Prop. 1981/82:155

Regeringens proposition

1981/82:155

om
stöd till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet;

beslutad
den 8 mars 1982.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag
som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

KARL BOO

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ett stöd till
kvinnoorganisafionernas centrala verksamhet inrättas. Med kvinnoorganisation
avses sådan organisation som i första hand arbetar för att förbättra kvinnans
ställning i samhället och aktivt arbetar för jämställdhet mellan kvinnor och
män.

Det ekonomiska stödet föreslås utgå med 125 000
kronor som grundbidrag för organisationer med mer än 3 000 medlemmar. Dessutom
föreslås ett rörligt bidrag med 5 kronor per medlem. Den rörliga delen av
bidraget föreslås inte utgå för fler än 60 000 medlemmar. Som medlem räknas den
som under året fyller 15 år.

Halvt grundbidrag föreslås utgå till organisationer
med fler än 1 500 men färre än 3 000 medlemmar.

1 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 155

Prop.
1981/82155

Utdrag

KOMMUNDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-03-08

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Boo

Proposition
om stöd till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet

1
Inledning

Frågan om ett kontinuerUgt statligt verksamhetsstöd
till kvinnoorganisationer har under senare år aktualiserats vid ett flertal
tillfällen. Kvinnoorganisationer har bl. a. vid konferenser och vid
uppvaktningar hos regeringen tagit upp frågan om statsbidrag. Redan i mitten av
1970-talet framfördes önskemål om statsbidrag av t. ex.
Fredrika-Bremer-förbundet i den referensgrupp för folkrörelsefrågor som finns
i kommundepartementet.

Centerns kvinnoförbund. Folkpartiets kvinnoförbund,
Moderata kvinnoförbundet och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund har i
en gemensam skrivelse den 23 maj 1979 fill regeringen hemställt om statsbidrag
fill kvinnoorganisafionerna. Fredrika-Bremer-förbundet och Husmodersförbundet
hem och samhälle har framställt samma krav i en skrivelse den 26 juli 1979.

Som motiv för sådana bidrag har man från
kvinnoorganisafionernas sida hänvisat särskilt till organisationernas arbete
för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Man har även hänvisat till
organisafionernas allmänna insatser för kvinnor i samhällsarbete och
samhällsdebatt.

Efter bemyndigande av regeringen tillkallade chefen
för kommundepartementet den 4 december 1979 en särskild utredare' med uppdrag
att utreda frågan om hur ett statligt stöd till kvinnoorganisationerna kunde
konstrueras. Utredaren avlämnade i oktober år 1980 betänkandet (SOU 1980:44)
Bidrag till kvinnoorganisationer. En sammanfattning av utredningsmannens över-

1)
Riksdagsledamoten Gunnar Björk, Gävle

Prop.
1981/82:155 3

väganden
och förslag bör tas till protokollet i detta ärende som bilaga 1, Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av deras yttranden bör fogas fill protokollet i ärendet som
bilaga 2.

Jag har i detta ärende samrått med statsrådet Karin
Andersson som ansvarig i regeringen för jämställdhetsfrågorna.

2
Föredragandens överväganden

2.1
Kvinnoorganisationerna

Mot slutet av 1800-talet bildades de första
kvinnoorganisafionerna i Sverige. Bland dessa märks Föreningen för gift kvinnas
äganderätt, som bildades 1873, och Fredrika-Bremer-förbundet, som bildades år
1884.

I början av 1900-talet bildades Kvinnliga
Akademikers förening och Kooperativa Kvinnogillet (nuvarande Kooperativa
gillesförbundet). Vid denna tid bildades också de första fackföreningarna för
kvinnor, såsom Sveriges sjuksköterskors allmänna pensionärsförening. Kvinnors
fackförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund. Föreningen Kvinnor i statens
tjänst och Svensk sjuksköterskeförening. Föreningen Frisinnade kvinnor
(nuvarande Svenska kvinnors vänsterförbund), Sveriges Husmodersföreningars
riksförbund (nuvarande Husmodersförbundet hem och samhälle) samt
Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet bildades samtliga mellan
åren 1900 och 1920. Yrkeskvinnors riksförbund bildades år 1931.

Riksdagens beslut år 1918 om rösträtt för kvinnor
föregicks av en intensiv akfivitet bland kvinnoorganisationerna. Redan år 1903
hade Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt bildats. Föreningen blev
en av stöttepelarna för kvinnors kamp för rösträtten. De första partipolitiska
kvinnoorganisationerna på riksnivå bildades kort efter det att riksdagen hade
beslutat om allmän rösträtt för kvinnor. Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund och Moderata kvinnoförbundet bildades båda år 1920. Svenska
Landsbygdens kvinnoförbund (nuvarande Centerns kvinnoförbund) bildades år 1933
öch Folkpartiets kvinnoförbund år 1935. De angivna årtalen avser bildandet av
riksorganisationer. De första lokalföreningarna hade i allmänhet bildats
tidigare.

Under främst 1970-talet har ytterligare
kvinnoorganisationer tillkommit. Bland dessa märks både organisationer av
rikskaraktär och organisationer med mer lokal anknytning. Bland organisationer
av rikskaraktär kan nämnas Grupp 8 som bildades år 1970 och Riksförbundet
internationella föreningen för invandrarkvinnor som bildades år 1974. Arbetets
kvinnor, Kvinnofronten, Kvinnor i Västerbotten och Kvinnohusgrupper är exempel
på nya organisafioner med mer lokal anknytning som har vuxit fram under
1970-talet.

Prop.
1981/82:155 4

Kvinnoorganisafionerna har ett arbetssätt som är
traditionellt inom svenskt organisationsliv. Verksamheten bedrivs vanligen i
lokalföreningar och på läns- och riksplan. De lokala föreningarna har
regelbundna sammankomster. Dessa kan antingen vända sig enbart fill medlemmar
eller vara öppna för allmänheten. En del av verksamheten bedrivs i form av
studiecirklar.

På läns- och riksnivå är mötesverksamhet i
allmänhet inte lika livlig som den på lokalplanet. Organisafioner på dessa
nivåer fungerar i stället ofta som en sammanhållande och informerande del av
resp. organisations verksamhet. Ibland förekommer också seminarier och kurser
som vänder sig till opinionsbildare i jämställdhetsfrågor. Lokalföreningarna
kan ofta också få service i olika frågor från läns- och riksorganisationerna.

Kvinnoorganisationerna försöker att på många skilda
sätt framföra sina krav och sin syn på olika samhällsfrågor. Detta sker genom
massmedia, egna fidningar, demonstrafioner o. d. De större
kvinnoorganisafionerna är dessutom ofta remissorgan för statliga utredningar.

TABELL 1: Antal medlemmar i kvinnoorganisationerna,
antal läns- resp. lokalorganisafioner.

ORGANISATION

Antal ined-lemmar

Länsorg.

Lokal-org.

Anm.

Centerns
kvinnoförbund

74,798

30

1.763

Moderata
kvinnoförbundet

63,425

28

176

Avser antal kvinnliga medl. i moderata samlingspartiet,
17,000 erlägger medlemsavg, till kvinnoförb.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

47.389

27

880

Inkl. 13,700 avgifts-befriade pensionärer som varit
medl. i 15 år

Husmodersförbundet hem och samhälle

30.000

23

500

Folkpartiets kvinnoförbund

15.000

24

100

Icke betalande medlemmar

Kooperativa gilles-förbundet

13.141

32

247

Vita
Bandet

5.605

19

160

Fredrika-Bremer-förbundet

6.854

8

63

Riksförbundet internationella
föreningen för invandrarkvinnor

Svenska
kvinnors vänsterförbund

5,000 2,200

20 30

Varav
1.6(X) som betalade medlemsavgift

Prop. 1981/82:155

ORGANISATION Antal med- Läns- Lokal- Anm,

lemmar org. oig.

Yrkeskvinnors riksförbund

1.777

Area Sweden of Zonta International (Zonta)

1.366

Sverigeunionen av Soroptimistinternational

1.064

Internationella kvinnorförbundet för fred och frihet

1.000

Grupp 8

800

Amningshjälpen

755

Sällskapet
Nya Idun

480

Kvinnliga Akademikers förening

400

Kvinnohusgruppen
i Sthlm

200

Arbetets
kvinnor

90

Kvinnofronten
i Sthlm

75

19

32

18 41

18 60 24

Andelen medlemmar i
kvinnoorganisafionerna varierar högsta avsevärt. Utredaren har åskådliggjort
detta förhållande i en särskild tabell (tabell 1) fill vilken jag här vill
hänvisa. De flesta organisafionerna definierar medlem som en person vilken har
betalt stadgeenlig avgift och förklarat sig villig att arbeta efter
organisationens stadgar och för dess mål. Flertalet kvinnoorganisationer har
endast kvinnliga medlemmar men några har också manHga medlemmar. Männen utgör
dock en liten andel av medlemmarna.

De större organisafionerna har i allmänhet
lokalavdelningar inom de flesta län. De mindre organisationerna och
sammanslutningarna finns däremot oftast bara på en eller ett par orter.

2.2 Nuvarande stöd till kvinnoorganisationerna

Samhällets stöd till folkrörelser
och organisationsliv har utvecklats främst under de senaste årtiondena. Stödet
har getts i olika former. Förutom rent ekonomiska bidrag till organisationernas
direkta verksamhet utgår ofta lokalstöd, utbildningsstöd, bidrag till olika
projekt etc. Dessutom försöker samhället även i övrigt att på olika sätt
underlätta organisationernas verksamhet.

Flertalet organisationer, såsom
idrott-, ungdoms- och nykterhetsorganisationer, får i dag ett konfinuerligt
stöd från samhället. Stödet utgår ofta från såväl stat som landsfingskommun och
kommuner. Förutom ett kontinuerligt verksamhetsstöd kan organisationerna också
få projektstöd för vissa särskilt angivna ändamål. En grupp organisationer som
emellertid står vid sidan om

'X

t-

c

8

c c '>

■ a
IS

Si

PQ <

B B

00

s

B

S

!?

m

2

o m

o

g

m

1

B

s

2 • o

u J=
E

1

5.= 8-i

3
c-o E

8

8

c .2

il"

s

S

215 II

2?

00

.11

§

1

Bidrag
till seminarium - arbetsmarknadsstyrelsen

S3

s

Abort-före-byggan-de åtgärder

O

o

Valinformation till invandrare

o

o

c _o

m

B

ä

c

O

O

• 3.15 i

«

vO

TT

s

A 1/1 C3 o

2

s

R

S

O

m S

Internationell biståndsverksamhet

£

00

t

M

fN

«

S

00

s

TT

s

(N

/

? /

3 / / 1

'c

a o

c

£ ■

.1

c

s <

T)

C

. §

s å

c c 1) ■ >

T3

b.
J<i

u B o

il

II

1

C u

Ii

i2 E

CO -O C S= C **-

.11 ö 111

11

C

il il

O

S = å -i

li « l' |- åä s

j5 S
U M

2 .s a
,s

i2

■ i|

> X3

St

Is

w c

> -.73

tn
>

■ c .2 i

C cg

>

•

cd

E E

3 C/)

Prop.
1981/82:155 7

ett
konfinuerligt verksamhetsstöd från samhället är kvinnoorganisationerna.

Den
statliga bidragsgivningen kan omfatta bidrag såväl fill organisafionernas
verksamhet på riksplanet som till verksamhet på regional och lokal nivå.
Bidragen från landstingskommuner och kommuner ges i de flesta fall till
verksamheter på regional resp. lokal nivå.

Samhället
har haft olika mofiv för att stödja organisafionerna. Organisationernas arbete
med att engagera och utbilda sina egna medlemmar är en av grundvalarna för den
demokratiska uppbyggnaden i Sverige. Organisationerna utgör vidare ett
alternafiv fill en alltmer kommersialiserad omvärid, där de egna inifiativen
ofta får stå fillbaka. Organisationerna kan i många fall komplettera eller
utgöra ett alternativ till samhällets insatser på olika områden.

En följd av det ökade samhällsstödet har blivit att
organisationerna har kunnat bredda sin verksamhet och även fått möjlighet att
engagera sig inom nya områden. En förutsättning för denna utveckling har varit
och är att samhällets stöd inte innebär en styrning av organisationernas
verksamhet utan att dessa får verka självständigt ufifrån sina egna mål och
värderingar. För organisationerna har samhällets ekonomiska stöd inneburit en
säkrare grund för en långsikfig planering. Organisationerna har inte enbart
behövt lita till medlemsavgifter och andra insatser av sina medlemmar.

Det
stöd som hitfills har utgått fill kvinnoorganisafionerna har i stor
utsträckning enbart varit projektstöd. Exempel på detta är bidrag för
internafionellt biståndsarbete, bidrag för upplysning i sexual- och samlevnadsfrågor
och bidrag för informafion till invandrarkvinnor.

Utredningen har sammanställt uppgifter om
statsbidragen till kvinnoorganisationer under åren 1977-79 i en tabell (tabell
2), till vilken jag vill hänvisa. Sammanställningen visar att det totalt utgick
nära 6,5 miljoner kronor till kvinnoorganisationerna. Härav utgör bidragen till
internafionell biståndsverksamhet ca 4,2 miljoner kronor, vilket motsvarar ca
65 % av det totala stöd som utgick till kvinnoorganisationerna. Förutom dessa
bidrag utgår från staten tidskriftsstöd fill vissa kvinnoorganisationer för de
tidningar och tidskrifter som de utger.

2.3
Stöd till kvinnoorganisationernas centrala arbete

Gemensamt för kvinnoorganisationerna är deras
insatser för att ändra på de förhållanden som kvinnor lever i. De försöker
påverka inställningar och förändra människors attityder gentemot kvinnor och
deras roller i samhället. För att detta arbete skall bli framgångsrikt fordras
att de ständigt bevakar olika företeelser i samhället. Enligt min mening måste
kvinnoorganisationerna tillförsäkras en sådan ekonomisk bas att de kan planera
sin verksamhet och driva den utan att behöva förlita sig på tillfälliga
ekonomiska bidragsmöjligheter.

Prop.
1981/82:155 8

Kvinnoorganisafionerna har verkat pådrivande på
många olika samhällsområden. Utredningen nämner bl. a. arvsfrågan,
näringsfrihetsfrågan, likalönsprincipen, rätten fill utbildning, kvinnlig
rösträtt, behörighetslagen som gav kvinnor fillträde till sådana stafiiga
tjänster som fidigare varit förbehållna männen, inrättande av Hemmets
forskningsinstitut, hemsyster-utbildning, utbildning av hemkonsulenter. Central
giffinformation, barnkupéer på SJ, särbeskattning, liberalare
aborfiagsfiftning, allmän förskola, utbyggd föräldraförsäkring, förbud mot försäljning
av vissa krigsleksaker, lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor,
jämställdhetsombudsmannen, utbyggnad av barnomsorgen.

