Prop. 1981/82:161

Prop.
1981/82:161

Regeringens proposition 1981/82:161

om fortsatt
valutareglering;

beslutad
den 11 mars 1982.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för dén åtgärd och det ändamål som framgår av föredragandens
hemställan.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ROLF
WIRTÉN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att valutaregleringen förlängs att gälla ytterUgare ett
år, dvs. för tiden den 1 juli 1982-den 30 juni 1983. För riksdagens yttrande
läggs samtidigt fram förslag till förordning om fortsatt gilfighet av valutaförordningen
under samma tid.

I Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 161

Prop.
1981/82:161 2

1 Förslag
till

Lag
om tillämpning av valutalagen (1939:350)

Härigenom
föreskrivs att 2 § första stycket 1, 2 och 4—9 samt 5 § I och 3 valutalagen
(1939: 350) skall fillämpas under tiden den 1 juli 1982- den 30 juni 1983.

2 Förslag
till

Förordning
om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959:264)

Härigenom
föreskrivs att valutaförordningen (1959:264), som enligt förordning (1981:439)
gäller till utgången av juni 1982, skall fortsätta att gälla till utgången av
juni 1983.

Prop.
1981/82:161 3

Utdrag

EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-03-11

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén,
Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland,
Molin

Föredragande: statsrådet Wirtén

Proposition om fortsatt valutareglering

Enligt valutalagen (1939: 350, ändrad senast 1981: 1086)
gäller i fredstid att fullmäktige i riksbanken skall göra framställning till
regeringen om valutareglering, om det prövas nödvändigt för att nå de centrala
mål som har fastställts för den ekonomiska politiken. Fullmäktige skall därvid
begära att regeringen föreslår riksdagen en lag om tillämpning av valutalagen
för högst ett år. Regeringen skall samtidigt som ett sådant lagförslag läggs
fram förelägga riksdagen de valutareglerande föreskrifter som regeringen avser
att utfärda. Sådana föreskrifter finns i valutaförordningen (1959: 264, ändrad
senast 1980: 363). En redogörelse för innehållet i valutalagen och
valutaförordningen finns i prop. 1975:82 (s. 14-21) och prop. 1977/78:169 (s. 6
och 7). I valutakommitténs (1977:03) i december 1980 avgivna delbetänkande (SOU
1980:51) Valutareglering och ekonomisk politik finns vidare en ingående
redogörelse för valutaregleringens principer och funk-tionssän (s. 28-136).

Genom lagen (1981:438) om tillämpning av valutalagen
(1939:350) och förordningen (1981:439) om fortsatt gUtighet av
valutaförordningen (1959: 264) har valutareglering föreskrivits för tiden den I
juli 1981 -den 30 juni 1982 (prop. 1980/81:163, FiU 35, rskr 310).

I skrivelse den 28 januari 1982 har fullmäktige i
riksbanken anfört att anledning alltjämt föreligger att ta i anspråk gällande
fullmakter i valutalagen och samtidigt ge valutaförordningen fortsatt
giltighet. Fullmäktige hemställer därför att regeringen begär riksdagens
bemyndigande att 2§ första stycket 1, 2 och 4-9 samt 5§ 1 och 3 valutalagen
skall äga tillämpning under tiden den 1 juli 1982-den 30 juni 1983 och att
regeringen lägger fram förslag om att valutaförordningen skall äga fortsatt
giltighet till utgången av juni 1983. Till protokollet i detta ärende bör som
bilaga 1 fogas fullmäktiges skrivelse. ti Riksdagen 1981182. I saml. Nr 161

Prop.
1981/82:161 4

Efter
remiss har yttranden avgivits av bankinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret.
Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen och Sveriges
föreningsbankers förbund. Vidare har Sveriges industriförbund inkommit med
yttrande. Bankföreningen har upplyst att Post- och Kreditbanken, PK-banken
förklarat sig dela bankföreningens synpunkter. Samtliga remissinstanser utom
bankföreningen har uttalat att de inte har något att erinra mot att
valutaregleringen förlängs ytterligare ett år. Bankföreningen har hemställt
att valutaregleringen förlängs endast till och med den 31 december 1982 samt
anfört att valutakommittén bör uppmanas att avge slutbetänkande i så god tid
att ärendet kan behandlas under innevarande år. Industriförbundet har instämt
i bankföreningens hemställan. Sveriges föreningsbankers förbund föreslår att
ekonomidepartementet påskyndar slutförandet av utredningen. En sammanställning
över yttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

För
egen del vill jag anföra följande.

