Prop. 1981/82:157

Prop.
1981/82:157

Regeringens proposition

1981/82:157

om flexibel skolplanering
m. m.;

beslutad
den 18 mars 1982.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens
hemställan.

på
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

ULLA
TILLÄNDER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Utgångspunkterna
för förslagen i propositionen är behovet av fortsatt decentralisering och
därmed ökade möjligheter för kommunerna att anpassa sin skolplanering fill de
lokala förhållandena.

I
det syftet föreslås vissa modifieringar av hittillsvarande planeringsprinciper
för grundskolans högstadium och den yrkesinriktade utbildningen i gymnasieskolan.

Det
är angeläget att undanröja vissa hinder för små skolor. För grundskolans del
föreslås därför att kommuner i icke glesbygd skall kunna behålla eller etablera
små högstadieskolor som vid filldelningen av statsbidrag i form av basresurser
inte betraktas som självständiga skolenheter utan som filialskolor till större
högstadieskolor.

Med
hänsyn bl. a. till arbetsmarknadssituationen behövs åtgärder för att främja
yrkesinriktad utbildning inom gymnasieskolan. En sådan åtgärd är att -
likaledes inom nuvarande resurstilldelning - sprida utbildningen, så att den
blir lättare tillgänglig för flera ungdomar. Det föreslås därför att en kommun
som är huvudman för en gymnasieskola med yrkesinriktad utbildning under vissa
förutsättningar skall få bedriva viss yrkesinriktad utbildning som
filialutbildning i en närliggande kommun som saknar gymnasieskola.

Förslagen
innebär vissa nya möjligheter men inte skyldigheter för kommunerna. De är
utformade på sådant sätt, att ökade kostnader för staten inte skall uppkomma
och heller inte åläggas kommunerna.

De
nya reglerna föreslås gälla fr.o.m. den 1 juli 1982 för grundskolan och fr. o. m.
den 1 juli 1983 för gymnasieskolan.

Vidare
förordas att lektorstjänsterna i gymnasieskolan t. v. skall tillsättas som
ordinarie samt att undervisning i ämnet specialidrott i gymnasieskolan skall
kunna ingå i kommunalt reglerad anställning. 1 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr
157

Prop. 1981/82:157 2

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-03-18

Närvarande:
statsminister Fälldin, ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo, Åsling,
Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt,
Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Tilländer

Proposition
om flexibel skolplanering m. m.

1
Inledning

Dåvarande
statsrådet Mogård gav sommaren 1978 en sakkunnig i utbildningsdepartementet i
uppdrag att närmare undersöka möjligheterna att åstadkomma en skolplanering som
tar större hänsyn till lokala förhållanden och behov, som underlättar en
begränsning av skolstorleken samt nyetablering och bevarande av små skolor och
som möjliggör en ökad decentralisering av skolväsendet.

Arbetet
har resulterat i departementspromemorian (DsU1981:7) En flexiblare skolplanering.
En sammanfattning av promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 1.

Efter
remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), riksrevisionsverket (RRV), skolöverstyrelsen (SÖ), statskontoret,
kommittén om samverkan mellan förskola och skola (U 1981:01), länsskolnämnderna
i Blekinge, Hallands, Jämtlands, Jönköpings, Kalmar, Kronobergs, Malmöhus,
Norrbottens, Skaraborgs, Södermanlands, Uppsala, Värmlands, Västernorrlands,
Örebro och Östergötlands län, länsstyrelserna i Kronobergs, Norrbottens,
Västerbottens och Örebro län. Svenska kommunförbundet, Landsfingsförbundet,
Göteborgs, Karlstads, Kristianstads, Luleå, Lycksele, Malmö, Norrköpings, Oskarshamns,
Strömsunds, Stockholms, Storumans, Västerås och Vä.xjö kommuner, Centralorganisafionen
SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Riksförbundet Hem och Skola (RHS) och Sveriges
elevers centralorganisation (SECO).

Länsskolnämnden
i Örebro län har bifogat yttranden från skolstyrelserna i Askersunds och
Hällefors kommuner. Länsstyrelsen i Norrbottens län

Prop. 1981/82:157 3

har
bifogat yttranden från Pajala och Kiruna kommuner och länsstyrelsen i Västerbottens
län yttranden från Umeå, Skellefteå, Lycksele och Vilhelmina kommuner.

Dessutom
har skrivelser i ärendet inkommit från Stockholms skolpsykologers
arbetsplatsförening och Sydöstra Skånes samarbetskommitté.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 2.

Jag
avser nu att mot bakgrund av promemorian och remissyttrandena ta upp vissa
frågor om flexibel skolplanering.

2
Utgångspunkter

Reformerna
på skolområdet under de senaste åren har alla inneburit en decentralisering.
Den nya läroplanen för grundskolan och det nya statsbidragssystemet för
grundskolan innebär en långtgående decentralisering av undervisningens organisation
och användningen av anvisade resurser. Timplanerna är konstruerade som
stadietimplaner. Lektionernas fördelning på årskurser, utformningen av
temastudier och av tillvalskurser på högstadiet samt organisationen på
arbetsenheter beslutas lokalt. I gymnasieskolan genomförs en friare
resursanvändning, som medför att besluten om användningen av resurserna i ökad
utsträckning fattas lokalt. Även resurstilldelningen för studie- och
yrkesorientering förändras så att skolstyrelserna får möjlighet att fördela
insatserna beroende på lokala bedömningar.

Besluten
om fortbildning och vidareutbildning av skolledare och lärare kommer att fattas
på lokal nivå. Skolstyrelserna beslutar inom vissa ramar om användningen av
resurser för lokalt utvecklingsarbete öch personalutbildning.

Reformbeslutet
med anledning av propositionen om den statliga skol-administrationen m.m. (prop.
1980/81:107, UbU 1980/81:38, rskr 1980/ 81:395) innebär en förenkling och
decentralisering av den stafiiga skol-administrationen bl. a. när det gäller
vissa beslut om skolans personal och gymnasieskolans årliga organisation.
Beslutet (prop. 1979/80:90, FiU 1979/80:25, rskr 1979/80:287) att avveckla
statens bidrag till skolbyggandet har givit nya förutsättningar för en flexibel
och lokalt bestämd skolplanering.

Flertalet
av de här nämnda förändringarna genomförs den 1 juli 1982. Det kommer således
att i betydligt större utsträckning än tidigare finnas möjlighet att ta hänsyn fill
lokala förutsättningar och behov.

Principerna
för decentralisering på utbildningsområdet behandlades i samband med beslutet
om den statliga skoladministrationen. Föredraganden anförde därvid (prop.
1980/81:107 s. 11) att de allmänna principerna för decentralisering bör gälla
även för utbildningsområdet.

Prop. 1981/82:157 4

Principerna
måste dock underordna sig de mål och strävanden, som kännetecknar svenskt
utbildningsväsende. Det finns därför en bestämd gräns för hur långt
decentraliseringen kan drivas. Beslut om ekonomiska resurser till verksamheten
måste även fortsättningsvis fattas på central nivå. Mål och riktlinjer för
skolan måste fastställas av de centrala politiska instanserna och en likvärdig
utbildningsstandard måste upprätthållas ... Skolutvecklingen måste alltså äga
rum i ett spänningsfält mellan kraven på enhetlighet och likvärdighet å ena
sidan samt nödvändigheten av anknytning till lokala förhållanden och ökat
kommunalt inflytande, personalens engagemang samt elevernas intressen och
medbestämmande å den andra.

Riksdagen
hade ingenting att erinra mot dessa uttalanden.

Det
ökade lokala ansvaret är således ett medel för att bemästra samma krav och
uppnå samma mål i olika miljöer.

Under
1940-, 1950- och 1960-talen strävade skolpolitiken efter organisatoriska
lösningar som skulle göra det möjligt att smälta samman parallella skolformer
till en enhetlig, organisatoriskt sammanhållen ungdomsskola. Folkskolan,
realskolan och flickskolan ersattes av grundskolan; det allmänna gymnasiet,
det tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet ersattes av ett nytt gymnasium, som
sedan tillsammans med fackskolan och yrkesskolan ersattes av gymnasieskolan.
Ett motiv för avskaffandet av parallella skolsystem var att ge alla ungdomar
samma utbildningsmöjligheter, oberoende av bostadsort och andra yttre villkor
av ekonomisk, social och kulturell art. Utbildningsutbudet skulle spridas så
att likställdhet skapades mellan städer och landsbygd. Det är därför, som
departementspromemorian anger, förklariigt att krav på organisatorisk
enhetlighet och likformighet kom att prägla skolplaneringen under dessa
decennier. Lokala variationer betraktades som embryon fill nya parallella
skolformer. För att ge utrymme för olika begåvningstyper och
intresseinriktningar skapades pedagogiska och organisatoriska
variationsmöjligheter inom systemet i form av tillvalsämnen, alternafivkurser
och olika studievägar. Enheflighe-ten prioriterades genom att det i princip
ställdes krav på samma mångfald när det gällde valmöjligheter, för
gymnasieskolans del på alla utbildningsorter och för högstadiets del vid alla
skolenheter.

Under
det senaste decenniet har utbildningens likvärdighet blivit viktigare än dess
likformighet. Som jag nyss nämnde är det ökade lokala ansvaret ett medel att
uppnå samma mål i olika miljöer. Ett övergripande mål i skolpolitiken är
elevernas rätt till en likvärdig utbildning oberoende av i vilken skola de går.
Utbildningen behöver därför inte vara likformig.

Enligt
läroplanens mål och rikfiinjer skall undervisningen ha en sådan uppläggning att
den innebär en träning och praktisk tillämpning av de demokratiska principerna
om ansvar, tolerans, samverkan och likaberättigande. Det är därför viktigt att
elever, föräldrar och personal i mindre organisatoriska enheter får ett ökat
ansvar för den egna verksamheten. Som framgått av min redovisning i det
föregående kommer det lokala inflytandet att öka kraftigt inom
utbildningsområdet genom de beslut som fattats under de senaste åren.

Prop. 1981/82:157 5

Ett
ökat lokalt inflytande är i sig ett viktigt politiskt mål. Som jag beskrivit är
det också ett medel för att uppnå andra övergripande mål. Lokalt inflytande i
ett decentraHserat samhälle är vidare en förutsättning för att man skall kunna
komma fill rätta med vissa av de problem som skolan f. n. har. Den försämrade psykosociala
miljön yttrar sig i mobbing, vandalisering, utstötning, passivitet och skoltrötthet.
Dessa problem är lättare att hantera inom den lilla skolans ram - även om man
inte kan göra sådana generella påståenden som att alla stora skolor har dessa
problem och alla små skolor saknar dem.

Enligt
RRV är det möjligt att hävda att många av de problem som återfinns i de större
skolorna beror på sociala faktorer i samhället utanför skolan. SÖ nämner i sitt
yttrande undersökningar som visar att det inte enbart är skolans storlek i sig
som påverkar den psykosociala miljön och påpekar att de i
departementspromemorian redovisade undersökningarna enbart har genomförts i
glesbygd och i socialt välintegrerade miljöer. SÖ betonar särskilt betydelsen
av skolans inre organisation för en positiv miljö. SÖ framhåller emellertid
sammanfattningsvis att de små skolorna sannolikt kan bidra fill en god psykosocial
miljö. De forskningsresultat rörande skolstorlekens betydelse för den
psykologiska och pedagogiska miljön i grundskolan, vilka presenteras i
departementspromemorian, talar till de små skolornas fördel när det gäller
frågor som trivsel och samarbete.

Även
om undersökningarna som redovisas i departementspromemorian bygger på
erfarenheter från skolor i områden med goda yttre sociala befingelser, ger de
dock stöd för påståendet att små skolor kan bidra fill en god psykosocial miljö.
Jag anser att detta förhållande tillsammans med de andra skäl för små skolor
som jag redovisar gör det angeläget att underlätta för kommunerna att behålla
eller nyetablera små skolor. Ingenfing -bortsett från ekonomiska bedömningar —
har anförts som talar mot små skolor. Det har visat sig att elevernas
studieresultat inte blir bättre i stora skolor än i små, trots de stora
skolornas större materiella och personella resurser. Personalen på små skolor
och små orter får en god kännedom om eleverna, deras fritidssituation och
hembakgrund, vilket ökar tryggheten hos eleverna. Kontakterna med närsamhället
blir bättre och kan vara utvecklande för alla parter. Det finns dock anledning
att även påpeka den risk som kan finnas i att knyta högstadieundervisningen
alltför hårt till det lokala samhället. Av sysselsättnings- och strukturskäl
kan inte alla elever förväntas stanna kvar i hembygden. Eleverna måste därför
få erfarenheter och färdigheter som ger dem möjligheter att finna sig fill
rätta även i andra miljöer. Den praktiska arbetslivsorienteringen får därvid
särskilt stor betydelse.

Riksdagen
behandlade frågan om skolväsendets organisation i glesbygd år 1973 (prop.
1973:77, UbU 1973:29, rskr 1973:243). Riksdagen uttalade därvid att ett viktigt
mål för utbildningspoHtiken är att åstadkomma största möjliga rättvisa mellan
olika landsdelar i fråga om utbildningens standard.

Prop. 1981/82:157 6

I
de glest bebyggda delarna av landet bör eftersträvas en utbildning, som är likvärdig
med de tätt bebyggda landsdelarnas och tillhandahålls i sådana organisatoriska
former som är anpassade till de särskilda förhållandena.

Föredraganden
anförde att man vid diskussionen om skolenheters lokalisering bör skilja
mellan grundskola och gymnasieskola och vad gäller grundskolan mellan å ena
sidan enheter av låg- och mellanstadierna och å andra sidan enheter av
högstadiet. Riksdagen anslöt sig tillföredragandens uttalande att kravet på
åtkomlighet när det gäller undervisning på grundskolans låg- och mellanstadier
bör sättas högt, då det här rör sig om barn i låg ålder. Denna
planeringsprincip för låg- och mellanstadierna bör givetvis kvarstå. Mina
förslag i det följande berör därför inte dessa stadier.

Förutsättningarna
för en decentralisering av grundskolans högstadium är beroende av bl. a.
tillvalssystemet. 1969 års läroplan för grundskolan innehöll färre tillvalsalternafiv
och fordrade därför inte samma elevunderlag som 1962 års läroplan. I
propositionen om skolväsendets organisafion i glesbygd anförde föredraganden
att en nedläggning av en högstadieskola torde vara svår att undvika vid större
minskningar av elevunderlaget men i övriga fall borde man under den närmaste
framtiden kunna utgå ifrån att organisationen i det väsenfiiga skulle kunna
upprätthållas. Tillvalssystemet enligt 1980 års läroplan för grundskolan
fordrar i princip inte lika stort elevunderiag som den föregående läroplanen.
Jag kommer därför att i det följande behandla frågan om möjligheterna dels att
behålla högstadieskolor vid ett vikande elevunderlag, dels att etablera nya
högstadieskolor.

För
gymnasieskolans del måste, anförde föredraganden i den nyssnämnda proposifionen,
kravet på åtkomlighet sättas lägre än för grundskolan.

När
det gäller gymnasieskolan ställer själva dess konstrukfion krav på ett relafivt
stort underlag. I annat fall uppstår svårigheter att tillgodose elevernas
önskemål om viss studieväg och olika fillvalsalternativ. Med tanke på att
gymnasieskolans utbildning avser att förbereda eleverna för deras fortsatta
yrkesverksamhet - vare sig denna påbörjas omedelbart efter genomgången
gymnasieskola eller efter ytteriigare, på gymnasieskolan byggande studier -
och det alltså har stor betydelse för eleven att hans utbildningsönskemål kan
tillgodoses, äi" det rimligt att varje g-ort kan erbjuda ett allsidigt
urval av studievägar. Denna princip har fastlagts senast genom riksdagens
beslut i anledning av prop. 1968; 140 (SU 1968:195, rskr 1968:404).

Man
bör således sträva efter att på varje g-ort erbjuda flertalet studievägar inom
gymnasieskolan. Varje enskild skolenhet bör erbjuda ett allsidigt val av
studievägar.

Denna
princip för planering av gymnasial utbildning gäller fortfarande. Det finns nu
anledning att överväga vissa modifieringar av detta synsäu. I det följande tar
jag upp sådana frågor.

Prop. 1981/82:157 7

Ungdomsarbetslösheten
har ökat behovet av att kunna erbjuda utbildning. Särskilt de minst
studiebenägna ungdomarna ser ett hinder i ett stort avstånd till närmaste
gymnasieskola. Det kommunala ansvaret för uppföljning av ungdomar upp till 18
års ålder medför ökade krav på kommunerna att kunna erbjuda utbildning.
Kommunerna prioriterar därvid utbildning som är anpassad till den lokala och
regionala arbetsmarknadens behov. Av flera skäl försöker statsmakterna nu öka
den yrkesinriktade utbildningen. I den mån de minst studiemotiverade ungdomarna
söker till gymnasieskolan är det i första hand till de yrkesinriktade
utbildningarna. Det är därför önskvärt att sådan utbildning kan få större
geografisk spridning än nu. Benägenheten att söka till en utbildning nära
hemorten kan på detta sätt bli ett styrinstrument, som kan öka andelen elever i
yrkesinriktade utbildningar.

Vid
planeringen av såväl grundskolan som gymnasieskolan måste hänsyn tas till de
sjunkande elevtalen. Antalet elever i grundskolan är f. n. ca 1012500. Det
beräknas minska till knappt 1000000 läsåret 1982/83, fill 960000 läsåret
1984/85 och fill drygt 930000 läsåret 1986/87. 16-årspuckeln, som f.n. har sin
höjdpunkt med knappt 124000 16-åringar, kommer om några år att avta till knappt
115 000 läsåret 1984/85 och 110000 läsåret 1986/ 87. Därefter blir det en
mindre uppgång, som efter år 1990 förbyts i en kraftig nedgång till ca 95000 16-åringar
år 1994.

Kostnaderna
per elev blir oftast betydligt högre i mycket små skolor än i skolor som är'
något större. Som framgår av bilaga 1 redovisar departementspromemorian de
statliga kostnaderna vid skolor av olika storlek. Promemorian har emellertid
inte lika detaljerat belyst konsekvenserna av olika skolstorlekar för kommunala
kostnader. Detta har kommenterats av . många remissinstanser. Svenska kommunförbundet
påpekar i sitt yttrande att generella rekommendationer om skolstorlek i
enlighet med utredarens förslag får betydande kostnadskonsekvenser för
kommunerna. Kommunförbundet betonar därvid att de sparåtgärder som måste
genomföras i kommunerna med hänsyn till samhällsekonomin måste beaktas i
skolplaneringen.

Kostnaderna
för skolväsendet är ungefär jämnt fördelade mellan stat och kommun. Staten
bestrider i huvudsak kostnaden för löner, sociala avgifter och pensioner för lärare
och skolledare. Kommunerna får inte ha en störte skolledar- eller
lärarorganisation än vad som följer av de av staten utfärdade bestämmelserna om
olika skolformers organisation och om statliga bidrag. För klarhetens skull
vill jag betona att kommunerna således inte får inrätta lärartjänster med
kommunala medel utan särskilda föreskrifter därom. Det skulle annars bl. a.
kunna medföra kostnader för staten för sådana lärares pensioner och framför
allt kunna leda till stora skillnader i t. ex. klasstorlek mellan rika och
fattiga kommuner. Kommunerna är å andra sidan skyldiga att anordna
undervisning motsvarande organisationsbeslut och statsbidrag för
undervisningen. Om dessa två prin-

Prop. 1981/82:157 8

ciper
åsidosätts, skulle detta vara ett hot mot den av statsmakterna formulerade
målsättningen om en likvärdig utbildningsstandard. För staten har det således
stor ekonomisk betydelse hur skolväsendet organiseras.

Kommunernas
andel av kostnaderna för skolväsendet hänför sig främst till kostnader för
skollokaler, skolmåltider, läromedel, elevhälsovård, skolskjutsar och
administration. I de fall en elev går i skola i en annan kommun än den där
eleven är bosatt betalar hemkommunen interkom-munal ersättning till skolkommunen.
För kommunerna kan det således finnas anledning att väga kostnader för dessa
olika ändamål mot varandra vid en bedömning av skolväsendets organisation i
kommunerna. Kostnaderna för skolskjutsar minskar och interkommunala
ersättningar bortfaller, om eleverna kan gå i skola på hemorten. I stället
tillkommer kostnader för lokaler, skolmåltider, läromedel,
undervisningsmateriel o.d. Om en kommun till följd av vikande elevunderlag på
t. ex. låg- och mellanstadierna har lediga skollokaler, kan t. ex.
högstadieelever utnyttja dessa lokaler i stället. För en stor skola kan
dyrbara tillbyggnader undvikas, om en liten skola på en mindre ort i stället
utnyttjas. Å andra sidan kan skolbyggnader, som pä grund av minskat
elevunderlag inte längre utnyttjas för skola, i stället användas för andra
kommunala ändamål.

Vad som i det ena eller
andra fallet är lämpligast med hänsyn till den kommunala ekonomin är en
bedömning som endast kan göras lokalt. När det gäller gymnasial utbildning
tillkommer vid bedömningen de möjligheter som kan finnas på den ena eller andra
orten att anordna utbildning som är anpassad till den lokala arbetsmarknaden. I
likhet med bl. a. länsskolnämnden och länsstyrelsen i Örebro län anser jag det
vikfigt att man tar hänsyn till även sådana icke direkt mätbara kostnader som
kan bli följden av en otillfredsställande psykosocial miljö.

Jag
finner det av flera skäl angeläget att underlätta möjligheterna att ha små
skolor. Den psykosociala miljön har oftast förutsättningar att bli bättre i små
skolor. Inflytandet från föräldrar, skolans personal och elever är oftast
större i små skolor. Närheten till skolan påverkar ungdomars benägenhet att
söka till gymnasial utbildning. Kommunerna betonar ofta betydelsen av
förekomsten av en skola för en positiv utveckling för bygden. Jag anser det
därför synnerligen angeläget att undanröja vissa hinder som i dag finns mot
möjligheten att nyetablera små skolor eller att med ett sjunkande elevantal
bevara små skolor.

För
glesbygdskommunerna tillgodoser redan de nuvarande bestämmelserna relativt
höga krav på decentrahsering av grundskolutbildning trots mycket låga
elevunderlag. Mina förslag i det följande om grundskolan tar därför inte sikte
på glesbygdskommunerna. Förslagen är främst avsedda att ge andra kommuner
förbättrade möjligheter att ha kvar eller nyetablera små skolor. De kan
emellertid tillämpas i glesbygd när de även där innebär förbättrade
möjligheter.

I
dagens ekonomiska situation är det inte möjligt att föreskriva sådana

Prop.
1981/82:157 9

ändringar
av skolplaneringen att de leder till kostnadsökningar för vare sig stat eller
kommun. De förslag som jag,kommer att presentera i det följande är därför
kostnadsneutrala för staten. De kommunalekonomiska konsekvenserna ankommer på
den enskilda kommunen att bedöma. Förslagen är således inte avsedda att
resultera i bindande förpliktelser för kommunerna utan innebär en möjlighet
för de enskilda kommunerna att på grundval av en sammanvägning av de totala
kommunala kostnaderna göra en skolplanering som leder till mindre skolor och
större närhet till utbildning än vad som annars skulle vara fallet. Enligt min
bedömning är alltså förslagen, som jag lämnar i det följande, kostnadsneutrala.
Effekterna kommer emellertid noggrant att följas, även vad gäller kostnaderna.
Visar det sig att mina förslag på ett eller annat sätt för med sig
kostnadsökningar för staten eller kommunerna, ämnar jag återkonrna till
regeringen med förslag till åtgärder mot detta.

3
Grundskolan 3.1 Allmänt

Av
central betydelse vid en diskussion om skolorganisationen är begreppet
skolenhet. Inte minst när det gäller tilldelningen av resurser i form av statsbidrag
till grundskolan utgör detta begrepp en grund. Det nuvarande skolenhetsbegreppet
har som en utgångspunkt att en likvärdig utbildningsstandard skall kunna
upprätthållas i hela landet. Speciellt för skolor i glesbygd är, genom
statsbidragssystemets anknytning till skolenhetsbegreppet, detta av största
betydelse. Jag vill därför inleda mina resonemang rörande grundskolområdet med
vissa synpunkter rörande skolenhetsbegreppet.

Före
år 1962 gällde i praktiken att samfiiga skolanläggningar med folkskola i en
större tätort normalt betraktades som en enda skolenhet vid bestämmande av
antalet klasser. I 1962 års grundskolproposition (prop. 1962:54) gavs termen
skolenhet en delvis ny innebörd. Departementschefen föreslog i propositionen
att den grupp av elever inom olika årskurser, som i fråga om skolarbetet
stadigvarande bildade en skolorgani-satorisk enhet och som således undervisades
i ett gemensamt eller i flera näraliggande skolhus eller andra
undervisningsutrymmen, skulle betecknas som en skolenhet. Riksdagen godkände
detta förslag, och i 1962 års skolstadga infördes en definition av begreppet
skolenhet, som i nu gällände skolförordning (1 kap. 5 §) har följande lydelse:

Skolenhet:
En med hänsyn till elever, som undervisas antingen i ett gemensamt eller i
flera varandra näraliggande skolhus eller andra lokaler för undervisningen,
bestämd organisatorisk enhet inom skolväsendet.

Prop. 1981/82:157 10

De
elever, som ingår i en skolenhet, skall således utgöra en skolorgani-satorisk
enhet. Skolenhetens elever skall även utgöra dén organisatoriska basen för
bildandet av klasser och andra stadigvarande undervisningsgrupper.

Av
ekonomiska och pedagogiska skäl måste undervisningsgrupper ibland sammansättas
av elever från flera klasser inom skolenheten. Om elever under skoldagen skall
kunna omgrupperas mellan olika undervisningsgrupper och för fria aktiviteter
under den samlade sköldenen, måste de undervisas i närliggande skollokaler.
Innebörden i begreppet "närliggande" kan dock variera bl. a.
beroende på hur ofta omgruppering sker, hur många elever som berörs, elevernas
ålder samt hur gångvägen mellan skolanläggningarna är beskaffad.