Kvinnoorganisationerna driver i dag en mängd
frågor. Bland dessa märks frågorna om kvinnors rättvisa representation på olika
samhällsområden, kvinnors lika rätt till förvärvsarbete, styrd praktisk
yrkesorientering i skolan, dvs. hälften av tiden skall eleverna praktisera
mansdominerade yrken och hälften i kvinnodominerade yrken, ökad forskning om
prevenfivmedel för kvinnor och män, tillgång till effektiv smärtHndring vid
förlossning dygnet runt, ökade resurser för mammografiundersökningar,
språkundervisning med samhällsinformafion och grundutbildning för hemarbetande
invandrarkvinnor med låg utbildning, barnomsorg för invandrarbarn under fiden
modern bevistar svenskundervisning, aktioner mot kvinnomisshandel.

Många kvinnoorganisationer gör betydande insatser i
utbildningen av kvinnor. De som inte har vana att arbeta i grupp erbjuds
utbildning i sammanträdesteknik, argumentafionsteknik och liknande. En sådan
utbildning kan enligt min mening stimulera kvinnor att i ökad utsträckning
engagera sig i samhällsutvecklingen och bli ledamöter i beslutande organ.

Erfarenheter visar att kvinnor som är akfiva i
kvinnoorganisationer ofta även aktiverar sig i övrig föreningsverksamhet och i
de politiska parfierna. Kvinnoorganisationerna utgör härigenom en viktig
rekryteringsbas för olika samhällsinsatser.

En annan åtgärd för att öka den kvinnliga
representationen i beslutande organ är att inom ungdomsverksamheten fästa
särskild uppmärksamhet vid flickornas vidareutveckling. Av undersökningar som
har. gjorts av statens ungdomsråd framgår klart det värde som ligger i att
ungdomar knyts till föreningslivet så tidigt som möjligt. Undersökningarna
visar att det är svårt att intressera äldre ungdomar och vuxna för
föreningsliv, om de inte redan som yngre har deltagit i sådan verksamhet.
Undersökningarna visar också att ungefär lika stort antal flickor som pojkar
deltar i föreningslivet under tonåren. I vuxenorganisationernas beslutande
organ är emellertid kvinnorna i minoritet.

I den debatt om ökad jämställdhet som fördes
framför allt under 1960-talet, hävdade många att arbetet för jämställdhet borde
ske genom organisationer som bestod av både kvinnor och män. Kvinnor och män
skulle tillsammans driva jämställdhetsfrågorna, eftersom dessa frågor inte bara
gällde kvinnans utan även mannens situation, både i hemmet och ute i

Prop. 1981/82:155 9

samhället. Debatten fick fill följd att några
kvinnoorganisafioner beslutade att förändra sin organisationsstruktur. Bland
annat beslöt Folkparfiets kvinnoförbund år 1964 att avskaffa medlemsavgiften
till kvinnoförbundet och att skapa möjligheter för kvinnodistrikten att ombildas
till s. k. kvinnoråd, bestående av både kvinnor och män. Kooperafiva
Kvinnogillet bytte år 1969 namn till Kooperativa gillesförbundet och inbjöd
även män som medlemmar.

Andra ansåg dock att det var nödvändigt att arbeta i
särskilda kvinnoorganisafioner så länge det inte var möjligt för kvinnor och
män att arbeta på samma villkor. De framhöll att kvinnor genom att arbeta inom
en särskild kvinnoorganisation har större möjligheter att lära sig att framföra
sina åsikter. Dessutom ansåg de att de "särskilda kvinnofrågorna"
bäst borde kunna drivas av kvinnoorganisationerna.

Det finns ingen anledning att här ta upp denna
frågeställning. Enligt min mening är det arbete som utförs av
kvinnoorganisationerna av stor betydelse i vårt samhällsarbete. Genom att aktualisera
problemen och ständigt påminna om deras existens, har organisationerna
tålmodigt och genom ihärdigt arbete under lång fid förändrat medborgarnas syn
på kvinnornas situafion,

Kvinnoorganisafionernas arbete med
jämställdhetsfrågorna är av utomordentligt stor betydelse för vårt samhälle.
Varje reform, som har genomförts efter agitafionsarbete från
kvinnoorganisafionernas sida, har varit betydels-full på vägen mot
jämställdhet,

I november 1979 antog regeringen
direktiv för utredning om statsbidrag till kvinnoorganisationer. I direktiven
betonades kvinnoorganisationernas betydande insatser när det gäller att ställa
kvinnornas problem i centrum och att driva på arbetet för ökad jämställdhet.
Med hänsyn härtill borde kvinnoorganisafionerna inte stå utanför det reguljära
statliga stödet till folkrörelser. Utredningen skulle främst syfta till att
lösa de tekniska problemen i samband med ett statsbidrag till
kvinnoorganisationerna. Bidraget borde få formen av ett kontinuerligt
verksamhetsstöd för organisationernas centrala arbete.

Utredningens huvudförslag är att
ett kontinuerligt verksamhetsstöd till kvinnoorganisationernas centrala
verksamhet skall utgå.

Nästan alla remissinstanser är
positiva till förslaget. Man framhåller bl, a, att kvinnoorganisafionerna varit
pådrivande när det gäller kvinnornas ställning i samhället. Åtskilliga
instanser framhåller också att det i dag är kvinnoorganisafionerna som har de
bästa förutsättningarna att driva frågan om jämställdhet. En del
remissinstanser anser att det är ett rättvisekrav att kvinnoorganisationerna i
likhet med andra organisationer erhåller statligt stöd för sin verksamhet. Ett
fåtal remissinstanser är negativa eller tveksamma fill utredningens förslag. De
hänvisar bl, a, fill att utredningens förslag innebär att vissa mindre
kvinnoorganisationer inte kommer att få bidrag. Någon remissinstans anser att
landets ekonomiska läge inte gör det möjligt att införa nya typer av bidrag.

Prop. 1981/82:155 10

För egen del vill jag gärna
instämma i remissinstansernas åstikt att kvinnoorganisationerna har haft och
har en avgörande och pådrivande betydelse när det gäller att ställa kvinnors
problem i centrum och driva på arbetet för ökad jämställdhet. Ett kontinuerligt
verksamhetsstöd till kvinnoorganisationer skulle enligt min mening innebära att
kvinnoorganisationer, som arbetar med att förbättra kvinnans ställning i
samhället och med att åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män får en
ekonomisk grund som bas för sin verksamhet och stimuleras att vidareutveckla
verksamheten.

Jag delar inte den uppfattning som några remissinstanser
har framfört om att det svåra ekonomiska läge som landet befinner sig i inte
medger ett sådant stöd. Speciellt i tider som de som vi står inför är det
enligt min mening av stor betydelse att kvinnornas organisafioner är starka och
kan med kraft hävda kvinnornas rättigheter och intressen för att driva
jämställdhetsarbetet framåt.

Någon remissinstans har också pekat
på att förslaget innebär att vissa mindre organisationer inte kommer att fä
bidrag. Detta är riktigt. Det förslag som jag kommer att redovisa i det
följande bygger pä samma princip som stödet till ungdomsorganisationerna.
Eftersom de ekonomiska resurserna är begränsade bör satsningarna ske där
verksamheten är som bredast och mest omfattande. Slutligen har någon
remissinstans avstyrkt förslaget under hänvisning till att stafiiga bidrag
skulle göra organisationerna mindre självständiga. Detta är enligt min mening
en missuppfattning. All statlig bidragsverksamhet bygger på att
organisafionerna är helt självständiga. Dessutom är det självfallet inget tvång
att ta emot bidrag. De ekonomiska bidragens syfte är ju att samhället vill
stimulera och underlätta organisationernas självständiga verksamhet.

1 det följande återkommer jag till
hur ett centralt stöd fill kvinnoorganisationernas centrala verksamhet enligt
min mening bör vara utformat.

2.3.1 Förutsättningar för statsbidrag

Utredningen har enligt sina
direktiv haft att konstruera ett system för ett kontinuerligt verksamhetsstöd
till kvinnoorganisationernas centrala arbete. För att ett sådant stöd skall
kunna fungera måste vissa krav specificeras. Vidare måste begreppet kvinnoorganisation
preciseras. Utredningen har vid sin genomgång av de krav som bör ställas på en
kvinnoorganisation för att statsbidrag skall kunna utgå valt att börja med
begreppet medlem och medlemmarnas möjligheter att påverka organisationen.
Enligt utredningens mening är dessa förhållanden avgörande om en organisation
kan anses ha en demokratisk uppbyggnad.

För att statsbidrag skall kunna
komma i fråga måste enligt förslaget medlemskap i organisationen grundas på att
varje enskild person som delar organisationens grundvärderingar och mål och i
övrigt accepterar organisa-

Prop. 1981/82:155 11

tionens stadgar skall kunna ansluta sig. Medlemsformer som
innebär att en person måste rekommenderas som medlem genom andra medlemmar
eller att det fordras ett speciellt yrke för att en person skall erhålla
medlemskap kan alltså inte accepteras. Enligt förslaget skall endast person som
under kalenderåret fyller 15 år och erlagt stadgeenlig medlemsavgift räknas som
medlem.

Varje medlem skall dessutom ha
stadgeenliga möjligheter att påverka organisafionernas verksamhet, inriktning,
uppbyggnad etc. vid exempelvis möten på lokalnivå och genom valda ombud på
distrikts- och riksnivå.

Verksamhetsstödet skall, som
tidigare har angivits, utgå till kvinnoorganisationernas centrala arbete.
Enligt utredningen avses med centralt arbete organisationernas arbete på
riksnivå. Statsbidraget skall således inte gå till arbete på distriktsnivä
eller lokal nivå. Detta medför att vissa krav måste ställas på antal medlemmar
och organisationsuppbyggnad, om man skall kunna tala om att en organisation
arbetar på ohka nivåer, riks-, distrikts- och lokalnivå.

En organisafion bör enligt
utredningen ha verksamhet genom föreningar och klubbar etc. i minst hälften av
landets landstingsområden för att organisationen skall komma i fråga för
statsbidrag. Härutöver bör också krävas att organisationen har ett viss
minimiantal betalande medlemmar. Utredningen föreslår att en organisation bör
ha minst 3 000 medlemmar för helt utbyggt statsbidrag. För att underlätta för
kvinnoorganisafioner som exempelvis befinner sig i ett uppbyggnadsskede skulle
en viss del av statsbidraget kunna utgå till organisationer som har minst 1 500
medlemmar och som i övrigt fyller kraven på geografisk utbredning etc.

De framförda kraven räcker emellertid enligt utredningens
mening inte för att klara ut vilka organisationer som kan komma i fråga för ett
eventuellt statsbidrag. Begreppet kvinnoorganisation måste också ges en mer
precis innebörd. Härvid fordras att man tar ställning till om exempelvis
ungdoms-, idrotts-, nykterhets- och fackhga organisationer eller
invandrarorganisatio-ner i allmänhet skall räknas fill gruppen
kvinnoorganisationer om majoriteten av medlemmarna är kvinnor. Enligt utredningens
uppfattning bör de inte det. Skälen härfill är främst att angivna
organisationer inte i första hand arbetar för kvinnans ställning i samhället
utan har andra huvudmål för sin verksamhet. Härutöver får åtminstone vissa av
de angivna organisafionerna redan i dag reguljärt stöd i olika former från
samhällets sida.

Utredningen har sammanfattningsvis
ansett att följande definition av en kvinnoorganisation bör gälla för att
organisationen skall kunna komma i fråga för ett kontinuerligt verksamhetsstöd
till sitt centrala arbete:

Organisationen skall enligt
utredningens förslag som främsta mål ha att verka för en förbättring av
kvinnans ställning i samhället och aktivt arbeta för jämställdhet mellan
kvinnor och män. Organisationen skall till sin övervägande del bestå av
kvinnor även om män kan vara medlemmar. Organisationen skall vara uppbyggd på
individuellt medlemskap, där varje person

Prop.
1981/82:155 12

som delar organisationens mål och stadgar, genom enskilt
initiativ kan bli medlem. Medlemmen skall kunna påverka organisationens
inriktning, verksamhet och uppbyggnad. Organisationen skall ha viss spridning i
landet och omfatta ett visst antal betalande medlemmar.

Ett drygt 30-tal remissinstanser
har berört vilka förutsättningar som skall gälla för att statsbidrag skall
utgå. Remissinstanserna är i allmänhet positiva till de krav utredningen har
ställt upp.

Några instanser som i huvudsak
stödjer de uppställda kraven har dock anmält viss tveksamhet i någon del. Sålunda
delar jämställdhetsombudsmannen utredningens uppfattning beträffande flertalet
av de villkor som föreslagits som förutsättning för att en organisation skall
kunna komma i fråga för bidrag. Jämställdhetsombudsmannen anser emellertid att
det kan diskuteras vilket antal medlemmar en organisation skall ha för att vara
berätfigad till helt respektive halvt grundbidrag. Måtten förefaller enligt
ombudsmannen vara mindre lyckligt valda med hänsyn till att stödet kommer att
gynna kvinnoorganisationer som redan är väl fillgodosedda med bidrag, medan små
organisationer blir helt utan stöd. Centerns ungdomsförbund menar att det är
riktigt att krav ställs på viss storlek och geografisk spridning. Med tanke på
den stora målgrupp som finns för kvinnoorganisationer - alla kvinnor över 15 år
- kan enligt förbundet ifrågasättas om inte kravet på antal medlemmar bör
sättas högre än 3 000. Förbundet Vi unga, som delar utredningens uppställda
krav för bidrag, framhåller att det kan bli problem med att avgöra vilket av en
organisations mål som är det främsta och hur man skall kunna definiera
"att arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män". Medborgarskolan
tillstyrker i huvudsak utredningens förslag fill bidragskriterier men vill
ifrågasätta om inte den nedre gränsen 3 000 medlemmar för erhållande av
statsbidrag borde höjas. Sveriges frikyrkogård delar i huvudsak de krav som har
angetts för statsbidrag. Frikyrkorådet anser emellertid att utredningen har
gjort en alltför snäv avgränsning genom kravet att "organisafionen skall
som främsta mål ha att verka för en förbättring av kvinnans ställning i
samhället och aktivt arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män".

