Prop. 1981/82:156

Prop. 1981/82:156 2

ovanligt
eller annars lämpligt efternamn.

Den
nya lagen överensstämmer i allt väsenfiigt med de nya namnregler som tidigare
har antagits i Danmark och Norge liksom med ett förslag till namnregler som
nyligen har lagts fram i Finland.

Den
nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

Prop.
1981/82:156 3

Propositionens lagförslag

Förslag till Namnlag

Härigenom föreskrivs följande.

Efternamn

Förvärv av efternamn vid födelsen

1 § Barn till föräldrar med gemensamt efternamn förvärvar
vid födelsen det

namnet.

Har föräldrarna olika efternamn när barnet föds, förvärvar
barnet det av föräldrarnas efternamn som anmäls till pastorsämbetet inom sex
månader efter födelsen. Görs inte en sådan anmälan, anses barnet vid födelsen
ha förvärvat moderns efternamn. Detsamma gäller om faderskapet inte är
fastställt inom sex månader efter födelsen.

Anmälan som avses i andra stycket kan i stället för ett
namn som någon av föräldrarna bär avse ett namn som någon av dem senast har
burit som ogift.

Förvärv av efternamn vid adoption

2 § Den som adopteras av makar med gemensamt efternamn
förvärvar

genom adopfionen det namnet. Har adoptivföräldrarna olika efternamn,

förvärvar barnet genom adoptionen det av adoptivföräldrarnas efternamn

som dessa anmäler i adopfionsärendet eller, om något namn inte har anmälts,

adoptivmoderns efternamn.

Den som adopteras av en person ensam förvärvar genom
adoptionen det efternamn som denne bär. Om en make adopterar den andra makens
barn, medför det dock inte någon ändring av barnets efternamn.

Den som adopteras kan genom adoptionen i stället förvärva
ett efternamn som en adoptivförälder senast har burit som ogift, om den eller
de som adopterar anmäler detta namn i adoptionsärendet.

3 § Domstolen kan i adopfionsärendet besluta att den som
adopteras skall

behålla det efternamn som han eller hon hade före adoptionen.

Byte till förälders efternamn

4 § Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats
enligt 1 § till ett annat

efternamn som bärs av någon av föräldrarna kan göra detta genom anmälan

till pastorsämbetet. Har föräldern förvärvat sitt namn enligt 8 § genom

äktenskap med någon annan än den andra föräldern, krävs att maken i detta

äktenskap samtycker till namnbytet.

Genom anmälan till pastorsämbetet kan byte även ske fill
ett efternamn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift.

Den som har bytt efternamn enligt första eller andra
stycket kan genom anmälan till pastorsämbetet byta till ett annat namn som
anges i något av dessa stycken.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 4

5 § Om ett barn under 18 år bär någon av föräldrarnas namn utan att
denna förälder är vårdnadshavare, krävs för byte av barnets efternamn att
föräldern har samtyckt till namnbytet eller att domstol har funnit att
namnbytet är förenligt med barnets bästa.

6 § Bestämmelserna i 4 och 5 §§ tillämpas också då den som har
adopterats vill byta ett efternamn som har förvärvats enligt 2 § fill ett annat
efternamn som bärs av någon av adoptivföräldrarna eller som någon av dem senast
har burit som ogift. Detsamma gäller om den som har adopterats har behålUt sitt
efternamn från tiden före adoptionen och vill byta det fill ett efternamn som
nyss har angetts.

Byte
till fosterförälders efternamn

7 §
Ett barn under 18 år, som för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt

hem har tagits emot av någon annan än barnets föräldrar, kan genom

anmälan till pastorsämbetet byta sitt efternamn till ett namn som bärs av den

eller dem som har tagit emot barnet eller fill ett namn som bärs av någon av

dem, om den eller de som bär namnet har samtyckt till namnbytet och

domstol har funnit att namnbytet är förenligt med barnets bästa.

Den
som har bytt efternamn enligt första stycket kan genom anmälan till
pastorsämbetet byta tillbaka till ett efternamn som han eller hon har burit
fidigare.

Byte
till makes efternamn

8 §
Vill makar ha samma efternamn, kan en av dem med den andres

samtycke genom anmälan till pastorsämbetet byta sitt efternamn till den

andra makens efternamn. Görs en sådan anmälan före eller i samband med

vigseln, förvärvas namnet vid vigseln.

Görs
inte en anmälan om namnbyte enligt första stycket, behåller vardera maken sitt
efternamn.

9 §
En make som under äktenskapet har bytt efternamn efter ansökan enligt

10 §
kan inte därefter byta till den andra makens efternamn enligt 8 § första

stycket. Byte enligt den bestämmelsen kan inte heller avse ett namn som den

andra maken har förvärvat genom ett fidigare äktenskap.

Den
som har bytt efternamn enUgt 8 § första stycket kan genom anmälan till
pastorsämbetet byta tillbaka fill det efternamn som han eller hon senast har
burit som ogift.

Byte
till andra efternamn

10 §
Den som vill byta sitt efternamn fill ett nybildat efternamn eller till ett
efternamn som inte kan förvärvas enligt 1-9 §§ kan göra ansökan om fillstånd
till bytet hos patent- och registreringsverket. Den som en gång har bytt efternamn
efter en sådan ansökan får pä nytt byta efternamn på detta sätt endast om det
finns särskilda skäl.

Avser
ansökningen ett barn under 18 år, kan patent- och registreringsverket som
villkor för namnbytet uppställa att domstol har funnit att detta är

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 5

förenligt med barnets bästa.

Med byte av efternamn enligt denna paragraf jämställs
ändring av efternamns stavning.

11 § Som nybildat efternamn får inte godkännas

1.
namn som till
bildning, uttal eller stavning har en sådan språklig form att det inte är
lämpligt som efternamn här i landet,

2.
namn som är i
bruk som förnamn, om det inte finns särskilda skäl att namnet ändå skall få
bäras som ett nybildat efternamn,

3.
dubbelnamn,

4.
namn som kan
uppfattas som en benämning på järnvägsstafioner, postkontor eller Uknande och
därför kan medföra olägenhet eller i övrigt kan vilseleda allmänheten,

5.
namn som kan
väcka anstöt, eller

6.
namn som kan
antas leda till obehag för den som bär det.

12 § Som efternamn, vare sig det är nybildat eller
ej, får inte godkännas

namn som lätt kan förväxlas med

1.
ett efternamn
som någon annan enligt lag bär eller har rätt att bära,

2.
ett allmänt
känt efternamn som har burits av en utdöd släkt,

3.
ett allmänt
känt ufiändskt efternamn,

4.
någon annans
konstnärsnamn eller ett likartat namn som är allmänt känt,

5.
en beteckning
för en sfiftelse, en ideell förening eller någon liknande sammanslutning,

6.
någon annans
här i riket skyddade firma eller varumärke eller ett annat kännetecken som har
inarbetats för någon annan i en näringsverksamhet här i riket, eller

7.
en fitel på
någon annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, om fiteln är
egenartad, eller ett särskilt skapat namn som förekommer i ett sådant verk och
vars utnyttjande skulle innebära en kränkning av någon annans upphovsrätt till
verket.

Har någon efter ansökan förvärvat ett nybildat efternamn,
utgör vad som sägs i första stycket 1 inte hinder för föräldrar, syskon eller
syskonbarn att med förvärvarens samtycke erhålla det namnet efter ansökan hos
patent- och registreringsverket. Har det förra förvärvet gjorts av flera,
fordras samtycke av dem alla.

13 § Utan hinder av 11 eller 12 § kan byte till ett
efternamn ske, om det finns

synnerliga skäl.

För att byte skall kunna ske till ett efternamn, som
sökanden har burit fidigare utan att ha förlorat det enligt 15-18 §§, är det
dock fillräckligt om det finns särskilda skäl.

Ändring av efternamns genusform

14 § Ändring av ett utländskt efternamns genusform anses
inte som byte fill annat efternamn. Sådan ändring sker genom anmälan till
pastorsämbetet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 6

Förlust
av efternamn

15 §
Fastställs det att en man inte är far till ett barn som på grund av

faderskapet har förvärvat mannens efternamn eller ett efternamn som

mannen har burit, förlorar barnet det efternamnet. I stället förvärvar barnet

moderns efternamn vid tiden för barnets födelse. Barnet anses då ha

förvärvat det namnet enligt 1 §.

Finns
det synnerliga skäl, får domstol tillåta att barnet behåller sitt efternamn.
Sådant tillstånd meddelas, om frågan angående faderskapet prövas av domstol, i
samband med domen. I annat fall prövas namnfrågan efter särskild ansökan, som
skall ha kommit in till domstolen inom en månad efter fastställelsen.

16 § Har någon genom anmälan till pastorsämbetet förvärvat ett efternamn
som han eller hon inte har rätt till och är det inte fråga om fall som avses i
15 §, skall domstol på talan av den vars namn sålunda har förvärvats besluta
att namnet förloras, om inte synnerliga skäl talar för att namnet får behållas.
Den som på detta sätt förlorar sitt namn återfår det efternamn han eller hon
hade före anmälningen.

17 § Har någon efter ansökan hos patent- och registreringsverket bytt
till ett efternamn som han eller hon inte har burit tidigare och uppstår
olägenhet för någon annan till följd av sådan risk för förväxling som anges i
12 § första stycket, skall domstol på talan av den andre besluta att den som
har erhållit namnet förlorar detta, om inte synnerliga skäl talar för att han
eller hon får behålla det. Den som på detta sätt förlorar sitt namn återfår det
efternamn han eller hon hade före ansökningen.

18 § Förlorar någon sitt efternamn enligt 15-17 §§ skall domstolen, om
talan förs om detta, besluta att också den som genom denne har förvärvat eller
i övrigt har rätt att bära namnet förlorar namnet eller rätten att bära det, om
inte synnerliga skäl talar mot detta. Detsamma gäller om någon som borde ha
förlorat sitt efternamn enligt 15-17 §§ har avlidit.

Förlorar
någon sitt efternamn enligt första stycket, skall domstolen med tillämpning av
1-9 §§ fastställa det namn som förvärvas i stället för det som förloras.

Särskilt
skydd för egenartade efternamn

19 §
Har någon förvärvat ett egenartat efternamn, får ett namn som lätt kan

förväxlas med detta användas av någon annan endast om han eller hon enligt

denna lag kan åberopa rätt till namnet eller om han eller hon eller släkten av

ålder eller annars enligt ortens sed har burit det som tillnamn.

Ingen
får obehörigen, till nackdel för den som har förvärvat ett egenartat efternamn,
i näringsverksamhet använda en firma, ett varumärke eller ett annat kännetecken
som lätt kan förväxlas med namnet. Med firma likställs beteckning för
stiftelse, ideell förening eller därmed jämförlig sammanslutning.

Ett
efternamn skall anses som egenartat, om det är ägnat att utmärka fillhörigheten
till en viss släkt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 7

20 §
Har ett konstnärsnamn eller ett liknande namn bhvit allmänt känt och

har någon annan en äldre rätt till ett egenartat efternamn med vilket

konstnärsnamnet lätt kan förväxlas, måste den andre inom rimlig tid inskrida

mot användandet. Annars får konstnärsnamnet användas utan hinder av vad

som föreskrivs i 19 §.

Första stycket fillämpas
även i fall då ett kännetecken av det slag som anges i 19 § andra stycket har
inarbetats och någon annan har en äldre rätt till ett egenartat efternamn med
vilket kännetecknet lätt kan förväxlas.

I de fall som avses i
första eller andra stycket kan domstol efter vad som är skäligt föreskriva att
konstnärsnamnet eller kännetecknet får användas endast på ett särskilt sätt.

21 § Talan om fastställelse huruvida en rätt till ett egenartat efternamn
består eller ej eller huruvida ett förfarande utgör intrång i en sådan rätt
eller ej får prövas av domstol, när det råder ovisshet om förhållandet och
ovissheten är till nackdel för den som har väckt talan.

22 § Den som gör intrång i någon annans rätt till ett egenartat efternamn
är skyldig att ersätta den andres skada, om han eller hon har insett eller
borde ha insett att förfarandet var till nackdel för denne. Vid bedömande om
och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn tas även till lidande och övriga
omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Mellannamn

23 §
En make som har förvärvat den andra makens efternamn får närmast

framför efternamnet bära ett fidigare efternamn som mellannamn.

Har makar olika efternamn
får en av dem, med den andres samtycke, närmast framför sitt efternamn bära den
andres efternamn som mellannamn, om inte detta har förvärvats på grund av ett
tidigare äktenskap. Rätten för en make att med den andra makens samtycke börja
bära dennes efternamn som mellannamn gäller även sedan äktenskapet har
upplösts. En efterlevande make får utan samtycke börja bära ett sådant
mellannamn.

24 §
Den som har adopterats och förvärvat ett efternamn som bärs av

adoptivföräldern eller av adoptivföräldrarna eller en av dem får närmast

framför detta som mellannamn bära sitt efternamn från fiden före

adopfionen.

Om den som adopterats har
behållit sitt tidigare efternamn, får han eller hon närmast framför detta som
mellannamn bära ett efternamn som bärs av adoptivföräldern eller av
adoptivföräldrarna eller en av dem. Om en adoptivförälder förvärvar ett nytt
efternamn genom äktenskap med någon annan än den andra adoptivföräldern, krävs
att maken i detta äktenskap samtycker fill att den som har adopterats bär detta
namn som mellannamn.

25 §
Bestämmelserna i 23 och 24 §§ medför inte rätt att samtidigt bära mer

än ett mellannamn.

Den
som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta namn till pastorsämbetet. Vill
han eller hon inte längre bära mellannamnet, skall anmälan härom göras fill
pastorsämbetet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 8

Förnamn
m. m.

26 § Varje barn skall ges ett eller flera förnamn, som inom sex månader
från födelsen skall anmälas till pastorsämbetet.

27 § Den som har förvärvat ett eller flera förnamn kan genom anmälan till
pastorsämbetet förvärva ytterligare ett eller flera förnamn. I samband med
detta får ett eller flera förnamn strykas. Sådan anmälan får göras endast en
gång.

28 § Ändring av ordningsföljden mellan två eller flera förnamn, så att
filltalsnamnet kommer först, kan göras genom anmälan till pastorsämbetet. Genom
en sådan anmälan får även stavningen ändras, om inte namnets uttal ändras genom
detta.

29 § Tillägg, ändring eller strykning av förnamn kan i andra fall än som
avses i 26-28 §§ ske efter ansökan hos patent- och registreringsverket, om det
finns särskilda skäl.

30 § Som förnamn får inte godkännas namn som kan väcka anstöt eller kan
antas leda till obehag för den som skall bära det eller namn som av någon annan
anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn.

Förnamn
som anmäls till pastorsämbetet enligt 26 eller 27 § förvärvas genom
anmälningen, om det inte finns något hinder enligt första stycket mot att
namnet godkänns.

31 §
Den som invid ett förnamn vill bära ett gårdsnamn, som han eller hon

har anknytning till genom släktskap eller äktenskap och som enligt gammal

sedvänja är i bruk som fillnamn, kan anmäla gårdsnamnet fill pastorsämbe

tet. Vill han eller hon inte längre använda gårdsnamnet, kan anmälan härom

göras till pastorsämbetet.

Förfarandet
i mål och ärenden enligt denna lag

Anmälan
till pastorsämbetet

32 §
Anmälan fill pastorsämbetet görs i den församling där den som

anmälningen avser är kyrkobokförd. Är denne inte kyrkobokförd i Sverige,

görs anmälningen i den församling där han eller hon vistas eller senast har

varit kyrkobokförd. 1 övriga fall får anmälningen göras till riksskattever-

ket.

Anmälningen
till pastorsämbetet eller riksskatteverket skall göras skriftligen.

Som
anmälan till pastorsämbetet anses anmälan som vid vigsel görs om efternamn fill
vigselförrättaren och vid dop inom svenska kyrkan görs om förnamn till
dopförrättaren.

33 §
Beslut av pastorsämbetet får överklagas till domkapitlet genom

besvär.

Domkapitlets
beslut får överklagas till kammarrätten genom besvär.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 9

34 § Beslut av riksskatteverket får överklagas fill
kammarrätten genom

besvär.

Ansökan hos patent- och registreringsverket

35 § Ansökningar hos patent- och
registreringsverket skall göras skriffiigen.

De skall innehålla uppgift om sökandens postadress och om skälen för

ansökningen. Till ansökningen skall fogas ett personbevis. Till ansökan om

förnamn för den som är född här i landet skall också fogas utdrag ur födelse-

och dopboken.

Sökanden skall betala ansökningsavgift. Regeringen
bestämmer avgiftens storlek.

36 § Har sökanden inte iakttagit vad som är
föreskrivet om en ansökan eller

finner patent- och registreringsverket annars att det föreligger hinder för att

bifalla ansökningen, skall verket förelägga sökanden att yttra sig eller göra

rättelse samt erinra att ansökningen annars kan avskrivas.

Finner verket även efter det att sökanden har yttrat sig
att ansökningen inte kan bifallas, skall ansökningen avslås, om det inte finns
anledning att förelägga sökanden på nytt.

37 § Är i fall som avses i 10 §
ansökningshandlingarna fullständiga och finns

det inte något hinder för bifall till ansökningen, skall ansökningen kungöras

av patent- och registreringsverket i Post- och Inrikes Tidningar, om verket

inte finner att ett sådant kungörande skulle sakna betydelse.

När
kungörande har skett skall den som vill framställa någon invändning mot
ansökningen göra detta skriftligen inom en månad från kungörelsedagen. Sedan
denna tid har gått ut, skall verket avgöra ärendet.

38 § Ett slutligt beslut av patent- och
registreringsverket får överklagas av

sökanden, om beslutet har gått emot honom eller henne. Beslut, som innebär

att en ansökan bifalls trots att en invändning har framställts, får överklagas
av

den som har gjort invändningen. Återkallar denne sin talan får invändningen

ändå prövas, om det finns särskilda skäl.

Beslut som avses i första stycket får överklagas till
patentbesvärsrätten genom besvär.

39 § Ett slutligt beslut av
patentbesvärsrätten får överklagas till regeringsrätten genom besvär. Därvid
tillämpas bestämmelserna i 35-37 §§ furvalt-ningsprocesslagen (1971:291) om
besvär över kammarrättens beslut. Patent-besvärsrättens beslut skall innehålla
uppgift om att särskilt fillstånd krävs för prövning av besvär fill regeringsrätten
och om de grunder på vilka sådant fillstånd meddelas.

40 § Har en ansökan om namn bifallits,
skall patent- och registreringsverket utfärda namnbevis till sökanden sedan
beslutet har vunnit laga kraft.

Förfarandet inför domstol

41 § En ansökan om förklaring att ett namnbyte
enligt 5, 7 eller 10 § är

förenUgt med barnets bästa prövas av den domstol som tar upp frågor om

Prop. 1981/82:156 10

vårdnaden
om barnet.

I
ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den vars
efternamn barnet bär, om denne inte är vårdnadshavare. Domstolen skall även
inhämta yttrande från socialnämnden.

42 §
Särskild ansökan enligt 15 § andra stycket prövas av den domstol som

tar upp frågor om vårdnaden om barnet eller, om barnet inte står under

någons vårdnad, av domstolen i den ort där barnet har sitt hemvist. Finns det

inte någon sådan behörig domstol prövas ansökningen av Stockholms

tingsrätt.

I
ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den vars
efternamn barnet avses få. Är barnet under 18 år skall domstolen även höra
modern, om hon inte är vårdnadshavare, samt inhämta yttrande från
socialnämnden.

43 §
Sådan talan i tvister om efternamn som får föras i särskild rättegång

väcks vid domstolen i den ort där den mot vilken talan förs skall svara i

tvistemål i allmänhet. Finns det inte någon sådan behörig domstol får talan

väckas vid Stockholms tingsrätt.

Talan
som avses i 17 § får inte väckas senare än fem år efter det att patent-och
registreringsverkets beslut med anledning av en ansökan har vunnit laga kraft.
Detsamma gäller talan enligt 18 § mot någon som genom anmälan till
pastorsämbetet har förvärvat ett efternamn som någon annan har erhållit efter
ansökan hos patent- och registreringsverket.

Särskilda
bestämmelser

44 § För den som är under 18 år görs anmälan eller ansökan i mål eller
ärenden enligt denna lag av barnets vårdnadshavare. Har barnet fyllt 12 år får
sådan anmälan eller ansökan göras utan barnets samtycke endast om barnet är
varakfigt förhindrat att lämna samtycke på grund av psykisk sjukdom, hämmad
förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag eller på grund av
något annat liknande förhållande.

45 § Samtycke till namnbyte som avses i denna lag skall lämnas
skriftligen. Har i ett ärende som avses i 5 eller 7 § samtycke lämnats hos
domstolen, behövs inte nytt samtycke när anmälan görs fill pastorsämbetet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983, då
namnlagen (1963:521) skall upphöra att gälla. Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning till föreskrifter som har ersatts av bestämmelser i den
nya lagen, tillämpas i stället de nya bestämmelserna.

2. Om inte annat sägs i det följande, tillämpas den
nya lagen även i fall då anmälan eller ansökan har gjorts före ikraftträdandet
men då ännu inte har slutligt prövats.

3. Förnamn och släktnamn som har förvärvats enligt den
gamla lagen anses som förnamn respektive efternamn som har förvärvats enligt
den bestämmelse i den nya lagen som gäller för motsvarande fall. Tilläggsnamn
som avses i den gamla lagen anses som mellannamn enligt den nya lagen.

4. Om en kvinna, som enligt bestämmelser före den
gamla lagen bär sitt eget och en makes efternamn i förening, ingår nytt
äktenskap, anses namnen vid fillämpning av den nya lagen som ett efternamn
vilket har förvärvats på

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 H

grund
av ett tidigare äktenskap.

5. Bestämmelsen i 12 § 7 tillämpas inte i fall då en
ansökan har kommit in till patent- och registreringsverket före den nya lagens
ikraftträdande.

6. I fråga om verkan av dom, genom vilken fastställs
att en man inte är far till ett barn, tillämpas den gamla lagen i fall då dom i
första instans har meddelats före den nya lagens ikraftträdande.

7. Bestämmelsen i 44 § om samtycke av barn över 12 år
tillämpas inte i fall då en anmälan eller ansökan har gjorts före den nya lagens
ikraftträdande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 12

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-12-03

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Söder, Johansson, Wirtén,
Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri Lagrådsremiss med förslag
till namnlag

1 Inledning

Regler om namn finns f. n. i namnlagen (1963:521). Efter
lagens fillkomst har förhållandevis få ändringar gjorts i den namnrättsliga
lagstiftningen. Under den fid namnlagen varit i kraft har emellertid åtskilliga
önskemål om reformer framställts. Sålunda uttalade riksdagen år 1971 att en
allmän översyn av lagen borde komma till stånd (LU 1971:18, rskr 1971:261).

I maj 1972 tillkallades en särskild sakkunnig' för att se
över 1963 års namnlag. Den sakkunnige, som har bedrivit sitt arbete under
beteckningen namnlagsutredningen, avlämnade i mars 1979 betänkandet (SOU
1979:25) Nya namnregler. Betänkandet har remissbehandlats.

Riksdagen har under 1980/81 års riksmöte (LU 1980/81:20,
rskr 320) understrukit vikten av att regeringen snarast lägger fram ett förslag
till ny lagstiftning på grundval av namnlagsutredningens betänkande och de
synpunkter som har kommit fram vid remissbehandlingen.

Under ärendets beredning i jusfifiedepartementet har
framställningar om ändringar i 1963 års namnlag inkommit från Stockholms
domkapitel och från patent- och registreringsverket.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en
sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels det lagförslag som läggs fram
i betänkandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3, dels framställningarna från
Stockholms domkapitel och patent- och registreringsverket som bilagorna 4 och
5.

' Justitierådet Olle Höglund, Experter: kontraktsprosten
Gösta Dahlsten, avdelningsdirektören Stig Hiljding, patenträttsrådet Claes
Uggla och byrådirektören Birgit Ålander,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 13

Sedan betänkandet avlämnats har nya namnregler införts i Norge den
1 Allmänna utgångsfebruari 1980, medan man i Danmark har antagit nya
namnregler som träder punkter i kraft den 1 april 1982, I Finland har det
nyligen lagts fram en proposifion med förslag till nya namnregler vilka är
avsedda att träda i kraft den 1 januari 1983. Dessa lagtexter bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilagorna 6-8.

I
lagstiftningsärendet har överläggningar ägt rum med företrädare för de danska,
finländska och norska jusfifiedepartementen.

2
Allmän motivering

2.1
Allmänna utgångspunkter

Lagregler
om namn är i vårt land av ganska sent datum. Först genom 1901 års
släktnamnsförordning fillkom ett mera allmänt system av regler i syfte att
förhindra de fria namnbyten som hade förekommit tidigare i stor omfattning.
Regler om familjerättsliga namnförvärv infördes genom giftermålsbalken och de
andra familjerättsliga lagar som kom till under åren 1915-1920. Genom 1963 års
namnlag samlades reglerna för första gången i en och samma lag.

Efter
tillkomsten av denna lag har åtskilliga önskemål om reformer framförts i olika
sammanhang. Den allmänna samhällsutvecklingen och erfarenheterna från
tillämpningen av lagen har sålunda föranlett reformkrav i riksdagen, i
skrivelser till justitiedepartementet och i den allmänna debatten.

Är
1972 ansågs tiden mogen för en översyn av lagen. Denna uppgift anförtroddes åt
namnlagsutredningen, som slutförde sitt arbete år 1979 genom att avge
betänkandet (SOU 1979:25) Nya namnregler.

Utredningens
förslag kännetecknas av att det ger större utrymme än 1963 års lag åt enskilda
att själva bestämma vilket namn de skall ha. Enligt utredningen är det
allmännas intresse av namnstabilitet inte hka framträdande som fidigare med
hänsyn till att systemet med personnummer numera måste anses vara ett säkert
identifikationsmedel.

En
annan viktig omständighet som har legat till grund för utredningsförslaget är
den pågående utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män. De
bestämmelser som utredningen har föreslagit om familjerättsliga namnförvärv har
sålunda utformats efter en neutral linje, som så långt möjligt inte
fillerkänner företräde åt vare sig kvinnans eller mannens efternamn.
Utredningens förslag utgår vidare från att man inte i namnrättsligt hänseende
bör göra någon skillnad mellan barn vars föräldrar är gifta med varandra och
barn vars föräldrar inte är det.

Utredningens
förslag har väckt en livlig debatt under remissbehandlingen. De grundtankar som
bär upp förslaget stöds av flertalet remissinstanser. Många anser dock att
utredningen i alltför hög grad har renodlat dessa tankar

s. 14 Kontrollera mot PDF

på
bekostnad av andra intressen som också är beaktansvärda. Bl. a. kritiseras
utredningens avvägning mellan det allmännas intresse av namnstabilitet och de
enskildas önskemål att fritt kunna välja namn. De remissinstanser som är
kritiska anser att personnumren varken kan eller bör ersätta individens namn
som identifikationsmedel. Från några håll påpekas att det inte heller finns
anledning att främja det intresse som vissa enskilda personer, särskilt vid
olika former av ekonomisk brottslighet, kan ha av att tid efter annan uppträda
under olika namn.

Ätskilliga
remissinstanser framhåller vidare att utredningens förslag om familjerättsliga
namnförvärv på ett alltför radikalt sätt bryter mot den namntradition som är
fast rotad i vårt land. Detta anses särskilt gälla reglerna om barns
namnförvärv, vilka enligt dessa remissinstanser även i fortsättningen bör utgå
från det namn som mannen i äktenskapet bär. En fullständig valfrihet mellan
mannens och kvinnans efternamn befaras kunna splittra namnsamhörigheten inom
familjen och inom släkten.

För egen
del vill jag till en början framhålla att en persons namn i första hand har
betydelse för den enskilde själv. En utgångspunkt för en reform av
namnlagstiftningen bör därför vara att den enskilde i så stor utsträckning som
möjligt får bestämma vilket namn han eller hon skall ha. Detta gäller bl. a.
vid ingående av äktenskap. Den som inte längre vill bära ett visst efternamn bör
också på ett enkelt sätt kunna byta detta fill ett namn som han eller hon
föredrar.

Viktigt är
naturligtvis också att en modern namnlagstiftning ger uttryck för strävandena
efter jämställdhet mellan kvinnor och män. Som utredningen har föreslagit bör
därför reglerna om familjerättsliga namnförvärv så långt möjligt utformas på
ett sådant sätt att de inte tillerkänner företräde åt vare sig kvinnans eller
mannens efternamn. Jag delar också utredningens uppfattning att man i
namnrättsligt hänseende bör sträva efter att behandla alla barn lika, oavsett
om föräldrarna är gifta med varandra eller ej.

Även om
personnumren alltmer har kommit att användas som identifikationsmedel, har
naturligtvis samhället fortfarande ett intresse av namnstabilitet. En
vidsträckt möjlighet att byta namn skulle kunna komma i konflikt med det
intresset. Risken för en sådan utveckling torde dock inte vara så stor. Ett
namnbyte är i allmänhet förenat med så mänga praktiska olägenheter för den
enskilde att den som trots detta beslutar sig för att byta namn i regel torde
ha tungt vägande skäl för detta beslut. Det kan emellertid inte uteslutas att
en möjlighet att byta namn ett obegränsat antal gånger skulle kunna missbrukas
av dem som av mer eller mindre obehöriga skäl vill dölja sin identitet under
olika namnbeteckningar. För att förhindra detta bör vissa spärrar införas. Jag
återkommer till detta i de följande avsnitten.

Av
intresse i sammanhanget är att man i Danmark och Norge för någon tid sedan har
antagit nya namnregler som i allt väsentligt utgår från de principer som jag nu
har angett och att det i Finland nyligen har lagts fram en proposition med
förslag fill nya regler av samma innebörd. Givetvis är det

Allmänna
utgångspunkter

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 15

värdefullt att ha så lika namnregler som möjligt i de
nordiska länderna. Allmänna utgångs-

Efter dessa mera allmänna synpunkter går jag över till de
olika namnfrågor punker som utredningen har behandlat i sitt betänkande.

Efternamnet ger uttryck för gemenskapen inom en familj
eller en släkt. Detta synsätt återspeglas i de nuvarande reglerna om de
familjerättsliga namnförvärven, dvs. reglerna om makars efternamn och om barns
förvärv av efternamn vid födelsen eller vid ett senare namnbyte.

Det är naturligt att de som lever samman i en familj även
i fortsättningen vill markera sin samhörighet genom att bära samma efternamn.
Det är också förståeligt att många vill låta tillhörigheten till en släkt komma
till uttryck genom namnet. Självfallet måste dessa önskemål kunna tillgodoses
inom ramen för en ny namnlagstiftning. Det finns emellertid inte något behov av
att i detalj söka styra namnskicket genom tvingande regler eller regler som ger
ett ovillkorligt företräde åt en viss lösning av namnvalet. Namnlagsfift-ningen
bör i stället utformas så att den ger utrymme både för traditionella
uppfattningar och, i rimhg grad, för sådana som avviker därifrån. Den enskilde
bör alltså ha frihet att i stor utsträckning välja mellan olika namn som han
eller hon genom sitt släktskap eller på annat sätt har anknytning fill. Vid
byte av namn för barn under 18 år bör dock en oparfisk myndighet pröva att
namnbytet är förenligt med barnets bästa, om den förälder vars namn barnet bär
motsätter sig namnbytet. Det synes lämpligt att denna prövning, liksom hittills,
görs av domstol.

I enlighet med vad jag fidigare har sagt bör strävandena
efter jämställdhet mellan könen ha ett avgörande inflytande på reglerna om
familjerättsliga namnförvärv. Önskemål om att i äktenskap få ett gemensamt
familjenamn bör därför inte längre tillgodoses genom den enda möjligheten att
kvinnan ändrar sitt namn, utan principen bör vara att båda makarna har samma
rätt att ta den andres namn. Också barnen bör ha samma rätt till det ena eller
andra av föräldrarnas namn, och detta oberoende av om föräldrarna är gifta
eller inte.

En utvidgning av möjligheterna till familjerättsliga
namnförvärv i enlighet med dessa principer innebär att ett efternamn i större
utsträckning än f. n, kan komma att ledas utanför den ursprungliga
släktkretsen. Det släktnamnsbegrepp som används i 1963 års namnlag bör därför,
som många remissinstanser har förespråkat, ersättas med det mera neutrala
begreppet efternamn. I det följande används detta begrepp genomgående som
beteckning för vad som i 1963 års lag avses med släktnamn.

Dubbelnamn är ett efternamn, bestående av två namn vilka
var för sig kan utgöra efternamn. Namnen är i regel förenade med varandra genom
ett bindestreck. Före fillkomsten av 1963 års namnlag var det möjligt att
förvärva sådana dubbelnamn. Denna lag medger dock inte att nya dubbelnamn
bildas. Utredningen har diskuterat om en sådan möjlighet bör införas på nytt
men har avstått från att föreslå detta med hänsyn fill de många prakfiska
svårigheter som uppstår vid bruket av dubbelnamn. Denna

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 16

uppfattning har inte mött någon erinran under
remissbehandlingen. Inte Allmänna utgångs-heller jag anser att det finns
anledning att nu införa dubbelnamn i svenskt punkter namnskick.

Från dubbelnamn är att skilja vad som i 1963 års namnlag
kallas tilläggsnamn. Enligt denna lag kan en gift kvinna bära sitt efternamn
som ogift i ohka kombinationer med mannens namn. Även adoptivbarn har möjlighet
att bära sitt efternamn från tiden före adoptionen i kombinafion med
adoptivföräldrarnas efternamn. Som tilläggsnamn kallas då det namn som inte är
det egenfiiga efternamnet.

Tilläggsnamnet, som inte kan föras vidare till någon
annan, skall bäras före efternamnet. Med hänsyn fill detta synes det
naturligare att det, som utredningen har föreslagit, i fortsättningen kallas
mellannamn. Liksom utredningen anser jag att även gifta män bör kunna bära
mellannamn, på samma sätt som gifta kvinnor. Däremot anser jag det inte
påkallat att nu införa en möjlighet fill mellannamn även för andra barn än adoptivbarn.

I fråga om förnamn har utredningen föreslagit endast några
mindre ändringar i de nuvarande reglerna. Ett av dessa förslag rör en fråga som
har filldragit sig särskilt intresse i riksdagen, nämligen tillägg av förnamn
(se riksdagens protokoll 1975 nr 71 s. 174 ff och 1979/80 nr 129 s. 16 f samt
mot. 1980/81:518 och LU 1980/81:20). Utredningens förslag är enligt min mening
både beträffande denna fråga och när det gäller övriga frågor om förnamn
välgrundade och bör alltså genomföras.

Den strävan att ge individen så stor frihet som möjligt i
fråga om de familjerättsliga namnförvärven som jag fidigare har gett uttryck åt
medför att också förfarandet i namnärenden kan förenklas. Principen är redan nu
att sådana namnförvärv i allmänhet kan ske kostnadsfritt genom en enkel anmälan
till pastorsämbetet. Andra förvärv kan däremot ske endast efter ansökan hos
patent- och registreringsverket, varvid en avgift tas ut. Genom att flera av de
namnförvärv som f. n. måste ske i denna ordning i fortsättningen kan åstadkommas
genom en anmälan till pastorsämbetet tillgodoses intresset av ett minskat
byråkratiskt krångel.

Till följd av de utvidgade möjligheterna till namnförvärv
genom anmälan till pastorsämbetet minskar alltså behovet av s. k.
administrativa namnförvärv, dvs. förvärv efter ansökan hos patent- och
registreringsverket. Sådana förvärv kan avse dels befintliga efternamn som inte
kan förvärvas enligt de familjerättsliga reglerna, dels helt nybildade
efternamn. Beträffande möjligheterna att förvärva nybildade efternamn har
utredningen föreslagit några lättnader i förhållande till de nuvarande
reglerna. Framför allt märks ett förslag om att inte, som f.n., bara den som
bär ett vanligt eller annars mindre lämpligt namn skall kunna ta ett nybildat
efternamn, utan att detta skall kunna göras av vem som helst som inte längre
vill bära sitt tidigare efternamn. Även detta förslag bör enligt min mening
genomföras.

11963 års namnlag finns också en del regler omförlust av
efternamn och om särskilt skydd för egenartade efternamn. Utredningen har
inte funnit

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 17

anledning att föreslå några nämnvärda ändringar i dessa
regler. Även jag Allmänna utgångs-

anser att reglerna i allt väsentligt kan behållas oförändrade. punkter

En fråga som har behandlats av utredningen är om särskilda
bestämmelser bör meddelas om efternamn för ogifta samboende, dvs. personer som
lever fillsammans under äktenskapsliknande förhållanden utan att vara gifta med
varandra. Sådana bestämmelser saknas f. n. Utredningen har inte heller
föreslagit någon särreglering som skulle medge namngemenskap i dessa fall. Det
främsta skälet till detta är svårigheterna att klart avgränsa den kategori som
kan komma i fråga.

Praktiskt taget alla remissinstanser delar utredningens
uppfattning att en

särreglering för dessa fall inte bör införas. För min del vill jag nämna att ' ,

familjelagssakkunniga (Ju 1970:52) nyligen har föreslagit
regler som i vissa avseenden rör samboendes förhållanden (se SOU 1981:85).
Enligt min mening bör man i varje fall inte innan slutlig ståndpunkt har tagits
till detta förslag reglera ogifta samboendes ställning i namnrättsligt
hänseende. Frågan om sådana regler bör alltså inte behandlas i detta
sammanhang.

En annan fråga som utredningen har tagit upp är om det
finns behov av internationellträttsliga namnregler för utländska medborgare som
vistas i Sverige. Enligt utredningen bör en ny namnlagstiftning innehålla
regler av detta slag. Utredningens förslag innebär att man också på namnområdet
går fram på den väg som man redan har slagit in på när det gäller
äktenskapsskillnader för att lösa frågan om vilket lands lag som skall
tillämpas i ett internafionellt privaträttsligt rättsförhållande. Man bör
alltså enligt utredningens mening gå över från en nationalitetsprincip till en
domicilprincip, dvs. tillämpa reglerna i det land där den enskilde har sitt
hemvist i stället för reglerna i det land där han eller hon är medborgare.
Detta förslag har godtagits av det stora flertalet remissinstanser.

Under de överläggningar som i detta lagstiftningsärende
har ägt rum mellan de danska, finländska, norska och svenska
justitiedepartementen har framkommit att det på det nordiska planet föreligger
särskilda problem i förhållandet mellan Finland och Sverige. Enligt min mening
bör dessa problem lösas i samband med att nya internationellträttsliga regler i
övrigt tas in i namnlagstiftningen. Diskussionerna med det finländska
justitieministe-riet om den lämpligaste lösningen på de finsk-svenska problemen
är ännu inte avslutade. I samförstånd med det finländska jusfitieministeriet
har jag därför kommit fram till att man bör avvakta ytterligare något innan nya
internafionellträttsliga namnregler föreslås. Min avsikt är emellertid att
lägga fram regler av detta slag inom en sådan fid att de kan träda i kraft
samfidigt med de nya namnreglerna i övrigt.

Sammanfattningsvis innebär den genomgång av utredningens
olika förslag

som jag nu har gjort att jag i allt väsentligt ansluter mig till de principer
som

enhgt utredningens mening bör ligga till grund för en ny namnlagstiftning.

Också i övrigt synes utredningens förslag i allmänhet väl avvägt. Även om '"

sakliga ändringar - i enlighet med vad jag tidigare har
förordat - är påkallade

2 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 156

på vissa punkter, anser jag att förslaget som helhet är
väl ägnat att läggas till Makars efternamn grund för lagstiftning.

Erfarenheterna visar att 1963 års namnlag på många punkter
har varit svår att förstå och fillämpa för både allmänheten och vederbörande
myndigheter. En strävan bör därför vara att förenkla reglerna och göra dem mer
lätfillgänghga än de nuvarande. Bl. a. med hänsyn till detta bör de nya
reglerna tas in i en ny namnlag, som får ersätta 1963 års lag.

En ändring av namnreglerna har betydelse för de flesta
människor. Den kommer också att påverka arbetsuppgifterna och rutinerna hos de
myndigheter som berörs. Jag avser därför att i samarbete med riksskatteverket
som folkbokföringsmyndighet och patent- och registreringsverket som namnmyndighet
sörja för att allmänheten och den berörda personalen på lämpligt sätt ges
behövlig information om de nya reglerna.

Med detta har jag avslutat min redogörelse för vilka
allmänna utgångspunkter som enligt min mening bör gälla för en reform av
namnlagstiftningen. I det följande avser jag att närmare behandla frågan om

makars efternamn i avsnitt 2.2,

barns efternamn i avsnitt 2.3,

mellannamn i avsnitt 2.4,

byte till ett nybildat efternamn i avsnitt 2.5,

ändring av efternamns stavning m. m. i avsnitt 2.6,

förnamn i avsnitt 2.7,

ikraftträdande m. m. i avsnitt 2.8, och

kostnader och resursbehov i avsnitt 2.9.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna
återfinns i specialmotiveringen (avsnitt 4).

2.2 Makars efternamn

2.2.7 Gemensamt efternamn som huvudregel?

Departementsförslaget: Var och en av makarna behåller sitt
efternamn, om de inte före eller under äktenskapet anmäler till pastorsämbetet
att de vill ha gemensamt efternamn.

Utredningens förslag: Överensstämmer med
departementsförslaget (se

betänkandet s. 84-92).

Remissinstanserna: Flertalet av dem tillstyrker
utredningens förslag (se bil. 3

avsnitt 2).

Skäl för departementsförslaget: Enligt 1963 års namnlag
får en kvinna och en man som gifter sig med varandra automatiskt namngemenskap
genom att kvinnan förvärvar mannens efternamn. Kvinnan kan emellerfid behålla
sitt

Prop. 1981/82:156 19

efternamn,
om hon anmäler detta före vigseln. Denna möjlighet har hitfills Makars
efternamn utnyttjats endast i begränsad utsträckning.

Det
normala är alltså i dag att makarna i ett äktenskap har samma efternamn. En
sociologisk undersökning som utfördes år 1975 visar också att de flesta av dem
som tillfrågades ansåg det lämpligt eller önskvärt att makar har samma
efternamn (se betänkandet s. 69). Det är naturUgt att makar vill kunna befästa
sin samhörighet genom att ha samma efternamn. En sådan namngemenskap har vidare
många prakfiska fördelar. Givetvis bör det även i fortsättningen finnas en
möjlighet för dem som gifter sig med varandra att ha samma efternamn. Frågan är
emellertid om namngemenskap bör vara huvudregel eller om den bör gälla endast i
fall då makarna uttryckligen ger fill känna att de vill ha samma efternamn.

Efter
fillkomsten av 1963 års namnlag har synen på förhållandet mellan män och
kvinnor förändrats. Jämställdhet mellan könen eftersträvas numera på alla
områden. Namnrätten framstår som ett av de områden där behovet av ändringar i
jämställdhetsfrämjande riktning är särskilt starkt. Även utomlands fäster man
från jämställdhetssynpunkt stor vikt vid just namnrätten, vilket framgår bl. a.
av den resolution som Europarådets ministerkommitté antog år 1978 om
jämställdhet mellan makar i civillagstiftningen (se betänkandet s. 82) och av
1979 års FN-konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(artikel 16 punkt 1 g; se prop. 1979/80:147 s. 17).

Den
nuvarande ordningen med en automatisk namngemenskap mellan makarna avviker från
ett strikt krav på jämställdhet mellan könen, eftersom den förutsätter att det
är kvinnan som skall avstå från sitt efternamn och ta mannens efternamn. Om
namnlagsfiftningen skall fullt ut spegla vår tids syn på förhållandet mellan
kvinnor och män är det en naturligare ordning att var och en av makarna
behåller sitt efternamn under äktenskapet, om de inte före eller efter vigseln
anmäler att de vill ha samma efternamn.

Även
om en sådan ändrad ordning - i förening med en alltmera självständig ställning
för kvinnan i ett äktenskap - kan antas leda till en ökad benägenhet hos
blivande makar att behålla sina efternamn under äktenskapet , får man räkna
med att många - åtminstone under en ganska lång period -föredrar att ha samma
efternamn. Dessa skulle med den nya ordningen tvingas att vara aktiva för att
uppnå detta resultat i stället för att som nu få ett gemensamt efternamn utan
att behöva vidta någon åtgärd. Det var framför allt sådana skäl av mera
praktisk natur som föranledde att 1963 års namnlag inte utformades enligt den
princip som även när lagen kom till ansågs som den från teoretisk synpunkt
riktigaste, alltså att båda makarna enligt huvudregeln behöll sina efternamn
(se SOU 1960:5 s. 136).

Man
bör emellertid inte överdriva de praktiska olägenheter som en ordning, utformad
enhgt principen om full jämställdhet mellan gifta kvinnor och män, för med sig
för dem som vill ha namngemenskap i äktenskapet. I administrativ ordning kan
föreskrivas att vigselförrättaren tar reda på vilket namn de blivande makarna
vill ha och hjälper dem att fylla i de handlingar

■ som behövs för att de skall få ett gemensamt namn,
om de önskar det. Med Makars efternamn ett sådant förfarande reduceras de
problem av praktisk art som nyss angavs.

Inte heller i övrigt synes några avgörande betänkligheter
kunna riktas mot att båda makarna får samma rätt att behålla sitt efternamn
under äktenskapet. Sålunda torde det från identifikationssynpunkt inte innebära
någon större nackdel att makarna har skilda efternamn. En sådan ordning kan
inte heller sägas stå i strid med samhällets syn på äktenskapet som en grund
för en gemensam familjebildning. Redan nu kan det ju förekomma att makar har
olika efternamn, även om detta kräver en viss akfivitet från deras sida. Det
kan f. ö. anmärkas att den nuvarande ordningen med namngemenskap i äktenskapet
är av förhållandevis sent datum. Först mot slutet av 1800-talet blev det
vanligt att en gift kvinna tog makens efternamn, och en skyldighet för henne
att göra detta infördes så sent som år 1920.

Det kan tilläggas att man i Danmark och Norge nyligen har
övergett principen om en automatisk namngemenskap för gifta makar och att man
även i Finland överväger ändrade regler av denna innebörd.

Sammanfattning av skälen: Den namnrättsliga lagstiftningen
bör stå i överensstämmelse med den nufida synen på kvinnor och män som
likställda individer. Dessa bör därför ha samma möjlighet att behålla sitt
efternamn även efter det att de har ingått äktenskap. Det innebär att makar bör
få samma efternamn bara om de före eller under äktenskapet särskilt anmäler att
de önskar en sådan namngemenskap.

2.2.2 Rätten att förvärva och behålla den andra makens
efternamn

Departementsförslaget: Var och en av makarna har rätt att
med den andra makens samtycke som gemensamt efternamn förvärva dennes namn. Den
som har förvärvat den andra makens efternamn får behålla det namnet även om
äktenskapet upplöses och även om han eller hon därefter ingår nytt äktenskap. I
ett nytt äktenskap får namnet dock inte bäras av den nya maken.

Utredningens förslag: Överensstämmer med
departementsförslaget (se betänkandet s. 86-92).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i
allmänhet, även av de remissinstanser som anser att makarna enligt huvudregeln
bör ha ett gemensamt efternamn (se bil. 3 avsnitt 2).

Skäl för departementsförslaget: Namngemenskap mellan makar
kan principiellt vinnas på två sätt, antingen genom att kvinnan förvärvar
mannens efternamn eller genom att mannen förvärvar kvinnans. EnHgt 1963 års

Prop.
1981/82:156 21

namnlag
gäller det förra alternativet som huvudregel. Mannen får förvärva Makars
efternamn kvinnans efternamn endast efter särskild ansökan hos patent- och
registreringsverket och bara om det finns "synnerUga
skäl" för en sådan ansökan.

Det
finns inte anledning att ändra på den nuvarande ordningen att kvinnan utan
inskränkning kan förvärva mannens efternamn i samband med vigseln eller senare
under äktenskapet. Från jämställdhetssynpunkt är det emellerfid
otillfredsställande att inte en motsvarande möjlighet finns för mannen att
förvärva kvinnans namn. En sådan möjlighet gäller f. n. i flera europeiska
länder, bl. a. i Norge. Även den nya namnlag som träder i kraft i Danmark under
år 1982 är utformad på detta sätt. I Finland övervägs likaledes regler av denna
innebörd.

Båda
makarna bör därför i fortsättningen ha full frihet att som gemensamt efternamn
välja den andra makens namn. En förutsättning bör dock givetvis vara att den
andra maken går med på det.

En
särskild fråga är om den make som har förvärvat den andra makens efternamn
skall få behålla detta namn även om äktenskapet upplöses genom den andra makens
död eller genom äktenskapsskillnad. En sådan rätt gäller enligt 1963 års
namnlag så länge inte maken gifter om sig. Och om mannen i ett äktenskap har
förvärvat kvinnans efternamn efter ansökan hos patent-och registreringsverket,
får han behålla namnet även i ett nytt äktenskap. Däremot måste det finnas
"särskilda skäl" för att en kvinna, som har förvärvat mannens
efternamn, skall få behålla detta namn i ett nytt äktenskap.

Om
makarna - i enlighet med vad som nyss har förordats - ges lika rätt att
förvärva varandras efternamn, bör också reglerna om rätten att behälla ett namn
som har förvärvats på detta sätt vara lika för dem båda. Liksom gäller f. n.
bör principen vara att den som har förvärvat den andra makens efternamn får
behålla detta namn sedan äktenskapet har upplösts. Frågan är emellertid om
detta bör gälla även efter det att maken gifter om sig.

I
och för sig kan det synas naturligt att den som ingår ett nytt äktenskap hellre
vill få namngemenskap i det nya äktenskapet än att fortsätta att bära det
efternamn som han eller hon har förvärvat i det tidigare äktenskapet. Det är å
andra sidan tydligt att den som har blivit känd under detta senare namn kan ha
ett intresse av att behålla det namnet även om han eller hon gifter om sig.
Också önskemålet att ha samma efternamn som barnen i det tidigare äktenskapet
kan tala i denna riktning.

Med
hänsyn till detta bör den omgifta maken ha full valfrihet att behålla det
efternamn som han eller hon har förvärvat i det fidigare äktenskapet eller att
ta det efternamn som den nya maken bär. I enlighet med den fidigare förordade
ordningen att var och en av makarna enligt huvudregeln behåller sitt efternamn
bör dock den omgifta maken automatiskt behålla sitt efternamn från det tidigare
äktenskapet, om inte maken med den nya makens samtycke anmäler att han eller
hon vill ha dennes efternamn som gemensamt namn.

Däremot
bör den som har förvärvat ett efternamn i ett tidigare äktenskap inte kunna
föra över detta namn på maken i ett nytt äktenskap. Annars skulle namnkretsen
tänjas ut på ett sätt som alltför mycket kunde urholka släktnamnsbegreppet. För
att detta begrepp skall bevara något av sitt egentliga innehåll bör en gräns
sättas här. En fråga av annat slag är emellertid om barn i det nya äktenskapet
skall kunna ta ett efternamn som en förälder har förvärvat i ett tidigare
äktenskap. Den frågan behandlas i avsnitt 2.3.

Det kan
filläggas att de regler som nu har förordats beträffande en makes rätt att
behålla ett efternamn som har förvärvats i ett upplöst äktenskap överensstämmer
med de regler som har antagits i Norge och Danmark och som f. n. övervägs i
Finland.

Sammanfattning av skälen: Båda makarna i ett äktenskap bör
ha lika rätt att förvärva den andra makens efternamn. Det innebär att den
begränsning som f. n. gäller för mannen att förvärva kvinnans efternamn bör tas
bort. Och om äktenskapet upplöses bör makarna ha samma rätt att behålla det
namn som de kan ha förvärvat i äktenskapet. Denna rätt bör i princip vara
oinskränkt även i fall då en make gifter om sig. För detta talar att maken kan
ha blivit känd under det förvärvade namnet och att maken kan vilja behålla
namngemenskap med barn i det fidigare äktenskapet. Däremot finns det inte
anledning att maken skall kunna föra över det förvärvade namnet fill en ny
make.

2.2.3 Rätten att ta tillbaka ett tidigare efternamn

Makars efternamn

Departementsförslaget: En make som har förvärvat den andra
makens efternamn får när som helst genom anmälan till pastorsämbetet ta
tillbaka ett efternamn som han eller hon senast har burit som ogift.

Utredningens förslag: Överensstämmer med
departementsförslaget utom så

till vida att en make enligt utredningens förslag skall
när som helst kunna ta

tillbaka också ett efternamn som han eller hon har förvärvat
i ett tidigare

äktenskap (se betänkandet s. 92).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas allmänt (se
bil. 3 avsnitt

2).

Skäl för departementsförslaget: Enligt 1963 års namnlag
kan en gift kvinna, som har förvärvat mannens efternamn, under äktenskapet ta
tillbaka ett efternamn som hon har burit tidigare, om patent- och
registreringsverket tillåter det. För sådant fillstånd krävs att det finns
särskilda skäl. Sedan äktenskapet har upplösts kan kvinnan utan begränsning ta
tillbaka det efternamn som hon hade som ogift. I detta fall räcker det med en
anmälan till pastorsämbetet. Vill hon ta tillbaka något annat efternamn, gäller
emellertid

s. 24 Kontrollera mot PDF

huvudregeln
om tillstånd av patent- och registreringsverket. Har mannen i Barns efternamn
äktenskapet förvärvat kvinnans efternamn efter ansökan hos patent- och
registreringsverket, kan han ta tillbaka sitt tidigare namn endast efter en ny
sådan ansökan.

Den
ordning som har förordats i det föregående innebär att makarna i ett äktenskap har
samma möjligheter att förvärva den andra makens efternamn och att behålla detta
namn även sedan äktenskapet har upplösts. Också när det gäller rätten att ta
tillbaka ett efternamn som maken har burit tidigare bör reglerna vara lika för
båda makarna.

Det
finns knappast anledning att uppställa några spärrar för makarnas rätt att när
som helst under äktenskapet eller sedan detta har upplösts ta fillbaka ett namn
som de senast har burit som ogifta. Så gäller också enligt de regler som har
antagits i Danmark och Norge. Enligt dessa regler kan en make också ta tillbaka
ett efternamn som han eller hon har förvärvat i ett tidigare äktenskap men
därefter bytt fill den nya makens efternamn. Hänsyn fill den fidigare maken
talar dock för att en sådan återgång till ett giftasnamn, liksom hittills, bör
kunna ske endast efter ansökan hos patent- och registreringsverket och bara om
det finns särskilda skäl.

Sammanfattning
av skälen: Var och en av makarna bör utan inskränkning kunna ta fillbaka ett
efternamn som han eller hon senast har burit som ogift, oberoende av om
namnbytet sker under äktenskapet eller sedan detta har upplösts. Däremot bör
inte en make utan vidare kunna ta tillbaka ett efternamn som han eller hon har
förvärvat i ett fidigare äktenskap.

2.3
Barns efternamn

2.3.1
Förvärv av efternamn vid födelsen

Departementsförslaget:
Om föräldrarna har samma efternamn när barnet föds, får barnet det namnet vid
födelsen. Har föräldrarna oUka efternamn, förvärvar barnet vid födelsen det av
namnen som anmäls till pastorsämbetet. Genom en sådan anmälan kan barnet vid
födelsen även förvärva ett namn som någon av föräldrarna senast har burit som
ogift. Om någon anmälan inte görs inom sex månader efter barnets födelse, anses
barnet vid födelsen ha förvärvat moderns efternamn.

Utredningens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med departementsförslaget (se betänkandet
s. 101-108),

Remissinstanserna:
Bland remissinstanserna bryter sig åsikterna i flera avseenden. Framför allt
riktas kritik mot den föreslagna hjälpregeln om att barnet förvärvar moderns
efternamn, om någon anmälan inte görs inom sex månader efter födelsen (se bil.
3 avsnitt 4).

Prop.
1981/82:156 24

Skäl för departementsförslaget: Som nämnts i avsnitt 2.2.1
har de flesta Barns efternamn makar i ett äktenskap f. n. samma efternamn.
En sådan ordning torde bli vanlig även i fortsättningen. Vilket namn som
makarnas barn skall ha är då i de allra flesta fall inte något problem.
Huvudregeln bör i detta fall vara att barnet vid födelsen automatiskt förvärvar
föräldrarnas efternamn.

De nya regler som tidigare har förordats för makar kan
emellerfid medföra att det så småningom blir vanligare att makarna inte har
samma efternamn. Och när föräldrarna inte är gifta med varandra torde det
liksom nu vara regel att de har olika efternamn. Frågan är då vilket av
föräldrarnas namn som barnet skall ha.

De nuvarande reglerna är på denna punkt inkonsekventa. De
innebär nämligen att barn fill ogifta mödrar automatiskt får moderns namn,
medan barn fill gifta mödrar får faderns namn. På andra områden har en strävan
i senare tids lagsfiftning, t. ex. beträffande barns arvsrätt, varit att så
långt möjHgt behandla alla barn lika oavsett om deras föräldrar är gifta eller
inte. Denna utveckling får ses bl. a. mot bakgrund av att många barn i dag
växer upp i familjer där föräldrarna bor tillsammans med varandra utan att vara
gifta men där förhållandena i övrigt inte på något avgörande sätt skiljer sig
från den familjebildning som uppkommer i äktenskap.

Starka skäl talar för att denna utvecklingslinje bör
följas också inom namnrätten. Vidare bör reglerna, som fidigare har sagts, så
långt möjligt vara könsneutrala, dvs. inte automatiskt ge företräde åt endast
den ena förälderns namn. Den naturliga lösningen synes vara att i första hand
överlämna åt föräldrarna själva att avgöra vilket av deras efternamn barnet
skall bära. Ett gott stöd för en sådan lösning utgör resultatet av den
sociologiska undersökning som har nämnts i avsnitt 2.2.1. Därvid uttalade sig
de allra flesta för att föräldrar som har olika efternamn skall ha rätt att
utan någon automatisk huvudregel fritt välja vilket av deras efternamn barnet
skall ha (se betänkandet s. 70).

För barn vars föräldrar har olika efternamn bör
huvudregeln därför vara att barnet får det efternamn som föräldrarna anmäler
till pastorsämbetet. För det fall att föräldrarna inte kan komma överens eller
om de av andra skäl inte gör någon sådan anmälan behövs emellerfid en
hjälpregel, Vid utformningen av denna regel bör beaktas att det kan förekomma
fall dä faderskapet till ett barn som har fötts av en ogift mor inte är
fastställt. Och även om det är klarlagt vem som är far till ett barn vars mor
inte är gift kan det av praktiska skäl ligga närmast till hands att barnet i
detta fall, liksom f. n., bär moderns efternamn. För att hjälpregeln skall
kunna tillämpas på samma sätt, oavsett om barnets föräldrar är gifta med
varandra eller ej, har den därför i utredningens förslag getts utformningen att
barnet förvärvar moderns efternamn om någon anmälan inte görs.

Flera remissinstanser har reagerat starkt mot en sådan
regel, som enligt deras mening bryter mot en gammal tradifion. Mot detta kan
emellertid invändas att regeln, lika litet som när det gäller valet av makars
efternamn.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 25

hindrar dem som så önskar att hålla sig fill ett mer
traditionsenligt Barns efternamn namnskick. Det är först när föräldrarna
avstår från att utnyttja denna möjlighet som hjälpregeln är avsedd att träda
fill.

De betänkligheter som remissinstanserna har fört fram har
därför inte så stor bärkraft. I vart fall måste de anses väga mindre tungt än
de fördelar som det innebär att samma hjälpregel kan tillämpas på alla barn
oavsett om deras föräldrar är gifta eller ej. Regeln bör därför utformas i
enlighet med utredningens förslag och alltså innebära att moderns efternamn får
företräde i de fall föräldrarna inte ger till känna någon egen vilja om vilket
namn barnet skall ha.

För att inte namnfrågan skall hållas svävande hur länge
som helst bör en tidsfrist uppställas för föräldrarnas anmälan. I och för sig
skulle det vara en fördel om frågan redan är avgjord när barnet föds, så att
barnet då omedelbart kan få ett efternamn, Det är också en del remissinstanser
som har förordat att föräldrarna skall göra sin anmälan senast när barnet föds.
Det torde emellertid finnas åtskilliga föräldrar som inte är beredda att
omedelbart vid barnets födelse, och ännu mindre dessförinnan, ta ställning till
vilket efternamn barnet skall ha. Och det kan knappast anses lämpligt att låta
hjälpregeln slå fill innan föräldrarna har hunnit bestämma sig. Med en sådan
ordning skulle barnets efternamn många gånger få bytas ganska kort fid efter
födelsen. Föräldrarna bör alltså få en respittid innan hjälpregeln träder i
funkfion.

Enligt utredningens förslag skall föräldrarna ha sex
månader på sig från barnets födelse att anmäla vilket efternamn barnet skall
ha. Denna tid överensstämmer med den som nu gäller för anmälan av förnamn och
som bör behållas också i fortsättningen. Det synes lämpligt att ha samma fidsfrist
för de båda angivna fallen. Anmälningsfristen bör därför även när det gäller
efternamn bestämmas till sex månader. Någon risk för identifikationsproblem
till följd av att namnfrågan kan hållas öppen under denna tid torde knappast
uppstå.

De regler som nu har förordats överensstämmer med dem som
har antagits i Danmark och Norge. De regler som f. n. övervägs i Finland har
samma innebörd med det undantaget att möjligheten att välja mellan föräldrarnas
olika namn är begränsad då gifta föräldrar redan tidigare har ett barn som bär
något av deras namn. Det nya syskonet får då automafiskt samma namn.

En särskild fråga är om föräldrarna som efternamn för sina
barn skall kunna anmäla ett namn som någon av föräldrarna har förvärvat genom
ett fidigare äktenskap (s. k. giftasnamn). Enligt 1963 års namnlag gäller att
ett barn fill en kvinna, som inte är gift när barnet föds, automatiskt
förvärvar det namn som modern dä bär även om detta är ett giftasnamn. Barnet
kan också genom anmälan till pastorsämbetet ta faderns namn, oavsett om det är
ett giftasnamn eller ej. Och barn till gifta föräldrar förvärvar automafiskt
faderns efternamn, även om detta är ett giftasnamn som fadern har förvärvat
genom ansökan hos patent- och registreringsverket.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 26

Utredningens förslag innebär att föräldrarna som efternamn
för barnet Barns efternamn skall kunna anmäla även ett giftasnamn som någon
av dem bär när barnet föds. För barn vars föräldrar är gifta med varandra är
detta en nyhet på så sätt att barnet skulle få rätt att ta ett giftasnamn som
modern bär.

En del remissinstanser har kritiserat att barn till gifta
föräldrar skall kunna förvärva ett giftasnamn som modern bär och menar att
detta alltför mycket strider mot det tradifionella släktbegrepp som f. n.
ligger fill grund för namnlagstiftningen. Man kan emellerfid inte bortse från
att de nuvarande principerna leder till mindre önskvärda resultat. De står
sålunda i uppenbar strid med önskemålet att man skall göra så liten skillnad
som möjligt mellan barn vars föräldrar är gifta med varandra och barn vars
föräldrar inte är det. Principerna är inte heller förenliga med senare fids
strävan att ge uttryck för en lika värdering av kvinnor och män.

En lösning, som både tillgodoser önskemålet om
släktstabilitet och är förenlig med principen om likhet mellan könen och en
lika behandhng av alla barn, skulle i och för sig vara att helt utesluta
möjligheten för barn att förvärva en förälders giftasnamn. En sådan lösning
skulle emellerfid medföra en klar försämring i förhållande till vad som nu
gäller, särskilt i fall då föräldrarna inte är gifta med varandra. Sålunda
skulle ett barn fill en frånskild mor, som bär ett tidigare förvärvat
giftasnamn, inte automatiskt få samma namn som modern. För att få namngemenskap
skulle modern vara tvingad att byta namn. Även i fall då föräldrarna är gifta
med varandra skulle det kunna uppstå olägenheter om deras barn inte får ta en
förälders giftasnamn. Om båda föräldrarna har varit gifta tidigare och därvid
förvärvat ett giftasnamn, skulle namngemenskap med barnen kunna erhållas endast
genom att en av föräldrarna byter namn.

Det kan vidare många gånger vara önskvärt att halvsyskon
som lever tillsammans får samma efternamn. Även en sådan ordning kan främjas,
om barn fill gifta föräldrar kan få moderns giftasnamn. Tidigare barn till
modern kan ju ha fått det namnet.

Övervägande skäl talar alltså för att ett barn vid
födelsen skall kunna förvärva ett efternamn som någon av föräldrarna då bär,
oavsett hur detta namn har förvärvats. Däremot finns det inte anledning att
barnet skall kunna förvärva ett giftasnamn som någon av föräldrarna har burit
tidigare men inte längre bär när barnet föds.

En annan fråga är om barnet vid födelsen skall kunna
förvärva ett efternamn som någon av föräldrarna fidigare har burit som ogift.
F. n. finns inte någon sådan möjlighet. Inte heller efter födelsen har barnet
en obegränsad rätt att byta fill ett sådant namn, utom då modern inte var gift
vid barnets födelse men bar ett tidigare förvärvat giftasnamn (se avsnitt 2.3.2).

Enligt utredningen bör ett barn redan vid födelsen i
princip ha rätt att förvärva ett efternamn som någon av föräldrarna fidigare
har burit som ogift. Denna uppfattning har kritiserats av några
remissinstanser, som a. 5er att

möjligheterna
att välja mellan olika efternamn bör begränsas till de namn som föräldrarna bär
när barnet föds. Till förmån för utredningens förslag talar emellertid att barn
redan i dag, som nyss har nämnts, i varje fall efter födelsen kan byta fill
moderns namn som ogift. I fall då det redan vid födelsen föreligger ett
önskemål att barnet skall bära detta namn synes det vara en onödig omgång att
barnet först förvärvar ett annat efternamn för att omedelbart därefter byta det
namnet till moderns namn som ogift. Barnet bör därför redan från början kunna
förvärva det namn som modern senast har burit som ogift. En motsvarande
möjlighet bör då finnas även när fadern vid barnets födelse bär ett namn som
han har förvärvat genom äktenskap.

Sammanfattning av skälen: Reglerna om barns namnförvärv
bör så långt möjligt vara könsneutrala, dvs. inte automafiskt ge företräde åt
endast den ena förälderns efternamn. I första hand bör alltså föräldrarna
själva, när de bär olika namn, ta ställning till vilket av namnen som barnet
skall ha. För det fall att de inte gör det inom en viss tid - sex månader -
från barnets födelse behövs en hjälpregel. För att barn skall behandlas lika
oavsett om deras föräldrar är gifta eller inte bör hjälpregeln peka ut moderns
namn som efternamn för barnet.

Det bör inte finnas några begränsningar i valet mellan de
efternamn som föräldrarna bär vid barnets födelse. Ett barn bör alltså kunna
förvärva även ett efternamn som någon av föräldrarna har förvärvat i ett
tidigare äktenskap, liksom ett namn som de senast har burit söm ogifta.

Barns efternamn

s. 28 Kontrollera mot PDF

2.3.2 Byte till förälders efternamn

Departementsförslaget: Den som vill byta sitt efternamn
till ett efternamn som bärs av någon av föräldrarna kan göra det genom anmälan
till pastorsämbetet. Har föräldern förvärvat sitt efternamn genom äktenskap med
någon annan än den andra föräldern, krävs samtycke från maken i det
äktenskapet. Genom en anmälan kan byte även ske till ett namn som någon av
föräldrarna senast har burit som ogift. En sådan anmälan görs av barnets
vårdnadshavare. Är barnet över 12 år krävs samtycke av barnet till namnbytet.
Vidare krävs att den förälder vars namn barnet bär samtycker fill bytet. Annars
får namnfrågan prövas av domstol.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med departementsförslaget.
Enligt utredningen bör det dock krävas samtycke av barn endast när barnet är
över 15 år. Utredningen anser att vårdnadshavaren i övrigt ensam bör kunna
fatta beslut i namnfrågan och föreslår därför inte någon regel om samtycke från
en förälder som ej är vårdnadshavare eller om prövning av domstol (se
betänkandet s, 108-110).

Prop, 1981/82:156 28

Remissinstanserna:
Utredningens förslag tillstyrks i allmänhet, även om Barns efternamn

invändningar riktas mot de
olika möjligheter till namnbyten som förslaget

erbjuder. Vidare framförs
betänkligheter mot att vårdnadshavaren ensam

skall få bestämmanderätten
när det gäller namnbyte för ett barn under 18 år.

Flera remissinstanser
anser slutligen att samtycke bör krävas av barn som har

fyllt 12 år (se bil. 3
avsnitt 1, 4, 9.2-9.3 och 9.6).

Skäl
för departementsförslaget: Enligt 1963 års namnlag kan ett barn, vars föräldrar
var gifta med varandra när barnet föddes och som därför har förvärvat faderns
efternamn vid födelsen, byta detta namn till det efternamn som modern bar som
ogift. Den som är under 18 år kan ta detta namn genom anmälan till
pastorsämbetet, om domstol har funnit att namnbytet är förenligt med barnets
bästa. Den som är över 18 år kan få moderns namn som ogift efter beslut av
patent- och registreringsverket, om det finns särskilda skäl. Den som vill byta
sitt namn fill ett giftasnamn som modern bar när barnet föddes kan, oavsett om
han eller hon är över 18 år, få detta endast om det finns synnerliga skäl.

Barn,
vars föräldrar inte var gifta med varandra när barnet föddes och som enligt
nuvarande regler därför har förvärvat moderns efternamn vid födelsen, kan
enligt 1963 års namnlag byta detta namn fill faderns efternamn genom en anmälan
hos pastorsämbetet. Och om barnets föräldrar gifter sig med varandra efter
barnets födelse men innan det har fyllt 18 år, får barnet då automatiskt
faderns efternamn. Det saknar i dessa fall betydelse om detta namn är ett
giftasnamn som fadern har förvärvat före barnets födelse. Däremot kan barnet i
ett sådant fall inte byta till faderns efternamn som ogift, om inte patent- och
registreringsverket finner att det föreligger synnerliga skäl. Har barnet vid
födelsen förvärvat ett giftasnamn som modern då bar, kan barnet emellertid
därefter byta till moderns efternamn som ogift genom anmälan till
pastorsämbetet.

De
nuvarande reglerna om familjerättsliga namnbyten för ett barn är, som synes,
ganska komplicerade. Det hänger bl. a. samman med den skillnad som hittills har
gjorts i namnrättsligt hänseende mellan barn vars föräldrar är gifta med
varandra och barn vars föräldrar inte är det. Regleringen är också en följd av
att det f. n. finns ganska begränsade möjligheter att vid barnets födelse välja
mellan de namn som föräldrarna då bär eller fidigare har burit.

De
regler om barns förvärv av efternamn vid födelsen som har förordats i avsnitt
2.3.1 innebär att det inte längre skall finnas några begränsningar i valet
mellan de namn som föräldrarna då bär. Det gäller även om detta namn är ett
giftasnamn. Och enligt de förordade reglerna skall det även vara möjligt för
ett barn att vid födelsen förvärva ett efternamn som någon av föräldrarna
senast har burit som ogift. I princip finns det knappast något bärande skäl
till att ett barn därefter skulle ha mindre möjligheter att ta något av dessa
namn. Ett barn bör alltså genom anmälan till pastorsämbetet kunna

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 29

byta
sitt efternamn till något annat namn som barnet hade kunnat förvärva Barns
efternamn

redan
vid födelsen. I fråga om giftasnamn som barnet inte har förvärvat vid

denna
fidpunkt utan senare vill byta till sig bör dock lämphgen krävas att den

som
tidigare har varit gift med barnets förälder samtycker till namnbytet.

Vidare
bör barnet inte kunna byta till ett giftasnamn som barnets förälder

själv
har bytt bort efter födelsen.

Utredningen
har diskuterat om det bör finnas någon spärr för rätten att på detta sätt byta
mellan föräldrarnas efternamn ett obegränsat antal gånger. Utredningen har
visserligen för sin del avfärdat denna tanke, men frågan har sedan återkommit
under remissbehandlingen.

Klart
är att en möjlighet för en och samma person att byta efternamn flera gånger kan
komma i strid med intresset av namnstabilitet. Som utredningen har framhållit
kan emellerfid en spärr mot ett visst antal namnbyten ibland hindra välgrundade
byten. Som exempel kan nämnas att föräldrarna har anmält ett eller flera
namnbyten för ett barn medan det är underårigt och att barnet när det kommer
fill vuxen ålder vill ta tillbaka ett tidigare namn eller byta till ett namn
som någon av föräldrarna senast har burit som ogift. De besvär av främst
prakfisk art som normalt följer med ett namnbyte, särskilt för vuxna, kan antas
vara tillräckliga för att i regel avhålla från sakhgt ogrundade namnbyten. Så
till vida bör dock en spärr uppställas att ett barn som en gång har bytt namn
inte skall kunna byta tillbaka till detta namn, om inte någon av föräldrarna
alltjämt bär det namnet eller senast har burit det som ogift.

Liksom
gäller f. n. bör en anmälan till pastorsämbetet om namnbyte för ett barn under
18 år göras av barnets vårdnadshavare. Vidare bör krävas att barnet självt har
samtyckt till namnbytet när barnet har nått en sådan mognad att det kan
självständigt ta ställning till namnfrågan. Som en del remissinstanser har
varit inne på synes åldersgränsen lämpligen kunna sättas fill 12 år, liksom
enligt bl. a. de nya namnreglerna i Danmark och Norge.

Om
en förälder själv byter namn efter ett barns födelse, kan naturligtvis också
barnet vilja gå över till detta namn. F. n. har barnet i allmänhet även rätt
att göra det. Särskilda regler gäller emellertid för det fall att barnets mor
senare gifter sig med någon annan än barnets far och därvid förvärvar den nye
makens efternamn. Barnet kan då, om det är under 18 år, genom anmälan till
pastorsämbetet byta till styvfaderns namn. En förutsättning är dock att
styvfadern samtycker till detta och domstol har funnit att namnbytet är
förenligt med barnets bästa. Domstolen skall därvid höra den förälder vars namn
barnet bär. I rättspraxis har ganska stränga krav uppställts för namnbyte till
en styvfaders namn i fall då barnet bär sin fars namn och denne inte går med på
namnbytet.

Ett
barns intresse av att ha namngemenskap med en förälder motiverar att, om
föräldern gifter sig med någon annan än barnets andra förälder och tar den nya
makens efternamn, också barnet kan byta till detta namn genom anmälan till
pastorsämbetet. Av hänsyn till den nya maken - styvföräldern -

bör det dock krävas att denne samtycker till detta. Om å
andra sidan Barns efternamn styvföräldern inte har något emot att barnet
bär samma namn som han eller hon själv, saknas det anledning att som f. n.
uppställa ett hinder för namnbytet i fall då barnet är över 18 år.

En särskild fråga är om en förälder, som inte är
vårdnadshavare för barnet och därför inte är med om att anmäla namnbytet till
pastorsämbetet, bör tillfrågas i fall då barnet bär hans eller hennes
efternamn. Utredningen har med viss tvekan stannat för att dennes åsikt inte bör
tillmätas någon betydelse. Denna uppfattning har emellertid krifiserats av
flera remissinstanser. Erfarenheterna visar också att många föräldrar som inte
är vårdnadshavare ser namngemenskapen som en mycket betydelsefull del i
relationerna mellan dem och barnen. För att inte dessa relationer skall störas
bör det därför krävas att den förälder som inte är vårdnadshavare samtycker
till bytet, om barnet bär den förälderns namn. Och skulle denne vägra att ge
sitt samtycke, bör det liksom f. n. krävas att domstol prövar om namnbytet
trots detta är förenligt med barnets bästa.

Sammanfattning av skälen: Ett barn bör efter födelsen i
princip ha samma rätt som vid födelsen att förvärva något av föräldrarnas
efternamn genom anmälan fill pastorsämbetet. Någon allmän spärr mot ett visst
antal sådana namnbyten bör inte uppställas. Om den förälder vars namn barnet
bär motsätter sig ett namnbyte bör domstol dock pröva att namnbytet är
förenligt med barnets bästa, när barnet är under 18 år.

2.3.3 Adoptivbarns efternamn

Departementsförslaget: Den som adopteras förvärvar genom
adoptionen adoptivföräldrarnas efternamn, om de har samma namn. Har
adoptivföräldrarna olika efternamn, får barnet det av deras namn som anmäls i
adoptionsärendet. Om något namn inte anmäls, får barnet adoptivmoderns namn.
Reglerna om förvärv och byte av efternamn motsvarar i övrigt i stort de regler
som gäller för barn i allmänhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
departementsförslaget (se betänkandet s. 114-117).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i huvudsak
av de remissinstanser som har anslutit sig till vad som föreslås om barn i
allmänhet. Några anser dock att det är onödigt med en hjälpregel för det fall
att något namn inte anmäls i adoptionsärendet(se bil. 3 avsnitt 4).

Skäl för departementsförslaget: Enligt 1963 års namnlag
förvärvar ett adoptivbarn genom adoptionen adoptantens eller, om det adopteras
av

Prop. 1981/82:156 31

makar, adoptivfaderns efternamn. Barnet kan även under
vissa förutsätt- Barns efternamn ningar förvärva adopfivmoderns efternamn
som ogift. Domstolen kan dock fillåta att barnet behåller sitt efternamn. I ett
sådant fall får barnet senare genom anmälan hos pastorsämbetet ta adoptantens
eller, när gifta makar har adopterat, adoptivfaderns efternamn.

14 kap. 8 § föräldrabalken finns en allmän regel om att en
adoption har den verkan att adoptivbarn i rättsligt hänseende betraktas som
adoptantens barn och inte som barn till sina biologiska föräldrar, utom när
annat är särskilt föreskrivet eller följer av rättsförhållandets natur. Denna
allmänna syn på adopfivförhållandets natur bör återspeglas även i
namnlagstiftningen. Reglerna för adoptivbarns namnförvärv bör därför ligga så
nära reglerna för barn i allmänhet som möjligt.

Något skäl finns inte att ändra den nuvarande regeln om
att barnet, när det adopteras av en person ensam, förvärvar dennes efternamn.
Om en make adopterar den andra makens barn bör det dock inte medföra någon
ändring av barnets efternamn.

När två makar adopterar ett barn bör namnfrågan lösas på
ett sätt som motsvarar vad som skall gälla för barn i allmänhet. Har
adopfivföräldrarna ett gemensamt efternamn, bör adoptivbarnet alltså förvärva
det efternamnet genom adoptionen. Och om adoptivföräldrarna har olika
efternamn, bör de bestämma vilket efternamn barnet skall ha. Det lämpligaste är
att föräldrarna i adoptionsärendet anmäler vilket efternamn barnet skall ha.
Skulle de underlåta att anmäla detta, bör barnet- i konsekvens med vad som
skall gälla för barn i allmänhet - förvärva adoptivmoderns efternamn.

I likhet med de regler om namnförvärv för barn i allmänhet
som har förordats i avsnitt 2.3.1 bör adoptivbarnet vid adopfionen kunna
förvärva ett efternamn som en av adoptivföräldrarna har fört med sig från ett
fidigare äktenskap. Förvärvet bör också kunna avse ett efternamn som adopti
vfadern eller adoptivmodern senast har burit som ogift. Sedan barnet vid
adoptionen har förvärvat ett efternamn, bör barnet vara oförhindrat att genom
ett byte förvärva något annat av de namn som har stått till buds redan vid
adoptionsfillfället, på ett sätt som motsvarar vad som gäller för andra barn.

Utredningen har med viss tvekan stannat för att man bör ha
kvar den nuvarande regeln om att domstolen kan tillåta adopfivbarnet att
behålla sitt efternamn före adopfionen. Utredningen föreslår emellertid att ett
sådant tillstånd bara skall kunna ges när det finns särskilda skäl. Förslaget
tar i första hand sikte på adoption av en vuxen person.

En adoption innebär numera, som förut nämnts, att de
rättsliga banden med de biologiska föräldrarna definitivt klipps av. Emellerfid
har man på senare tid alltmera kommit fill insikt om att det är viktigt för ett
adoptivbarn att inte berövas möjligheten att känna fill och känna samhörighet
med sitt ursprung. Det kan därvid ha betydelse för barnet att kunna bära sitt
ursprungliga efternamn. Domstolen bör därför i adopfionsärendet kunna

besluta att den som adopteras behäller sitt efternamn även
om några Barns efternamn särskilda skäl inte finns för detta.

De regler som nu har förordats överensstämmer i huvudsak
med dem som har antagits i Danmark och Norge och som f. n, övervägs i Finland,

Sammanfattning av skälen: Reglerna om adoptivbarns
efternamn bör så långt möjligt motsvara dem som skall gälla för barn i
allmänhet. Adoptivbarn bör därför genom adoptionen kunna förvärva ett efternamn
som någon av adoptivföräldrarna då bär eller senast har burit som ogift. Även
efter ett sådant förvärv bör adoptivbarnet kunna byta fill något annat efternamn
som det hade kunna förvärva redan vid adoptionen. För att ett adopfivbarn skall
kunna markera sin samhörighet även med sina biologiska föräldrar bör barnet
dock kunna behålla det efternamn som det hade före adoptionen, om domstolen i
samband med prövningen av adoptionsansökningen tillåter det.

2.3.4 Fosterbarns efternamn

Departementsförslaget: Ett fosterbarn får genom anmälan
till pastorsämbetet byta sitt efternamn till ett namn som en fosterförälder
bär, om den eller de vars namn avses samtycker fill namnbytet och domstol har
funnit att namnbytet är förenligt med barnets bästa. Fosterbarnet får därefter
genom anmälan till pastorsämbetet ta fillbaka ett efternamn som fosterbarnet
har burit tidigare.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med departementsförslaget.
Utredningen anser dock att ett fosterbarn, som har bytt sitt efternamn fill
något av fosterföräldrarnas namn, därefter skall utan domstolsprövning kunna
byta till något annat efternamn som fosterföräldrarna bär (se betänkandet s.
121-123).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas av
flertalet remissinstanser (se bil. 3 avsnitt 4).

Skäl för departementsförslaget: I 1963 års namnlag
föreskrivs att ett barn under 18 år, som för fostran och vård stadigvarande har
tagits om hand av någon annan än barnets föräldrar, får genom anmälan till
pastorsämbetet ta fosterfaderns efternamn, om denne samtycker till det och
domstolen har funnit namnbytet förenligt med barnets bästa. En motsvarande
regel gäller om barnet har tagits om hand av en ensamstående fostermor.

Utredningen har för sin del ansett att de nuvarande
reglerna om fosterbarns efternamn bör i huvudsak behållas, dock med den
skillnaden att fosterbarnet bör ha lika rätt att förvärva fosterfaderns och
fostermoderns efternamn. Under remissbehandlingen har en remissinstans vänt sig
mot att ett fosterbarn skall kunna byta sitt efternamn till något av
fosterföräldrarnas

Prop.
1981/82:156 33

namn,
eftersom fosterbarnsförhållandet upphör när barnet lämnar foster- Barns
efternamn hemmet. Det övervägande antalet remissinstanser har emellertid inte
haft något att erinra mot att fosterbarn skall kunna ta ett efternamn som någon
av fosterföräldrarna bär. Regler av denna innebörd fyller också en funktion
genom att de till stora delar jämställer fosterbarn med barn i allmänhet. Att
detta är önskvärt har framhållits i förarbetena till den nya socialtjänstlagen
(prop. 1979/80:1 s. 316). Fosterbarn bör alltså kunna byta sitt efternamn till
ett namn som någon av fosterföräldrarna eller båda bär.

Enligt
utredningen bör man även i fortsättningen kräva inte bara att samtycke till
namnbytet lämnas av den eller de fosterföräldrar vilkas namn fosterbarnet avser
att förvärva utan också att domstol har funnit att namnbytet är förenligt med
barnets bästa. Under remissbehandlingen har invänts att det - när
vårdnadshavarna har gjort anmälan om namnbytet - inte synes nödvändigt med ett
krav på domstolsprövning vid sidan av kravet på samtycke av den eller de
ifrågavarande fosterföräldrarna. En sådär domstolsprövning gäller emellertid
barnets bästa och syftar bl. a. till al undersöka varaktigheten av barnets
vistelse i fosterhemmet och lämplighe ten av namnbytet över huvud taget. Den
bör därför behållas, liksom kravet på samtycke av berörda fosterföräldrar.

Sedan
ett fosterbarn har förvärvat en fosterförälders efternamn, bör barnet i och för
sig ha möjlighet att byta detta namn fill ett annat efternamn som någon av
fosterföräldrarna då bär. Anledning saknas emellertid att, i enlighet med
utredningens förslag, låta detta namnbyte ske utan en domstolsprövning. Även
vid ett sådant namnbyte bör domstol alltså pröva om namnbytet är förenligt med
barnets bästa.

Däremot
bör ett fosterbarn, liksom barn i allmänhet, kunna utan begränsning ta tillbaka
ett efternamn som barnet har burit tidigare. Någon prövning av patent- och
registreringsverket, som gäller f. n., synes inte vara nödvändig i detta fall.

De
regler om fosterbarns efternamn som nu har förordats saknar direkt motsvarighet
i de andra nordiska länderna.

Sammanfattning
av skälen: De regler som gäller f. n. om ett fosterbarns förvärv av
fosterföräldrarnas efternamn bör i huvudsak behållas oförändrade. I
överensstämmelse med vad som skall gälla för barn i allmänhet bör fosterbarnet
dock ha rätt att välja vilket som helst av fosterföräldrarnas efternamn. Sedan
ett fosterbarn har förvärvat ett sådant namn, bör det utan begränsning kunna ta
fillbaka ett efternamn som barnet har burit fidigare.

3
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 156

2.4
Mellannamn

2.4.1 Mellannamn för makar

Mellannamn

Departementsförslaget: En make som har förvärvat den andra
makens efternamn får som mellannamn bära det efternamn som han eller hon hade
före äktenskapet. Har båda makarna under äktenskapet behållit sina tidigare
efternamn, får en av dem med den andra makens samtycke bära dennes efternamn
som mellannamn, under förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av
ett fidigare äktenskap. En make kan även sedan äktenskapet har upplösts börja
bära den tidigare makens efternamn som mellannamn. En förutsättning är dock att
denne samtycker till det, utom då han eller hon är avliden.

Utredningens förslag: Överensstämmer med
departementsförslaget (se betänkandet s. 93-96).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i huvudsak
av flertalet remissinstanser. Krifik mot vissa delar av förslaget framförs dock
från olika håll (se bil. 3 avsnitt 5).

Skäl för departementsförslaget: Enligt 1963 års namnlag
får en hustru, som har förvärvat sin makes efternamn, framför dennes namn bära
det släktnamn hon hade som ogift. Namnet betraktas som ett tilläggsnamn. Har
hustrun behållit sitt efternamn från fiden före äktenskapet, får hon på
motsvarande sätt framför namnet bära mannens efternamn som tilläggsnamn.
Tilläggsnamnet får i dessa fall anmälas till pastorsämbetet för anteckning i
kyrkoboken.

Genom reglerna om tilläggsnamn har gifta kvinnor beretts
möjlighet att visa sin tidigare familjeanknytning i fall då de också vill bära
sin makes efternamn. Möjligheten att erhålla ett tilläggsnamn och att få det
antecknat i kyrkoboken har också ansetts tillgodose ett praktiskt behov för
gifta kvinnor att under resor, vid vistelse på hotell eller i andra sammanhang
kunna dokumentera sin samhörighet med sina män. Tilläggsnamnet kan därmed
inflyta i pass och liknande officiella handhngar.

De regler som har förordats i avsnitt 2.2 om makars
efternamn innebär att makarna får betydligt större möjligheter än f. n. att
välja mellan olika efternamn, såväl när de ingår äktenskap som senare under
äktenskapet. Det hindrar emellertid inte att makarna kan vilja bära ytterligare
något av dessa namn som ett tilläggsnamn. Den nuvarande ordningen med
tilläggsnamn bör alltså stå kvar och utsträckas till att gälla även för gifta
män. I enlighet med vad som har sagts i avsnitt 2.1 bör emellertid beteckningen
filläggsnamn bytas ut mot beteckningen mellannamn.

En make som förvärvar den andra makens efternamn bör
alltså som

Prop.
1981/82:156 35

mellannamn
kunna bära sitt fidigare efternamn som ogift. Givetvis bör det Mellannamn

inte
vara något som hindrar att maken börjar bära detta mellannamn först

sedan
äktenskapet har upplösts. I detta ligger även att, om maken gifter om

sig
och tar den nye makens efternamn, det bör finnas en möjlighet för honom

eller
henne att som mellannamn då börja använda sitt fidigare efternamn som

ogift.
En sådan ordning gäller redan nu för gifta kvinnor och bör, i enlighet

med
vad som nyss sades, i fortsättningen gälla också för gifta män.

Av
det förut anförda följer vidare att en make som har behållit sitt fidigare
efternamn som ogift bör kunna bära den andra makens efternamn som mellannamn,
under förutsättning att detta inte är ett giftasnamn. I överensstämmelse med
vad som har förordats i avsnitt 2.2.2 om en makes förvärv av den andra makens
efternamn bör dock endast en av makarna kunna ta den andres namn som
mellannamn. I annat fall skulle makarna kunna ha två olika namnkombinationer,
något som uppenbarligen inte är fillfredsställande. Givetvis bör det krävas att
makarna är överens om vem av dem som skall bära den andres namn som mellannamn.
Den andra maken måste med andra ord samtycka till att hans eller hennes
efternamn används som mellannamn.

Om
en av makarna under äktenskapet har börjat använda den andra makens efternamn
som mellannamn, bör han eller hon kunna fortsätta att använda detta mellannamn
även sedan äktenskapet har upplösts. Detta gäller redan i dag för gifta kvinnor
och står i överensstämmelse med vad som har förordats i avsnitt 2.2.2 om en
makes rätt att behålla den andra makens efternamn efter äktenskapets
upplösning.

F.
n. kan en gift kvinna, som har behållit det efternamn hon hade före
äktenskapet, börja bära sin makes efternamn som mellannamn även efter det att
äktenskapet har upplösts. För en frånskild eller efterlevande makes rätt att
börja bära den tidigare makens efternamn som mellannamn framför sitt efternamn
från fiden före äktenskapet talar att han eller hon därigenom kan på ett enkelt
sätt markera sin samhörighet med ett barn som maken har i sin vård och som bär
enbart den andra makens efternamn. En sådan möjlighet bör därför i princip
finnas också i fortsättningen och, i konsekvens med det förut anförda, gälla
även för män.

I
det fall att äktenskapet har upplösts genom den andra makens död ger en sådan
rätt för den efterlevande maken att börja bära den avlidnes efternamn som
mellannamn inte upphov fill några komplikationer. Vid en skilsmässa mellan
makar, som båda under äktenskapet har behåUit sina efternamn som ogifta,
uppkommer däremot frågan vem av dem som skall ha rätt att börja bära den andres
efternamn som mellannamn. Inte heller i detta fall finns det nämligen anledning
att tillåta makarna att bära mellannamn korsvis, I enlighet med vad som nyss
har förordats i fråga om rätten att bära den andra makens efternamn som mellannamn
under ett bestående äktenskap bör det krävas samtycke av den andra maken även
till att hans eller hennes namn börjar bäras som mellannamn först efter det att
makarna har skilt sig. På så

sätt får de själva bestämma vem av dem som skall få börja
bära den andres efternamn som mellannamn.

Enligt
1963 års namnlag kan inte en kvinna sedan hon har gift om sig bära sin förre
makes efternamn som mellannamn i det nya äktenskapet. I avsnitt 2.2.2 har
emellertid förordats att en frånskild make som har förvärvat den andra makens
efternamn får behålla det namnet även om han eller hon gifter om sig. Med
hänsyn till detta finns det inte anledning att hindra en frånskild make att
efter omgifte i stället bära det tidigare förvärvade namnet som mellannamn. I
enlighet med vad som nyss har sagts bör han eller hon då även kunna börja bära
den tidigare makens efternamn som mellannamn, om denne samtycker till detta.

Den som
börjar bära ett mellannamn har f. n., som förut nämnts, rätt att anmäla namnet
till pastorsämbetet för anteckning i kyrkoboken. Någon skyldighet att göra en
sådan anmälan finns dock inte. För ordningens skull bör man dock i
fortsättningen kräva att mellannamnet anmäls fill pastorsämbetet. Det finns
knappast anledning att rättsordningen sanktionerar ett helt formlöst bärande av
mellannamn. Med en sådan ordning skulle det f. ö., som några remissinstanser
har varit inne på, vara svårt att upprätthålla det förut förordade kravet på
samtycke av den make vars efternamn den andra maken vill bära som mellannamn.

De regler
om mellannamn för makar som nu har förordats har endast delvis motsvarighet i
de andra nordiska länderna.