Rent
allmänt konstateras i departementspromemorian att elever som tillhör en och
samma skolenhet endast i undantagsfall bör undervisas i lokaler som ligger på
så stort inbördes avstånd att eleverna inte till fots kan förflytta sig mellan
lokalerna under en längre rast. Detta torde enligt departementspromemorian i
praktiken maximera avståndet mellan lokalerna fill ca 1 km.

Krav
på en trafiksäker gångväg mellan skolanläggningar, som tillhör en och samma
skolenhet, måste vidare enUgt departementspromemorian uppställas. Speciellt
gäller detta för lågstadiets elever. Om antalet omgrupperingar under skoldagen
är stort, vilket är fallet på högstadiet, måste av schematekniska skäl även
korta raster kunna användas för förflyttningar mellan olika grupper och
undervisningslokaler. Det innebär att högstadiets skolenheter normalt inte bör
uppdelas på flera skolanläggningar, såvida inte dessa ligger mycket nära
varandra.

För
grundskolans del är det skolstyrelsen som beslutar om anordnande och indragning
av skolenheter. Länsskolnämnden får, om särskilda skäl föreligger, förordna att
skolenhet av grundskolan skall anordnas eller dras in fr.o.m. nästkommande
läsår. Detta framgår av skolförordningens 2 kap. 22§.

Länsskolnämnden
kan alltså — i praktiken genom beslut om basresurstilldelning - ingripa i
skolenhetsbildningen och mot skolstyrelsens vilja förordna att skolenhet av
grundskolan skall anordnas eller dras in. Detta får dock endast ske, om
särskilda skäl föreligger. Länsskolnämndemas prövning är särskilt
betydelsefull, då skolenhetsorganisationen kan komma att behöva krympas som en
följd av den kommande kraftiga minskningen av antalet elever i grundskolan.

Några
bestämmelser om skolenheternas upptagningsområden återfinns ej i nu gällande
skolförfattningar. I stället föreskriver skolförordningen (2 kap. 21 §)
följande om elevernas fördelning på skolenheter:

Finns
för kommuns grundskola eller gymnasieskola eller för landstingskommuns
gymnasieskola två eller flera skolenheter, fördelas eleverna på skolenheterna
med hänsyn främst till vad som är ändamålsenligt från

Prop. 1981/82:157 11

kommunikationssynpunkt
och till vad som kräves för att effektivt utnyttja lokaler och andra
utbildningsresurser.

Allmänna föreskrifter om
fördelningen får meddelas av styrelsen för skolan, om ej länsskolnämnden meddelar
sådana föreskrifter.

Som
konstateras i departementspromemorian är det naturligt att i första hand
hänvisa en elev till den skola, som ligger på kortaste gångavstånd eller restid
från hans bostad. Stor hänsyn måste dock även tas till kravet på en trafiksäker
skolväg. Om skolskjutsar anordnas, måste kravet på en rafionell
skjutsorganisation vidare beaktas. Genom att de olika faktorer, som kan påverka
bedömningen av vad som är "ändamålsenhgt från kommunikationssynpunkt",
på detta sätt sammanvägs, kan i normala fall ett naturligt upptagningsområde
avgränsas för varje skolenhet.

Eftersom det är önskvärt
att så långt som möjligt undvika inackordering av grundskolans elever,
begränsas för den obligatoriska skolans del såväl upptagningsområdenas som skolenheternas
storlek i glest befolkade områden av det maximala restidsavståndet. År 1959
uppställde SÖ som allmän regel att restiden för enkel färd ej gärna borde
överstiga 30 minuter för elever i årskurserna 1—2, 40 minuter för elever i
årskurserna 3-6 samt 45 minuter för elever i högre årskurser. Även 1969 års
glesbygdsutredning har angett att restiden för grundskolans elever ej bör
överstiga 30-45 minuter, om servicestandarden skall kunna anses
tillfredsställande, I utpräglade glesbygdsområden måste dock i vissa fall -
speciellt på högstadiet -längre restider i praktiken godtas, om man skall kunna
undvika inackordering.

I
tätbefolkade områden är det mestadels andra faktorer än det maximala restidsavståndet,
som för grundskolans del styr upptagningsområdenas storlek. De lokala och
regionala skolmyndigheterna har där betydligt större möjligheter än i
glesbygdsområdena att påverka skolorganisationen.

Av skolförordningen
framgår att man vid elevernas fördelning på skolenheter inte endast skall ta
hänsyn till vad som är "ändamålsenligt från kommunikationssynpunkt"
utan även "till vad som kräves för att effekfivt utnyttja lokaler och
andra utbildningsresurser". Upptagningsområdenas gränser kan därför inte
fixeras en gång för alla utan måste kunna anpassas efter den aktuella
situationen.

I propositionen om nytt
statsbidrag till grundskolan m. m. (prop. 1977/ 78:85) underströk föredraganden
att skolenheternas upptagningsområden så långt detta var möjligt borde läggas
fast för en längre fid. Därigenom fick kommunerna möjlighet till en långsiktig
planering av skolväsendet. Av särskild betydelse var att fasfiägga vilka
skolanläggningar som borde ingå i skolenheten. Riksdagen anslöt sig till denna
uppfattning (UbU 1977/78:21, rskr 1977/78:260).

Även om det för varje
skolenhet är möjligt att avgränsa ett eller flera upptagningsområden, varifrån
enheten i första hand hämtar sina elever, framhålls i departementspromemorian
att upptagningsområdena i flertalet

Prop. 1981/82:157 12

fall
kan och bör delvis sammanfalla. Därigenom uppkommer en marginalzon, varifrån
elever alternativt kan hänvisas till den ena eller den andra skolenheten. I
1962 års grundskolproposition uttalade departementschefen att "en viss elasticitet
i elevfördelningen mellan skilda skolenheter inom samma kommun bör vara
tillåten, exempelvis för att marginalvis utjämna elevantalet mellan klasserna i
olika skolenheter". Det är i första hand genom alternafiv hänvisning av
marginalzonernas elever, som en sådan "elasticitet i
elevfördelningen" och därmed en så rationell skolorganisa-fion som möjligt
kan åstadkommas under hänsynstagande även till kom-, munikationssynpunkter.

I prop.
1980/81:20 om besparingar i statsverksamheten, m.m. anförde föredraganden att
man borde kunna pröva att utfärda generella anvisningar om att
upptagningsområdena normalt skulle vara överlappande så att det bildades
marginalzoner. Riksdagen hade inte något att erinra mot detta (UbU 1980/81:12
och 15, rskr 1980/81:120).

I
förordningen om beräkning av basresurser på grundskolans mellanstadium (SÖ-FS
1981:6) har regeringen föreskrivit att länsskolnämnden - för att uppnå i
förordningen angivna genomsnittliga antal elever per basresurs - får vid
fastställande av antal basresurser fördela eleverna på skolenheter så att,
framför allt i fråga om tätorter, två eller flera skolenheter får delvis gemensamma
upptagningsområden i form av överlappande marginalzoner.

Genom
det nya statsbidragssystemet för grundskolan som trädde i kraft den 1 juH 1978
har klassbegreppet mist sin tidigare betydelse för statsbi-dragstilldelningen. Statsbidragsgivningen
är numera baserad på att varje skolenhet tilldelas ett antal basresurser och
varje kommun en förstärkningsresurs och ett tilläggsbidrag. Antalet
basresurser bestäms enligt samma metod, som tidigare tillämpades vid beräkning
av antalet vanliga klasser.

I prop.
1977/78:85 underströk föredraganden att det enligt hennes mening var väsenfiigt
att det nya statsbidragssystemet inte fick till följd att länsskolnämnderna
övergick till att göra en teoretisk elevfördelning på skolenheter.
Tilldelningen av basresurser måste ske med hänsyn till det faktiska elevantalet
i skolenheterna eller till det elevantal, som med hänsyn till geografiska,
trafiktekniska, sociala och andra förhållanden skulle kunna finnas i
skolenheterna, om marginalvis utjämning av elevantalet i två närliggande
skolenheter kom fill stånd. Liksom fidigare måste länsskolnämnden således för
varje enskild skolenhet göra en reell prövning av den skäliga elevfördelningen
med hänsyn tagen till alla lokala faktorer.

En
förutsättning för att det nya statsbidragssystemet skulle fungera som avsett
var vidare att skolenhetsbegreppet bibehöll sin tidigare innebörd och att man
inte mer eller mindre omedvetet på nytt började tillämpa de bedömningsgrunder
för skolenhetsbildning och resursberäkning som gällde före år 1962. Riksdagen
godkände vad föredraganden hade anfört i denna fråga (UbU 1977/78:21, rskr
1977/78: 260).

Prop. 1981/82:157 13

Från
olika håll, bl. a. från SÖ i anslagsframställningen för budgetåret 1981/82, har
väckts tanken att statsbidrag inte längre skall tilldelas det obligatoriska
skolväsendet genom ett system som grundar sig på den fakfiska organisationen i
form av skolenheter. SÖ anmälde därvid att man avsåg att i samråd med berörda
intressenter undersöka effekterna av ett reviderat statsbidragssystem med
kommun och inte skolenhet som beräkningsgrund för driftbidraget fill
grundskolan.

För
egen del vill jag anföra följande. En tilldelning av basresurser som grundar
sig på elevantalet i en kommun i sin helhet skulle medföra att det genomsnitfiiga
elevantalet per basresurs kraftigt skulle öka. Härigenom skulle en besparing på
kostnaderna för basresurser uppstå, vilket skulle ge förutsättningar för en
betydande ökning av förstärkningsresursen. SÖ anger i anslagsframställningen
denna ökning till i storleksordningen 40%. En sådan förändring skulle enligt SÖ
ge ökade förutsättningar för en behovsorienterad resursfördelning.

Att
gå ifrån nuvarande system med anpassning av statsbidraget fill den faktiska
skolorganisationen skulle dock enligt min mening kunna innebära nackdelar.
Framför allt för glesbygdskommuner skulle en schabloniserad tilldelning av
basresurser medföra en så stor resursminskning att den inte skulle motsvaras av
utökningen av förstärkningsresursen. Tätortskommuner skulle i stället gynnas i
motsvarande mån. För att en schabloniserad basresurstilldelning inte skall
innebära ett missgynnande av glesbygdskommuner är därför enligt min mening en
nödvändig förutsättning att förstärkningsresursens storlek differentieras
mellan olika kommuner. I avvaktan på resultatet av det analysarbete som SÖ har
anmält att man bedriver, är jag f. n. inte beredd att föreslå eller
principiellt uttala mig för någon mer genomgripande förändring i nuvarande
statsbidragssystem för grundskolan. Jag kommer dock i det följande att föreslå
vissa förändringar i syfte att skapa förutsättningar för en mer flexibel
användning av kommunernas statsbidrag i form av basresurser.

3.2
Skolstorlek

Som
redovisas i departementspromemorian har SÖ alltsedan år 1955 rekommenderat att
nya skolor planeras så att antalet elever inte kommer att mera avsevärt
överstiga 200 i skola med enbart lågstadium, 500 i skola med låg- och
mellanstadium, 600 i skola där högstadium är kombinerat med underliggande
stadium eller stadier samt 700 i skola med enbart högstadium, I praktiken
överskrids ofta SÖ:s gränsvärden. Läsåret 1977/ 78 gick sammanlagt ca 227000 av
grundskolans elever i skolor som var större än vad SÖ har rekommenderat.
Andelen elever i mycket stora skolor har dock minskat under 1970-talet. Som
redovisas i departementspromemorian kan denna utveckling förväntas fortsätta
under 1980-talet med hänsyn till framför allt de minskande elevkullarna, men
också till en medveten tendens att begränsa skolstorlekarna.

Prop.
1981/82:157 14

Mot
bakgrund av ett resonemang om kostnaderna för framför allt lärare och lokaler
vid olika antal paralleller på de olika stadierna i grundskolan föreslås i
departementspromemorian som en sammanfattande rekommen-dafion att man bör
eftersträva att ej överskrida följande maximivärden.

Stadium

Antal
elever

L

ca
200

LM

ca
400

(L)MH

ca
450-600

H

ca
500

De
föreslagna gränsvärderna skall enligt departementspromemorian inte uppfattas
som bindande stafiiga normer utan som riktpunkter, såväl för kommunernas skolplanering
som för statliga myndigheter, t. ex. vid utarbetande av rådgivande
planeringsunderlag för skolbyggnation och vid granskning av
organisationsplaner.

För
egen del vill jag anföra följande. En övergripande princip för utvecklingen på
skolområdet under senare delen av 1970-talet har varit ett överförande av
ansvar för skolplaneringen fill regional och lokal nivå. Exempel härpå är
besluten om nytt statsbidragssystem för grundskolan och en förändrad statlig skoladministration.
Länsskolnämnderna och framför allt kommunerna har härigenom fått ansvaret för
att skolan organiseras på ett sådant sätt att de övergripande principerna i
läroplanen följs och skolans målsättning uppnås. Genom att statsbidraget till
investeringar i skolbyggnader helt upphör vid utgången av innevarande budgetår
går också ansvaret för skolans lokalförsörjning helt över på kommunerna.

En
övergripande generell princip för statens förhållande till kommunerna är en
mycket stark återhållsamhet från statsmakternas sida med att utfärda olika
former av föreskrifter och rekommendationer riktade mot kommunerna. Detta har
bl. a. kommit till uttryck genom kungörelsen (1970:641) om begränsning i
myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd (den s. k.
begränsningskungörelsen). Mot rekommendationer om maximal skolstorlek talar
också att det ligger i sakens natur att de åtminstone delvis måste komma att
vara godtyckligt valda. Hur stor en skola lämpligen skall vara skiftar i det
enskilda fallet. Mot denna bakgrund är jag för min del inte beredd att biträda
förslaget om en rekommendafion om generella maximivärden för skolstorlek.

Jag
räknar med att den positiva utvecklingen mot mindre skolor som skett de senaste
åren skall fortsätta även utan rekommendafion om maximala skolstorlekar. Det
vikande elevunderlaget kommer bl. a. att göra det möjligt att minska
beläggningen på de skolor som i dag har ett många gånger betydligt större
elevantal än vad de är planerade för. De förslag om flexiblare utnyttjande av
tilldelade basresurser i en kommun som jag kommer att lägga fram i det
följande minskar också behovet av statliga riktlinjer om maximal skolstorlek.

Prop. 1981/82:157 15

3.3
Bibehållande och nyetablering av små skolor

F.
n. finns endast delvis preciserade riktlinjer för hur stort elevunderlaget
skall vara för att en skolenhet skall antingen bibehållas eller nyeta-bleras.
De rikthnjer som finns gäller högstadieskolor. Efter förslag i 1973 års
glesbygdsproposition fastslog riksdagen att det inte längre var motiverat att
uppställa det tidigare kravet på tre paralleller som minimum för en högstadieskola.

Som
påvisas i departementspromemorian tog detta uttalande sikte på situationen i
glesbygd. I övrigt får således ett krav på tre paralleller som minimum för en
högstadieskola fortfarande anses gälla. För glesbygdsområden gäller vidare att
uttalandet framför allt tog sikte på bevarandet av befintliga små skolor och
inte nyetablering av högstadieskolor.

Regeringen
har beslutat om försöksverksamhet med mindre än tre paralleller på
grundskolans högstadium i två fall, nämligen i Växjö kommun (Lammhults skola)
och i Södertälje kommun (Majtorpsskolan). I båda fallen har en modell med
filialskola använts. Därutöver har regeringen beslutat om försöksverksamhet med
alternativ högstadieundervisning i Värmdö kommun enligt en något annorlunda
modell med bl. a. lärarledd korrespondensundervisning vid de låg- och
mellanstadieskolor som finns på öar i skärgården. Vidare beslöt regeringen i
början av 1970-talet att försöksverksamhet med årskurslöst högstadium fick
bedrivas i Ljusdals, Storumans, Torsby, Åre och Örnsköldsviks kommuner (det s.
k. PANG-projektet, som finns redovisat i bilaga till departementspromemorian).

Jag
har erfarit att högstadieskolor med mindre än tre paralleller har nyinrättats
eller bibehållits i vissa kommuner utan att regeringen medgivit detta. Länsskolnämnden
har vid sin prövning av basresurstilldelning att bedöma om en nedgång i
elevunderlaget vid en skolenhet är av tillfällig natur eller om det är fråga om
ett mer permanent minskat elevunderiag. Är nedgången tillfällig får det anses
ligga inom länsskolnämndens kompetens att besluta om basresurstilldelning till
skolenheter med även mindre än tre paralleller. I övriga fall skall normalt
fordras regeringens medgivande om det är fråga om högstadieskolor i icke-glesbygd.
Huruvida medgivande från regeringen skulle erfordrats i de aktuella fallen är
inte möjligt att bedöma utan en grundlig genomgång av omständigheterna i det
enskilda fallet. Jag avser att senare föreslå regeringen att uppdra åt SÖ att
företa en sådan analys.

När
det gäller bibehållande och nyetablering av låg- och mellanstadieskolor finns
inte på samma sätt preciserade riktlinjer. I olika sammanhang har regering och
riksdag också understrukit vikten av att upprätthålla en rimlig servicenivå på
skolans område i glesbygd. I 1973 års glesbygdsproposition uttalade departmentschefen
att det var en fördel att de lokala och regionala myndigheternas prövning inte
var bunden av centralt givna regler utan att möjlighet fanns att göra flexibla
bedömningar, grundade på speciella omständigheter och lokala förhållanden.

Prop. 1981/82:157 16

Regler
om underlag för bibehållande och nyinrättande av skolenheter finns i SÖ:s
föreskrifter och anvisningar för beräkning av basresurser i grundskolan (SÖ-FS
1979: 50) som utfärdats med stöd av regeringsbeslut. Dessa bygger på tidigare
föreskrifter från senare delen av 1960-talet samt på anvisningar som hänför sig
till 1973 års glesbygdsproposition. De regler som nu gäller kan därför sägas ha
styrt skolstorieksutvecklingen under 1970-talet. Som redovisas i
departementspromemorian har därvid endast smärre förändringar av skolornas
fördelning på storieksklasser ägt rum. En viss minskning av andelen mycket små
skolor (med mindre än 100 elever) har dock ägt rum. Det är enligt promemorian
rimligt att anta att en del av denna minskning kan förklaras med att vissa
sådana skolor dragits in. När det gäller högstadiet har skolorganisationen i
glesbygd kunnat bibehållas i enlighet med 1973 års riksdagsbeslut. Orsaken
härtill kan enligt departementspromemorian sökas bl. a. i den
försöksverksamhet med årskurslösa högstadier som bedrivits i ett antal kommuner
och i ett ökat elevunderiag för många glesbygdshögstadier.

UtveckUngen
under 1980- och 1990-talen när det gäller elevunderlaget för små skolor är svår
att uttala sig om med någon större säkerhet. För hela riket kommer elevantalet
på samtliga stadier att sjunka kraftigt under 1980-talet med början på
lågstadiet, I en rappoit från SÖ under år 1980 har redovisats vissa beräkningar
angående utvecklingen av antalet elever på regional och lokal nivå, I rapporten
dras slutsatsen att i de flesta kommuner med en stor andel elever i små
högstadier kan antalet högstadieelever förväntas minska förhållandevis mer än
vad antalet högstadieelever minskar i riket i sin helhet. Det bör dock
understrykas att denna studie bygger på framskrivning av befintliga
elevunderlag och att utvecklingen i praktiken kan komma att bli en annan. Under
1970-talet har t. ex. elevutvecklingen vid glesbygdshögstadier blivit en helt
annan än vad man antog i början av årtiondet. Sammanfattningsvis är det enligt
min mening rimligt att anta att elevunderlaget för många i dag befintliga små
skolor såväl i som utanför glesbygd på alla tre stadierna kommer att minska
under 1980-talet.

I
departementspromemorian redovisas vissa metoder för att begränsa storleken på
skolor. Framför allt möjligheten att tillämpa en mindre strikt stadieuppdelning
av skolorganisationen än vad som är normalt i dag har mottagits positivt av
många remissinstanser. Eftersom den nya läroplanen (Lgr 80) har stadiefimplaner
i stället för årskurstimplaner, har förutsättningarna ökat för en mindre
strikt stadieuppdelning. Det blir t. ex. möjligt att fördela stadietimtiden så
att ämnen som förutsätter speciallokaler koncentreras till en eller ett par
årskurser av stadiet. Jag delar för min del uppfattningen att det finns skäl
som talar för att inte alltid ha hela stadiet i samma skola. Genom att låta
eleverna i t. ex. årskurs 7 stanna i sin gamla mellanstadieskola kan man öka
elevunderlaget för denna samtidigt som man kanske kan slippa att skjutsa elever
till en mer centralt belägen högstadieskola. Sådana tankegångar har fått ett
starkt stöd av remissinstanserna.

Prop. 1981/82:157 17

Mot
bakgrund av vad jag har anfört inledningsvis om önskvärdheten av att bibehålla
små skolor och mot bakgrund av den troliga utvecklingen rörande elevunderlaget
för dessa skolor är det dock enligt min mening även nödvändigt med vissa
ändringar av gällande principer för statsbidragsgivningen till sådana skolor.
Utgångspunkten för dessa förändringar bör vara att ge förutsättningar för att
efter lokala bedömningar behålla små skolor i såväl glesbygd som icke-glesbygd.
Det är enligt min mening önskvärt att dessa förändringar utformas så att det
också blir möjligt för de kommuner som så önskar att nyetablera små
skolenheter. Utöver dessa såväl pedagogiskt som regionalpolitiskt motiverade
utgångspunkter måste en nödvändig utgångspunkt för förändringarna vara att de
inte får medföra kostnadsökningar för staten. Från kommunalekonomisk synpunkt
får förändringarna inte utformas på ett sådant sätt att de tvingar en enskild
kommun till en skolorganisation som ökar de kommunala kostnaderna jämfört med
om ingen förändring gjorts. Liksom i dag måste därför även i fortsättningen
behållandet av en liten skola vara ett erbjudande som riktas till kommunen och
inte ett tvång. Jag räknar dock med att intresset för små skolor i kommunerna
kommer att vara stort även i fortsättningen och att många kommuner kommer att
utnyttja en möjlighet till en skolorganisafion som bygger på små skolor. Många
gånger kan det dessutom komma att vara ekonomiskt fördelaktigt med tanke på t.
ex. skolskjutskostnader att behålla en liten skola framför att lägga ned den.

De
argument som tidigare oftast har framförts mot mycket små skolenheter framför
allt på högstadiet har varit av pedagogisk och organisatorisk art och framför
allt avsett att de inte ger underlag för ett rimligt tillvalssystem och att
tjänstgöringsunderlaget för lärare inte blir tillräckligt. Detta har
tillsammans med ekonomiska skäl varit orsaken till att kravet på minst tre
paralleller vid en högstadieskola har uppställts och upprätthållits.

Erfarenheterna
från bl.a. det s.k. PANG-projektet med årskurslösa glesbygdshögstadier som
bedrivits under 1970-talet visar att det inte längre finns tungt vägande
pedagogiska och organisatoriska skäl att bibehålla denna princip. Såväl
elevernas intresse av ett godtagbart tillvalssystem som kravet på fillräckligt
underlag för lärartjänster har kunnat tillgodoses i högstadieskolor med mindre
än tre paralleller. Försöksverksamheten har bedrivits inom ramen för 1969 års
läroplan (Lgr 69). Genom den ökade lokala beslutanderätt som 1980 års läroplan (Lgr
80) innebär kan förutsättningarna för små högstadier ur pedagogisk synvinkel
förväntas öka ytterligare. De ekonomiska skälen för att resursfilldelningen
till högstadieskolor måste bygga på en organisation med minst tre paralleller
kvarstår däremot självfallet oförändrade, som också påvisas i
departementspromemorian.

Mot
bakgrund av den minskning av elevunderlaget för små högstadieskolor som kan
befaras också i tätort skulle emellertid ett bibehållande av nuvarande krav på
minst tre paralleller leda till att vissa små högstadieskolor i icke-glesbygd
skulle riskera att få läggas ned. Även om det för sådana 2 Riksdagen 1981/82.
I saml. Nr 157

Prop. 1981/82:157 18

skolor
oftast inte finns skäl av regionalpolitisk art som talar för ett bibehållande
av dem, gäller självfallet de skäl av pedagogisk och psykosocial natur som jag
har redovisat inledningsvis, i allra högsta grad också dessa skolor. Det finns
därför enligt min mening anledning att föreslå sådana ändringar i gällande
principer för statsbidragsgivningen att högstadier med mindre än tre
paralleller kan finnas också i icke-glesbygd. Som jag har framhållit i det
föregående är det nödvändigt att en sådan förändring inte medför ökade
kostnader för staten. Antalet basresurser och antalet lärar-veckotimmar i
basresurserna får därför inte öka till följd av den förändring jag nu föreslår.
Det nödvändiggör att eleverna vid en sådan liten högstadieskola från basresurstilldelningssynpunkt
räknas samman med eleverna vid den skola de annars skulle ha tillhört. Detta
kan åstadkommas på framför allt följande två sätt.

För
det första kan i enlighet med förslag i departementspromemorian definitionen av
skolenhet ändras så att skolenhetsbegreppet inte som i dag bygger på elevernas
faktiska fördelning på skolanläggningar. Skolenheten skulle i stället defmitionsmässigt
utgöras av en organisatorisk enhet som bestämts med hänsyn till elever som
undervisas eller som utan allvarligare olågenhet skulle kunna undervisas i en
eller flera varandra näraliggande skolanläggningar. En fiktiv fördelning skulle
således utgöra grunden för skolenheten medan en del av eleverna i verkligheten
skulle undervisas i en helt annan skolanläggning. En förändring i enlighet med
detta förslag skulle medföra att statsbidrag tilldelas på precis samma sätt som
i dag. Förslaget har dock den nackdelen att andra bestämmelser som anknutits till
skolenhetsbegreppet kommer att omfattas av samma fiktiva fördelning av eleverna
som ligger till grund för resurstilldelningen. Det gäller t. ex. bestämmelser
om konferenssystemet, lärarnas tjänstgöring och tillsynslärare. De regler i t.
ex. skolförordningen som reglerar dessa frågor förutsätter att
skolenhetsbegreppet bygger på faktiska förhållanden. Skolenhetsbegreppet
gäller också för andra skolformer än grundskolan.

