Prop. 1981/82:162

Prop,
1981/82:162

Regeringens proposition

1981/82:162

om
begränsning av användningen av klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott;

beslutad
den 18 mars 1982.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för den åtgärd och det ändamål som framgår av föredragandens
hemställan.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL
AXEL PETRI

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att användningen av kliniska undersökningar i mål om trafiknykterhetsbrott
skall begränsas. Förslaget innebär att sådana undersökningar skall göras i
regel endast när en fordonsförare som misstänks för trafiknykterhetsbrott kan
antas vara påverkad av annat berusningsmedel än alkohol eller annars särskilda
skäl för läkarundersökning föreligger. I propositionen föreslås också en mindre
jämkning i lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov. Den nya ordningen
föreslås genomförd med verkan fr. o. m. den 1 juli 1982.

1
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 162

Prop.
1981/82:162 2

Förslag
till

Lag
om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov

Härigenom föreskrivs
att 4 § lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Vägrar
den på vilken alkoholutandningsprov skall företagas att medverka till sådant
prov får blodprov tagas och läkarundersökning för utrönande av alkoholpåverkan
äga rum.

4 §

Föreslagen lydelse

Vägrar
den som skall lämna alkoholutandningsprov att medverka till detta får blodprov
tas även omförutsättningar härför inte föreligger enligt 28 kap. 12 §
rättegångsbalken.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982,

Prop. 1981/82:162

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-03-18

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Wikström. Friggebo, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo,
Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Proposition om begränsning av användningen av klinisk
undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott

1 Inledning

I mål om trafiknykterhetsbrott används som bevismedel dels
blodprovs-och urinprovsanalys, dels kUnisk undersökning jämte läkares uttalande
om graden av den misstänktes påverkan.

Riksdagen begärde i december 1979 en utvärdering av
användningen av de kliniska undersökningarna. Vid fortsatta överväganden efter
en sådan utvärdering fick enligt riksdagen prövas om och i vilken utsträckning
man kan avstå från dem (JuU 1979/80:11, rskr 1979/80:90).

I samband med att regeringen i oktober 1980 bemyndigade
justitieministern att tillkalla en särskild utredare' för att utreda
möjligheten att använda utandningsprov som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott
uppdrogs det åt denne att göra den av riksdagen begärda utvärderingen.
Utredaren — som arbetar under namnet utredningen om alkoholutandningsprov - har
i delbetänkandet (Ds Ju 1981; 13) KUnisk undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott
redovisat resultatet av utvärderingen och lämnat förslag med anledning därav.
I betänkandet föreslås att användningen av kliniska undersökningar vid
misstanke om trafiknykterhetsbrott skall begränsas.

Till protokollet i detta ärende bör fogas som bilaga 1
utredningens sammanfattning av sitt betänkande och som bilaga 2 av utredningen
framlagda författningsförslag.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-

' F. d. borgmästaren Johan Björling. ti Riksdagen
1981/82. 1 saml. Nr 162

Prop. 1981/82:162 4

serna
och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till regerings-protokollet
i detta ärende som bilaga 3.

2
Gällande regler m. m.

2.1 Trafiknykterhetsbrott

Regler
om straffrättsligt ansvar för onykterhet vid förande av motordrivna fordon
finns i 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen).
Enligt I mom. första och andra styckena skall den dömas för rattfylleri som vid
förande av motordrivet fordon eller spårvagn varit sä påverkad av starka
drycker eller annat berusningsmedel, att det kan antas att han inte på ett
betryggande sätt kunnat föra fordonet eller spårvagnen. Straffet är fängelse i
högst ett år eller, där omständigheterna är mildrande, böter, dock lägst 25
dagsböter.

Enligt
1 mom. tredje stycket skall den som fört motordrivet fordon eller spårvagn
efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i
hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller däröver
anses ha varit så påverkad av starka drycker under eller efter färden att det
kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet eller
spårvagnen.

Enligt
2 mom. gäller att om det inte är styrkt att föraren varit så påverkad som sägs
i 1 mom. första stycket men denne har fört fordonet eller spårvagnen efter att
ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod
under eller efter färden uppgick till 0,5 men ej fill 1,5 promille, så skall
han dömas till böter, dock lägst tio dagsböter, eller fängelse i högst sex
månader. Gärningen betecknas i praxis som rattonykterhet.

2.2 Körkortsingripanden

I
körkortslagen (1977:477) finns bestämmelser om vilken inverkan trafikbrott har
på den dömdes rätt till körkort (16-26 §§).

Enligt körkortslagen skall
körkortet återkallas om körkortshavaren har gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott.
Samtidigt med återkallelsen bestäms en spärrtid, lägst en månad och högst tre
år. Vid rattfylleri skall spärrtiden bestämmas till lägst ett år. I stället för
återkallelse kan vid rattonykterhet varning under vissa omständigheter meddelas
körkortshavaren. För att varning skall anses tillräcklig krävs det att
alkoholkoncentrationen i blodet under eller efter färden varit lägre än 0,8
promille och att omständigheterna är mildrande. I avvaktan på slutligt avgörande
i återkal-lelsefrågan skall körkortet återkallas tills vidare, om det på
sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att slutligt återkallas till
följd av att körkortshavaren har gjort sig skyldig fill trafiknykterhetsbrott.
Mål om

Prop. 1981/82:162 5

återkallelse
prövas av länsrätten. Föreligger synnerliga skäl, får med avvikelse från de
regler som har redovisats nu återkallelse underlåtas eller spärrtid sättas ned.

Körkortslagen
innehåller också bestämmelser om omhändertagande av körkort vid misstanke om trafiknykterhetsbrott.
Körkortet skall omhändertas, om körkortshavaren vid förandet av motordrivet
fordon eller spårvagn har företett tydliga tecken på påverkan av starka
drycker eller annat ämne. Misstänks körkortshavaren för trafiknykterhetsbrott,
skall körkortet omhändertas när resultatet av blodanalysen har erhållits. När
misstanken avser rattonykterhet och alkoholkoncentrationen i blodet
understiger 0,8 promille skall körkortet inte omhändertas om omständigheterna
vid brottet kan anses mildrande.

2.3 Bevisning
i mål om trafiknykterhetsbrott

Som
bevisning i mål om trafiknykterhetsbrott åberopas regelmässigt dels blodprovs-
och urinprovsanalys, dels klinisk undersökning jämte läkares uttalande om
graden av den misstänktes påverkan. Dessa åtgärder vidtas med stöd av 28 kap.
12 § rättegångsbalken. Enligt den bestämmelsen får på den som skäligen kan
misstänkas för brott vara fängelse kan följa företas kroppsbesiktning. Därvid får
om det erfordras tas blodprov eller göras annan undersökning som kan ske utan näniinvärt
men.

Enligt
28 kap. 13 § rättegångsbalken får blodprov tas av läkare eller legitimerad
sjuksköterska. Annan mera ingående undersökning får utföras endast av läkare. EnUgt
lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov får sådant prov företas på den som skäligen
kan misstänkas för brott som avses i 4 § trafikbrottslagen. Alkoholutandningsprov
får också rutinmässigt företas bl. a. på förare av motordrivet fordon som
stoppas vid i förväg beordrad trafikkontroll. Om den på vilken alkoholutandningsprov
skall företas vägrar att medverka till sådant prov, får blodprov tas och
läkarundersökning för utrönande av alkoholpåverkan äga rum.

2.4 Läkares
och sjuksköterskors skyldighet att medverka vid klinisk under

sökning m.m.

Regler
om skyldighet för vissa läkare att ta blodprov och utföra klinisk undersökning
för påvisande av påverkan hos personer som misstänks för trafiknykterhetsbrott
finns i 5 § allmänna läkarinstruktionen (1963:341). Där föreskrivs att i allmän
tjänst anställd läkare som är verksam huvudsakligen inom öppen vård samt annan
läkare inom den allmänna sjukvården är skyldig att på begäran tillhandagå bl.
a. åklagare och polis med av dem begärda undersökningar och utlåtanden rörande
alkoholpåverkan. Även annan läkare som är anställd i allmän tjänst är skyldig
att biträda med sådana undersökningar, såvida inte hans övriga
tjänsteåligganden hindrar honom eller det annars föreligger särskilda skäl däremot.

