Prop. 1981/82:158

Prop.
1981/82:158

Regeringens proposition

1981/82:158

om kyrkofonden och ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan

beslutad den 18 mars 1982.

Regeringen föreslår riksdagen att för sin del anta de förslag
som tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

KARL BOO

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett enhetligt system för
ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan genom kyrkofonden. Detta avses från den
1 januari 1983 ersätta både det statliga skatteutjämningssystemet för de
kyrkliga kommunerna och den utjämning av vissa lönekostnader som nu sker via
kyrkofonden.

Systemet bygger liksom den kommunala skatteutjämningen på
en skattekraftsgaranti, men av de kostnadsfaktorer som ingår i grundgarantin
för kommunerna har endast de geografiskt betingade bedömts vara fillämpliga på
den kyrkliga sidan. Garantin kompletteras därför med en särskild kostnadsfaktor
enligt vissa schabloner, som har visats öka utjämningseffekten väsentligt till
begränsad kostnad. Finansieringen förutsätts ske främst genom den allmänna
kyrkoavgiften, som får höjas men inte ändras till konstruktionen. Vidare
föreslås att en särskild kyrkoavgift läggs på pastoratens lönetillgångar, med
fasta procenttal för olika egendomsslag, bestämda för hela riket och för flera
år. Den hittillsvarande avräkningen mellan kyrkofonden och pastoraten
beträffande lönetillgångarna föreslås avskaffad.

Eftersom svenska kyrkan får ett ökat eget ansvar för den
ekonomiska utjämningen, föreslås att lägsta skattekraftsgaranti skall stanna
vid 98 %, inte 103 % som i grundgarantin för kommunerna. Statsbidrag bör utgå
med 88 milj. kr. för år 1983.

Systemet avses bli reviderat med samma intervaller som den
kommunala skatteutjämningen. Till den första revisionen omkring år 1985 skall
bl. a. en analys av de kyrkokommunala kostnaderna genomföras.

Om kyrkofonden föreslås även att den i ökad utsträckning
får finansiera

1 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 158

Prop.
1981/82:158 2

rikskyrkliga
ändamål och att den ges en styrelse med ordförande och tre ledamöter utsedda av
regeringen och tre ledamöter valda av allmänt kyrkomöte.

Förslagen förutsätter
ändringar i lagen (1970:940) om kyrkliga kostnader och i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag.

Prop. 1981/82:158 3

1. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:940) om kyrkliga kostnader

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:940) om
kyrkliga kostnader

dels att 3, 4, 7 - 9 och 16 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 2, 5, 6, 10 och 11 - 15 §§ skall betecknas 3, 11,
22, 12, 5, 6, 8, 9 respekfive 23 §,

dels att 1, nya 5, nya 9 och nya 22 §§ skall ha nedan
angivna lydelse,

rfe/5 att i lagen skall införas fjorton nya paragrafer
2,4,7,10,13-21 och 24 §§ samt närmast före 1, nya 5, nya 12, nya 15 och nya 22 §§
rubriker av nedan angivna lydelse.

Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från
och med den dag då denna lag träder i kraft.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelser

1§

Pastorat och kyrkofonden bestrider I denna lag meddelas bestämmel-

kostnader för kyrkliga ändamål ser om fördelningen av
vissa kyrkliga

enligt denna lag. kostnader mellan kyrkliga kommun-

er och kyrkofonden.

2§

Med kyrklig kommun förstås församling och kyrklig samfällighet
som har beskattningsrätt.

3§'

Med pastorat förstås i denna lag territoriellt pastorat
samt, i den mån regeringen och riksdagen beslutar det, icke-territoriellt
pastorat.

Vad i lagen sägs om pastorat äger tillämpning även på
kyrklig samfällighet, som utan att vara pastorat bildats för vården av sådana angelägenheter
som avses i lagen.

Om indelning i pastorat beslutar regeringen.

4§

Med bidragsår förstås det år under vilket utjämningsbidrag
utgår enligt 15 - 21 §§.

Med skatteunderlag förstås antalet skattekronor enligt
taxeringsnämnds beslut rörande taxeringen till kommunal inkomstskatt året före
bidrags-

' Motsvarar nuvarande 2 §.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

året, minskat med 20 procent av det antal skattekronor som
har påförts andra skattskyldiga ån sådana som avses i 10 § 1 mom. lagen
(1947:576) om stadig inkomstskatt.

Med skattekraft förstås kvoten mellan den kyrkliga
kommunens skatteunderlag och antalet i samma kommun kyrkobokförda invånare vid
ingången av året före bidragsåret.

Med
medelskattekraft förstås kvoten mellan skatteunderlaget för riket och antalet
i riket kyrkobokförda invånare vid ingången av året före bidragsåret.

Statistiska
centralbyrån fastställer medelskattekraften senast den 31 december året före
bidragsåret.

5§'

Till kyrkofonden utger staten årligen i januari
ersättning för prästerskapets till staten indragna tionde m. m. med 5 050 737
kronor.

Utöver
vad som följer av 10 § och första stycket denna paragraf tillföres kyrkofonden

1. avkastning av kyrkofondsfastig

het,

2. ränta och vinst på fondens

tillgångar,

3. ränta och vinst på andra kapital

tillgångar enligt regeringens bestäm

mande.

Kyrkofonden

V
Till
kyrkofonden betalas

1. allmän och särskild kyrkoavgift
enligt 12 - 14 §§,

2. ersättning av staten för prästerskapets
indragna tionde m. m. med 5 050 737 kronor i januari månad varje är samt

3. statsbidrag som beviljas för

ändamålet.

Kyrkofonden tillförs även avkastning av kyrkofondsfasfighet
samt ränta och vinst på fondens tillgångar och på andra kapitaltillgångar
enligt regeringens bestämmande.

6 §2 Ur kyrkofonden bestrides

1.
sådan kostnad
för avlöningsförmåner fill präst som regeringen och riksdagen bestämmer,

2.
kostnad för
pensionsförmån åt präst eller efterievande till präst enligt bestämmelser som
regeringen meddelar eller enligt avtal samt för försäkringsförmån som utgår
för präst eller annan kyrkomusiker än skolkantor enligt statlig
grupplivförsäkring.

' Senaste lydelse av nuvarande 11 § 1975:1323. 2 Motsvarar
nuvarande 12 §.

Prop. 1981/82:158 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3.
förvaltningskostnad
enligt regeringens och riksdagens bestämmande för stiftsnämnd och boställsnämnd
samt för departement eller myndighet där kyrkliga frågor handlägges,

4.
annan kostnad
för kyrklig verksamhet enligt regeringens och riksdagens bestämmande,

5.
anslag till
extra utgifter med ett av regeringen och riksdagen bestämt belopp för år, vilket
efter regeringens bestämmande får användas till kyrkliga ändamål.

7§

Ur kyrkofonden betalas även allmänt, särskilt och extra
utjämningsbidrag enligt 15 - 21 §§ samt kostnader för fondens förvaltning.

8§i

Lån ur kyrkofonden kan lämnas för åtgärd som syftar till
rationalisering av driften av löneboställe eller prästlönefondsfastighet eller
för sådant förvärv av jordbruksfastighet såsom löneboställe eller prästlönefondsfasfighet,
-vilket syftar till rationalisering av det kyrkliga jordinnehavet i stiftet.

Kostnad för löneboställe eller prästlönefondsfastighet
till följd av fastighetsbildningsförrättning eller företag enligt vattenlagen
(1918:523), lagen (1939:608) om enskilda vägar eller anläggningslagen
(1973:1149) skall i fråga om möjlighet till lån vara likställd med kostnad för
sådan rationaliseringsåtgärd som anges i första stycket.

Närmare bestämmelser om lån ur kyrkofonden meddelas av
regeringen.

9 §2

I den mån det behövs för utlåning 1 den mån det behövs för utlåning

enligt 13 §, får kyrkofonden upptaga enligt 8 §, får
kyrkofonden upptaga

lån, lån,

10 §

För kyrkofonden skall finnas en styrelse. Denna skall
bestå av en ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna skall finnas
lika många ersättare. Ordföranden och tre ledamöter saml ersättare för dem
utses för tre år av regeringen. Tre ledamöter samt ersättare för dem utses av
allmänt kyrkomöte.

' Motsvarar nuvarande 13 §. - Motsvarar nuvarande 14 §.

Prop. 1981/82:158 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §'

Om förvaltningen av kyrkofonden meddelas bestämmelser av
regeringen.

Kyrkoavgifter

12 §2

Pastorat skall erlägga allmän kyrkoavgift till
kyrkofonden. Avgiften utgår i förhållande till det antal skattekronor på vilket
församlingsskatt beräknas.

Regeringen bestämmer för varje år det öretal för
skattekrona, högst tjugo, med vilket avgiften skall erläggas. Öretalet
bestämmes så, att kyrkofondens inkomster såvitt möjligt blir lika stora som
dess utgifter.

13 §

Vid beräkningen av allmän kyrkoavgift enligt 12 § skall
det antal skattekronor som hänför sig till personer som inte år medlemmar i
svenska kyrkan minskas med 70 procent.

Kyrkofondens styrelse skall före september månads utgång
varje år avge förslag till regeringen om öretalet för den allmänna
kyrkoavgiften unåer det följanäe året.

14 §

Pastorat som innehar lönetUlgäng-ar skall också varje år
betala särskild kyrkoavgift till kyrkofonden. Avgiften utgår i förhällande
till vad som kan anses utgöra skälig avkastning av tillgångarna.

Pastorats lönetillgångar är löneboställen och
prästlönefonder samt andelar i prästlönejordsfond och prästlönefondsfastigheter.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om beräkning av
den särskilda kyrkoavgiften.

Utjämningsbidrag

15 §

Till kyrklig kommun utgår allmänt utjämningsbidrag om
skatteunderlaget understiger det som motsvarar den tillförsäkrade
skattekraften enligt

' Motsvarar nuvarande 5 §. - Motsvarar nuvarande 10 §.

Prop. 1981/82:158

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §. Bidraget utgår med ett belopp som motsvarar
produkten av det enligt 16 § beräknade tillskottet av skatteunderlag och
skattesatsen för bidragsåret.

16 §

Tillskott av skatteunderlag utgör skillnaden mellan det
skatteunderlag som motsvarar den tillförsäkrade skattekraften enligt 17 § och
den kyrkliga kommunens skatteunderlag.

För kyrklig samfällighet skall tillskottet av
skatteunderlag utgöra summan av de tillskott som utgår eller skulle ha utgått
till församlingarna enligt första stycket.

Tillskott
av skatteunderlag avrundas till närmaste hela tusental skattekronor varvid
500 skattekronor avrundas uppåt.

Kyrkliga kommuner i:

Stockholms län

Uppsala län

Södermanlands län

Östergötlands län

Jönköpings
län

Kronobergs län

Kalmar län utom Mörbylånga och Borgholms kommuner

Mörbylånga och

Borgholms kommuner

Gotlands län

Blekinge
län

Kristianstads län

Malmöhus
län

Hallands
län

Göteborgs
och Bohus län

Älvsborgs
län

17§

För kyrkliga kommuner gäller nedan angiven skattekraft i
procent av medelskattekraften som garanti.

Garanterad skattekraft i procent av medelskattekraften:

101 98 98 98 98 98 98

101

104 98 98 98 98 98 98

Prop. 1981/82:158

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skaraborgs län 98

Värmlands län 98

Örebro
län 98

Västmanlands län 98

Kopparbergs
län 101

Gävleborgs län 101

Västernorrlands län 104

Jämtlands
län 107

Västerbottens län 110

Bodens, Haparanda, 110

Kalix, Luleå, Piteå

och Älvsbyns kommuner

Arvidsjaurs kommun 113

Arjeplogs kommun 116

Gällivare,
Jokkmokks, 119

Kiruna, Pajala, Över-

kalix och Övertorneå kommuner

18 §

Till pastorat utgår årligen särskilt utjämningsbidrag med
dels ett av regeringen bestämt belopp för varje inom pastoratet inrättad tjänst
som församlingspräst och dels, om pastoratet har fått tillskott ur kyrkofonden
under åren 1978-1981, en fjärdedel av dessa belopp.

Församlingspräst är domprost, kyrkoherde, komminister,
kyrkoadjunkt eller annan präst som regeringen bestämmer.

19 §

Kyrkofondens styrelse får inskränka utbetalningen av
bidrag om dessa kan leda till en sänkning även kyrklig kommuns utdebitering
under en av regeringen fastställd nivå, vilken dock inte får sättas högre än 20
öre över rikets medelutdebitering av församlingsskatt.

20 §

Kyrkofondens styrelse kan bevilja en kyrklig kommun extra utjåm-ningsbidrag
i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen.

Prop. 1981/82:158 9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Vid indelningsändring som berör kyrklig kommun beslutar
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer om fördelningen av
bidragsbelopp.

Övriga bestämmelser

22 §1

Pastorat svarar för kostnad för Pastorat svarar för kostnad för

avlöningsförmåner
åt församlings- avlöningsförmåner åt församlingspräst och kyrkomusiker,
om ej annat präst och kyrkomusiker. följer av 8 eller 12 §.

Församlingspräst är domprost, kyrkoherde, komminister,
kyrkoadjunkt eller annan präst som regeringen bestämmer.

23 § 2

Pastorat skall tillhandahålla ordinarie församlingspräst
tjänstebostad på prästgård eller i bostadslägenhet på annan fasfighet, om
regeringen bestämmer det.

Kostnad för tjänstebostad bestrides av pastoratet. Tjänstebostadshyra
som församlingspräst betalar tillfaller pastoratet.

24 §

Kyrkofondens styrelse fastställer för varje kyrklig kommun
tillskott av skatteunderlag, allmän och särskild kyrkoavgift saml särskilt
utjämningsbidrag. Styrelsen skall meddela dessa uppgifter senast den 25
januari bidragsårei.

Till ledning för det kyrkokommunala budgetarbetet skall
kyrkofondens styrelse senast den 10 september året före bidragsåret meddela de
kyrkliga kommunerna preliminära uppgifter om tillskott av skatteunderlag saml
belopp för allmän kyrkoavgift och särskilt utjämningsbidrag.

1.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1983.

2.
Äldre
bestämmelser gäller fortfa-

' Senaste lydelse av nuvarande 6 § 1975:1323. 2 Motsvarar
nuvarande 15 §.

Prop.
1981/82:158

Nuvarande Ivdelse

10

Föreslagen lydelse

rande vid den slutliga avräkning mellan pastorat och
kyrkofonden för år 1982 som sker år 1983.

3. Samtliga ledamöter i kyrkofon

dens styrelse och ersättare för dem

utses första gången av regeringen.

Tre ledamöter och ersättare för dem

förordnas därvid för tiden intill dess

allmänt kyrkomöte har utsett leda

möter och ersättare enligt 10 §.

4. Vid beräkning för bidragsåret 1983

skall antalet skattekronor enligt tax

eringsnämnds beslut vid 1982 års

taxering omräknas till det antal som

kan beräknas ha påförts, om grund

avdraget enligt 48 § 2 mom. första

.tycket kommunalskattelagen

(1928:370) hade uppgått till 7 000

kronor vid nämnda taxering och vad i

4 § andra - fjärde styckena sågs

tillämpas på det sålunda beräknade

antalet skattekronor.

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag

Härigenom
föreskrivs att 1, 3 och 9 §§ lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Landstingskommun, kommun, församling, pastorat och annan
kyrklig samfällighet som har beskattningsrätt kan få skatteutjämningsbidrag
enligt denna lag.

1§

Föreslagen
lydelse

Landsfingskommun och kommun kan få skatteutjämningsbidrag
enligt denna lag.

3 § '

Till landstingskommun och kommun utgår skatteutjämningsbidrag
om skatteunderlaget understiger det skatteunderlag som motsvarar den fillförsäkrade
skattekraften enligt 7 och 8§§. Bidraget utgår med ett belopp som motsvarar
produkten av det enligt 4 § beräknade tillskottet av skatteunderlag och
skattesatsen för bidragsåret.

Till församling, pastorat och annan kyrklig samfällighet
utgår skatteutjämningsbidrag med det belopp som enligt förordningen (1965:268)
om skatteutjämningsbidrag har utgått för bidragsåret 1973 med fem procents
årlig ökning.

För bidragsåret 1982 skall dock skatteutjämningsbidrag
utgå med 60 procent av det belopp som utgår för bidragsåret 1981. Vidare skall
för bidragsåret 1982 bidrag som understiger 5 000 kr. inte utbetalas.

Skatteutjämningsbidrag utgår om skatteunderlaget undersfiger
det skatteunderlag som motsvarar den tillförsäkrade skattekraften enligt 7 och 8§§.
Bidraget utgår med ett belopp som motsvarar produkten av det enligt 4 §
beräknade tillskottet av skatteunderlag och skattesatsen för bidragsåret.

' Senaste lydelse 1980:1031.

Prop. 1981/82:158 12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna i 7 § vid
indelningsändring som berör landstingskommun eller kommun.

Vid indelningsändring som berör församling, pastorat och
annan kyrklig samfällighet bestämmer regeringen hur utgående bidragsbelopp
skall fördelas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Prop. 1981/82:158 13

Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-03-18

Närvarande: Statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Wikström, Friggebo, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo,
Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Boo

Proposition om kyrkofonden och ekonomisk utjämning inom
svenska kyrkan

1. Inledning

Ekonomisk utjämning mellan kyrkliga kommuner sker i dag
enligt två skilda system. Det ena bygger på kyrkofonden och tar sikte på
pastoratens kostnader för löner till präster och kyrkomusiker. Tillskotten från
kyrkofonden grundas på en avräkning mellan pastoratens lönekostnader och deras
intäkter av lönetillgångar. Finansieringen sker främst genom den allmänna
kyrkoavgiften som tas ut av pastoraten. Det andra systemet infördes i
anslutning till 1965 års reform beträffande kommunal skatteutjämning. Det
innebär att staten betalar ut skatteutjämningsbidrag till kyrkliga kommuner.

År 1980
beslöt riksdagen att reducera de statliga skatteutjämningsbidra-gen till
kyrkliga kommuner med 40 % vilket innebar en minskning med över 50 milj. kr.

Riksdagen
beslöt vidare under år 1981 om ändringar i det kommunala skatteunderlaget. Så
skall vid beräkning av förskott för år 1982 intäkterna från juridiska personer
reduceras med 20 %. Vidare skall en omräkning ske med hänsyn till att
grundavdraget vid taxeringen till kommunal inkomstskatt har höjts. Härigenom
minskar de kyrkliga kommunernas skatteintäkter med omkring 90 milj. kr. I årets
budgetproposition föreslås att reduktionen av underlaget för juridiska personer
permanentas och omräkningen till ett höjt grundavdrag göres även år 1983.

Till följd
av reformer inom taxeringsförfarandet har sättet för avräkning mellan
pastoraten och kyrkofonden, vilket redan tidigare var ytterst komplicerat,
blivit omöjligt att tillämpa i oförändrad form.

Prop. 1981/82:158 14

Riksdagen uttalade i samband med 1980 års beslut att man
borde utreda möjligheten att konstruera ett enhetligt utjämningssystem för de
kyrkliga kommunerna som ersätter de båda nu existerande. Med beaktande härav
och då nuvarande utformning inte kan anses svara mot de kyrkliga kommunernas
aktuella behov beslöt regeringen att tillkalla en särskild utredare' (Kn
1980:05), kyrkofondsutredningen, med uppdrag att utreda kyrkofondens användning
för ekonomisk utjämning mellan kyrkliga kommuner m. m.

Utredningen överiämnade i oktober 1981 betänkandet (SOU
1981:88) Ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan samt (SOU 1981:89) bilagor. En
sammanfattning av utredningens överväganden och förslag bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1 och det författningsutkast som läggs
fram i betänkandet som bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanser och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 3.

2 Föredragandens överväganden 2.1 Bakgrund

2.1.1
Allmänt

Svenska kyrkans församlingar betecknas som kyrkliga
kommuner. Deras förhållanden regleras i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse
(omtryckt 1976:500, ändrad senast 1981:558). För skötseln av sina angelägenheter
får församlingarna ta ut skatt, kallad församlingsskatt. Den utgår som kommunal
inkomstskatt och erläggs av alla skattskyldiga fysiska och juridiska personer.
Även juridiska personer och de fysiska personer, som inte tillhör svenska
kyrkan, är alltså i princip skyldiga att betala församlingsskatt. De fysiska
personer som inte tillhör svenska kyrkan betalar dock bara 30 % av skatten, den
s. k. dissenterskatten.

Församlingsskatten är församlingarnas största
inkomstkälla. Den utgör ca 70 % av samtliga inkomster. Bland församlingarnas
utgifter kan nämnas löner och pensioner åt kyrkokommunal personal samt
kostnader för vård och förvaltning av kyrkor och församlingskommunala
byggnader.

För vissa i författning särskilt angivna angelägenheter
bildar en eller flera församlingar ett pastorat. Indelningen beslutas av
regeringen. Det ankommer på pastoraten att svara för kostnaderna för löner åt
församlingspräster och kyrkomusiker, att tillhandahålla prästgård eller annan
tjänstebostad som skall finnas för präst samt att förvalta viss inkomstgivande
fast egendom, löneboställen, med undantag av tillhörande skog. Pastoraten har
också ett ansvar för kyrkobokföringen. Ett pastorat som består av flera
församlingar utgör en obligatorisk kyrklig samfällighet för
pastoratsangelägenheterna.

' Justitierådet Fredrik Sterzel.

Prop. 1981/82:158 15

Under vissa förutsättningar kan församlingar även i andra
fall gå samman i en kyrklig samfällighet för skötseln av en eller flera
församlingsangelägenheter av ekonomisk natur. I Stockholm och Göteborg utgör
de territoriella församlingarna kyrklig samfällighet enligt särskilda
bestämmelser i försam-lingsstyrelselagen.

Genom
bildande av en kyrklig samfällighet kan vissa eller samtliga kostnader utjämnas
mellan de församlingar som ingår i samfälligheten. Den kostnadsutjämning som
kan åstadkommas på detta sätt har dock en begränsad geografisk räckvidd.

2.7.2 Kyrkofondens utjämningsfunktion

Kyrkofonden intar en central ställning inom den kyrkliga
ekonomin. Den tillkom i samband med 1910 års prästlönereglering. Till en början
användes fonden uteslutande till kostnader för avlöning och pension åt
församlingspräster, men dess användningsområde har sedan successivt vidgats.
Den har f. n. två huvuduppgifter, dels att fungera som en
kostnadsutjämningsfond för pastoraten när det gäller deras kostnader för präst-
och kyrkomusikerlöner, dels att svara för vissa kostnader i svenska kyrkan, som
inte hänför sig till ett bestämt pastorat. Totalt omsätter kyrkofonden ca 250
milj. kr. per är.

Nuvarande
bestämmelser om kyrkofonden finns i lagen (1970:940) om kyrkliga kostnader
(ändrad senast 1975:1323), vilken är av kyrkolags natur. Till lagen ansluter
kungörelsen (1971:861) om kyrkliga kostnader (ändrad senast 1974:631). Dessa
författningar trädde i kraft den 1 januari 1972.

Sin
viktigaste funktion har kyrkofonden alltjämt inom det prästerliga
avlöningssystemet. Biskoparna och vissa präster avlönas direkt från kyrkofonden.
Kostnaden för pensionsförmåner åt präster eller efterlevande fill präster
betalas också ur kyrkofonden liksom en del arvoden till präster och till icke
prästvigda tjänstebiträden åt präster.

Avlöningskostnaderna
för församlingsprästerna - kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt - och för
kyrkomusiker bestrids i princip av de pastorat där de är anställda. För dessa
kostnader skall pastoratet i första hand använda den s. k. nettoavkastningen
(80 % av vinsten) av sina präst- och kyrkomusikerlönetillgångar, dvs. större
delen av vinsten från löneboställen, prästlönefonder, eventuella andelar i
stiftets prästlönejordsfond och präst-lönejordsfastigheter samt det s. k. boställskapitalet.
1 det fåtal fall, där nettoavkastningen är så stor att det blir överskott sedan
lönerna betalats, skall pastoratet inleverera detta överskott till kyrkofonden.
Om nettoavkastningen inte täcker avlöningskostnaderna, skall pastoratet ta i
anspråk utdebiterade medel intill ett visst öretal per skattekrona. Detta är
maximerat till dubbla beloppet av det öretal som regeringen årligen bestämmer
för den s. k. allmänna kyrkoavgiften, dock högst 20 öre per skattekrona.
Fordras ytterligare medel till präst- och kyrkomusikerlönerna, får pastoratet
tillskott ur kyrkofonden.

Prop. 1981/82:158 16

Tillskotten till pastoraten för deras präst- och kyrkomusikerlöner
är en av kyrkofondens stora utgiftsposter. Vid den slutliga avräkningen för år
1980 uppgick tillskotten till pastoraten till 54,4 milj. kr. I övrigt svarar
kyrkofonden för de förutnämnda löne- och pensionskostnaderna och bidrar till
finansieringen av domkapitel och stiftsnämnder samt vissa rikskyrkliga och
andra ändamål enligt beslut som har fattats av riksdagen och regeringen.
Kyrkofondens främsta inkomstkälla är den allmänna kyrkoavgiften, som samtliga
pastorat skall betala med det antal ören per skattekrona i pastoratet som
regeringen fastställer för varje år. Avgiften är f. n. 10 öre. Pastoraten
finansierar avgiften genom utdebiteringen av församlingsskatt. Vid bokslutet år
1981 tillförde den kyrkofonden 229.5 milj. kr.

Varje år
sker en avräkning mellan pastoraten och kyrkofonden. Därvid fastställs bl. a.
hur stor nettoavkastning varje pastorat har haft av sina präst-och kyrkomusikerlönetillgångar
samt storleken av pastoratets lönekostnader. Vidare fastställs pastoratets
rätt till tillskott ur kyrkofonden och den kyrkoavgift som pastoratet skall
betala. Avräkningen är varje år dels slutlig, avseende närmast föregående
kalenderår, dels preliminär, avseende året efter avräkningsåret. Avräkningen
ombesörjs av stiftsnämnderna och - för pastoraten i Stockholms stift - av
kammarkollegiet. Den grundar sig på uppgifter från pastoraten. Vidare skall
länsstyrelserna årligen inom vissa angivna tider lämna stiftsnämnderna och
kammarkollegiet uppgift för varje pastorat om det antal skattekronor på vilket
församlingsskatt för närmast föregående kalenderår skall beräknas. Avräkningsförfarandet
skall vara avslutat före den 22 september. Genom 1979 års taxeringsreform har
taxeringsperioden förlängts. Länsstyrelserna har därför inte möjlighet att
lämna definitiva uppgifter före nämnda dag. Avräkningen har därför fr. o. m. år
1979, i enlighet med utfärdade förordningar (1979:770, 1980:672). grundats på
det uppskattade taxeringsutfallet.

Vissa klockar-
och organisttjänster var tidigare förenade med rätt till boställsjord. Genom
1938 års klockarboställslag, som numera är upphävd, avvecklades denna rätt. Ett
mindre antal förhållandevis stora och värdefulla boställen fördes över till
kyrkofonden som klockarhemman. De utgör numera s. k. kyrkofondsfastigheter och
förvaltas av stiftsnämnderna. I de flesta fallen övertogs emellerfid boställena
av resp. församlingar med äganderätt. Församlingarna fick fritt disponera över
dem som församlingskommunal egendom. I vederlag fick kyrkofonden resp.
församlingarna ikläda sig ansvar för ett på visst sätt fastställt kapitalvärde
av den överförda fastigheten, det s. k. boställskapitalet. För detta har de att
årligen erlägga s. k. boställsränta till pastoratet enligt en av stiftsnämnden
bestämd avkastningsprocent. Bestämmelserna härom finns i kungörelsen (1950:413)
ang. lönetillgångar vid kyrkomusikertjänst (senast ändrad 1971:864). Boställskapitalet
skulle omräknas efter varje fastighetstaxering på grundval av det enhetsvärde
på åker av viss beskaffenhet som länsstyrelsen fastställer för varje
församling. Till följd av ändring fr, o, m, år 1975 i taxeringssystemet

Prop. 1981/82:158 17

har länsstyrelserna inte längre underlag för att kunna
fastställa sådana enhetsvärden. Genom lagen (1975:363) med provisoriska
bestämmelser om beräkning av boställsränta anvisades i stället en
beräkningsmetod, som ligger till grund för beräkningen av boställsräntan åren
1976-1981,

Genom beslut den 24 juli 1975 gav regeringen
kammarkollegiet uppdrag att se över systemet med klockarboställskapital och boställsränta.
I första hand borde möjligheterna att avveckla systemet övervägas. Kammarkollegiet
avgav den 9 juni 1977 ett förslag fill avveckling, som i huvudsak grundade sig
på en av f, d. kammarrådet Erik Åberg utarbetad promemoria i ämnet.

Förslaget
går ut på att församling, som svarar för boställsränta, skall betala in
kapitalets värde i pengar till det pastorat som svarar för motsvarande
kyrkomusikers avlöning. Inbetalningen skall ske under en femårsperiod med lika
belopp varje år. Det inbetalade kapitalet skall i pastoratet bilda en fond för
kyrkomusikers avlöning. Motsvarande skall även gälla för det boställs-kapital,
för vilket kyrkofonden svarar. För den händelse församling därvid behöver öka
sin utdebitering med minst 20 öre för skattekrona och har en utdebitering till
minst en krona för skattekrona förelås att bidrag skall kunna utgå ur
kyrkofonden.

2.1.3 Skatteutjämningsbidrag till kyrkliga kommuner

År 1980 fanns 2 570 församlingar i landet, varav mer än
hälften hade mindre än 1 000 invånare. I ett femfiotal församlingar understeg
invånarantalet t. o. m. 100.

Genom förordningen (1965:268) om skatteutjämningsbidrag
erhöll kommuner, landsfingskommuner och kyrkliga kommuner (församlingar, pastorat
och andra kyrkliga samfälligheter) fr. o. m. år 1966 statliga skatteutjämningsbidrag
om deras skattekraft understeg en viss andel av medelskattekraften i riket.
För beräkning av dessa fillskott av skatteunderlag vid brist på skattekraft
indelades landet i tre skattekraftsområden. I likhet med kommunerna tillfördes
de kyrkliga kommunerna skatteunderlag av staten, så att skatteunderlaget skulle
motsvara 90 % av rikets medelskattekraft i skattekraftsområde 1,110 % i
skattekraftsområde 2 och 125 % i skattekraftsområde 3. Skattekraftsområde 1
omfattade hela södra och större delen av mellersta Sverige, skattekraftsområde
2 övriga delar av landet med undantag av Norrbottens län och vissa delar av
Västerbottens län som utgjorde skattekraftsområde 3.

Bidragssystemet för kommunerna kompletterades med vissa
regler om utdebiteringen som inte gällde för de kyi kliga kommunerna.

Om två eller flera församlingar ingick i ett pastorat
eller annan kyrklig samfällighet, som ägde beskattningsrätt, skulle tillskottet
av skatteunderlag fill den kyrkliga samfälligheten utgöra summan av tillskotten
fill församlingarna.

2 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 158

Prop.
1981/82:158 18

På
samma sätt som för kommuner och landsfingskommuner framräknades skatteutjämningsbidragen
för de kyrkliga kommunerna genom att fillskottet av skatteunderlag
multiplicerades med den fastställda skattesatsen för bidragsåret i resp.
kyrklig kommun.

Skatteutjämningssystemet
reformerades med verkan fr. o. m. år 1974. Principerna om tillskott av skatteunderlag
upp till viss andel av medelskattekraften ändrades inte för kommuner och
landstingskommuner enligt den nya lagen (1973:433) om skatteutjämningsbidrag.
Däremot utökades antalet skattekraftsområden fill sex och procentsatserna
ändrades fill 95, 100, 110, 115, 120, 130 % i resp. klasser.

För de kyrkliga
kommunernas del innebar reformen den vikfiga förändringen att de inte längre
inordnades i systemet med skattekraftsklasser anknutna till medelskattekraften.
I stället fick de kyrkliga kommunerna behålla de bidrag i kronor räknat som
utgick till derii år 1973. Kretsen av bidragsberättigade låstes alltså fast vid
förhållandena år 1973. För att i viss mån göra bidragen värdebeständiga
uppräknas beloppen årligen med 5%.

Den revision av
skatteutjämningssystemet som genomfördes fr. o. m. år 1974 betraktades som ett
provisorium tills resultatet av utredningen om kommunernas ekonomi förelåg.
Arbetet i 1976 års kommunalekonomiska utredning (KEU 76) omfattade enligt
direktiven den kommunala och landsfingskommunala verksamheten. Däremot berördes
inte den kyrkokommunala verksamheten av utredningsuppdraget. Någon ändring av gällande
bestämmelser om skatteutjämningsbidrag till kyrkliga kommuner föreslogs därför
inte heller av KEU 76. Förslaget ledde emellerfid till nuvarande
skatteutjämningssystem för kommuner och landsfingskommuner. Dessa indelas i
tolv skattekraftsklasser, från 103 % upp till 136 % av medelskattekraften. Den
grundgaranti som därvid erhålls kompletterades med tillägg eller avdag för
kommuninvånarnas åldersstruktur. Ingen kommun eller landstingskommun får lägre
total garanti än 100 % av medelskattekraften. Jämfört med 1979 års förhållanden
har den totala garanfin ökat med minst 1 % äv medelskattekraften.

Skatteutjämningsreformen
får fullt genomslag år 1982. Jämfört med de skatteutjämningsbidrag som utgick
år 1979 kommer den fullt genomförda skatteutjämningsreformen att innebära en
ökad överföring av skatteutjämningsbidrag till kommuner och landstingskommuner
på ca 2 875 milj. kr. räknat på 1978 års skatteunderlag. Ökningen fördelar sig
jämnt på kornmuner och landsfingskommuner och genomförs i tre steg åren
1980-1982.

Någon ändring kom inte fill
stånd såvitt avser de kyrkliga kommunerna, utan 1974 års regler överflyttades
oförändrade till den nya lagen om skatteutjämningsbidrag (1979:362).

För år 1981 uppgick det
totala skatteutjämningsbidraget fill kyrkliga kommuner till 137,8 milj. kr.
Totalt sett för hela riket har skatteutjämnings-

Prop. 1981/82:158 19

bidraget relativt ringa betydelse, endast 5,4 öre/skr,
vilket motsvarar 5 % av utdebiteringsbehovet. Betydelsen varierar dock starkt
mellan länen från 0,2 öre/skr i Stockholms län till 23,9 öre/skr i Jämtlands
län. Störst betydelse har bidraget i de fyra nordligaste länen och på Gotland.
Sett på församlingsnivå har bidraget relativt stor betydelse för en tredjedel
av samtliga församUngar, mer än 25 öre/skr, och mycket stor betydelse för ett
mindre antal, mer än 1 kr/skr i 18 församlingar. Flertalet församlingar som
uppbär skatteutjämningsbidrag (87 %) har en skattesats som översfiger
medelutdebiteringen (1:02 kr/skr). Församlingar med stort utdebiteringsbehov
har högt skatteutjämningsbidrag. Sålunda uppbär 118 församlingar med en
skattesats överstigande 1:50 kr/skr bidrag med mer än 50 öre/skr. Skatteutjämningsbidraget
har störst betydelse för små församlingar och minskar relativt sett med ökande
invånarantal. På grund av att bidragskonstruktionen kommit att låsas vid år
1973 har senare förändringar av de kyrkliga kommunernas skattekraft inte kommit
att beaktas. Härigenom har vissa kyrkhga kommuner kommit att få mindre bidrag
än vad deras skattekraft och invånarantal bort berättiga dem till medan andra
fått för stora bidrag.

I
anledning av den s. k. besparingspropositionen (prop. 1980/81:20) beslöt
riksdagen att det särskilda stafiiga skatteutjämningsbidraget till kyrkliga
kommuner skulle reduceras. Beslutet innebar att bidrag för år 1982 skall utgå med
60 % av de bidrag som betalas ut år 1981. Vidare skall fr. o. m. år 1982 inte
heller skatteutjämningsbidrag som undersfiger 5 000 kr. utbetalas. Vidare
uttalades att det för de kyrkhga kommunerna borde i framtiden bara finnas ett
system för utjämning av kostnader. Detta borde baseras på kyrkofonden.

Genom
tidigare nämnda beslut av riksdagen under våren 1981 har vid beräkning av
förskott av kommunalskatt för år 1982 grundavdraget höjts från 6 000 kr. till 7
000 kr. och intäkterna för juridiska personer reducerats med 20%. De kyrkliga
kommunernas skatteintäkter beräknas härigenom att under år 1982 minskas med
ytterligare 90 milj. kr.

För att
förhindra att någon kyrklig kommun drabbas oskäligt hårt år 1982 av de vidtagna
åtgärderna beträffande skatteutjämningsbidrag och skatteintäkter ges en
särskild kompensation inom ramen för det extra skatteutjämningsbidrag, som
betalas ut år 1982. Denna särskilda kompensation ges utan föregående ansökan
och innebär att inte någon kyrklig kommun får en intäktsminskning med mer än
vad som motsvarar 20 öre/skr. Kompensation lämnas för hela den del av
bortfallet som överstiger 20 öre/skr.

Ändringen
i bidragsbestämmelserna innebär att de totala skatteutjämningsbidragen till
kyrkliga kommuner som uppgår fill ca 138 milj. kr. år 1981 kommer att bli ca 82
milj. kr. år 1982. Den särskilda kompensationen för år 1982 kan beräknas uppgå
till ca 5 milj. kr.

Medelutdebiteringen för år 1982 uppgår till 1:04 kr/skr.

Prop.
1981/82:158 20

2.2
Ett nytt utjämningssystem

Ett
förslag till ett nytt, enhetligt utjämningssystem för de kyrkliga kommunerna
har utarbetats av kyrkofondsutredningen i överensstämmelse med riksdagens
önskemål 1980. Förslaget omfattar fyra huvudkomponenter: den allmänna
kyrkoavgiften, en skattekraftsgaranti, en särskild kyrkoavgift på pastoratens lönefillgångar
samt en särskild kostnadsfaktor. Den sistnämnda består av ett belopp på
grundval av varje prästtjänst i pastoraten samt en viss andel av de hitfillsvarande
fillskotten ur kyrkofonden. Avräkningen mellan kyrkofonden och pastoraten
förutsätts bli avskaffad. Utredningen betonar att alla de fyra
huvudkomponenterna är nödvändiga men att envar av dem kan varieras. I sina
analyser av systemets utfall har utredningen räknat med ett statsbidrag till
kyrkofonden med samma belopp som betalas ut till de kyrkliga kommunerna i skatteutjämningsbidrag
1982.

Särskild vikt har lagts
vid att systemet skall kunna datoranpassas samt administreras så enkelt som
möjligt. Det förutsätts enligt utredningen bli föremål för översyn och revision
parallellt med det kommunala skatteutjämningssystemet, första gången omkring
år 1985. Kyrkofonden föreslås få en styrelse med företrädare för staten och
svenska kyrkan. Under tiden fram till den första revisionen av systemet
förutsätter utredningen ett fortsatt utredningsarbete som främst tar sikte på
att analysera de kyrkokommunala kostnaderna och finna former för att närmare
beakta dessa inom systemets ram.

Vid remissbehandlingen har
behovet av bättre ekonomisk utjämning mellan de kyrkliga kommunerna lämnats
obestritt. Allmän enighet har också visat sig råda om att de nuvarande
förhållandena är otillfredsställande både genom att många kyrkliga kommuner,
ofta med hög utdebitering, saknar tillräcklig ekonomisk bärkraft och genom att
de nu tillämpade utjämningssystemen har väsentliga tekniska brister. En klar
majoritet, 47 remissinstanser, fillstyrker eller lämnar utan erinran att en
reform genomförs den 1 januari 1983 på grundval av kyrkofondsutredningens
förslag. En reform avstyrks av 24 instanser, däribland styrelsen för Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund.

Styrelsen har emellerfid
också överlämnat 30 yttranden som inhämtats genom underremisser. Av dessa
tillstyrker 21 medan 9 avstyrker.

För
egen del vill jag anföra följande.

Den nuvarande ordningen
för att åstadkomma ekonomisk utjämning mellan de kyrkliga kommunerna har stora
brister. Den svarar inte mot de aktuella behoven. Redan förekomsten av två
skilda system utan koordinering innebär en avsevärd nackdel. Mot den utjämning
av vissa lönekostnader som sker genom kyrkofonden kan bl. a. anmärkas, att avräkningen
med pastoraten är utomordenfiigt omständlig och dessutom inte längre är tekniskt
förenlig med taxerings- och uppbördsförfarandet. Det statliga skatteutjämningsbidraget
till kyrkliga kommuner har inte följt utvecklingen av det

Prop.
1981/82:158 21

borgerligt
kommunala skatteutjämningssystemet. Det har låsts fast vid 1973 års krets av bidragsberättigade
och vid den dåvarande beloppsnivån med en femprocentig uppräkning om året.
Dessa förhållanden innebär omotiverade nackdelar på vissa håll och fördelar på
andra håll.

Om
de nu tillämpade systemens brister råder allmän enighet, såsom remissyttranden
över kyrkofondsutredningens förslag visar. Det måste emellertid uppmärksammas
att bristerna har blivit väsentligt mera kännbara än fidigare genom riksdagens
förut redovisade beslut att minska både skatteutjämningsbidraget och
skatteunderlaget från den 1 januari 1982. Detta framhålls också av utredningen.
Beslut om skattesatserna för år 1982 hade emellerfid ännu inte fattats då
betänkandet färdigställdes. Vid ett ställningstagande i dag måste man därför
tänka på att läget för år 1982 är sämre än det som utredningen har tecknat och
som alltså hänför sig fill år 1981. Följande tabell återger den kyrkliga
skattesatsens spridning dels år 1981 i enlighet med kyrkofondsutredningens
betänkande, dels år 1982 enligt de numera tillgängliga uppgifterna och dels för
den händelse även det återstående statsbidraget skulle falla bort utan att
kompenseras inom ramen för ett nytt utjämningssystem.

Skatte- Kyrklig skattesats, kr. per skattekrona

satsens

sprid- -0.99
1.00- 1.25- 1.50- 1.75- 2,00-

ning 1.24 1,49
1,74 1,99

under 1981

266

627

705

572

222

178

under

1982*

240

566

652

615

262

235

utan statsbidrag

225

393

433

551

382

586

* Kyrkofondsutredningens uppgifter på raden
"Red" (s. 58 och kap, 8) avser endast effekterna av skatteunderlagets
reduktion (grundbidragen, de Juridiska personerna) men inte de av
statsbidragets sänkning. De faktiska uppgifterna om skattesatser 1982 blir därför
ännu väsentligt sämre.

Dessa
uppgifter visar klart att den nuvarande ordningen inte bara ger ett otillräckligt
resultat utan också haren betydande sårbarhet. Redan den stora spridning av den
kyrkliga skattesatsen som förekom 1981 var enligt min mening oacceptabelt stor,
och förhållandena under innevarande år kan endast ses som ett provisorium i
avvaktan på att ett bättre system införs. Uppenbart är att det för ett stort
antal kyrkliga kommuner skulle innebära en utomordentlig påfrestning om någon
reform inte kom fill stånd.

Prop. 1981/82:158 22

Mot denna bakgrund ser jag det som en angelägenhet av stor
vikt att nu få fill stånd ett nytt och bättre system för ekonomisk utjämning
mellan de kyrkliga kommunerna. Det är nödvändigt att skapa en stabilare grund
för framfiden. Även svenska kyrkan måste räkna med att påverkas av de
sparåtgärder, skattereformer etc. som utgör led i den ekonomiska politiken.
Bristerna i de nuvarande utjämningssystemen har redan lett till allvarliga
påfrestningar för många kyrkliga kommuner. Dessa problem måste finna en
lösning. Det bör nämnas att de kyrkliga kommunerna hade undantagits från de
åtgärder som för år 1983 vidtas för att begränsa det finansiella utrymmet i
kommunsektorn.

Ett klart
flertal av remissinstanserna anser att kyrkofondsutredningens förslag kan bilda
grundval för en reform som kan genomföras den 1 januari 1983. Jag ansluter mig
till denna bedömning. Till enskildheterna i förslaget återkommer jag i det
följande. Jag vill nu endast uppehålla mig vid systemets grunder och vid de
mera allmänna synpunkter som har kommit fram vid remissbehandlingen.

De två
tyngsta komponenterna i förslaget är den allmänna kyrkoavgiften och
skattekraftsgarantin. De svarar för de ojämförligt största intäkterna resp.
utgifterna. Den allmänna kyrkoavgiften finns redan i dag. Inte heller
skattekraftsgarantin är någon nyhet eftersom det statliga skatteutjämningsbidraget
allfid har byggt på en sådan garanfi. Denna har emellertid, som jag redan
anmärkt, inte följt med utvecklingen av det borgerUgt kommunala systemet. I
direktiven till kyrkofondsutredningen har jag uttalat att skattekraften
givetvis måste fillmätas grundläggande betydelse även för ett nytt
utjämningssystem. Mot detta har invändningar i stort sett inte anförts vid
remissbehandlingen. Kritiska synpunkter har framförts endast av styrelsen för
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund och i två av dess
underremisser samt av Sveriges kyrkokommunala förening. Avgörande för om ett
enhetligt utjämningssystem kan åstadkommas är om man kan avskaffa den nuvarande
avräkningen mellan kyrkofonden och varje enskilt pastorat och i stället införa
generella regler för beaktande av lönetillgångarna. Även i detta avseende har
ett klart flertal av remissinstanserna ställt sig posifiva, även om åtskilliga
synpunkter har anförts på den närmare utformningen av utredningens förslag.
Sålunda har det stora flertalet remissinstanser godtagit att avräkningsförfarandet
slopas, medan endast sju har uttalat sig för att det behålls. Jag delar
uppfattningen att avräkningen bör avskaffas. Härigenom vinns en betydande
administrativ förenkling och skapas själva grunden för ett effekfivt, enhetligt
utjämningssystem.

Som en ersättning för avräkningsförfarandet har
kyrkofondsutredningen föreslagit att en särskild kyrkoavgift skall läggas på
pastoratens lönefillgångar. Därutöver föreslås att ett bidrag skall utbetalas
till pastoraten på grundval av deras lönekostnader samt att en viss del av de hitfillsvarande
tillskotten från kyrkofonden skall ges ut under perioden fram till den första
revisionen av systemet. Dessa förslag bör ses som en helhet.

Prop. 1981/82:158 23

Konstruktionen innebär att man så långt som möjligt knyter
an till den nuvarande ordningen. Jag ser stora fördelar i detta. Även om
reformen otvivelaktigt blir genomgripande, utgår den i mycket från de nu
tillämpade principerna. I det beräkningsalternativ som innebär den lägsta
ambitionsnivån - 90 % skattekraftsgaranfi och 13 öre i allmän kyrkoavgift -
kan utredningens system ses som främst en modernisering och förenkling av de hitfillsvarande
principerna. Den allmänna kyrkoavgiften behålls men höjs några ören vilket
regeringen kan besluta redan i dag. Skattekraftsgaranfin återställs i stort
sett till vad som avsågs från början i 1965 års förordning. Man upphäver
låsningen vid 1973 års förhållanden. Kyrkofonden betalar ut fillskott och
därutöver ett lönebidrag. Detta väger beloppsmässigt upp den särskilda
kyrkoavgiften som ersätter avräkningen mellan kyrkofonden och pastoraten.

Man bör
uppmärksamma denna anknytning till de hitfillsvarande grunderna, då man nu tar
ställning fill en reform. Likaså måste man beakta den försämring av den
ekonomiska utjämningen som inträdde vid årsskiftet samt utredningens omfattande
resultatredovisning. Denna visar klart att totalbilden blir väsentligt bättre
med det föreslagna systemet än med nuvarande ordning, även om man inte inriktar
sig på den högsta ambifionsnivån.

Det är
främst två anmärkningar av mera allmän räckvidd som förs fram i
remissyttrandena. Den ena går ut på att det krävs förändringar i svenska
kyrkans lokala organisation, helst en allmän strukturreform med inriktning på
större och ekonomiskt mera bärkraftiga enheter. Den andra invändningen tar
fasta på vad kyrkofondsutredningen själv har uttalat om behovet av ytterligare
utredningsarbete, främst rörande de kyrkokommunala kostnaderna. Det
ifrågasätts om inte ett beslut om ett nytt utjämningssystem bör uppskjutas
tills denna utredning förehgger.

Det finns
enligt min mening inte skäl att komplicera ställningstagandet nu genom att
koppla samman det med svenska kyrkans i hög grad ömtåliga strukturfrågor. Dessa
bör behandlas för sig. Jag återkommer till dem i det följande. Inte heller kan
jag se någon anledning att uppskjuta ställningstagandet flera år i avvaktan på
kyrkofondsutredningens analys av de kyrkokommunala kostnaderna. Man har redan
under många år fillämpat ekonomisk utjämning utan att ha fillgång till en sådan
analys. Även om här givetvis föreligger en brist, kan denna inte anses
avgörande för möjligheten att tekniskt lägga om utjämningssystemet. I stället
måste man beakta att det för många kyrkliga kommuner föreligger ett trängande
behov av en snabb reform. Beslut bör sålunda enligt min mening nu fattas om en
reform som genomförs den 1 januari 1983.

Om det
fortsatta utredningsarbetet vill jag tillägga följande. Det är givetvis
önskvärt att man snarast får fill stånd en analys av de kyrkokommunala
kostnaderna. Därigenom skapar man underlag för säkrare ekonomiska bedömningar
på området. Man bör emellertid varken underskatta det utredningsarbete som
krävs eller överskatta de omedelbara resultat som man

Prop. 1981/82:158 24

kan vinna för utjämningssystemet. Vad
kyrkofondsutredningens andra arbetsetapp syftar till är främst att försöka
efter det kommunala mönstret väga in vissa ytterligare kostnadsfaktorer i
skattekraftsgarantin utöver de geografiskt betingade. Vid sidan härav kommer
säkerligen att kvarstå ett behov av schablonbidrag fill särskilda kostnadsslag
av typ präst- och kyrkomusikerlöner, förvaltning av kyrkor etc. De schabloner
som utredningen har tagit fram i denna etapp är väl ägnade att begagnas under
en första period.

En väsentlig nyhet, som flera remissinstanser synes ha
bedömt som den både principiellt och praktiskt viktigaste, är att svenska
kyrkan själv förutsätts ta ett större ansvar än hittills för den ekonomiska
utjämningen. Denna inställning har, som kyrkofondsutredningen har påpekat,
kommit fill uttryck både i statsmakternas ställningstagande år 1980 att minska skatteutjämningsbidragen
och i utredningsdirektivens föreskrift att utjämningen via kyrkofonden skall
finansieras genom den allmänna kyrkoavgiften. Att även det kyrkokommunala
skatteunderlaget har reducerats genom 1981 års riksdagsbeslut har ökat de
ekonomiska påfrestningarna. Det har medfört ett inkomstbortfall på totalt
omkring 140 milj. kr. Statsmakternas inställning, som hänger samman med
besparingspolitiken, måste ses som en av utgångspunkterna för
ställningstagandet i detta ärende.

Det är
enligt min mening ofrånkomligt att man inom svenska kyrkan kompenserar
verkningarna av detta inkomstbortfall åtminstone delvis genom insatser för ett
utjämningssystem. I annat fall kommer många kyrkliga kommuner att drabbas på
ett sätt som inte är godtagbart. Vilka insatser som skäligen bör krävas i
dagens läge diskuterar jag i nästföljande avsnitt. I detta sammanhang vill jag
endast fillägga att jag inte saknar förståelse för synpunkten, att även de
ekonomiskt svaga enheterna bör visa en solidaritet genom att överväga möjliga
besparingar och rationaliseringar, även genom samfällighetsbildningar och andra
ändringar i den kyrkokommunala organisationen. Det är emellertid enhgt min
mening inte statsmakternas sak att ta initiativ i dessa frågor. Allra minst
kan jag tänka mig ingripanden med tvångsvisa åtgärder, utan förändringar måste
förutsätta frivilliga inifiafiv. Jag vill erinra om att dessa frågor senast
behandlades genom en inom Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
tillsatt strukturkommitté 1969-1972. Statsmakterna bör givetvis underlätta nya
frivilliga inifiativ. Ett vikfigt bidrag kan lämnas genom kyrkofondsutredningens
fortsatta arbete, som kan ge ett nytt faktaunderlag för diskussionen av
strukturfrågorna. Av intresse är också bl. a. den av utredningen framförda
tanken på en central utjämning mellan pastoraten via kyrkofonden, kompletterad
med en ytterligare lokal utjämning inom pastoraten och större totala samfälligheter
genom dessa själva. Jag förutsätter att utredningen fullföljer denna tanke och
belyser hur den kan omsättas i praktiken.