Sammanfattning av skälen: Den nuvarande möjligheten för
gifta kvinnor att bära mellannamn (f. n. benämnt tilläggsnamn) bör behållas och
utvidgas till att gälla även för gifta män. Makarna bör dock inte kunna bära
mellannamn korsvis. Endast en av makarna bör därför kunna bära mellannamn. Även
en frånskild eller efterlevande make bör kunna börja bära den tidigare makens
efternamn som mellannamn för att på så sätt markera sin samhörighet med ett
barn som han eller hon har i sin vård och som bär enbart den tidigare makens
namn.

Mellannam-j

2.4.2 Mellannamn för barn

Departementsförslaget: Mellannamn får inte bäras av andra
barn än adoptivbarn.

Utredningens förslag: Har föräldrarna olika efternamn, får
barnet som mellannamn bära det av deras namn som barnet inte har förvärvat som
efternamn. För adoptivbarn och fosterbarn föreslås motsvarande regler (se
betänkandets. 110-113, 116-117, 120-121, 122-123). Remissinstanserna: Flertalet
av dem har lämnat utredningens förslag utan erinran. Patent- och
registreringsverket ställer sig dock tveksamt till förslaget, och det avstyrks
helt av riksskatteverket (se bil. 3 avsnitt 5).

Prop.
1981/82:156 37

Skäl
för departementsförslaget: En möjlighet för barn att bära mellannamn
Mellannamn

finns inte f. n. i vårt
land, utom när det gäller adoptivbarn. I Danmark

däremot
har barn sedan gammalt en vidsträckt rätt att bära mellannamn.

Även i Norge finns stora
sådana möjligheter. De finska namnreglerna saknar

emellertid helt
bestämmelser om mellannamn. Det gäller även det förslag till

nya
namnregler som nyligen har lagts fram där.

Frågan
är om man även i Sverige bör införa en allmän rätt för barn att som mellannamn
bära det av föräldrarnas namn som barnet inte har förvärvat som efternamn. Till
förmån för en sådan ordning talar, förutom att man då får överensstämmelse med
reglerna i Danmark och Norge, att barnet på så sätt skulle kunna visa sin
samhörighet med båda föräldrarna.

Med
mellannamn för barn följer emellerfid åtskilliga olägenheter, som inte gör sig
lika märkbara när det gäller mellannamn för makar. Sålunda kan barnet komma att
identifiera sig med hela namnkombinationen och vid vuxen ålder finna det
otillfredsställande att inte kunna föra denna kombination vidare fill nästa
generation. Det kan å andra sidan hända att barnet föredrar mellannamnet, om
det är mera särskiljande än efternamnet, och därför fill vardags använder
enbart mellannamnet. På så sätt kan missförstånd om barnets efternamn uppkomma
i olika situationer.

Till
detta kommer att namnkombinafioner redan genom sin längd i allmänhet är
otympliga och svårhanterliga. Denna invändning kan visserligen riktas även mot
de regler om mellannamn för makar som har förordats i avsnitt 2.4.1. Det är
emellertid en sak att man behåller en ordning som redan finns, låt vara att den
utvidgas fill att gälla både kvinnor och män. Något annat är att utöka
användningsområdet för mellannamn till att avse också barn.

Av
särskild betydelse är att de myndigheter som framför allt skulle komma att
beröras av en ordning med mellannamn för barn, nämligen riksskatteverket och
patent- och registreringsverket, har ställt sig avvisande eller i varje fall
tveksamma till en sådan ordning (se bil. 3 avsnitt 5.4 och 5.5). Att i strid
mot dessa myndigheters inställning införa nya regler om mellannamn för barn bör
inte gärna komma i fråga.

När
det gäller adoptivbarn föreligger emellertid särskilda förhållanden. Enligt
1963 års namnlag kan ett adoptivbarn som har förvärvat en adoptivförälders
efternamn bära sitt tidigare efternamn som mellannamn. Och om adoptivbarnet har
behåUit sitt tidigare efternamn, kan det i stället bära en adoptivförälders
efternamn som mellannamn.

Namnlagsutredningen
har för sin del ansett att denna särskilda möjlighet för adoptivbarn att bära
mellannamn bör tas bort. Denna uppfattning har emellerfid kritiserats under
remissbehandlingen. Bl. a. framhåller utredningen om barnens rätt att det för
många adoptivbarn som kommer från främmande länder kan vara naturligt att som
mellannamn bära sitt tidigare efternamn och därmed visa sin samhörighet även
med det land och den kultur som de kommer ifrån (se bil. 3 avsnitt 5.11).

Som har
nämnts i avsnitt 2.3.3 är det viktigt för ett adoptivbarn att inte berövas
möjligheten att känna samhörighet med sitt ursprung. Även om barnet förvärvar
något av adoptivföräldrarnas efternamn bör det därför kunna fortsätta att bära
sitt fidigare efternamn som mellannamn. Och om barnet har behållit sitt
tidigare efternamn bör det i stället kunna markera sin samhörighet med
adoptivföräldrarna genom att bära något av deras efternamn som mellannamn. Det
innebär att de nuvarande reglerna bör behållas i detta avseende.

Sammanfattning av skälen: Skälen för att införa en
möjlighet fill mellannamn för barn i allmänhet kan inte anses uppväga de
olägenheter av praktisk art som en sådan möjlighet skulle medföra. Barn bör
därför inte heller i fortsättningen kunna bära något av föräldrarnas efternamn
som mellannamn framför den andra förälderns efternamn. Däremot saknas det
anledning att ta bort den möjlighet som adoptivbarn f. n. har att bära både
sitt ursprungliga och en adoptivförälders efternamn i kombination, varav det
ena som mellannamn.

Byte
till ett nybildat efternamn

s. 39 Kontrollera mot PDF

2.5 Byte till ett nybildat efternamn

Departementsförslaget: Den som vill byta sitt efternamn
till ett nybildat namn får göra det genom ansökan hos patent- och registreringsverket
oavsett om det namn som han eller hon redan bär är särskiljande eller ej. Efter
ett sådant namnbyte krävs särskilda skäl för ytterligare namnbyten.

Utredningens förslag: Överensstämmer med
departementsförslaget med det undantaget att någon begränsning i möjligheten
att byta namn flera gånger inte föreslås av utredningen (se betänkandet s.
123-126). Remissinstanserna: Utredningens förslag kritiseras från flera håll.
Framför allt anser många remissinstanser att det bör finnas en spärr mot
upprepade namnbyten (se bil. 3 avsnitt 6).

Skäl för departementsförslaget: Enligt 1963 års namnlag
kan byte till ett nybildat efternamn ske genom ansökan hos patent- och
registreringsverket. Ett krav är dock att det namn som sökanden bär inte är
fillräckligt särskiljande eller att det annars är mindre tjänligt. Detta krav
har uppställts med hänsyn till det allmänna intresset av namnstabilitet. Ett
syfte har också varit att befrämja en mera allmän övergång fill särskiljande
eller i övrigt lämpliga efternamn.

Erfarenheterna av 1963 års namnlag tyder på att en person
inte gärna byter till ett nybildat efternamn utan att ha vägande skäl. Över
huvud taget är tendensen att sökandena hellre förvärvar ett namn som tidigare
har funnits i släkten än tar ett nybildat namn. Enligt vad som redovisas av
utredningen är

Prop.
1981/82:156 39

antalet
ansökningar hos patent- och registreringsverket om ett befintligt Byte till ett
nybilefternamn mer än dubbelt så stort som antalet ansökningar om ett nybildat
dat efternamn efternamn (se betänkandet s. 125). Det kan tilläggas att de
regler som har förordats i det föregående innebär att makar och barn får
betydligt större valmöjligheter än f. n. när det gäller förvärv av efternamn
genom en anmälan hos pastorsämbetet. En följd av detta är sannolikt att intresset
av att kunna ta nybildade efternamn avtar ytterligare.

Någon
risk för att en lättnad i möjligheterna att byta till nybildade efternamn
skulle komma att missbrukas finns därför knappast. Som tidigare har sagts är
ett namnbyte f. ö. ofta förenat med så många praktiska olägenheter för den
enskilde att redan detta har en avhållande effekt mot vad som kan kallas
okynnesansökningar. Den som trots dessa olägenheter vill byta till ett nybildat
efternamn torde i allmänhet ha så starka skäl för sitt önskemål att det inte
kan anses befogat att hindra honom eller henne från att göra det, även om det
namn som denne vill byta bort är särskiljande eller annars lämpligt som
efternamn. Att namnbyte medges i dessa fall står också i överensstämmelse med
vad som har sagts i avsnitt 2.1 om att enskilda personer bör ha så stor frihet
som möjligt att själva bestämma sina efternamn.

Prövningen
av om ett befintligt efternamn kan anses vara tillräckligt särskiljande eller
annars tjänligt kan givetvis många gånger vara svår att göra för patent- och
registreringsverket. Tar man bort denna spärr vinner man alltså en betydande
förenkling. Samtidigt får man då överensstämmelse med de regler som på denna
punkt har gällt sedan länge i Danmark, Finland och Norge. En sådan spärr bör
därför inte heller i Sverige gälla i fortsättningen.

En
särskild fråga är om byte fill ett nybildat namn skall utan någon begränsning
kunna göras hur många gånger som helst. Även om namnsta-biHteten knappast
riskerar att komma i fara genom obegränsade möjligheter till namnbyten i
administrafiv ordning, kan dessa möjligheter komma att missbrukas av någon som
vill undandra sig sina förpliktelser mot enskilda eller samhället eller som
ägnar sig åt brottsliga förfaranden. Som flera remissinstanser har framhållit bör
därför upprepade namnbyten inte kunna ske utan vidare. En lämplig spärr synes
vara att kräva att den som en gång har bytt till ett nybildat efternamn visar
särskilda skäl för en begäran om ytterligare sådana namnbyten.

En
sådan spärr bör, liksom f. n., gälla även när någon vill byta ett nybildat
efternamn fill ett efternamn som han eller hon har burit tidigare, oavsett om
detta namn har förvärvats automafiskt, genom anmälan till pastorsämbetet eller
genom ansökan hos patent- och registreringsverket.

Sammanfattning
av skälen: I enlighet med principen att en person bör ha så stor frihet som
möjligt att välja namn bör även den 4om redan bär ett ovanligt eller på annat
sätt lämphgt efternamn kunna byta detta namn till ett nybildat efternamn som
han eller hon hellre vill ha. Det behöver knappast befaras att

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 40

en
sådan lättnad i de nuvarande möjligheterna att byta till ett nybildat
Ändring av efter-efternamn skulle komma att missbrukas. En obegränsad möjhghet
att namns stavning upprepade gånger byta namn på detta sätt skulle
emellertid kunna inbjuda m. m. till missbruk. Efter ett sådant namnbyte bör
det därför krävas särskilda skäl för ytterligare namnbyten.

2.6
Ändring av efternamns stavning m. m.

2.6.1
Stavningsändringar

Departementsförslaget:
Ett efternamns stavning får även i fortsättningen ändras endast efter ansökan
hos patent- och registreringsverket.

Utredningens
förslag: En enkel ändring av ett efternamn som inte är särskiljande anses inte
som byte till ett nybildat efternamn och får därför göras genom ansökan till
pastorsämbetet (se betänkandet s. 127-128). Remissinstanserna: De flesta godtar
utredningens förslag. Några befarar dock att den föreslagna bestämmelsen kommer
att medföra tillämpningssvårigheter (se bil. 3 avsnitt 6.3, 6.5-6.7 och 6.10).

Skäl
för departementsförslaget: Stavningsändringar av efternamn jämställs f. n. med
namnbyten och kräver därför tillstånd av patent- och registreringsverket. För
att få ett sådant tillstånd måste sökanden betala en ansökningsavgift, som f.
n. uppgår till 450 kr.

Stavningsändringar
kan vara av ohka slag. De kan medföra att namnet ändrar karaktär genom att det
exempelvis får samma form som ett befintligt särskiljande eller egenartat
efternamn och därmed medför intrång i annans rätt till detta namn. Som exempel
kan nämnas en ändring från Josefsson till Josephson. Andra ändringar kan vara
av enkel beskaffenhet och inte föranleda att namnet får ny karaktär, t. ex. en
ändring från Josefsson fill Josefson eller från Karlsson till Carlsson.

Som
utredningen har funnit är det tydligt att den förra sortens ändringar inte
heller i fortsättningen bör medges utan prövning av patent- och
registreringsverket. Gränsen mellan detta slags ändringar och ändringar av den
senare sorten är emellerfid, som framhållits under remissbehandlingen, inte
lätt att dra. Även om det i och för sig hade varit önskvärt att ändringar av
det senare slaget kunde ske på ett enkelt sätt genom anmälan till
pastorsämbetet, synes gränsdragningsproblemen vara så stora att den nuvarande
ordningen bör behållas. Patent- och registreringsverket bör således även i
fortsättningen pröva alla slag av ändringar av efternamn.

Sammanfattning
av skälen: Svårigheten att dra en skarp gräns mellan olika slag av
stavningsändringar medför att samtliga ändringar av detta slag, liksom f. n.,
bör prövas av patent- och registreringsverket.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156

2.6.2 Ändring av utländska efternamns genusform

Departementsförslaget: En ändring av utländska efternamns
genusform anses inte som byte fill ett nybildat efternamn utan får ske genom
anmälan till pastorsämbetet.

Ändring av efternamns stavning m. m.

Utredningens förslag: En ändring av utländska efternamns
genusform bör i folkbokföringen kunna behandlas som en fråga om rättelse. Någon
särskild lagbestämmelse om detta föreslås dock ej (se betänkandet s. 227-229).
Remissinstanserna: Några anser att det genom en uttrycklig lagbestämmelse bör
göras klart att utländska efternamn kan ha den genusform som de har enligt
ursprungslandets sed. Riksskatteverket avstyrker dock helt utredningens
förslag (se bil. 3 avsnitt 10.4, 10.5, 10.11-10.13).

Skäl för departementsförslaget: I vissa språk, såsom i
grekiskan och i de slaviska språken, har efternamnen olika ändelser beroende pä
om den som bär namnet är man eller kvinna. Enligt grekiskt namnskick får ett
manligt efternamn , som slutar på -is, ändeisen ou, -u eller -i när det
förvärvas av en kvinna. Som exempel på slaviskt namnskick kan nämnas att man i
Tjeckoslovakien lägger ändeisen -ova till efternamn som förvärvas av kvinnor.

Enligt en dom av regeringsrätten den 3 maj 1979 får
bestämmelserna i 1963 års namnlag anses förutsätta att ett och samma efternamn
skall ha samma form för alla dem som bär namnet oavsett deras kön e. d. En
ändring av ett efternamns genusform är alltså med detta synsätt att betrakta
som byte till ett nybildat efternamn, som kräver tillstånd av patent- och
registreringsverket. Med anledning av ett liknande ärende har Stockholms
domkapitel hos justitiedepartementet hemställt om sådana ändringar i namnlagen
att invandrare i Sverige får möjlighet att behålla sitt namnskick (se bil. 4).

I vårt land gäller principen att invandrare sä långt som
möjligt bör kunna behålla sitt ursprungslands kultur, vanor och språk. I
enlighet med denna princip bör de ha möjlighet att till pastorsämbetet
kostnadsfritt anmäla olika genusformer av ett utländskt efternamn utan att
detta anses som ett byte till ett nybildat efternamn. En uttrycklig bestämmelse
om detta bör tas in i de nya namnreglerna.

Sammanfattning av skälen: En ändring av utländska
efternamns genusform, så att namnet överensstämmer med namnskicket i
ursprungslandet, bör kunna ske kostnadsfritt genom anmälan fill pastorsämbetet.
Därmed främjas ett intresse som kan finnas hos många invandrare.

2.7
Förnamn

2.7.1 Förvärv av förnamn

Förnamn

Departementsförslaget: Genom en uttrycklig bestämmelse
klargörs att förnamn alltid förvärvas genom anmälan till pastorsämbetet eller,
i vissa fall, efter ansökan hos patent- och registreringsverket.

Utredningens förslag: Överensstämmer med
departementsförslaget (se

betänkandet s. 199-201),

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas allmänt (se
bil, 3 avsnitt

8).

Skäl för departementsförslaget: Till skillnad från vad som
gäller beträffande efternamn är 1963 års namnlag i fråga om förnamn oklar när
det gäller själva sättet att förvärva namnet. EnUgt lagen skall ett barn, om
det lever, ges ett förnamn inom sex månader efter födelsen. Har ett förnamn
getts på något annat sätt än vid dop inom svenska kyrkan, skall namnet anmälas
till pastorsämbetet före utgången av denna sexmånaderstid. Barnet kan senare
ges ytterligare förnamn. Sker detta på annat sätt än vid dop inom svenska
kyrkan, skall namnet anmälas till pastorsämbetet. 1 vissa fall skall ansökan i
stället göras hos patent- och registreringsverket (se avsnitt 2.7.2).

I lagen föreskrivs vidare att som förnamn inte får
godkännas ett namn som inte uppfyller vissa angivna krav. Denna prövning görs
av pastorsämbetet när ett förnamn anmäls dit och av patent- och
registreringsverket när ansökan görs där om tillägg av förnamn. Förvärvet av
ett förnamn blir alltså inte klart förrän anmälningen eller ansökningen har
prövats. För det fall att förnamnet har getts vid dop inom svenska kyrkan blir
förvärvet emellertid definitivt redan vid dopet. I ett sådant fall förutsätts
dopförrättaren göra denna prövning.

Frågan hur ett förnamn bör förvärvas diskuterades vid
fillkomsten av 1963 års namnlag, men några särskilda bestämmelser om själva förvärvet
ansågs då inte påkallade (se prop. 1963:37 s. 125). Namnlagsutredningen har nu
på nytt övervägt frågan och funnit att det av lagen klart bör framgå när ett
förnamn förvärvas. Denna ståndpunkt synes välgrundad. Som utredningen har
föreslagit är den lämpligaste ordningen att förnamn alltid förvärvas genom
anmälan till pastorsämbetet resp, efter ansökan hos patent- och
registreringsverket. Därmed undanröjs den uppfattning som ibland finns om att
det är någon skillnad mellan förnamn som har getts vid dop och förnamn som har
getts på något annat sätt.

Har förnamn getts vid dop inom svenska kyrkan, synes det
emellertid vara en onödig omgång att föräldrarna gör en särskild anmälan till
pastorsämbetet, I detta fall bör anmälningsskyldigheten anses fullgjord i och
med att namnet har anmälts till dopförrättaren.

Prop.
1981/82:156 43

Sammanfattning av skälen: Av lagen bör klart framgå när
ett förnamn Förnamn förvärvas. Någon skillnad bör inte göras mellan fall då
namnet har getts vid dop och fall då namnet har getts på något annat sätt. I
båda dessa fall bör namnet förvärvas genom anmälan till pastorsämbetet eller, i
vissa fall, efter ansökan hos patent- och registreringsverket.

2.7.2 Tillägg av förnamn

Departementsförslaget: Den som en gång har förvärvat ett
eller flera förnamn kan ytterligare en gång förvärva förnamn genom anmälan till
pastorsämbetet. Därefter kan tillägg av förnamn ske efter ansökan hos patent-
och registreringsverket. Det krävs i sådant fall att det föreligger särskilda
skäl.

Utredningens förslag: Överensstämmer med
departementsförslaget (se

betänkandet s. 203).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas allmänt (se
bil. 3 avsnitt

8).

Skäl för departementsförslaget: Enligt 1963 års namnlag
kan tillägg av förnamn ske på två sätt. Antingen kan ytterligare förnamn ges
vid dop eller vid en motsvarande religiös förrättning. Några särskilda villkor
för namntill-lägget gäller då inte. Tillägg av förnamn kan emellertid också ske
efter ansökan hos patent- och registreringsverket. I detta fall krävs att det
finns särskilda skäl för namntillägget. Dessutom tar verket ut en
ansökningsavgift, som f. n. uppgår till 250 kr.

Den nuvarande skillnaden mellan fall då ytterligare
förnamn ges vid en religiös förrättning och fall då någon vill få ytterligare
förnamn utan en sådan förrättning kan inte anses sakligt betingad. Särskilt när
det gäller tillägg av förnamn för barn som adopteras är det otillfredsställande
att ett sådant tillägg inte kan göras i alla fall på samma villkor. Ett vanligt
exempel är att adopfivföräldrar vill ge ett utländskt adopfivbarn ett
svenskklingande förnamn som tillägg utan samband med dop eller någon annan
religiös förrättning. Liksom när det gäller det första förvärvet av förnamn bör
ett eller flera ytterligare förnamn kunna förvärvas kostnadsfritt genom anmälan
till pastorsämbetet, varvid något krav på särskilda skäl för namntillägget inte
bör gälla.

Namntillägg bör dock inte få göras ett obegränsat antal
gånger. Sedan ett sådant tillägg har gjorts en gång, bör ytterligare tillägg få
göras endast efter ansökan hos patent- och registreringsverket. Tillstånd bör
ges bara om det finns särskilda skäl för tillägget.

Sammanfattning av skälen: Samma regler bör gälla för
fillägg av förnamn, oavsett om det eller de nya namnen ges vid en religiös
förrättning eller på

Prop. 1981/82:156 44

något annat sätt. I båda fallen bör namntillägg kunna
göras genom anmälan Förnamn till pastorsämbetet. För ytterligare namnfillägg
bör dock krävas att ansökan görs hos patent- och registreringsverket.
Dessutom bör det föreligga särskilda skäl.

2.7.3 Ändring av förnamn

Departementsförslaget: I samband med att tillägg av
förnamn anmäls till pastorsämbetet får ett eller flera förnamn strykas genom en
sådan anmälan. Vidare får en ändring av ordningsföljden mellan två eller flera
förnamn, så att tilltalsnamnet kommer först, ske genom anmälan till
pastorsämbetet. Detsamma gäller en ändring av stavningen av förnamn, under
förutsättning att inte namnets uttal ändras. I övrigt får förnamn ändras efter
ansökan hos patent- och registreringsverket, om det finns särskilda skäl.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
departementsförslaget (se betänkandet s. 204-205). Enligt utredningens förslag
är det dock inte i något fall möjligt att stryka förnamn genom anmälan till
pastorsämbetet. Remissinstanserna: Praktiskt taget alla godtar utredningens
förslag. Några befarar dock att förslaget i fråga om stavningsändringar skall
medföra fillämpningssvårigheter (se bil. 3 avsnitt 8).

Skäl för departementsförslaget: Beträffande andra
ändringar av förnamn än namntillägg gäller enligt 1963 års namnlag att den som
har förvärvat ett förnamn kan få detta utbytt eller struket efter ansökan hos
patent- och registreringsverket, om det finns synnerliga skäl.

Intresset av namnstabilitet måste anses väga tyngre när
det gäller andra ändringar av förnamn än namntillägg. Sådana ändringar bör
därför i princip alltjämt få göras endast efter ansökan hos patent- och
registreringsverket. Som har framhållits av utredningen, och även av patent-
och registreringsverket i en skrivelse till chefen för jusfitiedepartementet
år 1972 (se betänkandet s. 62, 198 och 205), bör det emellerfid vara
tillräckligt att det finns särskilda skäl - och inte som f. n. synnerliga skäl
- för ändring eller utbyte av förnamn. Vidare finns det anledning att också på
annat sätt mjuka upp de nuvarande reglerna i tre särskilda hänseenden, nämligen
när det gäller strykning av förnamn, ändring av ordningsföljden mellan förnamn
och stavningen av förnamn.

Om någon vill stryka ett eller flera förnamn samtidigt med
att ett eller flera nya förnamn anmäls till pastorsämbetet, synes det vara en
onödig omgång att strvkningen sker efter ansökan hos patent- och
registreringsverket. I detta fall bör namnfillägget och namnstrykningen kunna
göras på en gång genom en anmälan till pastorsämbetet.

En ändring av ordningsföljden mellan förnamn betraktas i
dag som en

sådan ändring av förnamn
som kräver ansökan hos och prövning av patent-och registreringsverket, med
åtföljande kostnader för ansökningsavgiften. Enligt utredningen bör emellerfid
en sådan ändring av ordningsföljden som innebär att tilltalsnamnet sätts först
kunna ske kostnadsfritt genom anmälan till pastorsämbetet. Också patent- och
registreringsverket har hos justitiedepartementet särskilt hemställt om en
lagändring av denna innebörd (se bil. 5).

Bakgrunden till dessa
ändringsförslag är framför allt att de dataregister som f. n. används i
folkbokföringen inte medger att tilltalsnamnet utmärks särskilt, vilket har
fått till följd att det första förnamnet framstår som tilltalsnamn när
uppgifter om förnamnen hämtas ur de databaserade registren. På grund av att
registren bara har utrymme för ett begränsat antal förnamn kan filltalsnamnet
också komma att helt försvinna eller återges endast i förkortad form i fall då
det ligger sist bland förnamnen. Detta kan givetvis upplevas som besvärande av
den enskilde. Även av andra skäl bör tilltalsnamnet utan större besvär och
särskilda kostnader kunna placeras först i namnraden. Den som har flera förnamn
bör därför genom anmälan till pastorsämbetet kunna få tilltalsnamnet placerat
först bland förnamnen.

Också en ändring av
stavningen av ett förnamn kan f. n. ske endast efter ansökan hos patent- och
registreringsverket. Detta synes emellertid i många fall vara en onödig omgång.
Vissa ändringar av stavningen av förnamn bör i fortsättningen kunna ske
kostnadsfritt genom anmälan fill pastorsämbetet. För att förhindra att
förnamnet genom en sådan stavningsändring ändrar karaktär, så att det i själva
verket bhr att anse som ett nytt namn, bör rätten att ändra stavningen genom en
anmälan begränsas till sådana ändringar som inte medför att namnets uttal
ändras. Detta bör gälla både när det är fråga om en stavningsändring i
allmänhet och när avsikten med ändringen är att anpassa stavningen av ett
utländskt förnamn fill svenska förhållanden.

Sammanfattning
av skälen: Det bör vara lättare än f. n. att ändra ordningsföljden mellan flera
förnamn, så att tilltalsnamnet kommer först, och att ändra stavningen av ett
förnamn utan att uttalet ändras. Sådana ändringar bör därför kunna ske genom
anmälan till pastorsämbetet.

Förnamn

s. 46 Kontrollera mot PDF

2.7.4
Gårdsnamn

Departementsförslaget:
Ett gårdsnamn, som enligt gammal sedvänja är i bruk som tillnamn, får anmälas
fill pastorsämbetet som särskilt förnamn.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med departementsförslaget utom så till vida att
gårdsnamnet enligt utredningens förslag måste placeras först bland förnamnen
(se betänkandet s. 134-135).

Prop.
1981/82:156 46

Remissinstanserna: Praktiskt taget alla godtar
utredningens förslag. Några Ikraftträdande har dock invändningar mot att
gårdsnamnet skall placeras först bland m. m. förnamnen (se bil. 3 avsnitt
7).

Skäl för departementsförslaget: Med gårdsnamn menas ett
namn som anger från vilken gård den som bär namnet kommer. Som exempel på
gårdsnamn kan nämnas Erikers, Klockar, Tolvmans och Täpp. Gårdsnamnet, som i
allmänhet bärs före en persons förnamn, är inte något namn i namnlagens mening.
Det kan därför inte antecknas i kyrkoboken vare sig som förnamn eller som
efternamn eller tilläggsnamn.

Vid tillkomsten av 1963 års namnlag uttalades att bruket
av gårdsnamn borde få forfieva, trots att någon möjlighet inte fillskapades att
få namnet antecknat som förnamn eller som något annat namn (prop. 1963:37 s.
121). Därefter har det förekommit att gårdsnamn har förvärvats som efternamn
efter ansökan hos patent- och registreringsverket. Det ursprungliga bruket av
gårdsnamn har emellerfid på vissa håll, framför allt i Dalarna, fortfarande
stark livskraft. Det finns inte anledning att rubba en sådan på lång tradifion
grundad sedvänja. Den som bär ett gårdsnamn bör därför ha rätt att få detta
namn antecknat i kyrkoboken.

I Dalarna brukar gårdsnamnet bäras framför förnamnen. I
andra delar av landet kan det dock ha en annan placering. Det finns därför inte
anledning att begränsa rätten att få ett gårdsnamn antecknat i kyrkoboken till
de fall då namnet används före förnamnen. Även i andra fall bör namnet kunna antecknas
som ett särskilt förnamn.

Endast den som genom släktskap eller äktenskap har en
verklig anknytning till ett gårdsnamn bör dock ha rätt att få namnet antecknat.
Ett ytterligare krav bör vara att gårdsnamnet alltjämt är i faktiskt bruk.

Sammanfattning av skälen: Det finns inte anledning att
rubba det i vissa landsändar sedan gammalt tillämpade bruket med gårdsnamn som
beteckning för den gård från vilken den som bär namnet kommer. Ett sådant
gårdsnamn bör kunna antecknas i kyrkoboken som ett särskilt förnamn.

2.8 Ikraftträdande m. m.

Som jag har framhållit i avsnitt 2.1 är det angeläget att
allmänheten och berörda myndigheter får behövlig information om den nya lagen
innan den träder i kraft. Också de fillämpningsföreskrifter som kan visa sig
erforderliga bör ha hunnit utfärdas i god tid före denna tidpunkt. Den nya
lagen bör därför inte träda i kraft förrän den 1 januari 1983.

De nya möjligheter att förvärva och byta namn som jag har
förordat i det föregående bör självfallet kunna utnyttjas även av dem som redan
har förvärvat ett namn enligt bestämmelserna i 1963 års lag. Detta bör framgå
av övergångsbestämmelserna. Där bör även tas in en del andra föreskrifter om
vad som i fortsättningen skall gälla beträffande namn som har förvärvats enligt
äldre bestämmelser.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 47

2.9 Kostnader och resursbehov Kostnader och re-

sursbehov

De nya namnregler som har förordats i det föregående
innebär att åtskilHga namnärenden förs över från patent- och
registreringsverket till pastorsämbetena. Enligt utredningen bör detta leda
till att det i fortsättningen behövs en tjänst mindre vid patent- och
registreringsverket, utan att för den skull pastorsämbetena behöver tillföras
ytterligare personal. Däremot anser utredningen att vissa kostnader kan bli
nödvändiga för att ändra dataregistren i folkbokföringen och för att utfärda
nya anvisningar till pastorsämbetena om fillämpningen av de nya reglerna.

Under remissbehandlingen har från några håll påpekats att
de nya reglerna kan antas komma att leda till en väsentligt ökad
arbetsbelastning hos pastorsämbetena. Enligt riksskatteverket kan det under en
övergångstid bli fråga om avsevärda arbetsinsatser för de lokala och regionala
folkbokföringsmyndigheterna.

Enligt min mening bör man, liksom utredningen, kunna räkna
med att ärendevolymen går ned hos patent- och registreringsverket sedan de nya
reglerna har trätt i kraft. Verkets kostnader torde alltså minska fill följd av
reformen. När det sedan gäller pastorsämbetena gör jag den bedömningen att det
inte kommer att behövas några resursförstärkningar där, även om åtskilliga
namnärenden i fortsättningen kommer att föras över dit.

Däremot kan behovet av olika informationsinsatser inför
den nya lagens ikraftträdande antas leda till vissa engångskostnader. Dessa bör
prövas i det ordinarie budgetarbetet. Jag vill dock framhålla att dessa
kostnader, som i det stora hela torde uppgå till blygsamma belopp, åtminstone i
ett längre perspektiv kommer att sparas in genom den förenkling som de nya
reglerna innebär både för de enskilda och för samhället.

3 Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet
upprättats ett förslag fill namnlag. Förslaget bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 9.

4 Specialmotivering

I enlighet med vad som har förordats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.1) har 1963 års namnlag ersatts av en helt ny namnlag.
Denna är uppdelad i fyra avdelningar. Av dem är den första och den fjärde i sin
tur uppdelade i ohka avsnitt genom underrubriker.

I första avdelningen finns bestämmelser om efternamn. I de
två första avsnitten behandlas barns namnförvärv vid födelsen (1 §) och vid
adopfion (2-3 §§). I ett tredje avsnitt regleras möjligheterna att sedan ett
efternamn har förvärvats vid födelsen eller vid adoption byta till en förälders
resp.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 48

adoptivförälders
efternamn (4-6 §§), medan ett fjärde avsnitt innehåller Efternamn regler om
byte till en fosterförälders efternamn (7 §). Därefter följer ett l § femte
avsnitt med bestämmelser om byte till en makes efternamn (8-9 §§). Regler om
byte av ett efternamn till ett nybildat efternamn eller till ett efternamn som
inte kan förvärvas enligt 1-9 §§ finns i ett sjätte avsnitt med rubriken Byte
fill andra efternamn (10-13 §§). I ett sjunde avsnitt upptas en särskild regel
om ändring av ett efternamns genusform (14 §). I de åttonde och nionde
avsnitten regleras frågan om förlust av efternamn (15-18 §§) och om särskilt
skydd för egenartade efternamn (19-22 §§).

I
andra avdelningen finns bestämmelser om mellannamn (23-25 §§), dvs. vad som i
1963 års namnlag kallas filläggsnamn, medan tredje avdelningen innehåller
regler om förnamn (26-31 §§).

I
fjärde avdelningen slutligen behandlas själva förfarandet i mål och ärenden
enligt lagen. Denna avdelning är uppdelad i fyra avsnitt. De tre första
avsnitten innehåller bestämmelser om anmälan till pastorsämbetet (32-34 §§), om
ansökan hos patent- och registreringsverket (35-40 §§) och om förfarandet inför
domstol (413 §§). I det fjärde avsnittet har samlats vissa särskilda bestämmelser
(44—45 §§).

Lika
litet som 1963 års namnlag innehåller den nya lagen några bestämmelser om
internationella förhållanden. Som har nämnts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.1) är avsikten emellertid att lagen senare skall kompletteras med sådana
bestämmelser, vilka då kan tas in i en avslutande femte avdelning.

4.1
Efternamn

Som
har nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1) används i lagen begreppet
efternamn som beteckning på vad som i 1963 års lag benämns släktnamn.

Förvärv
av efternamn vid födelsen

1
§' Barn förvärvar vid födelsen det efternamn som föräldrarna bär, om dessa har
samma efternamn.

Har
föräldrarna olika efternamn när barnet föds, förvärvar barnet det av
föräldrarnas efternamn som anmäls fill pastorsämbetet inom sex månader efter
födelsen. Görs inte en sådan anmälan, anses barnet vid födelsen ha förvärvat
moderns efternamn.

I
stället för namn som avses i första eller andra stycket kan barnet förvärva ett
efternamn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift, om detta namn
anmäls till pastorsämbetet inom sex månader efter barnets födelse.

I
denna paragraf upptas grundreglerna för ett barns förvärv av ett efternamn vid
födelsen. Reglerna är desamma oberoende av om föräldrarna är gifta med varandra
eller inte. För att en faders efternamn skall kunna läggas till grund för ett
barns namnförvärv fordras att faderskapet är fastställt

'
I propositionsförslaget har paragrafen getts en annan lydelse.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 49

enligt reglerna i 1 kap. föräldrabalken. Efternamn

Första stycket. Denna regel blir i första hand tillämplig
i fall då föräldrarna 1 § är gifta med varandra och en av dem har förvärvat
den andres efternamn. Emellertid är regeln tillämplig även i övrigt när
föräldrarna - vare sig de är gifta med varandra eller ej - bär samma efternamn.

Enligt första stycket förvärvas namnet automatiskt, dvs.
utan att någon anmälan behöver göras till pastorsämbetet. Avgörande för
bestämmelsens fillämpning är namnförhållandena vid tidpunkten för barnets
födelse. Vad som händer därefter i fråga om föräldrarnas efternamn påverkar
inte namnfrågan enligt denna bestämmelse. Detta gäller även om föräldrarna
redan före födelsen har ansökt om namnbyte enligt 10 § men ansökningen prövas
först efter födelsen. Vill föräldrarna att barnet skall ha deras nya namn,
måste de göra en anmälan om namnbyte för barnet enligt 4 §.

Andra stycket. Om föräldrarna inte har samma efternamn när
barnet föds, kan de välja vilket av föräldrarnas efternamn som barnet skall få
och anmäla detta namn till pastorsämbetet. Anmälningen kan avse ett namn som
någon av föräldrarna bär vid barnets födelse, alltså även ett namn som
föräldern har förvärvat genom äktenskap med någon annan än barnets andra
förälder. Är faderskapet inte fastställt när anmälan görs kan endast moderns
namn anmälas.

Om någon anmälan inte görs inom sex månader efter barnets
födelse, träder hjälpregeln i andra meningen fill. Regeln innebär att barnet
vid födelsen anses ha förvärvat moderns efternamn. Skulle barnet avlida innan
någon anmälan har hunnit göras, skall barnet antecknas med moderns efternamn.

Av 44 § framgår att anmälan enligt första meningen skall
göras av barnets vårdnadshavare. Står barnet under gemensam vårdnad krävs
alltså att båda vårdnadshavarna gör denna anmälan. Kan de inte komma överens om
vilket namn som skall anmälas, träder den ifrågavarande hjälpregeln i andra
meningen till.

Tredje stycket. Möjligheten enligt tredje stycket att
anmäla ett namn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift finns vare
sig föräldrarna vid barnets födelse har samma eller olika efternamn. Med ett
efternamn som en förälder har burit som ogift menas inte enbart ett namn som
föräldern har förvärvat vid sin födelse utan också ett namn som föräldern
därefter före ingående av äktenskap har förvärvat genom adoption, genom anmälan
till pastorsämbetet eller efter ansökan hos patent- och registreringsverket.
Däremot kan inte anmälas ett namn som en förälder har förvärvat i ett fidigare
äktenskap eller som denne har förvärvat sedan ett sådant äktenskap har
upplösts.

Om en anmälan enligt tredje stycket görs inom sex månader
efter barnets födelse, anses barnet ha förvärvat det anmälda namnet redan vid
födelsen.

4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 156

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 50

Förvärv av efternamn vid adoption Efternamn

2§ Bestämmelserna om adoption i 4 kap. föräldrabalken
utgår från att de

rättsliga följderna av en adoption skall vara likartade
oberoende av om det är

fråga om adoption av en underårig eller en vuxen. Inte
heller i den nya

namnlagen görs någon skillnad mellan adoption av
underåriga barn och av

vuxna personer. Största möjliga parallellitet har vidare
eftersträvats mellan

reglerna i 1 § om ett barns förvärv av efternamn vid
födelsen och reglerna i 2

och 3 §§ om namnförvärv vid adoption,

I 6 § regleras fallet att adoptivbarnet sedan adoptionen
har kommit till stånd vill byta till ett annat efternamn som någon av
adoptivföräldrarna bär eller senast har burit som ogift.

Patorsämbetet får meddelande om efternamnet för den som
adopteras genom den uppgiftsskyldighet som åtvilar domstolen i adoptionsärenden
enligt 2 och 10 §§ kungörelsen (1949:661) om skyldighet för domstol att lämna
uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken.

2 §' Den som adopteras av makar förvärvar genom adoptionen
det efternamn som adoptivföräldrarna bär, om dessa har samma efternamn. Har
adoptivföräldrarna olika efternamn, förvärvar barnet genom adoptionen det av
adopfivföräldrarnas efternamn som dessa anmäler i adoptionsärendet eller, om
något namn inte har anmälts, adoptivmoderns efternamn.

Den som adopteras av en person ensam förvärvar genom
adoptionen det efternamn som denne bär. Om en make adopterar den andra makens
barn, medför det dock inte någon ändring av barnets efternamn.

Den som adopteras kan genom adoptionen i stället förvärva
ett efternamn som en adoptivförälder senast har burit som ogift, om den eller
de som adopterar anmäler detta namn i adoptionsärendet.

Första stycket. Här återfinns huvudregeln för namnförvärv
vid adoption. I fråga om efternamnet för den som adopteras kommer adoptionen i
de flesta fall till synes på det sättet att denne blir av med sitt tidigare
efternamn och i stället förvärvar det namn som adoptivföräldrarna eller en av
dem bär. I andra stycket andra meningen och i 3 § regleras dock några undantagsfall
när något namnskifte inte äger rum.

Enligt 4 kap. 3 § föräldrabalken kan makar i princip
adoptera endast gemensamt. Enda undantaget är när en make adopterar andra
makens barn. Denna situation behandlas i andra stycket andra meningen i
förevarande paragraf.

Reglerna om namnförvärv vid adoption av makar gemensamt är
- som redan nämnts - uppbyggda på samma sätt som när det gäller namnförvärv vid
födelsen. Har adoptivföräldrarna samma efternamn förvärvar den som adopteras
alltså detta efternamn. Om adoptivföräldrarna har olika efternamn är valet
fritt mellan deras namn. I adoptionsärendet får adoptivföräldrarna då anmäla
vilket namn som adopfivbarnet i fortsättningen skall bära.

' Första meningen i första stycket har fått en något annan
lydelse i propositionsförslaget.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 51

Om adoptivföräldrarna, när de har olika efternamn, inte i
adoptionsären- Efternamn det anmäler vilket namn adoptivbarnet skall ha, får
barnet - i överensstäm- 3 § melse med vad som gäller för barn i allmänhet
- adopfivmoderns efternamn.

Det efternamn som adoptivbarnet kan förvärva enligt
förevarande stycke måste bäras av adoptivföräldrarna eller en av dem vid tiden
för adoptionsbeslutet. Detta namn kan - i likhet med vad som gäller vid barns
förvärv av efternamn vid födelsen - vara ett namn som en adoptivförälder har
förvärvat genom ett tidigare äktenskap.

Andrastycket. Till en början regleras det fallet att en
ensamstående person adopterar någon. Adoptivbarnet får då automatiskt dennes
namn, utan att detta behöver särskilt anmälas i adoptionsärendet.

Andra stycket innehåller vidare en särregel för det fall
att en make adopterar den andra makens barn eller adoptivbarn. Någon ändring av
efternamnet för detta barn sker då inte. Barnet är emellertid efter adoptionen
att betrakta som makarnas gemensamma. Detta gör att de allmänna reglerna i 4-6
§§ om byte till en förälders eller adoptivförälders efternamn blir fillämpliga.
På så sätt kan den adopterades namn ändras, om detta skulle vara önskvärt med
hänsyn till namnsituationen i familjen.

Tredje stycket. Liksom gäller i fråga om barns förvärv av
efternamn vid födelsen avses med en adoptivförälders efternamn som ogift inte
bara det namn denne har förvärvat vid födelsen utan även andra namn som denne
har förvärvat innan han eller hon första gången har gift sig (se specialmotiveringen
till 1 § tredje stycket).

3 § Domstolen kan i adopfionsärendet besluta att den som
adopteras skall behålla det efternamn som han eller hon hade före adoptionen.

Bestämmelsen är avsedd främst för de fall när en vuxen
person adopteras. Denne kan då vilja behålla det namn till vilket han eller hon
har knutit sin identitet. Så kan även vara fallet vid adoption av ett
underårigt barn som har uppnått viss mognad och självständighet. Om barnet har
ett annat etniskt eller kulturellt ursprung än adoptivföräldrarna kan det också
i något fall motivera att barnet fortsätter att bära ett namn som markerar dess
ursprung. Ett annat exempel är att ett litet barn adopteras av släktingar sedan
de biologiska föräldrarna har avlidit. Det kan då vara lämpligt att låta barnet
självt vid vuxen ålder avgöra om det skall fortsätta att bära de avlidna
föräldrarnas efternamn eller om barnet skall gå över fill adoptivföräldrarnas
efternamn.

Frågan om den som skall adopteras skall behålla sitt
efternamn torde i de flesta fall komma att prövas bara om adoptivföräldrarna
begär det i adoptivärendet. Domstolen kan emellerfid ta upp frågan självmant,
alltså även om adoptivföräldrarna inte har begärt det. En prövning kan sålunda
bli aktuell, om det framkommer att det blivande adoptivbarnet självt har

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 52

uttryckt önskemål om att få behålla sitt efternamn. Efternamn

Sedan den som har adopterats väl har övergett det namn han
eller hon har 4 § burit före adoptionen kan han eller hon ta tillbaka detta
namn genom ansökan hos patent- och registreringsverket enligt 10 eller 13 §.

Byte till förälders efternamn

1 detta avsnitt regleras möjligheterna att genom anmälan
till pastorsämbetet byta ett efternamn som har förvärvats vid födelsen eller
vid adoption. De allmänna reglerna finns i 4 §, medan 5 § innehåller vissa
särskilda bestämmelser om namnbyte för barn under 18 år. Av 6 § framgår att
bestämmelserna om namnbyte för barn i allmänhet är tillämpliga även för
adopfivbarn.

Bortsett från 5 § är reglerna desamma vare sig den som
skall byta namn är vuxen eller ej. I 44 § finns bestämmelser om vem som skall
göra anmälan för barn under 18 år och om samtycke av barnet självt till en
sådan anmälan när barnet har fyllt 12 år.

4 §' Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats
enligt 1 § fill ett annat efternamn som bärs av någon av föräldrarna kan göra
detta genom anmälan till pastorsämbetet. Har föräldern förvärvat sitt namn
enligt 9 § genom äktenskap med någon annan än den andra föräldern, krävs att
maken i detta äktenskap samtycker till namnbytet.

Genom anmälan till pastorsämbetet kan byte även ske till
ett efternamn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift.

Den som har bytt efternamn enligt första eller andra
stycket kan genom anmälan till pastorsämbetet byta till ett annat namn som
anges i något av dessa stycken.

I första och andra styckena regleras möjligheterna att
byta från det namn någon har förvärvat vid födelsen. Tredje stycket innehåller
en regel om ett upprepat användande av dessa möjligheter.

Första stycket. Enligt dessa regler kan den som inte vill
bära det efternamn han eller hon har förvärvat vid födelsen byta detta namn
till ett annat efternamn som någon av föräldrarna bär, oavsett hur föräldern
har förvärvat namnet.

Ett krav är dock att föräldern bär namnet vid
anmälningstillfället. Detta krav innebär bl, a, att det - till skillnad från
vad som föreslagits av utredningen - inte går att byta till ett namn som en
förälder har förvärvat genom äktenskap med någon annan än barnets andra
förälder men därefter själv har bytt bort. Och barnet kan inte heller ta ett s.
k. giftasnamn sedan föräldern har avlidit. Däremot är det enligt andra stycket
möjligt att byta till det efternamn som en avliden förälder senast har burit
som ogift.

Första stycket ersätter 13 § i 1963 års lag, som avser s.
k. konsekvens- och anslutningsförvärv för barn. Med hänsyn till att
namngemenskap mellan

' 1 propositionsförslaget har hänvisningen i första
stycket till 9 § ändrats till att avse 8§.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 53

föräldrar och barn enligt förevarande bestämmelser i alla
motsvarande Efternamn

situationer kan vinnas genom en enkel anmälan, har de
särskilda reglerna i 5 §

13 § i 1963 års lag kunnat undvaras. Visserligen kan det
sägas innebära en viss

olägenhet att de namnförvärv som enligt dessa bestämmelser
har skett

automatiskt i fortsättningen kommer att kräva anmälan till
pastorsämbetet.

Emellertid uppvägs denna olägenhet av den förenkling av
regelsystemet som

den nu föreslagna ordningen i övrigt innebär. Det har inte
heller ansetts

befogat att behålla någon motsvarighet till den möjlighet
som f. n. erbjuds i

13 § andra stycket till anslutningsförvärv av
far- eller morföräldrars

namn.

Den som vill byta namn med stöd av första stycket kan göra
detta endast om detta namn har förvärvats vid födelsen, Detta gör att den som
en gång har bytt till en makes efternamn enligt 9 § inte därefter kan byta till
en förälders namn enligt 4 §, Det gäller även om den som har bytt till en makes
efternamn därefter enligt 9 § tredje stycket har bytt tillbaka till ett namn
som han eller hon senast har burit som ogift. Den som i dessa fall vill byta
till en förälders efternamn får göra detta enligt 13 §.

I andra meningen regleras det fallet att någon vill byta
till ett namn som en förälder har förvärvat i äktenskap med någon annan än den
andra föräldern. Bestämmelsen är tillämplig oavsett om detta äktenskap har
ingåtts före eller efter det att barnet föddes. I det förra fallet krävs alltså
samtycke av den tidigare maken medan det i det senare fallet är fråga om
samtycke av en styvförälder. Enligt 45 § skall samtycket vara skriftligt,

I fråga om namnbyte för barn under 18 år finns
kompletterande bestämmelser i 5 §,

Andra stycket. Som har sagts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2,3,2) finns det inte någon anledning att inskränka möjligheterna för
ett barn att efter födelsen förvärva ett namn som någon av föräldrarna senast
har burit som ogift. Beträffande vad som avses med uttrycket "senast har
burit som ogift" kan hänvisas till specialmotiveringen till 1 § tredje
stycket.

Tredje stycket. Någon spärr i fråga om det antal gånger
som byten kan ske mellan de namn som föräldrarna bär eller senast har burit som
ogift finns inte. Däremot gäller en spärr för ett obegränsat antal namnbyten på
så sätt att den som en gång har bytt ett namn som har förvärvats vid födelsen
inte därefter kan ta tillbaka detta namn, om inte någon av föräldrarna alltjämt
bär det namnet eller senast har burit det som ogift.

5 §' 1 fråga om byte av efternamn för ett barn under 18 år
krävs att den förälder vars namn barnet bär har samtyckt till namnbytet, om
denne inte är vårdnadshavare, eller att domstol har funnit att namnbytet är
förenligt med barnets bästa.

Paragrafen innehåller en särbestämmelse när det gäller ett
underårigt barns byte av efternamn. Av 44 § framgår att barnet, om det har
fyllt 12 år,

' I propositionsförslaget har paragrafen fått en något
annan lydelse.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 54

skall samtycka till namnbytet för att det nya namnet skall
kunna anmälas fill Efternamn

pastorsämbetet. Att, i fall då barnet står under gemensam
vårdnad, båda 6 §

vårdnadshavarna måste vara överens om namnbytet följer
vidare av att det är

de som enligt 44 § skall anmäla namnbytet till
pastorsämbetet. När barnet

står under endast den ene förälderns vårdnad är det denne
som enligt 44 §

företräder barnet i namnfrågan och gör anmälan om
namnbytet. Bär barnet

då den andra förälderns namn är det emellertid, som har sagts
i den allmänna

mofiveringen (avsnitt 2.3.2), viktigt att inte ett
namnbyte återverkar

ofördelakfigt på relationerna mellan barnet och denna
förälder. På samma

sätt som gäller f. n. krävs det därför att denne har
samtyckt till namnbytet

eller att domstol i annat fall på ansökan av
vårdnadshavaren (se 44 §) har

funnit att namnbytet trots inställningen hos den andra
föräldern är förenligt

med barnets bästa. Av 45 § framgår att förälderns samtycke
skall vara

skriftligt.

I fråga om vad som är förenligt med barnets bästa torde
nuvarande rättspraxis i motsvarande fall kunna ge viss ledning. Den nutida
synen på barn som självständiga individer med intressen som inte alltid behöver
överensstämma med vare sig den ene eller andre förälderns gör emellerfid att
domstolen i takt med barnets sfigande ålder och utveckling bör ta allt större
hänsyn till barnets egna synpunkter och önskemål att byta namn.

Domstolsprövning blir över huvud taget inte aktuell om
barnet, när det är över 12 år, motsätter sig att namnfrågan prövas av domstol
(se 44 §). För namnbyte enligt 4 § första stycket till ett efternamn som bl. a.
en styvförälder bär krävs också samtycke av denne.

6 § Bestämmelserna i 4 och 5 §§ tillämpas också då den som
har adopterats vill byta ett efternamn som har förvärvats enligt 2 § till ett
annat efternamn som bärs av någon av adoptivföräldrarna eller som någon av dem
senast har burit som ogift. Detsamma gäller om den som har adopterats har
behållit sitt efternamn från tiden före adoptionen och vill byta det till ett
efternamn som nyss har angetts.

Denna paragraf ger uttryck åt den princip som har slagits
fast i 4 kap. 8 § föräldrabalken, nämligen att ett adoptivbarn i rättsligt
hänseende skall betraktas som barn till adoptivföräldrarna och inte till de
biologiska föräldrarna.

Ett efternamn som har förvärvats vid adoption behandlas
alltså på samma sätt som ett efternamn som har förvärvats vid barnets födelse.
Adoptivbarnet kan därefter byta fill adoptivföräldrarnas eller något av deras
namn på samma sätt som andra barn kan byta till sina föräldrars namn. Det
innebär också att den begränsning, som enligt 4 § första stycket andra meningen
gäller för byte till ett efternamn som t. ex. en styvförälder bär, föreligger
också då ett adoptivbarn vill byta till ett namn som någon av adoptivföräldrarna
har förvärvat genom äktenskap med någon annan än den andra adoptivföräldern.
Domstolsprövning enligt 5 § kan också bli nödvändig.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 55

Om en make har adopterat den andra makens barn blir både 4
och 6 §§ Efternamn samtidigt tillämpliga, den förra i förhållande till den
biologiske föräldern och 7 § den senare i förhållande till adoptivföräldern.

Byte till fosterförälders efternamn

7§' Ett barn under 18 år, som för fostran och vård
stadigvarande har omhändertagits av någon annan än barnets föräldrar, kan genom
anmälan till pastorsämbetet byta sitt efternamn till namn som bärs av
fosterföräldern eller av fosterföräldrarna eller en av dem, om den eller de
vars namn avses samtycker till namnbytet och domstolen har funnit att namnbytet
är förenligt med barnets bästa.

Den som har bytt efternamn enligt första stycket kan genom
anmälan till pastorsämbetet återfå ett efternamn som han eller hon har burit
fidigare.

Första stycket. Genom regeln blir fosterbarn till stora
delar j ämställda med andra barn. Fosterbarn kan emellerfid förvärva endast ett
namn som fosterföräldrarna eller någon av dem bär, inte ett namn som de har
burit tidigare. Denna begränsning i förhållande till vad som gäller för andra
barn motiveras av att syftet med namnändringen för fosterbarn är att åstadkomma
namngemenskap med fosterföräldrarna och inte att anknyta fill fosterföräldrarnas
släktförhållanden.

För ett namnbyte fordras samtycke av den eller dem vars
namn fosterbarnet avses förvärva. Bär fosterföräldrarna samma namn, måste
alltså båda ge sitt samtycke. Eftersom anmälan om namnbytet skall göras av
barnets vårdnadshavare (se 44 § första meningen) krävs att också de går med på
namnbytet. Även barnet självt måste i regel ha samtyckt till namnbytet, om det
har fyllt 12 år (se 44 § andra meningen).

Ett ytterligare krav är att domstol har funnit att
namnbytet är förenligt med barnets bästa. Domstolens prövning bör gälla inte
bara fosterbarnsförhållandets varaktighet utan även lämpligheten av namnbytet
över huvud taget. Barnefs bästa får där, liksom i andra liknande fall, vara den
vägledande principen. Vid sin prövning skall domstolen höra den förälder vars
namn barnet bär, om denne inte är vårdnadshavare. Domstolen skall även inhämta
socialnämndens yttrande (se 41 § andra stycket).

Har ett fosterbarn förvärvat en fosterförälders efternamn
enligt första stycket, kan barnet sedan byta till ett namn som fosterföräldern
därefter har förvärvat eller till den andra fosterförälderns efternamn. Även då
krävs att domstol har funnit att namnbytet är förenligt med barnets bästa (se
avsnitt 2.3.4 i den allmänna motiveringen). Och har fosterföräldern förvärvat
det nya namnet i ett nytt äktenskap, krävs också samtycke av den nya maken.

Andra stycket. Regeln medger att fosterbarn genom en enkel
anmälan tar tillbaka det efternamn de har burit tidigare. Regeln är inte
begränsad till dem som är under 18 år. Detta gör att en person, som har varit
fosterbarn, vid vuxen ålder kan ta tillbaka de biologiska föräldrarnas efternamn.
Något I Paragrafen har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 56

samtycke från dessa krävs då inte. För barn under 18 år
skall anmälan göras Efternamn av den eller dem som är vårdnadshavare, vilket
gör att dessa då kan motsätta 8 och 9 §§ sig namnbytet. Har barnet fyllt 12
år, krävs också samtycke av barnet (se 44§).

Byte till makes efternamn

8 §' När äktenskap ingås behåller vardera maken sitt
efternamn, om inte anmälan enligt 9 § görs före eller i samband med vigseln,

I motsats till vad som hittills har gällt förvärvar inte
en kvinna automatiskt mannens efternamn när de gifter sig med varandra, utan
båda makarna behåller enligt huvudregeln sina efternamn. Skälen till denna
ordning har redovisats i avsnitt 2,2,1 i den allmänna motiveringen.

Vill makarna ha namngemenskap, får de göra anmälan till
pastorsämbetet enligt 9 §. En annan möjlighet att visa samhörighet erbjuder
reglerna om mellannamn i 23 §.

9 §' Vill makar ha samma efternamn, kan en av dem med den andres
samtycke genom anmälan till pastorsämbetet byta sitt efternamn till den andra
makens efternamn. Görs en sådan anmälan före eller i samband med vigseln,
förvärvas namnet vid vigseln.

En make som under äktenskapet har bytt efternamn enligt 10
eller 13 § kan inte därefter byta till den andra makens efternamn enligt första
stycket. Byte enligt första stycket kan inte heller avse ett namn som den andra
maken har förvärvat genom ett tidigare äktenskap.

Den som har bytt efternamn enligt första stycket kan genom
anmälan till pastorsämbetet återfå det efternamn som han eller hon senast har
burit som ogift.

Första stycket. Namngemenskap mellan makar uppnås på så
sätt att den make som önskar förvärva den andra makens efternamn (utom då detta
är ett s, k. giftasnamn, se andra stycket andra meningen) gör en anmälan till
pastorsämbetet. En sådan anmälan kan göras innan äktenskapet ingås eller i
samband med vigseln och även därefter när som helst så länge äktenskapet
består. Sedan äktenskapet har ingåtts skall anmälningen göras fill det
pastorsämbete som anges i 32 §. Också en anmälan före vigseln skall göras till
detta pastorsämbete, som antecknar namnändringen sedan besked om vigseln har
kommit från vigselförrättaren. Anmälningen kan även göras till vigselförrättaren,
som i sin tur vidarebefordrar anmälningen till pastorsämbetet (se 32 § tredje
stycket).

För att en make skall få förvärva den andra makens
efternamn krävs att denne har samtyckt till det. Kravet på samtycke gäller
naturligtvis även när anmälningen sker före vigseln. Att samtycke föreligger
torde enklast visas genom att det tecknas på själva anmälningen, som enligt 32
§ andra stycket skall vara skriffiig. Också samtycket skall lämnas skriftligen
(se 45 §).

' Paragrafen har ändrats i propositionsförslaget.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 57

Om ett samtycke väl har getts, kan det inte därefter tas
tillbaka med verkan Efternamn att namngemenskapen upphävs. Samtycket kan
inte heller på annat sätt 9 § göras villkorat. Sägs det t, ex, att samtycket
inte längre skall gälla om äktenskapet upplöses, kan det inte godtas som
samtycke.

I dag erhåller kvinnan i samband med hindersprövningen
skriftliga upplysningar om vad som gäller beträffande hennes efternamn när hon
gifter sig. Denna informafion bör i fortsättningen lämnas även till mannen.
Föreskrifter härom kan utfärdas i administrativ ordning. Som nämnts i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2,2,1) bör det vidare åvila vigselförrättaren
att i samband med vigseln ta reda på makarnas inställning i namnfrågan.

Andra stycket. Lika litet som när det är fråga om barn kan
en make, som under äktenskapet har förvärvat ett efternamn efter ansökan hos
patent- och registreringsverket, byta detta namn annat än genom en ny sådan
ansökan (varvid det krävs särskilda skäl för det nya namnbytet, se 10 § andra
meningen och 13 § andra stycket). Däremot finns det inget hinder mot att en
make, som inte själv har bytt efternamn enligt 10-13 §§, efter en anmälan
enligt första stycket byter sitt efternamn till ett namn som den andra maken
har förvärvat i en sådan ordning.

Ett hinder för byte till den andra makens efternamn enligt
första stycket är vidare, som förut har nämnts, att denne har förvärvat detta
namn genom ett tidigare äktenskap.

Tredjestycket. Genom denna bestämmelse får en make, som har
förvärvat den andra makens namn, möjlighet att ta tillbaka det efternamn han
eller hon senast har burit som ogift. Ändringen kan göras även sedan
äktenskapet har upplösts till följd av en skilsmässa eller ett dödsfall.
Beträffande vad som menas med att bära ett namn som ogift kan hänvisas till
specialmotiveringen till 1 § tredje stycket. Genom regeln får makar, som
exempelvis har mannens efternamn som gemensamt namn, möjlighet att börja bära
hustruns tidigare efternamn som gemensamt efternamn. Hustrun kan då ta tillbaka
detta fidigare efternamn genom anmälan till pastorsämbetet, varefter mannen
genom anmälan enligt första stycket kan byta till detta namn.

Bestämmelsen medger dock inte att en make tar tillbaka ett
namn som han eller hon har burit före det senaste namnbytet men som har
förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap.

Byte till andra efternamn

I detta avsnitt behandlas de förvärv som inte kan ske
enligt de föregående reglerna. För dessa förvärv krävs - till skillnad från de
föregående familjerättsliga namnförvärven - en ansökan hos patent- och
registreringsverket. Dessa namnförvärv betecknas ibland som administrativa
förvärv. De föreslagna bestämmelserna innebär en uppmjukning av och vissa
detaljändringar i de nuvarande bestämmelserna. Med hänsyn till de större
valmöjligheter beträffande familjerättsliga förvärv som erbjuds jämfört med
vad som

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 58

gäller f, n, minskar tillämpningsområdet för de
administrativa namnförvär- Efternamn

ven, 10 och 11 §

10 §' Den som vill byta sitt efternamn till ett nybildat
efternamn eller till ett efternamn som inte kan förvärvas enligt 1-9 §§ kan
ansöka om detta hos patent- och registreringsverket. Den som en gång har bytt
efternamn efter en sådan ansökan får på nytt byta efternamn på detta sätt
endast om det finns särskilda skäl.

Till skillnad från vad som gäller 1 n, krävs inte att det
efternamn som sökanden bär är ett vanligt eller mindre tjänligt namn. Även den
som bär ett särskiljande eller annars lämpligt efternamn kan genom ansökan enligt
denna paragraf byta detta namn till ett nybildat namn eller till ett efternamn
som inte kan förvärvas enligt 1-9 §§, I förhållande till utredningens förslag
har dock den begränsningen gjorts att den som en gång har bytt namn enligt
denna paragraf inte kan göra det ytterligare gånger, om det inte finns
särskilda skäl. Sådana särskilda skäl kan vara att det nybildade namnet av
allmänheten har kommit att förknippas med något klandervärt, exempelvis grov
brottslighet. Sålunda bör släktingar till en känd brottsling vilka bär samma
namn som denne kunna byta detta namn enligt denna paragraf, även om namnet har
förvärvats genom ett tidigare byte i administrativ ordning.

Med ett nybildat namn avses ett namn som inte tidigare har
använts i egenskap av efternamn. Som ett nybildat namn kan komma i fråga både
ett nykonstruerat efternamn av den typ som finns i Svensk hamnbok 1964 (se SOU
1964:14) och ett ord som i och för sig redan finns men som är nybildat i den
meningen att det inte tidigare har använts som efternamn.

Paragrafen är även tillämplig när någon som en gäng har
förvärvat ett efternamn enligt bestämmelsen i första meningen vill ta tillbaka
ett efternamn som han eller hon har burit tidigare. Särskilda skäl för detta
namnbyte krävs då (se också 13 § andra stycket).

Liksom f. n. finns det möjlighet att efter ansökan hos
patent- och registreringsverket förvärva namn som slutar på -son, under
förutsättning att inte någon annan enligt lag bär eller har rätt att bära
namnet. Detta gäller oavsett om namnet är ett patronymikon eller metronymikon
(dvs, étt mansnamn resp. kvinnonamn med tillägget -son). Det bör också vara
möjligt att förvärva nybildade namn med slutleden -dotter.

11 § Som nybildat efternamn får inte godkännas

1. namn som till bildning, uttal eller stavning har en
sådan språklig form

att det inte är lämpligt som efternamn här i landet.

2.
namn som är i
bruk som förnamn, om det inte finns särskilda skäl att namnet ända skall fa
bäras som ett nybildat efternamn.

3.
dubbelnamh.

4.
namn som kan
uppfattas som en benämning på järnvägsstationer.

1 Paragrafen har ändrats i propositionsförslaget.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 59

postkontor eller liknande och därför kan medföra olägenhet
eller i övrigt kan Efternamn

vilseleda allmänheten, 12 §

5,
namn som kan
väcka anstöt, eller

6,
namn som kan
antas leda till obehag för den som bär det,

I denna paragraf anges de krav som från språkliga och
därmed järnförliga synpunkter skall ställas på ett namn för att detta skall
godkännas som ett nybildat efternamn.

Paragrafen motsvarar i stort sett 9 § i 1963 års lag, I
punkt 1 har dock en viss lättnad gjorts i förhållande till det krav som f. n.
uppställs 19 § förstastycket. Vidare har i punkt 3 tagits in ett uttryckligt
förbud mot dubbelnamn. Övriga ändringar är enbart av redaktionell art.

Punkt 1. F, n, krävs att ett nybildat efternamn till
bildning, uttal och stavning överensstämmer med inhemskt språkbruk. Om sökanden
har ett utländskt efternamn kan patent- och registreringsverket dock godkänna
ett namn som innebär en anpassning av namnet till svenskt språk. Den nya regeln
innebär en viss uppmjukning i de nuvarande bestämmelserna. Detta motiveras av
hänsyn till dels svenska medborgare som arbetar utomlands i internationell
tjänst och som vill ha ett internationellt mera gångbart namn, dels invandrare
i Sverige som vill göra sitt namn lättare att uttala utan att för den skull
helt anpassa namnet till svenskt språkbruk. Det måste anses vara av värde att
lagtexten ger utrymme för en utveckling mot större internationalisering av
namnskicket inom ramen för vad som kan vara godtagbart för svenska
förhållanden. För att inte denna uppmjukning skall ge upphov till sådana
tillämpningsproblem som har befarats av en del remissinstanser har lagtexten
getts en något annan utformning än i utredningens förslag.

Punkt 3. Denna bestämmelse är ny. Av 1963 års namnlag
framgår endast indirekt att dubbelnamn inte är tillåtna i och med att några
regler om sådana namn inte finns. Som har nämnts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.1) bör ett uttryckligt förbud mot dubbelnamn tas in i den nya lagen,

I lagen definieras inte vad som menas med dubbelnamn, 1
allmänhet avses ett efternamn som består av två namn, som var för sig är
efternamn och som är förenade med varandra med bindestreck. I praktiken torde
det ge sig självt vilka namn som faller under förbudet mot dubbelnamn,

12 §' Som efternamn, vare sig det är nybildat eller ej.
får inte godkännas namn som lätt kan förväxlas med

1,
ett efternamn
som någon annan enligt lag bär eller har rätt att bära,

2,
ett allmänt
känt efternamn som har burits av en utdöd släkt,

3,
ett allmänt
känt utländskt efternamn,

4,
någon annans
konstnärsnamn eller ett likartat namn som är allmänt känt,

5,
en beteckning
för en stiftelse, en ideell förening eller någon liknande sammanslutning,

6,
någon annans
här i riket skyddade firma eller varumärke eller ett annat kännetecken som har
inarbetats för någon annan i en näringsverksamhet här i riket, eller

I 1 första stycket har punkt 7 fått en något annan lydelse
i proposilionslörslaget.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 60

7, ett namn som är ägnat att uppfattas som en titel på
någon annans Efternamn skyddade litterära eller konstnärliga verk, om titeln
är egenartad, eller ett 13 § namn som kränker någon annans upphovsrätt till
ett sådant verk.

Bestämmelserna i första stycket innebär ett skydd för namn
och andra kännetecken som tillkommer någon annan. Som efternamn får sålunda
inte godkännas ett namn som lätt kan förväxlas med dessa skyddade kännetecken.
Kännetecknen räknas upp i första stycket i den s. k, hinderkatalogen, I andra
stycket finns bestämmelser om s, k, anslutningsförvärv.

Första stycket. Dessa bestämmelser har förts över i sak
oförändrade från 10 § första stycket i 1963 års lag. Dessutom har i hinderkatalogen
tillkommit ytterligare en bestämmelse i en ny punkt 7, Syftet med denna
bestämmelse är att nå överensstämmelse med vad som f. n. gäller på
immaterialrättens område. Det finns nämligen ett motsvarande skydd i 14 §
varumärkeslagen (1960:644), 4§ mönsterskyddslagen (1970:485) och 10 §
firmalagen (1974:156).

Skyddet för titlar enligt punkt 7 förutsätter att titeln
är egenartad. Den skall ha en sådan särprägel att den uppfattas som benämning
på ett visst verk. Det räcker alltså inte att det är fråga om en titel som bara
anger det ämne som verket behandlar. Bestämmelsen i punkt 7 ger även ett visst
skydd för bl, a, särskilt skapade namn på personer, orter m. m, i litterära
verk, under förutsättning att namnet har en sådan originalitet att det i sig är
upphovsrättsligt skyddat (jfr prop, 1974:4 s, 214),

Andra stycket. Bestämmelserna, som har förts över i sak
oförändrade från 10 § andra stycket i 1963 års lag, avser vad som brukar kallas
anslutningsförvärv. Bestämmelser om anslutningsförvärv för barn finns f, n,
även i 13 § andra stycket i 1963 års lag, medan första stycket i den paragrafen
innehåller bestämmelser om liknande förvärv, s, k, konsekvensförvärv, för barn
och deras avkomlingar. Dessa bestämmelser i den nuvarande 13 § har inte förts
över till den nya lagen (se speciaimotiveringen till 4 §),

13 S' Utan hinder av 11 eller 12 § kan byte till ett
efternamn ske, om det finns synnerliga skäl.

För att byte skall kunna ske till ett efternamn, som
sökanden har burit tidigare utan att ha förlorat det enligt 15-18 §§, är det
dock tillräckligt om det finns särskilda skäl.

Har den som vill byta efternamn inte fyllt 18 år, kan
patent- och registreringsverket uppställa som villkor för namnbytet att domstol
har funnit detta vara förenligt med barnets bästa.

Första stycket. Bestämmelsen överensstämmer med vad som
gäller f, n, enligt 12 S i 1963 års lag. Såsom framhållits av patent- och
registreringsverket

I Tredje stvcket har utgått i propositionsförslaget.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 61

(se betänkandet s, 66) har denna undantagsbestämmelse i
praktiken fått ett Efternamn vidare tillämpningsområde än som förutsattes vid
lagens tillkomst. De flesta 14 S av de fall som har prövats enligt denna
bestämmelse kommer emellertid i fortsättningen att lösas genom de föreslagna
reglerna om familjerättsliga namnförvärv. Och när det gäller ansökningar om
efternamn som tidigare har funnits i sökandens släkt kan skälen för namnbyte
sägas bli starkare än tidigare mot bakgrunden av den inriktning som de nya
familjerättsliga bestämmelserna har gett. Synnerliga skäl torde därför inte
sällan kunna anses föreligga i hithörande fall, på samma sätt som gäller enligt
patent- och registreringsverkets nuvarande praxis.

Till ledning för bedömningen av om synnerliga skäl kan
anses föreligga kan i övrigt tjäna de uttalanden med vissa exempel som
föredragande departementschefen gjorde i prop. 1963:37 med förslag till den
nuvarande namnlagen (s. 99). Det rör sig om ett sådant fall där en person under
en lång tid faktiskt har burit ett visst namn. Det kan också vara fråga om ett
konstnärsnamn eller ett likartat namn som sökanden har blivit känd under.

Andrastycket. Att det bara krävs särskilda och inte
synnerliga skäl för byte till ett namn som sökanden har burit tidigare
överensstämmer med vad som f, n, gäller enligt 11 § i 1963 års lag, I de flesta
fall kan ett sådant namnbyte enligt de nya reglerna om familjerättsliga
namnförvärv i 1-9 §§ ske redan genom en anmälan hos pastorsämbetet. I några
fall är detta dock inte möjligt, t, ex, då en make har bytt bort ett s, k,
giftasnamn (dvs, ett efternamn som han eller hon har förvärvat genom ett
tidigare äktenskap) och därefter vill ta tillbaka detta namn. Ett annat exempel
är att någon som ogift förvärvar ett nytt efternamn och därefter gifter sig och
förvärvar den andra makens efternamn men senare vill ta fillbaka sitt första
efternamn. Om det tidigare namnet bärs av någon annan får namnet inte godkännas
enligt 12 § första stycket 1, utansärskilda skäl måste finnas för namnbytet
enligt förevarande bestämmelse.

Tredje stycket. Utredningen har ansett att denna
bestämmelse kan utgå (betänkandet s, 129), Emellertid behålls
domstolsprövningen i vissa fall när det gäller ett barns namnbyte enligt de
familjerättsliga reglerna (se avsnitt 2.3.2 i den allmänna motiveringen). Samma
skäl som har föranlett detta gör att även lämpligheten av en namnändring som
sker genom en ansökan bör kunna prövas av domstol. Patent- och
registreringsverket bör därför fortfarande ha en möjlighet att som villkor för
ett namnbyte uppställa att en domstolsprövning har skett.

Ändring av efternamns genusform

14 § Ändring av ett utländskt efternamns genusform
anses inte som byte till annat efternamn. Sådan ändring sker genom anmälan till
pastorsämbetet.

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 62

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2) har nämnts att
exempelvis Efternamn grekiska efternamn får olika ändelser beroende på om den
som bär namnet är 15§ en man eller en kvinna. Kvinnliga motsvarigheten till det
manliga efternamnet Bahuridis är sålunda Bahuridou, Bahuridu eller Bahuridi.
Det polska namnet Rosinski för män blir på motsvarande sätt Rosinska för
kvinnor. Sådana ändringar får enligt denna paragraf göras genom en anmälan hos
pastorsämbetet. Även ändringar på det motsatta sättet kan göras enligt
förevarande paragraf. På så sätt kan olika medlemmar av en familj anpassa sitt
namnskick till det svenska.

Förlust av efternamn

Detta avsnitt innehåller regler om förlust av efternamn.
Härmed avses förlust av rätten att bära ett efternamn, däremot inte den förlust
av ett efternamn som uppstår när någon byter efternamn,

I 15 § behandlas namnförlust till följd av att det
fastställs att en man inte längre skall anses som far fill ett barn, medan 16
och 17 §§ behandlar de fall då en person på talan av någon annan vid domstol kan
förlora ett efternamn, I 18 § slutligen meddelas bestämmelser om
följdverkningar för dem som har förvärvat sina efternamn genom s. k.
konsekvensförvärv eller anslutningsförvärv (se om dessa begrepp
specialmotiveringen till 4 §).

Paragraferna överensstämmer till stora delar med 15-18 §§
i 1963 års lag.

15 § Fastställs det att en man inte är far till ett barn
som på grund av faderskapet har förvärvat mannens efternamn eller ett efternamn
som mannen har burit, förlorar barnet det efternamnet, 1 stället förvärvar
barnet moderns efternamn vid tiden för barnets födelse. Barnet anses då ha
förvärvat det namnet enligt 1 §,

Finns det synnerliga skäl, får domstol tillåta att barnet
behåller sitt efternamn. Sådant tillstånd meddelas, om frågan angående
faderskapet prövas av domstol, i samband med domen, I annat fall prövas
namnfrågan efter särskild ansökan, som skall ha kommit in till domstolen inom
en månad efter fastställelsen.

Förstastycket. F, n, avser 15 § 11963 års lag endast
förlust av efternamn för ett barn vars föräldrar är eller har varit gifta med
varandra. Däremot innebär upphävandet av ett faderskap till ett barn, vars
föräldrar ej är eller har varit gifta med varandra, inte att en naningemenskap
som grundar sig på en anmälan hos pastorsämbetet automatiskt upphör. För att
barnet skall förlora sitt namn i ett sådant fall krävs f. n. en särskild talan
enligt 16 §.

Som tidigare har sagts bör namnlagen präglas av att så
liten skillnad som möjligt görs mellan barn vars föräldrar är gifta med
varandra och barn vars föräldrar inte är det. Den nuvarande regeln i 15 § är en
naturlig regel för båda dessa fall. Den ligger också väl i linje med principen
för efternamnsförvärv

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 63

genom en anmälan, nämligen att ett sådant förvärv i
princip bör grundas på Efternamn släktskap eller äktenskap. Regeln har därför
nu gjorts tillämplig även när det 15 § gäller barn vars föräldrar inte är gifta
med varandra. Eftersom regeln för att bli tillämplig förutsätter att
föräldrarna har olika efternamn, kan det namn som förloras inte ha förvärvats
automatiskt vid barnets födelse utan först genom en anmälan till
pastorsämbetet. Av de tidigare förordade reglerna om familjerättsliga
namnförvärv framgår att barnet - utöver det namn som fadern bar vid barnets
födelse - kan ha förvärvat det efternamn sorn fadern senast hade som ogift.
Även i ett sådant fall går efternamnet förlorat när faderskapet hävs.

Att barnet efter förlusten av faderns efternamn förvärvar
det namn som modern bar vid barnets födelse och inte det namn som hon bär vid
tidpunkten förupphävandet av faderskapet aren skillnad iförhållande till vad
som gäller f. n. Ändringen innebär en anpassning till de allmänna principerna
för ett barns rätt till ett efternamn. Ett barn har alltid rätt till sin mors
efternamn vid barnets födelse. Däremot skulle ett automafiskt förvärv av det
namn modern bär vid hävandet av faderskapet kunna komma i konflikt med
exempelvis kravet på samtycke från en styvfar när modern bär dennes namn vid
föriusttillfället.

Barnets förvärv av moderns efternamn vid förlusten av
faderns namn likställs med ett namnförvärv vid födelsen, varför barnet därefter
enligt reglerna i 4 § kan byta till exempelvis det efternamn som bärs av den
som har fastställts vara barnets far.

Reglerna i första stycket om förlust av efternamn är i
övrigt oförändrade. De är tillämpliga både i det fallet att domstolen enligt 1
kap. 2 § föräldrabalken förklarar att mannen i äktenskapet ej är far till
barnet och i det fallet att domstolen enligt 1 kap. 4 § tredje stycket samma balk
förklarar att ett faderskapserkännande saknar verkan eller - efter resning
eller i anledning av besvär över domvilla - ändrar eller undanröjer en dom på
faderskap. Till dessa fall kommer också det som föreligger då faderskapet till
ett barn, vars föräldrar är eller varit gifta med varandra, erkänns av en annan
än mannen i äktenskapet med verkan att presumtionen för dennes faderskap • hävs
enligt 1 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken.

Andra stycket. Några remissinstanser har ansett att man
inte bör kräva synnerliga skäl för att barnet skall få fortsätta att bära sitt
efternamn. Utgångspunkten bör enligt dessa instanser i stället vara vad som är
mest förenligt med barnets bästa, varvid de bl. a. har pekat på risken för en
identitetskris hos barnet vid en narnnförlust. Även med det nuvarande kravet på
synnerliga skäl synes emellertid möjligheter finnas att vid prövningen ta
hänsyn till vad som är förenligt med barnets bästa just med beaktande av sådana
synpunkter som remissinstanserna har framhållit. Kravet har därför-behållits.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 64

16 § Har någon genom anmälan till pastorsämbetet
förvärvat ett efternamn Efternamn som han eller hon inte har rätt till och
är det inte fråga om fall som avses i 15 §, 15 17 och 18 §§ skall domstol
på talan av den vars namn sålunda har förvärvats besluta att namnet förloras,
om inte synnerliga skäl talar för att namnet får behållas. Den som på detta
sätt förlorar sitt namn återfår det efternamn han eller hon hade före
anmälningen.

Innehållet i denna paragraf har förts över från 16 § i
1963 års lag utan att ändras i sak. Genom att 15 § i fortsättningen skall
tillämpas även på fall där faderskapet har upphävts för barn vars föräldrar
inte är eller har varit gifta med varandra, blir det dock inte längre aktuellt
att i dessa fall föra talan om namnförlust enligt förevarande paragraf.

Av ordet "återfår" i sista meningen framgår att
det namn som träder i stället för det förlorade namnet skall vid tillämpningen
av exempelvis reglerna om byte av namn anses ha förvärvats på sitt ursprungliga
sätt.

17 § Har någon efter ansökan hos patent- och
registreringsverket bytt till ett efternamn som han eller hon inte har burit
tidigare och uppstår olägenhet för någon annan till följd av sådan risk för
förväxling som anges i 12 § första stycket, skall domstol på talan av den andre
besluta att den som har erhållit namnet förlorar detta, om inte synnerliga skäl
talar för att han eller hon får behålla det. Den som på detta sätt förlorar
sitt namn återfår det efternamn han eller hon hade före ansökningen.

De förväxlingsrisker som kan utgöra grund för talan anges
i 12 § första stycket. Där upptas i punkt 2 risken för förväxling med ett
allmänt känt efternamn som tillkommer en utdöd släkt. Det ligger i sakens natur
att någon talan på denna grund inte kan föras enligt förevarande paragraf.
Något uttryckligt undantag för detta fall, såsom har gjorts i 1963 års lag, har
inte ansetts nödvändigt. Hänvisningen till 12 § första stycket avser även den
nya punkt 7 som har tagits in där. I övrigt har bestämmelserna förts över i sak
oförändrade från 17 § i 1963 års lag.

Bestämmelserna innebär att den vars namn lätt kan
förväxlas med ett namn som har godkänts av patent- och registreringsverket kan
föra talan vid domstol om att det sistnämnda namnet skall förloras, trots att
han eller hon också har haft möjlighet att överklaga patent- och
registreringsverkets beslut i administrativ ordning (se 38 och 39 §§). Det bör
dock påpekas att vad domstolen skall pröva är den olägenhet som har uppstått till
följd av namnförvärvet och inte riktigheten i och för sig av patent- och
registreringsverkets beslut (jfr prop. 1963:.37 s. 113 ff).

18 § Förlorar någon sitt efternamn enligt 15-17 §§ skall
domstolen, om talan förs om detta, besluta att också den som genom denne har
förvärvat eller i övrigt har rätt att bära namnet förlorar namnet eller rätten
att bära det, om inte synnerliga skäl talar mot detta. Detsamma gäller om någon
som borde ha förlorat sitt efternamn enligt 15-17 §§ har avlidit.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 65

Förlorar någon sitt efternamn enligt första stycket, skall
domstolen med Efternamn tillämpning av 1-9 §§ fastställa det namn som förvärvas
i stället för det som 19 och 20 § förloras,

11963 års namnlag finns i 13 § särskilda regler om s, k.
konsekvensförvärv och anslutningsförvärv. Någon motsvarighet till dessa regler
föreslås inte nu (se specialmotiveringen till 4 §). Detta ger emellertid inte
anledning att ta bort de särskilda regler som finns i 18 § i 1963 års lag om
namnförlust för den som genom en person, som själv har förlorat sitt namn, har
förvärvat eller i övrigt har rätt att bära dennes efternamn. Innehållet i 18 §
i 1963 års lag har därför förts över i sak oförändrat till förevarande
paragraf.

I och med att valmöjligheterna att förvärva olika namn har
ökat enligt de nya reglerna kan domstolen inte på samma sätt som tidigare
automatiskt fastställa det namn som förvärvas i stället för det som förloras. I
stället får domstolen ta reda på vilket namn som skulle ha anmälts i stället
för detta namn, om frågan hade varit aktuell när det senare namnet förvärvades.

Särskilt skydd för egenartade efternamn

Bestämmelserna har i sak oförändrade förts över från 19-22
§§ i 1963 års lag. Bortsett från ett förtydligande som har gjorts i 19 § första
stycket fordrar de därför inte några särskilda kommentarer.

19 § Har någon förvärvat ett egenartat efternamn, får ett
namn som lätt kan förväxlas med detta användas av någon annan endast om han
eller hon enligt denna lag kan åberopa rätt till namnet eller om han eller hon
eller släkten av ålder eller annars enligt ortens sed har burit det som
tillnamn.

Ingen får obehörigen, till nackdel för den som har
förvärvat ett egenartat efternamn, i näringsverksamhet använda en firma, ett
varumärke eller ett annat kännetecken som lätt kan förväxlas med namnet. Med
firma likställs beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed
jämförlig sammanslutning.

Ett efternamn skall anses som egenartat, om det är ägnat
att utmärka tillhörigheten till en viss släkt.

I 19 § i 1963 års lag finns f. n. ett förbud att bära ett
namn, som lätt kan förväxlas med ett egenartat efternamn. För att det klart
skall framgå att namnet inte får brukas endast vid enstaka tillfällen, t. ex.
som en pseudonym, har ordet "bära" nu bytts ut mot ordet "använda".

20 § Har ett konstnärsnamn eller ett liknande namn bhvit
allmänt känt och har någon annan en äldre rätt till ett egenartat efternamn med
vilket konstnärsnamnet lätt kan förväxlas, måste den andre inom rimlig tid
inskrida mot användandet. Annars får konstnärsnamnet användas utan hinder av
vad som föreskrivs i 19 §.

Första stycket tillämpas även i fall då ett kännetecken av
det slag som anges i 19 § andra stycket har inarbetats och någon annan har en
äldre rätt till ett egenartat efternamn med vilket kännetecknet lätt kan
förväxlas.

I de fall som avses i första eller andra stycket kan
domstol efter vad som är

5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 156

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 66

skäligt
föreskriva att konstnärsnamnet eller kännetecknet får användas 21 och 22 §§

endast på ett särskilt sätt. Mellannamn

21 §' Talan om fastställelse huruvida
en rätt till ett egenartat efternamn består eller inte eller huruvida ett
förfarande utgör intrång i en sådan rätt eller inte får prövas av domstol, när
det råder ovisshet om förhållandet och ovissheten är till nackdel för den som
för talan.

22 § Den som gör intrång i någon
annans rätt till ett egenartat efternamn är skyldig att ersätta den andres
skada, om han eller hon har insett eller borde ha insett att förfarandet var
till nackdel för denne. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall
hänsyn tas även till lidande och övriga omständigheter av annan än rent
ekonomisk betydelse.

4.2 Mellannamn

Med mellannamn avses vad som i 1963 års lag kallas
tilläggsnamn. Namnet, som bärs mellan förnamn och efternamnet, kan inte föras
vidare till barn och make. Mellannamn fyller i stället uppgiften att markera
samhörighet med någon annan som bär det namnet som efternamn. Mellannamnet
bärs utan bindestreck. Från mellannamnet är att skilja dubbelnamn, för vilka
det inte finns något utrymme varken i den nuvarande eller i den nu föreslagna
namnlagen (se specialmotiveringen fill 11 § 3 och avsnitt 2.1 i den allmänna
motiveringen).

Den rätt som gifta kvinnor enligt 1963 års lag har att
bära mellannamn har i den nya lagen utvidgats till att avse även gifta män (23
§). Vidare behålls de nuvarande reglerna om adoptivbarns mellannamn, vilka har
anpassats till de olika namnsituationer som kan föreligga hos
adoptivföräldrarna (24 §). En förutsättning för rätten att bära mellannamn
enligt dessa bestämmelser är att namnet anmäls hos pastorsämbetet (25 §).

23 §- En make som har förvärvat den andra makens
efternamn får framför

efternamnet bära ett tidigare efternamn som mellannamn.

Har makar
olika efternamn får en av dem, med den andres samtycke, framför sitt efternamn
bära den andres efternamn som mellannamn, om inte detta har förvärvats på grund
av ett tidigare äktenskap. Rätten för en make att med den andra makens samtycke
börja bära dennes efternamn som mellannamn gäller även sedan äktenskapet har
upplösts. En efterlevande make får utan samtycke börja bära ett sådant
mellannamn.

Första stycket. När båda makarna har samma efternamn
därför att en av dem har förvärvat den andres namn, får den som sålunda har
bytt namn bära sitt fidigare efternamn som mellannamn. Det tidigare namnet kan
anfingen vara det namn han eller hon senast har burit som ogift eller ett namn
som har förvärvats i ett äktenskap som ligger i tiden före det aktuella. En
make kan sålunda genom mellannamnet visa både sin nuvarande och
tidigare

23 §

s. 67 Kontrollera mot PDF

Paragrafen har jämkats något i propositionsförslaget.

Paragrafen har i propositionsförslaget fått en något annan
lydelse.

Prop. 1981/82:156 67

familjeanknytning. Genom att bära ett mellannamn kan maken
också Mellannamn

upprätthålla namngemenskap med barn i det tidigare äktenskapet, 24 §

Beträffande vad som avses med ett namn som senast har
burits som ogift kan hänvisas till specialmotiveringen fill 1 § tredje stycket.

För att ett efternamn skall kunna ha förvärvats i ett
tidigare äktenskap krävs att maken i det äktenskapet har samtyckt till
förvärvet. Något nytt samtycke krävs inte för att namnet nu skall få bäras som
mellannamn (jfr andra stycket). Det tidigare efternamnet får fortfarande bäras
som mellannamn även sedan det nya äktenskapet har upplösts. Det är också
möjligt att först då börja bära detta namn som mellannamn enligt första
stycket.

Andra stycket. Om var och en av makarna har behållit sitt
efternamn, kan mellannamn användas för att markera makarnas samhörighet. Även
prakfiska skäl kan tala för en sådan lösning av namnfrågan. Av de skäl som har
angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1) kan emellerfid endast en av
makarna bära den andres efternamn som mellannamn.

I enlighet med principen att en make inte kan förvärva den
andra makens efternamn, om detta har förvärvats i ett tidigare äktenskap (se 9
§ andra stycket), kan den förstnämnda maken inte heller bära detta namn som
mellannamn.

Det fordras att makarna är överens för att en av dem skall
få bära den andres efternamn som mellannamn. Det är dock tillräckligt att den
andra maken en gång har samtyckt till detta. Han eller hon kan alltså inte
därefter hindra sin make att fortsätta att bära detta mellannamn. Detta gäller
även sedan äktenskapet har upplösts. Samtycket kan ej heller på något annat
sätt vara villkorat (jfr specialmofiveringen till 9 § första stycket).

En make har även rätt att sedan äktenskapet har upplösts
börja bära den andra makens efternamn som mellannamn. En förutsättning är
emellertid också i detta fall att den andra maken samtycker fill detta. Kravet
på samtycke gäller dock inte när äktenskapet har upplösts till följd av den
andra makens död.

24 §' Den som har adopterats och förvärvat ett efternamn
som bärs av adoptivföräldern eller av adoptivföräldrarna eller en av dem får
framför detta som mellannamn bära sitt efternamn från tiden före adoptionen.

Om den som adopterats har behållit sitt tidigare
efternamn, får han eller hon framför detta som mellannamn bära ett efternamn
som bärs av adoptivföräldern eller av adoptivföräldrarna eller en av dem. Om en
adoptivförälder förvärvar ett nytt efternamn genom äktenskap med någon annan än
den andra adopfivföräldern, krävs att maken i detta äktenskap samtycker till
att den som har adopterats bär detta namn som mellannamn.

Reglerna i denna paragraf om mellannamn för adoptivbarn
har sin motsvarighet i 3 § femte stycket i 1963 års lag. De har dock byggts ut
med hänsyn till de utvidgade valmöjligheter beträffande adoptivföräldrarnas

' Paragrafen har fått en något annan lydelse i
propositionsförslaget.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 68

namn som föreligger enligt 2 och 6 §§. Reglerna är
tillämpliga oavsett 25 §

adoptivbarnets ålder. Förnamn

Första stycket. Ett adoptivbarn, som enligt 2 §
genom adoptionen 26 8 förvärvar det efternamn som adoptivföräldrarna eller
någon av dem bär, kan som mellannamn bära det efternamn barnet hade
före adoptionen, Adopfivbarnet kan fortsätta eller börja att bära detta namn
som mellannamn även om barnet senare byter efternamn enligt 6 §,

Andra stycket. Enligt första meningen kan adoptivbarnet
betona samhörigheten med adoptivföräldrarna på så sätt att barnet som
mellannamn kan bära ett namn som adoptivföräldrarna eller en av dem faktiskt
bär. Lika litet som enligt 1963 års lag kan adoptivbarnet däremot bära
exempelvis ett namn som någon av adoptivföräldrarna har burit som ogift. Om
någon av adoptivföräldrarna gifter om sig och förvärvar den nya makens
efternamn, är det möjligt för barnet att fortfarande ha namngemenskap med
adoptivföräldern genom att bära dennes nya namn som mellannamn. För detta
fordras emellertid - efter mönster för vad som gäller beträffande rätten till
efternamn i styvbarnssituafionen (4 § första stycket andra meningen) - att
samtycke finns från adoptivförälderns nya make.

25 §' Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta
till pastorsämbetet. Vill han eller hon inte längre bära detta mellannamn,
skall det anmälas till pastorsämbetet.

Till skillnad från vad som gäller enligt 1963 års lag om
tilläggsnamn föreligger enligt dessa bestämmelser en skyldighet att anmäla
mellannamn till pastorsämbetet. Genom anmälningen kommer mellannamnet att kunna
inflyta i pass och andra officiella handlingar.