Några remissinstanser är tveksamma
eller negativa fill de uppställda kraven för bidrag. Statens kulturråd anser
att ett schablonbidrag baserat på antal direktanslutna medlemmar i sig innebär
att en organisation bör sträva efter så stort antal medlemmar som möjligt.
Statens invandrarverk pekar på invandrarorganisationernas svårigheter att
uppfylla krav på medlemstal och geografisk spridning. Verket anser att särskild
hänsyn bör tas till att invandrarorganisationernas rekryteringsunderlag är
begränsat och till att många invandrargrupper av kulturella skäl valt eller av
arbetsmarknadsskäl tvingats att bo koncentrerat till ett fåtal
landstingskommuner. Svenska kommunförbundet är tveksam till den föreslagna
konstruktionen av bidraget. De uppställda kraven ger enligt förbundet
tolkningsproblem t. ex. vad avser politiska kvinnoorganisationer. En ny
åldersgräns för bidrag kan också

Prop. 1981/82:155 13

enligt förbundet innebära vissa gränsdragningsproblem mot
ungdomsorganisationer med stor andel flickor, där åldersgränsen är 7-25 år.
Motorförarnas helnykterhetsförbund är tveksamt fill de kriterier som
utredningen uppställer när det gäller stödet. Det kan inte vara rimligt anser
förbundet att endast organisationer, vars främsta mål är att verka för
förbättring av kvinnans ställning i samhället och aktivt arbeta för jämställdhet
mellan kvinnor och män skulle komma i åtnjutande av bidragen. En sådan hård
begränsning framstår som stötande. Folkparfiets kvinnoförbund anser att det i
och för sig inte är orimligt att lägga medlemsantalet fill grund för ekonomiska
bidrag. Men ett bidragssystem måste enligt förbundet också anpassas fill de
enskilda organisafionernas demokratiskt fattade beslut och organisationernas
uppbyggnad.

Det är enligt min mening riktigt att utgå från
medlemsbegreppet och medlemmarnas möjligheter att påverka organisationen vid
bedömningen om ett konfinuerligt verksamhetsstöd till kvinnoorganisationernas
centrala arbete skall utgå. Härigenom tar man fasta på den grundprincip som
allmänt gäller för den statliga bidragsgivningen till organisafioner, nämligen
att organisationerna skall vara uppbyggda efter gängse demokratiska principer.
Min uppfattning är att varje enskild person som delar en organisations
grundvärderingar, mål och stadgar skall kunna ansluta sig till organisationen.
Varje medlem skall även enligt min mening ha stadgeenliga möjligheter att
påverka organisafionens verksamhet, inriktning, uppbyggnad etc. Jag delar
sålunda utredningens uppfattning att medlemsformer som innebär att en person
måste rekommenderas som medlem genom andra medlemmar eller att det fordras
andra särskilda egenskaper för att erhålla medlemsskap inte kan accepteras som
grund för statsbidrag.

Ett par remissinstanser ifrågasätter lämpligheten av att
ett visst antal medlemmar utgör förutsättningen för att statsbidrag skall kunna
utgå. Detta kan enligt dessa remissinstanser leda till att en organisation
eftersträvar så stort antal medlemmar som möjligt. Jag anser att farhågorna är
överdrivna. Starka praktiska skäl talar för den föreslagna ordningen. Antalet
medlemmar är nämligen ett enkelt och lättkontrollerbart mått på en
organisations omfattning, vilket underlättar statsbidragsförfarandet.

Enligt min mening innebär alltså ett system med
verksamhetsstöd till det centrala arbetet att vissa krav måste ställas både på
organisationernas uppbyggnad och på antalet medlemmar. Utredningen har som
grund för helt utbyggt statsbidrag här föreslagit att verksamhet skall bedrivas
i minst hälften av landets landsfingsområden samt att organisationen skall ha
minst 3 000 medlemmar. För organisafioner som har minst 1 500 medlemmar men i
övrigt uppfyller uppställda krav föreslås att en viss del av statsbidraget
skall kunna utgå. Det stora flertalet remissinstanser instämmer i dessa krav.
Några remissinstanser, bl, a, jämställdhetsombudsmannen och invandrarverket,
anser emellertid att de uppställda kraven på medlemstal kan få till följd att
vissa organisationer som borde få bidrag ställs utanför bidragssystemet.

Prop.
1981/82:155 14

Invandrarverket hänvisar också till svårigheten för många
invandrarorgani-sationer att uppfylla kravet på geografisk spridning. Samtidigt
som en del remissinstanser sålunda anser att kraven på medlemstal är för högt
satta anser andra att gränserna borde höjas. Enligt min mening får de krav som
utredningen har ställt i dessa avseenden anses vara väl avvägda. Jag anser
också att den av utredningen angivna åldersgränsen 15 år för medlemskap är
lämplig.

Vad gäller invandrarverkets
invändningar vill jag tillägga att jag har full förståelse för påpekandet att
invandrarorganisationerna kan ha särskilda svårigheter att klara kraven på
geografisk spidning. Jag ser detta delvis som ett specialproblem, för vilket
man bör söka finna en praktisk lösning. Jag är därför positiv fill att i
särskilda fall statsbidrag skall kunna utgår fill invandrarorganisationer som i
övrigt uppfyller statsbidragskraven, trots att man inte fill fullo uppfyller
kravet på geografisk spridning.

Jag har i det föregående tagit
ställning till de grundläggande krav som bör gälla för ett centralt stöd till
kvinnoorganisationer. För att underlätta prövningen av de organisationer som
kommer att söka statsbidrag måste emellertid enligt min mening ytterligare ett
par förtydliganden göras. Jag tänker då närmast på vilken innebörd begreppet
kvinnoorganisation skall ges i detta sammanhang. Jag anser liksom utredningen
att en förutsättning för statsbidrag är att organisafionerna i första hand
skall arbeta för kvinnans ställning i samhället och aktivt arbeta för
jämställdhet mellan kvinnor och män. Detta innebär att organisationer som i och
för sig består av en majoritet kvinnor, men som i första hand har andra
huvudmål för sin verksamhet inte kan komma i fråga för statsbidrag. Detta
innebär enligt min niening att de politiska kvinnoorganisationerna uppfyller
kraven för statsbidrag. Jag delar således inte den mening som vissa
remissinstanser gett uttryck för, nämligen att de politiska
kvinnoorganisationerna skall ställas utanför bidragssystemet. Jag instämmer
inte heller i den åsikt som har framförts att de politiska
kvinnoorganisationerna skall ges en särskild behandling. Enligt min mening
skall de politiska kvinnoorganisationerna behandlas på samma sätt som övriga
kvinnoorganisationer. Frågan om mäns medlemskap anser jag har fått en nöjaktig
lösning genom uttalande i förslaget att en organisation till sin övervägande
del skall bestå av kvinnor även om män kan vara medlemmar.

2.3.2 Projektbidrag

Även om projektbidragen inte direkt
har ett samband med frågan om ett kontinuerligt verksamhetsstöd finns det
anledning att här något beröra frågan om projektstöd. Utredningen har
föreslagit att projektbidragen bör tas bort till förmån för ett kontinuerligt
stöd. Skälet härfill är bl. a., säger utredningen, att projektbidragen är
tidsbegränsade, vilket kan innebära

Prop. 1981/82:155 15

svårigheter i planeringen samt att bidragen kan bli
styrande för organisationernas verksamhet.

Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan om
projektbidrag anser att dessa bör vara kvar med hänvisning fill att de fyller
en viktigt funktion. Flera framhåller att projektbidragen kan utgöra ett
komplement till ett reguljärt bidrag. Sålunda anser t. ex. socialstyrelsen att
utredningens beskrivning av de nu utgående projektbidragen är påfallande
negativt hållen. En utökning och samordning av generella bidrag utesluter
enligt styrelsen inte statligt stöd fill projekt- och utvecklingsarbete.
Skolöverstyrelsen anser att fillkomsten av ett generellt bidragssystem för
kvinnoorganisationer inte borde utgöra hinder för att dessa också skulle kunna
ta emot projektbidrag för verksamhet med särskild inriktning. Arbetarnas
bildningsförbund instämmer inte i utredningens uppfattning att det bör vara en
samordning mellan nuvarande statliga projektbidrag för särskilt ändamål och det
tänkta bidragssystemet. Enligt Grupp 8 borde det vara möjligt att vid sidan av
de reguljära bidragen skapa en pott för projektbidrag avsedd speciellt för små
aktiva organisationer. Kulturrådet förutsätter att vissa projektbidrag även i
framfiden kommer att utgå till kvinnoorganisationer då focusering av viktiga
frågor ibland behövs.

Några remissinstanser delar
utredningens syn att projektbidragen bör ersättas med reguljära bidrag. Kooperativa
förbundet konstaterar med fillfredsställelse att utredningen föreslår ett
kontinuerligt stöd byggt på antalet medlemmar i organisationen. Studieförbundet
Vuxenskolan delar utredningens uppfattning om projektbidragen som en styrande
faktor för organisationerna. Centerns kvinnoförbund säger att projektbidragen
utan tvivel bidrar till ryckighet i den planering som organisafionerna måste ha
för att uppnå målsättningen i sitt arbete.

Jag kan i allt väsentligt ansluta
mig fill den krifik som har framförts. Projektbidragen kan enligt min mening
bli styrande på en organisations verksamhet. Projektbidragen ger inte heller
organisationerna möjlighet att planera på längre sikt. Av dessa skäl är
naturligtvis reguljära bidrag allmänt sett att föredra för flertalet
organisationer. Liksom en del remissinstanser vill jag dock samfidigt framhålla
att projektbidragen kan vara ändamålsenliga när staten under en tidsbegränsad
period vill stödja särskilt angelägna ändamål. Genom projektbidragen kan också
särskilt de mindre kvinnoorganisafionerna, som inte kommer att få stöd enligt
det nu föreslagna bidragssystemet, erhålla statsbidrag för sina särskilda
verksamheter. Till skillnad från utredningen vill jag därför inte utesluta att
projektbidrag kan komma i fråga även i fortsättningen. Prövningen av
projektbidrag bör naturligtvis liksom i dag ankomma på respektive
fackdepartement.

Prop. 1981/82:155 16

2.3.3
Bidragssystem

Utredningen föreslår ett generellt bidragssystem
baserat på antalet medlemmar. Utredningen finner flera skäl härfill. Ett är att
bidrag baserat på antal medlemmar bäst underlättar för kvinnoorganisationerna
att planera sin ekonomi på sikt. Till skillnad från exempelvis antalet
genomförda aktiviteter torde medlemstalet för de flesta organisationer vara
lätt att överblicka. Ett bidrag per medlem innebär enligt utredningen inte
heller någon styrning av en organisations verksamhet. Ett generellt bidrag
baserat på akfivitet innebär däremot att staten måste fastställa vilka
aktiviteter som är bidragsberättigade. Därmed kan staten direkt påverka en
organisafions verksamhet. Utredningen framhåller också att ett bidrag baserat
på antalet medlemmar är mera lättadministrerat. Enligt utredningen bör en
eventuell kontroll av bidragstilldelningen vara enklare med ett system som
baseras på antal medlemmar.

Ett bidragssystem grundat på antalet medlemmar kan
enligt vad utredningen framhåller utformas på åtminstone två sätt. Ett sätt är
att bidrag utgår i förhållande till antalet medlemmar. Väljs denna form behöver
den anslagsbeviljande myndigheten enbart bestämma det belopp som skall utgå per
medlem. Ett annat sätt är enligt utredningen att ett fast och lika stort belopp
utgår till varje organisafion som uppfyller bidragsnormerna. Den fasta delen av
bidraget kompletteras sedan med en rörlig del baserad på antalet medlemmar.
Utredningen förordar den senare formen för bidrag. Denna form fillämpas redan i
dag för exempelvis ungdomsorganisationerna och har enligt utredningen den
fördelen att den ger även relativt små organisationer möjlighet att bekosta
vissa grundläggande kostnader på central nivå, exempelvis ett kansli med en
eller ett par antställda. Den rörliga delen av bidraget kan då sägas utgöra en
kompensation för de högre rörliga kostnader som en större organisafion har
jämfört med en mindre. Utredningen pekar t. ex, på behovet av mer personal,
större lokaler, högre administrativa kostnader m, m. En reducering av den
rörliga delen av bidraget skulle enligt utredningen kunna göras för mycket
stora organisationer. Skälet härför skulle enligt utredningen vara att vissa
centrala kostnader inte är direkt proportionella mot antalet medlemmar och att
kostnaderna i stället minskar per medlem för mycket stora organisationer.
Exempel på sådana kostnader är personalkostnader och hyreskostnader.

Utredningen föreslår ett grundbidrag på 175 000
kronor fill kvinnoorganisationer med mer än 3 000 medlemmar och som i övrigt
uppfyller bidragsvillkoren. Härigenom bör enligt utredningen dessa organisationer
få möjlighet att hålla ett centralt kansli med en eller ett par anställda.
Utredningen föreslår härutöver att grundbidraget kompletteras med ett rörligt
bidrag på 15 kronor per medlem i intervaller 3 000 - 40 000 medlemmar och på 10
kronor per medlem för ett medlemstal över 40 000.

Prop. 1981/82:155 17

Utredningens förslag innebär att de
berörda kvinnoorganisationerna får lägre belopp än ungdomsorganisationerna vad
avser såväl den fasta som den rörliga delen av bidraget. Utredningen framhåller
att organisationer med vuxna medlemmar bör ha större möjligheter att få bidrag
till sin verksamhet från sina medlemmar än vad ungdomsorganisationerna har.
Utredningen förutsätter i det sammanhanget att organisationernas
självfinansiering inte kommer att förändras i någon större omfattning enbart av
det skälet att ett nytt statsbidrag fillskapas.

Utredningen föreslår vidare att ett
halvt grundbidrag utgår till organisafioner med ett medlemstal mellan 1 500
och 3 000 medlemmar. Den rörliga delen av bidraget föreslås utgå som för övriga
organisationer.

Utredningen föreslår en begränsning
av de bidrag som skall kunna utgå till kvinnoorganisafionerna. Enligt förslaget
skall ingen organisafion kunna få högre bidrag än 75 % av organisationens
centrala kostnader. Utredningen 'förutsätter också att en samordning sker
mellan det statsbidrag som föreslås av utredningen och de statsbidrag som redan
i dag utgår till vissa kvinnoorganisafioners centrala verksamhet. Utredningen
framhåller att denna samordning inte får innebära en försämring för dessa
organisationer.

Utredningen beräknar att dess
förslag kräver ett statsbidrag på sammanlagt ca 4,5 miljoner kronor.