Ett
annat alternativ är att behålla skolenhetsbegreppet oförändrat men i skolans
regelsystem införa ett filialskolbegrepp, vilket också föreslås i
departementspromemorian. Med filialskola bör menas en mindre skolanläggning,
som administrativt och pedagogiskt är knuten till en huvudskola. Om skolorna
inte är närliggande, bör de i enlighet med nu gällande bestämmelser utgöra
egna skolenheter. De regler som inte avser statsbidrag och som jag nyss har
redovisat kan då bibehållas oförändrade. För att detta alternativ skall vara statsfinansiellt
neutralt måste då i stället principerna för statsbidragsgivningen till
grundskolan ändras så att basresurser inte längre tilldelas varje enskild
skolenhet för sig. Denna ändring kan utformas så att länsskolnämnden vid
tilldelning av basresurser räknar samman fi-halskolans och huvudskolans
elevantal. Hur de basresurser som tilldelas de båda enheterna gemensamt skall
användas och fördelas mellan dem avgörs av skolstyrelsen. Vid bedömningen av
huruvida en skolenhet skall

Prop. 1981/82:157 19

karakteriseras
som filialskola bör nuvarande principer för skolplaneringen - vilka i sin tur
styr statsbidragsgivningen - ligga till grund. Det innebär att t. ex. en tvåparallellig
högstadieskola i icke-glesbygd skulle komma att betraktas som filialskola,
medan en skola med tre eller flera paralleller normalt skulle erhålla
"egna" basresurser. För tydlighetens skull vill jag betona att tre
paralleller inte skall uppfattas som en maximinivå. Jag utgår från att det även
i framtiden kommer att vara vanligt med högstadieskolor med mer än tre
paralleller.

I valet mellan de båda
alternativen menar jag att övervägande skäl talar för det senare. Jag föreslår
därför att principerna för statsbidrag till grundskolan ändras i enlighet med
vad jag har förordat i fråga om detta alternafiv.

Det förslag som jag nu har
redovisat gäller högstadieskolor i ickeglesbygd. Genom att avståndet mellan
olika skolanläggningar i sådana fall normalt är betydligt kortare än i glesbygd
bör det finnas möjlighet att organisera skolans undervisning på ett sådant.
sätt att filialskolan och huvudskolan samarbetar när det gäller t. ex. tillval,
utnyttjande av speciallokaler och lärarnas tjänstgöring. Såväl lärare som
elever bör utan alltför stor nackdel kunna resa mellan huvudskola och
filialskola någon eller några dagar i veckan för att åstadkomma ett sådant
samarbete. Några större problem borde därför inte uppstå, trots att antalet lärarveckofimmar
i de basresurser som kan komma att fördelas på filialskolan inte beräknats för
behovet vid en så liten skolenhet.

När
det gäller glesbygdsskolor är förhållandet annorlunda. De regler för
nyetablering och bibehållande av sådana skolor som gäller i dag får anses vara
generösa. Som jag har framhållit i det föregående har det också varit möjligt
att leva upp till de målsättningar om glesbygdshögstadier som lades fast i 1973
års glesbygdsproposition. För sådana glesbygdshögstadier som i dag finns och
som har mindre än tre paralleller saknas ofta samutnyttjande-möjligheter med en
annan högstadieskola. Med tanke härpå och med hänsyn till att de inte bör
behöva vidkännas någon försämring bör mina förslag inte gälla sådana
högstadieskolor med mindre än tre paralleller som med nuvarande regler tilldelas
egna basresurser. I de fall en glesbygdskommun inte ens med nuvarande generösa
regler har kunnat bibehålla eller nyinrätta en högstadieskola, bör dock mina
förslag om filialskola kunna tillämpas. På så sätt kan i enskilda fall en
ytterligare decentralisering åstadkommas. Även i dessa fall gäller självfallet
att det måste ske inom ramen för nuvarande resurser, vilket innebär att
basresursunderlaget beräknas gemensamt för filialskolan och en huvudskola.

Mina
förslag bör gälla såväl bibehållande av befintliga högstadieskolor som
inrättande av nya. Statsbidragsmässigt är förslagen utformade så att de inte
heller om det är fråga om en nyetablering medför ökade kostnader för staten. De
eventuella merkostnaderna vid en nyetablering av en Uten högstadieskola drabbar
kommunen. Det är då enligt min mening också

Prop. 1981/82:157 20

rimligt
att kommunen, i de fall jag nu behandlar, själv får avgöra huruvida de elever
som kommunen erhåller ett visst antal basresurser för, skall fördelas på en
eller flera skolenheter.

Inte
minst för att hålla de kommunala kostnaderna nere utgår jag från aft ett
filialhögstadium normalt kommer att samlokaliseras med låg- och/eller mellanstadium.
För detta talar också att det då kommer att bli möjligt att uppnå positiva
pedagogiska och sociala effekter genom att elever kan fullgöra hela eller en
stor del av sin skolgång i samma skola. Mot denna bakgrund ser jag ingen
anledning att uppställa krav på minsta antal paralleller eller klasser/basresurser
vid eU filialhögstadium. Det bör således vara möjligt att låta ett sådant
högstadium omfatta endast en basresurs/ klass per årskurs. I vissa fall bör det
vara möjligt att låta det omfatta endast en enstaka årskurs, t. ex. årskurs 7.
Jag förutsätter dock att en skolstyrelse inte kommer att utnyttja denna
möjlighet i andra fall än där högstadieeleverna undervisas vid en skola där
det också finns elever från låg- och/eller mellanstadium. Det får alltså inte
bli fråga om aU eleverna i en enstaka klass blir helt isolerade utan kontakt
med andra elever. Jag vill också peka på att en sådan lokalisering knappast
skulle stå i överensstämmelse med skolförordningens regler om arbetsenheter.

Jag 3nser
att det inte heller finns anledning att uppställa några begränsningar när det
gäller längsta avstånd mellan huvudskola och filialskola. I många fall kommer
det, som jag har framhållit i det föregående, att bli nödvändigt att låta
lärare, eller elever som t. ex. valt ett mer ovanligt fill valsämne, resa mellan
de båda skolorna. Dessa kan då inte ligga så långt ifrån varandra, eller med sä
dåliga inbördes kommunikationer, att detta i praktiken blir omöjligt.
Förhållandena i dessa avseenden skiftar dock mycket beroende på
omständigheterna i det enskilda fallet. Några generella regler är knappast
möjliga att ställa upp. Avstånds- och kommunika-tionsmässiga bedömningar bör i
stället ingå i den totala avvägning skolstyrelsen måste göra inför ett beslut
att inrätta ett filialhögstadium. Skolstyrelsen får då beakta att alternativet
till att låta vissa lärare eller elever resa från filialskolan fill huvudskolan
en eller ett par dagar i veckan, är att låta alla elever resa varje dag.
Skolstyrelsen bör därför enligt min mening vid sin prövning även kunna
acceptera relativt långa avstånd mellan filialskola och huvudskola.

Det
kan framstå som naturligt att låta resonemanget om filialskolor gälla inte biU"a
högstadiet som jag hittills har berört, utan också låta det vara tillämpligt
för låg- och mellanstadiet. Det finns dock några vikfiga skillnader mellan
situationen för låg- och mellanstadierna å ena sidan och högstadiet å den
andra. För de båda lägre stadierna finns inte någon huvudregel om minst ett
visst antal paralleller för bibehållande och nyetablering i likhet med vad som
finns för högstadiet i icke-glesbygd. Tvärtom får praxis för såväl låg- som
mellanstadiet anses vara mycket generös när det gäller det minsta antalet
elever för en skolenhet. I glesbygd räcker ofta

Prop. 1981/82:157 21

något
eller några tiotal elever. Inte heller i tätort sätts kravet i många fall
särskilt högt. Det är inte ovanligt att det på sådana orter finns t. ex. lågstadieskolor
med endast en klass per årskurs.

Det
stora antalet låg- och mellanstadieskolor leder till att deras upptagningsområden
i många fall ofta måste ändras för att åstadkomma en rimlig nivå på såväl
kommunala som statliga kostnader. Elevunderlaget för en skola kan därför
relativt snabbt växla. Enligt min bedömning skulle denna situation leda till
mycket svåra praktiska problem för länsskolnämnderna när det skulle gälla att
avgöra vilka skolor som vid ett visst givet tillfälle skulle vara helt
självständiga och vilka som skulle vara filialskolor. Med hänsyn härtill och
framför allt med hänsyn till det som jag nyss har redovisat - att nuvarande
regler när det gäller elevunderlag är mer generösa för låg- och mellanstadiet
än för högstadiet - är jag inte beredd att nu föreslå att filialskolsystemet
skall gälla också de båda lägre stadierna. Sedan erfarenheter vunnits av
systemets tillämpning för högstadiet, kan det bli aktuellt att — med de
pedagogiska, organisatoriska och ekonomiska principer som jag tidigare angett -
överväga en eventuell utvidgning av reglerna om filialskolor till låg- och
mellanstadiet. Jag vill i detta sammanhang understryka den synpunkt som vid remissbehandUngen
framförts av förskola-skolakommittén, nämligen att man bör se det samlade
barnunderlaget i förskolan och skolan som förutsättningar i den kommunala
planeringen. Genom att sammanföra förskolans och skolans behov i samma anläggning
kan man i vissa fall låta en skolenhet fortleva som annars skulle ha riskerat
att behöva läggas ned. Som kommittén påpekar är denna åtgärd inte ovanlig i
glesbygd.

4
Gymnasieskolan

I
det följande kommer jag att lämna förslag som ger ökade möjligheter att
decentralisera gymnasieskolutbildningen. För sammanhangets skull vill jag dock
först i korthet redovisa bakgrunden till vissa principer för lokalisering,
spridning och integration av gymnasieskolutbildning.

Till
protokollet i detta ärende bör som bilaga 3 fogas en förteckning över gymnasieskolans
linjer och de gängse förkortningar som jag kommer att använda.

4.1
Hittillsvarande planeringsprinciper

4.1.1
Lokalisering och spridning

Redan
under 1950-talet började den s. k. centralortsprincipen att tillämpas i
gymnasieplaneringen. Det allmänna gymnasiet lokaliserades fill ett begränsat
antal orter, benämnda gymnasieorter (g-orter). Runt varje g-ort avgränsades en
gymnasieregion (g-region) som utgjorde upptagningsområde (elevområde) för
gymnasiet.

Prop. 1981/82:157 22

Den
år 1960 tillsatta gymnasieutredningen (GU) hade i uppdrag att genomföra en
samlad översyn av den gymnasiala utbildningens uppgifter, innehåll och
organisation. GU framhöll i sitt betänkande bl. a. att en decentralisering av
gymnasieutbildningen var angelägen. Elevunderlaget för alla eller åtminstone
flertalet studievägar måste dock vara tillräckligt i samfiiga g-regioner.
Enligt GU;s beräkningar erfordrades ett elevunderiag om minst 400 16-åringar
för aft gymnasiet i en region skulle få en godtagbar fullständighet. GU:s
förslag behandlades av 1964 års riksdag (prop. 1964:171, SäU 1964:1, rskr
1964:407). I propositionen underströk departementschefen bl. a. att man borde
sträva efter att erbjuda samtliga eller flertalet studievägar inom det
gymnasiala skolsystemet överallt där gymnasial utbildning anordnades. Hur
långt man kunde nå berodde dock på elevunderiaget. En viss restriktivitet måste
iakttas vid anordnande av lågfrekventa utbildningar. Defta förutsatte, enligt
propositionen, en central planering och centrala beslut om inrättande av linjer
och grenar. Proposifionen vann i allt väsentligt riksdagens bifall.

År
1963 tillsattes yrkesutbildningsberedningen (YB). På grundval av YB:s
överväganden föreslog Kungl. Maj:t (prop. 1968:140) att en ny enhetlig
skolform, som sedermera benämndes gymnasieskolan, skulle införas. Enligt
departementschefen borde man sträva efter aU på varje ort med
gymnasieutbildning erbjuda flertalet linjer inom gymnasieskolan. Befintlig
utbildning utanför gymnasieorterna borde kunna bibehållas i form av specialkurser
så länge det fanns en fillfredsställande elevtillströmning och ett klart
avnämarintresse för den aktuella utbildningen. Riksdagen hade ingenting att
erinra häremot. I fråga om principerna för lokaliseringen av gymnasieutbildning
innebar således 1968 års beslut ingen ändring i förhållande fill 1964 års
riksdagsbeslut. Principen om minst 400 16-åringar som elevunderlag inom en g-region
stod kvar.

När
1960-talets planeringsprinciper antogs, hade endast tre g-regioner mindre än
400 16-åringar. På grund av befolkningsminskning och befolkningsomflyttning
steg successivt antalet sådana regioner fill ca 20 fram till år 1980. Genom
denna utveckling uppstod behov av olika försöksverksamheter med
decentraliserad gymnasieskolutbildning.

Försöksverksamhet
med mer samordnade timplaner för tre- och fyraåriga linjer i s. k. sårskild
samordnad gymnasieskola (SSG) startade läsåret 1973/74. Dessa timplaner gav
samma kompetens som timplanerna enligt 1970 års läroplan för gymnasieskolan (Lgy
70). De tre- och fyraåriga linjerna var i årskurs 1 samordnade i två sektorer:
en för H-, S- och E-linjerna och en för N- och T-linjerna. För aU underiäfta
samläsning mellan linjer - och därmed en mer rationell och billigare
organisation - hade timtalen i SSG samordnats för vissa ämnen också i de högre
årskurserna. Varianter och grenar förekom inte i SSG. Riksdagen beslutade år
1979 (prop. 1979/80:15, UbU 1979/80:4, rskr 1979/80:27) a« försöksverksamheten
med SSG skulle upphöra och att fr.o.m. läsåret 1980/81 alternativa

Prop. 1981/82:157 23

timplaner,
i huvudsaklig överensstämmelse med dem som utprövats i SSG, normalt skulle
tillämpas i g-regioner med mindre än 400 16-åringar. För nyetablering av
gymnasieskola med alternativa timplaner bör enligt riksdagsbeslutet krävas ett
stadigvarande elevunderlag om minst 250-300 16-åringar. Alternativa timplaner
för de tre- och fyraåriga linjerna finns nu på inemot 30 orter.

Försöksverksamhet
med särskild samordnad gymnasieskola av B-form (SSG-B) startade läsåret
1974/75. SSG-B bygger delvis på SSG-fimpla-nerna och har som syfte att
möjliggöra en kvalitafivt fullgod gymnasieskolutbildning på de tre- och
fyraåriga linjerna vid ett så lågt elevunderlag som 150 16-åringar. Denna organisationsmodell
innebär dels en samordning mellan de olika linjerna, dels en samordning av
undervisningen i vissa ämnen mellan årskurserna 1 och 2. Vissa ämnen läses i
alla årskurser. Andra ämnen läses koncentrerat under ett år, antingen i årskurs
1 eller i årskurs 2 och i vissa fall även i årskurs 3. Lärarresurser beräknas i
flertalet ämnen enligt schablon med utgångspunkt i det faktiska elevantalet.
Tvåårig social linje infördes i SSG-B-organisafionen läsåret 1977/78. SSGrB finns
f. n. i sju glesbygdskommuner som saknar egen g-ort.

Med
hänsyn till behovet av en mer flexibel studieorganisation i gymnasieskolan gav
regeringen våren 1980 SÖ i uppdrag att göra en samlad utvärdering av SSG-B. I
denna skulle även ingå erfarenheter från korrespondensundervisning i Torsås
och Osby. SÖ håller just på att slutföra uppdraget. Jag återkommer till denna
fråga i det följande.

Särskilda
principer gäller vid övergång från yrkesinriktad specialkurs till motsvarande
linje på icke g-ort. I enlighet med 1968 års riksdagsbeslut skulle
gymnasieskolan regelmässigt anordnas i form av specialkurser på sådana icke g-orter
som hade den gamla yrkesskolan. För dessa specialkurser utanför g-ort skulle
normalt de tim- och kursplaner tillämpas, som tidigare hade gällt för yrkesskolan.
Dessa timplaner omfattade oftast enbart yrkesämnen. För att möjliggöra
undervisning även i allmänna ämnen godkände Kungl. Maj:t år 1974 av SÖ
föreslagna principer för övergång från yrkesinriktad specialkurs till linje på
icke g-ort. Sådan övergång har skett i sammanlagt 18 icke g-ortskommuner, som
uppfyllt de fastlagda kriterierna. Dessa innebär i korthet att skolorten skall
kunna anordna utbildning inom minst två av de utbildningsområden, som täcks in
av linjerna Dk, Et, Fo och Ve. Vidare skall elevunderlaget i skolortens naturliga
upptagningsområde omfatta minst 150 16-åringar och intagningskapaciteten inom
de aktuella linjerna omfatta minst 23 intagningsplatser. Slutligen skall
grundskolans högstadium finnas på skolorten.

En
möjlighet till ökad spridning av yrkesinriktad utbildning även utanför dagens g-orter
gavs med 1980 års beslut om förbättrat statligt stöd fill inbyggd utbildning (prop.
1979/80:100 bil. 12 p. C 18, UbU 1979/80:34, rskr 1979/80:363). Jag skall
senare återkomma fill detta.

Prop. 1981/82:157 24

4.1.2
Integration

Som
jag tidigare nämnt innebar 1968 års beslut att flertalet Unjer inom gymnasieskolan
borde anordnas på varje ort med gymnasieskolutbildning. Integrationssträvandena
gick dock längre än så. Departementschefen framhöll nämligen att varje
skolenhet borde erbjuda ett allsidigt urval av studievägar. Man borde alltså
undvika att organisera skolenheter med en ensidig inriktning mot ett enda
område. Detta betydde dock inte att skolenheterna behövde vara identiska. Då
flera enheter fanns i en kommun, kunde och måste ibland utbildningen vid de
olika skolenheterna av resursskäl ha sin tyngdpunkt inom skilda områden.
Riksdagen anslöt sig till departementschefens uttalanden.

Bestämmelserna
om gymnasieskolans skolenheter innebär i korthet följande. Det finns tre slag
av skolenheter - allmän skolenhet samt särskild skolenhet typ 1 och typ 2:

•
Allmän skolenhet skall ha minst
en tre- eller fyraårig Unje (svarande mot tidigare gymnasielinje), minst en
tvåårig teorefisk linje (Ek, So och Te -svarande mot tidigare fackskollinjer)
och minst två yrkesinriktade studievägar (svarande mot tidigare yrkesskola).

•
Sårskild skolenhet typ 1
omfattar endast yrkesinriktade studievägar eller en kombination av sådana
studievägar och tvååriga teoretiska linjer. Denna typ av skolenhet motsvarar
alltså i huvudsak fidigare yrkesskola.

•
Sårskild skolenhet typ 2
omfattar minst en tre- eller fyraårig linje. I sådan skolenhet kan även ingå
andra studievägar i annan kombination än vad som gäller för allmän skolenhet.
Särskild skolenhet typ 2 motsvarar alltså närmast tidigare gymnasium.

Det
är endast den allmänna skolenheten som lever upp till integrationstanken.
Kraven på allsidighet är dock - som påpekas i departementspromemorian — inte
särskilt långtgående. Bestämmelserna hindrar t. ex. inte att skolenheten
organiseras som en ren sektorskola, med t.ex enbart teknisk eller ekonomisk
utbildning. Det finns exempel på allmänna skolenheter som endast har ett par
teoretiska linjer jämte ett stort antal yrkesinriktade studievägar.

En
bärande princip i gymnasieskolreformen var, som jag redan beskrivit, att man
på skolorten skulle kunna erbjuda eleverna en rik uppsättning studievägar. Det
fanns även viktiga sociala skäl för den integrerade gymnasieskolan. Elever och
personal från tidigare skilda skolformer skulle föras samman i en gemenskap.
Andra fördelar med en integrerad gymnasieskola var ekonomiska - ett
samutnyttjande av resurser - och pedagogiska - de större, s.k. allmänna
skolenheterna skulle kunna erbjuda ett tillräckligt underlag för kvalificerade
lärartjänster i t. ex, de allmänna ämnen, som nu infördes på de utpräglat
yrkesinriktade studievägarna.

Skolor
av den eftersträvade modellen kräver ett rätt stort elevunderlag och de
förlades därför till stora och medelstora orter med omfattande upptagningsområden.
Små skolenheter med enbart yrkesutbildning skulle

Prop. 1981/82:157 25

enligt
riksdagsbeslutet få finnas kvar så länge det fanns intresse från elever och
avnämare. Några nya sådana skolenheter skulle inte få inrättas. Det innebar i
praktiken att yrkesinriktad utbildning skulle få förläggas till en ny ort
endast om denna också hade teoretiska studievägar.

Med
ett decenniums erfarenhet av gymnasieskolan kan iakttas en klar ökning av
andelen större, allmänna och integrerade enheter.

Andelen
allmänna, integrerade gymnasieskolor ökade mellan läsåren 1971/72 och 1979/80
från 31% till 59%. I fråga om skolbyggnader gick utvecklingen under 1970-talet
i samma riktning. Mellan åren 1968 och 1978 genomfördes ett 80-tal större
skolbyggnadsprojekt, som ledde till att gymnasieskolor fick samlade lokaler
för all sin utbildning. 21 av projekten innebar hel nybyggnad av fullständig
gymnasieskola. I 40 fall byggdes lokaler för teoretisk utbildning i direkt
anslutning till redan existerande lokaler för yrkesinriktad utbildning. Det
omvända skedde i 20 fall.

Samtidigt
har, som jag tidigare redovisat, möjligheterna att ha mindre skolenheter
gradvis ökats genom olika beslut av riksdag och regering. Minimitalet 400 16-åringar
i gymnasieregionen har med besluten om SSG och senare alternativa timplaner
gradvis sänkts fill 250. I utpräglad glesbygd bedrivs som försök utbildning på
tre- och fyraåriga linjer på orter med ned till 150 16-åringar (SSG-B). Små
kommuner utan tre- och fyraåriga linjer får på vissa villkor som försök byta
yrkesinriktade specialkurser mot närmast motsvarande tvååriga linjer.

4.2
Allmänna överväganden om modifieringar av hittillsvarande principer

Som
jag nyss redovisat fanns det flera motiv för de pläneringsprinciper som beslutades
under 1960-talet och som fortfarande gäller. Eleverna skulle ha möjlighet att
välja ur ett allsidigt utbud av studievägar. Elever och personal på olika
studievägar skulle få en social gemenskap. Ekonomiska och pedagogiska skäl
talade för en koncentration av gymnasieutbildningen. Samhällsutvecklingen och
förändringar av gymnasieskolan gör det angeläget att nu pröva om dessa
principer för planeringen av gymnasieutbildningen fortfarande står sig helt.

Lokala
behov

Under
1970-talet har det blivit allt vanligare att kommuner med ett begränsat
studieutbud velat öka detta. Dessa önskemål har i viss utsträckning kunnat
tillgodoses genom dels SSG, senare alternativa timplaner, dels SSG-B. Man bör
emellertid ha klart för sig att dessa endast omfattar teoretiska utbildningar.
Allt flera kommuner utan gymnasieskola hemställer om att få inrätta gymnasial
utbildning. Kommunernas motiveringar kan sammanfattas så här.

1.
Det uppföljningsansvar, som skolstyrelserna fick den 1 juli 1979, ställer krav
på utbildningsmöjligheter inom kommunen.

Prop. 1981/82:157 26

2.
Det är särskilt de minst
studiebenägna ungdomarna som ser ett hinder i ett stort avstånd till närmaste
gymnasieskola.

3.
Ungdomsarbetslösheten har ökat
behoven att erbjuda utbildning. Det på senare år kraftigt ökade antalet 16-åringar
har förstärkt detta behov.

4.
Kommunerna önskar kunna erbjuda
utbildningar, anpassade till den lokala och regionala arbetsmarknadens behov.

Decentralisering

Med
riksdagens beslut om den s.k. SIA-reformen våren 1976 startade ett reformskede
inom skolväsendet, som i mycket har kännetecknats av en långtgående
decentralisering. När det gäller decentraliseringsåtgärder som berör
gymnasieskolan har jag redan fidigare nämnt beslutet om en friare
resursanvändning inom gymnasieskolan och decentralisering av de årliga besluten
om gymnasieskolans dimensionering inom olika kommuner från SÖ till länsskolnämnderna.
Avsikten är bl. a. att få en bättre regional och lokal anpassning av
utbildningsutbudet. En sådan bör kunna tillmötesgå vissa av de behov som
kommunerna allt oftare börjat redovisa. Som jag nyss beskrivit är det särskilt
de minst studiebenägna ungdomarna som måste uppmärksammas i detta sammanhang.
Det bör också - i SIA-beslutets anda - vara dessa ungdomar som får stå i fokus
i de överväganden man lokalt gör om en friare resursanvändning. Som
ytterligare exempel på ökad lokal planeringsfrihet kan jag nämna beslutet om
lokalt arbetsmarknadsanknutna specialkurser.

Den
inriktning som jag här skisserat - en långtgående decentralisering av beslut om
organisation och resursanvändning — bör enligt min mening fortsätta och
fördjupas i den vidare utvecklingen av skolan. Därvid bör utbildningen anpassas
till såväl individens som samhällets behov. Här bör - i strävan att fånga upp
så många ungdomar som möjligt till en gymnasieutbildning - särskilt
uppmärksammas de undersökningar som entydigt pekar på att benägenheten att söka
en utbildning ökar, ju närmare hemorten utbudet av utbildning finns.

Utbildningens
tillgänglighet och ungdomarnas val

Undersökningar
och praktisk erfarenhet visar tydligt att ungdomar i sitt utbildningsval
påverkas av hur tillgängliga olika utbildningar är. Den lokala sökandefrekvensen
till en viss studieväg har i en SÖ-undersökning påvisats vara mer än dubbelt
så hög i regioner där utbildningen finns som där den inte finns.

Härtill
kan läggas att elever - enligt andra SÖ-undersökningar - ofta betraktar vissa
linjer som så närliggande varandra, att de i stort sett kan ersätta varandra.
Eleverna väljer då av flera studievägar, som de ser som lika attraktiva
och/eller ledande till samma mål, den som är lättast tillgänglig. Mot denna
bakgrund minskar betydelsen av hur många studievägar som erbjuds eleverna. Mer
avgörande blir vilka studievägar som erbjuds på orten.

