Prop. 1981/82:174

Prop.
1981/82:174

Regeringens proposition

1981/82:174

om vissa pensionsfrågor m.
m.;

beslutad
den 25 mars 1982.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandens
hemställan.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

OLOF
JOHANSSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I proposifionen
föreslås ändringar i reglerna för pensionering av personal inom icke-statlig
verksamhet.

Vidare
föreslås att möjlighet införs till samordning av statsrådspension med annan
inkomst och till avgångsersättning för statsråd som avgår i samband med en regeringsombildning.

Förslag
läggs också fram om ersättning av allmänna medel för skador som orsakats under
praktik vid statlig högskoleutbildning.

Slutligen
anmäls frågan om ersättning åt vissa anställda vid försvarsmakten för skador
genom flygbränsle.

1
Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 174

Prop. 1981/82:174

Utdrag

BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-03-25

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Elmstedt, Ahriand, Molin

Föredragande:
statsrådet Johansson

Proposition
om vissa pensionsfrågor m. m.

1
Statlig pensionering av personal inom icke-statlig verksamhet

1.1
Bakgrund

Mellan
1920 och slutet av 1950-talet gick staten successivt in som anordnare av och
bidragsgivare till tjänstepensionering på områden som ansågs särskilt viktiga
från samhällets synpunkt.

I
fråga om vissa områden, såsom sjukvård, undervisning och ordningsväsen, var
motivet att stimulera till anställning av personal i centrala funktioner -
läkare, sjuksköterskor, lärare, landsbygdspoliser m.fl. I andra fall var
motivet av ekonomiskt slag, såsom när staten fann sig nödsakad överta ett redan
befintligt pensionsansvar inom verksamhet, som utan att vara statlig i formell
mening ändå i praktiken var helt beroende av statlig finansiering (kungl.
teatrarna m.fl.). Slutligen bör nämnas den typ av fall där en grupp av
befattningshavare ansetts böra hänföras till samma pensionsförmånssystem som
viss annan grupp (t. ex. kyrkomusikerna efter jänrförelse med prästerna).

Pensioneringen
finansierades delvis med fortlöpande avgifter och engångsavgifter, beräknade
enligt premiereservmetod, vilka erlades av respektive huvudmän under den
anställdes akfiva tid. I beräkningen lades dock inte in något antagande om
kostnad för pensioneringens administration. I förhållande till
pensionsborgenärerna stod staten ensam ansvaret för rättsanspråk och
finansiering.

Prop.
1981/82:174 3

Pensioneringens
förmånsvillkor varierade mellan de olika områdena men hölls samman i reglementsform,
från 1950 i reglementet (1949:726) för pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare (SPA-reglementet)
innan bestämmelserna år 1959 togs in i statens allmänna
tjänstepensionsreglemente (1959:287-SPR).

I
slutet av 1950-talet och början av 1960-talet rycktes grundvalarna undan för SPA-pensioneringen.

På
arbetsmarknaden skedde ett genombrott för uppfattningen att pension är en form
av uppskjuten lön och att uppkommande pensionsfrågor skall lösas genom
förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Detta gav anledning ifrågasätta
om en pensionering av SPA-typ var lämplig i fortsättningen, eftersom staten
beträffande huvuddelen av SPA-anslutna inte var förhandlingspart men å andra
sidan såsom bidragsgivare till pensioneringen rimligen måste ges ett
inflytande på pensionsvillkoren.

ATP-reformen,
förstärkningen av folkpensioneringen och införandet av kommunala och privata
tjänstepensionssystem, likvärdiga med det statliga, gjorde det bara
övergångsvis motiverat med fortsatta stödåtgärder från statens sida av det slag
som SPA-pensioneringen innebar. SPA-pensioneringen reducerades i ett slag till
en anordning för komplettering av den allmänna försäkringen med kraftigt
minskat utdebiteringsbehov av SPA-avgifter som resultat. Genom den teknik för
samordning med allmän pension som infördes i SPR fanns inte längre
förutsättningar att tillfredsställande lösa finansieringsfrågan med avgifter.

Med
hänsyn till de radikalt ändrade förutsättningarna för SPA-pensioneringen tog
staten upp förhandlingar med kommunförbunden om ändrad gränsdragning mellan
statlig och kommunal pensionering. Förhandlingarna slutade med en principöverenskommelse
som innebar, vad gällde kommunala arbetstagare, att statlig pensionering
fortsättningsvis endast skulle avse personal, huvudsakligen lärare, för vilken
staten förhandlade och som lydde under statliga lönebestämmelser. I övrigt
skulle kommunala arbetstagare med statlig pensionsrätt föras över fill det
kommunala pensionsområdet. Överenskommelsen blev gällande fr.o.m. den I juli
1963 (prop. 1963:92, SU 82, rskr 197).

Överenskommelsen
var baserad på en försäkringsteknisk utredning rörande pensionskostnaderna för
fiden fram till den 1 juli 1968 i den del som SPA-pensioneringen avsåg personal
med kommunal anställning. Med utgångspunkt i de resultat utredningen hade
kommit fill fastställdes en huvudmansavgift på 10% av pensionsmedförande lön
för den sektor som inte berördes av överenskommelsen mellan staten, å ena
sidan, och Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet, å den andra sidan.

Nämnda avgiftsprocent
gäller med några undantag alltjämt. I något fall härden dubblerats
(hushållningssällskapen), i ett annat fall halverats (vissa kyrkomusiker). För
vissa verksamheter, t. ex. teater- och musikverksamheten, har avgiften ersatts
med s. k. reducerat lönekostnadspålägg om 11 % ti Riksdagen 1981/82. I saml.
Nr 174

Prop.
1981/82:174 4

av
lönen samtidigt som engångsavgiften tagits bort för denna del av pensioneringen.

