7 eller 10§ samma lag, skall såvitt avser tiden
efter ikraftträdandet av den nya lagen anses ha meddelats enligt motsvarande
bestämmelser i denna.

4.
Förekommer
i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom
bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Övergångsbestämmelserna inleds med
en regel om ikraftträdandetidpunkten. Den föreslagna lagen ersätter allmänna
arbetstidslagen, som följ-akUigen upphör att gälla samtidigt som den nya lagen
träder i kraft.

Enligt huvudregeln i 5§ lagen
(1964:163, ändrad senast 1975:1396) om införande av brottsbalken gäller att
straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen begicks. Med
tillämpning av denna regel skall överträdelse av en föreskrift, som i ett
enskilt fall har meddelats med stöd av allmänna arbetstidslagen, eller av ett
föreläggande eller förbud, som har meddelats i ett enskilt fall med stöd av
arbetsmiljölagen, även efter arbetstidslagens ikraftträdande bedömas enligt
ansvarsbestämmelserna i allmänna arbetstidslagen resp. arbetsmiljölagen, om
gärningen har begåtts

Prop.
1981/82:154 80

före den 1 januari 1983. Om däremot gärningen har begåtts
efter den tidpunkten, bör arbetstidslagens ansvarsbestämmelser gälla. Detta har
uttryckts i punkt 2 och 3 av övergångsbestämmelserna.

Den nya lagens ikraftträdande
medför följdändringar i annan lagstiftning som berör allpiänna arbetstidslagens
rnotsvarande bestämmelser. Det ankommer även på regeringen att genomföra
motsvarande följdändringar i gällande förordningar, För att säkerställa att den
nya lagstiftningen slår igenom även där följdändringar av förbiseende kan ha
uteblivit, föreslås i punkt 4 en särskild övergångsbestämmelse.

4.2 Förslaget till lag om ändring i arbetsmiljölagen
(1977:1160)

1 kap.

3 § Lagen gäller ej

1.
skeppstjänst
på andra fartyg än örlogsfartyg,

2.
arbete
som utföres i arbetsgivarens hushåll.

Som en följd av dg ändringsförslag
som har förts fram i fråga om 4 kap. och 5 kap. 5 § arbetsmiljölagen kommer
arbetsmiljölagen inte längre att innehålla några särskilda
arbetsfidsbestämmelser. Regeln i andra stycket i paragrafen om okontrollerbart
arbete har därför utmönstrats.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får med

dela särskilda föreskrifter för totalförsvaret med avvikelse från denna lag.

I denna paragraf har orden
"för totalförsvaret" fått ersätta orden "beträffande
försvarsmakten och civilförsvaret". Här kan hänvisas till avsnitt 2.8.1 i
den allmänna mofiveringen och till specialmotiveringen till 4§ arbetstidslagen.

2 kap.

10 § Orn arbetstid finns bestämmelser i arbetstidslagen
(1982:000) och med stöd av denna meddelade bestämmelser.

Särskilda bestärnmelser om arbetstid för minderåriga finns
i 5 kap. 5 §.

Denna paragraf är ny- Bestämmelsen
i första stycket skall ses mot bakgrunden av att bestärnmelserna i 4 kap.
arbetsmiljölagen om arbetstidens förläggning jiar förts över tiU
arbetstidslagen.

I andra stycket har tagits in en
upplysning om att bland de särskilda bestämmelserna i 5 kap. till skydd för
minderåriga också finns särskilda arbetstidsregler. Frågan har behandlats i
avsnitt 2.6 i den allmänna motiveringen.

J kap.

5 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
arbetarskyddssty

relsen meddelar föreskrifter om arbetstidens längd och förläggning för

minderåriga som anlitas till arbete.

Prop.
1981/82:154 81

De föreslagna ändringarna i
arbetsmiljölagen i fråga om arbetsfidsbestämmelserna för minderåriga har
behandlats i avsnitt 2.6 av den allmänna motiveringen.

I 5 kap. 5 § har de detaljerade
bestämmelserna om arbetstiden för minderåriga ersatts av ett bemyndigande för
regeringen att meddela föreskrifter i ämnet. Regeringen kan också uppdra åt
arbetarskyddstyrelsen att meddela sädana bestämmelser. Ett sådant bemyndigande
avses bli inskrivet i 18 § arbetsmiljöförordningen. Bestämmelserna i
paragrafens gällande lydelse förutsätts bli överförda till
arbetarskyddsstyrelsens kungörelse om minderåriga i arbetslivet.

8 kap.

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 eller 14 §
döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.
bryter
mot 5 kap. 2 § första stycket,

2.
bryter
mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 13 eller 15-17§ eller 5
kap. 2 § andra stycket, 3 § andra stycket, 4 eller 5§,

3.
lämnar
oriktiga uppgifter omförhållanden av vikt, när en tillsynsmyndighet har begärt
upplysningar, handlingar eller prov eller begärt undersökningar enligt 7 kap.
3 eller 4 §,

4.
utan
giligt skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur bruk.

Paragrafen innehåller bestämmelser
om direkta straffpåföljder. Som en följd av att samtliga arbetstidsbestämmelser
till skydd för minderåriga föresläs bli direkt straffsanktionerade har i andra
stycket andra punkten lagts till en hänvisning till 5 kap. 5 §. I övrigt kan
hänvisas till specialmotiveringen fill nämnda paragraf och till avsnitt 2.6 i
den allmänna mofiveringen.

Paragrafen har i övrigt setts över språkligt.

9 kap.

2 § Arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i 6
kap. 2 § tredje stycket får inte överklagas. Detsamma gäller styrelsens beslut
i ärende som avser tillämpning, av föreskrifter meddelade med stöd av 5 kap. 2§
andra stycket, 3§ andra stycket eller 5 §.

Andra beslut som arbetarskyddsstyrelsen i särskilda fall
har meddelat enligt denna lag eller med stöd av regeringens förordnande enligt
lagen, får överklagas hos regeringen genom besvär.

Arbetarskyddsstyrelsens beslut om föreskrifter till allmän
efterrättelse får inte överklagas.

I första stycket har en ändring gjorts som en följd av
ändringen i 5 kap. 5§. Paragrafen har i övrigt arbetats om språkligt.

6 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 154

Prop, 1981/82:154 82

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Till dess regeringen eller, efter
dess bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen enligt bemyndigande meddelar
bestämmelser som motsvarar 5 kap. 5§ i dess gällande lydelse, skall dock den
sistnämnda bestämmelsen fortfarande gälla.

Slopandet av de detaljerade
reglerna i 5 kap. 5 § om minderårigas arbetstid har föranlett
övergångsbestämmelsen. Den innebär att den äldre lagens regler om minderårigas
arbetsfid gäller även efter det den nya lagen har trätt i kraft till dess
bestämmelserna har ersatts av nya från regeringen eller arbetarskyddsstyrelsen.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:943) om
arbetstid m.m. i husligt arbete

3 § När särskilda skäl föreligger, får övertid tagas ut
med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor, dock högst 300 timmar under
ett kalenderår.

Vid beräkning av övertid skall
kompensationsledighet eller annan ledighet som förläggs till arbetstagarens
ordinarie arbetstid likställas med fullgjord ordinarie arbetstid.

I denna paragraf har i andra stycket
införts en ny regel som innebär att vid övertidsberäkning all ledighet från
arbetet skall likställas med arbetad tid. Regeln motsvarar helt den regel om
övertidsberäkning som har föreslagits i den nya arbetstidslagen. Skälen för
den nya regelns införande har redovisats i avsnitt 2.2.1 i den allmänna
motiveringen. Här kan också hänvisas till specialmotiveringen till 7§
arbetstidslagen.

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:410) om
rätt till ledighet för vård av barn, m. m.

4 § Utöver vad som följer av 3 § har arbetstagare rätt
till hel ledighet under tid då arbetstagaren uppbär hel föräldrapenning enligt
4 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring och till förkortning av
arbetstiden till hälften eller till tre fiärdedelar under den tid då arbetstagaren
uppbär halv eller fiärdedels föräldrapenning.

Kvinnliga arbetstagare har vidare
rätt till hel ledighet i samband med barns födelse under minst sex veckor före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten och sex veckor efter nedkomsten. De har
också rätt att vara lediga för att amma barnet. Vid ledighet för amning gäller
ej bestämmelserna i5-9§§.

Samtliga bestämmelser i 4 kap.
arbetsmiljölagen utom den i 4 § har förts över till den nya arbetsfidslagen.
Bestämmelsen i 4 kap. 4§ om rätt till ledighet för amning har med oförändrad
innebörd förts över till lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av
barn m.m., där reglerna om

Prop. 1981/82:154 83

ledighet
från arbetet i samband med barnsbörd och för vård av barn i övrigt finns
samlade. Bestämmelsen föresläs intagen i 4§ andra stycket. I övrigt är
paragrafen oförändrad.

4.5
Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

I fråga om ändringen i kommunalskattelagen hänvisas
till avsnitt 2.7 i den allmänna motiveringen.

5
Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslär riksdagen att antaga förslagen till

1.
arbetstidslag,

2.
lag om ändring i
arbetsmiljölagen (1977:1160),

3.
lag om ändring i lagen
(1970:943) om arbetstid m. m. i husligt arbete,

4.
lag om ändring i lagen
(1978:410) om rätt fill ledighet för vård av barn, m.m.,

5.
lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370).

6
Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som
föredraganden har lagt fram.

Prop. 1981/82:154 84

Bilaga
1

Utredningens sammanfattning av betänkandet

Utredningen av vissa arbetstidsfrågor lägger fram
ett förslag till samlad arbetstidslag som avses ersätta allmänna
arbetstidslagen och 4 kap. arbetsmiljölagen.

I förslaget till ny arbetstidslag ingår gällande
bestämmelser om ordinarie arbetsfid, jourtid, nattvila, veckovila, raster och
pauser i stort sett oförändrade. Däremot föreslås övertidsreglerna ändrade i
väsentliga delar. Även sanktionssystemet ändras enligt förslaget som bl.a.
innehåller bestämmelser om straffavgifter vid åsidosättande av
övertidsreglerna. Vidare ingår i förslaget nya bestämmelser om begränsning av
mertid vid deltidsanställning och om besked till arbetstagarna rörande
arbetstidens förläggning. Nytt är också att förslaget ger vissa möjligheter
att träffa överenskommelse om avvikelse frän lagen genom lokala
kollektivavtal. Förslaget siktar dessutom på en omläggning av den ordning som
hittills har tillämpats vid myndighetshandläggning av dispenser m.m. i
arbetstidsärenden.

I fråga om utvecklingen på arbetstidsområdet
konstateras i betänkandet att en snabb utveckling sker mot ökat deltidsarbete.
Nästan var fjärde förvärvsarbetande har numera deltid, I betänkandet redovisas
också den omfattande ledighetslagstiftning som har tillkommit efter allmänna
arbetstidslagens antagande. Beträffande överfidsarbete belyses utvecklingen
med vissa statistiska uppgifter.

Bestämmelser om arbetstidens längd i allmänna
arbetstidslagen anger mått för arbetsfiden som i princip inte får överskridas.
De bestämmelser, som ingår i 4 kap. arbetsmiljölagen och som avser arbetstidens
förläggning, har karaktären av minimibestämmelser. Båda typerna av bestämmelser
syftar ytterst till att ge sådana normer i fråga om arbetstiden att ohälsa och
olycksfall i arbetet förebyggs. 1 förslaget har även beaktats
arbelstidsbe-stämmelsernas roll i det sociala mönstret i övrigt. Viktigt är
sålunda att fä till stånd en rimlig och såvitt möjligt förutsebar fördelning av
arbetstiden och den tid som kan disponeras för frifid och uppgifter utanför
arbetet. Utredningen förslår därför ett nytt system för överfidsberäkning där
ledighet, som arbetstagaren har rätt till, inverkar på möjligheten att ta ut
övertid. I linje härmed ligger också lagförslagets regler om begränsning av
mertidsuttag vid deltidsanställning. Arbetstidslagstiftningen får på så sätt en
inriktning även på att fillförsäkra delfidsarbetande tillfredsställande
arbetstidsförhållanden. Samma motiv ligger bakom de nya regler som syftar till
att garantera de anställda rimliga möjligheter att planera sin arbetsfria tid.

SOU
1981:5 s, 21-27

Prop. 1981/82:154 85

I det följande görs en mera systematisk genomgång
av betänkandet. Dessförinnan kan nämnas att utredningen i ett särskilt kapitel
söker beskriva innehållet i en del termer på arbetstidsområdet.

Samordning
av arbetstidsbestämmelser

Efter att ha prövat olika modeller till samordning
av arbetstidsbestämmelserna i allmänna arbetstidslagen och 4 kap.
arbetsmiljölagen föreslår utredningen att bestämmelserna förs samman i en
särskild arbetstidslag. För att markera det nära sambandet mellan den nya lagen
och arbetsmiljölagen föreslås att i arbetsmiljölagen förs in en bestämmelse
som hänvisar till arbetstidslagen.

Däremot anser utredningen att arbetstidsreglerna
för minderåriga bör stå kvar i arbetsmiljölagen. Det föreslås att dessa regler
pä samma sätt som övriga minderärigbestämmelser i arbetsmiljölagen utformas som
ett bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen att meddela föreskrifter.

Dygnsarbetstiden

En central uppgift för utredningen har varit att utreda
frågan om införande av regler som begränsar dygnsarbetstiden. Från fackligt
håll har vid olika tillfällen framhållits att det från medicinsk och social
synpunkt finns behov av sådan reglering. Utredningen har låtit utföra en rad
undersökningar som syftar till att kartlägga förekomsten av långa
dygnsarbetstider och belysa bakomliggande orsaker. Särskilt intresse har ägnats
åt olika former av oregelbunden och obekväm arbetstidsförläggning.

De långa dygnsarbetstider, som i viss utsträckning
förekommer, återfinns till stor del inom den offentliga sektorn och har ett
samband med resurstilldelningen. Främst är dessa arbetstider utlagda under
veckoslut, nätter och helgdagar. Arbetstidsförläggningen har här sin närmaste
grund i intresset att minska olägenheterna av arbete på oregelbundna och obekväma
arbetstiden.

I undersökningarna har även uppmärksammats frågan
om långledighe-ter. Mot sådana ledigheter har i vissa studier över
arbetstidsförhållanden framförts erinringar från social synpunkt, varvid har
antagits att länga dygnsarbetsfider används för att längledigheter skall kunna
läggas ut. Utredningen konstaterar emellertid att det inte finns något direkt
samband mellan långa dygnsarbetsfider vid kontinuerligt treskiftsarbete och
längledigheter.

I betänkandet diskuteras olika möjligheter som
finns att utforma preciserade normer om dygnsarbetsfidens längd. Diskussionen
visar att vilka tekniska lösningar som än väljs blir resultatet ett komplicerat
och stelt regelsystem med svårigheter att förutse verkningarna.

Utredningens sammanfattande bedömning är att det
inte finns tillräckliga skäl att införa särskilda dygnsarbetstidsregler.

Prop. 1981/82:154 86

Övertid

Allmänna arbetstidslagens övertidsregler anknyter
till måttet för den ordinarie arbetstiden vid heltidsarbete. Reglerna hindrar
inte att arbetstid utanför den normala ordinarie arbetstiden kvittas mot tid då
arbetstagaren under begränsningsperioden har varit ledig från arbetet. För en
begränsningsperiod av exempelvis fyra veckor, då arbetstagaren har varit ledig
två veckor, kan sålunda under de övriga två veckorna tas ut dubbla ordinarie
arbetstiden innan någon övertid behöver registreras enligt lagen.

Utredningen har diskuterat olika metoder att
beräkna övertid. Utredningen har stannat för att föreslå en bestämmelse att
ledighet frän arbetet som avser arbetstagarens ordinarie arbetstid eller
jourtid skall - vid beräkning av övertid - likställas med fullgjord ordinarie
arbetstid respektive jourtid. Med en sådan bestämmelser undviks de nämnda
konsekvenser som kan följa av nuvarande regler. En fördel är dessutom att
övertid enligt lag i stort sett kommer att motsvara vad som innefattas i
avtalsmässig övertid, vilket gör övertidsregleringen mera lättillgänglig.

Även ledighet för fackligt arbete och ledighet
enligt arbetsmiljölagen för skyddsombud eller skyddskommittéledamot likställs
enligt förslaget med fullgjord arbetstid vid övertidsberäkning. En
förutsättning är att ledigheten avser verksamhet som har utförts på
arbetstagarens ordinarie arbetstid eller jourtid.

Allmänna arbetstidslagen tar upp en särskild
övertidsform för förberedelse- och avslutningsarbeten som måste utföras före
eller efter den ordinarie arbetstiden för att verksamheten skall kunna fortgå
utan hinder. Utredningen har undersökt förekomsten av sådana arbeten. Undersökningarna
ger anledning anta att det i stor utsträckning finns goda möjligheter att
fördela arbetstiden så, att dessa arbeten kan utföras inom måttet för den
ordinarie arbetstiden. Utredningen har vidare konstaterat att begreppet
nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten är otidsenligt och att
tillämpningen av bestämmelserna - bl.a. av det skälet - är förenad med stora
tolkningsproblem. Utredningen föreslår därför att de särskilda bestämmelserna
om förberedelse- och avslutningsövertid slopas. Samfidigt ges möjlighet att
använda allmän övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten som
nödvändigtvis måste utföras före eller efter den ordinarie arbetstiden.

När det gäller allmän övertid har utredningen
framhållit att bl.a. det föreslagna nya systemet för övertidsberäkning skulle
medföra en avsevärd minskning av det nu tillgängliga överfidsutrymmet.
Samtidigt har pekats på vissa drag i samhällsutvecklingen -1.ex. den starkare
betoningen av att det behövs tid för arbete i hemmet och för samhälleliga
aktiviteter - som kan tala för en begränsning av övertidsuttaget. Efter en
samlad bedömning föreslås att gränsen för allmän övertid höjs från 150 till 200
timmar per kalenderår.

Prop. 1981/82:154 87

Reglerna om övertid för nödfallsarbete föreslås
ändrade bara på en punkt. F.n. skall anmälan ske till arbetarskyddsstyrelsen
inom två dygn från arbetets början. Enligt lagförslaget skall arbetsgivaren i
stället snarast underrätta befintlig lokal arbetstagarorganisation inom vars
område arbetet faller. Tvådygnsgränsen bibehålls oförändrad, eftersom
nödfallsövertid liksom hittills inte får tas ut under längre tid utan tillstånd
av arbetarskyddsstyrelsen.