Prop. 1981/82:157 27

Mot
denna bakgrund och med den spridning av gymnasieskolan som ägt rum under
1970-talet föreslås i departementspromemorian en ändring av
planeringsprinciperna för gymnasieskolan. Det mål för en i stort sett fullständig
gymnasieskola på varje g-ort, som riksdagen uppställde under 1960-talet, var
enligt promemorian omöjligt att nå redan med den organisatoriska
differentiering och geografiska spridning, som gymnasieskolan hade vid sin
start år 1971. Både differenfiering och spridning har, som jag redovisat, ökat
under 1970-talet. Därför föreslås i promemorian att målet för planeringen av
gymnasieskolan inte längre bör vara att flertalet linjer skall kunna anordnas
på alla g-orter. Som grundläggande planeringsprincip bör enligt promemorian
riksdagen i stället lägga fast att en allsidig uppsättning //n/er skall kunna
anordnas på alla g-orter. Med "allsidig uppsättning" avses då att
olika långa linjer bör finnas inom var och en av tre huvudsektorer, nämligen
teknisk-naturvetenskaplig, humanistisk-social och ekonomisk. Vidare bör
intagningsplatserna fördelas ungefär lika på teorefiska och yrkesinriktade
linjer. Härmed skulle eleverna få en fullt godtagbar valfrihet.

Jag
har i princip inget att invända mot en sådan anpassning av planeringsmålen fill
en verklighet, som i många fall har visat sig fungera väl. Dock skulle ett
uttalande om förändrade planeringsprinciper i sak knappast ändra
förutsättningarna för den framtida planeringen av gymnasieskolan, vilket även
SÖ framhåller i sitt yttrande. SÖ erinrar om hur man i sitt organisationsarbete
under 1970-talet just strävat efter att skapa bredast möjliga utbildningsutbud
med beaktande av bl. a. beräknat, stadigvarande elevunderlag och möjligheterna
att upprätthålla en rationell skolorganisation. Det blir — som SÖ påpekar - en
viktig uppgift för den samlade stafiiga skoladministrationen att under 1980-
och 1990-talen med beaktande av t. ex. förändringar i elevunderlaget bibehålla
detta utbud liksom den geografiska spridning som nåtts med 1970-talets
utbyggnad.

Som
SÖ jämte flera andra remissinstanser påpekat är det med bl. a. nuvarande
befolkningsutveckling realistiskt att räkna med att det i många fall framöver
kommer att handla mer om ett bibehållande av dagens spridning än om någon mer
omfattande nyetablering av både teoretisk och praktisk utbildning.

Mot
denna bakgrund och i avvaktan på beredningen av gymnasieutredningens
betänkande (SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola är jag inte nu beredd att
föreslå några nya principer för planeringen av gymnasieskolan. Vissa
modifikationer krävs emellertid i nuvarande läge.

Närhet
till utbildningen är, som jag redan nämnt, särskilt viktig för de minst studiemotiverade
ungdomarna. I de fall dessa söker till gymnasieskolan är det i första hand
till de yrkesinriktade utbildningarna. Från denna synpunkt är det väsentligt
att den yrkesinriktade utbildningen kan spridas ytterligare och bli bättre fillgänglig.
Flera remissinstanser, däribland AMS och Göteborgs kommun, stöder denna
uppfattning. Benägenheten att söka

Prop. 1981/82:157 28

fill
närliggande utbildningar kan på detta sätt bli ett styrinstrument, som kan öka
intresset för sådan yrkesinriktad utbildning, till vilken det i dag är svårt
att rekrytera sökande. En allmän effekt bör därmed också bli att flera 16-åringar
söker till gymnasieskolan.

Omfattande statliga och
kommunala insatser har gjorts för att öka gymnasieskolans kapacitet till att
omfatta över 100% av 16-årskullarna. Under de senaste åren med högre antal 16-åringar
än någonsin har likafullt många elever inte kunnat gå direkt in i en gymnasial
utbildning efter grundskolan. Orsakerna härtill är flera och ofta diskuterade.
En av de viktigaste är att den kostsamma yrkesinriktade utbildningen - trots
stora ansträngningar i många kommuner - inte har kunnat expandera i tillräcklig
takt. Den yrkesinriktade utbildningen har inte helt nått den omfattning som
önskades redan i 1968 års riksdagsbeslut om gymnasieskolan och som med behovet
att utveckla det svenska näringslivet nu blivit än mer önskvärd. I en sådan situafion
bör alla möjligheter att bredda den yrkesinriktade utbildningen tas fillvara.

En
mycket vikfig faktor i sammanhanget är arbetsmarknadsläget med den stora
arbetslösheten, särskilt bland ungdomar. Arbetslöshet är socialt nedbrytande,
och nedbrytningen sker snabbare för ungdomar än för andra. Detta är ett mycket
allvarligt samhällsproblem. Arbetslösheten är högst bland ungdomar som saknar
gymnasieutbildning. Den är svår även för ungdomar som gått tvååriga teoretiska
gymnasieutbildningar.

Enligt
min mening är det i rådande läge synnerligen angeläget att öppna en möjlighet
att sprida den gymnasiala utbildningen fill nya orter för att göra den lättare fillgänglig.
Detta bör befordra de minst studiebenägna ungdomarnas intresse för
gymnasieutbildning. Det viktigaste är inte allfid att eleverna har en så
fullständig uppsättning studievägar som möjligt att välja bland. I en del fall
är det värdefullare om de har ett urval som visserligen är begränsat men som är
sammansatt av utbildningar, vilka kan leda till arbete i närheten av hemorten.

Mot
bakgrund av de senaste årens strävanden att öka andelen yrkesinriktad
utbildning och med hänsyn till de minst studiebenägna ungdomarnas intressen är
det naturligt att i första hand förorda en spridning av den yrkesinriktade
utbildningen. Av min tidigare redovisning framgår att den teoretiska
utbildningen härvidlag blivit jämförelsevis väl tillgodosedd under 1970-talet,
Jag skall senare återkomma till frågan om vad som begränsar möjligheterna att
ytterligare sprida teoretisk utbildning.

Målet
bör vara att - efter regionala och lokala överväganden inom givna ramar -
förbättra kapaciteten hos sådan yrkesinriktad utbildning, som på sikt kan
bedömas lämplig att utvidga. Detta bör kunna ske genom viss decentralisering av
yrkesinriktad utbildning till sådana orter som i dag saknar sådan. Effekterna
av en sådan spridning bör bli två: på den nya orten ökar benägenheten att söka
till gymnasial utbildning, och på närmaste g-ort friställs kapacitet till
förmån för fler sökande på och närmast denna ort.

Prop. 1981/82:157 29

1960-talets
planeringsprinciper och 1980-talets skolsituation

En
spridning av enbart de yrkesinriktade utbildningarna innebär ett visst avsteg
från den av statsmakterna på 1960-talet antagna principen att varje ort med
gymnasieskolutbildning skall erbjuda flertalet linjer inom gymnasieskolan. Som
redan framgått av vad jag har anfört finns det emellertid mycket tungt vägande
skäl för ett sådant avsteg.

En
spridning som gäller bara de yrkesinriktade utbildningarna kan i och för sig
anses strida även mot målet om en social integrering av elever på olika
studievägar i gymnasieskolan. Jag vill dock för min del ifrågasätta om man har
uppnått den eftersträvade sociala gemenskapen genom principen om integrerade
gymnasieskolor. I stora skolenheter ligger dessutom ofta yrkesinriktade resp.
teoretiska studievägar koncentrerade till olika delar av skolenheten. Som jag
nyss redovisat finns det i nuvarande arbetsmarknadsläge andra starka sociala
skäl för en något annorlunda syn på lokalisering av gymnasial utbildning. En
social integrering av elever och personal i ohka utbildningar är en fråga som
jag avser att pröva i samband med beredningen av gymnasieutredningens
betänkande (SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola, som nu remissbehandlas
till den 1 november 1982.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om att gymnasieutredningen i sitt betänkande
konstaterat att departementspromemorians förslag om en flexiblare gymnasieskolplanering
väl kan förenas med de förändringar i fråga om studieorganisationen som
utredningen själv föreslår (SOU 1981:96 s. 329 och 331). Jag vill också
understryka att de av promemorians förslag som jag här valt att föra vidare rör
en begränsad del av den gymnasiala utbildningen. Mofiven härför har jag
redovisat i det föregående. Andra förändringar av gymnasieskolan som kan bli
aktuella kommer att prövas vid beredningen av gymnasieutredningens betänkande.

Den
integrerade gymnasieskolan ansågs även ha ekonomiska och pedagogiska fördelar.
De förslag jag kommer att presentera i det följande är avsedda att fylla samma
ekonomiska och pedagogiska krav som man hittills ställt på den integrerade
gymnasieskolan. Av denna anledning och även med tanke på att jag, som jag nyss
nämnde, endast tagit upp en begränsad del av departementspromemorians förslag i
fråga om gymnasieskolan föreslår jag inte nu några ändringar av t. ex.
bestämmelserna om integration och poängtal vid skolenhetsbildning. Om en
kommuns gymnasieskola består av flera skolenheter, krävs i dag en viss
omfattning av den yrkesinriktade utbildningen på en skolenhet för att denna
skall räknas som allmän skolenhet. I departementspromemorian har föreslagits
att detta krav efter särskild prövning bör kunna ställas lägre än nu. Som SÖ
påpekar i sitt yttrande kan överstyrelsen redan i dag medge en mindre
omfattning av de yrkesinriktade studievägarna vid en allmän skolenhet. Detta
sker i undantagsfall och när behovet av dispens är tillfälligt. SÖ har i och
för sig inget emot en generell vidgning av dispensrätten men pekar på de ökade skolledarkostnader
som skulle följa därav.

Prop. 1981/82:157 30

Jag
är angelägen att redan här markera att mina förslag beträffande gymnasieskolan
- på samma sätt som för grundskolan - är avsedda att öka systemets
flexibilitet. Till skillnad från vad som gäller för grundskolan är kommunerna
inte skyldiga att anordna en viss gymnasieutbildning. Förslagen om spridning av
den gymnasiala utbildningen kan därför endast innebära erbjudanden till
kommunerna.

Mina
förslag skall ses som en möjlighet för kommunerna att dels totalt öka
intagningen i gymnasieskolan, dels öka kapaciteten hos den yrkesinriktade
utbildningen. Avsikten är inte att kommunerna skall åläggas nya skyldigheter,
som leder till större kostnader än de själva är beredda att ta för att uppfylla
det kommunala uppföljningsansvaret för sina 16- och 17-åringar.

De
kommunala önskemålen att anordna gymnasieutbildning har i vissa fall varit
större än vad statsmakterna kunnat tillgodose. Mina förslag i det följande är
avsedda att öka möjligheterna att tillgodose vissa av kommunernas önskemål.
Jag kommer dock med hänsyn till nödvändigheten att begränsa de statliga
kostnaderna att utforma mina förslag så att utgiftsökningar undviks. Det är
även nödvändigt att begränsa de kommunala kostnaderna. Redan gjorda
investeringar bör användas. Utbildningsutbudet i olika kommuner måste samordnas
både av investeringsskäl och med hänsyn till arbetsmarknadens behov av
utbildade på olika områden. Länsstyrelserna, länsskolnämnderna och
länsarbetsnämnderna har därvid en viktig roll.

4.3
Förslag om yrkesinriktad fliialutbildning på icke g-ort m. m.

Det
nya planeringssystemet för gymnasieskolan

Enligt
riksdagens beslut (prop. 1980/81:107, UbU 1980/81:38, rskr 1980/ 81:395) skall
ett nytt planeringssystem gälla för gymnasieskolans organisafion för fiden fr.
o. m. den 1 juli 1983. Regeringen har tidigare i dag på min föredragning
meddelat föreskrifter om den nya planeringsordningen.

Det
nya systemet innebär bl. a. att det, frånsett vissa undantagsfall, är länsskolnämnderna
som fastställer gymnasieskolans dimensionering och organisation på varje
enskild g-ort. Nämndernas beslut om elevplatser för olika studievägar skall
rymmas inom ramar som tilldelas varje länsskol-nämnd av SÖ. Linjerna och
närliggande specialkurser är fördelade på sex olika utbildningssektorer, för
vilka särskilda sektorsramar fastställs. Ramtilldelningen är en viktig del i SÖ:s
ansvar för den långsiktiga planeringen. Frågan om vilka studievägar som inom
givna ramar skall få finnas på varje g-ort lämnas i princip åt länsskolnämnderna
att avgöra i samband med de årliga organisationsbesluten. Det innebär att även
beslut om en ny studieväg, vilken inte tidigare har funnits på en g-ort, i
många fall kan fattas av länsskolnämnden. 1 fråga om lågfrekventa studievägar
är det emellertid SÖ som beslutar.

Prop. 1981/82:157 31

Ett
av skälen för den ändrade planeringsordningen är att organisationsbesluten
skall tas så nära skolverksamheten som möjligt. Därigenom ökar möjligheterna
att anpassa gymnasieskolans organisation till olika lokala och regionala behov
och förutsättningar.

Det är
enligt min mening naturligt att frågan om spridning av viss gymnasial
utbildning till kommun utanför g-orten men inom g-regionen får ökad aktualitet
i den nya planeringsordningen. Olika lokala behov och förutsättningar skulle
bättre kunna fillgodoses, om en sådan möjlighet erbjöds. Denna möjlighet skulle
också med stor sannolikhet bidra till att fler elever söker till och kan tas in
i gymnasieskolan. Dessa aspekter är viktiga för de förslag om viss ytterligare
decentralisering av gymnasieutbildning som jag lägger fram i det följande.

I
propositionen om program för regional utveckling och resurshushållning (prop.
1981/82:113), som regeringen nyligen förelagt riksdagen, framhåller chefen för
industridepartementet bl. a. den gymnasiala utbildningens betydelse för den
regionala utvecklingen och behovet av samordning mellan den regionala
samhällsplaneringen och planeringen för olika utbildningsformer. Därvid
framhåller han vikten av samverkan mellan länsstyrelse och länsskolnämnd. En
flexiblare och mer decentraliserad gymnasial utbildning accentuerar behovet av
en samlad regional prövning vid beslut om dimensionering och lokalisering av
olika utbildningar. En utbyggd samverkan bör naturligen omfatta alla utbildningsplanerande
organ samt arbetsmarknadens parter.

Yrkesinriktad
filialutbildning på icke g-ort

Departementspromemorian
innehåller förslag om att en primärkommun, som är huvudman för
gymnasieskolutbildning på en g-ort, under vissa förutsättningar skall få
bedriva fliialutbildning i närliggande kommun. Remissinstanserna är med få
undantag positiva till en sådan spridning av gymnasieskolan. Särskilt gäller
detta en decentralisering av den yrkesinriktade utbildningen.

Jag
anser att ett system med fliialutbildning är ett lämpligt medel för att få den
spridning av yrkesinriktad utbildning som jag förordar. Mot den bakgrunden
föreslår jag följande.

En
primärkommun som är huvudman för en gymnasieskola med yrkesinriktad utbildning
på g-ort bör under vissa förutsättningar få bedriva viss yrkesinriktad
utbildning som fliialutbildning i en närliggande kommun som saknar egen
gymnasieskola. Filialutbildningen bör administrativt knytas till skolenheten på
g-orten. Det blir alhså en nyetablering av gymnasieutbildning på icke g-ort.
Vad som bör gälla då den närliggande kommunen redan har viss gymnasial
utbildning utan att vara g-ort är en fråga som jag återkommer fill i det
följande.

För
att få anordna fliialutbildning bör krävas medgivande av den stafiiga skoladministrationen.
Eftersom det nya planeringssystemet innebär att

Prop. 1981/82:157 32

länsskolnämnden
fattar flertalet beslut om lokalisering av studievägar, bör det normalt också
vara länsskolnämnden som tar ställning till om filialutbildning skall medges i
ett visst fall. Länsskolnämnden bör härvid göra en prövning på samma sätt som
när den fattar beslut om vilka studievägar och hur många elevplatser en kommuns
gymnasieskola får omfatta.

Länsskolnämndens
medgivande till filialutbildning bör avse en viss eller vissa bestämda
studievägar och en viss bestämd filialort. Ett viktigt skäl för en filialufiäggning
kan vara att kapaciteten på studievägen inom regionen därigenom ökas. Det
vanligaste torde vara att studievägen redan finns vid skolenheten på g-orten
och efter filialutläggningen kommer att finnas såväl på g-orten som på filialorten.

Det
bör dock även kunna vara möjligt att medge filialutbildning på en studieväg som
inte finns vid skolenheten på g-orten. Förutsättningarna för att nyetablera en
studieväg i den formen bör prövas mycket noga med hänsyn till den väntade
utvecklingen av elevunderlaget på filialorten samt till de lokala
arbetsmarknadsförhållandena.

Frågor
om filialutbildning bör i allmänhet prövas i samband med att länsskolnämnden
fattar beslut om vilka studievägar och hur många elevplatser kommunens
gymnasieskola får omfatta. Ett medgivande till filialutbildning bör kunna
utformas exempelvis så att kommunen tilldelas elevplatser för tre
intagningsklasser på verkstadsteknisk linje, varvid tilldelningen av den
tredje klassen avser filialutbildning på en icke g-ort.

Det
bör vara SÖ som prövar frågor om filialutbildning som avser lågfrekventa
studievägar.

Beträffande
lokalisering av yrkesinriktad fliialutbildning räknar jag med att sådan kommer
att kunna ske huvudsakligen till orter som inom den aktuella sektorn har
företag, till vilka inbyggd utbildning kan förläggas. En sådan lokalisering
ligger också helt i linje med vad jag tidigare anfört om lokal anpassning av
utbildningsutbudet.

En
fliialutbildning får inte medföra större kostnader för staten än om den i
stället hade varit förlagd till en skolenhet på g-orten. Därför måste filialutbildningen
i åtskilliga avseenden behandlas som om den vore förlagd till g-ortens
skolenhet. Det gäller t. ex. i fråga om skolledartjänster och beräkningsunderlaget
för dem. Skolenhetens karaktär av allmän skolenhet eller särskild skolenhet typ
1 eller 2 får bestämmas med hänsyn även till filialutbildningen. Vidare bör
antalet klasser och grupper bildas på.det underlag som finns på skolenheten och
filialenheten tillsammans. Antalet resurstimmar inom ramen för den friare
resursanvändningen bör också beräknas som om fiUalutbildningen vore förlagd
till skolenheten på g-orten.

I
vissa hänseenden, som inte har ekonomiska effekter, måste filialutbildningen
få behandlas som en enhet för sig, t. ex. när det gäller vissa regler om
konferenser för en skolenhet.

Undervisningen
i allmänna ämnen för eleverna i en filialutbildning bör

Prop. 1981/82:157 33

normalt
förläggas till skolenheten på g-orten. Man bör dock - om elevunderlaget är fillräckligt
— kunna välja att inom gällande ramar bilda separata grupper på filialorten.
Jag förutsätter därvid att de fiUalorter som kan bli aktuella har grundskolans
högstadium. Lärare vid en högstadieskola på filialorten bör då som
fyllnadstjänstgöring kunna undervisa elever i filialutbildningen i allmänna
ämnen. Denna undervisning sker då alltså inom ramen för g-ortskommunens
gymnasieskola.

Tim-
och kursplaner för de allmänna ämnena inom det obligatoriska fillvalet om tre
veckotimmar per årskurs bör, som föreslås i departementspromemorian, vid behoV'kunna
jämkas, så att anknytningen av vissa tillvalsämnen fill en bestämd årskurs
slopas. På det sättet kan undervisningsgrupper bildas med elever från både
årskurs 1 och årskurs 2. Genom att undervisningen på så sätt anordnas i B-form
kan urvalet av tillvalsämnen med undervisning på filialorten bli större.

Olika
remissinstanser, främst länsskolnämnder, har uttalat sig om vikten av ett
samarbete mellan berörda g-orts- och icke g-ortskommuner. Jag ser en sådan
planeringssamverkan som en absolut förutsättning för att de förslag jag nu lagt
fram skall kunna förverkligas. Jag räknar med att länsskolnämnderna här kommer
att få en mycket viktig uppgift när det gäller att samordna lokala synpunkter
och önskemål till gagn för regionens ungdomar. Mot bakgrund av vad jag tidigare
sagt om behovet av en smidig regional och lokal anpassning av
utbildningsutbudet förutsätter jag också ett nära samarbete mellan de utbildningsplanerande
organen och arbetsmarknadsorganen inom regionen.

SÖ
har i sitt yttrande över departementspromemorian förordat att yrkesinriktad
utbildning på icke g-ort endast bör etableras temporärt. För egen del vill jag
inte binda mig för ett ställningstagande som innebär att det alltid är
filialutbildningen som skall läggas ner, då kapaciteten på en studieväg i en
region måste minskas. Genom mitt förslag att resurserna tilldelas g-orten har
det i statsbidragshänseende ingen betydelse vilken av orterna som skall dra ner
sin utbildning. Med hänsyn till den förväntade nedgången av antalet elever i
gymnasieskolan, vilken jag inledningsvis berört, är det realistiskt att räkna
med att det uppstår situationer, då man måste minska utbildningen på antingen g-orten
eller filialorten. I en sådan valsituation utgår jag ifrån att hänsyn också tas
fill gjorda investeringar.

Frågan
om utrustningsbidrag vid filialutläggning skall jag återkomma till i det
följande.

Det
bör få ankomma på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att
avgöra vilka närmare föreskrifter som kan behövas för systemet med
filialutbildning.

Jag
vill avslutningsvis beröra frågan om interkommunal ersättning. För en elev, som
är bosatt i en kommun men undervisas i en annan kommuns gymnasieskola, betalar
hemkommunen interkommunal ersättning till gymnasiekommunen. Bestämmelser om
detta finns i skollagen (1962:319) och 3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 157

Prop. 1981/82:157 34

anslutande
föreskrifter. Om kommunerna inte kommer överens om annat, utgår interkommunal
ersättning med belopp som årligen fastställs av regeringen. Vid fliialutbildning
kan det komma att bli så att en kommun får betala interkommunal ersättning för
en elev som undervisas inom den egna kommunen. Jag utgår från att berörda
kommuner vid behov kommer att träffa särskilda överenskommelser om belopp för interkommunal
ersättning i samband med filialutbildning, t. ex. om filialorten
tillhandahåller lokaler eller utrustning.

Yrkesinriktad
utbildning på icke g-ort med viss gymnasial utbildning

Som
jag redan nämnt finns det ett antal orter som - utan att vara g-orter — har
yrkesinriktad gymnasieutbildning i form av någon eller några linjer och/eller
specialkurser. Det rör sig då om utbildning som bedrevs på orten redan före
gymnasieskolreformen 1971 och som genom den blev gymnasieutbildning.

Dessa
orter, som uppgår till ett sjuttiotal, intar en mellanställning i gymnasieskolplaneringen.
De utgör en egen grupp mellan de rena g-ortema och de orter som helt saknar
gymnasial utbildning. De har i skiftande utsträckning alla haft ett underlag
för en ofta lokalt arbetsmarknadsanknu-ten yrkesinriktad gymnasieutbildning. De
har alla - med något undantag -haft en kontinuitet, baserad på sökande- och
avnämarintresse, sedan åtminstone 1960-talet. Kommunen, där orten ligger, är
själv huvudman för gymnasieutbildningen. Skolorna får samma bidrag till
utrustning som skolorna på de rena g-orterna och de har egen skolledning. En
handfull av orterna har under 1970-talet även medgivits en viss utvidgning av
sin yrkesinriktade utbildning.

Om
en ytterligare utökning av yrkesinriktad utbildning bedöms möjlig på dessa
orter, skulle enligt min uppfattning följande principer kunna tillämpas. Om
den önskade studievägen finns inom en utbildningssektor som redan är
representerad i kommunens gymnasieskola, bör länsskolnämnden inom givna
länsramar få pröva om skolortskommunen skall få utöka den yrkesinriktade
utbildningen. Om den önskade studievägen avser en annan utbildningssektor, bör SÖ:s
medgivande krävas för att kommunen skall få anordna den. Ekonomiska och andra
konsekvenser av dessa principer behöver dock utredas närmare. Jag är alltså
inte beredd att nu ta slutlig ställning till om dessa principer bör införas. Om
utredningen ger underlag för detta, behöver ett beslut kunna fattas omgående för
att kommunerna skall få tillräcklig planeringstid. Därför bör regeringen redan
nu inhämta riksdagens bemyndigande att genomföra mitt förslag.

Prop. 1981/82:157 35

4.4
Överväganden om förläggning av teoretisk utbildning till icke g-ort

Jag
har nyss utvecklat mina skäl för en viss spridning av den yrkesinriktade
utbildningen till icke g-ort och lämnat förslag i anslutning därtill.

Ingen
torde invända mot att också elever som söker till teorefiska studievägar bör fä
största möjliga närhet till utbildningen. Med en spridning av teoretiska
studievägar till samma icke g-orter som den yrkesinriktade utbildningen skulle
också förutsättningar skapas för en viss integration av de två typerna av
utbildning även på små orter. Jag finner det dock inte nu möjligt att föreslå
en ytterligare decentralisering av teoretisk utbildning, Mina skäl är
följande.

Jag
har redan i det tidigare erinrat om de senaste årens medvetna styrning av
gymnasieskolans dimensionering till förmån för yrkesinriktad utbildning. Jag
har i årets budgetproposition genom omprioriteringar kunnat föreslå rätt
betydande belopp för en satsning på mer yrkesinriktad utbildning. Samtidigt bör
dimensioneringen av vissa allmänt teoretiska studievägar skäras ned. Under det
närmaste decenniet med dess successiva minskning av antalet 16-åringar bör -
enligt vad jag nu kan bedöma -prioriteringen av yrkesinriktad utbildning
fortsätta. Jag har också i min beskrivning av gymnasieskolans utveckling under
1970-talet redovisat hur den teoretiska utbildningen har blivit rätt väl
tillgodosedd i fråga om spridning genom besluten om SSG-B och om alternativa
timplaner för tre-och fyraåriga linjer.