Med
åren har av nyblivna pensionärer allt fler fått huvuddelen eller hela pensionen
täckt av folkpension och ATP, ett förhållande som bhvit särskilt påtagligt från
1976 då den allmänna pensionsåldern sänktes från 67 fill 65 år. I anledning
härav infördes 1980 ett system för beräkning av engångsavgift, som innebär
differentiering med hänsyn till bl. a. pensionsålder och pensionsnettots
storlek.

De
tunga skälen för att de kommunala grupperna bröts ur SPA-pensioneringen och
fördes över till det kommunala pensionsområdet var de förhandlings- och kostnadsmässiga.
Löne- och pensionsvillkoren uppfattades som delar av ett förmånskomplex, för
vilket kommunerna borde ges det fulla ansvaret vid förhandlingar med
arbetstagarsidan och i fråga om personalkostnad. De förhandlings- och kostnadsmässiga
motiven för ett avskiljande från statlig personalpensionering var visserligen
starka även beträffande den icke-kommunala delen av SPA-området. Att frågan om
fortsatt SPA-pensionering inte fick en slutgiltig lösning även beträffande
denna del av området sammanhänger med att de icke-kommunala huvudmännen bestod
av olika juridiska personer inom vitt skilda verksamhetsområden och att det i
början av 1960-talet ännu inte fanns tekniska förutsättningar att lösa frågor
av detta slag mellan staten och arbetsgivare utanför den offentliga sektorn.

Några
tekniska hinder för att föra över SPA-grupper till andra pensionsanordningar
föreligger inte längre. Kommunernas pensionsanstalt administrerar ett med SPR
likvärdigt förmånssystem. Genom Svenska Personal-Pensionskassan (SPP) kan
ordnas pensionsförsäkring som ger de anställda minst lika goda förmåner som
nuvarande SPR. Teknik finns för att beräkna den upplupna statliga pensionsrätt
statsverket har att svara för i anledning av att övergång sker till annat
pensionssystem.

Av
samma skäl som beräkningen av engångsavgift fick anpassas fill den utveckling
av folkpension och ATP som ägt rum sedan 1960 skulle uttaget av fortlöpande
avgifter behöva anpassas till det pensionsnetto som avgifterna är avsedda att
täcka kostnaden för. En viss rimlig balans mellan avgifter och nettoutfall är särskih
viktig där huvudmannen bara har en eller ett fätal arbetstagare anslutna till SPA-systemet,
vilket oftast är fallet.

Den
statliga pensioneringen är emellertid inte organiserad för ett system som
förutsätter ett försäkrings- och avgiftsförhållande mellan staten och
respektive arbetsgivare. Med hänsyn härtill har huvudmän, vilkas pensionsförpliktelser
måste tryggas medelst försäkring, fått hänvisas till SPP eller annan liknande
försäkringsinrättning.

Föredragandens
överväganden

Tiden
får nu anses inne att reglera statens åtaganden även för den ickekommunala
delen av SPA-området. Till denna hör verksamheter med olika

Prop.
1981/82:174 5

relationer
till staten, från det privatfinansierade företaget, som en gång gavs möjlighet
att fill den statsunderstödda pensioneringen ansluta personal i visst slags
arbete, till verksamhet som formellt år privat men i praktiken helt beroende av
statlig finansiering.

Den avsedda regleringen
måste tidsmässigt och till innehåll anpassas till förutsättningarna för varje
särskild huvudman eller grupp av huvudmän. I vissa fall får det förutsättas att
statens pensionsförmånssystem skall tillämpas även i fortsättningen. I andra
fall är det uppenbart att personalen bör föras över till ett annat
pensionsförmånssystem. I vilken ordning detta skall ske förutsätter särskild
överenskommelse med berörda parter på såväl huvudmans- som arbetstagarsidan.

Lika för alla slags
verksamheter skall regleringen ha som utgångspunkt att SPR-pensionen till den
del, som den inte redan är intjänad, skall bekostas av den som betalar lön och
socialförsäkringsavgifter, dvs. i allmänhet av den för verksamheten ansvarige
huvudmannen. Metoden för att beräkna pensionskostnad och fördela denna på
upplupen tid och fill pensionerhigen återstående tid förutsätts vara densamma
som då personal förs över från statlig pensionering till kommunal eller privat
i samband med att verksamhet kommunaliseras respektive privatiseras.

En
överföring av personal från SPR-pensionering till en icke-statlig
pensionsanordning förutsätts ske så att pensionsansvaret för upplupen tid förs
över på den nye pensionsgivaren och att häremot svarande kostnad ersätts av
staten.

I
fråga om personal som även i fortsättningen kommer att pensioneras enligt
statliga bestämmelser bör staten ta ut avgifter för vad pensioneringen
beräknas kosta i förmåner och administration. Pensioneringen bör alltså i
fortsättningen inte vara låst vid nu gällande procenttal för avgiftsuttag. Den
fortlöpande avgiften bör i likhet med engångsavgiften också kunna differentieras
med hänsyn till olikheter i pensionsålder, pensionsnetto m.m.

Ett par större
verksamheter med statligt ordnad pensionering står staten och det allmänna
särskilt nära. Jag syftar på den kyrkomusikaliska verksamheten och på den av
det allmänna finansierade teater- och musikverksamheten. Såvitt angår dessa
verksamheter anser jag mig böra lämna särredovisningar för bakgrunden till och
motiven för den avsedda regleringen.