Vid anmälningstillfället skall pastorsämbetet konstatera
att föreskrivna samtycken föreligger. Det kan röra sig om samtycke enligt 23
eller 24 § av den som bär det efternamn som anmäls som mellannamn, men också om
samtycke enligt 44 § av adoptivbarn som är över 12 men under 18 år,

4.3 Förnamn

Denna avdelning innehåller regler om förvärv av förnamn
(26 §), tillägg och strykning av förnamn (27 §), ändring av ordningsföljden
mellan förnamn (28§), tillägg, ändringar och strykningar av förnamn i andra
fall (29 §), hinder för godkännande av ett förnamn (30 §) samt gårdsnamn (31
§), Bestämmelserna motsvarar delvis 1963 års bestärnmelser men innehåller också
en del nyheter.

26 §- Varje barn skall ges ett eller flera förnamn, som
inom sex månader från födelsen skall anmälas till pastorsämbetet. Förnamn
förvärvas genom anmälningen, om hinder inte möter mot att namnet godkänns
enligt 30 §,

' Paragrafen har ändrats i propositionsförslaget,

- Andra meningen har i propositionsförslaget med vissa
redaktionella ändringar förts

över som ett nytt andra stycke till 30 §,

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 69

Paragrafen innehåller den grundläggande regeln om förvärv
av förnamn, I Förnamn förhållande till 1963 års lag har den ändringen gjorts
att det nu uttryckligen 27 § sägs att förnamn förvärvas genom en anmälan hos
pastorsämbetet (se avsnitt 2,7,1 i den allmänna motiveringen). Själva
förnamnsgivningen, som kan ske formlöst eller vid en religiös akt, innebär
således i och för sig inte något förvärv av förnamn. Anmälningen skall enligt
32 § första stycket göras fill pastorsämbetet i den församling där barnet är
kyrkobokfört.

Om förnamn ges vid dop inom svenska kyrkan är det en
onödig omgång att föräldrarna därefter gör en särskild anmälan hos
pastorsämbetet. Döps barnet av pastorn i den församling där barnet är
kyrkobokfört, är dopförrättaren samma person som den som svarar för
kyrkobokföringen enligt 1 och 6 §§ folkbokföringskungörelsen (1967:495). Och om
namngiv-ningen sker vid ett dop som förrättas av någon annan präst i svenska
kyrkan, skall denne enligt 27 § folkbokföringskungörelsen (1967:495) genast
sända en underrättelse om dopet till pastorsämbetet i den församling där dopet
skall antecknas. I 32 § tredje stycket har därför föreskrivits att anmälan om
förnamnet i dessa fall skall anses ha skett genom att namnet har anmälts fill
dopförrättaren.

Om föräldrarna, trots påminnelser, underlåter att ge
barnet ett förnamn inom sex månader kan de enligt 57 § andra stycket jämfört
med 30 § tredje stycket folkbokföringsordningen (1967:198), vid vite föreläggas
att fullgöra denna skyldighet. Sådant föreläggande utfärdas av länsstyrelsen
efter anmälan av pastorsämbetet.

27 § Den som har förvärvat ett eller flera förnamn kan
genom anmälan till pastorsämbetet förvärva ytterligare ett eller flera förnamn.
I samband med detta får ett eller flera förnamn strykas. Sådan anmälan får
göras endast en gång.

Genom paragrafen försvinner den nuvarande skillnaden
mellan fall då ett barn ges ytterligare förnamn formlöst och fall då barnet ges
ytterligare förnamn vid en religiös förrättning. I båda fallen kan
namntilläggen i fortsättningen kostnadsfritt anmälas till pastorsämbetet.

Vid tillägg av förnamn får beaktas att namnet är lämpligt
enligt regeln i 30 §. Ett särskilt problem kan uppstå om någon till sitt eller
sina förnamn vill lägga ett namn som egentligen endast är en annan form av ett
namn som han eller hon redan har. Det kan exempelvis vara en önskan att till
namnet Edvard lägga namnet Eddy, En sådan kombination är mindre lämplig ur
namnvårdande synpunkt. Den nu berörda namnfrågan kan emellerfid lösas genom den
möjlighet som ges i andra meningen att vid tillägg av förnamn begära att ett
eller flera förnamn stryks. Sålunda går det att byta ut namnet Edvard mot Eddy,

Tillägg och strykning kan bara ske en gång genom anmälan
till pastorsämbetet. Därefter kan ytterligare förnamn förvärvas och ytterligare

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 70

strykningar ske endast efter ansökan hos patent- och
registreringsverket Förnamn

enligt 29 §. 28 och 29

Om förvärvet sker vid dop i svenska kyrkan skall
skyldighet att göra anmälan till pastorsämbetet, liksom vid förvärv enligt 26
§, anses ha fullgjorts genom att namntillägget har anmälts till dopförrättaren
(se 32 § tredje stycket).

Om anmälningen avser ett barn över 12 år krävs barnets
samtycke enligt 44 §.

28 § Ändring av ordningsföljden mellan två eller flera
förnamn, så att tilltalsnamnet kommer först, kan göras genom anmälan till
pastorsämbetet. Genom en sådan anmälan får även stavningen ändras, om inte
namnets uttal ändras genom detta.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i 1963 års lag. Sådana
ändringar av förnamn som avses i paragrafen har enligt hittillsvarande ordning
fått ske efter ansökan hos patent- och registreringsverket.

Bestämmelsen i första meningen har bl. a. sin grund i
svårigheten att i dataregister som baseras på folkbokföringen särskilt utmärka
tilltalsnamnet (se avsnitt 2.7.3 i den allmänna motiveringen). Den som efter en
ändring enligt denna bestämmelse vill börja använda något av de andra förnamnen
som tilltalsnamn kan på nytt ändra ordningsföljden med stöd av bestämmelsen.

Bestämmelsen i andra meningen om ändring av stavningen av
ett förnamn medger att stavningsändringen görs genom en anmälan till
pastorsämbetet så snart ändringen inte medför att förnamnets uttal ändras. Exempel
på tillåtna stavningsändringar är att Ann ändras till Anne, Erik till Eric och
Göran till Jöran. Vidare kan ett bindestreck tas bort eller läggas till.
Däremot kan inte exempelvis Marie ändras till Mary eller Elsie ändras till Else
genom en anmälan enligt denna bestämmelse.

Även en stavningsändring av ett utländskt förnamn som
innebär att stavningen anpassas till svenska förhållanden kan göras genom en
anmälan, om inte uttalet ändras genom detta. Som exempel kan nämnas en ändring
från Krystyna till Krisfina. Däremot går det inte att på detta sätt ändra från
Heinrich till Henrik eller från Istvan till Stefan.

Någon begränsning i fråga om antalet stavningsändringar
finns inte. Om stavningsändringen avser en underårig över 12 år krävs dennes
samtycke enligt 44 §.

29 § Tillägg, ändring eller strykning av förnamn kan i
andra fall än som avses i 26-28 §§ ske efter ansökan hos patent- och
registreringsverket, om det finns särskilda skäl.

Paragrafen motsvarar 24 § andra stycket och 25 § i 1963
års lag. Det krav på att det skall finnas synnerliga skäl som föreskrivs i 25 §
i 1963 års lag har

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 71

emellertid nu mjukats upp till att gälla särskilda skäl.
Dessutom har i Förnamn lagtexten uttryckligen angetts att paragrafen avser även
strykning av 30 och 31 förnamn.

Beträffande samtycke av barn se 44 §,

30 §' Som förnamn får inte godkännas namn som kan
väcka anstöt eller kan

antas leda till obehag för den som skall bära det eller namn som av någon

annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn.

Innehållet i denna paragraf har i sak oförändrat förts
över från 26 § i 1963 års lag.

Frågan om ett förnamn uppfyller de krav som uppställs i
paragrafen prövas av pastorsämbetet när namnet anmäls dit och av patent- och
registreringsverket när en ansökan om namnet har gjorts där. Av 32 § tredje
stycket framgår att anmälan om förnamn som vid dop inom svenska kyrkan görs
till dopförrättaren anses som anmälan fill pastorsämbetet. Det innebär att
prövningen enligt förevarande paragraf i detta fall ankommer på dopförrättaren
(se lagen 1946:778 om tillägg fill 3 kap. kyrkolagen, ändrad senast 1963:525;
jfr prop. 1963:37 s. 135).

Den praxis som har fastslagits av patent- och
registreringsverket får i princip även i fortsättningen vara vägledande.
Sålunda bör det vara tillåtet att som förnamn anmäla s. k. patronymikon, dvs.
namn av typen Axelsson, Nilsdotter etc. vilka har bildats på faderns förnamn
och sätts mellan de övriga förnamnen och efternamnet.

En särskild fråga som har berörts i specialmotiveringen till
27 § är smeknamn och andra namn som en person kallas i stället för sitt
egentliga filltalsnamn. Det bör vara möjligt att erhålla ett sådant namn, om
det är fillfredsställande ur språkliga och andra namnvårdande synpunkter.

31 §- Den som vill använda ett gårdsnamn, som han
eller hon har

anknytning till genom släktskap eller äktenskap och som enligt gammal

sedvänja är i bruk som tillnamn, kan till pastorsämbetet anmäla gårdsnamnet

som särskilt förnamn. Vill han eller hon inte längre använda gårdsnamnet,

kan detta anmälas till pastorsämbetet.

Med gårdsnamn menas ett namn som anger från vilken gård
den som bär namnet kommer. Som exempel på gårdsnamn kan nämnas Erikers,
Staffas, Täpp, Soldat, Tolvmans, Finn, Tysk, Skommar och Klockar, Om gårdsnamnsbegreppet
se i övrigt avsnitt 2.7,4 i den allmänna motiveringen.

Paragrafen, som är ny, tar sikte på sådana gårdsnamn som
är i bruk enligt gammal sedvänja. Den omfattar alltså inte nyskapade gårdsnamn.
Den som vill använda ett gårdsnamn bör vidare kunna visa en anknytning till
namnet genom släktskap eller giftermål. Här kommer främst i fråga den som föds
av föräldrar, som använder namnet, eller som gifter sig med den som använder
det,

' Paragrafen har i propositionsförslaget fått ett nytt
andra stycke (jfr 26 § andra

meningen i det remitterade förslaget).

-
Paragrafen har i propositionsförslaget fått en något annan lydelse.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Gårdsnamnen
är egentligen inte att anse som förnamn, och än mindre som efternamn eller
mellannamn. De skall enligt paragrafen betraktas som "särskilda"
förnamn, vilket innebär att de inte omfattas av övriga regler om förnamn i
26-30 §§, De bör däremot antecknas i födelse- och dopboken, där anteckning
skall göras om bl, a. förnamn. Detta förutsätter ett tillägg i 15 § folkbokföringskungörelsen
(1967:495).

Gårdsnamnet
kan, beroende på sedvänjan på orten, bäras före eller efter övriga förnamn.
Genom att det betraktas som ett särskilt förnamn kan det däremot inte bäras
efter efternamnet.

Det kan
tilläggas att paragrafen inte innebär någon ändring i möjligheterna att efter
en ansökan hos patent- och registreringsverket ta ett gårdsnamn som efternamn.

Förfarandet
i mål och ärenden enligt denna lag

32 §

4.4 Förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag

De utökade möjligheter till familjerättsliga namnförvärv
genom en anmälan hos pastorsämbetet som den nya lagen innehåller innebär att
själva regelsystemet har kunnat förenklas. I övrigt har några större
förändringar inte gjorts i reglerna om förfarandet.

Anmälan till pastorsämbetet

32 § Anmälan till pastorsämbetet görs i den försan ling
där den som anmälningen avser är kyrkobokförd. Är denne inte kyrkobokförd i
Sverige, görs anmälningen i den församling där han eller hon vistas eller
senast har varit kyrkobokförd. I övriga fall får anmälningen göras till
riksskatteverket.

Anmälningen fill pastorsämbetet eller riksskatteverket
skall göras skriftligen.

Som anmälan till pastorsämbetet anses anmälan som vid
vigsel görs om efternamn fill vigselförrättaren och vid dop inom svenska kyrkan
görs om förnamn till dopförrättaren.

Första stycket. I förhållande fill den nuvarande
bestämmelsen i 27 § i 1963 års lag har vissa ändringar gjorts. Sålunda har den
hittillsvarande regeln för det fall att någon inte är men skulle vara
kyrkobokförd i en svensk församling tagits bort. Vidare har en bestämmelse
tagits in som medger den som har varit men inte är kyrkobokförd i Sverige att
göra anmälan i den församling där han eller hon senast har varit kyrkobokförd.
Bestämmelsen berör i första hand utlandssvenskar, vilka redan i dag i de flesta
fall vänder sig med sina namnanmälningar till utvandringsförsamlingen.
Pastorsämbetet i denna församling är emellertid f. n. inte behörigt att ta upp
dessa anmälningar.

I nuvarande 27 § sägs att för den som varken är eller
skall vara kyrkobokförd i en svensk församling och som ej heller vistas i riket
anmälan får göras hos annan myndighet som regeringen bestämmer. Enligt 10 §
namnförordningen (1963:528) är det utrikesdepartementet som tar emot

anmälningen. Genom att de nu förevarande bestämmelserna
ger möjlighet Förfarandet i mål att göra namnanmälan i utvandrings- eller
vistelseförsamlingen behöver och ärenden enligt motsvarigheten till
bestämmelsen i 27 § endast avse dem som inte har varit denna lag
kyrkobokförda i landet. I dessa fåtal fall är det mer ändamålsenligt att
låta 33 § riksskatteverket som central folkbokföringsmyndighet i stället för
utrikesdepartementet ta emot anmälningarna. En bestämmelse om detta har nu
tagits in i själva lagtexten. Vad som sägs i 10 § namnförordningen kan därför
utgå. I samband med denna ändring i namnförordningen kan det finnas anledning
att i stället ålägga svensk utlandsmyndighet att vidarebefordra namnanmälningar.

När det gäller exempelvis makars förvärv av efternamn vid
ingående av äktenskap innebär bestämmelserna att, om kvinnan skall anta mannens
efternamn, anmälan skall göras i kvinnans församling och, om mannen skall anta
kvinnans efternamn, anmälan skall göras i mannens församling.

Andra stycket. Det har visat sig att det vid en muntlig
anmälan ofta uppstår missförstånd om bl. a. ett namns stavning. Den nuvarande
möjligheten till en muntlig anmälan har därför tagits bort.

Tredje stycket. F. n. kan en kvinna när hon gifter sig
göra en anmälan till vigselförrättaren, om hon önskar behålla det namn hon har
förvärvat som ogift eller annars bär. En sådan anmälningsmöjlighet behålls och
kommer i fortsättningen att gälla när någon av makarna vill ta den andres namn
(se avsnitt 2.2.1 i den allmänna motiveringen samt specialmotiveringen till 9 §
första stycket). Denna anmälan skall då anses som en anmälan till
pastorsämbetet. Det bör ankomma på vigselförrättaren att vidarebefordra
anmälningen till pastorsämbetet. En föreskrift om detta kan meddelas i administrativ
ordning (jfr 31 § folkbokföringskungörelsen).

Som har nämnts i specialmotiveringen till 26 § skulle det,
när ett barn döps inom svenska kyrkan, vara en onödig omgång om föräldrarna
först anmäler barnets förnamn till dopförrättaren och därefter på nytt anmäler
namnet till pastorsämbetet. Bestämmelsen i tredje stycket, som är tillämplig
även vid tillägg av förnamn som sker i samband med dop inom svenska kyrkan, har
därför utformats så att föräldrarna i dessa fall behöver anmäla förnamnet eller
förnamnen endast till dopförrättaren. Denne bör sedan vidarebefordra
anmälningen till pastorsämbetet. Även en föreskrift om detta kan ges i
administrativ ordning (jfr 27 § folkbokföringskungörelsen).

Det kan tilläggas att den anmälan till vigselförrättaren eller
dopförrättaren som avses i tredje stycket skall göras skriftligen (se andra
stycket).

33 § Beslut av pastorsämbetet får överklagas till
domkapitlet genom besvär.

Domkapitlets beslut får överklagas till kammarrätten genom
besvär.

I förhållande till de motsvarande bestämmelserna i 29 §
första och andra styckena i 1963 års lag har några redaktionella ändringar
gjorts.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 74

34 § Beslut av riksskatteverket får överklagas till
kammarrätten genom Förfarandet i mål

besvär, och ärenden enligt

I paragrafen har tagits in en bestämmelse om hur
riksskatteverkets beslut denna lag

överklagas (jfr 29 § tredje stycket i 1963 års lag), 34, 35 och 36 §§

Ansökan hos patent- och registreringsverket

I detta avsnitt har ändringar huvudsakligen
gjorts i reglerna om kungörande (37 §) och om instansordningen (39 §),

35 § Ansökningar hos patent- och registreringsverket skall
göras skriftligen. De skall innehålla uppgift om sökandens postadress och om
skälen för ansökningen. Till ansökningen skall fogas ett personbevis. Till
ansökan om förnamn för den som är född här i landet skall också fogas utdrag ur
födelse-och dopboken.

Sökanden skall betala ansökningsavgift. Regeringen
bestämmer avgiftens storlek.

Första stycket. Till skillnad från 30 § i 1963 års lag
innehåller dessa bestämmelser inte några föreskrifter om vad ett personbevis (i
1963 års lag benämnt prästbevis) skall innehålla. Närmare bestämmelser om detta
kan lämpligen utfärdas i administrativ ordning.

Liksom när det gäller barns konsekvensförvärv (se
specialmotiveringen till 4 §) erbjuder lagen två vägar för makar när de
tillsammans vill förvärva ett efternamn som nämns i 10 §. Makarna kan antingen
gemensamt ansöka hos patent- och registreringsverket om att ta detta namn, eller
också kan enbart en av makarna göra det varefter den andra maken kan förvärva
namnet genom en anmälan enligt 9 §. Till skillnad från vad som gäller enligt 14
§ i 1963 års namnlag kan den som genom en anmälan har tagit en makes namn
behålla det även om den maken sedan byter till ett annat namn.

Andra stycket. Bestämmelserna innebär ingen saklig ändring
i förhållande till vad som gäller enligt 1963 års lag (30 § tredje stycket).

Föreskrifter om avgifter meddelas i namnförordningen
(1963:528). Utredningen har föreslagit att avgifterna i fortsättningen skall
differentieras på visst sätt. (Se betänkandet s. 143). Denna fråga får
övervägas senare.

36 § Har sökanden inte iakttagit vad som är föreskrivet om
en ansökan eller finner patent- och registreringsverket annars att det
föreligger hinder för att bifalla ansökningen, skall verket förelägga sökanden
att yttra sig eller göra rättelse samt erinra att ansökningen annars kan
avskrivas.

Finner verket även efter det att sökanden har yttrat sig
att ansökningen inte kan bifallas, skall ansökningen avslås, om det inte finns
anledning att förelägga sökanden på nvtt.

Det sakliga innehållet i paragrafen är oförändrat (se 31 §
i 1963 års lag).

37 §' Är i fall som avses i 10 eller 13 §
ansökningshandlingarna fullständiga

och finns det inte något hinder för bifall till ansökningen, skall ansökningen

kungöras av patent- och registreringsverket i Post- och Inrikes Tidningar, om

verket inte finner att ett sådant kungörande skulle sakna betydelse.

När kungörande har skett skall den som vill framställa
någon invändning mot ansökningen göra detta skriftligen inom en månad från
kungörelsedagen. Sedan denna tid har gått ut, skall verket avgöra ärendet,

I paragrafen har förts samman de bestämmelser som f. n.
finns i 32 och 33 §§ i 1963 års lag.

Första stycket. Enligt 32 § i 1963 års lag måste alla
ansökningar om namnbyte hos patent- och registreringsverket kungöras. Syftet
med kungörandet är att bereda den som vill framställa någon invändning
tillfälle att göra det, så att ärendet kan få en så långt möjligt fullständig
belysning. Erfarenheten visar dock att kungörandet i många fall inte fyller
någon egentlig uppgift. Förfarandet försenar också handläggningen och medför
extra kostnader. I enlighet med vad utredningen och patent- och registreringsverket
själva föreslagit har därför nu införts en möjlighet för verket att underlåta
kungörande i fall då det skulle sakna betydelse.

Som exempel på fall då kungörande skulle sakna betydelse
kan nämnas ärenden enligt 12 § andra stycket, där samtycke från den som kan ha
något att invända mot ett namnbyte måste föreligga i själva ärendet. Andra fall
kan vara enkla stavningsändringar eller när en ansökan om namnbyte avser något
av våra vanligare namn. Över huvud taget torde kungörande behöva ske endast när
ansökningen kan antas komma i konflikt med något allmänt eller enskilt
intresse.

Andra stycket. Bestämmelserna har jämkats med hänsyn till
att kungörande enligt första stycket inte längre alltid behöver ske.

38 § Ett slutligt beslut av patent- och
registreringsverket får överklagas av

sökanden, om beslutet har gått emot honom eller henne. Beslut, som innebär

att en ansökan bifalls trots att en invändning har framställts, får överklagas
av

den som har gjort invändningen. Återkallar denne sin talan får invändningen

ändå prövas, om det finns särskilda skäl.

Beslut som avses i första stycket får överklagas till
patentbesvärsrätten genom besvär.

Paragrafen motsvarar 35 § i 1963 års lag. Förutom en del
redaktionella jämkningar har den ändringen gjorts att paragrafen inte längre
innehåller något förbud mot att patentbesvärsrättens beslut överklagas (jfr 39
§).

Om kungörande enligt 37 § första stycket har underlåtits
men en invändning ändå har framställts innan ärendet har avgjorts, har
invändaren rätt att överklaga avgörandet enligt förevarande paragraf

39 § Ett slutligt beslut av patentbesvärsrätten får
överklagas till regerings

rätten genom besvär. Därvid fillämpas bestämmelserna i 35-37 §§ förvalt-

Förfarandet
i mål och ärenden enligt denna lag

37,38 och
39 §§

s. 38 Kontrollera mot PDF

I propositionsförslaget har hänvisningen i första stycket
till 13 S utgått.

s. 39 Kontrollera mot PDF

ningsprocesslagen (1971:291) om besvär över kammarrättens
beslut, Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att särskilt
tillstånd krävs för prövning av besvär till regeringsrätten och om de grunder
på vilka sådant tillstånd meddelas.

Paragrafen, som är ny, innebär att patentbesvärsrättens
beslut kan överklagas hos regeringsrätten i överensstämmelse med vad som gäller
på förvaltningsrättens område i övrigt.

Några
remissinstanser har ifrågasatt om något krav på prövningstillstånd behöver
uppställas och har hänvisat till att något sådant krav inte gäller enligt
varumärkeslagen (1960:644), patentlagen (1967:837) eller mönsterskyddslagen
(1970:485). Med anledning av detta kan påpekas att mål enligt dessa lagar får
anses vara av särskild natur. Även om också ärenden om ansökan om namn har
immaterialrättsliga inslag synes dessa ärenden ligga närmare vanliga förvaltningsrättsliga
ärenden. Regeringsrätten bör därför ha möjlighet att begränsa sin prövning av
namnärenden. På detta sätt får man även överensstämmelse med vad som gäller i
fråga om ärenden om namn som har anmälts till pastorsämbetet. Sådana ärenden
kan nämligen inte prövas av regeringsrätten utan att prövningstillstånd har
meddelats.

Under
remissbehandlingen har vidare framhållits att de nämnda immaterialrättsliga
lagarna inte ger den som i ärendet har framställt en invändning rätt att
överklaga till regeringsrätten och att en sådan begränsning borde finnas också
i fråga om namnärenden. Inte heller i detta avseende finns det emellertid
anledning att för namnärendenas del ha exakt samma regler som iör de
immaterialrättsliga ärendena.

Förfarandet
i mål och ärenden enligt denna lag

40 §

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 § Har en ansökan om namn bifallits, skall patent-
och registreringsverket utfärda namnbevis till sökanden sedan beslutet har
vunnit laga kraft.

Innehållet i paragrafen har oförändrat förts över från 36
§ i 1963 års

lag.

Förfarandet inför domstol

Bestämmelserna motsvarar 37-39 §§ i 1963 års lag. De har
dock anpassats till de ändringar som i övrigt har gjorts i förhållande till
denna lag. Vidare har de ändrats redaktionellt och disponerats något annorlunda
än i 1963 års lag.

De namnfrågor som prövas av domstol är adoptivbarns och
underåriga barns namnbyten i vissa fall (3. 5 och 7 §§ samt 13 S tredje
stycket), tillstånd att få behålla ett efternamn (15 § andra stycket), talan om
förlust av efternamn (16-18 §§) samt talan om särskilt skydd för ett egenartat
efternamn (19 § och 21-22 §S),

s. 41 Kontrollera mot PDF

41 §' En ansökan om förklaring att ett namnbyte enligt 5,
7 eller 13 § är förenligt med barnets bästa prövas av den domstol som tar upp
frågor om vårdnaden om barnet,

I ärenden
enligt första stycket skall domstolen, om det kan ske, höra den vars efternamn
barnet bär, om denne inte är vårdnadshavare. Domstolen skall även inhämta
yttrande från socialnämnden.

Första stycket. Bestämmelsen motsvarar 37 § första stycket
i 1963 års lag.

Andra stycket. Bestämmelserna har motsvarighet i 38 §
första stycket i 1963 års lag.

Enligt de nuvarande bestämmelserna skall domstolen höra
den vars namn barnet avses få. En sådan regel behövs emellertid inte i
fortsättningen, eftersom denne enligt de nya reglerna antingen skall samtycka
till namnbytet (se 4 § första stycket andra meningen, 6 § samt 7 § första
stycket) eller, om han eller hon är vårdnadshavare, själv ansöka hos domstolen
om förklaring att namnbytet är förenligt med barnets bästa (se 44§). Däremot
krävs fortfarande att domstolen hör den vars namn barnet bär, om denne inte är
vårdnadshavare. Att någon domstolsprövning över huvud taget inte blir aktuell,
om denne är en förälder till barnet och samtycker till namnbytet, framgår dock
av 5 § (se avsnitt 2.3.2 i den allmänna motiveringen).

Till skillnad från vad som gäller f. n. skall domstolen
enligt de nya bestämmelserna alltid höra socialnämnden. Detta innebär
emellertid knappast någon nyhet i praktiken. Enligt de nya reglerna kommer
domstolsprövning i fråga endast i tvistiga namnärenden, och i sådana fall
torde domstolarna hittills regelmässigt ha inhämtat yttrande från nämnden.

Innan socialnämnden avger ett sådant yttrande torde
nämnden, liksom f. n., inhämta barnets mening i namnfrågan, om barnet har sådan
ålder och mognad att detta är meningsfullt. Med hänsyn till detta och då
barnet, när det är över 12 år, kan motsätta sig ett namnbyte enligt 44 §, har
det inte ansetts erforderligt att nu uppställa någon motsvarighet till den
nuvarande bestämmelsen att barn över 12 år skall höras i namnärendet om det är
lämpligt. Om det undantagsvis skulle anses påkallat att höra barnet även inför
domstolen, kan detta ske med stöd av 4 § lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden.

Förfarandet
i mål och ärenden enligt denna lag 41 och 42 §§

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 § Särskild ansökan enligt 15 § andra stycket prövas av
den domstol som tar upp frågor om vårdnaden om barnet eller, om barnet inte
står under någons vårdnad, av domstolen i den ort där barnet har sitt hemvist.
Finns det inte någon sådan behörig domstol prövas ansökningen av Stockholms
tingsrätt.

I ärenden enligt första stycket skall domstolen, om det
kan ske, höra den vars efternamn barnet avses få. Är barnet under 18 år skall
domstolen även höra modern, om hon inte är vårdnadshavare. samt inhämta
yttrande från socialnämnden.

I propositionsförslaget har hänvisningen i första stycket
till 13 § ändrats till att avse

101

Paragrafen motsvarar 37 § andra stycket och 38 § andra
stycket i 1963 års Förfarandet i mål lag. En nyhet är dock att domstolen
alltid skall inhämta yttrande från och ärenden enligt socialnämnden om barnet
är under 18 år, men att det å andra sidan inte denna lag uttryckligen har
angetts att barn över 12 år skall höras i namnärendet om det 43 och 44 §§ är
lämpligt. Beträffande skälen till dessa ändringar kan hänvisas till
specialmotiveringen till 41 § andra stycket.

En annan nyhet är att Stockholms tingsrätt har angetts som
behörig domstol för det fall att barnet inte står under någons vårdnad och inte
heller har hemvist i landet.

43 § Sådan talan i tvister om efternamn som får föras i
särskild rättegång väcks vid domstolen i den ort där den mot vilken talan förs
skall svara i tvistemål i allmänhet. Finns det inte någon sådan behörig domstol
får talan väckas vid Stockholms tingsrätt.

Talan som avses i 17 § får inte väckas senare än fem år
efter det att patent-och registreringsverkets beslut med anledning av en
ansökan har vunnit laga kraft. Detsamma gäller talan enligt 18 § mot någon som
genom anmälan fill pastorsämbetet har förvärvat ett efternamn som någon annan
har erhållit efter ansökan hos patent- och registreringsverket.

Första stycket. Bestämmelserna motsvarar 39 § första
stycket i 1963 års lag.

Andra stycket. Denna preskriptionsbestämmelse motsvarar 39
§ andra stycket i 1963 års lag. Med anledning av att konsekvens- och
anslutningsförvärv enligt 13 § i denna lag har ersatts av en rätt att förvärva
namn genom en anmälan enligt de familjerättsliga namnreglerna har bestämmelsen
ändrats så att den i stället avser dessa förvärv.

Särskilda bestämmelser

44 § För den som är under 18 år görs anmälan eller ansökan
i mål eller ärenden enligt denna lag av barnets vårdnadshavare. Har barnet
fyllt 12 år får sådan anmälan eller ansökan göras utan barnets samtycke endast
om barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på grund av psykisk
sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag
eller på grund av något annat liknande förhållande.

Första meningen motsvarar 42 § i 1963 års lag. Utan att
det sägs uttryckligen förutsätter den nya bestämmelsen att den som är under 18
år står under någon annans vårdnad. Bestämmelsen är alltså inte tillämplig då
den underårige har ingått äktenskap (se 6 kap. 1 § föräldrabalken).

I andra meningen har införts ett krav på att barn över 12
år skall ha samtyckt till en anmälan eller ansökan enligt denna paragraf.
Beträffande skälen till detta krav, som saknar motsvarighet i 1963 års lag, kan
hänvisas till avsnitt 2.3.2 i den allmänna motiveringen.

Att samtycke kan underlåtas då barnet är varaktigt
förhindrat att lämna samtycke på grund av något psykiskt eller fysiskt
handikapp överensstämmer

Prop.
1981/82:156 79

med vad som enligt 4 kap. 5 § andra stycket 2
föräldrabalken gäller vid 45 § adoption (se prop. 1980/81:112),
Förutom psykisk sjukdom, hämmad Övergångsbestäm-förståndsutveckling eller
psykisk abnormitet av annat slag kan hindret för att melser inhämta barnets
mening vara något annat liknande förhållande. Det kan röra sig om en fysisk
sjukdom eller om ett tillstånd som ligger sjukdomen nära och kanske är
resultatet av en sjukdom, I prop, 1980/81:112 nämns (s, 7) som exempel att en
trafikskadad är förhindrad att meddela sig med omvärlden, sedan det av skadan
orsakade sjukdomsförloppet har avstannat. Undantagsbestämmelsen är avsedd att
tolkas restriktivt. Av lagtexten framgår att hindret att lämna samtycke inte
får vara övergående. Att det föreligger ett hinder av angiven natur torde böra
styrkas med läkarintyg.

45 § Samtycke till namnbyte som avses i denna lag skall
lämnas skriftligen. Har i ett ärende som avses i 5 eller 7 § samtycke lämnats
hos domstolen, behövs inte nytt samtycke när anmälan görs till pastorsämbetet.

Paragrafen har sin motsvarighet i 41 § i 1963 års lag. De
fall av samtycken som avses regleras i 4 § första stycket, 5 §, 7 § första
stycket, 9 § första stycket, 12 § andra stycket, 23 § andra stycket, 24 § andra
stycket och 44 §.

Till skillnad från vad som gäller enligt den nuvarande
bestämmelsen kan ett samtycke inte lämnas muntligen. Att samtycket måste vara
skriftligt överensstämmer med det krav på skriftlig form för en anmälan som
gäller enligt 32 § andra stycket.

I paragrafen har vidare i förenklande syfte införts den
nyheten att, om samtycke redan har lämnats hos domstolen i ett namnärende
enligt 5 eller 7 §, det inte är nödvändigt att samtycke lämnas på nytt när
anmälan görs fill pastorsämbetet.

Övergångsbestämmelser

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1983, då namnlagen (1963:521) skall upphöra att
gälla. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrifter
som har ersatts av bestämmelser i den nya lagen, tillämpas i stället de nya
bestämmelserna.

2.
Om inte annat
sägs i det följande, tillämpas den nya lagen även i fall då anmälan eller
ansökan har gjorts före ikraftträdandet men då ännu inte har slutligt prövats.

Punkten 2 innebär bl. a. att en anmälan eller ansökan som
har gjorts före ikraftträdandet men då ännu inte slutligt prövats inte därefter
får avslås på den grunden att hinder för bifall föreligger enligt den gamla
lagen. I de fall där någon prövning av patent- och registreringsverket inte
längre behövs utan där namnfrågan kan lösas genom anmälan till pastorsämbetet
föranleder en ansökan som har gjorts före ikraftträdandet inte någon åtgärd.
Sökanden bör i stället anmanas att göra anmälan till pastorsämbetet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 80

Vissa avvikelser från huvudregeln enhgt denna
övergångsbestämmelse Overgångsbestäm-

föreskrivs i det följande (se punkterna 5-7). melser

3. Förnamn och släktnamn som har förvärvats enligt den
gamla lagen

anses som förnamn respektive efternamn söm har förvärvats enligt den

bestämmelse i den nya lagen som gäller för motsvarande fall. Tilläggsnamn

som avses i den gamla lagen anses som mellannamn enligt den nya lagen.

Övergångsbestämmelsen i första meningen innebär
beträffande förnamn bl. a. att den som efter det första förvärvet av förnamn
har förvärvat ytterligare förnamn enligt 24 § i den gamla lagen (dvs. vid dop
eller motsvarande religiös förrättning eller efter ansökan hos patent- och
registreringsverket) inte därefter kan genom anmälan till pastorsämbetet
förvärva ytterligare förnamn enligt 27 § i den nya lagen.

Beträffande efternamn har övergångsbestämmelsen i första
meningen sin största betydelse i fall då någon vill byta namn enligt den nya
lagen. Denna lag förutsätter nämligen i dessa fall i allmänhet att det tidigare
namnet har förvärvats enligt den lagen. Genom övergångsbestämmelsen kommer emellertid
de nya möjligheterna till namnbyte att stå till buds även för dem som har
förvärvat sitt namn enligt den gamla lagen (eller vilkas namn fanns antecknade
i kyrkobok när den lagen trädde i kraft, se 46 § 1 mom, i den gamla lagen).
Övergångsbestämmelsen innebär å andra sidan att, den spärr mot flera byten
genom ansökan hos patent- och registreringsverket som har tagits in i 10 §
andra meningen i den nya lagen slår till även om det namn som sökanden vill
byta bort har förvärvats genom en ansökan som har gjorts enligt den gamla
lagen.

Som ytterligare exempel på innebörden av
övergångsbestämmelsen i första meningen kan nämnas att den som vid födelsen har
förvärvat efternamn enligt 1 eller 2 § i den gamla lagen skall, om han eller
hon vill byta namn enligt 4 § i den nya lagen, anses ha förvärvat namnet enligt
1 § i den lagen. Ett annat exempel är att en make, som har bytt till den andra
makens efternamn enligt den gamla lagen och därefter vill byta tillbaka till
sitt tidigare namn enligt 9 § tredje stycket i den nya lagen, anses ha
förvärvat makens namn enligt 9 § första stycket i den lagen. Detta gäller även
om maken enligt de gamla bestämmelserna har förvärvat makens namn efter ansökan
hos patent- och registreringsverket.

Övergångsbestämmelsen i andra meningen innebär bl. a. att,
om en hustru redan bär tilläggsnamn enligt den gamla lagen, hennes man inte
samtidigt kan bära mellannamn enligt den nya lagen.

4. Om en kvinna, som enligt bestämmelser före den gamla
lagen bär sitt

eget och en makes efternamn i förening, ingår nytt äktenskap, anses namnen

vid tillämpning av den nya lagen som ett efternamn vilket har förvärvats på

grund av ett tidigare äktenskap.

Före den gamla lagens ikraftträdande den 1 januari 1964
gällde enligt 5 kap, 15 § giftermålsbalken att en kvinna som gifte sig fick
bära sitt och

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 81

mannens efternamn i förening (dvs. i form av ett
dubbelnamn) i stället för att Övergångsbestäm-förvärva enbart mannens
efternamn. Genom att ett sådant dubbelnamn melser enligt förevarande övergångsbestämmelse
skall anses ha förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap kan inte mannen i
det nya äktenskapet ta detta namn (se 9 § andra stycket andra meningen i den
nya lagen). Vill makarna gemensamt bära hustruns efternamn, måste hon avstå från
dubbelnamnet och byta till sitt namn som ogift, varefter mannen kan ta det
namnet.

5. Bestämmelsen i 12 § 7 tillämpas inte i fall då en
ansökan har kommit in

till patent- och registreringsverket före den nya lagens ikraftträdande.

Genom bestämmelsen i 12 § 7 i den nya lagen har
ytterligare ett hinder uppställts för godkännande av efternamn. Detta hinder
gäller dock inte i ärenden som har anhängiggjorts hos patent- och
registreringsverket före ikraftträdandet.

6. I fråga om verkan av dom, genom vilken fastställs
att en man inte är far

fill ett barn, tillämpas den gamla lagen i fall då dom i första instans har

meddelats före den nya lagens ikraftträdande.

Fastställs det att en man inte är far till ett barn som på
grund av faderskapet har förvärvat mannens efternamn förlorar barnet enligt 15
§ i den nya lagen det efternamnet även om föräldrarna inte var gifta med
varandra. Den motsvarande bestämmelsen i 15 § i den gamla lagen innebar däremot
att barnet i detta fall förlorade sitt efternamn bara efter en särskild talan
vid domstol om detta. Denna ordning tillämpas även efter den nya lagens
ikraftträdande, om domen om hävande av faderskapet har meddelats i första
instans före denna tidpunkt.

7. Bestämmelsen i 44 § om samtycke av barn över 12 år
fillämpas inte i fall

då en anmälan eller ansökan har gjorts före den nya lagens ikraftträdan

de.

Bestämmelsen i 44 § i den nya lagen om samtycke av barn
över 12 år till anmälan eller ansökan i mål eller ärenden enligt den nya lagen
innebär en skärpning i förhållande fill vad som har gällt enligt den gamla
lagen. Bestämmelsen tillämpas bara i mål eller ärenden som har anhängiggjorts
efter den nya lagens ikraftträdande.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över
förslaget till namnlag.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

6 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 156

LAGRÅDET

Utdrag
PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-01-29

Lagrådets
yttrande

Närvarande: justitierådet Fredlund, regeringsrådet Brodén,
justitierådet Palm.

Enligt lagrådet den 22 januari 1982 tillhandakommet utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 3 december 1981 har regeringen på
hemställan av statsrådet och chefen för jusfitiedepartementet beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag fill namnlag.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Göran Håkansson.

Föredragningen inför lagrådet har pågått vid en tidpunkt
då lagförslaget ännu inte erhållit sluthg utformning och åtskilliga inom
lagrådet därvid framförda jämkningsförslag av väsentligen lagteknisk eller
redaktionell natur har beaktats i det förslag som genom remissen överlämnats
till lagrådet.

Från de synpunkter lagrådet har att beakta föranleder
förslaget följande yttrande.

1§ Lagrådet:

Enligt första stycket i paragrafen förvärvar barn vid
födelsen det efternamn som föräldrarna bär, om dessa har samma efternamn. I
stället för detta namn kan barnet enligt tredje stycket förvärva ett efternamn
som någon av föräldrarna senast burit som ogift, om detta namn anmäls till
pastorsämbetet inom sex månader efter barnets födelse. Innebörden av dessa
bestämmelser torde vara, att namnfrågan även när det gäller barn fill föräldrar
med samma efternamn skall hållas svävande upp till sex månader från födelsen,
att barnet räknat från födelsen erhåller föräldrarnas efternamn, om ingen
anmälan enligt tredje stycket görs inom föreskriven tid, samt att barnet i
motsatt fall erhåller det anmälda efternamnet med verkan från födelsen.

Utredningsförslaget är i denna del annorlunda utformat och
öppnar inte möjlighet för föräldrarna, när de har samma efternamn, att genom
anmälan ge barnet den enes namn som ogift med verkan redan från födelsen.
Skälet till att utredningsförslaget på denna punkt frångåtts i det remitterade
förslaget är något oklart. När det gäller barn till föräldrar med olika
efternamn är det - om inte lagen skall ge företräde åt enderas namn - givetvis
påkallat, att namnfrågan hålls svävande någon tid för att ett av namnen skall
kunna väljas och anmälas. Utredningen menade, att om en av föräldrarna fått
sitt namn genom ett tidigare äktenskap anmälan i stället borde kunna

s. 1 Kontrollera mot PDF

avse den
förälderns senaste namn som ogift, dvs. hans eller hennes egentliga släktnamn.
Kritiken i vissa remissyttranden mot detta förslag har av departementschefen
bemötts med att det redan i dag finns en rhöjlighet för barn att förvärva
moderns namn som ogift, nämligen om hon inte är gift när barnet föds men bär
ett namn som hon fått genom ett då upplöst äktenskap. Ett sådant namnförvärv
kan visserligen inte nu ske från födelsen. Enligt departementschefen skulle det
emellertid vara en onödig omgång att först ge barnet ett annat namn, om det
redan från dess födelse står klart, att det är det fidigare släktnamnet -
moderns eller faderns - som man önskar ge barnet.

Vad
sålunda anförts utgör knappast mofiv för en ordning enligt vilken det blir
möjligt även för föräldrar som själva valt namngemenskap att ge barnet ett
annat namn från födelsen. Det är ju här inte fråga om att undvika ett namn som
en av föräldrarna bär från ett upplöst äktenskap. Såsom departementschefen
framhållit (avsnitt 2.3.1) innebär det i och för sig en fördel, om barnets
namnfråga redan är avgjord när barnet föds, så att barnet då omedelbart kan få
ett efternamn. Möjligheten att i stället för föräldrarnas gemensamma namn ge
barnet, med verkan från födelsen, någon av föräldrarnas namn som ogift torde
inte mer än i enstaka undantagsfall ha någon uppgift att fylla. Att av hänsyn
till dessa fall alltid låta namnfrågan för barn till föräldrar med samma namn
stå öppen upp till sex månader från födelsen synes inte tillräckligt motiverat.

Lagrådet förordar med hänsyn till det anförda att, såvitt
rör barn vars föräldrar har samma namn, möjligheten att med verkan från barnets
födelse genom anmälan ge barnet faderns eller moderns namn som ogift slopas.

I 1 §
upptas fill behandling dels det fall att barnets föräldrar har samma efternamn
dels det fall att föräldrarna har olika efternamn. I båda fallen förutsätts,
att det till följd av legal presumtion, erkännande eller faderskapsdom står
klart vem som är att anse som barnets fader. Utanför regleringen har lämnats
det fall att modern inte är gift när barnet föds och faderskapet inte är
fastställt enligt reglerna i 1 kap. föräldrabalken. Lagtexten bör ändras så,
att även detta fall kommer att omfattas av regleringen. Av specialmotiveringen
framgår, att om faderskapet inte är fastställt "när anmälan görs"
endast moderns namn kan anmälas. Avsikten är alltså, att inte enbart förhållandena
när barnet föds skall avgöra om det skall kunna få faderns namn från födelsen.

Det i första stycket förekommande uttrycket att barnet
förvärvar "det efternamn som föräldrarna bär, om dessa har samma
efternamn" innefattar en viss truism. Främst med hänsyn härtili behöver
första stycket undergå en redaktionell jämkning. Om så sker, bör motsvarande
språkliga ändring göras i 2 § första meningen.

Under hänvisning till vad ovan anförts föreslår lagrådet,
att 1 § får följande lydelse:

"Barn till föräldrar med gemensamt efternamn
förvärvar vid födelsen det

Lagrådets
yttrande

namnet.
Har föräldrarna olika efternamn och görs inom sex månader från barnets födelse
anmälan fill pastorsämbetet om vilket av namnen barnet skall bära, förvärvar
barnet det namnet från födelsen. I annat fall förvärvar barnet från födelsen
moderns efternamn.

Anmälan
som sägs i första stycket kan i stället för ett namn som någon av föräldrarna
bär avse ett namn som någon av dem senast har burit som ogift."

Lagrådets
yttrande

2§ Lagrådet:

Om lagrådets förslag till formulering av 1 § första
meningen godtas, bör 2 § första meniiigen få följande lydelse:

"Den
som adopteras av makar med gemensamt efternamn förvärvar genom adoptionen det
namnet."

4§ Lagrådet:

Ordet "ett",
där det förekommer närmast före ordet "efternamn' kunna utgå såsom
obehövligt och möjligen även missledande.

torde

s. 5 Kontrollera mot PDF

5§ Lagrådet:

I paragrafen föreskrivs att det i fråga om byte av
efternamn för ett barn under 18 år krävs aft den förälder vars namn barnet bär
har samtyckt till namnbytet, om denne inte är vårdnadshavare, eller att domstol
har funnit att namnbytet är förenligt med barnets bästa. Av bestämmelsens
formulering att döma utgår den ifrån att ett barn måste ha samma efternamn som
någon av sina föräldrar. Så är inte fallet. Med tillämpning av exempelvis 1 §
sista stycket och 4 § andra stycket i förslaget kan ett barn ha ett namn som
ingen av föräldrarna bär.

Med hänsyn härtill bör en mindre justering av
bestämmelsens lydelse göras. Vidare torde villkorssatsen kunna undvaras.
Samtycke från förälder vars namn barnet bär måste för att namnbyte skall kunna
ske föreligga även när denne är vårdnadshavare. Saknas vårdnadshavarens
samtycke kommer ju ingen anmälan eller ansökan rörande barnets namnbyte fill
stånd (jfr 44§).

Lagrådet föreslår, att paragrafen får följande lydelse:

"För byte av efternamn för ett barn under 18 år som
bär någon av föräldrarnas namn krävs, att denne har samtyckt fill namnbytet
eller att domstol har funnit namnbytet förenligt med barnets bästa."

6§

Lagrådet: I likhet med vad lagrådet föreslagit beträffande
4 § torde ordet "ett'

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 85

förevarande paragraf kunna utgå, där det förekommer i
uttrycket "byta ett Lagrådets

efternamn". yttrande

7§ Lagrådet:

Beträffande fosterbarns byte av efternamn till ett namn
som någon av fosterföräldrarna bär synes namnlagens bestämmelse i formellt
hänseende lämpligen böra anpassas fill ordalagen i 25 § socialtjänstlagen
(1980:620). I detta stadgande regleras numera frågan om vård och fostran av
underårig i enskilt hem hos annan än föräldrarna på ett något annat sätt än i
förutvarande bestämmelser i barnavårdslagen. Den anknytning fill gällande
lagbestämmelse om mottagande av fosterbarn som här förordas kan ske utan
hinder av att den föreslagna regeln i namnlagen också omfattar vissa
fosterbarnssituationer som inte kräver medgivande enligt socialtjänstlagen.
Sålunda omfattar

7 § i förslaget även det fall då ett barn fostras
hos en särskilt förordnad

vårdnadshavare.

Villkorsbisatsen i första stycket bör främst till
undvikande av den språkliga konstellationen "de vars" undergå en
redaktionell justering.

I andra stycket kan uttrycket "återfå ett
efternamn" utbytas mot uttrycket "byta tillbaka till efternamn"
för att förebygga missförståndet att någon kan bära flera efternamn.

Beaktas vad ovan anförts kan 7 § få förslagsvis följande
lydelse:

"Ett barn under 18 år, som för stadigvarande vård och
fostran i ett enskilt hem har tagits emot av någon annan än barnets föräldrar,
kan genom anmälan till pastorsämbetet byta sitt efternamn till namn som bärs av
den eller dem som tagit emot barnet eller av någon av dem, om den eller de som
bär namnet har samtyckt fill namnbytet och domstol har funnit namnbytet
förenligt med barnets bästa.

Den som har bytt efternamn enligt första stycket kan genom
anmälan till pastorsämbetet byta tillbaka fill efternamn som han eller hon har
burit tidigare."

8 och 9 §§

Lagrådet:

Liksom i namnlagsutredningens förslag har det i
remissförslaget gjorts till en huvudregel, att personer som gifter sig skall
behålla var och en sitt efternamn. Vill makarna ha gemensamt namn behövs en
särskild överenskommelse mellan dem och en anmälan till pastorsämbetet. Som
gemensamt kan väljas kvinnans efternamn likaväl som mannens.

Utredningen har utformat sitt förslag så att i lagen har
angetts endast hur makarna skall förfara om de vill ha samma namn. medan det
underförstås, att i annat fall var och en behåller sitt namn. I det remitterade
förslaget har huvudregeln markerats på ett annat sätt genom att den har tagits
upp som en inledande och fristående bestämmelse i 8 §, Samtidigt synes
departements-

s. 8 Kontrollera mot PDF

chefens uttalanden snarast tyda på att en utveckling bort
från namngemenskap mellan makar är åsyftad. Detta ger anledning att framhålla
en omständighet som synes ha lämnats åt sidan i övervägandena av om det innebär
några nackdelar med skilda efternamn för makarna, nämligen att en sådan lösning
påkallar en uppgörelse om efternamnet för varje barn som föds i äktenskapet.

Utredningens ställningstagande, att det bör finnas en
huvudregel som kan frångås genom anmälan bygger på tanken att lagen bör
tillhandahålla en lösning för fall då kontrahenterna har svårt att komma
överens eller eljest bestämma sig. Lagrådet vill framhålla, att om
lagstiftningen leder till att den nuvarande traditionen med namngemenskap
mellan makar överges i större omfattning, besvärande valsituationer i stället
kan uppkomma då barnens namnförvärv aktualiseras. Det skulle självfallet vara
en olycklig utveckling, om barnens namnfrågor skulle ge upphov till någon form
av fördelning föräldrarna emellan så att olika efternamn ges till barn inom
samma familj, något som den föreslagna ordningen i och för sig sanktionerar.

Det har
anmärkts i remissen, att namngemenskap mellan makar är av förhållandevis sent
datum. Till detta bör emellertid fogas synpunkten, att det sedan lång tid har
gällt en fast ordning för barns släktnamnsförvärv. Lagrådet utgår från att det
väsentliga för tillgodoseende av kravet på likställighet mellan kvinna och man
i denna fråga måste vara att kvinnans efternamn jämställs med mannens som
alternativ vid val av namn och att båda får samma inflytande när det gäller att
välja den för familjen som helhet mest lämpliga lösningen.

Med det
sagda vill lagrådet inte motsätta sig den principiella tekniska lösning som har
valts. Det bör finnas en regel som träder till vid passivitet från makarnas
sida och regeln måste bli, att var och en behåller sitt namn, eftersom det, om
makarna vill ha namngemenskap, måste göras ett val mellan namnen. Genom att
uttrycka och markera denna hjälpregel som en huvudregel tar lagstiftaren
emellertid på ett annat sätt än som synes ha skett i andra delar av förslaget
avstånd från tanken att namngemenskap mellan föräldrar och barn är något i och
för sig önskvärt. Frågan om presentationen av den nya ordningen är inte oviktig
och den bör enligt lagrådets mening övervägas ytterligare med beaktande också
av de synpunkter som angetts här. Lagrådet vill hänvisa till att alternativet
att makarna behåller sina egna namn kan komma till klart uttryck också genom
exempelvis följande formulering av 8 och 9 §§ som i viss mån anknyter till
regeln i 1 § om barns namnförvärv.

"8 § Har makar olika efternamn kan en av dem med den
andres samtycke genom anmälan till pastorsämbetet byta sitt efternamn till den
andra makens efternamn. Görs inte en sådan anmälan senast i samband med vigseln
behåller vardera maken sitt efternamn när äktenskapet ingås.

9 § En make som under äktenskapet har bytt efternamn efter
ansökan enligt 10 § kan inte därefter byta till den andra makens efternamn
enligt 8 §.

Lagrådets
yttrande

Byte enligt 8 § kan inte heller avse ett namn som den
andra maken har förvärvat genom ett tidigare äktenskap.

Den som
har bytt efternamn enligt 8 § kan genom anmälan till •
pastorsämbetet återfå det efternamn som han eller hon senast har burit som
ogift."

Om en sådan formulering väljs behöver hänvisningen till 9
§ i 4 § ändras att avse 8 §.

I 9 § har lagrådet gjort den redaktionella ändringen att
orden "enligt 10 eller 13 §" bytts ut mot orden "efter ansökan
enligt 10 §".

Lagrådet anmärker slutligen beträffande makars namnfråga,
att enligt det ställningstagande som gjorts i fråga om ändrad stavning av
efternamn (se under 2.6,1) det torde krävas anmälan av ena maken om båda har
lika efternamn men stavar dem olika och önskar enhetlig stavning i fortsättningen.
Frågan har viss praktisk betydelse med hänsyn till vad som föreskrivs om barns
namnförvärv.

Lagrådets
yttrande

Fred I lind:

Det remitterade förslaget syftar till en ordning, som
överlämnar åt makar att själva bestämma om namnolikhet eller namngemenskap
skall råda i äktenskapet och i senare fallet om mannens eller hustruns
efternamn skall vara det för makarna gemensamma efternamnet. För att
förverkliga en sådan ordning krävs dels en regel om vilka åtgärder makarna har
att vidtaga, om de vill ha gemensamt efternamn, dels en - uttrycklig eller
underförstådd - regel om fortsatt namnolikhet så länge föreskrivna åtgärder för
namngemenskap inte vidtagits, 6 § i namnutredningens förslag, 8 och 9 §§ i det
remitterade förslaget och lagrådets nyss skisserade förslag utgör exempel på
olika sätt att formulera sådana regler med ungefär samma reala innehåll. Enligt
min mening har det inte någon större praktisk betydelse vilken av dessa
lagtekniska modeller som läggs till grund för lagstiftningen och jag har därför
inte anledning att föreslå någon annan lagteknisk lösning än den som valts i
det remitterade förslaget. Viktigt är emellertid att makar och de som står i
begrepp att ingå äktenskap får tillgång till lättfattlig information om vilka
konsekvenserna blir bl, a. beträffande barnens efternamn vid namngemenskap och
vid namnolikhet i äktenskapet.

Liksom lagrådet förordar jag, att orden "enligt 10
eller 13 §" i 9 § byts ut mot orden "efter ansökan enligt 10 §"
(jfr formuleringen av 17 §),

Godtages vad lagrådet anfört beträffande 7 § andra stycket
bör ordet "återfå" i 9 § tredje stycket ersättas av uttrycket "byta
tillbaka till".

Jag instämmer i vad lagrådet anfört om det fall att makar
har lika efternamn som de stavar olika.

10 och 13 §§ Lagrådet:

Av departementschefens ställningstagande i avsnitt 2,6.1
framgår, att ändring av efternamns stavning jämställs med sådant namnbyte som
kräver

fillstånd av patent- och registreringsverket. Detta bör
framgå av 10 §,

Regler om byte av efternamn för barn under 18 år finns på
olika ställen i förslaget.

I 5 § är i huvudsak fråga om byte av det efternamn barnet
bär till ett annat efternamn som någon av föräldrarna bär eller senast burit
som ogift. För att sådant byte skall få ske krävs enligt nämnda paragraf
antingen att den förälder vars namn barnet bär samtyckt fill namnbytet eller
att domstol funnit namnbytet förenligt med barnets bästa. Med det alternativa
kravet på samtycke från förälder vars namn barnet bär eller förklaring av
domstol att namnbytet är förenligt med barnets bästa avses att förebygga att
namnbytet kommer fill stånd i fall då bytet kan befaras leda till störningar i
relationerna mellan barnet och den förälder vars namn barnet bär. Samma krav
som i 5 § uppställs i 6 § för fall där det gäller byte av adoptivbarns
efternamn till annat efternamn som någon av adoptivföräldrarna bär eller senast
har burit som ogift.

Enligt 7 § krävs för att ett barn skall få byta sitt
efternamn till fosterförälders efternamn - förutom fosterförälderns samtycke -
att domstol funnit namnbytet förenligt med barnets bästa.

När det
gäller byte av barns efternamn till ett nybildat efternamn eller fill annat
efternamn som inte kan förvärvas enligt 1-9 §§, dvs. fall som omfattas av 10 §,
uppställes inte i förslaget något krav vare sig på samtycke från förälder vars
namn barnet bär eller på att domstol funnit namnbytet förenligt med barnets
bästa. Däremot finns i 13 § tredje stycket en endast fakultativ regel som ger
patent- och registreringsverket möjlighet att uppställa som villkor för byte av
barns efternamn, att domstol funnit namnbytet förenligt med barnets bästa. De
skäl som föranlett bestämmelsen i 5 § gör sig med ungefär samma styrka gällande
när fråga är om sådant byte av barns efternamn som omfattas av 10 §. En
motsvarighet till bestämmelsen i 5 § bör därför införas för dessa bytesfall.
Detta behövs även av det skälet, att fara annars uppstår för att bestämmelsen i
5 § kringgås. Någon liknande ändring av regleringen i 7 § synes inte
erforderlig.

Under hänvisning till det anförda föreslår lagrådet dels
att bestämmelsen i 13 § tredje stycket utgår dels att 10 § får följande
lydelse:

"Den som vill byta sitt efternamn till ett nybildat
efternamn eller till ett efternamn som inte kan förvärvas enligt 1-9 §§ kan
göra ansökan om tillstånd till bytet hos patent- och registreringsverket.

Avser ansökningen barn under 18 år och bär barnet någon av
föräldrarnas namn, skall patent- och registreringsverket, om denne inte har
samtyckt till namnbytet, som villkor för namnbytet uppställa, att domstol har
funnit bytet förenligt med barnets bästa.

Den som en gång har bytt efternamn enligt första stycket
får på nytt byta efternamn på detta sätt endast om det finns särskilda skäl.

Med byte av efternamn enligt denna paragraf jämställs
ändring av efternamns stavning."

Lagrådets
yttrande

12 § Lagrådet:

Bestämmelserna
i första stycket om skydd för annans namn och kännetecken m. m. innehåller i
punkt 7 en regel som inte finns i gällande namnlag. Enligt den regeln
föreligger hinder mot godkännande av namn som lätt kan förväxlas med "ett
namn som är ägnat att uppfattas som en titel på någon annans skyddade litterära
eller konstnärliga verk, om titeln är egenartad, eller ett namn som kränker
någon annans upphovsrätt till ett sådant verk". Regeln har utformats efter
mönster av bestämmelser i vissa andra immaterialrättsliga författningar. Andra
ledet har emellertid i vart fall i förevarande sammanhang enligt lagrådets
mening inte något konkret innehåll, eftersom skyddet enligt upphovsrättslagen i
huvudsak gäller enbart mot återgivning eller efterbildning av verk och inte
torde omfatta annans namnförvärv. Det skydd som eftersträvas bör därför även i
andra ledet av regeln anges uttryckligen. I specialmotiveringen har särskilt
nämnts skyddet för "skapade namn på personer, orter m. m. i litterära
verk, under förutsättning att namnet har en sådan originalitet att det i sig är
upphovsrättsligt skyddat". I följande förslag till formulering av 12 §
punkt 7 har detta syfte beaktats samtidigt som orden "ett namn som är
ägnat att uppfattas som" i början av punkt 7 har strukits, eftersom de
närmast är en upprepning av paragrafens inledning:

"7. en titel på någon annans skyddade litterära eller
konstnärliga verk, om titeln är egenartad, eller ett särskilt skapat namn som
förekommer i ett sådant verk och är allmänt känt som förbundet med det
verket,"

Lagrådets
yttrande

18 § Lagrådet:

När någon förlorar sitt efternamn enligt första stycket i
förevarande paragraf skall domstolen enligt paragrafens andra stycke fastställa
det namn som förvärvas i stället för det som förloras, 1 speciaimotiveringen
uttalas, att domstolen får ta reda på vilket namn som skulle ha anmälts i
stället för det förlorade namnet, om frågan hade varit aktuell när det senare
namnet förvärvades. Det är givetvis inte lätt att ta reda på vilken anmälan som
skulle ha gjorts i stället för den som skedde, om situationen vid
anmäiningstillfället varit en annan än den var. Domstolen får i stället genom
frågor till den part som kan komma att förlora sitt efternamn enligt 18 §
första stycket ta reda på vilket efternamn han i sådan händelse föredrar bland
de efternamn som står till buds inom ramen för 1-9 §§, Det ligger i sakens
natur, att partens önskemål blir av grundläggande betydelse för avgörandet.

23-25 §§ Lagrådet:

I 23 och 24 §§ beskrivs olika fall då det enligt förslaget
är tillåtet att bära mellannamn. Beträffande mellannamnets placering framgår av
dessa para-

gråter att
det skall bäras framför efternamnet. Detsamma gäller enligt förslaget om
förnamn. Meningen är att mellannamn skall bäras mellan förnamn och efternamnet.
Detta bör framgå av lagtexten. Vad angår frågan om sammanträffande av fall
enligt 23 och 24 §§ torde förslagets ståndpunkt vara, att det endast skall vara
tillåtet att bära ett mellannamn i sänder. Detta kan inte klart utläsas av
lagtexten. En klarläggande bestämmelse i ämnet är önskvärd. Denna kan lämpligen
placeras som ett första stycke i 25 §, vilken tangerar frågan om tillåtligheten
av flera mellannamn. Ett par smärre redakfionella jämkningar torde böra göras i
25 §.

Med hänsyn
till vad ovan sagts föreslår lagrådet dels att ordet "närmast"
insattes omedelbart före ordet "framför" i 23 § första och andra
styckena samt i 24 § första och andra styckena dels att 25 § får följande
lydelse,

"Bestämmelserna
i 23 och 24 §§ medför inte rätt att samtidigt bära mer än ett mellannamn.

Den som
vill bära ett mellannamn skall anmäla detta namn fill pastorsämbetet. Vill han
eller hon inte längre bära mellannamnet, skall anmälan härom göras till
pastorsämbetet,"

Lagrådets
yttrande

26 och 30 §§ Lagrådet:

I 26 § har som en andra mening införts en bestämmelse som
avser att klargöra när ett förnamn förvärvas. Det stadgas där att förnamn
förvärvas genom anmälningen (till pastorsämbetet), om hinder inte möter mot att
namnet godkänns enligt 30 §, Genom bestämmelsens placering i 26 § " kommer
den närmast att gälla det där reglerade fallet, nämligen då förnamn ges inom
sex månader från födelsen. Beträffande förvärv av ytterligare förnamn genom
anmälan till pastorsämbetet enligt 27 § saknas särskild regel om när sådant
förnamn skall anses förvärvat. Även dessa förnamn bör naturligen anses
förvärvade genom anmälningen, om hinder mot godkännande enligt 30 § inte
föreligger. Detta skulle komma till tydligare uttryck om bestämmelsen i 26 § om
nar förnamn förvärvas flyttas och får utgöra ett andra stycke i 30 §,

Lagrådet föreslår således att i förtydligande syfte andra
meningen i 26 § utgår och att i 30 § införs ett andra stycke av följande
lydelse:

"Förnamn som anmäles till pastorsämbete enligt 26
eller 27 § förvärvas genom anmälningen, om hinder som anges i första stycket
inte möter mot att namnet godkänns."

28 § Lagrådet:

Det har anmärkts i remissyttrandena från riksskatteverket
och patent- och registreringsverket, att den föreslagna regeln om möjlighet till
stavningsändring när namnets uttal inte ändras kan leda till svårigheter i
tillämpningen. Osäkerhet, särskilt när det aäller utländska namn, om vilket
uttal, som skall

anses
korrekt, eller en skillnad i uttal som ter sig obetydlig, bör enligt lagrådets
mening inte hindra att stavningen av ett förnamn ändras genom anmälan, så länge
det alltjämt uppenbarligen är fråga om samma namn. Kravet på oförändrat uttal
bör därför mjukas upp, så att regeln lämnar utrymme för sådana ändringar.

Bestämmelsen
i 30 § skall, enligt vad som sägs i specialmotiveringen till denna paragraf,
tillgodose syftet att motverka förnamn som inte tillfredsställer språkliga och
andra namnvårdande synpunkter. En motsvarande regel i fråga om efternamn finns
i 11 § förslaget. Den senare regeln kommer också att gälla för ändring av
efternamns stavning, eftersom sådan ändring skall anses som byte till nybildat
efternamn (se avsnitt 2.6.1), Även när det gäller ändring av förnamns stavning
bör i lagen som uttryckligt villkor uppställas att namnet får en språklig form
som är lämplig här i landet.

Lagrådet
föreslår av angivna skäl att 28 § får följande lydelse: "Ändring av
ordningsföljden mellan två eller flera förnamn, så att tilltalsnamnet kommer
först, kan göras genom anmälan till pastorsämbetet. Genom en sådan anmälan får
även stavningen ändras, om namnet efter ändringen uttalas på väsentligen samma
sätt och får en språklig form som är lämplig här i landet."

Lagrådets
yttrande

31 § Lagrådet:

Av uttalanden i remissprotokollet framgår att vissa
svårigheter möter att infoga gårdsnamnen i namnlagens mönster av förnamn,
mellannamn och efternamn. Gårdsnamnet sägs egentligen inte vara att anse som
något sådant namn, men föreslås dock i 31 § vara att betrakta som "särskilt
förnamn". Av benämningen särskilt förnamn skulle då enligt specialmotiven
till 31 § följa att gårdsnamnet inte omfattas av namnlagens övriga regler om
förnamn.

Syftet att legalisera rådande namnskick med gårdsnamn
synes emellertid inte i och för sig kräva att gårdsnamn förvandlas till något
som de egentligen inte är. De inadvertenser som följer av att gårdsnamnen
införs bland förnamnen skulle undvikas om de lämnas utanför detta namnslag och
får förbli ett tillnamn av egen kategori. Lagrådet föreslår att 31 § ändras i
enlighet härmed. En sådan ändring torde inte behöva innebära något hinder att -
på grundval av särskild bestämmelse i folkbokföringskungörelsen -anteckna
gärdsnamn jämte förnamn i födelse- och dopboken.

Lagrådet föreslår dels att rubriken närmast före 26 §
ändras till "Förnamn m. m." dels att 31 § erhåller följande lydelse:

"Den som invid ett förnamn vill bära ett gårdsnamn,
som han eller hon har anknytning till genom släktskap eller äktenskap och som
enligt gammal sedvänja är i bruk som tillnamn, kan anmäla gårdsnamnet till
pastorsämbetet. Vill han eller hon inte längre använda gårdsnamnet, kan
anmälan härom göras till pastorsämbetet,"

Prop. 1981/82:156 92

37
§ Lagrådets

Lagrådet: yttrande

Eftersom
en prövning enligt 13 § förutsätter ansökan enligt 10 § är en hänvisning fill
10 § tillräcklig. Lagrådet föreslår därför att hänvisningen till 13 § utgår.

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-03-04

Slutprotokoll

s. 94 Kontrollera mot PDF

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Dahlgren, Åsling, Wirtén, Boo, Petri, Gustafsson, Elmstedt,
Tilländer, Ahrland

Föredragande: statsrådet Petri Proposition om namnlag

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till namnlag. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

1§

Som lagrådet har framhållit torde föräldrar med gemensamt
efternamn endast i undantagsfall ha anledning att redan vid barnets födelse
anmäla ett efternamn för barnet som någon av föräldrarna senast har burit som
ogift. Jag delar lagrådets uppfattning att det inte av hänsyn till dessa
undantagsfall är mofiverat att namnfrågan alltid hålls svävande under sex
månader från barnets födelse. Möjligheten för barn att med verkan från födelsen
förvärva ett efternamn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift bör
därför, som lagrådet har förordat, begränsas till de fall då föräldrarna har
olika efternamn när barnet föds.

Enligt lagrådet bör lagtexten vidare ändras så att den
omfattar även fall då faderskapet till ett barn inte är fastställt. Jag vill
inte motsätta mig att lagtexten förtydligas på denna punkt.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör 1 § ges följande
lydelse:

Barn till föräldrar med gemensamt efternamn förvärvar vid
födelsen det namnet.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 3 december 1981,

Prop. 1981/82:156 94

Har föräldrarna olika efternamn när barnet föds, förvärvar
barnet det av Slutprotokoll föräldrarnas efternamn som anmäls till pastorsämbetet
inom sex månader efter födelsen. Görs inte en sådan anmälan, anses barnet vid
födelsen ha förvärvat moderns efternamn. Detsamma gäller om faderskapet inte är
fastställt inom sex månader efter födelsen.

Anmälan som avses i andra stycket kan i stället för ett
namn som någon av föräldrarna bär avse ett namn som någon av dem senast har
burit som ogift,

2§

Jag biträder lagrådets förslag till omformulering av
paragrafens första mening,

4 och 6 §§

Vad lagrådet har anfört i anslutning till dessa paragrafer
utgör enligt min mening inte skäl att ändra lagtexten.

5§

Jag delar lagrådets uppfattning att paragrafen bör ändras
så att den inte ger intryck av att barn allfid har samma efternamn som någon av
sina föräldrar. Däremot kan jag inte hålla med lagrådet om att bestämmelsen bör
göras tillämplig oavsett om den förälder vars namn barnet bär är vårdnadshavare
eller ej. En sådan ändring skulle kunna ge upphov till den felaktiga
föreställningen att namnbyte för ett barn kan ske mot en vårdnadshavares vilja,
om domstol finner att namnbytet är förenligt med barnets bästa. Bestämmelsen
bör, som skett i det remitterade förslaget, begränsas till de fall då namnbytet
efter domstolsprövning kan genomföras mot en förälders vilja, dvs. fall då
föräldern inte är vårdnadshavare.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt bör 5 § ges följande
lydelse:

Om ett barn under 18 år bär någon av föräldrarnas namn
utan att denna förälder är vårdnadshavare. krävs för byte av barnets efternamn
att föräldern har samtyckt till namnbytet eller att domstol har funnit att
namnbytet är förenligt med barnets bästa.

7§

Vad lagrådet har anfört om att bestämmelsen i första
stycket bör anpassas till ordalagen i 25 § socialtjänstlagen kan jag instämma
i. Jag ansluter mig också till lagrådets uppfattning att ordet
"återfå" i andra stycket bör ersättas av uttrycket "byta
tillbaka till". Jag vill framhålla att detta inte innebär någon saklig
ändring i förhållande till det remitterade förslaget. Vid tillämpningen av
exempelvis reglerna om byte av namn i 4 § skall det namn som barnet har . bytt
tillbaka till anses ha förvärvats på sitt ursprungliga sätt (jfr specialmotiveringen
till 16 § i lagrådsremissen).

Med hänsyn till vad jag nu har sagt bör 7 § ges följande
lydelse:

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 95

Ett barn under 18 år, som för stadigvarande vård och
fostran i ett enskilt Slutprotokoll hem har tagits emot av någon annan än
barnets föräldrar, kan genom anmälan till pastorsämbetet byta sitt efternamn
till ett namn som bärs av den eller dem som har tagit emot barnet eller till
ett namn som bärs av någon av dem, om den eller de som bär namnet har samtyckt
till namnbytet och domstol har funnit att namnbytet är förenligt med barnets
bästa.

Den som har bytt efternamn enligt första stycket kan genom
anmälan till pastorsämbetet byta tillbaka till ett efternamn som han eller hon
har burit tidigare.

8 och 9 §§

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen i det
remitterade förslaget (avsnitt 2.2.1) är det naturligt att makar vill befästa
sin samhörighet genom att ha samma efternamn. En sådan namngemenskap har också
många praktiska fördelar, bl. a. när det gäller frågan om barnens efternamn.
Samtidigt är det angeläget att de nya reglerna ger uttryck för likställigheten
mellan kvinnor och män.

Lagrådet har inte motsatt sig den principiella tekniska
lösning som har valts i det remitterade förslaget, dvs. att makarna har full
frihet att välja enderas namn som gemensamt namn och att, om makarna förhåller
sig passiva, var och en behåller sitt efternamn. Lagrådets majoritet anser
emellertid att regeln om att var och en behåller sitt namn bör utformas som en
hjälpregel och inte som en huvudregel.

Som en ledamot av lagrådet har påpekat har det inte någon
större praktisk betydelse vilken lagteknisk modell som läggs till grund för lagstiftningen.
Jag har emellertid inte något emot att paragraferna ändras i huvudsaklig
överenstämmelse med vad lagrådet har föreslagit för att värdet av namngemenskap
skall komma till tydligare uttryck.

Jag biträder lagrådets förslag att i 9 § orden "enligt
10 eller 13 S " byts iit mot orden "efter ansökan enligt 10 §",

I överensstämmelse med den ståndpunkt jag tidigare har
intagit beträffande 7 § andra stycket bör - som en ledamot av lagrådet har
påpekat - ordet "återfå" i 9 § tredje stycket ersättas av uttrycket
"byta tillbaka till",

I detta sammanhang vill jag lägga till rätta ett uttalande
i lagrådsremissen i specialmotiveringen till 4 § första stycket. Den som har
bytt till en makes efternamn och därefter enligt 9 § tredje stycket har bytt
tillbaka till ett namn som tidigare har förvärvats enligt 1 eller 4 § bör -
till skillnad från vad som har sagts i remissen - därefter kunna byta till en
förälders namn enligt 4 §,

Vad lagrådet slutligen har anmärkt om makars namnfråga när
det gäller stavning föranleder inte någon erinran från min sida.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt bör 8 och 9 §§ ges
följande lydelse:

8 § Vill makar ha samma efternamn, kan en av dem med den
andres samtycke genom anmälan till pastorsämbetet byta sitt efternamn till den
andra makens efternamn. Görs en sådan anmälan före eller i samband med vigseln,
förvärvas namnet vid vigseln.

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 96

Görs inte en anmälan om namnbyte enligt första stycket,
behåller vardera Slutprotokoll maken sitt efternamn.

9 § En make som under äktenskapet har bytt
efternamn efter ansökan enligt

10 § kan inte därefter byta till den andra makens
efternamn enligt 8 § första

stycket. Byte enligt den bestämmelsen kan inte heller avse ett namn som den

andra maken har förvärvat genom ett tidigare äktenskap.

Den som har bytt efternamn enligt 8.§ första stycket kan
genom anmälan till pastorsämbetet byta tillbaka till det efternamn som han
eller hon senast burit som ogift.

Med denna lydelse behöver den hänvisning till 9 § som
finns i 4 § ändras till att avse 8 §.

10 och 13 §§

Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning att det av
lagtexten uttryckligen bör framgå att en ändring av efternamns stavning faller
inom tillämpningsområdet för 10 §.

Jag kan vidare biträda lagrådets förslag att bestämmelsen
om domstolsprövning i 13 § i det remitterade förslaget flyttas över till 10 §,
så att den kommer att gälla samtliga fall av namnbyte genom ansökan. Däremot är
jag inte beredd att föreslå att domstolsprövning görs obligatorisk så snart en
förälder som inte är vårdnadshavare men som bär samma efternamn som barnet
vägrar att samtycka till ett namnbyte. Det bör ankomma på patent-och
registreringsverket att i varje särskilt fall avgöra om en domstolsprövning är
påkallad för att barnets bästa skall tillgodoses. Ett alternafiv kan t. ex.
vara att höra socialnämnden.

I enlighet med vad jag nu har sagt bör 10 § ges följande
lydelse:

Den som vill byta sitt efternamn till ett nybildat
efternamn eller till ett efternamn som inte kan förvärvas enligt 1-9 §§ kan
göra ansökan om tillstånd fill bytet hos patent- och registreringsverket. Den
som en gång har bytt efternamn efter en sådan ansökan får på nytt byta
efternamn på detta sätt endast om det finns särskilda skäl.

Avser ansökningen ett barn under 18 år, kan patent- och
registreringsverket som villkor för namnbytet uppställa att domstol har funnit
att detta är förenligt med barnets bästa.

Med byte av efternamn enligt denna paragraf jämställs
ändring av efternamns stavning.

Som en följd av detta ställningstagande bör tredje stycket
i 13 § i det remitterade förslaget utgå.

12 §

Jag delar lagrådets uppfattning att det upphovsrättsliga
skyddet i andra ledet i punkt 7 bör anges på ett mera konkret sätt än i
lagrådsremissen. Bestämmelsen bör dock utformas på ett något annat sätt än
lagrådet har föreslagit. Enligt min mening kan den ges följande lydelse:

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 97

7. en titel på någon annans skyddade litterära eller
konstnärliga verk, om Slutprotokoll titeln är egenartad, eller ett särskilt
skapat namn som förekommer i ett sådant verk och vars utnyttjande skulle
innebära en kränkning av någon annans upphovsrätt till verket,

18 §

Jag har ingen erinran mot vad lagrådet har anfört i
anslutning till denna paragraf,

21 § I paragrafen bör några redaktionella justeringar
göras,

23-25 §§

Jag biträder vad lagrådet har anfört i fråga om mellannamn
och tillstyrker att lagtexten ändras i enlighet med lagrådets förslag,

26 och 30 §§

Lagrådet har i förtydligande syfte föreslagit att andra
meningen i 26 § utgår och att ett nytt andra stycke tas in i 30 §, Jag ansluter
mig till detta förslag. Det nya stycket i 30 § bör enligt min mening ges
följande lydelse:

Förnamn som anmäls till pastorsämbetet enligt 26 eller 27
§ förvärvas genom anmälningen, om det inte finns något hinder enligt
förstastycket mot att namnet godkänns.

28 §

För att man skall så långt möjligt undvika
tillämpningssvårigheter har lagrådet föreslagit en utvidgning av möjligheterna
att ändra stavningen av ett förnamn genom anmälan till pastorsämbetet. Enligt
min mening torde emellertid den föreslagna utvidgningen snarare öka än minska
risken för tillämpningssvårigheter. Jag vill vidare påpeka att pastorsämbetet
får anses vara skyldigt att även vid en stavningsändring pröva att förnamnet
inte efter ändringen kommer i strid med de krav på ett förnamn som uppställs i
30 §, utan att detta uttryckligen behöver anges i 28 §, Det finns därför inte
anledning att göra de ändringar i paragrafen som lagrådet har förordat,

31 §

Jag har ingen erinran mot vad lagrådet har anfört i anslutning
till denna paragraf och biträder ändringsförslaget. Som följd härav bör även
rubriken närmast före 26 § ändras i enlighet med lagrådets förslag.

37 §

Jag ansluter mig till lagrådets förslag.

7 Ri/<sdagen 1981182. I saml. Nr 156

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 98

41
§ Slutprotokoll

Av
den ståndpunkt jag tidigare har intagit följer att hänvisningen till 13 § i
första stycket bör ersättas med en hänvisning till 10 §,

2 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att anta det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 99

Bilaga 1

Sammanfattning av namnlagsutredningens betänkande (SOU
1979:25) Nya namnregler

Förslagets allmänna innebörd

Den svenska namnlagen (1963:521) innefattar en nära nog
fullständig reglering av namnrätten. Den innehåller bestämmelser både om
släktnamn och om förnamn. Bland de förra finns också ett par bestämmelser av
internationellträttsligt innehåll. Den utredning som presenteras i föreliggande
betänkande har avsett en översyn av hela lagen. Framställningen har delats upp
på tre huvudavdelningar: den första om släktnamn, den andra om förnamn och den
tredje om internationellträttsliga regler. Största utrymmet ägnas åt
regleringen av släktnamn.

1 fråga om släktnamn kan skiljas mellan sådana namnförvärv
som har sin grund i en persons familjerättsliga status och andra namnförvärv.
Bestämmelserna om de förra har familjerättslig prägel och hithörande förvärv
kan med fördel betecknas som familjerättsliga namnförvärv. Andra släktnamnsförvärv
benämns vanligen administrativa namnförvärv.

Betänkandets tyngdpunkt ligger i de familjerättsliga
namnförvärven. I denna del läggs fram förslag till helt nya regler om makars
släktnamn, om barns släktnamn samt om mellannamn för makar och barn. Även i
fråga om de administrativa namnförvärven föreslås ändringar. Bestämmelserna om
förnamn har huvudsakligen blivit föremål för en teknisk översyn. Slutligen
föreslås nya internationellträttsliga regler i syfte att vidga möjligheterna
för utlänningar i Sverige att förvärva släktnamn och förnamn enligt svensk lag.

Namnregleringen innebär i stort en avvägning mellan det
allmännas intresse av namnstabilitet och den enskildes intresse av att få
förvärva det släktnamn han önskar. Ett framträdande drag hos förslaget är, att
det ger större utrymme än gällande rätt åt den enskildes önskemål i fråga om
namnförvärv. En viktig förutsättning för denna inriktning av förslaget utgör
det system med personnummer och personakter som införts i folkbokföringen.
Personnumret är ett säkert identifiaktionsmedel. Med denna registreringsteknik,
baserad på automatisk databehandling, blir det allmännas intresse av
namnstabilitet inte lika framträdande som förr. Den enskildes intresse får
därmed ökat spelrum.

En annan viktig omständighet som övat inflytande på
förslaget är dagens strävanden mot jämställdhet mellan man och kvinna.
Jämställdhetstanken har lett till att den hos oss av ålder gällande agnatiska
namnordningen övergivits i förslaget. Utmärkande för de föreslagna
bestämmelserna om familjerättsliga namnförvärv är att de utformats efter en
neutral linje; såvitt möjligt har varken mannens eller kvinnans namn
tillerkänts företräde. Barn anses ha lika rätt till sin mors som till sin fars
släktnamn.

8 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 156

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 100

Liksom enligt gällande rätt sker enligt förslaget
de familjerättsliga Bilaga 1 namnförvärven automatiskt eller genom anmälan
hos pastorsämbetet och de administrativa namnförvärven efter ansökan hos
namnmyndigheten (patent-och registreringsverket).

Familjerättsliga namnförvärv

I fråga om makars släktnamn är utgångspunkten i förslaget,
att vardera maken behåller sitt släktnamn under äktenskapet. Samtidigt
tillmötesgår förslaget det för det stora flertalet naturliga önskemålet om
namngemenskap genom att sådan kan vinnas genom en enkel anmälan hos
pastorsämbetet (6§), Sådan anmälan kan göras före äktenskapets ingående eller
senare under äktenskapet. En nyhet är att såväl kvinnans som mannens släktnamn
kan väljas som gemensamt namn. Formellt vinns namngemenskapen genom att den ena
av makarna förvärvar den andres släktnamn. Görs anmälan före äktenskapet, sker
namnförvärvet genom vigseln.

Make, som förvärvat andra makens släktnamn, får utan
inskränkning behålla namnet efter äktenskapets upplösning. Han får även, om han
ingår nytt äktenskap, behålla namnet i det nya äktenskapet. Däremot får namnet
ej förvärvas av maken i det nya äktenskapet. Namngemenskap kan alltså inte avse
namn, som make förvärvat på grund av tidigare äktenskap.

Har make förvärvat andra makens släktnamn får han, närhelst
han vill. utan vidare genom anmälan hos pastorsämbetet återta tidigare
släktnamn. Detta kan ske både under äktenskapet och efter dess upplösning. Sker
det under äktenskapet, kan andra maken genom anmälan anta samma namn. På det
sättet kan makarna byta från den enas till den andras namn som gemensamt, under
förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av tidigare äktenskap.

De nya reglerna om makars släktnamn föranleder, att 14 §
namnlagen -med bestämmelse om att makar som har samma släktnamn endast
gemensamt kan förvärva nytt släktnamn - upphävs.

Såvitt gäller ogifta samboende har utredningen, främst på
grund av svårigheterna att klart avgränsa den kategori som kan komma i fråga,
funnit sig inte böra föreslå någon särreglering som möjliggör namngemenskap. De
får liksom hittills vända sig till namnmyndigheten med ansökan enligt 12 §
namnlagen om att den ene får förvärva den andres släktnamn.

Bestämmelserna om barns släktnamn är i förslaget desamma
för barn i äktenskap och barn utom äktenskap. Har barnets föräldrar gemensamt
släktnamn, förvärvar barnet vid födelsen det namnet. Har föräldrarna skilda
släktnamn, förvärvar barnet vid födelsen det av namnen som anmäls hos
pastorsämbetet. För det fall att sådan anmälan inte har gjorts inom sex månader
efter barnets födelse, innehåller förslaget en hjälpregel. Denna innebär att
barnet skall anses ha vid födelsen förvärvat moderns släktnamn (1 §).

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 101

Barnet får förvärva faderns eller moderns släktnamn,
oavsett om detta Bilaga 1 förvärvats på grund av tidigare äktenskap eller
inte.

1 det fall att den ena av föräldrarna har förvärvat den
andres släktnamn eller att endera eller bägge har släktnamn, som förvärvats på
grund av tidigare äktenskap, får barnet genom anmälan i stället förvärva det
släktnamn fadern eller modern hade som ogift, I det senare fallet får sådan
anmälan göras redan i samband med barnets födelse.

För barnet finns således stora valmöjligheter. Dessa
föreligger inte bara vid födelsen utan består allt framgent. Sedan barnet vid
födelsen förvärvat något av de släktnamn som nu sagts, får barnet sålunda utan
vidare genom anmälan byta till annat släktnamn som barnet ägt förvärva enligt
det anförda (2§),

Anmälan om släktnamn görs för underårigt barn av dess
vårdnadshavare. Är endast den ena av föräldrarna vårdnadshavare, får han göra
anmälan för barnet utan samtycke från den andra av föräldrarna.

En nyhet i förslaget är att. när barn fyllt 15 år, anmälan
för barnet inte får göras utan barnets eget samtycke (41 §),

Nu gällande krav på domstols förklaring i fråga om vissa
namnförvärv, att förvärvet är förenligt med barnets bästa, utgår i förslaget.
Därigenom vinnes en betydande förenkling i regelsystemet.

Förslaget innehåller liksom gällande lag särskilda
bestämmelser för adoptivbarn och fosterbarn,

I fråga om adoptivbarn har regleringen anslutits närmare
till den enda form av adoption som numera finns enligt föräldrabalken, nämligen
s, k, stark adoption. Regleringen innebär att adoptivbarnet namnledes kommer i
samma förhållande till adoptivföräldrarna som ett barn i allmänhet till sina
biologiska föräldrar. Motsvarande valmöjligheter erbjuds (3 och 4 §§). Däremot
får adoptivbarnet behålla sitt släktnamn frän tiden före adoptionen endast om
rätten finner särskilda skäl därtill föreligga. Denna möjlighet är avsedd
främst för fall då vuxen person eller ett äldre barn adopteras.

För fosterbarn föreslås liknande valmöjligheter med
avseende på fosterföräldrars släktnamn (5 §). I fråga om fosterbarns förvärv
av fosterföräldrars släktnamn kvarstår kravet på rättens förklaring, att
förvärvet är förenligt med barnets bästa. Har sådan förklaring en gång lämnats,
behövs den ej sedermera när fosterbarnet vill byta till annat släktnamn som det
ägt förvärva från början.

I fråga om styvbarn innehåller förslaget, till skillnad
från gällande rätt, ej särskilda bestämmelser.

En nyhet i förslaget är mellannamn. Det motsvarar den
nuvarande lagens tilläggsnamn för hustru. Beteckningen har ändrats till
mellannamn med hänsyn till att namnet liksom enligt gällande lag får bäras före
släktnamnet. Mellannamnet är av annan karaktär än släktnamnet. Det är rent
personligt och kan inte föras vidare till make eller barn. Det förvärvas inte.
det "bärs".

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 102

Förslaget innehåller regler om mellannamn för både make
och barn Bilaga 1 (7§).

För makar gäller att, om de har gemensamt släktnamn, den
av makarna som har antagit den andra makens släktnamn får bära sitt eget
släktnamn frän tiden före äktenskapet som mellannamn. Detta gäller både släktnamn
som han hade som ogift och släktnamn som han förvärvat på grund av tidigare
äktenskap. Har makarna under äktenskapet behållit var och en sitt släktnamn,
får endera av dem med den andres samtycke bära den andres släktnamn som
mellannamn. Rätten att bära mellannamn är begränsad sålunda att endast den ena
av makarna får bära mellannamn. I fall då makarna har behållit var och en sitt
släktnamn får de gemensamt bestämma vem av dem som skall bära mellannamn. Rätt
till mellannamn tillkommer också efterlevande make och frånskild make. Har
äktenskapet upplösts genom skilsmässa och har makarna behållit var och en sitt
släktnamn krävs för frånskild makes rätt att börja bära mellannamn den andra
makens samtycke. Mellannamn får anmälas hos pastorsämbetet för anteckning i
kyrkobok.

Barn, vars föräldrar har skilda släktnamn, får som
mellannamn bära det av namnen som det inte har förvärvat som släktnamn. Den som
är gift får välja mellan att bära mellannamn enligt reglerna för makar och att
bära mellannamn enligt reglerna för barn. Mellannamn för barn får liksom
mellannamn för make anmälas hos pastorsämbetet för anteckning i kyrkobok.

För adoptivbarn och fosterbarn.ger förslaget motsvarande
rätt att bära mellannamn. Däremot upphävs nuvarande rätt för adoptivbarn att
som mellannamn (enligt gällande lag tilläggsnamn) bära släktnamn frän tiden
före adoptionen eller, när det behållit detta som släktnamn, bära adoptivföräldrarnas
släktnamn som mellannamn.

Administrativa namnförvärv

När det gäller förvärv efter ansökan hos namnmyndigheten
av nytt släktnamn eller annat släktnamn än som får förvärvas enligt de
familjerättsliga reglerna - administrativa namnförvärv - föreslås att de i 8 S
angivna förutsättningarna för namnbyte får utgå. Det är sålunda inte längre
nödvändigt för namnbyte att sökanden har ett icke särskiljande släktnamn eller
ett mindre tjänligt släktnamn. Denna förenkling medger även återgång till
tidigare släktnamn efter ansökan utan att särskilda skäl behöver anföras.
Eftersom de föreslagna reglerna för familjerättsliga namnförvärv också medger
återgång till tidigare släktnamn - genom anmälan - upphävs genom förslaget 11 §
namnlagen.

Namnlagen innehåller i 9 och 10 §§ vissa krav på nytt
släktnamns beskaffenhet. Till dessa fogas i förslaget förbud mot godkännande av
dubbelnamn. Kravet på att namn skall stå i överensstämmelse med inhemskt
språkbruk har mjukats upp, så att som nytt släktnamn får godkännas namn.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 103

som till bildning, uttal och stavning är för svenska
förhållanden tjänligt som Bilaga 1 släktnamn. Såvitt avser det administrativa
namnskyddet i 10 § föreslås i överensstämmelse med andra lagar på
immaterialrättens område ett tillägg med förbud mot godkännande av namn, som är
ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga
verk. om titeln är egenartad, eller som kränker annans upphovsrätt till sådant
verk.

Ändring av ett släktnamns stavning anses som namnbyte och
är underkastad namnmyndighetens prövning. För att underlätta vissa stavningsändringar
föreslås, att enkel ändring av stavningen av ett icke särskiljande släktnamn
får göras genom anmälan hos pastorsämbetet. Dessa ändringar blir därmed
avgiftsfria. Andra stavningsändringar skall fortfarande jämställas med
namnbyte. För dessa föreslås reducerad ansökningsavgift.

De rika möjligheter till namnförvärv genom anmälan som
förslaget innehåller gör det lättare än nu för en familj att skapa
namngemenskap. Med hänsyn härtill kan bestämmelserna i 13 § namnlagen om
bipersoners namnförvärv undvaras. Enligt förslaget upphävs därför 13 §,

1 betänkandet behandlas vissa frågor rörande patronymikon.
Förslaget innebär ingen ändring i gällande ordning, enligt vilken patronymikon
får brukas som förnamn under förutsättning att det inte kan förväxlas med
släktnamn.

Till särskild behandling tas också upp det särpräglade
namnskicket med gårdsnamn som tillnamn, vilket har fortlevat främst i Dalarna,
Bruket av gårdsnamn saknar dock stöd i namnlagen. Förslaget innehåller en ny
regel, enligt vilken gårdsnamn, som enligt gammal sedvänja fortfarande är i
bruk som tillnamn, får anmälas hos pastorsämbetet som särskilt förnamn framför
vanliga förnamn (26 a §),

Bland bestämmelserna i 15-18 S§ om förlust av släktnamn
märks den i 15 § om förlust för barn i äktenskap av den presunierade faderns
släktnamn när det fastställs att annan än mannen i äktenskapet är barnets
fader. Har barnets moder annat släktnamn än mannen, förlorar barnet mannens
namn och förvärvar i stället moderns. Denna regel om automatisk förlust
utvidgas till att gälla även för barn utom äktenskap i motsvarande fall.

