Prop. 1981/82:177

Prop.
1981/82:177

Regeringens proposition

1981/82:177

om ändring i
skogsvårdslagen (1979:429), m. m.;

beslutad
den 25 mars 1982.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för den åtgärd och det ändamål som framgår av föredragandens
hemställan.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ANDERS
DAHLGREN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen lämnas en redogörelse för vissa frågor som rör tillgången på
virke för skogsindustrin m. m. Vidare föreslås att bestämmelserna i 6§ skogsvårdslagen
(1979:429) om avverkning av överårig skog ges ett vidgat fillämpningsområde.
Slutligen tas upp vissa frågor som rör tillämpningen av skogsvårdslagens
bestämmelser om anläggning av ny skog och om ransonering av skog.

1
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 177

Prop. 1981/82:177 2

Förslag
till

Lag
om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom
föreskrivs att 6§ skogsvårdslagen (1979:429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

6§

Om ett skogsbestånd är överårigt Om ett skogsbestånd är överårigt

och markens virkesproducerande och markens virkesproducerande

förmåga tas till vara endast i ringa förmåga tas till vara endast i ringa

utsträckning på grund av röta eller utsträckning, får skogsvårdsstyrel-

självgaUring i beståndet, får skogs- sen besluta alt beståndet skall slut-

vårdsstyrelsen besluta att bestän- avverkas och ny skog anläggas,

det skall slutavverkas och ny skog

anläggas.

Denna
lag träder i kraft den 1 juh 1982.

Prop. 1981/82:177 3

Utdrag

JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-03-25

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén,
Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Ahriand, Molin

Föredragande: statsrådet Dahlgren

Proposition om ändring i skogsvårdslagen (1979:429), m.m.

1 Inledning

Virkesförsörjningsutredningen (I 1979:18)' har haft till
uppgift att utreda behovet av ändringar i beskattningsreglerna och av andra
statliga åtgärder för att påverka utbudet av virkesråvara. Utredningen
överlämnade i oktober 1981 betänkandet (SOU 1981:81) Skogsindustrins
virkesförsörjning. De väsentligaste delarna av utredningens förslag i fråga om
det statliga stödet fill skogsbruket behandlades av riksdagen redan under
hösten 1981 (prop. 1981/82:30 bil. 5, JoU 1981/82:8, rskr 1981/82: 29) och har
dessutom tagits upp i årets budgetproposition (prop. 1981/82:100 bil. 13 s.
50—57). En mindre del av utredningens förslag i skattefrågor behandlades också
av riksdagen under hösten 1981 (prop. 1981/82:30 bil. 4, SkU 1981/82:8, rskr
1981/82:14). Ytterligare skattefrågor har nyligen tagits upp av chefen för
budgetdepartementet.

I det följande tar jag upp de förslag till ändringar i
skogsvårdslagen (1979:429) som virkesförsörjningsutredningen har lagt fram. Jag
redogör också för min syn på vissa frågor om virkesförsörjningen.

Virkesförsörjningsutredningens betänkande har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels
utredningens sammanfattning rörande de frågor jag här tar upp som bilaga 1, dels
utredningens författningsförslag som rör skogsvårdslagstiftningen som bUaga 2,
dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena,
utom i de frågor som rör det statliga stödet till skogsbmket samt

' Generaldirektören Bo S. Hedström, ordförande, samt
riksdagsledamöterna Curt Boström, Bo Lundgren och Gunnar Olsson, lantbrukaren
Per Stjernström och verkställande direktören Brivio Thörner.

Prop. 1981/82:177 4

skatter
och avgifter, som hUaga 3. Beträffande nuvarande förhållanden m. m. samt
utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

2
Föredragandens överväganden

2.1
Skogspolitiken och virkesförsörjningen

Långsiktig
hushållning med våra skogar har sedan länge kännetecknat den svenska
skogspolitiken. Motivet härtill är bl.a. skogsbrukets stora betydelse för vår försöijning.
Som råvaruleverantör till en av vara viktigaste exportnäringar är skogsbruket
både direkt och indirekt av väsentlig betydelse för sysselsättningen och som
inkomstkälla. Skogsindustrin svarar sålunda för ca 20% av våra
exportinkomster. Jämfört med andra exportindustrier är skogsindustrin dessutom
i mycket ringa grad beroende av importvaror. Näringens betydelse kommer enligt
min mening att snarast öka framöver. Skälet härtill är skogsindustrins goda
möjligheter att genom export medverka till en förbättring av landets ekonomi.
Enligt min mening finns det sålunda all anledning att utnyttja den produktiva
skogsmarken aktivt och rationeUt under hänsynstagande till bl.a. naturvårdens
intressen på sätt som anges i skogsvärdslagstiftningen. Detta är en samhällsangelägenhet
av största vikt.

Vad
jag nu har framhållit betonades ocksä i 1979 års riksdagsbeslut om skogspolifiken
(prop. 1978/79:110, JoU 1978/79: 30, rskr 1978/79: 387). Det slogs därvid fast
att skogsnäringen måste verka i överensstämmelse med de övergripande
samhällsekonomiska målen och i samspel med andra samhällssektorer. Enligt
riksdagsbeslutet motiverar skogens betydelse för landets ekonomi och välstånd
att vi tar tillvara den produktionsresurs som skogsmarken utgör. Skogen är en
nationell tillgång som skall utnyttjas för samhällets bästa. Målet för
skogsproduktionen är sammanfattningsvis en varaktig, hög och värdefull
virkesavkastning. Det innebär bl. a. att skogsbruket skall ges en sädan
inriktning att handlingsfriheten och valmöjligheterna bevaras för kommande
generationer. Det innebär också att skogsmarkens produkfionsfömtsättningar
skall utnyttjas på bästa sätt. Samtidigt underströks skogens betydelse bl.a.
för friluftsliv och rekreation, som inslag i kulturlandskapet samt som hemvist
för växter och djur som inte tål alltför drastiska förändringar i sin
livsmiljö. Vidare hänvisades fill att det för rennäringen behövs stora områden
i norra Sverige som betesmarker. I det skogspolitiska beslutet framhölls
särskilt att skogsindustrins aktuella råvarubehov inte får vara styrande för
skogsproduktionens långsiktiga inriktning. I stället bör industrikapaciteten
efter hand anpassas till den råvamtillförsel som är möjlig inom ramen för den
fastslagna skogspolitiken.

De
störningar som virkesmarknaden har varit utsatt för under de allra senaste åren
och som bl.a. föranlett tillkallandet av virkesförsörjnings-

Prop. 1981/82:177 5

utredningen kan självfallet inte få påverka de långsiktiga
mål som jag nu har redovisat. De skogspolitiska målen som beslutades är 1979
bör ligga fast.

Riksdagsbeslutet
år 1979 grundades bl. a. på förslag som hade lagts fram av 1973 års
skogsutredning. Utredningen hade redovisat tre detaljerade långsiktiga program
för den framfida skogsproduktionen och rekommenderat det mest ambitiösa.
Regeringens förslag och riksdagens ställningstagande innebar emellertid att
något detaljerat program inte lades fast. Mofivet härför var önskan att inte
låsa handlingslinjerna i det långa perspektivet utan aU i stället ge möjlighet
till en fortlöpande omprövning och anpassning till utvecklingen. Något krav på
en viss årlig avverkningsnivå ställdes således inte. Som allmän riktlinje
angavs emellertid att utgångspunkten bör vara afi söka åstadkomma en
skogsproduktion som ger åtminstone 75 milj. msk om året. Det sades samtidigt att
strävan bör vara en ökad produkfion i den mån det är möjligt och lämpligt med
hänsyn till andra viktiga samhällsmål. En produktion av den angivna storieken
ansågs vara tillräcklig för att möjliggöra ett normalt kapacitetsutnyttjande i
den då befintliga skogsindustrin.

Virkesförsörjningsutredningen har presenterat tre nya
långsiktiga avverkningsberäkningar gjorda enligt samma principer som tidigare
men med aktuellare ingångsdata. Dessutom har hänsyn tagits till att vissa
virkestillgångar inte bedöms bli tillgängliga för avverkning av olika skäl.
Beräkningarna är, till skillnad från de tidigare, gjorda för två ägaregrupper
och uppdelade på barrträd och lövträd. Utredningens huvudalternativ, som väl
överensstämmer med det som år 1979 ansågs som eftersträvansvärt, ger till
resultat en virkesmängd som nästan helt överensstämmer med skogsindustrins
virkesbehov. Hänsyn har därvid även tagits fill behovet av bl.a. brännved.
Utredningens andra alternafiv utgår från att vad som enligt beräkningarna har
sparats under 1970-talet skall avverkas under 1980-talet i stället för att
spridas över en längre period. Alternafivet leder till ett överskott på virke
av ca 7,5 milj. msk. Utredningens tredje alternativ fömtsätter en skogsskötsel
som är mindre intensiv och som därför avviker från intentionerna i 1979 års
skogspolitik. Detta alternativ leder till ett virkesunderskott om ca 4,5 milj. m'sk,
i huvudsak barrvirke. I det första alternativet krävs att skogsägare hänförliga
till gruppen privata (exkl. skogsbolag) under 1980-talet mäste öka sina åriiga
avverkningar med ca 6,5 milj. msk i förhållande fill 1970-talets nivå. Övriga
skogsägare måste öka avverkningarna med drygt I milj. msk. Motsvarande värden i
det andra alternativet är 12 resp. drygt 1 milj. msk och i det tredje drygt 2
milj. msk resp. en något minskad avverkning.

Nästan alla remissinstanser som har kommenterat
beräkningarna har accepterat dem, i vissa fall med mindre korrigeringar.
Ungefär hälften av instanserna delar också utredningens uppfattning att det
första alternativet bör vara ett huvudalternativ. Andra hälften ansluter sig
till utredningens

Prop.
1981/82:177 6

andra
alternafiv. LRF/SSR anser att utredningens tredje alternativ är mest realisfiskt
och framhåller som bakgmnd härtill bl.a. skogsbrukets bristande lönsamhet och
brister i skogsvården.

För
egen del vill jag framhålla att det lika litet nu som är 1979 finns anledning
att lägga fast något detaljerat skogsprodukfionsprogram eller någon exakt
avverkningsnivå för framtiden. Vissa riktlinjer för skogsbrukets och
skogspolitikens planering och detaljutformning måste dock finnas. Så t. ex.
anser jag att strävan bör vara att åstadkomma en skogspro-dukfion som ger åtminstone
den virkesmängd som virkesförsörjningsutredningens huvudalternativ innebär.
Detta motsvarar i huvudsak skogsutredningens alternativ 1 och bör som virkesförsörjningsutredningen
anger i stort sett ge balans mellan tillgång och efterfrågan på virkesråvara
med nuvarande industrikapacitet.

Jag
vill betona att ett genomförande av utredningens huvudalternativ kräver
kraftfulla skogsvårdsinsatser i fråga om såväl anläggning av ny skog som
ungskogsröjning och gallring. Om landets skogsägare lever upp till skogsvårdslagens
krav kommer också avverkningsmöjligheterna efter hand att öka. Det sagda
innebär vidare att jag anser att utredningens mera ambitiösa alternativ inte
kan betraktas som realistiskt. Alternativet är alltför kortsiktigt. Det kräver
en snabb uppbyggnad av avverkningsresurser och industrikapacitet som efter
bara några få år äter måste avvecklas. Enligt min mening bör krafterna i
första hand inriktas mot att nå upp fill huvudalternativet.

Självfallet
är det nödvändigt att fortlöpande följa utvecklingen och resultaten av
vidtagna åtgärder. Det är skogsstyrelsen som svarar för detta inom ramen för
sin prognosverksamhet. Genom denna verksamhet skall bedömningar kunna göras av
behovet av eventuella korrigeringar eller andra åtgärder.

Utredningen
har som nämnts utfört sina avverkningsberäkningar för två skilda ägaregrupper.
Det är angeläget att påpeka att de stora variationer som finns mellan och inom
ägaregrupperna och som inte har kunnat tas hänsyn till i utredningens
modellberäkningar givetvis gör beräkningsresultaten för resp. grupp osäkra.

Jag
har nu behandlat frågan om skogsproduktionens möjliga och önskvärda storlek
framöver. Utgångspunkten för dessa ställningstaganden är att utbudet av virke i
genomsnitt skall komma att vara lika stort som produktionen. Varför så inte har
varit fallet de senaste åren har analyserats av utredningen. Analysen har legat
fill grund för utredningens förslag om åtgärder för ett ökat virkesutbud.
Utredningen föreslår i detta syfte ändringar i skogsvårdslagstiftningen, ökat
statligt stöd till skogsbruket och ändringar i skattelagstiftningen. Som jag
tidigare har nämnt har riksdagen på regeringens förslag redan fattat beslut i
frågor som rör väsentliga delar av utredningens förslag, nämligen i fråga om
det ökade statliga stödet och vissa skattefrågor. Ytterligare förslag på det
senare området har, som jag

Prop.
1981/82:177 7

också
nämnde, nyligen anmälts av chefen för budgetdepartementet. Innan jag går in på
de återstående utredningsförslagen vill jag rent allmänt beröra frågan om
virkesutbudet.

Jag
har i det föregående framhållit att skogen och skogsmarken är en viktig
nationell resurs. Det är ett samhällsintresse att denna resurs utnyttjas på
ett rationellt och riktigt sätt. Sedan lång tid tillbaka är det sålunda inte
den enskilde markägaren som självständigt bestämmer om hur utnyttjandet skall
ske. Lagregler om återväxtåtgärder och om avverkning har funnits länge i vårt
land. De bestämmelser som reglerar vem som får förvärva skogsmark tar ocksä
sikte på att främja ett aktivt utnyttjande av marken. Förvärv av skogsmark får
sålunda inte ske i kapitalplaceringssyfte.

Jag
vill i sammanhanget betona att den alldeles övervägande delen av landets
skogsmark brukas aktivt. Det finns emellertid skogsägare som av olika skäl inte
vill eller kan ställa upp på ett aktivt brukande trots att skogstillståndet i
sig pä deras fastigheter skulle möjliggöra det. Ett sådant uppträdande kan
samhället inte acceptera. Det utbud av virke som just dessa fastigheter borde
svara för kan vara den marginalkvantitet, som skulle göra det möjligt att fullt
ut utnyttja en högkonjunktur.