Flertalet av de remissinstanser som
tar upp förslaget fill bidragssystem är positiva även om vissa önskar
förändringar i någon av förslagets olika delar.

Frågan om gränserna för bidrag
kommenteras särskilt av remissinstanserna. En annan fråga som kommenteras av
några remissinstanser är att ett nytt ekonomiskt stöd inte får innebära
försämringar för de organisationer som i dag har statsbidrag.

Skolöverstyrelsen tillstyrker
utredningens förslag till bidragssystem. Styrelsen understryker också
utredningens mening att de kvinnoorganisationer som redan får bidrag inte skall
få en försämring genom det föreslagna statsbidraget. Föreningen Norden liksom
lOGT-NTO finner att den föreslagna indelningen i ett fast grundbidrag och ett
rörligt bidrag relaterat till medlemsantalet är väl avvägd. Motorförarnas
helnykterhetsförbund finner att bidragskonstrukfionen i huvudsak ansluter fill
vad som gäller inom ungdomsorganisationerna. Erfarenheterna från
ungdomsorganisationerna visar, framhåller förbundet, att den föreslagna
konstrukfionen kan fungera någorlunda väl. Centerns kvinnoförbund fillstyrker i
huvudsak förslaget fill bidragssystem. Förbundet anser dock att den rörliga
delen av bidraget skall utgå med lika belopp för hela medlemsantalet. Även
Fredika-Bremer-förbundet anser att den föreslagna bidragsmodellen är bra.
Samtidigt framhåller förbundet att det föreslagna grundbeloppet är för lågt.

Några remissinstanser föreslår mera
omfattande förändringar av bidragsmodellen eller uttalar sig emot denna.

2 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 155

Prop.
1981/82:155 18

Jämställdhetsombudsmannen föreslår
att gränsen för halvt grundbidrag sätts vid minst 750 medlemmar och för helt
bidrag vid minst 1 500 medlemmar samt att villkoret om spridning skall anses
tillgodosett om organisationen har verksamhet i minst tre landstingsområden.
Statens ungdomsråd anser att gränsdragningsproblem kan uppkomma om vad som är
en ungdomsorganisation och vad som en är kvinnoorganisation.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund framhåller att
bidragskonstruktionen är ett plagiat av stödet till ungdomsorganisationerna.
Svenska kvinnors vänsterförbund anser att det är de små och fria
organisationerna som behöver stöd.

För egen del vill jag anföra följande.

Utredningens förslag till bidragssystem har i huvudsak
mottagits positivt av remissinstanserna. Som jag tidigare har uttalat bör ett
bidragssystem vara så utformat att det är lätt att administrera och ger god
överblick för både organisationer och anslagsgivande myndighet. Jag har därför
redan i det föregående uttalat mig för ett bidragssystem som baseras på
organisationernas medlemstal. Vad gäller de gränser för medlemstal som
utredningen har föreslagit liksom frågan om gränsdragningsproblem mellan
kvinnoorganisationer och andra organisationer har jag i föregående avsnitt
redovisat min inställning.

Jag anser att utredningens förslag
med ett bidrag som innehåller både en fast del och en del grundat på antalet
medlemmar motsvarar de krav som kan ställas på ett centralt stöd fill
kvinnoorganisationerna. Förslaget ger en grundtrygghet även för relafivt små
organisationer samfidigt som hänsyn tas till de större organisafionernas mera
omfattande verksamhet.

Utredningen har föreslagit ett
grundbidrag på 175 000 kronor till organisationer med mer än 3 000 medlemmar.
Halvt grundbidrag skulle kunna utgå för organisationer med fler än 1 500
medlemmar. Det rörliga bidraget har förutsatts utgå med 15 kronor per medlem i
intervallet 3 000 -40 000 medlemmar och med 10 kronor per medlem därutöver.
Kostnaderna har av utredningen beräknats till ca 4,5 miljoner kronor i ett
inledningsskede.

Jag har redan inledningsvis
redovisat mina skäl för ett kontinuerligt

verksamhetsstöd till kvinnoorganisafionernas centrala arbete. Med hänsyn

fill rådande ekonomiska läge bedömer jag inte att det för tillfället är möjligt

att införa ett verksamhetsstöd till kvinnoorganisationerna av den omfattning

som utredningen har föreslagit. Med utgångspunkt från de beräkningar som

utredningen har gjort och från den tekniska lösning som utredningen har

angett anser jag att ett grundbidrag på 125 000 kronor för organisafioner med

mer än 3 000 medlemmar bör iitgå. Den rörliga delen av bidraget bör utgå

med 5 kronor per medlem för antal medlemmar över 3 000, Halvt

grundbidrag bör utgå till organisationer med fler än 1 500 men färre än

3 000, '

Jag vill härutöver tills vidare föreslå vissa ändringar i
den tekniska

tillämpningen av utredningens förslag. Detta med hänsyn
bl. a. till de medel som totalt kan disponeras. Någon avtrappning av den
rörliga delen av bidraget för medlemstal över 40 000 bör enligt min mening inte
ske. Däremot anser jag att den rörliga delen av bidraget inte bör utgå för fler
än maximalt 60 000 medlemmar. I jämförelse med utredningsförslaget innebär det
av mig förordade systemet att en förhållandevis större del av det totala
anslaget reserveras för grundbidraget. Härigenom uppnås den effekten att den
eftersträvade grundtryggheten även för små organisationer i stort kan
bibehållas trots en reducering av den totala anslagsramen. Effekterna av mitt
förslag för organisationer med olika medlemstal framgår av följande
sammanställning.

Antal medlemmar

Förslag kronor

Grundbidrag

Rörligt bidrag

Totalt

1.500

3.000 15.000 30,000 45,000 60,000
75,000

62.500

125.000 125,000 125,000 125,000 125,000 125,000

60,000 135.000 210.000 285.000
285.000

62.500

125,000 185,000 260,000 335,000 410.000 410,000

Utredningen föreslår att ingen
organisation skall få högre bidrag än 75 % av organisationens centrala
kostnader. Jag är för egen del inte beredd att acceptera en sådan begränsning.
Skälet fill detta är främst att förslaget kan leda till krav på en
kontrollfunktion som jag inte anser rimlig. Jag återkommer ytterligare till
detta i det följande.

2.3.4 Kontroll

Utredningen konstaterar att ett
ofta förekommande debattämne under senare år har varit hur samhället skall
kunna kontrollera dels underlaget för dels användningen av olika bidrag. Det
har ibland rått oklarhet om myndigheternas rätt att granska användningen av
vissa bidrag och det underlag som bidragsgivningen grundas på.

Utredningen anser att
kvinnoorganisationerna i första hand själva via sina demokrafiskt valda organ
och revisorer skall svara för kontrollen. Till bidragsgivande myndigheten bör
dock enligt förslaget varje år från organisafionerna insändas rapporter
utvisande ekonomisk ställning, antal medlemmar i varje landsfingområde o. d.
Uppgift om medlemsavgift och influtna medlemsavgifter bör framgå av
årsredovisningen, I övrigt bör det enligt utredningen ankomma på
tillsynsmyndigheten att lämna instruktioner om vilka uppgifter som krävs.
Utredningen föreslår därför att de principer

Prop.
1981/82:155 20

som
hitfills har gällt för kontroll av statsbidrag till organisafioner, även skall
gälla för kvinnoorganisationer.

Vissa remissinstanser delar utredningens syn medan
andra är kritiska. De kritiska instanserna vänder sig främst mot förslaget att
organisationerna årligen skall redovisa sin ekonomiska ställning. Statens
kulturråd liksom lOGT-NTO, Medborgarskolan och Kooperafiva gillesförbundet
delar utredningens förslag om hur den interna kontrollen skall ske. Jämställdhetsombudsmannen
anser att det borde krävas någon form av årlig redovisning eller rappört från
de kvinnoorganisationer som erhållit verksamhetsbidrag inte bara ur
kontrollsynpunkt utan även för att kunskap om pågående och planerat
jämställdhetsarbete i Sverige skall kunna spridas.

Landsorganisationen i Sverige delar inte
utredningens uppfattning om att bidragstagande organisationer till
myndigheterna årligen skall behöva redovisa ekonomisk ställning, influtna
medlemsavgifter m. m. Det bör enhgt Landsorganisationen vara
kvinnoorganisationerna själva, genom sina demokratiskt valda organ och
revisorer, som sköter kontrollen. Uppgift om organisationens medlemsantal och
att organisationen i övrigt svarar mot ställda krav bör vara tillräckligt.
Folkets Husföreningarnas riksorganisation anser att myndigheterna inte årligen
skall ha uppgift om bidragsmottagande organisations ekonomiska ställning. Ett
sådant förfarande kan enligt organisationen leda till en minskad respekt för
folkrörelsernas självständiga ställning. Bidrag till folkrörelseorganisafioner
lämnas av samhället därför att det arbete som de bedriver är värt stöd - inte
därför att deras ekonomiska ställning i sig är dålig. En kontroll från
myndighetens sida skall säger organisationen avse att anslagsmedel disponeras
på ett rimligt sätt - inte att organisationens medlemsavgifter disponeras på
det ena eller andra sättet.

I likhet med utredningen och flera av
remissinstanserna anser jag att kvinnoorganisationerna i första hand själva via
sina demokratiskt valda organ och revisorer bör svara för den ekonomiska
kontrollen. Bidrag till folkrörelserna lämnas av samhället därför att det
arbete de bedriver är värt att stödja. Kontrollen bör enhgt min mening syfta
fill att göra det möjligt för den som beviljar anslag att undersöka om gällande
krav för statsbidrag är uppfyllda. Detta har också lett fill att jag slopat
kravet på att ingen organisafion skall få högre bidrag än 75 % av
organisafionens centrala kostnader. Vissa uppgifter måste dock årligen
redovisas i samband med ansökan om bidrag. Jag tänker då på uppgifter som
medlemstal, geografisk spridning etc.

I sammanhanget vill jag också säga att det behövs
ytterligare regler som kompletterar de i proposifionen givna kraven för
statsbidrag, exempelvis hur nya organisationer vinner inträde i
statsbidragssystemet. Det ankommer på regeringen att utfärda sådana regler. Jag
avser att återkomma till regeringen i denna fråga.

Jag förordar att 2 miljoner kronor ställs fill
förfogande för ett verksamhetsstöd till kvinnoorganisationernas centrala
arbete. Beloppet bör anvisas

Prop. 1981/82:155 21

på ett särskilt anslag. Jag föreslår sålunda att 2
miljoner kronor tas upp i statsbudgeten för budgetåret 1982/83 under ett nytt
förslagsanslag benämnt Bidrag fill kvinnoorganisationernas centrala verksamhet.

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har
anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna de riktlinjer för
statligt bidrag till kvinnoorganisatio

nernas centrala verksamhet som jag förordat,

2. till Bidrag till
kvinnoorganisationernas centrala verksamhet för

budgetåret 1982/83 under femtonde huvudtiteln anvisa ett

förslagsanslag av 2 000 000 kronor.

4 Beslut

Regeringen ansluter sig fill föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposifion föreslå riksdagen att anta de
förslag som föredraganden har lagt fram.

3 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 155

Prop.
1981/82:155 22

Bilaga
1

SAMMANFATTNING
AV BETÄNKANDET (SOU 1980:44) BIDRAG TILL KVINNOORGANISATIONER

Frågan om ett kontinuerligt statligt
verksamhetsstöd fill kvinnoorganisafionerna har aktualiserats vid ett flertal
fillfällen under senare år. Som motiv för bidrag har särskilt hänvisats till organisationernas
arbete för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Man har även hänvisat till
organisafionernas allmänna insatser för kvinnor i samhällsarbete och
samhällsdebatt.

1 november 1979 antog regeringen direktiv (Dir.
1979:137) för utredning om statsbidrag till kvinnoorganisationer. I direktiven
betonades kvinnoorganisationernas betydande insatser när det gäller att ställa
kvinnornas problem i centrum och att driva på arbetet för ökad jämställdhet.
Med hänsyn härtill borde kvinnoorganisationerna inte stå utanför det reguljära
statliga stödet fill folkrörelser. Utredningen skulle främst syfta fill att
lösa de tekniska problem som sammanhängde med ett statsbidrag till kvinnoorganisationer.
Bidraget borde få formen av ett kontinuerligt verksamhetsstöd för
organisationernas centrala arbete. Utredningen hade att överväga vilka typer av
organisationer som borde komma i fråga för statsbidrag. Utredningen borde
enligt direktiven bedriva sitt arbete i nära samarbete med
kvinnoorganisationerna.

Utredningen har under utredningsarbetet haft
kontakt med ett stort antal kvinnoorganisationer. Som en grund för utredningens
arbete har en enkät genomförts hos ett 20-tal organisationer. I denna
efterfrågades bl. a. organisationernas mål, uppbyggnad, storlek, geografisk
utbredning, ekonomisk ställning etc.

Utredningen
lämnar en kortfattad beskrivning av kvinnoorganisationernas framväxt,
arbetssätt och betydelse för utveckligen. Även oHka samarbetsformer mellan
kvinnoorganisationer inom och utom Sverige beskrivs i betänkandet.

Utredningen visar att de polifiska kvinnoförbunden
till stora delar finansierar sin verksamhet med egna avgifter och med bidrag
från sina moderparfier. Övriga kvinnoorganisationer finansierar sin verksamhet
främst med egna avgifter.

Av betänkandet framgår att det bland de nordiska
länderna endast är i Finland som något kontinueriigt stöd utgår till
kvinnoorganisafionerna. Detta stöd är dock begränsat till de partipolitiska
kvinnoorganisationerna.

Utredningen föreslår att följande krav skall
ställas för att ett kontinuerligt verksamhetsstöd till kvinnoorganisationernas
centrala arbete skall utgå: Organisationen skall som främsta mål ha att verka
för förbättring av kvinnans

Prop.
1981/82:155 23

ställning
i samhället och aktivt arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män.
Organisationen skall till sin övervägande del bestå av kvinnor även om män kan
vara medlemmar. Organisationen skall vara uppbyggd på individuellt medlemskap,
där varje person som delar organisationens mål och stadgar, genom enskilt
initiativ kan bli medlem. Medlemmen skall kunna påverka organisafionens
inriktning, verksamhet och uppbyggnad. Organisationen skall ha viss spridning
i landet och omfatta ett visst antal betalande medlemmar.