Prop.
1981/82:162 6

Enligt
kungörelsen (1968:716) om ersättning till läkare i allmän tjänst för undersökning
rörande alkoholpåverkan m: m. har sådan läkare som på begäran av polisen utfört
undersökning av den som misstänks för trafiknykterhetsbrott rätt till arvode
av allmänna medel med 50 kronor eller om undersökningen görs på viss angiven
obekväm arbetstid 75 kronor.

Ersättning
till läkare som inte är i allmän tjänst bestäms genom avtal.

Några
särskilda bestämmelser om skyldighet för sjuksköterskor att ta blodprov i fall
av det slag som avses här finns inte.

2.5
Föreskrifter och anvisningar om klinisk undersökning m. m.

Närmare
föreskrifter om blod- och urinprovstagning har meddelats av socialstyrelsen som
också har utfärdat anvisningar för den kliniska undersökningen. Enligt
socialstyrelsens kungörelse SOSFS (M) 1979: 106 skall läkarundersökning äga rum
även när sjuksköterska tar blodprov, om det kan ske inom rimlig tid.
Anvisningarna har innefattats i ett formulär till undersökningsprotokoll om
alkoholpåverkan m. m. (RPS 411,1,3) som har fastställts av rikspolisstyrelsen i
samråd med socialstyrelsen. Vid undersökningen skall läkaren söka utröna om
den misstänkte företer tecken på sjukdom av vissa slag- samt inhämta uppgifter
om eventuell medicinering och alkoholförtäring. Vissa tecken som kan tyda på
alkoholpåverkan t. ex. spritlukt, hicka och uppkastning antecknas av läkaren.
Vidare skall läkaren låta den misstänkte utföra vissa prov för att utröna om
denne företer tecken på alkoholpåverkan. Bl. a. undersöks balansförmåga,
allmänt uppträdande, orientering i fråga om tid och rum, tal,
inpräglingsförmåga, baklängesräkning och framställningsförmåga. Läkaren skall
därefter an-, teckna sin slutsats av undersökningen och ange om den undersökte
bedöms vara lätt, medelmåttigt eller höggradigt påverkad eller inte alls påverkad
av alkohol. Om den misstänkte bedöms vara påverkad av sjukdom, utmattning,
sömnmedel eller andra stimulerande eller bedövande medel skall läkaren även
ange graden av sådan påverkan.

3
Frågans tidigare behandling

3.1
Trafiknykterhetsbrottskommittén

I trafiknykterhetsbrottskommitténs
betänkande (SOU 1970:61) Trafiknykterhetsbrott - Förslag 1970 redovisades en
undersökning rörande förhållandet mellan läkarens bedömning huruvida påverkan
föreligger och utfallet av blodprovet. Resultatet av undersökningen
sammanfattades på följande sätt (s. 349).

Av
undersökningen framgår sålunda att många förare med straffbar blodalkoholhalt,
särskilt lägre sådan, vid den kliniska undersökningen

Prop.
1981/82:162 7

uppfattas såsom ej är påverkade. Bland förklaringarna
härtill torde särskilt böra framhållas följande, nämligen dels att den kliniska
undersökningen saknar fillräckligt känsliga undersökningsmetoder, dels att
vissa undersökta personer, särskilt om de är alkoholtillvänjda, har en hög
alkoholtolerans eller en förmåga att strama upp sig vid
undersökningstillfället -vilket gör att deras påverkan inte avslöjas - och dels
att bedömningarna kan skifta mellan olika läkare. - Å andra sidan framgår av
undersökningen att många förare enligt läkarens uppfattning är påverkade fastän
de inte har straffbar blodalkoholhalt dvs. 0,5 %o eller däröver.

Rörande frågan om den kliniska undersökningen borde
behållas anförde kommittén (s. 349).

Med hänsyn till de brister som enligt öven vidlåder den
kliniska undersökningen är det naturligt att det har satts i fråga om inte
undersökningen kan avskaffas.

Emellertid synes hela problemet med den kliniska
undersökningen ha kommit i ett annat läge genom det alltmer ökade
drogmissbruket och den ökning i antalet drogpåverkade förare som har föranletts
av detta. Antalet fall där drograttfylleri misstänks är visseriigen fortfarande
mycket lågt, endast ett par procent av samtliga misstänkta fall av trafiknykterhetsbrott.
En genomgång av läkarprotokollen och polisprotokollen vid misstänkta fall av trafiknykterhetsbrott
från mitten av 1960-talet visar emellertid att den misstänkte i över 15% av
fallen enligt egen uppgift hade före körningen förtärt olika slags droger.
Enligt uppgift har siffran numera stigit till omkring 20%. Självfallet kan i
verkligheten drogförtäring ha förekommit i ett ännu större antal fall utan att
det har framkommit under utredningen. Uppenbarligen innebär detta att den
kliniska undersökningen har ökat i betydelse. Genom en sådan undersökning kan
symptom på drogpåverkan avslöjas. Detta kan i förekommande fall föranleda att
särskilt blod- och urinprov tas för droganalys.

I detta sammanhang bör anmärkas att det i en framtid kan
bli möjligt att i samtliga blodprovs- och urinprovsfall rutinmässigt företa
analyser av olika droger men att denna möjlighet ännu saknas. Tills vidare får
man därför räkna med att sådan provtagning som avser droganalys i allmänhet
inte kommer till stånd utan en klinisk undersökning.

Även ett annat skäl talar för att man tills vidare
behåller den kliniska undersökningen. Genom att sådan undersökning företas kan
det nämligen klarläggas om ett onormalt uppträdande hos den misstänkte beror på
sjukdom eller skada. I detta hänseende betyder den kliniska undersökningen en
rättssäkerhetsgaranti.

Med hänsyn till vad sålunda har anförts anser kommittén
att den kliniska undersökningen bör behållas.

3.2 Lagstiftning år 1974

Genom lagsfiftning år 1974 (prop. 1974:154, JuU 1974:37, rskr
1974:352) ändrades 28 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken så att blodprov
får tas både av läkare och legitimerad sjuksköterska.

I propositionen konstaterade föredragande
departementschefen att den t2 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 162

Prop.
1981/82:162 8

kliniska
undersökningen i allmänhet torde ha föga betydelse som bevismedel i
brottmålet. Betydelsen från den misstänktes synpunkt av att läkare medverkar i
utredningen torde emellertid inte underskattas. Förutom dessa psykologiska
skäl kunde enligt departementschefen också vissa säkerhetshänsyn åberopas för
att undersökningen skulle behållas. Genom undersökningen kunde enligt vad
departementschefen uttalade bl. a. klarläggas om ett onormalt uppträdande hos
den misstänkte berodde på sjukdom eller skada, något som en lekman ibland kunde
ha svårare att avgöra. Den kliniska undersökningens betydelse angavs också
under senare år ha ökat till följd av det ökade missbruket av läkemedel och
andra droger. Departementschefen anslöt sig till trafiknykterhetsbrottskommitténs
uppfattning att den kliniska undersökningen i samband med blodprovstagning
skulle behållas. Beträffande ett bl. a. under remissbehandlingen av kommitténs betänkande
framlagt förslag att klinisk undersökning skulle behöva äga rum endast i fall
misstanke förelåg om påverkan av annat medel än alkohol anförde
departementschefen följande.

En
sådan begränsning kan emellertid komma att leda till att många drogpåverkade
förare inte blir föremål för någon klinisk undersökning. Man måste nämligen
räkna med fall då det först genom en av läkare företagen undersökning uppdagas,
att en person, som företer sedvanliga tecken på alkoholpåverkan, i själva
verket är under inflytande av annat medel än alkohol eller av alkohol i
kombination med annat medel. Bestämmelser som på föreslaget sätt begränsar
användningen av klinisk undersökning i mål om trafiknykterhetsbrott torde
därför inte böra införas.

Riksdagen
lämnade de här berörda uttalandena utan erinran.

3.3
Riksdagsuttalande år 1979

I
två motioner vid 1978/79 års riksmöte behandlades frågan om bevisupptagningen
vid misstanke om trafiknykterhetsbrott. I en motion begärdes att rutinerna i
samband med blodprovstagning vid misstanke om rattonykterhet skulle omprövas. I
den andra motionen begärdes en omprövning av gällande regler i syfte att
förenkla rutinerna i samband med blodprovstagning på rattfyllerimisstänkta. Justifieutskottet
inhämtade yttranden över motionerna från ett stort antal remissinstanser. Samfiiga
remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund och Sveriges läkarförbund uttalade
sig i tillstyrkande riktning.