Enligt
min bedömning är det dock en förhållandevis liten grupp skogsägare, som
underlåter att medverka i ett aktivt skogsbruk genom att inte avverka. Virkesförsörjningsutredningens
enkät visar också att en del skogsägare tror att skogsvårdslagens
ransoneringsbestämmelser hindrar dem från att avverka. Underlätenheten att
avverka orsakas alltså till viss del av brist på information. Jag bedömer
emellertid att de förhållandevis enkla ransoneringsreglerna i 1979 års
skogsvårdslagstiftning och de ytterligare förenklingar av dessa som jag tar
upp i det följande, kombinerade med allt fler skogsbmksplaner, skall undanröja
dessa missförstånd. Rent allmänt kan det emellertid behövas en utökad
information riktad särskilt till de gmpper som enligt utredningens enkät är
minst aktiva. Jag vill nämna att Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR)
i skrivelse den 11 mars 1982 förklarat sig berett att i samråd med
skogsvårdsorganisationen vidareutveckla och bredda den informationskampanj som
bedrivits under senare år under temat "Sköt din skog" i syfte bl. a.
att öka avverkningarna. I denna kampanj kommer bl.a. att i ökad utsträckning
engageras förtroendevalda inom organisationen. Jag ser det som mycket
värdefullt att skogsägarrörelsen på detta sätt aktivt engagerar sig i och
stöder den satsning pä skogsbruket, som nu sker från statens sida. Jag vill
erinra om att särskilda medel fr.o.m. innevarande budgetår har ställts till
skogsvårdsorganisationens förfogande för information, rådgivning och utbildning
i anslutning till programmet för förnyelse av glesa skogar. Jag vill ocksä
betona vikten av skogsvårdsorganisationens mera allmänna information om den
stora betydelse som skogen har för vår samhällsekonomi och för friluftsliv,
flora och fauna. Till frågan om skogsbruksplaner återkommer jag i det
följande.

Prop. 1981/82:177 8

Det
finns ett annat för vissa skogsägare väsentligt hinder för ett aktivt skogsbmk.
Många skogsägare är så gamla att de inte själva kan utföra avverkning och
skogsvård. Andra saknar utbildning för avverkning eller bor så långt från sina
fastigheter att det inte blir aktuellt med avverkning. För dessa gmpper är det
nödvändigt att det finns i varje fall avverkningsresurser som kan köpas.
Enligt min mening är det angeläget att sådana resurser byggs upp igen inom
ramen för skogsägareföreningarna eller på annat sätt. En fömtsättning härför är
självfallet att sysselsättningsunderlaget har viss varaktighet. Jag vill i det
sammanhanget som ett exempel på en långsiktig åtgärd hänvisa till riksdagens
principiella ställningstagande under hösten 1981 för ett l5-årsprogram för
ersättning av glesa skogar, s. k. 5:3-skogar, med nya, mer högproducerande
bestånd. Den för sädana åtgärder tillgängliga arealen beräknas till sammanlagt
ca 1,7 milj. ha. Vissa bedömare har angett en mindre areal. Jag är angelägen
att betona att hänsyn skall tas till naturvårdens intressen vid de åtgärder som
sätts in för att förnya de glesa och dåliga skogarna. Bestämmelser om detta
finns i tillämpningsföreskrifterna till skogsvårdslagen. Vid de
arealberäkningar som gjorts för åtgärdsprogrammet har områden som är av
särskilt intresse av naturvårds- eller kulturminnesvårdsskäl frånräknats.
Bidrag skall sålunda inte komma i fråga för dessa områden. Jag vill erinra om
att de skogar som berörs av programmet huvudsakligen är belägna i Norrland och
består av barrträd. Det är dessa som till en början kommer att dominera verksamheten
i programmet. Kartläggningen av vilka marker som kommer att bli aktuella för
åtgärder sker bl. a. inom ramen för de översiktliga skogsinventeringarna.
Därvid måste självfallet göras bedömningar om vilka hänsyn som enligt
skogsvårdslagen skall tas till naturvårdens intressen. Underiag för sådana
bedömningar, som måste göras innan beslut om bidrag fattas, finns också bl. a.
i länsstyrelsernas handlingsprogram för naturvården. Jag vill också påpeka att
programmet inte syftar till en ökad nedläggning av jordbruksmarker. För
skogsodling på nedlagd jordbruksmark lämnas inte längre något statsbidrag. Om
naturvårdens intressen är särskilt starka, t. ex. om det aktuella området har
tagits upp i länsstyrelsens handlingsprogram, för naturvården, bör det kunna
skyddas genom överenskommelser eller avtal med markägaren eller genom
förordnande enligt naturvårdslagen. Genom de regler som gäller för
avverkningsanmälan ges naturvårdsmyndigheten möjlighet att överväga åtgärder
av det slag jag nu nämnt.

Fastighets-
och ägarestmkturen hindrar pä vissa håll ett aktivt brukande av jordbruks- och
skogsbruksfastigheter. För att utreda och komma med förslag i dessa frågor har jag
efter regeringens bemyndigande tillkallat en kommitté (Jo 1981:05) som antagit
namnet strukturutredningen för jord-bmk och skogsbruk. Som en dellösning på
detta problem har kommittén (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa
fall m.m. nyligen överlämnat betänkandet (SOU 1981:91) Ställföreträdare för fasfighetsäga-re
i vissa fall. Betänkandet remissbehandlas f. n.

Sammanfattningsvis
vill jag betona att det är många olika faktorer som

Prop.
1981/82:177 9

påverkar
virkesutbudet från våra skogar. Vissa allmänna frågor har jag behandlat i det
föregående. Skattefrågorna liksom väsentliga frågor som rör det statliga stödet
till skogsbruket behandlas eller har behandlats i annat sammanhang. I det
följande tar jag först tipp vissa andra av utredningens förslag om stathgt
stöd och därefter förslagen med anknytning till skogsvärdslagstiftningen.

2.2
Det statliga ekonomiska stödet till skogsbruket

Den
senaste samlade översynen av det stafiiga ekonomiska stödet till skogsbruket
gjordes i anslutning till 1979 års skogspolitiska beslut. Översynen innebar bl.a.
en utmönstring av föråldrade stödformer samt en samordning och förenkling.
Genom riksdagsbeslutet kom emellertid ett av de äldre stödsystemen (SFS
1974:472) att finnas kvar fill den 1 juli 1984. Dessa bestämmelser bäde
överlappas av och överlappar de nya bestämmelserna. Våren 1981 fattade
riksdagen vidare beslut om två stödformer som skulle utvärderas efter två år.
Utredningen har föreslagit dels att de äldre stödbestämmelserna i förenklande
och förtydligande syfte upphävs, dels att tidsbegränsningen för vissa
stödformer tas bort. Utredningen föreslår också att den nuvarande möjligheten
att erhålla statsbidrag för om-eller hjälpplantering efter sork- och
kaninskador utvidgas till att gälla alla typer av skador av anledningar över
vilka skogsägaren inte kunnat råda. Utredningens övriga förslag i frågor om det
statliga stödet har som jag tidigare nämnt redan behandlats av riksdagen.

Remissinstanserna
har i huvudsak tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag till
förenklingar av det statliga stödsystemet. Skogsstyrelsen och ett par
länsstyrelser motsätter sig ett upphävande redan nu av de äldre
stödbestämmelserna och LRF/SSR föreslår ytterligare förenklingar. Även
utredningens förslag om bidrag vid skada tillstyrks eller lämnas utan erinran
av remissinstanserna. Flertalet uppfattar dock utredningsförslaget som
begränsat till älgskadefallen.

För
egen del vill jag betona vikten av att bestämmelserna om det statliga stödet
förenklas. För skogsägarna ger en förenkling en bättre överblick och för
myndigheterna förenklas administrationen. Förenklingarna bör göras i ett
sammanhang fr. o. m. budgetåret 1983/84. Jag har för avsikt att senare
återkomma till regeringen med förslag att skogsstyrelsen får i uppdrag att
göra en översyn med nämnda syfte.

I
fråga om bidrag till om- eller hjälpplantering i samband med skada på skog är
jag inte beredd att förorda ett så vidsträckt tillämpningsområde som
utredningen har föreslagit. Bidrag i samband med älgskada kan redan i dag utgå
enligt förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador, m.m. Beslut
i enskilda bidragsärenden har hittills fattats av regeringen. Frågan om bidrag
har starkt samband med jaktfrågorna över huvud. Jag har därför för avsikt att
ta upp dem i anslutning till jakt- och viltvårdsberedningens kommande förslag
om den framtida vihvården.

Prop. 1981/82:177 10

2.3
Skogsvårdslagstiftningen

Skogsvårdslagen
(1979:429) som trädde i kraft den I januari 1980 har formen av en
ramförfattning med vissa allmänna grundläggande bestämmelser. Dessa
kompletteras med tillämpningsföreskrifter meddelade av regeringen i skogsvårdsförordningen
(1979:791) och av skogsstyrelsen i dess författningssamling (SKSFS 1979: 3).

Skogsvårdslagen
innehåller, frånseU föreskriften i 9 § om röjningsskyldighet, inte några
bestämmelser som direkt tar sikte på att tvinga fram avverkning av skog. Lagens
avverkningsbestämmelser syftar i stället till att hindra avverkning i olämpliga
former och skydda skogen mot en för tidig slutavverkning. Vidare följer av 14 §
lagen att skogen skall ransoneras genom afi slutavverkningen på en brukningsenhet
skall bedrivas så att en jämn åldersfördelning av skogen på enheten främjas.

En
skyldighet att avverka följer emellertid indirekt av bestämmelserna i 5 och 6§§
som handlar om skyldighet att anlägga ny skog. Enligt 5 § gäller sådan
skyldighet om markens virkesproducerande förmåga inte tas till vara på ett
godtagbart sätt efter avverkning eller på gmnd av skada på skogen. Vidare skall
enligt samma paragraf ny skog anläggas, om marken ligger outnyttjad eller om
skogen är så gles och dålig att tillväxten är avsevärt lägre än den tillväxt
som är möjlig. Enligt 6§ kan skogsvårdsstyrelsen besluta att ett skogsbestånd
skall ersättas med ny skog, om beståndet är överårigt och markens virkesproducerande
förmåga tas till vara endast i ringa utsträckning på grund av röta eller
självgallring i beståndet.

Utredningen
har granskat vilka effekter skogsvårdslagens bestämmelser har på virkesutbudet
och övervägt i vad mån det finns anledning att göra ändringar i lagen eller
dess tillämpningsföreskrifter. På grundval av dessa överväganden föreslår
utredningen dels att tillämpningsområdet för 6§ skogsvårdslagen vidgas, dels
att i lagen tas in bestämmelser om skyldighet för varje skogsägare att inom en
viss period avverka åtminstone hälften av vad som är möjligt att avverka på
hans mark.

Utredningen
anför att undersökningar visar att bestämmelsen i 6§ har kommit att få efi
mycket snävt tillämpningsområde med hänsyn fill att den låga tillväxten, som är
en fömtsättning för ingripanden, skall bero på röta eller självgallring. Enligt
utredningen bör bestämmelsen även i fortsättningen ta sikte på fall som närmar
sig vanvård av skogen. I viss utsträckning bör dock tillämpningsområdet kunna
vidgas. Utredningen föreslår den ändringen att kravet på att den låga
tillväxten skall vara förorsakad av röta eller självgallring slopas. Som fömtsättning
för ingripanden enligt paragrafen skall således gälla att skogsbeståndet är
överårigt och markens virkesproducerande förmåga tas till vara endast i ringa
utsträckning.

Enligt
utredningen fortsätter arealen avverkningsmogen skog att öka om slutavverkningstakten
inom privatskogsbmket ligger kvar på den nivå den haft under slutet av
1970-talet. Dessutom föreligger allmänt ett behov av gallring i ung och
medelålders skog. Utredningen anser det därför mofi-

Prop.
1981/82:177 11

verat
att föreslå en avverkningsskyldighet såväl med hänsyn till skogsindustrins råvarubehov
som från skogsskötselsynpunkt. Den bestämmelse som utredningen föreslår innebär
att varje skogsägare skall vara skyldig aU avverka i den omfattning som är
lämplig med hänsyn till skogstillständet pä hans brukningsenhet. Som ett
minimikrav skall gälla att avverkningen omfattar hälften av den på brukningsenheten
möjliga avverkningen. Skogsägaren skall med ledning av en schablon själv kunna
avgöra vilket avverkningskrav som gäller för hans brukningsenhet.
Avverkningsskyldigheten skall fullgöras under en femårsperiod på de större brukningsenheterna
och under en tioårsperiod på de mindre.

Samtliga
remissinstanser som har yttrat sig i frågan tillstyrker eller lämnar utan
erinran utredningens förslag till ändring av 6§ skogsvårdslagen. Även jag
ansluter mig till förslaget. Samtidigt vill jag understryka att den föreslagna
ändringen självfallet inte påverkar förutsättningarna för att bevara vissa
områden som har karaktär av urskog eller i övrigt begränsar tillämpningen av skogsvårdslagsfiftningens
regler om hänsyn till naturvärdens intressen. Enligt skogsstyrelsens anvisningar
för tillämpningen av 6§ gäller att skogsvårdsstyrelsen vid sin prövning bör ta
hänsyn till om beståndet har särskilda kvaliteter från naturvårdssynpunkt.
Intresset av att varaktigt behålla sädana områden orörda är emellertid en fråga
som i första hand mäste lösas med stöd av naturvårdslagstiftningens
bestämmelser. I detta sammanhang vill jag erinra om att jag i årets
budgetproposition (prop. 1981/82:100 bil. 13 s. 126-128) tog upp frågan om
behovet av att skydda värdefulla naturområden och därvid underströk att detta
inte minst gällde urskog och urskogsliknande områden. För att öka möjligheterna
att ge varaktigt skydd åt värdefulla naturvårdsobjekt föreslog jag att 20 milj.
kr. anvisas under anslaget Mark för naturvård och att därutöver mark får överföras
från domänfonden till naturvårdsfonden tills vidare inom en ram av 10 milj. kr.
per år. Jag vill också i sammanhanget nämna att en säi-skild arbetsgrupp
tillsatt av naturvårdsverket nyligen har redovisat en rapport med olika förslag
till finansiering av urskogsreservat och skogliga referensområden. Dessutom
pågår en sammanställning av den urskogsinventering som naturvårdsverket har låth
göra som underlag för sina bedömningar i denna fråga. I anslutning till
behandlingen av dessa frågor finns det anledning att överväga tillämpningen av
hänsynsreglerna i skogvårdslagen.