Prop. 1981/82:158 25

2.3 Systemets nivå och ekonomiska ramar

Kyrkofondsutredningen har gjort ingående beräkningar av
hur det föreslagna systemet utfaller om de ingående komponenterna varieras på
olika sätt. På grundval av det för utredningen tillgängliga siffermaterialet
konstateras att 100 % skattekraftsgaranti kräver 19 öre i allmän kyrkoavgift,
dvs. en höjning med nio öre. Utredningen framhåller att det är fullt möjligt
att sänka systemets nivå men menar att man knappast kan gå lägre än fill 90 %
garanti. Detta motsvarar i stort sett det läge som statsmakterna utgick från år
1965. Med denna förutsättning har utredningen funnit att den allmänna
kyrkoavgiften inte kan sättas lägre än 13 öre, om man skall få ett fungerande
system med åtminstone samma utjämningseffekt som den hittillsvarande ordningen
gav år 1981. Överväganden rör sig alltså inom ramen 13-19 öre i allmän
kyrkoavgift. Inom denna ram detaljredovisar utredningen tre alternativ, ett med
100 % garanti och 19 öre i allmän kyrkoavgift, ett med 95 % garanti och 16 öre
i avgift och ett med 90 % garanti och 13 öre i avgift. Även andra nivåer än
100, 95 och 90 % garanfi är naturligtvis möjliga. Utredningen betonar starkt
att de tre alternafiven skall ses främst som räkneexempel och att aktuella
siffror kan tas fram först på hösten 1982. Alla beräkningar om nivån för den
allmänna kyrkoavgiften utgår vidare, som förut nämnts, från att staten
tillskjuter ett bidrag fill kyrkofonden med samma belopp som utbetalas till de
kyrkliga kommunerna under år 1982, totalt 87 milj. kr. Detta statsbidrag
motsvarar drygt tre öre i allmän kyrkoavgift.

De
remissinstanser som har uttalat sig om lämplig nivå för det nya systemet har
genomgående knutit an till utredningens tre alternativ. De flesta, 13
instanser, förordar mellanalternativet medan fem förordar 100 % och sju 90 %
garanti.

För egen
del vill jag först uttala att jag inte finner någon anledning att utveckla
några mera allmänna resonemang om vilken solidaritet mellan de kyrkliga
kommunerna som statsmakterna bör kunna kräva. Jag begränsar mig till att
instämma i kyrkofondsutredningens uppfattning, att en diskussion i vart fall
kan föras inom de ramar som utredningen har angett.

Önskvärt
är naturligtvis att här liksom på den kommunala sidan utgå från 100 %
skattekraftsgaranti. Jag har emellertid kommit till uppfattningen att detta
skulle innebära att ställa alltför stora krav. Det kan vara lämpligt att utgå
från en lägre nivå. Ett särskilt skäl för detta kan vara, som bl. a.
kammarkollegiet framhåller, att en alltför hög ambitionsnivå i fråga om
ekonomisk utjämning kan motverka frivilliga rationaliseringar inom den
kyrkokommunala organisationen som f. n. övervägs på olika håll. Å andra sidan
kan det inte vara rimligt att nu stå kvar vid samma nivå som lades fast år
1965. I likhet med flertalet remissinstanser som har yttrat sig i frågan,
däribland ärkebiskopen och kammarkollegiet, har jag av dessa skäl stannat för
att förorda 95 % skattekraftsgaranti. Detta ställningstagande innebär i

Prop.
1981/82:158 26

princip att de procenttal, som kyrkofondsutredningen har angett
för olika landsdelar, överlag bör sänkas med fem procentenheter.

Av den
resultatredovisning som lämnas i kyrkofondsutredningens betänkande (SOU
1981:88 s. 19, 93 och 98) framgår att det av mig förordade alternativet innebär
klara förbättringar av den ekonomiska utjämningen jämfört med år 1981. Om man
ser på tablåerna över skattesatsens spridning, finner man att antalet kyrkliga
kommuner minskar i varje grupp ovanför 1:50 kr. per skattekrona. En kraffig koncentrafion
sker till grupperna mellan 1 kr. och 1:50 kr. per skattekrona. Givetvis kommer
utfallet att variera rätt mycket mellan enskilda kyrkliga kommuner. Det är en
ofrånkomlig följd redan av att man rättar till skattekraftsgarantin efter
låsningen vid 1973 års beloppsnivå och avskaffar det individuella avräkningsförfarandet.
Av 2 570 kyrkliga kommuner skulle emellertid närmare 1 000 kunna sänka skatten
och drygt 750 skulle få oförändrad utdebitering. En jämförelse med 1982 års
försämrade läge utfaller givetvis förmånligare än utredningens redovisning.
Samtidigt vill jag dock givetvis betona vikten av att de församlingar som får
ökade utjämningsbidrag använder sig av möjligheten till att sänka församlingsskatten.

Jag vill emellerfid
stryka under att det väsentligaste inte är dessa Utfallsberäkningar. De utgör
närmast en kontroll av att systemets principer är rätt konstruerade. Det
viktigaste är att man åstadkommer en bättre ekonomisk bas för församlingarna
genom ett modernt och hållbart system, med såvitt möjligt rättvisa principer,
som ger en stabilare grund för framtiden än den nuvarande ordningen.

2.4 Systemets närmare utformning

I fråga om systemets närmare utformning föreligger en rad
konkreta frågor att ta ställning till. Det är lämpligt att utgå från
kyrkofondsutredningens fyra huvudkomponenter: den allmänna kyrkoavgiften,
skattekraftsgarantin, den särskilda kyrkoavgiften och den särskilda
kostnadsfaktorn.

När det
gäller den allmänna kyrkoavgiften är det närmast två frågor som måste besvaras.
Den ena avser vem som skall betala avgiften. I dag erläggs den av pastoraten.
Eftersom avgiften i det nya systemet kommer att tas ut även för att ge bidrag
till församlingarna, kan det ifrågasättas om inte dessa bör betala någon del av
avgiften. Kyrkofondsutredningen påpekar att det från administrativ synpunkt är
enklast om pastoraten även fortsättningsvis erlägger hela avgiften. Utredningen
visar också att pastoratens kostnadsökning i förhållande till dagsläget bara
blir ca tre öre vid den avgiftsnivå som följer av 95 % skattekraftsgaranti. Av
remissinstanserna har de flesta som yttrat sig på denna punkt förordat att den
nuvarande ordningen behålls. Jag ansluter mig till denna mening och föreslår
alltså att den allmänna kyrkoavgiften även i framtiden skall betalas av
pastoraten.

Den andra frågan rörande den allmänna kyrkoavgiften avser
beräkningen

Prop. 1981/82:158 27

av skatteunderlaget med hänsyn till personer som inte är
medlemmar i svenska kyrkan. Dessa betalar endast 30 % av församlingsskatten,
den s. k. dissenterskatten. I konsekvens härmed tar man f. n. ut avgift endast
på 30 % av deras andel av skatteunderlaget, fastän lagen om kyrkliga kostnader
i och för sig kunde föranleda en annan tillämpning. I likhet med kyrkofondsutredningen
och de remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser jag att den nu
tillämpade ordningen bör gälla även i framtiden.

Beträffande
skattekraftsgarantin uppkommer först frågan vilka procenttal som skall
garanteras olika landsdelar. De procenttal som kyrkofondsutredningen har angett
hänför sig till 100 % garanti. De skall, som redan nämnts, med mitt
ställningstagande i det föregående reduceras med fem procentenheter överlag.
Som utredningen anför kan man i särskilda fall finna skäl att avvika från dessa
procenttal på grund av speciella lokala förhållanden. Efter att ha tagit del av
vad som anförts i remissyttrandena i detta avseende har jag för min del funnit,
att utredningens förslag i det stora hela är väl avvägt. Jag har dock
uppmärksammat att de tre länen inom Lunds stift har placerats tre
procentenheter lägre än andra län, vilket är en a-wikelse från det borgerligt
kommunala systemet. Jag har för min del funnit skäligt att garantera även dessa
tre län 98 %. Skäl för en avvikande bedömning skulle också kunna anses
föreligga då det gäller vissa delar av Västernorrlands och Jämtlands län inom
Härnösands stift. Med särskilt beaktande av att utdebiteringen i de berörda
kommunerna inte är onormalt hög har jag dock stannat för att inte gå ifrån
kyrkofondsutredningens förslag. Det skulle kunna bli prejudicerande och få
större verkningar på sikt än som är önskvärt, om man även på andra håll än i
Norrbotten och beträffande Öland särbehandlar kyrkliga enheter inom vissa
kommuner.

I övrigt vill jag i fråga om skattekraftsgarantin endast
uttala att den bör, som utredningen förordat, baseras på församlingarnas
skattekraft även då dessa ingår i totala samfälligheter. I annat fall motverkas
frivilliga samfällighetsbildningar och betungas de redan bildade samfälligheterna
i alltför hög grad.

Det bidrag
som betalas ut på grund av garantin bör som utredningen föreslagit benämnas
allmänt uljämningsbidrag. Det tillskott av skatteunderlag, som bidraget bygger
på. bör inte räknas in i underlaget för den allmänna kyrkoavgiften.

I fråga om
den särskilda kyrkoavgiften uppkommer en rad frågor om fastställande av de
procenttal som skall gälla för olika egendomsslag. Jag vill härvidlag till en
början uttala att jag helt ansluter mig till kyrkofondsutredningens
uppfattning att man bör iaktta en betydande försiktighet, så att en god egendomsförvaltning
främjas och inga onödiga övergångssvårigheter uppkommer. Jag konstaterar att
pastoraten endast i ett mycket ringa antal fall får lägre avkastning än som
motsvarar de av utredningen föreslagna procenttalen. I dessa fall måste det
anses motiverat att ta upp diskussioner om ändrade placeringar. Frågan blir
strängt taget om en olönsam placering

Prop. 1981/82:158 28

skall vara en börda för pastoratet självt eller om bördan
skall delvis vältras över på andra genom utjämningssystemet. Övergångsproblem i
form av svårigheter att genomföra försäljningar etc. kan minskas genom extra
utjämningsbidrag i vissa fall. Jag återkommer därtill.

Jag vill vidare understryka vikten av att man får så enkla
regler som möjligt. I detta syfte har kyrkofondsutredningen föreslagit att
samma procentsatser skall gälla för hela landet för samma egendomsslag och att
revision skall ske endast i samband med att systemet i dess helhet revideras,
alltså första gången omkring år 1985 och därefter ungefär vart femte år. Samma
ordning föreslås gälla för fastställandet av de värden på varje pastorats
egendom av olika slag, på vilka den särskilda kyrkoavgiften skall utgå.

Vid remissbehandlingen har vissa instanser uttalat sig för
lokalt bestämda procentsatser, medan de flesta har tillstyrkt utredningens
förslag eller lämnat det utan erinran. Systemet med fastställande av procenttal
och egendomsvärden som får gälla under flera år tillstyrks likaså av flertalet
instanser men några, däribland ärkebiskopen, förordar åriiga revisioner. Ett
klart flertal godtar alltså kyrkofondsutredningens förslag. Även jag ansluter
mig till detta av de skäl som jag nyss har utvecklat.

Mot den av
vissa remissinstanser framförda kritiken, att det föreslagna systemet kan driva
fram kortsiktiga placeringar och motverka en god egendomsförvaltning på längre
sikt, vill jag anföra att riskerna är små om man sätter så låga procenttal som
utredningen har förordat. Man måste också ha för ögonen att det är fråga om en
integrerad del av ett övergripande utjämningssystem. Många hänsyn måste vägas
mot varandra, däribland hänsynen till pastoratens växlande egendomsinnehav. Efersom
den framförda kritiken närmast avser innehav av fast egendom vill jag dessutom
peka på det prakfiskt mycket betydelsefulla förhållandet, att det enligt
förslaget är taxeringsvärdena före 1981 års fastighetstaxering som skall ligga
till grund för den särskilda avgiften. Ett avgörande motiv för detta är, som
utredningen framhållit, att värdena då blir tidsmässigt jämförbara med de
kalkyler rörande geografiskt betingade kostnader som skattekraftsgarantin
bygger på.

Även på procenttalen för olika egendomsslag har givetvis
en rad synpunkter anlagts vid remissbehandlingen. Vid övervägande av de synpunkter
som har förts fram har jag inte funnit bärande skäl för att gå ifrån
utredningens försiktigt gjorda bedömningar. Särskilt vill jag stryka under att
man inte inom ramen för ett övergripande utjämningssystem kan tänka sig att ta
ut lägre avgift än 2 % som förutsätts för jordbruk.

De nu berörda frågorna om procenttal, egendomsvärden m. m.
får alltså bli föremål för ny bedömning omkring år 1985 mot bakgrund av
erfarenheterna från den första perioden. Jag förutsätter att
kyrkofondsutredningen har sin uppmärksamhet fäst på utvecklingen under sitt
fortsatta utredningsarbete.

Prop. 1981/82:158 29

Jag övergår härefter till den sista huvudkomponenten, den
särskilda kostnadsfaktorn. Det led i denna som består av en viss andel av de
nuvarande tillskotten ur kyrkofonden har i stort sett godtagits vid
remissbehandlingen. Kritiska synpunkter har anförts endast av dem som motsätter
sig förslaget i dess helhet. Flera yttranden understryker utredningens
uttalande att anordningen bör ses som ett provisorium. För egen del konstaterar
jag att detta led i den särskilda kostnadsfaktorn visats ha en särskilt stor
betydelse för utjämningseffekten. Jag förordar därför att förslaget genomförs
men instämmer i att det måste ses som en övergängsanordning för den första
perioden.

Några remissinstanser tar upp speciella frågor rörande
tillskotten. Domkapitlet i Uppsala förordar att man inte betalar ut större
andel än 80 %. Kyrkofondsutredningen har för sin del förordat 100 % i det
alternativ som blir aktuellt med mitt ställningstagande i fråga om skattekraftsgaranfins
nivå. För min del anser jag det värdefullt om 100 % av tillskotten kan betalas
ut under den övergångsperiod det gäller. Utjämningseffekten är betydande i
förhållande till kostnaderna som endast kommer att uppgå till drygt 10 milj.
kr. Beräkningsgrunden diskuteras av andra remissintanser. Utredningen har
föreslagit medeltalet av tillskotten under åren 1978-1981. Under alla
förhållanden måste man på denna punkt bestämma sig för någon grund som inte kan
motiveras med principiella skäl. Vissa remissinstanser, bl. a. domkapitlet i
Göteborg, förordar andra perioder som grund. Med beaktande bl. a. av
penningvärdets förändringar anser jag att man inte bör välja en längre period
än utredningen föreslagit. En kortare period ökar å andra sidan möjligheterna
att beloppen påverkas av tillfälligheter. Jag har stannat för att inte frångå
utredningens förslag.

Som ett
andra led i den särskilda kostnadsfaktorn har kyrkofondsutredningen föreslagit
vad som kallats ett lönebidrag, ett fast belopp för varje inom pastoraten
inrättad prästtjänst. Av remissyttrandena framgår att den av utredningen
använda beteckningen i vissa fall har lett tankarna fel. Avsikten med bidraget
är inte att det skall användas just för prästlönekostnader utan att det skall
gå till pastoratens utgifter utan specialdestination. Bidraget fyller en viktig
funktion då det gäller att till lägsta kostnad få bästa möjliga
utjämningseffekt. Utredningen har övervägt även andra grunder än prästtjänsterna
men har funnit alternativen sämre. Det skulle t. ex. innebära ett väsentligt
administrativt merarbete att även väga in kyrkomusikertjänsterna. Man måste
utgå från antal tjänstgöringsfimmar och dessutom beakta att förändringarna över
en tidsperiod erfarenhetsmässigt blir väsentligt flera än beträffande
prästtjänsterna. Att antalet kyrkor - i betydelsen invigda kyrkorum - har
avvisats som bidragsgrund beror på att ett schablonbidrag, lika för alla, måste
bestämmas med hänsyn till de minsta församlingarna och därför blir
betydelselöst för de största enheterna. Av dessa skäl har utredningen funnit
att man åtminstone tills vidare bör utgå från prästtjänsterna. I valet av
denna bidragsgrund ligger också att en anknytning sker till

Prop. 1981/82:158 30

den kyrkliga verksamhetens omfattning i olika pastorat.

Med det nu anförda har jag tagit upp flertalet av de
synpunkter som har anlagts på det s. k. lönebidraget. Eftersom åtskilliga
remissinstanser framhåller behovet av nya regler för tilldelning av
prästtjänster, vill jag nämna att en särskild kommitté kommer att tillsättas
för denna fråga inom kort. I flera yttranden förordas vidare att lönebidraget indexregleras.
Eftersom det alltså inte i och för sig är fråga om ett bidrag till just vissa
lönekostnader, är det inte motiverat att införa en princip om indexreglering.
Jag vill emellertid förorda att man inte låser beloppet för detta bidrag i lag,
vilket kyrkofondsutredningen har föreslagit. I den mån medel finns tillgängliga
bör det finnas möjlighet att låta ett högre belopp utgå än de 25 000 kronor som
utredningen har föreslagit.

De medel som betalas ut på grund av den särskilda
kostnadsfaktorn - alltså både lönebidrag och viss del av nuvarande tillskott -
bör som utredningen föreslagit benämnas särskilt utjämningsbidrag.

Både det allmänna och det särskilda bidraget kommer
sålunda att utgå enligt fasta regler som i största utsträckning anges i lag,
dock med ett visst utrymme att årligen vidta detaljjusteringar utan lagändring.
Liksom på den kommunala sidan kommer det emellertid att bli nödvändigt att
därutöver i viss utsträckning ge extra utjämningsbidrag. Med hänsyn till de
stora skillnaderna i fråga om både organisations- och kostnadsstruktur kan man
förutse att behovet av sådana bidrag kommer att vara större på den kyrkliga
sidan än på den kommunala. Behovet kommer självfallet att vara särskilt stort
under den första perioden, när det gäller att lägga om den ekonomiska
utjämningen från de nuvarande båda systemen till de nya principerna.

Mot denna bakgrund har kyrkofondsutredningen förordat att
man så långt som möjligt skall lägga fast principer även för extra
utjämningsbidrag i form av spärregler. Av tekniska skäl har utredningen själv
räknat med helt automatiskt verkande spärrar, men den har understrukit att det
är en särskild avvägningsfråga hur långt man bör gå i fråga om automafik.
Utredningen har också betonat att man bör inrikta sig på att minska behovet av
spärregler på sikt.

Av de tre spärregler som utredningen förordar motsvarar en
den som statsmakterna har fillämpat för år 1982, då besluten om minskade
statsbidrag och reducerat skatteunderlag trätt i tillämpning. Ingen kyrklig
kommun skall behöva höja utdebiteringen mer än 20 öre.

Vidare föreslås en övre gräns vid 2 kr. per skattekrona
och en undre vid 1:20 kr. per skattekrona. Den sistnämnda motiveras med att de
ekonomiska krav, som riktas mot de kyrkliga kommunerna för att åstadkomma
utjämning, kan upplevas som oskäliga i den mån medlen kan tas i anspråk för att
sänka utdebiteringen alltför lågt på en del håll.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till utredningens
synpunkter och förslag i dessa frågor. Inte minst den kyrkokommunala organisafionsstrukturen
och de tekniska bristerna i nuvarande system kommer oundvikligen att leda till

Prop. 1981/82:158 31

att omläggningen medför övergångsproblem på vissa håll och
att de nya principerna inte får avsedd effekt för vissa enheter. Särskilt under
den första treårsperioden behövs det därför ett utrymme för extra
utjämningsbidrag som kan rätta till ofullkomligheter på skilda håll. Jag är
ense med utredningen om värdet av att såvitt möjligt kunna bygga på fasta
grundläggande principer och ansluter mig till de tankar som ligger bakom de
tre spärreglerna i förslaget. Jag är emellertid tveksam om de praktiska
möjligheterna att tillämpa alltför fasta regler. Särskilda svårigheter vållas
av att ett spärrsystem redan har tagits i bruk för år 1982, Enligt min mening
ligger det närmast till hands att första gången, hösten 1982, fillämpa de nya
spärrprinciperna med hänsyn till 1981 års läge, så att man undviker en
dubbeleffekt. Det får ju inte bli så att utdebiteringen i något extremfall får
höjas 20 öre både för år 1982 och för år 1983. Tidsförskjutningen och hela
övergångsproblematiken leder också till att det syns tillrådligt att åtminstone
formellt låta beslut om samtliga extra bidrag fattas av den styrelse för
kyrkofonden som jag förordar i det följande, utan starkare bundenhet än ett
principiellt godkännande av utredningens resonemang.

2.5 Rikskyrkliga ändamål

Kyrkofondsutredningen föreslår att fonden skall vara
finansieringskälla för väsentliga rikskyrkliga ändamål. Som exempel på sådana
ändamål pekar utredningen på dem som nu fillgodoses helt eller delvis genom
Stiftelsen Rikskyrklig finansiering samt på vissa ämnen som tagits upp vid
uppvaktningar hos utredningen under arbetet, bl. a. diakonutbildningen.
Utredningen anför att den inte anser det vara dess uppgift att uttala sig
närmare om olika ändamål eller om avvägningen mellan bidrag ur kyrkofonden och
finansiering genom t. ex. rikskollekter eller insamlingar.

Vid remissbehandlingen har i stort sett enighet framkommit
om vad utredningen har anfört i denna fråga. Endast domkapitlen i Skara och
Växjö anför andra meningar medan ett tjugotal instanser tillstyrker.

Även jag ansluter mig till kyrkofondsutredningens
uppfattning. Det finns inte anledning att i detta sammanhang gå in i detalj
beträffande bidragsgivningen. Som utredningen nämnt bidrar kyrkofonden redan
nu till vissa rikskyrkliga ändamål, bl. a. de fyra centrala kyrkliga
styrelserna och Sköndalsinstitutet. Bidrag ges också fill vissa insfitufioner
som visserligen inte kan betecknas som rikskyrkliga men av vilkas verksamhet
svenska kyrkan barett betydande intresse, t. ex. det nordiska
folkkyrkosekretariatet. Vad som bör komma i fråga är närmast att gå vidare
enligt dessa principer och därvid i första hand beakta ändamål som hittills har
fått bidrag av Stiftelsen Rikskyrklig finansiering. Detta skulle innebära att
bl. a. Svenska kyrkans informationscentral. Svenska kyrkans kulturinstitut och
prästrekryteringsnämnden skulle tas upp bland rikskyrkliga bidragsändamål
liksom givetvis diakonutbildningen. Kretsen av institutioner, som på grund av
sin betydelse

Prop. 1981/82:158 32

för svenska kyrkan skulle kunna få bidrag utan att kunna
betecknas söm rikskyrkliga, skulle utökas med bl. a. Religionssociologiska
institutet. Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige och
Riksförbundet Svensk Kyrkomusik. Till den närmare avgränshingen mellan
kyrkofonden och regeringen återkommer jag i det följande i samband med frågan
om styrelse för kyrkofonden.

2.6 Styrelse för kyrkofonden

Kyrkofondsutredningen har anfört att svenska kyrkans ökade
ansvarstagande för den ekonomiska utjämningen motiverar ett medinflytande över
kyrkofonden. Det föreslås därför att fonden får en styrelse med tre företrädare
för staten, däribland ordförande, och tre företrädare för svenska kyrkan. Av de
remissinstanser som gått in på denna fråga tillstyrker nästan alla att
kyrkofonden får en styrelse med kyrklig representafion. Endast domkapitlet i
Göteborg och stiftsnämnden i Strängnäs avstyrker. I flera remissyttranden från
kyrkliga instanser förordas att svenska kyrkan ges en starkare ställning i
styrelsen än staten med hänsyn till att kyrkan bär det övervägande ekonomiska
ansvaret för kyrkofonden.

För egen
del vill jag anföra följande i denna fråga. Bestämmanderätten över kyrkofonden
ligger i dag hos riksdagen och regeringen samt, under regeringen,
kammarkollegiet som svarar för fondens förvaltning. Fastän den allmänna
kyrkoavgiften redan idag är den dominerande intäktsposten, saknar svenska
kyrkan annat medinflytande över kyrkofonden än som följer av att lagen om
kyrkliga kostnader stiftas som kyrkolag. Genom den reform, som jag nu föreslår
i huvudsaklig överensstämmelse med kyrkofondsutredningens förslag, kommer den
kyrkliga finansieringsandelen att öka. Ett antal beslut tillkommer också av ej
oväsentlig betydelse från kyrklig synpunkt. Jag avser då främst beslut om extra
utjämningsbidrag och om bidrag till rikskyrkliga ändamål. Jag kan därför
instämma med kyrkofondsutredningen i att det finns skäl att överväga ett
kyrkligt medinflytande över kyrkofonden. Samtidigt är jag emellertid angelägen
om att stryka under att jag inte kan tänka mig att i detta sammanhang genomföra
någon förändring av den nuvarande uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan
staten och svenska kyrkan. Någon inskränkning i riksdagens och regeringens
befogenheter enligt den nuvarande lagen om kyrkliga kostnader bör därför inte
genomföras. Rikskyrkliga ändamål kan t. ex. fillgodoses via kyrkofonden redan
enligt gällande lag om riksdagen beslutar det. Jag anser det inte lämpligt att
gå så långt som kyrkofondsutredningen föreslagit och överlåta åt styrelsen att
själv anta normer för denna bidragsgivning. Jag finner det också naturligt att
staten får ett flertal i styrelsen, oberoende av ordföranden, och föreslår
därför att staten utser fyra ledamöter, däribland ordförande, och att svenska
kyrkan utser tre ledamöter. Förvaltningen av fonden bör liksom hittills handhas
av kammarkollegiet som också får svara för kanslifunkfionen. Det

Prop. 1981/82:158 33

förutsätts att detta sker inom ramen för oförändrade
resurser för kammarkollegiet.

De
kyrkliga ledamöterna skall enligt kyrkofondsutredningens förslag i framtiden
utses av kyrkomötet utom första gången - innan kyrkomötet reformerats - då
regeringen skall förordna två ledamöter på förslag av Svenska kyrkans
församlings- och pastoratsförbund samt en ledamot på förslag av Rikskommittén
för stiftstingen. I vissa remissyttranden har kritik riktats mot att den
sistnämnda kommittén ges förslagsrätt. Det bör också beaktas att
"rikskyrkan" bör bli representerad med hänsyn till vad som föreslås i
fråga om bidragsgivning fill rikskyrkliga ändamål. Efter övervägande av olika
alternativ har jag stannat för att kyrkomötet bör kunna ha hand om uppgiften
även den första gången. Formellt blir det då fråga om att nominera vissa
personer som förordnas av regeringen. Jag återkommer till frågan i samband med
övergångsbestämmelserna till den lag som föreslås.

2.7 Övriga frågor

Det återstår att beröra några speciella frågor som har
behandlats av kyrkofondsutredningen. Några av dessa gäller olika ändamål som
skulle kunna fillgodoses genom kyrkofonden. Vidare upptas frågan om att
avskaffa de nuvarande systemen med boställskapital och boställsränta samt
ersättning för kyrkobyggnadsvirke.

Kyrkofondsutredningen
har ifrågasatt om inte kyrkofonden borde ta över ansvaret för vissa kostnader
för försäkringar och ATP-avgifter från de enskilda kyrkliga kommunerna.
Utredningen har emellertid av tidsskäl inte hunnit närmare bearbeta dessa
frågor. I likhet med de remissinstanser som har yttrat sig på dessa båda
punkter anser jag att utredningsarbetet bör fortsätta. Överhuvudtaget är det
angeläget att kyrkofondsutredningen i sitt fortsatta arbete uppmärksammar olika
möjligheter att genom finansiering via kyrkofonden vinna besparingar eller
enklare administration.

Däremot
har utredningen f. n. ställt sig a-wisande fill tanken att kyrkofonden skulle
kunna ge bidrag till särskilt dyra kyrkorestaureringar och andra ändamål på
församlingsplanet. Utredningen menar att det krävs relativt stora belopp för
att bidragsgivningen skall få någon betydelse och att det inger betänkligheter
att redan nu öppna möjligheter fill bidrag ur kyrkofonden för dessa ändamål.
Ett ställningstagande bör enligt utredningens mening uppskjutas till omkring
år 1985, då ytterligare material föreligger rörande de kyrkokommunala
kostnaderna. Remissinstanserna har i den mån de gått in på dessa frågor, haft
olika åsikter. Ett antal instanser förordar, andra avstyrker bestämt redan nu.
För egen del har jag stannat för att ansluta mig till kyrkofondsutredningen på
denna punkt. Ett ställningstagande i frågan bör alltså uppskjutas till den
första revisionen av systemet. Eftersom frågan har stor betydelse för många
församlingar, utgår jag från att den kommer att ägnas särskild uppmärksamhet i
utredningens arbete. Jag vill

3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 158

Prop. 1981/82:158 34

också peka på att det i princip finns möjlighet att ansöka
om extra utjämningsbidrag om utdebiteringen skulle behöva höjas mera avsevärt
på grund av t. ex. en dyrbar kyrkorestaurering.

Kyrkofondsutredningen har vidare föreslagit att man i
samband med en utjämningsreform skall avskaffa de nuvarande systemen med boställskapital
och boställsränta samt ersättning för kyrkobyggnadsvirke. Vid remissbehandlingen
har ett klart flertal av instanserna ställt sig positiva på båda punkterna.

Jag ansluter mig liksom flertalet remissinstanser till
kyrkofondsutredningen och förordar alltså att man i samband med
utjämningsreformen slopar systemen med boställskapital och boställsränta samt
ersättning för kyrkobyggnadsvirke. Därigenom vinner man stora administrativa
förenklingar. Det är angeläget att i detta sammanhang komma bort från både
föråldrade och svårtillämpbara regelsystem och ett detaljrättvisetänkande som
kostar mera i form av administrativt arbete än det ger i form av ekonomiskt
utbyte. I enstaka fall kan det bli motiverat med extra utjämningsbidrag till
följd av att de båda nu nämnda systemen avskaffas.

2.8 Genomförande

Jag delar utredningens uppfattning att det nya systemet
för ekonomisk utjämning mellan de kyrkliga kommunerna bör träda i kraft den 1
januari 1983.

Förslagets
genomförande förutsätter bl. a. ändringar i lagen om kyrkliga kostnader. Då
denna lag är av kyrkolags natur, måste beslut om ändringar fattas av såväl
regering och riksdag som allmänt kyrkomöte. Regeringen, som har kallat till
kyrkomöte den 15 april 1982, avser därför att hemställa om detta kyrkomötes
beslut i frågan.

Det
föreslagna systemet har byggts upp på sådant sätt att det utan svårigheter kan datorbehandlas.
Utredningen har därvid föreslagit att systemet bör kopplas till skattesystemet
så att bidrag och avgifter avräknas mot uppburen skatt. Vid remissbehandlingen
har bl. a. riksskatteverket pekat på att skattesystemet inte är helt ADB-anpassat.
Sålunda bygger skatteuppbörden till stor del på manuella rutiner. Med hänsyn härfill
finner jag det önskvärt att kyrkofonden utnyttjar ett särskilt ADB-system för avräkningen
mellan fonden och de kyrkliga kommunerna. Som ett led i kyrkofondsutredningens hitfillsvarande
arbete har grunden för ett sådant system redan skapats genom statistiska
centralbyråns datatekniska bearbetningar. Riksrevisionsverket har i sitt
remissvar förklarat sig vara berett att delta i arbetet med systemets slutliga
tekniska utformning. Därvid måste särskilt möjligheterna till besparingar tas
till vara.

Enligt min
mening bör beräkning av allmänt utjämningsbidrag och allmän kyrkoavgift baseras
på utfallet av närmast föregående taxering, dvs. då systemet första gången tas
i bruk på utfallet av 1982 års taxering. Den

Prop. 1981/82:158 35

särskilda kyrkoavgiften och det särskilda
utjämningsbidragets båda delkomr ponenter, lönebidraget och tillskotten, är poster
som är i princip låsta beloppsmässigt under perioden fram till dess systemet
revideras. Sedan stiftsnämnderna resp. kammarkollegiet fastställt dessa belopp,
bör dessa kodas in i systemet utan att som regel behöva ändras förrän systemet
revideras. Hur de olika beloppen bör fastställas har jag behandlat i det
föregående. Datalistor över resultatet av avräkningen, dvs. nettobeloppen
kyrkliga kommuner tillgodo resp. kyrkofonden tillgodo, bör genom kyrkofondens
försorg tillställas länsstyrelserna för att vid varje preliminär
skatteutbetalning med en tolftedel avräknas mot kyrkoskatten.

I systemets uppbyggnad ligger att alla betalningar sker
via kyrkofonden. Det nuvarande statliga skatteutjämningsbidraget kommer därmed
att upphöra. I stället förordar jag att ett statsbidrag betalas in fill
kyrkofonden med 88 milj. kr. för år 1983. Tiden för avlämnande av propositioner
med begäran om anslag har numera gått ut. Det torde emellerfid från riksdagen
synpunkt vara enklast att behandla anslagsfrågan redan i samband med lag-och
principfrågorna och inte först efter en särskild proposition fill nästa
riksmöte. Då jag föreslår att regeringen nu även begär anslag till förevarande
ändamål, har jag också beaktat att riksdagen (FiU 1980/81:13) har strukit under
det angelägna i att frågan om en översyn av det ekonomiska utjämningssystemet
för svenska kyrkan ses över snarast möjligt.

I samråd med chefen för budgetdepartementet föreslår jag
att medel för första halvåret 1983 anvisas med hälften av 88 milj. kr. under
ett särskilt, obetecknat anslag under femtonde huvudtiteln i statsbudgeten för
budgetåret 1982/83.

Vid själva införandet av systemet krävs vissa
övergångsanordningar. Jag behandlar dessa frågor i specialmotiveringen fill
lagförslagen.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom
kommundepartementet upprättats förslag till

1.
lag om ändring
i lagen (1970:940) om kyrkliga kostnader

2.
lag om ändring
i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag. Förslagen har utarbetats i samråd
med chefen för budgetdepartementet.

Eftersom lagen om kyrkliga kostnader är av kyrkolags
natur, kommer jag som redan nämnts att föreslå regeringen att lägga fram
förslaget om ändringar i denna lag även för det allmänna kyrkomöte som har
kallats in till den 15 april.

Prop. 1981/82:158 36

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:940) om
kyrkliga kostnader

De förslag som har redovisats i det föregående förutsätter
ändringar i lagen (1970:940) om kyrkliga kostnader och i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag.
I den förra lagen utgår reglerna om avräkningen mellan kyrkofonden och
pastoraten samt tillkommer bestämmelser om kyrkofondens nya uppgifter. I den
senare lagen finns vissa bestämmelser som avser kyrkliga kommuner och måste
ersättas av nya regler. Den naturliga lagtekniska lösningen är att föra samman
samtliga erforderliga bestämmelser i en lag. Av konstitutionella skäl är det
nödvändigt att lägga lagen om kyrkliga kostnader till grund och genomföra de
nya reglerna formellt genom ändringar i denna lag. Kyrkofondsutredningen har
till sitt betänkande fogat ett lagutkast som underlag för det vidare arbetet
sedan ställning tagits till principförslaget.

Vid avfattningen
av de nya lagreglerna har jag, liksom kyrkofondsutredningen, ansett det vara
mest ändamålsenligt att så nära som möjligt knyta an till de båda nuvarande
lagarna, alltså de om kyrkliga kostnader och om skatteutjämningsbidrag. Endast
ofrånkomliga tekniska justeringar samt kompletteringar har i princip gjorts men
inte någon allmän redakfionell bearbetning av lagtexterna. I förhållande till
kyrkofondsutredningens utkast har, förutom sakliga ändringar på vissa punkter
som redovisats i det föregående, främst genomförts en systematisering av
lagreglerna på fem avdelningar för att vinna ökad överskådlighet.

Den första
avdelningen omfattar inledande bestämmelser, dels om tillämpningsområdet och
dels med vissa definitioner. I den andra avdelningen har de grundläggande
reglerna om kyrkofonden sammanförts. Från lagen om kyrkliga kostnader har
bestämmelserna om intäkter, utgifter och lån övertagits och bearbetats med
hänsyn till de föreslagna reformerna. Därutöver har tillagts bestämmelser om styrelse
för kyrkofonden. Den tredje avdelningen innehåller föreskrifter om de båda
kyrkoavgifterna, den allmänna och den särskilda. Fjärde avdelningen omfattar de
huvudsakliga reglerna om själva utjämningssystemet. Här ges föreskrifter om
allmänt, särskilt och extra utjämningsbidrag med en nära anknytning till avfattningen
av lagen om skatteutjämningsbidrag. I den sista, femte avdelningen har
sammanförts de bestämmelser som erfordras i övrigt. Det rör sig om ett par stadganden
som blir kvar från lagen om kyrkliga kostnader samt några föreskrifter av
verkställighetskaraktär efter mönster från lagen om skatteutjämningsbidrag.

Jag vill anmärka att vissa av de regler som redan finns
eller som nu föreslås i lagen om kyrkhga kostnader egentligen är av sådan natur
att de enligt praxis borde ha tagits in i en förordning. För att inte avvika
från de nuvarande lagarnas mönster har jag emellertid stannat för att ta med
även dessa regler i

Prop. 1981/82:158 37

lagen. Det är emellertid viktigt att lagen ger utrymme för
kompletteringar i enklare former än lag.

1§

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Detta har
vidgats till att även omfatta församlingar.

2 §

Paragrafen definierar begreppet kyrklig kommun. Härigenom
förenklas den följande lagtexten. Paragrafen har omarbetats i förhållande till
kyrkofondsutredningens utkast, så att definitionen överensstämmer med den i
lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap.

Paragrafen har samma lydelse som nuvarande 2§, Den kan
behöva anpassas till ett senare framlagt förslag till ny lag om
församlingsstyrelse,

• 4 §

Paragrafen upptar definitioner som behövs för det nya
utjämningssystemet. Dessa definitioner utgår tekniskt från dem i 2 § lagen om skatteutjämningsbidrag.
Kyrkofondsutredningens utkast har kompletterats med en föreskrift om reduktion
av skatteunderlaget från juridiska personer. Vidare har i ett sista stycke
införts den föreskrift om statistiska centralbyråns fastställelse av
medelskattekraften som finns i 12 § lagen om skatteutjämningsbidrag och som
utredningen fört in som 11 §,

5§

Paragrafen ersätter nuvarande 11 §. Den anger kyrkofondens
inkomstkällor. De sakliga ändringarna är endast att jag liksom
kyrkofondsutredningen även tar med den särskilda kyrkoavgiften samt för
fullständighets skull tar upp en punkt om statsbidrag. En viss teknisk
omredigering har gjorts för att paragrafen skall svara bättre mot den följande
som avser kyrkofondens utgifter.

6-7 §§

Den första av dessa paragrafer har samma lydelse som
nuvarande 12 §. De sakliga nyheterna har tagits in i 7 §. De är att kyrkofonden
skall utge utjämningsbidrag samt betala sina egna förvaltningskostnader. Jag
har

Prop. 1981/82:158 38

övervägt att föreslå en särskild punkt om finansiering av
rikskyrkliga ändamål men har stannat för att det inte är nödvändigt. I fråga om
beslutstekniken förutsätter jag att varje nytt ändamål skall godkännas av
riksdagen enligt 6 § punkt 4 och att regeringen meddelar närmare föreskrifter
om bidragsgivningen med beaktande bl. a. av andra finanseringskällor. Om all bidragsgivning
gäller att den får beslutas av styrelsen inom de ramar som dras upp av fillgängliga
medel och av regeringen i samband med fastställelsen av öretal för den allmänna
kyrkoavgiften.

8 och 9 §§ Paragraferna motsvarar nuvarande 13 och 14§§.

10 och 11 §§

Liksom i kyrkofondsutredningens förslag fastslås att en
särskild styrelse skall ansvara för kyrkofondens förvaltning. Bestämmelserna
innebär att styrelsen ytterst skall svara för förvaltningen av kyrkofonden,
medan den direkta handläggningen av kyrkofondsärenden liksom f. n. skall
handhas av kammarkollegiet. I några av förslagets övriga paragrafer
konkretiseras vissa av styrelsens arbetsuppgifter. Mera detaljerade regler om
fondens förvaltning bör meddelas av regeringen. Bestämmelsen härom i 11 §
svarar mot den nuvarande 5 §.

På de
tidigare anförda skälen har styrelsen i jämförelse med utredningens förslag
utökats med ytterligare en ledamot jämte ersättare, vilka skall utses av
regeringen. Av de statliga företrädarna bör en ha anknytning till
kammarkollegiet och minst en ha erfarenhet av annan fondförvaltning.
Mandatperioden bör vara tre år. Någon bestämmelse om mandatperioden för de
kyrkliga företrädarna har inte tagits in i paragrafen.

12 §

Paragrafen har samma lydelse som nuvarande 10 §. Jag
föreslår sålunda att man behåller den gamla regeln att öretalet skall
fastställas så att kyrkofondens inkomster och utgifter såvitt möjligt blir
lika stora. Jag vill emellerfid i anslutning härtill betona, att det nya
utjämningssystemet förutsätter en viss mindre buffert som bl. a. kan användas
till extra utjämningsbidrag.

13 §

På tidigare anförda skäl bör, som redan nu sker i praxis,
i skatteunderlaget inte räknas in mer än 30 % av de skattekronor som hänför sig
till personer som inte är medlemmar i svenska kyrkan. Detta bör framgå av
lagen.

Prop. 1981/82:158 39

Avgiftens öretal skall liksom i dag bestämmas av
regeringen. En konsekvens av att kyrkofonden får en styrelse blir att denna
kommer att föreslå avgiften i stället för som nu kammarkollegiet. Jag
förutsätter att förslaget kommer att grundas på styrelsens preliminära budget
för fondens verksamhet under bidragsåret. Närmare bestämmelser härom bör ges i
tillämpningsföreskrifterna.

14 §

I första stycket fastslås skyldigheten för pastorat som
har lönetillgångar att erlägga särskild kyrkoavgift. Andra stycket definierar
begreppet lönetillgångar i överensstämmelse med nuvarande 3 § första stycket.

Bestämmelser om beräkningsgrunderna bör utfärdas av
regeringen. Att t. ex. ange procenttalen för särskilda egendomsslag direkt i
lagtexten kan medföra en olämplig bindning. Det bör endast anges att avgiften
skall stå i relation till vad som kan anses vara skäHg avkastning. Att denna
bedömning skall ske för hela riket har jag fidigare utvecklat.

15-17 §§

Här ges de grundläggande bestämmelserna om det allmänna
utjämnings-bidraget och skattekraftsgarantin. Lagtexterna utgår från dem i
lagen om skatteutjämningsbidrag och svarar därför också nära mot 6-8 §§ i kyrkofondsutredningens
utkast.

116 § har
i enlighet med utredningens förslag tagits in en särskild regel om tillskott av
skatteunderlag till kyrkliga samfälligheter. Motivet till regeln är att det nya
utjämningssystemet annars skulle kunna motverka önskvärda samfällighetsbildningar.
Lagtexten har förtydhgats i jämförelse med utredningens utkast. Då det gäller
en total samfälhghet får de ingående församlingarna inga fillskott. Samfälligheten
skall då få vad som "skulle ha ' utgått" till församlingarna om de
inte gått samman i en total samfällighet. Då det gäller ett pastorat kommer fillskott
att utgå både till församlingarna och till pastoratet. Pastoratet skall då ha
summan av de tillskott som "utgår" till församlingarna.

Skattekraftsgarantin enligt 17 § ligger av förut
redovisade skäl genomgående fem procentenheter under dem som intagits i
kyrkofondsutredningens lagutkast utom beträffande de tre länen inom Lunds stift
som enligt mitt förslag garanteras samma skattekraft som rikets övriga södra
delar. Härigenom blir den lägsta garantinivån 98 % och den högsta 119 %.

18 §

Paragrafen behandlar det särskilda utjämningsbidraget.
Till skillnad mot kyrkofondsutredningens utkast har i förslaget, på förut
anförda skäl, det

Prop. 1981/82:158 40

belopp som baseras på inrättade prästtjänster inte låsts fast
i lagen. Regeringen bör bestämma beloppets storlek med hänsyn fill bl. a.
kostnadsutvecklingen och tillgängliga medel. Jag förutsätter dock att lägre
belopp än av utredningen föreslagna 25 000 kr. inte skall fastställas.

Det belopp
som föreslås övervångsvis ersätta de nuvarande tillskotten ur kyrkofonden bör,
som jag utvecklat i det föregående, utgå med 100 % av medelvärdet av
tillskotten under åren 1978-1981, dvs. med en fjärdedel av vad varje pastorat
har fått i tillskott under dessa fyra år. Det bör tilläggas att det inte bör
krävas att en kyrklig kommun har fått tillskott under alla fyra åren för att
bidrag skall utgå enligt denna punkt.

Begreppet
församlingspräst definieras i paragrafen i överensstämmelse med nuvarande 6 §
andra stycket.

19 §

Paragrafen svarar mot kyrkofondsutredningens utkast till
18 §. Den anger den spärregel som skall förhindra att utjämningssystemet
möjliggör en sänkning av utdebiteringen under en nivå som kan bedömas som
oacceptabel. Jag anser emellertid att det bör ankomma på regeringen och inte
på styrelsen att bestämma denna nivå. Liksom utredningen anser jag det lämpligt
att i lagen ange en högsta gräns som inte får överskridas. Denna gräns bör
sättas i relation till medelutdebiteringen.

20 §

I paragrafen ges regler om extra utjämningsbidrag. Det bör
ankomma på regeringen att fastställa vissa föreskrifter för hur fördelningen av
bidrag får ske inom ramen för tillgängliga medel.

Jag delar
utredningens uppfattning att den allmänna förutsättningen för bidrag bör vara
att det inte bara framstår som skäligt med hänsyn till den sökande kommunens
ekonomiska situation utan också att önskvärda rationaliseringar och besparingar
kommer till stånd.

Kyrkofondsutredningen
har förordat att man så långt som möjligt skall lägga fast principer även för
extra utjämningsbidrag i form av automatiskt verkande spärregler. Som jag fidigare
här utvecklat är jag i princip positiv till utredningens förslag till spärrar,
men jag är tveksam öm de praktiska möjligheterna att tillämpa alltför fasta
regler med automatisk bidragsgivning, framför allt sedan systemet väl har
börjat tillämpas. Enligt min mening får man därför räkna med att regeringen endast
utfärdar tämligen allmänt hållna föreskrifter. Det är önskvärt att styrelsen,
som alltså formellt får besluta om samtliga extra bidrag, själv antar vissa
normer för denna bidragsgivning.

Regeringens
föreskrifter bör även innehålla nödvändiga bestämmelser om ansökningsförfarande
och liknande. Jag förutsätter att dessa föreskrifter

Prop. 1981/82:158 41

första gången utfärdas så att extra bidrag under år 1983
inte blir helt beroende av ansökan.

21 §

Kammarkollegiet har i sitt remissyttrande bl. a. påpekat
att kyrkofondsutredningens lagutkast inte innehåller någon regel att tillämpas
vid indelningsändringar och att lagen bör kompletteras på denna punkt. F. n.
gäller om det statliga skatteutjämningsbidraget att regeringen bestämmer hur
utgående bidragsbelopp skall fördelas vid indelningsändring som berör
församling, pastorat eller annan kyrklig samfällighet.

Jag delar
kammarkollegiets uppfattning och har därför i lagförslaget fört in 18 § som
reglerar fall av indelningsändringar. Jag finner ingen anledning att gå ifrån den
nuvarande ordningen att regeringen skall besluta om fördelningen av utgående
bidragsbelopp vid indelningsändringar. Tillämpningsföreskrifterna bör
innehålla närmare bestämmelser om hur själva fördelningen skall genomföras
praktiskt.

22 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 6 § första stycket. Någon
särskild regel, motsvarande 7§, om i vilken turordning avkastningen från
lönetillgångar, bidrag från kyrkofonden och skattemedel skall användas för att
täcka lönekostnader har jag inte ansett nödvändig. Det får anses uppenbart att
i första hand avkastning och bidrag kommer till användning.

23 §

Paragrafen har samma lydelse som nuvarande 15 §.

24 §

Paragrafen motsvarar 10 § i kyrkofondsutredningens utkast
som i sin tur utgår från 11 § lagen om skatteutjämningsbidrag. En viss
utbyggnad har skett i förhållande till utredningens text. Sedan taxeringarna
året före bidragsåret har avslutats och statistiska centralbyrån fastställt
medelskattekraften, bör kyrkofondens styrelse så fort som möjligt fastställa
tillskottens storlek samt debiteringslistor rörande den allmänna kyrkoavgiften.
Samtidigt bör styrelsen fastställa det särskilda utjämningsbidraget och den
särskilda kyrkoavgiften. Styrelsen bör även svara för att pastoraten får
meddelanden om fastställda tillskott, bidrag och avgifter. Preliminära
uppgifter bör ges i tid för att kunna begagnas i det kyrkokominunala
budgetarbetet.

Prop. 1981/82:158 42

Övergångsbestämmelser _

Punkten 2 tar upp erforderlig övergångsanordning för den
sista avräkningen enligt det hittillsvarande systemet, för år 1982.

Punkten 3 avser kyrkofondens styrelse. Av tekniska skäl
måste regeringen första gången utse hela styrelsen. Det är inte möjligt att
låta allmänna kyrkomötet formellt utse ledamöter och ersättare innan den nya
lagen har trätt i kraft. Kyrkomötet kan däremot informellt nominera motsvarande
antal personer som utses av regeringen. Mandatperioden för dessa ledamöter och
ersättare bör bestämmas till tiden fram till dess ett nytt allmänt kyrkomöte
har formellt utsett ledamöter och ersättare enligt lagen.

Den nya styrelsen kan inte fungera före den 1 januari 1983
då den föreslagna lagen träder i kraft. Jag förutsätter att alla beslut av
vikt, som regeringen i detta läge måste fatta under innevarande år, kommer att
föregås av konsultationer med svenska kyrkan. Det kan finnas skäl för ett
bredare samråd än med endast de personer som nominerats till den nya styrelsen.

Punkten 4 är motiverad av rent tekniska skäl. Jag hänvisar
till årets budgetproposition där motsvarande bestämmelser har tagits in i vissa
andra författningar (bilaga 2:3 s. 2 och 5).

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag

Som har redovisats tidigare kommer det föreslagna systemet
att ersätta även det nuvarande statliga skatteutjämningssystemet. Till följd
härav har från lagen om skatteutjämningsbidrag förts bort de bestämmelser, som
reglerar skatteutjämningen fill kyrkliga kommuner.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen att

1.
för sin del
anta förslaget till lag om ändring i lagen (1970:940) om kyrkliga kostnader

2.
anta förslaget
till lag om ändring i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag

3.
till Bidrag tUl
kyrkofonden på grund av indragna skatteutjämningsmedel under femtonde
huvudtiteln i statsbudgeten för budgetåret 1982/83 anvisa ett anslag av 44 000
000 kr.

Prop.
1981/82:158 43

6
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att för sin del anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.

Prop. 1981/82:158 44

Bilaga 1 Sammanfattning av utredningens f ö rslag

Utredningen har haft till uppdrag att utforma ett f ö rslag till ett enhetligt system f ö r ekonomisk utj ä mning
mellan de kyrkliga kommunerna via kyrkofonden, som kan ers ä tta b å de det
nuvarande statliga skatteutj ä mningssystemet
och den utj ä mning av pastoratens l ö nekostnader som nu sker via kyrkofonden. Uppdraget
och utredningsarbetet redovisas i kapitel 1 , direktiven i bilaga A.

Bakgrundsfakta

Svenska kyrkans lokala organisation omfattar 2 570 territoriella
f ö rsamlingar, som bildar 1 145
pastorat och d ä rut ö ver ett stort antal ekonomiska samf ä lligheter.
S å v ä l f ö rsamlingar och pastorat soni samf ä lligheter utg ö r
kyrkliga kommuner. En redog ö relse f ö r organisationen samt f ö r svenska kyrkans organ p ä stifts- och riksplanen l ä mnas i bilaga B.

Staten betalade
1981 ut ca 138 milj kr i skatteutj ä mningsbidrag
till kyrkliga kommuner. Riksdagen besl ö t
1980 att reducera bidragsbeloppet med 40 % fr
o m 1982. De kyrkliga kommuner som p ä
grund h ä rav skulle f ä h ö ja sin utdebitering
med mera ä n 20 ö re per skattekrona, f ö rsamlings-
och pastoratsskatt sammanr ä knad, skulle
ges kompensation f ö r det ö verskjutande. Sammanlagt ca 87 milj kr kommer att
utg å i skatteutj ä mningsbidrag 1982.

E!n avr ä kning mellan
pastoraten och kyrkofonden sker å rligen betr ä ffande pastoratens int ä kter av l ö netillg å ngar och f ö rsamlingsskatt
samt deras utgifter f ö r l ö ner till pr ä ster och kyrkomusiker. P å grundval av denna avr ä kning erh å ller vissa pastorat tillskott ur
kyrkofonden medan andra f å r betala in ett ö verskott. Under 1979 fick 592 pastorat tillskott
med sammanlagt ca 55 milj kr. Endast ett f ä tal
pastorat f å r betala in ö verskott.

Prop.
1981/82:158 45

Avr ä kningsf ö rfarandet ä r
komplicerat och svarar dessutom inte l ä ngre
mot taxeri ngsf ö rfar-andet sedan taxeringsperioden
f ö rl ä ngts. Vid den tidpunkt, d ä
avr ä kningen m å ste vara avslutad av h ä nsyn till det kyrkokommunala budgetarbetet, finns inte uppgifter om
det slutliga taxeringsutfallet. Mot denna bakgrund har Svenska kyrkans f ö rsamlings- och pastoratsf ö rbund hos regeringen beg ä rt en ö versyn
av avr ä kningsf ö rfarandet.

Kyrkofondens
utgifter ut ö ver tillskotten uppgick 1979 till
ca 159 milj kr. Den huvudsakliga int ä kten
ä r den allm ä nna kyrkoavgiften, som skall erl ä ggas av pastoraten med ett av regeringen ä rligen fastst ä llt
ö retal per skattekrona. Avgiften ä r f ö r n ä rvarande 10 ö re.