Det
avgörande skälet mot att nu sprida också den teorefiska utbildningen är
emellertid de beräknade merkostnaderna för en sådan spridning, vilka inte kan
accepteras i rådande statsfinansiella läge. SÖ har här presenterat
undersökningar av förhållandet mellan skolstorlek och utbildningskostnader. Av
undersökningarna framgår att skolstorleken har en i stort sett neutral roll när
det gäller yrkesinriktad utbildning. Avgörande för detta är de yrkesinriktade
linjernas konstruktion med dels mycket stora ämnesblock som studeras gemensamt
av klassen, dels mycket få ämnen som måste samläsas med andra klasser och
grupper. Bilden är en annan för de teoretiska studievägarna med deras stora
utbud av valbara ämnen. Villkor för en rationell ekonomisk organisation är där
att samläsningsmöjligheter kan skapas mellan klasser och grupper. Detta kan
tillgodoses genom ett' stort elevunderlag och största möjliga samordning av
ämnenas timtal på olika linjer.

Ett
ytterligare steg i denna riktning har nyligen just i besparingssyfte tagits i
och med riksdagens beslut i december 1981 med anledning av prop. 1981/82:14 om
förändringar av gymnasieskolans utformning m.m. (UbU 1981/82:5, rskr
1981/82:112). Av de medel som enligt riksdagens beslut skall sparas på anslaget
fill gymnasieskolan fr. o. m. läsåret 1982/83 sparas en väsentlig del genom
ökad samordning av timplanerna för de tre- och fyraåriga linjerna. Skillnaderna
i utbildningskostnader ökar därmed ytterli-

Prop. 1981/82:157 36

gare
mellan dagens större gymnasieskolor på g-ort och de små SSG-B-enheterna i
glesbygd. SÖ:s analyser har visat att antalet lärarveckotimmar per elev på
linjerna E, H, N, S, T och So redan läsåret 1979/80 var mycket högre vid SSG-B-enheterna
än vid andra typer av gymnasieskola. Skillnaderna i utbildningskostnader
mellan olika timplanesystem kommer att öka ytterligare som en följd av de
minskande elevkullarna. Med den lokalisering försöksverksamheten med SSG-B i
dag har till sju mindre orter kan enligt min mening de relativt högre kostnaderna
ses som ett aktivt glesbygdsstöd frän statens sida i dessa enskilda fall.

Som
jag nämnt håller SÖ just på att slutföra en samlad utvärdering av SSG-B-försöket
och av viss korrespondensundervisning. Jag har under hand erfarit att SÖ avser
föreslå att försöksverksamheten med SSG-B upphör och att försökstimplanerna för
SSG-B blir reguljära. SSG-B-enhe-tema bör också enligt SÖ omfattas av
bestämmelserna i skolförordningen om allmän skolenhet. Vad beträffar en permanentning
av SSG-B-formen och frågan om typ av skolenhet avser jag att återkomma med ett
ställningstagande senare.

Vidare
kommer SÖ enligt uppgift att föreslå att nya SSG-B-enheter får etableras på
vissa givna villkor. Mot bakgrund av vad jag fidigare anfört om bl. a, strävan
att minska viss teorefisk utbildning finner jag det inte nu möjligt att föreslå
en ytterligare spridning av SSG-B-modellen till flera icke g-orter.

Jag
anser det också här lämpligt att avvakta beredningen av gymnasieutredningens
förslag, som kan ge delvis andra utgångspunkter för en samlad bedömning av
dessa frågor.

5
Lokaler och utrustning

Riksdagen
har med anledning av proposifionen om kommunalekonomiska frågor inför år 1981 (prop.
1979/80:90 bil. 3, FiU 1979/80:25, rskr 1979/80:287) beslutat att avveckla
statsbidragen fill investeringar i skolbyggnader och förhyrande av skollokaler
fr.o.m. den 1 juli 1981. Helt avvecklat är statsbidraget fill investeringar vid
utgången av innevarande budgetår. Under budgetåret 1981/82 får den
planeringsram på 500 milj. kr. som riksdagen redan budgetåret 1978/79 fattade
beslut om övergångsvis användas av SÖ för beviljande av statsbidrag i första
hand till mindre kommuner för investeringar i skolbyggnader för gymnasieskolan.

Jag
vill erinra om de utgångspunkter som låg till grund för beslutet om avveckling
av statsbidraget till investeringar i skolbyggnader i syfte att underiätta en
flexiblare skolplanering, nämligen att

-
den stafiiga detaljstyrningen
av skolbyggnationen avsevärt minskas i syfte att öka det kommunala ansvaret för
skolbyggandet,

-
skolbyggandet finansieras på
ett sätt som främjar en effektiv kommunal resursanvändning.

Prop. 1981/82:157 37

—
återanvändning av friställda
skollokaler för annat ändamål än undervisning underlättas,

—
samordning av skollokaler och
lokaler för boendeservice främjas,

—
nuvarande köproblem inom
skolbyggnadssektorn elimineras, varigenom bl. a. en kommunal totalplanering av
och ett kommunalt totalansvar för kommunens byggnadsinvesteringar möjliggörs.

De
köproblem som systemet med investeringsramar för skolbyggande åstadkom gjorde
det exempelvis nödvändigt att vid statsbidragsgivningen prioritera
byggnadsprojekt, som ledde till att den totala lokalkapaciteten inom
skolväsendet ökade. Detta gjorde det nästan omöjligt att genom aktiva åtgärder
minska elevantalet i stora skolanläggningar. Även om de friställda lokalerna
mycket väl skulle kunna användas för annan verksamhet än undervisning, t. ex.
för fritids- och kulturverksamhet, hade statsbidragsreglerna lagt hinder i
vägen, eftersom bidraget i första hand gick till en utökning av
lokalkapaciteten och inte gavs till nya lokaler åt de elever som flyttat från
skolan.

Det
hittillsvarande finansieringssystemet för skolbyggnader har, som påpekats i
departementspromemorian, utgjort ett allvariigt hinder för en rationell "återanvändning"
av skollokaler och därmed för en flexiblare och mera rationell kommunal skol-
och byggnadsplanering för kommunernas totala behov av undervisningslokaler.

Av
skäl som jag nyss angett har hittillsvarande statsbidragsregler försvårat att
man har flyttat elever från en befintlig skola, så att dessa tillsammans med
nyinflyttade elever kunnat bilda underlag för t. ex. en ny tre-parallellig
högstadieskola. När nu statsbidraget till skolbyggande försvinner, blir detta
en fullt möjlig och realistisk utväg för kommunen, under förutsättning att man
kan utnyttja de friställda lokalerna i den äldre skolan på ett kommunalekonomiskt
godtagbart sätt.

Friställda
lokaler bör exempelvis kunna användas för fria aktiviteter inom den samlade
skoldagen och för fritidsverksamhet i anslutning till skoldagen, de kan
möjliggöra en ökning av personalutrymmena, vilket behövs i många skolor, de kan
ingå i ett fritidshem eller en fritidsgård, de kan användas inom
grundutbildning för vuxna och kommunal vuxenutbildning, de kan användas som
hobby- och föreningslokaler inom ett bostadsområde, de kan i vissa fall användas
som eller utvidgas till allmänna samlingslokaler, de kan omvandlas till
hantverkslokaler.

Jag
delar uppfattningen i betänkandet att den s. k. SAMLA-skolan utgör en mycket
intressant vidareutveckling av hemavdelningsprincipen. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att föredraganden i propositionen om den stafiiga skoladministrationen
m.m. (prop. 1980/81:107, UbU 1980/81:38, rskr 1980/81:395) bl. a. anförde att SÖ:s
främsta uppgifter på skolbyggnadsområdet bör vara att ge råd och meddela erfarenheter.
Föredraganden förordade därför att SÖ utarbetar särskilda underlag för
planeringen av skolans fysiska miljö. Dessa planeringsunderlag borde utformas
som stöd

Prop. 1981/82:157 38

för
skolhuvudmännens analys och beräkning av lokalbehov vid ny-, till-eller
ombyggnad av skollokaler. Planeringsunderiagen borde inte innehålla föreskrifter
utan genomgående ha karaktären av allmänna råd. Riksdagen hade intet att erinra
mot denna uppläggning.

En
vidareutveckling av hemavdelningsprincipen är exempel på en sådan uppgift på
skolbyggnadsområdet som sammanhänger med SÖ:s ansvar för skolans utveckling.
Jag finner det angeläget att planeringsunderiagen i detta avseende innehåller
sådana råd att de underlättar för kommuner, som planerar att bygga små
högstadieskolor, att åstadkomma ett rationellare lokalutnyttjande än i dag.

Jag
vill i detta sammanhang ytterligare betona att staten fr. o. m. nästa budgetår
endast har en rådgivande roll i skolbyggnadsfrågor. Efter avvecklandet av
statsbidraget till investeringar i skolbyggnader är frågor om skollokaler,
deras utformning m. m. en kommunal angelägenhet.

Jag
övergår nu till att behandla vissa frågor om utrustning för gymnasieskolan.

Jag
vill först erinra om att jag i årets budgetproposition (prop. 1981/ 82:100 bil.
12 s. 344-346) har förordat att nuvarande system för statsbidrag till
stadigvarande undervisningsmateriel i gymnasieskolan avskaffas fr.o.m. den 1
juli 1982. I stället har jag föreslagit att e« statligt stöd får utgå till
kommunerna för kostnader för förnyelse av stadigvarande undervisningsmateriel
för tiden fr. o. m. den 1 juli 1982. Detta bidrag bör utgå för varje redovisningsåf
med visst för det året bestämt belopp per elev och undervisningstimme i
karaktärsämne, dvs. studievägsspecifikt ämne, på studieväg inom
teknisk-industriell sektor och teknisk-naturvetenskaplig sektor. Bidrag bör
endast utgå för undervisningstimme som är förlagd till skolinsfitufion.

Bidraget
till kostnader för förnyelse av stadigvarande undervisningsmateriel är avsett
att varje redovisningsår beräknas på grundval av det faktiska antalet elever
på studievägar inom de båda sektorerna. Bidraget avses utgå med samma belopp
per elev och undervisningstimme oberoende av studievägens lokalisering.

Mitt
förslag om att bidraget fill förnyelse av undervisningsmateriel bör bestämmas
med utgångspunkt i bl. a. ohka studievägars karaktärsämnen överensstämmer i
allt väsentligt med departementspromemorians förslag om ändrade bestämmelser
för utrustningsbidrag.

Bidraget
till förnyelse av undervisningsmateriel kommer enligt min mening, förutom att
det ger stöd åt avskrivningskostnader, också att underlätta en flexiblare skolplanering.
Medel för detta bidrag har jag beräknat till ca 46 milj. kr. budgetåret
1982/83.

I
årets budgetproposition (prop. 1981/82:100 bil. 12 s. 345) har jag vidare föreslagit
ett särskilt bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
under de närmaste åren för att stimulera en utökning av utbildningskapaciteten
på yrkesinriktade utbildningar. Sådana utbildningar

Prop. 1981/82:157 39

kräver
oftast dyra investeringar i utrustning. Kommunernas benägenhet att öka
kapaciteten på sådana utbildningar bör därför övergångsvis stimuleras genom
ett särskilt bidrag för första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel.
Enligt förslaget bör sådant bidrag kunna utgå med upp till 100% av
bidragsunderlaget, dvs. normalkostnaden, på studievägar inom
teknisk-industriell sektor och teknisk-naturvetenskaplig sektor. Medel för
detta särskilda statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
har jag beräknat till ca 35 milj. kr. budgetåret 1982/ 83.

Enligt
mitt förslag i budgetpropositionen bör det ankomma på regeringen att utforma
den tekniska konstrukfionen och utfärda de närmare bestämmelser som erfordras
för bidraget fill första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. För
sammanhangets skull vill jag emellertid redovisa att jag, om riksdagen
bifaller förslagen i budgetpropositionen, har för avsikt att föreslå regeringen
att utfärda bestämmelser som innebär bl. a. följande. Bidrag lämnas med olika
procentenheter av bidragsunderlaget för olika studievägar. Det skall kunna utgå
ett i förhållande till den normala procentsatsen förhöjt bidrag till vissa
studievägar inom teknisk-industriell sektor. Det särskilda statsbidraget till
första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel skall, om kommunen
beslutar det, få användas för att hyra undervisningsmateriel. Vid beslut om
statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
skall liksom hitfills i varje enskilt fall beaktas möjligheter till sambruk och
samplanering av materiel mellan olika klasser och studievägar.

Genom
den starka inriktning mot stimulans av yrkesinriktad utbildning, som det
särskilda statsbidraget till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
innebär, ger detta förbättrade förutsättningar för en flexiblare skolplanering.

Jag
vill nu föreslå följande för den yrkesinriktade filialutbildning som jag tidigare
behandlat.

Statsbidrag
för köp av utrustning för filialutbildningen bör utgå endast om och i den mån
bidrag för köp skulle ha lämnats om utbildningen förlagts till g-ortens skola.
De sambruksmöjligheter som i så fall hade funnits skall alltså beaktas. Bidrag
till köp bör således inte få lämnas om materielen fill följd av sådana
sambruksmöjligheter inte hade behövt anskaffas om utbildningen i stället
förlagts till g-ortens skola.

I
de fall sambruk av undervisningsmateriel med redan existerande klasser och
studievägar hade kunnat ske om utbildningen förlagts till g-ortens skola, bör
emellertid trots detta fullt bidrag kunna utgå för förhyrning av
undervisningsmateriel på bidragsberättigade linjer och specialkurser på filialorten.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om vad jag anfört under avsnittet om
gymnasieskolan beträffande lokalisering av yrkesinriktad fliialutbildning. Jag
räknar med att sådan kommer att kunna förläggas huvudsakligen till

Prop. 1981/82:157 40

orter
som har företag inom den aktuella sektorn vilka kan tillhandahälla inbyggd
utbildning. För inbyggd utbildning lämnas statsbidrag enligt bestämmelserna
för sådan utbildning.

Beslutet
(prop. 1979/80:100 bil. 12 p. C 18 och prop. 1979/80:145, UbU 1979/80:34, rskr
1979/80:363) våren 1980 om förändrade villkor för inbyggd utbildning inom
industri, hantverk och handel har bl. a. inneburit ökade möjligheter till ett
vidgat utbud av yrkesinriktad utbildning utan ökade etableringskostnader. Genom
att en del av utbildningen sker i skolan och en del i företag får eleverna
bredare utbildning och ökad arbetslivserfarenhet. Härigenom frigörs även
lokaler, lärare och materiel så att ytterligare elever kan ges plats i skolan.
Det nya statsbidraget, som utgår per elev och beräknas för lönekostnader,
materiel och lokalkostnader, ger stor frihet i användandet. En grundtanke är
att statens bidrag i princip skall vara detsamma antingen utbildningen förläggs
till företag eller till skolinsti-tution.

6
Vissa lärarfrågor i gymnasieskolan

I
propositionen (1980/81:107) om den stafiiga skoladministrationen m.m.
förordades att ordinarie lärartjänster i skolväsendet fortsättningsvis inte bör
inrättas eller återbesättas. Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget (UbU
1980/81:38, rskr 1980/81:395). I fråga om lektorstjänsterna, som inte har några
direkta motsvarigheter i icke-ordinarietjänster, avsåg föredraganden att
återkomma. Jag tar nu, efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet,
upp frågan om lektorstjänsterna skall vara ordinarie eller icke-ordinarie.

Enligt
min uppfattning bör frågan om lektorstjänsterna ses i samband med
tjänsteorganisationen i högskolan. Inom regeringskansliet bereds f. n. förslagen
i lärartjänstutredningens betänkande Lärare i högskolan (SOU 1980:3). I
avvaktan på prövningen därav bör inte några ändringar ske beträffande
lektorstjänsterna. Jag förordar således att lektorstjänsterna i gymnasieskolan
tills vidare skall tillsättas som ordinarie.

Det
ankommer på regeringen att besluta huruvida tjänsterna skall tillsättas med
förordnande eller med fullmakt.

I en
skrivelse den 3 oktober 1979 rörande kombination av gymnasieskolstudier och
elitidrott tar SÖ upp bl. a. vissa personalfrågor.

Lärarfrågan
i ämnet specialidrott kan med nuvarande regler lösas på två sätt, nämligen
antingen genom att en fimlärare anställs i specialidrott eller att en
gymnastiklärare (lärartjänst 149) i sin tjänst inräknar specialidrott, om han
eller hon bedöms ha förutsättningar för den aktuella undervisningen. Den
senare modellen lär, enligt SÖ, vara mindre vanlig. Normalt är det i stället
samma person som handhar den icke-timplanebundna verksamheten i
specialidrotten och den timplanebundna. Formellt måste han eller hon

Prop.
1981/82:157 41

dä
anställas som timlärare i ämnet specialidrott. SÖ antar emellertid att man
lokalt i stället väljer den naturliga och praktiska modellen med en anställning
för båda funkfionerna, dvs. idrottsläraren eller instruktören med kommunalt
reglerad anställning tjänstgör utan särskilt timlärarförord-nande även i det fimplanebundna
ämnet specialidrott.

SÖ
anser det angeläget att kommunerna inte skall behöva riskera att anklagas för
att överskrida sina befogenheter och handla olagligt genom nämnda anordningar
och föreslår att bestämmelser liknande dem för vårdområdet, vilka möjliggör
att undervisnitig infogas i kommunalt reglerade anställningar, utfärdas för här
berört område.

Enligt
min uppfattning är det väsentligt att verksamheten lokalt i skolan kan anordnas
på praktiskt lämpligaste sätt. Det finns redan kommunalt anställd personal för
verksamheten i specialidrott, som ju till stor del ligger utanför timplanen och
skolans ansvarsområde. Det bör därför vara möjligt att i en rent kommunal
anställning inräkna tjänstgöring i gymnasieskolan i ämnet specialidrott.
Statsbidrag till kostnaderna för tjänstgöringen bör lämnas som för timlärare.

Det
bör ankomma på regeringen att utfärda närmare föreskrifter om tjänstgöring i
specialidrott för vissa lärafe m. m. och om statsbidrag till kostnaderna
härför.

7
Genomförande

Jag
har i det föregående lagt fram förslag om modifiering av vissa planeringsprinciper
för grundskolans högstadium och den yrkesinriktade utbildningen i
gymnasieskolan. De föreskrifter som blir aktuella kommer inte att innebära en
skyldighet utan endast en möjlighet för kommunerna att ha filialskolor.
Planeringen av organisationen för läsåret 1982/83 pågår f. n. Mina förslag kan
i vart faJI för gymnasieskolans del inte genomföras förtän till läsåret
1983/84. I fråga om grundskolan kan emellertid vissa kommuner ha möjlighet att
utnyttja förändringarna redan till läsåret 1982/ 83. De nya reglerna får
således träda i kraft den 1 juli 1982 för grundskolan och den 1 juli 1983 för
gymnasieskolan.

Vad
jag har förordat beträffande vissa lärarfrågor i gymnasieskolan bör gälla fr.
o. m. den 1 juH 1982.

8
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen 1. bereder
riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om storieken av skolenheter
av grundskolan,

Prop.
1981/82:157 42

2.
föreslår riksdagen att godkänna
vad jag har förordat om små högstadieskolor som inte räknas som självständiga
skolenheter vid basresurstilldelningen,

3.
föreslår riksdagen att godkänna
att den yrkesinriktade utbildningen i gymnasieskolan skall få den större
spridning som jag har förordat,

4.
föreslår riksdagen att godkänna
vad jag har förordat om vissa möjligheter att anordna yrkesinriktad utbildning
i gymnasieskolan i form av filialutbildning i annan kommun,

5.
föreslår riksdagen att
bemyndiga regeringen att enligt de principer jag förordat göra det möjligt för
kommun med gymnasieskola på icke g-ort att utöka sin yrkesinriktade utbildning,

6.
föreslår riksdagen att godkänna
vad jag har förordat om bidrag fill köp och förhyrande av utrustning för fliialutbildning,

7.
föreslår riksdagen att godkänna
vad jag har förordat om ordinarie lektorstjänster,

8.
föreslär riksdagen att godkänna
vad jag har förordat om tjänstgöring i ämnet specialidrott i gymnasieskolan av
personer med kommunalt reglerade anställningar och om grunder för statsbidrag
till kostnader för tjänstgöringen.

9
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder
och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Prop.
1981/82:157 43

Bilaga
1

Sammanfattning av departementspromemorian En flexiblare skolplanering
(Ds U1981:7)

1
Inledning

Departementspromemorian
innehåller en rad förslag till nya eller modifierade planeringsprinciper för
grundskolan och gymnasieskolan. Studieorganisationen i gymnasieskolan kan
under senare delen av 1980-talet komma att ändras till följd av de förslag som
1976 års gymnasieutredning kommer att framlägga. Vissa modifieringar kan då
behöva göras av planeringsprinciperna. De förändringar som nu föreslås är dock
så pass angelägna att de inte bör vänta.

2
En flexiblare skolplanering

Det
är knappast överord att påstå att skolplaneringen hittills i mycket stor
utsträckning har koncentrerats kring organisatoriska och pedagogiska förutsättningar
för undervisningen i olika typer av skolor.

Att
man tillerkänt organisatoriska styrfaktorer en avgörande betydelse har lett fill
att man inom skolplaneringen ofta har kommit att se på undervisningen på samma
sätt som på industriproduktion. Man har utgått ifrån att en stor materiell
resurssatsning borgar för ett gott resultat. Detta synsätt leder mycket lätt
till en övertro på stordriftens fördelar.

Det
är väsentligt att man även studerar hur resurserna utnyttjas samt tar hänsyn
till resultatet av skolans verksamhet. Man måste då i långt högre grad än
tidigare uppmärksamma och ta på allvar också de psykosociala miljöfaktorerna i
skolan.

Härav
följer att man inom skolplaneringen måste uppmärksamma de faktorer som kan
påverka den psykosociala miljön i positiv riktning. En begränsning av skolstorleken
är en sådan faktor.

Utredningsmannen
har i en bilaga till departementspromemorian presenterat en rad
forskningsresultat som rör skolstorlekens betydelse för den psykosociala och
pedagogiska miljön. Till helt övervägande del talar dessa forskningsresultat fill
de små skolornas fördel och de stora skolornas nackdel.

De
mindre skolorna har i allmänhet visat sig ha bättre förutsättningar än de
större att utgöra en god pedagogisk och psykosocial arbetsmiljö för både elever
och lärare. I de små skolorna är det dessutom lättare att ge eleverna en stark
självkänsla och en positiv självuppfattning och därmed goda förutsättningar att
möta samhället och vuxenlivet.

Prop.
1981/82:157 44

Ett
underläge för den lilla skolan när det gäller materiell standard eller
organisatorisk fullständighet kan alltså uppvägas av sådana vinster i anda och psykosocial
miljö att resultatet totalt sett blir likvärdigt eller överlägset den stora
skolans.

Detta
får givetvis inte tolkas så att alla små skolor har en bra arbetsmiljö och alla
stora skolor en dålig. I de enskilda fallen kan det mycket väl vara tvärtom.

Man
får inte heller blunda för att mycket små skolor kan ha nackdelar av såväl pedagogisk-organisatorisk
som psykosocial art. Till detta kommer att kostnaderna per elev ofta blir
betydligt högre i mycket små skolor än i skolor som är något störte.

Vid
valet av skolstorlek måste stor hänsyn tas till den förväntade utvecklingen av
elevunderlaget. Om detta kan beräknas minska, måste man av de skäl som angivits
vara betydligt försiktigare att nyetablera små skolor än om elevunderlaget
förväntas bh stabilt eller ökande.

Den
sannolika huvudtendensen i befolkningsutvecklingen under den nu överbhckbara
framtiden innebär ett minskande elevunderlag i både grundskolan och
gymnasieskolan. Detta kan tyckas innebära dystra framtidsutsikter för de små
skolorna i gemen. Man måste dock hålla i minnet att befolknings- och elevutvecklingen
ser olika ut i olika landsändar, kommuner och kommundelar. Endast en flexibel skolplanering
med stor lokal frihet att inom givna ramar organisera skolan kan möta denna situafion.

Ett
sätt att undvika stora skolor är att minska på koncentrationen av utbildning,
dvs. ge den ökad geografisk spridning.

Det
finns även andra skäl att ta elevernas och föräldrarnas önskemål om närhet till
utbildningen på allvar. Restidskostnaden för individen bör beaktas som en
reell planeringsfaktor. Inte minst gäller detta för gymnasieskolan, som nu
skall dimensioneras för att kunna ta emot alla ungdomar som går ut grundskolan,
även dem som har mycket svag studiemotivation. För dessa ungdomar har avståndet
fill skolorten stor betydelse för deras benägenhet att söka till
gymnasieskolan.

Om
man vill åstadkomma en balanserad befolkningsutveckling och en god
serviceförsörjning i alla delar av landet, blir det vid sjunkande barnantal
ännu angelägnare än tidigare att söka motverka en omfattande inflyttning av
unga familjer till de störte tätorterna. Betydelsen av ett decentraliserat
skolväsende kommer då att öka.

Ju
mindre centraliserad gymnasieskolan kan göras, desto mindre omfattande behöver
inackorderingen av elever bli och desto mindre blir risken att ungdomar under
studietiden förlorar bindningen till hembygden och lockas att permanent bosätta
sig i de större tätorterna.

En
ökad decentralisering av högstadiet och av gymnasieskolan kan främja
utvecklingen av sekundära stödjepunkter för servicen även utanför skogslänens
glesbygder. En sådan utveckling ligger helt i linje med 1976 och 1979 års
regionalpolitiska riksdagsbeslut.

Prop.
1981/82:157 45

En
ökad spridning av gymnasial utbildning bör även kunna medverka till en
förbättring av den inomregionala balansen. Planeringen för gymnasieskolan kan
på så sätt bli ett viktigt instrument för att nå ett av de centrala målen för
regionalpolitiken.

Om
man tillmäter skolans psykosociala miljö stor betydelse och strävar efter att
sprida utbildningen och begränsa skolstorleken, får detta bestämda
konsekvenser på det skolorganisatoriska planet. Skolplaneringen kommer då att
i högre grad än hittills präglas av det synsätt som 1969 års glesbygdsutredning
gav uttryck åt i satsen: "Utgångspunkten bör vara befolkningens behov av
något så när lättillgänglig service och inte de samhälleliga
serviceinrättningarnas behov av underlag för sin funktion." Med detta
synsätt blir det naturligt att låta alternativa organisationsmodeller, som är
anpassade till olika elevunderlag, finnas vid sidan av varandra.