Förslaget
att ålägga skogsägarna en generell avverkningsskyldighet kan jag däremot inte
biträda. Det har fått ett blandat mottagande hos remissinstanserna. Av de
remissinstanser som avstyrker förslaget har flera riktat kritik mot den
schablonmetod som utredningen anvisar för att bestämma avverkningsnivån. Det är
visseriigen, som skogsstyrelsen förordar, möjligt att välja en annan metod för
att ange avverkningskraven. Enligt min mening kommer emellertid en regel av det
här slaget under alla förhållanden att leda till ett avsevärt administrativt merarbete
som inte står i rimlig proportion till regelns effekt på virkesutbudet. En med
stöd av bestämmelsen framtvingad avverkning skulle kunna leda till mycket
svåra motsats-

Prop. 1981/82:177 12

förhållanden.
Bestämmelsen skulle också kunna leda till att mindre aktiva skogsägare avstår
från att avverka i avvaktan på direktiv från tillsynsmyndigheten. De syften
som utredningen har haft med förslaget bör kunna bli tillgodosedda genom de ätgärder
i övrigt som är vidtagna eller som jag föreslår här. Detta ställningstagande
innebär att jag vill lägga ett större ansvar på den enskilde skogsägaren att
sköta sin skog. På läng sikt är detta den bästa metoden att fä fram dugliga
skogsbrukare och ett i bästa mening aktivt skogsbruk.

Inte
heller kan jag biträda det förslag som skogsstyrelsen har fört fram i sitt
remissyttrande om en temporär skyldighet att utföra tidiga gallringar. Som
skogsstyrelsen själv påpekar skulle en sädan skyldighet inte bli av någon
avgörande betydelse för skogsindustrins råvaruförsörjning. Efter hand kommer
den i skogsvårdslagen föreskrivna röjningsskyldigheten att lösa eventuella
problem med de tidiga gallringarna som också kan betecknas som försenade
röjningar. Dessutom bör det s. k. klenvirkesstödet som är inriktat mot just
dessa bestånd kunna medverka till en ökad aktivitet i fråga om tidiga
gallringar.

I
detta sammanhang vill jag ocksä ta upp frågan om s. k, obligatoriska skogsbmksplaner.
Förslag härom har framförts dels av två av utredningens ledamöter i en
reservation, dels av bl. a. domänverket i dess remissyttrande över
utredningens förslag. Domänverkets förslag, som anges som alternativ till
utredningens förslag om avverkningsskyldighet, innebär att skogsbmksplan skall
vara obligatorisk för alla fasfigheter över en viss storlek. Reservanterna i
utredningen menar att det dessutom skall råda en skyldighet att utföra de
åtgärder som rekommenderas i planen. Jag kan för egen del inte bhräda dessa
förslag. Skogsbruksplanen är ett värdefulh instrument för skogsägare och
stimulerar till aktivitet. Någon ovilja från skogsägarnas sida mot att skaffa sig
skogsbmksplan råder inte. Snarare är det sä att personalresurserna för
planframställning begränsar möjligheterna att tillgodose efterfrågan på planer
i den takt som den framträder. Det är mot denna bakgrund som regeringen i
budgetpropositionen har föreslagit ökade anslag till översiktliga
skogsinventeringar och skogsbruksplaner. Jag vill också erinra om att det som
förutsättning för statsbidrag till skogsvärdsätgärder i princip krävs att det
finns eller upprättas skogsbruks-plan om aktuell fastighet har en
skogsproduktion av viss betydelse. Detta krav bör emellertid inte av
principskäl drivas så långt att angelägna avverknings- och skogsvårdsåtgärder
fördröjs. I första hand bör planer upprättas för fastigheter som helt saknar
sådana. Jag anser således att man i praktiken inte vinner något pä att ställa
krav på obligatoriska skogsbmksplaner. Därmed avvisar jag också reservanternas
förslag.

Mot
bakgrund av vad jag nu har föreslagit har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i skogsvärdslagen (1979:429). Med hänsyn
till frågans beskaffenhet och fill att ändringen år av lagtekniskt okomplicerad
natur anser jag det inte motiverat att höra lagrådet.

Regeringen
bör i det här sammanhanget lämna riksdagen information i

Prop. 1981/82:177 13

några
frågor som rör skogsvårdslagens fillämpning och som regleras i verkställighetsföreskrifter
till lagen.

Enligt
2§ skogsvårdsförordningen skall frågan om humvida ny skog skall anläggas efter
avverkning eller på gmnd av skada pä skogen avgöras med ledning av det
kvarvarande virkesförrådets storlek. Är det däremot fråga om gles eller dålig
skog skall bedömningen ske med ledning av beståndets fill växt. Med hänvisning
till svårigheterna att fastställa tillväxten i de glesa och dåliga bestånden
föreslår skogsstyrelsen att virkesförrådet skall användas som bedömningsnorm
även i dessa fall. Enligt styrelsen råder det god överensstämmelse mellan
virkesförrådets storlek och nivån på fill växten. Jag anser därför att
verkställighetsföreskrifterna bör ändras i enlighet med styrelsens förslag.

Som
jag har nämnt i det föregående gäller enhgt 14 § skogsvårdslagen att den slutavverkningsbara
skogen skall ransoneras så att en jämn åldersfördelning pä bmkningsenheterna
främjas. Enligt skogsvårdsförordningen ankommer det på skogsstyrelsen att
meddela föreskrifter om hur stor andel av en bmkningsenhets skogsmarksareal som
fär slutavverkas årligen eller under andra perioder. Enligt 14 § skogsvårdsförordningen
gäller sådana föreskrifter bara för brukningsenheter vars s. k. ideala
produktionsförmåga överstiger 100 m'sk per år. Skogsstyrelsens föreskrifter
innebär i huvudsak att den ärliga slutavverkningsarealen skall begränsas så
att skogen slutavverkas i en takt som svarar mot omloppstiden. Som en
ytterligare begränsning gäller enligt skogsstyrelsens föreskrifter att
slutavverkning inte får ske om arealen kalmark och skog som är yngre än 20 är
på en bmkningsenhet överstiger eller genom avverkning kan komma att över-sfiga
50% av den produktiva skogsmarksarealen. Virkesförsörjningsutredningen har
föreslagit att 14 § skogsvårdsförordningen ändras sä att skogsstyrelsens
ransoneringsföreskrifter blir fillämpliga först om brukningsen-hetens
produktionsförmåga överstiger 200 msk per år. Enligt min mening bör
utredningens förslag genomföras. Förslaget innebär betydande administrativa
fördelar utan att syftet med skogsvårdslagens ransoneringsbestämmelser
åsidosätts. Samtidigt bör emellerfid reglerna i likhet med vad skogsstyrelsen
har föreslagit utformas så att negativa tröskeleffekter undviks.

Jag
avser att senare föreslå regeringen de ändringar i skogsvårdsförordningen som
föranleds av vad jag nu har anfört.

Frågan
om valet av trädslag vid anläggning av ny skog behandlades av riksdagen i
samband med 1979 års skogspolifiska beslut. I jordbruksutskottets betänkande (JoU
1978/79: 30 s. 26) anfördes bl.a. att inplantering av contortatall tills vidare
framför allt bör koncentreras till områden där det i dag är svårt att med
inhemska trädslag åstadkomma en tillfredsställande föryngring. Utskottet
förutsatte att skogsstyrelsen vid sin bedömning av inplanteringens omfattning
måste utgå från en betydligt mera begränsad målsättning än den som redovisats
av 1973 års skogsutredning i utredningens mest intensiva
skogsproduktionsprogram.

Prop. 1981/82:177 14

Skogsstyrelsen
har i skrivelse den 25 januari 1982 anfört att det borde vara möjligt att öka
användningen av contortatall vid nyanläggning av skog. Huvudinriktningen för
användningen avses dock bli densamma som hitfills. Över framställningen har
yttranden avgetts av naturvårdsverket och Sveriges lantbruksuniversitet.
Naturvårdsverket anser att försiktighet bör iakttas vid utformningen av
programmet för fortsatt odling av contorta-tallen. Enligt verket bör en
fortsatt forskning bedrivas för att närmare klarlägga de långsiktiga
konsekvenserna för virkesproduktion och naturmiljö innan beslut eventuellt
fattas om utökning av contortaodlingen. EnHgt styrelsen för lantbmksuniversitetet
kan en begränsad ökning av odlingsarealen redan nu vara motiverad på grundval
av de goda erfarenheterna av contortatallen. Styrelsen anser att huvudskälet för
ökad användning inom ett område bör vara en omfattande och positiv erfarenhet
av trädslaget inom den naturtyp som området representerar. Ett annat skäl kan
vara avsaknad av lämpligt tallfrö i kombinafion med tillgång pä lämpligt contor-tafrö.

För
egen del anser jag att man även i fortsättningen bör iaktta försiktighet vid
användningen av contortatall vid anläggning av ny skog, även om erfarenheterna
hittills är övervägande goda. Trädslaget kan om det används på rätt sätt och
inom lämpliga områden medverka till att lösa vissa problem med
virkesförsörjningen om några decennier. Dessutom kan användningen underlätta
och förbättra återväxtarbetet inom klimatiskt särskilt utsatta områden och
därmed skapa förutsättningar för ett aktivt skogsbmk. Inom dessa områden bör
man med hänsyn till erfarenheterna enligt min mening kunna vara något mindre restrikfiv
än hittills. Även om den totala odlingsarealen kan tillåtas öka i någon mån är
det dock, bl. a. av naturvårdsskäl angeläget att en begränsning av de enskilda föryngrings-ytornas
storlek eftersträvas. Samtidigt är det nödvändigt att forskningen kring detta
och andra främmande trädslag fortsätter och att försiktighet även i
fortsättningen iakttas med ett allmänt, okontrollerat införande av sådana trädslag.
En storskalig introdukfion av nya trädslag innebär ingrepp som kan mbba
balansen i ekosystemen. Jag vill också betona vikten av att skogsproduktionen
blir så allsidig att den fillgodoser även behovet av högkvalitativt virke samt
att resultaten av förädlingen av våra inhemska trädslag utnyttjas i all den
utsträckning som är möjlig och lämplig.

3
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels
föreslår riksdagen att antaga förslaget till lag om ändring i

skogsvårdslagen
(1979:429), dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört
om skogspolitiken, virkesutbudet och tillämpningen av skogsvärdslagen.

Prop. 1981/82:177 15

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och
det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Prop. 1981/82:177 16

BUaga
1

Utdrag ur sammanfattning av utredningens förslag

Bakgrund

Under
de senaste åren har skogsindustrin inte fatt virke så att industrikapaciteten
kunnat utnyttjas i den utsträckning som marknadsförutsättningarna medgett. Produktionen
har således begränsats på grund av brist på virke, vilket medfört ett bortfall
av exportinkomster av betydande ornfattnipg. Beräkningar av storleken på
produktionsbortfallet visar att det är fråga orn miljardbelopp. Med den stora
betydelse som skogsnäringen har för landets ekonomi och sysselsättning och med
tanke på de allvarliga balansproblem vi har f n. är det utomordentligt viktigt
att försörjningen med virkesråvara kan tryggas.

Under
senare år har avverkningarna sjunkit kraftigt jämfört med de sista åren av
1960-talet och 1970-talets första hälft då avverkningarna låg på en nivä som i
det närmaste motsvarade den långsiktigt möjliga - 75 milj, msk. Nedgången i den
genomsnittliga avverkningsnivån sammanhänger del vis med lågkonjunkturen 1977
och 1978 men när skogsindustrin åter gick in i en bättre konjunktur ökade
virkesutbudet inte i takt med efterfrågan. Under åren 1977-1980 låg
avverkningarna på en nivå motsvarande 55-60 milj. m-sk. Under
avverkningssäsongen 1980/81 beräknas avverkningarna uppgå till 62 milj. msk.

Inom
privatskogsbruket sänktes avverkningsnivån med mer än 10 milj. m-sk under
senare hälften av 1970-talet jämfört med den första hälften. Även inom
storskogsbruket sänktes avverkningama något efler en viss överavverk-n ing
under början av 1970-talet. Denna sänkning kan betecknas som ett led i anpassningen
till en långsiktig avverkning. Under 1980talet leder detta till behov av ökad
avverkning i privatskogsbmket.

Till
en del har de minskade avverkningama kompenserats av att skogsindustrins
virkeslager minskat samtidigt som importen av vedråvara ökat markant och
exporten har minskat. Problemen med virkesförsörjningen har emellertid
kvarstått trots en kraftig virkesprishöjning 1980/81 och trots att vissa avverkningsstimulerande
ätgärder vidtagits. Sammantaget har industrins kapacitet utnyttjats till
endast 80 % under högkonjunkturåren 1979 och 1980. Med bättre tillförsel av
råvara hade kapacitetsutnyttjandet kunnat vara högre.

Mot
denna bakgrund har det varit virkesförsöijningsutredningens uppgift att
analysera orsakerna till de förhållandevis låga avverkningarna samt att komma
med förslag till åtgärder för att stimulera utbudet av virkesråvara.

Prop.
1981/82:177 17

Utgångspunkter

Utredningen
har inte sett som sin uppgift att vare sig genomföra någon ny omfattande branschutnsdning
för skogsindustrin eller föreslå någon annan ambitionsnivå för
skogsproduktionen än den sofn riksdagen lagt fäst. En grundläggande
utgångspunkt har varit de riktlinjer för skogspolitiken som riksdagen beslutade
om 1979. Vidare har utredningen utgått från de beslut rörande den allmänna
näringspolitiken som riksdagen antagit. Det innebär bl. a. att skogsnäringen
liksom andra näringsgrenar skall bidra till att uppfylla målen om full
sysselsättning, ekonomisk tillväxt, balans i utrikeshandeln, regional balans
samt god natur- och miljövård.

Enligt
det skogspolitiska beslutet 1979 är den övergripande målsättningen för skogsbruket
att skogen skall skötas så att den varaktigt ger hög och värdefull avkastning.
Detta innebär bl. a. "följande:

D
Skogsproduktionen måste vara långsiktigt uthållig. Detta krav är sedan länge en
central utgångspunkt i skogspolitiken. Skogsskölseln bör därför enligt
riksdagsbeslutet inriktas på hög volymproduktion av värdefullt virke. Motiven
är bl. a. att säkra skogsindustrins råvaruförsörjning och att trygga
sysselsättningen i skogsnäringen och angränsande näringar.

D Skogsbmket
skall i princip vara självfinansierat. Detta innebär att skogsbmket skall
drivas efter ekonomiska principer.

D Skogsbmket
bör sikta på en skogsproduktion som möjliggör en långsiktigt uthållig
avverkningsnivå på i genomsnitt åtminstone 75 milj. m-sk.