Utredningen
föreslår ett grundbidrag på 175 000 kronor för kvinnoorganisafioner med mer än
3 000 medlemmar. Härutöver föreslås ett rörligt bidrag med 15 kronor per medlem
i intervallet 3 000-40 000 medlemmar och med 10 kronor per medlem för ett medlemstal
över 40 000. För organisationer med ett medlemstal mellan 1 500-3 000
medlemmar föreslås halvt grundbidrag. Den rörliga delen av bidraget skall utgå
som för övriga organisationer. Den totala kostnaden för det föreslagna bidraget
kan uppskattas till ca 4,5 miljoner kronor.

Prop.
1981/82:155 24

Bilaga 2

SAMMANSTÄLLNING AV REMISSYTTRANDEN ÖVER BETÄNKANDET (SOU
1980:44) BIDRAG TILL KVINNOORGANISATIONER

Efter remiss har yttrande över
betänkandet avgetts av styrelsen för internationell utveckling (SIDA),
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, statens arbetsmarknadsnämnd, statens
kulturråd, arbetsmarknadsstyrelsen, statens invandrarverk,
jämställdhetsombudsmannen, statens ungdomsråd, jämställdhetskommittén, Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, Landsorganisafionen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation. Centralorganisationen SACO/SR, Arbetarnas
bildningsförbund. Centerns ungdomsförbund. Folkets Husföreningarnas
riksorganisafion. Folkparkernas centralorganisation. Förbundet Vi unga.
Föreningen Norden, HSB:s riksförbund. Hyresgästernas riksförbund, lOGT-NTO,
KFUK-KFUM:s riksförbund. Kooperativa förbundet. Medborgarskolan, Motorförarnas
Helnykterhetsförbund, Studieförbundet Vuxenskolan, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges
riksidrottsförbund, Sveriges socialdemokrafiska ungdomsförbund. Unga Örnars
riksförbund. Area Sweden of Zonta Internafional, Centerns kvinnoförbund.
Folkpartiets kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Grupp 8,
Husmodersförbundet hem och samhälle, Kooperafiva gillesförbundet.
Kvinnohusgruppen i Stockholm, Moderata kvinnoförbundet. Riksförbundet
internationella föreningen för invandrarkvinnor, Svenska kvinnors vänsterförbund,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Sällskapet Nya Idun, Yrkeskvinnors
riksförbund, Kristen Demokratisk samlings kvinnoråd och Vänsterparfiet
kommunisternas kvinnopolifiska utskott.

I utarbetandet av Sveriges
frikyrkoråds yttrande har även deltagit De fria kristna samfundens råd. I rådet
finns förutom samtliga till frikyrkorådet anslutna samfund även Pingströrelsen,
Evangeliska-Fosterlands-sfiftelsen, Frälsningsarmén i Sverige och
Adventistsamfundet.

Utan föregående remiss har Sveriges
kyrkliga kvinnoråd avgett yttrande över betänkandet.

Fem remissinstanser har skriftligen
meddelat att de avstått från att yttra sig.

Remissutfallet i stort

Utredningens grundläggande uppgift
har varit att föreslå ett kontinuerligt verksamhetsstöd till
kvinnoorganisationernas centrala arbete.

En stor majoritet av
remissinstanserna har ställt sig positiva till utredningens förslag om ett
kontinuerUgt verksamhetsstöd till kvinnoorganisationerna. Man har bl. a.
framhållit att kvinnoorganisafionerna varit pådrivande när det

Prop.
1981/82:155 25

gäller kvinnornas ställning i samhället. Man säger också
att det idag är kvinnoorganisationerna som har de bästa förutsättningarna att
driva frågan om jämställdhet. Andra remissinstanser framhåller rättvisekravet. Detta
innebär att kvinnoorganisafionerna liksom andra organisationer bör ha statligt
stöd för sin verksamhet. Ett fåtal remissinstanser är negativa eller tveksamma
till utredningens förslag. Man hänvisar bl. a. till att utredningens förslag
innebär att vissa mindre kvinnoorganisationer inte kommer att erhålla bidrag.
Någon remissinstans anser att landets ekonomiska läge inte gör det möjligt att
införa nya typer av bidrag.

Styrelsen för internationell utveckling, SIDA framhåller
att det ingår i SIDA:s uppdrag att nå fatfiga och eftersatta grupper i u-land.
Kvinnor och barn är talrikt företrädda bland dessa grupper. Att nå fram till
kvinnor i u-land med svenskt stöd har enligt SIDA visat sig svårt. Eftersom
SIDA har haft och fortfarande har svårt att bistå kvinnor i u-land, har SIDA
sett svenska kvinnoorganisafionernas stöd till sina systerorganisationer i
u-land som något mycket värdefullt.

En av de verkliga flaskhalsarna för att
kvinnoorganisationerna ska bli rikfigt effektiva i sin biståndsverksamhet är
enligt SIDA deras dåligt bemannade centrala kanslier. Kvinnoorganisationerna
har helt enkelt inte medel att sätta upp kanslier som motsvarar deras behov.
SIDA har endast i mycket begränsad utsträckning haft möjlighet att bistå
organisafionerna på denna punkt. SIDA hälsar därför med tillfredsställelse att
utredningen föreslår generella bidrag fill kvinnoorganisationerna. Dessa bidrag
bör som utredningen påpekar ge organisationerna möjlighet att ha ett centralt
kansli med en eller ett par anställda. Socialstyrelsen framhåller att
jämställdhet måste vara en angelägenhet för alla men för dagen är utredningens
mening att kvinnoorganisationerna är bäst skickade att följa upp och
vidareutveckla arbetet för jämställdhet helt giltig. Enligt styrelsen är det
därför motiverat att ge ett väl utformat ekonomiskt stöd i form av statsbidrag
till de kvinnoorganisafioner, som akfivt arbetar för att förbättra kvinnors
ställning i samhället och för jämställdhet mellan kvinnor och män.
Skolöverstyrelsen säger att kvinnoorganisationerna har varit pådrivande när det
gäller att ställa kvinnors problem i centrum och driva arbetet för ökad
jämställdhet. Styrelsen är i huvudsak positiv till utredningens förslag att
inrätta ett kontinuerligt verksamhetsstöd till kvinnoorganisationer. Detta bör
enligt styrelsen innebära att kvinnoorganisationer, som arbetar med att
förbättra kvinnans ställning i samhället och med jämställdhet mellan kvinnor
och män, sfimuleras att vidareutveckla sin verksamhet. Statens
arbetsmarknadsnämnd är positiv till utredningens förslag om ett konfinuerligt
verksamhetsstöd till kvinnoorganisationerna. Organisationernas insatser för att
främja kvinnornas ställning i samhället är av stor betydelse. Genom
opinionsbildning och attitydpåverkan inom nämndens verksamhetsområde, den
statliga arbetsmarknaden, kan kvinnoorganisationerna anser nämnden bl, a,
medverka fill att förändra de unga flickornas val av utbildningsvägar och
yrkesområden.

Prop.
1981/82:155 26

Statens kulturråd anser att införandet av ett nytt
statsbidrag till kvinnoorganisafioner är en posifiv utveckhng som gör
organisationerna mindre beroende av projektmedel. Arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller att kvinnoorganisationernas betydelse som pådrivande i samhällsförändrande
och opinionsbildande syfte är väl känd. Betydande insatser görs också enligt
styrelsen för att utbilda, stimulera och stödja kvinnor för att aktivt medverka
i samhällsutvecklingen. Styrelsen har kontinuerliga kontakter med kvinnoorganisationerna
bl. a. för informafion om arbetsförmedlingens service och om de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Ett ömsesidigt utbyte sker också vid
deltagande i t. ex. konferenser anordnade av styrelsen resp. kvinnoorganisationerna.
Mot bakgrund av ovanstående tillstyrker styrelsen utredningens förslag att de
riksomfattande kvinnoorganisafionerna ges ett kontinuerligt statligt
verksamhetsbidrag. Jämställdhetsombudsmannen anser att kvinnoorganisafionerna
har en mycket viktig funkfion när det gäller det fortsatta jämställdhetsarbetet
inte minst på arbetslivets område. Liksom andra folkrörelser bör de därför
enligt ombudsmannen vara berättigade till statligt stöd för sin verksamhet. För
att organisationerna skall kunna planera arbetet på längre sikt och för att
arbetet skall få en fastare struktur är det, som utredningen funnit, lämpligare
att stödet utgår, inte som hittills i form av projektbidrag, utan som reguljära
bidrag. Enligt statens ungdomsråd uträttar kvinnogrupper och
kvinnoorganisationer runt om i vårt land ett ovärderligt arbete för att främja
jämställdhet mellan kvinnor och män. De måste därför enligt rådet tillförsäkras
en bastrygghet genom ekonomiskt stöd från kommuner, landsfing och stat. Till de
större kvinnoorganisationerna är det anser rådet motiverat att ge statligt,
centralt stöd för att ge dem den planeringstrygghet och möjlighet till
framförhållning som barn- och ung-domsorganisafionerna idag tillerkänns.
Jämställdhetskommittén är positiv till grundtanken att kvinnoorganisationerna
får statligt stöd liksom övriga folkrörelser.

Svenska kommunförbundet anser med
hänsyn till värdet av arbete för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män att
ett samhällsstöd till organisationer med denna inriktning är mofiverat.
Landstingsförbundet instämmer i utredningens uppfattning om behov av stöd fill
kvinnoorganisationernas arbete. Det är enligt förbundet vikfigt ur demokratisk
synpunkt att kvinnornas möjligheter och förutsättningar att påverka sin
situation förbättras. I huvudsak liknande synpunkter framförs av Landsorganisationen
i Sverige. Även Tjänstemännens centralorganisation ställer sig positiv till ett
reguljärt stöd till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet.

Arbetarnas bildningsförbund, ABF
instämmer i utredningens allmänna motiv för ett statligt stöd till
kvinnoorganisafioner. Dessa organisationer har enligt ABF otvivelaktigt stor
betydelse för kvinnor i såväl samhällsliv som i debatten om utformningen av det
framtida samhället. Till det senare hör framhåller ABF bl. a. frågan om ökad
jämställdhet mellan kvinnor och män, en fråga där kvinnoorganisationerna spelar
en betydelsefull roll. Centerns

Prop. 1981/82:155 27

ungdomsförbund har i fidigare sammanhang pekat på behovet
av ett särskilt stöd fill kvinnoorganisationerna. Förbundet hälsar därför med
tillfredsställelse att ett utredningsförslag nu föreligger. Folkets
Husföreningarnas riksorganisation delar utredningens mening att
kvinnoorganisationerna har bäst möjligheter att påverka arbetet för
jämställdhet mellan kvinnor och män. Enligt organisationens mening har de
polifiska kvinnoorganisafionernas centrala roll och möjligheter underskattas i
utredningen. Medan flertalet organisationer har främst opinionsbildande
möjligheter har framhåller organisationen de politiska organisafionerna också
möjHgheter att direkt påverka den demokratiska beslutsprocessen, vilket i
jämställdhetsarbetet är av stor betydelse. Folkparkernas riksorganisation
finner det självklart att kvinnoorganisafionerna skall ha statliga bidrag fill
sin verksamhet på samma grunder som andra folkrörelser. Även Förbundet Vi unga.
Föreningen Norden, HSB:s riksförbund, KFUK-KFUM:s riksförbund, Kooperativa
förbundet och Medborgarskolan är positiva till ett statsbidrag till kvinnoorganisationerna.

lOGT-NTO fillstyrker utredningens
förslag i sin helhet. Organisationen ser förslaget som en rättvis behandling av
kvinnoorganisationerna i förhållande till andra organisationer. Motorförarnas
helnykterhetsförbund anser att rättviseskäl talar för att även kvinnoorganisationer,
som uppfyller vissa krav, bör komma i åtnjutande av ett statligt stöd.

Studieförbundet Vuxenskolan delar
uppfattningen att kvinnoorganisationerna gjort betydande insatser, när det
gäller att ställa kvinnornas problem i centrum och att driva arbetet för ökad
jämställdhet. Kvinnoorganisationerna har framhåller förbundet på olika sätt och
inom många oUka samhällsområden varit pådrivande, då det gällt att ändra pade
förhållanden som kvinnor tidigare levt i. Förbundet Vuxenskolan ställer sig därför
positiv till utredningens förslag om stöd till kvinnoorganisationerna. Sveriges
riksidrottsförbund framhåller att kvinnogrupper och kvinnoorganisationer runt
om i landet uträttar ett ovärderligt arbete för att främja jämställdhet mellan
kvinnor och män och kämpa för en framtida struktur, där barn och vuxna kan leva
i samspel med varandra. Mot denna bakgrund instämmer förbundet i det
berättigade kravet att organisationer som verkar i denna anda bör tillförsäkras
någon form av samhällsstöd.

Area Sweden of Zonta International
hälsar med tillfredsställelse förslaget att också kvinnoorganisafionerna skall
komma i åtnjutande av reguljärt statligt bidrag till sin verksamhet. Centerns
kvinnoförbund konstaterar med fillfredsställelse att det arbete som förbundet
och andra kvinnoorganisationer har bedrivit för att göra samhället medvetet om
kvinnoorganisationernas betydelse nu resulterat i ett konkret
utredningsförslag. Det är förbundets förhoppning att utredningens förslag om
bidrag till kvinnoorganisationerna snarast kan förverkligas. Folkpartiets
kvinnoförbund anser liksom utredningen att staten bör ge stöd även till
kvinnoorganisationerna. Kvinno- och jämställdhetsorganisationerna har
framhåller förbundet varit diskrimine-

Prop. 1981/82:155 28

rade i förhållande till idrotts-, ungdoms- och
nykterhetsorganisafioner som fått kontinuerligt stöd från statsmakterna.

Fredrika-Bremer-förbundet framhåller att man i skrivelser
och uppvaktningar ofta påtalat den uppenbara orättvisa, som ställt förbundets
arbete för jämställdhet mellan kvinnor och män - en av demokrafins hörnstenar
-utanför samhälleligt stöd. Att hålla kvinnorörelsen utanför bidragssystemet
anser förbundet är en öppen diskriminering av det jämställdhetsarbete, som
drivits av framför allt kvinnor i generationer.

Husmodersförbundet hem och
samhälle. Kooperativa gillesförbundet. Riksförbundet internationella föreningen
för invandrarkvinnor. Svenska kvinnors vänsterförbund, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund. Sällskapet Nya Idun, Yrkeskvinnors
riksförbund. Vänsterpartiet kommunisternas kvinnopolitiska utskott, och Kristen
Demokratisk samlings kvinnoråd uttalar sig alla positivt till ett statsbidrag
till kvinnoorganisationerna.