En kort
redog ö relse f ö r kyrkofonden och avr ä kningsf ö rfarandet mellan denna och
pastoraten l ä mnas i kapitel 2. En n ä rmare framst ä llning
ges i bilaga C.

Utredningen skall enligt sina direktiv ta upp inte bara avr ä kningsf ö rfarandet
mellan kyrkofonden och pastoraten utan ä ven
systemet med klockarbost ä llskapital och bost ä llsr ä nta. I
samband d ä rmed har utredningen ä ven tagit upp systemet med ers ä ttning av kyrkofondsmedel f ö r byggnadsvirke. En redog ö relse f ö r
dessa b å da system l ä mnas i kapitel 3. Det r ö r sig n ä stan genomg å ende om sm å belopp. B å da
systemen ä r sv ä ra att till ä mpa.

Det statliga
skatteutj ä mningsbidraget till de kyrkliga
kommunerna belyses n ä rmare i kapitel 4. Uppgifter om de kyrkliga
kommunernas skattekraft l ä mnas i kapitel 5. Vissa tabeller
som visar samband mellan skatteutj ä mningsbidrag
och inv å narantal samt mellan s ä dana bidrag och skattesats m m har tagits in i bilaga
D.

Utg å ngspunkter och ramar

I kapitel 6 redovisar utredningen f ö rst sina allm ä nna
utg å ngspunkter och ö verv ä ganden.

Den
omedelbara bakgrunden till utredningens uppdrag ä r dels riksdagens beslut 1980 att reducera de statliga skatteuti ä mnings-bidragen, dels behovet av att se ö ver avr ä kningsf ö rfarandet mellan pastoraten och kyrkofonden.

De b å da nuvarande systemen ger, enligt vad som s ä gs i direktiven, inte en utj ä mning som svarar mot de kyrkliga kommunernas aktuella
behov. Situationen kommer att ytterligare f ö rs ä mras till f ö ljd
av vissa under innevarande ä r beslutade ä ndringar i skatte-

Prop. 1981/82:158 46

systemet. Genom att grundavdraget h ö js fr ä n 6 000 till
7 000 kr och int ä kterna fr ä n juridiska personer reduceras med 20 "'. minskar
de kyrkliga kor.raunernas skatteint ä kter
med ö ver 90 milj kr.

Utredningen
konstaterar att inneb ö rden av riksdagens beslut 1980 ä r - oavsett hur man utformar utj ä mningssystemet f ö r
de kyrkliga kommunerna - att i framtiden denna utj ä mning kommer att vara kyrkanse gen angel ä genhet i st ö rre
utstr ä ckning ä n hitti1 Is. H ä ri
ligger en grundl ä ggande skillnad mot den borgerligt
kommunala sidan, d ä r utg å ngspunkten ä r att staten tillskjuter pengar som
f ö rdelas mellan kommunerna enligt vissa
grunder. Denna viktiga skillnad m å ste
man hela tiden ha f ö r ö gonen,d å man diskuterar konstruktionen och verkningarna
av ett s å dant utj ä mningssystem som det ä r utredningens uppgift att f ö resl å .

Utredningen
har enligt direktiven att utg å fr å n att utj ä mningen
via kyrkofonden enligt det nya systemet "skall finansieras genom den allm ä nna kyrkoavgiften". I detta uttalande ligger att
kyrkan ä ven m å ste vara beredd p ä att i framtiden f å bekosta utj ä mningen
helt p ä egen hand, utan statsbidrag.

Utredningen har ansett det l ä mpligt att redan inledningsvis ange de ekonomiska ramar som g ä ller f ö r
den f ö ljande diskussionen. Utredningen
har kommit fram till att ett system med godtagbar utj ä mningseffekt f ö ruts ä tter att den allm ä nna
kyrkoavgiften h ö js till minst 13 ö re, ä ven om
kyrkan f å r beh ä lla det nu å terst å ende statsbidraget. En ö vre gr ä ns
har utredningen funnit sig kunna dra vid 20 ö re
i allm ä n kyrkoavgift.

' Ö verv ä gandena h ä ller sig allts å
inom ramen 13 - 20 ö re i allm ä n kyrkoavgift. Inom denna ram redovisar utredningen
tre alternativ med var sin avgiftsniv å
och var sin utj ä mningseffekt. Alla ber ä k-ningar innefattar ä ven konsekvenserna av att skatteunderlaget minskar genom att
grundavdraget h ö js och int ä kterna fr å n
juridiska personer minskar. Dessa effekter motsvarar en h ö jning av utdebiteringen med tre ö re per skattekrona.

Ä ven
om helheten och totalbilden ä r det v ä sentligaste, m å ste
naturligtvis de enskilda kyrkliga kommunerna ocks å se till hur de sj ä lva p å verkas. Ä ven
i detta avseende har utredningen funnit det l ä mpligt att redan fr ä n b ö rjan ange en gr ä ns.
Utredningen har - liksom statsmakterna d ä
de fattade sitt beslut att minska statsbidraget 1980 - fastst ä llt som princip att utdebiteringen ingenstans skall
beh ö va h ö jas mera ä n 20 ö re per skattekrona.

Prop.
1981/82:158 47

effekterna av samtliga reformer inr ä knade, s å lunda
utj ä mningssystem, minskat statsbidrag,
h ö jt grundavdrag och minskade int ä kter fr å n
juridiska personer.

Kravet p å att kyrkan skall ta ett ö kat ansvar f ö r
den ekonomiska utj ä mningen inneb ä r ett krav p å
ö kad solidaritet inom kyr-kan. F ö rh å llandet
mellan stora och sm å , starka och svaga enheter kommer
in i bilden liksom pastoratens skiftande tillg å ng till egendom. Utredningen avst å r
fr ä n att n ä rmare diskutera vilka krav p ä solidaritet som ä r
rimliga att resa. De ekonomiska ramar, som utredningen har angett, ger utrymme
f ö r skilda st ä llningstaganden.

Allm ä nt framh å ller utredningen emellertid - eftersom detta har
direkt betydelse f ö r konstruktionen av ett nytt utj ä mningssystem - att krav p å ö kad solidaritet
f ö ruts ä tter r ä ttvisa principer som grund f ö r systemet. Dess principer b ö r vara s å
utformade att de kan accepteras av det stora flertalet enheter av olika typer,
genom att sk ä lig h ä nsyn tas till de olika intressen som bryter sig mot varandra.

Utredningen
pekar p å att den kyrkokommunala
organisationen ä r en faktor av grundl ä ggande betydelse i sammanhanget. Det har framh å llits m ä nga
g å nger att denna organisation ä r orationell och on ö digt kostsam om man betraktar den fr å n vanliga administrativa och ekonomiska synpunkter. Utredningen har f ö r egen del ingen anledning att ta st ä llning till dessa organisationsfr å gor. Det m å ste
emellertid uppm ä rksammas att de i viss m å n f å r en ny dimension
vid inf ö randet av ett inomkyrkligt utj ä mningssystem som st ä ller krav p ä solidaritet bl a av de stora och b ä rkraftiga enheterna i f ö rh å llande till
de sm å och svaga. Rationaliseringar inom
organisationen kan ses som en motsvarande å tg ä rd av solidaritet fr å n de mindre enheternas sida. Ett utj ä mningssystem kan i vart fall inte f å
konstrueras p å ett s å dant s ä tt
att det motverkar organisationsf ö r ä ndringar som kan ge besparingar.

I detta
sammanhang n ä mner utredningen, som ett uppslag
att beakta i den fortsatta debatten, m ö jligheten
att se utj ä mning inom pastoraten som en angel ä genhet f ö r
dem sj ä lva och att se utj ä mning inom kyrkan i dess helhet som en fr å ga om utj ä mning
mellan pastoraten.

Det ä r viktigt att ha f ö r ö gonen att
strukturfr å gorna inte bara ä r fr å gor om yttre
organisation. Lika v ä sentligt ä r att kyrkans

Prop.
1981/82:158 48

lokalplan bygger p ä
principerna om kommunal sj ä lvstyrelse. I detta ligger bl a att
varje enhet som inte ing å r i en total samf ä llighet har egen beskattningsr ä tt och i princip sj ä lv best ä mmer vad den vill kosta p ä sig. Det ä r
ot ä nkbart att ge en kommun m ö jlighet att v ä ltra
ö ver kostnader f ö r " ö verstandard"
p å andra via ett utj ä mningssystem. Lika ot ä nkbart ä r, som framh å lls i utredningens direktiv, att inf ö ra ett system med myndighetskontroll eller en utifr å n best ä md
prioritering av å tg ä rder som det ankommer p å den kyrkliga
kommunen att sj ä lv besluta om.

Andra ö mt å liga fr å gor g ä ller den kyrkliga
egendomen. Det ä r n ö dv ä ndigt att s ö ka generella och r ä ttvisa normer f ö r beaktande av pastoratens egendoms
innehav. Ä ven principerna f ö r tilldelning av pr ä sttj ä nster aktualiseras. Eftersom
utredningen vill tills vidare bygga en av komponenterna i ett nytt utj ä mningssystem p å
antalet pr ä sttj ä nster som finns inr ä ttade i
pastoraten, ä r det ofr å nkomligt att stryka under vikten av aktuella och r ä ttvisa principer.

Utredningen sammanfattar ocks å statens intressen s å dana de framg å r av direktiven och av de generella
direktiv till alla statliga utredningar om finansiering av reformer som utf ä rdades 1980. Staten vill verka f ö r en enklare och billigare administration, f ö r besparingar och rationaliseringar samt f ö r sunda och framsynta ekonomiska principer. Dessa
krav konkretiseras bl a i ett ö nskem å l om att det nya systemet skall kunna data-anpassas,
n å got som har varit en fast utg å ngspunkt f ö r
utredningen. Staten kan naturligtvis ocks å
ha krav i fr å ga om effektiviteten hos det
system som inf ö rs, men utredningen g å r inte in p ä
denna fr å ga utan begr ä nsar sig till att belysa olika ambitionsniv å er.

Huvudkomponenter i ett nytt utj ä mningssystem

Under denna rubrik anf ö r
utredningen i kapitel 6 sammanfattningsvis f ö ljande.

Utredningen f ö r
som sitt f ö rslag endast fram de huvudsak!iga principer
och komponenter som ett nytt utj ä mningssystem
b ö r bygga p å . Den n ä rmare
detaljutformningen kan varieras.

Utredningens f ö rslag
omfattar fyra huvudkomponenter. Den f ö rsta
ä r en skattekraftsgaranti. Som s ä gs i direktiven b ö r
givetvis, liksom p ä den borgerligt kommunala sidan,
skattekraften tillm ä tas

Prop. 1981/82:158 49

grundl ä ggande
betydelse. Det ä r naturligt att knyta an tillden indelning
av landet i skattekraftsomr å den som har
genomf ö rts p å den borgerliga sidan liksom till de procenttal som har fastst ä llts f ö r
varje omr å de.

Utredningen
har ber ä knat skattekraftsgarantin p å f ö rsamlingarna.
Ä ven en total ekonomisk samf ä lliohet f å r
allts å tillgodor ä kna sig det tillskott av skatteunderlag som skulle
ha tillkommit enskilda f ö rsamlingar om n å gon samf ä llighet
inte hade bildats.

Den andra
huvudkomponenten ä r den allm ä nna kyrkoavgiften. Som n ä mnts har utredningen enligt direktiven haft att utg å fr ä n att utj ä mningen skall finansieras genom denna avgift.

Ett enhetligt utj ä mningssystem
f ö ruts ä tter att man avvecklar den nuvarande avr ä kningen mellan pastoraten och kyrkofonden. Kravet p å dataanpassning av systemet insk ä rper vikten av dennai f ö ruts ä ttning. Som
en ers ä ttning f ö resl ä r
utredningen en s ä rskild kyrkoavgift bet;jknad p å pastoratens l ö netillg å ngar. Detta ä r
den . den tredje huvudkomponenten.

Som princip
f ö resl å r utredningen att man best ä mmer
v ä rdet av varje pastorats tillg å ngar av olika slag - jordbruk, skog, aktier,
bankmedel, obligationer - samt f ö r varje
egendomsslag fastst ä ller en f ö r hela landet g ä llande
procentsats f ö r den s ä rskilda kyrkoavgiften. Utredningen f ö rordar att man iakttar stor f ö rsiktighet d å
man best ä mmer dessa procenttal, s ä att man inte motverkar utan i st ä llet stimulerar till en aktiv och god egendomsf ö rvaltning.

Som direktiven framh å ller
f ö ruts ä tter ett r ä ttvist utj ä mningssystem att man tar h ä nsyn till de kyrkliga kommunernas skiftande
kostnadsstruktur. Skattekraftsgarantin inneb ä r
att vissa kostnader beaktas, n ä rmast de
geografiskt betingade. Utan n å gon ytterligare
kostnadsfaktor erh å lls emellertid inte n å gon godtagbar utj ä mningseffekt.

Den fj ä rde
huvudkomponenten i f ö rslaget ä r mot denna bakgrund en s ä rskild kostnadsfaktor. Det ä r emellertid inte m ö jligt i dag att utan omfattande utredning f å fram underlag f ö r
att v ä ga in kostnadsfaktorerna p ä det s ä tt
som ä r ö nskv ä rt. 1 avvaktan p ä en n ä rmare analys
om den kyrkokommunala ekonomin - som utredningen f ö rordar - har det i detta l ä ge blivit n ö dv ä ndigt att s ö ka
efter anv ä ndbara schabloner.

Vid val mellan olika kostnadsposter som kan t ä nkas schabloni-

4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 158

Prop.
1981/82:158 50

serade har utredningen stannat f ö r att f ö resl å viss del av l ö nerna
f ö r de pr ä sttj ä nster som finns
inr ä ttade i pastoraten. F ö r varje s å dan
tj ä nst f ö resl å s ett generellt l ö nebidrag. Detta har en p å taglig utj ä mningseffekt.

Det har emellertid
visat sig sv å rt att n å en tillfredsst ä llan-
, de effekt, fr ä mst bland de kyrkliga kommuner som
i dag utdebite-rar 1:50 - 2 kr per skattekrona. Utredningen har funnit att man
kan l ö sa detta problem genom att l å ta pastoraten beh å lla
viss del av nuvarande tillskott, med en beloppsm ä ssig fastl å sning vid medeltalen av vad som har
betalats ut under å ren 1978-81.

M ö jligheter att variera
huvudkomponenterna

Under denna rubrik anf ö r
utredningen i kapitel 6 sammanfattningsvis f ö ljande.

Det g å r inte att ta bort n å gon av huvudkomponenterna utan att systemet faller s ö nder.Samtl iga kan emellertid varieras.

I fr å ga om skattekraftsgarantin kan man till en b ö rjan variera de olika procenttal som garanteras f ö r olika landsdelar. Man beh ö ver inte k ä nna
sig helt bunden av de tal som har fastst ä llts
p å den borgerligt kommunala sidan.

Viktigast ä r emellertid att man inte beh ö ver starta med att ge full garanti, dvs 100 ;,' av angivna
procent av medel skattekraften i riket. Man kan anse att full garanti ö verstiger vad kyrkan orkar med. I s å fall kan man s ä nka
garantin t ex med fem procentenheter ö ver
hela linjer (95 % garanti ) eller med tio procentenheter
(90 % garanti ). Ä ven mellanl ä gen
ä r naturligtvis m ö jliga. Man m å ste
vid valet av niv å beakta de regionala konsekvenserna.

Att den allm ä nna
kyrkoavgiften kan varieras beh ö ver inte utvecklas..
Utredningen h å ller sig, som redan n ä mnts, inom ramen 13-20 ö re.

Betr ä ffande den s ä rskilda kyrkoavgiften g ä ller naturligtvis att procenttalen f ö r olika egendomsslag kan varieras. Sj ä lvfallet kan man s ä tta h ö gre tal ä n utredningen har r ä knat med, i princip ocks å
l ä gre.

Den s ä rskilda kostnadsfaktorn kan likas å varieras. Utredningen tror f ö r sin del inte att det ä r m ö jligt att v ä lja n å gon annan
grund f ö r l ö nebidraget ä n pr ä sttj ä nsterna i denna etapp och ser viss
procent av nuvarande tillskott ur kyrkofonden som en

Prop.
1981/82:158 51

n ö dv ä ndig utj ä mningsfaktor ö verg å ngsvis. Givetvis
kan emellertid belopp resp procenttal varieras. Utredningen har f ö r sin del r ä knat
med 25 000 kr f ö r varje pr ä sttj ä nst samt minst
80 % av nuvarande tillskott.

I samband med m ö jligheterna
att variera huvudkomponenterna tar utredningen ocks å upp fr å gan
om sp ä rregler. Utredningen har r ä knat med tre s å dana.

En av
dessa regler inneb ä r i princip att man ingenstans skall
beh ö va h ö ja utdebiteringen mera ä n 20 ö re per skattekrona. En annan regel inneb ä r att full kompensation skall utg å f ö r alla h ö jningar ö ver
och ovanf ö r 2 kr per skattekrona. Skevheten i
det nuvarande systemet leder till att de nya principerna sl å r fel p å
vissa h å ll,varf ö r det uppkommer ett behov av en s å dan ö vre sp ä rregel.

A andra sidan
kan inv ä ndningar resas mot att f ö rsamlingar med en redan f ö rut l å g
utdebitering f å r m ö jlighet att s ä nka denna med hj ä lp av bidrag fr ä n
andra som i m å nga fall har h ö gre skattesats. Utredningen f ö resl å r d ä rf ö r en sp ä rr av inneb ö rd
i princip, att kyrkofonden inneh å ller de
belopp som svarar mot s ä nkningar under en viss niv å . Utredningen har f ö r sin del r ä knat med en gr ä ns vid 1:20 kr.

Utredningen f ö resl å r vidare att det, 1iksom p å den borgerligt kommunala sidan, skall finnas m ö jlighet att ge extra utj ä mningsbidrag efter ans ö kan och pr ö vning
av varje enskilt fall.

En n ä rmare beskrivning av det f ö reslagna systemet ges i kapitel 1. D ä r behandlas en rad detaljfr å gor
som f ö rbig å s h ä r.

Finansiering av rikskyrkliga ä ndam å l m m

Utredningen har f ö retagit
en viss pr ö vning av kyrkofondens utgifter vid
sidan av utj ä mningsfunktionen. Denna redovisas i
kapitel 7. En tabell har tagits in som bilaga F.

Kyrkofonden
l ä mnar redan nu vissa bidrag till rikskyrkliqa
ä ndam å l. Fr å n ett flertal h å ll har till utredningen framf ö rts ö nskem å l om att kyrkofonden skall ta ö ver de uppgifter som Stiftelsen Rikskyrklig
finansiering nu har. F ö rslaget har inte m ö tt motst å nd
fr ä n n å got h ä ll vid de kontakter och ö verl ä ggningar som
utredningen har haft. Ä ven andra framst ä llningar om finansiering genom kyrkofonden har f ö rts fram till utredningen. Det har bl a g ä llt diakonutbildningen och vissa diakonitj ä nster samt

andlig v å rd inom f ö rsvaret.

Utredningen
anser det inte vara sin uppgift att i detalj uttala sig om olika rikskyrkliga ä ndam å l. Allm ä nt framh å ller
utredningen emellertid som sin uppfattning, att kyrkofonden b ö r vara finansieringsk ä lla f ö r v ä sentliga rikskyrkliga uppgifter av den typ som har framh å llits f ö r
utredningen. Utredningen g å r inte in p å fr å gan, i vad
m ä n total eller partiellt
finansiering b ö r ske i olika fall, utan r ä knar endast med en ny utgiftspost p å 20 milj kr huvudsakligen f ö r rikskyrkliga ä ndam å l. N å gra milj kr
b ö r emellertid kunna anv ä ndas f ö r
extra utj ä mningsbidrag. D ä remot har utredningen stannat f ö r att f ö r
n ä rvarande avstyrka att bidrag ges till
speciella ä ndam å l p å f ö rsamlingsplanet av typ dyrbara kyrkorestaureringar. Om s ä dana bidrag skall f å n å gon betydelse kr ä vs r ä tt avsev ä rda belopp. Fr å gan
b ö r enligt utredningens mening pr ö vas vidare i samband med den f ö rordade analysen av de kyrkokommunala kostnaderna.

Bost ä llsr ä nta och ers ä ttning f ö r byggnadsvirke

Utredningen tar i kapitel 7 ocks å upp fr å gorna
om klockarbost ä llskapital och bost ä llsr ä nta och om
ers ä ttning f ö r byggnadsvirke. Utredningen f ö resl å r att b å da dessa system avvecklas i samband med att ett ö vergripande utj ä mningssystem
inf ö rs. Som regel r ö r det sig om sm å
belopp som inte st å r i rimlig proportion till
administrationen. F ö r enstaka fall kan en ö verg å ngsanordning
eller en m ö jlighet till extra utj ä mningsbidrag framst å som motiverad.

Styrelse f ö r
kyrkofonden

Om kyrkan f å r ta ett st ö rre ansvar f ö r
ekonomisk utj ä mning via kyrkofonden genom en h ö jd allm ä n
kyrkoavgift, finner utredningen det naturligt att kyrkan ges ett medinflytande ö ver kyrkofondens f ö rvaltning. Utredningen f ö resl ä r d ä rf ö r att fonden f å r
en s ä rskild styrelse med sex ledam ö ter av vilka regeringen utser tre, d ä ribland ordf ö rande,
och kyrkan tre.

Den l ö pande f ö rvaltningen av kyrkofonden f ö ruts ä tts ligga
kvar hos kammarkollegiet, utan ingripande av fondens styrelse.

Prop. 1981/82:158 53

Utj ä mningssystemets funktion

Utredningen redovisar i kapitel 8 ber ä kningar r ö rande
systemets funktion i olika alternativ. Detaljuppgifter f ö r varje f ö rsamling,
pastorat och total ekonomisk samf ä llighet
ges i bilagedelen.

Ett f ö rsta alternativ utg å r fr ä n full skattekraftsgaranti. Detta
kr ä ver 19 ö re i allm ä n
kyrkoavgift. Inom denna ram finns det utrymme f ö r att betala ut 80 t av de
nuvarande tillskotten. Ett andra alternativ utg å r fr å n att skattekraftsgarantin s ä nks med fem procentenheter ( 95 X garanti ). Detta kr ä ver 16 ö re
i allm ä n kyrkoavgift. Inom denna ram finns
det utrymme f ö r att betala ut 100 X av de nuvarande tillskotten. Ett
tredje alternativ utg å r fr å n att skattekraftsgarantin s ä nks
med ytterligare fem procentenheter ( 90 X garanti ). Detta kr ä ver 13 ö re i allm ä n kyrkoavgift. Ä ven
inom denna ram finns utrymme f ö r att betala
ut 100 % av de nuvarande tillskotten.

F ö r dessa tre alternativ redovisas
dels saidober ä kningar f ö r kyrkofonden, dels utj ä mningseffekten m ä tt
i den kyrkliga skattesatsens spridning med utg å ngspunkt fr å n befintlig finansstatistik.

Utredningen å terger
nedan en sammanst ä llning av de tre alternativen samt
deras utj ä mningseffekter. P ä f ö rsta raden i
utfallsredovisningen å terges nul ä get, p å
andra raden det l ä ge som skulle intr ä da om grundavdragets h ö jning och minskningen av int ä kterna
fr ä n juridiska personer skulle sl å igenom (efter "spar 2").

ilternativen

Komponenter________________ Alt 1 Alt 2_____ Alt 3

19 ö re

16 ö re

13 ö re

100 %

95 X

90 X

25 000

25 000

25 000

80 %

100 X

100 X

Allm ä n kyrkoavgift Skattekraftsgaranti L ö nebidrag (per pr ä sttj ä nst) Andel av nuvarande tillskott

Prop.
1981/82:158

Utfallet

54

Skattesatsens
spridning

Kyrklig skattesats, kr per skattekrona

-0.74

0.75-0.99

1.00- .1.25-
il.50-1.24 11.49 ;1.74

1
1

1.75-1.99

2.00

2.01-2.24

2.25-2.49

2.50-

i nul ä get

51

215

627

705

572

222

45

74

38

21

efter "spar
2"

49

207

617

664

556

272

8

122

48

27

i alt 1

35

181

879

768

443

169

42

25

22

6

i alt 2

37

185

804

745

493

187

55

35

21

8

i alt 3

43

185

678

737

518

242

76

54

25

12

Det f ö rsta alternativet har allts å en kraftig effekt. Ä ven det andra alternativet medf ö r
en klar f ö rb ä ttring. Det tredje alternativet bed ö mer utredningen s å , att det kan anses vara i stort
sett likv ä rdigt med nul ä get.

Utredningen visar ä ven
vad man maximalt kan uppn å inom ramen f ö r of ö r ä ndrad allm ä n
kyrkoavgift, 10 ö re. Resultatet ä r inte godtagbart utifr å n utredningens direktiv utan inneb ä r en klar f ö rs ä mring.

Utredningen p å pekar
att det kr ä vs tre ö re i allm ä n
kyrkoavgift f ö r att kompensera statsbidragets minskning
och ers ä tta den frivilliga rikskyrkliga finansieringen
och att ä ven effekterna av skatteunderlagets
minskning motsvarar tre ö re i utdebitering. Att h ö ja den allm ä nna
kyrkoavgiften med sex ö re inneb ä r allts å
att g ö ra en insats som svarar mot dessa b å da faktorer. En h ö jning
med tre ö re markerar enligt utredningens bed ö mning minimigr ä nsen
f ö r den solidaritet som sj ä lva tanken p å
ett inomkyrkligt utj ä mningssystem f ö ruts ä tter.

Avslutningsvis belyser utredningen hur m å nga kyrkliga kommuner som tj ä nar resp f å r
betala i de tre alternativen samt hur de regionala variationerna blir.

Genomf ö rande

Utredningen ber ö r
i kapitel 7 de huvudsakliga fr å gorna i
samband

med ett genomf ö rande
av det framlagda f ö rslaget. D ä rvid f ä sts

Prop. 1981/82:158 55

bl a uppm ä rksamheten p å behovet av vissa ö verglngsanordningar. Utredningen har inte g å tt in p å
detaljer eftersom dess f ö rslag endast omfattar principerna f ö r ett nytt system. Av samma skal l ä gger utredningen inte fram n å got f ä rdigt lagf ö rslag utan begr ä nsar
sig till att i bilaga E redovisa ett utkast till ny lag om kyrkliga kostnader,
som kan tj ä na som underlag f ö r de ytterligare ö verv ä gandena efter remissbehandlingen.

Prop.
1981/82:158 56

Bilaga 2 Utredningens lagutkast J ä mte kommentarer

Eftersom utredningens f ö rslag
endast omfattar principerna f ö r ett nytt
utj ä mningssystem och fastst ä llandet av de olika komponenterna i detalj l ä mnas ö ppet, har
utredningen inte ansett sig b ö ra utarbeta
ett f ä rdigt lagf ö rslag. Som underlag f ö r de vidare ö verv ä ganden som f å r g ö ras efter remissbehandlingen har utredningen uppr ä ttat f ö ljande
utkast, som bygger p ä 100 X skattekraftsgaranti och utg å r fr ä n de
nuvarande lagarna om kyrkliga kostnader (1970:940) och om skatteutj ä mningsbidrag (1979:362). Till utkastet fogar
utredningen kortfattade kommentarer.

Lag om kyrkliga kostnader

1 §

1
denna lag
meddelas best ä mmelser om f ö rdelningen av vissa kyrkliga kostnader mellan kyrkliga
kommuner och kyrkofonden.

2
§

Med kyrklig kommun f ö rst å s f ö rsamling,
pastorat och annan kyrklig samf ä llighet som
har beskattningsr ä tt.

Med pastorat f ö rst å s territoriellt pastorat samt, i den m å n det beslutas i lag, icke-territoriellt pastorat.

Vad som s ä gs i denna lag
om pastorat ä ger till ä mpning ä ven
p å kyrklig samf ä llighet som utan att vara pastorat har bildats f ö r v ä rden av s ä dana angel ä genheter
som avses i lagen.

Om indelning i pastorat beslutar regeringen.

3 §

F ö r kyrkofonden skall finnas en
styrelse. Denna skall best å av

Prop.
1981/82:158 57

en ordf ö rande och
fem ledam ö ter j ä mte lika m å nga ers ä ttare. Ordf ö randen
och tv å ledam ö ter j ä mte ers ä ttare f ö r
dem utses av regeringen. Tre ledam ö ter
j ä mte ers ä ttare f ö r
dem utses av kyrkom ö tet.

N ä rmare best ä mmelser om f ö rvaltningen
av kyrkofonden och om styrelsens uppgifter meddelas av regeringen.

4 §

F.n kyrklig kommun kan f ä allm ä nt utj ä mningsbidrag fr å n
kyrkofonden i enlighet med vad son. f ö reskrivs
i 5-10 §§ .

5 §

Med bidrags å r f ö rst å s det ä r under vilket allm ä nt utj ä mningsbidrag utg å r.

Med skatteunderlag f ö rst å s antalet skattekronor och skatte ö ren enligt taxeringsn ä mnds beslut r ö rande taxeringen till kommunal inkomstskatt
å ret f ö re bidrags ä ret.

Med skattekraft f ö rst å s kvoten mellan den kyrkliga kommunens
skatteunderlag och antalet i samma kommun kyrkobokf ö rda inv å nare
vid ing å ngen av å ret f ö re bidrags å ret.

Med medelskattekraft f ö rst å s kvoten mellan skatteunderlaget f ö r riket och antalet i riket kyrkobokf ö rda inv å nare
vid ing å ngen av å ret f ö r bidrags ä ret.

6 §

Till en kyrklig kommun utg å r allm ä nt utj ä mningsbidrag om skatteunderlaget understiger det
skatteunderlag som motsvarar den tillf ö rs ä krade skattekraften enligt 9 § . Bidraget utg å r
med ett belopp som motsvarar produkten av det enligt 7 § ber ä knade tillskottet
av skatteunderlag och skattesatsen f ö r
bidrags å ret.

7 §

Tillskott av skatteunderlag till den kyrkliga kommunen utg ö r skillnaden mellan det skatteunderlag som motsvarar
den tillf ö r-

s ä krade skattekraften enligt 9 § och den kyrkliga kommunens skatteunderlag.

Om tv å eller flera f ö rsamlingar ing å r
i ett pastorat eller en annan samf ä llighet,
skall tillskottet av skatteunderlag utg ö ra
summan av tillskottet till f ö rsamlingarna.

Tillskott av skatteunderlag avrundas till n ä rmaste hela tusental skattekronor varvid 500
skattekronor avrundas upp å t.

F ö r kyrkliga kommuner g ä ller nedan angiven skattekraft i procent av medel
skattekraften som garanti.

L ä n

Garanti: skattekraft i procent av medel-skattekraften

Kyrklig kommun

Stockholms

106

Samtliga

Uppsala

103

Samtliga

S ö dermanlands

103

Samtliga

Ö sterg ö tlands

103

Samtliga

J ö nk ö pings

103

Samtliga

Kronobergs

103

Samtliga

Kalmar

103

Samtliga utom kyrkliga kommuner inom M ö rbyl å nga
och Borgholms kommuner

106

Gotlands

109

Blekinge

100

Kristianstads

100

Malm ö hus

100

Hallands

103

G ö teborgs och Bohus 103

Ä lvsborgs 103

Skaraborgs 103

V ä rmlands 103

Ö rebro 103

V ä stmanlands 103

Samtliga kyrkliga kommuner inom M ö rbyl å nga och
Borgholms kommuner

Samtliga

Samtliga

Samtliga

Samtliga

Samtl iga

Samtliga

Samtl iga

Samtliga

Samtliga

Samtliga

Samtliga

L ä n

Garanti

Kyrklig

skatteki

-aft i

procent

av
medel-

skatteki

-aften

Kopparbergs

106

Samtliga

G ä vleborgs

106

Samtliga

V ä sternorrlands

109

Samtliga

J ä mtlands

. 112

Samtliga

V ä sterbottens

115

Samtliga

Norrbottens

115 .

Kyrkliga

118 121 124

Bodens, Haparanda, Kalix, Lule å , Pite å och
Ä lvsbyns kommuner

Kyrkliga kommuner inom Arvidsjaurs kommun

Kyrkliga kommuner inom Arjeplogs kommun

Kyrkliga kommuner inom G ä llivare, Jokkmokks, Kiruna, Pajala, ö vertorne å och ö verkalix kommuner

Med utg å ngspunkt 1 garant.in
enligt 8 § ber ä knas å rligen den tillf ö rs ä krade
skattekraften.

Regeringen eller myndighet som regeringen best ä mmer meddelar n ä rmare
f ö reskrifter om ber ä kningen av den tillf ö rs ä krade skattekraften enligt f ö rsta stycket.

10 §

Kyrkofondens styrelse fastst ä ller tillskott av skatteunderlag och svarar f ö r att de kyrkliga kommunerna senast den 25 januari bidrags å ret erli å ller
uppgift om tillskottets storlek.

Till ledning f ö r
det kyrkokommunala budgetarbetet skall kyrkofondens styrelse svara f ö r att av de kyrkliga kommunerna senast den 10
september å ret f ö re bidrags ä ret erh å ller uppgift om uppskattat tillskott av
skatteunderlag.

11 §

Statistiska centralbyr å n
fastst ä ller medelskattekraften senast

Prop. 1981/82:158 60

den 31 december å ret
f ö re bidrags å ret.

12 §

Pastoraten skall å rligen
erl ä gga allm ä n kyrkoavgift till kyrkofonden. Avgiften utg å r i f ö rh ä llande till skatteunderlaget.

Regeringen best ä mmer
f ö r varje å r det ö retal
f ö r skattekrona med vilket avgift
skall erl ä ggas, ö retalet best ä ms
s å att kyrkofondens inkomster s å vitt m ö jligt
blir lika stora som dess utgifter.

13 §

Till ett
pastorat utg å r fr å n kyrkofonden ä rligen s ä rskilt utj ä mningsbidrag
med dels 25 000 kr f ö r varje inom pastoratet inr ä ttad tj ä nst
som f ö rsamlingspr ä st och dels ett belopp motsvarande 80 procent av
medelv ä rdet av de tillskott som pastoratet
erh å llit ur kyrkofonden å ren 1978-1981.

F ö rsamlingspr ä st ä r domprost,
kyrkoherde, komminister, kyrkoadjunkt eller annan pr ä st som regeringen best ä mmer.

14 §

Pastorat som innehar l ö netillg å ngar skall å rligen
till kyrkofonden erl ä gga s ä rskild kyrkoavgift.

Pastorats l ö netillg å ngar ä r l ö nebost ä llen
och pr ä stl ö nefonder samt andelar i pr ä stl ö nejordsfond och pr ä stl ö nefondsfastigheter.

Regeringen meddelar n ä rmare
f ö reskrifter om ber ä kning av den s ä rskilda
kyrkoavgiften.

15 §

Pastorat svarar f ö r
kostnad f ö r avl ö ningsf ö rm å ner å t f ö rsamlingspr ä st och kyrkomusiker.

Kostnad f ö r avl ö ningsf ö rm å ner enligt f ö rsta
stycket bestrids i f ö rsta hand fr å n avkastningen av pastorats l ö netillg å ngar
med avdrag f ö r s ä rskild kyrkoavgift samt bidrag fr ä n
kyrkofonden och i andra hand med f ö rsamlingsskatt
enligt lagen {1951:436} om f ö rsamlingsstyrelse.

Prop. 1981/82:158 61

16 §

Pastorat skall
tillhandah å lla ordinarie f ö rsamlingspr ä st
tj ä nstebostad p ä pr ä stg å rd eller i bostadsl ä genhet p å annan fastighet, om regeringen
best ä mmer det.

Kostnad f ö r tj ä nstebostad bestrids av pastoratet. Tj ä nstebostadshyra som f ö rsamlingspr ä st betalar tillfaller pastoratet.

17 §

Kyrkofondens
styrelse f å r inom ramen f ö r tillg ä ngliga
medel bevilja extra utj ä mningsbidrag. S å dant bidrag kan beviljas dels utan ans ö kan i enlighet med normer som antas av regeringen eller
efter regeringens bemyndigande av styrelsen och dels efter s ä rskild ans ö kan
som skall ges in till kyrkofonden senast den 31 mars å ret f ö re bidrags å ret.

18 §

Kyrkofondens
styrelse ä ger inskr ä nka utbetalningen av bidrag om den sammanlagda
effekten av kyrkofondens bidragsgivning kan leda till en s ä nkning av en kyrklig kommuns utdebitering under en
av styrelsen fastst ä lld niv å ,, vilken dock icke f å r s ä ttas h ö gre ä n 20 ö re ö ver rikets
medelutdebitering av f ö rsamlingsskatt.

19 §

Till
kyrkofonden utger staten å rligen i januari ers ä ttning f ö r
pr ä sterskapets till staten indragna
tionde m m med 5 050 737 kronor.

Ut ö ver vad som f ö ljer av 12 och 14 §§ samt i f ö rsta stycket i denna paragraf tillf ö rs kyrkofonden

1.
avkastning av
kyrkofondsfastighet,

2.
r ä nta och vinst p ä
fondens tillg å ngar,

3.
r ä nta och vinst p å
andra kapitaltillg å ngar enligt regeringens best ä mmande.

20 §

Ur kyrkofonden bestrids

Prop.
1981/82:158 62

1.
i 4, 13 och 17 §§ angivna kostnader,

2.
s å dan kostnad f ö r
avl ö ningsf ö rm å ner till pr ä st som riksdagen best ä mmer,

3.
kostnad f ö r pensionsf ö rm å n å t pr ä st eller efterlevande till pr ä st enligt best ä mmelser
som regeringen meddelar eller enligt avtal samt f ö r f ö rs ä kringsf ö rm ä n som utg å r
f ö r pr ä st eller annan kyrkomusiker ä n
skolkantor enligt statlig grupp-1ivf ö rs ä kring,

4.
f ö rvaltningskostnad enligt riksdagens best ä mmande f ö r
stiftsn ä mnd och bost ä llsn ä mnd samt f ö r departement eller myndighet d ä r kyrkliga fr å gor
handl ä ggs,

5.
kostnad f ö r ä ndam å l som avser svenska kyrkan som trossamfund enligt
normer som antas av styrelsen samt

6.
annan kostnad f ö r kyrklig verksamhet som riksdagen best ä mmer.

21 §

L ä n ur kyrkofonden kan l ä mnas f ö r å tg ä rd som syftar till rationalisering
av driften av l ö nebost ä lle eller pr ä stl ö nefondsfastighet eller f ö r s å dant f ö rv ä rv av
jordbruksfastighet s å som l ö nebost ä lle eller pr ä stl ö nefondsfastighet,
vilket syftar till rationalisering av det kyrkliga jordinnehavet i stiftet.

Kostnad f ö r l ö nebost ä lle
eller pr ä stl ö nefondsfastighet till f ö ljd av
fastighetsbildningsf ö rr ä ttning eller f ö retag enligt vattenlagen
(1918:523), lagen (1939:608) om enskilda v ä gar
eller anl ä ggningslagen (1973:1149) skall i fr å ga om m ö jlighet
till l ä n vara likst ä lld med kostnad f ö r
s å dan rationaliserings ä tg ä rd som anges
i f ö rsta stycket.

N ä rmare best ä mmelser om l å n
ur kyrkofonden meddelas av regeringen.

22 §

I den m å n det beh ö vs f ö r utl å ning enligt 21 §
f å r kyrkofonden ta upp l å n.

23 §

N ä rmare best ä mmelser om utbetalning av allm ä nt utj ä mningsbidrag,
s ä rskilt utj ä mningsbidrag och extra utj ä mningsbidrag samt upp-

Prop. 1981/82:158 63

b ö rd av allm ä n kyrkoavgift och s ä rskild kyrkoavgift meddelas av regeringen eller myndighet som
regeringen best ä mrher.

De ytterligare f ö reskrifter
som beh ö vs f ö r-verkst ä l 1 igheteri av denna lag meddelas
av regeringen eller av myndighet som regeringen best ä mmer.

Kommentarer

1
§

1
paragrafen
anges lagens till ä mpningsomr å de. Detta har i j ä mf ö relse med g ä llande lagstiftning vidgats till att ä ven g ä lla f ö rsamlingar.

2
§

Definitionen
av begreppet kyrklig kommun f ö renklar den
f ö ljande lagtexten. Vad som s ä gs om pastorat motsvarar 2 § i den nuvarande lagen.

3 §

I
paragrafen fastsl å s att en s ä rskild styrelse skall ansvara f ö r kyrkofondens f ö rvaltning.
Best ä mmelserna inneb ä r att styrelsen ytterst skall svara f ö r f ö rvaltningen
av kyrkofonden, medan den direkta handl ä ggningen
av kyrkofonds ä renden liksom f ö r n ä rvarande skall
handhas av kammarkollegiet. I n å gra av f ö rslagets ö vriga
paragrafer konkretiseras vissa av styrelsens arbetsuppgifter. Utredningen f ö ruts ä tter att mera
detaljerade regler om styrelsens uppgifter och om fondens f ö rvaltning meddelas av regeringen.

Om en kyrkom ö tesreform
inte genomf ö rs, b ö r regeringen utse tv å ledam ö ter j ä mte ers ä ttare p ä
f ö rslag av Svenska kyrkans f ö rsamlings- och pastoratsf ö rbund och en ledamot j ä mte ers ä ttare p å f ö rslag av
Rikskommitt é n f ö r stiftstingen. F ö rsta g ä ngen l ä r
denna ordning f ä till ä mpas i vart fall, eftersom ett nytt kyrkom ö te inte hinner samlas i tid. En ö verg å ngsbest ä mmelse b ö r
reglera denna situation.

Prop. 1981/82:158 64

4-11 §§

I paragraferna anges reglerna f ö r det allm ä nna
utj ä mningsbidraget. Best ä mmelserna har utformats s å att de tekniskt ö verensst ä mmer med 2-12 §§
lagen om skatteutj ä mningsbidrag.

F ö r att inte hindra samf ä llighetsbildningar har till 7 § fogats ■ en regel av inneb ö rd att tillskottet av skatteunderlag alltid skall
ber ä knas p ä f ö rsamlingarna,
ä ven d å dessa ing å r i samf ä l-

1igheter.

Utredningen f ö resl ä r att avrundning - 7 § - sker till n ä rmaste tusental skattekronor.

8 § utg å r som redan n ä mnts fr å n 100 X skattekraftsgaranti.
Om garantin l ä ggs p å en l ä gre niv å , skall samtliga i paragrafen angivna procentsatser
s ä nkas med samma antal
procentenheter, i den m å n inte en avvikelse framst å r som motiverad med h ä nsyn till s ä nkningens regionala effekter (jfr
7.1 och 8.6).

12 §

Paragrafen reglerar den allm ä nna kyrkoavgiften och motsvarar n ä rmast
10 § i den nuvarande lagen om kyrkliga
kostnader. I f ö rslaget har som ber ä kningsunderlag angetts skatteunderlaget å ret f ö re bidrags ä ret. Formuleringen knyter an till f ö rslagets 5 § d ä r skatteunderlaget definieras som antalet
skattekronor och skatte ö ren enligt taxeringsn ä mnds beslut r ö rande
taxeringen till kommunal inkomstskatt å ret
f ö re bidrags å ret. Best ä mmelsens
utformning ä r att se som ett f ö rtydligande av den nu g ä llande lagregeln och inneb ä r i sak inte n å got
nytt. F ö r den h ä ndelse (jfr 7.1) man v ä ljer att inte ber ä kna kyrkoavgiften p ä hela det skatteunderlag, som ä r h ä nf ö rligt till icke-medlemmar i svenska kyrkan, b ö r i paragrafen till ä ggas att detta skatteunderlag skall minskas med 70 %.

Avgiftens ö retal skall liksom
i dag best ä mmas av regeringen. En konsekvens
av att kyrkofonden f å r en styrelse blir att denna kommer
att f ö resl å avgiften i st ä llet f ö r som nu kammarkollegiet. Den nuvarande lagens begr ä nsningsregel, att avgiften inte f å r

Prop.
1981/82:158 65

s ä ttas h ö gre ä n 20 ö re, har utredningen bed ö mt som obeh ö vlig
med h ä nsyn bl a till kyrkans
representation i styrelsen. I vart fall m å ste
gr ä nsen h ö jas.

I paragrafen har vidare angetts att den allm ä nna kyrkoavgiften liksom f ö r n ä rvarande
skall erl ä ggas av pastoraten. Utredningen har
pekat p å (7.1) att det kan finnas fog f ö r att i st ä llet
f ö rdela avgiften mellan pastoraten
och f ö rsamlingarna.

13 §

I paragrafen behandlas det s ä rskilda utj ä mningsbidraget (7.2). Vidare
definieras begreppet f ö rsamlingspr ä st i ö verensst ä mmelse med vad som g ä ller enligt den nuvarande lagen om kyrkliga kostnader.

14 §

I f ö rsta stycket fastsl å s skyldigheten f ö r
pastorat som har l ö -netillg å ngar att erl ä gga
s ä rskild kyrkoavgift (7.2). Best ä mmelser om ber ä kningsgrunderna
b ö r utf ä rdas av regeringen.

Andra stycket motsvarar 3 § f ö rsta stycket i den nuvarande lagen.
Med h ä nsyn till att utredningen f ö resl å r att bost ä llskapital slopas, har andra stycket i n ä mnda paragraf utg å tt.

15 §

Liksom i den nuvarande lagens 6 § anges att pastoraten svarar f ö r f ö rsamlingspr ä sters och kyrkomusikers avl ö ningskostnader. Vidare anges att avkastningen fr å n l ö netillg å ngar, sedan dessa nya s ä rskilda kyrkoavgifter dragits av, i f ö rsta hand skall anv ä ndas f ö r att betala dessa l ö ner. I den m å n
avkastningen d ä rvid inte t ä cker dessa kostnader - vilket torde vara vanligast f ö rekommande - skall bidragen fr å n kyrkofonden anv ä ndas
och i sista hand skattemedel.

16 §

Paragrafen motsvarar helt 15 § i den nuvarande lagen om kyrkliga kostnader.

5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 158

Prop.
1981/82:158 66

17 §

I
paragrafen anges att kyrkofondens styrelse f å r
bevilja extra utj ä mningsbidrag (7.3). Utredningen f ö ruts ä tter att bidraget
delvis skall utg å automatiskt enligt vissa sp ä rregler som kopplas samman med sj ä lva systemet. Det b ö r ankomma p å styrelsen -formellt i f ö rsta hand p ä
regeringen men delegation f ö ruts ä tts ske - att n ä rmare
fastst ä lla dessa regler inom ramen f ö r tillg ä ngliga
medel. Som utredningen framh å llit kan det
finnas anledning att begr ä nsa denna automatik mera ä n som skett i utredningens egna ber ä kningar, delvis av tekniska sk ä l. I vart fall b ö r
styrelsen ä ven ges m ö jlighet att bevilja extra utj ä mningsbidrag till kyrkliga kommuner p å ans ö kan. Det b ö r ankomma p å
styrelsen att utforma regler eller praxis f ö r
n ä r extra bidrag skall kunna utg å . Den allm ä nna
f ö ruts ä ttningen m å ste dock vara att det inte bara
framst å r som sk ä ligt med h ä nsyn
till den s ö kande kommunens ekonomiska situation
utan ocks å att ö nskv ä rda rationaliseringar och
besparingar kommer till st å nd.

18 §

I
paragrafen anges den sp ä rregel (7.3) som skall f ö rhindra att utj ä mningssystemet
m ö jligg ö r en s ä nkning av utdebiteringen under en
niv å som styrelsen bed ö mer som oacceptabel. Ä ven om det b ö r ankomma p å styrelsen att best ä mma denna niv å , finner utredningen dock l ä mpligt att i lagen ange en l ä gsta gr ä ns
som inte f å r underskridas av styrelsen. Denna
gr ä ns b ö r s ä ttas i relation till medel
utdebiteringen.

19 §

I paragrafen anges kyrkofondens inkomstk ä llor. N å gon
annan ä ndring i f ö rh å llande till g ä llande lag har inte gjorts ä n att den s ä rskilda
kyrkoavgiften har tagits med.

20 §

Paragrafen,
som anger kyrkofondens utgifter, motsvarar i v ä sentliga delar 12 § i den
nuvarande lagen. Nya utgifter ä r kostnaderna
f ö r allm ä nt, s ä rskilt och
extra utj ä mningsbidrag. Vidare har punkt 5 i
den nuvarande paragrafen ersatts med en ny punkt 5. Denna har delvis omarbetats
f ö r att t ä cka kyrkofondens kostnader f ö r rikskyrkliga ä ndam å l.

Prop. 1981/82:158 67

21 och 22 §§

Paragraferna motsvarar 13 och 14 §§ i nuvarande lag.

23 §

I
paragrafen anges att regeringen utf ä rdar
n ä rmare best ä mmelser f ö r
lagens till ä mpning. En nyhet i j ä mf ö relse med g ä llande lag ä r
m ö jligheten f ö r regeringen att - n ä rmast kyrkofondens styrelse-delegera r ä tten att utf ä rda f ö reskrifter.

ö verg å ngsbest ä mmelser

N å gra s ä dana har inte avfattats av utredningen som h ä nvisar till vad som anf ö rts under 7.5. Den ö verg å ngsbest ä mmelse till den nuvarande lagen, som avser r ä tt till ers ä ttning
ur kyrkofonden f ö r byggnadsvirke, f ö ruts ä tts ej f ä n å gon
motsvarighet.

Prop.
1981/82:158 68

Bilaga
3

Förteckning
över remissinstanser och sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU
1981:88) Ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan jämte (SOU 1981:89) bilagor

1
Remissinstanser och inkomna yttranden

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern, kammarrätten
i Sundsvall, kammarkollegiet, riksskatteverket, riksrevisionsverket,
länsstyrelsen i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, ärkebiskopen efter hörande av
övriga biskopar, domkapitlet i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås,
Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm,
stiftsnämnden i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund,
Göteborg, Karlstad, Härnösand, Luleå och Visby, svenska kyrkans
missionsstyrelse, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och
församlingsarbete, styrelsen för svenska kyrkan i ufiandet, svenska kyrkans
diakoninämnd, riksanfikvarieämbetet och statens historiska museer. Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Rikskommittén för sfiftsfingen.
Stiftelsen Rikskyrklig finansiering. Svenska kyrkans utbildningsnämnd. Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, stiftsrådet i Västerås, Härnösands och
Stockholms stift. Kyrkomusikernas riksförbund, Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund och Sveriges kyrkokamerala förening.

Länsstyrelsen
i Västerbottens län har fill sitt remissvar fogat yttrande från Umeå kommun.
Flertalet domkapitel har överlämnat yttranden från församlingar och samfälligheter.
Vidare har Svenska kyrkans församlings-och pastoratsförbund bifogat yttranden
från förbundets stiftsavdelningar och flera församlingar och samfälligheter.

Utan föregående remiss har
yttranden avgetts från Södertälje kyrkliga samfällighet, Malmö kyrkliga samfällighet,
Njurunda församling, Trollhättans församling, Gävle kyrkliga samfällighet.
Svenska kyrkans personalre-kryteringsnämnd, kyrkorådet i Adolf Fredriks
församling, Göteborgs kyrkliga samfällighet, kyrkorådet i Vantörs församling, Engelbrekts
församling i Stockholm, kyrkorådet i Jörns församling, Kristianstads Heliga Trefaldighets
och Norra Åsums kyrkliga samfällighet, Tyresö kyrkoråd, Sandvikens församlings
kyrkoråd, Uppsala kyrkliga samfällighet. Myssjö församlings kyrkoråd, Långsele
pastorat. Svärdsjö och Svartnäs församlingars kyrkliga samfällighet. Sköns församhng,
Sundsvalls kommun, Vindeln och Ämsele församlings kyrkoråd, Katrineholms
kyrkliga samfällighet, Järfälla församling, S:t Olovs församling, Skellefteå,
Svenska kyrkans diakon- och diakonissförbund. Lunds kyrkliga samfällighet,
Västerås kyrkliga samfällighet, Lenhovda-Herråkra kyrkliga samfällighet samt
Storkyrkoförsamlingen .

Prop.
1981/82:158 69

2 Allmänna uttalanden och inställning till förslagets
huvudlinjer

Övervägande antalet remissinstanser (48) har förklarat sig
tillstyrka förslagets huvudlinjer eller lämnat utan erinran att en reform
genomförs. Några av dessa har dock önskat ändring av vissa enskilda detaljer i
förslaget.

Ett mindre antal (24), däribland pastoratsförbundet, har
riktat mer eller mindre kraftig kritik mot förslaget och menat att detta inte
är sådant att det kan Hgga fill grund för lagstiftning. Pastoratsförbundet har
till sitt yttrande fogat ett antal underremissvar. Av dessa tillstyrks
förslaget i 21 svar - även om vissa ändringar önskas i detaljfrågor - och
avstyrks förslaget i nio svar.

Några av de instanser som i det föregående karakteriserats
som negativa har dock förklarat sig kunna dela förslagets principer men menat
att den föreslagna tidpunkten för förslagets ikraftträdande, 1 januari 1983,
ligger alltför nära i tiden för att förslaget skall kunna hinna realiseras.

Åtskilliga remissinstanser, såväl sådana vilka fillstyrkt
förslaget som sådana vilka avstyrkt detta, har pekat på vikten av att de
kyrkliga kommunernas struktur ses över så att större och ekonomiskt mer
bärkraftiga enheter bildas. Vidare har åtskilliga remissinstanser betonat
vikten av att prästtilldelningen blir föremål för översyn.