Att
tillmäta de psykosociala faktorerna stor vikt får även konsekvenser för de
ekonomiska avvägningarna. Det innebär dock inte att de ekonomiska hänsynen får
eftersättas.

Onödigt
dyra lösningar på en plats minskar det ekonomiska utrymmet för att lösa problem
på andra platser. Självfallet gäller detta i särskilt hög grad när det
ekonomiska läget är så bekymmersamt som f. n. Det är då helt nödvändigt att
oavbrutet beakta kravet på sparsamhet och vara öppen även för okonventionella
lösningar.

Det
är även i nuvarande statsfinansiella läge helt nödvändigt att de principer som
här har skisserats kan tillämpas utan att detta leder till ökade kostnader för
staten. Statens inflytande över de statsbidragsgrundande bitarna inom
skolplaneringen bör därför bibehållas eller ökas, samtidigt som kommunerna får
ett ökat inflytande över hur statsbidraget används.

3
Skolenhetsbegreppet

I
samband med 1962 års grundskolbeslut fick termen skolenhet sin nuvarande
innebörd. De elever inom olika årskurser, som i fråga om skolarbetet
stadigvarande bildade en skolorganisatorisk enhet och som således undervisades
i ett gemensamt eller i flera närliggande skolhus eller andra
undervisningsutrymmen, skulle betecknas som en skolenhet. I nuvarande
statsbidragssystem för grundskolan, som infördes år 1978 som en del av SIA-reformen,
utgör antalet elever i de ohka årskurserna vid en skolenhet det underlag på
vilket antalet basresurser beräknas.

Under
de senaste åren har i skilda sammanhang den tanken framförts att tilldelningen
av basresurser i grundskolan skulle kunna grundas på ett större elevunderlag än
den enskilda skolenhetens. Som tänkbara undertag har nämnts rektorsområdet
eller kommunen,

I
realiteten skulle detta innebära att kravet i nuvarande skolenhetsdefmi-

fion
på att skolenhetens lokaler skall vara närliggande slopades. I relativt tätt
befolkade områden skulle det inte medföra någon radikal förändring med hänsyn
till möjligheterna att där anordna marginalzoner mellan upptagningsområdena,
varifrån elever alternafivt kan hänvisas till den ena eller den andra
skolenheten. I glesbygd skulle ändringen däremot ofta medföra en
standardsänkning. Förändringar av skolenhetsbegreppet som får sådana
konsekvenser bör ej genomföras.

Däremot
borde det nu vara möjligt att i någon mån uppmjuka kravet på att det endast är
elever som faktiskt undervisas i en gemensam eller i flera närliggande
skolanläggningar som kan bilda en skolenhet. Detta kan underlätta en
flexiblare skolplanering utan att undanrycka grunden för statsbidragssystemet.
En sådan modifiering av skolenhetsbegreppet föreslås (se p.7).

4
En begränsning av skolstorleken i grundskolan

En rad motiv för
att begränsa skolornas storlek har redovisats (sep.2). Utredningsmannen gör en sammanvägning
av olika pedagogiskt-organisa-toriska och ekonomiska faktorer, som måste
beaktas vid val av skolstorlek i grundskolan. Hänsyn har därvid även tagits
till de förändringar som Lgr 80 kommer ätt medföra. Analysen utmynnar i
rekommendationen att man bör eftersträva att ej överskrida följande
maximivärden:

Maximiorganisation Elevantal

Avvikelse
från SÖ:s nuvarande rekommendationer

L3p

ca 200

L3p M3p

ca 400

(L2p) M2p
H4p

ca 450-600

H6p

ca 500

oförändrat ./. 100 elever oförändrat
./. 200 elever

De
angivna gränsvärdena skall inte uppfattas som förslag till bindande stafiiga
normer. Men det är vikfigt att det finns riktpunkter beträffande skolornas maximistorlek
inte endast för kommunernas skolplanering utan även för de statliga
myndigheterna, t. ex, vid utarbetande av rådgivande planeringsunderlag för
skolbyggnationen och vid granskning av organisationsplaner.

Det
är ingalunda givet att de maximala skolstorlekar som angivits även är optimala,
dvs. är de mest lämpliga. Det kan ofta finnas skäl att söka eftersträva skolstorlekar
som ligger betydligt under maximivärdena. Alla skolor kan f. ö. inte ens i en
tätort ligga vid det övre gränsvärdet, om detta skall kunna hållas, eftersom
relativt små ökningar av elevunderlaget då medför att gränsvärdet överskrids.

Ett
sätt att begränsa skolstorleken är att ej genomföra en så strikt stadieuppdelning
av skolorganisationen som i dag. Man behöver inte nöd-

Prop.
1981/82:157 47

vändigtvis
ha hela stadiet i samma skola. En MH-skola t. ex. förutsätts nu ha årskurserna
4—9. Den skulle i stället kunna ha årskurserna 6-9. På motsvarande sätt skulle
en LM-skola kunna ha årskurserna 3—5, medan årskurserna 1 och 2 skulle kunna
förläggas till ett skolhus med förskola och lågstadium.

En
nackdel är att eleverna och klasslärarna måste byta skola vid övergången från
årskurs 2 till 3 resp. från årskurs 5 till 6. Systemet torde därför i första
hand kunna komma i fråga i tätorter med korta avstånd mellan skolorna.

För
det befintliga skolbeståndets del kan en sänkning av elevantalet i de största
skolorna endast uppnås på sikt. Den metod som kan användas i befinfiiga skolor
för att minska skolstorleken - mätt i antalet elever - är att sänka
beläggningsgraden. Av både samhällsekonomiska och kommunalekonomiska skäl
måste då de friställda skollokalerna kunna "återanvändas", dvs.
utnyttjas för annan verksamhet än den de ursprungligen var avsedda för.

Vid
en begränsad inflyttning av högstadieelever i ett område har kommunen i dag
ofta ingen annan möjlighet att ordna lokalfrågan än att bygga fill en befinflig
högstadieskola. Ett sätt att undvika en sådan ökning av skolstorleken är att
möjliggöra och underlätta anordnandet av små högstadieskolor.

5
Hemavdelningsprincipen

SIA
framhöll att man bör eftersträva att ge varje arbetsenhet en lokalmässig
förankring i skolbyggnaden genom att förlägga en så stor del av arbetsenhetens
verksamhet till en bestämd lokalgrupp - en hemavdelning — att eleverna kan
uppleva denna del av skolanläggningen som "sin".

En hemavdelning kan
omfatta en grupp av lärosalar/klassrum/basutrymmen, fill dessa angränsande
komplementutrymmen (dvs. utrymme för gemensamma studier och för läromedelsförvaring)
samt ett eller flera kapprum. SIA ansåg att ordet hemrum bättre än ordet
klassrum täcker de funkfioner som en hemavdelnings basutrymmen kan komma att
fylla vid ett konsekvent genomfört arbetsenhetssystem.

På
högstadiet torde det vara av speciellt värde att kunna fillämpa en renodlad hemrumsprincip
i årskurs 7. Därigenom underlättas övergången från mellan- fill högstadiet.
Detta är möjligt att åstadkomma även vid högstadieskolor, som är projekterade
helt enligt SÖ:s tidigare normer och som därför har färre lärosalar än klasser.
Hemrums- och hemavdelningsprincipen är alltså möjlig att tillämpa även i äldre
högstadieskolor.

Under
våren 1979 presenterade en arbetsgrupp vid SÖ:s skolbyggnadsbyrå en idéskiss
till en annorlunda högstadieskola under arbetsnamnet SAMLA-skolan.
Hemavdelningen har här byggts upp kring en kärna av gemensamma lokaler för laborativa
och estefiskt-prakfiska arbetsmoment.

Prop. 1981/82:157 48

Varje
arbetsenhet/hemavdelning blir i stor utsträckning självförsörjande när det
gäller undervisningslokaler.

SAMLA-skolan
utgör en mycket intressant utveckling av hemavdelningsprincipen. SÖ bör få i
uppdrag att vidga sina studier av SAMLA-skolan till att omfatta högstadier av
olika storlek. Man bör därvid särskilt undersöka möjligheten att åstadkomma ett
rationellare lokalutnyttjande än i dag vid små högstadieorganisationer.

En
tillämpning av hemavdelningsprincipen såväl på högstadiet som på låg- och
mellanstadiet skapar även möjligheter att utveckla en mer generell skolbyggnadstyp.
De variationer i lokalbehov som under olika skeden normalt uppträder i ett
bostadsområde kan då mötas med åtgärder som ej berör de permanenta
skolbyggnaderna. Detta minskar behovet av tillbyggnader och underlättar en
begränsning av skolstorleken och en flexiblare skolplanering.

6
Nyetablering av små högstadier

En
princip som sedan mitten av 1950-talet har tillämpats vid högstadieplaneringen
är att nyetablering av högstadier med mindre än tre paralleller normalt endast
får ske i glesbygd. Det finns nu inte längre några tunga pedagogiska och skolorganisatoriska
skäl att bibehålla denna princip. Erfarenheterna från glesbygdshögstadierna
under 1970-talet visar att såväl elevernas valfrihet som lärar- och
lokalförsörjningen vid fillämpningen av Lgr 69 på ett godtagbart sätt har
kunnat tillgodoses i högstadier med mindre än tre paralleller. Lgr 80 bör
ytterligare förbättra situationen.

Om
man kan bemästra de organisatoriska och pedagogiska problemen i små högstadier
i glesbygd, bör man i ännu större utsträckning kunna göra det vid små
högstadier i tätare befolkade regioner. Flera skäl talar för att sådana små
högstadier nu bör kunna få inrättas.

I
områden som inte utgör ren glesbygd och som har — eller kan beräknas få - ett
relativt stabilt elevunderlag bör möjligheter öppnas att nyetablera tvåparallelliga
högstadier i form av filialskolor till störte högstadieskolor. Det totala
antalet basresurser på högstadierna vid huvudskolan och fihal-skolan
sammantagna beräknas därvid på det sammanlagda elevantalet per årskurs vid de
båda skolorna.

Även
basresursernas storlek i form av antalet lärarveckotimmar bör beräknas för
filialskolan och huvudskolan gemensamt. Lågfrekventa val vid filialskolan bör
kunna tillgodoses genom att elever med sådana val reser till huvudskolan och
ingår i tillvalsgrupper där. Ett annat alternativ är att man ordnar samläsning
mellan årskurserna i tillvals- och alternativkurs-ämnen på det sätt som har
praktiserats vid vissa glesbygdshögstadier.

Om
såväl antalet basresurser som basresursernas storlek beräknas för huvud- och filialskolan
sammantagna, finns det inte längre — sedan inves-

Prop.
1981/82:157 49

teringsbidraget
fill skolbyggande nu har borttagits - några ekonomiska skäl för staten att
motsätta sig nyetablering även av enkla högstadier (dvs. med endast en
basresurs per årskurs) i form av filialskolor.

Lärarförsöijningen
är fortfarande ett problem, men om kommunen kan bemästra detta genom att låta
lärare från huvudskolan tjänstgöra även vid filialskolan (vilket är ett alternafiv
till att låta samtliga elever i filialskolan dagligen pendla till centralorten)
bör även enkla högstadier få nyetableras.

Enkla
och tvåparallelliga högstadier bör regelmässigt kombineras med låg- och
mellanstadium. Därigenom förbättras lokalutnyttjandet och mini-meras
lokalkostnaden per elev samtidigt som lärarförsörjningen underiät-tas.

Filialhögstadiet
bör kunna ingå i arbetsområdet för huvudskolans rektor. Avståndet mellan
skolorna kommer normalt inte att vara större än att den samlade skolledningen
inom arbetsområdet i form av rektor, studierektor och fillsynslärare med
assistans av lärare med specialfunkfion bör kunna både administrativt och
pedagogiskt leda verksamheten vid båda högstadierna.

Det
kan finnas lokalt betingade skäl för att låta ett filialhögstadium endast
omfatta en eller två årskurser. Även sådana partiella filialhögstadier bör
därför kunna få förekomma.

7
Bevarande av små grundskolor

Det
är högst sannolikt att den allmänna sänkning av elevantalet som under
1980-talet kommer att inträffa på alla tre stadierna i grundskolan kommer att
medföra att antalet små skolor med vikande elevunderlag totalt sett kommer att
bli större än under 1970-talet.

Om
man möter denna utveckling med en anpassning av undervisningens organisation
och är beredd att tillämpa alternativa pedagogiska modeller, så som man med
framgång har gjort i många glesbygdsskolor under 1970-talet, bör de små
skolorna i stor utsträckning kunna bevaras även under 1980-talet.

Små
högstadier i glesbygd bör ej tvingas in i ett filialskolsystem, som för dem
skulle innebära ekonomiska försämringar. Filialsystemet bör dock kunna
tillämpas i mer tätbefolkade regioner med vikande elevunderlag som ett
alternativ till nedläggning av små skolor.

Utöver
införandet ay filialskolbegreppet i skolans regelsystem bör skol-enhetsdefmifionen
i skolförordningen modifieras på följande sätt (ändringen markerad genom
kursivering):

En
med hänsyn till elever, som undervisas eller som utan allvarligare olägenheter
skulle kunna undervisas antingen i ett gemensamt eller i flera varandra
näraliggande skolhus eller andra lokaler för undervisningen, bestämd
organisatorisk enhet inom skolväsendet. 4 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 157

Prop.
1981/82:157 50

Med
en sådan definition kommer elevernas faktiska fördelning på skolanläggningar
inte att styra skolenhetsbildningen så hårt som i dag. Fortfarande skall dock
en särskild prövning av basresurstilldelningen göras av länsskolnämnden för
varje enskild skolenhet. All vederbörlig hänsyn kan fortfarande tas fill de
lokala förhållandena.

Om
en kommun vill bibehålla en skola, som genom avfolkning blivit så liten att den
enligt nuvarande praxis skulle läggas ner, kan detta ske utan invändningar från
länsskolnämnden. Men nämnden har frihet att bedöma om skolan skall räknas som
egen skolenhet och tilldelas basresurs(er) eller om skolenheten skall strykas
ur organisationsplanen och eleverna räknas in i elevunderlaget för en annan
skolenhet, där de skulle komma att gå om deras gamla skola lades ner. Driften
av den lilla skolan får i det senare fallet ske med hjälp av den för kommunen
gemensamma förstärkningsresursen.

8
Integrationen inom gymnasieskolan. Skolenheternas storlek

Dagens
gymnasieskola är i motsats fill grundskolan uppdelad på ett stort antal
studievägar. Som studievägar räknas linjer, specialkurser, grenar och varianter.

Linjerna
kan uppdelas på tre teorinivåer (minst treåriga teorefiska linjer, tvååriga teorefiska
linjer och tvååriga direkt yrkesinriktade linjer) och tre stora
utbildningssektorer (humanisfisk-social sektor, ekonomisk sektor och
teknisk-naturvetenskaplig sektor).

Principbeslutet
att de tidigare gymnasiala skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola
skulle sammanföras till en enda skolform -senare kallad gymnasieskolan -
fattades av riksdagen år 1968. I propositionen anförde departementschefen bl.
a. att varje skolenhet i den nya skolformen borde erbjuda ett allsidigt val av
studievägar. Man borde alltså undvika att organisera skolenheter med en ensidig
inriktning mot ett enda område, t. ex. enbart det tekniska eller enbart det
ekonomiska. Detta betydde dock inte att skolenheterna behövde vara identiska.
Då flera skolenheter fanns i en kommun kunde och måste ibland utbildningen i de
olika enheterna av resursskäl ha sin tyngdpunkt inom skilda områden.

På
grundval av riksdagens principbeslut utformade regeringen de regler om
gymnasieskolans skolenheter som fortfarande gäller. Skolförordningen skiljer på
tre slag av skolenheter:

•
Allmän skolenhet skall ha minst en tre- eller fyraårig linje (svarande mot tidigare
gymnasielinje), minst en av linjerna Ek, So och Te (svarande mot tidigare fackskolelinje)
och minst två studievägar i gymnasieskolan av annat slag (tvååriga
yrkesinriktade linjer eller specialkurser). Finns för en kommuns gymnasieskola
två eller flera skolenheter, krävs för att en sådan skolenhet skall vara allmän
enhet även att de sistnämnda

Prop. 1981/82:157 51

studievägarna omfattar minst 18 poäng eller det lägre
poängtal, dock lägst nio poäng, som skolöverstyrelsen medger för skolenheten.

•
Särskild
skolenhet typ 1 motsvarar i huvudsak fidigare yrkesskola.

•
Särskild
skolenhet typ 2 motsvarar närmast tidigare gymnasium.

År 1975 presenterade SÖ ett förslag till integrafionskriterier.
Enligt detta förslag kan integrafionen vid en gymnasieskolenhet betecknas som
tillfredsställande om följande krav är uppfyllda:

•
Sektorintegration
- såväl den teknisk-naturvetenskapliga som den hu-manistisk-sociala-ekonomiska
sektorn skall vara representerade. (SÖ har valt att från integrafionssynpunkt
betrakta den humanistisk-sociala och den ekonomiska sektorn som en gemensam
sektor).

•
Nivåintegration
- såväl de minst treåriga linjerna som de tvååriga linjerna skall vara
representerade inom vardera sektorn.

•
Könsintegration
- minst 40 procent av eleverna skall vara flickor och minst 40 procent pojkar.

•
Praktik-teoriintegration
- minst 25 procent av eleverna skall gå på prakfiska (direkt yrkesinriktade) studievägar
och minst 25 procent på teoretiska studievägar.

Dessa integrafionskriterier är delvis mer långtgående och
delvis mindre långtgående än skolförordningens krav på en allmän skolenhet.

Att elever på olika studievägar sammanförs till samma
skolenhet innebär i och för sig ingen integration, det innebär endast att man
skapar vissa yttre förutsättningar för integration. Den egentliga integrationen
är något betydligt subtilare än att vistas under samma tak. Den är som SÖ
framhåller i sin integrationsutredning en psykologisk, pedagogisk och social
process.

Det finns en överhängande risk att den stora allmänna
gymnasieenheten segregerar i stället för att integrera människor.
Storskaligheten blir då ett hot mot demokrafi och medinflytande på
arbetsplatsen. Ju större skolan är, desto större är denna risk.

Av detta följer att ett mål för gymnasieskolplaneringen
bör vara att begränsa storleken på de integrerade skolenheterna.

En analys av allmänna skolenheters minimistorlek visar följande.

Med hänsyn till gymnasieregionernas faktiska struktur kan
tio linjer och i runt tal 400 elever i dag betraktas som minimistorlek för
allmänna skolenheter som utgör den enda gymnasieskolan i gymnasieortskommunen.

En allmän skolenhet i en kommun med flera
gymnasieskolenheter måste i dag ha minst 300 elever. Med hänsyn fill den
faktiska linjeuppsättningen på gymnasieorterna och de olika linjernas
elevfrekvenser måste dock den genomsnittliga skolstorleken i realiteten vara
närmare 500 elever, om två allmänna skolenheter som båda uppfyller 18-poängskravet
skall kunna anordnas i samma kommun.

Kravet på 18 poäng är betydligt svårare att uppfylla än
såväl grundkraven på en allmän skolenhet i skolförordningen som SÖ:s förslag
till integrationskriterier. Det låser dessutom i hög grad kommunernas
planeringsförutsättningar och motverkar därigenom en flexiblare skolplanering.

Prop.
1981/82:157 52

Det
ligger då nära till hands att fråga sig om inte skolförordningens nuvarande
bestämmelser om allmänna skolenheter skulle kunna ersättas av de av SÖ
föreslagna integrationskriterierna. Detta förslag bör dock inte i sin helhet
läggas till grund för bindande bestämmelser.

I
stället bör följande riktlinje, utan att skolförordningen ändras, kunna ges för
SÖ:s prövning av sänkt poängtal för de praktiska studievägarna vid en allmän
skolenhet i kommun med flera gymnasieskolenheter:

Ett
lägre poängtal än 18 på de praktiska, direkt yrkesinriktade studievägarna bör
kunna medges om minst 25 procent av eleverna går på dessa studievägar och minst
25 procent går på teoretiska studievägar och om skolenheten omfattar minst 25,5
poäng.

Denna
regel ger samma minimistorlek på skolenheterna som nuvarande bestämmelser och
därmed oförändrade kostnader. Den underlättar dock en smidig och flexibel skolplanering
när det gäller elevernas fördelning på skolenheter utan uppgivande av rimliga
krav på formella integrationsförutsättningar.

Det
nedre gränsvärdet, vid vilket en uppdelning på två allmänna skolenheter är
möjlig, kan i praktiken variera mellan i runda tal 1 000 och 1 200 elevplatser.
Om man i stället för 18-poängskravet tillämpar den här ovan föreslagna regeln
för prövning av sänkt poängtal på de praktiska studievägarna, blir utfallet i
stort sett detsamma.

En
analys av de ekonomiska konsekvenserna av en uppdelning visar att en uppdelning
på två skolenheter med hänsyn till lärarkostnaden per elev bör kunna övervägas
när det totala antalet elevplatser överstiger det nedre gränsvärdet för
uppdelning på två allmänna enheter, dvs. 1 000 - I 200 platser. En
förutsättning är dock att Hnjerna och grenarna i huvudsak fördelas på
skolenheter utan att klyvas, dvs. utan att uppdelas på flera enheter. Även
kostnaden för utrustning i linjernas karaktärsämnen blir då i stort sett
densamma som vid odelad organisation under förutsättning att närliggande
utbildningar, mellan vilka visst sambruk av utrustning kan ske, placeras vid
samma skolenhet. Allt detta talar för en viss sektorisering av skolenheterna.

Till
kostnader för anskaffande av första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel lämnas f. n. statsbidrag för direkt yrkesinriktade linjer
och närliggande specialkurser samt för treårig naturvetenskaplig och fyraårig
teknisk linje jämte närliggande specialkurser.

Detta
betyder att man endast behöver anordna Hnje N eller T eller en yrkesinriktad
linje vid en skolenhet för att i realiteten även få statsbidrag till ämnen på
de teoretiska linjer till vilka statsbidrag enligt nuvarande bestämmelser ej
skall utgå. Det nuvarande bidragssystemet är i detta avseende inte konsekvent.

Statsbidragsbestämmelserna
bör ändras så att det inte är vissa studievågar utan endast dessa studievägars
karaktärsämnen som konstituerar en

Prop.
1981/82:157 53

rätt
till utrustningsbidrag. Detta får även den posifiva bieffekten att statens kostnader
för utrustningen i stort sett kan göras oberoende av om skolorganisationen
(genom i första hand linjefördelning) delas upp på flera skolenheter eller
inte.

För
en gymnasiekommun som står i begrepp att ändra eller utvidga sin gymnasieorganisation,
påverkas kostnadsutfallet även av en rad andra faktorer än de här nämnda. Den vikfigaste
faktorn att ta hänsyn till i detta sammanhang är nettobehovet av nybyggnafion
och nyutrustning. Om ny-byggnafion av olika skäl är nödvändig eller mycket
angelägen, blir de varierande möjligheterna till återanvändning av de
befintliga skolorna ofta avgörande för den totala kostnadsbilden.

9
Gymnasieskolans spridning och lokalisering

Den
år 1960 tillsatta gymnasieutredningen (GU) fann det angeläget att gymnasieutbildningen
i möjligaste mån decentraliserades. Å andra sidan fick inte denna utspridning
ske i större utsträckning än att elevunderlaget för alla eller åtminstone
flertalet studievägar blev tillräckligt i samfiiga gymnasieregioner (g-regioner).

Enligt
GU:s beräkningar erfordrades ett elevunderlag om minst 400 16-åringar för att
gymnasiet i en region skulle få en godtagbar fullständighet. Samma gällde för
de tvååriga fackskolor, som riksdagen år 1962 hade beslutat skulle inrättas.

I
samband med riksdagsbeslutet år 1968 om gymnasieskolans införande fastslogs att
flertalet studievägar inom gymnasieskolan borde anordnas på varje ort med
gymnasieskolutbildning. Befintlig utbildning utanför gymnasieorterna borde
dock kunna bibehållas så länge det fanns en fillfredsställande
elevtillströmning och ett klart avnämarintresse för utbildningen.

På
förslag av SÖ och efter godkännande av riksdagen år 1973 startade detta år
försöksverksamhet med särskild samordnad gymnasieskola (SSG). Timplanerna för
de minst treåriga linjerna hade där samordnats så att dessa linjer kunde
anordnas redan vid ett elevunderlag på ca 300 16-åringar.

Försöksverksamheten
avslutades år 1979, då riksdagen beslöt att alternativa timplaner, i huvudsak
överensstämmande med dem som utprövats i SSG, normalt skall tillämpas i g-regioner
med mindre än 400 16-åringar. För nyetablering av gymnasieskola med alternativa
fimplaner bör krävas ett stadigvarande elevunderlag om minst 250-300 16-åringar.

År
1974 framlade SÖ förslag om försöksverksamhet med gymnasial utbildning i
glesbygd. Förslaget byggde på en fortsatt bearbetning av SSG-timplanerna i
syfte att möjliggöra en kvalitativt fullgod gymnasieskolutbildning vid ett så
lågt elevunderlag som 150 16-åringar. Organisationsmodellen kom senare att
kallas särskild samordnad gymnasieskola av B-form (SSG-B). 5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr
157

Försöksverksamhet
med SSG-B pågår nu i sju glesbygdskommuner som saknar egen g-ort. Även tvåårig
social linje får numera anordnas inom SSG-B.

Regeringen
har nyligen givit SÖ i uppdrag att göra en sammanfattande utvärdering av SSG-B.
Samtidigt skall den korrespondensundervisning som i dag förekommer i Torsås och
Osby kommuner utvärderas.

År
1974 framlade SÖ förslag till riktlinjer för övergång från yrkesinriktad specialkurs
till finje på icke g-ort. Förslaget godkändes av regeringen. Under den senare
halvan av 1970-talet har sådan övergång skett i sammanlagt 18 kommuner utan g-ort.
Bland dessa kommuner återfinns samtliga 7 SSG-B-kommuner.