Ambitionsnivån
på 75 milj. msk skall dock inte uppfattas som en definitiv

låsning vad gäller skogsproduktionens inriktning utan mera tjäria som en

allmän utgångspunkt för bedömningar av olika frågor på det skogspolitiska

området. På lång sikt måste den rävamförbmkande skogsindustrins kapacitet

anpassas till den råvarutillförsel som är möjlig inom ramen för denna

ambitionsnivå. Det finns emellertid ett betydande mått av flexibilitet kring

den långsiktiga nivån. Pä kon sikt måste virkesuttaget kunna variera med

hänsyn till konjunkturens växlingar.. Avverkningama under enskilda år kan

ligga både över och under riktmärket 75 milj. msk utan att detta strider mot

kravet på ett långsiktigt uthålligt skogsbruk. Även på medellång sikl finns

enligt de kalkyler som virkesförsörjningsutredningen genomfört en viss

flexibilitet vad gäller avverkningsnivå. Exempelvis kan en viss sänkning av

virkesförrådet tillåtas under en viss period. Om det däremot, sker en

överavverkning under lång tid eller om skogsskötseln eftersatts i åratal blir
det

på sikt betydande konsekvenser för hela näringen.' ;

Virkesbalanscn

Enligt
utredningensberäkningarärdet i stort sett balans mellan virkestillgång och
virkesbehov vid ett genomsnittligt kapacitetsutnyttjande inom skogsindustrin.
Detta förutsätter att det skogsskötselprogram som beräkningarna bygger på
genomförs.

Skogsindustrins
virkesbehov har sjunkit något under de senaste åren genoni att nedläggningarna
har varit större än tillkommande kapacitet. Vid början av 1981 uppgick
virkesbehovet vid fullt kapacitetsutnyttjande till 63 milj. mYub 2 Riksdagen
1981/82. 1 saml. Nr 177

Prop. 1981/82:177 18

vilket motsvararen bruttoavverkning på ca 79 milj. nvsk.
Ett genomsnittligt kapacitetsutnyttjande på 85 % motsvarar en bruttoavverkifing
på ca 67 milj. nisk. Därtill kommer förbrukning av brännved.

Virkesförsörjningsutredningen har gjort omfattande beräkningar
av de framtida avverkningsmöjlighetema. Bcräkningama är en vidareutveckling och
uppdatering av de avverkningsberäkningar som 1973 års skogsutredning
genomförde. Bl. a. har hänsyn tagits till att avverkningama under 1970-lalet
blev totalt sett ca 100 milj. nvsk mindre än vad skogsutredningen förutsatte.
Avverkningsberäkningar av ovanstående typ förutsätter att all skogsmark
utnyttjas och sköts enligt de förutsättningar som lagts in i
beräkningsmodellen. För vissa områden, speciellt de fjällnära skogarna, är det
tveksamt om de avverkningskvantiteter som faller ut i avverkningsberäkningama
kan erhållas också i praktiken. Miljörestriktioner verkar också sänkande på den
tillgängliga virkesmängden. Efter reduktion för tveksamma tillgångar beräknas
den långsiktigt möjliga virkestillgången uppgå till omkring 70 milj, m sk,
varav privatskogsbmket bör kunna svara för ca 40 milj. nvsk och övriga ca 30
milj. msk.

Medan det således i stort sett är balans mellan tillgång
och efterfrågan på virke totalt sett råder ett visst underskott på
barrträdsvirke och motsvarande överskott i fråga om lövträdsvirke. Den
anpassning av industrin med hänsyn härtill spm efterhand är nödvändig torde
kunna ske inom ramen för skogsindustrins fortgående stmkturomvandling.

Vid bcräkningama har genomgående förutsatts att den ökade
förbrukningen av brännved inte kommer att inkräkta på de konventionella
sortimenten.

Enligt utredningens mening måsle dock intensiteten i
skogsvården förbättras i förhållande till 1970-talet om den långsiktiga avverkningsnivän
skall kunna upprätthållas. Detta innebär bl. a. fortsatt gödsling, ökad
gallring och högre uttag av lövträd vid gallringarna. Eftersläpningarna i fråga
om lövröjningen måste inhämtas. Enligt utredningens mening är detta inte
möjligt om inte kemisk bekämpning av lövsly fåränvändas. Den långsiktigt
uthålliga avverkningsnivån minskar enligt utredningens beräkningar med ca 5
milj. m-sk per år om inslaget av lövträd fortsätter att öka och någon gödsling
inte utförs.

Orsaker till de låga avverkningarna

Utredningens analys visar att det är en mängd olika
faktorer som har samverkat på sådant sätt att avverkningsbenägenhelen minskat
bland skogs-ägama.

Av grundläggande betydelse för virkesutbudet är
utvecklingen av virkespriser och lönsamhet i skogsbruket. Vissa år under
1970-talet har lönsamheten varit låg, särskilt i inre Norrland. Under åren
1977-1979 kan de låga avverkningama till stor del förklaras av konjunkturläget
och därmed minskat' behov av råvara för skogsindustrin samt den svaga
utvecklingen av virkespriser och lönsamhet. Prishöjningarna 1979/80 och i
synnerhet 1980/81 har emellertid inte resulterat i ökad avverkning i den
omfattning som för\'än-tats.

Utredningen pekar dessutom på att fastighets- och ägarstmkturen
påverkar

Prop. 1981/82:177 19

intensiteten i skogsbruket. Andelen pensionärer är hög och
ungefär 1/3 av skogsägarna bor inte på fastigheten. Samägandet i form av
dödsbon eller på annat sätt är utbrett. En stor del av skogsägarna är
sysselsatta i andra näringar än jordbruk och skogsbruk.

Av detta
följer att det ekonomiska beroendet av skog inte är så påtagligt för mänga
skogsägare. Den allmänna skärpningen av marginalskatterna under 1970-talet i
kombination med hög inflationstakt har medfört att de ekonomiska motiven lör
att avverka har försvagats.

Den debatt
om skogsbruket som förts under i stort sett hela 1970-talet torde för många
skogsägare ha tett sig förvirrande och tvetydig. Under den första hälften av
1970-talet försiggick en intensiv debatt om främst överavverkning och
kalhyggen, Pä senare är har debatten i huvudsak handlat om att avverkningama
varit alltför låga. Under hela decenniet har dessutom frågor som gödsling av
skogsmark, dikning av torvmarker och framför allt kemisk lövslybekämpning
diskuterats.

Det kan därför ha tett sig naturligt för många skogsägare
att fråga sig om samhället önskar att de bedriver ett rationellt skogsbruk med
hög intensitet i skogsvården och en hög avverkifingsnivå. Det är först under de
allra senaste åren som ett mera allmänt tryck på skogsägarna att öka avverkningama
kommit till stånd. Motsvarande intresse för ökad intensitet i skogsvården kan
dock inte noteras. För att skogsvården skall kunna förbättras och avverkningama
öka krävs enligt utredningens mening ett mera entydigt besked härom ifrån
statsmaktemas sida i fråga om angelägenheten av att dessa mål nås.

Genom den
intervjuundersökning som utredningen låtit genomföra har bl, a. framgått att
mindre god kännedom om skogstillståndet på fastigheten kan ha varit orsaken
till att vissa skogsägare inte avverkat mer. En ökad skogsbruksplanläggning är
därför angelägen.

Investeringarna
i skogsvägar har vidare varit otillräckliga. Även brist på arbetskraft kan ha
bromsat avverkningama under senare år. Generellt seU råder obalans mellan sysselsättningsmöjlighetema
i skogsbmket under bar-marksperioden och under vintem. Under den senaste
lågkonjunkturen har avverkningsresursema dragits ned så att de inte varit
tillräckliga för den större avverkning som högkonjunkturen krävde.

För att
skogsvården skall kunna ökas i samband med en ökad avverkning inom
privatskogsbruket är det troligen nödvändigt att skogsägaren själv eller hans
familj utför mera av skogsvårdsarbetet. Hinder som kan föreligga för en ökad
aktivitet i detta hänseende bör därför så långt möjligt undanröjas.

Utredningens förslag

De åtgärder som bör vidtas för att öka avverkninbenägenheten
skall enligt utredningen uppfylla vissa kriterier. De bör inte rikta sig mot
dem som någoriunda väl utnyttjar avverkningsmöjlighetema. Vidare bör de vara
förenliga med en långsiktigt riktig skogsvårdspolitik t, ex, när det gäller
beståndsval och jämnhet i avverkningama. Slutligen bör åtgärdema vara enkla att
administrera. Utredningen föreslår åtgärder pä tre olika områden.

Prop. 1981/82:177 20

Skogsvårdslagsiiflningen

Som
nämnts har de riktlinjer för skogspolitiken som lades fast år 1979 varit en utgångspunkt
för utredningens arbete. Skogspolitiken har i allt väsentligt en inriktning som
tillgodoser de krav som kan uppställas från virkesförsörjnings-synpunkt. Det
saknas därför anledning att ifrågasätta några principiella omläggningar. På några
punkter har utredningen emellertid funnit att ändringar inom ramen för
skogsvårdslagstiftningen bör kunna få en avverkningsfrämjande effekt,

D
En föreskrift om avverkningsskyldighet förs in i skogsvårdslagen. Avverkning
skall ske i den omt'attning som är lämplig med hänsyn till skogstillståndet på
fastigheten. 1 skogsvårdslagen uppställs ett visst minimikrav på avverkad
volym. Kravet föreslås uppgå till hälften av den volym som är möjlig att
avverka med hänsyn till skogstillståndet på fastigheten. Kravet skall beräknas
för och fullgöras under vissa perioder-fem år för större fastigheter och tio år
för de mindre. 1 den praktiska tillämpningen aren schablonmetod nödvändig.
Schablonberäkningen av avverkningskravet skall ske med utgångspunkt i vissa
uppgifter om skogstillståndet som ligger till gmnd för fastighetstaxeringen.
Skogsägare som anser att schablonen ger ett förhögt krav skall i förväg kunna
få kravet prövat av skogsvårdsstyrelsen som också skall ha möjlighet att medge undantag
från avverkningsskyldigheten i vissa fall. Avverkningsskyldigheten skall gälla
lor alla fasligheter. Med slöd av bestämmelsen kommer passiva skogsägare med
låg eller ingen avverkning att kunna förmås till aktivitet.

D
Ett betydande antal mindre fastigheter undantas från tillämpningen av bestämmelsen
om ransonering av sliilavverkning.sskogen. Den nuvarande gränsen vid 100 msk i
produktionsförmåga höjs till 200 m-sk. Förslaget medför en påtaglig
administrativ lättnad för tillsynsmyndigheterna utan att det grundläggande
syftet med ransoneringen motverkas.

D
Möjligheten att besluta om avverkningav myckel gammal skog som växer dåligt
utvidgas genom en ändring av 6 § skogsvårdslagen. Det nu gällande kravet på att
den låga tillväxten enbart skall vara förorsakad av röta och självgallring
slopas. •

Dessutom
föreslåsalt skogsstyrelsen vidtar en justering av föreskriftema om lägsta
slutåldrar för skog av dålig kvalitet.

Prop. 1981/82:177

21 Bilaga
2

Utdrag ur utredningens författningsförslag

1 Förslag till

Lag om
ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom
föreskrivs att 6, 14 och 16 §§ skogsvårdslagen (1979:429) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

Om ett
skogsbestånd är överårigt och markens virkesproducerande förmåga tas till vara
endast i ringa utsträckning på grund av röta eller .självgallring i hcsiändet.
lar skogsvårdsstyrelsen besluta att beståndet skall slutavverkas och ny skog
anlag-' gas.

Om ett
skogsbestånd är överårigt och markens virkesproducerande förmåga tas till vara
endast i ringa utsträckning, får skogsvårdsstyrelsen besluta att beståndet
skall slutavverkas och ny skog anläggas.

Skogsmarkens
ägare svarar för att slutavverkning/>«/Wi',v så att en jämn åldersfördelning
av skogen på hans brukningsenhel främjas.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter om hur stor andel av en brukningsenhets skogsmarksareal som
årligen eller eljest periodvis fär slutavverkas.

Skogsmarkens ägare svarar för att avverkning utförs i den omfattning
.som är ändamålsenlig med hänsyn till skogslillståndel på hans brukningsenhel.
Sliitavverkning skaU bedrivas ■A att en jämn åldersfördelning av skogen
på brukningsenheten främjas.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter om

/. skyldighet att genom sliitavverkning eller gallring
periodvis avverka en virkcskvantiiei som motsvarar ålminsione hälften av vad
som är möjligt au avverka på brukningsenheten

Nuvarande
lydelse

Skogsvårdsstyrelsen
fär i särskilda fall medge undantag från första stycket.

Föreslagen
lydelse

2,
hur stor andel av en brukningsenhets skogsmarksareal som årligen eller eljest
periodvis lar slutavverkas.

Skogsvårdsstyrelsen får i
särskilda fall medge undantag från första stycket.

Skogsvårdsstyrelsen skall
på begäran meddela beslut på förhand huruvida viss avverkning är förenlig med
13 eller 14 §,

Skogsvårdsstyrelsen
skall på begäran meddela beslut på förhand huruvida viss avverkning är
förenlig med 13 eller I4§. Sådant beslut skall också meddelas i fråga om avverk-ningsskyldighel
som avses i 14 § andra stycket 1.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1982. Vid beräkningen av den minsta virkeskvanfitet
som avses i 14 § andra stycket 1 skall dock perioden räknas från och med den 1
juli 1977.

2
Förslag till

Förordning
om ändring i skogsvårdsförordningen (1979:791)

Härigenom
föreskrivs att 6 och 13-16 §§ skogsvårdsförordningen (1979:791) skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

Markens virkesproducerande
förmåga skall i fall som avses i 6 § skogsvårdslagen (1979:429) anses tillvaratagen
endast i ringa utsträckning, närbeståndets tilWåxt på grund av röta eller självgallring
är mindre än hälften av vad ett nytt bestånd kan producera i genomsnitt.

Markens virkesproducerande
förmåga skall i fall som avses i 6 § skogsvårdslagen (1979:429) anses
tillvaratagen endast i ringa utsträckning, när beståndets tillväxt är mindre
än hälften av vad ett nytt bestånd kan producera i genomsnitt.

Skogsstyrelsen meddelar
föreskrifter om

1. den tidigaste si utav
verkningsålder som skall gälla för olika trädslag

Skogsstyrelsen meddelar
föreskrifter om den tidigaste slutavverknings-ålder soni skall gälla för oii
ka trädslag inom skilda delar av landet på mark

Prop. 1981/82:177

Nuvarande
lydelse

inom
skilda delar av landet på mark av olika bonitet,

2.
hur stor andel av en brukningsenhets skogsmarksareal som årligen eller under
andra perioder får slutavverkas.

Föreslagen
lydelse av olika bonitet.