Justifieutskottet
(JuU 1979/80: 11) anförde bl. a. följande.

Vid
ställningstagande till motionsspörsmålet vill utskottet till en början
konstatera att allmän enighet råder om att undersökningsresultaten vid den kliniska
undersökningen i praktiken sällan har någon betydelse som bevisning i mål om
ansvar för trafiknykterhetsbrott. Denna betydelse kan f.ö. antas ha blivit ännu
mindre efter den förut nämnda lagstiftningen år 1974.

Prop.
1981/82:162 9

Mot
denna bakgrund ansluter sig utskottet till den i motionerna och under
utskottets remissbehandling av dem framförda uppfattningen att den nuvarande
ordningen, enligt vilken läkarundersökning företas rutinmässigt vid i princip
alla fall av misstanke om trafiknykterhetsbrott, kan anses utgöra en misshushållning
med knappa resurser.

Vad
som nu sagts talar enligt utskottets mening för att man begränsar användningen
av den kliniska undersökningen vid förundersökning i mål angående trafiknykterhetsbrott.
Som framgår av rikspolisstyrelsens remissyttrande har f.ö. praktiska
svårigheter redan framtvingat en sådan begränsning i viss omfattning. Intresset
av en minskad användning av den kliniska undersökningen är enligt utskottets
mening så starkt att frågan härom borde ses över närmare. En utvärdering bör
därför ske. Den bör främst ta sikte på att kartlägga utvecklingen på området
efter år 1974 samtidigt som problemet belyses från kostnadssynpunkter. Frågans
betydelse för den praktiska sjukvårdsverksamheten bör också beaktas. Vidare bör
undersökas förhållandena i länder med en trafiknykterhetslagstiftning som
ligger nära vår egen.

Vid
fortsatta överväganden efter denna utvärdering får prövas om och i vilken
utsträckning man kan avstå från den kUniska undersökningen. I detta hänseende
vill utskottet uttala följande.

De
skäl för att gällande ordning skall behållas som departementschefen anförde i
1974 års lagstiftningsärende har enligt utskottets mening alltjämt sin
bärkraft. Särskild betydelse har de problem som sammanhänger med bruket av
läkemedel och droger i trafiken. Utskottet vill trycka på de krav som uppställs
från rättssäkerhetssynpunkt och från medicinsk synpunkt. Läkarens bedömning kan
ha betydelse för domstolens bedömning i såväl ansvars- som påföljdsfrågor
liksom vid ställningstagande i ärende om återkallelse av körkort. De
medicinska aspekterna får f. ö. en särskild tyngd i ett skede när, såsom f.n.,
spörsmålen om alkoholpåverkan och alkoholmissbruk tenderar att anses mera som
medicinska än straffrättsliga problem. Vidare är det enligt utskottets mening
svårbedömt i vilken utsträckning hänsyn i det särskilda fallet skall tas till
den misstänktes egen uppfattning i frågan om läkarundersökning skall ske.

Om
den kliniska undersökningen behålls, finns det enligt utskottets mening skäl
att också se över rutinerna vid undersökningen, t. ex. när det gäller
utformningen av det formulär som läkaren använder.

Vad
utskottet sålunda anfört om översyn rörande den kliniska undersökningen vid
misstanke om trafiknykterhetsbrott gav riksdagen som sin mening regeringen till
känna.

4
Utredningens betänkande

Utredningen
har under sitt arbete gjort enkätundersökningar bland polis

myndigheter, åklagarmyndigheter och tingsrätter. Vidare har den inhämtat

synpunkter på användningen av klinisk undersökning från riksåklagaren

(RÅ), rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, trafiksäkerhetsverket och statens

väg- och trafikinstitut. |

Enligt
utredningens mening kan klinisk undersökning som regel und-

Prop.
1981/82:162 10

varas
vid misstanke om trafiknykterhetsbrott. Sådan undersökning bör enligt
utredningen ske endast vid misstanke om s.k. drograttfylleri. Eftersom ett
slopande för normalfallen av den kliniska undersökningen bör föranleda att
polisen som regel anlitar sjuksköterskor för blodprovstagning, föreslår
utredningen att en uttrycklig bestämmelse införs om skyldighet för
sjuksköterskor i allmän tjänst att ta blodprov pä dem som misstänks för trafiknykterhetsbrott.
Vidare föreslås en ändring i 5 § allmänna läkarinstruktionen som innebär att
den begränsning i skyldigheten att utföra undersökningar åt bl.a. polisen som f.n.
gäller endast för vissa offentligt anställda läkare utsträcks att gälla samfiiga
läkare i allmän tjänst. Samma begränsning föreslås också gälla i fråga om
sjuksköterskas skyldighet att ta blodprov.

Med
anledning av att läkarundersökning inte längre skall vara obligatorisk
föreslås slutligen en jämkning av 4 § lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov.

5 Remissutfallet
i stort

Samtliga
remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund godtar utredningens uppfattning
att användningen av klinisk undersökning kan begränsas. De flesta instanserna
har också accepterat att undersökning alltjämt skall äga rum vid misstanke om s.k.
drograttfylleri. När det gäller de föreslagna författningsändringarna godtas de
i allmänhet. Avvikande synpunkter framförs dock när det gäller regleringen av
sjukvårdspersonalens medverkan i de kliniska undersökningarna. Beträffande
förslaget till ändring i lagen om alkoholutandningsprov framförs lagtekniska
anmärkningar.

6 Föredragandens
överväganden

6.1
Klinisk undersökning vid trafiknykterhetsbrott i allmänhet

Det
helt övervägande antalet åtal för trafiknykterhetsbrott bygger uteslutande på
den alkoholkoncentration som har funnits i den misstänktes blod under eller
efter körningen. I dessa fall fordras således ingen annan bevisning om den
misstänktes påverkan av alkohol än resultatet av en analys av blodprov som har
tagits på den misstänkte i samband med körningen. Läkarens iakttagelser vid en
klinisk undersökning saknar då självständig betydelse som bevismedel. Om man
för dessa fall slopar de kliniska undersökningarna, innebär detta uppenbarligen
en rationaliserings- och besparingsåtgärd av inte oväsentlig betydelse både
för sjukvården och för polisen.

Även
om de kliniska undersökningarna kan sägas sakna självständigt värde som
bevismedel i de fall som nu avses, kan det naturligtvis göras

Prop. 1981/82:162 U

gällande
att det från rättssäkerhetssynpunkt är värdefuUt om resultatet av en
blodundersökning kompletteras med läkares undersökning och utlåtande.
Härvidlag bör dock enligt min mening beaktas de brister i den nuvarande
ordningen som utredningen redovisar.

Utredningen
pekar sålunda till en början pä att undersökningar rörande förhållandet mellan
läkares uppfattning om graden av alkoholpåverkan och resultatet av blodprov
visar dålig överensstämmelse mellan å ena sidan eventuella symptom på påverkan
som den misstänkte företer och å andra sidan alkoholhalten i blodet och förtärd
alkoholmängd. Många misstänkta med hög alkoholkoncentration i blodet uppfattas
av läkaren som inte påverkade eller endast lätt påverkade. Detta gäller även
vid mycket höga blodalkoholhalter.

Utredningen
anger flera förklaringar till att läkarens slutsatser om påverkan och graden
härav så ofta stämmer dåligt överens med den uppmätta alkoholkoncentrationen.
Personer som är alkoholberoende har oftast en hög tolerans för alkohol och kan
således bedömas som inte eller endast lätt påverkade trots att
blodalkoholkoncentrationen är mycket hög. Människor som är ovana att använda
alkohol eller som är avancerade missbrukare med organskador från ett långvarigt
alkoholmissbruk kan å andra sidan ha mycket låg blodalkoholkoncentration fastän
de företer påtagliga symptom på berusning.

Utredningen
pekar vidare på att det i allmänhet hinner gå lång tid från körningens slut
till dess den kUniska undersökningen företas. Även personer som är höggradigt
berusade vid gripandet kan några timmar senare vara till synes nyktra fastän
blodalkoholkoncentrationen fortfarande är hög.

Slutligen
anför utredningen att bedömningen av påverkan och graden av påverkan skiftar
mellan olika läkare. Den skiftande bedömningen beror delvis på att den kliniska
undersökningen saknar fillräckligt känsliga undersökningsmetoder för att den
undersökande läkaren skaU kunna ställa en säker diagnos.