Förfarandet i mål och ärenden enligt namnlagen

Förslaget medför förenklingar i förfarandet i namnfrågor.
Som redan nämnts försvinner nuvarande krav på domstols prövning av vissa
familjerättsliga namnförvärv för barn, utom för fosterbarn. De nya
familjeråttsliga reglerna innebär vidare, att åtskilliga namnförvärv, som nu
måste gå ansökningsvägen, kan ske genom anmälan hos pastorsämbetet. Detsamma
gäller vissa stavningsändringar. Av det redan anförda framgår också, att de nu
i 8 S föreskrivna förutsättningarna för namnbyte hos namnmyndigheten utgår.
Vidare föreslås, att kunaörande i ansökninasärenden skall kunna underlåtas.

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 104

när namnmyndigheten finner att sådan åtgärd skulle
sakna betydelse Bilaga 1 (32§),

Vissa ändringar föreslås i fråga om ansökningsavgiften hos
namnmyndigheten i syfte att förbilliga förfarandet för sökandena,

I fråga om ansökningsärenden föreslås vidare en ny regel,
som medger fullföljd av talan från patentbesvärsrätten till regeringsrätten.
Prövningstillstånd krävs liksom i fråga om besvär över kammarratts beslut (35
§),

Ett par särskilda släktnamnsfrågor

I betänkandet behandlas slutligen i avdelningen om
släktnamn vissa frågor rörande adliga släktnamn och släktnamn inom kungahuset
(avsnitt 2.7.8),

Förnamn

I fråga om förnamn innebar förslaget huvudsakligen en
teknisk bearbetning av bestämmelserna (23-26 S§). Försök görs till en renare
terminologi. Genom förslaget klarläggs att förnamn alltid förvärvas genom anmälan
eller efter ansökan. Från förvärv på ettdera sättet är att skilja
förnamnsgivning, som kan ske vid dop eller annan religiös förrättning eller på
annat sätt. t. ex. helt formlöst. Förslaget innebär lättnader i möjligheterna
att, sedan förnamn en gång förvärvats, förvärva ytterligare förnamn eller ändra
förnamn. Bl, a, får ändring av ordningsföljden mellan två eller flera förnamn,
så att tilltalsnamnet kommer först, ske genom anmälan hos pastorsämbetet.
Detsamma gäller ändring av stavningen av förnamn, under förutsättning att inte
namnets uttal ändras,

Internationellträttsliga regler

Namnlagen innehåller för närvarande endast ett par
internationellträttsliga bestämmelser rörande administrativa släktnamnsförvärv.
För de familjerättsliga förvärven och förnamnsförvärven saknas
internationellträttsliga regler. Det stora antalet invandrare i Sverige har
medfört önskemål om ett klarläggande av rättsläget.

I detta syfte föreslås en ny internafionellträttslig
reglering. Den är av begränsat slag, i det att den innehåller endast
bestämmelser om tillämpning av svensk lag på utlänningar här i Sverige, Fråga
är med andra ord om s, k. enkelsidiga kollisionsnormer.

Vissa grupper av utlänningar behandlas särskilt. Det
gäller utländska medborgare som har adopterats av svenska medborgare, statslösa
personer och politiska flyktingar. Dessa jämställs med svensk medborgare vid
tillämpning av namnlagen, statslös person dock under villkor att han har
hemvist här i landet eller, om han saknar hemvist, har sin vistelseort här. och
politisk flykting under villkor att han har hemvist har (49 §),

I fråga om andra utlänningar ställs i första hand krav på
hemvist här i

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 105

landet. Dessutom krävs, att det står klart att
namnförvärvet blir gällande i Bilaga 1 utlänningens hemland eller att det kan
antas, att förvärvet inte medför avsevärd olägenhet för honom för den händelse
det ej blir gällande i hemlandet, I det klara fallet får familjerättsliga
släktnamnsförvärv ske genom anmälan hos pastorsämbetet enligt 1-6 §§ i förslaget,
I övrigt får förvärv ske efter ansökan hos namnmyndigheten. Den olägenhet som
främst bör uppmärksammas vid prövningen är att namnförvärvet kan medföra annat
namn än som står eller kan bli infört i pass eller annan legitimationshandling.

Kostnadsberäkning

Förslaget kan antas medföra minskade kostnader för
namnmyndigheten, främst genom minskning av personalen.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156

106
Bilaga 2

Namnlagsutredningens lagförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i namnlagen (1963:521)

Härigenom förordnas i fråga om namnlagen (1963:521)'

dels att 11, 13 och 14 §§ skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 13 § skall utgå,

dels att 1-10 §§, 12 §, 15-35 §§ och 37-43 §§ samt
rubrikerna närmast före 1, 6 och 8 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas sju nya paragrafer, en
närmast efter 26 §, betecknad 26 a §, och sex närmast efter 43 §, betecknade
44-49 §§, av nedan angivna lydelse,

dels att nya rubriker skall införas, en närmast före 7 §
och en närmast före 44 §, av nedan angivna lydelse,

dels att nuvarande 44-47 §§ skall betecknas 50-53 §§ och
47 § under sin nya beteckning 53 § ha nedan angivna lydelse,

dels att rubriken närmast före nuvarande 44 § skall ha sin
plats närmast före 50 § och ha nedan angivna lydelse.

Till
följd härav skall namnlagen ha följande lydelse från den dag denna lag träder i
kraft.

Nuvarande lydelse

I
Om släktnamn

Barns förvärv av släktnamn

År vid barns .födelse modern gift, förvärvar barnet
vid.födelsen mannens släktnamn, om det ej dessförinnan har fastställts att
mannen icke är barnets fader. Detsamma gäller, om modern är änka och barnet
födes inom sådan tid efter mannens död att det kan vara avlat dessförinnan.

Föreslagen lydelse

Barns släktnamn

Barn, vars föräldrar vid barnets födelse har gemensamt
släktnamn, förvärvar vid Jodeisen det släktnamnet.

Har föräldrarna skilda släktnamn, förvärvar barnet vid
födelsen det av namnen som anmäles hos pastorsämbetet. Har sådan anmälan ej
gjorts inom sex månader efter barnets.födel-

Senaste lydelse av

1 § 1976:623

2
§ 1976:623

3
§ 1971:889 7 § 1973:657 13 §
1971:889 15 § 1976:623

27 § 1977:733

28 §1971:632

29 § 1972:220

30 § 1977:733 32 § 1977:696
förutvarande 34 § upphävd 1971:632

35 §
1977:733

37 § 1976:623

38 § 1976:623 förutvarande 40 § upphävd
1969:622

43 §
1977:733.

Nuvarande lydelse

Barn vars föräldrar ingå äktenskap med varandra, förvärvar
därvid, faderns släktnamn, om barnet är under ader-ton dr. Ingå föräldrarna
äktenskap sedan barnet fyllt aderton dr, får barnet genom anmälan hos pastor
antaga faderns släktnamn.

Barn, som har förvärvat släktnamn enligt första eller
andra stycket och som är under aderton år, får genom anmälan hos pastor antaga
det släktnamn modern hade som ogift, om rätten funnit namnbytet vara
förenligt med barnets bästa. Har barnet .fyllt aderton år kan barnet, om
särskilda skäl föreligga, efter ansökan hos ndmnmyndighelen erhålla moderns
släktnamn som ogift.

Föreslagen
lydelse

se, anses barnet ha vid födelsen för-väiyai moderns
släktnamn.

Har
endera av föräldrarna eller bägge.förvärvat släktnamn på grund av tidigare
äktenskap, får i stället för namn sotn avses i andra stycket för barnet anmälas
släktnamn som fadern eller modern senast hade som ogift.

Bilaga
2

/ annat
fall än som avses i 1 §.första stycket förvärvar barn vid födelsen moderns
släktnamn. Har modern förvärvat sitt namn genom vigsel eller genom anmälan som
avses i 6 § andra sty eket, får barnet genom anmälan hos pastor antaga det
släktnamn modern hade som ogift. Barnet får också genom anmälan hos pastor
antaga.fa-derns släktnamn.

Barn, sotn förvärvat släktnamn enligt I §, får genom
anmälan hos pastorsämbetet i stället .förvärva annat släktnamn som avses i
samma paragraf

Förvärvar barnets föräldrar eller endera av dem annat
släktnamn, får barnet genom anmälan hos pastorsämbetet förvärva det natnnet.
Har endera av föräldrarna förvärvat det nya namnet på grund av äktenskap med
annan än den andre av föräldrarna krävs makens samtycke.

Barn, som förvärvat släktnamn enligt första eller andra
stycket, får genom anmälan hos pastorsämbetet återta släktnamn som det äger förvärva
enligt I §.

Den som
antages till adoptivbarn förvärvar därigenom adoptantens eller, om han
adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn, såframt ej rätten tillåter, an
han behåller del släktnamn han hade före adoptionen. Har adoptivbarn behållit
sill tidigare

Den som
adopteras.förvärvargenom adoptionen adoptantens eller, när han adopteras av
makar med gemensamt släktnamn, makarnas släktnamn.

Den som
adopteras av makar med skilda släktnamn, föiyärvar genom adoptionen det av
namnen som iippgi-

Nuvarande lydelse

släktnamn, må barnet senare genom anmälan hos pastor
antaga det släktnamn, som barnet enligt vad nyss sagts ägt förvärva genom
adoptionen.

Barn,
som adopterats av makar och som ej.fy II I aderton år, må genom anmälan hos
pastor antaga det släktnamn adoptivmodern hade som ogift, såframt rätlen
funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Av makar adopterat barn som
fyllt aderton år må, om särskilda skäl äro därtill, efter ansökan hos
namnmyndigheten erhålla släktnamn som nu sagts.

Bestämmelserna i första och andra styckena om den som
adopterats av make äga motsvarande ullämpning då make adopterar andre makens
barn.

Barn som adopterats av kvinna må, om adoptivmodern
fö/yärvat sitt släktnamn genom vigsel eller anmälan som avses i 6 § andra
stycket, genom anmälan hos pastor antaga det släktnamn adoptivmodern hade
sotn ogifi. Detta gäller dock ej om kvinnan vid adoptionen var gift med barnets
fader eller adoptivfader eller om barnet efter adoptionen adopterats av hennes
make.

Adoptivbarn
som förvärvat adop-tants släktnamn må framför delta bära det släktnamn barnet
hade före adoptionen. Har adoptivbarnet behållit sitt tidigare släktnamn, må
barnet framför delta bära det namn, som barnet enligt, första stycket
ägt.förvärva genom adoptionen. Anmälan om lill-läggsnanw som nu sagts må göras
hos pastor.

Föreslagen lydelse

vits i adoptionsansökningen. Innehåller denna ej sådan
uppgift, förvärvar adoptivbarnet genom adoptionen adoptivmoderns släktnamn.

Har
adoptanten eller, när makar adopterar, endera av dessa eller bägge förvärvat
sitt släktnamn på grund av tidigare äktenskap,.får i stället.för namn som
avses i andra stycket i adoptionsansökningen uppges släktnamn som adoptanten
eller endera av makarna senast hade som ogift. Har make.förvärvat den andra
makens släktnamn, .får ifall som avses i första stycket likaledes for förvärv
genom adoptionen i adoptionsansökningen uppges del släktnamn som den förre
senast hade som ogift.

Adoptivbarnet får behålla del släktnamn det hade före
adoptionen, om rätten vid prövning av adoptionsansökningen finner särskilda
skäl därtill föreligga. Makes adoption av andra makens barn medför ej ändring
av barnets släktnamn.

4 §

Adoptivbarn, som förvärvat släktnamn enligt 3 § eller som
behållit sitt släktnamn från liden före adoptionen, får genom anmälan hos
pastorsämbe-lei i stället förvärva annat släktnamn som avses i 3 §.första,
andra eller tredje stycket.

Förvärvar adoptanten eller, när makar adopterat, dessa
eller endera av dem annat släktnamn, får adoptivbarnet genom amnälan hos
pastorsämbetet förvärva det namnet. Har adoptanten förvärvat del nya namnet på
grund av äktenskap eller har, när makar adopterat, endera efter äktenskapets
upplösning förvärvat namnet på grund av äktenskap med annan än

Bilaga
2

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

den tidigare maken krävs den nya makens samtycke.

Adoptivbarn,
som förvärvat släktnamn enligt första eller andra stycket, får genom anmälan
hos pastorsämbetet återta släktnamn som det äger förvåna enligt 3 § första,
andra eller tredje stycket.

Bilaga 2

4 §

Barn under aderton år, vars moder är gift med annan än
barnets fader, må genom anmälan hos pastor antaga styvfaderns släktnamn, otn
denne samtycker därtill och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets
bästa.

Vad nu sagts skall ock gälla i.fråga om adoptivbarn och
adoptivmoders man, som ej tillika är barnets adoptivfader.

5 §

Barn under
aderton år, som för fostran och vård stadigvarande omhändertagits av annan än
barnets föräldrar, må genom anmälan hos pastor antaga fosterfaderns eller,
ifall då barnet omhändertagits av ensamstående kvinna, fostermoderns
släktnamn, om den vars namn avses samtycker därtill och rätten funnit namnbytet
vara förenligt med barnets bästa.

Barn under
18 år, som för fostran och vård stadigvarande omhändertagits av annan än barnets
föräldrar, far genom anmälan hos pastorsämbetet förvärva fosterfaderns eller
fostermoderns släktnamn, om den vars namn avses samtycker därtill och rätten
funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

Barn, som förvärvat släktnamn enligt första stycket, får
genom anmälan hos pastorsämbetet i stället förvärva annat släktnamn som avses
där, om den vars namn skall förvärvas samtycker därtill.

Förvärvar
fosterföräldrarna eller endera av dem annat släktnamn efter det att barnet
förvärvat släktnamn enligt första eller andra stycket, får barnet genom
anmälan hos pastorsämbetet föirärva del nya natnnet, om den vars namn skall
förvärvas samtycker därtill. Har det nya namnet förvärvals

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

på grund av nytt äktenskap krävs även den nya makens
samtycke.

Barn, som förvä/yai släktnamn enligt första, andra eller
tredje stycket, .får genom anmälan hos pastorsämbetet återta släktnamn som det
äger förvärva enligt 1 §.

Bilaga
2

Hustrus förvärv av släktnamn

Makars
släktnamn

Hustru
förvärvar vid vigseln mannens släktnamn, om hon icke dessförinnan till pastor
eller vigselförrättaren anmält, att hon ämnar behålla det släktnamn hon hade
som ogift. Anmälningen må i stället avse annat släktnamn som tillkom henne vid
äktenskapets ingående, om namnmyndigheten efter ansökan funnit särskilda
skäl.föreligga att hon behåller detta släktnamn.

Har
hustru behållit henne tidigare tillkommande släktnamn, må hon under
äktenskapet genom anmälan hos pastor antaga mannens släktnamn.

Hustru som förvärvat mannens släktnamn må.framfor delta
bära det släktnamn hon hade som ogift. Har hustru behållit henne tidigare
tillkommande släktnamn, må hon framför detta bära mannens släktnamn. Anmälan
om sådant tilläggsnamn må göras hos pastor. Vad nu sagts om till-läggsnamn
gäller även beträffande änka och frånskild hustru.

7§ Upplöses äktenskap, må hustru, som förvärvat mannens
släktnamn, genom anmälan hos pastor återtaga del släktnamn hon hade som ogift.

Vill makar ha gemensamt släktnamn, får endera genom
anmälan hos pastorsämbetet förvärva den andres släktnamn. Görs anmälan före
äktenskapets ingående, sker namnförvärvet genom vigseln.

Anmälan enligt första stycket får ej avse släktnamn som
förvärvats på grund av tidigare äktenskap.

Make, somförvärvat släktnamn enligt första stycket, får
genom anmälan hos pastorsämbetet återta tidigare släktnamn.

Mellannamn för make och barn

7§ Make, som harföiyärvai andra makens släktnamn, får
framför detta som

Prop. 1981/82:156

Nuvarande Ivdelse

111

Föreslagen lydelse

mellannamn bära tidigare släktnamn. Har makar skilda
släktnamn, får endera med den andres samtycke.framfor släktnamnet bära den
andres släktnamn som mellannamn, om ej detta .förvärvats på grund av tidigare
äktenskap. Detsamma gäller frånskild make, som vill börja bära mellannamn
efter äktenskapets upplösning. Efterlevande make äger utan samtycke bära
mellannamn som nu sagts.

Har
barn förvärvat släktnamn, som tillkommer enbart den ena av föräldrarna, .får
barnet framför släktnamnet bära den andres släktnamn som mellannamn. Vad nu
sagts har motsvarande tillämpning i.fråga om adoptivbarn i förhållande till
adoptivföräldrar och fosterbarn iförhållande till fosterföräldrar.

Den som ingått äktenskap får bära mellannamn antingen
enligt första eller enligt andra stycket.

Anmälan om mellannamn som avses i första eller andra
stycket eller om att sådant mellannamn ej längre bäres får göras hos
pastorsämbetet.

Bilaga 2

Förvärv av släktnamn i andra fall

8 Svensk medborgare, vars släktnamn icke är tillräckligt
särskiljande eller el-.jest år mindre tjänligt, äger efter ansökan hos
namnmyndigheten erhålla annat släktnamn.

Rätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer ock
svensk medborgare, som saknar sådant namn.

Lika med svensk medborgare anses utlänning, som är gift
med svensk medborgare. Annan utlänning, som stadigvarande vistas här i riket,
äger, om skäl äro därtill, erhålla släktnamn enligt vad nu är sagt.

Förvärv av släktnamn efter ansökan

Vill någon anta nytt släktnamn eller eljest föiyärva annat
släktnamn än som tillkommer honom enligt 1-6 §§, skall han göra ansökan därom
hos namnmyndigheten.

Som forvärv av annat släktnamn betraktas ej enkel ändring
av stavningen av ett icke särskiljande släktnamn. Sådan ändring får ske genom
anmälan hos pastorsämbetet.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

Bilaga 2

Såsom nytt släktnamn må
godkännas endast namn, som till bildning, uttal och stavning överensstämmer
med inhemskt språkbruk. Har sökanden utländskt släktnamn, må dock namn som innebär
en anpassning av namnet till svenskt språk godkännas.

Namn
som är i bruk såsom förnamn md godkännas som nytt släktnamn endast om särskilda
skäl äro därtill.

Såsom nytt släktnamn må ej
godkännas namn, vilket kan uppfattas såsom benämning på järnvägsstation
eller postanstalt eller annan dylik beteckning och därigenom medföra olägenhet
eller som eljest är ägnat att vilseleda allmänheten. Ej heller md godkännas
namn, som kan väcka anstöt eller som kan antagas leda till obehag för bäraren.

Som nytt släktnamn får
godkännas endast namn, som till bildning, uttal och stavning är för svenska
förhållanden tjänligt som släktnamn.

Namn
som är i bruk såsom förnamn får godkännas som nytt släktnamn endast om
särskilda skäl .föreligger därtill.

Som nytt släktnamn får ej
,god-kännas dubbelnamn eller nämn, vilket kan uppfattas såsom benämning på
järnvägsstation eller postanstalt eller annan dylik beteckning och därigenom
medföra olägenhet eller vilket eljest är ägnat att vilseleda allmänheten. Inte
heller får godkännas namn, som kan väcka anstöt eller som kan antas leda till
obehag för bäraren.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Såsom
släktnamn må ej godkännas namn, som lätt kan förväxlas med

1. annan tillkommande släktnamn eller ock släktnamn,
vilket annan enligt lag äger rätt att förvärva eller eljest bära,-

2. allmänt känt släktnamn, vilket tillkommit utdöd
släkt,-

3. allmänt känt utländskt släkt-namn,-

4. annans konstnärsnamn eller likartat namn, som är
allmänt känt,-

5. beteckning för stiftelse, ideell förening eller
därmed jämförlig sammanslutning,-

6. annans här i riket skyddade firma eller vammärke
eller ock annat kännetecken, som i nä-

Som släktnamn får ej
godkännas namn, som lätt kan förväxlas med

1, annan tillkommande släktnamn eller släktnamn,
vilket annan enligt lag äger rätt att förvärva eller eljest bära,

2, allmänt känt släktnamn, vilket tillkommit utdöd
släkt,

3, allmänt känt utländskt släktnamn,

4, annans konstnärsnamn eller likartat namn, som är
allmänt känt,

5, beteckning för stiftelse, ideell förening eller
därmed jämförlig sammanslutning,

6, annans här i riket skyddade firma eller varumärke
eller ock annat kännetecken, som i nä-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

ringsverksamhet
här i riket inarbetats lör annan.

Har
någon efter ansökan för-väi-vat nytt släktnamn, utgör vad i första stycket
under 1 stadgas ej hinder för hans föräldrar, syskon eller syskons barn att
med hans samtycke efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla namnet. Har det
ursprungliga förvärvet gjorts av flera, erfordras samtycke av dem alla.

Föreslagen
lydelse

ringsverksamhet
här i riket inarbetats för annan,

7,
namn, vilket är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära
eller konstnärliga verk, om titeln är egenartad, eller vilket kränker annans
upphovsrätt till sådant verk.

Har
någon efter ansökan förvärvat nytt släktnamn, utgör vad i första stycket under
1 stadgas ej hinder för hans föräldrar, syskon eller syskons barn att med hans
samtycke efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla namnet. Har det förra
föi-väi-vet gjorts av flera, fordras samtycke av dem alla.

Bilaga 2

11§

Den som efter födelsen förvärvat släktnamn må, om särskilda skäl äro
därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla honom tidigare tillkommande
släktnamn, såframt han ej enligt vad i 15-18 §§ stadgas förlorat detta namn.

Upphävs,

Åro synnerliga skäl
därtill, md namnmyndigheten bifalla ansökan om förväiy av släktnamn, ehuru
hinder föreligger enligt 8-10§§. Avser ansökningen barn, som ej fyllt aderton
år, må namnmyndigheten uppställa som villkor för bifall, att rätten funnit
namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

Utan hinder av
bestämmelserna i 9 och 10 §§ får ansökan om förvärv av släktnamn bifallas, om
synnerliga skäl därtill föreligger.

Gemensamma
bestämmelser om förvärv av släktnamn

Fönärva
makar släktnamn, tillkommer namnet jämväl makarnas barn, som hava makarnas
namn, stå under makarnas vårdnad och icke.fylli aderton år. Förvånar någon
eljest släktnamn efter ansökan hos namn-

13
§

Upphävs,

Prop.
1981/82:156 114

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Bilaga 2

myndigheten
eller genom annan anmälan hos pastor än som avses i 6 och 7§§, tillkommer
namnet jämväl hans barn, som hava hans namn och icke .fyllt aderton år, såvida
han ensam har vårdnaden.

Har
någon efter ansökan förvärvat nytt släktnamn, må hans barn, som ej enligt
första stycket förvärvat samma namn, så ock dess avkomling med hans samtycke
genom anmälan hos pastor antaga namnet. Har namnet förväiyats av makar,
erfordras samtycke av dem båda.

14 §

Hava
makar samma släktnamn. Upphävs.

kunna
de endast gemensamt förväiya annat släktnamn; dock må hustrun efter prövning
enligt 11 § ensam förväiya henne tidigare tillkommande släktnamn.

Förlust
av släktnamn

15 §

Fastställes
att viss man icke är Fastställes att viss man icke är

fader till barn, som enligt 1§ fader till barn, som enligt 1 e//e/-2.?

.första eller andra stycket förvärvat har förvärvat hans släktnamn eller

hans släktnamn, och har barnets släktnamn som han senast hade som

moder annat släktnamn än man- ogift, och har barnets moder an-

nen, förlorar barnet mannens nat släktnamn än mannen, förio-

släktnamn och förvärvar i stället rar barnet släktnamnet och för

moderns släktnamn. Föreligga värvar i stället moderns släkt

synnerliga skäl, får dock rätten namn. Föreligger synnerliga skäl,

tillåta att barnet behåller mannens lär dock rätten tillåta, att barnet

släktnamn. Sådant tillstånd med- behåller sitt släktnamn. Sådant till

delas, om frågan angående man- stånd meddelas, om frågan angående

nens faderskap prövas av rätten, i mannens faderskap prövas av rätten,

samband med rättens dom och i i samband med rättens dom och i

annat fall efter särskild ansökan, annat fall efter särskild ansökan,

som skall ha inkommit till rätten som skall ha inkommit till rätten

inom en månad efter fastställel- inom en månad efter fastställelsen.

sen.

16 §

Har
någon i annat fall än som Har någon i annat fall än som

avses
i 15 § genom anmälan hos avses i 15 § genom anmälan hos pastor
röi"väi"vat släktnamn, som pastorsämbetet förväi-vat
släkt-

Nuvarande
lydelse

rätteligen
icke tillkommer honom, skall rätten på talan av den vars namn han förvärvat
förklara honom namnet föriustig, om ej synneriiga skäl äro att han må behålla
det. Den som enligt vad nu sagts föriorar namn återförvärvar det släktnamn han
hade före anmälningen.

Föreslagen
lydelse

namn,
som rätteligen icke tillkommer honom, skall rätten på talan av den vilkens
namn han har förvärvat förklara honom namnet föriustig, om ej synneriiga skäl
föreligger till att han får behålla det. Den som enligt vad nu sagts föriorar
namn återförvärvar det släktnamn han hade före anmälningen.

Bilaga 2

Har någon efter ansökan
hos namnmyndigheten erhållit släktnamn enligt vad i 8 eller 12 § sägs och
lider annan förfång fill följd av sådan risk för förväxling som avses i 10 §
första stycket 1, 3, 4, 5 eller 6, skall rätten på talan av denne förklara den
som erhållit namnet detta föriustig, om ej synneriiga skäl åro att han må
behålla det. Den som sålunda föriorar namn återförvärvar det släktnamn han
förut hade.

Har någon efter ansökan
hos namnmyndigheten erhållit släktnamn enligt vad som sägs i 8 eller 12 § och
lider annan förflng till följd av sådan risk för förväxling som avses i 10 §
första stycket 1, 3, 4, 5, 6 eller 7, skall rätten på talan av denne förklara
den som erhållit namnet detta föriustig, om ej synneriiga skäl föreligger till
att han får behålla det. Den som sålunda föriorar namn återförvärvar det
släktnamn han hade förut.

Föriorar någon släktnamn
enligt vad i 15-17 §§ stadgas, skall tillika, såframt talan föres därom, den
som förvärvat eller eljest äger bära hans namn av rätten förklaras detta
föriustig, om ej synneriiga skäl äro att han må behålla namnet. Har någon som
enligt 16 eller 17 § bort gå släktnamn föriustig avlidit, må den som förvärvat
eller eljest äger bära hans namn ändock förklaras namnet föriustig enligt vad
nyss sagts.

Förklaras någon enligt
första stycket släktnamn föriustig, skall rätten med tillämpning av 1-7 §§
fastställa det namn som förvärvas i stället för det föriorade.

Föriorar någon släktnamn
enligt vad i 15-17 §§ stadgas, skall fillika, såframt talan föres därom, den
som har förvärvat eller eljest äger bära hans namn av rätten förklaras detta
föriustig, om ej synneriiga skäl föreligger till att han får behålla namnet.
Har någon som enligt 16 eller 17 § bort gå släktnamn föriustig avlidit, får
den som förvärvat eller eljest äger bära hans namn ändå förklaras namnet
föriustig enligt vad nyss sagts.

Förklaras någon enligt
första stycket släktnamn föriustig, skall rätten med tillämpning av \-6 §§
fastställa det namn som förvärvas i stället för det föriorade.

9 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 156

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Särskilt
skydd fÖr egenartat släktnamn

Bilaga 2

Har någon förvärvat
egenartat släktnamn, mä namn som lätt kan förväxlas därmed icke bäras av annan,
med mindre han enligt vad i denna lag stadgas kan åberopa rätt till namnet,
eller han eller hans släkt av ålder eller eljest enligt ortens sed burit det
såsom tillnamn.

Ej
må någon obehörigen, till förfång för den som förvärvat egenartat släktnamn, i
näringsverksamhet använda firma, varumärke eller annat kännetecken, som lätt
kan förväxlas med namnet. Lika med firma anses beteckning för stiftelse,
ideell förening eller därmed jämföriig sammanslutning.

Har någon förvärvat
egenartat släktnamn, får namn som lätt kan förväxlas därmed icke användas av
annan, med mindre han enligt vad i denna lag stadgas kan åberopa rätt till
namnet, eller han eller hans släkt av ålder eller eljest enligt ortens sed
burit det såsom tillnamn.

Ingen får obehörigen, till
förföng för den som har förvärvat egenartat släktnamn, i näringsverksamhet
använda firma, varumärke eller annat kännetecken, som lätt kan förväxlas med
namnet. Lika med firma anses beteckning för stiftelse, ideell förening eller
därmed jämföriig sammanslutning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Släktnamn
anses som egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörighet fill viss släkt.

20 §

Har konstnärsnamn eller
likartat namn blivit allmänt känt eller har kännetecken som sägs i 19 § andra
stycket inarbetats, må utan hinder av vad som stadgas i 19 § rätt därtill bestå
vid sidan av äldre rätt till egenartat släktnamn med vilket konstnärsnamnet
eller kännetecknet lätt kan förväxlas, såframt namnhavaren ej inom rimlig fid
inskridit mot användningen därav,

1 fall som nu sagts må
rätten efter vad som finnes skäligt föreskriva, att konstnärsnamnet eller
kännetecknet må användas endast på särskilt sätt.

Har konstnärsnamn eller
likartat namn blivit allmänt känt eller har kännetecken som sägs i 19 § andra
stycket inarbetats, får utan hinder av vad som stadgas i 19 § rätt därtill
bestå vid sidan av äldre rätt till egenartat släktnamn med vilket
konstnärsnamnet eller kännetecknet lätt kan förväxlas, om icke namnhavaren inom
rimlig tid inskridit mot användningen därav,

I fall som nu sagts får
rätten efter vad som finnes skäligt föreskriva, att konstnärsnamnet eller
kännetecknet får användas endast på särskilt sätt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

21
§ Talan om fastställelse huruvida Talan om fastställelse huruvida rätt
till egenartat släktnamn be- rätt till egenartat släktnamn be-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

står
eller icke består eller huruvida visst förfarande utgör intrång i sådan rätt
eller ej, må av domstol upptagas till prövning, där ovisshet råder om
förhållandet och denna länder käranden till förfång.

Föreslagen
lydelse

stål-
eller icke består eller huruvida visst förfarande utgör intrång i sådan rätt
eller ej, får av domstol upptas till prövning, när ovisshet råder om
förhållandet och ovissheten länder käranden till förfång.

Bilaga 2

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 §

Gör någon intrång i annans
rätt till egenartat släktnamn, är han, om han insett eller bort inse att hans
förfarande länder namnhavaren till förfång, pliktig att till denne wfg/va
ersättning för lidande och annan skada.

Gör någon intrång i annans
rätt fill egenartat släktnamn, är han, om han insett eller bort inse att hans
förfarande länder namnhavaren till förfång, pliktig att till denne utge
ersättning för lidande och annan skada.

Barn skall, om det lever,
givas förnamn inom sex månader efter födelsen.

Har förnamn givits
annorledes än vid dop inom svenska kyrkan, skall namnet.före utgången av nämnda
tid anmälas hos pastor.

Barn skall, om det
lever, ges förnamn som inom sex månader från födelsen skall anmälas hos
pastorsämbetet. Sådan anmälan får avse ett eller flera förnamn. Förnamn
förvärvas genom anmälningen.

Har
förnamn givits vid dop inom svenska kyrkan, görs anmälan enligt första stycket
av dopförrättaren.

Åger dop eller
motsvarande religiös förrättning rum efter det. förnamn givits enligt 23 §, må
därvid givas ytterligare förnamn. Sådant namn skall, om det ej givits vid dop
inom svenska kyrkan, anmälas hos pastor.

Efter
ansökan hos namnmyndigheten må ock eljest, om särskilda skäl äro därtill, den
som förvärvat förnamn erhålla ytterligare sådant namn.

Den
som har förvärvat förnamn får genom anmälan hos pastorsämbetet förvärva
ytterligare fornamn. Bestämmelsen i 23 § andra stycket har därvid motsvarande
tillämpning.

Har tillägg av förnamn
skett enligt första stycket, får ytterligare förnamn förvärvas efter ansökan
hos namn-myndigheten, när särskilda skäl därtill .foreligger.

Om synnerliga skäl äro
därtill, må efter ansökan hos namnmyndigheten den somförvärvat.förnamn i
stället för detta erhålla annat fornamn så ock

Ändring av
ordningsföljden mellan två eller.flera förnamn, så att tilltalsnamnet kommer
först, .får ske genom anmälan hos pastorsämbetet. Genom

Nuvarande lydelse

vinna
förklaring, ati han ej längre skall bära visst förnamn.

Föreslagen
lydelse

sådan
anmälan får även stavning av förnamn ändras, under förutsättning att namnets
uttal inte ändras därigenom.

I
övrigt får ändring i.fråga om.förnamn ske efter ansökan hos namnmyndigheten,
när särskilda skäl därtill föreligger.

26
§

Bilaga 2

Som förnamn får ej
godkännas namn, som kan väcka anstöt eller som kan antas leda till obehag
för bäraren eller som eljest uppenbariigen icke är lämpligt som förnamn.

Såsom
förnamn må ej godkännas namn, som kan väcka anstöt eller som kan antagas leda
till obehag för bäraren eller som eljest uppenbariigen icke är lämpligt såsom
förnamn,

26
a §

Vill
någon använda gårdsnamn, som enligt gammal sedvänja fortfaran -de är I bruk som
tillnamn, får han hos pastorsämbetet anmäla gårdsnamnet som särskilt förnamn
framför förnamn som avses i 23-25 §§.

Upphör användningen av sådant särskilt förnamn, får anmälan göras även
därom hos pastorsämbetet.

III
Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag

Förfarandet
vid anmälan

27 §

Anmälan, som enligt
denna lag skall göras hos pastor, göres i den församling, där den som anmälningen
avser är eller skall vara kyrkobokförd eller, om han varken är eller skall
vara kyrkobokförd i svensk församling, där han vistas. För den som varken är
eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling och som ej heller vistas i
riket må sådan anmälan / stället göras hos annan myndighet som regeringen
bestämmer.

Anmälan, som enligt denna
lag skall göras hos pastorsämbetet, görs i den församling, där den som
anmälningen avser är eller skall vara kyrkobokförd eller, om han varken är
eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling, där han vistas. Anmälan som
avses i 6 §. första stycket får i stället göras hos det pastorsämbete där
hindersprövningen sker. För den som varken är eller skall vara kyrkobokförd i
svensk församling och som ej heller vistas i riket får anmälan

Nuvarande
lydelse

Anmälan
skall ske muntligen vid personlig inställelse eller skriftligen. Vad som nu
sagts gäller ock sådan anmälan till vigselförrättare, varom stadgas i 6 §.

28 i

Föreslagen
lydelse '

göras
hos utrikesdepartementet eller, om han tidigare varit kyrkobokförd i
svensk.forsamling, i den församlingen. Anmälan skall göras skriftligen.

Bilaga 2

s. 28 Kontrollera mot PDF

Finner pastor gjord
anmälan ej kunna upptagas, skall han meddela beslut att anmälningen ej föranleder
anteckning i kyrkobok.

Finner pastorsämbetet
eller, i fall som avses i 27 § första stycket sista meningen,
utrikesdepartementet, att gjord anmälan ej kan upptas eller att den eljest ej
kan föranleda namnfor-värv eller annan åtgärd som avses, skall beslut därom
meddelas.

Talan mot beslut, som
pastor meddelat enligt 28 §, eller mot annan åtgärd, som pastor vidtagit i
namnärende,yo>es hos domkapitlet genom besvär.

Talan
mot domkapitlets beslut \.fråga, som enligt forsla stycket dragits under dess
prövning, föres hos kammarrätten genom besvär.

Mot beslut eller åtgärd
enligt denna lag av myndighet som avses i 2 7 § första stycket andra punkten
föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Talan
mot beslut, som pastorsämbetet har meddelat enligt 28 §, eller mot annan
åtgärd, som pastorsämbetet har vidtagit i namnärende,ySra hos domkapitlet
genom besvär.

Talan
mot domkapitlets beslut i namnärende förs hos kammarrätten genom besvär.

Mot
beslut eller åtgärd som utrikesdepartementet har meddelat eller vidtagit
enligt 28 §förs talan hos kammarrätten genom besvär.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Förfarandet
vid ansökan hos namnmyndigheten

30
§

Ansökan
om namn skall göras skriftligen hos namnmyndigheien och innehålla uppgift om
sökandens postadress ävensom de skäl på vilka ansökningen grundas.

Vid ansökningen skall
fogas prästbevis med uppgift om sökandens fullständiga namn och .födelsetid.
Avser ansökningen föiyärv av släktnamn, skall prästbeviset tillika innehålla
upp-

Ansökan
enligt denna lag hos namnmyndigheten skall göras skriftligen och innehålla
uppgift om sökandens postadress samt de skäl på vilka ansökningen grundas.

Ansökningen skall åtföljas av personbevis.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

gift
om sökandens civilstånd och barn under aderton år, som står under hans vårdnad
och har hans släktnamn.

Föreslagen lydelse

Bilaga 2

s. 31 Kontrollera mot PDF

Vid
ansökan skall eriäggas avgift till belopp som regeringen föreskriver.

31 §

Har
sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller finner
namnmyndigheten eljest hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall
sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse,
vid äventyr att ansökningen eljest av-skrives.

Finner
namnmyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder för bifall föreligga,
skall ansökningen avslås, där ej anledning förekommer att giva sökanden nytt
föreläggande.

Har sökanden icke
iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller finner namnmyndigheten eljest
hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas att
inom viss tid avge yttrande eller vidta rättelse, vid äventyr att ansökningen
eljest avskrivs.

Finner
namnmyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder för bifall föreligga,
skall ansökningen avslås, om ej anledning förekommer att ge sökanden nytt
föreläggande.

Äro
i fall som i 8 eller 12 § sägs ansökningshandlingarna fullständiga och finnes
ej hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall den av namnmyndigheten
kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

Den
som vill framställa

v ä nd"'"*
mnl ancnlrninapn

in-

;n
som vui iraiusiaua iii-

__ Ining
mot ansökningen skall

göra
detta skriftligen till namnmyndigheten inom en månad

från
kungörelsedagen.

År i fall som avses i 8
§ första stycket eller 12 § ansökningshandlingarna fullständiga och finnes ej
hinder föreligga för bifall fill ansökningen, skall denna av namnmyndigheten
kungöras i Post-och Inrikes Tidningar, om icke namnmyndigheten finner sådant
kungörande sakna betydelse.

När
kungörande har skett skall den som vill framställa invändning mot ansökningen
göra detta skriftligen till namnmyndigheten inom en månad från kungörelsedagen.

Efter utgången av tid, som
sägs i 32 §, skall namnmyndigheten företaga ansökan enligt 8 eller 12 § till
fortsatt prövning.

34
§

(Upphävd)

Efter utgången av tid som
sägs i 32 § skall namnmyndigheten företa den kungjorda ansökningen till
fortsatt prövning.

Nuvarande
lydelse

35
§

Talan
mot slutligt beslut av namnmyndigheten må föras av sökanden, om det gått honom
emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits oaktat invändning framställts i
behörig ordning, ttiå talan föras av den som gjort invändningen. Återkallar
invända-ren sin talan, må denna likväl prövas, om särskilda skäl .förelig-ga.

Talan
föres hos patentbesvärsrätten genom besvär.

Mot
patentbesvärsrättens slutliga beslut må talan icke föras.

Föreslagen
lydelse

34
§

Talan
mot slufiigt beslut av namnmyndigheten .får föras av sökanden, om beslutet g&lt
honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits trots att invändning har
framställts i behörig ordning, får talan föras av den som har gjort
invändningen. Återkallar invändaren sin talan, .får denna likväl prövas, om
särskilda skäl föreligger.

Talan
förs hos patentbesvärsrätten genom besvär.

Bilaga 2

35 § Talan mot slutligt beslut av patentbesvärsrätten fors hos
regeringsrätten genom besvär. Bestämmelserna 35-S 7 ff fbiyaltningsprocess/agen
(1971:291) rörande besvär över kammarrätts beslut har därvid motsvarande
tillämpning. Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att
särskilt tillstånd krävs för prövning av besvär till regeringsrätten och om de
grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

36 §

Har
ansökan om namn bifallits, skall namnmyndigheten sedan beslutet vunnit laga
kraft utfärda namnbevis till sökanden.

Förfarandet
inför domstol

37 §

Ansökan om förklaring att
namnbyte, som avses i / § tredje stycket, 3§ andra stycket, 4, 5 eller 12 §, är
förenligt med barnets bästa upptages av den rätt som har att upptaga fråga
rörande vårdnaden om barnet.

Ansökan
enligt 15§ om rättens tillstånd att få behålla släktnamn upptages av den rätt
som har att upp-

Ansökan om förklaring att
namnbyte som avses i 5 § första stycket är förenligt med barnets bästa upptas
av den rätt som har att uppta fråga rörande vårdnaden om barnet.

Särskild
ansökan enligt 15§ om rättens tillstånd att få behålla släktnamn upptas av den
rätt som

Nuvarande
lydelse

taga
fråga rörande vårdnaden om barnet eller, om barnet ej står under vårdnad, av
rätten i den ort där barnet har sitt hemvist.

Föreslagen
lydelse

har
att uppta fråga rörande vårdnaden om barnet eller, om barnet ej står under
vårdnad, av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Finnes ej sålunda
behörig domstol, upptas ansökningen av Stockholms tingsrätt.

Bilaga 2

I ärende som avses i 37
§ andra stycket skall rätten, där så kan ske, höra modern och den vars
släktnamn barnet avses skola behålla. I övrigt gäller vad som sägs i första
stycket.

I ärende som avses i 37 §
första stycket skall rätten, där så kan ske, höra den vars släktnamn barnet
har och den vars släktnamn barnet avses skola förvärva, även om de icke äro
vårdnadshavare. Har barnet fyllt tolv år skall, om det finnes lämpligt, jämväl
barnet höras. Åro skäl därtill, skall yttrande inhämtas från
barnavårdsnämnden.

I ärende som avses i 37 §
första stycket skall rätten, där så kan ske, höra den vars släktnamn barnet
har och den vars släktnamn barnet avses skola förvärva, även om de icke är
vårdnadshavare. Har barnet fyllt tolv år skall även barnet höras om det finnes
lämpligt. Om skäl föreligger, skall rätten inhämta yttrande från barnavårdsnämnden.

Sådan
tvist angående släktnamn, varom talan må föras i särskild rättegång, inslämmes
till den domstol, där den mot vilken talan väckes skall svara i tvistemål i
allmänhet. Finnes icke sålunda behörig domstol, väckes talan vid Stockholms
rådhusrätt.

Talan som avses i 17 § 50
ock talan enligt 18 § mot någon, som enligt 13 § förvärvat av annan efter
ansökan hos namnmyndigheten erhållet släktnamn, må ej väckas senare än fem åi-
efter det beslutet i anledning av ansökningen vunnit laga kraft.

Sådan tvist angående
släktnamn, varom talan får föras i särskild rättegång, instämmes till den
domstol, där den mot vilken talan väcks skall svara i tvistemål i allmänhet.
Finnes icke sålunda behörig domstol, väcks talan vid Stockholms tingsrätt.

Talan som avses i 17 §
liksom talan enligt 18 § mot någon, som genom anmälan har förvärvat av annan
efter ansökan hos namnmyndigheten erhållet släktnamn, får ej väckas senare än
fem år efter det beslutet i anledning av ansökningen vunnit laga kraft.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Särskilda bestämmelser

40
§ (Upphävd tidigare)

Nuvarande
lydelse

42 §
För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år göres
anmälan eller ansökan av vårdnadshavaren.

41
§ Samtycke varom förmäles i 4 eller 5 §, så ock samtycke som avses i 13 § andra
stycket skall lämnas muntligen inför pastor, hos vilken anmälan om anlagande
av namnet sker, eller ock skriftligen med vittnen. Samtycke som avses i 10 §
andra stycket skall lämnas skriftligen med vittnen.

Föreslagen
lydelse

41 §

För
den som ståi' under annans vårdnad och ej har fyllt IS år görs anmälan eller
ansökan av vårdnadshavaren.

Har
barn.fyllt 15 år får anmälan eller ansökan för barnet ej göras ulan barnets
samtycke.

42 §

Samtycke
som avses i 2 § andra stycket, 4 andra stycket, 5§, 7 första stycket, 10 §
andra stycket eller 41 § andra stycket skall lämnas skriftligen med vittnen.
Har i ärende som avses i 5 § forsla stycket samtycke lämnats hos rätten, behövs
ej nytt samtycke vid anmälan hos pastorsämbetet.

Bilaga 2

s. 43 Kontrollera mot PDF

Namnmyndighet är patent-
och registreringsverket.

De närmare föreskrifter
som erfordras för tillämpningen av denna lag meddelas av regeringen.

De närmare föreskrifter
som erfordras för tillämpningen av denna lag meddelas av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer.

s. 44 Kontrollera mot PDF

IV Vissa
bestämmelser för utlänningar

44 §

Utländsk medborgare, som har hemvist här i landet, får förvärva släktnamn
genom anmälan hos pastorsämbetet enligt 1-6 §§, om det står klart att fönärvet
blir gällande i hans hemland.

I annat fall får utländsk medborgare, som har hemvist här i landet,
efter ansökan hos namnmyndigheten föivärva släktnamn som avses i 1-6 ,f f, om
det kan antas, att.förvärvet inte medför avsevärd olägenhet för ho -

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156

Nuvarande lydelse

124

Föreslagen lydelse

nom .för den händelse det ej blir gällande i hemlandet.

45 §

Utländsk medborgare, som har hemvist här i landet, får
bära mellannamn enligt 7§.

46 §

Utländsk medborgare, som har hemvist här i landet, får
efter ansökan hos namnmyndigheten förvärva släktnamn enligt 8-12 §§, om det
står klart att förvärvet blir gällande i hans hemland eller om det kan antas,
att för-väiyet inte medför avsevärd olägenhet för honom.för den händelse det ej
blir gällande i hemlandet.

47 §

Bestämmelserna i 15-18 §§ omför

lust av släktnamn är tillämpliga ifråga

om släktnamn som förvärvats enligt 44

eller 46 §.

48 §

Utländskt barn som föds här i landet får förvärva förnamn
genom anmälan hos pastorsämbetet enligt 23 § eller 24 § första stycket.

Utländsk medborgare, som har hemvist här i landet, får
efter ansökan hos namnmyndigheten förvärva eller ändra.förnamn enligt 24 eller
25 §, om det står klart att förvärvet eller ändringen blir gällande i hans
hemland eller om det kan antas, attförvä/yet eller ändringen inte medför
avsevärd olägenhet för honomför den händelse åtgärden ej godtas i hemlandet.

49 §

Vid tillämpning av denna lag och med stöd därav utfärdade
föreskrifter likställs med svensk medborgare

utländsk medborgare som adopterats av svensk medborgare.

statslös person, som har hemvist här i landet eller, om
han ej har hemvist.

Bilaga 2

Prop. 1981/82:156 125

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Bilaga 2

har
sin vistelseort här, och

politisk flykting, som har hemvist här i landet.

IV Ikraftträdande-
och över- V Ikraftträdande- och över

gångsbestämmelser gångsbestämmelser

44 § 50 § Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

45 § 51 §

Genom
denna lag upphäves med de begränsningar som nedan stadgas förordningen den 5
december 1901 angående antagande av släktnamn, så ock vad i övrigt finnes i lag
eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i denna lag.

Där
i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till författningsrum,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

46 § 52
§

1 mom. Släktnamn, vilket vid denna lags ikraftträdande finnes för någon
antecknat i kyrkobok, tillkommer denne som om han förvärvat det enligt denna
lag.

2 mom. Släktnamn, som någon fått godkänt på sätt angives i § 1 punkt 5
förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn men som ej vid
denna lags ikraftträdande är antecknat för honom i kyrkobok, skall tillkomma
honom som om han förvärvat namnet enligt denna lag, om han inom ett år från den
dag namnet godkändes anmäler det hos pastor fill införande i kyrkobok.

Den
som vid denna lags ikraftträdande saknar släktnamn äger inom två år därefter
antaga sådant namn enligt bestämmelserna i § 1 punkt 3 nyssnämnda förordning.
Har han ej inom sagda tid förvärvat släktnamn, skall tillnamn, under vilket han
är antecknad i kyrkobok, tillkomma honom såsom släktnamn enligt denna lag.

Kvinna,
som är gift när denna lag träder i kraft, äger inom två år från ikraftträdandet
genom anmälan hos pastor återtaga det släktnamn hon hade som ogift. Har
äktenskap upplösts före lagens ikraftträdande, skall vad i 7 § stadgas äga
tillämpning.

3 mom.
Vad i denna lag stadgas utgör ej hinder för prövning av sådan

före lagens ikraftträdande väckt talan angående ensamrätt till namn, som

kunnat föras enligt äldre rätt. I fråga om släktnamn, som godkänts på sätt

angives i § I punkt 5 förordningen den 5 december 1901 angående antagande

av släktnamn, må talan väckas även efter lagens ikraftträdande, dock ej

senare än två år från den dag namnet godkändes.

Nuvarande
lydelse

47 §

Skall
någon enligt denna lag förvärva annans släktnamn och saknar denne sådant namn
men finnes för honom i kyrkobok antecknat tillnamn, gäller under den
övergångstid, som angives i 46 § 2 mom. andra stycket, förvärvet detta namn.

Vad i 6 § och 46 2 mom.
tredje stycket första punkten stadgas om rätt för hustru att behålla eller
återtaga släktnamn, som hon hade såsom ogift, skall, om hon saknar eller före
äktenskapet saknat sådant släktnamn, under den ovan i första stycket omförmälda
övergångstiden i stället gälla tillnamn, som är eller varit för henne såsom
ogift antecknat i kyrkobok.

För
den som enligt denna paragraf förvärvat eller behållit tillnamn gäller vad i
46 2 mom. andra stycket sägs.

Föreslagen lydelse

53 §

Skall
någon enligt denna lag förvärva annans släktnamn och saknar denne sådant namn
men finnes för honom i kyrkobok antecknat tillnamn, gäller under den
övergångstid, som angives i 52 § 2 mom. andra stycket, förvärvet detta namn.

Vad i 6 § och 52 § 2 mom.
tredje stycket första punkten stadgas om rätt för hustru att behålla eller
återtaga släktnamn, som hon hade såsom ogift, skall, om hon saknar eller före
äktenskapet saknat sådant släktnamn, under den ovan i första stycket
omförmälda övergångstiden i stället gälla tillnamn, som är eller varit för
henne såsom ogift antecknat i kyrkobok.

För den som enligt denna
paragraf förvärvat eller behållit tillnamn gäller vad i 52 § 2 mom. andra
stycket sägs.

Bilaga 2

s. 127 Kontrollera mot PDF

1, Denna lag träder i kraft den

2, Bestämmelserna i 2 § första och tredje styckena
äger tillämpning även när släktnamn förvärvats enligt 1 eller 2 § i tidigare
lydelse eller enligt motsvarande äldre bestämmelser,

3, Bestämmelserna i 4 § första och tredje styckena
äger tillämpning även när släktnamn förvärvats enligt 3 § första - fjärde
styckena i tidigare lydelse eller enligt motsvarande äldre bestämmelser,

4, Bestämmelserna i 5 § andra och fjärde styckena äger
tillämpning även när släktnamn förvärvats enligt 5 § i tidigare lydelse eller
enligt motsvarande äldre bestämmelse.

5, Bestämmelsen i 6 § tredje stycket äger tillämpning
även när släktnamn förvärvats enligt 6 § första eller andra stycket i tidigare
lydelse eller enligt motsvarande äldre bestämmelser,

6, Ingår tidigare gift kvinna, som enligt bestämmelse
gällande före namnlagens ikraftträdande bär sitt eget och mannens släktnamn i
förening, nytt äktenskap, anses vid tillämpning av 6 och 7 §§ det sålunda burna
namnet som släktnamn förvärvat på grund av tidigare äktenskap,

7, Har före ikraftträdandet gjorts anmälan om tilläggsnamn
för adoptivbarn enligt 3 § femte stycket i dess tidigare lydelse, får barnet
bära till-

Prop. 1981/82:156 127

läggsnamnet
utan hinder av den nya lagen. Barnet äger dock ej samtidigt Bilaga 2 bära
mellannamn enligt den nya lagen,

8. Tilläggsnamn som avses i 6 § tredje stycket i dess
tidigare lydelse anses som mellannamn enligt den nya lagen.

9. 1 ärende om godkännande av släktnamn som väckts hos
namnmyndigheten före den nya lagens ikraftträdande tillämpas 10 § i sin
tidigare lydelse.

10. I fråga om verkan av dom, varigenom fastställes att
viss man icke är fader till barn, tillämpas äldre lag i fall då dom i första
instans meddelats i målet före den nya lagens ikraftträdande.

11. Bestämmelsen i 41 § andra stycket om barns samtycke
äger ej till-lämpning i ärende som väckts genom anmälan eller ansökan före
ikraftträdandet.

12. Har före lagens ikraftträdande ansökan gjorts om
släktnamn med stöd av 8 § tredje stycket i tidigare lydelse, prövas ansökningen
enligt äldre lag.

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 128

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över
namnlagsutredningens betänkande (SOU 1979:25) Nya namnregler

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Stockholm, Västerås
tingsrätt, datainspektionen, socialstyrelsen, riksskatteverket, patent- och
registreringsverket, patentbesvärsrätten, statens invandrarverk,
kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts östra inspektionsområde,
kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts västra inspektionsområde,
kyrkobokföringsinspektören i Västerås stift, kyrkobokföringsinspektören i
Härnösands stift, kyrkobokföringsinspektören i Luleå stifts södra
inspektionsområde, kyrkobokföringsinspektören i Luleå stifts norra
inspektionsområde, svenska språknämnden, länsstyrelsen i Stockholms län,
länsstyrelsen i Älvsborgs län. domkapitlet i Uppsala stift, domkapitlet i
Härnösands stift, domkapitlet i Lunds stift, pastorsämbetet i finska
församlingen, familjelagssakkunniga (Ju 1970:52). utredningen (Ju 1977:08) om
barnens rätt. jämställdhetskommittén (Ju 1976:08), sociala centralnämnden i
Göteborgs kommun, sociala centralnämnden i Södertälje kommun, Sveriges
advokatsamfund. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, föreningen
Sveriges fögderitjän-stemån. Pastoratstjänstemannaförbundet,
riddarhusdirektionen. Genealogiska föreningen. Centerns kvinnoförbund.
Folkpartiets kvinnoförbund. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund. Svenska kvinnors vänsterförbund.
Fredrika-Bremer-förbundet, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, föreningen
Familj och Rätt. föreningen Nike, Sveriges frikyrkoråd.

Riksskatteverket har bifogat ett yttrande från
kyrkoboksinspektören i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområde. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län har bifogat yttranden från länspolischefen i länet,
länsstyrelsens dataenhet och polismyndigheten i Borås polisdistrikt.

Yttranden har dessutom inkommit från Malmö invandrarnämnd
och Fosterhemmens riksförbund,

I följande sammanställning återges yttrandena i regel i
oavkortat skick. För överskådlighetens skull redovisas de under olika avsnitt.
Beträffande Svea hovrätts yttrande innehåller sammanställningen dock endast en
sammanfattning av yttrandets huvuddrag. Hovrättens fullständiga yttrande
bifogas som bilaga 3:1.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 129

1
Allmänna och sammanfattande synpunkter Bilaga 3

1.1 Svea hovrätt:

Betänkandet innehåller en i det närmaste total inventering
av relevanta problemställningar. Förslaget är därför väl ägnat som underlag för
en fortsatt bearbetning av frågorna.

Hovrätten anmäler en stark reservation mot utredningens
uppfattning, att införandet av personnummer gör det möjligt att i nämnvärd grad
ge avkall på namnstabiliteten. Enligt hovrättens mening måste tvärtom denna
även i fortsättningen utgöra ett grundläggande element i namnlagstiftningen.

Hovrätten avstyrker därför att området för fria namnbyten
genom anmälan till pastorsämbetet vidgas i den utsträckning som utredningen
föreslår. Enligt hovrätten bör denna frihet visserligen kunna öka, men när det
gäller "barn" bör den begränsas till minderåriga. Vuxna
"barn"- varmed också avses underårig som ingått äktenskap - bör
liksom nu få ansöka om namnbyte till någon av föräldrarnas namn. Även när det
gäller de allmänna reglerna för administrativt namnbyte menar hovrätten, att
man måste vara mera restriktiv än utredningen föreslår; det förordas därför att
man bibehåller den nuvarande bestämmelsen, att sökande skall förebringa skäl
för sin önskan att den vägen byta namn.

Se vidare bilaga 3:1 avsnitt 1,

1.2 Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten anser att utredningens förslag i allt väsentligt
innehåller en för dagens samhälle val avvägd reglering av den svenska
namnrätten. Hovrätten har inte heller någon erinran mot huvuddragen av de
lagtekniska lösningar som utredningen föreslår, I några frågor, som närmast
avser de familjerättsliga namnförvärven, vill hovrätten dock framföra vissa
invändningar och kommentarer- Införandet av personnummer och personakt har
otvivelaktigt inneburit att släktnamnet förlorat i betydelse som
identifikationsmedel. Det måste dock klargöras att om namnstabiliteten minskar
måste detta medföra en ökad användning av personnummer för registrering med
hjälp av datatekniken, en utveckling som många känner tvekan inför,

1.3 Kammarrätten i Stockholm:

Kammarrätten, som har kritiserat det framlagda förslagets
huvudpunkter, anser sig inte kunna tillstyrka förslaget i förefintligt skick.

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 130

1.4 Datainspektionen: Bilaga 3

Utredningen konstaterar att naninlagstiftningen hittills
innefattat en avvägning mellan å ena sidan intresset av namnstabilitet och å
den andra, den enskildes intresse att förvärva det släktnamn han önskar.
Förslaget ger större utrymme än gällande ratt åt den enskilde att förvärva nytt
släktnamn. En förutsättning härför anges vara systemet med personnummer.
Personnumret är, som utredningen påpekat, ett säkert identifikationsmedel. En
konsekvens av ett genomförande av förslaget innebärande att byte av efternamn
blir lättare, blir att personnumret kommer att fä än mer ökad betydelse. Även
om personnumrets riktighet i viss utsträckning kan kontrolleras, uppnås dock
alltjämt den säkraste identifikationen genom användning av personnummer och
namn. Icke sällan förekommer nämligen fel av typen omkastningar av födelsedag
och födelsemånad (således 330804 i stället för 330408) och stansfel då
exempelvis en handskriven uppgift om personnummer feltolkas. Maskinella
kontroller kan avslöja vissa fel men inte alla. Exempelvis avslöjas ofta men
långt ifrån alltid omkastningen av månad och dag, när månadssiffran blir
"absurt" hög (332810 i stället för 331028). Frekvensen fel
beträffande personnummer har i vissa databehandlingssystem uppskattats till 5
%. Blir ändringar av släktnamn avsevärt vanligare än i dag och flera
namnalternativ föreligger och således möjlighet finns att byta släktnamn ett
flertal gånger under ett normalt liv minskas identifikationssäkerheten med
användande av personnummer och namn.

Det har i skilda sammanhang uttalats tveksamhet mot den
alltmer ökande användningen av personnummer. Datalagstiftningen har i sitt
betänkande (SOU 1978:25) likväl funnit att en drastisk inskränkning av
personnummeranvändning snarast skulle öka risken för obehöriga intrång i
personlig integritet genom att personförväxlingar då bedöms öka möjligheter
till uppdatering av registeruppgifter är bristfälliga. Dock har såväl av
kommittén som i den av riksdagen antagna propositionen (1978/79:109) och
ändring av datalagen uttalats att användning av personnummer i utdata bör
begränsas till de fall detta oundgängligen behövs. Redan detta område är
synnerligen omfattande. Genomförs namnlagsutredningens förslag torde behov uppkomma
av att använda personnummer i än större utsträckning. Detta synes inte överensstämma
med de uttalanden som gjorts av statsmakterna om personnummeranvändning i
samband med översynen av datalagen.

Inspektionen vill således framhålla att genomförande av
förslaget skulle innebära ett avsteg från statsmakternas tidigare ställningstaganden
mot ytterligare ökad användning av personnummer. Att ange en person med
tidigare släktnamn torde bli alltför otympligt och inte praktiskt genomförbart
i många register där antalet positioner för namnangivelser är begränsade
(exempel Bengt Rosengren, född Svensson, tidigare namn Vallin).

Det sagda innebär att datainspektionen från sina
utgångspunkter ar , tveksam till ett fullständigt genomförande av utredningens
förslag - varvid

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 131

även beaktats att det från jämställdhetsutgångspunkt
måhända skulle kunna Bilaga 3 göras gällande att frågan har begränsad
betydelse.

Datainspektionen vill inte frammana en framtidsvy av att
personnumren helt ersätter namnen men förslaget innebär ett steg i en
utveckling mot att det enbart blir i direkta relationer mellan människor som
namnet används medan enbart personnumret används i officiella sammanhang och i
ekonomiska förhållanden.

1.5 Socialstyrelsen:

Socialstyrelsen ser namnlagsutredningens betänkande som
ett led i de strävanden för jämställdhet mellan man och kvinna, som på olika
sätt kommit till uttryck i dagens samhälle. Då man exempelvis ändrat vårdnadslagstiftningen
till större jämställdhet mellan moder och fader samt mellan barn till gifta och
ogifta föräldrar, är det rimligt att göra motsvarande ändring även inom
namnlagstiftningen. Socialstyrelsen tillstyrker därför förslaget, även om man
måste räkna med att det kommer att medföra merarbete vid t. ex. register- och
journalföring för kontroll av identiteter i de fall namn och personnummer vid
olika tidpunkter inte stämmer överens. Ett genomförande av förslaget
förutsätter att det system med personnummer och personakter som införts i
folkbokföringen bibehålls.

1.6 Riksskatteverket (RSV):

RSV anser att utredningen väl följt de i direktiven
angivna allmänna riktlinjerna. Under de cirka sju år som gått sedan direktiven
lämnades har utvecklingen gett ökad tyngd åt motiveringen för dessa riktlinjer.
Framförallt gäller detta det på olika samhällsområden pågående arbetet för ökad
jämställdhet mellan man och kvinna liksom strävandena att i möjligaste mån
utjämna skillnader i rättsligt hänseende mellan barn till föräldrar som är
gifta med varandra och barn vars föräldrar inte är gifta med varandra (i likhet
med utredningen använder RSV i fortsättningen de mera kortfattade begreppen
barn i äktenskap och barn utom äktenskap). För förslagen talar det förhållandet
- såsom redovisas i betänkandet 2,6,2 - att de länder som moderniserat sin
namnlagstiftning eller håller på med detta, t, ex, övriga nordiska länder med
undantag för Island, i stor utsträckning har brutit med den hävdvunna agnatiska
namnprincipen enligt vilken barn i äktenskap får faderns namn. Detsamma gäller
att man och hustru i ökad omfattning ges en självständig ställning i
namnhänseende,

RSV ställer sig emellertid tveksam till om den skedda
avvägningen mellan det allmännas intresse av namnstabilitet och den enskildes
intresse av valfrihet fått en lämplig och skälig utformning. Enligt vad som
framgår av det följande föreslår RSV vissa inskränkningar i valfriheten till
förmån för namnstabiliteten. Mera allmänt kan ifrågasättas om det är riktigt
och även

10 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 156

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 132

från den enskildes synpunkt nödvändigt eller ens lämpligt
att han skall ha rätt Bilaga 3 att under sin livstid - utan att några
ändrade rättsliga förhållanden inträtt - få ändra namn av och till genom
anmälan och utan någon myndighets prövning,

1 betänkandet åberopas till stöd för valfriheten bl, a,
personnumrets alltmer ökade betydelse som ett enhetligt och säkert
identifieringsmedel, RSV delar i och för sig de anförda synpunkterna, RSV vill
emellertid tillfoga att frågan om personnummeranvändningen nyligen utretts.
Datalagstiftningskommittén (DALK) ifrågasatte därvid (betänkandet.
Personnummerregister- Datorer- Integritet SOU 1978:54, s, 107) en föreskrift
av huvudsakligt innehåll att en registrerad persons personnummer inte får
göras tillgängligt i utdata från registret i vidare mån än som behövs för att
tillgodose ändamålet med registret samt att den registeransvarige särskilt
skall beakta att ett personnummerutlämnande inte sker i onödan eller på sätt
som är ägnat att väcka oro eller förargelse, I prop, 1978/79:109 om ändring i
datalagen uttalade departementschefen (s, 12):

För egen del anser jag i likhet med remissinstanserna att
kommittén har anfört övertygande skäl mot att begränsa användningen av
personnummer. Jag vill särskilt peka på att en begränsning av denna användning
skulle kunna få effekter som i själva verket skulle motverka syftet att skydda
den personliga integriteten. Riskerna för personförväxling skulle nämligen öka
avsevärt. Att personnummer förekommer i registren hindrar emellertid inte att
deras användning i uppgifter som lämnas ut från ADB-register begränsas.
Begränsningar i det hänseendet kan åstadkommas med stöd av gällande
bestämmelser.

Utredningen åberopar också personaktens betydelse genom
att i denna anteckna alla namnändringar och att akten - förutom uppgifterna
rörande personen själv-också innehåller "namn, personnummer och
födelsehemort för föräldrar, make och barn" (s, 81), Härtill är att säga
att vid personakternas införande 1947 antecknades föräldrar i barnets
personakt, om barnet var fött 1932 eller senare, Samma gränser sattes för antecknandet
av barn i moderns personakt. Först efter 1968 antecknas barn i faderns
personakt. Uttalandet om att personakten förbinder personen med hans släkt både
bakåt och framåt i fiden måste därför avsevärt modifieras. Det bör vidare
framhållas att om uppgifterna om en persori ändras i hans personakt motsvarande
ändringar ej sker i föräldrars, makes eller barns personakter,

I betänkandet anförs på ett flertal ställen att ett skäl
för att medge ökad valfrihet på bekostnad av namnstabiliteten är att ett missbruk
inte torde behöva befaras med hänsyn till att en namnändring i regel är förenad
med så många praktiska olägenheter för den enskilde. Exempel är namnbyte i
pass, körkort och andra identitetshandlingar samt en mångfald andra relationer
som varje person har både som samhällsmedlem och privat. Det torde vara riktigt
beträffande de allra flesta som byter namn att skälig orsak finns och att

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 133

namnändringar inte sker på okynne. Nuvarande bestämmelse i
6 § namnia- Bilaga 3 gen enligt vilken gift kvinna fritt kan anmäla eller
återtaga tilläggsnamn för anteckning i kyrkobok har såvitt RSV känner till inte
föranlett några olägenheter i form av upprepade anmälningar och återtaganden.

Utredningens antaganden enligt föregående stycke torde
också gälla det stora övervägande flertalet personer. Utredningen har
emellertid förbisett att det också, låt vara i ett litet antal fall, kan
förekomma att den enskilde har ett direkt oberätfigat intresse att tid efter
annan kunna uppträda med olika namnidentiteter. Särskilt torde detta gälla
allehanda former av ekonomisk brottslighet för att vilseleda och försvåra
efterforskning. Det hade varit av intresse om synpunkter på detta hade lämnats
av exempelvis rikspolisstyrelsen och brottsförebyggande rådet. Inom RSVs
verksamhet påskatteområdet förekommer det ej sällan att namnändringar
beträffande juridiska personer sker i uppenbart syfte att försvåra
myndigheternas insyn för kontroll och revision. Om en uppluckring av
namnstabiliteten skulle ske av sådant vittgående slag som förslagen i
betänkandet innebär, kan det befaras att de praktiskt taget obegränsade
möjligheterna till upprepade namnbyten för fysiska personer även kan komma att
försvåra bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten. Enligt RSVs mening är
denna faktor av så stor betydelse att den vid bedömningen av förslaget bör
beaktas.

Enligt direktiven borde det eftersträvas att göra reglerna
enklare och mer lättillgängliga. 1963 års namnlag har erfarenhetsmässigt varit
på många punkter svår att förstå och tillämpa både för allmänheten och
myndigheterna. Det kan med skäl ifrågasättas om utredningens förslag i dessa
avseenden innebär någon förbättring. Lagreglernas komplicerade natur
sammanhänger i viss grad med den mycket vittomfattande valfriheten som
förslaget vill ge de enskilda. De begränsningar i valfriheten som RSV i det
följande vill föreslå torde - oavsett deras lämplighet i övrigt - kunna bidra
fill en i och för sig önskvärd förenkling av lagreglerna.

1.7 Patent- och registreringsverket:

Den 1 juli 1962, dvs. ett och ett halvt år innan 1963 års
namnlagstiftning trädde i kraft, blev patentverket namnmyndighet och har sedan
dess att handlägga ärenden om tillstånd att ändra släktnamn och förnamn. Patentverket
har härigenom erhållit stor erfarenhet av hur 1963 års namnlagstiftning verkar
i praktiken.

Som framgår av betänkandet kunde patentverket redan inför
fillsättandet av namnlagsutredningen i en skrivelse till justitiedepartementet
med därvid fogad promemoria ge en utförlig redogörelse för dittills gjorda
iakttagelser. Dessa har såvitt verket kan finna noggrant genomgåtts av
utredningen, som anvisat lösningar i flertalet fall. Även i övrigt har
utredningen sökt och också funnit lösningar enligt de riktlinjer som anges
eller antyds i utredningens direktiv.

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 134

För att nå detta resultat har utredningen tagit radikala
grepp på ämnet och Bilaga 3 inte känt sig bunden av vad som under lång tid
varit tradition på släktnamnsområdet. Särskilt kommer detta till uttryck genom
att utredningen föreslår att den agnatiska principen överges till förmån för
en fullständig valfrihet för makar mellan mannens och hustruns samt för barn
mellan faderns och moderns namn. Som motiv härför hänvisas framför allt till
det i den aktuella samhällsdebatten ständigt återkommande kravet på jämställdhet
mellan man och kvinna.

Ett fullföljande av utredningens principiella linje vid
utformningen av de nya namnreglerna har lagtekniskt sett givit goda lösningar
och möjliggjort en betydande förenkling både av lagtext och förfarandet vid
ändring av namn. Genom att åtskilliga namnändringar blir anmälningsärenden (hos
pastorsämbetena) i stället för ansökningsärenden (hos namnmyndigheten)
tillgodoses också krav på minskning av det s. k. byråkratiska krånglet inom namnväsendet.

Införandet av internationellt rättsliga regler för
namnförvärv ser patentverket som en angelägen komplettering av namnlagen.

För patentverket som namnmyndighet leder förslaget till en
avsevärd begränsning av verkets befattning i första hand med de
familjerättsliga namnförvärven. Verket räknar dock med att som central
namnmyndighet få vidgade informationsuppgifter på namnområdet. Om de föreslagna
ändringarna av namnskicket genomförs, blir friheten att välja namn så stor att
det för den enskilde kan bli svårt att överblicka de framtida konsekvenserna.
Här behövs säkert omfattande rådgivning och biträde åt såväl pastorsämbeten som
allmänhet.

Patentverket, som har mycket goda erfarenheter av nordiskt
samarbete på de lagstiftningsområden som berör verket, beklagar att
förutsättningar inte förelegat för sådant samarbete på namnlagstiftningens
område. Särskilt med tanke på den stora internordiska rörligheten hos
befolkningen i de nordiska länderna hade en samlad nordisk lösning varit
angelägen. Med tillfredsställelse konstateras dock att den så sent som i år
antagna nya norska namnlagstiftningen väl överensstämmer med
namnlagsutredningens förslag. Även i förhållande till Finland synes en god
överensstämmelse kunna uppnås, om där framlagt förslag till ny namnlagstiftning
antages utan större ändringar.

För att förbereda verkets ställningstagande till
utredningens förslag har verket inrättat en referensgrupp sammansatt av
representanter för olika personalgrupper i verket och företrädare för båda
könen. De synpunkter som framförs nedan är till helt övervägande delen
förankrade i referensgruppen.

Innan patentverket övergår till att yttra sig om
förslagets enskildheter, vill verket framföra några mera allmänna synpunkter
avsedda att belysa vissa verkningar av en så genomgripande ändring av
släktnamnsskicket som nu föreslås.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 135

En följd, som utredningsmannen inte berört närmare, är den
inverkan som Bilaga 3 den större friheten vid val av släktnamn får i fråga
om skyddet för egenartade släktnamn. Denna synpunkt, som experten Uggla fäst
avgörande vikt vid i sitt särskilda yttrande, skall här ytterligare något
belysas.

Genom 1963 års namnlag infördes för första gången i den
svenska lagstiftningen ett materiellt skydd för släktnamn, dock begränsat till
egenartade släktnamn, dvs. sådana som anses ägnade att utmärka tillhörighet
fill viss släkt. Detta var ett betydande framsteg i förhållande till vad som
gällt tidigare, när endast vissa adliga släktnamn ansågs åtnjuta skydd. Man
vågar nog också påstå att det förstärkta namnskyddet för egenartade släktnamn
motsvaras av uttalade önskemål om namnskydd hos bärare av sådana namn. Många
bärare av sedan av ålder existerande egenartade namn - i stor utsträckning även
icke adliga - är sammanslutna i släktföreningar, där man vårdar släktens
angelägenheter och slår vakt om släktens namn. En annan kategori är bärare av
nybildade namn. Den som förvärvat ett sådant namn har anledning räkna med att
namnet är förbehållet de ursprungliga namnhavarna och deras anhöriga. Man kan
räkna med att samma eller liknande namn inte godkännes för någon annan. Det
svarar namnmyndigheten genom sin prövning för.

Den betydligt utvidgade valrätten till släktnamn och dess
konsekvenser enligt förslaget medför att även egenartade namn - och av dessa är
adelsnamn bara en ringa del - lätt kan ledas utanför den ursprungliga
släktkretsen. Släktnamnet kommer i många fall inte längre att markera
tillhörighet till viss släkt. Det kan visserligen sägas att så kan vara fallet
även nu, men det kommer i framtiden att bli mycket vanligare. Termen
"släktnamn" kan därmed också bli oegentlig, eftersom inte ens ett
egenartat släktnamn alltid visar att bäraren tillhör den ursprungliga
namnbärande släkten. Detta förhållande leder till frågan om inte termen
"släktnamn" borde ersättas med termen "efternamn" i
namnlagen och annan lagstiftning. När patentverket avstår från att föreslå
detta är anledningen att man vid tillkomsten av den nya norska namnlagen
slutligen stannat för att inte byta ut "slektsnamn" mot
"efternamn".

Patentverket har under sin befattning med namnfrågor fått
en god uppfattning om människors inställning till sitt namn. Namnet spelar för
många fler människor än man skulle tro en stor roll, många är direkt fixerade
vid det. Det kan sägas att alltför stor hänsyn inte skall tagas till de många
gånger irrationella ståndpunkter som kommer till uttryck i namnfrågor, men det
går inte att blunda för att sådana förekommer. Man kan därför inte utesluta att
en utvidgad valfrihet på namnområdet kan leda till konflikter eller störningar
i familjerelationerna under en avsevärd tid, kanske intill dess en
generationsväxling ägt rum. Om man genomför en så genomgripande omläggning av
släktnamnsskicket som förslaget innebär, måste man sålunda vara medveten om att
omläggningen lika väl som den välkomnas i vissa kretsar kan komma att leda till
irritation hos många människor.

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop, 1981/82:156 136

Det är emellertid också viktigt att understryka
att den agnatiska Bilaga 3 namnprincipen spelar en inte oväsentlig roll
när det gäller synen på könen. En son bär släktnamnet vidare; en dotter får sin
blivande äkta makes. Den av utredningen föreslagna revisionen av namnrätten kan
därför ses som ett steg mot större jämställdhet mellan könen, vilket inte skall
underskattas.

När patentverket i fortsättningen närmare granskar
enskilda bestämmelser i förslaget är det sålunda med utgångspunkt från att
grundtankarna i utredningens förslag blir vägledande för namnlagsfiftningens
utformning. På några punkter förordar verket dock vissa jämkningar.

1.8 Patentbesvärsrätten

1 betänkandet redovisas en översyn av hela namnlagen
(1963:521) och den till lagen knutna namnförordningen (1963:528). Mot bakgrund
av att den nu gällande lagen inte har mer än knappt 15 år på nacken och den
omsorg som präglade dess tillkomst, framstår det måhända som en smula
överraskande att en sådan allmän översyn ansetts påkallad redan nu. Det är
naturligtvis i och för sig önskvärt att man inte gör ingrepp med alltför täta
mellanrum i de bärande principerna i en lagstiftning som i så påtaglig grad
berör praktiskt taget alla medborgare som namnlagstiftningen. Utredningsarbetet
har emellertid bedrivits i god samklang med direktiven. Det ligger onekligen
också mycket i vad utredningen själv framhållit om att utvecklingen har gått
fort och att den nuvarande lagen inte i allo svarar mot dagens synsätt. Befogad
anmärkning kan därför ej riktas mot att utredningen i den omfattning som skett
analyserat och omprövat de principiella lösningar som ligger till grund för
gällande lagstiftning på namnrättens område.

Även om patentbesvärsrätten, såsom framgår av det
följande, har vissa erinringar mot detaljer i förslaget, förtjänar betänkandet
i dess helhet beröm för det sätt på vilket det presenterats. Språkbehandlingen
är påfallande spänstig och problemen analyseras på ett skarpsinnigt men ändå
lättfattligt vis. Också de lagtekniska lösningarna framstår till övervägande
del som val avvägda.

På det principiella planet innebär namnförslaget betydande
förändringar i förhållande fill gällande rätt. Bl, a, föreslås i fråga om barns
släktnamn en övergång till i viss omfattning från den på tradition grundade
agnatiska principen till en kognatisk princip samt beträffande makars släktnamn
ett slopande av rådande presumtion för namngemenskap grundad på mannens
släktnamn och införandet av en obegränsad möjlighet att som gemensamt släktnamn
förvärva endera makens namn (bortsett från släktnamn som förvärvats på grund av
tidigare äktenskap). Förslaget innehåller också nyheter i form av mellannamn
och en formalisering av sedvanerättsligt brukade gamla gårdsnamn. Stor frihet
medges att välja mellan olika namn och namnkombinationer samt att - mestadels
genom en enkel anmälan hos

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 137

pastorsämbetet - byta släktnamn. Bilaga 3

Förslaget är således i vissa avseenden mycket långtgående
och innebär utan tvekan - som närmare utvecklats i ett av experten Uggla
avgivet särskilt yttrande - en urholkning av tidigare uppbyggda namnrättsliga
principer avsedda att främja namngemenskapen inom familjen och släkten. Det
bygger emellertid på moderna och i allt vidare kretsar accepterade
självständighets-och jämlikhetssträvanden, för vilka äldre principer på detta
rättsområde bör vika, Patentbesvärsrätten vill därför inte motsätta sig ett
genomförande av de principiella ändringar som föreslås. Mot bakgrund av
omfattningen och innebörden av dessa ändringar framstår emellertid enligt
patentbesvärsrättens mening ett bibehållande av ordet släktnamn som inadekvat
och i viss mån vilseledande. Det skulle enligt rättens uppfattning vara en
fördel att genomgående ersätta detta ord med det neutrala ordet efternamn.
Sistnämnda ord ansluter .också på ett logiskt sätt till de i namnlagen i övrigt
förekommande begreppen förnamn och mellannamn. Det torde i detta sammanhang
finnas viss anledning att varna för konsekvenserna av ett alltför flitigt bruk
av de vittgående möjligheter att förvärva och byta namn som förslaget medger.
Risk kan då uppkomma för komplikationer i skilda hänseenden, t. ex, vid
legitimationskontroll. Ej heller kan väl bortses från risken för viss
administrativt merarbete genom krav på utfärdande av nya identitetshandlingar
och liknande samt ändringar som måste vidtas i offentliga register av olika
slag,

Patentbesvärsrätten övergår härefter till att behandla
vissa avgränsade frågor av i huvudsak lagteknisk och processuell karaktär,

1.9 Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts östra
inspektionsområde:

Namnlagsutredningens betänkande och förslag innebär på
åtskilliga områden positiva och angelägna reformer, som underlättar och
förenklar sådana släktnamnsändringar, vilka ha värde för både den enskilde och
samhället. Även beträffande förnamn underlättar förslaget på några punkter
sådana ändringar, som kan ha sitt berättigande och medföra önskvärda
konsekvenser för såväl samhälle som enskild. Likval innebär förslaget även
åtskilliga olyckliga och föga önskvärda, ibland förvirrande, praktiska
olägenheter och bör enligt min niening bearbetas i flera avseenden innan det
antaaes.

1.10 Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts västra
inspektionsområde:

Utredningens förslag öppnar möjligheten för att medlemmar
i en familj kommer att få olika släktnamn, vilket endast 0.1 procent anser vara
önskvärt.

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 138

- Utredningens förslag till huvudregler för makars och
barns släktnamn Bilaga 3 öppnar risken för att den namngemenskap som 78 procent
anser vara inte bara önskvärd utan en av förutsättningarna för känslan av
samhörighet kommer att helt spolieras. Säger inte skillnaden mellan 0,1 och 78
procent något? Ändå lägger man fram detta förslag. Erfarenheterna från kyrkobokföringsarbetet
i praktiken ger vid handen att det finns alltför stora risker att anmälan från
endera maken att antaga den andra makens släktnamn aldrig kommer till stånd,
vilket kommer att resultera i skilda släktnamn - alltså det som 78 procent ej
anser vara önskvärt. Man gör inte våld mot jämställdhetssträvandena om
huvudregeln blir liksom nu att kvinnan förvärvar mannens släktnamn men har
möjligheten att behålla sitt släktnamn som ogift och att möjlighet skall ges
mannen att förvärva det släktnamn som kvinnan hade som ogift om hon behållit
detta i äktenskapet - vidare att barn i äktenskap förvärvar faderns aktuella
släktnamn,

i.11 Kyrkobokföringsinspektören i Västerås stift:

Betänkandet i sin helhet synes vara ett tillrättaläggande
av gällande namnlag till nyare och modernare namnskick som i allt torde synas
avspegla våra nya sociala förhållanden, som var. närmast otänkbara ännu när nu
gällande namnlag antogs (1963-10-11), Det är ju allt vanligare med sammanboende
"under äktenskapsliknande förhållanden", familjer med namngemenskap
splittras allt oftare, s, k, äkta makar byter allt oftare partners och för med
i nya bon barn med olika efternamn från skiftande kullar. Ur konservativ
kyrklig synpunkt har redan under remisstiden anförts farhågor, att de nya
namnreglerna t, o, m, skulle upplösa familjesamhörigheten. Också har
undertecknad i debatt vid några av de 107 pastorsexpeditionerna inom mitt
inspektionsområde förnummit farhågor för någon sorts matriarkat, näroch om det
aktuella betänkandet blirgällande lag. Härtill kan genmälas att det nya
betänkandet tillåter namnskick i hävdvunna former (med hävdvunna menar man att
hustru automatiskt bär mannens efternamn, ehuru sådant blev vanligt först in på
detta sekel). Vill en familj med förankring i kristen tro och kristen sed ha
total namngemenskap, kommer ju detta att gå bra även i fortsättningen.

Särskilt positivt finner undertecknad det vara, att bruket
med gårdsnamn blir lagfäst (26 a §). Gårdsnamn förekommer i väldigt många
socknar i mitt ■ inspektionsområde, dessvärre med olika seder på olika
stallen. Och ingenting har varit stadgat om bruket av gårdsnamn förrän nu, 26 a
§ är väl genomtänkt och bygger på något som bör kunna bli konsensus här i
Dalarna,

Farhågor och frågetecken: måste det inte införas någon
sorts spärr för antalet namnändringar hos samma person, särskilt då för barnen?
Ur kyrkobokföringens/kommande kanske civil folkbokförings synpunkt blir det
annars mycket kaotiskt. Visserligen finns det för varje person unika

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 139

10-siffriga personnumret för identifieringens skull, men
ändock torde en Bilaga 3 personakt, som återger dussinet namnändringar.för
samma, bli oläslig, Samma frågetecken inför framtidens släktforskning: hur
skall samma individ kunna följas, om efternamnet ändras i ett? Identifiering
med personnumret måste vara kompletterad med att samma individs namn icke
ändras alltför ofta eller alltför mycket.

Betänkandet kan accepteras, blott att spärr införes på
antalet namnändringar, särskilt rörande barn.

1.12 Kyrkobokföringsinspektören i Härnösands stift:

På sid. 9 anför utredningen, att "namnregleringen
innebär i stort en avvägning mellan det allmannas intresse av namnstabilitet
och den enskildes intresse av att få förvärva det släktnamn han önskar".
Genom införandet av personnummer och automatisk databehandling har i stort sett
det allmännas intresse av stabilitet tillgodosetts och ett relativt stort
spelrum för den enskildes önskningar kan därför medges.

Jag förbigår att personnummer faktiskt kan förfalskas på
samma sätt som bilnummer kan förfalskas, att fel kan begås som medför ätt
jiersönnummer måste ändras samt att personnummer även av annan anledning måste
ändras och att personnummerstabiliteten därför inte är så fullständig som utredningen
verkar antyda.

Väsentligare är att utredningen alldeles förbigår, att en
persons namn spelar en väsentlig och ofrånkomlig roll i kommunikationerna
människor emellan. Vi identifierar inte varann genom nummer utan just genom
namn. Vår underskrift med vårt namn är bindande och då skall namn inte kunna
bytas hur som helst. Man kan bara tänka sig, hur det skulle vara i valet nu. om
alla bara angavs med sina personnummer? Hur skulle man då veta vem man röstade
på?

Namn har ytterligare en uppgift. De står för identiteten.,Det
är därför det är så viktigt med namngemenskap i en familj. Även ont deti vissa
fall kanske spelar mindre roll för de vuxna makarna, spelar det stor roll för
barnen. Det är därför det är så viktigt att adoptivbarn får adoptivföräldrarnas
namn. liksom att fosterbarn nästan alltid vill ha och uppträder med
fosterföräldrarnas namn. Släktnamn är inte bara en teknisk fråga. De år också
uttryck för samhörighets- och gemenskapskänsla familjemedlemmarna emellan.

Utformande av regler och lagar i en demokrati måste alltid
ta hänsyn till människornas vilja och önskemål. En självklar regel borde därvid
vara. att majoritetens önskemål göres till huvudregel medan minoritetens
önskemål tillgodoses på annat sätt, t. ex. genom anmälan. Ett annat
handlingssätt uppfattas lätt som förmyndarmentalitet, väcker irritation hos den
det berör och skapar konflikter mellan dem som skall tillämpa lag och
allmänheten. Dess synpunkter har alldeles för litet beaktats i föreliggande
förslug till lagändring.

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 140

Utredningen påpekar att dagens strävan till jämställdhet
mellan man och Bilaga 3 kvinna övat inflytande på förslaget och medfört att
den hos oss av ålder gällande agnatiska namnordningen övergivits. Den har i
stället ersatts med kognatisk när det gäller barn. Det är svårt att förstå, att
det skulle innebära någon större jämställdhet.

Sammanfattningsvis kan sägas, att förslaget ur
principiella synpunkter lider av så allvarliga brister, att det icke utan
väsentlig omarbetning kan läggas till grund för förslag till lagändring.

Vad här har sagts hindrar icke. att förslaget i vissa
enskildheter innehåller förbättringar, som bör beaktas,

1.13 Kyrkobokföringsinspektören i Luleå stifts södra
inspektionsområde:

Vid min granskning av betänkandet har med tillfredsställelse
noterats de ökade valmöjligheter förslaget ger åt den enskilde ifråga om
namnförvärv.

Jag vill föreslå att betänkandet tillstyrkes,

1.14 Kyrkobokföringsinspektören i Luleå stifts norra
inspektionsområde:

Redan nu gällande lagstiftning på namnrättens område ger
utrymme för en mångfald variafionsmöjligheter vid val av släktnamn. Utifrån
praktisk erfarenhet anser jag denna lagstiftning mer än väl fylla alla rimliga
krav på rätten att bestämma över det egna släktnamnet, såvida nu samhället alls
skall bibehålla sitt reglerande inflytande på detta livsområde. Utarbetandet av
föreliggande förslag säges vara en följd av vårt samhälles förändrade syn på
äktenskap och familj, på jämlikheten mellan man och kvinna. Härtill lägges
också påståendet om "att släktnamnet genom den ökade användningen av
personnummer fått en minskad betydelse för samhällets behov av att kunna
identifiera medborgarna". Till tanken om släktnamnets minskade betydelse
efter införandet av personnumret vill jag säga att det är en tankegång, som
icke bör understrykas genom lagstiftning eller genom motivering till
lagstiftning. Den moderna människan, inte minst tätortsmänniskan, upplever
redan nu ofta sig själv, som ett obetydligt nummer i samhället. Hon anser sig
inte betyda något. En ytterligare avpersonifiering i lagstiftningssammanhang
skulle förstärka känslan av meningslöshet o. d. Frågan om en ny
namnlagstiftning är i mycket en fråga om samhället genom lagstiftningen skall
ge sin sanktion till den normupplösning, som för tillfället råder, och som kan
leda till upplösning av hela samhällets grundvalar, familjerna.

Om dock en ny lagstiftning skulle anses nödvändig, bör
den, vad gäller släktnamnet, utgå från att äktenskapet är den av samhållet
önskade formen för familjebildningen. Äktenskapet ar därvid att anse som en
frivillig, livslång, samlevnad mellan självständiga personer. Den kristna tron
att äktenskapet är instiftat av Gud betonar på ett starkt förpliktande sätt
denna urundsvn.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 141

För de flesta familjer och förhållanden skulle en
mycket förenklad Bilaga 3 namnlagstiftning vara fullt tillräcklig.
Det som faller utanför denna grundläggande lagstiftning skulle
regleras genom namnmyndighet och domstol.

Jag lämnar här mitt förslag till förenklad
namnlagstiftning.

BARNS SLÄKTNAMN

1 § Barn, vars föräldrar är gifta med varandra vid
barnets födelse,

förvärvar föräldrarnas släktnamn.

Barn, vars föräldrar vid barnets födelse inte är gifta med
varandra, förvärvar moderns släktnamn.

Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra förvärvar
deras barn föräldrarnas släktnamn,

2 § Den som adopteras av makar förvärvar genom
adoptionen adoptan-

ternas släktnamn.

Den som adopteras av ensamstående förvärvar genom
adoptionen adoptantens släktnamn,

MAKARS SLÄKTNAMN

3 § Makar skall ha gemensamt släktnamn, antingen mannens
eller

kvinnans före äktenskapets ingående aktuella släktnamn, 1 samband med

hindersprövningen anmäler de blivande makarna vilketdera släktnamnet,

som skall bli deras gemensamma.

FÖRVÄRV AV SLÄKTNAMN EFTER ANSÖKAN

4 § Vill någon anta annat släktnamn än det som
tillkommer honom enligt

1-3 §§ skall han göra ansökan därom hos namnmyndigheten.

Sådan ansökan kan inges endast gemensamt av makar för dem
och deras barn under 18 år.

Ogift person över 18 år kan ensam inge sådan ansökan.
Ogift kvinna med barn under 18 år kan endast ansöka för sig och barnen
tillsammans.

Ansökan enligt denna paragraf kan göras av den/de. vars
släktnamn inte är tillräckligt särskiljande eller eljest är mindre tjänligt.

Denna form av lagstiftning skulle från icke juridiskt
skolade handläggare i samhället avlägsna ett stort antal invecklade
tolkningsfrågor, åstadkomma en mera likartad och jämlik rättstillämpning i hela
samhället, minska antalet onödiga ändringar och tillbakaändringar samt stävja
tillskapandet av ännu fler. frän svenskt språkbruk avvikande eller starkt
löjeväckande nya släktnamn.

Under hänvisning till ovan framförda synpunkter vill jag
avstyrka framläggandet av förslaget till Nya namnregler enl, SOU 1979:25 och i
stallet förorda ett förslag, som betonar familjens och släktens
namnsamhörighet.

I.IS Länsstyrelsen i Stockholms län:

Det föreliggande lagförslaget är avsett att ersätta
gällande namnlag från 1964. De i betänkandet föreslagna ändringarna innebär framför
allt att mån och kvinnor likställs i naninhänseende samt att förfanmdet
förenklas.

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 142

Länsstyrelsen tillstyrker det föreliggande förslaget. Ur
jämstältdhetssyn- Bilaga 3 punkt innebär det ett stort framsteg liksom även
beträffande möjligheten att kunna välja ett mer ovanligt namn frainför ett
vanligare då två makar som vill ha namngemenskap bestämmer vilket av namnen de
skall välja.

1.16 Länsstyrelsen i Älvsborgs län:

Det allmännas intresse av namnstabilitet är numera mindre framträdande
än vid tiden för namnlagens antagande. Det system med personnummer och
personakter som nu används i folkbokföringen utgör ett säkert identifikationsmedel.

Namnlagsutredningens förslag tillgodoser väl den enskildes
önskemål i fråga om namnbyte och medför förenkhngar i förfarandet i namnfrågor.
Dessutom ligger utredningens förslag i linje med dagens strävanden mot
jämställdhet mellan man och kvinna.