23

Föreskrifterna enligt 13§
2 skall inte gälla för sådana bmkningsenhe-ter på vilka det enligt vedertagna bedömningsnormer
inte kan produceras större virkesmängd än- 100 kubikmeter om året.

Den minsta virkeskvanitet
som avses i 14 § andra stycket 1 skogsvårdslagen (1979:429) beräknas.med ledning
av de uppgifter om skogstill-slåndel på en brukningsenhel som ligger liU grund
for laxeringsvärdel Skogsstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om sådan
kvantitet och föreskriver inom vilken period avverkningsskylcUgheten skall fullgöras.

Skogsstyrelsen
meddelar foreskrifter otn hur stor andel av en brukningsenhets
skogsmarksareal som årligen eller under andra perioder får slutavverkas. Föreskriftema
skall inte gälla för sådana bmkningsenhe-ter på vilka det enligt vedertagna bedömningsnormer
inte kan produceras större virkesmängd än 200 kubikmeter om året.

Undantag från sådana
föreskrifter som meddelats med stöd av 13 § 2 får av andra skäl än skogliga
medges endast för att möjliggöra rationella avverkningar i samverkan mellan olika
fastighetsägare eller större investeringar som har varaktig betydelse för
jord-el ler skogsbruket pä brukningsenheten.

Undantag från sådana
föreskrifter som meddelats med stöd av 14 § andra stycket fär av andra skäl än skogliga
medges endast föratt möjliggöra rationella avverkningar i samverkan mellan
olika fastighetsägare eller större investeringar som har varaktig betydelse för
jord- eller skogsbmket på bmkningsenheten.

Medges för ett särskilt
fall undantag från sådana föreskrifter som med-

Medges för ett särskilt
fall undantag från sådana föreskrifter som med-

Prop.
1981/82:177

Nuvarande
lydelse

delats
med stöd av 13 §2. lar det i beslutet föreskrivas att i första hand glesa och lågproducerande
bestånd skall avverkas.

24

Föreslagen
lydelse

delats
med stöd av 14 andra stycket far det i beslutet föreskrivas att i första hand
glesa och lågproducerande bestånd skall avverkas.

Denna
förordning träder i kraft den 1 juli 1982

Prop. 1981/82:177 25

Bilaga
3

Sammanställning av remissyttrandena över virkesförsörjningsutredningens
betänkande (SOU 1981:81) Skogsindustrins virkesförsörjning (exkl. kapitlen om
statligt stöd till skogsbruket och om skatter och avgifter)

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksförsäkringsverket,
kammarkollegiet, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV),
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,statens naturvärdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), statens lantmäteriverk (LMV), statens industriverk (SIND), domänverket,
hovrätten för nedre Norrland, kammarrätten i Sundsvall, Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU), länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar,
Älvsborgs, Värmlands, Västernorrlands, Jämtlandsoch Norrbottens län, allmänningsutredningen
(Jo 1979:04), Landsorganisationen i Sverige (LO), gemensamt av Svenska
pappersindustri-, skogs- och träindustriarbetareförbunden. Centralorganisationen
SACO/SR, Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), gemensamt av Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR), Sveriges industriförbund.
Skogsindustriernas samarbetsutskott (SISU), Sågverkens råvamförening.
Virkesrådet i region 1, gemensamt av Virkesråden i regionerna 2 och 3,
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Sveriges häradsallmänningsförbund.
Svenska jägareförbundet och Taxe-ringsnämndsordförandernas riksförbund.

Kammarkollegiet
har bifogat yttranden från fem stiftsnämnder, lant-bmksstyrelsen yttranden frän
tolv lantbruksnämnder och skogsstyrelsen yttranden frän 17 skogsvårdsstyrelser.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har bifogat yttranden från fyra länsorgan,
länsstyrelsen i Värmlands län yttranden från ett länsorgan och ett företag,
länsstyrelsen i Västernorrlands län yttranden från tre länsorgan och ett
företag, länsstyrelsen i Jämfiands län yttranden från tre länsorgan samt
länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande från ett länsorgan. LRF/SSR har
bifogat ett utlåtande av Lantbrukarnas skattedelegation. Dämtöver har ett
yttrande inkommit från en enskild person.

1
Allmänt

1.3
Riksrevisionsverket: Enligt RRV är det förvånande att utredningen

inte, vare sig samlat eller i enskilda delar, försökt bedöma effekterna på

virkesförsörjningen av sina åtgärdsförslag. Även om det är mycket svårt

att göra entydiga effektvärderingar när det gäller t. ex. lagändringar borde

utredningen åtminstone resonemangsvis ha belyst konsekvenserna av

även denna typ av åtgärder. Sädana försök ger ett förbättrat beslutsunder

lag och har dessutom ett värde vid senare utvärderingar.

Utredningens
uppgift har varit att klarlägga virkesutbudets karaktär. I sitt arbete med
detta problem har utredningen, enligt RRV:s mening, på ett förtjänstfullt sätt
belyst såväl virkestillgångarnas omfattning som frågor rörande
avverkningsbeteende och avverkningsintensitet inom det enskilda

Prop.
1981/82:177 26

skogsbruket. Den analys som görs av förändringarna i
virkesutbudet under

slutet av 1970-talet och kopplingen mellan denna analys och förslagen till

åtgärder är dock inte på alla punkter lika övertygande. —

1.14 Sveriges lantbruksuniversitet: Utredningen har
arbetat snabbt

och med begränsade resurser. Dessa förhållanden präglar i
viss mån betän

kandet. ---- Ibland saknas analyser helt .-------

----- Skogsindustrins framtida utveckling och råvambehov
borde ha

analyserats mer ingående, eftersom dessa faktorer har stor
betydelse vid

val av avverkningsstimulerande åtgärder.

Sex av ledamöterna i länsstyrelsen I Kalmar län
(Christersson, Jonsson, Johansson, Kronblad, Schultz och Adolfsson) reserverar
sig mot beslutet fill förmån för i utredningen avgiven reservation av C.
Boström och G. Olsson samt särskilt yttrande av S. Hegelund, B. Jonsson och K. Juhiin.

1.24 Landsorganisationeh i Sverige: LO har tagit del av
det yttrande direkt till departementet som Svenska
pappersindustriarbetareförbundet. Svenska skogsarbetareförbundet och Svenska
träindustriarbetareförbundet avlämnat. LO instämmer i de av ovanstående
förbund framförda synpunkterna.

1.27 Sveriges arbetsledareförbund:

Vi är------ från SALF:s sida tillfredsställda över att en
i stort enig

utredning nu lagt ett samlat förslag till hur
virkesbristen skall kunna avhjälpas. Med tanke på landets svåra ekonomiska situafion
förutsätter vi att föreslagna åtgärder efter remissbehandlingen snabbt leder fill
att regering och riksdag fattar de beslut som erfordras för att skogsindustrin
skall fä den råvara den behöver.

1,30 Sveriges industriförbund: instämmer i yttrande
avgivet av Skogsindustriernas samarbetsutskott.

1.32 Sågverkens råvaruförening:
Sammanfattningsvis vill Sågverkens Råvamförening understryka sin uppfattning
att skogsbmkets lönsamhet är den långsiktigt viktigaste frågan för
avverkningens omfattning och att sättet att beskatta skogsbmket på kort sikt
har det största inflytandet på skogsägarnas beslut om avverkning. Dessa två
frågor har inte fått en tillfredsställande genomgång och lösning genom
utredningens arbete.

1.33 Virkesrådet region 1:- Lönsamhetens
inverkan pä balansen mellan skogsbmk och skogsindustri berörs knappast och
utredningens förslag för förbättring av virkesmarknadens funktion för att underlätta
virkesförsörjningen bygges på ett redan etablerat lappverk av administrativa
regler och ekonomiska stöd. Något initiativ till nytt skattesystem har inte
tagits med motivering att detta blir för arbetsamt och krångligt att införa.

1.34 Virkesråden region 2 och 3: Vid
ärendets behandling i Virkesråden (1 och 2) har företrädare för SPIAF, STIAF
och SSAF hänvisat till den socialdemokratiska och fackliga reservafionen i
utredningen och reserverat sig mot de avsnitt i (detta) yttrande som strider
häremot.

Prop, 1981/82:177 27

2
Virkesbehov och virkestillgång

Utredningens
avverkningsberäkningar och virkesbalanser har frän de allra flesta av de
remissinstanser som har kommenterat dem föranlett endast detaljanmärkningar.
Endast LRF/SSR och Sågverkens råvaruförening har framfört principiellt
avvikande meningar på väsentliga punkter.

2.3
Riksrevisionsverket: Utredningens analys av virkesförsörjning

en avser utbud och efterfrågan av virke för landet som helhet. Att, som

utredningen gör, helt inrikta analysen på denna nivå torde, enligt RRVs

mening, innebära en fara för att väsentliga förklaringsfaktorer till föränd

ringarna i virkesutbudet förbises,

2.6
Skogsstyrelsen:- Skogsstyrelsen godtar i huvudsak de nya beräk

ningar och slutsatser därav som utredningen redovisar.

Utredningen har dock av
främst resursskäl fått använda lösningar i dessa nya beräkningar som något
begränsar värdet av de resultat som kommit fram. 1970-talets faktiska utveckling
har endast i mycket grova drag kunnat beaktas. Metoden att välja slutawerkningsbestånd
har inte kunnat varieras mellan beräkningsperioderna. Eftersom
beräkningsmodellen har räknat med att man under 1970-talet skulle avverka flera
glesa bestånd än som verkligen blivit fallet är de beräknade slutavverkningsförräden
per hektar under 1980-talet större än vad som är möjligt att erhålla i
verkligheten. Samma totala uttag kan dock uppnäs genom att man i efterhand avverkar
glesa beständ utöver den normala avverkningen. Åtgärder för att stimulera sådan
avverkning har nyligen beslutats av riksdagen.

I
förenklande syfte räknar modellen med att all avverkning i slutavverk

ningsskog sker i form av kalhuggning. I verkligheten förekommer det

fortfarande en hel del gallring i slutavverkningsskog. 1980-talets verkliga

slutawerkningsbestånd kommer därför att ha lägre.virkesförråd än de som

modellen har räknat med.

I
kapitel 5--- framhålls--- att gallringarna måste mer än under

1970-talet
förläggas till lövträdsrika bestånd . Av sifferredovisning-

arna
från beräkningen får man däremot motsatt intryck.

Om
man tar hänsyn till att glesa bestånd inte avverkats i förutsedd omfattning
under 1970-talet och att en del av de beständ som enligt beräkningsmodellen
skall avverkas under 1980-talet i verkligheten har gallrats under 1970-talet
och alltså har lägre virkesförråd per hektar måste man i verkhgheten slutavverka
en större areal än som anges i beräkningarna för att erhålla den eftersträvade
avverkningsnivån. Bedömningsvis behöver slutavverkningsarealen bli drygt 10%
större än som angivits dvs cirka 300000 hektar per år. Någon mer exakt
beräkning är dock ej möjlijg förrän en ny riksomfattande beräkning kan utföras
med utgångspunkt i aktuellt skogstillständ och med den nya beräkningsmodell som
nu håller på att utvecklas. En sådan beräkning torde kunna påbörjas år 1983,

En
av ledamöterna i skogsstyrelsen (Lorentzon) anför i reservation: På gmnd av den
ägarförskjutning som ägt rum under 1970-talet vill jag ifrågasätta om den
relativa fördelningen mellan möjlig avverkning på privata skogar och övriga
skogar är riktig.

Prop. 1981/82:177 28

2.10
Statens industriverk: Mot den genomsnitfiiga avverkningen under slutet av
1970-talet på ca 57 miljoner msk kan ställas det mål för skogspolitiken som
fastlagts av riksdagen: skogsbmket skall skötas så att en långsiktigt uthållig
avverkningsnivå pä 75 miljoner msk blir möjlig. De låga avverkningarna har inte
bara medfört problem med råvaruförsörjningen för skogsindustrin, utan synes
även ha lett till en försämring,av skogstillståndet, med bla en ökad andel
överårig skog och ökad lövinblandning. Det synes därför helt klart att större
avverkningar är befogade och nödvändiga för att säkra återväxten av skog med
god kvalitet.

2.11
Domänverket:

----- En
långsiktig bmttoavverkning på 73-75 milj. m'sk, dvs mot

svarande utredningens alternativ A, är enligt verkets bedömning realisfisk

fömtsatt att viss användning av kemiska medel kommer att tillåtas.

Sammanfattningsvis
bedömer verket att virkestillgången, netto, i virkesbalansen kan anges fill
66-67 milj. m'sk. Detta är något lägre än utredningens alternativ A.
Differensen är emellertid liten och torde ligga inom beräkningarnas
felmarginal.

I
balansen ställs tillgångar mot behov. Verket anser att samtidigt som de avverkningsbara
tillgångarna något överskattats enhgt alternativ A, har industribehovet på sikt
marginellt underskattats. Balansen ger därför en något för gynnsam bild. En
brist på 2-3 milj m'sk anser verket föreligga.

2.14
Sveriges lantbruksuniversitet:

De
utförda avverkningsberäkningarna ger ett gott underlag för att bedö

ma avverkningsmöjligheterna regionalt. Det är dock tveksamt om skillna

derna i fömtsättningar mellan de båda ägarkategorierna är tillräckligt beak

tade i beräkningarna.

Utredningens
alternativ B, som speglar effekten av en temporär ökning av avverkningen under
1980-talet, är kanske något orealistisk med tanke på att skogsindustrin
knappast kan åstadkomma en kortsiktig temporär kapacitetshöjning av denna
storleksordning. Alternativ B är dock intressant i så motto att det visar att
vissa variationer av avverkningarnas förläggning i tiden kan fillåtas utan att
de långsiktiga målen för skogspolitiken äventyras.

---- det
skulle ha varit värdefullt att få klarlagt hur stor del av den

idag
slutavverkningsmogna skogen som finns i dåhga avsättningslägen.

------ Alternativ
A förutsätter-- att avverkningen av lövträds

virke blir störte än det beräknade behovet. Det blir därför angeläget att

försöka stimulera denna avverkning i åtminstone sådan omfattning att

industrins möjliga nivå för konsumtion av lövträdsvirke uppnäs. Man bör i

detta sammanhang också beakta det framtida behovet av energived.

---- Bla
motbakgrund av skogsnäringens utveckling under 1970-talet

borde
några andra skogsproduktionsalternativ analyserats främst då

— Ett
eller flera alternativ som mer ingående belyser "lövträdsproblemati

ken".

- Ett
alternativ med intensivskogsbmk nära industrierna och på goda

boniteter.