Några remissinstanser är negativa
eller tveksamma till förslaget om statsbidrag till kvinnoorganisationer. Ett
par remissinstanser tar upp frågan utifrån dessa instansers speciella
utgångspunkter.

Centralorganisationen SACO/SR finner att utredningens
förslag är märkligt och bygger på ett något verklighetsfrämmande resonemang.
Enligt SACO/SR finns det behov av att erinra utredningen om att jämställdhet är
en fråga som angår både kvinnor och män. Utredningen ger enligt SACO/SR inte
klara besked huruvida bidrag skall gå till kvinnoorganisationer i allmänhet
eller fill organisafioner som verkar för att förverkliga jämställdhet mellan
kvinnor och män. Enligt SACO/SR bör endast den senare gruppen omfattas.
Sveriges frikyrkoråd konstaterar att utredningens kartläggning av
kvinnoorganisationernas arbete ger en intressant bild av frivilligarbete av och
för kvinnor. Ändå är det uppenbart att utredningen haft kontakt med endast ett
begränsat urval av kvinnoorganisationer. Frikyrkorådet finner det anmärkningsvärt
att utredningen, i total tystnad kunnat förbigå samtliga religiösa grupper.
Livakfiga kvinnoorganisationer har framhåller frikyrkorådet inom
frikyrkorörelsen spelat och spelar en viktig roll när det gäller att förstärka
kvinnlig indentitet och samhörighet och främja demokratisk träning och socialt
och internationellt engagemang. Mot bakgrund av de ovan påtalade bristerna dels
i kartläggningen av kvinnoorganisationerna, dels i definifionen av krav för
statsbidrag anser Sveriges frikyrkoråd att den föreliggande utredningen inte
bör läggas till grund för proposition, Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund anser att många av de kvinnoorganisationer som är verksamma i
det svenska samhället gör vikfiga insatser för att förbättra kvinnors situation
i samhället och för att öka jämställdheten mellan kvinnor och män. Många av
dessa organisationer har också behov av ett stöd från samhällets sida för att
kunna finansiera sin verksamhet. Förbundet anser dock att det förslag till
statsbidrag som utredningen föreslår inte kan ligga till grund för ett
regeringsförslag. Man hänvisar härvid bl. a. till föreslagen
bidragskonstruktion samt utredningens förslag om vilka organisationer som

Prop. 1981/82:155 29

skall vara bidragsberättigade. Även Unga Örnars
riksförbund intar en tveksam atfityd till utredningsförslaget. Förbundet anser
bl. a. att vissa statsbidrag inte skall vara förbehållna ensidigt sammansatta
organisationer där t. ex. könstillhörighet är enda kriterium för medlemskap.
Förbundet menar att det föreslagna stödet bör kunna utgå till olika
organisafioner för vuxna som arbetar för att demokrafisera samhället, som
själva är demokratiskt uppbyggda och som verkar för ökad jämställdhet mellan
män och kvinnor.

Enhgt Grupp 8 gör utredningen ett
misstag när man ser på projektbidragen så ensidigt negativt. Enligt gruppen
borde det vara möjligt att vid sidan av de reguljära bidragen skapa
projektbidrag avsedda speciellt för små aktiva organisationer. De små aktiva
organisationerna kan inte fortsätta att vara en opinionsbildande faktor i
samhället utan stöd framhåller Grupp 8. Kvinnohusgruppen i Stockholm är
krifisk mot förslaget. Enligt gruppen innebär förslaget att anslagen styrs bort
ifrån den självständiga kvinnorörelsen till förmån för främst de politiska
kvinnoförbunden. Moderata kvinnoförbundet framhåller att
kvinnoorganisafionernas arbete för jämställdhet mellan kvinnor och män är ett
viktigt samhällsarbete. Förbundet anser emellerfid att det är principiellt felaktigt
att införa ett helt nytt statsbidrag till kvinnoorganisafioner. Ett sådant
bidrag fill de polifiska kvinnoförbunden kan enligt förbundet verka i den
riktningen att kvinnoförbunden blir permanenta.

Statens invandrarverk har i sitt
yttrande granskat synpunkter och förslag med utgångspunkt från det
intresseområde verket har i detta sammanhang, dvs. invandrarkvinnornas
möjligheter att genom föreningsHvet mer aktivt delta i samhällsarbete. Verket
framhåller att många invandrarkvinnor hör till de mest utsatta i samhället. De
är ofta migranter i dubbel bemärkelse. De förflyttas inte bara geografiskt utan
också historiskt-socialt mellan olika roller i familjen, arbetslivet och
samhället i stort. En stor del av invandrarkvinnorna lever isolerade i
förhållande fill det svenska samhället. De har därför anser verket särskilt
anledning att gemensamt söka påverka den egna livssituafionen och verka för
jämställdhet, även om det måste ske från andra utgångspunkter och på annat sätt
än bland svenska kvinnor. Invandrarorganisationerna är framhåller verket
fortfarande under uppbyggnad. Invandrarverket anser att såväl
kvinnokommittéer/kvinnosektioner inom de nationella organisationerna som
Riksförbundet internationella föreningen för invandrarkvinnor bör få del av det
föreslagna statsbidraget. Sveriges kyrkliga kvinnoråd finner det beklagligt att
utredningen utelämnat kvinnoorganisationerna inom ramen för svenska kyrkan samt
även övriga samfund. Rådets möjligheter fill statsbidrag har därmed ej heller
prövats.

4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 155

Prop.
1981/82:155 30

Remissinstansernas ställningstagande till olika delfrågor

Krav för statsbidrag

Utredningen anser att följande krav
bör ställas på en kvinnoorganisation för att ett kontinuerligt verksamhetsstöd
skall kunna komma ifråga:

Organisationen skall som främsta
mål ha att verka för en förbättring av kvinnans ställning i samhället och
aktivt arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män. Organisationen skall
till sin övervägande del bestå av kvinnor även om män kan vara medlemmar.
Organisationen skall vara uppbyggd på individuellt medlemskap, där varje person
som delar organisationens mål och stadgar, genom enskilt initiativ kan bli
medlem. Medlemmen skall kunna påverka organisationens inriktning, verksamhet
och uppbyggnad. Organisafionen skall ha viss spridning i landet och omfatta ett
visst antal betalande medlemmar.

Ett drygt 30-tal remissinstanser
har berört kraven för statsbidrag. Remissinstanserna har i allmänhet ställt
sig positiva till dessa. Ett 10-tal instanser har emellertid redovisat en
tveksam eller negativ inställning till kraven. Några instanser som i huvudsak
stödjer de uppställda kraven har dock anmält viss tveksamhet i någon del.

Styrelsen för internationell utveckling finner de
kriterier som utredningen föreslår som helt rimliga. Dock är kravet pä
medlemsantal enligt styrelsen högt. Socialstyrelsen finner att de ställda
bidragskraven ger en rimlig garanti för att statsbidragen skall få den avsedda
effekten och för att man inom organisationerna arbetar i vedertagna
demokratiska arbetsformer. Jämställdhetsombudsmannen delar utredningens
uppfattning beträffande flertalet av de villkor som föreslagits som
förutsättning för att en organisation skall kunna komma i fråga för bidrag.
Vilket antal medlemmar en organisation skall ha för att vara berättigad fill
helt respektive halvt grundbidrag kan framhåller ombudsmannen givetvis
diskuteras. Utan att närmare redovisa sina överväganden har utredningen föreslagit
3 000 medlemmar som minimum för helt grundbidrag och 1 500 medlemmar för halvt
bidrag. Måtten förefaller mindre lyckligt valda med hänsyn fill konsekvenserna.
Av de i bilaga 4 fill betänkandet angivna 22 organisafionerna skulle säger
ombudsmannen med dessa beräkningsgrunder - om övriga villkor vore uppfyllda -
endast nio vara berätfigade till fullt grundbidrag och därutöver två till halvt
bidrag. Övriga organisationer skulle inte få något stöd alls, Lägges därfill
kravet på verksamhet i minst tolv av landets landstingsområden förlorar
framhåller ombudsmannen ytterligare några organisationer rätten till bidrag.
Jämställdhetsombudsmannen utgår härvid från att samtliga politiska parfiers
kvinnoorganisationer skulle anses berättigade till bidrag, oavsett metoden för
medlemsanslutning. Slutsatsen blir anser ombudsmannen att stödet med den
föreslagna konstruktionen främst kommer att gynna kvinnoorganisafioner som
redan är väl tillgodosedda med bidrag, medan små

Prop.
1981/82:155 31

organisationer
som varit initiativtagare i jämställdhetsarbetet under 1970-talet blir helt
utan stöd.

Centerns
ungdomsförbund menar att det är riktigt att krav ställs på viss storlek och
geografisk spridning för att en kvinnoorganisation ska bli bidragsberätfigad.
Med tanke på den stora målgrupp som finns för kvinnoorganisationer - alla
kvinnor över 15 år - kan enligt förbundet ifrågasättas om inte behovet på
medlemsantal bör ställas högre än 3 000. Detta för att få mera rättvisa
gentemot ungdomsorganisationerna, som har att arbeta med en betydligt mindre
målgrupp 7-25 år. Folkparkernas centralorganisation anser att antalet medlemmar
pä många sätt är bästa grunden för statsbidrag. Vad gäller
kvinnoorganisafionerna bör emellertid säger organisafionen beaktas att en del
politiska organisationer automafiskt ansluter alla till partiet anslutna
kvinnor till kvinnoorganisationen. Ett bidrag baserat på antalet medlemmar kan
därför orsaka att vissa organisationer med ett stort antal medlemmar, varav många
inte är anslutna på eget initiativ, får ett betydligt större stöd än en mindre
organisation med mer aktiva medlemmar. Detta kan anser organisationen
eventuellt kompenseras genom projektbidrag fill mindre, men mycket aktiva
organisafioner. Förbundet Vi unga som delar utredningens uppställda krav för
bidrag framhåller att det kan bli problem med att avgöra vilket av en
organisations mål som är det främsta och hur man skall kunna definiera
"att arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män". Medborgarskolan
tillstyrker i huvudsak utredningens förslag till bidragskriterier men vill
ifrågasätta, om inte den nedre gränsen 3 000 medlemmar för erhållande av
statsbidrag borde höjas. Medborgarskolan avstyrker statsbidrag under "ett
uppbyggnadsskede" till organisationer med mindre än 3 000. Däremot borde
övervägas att införa samma ingångsregler som gäller för bidragsgivningen fill
nya ungdomsorganisafio-ner. Medborgarskolan finner utredningens uttalande att
"Organisationen skall som främsta mål ha att verka för en förbättring av
kvinnans ställning i samhället och aktivt arbeta för jämställdhet mellan
kvinnor och män" alltför snäv och begränsad. Vissa organisationer skulle
enligt Medborgarskolan med en sådan formulering kunna ställas utanför
bidragsgivningen. De politiska kvinnoorganisationerna torde exempelvis
framhåller Medborgarskolan ha betydligt större ambitioner och vidare syften,
något som rimligen inte kan få negativt påverka deras rätt till statsbidrag.
Sveriges frikyrkoråd delar i huvudsak de krav som angetts för statsbidrag.
Frikyrkorådet tillägger att man anser att utredningen gjort en alltför snäv
avgränsning genom kravet att "Organisationen skall som främsta mål ha att
verka för en förbättring av kvinnans ställning i samhället och aktivt arbeta för
jämställdhet mellan kvinnor och män". Många idéburna kvinnoorganisationer
gör framhåller rådet en vikfig insats för ökat kvinnligt engagemang i
samhällslivet och därmed för ökad jämställdhet genom sitt samhällsengagemang
och sin kontinuerliga träning av kvinnor att ta del, yttra sig och agera i
frågor av skilda slag. Detta gäller i många fall utan att detta i
organisationens stadgar är

Prop.
1981/82:155 32

formulerat
som organisationens främsta mål. En annan fråga som enligt frikyrkorådets
mening inte tillräckligt belysts är frågan om i vilken utsträckning
kvinnoorganisafioner som i prakfiken bara utgör den kvinnliga delen av en annan
statsbidragsberätfigad organisation skall vara berättigad till bidrag på samma
villkor som helt fristående kvinnoorganisationer. Area Sweden of Zonta
International tillstyrker utom på en punkt de krav på statsbidrag som ställts.
Enligt organisationen bör inte den omständigheten att organisationen inte är
öppen för en var utgöra hinder för statsbidrag. Moderata kvinnoförbundet anser
att ett minimikrav bör vara att en bidragsberättigad organisation har 3 000
medlemmar. I övrigt stöder förbundet de krav som angetts.

Instämmande uttalanden till utredningens krav för
statsbidrag ges även av skolöverstyrelsen. Arbetarnas bildningsförbund,
Föreningen Norden, Hyresgästernas riksförbund, lOGT-NTO, Kooperativa
förbundet. Studieförbundet Vuxenskolan, Centerns kvinnoförbund,
Fredrika-Bremer-förbundet, Svenska kvinnors vänsterförbund, Sveriges socialdemokratiska
kvinnorförbund, Sällskapen Nya Idun och Kristen Demokratisk samlings kvinnoråd.

Några
remissinstanser är tveksamma eller negativa till de uppställda kraven för
bidrag. Statens kulturråd anser att ett schablonbidrag baserat på antal
direktanslutna medlemmar i sig innebär att en organisation bör sträva efter så
stort antal medlemmar som möjligt. Detta gäller dock enligt rådet inte de som
redan uppnått 40 000 medlemmar. Det nya bidragssystemet innebär också enhgt
rådet att vissa organisafioner kommer att bli föremål för betydande ekonomiska
orättvisor om de inte förändrar nuvarande förutsättningar för medlemskap.
Detta gäller de organisationer som har indirekt anslutning av sina medlemmar
utan dire)ct medlemsavgift. Här anger rådet som exempel Folkpartiets
kvinnoförbund och Moderata kvinnoförbundet, I övrigt har kulturrådet inget att
anföra mot de ställda kraven. Statens invandrarverk pekar på
invandrarorganisationernas svårigheter att uppfylla krav på medlemstal och
geografisk spridning. Verket anser att särskild hänsyn bör tas till att
invandrarorganisationernas rekryteringsunderlag är begränsat och till att många
invandrargrupper av kulturella skäl valt eller av arbetsmarknadsskäl tvingats
att bo koncentrerat till ett fåtal landstingskommuner. Svenska kommunförbundet
är tveksam till den föreslagna konstruktionen av bidraget. Som villkor för
bidrag skall bl. a. gälla att organisationen "ska ha som främsta mål att
verka för en förbättring av kvinnans ställning i samhället och aktivt arbeta
för jämställdhet mellan kvinnor och män". Denna beskrivning ger enligt
förbundet tolkningsproblem t, ex. vad avser politiska kvinnoorganisationer där
man kan diskutera frågan om det främsta målet är att få gehör för partiets
pohfik överhuvudtaget eller om det främsta målet är jämställdhet mellan könen.
En ny åldersgräns för bidrag kan också enhgt förbundet innebära vissa
gränsdragningsproblem mot ungdomsorganisationer med stor andel flickor, där
åldersgränsen är 7-25 år. De nuvarande kvinnoorganisationerna tillämpar olika
medlemsdefinitioner. För att få

Prop.
1981/82:155 33

enhetliga grunder för ett bidrag som grundas på antalet
medlemmar kan det framhåller förbundet bli nödvändigt att närmare reglera
medlemsbegreppet som bidragsvillkor, vilket strider mot principerna att
organisafionerna själva skall bestämma i denna typ av frågor.