Sedan
gymnasieskolans start år 1971 har antalet g-regioner ökat från 120 fill 136.
Läsåret 1980/81 hade 7 regioner mindre än 300 16-åringar, medan 19 regioner
hade mindre än 400 16-åringar.

Under
förutsättning att intagningsplatserna på gymnasieskolans 25 linjer fördelas
helt i överensstämmelse med den av riksdagen fastställda riksfördelningen, kan
i dag 10 linjer med en sammanlagd intagningskapacitet av ca 62 % av årskullen
anordnas vid ett elevunderlag av 300 16-åringar. Vid 400 16-åringar kan 12
linjer anordnas med en intagningskapacitet svarande mot ca 80 % av årskullen,
medan 600 16-åringar ger underlag för 15 linjer, vilka tillsammans kan ta emot
ca 90 % av dessa 16-åringar. En ytterligare fullständighet i linjeutbudet
kräver ett mycket snabbt sfigande elevunderlag samtidigt som den totala
intagningskapaciteten ökar mycket långsamt.

För
att flera grenar av samma linje skall kunna inrättas krävs i flertalet fall ett
betydligt större elevunderlag, eftersom det lägsta förekommande antalet
intagningsplatser per linje normalt endast ger utrymme för en gren.

För
flertalet linjer svarar i dag den faktiska spridningen på g-regioner mot vad
man kan förvänta med hänsyn till linjernas riksgenomsnittliga platsfrekvenser.
Fyra linjer har dock en betydligt större spridning än vad de skulle ha haft, om
platserna hade fördelats på regioner i proportion till regionernas storlek.
Motsatsen gäller för fyra andra linjer.

Av
en SÖ-undersökning från början av 1970-talet framgår att den lokala sökandefrekvensen
till en linje eller gren vid denna tid var mer än dubbelt så hög i de regioner
där utbildningen fanns, som i de regioner där den saknades.

En
väsentlig fråga är om detta visar att ett ofullständigt utbud av studievägar
på en ort generellt sett leder till en avlänkning av många ungdomars studievägval.
Att så är fallet har varit en central doktrin i den hittillsvarande
planeringen för det gymnasiala skolväsendet.

Om
en elev upplever flera studievägar som lika lockande - eller ledande till samma
mål — och av dessa vägar väljer den som är lättast tillgänglig, är det inte
befogat att säga att valet av studieväg har avlänkats.

Ett
par SÖ-undersökningar visar att eleverna tycks betrakta vissa linjer som så
närliggande, att de i stor utsträckning kan ersätta varandra. Sådana

Prop.
1981/82:157 55

närliggande
linjer ligger mestadels i samma sektor och på samma teorinivå. De tvååriga teorefiska
linjerna förefaller i betydande grad enligt elevernas uppfattning vara
utbytbara mot tvåårig praktisk linje och vice versa -dock endast inom samma
sektor. Trots den mycket omfattande differentieringen i gymnasieskolan tycks
det enligt de här nämnda undersökningarna ur elevens synvinkel bara finnas ett
tiotal egentligt olika utbildningsalternativ.

Närhet
till utbildningen är speciellt viktig för ungdomar med svag studiemotivation.
Dessa ungdomar söker sig i första hand till yrkesinriktad utbildning. Det är
därför från denna synpunkt viktigast att den yrkesinriktade utbildningen ges
en så stor geografisk spridning som möjligt.

Benägenheten
att söka sig till utbildning på hemorten kan även användas som ett
styrinstrument. En decentralisering av sådan yrkesutbildning där vi i dag har
svårt att rekrytera elever kan medföra att intresset för utbildningen ökar.

En
spridning av gymnasieskolan till områden som tidigare har saknat sådan
utbildning kan där leda till ett betydligt störte faktiskt elevunderiag än vad
man i dessa områden hittills har varit van vid och räknat med i sina prognoser.
Erfarenheterna från bl. a. försöksverksamheten med SSG och SSG-B pekar i denna
riktning.

Den linjedelade
gymnasieskolan omfattar nu närmare 100 studievägar i form av linjer, grenar och
varianter. Av dessa kan högst 17 anordnas i praktiskt taget samtliga g-regioner
och detta trots att de små regionerna på minst 4 av linjerna har tilldelats en
större andel platser än riksgenomsnittet. Det mål angående gymnasieskolans
fullständighet på g-orterna som riksdagen uppställde på 1960-talet var omöjligt
att uppnå redan med den differentiering och den geografiska spridning
gymnasieskolan hade vid starten. Eftersom såväl differentieringen som
spridningen har ökat ytterligare under 1970-talet, är målet än mer ouppnåeligt
i dag. Det bör därför nu slås fast att målet inte bör vara att flertalet
studievägar skall kunna anordnas på samfiiga orter med gymnasieskola.

Däremot
bör som grundläggande planeringsprincip gälla att en allsidig uppsättning
linjer skall anordnas på alla g-orter. Med "en allsidig uppsättning
linjer" bör menas att linjer av olika längd bör finnas inom samtliga tre huvudsektorer.
Dessutom bör intagningsplatserna vara ungefär lika fördelade på teoretiska och
direkt yrkesinriktade Unjer, vilket i stort sett svarar mot riksfördelningen.
Sammantagna garanterar dessa kriterier att eleverna tillförsäkras en godtagbar
valfrihet.

Det
lokala linjeutbudets bredd och allsidighet kan i dag betecknas som tillfredsställande
i samtliga g-regioner. Även i de minsta regionerna är elevernas valfrihet
godtagbar.

Antalet
16-åringar kommer om ett par år att börja minska relativt kraftigt. Detta
kommer att medföra vissa nya problem när det gäller att upprätthålla utbudet
av studievägar i de mindre g-regionerna. De mest hög-

Prop.
1981/82:157 56

frekventa
linjerna kräver dock så små elevunderlag att de även i fortsättningen bör
kunna anordnas i praktiskt taget alla g-regioner. Allsidigheten i g-regionernas
utbud av studievägar bör alltså i stort sett kunna upprätthållas.

Just
för att elevunderlaget börjar svikta är det nu extra angeläget att på allt sätt
söka upprätthålla den geografiska spridning gymnasieskolan har uppnått.

Det
finns även anledning att noga pröva alla möjligheter att öka spridningen
ytterligare genom upprättande av nya g-orter. Detta bör inte vara omöjligt med
tanke på att utvecklingen av antalet 16-åringar kommer att variera avsevärt
mellan olika delar av landet.

Övergången
från specialkurs till linje på icke g-ort, försöksverksamheten med SSG-B samt
den ökade satsningen på företagsförlagd utbildning som har skett under det
senaste året innebär att principen om att gymnsieskol-utbildning endast får nyetbleras
på g-orterna i betydande grad har uppluckrats under 1970-talet. Det finns en
rad regionalpolitiska och skolpoli-fiska skäl för att denna utveckling bör
fortsätta och förstärkas.

Även
om en ökad decentralisering av gymnasieskolan av många skäl är önskvärd, kan
det inte bli fråga om att införa någon fri etablering av gymnasieskolor. En
ökad decentralisering kan endast ske under vissa bestämda förutsättningar.

• Tillgängligheten
bör totalt sett förbättras genom decentraliseringen. Det

innebär att den utbildning som anordnas på icke g-ort normalt även skall

finnas påg-orten.

e
Det är därför i första hand högfrekvent utbildning som kan komma i fråga vid en
decentralisering.

•
En ökad decentralisering av en
utbildning får inte medföra att redan gjorda investeringar i lokaler och
utrustning på g-orten inte kan utnyttjas till fullo. Det innebär att det i
första hand är när en utbildning expanderar på en ort, som man kan och bör
överväga möjligheten att decentralisera utbildningen i stället för att öka
utbildningsresurserna på g-orten. Ibland bör dock, under vissa premisser en
studieväg kunna decentraliseras utan att utbildningskapaciteten på just denna
studieväg därigenom totalt sett ökar.

•
Om decentraliseringen medför
att de genomsnittliga gruppstorlekarna minskar, kommer kostnaden per elev att
öka. Åtgärder måste därför vidtas för att minimera risken för sådana
kostnadsökningar. Nyetablering av yrkesinriktad utbildning på icke g-ort bör
kunna ske

både
i form av specialkurs och i form av linje. I båda fallen bör undervisningen
omfatta även allmänna ämnen enligt Lgy 70.

I
huvudsak tre olika typer av nyetableringar av yrkesinriktad utbildning på icke g-ort
är tänkbara.

1)
De förbättrade möjligheter att anordna företagsförlagd utbildning som har
skapats genom ett riksdagsbeslut år 1980 bör utnyttjas i ökad utsträckning.

Prop.
1981/82:157 57

2)
En g-ortskommun som behöver
utöka sitt lokalbestånd bör kunna hyra tomma lokaler även utanför g-orten och
dit - mer eller mindre temporärt - förlägga enstaka yrkesinriktade utbildningar
i form av specialkurs eller linje. Dessa utbildningar bör administrativt och
pedagogiskt vara knutna till skolenhet på g-orten och alltså få form av filialutbildningar.
Undervisningen i allmänna ämnen bör vara förlagd till huvudskolan. G-ortskommunen
bör vara huvudman för filialutbildningen, även om denna är förlagd fill annan
kommun. Statsbidrag till inköp av utrustning bör endast utgå om
utbildningskapaciteten på studievägen totalt sett ökar inom g-regionen genom
att filialutbildningen anordnas.

3) Om flera yrkesinriktade studievägar inrättas på en
och samma ort, öppnas möjligheter att i ekonomiskt godtagbara former ordna
undervisning i allmänna ämnen på skolorten. I detta fall bör skolortskommunen
vara huvudman för utbildningen och alltså anställa lärare och skaffa lokaler
och utrustning. Också i detta fall bör gälla att utrustningsbidrag endast utgår
om utbildningskapaciteten på de aktuella studievägarna totalt sett ökar inom g-regionen
till följd av decentraliseringen. Även om det nu inte är fråga om
filialutbildning, är en nära samverkan med g-ortens gymnasieskola mycket
önskvärd. Genom en sådan samverkan bör önskemålet om pedagogisk och social
integration i betydande grad kunna tillgodoses.

Följande
kriterier, som sammanfaller med kriterier för övergång från specialkurs till
linje på icke g-ort, bör gälla för nyetablering av yrkesinriktade utbildningar
på icke g-ort enligt detta alterntiv:

•
Utbildning inom minst två av de
utbildningsområden som täcks in av linjerna Dk, Et, Fo och Ve skall kunna
anordnas på skolorten.

•
Inom de anordnade
utbildningarna skall intagningskapaciteten sammanlagt omfatta minst 23
intagningsplatser.

•
Elevunderlaget i skolortens
naturliga upptagningsområde skall omfatta minst 150 16-åringar.

Grundskolans
högstadium skall finnas på skolorten. De första två åren efter det att
utbildningar enligt alternativ 3 har nyetablerats på en ort bör dessa
utbildningar anordnas i form av specialkurser. Om platsutnyttjande-graden i
årskurs 1 under dessa två år inte har varit mindre än riksgenomsnittet för
studievägarna, bör övergång till linjer kunna ske. Utbildningarna far då samma
permanenta karaktär som på g-orten. Denna regel överensstämmer med vad som nu
gäller vid övergång från specialkurs till linje på icke g-ort.

I
regioner, där möjligheten att anordna linje Ko på g-orten inte äventyras, bör
även denna linje kunna få anordnas på icke g-ort under förutsättning att minst
två av linjerna Dk, Et, Fo och Ve också anordnas där. SÖ bör få i uppdrag att
undersöka möjligheten att anordna samläsning mellan årskurserna 1 och 2 av
linje Ko.

Särskilda
skäl, t. ex. den lokala arbetsmarknadens inriktning, kan finnas för att i
enskilda fall medge att linje Ba eller linje Pr anordnas på icke g-ort.

Prop.
1981/82:157 58

För
nyetablering av teoretisk utbildtting på icke g-ort bör vissa särskilda förutsättningar
uppställas:

•
Elevunderlaget inom det
naturliga upptagningsområdet bör omfatta minst 150 16-åringar. Detta
elevunderlag är tillräckligt för att anordna linjerna E, H, N, S, T och So
enligt den modell som tillämpas vid försöksverksamheten med SSG-B.

•
Den sammanlagda lokala
platsfrekvensen på linjerna E, H, N, S, T och So bör normalt inte få öka inom g-regionen
till följd av nyetableringen. En sådan bör därför i första hand kunna komma i
fråga, om man är beredd att minska dessa linjers sammanlagda
intagningskapacitet på g-orten. Om det finns starka regionalpolitiska skäl för
att decentralisera både teoretiska och yrkesinriktade linjer inom en g-region,
bör dock detta kunna ske även om de teoretiska linjernas sammanlagda platsfrekvens
inom regionen därigenom ökar. Ett sådant regionalpolifiskt skäl kan vara att
regionen har stora glesbygdsproblem.

a
Icke g-orter med teoretiska linjer bör även regelmässigt ha yrkesinriktade
linjer, anordnade enligt alternativ 3. Orterna kan då få ett allsidigt urval av
linjer. Både tre- och tvååriga linjer kan anordnas inom alla de tre stora
utbildningssektorerna.

Icke
g-orter med både teoretiska och yrkesinriktade linjer kan lämpligen kallas
sekundära g-orter. Sådana sekundära g-orter bör i princip kunna upprättas inte
endast i ren glesbygd, där de nuvarande SSG-B-orterna ligger, utan även i andra
områden där avstånden till g-orten är besvärande stora.

Något
slutligt ställningstagande till frågan om hur många årskurser och vilka av de
minst treåriga linjerna som bör och kan förläggas till sekundära g-orter är
dock svårt att göra innan SÖ:s sammanfattande utvärdering av SSG-B och av
korrespondensundervisningen i Torsås och Osby har presenterats. Det är
angeläget att SÖ:s utvärdering bl. a. ingående belyser frågan hur en
kombination av konventionell undervisning och distansundervisning kan påverka
kostnadsbilden för teoretiska linjer på sekundära g-orter.

Prop. 1981/82:157 59

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttranden över (DsU 1981:7) En
flexiblare skolplanering

1
Allmänna synpunkter på departementspromemorian

Remissinstanserna
har en positiv grundinställning till de principiella överväganden som framförs
i promemorian om ett större lokalt inflytande över skolplaneringen och
nödvändigheten av en god psykosocial skolmiljö. Sålunda framhåller bl. a. SAF
att man har en positiv inställning fill förändringar som möjliggör en
flexiblare skolplanering som tar större hänsyn till lokala förhållanden, som
underlättar begränsning av skolstoriek och som främjar en decentralisering av
skolväsendet.

Ett
mindre antal instanser uttalar allmänna omdömen om den redovisning som lämnas
i promemorian. Länsskolnämnden i Värmlands län menar att promemorian utgör en
utmärkt analys av dagens situation. Kommunförbundet och Saco/sr anser att promemorian med
fördel kan användas som kompletterande underlag för den lokala
skolplaneringen. I likhet med flera instanser framhåller dock kommunförbundet
att det inte finns några skäl att utfärda centrala statliga bestämmelser på
grundval av promemorian.

Enligt
länsstyrelsen i Västerbottens län tillför promemorian egentligen inget nytt. I
allt väsentligt pekar den på fördelen av mindre skolenheter.

Frågan
om fördelen med små skolor behandlas i ett mer övergripande perspekfiv av bl.
a. RRV, SÖ, TCO och RHS. RHS menar att stora skolenheter ofta påverkar miljön
i negativ riktning. Detta är, framhåller RHS, en allmänt utbredd uppfattning,
som även stöds av en rad forskningsresultat. Enligt RRV visar dock de
forskningsresultat som åberopas i promemorian inte på något klart samband
mellan skolstorlek och psykosocial miljö, RRV menar att det är möjligt att
hävda att många av de problem som återfinns i de större skolorna beror på
sociala faktorer i samhället utanför skolan,

SÖ
nämner vissa andra undersökningar som visar att inte enbart skolans storlek i
sig påverkar den psykosociala miljön. Även andra yttre faktorer måste beaktas
vid planering och utformning av skolanläggningar. Medan det är troligt att lärarkontakter
kan upprätthållas bättre vid små skolenheter är det inte utan vidare klarlagt
att övriga faktorer påverkas positivt om skolorna blir mindre.

SÖ
vill också starkt betona betydelsen av skolans inre organisation: förekomsten
av hemavdelningar, samverkan i arbetslag, elevernas aktiva deltagande i skolans
inre arbete samt välplanerad och konsekvent färdighetsträning. Som framgått av
olika undersökningar har inre faktorer av

Prop.
1981/82:157 60

detta
slag visat sig i betydande grad kunna motverka ogynnsamma yttre betingelser.

SÖ
framhåller sammanfattningsvis det sannolika i att de små skolorna kan bidra
till en god psykosocial miljö. Det finns många allmänna erfarenheter som talar
för mindre skolenheter. Däremot kan SÖ inte vitsorda att små skolor i varje
läge och i alla avseenden är bättre än större skolor.

TCO
pekar på att begränsning av skolstorleken kan medföra konsekvenser som i sin
tur påverkar miljön i negativ riktning. Samtidigt som små skolor innebär
fördelar kan de också innebära nackdelar i form av sämre arbetsförhållanden för
lärare och elever, bristfälliga lokaler och otillräcklig utrustning som
överstiger de vinster som kan nås. Om man genom en effektiv planering kan finna
lösningar för bättre lokalutnyttjande, samutnyttjande och återanvändning av
skollokaler och på så sätt kan öka möjlig-hetema att ha mindre skolor är det
naturligtvis positivt, framhåller TCO.

Ett
relativt stort antal instanser påpekar att de ekonomiska överväganden som
gjorts i promemorian endast utgår från en analys av de statliga kostnaderna.
Bl. a. RRV, ett antal länsskolnämnder och kommuner understryker att
kommunernas kostnader är väl så viktiga i sammanhanget. Kommunförbundet erinrar
om att, enligt begränsningskungörelsen och direktiven till kommittéer och
särskilda utredare får inga beslut fattas eller förslag läggas, som innebär
ökade stafiiga eller kommunala kostnader. Enligt förbundet uppmärksammas i
promemorian detta förhållande ensidigt till förmän för staten.

Generella
rekommendationer om skolstorlek i enlighet med utredarens förslag får givetvis,
enligt förbundet, betydande kostnadskonsekvenser för kommunerna. Förändras
dessutom skolenhetsbegreppet så sker en ytterligare belastning på den
kommunala ekonomin. Förbundet betonar att i skolplaneringen måste beaktas de
sparåtgärder som måste genomföras i kommunerna med hänsyn fill
samhällsekonomin. Statsmakternas bedömning av den kommunala volymutvecklingen
baseras ju bl. a. på vissa antaganden om en minskning av de befintliga
skolbyggnadsbeståndet fill följd av sjunkande elevantal under 1980-talet. Det
är därför enligt kommunförbundet, ett oavvisligt krav att om regeringen trots
detta väljer att lägga förslag i enlighet med kommittén så måste dessa åtföljas
av statliga bidrag motsvarande vad som förslaget kostar att genomföra. Om inte
detta sker så finns det inga möjligheter att realisera kommitténs förslag i
många av landets kommuner.

Prop. 1981/82:157 61

2 Grundskolan

Begränsning av skolstorleken

Den omfattande analys som redovisas i promemorian,
utmynnar i rekommendationen att man bör eftersträva att ej överskrida vissa
maximivärden för skolstorlek. Dessa värden bör, enligt promemorian, inte
uppfattas som bindande statliga normer, utan är endast att betrakta som riktpunkter
beträffande skolornas maximistorlek. Ett sätt att begränsa skolstorleken är,
enligt promemorian att ej ha en så strikt stadieuppdelning av
skolorganisationen som i dag.

Länsskolnämnderna i Malmöhus, Skaraborgs, Västerbottens,
Blekinge och Hallands län biträder förslaget beträffande maximivärden för skolstorleken.
Länsskolnämnden i Jönköpings län framhåller vikten av att betydligt lägre
elevantal än de angivna regelmässigt eftersträvas. SÖ:s erfarenhet från
1970-talet visar att det enbart undantagsvis har uppförts någon skola för fler
elever än maximitalen anger. SÖ anser, mot denna bakgrund och med hänsyn fill
att grundskolans utbyggnad nu i huvudsak har genomförts, det som mindre
viktigt att ange riktvärden för maximal skolstorlek. De rekommendafioner som i
dag finns kan i konsekvens med detta avskaffas. Inför SÖ:s fortsatta arbete
med rådgivning fill kommunerna i skolbyggnadsfrågor bör i stället de
pedagogiska, organisatoriska och ekonomiska effekterna av skilda skolstorlekar
analyseras som vägledning för kommunernas skolplanering.

Även statskontoret anser att det nuvarande systemet med
rekommendationer och riktvärden som begränsar maximistorleken för skolenheter
inom grundskolan bör avskaffas.

Flera instanser bl. a. SACO/SR samt skolstyrelserna i
Malmö och Kristianstad understryker vikten av att de angivna gränsvärdena
endast är rekommendationer.

Kommunförbundet menar att utformandet av centrala direktiv
eller rekommendationer vad gäller skolstorlek kan skapa problem i stället för
att lösa dem. Sådana direktiv/rekommendationer kan t. ex. medföra ensidighet
och stelhet i planeringen. Staten och de centrala myndigheterna bör i stället
sträva efter att öka kunskaperna om förhållanden som påverkar den psykosociala
situationen för att därigenom öka möjligheterna till goda skolplaneringslösningar.

Länsskolnämnden i Kalmar län menar att det, då
gränsvärdena inte skall uppfattas som förslag till bindande statliga normer, är
tveksamt om de fyller någon egenfiig funktion.

Ett relativt stort antal instanser bl. a. länsskolnämnderna
i Skaraborgs, Värmlands och Västerbottens län, RHS och Norrköpings kommun ställer
sig posifiva till förslaget att begränsa skolstorieken genom en mindre strikt
stadieuppdelning av skolorganisationen. En sådan organisation skulle möjliggöra
arbetsenheter som överbrygger vissa problem vid stadieövergångar. 6
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 157

Prop. 1981/82:157 62

Bevarande
av små grundskolor

I
promemorian föreslås att skolenhetsdefinitionen i skolförordningen modifieras
på så sätt att elevernas faktiska fördelning på skolomläggningar inte kommer
att styra skolenhetsbildningen så hårt som i dag.

Om
en kommun vill bibehålla en skola, som genom avfolkning blivit så liten att den
enligt nuvarande praxis skulle läggas ner kan detta ske utan invändningar från länsskolnämnden.
Men nämnden har frihet att bedöma om skolan skall räknas som egen skolenhet och
tilldelas basresurs(er) eller om skolenheten skall strykas ur
organisationsplanen och eleverna räknas in i elevunderlaget för en annan
skolenhet, där de skulle komma att gå om deras gamla skola lades ner. Driften
av den lilla skolan får i det senare fallet ske med hjälp av den för kommunen
gemensamma förstärkningsresursen.

I
frågan om ny skolenhetsdefmition har remissinstanserna delade meningar.
Positivt inställda till förslaget är länsskolnämnderna i Västernorrlands,
Blekinge och Jämtlands lån, skolstyrelsen i Kristianstad, RHS samt Psykologförbundet.
SÖ menar att det vidgade skolenhetsbegreppet, som skulle gälla hela
grundskolan, är en förutsättning för genomförande av utredningens förslag om
nyetablering av filialskolor på högstadiet. Vad gäller bibehållandet av skolor
med vikande elevunderlag på låg- och mellanstadiet förutsätter SÖ att
anvisningarna om indragning av skolenhet (SÖ-FS 1979:50) kommer att tillämpas
även med en vidgad skolenhetsdefmition.

Negativt
inställda är länsskolnämnderna i Kronobergs, Malmöhus och Norrbottens län,
Växjö, Vilhelmina och Norrköpings kommuner samt skolstyrelsen i Umeå. Länsskolnämnden
i Kronobergs län och Växjö kommun menar att de överläggningar, som förs mellan
länsskolnämnden och kommunerna, utgör god grund för beslut om filldelning av
basresurser. Länsskolnämnden i Malmöhus län menar att ett godtagande av den
föreslagna definitionen innebär att man helt undandrar statens inflytande över
skolorganisationen. Vilhelmina kommun menar att en handlingsfrihet som ej
åtföljs av ekonomiskt stöd inte innebär någon frihet alls. Menar staten att små
skolenheter skall bevaras så långt som möjligt kan detta endast ske genom en
välvillig prövning av antalet basresurser till kommunerna, ej genom ändring i
skolenhetsbegreppet.

Flera
instanser, bl. a. länsskolnämnderna i Norrbottens och Västernorrlands län,
ifrågasätter om det verkligen är i enlighet med intentionerna bakom införandet
av förstärkningsresursen att med denna uppehålla små skolor eller t. o. m.
starta skola på ny ort. Även SÖ påtalar att om förstärkningsresursen skulle
komma att användas för att finansiera den kostnadsökning etablering av små
skolor innebär, måste utrymmet för andra insatser, som förstärkningsresursen
behövs för, krympa. Detta bör så långt möjligt undvikas. Det får därför
förutsättas att kommunen gör noggranna beräkningar av de samlade effekterna i
varje särskilt fall innan beslut fattas om filialskola.

Prop.
1981/82:157 63

Nyetablering
av små högstadier

I
promemorian framhålls att det inte längre finns några tunga pedagogiska och skolorganisatoriska
skäl att bibehålla principen att nyetablering av högstadier med mindre än tre
paralleller normalt endast får ske i glesbygd. Vidare föreslås att man öppnar
möjligheten att nyetablera tvåparallelliga högstadier i form av filialskolor
till större högstadieskolor. Därvid bör statsbidraget beräknas som om alla
elever gick i huvudskolan.