Mertid
vid deltidsanställning

Enligt lagförslaget likställs ledighet från arbetet
med fullgjord arbetstid även vid beräkning av övertid för en arbetstagare som
är partiellt ledig från sin anställning. För arbetstagare som från början
anställts pä deltid kan deltiden vara föranledd av samma slags skäl - vård av
barn, utbildning etc. - som i och för sig skulle ha berättigat till ledighet
enligt ledighetslagstiftningen. Bl.a. i sådana situationer har en
deltidsanställd samma behov som en heltidsanställd att i förväg kunna beräkna
arbetsfidens omfattning. Allmänt sett finns det också anledning att söka
motverka att de deltidsanställda används som en reservarbetskraft där den
fasta arbetstiden inte sätts i relation till den arbetstid som faktiskt tas ut.

Mot denna bakgrund har i lagförslaget införts
begreppet mertid, dvs. arbetstid som vid deltidsanställning översfiger
arbetstagarens ordinarie arbetstid och jourtid enligt anställningsavtalet.
Utredningen har visat på olika sätt att reglera mertidsuttaget. Den bästa till
buds stående metoden har ansetts vara att utgå från det enskilda
anställningsavtalet och med detta som grund begränsa mertidsuttaget per
kalenderår på motsvarande sätt som föreskrivs i fråga om övertid. Föreslagna
regler ger de deltidsanställda i princip samma skydd mot arbetstidsuttag utöver
avtalad ordinarie arbetstid och jourtid som lagen ger de heltidsanställda.

Besked
rörande arbetstidens förläggning

Utredningen slår fast att en skyldighet att i
rimlig fid ge besked om arbetstidens förläggning ingår bland arbetsgivarens
uppgifter när det gäller att sörja för en tillfredsställande arbetsmiljö.
Främst med tanke på de deltidsanställda har utredningen kommit fram till att
det finns ett behov av en grundläggande regel i detta ämne. En bestämmelse
föreslås av innebörd att en arbetsgivare skall lämna arbetstagare besked om den
ordinarie arbetstidens och jourtidens förläggning minst två veckor i förväg.
Beskedet får dock lämnas kortare tid i förväg, i den mån verksamhetens art
eller händelser som inte har kunnat förutses ger anledning fill det.

Prop. 1981/82:154 88

Veckovila

Genom arbetsmiljölagen förlängdes den föreskrivna
veckovilan från 24 fimmar till 36 fimmar. Utredningen har i enlighet med sitt
uppdrag redovisat erfarenheterna av denna reform. Härvid har befunnits att den
nya regeln har medfört vissa svårigheter när beredskapstid har lagts ut, dvs. i
situationer då arbetstagaren kan uppehålla sig utanför arbetsstället men står
till förfogande för att vid behov utföra arbete. Särskilt har detta varit
fallet vid beredskap över veckoslut för arbetstagare som har den ordinarie
arbetstiden förlagd måndag-fredag. Bakgrunden är att enligt en praxis, som har
bekräftats i förarbetena till arbetsmiljölagen, skall beredskap anses bryta
veckovila.

På anförda skäl har utredningen inte lagt fram
något förslag till saklig ändring i den nuvarande lagregleringen angående
veckovila. Som ett led i samordningen av bestämmelserna i allmänna
arbetstidslagen och 4 kap. arbetsmiljölagen föreslås att nuvarande praxis i
fråga om veckovila vid beredskapstjänstgöring läggs fast i den nya lagen.

Ett
särskilt yttrande har avgetts beträffande veckovilebestämmelsen.

Lokala
kollektivavtal om avvikelse

Enligt såväl allmänna arbetstidslagen som 4 kap.
arbetsmiljölagen kan avsteg från arbetstidsbestämmelserna ske under medverkan
av en central arbetstagarorganisation. Överväganden som utgår från den lokala
fackliga organisationens roll enligt medbestämmandelagen har lett till att
utredningen förordar att arbetsfidslagstiftningens regler om
partsdispositivitet byggs ut.

Utredningen föreslår att lokala kollektivavtal får
träffas om avvikelse från reglerna om övertid, mertid och nattvila under högst
en månad räknat från dagen för avtalets ingående. Regeln ger möjlighet till
smidiga handläggningsformer när kortvariga avvikelser är påkallade. Dessutom
åstadkoms en bättre samordning av arbetstidslagstiftningen med systemet i medbestämmandelagen.

Myndighetshandläggning
av arbetstidsärenden

Antalet dispens- och anmälningsärenden enligt
arbetstidslagstiftningen, som handläggs vid arbetarskyddsstyrelsen, är f.n. ca
8 000 om året. Det är angeläget att strömmen av arbetstidsärenden till
styrelsen begränsas så att myndighetsresurserna kan användas på ett rationellt
sätt. Utredningen föreslår en bestämmelse av innebörd att ett dispensförfarande
förutsätter att parterna försökt utnyttja de möjligheter som finns att göra
avvikelse genom kollekfivavtal. Vidare föreslås att det nuvarande förfarandet
med anmälan till styrelsen i ärenden om nödfallsövertid ersätts av underrättelser
till den lokala fackliga organisationen.

Prop. 1981/82:154 89

Som en följd av dessa förslag försvinner
anmälningsärendena. Vad gäller ärenden om dispens från bestämmelser om
minderårigas arbetsfid förordar utredningen att handläggningen helt övertas av
yrkesinspektionen. (I sådana ärenden kan avvikelse ej ske genom kollektivavtal.)
För myndighetshandläggning beräknas härefter återstå endast ett mycket
begränsat antal dispensärenden (främst ärenden om övertid, nattvila, veckovila
och raster), där parterna är oeniga. Bedömningen grundas bl.a. på att antalet
tvistiga arbetstidsärenden bortsett frän minderärigärenden bara uppgick till ca
60 under perioden 1978-07-01- 1979-06-30. Utredningen förordar med hänsyn till
den särskilda karaktären av dessa dispensärenden att de även i fortsättningen
handläggs av arbetarskyddsstyrelsen i första instans.

De förordade ändringarna i fråga om
myndighetshandläggning innebär en omläggning av handläggningsrutinerna i
arbetstidsfrågor. Det förutsätts att arbetarskyddsstyrelsen och
arbetsmarknadsparterna före omläggningen går ut med en bred information till
dem som berörs.

Påföljder

Utredningen föreslår som huvudregel att
arbetsfidsbestämmelserna beläggs med direkta straffsanktioner. I lagförslaget
ingår dock även bestämmelser om förelägganden och förbud från
yrkesinspektionen eller arbetarskyddsstyrelsen.

Vid överträdelse av en avtalsbestämmelse, som
ersätter en lagregel om arbetstiden, kan utdömas skadestånd som riktar sig mot
företaget där överträdelse har begåtts och som i princip är sä högt att det
avhåller frän olovligt handlande. Bl.a. för att utjämna skillnaden i fråga om
tillgängliga påföljder vid avtalslösa tillstånd respektive avtalsförhållanden
föreslår utredningen - vid sidan av straffbestämmelserna - en bestämmelse om
straffavgift som påföljd för överträdelse av lagreglerna om övertid. Frågor om
sådan övertidsavgift prövas av allmän domstol och avgiften påförs den som
utövar den verksamhet i vilken överträdelsen har begåtts. Övertidsavgiften
utgör för varje timme utöver fillåten övertid och för varje arbetstagare, som
har anlitats i strid mot lagen, en procent av basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring. Avgiften kan nedsättas eller efterges, om särskilda
omständigheter föreligger.

Följdändringar

Utöver en ny arbetstidslag, en arbetstidsförordning
samt ändringar i arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen föreslår
utredningen ändringar i vissa andra författningar.

Det föreslås sålunda att samma system för
övertidsberäkning, som har föreslagits gälla enligt den nya arbetstidslagen,
införs i lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete.

Prop. 1981/82:154 90

Vidare föreslås att bestämmelsen i arbetsmiljölagen
om ledighet för kvinna, som ammar sitt barn, förs över till lagen om rätt till
ledighet för vård av barn.

Ändringar
föresläs även i sjöarbetstidskungörelsen.

Kostnadsaspekter

I ett särskilt kapitel av betänkandet behandlas de
ekonomiska konsekvenserna av utredningsförslaget.

Ikraftträdande

Förslaget fill ny arbetstidslag och
arbetstidsförordning Uksom föreslagna författningsändringar avses träda i kraft
den 1 januari 1982.

Bilagor

I
bilagor till betänkandet behandlas

1.
arbetstidslagsfiftningen i
Norden och i vissa EG-länder av särskilt intresse när det gäller svenska
lagregler om arbetstiden,

2.
dygnsarbetstiden enligt 1977 års
undersökning av levnadsförhållandena, som har bearbetats för utredningens
räkning,

3.
länga arbetspass och korta
dygnsvilor vid konfinuerligt treskiftsarbete,

4.
långa arbetspass och korta
dygnsvilor vid turlistearbete och andra arbetstidsformer med stort inslag av
arbete på obekväm arbetstid,

5.
förekomsten och omfattningen av
tjänstgöring på jourtid eller beredskapstid.

Prop. 1981/82:154 91

Bilaga
2

Utredningsbetänliandets lagtext

1
Förslag till Arbetstidslag

Enligt
riksdagens beslut föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller, med de inskränkningar som anges
i 2 och 3 §§, varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för
arbetsgivares räkning.

2
§ Lagen gäller inte

1.
arbete som utförs i
arbetstagarens hem eller annars under sädana förhållanden, att det inte kan
anses fillkomma arbetsgivaren att vaka över hur arbetet är anordnat,

2.
arbete som utförs av
arbetstagare i företagsledande eller jämförlig ställning eller annars av
arbetstagare som med hänsyn fill sina arbetsuppgifter har särskild
förtroendeställning i arbetstidshänseende,

3.
arbete som utförs i
arbetsgivarens hushåll,

4.
skeppstjänst.

Utan hinder av första stycket 4 kan regeringen
eller en förvaltningsmyndighet, som regeringen bestämmer, föreskriva att lagen
skall tillämpas på skeppstjänst beträffande vilken beslut meddelas att
sjöarbetstidslagen (1970:105) inte skall gälla.

3 §
Undantag från lagens tillämpning får också göras genom kollektivav

tal, som pä arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av en organisation

som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580)

om medbestämmande i arbetslivet.

En arbetsgivare, som är bunden av ett sådant
kollektivavtal, får tillämpa avtalet på arbetstagare som sysselsätts i arbete
som avses med avtalet, även om arbetstagarna inte är medlemmar av den
avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan. Detta gäller dock inte
arbetstagare som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

4
§ Utan hinder av denna lag kan
regeringen eller en förvaltningsmyndighet, som regeringen bestämmer,
beträffande försvarsmakten och civilförsvaret meddela särskilda föreskrifter i
frågor som avses i lagen.

5
§ Den ordinarie arbetstiden får
uppgå till högst 40 timmar i veckan. När det behövs med hänsyn till arbetets
natur eller arbetsförhållandena i övrigt, får arbetsfiden uppgå till 40 fimmar
i veckan i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor.

Vecka räknas frän och med måndag eller annan dag enligt
vad som tillämpas för arbetsstället.

6 §
Om det pä grund av verksamhetens natur är nödvändigt att arbetsta

gare står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället för att när behov

Prop.
1981/82:154 92

uppkommer
utföra arbete, får jourtid tas ut med högst 48 fimmar under en tid av fyra
veckor eller 50 timmar under en kalendermånad. Som jourtid anses inte tid dä
arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens räkning.

Övertid

7 §
I lagen förstås med övertid sådan arbetstid som överstiger ordinarie

arbetstid och jourtid enligt 5, 6 och 21 §§. Har annan ordinarie arbetstid

eller jourfid avtalats genom ett kollektivavtal, som har tillkommit i den

ordning som anges i 19 § första stycket, förstås med övertid i stället sådan

arbetstid som vid heltidsarbete överstiger den ordinarie arbetstiden och

jourtiden enligt avtalet.

Vid beräkning av övertid skall ledighet från
arbetet, som avser arbetstagarens ordinarie arbetstid eller jourtid,
likställas med fullgjord ordinarie arbetstid respektive jourtid.

8
§ När det finns särskilt behov
av ökat arbetstidsuttag, får övertid tas ut med högst 48 timmar under en tid av
fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad, dock högst 200 timmar under
ett kalenderår (allmän överfid). Utöver detta får övertid tas ut endast under
de förutsättningar som anges i 9, 19 eller 21 §.

9
§ Har en natur- eller
olyckshändelse eller annan därmed jämförlig omständighet, som inte har kunnat
förutses, vållat avbrott i en verksamhet eller medfört överhängande fara för
sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, får övertid tas ut
för arbete i den utsträckning som förhållandena kräver (nödfallsövertid).

Om det för arbetsstället finns en organisation, som
är att anse som lokal arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet och inom vars område arbetet faller, får
nödfallsövertid tas ut endast på villkor att arbetsgivaren snarast underrättar
organisationen om arbetet.

Nödfallsövertid får inte tas ut under längre tid än
tvä dygn från arbetets början utan att tillstånd till arbetet har sökts hos
arbetarskyddsstyrelsen.

Mertid
vid deltidsanställning

10 §
I lagen förstås med mertid sådan arbetstid som vid deltidsanställning

överstiger arbetstagarens ordinarie arbetstid och jourtid enligt anställ

ningsavtalet. I fråga om beräkning av mertid skall 7§ andra stycket ha

motsvarande tillämpning.

När det finns särskilt behov av ökat
arbetsfidsuttag, får mertid tas ut med högst 200 timmar under ett kalenderår
(allmän mertid). Utöver detta får mertid tas ut endast med motsvarande
tillämpning av de villkor, som anges i 9§, eller enligt 19 eller 21 §.

Anteckningar
om jourtid, övertid och mertid

11 §
Arbetsgivare skall föra anteckningar om jourtid, övertid och mertid.

Arbetstagare har rätt att själva eller genom annan ta del av anteckningarna.

Samma rätt fillkommer en facklig organisation som företräder arbetstagare

på arbetsstället.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
arbetarskyddsstyrelsen meddelar föreskrifter om hur anteckningar enligt första
stycket skall föras.

Prop.
1981/82:154 93

Arbetstidens
förläggning

12
§ En arbetsgivare, som annat än
tillfälligt anlitar en arbetstagare till arbete, skall lämna arbetstagaren
besked om den ordinarie arbetstidens och jourtidens förläggning minst två
veckor i förväg. Sådant besked får dock lämnas kortare tid i förväg, i den mån
verksamhetens art eller händelser som inte har kunnat förutses ger anledning
fill det.

13
§ Arbetstagare skall ha
behövlig ledighet för nattvila. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan 24
och klockan 5.

Avvikelse frän första stycket får göras, om visst
arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller andra särskilda
omständigheter måste fortgå även nattetid eller annars bedrivas före klockan 5
eller efter klockan 24.

14 §
Arbetstagare skall ha minst trettiosex timmars sammanhängande

ledighet under varje period om sju dagar (veckovila). Som ledighet räknas

härvid inte sådan beredskapstid då arbetstagaren kan uppehålla sig utanför

arbetsstället men står till arbetsgivarens förfogande för att utföra arbete

när behov uppkommer.

Veckovila
skall såvitt möjligt förläggas till veckoslut. Undantag från första stycket får
göras tillfälligtvis, om det föranleds av särskilt förhållande som inte har
kunnat förutses.

15 §
I lagen avses med raster avbrott i den dagliga arbetstiden under vilka

arbetstagare inte är skyldiga att stanna kvar på arbetsstället.

Längden och förläggningen av raster skall anges på
förhand så noga som omständigheterna medger.

Raster skall anordnas så, att arbetstagare inte
utför arbete mer än fem fimmar i följd. Rasternas antal, längd och förläggning
skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetsförhållandena.

16
§ Raster får bytas ut mot
måltidsuppehåll vid arbetsplatsen, om det är oundgängligen påkallat med hänsyn
till arbetsförhållandena eller med hänsyn till sjukdomsfall eller annan
händelse som inte har kunnat förutses. Sådana måltidsuppehåll räknas in i
arbetstiden.

17
§ Arbete skall anordnas sä, att
arbetstagare kan ta de pauser som behövs utöver raster.

I den utsträckning som påkallas av
arbetsförhållandena skall särskilda arbetspauser beredas arbetstagare. Sådana
pausers längd och förläggning skall anges på förhand så noga som
omständigheterna medger.

Pauser
räknas in i arbetstiden.

18 §
Utan hinder av 13-17 §§ kan regeringen eller en förvaltningsmyn

dighet, som regeringen bestämmer, meddela särskilda föreskrifter om ar

betstidens förläggning vid vägtransport och luftfart.

Avvikelse
genom kollektivavtal

19 §
Avvikelse från 5§, 6§, 7§ andra stycket, 8-10§§, I2-14§§ och 15§

andra och tredje styckena får göras genom kollektivavtal, som pä arbetsta

garsidan har slutits eller godkänts av en organisation som är att anse som

central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämman-

Prop. 1981/82:154 94

de
i arbetslivet. Vidare får raster bytas ut mot målfidsuppehåll vid arbetsplatsen
genom sådant kollektivavtal.

Avvikelse frän 8§, 9§ andra och tredje styckena,
10§ och 13§ får göras även med stöd av kollektivavtal, som på arbetstagarsidan
har slutits av en organisation som är att anse som lokal arbetstagarorganisation
enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet. Sådan avvikelse gäller dock under
en fid av högst en månad räknat från dagen för avtalets ingående,

I fråga om kollektivavtal enligt första och andra
styckena har 3 § andra stycket motsvarande tillämpning.

20
§ För en arbetsgivare, som inte fullgör sina förpliktelser enligt kollektivavtal
som avses i 3 eller 19 §, gäller vad som föreskrivs om påföljd i avtalet eller
i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

Dispens
av arbetarskyddsstyrelsen

21 §
Kan en överenskommelse enligt 19 § inte träffas får arbetarskydds

styrelsen, om särskilda skäl föreligger,

1. medge
avvikelse från 5 §, 6 §, 9 § andra och tredje styckena och 12 §,

2.
medge undantag från 8 § vad
avser begränsningen av övertidsuttag under en tid av fyra veckor eller under en
kalendermånad,

3.
medge ytterligare övertid
utöver allmän övertid med högst 150 fimmar under ett kalenderår,

4.
medge ytterligare mertid utöver
allmän mertid med högst 150 timmar under ett kalenderår,

5.
medge avvikelse från 13 och 14
§§ samt 15 § andra och tredje styckena.

TUlsyn

22 §
Tillsyn över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter, som har

meddelats med stöd av lagen, utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt,

under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen.

Vid yrkesinspektionens tillsyn skall i fråga om
kommunala tillsynsmän gälla detsamma som föreskrivs i 7 kap. 2 §
arbetsmiljölagen (1977:1160).