Länsstyrelsen tillstyrker namnlagsutredningens förslag
till nya namnregler.

1.17 Domkapitlet i Uppsala:

Under hänvisning till att folkbokföringens system med
personnummer och personakter utgör ett säkert identifikaiionsmedel, menar
utredningen att det allmänna intresset av namnstabilitet blivit och blir allt
mindre framträdande än förr och att den enskildes intresse kan ges ökat spelrum
vid familjerättsliga namnförvärv. Domkapitlet vill starkt ifrågasätta om
personnumret i det praktiska livet blir särskilt användbart och om det är
lämpligt att ge enskilda intressen så stort spelrum, som förslaget innebär. Det
kan också ifrågasättas om utredningens åsikter verkligen har förankring hos
allmänheten. Den av docenten Jan Tröst år 1975 utförda undersökningen "Vad
vill vi heta" ger snarast vid handen att gemene man finner det vara en
stor fördel med namnstabilitet och att en familj bör ha samma namn vare sig
detta är kvinnans eller mannens släktnamn. Det kan vara rimligt att lätta på
möjligheterna till namnval och namnbyte i förhållande till gällande rätt, men
enligt domkapitlets uppfattning går utredningens förslag för långt i sitt
tillgodoseende av individuella intressen till nackdel för en önskad namnstabilitet.

Domkapitlet anser sammanfattningsvis an utredningens
principiella inställning till ett övergivande av den agnatiska namnordningen
kan godtagas: inen alt de föreslagna miijlighetenia för makar och barn att byta
namn år tor omfattande och iignade att alltför mycket rubha en önskvärd
namnstabilitet; samt (/// reglerna om valmöjligheter därför bör dmarhctas innan
iatiförslaiiet läiias till itrinid för blivaiule lasistiftnini! i ämnet

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 143

1.18 Domkapifiet i Härnösand: Bilaga 3

Den nuvarande namnlagstiftningen är oöverskådlig och
krånglig att tillämpa. Det är därför bra att den nu ses över och att
namnbytesförfarandet förenklas. Tyvärr blir enligt förslaget även den nya
lagstiftningen oöverskådlig, eftersom valmöjligheterna i fråga om namnbyten
blir många och antalet namnbyten kan bli obegränsat. Systemet med personnummer
är visserligen i sig tillförlitligt men vid kommunikationen människor emellan
har namnet avgörande betydelse som identifikationsmedel. Även om det stora
flertalet människor inte torde komma att byta namn hur som helst, öppnas
möjligheten till täta namnbyten för sådana personer som av olika anledningar
vill skapa dimbildning kring sin person. Domkapitlet anser därför att det är
viktigt med namnstabilitet och att det måste vara någon form av spärr för
namnbyte. Man skulle kunna tänka sig att namnbyten finge ske genom anmälan i
samband med förändringar av civilstånd, vid adoption osv,, men i övrigt endast
efter prövning av namnmydigheten. Dock bör namnbyten som åstadkommer
namngemenskap inom en familj i regel kunna ske genom anmälan.

Domkapitlet får sammanfattningsvis föreslå att förslaget
till nya namnregler ses över på de punkter som rör makars och barns släktnamn,
särskilt så att namngemenskapen i familjen får utgöra huvudregeln.

1.19 Domkapitlet i Lund:

I avsnitt 2,7 allmänna överväganden, på sidan 80 och
följande, säges att namnrätten är en viktig offentligrättslig angelägenhet men
att namnet också är i hög grad förknippat med den enskildes intresse. Namnet
har betydelse som individualiseringsmedel för den enskilde; släktnamnet är ett
uttryck för den enskildes personlighet och utmärker samhörighet med familjen
och släkten, 1 anslutning härtill har en betydelsefull privaträtt till
släktnamnet vuxit fram, - Enl, experten Uggla, framstår vid en internationell
jämförelse den svenska lagstiftningens system som väl utvecklat och
genomarbetat. -Nuvarande namnlag innefattar en avvägning mellan det allmännas
intresse av stabilitet i namnförhållandena och den enskildes intresse av
namngemenskap inom familjen och släkten. Enligt utredningen gäller det att vid
revision av namnlagen göra den avvägning mellan nu angivna intressen som föranledes
av dagens betraktelsesätt.

Utredningen anser att införandet av personnummer i
betydande mån ändrat förutsättningarna för en namnreglering; släktnamnet har
förlorat mycket av sin betydelse som identifikationsmedel; utredningen anser
också att personaktssystemet är av särskild betydelse i förevarande sammanhang
och nämner dess värde som underlag för släktforskningen. Utredningen drar av
berörda omständigheter slutsatsen att tidigare framträdande krav på
namnstabilitet inte längre gör sig gällande med samma styrka och att den

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 144

enskildes intresse därmed kan tillerkännas större utrymme,
- Det finns skäl Bilaga 3 att pröva bärigheten i de nämnda omständigheterna
och de slutsatser utredningen drar därav.

Redan på sidan 81, liksom på sidan 86 andra stycket, synes
utredningen motsäga sig själv: "Det gäller dock att samtidigt beakta det
inslag i namnrätten som namnskyddet utgör. Kvar står nämligen släktnamnets
betydelse som symbol för släktsamhörigheten. Ett alltför lösligt system är
ägnat att urholka denna släktnamnets egentliga betydelse." - Experten
Uggla finner på sidan 239 det vara angeläget att de landvinningar som gjorts
inom den svenska namnrätten icke tillspillogives genom den reform av de
namnrättsliga reglerna som nu föreslås.

Personnumrets betydelse som identifikationsmedel i
offentliga register (stundom uppstår fel och ändring av nummer kan ske) och
vissa andra sammanhang kan inte ersätta namnet som identifikationsmedel, kan
inte ersätta namnet i alla sammanhang. Personnummer är inte kända eller
åtkomliga utan åsyftade register. I för människor väsentliga sammanhang, bl. a.
sådana till vilka de har ständiga relationer, är namnet (både släkt- och
förnamn) av avgörande betydelse. Postutdelning och vad därmed sammanhänger sker
med ledning av namn. Hyresvärdar (enskilda och kommunala) televerk, elverk,
kommunala och exekutiva myndigheter m, fl, når allmänheten med hjälp av namn.
Även det allmännas intresse av stabilitet av namnförhållandena är större än
utredningen menar. Den iver varom talas på sidan 86 har ringa motsvarighet i
det övervägande flertalets önskan. Människor umgås inte med varandra som eller
med hjälp av nummer. En ytterligare avpersonifiering lagstiftningsvägen bör
inte ske; den skulle förstärka den känsla av betydelselöshet alltfler känner.

Utredningens förslag innebärande att den enskildes
intresse skall ges större utrymme leder till så många möjligheter i fråga om
släktnamn och mellannamn och deras kombinationer att den namnstabilitet, som är
inte bara ett samhälleligt intresse, kan gå förlorad med risk för missbruk.

Utredningen är medveten om att de möjligheter till
namnändringar, som öppnas i fråga om både efternamn och förnamn, kan leda till
missbruk och otydligheter (se sidorna 93,111 och 133). Dessa risker blir än
uppenbarare då det måste erinras om namnteckningens betydelse i t. ex, pass och
legitimationshandlingar såväl inför svenska som utländska myndigheter och
organ. Tveksamhet om identitet kan också till följd av förlorad namnstabilitet
uppstå i andra sammanhang t, ex, rättighet och fång. Utredningen hoppas
emellertid att man inte skall begagna sig av de många möjligheter som kan
uppkomma. En princip som leder till att man i lagstiftningen måste bygga på
hypoteser och antaganden som ofta klart motsägas av verkligheten, bör omprövas;
den kan inte tillämpas.

Domkapitlet, som under granskning av förslaget funnit att
erinringar av såväl innehållslig som formell synpunkt kunde göras i anledning
av även andra avsnitt, kan med hänvisning till ovan anförda inte tillstyrka
att

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 145

förslaget lägges till grund för ny namnlag. De principer
utredningen utgår Bilaga 3 från bör omprövas. Mot en konsekvent tillämpning
av principerna talar från namnskicket kända fakta och önskemål, - Önskliga
förenklingar t, ex. i fråga om administrativa förvärv kan tillgodoses utan så
långtgående förändringar av namnrätten som förslaget innebär.

1.20 Familjelagssakkunniga:

Vi har vid vår granskning funnit att utredningen innebär
en utmärkt och skicklig översyn av namnlagen. Förslaget bör i allt väsentligt
genomföras.

Lagregler om namn är i vårt land av ganska sent datum, I
äldre tider var namnbildningen i stort sett oreglerad och följde vad som
uppfattades som skick och bruk. Vissa föreskrifter meddelades dock till skydd
för adliga namn, 1 övrigt var det först genom 1901 års förordning om antagande
av släktnamn som ett mera allmänt system av regler tillkom i syfte att
förhindra ett okontrollerat antagande av namn och därigenom skydda redan
brukade släktnamn. Regler för familjerättsliga namnförvärv kom till genom
giftermålsbalken och de båda barnlagarna 1917 och 1920, Först genom 1963 års
namnlag samlades de spridda reglerna till en enhetlig lag.

Vid tillkomsten av dessa lagregler har en tydlig strävan
varit att skapa en fast släktnamnsordning och att främja antagandet av
särskiljande släktnamn. Resultatet härav kan dock knappast sägas motsvara vad
man eftersträvat. Visst finns det egenartade släktnamn, även andra än de gamla
adelsnamnen, och intresse hos bärare av sådana namn att slå vakt om
släkttraditioner och vårda minnet av gångna generationer. Och det finns också
ett stort antal andra namn som, utan att vara på detta sätt egenartade, är
klart särskiljande och som, vare sig de bildats som fadersnamn eller har annan
form, har en släktnamnsfunktion. Men för en mycket stor del av befolkningen
gäller att deras namn inte kan betraktas som några egentliga släktnamn. De mest
frekventa namnen är ett antal fadersnamn som utgår från de vanligaste förnamnen
och en del enkla eller sammansatta namn som bygger på naturföreteelser eller
utgår från ortsnamn. Även sådana namn kan naturligtvis i särskilda fall bilda
underlaget för en generationsföljd med stark släktsammanhållning. Men det är då
inte namnets karaktär och skyddet för släktnamn som har någon betydelse.

Samtidigt som sålunda strävandena att åstadkomma
särskiljande släktnamn för alla stannat av på halva vägen, har under de
senaste decennierna släktnamn på flera sätt minskat i betydelse. Det har såsom
utredningen framhåller icke längre samma roll såsom nödvändigt medel att
identifiera personen. Denna roll har i allmänna sammanhang övertagits av
personnumren, som genom datatekniken - på gott och ont - möjliggör en
registrering och kontroll av individen i en helt annan utsträckning än vad
släktnamnen gjorde. Kravet på namnstabilitet har därigenom försvunnit; det har
inom denna registrering ingen betydelse om någon byter släktnamn en eller flera
gånger, eftersom personnumret förblir oförändrat.

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 146

1 det allmänna umgänget har en snabbt fortskridande
dureform lett till att Bilaga 3 man inte längre håller reda på människors
släktnamn lika mycket som förr. De framträder med förnamnet, och i en
skolklass, i en förening, på en arbetsplats har kamraterna ofta inte så noga
reda på släktnamnet. Detta innebär naturligtvis inte att släktnamnet helt
förlorat sin uppgift, framför allt inte i sådana fall då det kan betecknas som
egenartat. Men strömningen har onekligen gått i riktning mot att återge
förnamnet den dominerande rollen.

Mot bakgrunden av denna utveckling kunde det övervägas om
lagbestämmelserna alls borde utgå från föreställningen om ett släktnamn,
vilken är ägnad att framhäva känslomässiga motiv mer än praktiska och sakliga.
En neutral beteckning, såsom uttrycket efternamn, skulle måhända vara mera
adekvat. Men även orn man anser detta icke vara någon stor fråga som motiverar
en total omredigering av namnlagen, måste man göra klart för sig att uttrycket
släktnamn har en begränsad innebörd som bestäms av de regler som i olika
situationer gäller för namnförvärv. Tanken på släktnamn kan alltså inte vara
motiv för lagreglerna, bortsett från de särskilda regler som direkt har till
syfte att skydda egenartade namn. Det primära måste i stället vara varje individs
rätt att förvärva namn och, å andra sidan, de hinder som i vissa fall kan
föreligga att anta ett namn som någon annan redan har rätt till. Innebörden i
begreppet släktnamn får alltså följa som en konsekvens av de regler som man i
dessa hänseenden bestämmer sig för.

Vi delar helt utredningens uppfattning att den syn man i
olika sammanhang anlägger på förhållandet mellan man och kvinna, såsom makar
eller eljest såsom föräldrar, bör vara en viktig grund för reformarbetet också
när det gäller namnlagstiftningen. En strävan efter jämställdhet bör ha ett
avgörande inflytande både på reglerna om makars släktnamn och på barns rätt
till släktnamn vid födelsen eller vid senare namnbyte. Önskemål att i äktenskap
få ett gemensamt familjenamn bör alltså inte längre tillgodoses genom den enda
möjligheten att kvinnan ändrar sitt namn; principen bör i stället vara att båda
makarna har samma rätt att anta den andres namn. Barn bör ha samma rätt till
det ena eller det andra av föräldrarnas namn och det bör i detta hänseende icke
göra någon skillnad om föräldrarna är gifta eller icke gifta. Utredningen har
övertygande visat att denna barnets rätt till båda föräldrarnas namn icke kan
lösas genom ett system med dubbelnamn, något som är främmande för vårt
namnskick och skulle medföra praktiska olägenheter, och att reglerna sålunda
måste förutsätta ett val mellan de namn som omfattas av barnets rätt till namn.

Det bör emellertid betonas att det inte finns något behov
av att söka styra namnskicket genom tvingande regler eller regler som ger
företräde åt en viss lösning av namnvalet. Den sociologiska undersökning som
utredningen låtit utföra visar att det finns starkt uttalade önskemål om
namnlikhet mellan makar och mellan föräldrar och barn. Detta
undersökningsresultat kan emellertid icke åberopas till stöd för att
namnskicket måste styras genom

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 147

lagregler utan endast för att lagen bör ge utrymme för
dessa uppfattningar Bilaga 3 och i rimlig grad också för avvikande
meningar. Reglerna för de familjerättsliga namnförvärven bör alltså i största
utsträckning lämna den enskilde frihet att välja mellan olika alternativ till
vilka han har namnrätt.

Utredningen framhåller ätten lagstiftning som icke ger
företräde åt det ena eller andra könet på namnrättens område betyder att den
agnatiska namnordningen, som sedan länge gäller hos oss liksom i flertalet
andra kulturländer, faller ur ramen och att inte heller den kognatiska
principen duger. Detta påpekande är naturligtvis riktigt och det skulle också
kunna uttryckas så att själva släktbegreppet - när man nu talar om släktnamn
-får en mindre snäv innebörd än tidigare. Denna konsekvens anser vi dock vara
önskvärd. Det kan starkt betvivlas att en ensidig betoning av släktskap endast
på manslinjen överensstämmer med hur man i andra sammanhang upplever släktskap.
Det är säkerligen lika vanligt att man uppfattar sina nära anhöriga på
kvinnolinjen som sina närmaste släktingar och att således släktbegreppet då har
en vidare innebörd.

Namnrättskommittén framhöll att den agnatiska namnföljden
har gammal hävd och att den för de inomäktenskapliga barnen är ett uttryck för
samma betraktelsesätt som har lett till att fader ända till 1950 ensam var
förmyndare för sådant barn och till att mannen tidigare hade en
företrädesställning i fråga om förvaltningen av familjens ekonomiska
angelägenheter och målsmansrätt över hustrun /SOU 1960:5 s. 103/.
Departementschefen betecknade visserligen kommitténs förslag att barnet skulle
ha rätt att välja mellan faderns och moderns namn som principiellt riktigt men
vågade icke mot en kompakt remissopinion lägga fram förslaget oinskränkt.
(Prop. nr 37 år 1963, s. 48). Därför tillkom den nuvarande regeln enligt vilken
barnets förvärv av moderns namn icke betraktas som en primär namngivning utan
som ett namnbyte, vilket kräver domstolsprövning att det är förenligt med
barnets bästa. Denna prövning angavs uttryckligen vara tänkt som en spärr mot
namnbyten och den har tydligen fungerat så också. Reglerna ger alltså på denna
centrala punkt endast skenbart uttryck åt jämställdhet mellan föräldrarnas
namn, i praktiken lämnar de ett kraffigt stöd åt bibehållandet av den agnatiska
namnordningen. Detsamma gäller regeln att det fordras särskilda skäl för att
barnet senare, sedan det fyllt 18 år, skall-kunna efter ansökan få moderns
namn. Dessa regler var inkonsekventa och föråldrade redan när de antogs. Efter
ytterligare femton år måste de anses ha helt spelat ut sin roll.

Reservation av ledamoten i familjelagssakkunniga Ingrid
Sundberg:

Nu gällande regler bör i allt väsentligt behållas. När det
gäller hustru som vid vigseln förvärvat mannens släktnamn bör dock den
ändringen genomföras att hon äger genom anmälan när som helst under
äktenskapet återta det namn hon hade som ogift. Namnmyndighetens tillstånd
skall alltså inte erfordras.

11 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 156

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 148

1.21 Utredningen
om barnens rätt: Bilaga 3

Till en början vill vi framföra vissa allmänna synpunkter
på betänkandet. Enligt vår uppfattning präglas förslaget i de hänseenden som
rör barnets rätt av en äldre tids synsätt, nämligen, att det är föräldrarna
(vårdnadshavarna) som skall bestämma för barnet; underförstått att föräldrarna
(vårdnadshavarna) alltid vet vad som är bäst för barnet. Vi menar att barn
redan från tidig ålder skall ha rätt att vara med och bestämma i frågor som rör
barnets angelägenheter samt att barnet när så är lämpligt själv skall kunna få
bestämma i egna angelägenheter. En fråga som i hög grad rör barnets person är
frågan om dess namn. Med hänsyn till att utredningen åberopar de strävanden som
under senare år gjorts för att stärka barnens ställning är det förvånande att
man inte i sina förslag tagit hänsyn till barnets intresse av att få påverka
beslut om sitt namn,

1.22 Jämställdhetskommittén:

Jämställdhetskommittén tillstyrker i alla avseenden
utredningens förslag. Vi är framför allt positiva till att den av ålder
gällande agnatiska namnordningen upphör att gälla som ett led i strävandena för
ökad jämställdhet mellan kvinnor och män,

1.23 Sociala centralnämnden i Södertälje kommun:

Förslaget till nya regler för namnförvärv innebär att den
enskilde får ett ökat utrymme att själv bestämma främst i fråga om sitt
släktnamn. Härvid har också den av ålder gällande ordningen att det är faderns
namn som ska föras vidare övergivits, vilket innebär ett stöd för strävanden
mot jämställdhet mellan män och kvinnor. Sociala centralnämnden anser att
beredningens förslag innebär en välbehövlig modernisering av
namnlagstiftningen,

1.24 Sveriges advokatsamfund:

Enligt vad som sägs i direktiven har den allmänna
samhällsutvecklingen och erfarenheterna från tillämpningen av namnlagen
(1963:521) aktualiserat vissa reformfrågor och behovet av en översyn av lagen.
Den ökade användningen av personnummer som identifieringsmedel har exempelvis
minskat behovet från det allmännas synpunkt av stabilitet i namnordningen och
större hänsyn kan därför tagas till de enskildas intresse av att själva få
välja sitt namn. Likställigheten mellan män och kvinnor kräver större frihet
för makar att som gemensamt släktnamn få välja kvinnans namn lika väl som
mannens. 1 dessa synpunkter kan samfundet instämma.

1 enskildas handel och vandel har dock släktnamnet,
speciellt ett särpräglat sådant, alltjämt stor betydelse för
personidentifikation. Om än i kreditgiv-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 149

ning och annan yrkesmässig affärsverksamhet identifikation
undantagslöst Bilaga 3 bygger på personnummer görs likväl en stor mängd
transaktioner av enskilda som på grund av tillit till sina medmänniskor ej
följer säkerhetsrutiner. Den möjlighet som lagförslaget ger såväl makar som
barn att genom anmälan till pastorsämbetet byta och välja släktnamn kan
utnyttjas av den som efter antagande av nytt namn alltjämt kan påräkna en
tillit som inte skulle kommit honom till del om han bibehållit det namn under
vilket han blivit känd. Behovet av särskilda regler ägnade att förebygga sådant
missbruk synes böra övervägas vid fortsatt lagstiftningsarbete.

Då lagförslaget synes fylla reformbehovet och
likställighetskravet mellan makar utan direkt påtagliga olägenheter är enligt
samfundets mening förslaget till nya namnregler ägnat att läggas till grund för
lagstiftning.

1.25 Pastoratstjänstemannaförbundet:

Från Pastoratstjänstemannaförbundets sida föreligger icke
något invändande mot själva betänkandet av namnlagsutredningen.

1.26 Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund:

I direktiven för utredningen angav departementschefen att
utredningen bl. a. skulle skapa en mera lättillgänglig lagstiftning än
namnlagen anses vara. Efter att ha tagit del av utredningen finner man det
ytterst tveksamt huruvida utredningen har lyckats tillskapa en lättillgänglig
och enkel lagstiftning. I många stycken kan man fastslå att utredningens
förslag är betydligt krångligare än namnlagens motsvarande regler. Däremot
måste man medge att namnbytesförfarandet är något enklare än tidigare.

En annan fråga är om man på ett så enkelt sätt som
utredningen har tänkt skall bryta den månghundraåriga tradition som råder inom
namnrätten. Även om namntraditionen redan i och med genomförandet av namnlagen
rubbats något synes det vara fråga värt huruvida inte jämlikhetssträvandena bör
kunna tillgodoses på annat sätt än genom det fullständiga raserandet av
hittills gällande namntradifioner.

Utredningen har ofta betonat vikten av namnstabilitet.
Förslaget i dess nu föreliggande form synes ge helt motsatt effekt.

Utredningen har utgått från att personidenfifikationen
inte längre skulle ha samma betydelse som tidigare på grund av att de numera
införda personnumren är tillräckliga som individualiseringsmedel. Detta
ställningstagande bygger emellertid på det felaktiga antagandet att
personnumren är kända i alla de sammanhang där en personindividualisering är
nödvändig. För postverket och i vissa juridiska sammanhang torde avsaknaden av
säkert identifikationsunderlag bli kännbart. Överhuvudtaget kan kommunikatio-

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 150

nen mellan människorna i det dagliga livet komma att
försvåras; exempelvis Bilaga 3 måste den bristande namnstabiliteten
väsentligen öka omfattningen av utbyte av identifikationshandlingar av typ
ID-kort, pass m. m.

Två reservanter i förbundets styrelse:

Enligt vår mening hade utredningens förslag i huvudsak
bort tillstyrkas.

1.27 Riddarhusdirektionen:

Direktionen har att i sitt yttrande främst utgå från de
intressen den har att bevaka såsom företrädare för den svenska adeln. Dessa
intressen är i inte oväsentlig utsträckning av kulturell och kulturhistorisk
art och delas för övrigt även av vidsträckta kretsar utom adeln. Enligt
direktionens mening ar namnskicket i Sverige en del av landets kultur och
återspeglar alltjämt tidigare skeden av den kulturella utvecklingen.
Namnskicket förtjänar därför att värnas om ifråga om såväl släktnamn som t. ex.
ortnamn. Skäl torde saknas att ge släktnamnen sämre skydd än andra kulturellt
betingade namn, och ändå ges ortnamnen sedan länge betydligt bättre skydd än
släktnamnen. Direktionen har även sett som sin uppgift att göra sig till
talesman för ett stort antal enskilda personer, som tillhör svenska släkter
vilka spelat betydelsefulla roller i svensk politisk och kulturell historia.
De ser sitt släktnamn som intimt förknippat med den kulturella miljö de
tillhör. Även om dessa personer utgör en ringa del av landets befolkning är det
enligt direktionens mening berättigat att deras uppfattningar och värderingar
respekteras i en för dessa personer viktig fråga.

Utredningens förslag till lag om ändring i namnlagen
medger en synnerligen vidsträckt frihet att välja namn och synes därvid gå
längre än vad direktiven ger anledning till (s. 67 f). Förslaget måste anses
alltför vittgående. Framförallt kan det inte vara riktigt att möjlighet ges
personer att överta släktnamn utan att de har rätt till namnet, I detta
sammanhang kan inte bortses från att vissa släktnamn kan te sig lockande att
förvärva för mindre nogräknade personer som med hjälp av sådana namn hoppas
inge oberättigat förtroende. Lagförslagets 24 § anvisar den företagsamme även
möjlighet att genom anmälan på enkelt sätt förvärva ytterligare förnamn.

Direktionen kan inte heller underlåta att uttala sin oro
över utredningens framhållande av personnumret som ett så säkert
identifieringsmedel, att det allmännas intresse av namnstabilitet inte skulle
vara lika framträdande som förr (s. 9). Det allmännas intresse av
namnstabilitet gäller inte enbart att kunna identifiera den enskilde, en
identifiering som för övrigt i det dagliga livet inte sker med nummer utan med
namn. Det är lika mycket ett allmänt intresse att skydda de enskilda
medborgarnas personliga integritet. Det kan tilläggas att om det - som
utredningen påpekar - är ett enskilt intresse att få

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 151

förvärva det släktnamn man önskar är det lika väl ett
enskilt intresse att andra Bilaga 3 inte förvärvar redan burna släktnamn på
sätt som kan uppfattas som obehörigt.

Efter denna principiella deklaration - som utvisar att
direktionen har åtskilliga invändningar mot förslagets olika delar - vill
direktionen särskilt uppehålla sig vid vissa frågor rörande släktnamnen.
Beträffande förvärv av släktnamn skiljer utredningen mellan familjerättsliga
och administrativa namnförvärv. Utredningens förslag beträffande de
familjerättsliga namnförvärven innebär sammanfattningsvis inte endast ett
slutligt övergivande av den i svenskt namnskick traditionella agnatiska
namnordningen, som ger företräde för fädernenamn framför mödernenamn, utan
dessutom - för det fall att föräldrarna har skilda släktnamn - att modern får
bestämmanderätt beträffande barns namn. Utan hennes samtycke kan barnet inte få
faderns namn, Om gifta föräldrar ej gemensamt anmäler att barnet skall bära
faderns namn, får barnet automatiskt moderns namn. Förslaget inbjuder till
namnskifte generation efter generation. Om ej annat anmäles, kommer makar att
behålla sina namn efter vigseln. Man har anledning räkna med att en sådan
lagstiftning kommer att påverka utvecklingen och att så småningom makar i regel
kommer att bära särskilda namn. Många barn kommer att kunna välja mellan flera
namn än fäderne- och mödernenamn. Utredningen har anmärkt (s. 155) att
"namnbyte kan ske utan prövning snart sagt hur många gånger som
helst".

Med ett sådant perspektiv ter det sig inkonsekvent att i
lagtexten behålla begreppet släktnamn. Namnrättskommittén försökte i sitt
betänkande (SOU 1960:5 s. 92) definiera detta begrepp: "Såsom sådant (dvs.
släktnamn) anses namn som uttrycker samhörighet mellan namnhavaren och hans
föräldrar, barn och syskon och är avsett att oförändrat brukas generation efter
generation för att utmärka sådan samhörighet." Definitionen torde ha legat
till grund för kommitténs arbete och dess disposition av sitt lagförslag. I
propositionen nr 37 till 1963 års riksdag deklarerades också att släktnamnet
har blivit "en symbol för familjen och dess anknytning bakåt och framåt i
tiden". Det namnskick som förordas är inte anpassat till detta släktnamnsbegrepp.
Det får inte finnas anledning till påstående att lagstiftaren manipulerar med
släktnamnsbegreppet. Släktnamn och efternamn får inte jämställas.

Som bilaga till betänkandet har fogats en sociologisk
undersökningsrapport "Vad skall vi heta?" med underrubriken
"Allmänhetens åsikter beträffande några frågor om efternamn", 1
rapporten redovisas resultatet av vad som betecknas som
"Namnundersökningen 1975", Ett utskickat frågeformulär inleds med
följande mening: "Regeringen har tillsatt en utredning med syfte att se
över reglerna för vilket efternamn man skall ta eller få i samband med
giftermål m, m." I fortsättningen påpekas betydelsen av att få veta vilka
åsikter "svenska folket har i frågor om efternamn". 1 de därefter
följande frågorna används undantagslöst ordet efternamn. Kanske

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 152

skulle undersökningen ha gett annat resultat om de
tillfrågade getts Bilaga 3 anledning att fundera över skillnaderna mellan
efternamn och släktnamn. Det kan ifrågasättas om en undersökning om
allmänhetens åsikter beträffande "några frågor om efternamn" bör
tjäna till vägledning vid utredningens överväganden angående släktnamn (s.
70), I betänkandet (s, 69) omnämns undersökningen men utan underrubrik.
Anmärkningsvärt är vidare att i den följande redogörelsen för undersökningen
har efternamn konsekvent betecknats som släktnamn.

Vad i utredningen anföres under rubriken "Adliga
släktnamn" föranleder i och för sig ingen annan erinran frän direktionens
sida ån att den finner utredningens förmodan längst ned på s, 147 alltför
optimistisk.

Riddarhusdirektionen - som finner gällande namnlag av år
1963 alltjämt förhållandevis väl svara mot behovet - avstyrker att utredningens
förslag i föreliggande form läggs fill grund för lagstiftning.

Skulle likväl så bli fallet hemställer direktionen att
dess synpunkter måtte beaktas och att hänsyn också tas till vad experten
Hiljding anfört i sitt särskilda yttrande,

1.28 Genealogiska föreningen (GF):

Sammanfattningsvis förordar GF att barn i äktenskap liksom
i nu gällande rätt som huvudregel förvärvar faderns släktnamn, att makars och
barns släktnamnsförvärv begränsas av bestämmelser till skydd för egenartade
släktnamn i enlighet med experterna Hiljding och Ugglas särskilda yttranden,
att snarast - eventuellt som fristående åtgärd - lagbestämmelser införs som
medger en mera liberal behandling av immigranters avvikande namnseder än som
regeringsrättens dom 1979-05-03 exemplifierar,

1.29 Centerns kvinnoförbund:

Centerns kvinnoförbund ser med tillfredsställelse att
strävan mot jämställdhet mellan män och kvinnor haft starkt inflytande över
utformningen av förslag till nya namnregler.

Valfriheten för den enskilde blir vad gäller släktnamn
genom utredningens förslag större än tidigare.

Den starka betoningen av användningen av personnummer som
identifikationsmedel genom registrering via data, gör dock att vi vill påpeka
vikten av att den personliga integriteten skyddas i alla sammanhang.

Centerns kvinnoförbund tillstyrker med ovan gjorda
påpekanden utredningens förslag.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 153

1.30 Folkpartiets kvinnoförbund: Bilaga 3

Folkpartiets kvinnoförbund vill framhålla att vi till vår
glädje upplevt denna utredning, som från början aktualiserades genom en
folkpartistisk riksdagsman, som rolig och stimulerande att läsa. Andan och
slutsatserna i utredningen visar på ett klart uttalat tänkande framåt liksom på
en stark känsla för jämställdhet mellan könen. Utredningen vill också ge
utrymme för den enskildes önskemål liksom att man i flera förslag klart försökt
att se till barnens bästa och ge dem möjlighet till identifikation med
vårdnadshavaren, I stort instämmer förbundet helt med utredningens förslag och
håller med om att släktnamnet kan väljas mer i enlighet med den enskildes
önskemål nu, när man har personnumret som ett säkert identifikationsmedel.

Folkpartiets kvinnoförbund tillstyrker utredningen i sin
helhet, dock med påpekandet att barnets intresse alllid bör komma i första
rummet.

1.31 Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund:

Då den svenska namnrättens regler 1963 samlades i den nu
gällande namnlagen, fanns det i riksdagens dåvarande första lagutskott en stark
kvinnoopinion som hävdade, att förslagen inte tillräckligt anpassats till
moderna tänkesätt och jämställdhetssträvanden. Ett äktenskap innebär en
förening av två släkter med olika släktnamn, och det är inte lika självklart
som förr att mannens.s\äkt och dess efternamn alltid skall dominera, såvida ett
domstolsbeslut inte sätter denna automatiska namnregel ur spel när det gäller
barnens val av efternamn eller mannens önskan att anta det efternamn som
hustrun hade före giftermålet.

Dessa synpunkter har nu, efter sexton år, inte bara vunnit
gehör utan vidareutvecklats till tänkbara förslag om en efternamnsflexibilitet,
som enligt förbundets mening kanske går väl långt. Det är riktigt att svenska
medborgare numera, i den alltmer inträdande dataåldern, identifieras genom
personnumret och inte genom för- och efternamn. Men det bör observeras att
denna identifikation endast gäller individen i förhållande till olika
myndigheter. Individen själv känner ingen personidentitet med
sifferkoinbinationerna i personnumret. För- och efternamnet är fortfarande för
individen det begrepp, som personifierar honom/henne inför sig själv, inför
familj, vänner och arbetskamrater. Därför hävdar förbundet rent principiellt
att huvudregeln bör vara, att en individ behåller sitt för- och efternamn under
hela sitt liv, oavsett vilka familjegemenskaper han eller hon än kommer att
ingå i, Den isländska traditionen förefaller oss härvidlag som föredömlig. För-
och efternamnet, oavsett hur vanliga eller särskiljande de är. blir
identitetsbegreppet för individen som sådan.

Omständigheter kan självfallet inträffa, som talar mot
denna huvudprincip, i synnerhet sett mot bakgrund av de namnregler som gällt
tidigare. Ett exempel är redan nu gällande namnlags medgivande av att en
kvinna, som

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 154

skapat sig en ställning under släktnamnet från ett
äktenskap, hon brutit upp Bilaga 3 från, får behålla detta som sitt eget
också då hon gifter om sig,

Namnlagsutredningen utgår också från denna huvudprincip.
Vardera maken skall behålla sitt släktnamn under äktenskapet. Utredningen har
dock under intryck från Jan Trösts undersökning om 18-35-åringars inställning
till efternamnsfrågan föreslagit att, när nyblivna makar önskar sig namngemenskap,
denna skall kunna vinnas genom en enkel anmälan hos pastorsämbetet, både vid
själva hindersprövningen och senare. Förbundet kan acceptera dessa tankegångar,
vilka dels förenklar förfarandet inför myndighet, dels ger parterna möjlighet
att stanna inför mannens eller kvinnans efternamn som gemensamt framtida
släktnamn. De överensstämmer också med undersökningens slutsatser. Hela 60 %
anser att på ett eller annat sätt makarna skall kunna få antingen mannens eller
kvinnans namn eller att var och en behåller sitt eget namn.

Här har ett nytänkande ägt rum, som sannolikt kan
tillskrivas jämlikhetsdebattens tes om den egna identiteten. Längre fram
kommer en sociologisk undersökning säkerligen visa, att majoriteten i de
familjebildande åldrarna håller på huvudlinjen, ett och samma för- och
efternamn livet igenom. Men att utvecklingen går långsamt ger Jan Trösts
undersökning också besked om. Huvuddelen av dem, som bott ihop längre eller
kortare tid före giftermålet och alltså vant sig vid att uppträda under olika
efternamn, har efter vigseln bestämt sig för att anta mannens släktnamn som
gemensamt efternamn.

Sammanfattningsvis vill förbundet framhålla att betänkandet
om nya namnregler har många förtjänstfulla tankegångar och förslag om tillvägagångssätt
för namnbyten, som gör det enklare än den nuvarande byråkratiska ordningen.
Utredningen har dock stannat vid generella lösningar för fall och situationer,
som säkert kan förekomma men då endast i undantagsfall. Man kan sätta ett
frågetecken för angreppspunkten att göra generella regler för sådana
undantagsfall. De nya tankegångarna om gemensam vårdnad och barns rätt till
nära och intima kontakter med båda föräldrarna, också om en separation
inträffar, talar också för att en av de viktigaste förbindelselänkarna,
namnidentiteten, i så stor utsträckning som möjligt bibehålls.

1.32 Fredrika Bremer-Förbundet:

Utredningen kännetecknas av att den på ett för statliga
utredningar ovanligt konsekvent sätt följt principen om jämställdhet mellan
könen.

Makar skall under äktenskapet behålla sina släktnamn
såvida inte någon av dem vill anta den andres. Detta är givetvis det riktigaste
från jämställdhetssynpunkt.

Utredningen redovisar en undersökning av allmänhetens
uppfattning i namnfrågan. Den visar att ett övervägande flertal tycker att
makar bör ha samma släktnamn. Utredningen avvisar emellertid det kanske närmast
till hands liggande: att låta enderas släktnamn automatiskt bli bägges. Det är
ett

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 155

betydelsefullt ställningstagande. Vi finner det mycket
centralt att lagen står Bilaga 3 neutral och inte förespråkar vare sig
kvinnans eller mannens namn. Med utredningens förslag kan dock människor lätt
uppnå namngemenskap, om de så önskar. Utredningen ger därmed underlag för
medvetna och i verklig mening fria val i namnfrågan.

Utredningen går också långt i att uppmuntra ett medvetet
och fritt val av släktnamn för barn. Här har man emellertid måst föreslå en
"hjälpregel": Om inte anmälan om barnets släktnamn görs inom sex
månader, förvärvar det moderns släktnamn. Detta är det naturliga också med
hänsyn till att barn födda i och utom äktenskap bör behandlas lika.

Avslutningsvis vill vi alltså tillstyrka utredningens
förslag och framhålla att vi ser det som ytterst angeläget att förslaget
genomförs i en ny på jämställdhetsprincipen grundad namnlag.

1.33 Föreningen Familj och Rätt (FoR):

"Personnumret är ett säkert identifikationsmedel. Med
denna registreringsteknik, baserad på automatisk databehandling, blir det
allmännas intresse av namnstabilitet inte lika framträdande som förr. Den
enskildes intresse får därmed ökat spelrum." (Citat ur betänkandet, s. 9,
4:e st.)

Utredningen tillsattes 1972, dvs. vid en tidpunkt då
resonemang om administrativ styrning och kontroll av svenska medborgare
kopplades till sådana nya företeelser som nummeridentifikation, datorstödd
redovisning och centrala datoranläggningar med ofantlig minneskapacitet. Vi har
senare under 70-talet lärt oss inse faran med centrala data- och datoransamlingar.

Samtidigt har under 70-talet i psykosociala sammanhang
betonats vikten av att individen har en personlig identitet. Den är grunden
till individens trygghet. Namnet är en viktig del av den personliga identiteten
- inte enbart för identifikation.

Skulle betänkandets propåer följas blir resultatet att
många - med eller mot sin vilja - kommer att ha en rad olika släktnamn under
både sin uppväxt och som vuxna; ett halvdussin namnbyten förefaller inte anmärkningsvärt.
För dessa kommer namnet att sakna varje som helst identitetstrygghet. För det
allmänna kan dessa personer i identifikationssammanhang aldrig framstå som
andra än 10-siffriga personnummer. Rent logiskt måste då också övriga, dvs, de
som aldrig byter namn eller bara gör det någon gång, i alla situationer där en
registrering behövs, noteras under sitt personnummer.

Detta kan definitivt inte vara i den enskildes intresse.
Möjligen fanns i tidigt 70-tal ett intresse för detta hos statsmakten och det
allmänna, men förhoppningsvis inte nu längre.

Den närmast otroligt rika möjlighet till val och ändring
av släktnamn som utredningen föreslår torde också få allvarliga konsekvenser
för många myndigheter, affärsdrivande verk, banker, försäljnings- och informationsfö-

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 156

retag m. fl. Vid genomgången av remisslistan saknade FoR
en rad instanser. Bilaga 3 som enligt FoR:s bedömning borde ha fått yttra sig
om praktiska frågor, t. ex. rikspolisstyrelsen och Sveriges kronofogdar om
spaning och delgivning samt post- och televerken om sin respektive problematik
vid ett genomförande av förslagen. Arbetsmarknadens parter liksom UKÄ och SÖ
borde, enligt FoR, också ha fått yttra sig.

FoR avstyrker utredningens förslag, FoR anser att
utredningen inte kan läggas till grund för en ändrad lagstiftning. Skall
namnlagen ändras enligt intentionerna i direktiven måste en helt ny utredning
göras, FoR vill inte närmare gå in på bristerna i utredningen men finner det t,
ex. anmärkningsvärt att utredaren något lättvindigt funnit att det inte finns
behov/möjlighet för regler om namnförvärv för samboende.

Skulle regeringen - mot förmodan - finna att utredningen
kan ligga till grund för en proposition om ändring av namnlagen hemställer FoR
att synpunkterna i de särskilda yttrandena från experterna Uggla och Hiljding
beaktas.

2 Makars släktnamn

2.1 Svea hovrätt:

Hovrätten biträder NlU:s förslag, att de som ingår
äktenskap behåller sina respektive släktnamn om de inte själva tar initiativet
till att endera namnet skall vara deras gemensamma. Hovrätten anser vidare att
anmälan om gemensamt namn före äktenskapet bör kunna ske, förutom hos pastorsämbetet,
även till vigselförrättaren.

Se vidare bilaga 3:1 avsnitt 2:5.

2.2 Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten har ingen erinran mot den frihet för makar att
välja släktnamn som utredningen har föreslagit. Förslaget torde inte heller
medföra några tillämpningsproblem.

För närvarande förvärvar hustrun vid vigseln, om hon så
önskar, automatiskt mannens släktnamn. På grund av vad som är känt om
förekomsten av antalet fall då hustrun önskar behålla sitt tidigare släktnamn
och genom vad som har framkommit i den på utredningens uppdrag verkställda
sociologiska undersökningen kan man förutsätta att det alldeles övervägande antalet
makar önskar att få sin släktnamnsfråga löst på samma sätt som nu. Förslaget
innebär emellertid att det i så fall behövs en skriftlig anmälan av hustrun hos
pastorsämbetet. Till denna skall fogas ett samtycke frän mannen. Även om en
uttrycklig bestämmelse saknas om det, torde också detta samtycke behöva vara
skriftligt. Antalet giftermål 1976 uppgick till 44 790. Om det antages att
makarna i ungefär 80 procent av dessa

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 157

giftermål vill ha kvar den nuvarande ordningen, skulle
förslaget innebära att Bilaga 3 ytterligare ungefär 36 000 blanketter
årligen måste fyllas i jämfört med vad som nu är fallet. Den föreslagna
huvudregeln förefaller därför att vara tämligen opraktisk.

Ur principiella synpunkter kan det också förefalla tveksamt
om man som en huvudregel skall bestämma att namnolikhet skall råda mellan
makar, då det är klarlagt att det överväldigande flertalet finner det lämpligt
eller önskvärt att makar har samma släktnamn. Från allmän synpunkt är det
dessutom önskvärt med namnlikhet mellan makar.

Trots dessa nackdelar anser hovrätten ändå att den av
utredningen föreslagna huvudregeln bör kunna godtas, väsentligen med hänsyn
till dagens starka strävanden mot jämställdhet mellan man och kvinna. Hovrätten
vill emellertid framhålla som angeläget att det föreslagna
anmälningsförfarandet hos pastorsämbetet verkligen blir så enkelt som möjligt.
Det för många makar naturliga önskemålet om namngemenskap måste kunna
tillgodoses på ett sätt som inte uppfattas som en besvärlig och administrativt
krånglig procedur,

2.3 Kammarrätten i Stockholm:

Såvitt kan utläsas av den i betänkandet redovisade
sociologiska undersökningen är önskemålet om namngemenskap mellan makar väl
utbrett hos allmänheten. Erfarenheten av den gällande namnlagens tillämpning
uppges också ge vid handen att de gifta kvinnorna endast i mycket ringa
utsträckning begagnat sig av den möjlighet namnlagen ger dem att efter anmälan
behålla sitt släktnamn under äktenskapet. Förutom att namngemenskapen anses
symbolisera familjegemenskapen är - såsom anförts i betänkandet -otvivelaktigt
åtskilliga praktiska fördelar förenade med namngemenskap. Det föreligger enligt
kammarrättens mening ett starkt såväl offentligt som enskilt intresse av att
namngemenskap allmänt förekommer i äktenskapet.

Mot bakgrund av det nu anförda är det enligt kammarrättens
mening fel att såsom utredningsmannen föreslagit införa en huvudregel att envar
av makarna behåller sitt före äktenskapet gällande namn. Huvudregeln bör i
stället vara att makarna skall ta gemensamt släktnamn med valfrihet mellan
mannens och hustruns. Vill de undantagsvis envar behålla sitt släktnamn före
äktenskapet bör så kunna ske genom anmälan hos pastorsämbetet. Har makarna inte
tagit gemensamt släktnamn och ej heller anmält att de vill behålla sitt
släktnamn före äktenskapet bör - i enlighet med vad som synes vara de flestas
önskan-som hjälpregel gälla att mannens namn blir makarnas eemensamma.

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 158

2.4 Västerås tingsrätt: Bilaga 3

Av det framlagda förslaget tilldrager sig bestämmelserna
om makars släktnamn och om barns släktnamn naturligt nog det största intresset.
Vår nuvarande namnlag präglas av omsorg om namngemenskap inom familjen men ger
samtidigt en vidsträckt möjlighet att göra avsteg därifrån, ehuru denna möjlighet
mycket sällan utnyttjats.

Den sociologiska undersökning, som ingår i
utredningsmaterialet ger också belägg för en fast rotad namntradition, som
framför allt består i namngemenskapen inom familjen. Enligt undersökningens
resultat ansåg det överväldigande flertalet, 78 procent, det lämpligt eller
önskvärt att makar har samma släktnamn; 20,9 procent ansåg det betydelselöst
och endast 0,8 procent menade att det var lämpligt med skilda släktnamn.
Utredningsmannen anser sig också kunna utgå från att den bild undersökningen
gett av allmänhetens inställning vid tiden för undersökningens genomförande
1975 är tillräckligt rättvisande för att kunna tjäna till vägledning vid
utredningens övervägande.

Enligt tingsrätten bör en så fast rotad namntradition som
den sociologiska undersökningen påvisar ej brytas utan tungt vägande skäl.
Namngemenskapen i en familj är av stort värde, och regler som bidrager till
namnsplittring måste. bl. a. av hänsyn fill barnen, vara väl mofiverade.
Utredningsmannen framhåller också (sid. 86 n) att det skall till alldeles
särskilt starka skäl för att avskaffa den på tradition grundade seden att
kvinnan vid giftermål antager mannens namn.

Utredningsmannen anför (sid, 70 m, m, flera ställen) att
släktnamnsfrågor under senaste tid (alltså efter 1975) blivit livligt
uppmärksammade i den allmänna debatten, därvid särskild betydelse måste
tillmätas de strävanden mot jämställdhet mellan könen som tagit sig uttryck i
olika former, samt att en viktig grund för reformarbetet har blivit den senare
tidens ändrade uppfattning om förhållandet mellan makarna i äktenskapet (sid,
82 x).

Det grundläggande betraktelsesättet skulle alltså vara ett
annat nu än förr. Det som tillkommit är, enligt tingsrätten, att
jämställdhetstanken slagit igenom på olika områden, bland annat på
arbetslivets. Jämställdhetssynpunkterna har en avsevärd tyngd och principen om
könens likaberättigande torde omfattas av praktiskt taget hela samhället. Om
dessa synpunkter anlägges på namnrättens område får de närmast en symbolisk
betydelse. Denna kan ej utan vidare lämnas åsido. Förmodligen upplever en hel
del människor denna betydelse som viktig. Resultatet av den sociologiska
undersökningen tyder dock närmast på att majoriteten av befolkningen ej har
denna inställning. Enligt undersökningen ansåg 38.9 procent av de tillfrågade
det vara bäst att båda makarna vid giftermålet automatiskt får mannens
släktnamn men att hustrun genom anmälan kan få behålla sitt släktnamn.
Ytterligare 25.4 procent ansåg det vara bäst att båda makarna automatiskt får
mannens släktnamn, men dessa ville också ee mannen

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 159

möjlighet att genom anmälan taga hustruns släktnamn.
Sammanlagt 64,3 Bilaga 3 procent förordade alltså en huvudregel att hustrun vid
äktenskapets ingående förvärvar mannens släktnamn. Endast 13,3 procent uttalade
sig för utredningens huvudregel att envar av makarna behåller sitt respektive
släktnamn, - Utredaren anser sig emellertid kunna lämna undersökningen som
vägledning och anför skälen härför i ett stycke på sid, 70, Varken det
resonemang han där för eller det han för på sid, 82 utgör något egentligt stöd
för hans påstående att opinionen efter den sociologiska undersökningen
förskjutits, - Tingsrätten kan mot bakgrunden av det sagda icke finna att
tillräckligt starka skäl framförts för den föreslagna regeln.

Vad utredaren anfört om namnregler och förslag därom i
andra länder -speciellt våra nordiska grannländer - synes ej ge något
definitivt stöd för viss lösning. Utredaren har tagit fasta på ett norskt
förslag som i väsentliga delar överensstämmer med den av honom föreslagna
ordningen. Än starkare skäl talar emellertid för att tillmäta gällande dansk
rätt, som helt strider mot förslaget, betydelse. Ett finskt förslag slutligen
ger stöd åt föreliggande förslag i vad avser makars namn men talar emot det
beträffande barns namn. Redogörelsen för den nordiska situationen ger snarast
vid handen att övriga nordiska länder avvaktar det svenska förslaget.
Förhållandena i de övriga nordiska länderna utgör alltså ej något stöd för utredningsmannens
förslag att vardera maken vid äktenskapets ingående behåller sitt släktnamn.

Tingsrätten ställer sig positiv till förslaget att mannen
genom anmälan kan förvärva hustruns släktnamn. Hustrun bör givetvis, som nu är
fallet, genom en anmälan kunna behålla sitt släktnamn. - Reglerna bör således
utformas så att hustrun vid äktenskapets ingående automatiskt förvärvar mannens
släktnamn med rätt såväl för hustrun att efter anmälan behålla sitt eget
släktnamn som för mannen att efter anmälan förvärva hustruns släktnamn. -Detta
förslag strider ej på någon punkt mot grundsatser i de av utredningsmannen på
sid. 82 anförda lagarna och resolutionerna.

Tingsrätten instämmer i det resonemang utredningsmannen
för, som leder till att ett genom tidigare äktenskap förvärvat släktnamn ej får
föras vidare till "tredje man". Bestämmelsen i 6§ 2 st. får anses
vara en lämplig gränsdragning även om den kan bidraga till namnsplittringen
inom familjen. Denna regel innebär emellertid att den av tingsrätten förordade
ordningen att kvinnan vid äktenskapets ingående förvärvar makens namn måste
modifieras då mannen förvärvat sitt släktnamn från tidigare hustru. Fördetta
fall, som torde bli mycket ovanligt, föreslås regeln att vardera maken
bibehåller sitt namn.

2.5 Riksskatteverket (RSV):

RSV instämmer i utredningens förslag att man och kvinna
behåller var och en sitt släktnamn under äktenskapet om de inte gör anmälan om
annat. RSV ifrågasätter om inte i 6 § som första punkt bör insättas en
bestämmelse om

s. 160 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 160

detta med hänsyn till att den nya lagstiftningen på ett så
avgörande sätt skiljer Bilaga 3 sig från den tidigare. RSV tillstyrker även
förslaget att ena maken kan anta andra makens namn med dennes tillstånd. Att
samtycke skall föreligga framgår ej av den föreslagna lagtexten. Då samtycke är
en förutsättning för namngemenskap bör detta krav återfinnas i själva lagen.

Enligt förslaget skall vidare någon begränsning av
möjligheterna att växla mellan makarnas namn ej föreligga utan namnväxling kan
i princip ske hur många gånger som helst. På skäl som RSV allmänt framhållit
bör anmälningsförvärv endast få ske en gång vid i övrigt oförändrade förhållanden.
Under denna förutsättning - att ett en gång anmält gemensamt namn inte får
ändras enbart genom ny anmälan till pastorsämbetet under äktenskapets bestånd -
bör tillfogas att återgång till tidigare buret namn kan ske vid äktenskapets
upplösning genom anmälan till pastorsämbetet.

Förslag till lagtext:

6 § Ingående av äktenskap medför ej ändring av makars namn.
Make äger dock med andre makens samtycke vid äktenskapets ingående eller senare
under bestående äktenskap genom anmälan hos pastorsämbetet som gemensamt
släktnamn anta det namn denne senast hade som ogift eller under äktenskapet
förvärvat för egen del.

Anmälan enligt första stycket får ej avse släktnamn som
förvärvats på grund av tidigare äktenskap.

Anmälan enligt första stycket får ske endast en gång vid i
övrigt oförändrade förhållanden.

Upplöses äktenskap får den som antagit andra makens namn
återtaga det före anmälan burna namnet genom ny anmälan till pastorsämbetet.

RSV delar den i specialmotiveringen anförda uppfattningen
att anmälan endast skall kunna ske till pastorsämbetet och inte till
vigselförrättaren Naturligen kommer namnfrågan - att behålla var sitt namn
eller anta enderas som gemensamt - att bestammas vid hindersprövningen och få
effekt vid vieseln.

Reservation av styrelseledamoten i RSV Ingegerd Troedsson:

Riksskatteverket instämmer i sitt yttrande i utredningens
förslag att man och kvinna behåller var och en sitt släktnamn under äktenskapet
om de inte gör anmälan om annat. Jag delar inte den uppfattningen. Av hänsyn
till barnen och i allmänt intresse bör i stället som nu namngemenskap mellan
makarna vara den naturliga utgångspunkten. Jag menar därför att nuvarande
regler i namnlagen bör kvarstå. Detta innebär att hustrun vid vigseln förvärvar
mannens släktnamn, om hon inte dessförinnan till pastor eller vigselförrättare
anmält, att hon ämnar behålla det släktnamn hon hade som ogift.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 161

2.6 Patent- och registreringsverket: Bilaga 3

Förslaget att makar, när de ingår äktenskap, skall kunna
välja enderas släktnamn såsom gemensamt namn får anses ligga i linje med den
moderna synen på jämställdhet mellan könen. Det får också anses överensstämma
med modernt synsätt att ingen ändring automatiskt sker av enderas släktnamn.
Var och en behåller sitt namn, såvida inte anmälan sker om gemensamt namn.

Patentverket delar utredningens bedömning i denna del och
räknar med att den större valfrihet för makar som förslaget innebär kommer att
hälsas med tillfredsställelse av alla som anser att släktnamnet är en faktor
som berör jämställdheten mellan könen. Å andra sidan skall inte döljas att det
finns en betydande konservatism i fråga om namnskicket. Enkäten ger ju vid
handen att tre fjärdedelar av svenska folket anser det självklart att kvinnan
vid gifte antar mannens släktnamn. Reformen kan sägas inbjuda till
familjetvister när namnfrågan skall avgöras inför giftermål eller i fråga om barn.
Det är därför viktigt att reformen åtföljes av en bred informationsverksamhet
och att samhället avsätter resurser för en rådgivningsverksamhet.

Beträffande paragrafens (6 §) formulering vill
patentverket framhålla följande. Utredningen anser (s, 160) att kravet på
enighet mellan makar framgår av uttrycket "Vill makar —",
Patentverket förordar att detta krav kommer till tydligare uttryck i lagtexten.
Texten föreslås därför utformad på samma sätt som skett i 7 §, Den bör
följaktligen lyda: "Vill makar ha gemensamt släktnamn, får endera med den
andres samtycke genom anmälan hos" etc.

2.7 Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts östra
inspektionsområde:

Tvärt emot rådande tradition och klart utslag genom
företagen namnundersökning utförd av docent Jan Tröst föreslår beredningen att
huvudregeln skall vara att makar behåller var och en sitt släktnamn under
äktenskapet. Motivet till detta förefaller vara den iver med vilken man på sina
håll vill markera kvinnans självständighet. Denna opinion är visserligen både
högröstad och enträgen, men företräder dock en minoritet. Den kvinna som önskar
behålla sitt släktnamn vid äktenskapets ingående skall givetvis ha möjlighet
därtill utan omgång. Men att mot alla de starka skäl för namngemenskap, vilka
beredningen själv redovisar, ändå föreslå som huvudregel skilda släktnamn är en
icke ändamålsenlig förändring.

Den nya och verkligt angelägna reformen att mannen kan
förvärva hustruns släktnamn kommer däremot att öppna möjlighet för ömsesidig
namngemenskap och just jämlikhet och göra behovet av skilda släktnamn betydligt
mindre än vad det kan förefalla vara i dag. Genom denna nya möjlighet får
betydligt fler behälla/förvärva ett särskiljande eller särpräglat slaktnamn.
vilket är svnnerlieen önskvärt.

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 162

2.8 Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts
västra inspekfionsområ- Bilaga 3

de:

Det förefaller i högsta grad anmärkningsvärt att
namnlagsutredningen förklarar sig ej vilja grunda sitt förslag "på enstaka
röster som höjts i den ena eller andra riktningen" (s. 69) utan vill ha
ett bredare underlag grundat på en sociologisk undersökning hos allmänheten,
men ändå så fullständigt nonchalerar den undersökning som gjorts.
Undersökningen ger klart besked om att ett överväldigande flertal anser att
namngemenskapen skall behållas både ur psykologiska och praktiska synpunkter.
Detta framkommer också i utredningen (s. 86). Namngemenskap kommer icke i
praktiken att kunna uppnås - såsom utredningen tror - genom huvudregeln att
mannen och kvinnan behåller sitt släktnamn från tiden före äktenskapet om de
inte anmäler att de vill ha gemensamt släktnamn. Utredningen fastslår (s. 86)
att "Det skall alldeles starka skäl till för att en sådan ordning skall
avskaffas" nämligen att hustrun förvärvar makens släktnamn.
Jämställdhetssträvandena är icke "alldeles särskilt starka skäl" för
en ändring. Man kommer genom denna huvudregel att bidra till att
namngemenskapen upplöses. Då det enligt den sociologiska undersökningen endast
är en försvinnande liten procent (0,8) som anser det vara bättre att makar har
olika släktnamn, kan dessas önskemål tillgodoses inom ramen för nuvarande
lagstiftning då ju hustrun äger rätt att behålla sitt släktnamn som ogift och
genom en ändring av namnlagen bör möjlighet kunna ges för mannen att förvärva
hustruns namn som ogift. Namngemenskap kan ej säkerställas genom sådan anmälan
som utredningen avser. Det finns alltför stora risker för att anmälan ej kommer
till stånd, varför förslagets huvudregel kommer att spoliera den fast rotade och
av de allra flesta önskade namngemenskapen, Förövrigt har utredningen frångått
kravet på jämställdhet när det gäller mellannamn. Här får enligt förslaget
endast en av makarna bära mellannamn.

2.9 Kyrkobokföringsinspektören i Härnösands stift:

Huvudregeln enligt förslaget är, att makarna vid vigseln
behåller sina tidigare släktnamn. Något stöd för detta förslag har utredaren
inte. Den nuvarande namnlagen har alltsedan 1964 givit kvinnan möjlighet
behålla sitt släktnamn (i vissa fall efter medgivande av namnmyndigheten).
Likväl är det i ytterligt få fall, som kvinnan beslutat behålla sitt tidigare
släktnamn. Många gånger år det också så, att när kvinnan anmält, att hon vill
behålla släktnamnet, så har hon därmed avsett att anmäla det som tilläggsnamn.
Först när man bett kvinnan skriva sitt tilltänkta namn, har det klart framgått,
att hon avsett anmäla sitt tidigare släktnamn som tilläggsnamn. Praxis visar
alltså, att i de allra flesta fall betyder namngemenskap betydligt mer än
formell jämställdhet i namnfrågan. Den enkät utredningen gjort bland människor
i giftasåldern pekar entydigt i samma riktning. Endast en mycket liten
minoritet har uttalat sig emot nu gällande huvudregel.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 163

Huvudregeln bör alltså även i fortsättningen vara, att
kvinnan vid vigsel Bilaga 3 förvärvar mannens släktnamn, om ej annat anmäles.
Kvinnan bör dock fortfarande kunna anmäla behållande av tidigare släktnamn även
om det förvärvats genom vigsel, I sistnämnda fall utan att inhämta namnmyndighetens
medgivande. Det finns ingen reell anledning kräva ett sådant medgivande. Båda
makar bör också genom anmälan kunna förvärva kvinnans namn som ogift. Anmälan
bör kunna ske till pastorsämbetet både före vigseln som efter vigseln.
Nuvarande spärr vid vigseln har visat sig olycklig och förorsakat onödigt
besvär genom tvånget att gå till namnmyndigheten så fort vigselakten är över.

Sedan anmälan väl gjorts, bör återgång eller ändring icke
kunna ske genom ny anmälan till pastorsämbetet, utan i sådana fall bör det vara
tvång att göra ansökan fill namnmyndigheten.

Därav följer, att FBF 14 § bör vara kvar.

2.10 Svenska språknämnden:

I utredningen föreslås (s. 84 ff.) att huvudregeln för
äkta makar skall vara den att mannen och kvinnan behåller var och en sitt
släktnamn under äktenskapet, om de inte gör anmälan om annat. Detta innebär ett
markant brott mot nu gällande förhållanden och lagbestämmelser, dvs. att
huvudregeln är att äkta makar har namngemenskap och att denna uppnås genom att
kvinnan vid vigseln förvärvar mannens släktnamn. Nämnden instämmer i
utredningens uppfatfing att jämställdheten mellan man och kvinna bör medföra
att namngemenskap skall kunna uppnås på två sätt, dels enligt hittillsvarande
praxis, dels på det sättet att mannen vid äktenskapets ingående kan förvärva hustruns
släktnamn.

I utredningen konstateras (s. 86) att det stora flertalet
(78 %) av dem som svarade vid en av utredningen företagen sociologisk
undersökning ansåg det lämpligt eller önskvärt att makar har samma släktnamn.
Det förefaller rimligt att antaga att denna attityd till frågan om gemensamma
eller skilda släktnamn inte kommer att förändras nämnvärt under överskådlig
fid. Därför ter det sig mindre lämpligt att som huvudregel införa en princip
som flertalet av befolkningen inte finner vara den lämpliga eller önskvärda.

Nämnden instämmer i utredningens uppfattning att det bör
råda stor frihet för äkta makar när det gäller val av släktnamn. Det synes oss
emellertid som om denna valfrihet skulle kunna uppnås utan att den lagstiftande
myndigheten binder sig vid en viss uppfattning om vilket alternativ som skall
vara utgångspunkten för lagen och därmed - utan att det sägs rent ut - ger
uttryck åt en åsikt om vad som är eller bör vara det normala.

Enligt utredningens förslag skall anmälan göras hos
pastorsämbetet om två makar inte vill behålla var sitt släktnamn. Det kan antas
att antalet sådana anmälningar kan komma att bli mycket stort. Vi finner det
naturligt att de som gifter sig i samband med äktenskapets ingående tar
ställning fill

12 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 156

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 164

namnfrågan, och vi anser det rimligt att anmälan om
släktnamn alltid skall Bilaga 3 göras när äktenskapet ingås. Vi föreslår
att 6 § första stycket får följande lydelse (högerspalten; i vänsterspalten
utredningens förslag):

Utredningen Språknämnden

Vill makar ha gemensamt släkt- Före äktenskapets ingående skall

namn, får endera genom anmälan anmälan göras hos pastorsämbetet

hos pastorsämbetet förvärva den om de äkta makarna önskar bära var

andres släktnamn. Görs anmälan och en sitt tidigare släktnamn eller

före äktenskapets ingående, sker om de önskar namngemenskap

namnförvärvet genom vigseln. genom att välja ettdera av dessa

Detta nämndens förslag markerar tydligt den valfrihet som
enligt nämndens - och också utredningens - mening bör råda. Möjligen medför
nämndens förslag att vissa mindre ändringar måste göras på andra ställen i
utredningens förslag till lagtext, men det rör sig i så fall om mycket
obetydliga justeringar.

Enligt utredningens förslag skall äkta makar när som helst
under äktenskapet kunna uppnå namngemenskap genom att de väljer ettdera av
makarnas släktnamn som gemensamt namn. Nämnden anser att det eller de släktnamn
som enligt nämndens förslag (genom anmälan hos pastorsämbetet) förvärvas vid
äktenskapets ingående icke skall kunna ändras på annat sätt än genom ansökan
hos namnmyndigheten. Också på denna punkt innebär nämndens förslag en avvikelse
från utredningens. I utredningens sammanfattning (s. 9) diskuteras i korthet
"det allmännas intresse av namnstabilitet och den enskildes intresse av
att få förvärva det släktnamn han önskar". Det sägs att på grund av
personnumren skulle "det allmännas" intresse av namnstabilitet inte
vara lika framträdande som förr. Det står inte helt klart för oss vad som här
menas med "det allmänna". Såväl offentliga myndigheter och
institutioner som enskilda medborgare och privata företag m. m. torde ha ett
starkt intresse av att det råder namnstabilitet - att inte samma person vid
skilda tillfällen, kanske med korta mellanrum, förekommer med två (eller i
olyckliga fall flera) olika namn. Nämnden anser att namnstabiliteten bör
bevaras. För den skull bör givetvis möjligheterna att byta släktnamn inte
inskränkas alltför hårt, men namnbytena bör regleras genom att namnmyndigheten
får tillfälle att ta ställning till dem. Det blir sedan namnmyndighetens sak
att se till att namnbytena i enkla fall (t. ex. återgång till före äktenskapet
burna skilda släktnamn) kan ske utan större kostnader och utan onödig tidsutdräkt.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 165

2.11 Domkapitlet i Uppsala: Bilaga 3

Mot förslagets utgångspunkt ifråga om makars namn,
nämligen att vardera maken behåller sitt släktnamn under äktenskapet, göres
ingen erinran. Hustru kan redan nu enligt gällande rätt genom anmälan före
vigseln behålla sitt släktnamn som ogift. Strävanden mot jämställdhet mellan
man och kvinna talar också för ett övergivande av den hittillsvarande agnafiska
namnordningen, trots de konsekvenser detta kan ha för namnstabiliteten. Det är
då tillfredsställande att makar genom en enkel anmälan hos pastorsämbetet kan
vinna namngemenskap.

Att döma av den ovannämnda sociologiska undersökningen kan
detta förhoppningsvis förväntas bli en vanlig företeelse.

Om alltså förslagets utgångspunkt är godtagbar, så måste
emellertid starka invändningar resas mot de möjligheter förslaget öppnar för
make att när som helst utan vidare genom en enkel anmälan till pastorsämbetet
återta tidigare släktnamn - detta såväl under äktenskapet som efter dess
upplösning. En sådan prakfiskt taget obegränsad möjlighet att utan
myndighetsprövning byta namn kan i det praktiska livet leda till en ej önskvärd
för att inte säga förvirrad namnsituation, som knappast kompenseras av
personnummer som ett identifikationsmedel.

2.12 Domkapitlet i Lund:

Den med gällande namnlag införda ordningen att kvinna, som
efter ansökan förvärvar nytt släktnamn därigenom förlorar ev. föddnamn är
omotiverad och har vållat mycken förtret.

2.13 Domkapitlet i Härnösand:

Domkapitlet anser det av stor vikt att medlemmarna i en
familj har namngemenskap, inte minst med tanke på familjeidentitetens stora
betydelse för barnen. Som förslaget nu är skrivet finns inget som hindrar att
barn i samma syskonkrets har olika släktnamn. Detta är mycket olyckligt med
tanke på att namnet utgör en av grunderna för samhörigheten i familjen. Det
framgår också av den sociologiska undersökning som gjorts att de flesta anser
namngemenskap naturlig och att mannens namn enligt traditionen skall vara
släktnamn. Domkapitlet anser att huvudregeln bör vara att äkta makar skall ha
gemensamt släktnamn. Makarna bör ha valfrihet mellan mannens och hustruns namn.
Om inget annat namn anmäls bör som automatiskt verkande regel inträda att
mannens namn blir släktnamn. I den nya lagstiftningen bör som
övergångsbestämmelse införas att makar som ingått äktenskap före lagens
ikraftträdande skall kunna anmäla hustruns namn som ogift som släktnamn.

s. 166 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 166

2.14
Familjelagssakkunniga: Bilaga 3

De
regler om makars namn, som infördes i giftermålsbalken år 1920 och som innebar
att hustru med vigseln erhöll mannens släktnamn men fick möjlighet att efter
anmälan bära sitt eget och mannens namn i förening, byggde inte på något äldre
namnskick. Det motsvarade snarare ett tämligen nytt bruk, som väl vid denna tid
var allmänt i städerna men icke kan antagas ha slagit igenom på alla håll i
landet och särskilt inte på landsbygden. Att hustrun kunde använda mannens namn
och i många situationer betecknades med detta kan väl ha tett sig naturligt.
Den punkt där lagen innebar ett brott mot äldre namnsed var att hustrun skulle
anses förlora sitt fidigare namn genom vigseln och icke längre ägde rätt att
använda detta jämsides med eller alternativt till mannens namn. Den nyinförda
möjligheten att använda dubbelnamn var alltför opraktisk för att kunna bli en
ersättning härför. Namn kan inte alltid kombineras; redan av språkliga skäl kan
detta vara uteslutet. Härfill kom att också dubbelnamnet innebar att
släktnamnet ändrats med de komplikationer detta kunde medföra t. ex. för rätten
att använda släktnamnet som näringskännetecken.

Giftermålsbalkens
namnregler vållade opposition redan vid tillkomsten och de praktiska
olägenheterna framkallade ett ökande krav på att hustrun skulle kunna behålla
sitt släktnamn under äktenskapet. En sådan ändring genomfördes också genom
namnlagen. Men även mot denna kan anmärkas att den präglas av en oprakfisk
stelhet. För att hustrun skall få använda enbart sitt tidigare släktnamn
förutsattes att hon bestämmer sig och avger en förklaring redan före vigseln.
Härtill kommer att den nuvarande regeln icke tillgodoser kravet på jämställdhet
mellan makar i namnfrågan.

Vad
saken gäller är att varje namnbyte kan medföra betydande praktiska olägenheter
för den som är yrkesverksam på sådant sätt att namnet blir mer eller mindre
inarbetat. Detta gäller inte endast så genomgripande ting som rätten att
använda släktnamnet såsom firma. Även förmågan att utföra arbetsuppgifterna i
en anställning, då de förutsätter vidsträckta kontakter med många människor,
kan skadas av ett namnbyte. Å andra sidan kan varje människa ha ett intresse av
namnlikhet inom familjen för att underlätta en del kontakter i
vardagssituationen med grannar, leverantörer, skola, andra föräldrar eller
under resor etc. Detta leder alltså till att det finns ett visst behov att
använda olika namn i olika situationer. Detta är förklaringen till att
namnlagen kom att innehålla en möjlighet att anmäla tilläggsnamn. Trots att
kommitténs förslag att lagen skulle innehålla en allmän regel om namnplikt fick
utgå, ansågs det prakfiskt motiverat att tilläggsnamn skulle få anmälas, så att
de kom att inflyta i pass och andra officiella handlingar.

Det
kan ifrågasättas om icke den idealiska lösningen på dessa problem skulle vara
att båda makarna behåller sitt släktnamn opåverkat av det ingångna äktenskapet
men att det öppnades en möjlighet för dem att anmäla att de hade för avsikt att
såsom gemensamt familjenamn bruka det ena av

s. 167 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 167

dessa släktnamn. Därigenom skulle man bättre hävda vad som
bör vara en Bilaga 3 genomgående princip i namnrätten, att den som
rätteligen förvärvat släktnamn har en ovillkorlig och självständig rätt till
detta namn och icke skall behöva avstå från det i någon situation. Därvid
skulle också de något svårtillgängliga reglerna om mellannamn för make kunna
utgå.

Då emellertid den nu angivna tankegången förutsätter en
viss omarbetning av förslaget, vill vi icke motsätta oss att man löser
problemen rörande makes släktnamn på det sätt som utredningen föreslagit. Detta
förslag har stora förtjänster. Det undanröjer det otympliga i att hustru för
att få behålla sitt släktnamn måste vara särskilt verksam före vigseln. Det
naturiiga är i stället att den som vill byta är verksam för detta ändamål. Vill
man få bytet till stånd redan från vigseln vållar det inga praktiska
svårigheter eftersom man ändå för att ingå äktenskap måste uppsöka
pastorsämbetet. Om det är flera eller färre som vill byta kan inte ha någon
betydelse. Väsentligt är vidare att förslaget på ett konsekvent sätt beaktar
jämställdheten mellan makarna. En viktig omständighet är också att förslaget i
denna del överensstämmer med vad som nyligen genomförts i Norge och vad som
föreslås i Finland. Vi tillstyrker alltså förslaget i fråga om makars släktnamn
och har heller icke något att invända mot reglerna för mellannamn.

2.15 Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund:

Utredningen har föreslagit tre valmöjligheter för makar i
fråga om släktnamn: 1. vardera maken behåller sitt namn; 2. makarna väljer
mannens namn som gemensamt namn; 3. makarna väljer kvinnans namn som gemensamt
namn. Om ingen anmälan görs behåller vid vigsel vardera maken sitt släktnamn.
Då man givetvis måste anse - all erfarenhet talar härför - att en aktiv
handling såsom anmälan sällan kommer till stånd blir följden att vardera maken
kommer att behålla sitt ursprungliga namn. Namngemenskapen kommer därför att
på sikt upphöra.

Förbundet anser att man bör slå vakt om namngemenskapen
och föreslår därför att huvudregeln blir ett bibehållande av namnlagens
nuvarande regel att hustrun vid vigseln förvärvar mannens släktnamn. För de
andra av utredningen föreslagna alternativen tillämpas anmälningsförfarande.
Skulle utvecklingen bli sådan att en mera betydande del kvinnor vid vigseln
begär att få behålla sitt flicknamn kan en omprövning av
namnändringsförfarandet då ske.

Såsom § 6 i förslaget är utformat flnns det möjlighet för
personer som av ett eller annat skäl anser sig betjänta härav att hur ofta som
helst växla mellan makes och eget släktnamn. Förbundet skulle därför vilja se
någon typ av spärr för att förhindra alltför ofta förekommande namnväxlingar.
Detta förslag gäller även om växling mellan att ha eller inte ha mellannamn.

s. 168 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 168

Tvä reservanter i förbundets styrelse (som har
ansett att Bilaga 3 utredningens förslag i huvudsak hade bort tillstyrkas):

I fråga om makars släktnamn anser vi dock, som
förbundsstyrelsen, att alternativet att makarna väljer mannens namn blir
huvudregel och skall gälla om ingen anmälan sker. Först när en större del
väljer att bibehålla vardera makens namn bör en övergång enligt utredningens
förslag ske.

2.16 Riddarhusdirektionen:

I kommentaren fill 6 § tredje stycket i förslaget har
utredningsmannen framhållit (s. 161) "att förslaget ej innehåller någon
bestämmelse om att äktenskapets upplösning medför förlust av släktnamn".
Dessförinnan påpekas i betänkandet att den nya bestämmelsen i paragrafen medger
att under äktenskapets bestånd återgå "fil! vilket som helst släktnamn maken
haft", dvs. även namn från tidigare gifte. En hindersprövningsförrättare
skall alltså söka klargöra för ett blivande äkta par att en namnöverlåtelse kan
utnyttjas utan hinder av blivande skilsmässor och nya giften. Säkerligen kommer
stora grupper att anse det vara naturligt att en före detta make efter
skilsmässan och andra makens namnbyte i samband med nytt äktenskap skall vara
befriad från skyldighet att ånyo fillhandahålla sitt namn. Utredningens metod
att utan inskränkning laborera med en latent rätt fill namn som när som helst
kan återupplivas är säkerligen för många föga tilltalande.

2.17 Genealogiska föreningen (GF):

I fråga om makars släktnamn är utgångspunkten i förslaget,
att vardera maken skall behålla sitt släktnamn under äktenskapet. Denna huvudregel
är inte ett utslag av nytänkande utan i själva verket en återgång fill det
namnskick som kan sägas ha rått i Sverige sedan urminnes tid - för en minoritet
av befolkningen till början av 1800-talet men för folkflertalet i stort sett
ända fram till sekelskiftet och 1900 års släktnamnsförordning. Det upphävdes
slutgiltigt först år 1963 med tillkomsten av den nuvarande namnlagen (NL),
Seden att hustrun tar sin mans namn är alltså förhållandevis ung.

Att vardera maken som grundprincip behåller sitt eget
släktnamn vid äktenskaps ingående ser GF som återupplivande av en uråldrig
svensk namntradition, vilket ur såväl kulturell som genealogisk synpunkt är av
värde. Mot bakgrund av dels denna historiska tradition, dels det förhållandet
att en fast namnidentitet för en person hela livet igenom - den moderna
dataregistreringen till trots - är fill fördel för den genealogiska forskningen
är GF sålunda beredd att tillstyrka detta förslag.

Som komplettering till denna grundregel tar
utredningsförslaget upp NL:s möjlighet för makar att markera sin samhörighet
genom ett gemensamt

s. 169 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 169

(mannens) släktnamn. Men förslaget går ett steg längre -
namngemenskap Bilaga 3 kan vinnas även genom att mannen antar hustruns namn som
ogift, en utvidgning som förklaras ha tillkommit i jämställdhetens intresse.
Även denna förändring i förhållande till gällande rätt anser sig GF kunna
biträda. Föreningen ansluter sig emellertid härvid till det synsätt som
företräds av experten Hiljding: övergången av den ena kontrahentens namn till
den andre får anses grundad på en gemensam överenskommelse, alltså på ett
"frivilligt samtycke av den make som upplåter sitt släktnamn för gemensam
användning under äktenskapet". Upplöses äktenskapet genom skillnad bör i
samband därmed avtal även träffas om släktnamnets fortsatta användning, I sista
hand får frågan prövas vid domstol. Att en sådan talemöjlighet finns är enligt
GF:s bestämda uppfattning av väsentlig betydelse fill skydd för s. k.
särskiljande eller egenartade släktnamn, antingen dessa är adelsnamn eller
eljest av gammalt datum eller grundar sig på 1900-talets regler om
administrativa släktnamnsförvärv.

Vikten av att i den nya lagstiftningen vidmakthålla det
privaträttsliga skydd för släktnamn, som har en nära hundraårig tradition i den
svenska namnrätten, har med sakkunskap utretts även av experten Uggla. GF delar
helt dennes synpunkter. En ändring av lagförslaget i den av de båda experterna
angivna riktningen torde vinna stöd av en massiv folkopinion och kan inte gärna
erbjuda några lagtekniska svårigheter.

2.18 Folkpartiets kvinnoförbund:

När enligt förslaget vardera maken vid äktenskap får
behålla sitt eget släktnamn eller välja att anta antingen kvinnans eller
mannens släktnamn som gemensamt namn, finner förbundet den eleganta och den
enda rätta lösningen vara - såsom utredningen också föreslår - att släktnamn
bibehålles, om inte anmälan görs om namngemenskap. En så viktig sak som en
namnändring måste vara ett medvetet, aktivt val. Bara genom att kräva ett
personligt ställningstagande för namnändring - som för övrigt utgörs av en
enkel anmälan och även får göras efter äktenskapets ingående - undviks att
slentrian eller ett socialt, konservativt tryck kan bli utslagsgivande. Varje
annan schablonregel skulle dessutom upphäva likställigheten mellan kvinnans
och mannens släktnamn. Förbundet noterar också att detta överensstämmer med de
finska och norska förslagen,

2.19 Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund:

Förslagen att den, som antagit andra makens släktnamn, när
som helst genom anmälan hos pastorsämbetet kan återta sitt tidigare släktnamn,
liksom att maken också genom anmälan kan anta samma namn, ställer sig förbundet
tveksamt mot. Anledningen är inte densamma som framförs i experten Claes Ugglas
särskilda yttrande, där hans invändningar främst

s. 170 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 170

baseras på att de nu "egenartade" släktnamnen
inte längre kommer att Bilaga 3 fungera som indikatorer pä släktgemenskap och
att därigenom grunden för den mödosamt framvuxna privaträtten till släktnamn
urholkas. Vårt ställningstagande grundar sig på den principiella uppfattningen
att man föds fill individ och livet igenom behåller den ursprungliga
idenfifikafionsbeteck-ningen, för- och efternamnet.

2.20 Husmodersförbundet Hem och Samhälle

Förbundet vill i huvudsak ta upp frågan om namngemenskap
inom äktenskapet. I utredningen föreslås att sådan namngemenskap ej skall
uppstå automatiskt i och med äktenskaps ingående utan parterna skall ansöka om
namngemenskap. Utredningen har bl. a. motiverat detta ur jämställdhetssynpunkt.

Förbundet anser, att den namngemenskap inom äktenskapet
som blivit tradifion i vårt land, liksom i många andra länder, är så
betydelsefull att den bör bibehållas. Enhgt förbundets mening har
jämställdhetsfrågorna en djupare innebörd och löses inte med att parterna i ett
äktenskap har skilda namn. Förbundet har däremot ej något att erinra mot att
parterna i ett äktenskap kommer överens om vilket släktnamn som skall vara det
gemensamma.

Barn inom äktenskap erhåller givetvis det gemensamma
namnet och det måste vara en trygghet för barnen att även i namnet känna den
gemenskap med familjen, som är så väsentlig inte minst under uppväxtåren.
Förbundet ställer sig även kritisk mot det förslag, som utredningen framfört,
när det gäller namnfrågan efter äktenskaps upplösning och ingående av nytt
äktenskap. I konsekvens med förbundets uppfattning att namngemenskap inom
äktenskap skall bibehållas, skall det ej heller vara möjligt för part i ett
nytt äktenskap att behålla ett släktnamn förvärvat i ett tidigare äktenskap,
dvs. det namn som en part genom tidigare äktenskap förvärvat skall ej kunna bli
det gemensamma namnet i ett nytt äktenskap.

Förbundet anser vidare, att den möjlighet som tidigare
funnits att bära mellannamn skall bibehållas.

Ur förbundets synpunkt är den väsentliga frågan att
namngemenskap inom äktenskap bibehålles och att barn i äktenskap erhåller det
gemensamma namnet, varför förbundet ej tagit ställning fill de övriga olika
förslag, som framförts och som bygger på att sådan namngemenskap ej finnes.

2.21 Föreningen Familj och Rätt (FoR):

Skall namnlagen ändras har FoR ett förslag, vilket innebär
att varje individ från födseln har ett individuellt släktnamn som den sedan
behåller livet ut, dock med rätt till ändring i princip enligt nuvarande regler.
Vid äktenskap-och eventuellt även vid samboende om parterna så önskar - skall
en av

s. 171 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 171

parterna tillfoga ett tilläggsnamn, som blir barnens
släktnamn. Innebörden Bilaga 3 av förslaget refereras här i korthet genom
ett exempel.

Ex. Bengt Svensson och Anna Rosengren avser att gifta sig.
Senast omedelbart före vigseln skall parterna skriftligen till namnmyndigheten
(f. n. pastorsämbetet) anmäla sitt val av tilläggsnamn. Det finns två möjligheter,

1,
Bengt Svensson
behåller sitt namn. Hustrun tillfogar som tilläggsnamn Svensson och heter efter
vigseln Anna Rosengren-Svensson, Barn i äktenskapet får släktnamnet Svensson,

2,
Anna Rosengren
behåller sitt namn, Bengt tillfogar som tilläggsnamn Rosengren och heter efter
vigseln Bengt Svensson-Rosengren, Barn i äktenskapet får släktnamnet Rosengren,

Anm. Upplöses äktenskapet genom skillnad bör
tilläggsnamnet slopas. Barnen skall dock behålla sitt släktnamn om inte
särskilda skäl talar för ändring. Om den part som bär tilläggsnamn inte vill slopa
detta skall den andra parten ha rätt att vid domstol påfordra att
tilläggsnamnet inte längre får bäras, om inte särskilda skäl föranleder detta.
Eventuellt nya barn, efter äktenskapsskillnaden, med annan man skall inte få
tilläggsnamnet som släktnamn.

I betänkandet har föreslagits att barn till föräldrar, som
tidigare båda varit gifta och som båda såsom släktnamn behållit sina
"ingifta" namn, får fyra valmöjligheter: moderns respektive faderns
födelsesläktnamn eller något av de namn modern eller fadern för närvarande bär
som släktnamn. Detta bäddar för stridigheter inom familjen, FoR har i många år
i många olika sammanhang hävdat, att lagstiftningen inte får inbjuda till
stridigheter om barnen.

Med den namnregel som FoR föreslår måste föräldrarna redan
före vigseln ta ställning till vilket släktnamn barnen skall bära. Man undviker
på detta sätt framtida stridigheter om namnet.

Rent praktiskt får med FoR-förslaget vidare såväl Anna som
Bengt möjlighet till att i alla utom rent officiella sammanhang stryka ett av
de bada namnleden.

Enligt alternativ 1 kan Anna i vardagssammanhang antingen
stryka Rosengren och ha namnsamhörighet med maken och barnen eller stryka
Svensson och behålla sin personliga identitet genom att kalla sig enbart Anna
Rosengren,

Enligt alternativ 2 kan Bengt i vardagssammanhang på samma
sätt antingen stryka namnledet Svensson och ha namnsamhörighet med makan och
barnen eller stryka Rosengren och behålla sin personliga identitet.

Den föreslagna huvudregeln för tilläggsnamn skulle också
kunna gälla för samboende efter gemensam anmälan till namnmyndighet.

s. 172 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 172

3 Ogifta sammanboende Bilaga 3

3.1 Hovrätten för Övre Norrland:

De presenterade problemen med en särreglering i
namnhänseende för ogifta sammanboende utgör även enligt hovrättens mening goda
skäl för att avstå från en sådan reglering,

3.2 Kammarrätten i Stockholm:

Enligt direktiven borde vid utredningsarbetet övervägas om
det fanns behov av särskilda regler om namnförvärv för samboende. Såsom
framhålls i betänkandet har samlevnad utan äktenskap kommit att tillhöra
vanligheten. Det ligger enligt kammarrättens mening i sakens natur att
namngemenskap för denna form av familjebildning kan vara en för kontrahenterna
lika betydelsefull fråga som för familjen i äktenskapet. Ett behov av namngemenskap
synes särskilt föreligga när den samboende familjen består av föräldrar och
barn. Särskilt bör framhållas att det för barnen kan vara värdefullt att få
namngemenskap med båda föräldrarna liksom för barn i äktenskap. Det av utredningsmannen
i annat sammanhang åberopade kravet på jämställdhet mellan barn i och utom
äktenskap gör sig här starkt gällande.

Utredningsmannen har funnit sig inte böra föreslå någon
särreglering för ogifta samboende. Med hänsyn till vad kammarrätten ovan anfört
anser kammarrätten att behov av särreglering föreligger i fråga om samboende
barnfamiljer. Nu gällande bestämmelserom ansökningsförfarande och krav på
synnerliga skäl synes kammarrätten för dessa fall alltför restriktiva.

3.3 Västerås tingsrätt:

Beträffande ogifta sammanboende har utredningsmannen icke
föreslagit några speciella namnregler. Tingsrätten instämmer i
utredningsmannens synpunkter.

3.4 Riksskatteverket (RSV):

RSV delar helt utredningens synpunkter och anser sålunda
inte det vara möjligt att för närvarande lagreglera de samboendes rätt till
varandras namn i analogi med vad som gäller för gifta personer. Som redovisas i
betänkandet förekommer i mycket sällsynta undantagsfall att ansökningar om
antagande av samboendes namn beviljas enligt 12 § namnlagen. Beroende på utvecklingen
i övrigt vid reglering av de samboendes rättsliga förhållanden kan det enligt
RSVs mening komma att finnas skäl för en mera liberal praxis. I

s. 173 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 173

nuläget bör emellertid några automafiskt verkande anmälningsförvärv
inte Bilaga 3 medges de samboende utan dessa hänvisas till den centrala
namnmyndighetens prövning,

3.5 Familjelagssakkunniga:

De lagstiftningsproblem som sammanhänger med det ökade
samboendet under äktenskapsliknande förhållanden avser vi att behandla i vårt
kommande huvudbetänkande. Utan att nu närmare utveckla synpunkter i detta ämne
vill vi anföra att vi icke har någon erinran mot att utredningen icke i fråga
om namn föreslår någon särreglering för ogifta sambor.

4 Barns släktnamn 4.1 Svea hovrätt:

Hovrätten kan inte biträda förslaget att barns förvärv av
släktnamn genom anmälan alltid kan få avse sådant namn som vederbörande
förälder förvärvat p, g, a. äktenskap med annan än barnets andra förälder. Om
föräldern förvärvat sådant namn p, g, a. fidigare äktenskap bör det kunna gå
vidare till förälderns barn endast efter prövning i ansökningsärende. Om
föräldern däremot "gifter sig till" ett namn bör barnet som
utredningen föreslagit, liksom nu, kunna få samma namn med styvförälderns samtycke.

När det gäller namnbyte genom anmälan för minderårigt barn
vill hovrätten också i viss utsträckning bibehålla den nuvarande domstolsprövningen,
I många av de fall som nu måste prövas är emellertid föräldrarna ense, i andra
fall finns det i praktiken bara en förälder, antingen därför att den andre har
avlidit eller därför att den andre aldrig deltagit i vårdnaden om barnet. För
dylika fall vill hovrätten biträda förslaget att man slopar domstolsprövningen.
Denna bör enligt hovrättens mening således begränsas till det fall då tvist
föreligger mellan föräldrarna.

Hovrätten hävdar, att namnlagens systematik och
terminologi bör bibehållas intakt. Detta innebär bl. a,, att man skall behålla
regeln att barn vid födelsen automatiskt förvärvar släktnamn och att varje
bestämmelse om förvärv av släktnamn anger från vilken tidpunkt förvärvet sker,

I sina ställningstaganden till de olika föreslagna
paragraferna har hovrätten utgått från dessa övergripande synpunkter.

Hovrätten delar utredningens uppfattning att man
beträffande barns släktnamn bör eftersträva en regel som kan tillämpas på varje
barn, oavsett om dess föräldrar är gifta med varandra eller inte. Som nyss
sagts anser hovrätten att barnet vid födelsen automatiskt skall förvärva ett
släktnamn. Dessa båda principer leder till att hovrätten som huvudregel
förordar s. k. kognatisk namnföljd, dvs, att barnet förvärvar släktnamn efter
modern -

s. 174 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 174

vilket ju också kan innebära att barnet får ett släktnamn
som föräldrarna har Bilaga 3 gemensamt. Har föräldrarna skilda släktnamn,
bör de dock kunna häva presumtionen i huvudregeln genom att före barnets
födelse till pastorsämbetet anmäla, att barnet skall förvärva faderns
släktnamn.

När det gäller barns namnbyte efter födelsen ansluter sig
hovrätten i huvudsak till nu gällande principer dock med den begränsning av
domstolsprövning av minderårigas namnbyte som nyss redovisats.

Adoptivbarn bör, som utredningen föreslagit, ha samma
möjlighet att förvärva adoptivföräldrarnas släktnamn som barn har att välja de
biologiska föräldrarnas. Utredningens förslag att samma skall gälla för
fosterbarn bör däremot enligt hovrättens mening ej genomföras, eftersom
fosterbarnsförhållandet i namnlagen bara avser tiden då barnet är minderårigt
och därför i namnrättsligt hänseende måste anses upphöra i och med att barnet
lämnar fosterhemmet.

Se vidare bilaga 3:1 avsnitt 2. 1.

4.2 Hovrätten för Övre Norrland:

En svår fråga är vilken hjälpregel som skall väljas då
föräldrarna har skilda släktnamn. Av utredningens redogörelse för främmande
rätt framgår att alla stater synes tillämpa regeln att barn i äktenskap
förvärvar faderns släktnamn, om föräldrarna inte bestämmer annat. Så är t. ex.
fallet i Danmark. Andra regler har ännu inte heller genomförts i Norge eller Finland.

Om nu Sverige inför den av utredningen föreslagna
hjälpregeln att barnet skall anses ha förvärvat moderns släktnamn, kan detta
möjligen innebära komplikationer för de barn som har dubbelt medborgarskap,
något som inte blir sällsynt genom den 1 juli 1979 genomförda ändringen av
medborgarskapslagstiftningen.

Förslaget är även i övrigt tveksamt, eftersom det bryter
mot den på gammal tradition grundade agnatiska principen. Utredningens skäl för
att överge denna princip är att barn inom och utom äktenskap skall likställas i
lagstiftningen. Det förefaller dock ogörligt att helt undvika särregler så
länge äktenskapet finns kvar som institution. Bestämmelserna vid fastställande
av faderskap är t. ex. fortfarande olika för barn inom och utom äktenskap.

En annan invändning är att förslagen till namnregler för
makar och barn medför, att makar och föräldrar, som vid vigseln och barnets
födelse förhåller sig passiva, behåller sina respektive släktnamn som ogifta
och därigenom låter barnet förvärva moderns släktnamn. Med hänsyn till
resultatet av den sociologiska undersökningen finns det skäl att tro att detta
oftast skulle vara mot deras vilja. En utförlig information vid hindersprövningen
och efter barnets födelse skulle visserligen minska antalet oönskade namnförvärv,
men det kunde i och för sig vara mest praktiskt att ha automatiskt verkande
regler som tillgodoser flertalets önskemål.