Växjö
kommun delar uppfattningen om möjligheten att nyetablera små högstadier.
Kommunen beklagar att statsmakterna så länge hållit fast vid principen om minst
tre paralleller. Flera instanser, bl. a. länsskolnämnderna i Värmlands och
Västernorrlands län samt RHS uttalar sitt stöd för filialskolesystemet. Även länsskolnämnderna
i Norrbottens, Blekinge och Kalmar län ansluter sig till förslaget. Länsskolnämnden
i Kalmar län vill dock understryka att nyetablering av enkla och tvåparallelliga
högstadier medför att medel måste tas ur den kommunala förstärkningsresursen. Länsskolnämnden
i Blekinge lån menar att länsskolnämnderna bör, om särskilda skäl föreligger
kunna medge att ytterligare basresurs får utgå än vad som framgår av
huvudregeln. Länsskolnämnden i Norrbottens lån föreslår att en närmare
utredning, som belyser de olika problem som kommer att uppstå, görs innan
frågan avgörs. Länsskolnämnden i Skaraborgs lån framhåller att de
organisatoriska svårigheter, som förflyttning av lärare etc. kan medföra, synes
vara överkomliga, medan däremot intransporten av elever till moderskolans insfitution
kan vålla vissa problem.

Bl.
a. länsskolnämnderna i Jönköping och Kronobergs lån anser att det bör vara
möjligt att anordna tvåparallelliga högstadieskolor såväl som filialskolor som
självständiga enheter. Vilken av de båda typerna som skall anordnas bör prövas
från fall till fall av länsskolnämnden.

Ett
antal instanser, bl. a. länsskolnämnden i Norrbottens län, understryker att
särskilda hänsyn måste tas för glesbygdsområden. Sålunda måste eventuella
filialhögstadier som ligger 30—70 km från tätorten få samma resurstilldelning
som nu finns för motsvarande glesbygdshögstadier.

Negativt
inställda till promemorians förslag i detta avseende är bl. a. statskontoret, länsskolnämnden
i Malmöhus län, SACO/SR och Norrköpings kommun.

Statskontoret
avstyrker sålunda förslaget om ändrade regler för nyetablering av små
högstadier, dvs. skolenheter med endast en eller två paralleller. En sådan
förändring kan, enligt statskontoret, indirekt skapa krav på en användning av
förstärkningsresursen som i praktiken får påtagliga likheter med ett parallellskolesystem
inom grundskolans ram. Härmed sammanhängande problem bör därför studeras mer
ingående och behovet av eventuella förändringar bedömas i anslutning till den
utvärdering av statsbidragssystemet för grundskolan som pågår i annat
sammanhang.

Länsskolnämnden
i Malmöhus län menar att ett uppgivande av principen om minst tre paralleller
i tätbebyggda områden skulle kunna leda till

Prop. 1981/82:157 64

segregerade
högstadier. Tillfälliga elevtoppar skulle också kunna leda till skolanläggningar
som i ett längre perspektiv visar sig felplacerade. Kravet på lärare med
erforderlig kompetens kan visa sig svårt att tillgodose, åtminstone så länge
utbildningen sker enligt gällande system. Det blir också svårt att konstruera
årskursvisa arbetsenheter av tillräcklig storlek. Vidare bör de ekonomiska
faktorerna beaktas. Nämnden kan heller inte finna att systemet med filialskolor
(t. ex. en sexparallellig skola uppdelad på två stationer med fyra paralleller
på den ena stationen och två paralleller på den andra) bör införas som en
reguljär anordning. Dess konsekvenser är svåröverblickbara. Ostridigt torde
likväl vara att de kommunala kostnaderna ökas. Transporterna av såväl lärare
som elever mellan huvudskolan och filialskolan kan bli omfattande. En sådan
utveckling rimmar dåligt med statsmakternas krav på att spara energi och kravet
på att minska kostnaderna.

SÖ
delar inte utredningens uppfattning att ett enkelt eller tvåparallelligt
högstadium a priori erbjuder en bättre undervisningsmiljö än ett minst treparallelligt
högstadium och av detta skäl skulle vara eftersträvansvärt. Med dessa
utgångspunkter fillstyrker dock SÖ i princip utredningens förslag. PANG-projektets
modell bör sålunda nu kunna prövas i tätare bebyggda områden. Inom ramen för
denna ökade frihet skall skolstyrelserna självfallet följa fastlagda mål och
riktlinjer för skolans verksamhet samt själva ta de ekonomiska konsekvenserna
av sin skolorganisation. En likvärdig utbildningsstandard är därvid det
viktigaste målet för skolans verksamhet. SÖ förutsätter således att en
eventuellt förändrad planeringssituation följs upp av de kommunala och
statliga skolmyndigheterna för att hindra effekter som påminner om ett nytt parallellskolesystem.
SÖ kommer således att följa vilka olika effekter på undervisningen som uppkommer
i ett enkelt högstadium i den försöksverksamhet med filialskolesystemet som
bedrivs bl. a. i Södertälje kommun. Därvid är standardfrågan av särskilt
intresse. SÖ avser också att i fortsättningen analysera effekterna av olika skolstorlekar
i skilda avseenden.

I
samband med frågan om resurser för filialhögstadier vill länsskolnämnden i
Skaraborgs lån anföra att man som grund för basresurstilldelningen också skulle
kunna tänka sig andra geografiska områden än det upptagningsområde som
skolenheten markerar.

En
kompensation för eventuellt minskade basresurser vid en förändring av
beräkningsunderlaget skulle kunna genomföras genom uppräkning av framräknade
basresurser med hjälp av en statistiskt fastställd koefficient.

Övriga
synpunkter beträffande grundskolan

Flera
instanser tar upp frågor som hör samman med statsbidragssystemet för
grundskolan. Sålunda menar RRV att en ändrad statsbidragsmodell, enligt vilken
bidraget skulle utgå per elev, skulle stå neutral fill skolstorleken och
förändra förutsättningarna för en kostnadsbedömning av

Prop, 1981/82:157 65

förslagen.
Några instanser, bl. a. statskontoret menar att en ytterligare förenkling av
det nuvarande statsbidragssystemet för grundskolan bör eftersträvas, bl. a. ett
system där basresurserna grundas på ett större elevunderlag än den enskilda
skolenheten, t. ex. rektorsområde eller kommun. Enligt statskontorets
uppfattning bör ett sådant, än mer schabloni-serat bidragssystem, vara möjligt
att förena med garanfier för en godtagbar standard även vid skolenheter inom
grundskola i glesbygd. Skolstyrelsen i Lycksele motsätter sig däremot ett
sådant system. Länsskolnämnden i Blekinge län vill fill skapa ett enhefiigt
delningstal för basresursberäkningen i grundskolan.

Hemavdelningsprincipen

En
tillämpning av hemavdelningsprincipen såväl på högstadiet som på låg- och
mellanstadierna anses enligt promemorian skapa möjligheter att utveckla en mer
generell skolbyggnadstyp. De variationer i lokalbehov som under olika skeden
normalt uppträder i ett bostadsområde kan då mötas med åtgärder som ej berör de
permanenta skolbyggnaderna. Detta skulle medföra att behovet av tillbyggnader
kommer att minska och skulle samfidigt underlätta en begränsning av skolstorleken
och en flexiblare skolplanering.

Ungefär
hälften av remissinstanserna berör frågan om hemavdelningar. Majoriteten av
dessa tillstyrker en tillämpning av hemavdelningsprincipen.

SÖ
anser att hemavdelningar/hemrum speciellt i de större skolorna ökat möjligheterna
att skapa en känsla av "den lilla skolan". SÖ anser vidare att
hemavdelningar bör kunna skapas inom de ekonomiska ramar som finns - i vart
fall skall inte några störte kostnadskrävande investeringar behöva göras. Länsskolnämnden
i Kronobergs lån och skolstyrelsen i Umeå kommun framhåller att det är särskilt
viktigt att kunna tillämpa hemavdelningsprincipen i årskurs 7 för att
underlätta övergången från mellan- till högstadiet. Länsskolnämnden i
Västernorrlands län har en positiv grundinställning men framhåller att hemavdelningsprincipen
ofta är svår att genomföra i befintligt skolbestånd. Länsskolnämnden i Jönköpings
län anser det särskilt angeläget att det vid nybyggnation byggs en mer generell
typ av skolbyggnad och att just tillämpningen av hemavdelningsprincipen skulle
göra det möjligt. Norrköpings kommun påpekar att allteftersom elevantalet
sjunker i en skola kan principen om hemrum genomföras allt lättare. Kommunen
menar dock att viktiga principer som det fria tillvalet, alternativkurser i
matematik och engelska samt en numera utbyggd invandrarundervisning gör att hemrumsavdelningarnas
innersta mening till stora delar ändå förfelas.

Idén
med en hemavdelning är starkt kopplad fill begreppet arbetsenhet. Utredningen
om skolans inre arbete (SIA) föreslog att eleverna i grundskolan skulle
organiseras i arbetsenheter, vilka i sin tur uppdelades i klasser. SIA framhöll
att man bör eftersträva att ge varje arbetsenhet en lokalmäs-

Prop. 1981/82:157 66

sig förankring i skolbyggnaden genom att förlägga en så
stor del som möjligt av arbetsenhetens verksamhet till en bestämd lokalgrupp, s.
k. hemavdelning.

Lånsskolnämnden i Malmöhus län varnar i sitt remissvar för
eventuella tendenser till att arbetsenheterna inte blir någonting annat än en
administrativ indelning. En förklaring till detta kan man söka, framhåller
nämnden, i det förhållandet att arbetsenheten måste som fundament ha lärare som
arbetar i lag. Häri ligger en svårighet. Lärarna har ingen skyldighet att
arbeta i lag. Den enskilda lärarens frihet att själv välja arbetssätt har alla
skolreformer hittintills lämnat oinskränkt. Den har i stället ofta klart markerats
i reformernas förarbeten. Nämnden ifrågasätter därför om någon påtaglig
förnyelse kan väntas med mindre än en omläggning av lärarutbildningen. Hemavdelningsprincipens
värde får ses mot denna bakgrund.

SAMLA-skolan

Under våren 1979 presenterade en arbetsgrupp vid SÖ:s
skolbyggnadsbyrå en idéskiss till en annorlunda högstadieskola, kallad SAMLA-skolan.
Hemavdelningen byggs här upp kring en kärna av gemensamma lokaler för laborativa
och estetiskt-praktiska arbetsmoment. Varje arbetsenhet/hemavdelning blir i
stor utsträckning självförsörjande när det gäller undervisningslokaler. I
departementspromemorian föreslås att SÖ bör få i uppdrag att vidga sina studier
av SAMLA-skolan till att omfatta högstadier av olika storlek.

Statskontoret, länsskolnämnderna i Blekinge och
Västernorrlands lån, skolstyrelserna i Kiruna och Karlstads kommuner, RHS och
SECO tillstyrker förslaget om vidgade studier från SÖ när det gäller SAMLA-projektet.

Länsskolnämnden i Jönköpings län anser att SAMLA-skolan är
ett exempel på hur hemavdelningar kan byggas kring en kärna av gemensamma
lokaler men enligt nämndens mening är det möjligt att finna ännu enklare och
mer okonventionella lösningar. Norrköpings kommun år av den åsikten att SAMLA-skolan
kräver mer lokaler och därför skulle bli dyrbar att genomföra. Skolstyrelsen i
Karlstads kommun gör den bedömningen att detta är en fråga av praktisk-pedagogisk
natur som bäst löses av personalen vid resp. högstadieskola. Därför finner de
ett ytterligare engagemang från SÖ:s sida som mindre angeläget.

3 Gymnasieskolan

Ökad spridning av gymnasieskolutbildnlngen

Remissinstanserna är med få undantag posifiva till en
ytterligare decentralisering av gymnasieskolan enligt i princip de rikfiinjer
som lagts fram i departementspromemorian. En rad välkomna effekter av en
spridning anges som möjliga.

Prop.
1981/82:157 67

AMS
och lånsskolnämnden i Södermanlands lån pekar på möjligheterna att med en ökad
geografisk spridning av utbildningen nå de mindre studiemotiverade. Även Storumans
kommun räknar med en ökad gymnasiebenägenhet.

Regionala
instanser, bl, a. länsstyrelsen i Örebro län och länsskolnämnderna i
Östergötlands och Jämtlands län, ser i en decentralisering en möjlighet till
regionalpolitiska vinster. Länsskolnämnden i Skaraborgs län pekar på skolans
betydelse för en bygd med bl. a. en förstärkning av den sociala servicen och
med skolan som centralpunkt för fritidsverksamhet och kultur.

I
sammanhanget uppmärksammas behovet av samordning och samverkan inom regionerna
av en rad remissinstanser, förutom av flera länsskolnämnder av Norrköpings, Storumans
och Växjö kommuner. Länsskolnämnden i Örebro län vill här också se ett
samarbete mellan olika utbildningsanordnare, dvs. gymnasieskolan, komvux och AMU.

TCO
påpekar det angelägna i att öka möjligheterna till studie- och yrkesförberedande
utbildning på gymnasieskolnivå i glesbygd.

Remissinstanser,
som är tveksamma eller direkt negativa till en spridning av
gymnasieutbildningen enligt promemorians principer, anför i huvudsak tre skäl.
Den nedåtgående utvecklingen av elevantalen i allmänhet och risken för minskat
elevunderlag på g-orterna i synnerhet påtalas av länsskolnämnden i Kalmar län
och av Oskarshamns och Storumans kommuner. Minskade valmöjligheter för
eleverna i små gymnasieskolor gör lånsskolnämnden i Malmöhus län och Lycksele
kommun tveksamma till en spridning av gymnasieutbildningen. Ett tredje skäl
till tveksamhet eller ett avvisande av förslagen är för vissa remissinstanser
att de vill avvakta beredningen av gymnasieutredningens förslag.

Ökad
spridning av den yrkesinriktade utbildningen

Av
de remissinstanser som är allmänt positiva till en spridning uttalar sig en
klar majoritet för en satsning på den yrkesinriktade utbildningen. Bland dessa
märks lånsskolnämnden i Södermanlands lån, som särskilt uppmärksammar
möjligheten att sprida verkstadsteknisk utbildning, lånsskolnämnden i
Kronobergs län och Växjö kommun.

I
medvetande om de stora kostnaderna för etablering av yrkesinriktad utbildning
ser en rad remissinstanser en utväg i företagsförlagd utbildning, så t. ex. länsskolnämnderna
i Kronobergs och Skaraborgs län samt RHS. Länsskolnämnden i Skaraborgs län ser
härvid som en viktig förutsättning att den företagsförlagda utbildningen får en
kontinuerlig fillsyn så att utbildningens kvalitet kan garanteras. SÖ erinrar i
sammanhanget om sitt tidigare till regeringen ingivna förslag att
lärlingsutbildning och yrkesintroduktion skall få ökad geografisk spridning
genom att kunna anordnas även i kommuner utan gymnasieskola men med komvux.

SÖ
anser vidare att en spridning av yrkesinriktad utbildning bör kunna

Prop.
1981/82:157 68

ske
temporärt till följd av att utbildningsbehovet tillfälligt ökar på en g-ort, om
det därvid blir brist på lokaler på g-orten. SÖ anser att ett sådant tillfälligt
ökat utbildningsbehov, som inte kan fillgodoses på g-orten, bör vara
huvudvillkoret för en temporär utläggning av en utbildning på icke g-ort. Vidare
skall enligt SÖ utbildningen administrativt och pedagogiskt ingå i g-ortens
skolenhet, varvid t. ex. undervisningen i allmänna ämnen förläggs fill g-ortsskolan.

Växjö kommun understryker
kraftigt att redan gjorda investeringar i lokaler och utrustning på icke g-orten
måste utnyttjas till fullo, innan en filialutläggning blir aktuell. Länsskolnämnden
i Jämtlands län och Kristianstads kommun uppmärksammar på liknande sätt risken
för att kommuner med sviktande elevunderlag kan rycka undan planeringsförutsättningarna
för varandra, om inte bestämda principer sätts upp för en decentralisering.
Såväl dessa som flera länsskolnämnder och länsstyrelser ser här en viktig
uppgift för den regionala administrationen. Inom ramen för denna vill länsskolnämnden
i Kronobergs län få.möjlighet att medge övergång från specialkurs till linje
på icke g-ort för vissa orter och inom tilldelat antal elevplatser i länet.
(Sådan övergång medges i dag på försök av SÖ.) En Hkartad syn har länsskolnämnden
i Skaraborgs län, som menar att lokaliseringen av gymnasieskolenheter inte bör
vara låst till ett en gång för alla fixerat antal orter, fastställt utifrån
läget för mer än tio år sedan, utan bör relateras till de behov som nu
föreligger i samhället.

Ökad
spridning av den teoretiska utbildningen

Länsskolnämnden
i Södermanlands län tillstyrker upprättandet av vad som i promemorian kallas
sekundära g-orter med både teoretisk och prakfisk utbildning. En spärr måste
dock finnas för att hindra överetablering av teoretisk utbildning. Även länsskolnämnden
i Kalmar län kan tänka sig en spridning av både yrkesinriktad och teoretisk
utbildning. Nämnden hänvisar därvid till huvudtanken i
yrkesutbildningsreformen, dvs. ett sammanförande av teoretiska och
yrkesinriktade utbildningar. Nämnden har dock samtidigt svårt att se hur en
sådan nyetablering skall kunna ske med tanke på det minskande elevunderlaget
under 1980- och 1990-talen. En likartad åsikt redovisas av länsskolnämnden i
Kronobergs län, som också anför att flera av de teoretiska utbildningsvägarna
är överdimensionerade. Den minskning av gymnasieskolans organisation som måste
ske med minskande elevunderlag bör enligt länsskolnämnden i Blekinge län
huvudsakligen gälla de teoretiska studievägarna.

En
nyetablering av både yrkesinriktad och teoretisk utbildning enligt SSG-B-modellen
på icke g-ort kan enligt SÖ övervägas mot bakgrund av den just redovisade
utvärderingen av SSG-B. I fråga om denna har SECO särskilt uppmärksammat den
lägre andelen studieavbrott i SSG-B.

Prop.
1981/82:157 69

Den
integrerade gymnasieskolan

I
departementspromemorian föreslås att den grundläggande planerings-principen för
gymnasieskolan inte längre skall vara att flertalet linjer utan en allsidig
uppsättning linjer skall anordnas på alla g-orter.

SACO/SR
ser i en decentralisering av både yrkesinriktad och teorefisk utbildning en
viktig väg till pedagogisk och social integration. RHS ser en allsidig
uppsättning linjer som en självklarhet för varje g-ort. Länsskolnämnden i
Norrbottens lån och Oskarshamns kommun tillstyrker promemorians förslag.

Lycksele
kommun medger att en viss spridning av gymnasieutbildningen behöver ske, men
varnar samtidigt för risken att en spridning leder fill att ungdomar i en viss
kommun bara kan bli bilmekaniker eller målare, medan de i en annan kommun bara
kan bli t. ex. kontorister. Valfriheten får enligt denna kommun inte bygga på
ätt eleverna enbart väljer utbildningsväg efter önskemålet att få bo hemma.

SÖ
har inget emot en princip om en allsidig uppsättning av linjer som grund för
gymnasieplaneringen men understryker att en sådan inte i sak ändrar
förutsättningarna för den framtida planeringen. SÖ utgår i detta sammanhang
också från att tillfälliga avsteg från gällande planeringsprinciper
huvudsakligen kommer att behöva ske under de närmaste åren, då ungdomskullarna
fortfarande är stora. När behovet av en tillfällig filialutläggning upphör,
förutsätter SÖ att det i första hand blir organisationen utanför g-ort som
avvecklas.

I
sitt yttrande över detta förslag utgår SÖ vidare ifrån att det enligt det nya
planeringssystemet för gymnasieskolan blir länsskolnämnderna som fattar beslut
om lokalisering och utrustningsbidrag i fråga om enskild studieväg, som ligger
på g-ort och som inte är lågfrekvent.

Sänkt
poängtal för yrkesinriktade studievägar vid vissa allmänna skolenheter

I
departementspromomorian föreslås nya riktlinjer för SÖ:s prövning av sänkt
poängtal för de praktiska studievägarna vid en allmän skolenhet i kommun med
flera gymnasieskolenheter.

Flera
remissinstanser anser att det s.k. 18-poängskravet bör kunna modifieras. Det
påpekas bl. a. att själva sammanförandet av elever från olika studievägar till
samma skolenhet i sig icke är någon garanti för en integration av det slag som
eftersträvas.

Länsskolnämnden
i Kronobergs län tillstyrker förslaget i den mån en förändring av riktlinjerna
för SÖ:s prövning av kriterierna på allriiän skolenhet verkhgen leder till en
ökad social elevintegration. En förutsättning är att en förändring inte medför
ökade kostnader.

Ökade
skolledarkostnader anförs av SÖ som en konsekvens av en generell ändring av
dagens riktlinjer för myndighetens prövning av dessa frågor. SÖ har inget emot
förslaget men erinrar om den dispensrätt myndighe-

Prop. 1981/82:157 70

ten
redan i dag har att medge ett lägre poängtal för de yrkesinriktade studievägarna
vid en allmän skolenhet. Även SÖ erinrar om att formella förändringar av detta
slag givetvis inte innebär några garantier för en reell integrafion. SÖ påtalar
samfidigt risken med att i filialutbildningar få en skev könsfördelning och
brister i den sociala miljön.

Länsskolnämnderna
i Uppsala och Malmöhus lån finner att frågan om skolanläggningarnas storlek
tilldelats en alltför dominerande roll i diskussionen om integration.

Ändringar
av de grundläggande planeringsprinciperna för gymnasieskolan bör enligt RRV
inte göras före beredningen av gymnasieutredningens förslag.

Länsskolnämnden
i Kalmar län pekar här på ett delproblem, som uppstått till följd av den
pågående avvecklingen av tvåårig ekonomisk och teknisk linje. En kommun som
avvecklat båda dessa linjer och har mer än en allmän gymnasieskolenhet tvingas
splittra sina klasser på social linje på de olika skolenheterna för att dessa
skall fortsätta att uppfylla kraven på allmän skolenhet.

Beredningen
av gymnasieutredningens förslag

Gymnasieutredningen
(U 1976:10) avlämnade i december 1981 sitt principbetänkande (SOU 1981:96) En
reformerad gymnasieskola.

Ett
antal remissinstanser, av vilka flera i princip är positiva till promemorians
förslag om ett större lokalt skolinflytande m.m., anser att ett ställningstagande
till förslagen bör anstå fill beredningen av gymnasieutredningens betänkande.
Denna hållning till alla eller delar av promemorians förslag om gymnasieskolan
intar bl. a. RRV och statskontoret, länsskolnämnderna i Uppsala, Kalmar,
Skaraborgs och Västerbottens län, Lycksele och Kristianstads kommuner samt TCO.
Så anför t. ex. länsskolnämnden i Uppsala län vikten av att en samordnad
analys görs av nu lagda förslag från olika utredningar. Därigenom skulle enligt
nämnden kostsamma delreformer kunna undvikas. Länsstyrelsen i Örebro lån pekar
i sammanhanget på behovet av en bättre samverkan mellan de olika utbildningsformer
som i dag svarar för utbildningen av ungdom och vuxna, dvs. gymnasieskolan, komvux
och AMS.

Förhållandet
stat — kommun

Lånsskolnämnden
i Malmöhus lån anser att promemorians förslag kommer att medföra såväl
statliga som kommunala merkostnader, varvid framför allt de kommunala
kostnaderna kommer att bli väsentliga.

Samma
syn har Svenska kommunförbundet samt Karlstads, Norrköpings och Växjö
kommuner. T. ex. Norrköpings kommun befarar att kommunerna inte kommer att
kunna använda sig av den större frihet som föreslås, samtidigt som deras
expansionsutrymme kraftigt begränsas genom andra beslut. Utan en koppling till
förändrade och förbättrade statsbi-

Prop.
1981/82:157 71

drag
blir enligt kommunen den flexiblare skolplaneringen endast en skenbar och inte
en reell möjlighet.

SÖ,
slutligen, förutsätter i sitt remissyttrande att kommunerna kommer att
kompenseras med statliga bidrag i den mån nya planeringsprinciper utformas så
att de innebär kommunala merutgifter.

Prop.
1981/82:157 72

Bilaga
3

Gymnasieskolans linjer - namn och namnförkortningar

Minst
treåriga linjer

Ekonomisk
linje

E

Humanistisk
linje

H

Naturvetenskaplig
linje

N

Samhällsvetenskaplig
linje

S

Teknisk
linje (fyraårig)

T

NT-linjerna
samordnade (försök)

NT

Tvååriga
linjer

Beklädnadsteknisk
linje

Be

Bygg-
och anläggningsteknisk linje

Ba

Distributions-
och kontorslinje

Dk

Drift-
och underhållsteknisk linje

(försöksverksamhet)

Du

Ekonomisk
linje

Ek

El-teleteknisk
linje

Et

Fordonsteknisk
linje

Fo

Jordbrukslinje

Jo

Konsumfionslinje

Ko

Livsmedelsteknisk
linje

Li

Musiklinje

Mu

Processteknisk
linje

Pr

Skogsbrukslinje

Sb

Social
linje

So

Social
servicelinje (försöksverksamhet)

Ss

Teknisk
linje

Te

Trädgårdslinje

Td

Träteknisk
linje

Tr

Verkstadsteknisk
linje

Ve

Vårdlinje

Vd

Prop. 1981/82:157 73

Innehållsförteckning

1
Inledning......................................................... ... 2

2
Utgångspunkter .............................................. ... 3

3
Grundskolan .................................................... 9

3.1
Allmänt....................................................... 9

3.2
Skolstoriek................................................... 13

3.3
Bibehållande och nyetablering
av små skolor ...... 15

4 Gymnasieskolan................................................. 21

4.1 Hittillsvarande
planeringsprinciper 21

4.1.1.......................................................... Lokalisering
och spridning 21

4.1.2.......................................................... Integration 24

4.2
Allmänna överväganden om
modifieringar av hittillsvarande planeringsprinciper 25

4.3
Förslag om yrkesinriktad fihalutbildning
på icke g-ort m.m. .. 30

4.4
Överväganden om förläggning av teorefisk
utbildning till icke g-ort 35

5
Lokaler och utrustning ...................................... .. 36

6
Vissa lärarfrågor i
gymnasieskolan ...................... 40

7
Genomförande ................................................ .. 41

8
Hemställan .................................................... .. 41

9
Beslut .......................................................... .. 42

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982