Inom
övriga delar av pensioneringens tillämpningsområde har aktualiserats en rad
frågor om avgränsning och villkor, vilkas avgörande inte tål ett uppskov. Dessa
frågor tas upp i det följande.

Prop.
1981/82:174 6

1.2
Kyrkoväsendet

1.2.1
Kyrkomusikalisk verksamhet

Den
största SPA-gruppen inom kyrkoväsendet utgörs av organister, biträdande
kyrkomusiker och kyrkokantorer, anställda i de enligt kyrkomusikerförordningen
(SFS 1950:375) inrättade kyrkomusikerdistrikten.

För
kyrkomusikerna gäller allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra
tjänster (AST), tjänsteförteckningsavtal för kyrkliga tjänster (TFK) och
allmänt pensionsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (PA).

Kyrkomusikerna
är underkastade samma författnings- och avtalsmässiga reglering som prästerna
i församhngstjänst. Det som skiljer de båda kategorierna åt är olikheterna i
fråga om pensionsfmansiering och tjänste-matrikelföring.

Kyrkomusikernas pensioner
finansieras under deras aktiva tid med avgifter som statens löne- och
pensionsverk (SPV) fortlöpande har att beräkna och ta ut av varje särskilt kyrkomusikerdistrikt.
Prästpensioneringen finansieras på ett för SPV avsevärt enklare sätt, nämligen
så att kyrkofonden periodiskt ersätter SPV för totalsumman av utbetald pension
(s. k. direktfinansiering).

Vad
angår kyrkomusikerna matrikelför SPV sådana data om lön och tjänstgöring som är
av betydelse för rätten till pension, medan matrikelfö-ringen för präster i sin
helhet sker i domkapitlen.

Landet
är indelat i ca 2 200 kyrkomusikerdistrikt med sammanlagt omkring 2400
musikertjänster. Antalet tjänster med innehavare, som uppfyller villkoren för
statlig pensionsrätt, är för närvarande omkring 770 fördelade på nästan lika
många distrikt. Avgifternas årssumma är av storleksordning 3,5 milj. kr.

Av
de skäl som utvecklats i inledningen bör man enligt min mening övergå från
avgifts- till direktfinansiering av kyrkomusikernas pensioner. Dessutom bör matrikelföringen
i SPV upphöra och i sin helhet läggas i domkapitlen.

En
finansiell omläggning av ifrågavarande slag förutsätter emellertid att den sker
mellan SPV och kyrkofonden, vilket i sin tur förutsätter att vissa frågor som
rör kostnadsutjämningen mellan de kyrkliga kommunerna via kyrkofonden först
måste lösas. Det kan därför dröja något innan det föreligger praktiska
förutsättningar för att genomföra den avsedda ändringen beträffande
finansieringen av kyrkomusikernas pensioner.

Med
hänvisning till att SPV:s arbete med avgifter och matrikelföring för kyrkomusikerna
tar i anspråk en väsenfiig del av de personalresurser verket har för att klara
pensioneringen av samfiiga SPA-grupper har verket i skrivelse den 16 oktober
1981 föreslagit vissa förenklingar i avgiftssystemet. Förslaget går ut på att SPV
skall kunna debhera kyrkofonden för en avgift som avser hela kyrkomusikerverksamheten
och att denna avgift skall beräknas enligt någon för ändamålet lämplig
schablon.

Prop.
1981/82:174 7

Kammarkollegiet
föreslår i yttrande över framställningen att den överlämnas fill
kyrkofondsutredningen för att beaktas i dess fortsatta arbete eller till
utredningen om översyn av organisationen av kyrkomusikernas verksamhet m. m.

Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund har i yttrande avstyrkt förslaget,
bl. a. från kontrollsynpunkt. Förbundet synes mena att en centralisering till
kyrkofonden skulle minska pastoratens möjligheter att kontrollera
avgiftsberäkningen.

Föredragandens
överväganden

Jag
har samrått med kommunministern i denna fråga. Eftersom såväl kyrkofondens
användning som kyrkomusikerverksamhetens organisation är under utredning anser
jag det inte vara lämpligt att nu föreslå ändrade regler för finansieringen. SPV:s
framställning har därför överlämnats till kyrkofondsutredningen.

Enligt
min mening bör emellertid undersökas om det finns möjligheter att förenkla
nuvarande rutiner för pensionsavgifternas beräkning och debitering utan att
avvakta resultaten av nyssnämnda utredningar. I den mån förenklingar visar sig
möjliga bör regeringen kunna genomföra dem.

Parallellt
med arbetet på nämnda förenklingar bör frågan om matrikelföring prövas. I och
för sig kan denna fräga lösas oberoende av hur pensionsfinansieringen är
ordnad.

1.2.2
Annan verksamhet

Förutom
kyrkomusikerdistrikten finns inom kyrkoväsendet ett tiotal andra huvudmän som
omfattas av SPR-pensioneringen och som betalar avgifter till SPV. Här återfinns
bl. a. Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete,
vissa diakonianstalter. Styrelsen för svenska kyrkan i utlandet och Svenska
kyrkans diakoninämnd.