Även om det sålunda kan anföras betänkligheter mot en
övergäng från en

s. 175 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 175

agnatiskfillen kognatisk princip i fråga om hjälpregeln,
delar hovrätten ändå Bilaga 3 utredningens uppfattning att en sådan övergång
knappast skulle bli särskilt revolutionerande. De som vill följa traditionen
kommer säkerligen att anmäla faderns släktnamn för barnet. Dessutom finns ju alltid
möjlighet att, om hjälpregeln nu av någon anledning skulle ha blivit tillämpad,
genom en senare anmälan byta till annat släktnamn som barnet har kunnat
förvärva. Sammanfattningsvis finner hovrätten att den av utredningen föreslagna
hjälpregeln bör kunna accepteras.

Beträffande valmöjligheter och byte av barns släktnamn m.
m. anförs följande. I dag krävs domstols tillstånd för namnbyte enligt 1 § 3 st
och 4 § namnlagen. Om den förälder som bär barnets släktnamn motsätter sig
bytet, är domstolarna restriktiva med att lämna tillstånd. Om däremot samtycke
lämnas, finner domstolarna nästan undantagslöst att namnbytet är förenligt med
barnets bästa.

Anledningen till att denne förälders, vanligen faderns,
inställning i namnfrågan har fillmätts så stor betydelse är att det har ansetts
föreligga beaktansvärd risk för att en namnändring mot förälderns vilja skulle
kunna menligt påverka förhållandet mellan denne och barnet (se NJA 1976 s. 81).

Utredningens förslag innebär att en uppnådd namngemenskap
mellan barnet och föräldrarna efter skilsmässa skall kunna brytas för barnets
del utan att den förälder som inte har del i vårdnaden blir tillfrågad om sin
uppfattning.

Det är uppenbart att många föräldrar anser sina barns
släktnamn vara en vikfig angelägenhet som de kan engagera sig i även sedan de
inte längre är delaktiga i vårdnaden. Hovrätten kan därför inte tillstyrka att
släktnamn för barn får bytas utan att den förälder som bär samma släktnamn får
yttra sig i ärendet. Det kan bl. a. inte uteslutas att en motsatt ordning i
några fall innebär ökade svårigheter för makar att komma överens i
vårdnadsfrågan vid en skilsmässa.

Som uttalats av högsta domstolen innebär det normalt från
sociala, psykologiska och praktiska synpunkter klara fördelar för barnet att
bära samma släktnamn som övriga medlemmar av den familj det tillhör. I de
flesta fall lämnar också den förälder som är skild från vårdnaden samtycke till
namnbytet.

Det bör därför enligt hovrättens mening inte finnas något
hinder mot att, när samtycke föreligger, låta vårdnadshavaren anmäla namnbytet
till pastorsämbetet. Eftersom barnet enligt förslaget får rätt att bära den ene
förälderns släktnamn som mellannamn kan också tänkas att samtycke kommer att
lämnas i ännu fler fall än vad som är fallet för närvarande. Å andra sidan bör
också förslaget att barnet erbjuds möjlighet att bära styvfaderns släktnamn som
mellannamn medföra att antalet släktnamnsbyten för styvbarn minskar.

I de fall som återstår, dvs. då samtycke inte föreligger,
bör emellertid

s. 176 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 176

fortfarande domstol pröva om namnbytet är förenligt med
barnets bästa. Bilaga 3

(Vad gäller barnets samtycke till namnbyte se under
rubriken Förfarandet enligt namnlagen m. m.)

Beträffande/o.jfe/'/'flr«. Hovrätten ser barnets släktnamn
som i första hand en angelägenhet mellan föräldrarna och barnet då det har
uppnått viss ålder. Det är alltså dessa som bäst kan bedöma om ett namnbyte bör
få komma till stånd. Har föräldrarna samtyckt till att fosterbarn antager
fosterföräldrarnas eller enderas släktnamn, förefaller därför en
domstolsprövning inte vara nödvändig. Hovrätten förordar samma ordning för
fosterbarn som för övriga barn, dvs. finns samtycke frän de föräldrar som bär
barnets släktnamn kan byte av släktnamn ske genom anmälan till pastorsämbetet.
Lämnas inte samtycke bör domstol pröva om namnbytet är förenligt med barnets
bästa.

4.3 Kammarrätten i Stockholm:

Barnets rätt till faders eller moders släktnamn enligt de
av utredningsmannen föreslagna reglerna innebär i princip stora variationsmöjligheter
vid val av släktnamn. Förslaget härutinnan innefattar t. ex. möjlighet för
makar som båda har släktnamn från tidigare äktenskap och som har fyra barn i
sitt gemensamma äktenskap att ge alla barnen olika släktnamn. Barnen kan
därefter komma att efter önskan sinsemellan växla dessa släktnamn. Även om
missbruk inte behöver befaras i större omfattning i nu berörda hänseende
ifrågasätter kammarrätten emellertid lämpligheten av en lagstiftning som
erbjuder och som kan inbjuda till sådan ohämmad flexibilitet vid bestämmandet
av barns namn.

Den av utredningsmannen föreslagna hjälpregeln för barns
släktnanm därest anmälan inte inkommer inom föreskriven tid innebär en övergång
från den på tradition grundade agnatiska principen till en kognatisk princip. En
sådan ändring behöver visserligen såsom utredningsmannen framhållit inte
befaras bli så genomgripande i praktiken som den ser ut på papperet. Emellertid
kan den såsom utredningsmannen även framhållit befaras bli stötande för många.
Kammarrätten finner därför den föreslagna hjälpregeln direkt olämplig. För det
fall att anmälan om barns släktnamn inte inkommer inom föreskriven tid bör nu
gällande bestämmelser om barns automatiska namnförvärv alltjämt i huvudsak
kunna användas. För detta fall kan vidare ifrågasättas om inte vederbörande
myndighet borde åläggas att ta kontakt med och vid behov anmoda barnets
vårdnadshavare att anmäla barnets släktnamn. Om så sker skulle hjälpregler
förmodligen behöva användas endast i enstaka fall.

Om endera av föräldrarna förvärvat nytt namn på grund av
äktenskap med annan än den andre av föräldrarna kravs enligt 2 § i lagförslaget
makens samtycke till att barnet skall få förvärva det nya föräldranamnet. Denna
bestämmelse är i nedan angivet fall helt omotiverad. Med utgångspunkt i

s. 177 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 177

utredningsmannens exempelsamling kan följande tänkas
ifrågakomma. Bilaga 3 Bengt Rosengren, f. Svensson, och Inga Branting, f.
Vallin, ingår äktenskap med varandra och behåller båda sina i tidigare
äktenskap förvärvade namn. Inga Branting har utom äktenskapen en son Per med
släktnamnet Vallin. Per vill som släktnamn ha moderns namn Branting. Det är som
nyss sagts helt omotiverat att makens, dvs. Bengt Rosengrens, samtycke skall
erfordras till detta namnbyte. Visserligen äger Bengts och Ingas barn i
äktenskapet också ta namnet Branting som släktnamn men de äger också ta namnet
Vallin. Den verkliga intressenten i fråga om Pers namnbyte synes emellertid
vara Ingas ex-make herr Branting. Denne behöver däremot såvitt framgår av lagförslaget
inte avkrävas något samtycke. Ovanstående är ett exempel på att de föreslagna
bestämmelserna kan bli nog så komplicerade i tillämpningen.

4.4 Västerås tingsrätt:

Beträffande barns släktnamn får valet av huvudregel för
makars namn givetvis stor betydelse för lösningen av namnfrågor för barn. Vad
avser barn utom äktenskap anser tingsrätten, lika med utredaren, att något
realistiskt alternativ fill nu gällande huvudregel att barnet får moderns namn
ej föreligger.

För barn i äktenskap finns anledning att se till utfallet
av den sociologiska undersökningen - frågorna 2, 3 och 5. Svaren ger vid handen
att en klar majoritet av de tillfrågade, 63,2 procent, anser det mycket
olämpligt eller ganska olämpligt att barn har annat namn än den ene av
föräldrarna, medan hela 74,4 procent anser det vara mycket önskvärt eller
lämpligt att alla medlemmar i familjen har samma namn. Detta rimmar mycket illa
med de av utredaren föreslagna huvudreglerna, vilka, om de slår igenom, skulle
medföra att en av föräldrarna får annat namn än barnen. Fråga 5 utgår från att
föräldrarna har olika namn. Utredaren synes ha fäst avseende vid hur denna
fråga besvarats (s. 104 ö). Svaren ger emellerfid föga vägledning. Som frågan
formulerats tycks alternativ 3 vara det enda som ger föräldrarna möjlighet att
påverka namnvalet. För det fall att som svarsalternativ upptagits att
huvudregeln skulle vara att barnet fick mannens namn men att föräldrarna hade
möjlighet att genom en enkel anmälan bestämma att barnet skulle få moderns
namn, skulle utfallet med stor säkerhet blivit en helt annan. Frågan är tyvärr
olyckligt formulerad. Oavsett hur det förhäller sig med tolkningen av svaren på
frågan är det lika orealistiskt beträffande barn som makar, att ha en regel som
förutsätter ett val. En huvudregel som avgör frågan om ej de berörda parterna
fattat något beslut är en absolut nödvändighet. Denna tankegång delas av
utredaren (s. 105 ö). Den konstruktion med en sexmånaders betänketid som
utredningen föreslagit i 1 § 2 st är en lagteknisk otymplig och
innehållsmässigt olämplig lösning -jämför förslaget s. 103 m. En huvudregel med
verkan från barnets födelse måste vara att föredraga.

s. 178 Kontrollera mot PDF

Prop,
1981/82:156 178

Fråga uppstår sedan om faderns eller moderns namn skall ha
företräde. Bilaga 3 Utredningen har därvid stannat för moderns namn under
hänvisning till att därmed samma regler gäller för barn inom och utom äktenskap
(s. 105). Tingsrätten anser emellertid att detta argument ej har någon större
tyngd. Den principiellt viktiga synpunkten måste vara att barnet tager någon av
föräldrarnas namn. Vid valet mellan deras namn bör den fasta namntraditionen,
som talar för faderns namn, fälla utslaget.

Utredaren tillstår att förslaget i denna del kan befaras
bli stötande för många, men försvarar det med att de flesta makar troligen även
i fortsättningen kommer att välja namngemenskap - således mot förslagets
hjälpregel (s. 105 n). Detta visar väl svagheterna i förslaget. Vid genomläsande
av detsamma slås man vid upprepade tillfällen av att utredaren på ett klargörande
sätt påvisar svagheter i den föreslagna ordningen men slutligen, utan att
anföra några tungt vägande skäl, finner sig böra förorda denna.

Av vad tidigare anförts framgår att tingsrätten förordar
att nuvarande huvudregel avseende barn i äktenskap bibehålls. Tingsrätten anser
vidare, lika med utredaren, att barn bör få antaga släktnamn som förälder
förvärvat från make i tidigare äktenskap.

Ingen erinran finns att anföra mot utredningens förslag
avseende adopfivbarn utom vad som följer av fingsrättens inställning avseende
barn i äktenskap, nämligen att barn där föräldrarna har olika namn in dubio
förvärvar faderns släktnamn. Rättslig prövning utgör en lämplig avvägning för
det fall adoptivbarn önskar behålla släktnamn det hade före adoptionen.

Tingsrätten instämmer icke i förslagets 1 § 3 st att barn
genom en enkel anmälan äger förvärva endera förälderns namn som ogift. Det
föreslagna innebär risk för namnsplittring inom familjen, och tillräckligt
starka skäl har ej framförts för en sådan ordning. Eventuellt kan möjlighet ges
därtill efter rättslig prövning. Det sagda innebär att bestämmelsen i 2 § 1 st
bortfaller.

Beträffande byte av barns släktnamn konstaterar
utredningen först (s. 108) att förslagets rika valmöjligheter avseende namn för
barnet vid dess födelse och den omständigheten att barnets vårdnadshavare då
bestämmer valet bör leda till att man avstår från rättens eller
namnmyndighetens prövning. Då barn födda i äktenskap önska utbyta faderns namn
mot moderns eller styvfaderns namn, prövar enUgt nu gällande lag rätten om
namnbytet finnes vara förenligt med barnets bästa. Det förhållandet att faderns
intresse för barnet kan vara i hög grad beroende av om detta bär hans namn
behandlas utförligt i förarbetena till lagen och är av avgörande betydelse för
nuvarande rättspraxis. Utredningen behandlar ej alls faderns situation och
inställning till barns namnbyte. Det konstateras endast att faderns intresse
kan bli åsidosatt (s. 110 m). Tingsrätten beklagar att denna viktiga fråga ej
behandlats under utredningsarbetet.

Tingsrätten ifrågasätter om utredningens principiella
resonemang på

s. 179 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 179

s. 109 är tillräckligt bärkraftigt. Bör det inte snarare
anses vara fråga om Bilaga 3 praktiska lämplighetsöverväganden? En svaghet i
utredningens resonemang demonstreras på s. 110 x, där den slutsatsen dragés att
barnet självt bör bestämma i frågan men där det också konstateras att i
praktiken barnets vårdnadshavare i stor utsträckning blir den bestämmande. Men
som nyss sagts utestänges därmed den av föräldrarna som ej har vårdnaden. Det
sagda skulle kunna leda till att tingsrätten önskar behålla nu gällande
prövningsregler. Emellertid måste sägas att tingsrättens erfarenhet av
prövningen i namnärenden inte är odelat positiv. Dessa processer är ofta uppslitande
och framstår som efterspel till äktenskapsskillnaden. Man får ofta intrycket
att stridigheter i namnfrågan har en polariserande inverkan och lägger hinder i
vägen för en god kontakt mellan föräldrarna till nackdel för barnen. Namnfrågan
har ej sådan betydelse att avgörande därav bör fillåtas taga sådana
proportioner. Därtill kommer att den restriktiva praxis som gäller för
namnbytet är svårförståelig för många. Tingsrätten vill därför ej motsätta sig
att den rättsliga prövningen avskaffas.

4.5 Socialstyrelsen:

Förslaget om att föräldrarna skall få 6 månaders
betänketid före anmälan av barns efternamn till pastorsämbetet är diskutabelt.
Namnlösheten innebär praktiska olägenheter i vissa fall. Det gäller de barn som
inte kan tas emot av sina föräldrar utan vårdas på olika institutioner
(sjukhus, spädbarnshem, vårdhem). Av prakfiska skäl måste
institutionerna/personalen namnge barnen, att identifiera dem endast som nummer
är orimligt och också etiskt stötande. Den hjälpregel, som utredningen föreslagit
och som skall tillämpas om barnet inte namngivits inom angiven tid, borde i
stället göras till huvudregel och gälla alla barn som inte namnges i samband
med födelseanmälan till pastorsämbetet. Därmed skulle man få en likvärdig
behandling av alla barn, oberoende av om föräldrarna är gifta eller inte.
Barnen skulle aUtså i sådana fall registreras på moderns namn. (Se också under
rubriken Förfarandet enligt namnlagen m. m.)

I förslaget förekommer termerna fosterbarn, fostermoder,
fosterfader och fosterföräldrar (se även 5 § lagförslaget). Då dessa termer i
propositionen fill ny socialtjänstlag utmönstrats ur sociallagstiftningen, bör
en samordning av terminologin komma fill stånd.

4.6 Riksskatteverket (RSV):

Formuleringen i namnförslaget 1 § andra stycket första
meningen "det av namnen som anmäles till pastorsämbetet" synes RSV
mindre lämplig, eftersom ett anmälningsförvärv ju alltid avser det namn som
anmäles. Meningen kan lämpligen omformuleras till "Har föräldrarna skilda
släktnamn, förvärvar barnet vid födelsen ettdera namnet, som inom sex månader

13 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 156

s. 180 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 180

skall anmälas hos pastorsämbetet". Bilaga 3

För det fall föräldrarna ej anmäler släktnamn för barnet,
föreslår utredningen att barnet vid födelsen skall anses ha förvärvat moderns
släktnamn. RSV ifrågasätter lämpligheten av detta med hänsyn till de praktiska
konsekvenser som kan uppstå genom ett sådant avsteg från vad som hittills gällt
och som är väl förankrat i gammal sedvänja, nämUgen att barn i äktenskap
förvärvar faderns släktnamn och barn utom äktenskap moderns. Föräldrarna kan
genom anmälan ge barnet den andres släktnamn om detta namn skulle föredragas.
Här liksom tidigare vill RSV understryka att anmälningsförvärv bör få ske
endast en gång vid i övrigt oförändrade förhållanden.

RSV vill vidare rikta starka invändningar mot förslaget
att barn skall kunna få någon av föräldrarnas släktnamn som ogift även om
föräldrarna ej bär namnet. Skulle detta förslag bli gällande kan ett barn i
vissa fall få fyra släktnamn att välja mellan, varvid det skall noteras, att
två av namnen ej bärs av föräldrarna, vilka tidigare förkastat detsamma och
genom anmälan förvärvat annat släktnamn. Det finns enligt RSV:s mening inte
någon anledning att direkt motverka namnstabiliteten genom att tillåta barn att
bära annat släktnamn än något av föräldrarnas namn. Det i utredningen anförda
skälet, att barnet genom att förvärva det släktnamn fadern eller modern hade
som ogift skulle framhäva sin samhörighet med den enes eller andres släkt,
trots att fadern eller modern valt att antaga annat släktnamn, kan knappast ha
någon större bärkraft. RSV anser att barnet i normalfall alltid bör ha
namngemenskap med någon av föräldrarna. Anmälningsförvärv bör vidare här som i
övriga fall endast kunna ske en gång vid i övrigt oförändrade förhållanden.

I 2 § andra stycket föreslås att om endera av föräldrarna
förvärvar nytt släktnamn på grund av äktenskap med annan än den andra av
föräldrarna får barnet genom anmälan anta det namnet om maken samtycker
härfill. Enligt RSV:s uppfattning skall omyndigt barn genom anmälningsförvärv
alltid kunna erhålla namngemenskap med sina föräldrar eller, om endast den ene
har vårdnaden, med denne. RSV anser därför inte i detta fall att makens
samtycke är erforderligt, om barnet är under 18 år.

Första och tredje styckena av 2 § bör utgå då dessa
bestämmelser medger ett obegränsat antal anmälningsförvärv.

Adoptivbarn. RSV anser det inte nödvändigt med den
föreslagna hjälpregeln i 3 § andra stycket enligt vilken adoptivbarnet
förvärvar adoptivmoderns namn om adoptionshandlingen inte innehåller släktnamnsuppgift
för barnet. Eftersom rätten alltid prövar en adoption torde det vara
tillräckligt med en föreskrift om att släktnamnet på adoptivbarnet skall uppges
i adoptionsansökningen. Skulle de filltänkta adoptivföräldrarna ej ens vara
överens i denna fråga torde grund finnas för tvivel på adoptionens
tillämplighet.

På samma skäl som angetts i det föregående beträffande
barn anser RSV

s. 181 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 181

att adoptivbarnet inte skall kunna förvärva namn som ingen
av adoptivför- Bilaga 3 äldrarna bär. Stadgandet i 3 § tredje stycket bör
därför utgå.

Självklart är vidare att släktnamn för myndig person som
adopteras inte skall kunna ändras utan den adopterades tillstånd. I enlighet
med huvudregeln i 41 § bör vidare släktnamnsändring för adoptivbarn som fyllt
15 år inte få ske utan barnets samtycke.

14 § andra stycket andra meningen föreslås att samtycke
erfordras från den nya maken när adoptant vid omgifte antagit makens namn och
detta namn anmäls för adoptivbarnet. På skäl som tidigare anförts anser RSV
detta ej erforderligt för omyndigt adoptivbarn.

Första och tredje styckena av 4 § bör utgå då dessa
bestämmelser tillåter obegränsade anmälningsförvärv.

Styvbarn. Enligt nuvarande bestämmelse i 4 § namnlagen får
styvbarn under 18 år, vars moder antagit styvfaderns släktnamn, genom anmälan
antaga dennes släktnamn efter styvfaderns samtycke och rättens tillstånd. Något
särskilt stadgande för styvbarn behövs inte eftersom sådant förvärv täcks av 2
§ andra stycket i lagförslaget. På skäl som RSV tidigare anfört bör inte
samtycke av styvfadern, resp. styvmodern krävas om barnet är under 18 år. Denna
åldersgräns synes vara en rimlig avvägning mellan barnets rätt till namngemenskap
med sina föräldrar och namnbärarens (styvfaderns eller styvmoderns) eventuella
intresse av att hans (hennes) namn inte skall förvärvas av andra makens barn.

Fosterbarn. RSV vill inledningsvis nämna att enligt prop.
1979/80:1 (s. 316) om socialtjänsten föreslås att begreppet fosterbarn skall
utmönstras ur lagstiftningen. En anpassning i namnlagen bör ske fill den
benämning som kommer att användas i sociallagstiftningen.

RSV instämmer i förslaget att domstols prövning alltjämt
skall fordras för att barn skall få antaga fosterföräldrarnas namn.

Som tidigare anförts anser RSV att barn allfid skall kunna
ha namngemenskap med envar av sina föräldrar, det må gälla biologiska eller
adoptivföräldrar. Så bör även vara förhållandet i konstellationen fosterbarn-fosterföräldrar.
Bestämmelsen om samtycke från den av fosterföräldrarna som förvärvar nytt namn
eller - vid förvärv av makes släktnamn -dennes samtycke bör därför utgå i 5 § 3
stycket om barnet är under 18 år. Som framgår av stadgande i 41 § får namnbyte
inte ske utan fosterbarnets samtycke om barnet fyllt 15 år.

Andra och fjärde styckena av 5 § bör utgå så att ett
obegränsat antal anmälningsförvärv kan förhindras.

Reservation av ledamoten i RSV:s styrelse Ingegerd
Troedsson:

Namnlagsutredningen föreslår att om endera av föräldrarna
förvärvar nytt släktnamn pä grund av äktenskap med annan än den andra av
föräldrarna får barnet genom anmälan anta det namnet om maken samtycker
därtill. Jag

s. 182 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 182

delar den uppfattningen och motsätter mig således RSV:s
uppfattning som Bilaga 3 innebär att makes samtycke inte år erforderligt
om barnet är under 18 år.

4.7 Patent- och registreringsverket

Mot utredningens förslag i fråga om barns släktnamn har
patentverket i stort sett intet att invända. På ett par punkter, som berör 1 §,
ifrågasätter verket dock de valda lösningarna.

Utformningen av hjälpregeln i 1 § andra stycket kan få en
konsekvens som inte ligger i linje med kravet på jämställdhet mellan könen. Om
nämligen, i det fall att båda föräldrarna är vårdnadshavare, modern vägrar
underskriva anmälan till pastorsämbetet att barnet skall få faderns namn,
inträder vid sexmånadersfristens utgång automatiskt hjälpregeln, och barnet får
moderns namn - även utan faderns samtycke. Det blir med andra ord alltid
modern, som i sista hand avgör vilket släktnamn barnet skall ha.

En möjlighet att undvika denna konsekvens kan vara att i
hjälpregeln skilja på det fall att föräldrarna är gifta med varandra och det
där så inte är fallet. I det förra fallet kunde barnet få faderns namn, i
motsatt fall moderns. Härigenom skulle bättre balans uppnås mellan fars namn
och mors namn. , Det skulle emellertid innebära att barn i och utom äktenskap
behandlas olika, något som man i andra sammanhang sökt undvika. Eftersom någon
ytterligare lösning av hjälpregelproblemet är svår att finna - det är ju
knappast tänkbart att låta söner få faders och döttrar moders namn eller vice
versa - måste man enligt patentverkets mening acceptera att modern alltid får
det avgörande ordet i fråga om barns släktnamn.

1963 års namnlag innebar en utveckling av släktnamnskyddet
efter immaterialrättsliga grundsatser. Den reform som nu föreslås uttunnar det
immaterialrättsliga draget och kan sägas ge grundvalen för det framtida
namnskicket en mera socialt familjerättslig betoning. Denna ändrade inriktning
av lagstiftningen kommer särskilt i dagen när man granskar konsekvenserna av 1
§.

Om make, som i äktenskap förvärvat andra makens namn,
efter skilsmässa ingår nytt äktenskap och därvid behåller det i det första
äktenskapet förvärvade släktnamnet, kan barn i det nya äktenskapet ges fars
eller mors på detta sätt från det första äktenskapet medförda namn. Släktnamnet
kommer i detta fall att bäras av personer som inte har någon släktskap med den
från vilken namnet härleds och det kan föras vidare till än mer avlägsna
personkretsar.

Denna konsekvens av utredningens förslag strider mot de
intressen som särskilt bärare av egenartade släktnamn och som väl sammanhållna
släkter kan ha att med uteslutande av andra än till släkten nära knutna
personer kunna hävda ensamrätt till ett namn. Det är visserligen sant att redan
nuvarande namnlag öppnar möjlighet för frånskild kvinna att behålla sin f, d.
makes släktnamn och utan hans tillstånd föra det vidare till utomäktenskap-

s. 183 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 183

ligt barn. Men i och med att namnet enligt förslaget kan
föras vidare även av Bilaga 3 mannen och till barn i nytt äktenskap kan
kretsen av namnbärare utanför släkten komma att väsentligt ökas.

Några avgörande skäl mot en sådan uppluckring av den
exklusiva rätten till ett släktnamn är svåra att finna. Det är givet att
reformen kommer att stöta på motstånd från samhällsgrupper som ser ett intresse
att behålla den tidigare mera restriktiva ordningen, Å andra sidan kan sägas att
ett mera liberalt släktnamnskick står i god överensstämmelse med allmänna
sociala strävanden i samhället. Patentverket kan därför godtaga den föreslagna
lösningen, -På denna punkt har byråchefen i patentverket B, Lundberg med instämmande
av två ledamöter och tre personalföreträdare i verkets styrelse såsom
skiljaktig mening anfört bl. a.: "Enligt min mening har patentverket såsom
namnmyndighet anledning att i första hand bevaka de namnrättsliga
konsekvenserna av förslaget i nu berört avseende. En lösning som innebären
uppluckring av skyddet för egenartade släktnamn under hänvisning till
"allmänna sociala strävanden i samhället" kan jag ej biträda."

Om man emellertid vill sätta en gräns för en sådan
utveckling finns det, såvitt patentverket kan finna, ingen annan möjlighet än
att föreskriva ett barn, vars fader eller moder bär namn som förvärvats genom
tidigare äktenskap, inte får förvärva släktnamn härrörande från detta äktenskap
utan samtycke av förutvarande make eller, om samtycke ej kan företes, tillstånd
av namnmyndigheten. En sådan föreskrift skulle kunna sägas vara i god
överensstämmelse med 2 § andra stycket andra punkten i förslaget, enligt vilken
makes samtycke krävs för att andra makens barn skall få makarnas gemensamma
namn.

En föreskrift av ovan angiven innebörd skulle leda till
att den ovillkorliga rätten till mors namn, som fillkommer barn till föräldrar
som inte är gifta med varandra, bortfaller i det fall att modern bär ett i
tidigare äktenskap förvärvat släktnamn. Patentverket kan inte se hur denna
konsekvens skall kunna undgås, om man vill sätta en generell och könsneutral
gräns, vid vilken rätten att föra släktnamn vidare upphör.

Krav på rättens prövning av att namnbyte är till barnets
bästa upprätthålls i förslaget endast i ett speciellt fall, nämligen i fråga om
fosterbarn (5 §). I övriga situationer anser utredningen att vårdnadshavaren
måste anses i stånd att själv avgöra barnets namnfråga och anför goda skäl för
denna uppfattning.

Det år naturligtvis önskvärt att den av föräldrarna som
ensam har vårdnaden alltid kan avgöra namnfrågan för barn i enighet med den av
föräldrarna som inte är vårdnadshavare. Emellertid visar patentverkets
erfarenhet att motsättningarna mellan föräldrar ibland kan vara stora i
namnfrågor. Ett stort antal domar i Högsta Domstolen och lägre domstolar under
senare år visar inte blott att barnens namnfråga många gånger är kontroversiell
utan även att domstolarna tillmäter föräldrarnas intresse för barnens namnfråga
stor vikt.

s. 184 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 184

Att bedöma konsekvenserna för ett barn av ett namnbyte kan
otvivelaktigt Bilaga 3 vara en svår och känslig fråga. Det kan därför
diskuteras om det är rimligt att överge nuvarande möjlighet att i vissa
situationer underställa fråga om namnbyte för barn rättens prövning utan att
införa något alternativ till en sådan prövning.

Man kan tänka sig att, om namnändring för barn begärs utan
att båda föräldrarna biträtt namnbytet, namnmyndighetens fillstånd alltid skall
inhämtas. Mot en sådan lösning talar dock, som utredningen också framhållit,
att vårdnadshavaren i andra, för barnet kanske ännu viktigare avgöranden, anses
kapabel att själv fatta beslut utan att bevis på den andra makens bifall eller
prövning av barnets bästa krävs. Frågan torde böra övervägas ytterligare och
stort avseende fästas vid de synpunkter som kan komma att framföras av de
remissinstanser som har erfarenhet av de sociala problemen i samband med
namnbyte för barn (sociala centralnämnder och liknande institutioner).

4.8 Patentbesvärsrätten

Se under rubriken Förfarandet enligt namnlagen m. m.

Patentbesvärsrätten, särskilda yttranden av
patenträttsrådet Persson, t. f. patenträttsrådet Eva Ahldin och assistenten
Katinka Öländer

Persson: I likhet med experten Uggla hyser jag vissa
betänkligheter mot den urholkning av hittills vedertagna principer på
namnrättens område som förslaget innebär. Samtidigt måste medges att
utredningen på de flesta punkter anfört tungt vägande skäl för sina
ståndpunktstaganden. Jag har slutligen - utom i ett avseende - också låtit mig
övertygas av dessa skäl. Undantaget avser den i lagförslagets 1 § 2 st.
upptagna s. k. hjälpregeln innebärande en övergång från den agnatiska till den
kognatiska principen. De skäl utredningen anfört till stöd för sin uppfattning
i denna del (bet s. 105-106) kan inte anses hållbara. Den grupp av barn utom
äktenskap i fråga om vilken faderskapet ej är klarlagt vid barnets födelse
torde vara ytterst liten. Att av hänsyn endast till denna obetydliga grupp göra
en så tvär omkastning i den fastrotade ordningen som förslaget innebär synes
mig vara att driva kravet på automatik och likställdhet in absurdum. Regeln bör
i stället utformas så - lika för barn i äktenskap och utom äktenskap - att
barnet, vid utebliven anmälan om vilket av föräldrarnas namn som skall gälla,
förvärvar faderns namn. Detta kräver en komplettering för de fall där
faderskapet ännu ej är fastställt innebärande att barnet i sådant fall
förvärvar moderns namn. Sedan faderskapet fastställts, bör barnet givetvis
genom anmälan enligt lagförslagets 2 § 1 st kunna förvärva faderns namn. Blir
faderskapet aldrig fastställt, torde det - med beaktande av den namnsplittring
som ändå uppkommer med tillämpning av förslagets regler - knappast

s. 185 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 185

medföra någon nämnvärd olägenhet att barnet får hålla sig
till moderns Bilaga 3 namn.

Eva Ahldin och Katinka Öländer: Utredningen har (bet s
106-107) inte ansett sig böra föreslå sådan begränsning i barns rätt till
faderns eller moderns släktnamn, att barnet blir förhindrat att förvärva namn
som fadern eller modern förvärvat genom fidigare äktenskap. I denna del kan vi
ej biträda utredningens ståndpunkt. Inte minst har enligt vår mening utredningen
på denna punkt underskattat den risk för känslomässiga komplikationer som en
tillämpning av förslaget kan leda till. Sådana komplikationer kan befaras också
gå ut över barnen. Den omständigheten, att det redan enligt gällande lag kan i
viss utsträckning uppkomma dylika situationer, utgör inte något skäl att gå
vidare och ytterligare öka risken för angivna olägenheter. Vi avstyrker därför
förslaget i denna del.

4.9 Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts
östra inspektionsområ

de:

Det är uppenbart olyckligt att ett barn, vars föräldrar
har skilda släktnamn, inte omedelbart vid födelsen förvärvar enderas släktnamn.
Risken för förväxlingar och felaktigheter i folkbokföringen ökar påtagligt.
Lagen bör föreskriva att barnet får enderas släktnamn omedelbart vid födelsen,
precis som nu. Eftersom beredningen sett det så angeläget med största möjliga
likhet oavsett föräldrarnas civilstånd så må väl barnet i detta fall få moderns
släktnamn, även om detta lär komma att bli en oväntad upptäckt, obehaglig i
många fall senare i livet. En ändring kan ju dock lätt ske efter förslagets 2§.

Formuleringen i 1 § tredje stycket "senast hade som
ogift" är mindre bra, eftersom det inte behöver vara fråga om det namn som
fadern eller modern förvärvat vid födelsen. Det torde medföra svårigheter både
för sökande och för pastorämbetena att rätt handlägga sådana förhoppningsvis
sällan förekommande anmälningar. Det hade varit bättre att i detta fall
föreskriva ansökan hos namnmyndigheten.

4.10 Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts
västra inspektionsom

råde:

Den sociologiska utredningen omfattade även barns släktnamn.
Också i detta fall har utredningen helt nonchalerat undersökningen. Det stora
flertalet anser att man även här bör slå vakt kring namngemenskapen inom
familjen. I full konsekvens med att namngemenskapen endast säkras genom att
hustrun förvärvar mannens släktnamn, bör barn i äktenskap förvärva faderns
släktnamn. Det verkar mycket långsökt att som utredningen gör (s. 102) gå
tillbaka till forna tiders synsätt inom den familjerättsliga lagstiftningen.
Ingen vill väl på allvar påstå att den nuvarande namnlagen är en

s. 186 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 186

reminiscens från forna tiders lagstiftning. Inte heller är
det fråga om barnets Bilaga 3 anknytning till moderns släkt eller till faderns
släkt (s. 103). Här gäller det att behålla den allmänt önskade namngemenskapen
och då de allra flesta anser den vara av avgörande betydelse, blir den
naturliga konsekvensen att barn till föräldrar som är gifta med varandra
förvärvar faderns släktnamn. Om barn av någon anledning vill anta moderns
släktnamn finns ju möjligheten därtill i nuvarande lagstiftning. Den
sociologiska undersökningen visar ju att endast 0,1 procent anser det vara
bättre med olika släktnamn inom en familj.

Om valfrihet skall meddelas föräldrar beträffande barns
släktnamn, finnes ingen anledning till att lämna så lång frist som sex månader
för anmälan. Föräldrar borde rimligtvis under hela havandeskapstiden hinna ha
namnfrågan klar vid barnets födelse så att släktnamnet kan anmälas då.
Konsekvenserna blir annars att ett barn kan vara utan såväl förnamn som släktnamn
i sex månader. Låt vara att barnet relativt tidigt får sitt personnummer
fastställt som identitet, men att kyrkobokföra en människa, inordna hennes
handlingar även hos andra myndigheter än pastorsämbetena utan att vederbörande
ej har något namn kan ej anses vara tillfredsställande. Om anmälan ej inkommit
inom föreskriven tid, skall barnet anses förvärvat moderns släktnamn för att
"lagstiftningen inte bör behandla barn olika beroende på om föräldrarna är
gifta med varandra eller inte (s. 105). Det finns dock flera exempel på- även
inom lagstiftningen - som behandlar barn olika i dessa fall. Därför lär man ej
kunna se något diskriminerande i en namnlag som har särskilda bestämmelser för
barn med skilda familjeförhållanden. Att tillåta barn bära mellannamn är ej av
behovet påkallat. Samhörigheten framgår bäst av att hela familjen har samma
släktnamn. Vad beträffar överförande av ■ släktnamn i tidigare äktenskap
till nytt äktenskap fastslår utredningen det olämpliga i att hustrus släktnamn
i tidigare äktenskap skall kunna förvärvas av nye maken. Detta bör även gälla
barns släktnamn. Ej heller här bör moderns släktnamn i tidigare äktenskap få
föras över till barn. Vare sig make eller barn har ju någon egen anknytning
till namnet liksom i princip inte heller hustrun efter det att det fidigare
äktenskapet blivit upplöst.

Adopfivbarn bör falla under samma namnregler som
biologiska barn i enlighet med ovan sagda. Adoptivbarn bör ej heller som
mellannamn äga förvärva släktnamn som det hade före adopfionen. Adoptivbarn
behandlas ju i allt övrigt som biologiska barn och det finns ingen anledning
till namngemenskap med biologiska föräldrar, då ju all annan gemenskap upphört.

De regler för styvbarns släktnamn som föreslås bör kunna
accepteras med undantag av att ej heller de skall äga rätt till mellannamn.

Beträffande fosterbarn bör enligt utredningen kravet på
rättens prövning av namnbyte kvarstå.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 187

4.11 Kyrkobokföringsinspektören i Härnösands stift: Bilaga 3

För barn i äktenskap bör nuvarande bestämmelse gälla som
huvudregel, dvs. barnet förvärvar vid födelsen faderns släktnamn eller om
föräldrarna gifter sig efter barnets födelse faderns släktnamn i samband med
vigseln.

Möjlighet bör dock finnas att anmäla förälders släktnamn
som ogift som släktnamn för barnet.

Barn till ogift mor bör som hittills vid födelsen förvärva
moderns släktnamn, Möjlighet borde finnas att i samband med födelsen anmäla
faders släktnamn, som många faktiskt gör, men det förutsätter att faderskapet
fastställts före barnets födelse. Man skulle kunna överväga, att när det gäller
barn till ogift mor vänta upp till sex månader på en anmälan av släktnamn. Men
dels ar det inte säkert att faderskapet är fastställt inom sex månader, dels är
det som tidigare anförts betänkligt att låta ett barn under en tid vara helt
namnlöst.

Styvbarn bör genom enkel anmälan till pastorsämbetet kunna
få det släktnamn som resten av familjen bär (styvfaders resp, styvmoders släktnamn).

Adoptivbarn bör liksom hittills ifråga om släktnamn få
samma ställning som biologiska barn. Möjlighet bör liksom hittills ges rätten
att besluta, att ett adopfivbarn skall behålla tidigare släktnamn.

Fosterbarn bör ges vidgade möjligheter att förvärva
fosterföräldrars släktnamn. En svårighet härvid är, att även om ett barn
faktiskt vistats i fosterhemmet sedan späda år, så ligger likväl den juridiska
vårdnaden kvar hos de biologiska föräldrarna, som alltså har att göra ansökan
till rätten och sedan göra anmälan till pastorsämbetet. En möjlighet vore, att
när ett barn vistats minst fem år oavbrutet i ett och samma fosterhem,
fosterföräldrarna fick rätt att göra ansökan till rätten och anmälan till
pastorsämbetet.

4.12 Kyrkobokföringsinspektören i Luleå stifts södra
inspektionsområde:

Även om personnumret är att anse som ett avgörande
identifikationsmedel, anser jag att frågan kan ställas, öm inte den sex
månader långa tidsrymden är alltför lång,' när det gäller möjligheten att
anmäla barns släktnamn, i de fall föräldrarna ha skilda släktnamn.

Adoptivbarns nuvarande rätt att som tilläggsnamn bära
släktnamn från tiden före adoptionen anser jag slutligen bör kvarstå vid
införandet av mellannamn.

4.13 Svenska språknämnden:

I utredningen föreslås (1 §, s. 19) att barn till
föräldrar med gemensamt släktnamn vid födelsen förvärvar det namnet. Om
föräldrarna har skilda släktnamn föreslår utredningen (1 § andra stycket) ett
anmälningsförfaran-

s. 188 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 188

de. Nämnden anser att 1 § andra stycket borde kunna
formuleras enklare. Bilaga 3 f. ö. i nära anslutning till 23 § där regler
ges för barns förvärv av förnamn; nämndens förslag i högerspalten:

Utredningen Språknämnden

Har föräldrarna skilda släktnamn. Har föräldrarna skilda släktnamn,

förvärvar barnet vid födelsen det av förvärvar barnet
vid födelsen det av namnen som anmäles hos pas- de båda namnen som
senast inom torsämbetet. Har sådan anmälan ej sex månader efter födelsen
anmäles gjorts inom sex månader efter bar- hos pastorsämbetet, nets
födelse, anses barnet vid födelsen ha förvärvat moderns släktnamn.

Även i detta fall kan vissa konsekvensändringar behövas.

För barn som senare vill förvärva ett annat av de namn som
det vid födelsen enligt 1 § hade kunnat få föreslår utredningen rätt till byte
genom anmälan hos pastorsämbetet. Även i detta fall anser nämnden - med tanke
på namnstabiliteten - att förvärv av annat namn skall kunna ske endast efter
ansökan hos namnmyndigheten. Den av utredningen föreslagna regeln synes kunna
medföra att ett barn i obegränsad utsträckning skall kunna anmäla annat
släktnamn, dvs. växla fram och tillbaka mellan moderns och faderns namn som
ogifta. En sådan regel synes oss olämplig.

4.14 Domkapitlet i Uppsala:

I överensstämmelse med förslagets utgångspunkt kan någon
erinran ej göras mot att överge den agnatiska namnföljden när det gäller barns
släktnamn. Däremot ställer sig domkapitlet kritisk till den i 1 § upptagna
sexmånadersregeln, som kan medföra att barnet blir utan namn under så lång tid.
Samma kritiska invändningar som gäller makes möjlighet att byta namn kan riktas
mot de alltför omfattande valmöjligheter som förslaget i detta hänseende ger
barn, adoptivbarn och fosterbarn.

4.15 Domkapitlet i Härnösand:

När föräldrar till barn i äktenskapet har namngemenskap
skall barnen givetvis ha detta namn. När föräldrarna har olika släktnamn bör
faderns namn antecknas som barnets släktnamn. Det bör ske redan från födseln,
eftersom det inte är lyckat att fråga om barnets släktnamn kan hållas svävande
i sex månader. Inom sexmånadersperioden bör annat släktnamn kunna anmälas.
Därefter bör namnbyte kunna anmälas endast i samband med namnbyte inom familjen
eller för att åstadkomma namnger enskap

s. 189 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 189

inom familjen. Övriga namnbyten får ske hos
namnmyndigheten. Bilaga 3

Då det visat sig att det psykologiskt sett är viktigt för
många adoptivbarn

att veta sitt ursprung, anser domkapitlet att adoptivbarn
bör ha kvar

möjligheten att bära sitt ursprungliga namn som
mellannamn. Fosterbarn bör på samma sått som adoptivbarn ha rätt att bära sitt

ursprungliga släktnamn som mellannamn,

4.16 Domkapitlet i Lund:

Enligt gällande ordning förvärvar barn automatiskt
släktnamn vid födelsen, - Enligt utredningens förslag förvärvar barn
automatiskt släktnamn endast då föräldrarna är gifta och har gemensamt
släktnamn. Därmed ökar antalet fall då släktnamn förvärvas enbart genom
anmälan. Utredningen har här, tydligen för att tillgodose en princip som
uppenbarligen har svaga skäl för sig, övergivit en princip som vid namnlagens
fillkomst ansågs självklar: vid födelsen rätt till släktnamn och behov av att
individualisera barnet. - Har föräldrarna (gifta eller ogifta) skilda släktnamn
förvärvar barnet vid födelsen det släktnamn som anmäles. Har sådan anmälan ej
gjorts inom sex månader efter barnets födelse anses barnet ha förvärvat moderns
släktnamn. - Denna hjälpregel för det fall att föräldrarna inte kan komma
överens eller eljest inte kommer till ett avgörande måste avvisas inte bara av
det skälet att den helt avviker från nuvarande agnatiska ordning, som knappast
ifrågasatts, utan även går emot en klar praxis vid val av släktnamn i de fall
namn kan förvärvas genom anmälan. Utredningens redovisningar och uttalanden på
flera ställen såsom till exempel på sidorna 86,90 f, 97,101,103, 105-107,
rörande Finland på sidorna 76,104 och beträffande andra länder på sidan 79,
borde leda till helt annan slutsats än den utredningen efter ett par
bortförklaringar på sidorna 101 och 103, kommer till. I de fall den föreslagna
hjälpregeln träder i funktion torde betydligt flera namnändringar än som nu
begäres bli följden. Härigenom kommer allmänheten att tvingas till ytterligare
administrativa åtgärder i stället för den förenkling man säger sig vilja
åstadkomma. Förslaget innebär också härigenom ett betydande merarbete för
pastorsexpeditionerna. Alla relevanta omständigheter talar för att barn
automatiskt förvärvar släktnamn utan hjälpregel. Alla skäl tala vidare för
nuvarande agnatiska ordning då föräldrarna är gifta. Praxis visar klart att
gemensamhetsprincipen för flertalet är mer avgörande än jämlikhetsprincipen:
man önskar faderns namn och skall inte för den skull behöva företaga särskild
åtgärd.

4.17 Familjelagssakkunniga:

Vad utredningen föreslår om barns släktnamn anser vi till
alla delar vara ett utmärkt förslag. Det avlägsnar den ännu i namnlagen
kvardröjande ensidigheten till förmån för en agnatisk namnföljd och även den
uppdelning

s. 190 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 190

mellanbarn i äktenskap och barn utom äktenskap som, om än
beslöjad, finns Bilaga 3 kvar i namnlagen. Det bygger i stället klart på
att barnet har samma anknytning till envar av föräldrarna och därför bör ha
samma rätt till den enes eller den andres namn.

Den enda punkt där förslaget kan antagas framkalla
diskussion är regeln i 1 § andra stycket att om anmälan av släktnamn ej gjorts
inom sex månader efter barnets födelse, barnet anses vid födelsen ha förvärvat
moderns släktnamn. Med tanke på att också förnamn skall anmälas inom samma tid
är det högst osannolikt att regeln bhr ofta tillämpad. Någon regel måste dock
finnas, om man vill undvika att även när det gäller släktnamnet behöva
tillgripa föreläggande vid försummad anmälan. Det är en fördel att regeln kan
göras gemensam för de fall då föräldrarna är gifta och de fall då de inte är
gifta. Vi anser förslaget i denna del vara riktigt och lämpligt.

Beträffande byte av barns släktnamn och barns samtycke
anförs följande.

De nuvarande reglerna förutsätter i en rad olika fall att
byte av namn för barn föregås av en domstolsprövning om namnbytet är förenligt
med barnets bästa. De fall som därvid särskilt framkallat konflikter är sådana
då modern, som har vårdnaden om barnet, ingått äktenskap med annan än barnets
far och önskar att barnet skall få styvfaderns namn. Det har visat sig ytterst
svårt och ofta helt omöjligt att göra en saklig och ingående bedömning av vad
som kan anses vara bäst för barnet. Avgörande har därför i verkligheten blivit
om föräldrarna kunnat komma överens eller inte. Om de inte kunnat enas har i
många fall namnbyte vägrats. Det lär knappast kunna objektivt fastställas om
detta har varit till nytta för barnet eller ej. Det måste anses riktigt att nu
avveckla denna domstolsprövning.

De nuvarande reglerna innehåller emellertid att i alla
hithörande fall barn som fyllt 12 år skall höras av rätten om det finnes
lämpligt. När nu domstolsprövningen avvecklas blir en konsekvens att ej heller
regeln om barnets hörande blir tillämplig annat än i det enda återstående fall
då domstolsprövning skall ske, nämligen i fråga om fosterbarns förvärv av
fosterfaderns eller fostermoderns släktnamn (5 §), Utredningen föreslår i
stället att anmälan eller ansökan ej får göras för barnet utan dess samtycke,
om barnet fyllt 15 år. Bortsett från fosterbarnsfallen är alltså konsekvensen
av förslaget att den ålder från vilken barnet får öva ett direkt inflytande på
ärendet höjes från 12 till 15 år. För denna ståndpunkt kan visserligen anföras
att den föreslagna regeln fillägger barnet en uttrycklig vetorätt. Detta kan
dock knappast vara avgörande.

Barn som fyllt 12 år har i allmänhet nått en sådan mognad
att det inte bör komma ifråga att påtvinga barnet ett namnbyte, om barnet
bestämt motsätter sig bytet, och även i övrigt har barn i denna ålder ofta en
klar uppfattning om vad saken gäller. Vi anser därför att den föreslagna regeln
i 41 § andra stycket bör kuiina godtagas, om den däri angivna åldern bestämmes
till 12 år.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 191

Mot en sådan regel skulle dock kunna anföras att den i en
del fall kan leda Bilaga 3 till att namnbyte förhindras därför att barnet icke
är i stånd att ge ett giltigt samtycke. Härvid är barnets ålder icke det
avgörande, Samma invändning . kan riktas mot den föreslagna regeln som
bestämmer åldersgränsen till 15 år. Det skulle t, ex, kunna inträffa att, då
föräldrar och flera syskon önskar byta namn, ett barn på grund av
utvecklingsstörning icke kan lämna samtycke och därför icke skulle kunna få det
nya namnet. Regeln bör därför kompletteras så att, om barnet ej är i stånd att
ge samtycke, rätten på ansökan kan tillåtas åtgärden när det finnes vara till
barnets bästa, I fråga om handläggningen vid rätten bör kunna hänvisas till 38
§ i föreslagen lydelse,

4.18 Utredningen om barnens rätt:

I likhet med namnlagsutredningen anser vi att barnets
föräldrar vid dess födelse skall för barnets del kunna välja mellan föräldrarnas
släktnamn och att anmälan om barnets släktnamn skall göras till pastorsämbetet.
Vi tillstyrker därför förslaget i denna del.

Beträffande byte av släktnamn för barnet anser vi
utredningens ståndpunkt - att vårdnadshavaren alltid vet vad som är bäst för
barnet - felaktig. Om båda föräldrarna är ense om att barnet bör byta namn
torde i de flesta fall deras önskan vara i överensstämmelse med vad som är
förenligt med barnets bästa. Är endast en av föräldrarna vårdnadshavare och
motsätter sig den andre föräldern ett namnbyte är det inte alls säkert att det
just är vårdnadshavaren, som vet vad som är bäst, I synnerhet när föräldrarna
är i konflikt med varandra, exempelvis i samband med en vårdnads- eller
umgängestvist, kan det vara svårt för båda föräldrarna att se till barnets
intresse. Som utredningen framhåller torde bägge föräldrarna vilja ha
namngemenskap med barnet. En vårdnadshavare kan därför - om barnet inte har
dennes namn - låta sig förledas av sin egen känsla av att vilja ha en sådan
gemenskap med barnet i stället för att objektivt se till vad som är förenligt
med barnets bästa.

Vi anser följaktligen att man inte kan utgå ifrån att
vårdnadshavaren är den som "vet bäst". Barnet kan även innan fyllda
femton år ha en mycket bestämd uppfattning om vad det vill heta, en uppfattning
som kanske inte överensstämmer med vårdnadshavarens åsikt. I en sådan situation
kan barnet - om vårdnadshavaren beslutar mot barnets vilja - känna sig helt
utelämnat åt vårdnadshavarens godtycke. När föräldrarna är frånskilda kan det
vara den, som inte har vårdnaden, och vars namn barnet har, som bäst ser till
vad som är förenligt med barnets bästa. Det är därför otillfredsställande att
denne inte skall få yttra sig i fråga om sitt barns namn.

Att vid byte av släktnamn frånkånna barn under 15 år varje
möjlighet att påverka beslutet är, som vi tidigare anfört, inte förenligt med
strävandena i samhället att stärka barnets ställning. Vi anser att barn redan
vid tidig ålder skall ges möjlighet att framföra sina synpunkter på ett namnbyte.
Av olika

s. 192 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 192

skäl - bl, a, att barn lätt kan påverkas i den ena eller
andra riktningen - kan Bilaga 3 man enligt vår mening inte låta mindre barn
ensamma avgöra om det skall byta släktnamn. Det behövs en prövning om ett byte är
förenligt med barnets bästa. Som utredningen anfört kan man inte låta
pastorsämbetet göra en sådan prövning. Enligt förslaget skall när fråga är om
att fosterbarn vill anta fosterförälders namn domstol avgöra om ett namnbyte är
förenligt med barnets bästa. Vi anser att även andra namnbyten bör bli föremål
för domstolsprövning. Vid denna prövning bör barnets mening inhämtas så snart
det är möjligt och lämpligt. Någon bestämd åldersgräns bör inte anges. Även
yngre barn än 12 år kan ha en bestämd åsikt i denna fråga. Liksom för
närvarande bör även den vars namn barnet har höras. Härigenom kan underlaget
för en bedömning bli bättre. Vidare bör yttrande alltid inhämtas från
socialnämnden när det föreligger tvist om barnets namn. Skyldighet att höra
nämnden i dessa fall bör inskrivas i lagen.

Utredningen synes mena att om vårdnadshavaren gifter om
sig - en eller flera gånger - och därvid byter namn kan ett eller flera
namnbyten för barnet vara välgrundade. Det hade i detta sammanhang varit av
värde om betänkandet innehållit någon redogörelse för hur barn upplever
namnbyten. Vi ifrågasätter nämligen om det inte kan vara skadligt för barn att
flera gånger byta släktnamn. Att barn i skolan i våra dagar har ett annat
släktnamn än sin vårdnadshavare är inte så ovanligt och torde inte heller
längre vara ägnat att väcka uppmärksamhet.

Vi delar inte uppfattningen att det innebär en
förstärkning av barnens ställning i förhållande till gällande rätt att barn som
fyllt 15 år skall ge sitt samtycke till ett namnbyte. I praxis torde f. n.
hänsyn tas till även betydligt yngre barns önskemål när det gäller namnbyte. Om
förslaget att namnbyte skall ske genom anmälan godtas, bör i vart fall denna
bestämmelse omformas så att barnet sedan det fyllt 15 år själv har rätt att
anmäla namnbyte men att det behöver vårdnadshavarens samtycke. Om utredningens
förslag inte blir lag utan det även i framtiden skall krävas en prövning vid
namnbyte, bör den som fyllt 15 år själv få rätt att hos domstol göra ansökan om
att ett namnbyte är förenligt med dess bästa.

4.19 Sveriges advokatsamfund:

Enligt lagförslaget kan barn få styvfaders eller
styvmoders släktnamn enbart genom anmälan av vårdnadshavaren till
pastorsämbetet, utan domstols prövning och utan medgivande av den av
föräldrarna, som ej har vårdnaden om barnet. Detta finner samfundet vara en
positiv förenkling, som medför att nu ganska ofta förekommande processer i
sådana namnfrågor kan undvikas.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 193

4.20 Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund: Bilaga 3

I likhet med utredningen anser förbundet att barn, vars
föräldrar vid barnets födelse har gemensamt släktnamn, skall förvärva
släktnamnet. Däremot anser förbundet att hjälpregeln för de fall att anmälan om
barnets namn inte göres, skall vara att barnet erhåller faderns namn. Den
agnatiska principen bör i detta avseende bibehållas. Utredningen har egentligen
inte kunnat förebara något skäl för att man skall införa en helt ny princip i
förevarande sammanhang.

Utredningen anser att förslaget innebär rika valmöjligheter
rörande barns förvärv av släktnamn. Förbundet ställer sig frågande till denna
rika flora av valmöjligheter och vill förorda ett bibehållande av den prövning
av barns namnbyte som för närvarande sker.

4.21 Riddarhusdirektionen:

Den i det närmaste oinskränkta valfrihet som skall gälla
beträffande de familjerättsliga namnförvärven har enligt förslaget inte
avseende på adopfivbarn. Rörande dessa har valfriheten t. o. m. begränsats i
förhållande till nu gällande lag. Adoptivbarn får behålla sitt ursprungliga namn
endast under förutsättning att "särskilda skäl" kan anses föreligga.
Blivande adoptivföräldrar blir dock föremål för en mycket ingående
undersökning om sin lämplighet. Adopfionsärende skall dessutom prövas av
domstol. Likväl bör enligt utredningen adoptivföräldrar inte betros att själva
få bestämma över barnets namn utan måste finna sig i en av lagstiftaren
påtvingad namngemenskap. Riktigheten av ett sådant ståndpunktstagande måste
ifrågasättas.

Den som adopterats som minderårig bör som vuxen vara berätfigad
att utan företeende av i 12 § fordrade "synnerliga skäl" återförvärva
sitt genom adoptionen förlorade släktnamn eller att få bära det som mellannamn.
Adoptivföräldrarnas beslut i sådana hänseenden skall inte nödvändigtvis bli
bestående för tid efter det barnet blivit myndigt. Dess önskan att som vuxen ha
rätt till sitt ursprungliga namn bör ges företräde framför en
konventions-bunden strävan att samordna paragraftexter beträffande adopterade
och ej adopterade barn.

Utredningen har utförligt argumenterat (s. 115) angående
behovet av en hjälpregel för den händelse "adoptivföräldrarna inte i
ansökningen angivit vilketdera av deras släktnamn adoptivbarnet skall
förvärva". Det förefaller dock vara naturligare att lagtexten utformas så
att domstolen kan förelägga sökande att komplettera ansökningen med vederbörlig
namnuppgift. Utredningen har inte ansett någon hjälpregel erforderlig om
föräldrar är oense om

s. 194 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 194

barns förnamn. I kommentaren (s, 191) till punkt 8
övergångsbestämmel- Bilaga 3 serna antyds att domstol kan bereda sökande i
adoptionsärende tillfälle att komplettera ansökning.

4.22 Genealogiska föreningen (GF):

Utredningens strävan att införa ökade valmöjligheter vid
familjeråttsliga namnförvärv får mindre önskvärda konsekvenser när det gäller
barns släktnamn. För barn i äktenskap går förslaget ut på att om föräldrarna
har skilda namn skall barnet genom anmälan till pastor kunna ges endera
förälderns släktnamn. Sker inte sådan anmälan inom viss tid, får barnet moderns
släktnamn. I nu gällande lag förvärvar barn i äktenskap automatiskt faderns
släktnamn (den agnatiska principen). Men barnet kan få faderns släktnamn utbytt
mot moderns om rätten finner namnbytet vara förenligt med barnets bästa. NL
ansluter sig sålunda till den av ålder rådande agnatiska namnföljden, samtidigt
som den ger möjlighet att göra avsteg därifrån - en möjlighet som dock i
realiteten mycket sällan utnyttjas.

För samtliga länder - även det fåtal länder där kvinnan
vid äktenskapets ingående inte förvärvar mannens namn - gäller idag huvudregeln
att barn i äktenskap får faderns släktnamn. Ett finskt förslag från 1973 om att
barn i äktenskap skulle förvärva moderns släktnamn kritiserades så starkt under
remissbehandlingen att man i utkastet till proposition återgick till grundprincipen
att barnet får faderns släktnamn. Det är därför så mycket mera anmärkningsvärt
att den svenska namnlagsutredningen fullföljer sitt förslag att låta Sverige,
eventuellt tillsammans med några andra nordiska länder, bli de enda i världen,
där barn i äktenskap skall anses ha vid födelsen förvärvat moderns släktnamn.

Som huvudskäl för sitt förslag åberopar utredningen (s.
82), att den nuvarande agnatiska huvudregeln skulle stå i strid med "en
annan jämlikhetsprincip, nämligen att barn skall behandlas lika i
lagstiftningshänseende oavsett om de är födda inom eller utom
äktenskapet". Detta resonemang är - som GF ser det - orimligt. Frågan om
barns släktnarnn är ingen "jämställdhetsfråga", något som också
utredningen själv i annat sammanhang konstaterar (s. 101): "Nu kan det
sägas- för övrigt med all rätt - att frågan om släktnamn för barn skall lösas
uteslutande med hänsyn till barnets bästa och alltså oberoende av
jämställdhetsfrågan, som ju är en angelägenhet mellan föräldrarna". Att
barn utom äktenskap i nuvarande lagstiftning som grundregel får moderns namn
bottnar ju i det självklara förhållandet att moderskapet alltid går att
fastställa. I den mån faderskapet är känt har ju till yttermera visso barnet
rätt att efter anmälan få bära faderns släktnamn (NL 2 §),

GF har i tidigare sammanhang inför utredningen framhållit
sin uppfattning

s. 195 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 195

att
den i Sverige av ålder förhärskande agnafiska släktnamnsföljden är ett Bilaga 3
kulturarv som bör bevaras. Att ett barn i lika hög grad är befryntad med sin
mor som med sin far är en truism. Men att därmed i jämställdhetens namn hävda
dubbel eller valfri släkttillhörighet mellan faderns och moderns släkt är att
sätta släktbegreppet - och därmed den personliga identiteten - ur funkfion. Och
vad värre är: man slår brutalt sönder en tradition som har en djup förankring i
svenska folkets rättsmedvetande. Påpekas bör också att om man av
"rättviseskäl" nu låter pendeln svänga över till kvinnans favör och
skapar för framtiden ett nytt, på kvinnans släktnamn baserat namnskick, vinner
man knappast det avsedda syftet. De vidgade möjligheter till valfrihet som
namnlagsförslaget ger i fråga om både makars och barns släktnamn borde rimligen
vara fillfyllest för att tillgodose alla krav på ökad jämställdhet.

En
än olyckHgare följd av den av utredningen förfäktade jämställdhetsprincipen är
den föreslagna regeln att förälder som bibehållit släktnamn från fidigare gifte
utan begränsning skall kunna överföra detta namn fill barn i det nya äktenskapet
- barn som således saknar varje skyldskap och med stor sannolikhet också varje
gemenskap med den släkt varifrån namnet härrör. Men i annat sammanhang
konstaterar utredningen själv att släktnamnet "egenfiiga innebörd" är
att "grundas på släktskap" (s. 137). Därmed måste också följa
sanningskravet att barnet i princip inte skall kunna förvärva annat släktnamn
än endera förälderns ursprungliga (eller ett nytt namn som antagits för att
ersätta detta). En sådan princip är inte enbart genealogiskt motiverad utan
framför allt förankrad i en allmän rättsuppfattning, som den moderna
lagsfiftningen inte kan tillåtas våldföra sig på. Här gör sig - främst i fråga
om särskiljande eller egenartade släktnamn - det privaträttsliga skyddsintresse
gällande varom tidigare talats och som måste anses väsentligare än en
namngemenskap inom familjen (en gemenskap som ändå kan vinnas på annat sätt),
nämligen intresset hos den tidigare maken och dennes släkt av att deras namn
inte utan deras eget medgivande överförs till oskylda.

Utredningens
frånkännande av släktskapets relevans för barnets förvärv av släktnamn i här
aktuella fall ter sig f. ö. så mycket märkligare som den särskilt framhäver
släktskapets betydelse vid förlust av släktnamn. Om det fastställs, att mannen
inte är far fill ett barn i äktenskap och modern har ett annat släktnamn,
förlorar barnet enligt nuvarande regel i 15 § NL automafiskt mannens
släktnamn. Detta förefaller utredningen (s. 137) vara "en naturlig
regel" och fortsätter (s. 138): "Från den presumfive faderns synpunkt
måste det (för såväl barn i som utom äktenskap) te sig egendomligt om barnet
får behålla hans släktnamn trots att faderskapet hävts och det alldeles oavsett
om släktnamnet år särskiljande eller inte."

14 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 156

s. 196 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 196

4.23 Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund: Bilaga 3

Möjligheterna att välja efternamn för barnen blir enligt
utredningens förslag starkt vidgade, alltför starkt enligt förbundets åsikter.
Vi ansluter oss fill tanken att reglerna för val av efternamn skall vara
desamma för barn, vare sig föräldrarna är gifta med varandra eller inte, och
att föräldrarna alltså kan bestämma om barnet skall få faderns eller moderns
efternamn. Däremot tar vi avstånd från att föräldrarna - eller en av
föräldrarna, vårdnadshavaren -över barnets huvud skall kunna ändra släktnamnet
enligt de minst sagt generösa regler (moders efternamn som ogift, faders
efternamn som ogift, faders eller moders efternamn från föregående äktenskap)
som utredningen föreslår. Barn har lika stor rätt till egen identitet som
vuxna, och det är i synnerhet med tanke på den stora skilsmässofrekvensen
viktigt att barnet känner kontakt med både modern och fadern, liksom moderns
och faderns släkt. Vi är helt ense med utredningen om att ett byte av efternamn
inte i framtiden bör ske inför domstolsprövning med "barnets bästa"
som genomgående tema. Alltför många uppslitande sociala undersökningar och
förhandlingar inför domstol har blivit följden av denna lagregel. Förbundet
ifrågasätter emellerfid om inte båda föräldrarnas samtycke till en eventuell
namnändring efter en skilsmässa och ny familjegemenskap för en av
kontrahenterna på något sätt bör styrkas, innan ändringen av släktnamn
fastställs. Barnets rätt till efternamn och därmed markerade kontakter till en
av föräldrarnas släkt skall slås fast långt före femtonårsäldern, då ju barnets
samtycke enligt förslagen allfid krävs. Detta måste gälla oavsett om gemensam
vårdnad förekommer eller inte.

4.24 Föreningen Familj och Rätt (FoR):

(Se också vad föreningen har anfört under rubriken Makars
släktnamn).

Vid en översyn av nuvarande namnlag ifrågasätter FoR
allvarligt om inte en viss restriktivitet i fråga om ändring av barns namn
borde övervägas. Under åren har FoR funnit många exempel på att tillämpningen
av 4 § namnlagen icke varit förenlig med barnens bästa och deras
identitetstrygghet. FoR vill här illustrera förhållandet med ett autentiskt
exempel, av många.

Lasse och Lena Petersson skildes för några år sedan. Lena
gifte samma år om sig och begärde genast att de båda döttrarna, som var strax
under skolåldern, skulle få hennes nya namn Nysell, Lasse bestred yrkandet men
domstolen (nämndemannadom) fann namnbytet förenligt med barnens bästa.
Äktenskapet blev kortvarigt och barnlöst, Lena gifte snart om sig igen, nu
Eklund, och döttrarna har fått en halvbror,

Lasses och Lenas döttrar, som fortfarande är i skolåldern,
har numera endast namngemenskap med varandra - formellt sett också med den
kortvarige mellanstyvfadern, men det torde knappast vara identitetsstärkan-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 197

de för flickorna. De har inte namngemenskap med modern,
halvbrodern. Bilaga 3 den nuvarande styvfadern eller den biologiske fadern
eller med någon på möderne- eller fädernesläkten.

Självfallet kunde inte nämndemännen förutse hur lång-
eller kortvarigt Lenas äktenskap med Nysell skulle bli, men alltför ofta fattas
det kortsiktiga beslut med hänvisning till det svår- och odefinierade
"barnets bästa". Detta för övrigt ofta inte bara av nämndemän.

4.25 Fosterhemmens riksförbund (tidigare:
Fosterföräldrarnas riksförbund):

Utredningen har inte föreslagit någon ändring i fråga om
kravet på rättens prövning av namnbyte för fosterbarn. Bl. a. stödjer man denna
uppfattning på att det i praktiken varit få fall av namnbyte för fosterbarn.

Fosterföräldrarna har inte heller i högre grad känt behov
av namnbyte i juridisk mening. Detta kan dock komma att ändras då det i
fortsättningen kan bli betydligt svårare att använda s. k.
"kallasnamn". Dessa har använts i framför allt skolsammanhang av
sociala skäl. Ryktesvägen har vi erfarit att skolorna gett direktiv härom i
negativ riktning. Eftersom vi inte ännu vet eventuell effekt av detta ställer
vi oss mycket tveksamma till att den "juridiska" vägen inte
underlättats.

5 Dubbelnamn och mellannamn

5.1 Svea hovrätt:

Utredningens förslag om mellannamn (nuvarande
filläggsnamn) biträds av hovrätten såvitt avser termen och utvidgningen av
användningsområdet. Hovrätten är emellertid kritisk mot utformningen av den del
av förslaget som gäller bärande av makes namn som mellannamn: dels menar
hovrätten att det bör vara möjligt för makarna att "korsvis" bära
sådant mellannamn, dels finner hovrätten kravet på makens samtycke inte vara
möjligt att genomföra i praktiken.

Se vidare bilaga 3:1 avsnitt 2.6.

5.2 Hovrätten för Övre Norrland:

Utredningen har beträffande mellannamn för make bl. a.
föreslagit att frånskild make får bära den andre makens släktnamn som
mellannamn efter samtycke från namnbäraren. Hovrätten anser att kravet på samtycke
i detta fall bör utgå. Om makar vid vigsel behåller sina tidigare släktnamn men
låter sina barn förvärva den enes släktnamn, bör det erbjudas möjlighet för den
andre maken att efter skilsmässan, utan namnbärarens samtycke, visa sin
samhörighet med barnen särskilt om denne har vårdnaden om barnen. Detta

s. 198 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 198

skulle kunna tänkas minska antalet fall då vårdnadshavare
efter skilsmässa Bilaga 3 byter släktnamn för barn. En sådan utveckling
bör vara önskvärd. Eftersom mellannamnet är personligt, innebär ett uteblivet
samtycke inte heller någon allvarlig kränkning av namnbärarens namnskydd.

5.3 Västerås tingsrätt:

I fråga om utredningsmannens förslag beträffande
mellannamn vill fingsrätten anföra följande.

Mot bestämmelsen i 7 § 1 st. 1 p. och 2 p. har tingsrätten
icke något att erinra. Vad så gäller den i 3 p. behandlade situationen att
frånskild make först efter äktenskapets upplösning vill antaga mellannamn avses
väl därmed - ehuru detta inte framgår helt klart av lagtexten - rätten att bära
den andre makens släktnamn som mellannamn. Tingsrätten kan inte finna att för
här avsett fall något bärande skäl framförts för förslaget. Utredningsmannen
anför också att fallet inte synes särdeles prakfiskt (s. 95). Har den aktuella
maken inte under äktenskapets bestånd funnit för gott att antaga andra makens
släktnamn som mellannamn synes det väl sent att komma på tanken efter
äktenskapets upplösning. Tingsrätten avstyrker förslaget i denna del.

5.4 Riksskatteverket (RSV):

Utredningen har tagit bestämt avstånd från dubbelnamn i
meningen efternamn som består av två eller flera släktnamn och föreslagit (jfr
p. 2.7.5.3) att denna regel enligt hittillsvarande praxis skall lagfästas
beträffande administrativa namnförvärv (9 § namnförslaget). RSV delar denna
uppfattning såväl vad gäller familjerättsliga förvärv som administrativa
förvärv.

Man kan emellertid inte bortse från att den starkt
utvidgade möjligheten att fill släktnamn knyta ett mellannamn i praktiken
kommer att innebära detsamma som bruk av dubbelnamn i egentlig mening, bortsett
från att mellannamnet är personligt och inte förs över på annan. I Danmark där
bruket av mellannamn har gammal hävd och är utbrett torde det - enligt RSV:s
erfarenheter - uppfattas av namnbärarna som en del av ett dubbelt efternamn.
Vissa svårigheter att särskilja mellannamn och efternamn från egentliga
dubbelnamn förekommer när danska medborgare flyttar till Sverige och dessa
svårigheter torde inte enbart kunna tillskrivas att bruket för närvarande inte
förekommer i Sverige med undantag för gift kvinnas tilläggsnamn enligt 6 §
namnlagen.

Mot en ordning med dubbelnamn i egentlig mening anför
utredningen att det finns stora praktiska olägenheter och att redan den längd
som dubbelnamnen får gör dem otympliga och svårhanterliga. Dessa invändningar
gör sig emellertid enligt RSV:s mening i lika mån gällande beträffande

s. 199 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 199

mellannamn i förening med ett släktnamn. Det bör finnas en
särskild Bilaga 3 utmärkning av vad som är mellannamn för att särskilja dem
från namn som är beståndsdel i egentligt dubbelnamn. Tilläggsnamn utmärks nu i
den manuella kyrkobokföringen genom en bruten understreckning av namnet. I
dataregistreringen finns ingen särskild utmärkning men kan givetvis införas om
behov finns.

Otympligheten och svårhanterligheten torde - om förslagen
om mellannamn genomförs - bli märkbara framför allt i dataregistreringen.
Redan nu finns vissa svårigheter att korrekt ange namn i denna om en person har
ett långt efternamn och många förnamn. Det kan då bli nödvändigt att
undantagsvis förkorta eller utesluta något av förnamnen. För namnfältet i
länsstyrelsernas personregistrering disponeras, sedan denna började föras på
ADB, 36 positioner, dvs. plats för 36 bokstäver inklusive kommatecken och
mellanslag. En väsentligt utökad användning av mellannamn i förening med de
föreslagna liberala reglerna om förnamnstillägg kan antas medföra att det blir
betydligt vanligare att alla namn inte kan återges. Givetvis kan namnfältet
utökas. Men det medför att en stor mängd dataregister, som hämtar sin
information från länsregistren och som också är uppbyggda med samma begränsade
namnfält, måste ändras. Dataregistreringen skall självfallet anpassas om det
är nödvändigt men RSV vill framhålla att detta torde bli förenat med icke
obetydliga samhällskostnader.

Mellannamn för make. Enligt förslaget blir huvudregeln att
ingående av äktenskap ej medför ändring av makarnas släktnamn. Namngemenskap
mellan makar kan därför antas bli med tiden mindre förekommande. Möjligheten
för gift kvinna att bära filläggsnamn motiverades bl. a. (prop. 1963:37 s. 77)
med att hustru som behållit sitt flicknamn kunde ha ett starkt iritresse av att
under resor, vid vistelse på hotell o. d. kunna dokumentera sin samhörighet med
mannen. Dessa skäl torde redan med samhällsutvecklingen ha förlorat i styrka
och blir än svagare i den mån som det blir vanligt och normalt att makar har
olika efternamn.

Det bör dessutom påpekas att tilläggsnamn i verkligheten
av namnbäraren används som en del av släktnamnet och ofta förbinds med detta
genom bindestreck. Det får därigenom rent praktiskt karaktären av dubbelnamn
och brukas som sådant. RSV delar som ovan nämnts utredningens uppfattning att
möjlighet till ytterligare uppkomst av dubbelnamn bör förhindras utöver vad som
möjliggjorts genom stadgande i giftermålsbalken under åren 1921-1963. Med denna
inställning kunde det övervägas att helt frångå förslaget om införande av
mellannamn för make.

Med hänsyn till sedvänja och den lagstiftning, som
infördes 1964 om tilläggsnamn för hustru, anser emellertid RSV att det kan
finnas skäl att bibehålla möjligheten för hustru att genom tillägg av mannens
namn nå samhörighet i namnavseende. Någon motsvarande anledning för mannen att
på samma sätt markera samhörighet med hustrun torde ej föreligga. En
namntradition som för gift kvinna finns inte att åberopa och det är svårt att

s. 200 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 200

tänka sig fall där en man av praktiska eller emotionella
skäl skulle vilja bära Bilaga 3 hustruns namn som mellannamn. Någon full jämställdhet
mellan makarna kan för övrigt ej uppkomma då endast en av makarna föreslås få
bära mellannamn. Förslaget om utvidgning av rätten att bära mellannamn är
dessutom som framgår av p. 2.7.2.5 komplicerat och kan förväntas medföra
tolkningssvårigheter. RSV vill därför inte tillstyrka en utvidgning i förhållande
till vad som gäller enligt namnlagen. Någon invändning mot att ordet
filläggsnamn utbyts mot mellannamn finns inte. Tvärtom är mellannamn en bättre
benämning än tilläggsnamn med tanke på namnets placering vartill kommer att
termen redan finns i den danska och den norska namnrätten.

Mellannamn för barn. Utredningen föreslår som ett helt
nytt institut att barn skall få bruka mellannamn under vissa angivna
omständigheter.

Utredningsmannen anger själv (s. 111 ff) flera skäl mot
införandet av mellannamn av denna typ. Namnet kan komma att uppfattas som del
av ett dubbelnamn och barnet kan komma att bruka det som sådant i förening med
släktnamnet, vanligtvis med bindestreck. Det kan även förekomma att den senare
delen "tappas bort" och att mellannamnet användes som släktnamn om
det är särskiljande. Namnskicket blir dessutom otympligare när såväl mellannamn
som släktnamn blir allmänt förekommande. Utredningsmannen uttrycker emellerfid
den förhoppningen att mellannamn skall komma till användning endast när verklig
anledning finns och att föräldrar ej utan starka skäl vill belasta sina barn
med både släktnamn och mellannamn. Någon grund för dessa antaganden lämnas dock
inte. Av den redovisning för fall, där mellannamn skall tillåtas respektive
inte tillåtas enligt utredningsmannen, framgår att här liksom vid mellannamn
för makar tillämpningen blir komplicerad och kan väntas medföra
tolkningssvårigheter.

Som skäl för att tillåta mellannamn anförs att det skulle
vara "hårdhjärtat" att inte medge barn att genom sitt namn visa
samhörighet med båda föräldrarna särskilt i de fall föräldrarna ej är gifta med
varandra. Mot detta kan påpekas, att barnet alltid kan ha namnsamhörighet med
en av föräldrarna. Är föräldrarna inte gifta kan dessa, om namnsamhörigheten
anses vara av synnerlig betydelse, själva lösa frågan genom giftermål. I de
fall föräldrarna valt att inte gifta sig, får väl antagas att de föredrar denna
samlevnadsform just för att undvika de rättsregler som följer av ett äktenskap,
vari även namnrätten för make och barn får anses ingå.

RSV vill även framhålla att nuvarande regler enligt vilka
barn utom äktenskap vid födelsen får moderns namn men på hennes anmälan kan
förvärva faderns namn lett till mindre önskvärda konsekvenser. Det är enligt
RSV:s erfarenheter en mycket vanlig situation att modern omedelbart anmäler
faderns namn och sedan, när giftermål eller fortsatt samboende inte blir av,
söker moderns namn åter för barnet.

Behov av att barnet skall kunna visa samhörighet med
fadern uppkommer vanligen först i och med barnets skolålder. Då kan
samlevnadsförhållandena antas ha stabiliserat sig och föräldrarna-om de
alltjämt inte ingått äktenskap

s. 201 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 201

-träffaett för barnet lämpligt val av efternamn. Skälen
att tillskapa särskilda Bilaga 3 regler med dubbla namn i dessa fall för att
ernå namngemenskap är enligt RSV inte nog starka med hänsyn till de starkt
vägande omständigheter häremot som redovisas. RSV vill även åberopa de allmänna
skäl som verket inledningsvis anfört mot bruket av mellannamn. RSV avstyrker
följaktligen förslaget om mellannamn för barn i dess helhet.

5.5 Patent- och registreringsverket:

Patentverket har intet att erinra mot de föreslagna
bestämmelserna om mellannamn för makar. Patentverket ställer sig däremot
allmänt tveksamt till de föreslagna bestämmelserna om mellannamn för barn.

Man måste räkna med att mellannamnet både av bäraren och
av omgivningen kan komma att uppfattas som en del av släktnamnet och kanske -
om mellannamnet är mer egenartat än släktnamnet - som det egenfiiga
släktnamnet. Den som sedan barndomen burit mellannamn och identifierar sig med
just denna kombination av namn kanske först i samband med sitt äktenskap inser
att mellannamnet inte kan föras vidare till make och barn. Han eller hon kan då
komma att ansöka om att få ett dubbelnamn bestående av mellannamnet och
släktnamnet godkänt som släktnamn för att familjen skall få bära hela
efternamnet. Namnmyndigheten har under de gångna åren i flera liknande fall
behandlat ansökningar om tillstånd att få antaga dubbelnamn. Den vanligaste
situationen är den att svensk kvinna, som ingått äktenskap med man av danskt
ursprung, vilken bär mellannamn, önskar få mellannamnet och släktnamnet
godkända som dubbelnamn. I några fall har sökande, som bär tilläggsnamn på
grund av adoption, velat ha godkännande av dubbelnamn bestående av
tilläggsnamnet och släktnamnet. Dubbelnamn har i dessa fall som regel inte
godkänts med hänvisning till att släktnamn bestående av dubbelnamn enligt
namnlagens förarbeten inte bör tillåtas uppkomma.

Enligt utredningens förslag skall dubbelnamn inte heller i
fortsättningen kunna godkännas sorn släktnamn om inte synnerliga skäl
föreligger. Patentverket ansluter sig till förslaget på denna punkt. Verket
vill samtidigt framhålla att man, om mellannamn införes i den omfattning som
förslaget medger, torde få räkna med att antalet ansökningar om godkännande av
dubbelnamn som släktnamn i framtiden kommer att öka avsevärt. Om man skall
upprätthålla lagens principiella förbud mot dubbelnamn, blir det inte möjligt
att annat än i sällsynta undantagsfall godkänna dubbelnamn bestående av
mellannamn och släktnamn. Detta kan komma att väcka åtskillig irritation.
Mellannamnssystemet kan sålunda komma att medföra fler problem än det löser.

Med hänsyn till det anförda bör det ytterligare övervägas
om rätten att få ge barn mellannamn verkligen bör införas. Ifall
namnsamhörighet med båda föräldrarna eftersträvas bör sådan samhörighet, om
föräldrarna är gifta med

s. 202 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 202

varandra, kunna ordnas antingen genom att föräldrarna enas
om ett Bilaga 3 gemensamt släktnamn eller genom att en av föräldrarna antar den
andras släktnamn som mellannamn. Däremot kommer det inte att bli möjligt att
etablera namngemenskap med barn medelst mellannamn, om föräldrarna ej är gifta
med varandra. Enligt patentverkets åsikt får man acceptera denna konsekvens.

5.6 Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts
östra inspektionsområ

de:

Beredningen har genom förslaget förenklat förfarandet för
antagande av mellannamn (termen som sådan betydligt bättre än nuvarande
"tilläggsnamn") trots att den avvisat möjligheten att ansöka om
dubbelnamn som nytt släktnamn. Beredningen har också insett att ett långtgående
bruk av mellannamn kan bli ett ogräs i vårt namnskick. Det är alltid otympligt
och ofta onödigt med mellannamn och ett antagande därav kan få olyckliga
konsekvenser, se ex. 2 och 4 på s. 163. Eftersom reglerna för anmälan om
mellannamn därtill icke är helt lätta att tolka i alla situationer för
pastorsämbetena bör antagande av mellannamn endast få ske efter ansökan hos
namnmyndigheten.

5.7 Kyrkobokföringsinspektören i Västerås stift:

Mycket positivt är införandet av begreppet mellannamn
(ersätter nuvarande begrepp tilläggsnamn). 26 års arbete inom kyrkobokföringen
har gett mig den erfarenheten att just tilläggsnamn (före 1964 dubbelnamn)
ingett allmänheten svårigheter och trasslat till mycket. Bara en sådan sak som
att tilläggsnamn alltid går före släktnamn eller att tilläggsnamn för barn
(eller för manlig individ) alltid innebär att vederbörande är adopterad, har
varit väldigt svårt att få inarbetat i allmänheten. Begreppet mellannamn - som
ju för övrigt också finns i spansktalande länder och i vårt grannland Danmark
-år mycket smidigare och kommer icke att vålla missförstånd på samma sätt som
de s. k. filläggsnamnen.

5.8 Kyrkoboksinspektören i Härnösands stift:

Beteckningen mellannamn i stället för tilläggsnamn är
betydligt bättre. Det är en reform som länge varit efterlängtad av oss som
skall handlägga frågor om tilläggsnamn.

När det gäller makar, bör den make som förvärvat den andra
makens släktnamn ha rätt att anmäla sitt tidigare släktnamn som mellannamn.
Däremot bör rätten att använda den andra makens släktnamn som mellannamn
upphöra. Anmält mellannamn bör kunna återkallas, men har återkallelse skett bör
samma namn inte återigen få anmälas som mellan-

s. 203 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 203

namn. Bilaga 3

När det gäller barns anmälan av mellannamn, så har det
tidigare endast kunnat göras av adoptivbarn. Förslaget innebär att den rätten
skall upphöra. Även om det endast skett i ytterst få fall att mellannamn
anmälts, bör rätten dock kvarstå, då den har samband med människans identitet.

Personligen har jag starka sympafier för att barn skall få
anmäla den förälders släktnamn som icke blivit barnets såsom mellannamn. Vi
skulle därmed få en motsvarighet till förhållandena i spansktalande länder. Det
hänger också samman med identitetsfrågan. Det är emellertid möjligt, att ett
sådant förslag är för tidigt väckt.

5.9 Svenska språknämnden:

I utredningen föreslås en för svensk namnrätt ny term,
nämligen "mellannamn". Detta namn skall enligt förslaget vara rent
personligt och skall inte kunna föras vidare vare sig till den andra maken
eller till barn. Enligt förslaget till ändring av 7 § namnlagen skall en av två
makar som bär skilda släktnamn med den andres samtycke få bära den andres
släktnamn som "mellannamn" (om detta släktnamn ej förvärvats genom
tidigare äktenskap). "Mellannamnet" är alltså ett släktnamn (som
egentligen fillkommer en annan person) som skall stå mellan förnamnet
(förnamnen) och det egentliga släktnamnet. Det föreslås också att barn som
förvärvat släktnamn som bärs blott av den ena föräldern skall få bära den andra
förälderns släktnamn som "mellannamn". Enligt förslaget skall
"mellannamn" kunna tilläggas (eller strykas) genom anmälan hos
pastorsämbetet.

Utredningen vill med sitt förslag om
"mellannamn" göra det möjligt för makar (och deras gemensamma barn)
att bära "dubbla" släktnamn, utan att det för den skull blir fråga om
verkliga "dubbelnamn" som kan ärvas på vanligt sätt. Skillnaden
mellan "mellannamn" + släktnamn (ev. med den gemensamma beteckningen
"efternamn", se s. 94 i utredningen) och dubbelnamn torde för de
flesta icke lagkunniga komma att te sig mycket dunkel. Dubbelnamn finns ju
sedan länge i svenskt namnskick, även om sådana namn sedan tillkomsten av
namnlagen endast undantagsvis medgivits. De två namnen i ett dubbelnamn är,
som utredningen påpekar (s. 83). i regel förbundna med ett bindestreck. Dock
förekommer också dubbelnamn utan bindestreck, vilket innebär att
"mellannamn" -I- slaktnamn kan komma att se likadana ut som vissa
dubbelnamn.

Nämnden vill för sin del tillstyrka förslaget om
"mellannamn" - det ger möjlighet att markera två makars samhörighet
med varandra och med sitt ursprung och också att ange vilken dubbel
släktgemenskap ett barn tillhör. Nämnden vill emellertid peka på den svårighet
det kommer att innebära för många att uppfatta "mellannamn" -I-
släktnamn som något helt annat än dubbelnamn. Det förefaller rimligt att antaga
att många kan komma att

s. 204 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 204

önska föra en sådan kombination av "mellannamn"
+ släktnamn vidare, som Bilaga 3 ett enhetligt verkligt släktnamn, ett
dubbelnamn. Det synes oss inte finnas något avgörande skäl att hindra eller
förbjuda detta. Att dubbelnamn oftast är långa är knappast av vikt -
"mellannamn" -I- släktnamn är ju också en lång kombination, (Däremot
bör det kanske övervägas om "mellannamn" skall få bäras också
tillsammans med dubbelnamn,) Nämnden anser därför att det förslag om ett
generellt förbud mot godkännande av dubbelnamn som införts i 9 § namnlagen,
tredje stycket (s, 25) bör utgå. Frågan om godkännande av dubbelnamn, liksom om
förvärv av "mellannamn" -I- släktnamn som verkligt släktnamn, bör
enligt vår mening som hittills avgöras av namnmyndigheten från fall till fall
enligt de generella regler som kan komma att gälla för förvärv av nytt
släktnamn,

5.10 Domkapitlet i Uppsala:

Att utsträcka rätten att bära mellannamn utöver vad som
tillåts enligt gällande rätt är knappast befogat,

5.11 Utredningen om barnens rätt:

Vad angår mellannamn för adoptivbarn ställer vi oss
tveksamma till slopandet av möjligheten för dessa barn att som tilläggsnamn
(mellannamn) bära tidigare släktnamn. Visserligen delar vi uppfattningen att
adoptivbarn i rättsligt hänseende skall behandlas som biologiskt barn. För
många adoptivbarn, som kommer från främmande länder, kan det emellertid vara
naturligt att som mellannamn bära tidigare släktnamn. Barnet kan på så sätt
utåt visa en samhörighet med det land och den kultur som det kommer ifrån och
ett bejakande av sin härkomst. Tidigare sökte man oftast på alla sätt dölja att
ett barn var adopterat, många gånger även för barnet själv. Under de senaste
tio åren har det - allt eftersom en ökning skett av antalet barn som kommit hit
från andra länder - blivit allt vanligare och mer accepterat att adoptera barn.
Det framhålls många gånger också som angeläget att dessa barn - som utseendemässigt
avviker från svenskar - får kännedom om det land där det är fött.

5.12 Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund:

Med hänsyn till att mellannamn dels ofta föranleder
missförstånd om släktnamnet, dels gör namnskicket otympligt, dels ock vid registreringen
av barnet i olika personregister sker pågrundval av mellannamnet såsom det
första av efternamnen och inte av själva släktnamnet, anser förbundet att
mellannamn för barn inte bör medges.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 205

5.13 Riddarhusdirektionen: Bilaga 3

(Se vad direktionen har anfört under rubriken
Administrativa förvärv av släktnamn.)

6 Administrativa förvärv av släktnamn och förlust av
släktnamn m. m.

6.1 Svea hovrätt:

Beträffande reglerna om administrativa namnbyten i
allmänhet hävdar hovrätten att man bör bibehålla den nuvarande huvudregeln, att
endast den vars namn icke är tillräckligt särskiljande eller eljest otjänligt
har rätt till namnbytet; andra fall bör prövas enligt generalklausulen.

Se vidare bilaga 3:1 avsnitt 2,7,

6.2 Kammarrätten i Stockholm:

De av utredningsmannen föreslagna nya namnreglerna ger i
vissa fall den enskilde en i princip obegränsad möjlighet att genom ett enkelt
administrativt förfarande byta och växla mellan minst två och i vissa fall
fyra släktnamn. För namnbytena fordras endast anmälan hos pastorsämbetet.

Den föreslagna obegränsade möjligheten att växla namn
motsvarar enligt kammarrättens mening inte något seriöst enskilt intresse.
Visserligen torde såsom utredningsmannen framhållit missbruk av namnbytesrätten
inte behöva befaras då ett namnbyte i regel drar med sig vissa nackdelar som
torde innebära en tillräcklig spärr mot byten av okynneskaraktär. Missbruk
synes emellertid enligt kammarrättens mening kunna tänkas ifrågakomma inte bara
av okynne utan även i medvetet syfte att otillbörligen växla identitet. Även
om, sedan personnummer införts i folkbokföringen, kravet på namnstabilitet inte
längre gör sig gällande med samma styrka som tidigare är likväl just namnet den
enda allmänt gångbara identitetsbeteckningen i handel och vandel.
Namnstabilitet är därför självklart av betydelse i umgänget individerna
emellan. Det år här fråga om ett viktigt enskilt intresse, som inte berörts i
betänkandet. Detta intresse kan äventyras genom den av utredningen föreslagna
ordningen.

I fråga om förnamn föreslår utredningen att tillägg får
ske genom anmälningsförfarande endast en gång och därefter efter ansökan hos
namnmyndigheten när särskilda skal därtill föreligger. Kammarrätten vill
ifrågasätta om inte en motsvarande spärregel lämpligen borde gälla även
beträffande släktnamn.

s. 206 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 206

6.3 Riksskatteverket (RSV): Bilaga 3

Allmänna villkor. Utredningen föreslår att nuvarande krav
på skäl för namnbyte - att det burna namnet inte är tillräckligt särskiljande
eller annars mindre tjänligt - helt skall slopas. Det skulle alltså bli möjligt
att tid efter annan byta nainnidentitet. Mot bakgrund av vad RSV inledningsvis
anfört om betydelsen av namnstabilitet, särskilt farhågorna för missbruk i
brottsliga sammanhang, vill RSV ifrågasätta en sådan långtgående valfrihet (jfr
även direktiven angående de administrafiva namnförvärven, s. 68).

Kriteriet att det burna namnet inte är tillräckligt
särskiljande synes kunna bibehållas. Nu dras gränsen i fråga om riksfrekvens
vid de namn som anges i bilaga 2 av betänkandet vartill kommer tillämpade
listor över namn som inom ett län har sådan frekvens att namnet inte anses vara
tillräckligt särskiljande. En sänkning av frekvensgränsen kan vara befogad.
Därifrån är det emellertid ett långt steg till att den som är helt ensam om
sitt namn utan särskilda skäl skulle vara berättigad att byta namn.

En annan tänkbar begränsning är den i betänkandet
refererade tidigare bestämmelsen i dansk lag enligt vilken namnbyte fick ske en
gång utan särskilda förutsättningar beträffandet det burna namnet. Utredningen
tar avstånd från ett sådant system med hänsyn till den ringa risk för upprepade
namnbyten som måste anses föreligga. Mot detta kan invändas att den ringa
risken motsvaras av antaget ringa berättigade skäl för att byta och att
upprepade namnbyten just kan befaras komma i fråga för den som vill växla
namnidentitet i olagligt syfte. För en begränsning av de administrativa
namnförvärven talar också de väsentligt vidgade möjligheterna till namnändring
genom familjerättsliga förvärv.