Prop. 1981/82:177 29

2.17
Länsstyrelsen i Kalmar län: Skogsindustrins tyngdpunkt har

förskjutits
söderut. Detta förhällande berör utredningen endast flyktigt vad gäller
sågverken. En närmare penetrering av detta förhållande och hur det påverkat konkurrensförhåUanden,
transportavstånd och virkets åtkomlighet hade varit önskvärd.

---- har
reduktioner gjorts med hänsyn till naturvårdens krav och

ekonomiska
lönsamhetskrav med utgångspunkt att lönsamheten blir densamma under 1980-talet
som under 1970-talet.

Frågan
är om reduktionerna är tillräckliga.

2.19--------------------------- Länsstyrelsen
i Värmlands län: Länsstyrelsen tillstyrker alter

nativ B.

Fyra
tjänstemän i länsstyrelsen i Värmlands län (Bäck, Davidsson,

Lindskog och Wirén) anför i särskilt yttrande: Länsstyrelsen fill

styrker alternativ A.

---- Sannolikt
skulle alternativ B ocksä innebära att vi kortsiktigt

under
1980-talet fick nyanlägga skogsindustri i landet. Alternativ C bör enligt
länsstyrelsens mening inte heller komma i fråga eftersom det skulle innebära en
sänkning av ambitionsnivån för skogsbmket.

2.20---------------------- Länsstyrelsen
i Västernorrlands län: Länsstyrelsen vill under

stryka betydelsen av att i länet befinflig skogsindustri erhåller en långsik

figt tryggad virkesförsörjning-------- . Härför fordras att förutsättningarna

för
beräkningarna uppfylles, dvs en intensivare och rafionell skogsvärd, samt att
virkespriserna ligger på en sådan nivå att lönsamhet uppnås även i sämre
avsättningslägen.

I
detta sammanhang är det utomordentligt viktigt att påpeka att det

minskade virkesuttaget i område 1 beror på att virkesmängden per hektar

blivit lägre än beräknat och icke pä att slutavverkningsytan varit för

liten.---

----- för
att nå produkfionsmälet 70 miljoner msk måste avverkningar

na förläggas till ännu mer högproducerande bestånd i stället för tvärtom

eller orimligt stora slutavverkningsarealer. Länsstyrelsen vill inte förorda

någon av dessa utvägar utan anser att produktionsmålet mäste anpassas till

det faktiska utfallet vid rätt utförd slutavverkning och god skogsskötsel.

2.21 Länsstyrelsen
i Jämtlands län: Efter överslagsberäkning för Jämfiands

län av presenterade uppgifter i förhållande till det skogliga länsprogram

som antagits av länsstyrelsen förefaller de beräkningar som utförs av

utredningen om virkesbehov och virkestillgång, och de virkesbalanser som

upprättats med ledning därav rimligt avvägda. Detsamma gäller för utred

ningens huvudförslag (alternafiv A) när det gäller beräkning av den möjliga

bmttoavverkningen och utredningens slutsats att anledning saknas till

ändring av den ambitionsnivå för skogsproduktionen, som angavs i 1979

års skogspolitiska beslut. Vidare delar länsstyrelsen utredningens uppfatt

ning att skogsindustrins kapacitet får anpassas fill våra skogars avkast

ningsmöjligheter inom den skogspolitiska ramen.

2.27
Sveriges arbetsledareförbund: SALF delar i allt väsentligt utredning

ens grundläggandeutgångspunkter som t ex principerna om en lång-

Prop. 1981/82:177 30

siktig
anpassning mellan skogsindustrins råvarubehov och möjlig avverkning med hänsyn
till skogstillväxten.

------ SALF
menar--- att det under kommande I O-årsperiod är möj

ligt att avverka ca 10% mer skogsråvara än vad som är långsiktigt möjligt

enligt nämnda riksdagsbeslut, eftersom man under 1970-talet haft betydan

de underavverkning. Denna högre avverkningsnivå kan således temporärt

upprätthållas utan att den långsiktiga avverkningsnivån sätts ät sidan. Det

är särskilt viktigt att sä sker för att utnyttja den överkapacitet som finns

inom skogsindustrin och därmed förhindra en betydande kapitalförstöring.

Tidsutrymme skapas därmed även för en kontrollerad strukturanpassning

av skogsindustrin fill den långsiktiga avverkningsnivån. SALF delar leda

möterna Boström och Olsson med fleras uppfattning att det vore felaktigt

att inte utnyttja denna möjlighet.

2.28
Tjänstemännens
centralorganisation: TCO vill särskilt framhålla vikten av att så kraftfulla
avverkningsfrämjande åtgärder vidtas, att det blir möjligt att realisera ett
utvecklingsförlopp sOm motsvarar Virkesförsörjningsutredningens
beräkningsalternativ B .

2.29
Lantbrukarnas riksförbund och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund:

Vi
vill---- betona att de avverkningsberäkningar som hgger fill gmnd

för
utredningens antaganden om de framtida avverkningarna är en stark förenkling av
en komplicerad verklighet. Vi anser inte att utredningens positiva virkesbalans
håller vid en närmare granskning med hänsyn till dels skogsbmkets
genomsnittligt svaga lönsamhet, som inte medger den skogsvårdsintensitet som
utredningen förutsätter, dels att det finns många entydiga tecken på att man inte
tidigare har uppnått den skogsvårdsnivå som beräkningsmodellen fömtsatt vad
gäller återväxter och ungskogsvård. Mot bakgrund av detta och med kännedom om
nuvarande restriktioner för användning av kemiska medel och med utgångspunkt i
beräkningsmodellen bör utredningens alternativ C vara mest realistiskt. Det
innebär en högsta möjliga uthålliga avverkning på 65 milj.msk per år.

Beträffande
resonemanget angående privatskogsbmkets minskade avverkningar de senaste åren
jämför utredningen enligt vår mening utvecklingen av avverkningarna i ett för
kort tidsperspektiv. Vi anser att privatskogarnas avverkningsnivå under
1970-talet legat i nivå med den uthålligt möjliga.

Vår
grundinställning är att skogsägande förphktigar till att sköta skogen i enlighet
med den skogspolitiska målsättningen "så att den varaktigt ger hög och
värdefull virkesavkastning". En förutsättning för näringens utveckling på
sikl är emellertid, även på den enskilda enheten, en god lönsamhet som medger
att skogsskötsel och skogsprodukfion kan upprätthållas på en hög nivå. I 1979
års skogspolitiska beslut slås också fast "afi skogsbmket i princip skall
vara självfinansierat" vilket innebär att skogsbmket skall drivas efter
ekonomiska principer.

Vi
instämmer i utredningens konstaterande att avverkningarna under senare delen av
1970-talet varit lägre än vad 1973 års skogsutredning fömtsatte i sina
avverkningsberäkningar för 1970-talet. Vi finner det posifivt att
((utredningen)) i sina avverkningsberäkningar har reducerat
brutto-virkestillgången med hänsyn till vissa volymer som inte är biologiskt
eller ekonomiskt tillgängliga. Det bör framhållas att utredningen utgått från
att

Prop. 1981/82:177 ,31

skogsnäringens
lönsamhet kan bibehållas, den internafionella konkurrenskraften förbättras,
att rationella skogsbruksmetoder får tillämpas och att arbetskraftsproblemet
inte blir något hinder. Den reducering som utredningen gjort är mycket
försiktig och bygger pä en optimistisk framtidssyn. Vi vill också starkt
understryka vikten av utredningens uttalande om att "intensiteten i
skogsvärden (måste) förbättras i förhållande till 1970-talet om den långsiktiga
avverkningsnivån skall kunna upprätthållas". Beträffande resonemanget
angående privatskogsbrukets minskade avverkningar de senaste åren jämför
utredningen enligt vår mening utvecklingen av avverkningarna i ett för kort fidsperspektiv.
Det finns anledning att gå längre tillbaka i tiden än första hälften av 1970-talet,
som präglades av exceptionella förhållanden, när man bedömer avverkningarnas
storlek och fördelning på ägarkategorier.

Inom
den ram som skogsproduktionen långsiktigt medger skall avverkningarna hållas
på en hög nivå. Detta medför dock att avverkningarna måste anpassas sä att den
långsiktiga produktionen kan upprätthållas. Sett ur skogsproduktionssynpunkt
parad med god skogsskötsel innebär detta att virkesförråden bör öka ytterligare
i landet eftersom detta leder till ökad framtida avkastning. Det innebär vidare
att avverkningarna måste tillåtas variera både som en anpassning till
konjunkturen och marknaden och för att möta varierande förhållanden och behov i
skogsbruksföretagen. Man måste också utgå ifrån att privatskogsbruket inte kan
fungera som en buffert till skogsindustrins varierande virkesbehov i samma
utsträckning som tidigare, beroende på att det i framtiden inte kommer att
finnas yrkeskunnig reservarbetskraft. Det ställs således större krav på skogsindustrins
lagerhållning.

Vi
delar utredningens uppfattning att det finns ett klart samband mellan

de resurser som sätts in i skogsvärden och de kvantiteter som kan tas ut i

form av avverkning. Men just pä denna väsentliga punkt anser vi att

utredningen företer klara brister. Vi menar att utredningen har förbisett en

mer ingående analys vad gäller den verkliga skogsvårdsintensiteten under

1970-talet. Därmed har man heller inte haft möjlighet att i beräkningsmo

dellen korrigera med det i.verkligheten uppnådda skogsvårdsresultatet

under 1970-talet på samma sätt som man gjort med hänsyn till verkligt

utförda avverkningar enligt stubbinventeringen för samma period.

Enligt
tillgängliga resultat från riksskogstaxeringen har det skett en

kontinuerlig minskning av de privatas andel av skogsmarksarealen under

1970-talet.-- Det är uppenbart att dessa förändringar i ägarförhållan

den direkt päverkar avverkningarnas fördelning på olika ägarkategorier i

riktning mot en överskattning av de privatas andel av avverkningarna i de

framtida uttagen.

För
att det långsiktiga produktionsmålet skall nås, och därmed avverkningsmöjligheterna,
menar ((utredningen)) vidare att slutavverkningarna mer än under 1970-talet
skall förläggas till glesa och mindre virkesrika bestånd, vilket enligt vår
mening är helt riktigt.

En
naturlig följd vore då att resultaten från beräkningsmodellen skulle harmoniera
med denna inriktning av avverkningar och således uppvisa minskade virkesuttag
per ha i de framtida slutavverkningarna.

Det
är därför utomordentligt förvånande och ologiskt att virkesuttagen i msk/ha i
slutavverkningarna enligt utredningens beräkningar blir ca 10%

Prop. 1981/82:177 32

störte
under 1980-talet än vad de varit under 1970-talet. Rimligheten i fömtsättningarna
för beräkningarna måste därför ifrågasättas.

---- Med
nuvarande kännedom om restriktioner för användning av

kemiska
medel och annat samt med utgångspunkt i utredningens beräkningsmodell (som
innebär överskattningar snarare än motsatsen) torde utredningens alternativ C
vara mest realistiskt, vilket innebär en högsta möjliga uthålliga avverkning på
65 milj. msk per är.

Det
är med denna bakgrund nödvändigt att revidera den allmänt rådande uppfattningen
att det underavverkas på privatskogarna. Man måste tvärtom konstatera att
privatskogarnas avverkningsnivå under 1970-talet legat nära den uthålligt
möjliga.

Med
hänsyn till den skillnad som finns mellan beräkningsmodellens resultat och den
praktiska verkligheten, som tidigare påpekats, kan vi redan nu konstatera att
utredningens virkesbalans inte håller vid en närmare granskning med hänsyn tiU

-
att skogsbmkets varierande och
genomsnittligt svaga lönsamhet ej medger den skogsvårdsintensitet som
utredningen förutsätter

-
förbud eller hårda
restriktioner mot kemisk lövbekämpning

-att
inga accepterade och effektiva metoder finns för plantskydd mot snytbaggen

-
att viltskador inte
tillräckligt beaktats

-
att det finns mänga entydiga
tecken på att man inte har nått upp till den skogsvårdsnivå som
beräkningsmodellen förutsatt vad gäller återväxter och ungskogsvård.

Dessutom
har man inte utfört avverkningarna under 1970-talet enligt de fömtsättningar
som ligger till grund för.beräkningsmodellen. Under trycket av höga
avverkningskrav och dålig lönsamhet har man t. ex. i alltför hög grad gallrat i
för gamla bestånd och slutavverkat i de mest virkesrika bestånden.

Idag
påverkar inte skogsenergibehovet virkesbalansen i någon större utsträckning,
men med den utveckhng som råder inom detta område finns det anledning att i framfiden
räkna med detta sortiment.

Mot bakgmnd
av dessa punkter anser vi att de långsiktiga möjliga virkesuttagen har
överskattats.

2.31
Skogsindustriernas samarbetsutskott: SISU konstaterar med tillfredsställelse
att, det enligt den förnyade virkesbalansberäkning, som utredningen låtit
göra, "i stort sett råder balans mellan tillgäng och efterfrågan på virke
totalt sett", dock att ett visst underskott föreUgger för barrvirke och
motsvarande överskott för löv virke. Vi delar utredningens uppfattning att
denna obalans bör kunna rättas till "inom ramen för skogsindustrins fortgående
stmkturomvandhng".

2.32
Sågverkens råvaruförening: Enligt Sågverkens Råvamför-

enings
uppfattning bör det alternativ för uthålligt möjlig avverkning och virkesbalans
framhållas som bäst redovisar konsekvenserna av nuvarande skogsbmksintensitet.
Ingen bedömare kan vara betjänt av att dra sina slutsatser på önskvärda men ej
faktiska resultat av exempelvis skogsvärds-

Prop. 1981/82:177 33

åtgärder.
Den lägre ävverkningsmöjlighet, som för närvarande tyvärr bäst motsvarar den
verkliga utveckhngen, bör dock inte accepteras, utan krafttag bör föreslås, för
att uppfylla de uppställda målen för skogsbruket. Härvidlag bör, som 1973 års
skogsutredning påpekade, först ett förbättrat skogsvårdsresultat kunna
registreras innan avverkningen ökas.