Centralrådet
har i en framställning den 8 oktober 1981 bl.a. tagit upp frågan om
pensionsfinansiering för de anställda hos rådet som är präster i svenska
kyrkan. Avgår präst från församlingstjänst med rätt till statlig pensionsförmån
debiterar SPV kyrkofonden hela kostnaden för pensionsförmånen. De arbetstagare
hos centralrådet, som är präster, har i regel haft församlingstjänst före
anställningen hos centralrådet och återvänder i regel till sådan tjänst när
anställningen hos centralrådet upphör. Under anställningen hos centralrådet erläggs
pensionsavgifter till SPV. Med hånsyn till att bidrag utgår ur kyrkofonden fill
lönekostnader för de arbetstagare som är präster föreslår centralrådet att
dessa arbetstagare överförs till avgiftsfri pensionering hos SPV och att
kostnaden för utgående pensionsförmåner debiteras kyrkofonden.

SPV
framhåller i sitt yttrande över centralrådets framställning att verket inte har
något att invända mot förslaget. I sht yttrande över framställningar från
Styrelsen för svenska kyrkan i utlandet (SKUT) och Svenska kyrkans

Prop.
1981/82:174 8

diakoninämnd,
som rör bl.a. anslutning till SPR av annan präst i utlandstjänst än
sjömanspräst och sekreterare hos diakoninämnden, tar SPV upp frågan om att
kyrkofonden bör debiteras pensionskostnaderna för de arbetstagare hos dessa
huvudmän som är präster i svenska kyrkan.

Även
kammarkollegiet har yttrat sig över framställningarna från centralrådet,
diakoninämnden och SKUT. Kollegiet tillstyrker att förslagen om ändrad pensionsfinansiering
genomförs mot bakgrund av att betydande delar av lönekostnaderna i den
verksamhet som dessa kyrkliga organ bedriver finansieras av kyrkofonden.

Kyrkofondsutredningen
har i sitt betänkande Ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan (SOU 1981:88 och
89) bl.a. uttalat att fonden bör vara finansieringskälla för väsenfiiga
rikskyrkliga uppgifter.

Föredragandens
överväganden

Kostnaden
för statliga pensionsförmåner till präster i svenska kyrkan debiteras
kyrkofonden. Kommunministern och jag är överens om att detta också bör gälla
prästerliga arbetstagare hos bl. a. centralrådet och SKUT.

Såsom
SPV har föreslagit i ett av sina remissyttranden bör denna finansieringsform
även gälla föreståndare för och direktor, biträdande direktor, pastor och
biträdande pastor vid diakonianstalterna samt direktorn vid Stockholms
stadsmission. Som förutsättning för att även dessa arbetstagare överförs till
avgiftsfri pensionering skall givetvis gälla att de är präster i svenska
kyrkan. Bestämmelserna om pensionsavgifter till SPV upphör att gälla och SPV
debiterar i stället kyrkofonden för de pensionsförmåner som SPV betalar ut.

De
arbetstagare hos dessa huvudmän som inte är prästvigda och som i dag har
pensionsrätt enligt SPR bör omfattas av SPR genom personlig pensionsrätt så
länge de är kvar i nuvarande anställning.

Jag
förordar vidare att även annan präst i utlandstjänst hos SKUT än den med
tjänstebenämningen sjömanspräst samt sekreterare hos diakoninämnden skall fä
pensionsrätt enligt SPR. Här bör också gälla att innehavarna är präster i
svenska kyrkan och att pensionskostnaderna debiteras kyrkofonden.

Regeringen
bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om att pensionsförmånerna för
de präster det här är fråga om bekostas från kyrkofonden på det sätt jag
föreslagit.

Vidare
bör regeringen utverka riksdagens bemyndigande att göra de ändringar i SPR-bilagan
som behövs för att genomföra förslaget.

1.3
Teater- och musikverksamhet

Inom
teater- och musikverksamheten finns 27 institutioner som omfattas av den
statliga personalpensioneringen. Av dessa står fyra under kommunal förvaltning
medan övriga drivs i olika privaträttsliga former.

Prop. 1981/82:174 9

Den
statliga pensioneringen omfattar omkring 3600 på området verksamma personer,
huvudsakligen sådana som innehar fast heltidsanställning. Härtill kommer ett
avsevärt antal anställda som inte uppfyller villkoren för stafiig pension. I
och för sig finns inget hinder för pensionsförsäkring i annan ordning än genom
staten men sådan försäkring torde bara förekomma undantagsvis.

Operan, Dramatiska
teatern. Svenska riksteatern och Institutet för rikskonserter är helstatligt
finansierade. Övriga finansieras med bidrag från staten och respektive
kommuner. Statsbidraget utgår för dessa enligt kungörelsen (1974:451) om
statsbidrag fill vissa teater-, dans- och musikinstitutioner. I princip skall
statsbidraget utgöra 55 % av kostnaden för löner, avgifter till SPV och
socialförsäkringsavgifter.

Avtalsslutande parter är
på arbetsgivarsidan Teatrarnas riksförbund, tillhörigt Handelns
arbetsgivarorganisation inom Svenska arbetsgivareföreningen, och på
arbetstagarsidan främst LO-anslutna Svenska musikerförbundet och Svenska
teaterförbundet som tillhör TCO.

Teater-
och musikverksamhetens speciella art har kommit att starkt prägla löne- och
anställningsvillkoren på området. Dessa villkor är därför inte någon bra grund
för tillämpning av det statliga pensionssystemet. Detta bygger på statens
lönesystem och de för statstjänstemän gällande reglerna för avgångsskyldighet m.
m. Det stora antal särbestämmelser som staten-pensionsgivaren tvingats införa
har inte räckt för att avhjälpa bristerna i pensionsanordningen.