RSV avstyrker sålunda med hänsyn till namnstabiliteten att
liberaliseringen blir så långtgående som föreslagits och att sålunda särskilda
skal bör krävas dels vid byte av namn som har en viss, lågt satt namnfrekvens,
dels också för att medges nytt namn sedan sådant en gång tidigare beviljats av
namnmyndigheten.

Återförvärv av släktnamn. De begränsningar som RSV i det
föregående föreslagit beträffande rätten till namnbyte - dvs. att nainnändring
i princip bara skall kunna ske en gång utan att den centrala namnmyndighetens
prövning behövs - medför som en konsekvens att nuvarande 11 § i namnlagen
enligt RSV:s mening bör kvarstå.

Kraven på nytt släktnamn och stavningsåndring. De
föreslagna ändringarna beträffande kraven på nybildat släktnamn föranleder
ingen erinran från RSV:s sida,

RSV vill emellertid föreslå att termen "nytt
släktnamn" ändras till "nybildat släktnamn" (jfr s, 167),
Erfarenhetsmässigt har det varit svårt för de många myndigheter som har att
tillämpa namnlagen att kunna skilja

s. 207 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 207

mellan "nytt namn" i meningen "nybildat
namn" och "nytt namn" i Bilaga 3 meningen "annat namn än
tidigare buret namn".

Mot den föreslagna regeln om att stavningsändring av icke
särskiljande namn skall få ske genom anmälan till pastorsämbetet kan vissa
invändningar resas. Det torde bli svårt för de fillämpande myndigheterna att
förklara varför Lundkvist (icke särskiljande namn) får ändras till Lundqvist
men att Grankvist (särskiljande namn) inte får ändras till Granquist. Ett annat
exempel kan vara att Augustsson får ändras fill Augustson men Albrektsson får
inte ändras till Albrektson. Att frekvensregeln kan bli svårtillämpad framgår
av att utredningen som exempel på icke särskiljande namn (s. 168) nämner namnet
Törnkvist. Detta är emellerfid ett särskiljande namn enligt bilaga 2 i
betänkandet.

Likaså kan det bli svårt att klarlägga vad som är
"enkel" stavningsändring. I betänkandet anförs som exempel att
Josefsson till Josefson är en enkel ändring men ej Josefsson till Josephsson.
Är Dalberg fill Dahlberg en enkel stavningsändring men ej Stenberg till
Stehnberg? Exemplen kan mångfaldigas men det är svårt att i förväg tänka sig
in i alla möjliga önskade kombinafioner.

Den stavningsändring som är den oftast önskade gäller
son-namnen (stavning med ett eller två s), uppskattningsvis ca 90 % av alla
begärda stavningsändringar. En enkel och lättillämpad regel vore att medge alla
son-namnsbärare rätt till sådan ändring genom anmälan medan alla övriga
stavningsändringar skulle behandlas som släktnamnsändringar.

RSV finner emellertid - trots de sannolikt svåra
gränsdragningsproblemen - de i utredningen anvisade kriterierna kunna godtas
för stavningsändring genom anmälan. RSV torde kunna bidra till enhetlighet i
tillämpningen rådgivningsvägen och möjligen även efter samråd med patent- och
registreringsverket ge anvisningar.

12-14 §§ namnlagen. RSV har ingen erinran mot förslaget
till ändring av 12 § namnlagen samt att 13 och 14 §§ upphävs.

Förlust av släktnamn. RSV har ingen erinran mot de
föreslagna ändringarna i 15-18 §§ liksom ej heller beträffande de redaktionella
ändringarna av 19-22 §§.

6.4 Patent- och registreringsverket:

Förvärv av släktnamn efter ansökan (8 §). Vad gäller
huvudbestämmelsen i den föreslagna 8 §, som reglerar förvärv av släktnamn efter
ansökan, har patentverket ingen erinran mot den större friheten att byta namn.
Den besvärande effekt som ett namnbyte, i varje fall under en övergångsperiod,
medför torde utgöra en spärr mot upprepade namnbyten. Naturligtvis kan en ökad
frihet också medföra risk för rent missbruk. Upprepade namnbyten i

s. 208 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 208

syfte att dölja identitet e. dyl. torde dock komma att
utgöra sällsynta Bilaga 3 undantagsfall och bör inte få styra regelns
utformning.

I övrigt vill patentverket framhålla följande.

Första stycket innehåller huvudregeln för antagande av
nytt släktnamn. Utredningen säger sig föredra ordet nytt framför ordet
nybildat, därför att det senare skulle kunna föra tanken till att det endast
gäller en språklig nybildning och inte en ordbildning som i och för sig finns
tidigare men som inte brukats som släktnamn.

Det kan enligt patentverkets mening ändå ifrågasättas om
inte ordet nytt trots allt är mer ägnat att missuppfattas än ordet nybildat.
Den betydelse ordet nytt har i dagligt tal kan lätt bibringa många människor
den felaktiga uppfattningen att det här är fråga om att anta "annat
släktnamn än det sökande innehar". Detta påpekande förefaller också
bekräftas av de många missförstånd härvidlag som under årens lopp framkommit
vid patentverkets kontakter med pastorsämbeten och namnsökande.

I andra stycket sägs att en enkel ändring av stavningen av
ett icke särskiljande namn får ske genom anmälan hos pastorsämbetet.

Tolkningen av vad som menas med enkel ändring av stavningen
kan innebära svårigheter och leda till dålig överensstämmelse i tillämpningen
hos olika pastorsämbeten. Det bör åläggas riksskatteverket att i samråd med
namnmyndigheten utarbeta så klara direktiv för tillämpningen av denna
bestämmelse att gränsdragningsproblem normalt inte skall behöva uppkomma. Om
likväl osäkerhet föreligger om stavningsändring är hanförlig till denna
bestämmelse bör sökanden anmodas ansöka hos namnmyndigheten om ändring av
namnet.

Av vad utredningen anför i betänkandet framgår att 8 § i
förslaget medger återgång till tidigare släktnamn efter ansökan hos
namnmyndigheten utan att särskilda skäl behöver anföras. Enligt ordalydelsen
torde emellertid 10 § i lagförslaget utgöra hinder för bifall till en sådan
ansökan på grund av att det tidigare släktnamnet även utgör annan tillkommande
släktnamn. För den som önskar återfå ett tidigare buret släktnamn, synes därför
som regel endast 12 § kunna åberopas. Det innebär att synnerliga skäl måste
föreligga för att ansökningen skall kunna bifallas.

Patentverket finner att en särskild bestämmelse för
återgång till tidigare släktnamn efter administrativt namnförvärv behövs.
Beträffande familjerättsliga namnförvärv finns redan nu i förslaget sådana
bestämmelser. Återgång bör förutsätta att ansökan görs hos namnmyndigheten och
att särskilda skäl fordras för bifall. En sådan regel skulle t, ex, kunna tas
in som ett andra stycke i 12 §, En annan lösning är att bibehålla 11 § med
erforderlig jämkning.

Släktnamns språkliga form (9 §). Utredningen föreslår en
ändring av de krav på nybildat släktnamns språkliga form som gäller enligt 9 §
i nuvarande

s. 209 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 209

lag. Kravet att nytt släktnamn för att godkännas skall
överensstämma med Bilaga 3 inhemskt språkbruk med tillägg att i fråga om
utländskt släktnamn "en anpassning av namnet till svenskt språk" kan
godkännas har ändrats av utredaren. Enligt förslaget får nytt släktnamn
godkännas om det är "för svenska förhållanden tjänligt som
släktnamn".

Namnmyndighetens språkvetenskapliga rådgivare, professor
Thorsten Andersson, har yttrat sig om den föreslagna ändringen, (Yttrandet,
vari den föreslagna ändringen avböjes, återges nedan efter patentverkets eget
yttrande.)

Patentverket ansluter sig till de synpunkter som framförts
i yttrandet och vill därutöver påpeka följande. Kriteriet "för svenska
förhållanden tjänligt som släktnamn" är så allmänt hållet att det kan vara
svårt för den enskilde namnsökanden att förstå dess innebörd. Erfarenheten
visar att namnmyndigheten ofta ställs inför mer bisarra namnförslag än man
vanligen föreställer sig. Det torde vara lättare för den som söker ett sådant
namn att inse att hinder möter med hänsyn till "inhemskt språkbruk"
eller ännu hellre, som Andersson föreslår, "inhemskt
släktnamnsskick", där exemplifiering i båda fallen är möjlig, än med
hänsyn till den av utredningen föreslagna mycket vaga formuleringen.

Anslutningsförvärv (13 §). Trettonde paragrafen i
nuvarande namnlag föreslås upphävd. Andra stycket reglerar möjligheten för
barns avkomling att genom s. k. anslutningsförvärv anta släktnamn, även om
mellanliggande generation inte antagit namnet. Denna möjlighet finns inte kvar
i förslaget, vilket medför att namnförvärv i sådant fall måste ske efter
ansökan och med stöd av 12 §. För att ändå möjliggöra att namnet förvärvas av
barns avkomling utan att synnerliga skäl behöver åberopas, kan man tänka sig
att uppräkningen i 10 § andra stycket av dem som, trots reglerna i 10 § första
stycket, får anta viss närståendes nya släktnamn kompletteras med barns
avkomling.

Även en sådan lösning skulle dock innebära att barns
avkomling måste vända sig till namnmyndigheten med därav följande kostnader för
att få anta far- eller morföräldrars släktnamn. En viss försämring således mot
nuvarande 13 § andra stycket.

Upphävandet av 13 § skulle därutöver medföra ytterligare
en förändring som förtjänar påpekas.

Enligt 13 § gäller sålunda att, när föräldrar byter till
nybildat släktnamn, barn som är under 18 år automatiskt får föräldrarnas namn,
om det står under föräldrarnas vårdnad och har samma namn. Barn över 18 år får
i samma situation, med föräldrarnas samtycke, anmäla hos pastor att det önskar
anta föräldrarnas namn.

Enligt 2 § andra stycket i förslaget gäller att
föräldrarna måste göra anmälan till pastorsämbetet för att deras barn som är
under 18 år skall få

s. 210 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 210

förvärva deras nya släktnamn. Den som är över 18 år kan
själv enligt samma Bilaga 3 punkt i förslaget anmäla att han eller hon
önskar anta föräldrarnas nya namn. Något samtycke från föräldrarna erfordras
här inte.

Detta innebär med andra ord att föräldrar enligt nuvarande
lag kan hindra sitt barn över 18 år att anta deras nytagna namn men de kan inte
resa motsvarande hinder för barn som är under 18 år. Enligt lagförslaget är
förhållandet omkastat, Vårdnadshavare kan hindra sitt barn under 18 år att anta
föräldrarnas nytagna namn genom att underlåta att anmäla namnändringen. Barn
som är över 18 år kan däremot inte hindras att antaga det nya namnet.

Möjligheten för föräldrar att hindra sitt barn under 18 år
att anta deras nytagna namn kommer väl knappast att utnyttjas. Patentverket
godtar därför förslaget på denna punkt. Det kan däremot ifrågasättas om inte,
såsom nu är fallet, föräldrarnas medgivande alltjämt bör vara en förutsättning
för att ett vuxet barn skall få anta föräldrarnas nybildade släktnamn.

Namn som ogift. En tolkning av 8 § i nuvarande namnlag,
som har lett till högst otillfredsställande resultat, gäller effekten av
namnbyte i fråga om gift kvinnas släktnamn som ogift. Utredningen berör denna
situation på s. 130 i betänkandet.

Om makar med gemensamt släktnamn byter detta namn stryks
nämligen inte bara det utbytta namnet utan också hustruns namn som ogift ur
kyrkoböckerna. Hustrun förlorar m. a. o, en tidigare namnrelation till sin
släkt.

Enligt patentverkets åsikt - som verket gett uttryck för
redan i promemorian till justitiedepartementet - kan en sådan effekt inte
godtagas. Utredningen anvisar visserligen en väg, varigenom effekten kan
undvikas, men enligt patentverkets åsikt bör inte denna effekt bli beroende på
om namnändringen söks på ena eller andra sättet. Det bör i stället klart
fastslås att namnbyte av makar inte får någon inverkan på hustruns eller - vid
ny namnlagstiftning - mannens släktnamn som ogift.

Patentverket vill härutöver förorda att en
övergångsbestämmelse tages in i nya lagen, enligt vilken maka, som vid namnbyte
tillsammans med make under tiden sedan nuvarande namnlag trädde i kraft
förlorat sitt namn som ogift, ges möjlighet att åter få detta namn antecknat i
kyrkböckerna, om hon så önskar.

Förlust av släktnamn (15 §). I 2 § andra stycket andra
meningen krävs makes samtycke för att styvbarn skall få förvärva hans
släktnamn. Enligt den lydelse 15 § fått i förslaget kan den leda till ett
undantag från nämnda bestämmelse i 2 §. För det fall att rätten fastställer att
viss man inte är fader till barn som förvärvat hans släktnamn, får barnet
nämligen automatiskt det namn modern då bär. Är hon omgift får barnet alltså
utan den nye makens medgivande hans släktnamn.

De sociala skälen torde dock i detta fall väga tyngre än
de argument som kan åberopas för en konsekvent behandling av detta fall.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 211

Professor Thorsten Anderssons yttrande till patent- och
registreringsverket: Bilaga 3

Grundläggande för bedömningen av nya släktnamnsförslag är
första meningen i första stycket i 9 § i nu gällande namnlag: "Såsom nytt
släktnamn må godkännas pndast namn, som till bildning, uttal och stavning
överensstämmer med inhemskt språkbruk." För sökande med utländskt
släktnamn finns ett tillägg: "Har sökanden utländskt släktnamn, må dock
namn som innebär en anpassning av namnet till svenskt språk godkännas."
Utredningen föreslår i stället för dessa båda meningar en ny formulering:
"Som nytt släktnamn får godkännas endast namn, som fill bildning, uttal
och stavning är för svenska förhållanden tjänligt som släktnamn."

Den föreslagna nya formuleringen är enligt utredningen att
förstå som en "viss uppmjukning" (s. 126), "en viss mildring"
(s. 168). Avsikten är enligt den allmänna mofiveringen "att tillgodose
önskemål dels från svenska medborgare, som arbetar utomlands i internationell
tjänst och vill ha ett från internafionell synpunkt mera gångbart namn, dels
från invandrare i Sverige, som vill göra sitt namn lättare att uttala utan att
för den skull anpassa det helt fill svenskt språkbruk" (s. 126). Syftet
upprepas i specialmotiveringen (s. 169).

Den nuvarande formuleringen i namnlagen ger god ledning
vid bedömningen av nya släktnamnsförslag. Överensstämmelsen med "inhemskt
språkbruk", dvs. i praktiken svenskt språkbruk sådant detta kommer fill
uttryck i vårt släktnamnsskick, innebär att de nya namnförslagen sätts i
relation fill det redan existerande släktnamnsförrådet, vilket finns
tillgängligt i register av olika slag, däribland patentverkets slufledsregister
(retograd släktnamnsförteckning). En sådan jämförelse möjHggör normalt en säker
språklig bedömning av de nya förslagen. För bedömning av utländska släktnamns
anpassning ger rådande mönster inte samma säkra ledning. Lagbestämmelsens
karaktär av undantag för denna namnkategori är därför på sin plats. Det bör här
understrykas att det inte krävs att det utländska släktnamnet "helt"
skall anpassas fill svenskt språk, såsom den citerade passusen i utredningens
allmänna motivering kunde synas ge vid handen (jfr att ordet "helt"
saknas i specialmotiveringen s. 169). Anpassningen innebär ofta endast att det
utländska namnet får ett något mindre främmande och något mera svensk prägel.
Kraven på överensstämmelse med svenskt släktnamnsskick är i detta fall lägre än
när det gäller helt nybildade släktnamn.

Det nya lagförslagets formulering, att endast sådant namn
får godkännas, "som fill bildning, uttal och stavning är för svenska
förhållanden tjänligt som släktnamn", kan i förstone förefalla lyckad. För
det första krävs inte längre någon undantagsregel för sökande med utländskt
släktnamn. För det andra ökar möjligheten till ett namns internationella
gångbarhet, om kravet på överensstämmelse med svenskt släktnamnsskick ersätts
med ett allmänt krav

15 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 156

s. 212 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 212

på tjänlighet för svenska förhållanden. Vid närmare
betraktande synes Bilaga 3 emellertid den nya formuleringen vara mindre
lyckad.

Av namnlagsutredningens kommentar till den nya
formuleringen framgår att det inte är dess avsikt att föreslå någon radikal
förändring i bedömningen av nya släktnamnsförslag. Om man konkret försöker
föreställa sig en sådan bedömning enligt lagförslaget, inställer sig emellertid
frågan hur den avsedda tjänligheten hos namnen skall prövas. Om nya
släktnamnsförslag inte längre sätts i direkt relation till existerande
släktnamnsskick, förlorar bedömningen av allt att döma i stadga och stringens.
Lagförslagets formulering, enligt vilken de nya namnförslagen skall bedömas i
relation till ett så allmänt begrepp som "svenska förhållanden", är
påfallande vag. Den utgör inte någon säker ledning för utbildandet av en ny
praxis i släktnamnsbedömningen. Enligt min mening är första stycket i 9 § i
lagförslaget alltför vagt och allmänt hållet för att kunna tjäna som grund för
bedömning av nya släktnamnsförslag.

De två intressentgrupper, vilkas önskemål namnlagsutredningen
vill tillgodose med den nya formuleringen, är som nämnts dels svenskar i internafionell
tjänst, dels invandrare i Sverige. Eftersom anpassningen av utländska släktnamn
kan erbjuda mycket speciella problem, synes invandrarnas särskilda önskemål
bli bäst tillgodosedda genom en bestämmelse av det slag som nu är gällande.
Beträffande utlandssvenskarna bör beaktas att den nuvarande namnlagen faktiskt
ger utomordentligt goda möjligheter att förvärva namn som både är godtagbara i
Sverige och fullt gångbara i de flesta av de internationella språkmiljöer som
här kommer ifråga. Svenskt släktnamnsskick har nämligen genom den historiska
utvecklingen i hög grad präglats genom inflytande från främmande språk. Det bör
vidare beaktas att svenskt släktnamnsskick ingalunda är statiskt utan ganska
dynamiskt. Om t. ex. allt fler sökande antar släktnamn som också är
internationellt gångbara, kommer detta med säkerhet att efterhand åstadkomma en
förskjutning inom svenskt släktnamnsskick, som i sin tur gör att önskemål om
släktnamn, som är godtagbara både på svenskt och utländskt, t. ex. engelskt,
språkområde, allt lättare kan tillgodoses utan avkall på överensstämmelse med
svenskt släktnamnsskick.

Utmärkande för svenskt släktnamnsskick har hittills varit
att det förändrats genom successiva förskjutningar. Också i det här aktuella
avseendet synes en sådan utveckling från språklig synpunkt vara den naturliga.
Någon ändring av namnlagen med hänsyn till utlandssvenskar synes därför inte
nödvändig.

Enligt min mening är första stycket i 9 § i den nuvarande
namnlagen bättre lämpat som grund för bedömning av nya släktnamnsförslag än
motsvarande stycke i det nya lagförslaget. Utöver den språkliga moderniseringen
i lagförslaget skulle jag endast vilja förorda en precisering därigenom att

s. 213 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 213

uttrycket "inhemskt språkbruk" utbyts mot
"inhemskt släktnamnsskick". Bilaga 3

I tredje stycket i 9 § "stadgas förbud mot
godkännande av släktnamn som kan bli till olägenhet för det allmänna eller för namnhavaren"
(namnlagsutredningens betänkande s. 169). Nytillkommet i den nya formuleringen
är förbud mot dubbelnamn. Detta förbud innebär emellerfid inte någon nyhet Utan
har närmast karaktären av kodifiering av gällande praxis. Mofiveringen till
förbudet (s. 83 f.) synes välmotiverad.

Det i tredje stycket i 9 § ingående förbudet mot namn, som
"eljest är ägnat att vilseleda allmänheten", föreslås oförändrat
kvarstå i namnlagen. Denna lagbestämmelse kommer i första hand till användning,
när det gäller att bedöma, huruvida släktnamnsförslag skall avslås på grund av
likhet med adelsnamn. Praxis stämmer på denna punkt överens med Förslag till
namnlag (SOU 1960:5) 13 §, enligt vilken ansökan om släktnamn skall avslås, om
namnet "giver sken av tillhörighet till visst stånd" (se härfill
kommentaren s. 175). I lagen 1964 uttrycks som bekant ett sådant förbud inte
direkt utan tillgodoses genom den citerade allmänna formuleringen. I de avsnitt
i namnlagsutredningens betänkande, där denna passus behandlas (s. 60,169),
berörs inte explicit frågan om adelsnamnsliknande släktnamn. Så skulle otvivelakfigt
ha skett, om en ändring av rådande praxis hade avsetts, och det kan därför
antas att utredningen räknar med ett bibehållande av den restrikfiva
inställningen gentemot nya släktnamnsförslag med adelsklang. Med tanke på att
denna fråga ganska ofta är aktuell vid bedömningen av namnförslag, hade det
varit lämpligt med ett uttryckUgt ställningstagande från utredningens sida, som
skilda remissinstanser sedan hade kunnat ta ställning till.

6.5 Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts västra
inspektionsområde:

Utredningens förslag vad beträffar stavningsändring (s.
127) verkar vara av den arten att det vill skydda vissa släkters sätt att stava
sitt släktnamn. Är detta i linje med jämställdhetssträvandena? En
stavningsändring från Josefsson till Josephson ändrar lika litet detta namn som
ändringen från Karlsson till Carlsson. Ingetdera av namnen är väl i vedertagen
mening "taget" utan bara annorlunda stavat. Skulle en sådan paragraf
antagas som utredningen föreslår, kommer pastorsämbetena att ställas inför
oerhörda svårigheter att bedöma graden av stavningsändringar. Skall ändring av
nuvarande praxis göras, måste synnerligen entydiga och klara rikthnjer göras
upp, vilket torde vara mycket svårt i varje fall när det gäller släktnamn som slutar
på -son.

s. 214 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 214

6.6 Kyrkobokföringsinspektören i Härnösands stift: Bilaga 3

Förlust av släktnamn bör inträda endast i yttersta nödfall
och endast genom beslut av rätten.

Oavsett om det gäller förnamn eller efternamn bör
pastorsämbetet kunna besluta om sådan stavningsändring som inte medför ändring
av uttal, då det alltså blir fråga om annat namn. Uttal varierar från trakt
till trakt. Pastorsämbetet är den lokala myndighet som känner till uttalet i
trakten. Många gånger gäller också, att man vill ändra stavningen, därför att
den nya bättre ansluter till det faktiska uttalet av namnet. Människor har
också haft svårt att förstå, att det skall behövas så mycket byråkratiskt
krångel för något så enkelt som en stavningsändring.

6.7 Kyrkobokföringsinspektören i Luleå stifts södra
inspektionsområde:

Underlättandet av enkla stavningsändringar är att betrakta
såsom en klar förändring i posifiv riktning. Inte sällan har irritation
uppstått, då personer med sådana önskemål ansett nuvarande bestämmelser,
onödigtvis förenade med kostnader för den enskilde.

6.8 Svenska språknämnden:

Namnlagsutredningen har föreslagit en väsentlig ändring i
9 § namnlagen, första stycket (s.25):

Namnlagen Utredningen

5å.?ow nytt släktnamn wå godkän- Som nytt släktnamn/år godkän-

nas endast namn, som till bildning, nas endast namn,
som till bildning, uttal och stavning överensstämmer uttal och stavning är
för svenska med inhemskt språkbruk. Har sö- förhållanden tjänligt
som släkt-kanden utländskt släktnamn, må namn. dock namn som
innebär en anpassning av namnet till svenskt språk godkännas.

Ändringen mofiveras av utredningen på följande sätt (s.
126): "En viss uppmjukning föreslås i dessa bestämmelser /dvs. namnlagens/
för att tillgodose önskemål dels från svenska medborgare, som arbetar utomlands
i internationell tjänst och vill ha ett från internationell synpunkt mera
gångbart namn, dels från invandrare i Sverige, som vill göra sitt namn lättare
att uttala utan att för den skull anpassa det helt till svenskt
språkbruk." (Tidigare i samma stycke har utredningen påpekat att namnia-

s. 215 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 215

gens uttryck "inhemskt språkbruk" valts med
hänsyn till de samiska och Bilaga 3 finskspråkiga folkgrupperna i Sverige.)

Vi kan förstå syftet med utredningens förslag till ändring
av den generella förutsättningen för godkännande av nytt släktnamn. Vi kan
emellertid inte acceptera den föreslagna nya ordalydelsen. Man behåller i
förslaget visserligen det språkliga kravet "till bildning, uttal och
stavning", men sätter dessa ord i förbindelse med "för svenska
förhållanden tjänligt som släktnamn". Det språkliga kriteriet sätts på
detta sätt i relation till något helt annat än sådana språkliga faktorer som
det rimligen borde hänföra sig till. Den föreslagna nya formuleringen visar
tydligt beroende av namnlagen, och man har svårt att tänka sig att "till
bildning, uttal och stavning" hade kommit in på detta sätt i detta
sammanhang om man inte hade utgått från den gamla texten.

Det tycks oss vara synnerligen svårt att på ens något så
när objektiva grunder avgöra vad som "är för svenska förhållanden tjänligt
som släktnamn". Formuleringen är alldeles för oprecis för att kunna
fungera, såväl för den enskilde namnsökanden som för namnmyndigheten. Den
föreslagna regeln synes oss kunna leda till att vilket som helst utländskt
släktnamn som inte är alltför svårt att stava eller uttala eller som inte
alltför starkt avviker från svenskt släktnamnsskick skulle kunna godkännas som
svenskt släktnamn. I sina yttersta konsekvenser kan den föreslagna nya regeln
leda till ett totalt brott mot tidigare svenskt släktnamnsskick. En generell
godkännanderegel får inte formuleras så vagt som skett i förslaget.

Vi föreslär att 9 § namnlagen, första stycket, bibehålls
med oförändrat innehåll. Vi vill i detta sammanhang peka på att 12 § namnlagen
(också enligt utredningens förslag) innehåller en generell regel om dispensation
från kraven i 9 och 10 §§, Sådana fall som utredningen särskilt anger som motiv
för ändringsförslaget kan alltså behandlas enligt 12 § - liksom enligt vad vi
känner till har skett i talrika fall sedan namnlagen trädde i kraft.

Oavsett om 9 § ändras eller icke måste det också i
fortsättningen hos namnmyndigheten finnas en språkvetenskaplig rådgivare.
Dennes uppgift skulle naturligtvis avsevärt försvåras om namnlagsutredningens
förslag till ändring av 9 §, första stycket, går igenom. De synnerligen svåra
överväganden som skulle bli nödvändiga med den föreslagna
"uppmjukningen" av bestämmelserna kräver tillgång till högt
kvalificerad språkvetenskaplig expertis.

6.9 Domkapitlet i Uppsala:

Domkapitlet har ingen erinran mot förslagets regler såvitt
gäller förvärv av namn efter ansökan hos namnmyndigheten.

s. 216 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 216

6.10 Domkapitlet i Härnösand: Bilaga 3

Domkapitlet befarar att förslaget i 8 § andra stycket kan
leda till tolkningssvårigheter. Domkapitlet anser därför att man bör överväga
om inte alla stavningsändringar av icke särskiljande namn som inte medför
ändring av uttalet skall kunna ske genom anmälan till pastorsämbetet.

6.11 Utredningen om barnens rätt:

Vad angår förlust av släktnamn anser vi att det inte bör
krävas synnerliga skäl för att barnet skall få behålla det släktnamn det haft
tidigare. Enligt vår mening bör varje förändring i fråga om släktnamn för barn
ske med utgångspunkt främst från vad som är förenligt med barnets bästa.

6.12 Riddarhusdirektionen:

I 8 § gällande namnlag uppställs i en relativsats vissa
krav för att ett administrativt namnförvärv, dvs. namnbyte efter ansökan skall
få ske. ("Svensk medborgare, vars släktnamn icke är tillräckligt
särskiljande eller

eljest är
mindre tjänligt, äger "). Enligt direktiven borde övervägas om

reglerna angående sådana namnförvärv "kan mjukas upp
något". Utredningen har tillgodosett detta önskemål genom att låta
relativsatsen utgå. Allmänintresset av ordning och reda i namnfrågor har fått
vika för en kortsiktig önskan att ge individen största möjliga frihet i vad
avser det egna namnet. Förslaget ger beträffande dessa namnförvärv ytterligare
bidrag till den stora namnoreda som är att förvänta.

I 9 § har emellertid utredningen sökt begränsa
namnbytesmöjligheterna. Enligt förslaget får dubbelnamn inte godkännas som nytt
släktnamn. Direktionen vill erinra om att det till följd av
fideikommissbestämmelser finns ett antal dubbelnamn - t. ex. Trolle-Wachtmeister
och Montgomery-Cederhielm - som, då bröstarvinge saknas, bör kunna få övertagas
av annan berättigad släkting. Föreslaget förbud bör inte få utgöra hinder mot
sådant förvärv. Donators vilja bör i detta hänseende allt framgent respekteras.
Det kan också ifrågasättas om ej namn med suffix bör kunna - på sätt skett
utomlands i ej ringa omfattning - få ändras till dubbelnamn.

13 och 14 §§ namnlagen, som behandlar frågor om
principiell namngemenskap mellan makar samt deras barn och adoptivbarn, skall
enligt förslaget upphävas. Utredningen har påpekat (s. 153) att hinder inte
föreligger "mot att när flera barn finns i en familj anmälan för ett av
barnen avser faderns, anmälan för ett annat moderns släktnamn". Detta står
i direkt motsats till vad som hävdades vid utskottsbehandlingen av
propositionen till namnlagen, nämligen att det var angeläget att tillse
"att syskon normalt erhåller samma namn". - Bestämmelserna i 15-18 §§,
som behandlar frågor om förlust av släktnamn, och i 19-22 §§, som uppställer
regler om skydd för

s. 217 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 217

egenartade släktnamn, kvarstår i sak oförändrade. I 19 §
tredje stycket sägs Bilaga 3 att släktnamn "anses som egenartat om det är
ägnat att utmärka fillhörighet till viss släkt". Med "viss
släkt" torde avses agnatisk släkt. Om sådant namn i några generationer
fritt "transplanteras" på kognafiska grenar, kan det enligt lagtexten
inte längre betraktas som egenartat. Utredningens förslag innebär att nu
säregna namn framdeles kan bli vanliga.

Under snart 80 år har efter ansökan hos myndighet
tillkommit ett betydande antal egenartade släktnamn. Det måste antagas att
sökandena avsett att få namn, som markerar samhörighet för efterkommande, dock
inte en obegränsad sådan samhörighet utan en samhörighet som skall gälla den
agnafiska släkten. Vad lagstiftaren bygger upp med den ena handen genom
bestämmelser om administrativa namnförvärv raserar han med den andra handen
genom bestämmelser om familjerättsliga namnförvärv. En släkt som sökt skaffa
sig den samhörighet som ett gemensamt egenartat släktnamn kan bidra till
föreslås inte få behålla en sådan namngemenskap utan måste i jämställdhetens
intresse dela med sig av namnet till andra släkter.

I detta sammanhang må understrykas vad experten Claes
Uggla anfört i det av honom avgivna särskilda yttrandet.

Det kan i anslutning till diskussionen om de administrafiva
namnförvärven framhållas, att under senare år antalet släktföreningar ökat
påtagligt och att flertalet av dem får anses väl representera släktmedlemmarna
och tillvarata deras intressen. Ett av sådan förening avgivet yttrande i
namnärende bör kunna vara av värde för namnmyndigheten. Säkerligen är
föreningarna angelägna att få ge till känna sina synpunkter i ärenden som berör
släkternas namn. Över släktföreningar finns register som är lätt tillgängliga
för namnmyndigheten.

6.13 Folkpartiets kvinnoförbund:

§ 15 påpekar att om det fastställes att viss man icke är
fader till barn, som har förvärvat hans släktnamn eller släktnamn som han
senast hade som ogift, förlorar barnet släktnamnet och förvärvar i stället
moderns släktnamn om hon har annat släktnamn. Om synnerliga skäl föreligger kan
rätten dock tillåta att barnet får behålla det tidigare släktnamnet. Förbundet
önskar där att synnerliga skäl tillämpas mindre restriktivt, då det ej får
inträffa att barn upplever sig förlora sin identitet genom att mot sin vilja
tvingas byta släktnamn. Barnets trygghet måste anses som viktigare än faderns
känsla av att barnet ej har rätt till namnet.

s. 218 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 218

7
Metronymikon, patronymikon och gårdsnamn Bilaga
3

7.1 Svea
hovrätt:

Hovrätten
biträder utredningens förslag om s. k. förställda gårdsnamn.

7.2 Riksskatteverket
(RSV):

Patronymikon
och metronymikon. RSV instämmer i utredningens förslag oavsett att detta
baserar sig på förekomsten av mellannamn för barn och anser sålunda att patronymikon,
liksom metronymikon, bildade på faderns förnamn med tillägg av -son, respektive
moderns förnamn med tillägg av -dotter är att hänföra till förnamn och att de
som hittills kan ges som sådana.

Gårdsnamn.
RSV hälsar med fillfredsställelse att gårdsnamnen i någon form blir lagreglerade.
Tidigare namnutredningar har inte tagit upp denna fråga. Den fidigare centrala
folkbokföringsmyndigheten, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, har
vid överläggningar med kyrkobokföringsinspektörerna sökt att få underlag för
en reglering anvisningsvägen men detta namnbruk har varit för komplicerat och
kontroversiellt för att så har kunnat ske.

RSV
finner den valda lösningen godtagbar. Det bör dock uppmärksammas att lagtexten
i 26 a § inte återger det som står i motiven, nämligen att rätten till
anteckning av gårdsnamn endast skall omfatta dem som har verklig anknytning
till gårdsnamnet. RSV anser vidare - i motsats till utredningen (s. 211) - att
gårdsnamnet för kommande generafioner bör införas i födelse- och dopboken
eftersom det har karaktär av särskilt förnamn. Anteckningssättet i kyrkoböcker
kan regleras genom anvisningar från RSV enligt 2 § folkbokföringskungörelsen.

7.3 Kyrkobokföringsinspektören
i Luleå stifts norra inspektionsområde:

Motiveringarna
till det i utredningen under § 26 a framlagda förslaget tycks hos utredarna
förutsätta ett namnskick avgränsat fill landskapet Dalarna.

Liknande
företeelser är kända från andra håll i landet t. ex. från Blekinge och
Tornedalen. En dylik lagbestämmelse skulle kunna få mycket större fillämpning
än vad förslagsställarna tycks förmoda.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 219

7.4 Domkapitlet i Lund: Bilaga 3

I fråga om gårdsnamn har utredningen fixerat sig vid i
Dalarna förekommande sed (en sed som tidigare både namnmyndighet och folkbokföringsmyndighet
ville förbjuda). Förslaget i denna lilla del bör väl inte föranleda erinran,
men det bör påpekas att även i andra delar av landet finnes liknande sed fast
med tillnamnets placering efter förnamn. Ett stadgande om ifrågavarande namn
bör sålunda ej binda placeringen till före förnamn.

7.5 Familjelagssakkunniga:

Utredningens förslag att gårdsnamn i vissa fall skall få
anmälas som särskilt förnamn enligt den i förslaget nytillkomna 26 a § har till
syfte att tillgodose ett namnskick som fortlevat i Dalarna. Härvid anknyter
utredningen till ett uttalande i 1963 års namnlagsproposition enligt vilket
bruket av gårdsnamn såsom tillnamn borde kunna tillåtas när det har stöd i
ortens sed. Någon möjlighet att också få anteckna sådant gårdsnamn såsom
tillnamn lämnades dock icke i namnlagen.

Mot utredningens förslag i denna del måste emellerfid
invändas att bruket av gårdsnamn såsom tillnamn ingalunda är något egenartat
just för Dalarna. Det har förekommit och förekommer runt om i landet. Enligt
1901 års släktnamnsförordning kunde sådant gårdsnamn antagas såsom släktnamn
och antecknas i kyrkobok. Denna möjlighet upphävdes genom namnlagen efter viss
övergångstid (46 § 2 mom. andra stycket). Av 19 § första stycket framgår dock
alltjämt att bruket av tillnamn enligt ortens sed icke betraktas som intrång i
rätten till egenartat släktnamn.

Vad som skiljer Dalarna från andra delar av landet är
således icke förekomsten av gårdsnamnen såsom tillnamn utan endast att dessa
brukar sättas först, före förnamn och släktnamn, medan de i andra delar av
landet brukar sättas sist. Ofta är de föregångna av preposition som anger att
det gäller ett gårdsnamn. Det gäller dock icke alltid.

Det kan väl övervägas om man icke vid namnlagens tillkomst
gick väl hårt fram mot bruket av gårdsnamn såsom tillnamn i syfte att
framtvinga en övergång till egentliga släktnamn. Det är dock inte lätt att
finna en lösning som vidgar möjligheterna att anmäla sådana tillnamn. I varje
fall är förslaget, som enbart tar hänsyn till namnskicket i Dalarna, icke någon
lämplig lösning. Särskilt olämpligt är att inrangera dessa gårdsnamn bland
förnamn och därmed ge stöd åt den vanföreställning om namnets karaktär som då
och då kommer till uttryck, t. ex. i radio och TV,

s. 220 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 220

8 Förnamn Bilaga 3

8.1 Svea hovrätt:

Utredningens förslag om nya regler för förvärv, ändring
eller byte av förnamn biträds av hovrätten. Se vidare bilaga 3:1 avsnitt 2,10,

8.2 Datainspektionen:

Datainspektionen har uppmärksammat det problem som i
skilda sammanhang uppstår då en person med flera förnamn använder annat namn
än det första som tilltalsnamn, I folkbokföringen finns f. n, inte
tilltalsnamnsmarkering. Detta har medfört problem exempelvis i samband med
utfärdande av körkort där fullständigt namn ofta inte kan utskrivas pä
körkortet och i flera andra sammanhang. Datainspektionen utgår från att dessa
och liknande frågor, där förbättringar kan åstadkommas med hjälp av en mer
utvecklad teknik, särskilt uppmärksammas i det utredningsarbete som skall
föregå genomförande av nya folkbokföringsrutiner. 1 väntan på detta år en
förenklad rutin för att fä ordningsföljden av förnamn ändrad därhän att
tilltalsnamnet får placeras först således angelägen och tillstyrks av inspektionen.

8.3 Riksskatteverket (RSV):

I 25 § föreslås att ändring av ordningsföljden mellan
förnamnen så att tilltalsnamnet kommer först får ske genom anmälan hos
pastorsämbetet. RSV finner förslaget befogat. Trots att denna möjlighet fillskapas
torde det emellertid finnas behov av att i folkbokföringen utmärka vilket namn
som är filltalsnamn om detta namn inte står först. Särskilt gäller detta
dataregistreringen med hänsyn till vad som förut sagts om det begränsade
utrymmet för namnfältet. Det skulle därigenom bli möljigt att undvika att filltalsnamn
förkortas i utskrifter vilket nu undantagsvis kan ske.

I likhet med vad som gäller ändringar av stavningen av
släktnamn är RSV tveksam till utredningens förslag om stavningsändring av
förnamn. Ändringen skall enligt förslaget begränsas så att namnets uttal ej
ändras. Som exempel på hur obestämt förslaget är kan nämnas stavningen av Hans
till Hanns, Ann-Marie eller Anne-Mari (e-et i Anne ej alltid stumt). Stora
tillämpningssvårigheter hos pastorsämbetena kan därför förutses och dessa kan
knappast lösas genom generella anvisningar utan endast genom utveckling av
praxis besvärsvägen.

För klarhetens skull bör i 25 § sista stycket intagas
passus om strykning av

s. 221 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 221

förnamn, förslagsvis "1 övrigt får ändring eller
strykning i fråga om Bilaga 3 förnamn . . .".

8.4 Patent- och registreringsverket:

Patentverket tillstyrker utredningens förslag fill
ändringar av de paragrafer som reglerar förnamn. Att ordningsföljden mellan
förnamnen samt vissa stavningsändringar skall få ske genom anmälan hos
pastorsämbetet i stället för som nu efter ansökan hos namnmyndigheten finner
patentverket - i synnerhet ur rationaliseringssynpunkt - väl motiverat.

Genom att en allmän rätt ges var och en att en gång
kostnadsfritt få lägga fill förnamn till tidigare givna namn genom anmälan hos
pastorsämbetet har en förenkling åstadkommits som är till fördel inte minst i
fråga om adoptivbarn. Nuvarande regel som gör möjligheten beroende av om barnet
tidigare år döpt eller inte måste anses otillfredsställande.

I övrigt vill patentverket beträffande paragrafen (25 §)
framhålla följande.

Enligt förslaget får stavning av förnamn ändras genom
anmälan till pastorsämbetet under förutsättning att namnets uttal inte ändras.
Att avgöra detta kan bli en svår avvägning för pastorsämbetena. Liksom när det
gäller enkel ändring av stavningen av släktnamn bör dock svårigheterna kunna
reduceras genom lämpligt utformade anvisningar. Patentverket förutsätter att
sådana utges och att vid tveksamma fall fråga om stavningsändring hänskjutes
till prövning av patentverket efter ansökan i vanlig ordning.

8.5 Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts
östra inspektionsområ

de:

Ändringen av 24 § så att möjlighet att förvärva
ytterligare förnamn även efter dop eller utan samband med dop är bra.
Åtskilliga vuxna har ett s. k. smeknamn, som man önskar använda som sitt
egentliga förnamn.

En smidig möjlighet till ändring av ordningsföljden enligt
25 § är likaså en positiv regel, liksom stavningsändring även av förnamn, där
dock vissa problem kan uppstå. Så t. ex. om någon vill ändra från den felaktiga
stavningen Chatrin till Catrin eller Katrin. Då ändras formellt namnets uttal,
även om detta uttal inte avsågs med den ursprungliga felaktiga stavningen. Än
värre är exemplet Carlotta - Charlotta, vilket kan förekomma. Sådana uppenbara
olyckor borde kunna få åtgärdas genom anmälan hos pastorsämbetet.

Beredningen har däremot ej prövat möjligheten att vinna
förklaring att en person ej längre skall bära visst förnamn. Såväl lagtexten
som uttalanden i betänkandet kan tolkas så att den möjligheten helt avskaffas.
Så t, ex, 2 stycket, rad 8-9 på sidan 206: "De ärenden som återstår blir
egentligen bara

s. 222 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 222

, , ," Åtskilliga personer med två eller fler förnamn
kan ha goda skäl för att Bilaga 3 på ett enkelt sätt få ett mindre lyckat
förnamn struket och den möjligheten borde stå öppen för alla som har två eller
fler förnamn, som givits vid födelsen, vid dop eller inom 6 månader efter
födelsen. Ett slopande av förnamn som givits vid dop bör icke vålla något
problem eftersom namngivning icke är knutet till dopet. Beredningen redovisar
på sid. 200 (1 stycket raderna 3-5) icke en hävdvunnen uppfattning men väl en missupp-fattning
i denna fråga.

Det bör slutligen ankomma på pastorsämbetet i
födelseförsamlingen att pröva alla förnamn som anmäls (26 §), även då präst i
samband med dop i svenska kyrkan mottagit föräldrarnas anmälan. Det är långt
ifrån alla dopförrättande präster som kan förutsättas äga kunskap om och iaktta
tillägget till kap. 3 Kyrkolagen eller den nya namnlagens skärpta formulering
rörande villkoren för att ett förnamn skall godkännas.

8.6 Kyrkobokföringsinspektören i Härnösands stift:

Förslaget innebär endast små förändringar gentemot
gällande rätt. Tyvärr inte alltid till det bättre. FBF 23 § är i sin nuvarande
formulering betydligt bättre än förslaget. Det avstyrkes därför. Sakligt har
jag inget att erinra mot formuleringen i 24 §, men kvarstår 23 § i oförändrat
skick, måste vissa omformuleringar göras.

25 § innehåller den sakliga ändringen, att ordningen av
förnamn kan ändras genom anmälan till pastorsämbetet. Jag tillstyrker
ändringen.

Likaså tillstyrkes ändringsförslagen till 26 § och 26 a §.

8.7 Domkapitlet i Uppsala:

Förslagets regler tillstyrkes.

8.8 Domkapitlet i Härnösand:

Domkapitlet tillstyrker förslaget. Beträffande anmälan av
förnamn från dopförrättare (23 och 24 §§) framgår av sid. 201 i betänkandet,
att anmälan skall anses ha skett vid dop inom svenska kyrkan endast när dopet
förrättas av pastor i den församling där anmälan skall göras. Denna formulering
stämmer inte överens med lagförslaget. Domkapifiet utgår från att lagförslaget
gäller och att den anmälan som sägs där skall kunna göras av dopförrättaren
även om han är präst i en annan församling.

8.9 Domkapitlet i Lund:

Bestämmelserna om förnamn har huvudsakligen blivit föremål
för en teknisk översyn. Mot förslaget i denna del finnes ej skäl till
principiella

s. 223 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 223

invändningar. Då förnamnet har betydelse som idenfifikationsmedel
kan de Bilaga 3 möjligheter som öppnas genom §§ 24 st 1 och 25 stl medföra
vanskligheter eller missbruk, I anledning av utredningens resonemang på sidan
200 f får domkapitlet konstatera där förekommande vilseledande och felaktiga
uppfattningar om namngivning och dop och dessas förhållande till varandra. Inom
hela kristenheten har alltsedan urkristendomen ansetts att namn kan bytas eller
tilläggas vid dop. Detta förhållande med vidgning till även annan trosuppfattning
är grunden till nuvarande namnlagsstadgande i § 24.

8.10 Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund:

Till en början vill förbundet betona risken för det
rubbande av namnstabiliteten som upprepade fillägg och ändringar av
ordningsföljden mellan förnamn skulle innebära. Förbundet vill därför för sin
del gärna förorda den ordning beträffande spärr vid namntillägg som utredningen
föreslagit. Förbundet vill emellertid utsträcka spärregeln fill att även gälla
ändring av ordningsföljden mellan två eller flera förnamn.

9 Förfarandet enligt namnlagen m. m.

9.1 Svea hovrätt:

När det gäller frågor om förfarandet vid olika former av
namnbyte och följdförfattningar delar hovrätten i de flesta hänseenden NlU:s
uppfattning. På en punkt anmäler emellertid hovrätten sin reservation mot
nuvarande system, vilket också ligger till grund för utredningens förslag:
enligt hovrättens mening bör anmälan av mellannamn till pastorsämbetet inte
leda till att den anmälande alfabetiskt registreras på mellannamnet. Detta bör folkbokföringsmässigt
hänföras till en särskild kategori eller också till "förnamn" så att
den alfabetiska registreringen alltid sker på släktnamnets första bokstav.

Se vidare bilaga 3:1 avsnitt 2.11 och avsnitt 3.

9.2 Hovrätten för Övre Norrland:

Av vad ovan anförts framgår att hovrätten har en i viss
mån annan uppfattning än utredningen om i vilka fall namnbyte skall prövas av
rätten.

Förslaget om förfarandet innebär att barnets önskemål i
vissa fall kommer att beaktas i mindre omfattning än för närvarande. Enligt 38
§ namnlagen inhämtar rätten vid ifrågasatt namnbyte barnets uppfattning om
barnet har fyllt tolv år. Det är sällsynt att domstol tillåter namnbyte mot
barnets önskemål. Enligt förslaget skall emellertid barnet inte få tillfälle
att yttra sig förrän vid fyllda femton år utom i de fall som fortfarande skall
prövas av

s. 224 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 224

domstol. Förslaget kan alltså innebära att den förälder
som är vårdnadsha- Bilaga 3 vare genomför ett namnbyte, förutom mot den
andre förälderns vilja, även mot barnets vilja trots att det kan ha fyllt t.
ex. fjorton år. Med nuvarande regler är detta inte möjligt.

Namnfrågan är säkerligen för de flesta barn en större
realitet än religionstillhörighet och medborgarskap. Vid verkställighet av dom
eller beslut rörande vårdnad m. m. förekommer ofta att barnets vilja
respekteras vid lägre ålder än den i 21 kap. 4 § angivna femton år. Hovrätten
är därför tveksam om den nu aktuella åldersgränsen bör sättas till femton år
såsom utredningen har föreslagit. Det bör enligt hovrättens mening knappast
möta hinder att barnets samtycke blir ett villkor för namnbyte redan då barnet
har fyllt tolv år.

Det bör påpekas att den av namnmyndigheten tillämpade
ordningen att låta kostnaden för kungörelse i namnärende belasta statsverket
inte överensstämmer med hur de allmänna domstolarna förfar i ärenden där
liknande kungörelser äger rum; se JO 1978/79 s. 54.

12 § kungörelsen (1949:661) om skyldighet för domstol att
lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken bör föras in ett
tillägg om att domstolens meddelande till pastorsämbetet även skall avse det
namn som adoptivbarnet förvärvar genom adoptionen.

LJtredningen har ansett att det inte behövs någon särskild
bestämmelse om att makes anmälan enligt 6 § namnlagen skall vara förenad med
samtycke från den andra maken. Kravet på enighet mellan makarna skulle i
stället framgå av uttrycket "vill makar".

Om det anses nödvändigt att makes anmälan skall vara
förenad med samtycke från den andre maken, bör detta enligt hovrättens mening
framgå av lagtexten på ett tydligare sätt än enligt förslaget.

Se också under rubriken InternationelllrättsUga frågor.

9.3 Socialstyrelsen:

Beträffande förslaget att barn som fyllt 15 år själva
skall samtycka till ändring av efternamn kan ifrågasättas, om inte
åldersgränsen bör följa den som gäller vid adoption, nämligen 12 år, eftersom
reglerna har beröring med varandra.

Ansökan hos namnmyndigheten är förenad med
anmälningsavgift om 200 kr. Utredningen föreslår att avgiften skall sänkas till
50 kr, för vissa ärenden. Till sådana ärenden bör enligt styrelsen föras även
ansökan om byte av förnamn på grund av könsbyte, om sekretessaspekten inte
lägger hinder i vägen.

9.4 Riksskatteverket (RSV):

Beträffande det som sägs i detta kapitel har RSV endast
ett par mindre påpekanden.

s. 225 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 225

Enligt såväl gällande som föreslagen lydelse av 27 §
namnlagen sägs att Bilaga 3 anmälan hos pastorsämbete görs i den församling,
där den som anmälningen avser är eller skall vara kyrkobokförd eller, om han
varken är eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling, där han vistas.
Förebild till denna lydelse torde ha varit 3 kap. 1 § giftermålsbalken om
hindersprövning (tidigare lysning). RSV anser att stadgandet bör förkortas till
"den församling, där den som anmälningen avser är kyrkobokförd eller, om
han ej är kyrkobokförd. där han vistas". Frågan om kyrkobokföring skall
ske eller inte skall naturligtvis prövas av pastorsämbetet när anledning finns
(36 § folkbokföringsförordningen). Det finns emellertid inte något skäl att
knyta namnanmälan till en presumtiv kyrkobokföring utan är det tillräckligt
med att i första hand ange kyrkobokföringsförsamlingen som anteckningsort och i
andra hand vistelseförsamlingen.

I 4 § namnförordningen finns en subsidiär anteckningsort,
nämligen församling, där personen senast varit kyrkobokförd. Motsvarande subsidiära
anteckningsort bör införas i första och andra styckena av 9 § namnförordningen.
Det är angeläget att för den som varit kyrkobokförd anteckningar om beslut av
detta slag blir införda i personakt i emigrantregistret.

Den nuvarande besvärsordningen vid klagan över
pastorsämbetets beslut föreslås oförändrad, dvs. att talan förs till domkapitel
och därifrån till kammarrätt (jfr specialmotiveringen till 29 § s. 179).
Namnmålen torde vara fåtaliga men ofta av komplicerad natur då de förekommer.
Med hänsyn härtill kan det måhända vara lämpligare att de behandlas av en
specialdomstol i andra instans. Närmast till hands skulle vara patentbesvärsrätten
som prövar talan i fråga om administrativa namnförvärv och vars beslut efter prövningstillstånd
kan föras vidare till regeringsrätten.

9.5 Patent- och registreringsverket:

Domstolsprövning. Se under rubriken Barns släktnamn.

Kungörande i ansökningsärenden (32 §). Patentverket
konstaterar med tillfredsställelse att utredningens förslag på denna punkt
tillmötesgår ett av verket redan i promemorian framfört önskemål om begränsning
i kungörelseförfarandet. Förslaget tillstyrkes följaktligen.

Instansordningen (35 §). Utredningen föreslår att talan
mot slutligt beslut av patentbesvärsrätten i ansökningsärenden skall få föras
hos regeringsrätten genom besvär.

I fråga om anmälningsärenden som inges till pastorsämbetet
gäller ett fyrinstanssystem med regeringsrätten som slutinstans. I detta
avseende föreslår utredningen ingen ändring.

Patentverket finner det ändamålsenligt med en gemensam
slutinstans för anmälnings- och ansökningsärenden och biträder förslaget om
utvidgad instansordning. Antalet besvär över namnmyndighetens beslut i
nämnaren-

s. 226 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 226

den är obetydligt och genomförande av förslaget torde inte
i nämnvärd mån Bilaga 3 påverka regeringsrättens arbetsbörda.

Kravet på prövningstillstånd för fullföljd till
regeringsrätten bör, såsom utredningen föreslagit, gälla för båda typerna av
ärenden.

Invändare i namnärende bör ej medges fullföljdsrätt till
regeringsrätten, så länge sådan rätt inte tillkommer invändare i patent-,
varumärkes- och mönstermål.

Namnbevis (5 § namnförordningen). I förslaget till ny
namnförordning föreslås i 5 § den ändringen att namnbevis endast på sökandens
begäran skall utfärdas gemensamt för man och hustru samt deras barn som ej
fyllt 18 år. Normalt skulle alltså varje sökande tillställas ett eget
namnbevis.

Utredningen anger som skäl till sitt förslag att det på
detta sätt klarare framgår att var och en blir självständig förvärvare av
släktnamn.

Denna motivering kan enligt patentverkets mening ha viss
teoretisk grund, men den har knappast några praktiska skäl för sig. Snarare kan
den föreslagna ändringen vara ägnad att öka pappersfloden i ärenden, som enligt
nuvarande lagstiftning kan lösas smidigt för både sökande och verket.

Nuvarande formulering av 5 § möjliggör nämligen för
patentverket att för familjer alltid sända gemensamt namnbevis, såvida sökanden
inte begär att det skall utfärdas särskilt bevis för var och en. Någon nackdel
med nuvarande förfarande har namnmyndigheten inte märkt och patentverket
föreslår att det bibehålls.

Avgiftsfrågor (7§ namnförordningen). I förordningens 7§
föreslås två avgifter för ändring av namn, motiverade av ärendenas
svårighetsgrad vid prövning.

Förslaget skulle innebära svårigheter vid tillämpningen
och medföra inte oväsentliga merkostnader för patentverket. Ansökningsavgiften
skall inbetalas till verkets kassakontor samtidigt som ansökningen inges. Det
är nära nog ogörligt för personalen på kassakontoret att på detta stadium
avgöra om ett ärende är av sådan karaktär att den lägre eller den högre
avgiften skall tas ut. Det skulle också kunna väcka irritation hos sökande, om
definitivt besked om ansökningsavgiftens storlek inte skulle kunna lämnas på
förhand.

Patentverket vill därför betona vikten av att en enhetlig
avgift uttas för alla ansökningsärenden. Möjligen skulle en lägre avgift kunna uttas
för förnamnsärenden än för släktnamnsärenden; huvudsaken är att avgiften blir
enhetlig för varje typ.

Namnsökande som inte kunnat genomföra sitt ärende fill en
positiv utgång kräver ofta att få avgiften återbetald. Detta kan inte
tillmötesgås, eftersom bestämmelse som medger återbetalning saknas. Många
sökande vill inte inse detta. Det skulle underlätta namnmyndighetens kontakt
med allmänheten om det infördes en uttrycklig bestämmelse i namnförordningen om
att återbetalning av avgift ej medges.

s. 227 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 227

9.6 Patentbesvärsrätten: Bilaga 3

En påtaglig fördel med förslaget till ändring av namnlagen
är den förenkling i regelsystemet som uppnås genom slopandet av nu gällande
krav på domstols förklaring i fråga om vissa namnförvärv att förvärvet är
förenligt med barnets bästa. Det kan enligt patentbesvärsrättens mening sättas
i fråga, om inte också det i lagförslagets 5 § 1 st kvarstående kravet på sådan
förklaring beträffande fosterbarn borde utmönstras. Det får antas vara
utomordentligt sällsynt att prövning av allmän domstol är påkallad i den med
nämnda bestämmelse avsedda situationen. Om en viss prövning likväl anses böra
ske, synes den i allt fall kunna anförtros åt namnmyndigheten.

En föga spektakulär men från praktisk synpunkt
betydelsefull nyhet är den - på inifiafi v av namnmyndigheten - föreslagna
begränsningen i skyldigheten att utfärda kungörelse enligt 32 § namnlagen.
Härigenom torde mycket onödigt arbete kunna inbesparas och handläggningen av
enkla fall rafiona-liseras. Samtidigt förtjänar att understrykas att
möjligheten att underlåta kungörelse bör utnyttjas med en viss försiktighet.
Man får nämligen hålla i minnet att underlåtenhet att utfärda kungörelse medför
att invändning i den mening som avses med bestämmelserna i 32 § i lagförslaget
ej kan ske, vilket i sin tur innebär att talan mot namnmyndighetens slutliga
beslut enligt förslagets 34 § ej får ske av annan än sökanden. Det kan i sådana
fall helt enkelt inte förekomma någon invändning som "framställts i
behörig ordning". Även om en person har uppmärksammat en icke kungjord
ansökan om namnförvärv och hos myndigheten självmant gjort invändning mot
ansökningen, innan den avgjorts, under välgrundat påstående om att den berör
hans rätt, har han således enligt förslaget ingen rätt att föra talan mot
namnmyndighetens slutliga beslut, om det gått honom emot. En dylik ordning
inger vissa betänkligheter. Det bör enligt patentbesvärsrättens mening därför
under lagstiftningsärendets fortsatta beredning möjligen övervägas, huruvida
inte rätten att föra talan mot namnmyndighetens sluthga beslut bör utvidgas
till att omfatta också fall av nu angivet slag. Med en sådan utvidgning skulle
alla betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt mot den föreslagna
begränsningen i kungörelseförfarandet undanröjas.

Patentbesvärsrätten vill i detta samtnanhang även beröra
bestämmelserna i 41 § i lagförslaget. De innebär bl. a. - liksom enligt
gällande rätt - att namnbyte för barn kan komma fill stånd genom anmälan eller
ansökan utan att den av föräldrarna som inte är vårdnadshavare över huvud taget
blir hörd i saken och än mindre ges möjlighet att föra talan mot beslut i
sådant ärende. Utredningen har varit medveten om de problem som här föreligger
och utförligt motiverat sin ståndpunkt (bet. s. 109-110). Patentbesvärsrätten,
som nyligen konfronterats med ett fall av närbesläktat slag (patentbesvärsrättens
mål nr N 78-04), anser de av utredningen anförda skälen för den valda lösningen
vara beaktansvärda men kan ej underlåta att uttrycka en viss olust inför de
olägenheter som den kan medföra i vissa fall. Utredningen synes ha i

16 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 156

s. 228 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 228

viss mån underskattat den psykologiska betydelsen för en
förälder som ej är Bilaga 3 vårdnadshavare av att vara helt berövad möjligheten
att påverka en så vikfig fråga som byte av namn för barnet. Enligt patentbesvärsrättens
mening talar övervägande skäl för att reglera denna fråga på så sätt, att det
för namnbyte genom anmälan krävs samtycke av den förälder som inte har
vårdnaden och att i de fall sådant ej lämnas saken får avgöras efter ansökan
hos namnmyndigheten. Vidare bör i ansökningsärenden hos namnmyndigheten den
förälder som ej har vårdnaden alltid beredas tillfälle att yttra sig och ha
rätt att föra talan mot namnmyndighetens slutliga beslut.

Patentbesvärsrätten har visserligen inte förmärkt någon
olägenhet med den nu rådande ordningen enligt vilken talan inte får fullföljas
mot rättens slutliga beslut i namnmål men vill givetvis inte motsätta sig att
sådan fullföljdsrätt införs. Med hänsyn till vad utredningen anfört rörande
motsvarande regleri varumärkes-, patent- och mönsterskyddslagarna (bet. s. 185)
förtjänar dock att påpekas att det enligt dessa regler bara är sökanden som får
fullfölja talan. Mot beslut som innebär bifall till ansökan enligt nämnda lagar
föreligger ej rätt för invändare till fullföljd. Om man vill eftersträva
likformighet i den administrativa processen på det immaterialrättsliga
området, synes lämpligen motsvarande begränsning böra ske av fullföljdsrätten i
namnmål.

9.7 Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts
östra inspektionsområ

de:

Beredningens förslag om enkla och smidiga regler för
ändrad stavning av icke särskiljande släktnamn är bra, men den nuvarande s. k.
rikslistan bör utvidgas så att flertalet vanliga son-namn kommer med. Det måste
av allmänheten upplevas inkonsekvent och oförklarligt att en person med namnet
Vallin får stavningsändra till Wallin, vilket kan vara den stavning släkten
praktiserat i "alla tider", även om kyrkböckerna haft Vallin, medan
däremot Valfridsson måste ansöka hos namnmyndigheten för att av samma skäl få
ändra till Walfridsson. En utvidgad rikslista jämte normerande anvisningar
påkallas även av det skälet att välvilliga eller mindre väl insatta
pastorsämbeten annars lätt kan frestas att gå utöver sin kompetens, särskilt
som detta kan bli ett relativt vanligt ärende. Avvikelser mellan enskildas egen
stavning av släktnamn och den stavning som råkade bli den
"officiella" 1947 är icke ovanliga. Inte sällan förekommer avvikelser
mellan syskon från samma familj.

9.8 Kyrkobokföringsinspektören i Härnösands stift:

I FBF 1 §, 2 st har ett fillägg gjorts om tidpunkten från
vilken namnet gäller. Jag ställer mig mycket tveksam till detta tillägg. Det är
nämligen så, att alla namnanmälningar vare sig det gäller för-namn eller
släktnamn anses

s. 229 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 229

gälla från födelsen eller om förvärvet har samband med
vigsel från denna. Ett Bilaga 3 barn till ogift mor, för vilken faders
släktnamn anmäles, blir om hon är flicka vid vigsel född faderns släktnamn och
inte moderns som hon faktiskt fick vid födelsen. När någon förvärvar släktnamn
genom ansökan till namnmyndigheten, försvinner (strykes) alla anteckningar om
tidigare släktnamn. Ingår en sådan kvinna nytt äktenskap, blir hon född det hos
namnmyndigheten förvärvade släktnamnet, inte det hon bar vid födelsen.

Jag ifrågasätter om man inte genom att vid två tillfällen
tala om från vilken dag namnändringen gäller, man därmed utesluter, att andra
namnändringar kan gälla från annan tid än anmälningsdagen resp. dag då
namnmyndighetens beslut vann laga kraft. Det är fullständigt onödigt ta in
dessa tidsuppgifter i lagtexten.

9.9 Länsstyrelsen i Stockholms län:

Förslaget att avskaffa rättens prövning av namnbyte kommer
att väsentligt förenkla handläggningen och göra förfarandet mindre komplicerat
för den som vill byta. Det kan enligt länsstyrelsens uppfatting inte anses
innebära någon risk för rättsförlust eftersom - bortsett från adopfiv- och
fosterbarn -denna prövning blivit överflödig då barn givits en ovillkorlig rätt
att anta vissa släktnamn.

Om det skulle visa sig att antalet namnbyten kommer att
öka, då förfarandet blir mindre komplicerat, blir en ofrånkomlig konsekvens
härav att de, som bytt namn, i ansöknings- och besvärsärenden hos myndigheter
antingen kommer att avfordras personbevis eller att personnummer kommer att bli
en obligatorisk uppgift.

9.10 Domkapitlet i Uppslå:

De förenklingar i förfarandet i namnfrågor som föreslås -
framförallt att kravet på domstolsprövning av vissa familjerättsliga
namnförvärv försvinner - är tillfredsställande och förslaget tillstyrks i denna
del.

9.11 Domkapitlet i Härnösand:

Eftersom namnärenden hos pastorsämbetet torde komma att
öka när lagförslaget genomförts, kan man också räkna med att antalet
besvärsärenden enligt 29 § kommer att öka i domkapitlen. Dessa besvärsärenden
kommer ofta att röra sig om huruvida ett namn med ett visst utseende bör
godkännas eller ej. Man kan ifrågasätta om domkapitlet bör vara besvärsmyndighet
i sådana fall men domkapitlet vill inte föreslå någon ändring nu, eftersom den
frågan torde utredas i samband med utredningen om folkbokföringen.

s. 230 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 230

9.12 Folkpartiets kvinnoförbund: Bilaga 3

Förbundet anser det glädjande att man genom detta nya
förslag har försökt att förenkla proceduren vid namnbyte och också minskat
kostnaderna för den enskilde att endast vidtaga en anmälan till pastorsämbetet
än tidigare väg vid Patent- och registreringsverket.

10 Internationellträttsliga frågor

10.1 Svea hovrätt:

Hovrätten biträder förslaget till nya bestämmelser
om utlänningars släktnamn. Se vidare bilaga 3:1 avsnitt 2.12.

10.2 Hovrätten för Övre Norrland:

Den begränsade reglering som föreslås i detta avsnitt
förefaller lämp-

lig.

Den föreslagna uppdelningen av prövningen vid
familjerättsliga namnförvärv på två myndigheter inger emellertid vissa
betänkligheter.

En första invändning är att vissa medborgargrupper kommer
att slippa ansökningsavgift, eftersom de kan anmäla namnförvärv till pastorsämbetet,
medan andra grupper beträffande samma slags namnförvärv måste vända sig till
namnmyndigheten och vanligtvis betala 200 kr. i ansökningsavgift. Detta kan
möjligen uppfattas som stötande och föga neutralt.

En annan invändning är att hovrätten, till skillnad från
utredningen, tror att prövningen av om namnförvärvet blir gällande i hemlandet
ofta kan vara svår och omfattande. Det är därför tveksamt om denna prövning
verkligen bör läggas på pastorsämbetena.

Därtill kommer att prövningen av olika slags namnförvärv
beträffande samma medborgargrupper kan utfalla olika. Det kan t, ex. vara så
att ett lands lag tillåter barnets förvärv av sin faders släktnamn men inte sin
moders. Det kan också vara så att ett lands lag tillåter hustruns förvärv av
sin makes namn men inte tillåter att hon efter förvärvet härav återtar tidigare
släktnamn. De anvisningar som utredningen anser skall utfärdas av riksskatteverket
måste därför bli ganska omfattande både vad gäller antalet länder och vad varje
lands namnlag innehåller. Arbetet med att utforma sådana anvisningar och hålla
dem aktuella kan bli besvärligt.

Av dessa skäl bör det enligt hovrättens mening övervägas
om inte någon regional eller central myndighet bör handha de familjerättsliga
namnförvärven för utländska medborgare. Närmast till hands ligger naturligtvis
namnmyndigheten, som ju ändå skulle ha hand om prövningen i de fall då det inte
står klart att släktnamnsförvärvet blir gällande i utlänningens hemland.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 231

10.3 Västerås tingsrätt: Bilaga 3

Bestämmelserna för utlänningar ar fill sitt innehåll föga
kontroversiella och torde väsentligen utgöra en kodifiering av gällande praxis.
Tingsrätten finner lämpligt att en reglering av föreslaget innehåll införes i
namnlagen.

10.4 Riksskatteverket (RSV):

Enligt lagförslaget 44 och 46 §§ skall utländsk
medborgare, som har hemvist här i riket, få förvärva släktnamn enligt samma
regler som gäller för svenska medborgare om förvärvet blir giltigt enligt
hemlandets lag. RSV instämmer i detta förslag.

Emellertid föreslås ytterligare att namnförvärv skall
kunna äga rum även i fall då namnförvärvet ej blir giltigt i hemlandet, om det
kan antas att förvärvet inte medför avsevärd olägenhet. Frånsett de uppenbara
svårigheter som ligger i att avgöra vad som kan anses vara avsevärd olägenhet,
vill RSV anföra betänkligheter mot de praktiska konsekvenser, som förslaget
innebär. Utländska medborgare, som innehar giltigt hemlandspass, kommer om
förslaget genomförs att lagligen kunna uppträda med två olika namnidentiteter.
Detta kan innebära avsevärda nackdelar såväl för samhället som för de
enskilda. En möjlighet att söka överkomma denna svårighet vore att i passet
anteckna att personen i Sverige bär annat släktnamn än vad passet anger.

För att få effekt bör anteckningen göras på den sida i
passet, där släktnamnet står, RSV ifrågasätter om internationell rått tillåter
svensk myndighet att tillskriva uppgifter i pass som utfärdats av utländsk
myndighet annat än på de därför avsedda sidorna. Med hänvisning härtill vill
RSV betona de olägenheter, som kan uppkomma, om förslaget i denna del föreläggs
riksdagen,

1 49 § föreslås bl, a, att politisk flykting som har
hemvist här i landet skall likställas med svensk medborgare vid tillämpning av
namnlagen. På skäl som här anförts beträffande möjligheten att inneha giltigt
hemlandspass med annat släktnamn föreslår RSV att bestämmelsen endast skall
gälla politisk flykting som innehar svenskt främlingspass,

I 44, 46 och 48 §§ används uttrycket "om det står
klart", RSV anser att ordet "om" är fillfyllest.

På s, 228 i betänkandet föreslås att utländskt namnskick,
vad avser olika genusformer, skall utan särskild lagbestämmelse tillåtas för
såväl svenska medborgare som för utlänningar som förvärvat svenskt
medborgarskap. Sådana ändringar av utredningen benämnda
"stavningsändringar", föreslås kunna behandlas av pastorsämbetena som
frågor om rättelse enligt 14 § folkbokföringskungörelsen, RSV finner förslaget
mindre lämpligt, då man härigenom genombryter principen att namngemenskap även
innebär identisk stavning av namnet. Till belysning av RSVs inställning i
denna fråga hänvisar RSV fill följande yttrande i det av kammarrätt avgjorda
namnmålet som refererats på s, 213 i betänkandet:

s. 232 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 232

"Enligt huvudregeln i 6 § namnlagen förvärvar hustrun
vid vigseln Bilaga 3 mannens släktnamn. Detta sker automatiskt, om hon ej själv
vidtager särskilda åtgärder. Namnlagens tillämplighet på utländsk medborgare
vid förvärv av släktnamn på familjerättslig grund är ej reglerad i lag (jfr prop,
1963:37 sid. 38). Namnrätten anser emellertid i praxis principiellt böra följa
medborgarskapet så att en persons namn antecknas på sätt hans nationella lag
föreskriver. Skulle en person vara medborgare i mer än ett land, bör namnrätten
i det land, där personen såväl har medborgarskap som hemvist, vara normgivande.

I vissa länder t. ex. i Grekland förekommer att samma
släktnamn har olika form beroende på genus. Detta förhållande år en nationell
företeelse, då skilda länder har olika stavningar och ändelser för att uttrycka
genus.

RSV har tidigare kommit i kontakt med denna fråga i något
annorlunda form. Utländska kvinnor har efter bosättning i Sverige ansökt om att
få stavningen av släktnamnet ändrad, så att den blev identisk med makens. Om behörig
myndighet ändrat stavningen i passet, har RSV i sin rådgivningsverksamhet till
pastorsämbetena tillstyrkt ändring i kyrkoböckerna. Om personen blivit svensk
medborgare har, om ändring i pass ej kunnat ske, vederbörande tillråtts att hos
patent- och registreringsverket ansöka om namnändring, vilken även regelmässigt
medgivits. Enligt uppgift har ansökningarna föranletts av det besvär som ligger
i att makarna har släktnamn med olika stavning.

Klaganden som är svensk medborgare har genom svensk
borgerlig vigsel ingått äktenskap med grekisk medborgare av grekisk-ortodox
trosbekännelse. Då annan än grekisk-ortodox vigsel ej erkänns av grekisk lag i
sådant fall är den svenska vigseln en nullitet enligt grekisk rätt. Hon har
följaktligen ej heller förvärvat grekiskt medborgarskap genom vigseln utan är
alltfort endast svensk medborgare.

Fru Ingrid Diamantis är svensk medborgare med hemvist i
Sverige. Hon saknar annan anknytning till Grekland än att hon är gift med en
grekisk medborgare med hemvist i Sverige. Under sådana förhållanden finns ej
skäl att ge utländsk lag företräde framför den svenska namnlagen, enligt vilken
hustrun vid vigseln förvärvar mannens släktnamn i oförändrad form. RSV
avstyrker därför klagandens besvär."

Reservation av ledamoten i RSV:s styrelse Ingegerd Troedsson:

Jag delar också - i motsats till RSV:s styrelse och av
respekt för invandrarnas kulturella egenart-namnlagsutredningens förslag att
utländskt namnskick, vad avser olika genusformer, skall utan särskild
lagbestämmelse tillåtas för såväl svenska medborgare som för utlänningar som
förvärvat svenskt medborgarskap.

10.5 Patent- och registreringsverket:

Patentverket anser att en värdefull komplettering av
namnlagen kommit till stånd genom de bestämmelser av internationellträttsligt
innehåll som föreslås av utredningen. Behovet av dylika regler framhölls av
patentverket i den förut omnämnda promemorian.

Såvitt verket kan finna har utredningen åstadkommit en
tillfredsställande

s. 233 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 233

reglering av de frågor som aktualiseras i samband med
utlänningars Bilaga 3 namnförvärv. Beträffande mellannamn för barn hänvisas
dock fill vad som anförts under p. 4.

En förutsättning för att de föreslagna bestämmelserna
skall kunna fillämpas riktigt av pastorsämbetena och namnmyndigheten är att de
kompletteras med informativa föreskrifter angående namnskicket och namnrätten i
olika främmande länder. Med tillgång till sådana och om god kontakt upprätthålles
mellan berörda instanser bör det vara möjligt att utveckla en enhetlig praxis.

Hanteringen av utländska släktnamn med olika genusformer
för män och kvinnor har vållat patentverket vissa problem. Det är därför
tillfredsställande att utredningen tagit upp denna fråga till behandling. Om
utredningens förslag kan godtagas av folkbokföringsmyndigheterna, har
patentverket intet att erinra mot en liberalisering av namnskicket enligt
förslaget.

10.6 Kyrkobokföringsinspektören i Västerås stift:

De nya namnreglerna bör gälla alla i Sverige bosatta,
således icke såsom nu enbart svenska medborgare. Givetvis måste tas tillbörlig
hänsyn till att nationella minoriteters kulturella särdrag icke kränks.

10.7 Kyrkobokföringsinspektören i Luleå stifts norra
inspektionsområde:

Förslagets bestämmelser för utlänningar förutsätter i §§
44, 46 och 48 och bedömning grundad jämväl på hemlandets lagstiftning. En sådan
bedömning förutsätter att den bedömande myndigheten har tillgång till de
särskilda ländernas aktuella familje- och namnlagstiftning samt ett icke ringa
mått av förmåga att behandla utländska namnformer på ett språkligt
tillfredsställande sätt.

Endast § 49 bör komma ifråga i en ny lagstiftning, 1
övrigt bör namnfrågan för utlänningar bosatta i Sverige icke avgöras förrän
svenskt medborgarskap har erhållits,

10.8 Domkapitlet i Uppsala:

Förslagets regler tillstyrkes.

10.9 Domkapitlet i Härnösand:

Domkapitlet tillstyrker förslaget.

10.10 Utredningen om barnens rätt:

Vi vill fästa uppmärksamheten på ett problem som uppstår
när fråga är om utländska barn, som tas till Sverige i adoptionssyfte. Dessa
barn saknar innan

s. 234 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 234

adoptionen i regel vårdnadshavare här i landet. De
blivande adoptivföräld- Bilaga 3 rårna har således ingen möjlighet att före
adoptionen ge barnet ett "svenskt" namn. Med hänsyn till att det kan
dröja avsevärd tid innan en adoption är klar kan denna svårighet upplevas som
påfrestande för barnet och de blivande adoptivföräldrarna. Vi har nu inga
förslag hur man skall lösa denna fråga. I vårt eget utredningsarbete ämnar vi
dock återkomma härfill.

10.11 Genealogiska föreningen (GF):

I den i betänkandet på s. 71 omnämnda skriften har GF
berört immigranters eventuella särpräglade namnseder och förutsatt att sådana
behandlas i liberal anda. Regeringsrättens dom 1979-05-03 (5505-1977) ger ett beklaghgt
exempel på hur sådana problem inte bör lösas. Lagbestämmelser som medger
motsatt utslag i likvärdiga fall bör enligt GF:s mening snarast och oberoende
av namnlagsarbetets gång i övrigt sättas i kraft.

10.12 Malmö invandrarnämnd:

I Malmö är ca 49 000 av kommunens 237 000 invånare
invandrare eller barn fill efterkrigstidens invandrare. En stor del av dessa
kommer från balkanländerna och Östeuropa och på senare tid från latinamerika,
dvs. från länder där släktnamnen harolika former för män och kvinnor och i
vissa fall anger bärarens civilstånd m. m. Många av invandrarna har blivit
svenska medborgare och eftersom det fill stor del rör sig om människor i
familjebildande ålder står invandrarna för en stor del av befolkningsökningen
i kommunen. Detta betyder att de föreslagna nya svenska namnreglerna kommer att
tillämpas på många barn ur ovannämnda minoritetsgrupper, vars namnbruk
väsentligt avviker från det svenska.

I betänkandet beröres dessa frågor mycket kortfattat (sid.
227-229). Namnutredningen konstaterar således mycket riktigt, att invandrarna i
enlighet med antagna principer för invandrar- och minoritetspolitiken bör få
behålla sitt särskilda namnskick i så stor utsträckning som möjligt.

Man anser att frågan kan lösas som en stavningsändring,
som kan behandlas av pastorsämbetet som frågor om rättelse enligt 14 §
folkbokföringsförordningen (1976:495). Vidare anför utredningen "Särskild
lagbestämmelse i ämnet synes inte erforderlig. Prejudikat från högsta instans
i annan riktning än som här förordas föreligger ej."

Den 3 maj 1979 avkunnade emellertid regeringsrätten en dom
i ett namnärende. En malmöbo av grekiskt ursprung hade ansökt om att hans i
Sverige födda dotter i enlighet med grekiskt språk- och kulturmönster skulle få
bära den feminina formen av faderns släktnamn. Som stöd för sin ansökan
åberopade sökanden invandrarnas valfrihet att få behålla sitt språk och sin
kultur. Regeringsrätten avslog ansökan under motiveringen att bestämmelserna i
namnlagen får anses förutsätta att ett och samma släktnamn skall ha

s. 235 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 235

samma form för olika bärare av namnet utan variationer med
hänsyn till Bilaga 3 bärarens kön eller av annan orsak. Lagen kan enligt
regeringsrätten icke anses ge utrymme för en sådan tillämpning av reglerna om
släktnamn, som innefattas i den i målet förda talan.

Regeringsrättens dom talar emot att man kan tillgodose
invandrarnas rätt på sätt som namnlagsutredningen förutsatt. Frågan synes ej
heller kunna lösas genom sådan anmälan inom 6 månader efter barnets födelse,
som förutsätts i den nya lydelsen av 1 § i namnlagen, där det uppenbart gäller
ett val mellan två skilda släktnamn.

Invandrarnämnden anser att denna för stora
minoritetsgrupper viktiga fråga bör lösas genom uttryckligt stöd i namnlagen.
Därvid bör man beakta de speciella bruk av släktnamn, som gäller för invandrare
från spansk- och portugisisktalande kulturområdet. Berörda frågor kommer att
aktualiseras i allt större utsträckning i framtiden och nämnden anser att så
klara och generella regler som möjligt bör utarbetas så att det ej blir
beroende av den enskildes initiativ i varje särskilt fall hur frågan om
namnformerna löses.

10.13 Statens invandrarverk (SIV):

Utredningens förslag innebär att utlänningar med hemvist
här i landet tillåts förvärva namn, om det står klart att förvärvet även blir
gällande i utlänningens hemland.

Då det gäller att avgöra frågan om sökanden har hemvist
här i landet kan inte enbart kyrkobokföringen ligga till grund för denna
bedömning. Utlänningar som har uppehållstillstånd som gäststuderande och
utlänningar som meddelats avlägsnandebeslut, vilka inte hunnit eller kunnat
verkställas, är ofta kyrkobokförda här i landet. Nu nämnda kategorier bör inte
i något fall få åberopa svensk namnlag. I övrigt har SIV inget att erinra mot
förslaget, såvitt gäller namnförvärv som blir gällande i hemlandet.

Utredningen föreslår vidare att även namnförvärv, som inte
blirgällande i hemlandet skall kunna tillåtas. Vid sådana förvärv krävs
emellertid en lämplighetsprövning. Innebörden härav är att om namnförvärvet
inte blir gällande i hemlandet, så får det i varje fall inte medföra avsevärd
olägenhet för sökanden.

SIV vill understryka att sådana förvärv kan leda till
komplikationer. Meningen är naturligtvis att den föreslagna lämplighetsprövningen
i möjligaste mån skall eliminera sådana genom att namnförvärv skall kunna
vägras. Det kan emellertid vara svårt att förutse och överblicka de
komplikationer, som kan uppstå om ett namnförvärv inte blir gällande i
hemlandet. Från SI Vs eget verksamhetsområde kan följande exempel nämnas.

Polska medborgare blir ofta upptagna till svenska
medborgare på villkor att de inom två år söker befrielse från sitt polska
medborgarskap. Har då sökande dessförinnan förvärvat nytt släktnamn jämlikt 8 §
namnlagen medför detta svårigheter vid ansökan om befrielse från polskt
medborgar-

s. 236 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 236

skåp. De polska myndigheterna synes nämligen inte godta
ett beslut, vari Bilaga 3 sökandens nya släktnamn förekommer och
detta alldeles oavsett om samtidigt det tidigare namnet används i beslutet,
SIV har då inte haft annan möjlighet än att slopa villkoret och uppta sökanden
till svensk medborgare. Sökanden har alltså fått dubbelt medborgarskap.

Ett annat fall som svensk namnlagstiftning i och för sig
inte lär kunna förhindra men vilket ändå visar de svårigheter som uppstår när
namn inte erkänns i hemlandet gällde en turkisk familj bosatt här i landet.
Makarnas barn, vilka var födda här i landet, hade vid födelsen fått svenska
förnamn. De turkiska myndigheterna vägrade att föra in barnen i föräldrarnas
hemlandspass under hänvisning till att barnens namn inte var turkiska. Detta
medförde att SIV fick utfärda främlingspass för barnen. Främlingspass kan som
regel inte begagnas för besök i hemlandet.

Det framstår inte heller som önskvärt att en utlänning har
sitt hemlandspass utställt i ett namn och att han i den svenska
folkbokföringen har ett annat namn, vilket inte erkänns i hemlandet.
Nackdelarna med att ett namnförvärv inte blir gällande i hemlandet kan drabba
såväl allmänna intressen som den enskilde utlänningen.

Mot bakgrund av ovanstående anser SIV att som huvudregel
bör gälla att utlänning inte tillåts att med stöd av namnlagen förvärva namn,
som inte blir gällande i hemlandet. Om starka skäl föreligger bör namnförvärv
kunna tillåtas, även om förvärvet inte blir gällande i hemlandet. Exempelvis
bör utlänning med namn, vilket väcker anstöt, kunna förvärva namn enligt svensk
namnlag.

Då namnmyndigheten tillåter namnförvärv som inte blir
gällande i hemlandet, bör sökanden så långt möjligt upplysas om konsekvenserna
härav.

Utredningen föreslår att med svensk medborgare likställs
utländsk medborgare som adopterats av svensk medborgare, statslös person och
politisk flykting,

1 fråga om likställdhet för utländska medborgare som
adopterats av svenska medborgare gäller visserligen, vilket också påpekas av
utredningen, att dessa efter helt kort tid kan förvärva svenskt medborgarskap
med stöd av 6 § andra stycket medborgarskapslagen, Enligt vedertagen praxis
gäller detta endast adoptivbarn under 18 år. För adoptivbarn över 18 år gäller
i princip kravet på fem års hemvist, 1 många fall ges dock viss dispens från
hemvistvillkoret. Som förslaget till lagtext år utformad avser den även myndiga
adoptivbarn. Detta medför att namnlagen blir tillämplig inte bara i samband med
adoptionen utan även när t, ex. ett vuxet adoptivbarn ingår äktenskap. Det
förefaller enligt SIV inte lika lämpligt att likställa vuxna adoptivbarn med
svenska medborgare i namnrättsligt hänseende. Om detta inte heller är avsikten,
bör det framgå av lagtexten.

Huruvida sökanden är statslös skall framgå av
folkbokföringen. Åtminstone tidigare förekom det inte så sällan att SIV och
pastorsämbete a hade

s. 237 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 237

olika uppgifter i hithörande frågor. . Bilaga 3

Beträffande politiskt flyktingskap gäller att svensk
utlänningsrätt f. n. inte känner till någon generell sådan prövning. I ärende
om uppehållstillstånd tar SIV inte uttryckligen ställning fill om sökanden är
politisk flykting. Prövning förekommer i allmänhet endast i ärende om
verkställighet av beslut om avlägsnande och i ärende om resedokument. Innehar
sökanden inte resedokument måste som regel en prövning alltså göras av om
sökanden är politisk flykting. En sådan prövning förutsätter remiss till SIV,
oavsett om det är namnmyndigheten eller pastorsämbete som ärendet är anhängigt
hos.

Av bestämmelsen i 49 § framgår inte om avsikten är att
namnmyndigheten och pastorsämbete på eget initiativ skall pröva frågan om en
utländsk medborgare är politisk flykfing. Är så fallet leder detta enligt SIV
till orimliga konsekvenser, eftersom en prövning av eventuellt flyktingskap då
skulle bli nödvändig i varje namnärende som rör utländsk medborgare. Enligt SIV
bör en förutsättning för att politiska flyktingar med hemvist här i landet
skall likställas med svenska medborgare vara, att de begär tillämpning av
svensk namnlag.

SIV delar utredningens uppfattning att man bör tillmötesgå
kravet på att utländska släktnamn tillhörande svenska medborgare skall få ha genusän-delser
enligt ursprungslandets sed. Det kan säkerligen upplevas som mycket förnedrande
för en kvinna att ha en maskulin genusändelse och vice versa. Någon särskild
lagbestämmelse föreslås inte i ämnet. Prejudikat från högsta instans i annan
riktning än som förordats saknas enligt utredningen. Sedan detta skrevs har
regeringsrätten prövat frågan (Dom 5505-1977). Fallet gällde en flicka som vid
födelsen förvärvade svenskt medborgarskap och faderns grekiska släktnamn i maskulin
form. Ansökan om att få bära en feminin genusform av släktnamnet lämnades utan
bifall. Mot bakgrund härav kan det ifrågasättas om en lagreglering inte är
erforderlig.

11 Kostnader

11.1 Riksskatteverket (RSV):

Enligt övergångsbestämmelsen punkterna 2, 3, 4 och 5 samt
7 och 24 §§ i förslaget kan varje svensk med betydelselösa undantag genom
anmälan till pastorsämbetet förvärva annat släktnamn, mellannamn som make eller
barn och ytterligare ett förnamn. Det kan antas att långt ifrån en majoritet av
befolkningen skulle anmäla något namnförvärv. Om emellertid en procent av
befolkningen skulle anmäla förvärv enligt endera av möjligheterna, skulle
omkring en kvarts miljon anmälningar inkomma till pastorsämbetena. Detta skulle
medföra synnerligen stora påfrestningar beträffande arbetsbelastningen, Samma arbetsanhopning
skulle inträffa på länsstyrelsernas dataenheter

s. 238 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 238

och medföra risk för att andra arbetsuppgifter
blir eftersatta, RSV Bilaga 3 ifrågasätter därför om skäl inte finns att
i övergångsbestämmelserna ange, att anmälningsförvärv enligt de nya
bestämmelserna inte får ske om förhållandena ej ändrats sedan tiden före
lagens ikraftträdande.

Av det ovan anförda framgår att det övergångsvis ändå kan
bli fråga om avsevärda arbetsinsatser för de lokala och regionala
folkbokföringsmyndigheterna och därav följande särskilda kostnader (jfr 5,2
Folkbokföringen, s, 238), Inledningsvis har också nämnts att en ändring av
dataregistreringen som föranleds av att namnfältet blir otillräckligt kan antas
medföra stora investeringskostnader.

Som nämnts har nuvarande namnlag visat sig besvärlig att
tolka och tillämpa. Före lagens ikraftträdande utgav den dåvarande centrala
folkbokföringsmyndigheten (statistiska centralbyrån) ett 80-sidigt cirkulär
med anvisningar. Det kan antas att även namnlagen i dess nu föreslagna skick
blir svårtillämpad. särskilt vid övergången. Det är därför enligt RSV:s mening
angeläget att tillräcklig tid före ikraftträdandet kommer att finnas dels för RSV;s
anvisningar och dels för att hinna med en specialinriktad utbildning av
personalen vid pastorsexpeditionerna,

11.2 Patent- och registreringsverket:

I avsnittet om kostnadsberäkning anger utredningen att
förslaget kan komma att avsevärt påverka namnsektionens verksamhet. Bl. a.
skulle det enligt utredningens uppfattning troligen behövas en jurist mindre.

Patentverket finner det svårt att på nuvarande stadium
uttala sig om vilka konsekvenser en ny namnlagstiftning kan komma att få på
namnsektionens organisation och personalbehov. Följande resonemang kan dock
redan nu föras. Förslaget innebär att ett stort antal ärenden överförs från
namnmyndigheten till pastorsämbetet. Detta är emellertid i regel enkla
ärenden, som inte är speciellt tidskrävande och vilka för närvarande i stor
utsträckning handläggs av byråassistenteri på namnsektionen. De mer
komplicerade och tidskrävande ansökningarna, som handläggs av juristerna,
kommer i stor utsträckning att även efter lagändringen åvila namnmyndigheten.
Vidare innebär utredningsförslaget och de jämkningar däri som förordats av
patentverket att vissa ärenden, som nu handläggs av pastorsämbeten och
domstolar, överflyttas till namnmyndigheten. Detta gäller bl. a. vissa
familjerättsliga förvärv för utlänningar som är under 18 år. Hur många dessa
ärenden kommer att bli är svårt att förutse. De kan dock väntas bli relativt
många, eftersom Sverige har ett stort antal invandrare. Invandring sker även
från länder i andra världsdelar, vilka har ett för svenska förhållanden helt
främmande namnskick. Detta kommer förmodligen att komplicera utredningen i
många fall.

Överhuvudtaget kommer utredningen i ansökningar
beträffande utlänningar att bli betydligt mer omfattande - och därmed också
mer tidskrävande

s. 239 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 239

- än
den utredning som för närvarande görs i sådana ärenden. Bilaga 3

Namnsektionen har att besvara ett stort antal både skriftliga och muntliga

förfrågningar från allmänhet och myndigheter. Särskilt
antalet förfrågningar från pastorsämbetena kan väntas öka om förslaget går
igenom. Detta eftersom pastorsämbetena troligen kommer att rådgöra med
patentverket bl, a, i de många fall där det kan vara tveksamt om vilken
myndighet som skall handlägga ett ärende.

Det ovan anförda leder enligt patentverkets mening till
att en viss försikfighet bör iakttas när det gäller nedskärning av
personalstyrkan om förslaget går igenom. Utvecklingen måste avvaktas.
Patentverket kan dock redan nu säga att namnmyndigheten även i fortsättningen
kommer att ha behov av en språkvetenskaplig rådgivare, i första hand när det
gäller ansökningar om nybildade släktnamn. Förslaget synes inte påverka kostnaden
härför.

11.3 Svenska språknämnden:

I utredningens kapitel 5 (s. 237 f.) företas en ungefärlig
beräkning av kostnaderna för namnsektionen vid patent- och registreringsverket,
1 kostnadsberäkningen och översikten över personalen vid namnsektionen nämns
inte den språkvetenskapliga rådgivaren. Nämnden förutsätter att detta har andra
orsaker än att utredningen skulle ha tänkt sig att en språkvetenskaplig
rådgivare inte längre skulle behövas om dess förslag går igenom. Vi vill
kraftigt understryka att en ändring av 9 § namnlagen enligt utredningens
förslag leder till att namnmyndigheten i större utsträckning än tidigare måste
anlita språkvetenskaplig expertis,

11.4 Föreningen Sveriges fögderitjänstemän:

Under littera 5.2 Folkbokföringen har anförts att
förslaget medför vissa kostnader för sådana ändringar i folkbokföringens
dataregister som kan bli erforderliga. Kostnaderna för detta har dock inte
kunnat förutses.