---- De
glesa barrplantförbandens inverkan på den framtida sågtim-

merkvaliteten
medför att det framtida skogsbmkets intäkter minskar genom lägre
betalningsmöjlighet för sågverken. Den negativa inverkan för sågverksindustrin
av överföringen av tillväxt till lövträd och mindre inriktning av skogsvården
på kvalitativ barrtimmerskog kommer genom försvagad lönsamhet för skogsbruket
även att inverka på den långsiktiga avverkningsmöjligheten. Hushållningstakten
i avvecklingen av privatskogsbmkets slutavverkningsskogar är av största
intresse för sågverksindustrins timmerförsörjning. Införandet av nya
snabbväxande trädslag eller förbättrade föryngringar förbättrar inte sägtimmertillgången
på kort sikt. En hushållning med gammal grov skog, till dess ny vuxit ut i fillräcklig
omfattning, är därför nödvändig. Sågverkens Råvamförening ställer sig tveksam till
utredningens antagande att den minskade möjligheten till slutavverkning i
storskogsbruket bör kompenseras genom kortsiktigt ökad ((avverkning)) i
privatskogsbruket..

------ Med
tanke på att den under 1970-talet ej utnyttjade avverknings

möjligheten utgöres av lövträd i barrblandbestånd och att den virkesför-

rådsuppskattning som utföres innehåller vissa felmarginaler, mäste Såg

verkens Råvamförening ställa sig avvisande till detta alternafiv ((B)). I all

synnerhet som den relativt noggranna statistik över skogsindustrins

virkesförbrukning som Virkesräden redovisar indikerar att virkesförbmk-

ningen av främst svenskt barrvirke omräknad till m'sk är underskattad av

stubbinventeringen.-

------ Utredningens
bedömning av den möjliga avverkningen har över

skattats. Storskogsbrukets avverkningsmöjligheter begränsas av hänsyn

till uthållighet. De virkesförråd som beräkningarna ger för slutavverkning

är för höga för att vara representativa som medeltal. Avverkningarna

kommer under 1980-talet att omfatta mer gallring i främst södra Sverige för

att bl.a. kompensera detta. I norra Sverige kommer antagligen inte stor-

skogsbmket att kunna öka sin avverkning-- .

Virkesbalansen
visar att en anpassning av industrin är önskvärd och att

något utrymme för expansion inte finns. Skogsindustrins fortsatta utveck

ling måste således ske högst inom ramen för nuvarande virkesbehov. Om

inte den nuvarande trenden till lägre skogsvärdsintensitet kan brytas, bör

skogsindustrin anpassas till den lägre avverkningsmöjlighet som den nuva

rande skogsvården gör uthållig. Vid hushållningen med den begränsade

resurs som virket numera utgör, bör en fördelning efter resp. skogsindu

strins betalningsförmåga eftersträvas.

2.33
Virkesrådet region 1: Enligt den årliga statistik över skogsin

dustrins verkliga virkesförbmkning, som Virkesräden sammanställer, har

skogsindustrin sedan 1973 utnyttjats till c:a 80%. Ett högre medelutnytt

jande är önskvärt men sannolikt svårt att uppnå. Skogsindustrins totala

behov torde vidare komma att minska under 1980-talet beroende på, dels

att nödvändig stmkturanpassning genom nedläggning sannolikt inte längre

kan fördröjas genom stafiigt stöd, dels att pågående teknisk utveckling

förbättrar utbytet, vilket kan komma att reducera virkesunderskottet vid

3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 177

Prop. 1981/82:177 34

bibehållen
produktvolym.- Enligt de skogsindustripolitiska beslut

som
regeringen arbetar efter, är den "centrala uppgiften för industripolitiken
att stimulera och underlätta överförandet av produkfionsresurser till de
lönsamma och konkurrenskraftiga delarna av industrin, och därmed befrämja
industrins internationella konkurtenskraft". Kommer en sådan omfördelning
av produktionsresurserna till stånd kommer sannolikt medelutnyttjandet av
skogsindustrin i region 1 att öka.

---- Även
om mycket av det hittillsvarande bränslebehovet kunnat

tillfredsställas
genom bättre utnyttjande av redan avverkad skog. så är det Virkesrädets mening
att det förväntade ökade bränslebehovet kommer att medföra mer avverkning för bränslesorfiment
än vad utredningen antagit.

------ Utredningens
arbete bygger i detta avseende mer på en förhopp

ning om bättre skogsvård, i synnerhet vad avser trädslagsval än någon

tendens till att den verkliga skogsvården skulle uppnå minst miniminivån.

— ■—-
Det är inte långsiktigt möjligt att samtidigt som skogsvården

försämras bland annat genom förbud för fenoxisyror, öka avverkningen

enligt utredningens alternativ A. För att den beräknade avverk

ningsmöjligheten i region 1 skall bli möjlig, krävs avsevärt bättre lönsam

het i inlandsskogsbmket än under 1970-talet. För att avverkningen i region

1 skall uppgå till utredningens alternativ A, måste både storskogsbruket

och de privata skogsägarna öka sina avverkningar årligen med c:a 2 milj.

m'sk vardera. Detta torde ställa sig svårt för i synnerhet storskogsbruket,

som redan av uthållighetsskäl måst begränsa sina avverkningar i förhällan

de till 1970-talets nivå. Sammanfattningsvis vill Virkesrådet framhålla att

skogsvården är helt avgörande för uthållig avverkningsmöjlighet. Därför

måste krafttag tas för att förbättra skogsvårdsresultatet.

2.34
Virkesråden region 2 och 3: Den överarbetning som utredningen gjort beträffande
virkestillgångarna stämmer väl överens med uppfattningar som förts fram i
Virkesråden vid olika tillfähen. Trots avsevärda förändringar under 70-talet
av skogsindustrikapaciteten både genom nedläggningar och utbyggnader råder
alltjämt, som utredningen framhåller "i stort sett balans mellan tillgäng
och efterfrågan på virke totalt sett", dock att ett underskott föreligger
för barrvirke och ett överskott för lövvirke.

Virkesräden
delar utredningens uppfattning att det inte finns utrymme för expansion av
skogsindustrins totala virkesförbmkning. Den statliga stimulansen för
användning av skogliga fastbränslen i ökad omfattning kan dessutom medföra en
försämrad balanssituation för skogsindustrin.

2.36
Svenska kommunförbundet: Tillräckliga volymer vedråvara

för
eldning mäste nu säkras sä att de energipolitiska intentionerna uppnås. -
Styrelsen vill samtidigt understryka att ett ökat tillvaratagande av skogsavfall,
lövsly m. m. skulle kunna ge många människor arbete och få en positiv inverkan
på allmänhetens tillgång till mark för rekreation. Det ekonomiska värdet av
råvaran bör heller inte underskattas.

3
Ägarestruktur och fastighetsstruktur

3.5
Lantbruksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen delar utredningens bedömningar och vill
särskilt peka på ägar- och fasfighetsstmkturens betydelse.

Prop. 1981/82:177 35

Inom
lantbruksverket bedrivs ett omfattande arbete för att förbättra

företagsstmkturen inom jord-och skogsbruket.

Den
viktigaste förutsättningen för detta arbete är att utbudet av fastighe

ter är tillräckligt.-

---- Det
är---- angeläget att tillskapa förhållanden som stimulerar

till
avyttring av fasfigheter som kan användas för strukturrafionalisering. Detta
kan ske genom att försvåra passivt ägande av sådana fastigheter genom att
ställa ökade krav på ägarna ifråga om ömkandet eller genom att utforma
exempelvis skatte- och bidragsregler så att ägandet blir mindre attrakfivt ur
ekonomisk synpunkt. En annan väg är att underlätta försäljning av
fastigheterna genom ekonomiska stimulansåtgärder.

3.6
Skogsstyrelsen:Skogsstyrelsen delar den uppfattning som utredningen sammanfattningsvis
framför att de stmkturella faktorernas negativa betydelse för virkesutbudet
kan bli ännu mer påtagliga i framtiden om inte

ytterligare
ätgärder vidtas från samhällets sida. Jämförelser mellan

uppgifter
om faktisk avverkning och den avverkning som uppgivits i in

tervjuundersökningen pekar på en förhållandevis god överensstämmelse.

Även en jämförelse med andra källor styrker de tendenser som har påvi

sats i undersökningen. Således överensstämmer avverkningsnivå med vad

som kan ufiäsas i den jordbruksekonomiska undersökningens (JEU) redo

görelser för 1976-80.- Ett studium av redogörelserna visar

att
avverkningarna har legat lågt under de senaste åren även för de kombinerade
företagen och att avverkningsnivån torde ha ett visst samband med lönsamheten i
jordbmket.

Intervjuundersökningen
har inte givit några svar på hur skogsägarnas allmänna kompetens och
yrkeskunnighet i skogsbruksfrågor påverkat deras sätt att bruka skogen. Det kan
dock antas att denna faktor har stor betydelse. Utredningen har inte diskuterat
utbildnings- och rädgivningsfrä-gor särskilt ingående. Skogsstyrelsen vill
därför här lämna nägra kompletterande synpunkter.

Gmppen
skogsägare med familjemedlemmar och anställda har av olika

skäl svårare än övriga yrkesverksamma i skogsbmket att utnyttja skogs-

bmksskolomas utbildning. Endast ett fåtal av skogsägarna har genomgått

grundutbildning i skogsbmk, och deltagandet i reguljära fortbildnings

kurser är mycket lågt.-- En stor del av dessa arbetar visserligen

endast
korta perioder årligen i skogen, men flertalet behöver någon form

av kortare utbildning eller prakfisk instruktion.

En
viss del av ovannämnda utbildningsbehov bör kunna tillgodoses av

landstingens skogsbmksskolor, men även om landstingen ökar fort

bildningsinsatserna gentemot skogsägarna kommer kunskapsöverföringen

till dessa att också i fortsättningen huvudsakligen ske via skogsvårdsstyrel

sens ordinarie rådgivningsverksamhet. Denna har emellertid i stor ut

sträckning fått inriktas på åtgärdsområden som regleras av skogsvårdsla

gen --- .---- En ökad satsning på rådgivning i tekniska frågor måste

därför
ses som en viktig stimulans för att öka och rationalisera avverkningarna.

3.9
Statens lantmäteriverk: Såväl ägar- som fastighetsstrukturen är

ett
allvarligt hinder mot ett rationellt utnyttjande av skogstillgångarna.

Prop. 1981/82:177 36

---- Hur
fastighetsstmkturen påverkar avverkningsbenägenheten har

inte
närmare undersökts i enkäten. Dessa frågor bör belysas mera ingåen

de av den nyligen tillsatta strukturutredningen. Erfarenhetsmässigt är det

dock känt att virkesuttaget är betydligt lägre i områden med stark ägo

splittring jämfört med områden med samma produktionsförmåga och nor

mal fastighetsstmktur.

---- Behovet
av omarronderingar framstår som allt mer betydelsefullt

mot
bakgrund av problemet med industrins virkesförsörjning och det alltför låga
utnyttjandet av produktionsresurserna inom områden med dålig fastighetsstmktur.
De uppgifter om brukningsenheternas storlek inom privatskogsbmket som
redovisas i betänkandet ger vid handen att det också finns anledning att
överväga åtgärder som leder till en mindre splittrad företagsstmktur.

3.14
Sveriges lantbruksuniversitet: Hur påverkar t ex ökad ned

läggning av jordbmk och åldersfördelningen hos skogsägarna den framtida

ägarstmkturen? Det är självfallet en mycket svår uppgift att bedöma ut

vecklingen inom detta område, men den har inte alls behandlats av utred

ningen.

3.17
Länsstyrelsen i Kalmar län: Ytterligare en faktor, som bör

påverka
avverkningsbenägenheten är skogsägarnas kunnighet i skogs-bmksfrågor. De
skogsägare, som inte bor på bmkningsenheten efter i dess närhet är svårare att
nå med rådgivning, framför aUt den typ av rådgivning som sker i skogen.
Utredningen berör inte dessa frågor.

3.20
Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Den omvittnat dåliga ar-

ronderingen och ägosplittringen i länets skogsmark medför ökade kostna

der som reducerar lönsamheten. Detta förhållande torde verka hämmande

på bla avverkningarna och rotpostköpen. Särskilt i tider då lönsamheten

också av andra skäl är låg kan merkostnaderna för den dåliga arrondering-

en bli utslagsgivande. Det är därför av stor betydelse att verksamheten

med omarrondering och annan strukturrationalisering kan bedrivas med

kraft. Också ett aktivare ägande är betydelsefullt. De höga ägaråldrarna

leder under de närmaste åren till allt fler ägarskiften varvid övergång till

akfiva bmkare bör främjas.

Även
om stmktur- och ägarfrågorna skall behandlas i andra utredningar vill länsstyrelsen
i detta sammanhang markera deras stora betydelse för virkesförsörjningen, bla i
vårt län.

3.21
Länsstyrelsen i Jämtlands län: De nuvarande förhållandena bedöms

ha ett starkt samband med ägarstmkturen, varför det passiva ägandet av

en så viktig och naturligen utlokaliserad resurs som skogen bör motverkas.

I annat fall bedöms det passiva ägandet på grund av lågt behov hos

skogsägarna av att utnyttja skogen för sin försörjning kunna bli ett växande

problem inte enbart för industrins virkesförsörjning utan också för möjlig

heterna att bidra till att upprätthålla en samhällsservice i glesbyg

den. ---

Prop. 1981/82:177 37

3.29
Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riks

förbund: --

Vid
tolkning av intervjuundersökningen vad gäller avverkningsbenägenheten bör man
därför beakta att ägare av mindre fastigheter inte nödvändigtvis mäste avverka
inom en fem- eller tioårsperiod.

3.32
Sågverkens råvaruförening: Sågverkens Råvamförening vill i

sammanhanget
påpeka att sågverksföretag bör ges möjlighet till förvärv av

skogsmark i framtiden.

3.36
Svenska kommunförbundet: Ägarstmkturen bör successivt

ändras
i sådan riktning att de privata skogsägarna i högre grad blir ekonomiskt
beroende av sin skog.

4
Lönsamhet, produktivitet och sysselsättning

4.6
Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen vill-- betona nödvändighe

ten av att skogsbmket även i fortsättningen både för det enskilda företaget

och totalt måste bibehålla sin lönsamhet. De statliga styrmedlen måste

verka under den fömtsättningen. De senaste 20 årens ränetto visar i stort

en jämn lönsamhet.

Utredningen
pekar också på arbetskraftsproblemen inom skogsbru

ket. ---

Skogsstyrelsen
anser att dessa frågor är så väsentliga att de bör beaktas i

ett större sammanhang. Det är därvid viktigt att rollfördelningen mellan

olika inblandade parter klarläggs. Skogsvärdsorganisationen bör kunna

bidra till lösningen av dessa problem, bla genom att initiera till samverkan

inom skogsbmket.-

4.11
Domänverket:- visar uppgifter från skogsvårdskonsulenterna

att
bland de inaktiva ägare som angett bristande avverkningsmöjligheter har ca 3/4
ändå haft avverkningsbar skog. Detta förhållande anser verket vara ett mycket
starkt skäl för krav på obligatoriska skogsbruksplaner eller motsvarande
planeringsunderlag.