23 §
Tillsynsmyndigheterna har rätt att efter anfordran erhålla de upplys

ningar och handlingar som behövs för tillsyn enligt lagen.

För att utöva tillsynen har tillsynsmyndigheterna
fillträde till arbetsställen. Polismyndighet skall därvid lämna den
handräckning som behövs.

24 §
Yrkesinspektionen får meddela de förelägganden eller förbud som

behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen

skall efterlevas.

I beslut om föreläggande eller förbud kan
yrkesinspektionen sätta ut viten.

Även arbetarskyddsstyrelsen får besluta om åtgärder
enligt första och andra styckena.

Straffbestämmelser

25 §
Till böter eller fängelse i högst ett år döms en arbetsgivare, som

uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett föreläggande eller förbud

Prop. 1981/82:154 95

som
har meddelats med stöd av 24 §. Detta gäller dock inte om föreläggandet eller
förbudet har förenats med vite.

26 §
Till böter döms en arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.
utan aU avvikelse har gjorts
enligt 3, 19 eller 21 § anlitar arbetstagare fill arbete i strid mot 5-10 eller
12-16 § eller bryter mot 11 § eller med stöd därav meddelade föreskrifter,

2.
vid fullgörande av skyldighet
enligt 23 § första stycket lämnar oriktiga uppgifter rörande förhållande av
betydelse.

Övertidsavgifter

27 §
Om 8 eller 9 § har överträtts utan att avvikelse har gjorts enligt 3, 19

eller 21 §, utgår en avgift (övertidsavgift). Avgiften skall påföras den som

utövar den verksamhet i vilken överträdelsen har begåtts.

Överfidsavgiften utgör för varje timme utöver
tillåten övertid och för varje arbetstagare, som har anlitats i strid mot 8
eller 9 §, en procent av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gällde vid överträdelsen. Avgiften kan nedsättas eller efterges,
om särskilda omständigheter föreligger.

28 §
Frågor om övertidsavgift prövas av allmän domstol efter ansökan

som skall göras av allmän åklagare inom två år från den tidpunkt dä

överträdelsen begicks. I fråga om sådan ansökan skall bestämmelserna i

rättegångsbalken om åtal för brott, på vilket inte kan följa svårare straffan

böter, och om kvarstad och skingringsförbud i brottmål ha motsvarande

tillämpning. Sedan fem är har förflutit från tidpunkten för överträdelsen,

får övertidsavgift ej påföras. Övertidsavgifter tillfaller staten.

Beslut varigenom någon har påförts övertidsavgift
skall genast sändas fill länsstyrelsen. Avgiften skall betalas till
länsstyrelsen inom två månader från det att beslutet vann laga kraft. Erinran
om detta skall tas in i beslutet. Betalas inte avgiften inom denna tid, får
avgiften jämte restavgift, beräknad enligt 58 § 1 mom. uppbördslagen
(1953:272), indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indrivning
av skatt. Indrivningsåtgärder får inte vidtas sedan fem år förflutit från det
beslutet vann laga kraft.

Överklagande

29 § Talan mot beslut av yrkesinspektionen förs hos
arbetarskyddsstyrelsen genom besvär.

30
§ Mot arbetarskyddsstyrelsens
beslut i ärenden, som avses i 21 § 1-4, eller beslut om tillstånd enligt 9§
tredje stycket får talan inte föras.

Talan mot andra beslut, som arbetarskyddsstyrelsen
i särskilt fall har meddelat enligt lagen, förs hos regeringen.

Talan får inte föras mot arbetarskyddsstyrelsens
beslut om föreskrift till allmän efterrättelse.

31 §
För att ta till vara arbetstagarnas intresse i ett ärende enligt lagen får

talan enligt 29 eller 30 § föras av huvudskyddsombud eller, om sådant

ombud ej finns, av annat skyddsombud. Finns det inte något skyddsom

bud, får talan föras av en arbetstagarorganisation i den mån saken rör

medlemmarnas intresse och organisationen tidigare har yttrat sig i ärendet.

Prop.
1981/82:154 96

32
§ Beträffande
föreskrifter fill allmän efterrättelse får arbetarskyddsstyrelsen underställa
regeringen fråga av särskild betydelse, innan styrelsen meddelar beslut i
ärendet.

33
§
Tillsynsmyndighet kan förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse
omedelbart.

Denna lag träder i kraft den
Ijanuari 1982, då allmänna arbetstidslagen (1970:103) upphör aU gälla.

Vid ikraftträdandet gällande
föreskrifter, som har meddelats med stöd av 11 § allmänna arbetstidslagen,
skall vid tillämpningen av den nya lagen anses ha meddelats enligt denna.

Föreläggande eller förbud, som har
meddelats med stöd av en bestämmelse i 4 kap. arbetsmiljölagen och 7 kap. 7
eller 10 § samma lag, skall såvitt avser tid efter ikraftträdandet av den nya
lagen anses ha meddelats enligt motsvarande bestämmelse i denna.

Förekommer i lagar eller andra
författningar hänvisning till eller avses annars däri någon föreskrift, som har
ersatts genom en bestämmelse i den nya lagen, tillämpas i stället den
bestämmelsen.

2 Förslag till

Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen
(1977:1160) dels att 4kap. skall upphöra att gälla,

delsan Ikap. 3§, 2kap. 9§, 5kap.
5§, 8kap. 2§ och 9kap. 2§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 3 §

Lagen gäller ej

1.
skeppstjänst på
andra fartyg än örlogsfartyg,

2.
arbete som
utföres i arbetsgivarens hushåll.

Bestämmelserna i 4kap. och 5 kap.
5§ gäller ej arbete som utföres i arbetstagarens hem eller annars under
sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över hur arbetet är anordnat.

2 kap. 9 §

Om konstrukfion och utformning av
byggnad är särskilt föreskrivet i byggnadsstadgan (1959:612) och med stöd därav
meddelade bestämmelser.

Särskilda föreskrifter om arbetstiden
finns i arbetstidslagen (1981:0000) och med stöd därav meddelade bestämmelser.

Prop. 1981/82:154 97

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. 5 §

Minderårig får icke anlitas till ar- Regeringen eller, efter regering-

bete mer än nio timmar av dygnet ens bestämmande,
arbetarskydds-

eller fyrtiofem timmar i veckan. styrelsen meddelar föreskrifter om

Minderårig arbetstagare skall för arbetstidens längd
och förläggning nattvila beredas oavbruten ledighet för minderåriga som
anlitas till ar-från arbetet under minst elva tim- bete. mar varje dygn. I
ledigheten skall ingå tiden mellan klockan 22 och klockan 5.

Tillsynsmyndighet får medge undantag
från första och andra stycket, om särskilda skäl föreligger.

8 kap. 2 §

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot föreskrift eller villkor som har meddelats med stöd av 3
kap. 12 eller 14 § dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Till böter dömes den som uppsåtUgen eller av oaktsamhet

1.
bryter mot 5
kap. 2 § första stycket,

2.
bryter
mot föreskrift som har 2.
bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 13 meddelats med
stöd av 3 kap. 13 eller 15-17 § eller 5 kap. 2 § andra eller 15-17 § eller 5
kap. 2 § andra stycket, 3 § andra stycket eller 4 §, stycket, 3 § andra
stycket, 4 eller

5§,

3.
vid fullgörande
av skyldighet enligt 7 kap. 3 eller 4 § lämnar orikfig uppgift rörande
förhållande av betydelse,

4.
utan giltigt
skäl borttager skyddsanordning eller sätter sådan ur bruk.

9 kap. 2 §

Mot arbetarskyddsstyrelsens be- Mot arbetarskyddsstyrelsens be

slut i ärende som avses i 5 kap. 5 § slut
i ärende som avses i 6 kap. 2 §

eller 6 kap. 2 § tredje stycket får tredje
stycket får talan ej föras,

talan ej föras. Detsamma gäller sty- Detsamma
gäller styrelsens beslut i

relsens beslut ärende som avser tillämpning av fö-

i ärende som avser tillämpning av reskrifter
meddelade med stöd av 5

föreskrifter meddelade med stöd av kap.
2 § andra stycket, 3 § andra

5 kap. 2 § andra stycket eller 3 § stycket eller 5 §.

andra stycket.

Talan mot annat beslut, som
arbetarskyddsstyrelsen i särskilt fall har meddelat enligt denna lag eller med
stöd av regeringens förordnande enligt lagen, föres hos regeringen.

Talan far ej föras mot
arbetarskyddsstyrelsens beslut om föreskrift fill allmän efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

7 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 154

Prop.
1981/82:154 98

3
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete

Härigenom föreskrivs aU 3 § lagen (1970:943) om
arbetstid m.m. i husligt arbete skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3§ När särskilda skäl föreligger, får övertid tagas
ut med högst 48 timmar under en fid av fyra veckor, dock högst 300 fimmar under
ett kalenderår.

Vid
beräkning av fillåten övertid Vid beräkning av tillåten övertid

enligt
första stycket minskas den enligt första stycket skall sådan le-

ordinarie
arbetstiden enligt 2§ för dighet från arbetet, som avser ar-

varje
infallande helgdag, som är betstagarens ordinarie arbetstid,

arbetsfri
och som ej är söndag med likställas med fullgjord ordinarie

den
arbetstid som arbetstagaren arbetstid,

skulle ha fullgjort om helgdagen i

stället hade varit vardag.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982.

4
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:410) om
rätt fill ledighet för vård av barn, m.m.,

dels
att 4§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf,
12a§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

4§

Utöver vad som följer av 3 § har arbetstagare rätt
till hel ledighet under tid då arbetstagaren uppbär hel föräldrapenning enligt
4 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring och till förkortning av
arbetsfiden fill hälften eller till tre fjärdedelar under tid dä arbetstagaren
uppbär halv eller fjärdedels föräldrapenning.

Kvinnlig arbetstagare har vidare rätt till hel
ledighet i samband med barns födelse under minst sex veckor före den beräknade
tidpunkten för nedkomsten och sex veckor efter nedkomsten.

Om viss annan ledighet föreskrivs i 12a§.

Prop. 1981/82:154 99

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

12a§

En kvinna som ammar sitt barn får inte vägras
ledighet härför. I fråga om sådan ledighet gäller inte 5-9 §§.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982.

5
Förslag till Arbetstidsförordning

Regeringen
föreskriver följande.

1 §
Arbetarskyddsstyrelsen bemyndigas att meddela föreskrifter enligt

11 § andra stycket arbetstidslagen (1981:0000).

Arbetarskyddsstyrelsen får dessutom meddela
ytterligare föreskrifter till verkställighet av lagen.

2
§ Vid fillsyn enligt
arbetsfidslagen (1981:0000) skall i fråga om arbete, som utförs i hem,
inspektionsbesök ske endast på begäran av arbetsgivare eller arbetstagare som
berörs eller om annars särskilda skäl föreligger. Motsvarande skall gälla
beträffande arbete som utförs av den som driver verksamhet utan att ha andra
arbetstagare anställda än familjemedlemmar.

3
§ Om straff vid överträdelse av
föreskrift, som har meddelats med stöd av 1 § första stycket, föreskrivs i 26 §
arbetsfidslagen (1981:000).

4
§ Avskrift av dom eller
slutligt beslut i mål om ansvar enligt arbetstidslagen (1981:0000) eller med
stöd därav meddelade föreskrifter skall sändas till yrkesinspektionen. Detsamma
gäller i fråga om beslut varigenom någon har påförts övertidsavgift enligt
arbetstidslagen.

Denna
förordning träder i kraft den 1 januari 1982.

6
Förslag till

Förordning
om ändring i arbetsmiljöförordningen (1977:1166)

Härigenom föreskrivs att 18 § arbetsmiljöförordningen
(1977:1166) skall

ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 § Arbetarskyddsstyrelsen bemyndigas att

1. meddela föreskrifter enligt 3 1. meddela
föreskrifter enligt 3 kap. 12-16§§och 17 § första stycket kap. 12-16§§och 17 §
första stycket samt 5 kap. 2§ andra stycket, 3§ samt 5 kap. 2 § andra
stycket, 3§

Prop.
1981/82:154 100

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

andra stycket och 4 § arbetsmiljöla- andra stycket, 4
och 5 §§ arbetsmil-

gen (1977:1160), jölagen (1977:1160),

2. föreskriva att den som har
skyddsansvar enligt 3 kap. 2 eller 5§

arbetsmiljölagen och använder eller avser att använda maskin, redskap,

skyddsutrustning eller annan teknisk anordning av visst slag eller ämne,

som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, skall till tillsynsmyndighet göra

anmälan om detta och om användningssättet,

3. föreskriva att den som har
skyddsansvar enligt 2 skall till tillsynsmyn

dighet lämna uppgift om resultatet av kontroll eller undersökning som

avses i 3 kap. 12 §, 3 kap. 17 § första stycket eller 5 kap. 4§ arbetsmiljöla

gen,

4.
i fråga om
handlingar, som avses i 3 § denna förordning, meddela föreskrifter om annan
förvaringstid än där sägs,

5.
meddelar
närmare föreskrifter om läkares anmälningsskyldighet enligt 2a§,

6. meddela ytterligare föreskrifter för
verkställighet av arbetsmiljölagen.

För planering och kontroll av arbetsmiljön kan arbetarskyddsstyrelsen

meddela föreskrifter om gränsvärden.

Utan hinder av arbetsmiljölagen kan
arbetarskyddsstyrelsen, om riket befinner sig i krig eller krigsfara, meddela
särskilda föreskrifter beträffande försvarsmakten och civilförsvaret i frågor
som avses i lagen.

Föreskrifter som rör även annan
myndighets verksamhetsområde meddelar arbetarskyddsstyrelsen efter samråd med
den myndigheten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1982.

7 Förslag till

Förordning om ändring i sjöarbetstidskungörelsen
(1970:550)

Härigenom föreskrivs att 1§
sjöarbetsfidskungörelsen (1970:550) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

Sjöarbetstidslagen (1970:105) gäl- Sjöarbetstidslagen (1970:105) gäl

ler ej i fråga om skeppstjänst på ler
ej i fråga om skeppstjänst på

fartyg, som hör till polisväsendet, fartyg,
som hör till polisväsendet,

marinen, statens järnvägar, statens försvarsmakten,
statens järnvägar,

vägverk, sjöfartsverket eller tull- statens
vägverk, sjöfartsverket el

verket, ler tullverket.

På skeppstjänst som enligt första Pä skeppstjänst som enligt första

stycket undantagits från sjöarbets- stycket undantagits från sjöarbets

tidslagens tillämpning skall i stället tidslagens tillämpning skall i stället

allmänna arbetstidslagen f/979,- arbetstidslagen (1981:000) tilläm-

103) tillämpas. Allmänna arbets- pas.

tidslagen skall dock icke tillämpas

på fyrskepp.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1982.

Prop. 1981/82:154 101

Bilaga
3

3 Allmänna arbetstidslagen och 4
kap. arbetsmiljölagen i deras gällande lydelser

3.1
Allmän arbetstidslag

(SFS
1970:103, ändrad 1973:837, 1975:728, 1976:597, 1977:1163, 1980:206)

Lagens
tillämpningsområde

1
§ Denna lag äger, med de
inskränkningar som anges i 2 och 3§§, tillämpning på varje verksamhet i vilken
arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning.

2
§ Från lagens tillämpning
undantages

a)
arbete som utföres i
arbetstagarens hem eller annars under sådana förhållanden, att det ej kan anses
fillkomma arbetsgivaren att vaka över hur arbetet är anordnat,

b)
arbete som utföres av
arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller annars av
arbetstagare som med hänsyn fill sina arbetsuppgifter har särskild
förtroendeställning i arbetstidshänseende,

c)
arbete som utföres av medlem av
arbetsgivarens familj,

d) arbete
som utföres i arbetsgivarens hushåll, samt

e) skeppstjänst,
dock att regeringen eller myndighet som regeringen

bestämmer kan förordna att lagen skall tillämpas pä skeppstjänst beträffan

de vilken beslut meddelats att sjöarbetstidslagen (1970:105) icke skall

gälla.

3 §
Utöver de undantag som anges i 2 § får undantag från lagens tillämp

ning göras genom kollekfivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller

godkänts av organisation, vilken är att anse som central arbetstagarorgani

sation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

Arbetsgivare, som är bunden av sådant
kollektivavtal, får tillämpa avtalet pä arbetstagare, vilken sysselsattes i
arbete som avses med avtalet, även om arbetstagaren ej är medlem av den avtalsslutande
organisationen på arbetstagarsidan. Detta gäller dock ej arbetstagare, som
omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

Ordinarie
arbetstid och jourtid

4 §
Den ordinarie arbetstiden får uppgå fill högst 40 timmar i veckan,

raster ej inräknade.

När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller
arbetsförhållandena i övrigt, får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i
genomsnitt för en tid av högst fyra veckor.

Vecka räknas frän och med måndag eller annan dag
enligt vad som tillämpas för arbetsstället.

5 §
Om det på grund av verksamhetens natur är nödvändigt att arbetsta

gare står till arbetsgivarens förfogande pä arbetsstället för att när behov

uppkommer utföra arbete, får jourtid tagas ut härför med högst 48 timmar

under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad. Som

Prop.
1981/82:154 102

jourtid
anses icke tid under vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivarens
räkning.

6
§ Från de begränsningar som
föreskrives i 4 och 5 §§ får avsteg göras genom kollektivavtal, som tillkommit
i den ordning som anges i 3§. Om sådant kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

7
§ Tillsynsmyndighet får medge
undantag från 4 och 5§§, om det stora flertalet av de arbetstagare som beröres
samtycker eller annars särskilda skäl föreligger.

Övertid

7 a
§ I denna lag förstås med övertid arbetstid som överstiger ordinarie

arbetstid och jourtid enligt 4, 5 och 7§§. Har genom kollekfivavtal, som

har tillkommit i den ordning som anges i 3 §, annan ordinarie arbetstid eller

jourfid avtalats, förstås med övertid i stället sådan arbetsfid som vid

heltidsarbete överstiger ordinarie arbetstid och jourtid enligt avtalet.

Vid beräkning av tillåten övertid enligt 10 §
minskas den ordinarie arbetstiden enligt 4 § för varje infallande helgdag, som
är arbetsfri och som ej är söndag, med den arbetstid som arbetstagaren skulle
ha fullgjort om helgdagen i stället hade varit vardag.

8 §
Har natur- eller olyckshändelse eller annan därmed jämförlig omstän

dighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i verksamhet eller medfört

överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller

egendom, får övertid tagas ut i den utsträckning som förhållandena kräver.