Centralorganisationen SACO/SR menar att
kvalifikationskravet att en organisation huvudsakUgen skall bestå av kvinnor
inte skall finnas kvar. Det väsentliga är enligt SACO/SR att organisationen som
främsta mål har att verka för att förverkliga jämställdhet mellan kvinnor och
män. Enligt KFUK-KFUM:s riksförbund bör man överväga andra kriterier än medlemsbegreppet
för bidragsgivningen. Enligt förbundets uppfattning bör man stödja konkreta
insatser och aktiviteter snarare än medlemskapet i organisafionen. Mycket
talar enligt förbundet för att stödet bör få en projektin-riktad utformning,
vilket inte utesluter ett organisationsstöd. Vidare bör det inte begränsas till
organisationer med enbart eller övervägande majoritet kvinnligt medlemskap. Det
är som förbundet redan framhållit verksamhetens syfte och mål och de konkreta
insatserna för att förverkliga dessa, som bör stödjas. Motorförarnas
helnykterhetsförbund är tveksamt till de kriterier som utredningen uppställer
när det gäller stödet. Det kan inte vara rimligt anser förbundet att endast
organisationer, vars främsta mål är att verka för förbättring av kvinnans
ställning i samhället och aktivt arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och
män skall komma i åtnjutande av bidragen. En sådan hård begränsning framstår
som stötande. I stället bör man anser förbundet tillmäta större betydelse för
organisationernas samhällsnyttiga verksamhet. Folkpartiets kvinnoförbund anser
att det i och för sig inte är orimligt att lägga medlemsantalet fill grund för
ekonomiska bidrag. Men säger förbundet ett bidragssystem måste också anpassas
till de enskilda organisafioners demokratiskt fattade beslut och
organisafionernas uppbyggnad. Det är en viktig liberal princip. Bortsett från
detta framhåller förbundet ställs också många mindre kvinno- och
jämställdhetsorganisationer utan stöd om bidragen baseras på antalet medlemmar.

Förslag till bidragssystem

Bidragsmodeller

Utredningen föreslår ett
bidragssystem som bygger på ett grundbidrag kompletterat med ett rörligt bidrag
baserat på antal medlemmar. Bidraget skall utgå till organisafioner med mer än
3 000 medlemmar och som i övrigt uppfyller utredningens bidragsvillkor. För organisafioner
med mer än 40 000 medlemmar sänks det rörliga bidraget för medlemsantal över 40
000. För organisafioner med ett medlemsantal mellan 1 500 och 3 000 medlemmar
föreslås halvt grundbidrag. Den rörliga delen av bidraget skall utgå som för
övriga organisationer.

Utredningen föreslår dessutom att
ingen organisation skall kunna få högre bidrag än 75 % av sina centrala
kostnader samt att samordning skall ske mellan nu föreslaget statsbidrag och de
statsbidrag som i dag utgår till vissa

Prop. 1981/82:155 34

kvinnoorganisationer. Utredningen föreslår vidare att
kommundepartementet under en övergångstid skall vara bidragsfördelande
myndighet.

Ett 20-tal remissinstanser tar
särskilt upp förslaget till bidragssystem. Flertalet av dessa ställer sig
positiva till förslaget även om vissa av de positiva remissinstanserna önskar
förändring i någon enskildhet. Några remissinstanser önskw sådana förändringar
av bidragssystemet att deras inställning till den föreslagnp konstruktionen
måste betecknas som tveksam eller negativ. Någon remissinstans uttalar sig
direkt emot bidragskonstruktionen. Frågan om gränserna för bidrag kommenteras
särskilt av remissinstanserna. Vissa önskar att den nedre gränsen 1 500
medlemmar sänks medan andra ifrågasätter om inte gränserna 1 500 resp. 3 000
medlemmar bör höjas. Härvid gör man jämförelser med de gränser som gäller för
bidrag till ungdomsorganisationerna. En annan fråga som kommenteras av några
remissinstanser är att ett nytt ekonomiskt stöd inte får innebära försämringar
för de organisationer som i dag har statsbidrag.

Skolöverstyrelsen tillstyrker utredningens förslag till
bidragssystem. Styrelsen understryker också utredningens mening att de
kvinnoorganisationer som redan får bidrag inte skall få en försämring genom det
föreslagna statsbidraget. Härvid bör även framhåller styrelsen tas hänsyn till
nu utgående projektbidrag. Föreningen Norden liksom lOGT-NTO finner att den
föreslagna indelningen i ett fast grundbidrag och ett rörligt bidrag relaterat
till medlemsantalet är väl avvägd. Motorförarnas helnykterhetsförbund finner
att bidragskonstruktionen ansluter sig till i huvudsak vad som gäller inom
ungdomsorganisationerna. Erfarenheterna från ungdomsorganisationerna visar
framhåller förbundet att den föreslagna konstruktionen kan fungera någorlunda
väl.

Studieförbundet Vuxenskolan och
Centerns kvinnoförbund tillstyrker i huvudsak förslaget till bidragssystem.
Förbundet anser dock att den rörliga delen av bidraget skall utgå med lika
belopp för hela medlemsantalet. Även Fredrika-Bremer-förbundet anser att den
föreslagna bidragsmodellen är bra. Samtidigt framhåller förbundet att det
föreslagna grundbeloppet är för lågt.

Positiva uttalanden till den föreslagna bidragsmodellen
har även avgetts av statens kulturråd, Centerns ungdomsförbund, Hyresgästernas
riksförbund. Medborgarskolan, Husmodersförbundet hem och samhälle och Yrkeskvinnors
riksförbund.

Några remissinstanser/örei/ar mer
omfattande förändringar av bidragsmodellen eller uttalar sig emot denna.

Jämställdhetsombudsmannen föreslår att gränsen för halvt
gfundbidrag sätts vid minst 750 medlemmar och för helt bidrag vid minst 1 500
medlemmar samt att villkoret om spridning skall anses tillgodosett om
organisafionen har verksamhet i minst tre landstingsområden. Stödet blir
framhåller ombudsmannen med denna lösning inte lika starkt koncentrerat till de
redan gynnade organisationerna. Det får en större spridning och en

Prop. 1981/82:155 35

något jämnare fördelning. Någon form av statligt stöd bör
enligt jämställdhetsombudsmannen lämnas till kvinnohusgrupper. Statens
ungdomsråd är mycket betänksamt till den konstruktion av bidraget som
presenteras. Bidraget fill kvinnoorganisation föreslås framhåller rådet i
grunden få samma tekniska utformning som det nuvarande bidraget till
ungdomsorganisationernas centrala verksamhet. På vissa punkter finns
emellertid skillnader. För ungdomsorganisafionernas del är endast medlemmar
från 7-25 år bidragsberättigade. Stöd till kvinnoorganisationer föreslås utgå
till alla medlemmar från 15 år utan övre åldersgräns. Denna överlappning kan
enligt rådet leda fill gränsdragningsproblem av typen: När blir en
ungdomsorganisafion med huvudsakligen kvinnliga medlemmar och med uttalade mål
om jämställdhet en kvinnoorganisation? Det innebär framhåller rådet att
kvinnoorganisationerna har en större åldersmässig rekryteringsbas. Samtidigt
ställs samma krav på minsta antal medlemmar för fullt stöd, dvs. 3 000, för
både kvinno-och ungdomsorganisationer. Kvinnoorganisafionerna får därfill halvt
grundbidrag och bidrag per medlem redan vid 1 500 medlemmar, vilket säger
rådet innebär vidare ramar än stödet till ungdomsorganisationerna medger.
Tjänstemännens centralorganisation anser att det saknas motiveringar bl. a.
till kriterierna vad gäller medlemsantal för visst bidrag. Enligt organisationens
mening är kravet på 1 500 medlemmar för halvt grundbidrag för högt. En
organisation har som regel sina största ekonomiska bekymmer i
uppbyggnadsskedet. Grundbidrag bör därför anser organisationen kunna utgå också
fill organisafioner med färre medlemmar än 1 500.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att
bidragskonstruktionen är ett plagiat av stödet fill ungdomsorganisationerna,
utan hänsyn tagen fill den skillnad som föreligger mellan ungdoms- och
kvinnoorganisafioner. Gränsdragningsproblem kommer anser förbundet att uppstå,
bl. a. när det gäller åldersgränserna. Ungdomsförbundet önskar att frågan om
ett speciellt stöd till kvinnoförbunden utreds i samarbete med dessa. Förbundet
anser dessutom att övriga kvinnoorganisationer skall stödjas med projektbidrag
i avvaktan på ett nytt och mer genomarbetat förslag om stöd fill
kvinnoorganisationerna. Riksförbundet internationella föreningen för
invandrarkvinnor anser att det föreslagna grundbeloppet är för lågt.
Grundbeloppet skall enligt föreningen vara indexreglerat. Svenska kvinnors
vänsterförbund anser att det är de små och fria organisationerna som behöver stöd.
Förbundet finner det orimligt att det rörhga bidraget reduceras först vid ett
medlemsantal över 40 000. Den nedre gränsen för att erhålla bidrag bör också
enligt förbundet sänkas. Däremot säger sig förbundet kunna acceptera kravet på
en viss geografisk spridning. Vänsterpartiet kommunisternas kvinnopolitiska
utskott är tveksam till de bidragsnormer som utredningen föreslår. Enligt dessa
skulle gränsen för stathgt bidrag gå vid 1500 medlemmar. Men
kvinnoorganisationernas akfivitet och samhälleliga inflytande står enligt
utskottet inte i direkt relation till antalet medlemmar. Utmärkande för flera
av de mest aktiva organisationerna är, att de har

Prop.
1981/82:155 36

relativt
få medlemmar, Utskottet föreslår därför att lägsta gränsen för statligt bidrag
till organisation av rikskaraktär skall gå vid 500 medlemmar och att bidraget
per medlem bör sättas betydligt lägre än vad utredningen föreslår.

Projektbidrag

Frågan om projektbidrag fill kvinnoorganisationerna
har inte direkt samband med frågan om ett konfinuerligt verksamhetsstöd.
Projektbidragen diskuteras dock av utredningen bl. a. i samband med
utformningen av ett bidragssystem och då det gäller finansieringen av ett
kontinuerligt verksamhetsstöd. Sammanfattningsvis anser utredningen att
projektbidragen bör tas bort fill förmån för ett kontinuerligt stöd. Skälet
härtill är bl, a. att projektbidragen är tidsbegränsade vilket kan innebära
svårigheter i planeringen samt att bidragen kan bli styrande för en organisations
verksamhet.

Flertalet av det 15-tal remissinstanser som tar upp
frågan om projektbidrag anser att dessa i många fall fyller en funktion och att
de bör vara kvar. Dessa remissinstanser anser också ofta att projektbidragen
kan utgöra ett komplement till ett reguljärt bidrag. Några remissinstanser
delar däremot utredningens syn att projektbidragen bör ersättas med reguljära
bidrag.

Socialstyrelsen anser att utredningens beskrivning
av de nu utgående projektbidragen är påfallande negativt hållen. En utökning
och samordning av generella bidrag utesluter enligt styrelsen inte statligt
stöd fill projekt- och utvecklingsarbete. I vilken utsträckning dessa skall
betraktas som styrande, sett från organisationernas sida, bedöms bäst inom
organisationerna. Att samhället för sin del genom stöd till särskilda projekt
både vill och bör vara pådrivande är enligt styrelsen inte negativt. Styrelsen
anser därför att det är angeläget att både fast bidrag och projektbidrag kommer
till användning. Skolöverstyrelsen anser att projektbidragens ställning
egentligen inte har med sakfrågan att göra. Styrelsen kan inte anse att
tillkomsten av ett generellt bidragssystem för kvinnoorganisationer skulle
utgöra hinder för att dessa också skulle kunna ta emot projektbidrag för verksamhet
med särskild inriktning. Statens arbetsmarknadsnämnd finner det troligt att s.
k. projektbidrag kommer att behövas även i framtiden som ett komplement fill
statsbidraget. Ett projektstöd kan anser nämnden behövas för speciella
utvecklingsinsatser och riktade åtgärder under kortare tid. Arbetarnas
bildningsförbund instämmer inte i utredningens uppfattning att det bör vara en
samordning mellan nuvarande statliga projektbidrag för särskilt ändamål och det
tänkta bidragssystemet. I likhet med andra organisafioner måste anser förbundet
kvinnoorganisationerna ha full rätt att ansöka om bidrag för särskilt ändamål
utan att detta påverkar grundläggande bidragsresurser för bl. a.
administration, utbildning och information. Grupp 8 framhåller att det är ett misstag
när utredaren ser projektbidragen så ensidigt negativt. Man anser att det är
hedervärt att sanera i bidragsdjungeln men att slopa

Prop. 1981/82:155 37

projektbidragen i ett sådant syfte är att kasta ut barnet
med badvattnet. Enligt Grupp 8 borde det vara möjHgt att vid sidan av de
reguljära bidragen skapa en pott för projektbidrag avsedd speciellt för små
akfiva organisafioner.

Statens kulturråd påpekar att projektstöd för olika
insatser som internfio-nellt biståndsarbete, samlevnadsfrågor o. d. för vissa
kvinnoorganisafioner utgör ett viktigt tillskott av ekonomiskt stöd. Samtidigt
upplevs denna form av bidrag som ett styrmedel som försvårar för
organisafionerna att själva planera inriktningen av sin verksamhet. Införandet
av ett nytt statsbidrag till kvinnoorganisafioner är en posifiv utveckling som
gör organisationerna mindre beroende av projektmedel. Kulturrådet förutsätter
dock att vissa projektbidrag även i framtiden kommer att utgå till
kvinnoorganisationer då focusering av viktiga frågor ibland behövs.