Riktigheten
av utredningens redovisning av bristerna i den nuvarande ordningen bestrids
inte av någon remissinstans.

Vad
som sålunda kommit fram leder enligt min mening till slutsatsen att den kUniska
undersökningen inte har sådan betydelse från rättssäkerhetssynpunkt, att det
är motiverat att av detta skäl generellt företa sådan undersökning i mål om trafiknykterhetsbrott
som avser körning under påverkan endast av alkohol.

Den
uppgift från den kUniska undersökningen som någon gång kan tänkas få betydelse
för påföljdsval och straffmätning är främst läkarens bedömning av den
misstänktes faktiska påverkan av alkohol. Den uppgiften bör dock i linje med
vad Läkaresällskapet uttalat i så fall kunna ersättas med iakttagelser av
exempelvis sjuksköterskor eller av de polismän som gjort det aktuella
ingripandet. Det bör ankomma på åklagaren och domsto-

Prop.
1981/82:162 12

len
att i sedvanlig ordning pröva om uppgifter angående sädana iakttagelser
undantagsvis bör tillföras utredningen genom vittnesförhör. För körkortsprövningen
kan i linje med vad kammarrätten i Göteborg har anfört under remissbehandlingen
resultaten av de kliniska undersökningarna inte anses ha sådan betydelse att
den bör beaktas i sammanhanget.

När det gäller
undersökningens betydelse i övrigt varnar utredningen för en överdriven tillit
till denna som medel att avslöja sjukdomar. MöjUgheterna att vid klinisk
undersökning upptäcka sjukdom, som är okänd för den misstänkte eller som denne
känner till men inte har lämnat uppgift om, är enligt utredningen starkt
begränsade bl. a. av det skälet att de tillämpade undersökningsrutinerna främst
syftar till att fastställa eventuell påverkan av alkohol. Jag delar
utredningens uppfattning i detta hänseende.

RÅ har under
remissbehandlingen uttalat att enligt hans mening klinisk undersökning bör
företas då åklagaren har anledning att överväga personella tvångsmedel mot
någon som misstänks för trafiknykterhetsbrott. För utredningen har RÅ härvidlag
särskilt pekat på de fall, då den misstänkte är utlänning som fillfälligt
vistas i riket och åklagaren måste ta ställning till frågan om eventuella
tvångsmedel innan resultatet av blodanalysen föreligger. Enligt utredningen
har dock undersökningen så lågt bevisvärde att den inte bör få ligga till grund
för användandet av tvångsmedel.

Som RÅ pekat på är det i
första hand undersökningsledaren som avgör om förutsättningar för
kroppsbesiktning föreligger. Det kan naturligtvis inte uteslutas att sådan
besiktning kan vara av betydelse för utredningen genom att ge underlag för
beslut om tvångsmedel. Frågan får dock bedömas från fall till fall och några
obligatoriska regler bör enligt min mening inte ges om läkarundersökning i
detta syfte.

När del gäller frågan
vilken betydelse som skall tillmätas en begäran från den misstänkte om klinisk
undersökning, anser jag liksom utredningen att det saknas anledning att på
detta område reglera frågan om utredningsåtgärder som begärs av den misstänkte
på annat sätt än som föreskrivs i 23 kap. 18 § andra stycket rättegångsbalken.
Enligt den bestämmelsen skall en begäran om ytterligare utredning under
förundersökningen bifallas, om det kan antas att åtgärden har betydelse för
förundersökningen. Någon generell regel om rätt för den misstänkte att få till
stånd en klinisk undersökning bör således inte införas.

Med hänvisning tUl det
anförda förordar jag i likhet med utredningen och de flesta remissinstanserna
att klinisk undersökning i princip inte längre skall behöva företas i mål om trafiknykterhetsbrott
när misstanken avser endast påverkan av alkohol. Det bör normalt ankomma på
förundersökningsledaren att bedöma om en klinisk undersökning någon gång kan
vara motiverad av ett särskilt skäl, t. ex. att blodprov av en eller annan
anledning inte kan tas på den misstänkte.

Den av utredningen inte
berörda frågan om behovet av urinprov som komplement till blodproven i de
ärenden som det här gäller torde få övervägas i samband med att socialstyrelsen
utarbetar de närmare tillämpningsföreskrifter som behövs.

Prop. 1981/82:162 13

6.2
Klinisk undersökning vid drograttfylleri

S.k.
drograttfylleri styrks huvudsakligen med samma bevismedel som rattfylleri på
grund av alkoholpåverkan, nämligen den misstänktes egna uppgifter,
vittnesutsagor, klinisk undersökning samt blod- och urinprovsanalyser.
Analysresultaten kan i allmänhet inte läggas fill grund för tillförlitliga
slutsatser om påverkansgraden i de individuella fallen, och åtal för drograttfyUeri
är sällsynta. Enligt utredningens mening är svårigheterna att enbart med stöd
av läkemedelsanalys fastställa den individuella påverkansgraden sådana att
annan fillgänglig bevisning, främst då vittnesutsagor av polis och allmänhet
samt klinisk undersökning, får större betydelse i rättsfillämpningen.
Utredningen föreslår därför att man även i fortsättningen bör utföra klinisk
undersökning vid misstanke om drograttfylleri. Utredningen understryker att poUsen
ofta kan finna fog för sådan misstanke när alkoholutandningsprov, som numera
regelmässigt lämnas av den som är misstänkt för trafiknykterhetsbrott, visar
ingen eller låg alkoholhalt medan den misstänkte i övrigt företer påtagliga
tecken på att vara påverkad.

Utredningens
förslag tillstyrks av alla de remissinstanser som berör frågan utom
rikspolisstyrelsen och chefen för länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och
Gotlands län. Invändningarna mot förslaget grundar sig på den uppfattningen att
vittnesförhör bl. a. med polisen bör ge lika säker bevisning som
läkarundersökningen samt att undersökningen får begränsad praktisk betydelse
med hänsyn till den tid som normalt förflyter mellan körningen och
undersökningen.

För
egen del får jag anföra följande.

Graden
av påverkan av annat berusningsmedel än alkohol kan i enlighet med vad som har
anförts av statens rättskemiska laboratorium normalt inte bedömas genom
provanalys. Möjligheten för polispersonal eller andra vittnen att bedöma
påverkan är också begränsad. En från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande
bedömning kräver därför ofta kvalificerad medicinsk kunskap. Jag ansluter mjg
med hänsyn härtill fill utredningens förslag att klinisk undersökning skall äga
rum vid misstanke om drograttfylleri.

Med
anledning av vissa synpunkter som statens rättskemiska laboratorium framför
vill jag uttala att det givetvis är angeläget att undersökningsmetodiken i all
möjlig mån förbättras och utvecklas vidare. Jag utgår från att socialstyrelsen
och rikspolisstyrelsen beaktar detta när föreskrifter för tillvägagångssättet
vid undersökningen utfärdas. Vad som har sagts nu gäller särskilt när
undersökningen inriktas på den misstänktes påverkan av andra berusningsmedel än
alkohol.

Statens
rättskemiska laboratorium har också uppehållit sig vid urvalet av dem som skall
läkarundersökas såsom misstänkta för drograttfylleri. För egen del menar jag
att stort utrymme härvidlag måste lämnas för

Prop. 1981/82:162 14

polisens
och i förekommande fall åklagarens bedömning. Som Föreningen Sveriges
länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer anfört bör uppgiften att
avgöra om läkarundersökning är påkallad eller inte kunna anförtros polismän i
befälsställning. Det får förutsättas att polisen inhämtar synpunkter från medicinalpersonal
- sjuksköterska eller läkare - som tar blodprovet. Vid tveksamma fall bör
läkarundersökning företas.

6.3
Författningsfrågor

Den
nu tillämpade ordningen, enligt vilken läkarundersökning som regel företas vid
varje fall av trafiknykterhetsbrott, är inte reglerad i lag utöver vad som
följer av reglerna i rättegångsbalken om kroppsbesiktning. Enligt min mening bör
inte heller en ändrad ordning lagfästas i vidare mån än så. Rättegångsbalkens
bestämmelser skall således också i fortsättningen gälla i första hand (jfr 28
kap. 15 § rättegångsbalken). De innebär bl. a., som RÅ påpekat under
remissbehandlingen, att frågan om behovet av läkarundersökning i varje enskilt
fall ytterst avgörs av förundersökningsledaren. Den av mig förordade ordningen,
som i linje med utredningens förslag kan regleras i föreskrifter av
socialstyrelsen i samråd med rikspolisstyrelsen, tar sikte på den rutinmässiga
handläggningen av förundersökningar i mål om trafiknykterhetsbrott.
Föreskrifterna bör ej utformas så att de inkräktar på åklagarens eller
polisens möjlighet att om det i ett enskilt fall bedöms nödvändigt föranstalta
om läkarundersökning.