Arbetsgivaren skall göra anmälan till
tillsynsmyndighet om sådant arbete med angivande av anledning till samt
omfattning och varaktighet av arbetet inom två dygn från arbetets början.
Arbetet får icke fortsättas utöver denna tid, utan att tillstånd till arbetet
sökts hos myndigheten. Amälan eller ansökan anses gjord, när denna avlämnats
till posten i betalt brev.

Tillsynsmyndighet får medge undantag från andra
stycket. Därvid får myndigheten föreskriva särskilda villkor.

9 §
Till förberedelse- eller avslutningsarbete, som nödvändigtvis måste

utföras före eller efter den ordinarie arbetstiden för att verksamheten skall

kunna fortgå utan hinder, får övertid tagas ut med högst 6 fimmar i veckan

eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, högst 24 timmar under en tid av

fyra veckor.

10 §
När särskilda skäl föreligger, får överfid utöver vad som följer av 8 §

tagas ut med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar

under en kalendermånad, dock högst 150 timmar under ett kalenderår. Har

övertid, som avses i 9 §, tagits ut skall den övertid som medges enligt detta

stycke minskas med den sålunda uttagna tiden.

När synnerliga skäl föreligger får
tillsynsmyndighet medge ytterligare övertid med högst 150 timmar under ett
kalenderår.

Från de begränsningar som föreskrives i första
stycket får avsteg göras genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som
anges i 3§. Om sådant kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

Prop. 1981/82:154 103

Allmänna
bestämmelser

11 § Arbetsgivare skall föra anteckningar om jourtid
och övertid enligt föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen. Arbetstagare har
rätt att själv eller genom annan taga del av anteckningarna. Samma rätt
tillkommer facklig organisation som företräder arbetstagare på arbetsstället.

12
§ Tillsyn över efterlevnaden av
denna lag och föreskrifter, som meddelats med stöd av lagen, utövas av
arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av
yrkesinspektionen. Därvid skall i tilllämpliga delar gälla vad som föreskrives
om tillsyn över efterlevnaden av arbetsmiljölagen (1977:1160).

13
§ I tillsynsmyndighets
avgörande av ärende angående tillämpningen av denna lag eller föreskrift som
meddelats med stöd av lagen skall i den omfattning och i den ordning regeringen
bestämmer deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av
rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare.

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som
avses i denna lag får talan ej föras.

14'

15
§ Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder arbetstagare till
arbete i strid mot denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen
dömes till böter.

Arbetsgivare som underlåter att göra anmälan enligt
8 § eller att iakttaga vad som åligger honom enligt 11 § eller som uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i anteckning som
avses i 11 § dömes till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Genom
lagen upphäves lagen (1930:138) om arbetstidens begränsning,
lantarbetsfidslagen (1948:281), arbetstidslagen (1942:652) för detaljhandeln
och arbetsfidslagen (1947:216) för hotell, restauranger och kafeér.

Under åren 1971 och 1972 skall dock den i 4 §
angivna högsta arbetstiden för vecka, i stället för 40 timmar, utgöra 41 timmar
15 minuter.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning
till föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället
den nya bestämmelsen.

Denna
lag' träder i kraft den 1 januari 1977.

Denna
lag'' träder i kraft den 1 juli 1978.

Paragrafen
upphävd genom 1980:206.

1970:103.

1976:597
(Den nya lydelsen av 3, 8 och 10 §§ samt införandet av 7 a §.)

1977:1163
(Den nya lydelsen av 7, 8 och 10-13 §§.)

Prop. 1981/82:154 104

3.2
Arbetsmiljölag

(SFS
1977:1160)

4
kap. Arbetstidens förläggning

1 §
Med rast avses i denna lag avbrott i den dagliga arbetstiden, under

vilket arbetstagare icke är skyldig att stanna kvar på arbetsstället. Längden

och förläggningen av rast skall anges på förhand så noga som omständighe

terna medger.

Raster skall anordnas så, att arbetstagare ej utför
arbete mer än fem timmar i följd. Rasternas antal, längd och förläggning skall
vara tillfredsställande med hänsyn till arbetsförhållandena.

2
§ Rast får utbytas mot
måltidsuppehåll vid arbetsplatsen, om detta är oundgängligen påkallat med
hänsyn till arbetsförhållandena eller med hänsyn till sjukdomsfall eller annan
händelse som ej har kunnat förutses. Sådant måltidsuppehåll inräknas i
arbetstiden.

3
§ Arbete skall anordnas så, att
arbetstagare kan taga de pauser som behövs utöver raster.

I den utsträckning som påkallas av
arbetsförhållandena skall särskilda arbetspauser beredas arbetstagare. Sådana
pausers längd och förläggning skall anges pä förhand så noga som
omständigheterna medger.

Pauser
inräknas i arbetstiden.

4
§ Kvinna som ammar sitt barn
får ej vägras ledighet härför.

5
§ Arbetstagare skall ha
behövlig ledighet för nattvila. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan 24
och klockan 5.

Avvikelse frän första stycket får göras, om visst
arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild
omständighet måste fortgå även nattetid eller annars bedrivas före klockan 5
eller efter klockan 24.

6 §
Arbetstagare skall beredas minst trettiosex timmars sammanhängan

de ledighet under vaije period om sju dagar. Sådan veckovila skall såvitt

möjligt förläggas till veckoslut.

Undantag från första stycket får göras
tillfälligtvis, om det föranledes av särskilt förhållande som ej har kunnat
förutses.

7 §
Avvikelse frän 1 § andra stycket, 5 § första stycket och 6§ första

stycket får göras med stöd av kollektivavtal som pä arbetstagarsidan har

slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbetsta

garorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

Vidare får genom sådant kollektivavtal rast utbytas mot måltidsuppehåll

vid arbetsplatsen.

Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal som
avses i första stycket, får i angivna hänseenden tillämpa avtalet även pä
arbetstagare, som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen,
under förutsättning att arbetstagaren sysselsattes i arbete som avses med
avtalet och ej omfattas av annat fillämpligt kollekfivavtal.

Prop. 1981/82:154 105

8 § Tillsynsmyndighet får medge undantag från 1 §
andra stycket, 5 § första stycket och 6§ första stycket, om särskilda skäl
föreligger.

9
§ Utan hinder av denna lag kan
regeringen eller förvaltningsmyndighet, som regeringen bestämmer, meddela
särskilda föreskrifter om arbetstidens förläggning vid vägtransport och
luftfart.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978, då
arbetarskyddslagen (1949:1) och skogsförläggningslagen (1963:246) skall upphöra
att gälla.

Prop. 1981/82:154 106

Bilaga
4

Sammanställning av remissyttrandena Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts
av riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, överbefälhavaren (ÖB), sjöfartsverket,
statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statens arbetsgivarverk (SAV),
arbetsdomstolen (AD), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetarskyddsstyrelsen
vars verksstyrelse under hänvisning till att det stora flertalet ledamöter
representerar organisationer, som var för sig avger yttranden, har överlämnat
till generaldirektören att avge styrelsens yttrande, statens arbetsmarknadsnämnd,
styrelsen för arbetarskyddsfonden, länsstyrelserna i Skaraborgs och
Västerbottens län, jämställdhetskommittén (Ju 1976:08), utredningen (S 1980:08)
för översyn av föräldraförsäkringen m.m., ILO-kommittén, Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Sveriges industriförbund, SHIO-Familjeföretagen, Kooperationens
förhandlingsorganisation (KFO), Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO),
Sveriges schaktentreprenörers riksförbund. Lantbrukarnas riksförbund (LRF),
Landsorganisafionen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisafionens SACO/SR och Sveriges arbetsledareförbund (SALF).

Yttranden har överlämnats av RÅ från
länsåklagarmyndigheten i Norrbottens län, av arbetarskyddsstyrelsen från 17
yrkesinspektionsdistrikt och av LO frän 16 medlemsförbund.

Remissyttrandena

1
Allmänna synpunkter på utredningen

Utredningens förslag har mottagits med gillande av
det stora flertalet remissinstanser.

Enligt statskontorets mening skulle
arbetsfidslagsfiftningen få en ändamålsenlig utformning såväl när det gäller
reglernas materiella innehåll som lagtekniskt sett, om utredningens förslag
genomförs. RRV, som också ser positivt på förslaget, anser att det sannolikt
kommer att leda fill förenklingar. Enligt arbetarskyddsstyrelsen har
utredningen pä ett förtjänstfullt sätt behandlat ett stort antal problem.
Styrelsen ställer sig bakom de lösningar i materiellt hänseende som presenteras
med endast få undantag. Styrelsen har därvid invändningar mot framför allt den
lagtekniska lösning som valts.

LO konstaterar att många krav, som LO tidigare har
fört fram på arbetstidsomrädet, tillgodoses i utredningsförslaget. Även TCO och
SACO/SR tillstyrker i huvudsak förslaget.

Prop.
1981/82:154 107

Av de offentliga arbetsgivarna ansluter sig SA V
och Kommunförbundet i allt väsentligt till förslaget. Landstingsförbundet anser
sig främst vad avser mertidsbestämmelserna inte kunna fillstyrka förslaget.

Även SHIO-Familjeföretagen ansluter sig på de
flesta punkter till förslaget.

Delvis starkt kritiska mot förslaget är SAF, i vars
yttrande Industriförbundet har instämt, SFO och LRF. SAF konstaterar att
lagstiftningen på arbetstidsområdet på ett genomgripande sätt påverkar
produktionsförutsättningarna i näringslivet. Arbetstidsregleringen måste
därför kunna anpassas till speciella förhållanden inom olika branscher och
företag. Denna anpassning sker bäst genom kollektivavtal. Det förslag till ny
arbetsfidslag som utredningen presenterar innehåller åtskilliga förändringar i
förhållande fill nu gällande ordning, -som enligt föreningens uppfattning inte
lämpar sig för generell reglering lagstiftningsvägen utan som i stället borde
lösas genom kollektivavtal. Detta gäller bl.a. beräkning av överfid, merfid för
deltidsanställda och besked om arbetstidens förläggning. Enligt SAF:s
uppfattning är vidare utredningens slutsatser vid bedömningen av förslagets ekonomiska
konsekvenser alltför svagt underbyggda.

LRF framhåller att man vid en lagreglering av
arbetstiden måste ta hänsyn till behovet av flexibilitet och effektivitet i
produktionen. För lantbruket, med dess av naturförhållandena beroende skiftande
arbetstidsbehov och dess fåtal anställda, kan en detaljerad och stel
arbetstidsreglering verka speciellt ogynnsam. Förbundet anser därför att man i
högre grad än vad utredningen föreslår borde låta den erforderliga
detaljregleringen av arbetstiderna ske genom kollekfivavtal. Förbundet framför
också den övergripande synpunkten att utredningen synes ha tagit alltför lätt
på de kostnadsmässiga aspekterna av sitt förslag, vilka i dagens samhällsekonomiska
läge särskilt bör beaktas.

2
Samordning av arbetstidsbestämmelser

De allra flesta remissinstanserna ansluter sig helt
eller i huvudsak till utredningens förslag till samordning av
arbetsfidslagsfiftningen. Ett undantag utgör dock arbetarskyddsstyrelsen.

Utredningens förslag till ny arbetsfidslag innebär
bl.a. att arbetsfidsreglerna - utom vad avser minderåriga - bryts ut ur
arbetsmiljölagen och sammanförs med övriga arbetstidsregler i en ny
arbetstidslag.

Arbetarskyddsstyrelsen finner det betänkligt att på
detta sätt ett antal bestämmelser av stor betydelse för särskilt den psykiska
arbetsmiljön förs bort från den enhet som arbetsmiljölagen bildar. Styrelsen
tänker här på bl.a. bestämmelserna om raster, pauser och nattarbete. Detta
rimmar enligt styrelsens uppfattning dåligt med den helhetssyn på arbetsmiljön som
är en av utgångspunkterna för arbetsmiljölagen. Förslaget innebär i

Prop.
1981/82:154 108

detta
avseende också att de grundläggande bestämmelserna om arbetsmiljön i 2 kap. I
§ och 3 kap. 1-3 §§ arbetsmiljölagen inte längre kommer att gälla för dessa
arbetsmiljöfaktorer. Viss tvekan kan också komma att råda om bestämmelserna i 6
kap. arbetsmiljölagen längre blir tillämpliga. Den föreslagna hänvisningen i 2
kap. 9§ arbetsmiljölagen kan enligt styrelsen knappast utgöra tillräcklig
ersättning i dessa hänseenden. Under alla omständigheter framstår det som ett
steg i fel riktning när ett antal bestämmelser av stor betydelse ur
arbetarskyddssynpunkt på sätt som föreslagits Qärmas från övriga för
arbetsmiljön centrala regler. Det är ägnat att försämra förutsättningen att
föra ut kunskap om och skapa förståelse för berörda faktorers betydelse när det
gäller att skapa god arbetsmiljö. Till saken hör att styrelsen likaväl som
yrkesinspektionen i sin tillsynsverksamhet enligt arbetsmiljölagen i stor
utsträckning kommer i kontakt med förhållanden som enligt det föreliggande
förslaget skulle komma att regleras i den särskilda arbetstidslagen. Det
påpekas i sammanhanget också att de under 1970-talet tillkomna danska och norska
arbetsmiljölagarna liksom den förra året utfärdade nya isländska motsvarande
lagen även innehåller arbetstidsregler. Om en sammanföring av reglerna om
arbetstidens förläggning med övriga arbetstidsregler bedöms så angelägna att
de bör inrymmas i samma lagkomplex, synes det styrelsen vara riktigare och mer
överskådligt att föra in samtliga arbetstidsregler i 4 kap. arbetsmiljölagen.
Härigenom skulle man tydligare betona att arbetstidsfrågorna ingår som en del
i den totala arbetsmiljön. Man skulle också kunna undvara de hänvisningar
mellan de båda lagarna och de upprepningar av t.ex. reglerna om tillämpningsområde,
tillsyn och överklagande som annars blir nödvändiga. De invändningar som
utredningen anför ur lagteknisk synpunkt mot att föra in arbetstidsreglerna i
arbetsmiljölagen anser styrelsen inte övertygande. Tvärtom synes ett
sammanförande ur många synpunkter rationellare, bl.a. undgår man ett stort
antal upprepningar. För övrigt får rent lagtekniska synpunkter inte tillmätas
för stor betydelse när andra väsentliga skäl gör sig gällande i annan riktning.
Vidare framhålls att styrelsen i sitt remissyttrande över förslaget till
arbetsmiljölag anförde, att det låg nära till hands att låta
arbetstidslagsfiftningen ingå som ett kapitel i arbetsmiljölagen. En liknande
föreställning torde enligt styrelsen också ha legat bakom riksdagens begäran
om att sammanföra bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen och i
arbetsmiljölagen i en lag.

Den lösning som utredningen föreslär ifråga om
bestämmelserna om arbetstid för minderåriga i 5 kap. 5 § arbetsmiljölagen kan
styrelsen i och för sig godtaga men vill dock ifrågasätta det konsekventa i den
föreslagna ordningen mot bakgrunden av hur reglerna är utformade för vuxna. Genomförs
utredningens förslag på denna punkt bör enligt styrelsen beaktas att det bl.a.
med hänsyn till att vissa allmänna överväganden kan behöva göras, t.ex. med
hänsyn till möjligheterna att medge dispens liksom till gällande ordning för
behandling av författningsförslag hos styrelsen, kom-

Prop.
1981/82:154 109

mer
att åtgå viss tid innan författningstexten har fastställts och getts ut i
styrelsens författningssamling. Därför bör i likhet med vad som skedde vid
arbetsmiljölagens ikraftträdande, såvida inte den nya lagstiftningen antas i
mycket god tid före sitt ikraftträdande, övervägas en särskild övergångsbestämmelse
som förebygger att de aktuella frågorna under en övergångsperiod lämnas helt
oreglerade. Bestämmelsen bör innebära att de nuvarande reglerna i 5 kap. 5 §
arbetsmiljölagen fortfarande skall gälla fill dess de ersatts av nya
bestämmelser från regeringen eller styrelsen. Om utredningens förslag fill ny
arbetsfidslag genomgörs bör dessutom på lämpligt ställe i den nya lagen
klargöras att särregler om arbetstiden gäller för minderåriga. Överflyttningen
av frågor som avser minderårigas arbetstid medför behov av ändring av 12 §
instruktionen för yrkesinspektionen. Om utredningsförslaget genomförs behöver
även 23 § instruktionen för styrelsen justeras.

RÅ anser sig inte kunna finna att
arbetstidsbetämmelserna för minderåriga inte skulle kunna inrymmas i den
föreslagna nya arbetstidslagen. RÅ anför dessutom att bestämmelserna om
begränsning av de minderårigas arbetstid torde utgöra en sådan norm som bör
meddelas i lag. Även LO menar att bestämmelserna om minderårigas arbetstid är
sä viktiga frän skyddssynpunkt att de bör meddelas i lag.

SAF finner det önskvärt att olika arbetstidsregler
kan sammanföras i en arbetstidslag. Den förenkling som ligger i utredningens
förslag fillstyrks därför. Utredningens förslag att slopa undantaget för
familjemedlemmar på hela arbetstidsområdet bör dock ej genomföras med hänsyn
till att reglerna i ett stort antal fall i prakfiken knappast kan komma att
följas.

Enligt 7"CO bör en hänvisning göras inte bara
i arbetsmiljölagen till arbetstidslagen utan även i andra riktningen, bl.a. med
hänsyn till arbetsmiljölagens arbetstidsbestämmelser för minderåriga.

3
Dygnsarbetstiden

Utredningens uppfattning att det inte finns
tillräckliga skäl att införa särskilda dygnsarbetstidsregler vinner stor
anslutning bland remissinstanserna. Kommunförbimdet betonar den särskilda vikt
förbundet lägger vid att dygnsarbetstiden inte begränsas. En begränsning av
dygnsarbetsfiden skulle i mänga fall medföra arbetsfidsscheman med betydande
olägenheter. Dessutom skulle det krävas ett personaltillskott som enligt
förbundet framstår som oproportioneligt stort. Liknande synpunkter finns i
Landstingsförbundets yttrande. Frän arbetstagarorganisationernas sida framförs
dock följande synpunkter.

LO framhåller att frågan om dygnsmaximering av
arbetstiden är viktig och att frågan är en arbetarskyddsfråga i lika hög grad
som en arbetstidsfråga. Med tanke på vad utredningen kommit fram till kräver
LO f.n. inte någon lagstiftning på denna punkt. LO kommer dock att noga bevaka
och

Prop. 1981/82:154 110

följa
upp problemen med de långa arbetspassen inom vissa företag och branscher.

LO menar vidare att det av texten i den nya lagen
bör tydligare framgå att arbetstagare har rätt till behövlig dygnsvila även när
undantag görs från nattarbetsförbudet. SACO/SR framhåller samma sak.