2.1 Remissinstanser som tillstyrker förslagets huvudlinjer
eller lämnar utan erinran att en reform genomförs.

Justifiekanslern:

JK har inte någon erinran utifrån de synpunkter JK främst
har att beakta.

Kammarrätten i Sundsvall:

Kammarrätten i Sundsvall har från de synpunkter
kammarrätten har att beakta inte några invändningar vare sig mot systemet eller
utkastet till lagtext.

Kammarkollegiet:

Kammarkollegiet är ense med utredningen om behovet av en
utjämning av de stora skillnader i skatteunderlag och utdebitering mellan de
kyrkliga kommunerna i riket, som redan nu föreligger och som efter de beslutade
ändringarna i skattesystemet och reduktionen av de statliga skatteutjämningsbidragen
måste bli än större. Kollegiet har vidare inte något att erinra emot den
principiella uppbyggnaden av det föreslagna nya utjämningssystemet. Trots de
stora svårigheter att nå en god utjämningseffekt, som ligger i den nuvarande
kyrkliga indelningen och organisationen, synes detta system i väsentlig
utsträckning fillgodose rimliga krav på enkelhet och rättvisa vid fillämpningen.
I och med avvecklingen senare av de extra utjämningsbidragen i form av
generella spärregler kommer systemet att förenklas ytterligare.

Prop.
1981/82:158 70

I
betänkandet understrykts att dessa bidrag har tillfällig karaktär.

Som ovan antytts försvårar
den kyrkliga indelningen och organisationen väsenfiigt möjligheterna att nå en
god utjämningseffekt, vilket också utredningen flera gånger påpekar.

I åtskilliga pastorat på
landsbygden - i regel enprästpastorat - har folkmängden sedan pastoratsindelningsreformens
genomförande minskat så att pastoraten enligt normerna inte rätteligen bör bestå
som självständiga pastorat. I många större pastorat med två eller flera
prästtjänster framstår numera tjänsteorganisationen som klart
överdimensionerad. Att komma till rätta med detta problem har emellertid visat
sig svårt på grund av det kraftiga motstånd som förslag härutinnan mött i
orten. En översyn av tjänsteorganisationen genom kollegiets försorg (KMts
uppdrag 1965-04-23) gav fill resultat en indragning av endast tolv tjänster.
Enligt de promemorior som upprättats inom kollegiet skulle 35 tjänster dras in.
- Efter rekommendation år 1970 av biskopsmötet genomförs frivilligt från
stiftens sida en s. k. rullande pastoratsreglering, där man inför uppkommande
ledighet på kyrkoherde-eller komministertjänst i ett pastorat ser över
organisationen och hos regeringen begär sådana förändringar som utvecklingen
lett fram till. Emellerfid sköts denna form av pastoratsreglering med skiftande
och med åren allt sämre engagemang från stiften.

Till skillnad mot
pastoraten, som i stor utsträckning nybildats eller i övrigt undergått
förändringar vid flera ohka fillfällen, har församlingarna sedan urminnes fider
lämnats tämligen orubbade, detta trots utvecklingen under senare årtionden med
ett ökande antal mycket små och ekonomiskt svaga enheter.

I det läge där
stat-kyrka-frågan nu hamnat anser kollegiet att åtgärder snarast bör vidtas för
att kyrkan skall få en i dagens läge mera ändamålsenUg indelning och
organisation på lokalplanet. Såvitt kollegiet förstår måste det emellertid möta
stora svårigheter att få till stånd en genomgripande ändring i församlingsindelningen.
Ett alternafiv erbjuder då bildande av obligatoriska totala ekonomiska samfälligheter,
i första hand inom pastoratets ram. Där pastoraten är för små för att vara
rationella förvaltningsenheter skulle kunna övervägas att bilda samfälligheter
med samma omfattning som de borgerliga kommunerna. Uppmärksamhet måste därvid
ägnas åt det faktum att samfällighetens församlingar består som enheter, vilka
beslutar i alla sina angelägenheter vid sidan av de ekonomiska och vilka har
berättigade anspråk på att inte helt osjälvständigt domineras av samfällighetens
organ.

I detta sammanhang vill
kollegiet peka på risken av att en hög ambitionsnivå vad gäller
utjämningseffekten hos det nya system som skapas kan komma att motverka
intresset av en rationell lösning av strukturfrågorna på lokalplanet. Med detta
för ögonen förordar kollegiet alternativ 2 i utredningens förslag (s. 92),
innebärande en utdebitering av allmän kyrkoavgift med 16 öre per skattekrona
enligt utredningens beräkningar.

Riksskatteverket,
som har inskränkt sitt yttrande till att avse ADB-

systemet för länsstyrelsernas framställning av uppgifter
om skatteunderlag, har beträffande detta inte någon erinran.

Riksrevisionsverket:

Riksrevisionsverket (RRV) är positivt till förslag att
skapa ett enda system för ekonomisk utjämning mellan de kyrkliga kommunerna.

Genom bidrag från kyrkofonden skall de kyrkliga kommunerna
garanteras en viss skattekraft. RRV tar inte ställning till valet av nivå för
skattekraftsgarantin men noterar att redan en 90% garanti innebär en genomsnitfiig
ökning av församlingsskatten i landet.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar beträffande skatteavräkningen
för kyrkliga kommuner en övergång till automafisk bearbetning i samband med att
förslaget detaljutformas. Fördelningspolitiska frågor inom kyrkan avstår
länsstyrelsen från att behandla.

Länsstyrelsen i Södermanlands län:

Frågan om hur och i vilken utsträckning en ekonomisk
utjämning inom svenska kyrkan skall komma till stånd bör ses med utgångspunkt
från principerna om kommunal självstyrelse, innefattande bl. a. rätt för de
kyrkliga kommunerna att själva bestämma över skatteuttaget och de egna
utgifterna. ...

Stora olikheter i utdebiteringen mellan de kyrkliga
kommunerna kan naturhgtvis ha oönskade regionalekonomiska följder, bl. a. för
bosättningsmönstret, och kan även uppfattas som orättvisa av medborgarna. Det
är därför i dessa hänseenden önskvärt att skillnader i utdebiteringen mellan de
kyrkhga kommunerna minskas, exempelvis genom ett utjämningssystem enhgt det
föreslagna eller genom ändringar i organisationen. Från regionalekonomisk
synpunkt eller ur rättviseaspekt bedömer dock länsstyrelsen att utredningens
förslag skulle få obetydliga följder för länet i förhållande till nuläget. ...

I betänkandet beskrivs sålunda helt översiktligt hur det
föreslagna utjämningssystemet skall administreras. Länsstyrelsernas roll är
inte klart angiven. Utredningen synes dock avse att länsstyrelserna vid
utbetalningen av skattemedel till församlingarna m. m. skall räkna av bidrag
och avgifter inom utjämningssystemet samt till kyrkofonden redovisa utfallet
och leverera överskott som tillkommer fonden. I avsaknad av ett detaljförslag
tar länsstyrelsen inte ställning närmare till lämpligheten av ett sådant
tillvägagångssätt, vilket emellertid i och för sig synes vara möjligt.
Troligen skulle hanteringen för länsstyrelsens dels få bli i huvudsak manuell
och innebära visst merarbete i jämförelse med resursåtgången för handhavandet
av skatteutjämningen. ...

Länsstyrelsernas dataenheter kan successivt under
taxeringsperioden lämna uppgift om beräknat taxeringsutfall för varje
församling. Uppgifterna kan fillställas SCB, kammarkollegiet och varje kyrklig
kommun. Uppgifterna kan ligga fill grund för budgetberäkningarna för varje
kyrklig kommun

Prop.
1981/82:158 72

och
för beräkning av preliminär medelskattekraft. Däremot kan uppgift inte lämnas
om skatteunderlag för pastorat eller annan kyrklig samfällighet. Det kan dock
inte bereda ansvarig kyrklig myndighet svårighet att med ledning av församlingarnas
skatteunderlag räkna ut skatteunderlaget för pastorat eller annan kyrklig samfällighet.

Länsstyrelsen
förordar utifrån sina utgångspunkter ett genomförande av alternativet med full skattekraftsgaranfi
- alternafiv 1 - vilket innebär bästa utjämningseffekt.

Länsstyrelsen
i Östergötlands län:

Länsstyrelsen
som anmodats avge yttrande över rubricerade betänkande saknar i stort sett
kunskaper om det område som betänkandet rör. ...

En
del av utjämningssystemet innebär att församlingarna skall garanteras en viss
skattekraft. Det system som utredningen föreslår är relafivt likartat det som
gäller borgerliga kommuner, för vilka skatteutjämningssystemet fungerar mycket
effektivt.

Länsstyrelsen
berör också vikten av ökade samfällighetsbildningar.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län:

För
länsstyrelsens del kommer således förslaget att innebära att arbetsuppgiften
med beräkning och utbetalning av skatteutjämningsbidrag till de kyrkliga
kommunerna kommer att upphöra. Länsstyrelsen har ingenfing att erinra mot förslaget.
Påpekas kan dock att länsstyrelsen även fortsättningsvis måste administrera
utbetalningen av församhngsskatten, eftersom denna ingår i den allmänna
uppbörden av statlig och kommunal inkomstskatt.

Länsstyrelsen
i Hallands län:

Den
föreliggande utredningen har föranletts av behovet av ett nytt system för
ekonomisk utjämning mellan de kyrkliga kommunerna.

I
betänkandet har framlagts principförslag till ett sådant system för ekonomisk
utjämning via kyrkofonden. Förslaget innebär en avsevärd förenkling och
rationalisering i förhållande till det nuvarande systemet. Det bör kunna väl
fylla sin uppgift att tjäna som underlag för de ytterligare överväganden som
förutsattes ske. Länsstyrelsen får således tillstyrka förslaget.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län:

Förslaget
innebär bl. a. att de statliga skatteutjämningsbidragen till församUngar,
pastorat och andra kyrkliga samfälligheter som administreras av länsstyrelserna
försvinner och ersätts av s. k. utjämningsbidrag från kyrkofonden.
Länsstyrelsernas befattning med skatteutjämningen till de kyrkliga kommunerna
kommer härigenom att upphöra. Länsstyrelsen har ingenting att invända mot
utredningens förslag i denna del.

Prop. 1981/82:158 73

Länsstyrelsen i Västerbotten län har inte någon erinran.

Länsstyrelsen har hört Umeå kommun som anför:

Utan att
närmare beröra detaljer i förslaget finner kommunen att utredningen är mycket
ambitiöst upplagd, genomarbetad och vederhäftig. Slutsatser och förslag baseras
på genomförda beräkningar och de principiella övervägandena synes välgrundade.
Det föreslagna systemet är föredömligt neutralt och lätthanterligt och ingående
komponenter kan lätt varieras efter ändrade förutsättningar och ambitioner. ...

Enligt
kommunens mening kan inte frågan om ett solidariskt utjämningssystem ses skild
från frågan om administration och rationalisering. Därför bör i det fortsatta
utredningsarbetet även den utjämning som kan ernås genom samfällighetsbildningar
redovisas.

Av många
skäl framstår samfälligheter som omfattar hel kommun som mest fördelaktiga.
Kommunen har i annat sammanhang framhållit det orimliga i att kommunmedlemmar
drabbas av olika kostnader genom kyrkoskatt beroende på
församlingstillhörighet.

En
kommungräns upplevs av gemene man som naturlig och det framtida samarbetet
mellan kyrklig och kommunal kommun som på en mängd områden framstår som absolut
nödvändigt kan utan tvekan lättare etableras om de administrativa gränserna
överensstämmer.

Ärkebiskopen efter hörande av övriga biskopar:

Samtidigt
som det måste hälsas med största tillfredsställelse att den nu aktuella
problematiken fått bli föremål för inträngande och konstruktivt studium
utmynnande i tilltalande lösningar, tvingas jag inledningsvis konstatera, att
detta i sig helt nödvändiga och genomgripande reformförslag nu under en icke
obetydlig tidspress måste forceras fram till det instundande redan tidigare av
andra för kyrkan vitala frågor tyngda kyrkomötet. Icke minst med hänsyn härtill
och osäkerheten om det föreslagna nya systemets reella utfall liksom
betänkandets karaktär av principdokument hade det varit i hög grad önskvärt om
ytterligare rådrum lämnats för analys och konsekvensbedömning. Detta torde
särskilt gälla de närmast berörda -församlingarna och pastoraten.

Jag
noterar vidare, att de av deltagarna i stat-kyrka-överläggningarna i sitt 1978
avgivna betänkande gjorda gemensamma principiella ståndpunktsta-gandena
beträffande statens ekonomiska engagemang i svenska kyrkans verksamhet efter
tre år på icke oväsentliga punkter redan frångåtts eller nu ifrågasattes.

Att också
kyrkan skall bära en rimlig börda i en för samhället och landet ytterst
besvärande ekonomisk situation vill jag emellertid icke på något sätt därmed
ifrågasätta. ...

Jag bejakar
principen - ökade krav på solidaritet inom kyrkan - i såväl mer allmän som
specifik bemärkelse. Det av utredningen redovisade syftet - att på grundval
av nya principer åstadkomma en godtagbar ekonomisk

Prop. 1981/82:158 74

utjämning mellan de kyrkliga kommunerna - vinner i
konsekvens härmed mitt gillande.

Även om
jag således ansluter mig till de grundläggande värderingarna vill jag emellerfid
ifrågasätta om ett principförslag - allmänt sett - skall bilda grundvalen för
en lagsfiftning vars konsekvenser icke låter sig överblickas, bl. a. med hänsyn
till osäkerheten om dess slutliga utformning. ...

Den av
utredningen framförda synen på utjämningen inom pastoraten såsom varande en
angelägenhet för dem själva och inom kyrkan som helhet och som en fråga om
utjämning mellan pastoraten förtjänar enligt min bedömning uppmärksamhet och
fortsatt studium.

Jag vill
också peka på de principer för tilldelning av prästtjänster som utredningen
stannat för och som ånyo aktualiserar behovet av en översyn av nu gällande
regler. Detta har utredningen själv uppmärksammat. Konsekvenserna av förslaget
att taga prästtjänsterna som grund för en i ett utjämningssystem ingående
komponent redovisas närmare i det följande. . .

Med hänsyn
till vad utredningen anfört på sid. 101 angående kyrkans ekonomi på längre sikt
och icke minst svårigheterna att i konkurrens med de borgerliga primär- och
landstingskommunerna om det alltmer krympande expansionsutrymmet kunnat påräkna
möjligheter till ökat skatteuttag, liksom alternativets allmänna positiva
effekter i övrigt, vill jag slutligen förorda att det nya utjämningssystemet
baseras på alternativet 2.

Domkapitlet i Uppsala:

Domkapitlet
som finner att utredningen berör viktiga ekonomiska grundförutsättningar för
det kyrkliga församlingslivet hade gärna velat noggrannare tränga in i de
tekniska problemställningar som betänkandet redovisar. Det hade vidare varit av
värde om domkapitlet kunnat inhämta synpunkter från några församlingar och
pastorat. Den korta remisstid som stått till förfogande har ej möjliggjort
detta. Det är domkapitlets förhoppning att pastoratsförbundet med sin expertis
och remissverksamhet kan tillvarataga de lokala organens synpunkter. Domkapitlet
vill dock med beklagande notera att dessa viktiga frågor synes bli remissbehandlade
med tidsnöd. Särskilt beklagligt är att utredaren haft att behandla frågorna
och lägga fram betänkandet under stor fidspress. Det betänkande som utredaren
lägger fram har såvitt domkapitlet kan bedöma många förtjänster. Domkapitlet
vill, vid granskningen av föreliggande förslag, i huvudsak uppehålla sig vid de
principiella överväganden som utredningen framlägger. ...

Domkapitlet
fillstyrker ett utjämningssystem enligt utredningens principer. Domkapitlet
anser det mycket angeläget att utredaren får fortsätta sitt arbete och
undersöka de kyrkliga kostnaderna enligt i betänkandet framförda önskemål.

Prop. 1981/82:158 75

Domkapitlet i Linköping:

Domkapitlet är av den uppfattningen att den föreslagna
reformen skulle underlätta arbetet för personalen på domkapitlets och
stiftsnämndens kansli och ställer sig posifiv fill förslaget samt anser att det
bör genomföras snarast möjligt.

Domkapitlet i Skara:

Domkapitlet konstaterar, att utredningens förslag innebär
att kyrkofondens uppgift blir en helt annan än för närvarande. Den ekonomiska
utjämning som sker i dag genom avräkningen tar sikte på pastoratens kostnader
för löner till präster och kyrkomusiker och inte på de kyrkliga kommunernas
behov av utjämning därutöver. ...

Det är
viktigt att - som skett - betona att en grundläggande förutsättning för kyrkans
fortsatta verksamhet är solidariteten inom kyrkan - oavsett vilket av
utredningens tre alternafiv eller varianter av dessa man stannar för.
Domkapitlet vill med skärpa framhålla utredningens uttalanden (s. 12) att det
inte bara är de stora och bärkraftiga enheterna som vid införande av ett inomkyrkligt
utjämningssystem har att visa solidaritet med de små och svaga utan även dessa
har att visa sin solidaritet genom rationaliseringar inom organisationen.

De mindre enheternas ansvar i detta hänseende har enligt
domkapitlets uppfattning hittills inte beaktats i fillräcklig grad.

De mindre
enheternas ansvar i detta hänseende har enligt domkapitlets uppfattning
hittills inte beaktats i fillräcklig grad. Hävdandet av den egna enhetens
traditionella självständighet, församling eller- i förekommande fall - pastorat
har i en fullt förståelig omsorg om denna i vissa fall lett till ett motstånd
mot förändringar, som är angelägna med hänsyn fill befolkningsomflyttningar,
strukturförändringen i samhället, den prästerliga arbetssitua-fionen, bättre
resursutnyttjande m. m., såsom pastoratsregleringar, gränsändringar, samfällighetsbildningar
och andra rationaliseringar. Det är viktigt att principen om kommunal
självstyrelse, där statlig kontroll i möjligaste mån skall avvaras, fastslås
inte skola s. a. s. gälla på annans bekostnad mer än då de särskilda, föga
kyrkokommunalt påverkbara förhållandena kräver det, dvs. - såsom utredningen
framhållit - inte för "överstandard". Verksamheten inom kyrkan har
stundom inneburit att man inte tillräckligt beaktat de ekonomiska realiteterna.

Domkapifiet
anser det ofrånkomligt att - om den föreslagna reformen genomförs - i
anslutning därtill både pastorats- och församlingsrégleringar genomförs.
Sammanläggning av resurssvaga församlingsenheter behöver inte i sig innebära
försvagning av församlingslivet med församlingskyrkan som central punkt.
Tillgången på präster måste, oavsett församlingsanläggningar, i vissa pastorat
komma att minskas i samband med översyn av den prästerliga bemanningen antingen
fristående eller vid pastoratsregleringar och på andra håll måste den ökas (se
6. 4).

Prop. 1981/82:158 76

Beträffande det framlagda förslaget om reform, som avses
träda i kraft redan den 1 januari 1983, vill domkapitlet framhålla följande. Domkapifiet
anser det svårt att på grundval av principiella resonemang och räkneexempel,
som av utredningen själv betonats ha denna karaktär, ta definitiv ställning
till något som kommer att ha så avgörande betydelse för kyrkokommunernas
ekonomi och kyrkans möjligheter att verka i framtiden. Den i detta läge
kännbara avsaknaden av analys av kyrkokommunernas ekonomi - en analys som
utredningen visserhgen föreslagit - och med de presenterade räkneexemplen m. m.
medför svårigheter för domkapitlet att få en klar bild av det föreslagna
systemets effekter jämfört med nuläget och läget när beslutade ändringar i
skattesystemet slår igenom. Att skjuta en reform med utjämningseffekt, som
måste anses ha stor betydelse för Skara stift, på framfiden för att
dessförinnan ha möjlighet att närmare penetrera frågorna, anser domkapitlet å
andra sidan inte kunna ske, då under mellantiden - såvitt domkapitlet kan
bedöma - läget kan bli prekärt för ett antal enheter inom stiftet. Av denna
anledning och i detta dilemma bedömer domkapitlet sig böra i princip tillstyrka
förslaget.

Solidariteten inom kyrkan måste ta sig reella uttryck
mellan församlingar inom pastoraten och i det föreslagna systemet mellan
pastoraten.

Domkapitlet i Strängnäs:

Domkapitlet ansluter sig fill principen om ett samlat
system för denna utjämning och tillstyrker sålunda ett avskaffande av nuvarande
avräknings-system mellan kyrkofond och pastorat under förutsättning att vid
utformningen av ett nytt utjämningssystem hänsyn tages till präst- och kyrkomusi-kertillgångarnas
speciella karaktär, vilken måste bibehållas för att tillgångarna skall kunna
avskiljas som ett särskilt kapital vid en eventuell framtida stiftelsebildning.
...

Domkapitlet
har ingen erinran mot utredningens allmänna utgångspunkter och understryker
att kravet för ökad solidaritet inom kyrkan riktas mot såväl stora som små
enheter. Det synes utomordentligt angeläget att framhålla vikten av att
strukturrationaliseringar kommer till stånd rörande alla enheter på kyrkans
lokala plan: församlingar, pastorat och samfälligheter. Härtill knyts
självfallet den viktiga frågan om principerna för tilldelning av prästtjänster.

Domkapitlet i Lund:

Utjämningssystemet bör enligt domkapitlets mening utformas
så att det ger stark mofivation till bildandet av totala ekonomiska samfälligheter
mellan församlingarna inom pastoraten. Det räcker således inte med en
konstruktion som på sin höjd inte motverkar besparingsfrämjande organisationsförändringar.
Även om en ny församlingsstyrelselag kan undanröja vissa hinder mot samfällighetsbildningar,
är det viktigt att utjämningssystemet framhäver betydelsen av samfällighetsbildning
som en ofrånkomlig

Prop. 1981/82:158 77

utjämningsåtgärd. Om uppslagen beträffande en renodlad
utjämning enbart mellan pastoraten och om eventuellt betalningsansvar för
församlingarna för viss del av den allmänna kyrkoavgiften efter fortsatta
överväganden bedömes ge ytterligare stimulans fill organisationsförändringar,
bör systemet förberedas så att modifieringar kan införas i ett senare skede
ifall uppslagen inte kan beaktas vid starten.

Domkapifiet
vill understryka vad utredningen anfört (s. 62 och 78) om behovet av en översyn
av normerna för den prästerliga tjänsteorganisationen. I likhet med
utredningen bedömer domkapitlet det även vara en fråga av största vikt att s.
k. rullande översyn av pastoratsindelning verkligen kommer till stånd i sfiften.
Domkapitlet vill dock påpeka att andra aspekter än rent ekonomiska måste få
spela stor roll vid denna översyn.

Domkapitlet
ansluter sig till principerna bakom den föreslagna konstrukfionen av
utjämningssystemet. De fyra huvudkomponenterna gör att systemet blir förberett
för förändringar när bättre underlag tagits fram och några års erfarenhet
vunnits.

Domkapitlet i Göteborg

finner det föreslagna systemet väl konstruerat i princip
och tillstyrker alternafiv 1 med 100 % skattekraftsgaranti.

Domkapitlet anför dock:

De
prognoser om taxeringsutfallet, vara avräkningarna grundats, har uppgjorts per
den 15 augusti och har visat sig ganska väl överensstämma med det slutliga
utfallet. Den omständigheten att det definitiva utfallet inte förelegat vid avräkningstillfället
synes därför inte behöva förorsaka avräk-ningssystemets upphävande. Avräkningen
har också haft en i många avseenden kontrollerande funktion t. ex. beträffande
att fondering skett, att rätta löner utbetalats, att köpeskillingar och regleringslikvider
erlagts, att otillåtna investeringar icke verkställts osv. Med hänsyn till
dessa positiva effekter kan ifrågasättas om inte systemets bibehållande i
reviderad form -t. ex. med höjd allmän kyrkoavgift - hade bort utredas.

Det bör
uppmärksammas att endast de pastorat för närvarande erhåller tillskott från
kyrkofonden där summan av avkastningen från lönetillgångarna, den allmänna
kyrkoavgiften och ett belopp upp till 20 öre/skattekrona av församlingsskatten
inte förslår till att täcka lönekostnaderna. Dessa icke självförsörjande
pastorat är de enda som för närvarande får fillskott och som alltså får dela på
de 55 miljoner kronorna (s. 53 rad 3). Tillskottsbeloppet skulle sålunda varit
betydligt större om inte upp till 20 öre av församlingsskatten hade fått ianspråktagas.
Om rätten använd upp till 20 öre av församlingsskatten försvinner blir
tillskottsbehovet avsevärt större än vad utredningen förutsatt. Det förtjänar
också uppmärksammas, att för fill-skottspastoraten har i avräkningen avdrag
redan gjorts även för allmänna kyrkoavgiften, vilket framgår av SB-blanketten
för sådana pastorat.

Prop.
1981/82:158 78

Utredningen framhåller betydelsen av strävan efter
bärkraftiga enheter och organisationsförändringar som kan ge besparingar.
Härtill kan helt allmänt sägas, att erfarenheten visar, att församlingarna i
allt större utsträckning genom legala samfällighetsbildningar inom de egna
pastoraten själva åstadkommer och åstadkommit den rationalisering av
verksamheten som erfordras för nedbringandet av kostnaderna.

Betydelsen av rättvisa principer för prästtilldelningen
torde vara tillgodosedd redan genom nu gällande normer.

Domkapitlet i Stockholm:

Stockholms
domkapitel ställer sig i princip posifivt till utredningens förslag om ett
enhetligt inomkyrkligt utjämningssystem. ...

I fråga om den allmänna kyrkoavgiftens höjd ansluter sig
domkapitlet till mellanalternativet med 16 öre. Den förutsätts liksom hittills
knyta an till pastoraten.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Härnösand:

Vi är i
huvudsak positiva fill det föreslagna utjämningssystemet men anser att
utjämningseffekten behöver förstärkas ytterligare, särskilt mot bakgrund av att
den samfällighetsbildning som eftersträvas kan komma att ta förhållandevis lång
tid att genomföra. Om solidariteten inom kyrkan skall kunna bli en realitet bör
man sträva mot att minska skillnaderna i utdebitering mellan olika församlingar
och pastorat som nu kan uppgå till ca 1:50 kr/skr.

Det är
därför viktigt att, som utredningen föreslår, systemet får prövas under en
första etapp fram till 1985 och att under prövotiden en särskild ananlys görs
av de kyrkokommunala kostnaderna.

Stiftsnämnden i Uppsala:

Stiftsnämnden
finner det angeläget att frågan om ekonomisk utjämning mellan de kyrkliga
kommunerna blivit föremål för utredning. Det är dock beklagligt att utredaren
haft att behandla denna viktiga ekonomiska fråga under stor fidspress och att
den remisstid som stått till remissinstansernas förfogande blivit alltför
knapp. ...

Stiftsnämnden
avstyrker såvitt avser särskilda kyrkoavgiftens fastställande och
konstruktionen av det särskilda utjämningsbidraget. I övrigt ej erinran mot
förslaget.

Stiftsnämnden i Linköping:

Stiftnämndens
uppfattning är att ett utjämningssystem mellan pastorat och församlingar i
princip borde medföra så stora fördelar och möjligheter till administrativa
förenklingar att ett genomförande härav snarast bör övervägas. Genom ett
samlat system erbjuds möjlighet till total överblick av utjämningsbehovet och
en god handlingsberedskap vid ändringar i förutsätt-

Prop.
1981/82:158 79

ningarna. Sker kanalisering av ev. bidrag genom
kyrkofonden, blir utjämningen en inomkyrklig angelägenhet, vilket
förhoppningsvis ökar förståelsen för uppkommande krav på solidaritet mellan
pastorat och församlingar. På sikt borde utredas möjligheten att begränsa
utjämningssystemet fill pastoratsnivå med utjämning inom pastoratet som en
pastoratsangelägenhet med ökat lokalt inflytande som följd.

Stiftsnämnden i Lund:

Stiftsnämnden
ansluter sig till huvudprinciperna bakom den föreslagna konstruktionen av
utjämningssystemet. Med de fyra variabla huvudkomponenterna bör det bli
möjligt att, sedan bättre underlag framtagits och viss erfarenhet vunnits,
justera systemet så att bl. a. spärregler så småningom kan undvaras.

Stiftsnämnden i Göteborg

har inte
någon erinran mot förslagets huvudprinciper. Nämnden förordar att man bör utgå
från full garanti (100 %) och från denna nivå lägga på ev. dämpningstal sedan
effekterna blivit kända och anses kunna ge mofiv för en sänkning.

Svenska kyrkans missionsstyrelse:

SKM delar
de allmänna utgångspunkterna för utredningen och därmed även insikten om
behovet av en översyn av den ekonomiska utjämningen mellan de kyrkliga
kommunerna. Det är angeläget att skapa enhetlighet, förenkling och anpassning
av utjämningssystemet till de ekonomiska ramar och övriga förhållanden som
numera råder och som redovisas i utredningen.

Från sin
speciella plattform som Svenska kyrkans utsträckta hand till ekonomiskt svaga
kyrkor i Afrika, Asien och Lafinamerika har SKM en god insikt i betydelsen av
ekonomisk utjämning. SKM vill för sin del klart uttala sitt stöd för det utslag
av solidaritet inom kyrkan som ett ökat ansvar för den ekonomiska utjämningen
innebär. Att denna solidaritet skall bygga på rättvisa principer är en
självklarhet.

Svenska kyrkan i utlandet:

Styrelsen
för Svenska Kyrkan i Utlandet är generellt sett positiv till utredningens syfte
och förslag. Det föreligger både behov av förenklingar och rationaliseringar
samt ökat ansvarstagande i nuvarande utjämningssystem mellan församlingar och
pastorat och kyrkofonden.

Då de föreslagna förändringarna i huvudsak berör
församlingarna och pastoraten, avstår vi från att närmare kommentera
huvudinnehållet.

Prop.
1981/82:158 80

Riksantikvarieämbetet:

Vad gäller
utredningens nu framlagda förslag till hur den ekonomiska utjämningen skall
ordnas liksom utkastet till förslag till lag om kyrkliga kostnader har ämbetet
icke anledning att framföra några särskilda synpunkter. ...

I yttrande
över Begravningsverksamheten (SOU 1981:36) förordade riksantikvarieämbetet att
frågan om samfällighetsbildningar måste studeras ytterligare och att de
ekonomiska villkoren för vården av kyrkobyggnader, kyrkliga inventarier och
kyrkogårdar därvid särskilt beaktas.

För ett
fortsatt utredningsarbete är riksantikvarieämbetet berett lämna närmare
synpunkter på vårdproblem och stödbehov i ekonomiskt svaga församlingar med
kulturhistoriskt värdefulla kyrkor.

Ikskommittén för sfiftsfingen

har
begränsat sitt yttrande till allmänt ställningstagande samt till de delar av
betänkandet, som avser rikskyrkliga ändamål samt kyrkofondens organisation och
verksamhet.

Rikskommittén anför:

Rikskommittén
är i princip positiv fill ett inomkyrkligt ekonomiskt utjämningssystem.

Det nu
framlagda betänkandet utgör endast etapp 1 av ett större utredningsarbete av
vital ekonomisk betydelse förde kyrkliga kommunerna. Med hänsyn till de stora
svårigheterna att på grundval av det nu föreliggande materialet förutse
systemets slutliga utformning anser rikskommittén det ej möjligt att ta
ställning till förslagets detaljer. Detta ställningstagande bör anstå till dess
utredningsarbetet slutförts.

Stiftelsen rikskyrklig finansiering och Stiftelsen svenska
kyrkans utbildningsnämnd har tillstyrkt förslaget om den rikskyrkliga
finansieringen.

Svenska kommunförbundet:

Styrelsen
finner inte anledning att avge synpunkter på föreslaget system för inomkyrklig
utjämning. Det finns däremot anledning påpeka att själva utgångspunkten för
förslaget innebär en övervältring från statlig finansiering till finansiering
via kommunalskatt. Detta ter sig betänkligt i en situation där strävandena bör
inriktas på att undvika höjningar av kommunalskatterna.

Landstingsförbundet:

Landstingsförbundet
har, utifrån de intressen förbundet har att företräda, inget att erinra mot
utredningens förslag.

Stiftsrådet i Västerås stift:

Stiftsrådet
ser sig inte ha anledning att behandla betänkandet i dess helhet. Stiftsrådet
har emellertid anledning att granska de delar av förslaget som

Prop.
1981/82:158 81

berör den fria delen av sfiftsplanet och motsvarande delar
på riksplanet. ...

Stiftsrådet
instämmer i utredningens tankegångar i detta stycke men vill samtidigt
framhålla, att detta är en reform under nuvarande rikskyrkliga förutsättningar.
Skulle en rikskyrkoreform genomföras, bör kyrkofondens uppgifter som
finansieringskälla för rikskyrkliga ändamål betydligt utvidgas. Exakt vilka
uppgifter som därvid kan bli aktuella beror självfallet på reformens faktiska
innehåll.

Härnösand stiftsråd

ställer sig positivt till det föreslagna
utjämningssystemet men anser att utjämningseffekten behöver förstärkas
ytterligare, särskilt mot bakgrund av att den samfällighetsbildning, som
eftersträvas, kan komma att ta förhållandevis lång tid att genomföra. Om
solidariteten inom kyrkan skall kunna bli en realitet, bör man sträva mot att
minska skillnaderna i utdebitering mellan olika församlingar och pastorat, som
nu kan uppgå fill ca 1:50 kr/skr.

Det är därför viktigt att, som utredningen föreslår,
systemet får prövas under en första etapp fram fill 1985 och att under prövofiden
en särskild analys görs av de kyrkokommunala kostnaderna.

Stiftsrådet i Stockholms stift:

Stiftsrådet tillstyrker utredningsförslaget om ett nytt
utjämningssystem och utvecklar nedan sitt ställningstagande i olika
detaljfrågor. Samtidigt vill Sfiftsrådet poängtera att Svenska kyrkans och
kyrkoförsamlingarnas ekonomiska situation sett som helhet kräver skyndsamma
förändringar med hänsyn till dagens ekonomiska läge och uttalanden från statens
sida beträffande ökad ekonomisk solidaritet inom kyrkan.

Ekonomi och organisafion hänger enligt vår bedömning så infimt
samman att beslut i syfte att lösa Svenska kyrkans ekonomiska och
organisatoriska frågor bör fattas vid samma tillfälle. Propositioner, som huvudsakligen
bygger på SOU 1981:14 Reformat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m. och SOU
1981:88-89 Ekonomisk utjämning inom Svenska kyrkan bör därför föreläggas
riksdagen redan under våren 1982.

Järfälla församling

fillstyrker i princip utredningsförslaget men menar att
vid beslut om förslagets genomförande även bör tas beslut som bygger på bl. a. SOU
1981:14 Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m.

Västerås kyrkliga samfällighet:

Västerås kyrkliga samfällighet vill sammanfattningsvis för
sin del tillstyrka ett ekonomiskt utjämningssystem enligt alt. III på nuvarande
premisser och med nuvarande struktur. På sikt bör en inriktning kunna ske mot
ett mera genomgripande ekonomiskt utjämningssystem enligt alt. II. Detta förutsät-

6 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 158

Prop.
1981/82:158 82

ter dock en utveckling mot ekonomiskt bärkraftiga enheter.
Vidare rationalisering av verksamheten, ökad samordning på lokal/regional nivå
t. ex. genom inledningsvis nämnda regionala samarbetsorgan.

Adolf Fredriks församling:

Utredningens
förslag till enhetligt system för ekonomisk utjämning via kyrkofonden synes väl
genomtänkt och praktiskt genomförbart. För oss har i synnerhet den föreslagna
principen om att utdebiteringen inte skall behöva "höjas med mer än 20 öre
per skattekrona, effekterna av samtUga reformer inräknade" stort intresse.

Vi finner
det dock önskvärt att det i den fortsatta behandUngen av detta ärende bereds
tillfälle till speciellt studium av cityförsamlingarnas i Stockholm ekonomi.
Dessa församlingar, Klara, Jakob och Adolf Fredrik, intar en särställning i
landet, därigenom att de har en liten bofast befolkning, varav många är äldre,
stor omflyttning och mycket stor dag-, kvälls- och helgbefolkning samt ett
påfallande stort beroende av skatten från juridiska personer.

Malmö kyrkliga samfällighet

framhåller med skärpa vikten av ökade samfällighetsbildningar
som ett oundgängUgt led för att uppnå ökad utjämning. Samfälligheten är
skeptisk till den föreslagna kostnadsutredningen, eftersom det inte redovisats
vad en sådan kan innebära i ekonomiskt hänseende.

Samfälligheten anför vidare:

Av vad
ovan anförts torde framgå, att samfälligheten kan acceptera att viss utjämning
sker i ekonomiskt hänseende inom svenska kyrkan men att förutsättningen härför
är, att statsmakterna genom lagstiftning eller på annat sätt tillser att
ovanberörda samfällighetsbildningar och församlingssammanläggningar verkligen
kommer till stånd.

Samfälligheten anser dock att endast alternativ III kan
accepteras, dvs. 90 % och 13 öre.

Jörns församling

pekar på
vikten av strukturrationaliseringar och förordar 100 %- alternativet. Med
hänsyn fill svårigheterna att åstadkomma strukturrationaliseringar anför
församlingen:

I början
av 1960-talet flyttades kostnaderna för kyrkobokföringen från församlingsbudget
till pastoratsbudget. Man skulle kunna upprepa detta och flytta t.ex.
kostnaderna för kyrka och kyrkogård. Efter en sådan omflyttning återstår så
pass små delar av församlingsbudgeten, att en församlingsbudget inte längre
framstår som meningsfull. Vi vill också markera möjUgheterna att inom en
pastoratsbudget tillerkänna varje församling förfoganderätten över sina andelar
av huvudtitlarna 4 och 6. Det skulle också kunna tänkas vara

Prop.
1981/82:158 83

möjligt att dra en gräns vid ett visst befolkningstal för
ett pastorat och om församlingarna i pastoratet trots sin litenhet vill ha egen
ekonomisk förvaltning, belägga dessa med en extra förvaltningsavgift.

I varje
fall vill vi poängtera, att förändringens tidpunkt bör innebära goda
möjligheter att främja en önskvärd strukturrationalisering i den kyrkliga
förvaltningen. ...

Sammanfattningsvis vill vi således i stort sett tillstyrka
att förslaget antages, ju förr dess hellre.

Engelbrekts församling:

Det framlagda förslaget innebär en elegant lösning på det
föreliggande problemet. Den höjda avgiften till kyrkofonden innebär icke -
åtminstone för stockholmsförsamlingarnas del - någon avskräckande höjning utan
kan förvisso bäras av dem alla. Förslaget torde emellertid för sitt
genomförande kräva en förändrad stiftsorganisation, något som länge varit
planerat. ...

Engelbrekts
församling vill låta stiftsorganisationen få formen av en kyrklig samfällighet.
Dessa idéer bör prövas dels därför att de tillgodoser kravet på närdemokrati,
dels därför att de kan dämpa byråkratiseringspro-cessen.

Uppsala kyrkliga samfällighet:

"Solidaritet"
hör till honnörsorden i vårt språk och har hittills tagit sig uttryck i de
större och ekonomiskt bärkraftiga enheternas vilja att dela med sig till de
ekonomiskt svaga enheterna. Redan nu inlevererar dessa betydande belopp fill
kyrkofonden, på sfiftsnivå möjliggörs det frivilliga stiftsarbetet via
stiftstingen av de större enheternas bidrag och avgifterna till finansieringen
av rikskyrkUga ändamål är också betydande. I och med kyrkofondsutredningens
förslag och ett eventuellt förverkligande av detsamma får begreppet solidaritet
ett nytt innehåll av rakt motsatt innebörd. De små och svaga enheterna
garanteras en fortsatt lyxkonsumtion av andlig vård på de storas bekostnad. Den
lilla enheten tar hand om resurser, som främst borde tillkomma befolkningstäta
församlingar. Rationalisering och omkon-strukturering borde vara en åtgärd av
solidaritet från de små församlingarnas sida. Således bör bl. a. befolkningstal
för prästtjänster fastställas. Kyrkofondsutredningen ger anledning fill att nu
på allvar ta itu med denna i decennier diskuterade strukturrafionalisering, en
diskussion som huvudsakligen överlämnats åt de prästerliga befattningshavarna
att föra. Samfällda kyrkorådet noterar med fillfredsställelse att utredningen
instämmer i här framförda behov av åtgärder samfidigt som vi beklagar att ett
förverkligande av utredningens förslag riskerar att bidra till en konservering
av nuvarande förhållanden.

Utredningen föreslår tre alternativa ambitionsnivåer
innebärande en allmän kyrkoavgift av 13, 16 resp. 19 öre. 16 och 19 öre sägs ge
full effekt åt systemet medan 13 öre innebär en inte tillräcklig
utjämningsnivå. Systemet

Prop. 1981/82:158 84

skall revideras efter en tvåårsperiod 1985. Med hänsyn
till detta och till att väsentliga oklarheter ännu föreligger förordar
samfällda kyrkorådet en allmän kyrkoavgift av 13 öre.

Gävle kyrkliga samfällighet:

Med anledning av den s. k. besparingspropositionen och i
den situation som därmed uppstår med bl. a. ändringar av bidragsbestämmelserna
förefaller utredningens förslag vara en oundviklig utväg. Samfällda kyrkorådet
tillstyrker därför de redovisade huvudprinciperna för ett nytt utjämningssystem.

Eftersom den största utjämningseffekten nås vid den s. k.
hundraprocentiga skattekraftsgaranfin, vill kyrkorådet, i solidaritetens namn,
i första hand tillstyrka detta alternafiv.

Utredningen uttalar på sid. 61 i betänkandet, att ett
utjämningssystem inte får konstrueras så att det motverkar
organisationsförändringar och andra besparingsåtgärder. Detta vill kyrkorådet
starkt understryka. En enklare och billigare administration för kyrkokommunerna
framtvingas med all sannolikhet med tiden.

Det nu
anförda innebär inte att rådet saknar förståelse för den verksamhet som i
århundraden byggts upp kring församlingarnas kyrkor och deras präster. Det
synes dock böra undersökas och ytterligare utredas om inte vidgade samfällighetsbildningar
eller avtalsreglerat samarbete mellan självständiga kyrkokommuner kan bilda
underlag för bestridande av vissa församlingskostnader, t. ex. sjömansvård, soldathemsverksamhet,
viss del av ungdomsverksamheten, verksamhet för invandrare och andra särskilda
grupper etc.

Skellefteå S:t Olovs församling

tar inte klar ställning i sak men vill bl. a. ha möjlighet
till avdrag från avgiften till kyrkofonden för vissa räntor.

Trollhättans församling:

De församlingar, som tillförs en större summa i
utjämningsbidrag, kan komma att bygga ut sin verksamhet och inte i första hand
sänka sin utdebitering. Samtidigt kanske de församlingar, som har planerat sin versamhet
utifrån dagens utdebitering, och som drabbas av en höjd kyrkoavgift, inte
ändrar sina planer, vilket resulterar i höjd utdebitering. Man kan fråga sig,
om det är önskvärt att på så sätt öka det totala skattetrycket för
församlingarna.

Vi bejakar principen om utjämning med innebörd, att de
starka hjälper de svaga. Detta ställer krav på solidaritet från större
församlingar och samfälligheter, som redan nu får betala en betydande del av
sin budget i allmän kyrkoavgift.

Emellertid måste framhållas, att det krävs solidaritet
också från de

Prop. 1981/82:158 85

ekonomiskt svagare enheternas sida gentemot de stora
församlingarna/ samfälligheterna med deras speciella behov.

En
tätortsförsamling måste driva helt annan verksamhet än en glesbygdsförsamling,
varför en utjämning inte alltid är befogad. Vi anser att hänsyn till den
traditionella församlingsindelningens värde och ekonomiska realiteter måste
balanseras mot varandra. En översyn av församlings- och pastoratsindelningen
blir då naturlig. Det vore av utjämningsskäl önskvärt att man verkar för att
församlingar inom en och samma kommun, bildar samfälligheter. Vissa mindre
församlingar borde dessutom uppmanas överväga att gå samman i större församlingar.

Vi
instämmer i utredningens påpekande, att församlingar inte ensidigt kan få
besluta om kostnader, som i betydande utsträckning får bäras av andra. Bl. a.
måste därför även i fortsättningen centralt givna normer för den prästerliga
tjänsteorganisationens omfattning finnas. De normer som f. n. gäller är dock
mogna för översyn. Vi anser, att man därvid bör överväga en för de större
enheterna generösare tjänstetilldelning. I varje fall bör man pröva möjligheten
att låta större pastorat inom vissa ramar utöka antalet prästtjänster efter
egen önskan. Man bör därvid ta hänsyn till att pastoratet i sådana fall får
bära hela lönekostnaden med egna medel.

Utredningen
föreslår, att en grundligare översyn av hela kyrkans ekonomi skall göras. Vi
anser det angeläget att en sådan kommer till stånd.

Av utredningens tre alternafiv för ekonomisk utjämning
anser vi alt. 3, med 90 % skattekraftsgaranti, vara mest realistiskt och rimhgt.

Vi delar i allt väsenfiigt utredningens principiella
synsätt och anser, att vad vi ovan anfört bör särskilt beaktas i det fortsatta
arbetet.

Sköns församling tillstyrker i princip förslaget och anför
bl. a.:

Sköns församling instämmer i vad utredningen framhåller,
dvs. att frågan om ekonomisk utjämning inom Svenska Kyrkan är en kyrklig
angelägenhet och att den solidaritet, som kräves för utjämningens genomförande,
måste mobiliseras i de olika församlingarna och pastoraten.

Sköns församling stödjer den redovisning, som relaterats
beträffande den kyrkokommunala strukturen, där utredningen hänvisar till
förarbetena till 1961 års församlingsstyrelselag, i vilken man i full
"politisk enighet" framhöll, att man bör eftersträva större och mera
bärkraftiga enheter. I dagens ekonomiska läge måste rekommendationer på sätt,
som framgår av utredningen, förekomma beträffande ekonomiska samfälligheter.
Församlingarna/pastoraten måste dock själva få finna den form av total eller parfiell
samfällighet som är den mest lämpliga.

Sköns församling hälsar med tillfredställelse alla förslag
till enklare och billigare administration. Inom kort måste vi kanske finna
system, som är anpassade till mindre dataenheter. Vi inom de kyrkliga
församlingarna måste kanske inom kort ta i anspråk datatekniken i vårt arbete.

Prop. 1981/82:158 86

Svärdsjö och Svartnäs församlingars kyrkliga samfällighet
anför: Samfälligheten ansluter sig till principerna i utredningens förslag och
anser att den ekonomiska utjämningen bör kunna ske inom Svenska kyrkan.
Beträffande alternativen ansluter sig samfälligheten till alt. 1, som klart ger
den bästa utjämnande effekten, vilket ju också är det med en föreslagna
reformen eftersträvade målet. Samfälligheten förutsätter att smärre detaljjusteringar
inom systemet företagas, om utredningen finner att sådana kunna ge ännu bättre
utjämningseffekt.

Samfälligheten instämmer i utredningens förslag att
systemet ses över första gången redan 1985, och att de justeringar som den
dittills vunna erfarenheten kan ha funnit nödvändiga då genomföras. Under
förutsättning att denna översyn kommer till stånd 1985 anser samfälligheten att
hinder ej bör föreligga för att det nya systemet beslutas träda i kraft den 1
januari 1983, utan att det tvärtom är önskvärt att så sker.

2.2 Remissinstanser, som är negativa till förslaget eller
som vill att detta skall genomföras först efter ytterligare utredning.

Domkapitlet i Västerås:

Utredningsmaterialet är ett mycket värdefullt
principdokument. I flera avseenden är emellertid konsekvenserna av
utredningsförslaget oklara samt kräver ytterligare bearbetning och
kompletterande undersökningar. Domkapitlet har även anledning anta att under
remissbehandlingen många olika uppslag kommer att presenteras. Domkapitlet kan
därför inte förorda att utredningen nu läggs till grund för lagstiftning.

Domkapitlet i Växjö:

Utredarens uppdrag har varit svårbehandlat och utförts
under tidspress. Remissinstanserna ställes vid avgivande av sina yttranden
inför samma förhållande. Detta är att beklaga, särskilt som ekonomin utgör en
vital fråga för kyrkans fortsatta arbete.

Trots svårigheterna har utredaren framlagt ett tämligen
radikalt förslag, en paketlösning med fasta huvudkomponenter, som inte till
någon del går att avlägsna utan att systemet faller sönder. Förslaget motiverar
till kritik, särskilt som konsekvenserna av detsamma inte i alla stycken kan
överblickas.

Domkapitlet anser emellerfid, att det utgör en god grund
för en bred diskussion och en fortsatt utredning, varvid dock
förutsättningslöst även dellösningar utifrån nuvarande ordning bör prövas.

Domkapitlet finner det angeläget, särskilt för de små och
skattesvaga församlingarna, att de kyrkliga kommunerna åter inordnas under de
lagbestämmelser, som berättigar till skatteutjämningsbidrag för varje års
aktuella kostnadsläge och behov. ...

Prop.
1981/82:158 87

Domkapitlet anser att det finns allvarliga invändningar
mot de förslag söm utredningen framför och avstyrker därför detta.

Domkapitlet i Karlstad:

Enligt
utredningens uppfattning kommer den ekonomiska utjämningen mellan de kyrkliga
kommunerna att i framfiden vara kyrkans egen angelägenhet i större utsträckning
än hitfills. Domkapifiet, som delar denna uppfattning, anser i likhet med
utredningen, att detta kommer att innebära ett krav på ökad solidaritet inom
kyrkan, vilket i sin tur förutsätter rättvisa principer som grund för systemet.

Domkapitlet
är posifivt till att vissa kostnader, som församlingarna i dag svarar för, som
t. ex. diakoniverksamhet, får utjämnas via kyrkofonden. Domkapifiet ansluter
sig även fill utredningens uppfattning, att endast sådana kostnader, som de
kyrkliga kommunerna själva i ringa omfattning kan påverka, bör utjämnas via
systemet.

Domkapitlet
kan ansluta sig till de huvudsakliga principerna i utredningens förslag till
ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan. Domkapitlet anser emellertid, att
vissa frågor bör bli föremål för ytterligare utredning. Den av utredningen
föreslagna fidpunkten 1 januari 1983 för ikraftträdande av reformen anser
domkapitlet helt orealistisk.

Domkapitlet och sfiftsnämnden i Visby:

Stiftsmyndigheterna
är i princip positiva till att ett inomkyrkligt utjämningssystem införs. Den
anmärkningsvärt knappa remisstiden, de mycket svårkontrollerade beräkningar som
utredningen bygger på, liksom de mycket stora svårigheterna att överblicka
konsekvenserna av förslagen gör dock att sfiftsmyndigheterna avstyrker att förslagen
läggs till grund för lagstiftning utom i vad avser kyrkofondens organisation
och de delar av betänkandet som avser rikskyrkliga förhållanden.

Utredningen
betecknar själv sitt hittills utförda arbete som etapp I. Enligt
stiftsmyndigheterna är det alltså möjligt att nu ta principbeslut om ett nytt
utjämningssystem, däremot syns det omöjligt att för närvarande ta ställning fill
den slufiiga utformningen. För detta krävs att utredningen avslutat sitt
arbete. ...

Som
utredningen på flera ställen uppmärksammat intar Gotland med sin stora
splittring i små församlingar, sina medeltida kyrkor och låga skattekraft en
särställning bland stiften. Den genomsnittliga medelskattekraften är endast 84
% av medelskattekraften i hela riket. Svårigheterna är stora när det gäller att
ufifrån förslaget få överblick över stiftets ekonomi. Man måste dessutom kräva
att den enskilda kyrkokommunens ekonomiska situation beaktas i samband med
större förändringar. Konsekvenserna för de enskilda församlingarna och
pastoraten kan ej sägas ha blivit tillräckligt beaktade. Det är ej heller
möjligt att utan ett mycket mera omfattande utredningsarbete få fram underlag
för den ingående bedömning av de olika kostnadsfak-

Prop.
1981/82:158 88

torerna som är önskvärd. Att utredningen i detta
sammanhang måst tillgripa schabloner får anses otillfredsställande.

Härtill kommer tidspressen. Den korta utredningstiden har
ej undgått att sätta sina spår - betänkandet är svåröverskådligt och till vissa
delar oklart. Enligt stiftsmyndigheternas mening behöver en förändring av det
kyrkliga utjämningssystemet ingalunda genomföras redan den 1 januari 1983.
Viktigare än ett snabbt genomförande är att beslutet vilar på underlag som gör
det möjligt för kyrkokommunerna att få en uppfattning om förändringarna i sin
ekonomiska situation.

Det praktiska genomförandet bör därför anstå tills etapp II av utredningen slutförts, dvs. i
varje fall till 1985.

Stiftsmyndigheterna vill i detta sammanhang även beröra
strukturproblemen. Varje system som innebär avlyftande av en del av de svagare
enheternas ekonomiska problem bär inom sig krav på "strukturrationalisering"
av områden med små församlingar, lågt invånarantal och relativt hög
prästtäthet. I första hand gäller det krav på samfällighetsbildning och
församlingssammanslagning. Utredningen talar om strukturproblemens betydelse
och behovet av rättvisa principer för prästtilldelning, men tar inte ställning.