Enligt
4 § i 1976 års lag om alkoholutandningsprov gäller, som jag förut nämnt, att om
den, på vilken alkoholutandningsprov skall företas, vägrar att medverka till
ett sådant prov så får blodprov tas och läkarundersökning för utrönande av
alkoholpåverkan äga rum. Utredningen föreslår att 4 § ändras så att paragrafen
endast avser rutinmässiga alkoholutandningsprov och att endast blodprov får
tas. Utredningens förslag har i sak inte avstyrkts av någon remissinstans.
Några instanser förordar dock en annan lydelse av lagtexten än den av
utredningen föreslagna.

Bestämmelsen
i 2 § om rutinmässiga alkoholutandningsprov bygger på motsvarande paragraf i
den tidigare gällande lagen (1974:829) om försöksverksamhet med rutinmässiga alkoholutandningsprov.
1 den lagen fanns också en bestämmelse om blodprov och läkarundersökning vid
vägran att medverka vid sådant prov.

Särskilda
regler om alkoholutandningsprov vid misstanke om brott infördes först i 1976
års lag. Motivet var att bestämmelserna i rättegångsbalken om kroppsbesiktning
i en del hänseenden inte ansågs passa in på alkoholutandningsprov (prop.
1975/76: 162 s. 21). Den i den nya lagen upptagna bestämmelsen om blodprov och
läkarundersökning vid vägran är formellt tillämplig på såväl rutinmässiga prov
som sådana prov som företas vid misstanke om brott.

Prop. 1981/82:162 15

Den
som är skäligen misstänkt för ett sådant brott som avses i 1 § lagen om alkoholutandningsprov
kan underkastas blodprovstagning och läkarundersökning redan enligt 28 kap. 12
§ rättegångsbalken. En särskild regel härom för de fall, då någon vägrar att
medverka, är således, såsom också utredningen anser, överflödig. Beträffande de
fordonsförare som vägrar att medverka till rutinmässiga prov och som inte skäUgen
kan misstänkas för brott, anser jag liksom utredningen att endast blodprov bör
få tas.

Med
beaktande av de önskemål rörande lagtexten som har framförts under remissbehandUngen
föreslår jag att det i 4,§ lagen om alkoholutandningsprov föreskrivs att, om
den som skall lämna alkoholutandningsprov vägrar att medverka till detta,
blodprov får tas även om förutsättningar härför inte föreligger enligt 28 kap.
12 § rättegångsbalken.

Utredningen
har också föreslagit vissa ändringar i allmänna läkarinstruktionen och
reglementet för sjuksköterskor, och den har i samband därmed även gått in på
vissa administrativa frågor. Hithörande spörsmål torde i lämpligt sammanhang få
tas upp vid de återkommande överläggningarna med sjukvårdshuvudmännen.

6.4 Besparingar
m. m.

Utredningen
har inte kunnat ange storleken av de besparingar som kan göras genom att
användningen av kliniska undersökningar begränsas. Klart är emellertid att
avsevärda rationaliseringsvinster kommer att bli möjliga, främst genom att
polis- och läkarresurser frigörs för andra uppgifter. I sammanhanget kan
nämnas att statsverkets kostnader för klinisk undersökning inklusive
blodprovstagning under budgetåret 1979/80 uppgick till ca 3,6 milj. kr.

6.5 Ikraftträdande

Den
av mig förordade ordningen bör gälla från den 1 juli 1982.

7
Upprättat lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom jusfitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov,

I
betraktande av den aktuella lagändringens begränsade karaktär får det anses
uppenbart att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Prop.
1981/82:162 16

8 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen

dels föreslår riksdagen
att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov,

dels bereder riksdagen
tillfälle att ta del av vad jag i det föregående har anfört om kliniska
undersökningar i mål om ansvar för trafiknykterhetsbrott.

9 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och
det ändamål som framgår av hans hemställan.

Prop. 1981/82:162 17

Bilaga
1

Sammanfattning av utredningens om alkoholutandningsprov betänlcande
(Ds Ju 1981:13) Klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott

I
mål om trafiknykterhetsbrott används som särskilda bevismedel dels blodprovs-
och urinprovsanalys, dels klinisk undersökning jämte läkarens uttalande om
graden av den misstänktes påverkan. Provtagningen äger rum med stöd av 28 kap.
12 § rättegångsbalken. Där föreskrivs att den som skäligen kan misstänkas för
brott på vilket fängelse kan följa får underkastas kroppsbesiktning. Om det
erfordras får vid sådan kroppsbesiktning tas blodprov och utföras annan
undersökning som kan ske utan nämnvärt men för den misstänkte. Blodprovet får
tas av läkare eller av legitimerad sjuksköterska. Däremot får endast läkare
utföra den kliniska undersökningen. Socialstyrelsen har meddelat föreskrifter
om blod- och urinprovstagningen samt anvisningar för den kliniska
undersökningen.

Utredningen har
konstaterat att klinisk undersökning sällan underlåts vid misstanke om trafiknykterhetsbrott.
Antalet undersökningar uppgår årligen till cirka 21000. Polisväsendets utgifter
för dessa undersökningar inkl. blodprovstagningarna uppgick under budgetåret
1979/80 till cirka 3650000 kr.

I tre polisdistrikt,
nämligen Helsingborgs, Landskrona och Nacka, till-lämpas dock en annan ordning.
I dessa distrikt tas blodprov regelmässigt av sjuksköterskor, medan klinisk
undersökning företas endast i undantagsfall. Polismyndigheterna i dessa
polisdistrikt Uksom berörda åklagarmyndigheter och tingsrätter anser att
avsaknaden av klinisk undersökning inte har medfört några olägenheter.

Utredningen har vidare
inhämtat synpunkter på frågan om klinisk undersökning från riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, trafiksäkerhetsverket och statens väg-
och trafikinstitut. Samtliga har förordat en begränsning av undersökningarna.

Ett flertal svenska och
utländska utredningar har visat att de kUniska undersökningarna i allmänhet har
så lågt bevisvärde att de inte kan fillmätas någon självständig betydelse som
bevismedel i trafiknykterhetsmål. Därtill kommer den omständigheten att numera
nästan alla åtal för trafiknykterhetsbrott uteslutande bygger på den
alkoholkoncentration som har funnits i den misstänktes blod under eller efter
färden. I sådana fall fordras således ingen ytterligare utredning om den
misstänktes onykterhet eller trafikfarlighet.

Samfidigt som det råder
enighet om att den kliniska undersökningen endast i undantagsfall har någon
betydelse som bevismedel hävdas det ibland att sådan undersökning likväl är
nödvändig av medicinska och psykologiska skäl. Enligt utredningens mening har
emellertid inte dessa

Prop. 1981/82:162 18

skäl
sådan tyngd att de kan hindra en avveckling av de kUniska undersökningarna.

Utredningens
överväganden-bar därför utmynnat i ett förslag att begränsa användningen av
klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott. Förslaget innebär
att sådan undersökning som regel inte skall företas vid misstanke om trafiknykterhetsbrott.
Endast i undantagsfall skall läkarundersökning äga rum såsom när föraren
misstänks vara påverkad av annat berusningsmedel än alkohol, s. k.
drograttfylleri, eller eljest särskilda skäl för läkarundersökning föreligger.
Förslaget kan genomföras genom ändrade föreskrifter och anvisningar från
socialstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Med anledning av att läkarundersökning
inte längre skall vara obligatorisk föreslås även en mindre jämkning av 4 §
lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov.

Den
föreslagna ordningen bör leda till att polisen som regel anlitar sjuksköterskor
för den blodprovstagning som läkaren nu regelmässigt tar i anslutning till den
kliniska undersökningen. I likhet med vad som nu f.n. gäller för läkare i
allmän tjänst bör författningsreglerad skyldighet att ta blodprov också åläggas
legifimerad sjuksköterska som är i allmän tjänst. Utredningen föreslår att en
bestämmelse härom tas in i reglementet (1957:656) för sjuksköterskor.