TCO hänvisar till sitt yttrande över arbetsmiljöutredningens
betänkande Arbetsmiljölag, där TCO framhöll att arbetstagare bör beredas minst
tio fimmars vila mellan tjänstgöringspassen. Det finns enligt TCO:s uppfattning
fortfarande starka sociala skäl för en bestämmelse om detta. Ett försök bör
därför göras att i en proposition om ny arbetstidslag uppskatta de kostnader
som skulle vara förenade med en bestämmelse om viss minsta viloperiod mellan
två arbetspass. Dessa kostnader bör sedan vägas mot välfärdsvinsterna för de
arbetstagare som berörs.

SALF delar utredningens åsikt att det är svårt att
finna prakfiska lösningar som ej får svårförutsedda konsekvenser. SALF vill i
sammanhanget peka på problemet med delad arbetsdag. Inom vissa områden
förekommer att arbetstiden förläggs under perioder utspridda under en stor del
av dygnet. En sådan utläggning av arbetstid skapar problem för arbetstagaren
genom att den fritid som förläggs i perioder under dagen kan vara svår att
utnyttja för vila och rekreafion. Genom en dispositiv lagregel bör möjligheterna
till delad arbetstidsutläggning kraftigt begränsas i syfte att förhindra
missbruk.

4
Övertid

4.1
Beräkning av övertid

Utredningens förslag till nya regler om
övertidsberäkning hälsas med tillfredsställelse av arbetstagarorganisationerna.
Även flertalet övriga remissinstanser ansluter sig till förslaget eller lämnar
det utan erinran.

Jämställdhetskommittén anser att arbetstid utöver
normal arbetstid inte befrämjar arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män
med dagens könsrollsmönster. Utredningar visar att smäbarnsfäder arbetar
övertid i större utsträckning än andra män. Följden blir att de får liten eller
ingen tid över för umgänge med sina barn. Kvinnan får ta ett allt större ansvar
för hemmet och barnen. Detta leder i sin tur till att hon för att orka med
detta ansvar måste begränsa sitt eget arbete utanför hemmet. Härigenom får hon
allt svårare att skapa en egen försörjning både i nuet och i framtiden. Mot
denna bakgrund anser kommittén att övertidsarbete i största möjliga utsträckning
bör undvikas men vill inte gä närmare in på frågan om vilken teknisk metod som
skall användas för att lagreglera övertiden.

Kommunförbundet och Landstingsförbundet tillstyrker
förslaget i princip men kritiserar den föreslagna regleringeni fråga om
kompensa-

Prop. 1981/82:154 111

tionsledighet.
Kommunförbundet vill sålunda inte acceptera att kompensationsledighet i sin
helhet skall likställas med fullgjord arbetsfid, eftersom kompensationsledighet
normalt inte utgår timme för timme utan med tid motsvarande en och en halv till
två gånger den som fullgjorts som övertid.

Landstingsförbundet
finner det orimligt att även kompensafionsledighet skall likställas med
fullgjord ordinarie arbetsfid. De båda faktorerna övertid och därav föranledd
kompensationsledighet kan betraktas som en ändrad arbetstidsförläggning genom
vilken övertiden balanseras av kompensa-tionsledigheten. Sådan
kompensationsledighet utgår dessutom sällan timme för timme utan med tid upp
till tvä gånger den tid som har fullgjorts som övertid. Även av det skälet att
det inom landstingssektorn inte f.n. finns möjlighet att för läkare förlägga
ordinarie arbetstid till sådana tider då ordinarie arbetstid erfordras kan
landstingsförbundet inte acceptera att kompensationsledighet likställs med
ordinarie arbetstid. Båda förbunden framhåller vidare att det är att ta alltför
lättvindigt pä problemet att som utredningen hänvisa till
kollektivavtalsmöjligheten. Avsteg från lagregler genom kollektivavtal är
sällan utan kostnader för arbetsgivaren, om de överhuvudtaget går att
genomföra. Lagen måste kunna fillämpas på ett rimligt sätt även om
kollektivavtal inte kan träffas.

Landstingsförbundet åskådliggör sitt resonemang med
följande exempel. Läkarnas jourtid koncentreras ofta till fem nätter under en
vecka. Under sådan vecka kan kompensationsledighet utläggas pä läkarens ordinarie
dagarbetstid. Om cirka 40 timmar är arbetad fid under "jourveckan" —
vilket inte är ovanligt — förbrukas en femtedel av den tillåtna årsöverti-den
trots att läkaren inte tjänstgjort mer än 40 timmar den veckan. Till bilden hör
att arbetstagaren i exemplet är berättigad till ytterligare cirka 40 timmars
kompensafionsledighet vid senare tillfälle vilken enligt utredningens förslag
också skall likställas med ordinarie arbetstid när kompensationsledigheten
senare läggs ut.

Några remissinstanser är heh negativa till det av
utredningen föreslagna systemet för övertidsberäkning. SAF finner det i och för
sig rimligt att man begränsar möjligheten att göra onormalt stora övertidsuttag
utan att övertid behöver journalföras, t.ex. under beräkningsperioder som i
huvudsak sammanfaller med semester. Med utgångspunkt från de överväganden som
gjorts i utredningen samt frän den praxis som tillämpas inom föreningens område
skulle sålunda t.ex. semester och sjukdom kunna likställas med arbetad tid. Att
likställa all ledighet med arbetstid finner föreningen däremot oacceptabelt.
Detta gäller främst olika slag av ledighet som utgör ersättning för arbetad
eller förskjuten tid. Exempel på arrangemang av denna typ finns inom många
branscher pä SAF:s område, bl.a. stuveriom-rådet, jordbruket, järn- och
stålindustrin samt pappers- och massaindustrin. Den föreslagna begränsningen
av möjligheten till övertidsuttag får konsekvenser i synnerhet för
processindustrier. För skiftarbetare gäller väsenfiigt kortare arbetstid än för
dagarbetare. Genom att som övertid

Prop. 1981/82:154 112

räknas
den arbetsfid som överstiger den kollektivavtalsenliga har redan en begränsning
för denna kategori införts. SAF delar inte heller den i utredningen framförda
uppfattningen att reglerna för övertidsberäkning enligt lag och kollektivavtal
bör närmas varandra. Det föreligger mycket stora skillnader i detta hänseende
mellan olika kollektivavtal.

SFO anser att det är rimligt att t.ex. semester och
sjukdom likställs med arbetad fid vid beräkning av överfid men anser att
avtalsfrihet bör råda i övrigt med hänsyn till de skiftande förhållanden som råder
inom olika sektorer av aretsmarknaden. Detta gäller bl.a. olika slag av
ledighet som utgör ersättning för arbetad eller förskjuten tid.

Även LRF avstyrker förslaget att all ledighet skall
likställas med fullgjord arbetstid vid övertidsberäkning. LRF anser en sådan
beräkningsmetod motiverad endast i fråga om sjuk- och semesterledighet.

4.2
Förberedelse- och avslutningsövertid

Förslaget att slopa den särskilda övertidsformen
för förberedelse- och avslutningsarbeten godtas av samtliga remissinstanser utom
SFO, LRF och SAF.

För produktionens effektivitet synes det enligt LRF
fortfarande finnas vissa behov av förberedelse och avslutningsarbeten bl.a.
inom lantbruket. LRF ansluter sig därför inte till utredningens bedömning att
det numera inte föreligger behov av särskilda bestämmelser i arbetstidslagen om
överfid för förberedelse- och avslutningsarbeten.

SAF framhåller att de undersökningar som har gjorts
av SAF:s medlemsförbund har visat att övertid för förberedelse och
avslutningsarbete förekommer vid ett stort antal företag, ehuru detta slag av
övertid vanligen är begränsat till ett mindre antal personer inom respekfive
företag. Särskilt framhålls att övertid för förberedelse och avslutningsarbeten
är av mycket stor betydelse inom byggnadsbranschen och stora delar ay
transportsektorn. SAF instämmer därför inte i utredningens bedömning att det
numera inte föreligger behov av särskilda bestämmelser i arbetstidslagen om
övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten. Som även anges av utredningen
finns verksamheter där hinder föreligger att lägga regelbundet återkom mande
förberedelse- och avslutningsarbeten inom den ordinarie arbetstiden.
Utredningen anför också att begränsningen vad gäller regelbundna övertidsuttag
inte bör gälla ifråga om vissa nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten.
Föreningen viU i detta sammanhang betona vikten av att möjligheterna att
tillgripa övertid för förberedelse- och avslutningsar bete inte inskränks.

Prop. 1981/82:154 113

4.3
Allmän övertid

Utredningens förslag att gränsen för allmän övertid
skall höjas till 200 timmar per kalenderår har i och för sig godtagits av det
stora flertalet remissinstanser.

Sålunda kan LO - dock endast under förutsättning
att utredningens förslag om övertidsberäkning, mertid och slopandet av en
särskild övertidsform för förberedelse- och avslutningsarbeten genomgörs -
acceptera en höjning av den allmänna övertiden till 200 timmar per kalenderår.
Även TCO kan efter en samlad bedömning, om än med tvekan, godta förslaget. TCO
anser samtidigt att det främst av sociala skäl är starkt motiverat med en
begränsning av övertidsarbetet och understryker att höjningen av gränsen för
uttag av allmän övertid inte får innebära någon ändring av synen på övertid i
arbetstidslagstiftningen. TCO avvisar bestämt den föreslagna ändringen att
allmän övertid skall kunna tas ut vid "särskilt behov" i stället för
som gäller f.n. vid "särskilda skäl".

Däremot motsätter sig SACO/SR en höjning av
tidsgränsen för allmän övertid och åberopar dels att övertid inte får bli ett
alternativ till nyanställningar i besparingssyfte, dels att
jämställdhetsaspekter kräver att övertidsuttagen minskar och att möjligheten
att bättre planera ledighet säkerställs. Inte heller SALF anser den föreslagna
höjningen acceptabel.

Arbetsgivarorganisationerna instämmer i huvudsak i
förslaget att höja gränsen för uttag av allmän övertid. SAF tillägger att
höjningen bör genomföras också utan den ändring som ligger i att ledighet vid
övertidsberäkning Hkställs med arbete. Enligt SAF borde även de gällande
begränsningarna i fråga om övertidsuttag per fyraveckorsperiod eller månad och
för extra överfid justeras i motsvarande mån.

SHIO-Familjeföretagen framhåller att antalet
lagstadgade ledighetsformer har ökat väsentligt under senare år. Sveriges
ekonomiska situation är f.n. allvarlig och för att vi skall kunna arbeta oss ur
balansproblemen är det nödvändigt att företagens flexibilitet förbättras och
inte försämras. Enligt SHIO-Familjeföretagens uppfattning innebär utredningens
förslag beträffande beräkning av övertid en minskning av företagens möjligheter
till anpassning. Genom att komplettera den föreslagna höjningen av det tillåtna
årliga övertidsuttaget med en höjning även av fillåten övertid per månad torde
man kunna förhindra en sådan minskning av företagens flexibilitet.
SHIO-Familjeföretagen föreslår därför att företag, när det finns särskilt behov
av ökat arbetstidsuttag, får ta ut övertid med högst 52 timmar under en tid av
fyra veckor eller 55 timmar under en kalendermånad.

Kommunförbundet konstaterar att det föreslagna
systemet för övertidsberäkning medför en minskning av det nu tillgängliga
övertidsutrymmet. Om utredningens förslag genomförs i den delen att
kompensafionsledighet likställes med fullgjord arbetstid anser förbundet att 50
timmars ökning är 8
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 154

Prop. 1981/82:154 114

klart
otillräckligt. En ökning av övertidsutrymmet till 250 fimmar per kalenderår är
erforderligt, om förbundet skall kunna tillstyrHa utredningens förslag i denna
del.

Landstingsförbundet anser att det är nödvändigt att
höja övertidsgränserna avsevärt både när det gäller periodövertid och
årsövertid, om kompensationsledighet skall betraktas som ordinarie arbetstid
vid beräkning av övertid. Om utredningens förslag genomförs utan ändringar
skulle avsevärda kostnadsökningar uppstå, eftersom ett tillskott då skiiHe
behövas av svärrekryterade och kostnadskrävande personalgrupper.

4.4
Nödfallsövertid

Någon erinran föreligger, med ett undantag, inte
mot utredningsförslaget aU arbetsgivaren skall underrätta befintlig lokal
arbetstagarorganisation om nödfallsövertid i stället för att göra anmälan till
arbetarskyddsstyrelsen.

Sveriges schaktentreprenörers riksförbund anser det
onödigt att ha en uttrycklig bestämmelse om underrättelseskyldighet.

ÖB framhåller i sammanhanget att det skulle
innebära en påtaglig fördel om definitionen av begreppet nödfall gjordes
tillräckligt vid och dessutom kunde ses ur ett övergripande perspektiv, så att
vissa fall av försvarsmaktens behov av ökat arbetstidsuttag kunde rubriceras
som nödfallsövertid. Den nuvarande innebörden av begreppet ger knappast
möjlighet att utnytt ja nödfallsövertiden annat än i samband med vissa
oförutsedda nödfallssi tuationer. Nödfallsövertid för att slutföra en insats
inom incidentberedskapen har hittills endast åberopats vid ett tillfälle, men
det bör enligt ÖB:s mening vara fullt möjligt att vid avvärjande av incidenter
och gränskränkningar vid behov utnyttja sig av nödfallsövertid. Detta gäller
särskilt vid mera omfattande insatser under längre tid. ÖB anser det mycket
angeläget att principerna för vad som kan hänföras till nödfallsövertid inom
försvarsmaktens område utvecklas och preciseras.

5
Mertid

Remissutfallet är något splittrat när det gäller
utredningens förslag att genom lagregler begränsa mertidsuttaget. Det stora
flertalet remissinstanser sluter dock upp kring att mertiden regleras.

TCO uttalar sin glädje över utredningsförslaget.
Organisationen har sett det som mycket negativt ur social- och familjepolitisk
synpunkt att allmänna arbetstidslagen i fråga om de deltidsarbetande medger
ett uttag av arbetstid utöver överenskommen arbetsfid som kan betydligt överstiga
den högsta tillåtna övertiden enligt lagen. Den kortare arbetstid som de
delfidsarbetande har avtalat med sin arbetsgivare är i många fall en
förutsättning

Prop. 1981/82:154 115

för
att kunna klara de dubbla rollerna som yrkesarbetande och förälder. Ibland kan
deltidsarbetet ha valts för att kunna bedriva studier jämsides med
förvärvsarbete. Avvikelser från den avtalade arbetsfiden innebär ofta stora
problem för den deltidsarbetande. Barnomsorg kan ha ordnats för vissa tider.
Studier är i stor utsträckning tidsmässigt bundna. Vidare har TCO understrukit
att det endast under speciella omständigheter kan bli fråga om dispens från den
föreslagna bestämmelsen om begränsning av mertid.

LO framhåller att en reglering av mertidsuttaget
kan motverka att den ordinarie arbetstiden för deltidsanställda sätts lägre än
vad tjänstgöringsförhållandena motiverar. Enligt LO bör det tydligt anges i
förarbetena att mertidsbestämmelserna inte utesluter tillämpning av övertidsreglerna,
vilket även innefattar begränsning per fyraveckorsperiod eller månad.

SALF delar också utredningens syn på frågan om
lagreglering av uttag av mertid. SACO/SR tillstyrker förslaget i princip men
anser att tidsgränsen för mertidsuttag bör sättas vid 150 timmar per
kalenderår.

SAV, som i allt väsenthgt ansluter sig till
förslaget till ny arbetsfidslag, konstaterar att från verkets synpunkt är
merfidsbestämmelserna den viktigaste nyheten i förslaget. Mertid kallas sådan
arbetstid som enligt det allmänna arbetstidsavtalet (ARB) normalt är
fyllnadsfid. En deltidsanställd kan f.n. fä tjänstgöra på fyllnadstid under det
antal timmar som motsvarar skillnaden mellan den ordinarie arbetstiden vid
heltidsanställning och arbetstiden i deltidsanställningen. Utöver fyllnadstid
kan den som är deltidsanställd även tjänstgöra pä övertid lika många timmar
som gäller för heltidsanställda. Enligt det s.k. skyldighetsavtalet (SKA)
gäller för uttag av övertid begränsningarna 48 timmar per fyraveckorsperiod
eller 50 timmar per kalendermånad, dock högst 200 fimmar per kalenderår. Genom
lagförslaget begränsas i princip arbetsgivarens möjligheter att anlita en
deltidsanställd för extra arbete fill sammanlagt högst 200 fimnmar per
kalenderår. Även om man självfallet inte använder de deltidsanställda för extra
arbete i den utsträckning, som gällande bestämmelser rent formellt medger, så
kommer likväl begränsningen av mertiden till totalt 200 timmar per år att
medföra vissa negativa konsekvenser. Det är framför allt vid postverket och vid
Karolinska sjukhuset, som det kan förväntas bli en del problem. Dessa
myndigheter har många deltidsanställda och deras verksamhet baseras i stor
utsträckning på den arbetskraftsreserv som de deltidsanställda i realiteten
utgör, t.ex. vid sådana tillfällen dä det blir förfall för annan arbetstagare
eller vid särskilda arbetstoppar. De problem som kan väntas uppkomma på grund
av de nya mertidsbestämmelserna kan enligt SAV lösas på olika sätt.
Huvudinriktningen bör härvid vara att undvika ökat övertidsarbete för den
heltidsanställda personalen. Närmast fill hands ligger därför att så långt det
är möjligt anpassa de deltidsanställdas arbetstid till det arbetskraftsbehov
som i verkligheten finns. Detta kan t.ex. ske genom ökning av de deltidsanställdas
anställningsgrad så att man

Prop. 1981/82:154 116

på
detta sätt får mer ordinarie arbetstid till förfogande. Alternativet är att
rekrytera mer deltidspersonal. Man får alltså räkna med att begränsningen av
mertiden kommer att medföra vissa merkostnader, särskilt för postverket och
Karolinska sjukhuset.