Valutaregleringen
är ett medel i penningpolitiken. Den syftar till att öka möjligheterna att föra
en oberoende penningpolitik. Regleringen omfattar huvudsakligen sädana
transaktioner som saknar direkt samband med utrikeshandeln. Vittgående
undantag har nämligen gjorts för löpande betalningar varmed främst avses likvider
på normala betalningsvillkor vid export och import av varor och tjänster. Inom
ramen för valutalagen och valutaförordningen ankommer det på riksbanken att
utforma de närmare bestämmelserna rörande kapitaltransaktionerna.

Till
följd av de stora obalanserna i den svenska ekonomin har penningpolitiken i
allt högre grad fått utformas med hänsyn till betalningsbalansen. Försvaret av
växelkursen står därvid i centrum. Den önskade växelkursen skulle i princip
kunna upprätthållas utan stöd av någon valutareglering. Regleringen kan
emellertid göra det möjligt att vid tendenser till valutaoro försvara växelkursen
utan så kraftiga räntehöjningar som annars skulle erfordras. Därigenom ökar
möjligheterna att avväga penningpolitiken också efter det inhemska
konjunkturläget.

Den faktiska betydelse
valutaregleringen har för stabiliseringspolitikens effektivitet begränsas
emellertid fortlöpande. Det hänger främst samman med de mycket stora
kreditflöden i både in- och utgående riktning som vår utrikeshandel och
finansieringen av bytesbalansunderskotten ger upphov till. Därigenom har
möjligheterna att föra en från utlandet avvikande räntepolitik kraftigt
beskurits, särskilt vad gäller den korta räntan. Vidare har den statliga
utlandsupplåningen kommit att spela en allt större roll för skyddet av
växelkursen och därmed för möjligheterna att bedriva en självständig
stabiliseringspolitik.

Principfrågan
om huruvida valutareglering i någon form är nödvändig i penningpolitiken utreds
av valutakommittén (E 1976:03). Regleringar med inslag av förbud som inkräktar
på den enskildes fria dispositioner av inkomster och finansiella tillgångar bör
enligt min mening om möjligt

Prop. 1981/82:161 5

undvikas.
Det finns anledning att mycket noga granska argumenten för regleringen från
denna utgångspunkt. Något beslut om ändringar i den nuvarande ordningen bör
emellertid uppenbarligen inte fattas innan resultatet av valutakommitténs
översyn av hela valutaregleringen föreligger.

Det
är också att märka att en så långvarig reglering som den svenska kan leda till
att utbud och efterfrågan på olika finansiella och materiella investeringsobjekt
dams upp. En liberalisering av valutaregleringen kan därför leda till stora
transaktionsvolymer under en övergångsperiod. Sveriges utsatta ekonomiska situafion,
som bl. a. kommer till uttryck genom ett stort bytesbalansunderskott, gör det
särskilt viktigt att få dessa övergångsproblem belysta innan beslut om
ändringar i den nuvarande valutaregleringen fattas.

Med
hänsyn till vad jag nu har anfört finner jag det nödvändigt att valutaregleringen
förlängs i avvaktan på de åtgärder som kan komma att vidtagas i anledning av
valutakommitténs utredningsarbete. Enligt vad jag inhämtat är kommitténs arbete
nu inne i sitt slutskede och kommittén beräknas slutföra sitt uppdrag
innevarande år. Det torde dock inte vara möjligt att genomföra beredningen av
kommitténs betänkande i sådan tid att en eventuell ny lagstiftning kan träda i
kraft den 1 januari 1983. Jag förordar därför att regeringen begär riksdagens
godkännande att förlänga valutaregleringen ytterligare ett år, dvs. för tiden
den 1 juli 1982-den 30 juni 1983.