Utredningen
föreslår också att 5 § allmänna läkarinstruktionen (1963: 341) ändras på så
sätt att den begränsning i skyldigheten att utföra undersökningar åt bl.a.
polisen som f.n, gäller endast för vissa offenfiigt anställda läkare utsträcks
att gälla samtliga läkare i allmän tjänst. Samma begränsning föreslås också
gälla i fråga om en sjuksköterskas skyldighet att ta blodprov.

Förslaget att begränsa
användningen av klinisk undersökning m.edför minskade kostnader för
statsverket. Hur stora besparingarna blir är emellertid beroende bl. a. av
frågan om vilken ersättning som skall utgå för blodprovstagningen. På den
punkten föreslår utredningen förhandlingar mellan statsmakterna och berörda
intresseorganisationer.

Förslaget får också
betydelsefulla konsekvenser för den polisiära verksamheten och för det
praktiska sjukvårdsarbetet. Väntetiden mellan gripandet av den misstänkte och
blodprovstagningen bör nämligen kunna reduceras avsevärt, något som är
angeläget från rättslig synpunkt. Härigenom frigörs också polisresurser som
kan användas för viktigare uppgifter. Utredningen beräknar den tidsvinst som
polisväsendet kan göra till 20000-30000 arbetstimmar per år, eller 12-18 hela
polistjänster. För den praktiska sjukvården innebär förslaget att årligen
läkarresurser om i vart fall 10000 arbetstimmar, eller cirka sex årsläkartjänster
frigörs för egentligt sjukvårdsarbete under förutsättning att polisen inte
anlitar läkare för blodprovstagningen. Å andra sidan medför förslaget ett ökat
ianspråktagande av sjuksköterskor. Utredningen beräknar att resurser
motsvarande två sjukskötersketjänster årligen behöver tas i anspråk för
blodprovstagning-

Prop. 1981/82:162

19 Bilaga
2

Av utredningen om alkoholutandningsprov framlagda
författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov

Härigenom
föreskrivs att 4 § lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Vägrar den på vilken alkoholutandningsprov skall
företagas att medverka tiU sådant prov får blodprov tagas och läkarundersökning
för utrönande av alkoholpåverkan äga rum.

4 §

Föreslagen
lydelse

Vägrar den på vilken alkoholutandningsprov enligt 2 §
skall företagas att medverka till sådant prov får blodprov tagas.

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till

Förordning om ändring i allmänna läkarinstruktionen
(1963:341)

Härigenom
föreskrivs att 5 § allmänna läkarinstruktionen (1963:341) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

/
allmän tjänst anställd läkare är skyldig att, i den mån ej hans övriga
tjänsteåligganden hindra honom eller eljest särskilda skäl äro däremot, tillhandagå
länsstyrelse, domare, åklagare och polismyndighet med av dem begärda undersökningar
och utlåtanden däröver. Undersökning för påvisande av alkoholpåverkan hos
person, som misstankes för brott mot lagen om straff för vissa trafikbrott, så
ock annan undersökningen i samband med

En läkare som är anställd i allmän tjänst är skyldig att
företa undersökning och att avge utlåtande däröver om sådan åtgärd begärs av
länsstyrelse, domstol, åklagare, poUsmyndighet eller, i fall som avses i 28
kap. 13 § rättegångsbalken, av polisman.

Sådan
skyldighet föreligger dock inte om läkaren till följd av övriga
tjänsteåligganden är hindrad att utföra den begärda åtgärden eller eljest
särskilda skål är däremot.

Senaste lydelse 1972: 689.

kroppsbesiktning
å den, som misstankes för brott, vara frihetsstraff kan följa, skall utföras
jämväl på begäran av polisman.

Den i första stycket stadgade be-gräsningen i skyldigheten
att tillhandagå med undersökningar och utlåtanden skall ej gälla för läkare
som är verksam huvudsakligen inom öppen vård och såvitt avser undersökning och
utlåtande rörande alkoholpåverkan ej heller för annan läkare inom den
allmänna sjukvården.

Till ledning för berörda myndigheter utfärdar
socialstyrelsen råd och anvisningar om läkares ianspråktagande för olika
undersökningar.

Socialstyrelsen
meddelar råd och anvisningar för berörda myndigheter om ianspråktagandet av
läkare för olika undersökningar.

Denna förordning träder i kraft den

3 Förslag till

Förordning om ändring i reglementet (1957:656) för
sjuksköterskor

Härigenom föreskrivs att i reglementet (1957:656) för
sjuksköterskor skall införas en ny paragraf, 8 §, av nedan angivna lydelse.

8 §' En sjuksköterska som är anställd i allmän tjänst är
skyldig att på begäran av åklagare, polismyndighet eller polisman ta sådant
blodprov som avses i 28 kap. 13 § rättegångsbalken. Detta gäller dock inte om
sköterskan fill följd av övriga tjänsteåligganden är hindrad att ta blodprovet
eller eljest särskilda skäl är däremot.

Denna förordning träder i kraft den

Förutvarande 8 § upphävd genom 1975: 107.

Prop. 1981/82:162 21

BUaga3

Sammanställning av remissyttrandena över utredningens om alkoholutandningsprov
delbetänkande (Ds Ju 1981:13) Klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, hovrätten för Nedre Norrland,
kammarrätten i Göteborg, Nacka tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Helsingborgs
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt. Statens trafiksäkerhetsverk. Socialstyrelsen,
Statens rättskemiska laboratorium. Statens väg- och trafikinsfitut, länsrätten
i Stockholms län, landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare.
Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer,
Sveriges läkarf'örbund. Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund.
Svenska polisförbundet, Kungl. Automobil Klubben, Motormännens riksförbund.
Motorförarnas Helnykterhetsförbund och Svenska läkaresällskapet.

RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i
Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt samt cheferna för
länsåklagarmyndigheterna i Stockholms län och Gotlands län. Malmöhus län och
Gävleborgs län.

2 Remissyttrandena

2.1 Allmänt om utredningens förslag

Utgångspunkten för utredningens förslag att användningen
av klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykterhetsbrott kan' minskas har
accepterats av samtliga remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund.

Flera
remissinstanser lämnar delvis från utredningens uppfattning avvikande
synpunkter om behovet av kliniska undersökningar vid s. k. drog-rattfylleri.
Några instanser avstyrker utredningens förslag när det gäller
sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid kliniska undersökningar.

2.2 Bevisvärdet av kliniska undersökningar

De flesta remissinstanserna instämmer i utredningens
uppfattning att den kliniska undersökningen i allmänhet har så lågt bevisvärde
att den inte kan tillmätas någon självständig betydelse som bevismedel i trafiknykterhetsmål.
Helsingborgs tingsrätt uppger att i Helsingborgs polisdistrikt sådana
undersökningar har underlåtits i stor omfattning sedan år 1975.

Prop.
1981/82:162 22

Enligt tingsrätten har denna ordning inte medfört några
praktiska olägenheter i rättstillämpningen. Sveriges advokatsamfund pekar på
att undersökningen kan få betydelse för straffmätningen och val av påföljd i
rattfyllerimål samt för körkortsprövnihgen. Föreningen Sveriges åklagare uppger
däremot att resultatet av undersökningen inte påverkar vare sig pä-följdsvalet
eller fängelsestraffets längd. Liknande synpunkter framförs av Nacka tingsrätt,
som tillägger att om den misstänktes påverkansgrad har betydelse i målet måste
utredning i det hänseendet tillföras på ett mer tillförlitligt sätt exempelvis
genom vittnesutsagor om den misstänktes uppträdande. Kammarrätten i Göteborg
anför beträffande undersökningens betydelse i körkortsmål att sådant material
som trafikmålsanteckningar, förhörsprotokoll, personundersökning och dom i
brottmålet tillsammans med yttrande från körkortshavaren och övrig utredning i
allmänhet har långt större betydelse för utgången än den kliniska
undersökningen.

Svenska läkaresällskapet ansluter sig till utredningens
uppfattning att läkarundersökningen är otillförlitlig som grund för att bedöma
graden av alkoholpåverkan. När det gäller uppgifter om spritlukt, ansiktsfärg,
balansförmåga och allmänt uppträdande är enligt säUskapets mening sannolikt
inte läkarens bedömning mera tillförlitlig än sjuksköterskans eller
polismyndighetens.