Kommunförbundet anser det riktigt att de
deltidsanställda får samma skydd mot arbetstidsuttag utöver avtalad ordinarie
arbetstid och jourtid som lagen ger de heltidsanställda. Förbundet är väl
medvetet om svårigheterna att göra mera preciserade kostnadsberäkningar över
utredningens förslag men ser det som en brist att inte reformkostnaderna
närmare kan anges. Det finns dock skäl anta att kostnaderna totalt sett inte är
av någon betydande storleksordning, bl.a. på grund av att vissa av förslagets
delar har effekter som kostnadsmässigt delvis tar ut varandra. En arbetstidslagstiftning
i enlighet med förslaget får också ett innehåll som i viss utsträckning svarar
mot allmänna normer som redan finns på arbetstidsomrädet och som t.ex. pä det
kommunala området delvis redan kommit till avtals-mässigt uttryck.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att det är angeläget
att det införs begränsningar i arbetsgivarens rätt att ta ut mertid för att
den deltidsanställde skall kunna få så god överblick som möjligt över sin
arbetstid. Att vid den regleringen utgå från det enskilda anställningsavtalet
och sedan begränsa mertidsuttaget på motsvarande sätt som i fråga om övertid
framstår som den lämpligaste lösningen.

Även statskontoret finner det i och för sig rimligt
att en viss gräns sätts för vad som får tas ut i mertid av den
deltidsanställde. Enligt förslaget skulle gränsen för allmän mertid sättas vid
200 timmar per kalenderår. Som utredningen påpekat innebär den förordade
begränsningen av mertiden en kraftig beskärning av möjligheterna för
arbetsgivarna att ta ut extra övertid. Särskilt delar av den offentliga
sektorn, exempelvis de affärsdrivande verken, torde komma att beröras härav i
form av ökat behov av övertid eller ny personal och därmed ökade kostnader.
Under 1970-talet har tillkommit en omfattande ledighetslagsfiftning. Då något
utrymme inte torde finnas tillgängligt för en fortsatt höjning av de offentliga
utgifterna hade det enligt statskontoret varit önskvärt om utredningen hade
kunnat redovisa en beräkning av den kostnadsökning som föranleds av
deltidsbegränsningen.

Även Landstingsförbundet betonar de ekonomiska
aspekterna. Förbundet konstaterar att förslaget om mertid leder till en
kraftig begränsning av arbetstidsuttaget. Med hänsyn till mångfalden
deltidsanställningar inom framför allt sjukvården med mycket varierande
arbetstids- och anställningsförhållanden medför lagförslaget enligt förbundets
uppfattning avsevärda praktiska svårigheter. Många deltidsanställningar
anpassas helt till önskemål frän arbetstagarna. Förbundet ifrågasätter också
kravet att behöva föra anteckningar om mertid för alla deltidsanställningar,
även för arbetstagare med mycket låg sysselsättningsgrad. Här borde gränsen
kun-

Prop. 1981/82:154 117

na
sättas vid deltidsanställning med arbetstid överstigande 40 procent av
helfidsanställning. För arbetstagare med så låg sysselsättningsgrad är det
nämligen helt osannolikt att det skulle behövas en skyddsregel mot övertidsuttag
som ligger i linje med det allmänna skyddsintresse som bär upp arbetsfidslagen.
Förslaget i sin nuvarande utforrnning för med sig avsevärda administrativa
kostnader för landstingen. Sammanfattningsvis konstaterar förbundet att
utredningens förslag medför både ökade kostnader och praktiska svårigheter för
landstingen. I första hand avses då inte bara förslaget att räkna
kompensationsledighet som fullgjord ordinarie arbetstid utan även de föreslagna
mertidsbestämmelserna för deltidsanställda. Med hänsyn till det alltmer
besvärande ekonomiska läget för landstingen kan förbundet i dessa delar inte
tillstyrka utredningsförslaget.

SHIO-Familjeföretagen konstaterar att ett
genomförande av förslaget innebär minskad flexibilitet för företagen.
Emellertid kan arbetsgivaren och den anställde genom en särskild
överenskommelse komplettera anställningsavtalet, så att ytterligare ordinarie
arbetstid kan tas ut, även om detta jämfört med nuläget innebär ökad byråkrati
och därmed svårigheter framför allt för de mindre företagen. Det är dock
nödvändigt med ett klarläggande som visar att anställningsskyddslagen inte
förhindrar dylika överenskommelser och att exempelvis individuella
överenskommelser om förlängning av arbetstiden under en månad verkligen är
tillåtna. SHIO-Familjeföretagen kan acceptera förslaget under denna
förutsättning.

Några
remissinstanser är klart negafiva till förslaget.

SAF avvisar sålunda förslaget att i stort sett
likställa mertid för deltidsanställda med övertid. Arbetstidslagen är att
betrakta som en skyddslag och bör enbart ange det maximalt tillåtna
arbetstidsmåttet. Det är med denna utgångspunkt ej rimligt att all arbetstid
utöver den ordinarie för deltidsanställda skall betraktas som övertid enligt
lag. De deltidsanställdas behov av att i förväg kunna beräkna arbetets
omfattning är en intressefråga som enligt SAF:s mening bör lösas i
kollektivavtal och inte lagstiftningsvägen. Inom de branscher på föreningens
område, där en stor del av arbetstagarna arbetar deltid, föranleds
mertidsarbete mycket ofta av ett önskemål från den enskilde anställdes sida att
då och då utöka sin arbetsfid. En deltidsanställd kan heller inte utan
överenskommelse beordras utföra mertidsarbete och har därför redan ett
speciellt skydd i det berörda avseendet. SAF har fillagt att ett eventuellt
jämställande av mertid med lagenlig övertid även skulle medföra betydande
tekniska svårigheter vid valet av begränsningsperiod, i synnerhet när det rör
sig om s.k. intermittent deltidsarbete. Antag exempelvis att två personer
delar en tjänst och att arbetstiden per vecka är jämnt fördelad mellan
arbetstagarna (2,5 dagar var). Den ena arbetstagaren blir sjuk under vecka 1.
Den andra arbetstagaren arbetar full tid under denna vecka och blir helt
arbetsfri under vecka 2, dä den förstnämnda arbetstagaren tillfrisknat och då
arbetar full tid. I sådant fall bör övertid enligt lag för dessa båda
arbetstagare ej uppkomma.

Prop. 1981/82:154 118

SAF har dessutom hänvisat till ett yttrande från
Handelns arbetsgivareorganisation (HAO). I yttrandet erinrar HAO om innehållet
i en dom av arbetsdomstolen år 1961 (AD 1961 nr 21). Inom handeln, som
sysselsätter mer än 150 000 deltidsanställda, har denna dom infört en fastlagd
praxis innebärande att en deltidsanställd inte kan beordras till mertidsarbete
utöver åtaget arbetstidsmått. För tillfällig eller permanent utökning av
arbetstiden fordras alltså överenskommelse mellan arbetsgivaren och den
anställde. Denna för såväl arbetsgivarsidan som arbetstagarparterna gemensamma
uppfattning utgör en av grunderna till den kollektivavtalsreglering, som
därefter successivt har skett av de deltidsanställdas arbetsvillkor. Gällande
arbetstidsbestämmelser i deltidsöverenskommelsen SAF/LO anger bl.a. följande.
"Företagen skall tillse, att den deltidsanställdes arbetstid och
arbetsförtjänst bhr sä jämn som möjligt. För stadigvarande deltidsarbete skall
arbetsfidsschema upprättas, såvida icke arbetsuppgifternas särskilda
beskaffenhet omöjliggör detta. På sådant arbetstidsschema skall all
regelbundet återkommande arbetstid angivas." Den citerade bestämmelsen (i
vilken sista meningen tillkommit genom 1981 års centraluppgörelse SAF/LO) ger
enligt HAO klart uttryck för att arbetsmarknadsparterna med tillämpning av
gällande praxis avtalsvägen har åstadkommit en reglering av de
deltidsanställdas arbetstidsförhållanden som överensstämmer med det
föreliggande förslagets syfte utan att man har tillgripit konstruktionen att
jämställa mertid med övertid. I deltidsöverenskommelsen SAF/LO har ytteriigare
intagits följande bestämmelse rörande deltidsarbete. "Vid utökat
arbetskraftsbehov skall i första hand deltidsanställda erbjudas ett högre antal
timmar." En begränsning av möjligheten att överenskomma om mertid skulle
enligt HAO alldeles uppenbart starkt motverka syftet med denna bestämmelse.
Den har för övrigt tillkommit på förslag av arbetstagarsidan.

SFO
anför liknande synpunkter.

Även KFO motsätter sig bestämt förslaget om
lagreglering av mertidsuttag. Den viktigaste invändningen är enligt KFO att
utredningen torde ha bortsett från gällande rätt. Arbetsdomstolens dom AD 1961
nr 21 har lett till att deltidsanställd personal inom KFO:s medlemsföretag
behöver arbeta mertid endast under förutsättning att överenskommelse härom
träffas i varje enskilt fall. Den deltidsanställde har således själv möjlighet
att begränsa sin mertid och att i förväg beräkna arbetstidens omfattning.
Några klagomål från de deltidsanställda eller deras fackliga organisafioner har
inte förekommit på denna punkt. KFO anser det förvånande att rättsfallet inte
har belysts av utredningen, eftersom det rimligen borde ha lett till att någon
reglering av mertiden inte hade föreslagits. Även andra skäl talar enligt KFO
emot en sådan reglering. Således är det ett fackligt önskemål att i första hand
redan anställd deltidsarbetande personal skall anlitas om behov av arbetskraft
tillfälligtvis uppkommer, t.ex, genom frånvaro på grund av sjukdom,
föräldraledighet e.d. En regel av denna innebörd ingår

Prop. 1981/82:154 119

därför
i gällande kollektivavtal. Den föreslagna begränsningen av mertids-, arbetet
skulle alltså motverka att delfidsanställda efter egen bedömning kunde rycka in
för frånvarande arbetskamrater. En effekt härav kunde tänkas bli att antalet
deltidsanställda ökar ytterligare, vilket är en utveckling motsatt den som
arbetsmarknadens parter eftersträvar. Vidare framhåller KFO att regleringen i
lag av arbetstiden har ett klart socialt syfte. Detta syfte finns inte när det
gäller mertidsarbete. Förutom det förhållandet att lagreglering rörande mertid
torde stå i strid med önskemål frän såväl arbetsgivare som de deltidsanställda
och deras fackliga organisationer skulle reglerna orsaka en byråkratisk
handläggning av en fråga som fidigare har skötts på ett enkelt och praktiskt
sätt.

Lika kritiskt är LRF till förslaget att mertid för
deltidsanställda skall likställas med övertid. Frågan är aktuell inte bara för
många lantbrukare, eftersom hälften av Sveriges lantbruk bedrivs som
deltidsjordbruk, utan också för avbytarverksamheten inom lantbrukets
djurproduktion. LRF påpekar att en deltidsanställd ej mot sin vilja kan
beordras utföra mertidsarbete utan särskild överenskommelse. Redan härigenom
har de deltidsanställda ett speciellt skydd. Till detta kommer att utökningar
av arbetstiden ofta sker på de anställdas egna önskemål. Det kan vidare anses
nästan orimligt att merarbetsfid, som ligger inom den maximalt tillåtna lagliga
arbetstiden, skulle betraktas som övertid. Deltidssysselsättningarna är
dessutom ofta flexibla till sin omfattning. Att alltför mycket lagreglera sådan
verksamhet skulle enligt LRF:s mening kunna verka hämmande på såväl
produktionen som sysselsättningen. Utredningens uttalande att det finns
anledning att motverka att de deltidsanställda används som en reservarbetskraft
finner LRF märkligt och ej i överensstämmelse med produktionens och
sysselsättningens reella behov. LRF konstaterar att det sagda i hög grad gäller
beträffande lantbrukets avbytare i djurproduk-fionen, vilka till en betydande
del är delfidsanställda. Deras funktion är bl.a. att utgöra en
reservarbetskraft vid lantbrukares sjukdom, militärinkallelse o.d. Liknande
oregelbundna arbetsbehov föreligger när det gäller skörd av frukt, grönsaker,
jordgubbar, champinjoner m.m. och exempelvis inom äggproduktionen. Att tvinga
sådana verksamheter att delvis utföras på merbetald övertid skulle enligt LRF
vara ekonomiskt orimligt och medföra mycket svåra konsekvenser för
möjligheterna att bedriva sädana driftsgrenar.

Vissa yttranden innehåller synpunkter pä den
lagtekniska konstruktionen av mertidsregler. AD anmärker att de föreslagna
reglerna synes kunna kringgås pä enkelt sätt genom att den deltidsanställdes
arbetstid hålls obestämd. För exempelvis s.k. behovsanställda förefaller, med
utredningens synsätt, den föreslagna regleringen av mertidsuttaget knappast
komma att få någon reell betydelse. Ett sätt att åstadkomma en viss
uppstramning av regleringen för sådana arbetstagare är enligt domstolens mening
att lägga bevisbördan på arbetsgivaren för att arbetstiden verkligen

Prop. 1981/82:154 120

är
så oregelbunden att mertidsreglerna inte går att tillämpa.5i'efl hovrätt kan
inte tillstyrka den lösning av hithörande problem som utredningen har
föreslagit. Enligt hovrättens mening kan det sättas i fråga om den föreslagna
regleringen skulle fä avsedd verkan. Uttag av arbetstid utöver det ordinarie
arbetstidsmättet kan under alla förhållanden inte göras utan arbetstagarens
medgivande, med stöd av kollektivavtal eller i enskilt anställningsavtal. Det
kan då vara svårt att dra gränsen mellan å ena sidan samtycke från
arbetstagaren att tillfälligt arbeta mertid och å andra sidan en särskild
överenskommelse som innebär en förändring av anställningsavtalet. Som exempel
tas det fallet att en halvtidsanställd arbetstagare enligt överenskommelse i
praktiken arbetar på heltid under ett par veckor i samband med en arbetstopp.
Sättet att rubricera överenskommelsen förefaller dä bli avgörande för om den
faller under den föreslagna straffsanktionerade bestämmelsen. Härtill kommer
att regeln inte skulle få någon verkan alls beträffande sädana
anställningsförhållanden där den ordinarie arbetstiden inte är fixerad på
förhand.

Beträffande utformningen av den föreslagna
lagtexten har SAV följande synpunkter. I 10§ anges att mertid får tas ut med
högst 200 timmar per kalenderår. Av 7§ följer emellertid att viss mertid
dessutom kan vara övertid. För sådan mertid, söm tillika är övertid, måste man
även iaktta begränsningsreglerna i 8 § för uttag av allmän övertid per
fyraveckorsperiod eller kalendermånad (48 respektive 50 timmar), I
utredningens specialmotivering till 10 § fästs uppmärksamheten på detta
förhållande. Enligt SAV:s mening bör man av lagtexten i 10 § direkt kunna
utläsa allt som skall iakttas i fråga om mertid vid deltidsanställning. Detta
är särskilt önskvärt med tanke på de nya sanktionsregler, som föreslås gälla
vid överträdelse av övertidsreglerna. Med hänsyn härtill föreslår SAV att det
sist i paragrafen tillförs ett nytt stycke av exempelvis följande lydelse.

I fråga om sådan mertid, som enligt 7§ tillika är
övertid, iakttas dessutom de begränsningar för uttag av övertid per
fyraveckorsperiod eller kalendermånad, som anges i 8§.

6
Besked om arbetstidens förläggning

Utredningens förslag att arbetsgivare som
huvudregel skall lämna arbetstagare besked om arbetstidens förläggning minst
två veckor i förväg har tillstyrkts eller med smärre påpekanden lämnats utan
erinran av samtliga remissinstanser utom SAF, SFO och Sveriges
schaktentreprenörers riksförbund.

SALF anser den föreslagna bestämmelsen värdefull.
Enligt organisationen är det dock viktigt att det tydligt framgår att
kollektivavtal eller enskilda tjänsteavtal kan begränsa arbetsgivarens
möjligheter att självständigt besluta om förändringar av arbetstidens och
jourtidens förläggning.

Prop. 1981/82:154 121

Det
bör också tydligt framgå att den föreslagna bestämmelsen inte innebär någon
förändring i den skyldighet som arbetsgivare kan ha att påkalla förhandlingar
enligt 11 § medbestämmandelagen innan beslut om förändringar fattas i berörda
frågor. LO accepterar tvåveckorsregeln. I fråga om den föreslagna
undantagsregeln att besked får lämnas kortare tid i förväg, i den män
verksamhetens art eller händelser som inte har kunnat förutses ger anledning
till det, menar LO att en precisering av begreppet verksamhetens art bör göras
i lagens förarbeten. TCO förutsätter i sin tillstyrkan av förslaget att
undantagsbestämmelsen tillämpas restriktivt.

SAV konstaterar i sitt tillstyrkande yttrande att
arbetstagarna inom det statliga området redan nu i de flesta fall får besked om
arbetstidens förläggning i så god tid att den föreslagna huvudregeln uppfylls.
Både det allmänna arbetstidsavtalet och det militära arbetstidsavtalet
reglerar noga denna fråga. Beträffande undantagsregeln vill SAV framhålla att
den regeln i stor utsträckning kan behöva utnyttjas inom det statliga området
även för annan personal än sådan som tillhör den egentliga vikariepersonalen.
Inom statsförvaltningen förekommer det nämligen mycket ofta att man använder
även den fasta personalen för vikariatstjänstgöring som inte är känd i förväg,
t.ex. vikariat på grund av sjukdomsfall. SAV förutsätter att en sådan
tillämpning av undantagsregeln står i överensstämmelse med intentionerna i
förslaget.

Kommunförbundet anser i sitt yttrande förslaget i
stort sett rimligt och riktigt. Landstingsförbundet anger som en förutsättning
för sin tillstyrkan att någon begränsning av dygnsarbetstiden inte införs i
lagen. EnHgt förbundets mening bör nämligen frågan om dygnsarbetstidens längd
behandlas i anslutning till att ett arbetsfidsschema i sin helhet fastställs
på de enskilda arbetsplatserna.

n\igt jämställdhetskommittén är två veckor en
alldeles för kort tid om den anställde skall kunna planera barnomsorg,
hushållsarbete och frifids-verksamhet av olika slag. Normalfallet bör vara att
besked om arbetstidens förläggning lämnas långt tidigare än två veckor i
förväg. I de allra flesta fall torde detta vara både rimligt att begära och
möjligt att genomföra. Endast i undantagsfall bör man kunna falla tillbaka pä
minimifider i den föreslagna bestämmelsen. Även utredningen synes dela denna
uppfattning. Det bör dock klarare än vad utredningen gjort sägas ifrån att
normalfallet bör vara att besked ges avsevärt mer än tvä veckor i förväg.

SAF
är däremot avvisande till förslaget. Enligt föreningens uppfattning krävs ingen
detaljreglering i lag av dessa frågor. Reglering bör i stället ske i
kollektivavtal med beaktande av de inom respektive bransch gällande
förhållandena. Härtill kommer den skyldighet för arbetsgivaren att ta upp
förhandlingar som redan gäller enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet.
En detaljreglering i en kommande arbetstidslag av denna fråga anser föreningen
därför vara helt onödig och dessutom administrafivt svårhanterlig. Det finns
inom föreningens område inga indikationer att arbetstagar- 9 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr
154

Prop. 1981/82:154 122

sidan
skulle uppfatta kollektivavtalens bestämmelser om besked om arbetstidens
förläggning såsom bristfälliga. För städbranschens vidkommande finns det t.ex.
i dag en avtalsregel om krav på underrättelse en månad i förväg vid förändring
av arbetstiden.