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels
föreslår riksdagen att antaga ett inom ekonomidepartementet upprättat förslag
till

1. lag
om tillämpning av valutalagen (1939:350),

dels
lämnar riskdagen tillfälle att yttra sig över ett inom ekonomidepartementet
upprättat förslag till

2. förordning
om fortsatt giltighet av valutaförordningen

(1959:264).

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden anfört för den åtgärd och det
ändamål som föredraganden har hemställt om.

Prop. 1981/82:161 6

Bilaga
I

SVERIGES RIKSBANK 1982-01-28

Till
Ekonomidepartementet

Genom
lagen 1981:438 om fillämpning av valutalagen (1939:350) har föreskrivits att 2
§ första stycket 1, 2 och 4-9 samt 5 § 1 och 3 valutalagen (1939:350) skaU äga
tillämpning under fiden den 1 juli 1981-den 30 juni 1982. Därjämte har jämlikt
förordningen (1981:439) om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959:264)
föreskrivits att valutaförordningen, som enligt förordningen (1980:363) gäller
till utgången av juni 1981, skall äga fortsatt giltighet fill utgången av juni
1982.

Då
anledning alltjämt föreligger att ianspråktaga gällande fullmakter i
valutalagen och samtidigt ge valutaförordningen fortsatt giltighet får fullmäktige
i riksbanken hemställa att regeringen måtte

dels
begära riksdagens bemyndigande att 2 § första stycket 1, 2 och 4-9 samt 5 § 1
och 3 valutalagen skall äga tillämpning under tiden den 1 juli 1982-den 30 juni
1983;

dels
framlägga förslag om att valutaförordningen skall äga fortsatt giltighet fill
utgången av juni 1983.

Stockholm
som ovan

Å
FuUmäktiges vägnar: Torsten Bengtson

Taf
Jochnick

Prop. 1981/82:161 7

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena

De
flesta remissinstanserna har uttalat att de inte har något att erinra mot att
valutaregleringen förlängs ytterligare ett år. Svenska bankföreningen i vars
yttrande PK-banken förklarat sig instämma hemställer dock att valutaregleringen
förlängs endast till och med den 31 december 1982. Sveriges Industriförbund har
inkommit med en skrivelse vari förbunidet förklarat sig instämma i
bankföreningens hemställan.

Några remissyttranden
innehåller i huvudsak endast att riksbankens framställning tillstyrks eller att
någon erinran inte finns mot den begärda förlängningen av valutaregleringen. Så
är fallet med bankinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret och Svenska
sparbanksföreningen.

Övriga
remissinstanser samt Industriförbundet har anfört:

Svenska
Bankföreningen: Bankföreningen har tidigare framfört önskemålet att en
utredning förutsättningslöst bör pröva dels vilka valutarestriktioner som kan liberaliseras
och vilka som i någon form måste bibehållas, dels hur ett
valutaregleringssystem bör utformas i framtiden. På förslag av ekonomiministern
tillkallades under 1977 en kommitté med uppdrag att se över valutaregleringen
och valutalagstiftningen. Ekonomiministern framhöll i kommittédirektiven för
snart fem år sedan att utredningsarbetet borde bedrivas skyndsamt.
Bankföreningen har vid flera tillfällen framfört att den anser en sådan skyndsamhet
vara synnerligen angelägen.

Valutakommittén
framlade 1980 delbetänkandet "Valutareglering och ekonomisk politik" (SOU
1980:51) med ett antal expertrapporter som belyste valutaregleringens
samhällsekonomiska verkningar och regleringens ställning som
ekonomisk-politiskt instrument. Bankföreningen framförde i remissyttrande till
ekonomidepartementet 1981-04-23 synpunkter med anledning av expertrapporterna i
delbetänkandet.