Det borde vara en självklarhet att frågan om strukturella
reformer måste tas upp med kyrkokommunerna i god tid så att dessa får en chans
att ställa om sig till nya förhållanden. Principbeslut om det inomkyrkliga
utjämningssystemet kan här kompletteras med klargörande uttalanden om vilka
strukturförändringar som måste fill. Ett alltför snabbt reformarbete innebär
alltid stora risker. Som framgår nedan pågår inom Visby stift utredning om
möjligheterna att bilda en hela stiftet omfattande partiell samfällighet i
kyrkobyggnadsfrågor anslutande till den planerade byggnadshyttan för
Gotlandskyrkorna. Utifrån erfarenheterna av den del av detta arbete som kommit
att ligga på domkapitlet måste det betonas att strukturförändringar aldrig med
gott resultat kan genomföras under pressade förhållanden, utan att de kräver
god tid för analys av såväl den nuvarande som den planerade organisationens
för- och nackdelar.

För den händelse de föreslagna förändringarna genomförs
trots bristerna, syns på grundval av det framlagda materialet alternativ 2 med
95 % skattegaranti vara minst negativt.

Stiftsnämnden i Skara:

Det är viktigt att - som skett - betona att, en
grundläggande förutsättning för kyrkans fortsatta verksamhet är solidariteten
inom kyrkan - oavsett vilket av utredningens tre alternafiv eller varianter av
dessa man stannar för. Stiftsnämnden vill med skärpa framhålla utredningens
uttalanden (s. 12) att det inte bara är de stora och bärkraftiga enheterna som
vid införande av ett inomkyrkligt utjämningssystem har att visa solidaritet med
de små och svaga

Prop.
1981/82:158 89

utan även dessa har att visa sin solidaritet genom
rationaliseringar inom organisationen.

De mindre
enheternas ansvar i detta hänseende har enligt stiftsnämndens uppfattning hittills
inte beaktats i tillräcklig grad. Hävdandet av den egna enhetens traditionella
självständighet, församling eller- i förekommande fall - pastorat i förståelig
omsorg om denna i vissa fall lett till ett motstånd mot förändringar, som är
angelägna med hänsyn till befolkningsomflyttningar, strukturförändringen i
samhället, den prästerliga arbetssituationen, bättre resursutnyttjande m. m.,
såsom pastoratsregleringar, gränsändringar, samfällighetsbildningar och andra
rationaliseringar. Det är viktigt, att fastslå att principen om kommunal
självstyrelse, där statlig kontroll i möjligaste mån skall avvaras, inte får ge
möjlighet för en kommun att skjuta över kostnaden för "överstandard"
på en annan kommun och att därför endast kostnader som de kyrkliga kommunerna
själva i ringa omfattning kan påverka utjämnas via systemet. Verksamheten inom
kyrkan har stundom inneburit, att man inte tillräckligt beaktat de ekonomiska
realiteterna. ...

Stiftsnämnden anser att det är svårt att i avsaknad av
analysen av kyrkommunernas ekonomi och med de räkneexempel m. m. utredningen
presenterat få en klar bild av effekterna av det föreslagna systemet jämfört
med nuläget. Nämnden anser därför att ytterligare utredning är nödvändig innan
systemet genomförs. Ikraftträdandet bör framflyttas till 1985 då en revision av
systemet ändå förutsätts ske.

Stiftsnämnden i Strängnäs:

Mot
bakgrund av av statsmakterna fattade beslut beträffande ändrade skatteutjämningsbidrag,
reducerade skatteuttag av juridiska personer och höjning av grundavdraget för
fysiska personer borde ett nytt inomkyrkligt utjämningssystem komma till stånd
snarast, alltså vid ingången av 1983. Stiftsnämnden ifrågasätter emellertid
delvis mot bakgrund av den tidspress, som både utredning och remissmyndigheter
fått arbeta under, om det är möjligt att ett principbetänkande - alla dess
förtjänster till trots - kan ligga till grund för en lagstiftning, som i
avgörande grad förändrar förutsättningarna för vissa delar av kyrkans
ekonomiska förvaltning samt föreslår att betänkandet efter remissgången görs till
utgångspunkt för en genomgripande prövning och analys med syfte att nå en mera
bindande och definitiv lösning på frågan om ekonomisk utjämning inom Svenska
kyrkan.

Ovannämnda beslut av statsmakterna tillsammans med
olägenheterna med nuvarande avräkningssystem påverkar de ekonomiska
förutsättningarna för den kyrkliga verksamheten till den grad att en
genomgripande omläggning av utjämningssystemet blir nödvändig. Under
förutsättning att statsbidrag ej längre skall utgå - vilket kan diskuteras med hänsyn
till den bidragsgivning som utgår till de fria samfunden - torde ett inomkyrkligt
bidragssystem böra byggas upp kring den nuvarande kyrkofonden. Att detta system
enligt utredningens förslag på grundval av nya principer skall

Prop.
1981/82:158 90

åstadkomma en godtagbar ekonomisk utjämning mellan de
kyrkliga kommunerna finner stiftsnämnden i det närmaste självklart mot bakgrund
av den solidaritet som ligger inbyggd redan i den nuvarande kyrkofonden.
Stiftsnämnden understryker emellertid att kravet på en ökad solidaritet inom
kyrkan riktas mot såväl stora som små enheter. Här kommer strukturrationaliseringen
in i bilden och sfiftsnämnden vill för sin del rikta uppmärksamheten på vikten
av en rationalisering rörande alla enheter på kyrkans lokala plan:
församlingar, pastorat och samfälligheter. En organisationsöversyn av mera
ingående slag än hittills är helt nödvändig i ett kärvare ekonomiskt klimat.
Väsentliga besparingar både i arbete och personal torde härigenom kunna komma
till stånd. Självfallet måste - som utredningen påpekar - en genomgripande
översyn av den prästerliga organisationen komma till stånd, då denna dels
alltfort jämte kyrkomusikerna utgör grunden för kyrkans hanterande av präst-
och musikertillgångarna dels genom förslaget om lönebidrag per prästtjänst.

Stiftsnämnden i Västerås:

De mer principiella frågorna kommer att behandlas i
domkapitlets yttrande. Stiftsnämnden inskränker sig därför till att yttra sig i
huvudsak över det som föreslås ersätta det nuvarande avräkningssystemet.

Stiftsnämnden
vill sammanfattningsvis framhålla, att en förenklad avräkning i förhållande
till nuvarande svårhanterliga och tidsödande system, givetvis är välkommen.
Stiftsnämnden befarar emellertid att metoden för fastställande av den särskilda
kyrkoavgiften enligt det framlagda förslaget är sådan att den förtar mycket av
den arbetssparande effekt man vill åstadkomma. I vart fall är påkallat med
vissa kompletterande undersökningar i de avseenden nämnden påtalat här ovan.

Stiftsnämnden i Växjö:

Den utredning som gjorts måste, med hänsyn fill den korta
tid som stått utredningen till förfogande, anses mycket förtjänstfull. De
frågor som behandlas i utredningen är emellertid av den storleksordningen och
av så grundläggande betydelse för svenska kyrkan som helhet, att många frågor,
helt naturligt, inte hunnits med att djupare penetreras på den fid som stått
utredningen till buds....

Då många frågor återstår att lösa innan förslaget kan
antas som helhet avstyrker stiftsnämnden förslaget.

Stiftsnämnden i Lund:

Sfiftsnämnden delar utredningens uppfattning att den av
riksdagen beslutade reduceringen av de statliga skatteutjämningsbidragen medför
att kyrkan får ett ökat ansvar för den ekonomiska utjämningen mellan
pastoraten. Stiftsnämnden vill även understryka vikten av att reformer
genomföres inom den kyrkliga förvaltningen så att administrationen blir

Prop.
1981/82:158 91

enklare och billigare och så att förvaltningen av den
kyrkliga egendomen ansluter till sunda och framsynta ekonomiska principer. ...

Av det
föregående framgår att de i utredningen föreslagna administrativa
förenklingarna enligt stiftsnämndens niening kan leda till svåröverskådliga
problem för den framtida förvaltningen av pastoratens lönefillgångar.
Stiftsnämnden förordar därför att reformarbetet i första hand inriktas på en
förenkling av nu gällande avräkningsförfarande och försök till viss samordning
av förvaltningen av pastoratens lönetillgångar inom de olika sfiften.

Ur strikt
utjämningssynpunkt är full skattekraftsgaranti enligt alternativ 1 mest
verkningsfull. Främst med tanke på det allmänna utjämningsbidragets genomslag
på den allmänna kyrkoavgiften förordar dock sfiftsnämnden alternafiv 2 med 95 %
skattekraftsgaranti. ...

Sfiftsnämnden i Karlstad:

Stiftsnämnden
är positiv till att vissa kostnader, som församlingarna i dag svarar för, som
t. ex. diakoniverksamhet, får utjämnas via kyrkofonden. Stiftsnämnden ansluter
sig även till utredningens uppfattning, att endast sådana kostnader, som de
kyrkliga kommunerna själva i ringa omfattning kan påverka, bör utjämnas via
systemet.

Stiftsnämnden
delar utredningens uppfattning att ett nytt utjämningssystem inte får
konstrueras på ett sådant sätt att det motverkar organisationsförändringar som
kan ge besparingar. Kritik har ofta riktats mot den kyrkokommunala
organisationen för att den är orationell och onödigt kostsam. ...

Stiftsnämnden
avstyrker förslaget vad gäller den särskilda kyrkoavgiftens beräkning med
procentsatser, men ansluter sig i övrigt till principerna i utredningens
förslag. Med hänvisning till ovanstående anser stiftsnämnden, att vissa frågor
bör bli föremål för ytterligare utredning. Den av utredningen föreslagna
tidpunkten 1 januari 1983 för ikraftträdande av reformen anser stiftsnämnden
helt orealistisk.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund:

Förbundsstyrelsen
anser att utredningens förslag i dess nuvarande utformning icke kan accepteras.

Tidspressen
har bl. a. medfört oklarheter i betänkandet. Konsekvenserna för de enskilda
kyrkokommunerna har inte blivit tilräckligt belysta. Utredningen medger själv
att utan mer omfattande utredning är det inte möjUgt att få fram underlag för
att väga in kostnadsfaktorerna på det sätt som är önskvärt. Utredningen har i
detta läge bl. a. fått söka efter schabloner. ...

Förbundsstyrelsen
vill erinra om att förbundet i framställningar till regeringen hemställt om
ändring i reglerna för skatteutjämningsbidrag resp. begärt översyn av systemet
för avräkning mellan pastoraten och kyrkofon-

Prop. 1981/82:158 92

den. Förbundsstyrelsen är alltså väl medveten om
angelägenhetsgraden av ett reformerat ekonomiskt utjämningssystem, ...

Skulle nu
utgående skatteutjämningsbidrag dras in med hänvisning till svenska kyrkans
karaktär av trossamfund torde även bidragen till de fria trossamfunden vara i
fara. Förbundsstyrelsen förutsätter att staten även framdeles kommer att
ekonomiskt stödja såväl svenska kyrkan som de fria trossamfunden i samma
utsträckning som hifintills. ...

Mot
bakgrund av frågeställningarna i utredningen om ekonomisk utjämning inom
svenska kyrkan - även om kritik kommer att anföras mot utjämningsmodellen som
sådan - vill förbundsstyrelsen nu i likhet med flera remissinstanser förorda
att, i enlighet med utredningens direktiv, en strukturutredning snarast
tillsättas. Dess uppgift bör även bli att se över principerna för
prästtilldelning. Härvid bör även behovet av och principerna för utjämning av
kostnaderna för övrig personal inom församlingsvården vägas in.
Förbundsstyrelsen förutsätter att förbundet blir representerat i en sådan
utredning.

Strukturförändringar,
där ökad samfällighetsbildning måste spela en viktig roll, bör genomföras efter
grundlig utredning. Förbundsstyrelsen förutsätter att sådana förändringar i sig
ger ekonomiska förbättringar - förutom rationellare administrafion - för alla
ekonomiskt svaga enheter. Ett rättvisande ekonomiskt utjämningssystem behöver
ändå komplettera den utjämning som enbart strukturförändringarna förutsattes
åstadkomma. Det system som konstrueras måste dock kunna fungera tillfredsställande
såväl före strukturförändringarnas genomförande som därefter.

Enligt
förbundsstyrelsens uppfattning borde grundkomponenterna i ett utjämningssystem,
i detta fall skattekraftsgarantin i form av allmänt utjämningsbidrag och den
allmänna kyrkoavgiften, ge tillfredsställande utjämningseffekter och eventuella
tilläggskomponenter finjustera utfallet. Så är emellertid inte fallet i det
föreslagna systemet. Beträffande sistnämnda särskilda
"kostnadsfaktorer" kan påpekas deras bristande anpassning till just
kostnadssidan. Således skall lönebidraget utgå per inrättad tjänst, oberoende
av om prästtjänsten varit vakant eller ej. Pastorat (samfällighet) får alltså
lika mycket i bidrag antingen man haft lönekostnad för tjänsten eller ej. Även
det schabloniserade kyrkofondstillskottet kommer att oförändrat utgå oberoende
av kostnadsläge p. g. a. låsningen till medeltalet 1978-81. Utredningen pekar
visserligen på att detta är en ren övergångsföreteelse, ett provisorium fram
till dess systemet revideras.

Utredningen
framhåller emellertid själv att det inte går att ta bort någon av
huvudkomponenterna, alltså heller inte löne- och tillskottsschablonerna, utan
att systemet faller sönder.

Enligt
utredningen skall det föreslagna systemet tillämpas redan från 1983 men under
fortsatt utredningsarbete revideras till 1985. Mot detta kan dock invändas att
när systemet är infört kan det sedan svårligen ändras till sina huvuddrag. ...

Prop.
1981/82:158 94

komplicerade avräkningen beträffande pastoratens intäkter
av lönetillgångar och församlingsskatt samt deras utgifter för löner till
präster och kyrkomusiker förenklas. Detta bör enligt förbundets förmenande
kunna ske oavsett vilket beslut som kommer att fattas i utjämningsfrågan.

Sveriges kyrkokamerala förening finner det angeläget att
frågorna om strukturen på pastorat och församlingar snarast möjligt blir
föremål för översyn för att även därigenom lösa frågorna om en inomkyrklig
utjämning.

Föreningen anför:

Vi vill här anföra att begreppet skattekraft inte är
alldeles oomtvistat. De finnas som anse - och inte helt utan fog - att
medelskattekraft i en glesbygdsförsamling inte är detsamma som medelskattekraft
i storsfadsför-samling. Detta då med tanke på taxeringssystemets utformning och
olika avdragsmöjligheter.

Utredningens förslag bygger på ett accepterande av tanken
på en stark inbördes solidaritet mellan kyrkokommunerna. Vi befarar att den
solidariteten inte är så stark, som utredningen räknat med.

Enligt vår uppfattning kommer de stora församlingarna och samfälligheterna
att resa krav på förändrad struktur och effektiv förvaltning hos de mindre, om
man skall acceptera en höjning av kyrkoavgiften. Enligt vår uppfattning bör det
nu finnas bättre förutsättningar för bildande av kyrkliga samfälligheter-kyrkokommuner,
med gränser som överensstämmer med borgerliga kommunernas gränser. Vi tycker
att man i utredningens direktiv något uppgivet noterar att i prop. 1980/81:20
konstateras "att den möjlighet som de kyrkliga kommunerna har att själva
åstadkomma ekonomisk utjämning endast utnyttjas i begränsad omfattning och inte
heller i nämnvärd utsträckning kan bidra till kostnadsutjämningen i
församlingar och pastorat i regioner som består av ekonomisk svaga
kommuner". Vi tror att verksamheten inom de s. k. storkommunerna nu
accepterats och stabiliserats, samt att det i viss usträckning redan nu finns
tendenser till samarbete mellan församlingarna i dessa kommuner.
(Personalfrågor och skyddskommittéarbete).

Även pastoratsindelningen måste ses över om man ska ha
några reella förutsättningar för genomförande av en ekonomisk utjämning.

Göteborgs kyrkliga samfällighet:

Göteborgs kyrkliga samfällighet anser det angeläget att
snarast möjligt lösa den inomkyrkliga utjämningen mellan kyrkokommunerna. Det
bör ske genom att

1. pastoraten lagsfiftningsvägen ombildas fill totala
kyrkliga samfälligheter i

den mån större samfälligheter inte krävs för att erhålla bärkraftiga

ekonomiska enheter

2. en församlings- och pastoratsindelningsreform
genomföres

Prop.
1981/82:158 94

komplicerade avräkningen beträffande pastoratens intäkter
av lönetillgångar och församlingsskatt samt deras utgifter för löner till
präster och kyrkomusiker förenklas. Detta bör enligt förbundets förmenande
kunna ske oavsett vilket beslut som kommer att fattas i utjämningsfrågan.

Sveriges kyrkokamerala
förening finner det angeläget att frågorna om strukturen på pastorat och
församlingar snarast möjligt blir föremål för översyn för att även därigenom
lösa frågorna om en inomkyrklig utjämning.

Föreningen anför:

Vi vill
här anföra att begreppet skattekraft inte är alldeles oomtvistat. De finnas som
anse - och inte helt utan fog - att medelskattekraft i en glesbygdsförsamling
inte är detsamma som medelskattekraft i storstadsförsamling. Detta då med
tanke på taxeringssystemets utformning och olika avdragsmöjligheter.

Utredningens
förslag bygger på ett accepterande av tanken på en stark inbördes soUdaritet
mellan kyrkokommunerna. Vi befarar att den solidariteten inte är så stark, som
utredningen räknat med.

Enligt vår
uppfattning kommer de stora församlingarna och samfälligheterna att resa krav
på förändrad struktur och effektiv förvaltning hos de mindre, om man skall
acceptera en höjning av kyrkoavgiften. EnUgt vår uppfattning bör det nu finnas
bättre förutsättningar för bildande av kyrkliga samfälligheter-kyrkokommuner,
med gränser som överensstämmer med borgerliga kommunernas gränser. Vi tycker
att man i utredningens direktiv något uppgivet noterar att i prop. 1980/81:20
konstateras "att den möjlighet som de kyrkliga kommunerna har att själva
åstadkomma ekonomisk utjämning endast utnyttjas i begränsad omfattning och inte
heller i nämnvärd utsträckning kan bidra till kostnadsutjämningen i
församlingar och pastorat i regioner som består av ekonomisk svaga
kommuner". Vi tror att verksamheten inom de s. k. storkommunerna nu
accepterats och stabiliserats, samt att det i viss usträckning redan nu finns
tendenser till samarbete mellan församlingarna i dessa kommuner.
(Personalfrågor och skyddskommittéarbete).

Även
pastoratsindelningen måste ses över om.man ska ha några reella förutsättningar
för genomförande av en ekonomisk utjämning.

Göteborgs kyrkliga samfällighet:

Göteborgs kyrkliga samfällighet anser det angeläget att
snarast möjUgt lösa den inomkyrkliga utjämningen mellan kyrkokommunerna. Det
bör ske genom att

1.
pastoraten lagsfiftningsvägen
ombildas till totala kyrkliga samfälligheter i den mån större samfälligheter
inte krävs för att erhålla bärkraftiga ekonomiska enheter

2.
en församlings-
och pastoratsindelningsreform genomföres

Prop.
1981/82:158 95

3.
överse
grunderna för tilldelning av prästtjänster

4.
härefter
utarbeta ett utjämningssystem enligt här förordade principer. För den händelse
beslut ändock skulle komma att fattas vill vi framhålla att

vi givetvis
endast kan tillstyrka alternafiv 3, dvs. det alternafiv där de bärkraftiga
enheterna tvingas till minsta subventionering av den nu rådande orationella
strukturen.

Vantörs församling

är tveksam till förslaget och önskar ett styrinstrument
rörande församlingarnas verksamhet om förslaget genomförs.

Tyresö församling:

I frågan
om en ekonomisk utjämning inom Svenska kyrkan har kyrkorådet i Tyresö
församling självfallet den uppfattningen, "att den som något har måste
vara beredd att solidariskt hjälpa den som mindre har". Att kyrkan och
dess församlingar skall kunna fungera i alla delar av riket är en angelägenhet
för alla dess medlemmar.

Vi finner emellerfid
hela problematiken så rik på irrgångar att det, med ledning av föreliggande
utredningsmaterial och med hänsyn till den korta tid - dessutom så splittrad av
julhelgen - som stått till vårt förfogande är mycket svårt, för att inte säga
hart när omöjligt, att avge något annat yttrande än en med inledningen rimmande
allmän positiv inställning.

Vi förordar ytterligare utredning med ty åtföljande
tillfredsställande remisstermin.

Krisfianstads Heliga Trefaldighets och Norra Åsums
församlingars kyrkliga samfällighet:

Vi förordar, att utjämningssystem mellan de kyrkliga
kommunerna ej kommer till stånd enligt utredningen utan att

1.
tidpunkten för avräkningen
med kyrkofonden ändras så att den kan baseras på det slutliga
taxeringsutfallet,

2.
avräkningsförfarandet
mellan kyrkofonden och pastoraten förenklas samt att systemet utformas för
automatisk databehandling,

3.
staten bör indexuppräkna
de 5 miljoner kronor som f. n. utgår som ersättning för tionde m. m.,

4.
den ekonomiska
utjämningen bör i första hand ske på lokala planet genom bildandet av samfälligheter.

Eftersom vi erfarenhetsmässigt vet svårigheterna att väcka
intresse för samfällighetsbildningar från de mindre församlingarna, förordar
vi, att domkapitlen får i uppdrag att initiera lämpliga samfälligheter i
ekonomiskt utjämnande syfte (Jämför domkapitlens nuvarande handläggning
avseende pastoratsregleringar).

Prop.
1981/82:158 96

Myssjö församling:

Kyrkorådet
ställer sig kritiskt mot förslaget, då det kommer att medföra att mindre församlingar,
inte minst i Norrland, kommer i ett försämrat ekonomiskt läge, vilket innebär
ökade svårigheter för församlingarnas verksamhet. Det kan knappast förväntas
att de större församlingarna är villiga att höja skatten i så hög grad att det
täcker det ökade behovet av utjämning för dessa mindre församlingar. Höjning av
redan hög församlingsskatt kan vidare komma att medföra ökat antal utträden ur
Svenska Kyrkan. Förslaget innebär därtill att den kommunala
självbestämmanderätten kan komma att inskränkas på ett icke önskvärt sätt.

Lunds kyrkliga samfällighet

förordar
för sin del att utredningens förslag genomförs först efter dels att en
församlings-, pastorats- och samfällighetsreform genomförts och dels att en
översyn av grunderna för prästtjänstetilldelningen företagits.

I händelse
av att beslut ändock fattas om utjämningssystem enligt utredningens förslag
förordas alternativ 3.

Samfälligheten anför:

EnUgt samfälligheten
bör en ändring av utjämningssystemet således kopplas fill en ny kyrklig indelning
av församlingar, pastorat och samfälligheter varvid samfällighetsbildningarna,
då så är möjligt, innefattar församlingarna i den borgerliga kommunen. Vid en
sådan förändring bör också allvarligt prövas om inte pastoraten bör vara den
minsta ekonomiska enheten i svenska kyrkan. Genom en ovan framförd
indelningsändring skapas en grund för fler ekonomiska bärkraftiga kyrkliga
enheter som härigenom ges möjlighet att arbeta rationellt och på bästa sätt ta
till vara de ekonomiska resurser som ställs till förfogande.

Likaså är
det väsentligt, att i samband med att en ny utjämningsreform tillkommer, en
radikal översyn av prästfördelningen sker inom svenska kyrkan. Inom vår egen samfällighet
i Lund har tre pastorat med tillsammans 55 400 invånare 11 prästtjänster exkl.
1 tjänst för Lunds lasarett, dvs. 5 000 invånare per prästtjänst. Det fjärde
pastoratet landsortspastorat har 2 600 invånare med två prästtjänster. Detta
pastorat har således 1 präst per 1 300 invånare. Nuvarande prästfördelning i
pastoraten bygger på det gamla bondesamhället och är i behov av genomgripande
förändring för att skapa rättvisa förhållanden.

Lenhovda-Herråkra kyrkliga samfällighet anser att de
kyrkliga kommunernas kostnader inte utjämnas tillräckligt. Samfälligheten
avstyrker därför förslaget.

Prop. 1981/82:158 97

Njurunda församling

är negafiv
till förslaget och anser att detta varken innebär någon förbättring eller
förenkling.

Vindeln och Åmsele församlingars kyrkliga samfällighet
avstyrker förslaget och anför bl. a.:

Det kan för det första konstateras, att förslaget betyder
en allvarlig försämring av hela kyrkans ekonomiska situation. Om församlingarna
i ett enda slag går miste om inte mindre än 138 millioner kronor i skatteutjämningsmedel
jämfört med 1981 uppstår ofelbart finansieringssvårigheter med skattehöjningar
som följd.

Genom att använda kyrkoavgiften som regulator för
utjämning av ekonomin mellan församlingarna kommer regeringen sålunda att gå in
och påverka utdebiteringen i församlingarna på ett sätt som statsmakterna helst
inte borde göra. ...

FöreUggande förslag utgör ju endast en del av de tankar
som anges i utredningsdirekfiven. Vi ifrågasätter om inte denna ekonomiska
omvälvning borde ha fått anstå fill dess att hela frågan får sin lösning.

Katrineholms kyrkliga samfällighet avstyrker att förslaget
ligger till grund för en reform.

Samfälligheten anför bl. a.:

Enligt samfällighetens uppfattning är det dock uppenbart
att det av utredningen redovisade förslaget inte kan införas förrän den
kyrkliga strukturen och prästtilldelningen reformerats och effekterna härav
vägts in.

Skulle utredarnas utjämningssystem införas trots sin
provisoriska prägel och sina påtagUga brister synes det samfälligheten mest konsekvent
att gå på det första alternafivet, som under givna förutsättningar ger den
största utjämningen sett till utdebiteringen. Samfälligheten vill dock ej
förorda något alternafiv utan nöjer sig med detta konstaterande.

Det synes vidare naturligt att låta skattekraften utgöra
den grundläggande faktorn i ett nytt kyrkligt utjämningssystem. Samfälligheten
är dock tveksam till om utvecklingen till fullo övervägt konsekvenserna för
systemet och kyrkofonden av att det allmänna utjämningsbidraget grundas på fillskott
av skatteunderlag utan att medel tillskjutes av staten.

Systemet kan inte heller enbart grundas på skattekraften
utan hänsyn måste också tas fill kyrkokommunernas i flera avseenden olika
kostnadsstruktur. Samfälligheten vill betona vad utredningen själv
konstaterar, nämligen att endast sådana kostnader som kyrkokommunerna själva i
ringa omfattning kan påverka, bör utjämnas via systemet.

7 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 158

Prop. 1981/82:158 98

3 Allmänt utjämningsbidrag och allmän kyrkoavgift

De flesta av remissinstanserna är positiva till
utredningens konstruktion av det allmänna utjämningsbidraget.
Pastoratsförbundet, Stockholms försam-lingsdelegerade och Göteborgs kyrkliga samfällighet
ställer sig dock tvekande fill att basera bidraget på skattekraft.

Västerås
domkapitel menar att skäl kunde na funnits att vid bestämmande av garantinivå i
stället för län ha utgått från $tift. Domkapitlet i Linköping anser att
skattekraftsgarantin borde beräknas på pastoraten i stället för församlingarna
för att dessa skall tvingas att överväga samfällighetsbildningar. Domkapitlet,
stiftsnämnden och stiftsrådet i Härnösand vill höja garantin för de kyrkliga
kommunerna i Härnösands stift.

Flera
remissinstanser menar att den allmänna kyrkoavgiften i sin helhet även
fortsättningsvis bör erläggas av pastoraten. Vidare menar flera remissinstanser
att vid beräkning av den allmänna kyrkoavgiften bör skatteunderlaget minskas
med de skattekronor som hänförs till personer som inte är medlemmar i svenska
kyrkan.

Av 30
remissinstanser har fem inte angett någon nivå på garanfin och allmänna
kyrkoavgiften medan fem har förordat 100 % och 19 öre, fjorton 95 % och 16 öre
samt sju 90 % och 13 öre.

Kammarkollegiet:

Den allmänna
kyrkoavgiften betalas i dag i sin helhet av pastoraten eller de totala
ekonomiska samfälligheterna. Eftersom innebörden av det nya systemet är att
även ekonomisk utjämning mellan församlingarna kommer att finansieras med denna
avgift ifrågasätter utredningen (s. 75) om möjligen församlingarna bör betala
någon del av avgiften. Utredningen framhåller att det från administrafiv
synpunkt naturUgtvis är enklare att låta pastoraten/ samfälligheterna även i
fortsättningen erlägga avgiften. Kollegiet förordar en sådan ordning inte minst
som ett led i strävandena att samla den ekonomiska förvaltningen till mera bärkraffiga
enheter än de nuvarande i regel mycket små församlingarna.

Vidare anser kollegiet att vid beräkningen av öretalet av
den allmänna kyrkoavgiften avdrag beträffande skatteunderlaget bör göras även i
fortsättningen med hänsyn till den lindring i skatteskyldigheten till kyrkan,
som åtnjuts av personer som inte är medlemmar. - I likhet med utredningen
förordar kollegiet att det allmänna utjämningsbidraget - i form av tillskott
till skatteunderlag - inte räknas in i underlaget för beräkning av den allmänna
kyrkoavgiften. En sådan ordning bör- Uksom reduktionen av skatteunderlaget
enligt ovan - komma till uttryck i lagtexten (12 §).

Måhända kan lagförslagets 8 §, där skattekraftsgarantin
regleras, behöva kompletteras med en bestämmelse som ger regeringen möjlighet
att i särskilda fall förordna om a-wikelser.

Prop.
1981/82:158 99

Riksrevisionsverket:

Kyrkofondens
största utgiftspost kommer att bli det allmänna utjämningsbidraget och dess
största inkomstpost den allmänna kyrkoavgiften. Den senare skaU Uksom hittills
utgå med visst öretal per skattekrona.

I
revisionsrapporten Kammarkollegiet - handläggningen av kyrkliga ärenden, dnr
1979:1508, fann RRV att utjämningen av lönekostnader genom avräkning mellan
kyrkofonden och pastoraten innebar stora svårigheter att åstadkomma den avsedda
årliga balansen mellan fondens inkomst och utgifter. Såvitt kunde konstateras
hade kammarkollegiet i de årliga förslagen till beräkning av den allmänna
kyrkoavgiften inte tagit hänsyn fill uppkomna överskott resp. underskott i
kyrkofondens drift. Följden härav hade bUvit en anmärkningsvärt stor fondering
av allmän kyrkoavgift, d. v. s. ytterst en fondering av skattemedel.

För att
undvika en icke önskvärd tillväxt i fondens kapital borde det enligt rapporten
vara möjUgt att utan alltför abrupta växlingar i utdebiteringssatsen bestämma
denna så att överskott och underskott balanserades på längre sikt. En sådan
balansering underlättades om överskott och underskott bokfördes på ett särskilt
konto och inte räknades in i fondens räntebärande placerade kapital.

Enligt kyrkofondsutredningens förslag skall den allmänna
kyrkoavgiften även fortsättningsvis bestämmas så att kyrkofondens inkomster
såvitt möjligt blir lika stora som dess utgifter. Utredningens beräkningar av
alternativa nivåer för skattekraftsgaranfin tyder på att det också i det
föreslagna utjämningssystemet kommer att bli svårt att uppnå exakt avstämning.
RRV vill av denna anledning upprepa kravet på ett klargörande av hur överskott
på kyrkofondens drift skall behandlas.

Ärkebiskopen:

Med
utgångspunkt i de principiella grundläggande värderingar jag tidigare givit
uttryck åt rörande en inomkyrklig ekonomisk reforms syften och övergripande
principer, finner jag utredningens bedömning avseende lägsta skattekraftsnivån
riktig. I likhet med utredningen anser jag det vidare kunna ifrågasättas om
icke församlingarna borde åläggas något ansvar för den allmänna kyrkoavgiften.
Däremot förefaller det strida mot utredningens syfte om den allmänna
kyrkoavgiften skulle beräknas också på utgående bidrag.

Domkapitlet i Uppsala:

Enligt
domkapitlets mening bör skattekraftsgarantin för de kyrkliga kommunernas del
följa den garanti som gäller för borgerlig kommun. Den totala kostnadsaspekten
bör dock, som domkapitlet ovan framhålUt, närmare undersökas och komma in i
bilden. Eftersom skatteutjämningen för kyrkans del blir ett i stort sett inomkyrkligt
system, då statens bidrag dels redan starkt reducerats, dels enligt utredningen
förväntas minska ytterligare.

Prop.
1981/82:158 100

ställer sig domkapitlet tveksamt till att 100 procents
garanti kan tillämpas. De ekonomiska konsekvenserna för det stora flertalet
instanser torde bli för betungande.

Det vore
givetvis värdefullt om 19 öre kunde uttagas i allmän kyrkoavgift för att därmed
lägga grunden till ett hållbart system för bl. a. de små församlingarna att
kunna bibehålla viss kyrklig service. Det blir dock för allvarliga ekonomiska
konsekvenser för de stora kyrkliga samfälligheterna. För att få ett nöjaktigt
besked rörande utfallet av de olika alternafiven hade det varit nödvändigt att
överföra utredningens förslag på några konkreta pastorat och därvid kunna
avläsa effekterna av de olika alternativen. Detta har emellertid inte varit möjUgt
med hänsyn tiU den korta tid som stått till buds.

Domkapitlet i Linköping:

De fyra
huvudkomponenterna i det föreslagna utjämningssystemet finner domkapitlet ge en
god avvägning samtidigt som systemet förenklas väsentligt.

Beträffande
skattekraftsgarantin anser domkapitlet dock, att den borde beräknas på
pastoraten i stället för på församlingarna. Församlingarna skuUe därigenom
tvingas att mer konstrukfivt överväga samfällighetsbildningar. Det nu
föreslagna systemet konserverar i stället organisationen i små församlingar på
ett enligt vår mening olyckligt sätt. En hundraprocentig garanfi vore
naturligtvis önskvärd men är kanske mer än kyrkan orkar med. Domkapitlet
föreslår därför en 95-procentig garanti.

Av de tre
alternativen för allmän kyrkoavgift förordar domkapitlet 16 öre.

Domkapitlet i Skara:

I fråga om
lämplig nivå för skattekraftsgarantin anser domkapitlet för sin del att man i
vart fall inte bör bestämma sig för den lägsta enligt utredningen tänkbara
nivån (90 %) som har en svag utjämningseffekt, endast kompenserande för
skattereformerna d. v. s. höjningen av grundavdraget och minskning av
intäkterna från juridiska personer. Den hundraprocentiga garantin som i
samtliga fyra län berörande stiftet ger 103 % garanterad skattekraft av
medelskattekraften och övergångsvis 80 % av nuvarande tillskott ur kyrkofonden
enligt räkneexemplen borde från stiftets synpunkt vara att förorda. Domkapitlet
kan dock inte bortse från att genomförandet av reformen av olika skäl bör ske
på en något lägre ambitionsnivå för att eventuellt efter viss prövotid höjas.
Alternativ 2 synes därför ha visst företräde. Det ger till skillnad från
alternativ 1 enligt räkneexemplet övergångsvis full kompensation för nuvarande
kyrkofondstillskott. ...

Beträffande
möjligheten (s. 75) att församlingarna till någon del i stället för pastoraten
bör betala någon del av allmänna kyrkoavgiften anser domkapitlet fördelarna
härmed inte uppväga de administrativa nackdelarna.

Prop.
1981/82:158 101

så länge man har små församlingar med begränsande resurser
i administrativt hänseende.

Domkapitlet i Strängnäs:

Utredningens
förslag om fyra huvudkomponenter i ett nytt utjämningssystem tarvar ingen
kommentar vad gäller skattkraftsgarantin och finansieringen via kyrkofonden
med en allmän kyrkoavgift. Dessa komponenter är nödvändiga och grundläggande.
Vad som kan diskuteras är nivån på effekten av dessa två komponenter. ...

Domkapitlet
finner det vanskligt att utan den särskilda analys av de kyrkokommunala
kostnaderna, som utredningen finner behövlig som underlagsmaterial, göra en
bedömning av vilken nivå på skattekraftsgarantin man bör välja. Av utredningens
material torde emellertid framgå att utjämningseffekten blir svag om man
garanterar 90 % av medelskattekraften för lägsta skattekraftsklassen medan den
högsta garanteras 114 %. Huvudsakligen utjämnas effekterna av de inledningsvis
nämnda skattereformerna dvs. höjningen av grundavdraget och minskningen av
intäkterna från juridiska personer. En garanfi på 100 % av medelskattekraften
för lägsta skattekraftsklassen utgör visserligen en stor belastning på den
kyrkliga utdebiteringen men torde i solidaritetens namn vara den nivå som bör
väljas för att även de små kyrkokommunerna skall kunna fortleva. Domkapitlet
förordar sålunda alternativ ett.

Domkapitlet i Västerås:

Utredningen
har närmare utformat innehållet i ett skattekraftssystem med utgångspunkt från
motsvarande system beträffande de borgerliga kommunerna. Det kan väl
diskuteras vilka kostnadskomponenter som skall ingå i ett sådant beräkningssystem.
Eftersom mönstret har tagits i motsvarande system för de borgerliga kommunerna,
har bidraget i stort sett bestämts länsvis. Vidkommande kyrkan hade det väl
varit naturligare att utgå från stiften, med de variationer inom stiften som
varit betingade. Resultatet har blivit att Västerås stift fått en siffra för
Västmanlands och Örebro län samt en annan för Kopparbergs län. Detta är inte
motiverat ufifrån verkliga förhållanden. Åtskilliga kyrkliga enheter i norra
Västmanland är säkert jämförbara med de flesta enheterna i Dalarna. Och tvärtom
är flera stora enheter i Dalarna jämförbara med större delen av enheterna i
Västmanlands och Örebro län. Utredningen har emellertid gjort uttalanden, som
tyder på att man inte känner sig så hårt bunden till det framlagda förslaget.
Avsikten är ju också att detta skall bli mer verklighetsanpassat i en senare
etapp, som inte är närmare behandlad.

Vad gäller vilken nivå skattekraftsgarantien bör ligga på,
är det svårt att göra en rikfig bedömning utan att ha fillgång fill en närmare
analys av de kyrkokommunala kostnaderna. Givetvis är den högsta nivån
effektivast men

Prop. 1981/82:158 102

den kan å andra sidan tänkas medföra andra effekter
som inte är önskvärda.

Eftersom statsbidraget till den kyrkliga utjämningen
minskat och eventuellt kan komma att bortfalla helt i en framtid, har systemet
byggts upp på den allmänna kyrkoavgiften (som redan nu finns), som den
grundläggande inkomsten i kyrkofonden. Det innebär ingen principiell förändring
och kräver ingen annan domkapitlets kommentar än att den är nödvändig för att
åstadkomma ett solidariskt utjämningssystem.

Domkapitlet i Göteborg:

Domkapitlet tillstyrker det upprättade förslaget om
garanterad skattekraft som intagits i lagförslagets 8 §. Beträffande frågan vem
som skall erlägga avgiften bör detta som hittills för enkelhetens skull ankomma
på pastoraten....

... får domkapitlet dock tillstyrka alternativ 1 såsom det
klart bästa. Mot bakgrund av att även det återstående statsbidraget kan komma
att försvinna inom en nära framtid synes betydelsen av att alternativ 1 redan
från början införes än tydligare markeras.

Domkapitlet i Karlstad:

Domkapitlet
delar utredningens uppfattning, att skattekraften måste utgöra en grundläggande
faktor i ett nytt utjämningssystem. Utredningen har beräknat
skattekraftsgarantin på församlingarna och därvid utgått från tre olika nivåer,
som ger 100 %, 95 % resp. 90 % garanfi. Valet av nivå har avgörande betydelse
för både den allmänna kyrkoavgiftens storlek och den utjämningseffekt som nås.
En fördel med systemet är, att utjämningsbidraget genom ändring av
garantinivån på ett enkelt sätt kan varieras.

Den andra huvudkomponenten är den allmänna kyrkoavgiften.
Även här räknar utredningen med tre alternativ 19, 16 resp. 13 öre per
skattekrona. Beträffande de oUka alternativen anser domkapitlet den lägsta
ambitionsnivån vara helt otillräckUg. Då avgiften är lätt att korrigera, om
man skulle önska en högre ambitionsnivå, finner domkapitlet, att alternafiv
två, 16 öre per skattekrona, skulle vara lämpligast att utgå från. Domkapitlet
anser vidare att det f. n. inte finns något skäl att ta ut allmän kyrkoavgift
av församlingarna.

Domkapitlet, stiftsnämnden och stiftsrådet i Härnösand:

Det minskade skatteunderlaget motsvarar 6 öre för
Västernorrland och 8

öre för Jämtland enligt domkapitlets och stiftsnämndens
beräkningar.

Förlusten är dubbel resp. nästan tre gånger så stor som
riksgenomsnittet.

Medelskattekraften måste därför höjas för Härnösands
stifts del.

Prop.
1981/82:158 103

Domkapitlet och stiftsnämnden anför vidare:

Vi kan
tänka oss tre olika vägar att höja garantinivån av medelskattekraften. Ett
sätt är att bestämma den till ett genomsnitt av den kommunala garantinivån,
vilket skulle innebära en garantinivå på 111 för Västernorrlands och 118 för
Jämtlands län (enligt tabell 22 i Årsbok för Sveriges kommuner). Ett annat sätt
är att tillämpa landsfingens garantinivå, vilket innebär 115 resp. 124.

Ett tredje
alternativ vore att man som i Norrbotten delade upp grundgarantinivån per
kommun så att församlingarna i Härnösand, Sundsvall, Timrå och Örnsköldsvik
fick ligga kvar på nivån 109 medan Kramfors, Sollefteå och Ange justerades fill
ca 115. I Jämtlands län skulle då bara församlingarna i Östersunds kommun ligga
kvar på den föreslagna grundgarantinivån 112 medan församlingarna i Berg,
Härjedalen, Krokom och Åre skulle justeras till ca 120 och i Bräcke, Ragunda
och Strömsund fill ca 123.

Det
allvarliga läge som kommer att uppstå för församlingarna i Härnösands stift
förstärks också av den redan beslutade reduceringen av skatteutjämningsbidraget
särskilt för Jämtlandsdelen som har det största skatteutjämningsbidraget i hela
riket räknat per antal invånare (tabell 17, Årsbok för Sv. komm).

Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby:

Beträffande
det på skattekraften baserade allmänna utjämningsbidraget är
stiftsmyndigheternas efter underhandskontakter med tjänstemän vid SKFP ej helt
övertygade om att skattekraften måste vara grundläggande. När det gäller val
mellan utredningens oUka alternativ känns bristen på grundmaterial över en
längre tidsperiod särskilt besvärande. Det är därför med största tvekan som
stiftsmyndigheterna över huvud uttalar sig i denna del. Skulle den föreslagna
förändringen genomföras trots bristerna, syns på grundval av det framlagda
materialet alternativ 2 med 95 procents skattegaranti vara minst negativt.

Stiftsnämnden i Uppsala:

När det gäller utjämningseffektens ambitionsnivå har
stiftsnämnden funnit lämpligt förorda den nivå som i av utredningen anförda
räkneexempel motsvarar en höjning av den allmänna kyrkoavgiften till 16
öre/skattekrona. Denna nivå bör medföra en acceptabel utjämning mellan de
kyrkliga kommunerna samfidigt som benägenheten att bilda kyrkliga samfälligheter
inte motverkas. Häremot reserverar sig dock ledamöterna Hovstadius och Almgren,
vilka förordar den nivå som svarar mot en höjning av avgiften till 13
öre/skattekrona.

Prop. 1981/82:158 104

Stiftsnämnden i Linköping:

Beträffande skattekraftsgarantin anser stiftsnämnden att
man för perioden 1983-85 bör eftersträva 100 % med en höjning av allmänna
kyrkoavgiften till 19 öre.

Stiftsnämnden i Skara:

Skattekraftsgarantin,
anknytande till indelningen av landet i skattekraftsområden på den borgerliga
sidan och beräknad på församlingarna, den allmänna kyrkoavgiften och den
särskilda kyrkoavgiften, beräknad på pastoratens lönetillgångar, synes utgöra
en god grund för ett rättvist utjämningssystem. . .

I fråga om
lämplig nivå för skattekraftsgarantin synes det stiftsnämnden att den lägsta
enligt utredningen tänkbara nivån (90 %) som har svag utjämningseffekt inte bör
komma i fråga.

Den
hundraprocentiga garanfin som i samtUga fyra län berörande stiftet ger 103 %
garanterad skattekraft av medelskattekraften och övergångsvis 80 % av nuvarande
tillskott ur kyrkofonden (Alt. 1) ger med utgångspunkt från dagens förhållanden
det bästa resultatet för Skara stift. Om samma utdebiteringshöjning (3 ä 4 öre)
skulle genomföras i alternativ I - liksom den förutsattes i alternativ II och III - skulle utrymme finnas att
genomföra ytterUgare utjämning. Utredningen har dock ej framtagit något siffermaterial
för detta alternativ. I stället vill utredningen vara restrikfiv med höjningar
av den allmänna kyrkoavgiften beroende på att nya förändringar i det kyrkliga
skatteunderlaget kan inträffa i framfiden. (Kvarstående statsbidrag bortfaller,
ytteriigare minskning eller bortfall av skatt från juridiska personer, dissenterskatten
etc). Mot denna bakgrund kan det således vara bättre med en något lägre
ambitionsnivå och "spara" höjningen av kyrkoavgiften för framtida
behov. Systemets konstruktion kan behåUas vid ändrade skatteförhållanden.

Väsentligt
är emellertid att hela utredningens förslag bygger på en mängd mer eller mindre
provisoriska beräkningsgrunder. Utredningens siffror är, beroende på
dataunderlagets brister endast räkneexempel. Hela systemet kan komma att i det
närmaste helt revideras redan 1985. . .

Beträffande
möjligheten (s. 75) att församlingarna i stället för pastoraten skulle betala
någon del av den allmänna kyrkoavgiften anser stiftsnämnden att fördelarna
härmed inte överväger nackdelarna, så länge man har små församlingar med
begränsade resurser i administrativt hänseende. Enligt stiftsnämndens bedömning
är i vissa fall även pastoraten för små administrativa enheter.

Stiftsnämnden i Strängnäs:

Stiftsnämnden finner det vanskligt att utan den särskilda
analys av de kyrkokommunala kostnaderna, som utredningen finner behövlig som
underlagsmaterial, göra en bedömning av vilken nivå på skattekraftsgarantin

Prop.
1981/82:158 105

man bör välja. Verkställda stickprov ger vid handen att en
majoritet av Strängnäs stifts kyrkokommuner skulle tjäna på att systemet lades
upp enligt alternativ tre. Mot bakgrund av att hela kyrkans gemensamma ekonomi
måste läggas till måttstock finner stiftsnämnden att utredningens material
visar att utjämningseffekten blir svag vid alternativ tre dvs. om man
garanterar 90 % av medelskattekraftsklassen meden den högsta garanteras 114%.
Huvudsakligen utjämnas effekterna av de inledningsvis nämnda skattereformerna
dvs. höjningen av grundavdraget och minskningen av intäkterna från juridiska
personer. Å andra sidan torde en garanti på 100 % av medelskattekraften för
lägsta skattekraftsklassen innebära en alltför tung belastning på den kyrkliga
utdebiteringen. Viljan till framsynta rafionalise-ringar försvagas i detta
alternativ och utgör en alltför stor börda på flertalet stora samfälligheter.
Stiftsnämnden stannar därför vid alternafiv två som den lämpligaste nivån att
gå in i det nya systemet.

Stiftsnämnden i Göteborg:

Skattekraftsgaranti i likhet med den som gäller för
borgerliga kommuner baserad på de enskilda församlingarna får anses som princip
vara lämplig som allmänt utjämningsbidrag till församlingar med svag
skattekraft.

Enligt §
10 i utkastet till lagförslag skulle den föreslagna styrelsen för kyrkofonden
fastställa tillskottet vilket också synes innebära att denna styrelse skall
avgöra hur stor del av garantin som skall gälla för ett visst år. Eftersom
detta avgörande blir avhängigt allmänna kyrkoavgiften som avgöres av regeringen
(§ 12) torde garantiprocenten komma att bli relativt stabil sedan den en gång
fastställts. . .

Allmänna kyrkoavgiften föreslås vara kvar som kyrkans
största inkomstpost och bör fill en början fastställas till 19 öre per skattekrona
för att möjUggöra regleringen enligt punkt 1, som torde bli den största
utgiftsposten.

Stiftsnämnden i Karlstad:

Stiftsnämnden
delar utredningens uppfattning, att skattekraften måste utgöra en grundläggande
faktor i ett nytt utjämningssystem. Utredningen har beräknat
skattekraftsgarantin på församlingarna och därvid utgått från tre olika nivåer,
som ger 100 %, 95 % resp. 90 % garanti. Valet av nivå har avgörande betydelse
för både den allmänna kyrkoavgiftens storlek och den utjämningseffekt som nås.
En fördel med systemet är, att utjämningsbidraget genom ändring av
garantinivån på ett enkelt sätt kan varieras.

Den andra huvudkomponenten är den allmänna kyrkoavgiften.
Även här räknar utredningen med tre alternativ 19, 16 resp. 13 öre per skattekrona.
Beträffande de olika alternativen anser stiftsnämnden den lägsta ambitionsnivån
vara helt otillräcklig. Då avgiften är lätt att korrigera, om man skulle önska
en högre ambitionsnivå, finner stiftsnämnden, att alternativ två. 16 öre per
skattekrona, skulle vara lämpligast att utgå från. Stiftsnämnden anser

Prop.
1981/82:158 106

inte att det f. n. finns något skäl ta ut allmän
kyrkoavgift av församlingarna.

Stiftsnämnden i Luleå förordar alternativ 2 med 95 % skattekraftsgaranfi.

Svenska kyrkans missionsstyrelse:

Den allmänna kyrkoavgiftens konstrukfion kan accepteras.
Storleken bör enligt SKMs förmenande sättas på en nivå som ger hög
utjämningseffekt.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund:

Utredningen konstaterar kategoriskt att i ett nytt
kyrkligt utjämningssystem måste skattekraften utgöra den grundläggande
faktorn. Förbundsstyrelsen instämmer i att skattekraften kan vara ett
användbart instrument för att efter jämförbara kriterier mäta förmågan att bära
kostnader för offentlig förvaltning. Resonemanget är dock ingalunda invändningsfritt,
vilket framgår av vissa remissyttranden. Förbundsstyrelsen kan också tänka sig
att andra system skulle kunna konstrueras där inte skattekraften - i första
hand -får bli utslagsgivande.

I ett system med skattekraftsgaranti måste dock vid
bestämmande av skattekraften enligt förbundsstyrelsens uppfattning större
hänsyn tas till de specifika förhållanden som gäller för det kyrkokommunala
området.

Enligt utredningens förslag skall det allmänna
utjämningsbidraget utgä som produkten av tillskjutet skatteunderlag och den
kyrkliga kommunens utdebitering. Utdebiteringens storlek bestäms av resp.
kyrklig kommun. En utdebiteringshöjning ökar utgående bidragsbelopp i kronor.
Ökar bidragsbeloppen ställs ökade krav på den allmänna kyrkoavgiften, vilket i
sin tur kan innebära utdebiteringshöjning.

Så länge
ökade bidrag betalas av staten uppkommer inga problem. För primärkommuner och
landsting fungerar ett system med utjämning i form av tillskjutet
skatteunderlag. Men i en population där bidragsökningar skall betalas av alla
som omfattas av systemet uppstår den påpekade spiraleffekten att
utdebiteringshöjningar i princip genererar nya höjningar genom ökade
bidragsbelopp. I hur hög grad en sådan effekt får reella genomslag undandrar
sig emellertid förbundsstyrelsens bedömande.

Utredningen har som tidigare påtalats tolkat 1980 års
riksdagsbeslut att reducera skatteutjämningsbidragen så att utjämningen i
framtiden kommer att vara kyrkans egen angelägenhet i större utsträckning än
hittills.

Det hade under sådana förhållanden varit rimligt att
utredningen visat hur ett bortfall av nuvarande statsbidrag om 87 milj. kr.
påverkar utdebitering och utjämningsbidrag. Allmänna kyrkoavgiften skulle ha
ökat lägst med 3.5 öre. Men hur påverkas det allmänna utjämningsbidraget och
därmed den ekonomiska situationen för de enskilda kyrkokommunerna?

Förbundsstyrelsen vill, utifrån här påtalade tekniska invändningar,
uttrycka stor tvekan att genomföra den föreslagna utjämningsmodellen.

Prop.
1981/82:158 107

Styrelsen kan mot bakgrund av denna tvekan icke förorda
något av utredningens alternativ.

Stiftsrådet i Stockholms stift:

Stiftsrådet anser att skattekraftsgarantin bör begränsas
till 95 % och förordar därför mellanalternativet med en allmän kyrkoavgift om
16 öre.

Göteborgs kyrkliga samfällighet:

Ett system borde utredas liknande den statliga stödområdesindelningen.
Målsättningen bör vara att undvika den rundgång med pengar, som enligt
utredningens modell blir fallet. Endast de enheter, som behöver nettostöd skall
erhålla bidrag.

Vidare har utredningen pekat på en rad kostnadsfaktorer,
som påverkar den kyrkliga ekonomin i förhållande till den kommunala. Detta
medför att alternativ till skattekraftsgarantin byggd på den kommunala
konstruktionen borde utredas. . . .

Redan nu fråndras 70 % av dissenterskatten vid beräkningen
av den allmänna kyrkoavgiften. Något skäl att ändra detta underlag finns inte,
varför utredningens beräkningar i detta avseende helt avstyrks.