Huvudparten
av konstnärlig personal pensioneras långt tidigare än som är normalt på
arbetsmarknaden. Dansarna pensioneras vanligen i 40-45-årsåldern, sångarna i
50—55-årsåldern och skådespelarna i åldern 55—60 år. Inom respekfive grupper gäller
olika avgångsålder för män och kvinnor. Pensionen är livsvarig och värdesäkrad.
Den påverkas inte av annan arbetsinkomst förrän vid 65 år, då den i vanlig
ordning samordnas med folkpension och ATP.

Det
reducerade lönekostnadspålägget är en grov underskattning av vad pensioneringen
av konstnärlig personal kostar. Det är heller inte rättvisande vid jämförelse
av pensionskostnaden för olika institutioner, t. ex. mellan en symfoniorkester
och en teater med stort inslag av sång- och dansverksamhet.

Vad
jag sagt talar för att en totalöversyn kommer till stånd vad gäller pensioneringen
av personalen vid de av staten helt eller delvis finansierade teater- och
musikinstitutionerna.

De
regler som gäller för statstjänstemännens anställningar, löner och pensioner
skulle i och för sig kunna göras tillämpliga på administrativ och teknisk
personal. För den konstnärliga personalen krävs emellertid betydligt större
flexibilitet i anställningsformer, lönesättning och pensionsvillkor än den som
ligger i de statliga avtalen.

Sedan
någon tid undersöks i budgetdepartementet de tekniska förutsätt-

Prop. 1981/82:174 10

ningarna
för att ersätta nuvarande SPR-reglering för teater- och musikområdet med ett
system för pensionsberäkning som inte är bundet till ett speciellt lönesystem.
Enligt min mening är det angeläget att fullfölja denna undersökning. I samband
härmed bör pensionsåldersbestämmelserna för konstnärlig personal ses över. Jag
avser också låta utreda avgiftsfrågan.

Jag kan nämna att
kulturrådet i skrivelse den 17 september 1981 föreslagit att regeringen tar initiafiv
till en översyn av ansvarsförhållandena på arbetsgivarsidan inom det
statsunderstödda kulturområdet. Denna fråga övervägs också i departementet. Jag
avser att inom kort lägga fram ett förslag i frågan till regeringen.

1.4
Övriga frågor

1.4.1 Inledning

Förutom
de nu nämnda grupperna av huvudmän finns ca 400 andra icke-stafiiga huvudmän
vars anställda i vissa fall har pensionsrätt enligt SPR.

Vissa
av huvudmännen erlägger pensionsavgifter till SPV för de arbetstagare som
omfattas av SPR-pensioneringen. Här återfinns huvudmän som Sveriges
civilförsvarsförbund. Sophiahemmets sjukskölerskeskola och Svenska
Jägareförbundet. Anledningen till att statliga pensionsbestämmelser blivit
tillämpliga på arbetstagare hos huvudmän av detta slag har varit att staten
ansetts ha ett stort intresse av verksamheten i fråga och att denna till
största delen finansierats med statsbidrag.

För andra huvudmän tas pensionsavgiften
ut med reducerat lönekostnadspålägg. Som exempel på sådana huvudmän kan nämnas
Nordiska museet och Riksutställningar. Avlöningsförmåner och andra anställnings-och
arbetsvillkor fastställs under medverkan av statens arbetsgivarverk för flertalet
av de anställda hos dessa huvudmän. Dessa arbetstagare omfattas också av det
statliga pensionsavtalet. Huvudmännen är ofta så gott som helt statsfinansierade
stiftelser.

De
särskilda bestämmelserna i 17 § SPR och SPR-bilagan är delvis inaktuella och
bör arbetas om.

1.4.2 Vissa
icke-statliga huvudmän

Sophiahemmets sjuksköterskeskola

Fr.o.m.
den 1 juli 1963 avfördes de arbetstagare vid de icke-statliga sjuksköterskeskolorna
som varit anslutna fill SPR från det statliga pensionsområdet. Undantag
gjordes för Sophiahemmets sjuksköterskeskola eftersom denna skola i motsats
till övriga skolor åtnjöt särskilt statsbidrag för sin verksamhet. Numera utgår
statsbidrag även till övriga kommunala och enskilda sjuksköterskeskolor.
Sophiahemmets sjuksköterskeskola har numera ingen särställning som mofiverar
anslutning till SPR.

Prop. 1981/82:174 11

Röda
korsets sjukhus

Huvudman
för sjukhuset är Stiftelsen Rödakorshemmet. Personalen vid sjukhuset har haft
statlig pensionsrätt sedan den 1 juh 1968. År 1966 slöts ett avtal mellan
direktionen för karolinska sjukhuset och styrelsen för stiftelsen Rödakorshemmet
om samarbete för drift av Röda korsets sjukhus. I en framställning fill
regeringen 1966 om statlig pensionsrätt åt personalen vid Röda korsets sjukhus
framhölls att sjukhuset genom det träffade avtalet kommer att vara nära
anslutet till en statlig institution och helt finansierat av denna. För att
personalen skall utnyttjas på bästa sätt har sjuksköterskor, sjukgymnaster m.
fl. placerats om mellan karolinska sjukhuset och Röda korsets sjukhus. En
förutsättning härför har varit att samma pensionsbestämmelser gäller för båda
sjukhusens anställda.

När
nu Stockholms läns landsting sedan årsskiftet 1981/82 har tagit över huvudmannaskapet
för karolinska sjukhuset och personalen där underkastats landstingets
pensionsbestämmelser gäller inte längre samma regler för pensionering av
personalen vid de två sjukhusen. Röda korsets sjukhus är inte heller längre
nära anslutet till en statlig institution utan till en landstingskommunal.