Bankföreningen
vill understryka följande viktiga slutsatser i expertrapporterna:

— Kapitalrörelser
är positiva för samhällsekonomin och höjer välfärden. Vissa valutatransaktioner
som myndigheterna bedömt ha negativa effekter för samhällsekonomin har i
stället positiva effekter.

— Valutaregleringen
är illa lämpad för att styra kapitalrörelserna. Det finns andra ekonomisk-polifiska
instrument som är effektivare och har lägre samhällsekonomiska kostnader.

— Valutaregleringen
kan endast tillfälligt dämma upp krafter som beror på obalans i
samhällsekonomin. Stora valutaförluster har inte kunnat förhindras genom
skärpta valutarestriktioner.

— Valutaregleringens
värde för stabiliseringspolitiken är mycket begränsat; i stället kan fria
kapitalrörelser spela en positiv roll för stabiliseringspolitiken eftersom de
minskar risken att ekonomin skall drabbas av allvarliga balansrubbningar.

— Valutaregleringen
medför allokeringsförluster som minskar möjligheterna att uppnå
samhällsekonomisk balans.

Bankföreningen
vill understryka att den nuvarande regleringens utformning i väsentliga
avseenden hämmar bankernas möjligheter att betjäna

Prop.
1981/82:161 8

kunderna på mest effektiva och ändamålsenliga sätt. Vidare
medför exempelvis valutaregleringen av löpande betalningar — med gällande låga
fri-gränser - för såväl företag, banker som riksbanken stora kostnader som ej
motsvaras av påtagUga positiva effekter. Både för riksbankens statistikverksamhet
och kontrollverksamhet avseende valutatransaktioner bör givetvis eftersträvas
att företag, banker och privatpersoner inte onödigtvis belastas med uppgiftslämnande.

Bankföreningen framhöll i remissyttrandet 1981-04-23 att
experterna hade gjort så omfattande analyser och dragit så klara och entydiga
slutsatser därav, att kommittén borde ha tillräckligt underlag för att
skyndsamt kunna lägga fram konkreta förslag om avskaffande av valutaregleringen
i dess nuvarande form. Materialet förstärker den kritik som under en lång följd
av år har riktats mot regleringen.

Slutsatserna beträffande valutarestriktionernas
ineffektivitet och negafiva verkningar är allmängiltiga, dvs. de gäller
oavsett vilken situation samhällsekonomin befinner sig i, bortsett från av krig
föranledda extraordinära eller motsvarande förhållanden. Man måste därför i
varje situation — även vid allvarliga balansrubbningar — sträva efter att klara
sig med ett minimum av valutarestriktioner och då endast sådana som med stor
säkerhet kan bedömas vara effektiva när det gäller att uppnå viktiga samhällsekonomiska
mål. Givetvis bör då också vägas in varje tilltänkt restriktions
skadeverkningar i olika avseenden och möjligheterna att tillgripa alternativa
ekonomisk-politiska medel.

Bankföreningens bestämda uppfattning är därför att en
avveckling av valutaregleringen i dess nuvarande form inte bör uppskjutas med
hänvisning till de bytesbalansunderskott som Sverige för närvarande har och
kan väntas ha under de närmaste åren.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser bankföreningen det
otillfredsställande att valutaregleringen är efter år närmast rutinmässigt
förlängs i oförändrad form. Det är angeläget att expertrapporternas slutsatser
mycket snart resulterar i konkreta åtgärder för att avskaffa valutaregleringen
i dess nuvarande skick.

Bankföreningen anser att valutakommittén nu bör uppmanas
att avge slutbetänkande i så god tid att remissbehandling,
propositionsskrivning och riksdagsbehandling av ärendet kan medhinnas under
innevarande år.

Bankföreningen hemställer att valutaregleringen förlängs
endast till och med den 31 december 1982.