Malmö kyrkliga samfällighet:

De i detta kapitel behandlade komponenterna utgör
kyrkofondens största utgifts- resp. inkomstpost. Samfälligheten instämmer i
utredningens konstaterande att skattekraften måste utgöra den grundläggande
faktorn för utjämningssystemet. Systemet kan emellertid inte grundas enbart på
kommunernas skattekraft utan hänsyn måste även tas till de kyrkliga kommunernas
i flera avseenden olika kostnadsstruktur. Samfälligheten vill med skärpa
understryka vikten av utredningens konstaterande, att endast sådana kostnader,
som de kyrkliga kommunerna själva i ringa omfattning kan påverka, bör utjämnas
via systemet.

Samfälligheten anser att endast alternativet tre kan
accepteras, vilket då innebär ett förordnande av en skattekraftsgaranti på en
nivå av 90 % samt en allmän kyrkoavgift på 13 öre.

Utredningen har till behandling upptagit frågan om vilka
skattekronor som den allmänna kyrkoavgiften skall beräknas på. Utredningen har
i sina beräkningar med åberopande av § 10 i lagen om kyrkliga kostnader räknat
med samtliga skattekronor som församlingsskatt utgår på. Skattekronor som
hänför sig till personer som inte är medlemmar i svenska kyrkan har alltså
medräknats till sitt fulla värde. F. n. reduceras emellertid dessa skattekronor
till 30 % vid beräkning av den allmänna kyrkoavgiften. Så bör givetvis ske även
i fortsättningen. Tillägg härom bör därför göras i lagförslagets 12 §.

Prop. 1981/82:158 108

Jörns församling:

Vi anser det bra att utredningen från början gör en
indelning av församlingar och pastorat i skattekraftsklasser och anser att
skattekraftsgarantin bör ligga på 100 %-nivån. Vi anser det nämligen
nödvändigt att i initiatalskedet uppnå största möjliga utjämningseffekt. Det är
lättare att gå fram enligt den modellen än att gång på gång ändra och slutUgen
ändå hamna där man borde varit från början.

Järfälla församling vill begränsa skattekraftsgarantin
till 90 %.

Västerås kyrkliga samfällighet:

Den 100 %-procentiga skattekraftsgarantin ger det bästa
resultatet enligt utredningen så till vida att det minskar gapet mellan de
extrema hög- och lågskattekommunerna.

Enligt Västerås kyrkliga samfällighets uppfattning är alt
III på nuvarande premisser och med nuvarande struktur det alternativ som synes
lämpligast förorda. Dock att man kan överväga att senare gå mot alt II.

4. Särskilt utjämningsbidrag och särskild kyrkoavgift

Det stora flertalet av remissinstanserna vitsordar att
nuvarande avräkningssystem är krångligt och administrafivt tungrott och
välkomnar förslaget varigenom detta avskaffas. Några har därvid pekat på vikten
av att stiftsnämnderna även i fortsättningen får sådan information från
pastoraten att stiftsnämnderna kan verka för en god egendomsförvaltning. Endast
sju remissinstanser däribland pastoratsförbundet uttalar klart att det
nuvarande systemet är bättre än förslagets och att de önskar att detta bibehålles.

Flertalet av remissinstanserna tillstyrker det särskilda
utjämningsbidraget. Flera understryker dock vikten av att en översyn av
prästtilldelningen snarast kommer till stånd eftersom lönebidraget knyts till
inrättade prästtjänster. Några remissinstanser menar att lönebidrag även bör
utgå till kyrkomusi-kertjänsten. Flera remissinstanser önskar att lönebidraget indexregleras.

Utredningens förslag att under ett första skede utbetala
minst 80 % av nuvarande tillskott tillstyrkes av de flesta remissinstanserna.
Domkapitlet i Uppsala vill dock att endast 80 % av tillskotten skall utgå.
Domkapitlet i Göteborg vill att dessa skall beräknas på medeltalet på år
1977-1981. Några remissinstanser vill att även tillskotten skall indexregleras.

Beträffande den särskilda kyrkoavgiften menar flera,
däribland de sju som avstyrker förslaget, att utredningens förslag om
schabloner kan slå ojämnt. Flertalet ansluter sig dock helt till utredningens
förslag och menar att detta i vart fall bör tillämpas utan den föreslagna
treårsperioden.

Några remissinstanser menar att de föreslagna
procentsatserna för jordbruksfastigheter är för höga eftersom den reella
avkastningen är väsentligt lägre. T. ex. förklarar domkapitlet och
stiftsnämnden i Strängnäs att medelsavkastningen på kyrkans jordbruk i
Strängnäs stift ligger på

Prop. 1981/82:158 109

-0,54 %. De föreslagna reglerna kan därför leda till
förhastade försäljningar av jordbruksfastigheter.

Vidare kan
pastoraten komma att placera sina tillgångar i mindre värdebeständiga
egendomsslag.

Andra
remissinstanser såsom Missionsstyrelsen och Uppsala kyrkliga samfällighet
ifrågasätter om inte högre procentsatser bör tillämpas.

Några remissinstanser menar att procentsatserna för
obligationer är för höga.

Några såsom domkapitlet i Götborg ifrågasätter om den
särskilda kyrkoavgiften bör beräknas på taxeringsvärdena och menar att denna
fråga bör utredas ytterligare.

Några
remissinstanser däribland ärkebiskopen ifrågasätter om inte den särskilda
kyrkoavgiften bör fastställas årligen. Andra menar att avgiften kanske bör
fastställas på nytt om det under perioden inträffar större förändringar.

Kammarkollegiet:

Som en ersättning för den nuvarande avräkningen mellan
pastoraten och kyrkofonden föreslår utredningen (s. 77) en särskild
kyrkoavgift, beräknad på avkastningen av pastoratens olika avlöningstillgångar.
För andra fastigheter än skogsfastigheter räknas med en avkastning på två
procent av taxeringsvärdet. Skulle inte denna avkastningsprocent uppnås i det
enskilda fallet, menar utredningen att skäl föreligger för vederbörande
pastorat att pröva om inte andra, mera lönsamma placeringsformer måste väljas.
Kollegiet vitsordar för sin del behovet av en sådan press på pastoraten att
avveckla förlustbringande jordbruk. Enligt nuvarande ordning kan det för ett s.
k. fillskottspastorat vara av mindre intresse att sälja ett sådant jordbruk
eftersom förlusten ändå helt eller delvis täcks av kyrkofondsmedel.

Riksrevisionsverket:

Det före 1972 gällande normaluppskattningssystemet
kritiserades mycket bl. a. för att prästlöneboställenas normaluppskattade
inkomster i allmänhet väsentligt understeg de faktiska. Pastoraten kunde
härigenom uppbära större tillskott ur kyrkofonden än vad som var motiverat.
Denna belastning av fonden hade i sin tur inneburit ett högre skatteuttag i
form av allmän kyrkoavgift än vad som eljest varit nödvändigt. För att undvika
denna olägenhet och hindra pastoraten att göra oskäliga vinster på kyrkofondens
bekostnad ändrades avräkningssystemet genom 1970 års lagregler. Till grund för avräkningen
lades nu den fakfiska årliga avkastningen av prästlönetillgångarna. För att få
pastoratens medverkan i rationaliseringen av jorden och göra dem intresserade
av en lönsam boställsförvaltning tillerkändes pastoraten 20 % av den faktiska
nettoavkastningen. Denna andel skulle också ses som en kompensafion till
pastoraten för deras bestyr med lönetillgångarnas förvaltning.

Prop. 1981/82:158 110

Vid RRVs revision av kammarkollegiets handläggning av
kyrkliga ärenden kunde konstateras att rätten att disponera en del av
nettoavkastningen inte varit tillräckligt stimulerande för att höja
effektiviteten i pastoratens egendomsförvaltning. Kammarkollegiet borde enligt RRVs
mening som fondförvaltare få bättre medel att påverka pastoratens
egendomsförvaltning. Exempelvis skulle kollegiet vid behov kunna anpassa
tillskottet från kyrkofonden till ett för det enskilda pastoratet bestämt
avkastningskrav. Systemet borde också göras enklare.

Huruvida det nu framlagda förslaget med särskild
kyrkoavgift baserad på en uppskattning av de olika tillgångsslagens avkastning
efter vissa schabloner kommer att medföra förbättringar är svårt att bedöma.
Klart är emellertid att förslaget medför enklare administrativa rutiner för
bestämning av de belopp pastoraten skall tillskjuta av sin avkastning av
prästlönetillgångarna. RRV tillstyrker därför förslaget.

För att pastoraten skall stimuleras till effekfivare
förvaltning av prästlönetillgångarna krävs enligt RRVs mening att alla regler
som rör kyrkans egendomsförvaltning står i samklang med varandra. Vid RRVs ovan
nämnda revision kunde konstateras att förfarandet i ärenden om köp och
försäljning av kyrklig jord leder till långa handläggningsfider som kan utgöra
hinder för bra affärsuppgörelser och ge upphov till ränteförluster. En
smidigare beslutsprocess i ärenden om köp och försäljning av kyrklig jord är
således önskvärd för att systemet i sin helhet skall bli effekfivt.

Ärkebiskopen:

Förslaget att avskaffa det s. k. avräkningsförfarandet tillstyrkes
livligt. Systemet är-som utredningen formulerat det- "synnerligt
komplicerat och administrativt tungrott" vilket medfört bl. a., att
stiftsnämndernas granskningsuppgift i allt högre utsträckning kommit att bli
en ren formalitet utan egentligt sakinnehåll. Denna omständighet i sig vore
skäl nog för systemets avskaffande. Det kan dock diskuteras om icke det
framlagda förslaget beträffande formerna för fastställandet av den särskilda
kyrkoavgiften i mycket kommer att förtaga effekten av den arbetsavlastning för
stiftsnämnderna, som avräkningssystemets avskaffande otvivelaktigt kommer att
medföra. I samband härmed vill jag föreslå att omprövningen av den utgående
särskilda kyrkoavgiften kunde ske i samband med den allmänna
fastighetstaxeringen.

Beträffande de föreslagna avkastningsschablonerna för
beräkning av den särskilda kyrkoavgiften, vill jag inledningsvis erinra om den
övergripande målsättningen för förvaltningen av kyrkans egendomar, nämligen:

Bevara egendomen.

Ge rimlig avkastning.

Bidraga till kostnaden för evangeliets förkunnelse.

Dessa tre huvudincitament bidrager till att ge den
kyrkliga egendomen ökande betydelse för kyrkans verksamhet särskilt mot
bakgrund av den

Prop.
1981/82:158 111

allmänt tilltagande ekonomiska resursknappheten. Med
hänsyn härtill bör en sund ekonomisk förvaltning uppmuntras i än högre grad än
som nuvarande rättsreglering på området medger. Jag noterar med tillfredsställelse
att utredningen uppmärksammat detta. Skall ett val av olika placeringsformer
över huvud taget förutsättas, för detta med sig som en logisk konsekvens
exempelvis en översyn av gällande regler för placering och förvaltning av prästlönefondsmedlen,
köp och försäljning av kyrklig jord liksom formerna för exempelvis jordbrukets
förvaltning.

Vad särskilt gäller det sistnämnda, må påpekas mot
bakgrund av de vid stiftsnämndskonferenserna 1980 och 1981 redovisade
resultaten för det ecklesiastika jordbrukets vidkommande, att den föreslagna
procentsatsen rimligen borde medföra en snabbare avveckling av de olönsamma
eller icke utvecklingsbara jordbruken än som hittills skett med därav följande resursfrigörande
fill nytta för såväl kyrkan som samhället i stort.

I anslutning till utredningens förslag angående de s. k.
lönebidragen erinras om formerna för pastoratsadjunkternas avlönande. Jag
instämmer i utredningens förslag därutinnan, men vill samtidigt påpeka vikten
av att en klar rättslig reglering avseende anställandet av sådana tillskapas,
så att oförutsebara konsekvenser för systemet i övrigt icke uppstår.

Domkapitlet i Uppsala:

Nuvarande avräkningsförfarande med kyrkofonden är så till
vida värde-fulU, som det alltid ger pastoraten tillskott fill präst- och kyrkomusikerlöne-kostnaderna,
om inkomsterna från lönefillgångarna och 20 öre per skattekrona inte räcker
till. Det nuvarande systemet innebär dock svårigheter i planläggningen på grund
av eftersläpningen i redovisningsförfarande och avräkning. Det medför även fidsödande
arbetsmoment såväl på pastorats-som stiftsnivå. Det är också för i pastoraten
ansvariga ofta svårt att fatta innebörden i den tekniska utformningen, vilket
ofta kommit till domkapitlets kännedom. Domkapitlet får därför uttala sin
tillfredsställelse över att detta system försvinner. Dock är kostnadsaspekten
för pastoratens del ett viktigt moment och domkapitlet får starkt understryka
vikten av att de kyrkliga kostnaderna närmare utredes och kommer in i bilden
till en ny översyn, som utredningen beräknar skall ske 1985. Intill dess torde
bidraget till löner vara ett godtagbart alternativ jämsides med förslaget att
nuvarande tillskott får utgå med en procentuell del tills vidare. Dock bör
endast 80 procent av tillskotten utbetalas jämte lönebidraget, vilket skulle
möjliggöra att ett större belopp kan stå till kyrkofondsstyrelsens förfogande.
Det finns dock anledning att beakta konsekvenserna av att knyta den särskilda
kostnadsfaktorn fill antalet prästtjänster, något som kan innebära ett
konserverande av ett system som ständigt måste vara föremål för översyn. En
sådan knytning till prästtjänsterna kan också fungera som en reell eller
psykologisk spärr för de församlingar som har behov av en mer differentierad
sammansättning av de församlingsanställda. . . .

Prop. 1981/82:158 112

Domkapitlet finner också skäligt att en särskild
kyrkoavgift skall erläggas av de pastorat, som har prästlönetillgångar.
Domkapitlet har i princip intet att erinra mot att denna avgift beräknas
procentuellt. Dock bör procentsatserna icke sättas för höga utan bör ge
utrymme för viss behållning för pastoratet för att därigenom uppmuntra till god
ekonomisk förvaltning.

Domkapitlet i Linköping:

Den
särskilda kyrkoavgiften, beräknad på pastoratets lönetillgångar, finner
domkapitlet tilltalande. Den är betydligt enklare än nuvarande system och
dessutom enligt vår mening mer rättvisande. De föreslagna procentsatserna
synes acceptabla.

Den
särskilda kostnadsfaktorn med ett generellt bidrag tjugofemtusen (25 000:-)
kronor, i 1982 års penningvärde synes också vara en enkel och god lösning, även
om man med hänsyn till de verkliga kostnaderna för en prästtjänst skulle ha
önskat, att detta bidrag sattes till femtiotusen (50 000:-) kronor per
prästtjänst.

Domkapitlet i Skara:

Domkapitlet
vill rent allmänt uttala, att skattekraftsgarantin, anknytande till indelningen
av landet i skattekraftsområden på den borgerliga sidan och beräknad på
församlingarna, den allmänna kyrkoavgiften och den särskilda kyrkoavgiften,
beräknad på pastoratens lönetillgångar, synes utgöra en god grund för ett
rättvist utjämningssystem. Domkapitlet har därvid särskilt noterat, att
systemet utformats så, att det inte direkt skall motverka samfällighetsbildningar.

Beträffande
den fjärde huvudkomponenten, den särskilda kostnadsfaktorn - för vars
beräknande i dag tillräckligt underlag i form av närmare analys av den
kyrkokommunala ekonomien saknas - vill domkapitlet framhålla följande
beträffande föreslagna schabloner avsedda att användas i avvaktan på sagda
analys som i sig är ytterst angelägen.

Sålunda
föreslås ett schablonmässigt beräknat lönebidrag, i räkneexemplen upptaget
till 25 000 kr. per antalet i resp. pastorat inrättade tjänster för
församlingspräster. Domkapitlet anser det riktigt, att sådant lönebidrag utgår,
fastän beloppet inte bör vara låst utan på något sätt satt i relation till
genomsnittlig lönesumma, men understryker utredningens uttalande om att - för
att få rättvist resultat - en översyn av principerna för tilldelningen av
prästtjänster snarast måste äga rum. Det är känt. att efter den stora
pastoratsregleringen och därmed bemanningsreformen per den 1 januari 1962
uppföljningen av de av statsmakterna fastställda principerna varit mycket
skiftande i stiften. Därtill har givetvis bidragit, att i vissa stift såsom bl.
a. Skara på grund av dess struktur, med från början många små församlingar och
ett antal pastorat med invånarantal under 2 000 haft större svårigheter att
arbeta fram acceptabla lösningar, vilket också resulterat i att den prästerliga
bemanningen inte justerats i förutsatt omfattning efter

Prop. 1981/82:158 113

befolkningsomgrupperingar. Vissa tjänster är formellt vakantsatta
medan andra åter, enstaka kyrkoadjunkturer inte uppehålls annat än partiellt av
emerifi eller liknande, ett förhållande som främst tidigare under påtaglig
prästbrist blivit en följd av den hårda prioriteringen som gjorts. Domkapitlet
har genom detta önskat peka på, att då gällande bemanningsprinciper kunnat
följas upp på högst skiftande sätt, schablonen kommer att slå ojämnt.

Härtill kommer behovet av ändrade bemanningsprinciper, som
bl. a. aktualiserats hos regeringen av svenska kyrkans personalförbund och som
efterlyses av utredningen. Domkapitlet vill för sin del understryka behovet härav
och peka på de av statsmakterna fastlagda principernas ofillfredsstäl-lande
resultat för t. ex. tätortspastorat med stora invånarantals-intervall för varje
ytterligare tjänst. De särskilda förhållanden som i praxis kan leda fill
avvikelse från "tumreglerna" inkluderar långt ifrån alla de faktorer
som mofiverar förstärkning i vissa stadspastorat.

I fråga om nu aktuell beräkningsgrund, visst belopp per
inrättad församlingsprästtjänst, ifrågasätter domkapitlet om lönebidrag endast
skall utgå i de fall pastoratet haft att bestrida lön för innehavare eller
vikarie i form av långtidsvikarie eller extra kyrkoadjunkt.

Utredningen uttalar (s. 65) att den övervägt att även
beakta kyrkomusikerlönerna men har avstått därifrån, därför att antalet bidragsberättigade
tjänster är svårt att fastställa säkert. Domkapitlet för sin del anser att, så
länge vi har nuvarande system beträffande kyrkomusikerna med statligt reglerade
tjänster, bör av principiella skäl även för sådan tjänst ett schablonbidrag -
lönebidrag utgå och anförda praktiska hinder är enligt domkapifiets mening
överkomliga, då domkapitlet har fillgång till uppgifter härom med sitt hittills
parfiella arbetsgivaransvar för kyrkomusikerna.

Domkapitlet i Västerås:

Vad angår den särskilda kyrkoavgiften innehåller förslaget
uppenbara problem, vilka närmare behandlas i stiftsnämndens yttrande.

Även den särskilda kostnadsfaktorn har behandlats i
stiftsnämndens yttrande. Här skall endast tilläggas, att enligt förslaget skall
i fall av mycket hög utdebitering kunna beviljas extra kostnadsbidrag. Detta
innebär att det finns någon brist i systemet. Helst borde sådana speciella
faktorer vara inarbetade i själva systemet.

Domkapitlet i Lund tillstyrker att nuvarande kyrkofondsavräkning
avvecklas och anför:

Förväntningarna
på att den nuvarande avräkningsmetoden bättre än det tidigare normaluppskattningssystemet
skulle stimulera pastoratens intresse för en god boställsförvaltning tycks inte
- efter vad domkapitlet inhämtat från Lunds sfiftsnämnd - ha infriats. Det är
bl. a. mot denna bakgrund som domkapitlet fillstyrker att avräkningsförfarandet
avskaffas och ersätts av en särskild kyrkoavgift enligt utredningens modell.
Att avräkningsförfarandet är krångligt visar sig bl. a. i att en stor andel av
pastoratens redovisningar är 8 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 158

Prop.
1981/82:158 114

felaktiga eller ofullständiga. Mycket arbete åtgår för
rättelse och komplettering.

Eftersom det i utjämningssystemet tillkommer ett nytt
moment för fastställelse av den särskilda kyrkoavgiften minskar
besparingseffekten något men den torde likväl bli fullt märkbar för
administrationen. - Redan nu vill domkapitlet dock ifrågasätta om inte den
särskilda kyrkoavgiften bör kunna beräknas på nytt för enskilda pastorat även
under fastställelseperio-den om det sker större förändringar i lönefillgångarnas
sammansättning hos berörda pastorat. Annars finns det stor risk att den
inbördes relafionen mellan avkastningsschablonerna kommer att motverka den
redan alltför långsamma rafionaliseringsprocessen berörande det kyrkliga jord-
och skogsbruket.

Utredningen anmärker att lönebidragens totalbelopp ungefär
motsvarar vad som skulle erläggas i särskild kyrkoavgift, vars beräkningsgrunder
tankes bli utfärdade av regeringen. Visserligen ställs det i utsikt att det
särskilda utjämningsbidraget kan tas bort, när i en andra etapp de olika
skattekraftsklassernas procentsatser kan ta hänsyn fill specifika
kyrkokommunala kostnader. Men det skulle vara mera konsekvent - och kanske en
försiktighetsåtgärd - att i tillämpningsföreskrifterna tillåta olika kombinationer
av de två komponenterna.

Domkapifiet i Göteborg:

Vidkommande den särskilda kyrkoavgiften förefaller
utredningen här något oklar.

En skogsfastighets taxeringsvärde fördelar sig på flera
olika komponenter: skogsbruksvärde, byggnadsvärde, värde på åker, äng, tomt, impediment,
särskilda tillgångar (t. ex. värde på grusfyndigheter) osv. Benämningen
skogsfastigheter är inte vedertagen även om därmed avses jordbruksfastighet
vara skog finnes. Förmodligen avser utredningen att skogsbruksvärdet skall
beskattas hårdare än övriga taxeringsvärden. Jordbruksfastigheter vara skog ej
finnes lämnar för övrigt genomsnittligt en avkastning under 2 procent.

Tanken att lägga en särskild kyrkoavgift på löneboställena
och prästlöne-fondsfastigheterna torde i och för sig vara nödvändig i det nya
systemet, men principerna härför måste utredas ytterligare. Det är inte säkert
att just taxeringsvärdena - som tillfälligt kan ändras beroende på stora
avverkningar och dylikt - bör läggas till grund för den särskilda
kyrkoavgiften. Ett alternativ vore att stiftsnämnden utbetalade avgiften
beräknad på det sammanlagda skogsbrukstaxeringsvärdet och därefter fördelade
pålagan efter pastoratens andelstal medan pastoraten själva erlade avgiften där
den beräknas på andra värden än skogsbruksvärdet.

Domkapitlet tillstyrker förslaget om lönebidrag och om
dess storlek 25 000 kronor per präst.

Beträffande tillskottet ur kyrkofonden bör detta grundas
på medelperioden 1977-81.

Prop.
1981/82:158 115

Domkapitlet och stiftsnämnden i Härnösand:

Utredningen
föreslår att en faktor i det särskilda utjämningsbidraget skall beräknas efter
ett medeltal av de senaste årens fillskott. Den stora prästbristen i bl. a.
Härnösands stift har emellertid medfört att flera pastorat under denna period
har fått lägre tillskott än normalt. Det blir därför riktigare om beräkningen
görs efter schabloniserade regler i stället för att vara ett medeltal av de
faktiskt utbetalade tillskotten.

Beträffande
den särskilda kyrkoavgiften anser vi framför allt att den föreslagna
avkastningen av obligationer är för högt satt. De obligafioner som pastoraten
innehar är i regel utgivna på 50- och 60-talen och med en avkastning på 3 %. De
kan inte heller lösas in då kursen ofta är mycket oförmånlig. Det är därför
svårt att en gång för alla slå fast en avkastningsprocent för oUka
placeringsformer. Den faktiska placeringen måste få inverka på så sätt att
avkastningsprocenten på t. ex. obligafioner hålls nere så länge det finns
oinlösta obligationslån med så låg ränta som det här är fråga om. Därefter kan
procentsatsen justeras uppåt igen om det visar sig att den nuvarande räntenivån
för obligationer håller sig. Detsamma gäller avkastningen på bankmedel som bör
följa diskontoutvecklingen.

När det
gäller avkastningen av kyrkans löneboställen är det svårare att bedöma huruvida
de föreslagna procentsatserna för avkastningen kan tänkas komma att hålla. I
dagens läge kanske det är riktigt med en avkastning på 6 % på skogen, däremot
kan även 2 % vara för mycket för jordbruksdelen. Samtidigt bör man komma ihåg
att jorden och skogen också har ett realvärde och alltså bör behållas även om
avkastningen är liten eller ingen under kortare perioder. Det historiska
perspektivet pekar ju på att tillgångar, som värderas lågt under en viss tid,
20-30 år senare kan vara betydligt intressantare.

Vi anser alltså att systemet inte får låsas fast vid dessa
avkastningsprocent utan man måste vara beredd att ompröva avkastningsprocenten
hellre än att göra sig av med realvärden när det visar sig att den tänkta
avkastningen inte kan uppnås.

Sfiftsnämnden i Uppsala:

Utifrån de aspekter som stiftsnämnden har att företräda
vill stiftsnämnden särskilt uppehålla sig vid den föreslagna särskilda
kyrkoavgiften och det däremot svarande särskilda utjämningsbidraget.

Genom det föreslagna utjämningssystemet skulle det
nuvarande årliga avräkningsförfarandet mellan kyrkofonden och pastoraten
försvinna. Sfiftsnämnden delar förvisso utredningens syn på nuvarande system
såsom varande otidsenligt och tidskrävande, men vill samfidigt påpeka att
pastoratens redovisning av lönefillgångarna förser stiftsnämnderna med
värdefull informafion angående den fakfiska förvaltningen. Ett totalt bortfall
av denna information skulle allvarligt försvåra stiftsnämndens ställningstagande
till strukturrationaliseringsåtgärder, försäljningar och upplåtelser av

Prop.
1981/82:158 116

kyrklig jord samt utövandet av den uppsikt över
förvaltningen av den kyrkliga jorden som föreskrivs i lagen om förvaltning av
kyrklig jord. Stiftsnämndens informationsbehov i det avseendet måste därför
även fortsättningsvis tillgodoses av pastoraten på lämpligt sätt.

Av
utredningen framgår ej på vilket sätt den uppskattade särskilda kyrkoavgiften
har relaterats fill lönefillgångarnas faktiska avkastning. Utredningen ger inte
heller någon närmare motivering till de olika procentsatser som använts i
räkneexemplen. Stiftsnämnden anser att det skulle ha varit värdefullt om dessa
förhållanden hade behandlats mer ingående.

Förslaget
innebär vidare att stiftsnämnderna vid fastställandet av den särskilda
kyrkoavgiften för den kommande perioden inventerar lönetillgångarna vart femte
år. Förändringar under perioden beaktas således först vid fastställandet av ny
särskild kyrkoavgift. Denna låsning i femårsperioder kan enligt stiftsnämndens
mening medföra en betänklig styrning när det gäller förvaltningen av lönefillgångarna
och motverkar en sund och aktiv fastighetsförvaltning. Rent allmänt torde
pastoratens benägenhet att återplacera prästlönefondsmedel i fast egendom komma
att motverkas om den ändrade placeringen inte omedelbart ges genomslagskraft.
På samma sätt torde försäljningsbenägenheten med stor sannolikhet öka om man
under en femårsperiod har möjlighet att göra en viss vinst pä den särskilda
kyrkoavgiften. Detta skulle bli fallet om pastoratet försäljer en jordbruksfastighet
under perioden och trots placeringen av köpeskillingen i exempelvis bank bara
behöver leverera in den för jordbruksfastigheter fastställda procentsatsen, som
väl under alla förhållanden skulle komma att vara den lägsta.

För
skogsfastigheternas del gäller enligt förslaget att en viss procent av
taxeringsvärdet skall inlevereras till kyrkofonden. Stiftsnämnden vill i det
sammanhanget påpeka att taxeringsvärdet inte korresponderar mot utdelningen av
vinsten på skogsförvaltningen. Det kan således inträffa att en skogsfastighet
som skogsawerkats och därför vid den kommande fastighetstaxeringen åsätts ett
lågt taxeringsvärde ändock erhåller en utdelning från skogsförvaltningen som
svarar mot fastighetens värde 1970 då andelstalen sattes. Denna utdelning som
ej tar hänsyn fill gjord skogsavverkning kommer att avsevärt överstiga den
summa som enligt förslaget skall inlevereras till kyrkofonden. Detsamma kan
naturligtvis även inträffa i motsatt riktning.

Stiftsnämnden anser med hänsyn till vad ovan sagts, att
hittillsvarande ordning när det gäller redovisningen av den faktiska
förvaltningen av lönetillgångarna liksom redovisningen av de verkliga
kostnaderna för löneförmåner åt församlingspräster och kyrkomusiker bör bestå.
Detta skulle innebära att stiftsnämnderna årligen skulle granska pastoratens
inkomster och utgifter och tillhandahålla kyrkofonden och pastoraten det framräknade
saldot att läggas till grund för bidragsberäkningen.

Då det gäller sammanräkningen av pastoratens samlade
lönetillgångar

Prop.
1981/82:158 117

anser sfiftsnämnden att rationaliseringen av den kyrkliga
jorden skulle underlättas betydligt om varje slag av lönetillgång självt fick
bära sina kostnader. Detta är ett avsteg från nuvarande princip som innebär att
vinstgivande lönetillgångar underhåller mindre lönande sådana och därför ger en
oriktig bild av fastighetsförvaltningen som sådan.

Beträffande
det särskilda utjämningsbidraget anser stiftsnämnden som en följd av vad ovan
sagts att detta bör utgå vid underskott med ett belopp som utgör differensen
mellan kostnaderna för löneförmåner för församlingspräster och kyrkomusiker
och avkastningen av lönetillgångarna, för såvitt eljest pastoratets
utdebitering skulle komma att höjas med mer än 20 öre/ skattekrona eller över
eller ovanför 2 kronor. Stiftsnämnden ställer sig kritisk till utredningens
konstruktion av det särskilda utjämningsbidraget, som låsts i lagförslaget till
25 000 kr./församlingsprästtjänst jämte ett visst medeltalstillskott. Medan
den särskilda kyrkoavgiften sannolikt ökar i pengar räknat, kommer det
särskilda utjämningsbidraget på grund av inflationen att relativt snart ha
förlorat betydelse som utjämningsfaktor. ...

Sammanfattningsvis
avstyrker stiftsnämnden förslaget vad gäller den särskilda kyrkoavgiftens
fastställande ävensom konstrukfionen av det särskilda utjämningsbidraget. I den
mån förslaget genomföres även i denna del förutsätter stiftsnämnden att
möjlighet bereds stiftsnämnderna att ta ställning till vilka procentsatser som
i så fall bör gälla vid beräkningen av den särskilda kyrkoavgiften.

Stiftsnämnden i Linköping:

Stiftsnämnden anser i utformningen av den särskilda
kyrkoavgiften i princip acceptabel för en period 1983-85 men vill föreslå
följande förenklingar:

1.
Ett lägre
procenttal användes för s. k. värdebeständiga placeringar av lönetillgångarna
(aktier och fast egendom). Förslagsvis 3 % på 1982 års taxeringsvärde och
aktiernas anskaffningsvärde.

2.
För bankmedel,
obligationer och liknande värdepapper borde egentligen procentsatsen följa
diskontots växlingar, men för perioden 1983-85 förefaller 10 % vara godtagbart.

Enligt stiftsnämndens uppfattning bör systemet revideras
per 1986-01-01. Under mellanfiden förefaller det nödvändigt att ytterligare
överväga konstruktionen av den särskilda kyrkoavgiften. Som tidigare nämnts får
det anses självklart att anknytningen till medeltillskotten från kyrkofonden
för åren 1978-81 avvecklas. Taxeringsvärdet är ett försök att uppskatta marknadsvärdet
av den fasta egendomen, varför det kan ifrågasättas om det är lämpligt som
underlag för uppskattning av avkastningen. På sikt förefaller det föga
rationellt att först samla skogsavkastningen hos stiftsnämnden för att sedan
via pastoraten slussa den till kyrkofonden, varför utformningen av den
särskilda kyrkoavgiften helt bör omformas. Det särskilda utjämningsbidra-

Prop.
1981/82:158 118

gets = (kostnadsfaktorns) utformning hänger intimt samman
med den särskilda kyrkoavgiften, varför detta komplex bör utredas i ett
sammanhang. Beträffande lagtexten i denna fråga (§ 13) finner stiftsnämnden det
olämpligt att inskriva beloppet i kronor och i andel av kyrkofondstillskottet.
Lagtexten bör utformas generellt med möjlighet för regeringen att meddela
föreskrift om belopp och beräkningsmetoder.

Domkapitlet i Strängnäs och Strängnäs stiftsnämnd:

Härutöver
föreslås en särskild kyrkoavgift beräknad på pastoratens lönetillgångar samt en
särskild kostnadsfaktor i form av ett schablonmässigt lönebidrag.

Här
uppstår enligt stiftsnämnden betydande problem. Värdet av avkastningen av ett
pastorats tillgångar skall låsas till en viss procentsats fram fill 1985. För
bankmedel, obligafioner och aktier skall gälla resp. 7 % av nominella värdet
samt 8 % och 4 % av anskaffningsvärdet. Stiftsnämnden ifrågasätter om ej detta
procenttal för det första 5-årsintervallet bör fastställas varje år. Härigenom
skulle vinnas att man erhåller en period under vilken man prövar systemet med
möjlighet att snabbt korrigera. . . .

Vidare har
angetts 6 % på taxeringsvärdet på skogsfastigheter och 2 % på
jordbruksfastigheter som en rimlig avkastning. Bortsett från att som
utgångspunkt valts det gamla taxeringsvärdet torde 6 % på skogen vara en rimlig
procentsats för flertalet stift. 2 % av jordbrukets taxeringsvärde torde
sannolikt medföra ett stort utbud på sådana fastigheter då medelavkastningen
på kyrkans jordbruk i riket ligger på 0,4 %. För Strängnäs stift ligger
motsvarande medelavkastning på kyrkans jordbruk på -0,54 %. För att ej de små
landspastoraten med betydande lönetillgångar skall få orimligt hög utdebitering
bör föreslaget procenttal sänkas.

Denna
sänkning ter sig särskilt nödvändig mot bakgrund av utredningens förslag om
extra utjämningsbidrag.

Detta
bidrag, som enligt uppgift torde röra sig om ca 9 miljoner, kan ej bära annat
än en ringa del av det behov av tillskott, som kommer att uppstå vid ett uttag
enligt föreslagna förräntningsnivåer.

Sfiftsnämnden i Västerås:

Även den
särskilda kyrkoavgiften är en komponent som finns redan nu. Det är
beräkningssättet som utredningen vill ändra till en schabloniserad beräkning i
stället för den faktiska av strävan till millimeterrättvisa präglade avräkning
som nu sker. Tyvärr är det nog så, att denna noggranna avräkning trots allt
lätt kan ge ett missvisande resultat. Om ett pastorat t. ex. koncentrerar en
större utgift till ett visst år, kan det det året bli tillskottspastorat, medan
det normalt är överskottspastorat. Dessutom saknas ett effektivt incitament
till att åstadkomma bästa möjliga avkastning i fall där detta inte har
avgörande betydelse. Det föreslagna systemet får antas kunna stimulera
pastoraten att nå bästa möjliga avkastning. Det måste också

Prop.
1981/82:158 119

påpekas att det ofta är svårt att få helt korrekta
uppgifter inom det nuvarande systemet.

Vad gäller
de använda procentsatserna på vilka schablonavräkningen skall baseras, kan de
diskuteras. Strukturen på pastoratens tillgångar, som nu är ifråga, borde
undersökas närmare. Dessutom kan det vara nödvändigt att differentiera
procentsatserna för olika delar av landet, inte minst kan det gälla jordbruksfastigheter.
Skillnaderna kan vara stora mellan den sydligaste delen av landet, mellansverige
och Norrland. - I fråga om framför allt obligationer torde AP-fondens innehav
inte vara någon bra mätare på det kyrkliga innehavet, som kanske i många fall
utgörs av gamla statsobligafioner med betydligt lägre avkastning än AP-fondens.

Beträffande
beräkningen av avkastningen av skogsfastigheter, som en procentuell del av
skogsbruksvärdet (ej skogsvärdet) enligt gällande fastighetstaxering, må göras
följande påpekande.

Pastoraten
erhåller vid gällande samförvaltning av skogen en avkastning som baseras på för
varje pastorat fastställt andelstal. Andelstalet ändras ej så länge
fastighetsinnehavet förblir oförändrat. Däremot ändras skogsbruksvärdet på fasfighetsinnehavet
i paritet med genom avverkningar ändrat virkesförråd. På pastorat med stora
skogsinnehav torde några dramatiska ändringar av virkesförrådet ej ske men väl
på pastoratet med små skogsinnehav.

Att då beräkna avkastningen på grundval av gällande
taxeringsvärde synes temporärt kunna leda till felakfigheter, då enligt ovan
pastoratets avkastning hela tiden styres av ett andelstal, som är konstant vid
bibehållet fastighetsinnehav.

Anmärkningen ovan gäller endast skogen, ej för fasfigheten
i övrigt.

Mot den
ovan framförda krifiken kan invändas, att avsikten med det föreslagna systemet
är att pastoraten skaU stimuleras att omplacera fillgångarna, så att de ger den
fördelaktigaste avkastningen. Detta måste emellertid ta tid. Dessutom är en
omprövning av procentsatserna vart 5:e år ägnat att skapa en viss tröghet att
göra omplaceringar. Härtill kommer att gällande lagstiftning i vissa fall
lägger hinder i vägen för rationell omstrukturering (gäller innehavet och
förvärv av jordbruks- och skogsfas-figheter). Bortses kan inte heller från
traditionella tänkesätt, som man måste ha en varsam känsla för. Slutligen är
vissa förvaltande organ direkt anpassade till vissa slag av tillgångar (t. ex.
skogsförvaltningarna).

Vad gäller den särskilda kostnadsfaktorn, visst fast
belopp för varje prästtjänst, vill sfiftsnämnden - som inte kan yttra sig om
huruvida beloppet är riktigt avvägt - endast påpeka att om beloppet måste
inskrivas i lagtexten, denna bör kompletteras med en bestämmelse om automatisk
uppräkning i följd av inflationen.

Prop.
1981/82:158 120

Stiftsnämnden i Skara:

Stiftsnämnden kan instämma i att systemet med avräkning
mellan pastoraten och kyrkofonden är komplicerat och administrativt tungrott.
Det kan inte resas invändningar mot att avräkningsförfarandet avskaffas. Det
finns dock förtjänster hos systemet, vilket framgår längre fram i detta avsnitt
av yttrandet.

Med
särskilt intresse har stiftsnämnden tagit del av utredningens förslag
beträffande prästlönetillgångarnas funktion i utjämningssystemet. Utredningen
föreslår här att av vinsten från prästlönetillgångarnas förvaltning skall utgå
särskild kyrkoavgift med varierande procentsats på olika egendomsslag.

Förenklingen
gentemot nuvarande system är stor och synes rationell. En schablon med proporitonellt
uttag av prästlönetillgångarnas avkastning kan dock komma att slå ojämnt med
orättvisor som följd för det enskilda pastoratet. Detta påminner om det gamla normalavkastningssystemet
som förkastades i 1972 års förvaltningsreform.

Utredningen
säger sig ha baserat de föreslagna procentsatserna på mycket försikfigt gjorda
beräkningar av avkastningen på lönetillgångarna. Det kan inte klart utläsas av
utredningens förslag huruvida underskott på en lönetillgång får kvittas mot
överskott på andra lönetillgångar i pastoratet. För närvarande svarar
pastoratet självt för förlust först om förvaltningen av pastoratets samlade
lönetillgångar visat förlust. Stiftsnämnden tolkar förslaget så att kvittning
ej avses förekomma. Frågan har principiell betydelse med hänsyn till den
föreslagna avkastningsprocenten för jordbruksfastigheter.

Om den
särskilda kyrkoavgiften uttas på en procentnivå som är lägre än den faktiska förvaltningsvinsten
kan detta vara positivt sett ur förvaltarens synvinkel. En fastighetsförvaltare
får i sin förvaltning då tillgång till en reserv, resultatutjämningsmedel, för
nödvändiga investeringar i fastigheten för att kunna följa med i den tekniska utvecklingen
och bibehålla en värdebeständig avkastning. Utgår i stället den särskilda
kyrkoavgiften med en procentsats av fasfighetstaxeringsvärdet som, över helt
fastighetstaxeringsintervall är större än den faktiska avkastningen, leder
detta antingen till ej önskvärd kompensation genom utdebiterade medel eller
tvingas pastorat och stiftsnämnd till en troligtvis förhastad försäljning av
fastigheter, som i sig innebär en realisation av fastighetskapital, måhända
långt utöver vad man avsett.

Den yttre rationalisering, som pågår inom den kyrkliga
jorden i samarbete med lantbruksnämnderna är i sig nödvändig, men det är ej
önskvärt att driva den yttre rationaliseringen så, att kyrkans möjligheter att
nå långsiktigt god och värdebeständig avkastning från präsfiönetillgångarna
urholkas. Detta uppstår om fastighetskapital i stor omfattning överföres till prästlönefondsmedel.

Stor försiktighet bör iakttas vid fastställandet av
avkastningsschablonernas nivå för respekfive egendomsslag för undvikande av ej
önskvärd styrning av

Prop.
1981/82:158 121

kapitalplacering. Det är givetvis rimligt att ställa krav
på att egendomen skall ge viss avkastning.

I dagens
läge klarar skogs- och medelsförvaltningen föreslagen schablonavkastning. För
jordbruksförvaltningen däremot är läget annorlunda. Utredningen föreslår här en
schablonavkastning på 2 % räknat på taxeringsvärdet 1980. Den faktiska
avkastningen uppgår för hela riket till -0,4 % och för Skara stift till 0.1 ä
0.2 %. Taxeringsvärdet för jordbruk och byggnader i Skara stift uppgick år 1980
(det "gamla" taxeringsvärdet) till 78 895 000 kr. För Skara stift
innebär detta att schablonavkastningen av samtliga jordbruk skulle uppgå till 1
577 900 kr./år vilket kan jämföras med den faktiska avkastningen på 300 000 kr.
för 1980.

Ovanstående
beräkningar bygger - liksom utredningens beräkningar - på taxeringsvärdena
1980. Procentsatserna föreslås bli fastställda för 5-års-intervall, första
gången för tiden fram till 1985. Om systemet i stället skulle använda sig av
1981 års taxeringsvärden skulle - med oförändrad procentsats - den särskilda
kyrkoavgiften i kronor bli minst den dubbla. Eftersom jordbruksförvaltningen
idag har svårt att uppfylla schablonavkastningen för det "gamla"
taxeringsvärdet skulle en ändrad beräkningsgrund få svåra konsekvenser för
många pastorat. Avkastningsschablonen skulle då behöva sänkas fill 1 %.

Några
pastorat i stiftet förvaltar löneboställen med betydande grusförekomster. De
taxeras som industrifastighet och för dem torde 2 %-schablonen komma att
tillämpas. För det fall att grusförekomsten ger avkastning torde schablonen
uppfyllas men om takt inte bedrivs ger fastigheten måhända ingen avkastning
alls.

För den
fasta egendomen torde avkastningsschablonen p. g. a. fastighetstaxeringarnas
tidsintervall (5 år) trappstegsformat variera och avvika från den faktiska
vinsten från förvaltningen. Avvikelserna kan bli mycket stora t. ex. inom
skogsbruket, där fastighetstaxeringsvärdet grundar sig på aktuellt
skogstillstånd vid taxeringstillfället under det att avkastningen är statiskt
fastlagd enligt andelstal grundat på 1972 års skogstillstånd. Efter 10-20 år
kan en skillnad mellan slutavverkningsskog och ungskog slå igenom med mycket
stor kraft, positiv eller negativ, för enskilda pastoratet.

Stiftsnämnden
föreslår att avkastningsschablonerna fastställs endast för ett år och inte fem
år som utredningen föreslår. Inte minst när det gäller bankmedel kan genom kraftig
förändring av diskontot uppkomma onormal avvikelse mellan den faktiska
avkastningen och avkastningsschablonen under en femårsperiod.

I det
nuvarande avräkningsförfarandet redovisas jordbruksförvaltningens resultat
pastoratsvis (den s. k. JO-blanketten). I de fall negativa resultat förekommer
får stiftsnämnden genom denna redovisning en klar signal att vidta
rationaliseringsåtgärder. Det blir inte mindre viktigt med det nya systemet för
stiftsnämnden att årligen erhålla dylik redovisning. Det är

Prop.
1981/82:158 122

därför angeläget att pastoraten även i fortsättningen
åläggs att till stiftsnämnden redovisa förvaltningens resultat.

Den särskilda kostnadsfaktorn, generellt lönebidrag med
visst belopp per prästtjänst och tillskott med minst 80 % av nuvarande
tillskott från kyrkofonden, skall enligt utredningens förslag tillämpas under
övergångsperioden till 1985. Dessa schabloner har föreslagits i avvaktan på
närmare analys av den kyrkokommunala ekonomin. Utredningens innehåll ger tyvärr
ingen ledning om vilken inverkan på utjämningssystemet som förändring eller
borttagande av dessa schabloner kommer att få.

Stiftsnämnden i Växjö:

Vad gäller den särskilda kyrkoavgiften beräknad på
pastoratens lönetillgångar, har utredningen haft som målsättning att stimulera
till en aktiv och god egendomsförvaltning, så att egendomen genom fördelaktiga
placeringar kommer till bästa möjliga användning. Det lagda förslaget kommer
inte, som stiftsnämnden ser det, utan en omfattande revidering, att leda till
detta önskade resultat.

Den föreslagna procentsiffran för andra fastigheter än
skogsfastigheter kan ifrågasättas trots dess låga procent, eftersom
avkastningen på många av de jordbruk som finns inom Växjö stift ger en negativ
avkastning. Nämnden instämmer dock med utredningen att andra mer lönsamma
placeringsformer bör väljas i detta fall, men svårigheterna är stora på detta
område, då det i normalfallet inte går att genomföra en försäljning av bara
jordbruksdelen av en fastighet.

Beträffande skogsfastigheter, utgör i Växjö stift
avkastningen en väsentlig del av kostnaderna för löner till präster och
kyrkomusiker, för närvarande nära hälften. Lönsamheten på skogsdelen har varit
god i jämförelse med alternativa placeringar. Således har avkastningen i
relation till 1975 års taxeringsvärden varit 12-18 % under de senaste åren. Med
hänsyn till att det rör sig om ett realvärde där man förväntar sig att
avkastningens storlek skall i stort sett vara skyddat mot inflationseffekten,
är avkastningen mycket tillfredsställande. Jämför man däremot med 1980 års
taxeringsvärden, så har dessa för skogsfastigheter höjts med ca 200 % från 1975
års värde och avkastningen ligger då på en väsentligt lägre nivå, kanske 4-6 %.
Eftersom, som utredningen påpekar, ett definitivt system måste grundas på
aktuella uppgifter, synes stiftsnämnden 6 % för skogsfastigheter vara ett för
högt värde och anser att med dagens förutsättningar och om värdet skall räknas
på taxeringsvärdet, procenttalet för skogsfastigheter bör ligga på 4 %.

Erfarenheten har visat att det, i mycket runda tal, rör
sig om ca 10 år för att en placering i en skogsfastighet skall ge samma
avkastning som från t. ex. en bankplacering. Därefter kommer fastigheten, om
denna trend fortsätter och mycket talar för detta, att ge successivt stigande
avkastning i förhållande till bankplaceringen. Avkastningen från bank har under
en längre tid tillbaka varit något lägre än inflationen - resultatet har
följaktligen varit negativt.

Prop. 1981/82:158 123

Detta skall jämföras med skogsfastigheter, vars realvärden
under de senaste 20 åren t. o. m. varit något stigande och avkastat ca 4 % på
marknadsvärdet.

Det måste
således vara av stor betydelse för kyrkan att placeringen styres från bank,
obligationer o. d. till realvärden i form av skogsfastigheter. I annat fall
kommer inflationen snabbt att urholka de betydande tillgångar som finns i
prästlönefonderna och som i huvudsak är placerade på bank. Om resultaten-
direktavkastningen minus inflationseffekten - skall bli lika för de här
diskuterade placeringsalternativen, bör kravet på bankplacering vara lika med
den avkastning man beräknat för skogsfastigheter plus inflationen. Eller för
att uttrycka detta i siffror: om avkastningen på en fastighet sättes till 4 %
skall kravet på en bankplacering vara 14 % om inflafionen beräknas fill 10%.

Samma
synpunkter ur inflationssynpunkt kan läggas på obligationer och liknande värdepapper,
men då dessa, åtminstone inom Växjö stift endast ger en normalavkastning mellan
3 och 4 % och som högst ca 7 % är den föreslagna siffran 8 % alldeles för hög.
Tyvärr är ju obligafioner bundna under mycket lång fid och kan inte säljas av
pastoraten utan avsevärd förlust.

Man har i
utredningen inte fört fram något av konsekvenserna av skillnaden mellan
taxeringsvärde och den utdelning per skogsandel som pastoraten erhåller
årligen. En kalavverkad fastighet som förvärvas får ju ett litet andelstal och
i början även ett lågt taxeringsvärde. Så småningom höjs taxeringsvärdet, allt
under det att andelstalet är oförändrat oavsett hur mycket och värdefull skog
fastigheten i framtiden kommer att innehålla. Å andra sidan får en fastighet
med mycket skog, som har ett högt andelstal och taxeringsvärde som kalavverkas
behålla samma höga andelstal, men får ett avsevärt lägre taxeringsvärde.
Stiftsnämnden vill peka på möjligheten att, vad gäller skogsfastigheter, räkna
procent på andelsutdelningen istället för taxeringsvärdet, då detta ger en mer
realistisk bild av avkastningen på fastigheten.

Som redan
påpekats är stiftsnämnden mycket tveksam till utredningens påstående att det
nya systemet skall stimulera pastoraten till mera lönsamma placeringsformer och
frågan är om inte motsatt effekt kan uppnås. Pastoraten kan, för det första,
stimuleras till ökade bankplaceringar, med av inflationen successivt starkt
reducerade tillgångar som följd. För det andra, synes en jämförelse mellan
lagen om kyrkliga kostnader § 7 och lagförslaget § 15, ge vid handen, att det
överskott pastoraten får efter inbetald särskild kyrkoavgift, skall gå direkt
till pastoratens kostnader för präst- och kyrkomusikerlöner. Detta är en
inskränkning i förhållande till vad som nu råder, där pastoraten får behålla 20
%. som kan användas till annat än dessa lönekostnader.

Utredningen
har vid beräkningen av den särskilda kostnadsfaktorn endast tagit hänsyn till
prästtjänsterna i pastoratet och helt gått förbi kyrkomusi-

Prop.
1981/82:158 124

kertjänsterna. Skälet härtill är att utredningen anser
antalet bidragsberättigade kyrkomusikertjänster vara svårt att fastställa.
Påståendet synes mycket tvivelaktigt, då det finns tillgäng statistik över samtliga
kyrkomusikertjänster som inrättats enligt kyrkomusikerförordningen, liksom
kostnaderna för dessa med hänsyn till tjänstgöringsgrad och löneplacering.
Nämnden anser således, att den särskilda kostnadsfaktorn skall baseras även på kyrkomusikertjänsterna,
då de små församlingarna annars troligen kommer att få mycket svårt att kunna
anställa utbildade kyrkomusiker.

Stiftsnämnden i Lund:

Genom övergången 1972 från normaluppskattningssystemet
till det nuvarande avräkningsförfarandet, grundat på nettoredovisning, ville
man bl. a. vinna pastoratens medverkan i en fortskridande rationalisering av
det kyrkliga jordbruket. Rationaliseringen har emellertid inte framskridit i
den takt som behövts för att möta den försämrade lönsamheten i jordbruksnäringen.
Till inte obetydlig del synes detta bero på att pastoraten inte i tillräcklig
grad här bevakat lönsamhetsutvecklingen eller i vart fall inte låtit denna
insikt komma till uttryck i adekvata förvaltningsåtgärder.

För att rätt bedöma jordbrukets lönsamhet i det enskilda
fallet måste man överblicka en längre tidsperiod. Fem år är kort tid med hänsyn
till de långa tidsintervaller mellan nödvändig förnyelse av byggnader och
anläggningar. Många av de utvecklade och utvecklingsbara arrendegårdarna
uppvisar bättre nettoavkastning än som motsvarar 2 % av 1975 års
taxeringsvärde. Det handlar då om egendomar med nyligen satta arrenden där
pastoraten haft möjlighet och vilja att undandra sin medverkan till förlustbringande
investeringar.

Stiftsnämnden anser att de föreslagna procentsatserna för
de olika egendomsslagen kan användas under en prövotid. Huruvida en differentiering
av schablonerna får någon nämnvärd betydelse för pastoratens vilja till
omplaceringar mot högre avkastning av lönetillgångarna är osäkert. För att
övertyga pastoraten om vikten av på lång sikt lönsamma placeringar och
verkligen få omplaceringar till stånd krävs betydligt effektivare medel. Man
bör dock undvika att tillskapa en ordning som ger kortsiktiga placeringar
företräde framför en förmögenhetsförvaltning som tillgodoser avkastningsanspråken
i det längre perspektivet. - Stiftsnämnden vill i detta sammanhang ifrågasätta
om det inte nu, sedan erfarenhet vunnits om stiftsnämndernas skogsförvaltning
är dags för pastoraten att anförtro åt stiftsnämnderna ytterligare
förvaltningsuppgifter och då närmast fondförvaltningen.