WeibuUsholms
växtförädlingsanstalt

Växtförädlingsanstalten
är en del av W. Weibull AB i Landskrona. Föreståndaren för och förädlings- och
försöksledare vid statsunderstödd prakfiskt vetenskaplig verksamhet på Weibullsholm
har haft statlig pensionsrätt sedan 1937. Fram till årsskiftet 1979/80 utgick
visst statsbidrag till W. Weibull AB för den praktiskt vetenskapliga
verksamheten där. Därefter har medel för bidrag till växtförädling tillförts
den stafiiga växtförädlingsnämnden, som fördelar medlen efter ansökan. W. Weibull
AB är ett helt kommersiellt företag, numera ägt av investmentbolaget Cardo. W. Weibull
AB har i en skrivelse den 21 december 1981 anhållit att den statliga pensionsrätten
skall upphöra för de arbetstagare som nu omfattas av SPR.

Föredragandens
överväganden

Jag
räknar med att frågan om personlig pensionsrätt kan bli aktuell för en del
äldre arbetstagare hos de huvudmän där anslutningen till SPR kan komma att
upphöra. Regeringen bör inhämta riksdagens bemyndigande att, efter
överläggningar med berörda icke-statliga huvudmän, besluta om fortsatt statlig
pensionsrätt.

Vidare
bör regeringen inhämta riksdagens bemyndigande att göra ändringar av mera
formell natur i 17 § SPR och bilagan till reglementet.

1.4.3
Pensionsavgifter för vissa anställda hos hushållningssällskapen

Före
den 1 juh 1967 hade hushållningssällskapen statliga anslag. Vissa anställda
hade sedan gammalt statlig pensionsrätt. Sedan de statliga anslagen upphört,
upphörde också anslutningen till SPR av ny personal. De

Prop. 1981/82:174 12

arbetstagare
som redan var anslutna fick stå kvar på SPR om de så önskade. Pensionsavgiften
till SPV höjdes dock från 10 % till 20 %.

Lantbrukskemiska
stationen i Kristianstad, som drivs av Kristianstads läns hushållningssällskap,
tar i en skrivelse den 1 december 1981 upp frågan om denna tjugoprocentiga
avgift. Stationen hade en anställd som pensionerades den 30 april 1981. En
pensionsavgift på 20 % har betalats in till SPV sedan den 1 juli 1967. Den
statliga kompletteringspensionen uppgick till 76 kr./mån. under 1981. Hade
lantbrukskemiska stafionen i stället låtit denna arbetstagare anslutas till SPP
hade, enligt vad SPP uppger, hans ITP- och ITPK-förmåner tillsammans uppgått
till 848 kr./mån. Pensionsavgifterna till SPP skulle under perioden 1968-1981
ha varit mindre än 10 % av lönesumman. Lantbrukskemiska stationen ifrågasätter
beräkningsgrunderna för de pensionsavgifter som inbetalats för denna
befattningshavare och för de avgifter som alltjämt erläggs för ytterligare två
anställda vid stationen.

Föredragandens
överväganden

Med
tanke på att pensionsutfallet bör vara rimligt i förhållande till avgifterna
anser jag det inte vara skäligt att ta ut en avgift av hushållningssällskapen
som är 20 %. För att rätta till detta bör regeringen inhämta riksdagens
bemyndigande att i fortsättningen ta ut lägre pensionsavgift för de åtta
arbetstagare hos hushållningssällskapen som ännu står kvar på SPR. Vidare bör
regeringen kunna få bemyndigande att reglera de pensionsavgifter som redan erlagts
för dessa arbetstagare.

2
Samordning av statsrådspension med annan inkomst samt avgångsersättning åt
statsråd som avgår i samband med en regeringsombildning

Pensionsvillkoren
för statsråd regleras i princip med tillämpning av antingen enbart statens
allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:287 -SPR) eller SPR i förening med förordningen
(1959:288) om förordnandepension.

Ett
statsråd har sålunda rätt till egenpension i form av ålders- eller sjukpension
och motsvarande förordnandepension enligt samma regler som för statsanställda i
allmänhet.

Dessutom
har statsrådet under vissa förutsättningar rätt till förordnandepension i
stället för egenlivränta om han avgår före 65 års ålder utan att detta
föranleds av nedsatt eller förlorad arbetsförmåga. En förutsättning härför är
att han varit förordnad som statsråd i minst sex år.

Samordning
av förmåner

Regeringen
kan föreskriva om samordning mellan statsrådspension och annan pension. Genom
beslut av 1979/80 års riksdag (prop. 1979/80:127,

Prop. 1981/82:174 13

AU:
31, rskr 328) erhöll regeringen bemyndigande att besluta om samordning av
statsrådspension med arvode för uppdrag som talman, vice talman eUer ordförande
i riksdagsutskott.

Av
flera skäl kan det vara motiverat att vidga samordningsmöjligheterna i fråga om
sammanträffande av statsrådspension med annan inkomst.

Jag
anser att en samordning i första hand bör ske när ett f. d. statsråd uppbär lön
på grund av anställning, vare sig det är fråga om offentlig eller enskild
tjänst. Men det kan tänkas också andra slag av inkomster som bör leda tiil att
statsrådspensionen minskas helt eller delvis. Någon närmare precisering av
dessa låter sig dock knappast göras.