Enligt länsrätten i Stockholms lån bör det klart markeras
att bedömningen av rattfylleribrottet såväl i fråga om påföljdsval och
straffmätning som spärrtidens längd vid återkallelse av körkort inte får övergå
till ett renodlat promilletänkande. Graden av faktisk påverkan och därmed
graden av olämplighet måste även i fortsättningen vara sådana faktorer som vägs
in vid bedömningen.

Sveriges läkarförbund anför att det är en självklarhet,
att läkararbets-kraften inte skall användas för meningslös sysselsättning.
Förbundet stryker emellertid under vikten av att anvisningarna utformas så att
ändringen inte tas till intäkt för en begränsning av läkarmedverkan, när sådan
är påkallad av andra orsaker än bevisändamål.

2.3 Klinisk undersökning vid drograttfylleri

Utredningens förslag att läkarundersökning alltid skall
äga rum vid misstanke om s. k. drograttfylleri tillstyrks av samtliga
remissinstanser som berört frågan utom rikspolisstyrelsen och chefen för
länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län. Rikspolisstyrelsen
uppger att i dessa fall lika säker bevisning bör kunna erhållas genom
vittnesförhör dels med personer som sett den misstänkte föra motorfordonet och
dels med polismän som har omhändertagit den misstänkte.

Om förslaget i denna del genomförs skulle det för övrigt
enligt rikspolisstyrelsens mening få endast begränsad verkan på grund av att
läkare ofta inte kommer att finnas tillgänglig inom rimlig tid för klinisk
undersökning.

Prop.
1981/82:162 23

Också länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands
län pekar på att det normalt går åt förhållandevis lång tid från gripandet till
dess den kliniska undersökningen kan göras. Den kliniska undersökningen saknar
därför enligt länsåklagarmyndigheten även i detta fall bevisvärde.

Enligt Sveriges läkaresällskap kan den kliniska
undersökningen tänkas vara av värde för att spåra drograttfylleri även i de
fall då sambandet inte är uppenbart för polismyndigheten eller den misstänkte.
Vid drograttfylleri eller läkemedelseffekter hos den misstänkte fordras enligt
sällskapet läkares kompetens för att bedöma påverkan. I dessa fall är det
sålunda, uppger sällskapet, rimligt med läkares medverkan.

Statens råttskemiska
laboratorium uppger att det i flertalet fall är omöjligt att på grund av
resultaten av analyserad farmakakoncentration i någon del av kroppen avgöra
påverkansgraden. Laboratoriet understryker betydelsen av en god klinisk
undersökning för klarläggande av påverkansgraden vid misstänkt drograttfylleri
och anmärker på att utredningen inte berör frågan hur den kliniska
undersökningen skall utföras. Enligt laboratoriet finns det moderna
psykologiska undersökningsmetoder som med utnyttjande av standardiserade
skattningsskalor och enkel elektronisk mätutrustning erbjuder relativt goda
möjligheter att testa omdöme, uppmärksamhet och reaktionsförmåga utan att ge
utrymme för subjektiva värderingar. Vem som skall utföra undersökningen bör
enligt laboratoriet lämpligen diskuteras med hänsyn till hur
undersökningsmetoderna skall utformas. Laboratoriet kritiserar utredningen för
att den inte har behandlat urinprovstagningen vid klinisk undersökning. Vidare
diskuterar laboratoriet urvalet av de misstänkta som skall underkastas klinisk
läkarundersökning.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen
Sveriges polischefer anser att uppgiften att avgöra om läkarundersökning är påkallad
eller inte torde kunna anförtros polismän i befälsställning.

2.4 Klinisk undersökning i andra fall

RÅ anser att klinisk undersökning också skaU företas i de
fall då åklagaren har anledning att överväga personella tvångsmedel mot någon
som misstänks för trafiknykterhetsbrott. En sådan undersökning kan enligt RÅ
stundom behövas som ett komplement till annan utredning som står åklagaren
till buds i det tidiga utredningsskede det här normalt är fråga om. RÅ erinrar
emellertid i detta sammanhang om att det ytterst är förundersökningsledaren
som avgör huruvida det i vissa fall föreligger behov av och förutsättningar för
kroppsbesiktning av den misstänkte.

Chefen för länsåklagarmyndigheten i Malmöhus lån anser att
klinisk undersökning kan vara till viss hjälp vid bedömning av om grund finns
för beslut om tvångsmedel mot utlänning som står i begrepp att lämna riket.
Även i dessa fall kan dock enligt länsåklagarens mening undersökningen

Prop.
1981/82:162 24

undvaras
om de ingripande polismännen rufinmässigt gör anteckningar om den misstänktes
alkoholpåverkan.

Socialstyrelsen
anser att i de fall då den misstänkte begär att klinisk undersökning skall
göras bör bestämmelsen i 23 kap. 18 § rättegångsbalken om komplettering av
förundersökning ges en för den misstänkte inte alltför snäv tolkning.

2.5
Sjukvårdspersonalens medverkan i förundersökningen rörande trafiknykterhetsbrott

Utredningens
förslag rörande läkares och sjuksköterskors skyldighet att medverka i
förundersökningen rörande trafiknykterhetsbrott tillstyrks uttryckligen av
Helsingborgs tingsrätt, länsåklagaren i Malmöhus län och länsrätten i
Stockholms län. Statens väg- och trafikinstitut pekar på att läkares nuvarande
skyldighet att medverka endast avser fall av misstänkt alkoholpåverkan.
Eftersom klinisk undersökning numera görs rutinmässigt undersöker man även den
som är påverkad av annat än alkohol. Enligt institutet bör läkare bli skyldig
att biträda vid undersökning också av den som är påverkad av annat än alkohol.

Socialstyrelsen
uppger att den nuvarande utformningen av 5 § allmänna läkarinstruktionen inte
kan anses utgöra en så allvarlig olägenhet för sjukvården att den föreslagna
ändringen oundgängligen måste ske nu. Enligt styrelsen bör den lämpligen ske i
annat sammanhang. Styrelsen motsätter sig dock inte att ändringen genomförs nu
om detta bedöms lämpligt. Styrelsen anför:

Frågan
om en ändring i 5 § allmänna läkarinstruktionen kan också diskuteras från en
annan utgångspunkt. 5 § gäller endast vissa läkare i allmän tjänst. Dessa
förutsätts utföra sina åligganden på det sjukhus eller den mottagning där de är
verksamma. Härvid tas i anspråk olika resurser på det sjukhuset eller den
mottagningen. Åtgärden verkställs på läkarens arbetstid. Det kan därför synas
ologiskt att ha en bestämmelse som inte gäller den som ansvarar för vården —
dvs. sjukvårdshuvudmannen — utan hos denne anställd personal. Bestämmelsen
skall emellertid ses i belysning av förhållanden som delvis inte längre är
aktuella. Läkare som tidigare bedrev öppen vård vid sjukhus hade då en mer
självständig ställning gentemot sjukvårdshuvudmannen. De förutvarande
provinsialläkarna var statligt anställda. Dessutom drev staten egna sjukhus.
Slutligen kan nämnas att det ibland hävdats att det här är fråga om åtgärder
som inte avser sjukvård i egentlig mening och därför inte faller under
sjukvårdshuvudmännens ansvar enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:242). Mot denna
bakgrund var det naturligt med bestämmelser som riktade sig till den enskilde
läkaren.

Provinsialläkarbegreppet
finns inte längre. I en nära framtid kommer det inte finnas några statUga
sjukhus. De läkare som skall utföra de aktuella åtgärderna kommer att vara
anställda hos de kommunala sjukvårdshuvudmännen (från vissa begränsade läkargrupper
i statlig tjänst som t. ex.

Prop.
1981/82:162 25

rättspsykiatrer kan bortses i detta sammanhang). I
propositionen (1981/ 82:97) om hälso- och sjukvårdslag har föreslagits en ny
lagstiftning för hälso- och sjukvården. De åtgärder det här är fråga om torde
vara sådana att de kan inrymmas i sjukvårdshuvudmännens ansvar enligt det
förslaget. Närmare regler för denna verksamhets bedrivande kan då lämnas av
regeringen i tillämpningsföreskrifter till den föreslagna lagstiftningen.