Risken att pastoraten skulle förledas sälja ut sina
bärkraftiga jordbruk får bedömas liten, eftersom åtgärden på samma gång måste
vara betingad av allmänna rationaliseringssträvanden. Däremot kan ett pastorat
med stora prästlönefonder i bankmedel förväntas bli ointresserat av att köpa
fast egendom såvida inte omplaceringen redan under den fastlagda tidsperioden
reducerar storleken av den särskilda kyrkoavgiften. (Det är nämligen inte

Prop.
1981/82:158 125

realistiskt att räkna med att en arrendeavgift kan
förränta en köpeskilling med mer än 4 %.) Om omplaceringar till fast egendom
inte skall missgynnas måste det därför vara möjligt att under löpande fastställelseperiod
omräkna den särskilda kyrkoavgiften för ett enskilt pastorat, när fördelningen
på olika slags lönetillgångar undergått större förändringar.

Stiftsnämnden
välkomnar avskaffandet av avräkningssystemet men har ovan påvisat vissa icke
önskvärda följder med en alltför stelbent schabloni-sering av den särskilda
kyrkoavgiften.

Man bör
enligt stiftsnämndens mening i första hand inrikta sig på att göra den sista avräkningen
1983. Eftersom det extra utjämningsbidraget synes komma att behöva tillämpas i
ganska stor utsträckning, i vart fall till en början, så bör det vara möjligt
att den vägen korrigera alltför stora skillnader mellan den preliminära och
slutliga avräkningen.

Sfiftsnämnden i Göteborg:

Enligt §
13 utkast till lagförslag skulle det särskilda utjämningsbidraget utgöra 25 000
kr. per församlingspräst jämte ett tillskott beräknat efter ett fastställt
medelvärde av pastoratets tillskott under åren 1978-81. Eftersom dessa siffror
är absoluta och någon regleringsmöjlighet inte finns i paragrafen, bedöms
värdet av detta utjämningsbidrag komma att urholkas genom
penningvärdesförsämringar.

Av utredningstexten framgår att det utgående tillskottet
endast skulle avse tiden till 1985. I utkastet fill lagförslag framgår däremot
inte att någon övergångsperiod skulle avses.

Beträffande den fasta summan - 25 000 kr. per
församlingspräst - bör den kunna indexregleras med hjälp av
lönekostnadsutvecklingen, för att undvika att lagändring måste påkallas så
snart motiv finns för ändring av beloppet.

Särskild kyrkoavgift skulle ersätta det nu ganska
omständliga förfarandet med årlig avräkning av lönetillgångarna något som dock
inneburit en förbättring gentemot tidigare normaluppskattningsförfarande.

Av utredningstexten framgår att sfiftsnämnden har att
fastställa avgiften och av utkast till lagtext (§ 14) att regeringen skall
meddela närmare föreskrifter om beräkningen av särskilda kyrkoavgiften.

Beträffande de olika schablonprocenter som skall
fastläggas för de olika komponenterna i lönetillgångarna torde det vara mycket
viktigt med en följsamhet till det ekonomiska läget så att inte
konjunktursvängningarna accentueras för pastoraten. Kyrkofondsstyrelsen bör
varje år i samråd med stiftsnämnderna fastställa gällande procentsatser gärna
med en flerårsram som utjämningsinstrument.

Således kan man ifrågasätta om olika procentsatser skall
gälla för skogsavkastning och annan fastighetsavkastning eftersom
taxeringsvärdet används som grund och detta har ett för alla ingående delkomponenter

Prop.
1981/82:158 126

gemensamt övergripande riktvärde nämligen 67,5 % av
saluvärdet vid taxeringstillfället.

Beträffande de särskilda kyrkoavgifter som härrör från
skogsinnehav är att märka att utdelning till pastoraten sker med hjälp av
andelstal, vilkas beräkning grundar sig bl. a. på fastighetens virkessituation
1972. Taxeringsvärdet däremot följer fastighetens utveckling med revidering
vart femte år.

För mindre fastigheter utvecklar sig alltså taxeringsvärdet
mycket ojämnt medan andelstalet är oförändrat relativt för det övriga
fastighetsinnehavet.

Stiftsvis är sådana fluktuationer utjämnade, varför en
viss förbättring av rättvisan pastoraten emellan skulle uppnås, om man för hela
stiftet inbetalade en viss bestämd procent av taxeringsvärdet direkt till
kyrkofonden som underlag för det särskilda utjämningsbidraget och eventuellt
överskjutande utdelning fördelades på pastoraten efter andelstal. Underskott
fördelas likaledes efter andelstal med möilighet till utjämning under viss
period.

Vid fastställande av avkastningsprocenter bör man utgä
från placeringarnas värdebeständighet varvid man bör ha en nivå som gäller
fast egendom och eventuellt aktier och en som avser bank- och obligationsplaceringar.
Skillnaden mellan avkastningen på dessa båda huvudgrupper bör i princip vara
lika stor som den aktuella inflationen. Om fill följd av exempelvis
statsmakternas ingripande värdet på fast egendom fås att följa en annan
utveckling än penningvärdet bör en korrektionsfaktor härför inräknas.

Avkastningen på bankmedel m. m. bör relateras till
aktuellt diskonto vid ev. viss tidpunkt och inte till att medeltal för en
gången period, vilket förfarande ju kan medföra stora avvikelser i tider med rörligt
diskonto.

Stiftsnämnden i Karlstad:

Utredningen framhåller att en utjämning innebär ett krav
på ökad solidaritet inom kyrkan. Den framhåller också att rationaliseringar
inom kyrkokommunala organisationen kan ses som en motsvarande åtgärd av
solidaritet från de mindre enheternas sida.

Med likartat synsätt på egendomsförvaltningen borde vid en
fullständig solidaritet all knytning mellan,pastorat och viss prästlönetillgång
lösgöras och en förutsättningslös uppbyggnad av en rationell förvaltning av
dess tillgångar ske utan bindning av stifts- och pastoratsgränser.
Stiftsnämnden framförde ungefär Ukartad åsikt redan vid sitt yttrande
1969-02-14 över betänkandet "Förvaltningen av kyrklig jord m. m." SOU
1968:12. Avkastningen av tillgångarna skulle härvid kunna gå direkt till den
gemensamma kassa varifrån bidrag till prästerskapets avlöning skulle utgå
enligt utredningen.

I avvaktan på en sådan naturlig lösning till gagn för
kyrkan som enhet bör rationaliseringar och förenklingar tillgripas inom ramen
för nuvarande former. Förenklingarna får emellertid inte tillgripas för dess
egen skull utan

Prop.
1981/82:158 127

tanke på konsekvenserna. Så synes ha skett till viss del i
utredningens förslag. ...

Stiftsnämnden
avser att förslagets schabloner för beräkning av den särskilda kyrkoavgiften i
stort sett är jämförbara med den tidigare helt oacceptabla normala
uppskattningsmetoden och kan komma att leda till orättvisor.

Stiftsnämnden anför vidare:

Utredningen framhåller att systemet för avräkningen mellan
pastoraten och kyrkofonden är utomordentligt krångligt och kostsamt.

Stiftsnämnden
finner att beskrivningen delvis är riktig. Om avräkningen skulle bibehållas
vilket närmast kan kallas för en redovisning till kyrkofonden, skulle den då
emellertid vara begränsad till avkastningen av prästlönetillgångarna och
således av mindre omfång än idag. Att denna redovisning skulle vara så mycket
besvärligare att få in i kyrkofondens datasystem än procenttalen så att det skulle
motivera en övergång till dessa tal ställer sig stiftsnämnden frågande inför.
Ett slopande av redovisningen av verklig avkastning försvårar den kontinuerliga
analysen av boställsförvaltningen intill fullständighet. Det kan också starkt
befaras, som också framhålls nedan, att det i fortsättningen ej blir den
verkliga avkastningen som blir avgörande för strukturrationaliseringen utan
utfallet av procenterna.

Stiftsnämnden
är också av den uppfattningen att genom införandet av procenterna skapas ett
arbete av annat slag i stor omfattning. Det torde således bli ganska omfattande
utredningar, remisser etc. för varje procenttal som skall åsättas.
Stiftsnämnderna får utreda för vart 5:e år de grundvärden på vilka dessa
procenter skall användas m. m.

En aktiv och god egendomsförvaltning skall avläsas i det
verkliga resultatet och inte i utfallet av schablonmässigt satta procenttal.
Det går inte att bortse från att för det enskilda pastoratet kommer utfallet
genom procenttal att vara avgörande för en förändring av
förmögenhetsplaceringen. Därigenom kan en snedvridning ske till förfång för
kyrkan i sin helhet.

Stiftsnämnden
finner att de angivna procenterna inte fyller måttet. Procenttalet på skog är
således beräknat för ett medeltal. För de enskilda pastoraten kan det
emellertid slå mycket olika. Pastoratens avkastning från skogen är avhängigt av
det för all framtid satta andelstalet vid ingången till 1972 och får ej rubbas.
För ett boställe med yngre skog kommer t. ex. under en tioårsperiod
taxeringsvärdet på skogen att höjas enbart på grund av denna tillväxt med
ibland mer än 50 %. Ett pastorat med sådant boställe kommer snart i det läget
att den särskilda kyrkoavgiften blir långt högre än utdelningen från
skogsförvaltningen även om procentsatsen är försiktigt satt. Det är inte att
förvåna om ett sådant pastorat vill avyttra fastigheten även om den är mycket
värdefull för kyrkan i sin helhet, för att sätta pengar på bank. Det torde
också vara svårt att få pastorat att placera in sina prästlönefonder i skogsmarker
med plant- och ungskog. Motsatsen sker för ett pastorat med ett

Prop. 1981/82:158 128

boställe med enbart gammal skog. Efter en totalavverkning
av gammalskogen sjunker taxeringsvärdet till ett minimum och den avkastning
som pastoratet mottar genom andelstalet bli mycket över den särskilda kyrkoavgiften
som pastoratet skall stå för. Om pastoratet därefter säljer fasfigheten och
sätter in pengarna på bank så får pastoratet behålla den höga mellanskillnaden
så länge utredningens förslag står kvar. I stället för den stimulans till
lämpligaste förmögenhetsplacering som utredningen framhållit kan motsatsen bli
följden av införandet av procenter.

På grundval av ovanstående bör utredningens förslag om
särskild kyrkoavgift inte genomföras. I stället bör redovisningen alltjämt
bygga på den verkliga avkastningen, åtminstone tillsvidare och i avvaktan på en
ytterligare utredning i denna del.

Utredningen föreslår, att kyrkofonden fill varje pastorat
utger ett lönebidrag på 25 000 kronor för varje i pastoratet inrättad
prästtjänst. Stiftsnämnden anser, att lönebidraget ej kan kopplas enbart fill
inrättade tjänster utan måste hänsyn även tas till eventuella vakanser. Den
prästbrist som för närvarande råder i stiftet leder stundom till att samtliga
prästtjänster i ett pastorat är vakanta och att de prästerliga
arbetsuppgifterna fullgöres av en pastoratsadjunkt. Genom den föreslagna
kopplingen till inrättade tjänster skulle i ett sådant fall ett pastorat dels
få sina lönekostnader direkt täckta genom kyrkofonden dels få lönebidrag från
kyrkofonden, vilket är helt orimligt. Stiftsnämnden anser vidare att
lönebidraget ej bör låsas vid 25 000 kr. Genom penningvärdeförsämringen
förlorar detta snart i värde.

Stiftsnämnden i Luleå:

Den föreslagna principen för bestämning av den särskilda
kyrkoavgiften synes vara att återgå till en ordning som har stora likheter med
det före år 1972 tillämpade normaluppskattningssystemet.

Att göra någorlunda säkra bedömningar över de olika
egendomsslagens framtida avkastningar är utomordentligt svårt. På grund av
pastoratens varierande sammansättning av de olika egendomsslagen kan
felbedömningar om dessas avkastning ge upphov till mycket felaktiga uttag ay
särskild kyrkoavgift från de olika pastoraten.

För beräkningen av den avgift som hänför sig till skogens
avkastning kan systemet få orimliga konsekvenser enligt följande exempel. Den
verkliga årliga avkastningen av skogen fördelas på pastoraten på grundval av
andelstal, som bygger på 1970 års taxeringsnormer och det skogstillstånd som
rådde 1.1.1972 eller vid senare förvärvstidpunkt. Den särskilda kyrkoavgiften
föreslås beräknas med en viss procent på det för varje framtida femårsperiod
gällande taxeringsvärdet.

En boställsskog som vid 1972 års ingång hade högt förråd
av avverknings-mogen skog och som i övrigt var välskött erhöll ett högt
andelstal, vilket resulterat i hög avkastning till ägande pastorat. Efter år
1972 utförda avverkningar påverkar inte andelstalet men det på grund av
avverkningarna

Prop.
1981/82:158 129

sänkta
virkesförrådet resulterar i relativt sett sänkta framtida taxeringsvärden.
Eftersom kyrkoavgiften enligt förslaget beräknas på aktuellt taxeringsvärde
skulle således avgiften fill kyrkofonden bli låg trots att den verkliga skogsavkastningen
är onormalt hög.

Boställen
med lågt virkesförråd och dåligt skogsfillstånd år 1972 erhöll ett lågt
andelstal med låg årlig avkastning. Det skogliga restaureringsarbete som sådana
fasfigheter genomgått sedan år 1972 bör leda fill ett allt högre värde vid
kommande fastighetstaxeringar med allt högre kyrkoavgift som följd trots
oförändrad låg verklig avkastning.

Beträffande
avkastningar av bankmedlen är det svårt att se någon fördel med att använda en
beräknad avkastningsprocent för olika femårsperioder i stället för den av aktueUa
banker årligen redovisade verkUga ränteavkastningen.

Det
torde råda enighet om att pastoratens lönetillgångar bör placeras så att den
samlade avkastningen av de olika egendomsslagen blir så hög som möjligt. De i
utredningen föreslagna förräntningskraven kommer att avvika från den verkliga
avkastningen av de olika lönetillgångarna. Detta kommer att i hög grad försvåra
bedömningen av mest ändamålsenliga placeringssätt för de enskilda pastoraten.
Den långsikfiga planeringen av egendomsinnehavet kommer ytterligare att
försvåras eftersom ändrade taxeringsvärden innebär ändrade förutsättningar för
beräkningen av den särskilda kyrkoavgiftens storlek. Att ändra
sammansättningen av pastoratens lönetillgångar i syfte att förbättra den långsikfiga
framtida avkastningen kräver en mycket lång omställningsperiod. Den i
utredningen föreslagna konstrukfionen av den särskilda kyrkoavgiften torde göra
det närmast omöjligt för de enskilda pastoraten att överblicka de framtida
ekonomiska konsekvenserna av tänkbara placeringsalternafiv. En radikal lösning
av problemet torde vara en gemensam förvaltning av pastoratens lönetillgångar
inom varje stift.

Utredningen
föreslår att kyrkofonden skall utge ett lönebidrag fill varje pastorat
motsvarande 25 000 kr. per år för varje i pastoratet inrättad tjänst för
församlingspräst. Ett sådant bidrag torde i varierande grad stå i relation till
verkliga lönekostnader inom de olika pastoraten bland annat beroende på omfattningen
av vakanser på prästtjänsterna. Ett fast bidrag knutet till inrättade tjänster
kan även tänkas utgöra ett hinder om det uppstår behov av omfördelning av
prästtjänster mellan närliggande pastorat eller vid indragning av tjänster.

Sfiftsnämnden
i Visby:

Utredningen skulle
enligt direkfiven studera möjligheterna att väga in' kyrkokommunernas olika
kostnadsstruktur. Tyvärr har den nödgats konstatera att det ej varit möjligt
att få fram underlag för en sådan invägning. I stället har man tillgripit
schabloner som visserligen uppfattas som en provisorisk lösning, men som ändå
ger intryck av att vara godtyckligt valda. Lönebidraget per inrättad tjänst
avses sålunda utgå oavsett om man haft 9 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 158

Prop. 1981/82:158 130

utgift för lön eller ej. Om det schabloniserade
kyrkofondstillskottet är endast att konstatera att det ej är värdesäkrat och
således kan förväntas vara av ringa betydelse inom några få år och att det
grovt missgynnar pastorat - främst i glesbygder som Gotland - vilka under åren
1978-1981 haft längre prästvakanser. ...

Även den
föreslagna särskilda kyrkoavgiften aktualiserar problem av betydande räckvidd.
Den kyrkliga jordens avkastning är ändamålsbestämd och bör alltfort ingå i
någon form av avräkning med kyrkofonden. Avräkningen bör liksom för närvarande
omfatta såväl präst- och kyrkomusikerlönerna.

Domkapitlet
har alltsedan 1960-talet arbetat på höjning av den kyrkomusikaliska
kvaliteten, främst genom att ersätta små kyrkomusikerdistrikt och orgelspelare
med pastoratsvisa distrikt med kyrkokantor(er). En grundförutsättning för
detta arbete har varit att kyrkomusikerkostnaden ingått i avräkningen. Kommer kyrkomusikerlönerna
att omstruktureras enligt förslaget är det att befara att intresset från
församlingarnas sida att i fortsättningen inrätta kyrkokantorstjänster kommer
att försvinna, något som självfallet kommer att inverka menligt på den
kyrkomusikaliska verksamheten i stiftet.

Utredningen föreslår en återgång till ett mera schabloniserat
avräkningssystem och riktar en viss krifik mot det nuvarande systemet.
Stiftsmyndigheterna kan på denna punkt ej aUs dela utredningens uppfattning.
Tvärtom har 1972 års avräkningssystem inom Visby stift kommit att uppfattas som
"rättvist" genom sin anknytning till det enskilda boställets
förhållanden. Via "Jo-blanketten" har det därtill varit möjligt att
varje år "stämma av" pastoratens åtgärder i anledning av boställsnämndens
beslut. Genomförs förslagen måste man återgå till den tidigare ordningen med
slutrapport från pastoratet och godkännande från boställsnämndens sida. Att avräkningen
i vad avser taxeringsutfallet kommit att under senare år grundas på
prognosmaterial av något skiftande värde ändrar ej på stiftsmyndigheternas
positiva bedömning av nuvarande system och det är direkt fel att utifrån detta
utdöma avräkningen i dess nuvarande form. Ej heller synes det vara detta SKFP
avsett med sina i utredningar åberopande framställningar om förändringar.
Stiftsmyndigheterna har intrycket att kravet på dataanpassning av systemet har
fått spela en alltför stor roll för förslagets utformning.

Därtill kommer att i ett utjämningssystem som betecknas
som "inomkyrkligt" den särskilda kyrkoavgiften helt görs beroende av
den statliga fastighetstaxeringens normer. Taxeringsvärdena har mellan 1975 och
1981 års taxeringar i Visby stift mer än fördubblats. Utredningen synes på
intet sätt ha beaktat penningvärdesutvecklingen under en
fastighetstaxeringsperiod. För många - kanske de flesta - pastorat med
jordbruksarrenden torde utredningens förslag innebära att man efter en ny fasfighetstaxering
ställs i en helt annorlunda ekonomisk situation; BostäUsnämnderna i stiftet
har

Prop.
1981/82:158 131

fr. o. m. 1981 övergått fill femåriga jordbruksarrenden
utan indexreglering.

Stiftsmyndigheterna
är vidare mycket tveksamma om det med det föreslagna systemet kommer att för boställsnämnderna
gå att få gehör för investeringar och inre rationaliseringsåtgärder när dessa
ofelbart via höjda taxeringsvärden kommer att leda till ökade särskilda
kyrkoavgifter. Problemet torde vara särskilt stort på Gotland där jordbruket
av ålder spelar en relativt stor roll och där avkastningen av det kyrkUga
jordbruket i allmänhet Ugger på en något högre nivå än i landet i övrigt, något
som till stor del torde bero på den höga andelen sidoarrenden. Förslagen kommer
här lätt i konflikt med den strävan fill strukturrafionalisering som präglar nu
gällande lagstiftning om förvaltning av kyrklig jord. Beträffande skogsbruket
gäller motsvarande tveksamhet i vad gäller avkastningen. Medelboniteten för
Gotlands län är 3,6 m sk/ha/år - motsvarande siffra för Kronobergs län är t.
ex. 6,9. Att utredningen genom den föreslagna konstrukfionen därfill synes
vilja uppmuntra pastoraten att placera sina tillgångar med hög avkastning och
låg värdebeständighet är förvånande. Utredningens förslag torde tiU denna del
motverka en god egendomsförvaltning.

Svenska Kyrkans Missionsstyrelse:

Utredningens förslag om en särskild kyrkoavgift är
principiellt godtagbar. Avgiftsuttaget är i utredningen beräknat efter
utomordentligt försiktiga principer, med bedömningen att pastoraten härigenom
skulle stimuleras till mera lönsamma placeringar. SKM vill förorda ett
avgiftsuttag som bättre ansluter sig fill verklig avkastning. På nämnda sätt
torde den åsyftade stimulansen kunna åstadkommas.

Det särskilda utjämningsbidraget kan accepteras av SKM.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund:

Vid konstruktion av ett ekonomiskt utjämningssystem för
kyrkokommunerna bör givetvis avkastningen av den kyrkliga egendomen ingå.
Eftersom denna är ändamålsbunden bör likaså präst- och kyrkomusikerlöner ingå i
systemet.

I flera
yttranden har den särskilda kyrkoavgiften berörts. I Ukhet med yttranden från
Karlstads stiftsavdelning vill förbundsstyrelsen starkt ifrågasätta
beräkningarna, grundade på 1975 års taxeringsvärden. 1981 års taxeringsvärden
är höjda med 100-200 procent, i vissa fall ännu mer. En helt ny ekonomisk
situation för enskilda pastorat och för det totala utfallet kan bU resultatet
av en omräkning. Föreslagna procentsatser torde få reduceras om den föreslagna
avgiften skall kunna utgå.

Förbundsstyrelsen
vill i sammanhanget påtala en ur förbundets synpunkt brist i utredningens
tabellmaterial. Endast för enförsamlingspastorat och totala samfälligheter kan
den konkreta situafionen utläsas ur resultatredovisningen. För alla partiella samfälligheter
saknas redovisning. För dessa

Prop.
1981/82:158 132

redovisas
nettoresultatet utslaget på resp. ingående församling. Pastorats-samfälligheterna,
som fillsammans med de totala samfälligheterna skall betala det föreslagna
utjämningssystemet, kan komma i en besvärlig likviditetssituation. Tabellerna
ger icke underlag för sådana bedömningar.

Jordbruken på
löneboställena går överlag med förlust. Avyttring av de till arealen mindre och
därmed också i aUmänhet mindre lönsamma boställena pågår. En särskild
kyrkoavgift kommer dock under en övergångstid att slå hårt på pastorat med
olönsamma löneboställen.

Eftersom inlåningsräntan för
närvarande är hög finns marginal för pastoraten beträffande bankmedel. För
sådana medel är dock inflationsskyddet lågt eller inget alls till skillnad
från fast egendom. Genom den föreslagna konstruktionen av den särskilda
kyrkoavgiften uppmuntras pastoraten att placera sina tillgångar i objekt med
god avkastning men med låg värdebeständighet, en utveckling som på sikt måste
få negafiva effekter för kyrkan.

Utredningen
framhåller att vid fastställande av procentsatser stor försiktighet iakttas så
att inte en god och aktiv egendomsförvaltning motverkas. Förbundsstyrelsen
anser dock att förslaget i vissa fall kan få just sådan negativ effekt.

Vid genomförande av rafionalisering
på ett löneboställe för att höja avkastningen får pastoratet underskott eller
mycket låg nettoavkastning under tiden upptagna lån amorteras. Pastoratet skall
enligt förslaget under denna fidsperiod också betala särskild kyrkoavgift om
två procent på fastighetens taxeringsvärde. Rationaliseringen/investeringen
kommer att höja taxeringsvärdet mer än vad som annars skulle ha blivit fallet.
Den särskilda kyrkoavgiften ökar härvid i motsvarande grad. Exemplet visar att en
god egendomsförvaltning motverkas i stället för att stimuleras. . . .

Enligt förbundsstyrelsens
uppfattning borde grundkomponenterna i ett utjämningssystem, i detta fall skattekraftsgaranfin
i form av allmänt utjämningsbidrag och den allmänna kyrkogavgiften, ge
tillfredsställande utjämningseffekter och eventuella tilläggskomponenter finjustera
utfallet. Så är emellertid inte fallet i det föreslagna systemet. Beträffande
sistnämnda särskilda "kostnadsfaktorer" kan påpekas deras bristande
anpassning till just kostnadssidan. Således skall lönebidraget utgå per
inrättad tjänst, oberoende av om prästtjänsten varit vakant eller ej. Pastorat (samfällighet)
får alltså lika mycket i bidrag antingen man haft lönekostnad för tjänsten
eller ej. Även det schabloniserade kyrkofondstiUskottet kommer att oförändrat
utgå oberoende av kostnadsläge p. g. a. låsningen tiU medeltalet 1978-81.
Utredningen pekar visserUgen på att detta är en ren övergångsföreteelse, ett
provisorium fram fill dess systemet revideras.

Prop.
1981/82:158 133

Lunds kyrkliga samfällighet:

Samfälligheten
tillstyrker förändring och förenkling av nuvarande avräkningssystem med
kyrkofonden.

Göteborgs kyrkliga samfällighet:

Lönebidraget
synes ha tillskapats för att det filltänkta systemet skall ge avsedd effekt på
de mindre enheterna. Förslaget kan inte tillstyrkas förrän prästlönefilldelningen
och organisationsstrukturen översetts.

Även
komponenten med 80 % av nuvarande fillskott synes vara en restpost i
systemkonstruktionen. Eftersom kyrkomusikertjänsterna inte i övrigt inlemmas i
det tänkta systemet har vi svårt förstå att de skall finnas med här. Dessutom
konserveras nuvarande felaktiga subventioner, varför förslaget avstyrks.

Principen
om särskild kyrkoavgift fillstyrks. Procentsatserna skall sättas så högt att de
främjar en hög avkastning på präsfiönekapitalet. Det kan ifrågasättas om
avgiften bör beloppsmässigt fastlåsas för den föreslagna perioden. I stället
bör hänsyn kunna tas löpande fill omplacering av tillgångarna.

Även i
detta sammanhang vill vi påpeka fördelarna med stora ekonomiska
förvaltningsenheter.

Marks kyrkliga samfälUghet:

Samfälligheten
instämmer i konstaterandet att det nuvarande komplicerade avräkningsförfarandet
måste avskaffas. Utredningen konstaterar, att i avvaktan på att målet för den
andra etappen i utredningen uppnås bör avräkningssystemets utjämningseffekter fillvaratas.
Detta sker genom ett föreslaget särskilt utjämningsbidrag.

Enligt
utredningens förslag skall pastoraten erlägga en särskild kyrkoavgift till
kyrkofonden för sina lönetillgångar. Denna baserar sig på avkastningen från
lönetillgångarna och är beräknad efter vissa schabloner. Samfälligheten kan i
dagsläget acceptera de procentsatser, som utredningen föreslagit för de olika
typerna av tillgångar.

Som en
ytterligare utjämningseffekt i det nya systemet föreslår utredningen att
kyrkofonden skall utge ett lönebidrag fill varje pastorat, beräknat fill 25 000
kr. för varje prästtjänst. I anslutning härtill vill samfäUigheten Uksom
utredningen konstatera och understryka vikten av aktuella och rättvisa
principer för prästfilldelningen. I detta sammanhang vill samfälligheten
påminna om att såväl kyrkomötet som pastoratsförbundets kongress 1980 hos
regeringen hemställt om en utredning angående nya normer för den prästerliga
tjänsteorganisationen.

Samfälligheten
är väl medveten om att ytterligare lönebidrag skulle påverka andra komponenter
i förslaget, men måste anföra att man inte kan ansluta sig till utredningens
konstaterande om svårigheterna att med säkerhet fastställa antalet bidragsberättigade
kyrkomusikertjänster.

Prop.
1981/82:158 134

Även
om utredningen inte redovisat några särskilda motiv eller grunder för framräkningen
av denna nya form av bidrag, anser sig samfälligheten i princip kunna
tillstyrka det föreslagna lönebidraget.

Samfälligheten
har ej heller något att erinra mot utredningens förslag om att tillskott ur
kyrkofonden utgår under en övergångsperiod fram till 1985.

Jörns
församUng:

Vi biträder tanken på de
fyra huvudkomponenterna. Dock är i förslaget om det schablonmässigt beräknade
lönebidraget flera svaga punkter. Utredningen har gjort det litet för lätt för
sig här, finner vi. Det är inte så svårt att få fram uppgifter om de
kyrkomusikaliska tjänsterna och deras veckotimtal. De kan erhållas hos
domkapitlen. För de mindre församlingarna torde invägning av dessa tjänster
vara betydelsefuU. Vi menar också, att man på något sätt borde ta hänsyn till
avstånden i församlingen. Det blir betydande resekostnader i en glesbygdsförsamling
med 25 predikoplatser som här, spridda på en yta av 1 700 km i jämförelse med
tätortsförsamlingen, som omfattar ett fåtal km. Resorna gäller ju dessutom
inte bara gudstjänster utan det uppsökande arbetet i form av hembesök, konfirmandarbete
etc. Om viss del av nuvarande tillskott, beräknat på ett medeltal för åren
1978-81 skall kunna erhåUas, bör man också beakta, huruvida vakanser förelegat
under berörd period. Erfarenhetsmässigt innebär vakanser stora fluktuationer i kyrkofondsavräkningen.
Vi vill bestämt avråda från att lönebidragen låses till sitt belopp för de
närmaste åren. Vi föreslår i stället att man begagnar ett kostnadsindex för att
räkna upp bidragen. I annat fall kan en inflationstopp göra bidragen ganska
ihåliga. Spåren från några år på 1970-talet är talande nog.

Uppsala
kyrkliga samfällighet:

Den
tredje huvudkomponenten innebär en a-weckling av den nuvarande avräkningen
mellan pastoraten och kyrkofonden, som ersätts av en särskild kyrkoavgift
beräknad på pastoratens lönetillgångar. Olika procentsatser föreslås för oUka
slag av tillgångar. De angivna procentsatserna måste betraktas som ett minimum.
Önskvärdheten av en aktivering av kyrkans mycket betydande kapitaltillgångar
har ofta påtalats. De jordbruksfastigheter som pastoraten i dag förvaltar är
enligt 1975 års allmänna fastighetstaxering taxerade till ca 300 milj. kr. Det
verkliga värdet är större. Men avkastningen ger inte mer än 1,2 % av nämnda
taxeringsvärde. Även om man vid försäljning av marken inte skulle få ut mer än
taxeringsvärdet skulle man ändå kunna få en placering med en avkastning på 10 %,
dvs. 30 milj. kr.

Prop.
1981/82:158 135

Gävle
kyrkUga samfällighet

uttalar sig inte närmare
om komponenterna i utjämningssystemet. Samfälligheten har dock ingen erinran
mot dessa.

Kyrkomusikernas
riksförbund:

Den särskilda
kostnadsfaktorn skall baseras även på de faktiska kostnaderna för kyrkomusikerlöner
samt utformas så, att den varierar efter de faktiska kostnaderna även i
framtiden.

5
Extra utjämningsbidrag och spärregler

Av
de remissinstanser, som yttrat sig över dessa frågor, har alla utom Göteborgs
kyrkliga samfällighet tillstyrkt förslagen. Kammarkollegiet, Malmö kyrkliga samfällighet
och Jörns församling har dock menat att spärren bör knytas till pastoraten i
stället för församlingarna.

Kammarkollegiet:

Utredningen framhåller (s.
81) att det kan framstå som tveksamt - särskilt i sådana fall där det föreligger
mera betydande skillnader i utdebitering inom ett flerförsamlingspastorat - om
enskilda församlingar inom pastoratet bör kompenseras via kyrkofonden, dvs. av församUngar
utanför pastoratet. En möjlighet som utredningen övervägt är att knyta "tjugoöresspärren"
i första hand till pastorat och inte direkt till församlingarna. Kompensation
skulle då utgå endast med det för pastoratet framräknade överskjutande
öretalet. För en sådan åtgärd - som förordas av kollegiet - talar vidare de
skäl som tidigare redovisats för att låta pastoraten ensamma betala den
allmänna kyrkoavgiften. Även de två övriga av utredningen föreslagna spärrarna
bör enligt kollegiets mening med fördel kunna knytas till pastoraten/samfäUigheterna
i stället för till församUngarna.

Domkapitlet
i Göteborg:

Införandet av de tre
spärreglerna fillstyrkes - i vart fall under en övergångsperiod - och likaså
det extra utjämningsbidraget. Systemet verkar för ökad utjämning mellan
pastoraten.

Domkapitlet
i Linköping:

Spärreglerna,
som verkar såväl uppåt som nedåt, synes också bra.

Domkapitlet
i Västerås:

Vad
angår förslaget om extra utjämningsbidrag och spärregler hade det naturligtvis
varit bättre, om själva systemet hade varit uppbyggt så att sådana bidrag och
regler inte behövts. Denna synpunkt har också utredarna själva framfört. Men om
man genom systemet inte kan nå vissa önskvärda effekter.

Prop.
1981/82:158 136

måste man givetvis acceptera specialregler, såsom dem om
högsta och minsta utdebitering.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Karlstad:

Utredningen föreslår, att systemet kompletteras med dels
vissa spärregler dels med möjlighet för kyrkofonden att efter ansökan i varje
särskilt fall ge extra utjämningsbidrag. Domkapitlet vill framhålla, att det skulle
ha varit värdefullt, om utredningen redovisat hur siffrorna under "Totalt
utfall" i tabellbilagan framräknats och hur de olika komponenterna
påverkar slutresultatet. Domkapitlet vill här endast understryka vikten av att
utfallet bUr så rättvist som möjligt kommunerna emellan. I annat fall kan
kravet på ökad solidaritet mellan kommunerna bli för stort.

Svenska kyrkans missionsstyrelse:

Förslagen om extra utjämningsbidrag och spärregler torde
vara nödvändiga komplement.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund:

Förbundsstyrelsen anser att i generella system som
påverkar utdebiteringen behov alltid finns av någon typ av spärrar som
motverkar ytterlighetseffekter. Anledning saknas dock att i härvarande fall
närmare kommentera förslagen.

Jörns församling:

Synpunkterna tycks oss vara väl underbyggda. Bland
villkoren för det extra utjämningsbidraget anser vi att hänsyn fill den samlade
situationen i pastoratet skall tas. Tjugoöresspärren skulle alltså knytas till
pastoraten, ej församlingarna. Detta bör gynna förvaltningsrationaliseringar.

Malmö kyrkliga samfällighet:

Utredningen konstaterar att under ett inledningsskede
föreligger ett särskilt behov av spärregler, som emellertid så långt det är
möjligt bör avvecklas på sikt och ersättas av en begränsad möjlighet fill extra
bidrag efter ansökan. De tre generella spärreglerna innebär att utdebiteringen
inte skall behöva höjas mera än med 20 öre och inte i något fall över eller
ovanför 2 kronor per skattekrona och inte skall kunna sänkas under eller
nedanför 1:20 fill följd av det nya systemet.

Samfälligheten anser sig kunna acceptera de föreslagna
spärreglerna men viU i anslutning härtill förorda, att "20-öres
spärren" i första hand knytes till pastoraten, samt avstyrka förslaget om
en "trappa" innebärande att en 20-öres höjning skulle tålas från en
lägre utdebiteringsnivå men endast en 10-öres höjning från en högre.

Prop.
1981/82:158 137

Göteborgs kyrkliga samfällighet:

Staten
svarar idag för kostnaderna för 20-öresspärren. Vi kan inte tillstyrka att
kyrkan skall överta dessa kostnader innan den förutsatta
strukturrationaliseringen genomförts.

Spärregeln
mot sänkningar under 1:20 kr. ifrågasätts. Det måste vara svårt att kontrollera
och kan inte främja sparande och rationalisering.

6 Boställskapital, boställsränta och kyrkobyggnadsvirke

De flesta remissinstanser som behandlat dessa frågor har
tillstyrkt eller lämnat utredningsförslaget utan erinran. Domkapitlet i Göteborg
har dock avstyrkt förslaget om boställsräntor. Växjö förbundsavdelning har
tillstyrkt att boställsinstitutet avskaffas men förordar en närmare utredning.

Kammarkollegiet påpekar att värdet av boställskapitalet
1970 var ca 59 milj. kr. Härnösands stiftsförbund fillstyrker att boställsinstitutet
avskaffas men förordar att de som gör stora förluster får extra
utjämningsbidrag. Stiftsnämnden i Skara fillstyrker att boställsinsfitutet
avskaffas men förordar att detta sker i enlighet med kammarkollegiets
utredningsförslag.

Domkapifiet och stiftsnämnden i Visby är de enda
remissinstanserna som vill ha kvar rätten till kyrkobyggnadsvirke. Några
remissinstanser anser att i stället bör finnas rätt till extra bidrag för
kyrkorestaureringar.

Kammarkollegiet:

Enligt 3 § kyrkliga kostnadslagen är boställskapitalet en
pastoratets kyrkomusikerlönetillgång. Med avkastningen (boställsräntan) av
denna fillgång samt av prästlönetillgång (bl. a. löneboställen och
prästlönefonder) skall enl. 7 § kostnaderna för pastoratets präst- och kyrkomusikerlöner
i första hand betalas. - Boställskapitalet är alltså att jämställa med prästlönefond.

Boställskapitalet utgör värdet av de avlöningstillgångar
(boställen och lönefonder) som tidigare hörde till klockar- och organisttjänsterna.
Enligt 1938 års klockarboställslag frigjordes dessa avlöningstillgångar från
tjänsterna och blev vanlig församlingskommunal egendom. Församlingarna står
härefter i förhållande till pastoraten, såsom företrädare för klockarinstitutio-nen,
i ansvar för det värde tillgångarna hade vid övertagandet, såsom detta värde
under årens lopp förändrats i anslutning till förändringen av jordvärdet. Boställskapitalet
har nämligen fastställts i areal åkerjord, detta för att i möjligaste mån
garantera tillgångarnas realvärde. Ansvaret innebär-enligt uttalande i
propositionen till klockarboställslagen - en allmän förpliktelse att
"under givna förutsättningar redovisa värdet av den övertagna
jorden". Här föreligger alltså en församlingens skuld gentemot pastoratet.
Boställsräntan, som församlingen betalar till pastoratet, är räntan på denna
skuld.

Enligt kammarkollegiets avvecklingsförslag år 1977 skulle
församling

Prop.
1981/82:158 138

betala in boställskapitalets värde i pengar till
vederbörande pastorat. Inbetalningen skulle ske under en femårsperiod med lika
belopp varje år. Det inbetalade beloppet skulle inom pastoratet bilda en fond
för kyrkomusikers avlöning. På så sätt skulle värdet enligt den grundsats, som
gäller för den kyrkliga jorden, bevaras för att komma till avsedd användning.

Utredningens förslag betyder att församlingarnas skuld (boställskapitalet)
för den kyrkliga egendom, som de på sin tid övertagit till fri disposition,
skulle efterskänkas. Värdet av boställskapitalen var inte mindre än ca 59 milj.
kr., detta enligt 1970 års taxeringar.

Till
skillnad mot den egendom som övertogs av församlingarna har de fastigheter som
överfördes till kyrkofonden bibehållits vid sin natur av kyrklig jord, i 2 §
lagen om förvaltning av denna jord benämnda kyrkofondsfastigheter.

Vad
härefter avser systemet med ersättning för kyrkobyggnadsvirke får kollegiet
erinra om att regeringen i skrivelse till 1975 års kyrkomöte föreslagit att
rätten till sådan ersättning skulle upphävas. Kollegiet tillstyrkte förslaget,
vilket emellertid inte godkändes av kyrkomötet. Kollegiet finner inte anledning
att ändra sitt tidigare ställningstagande.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby:

Stiftsnämnden
har tidigare avstyrkt att församUngs rätt till ersättning av kyrkofondsmedel
för byggnadsvirke avskaffas. Utredningen har ej anfört något uttryckligt stöd
för sin uppfattning att övergångsbestämmelserna visat sig svåra att praktiskt
tillämpa. Även om det här ofta gäller relativt obetydliga belopp förekommer
dock att avsevärda summor betalas ut. Stenkyrka församling erhöll sålunda 1981
ett bidrag om 84 000 kr.

Stiftsmyndigheterna vidhåller därför den tidigare
ståndpunkten.

Domkapitlet i Uppsala:

Domkapitlet delar utredningens förslag att systemet med
beräkning av boställsränta och ersättning för byggnadsvirke bör avvecklas, enär
det här, utom i något av utredningen redovisat fall, är fråga om högst
marginella belopp. Vad gäller byggnadsvirkesersättning torde en smidigare väg
vara att eventuella behov täckes genom nya kyrkofondsstyrelsens försorg.

Domkapitlet i Karlstad:

Beträffande systemet med klockarboställskapital och boställsränta
samt systemet med ersättning för kyrkobyggnadsvirke har domkapitlet inget att
erinra mot att dessa institut avskaffas.

Domkapitlet i Göteborg:

Avvecklingen av systemet med klockarboställskapital och boställsränta
får vissa konsekvenser som kan förefalla orättvisa (3:1 sid 34). Förslaget
torde innebära att vissa mindre församlingar får behålla sina boställen mot att
de

Prop. 1981/82:158 139

fill pastoraten inbetalar endast en liten del av
boställets verkliga värde; återstoden skulle erläggas av kyrkofonden. Ett
tänkbart alternafiv vore, att därest församlingen måste öka sin utdebitering
med minst 20 öre/skr under en femårsperiod skulle bostället kunna erbjudas
vederbörande pastorat eller flera pastorat. Genom insats av prästlönefondsmedel
skulle bostället därigenom få karaktären av löneboställe eller prästlönefondsfastighet.

Stiftsnämnden i Linköping:

Rätten till ersättning för byggnadsvirke bör avskaffas och
ersättas med en möjlighet för församling att efter ansökan erhålla extra
utjämningsbidrag för ändamålet.

Systemet
med boställsränta bör likaså avskaffas. Kan detta ej genomföras utan att
församlingarna skall ersätta pastoraten för bortfallet, föreslås att
ersättningen beräknas som en kapitalisering av utgående ränta efter 5 ä 6 % (15
ä 20 årsräntor) och inte på kapitalvärdet. Sfiftets klockarboställskapital är
ca 4,6 milj. och utgående boställsränta ca 125 000.

Stiftsnämnden i Lund:

Promemorian
för kammarkollegiets förslag 1977-06-09 till avveckling av systemet med klockarboställskapital
och boställsränta fick starkt stöd av sfiftsnämnden, som hade hoppats att
avvecklingen skulle ha påbörjats före påföljande allmänna fastighetstaxering.
Eftersom boställskapitalet inte har omräknats sedan 1975 bör en avveckling
enligt kollegiets föreslagna modell te sig mera förmånlig nu än då förslaget
lades fram. Stiftsnämnden förespråkar alltjämt att boställsräntan avskaffas och
finner det lämpligt att avvecklingen inordnas i det nya systemet med möjlighet
till extra utjämningsbidrag till de församlingar som blir alltför ekonomiskt
betungade av avvecklingen.

Även
övergångsbestämmelsen i den kyrkliga kostnadslagen om församlings rätt fill
ersättning för byggnadsvirke bör upphöra i och med införandet av
utjämningssystemet. Skäl att förorda en mjukare avveckling finns inte enligt
stiftsnämndens bedömning.

Stiftsnämnden i Skara:

Enligt
kammarkollegiets PM utgjorde sammanlagda värdet av boställskapital för vilka
församlingarna svarar ca 59 milj. kr. och sammanlagda värdet av boställsräntorna
ca 1,9 milj kr. räknat på värdet 1975. För Skara stift uppgick boställskapitalet
till 3 870 353 kr. och boställsräntorna till 120 565 kr. Omräknat efter senaste
fastighetstaxeringen skulle församlingarnas boställskapital om kammarkollegiets
förslag genomfördes utgöra ett icke obetydligt tillskott till pastoratens
lönetillgångar. Angående på s. 35 anförda siffror beträffande de boställskapital
för vilka kyrkofonden svarar, gör stiftsnämnden den bedömningen att ett
kommatecken saknas. Skulle

Prop.
1981/82:158 140

siffrorna vara riktiga anser stiftsnämnden att såväl kyrkomusikerlöner
som prästlöner är tryggade för lång framtid. ...

Stiftsnämnden
är positiv fill avveckling av systemet med boställskapital och boställsränta.
Administrationen av systemet är som utredningen framhållit tämligen
tillkrånglad. En avveckling bör genomföras med hänsynstagande till
ändamålsbestämningen för boställskapitalet. Stiftsnämnden vill ansluta sig fill
kammarkollegiets förslag att boställskapitalet skall utgöra lönefonder för
kyrkomusikerna på samma sätt som pastoratens prästlönefonder. För församlingar
med stort boställskapital kan avlösningen bli betungande men denna fråga bör
kunna lösas under en övergångstid ungefär på det sätt kammarkollegiet föreslår.
Man kan även tänka sig en reducering av kapitalet till förslagsvis 50 % eller
att detta "fryses" vid 1975 års värde.

Avskaffande
av systemet med ersättning av kyrkobyggnadsvirke tillstyrkes.

Stiftsnämnden i Göteborg:

Stiftsnämnden instämmer vidare i utredningens förslag om
slopande av klockareboställskapital, boställsränta och ersättning för
kyrkobyggnadsvirke.

Stiftsnämnden i Uppsala:

Stiftsnämnden
delar utredningens förslag att systemet med beräkningar av boställsränta och
ersättning för byggnadsvirke bör avvecklas då det till övervägande del rör sig
om högst marginella belopp.

Stiftsnämnden i Karlstad:

Beträffande systemet med klockarboställskapital och boställsränta
samt systemet med ersättning för kyrkobyggnadsvirke har stiftsnämnden inget att
erinra mot att dessa institut avskaffas.

Stiftsnämnden i Växjö:

Stiftsnämnden
har inget att erinra mot att systemet för boställsränta och ersättning för
byggnadsvirke avvecklas, eftersom det som påpekas, oftast rör sig om små belopp
som inte står i rimlig proportion till det arbete som nedläggs. Nämnden anser
det också positivt att nuvarande tungarbetade system för avräkning mellan
pastorat och kyrkofond omarbetas.

Stiftsnämnden i Luleå:

Utredningen föreslår en avveckling av systemet med boställsränta
och församlings rätt till ersättning av kyrkofondsmedel för byggnadsvirke. Med
hänsyn till den ringa ekonomiska betydelsen i förhållande till den omfattande
administrativa insats nu gällande bestämmelser kräver har stiftsnämnden inga
invändningar mot utredningens förslag.

Prop.
1981/82:158 141

Riksantikvarieämbetet:

Utredningens
förslag att gällande särskilda regler för ersättning för kyrkobyggnadsvirke skaU
slopas anser sig ämbetet kunna biträda då deras betydelse är marginell. Däremot
vill ämbetet framhålla, att det finns tillfällen då det vore önskvärt att
församlingar för restaureringsarbeten finge disponera virke från pastoratets
skogar, icke för att detta är ekonomiskt fördelaktigt utan för att virke av
särskilda dimensioner eller kvalitet på sådant sätt bäst och säkrast skulle
kunna erhållas.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund:

Förbundsstyrelsen
delar utredningens uppfattning att det alltjämt fungerande systemet med inomkyrklig
utbetalning av boställsränta, grundad på ett fikfivt boställskapital, avvecklas
i samband med att ett nytt ekonomiskt utjämningssystem införes.

Som ovan anförs skulle rätten för församling att erhålla
byggnadsvirke till kyrka, kapell m. m. ur löneboställes skog kunna överföras
till kyrkofonden och inarbetas i de ovan nämnda specialdestinerade medlen för
kyrkorestaureringar.

7 Rikskyrkliga ändamål

Domkapitlet i Skara och Växjö är de enda av över tjugo
remissinstanser som avstyrker förslaget om att kyrkofonden skall vara en
finansieringskälla för rikskyrkliga uppgifter. De flesta däribland stiftelsen rikskyrklig
finansiering förordar att kyrkofonden skall överta nämnda stiftelses nuvarande
uppgifter. Några av remissinstanserna önskar en närmare definition av begreppet
väsentliga rikskyrkliga ändamål. Vissa remissinstanser vill ha ökad
finansiering genom kyrkofonden av viss stiftsverksamhet.

Ärkebiskopen:

Jag
tillstyrker det förslag utredningen under denna punkt framfört och delar
uppfattningen att kyrkofonden bör vara en finansieringskälla för väsentliga
rikskyrkliga uppgifter, men vill samtidigt erinra om dess ursprungliga syfte.
Detta kan innebära ett icke helt okomplicerat rättsläge vid ianspråktagande av
medel som härrör från den specialreglerade egendomen fill från denna perifera
ändamål.

Domkapitlet i Uppsala:

Domkapitlet
delar utredningens förslag att kyrkofonden i framtiden bör bära vissa kostnader
för finansiering av rikskyrkliga ändamål. Vilka dessa ändamål skall vara får
bli beroende på dels de beslut, som den kommande styrelsen för kyrkofonden
fattar, dels på frågan om kyrkans framtida organisation. Det är emellertid
angeläget att kyrkan får möjlighet att kunna

Prop.
1981/82:158 142

göra klara bedömningar av de ekonomiska resurser hon
disponerar för rikskyrkliga ändamål.

Domkapitlet i Linköping:

Kyrkofondens
övertagande av de uppgifter, som Stiftelsen rikskyrklig finansiering nu har, är
ett gott förslag. Med detta system får samtliga pastorat och samfälligheter
bidraga efter samma normer, vilket nu inte alltid sker.

Domkapitlet i Skara:

Utredningen
har i fråga om finansiering av olika rikskyrkliga ändamål via kyrkofonden
endast framhållit, att det måste vara väsentliga sådana ändamål som skall
tillgodoses på detta sätt, men har inte önskat uttala sig om den närmare
avvägningen mellan denna och andra finansieringsformer såsom rikskollekter,
insamlingar o. dyl. såsom varande en inomkyrklig fråga.

Utredningen har utan förslag om ändamålsutvidgning i sina
alternativ lagt in en ny utgiftspost om 20 milj. kr., avsedd såväl för
rikskyrkliga ändamål som för extra utjämningsbidrag.

Beträffande möjligheterna att ge bidrag för vissa ändamål
på församlingsplanet av typ särskilt kostnadskrävande kyrkorestaurationer har
utredningen stannat för att det inte bör tas upp i denna första etapp.

Domkapitlet vill i anslutning härtill göra några smärre
kommentarer. Reformen synes böra genomföras och systemet prövas någon tid,
innan kyrkofonden börjar användas för andra nya ändamål än det som redan ligger
i reformens allmänna utjämningseffekt. Risk finns eljest att kyrkUga enheter,
som ändå drabbas av utdebiteringshöjningar, får en avog inställning till
reformen. I fråga om kyrkorestaureringar bör domkyrkornas ställning särskilt
beaktas. Deras resurser är ju helt olika i olika stift beroende på vad egendom
som ursprungligen avsatts för deras tryggande.

Domkapitlet vill också fästa uppmärksamheten på
finansieringen av stiftsmyndigheterna, där i princip de över statsbudgeten
finansierade myndigheternas kostnader slutligt täcks beträffande stiftsnämnden
helt och beträffande domkapitlet till hälften av kyrkofondsmedel. Därtill
kommer att vissa tjänster bestrids direkt av kyrkofondsmedel: de särskilt
inrättade halvtidstjänsterna för "personaladministrativa frågor" och
via anslagen biträdeshjälp åt biskoparna halvtidstjänsterna (i princip) för
deras sekreterare. Domkapitlet förutsätter, att någon ändring härvidlag inte
sker i vart fall inte utan motsvarande tillskott ur statsmedel. Snarast vill
domkapitlet peka på att ju mer domkapitlets arbetsuppgifter kommit att hänföra
sig till personaladministration avseende präster och kyrkomusiker, uppgifter
som till övervägande delen alltjämt ombesörjs av andra tjänstemän än halvtidstjänsterna
enligt ovan, vilka fått koncentrera sig till vissa sådana, däribland
nytillkomna uppgifter, desto mer motiverat, att kyrkofondsmedel i större
utsträckning än nu slutligt täcker administrationskostnaderna eller direktfi-nansierar
dem. Det är under alla förhållanden inte acceptabelt att andra

Prop.
1981/82:158 143

ändamål tillgodoses på bekostnad av domkapitlets
möjligheter att fullgöra dem ålagda uppgifter.

Domkapitlet i Växjö:

Utredningen
har i betänkandet, s. 68 första stycket, på ett olyckligt sätt ställt ett posifivt
uttalande för att utjämningssystemet även skall gälla de rikskyrkliga funkfionerna
mot ett avstyrkande av bidrag för ändamål på församlingsplanet, typ dyrbara
kyrkorestaureringar.

Domkapitlet
anser, att frågan om de rikskyrkliga funktionernas finansiering är angelägen,
men bör lösas i annat sammanhang.

Domkapitlet i Lund:

Domkapitlet
tillstyrker att kyrkofonden övertar handhavandet av medel för rikskyrkliga
ändamål från Stiftelsen Rikskyrklig finansiering och att kyrkofondens styrelse
- sammansatt enligt fillämpligt alternafiv - får till uppgift att pröva
anslagsfrågorna. För att ordna en stabil finansiering är det vikfigt att
styrelsen kan budgetera kostnadsramen så att det inte uppkommer konkurrens
mellan dessa anslag och extra utjämningsbidrag, vilka bidrag tankes bli
beviljade inom ramen för tillgängliga medel.