SFO och Sveriges schaktentreprenörers riksförbund
anser att det bör överlämnas åt arbetsmarknadens parter att i kollekfivavtal
reglera frågor som avser arbetstidsscheman ochliknande.

7
Veckovila

Remissinstanserna är av olika skäl kritiska till
utredningens förslag om reglering av veckovilan.

LO krävde i sitt yttrande över
arbetsmiljöutredningens slutbetänkande (SOU 1976:1) Arbetsmiljölag att
veckovilan skall vara 48 timmar samt att den i möjligaste mån skall förläggas
till lördag och söndag. LO vidhåller nu sitt tidigare krav men ser positivt på
utredningens förslag att nuvarande praxis att beredskap bryter veckovila läggs
fast i lag. Även TCO hänvisar fill sitt yttrande över nämnda betänkande, där
organisationen framhöll att arbetstagarna för varje period om sju dagar bör
fillförsäkras minst 48 timmars sammanhängande ledighet för veckovila. Inte
heller TCO finner skäl att ändra sitt tidigare ställningstagande. SALF anser
också att veckovilan bör utökas till 48 timmar.

SAV hänvisar till att verket i tidigare sammanhang
har påtalat de för arbetsgivaren mycket ogynnsamma konsekvenserna av den nya
minimitiden för veckovila som infördes den 1 juli 1978. Bestämmelserna i 14 §
förslaget till arbetstidslag innebär i sak ingen ändring av det som nu
tillämpas. SAV gör den bedömningen att det knappast kan anses vara realistiskt
att nu försöka åstadkomma en minskning av minimitiden för veckovila från 36
timmar fill exempelvis 30 timmar även om en sådan minskning i och för sig
skulle kunna motiveras med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena. Däremot
anser SAV att det är önskvärt att åtminstone följande ändringar vidtas i 14 §.
1. När en arbetstagare har beredskap och inte behöver avbryta beredskapen för
något arbete, så skall fiden för beredskapen räknas in i minimitiden för
veckovila. 2. Bestämmelserna kompletteras med en regel om "sammanslagen
veckovila". Lagens regler om veckovila skall anses vara uppfyllda även när
arbetstagare inte får en 36-fimmarsledighet under varje sju-dagarsperiod utan i
stället får en sammanhängande ledighet på minst 72 timmar under två
sammanslagna sju-da-garsperioder. En regel om sammanslagen veckovila av den
innebörd, som framgår av punkt 2, skulle enligt SAV lösa en del av de nuvarande
problemen beträffande veckovilan.

Kommunförbundet konstaterar att utredningen inte
har lagt fram något förslag till saklig ändring i den nuvarande lagregleringen
angående vecko-

Prop. 1981/82:154 123

vila.
Förbundet beklagar att så inte har skett. Inom vissa delar av den kommunala
verksamheten har förlängningen av veckovilan i praktiken lett fill antingen en
kortare genomsnitfiig arbetstid per vecka och därigenom fördyrad verksamhet
eller till en höjning av kostnadsläget genom ekonomisk kompensation för
utebliven lagstadgad veckovila som kommunerna tvingats träffa kollektivavtal
om. Enligt förbundets mening har gränsen för veckovila - 36 timmar - i
kombination med arbetarskyddsstyrelsens uttalande att beredskapstjänst ej kan
förenas med veckovila fått mycket olyckliga konsekvenser. Dessa konsekvenser
hade inte uppstått om veckovilan i stället lagstadgats till 30 timmar. Ej
heller hade konsekvenserna uppkommit om den sammanförda veckovilan för två
sju- dagarsperioder hade kunnat uppgå till lägst 60 timmar, dvs två dygn helt
fria och ett antal timmar på vardera sidan om dygnsgränserna. Förbundet
föreslår därför en ändring i den nuvarande lagregleringen angående veckovila
enligt något av de här nämnda alternafiven, företrädesvis det förstnämnda.

Även Landstingsförbundet beklagar att utredningen
inte har föreslagit någon saklig ändring i veckovileregleringen. Förbundet
framhåller att olägenheterna med veckovilan om 36 timmar skulle avsevärt
reduceras, om i stället veckovilan fastställs till 30 timmar och den
sammanförda veckovilan för två sju-dagarsperioder fill lägst 60 fimmar. I varje
fall borde utredningen ha lämnat närmare anvisningar om att veckovilan inte
avser att leda till förkortning av ordinarie arbetstid. Att veckovilan om 36
fimmar i kombination med beredskapstjänst under veckosluten fått olyckliga,
icke avsedda konsekvenser även inom andra sektorer framgår enhgt förbundets
mening av det till utredningen bifogade särskilda yttrandet.

SHIO-Familjeföretagen delar den uppfattning som har
framförts i det särskilda yttrandet. Problemen bör enligt organisationens
uppfattning lösas genom att beredskapstjänstgöring inte särskilt omnämns i
lagtexten. I specialmotiveringen bör anges att beredskapstjänstgöring ingår i
veckovila i de fall arbetsgivaren har anordnat kontaktmöjligheter med
arbetstagaren sä, att denne kan disponera tiden för fritidsakfiviteter trots
att beredskapstjänstgöring pågår. En alternativ lösning kan vara att ersätta
nuvarande 36-timmarsregel med en 30-timmarsregel som arbetsmiljöutredningen
föreslog i sitt slutbetänkande. Då skulle problemen i samband med
beredskapstjänstgöring och veckovila upphöra. SHIO-Familjeföretagen framhåller
slutligen att 36-timmarsregeln infördes utan särskild analys i förarbetena
efter en kompromiss mellan arbetsmiljöutredningens förslag och de krav som
framförts av arbetstagarorganisationerna om 48 timmars veckovila.

SAF konstaterar att den nya regeln om veckovila
även enligt vad utredningen har funnit har medfört svårigheter i åtskilliga
fall i samband med utläggning av beredskapstid. Föreningen finner det mycket
angeläget att en översyn av veckovilebestämmelserna sker, varvid alla
svårigheter fill följd av lagändringen den 1 juli 1978 bör vägas in i
bedömningen. Förening-

Prop. 1981/82:154 124

en
delar vidare den i ett särskilt yttrande till utredningen framförda uppfattningen
att vissa tekniska problem i anknytning till bestämmelserna om veckovila borde
närmare belysas. Med tanke pä att beredskapstjänstgöring numera ofta sker i
andra former än tidigare och med tillämpning av olika tekniska hjälpmedel kan i
detta sammanhang övervägas om inte nuvarande praxis rörande beredskapstjänst
och veckovila, som bygger på ett tolkningsutlåtande av arbetarskyddsstyrelsen
är 1969, borde omprövas.

SFO delar utredningens uppfattning att den nya
regeln om veckovila har medfört svårigheter bl.a. när beredskapsfid har lagts
ut, dvs. i situationer då arbetstagaren kan uppehålla sig utanför arbetsstället
men står till förfogande för att vid behov utföra arbete. Med hänsyn till de
olika tillämpningsproblem som de nya reglerna har medfört föreslår SFO att det
sker en översyn av bestämmelserna om veckovila.

8
Lokala kollektivavtal

Samtliga de remissinstanser som har yttrat sig i
frågan ser positivt på utredningens förslag att lokala kollekfivavtal får
träffas om avvikelse från reglerna om övertid, mertid och nattvila under högst
en månad räknat från avtalets ingående.

Statskontoret noterar förslaget som en principiellt
viktig nyhet. Härigenom åstadkoms en lokal förankring av arbetstidslagen utan
att dess karaktär av skyddslagsfiftning går förlorad. Samordningen av
arbetstidslagen med medbestämmandelagens systematik är enligt statskontorets
mening angelägen.

LO och TCO framhåller i sin tillstyrkan av
förslaget att det ger möjlighet till smidiga och mindre omständliga
handläggningsformer. Dessutom åstadkoms en bättre samordning av
arbetstidslagstiftningen med systemet i medbestämmandelagen. Organisationerna
betonar samtidigt att tidsbegränsade lokala kollekfivavtal inte får innebära
någon automatik vid eventuell förlängning, så att en från början tidsbegränsad
överenskommelse får löpande verkan.

SAF
framhåller att det på arbetsmarknaden sedan åtskilliga år finns erfarenheter av
handläggning av vissa arbetstidsfrågor på företagsnivå. Detta gäller i
synnerhet frågor om dispens för extra övertid. Erfarenheterna av denna lokala
handläggning är goda. Det är enligt föreningens uppfattning angeläget att
möjligheter Ull lokala anpassningar skapas i största möjliga utsträckning.
Föreningen fillstyrker därför utredningens förslag att lokala kollektivavtal
får träffas om avvikelse från reglerna om övertid, mertid och nattvila. Den
tidsram som föreslås för sädana lokala överenskommelsers giltighet innebär
dock enligt föreningens mening en alltför stark inskränkning av de lokala
parternas avtalsfrihet. Sådana lokala avtal kunde t.ex. löpa t.v. med viss
ömsesidig uppsägningstid. Detta skulle

Prop. 1981/82:154 125

administrativt
underlätta handläggningen och planeringen. SAF anser att i detta sammanhang
borde övervägas en utsträckning av möjligheten att träffa lokala avtal att
gälla även veckovila och raster.

Även SFO anser att lokala kollektivavtal bör kunna
löpa tills vidare med viss uppsägningstid.

9
Myndighetshandläggning av arbetstidsärenden

Utredningens förslag i fråga om
myndighetshandläggningen av arbetstidsärenden har fått ett gott mottagande av
remissinstanserna, som i allmänhet utan erinran har tillstyrkt förslaget.

Arbetarskyddsstyrelsen konstaterar att utredningen
har föreslagit en genomgripande förändring av nuvarande ordning för
myndighetsprövning av arbetstidsärenden. Syftet har härvid främst varit att
utmönstra ärenden som inte är tvistiga från handläggningen hos styrelsens
arbetsfidsbyrä. Styrelsen välkomnar detta förslag. Det är enligt styrelsens
mening inte rationellt och meningsfullt att byrån eller arbetstidsnämnden skall
behöva fatta beslut i ärenden där parterna är ense i det enskilda fallet.
Styrelsen biträder även förslaget att yrkesinspektionen övertar handläggningen
av alla ärenden som rör minderårigas arbetstid. Några principiella invändningar
häremot har ej heller rests frän yrkesinspektionens sida. Vidare konstaterar
styrelsen att utredningen mot bakgrund av sitt förslag antar att endast ett
fåtal ärenden fortsättningsvis skall behöva behandlas av arbetstidsbyrån eller
arbetstidsnämnden och ifrågasätter därför om en särskild byrå för
arbetsfidsärenden behövs även i fortsättningen. Utredningen har utgått från att
parterna praktiskt taget genomgående kommer att lösa arbetstidsfrägor
avtalsvägen och att ett dispensförfarande hos styrelsen inte skall tillåtas
förrän parterna försökt utnyttja möjligheten att ingå avtal. Av stor betydelse
för antalet dispensärenden hos arbetstidsbyrån blir därför i vilken omfattning
sådana avtal kommer att ingås. Det bör enligt styrelsen här betraktas att redan
nuvarande lagstiftning ger stort utrymme för parterna att genom
överenskommelser göra avsteg frän lagreglerna. Denna möjlighet har dock
utnyttjats i mycket liten utsträckning. En eventuell nedgång av ärendemängden
torde i vart fall endast bli successivt märkbar. Visst administrativt merarbete
kan även bli följden om arbetsgivaren inte vid dispensansökan, såsom
utredningen förutsätter, bifogar bevis om att lokal förhandling skett.
Styrelsen anser det f.n. inte möjligt att med säkerhet bedöma hur belastningen
på arbetstidsbyrån kommer att gestalta sig och vilken personaluppsättning som i
anledning därav kan behövas på byrån. Detta torde kunna ske endast efter viss
tids tillämpning av den nya lagstiftningen. Ställningstagande i fråga om
arbetstidsbyrän bör därför anstå tills situationen kan klart överblickas.

En
effekt av den nya lagstiftningen bör enligt statskontoret bli att arbe-

Prop. 1981/82:154 126

tarskyddsstyrelsens
arbetsfidsbyrä kan avvecklas. För att ytterligare begränsa antalet
dispensärenden skulle det enligt RRV:s mening kunna övervägas att införa en
regel att förhandlingar skall ha förts även med central arbetstagarorganisation
innan en dispensansökan prövas.

LO ser mycket positivt pä att den onödiga
byräkrafin tas bort genom de föreslagna reglerna. Myndighetshandläggningen
består i dag till stor del av att besluta i ärenden där parterna är överens. LO
anser att det i lagens förarbete klart bör framgå att arbetsgivaren skall visa
förhandlingsprotokoll vid dispensansökan. I fråga om minderärigärenden om
arbetsfiden anser LO att beslut om dispenser bör meddelas av
yrkesinspekfionsnämn-den. Vid beredning av dessa ärenden bör den lokala
arbetstagarorganisationen allfid beredas tillfälle att yttra sig. Genom den
lokala arbetstagarorganisationens nära kännedom om förhållandena på
arbetsplatsen breddas och fördjupas yrkesinspektionens beslutsunderlag.
Besvärsrätt över yrkesinspektionens belut bör enligt LO tillkomma den fackliga
organisationen.

TCO vill starkt understryka att den
personalminskning, som till följd av utredningsförslaget kan bli aktuell vid
arbetarskyddsstyrelsens arbetstidsbyrå, genomförs pä ett sådant sätt, att den
personal som inte längre behövs vid byrån ges likvärdiga arbetsuppgifter inom
arbetarskyddsstyrelsen.

SAF pekar pä svårigheten att utan betydande
extrakostnader uppnå bransch- och företagsanpassade avvikelser i
kollekfivavtal, då en norm anges i lag. Lagstiftningen bör därför på
dispositiva punkter tillföras regler eller förses med starka motivuttalanden,
som sätter press på kollektivavtalsparterna att åstadkomma kompletterande
regler avtalsvägen. Mot bakgrund av det stora antalet dispens- och
anmälningsärenden, som f.n. handläggs av arbetarskyddsstyrelsen, välkomnar
föreningen alla åtgärder som innebär en rafionellare handläggning. Föreningen
ställer sig tveksam till förslaget att yrkesinspektionen skall avgöra tillstånd
i minderårigärenden. Lokala skillnader i tillståndsgivningen kan påverka
konkurrenssituationen på ett olyckligt sätt.

10
Påföljder

När det gäller sanktionssystemet har utredningens
förslag fått ett gott mottagande av de flesta remissinstanser som yttrat sig i
frågan. Kritiska röster förekommer dock.

Enligt RÅ synes de föreslagna materiella reglerna
vara tillräckligt preciserade för att kunna tillämpas vid straffansvar. Det
remitterade betänkandet innehåller en uppgift om att såvitt avser
arbetsmiljölagens bestämmelser om arbetstidens förläggning inte i något fall
har meddelats något sådant förbud m.m. När nu enligt lagförslaget även
överträdelse av reglerna om arbetstidens förläggning sanktioneras med direkta
påföljder ges sålunda

Prop. 1981/82:154 127

ökad
effektivitet åt dessa regler. Även i övrigt delar RÅ utredningens uppfattning
att påföljderna i arbetsfidslagstiftningen bör förstärkas. Straffavgifter av
liknande slag, som föreslås av utredningen, har införts på andra rättsområden.
Det föreligger ur RÅ:s synpunkt inga principiella erinringar mot att införa
övertidsavgift i enlighet med utredningens förslag. Utformningen av 27 §
lagförslaget synes enligt RÅ:s mening dock inte täcka in vissa situationer där
det är önskvärt med en straffsanktion. Frågan aktualiseras genom en nyligen
inträffad händelse, där arbetare från ett utländskt företag i samband med
maskinhaveri på ett svenskt företag har utfört reparafionsarbete och då tagit
omfattande övertid i anspråk. Lagföring här i riket har inte varit möjlig, då
det inte har funnits någon legal ställföreträdare för företaget. Även i fall,
där sådan har funnits tillgänglig, har denne hunnit lämna landet, innan
utredningen har hunnit påbörjas. Fråga uppkommer i anledning härav om inte i
sådana situationer uppdragsgivaren bör träffas av straffsanktioner. RÅ har
vidare anfört följande. Den föreslagna begränsningen av straffavgift som
ytterligare påföljd enbart vid överträdelse av bestämmelserna om övertid får
till följd att det kan bli fråga om mycket varierande påföljder vid
överträdelse av regler av likartat slag. Dessutom kommer det att kvarstå en
bristande överensstämmelse med avseende å sanktionerna vid överträdelse av
bestämmelser om arbetstidens förläggning och kollektivavtalsregler, som
ersätter sädana regler. RA förordar därför att det i den föreslagna lagens
sanktionssystem måtte ingå en särskild avgift jämväl vid överträdelse av andra
arbetstidsregler än övertidsbestämmelserna.

Statskontoret tar fasta pä att sanktionssystemet
inte bör utformas så att det minskar ena partens intresse för avtalsmässiga
lösningar. Ur den synpunkten anser statskontoret förslaget om straffavgifter
som påföljd för överträdelser av reglerna om övertid väl motiverat.

TCO har inget att invända mot utredningens förslag
i fråga om påföljder vid överträdelser av arbetstidsbestämmelserna.

LO framhåller att påföljderna inom
arbetstidslagstiftningen inte står i proportion till de vinster näringsidkare
kan göra genom brott mot lagens regler. Detta förhällande är direkt stötande
för det allmänna rättsmedvetandet. LO anser därför att brott mot arbetsmiljö-
och arbetstidsfrågor generellt borde leda till straffavgifter. Utredningen har
dock inte gått så långt i sitt förslag. LO anser att utredningens förslag är en
framgång och LO ser därför positivt på förslaget att införa en särskild avgift
vid åsidosättandet av övertidsbestämmelserna, LO konstaterar samfidigt att
utredningen inte har föreslagit någon avgift vid brott mot reglerna om mertid.
Enligt LO:s uppfattning är det lika viktigt att överträdelse mot mertidsreglerna
inte skall medföra ekonomisk vinst. LO anser därför att regeln om
övertidsavgifter bör kompletteras med en regel om avgift vid brott mot
mertidsreglerna. Samma åsikt har framförts i nästan samtliga underremissyttranden
frän LO:s förbund.