Regeringen
bör därför inhämta riksdagens bemyndigande att med beaktande av
omständigheterna i varje särskilt fall få besluta om samordning mellan
statsrådspension och inkomster av annat slag.

Avgångsersättning

Till
den som varit statsråd kortare tid än sex år utgår inte någon särskild avgångsersättning,
vilket däremot är fallet för exempelvis informationssekreterare och sakkunniga
i departementen. Även riksdagsmän kan få avgångsersättning.

Jag
anser att det finns skäl som talar för att ett statsråd som inte får pension
skall kunna tillerkännas en avgångsersättning, om han avgår vid en regeringsombildning
utan att få någon ny anställning eller utan att kunna falla tillbaka på någon
anställning eller verksamhet. Avgångsersättningen betalas ut månadsvis så länge
det f. d. statsrådet inte uppbär inkomst av förvärvsarbete, dock under högst
sex månader.

Jag
föreslår därför att regeringen begär riksdagens bemyndigande att besluta om en
sådan avgångsersättning.

3
Ersättning av allmänna medel för skador orsakade under praktik vid statlig
högskoleutbildning

Under
senare år har utbildningen inom högskolan alltmera kommit att rymma inslag av
företagspraktik i olika former. I många fall har emellertid högskoleenheterna
mött ökade svårigheter när det gällt att få sina studerande antagna som
praktikanter.

Orsaken
härtill kan bl. a. sökas i en arbetsgivares ansvar enligt skadeståndslagen
(1972:207). Arbetsgivaren skall ersätta en person- eller sakskada som en
arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. En motsvarande
skyldighet uppstår om arbetstagaren i tjänsten vållar en ren förmögenhetsskada
genom brott. Detta skadeståndsansvar omfattar på visst sätt också de
högskolestuderande som praktiserar vid företagen. Genomgår en elev praktisk
utbildning eller utför han i annat fall arbete utanför läroanstalten som ett
led i sin utbildning Hkställs han med en

Prop. 1981/82:174 14

arbetstagare
i förhållande till den han arbetar för. Till det kommer att skadeståndslagen
starkt begränsar arbetsgivarens regressrätt eftersom arbetstagaren måste
betala ersättning för de skador han vållar i tjänsten bara om det finns
synnerliga skäl.

Enligt
förarbetena till skadeståndslagen (prop. 1972:5 s. 479) kan en skola genom
avtal med ett företag ta på sig ansvaret för skador som elever vållar under pryoverksamhet
och praktik m. m. i grundskolan och gymnasiet. Många kommuner har tecknat
ansvarsförsäkring för eleverna.

På
vissa områden har även staten tagit på sig ett skadeståndsansvar som annars
skulle ha åvilat en arbetsgivare. Detta är fallet beträffande skador som
orsakats av deltagare i viss arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad
rehabilitering. Ersättning av allmänna medel lämnas här bl.a. för person- eller
sakskada som har fillfogats arbetsgivaren, vare sig den som orsakat skadan är
vållande till denna eller inte. Detsamma gäller ren förmögenhetsskada som har
tillfogats arbetsgivaren genom brott.

Flera
högskoleenheter har hemställt hos universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) om
en medverkan till att staten övertar skadeståndsansvaret också på högskolans
område. UHÄ har tagit fasta på dessa önskemål. I en skrivelse till regeringen
den 15 oktober 1980 finner UHÄ det vara angeläget att skadeståndsfrågan löses
så snart som möjligt för att högskolan lättare skall kunna bereda en
meningsfull prakfik inom företag åt sina studerande.

Enligt
den berörda framställningen finns det olika tekniska modeller för hur frågan
kan lösas. UHÄ menar att man på goda grunder bör välja den ordning som gäller
för deltagarna i s. k. AMU-kurser. Vad som har föreskrivits i förordningen om
ersättning av allmänna medel för skada orsakad av deltagare i viss
arbetsmarknadsutbildning bör alltså tillämpas på motsvarande sätt även när det
gäller högskolestuderande. Enligt UHÄ bör dock ersättningen betalas ut bara vid
den praktik som är föreskriven i utbildningsplan eller kursplan. Har en sådan
praktik föreskrivits endast i den senare planen bör ersättningen komma i fråga
bara när praktiken getts ett poängtal.

Att
staten bör överta skadeståndsansvaret har också andrå myndigheter m.m. -
dåvarande nämnden för socionomutbildning, Sveriges lantbruksuniversitet,
ansvariga för viss småföretagsutbildning (företagsekonomiska institutionen vid
universitetet i Göteborg) och Sveriges förenade studentkårer (SFS) -
understrukit i särskilda skrivelser till regeringen.

Föredragandens
överväganden

Skadeståndslagen
(1972:207) lägger ett vidsträckt ansvar på arbetsgivaren för de skador som kan
vållas av en arbetstagare i tjänsten eller av en elev under viss praktisk
utbildning o. d.

Staten
har, som nämnts, tagit på sig det ekonomiska ansvaret för skada orsakad av
deltagare i viss arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad utbildning.

Prop. 1981/82:174 15

Enligt
de beräkningar som gjorts är kostnaderna för dessa åtaganden relativt små.
Arbetsmarknadsstyrelsen har uppgivit att ersättningarna under de två senaste
åren uppgått till ca 17000 kr. för sakskador vållade av inskrivna vid
arbetsmarknadsinstitut och fill ca 20000 kr. för sådana skador vållade av
deltagare i arbetsmarknadsutbildning.