Konsekvenserna av ett ökat antal namnändringar medför ett
väsentligt merarbete för lokal skattemyndighet. En namnändring medför i första
hand en ändring i personaviregistret. Namnändringen kan emellertid få följdverkningar
i andra register, exempelvis

- fastighetsaviregistret,

-
J-aviregistret
(ex. utbor - fysiska personer, som taxeras endast till kommunal
inkomstskatt i annan kommun än hemortskommunen),

-
arbetsgivarregistret.

Hanteringen av deklarationer m. fl. handlingar försvåras
med anledning av att en familj kan ha helt olika efternamn. En del skrivelser m,
m, saknar personnummer eller annan identitet, endast namnet är angivet i en del
fall.

s. 240 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 240

Föreningen vill med hänvisning till vad här anförts påpeka
att resurser Bilaga 3 måste tillföras folkbokföringsmyndigheterna för att
klara av det merarbete som de nya reglerna kan komma att medföra. Vi anser oss
emellertid ej böra komma med något eget förslag i denna del.

11.5 Pastoratstjänstemannaförbundet:

Som nämnts i betänkandet skulle arbetet med de nya
namnreglerna icke medföra behov av ökad personal eller extra kostnader men här
bör då påpekas att vissa medel måste avsättas för utbildningens del. Folkbokföringspersonalen
har erfarit att vid andra fillfällen då nya lagar träder i kraft får
pastorsämbetena dessa informationer jämsides med lagarnas ikraftträdande. Vi
hemställer om förändring på denna situation då det blir aktuellt med att taga
de nya namnreglerna i bruk så att berörd personal kan klara av alla de frågor
de skall kunna besvara allmänheten med.

11.6 Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund:

Slutligen har utredningen gjort en bedömning av de kostnadsmässiga
aspekterna vid ett genomförande av den nu föreslagna namnreformen. Utredningen
anser för sin del att kostnaderna för namnmyndigheternas verksamhet markant
kommer att minska. Detta faktum får sökas i den omständigheten att
ansökningsärendena anses komma att minska genom att dessa i många fall ersatts
av ett anmälningsförfarande hos pastorsämbeten. Då dessutom förslaget innebär
en väsentlig utökning av möjligheterna för namnbyte genom anmälan kommer
belastningen på pastorsämbetena att starkt öka. Till skillnad från utredningen
anser förbundet att detta kommer att medföra en kostnadsökning för
pastorsämbetena.

Två reservanter inom förbundels styrelse:

Den kostnadsökning som kan förutses för Svenska kyrkans
församlingar, bl. a. genom de utvidgade möjligheterna till namnbyten, bör
kompenseras genom att statsanslaget till kyrkofonden räknas upp.

12 Övergångsbestämmelser och ikraftträdande 12.1
Riksskatteverket (RSV): Se vad RSV har anfört under rubriken Kostnader.

s. 241 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 241

12.2
Pastoratstjänstemannaförbundet: Bilaga 3

Det
föreligger en viss oklarhet och oro över när tiden är inne för att denna lag
skall tagas i bruk. Personalen på pastorsexpeditionerna måste i god tid innan
få tillräcklig information och fördjupad insikt i dessa nya namnregler.

s. 242 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 242

Bilaga 3:1

Svea hovrätts yttrande över namnlagsutredningens
betänkande "Nya namnregler" (SOU 1979:25)

1 Övergripande synpunkter

Betänkandet innehåller en i det närmaste total inventering
av de problemställningar som är relevanta för en lagstiftning om personnamn.
Det är därför väl ägnat som underlag för fortsatt bearbetning av frågorna även
för det fall att namnlagsutredningens (i fortsättningen betecknad NIU) förslag
nu inte skulle vinna gehör.

Förslaget innebär i vissa delar en radikal omorientering
inom namnrätten och bryter i många hänseenden mot traditionella mönster och mot
vad som hittills har uppfattats som vedertaget namnskick. På några av dessa
punkter diskuterar NIU inledningsvis övergripande motiven för sina
ställningstaganden. I andra delar kommer avvikelserna från nuvarande regler
till synes endast i förslagen till enskilda paragrafer utan att NIU
sammanfattande redovisat skälen till eller konsekvenserna av förslagen.
Eftersom en del av dessa frågor har anknytning till flera paragrafer måste man emellertid,
för den händelse man har en från NIU avvikande uppfattning, ta upp dem till en
mera allmän bedömning.

Mot bakgrund av det sagda vill hovrätten först diskutera
ett antal problem, vilkas generella lösning sedan blir av betydelse för
ställningstaganden beträffande de enskilda lagrummen.

Hovrätten kommer avslutningsvis att sammanfatta
huvudsynpunkterna i yttrandet.

1.1 Namnstabilitet

Personnamnet har bl. a. till funktion att verka som individualisering-
och identifieringsmedel. En förutsättning för att namnet skall kunna fungera i
det senare hänseendet är emellertid att en viss stabilitet upprätthålles ifråga
om den enskildes namninnehav. De fria namnbyten som var möjliga fram till
sekelskiftet medförde allvarliga rubbningar i namnstabiliteten. Detta förhållande
var anledningen till införandet av 1901 års släktnamnsförordning (SIF), enligt
vilken administrativa namnbyten lades under tämligen sträng samhällelig
kontroll. Den familjerättsliga lagstiftningen 1917, 1920 och 1949 utgick från
ett motsvarande synsätt och öppnade endast begränsade möjligheter för namnbyte.
Enligt förarbetena till namnlagen (NL) bygger även denna på uppfattningen att
namnstabiliteten är ett nödvändigt element i namnordningen.

Med visst stöd i direktiven anför NIU i denna del bl. a.
följande: "En omständighet som i betydande mån ändrat
förutsättningarna för en

s. 243 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 243

namnreglering är införandet av personnummer i
folkbokföringen." Bilaga 3:1

"Personnumret har också undan för undan ersatt andra
identitetsnummer

både i offentliga sammanhang och inom det privata näringslivet. Genom

denna utvecklirg har släktnamnet förlorat mycket av sin betydelse som

idenfifikationsmedel i de offentliga registren och andra sammanhang (NIU

s. 81).--- Med denna registreringsteknik, baserad på automafisk databe

handling, blir det allmännas intresse av namnstabilitet inte lika framträdande

som förr. Den enskildes intresse får därmed ökat spelrum." (NIU s. 9).

Som en konsekvens av detta sitt synsätt vill NIU tillägga
den enskilde en mycket betydande frihet att utan någon myndighetsprövning byta
mellan olika släktnamn, till vilka han har familjerättslig anknytning. En följd
av angivna grundsyn är även att den enskilde enligt förslaget får rätt att
efter sådant byte utan prövning återta namn som han tidigare burit. För byte
till nybildat släktnamn skall visserligen alltjämt fordras beslut av namnmyndigheten,
men dess prövning skall icke avse skälen för byte; den som önskar i
administrativ ordning byta bort sitt namn skall ha en ovillkorlig rätt därtill.
Också i denna del är förslaget grundat på uppfattningen att behovet av
namnstabilitet minskat.

I de offentliga registren har tidigare namnet bara varit eti
element för identifiering. Eftersom knappast någon för- och släktnamnskombinafion
ledde till individualisering fordrades för identifiering regelmässigt också
uppgift om födelsetid. För dem som bar vanliga släktnamn var inte ens detta
tillfyllest. Personnumret har emellerfid en fullständigt individualiserande funkfion.
Det är också helt överlägset namnet som grundval för registrens uppbyggnad och
som underlag för s. k. sökning i dem. NIU:s påpekande om verkningarna av
införandet av personnummer har alltså full gilfighet när det gäller allmänna
eller privata register.

När det i förarbetena till namnlagen talas om namnets
funktion som identifieringsmedel syftas emellerfid inte blott på
folkbokföringen och andra allmänna register; som nyss påpekats hade namnet i de
sammanhangen inte någon självständig idenfifieringsfunktion. I lika hög grad
torde ha avsetts den identifiering av varandra som medborgarna har behov av i
daglig handel och vandel. I en del dylika sammanhang kan naturligtvis även
personnumret göra tjänst, framförallt i situationer då den enskilda bör styrka
sin identitet med legifimafionshandling. Det dagliga umgänget människor emellan
är emellertid alltjämt baserat på namnet som det naturliga medlet att ange en
persons identitet. Detta gäller i praktiken även för sådana myndigheter och verk,
vilka har kontakt med medborgarna "på fältet", såsom polis, tull,
post och tele.

Med stöd av det anförda vill hovrätten anmäla en stark
reservation mot uppfattningen, att införandet av personnummer ger möjlighet att
ge avkall på namnstabiliteten i sådan grad som NIU föreslagit. Enligt
hovrättens mening måste namnstabiliteten även i fortsättningen utgöra ett
grundläggande element i namnlagstiftningen, även om det är möjligt att i
enlighet med

17 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 156

s. 244 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 244

direkfivens - i jämförelse med NlU:s mycket försiktiga -
uttalanden i vissa Bilaga 3:1 situationer medge avsteg ifrån den. Sådana
avsteg skall emellertid i typfallen vara motiverade av ett dokumenterat behov
eller av en rätt som är av särskild betydelse för den enskilde.

1.2 Fria namnbyten

Med fria namnbyten avser hovrätten här sådana som sker
utan kontroll av namnmyndigheten. Den domstolsprövning som nu skall ske av
vissa namnbyten för minderåriga är av familjerättslig karaktär och behandlas
särskilt nedan (1.4).

Den familjerättsliga lagstiftningen före namnlagen byggde
på att barn vid födelsen automafiskt förvärvade visst namn. Automatiskt
namnbyte skedde därefter vid statusändringar såsom legitimation, förklaring om
avsaknad av äktenskaplig börd, adoption och giftermål. Utrymmet för fria
namnbyten var i denna lagstiftning mycket begränsat. Efter äktenskapets
upplösning kunde frånskild kvinna återta sitt flicknamn; denna rätt fillkom
däremot inte änka. Barn i äktenskap saknade helt möjlighet att genom anmälan
anta annat namn inom den familjerättsliga sfären. Utomäktenskapligt barn som
var trolovningsbarn hade emellertid utan vidare rätt att anta faderns namn;
annat utomäktenskapligt barn kunde med samtycke av fadern respektive styvfadern
genom anmälan anta vederbörandes namn.

Med stöd av släktnamnsförordningens (SIF) bestämmelser var
det dock möjligt att hos namnmyndigheten ansöka om släktnamn, till vilket
sökanden hade familjerättslig anknytning. Praxis var emellertid mycket
restriktiv och utgick från att samtliga bärare av det sökta namnet skulle lämna
sitt medgivande till förvärvet. Detta ledde t. ex. till att ett inomäktenskapligt
barn kunde erhålla moderns släktnamn endast under förutsättning att samtliga mödernefränder
med det namnet gav sitt medgivande.

I förarbetena till namnlagen framhölls det, att varje barn
har lika anknytning till faderns som moderns släkt. Barnets rätt till enderas
släktnamn utgår därför direkt från vederbörande förälder och bör inte vara avhängig
av inställningen hos andra namnhavare inom respektive släkt.

Konsekvensen av detta betraktelsesätt blev att barn i
namnlagen erhöll rätt fill båda föräldrarnas släktnamn (barn till ogift moder
dock fullt ut först genom lagändringen 1976). Denna rätt kan ur namnrättslig
synpunkt utövas fritt beträffande minderåriga barn (begränsningen i form av
domstolsprövning har som ovan påpekats familjerättsliga motiv). När det gäller
vuxna har emellertid namnstabiliteten ansetts kräva viss prövning av sådana
namnbyten; för rätt till byte uppställs krav på särskilda skäl. Av hänsyn till
barnets behov av att ha samma namn som den familj i vilket det lever utvidgade
namnlagen rätten att ta styvfars namn till inomäktenskapliga barn. Någon
särskild rätt i detta hänseende för vuxen ansågs vid namnlagens tillkomst inte
påkallad.

s. 245 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 245

Beträffande rätten att fritt återta tidigare namn gjordes
i namnlagen endast Bilaga 3:1 den ändringen i förhållande till tidigare
lagstiftning, att änka erhöll samma möjlighet som frånskild kvinna att återta
sitt flicknamn. I alla andra fall får återgång till tidigare namn ske efter
ansökan enligt 11 §.

NIU synes nu utgå från att rätten till namnet också bör
leda till rätt att byta till sig namnet och föreslår i enlighet därmed att envar
skall ha rätt att oavsett ålder fritt byta fill moders eller faders namn.
Rätten avser i första hand vederbörande förälders aktuella namn men kan också
gälla namn som föräldern tidigare burit eller namn som föräldern senare
förvärvar genom fritt namnbyte eller efter ansökan. En konsekvens av
huvudförslaget är också att den som bytt namn senare fritt kan återta släktnamn
som han tidigare burit.

Angivna principer slår även igenom i NlU:s förslag
beträffande makars namn: make som förvärvat andra makens namn alternafivt
behållit sitt namn skall när som helst under äktenskapet kunna återta fidigare
namn respektive anta makens namn. Rätten att i egenskap av "barn"
anta förälders namn är enligt förslaget oberoende av om "barnet"
ingått äktenskap eller inte.

NlU:s förslag i dessa delar bygger uppenbarligen på ovan
återgivna uppfattning om minskat behov av namnstabilitet och önskan att ge den
enskildes intressen "ökat spelrum". Hovrätten har i nästföregående
avsnitt redovisat en annan inställning till dessa frågor. Enligt hovrättens
mening kan man inte heller sätta likhetstecken mellan rätten att vid namnbyte
erhålla visst namn och rätten att genomföra själva bytet. Även om en person har
rätt att härleda sin namnrätt direkt från envar av föräldrarna, måste rätten
att byta bort det hittillsvarande namnet bedömas med beaktande av namnstabilitetens
krav.

De praktiska konsekvenserna av NlU:s förslag är också
avsevärda. Varje gång en vuxen person byter namn innebär det att hans/hennes
barn bUr berättigade till samma namn. Om tre generationer är i livet kan
förslaget därför rent teoretiskt innebära att barnet i tredje generation så
småningom kan successivt välja mellan åtta namn, härledda från den äldsta generafio-nens
föräldrar. Eftersom NIU dessutom medger barn rätt att förvärva namn som
föräldern förvärvat genom tidigare äktenskap (i sak återkommer hovrätten till
denna fråga) kan antalet möjligheter i étt givet fall bli ännu fler.
Visserligen får man, som NIU förutsätter, anta att namnbyten normalt inte kommer
att ske i onödan, men redan det förhållandet att angivna möjligheter öppnas bör
föranleda en grundligare diskussion än den NIU redovisat.

Vid en avvägning av den enskildes intresse och behovet av
namnstabilitet finner hovrätten beaktansvärda skäl ej ha förebragts för an
väsentligen avvika från den värdering som namnlagen är ett uttryck för. En
betydligt stramare hållning än den NIU föreslår är också mofiverad av de prakfiska
konsekvenser som fria namnbyten kan få.

Med stöd av det anförda vill hovrätten förorda att
"barns" fria namnbyten liksom nu begränsas till minderåriga. A v
praktiska skäl bör förutom en

s. 246 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 246

åldersgräns vid 18 år sättas en gräns jämväl för den som
ingått äktenskap. Bilaga 3:1

När det gäller frågan om fri återgång till tidigare namn
vill hovrätten anföra följande.

Eftersom namnlagens regler för barn bara behandlar frågan
om fritt byte från det automafiskt förvärvade namnet till visst annat namn,
torde därav följa att barnet efter byte icke kan återgå till det tidigare
namnet annat än efter ansökan enligt 11 §, då särskilda skäl erfordras. NIU:s
specialreglering av återgångsfallen är egentligen knappast nödvändig, då alla
byten kan ske fritt, men har förmodligen upptagits i förslaget just för att markera
avvikelsen från nu gällande regler såvitt avser minderåriga.

Om man i enlighet med hovrättens förslag begränsar de fria
namnbytena fill minderåriga bör man för deras del kunna medge återgång till
tidigare namn på motsvarande sätt. Detta innebär då också att en eventuell
domstolsprövning i den utsträckning som nedan diskuteras får avse dessa fall.

Det kan emellertid möjligen finnas skäl att även fillåta
fri återgång för vuxna. Därest den vuxne såsom minderårig erhållit nytt namn,
bör man kanske som skäl för återgång acceptera just att han inte själv
medverkat fill bytet. Om ett sådant skäl generellt skulle anses godtagbart, bör
man ju lika gärna kunna tillåta att namnhavaren verkställer återtagandet genom
anmälan. Har det tidigare namnbytet skett genom den vuxnes egen försorg ligger
det inte lika nära till hands att medge fri återgång. Om han verkligen ångrar
sitt fidigare byte finns det väl dock alla skäl att anta att en ansökan om
återgång skall bifallas. Antalet sådana fall torde ej heller bli stort. Till
detta kommer slutligen att det lär vara svårt för pastorsämbetet att med
säkerhet avgöra om det tidigare namnbytet skett med eller utan namnhavarens
medverkan; att upprätthålla skilda metoder för återgång för olika vuxenfall
torde därför vara onödigt.

Ehuru med viss tvekan såvitt gäller vuxna vill hovrätten
därför förorda, att återgång till tidigare namn inom den familjerättsliga
sfären får ske fritt.

Frånskild kvinnas och änkas rätt att efter äktenskapet
genom anmälan återta tidigare namn är redan etablerad och bör givetvis
bibehållas, i framtiden såvitt avser båda makarna, även om fri återgång i
övriga fall inte skulle tillåtas. Frågan om fri återgång skall få ske under
äktenskapet bör lösas på samma sätt som vuxens återgång i allmänhet.

1.3 Släktnamn som förvärvats på grund av äktenskap

Enligt äldre giftermålsbalken skulle hustrun följa mannens
stånd och villkor. Detta ansågs medföra en rätt för henne att förvärva hans
namn. Däremot förelåg ingen skyldighet till sådant förvärv förrän i och med nya
giftermålsbalken. Sedan väl denna skyldighet införts, reglerades även dels
hennes möjlighet att efter äktenskapets upplösning återta tidigare namn, dels i
vilken utsträckning utomäktenskapligt barn kunde förvärva namn som hon

s. 247 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 247

sålunda erhållit på grund av äktenskap. Bilaga 3:1

Eftersom änka ansågs tillhöra mannens släkt, gavs hon i NGB
ej möjlighet att återta sitt fidigare namn. En konsekvens härav var att änkas utomäkten-skapliga
barn förvärvade hennes aktuella namn även om detta var den fidigare mannens
släktnamn. Detta var å andra sidan det enda fall före namnlagen då barn kunde
förvärva förälders tidigare giftasnamn. Förvärv av namn som inte gått i någon
av föräldrarnas släkter kunde visserligen för uä-barnens del även ske i
styvbarnsfallen, men förvärvet förutsatte ju här styvfaderns samtycke.

Namnrättskommittén föreslog 1960 att änka skulle få ta
tillbaka sitt flicknamn och menade att det då ej längre fanns anledning att
skilja på utomäktenskapliga barn fill ogift kvinna, frånskild kvinna och änka;
i samtliga fall borde barnet förvärva moderns flicknamn. Departementschefen
delade uppfattningen, att alla dessa fall borde behandlas lika, men föreslog
till denna princips genomförande i stället att barnet alltid skulle få moderns
aktuella namn, vilket innebar att barn till frånskild kvinna som behållit sitt giftasnamn
får samma namn. Regeln och "förlustparagrafen" (15 §) utformades så
att det också medförde att utomäktenskapligt barn till gift kvinna, som i äktenskapet
har mannens eller tidigare mans namn, också får detta namn. Däremot öppnar
namnlagen inte några möjligheter för barn i äktenskap att i den senare situafionen
förvärva det namn modern "medfört" från tidigare äktenskap.

NlU:s förslag, att alla barn skall ha rätt att förvärva
endera förälderns aktuella namn, gäller även för det fall att namnet av
föräldern förvärvats på grund av äktenskap med annan än den andre av
föräldrarna. Eftersom NIU samtidigt föreslår, dels att makar som gemensamt namn
kan anta enderas släktnamn, dels att den som sålunda förvärvat andra makens
namn utan prövning får behålla detta i nytt äktenskap, innebär nyssnämnda
huvudregel om barns namn, att i äktenskap födda barn via båda föräldrarna kan
få tillgång till dylikt från tidigare gifte i familjen infört namn. Den nya
bestämmelsen att en man kan förvärva hustruns namn leder därjämte till att
barn, vars föräldrar inte är gifta med varandra, kan förvärva motsvarande namn
via fadern.

Enligt namnlagen (19 § 3 st.) anses släktnamn som
egenartat om det är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt. Man torde
vara berättigad att utgå från att denna formulering har sin grund i
uppfattningen, att släktnamn normalt hålles inom släkten. Varje barn som nu får
moderns tidigare giftasnamn bildar därmed visserligen utgångspunkt för "ny
släkt", men antalet dylika fall är troligen mycket litet och har
antagligen ansetts försumbart. Mofiven för denna ordning har ej heller varit
namnrättsliga utan sociala, betydelsen för just dessa barn av namngemenskap med
modern.

Enligt NlU:s förslag skall definitionen av egenartat
släktnamn bibehållas. Om man emellertid godtar förslaget, att barn generellt
skall kunna förvärva förälders tidigare giftasnamn - vilket ju med NIU :s
förslag till 6 § kan ske från

s. 248 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 248

såväl modern som fadern - kommer antalet fall då barn på
ovan angivet sätt Bilaga 3:1 bildar "ny släkt" att kunna bli mycket
stort. Det kan således inträda en formlig upplösning av begreppet släktnamn
sådant detta hittills uppfattats av gemene man och definierats i namnlagen. Det
kan inte uteslutas, att en sådan utveckling också kommer att negativt påverka
det materiella namnskyddet. Till detta kommer att vissa konsekvenser antagligen
kommer att te sig direkt stötande: så kommer t. ex. ett utomäktenskapligt barns
ovillkorliga rätt till faderns aktuella namn att kunna medföra, att barnet får
namn efter faderns hustru, trots att det är följderna av hans
"otrohet" mot henne.

Såvitt man kan förstå bygger förslaget på den redan i förarbetena
till namnlagen redovisade uppfattningen om barns lika rätt till båda föräldrars
namn. I sagda förarbeten var uppfattningen emellertid grundad på principen att
barnet hade lika anknytning fill båda föräldrarnas släkt - en ståndpunkt som
avsågs stå i motsättning fill den praxis vilken fordrade medgivande från mödernefränder
för att inomäktenskapligt barn skulle kunna förvärva moderns namn. Den
möjlighet som fillerkändes utomäktenskapligt barn att förvärva moderns giftasnamn
motiverades som redan sagts inte med namnrättsliga överväganden utan grundades
på sociala skäl.

Den rätt make avses få att förvärva andra makens släktnamn
får betraktas som en helt personlig rätt, betingad av traditionen samt
flertalets önskemål att i den familjen hålla ihop kring ett och samma
släktnamn. Det är enligt hovrättens mening därför inte riktigt att utan mycket
starka skäl låta denna personliga rätt bilda brygga fill andras på vedertagen
släktnamnstradition grundade namnrätt till följd av familjeanknytning.

Enligt NlU:s förslag får makar som gemensamt namn ej
antaga sådant som den ene av dem förvärvat på grund av tidigare äktenskap, en
ståndpunkt som hovrätten biträder. I de fall då det för ett barn i äktenskapet
kan bli aktuellt att förvärva förälders giftasnamn har föräldrarna således
alltid skilda namn. I de allra flesta sådana fall torde det ena av föräldranamnen
vara ett från släkten härrörande släktnamn. Därmed står alltså ett verkligt
"släktnamn" barnet till buds, genom vilket det också får namngemenskap
med den ena av föräldrarna. Det kan därför inte i sådana fall anses föreligga
något verkligt behov av att barnet också får tillgång till den andre förälderns
giftasnamn.

För normalfallet bör det därför av skäl som nu redovisats
ej komma ifråga att låta barn i äktenskap förvärva förälders giftasnamn.

Om man antar en sådan huvudregel kan det naturligtvis
uppstå konflikter för det fall båda föräldrarna har tidigare giftasnamn -
barnet kan då få namngemenskap med endera endast om föräldern byter tillbaka
till sin släkts namn eller barnet förvärvar giftasnamnet. För de extremfall då
båda föräldrarna har starka skäl an inte vilja byta tillbaka till tidigare namn
bör dock frågan om namngemenskap kunna lösas som ansökningsfall enligt 12 §.
Detta är enligt hovrättens mening en rimligare lösning än den generella regel NIU
föreslagit.

s. 249 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 249

Som framgår nedan har NIU strävat efter att alla barn
behandlas lika. Bilaga 3:1 oavsett om deras föräldrar är gifta med varandra
eller inte. Hovrätten menar att detta är en riktig utgångspunkt för utformning
av reglerna om barns namn. Med hovrättens ståndpunktstagande ovan beträffande
barn, vars föräldrar är gifta med varandra, måste man alltså undersöka om samma
regler rimligen kan gälla för alla barn. Det har redan ovan antytts att det
inte ter sig acceptabelt att barn utom äktenskap via fadern fritt kan förvärva
dennes hustrus släktnamn. Det återstår då att överväga de regler som redan
gäller, innebärande att sådant barn förvärvar moderns aktuella namn.

Före namnlagen var det bara utomäktenskapligt barn till
änka som kunde förvärva moderns giftasnamn och skälen härtill har redan
redovisats. Namnrättskommittén föreslog, som också påvisats, att barnet alltid
skulle förvärva moderns flicknamn men departementschefen gick motsatt väg för
att erhålla likformiga regler för alla utomäktenskapliga barn. Skälen angavs
vara barnets intresse av namngemenskap med modern, vilket tedde sig särskilt
viktigt i dessa fall, då en äldre syn på utomäktenskapliga förbindelser
alltjämt var rådande. Men bakom bestämmelserna låg också tanken att modern, som
genom giftermålsbalkens bestämmelser en gång "tvingats" förvärva
mannens namn, inte skulle behöva avstå från detta för att vinna namngemenskap
med barnet.

Fråga är nu om dessa synpunkter i dag har samma giltighet
som vid namnlagens tillkomst.

Det får helt allmänt tagas för givet att ett barn har
intresse av namngemenskap med förälder, med vilken det lever i
familjegemenskap. Det sociala tryck som för tjugo år sedan ledde till en sådan
slutsats beträffande det utomäktenskapliga barnet föreligger emellertid
knappast längre, i varje fall inte med samma styrka som då. Något absolut krav
från lagstiftningens sida på sådan namngemenskap föreligger för övrigt inte
enligt namnlagen - barnet kan efter anmälan ges faderns eller - utan att modern
förvärvar samma namn - styvfaderns namn, låt vara i det senare fallet efter
viss prövning av domstol.

Redan namnlagen ger hustru frihet att välja om hon vill
behålla sitt namn eller förvärva mannens. Enligt NlU:s förslag skall
huvudregeln vara att hon behåller sitt namn vid giftermålet; hon skall således
själv vara aktiv för att förvärva mannens namn. Man kan därför inte längre och
framförallt inte i framtiden anföra, att hon "tvingats" förvärva det
namnet, som motiv för att hon ej bör avstå från det för att vinna namngemenskap
med sitt senare med annan man födda barn. Samtidigt måste det naturligtvis
beaktas, att kvinnor i ökande utsträckning är yrkesverksamma eller engagerade i
samhällslivet, vilket kan vara orsak nog till att de inte vill byta bort ett
namn under vilket de blivit kända. Beaktas bör också att många av de fall som
kan bli aktuella gäller kvinnor som verkligen "tvingats" ta mannens
namn, ehuru antalet sädana kvinnor-det avses dem som ingått äktenskap före 1.1.
1964-snabbt minskar såsom presumtiva barnaföderskor.

s. 250 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 250

Det måste medges att stor tvekan kan råda om man nu
beträffande barn. Bilaga 3:1 vilkas föräldrar inte är gifta med varandra, skall
övergå till den av namnrättskommittén förordade linjen. Om man emellertid fasthåller
att alla barn skall behandlas lika synes enligt hovrätten en sådan ordning vara
den enda möjliga, eftersom man på skäl som ovan redovisats måste avvisa NlU:s
förslag beträffande barn, vilkas föräldrar är gifta med varandra, liksom
förslaget att annat barn skall kunna förvärva faderns giftasnamn.

Med stöd av det anförda får hovrätten i första hand
förorda att man från barns namnrätt generellt undantar sådant namn som förälder
förvärvat på grund av äktenskap med annan än barnets andra förälder, med
fortsatt specialregel givetvis för det fall att det föreligger
styvbarnsförhållande och styvföräldern lämnar sitt samtycke. Skulle en sådan
ordning icke anses godtagbar vill hovrätten i andra hand föreslå att den
nuvarande uppdelningen bibehålles såvitt gäller giftasnamn.

1.4 Domstolsprövning av minderårigas fria namnbyte

Namnrättskommittén föreslog, att inomäktenskapligt barn
skulle genom anmälan få förvärva moderns släktnamn. Beträffande sådant barns
förvärv av styvfaderns namn utformade kommittén en bestämmelse om ansökningsförfarande,
i vilket bl. a. frågan om barnets bästa skulle prövas.

Remisskritiken blev omfattande. Särskilt påpekades det att
frånskild hustru som fick vårdnaden om barnet ensam kunde bestämma om dess namn.
Styvbarnsfallen skulle visserligen prövas av namnmyndigheten, men det ansågs
från många håll att denna myndighet inte var skickad att göra den
familjerättsliga prövning som förslaget föreskrev.

Följden blev att institutet med domstolsprövning infördes
i lagen. Sådan prövning kom emellertid inte bara att avse barn i äktenskap utan
även - för likformighetens skull - utomäktenskapligt barns förvärv av styvfars
namn. Regler om domstolsprövning intogs även i bestämmelserna om adoptivbarns
namn samt i den speciella bestämmelsen om fosterbarn. I det senare fallet är en
sådan ordning emellerfid delvis betingad av andra skäl än de övriga, eftersom
någon instans måste pröva om ett verkligt fosterbarnsförhållande alls
föreligger.

NIU föreslår nu att domstolsprövningen avskaffas utom - på
nyss angivna grunder - försåvitt angår fosterbarnsfallen.

NlU:s mofiv för att avskaffa domstolsprövningen synes vara
den starka betoning av barns rätt fill vissa namn inom familjesfären som
genomsyrar hela förslaget; om barnet principiellt har en rätt till visst namn
får icke någon hindra det från att i praktiken utöva denna rätt.

Frågan huruvida detta synsätt är helt riktigt kan som ovan
påpekats starkt ifrågasättas. Såvitt hovrätten kan se bör emellertid inte
problemet bedömas ur renodlad namnrättslig synvinkel. Frågan om det minderåriga
barnets namn har - som det påpekats i förarbetena till namnlagen - vid oenighet

s. 251 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 251

mellan föräldrarna beröringspunkter med
vårdnadsfrågan och det är Bilaga 3:1 orealistiskt att bortse från,
vilka följder ett upphävande av domstolprövningen kan ha på föräldrarnas
agerande i olika sammanhang.

Enligt hovrättens mening kvarstår åtskilliga av de skäl
som framfördes i remisskritiken 1960 och godtogs av departementschef och
riksdag. Emellertid är det uppenbart att de nuvarande bestämmelsernas
generella utformning kom att medföra, att prövning sker i ett antal fall då
sådan av olika skäl borde kunna underlåtas.

Den nuvarande regeln i 1 § 3 st innebär att
domstolsprövning erfordras även för det fall att föräldrarna fortfarande är
gifta med varandra. I den situationen måste de ju emellertid vara ense,
eftersom de endast gemensamt kan göra ansökan (med undantag för de sällsynta
fall då endera i äktenskapet ensam har vårdnaden). Det är därför klart att man
i dylika fall bör kunna upphäva kravet på sådan prövning. Sedan namnlagen
infördes har skapats möjlighet för frånskilda att gemensamt ha vårdnaden om
barnen. Även i detta fall kan på skäl som nyss sagts prövning efterges. Sådan
eftergift bör också ske i övriga fall då föräldrarna är ense, vilket kan
manifesteras genom ett till anmälan fogat skriftligt medgivande från den icke vårdnadshavande
föräldern.

Om det i praktiken bara finns en förälder ter sig också
domstolsprövningen opåkallad. Detta gäller naturligtvis främst då andra
föräldern är avliden. Men även då ett barn till ogift moder ända sedan födelsen
stått under hennes ensamma vårdnad måste en prövning anses opåkallad i det för
denna situation enda aktuella fallet, att barnet skall förvärva styvfaders
namn. Många gånger har det aldrig förelegat någon kontakt mellan barnet och
dess fader och han kan därför vara omöjlig att nå. I andra fall kan det te sig
direkt kränkande för modern, att synpunkter inhämtas från en fader som inte
tagit någon del i barnets fostran och vård och kanske t. o. m. nonchalerat både
henne och barnet.

Hovrätten får alltså föreslå att man behåller
domstolsprövningen men begränsar den till de fall då tvist mellan föräldrarna
föreligger. Om de fall undantas som ovan angivits skulle för prövning återstå

1. namnbyte till förälders eller styvförälders namn
för barn, vars föräldrar är

skilda, och icke har gemensam vårdnad, såvida den icke vårdnadshavande

föräldern vägrar lämna medgivande till namnbytet;

2.
namnbyte till
styvfaders namn för barn, vars föräldrar inte är gifta men som har gemensam
vårdnad eller vars fader tidigare haft del i vårdnaden, såvida fadern vägrar
lämna medgivande;

3.
namnbyte till
moderns namn för barn, vars föräldrar inte är gifta med varandra, om barnet
från födelsen haft faderns namn och de under 2 angivna omständigheterna i
övrigt föreligger;

4.
namnbyte till
styvmoders namn för barn, vars föräldrar inte är gifta med varandra, om barnet
står under faderns vårdnad och modern vägrar lämna medgivande.

s. 252 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 252

Det bör observeras att prövning nu ej behöver ske vid icke
i äktenskap fött Bilaga 3:1 barns förvärv av faders namn, ej ens om det är
han som efter vunnen vårdnadstvist har att ensam bestämma i frågan. Kanske bör
det dock övervägas om inte modern i dylikt fall kan ha samma anledning att
påkalla prövning som fader nu anses ha i skilsmässofallen.

Del bör också påpekas an NlU:s av hovrätten - om än med
tvekan -godtagna förslag om fri återgång till tidigare namn kan leda till ett
antal namnbyten sorn inte utan vidare godtas av den förälder vars namn barnet
har. Detta blir särskilt aktuellt vid överflyttning av vårdnaden från den ena
föräldern till den andra.

1.5 Villkor för administrativt namnbyte

I 8 § NL föreskrivs nu att den, vars släktnamn inte är
tillräckligt särskiljande eller eljest mindre tjänligt, har en ovillkorlig rätt
att efter ansökan erhålla annat namn. Kan sådana skäl inte anföras kan sökande,
som åberopar särskilda skäl - antingen för att byta bort sitt namn eller för
att få visst annat namn - enligt 1, 3 eller 11 § få till stånd administrativt
namnbyte. Därutöver finns det i 12 § en generalklausul, som ger den vilken kan
åberopa synnerliga skäl för byte möjlighet att erhålla sådant, trots att
förutsättningarna i ovannämnda paragrafer inte föreligger. I dessa delar
speglar namnlagen i huvudsak samma principer som uttryckligen eller enligt
praxis tidigare gällt för tillämpning av SIF. Motiven för att det sålunda skall
förebringas skäl för namnbyte är enligt förarbetena till båda författningarna
dels hänsynen till namnstabiliteten, dels uppfattningen att tillgängligt
material av nybildade släktnamn är begränsat och därför bör förbehållas dem som
är i direkt behov av sådant namn.

Som ovan påpekats (1.2) har NIU föreslagit att alla
namnbyten inom familjesfären skall kunna ske fritt genom anmälan. Dessa frågor
har hovrätten översiktligt behandlat redan i det sammanhanget. Under 1.1 har
hovrätten också anmärkt, att NIU beträffande administrativa namnbyten i
allmänhet föreslär, att envar utan att uppge särskilda motiv för att byta bort
sitt nuvarande namn skall ha rätt att förvärva annat namn. Denna fråga har
hovrätten emellertid inte där vidare penetrerat.

NlU:s motiv för att i 8 § inte föreskriva villkor för
namnbyten är dels dess ovan (1,1) redovisade uppfattning att behovet av
namnstabilitet minskat, dels erfarenheten att de förslag till nybildade
släktnamn som under det senaste halvseklet framlagts i ett antal s,k,
namnböcker förbrukats relativt långsamt, NIU noterar också att antalet sökande
som önskar ett i släkten redan förekommande namn är dubbelt så stort som de som
söker ett nybildat namn och att risken för okynnesansökningar kan bedömas som
ringa, NIU vill därför nu "befria namnmyndigheten från den inte sällan
svåra prövningen, om ett befintligt släktnamn kan anses vara icke tillräckligt
särskiljande eller eljest mindre tjänligt". Slutligen påpekas det ätten 'ndring

s. 253 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 253

av bestämmelsen i föreslagen riktning skulle bringa
regleringen i överens- Bilaga 3:1 stämmelse med dansk och norsk rätt.

NIU bygger upp de allmänna resonemangen för sitt förslag
att göra 8 § villkorslös så, att man sedan synpunkten på personnumren och
namnstabiliteten upprepats, påpekar att NIU i enlighet härmed " i det
föregående" föreslagit de fria namnbytena inom familjesfären. I linje
härmed, säger NIU, har man övervägt om inte de förutsättningar för namnbyte som
8 § nu uppställer kan utgå.

Detta resonemang är emellertid i verkligheten ett
cirkelresonemang. Ty kärnpunkten för beslut om de familjemässiga namnbytena
ligger egentligen just i 8 §. Det vore nämligen alldeles poänglöst att i de
familjerättsliga bestämmelserna i något fall föreskriva ansökningsförfarande,
om man samtidigt i 8 § gör detta villkorslöst såvitt avser behovet av att byta
bort namn. Det centrala i bestämmelserna 2 och 4 §§ är ju att barnet har rätt
att förvärva visst eller vissa namn inom familjesfären. Den prövning som nu
föreligger för vuxna - och som föreslås bibehållen av hovrätten - gäller ju då
huruvida det finns .?/cfl/flH/)yrfl/)orf det namn sökanden redan har. Om man
emellertid i 8 § får rätt att utan sådan motivering förvärva annat namn. faller
ju för sökande, som nu avses, det i 2 respektive 4 § angivna namnet ut s a s
automatiskt. Det skulle således endast vara att besvära vederbörande med ett
ansökningsförfarande, som utan vidare skulle leda till samma resultat som en
anmälan.

Logiskt sett borde hovrätten därför ha behandlat 8 § före
frågorna om barns släktnamn, eftersom utformning av 8 § enligt NIU:s förslag
rimligen måste få till konsekvens att även förslaget om fria namnbyten för
vuxna barn godtas. Emellertid har hovrätten velat följa NlU:s turordning
beträffande förda resonemang. Dessutom torde även beträffande 8 § den centrala
frågan vara diskussionen om namnstabiliteten som förts redan under 1.1.

Hovrätten har där framfört som sin mening, att
namnstabiliteten även i fortsättningen måste utgöra ett grundläggande element i
namnlagstiftningen. Utgångspunkten för utformningen av 8 § bör därför enligt
hovrättens mening alltjämt vara, att den som vill ansöka om annat namn bör ange
skäl för sin önskan. Detta inte minst därför att en annan ordning skulle ha de
effekter som ovan sagts för innehållet i 2 och 4 §§ med de konsekvenser därav
som påvisats ovan (1.2).

De allmänna skäl som 8 § nu uppställer innebär att alla
innehavare av "vanliga" namn har rätt att fä byta. Före namnlagen
kunde det måhända bjuda vissa svårigheter för namnmyndigheten att avgöra vilka
namn som sålunda borde få bytas bort. Den av namnrättskommittén uppgjorda, av NIU
nu justerade s. k. rikslistan ger emellertid klara besked om vilka namn som
under alla omständigheter är av denna beskaffenhet, och av i betänkandet
redovisade siffror framgår, att dessa namn bärs av över hälften av
befolkningen. Det finns i tidigare material också uppgifter om släktnamn som
lokalt har så hög frekvens, att innehav av dem bör medföra rätt till byte. Mot
denna bakgrund bör det enligt hovrättens mening inte behöva bli mer än

s. 254 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 254

ett fåtal fall, då en prövning av det havda namnets
karaktär kan vålla större Bilaga 3:1 bekymmer. Det kan därför knappast vara
dessa fall som NIU avser, då det sägs att namnmyndigheten bör
"befrias" från prövningen.

I stället får man av argumenteringen den uppfattningen att
det är det stora antalet fall, då vederbörande söker redan befinfligt släktnamn
som betungar namnmyndigheten. Den fråga som då står i fokus är emellertid om
det alls kan vara tillåtet för sökande att erhålla det sökta namnet. Det
övervägandet befrias myndigheten dock inte från av den föreslagna utformningen
av 8§.

Påpekandet att man genom NlU:s förslag skulle vinna
rättslikhet med Danmark och Norge är naturligtvis beaktansvärt. Det är därvid
av stort intresse att veta under hur lång tid sådana regler gällt i dessa
länder och vilka erfarenheter de då givit. I dessa delar ger emellerfid
betänkandet inte besked,

1 frågan, huruvida en villkorslös namnbytesrätt kommer att
leda till stark påfrestning på beståendet av nybildade namn. är det svårt att
ha någon bestämd mening. Tidigare har det framhållits att materialet av
verkligt attraktiva nybildningar är mycket begränsat; skälet till att
namnböckernas förslag inte använts i högre grad kan helt enkelt vara att de där
upptagna namnen framstår som icke åtråvärda. Den frågan bör väl emellertid ej
heller vara avgörande för hur man ställer sig till förslaget.

Vid övervägande av vad som nu anförts och med hänsyn till
de konsekvenser förslaget till 8 § skulle få för namnstabiliteten dels direkt,
dels via de bestämmelser i 2 och 4 §§, som redan behandlats, anser hovrätten
sig böra avstyrka att man ändrar på den nuvarande ordningen, att sökande för administrativt
namnbyte skall förebara giltigt skäl. Till frågorna om vilka skäl som bör
godtagas återkommer hovrätten vid sin behandling av de aktuella paragraferna,

2 Lagförslaget

Beträffande den familjerättsliga delen tar NIU
utgångspunkt i bestämmelsen om makars namn. Anledningen härtill är att vissa
diskussioner om denna problematik - bl, a, frågan om "neutralitet"
beträffande val av gemensamt namn - får bilda underlag för förslaget till
regler om barns namn. Eftersom hovrätten redan övergripande yttrat sig i en del
principfrågor, finns det dock ingen anledning att i det fortsatta yttrandet
avvika från själva lagförslagets uppställning,

2.1 Barns namn (1 och 2 §§)

NIU har haft som riktpunkt att alla barn skall behandlas lika,
vilket lett till en annan gruppering av bestämmelserna inom angivna båda
paragrafer än som nu är fallet.

s. 255 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 255

Som redan anförts ovan delar hovrätten uppfattningen att
man bör Bilaga 3:1 eftersträva lagregler som kan tillämpas på alla barn,
oavsett om deras föräldrar är gifta med varandra eller inte. Huruvida en sådan
strävan kan genomföras är dock ovisst; det avhänger bl. a. av hur man ställer
sig till de övergripande frågorna om barns rätt till förälders tidigare giftasnamn
och om domstolsprövning av vissa namnbyten.

Om emellertid NIU vinner gehör för nu berörda intentioner
synes det riktigt att i 1 § behandla barns förvärv i anslutning till födelsen
och i 2 § uppta regler om byten därefter. Hovrätten följer därför den av NIU gjorda
uppdelningen.

Ett sedan 1917 grundläggande drag i lagstiftningen har
varit att barn vid födelsen automatiskt förvärvar släktnamn. På olika ställen i
1963 års proposition till namnlagen understryks vikten av en sådan ordning. Den
är dessutom en naturlig konsekvens av namnrättskommitténs principiella
resonemang om namnrätt och namnplikt, på vilka den nuvarande namnlagen kan
anses vara uppbyggd.

NlU:s förslag innehåller automatiskt verkande regler
endast för barn, vars föräldrar har gemensamt släktnamn, och detta avser då
alltid fall, då föräldrarna är gifta med varandra. I övriga fall vill NIU låta
namnfrågan vara öppen till dess föräldrarna eller ensam vårdnadshavare bestämt
sig i fråga om val av namn för barnet, dock att enligt en hjälpregel barnet
efter utgången av sex månader efter födelsen skall anses ha förvärvat moderns
släktnamn. Sistnämnda regel får naturligtvis i sak också anses innefatta
automatik.

NIU:s främsta skäl fill att icke generellt ha en
automatiskt verkande regel har varit, att man - med hänsyn till barnets lika
rätt till båda föräldrarnas namn samt den eftersträvade jämställdheten mellan
dessa - vill förhålla sig neutral i valet och överlämna till föräldrarna att
träffa detta. Denna neutralitet är emellertid bara skenbar och temporär. Ty som
NIU själv konstaterar måste lagstiftaren kräva, att barnet förr eller senare
får ett släktnamn, och då måste man vid utebliven anmälan framtvinga ett
resultat via en hjälpregel som icke kan vara neutral. Följden är att den
önskade anmälan aldrig behöver avse annat namn än det som icke avses med hjälpregeln.
Därmed måste man ge ett försteg åt det ena namnet -automatiken är endast
uppskjuten sex månader,

NIU kunde även med sitt förslag ha ökat antalet fall då
barnet automatiskt förvärvar namn vid födelsen om den öppnat en möjlighet för
föräldrarna att före denna göra namnanmälan. De skäl NIU anfört mot en dylik
anmälan förefaller inte hållbara. Föräldrar vidtar en serie åtgärder inför den
väntade nedkomsten och det kan knappast te sig främmande vare sig för dem eller
för rättsordningen, om anmälan finge ske före denna, NIU:s invändningar är bl,
a, att en anmälan vid giftermålet om vad framtida barn skall heta framdeles
inte låter sig kontrollera. En anmälan kunde emellertid ges begränsad giltighet
i tiden -1, ex. sex månader - och därmed skulle den ej få verkan mer än för det
aktuellt väntade barnet.

s. 256 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 256

Men eftersom en anmälan före födelsen inte kan avtvingas
föräldrarna. Bilaga 3:1 kommer ändå ett antal barn att med NlU:s förslag
kunna sakna namn avsevärd tid efter födelsen. Man har därför under alla
omständigheter att ta ställning till frågan om detta är lämpligt.

Hovrätten menar vid övervägande härav att NIU underskattat
värdet av en vid födelsen automatiskt verkande regel. Att anmälan efter
födelsen eller tillämpning av hjälpregeln skall anses har verkan från födelsen
kan inte rubba denna inställning. Hovrätten vill därför förorda en ordning,
enligt vilken barn vid födelsen automatiskt förvärvar släktnamn.

Om man vill genomföra en sådan princip och samtidigt
strävar efter att behandla alla barn lika kan automatiken endast avse moderns
släktnamn, dvs. man måste tillämpa ens. k. kognatisk namnföljd. Detta innebär
ett brott mot hittillsvarande namnskick och måste naturligtvis därför noga
övervägas.

Det får då först konstateras att NIU, trots uppgiven
strävan till neutralitet, i sak rekommenderar en övergång till kognatisk namnföljd,
eftersom hjälpregeln avser moderns namn. Anmälan behöver då bara avse faderns
namn och sådan anmälan kan ske endast om föräldrarna är ense. Det ligger alltså
helt i moderns hand att avgöra, om barnet skall kunna förvärva faderns namn.
Hon har, med NlU:s litet tillspetsade formulering, "övertaget" i
namnfrågan. Vid angivna förhållanden vore det - om man i övrigt helt grundade
sig på NlU:s tankegångar - lika bra att konstatera att en kognatisk namnföljd
införes och låta den verka direkt från barnets födelse.

Den agnatiska namnordningen har tradition inte bara hos
oss utan i de flesta stater; i de länder där barn inte förvärvar faderns namn
förvärvar det båda föräldrarnas. Det torde vara obestridligt att denna
utveckling i huvudsak är grundad på det patriarkaliska system som vi nu i andra
sammanhang övergett eller i varje fall strävar att överge. Uppfattningen att
hustrun tillhör mannens släkt, vilket säkerligen också varit anledningen såväl
till äldre regler om hustrus namn som till den agnatiska namnordningen, är inte
heller giltig numera. Man torde kunna anta att till dessa förhållanden kommit
ett tredje, nämligen att hustru förr ansåg det angeläget att med faderns namn
markera faderskapet till barnet för att undgå misstanke att barnet var utomäktenskapligt.
Med det synsätt vi nu har torde ej heller denna inställning längre vara
relevant för vidmakthållande av den agnatiska namnföljden.

Förhållandena i andra länder skulle väl kunna vara en
omständighet att väga in vid frågans avgörande. Emellertid synes, som framgår
av betänkandet, ätskilliga stater överväga en avveckling eller i varje fall en
uppmjukning av den agnatiska ordningen. Vid sådant förhållande kan
internationella förhållanden inte tillmätas någon nämnvärd betydelse vid
avgörandet av hur vi vill ordna vårt framtida namnskick.

För den agnatiska namnföljden talar således i sak endast
den faktiska traditionen. Ingenting talar emot en kognatisk namnföljd. Denna
har det

s. 257 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 257

positiva värdet, att den är direkt tillämpbar på alla
barn, oavsett om Bilaga 3:1 föräldrarna är gifta med varandra eller inte.

Med stöd av det anförda får hovrätten ansluta sig till den
av NIU i sak rekommenderade linjen an lagstiftningen bör övergå till en kognatisk
namnföljd.

Hovrätten har ovan uttalat sig emot, att barn genom
automatiskt verkande regler eller anmälan får förvärva förälders giftasnamn
från tidigare äktenskap.

Med utgångspunkt från vad hovrätten sålunda anfört får
hovrätten förorda au 1 § byggs upp enligt följande principer: Barn förvärvar
vid födelsen moderns släktnamn (vilket ju eventuellt också kan vara mannens) -
dock ej tidigare giftasnamn - såvida inte före dess födelse anmälts alt del
skall erhålla faderns släktnamn - dock ej tidigare giftasnamn.

Alla frågor om förvärv efter födelsen kommer då att samlas
i 2 §, vilket innebär den systematiska ändringen i förhållande till NIU:s
förslag att om anmälan av faderns namn försummats före födelsen den efter
födelsen sker jämlikt 2 §. I sak innebär detta inte någon ändring i förhållande
till förslaget,

I enlighet med vad ovan under de principiella resonemangen
anförts bör man i 2 § skilja mellan minderårigt barn och sådant
"barn" som uppnått 18 års ålder eller ingått äktenskap, i
fortsättningen sammanfattande benämnda "vuxet barn".

För båda grupperna bör, som ovan utvecklats, möjligheten
att förvärva förälders namn enligt 2 § begränsas så, att förvärvet ej kan avse
förälderns fidigare giftasnamn.

Minderårigt barns namnbyte genom anmälan bör i den
utsträckning som framgår ovan under 1,4 vara beroende av att domstol funnit
bytet förenligt med barnets bästa.

Med de båda nu angivna reservationerna synes i övrigt NIU:s
förslag enligt första och andra styckena kunna godtas såvitt gäller minderårigt
barn. Slutraden i andra stycket synes dock otydlig och överensstämmer ej heller
med motsvarande bestämmelser i 4 och 5 §§.

Beträffande vuxet barn har hovrätten redan under 1.2
förordat alt namnbyte enhgt 2 § liksom nu skall ske efter ansökan. Har det
namn, som barnet önskar, av föräldern förvärvats efter ansökan, bör liksom nu
(se 13 § 2 st.) en förutsättning för barnets förvärv vara att föräldern
samtycker. Orsaken till detta ställningstagande är att det ej alls generellt
kan förutsättas, att föräldrar och vuxna barn har en sådan inbördes relation,
att föräldrarna önskar att barnet kan ansluta till deras namnförvärv.

Hovrätten vill emellertid ifrågasätta, om det finns skäl
att i detta sammanhang i lagen uppta en bestämmelse om vuxet barns förvärv av
styvförälders namn. Visserligen finns i NIU:s förslag den restriktionen att
styvföräldern skall samtycka - vilket då med det av hovrätten förordade
ansökningsförfarandet skulle få motsvarande tillämpning - men enligt

s. 258 Kontrollera mot PDF

Prop, 1981/82:156 258

hovrättens mening saknas de grundläggande
förutsättningarna för att i denna Bilaga 3:1

paragraf ge vuxen person denna möjlighet. Skälet till den
nuvarande

styvfadersbestämmelsen är, att barnet har intresse av
namngemenskap med

den familj i vilket det lever, NIU:s förslag är mera
begränsat än nuvarande

regel, eftersom det förutsätter att den aktuella föräldern
skall ha förvärvat sin

nya makes namn. Även detta tyder på att namngemenskapen
står i fokus. En

dylik gemenskap kan däremot ej rimligen åberopas av en
vuxen och i varje

fall inte om föräldern gifter om sig långt efter det att
barnet flyttat hemifrån

och kanske bildat egen familj. Med hänvisning till det
anförda vill hovrätten

förorda
att åetför vuxna barns vidkommande i 2 § ej intas någon bestämmelse

om styvförälders namn; dessa fall bör liksom nu hänvisas
till prövning enligt

12 §.

Vad slutligen angår återgång till tidigare namn har
hovrätten ovan under 1.2 förordat att sådan får ske fritt; för minderårigt barn
bör dock i förekommande fall domstolsprövning ske. NIU har för sin del endast
med 2 § 3 st, avsett återgång fill namn enligt 1 §, vilket innebär att återgång
till enligt 2 § 2 st, förvärvat namn (mellan 2 § 1 st, och 1 § finns ju
fullständig kongruens) icke skall vara tillåten. Om emellertid 2 § 3 st. skall
ersätta II § - denna paragraf föreslås ju
slopad - bör återgången kunna avse vilket namn som helst enligt 1 eller 2 §;
för de fall som fordrar samtycke för första förvärvet torde förnyat samtycke
vid återgång ej behöva komma ifråga.

2.2 Adoptivbarn (3 och 4 §§)

NlU:s förslag i denna del bygger, liksom nu namnlagen, på
uppfattningen att adoptivbarn i namnhänseende skall jämställas med sådana barn
som avses i 1 och 2 §§. Hovrätten har därför i de delar som reglerna
överensstämmer samma synpunkter som när det gäller sistnämnda paragrafer.

Även när det gäller återgång till tidigare namn har NIU
helt parallelliserat bestämmelsen i 4§ 3 st. med 2§ 3st., dvs. återgångsrätten
avser endast adoptivförälders namn. Detta innebär emellertid en försämring för
adoptivbarnet i förhållande till vad nu gäller.

Enligt förslagets 3 § 4 st. skall barnet trots adoptionen
liksom nu kunna få behålla sitt dittillsvarande namn. NIU ger goda skäl för den
ståndpunkten. Ett av dem gäller barn, vars föräldrar samfidigt förolyckats och
som trots adoptionen därför inte i andra hänseenden släpper kontakten med sin
tidigare släkt. Om man nu vid dylik adoption förbiser barnets intresse av att
behålla namnet eller om barnet senare som äldre eller helt vuxet önskar
namnmässigt återknyta till den släkt, med vilken det har blodsförvantskap, bör
en sådan önskan kunna tillmötesgås. Enligt nuvarande regler kan det ske med
stöd av 11 §, men NlU:s förslag ger i avsaknad av specialstadgande bara
möjlighet via 12 §, som kräver synnerliga skäl. Enligt hovrättens mening borde
det rimligen i 4 § öppnas en möjlighet för adoptivbarn ati i den ordning

s. 259 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 259

som eljest gäller för återtagande av namn - olika för
minderårig och vuxen - Bilaga 3:1 återta släktnamn som barnet hade före
adoptionen.

2.3 Styvförälders namn (nuvarande 4 §)

Den nuvarande bestämmelsen ger barn möjlighet att med
styvfaders samtycke förvärva hans namn även om modern ej förvärvat samma namn.
Bakom denna bestämmelse ligger tanken, att barnet kan ha stort intresse av att
vinna namngemenskap med styvfaderns tidigare barn eller med halvsyskon som
föds i moderns nya äktenskap, även om modern av personliga skäl behåller sitt
tidigare namn.

NIU har upptagit frågorna om styvförälders namn till
reglering endast om barnets förälder förvärvar styvförälderns namn. Detta sker
uttömmande i förslaget till 2 § 2 st. NIU föreslär därför att nuvarande 4 §
utgår ur lagen. Det betyder att den i föregående stycke beskrivna situafionen i
framtiden ger barn möjlighet att förvärva styvförälders namn endast via 12 §.

Det är svårt att ha någon bestämd mening om huruvida NIU:s
förslag att "styvfarsparagrafen" skall utgå kommer att vålla problem
i enskilda fall. Osannolikt är det dock inte.

Hovrätten, som inte för fram något eget förslag i denna
del, vill anmäla problemet till ytterligare övervägande.

2.4 Fosterbarn (5 §)

Förutsättningen för att barn skall förvärva
fosterförälders namn är i regel att barnet redan i praktiken har blivit känt
under det namnet. Det är från den utgångspunkten som en bestämmelse om barns
förvärv av fosterföräldrars namn bör utformas.

Mot angivna bakgrund förefaller det riktigt att förvärvet
i dessa fall skall avse fosterförälders aktuella namn, alltså även namn som
vederbörande fått genom tidigare gifte. Vilket namn det än blir kommer det ju
för barnets del "utifrån" och om barnet fortsätter att bära namnet
blir det under alla omständigheter utgångspunkt för vad som ovan betecknats som
"ny släkt". Fosterbarnssituationen är alltså ett sådant fall då
avvikelse från huvudprincipen år berättigad.

Med utgångspunkt i vad som i detta avsnitt inledningsvis
anfördes är det emellertid svårt att förstå NlU:s förslag i andra och tredje
styckena. Med den mycket speciella regeln om fosterbarn vill man legalisera en
redan mellan barnet och fosterföräldern uppkommen namngemenskap.

Situationen får inte förblandas med adoption; barnet
förblir ju hela fiden sina biologiska föräldrars barn och har rimligen de
rättigheter som 2 § 1 och 2 st ger ett sådant barn. Att samtidigt inom
fosterfamiljen öppna för fria namnbyten verkar inte välbetänkt. Framförallt inte
som man samtidigt till skillnad från de från 2 § "kopierade"
bestämmelserna för namnbyte enligt

18 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 156

s. 260 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 260

andra stycket trots allt kräver samtycke. Bilaga 3:1

Eftersom fosterbarnssituationen bara gäller minderårig och
endast varar så länge barnet faktiskt är kvar hos fosterföräldrarna, kommer
aldrig någon rättslig bedömning till stånd av huruvida fosterförhållandet
upphör. Ändå förutsätter förslaget att barnet under hela sitt liv skall ha
möjlighet att göra förvärv enligt andra och tredje styckena. En sådan ordning
torde vara utan förankring i allmän uppfattning och ej heller spegla ett
verkligt behov.Med stöd av det anförda får hovrätten föreslå alt förslagets
andra och tredje stycke utmönstras. Om barnet vill ha annat av fosterföräldrars
namn än det som först förvärvats, bör det liksom nu ske efter ny prövning
enligt första stycket. Är barnet vuxet får sådant förvärv ske efter ansökan,
vilket innebär att 12 § blir tillämplig.

I sista stycket har NIU föreslagit en återgångsregel med
sikte enbart på fosterföräldrars namn. Däremot skapas genom den ingen möjlighet
för barnet att återgå till det namn barnet hade efter sina biologiska
föräldrar.

Om förslagets andra och tredje stycke utmönstras kommer en
bestämmelse av det slag NIU föreslår i fjärde stycket ej att bli aktuell. Hur NIU
sett på frågan om återgång till de biologiska föräldrarnas namn framgår inte.
Eftersom fosterförhållandet ej grundar statusändring borde det principiellt
vara så, att barnet alltid har rätt att tillämpa alla bestämmelserna i 2 §.
Sistnämnda paragrafs återgångsregel gäller emellertid enligt ordalydelsen bara
för det fall barnet förvärvat namn enligt samma paragrafs andra eller tredje
stycke. Om man godtar hovrättens förslag ovan om begränsning av
domstolsprövningen kommer det att saknas täckning i 2 § för hur man skall
förfara i detta hänseende, om barnet skall återgå från fosterföräldranamn till
biologiska föräldrars namn.

Mot angivna bakgrund bör kanske i 5 § införas en bestämmelse
om barnets rätt att återgå till tidigare namn. För att skydda barnet och
fosterföräldrarna mot övergrepp från de biologiska föråldrarna, bör sådan
återgång bli beroende av domstols prövning såvida inte alla inblandade är ense.

2.5 Makars släktnamn (6 §)

Hovrätten har ingenting att erinra mot förslaget i sak
utan tillstyrker såväl att huvudregeln blir, att envar make behåller sitt namn,
som att enderas namn - med undantag för tidigare giftasnamn - kan bli makarnas
gemensamma.

Enligt förslaget skall anmälan om gemensamt namn före
äktenskapet endast kunna göras hos pastorsämbetet, ej - som nu gäller kvinnas
anmälan om bibehållande av namn - till vigselförrättaren. Motiveringen för
detta är främst att med den nuvarande ordningen ibland misstag blivit begångna.
Hovrätten kan inte finna anförda argument hållbara. Om nupturienterna förbisett
att i samband med hindersprövningen göra avsedd anmälan förefaller det tvärtom
rimligt att de skall kunna göra den till vigselförrättaren i stället för att
riskera att inte, trots att de så önskar, få gemensamt namn från

s. 261 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 261

äktenskapets bör jan. Hovrätten får därför föreslå att
anmälan före äktenska- Bilaga 3:1 pel också skall kunna ske till vigselförrättaren.

Enligt mofiven fordras för anmälans giltighet, att den
make vars namn skall vara gemensamt vid anmälan samtycker till den andres
förvärv. NIU har emellertid inte ansett en uttrycklig föreskrift härom
nödvändig; i orden "vill makar" anses ligga ett krav på att makarna
skall hos pastorsämbetet ge uttryck för en gemensam vilja.

Hovrätten delar uppfattningen, att makarna bör på något
sätt agera gemensamt. Om så inte krävdes kunde de komma att var för sig söka
anmäla den andres namn som sitt. Att detta är omöjligt framgår visserligen av
att anmälan skall leda till gemensamt släktnamn, och det kan den ju inte göra,
om redan den ena maken har anmält förvärv av den sist anmälandes namn.
Emellertid synes det inte lämpligt, att dessa förhållanden skall framgå endast
indirekt av texten. Även om det får antas att pastorsämbetena i framtiden
kommer att vara förtrogna med motivuttalandena till bestämmelsen, bör det av
hänsyn till den allmänhet som mycket frekvent kommer att begagna sig av
bestämmelsen klart framgå av texten hur förfarandet är tänkt.

Första styckets första punkt är av NIU inte utformad som
en ren förvärvsbestämmelse - om äktenskapet inte kommer till stånd, leder ju i
förväg gjord anmälan inte till förvärv-utan som en beskrivning av metoden.
Under sådana omständigheter är det inte nödvändigt att strikt hålla på den
terminologi som finns i övriga förvärvsbestämmelser i lagen. I stället kan i
den följande punkten, som enligt förslaget anger när ett i förväg anmält
förvärv träder i kraft, formuleras som reguljär förvärvsbestämmelse för
samtliga fall. Om detta resonemang accepteras kan kravet på samstämmighet
mellan makarna formuleras så, att det är de och inte endera av dem som skall
göra anmälan.

Med stöd av det anförda får hovrätten föreslå att
bestämmelsen utformas så att, om makar vill ha gemensamt släktnamn, de före
eller under äktenskapet kan anmäla, att endera skall förvärva den andres
släktnamn; görs anmälan före äktenskapets ingående sker namnförvärvet genom
vigseln, eljest genom förvärvarens anmälan.

Anses en sådan omformulering inte nödvändig, vill
hovrätten ändå erinra mot den föreslagnas språkliga utformning. Lokutionen
"Vill makar ... får endera" leder inte bara tankarna fel, den synes
också sakna den kongruens som man bör kräva av en lagtext.

I nuvarande 7 § NL ges regler om frånskild hustrus och
änkas rätt att återtaga sitt flicknamn. NIU föreslår i 6 § 3 st. att
"make" som förvärvat släktnamn enligt 6 § 1 st. genom anmälan får
återta tidigare släktnamn. Enligt uttalande i motiven avses denna bestämmelse
ersätta nuvarande 7 § men dessutom öppna för sådana återgångsfall som nu
regleras genom 11 §.

Eftersom återgångsregeln i 2 § endast avser återgång från
namn som förvärvats enligt samma paragraf, fordras det en särskild bestämmelse
i 6 §

s. 262 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 262

för återgång från giftasnamn. Som framgår ovan (1.2) utgår
hovrätten från Bilaga 3:1 som självklart, att i nuvarande 7 § upptagna
regler om återgång till tidigare namn sedan äktenskapet upplösts skall
bibehållas, liksom att som "tidigare släktnamn" då också skall godtas
tidigare giftasnamn.

NIU föreslår att återtagande av namn skall kunna ske även
under äktenskapet. Beträffande detta har hovrätten ovan (1.2) uttalat att denna
fråga bör bli beroende av hur man löser återgångsfallen enligt 2 § såvitt gäller
vuxen person. Om man i de senare fallen tillåter fri återgångsrätt, bör samma
gälla för make under äktenskap. Om man emellertid föreskriver prövning för
vuxenfallen enligt 2 §, dvs. lika med nuvarande 11 §, bör det i vart fall
övervägas om inte samma prövning bör ske för gift person, vilken under
äktenskapet vill återta tidigare namn. Som likaledes framgår ovan har hovrätten
emellertid - ehuru med viss tvekan - förordat, att återgång för vuxna enligt 2
§ skall få ske utan prövning. Hovrätten ställer sig därför på samma ståndpunkt
när det gäller makes återgång under bestående äktenskap.

Enligt vad nyss sagts avser NIU att förslaget i 6 § 3 st.
skall inkludera nuvarande regler i 7 §. Emellertid har NIU utformat sagda
stycke på ett sådant sätt, att man, vid läsning endast därav, kan få intrycket
att återgångsregeln är avsedd att bara gälla under bestående äktenskap:
begreppet "make" torde i vanligt språkbruk inte ensamt avse frånskild
person eller änka/änkling. För att få en säkert heltäckande bestämmelse enligt NlU:s
intentioner torde man därför få välja den neutrala formuleringen: "Den
som förvärvat släktnamn enligt första stycket . . . etc".

Hovrätten biträder således återgångsregeln med angiven
redaktionell ändring, dock att detta tillstyrkande är beroende av hur man löser
vuxenfallen enligt 2 §.

2.6 Mellannamn (7 §)

Hovrätten biträder förslaget och ansluter sig också till
uppfattningen att termen "mellannamn" ger bättre besked om namnets
placering än den nuvarande "tilläggsnamn".

Beträffande de enskilda styckena är följande att anföra.

2.6.7 Mellannamn för makar

Regeln i första punkten motsvarar i sak vad som nu gäller
om det ena av de båda fallen då hustru får bära tilläggsnamn, med det mycket
viktiga och värdefulla komplementet, att mellannamnet kan få utgöras av
tidigare giftasnamn, vilket nu inte är tillåtet. Hovrätten får således fullt ut
biträda detta förslag.

Andra punkten motsvarar det andra fallet i den nuvarande
bestämmelsen om hustrus tilläggsnamn. NIU utgår emellertid från att makarnas
behov av

s. 263 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 263

att genom mellannamn visa samhörighet är tillgodosett, om
den ene bär Bilaga 3:1 mellannamn från den andre; det skall inte vara tillåtet
att makarna s. a. s. korsvis bär mellannamn. För att förhindra att båda makarna
bär mellannamn föreskrivs därför dels att endast endera får bära sådant, dels
att den, vars släktnamn skall bli den andres mellannamn, skall samtycka till
detta. Mellannamn av detta slag får icke utgöras av andra makens tidigare giftasnamn.
Mellannamn kan börja användas även efter äktenskapets upplösning.

Hovrätten biträder att mellannamn enligt denna punkt ej
får utgöras av andra makens giftasnamn. Detta är en konsekvens av regeln i den
av NIU föreslagna 6 § 2 st., då ju eljest make via mellannamn skulle i viss
mening förvärva ett släktnamn trots att det inte får vara makarnas gemensamma.

I övrigt har emellerfid hovrätten en rad invändningar mot
det sakliga innehållet i denna punkt.

Medan mellannamnet enligt första punkten har fill
huvudsaklig funktion att markera samhörighet med den egna tidigare släkten
eller att för en yrkesverksam person (eller motsvarande) uppehålla identitet i
förhållande fill dem som känt bäraren under tidigare namn, har mellannamnet
enligt andra punkten fill främsta uppgift att markera samhörigheten med maken.
Om båda makarna uppträder tillsammans i sällskapslivet, på resa eller i
affärssammanhang är det för att uppnå detta syfte naturligtvis tillfyllest, att
den ena har mellannamn. Men även när makarna är åtskilda kan det finnas ett
starkt sådant intresse. Det finns många situationer, i vilka en make skulle
vilja medelst namnet skapa association till den andra maken. Det kan därför
finnas ett reellt behov av att korsvis bära mellannamn. Om det tillåts kommer
man också att slippa föreskriften om samtycke. Detta vore en fördel, ty även om
korsvisa mellannamn inte skulle godkännas, framstår regeln om samtycke som
mindre välbetänkt.

Även om man inte bör förutsätta att den som vill ha
mellannamn kommer att ha svårigheter att förvärva samtycket, kan det dock bjuda
problem, om båda har samma önskan. Det kan naturligtvis sägas att enighet i
dessa fall inte ter sig märkligare än enighet ifråga om gemensamt släktnamn.
Men situationerna är i grunden olika. Den make som "släpper till"
sitt namn som gemensamt släktnamn går visserligen miste om att för egen del få
andra makens namn. Men det relevanta för detta fall är ju att makarna uppnår
det som de enligt formuleringen i 6 § "vill", de får gemensamt namn.
I mellannamnsfallet går den make som "släpper fill" sitt släktnamn
som mellannamn inte bara miste om möjligheten att själv bära mellannamn,
hon/han mister också en del av den namngemenskap som av många säkerligen
betraktas som eftersträvansvärd.

Emellertid är samtyckesregeln även bortsett från nu
framförda synpunkter helt enkelt inte möjlig att genomföra. Grundbestämmelserna
om mellannamn, såväl i detta stycke som i paragrafens andra stycke, hänför sig
fill rätten att bära namnet, vilket med namnlagens terminologi betyder ett

s. 264 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 264

faktiskt brukande. Mellannamnet har alltså inte någon
direkt rättslig status; Bilaga 3:1

grundbestämmelserna
innebär endast den som använder tillåtet mellannamn

inte
bryter mot sin namnplikt eller gör intrång i annans namnrätt. Man måste

då ställa
sig frågande fill hur NIU har tänkt sig att ett samtycke till detta

faktiska
brukande skall manifesteras. I själva verket kan det ju bara ske

genom en
muntlig överenskommelse mellan makarna, vilken när som helst

kan brytas. Att samtycket kan få en reell innebörd, om
mellannamnet enligt

paragrafens fjärde stycke anmäls för anteckning hos
pastorsämbetet, är

rättsligt en helt annan sak.

På angivna skäl bör föreskriften om samtycke till bäranäe
av mellannamn utgå.

Det synes vara riktigt att låta frånskild få börja bära
mellannamn efter äktenskapets upplösning. Om t. ex. en frånskild förälder har
vårdnaden om barnen och dessa har andra förälderns namn, kan det finnas ett
starkt behov hos vårdnadshavaren att medelst mellannamnet skapa namnsamhörighet
med barnen. Den, som under äktenskapet såsom yrkesverksam blivit känd under
andra makens namn, kan efter äktenskapets upplösning vilja återta sitt fidigare
namn men kan då ha behov av att under en övergångstid medelst förra makens namn
som mellannamn hos yrkeskamrater och vänner skapa association fill det namn,
under vilket hon/han dittills varit känd.

Det kan för skilsmässofallen kanske synas vara skäl att
kräva samtycke för att mellannamnet skall få anmälas hos pastorsämbetet.
Emellertid torde det i många sådana fall vara svårt att utverka detta från en
frånskild make. Eftersom det som nyss påvisats kan finnas starka skäl för en
frånskild person att börja använda mellannamn och det inte finns någon väg att
genom myndighetsbeslut förvärva rätten, synes anmälan böra fä ske utan
samtycke. Det kan ju dessutom röra sig om fall, då vederbörande redan under
äktenskapet faktiskt burit mellannamn utan att detta då blivit anmält till
pastorsämbetet; i sådant fall skulle det vara stötande om den förre maken kunde
förhindra att namnet fick anmälas efter skilsmässan.

Det finns naturligtvis ofta än starkare skäl för
änka/änkling att få börja använda mellannamn efter makens död. Vilken ställning
man än tar till samtycke enligt huvudregeln i andra punkten, måste emellerfid
självfallet ur sista punkten utmönstras lokufionen "utan samtycke",
som ju ger sken av att den dödes samtycke skulle kunna inhämtas.

Med stöd av det anförda får hovrätten beträffande andra
till fjärde punkterna föreslå, att makar med skilda släktnamn båda får använda
den andres namn som mellannamn, att något samtycke härför inte skall
föreskrivas samt att såväl frånskild som efterlevande make skall äga börja bära
mellannamn även efter äktenskapets upplösning.

s. 265 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 265

2.6.2 Barns mellannamn Bilaga 3:1

Förslaget att barn, som har släktnamn bara efter den ena
av föräldrarna, skall kunna bära den andras namn som mellannamn tillgodoser
säkerligen i många fall föreliggande önskemål. Ett införande av ett sådant
institut kan sannolikt också innebära, att en del namnkonflikter i
skilsmässofall kan undvikas genom att barnet i stället för att byta namn kan
behålla det gamla men använda det andra som mellannamn,

I enlighet med sitt huvudförslag i 2 § avser NIU, att
mellannamn kan utgöras av förälders tidigare giftasnamn. Hovrätten har redan
övergripande uttalat sig mot att barn får förvärva sådant namn (se ovan 1,3),
Konsekvensen bjuder möjligen, att man då också bör avvisa förslaget att sådant
namn används som mellannamn. Emellertid är huvudskälet mot förvärv av dylikt
namn, att barnet därigenom bildar "ny släkt" med ett namn som inte
finns i den egna släkten. Detta är ju inte fallet om barnet endast på visst
sätt använder det. Hovrätten finner därför ej anledning avstyrka förslaget men
anmäler problemet för fortsatt diskussion.

Som ovan påpekades antar hovrätten att systemet med
mellannamn kan lösa vissa namnkonflikter i skilsmässosituationer. Om denna
verkan skall uppnås fullt ut, fordrar det emellertid, att man också tar ställning
till frågan om mellannamn i styvbarnsfallen.

NIU:s förslag i 2§ går ju i denna del ut på att barn kan
förvärva styvförälders namn endast om den förälder som gift sig med
styvföräldern har dennes namn. Hovrätten har ovan (2.3) - utan bestämt förslag
- ifrågasatt, om man inte bör behålla någon regel som gör det möjligt för ett
barn att direkt få styvförälders släktnamn, trots att den biologiska föräldern
ej har samma namn. Om man i lagen skapar sistnämnda möjlighet, bör det rimligen
också finnas en bestämmelse om mellannamn innefattande biologisk förälders namn
som mellannamn före styvförälderns släktnamn eller styvförälderns namn som
mellannamn före det från biologisk förälder förvärvade släktnamnet. Inte minst
den sistnämnda ordningen skulle förmodligen vara mycket användbar då frånskild
moder gifter om sig men fadern, vars namn barnet har, vägrar namnbyte till
styvfaderns namn.

Även om man emellertid för styvbarnsfallen nöjer sig med
den av NIU föreslagna regleringen kan det föreligga behov för styvbarnet av
någon form av mellannamn. Om t. ex. en moder, som behållit sitt tidigare giftasnamn,
bär en ny makes namn som mellannamn, bör det anses föreligga skäl att låta
hennes barn från det fidigare äktenskapet bära samma namnkombination och därmed
markera tillhörighet till den nya familjen. Om barnet i detta fall i stället
tillsammans med modern förvärvat styvfaderns namn, kan det ändå önska markera
samhörighet med fadern genom att använda hans namn som mellannamn, detta kanske
helt enkelt för att göra honom mera välvilligt inställd till namnbytet.

Även för det fall att man stannar vid att låta barn direkt
få styvförälders

s. 266 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 266

namn endast via 12 § kan de nu angivna motiven tala för
behov av regler om Bilaga 3:1 mellannamn.

7 enlighet med det anförda får hovrätten biträda NlU:s
förslag om barns mellannamn samt föreslå ati därtill utformas regler om
mellannamn i styvbarnssituationer. I fråga om rätten att använda tidigare giftasnamn
som mellannamn ställer sig hovrätten tveksam men inte avvisande.

Beträffande adoptivbarn bör ,naturUgtvis liksom ifråga om
förvärv gälla samma regler som för barn. Liksom när det gäller förvärv av namn
saknas emellertid i NlU:s förslag om mellannamn en bestämmelse som knyter
adoptivbarnet fill den tidigare släkten.

Adoptivbarn har nu möjlighet att behålla tidigare namn. I
sådant fall har adoptivbarn rätt att bära adopfivnamnet som tilläggsnamn.
Omvänt föreligger rätt för sådant barn att som tilläggsnamn bära det tidigare
namnet om barnet enligt huvudregeln förvärvat adoptantens namn. NIU har, som
ovan (2.2) påpekats, föreslagit att möjligheten att låta barnet behålla
tidigare namn skall kvarstå. Detta innebär en markering av att barnet kan ha
intresse av att få visa fortsatt samhörighet med den fidigare släkten. I så
fall ter det sig naturligt att barnet skall kunna få göra detta genom
mellannamn på samma sätt som nu gäller för tilläggsnamn.

Med stöd av det anförda får hovrätten biträda NIU :s
förslag om mellannamn för adoptivbarn men förorda att det kompletteras med
regler motsvarande dem som nu gäller för adoptivbarns tilläggsnamn.

Beträffande fosterbarn har hovrätten avstyrkt förslaget
att barnet fritt skall kunna byta mellan fosterföräldrarnas namn. Detta leder
inte utan vidare till att man bör avvisa mellannamn av den typ NIU föreslår.
Det kan inte betraktas som otänkbart att en sådan regel kan komma att fillgodose
vissa föreliggande behov.

Som ovan (2.4) påpekats innebär fosterbarnsförhållanden ju
inte att barnets samhörighet med de biologiska föräldrarna helt avskärs. Det
finns därför minst samma skäl som vid adoptivförhållanden att ge fosterbarnet
möjlighet att medelst biologisk förälders släktnamn som mellannamn markera
samhörighet med denne. Däremot är det givetvis inte tänkbart att tillämpa
omvända förhållandet; fosterbarnssituationen manifesteras ju av det rättens
beslut, varigenom barnet får rätt att förvärva fosterförälderns namn, och är
alltså inte namnrättsligt relevant med mindre barnet har släktnamnsgemenskap
med fosterföräldern.

Det anförda leder till att hovrätten kan godtaga NIU :s
förslag om fosterbarns mellannamn men föreslår-även för det fall att NlU:s
förslag ej genomförs - att fosterbarnet får möjlighet att jämte fosterförälders
släktnamn såsom mellannamn bära biologisk förälders släktnamn.

s. 267 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 267

2.6.3 Ordningsregeln Bilaga 3:1

Hovrätten delar NlU:s uppfattning, att en person endast
skall få använda ett mellannamn och därför i de fall då mer än en möjlighet
står öppen måste välja mellan dem. Förevarande stycke har utformats som om det
endast funnes två alternativ. Om hovrättens uppfattning om styvbarnsfallen samt
adoptiv- och fosterbarnsfallen helt eller i någon del godtages, kommer det
emellertid för många att föreligga flera alternativ, 7 sådant fall måste
förevarande stycke omredigeras i enlighet därmed.

2.6.4 Anmälan om mellannamn

Redan nu får tilläggsnamn för hustru respektive
adoptivbarn anmälas hos pastor med följd att det införs i folkregister, pass m,
m. Däremot finns det ingen bestämmelse om hur en sådan anteckning skall kunna
elimineras vilket framstår som en brist. Hovrätten biträder därför NIU.s
förslag i dessa delar.

Hovrätten har ovan påpekat att något samtycke för bärande
av mellannamn inte kan föreskrivas, eftersom sådant samtycke inte kan
manifesteras eller kontrolleras. Om det emellertid skulle anses, att samtycke i
något hänseende vore påkallat, borde det hänföras just till anmälan, I sådant
sammanhang kan det både manifesteras och kontrolleras. Om samtycke krävs för
anmälan bör det dock självfallet ej krävas samtycke för avanmälan,

I anslutning till frågan om anmälan av mellannamn påpekas
det i betänkandet, att namnet vid folkregistreringen betraktas som
"efternamn" och att man för bärare av mellannamn kommer att alfabetiskt
utgå från det namnets första bokstav. Detta förhållande föranleder synpunkter
som anknyter till såväl 6 som 7 §, Eftersom registreringen behandlas nedan i
anslutning till förslagen till ändring i folkbokföringskungörelsen, vill
hovrätten i det sammanhanget återkomma till denna fråga,

2.7 Administrativa namnbyten (8-12 §§)

Hovrätten har ovan (1,5) övergripande diskuterat villkoren
för sådana byten. Det har där påpekats, att det enligt NL alltid fordras skäl
för dylikt namnbyte; enligt 8 § äger den vars nuvarande namn icke är
tillräckligt särskiljande rätt till namnbyte, enligt 1, 3 och 11 §S kan den som
eljest har särskilda skäl få byta till visst namn, till vilket han har
anknytning, och enligt 12 § kan förebringande av synnerliga skäl leda till
namnbyte trots att normalreglerna eljest skulle ha lagt hinder i vägen härför,
1 det sammanhanget har hovrätten förordat ett bibehållande av kravet på
villkor för namnbyte enligt 8 § samt påpekat, att utformningen av övriga nu
åsyftade bestämmelser är avhängig av hur man ställer sig beträffande 8 S,

s. 268 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 268

2,7,7 Avsnittets rubrik Bilaga 3:1

En ändring av rubriken i enlighet med NlU:s förslag
förutsätter, att alla förvärv efter ansökan utmönstras ur tidigare paragrafer.
Det är även med hovrättens ovan upptagna förslag beträffande 2 och 4 §§ (i NIU:s
redaktion) i och för sig möjligt att ur dessa paragrafer lyfta ut de
administrativa fallen och samla dem under nu aktuell rubrik. Om man inte gör
det leder hovrättens ovan framlagda förslag till att rubriken måste få en annan
utformning än NIU föreslagit.

2.7.2 Huvudregel för namnbyte (8 §)

Som tidigare utvecklats förordar hovrätten ett
bibehållande av nuvarande första stycket.

Om man emellertid godtar NlU:s förslag, att administrativa
namnbyten inte behöver vara motiverade, har hovrätten ändock invändningar mot NlU:s
utformning av första stycket.

Släktnamnsförordningen av 1901 utgjorde egentligen ett
komplement till folkbokföringsförordningen och angav villkoren för att
anteckning "därom att någon antagit nytt släktnamn" fick ske i
kyrkobok. En av de situationer, i vilken anteckning fick ske, var att namnet av
namnmyndigheten godkänts enligt reglerna i SIF, Ett dylikt godkännande fick
således ej automatisk verkan; förvärv av namnet skedde genom att sökanden inom
ett år efter namnmyndighetens beslut anmälde det hos pastor. Skedde det inte
var godkännandet utan verkan.

För att förhindra att namnfrågan på angivet sätt under
lång tid förblev "svävande" utformade man namnlagens samtliga förvärvsbestämmelser
så, att det i varje lagregel angavs vad som i förarbetena kallades en
"förvärvspunkt": antingen skedde förvärvet automatiskt vid barns
födelse eller senare statusändring, genom anmälan eller genom namnmyndighetens
beslut.

Den nuvarande 8 § NL är utformad i enlighet med dessa
principer: lagakraftvunnet bifall till ansökan innefattar
"förvärvspunkten" varigenom släktnamnet "erhålles", NlU:s
formulering innefattar ett avsteg från angivna systematik: den anger nämligen
bara den "metod" vederbörande skall använda om han vill "anta''
släktnamn (jfr vad som i motsvarande fall sagts om 6 § 1 st. 1 p, ovan 2,5 sid
31), Följden blir att man flyttar uppgiften om när namnet skall anses förvärvat
från namnlagen till tillämpningsföreskrifter i 4 § namnförordningen, enligt
vilken namnmyndigheten sedan beslut om bifall vunnit laga kraft skall expediera
detta till pastorsämbetet.

På grund av del anförda får hovrätten föreslå, att 8 § 1
st. under alla omständigheter utformas så att namnlagens systematik uppräiihålles.

Enligt NlU:s förslag avser 8 § de fall att någon
"vill anta nytt släktnamn eller eljest förvärva annat släktnamn än som
tillkommer honom enligt

s. 269 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 269

1-6 §§", I dagligt tal torde uppgiften att någon
förvärvat "nytt släktnamn" Bilaga 3:1 syfta på att det gäller ett
av förvärvaren icke tidigare buret namn. Så tolkat kommer det första ledet i
den citerade lokutionen att omfatta även det andra och sistnämnda led skulle då
vara onödigt,

I specialmotiveringen upplyser NIU emellertid, att med
nytt släktnamn främst avses "nybildat" släktnamn, och förklarar, att
det senare adjektivet egentligen är tydligare än det föreslagna, NIU menar dock
att ordet "nybildat" leder tanken til! en språklig nybildning av den
typ som förekommer i de s, k. namnböckerna, medan lagtexten avses syfta även pä
namn som är nytt i den meningen, att det inte tidigare brukats som släktnamn.

Det år möjligt att uttrycket "nybildat" kan leda
tanken fel. Men det synes på ovan anförda skäl uppenbart att det också år
fallet med ordet "nytt". Enligt hovrättens mening finns det inte
bärande skäl för att - med den inställning NIU i övrigt har fill rätten att
efter ansökan förvärva namn - i 8 § markera, att det skulle föreligga någon
skillnad mellan fallen då sökanden vill ha ett "nytt" släktnamn och
fallen då ansökan föranleds av att sökanden vill erhålla ett namn som redan är
i bruk. Det är tillräckligt att det anges att vederbörande vill ha "annat
släktnamn". Därigenom upprätthålles också kontinuiteten till nuvarande
regel.

Den citerade lokutionen är olyckligt vald även i det
hänseendet, att den som söker "annat släktnamn än som tillkommer honom
enligt 1-6 §§" kan få intrycket, att det rör sig om en lika enkel prövning
som när det gäller "nytt" namn. I själva verket lägger ju 10 § 1 st.
hinder i vägen mot förvärv av existerande namn; sökandens enda möjlighet att få
det är med sådant samtycke somi'avses i 10 § 2 st. eller med stöd av
generalklausulen i 12 §. En jämförelse med nu gällande lydelse visar, att denna
ger sökanden rätt att byta bort sitt namn men i övrigt inte uttalar sig om det
sökta namnets beskaffenhet eller relation till innehållet i familjerättsliga
bestämmelser.

För den händelse rätten att byta namn enligt 8 § görs
villkorslös får hovrätten i allt fall förorda alt paragrafens första stycke ges
del innehållet att förvärv av släktnamn i annat fall än som avses i 1-6 §§ sker
efter ansökan hos namnmyndigheten.

NlU:s förslag att nuvarande andra och tredje styckena
skall utgå biträdes.

Hovrätten delar NlU:s uppfattning att enkel ändring av
stavning av ett icke särskiljande namn borde kunna få ske i annan form än nu,
då varje stavningsändring i princip betraktas som ett namnbyte. Det är
naturligtvis därvid nödvändigt att begränsa en sådan regel till
"vanliga" namn; framförallt vore det ju ej möjligt att i efterhand
godta ändring genom anmälan av sådana nybildade namn, varom namnmyndigheten en
gång efter prövning jämlikt 9 § fattat beslut.

Emellertid kan man för ändamålet inte nöja sig med den
lagtext NIU föreslår. Även om NIU i specialmotiveringen pekar på standardfall
då

s. 270 Kontrollera mot PDF

Prop.
1981/82:156 270

ändring får respektive inte får ske genom anmälan, torde
pastorsämbetena Bilaga 3:1 med tillgång till enbart lagtexten och
motivuttalanden stå utan den ledning som erfordras för att bestämmelsen skall
bli likformigt tillämpad över hela riket. Det är högst sannolikt att enskilda
befattningshavare kan betrakta t, ex. stavningen Erixson som en variant av
Eriksson och komma att förbise att den förra stavningen utgör en viss
yrkesutövares "varumärke", För att en regel av föreslagen art skall
kunna godtas krävs enligt hovrättens mening, att namnmyndigheten upprättar en
för pastorsämbetena bindande förteckning över stavningsandringar som kan godtas
anmälningsvägen. Detta måste komma till uttryck antingen i lagtexten eller
åtminstone i namnförordningen.

Med stöd av det anförda får hovrätten biträda förslaget
till nytt andra stycke under förutsättning alt del i någon form lämnas
föreskrift om att berörda ändringar får ske endast enligt av namnmyndigheten
uppgjord förteckning.

2.7.3 Namnels form (9 §)

Uttrycket "nytt släktnamn" i gällande lydelse
syftar tvivelsutan främst på

nybildade namn. Redan av första styckets andra punkt framgår emellertid att

bestämmelsen är tillämplig även på existerande släktnamn och det framhålles

i förarbetena att ändring av befintligt svenskt namns stavning också faller

därunder. Även om det får antas att redan existerande namn eller namn som

tidigare funnits i den svenska namnfloran generellt blir godkända, åligger det

namnmyndigheten att pröva om namnet nu kan anses godtagbart enligt 9 §,

Begreppet "nytt namn" i nuvarande bestämmelse är därför att betrakta
som ,

synonymt med "annat släktnamn" i S § 1 st, *~

1 specialmotiveringen till 9 § säger NIU att "nytt
namn" i denna paragraf skall förstås på samma sätt som enligt NlU:s
förslag till 8 § 1 st. Detta innebär att innebörden av den oförändrade
lagtexten skulle bli en annan än den som nu gäller. Detta borde enligt hovrättens
mening markeras, t, ex, genom en hänvisning till "nytt släktnamn som avses
i 8 §",

Om man godtar NIU:s förslag till 8 § förordar hovrätten en
redaktionell ändring av 9 § 1 si. i enlighet med vad nu sagts.

Den nuvarande formuleringen "inhemskt språkbruk"
syftar på att ej blott svenskt utan även inhemskt lapskt och finskt språkbruk i
förekommande fall skall beaktas, NIU menar emellertid att man också bör beakta
önskemål dels från svenskar som arbetar i internationell tjänst och vill få ett
internationellt gångbart namn, dels från invandrare som vill göra sitt namn
lättare att uttala i Sverige utan att för den skull anpassa namnet till svenskt
"språkbruk",

NIU syftar med sina båda exempel uppenbarligen främst på
ortografiska ändringar eller förenkling av existerande namn. Man kan då
ifrågasätta om en ansökan därom verkligen kan anses avse "nytt"
släktnamn enligt förslaget till 8 S. Om man vill åstadkomma det resultat NIU
åsyftar vore det därför bättre att i ett särskilt stycke behandla stavnings-
och andra ändringar av

s. 271 Kontrollera mot PDF

Prop. 1981/82:156 271

redan existerande namn. Bilaga 3:1

Denna synpunkt föranleds också därav, att det av den
föreslagna texten "för svenska förhållanden tjänligt som släktnamn"
ej alls framgår, att det endast skulle avses justeringar av befintligt namn.
Från gällande regel har NIU lånat formuleringen "till bildning, uttal och
stavning" vilket med den föreslagna fortsättningen endast innebär att
namnet skall vara för svenska förhållanden "tjänligt" som släktnamn.
Bildning, uttal och stavning är emellertid rent språkliga faktorer och det kan
inte råda någon tvekan om att många påtagligt utländska namn i dessa hänseenden
är "tjänliga" även i Sverige-lätta att uttala, stava och komma ihåg.
Formellt öppnar därför den nya formuleringen möjlighet för namnmyndigheten att
godkänna i utlandet existerande namn eller enligt främmande namnskick helt
nybildade namn som är användbara i Sverige, Då detta inte varit syftet och för
övrigt inte synes tjäna en lämplig utveckling, kan den föreslagna lydelsen ej
tillstyrkas.

Med stöd av det anförda vill hovrätten förorda, att
huvudregeln i första styckets första punkt bibehålles men kompletteras med ett
andra stycke, i vilket NlU:s återgivna intentioner kommer till uttryck; där kan
då också markeras att stavningsändring som ej får ske genom anmälan (jfr
förslaget till 8 § 2 st,) skall ske efter ansökan.

Hovrätten biträder NlU:s förslag, att dubbelnamn normalt
ej bör godkännas.