Post- och Kreditbanken, PKbanken har deltagit i
behandlingen av detta ärende och förklarat att den instämmer i yttrandet.

Sveriges Föreningsbankers Förbund: Valutakommittén, som
tillsattes 1977, har att se över valutaregleringen och valutalagstiftningen.
Kommittén har ännu inte avgett slutbetänkande, däremot ett (delbetänkande
under 1980 benämnt "Valutareglering och ekonomisk politik" (SOU
1980:51) med ett antal expertrapporter som belyste valutaregleringens
samhällsekonomiska verkningar och ställning som ekonomiskt-politiskt
instrument.

Det är givetvis inte möjligt att underlåta en förlängning
av valutaregleringen i nuläget. Valutakommittén måste lägga fram ett
slutbetänkande, som sedan skall remissbehandlas före ett politiskt
ställningstagande. Det torde inte vara praktiskt möjligt att hinna med detta
under innevarande år. Mot denna bakgrund har förbundet ingen erinran mot
ytterligare ett års förlängning av valutaregleringen. Förbundet vill emellertid
understryka att

Prop. 1981/82:161 9

det
är synnerligen angeläget att valutakommittén snarast avslutar sitt arbete.
Förbundet föreslår att departementet påskyndar slutförandet av utredningen.

Sveriges
Industriförbund: Ekonomidepartementet har traditionellt sänt ut på remiss
riksbanksfullmäktiges begäran om ytterligare ett års förlängning av
valutaregleringen.

Bankföreningen
har i sitt remissvar angående förlängningen av valutaregleringen yrkat att
valutakommittén bör uppmanas att avge slutbetänkande i så god tid att
riksdagsbehandlingen av ärendet kan hinnas med under 1982. Industriförbundet
vill med denna skrivelse kraftigt instämma i Bankföreningens hemställan. Valutaregleringen
bör därför förlängas endast till den 31 december 1982.

Den
s.k. valutakommittén tillsattes 1977. Enligt kommittédirektiven borde
utredningsarbetet bedrivas skyndsamt. Från näringslivets sida har kravet på
skyndsamhet hela tiden betonats. 1980 avslutade kommittén första delen av sitt
arbete genom att publicera delbetänkandet "Valutareglering och ekonomisk
politik" (SOU 1980:51). Den analys av de samhällsekonomiska
konsekvenserna av valutaregleringen inklusive dess roll som ekonomiskt politiskt
instrument som delbetänkandet innehåller bör utgöra en utmärkt grund för
kommittén att snabbt kunna lägga fram konkreta förslag till ändringar i den
nuvarande valutaregleringen.

Valutaregleringen
i sin nuvarande utformning är komplex och svåröverskådlig. AUmänhet och
företag har ingen möjlighet att genomskåda vilka kriterier som bör vara
uppfyllda för att en ansökan skall vinna riksbankens gillande. Ändringar i
systemet kan ske utan utredning eller remissförfarande. Denna osäkerhet om
reglerna och praxis har givetvis inneburit svårigheter för företagen när det
gällt att snabbt agera i valutaärenden. Målet för en förändrad valutalagstrftning
måste vara att främja enkelhet, lättförståelighet och rättssäkerhet vid
tillämpningen av lagen. Den naturliga följden av en sådan ambition måste bli
att valutakommittén i sitt förslag byter ut det nuvarande negativa systemet mot
ett positivt där tj, huvudregeln innebär att alla transaktioner är tillåtna som
inte är uttryckligen förbjudna.

Sveriges
problem i frågan om betalningsbalansen är väl kända. Situationen är idag
svårare än någon gång tidigare under valutaregleringens existens. Enligt
utredningens delbetänkande kan 70-talets stabiliseringspolitik har bidragit
till dena olyckliga utveckling. Oavsett vilka slutsatser man drar av den förda
politiken måste svensk export med nödvändighet öka för att få jämvikt i
betalningsbalansen. Valutaregleringen i Sverige får inte utgöra ett hinder för
denna utveckling.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982