Prop. 1981/82:154 128

Dessutom framför LO följande synpunkter i fråga om
de föreslagna straffavgifterna. Enligt förslaget skall statliga myndigheter och
verk inte påföras övertidsavgift. LO kan inte se att något principiellt hinder
föreligger för att påföra statliga verk och myndigheter övertidsavgift. LO
finner det otillfredsställande att statliga verk och myndigheter som bryter mot
övertidsreglerna inte skall kunna drabbas av en sanktion som samtliga andra
arbetsgivare kan drabbas av. Enligt förslaget skall vidare övertidsavgiften
utgöra en procent av basbeloppet vid tiden för överträdelsen räknat per
arbetstagare och timme. En arbetsgivare som vid upprepade tillfällen
överskrider det tillältna övertidsuttaget trots övertidsavgiften kan misstänkas
ha funnit detta lönsamt. Det finns därför anledning att vid upprepade
överträdelser mot övertidsbestämmelserna höja övertidsavgiften. Detta bör även
avse brott mot mertidsreglerna. LO anser därför att en regel som möjliggör en
högre avgiftsnivå vid upprepade brott mot övertids- och mertidsreglerna bör
införas i lagen. Ytterligare anser LO att möjligheten att nedsätta eller
efterge övertidsavgiften måste få en ytterst restriktiv tillämpning.

LO tar i sammanhanget också upp en skatterättslig
aspekt på avgiften. Normalt fillämpas vid inkomstbeskattning den principen att
den avgift, som har karaktären av en omkostnad i förvärvsverksamheten, också
blir avdragsgill. Detta skulle i praktiken medföra att den avhållande effekten
av övertidsavgiften genom avdragsrätten sannolikt skulle reduceras till ungefär
hälften. LO förordar därför att kommunalskattelagen kompletteras med en
bestämmelse av innebörd att avgiften inte är avdragsgill vid inkomstbeskattningen.

Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser det
konsekvent och rimligt att kräva uppsåt eller oaktsamhet inte bara vid
utdömande av straff utan också i de fall då övertidsavgifter påförs.

Arbetarskyddsstyrelsen förutsätter att allmän
domstol, för att avgiftsskyldighet skall anses föreligga, kommer att kräva
noggrann utredning om huruvida överträdelse av reglerna skett. Hur denna
utredning skall ske berörs inte närmare i förslaget. Det finns enligt styrelsen
en påtaglig risk för att den i praktiken kommer att åvila yrkesinspektionen.
Inspektionen kan härvid komma att ställas inför ett omfattande utredningsarbete
med granskning av övertidsjournaler och databand m.m. till förfång för andra
mera angelägna arbetsuppgifter. Om utredningens förslag kommer att få dessa
konsekvenser, är styrelsen inte beredd tillstyrka förslaget. Detta kan enligt
styrelsen även ifrågasättas ur rent principiell synpunkt, eftersom det utgör
ett främmande inslag i nuvarande sanktionssystem på arbetsmiljöns område.

Svea hovrätt ifrågasätter behovet av ytteriigare
påföljd i form av övertidsavgift. Förslaget innebär enligt hovrättens mening
att sanktionssystemet blir onödigt komplicerat. I sammanhanget bör också
beaktas att en övertidsavgift skulle medföra ökade kostnader för utredning.
Härtill kom-.

Prop. 1981/82:154 129

mer
att det strängt taget är en för de allmänna domstolarna något främmande
uppgift att göra sådana skönsmässiga bedömningar som här skulle bli nödvändiga.

Enligt SAF:s uppfattning har nuvarande ordning vad
gäller påföljder fungerat väl, varför några ytterligare sankfioner ej synes
motiverade. Att filiföra lagbestämmelserna nya, oprövade sanktionssystem skapar
enligt SAF:s bedömning enbart osäkerhet och onödig byråkrati.

Även SHIO-Familjeföretagen, SFO och LRF avstyrker
förslaget. Enligt LRF:s uppfattning skulle detta skapa en alldeles onödig
byråkrati och en avsevärd irritation. Speciellt orimlig skulle den föreslagna
straffavgiften bli, om den skulle tillämpas också för deltidsanställda.
Utredningens förslag att statliga myndigheter och verk skulle slippa den
föreslagna övertidsavgiften finner å andra sidan LRF stötande. Dessa
arbetsgivare skall givetvis på samma villkor som andra arbetsgivare följa
gällande lagar och förordningar. Efterlevnaden av arbetstidslagen kan enligt
LRF:s mening bäst tillgodoses av arbetsmarknadens parter. Arbetstidsfrågor bör
endast i alldeles speciella fall kunna dras inför domstol.

AD har uppfattat utredningen så, att det inte är
avsett att övertidsavgift och allmänt skadestånd för brott mot ett
kollektivavtal, som har ersatt någon lagregel, skall kunna utgå samtidigt.
Detta bör enligt domstolens mening uttalas åtminstone i motiven.

11
Följdändringar

De följdändringar, som utredningen har föreslagit i
lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete, lagen om rätt till ledighet för värd
av barn, m.m., och sjöarbetstidskungörelsen, har inte föranlett några
erinringar frän remissinstanserna. Statsanställdas förbund har dock i sitt
yttrande till LO över förslaget ansett tiden vara mogen att slopa de särskilda
arbetstidsregler som finns i lagen om husligt arbete.

12
Ikraftträdande

Remissinstanserna har i allmänhet inte särskilt
uttalat sig angående tidpunkten för den föreslagna nya arbetstidslagens
ikraftträdande. TCO har framhållit att organisationen liksom utredningen anser
att lagen bör träda i kraft den 1 januari 1982. För att föreskrifter och nya
rutiner skall kunna utarbetas, avtal träffas mellan parterna och
personalfrågorna vid arbetarskyddsstyrelsens arbetstidsbyrå klaras på ett
fillfredsställande sätt är det enligt TCO mycket angeläget att riksdagen kan
fatta beslut i frågan i god tid före ikraftträdandet.

Arbetarskyddsstyrelsen
anser däremot att den av utredningen föreslagna

Prop. 1981/82:154 130

tidpunkten
för ikraftträdande bör flyttas fram samt anför följande. Innan den nya
lagstiftningen träder i kraft är det, som utredningen påpekar, angeläget att
arbetsmarknadens parter informeras därom. Det är inte minst av betydelse med
hänsyn till den nya handläggningsordning för dispensärenden som utredningen
föreslår. Styrelsen är för sin del beredd att medverka härvidlag. Även
yrkesinspektionen bör engageras i informa-fionsarbetet. Styrelsen förutskickar
att styrelsen inte har medel för en särskild informationskampanj om
arbetstidsbestämmelserna. Särskilda medel behövs därför för ändamålet.
Kostnaderna för att uppnå ett godtagbart resultat av informationen torde uppgå
till ca 700000 kr. I detta belopp inräknas kostnader för skriftlig information
fill arbetsgivare, skyddsombud och andra fackliga förtroendemän, viss
annonsering i organisafionspress samt inslag i Anslagstavlan och Meddelanden i
TV. Vad gäller tidsåtgång-en kan informationsarbetet av naturliga skäl inte
påbörjas förrän den sluUiga författningstexten har behandlats av regering och
riksdag. Det är även önskvärt att nya tillämpningsföreskrifter om journalföring
av övertid och merfid har hunnit utarbetas när lagen träder i kraft. Tiden
mellan statsmakternas beslut och lagens ikraftträdande bör därför inte sättas alltför
snävt. Om beslut fattas under hösten bör ikraftträdande inte ske före den 1
juli 1982.

Kommunförbundet och Landstingsförbundet menar också
att tidpunkten för ikraftträdandet måste flyttas fram fill den 1 juli 1982.
Härvid åberopas från förbundens sida att det måste finnas rimlig tid för
parterna att utifrån de nya lagreglerna överlägga och förhandla om arbetstidsbestämmelserna
i gällande kollektivavtal. Vidare måste information om lagen ges, rutiner och
dataprogram ändras etc.

13
Ytterligare frågor

ÖB anser det mycket viktigt att möjlighet öppnas
att enligt 4 § lagförslaget meddela särskilda föreskrifter för försvarsmakten
och civilförsvaret beträffande arbetstidens längd och förläggning vid
beredskapstillstånd och i andra situationer när beredskapshöjande åtgärder är
påkallade. ÖB påpekar i detta sammanhang vikten av att den möjlighet att
utfärda speciella föreskrifter som nu föreslås även utnyttjas. Bestämmelser bör
sålunda utarbetas redan i samband med det fortsatta lagstiftningsarbetet med
arbetstidslagen och om möjligt vara klara att kunna tillämpas i samband med att
lagstiftningen träder i kraft eller så snart som möjligt därefter.
Bestämmelserna måste alltså vara klara för att tillämpas den dag vi behöver
höja vår försvarsberedskap. De bör utfärdas av regeringen.

Däremot anser TCO att det inte finns behov av
undantag enligt 4§ lagförslaget, eftersom möjlighet finns att träffa
kollektivavtal om avvikelse. Statsanställdas förbund är i sitt yttrande till
LO över förslaget på

Prop.
1981/82:154 131

samma
linje som TCO och framhåller att lagen inte avses gälla under krig eller
beredskap.

ÖB
noterar vidare att utredningen inte har gått in på frågan om 4§ lagförslaget
bör gälla totalförsvaret. Här framhåller ÖB att försvarsmaktens problem inte
kan ses isolerade frän samhället i övrigt. Landets försvar består inte bara av
de verksamheter som rubriceras som försvarsmakten utan även av ett stort antal
andra funktioner utan vilka en effektiv säkerhetspolitik inte kan föras.
Försvarsmakten är för sin egen funkfion beroende av verksamheten inom andra
statliga och kommunala myndigheter och hos enskilda företag. Vid mobilisering
av krigsförband krävs sålunda i allmänhet understöd av t.ex. livsmedelsleveranser
från lokala företag. Drivmedelsleveranser från lokala bensinstationer och olika
ändringsarbeten pä fordon och annan materiel behöver utföras av civila
verkstäder osv. Det är emellertid enligt ÖB inte bara vid mobilisering utan
även vid andra beredskapshöjningar som samhället i övrigt berörs. En
beredskapshöjning som t.ex. innebär att hela försvarets fredsorganisation sätts
i beredskap mot överraskande anfall kommer att beröra andra statUga
myndigheter, av vilka kan nämnas luftfartsverket, sjöfartsverket, televerket,
statens järnvägar, posten, polisen, tullen m.fl. Ökade krav kommer även att
behöva ställas på samhällets sjukvårdsorganisation. Transporter och leveranser
av förnödenheter från enskilda företag kan behöva påbörjas i ökad omfattning
och utan fidsutdräkt. Den ökade produktion som erfordras i ett skymningsläge
berör inte bara försvarsmakten utan även s.k. K-företag. Försvarsmaktens behov
av materiel och tjänster tillgodoses endast i särskilda fall genom
försvarsmaktens egen försorg. Mot den bakgrunden och med hänsyn fill
integrationen mellan försvarsmakten och samhället i övrigt anser ÖB att
tillämpningsområdet för 4§ förslaget till arbetstidslag bör utvidgas till att
avse totalförsvaret, varmed avses all verksamhet för landets försvar. ÖB
understryker även vikten av att enhetliga regler gäller för hela samhället inom
det nu aktuella området. Enligt ÖB:s mening bör samordning ske med pågående
utredning inom arbetsmarknadsdepartementet så att frågan om utvidgning kan bli
föremål för ytterligare utredning och avgörande i samband med det fortsatta
arbetet på arbetstidslagen.

Även SAF anser det nödvändigt att 4 § lagförslaget
utvidgas att gälla hela totalförsvaret. Enligt föreningens uppfattning är
sambanden mellan totalförsvarets olika funkfioner sädana att krav på ändrade
arbetstidsförhållanden som uppkommer för försvarsmakten och civilförsvaret
också måste påverka förhållandena inom bl.a. det ekonomiska försvaret.

En annan fråga gäller regleringen av fid under
vilken arbetstagare kan uppehålla sig utanför arbetsstället men skall stå fill
arbetsgivarens förfogande för att vid behov utföra arbete, s.k. beredskapstid
. SACO/SR föreslår att arbetstidslagen kompletteras med en bestämmelse som
begränsar beredskap på samma sätt som jour. Även Svenska kommunalarbetareförbundet
anser att frågan om beredskapstid bör lagregleras.

Prop.
1981/82:154 132

SALF konstaterar att den föreslagna regeln om n a
11 v i I a är densamma som nu finns i arbetsmiljölagen. SALF anser att regeln
bör skärpas på sådant sätt, att tiden mellan klockan 22 och klockan 6 kommer
att ingå i nattvilan.

Även
SAV har synpunkter på bestämmelserna om nattvila. Enligt SAV har tillämpningen
av dessa tidigare inte vållat några större problem inom det statliga området.
Det har för alla varit helt uppenbart att exempelvis järnvägsdrift,
posttransporter, polisverksamhet, kriminalvård och sjukvård omfattas av de
undantagsbestämmelser som gäller. Genom utvecklingen på dataområdet och införandet
av stora datasystem har det emellertid under senare är kommit upp nya frågor,
som inte har belysts i förarbeten till den tidigare lagstiftningen. Exempel på
en sådan fråga är ett fall, som nyligen har behandlats i
arbetarskyddsstyrelsens arbetstidsnämnd. Frågan gällde nattarbete inom
dataenheten vid länsstyrelsen i Stockholms län. Arbetet inom dataenheten är av
det slaget att det styrs av fatalietider, som är bestämda i lagar och
förordningar, och verksamheten rör vitala intressen för såväl samhället som
medborgarna. Arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärendet innebar att ifrågavarande
nattarbete inte omfattades av det generella undantaget frän nattarbetsförbudet
i den aktuella paragrafens andra stycke. För att det aktuella nattarbetet
skulle få utföras behövdes därför antingen särskilt tillstånd av
arbetarskyddsstyrelsen eller ett kollektivavtal om avvikelse från
nattarbetsförbudet. SAV delar inte arbetarskyddsstyrelsens uppfattning i detta
ärende. Det är enligt SAV önskvärt att frågor av det slag som här har
redovisats blir närmare belysta inför övergängen till den nya lagen. I detta
sammanhang bör man kanske också ta upp de frågeställningar som har samband med
utvecklingen på det tekniska området (nya maskiner, robotar och annan
automatisering).

Ett par remissinstanser tar upp
arbetarskyddsstyrelsens möjligheter att medge extra övertid.
SHIO-Familjeföretagen anser det märkligt om inte arbetarskyddsstyrelsen
åtminstone i vissa undantagsfall skulle få bevilja dispens om ytterligare
övertid utöver de i förslaget angivna 150 fimmarna. SHIO-Familjeföretagen
föreslår att fidsbegränsningen i lagtexten utgår medan det i
specialmofiveringen anges att arbetarskyddsstyrelsen i normalfallet inte bör
tillåta mer än ytterligare 150 fimmars övertid respektive mertid.

SALF reagerar mot att uttrycket synnerliga skäl i
nuvarande lagtext har ersatts med särskilda skäl i den föreslagna lagtexten
även beträffande extra övertidsuttag. SALF menar att detta kan medföra risk för
en liberalare tillämpning i sådana dispensärenden.

I den föreslagna bestämmelsen om anteckningar om
jourtid, övertid och mertid sägs att "en.facklig organisation" har
rätt att ta del av anteckningarna. Enligt Byggnadsarbetareförbundet bör här
användas samma uttryckssätt som i övrigt i lagförslaget.

Prop. 1981/82:154 133

Vad gäller den avtalsfrihet som gäller enligt
förslaget framhåller AD att 3 § förslaget till arbetstidslag innebär att
centrala arbetsmarknadsorganisationer genom kollektivavtal kan göra avsteg
från tillämpningen av hela lagen, medan den föreslagna regeln i 19 § första
stycket innebär att sådana organisationer genom kollekfivavtal kan göra avsteg
från tillämpningen av vissa angivna bestämmelser i lagen. Enligt domstolens
mening bör det inbördes förhällandet mellan 3 § och 19 § första stycket i
förslaget närmare klargöras. Svea hovrätt anmärker i samma fråga att 19 §
första stycket lagförslaget enligt hovrättens uppfattning kan utgå. Enligt
arbetarskyddsstyrelsen bör det övervägas om inte bestämmelserna i 3 och 19 §§
lagförslaget, som har mycket närliggande innehåll, kan sammanföras.

ILO-kommittén föreslår i sitt remissyttrande att
regeringen på nytt bereder riksdagen tillfälle att ta ställning till frågan om
godkännande av IL O -konventionen (nr 47) om fyrtiotimmarsvecka.

Prop. 1981/82:154 134

Innehåll

Proposition ..................................................................... ..... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Propositionens lagförslag ................................................. ..... 3

Utdrag av regeringsprotokollet den 18 mars 1982 ........ 13

1
Inledning ....................................................................... 13

2
Allmän
motivering ........................................................ ... 14

2.1 Inledning.................................................................. ... 14

2.2 Överfid och mertid ................................................ ... 17

2.2.1 Övertidsberäkningen ..................................... 17

2.2.2 Mertid ............................................................ ... 21

2.2.3 Förberedelse- och avslutningstid . .............. ... 26

2.2.4 Allmän övertid ................................................. 28

2.3 Besked om arbetsfidens förläggning ........................ 31

2.4 Veckovila ................................................................ 33

2.5 Handläggningen av
arbetstidsärendena ................ 36

2.5.1 Formerna ....................................................... 36

2.5.2 Handläggande myndighet .............................. 41

2.6 Samordningen av
arbetstidsreglerna ..................... ... 44

2.7 Sanktionssystemet .................................................. ... 47

2.8 Vissa övriga frågor ................................................. ... 54

2.8.1 Totalförsvaret ................................................ ... 54

2.8.2 Ikraftträdandet ................................................ ... 57

2.8.3 Kostnadsaspekter ......................................... ... 57

2.8.4 Informationsinsatser ....................................... ... 59

2.8.5 Internationella normer ................................... ... 60

3
Upprättade
lagförslag ................................................... 60

4
Specialmotivering
......................................................... 61

4.1 Förslaget till arbetstidslag ..................................... ... 61

4.2 Förslaget till lag om ändring i
arbetsmiljölagen (1977:1160) ,., 80

4.3 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete 82

4.4 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m 82

4.5 Förslaget fill lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:970) 83

5
Hemställan...................................................................... 83

6
Beslut ........................... ............................................ 83

Bilagor

1
Utredningens
sammanfattning av betänkandet .......... .. 84

2
Utredningsbetänkandets
lagtext ................................. .. 91

3
Allmänna
arbetstidslagen och 4 kap. arbetsmiljölagen i deras gällande lydelse 101

4
Sammanställning
av remissyttrandena ....................... 106

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982