Domkapitlet i Karlstad:

Domkapitlet
tillstyrker, att kyrkofonden övertar Stiftelsen Rikskyrklig finansiering.

Domkapitlet
delar utredningens uppfattning, att kyrkofonden bör vara finansieringskälla för
väsentliga rikskyrkliga uppgifter.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby:

Kyrkofondsutredningen
uttalar som sin bestämda uppfattning att kyrkofonden bör finansiera
rikskyrkliga uppgifter. Om detta torde råda aUmän enighet. Det är dock en
svaghet att utredningen ej funnit det vara sin uppgift att i detta sammanhang
mer i detalj uttala sig om olika kyrkliga ändamål. Denna del av förslaget kan
liksom frågan om kyrkofondens organisation och förvaltning enUgt
stiftsmyndigheterna titan men för den fortsatta utredningen brytas ut och
genomföras redan fr. o. m. den 1 januari 1983.

Enligt den
föreslagna 20 § p. 5 och 6 i lagen om kyrkliga kostnader skall kyrkofondens
styrelse anta normer avseende kostnader för "ändamål som avser svenska
kyrkan som trossamfund" samt riksdagen ta beslut om hur kyrkofonden skall
användas när det gäller andra kostnader för "kyrklig verksamhet".
Även om man får förutsätta att den framtida verksamhetens omfattning kommer att
ansluta till den praxis som utvecklats, föreslår stiftsmyndigheterna, att
principerna för bidragsgivningen till rikskyrkliga ändamål ytterligare belyses,
antingen under utredningens fortsatta arbete eller på annat sätt.

Stiftsmyndigheterna vill i detta sammanhang aktualisera stiftstingsorgani-

Prop. 1981/82:158 144

sationens problem. Det synes ligga i linje med
riktlinjerna för utredningen att denna medverkar fill att skapa en stabil grund
för den s. k. frivilliga kyrkliga verksamheten på stiftsplanet, exempelvis genom
att möjligheterna att bilda stiftsvis parfiella kyrkliga samfälligheter
underlättas.

Ibland finner stiftsmyndigheterna gränsen mellan riks- och
stiftskyrkligt ändamål svår att dra. Ett exempel är den gotländska
sommarkyrkan. Regering och riksdag har beslutat inrätta en halv
stiftsadjunktstjänst för detta ändamål. Verksamheten bekostas genom rikskollektmedel
i den mån den ej belastar församlingarna i stiftet. Kollektberedningen har 1981
genom att hänvisa stiftsrådet i Visby till att söka bidrag från Rikskommittén
Kyrkan i frifidssamhället onekligen bejakat att det här rör sig om en
verksamhet med starka rikskyrkliga inslag. Stiftsmyndigheterna förutsätter att
man i det fortsatta utredningsarbetet tar ställning fill finansieringen av
"stiftsverksamhet" av detta slag. ...

Stiftsnämnden i Linköping:

Stiftsnämnden finner det naturligt att rikskyrkliga
ändamål finansieras via kyrkofonden.

Stiftsnämnden i Västerås:

Slutligen
vill nämnden livligt instämma i vad utredningen anfört om att kyrkofonden bör
vara finansieringskälla för väsentliga rikskyrkliga uppgifter. Dessa är en
angelägenhet för samtUga pastorat och bestridandet av kostnaderna skall inte
vara beroende av att man frivilligt låter sig ansluta till stiftelsen Rikskyrklig
finansiering.

Stiftsnämnden i Karlstad:

Stiftsnämnden har ingenfing att erinra mot att kyrkofonden
övertar Stiftelsen Rikskyrklig finansiering.

Svenska kyrkans missionsstyrelse:

SMK noterar att av de kyrkliga styrelserna är det endast SMK
som hittills inte erhållit bidrag från Kyrkofonden, Detta förhållande bör
föranleda viss översyn.

Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och
församlingsarbete: Det är med tillfredsställelse SKC noterar utredningens
uppfattning, att "kyrkofonden bör vara finansieringskälla för väsentliga
rikskyrkliga uppgifter" samt att det framstår "som närmast en
självklarhet, att man bör ordna en stabil finansiering av sådana ändamål"
(sid. 82). Tyvärr har utredningen inte närmare angivit vilka slags utgifter som
skall täckas av kyrkofondsmedel. I betänkandet namnes endast att utredningen
räknar med att de kostnader som idag bestrides av Stiftelsen Rikskyrklig
finansiering skall övertagas av kyrkofonden. Detsamma måste förutsättas gälla
även de rikskollekter som

Prop.
1981/82:158 145

nu
finansierar väsentliga delar av de centrala kyrkliga organens verksamhet. Som
exempel på ytterligare ändamål som kan komma att tillgodoses namnes diakoniutbidning,
vissa diakonitjänster samt andlig vård inom försvaret. Hur mycket av
kyrkofondens inkomster som kommer att destineras fill rikskyrkliga ändamål
framgår inte av betänkandet. Där konstateras endast, att "det bör bli
ytterligare minst 5 milj. kr! över till angelägna ändamål i övrigt av typ diakoniutbildning
och annat som har förts fram till utredningen" (s. 89). SKG är angeläget
framhålla att Sfiftelsen Rikskyrklig finansiering inte har haft sådana
ekonomiska resurser att den har kunnat helt fillgodose behovet hos de
rikskyrkliga organ, som har varit mottagare av anslag från stiftelsen. Kyrkofonden
bör därför vara beredd att inte bara överta de anslag som Stiftelsen Rikskyrklig
finansiering f. n. lämnar utan också bygga ut dessa anslag så att de motsvarar
dessa rikskyrkUga organs behov. SKC vill:med ■ bestämdhet hävda att
finansieringen av rikskyrkUga ändamål inte får bli en saidopost i kyrkofondens
budget, som tillgodoses om det finns medel över för ändamålet. I stället bör
dessa ändamål säkerställas så att.de
rikskyrkliga organen får en
välbehövlig möjlighet till långsiktig ekonomisk planering.

Styrelsen
för svenska kyrkan i utlandet:

De
för SKUT intressanta och avgörande består i förslaget om kyrkofondens
övertagande av de uppgifter stiftelsen Rikskyrklig Finansiering nu har, samt
naturligtvis de redan existerande åtaganden som kyrkofonden står för.

Med
glädje noterar vi därför utredningens posifiva syn på ansvarstagande för stora
delar av de rikskyrkliga uppgifterna samt den härför avsatta utgiftsposten.

Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund:

Förbundsstyrelsen
anser det i princip riktigt att till kyrkofonden överföra kostnaderna för
rikskyrkliga ändamål av den typ som dels bestrides av kyrkofonden idag, dels bestrides
av Stiftelsen Rikskyrklig finansiering.

Som
framhållits i ett remissyttrande har kyrkofonden redan idag finansiella
möjligheter, genom de senare årens överuttag av allmän kyrkoavgift, att överta
ansvaret för kostnaderna för rikskyrkliga ändamål. Förbundsstyrelsen delar
denna uppfattning.

Styrelsen
vill kraftigt betona att den rikskyrkliga finansieringen övertas av kyrkofonden
oberoende av när och hur utredningens förslag i övrigt genomföres.

Rikskommittén
för sfiftsfingen:

Kyrkofondsutredningen
uttalar som sin bestämda uppfattning att kyrkofonden bör finansiera
rikskyrkliga uppgifter. Om detta torde råda allmän enighet. Det är dock en
svaghet att utredningen ej funnit det vara sin uppgift

10 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 158

Prop.
1981/82:158 146

att i detta sammanhang mera- i detalj uttala sig'om.
olika kyrkliga

ändamål. .■ ;: ;;.■■■
. .■ ■ ■ ■ ,.;.:. ... ■

Enligt den
föreslagna 20 §,5 och 6; i lagen om kyrkliga kostnader skall

kyrkofondens styrelse anta normer avseende kostnader för "ändamål som.

avser svenska kyrkan som trossarhfund" samt riksdagen ta beslut om hur

kyrkofonden skall användas när. det gäller andra kostnader för "kyrklig

verksamhet". Även om.man får förutsätta'att den framtida verksamhetens

omfattning kommer att. ansluta till den praxis som utvecklats, föreslår

rikskommittén, att principerna för bidragsgivningen.till rikskyrkliga ändamål

ytterUgare belyses, antingen: under utredningens fortsatta arbete eller på

annat sätt, t. ex. genom initiativ.från huvudmännen för Stiftelsen Rikskyrklig •

finansiering. .. , ;....:.' . ■ ; ;, . >■ ■:- ■

Rikskommittén vill i detta sammanhang aktualisera stiftstingsorganisatio-nens
problem. Det synes ligga i linje med riktlinjerna för utredningen, att denna
medverkar till att skapa en stabil grund för den s. k. frivilliga kyrkliga
verksamheten på stiftsplanet, exempelvis genom stiftsvis partiella kyrkliga samfälligheter.

Stiftelsen RikskyrkUg finansiering:

Stiftelsen välkomnar de nya utgångspunkter för en gammal
diskussion som

utredningens synpunkter erbjuder. Det framstår som mycket naturligt att

frågan om finansieringen av de rikskyrkliga organens verksamhet tas upp och

behandlas från sakliga utgångspunkter i samband med att frågan om en

inomkyrklig skatteutjämning diskuteras. Stiftelsen är emellertid inte över

tygad om att frågan i och för sig äger oavvisligt sammanhang därmed.

Stiftelsen vill därför föreslå att kyrkofonden övertar finansieringsfunktioner

na för (hela eller delar av) den rikskyrkliga verksamheten även om

utredningens förslag i övrigt inte genomförs. -

Stiftelsen vill understryka behovet av en reform på detta
område. Det. är särskilt två synpunkter som gör sig gällande.

Den första är att det numera framstår som en smula
tveksamt om det går att utöka anslutningen tiU stiftelsen. Sfiftelsens
verksamhet har i och för sig omfattats av en betydande solidaritet från
församlingarnas sida. 75 procent av församlingarna, motsvarande icke mindre än
86 procent av skatteunderlaget, har deltagit i finansieringen av verksamheten.

Även om solidariteten alltså är utpräglad framstår det
likväl som en. svaghet att för överskådlig tid arbeta med den förutsättningen
att en fjärdedel av församlingarna inte ansluter sig till verksamheten.

Den andra synpunkten är av allvarligare natur. Stiftelsen
är helt och hållet ett frivilligt organ. Att den som sådant är beroende av helt
frivilliga tillskott från församlingarna är självklart, men man bör erinra sig
att stiftelsen i förhållande till anslagsmottagarna inte heller har någon
officiell ställning. Svagheten är uppenbar och består däri att det ställer sig
svårt för stiftelsen att pröva de olika anslagstagande organens verksamheter
mot varandra från

Prop.
1981/82:158 147

någon slags övergripande ståndpunkt. Det blir inte möjligt
att prioritera

mellan olika verksamheter och projekt. I förhållande till andra finansierings

källor saknar sfiftelsen likaledes bestämda samordningskanaler, även om det.

är självklart att sfiftelsens anslagsverksamhet inte sker utan hänsynstagande

fill exempelvis rikskollektbesluten. ■ ■■■'■

I ett ekonomiskt åtstramningsskede gör sig dessa svagheter
gällande.ännu starkare. Krav från anslagsgivande enheter, som själva utsätts
för sparåtgärder, kan framtvinga prioriteringsbeslut, som sfiftelsen
organisatoriskt sett inte är uppbyggd för att ta ansvaret för.

Enligt stiftelsens mening framstår kyrkofondsalternafivet
som mycket värdefullt ur båda dessa synpunkter.

Sfiftelsen konstaterar att den rikskyrkliga
finansieringens nuvarande omslutning är en förhållandevis blygsam post i de utjämningssainmanhang
som utredningen diskuterar. Stiftelsens verksamhet skulle under de senaste åren
ha kunnat inrymmas i kyrkofondens årliga överskott. Anslagsgivningen håller sig
inom ramen för ett ekonomiskt utrymme som motsvarar delar av ett öre i allmän
kyrkoavgift. Så länge inte den allmänna kyrkoavgiften börjar fastställas i
tiondels öre kommer det alltid att finnas ett bestämt utrymme för anslag till
dessa ändamål.

Svenska kyrkans utbildningsnämnd:

Nämnden tillstyrker utredningens förslag att kyrkofonden
bör vara finansieringskälla för väsentliga rikskyrkliga ändamål. Utredningen
nämner, här särskilt den diakonala utbildningen och nämnden vill understryka
nödvändigheten av en stabil finansieringsform för denna yrkesutbildning.
Nämnden vill också betona vikten av att resurser tillförs kyrkan centralt för
angelägen profilutbildning och utvecklings- och samordningsarbete inom
fortbildning, liksom för uppmärksammande av pedagogiskt mål- och utvecklingsarbete
för hela det kyrkliga utbildnings- och undervisningsområdet, som kontakt med
skola, universitet och annan samhällelig utbildning.

Enligt utredningen skulle kyrkofonden kunna överta
Stiftelsen Rikskyrklig finansierings uppgifter och bl. a. fördela bidrag till
rikskyrkliga ändamål. Detta fillstyrks av nämnden.

Utbildningsnämnden vill i detta sammanhang förorda att de
mera officiella rikskyrkliga organen, vilkas verksamhet nu finansieras av rikskollekter,
i framtiden finansieras enbart med kyrkofondsmedel. Detta bör även gälla de
organ som sysslar med utrikes kyrkligt arbete, vad avser den administrativa
verksamheten i Sverige.

Utbildningsnämnden förutsätter att framfida anslagsgivning
ur kyrkofonden kommer att ske på ett sätt som motsvarar praxis i stiftelsen rikskyrklig
finansiering, så att största möjliga administrafiva enkelhet bibehålles.

Prop.
1981/82:158 148

Stiftsrådet
i Västerås stift:

Utredningen har därvid
ställt sig positiv till tanken ,att kyrkofonden bör vara finansieringskälla för
väsentliga rikskyrkliga uppgifter, även om detta inte behöver innebära en total
finansiering genom kyrkofonden av alla rikskyrkliga ändamål. I en bilaga (F)
redovisar utredningen den nuvarande anslagsgivningen genom Stiftelsen rikskyrklig
finansiering till olika rikskyrkliga ändamål. Utredningen uttalar sig
emellertid inte om den närmare avvägningen mellan olika ändamål och i fråga om
finansieringsgrad utan; räknar endast med en ny utgiftspost på 20 milj. kr. huvudsakUgen
för rikskyrkUga ändamål.

Stiftsrådet
instämmer i utredningens tankegångar i detta stycke men vill samtidigt
framhålla, att detta är, en reform under nuvarande rikskyrkliga förutsättningar.
Skulle en rikskyrkoreform genomföras, bör kyrkofondens uppgifter som
finansieringskälla för rikskyrkliga ändamål betydligt utvidgas. Exakt vilka
uppgifter som därvid kan bU aktuella beror självfaUet på reformens fakfiska
innehåll.

Stiftsrådet
vill därjämte, i detta sammanhang väcka frågan, om inte kyrkofonden bör kunna
utgöra finansieringskälla även för vissa uppgifter inom den fria sektorn på
stiftsplanet. Detta skulle i så fall gälla uppgifter som är likartade till typ
och kostnad för stiften.

Stiftsrådet
i Stockholms stift

välkomnar
förslaget att styrelsen rikskyrklig finansierings uppgifter skall tas över av
kyrkofonden.

Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund:

Förbundet
tillstyrker att Kyrkofonden tar över de uppgifter som Stiftelsen Rikskyrklig
finansiering nu har samt för utgifter för diakoniutbildning och vissa
diakonitjänster.

Sveriges
kyrkokamerala förening:

Föreningen
finner utredningens förslag om att kyrkofonden övertar ansvaret för de
rikskyrkliga organens finansiering helt acceptabel.

Svenska
Kyrkans Diakon- och Diakonissförbund:

I
utredningen pekas på att diakon/diakonissutbildningen är ett rikskyrkligt
ändamål som bör kunna finansieras med kyrkofondsmedel. Utredningen vill ej ta
direkt ställning till denna fråga, men det finns en positiv skrivning. SKDDF
finner det självklart att diakon/diakonissutbildningen i likhet med den
praktiska prästutbildningen solidariskt skall finansieras via kyrkofonden.

Prop.
1981/82:158 149

Svenska
kyrkans personalrekryteringsnämnd:

I
avvaktan på beslut om annat huvudmannaskap ansvarar Persönalrekry-teringsnämnden
för den nödvändiga samordningen av kyrkans arbete bland lärare, forskare och
studerande vid landets högskolor. En projektgrupp inom Svenska kyrkans
Centralråd för evangelisafion och församlingsarbete ■ presenterade 1981
för Biskopsmötet en rapport med förslag om kyrkans framfida arbete inom
högskolan. Rapporten som bar fiteln "Universitetet som blev multiversitet"
har remissbehandlats av olika kyrkliga organ samt av Universitets- och
Högskoleämbetet och Sveriges Förenade Studentkårer. Samtliga remissinstanser
har ställt sig positiva till den målsättning och den omfattning som
projektgruppen föreslagit för högskoleämbetet. Inte minst UHÄ har understrukit
värdet av att arbetet vänder sig fill alla på högskolan och inte som hittills
specifikt riktar sig mot studerande på grundutbildningsnivån.

Inom
de begränsade personella resurser som finns har man redan på flera högskoleorter
börjat arbeta enligt projektgruppens intentioner men för att arbetet skall
kunna utvecklas krävs att ytteriigare studentprästtjänster inrättas. Då dessa
tjänster måste placeras vid sidan av den församlingsprästerliga organisationen
blir det kyrkofonden som enligt tillämpad praxis får bära lönekostnaderna. Projektgruppen
har också föreslagit att kostnaderna för verksamheten skall delas mellan församlingar/samfällighet
på respektive högskoleort och någon sorts riksfinansiering. Detta för att
understryka att högskolearbetet är ett gemensamt ansvar för hela kyrkan. Vidare
bör centrala resurser för samordning och utveckling av arbetet ställas fill förfogande
genom en riksfinansiering. Nämnas kan att frikyrkosamfunden för sin studentpastorsverksamhet
och samordningen av denna använder medel ur det anslag man erhåller över
statsbudgeten.

Nämnden
hemställer att regeringen vid det fortsatta arbetet om användning av medel ur
kyrkofonden "för väsentliga rikskyrkliga uppgifter" (s. 82) även
öppnar möjlighet för en utbyggnad av Svenska kyrkans högskolearbete.

Trollhättans
församling:

Med
tillfredsställelse hälsas förslaget att avveckla systemet för avräkning mellan
pastoraten och kyrkofonden. Detsamma gäller att Rikskyrklig finansiering skall
finansieras via kyrkofonden.

Gävle
kyrkliga samfällighet:

Skatteutjämningsbidragets
ersättande med en skattekraftsgaranfi via kyrkofonden, finansierad genom en
höjning av den allmänna kyrkoavgiften,, innebär att kyrkofonden, som hitfills
huvudsakligen använts för att utjämna statligt reglerade kyrkliga kostnader,
också skulle komma att i betydande utsträckning bestrida kostnader inom den
kyrkokommunala sektorn. Från denna utgångspunkt finner kyrkorådet det närmast
självklart att de uppgifter 11 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 158

Prop.
1981/82:158 150

som för närvarande fylls av Stiftelsen Rikskyrklig
finansiering läggs in under en kyrkofond med enligt förslaget vidgade
uppgifter. Kyrkorådet tillstyrker alltså utredningens förslag i denna del.

Jörns församling: ;■ .

Vi biträder
helt tanken att kyrkofonden övertar riksfinansieringen. Detta är både en
rättvisefråga och en rationalisering.

Malmö kyrkliga samfällighet:

Samfälligheten
bedömer utredningens förslag om överförande till kyrkofonden av de uppgifter
som åvilar Sfiftelsen Rikskyrklig finansiering som mycket positivt och
instämmer' helt i utredningens yttrande om att kyrkofonden bör vara
finansieringskälla i första hand för de av kyrkomötet inrättade bidragsberätfigade
centrala kyrkliga styrelserna samt Svenska kyrkans utbildningsnämnd och Svenska
kyrkans informationscentral.

Göteborgs kyrkliga samfällighet:.

Samfälligheterna
i Stockholm, Göteborg och Malmö har alltsedan de förberedande diskussionerna om
bildande av sfiftelsen rikskyrklig finansiering framhållit kyrkofonden som det
rätta finansieringsalternativet för de rikskyrkliga organen. Med tUlfredsställelse
noteras därför att utredningen nu lägger förslag, som överensstämmer med denna
uppfattning.

Utredningen
har inte närmare angett vilka utgifter, som skall täckas av

kyrkofondsmedel. Förutom de kostnader som sfiftelsen rikskyrklig finansie

ring täcker nämner utredningen några exempel på andra ändamål, som kan

bli aktuella. Däremot förbigår utredningen de väsentliga delar av rikskyrk

Uga ändamål, som idag täcks med rikskollekter: Även dessa bör omfattas av

den föreslagna kyrkofondsfinansieringen. ,

Stiftelsen
rikskyrklig finansiering har inte haft sådana ekonomiska resurser

att den kunnat tillgodose det verkliga behovet hos de rikskyrkliga anslags

mottagarna. Kyrkofonden bör därför vara beredd att bygga ut denna

anslagsgivning så att behoven i större utsträckning blir tillgodosedda. De

rikskyrkliga organen ges härigenom möjhghet fill nödvändig långsiktig

ekonomisk planering. ■ - :

Av
utredningens betänkande framgår att kyrkofondens inkomster och utgifter i
princip skall balansera varje år. Enligt kyrkofondens redovisning uppvisar
fonden för verksamhetsåret 1979/80 ett överskott om 20,8 milj. kr. och för
verksamhetsåret 1980/81 ett överskott om 36,6 milj. kr. Som jämförelse kan
nämnas att anslagen från stiftelsen rikskyrklig finansiering uppgick fill 6,8
milj. kr ..för år 1979 och fill 7,2 milj. kr. för år 1980. Det står således
helt klart, som de tre samfälUgheterna också tidigare hävdat, att kyrkofonden
redan i dagsläget har möjlighet att överta den rikskyrkliga finansieringen. Det
är vidare anmärkningsvärt att statsmakterna år efter år

Prop.
1981/82:158 151

låtit
avsevärda belopp fonderas i kyrkofonden i strid med förutsättningarna för
fondens verksamhet.

Göteborgs
kyrkliga samfällighet vill därför återigen särskilt understryka

vikten av att kyrkofondsalternafivet snarast blir genomfört. Eftersom

utredningen för sin del funnit det möjligt ätt ta upp frågan i det här

sammanhanget och det inte föreligger några ekonomiska hinder • mot

förslaget kan denna fråga lösas oberoende av betänkandets innehåll' i

övrigt. I :' ■ '■ ■

Sköns
församling: ■ ■ ■

Sköns
församling instämmer med utredningens tankar beträffande finan

siering av vissa rikskyrkliga angelägenheter genom kyrkofonden,, men

församlingen kan ej ta ställning till denna problematik, då utredningen inte

framlagt och ej heller haft till uppgift att framlägga något förslag i denna

fråga. . '

Järfälla
församling: : i

Kyrkofonden
lämnar redan idag vissa bidrag fill rikskyrkliga ändamål. Det synes därför
lämpligt att fonden sett mot bakgrunden av den stora reform beträffande
kyrkofonden som utredningens förslag syftar till, tar över de uppgifter som nu
åvilar Stiftelsen Rikskyrklig finansiering.

Genom
ett sådant beslut fillskapas en gemensam ekonomisk grund för den ; rikskyrkUga
verksamheten som vi anser vara av mycket stort värde.

8
Förslaget om en särskild styrelse för kyrkofonden

Endast
två remissinstanser, domkapitlet i Göteborg och stiftsnämnden: i Strängnäs har
avstyrkt förslaget om en särskild styrelse för kyrkofonden.- Domkapitlet i
Strängnäs och stiftsnämnden i Skara har dock tillstyrkt förslaget om styrelse
endast under förutsättning att förslaget om :ett: reformerat kyrkomöte
realiseras. Några av remissinstanserna har förordat: att kyrkan får en starkare
representafion i styrelsen. Sålunda önskar domkapitlet i Linköping, Göteborgs,
Malmö, Uppsala och Gävle kyrkliga samfälligheter att styrelsen skall bestå av
sju ordinarie ledamöter varav fyra utses av kyrkan och tre av staten.
Stiftsnämnden i Visby, Utbildningsnämn- . den. Rikskommittén för sfiftsfingen.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund och Stiftelsen rikskyrklig
finansiering förordar nio ledamöter, varav sex utses av kyrkan och tre av
staten. Järfälla försarfiling godtar förslaget med sex ledamöter men menar att
styrelsens ordförande jämte två ledamöter bör utses av kyrkan. Göteborg, Malmö,
Uppsala, Gävle och Katrineholms kyrkliga samfälligheter menar att för den
händelse det reformerade kyrkorådet inte kommer till stånd bör Svenska kyrkans
församlings- och pastoratförbund ensam utse de kyrkliga ledamöterna. •

Prop. 1981/82:158 152

Kammarkollegiet:

Kollegiet har inte några invändningar mot detta förslag
eller mot förslaget om hur den särskilda kyrkofondsstyrelsen skall tillsättas.
I sammanhanget kan nämnas att kollegiet förvaltar ett flertal fonder med egna
styrelser. Genom tillsättandet av en särskild styrelse understryks inte bara
det föreslagna utjämningssystemets inomkyrkliga karaktär utan också kyrkofondens
egenskap av stiftelse.

Enligt utredningen bör styrelsen varje år till regeringen
avlämna ett förslag om storieken av den allmänna kyrkoavgiften. Denna uppgift
ankommeri dag på kollegiet. Vidare bör styrelsen fördela såväl de föreslagna
extra utjämningsbidragen som erforderiiga bidrag till rikskyrkliga ändamål.
Däremot förutsätter utredningen att styrelsen inte ingriper i kollegiets
löpande förvaltning av kyrkofonden.

Någon
erinran mot den föreslagna gränsdragningen meUan kollegiets och styrelsens
kompetensområden har kollegiet inte. Utredningens förslag i detta hänseende
torde innebära att kollegiet även i fortsättningen självständigt svarar för
hanteringen av kyrkofondens in- och utbetalningar, bokföring och redovisning
samt beslut om placeringar för förräntning och om lån för fondens ändamål.

Kollegiet
utgår ifrån att något särskilt kansli för styrelsen inte inrättas utan att
denna funktion lägges på kollegiet. En sådan anordning framstår som både
naturlig och rationell. Ett axlande av ansvaret för kanslifunkfionen i
kombination med utredningens övriga förslag synes dock komma att kräva viss
personalförstärkning på såväl handläggare- som biträdesnivå. Denna merkostnad -
liksom övriga kyrkofondsutgifter - bör belasta fonden, inte statsverket. Under
detta avsnitt må avslutningsvis anmärkas att en absolut förutsättning för
genomförandet av förslaget är att erforderliga ADB-rufiner, som utredningen
också utgår ifrån, kommer att införas. Manuella rutiner här skulle vara alltför
arbetskrävande och kostsamt. De tidsramar för hanteringen av det allmänna
utjämningsbidraget vilka anges i lagutkastet förutsätter behandling med ADB.

Riksrevisionsverket:

Mot bakgrund av att det föreslagna utjämningssystemet
huvudsakligen skall utgöra ett inomkyrkligt utjämningssystem och det därför
finns skäl att låta kyrkan få ta mer aktiv del i fondens förvaltning genom en
särskild styrelse borde enligt RRVs mening kostnaderna för fondförvaltningen i
fortsättningen också ankomma på kyrkofonden. Denna fråga bör klargöras i det
fortsatta utredningsarbetet.

Domkapitlet i Linköping:

Den föreslagna styrelsen för kyrkofonden, vari tre
ledamöter utses av regering och fyra av kyrkan, anser domkapitlet tillvarata
såväl statens som kyrkans intressen.

Prop.
1981/82:158 153

Domkapitlet i Skara:

Domkapitlet
fillstyrker att kyrkan får ta mer aktiv del i fondens förvaltning genom att i
föreslagen särskild styrelse utöver tre företrädare för staten kyrkan blir
företrädd med Uka många av reformerat kyrkomöte utsedda ledamöter. Härigenom kan
åstadkommas en för insynen i och förståelse av kyrkans ekonomi och
verksamhetsmöjligheter angelägen anknytning för dem som i andra hänseenden är
engagerade i kyrkans arbete.

Domkapitlet i Strängnäs:

Betr.
kyrkofondens organisafion och uppgifter i övrigt bör dessa enligt domkapitlets
mening knytas samman med frågan om fillkomsten av ett reformerat kyrkomöte.
Kommer detta ej tiU stånd så att kyrkan ej erhåller någon annan styrelseform
bör huvudinflytandet över kyrkofonden som hitfills tillkomma kammarkollegiet
och regeringen. En kyrkofondsstyrelse av föreslaget slag skulle innebära att
väsentliga inomkyrkliga uppgifter lades på ett nytt statligt organ, vilket
strider mot de utveckUngsUnjer i riktning mot större självständighet för
trossamfundet Svenska kyrkan som för närvarande är skönjbar.

Domkapitlet i Västerås:

Vad gäller förvaltningen av kyrkofonden instämmer
domkapitlet i utredningens förslag att representanter för kyrkan bör utses av
kyrkomötet, om förslaget om ett reformerat kyrkomöte genomförs.

Domkapitlet i Lund tillstyrker förslaget om styrelse.

Domkapitlet i Göteborg:

Förslaget om en särskild styrelse för kyrkofonden avstyrkes.
Uppgiften att förvalta kyrkofonden bör kunna kvarligga hos kammarkollegiet. En
särskild styrelse innebär ökad byråkratisering och höjda kostnader.

Domkapitlet i Karlstad:

Domkapitlet ansluter sig till utredningens förslag, att
kyrkofonden får en särskild styrelse bestående av sex ledamöter, av vilka tre
tillsättes av staten och tre av kyrkan.

Stiftsnämnden i Linköping:

Stiftsnämnden tillstyrker att styrelsen för kyrkofonden sammansättes
enligt utredningens förslag.

Stiftsnämnden i Strängnäs:

Stiftsnämnden förordar att i ett fortsatt stat-kyrkasystem
kyrkofonden administreras som hittills av kammarkollegiet och regeringen. En
kyrkofondsstyrelse av föreslagen typ och sammansättning med stark statlig

Prop. 1981/82:158 154

förankring skulle tilläggas uppgifter av inomkyrklig
karaktär, vilket strider mot kyrkans utveckling i riktning mot ett fritt
trossamfund.

Stiftsnämnden i Skara:

Det är
naturligt att kyrkan får ta mer aktiv del i fondens förvaltning om kyrkofonden
får den funktion som utredningen skisserar. Stiftsnämnden tiUstyrker
kyrkofondsstyrelsens föreslagna sammansättning förutsatt att förslaget om ett
reformerat kyrkomöte genomförs. I annat fall föreligger enligt stiftsnämndens
mening inte behov av en av staten tillsatt styrelse.

Stiftsnämnden i Visby:

Stiftsmyndigheterna
har ingen erinran mot förslaget att förvaltningen av kyrkofonden skall ligga
kvar under kammarkollegiet. Vidare tillstyrkes att en särskild
kyrkofondsstyrelse inrättas. Dock är det tveksamt om den föreslagna
sammansättningen är den lämpligaste. Stiftsmyndigheterna ifrågasätter om inte
även samordningen med rikskollekterna bör aktualiseras i detta sammanhang. En
lösning av detta problem vore att kyrkofondens styrelse fick en väsentUgt
bredare kyrklig representation. Stiftsmyndigheterna föreslår att styrelsen
skall bestå av nio ledamöter, varav regeringen utser tre. Övriga ledamöter bör
utses av kyrkomötet. Om detta ej anses kunna genomföras för närvarande, bör de
kyrkliga representanterna bestå av ärkebiskopen samt tre ledamöter utsedda av
Svenska kyrkans försartilings-och pastoratsförbund och två ledamöter utsedda av
Rikskommittén för stiftstingen.

Svenska kyrkans centralråd tillstyrker förslag om en
särskild styrelse för kyrkofonden men anför beträffande sammansättningen m. m.:

Då
emellertid de statliga medel som i form av utjämningsbidrag kommer att slussas
från staten via kyrkofonden till de kyrkliga kommunerna i inget av utredningens
tre alternativa modeller kommer att uppgå ens till 20 % av kyrkofondens totala
inkomster; finns det enligt SKC goda skäl att låta majoriteten av styrelsens
ledamöter utses av kyrkan - förslagsvis två från staten och fyra från kyrkan.
(Jämför f. ö. reglerna för fillsättning av den samarbetsnämnd, som fördelar
statliga medel till frikyrkorna: samtliga ledamöter filisätts av regeringen
efter förslag av Sveriges Frikyrkoråd.) Utredningen föreslår att kyrkans
representanter i kyrkofondsstyrelsen skall utses av kyrkomötet, om förslaget om
ett reformerat kyrkomöte genomföres. I annat fall och i avvaktan på sådant
kyrkomöte föreslår utredningen att ledamöterna skall utses av regeringen efter
förslag av Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund resp.
Rikskommittén för sfiftsting. Eftersom dessa ledamöter skall representera
svenska kyrkan som sådan, bör de utses av ett legalt organ inom kyrkan. SKC
föreslår därför att dessa ledamöter under alla förhållanden - och således även
övergångsvis - skall utses av kyrkomötet. Då avsikten torde vara att framlägga
utredningens

Prop. 1981/82:158 15,5

förslag
för innevarande års kyrkomöte, bör regeringen uppdraga åt kyrkomötet att - för
det fall att förslaget skulle komma att genomföras - utse ledamöter i styrelsen
för kyrkofonden.

Styrelsen
för svenska kyrkan i utlandet:

SKUT
anser det också riktigt att kyrkan, genom den föreslagna styrelsen för
kyrkofonden, får aktivt deltaga i fondens förvaltning. Ett frågetecken sätter
vi dock inför förslaget, att nuvarande kyrkomöte inte skulle vara kompetent att
utse tre representanter till sådan styrelse, vilket SKUT anser bör vara
kyrkomötets uppgift.

Stiftelsen
Rikskyrklig finansiering:

Vid
ett system, vari kyrkofonden övertar sfiftelsens nuvarande funktioner, måste
frågorna om kyrkans inflytande över anslagsgivning och förvaltning lösas på ett
tillfredsställande sätt.

Sfiftelsen
kan till nöds acceptera den föreslagna kyrkofondsstyrelsen.

Det
framstår emellertid som uppenbart att de specifikt kyrkliga intressen som
föreligger har fått en mycket restrikfiv behandling.

Stiftelsen
vill härfill göra följande anmärkningar. Om en verklig samordning av
rikskyrkans finansieringsfrågor skall komma till stånd borde såväl anslagsbeslut
som kollektbeslut beredas i den form som en på representafiv grund vald
kyrkostyrelse utgör. Det är emellertid möjligt att en sådan organisatorisk
lösning inte är möjlig inom ramen för nuvarande samband mellan kyrka och stat.
Stiftelsen går inte närmare in på de formella frågorna i detta hänseende.

Redan
utredningens förslag borde emellerfid möjliggöra en viss samordning av
anslagsbeslut och kollektbeslut. Kollektbesluten kan emellerfid inte på ett
tillfredsställande sätt beredas i ett organ med så smal kyrklig representation
som den föreslagna kyrkofondsstyrelsen.

Stiftelsen
föreslår att kyrkofondens förvaltning samt frågorna om beredning av beslut om rikskollekter
och särskilda anslag ur kyrkofonden för rikskyrkliga ändamål anförtros en
kyrkofondsstyrelse med betydligt bredare kyrklig representation.

Enligt
stiftelsens uppfattning borde en sådan styrelse bestå av nio ledamöter, varav
regeringen utser ordförande och ytteriigare två ledamöter. Övriga ledamöter
utses av kyrkomötet, under förutsättning att kyrkomötet reformeras i den
riktning som utredningen själv har berört. Om en sådan reform inte genomförs
anser stiftelsen att kyrkofondsstyrelsens kyrkliga representanter bör kunna
utgöras äv ärkebiskopen samt tre ledamöter som utses av pastoratsförbundet och
två ledamöter som utses av stiftstingskom-mittén.

Prop.
1981/82:158 156

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund:

I likhet
med vad som anförs i infordrade yttranden biträder förbundsstyrelsen i
utredningens förslag att en särskild styrelse inrättas med ansvar för
kyrkofondens förvaltning. Den löpande förvaltningen förutsattes dock kvarstå
hos kammarkollegiet. Den föreslagna styrelsen bör bestå av ordförande, utsedd
av regeringen, och åtta ledamöter. Av dessa bör två jämte ersättare utses av
regeringen samt sex jämte ersättare av Svenska kyrkans församUngs- och
pastoratsförbund som företrädare för församlingarna. En sådan sammansättning
av styrelsen motiveras av den omständigheten att de kyrkliga kommunerna redan
i dagsläget betalar huvudparten av utjämningen via kyrkofonden.

Rikskommittén för stiftstingen:

Rikskommittén
har ingen erinran mot att förvaltningen av kyrkofonden skall ligga kvar under
kammarkollegiet. Rikskommittén tillstyrker vidare att en särskild
kyrkofondsstyrelse inrättas. Dock är det tveksamt om styrelsens föreslagna
sammansättning är den lämpligaste. Rikskommittén ifrågasätter om inte en fråga
om samordning med rikskollekterna bör aktuaUseras i detta sammanhang. En
lösning av detta problem vore att kyrkofondens styrelse fick en väsentligt bredare
kyrklig representation. Rikskommittén vill föreslå att styrelsen består av nio
ledamöter, varav regeringen utser tre. Övriga ledamöter bör utses av
kyrkomötet. Om detta ej anses kunna genomföras för närvarande bör de kyrkUga
representanterna bestå av ärkebiskopen samt tre ledamöter utsedda av Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund och två ledamöter utsedda av
Rikskommittén för sfiftsfingen.

Svenska kyrkans utbildningsnämnd:

I
stiftelsen rikskyrklig finansiering, Uksom i det organ som bereder
tilldelningen av rikskollekter, förs nu, inför medelstilldelningen, en viktig
prioriteringsdiskussion. Det är utbildningsnämndens mening att man bör samordna
såväl prioriteringsdiskussionen som beslut rörande tilldelning av
kyrkofondsmedel och tilldelning av rikskollekter i en kommande kyrkofondsstyrelse.
Det blir då angeläget att denna styrelse får en sådan bredd och sammansättning
att den kan göra prioriteringar.

I
utredningens förslag nämns en styrelse för kyrkofonden om sex

ledamöter, varav tre representanter för kyrkan och tre för staten. Utbild

ningsnämnden vill tillstyrka förslaget om en särskild kyrkofondsstyrelse,

men anser att den föreslagna kyrkliga representationen är alltför begränsad

för att kunna överta de uppgifter som åvilat sfiftelsen rikskyrklig finansie

ring. Nämnden vill därför föreslå att kyrkofondsstyrelsen utökas med

ytterligare minst tre representanter för kyrkan. "-

Prop. 1981/82:158 157

Sfiftsrådet i Västerås sfift:

Sfiftsrådet vill därjämte tillstyrka utredningens förslag
att inrätta en särskild kyrkofondsstyrelse, där regeringen utser tre ledamöter
och kyrkan tre. När det gäller utseendet av de kyrkliga ledamöterna föreslår
emellertid Stiftsrådet, att de utses av det reformerade kyrkomötet.

Stiftsrådet i Stockholms stift:

Förslaget att tillskapa en styrelse för kyrkofonden
välkomnas. Stiftsrådet betraktar en sådan styrelse som värdefull. Kyrkan får
härigenom möjlighet att bestämma och prioritera hur de medel som församlingarna
vidarebefordrar till kyrkofonden skall fördelas. Utifrån ett sådant synsätt
menar vi ätt det naturligaste varit att den part som tillskjuter mest kapital
också besätter ordförandeposten i styrelsen för kyrkofonden. Vi tror att det är
lättare att genomföra en reform om de som skall vara med och satsa ekonomiskt
och svara för solidariteten får en markerad majoritet i kyrkofondens styrelse.

Sveriges kyrkokamerala förening förordar en styrelse för
kyrkofonden bestående av udda antal ledamöter, utsedda av regeringen och
pastoratsförbundets kongress.

Göteborgs kyrkliga samfällighet:

Som framgår av kyrkofondens redovisning är det kyrkans
egna medel som redan i dag till största delen finansierar den kyrkliga
verksamheten. Statens bidrag är i sammanhanget marjginellt. Samfälligheten
anser därför att kyrkan bör få ett avgörande inflytande på kyrkofondens
användning oavsett finansieringsalternativ. Vi tillbakavisar utredningens
uppfattning att sådant inflytande kan ges endast om kyrkokommunerna ökar sitt
ekonomiska åtagande.

Åberopande kommunal praxis förordas en styrelse med udda
antal ledamöter. Därför förordas sju ledamöter varav kyrkan utser fyra
ledamöter och regeringen tre ledamöter inklusive ordföranden. Kyrkans
företrädare utses lämpligen av pastoratsförbundets kongress. Däremot avstyrks
att rikskommittén för sfiftsfingen får nominera en ledamot. Pastoratsförbundet
företräder både pastorat och församlingar på demokrafisk grund och kan således
väl företräda de intressen som bör göra sig gällande i kyrkofondsstyrelsen.

För den händelse ett reformerat kyrkomöte kommer fill
stånd bUr pastoratsförbundets ställning föremål för övervägande. I ett sådant
läge kan det bli aktuellt att överväga utredningens förslag att kyrkomötet
skall utse kyrkans företrädare.

Utredningen framhåller att styrelsen inte skall befatta
sig med förvaltningen av kyrkofonden. Vi föreslår att det ställningstagandet
omprövas.

12 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 158

Prop.
1981/82:158 158

Malmö kyrkliga samfällighet:

Samfälligheten
tillstyrker utredningens förslag om en särskild styrelse för kyrkofonden men
delar inte utredningens uppfattning angående dess sammansättning. Denna bör
inte - som utredningen föreslår - bestå av ett jämnt antal ledamöter. Därför
föreslås att staten i enlighet med utredningens förslag tillsätter ordföranden
jämte två ledamöter samt att kyrkomötet eller pastoratsförbundet tillsätter
fyra ledamöter. Rikskommittén för stiftstingen skall alltså - enUgt samfällighetens
mening - inte ges mandat att utse någon ledamot.

Uppsala kyrkliga samfällighet:

I ett läge
där kyrkan i princip skall stå för sina egna kostnader torde det vara rimligt
att Svenska kyrkan har majoritet i den föreslagna nya kyrkofondsstyrelsen. Samfällda
kyrkorådet föreslår att styrelsen skall bestå av 7 ledamöter varav regeringen
utser 3 och det reformerade kyrkomötet 4. Under ett eventuellt övergångsskede
skall Pastoratsförbundets representant-skap nominera de kyrkliga ledamöterna.

Gävle kyrkliga samfällighet:

Beträffande
kyrkofondens förvaltning (s. 84) vill kyrkorådet understryka behovet av ett
starkare kyrkligt inflytande. Enligt vad som nyss sagts kommer beslut om
användning av medel ur fonden i stor utsträckning att gälla ändamål inom den
kyrkokommunala sektorn, detta så mycket mer som den helt övervägande delen av
de statligt reglerade utgifterna är fasta och sålunda inte blir föremål för
särskilda beslut. På denna grund förordar kyrkorådet att majoriteten i
kyrkofondens styrelse utses från kyrkligt håll. Kyrkorådet föreslår sålunda att
styrelsen får sju ledamöter, av vilka fyra utses av kyrkomötet och tre av
regeringen, som också bland de sju utser ordförande.

Lunds kyrkliga samfällighet

tillstyrker förslaget om en särskild styrelse för
kyrkofonden.

Sfiftelsen RikskyrkUg finaniering:

Vid ett
system, vari kyrkofonden övertar stiftelsens nuvarande funkfioner, måste
frågorna om kyrkans inflytande över anslagsgivning och förvaltning lösas på ett
fillfredsställande sätt.

Stiftelsen kan till nöds acceptera den föreslagna
kyrkofondsstyrelsen.

Det framstår emellertid som uppenbart att de specifikt
kyrkliga intressen som föreligger har fått en mycket restriktiv behandling.

Stiftelsen
vill härtill göra följande anmärknirigar. Om en verklig samordning av
rikskyrkans finansieringsfrågor skall komma till stånd borde såväl
anslagsbeslut som kollektbeslut beredas i den form som en på representativ
grund vald kyrkostyrelse utgör. Det är emellertid möjligt att en sådan

Prop. 1981/82:158 159

organisatorisk lösning inte är möjlig inom ramen för
nuvarande samband mellan kyrka och stat. Stiftelsen går inte närmare in på de
formella frågorna i detta hänseende.

Redan utredningens förslag borde emellerfid möjliggöra en
viss samordning av anslagsbeslut och kollektbeslut. Kollektbesluten kan emellerfid
inte på ett fillfredsställande sätt beredas i ett organ med så smal kyrklig
representation som den föreslagna kyrkofondsstyrelsen.

Sfiftelsen föreslår att kyrkofondens förvaltning samt
frågorna om beredning av beslut om rikskollekter och särskilda anslag ur
kyrkofonden för rikskyrkUga ändamål anförtros en kyrkofondsstyrelse med betydUgt
bredare kyrkUg representation.

Enligt
stiftelsens uppfattning borde en sådan styrelse bestå av nio ledamöter, varav
regeringen utser ordförande och ytterligare två ledamöter. Övriga ledamöter
utses av kyrkomötet, under förutsättning att kyrkomötet reformeras i den
riktning som utredningen själv har berört. Om den sådan reform inte genomförs
anser stiftelsen att kyrkofondsstyrelsens kyrkliga representanter bör kunna
utgöras av ärkebiskopen samt tre ledamöter som utses av pastoratsförbundet och
två ledamöter som utses av stiftstingskom-mittén.

Järfälla församling:

Vi fillstyrker utredningens förslag om inrättande av en
särskild styrelse för kyrkofonden med representation för Svenska kyrkan. Enligt
vår uppfattning bör styrelsens ordförande utses av kyrkan.

Katrineholms kyrkliga samfällighet:

Beträffande
kyrkofondens förvaltning tillstyrker samfälligheten betänkandets förslag om en
särskild styrelse. Styrelsen bör dock bestå av ett udda antal ledamöter. Med
hänsyn fill att statens tillskott fill fonden endast är marginellt är det rimUgt
att kyrkan utser fler ledamöter än regeringen. Kyrkans företrädare kan tills
vidare med fördel utses av pastoratsförbundets kongress. Att rikskommittén för stiftsfingen
skulle utse en av ledamöterna synes ej påkallat.

9 Övriga frågor

Ett fiotal remissinstanser har pekat på vikten av att
värdefulla kyrkor bevaras men samfidigt förklarat sig medvetna om den tunga
ekonomiska belastning detta innebär för den enskilda församlingen. Några av
dessa såsom domkapifiet och stiftsnämnden i Visby och stiftsnämnden i Växjö
menar att finansieringen bör ske över kyrkofonden. Andra såsom riksantikvarieämbetet
och Svenska kyrkans församUngs- och pastoratsförbund förordar att frågan om
finansiering över kyrkofonden snarast utredes. Malmö kyrkliga samfällighet och Jörns
församling har helt avvisat tanken att

Prop. 1981/82:158 160

underhåll av kyrkobyggnader skall finansieras över
kyrkofonden. Lunds domkapitel anser att dessa kostnader inte bör finansieras
genom kyrkofonden i systemets inledningsskede.

Tolv remissinstanser har tagit upp frågan om att
kyrkofonden skulle kunna överta kostnaderna för vissa församlingar. Av dessa
har endast domkapitlet i Göteborg förkastat tanken medan övriga förordat att
frågan utredes. Pastoratsförbundet och Malmö kyrkliga samfällighet har i detta
sammanhang även begärt att frågan att finansiera ATP-avgiften för präster och
kyrkomusiker över kyrkofonden utredes.

Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Kyrkomusikernas riksförbund och Lenhovda-Herråkra
kyrkliga samfällighet anser att kostnaderna för prästers och kyrkomusikers
fackliga förtroendemän bör bekostas av kyrkofonden.

Slutligen har kammarkollegiet, riksrevisionsverket,
stiftsnämnderna i Skara och Lund samt Stiftelsen RikskyrkUg finansiering berört
några sinsemellan skilda frågor rörande förslagets genomförande.

9.1 Kyrkorestaureringar

Länsstyrelsen i Östergötlands län:

Många
församlingar har gamla och kulturhistoriskt sett värdefulla församlingskyrkor.
Restaureringar av dessa kan innebära krav från de kulturminnesvårdande
myndigheternas sida som kan få mycket betydande ekonomiska konsekvenser för
resurssvaga församlingar. Exempel finns på församlingar som fått lov att höja
sin utdebitering kraftigt i samband med renovering av kyrkan.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör amorteringstiden för
de lån som tas upp i samband med renoveringen kunna förlängas. Vidare bör
statsbidrag alternafivt extra bidrag kunna övervägas som medel för att hålla
utdebiteringen nere.

Domkapitlet i Växjö:

Församlingarna inom skattesvaga områden måste emellertid
enligt domkapitlets mening stödjas i den kulturvårdande insats, som göres för
att bevara den kulturskatt, som våra kyrkor med inventarier utgör, antingen nu
detta skall ske, vilket domkapifiet för sin del förordar, genom skatteutjämningsbidrag,
eller genom utjämning över kyrkofonden.

I delar av vårt land har den lavinartade kostnadsökningen
för detta slag av nödvändiga konserverings- och renoveringsarbeten så tungt
belastat de små församlingarnas ekonomi, att föga utrymme lämnas för medel till
den kyrkliga verksamheten.

Förhållandet måste i hög grad uppmärksammas.

Prop.
1981/82:158 161

Domkapitlet i Lund:

Enligt 1 §
förordningen (1981:447) om statsbidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse kan i mån av medelstillgång statsbidrag ges till vård av sådan
bebyggelse. - Huvuddelen av församlingskyrkorna har uppenbart ett sådant
kulturhistoriskt värde att det måste vara ett allmänt intresse att de bevaras
för framtiden. Om vissa kostnader för byggnadsvården avseende kyrkorna
utjämnas i det nya systemet finns det en risk att samhället inte känner lika
stort ekonomiskt ansvar för kyrkobyggnaderna som för andra former av
bebyggelse. I och för sig är det tänkbart att ge kyrkofondens styrelse i
uppgift att via det extra utjämningsbidraget anslå medel till kostnadskrävande
restaureringar. Domkapitlet utgår då ifrån att kyrkan i framfiden inte blir
hänvisad till att utan varje form av statsbidrag själv svara för utjämningen
utan att statsbidrag även i fortsättningen kommer att utgå åtminstone för detta
ändamål och till belopp som står i rimlig proportion till statens stöd till
övrig kulturhistorisk bebyggelse. På de skäl utredningen anfört bör dock
ifrågavarande kostnader inte bli aktuella för utjämning i systemets
inledningsskede.

Domkapitlet i Göteborg:

Beträffande
kostnadskrävande kyrkorestaureringar torde det vara rikfigt att inte nu reglera
denna fråga. Med hänsyn tUl de stora kulturhistoriska värden det gäller torde
kunna förutsättas, att allmänna medel kan tillskjutas härför efter prövning
från fall till fall.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby:

Enligt direkfiven skulle utredningen undersöka om
utjämningssystemet kunde kompletteras med speciella bidrag ur kyrkofonden för
vissa särskilda ändamål som ej kunde inordnas i underlaget för det generella
systemet. Utredningen har dock stannat för att "för närvarande" avstyrka
bidrag till speciella ändamål typ "dyrbara kyrkorestaureringar".

Frågan om
finansieringen av kyrkorestaureringar är en ekonomisk fråga av betydande
storleksordning. Det statsanslag som ställs till riksantikvarieämbetets
förfogande för bl.a. dessa ändamål är inte tillräckligt. Församlingarna
belastas ofta med alltför höga kostnader för vården av kyrkorna. Den egentUga
kyrkliga verksamheten blir därigenom lidande.

På Gotland
har detta spörsmål sin särskilda betydelse genom de långt avancerade planerna
på en byggnadshytta. Som bekant har underhållet av gotlandskyrkorna såsom
byggnader uppfattats som ett riksintresse i varje fall sedan rikskollekt
började beviljas vid mitten av 1940-talet. Den lösning som nu håller på att
växa fram innebär att såväl riksantikvarieämbetet som stiftets församlingar tar
ett långsiktigt ansvar för gotlandskyrkorna. Vissa "fasta" kostnader
inom byggnadshyttans verksamhetsområde, t. ex. för administration, långsiktig
planering av verksamheten och för inventeringsarbete borde i detta sammanhang
kunna utgå direkt ur kyrkofonden utan omvägar över

Prop.
1981/82:158 162

församlingarna eller samfällighet. De belopp det här
gäller är med hänsyn till kyrkofondens omslutning små. Ett årligt bidrag till
byggnadshyttan om 500 000 kronor skulle innebära en betydande stabilisering av
verksamheten.

Stiftsnämnden i Växjö:

Stiftsnämnden
anser att frågan om kyrkorestaureringar är en angelägen fråga på grund av de
stora kostnader som dessa ofta medför. Medel härför bör därför kunna utverkas
även för den fidsperiod som ligger närmast i fiden.