Utredningens förslag till ändring i läkarinstruktionen när
det gäller läkares skyldighet att medverka avstyrks av överåklagaren I
Göteborg. Denne anser inte att ändringen är motiverad, särskilt som man
uppenbarligen måste räkna med en omfattande minskning av det antal tillfällen
då läkare behöver tas i anspråk för undersökningar av olika slag. Även
Göteborgs tingsrätt är tveksam till utredningens förslag i denna del. Förslaget
att slopa skyldigheten för vissa läkare att utföra undersökningar är enligt
tingsrättens uppfattning inte övertygande.

Sveriges domareförbund ställer sig tveksamt till den
föreslagna ändringen i allmänna läkarinstruktionen som går ut på att den
obligatoriska skyldigheten för vissa läkare att fillhandagå bl. a.
polismyndighet med undersökningar och utlåtanden däröver slopas. En läkare bör
enligt domareförbundet givetvis inte vara skyldig att utföra sådana
undersökningar om han är upptagen av andra, mera angelägna tjänsteåligganden,
men det kan ifrågasättas om "särskilda skäl" skall utgöra hinder för
undersökning.

Sveriges läkarförbund hälsar den föreslagna ändringen i läkarinstruktionen
med stor tillfredsställelse. Nuvarande reglering har enligt läkarförbundet
medfört onödiga slitningar mellan polis och läkare samt varit omöjlig att
förena med ansvarsregleringen i sjukvårdslagstiftningen.

I fråga om den föreslagna ändringen i reglementet för
sjuksköterskor anför socialstyrelsen.

Så gott som samtliga de sjuksköterskor som skulle omfattas
av den föreslagna 8 § i reglementet för sjuksköterskor är i sin tjänst
underställda en läkare. En begäran att någon som arbetar på ett sjukhus eller
en mottagning skall biträda med att ta ett blodprov bör rimligtvis formellt
sett göras hos den som vid det tillfället ansvarar för verksamheten. Det är
också denne som i ett visst fall ytterst har att avgöra om sjuksköterskan i
fråga kan lämna det begärda biträdet. Detta skall dock inte tolkas så att varje
gång en sjuksköterska skall ta ett blodprov hon först måste erhålla tillstånd
härför av överläkaren. Genom internt utformade arbetsordningar, instruktioner
eller liknande bör på ett smidigt sätt kunna anges när en sjuksköterska skall
ta det begärda blodprovet.

Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund anser
sig i och för sig ej böra motsätta sig den föreslagna författningsenliga
skyldigheten för sjuksköterskor i allmän tjänst att ta blodprov. Förbundet
framhåller dock, att arbetsbördan för sjuksköterskorna i allmän tjänst i dag är
så stor, att man ej kan räkna med någon nämnvärd marginal för ytterligare
arbetsuppgifter.

Prop.
1981/82:162 26

Enligt förbundet förefaller det som om utredningen ser
alltför optimistiskt på såväl väntefidens omfattning som den arbetsfid, som
skulle åtgå för den extra verksamheten och pekar på att den nu aktuella
blodprovstagningen även i sig är mer betungande än den i sjukvården med hänsyn
till att det är fråga om en tvångssituation för den misstänkte.

När det gäller ersättningen för blodprovstagningen och
läkarundersökningen ansluter sig socialstyrelsen till vad som anförs av
utredningen om att denna fråga bör lösas genom förhandlingar och avtal mellan
berörda parter.

Svenska hälso-
och sjukvårdens tjänsteinannaförbitnd reagerar starkt mot utredningens
resonemang när det gäller ersättningen till sjuksköterskorna och anmärker att
utredningen söker styra kommande förhandlingar genom att lägga fram åsikter
rörande vilken ståndpunkt förbundets motparter skall inta i förhandlingarna.
Förbundet kan inte acceptera, att huvudmännen genom att uppbära ifrågavarande
ersättningar från polisväsendet i realiteten får en sänkning av lönekostnaden
för sjuksköterskor.

2.6 Författningsförslagen

Ingen remissinstans har framfört någon erinran mot
utredningens uppfattning att den föreslagna begränsningen i användningen av
klinisk undersökning bör kunna åstadkommas genom ändrade föreskrifter och
anvisningar från socialstyrelsen och rikspolisstyrelsen.

Några remissinstanser har uttalat sig om utformningen av
de föreslagna ändringarna i lagen om alkoholutandningsprov, läkarinstruktionen
och reglementet för sjuksköterskor.

Beträffande lagen om alkoholutandningsprov anför
kammarrätten i Göteborg att det synes vara en fördel om det i 4 § erinras om
28 kap. 12 § rättegångsbalken. Göteborgs tingsrätt ifrågasätter hänvisningen i
4 § till 2 §. Denna är enligt tingsrättens mening missvisande. Sveriges
domareförbund anmärker också på denna hänvisning. Den är enligt förbundet
onödig och kan dessutom ge anledning till den felaktiga slutsatsen att blodprov
inte får tas på den som vägrar att underkasta sig alkoholutandningsprov enligt
1 §.

Beträffande läkarinstruktionen och
sjuksköterskereglementet bör enligt Stockholms tingsrätts mening varken i
instruktionen eller reglementet hänvisas till 28 kap. 13 rättegångsbalken
eftersom det stadgandet inte primärt reglerar blodprovstagning utan närmast är
att betrakta som en tillämpningsföreskrift. Första stycket i 5 § läkarinstruktionen
bör enligt tingsrätten få ungefär följande lydelse:

"En läkare som är anställd i allmän tjänst är skyldig
att företa undersökning och att avge utlåtande däröver om sådan åtgärd begärs
av länsstyrelse, domstol, åklagare eller polismyndighet. Blodprovstagning
enligt lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov och annan undersökning i
samband

Prop. 1981/82:162 27

med
kroppsbesiktning av den som misstänks för brott, på vilket fängelse kan följa,
skall utföras även på begäran av polisman."

I
8 § reglementet för sjuksköterskor kan enligt tingsrätten skyldigheten hänföras
till blodprov i anledning av misstanke om trafiknykterhetsbrott.

Föreningen Sveriges
länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer anser liksom utredningen
att blodprovstagning och klinisk undersökning är sådana rutinmässiga åtgärder
som kan ingå i offentligt anställda läkares och sjuksköterskors vanliga
tjänsteåligganden. Om sjukvårdshuvudmännen i framtiden ersätts med årliga
kostnadsbidrag i stället för att vaije uppdrag som nu faktureras skulle enligt
föreningarna inte oväsenfiiga administrativa vinster sparas.

Prop. 1981/82:162 28

Innehåll

Proposition
....................................................... .... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ .... 1

Förslag
till lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandnings

prov ............................................................. 2

Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 18 mars 1982 ... 3

1
Inledning.......................................................... 3

2
Gällande regler m.m..........................
.............. 4

2.1
Trafiknykterhetsbrott.....................................
• 4

2.2
Körkortsingripanden ...................................... 4

2.3
Bevisning i mål om trafiknykterhetsbrott
...... 5

2.4
Läkares och sjuksköterskors
skyldighet att medverka vid klinisk undersökning m. m 5

2.5
Föreskrifter och anvisningar om
klinisk undersökning m.m.. 6

3 Frågans tidigare
behandling .............................. 6

3.1
Trafiknykterhetsbrottskommittén
.................... .... 6

3.2
Lagstiftning år 1974 ..................................... 7

3.3
Riksdagsuttalande år 1979 ............................ 8

4
Utredningens betänkande ................................. ... 9

5
Remissutfallet i stort .......................................... 10

6
Föredragandens överväganden ........................... 10

6.1
KUnisk undersökning vid trafiknykterhetsbrott
i allmänhet ... 10

6.2
Klinisk undersökning vid drografifylleri
.............. 13

6.3
Författningsfrågor ....................................... 14

6.4
Besparingar m.m............................................ .. 15

6.5
Ikraftträdande ............................................. .. 15

7
Upprättat lagförslag ........................................ 15

8
Hemställan ........................................... ...... .. 16

9
Beslut ........................................................... .. 16

Bilagor

Bilaga
1 Sammanfattning av utredningens om alkoholutandningsprov betänkande (Ds Ju
1981:13) Klinisk undersökning

vid
misstanke om trafiknykterhetsbrott ...... 17

Bilaga
2 Av utredningen om alkoholutandningsprov framlagda för

fattningsförslag ..................................... .. 19

Bilaga
3 Sammanställning av remissyttrandena över utredningens om alkoholutandningsprov
delbetänkande (Ds Ju 1981: 13) Klinisk undersökning vid misstanke om trafiknykterhets-

bron
..................................................... 21

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982