Utbildningen
vid stathga högskoleenheter rymmer ett ökat inslag av prakfik i olika former.
Om en högskolestuderande praktiserar vid ett företag blir företaget ansvarigt
enligt lag för de skador som vållats av studeranden. Att detta ansvar försvårar
möjligheterna till praktik för studerande har understrukhs av flera
myndigheter och sammanslutningar. Det är givetvis allvarligt främst ur
utbildningssynpunkt ifall de studerande inte kan få den prakfik de behöver.

Jag
förordar därför att ersättning får utgå av allmänna medel för de skador som en
studerande vid statlig högskoleenhet kan vålla under sin företagspraktik.

Ersättningen
bör regleras i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller enligt
förordningen (1980:631) om ersättning av allmänna medel för skada orsakad av
deltagare i viss arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering.
I likhet med UHÄ finner jag att ersättningen bör betalas ut bara vid praktik
som är föreskriven i utbildningsplan eller kursplan. Har en sådan praktik
föreskrivits enbart i den senare planen bör ersättningen komma i fråga bara när
praktiken getts ett poängtal. Denna fråga bör det ankomma på regeringen att ta
ställning fill. Jag avser därför i annat sammanhang återkomma till regeringen
med förslag härom.

Regeringen
bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om statens ansvar för skador
under praktik av studerande vid stafiig högskoleenhet i huvudsaklig
överensstämmelse med vad jag nu har föreslagit. De ersättningar som kan komma
att betalas ut skall i regel bestridas från anslag som står till förfogande för
ifrågakommande högskoleenhet.

4
Ersättning för skador av flygbränsle

Regeringen
har på min föredragning utfärdat en förordning om ersättning åt vissa anställda
vid försvarsmakten för skador genom bränsle MC 77 (statens arbetsgivarverks
författningssamling 1982:2).

Ersättning
enligt förordningen skall utgå med engångsbelopp som avser sveda och värk, lyte
och men samt allmänna olägenheter.

Av
regeringens förordningsmotiv 1982:3 framgår följande.

Yrkessjukdomar
omfattas av statens personskadeförsäkring enligt trygghetsavtalet bara om
skadorna har inträffat efter 1973 års utgång. Med uttrycket yrkessjukdomar
åsyftas skador som avses i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring.

Statsanställdas
förbund och TCO:s statstjänstemannasektion (TCO-S)

Prop. 1981/82:174 16

har
hos statens arbetsgivarverk påkallat förhandling om ersättning åt sådana
statsanställda arbetstagare som före år 1974 i tjänsten skadats genom inverkan
av bränslet MC 77.

Arbetsgivarverket
har förklarat att en sådan förhandling bör hänföras till nästa avtalsrörelse.

Föredraganden
har ansett det angeläget att de arbetstagare inom försvaret som kan bedömas
vara skadade i tjänsten genom inverkan av bränslet MC 77 skall kunna få sin
ersättningsfråga prövad redan före 1983 års avtalsrörelse. I mofiven nämns att
på den privata sektorn år 1980 har träffats en uppgörelse mellan Saab-Scania Aktiebolag,
Försäkringsaktiebolaget Skandia och Svenska metallindustriarbetareförbundet
enligt vilken Skandia i princip har tagit på sig skadeståndsskyldighet för
arbetsskador genom bränslet MC 77.

Jag
vill tillägga att jag har utgått från att kostnaderna, som av Statsanställdas
förbund och TCO-S beräknats uppgå till sammanlagt högst 5 milj. kr. åt ca 125
personer, skall beaktas vid 1983 års allmänna löneförhandlingar.

5
Ikraftträdande

Vad
jag har förordat i det föregående bör träda i kraft den 1 juli 1982. Regeringen
kan utan riksdagens vidare medverkan utfärda de övergångsbestämmelser som kan
behövas.

6
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att

1.
bemyndiga regeringen att vidta
de åtgärder som jag förordat för pensionering av personal inom icke-statlig
verksamhet,

2.
godkänna vad jag förordat om
samordning av statsrådspension med annan inkomst och om avgångsersättning för
statsråd som avgår i samband med en regeringsombildning,

3.
godkänna vad jag förordat om
statens ansvar för skador orsakade under praktik av studerande vid stafiig
högskoleenhet.

Jag
hemställer vidare att regeringen beslutar ge riksdagen tillfälle att ta del av
vad jag anfört om ersättning för skador av flygbränsle.

7
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd
eller det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Prop.1981/82:174 17

Innehåll

Proposition
....................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... ... 1

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 25

mars
1982 .................................................... ... 2

1 Statlig pensionering av
personal inom icke-statlig

verksamhet
..................................................... 2

LI
Bakgrund ..................................................... 2

1.2................................................................. Kyrkoväsendet
6

1.2.1
Kyrkomusikalisk verksamhet ................... ... 6

1.2.2
Annan verksamhet ............................... ... 7

1.3
Teater- och musikverksamhet ....................... 8

1.4
Övriga frågor ............................................. 10

1.4.1
Inledning ............................................. .. 10

1.4.2
Vissa icke-statliga huvudmän ................. .. 10

1.4.3
Pensionsavgifter för vissa
anställda hos hushållningssällskapen 11

2
Samordning av statsrådspension
med annan inkomst samt avgångsersättning åt statsråd som avgår i samband med
en regeringsombildning ................................ 12

3
Ersättning av allmänna medel
för skador orsakade

under
praktik vid stafiig högskoleutbildning .......... 13

4
Ersättning för skador av
flygbränsle ................... 15

5
Ikraftträdande ............................................... 16

6
Hemställan .................................................... 16

7
Beslut .......................................................... . 16

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982