Även statens invandrarverk, jämställdhetsombudsmannen och
Tjänstemännens centralorganisation uttalar sig för att projektbidragen behöver
finnas kvar.

Kooperativa förbundet konstaterar med tillfredsställelse
att utredningen fullföljer den kritik av "projektstödet", som
framfördes i utredningen (SOU 1979:60) "Bidrag till folkrörelser" och
att utredningen tar konsekvenserna av denna och föreslär ett kontinuerligt stöd
byggt på antalet medlemmar i organisationen. Studieförbundet Vuxenskolan delar
utredningens uppfattning om projektbidragen som en styrande faktor för
organisationerna. Ett bidragssystem, som lämnar större frihet för
organisafionerna dels att på längre sikt planera sin verksamhet dels att göra detta
oberoende av samhällets direkt uttalade önskemål, anser studieförbundet som
värdefullt. Liknande synpunkter framförs av Kooperativa gillesförbundet.
Yrkeskvinnors riksförbund och Folkparkernas centralorganisation. Centerns
kvinnoförbund säger att projektbidragen utan tvivel bidrar till ryckighet i
den planering som organisationerna måste ha för att uppnå målsättningen i sitt
arbete. Moderata kvinnoförbundet instämmer helt i utredningens syn på projektbidragen.
Förbundet föreslår att de projektbidrag som i dag utgår omvandlas till
generella bidrag till de icke partipolitiska kvinnoorganisationerna. Utöver
utredningens förslag anser lOGT-NTO att man skulle kunna överväga ett särskilt
projektbidrag till andra än kvinnoorganisationer för speciella insatser för att
öka jämställdheten mellan kvinnor och män.

Koppling mellan ett centralt bidrag och bidrag på
distrikts- och lokal nivå

Utredningen slår uttryckligen fast
att det inte skall finnas någon koppling mellan ett centralt bidrag och bidrag
på distrikts- och lokal nivå. Det ankommer enligt utredningen på landsting och
kommuner att själva ta ställning till sin bidragsgivning.

Denna fråga har berörts av ett
fåtal remissinstanser. Skolöverstyrelsen, SÖ anser att med hänsyn till de stora
olikheter som i många avseenden finns mellan kvinnoorganisationerna och det
faktum att endast ett mindre antal av

Prop.
1981/82:155 38

organisationerna inledningsvis kvalificerar sig för
reguljärt statsbidrag, delar SÖ utredningens uttryckliga ståndpunkt om att
landstingens och kommunernas bidragsgivning ej skall göras avhängig av om
statsbidrag utgår eller ej. Svenska kvinnors vänsterförbund delar utredningens
synsätt att kommuner och landsting inte skall låta sig påverkas i fall en
organisation ges statligt stöd. Enligt förbundet måste självklart i stället den
lokala verksamheten vara avgörande för eventuellt bidrag. Socialstyrelsen anser
att det i och för sig är en god tanke att prövningen av stöd från kommuner och
landsting skall ske utan koppling till statsstödet. Styrelsen framhåller
emellertid att konstruktionen kräver någon form av överenskommelse mellan
huvudmännen för att säkerställa att det totalt inte sker en försämring av
kvinnoorganisationernas ekonomi. Förbundet Vi tinga menar att här måste
kommuner och landsting ta sin del av ansvaret i likhet med vad man gör för
andra folkrörelser. Moderata kvinnoförbundet påpekar att organisafioners
uppbyggnad med verksamhet på landstings- och kommunal nivå kommer att medföra
krav från organisationerna om stöd även på dessa nivåer. Förbundet anser att
utredningen borde ha tagit upp och diskuterat de kostnader som detta kommer att
medföra.

De polifiska kvinnoorganisationerna och övriga
kvinnoorganisafioner

Utredningen har utgått från att
alla kvinnoorganisationer skall omfattas av ett nytt statsbidrag om man i
övrigt uppfyller bidragsvillkoren. Någon skillnad skall således enligt
utredningen inte göras mellan de pohtiska kvinnoorganisationerna och övriga
kvinnoorganisationer.

Ett 10-tal remissinstanser
behandlar denna fråga. En del instanser menar att de politiska
kvinnoorganisationerna inte skall omfattas av det föreslagna bidraget medan
andra anser att bidraget främst bör reserveras för dessa organisationer.

Centralorganisationen SACO/SR
framhåller att det endast är de opolifiska organisationerna som skall få
bidrag. Fredrika-Bremer-förbundet avvisar förslaget att de politiska
kvinnoförbunden anslutes till det föreslagna bidragssystemet. Förbundet anser i
stället att bidrag även fortsättningsvis skall utgå via partistödet.
Folkpartiets kvinnoförbund säger att man tidigare föreslagit att stödet till de
partipolitiska kvinnoförbunden skulle utgöras av ett grundbidrag samt ett
rörligt bidrag baserat på moderpartiets mandat i riksdagen. Det skulle enligt
förbundet bl. a. innebära mindre byråkrati. Riksförbundet internationella
föreningen för invandrarkvinnor avvisar att de politiska kvinnoförbunden
anslutes till det föreslagna bidragssystemet. De politiska kvinnoförbunden bör
i stället enligt förenirigen få ytterligare anslag genom ökade bidrag till
moderpartierna. Även Kvinnohusgruppen i Stockholm, Moderata kvinnoförbundet
och Svenska kvinnors vänsterförbund hör till de remissinstanser som är kritiska
fill att de politiska kvinnoförbunden ansluts till det föreslagna
bidragssystemet.

Prop. 1981/82:155 39

Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund anser att tyngdpunkten i bidragssystemet skall ligga pä de
polifiska kvinnoorganisationerna, eftersom de har de enda möjligheterna att
genomdriva krav och förslag till förändringar i den demokratiska
beslutsprocessen. Liknande synpunkter framförs av Folkets Husföreningarnas
riksorganisation, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Unga Örnars
riksförbund. De två senare organisationerna uttalar också att stödet till
kvinnoförbunden bör knytas till partistödet i riksdagen. Kristen Demokratisk
samlings kvinnoråd hälsar med tillfredsställelse att de grundläggande
demokratiska principerna har fått råda genom utredningens förslag att grunda
bidraget på medlemsantal och inte på moderparfiets eventuella representafion i
riksdagen.

Bidragsfördelande myndighet

Utredningen föreslår att
kommundepartementet skall bli bidragsfördelande myndighet i avvaktan på en
översyn av den statliga administrationen av bidragsgivningen.

Endast ett fåtal remissinstanser
har behandlat frågan. Medborgarskolan fillstyrker utredningens förslag att statsbidraget
till kvinnoorganisationer skall fördelas av kommundepartementet i avvaktan på
en översyn av den statliga administrationen av bidragsgivningen. Statens
kulturråd har inget att invända mot utredningens förslag. Folkparkernas
centralorganisation anser att bidraget bör inlemmas i det organ som framdeles
skall handha bidrag fill samtliga folkrörelser. Jämställdhetsombudsmannen
föreslår att stödet till kvinnoorganisationerna fördelas av
arbetsmarknadsdepartementet, som har särskilt ansvar för jämställdhetsfrågorna
eller något jämställdhetsorgan under detta, som har en samlad överblick över
jämställdhetsarbetet och en mera kontinuerlig kontakt med organisationerna i
fråga.

Kontroll av bidrag

Utredningen anser att
kvinnoorganisationerna i första hand själva via sina demokratiskt valda organ
och revisorer skall svara för kontrollen. Till bidragsgivande myndigheten bör
dock föreslår utredningen varje år ifrån organisationerna insändas rapporter
utvisande ekonomisk ställning, antal medlemmar i varje landstingsområde o. d.
Uppgift om medlemsavgift och influtna medlemsavgifter bör framgå av
årsredovisningen.

Ett 10-tal organisationer har
behandlat utredningens förslag. Vissa instanser delar utredningens syn medan
andra är kritiska. De senare instanserna vänder sig främst mot förslaget att
organisationerna årligen skall redovisa sin ekonomiska ställning.

Statens kulturråd liksom lOGT-NTO,
Medborgarskolan och Kooperativa gillesförbundet delar utredningens förslag om
hur den interna kontrollen skall ske. Hustnodersförbundet hem och samhälle
instämmer med utredningens förslag. Enligt förbundet måste förutsättas att
vederbörande organisa-

Prop.
1981/82:155 40

tions interna kontroll är av den art att myndigheterna får
den inblick i verksamheten som krävs då statliga bidrag utgår.
Jämställdhetsombudsmannen anser att det borde krävas någon form av årlig
redovisning eller rapport från de kvinnoorganisationer som erhållit
verksamhetsbidrag inte bara ur kontrollsynpunkt utan även för att kunskap om
pågående och planerat jämställdhetsarbete i Sverige skall kunna spridas.

Landsorganisationen i Sverige delar
inte utredningens uppfattning om att bidragstagande organisafioner till
myndigheterna årligen skall behöva redovisa ekonomisk ställning, influtna
medlemsavgifter m. m. Det bör enligt landsorganisafionen vara
kvinnoorganisationerna själva, genom sina demokratiskt valda organ och
revisorer, som sköter kontrollen. Uppgift om organisationens medlemsantal och
att organisationen i övrigt svarar mot ställda krav bör vara tillräckligt.
Folkets Husföreningarnas riksorganisation anser inte att myndigheterna åriigen
skall ha uppgift om bidragsmottagande organisations ekonomiska ställning. Ett
sådant förfarande kan enligt organisationen leda till en minskad respekt för
folkrörelsernas självständiga ställning. Bidrag till folkrörelseorganisafioner
lämnas av samhället därför att det arbete de bedriver är värt stöd - inte
därför att deras ekonomiska ställning i sig är dålig. En kontroll från myndighetens
sida skall säger organisationen avse att anslagsmedel disponeras på ett rimligt
sätt - inte att organisationens medlemsavgifter disponeras på det ena eller
andra sättet. Organisafionen avvisar alltså inte kontrollen men vill begränsa
den att gälla det den skapats för. Även Arbetarnas bildningsförbund.
Folkparkernas centralorganisation och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
framför kritik mot utredningens förslag efter i huvudsak samma linjer som de
två föregående organisationerna.

Finansiering

Utredningen anser att de
besparingar som en avbyråkrafisering av bidragsgivningen kan ge bör vara av den
omfattningen att de väl täcker kostnaderna för ett statsbidrag till
kvinnoorganisationerna. Under en övergångstid och i avvaktan på en sådan
avbyråkratisering bör anser utredningen ses över möjligheterna att använda
vissa projektbidrag som en del av finansieringen av ett reguljärt stöd.

Flertalet av det 15-tal
remissinstanser som behandlar finansieringsfrågan ställer sig bakom förslaget
att en översyn av den statliga bidragsgivningen fill folkrörelserna bör komma
till stånd i syfte att åstadkomma en förenkling och samordning av
bidragsgivningen. Samtidigt understryker flera remissinstanser att en
avbyråkrafisering av bidragsgivningen inte får leda till en försämring för de
organisationer som redan idag får statsbidrag. Statens kulturråd ser
principiellt vinster i en avbyråkratisering av den statliga bidragsgivningen,
men förmodar att förslaget kan ha vissa svårigheter att kunna genomföras inom
en snar framtid. Enligt kulturrådet kan andra

Prop. 1981/82:155 41

ekonomiska omfördelningar vara tänkbara för att en reform
skall vara möjlig att genomföra. Statens invandrarverk understryker behovet av
en översyn av administrafionen av den statliga bidragsgivningen.
Invandrarverket framhåller emellerfid att en ökning av det reguljära stödet på
bekostnad av projektstöd kan innebära en negativ utveckling av stödet till
invandrarorganisationerna om särskilda hänsyn inte tas till dessa vid
utformningen av riktlinjerna för stödet. Jämställdhetsombudsmannen anser att
eftersom reformen är angelägen med hänsyn till det fortsatta
jämställdhetsarbetet, bör den kunna genomföras utan hinder av att frågan om
finansieringen ännu inte lösts slutgiltigt. Medborgarskolan konstaterar att det
statsfinansiella läget allvarligt måste försvåra möjligheterna att nu införa
nya stödformer. Medborgarskolan vill dock gärna tillstyrka en prövning av olika
möjligheter att snarast - helt eller delvis förverkliga utredningens förslag.
Statens ungdomsråd, Centerns ungdomsförbund, Sveriges riksidrottsförbund och
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund framhåller att ett nytt bidrag inte
får gä ut över samhällets stöd fill ungdomsorganisafionerna. Studieförbundet
Vuxenskolan vill understryka utredningens uppfattning att en samordning måste
ske mellan det föreslagna statsbidraget och de statsbidrag som redan i dag
utgår till vissa kvinnoorganisationer. Enligt förbundet får dock en sådan
samordning inte innebära en försämring för dessa organisafioner. Moderata
kvinnoförbundet säger att det med hänsyn till det ekonomiska läget inte torde
vara möjligt att införa ett nytt statsbidrag. Förbundet tillägger att en
avbyråkratisering av biståndsgivningen bör genomföras även om ett bidrag fill
kvinnoorganisationerna ej kommer till stånd. Landstingsförbundet påpekar att de
nuvarande projektbidragen, som enligt utredningen skall avsättas för det
reguljära stödet, inte täcker hela behovet. Om förslaget genomförs kommer det
därför enligt förbundet att innebära ökade kostnader för samhället. Förbundet
tillägger om utredningens förslag på grund av bristande ekonomiska resurser
lämnas utan åtgärd kommer kvinnoorganisationernas krav i skymundan för en lång
fid framåt. I ett sådant läge borde framhåller förbundet utredningen mer
ingående diskuterat en omfördelning bland nuvarande olika stödinsatser.
Skolöverstyrelsen avstyrker utredningens förslag till finansiering, dvs. att
projektbidrag skall användas för att finansiera reguljärt stöd till
kvinnoorganisationerna. Skolöverstyrelsen framför detta särskilt mot den
bakgrunden att utredningen ej preciserar vilka projektbidrag som skall bli
föremål för indragning. Det kan inte vara rimligt att utvecklingen av viktig
verksamhet i andra folkrörelser skall hållas fillbaka för att en reform skall
kunna genomföras. Om nya medel ej ställs fill förfogande bör man enligt
skolöverstyrelsen avstå från att genomföra reformen. Även Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund och Folkets Husföreningarnas riksorganisation
är kritiska till att det föreslagna stödet skall finansieras genom en
samordning med de statsbidrag som redan i dag utgår till vissa
kvinnoorganisationers centrala verksamhet.