I
avsnittet Pris- och lönsamhet beskrivs på ett korrekt sätt, virkesmarknad,
pris, och kostnads- samt lönsamhetsutveckling. Verket saknar dock en diskussion
av effekterna på virkesutbudet av den starkt samordnade prisbildningen för
massaved.

Beträffande
de antaganden utredningen gör att arbetskraftsproblemen skulle vara större för
storskogsbruket ån för småskogsbruket, vill verket hävda att problemet troligen
är allra störst för de privatskogsägare som ej fillhör gruppen självverksamma.

4.14
Sveriges lantbruksuniversitet: utredningen har inte kunnat

klarlägga
de grundläggande orsakssammanhangen bakom avverkningsbenägenheten.
Intervjuundersökningen borde ha föregåtts av en analys av de

principiella
frågeställningarna . Det är t ex sannolikt inte bara den

aktuella
lönsamheten som påverkar avverkningsbenägenheten utan

även
förväntningarna på den framtida lönsamheten. Utredningen

har
visserligen studerat den historiska utvecklingen med avseende på vissa faktorer,
men har inte analyserat samspelet dem emellan. Med en sådan

Prop.
1981/82:177 38

analys som grund kunde intervjuundersökningen ha utformats
annorlunda och gett mer värdefulla resultat.

Utredningen ger en beskrivning av virkesmarknaden men
analyserar

egentligen inte hur den fungerat tidigare och hur den fungerar idag. Pä

grund härav kan inte utredningen diskutera behovet av förändring

ar. -----

----- I viss mån kan tillkomsten av den föreliggande
utredningen ses

som en effekt av en dåligt fungerande virkesmarknad. Om
orsakerna härfill kunde klarläggas bättre vore det också mera uppenbart vilka
åtgärder som lämpligen borde vidtagas.

4.19 Länsstyrelsen i Värmlands län:- Länsstyrelsen bedömer
att

utredningen väl analyserat de olika faktorer som lett till
den minskade

avverkningsbenägenheten.

Skogsägarna är,--- ofta obenägna att ikläda sig
arbetsgivaransvar

med alla skyldigheter som följer av detta för det folk som
skall arbeta i

skogen. Hellre avstår många skogsägare från att vidta de aktuella åtgärder

na. Skogsarbete i allmänhet och i synnerhet skogsvård av typ gallring och

röjning lämpar sig väl för företagande i liten skala, och länsstyrelsen har

mot bakgrund av de beskrivna förhållandena.och i samarbete med bla

skogsvårdsstyrelsen försökt stimulera bildandet av små entreprenadföre

tag med inriktning pä skogsvård. Detta har emellertid också mött svårighe

ter i form av restriktivitet hos skattemyndigheterna att acceptera småföre

tag utan tung maskinutmstning. Enligt länsstyrelsens mening skulle en

minskning av de krav som ställs på att entreprenadföretag för skogsarbete

skall vara utrustade med tunga maskiner leda till etablerandet av flera

sådana företag och därmed också till en aktivare skogsskötsel.

4.29 Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges
skogsägareföreningars riks

förbund: ---- LRF/SSR anser, i motsats till utredningens uppfattning,

att sambandet mellan virkespris och virkesutbud kvarstår.
I den mån det har uppstått problem på virkesmarknaden finns det naturliga och
logiska förklaringar till detta. Bland annat kan nämnas den för många
skogsägare förvirrande och tvetydiga debatt som förts om för höga, och på
senare tid för låga, avverkningar. Anpassningen av avverkningsresurserna till
starkt varierande virkesbehov är för privata skogsägare och dess organisationer
svårhanterlig eftersom de mer än andra ägarkategorier har anpassat avverkningarna
till konjunktursvängningarna. Under senare år har antalet konkurser och hot om
konkurs ökat markant vilket helt naturligt har påverkat skogsägare till viss
försiktighet vid försäljning av virke. Det finns således under 1970-talet ett
flertal faktorer, fömtom virkets ekonomiska tillgänglighet, som har påverkat
virkesutbudet negafivt.

4.32 Sågverkens råvaruförening:- Utredningen borde - -—
ha

utrett virkesfördelningens inverkan pä skogsbrukets
ekonomi och möjlig

heter att öka avverkningen fill föreslagen omfattning.

----- En avverkning i den föreslagna omfattningen medför
dock högre

kostnader dels beroende på att mindre lönsam skog måste
utnyttjas dels genom att ett resursöverskott måste skapas för att under
högkonjunkturer

kunna öka avverkningen över normalnivå. Någon
bedömning av om

denna beredskap är ekonomiskt möjlig med hänsyn till
skogsindustrins

Prop.
1981/82:177 39

betalningsförmåga
har inte gjorts, trots att en sådan efterfrågas i utredningsdirektiven.

4.34
Virkesråden region 2 och 3: Under avsnittet om "lönsamhet, produktivitet
och sysselsättning inom skogsbmket" påstår utredningen att "Sambandet
mellan virkesutbud och virkespriser tycks ha blivit allt otydligare under det
senaste decenniet". Virkesråden, som i sin verksamhet följt utvecklingen
noggrant under avsedd tidsepok anser för sin del att sambandet till stor del
kvarstår, låt vara att prisfunktionen under denna fid försvårats av störande
faktorer på virkesmarknaden. Det har under denna tid rätt stor oro på
virkesmarknaden som bl.a. delvis berott pä konkurs och hot-om konkurs av skogsägarföreningar
och deras industrier m.fl. Dessutom mä påpekas att de debatter som förts om
kalhyggen, DDT och herbicidan-vändning alla påverkat virkesutbudet negativt. En
annan faktor är att ett gallringsbidrag beslöts samtidigt som industrin behövde
koncentration på slutavverkningar för att få ökat utbud av råvaror. Virkesråden
vill understryka vikten av en fungerande virkesmarknad

där
privatskogsbmket- även i fortsättningen kan spela sin nyckelroll

som
regulator av industrins växlande råvambehov.

5
Utredningens allmänna överväganden

I
anslutning till sina kommentarer om utredningens allmänna överväganden framför
remissinstanserna synpunkter på t. ex; bättre utnyttjande av skogsmarken,
användning av främmande trädslag, skogsdikning, kemisk lövslybekämpning, hänsyn
till naturvärdens intressen, sysselsättningsfrågor och regionalpolitiken.

5.5 Lantbruksstyrelsen: —
Sammantaget har stmkturrafionaliseringen

inom
privatskogsbmket både på kort och på lång sikt en avverkningsfrämjande effekt.
Enligt styrelsens mening finns därför anledning att beakta denna effekt vid
utformningen av åtgärder som syftar till ökad avverkning,

5.6 Skogsstyrelsen:
Skogsstyrelsen delar i allt väsentligt utredningens syn

på bakgrund och orsaker till den låga avverkningen och anser också att

stafiiga åtgärder behövs för att åstadkomma en förändring. Styrel

sen delar utredningens uppfattning att kemisk bekämpning måste få använ

das för att eftersläpningen skall tas i fatt.--------- Även gallringarna,
främst i

ungskog,
måste öka avsevärt om det uppsatta produktionsmålet skall kunna uppnås. Det är
mycket tveksamt om de hittills vidtagna stödåtgärderna är tillräckliga för att
åstadkomma en ökad ungskogsgallring.

---- Många
av de slutsatser som utredningen kommit fram till och som

skogsstyrelsen
delar pekar på att den gmndläggande orsaken till för låg skogsvärds- och
avverkningsintensitet i många fall är ägar- och fastighetsstmkturen.

---- bör
ägarstmkturen förbättras och det bör övervägas om inte en

förnyad
prövning av jordförvärvslagstiftningen är mofiverad mot bakgmnd av de fakta som
utredningen redovisat här.

---- Virkesförsörjningsutredningen
har diskuterat olika ekonomiska

styrmedel--- .
Bl a har såväl skogsvårdskonto som ett kombinerat av

gifts- och stödsystem behandlats men har inte förordats av utredningen

Prop. 1981/82:177 40

---- .
Skogsstyrelsen anser dock att det finns skäl att ytterligare utreda

möjligheterna att använda
styrmedel av detta slag.

---- Åtgärderna
far---- inte innebära att skogsvårdsstyrelsens

myndighetsutövning
på skogsvårdssidan minskar genom en överflyttning av resurser från skogsvård
till avverkning. Det långsiktiga produktionsmålet kan då komma i fara. Då
utredningen inte behandlat frågan om resursbehov för de uppgifter som nu
ytterligare föreslås för skogsvårdsslyrelsen är risken stor att sä blir fallet.
Även om enkelhet eftersträvats vid konstmktionen av reglerna om
avverkningsskyldighet måste det antas att de flesta skogsägarna, åtminstone
till en början, behöver hjälp från skogsvårdsstyrelsen för att förstå och
tillämpa deni.

5.8
Arbetsmarknadsstyrelsen: Med härisyn till de allmänna syssel-

sättningsmässiga
fömtsättningarna under 1980-talet och virkesuttagets betydelse för skogsbmkets
och skogsindustrins sysselsättning, inte minst i sysselsättningssvaga regioner,
anser styrelsen det mofiverat med mera kraftfulla åtgärder än vad som föreslås
i betänkandet, för att en tillfredsställande virkesförsöijning skall
tillgodoses.

Arbetsmarknadsstyrelsen
vill också betona vikten av att de säsongmässiga variationerna i skogsbmkets
sysselsättning ges ökad uppmärksamhet.

---- Som
anges i betänkandet kan svårigheterna att rekrytera arbetskraft

till
skogsvårdsåtgärder under barmarksperioden verka återhållande pä avverkningen,
varför alla möjligheter att upprätthålla en jämn sysselsättning över året bör
tillvaratas.

Styrelsen
vill understryka den stora betydelse skogsbmket har för sysselsättningen i
regioner, där alternativa sysselsättningsmöjligheter är

starkt
begränsade.- Med hänsyn till den stora betydelse de skoghga

beredskapsarbetena
har, är det väsentligt att dessa beaktas vid skogs-bmksplaneringen så att en fillräcklig
reserv av objekt som är lämpliga som beredskapsarbeten ställs till förfogande.

5.10
Statens industriverk:
Sammantaget anser industriverket att de förslag virkesförsörjningsutredningen
lagt sannolikt inte kommer att få annat än marginella effekter på virkesutbudet
under 1980-talet. Detta innebär att skogsindustrins råvamproblem kommer att
kvarstå. Industriverket anser därför att man omgående måste arbeta vidare för
att hitta mer effektiva metoder för att öka avverkningarna.

5.11
Domänverket:-- Domänverket
ansluter sig till utredningens analys angående orsakerna till de under
senare år låga avverkningarna.

---- Verket
kan av egen erfarenhet vitsorda vilka avsevärda mått av

målmedvetenhet
och beslutsamhet som krävs för att i strid mot många argument i dagens
vulgärdebatt driva ett långsikfigt intensivt skogsbmk. Vi vill därför med kraft
understryka önskemålet från utredningen om ett mer entydigt besked från
statsmaktemas sida i fråga om angelägenheten av förbättrad skogsvård och ökade
avverkningar.

Även
om föreslagna åtgärder får positiv effekt, kommer enligtverkets mening
virkesbalansen att vara sådan, att en fortgående anpassning av industrikapaciteten
bör ske. Det är angeläget att inte regionalpoUtiska synpunkter och/eller för
stark kartellbildning i virkesmarknaden snedvrider en rationell
strukturomvandling.

Långsiktig
betalningsförmåga och utveckUngsbarhet hos de enskilda enheterna måste få bli
avgörande.

Prop. 1981/82:177 41

5.12---------------------------- Hovrätten
för nedre Norrland: De avverkningshäm-

mande
faktorernas enskilda betydelse låter sig svårligen uppskattas. Beträffande
marginalskatterna har redan aviserats åtgärder. Vidare har en stor dei av de äv
utredningen föreslagna statliga stödåtgärderna till skogsbmket liksom
möjligheterna till ökad insättning på skogskonto redan förverkligats.

Mot
bakgmnd av det sagda anser hovrätten att, i vart fall innan effekterna av
redan beslutade och aviserade åtgärder kan bedömas, försiktighet bör iakttas
vid införandet av administrativa och pä den enskildes hand-Ungsfrihet
inkräktande regleringar. Denna synpunkt förstärks av den ovisshet som enligt
hovrättens mening föreligger beträffande varaktigheten i de minskade
avverkningarna.

5.13------------------------ Kammarrätten
i Sundsvall: Under alla förhållanden bör man -

med
hänsyn till den ovisshet som råder - iaktta viss försiktighet när det gäller
att införa åtgärder, som är avsedda att stimulera skogsägarna till ökade
avverkningar. I varje fall bör man om möjligt undvika administrativa regleringar
av alltför genomgripande natur och i stället gå in för ekonomiska sfimulanser.

---- För
en skogsägare kan det- ha legat nära till hands att

resonera
som sä att det största ekonomiska utbytet får den som sparar skogen, oavsett om
den naturliga tillväxten är ringa eller kanske helt obefintlig. Något tUlspetsat
kan det hävdas, att skogsägarnas ovilja att avverka i tillräcklig omfattning
innebär en protest både mot de höga marginalskatterna och mot den starka inflafionen.
Detta förhållande bör leda till att det för statsmakterna är en angelägenhet av
avgörande vikt att inflafionen bekämpas och marginalskatterna sänks kraftigt.

5.14 Sveriges
lantbruksuniversitet: En begränsning som skapar problem

vid flertalet av de diskuterade åtgärderna är bristen på information om

skogarna inom det enskilda skogsbmket. För att genomföra en akfiv och

effektiv skogspolitik är det enligt styrelsens bedömning nödvändigt att ha

tillgång till vissa grundläggande uppgifter om skog och skogsmark på den

enskilda fastigheten. Detta gäller främst vid användning av de skogspoli

fiska medlen lagstiftning, stöd och beskattning. På kort sikt kan därför inte

styrmedel som kräver goda underlag utnyttjas för att påverka avverkning

arnas omfattning.

5.17
Länsstyrelsen i Kalmar län:--- Utredningen framhåller att man

inte
kan utesluta att massmedia givit skogsbruket en allmänt negativ framtoning,
vilket påverkar rekryteringsmöjligheterna. Denna synpunkt instämmer
länsstyrelsen i, liksom att botemedlet är en ökad och förbättrad information om
skogsbrukets förhållanden.

5.19
Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen anser att utred

ningen borde lämnat förslag till hur angivna åtgärder-för att öka utbudet av

råvara skall förenas med de i andra sammanhang uppställda målen för

naturvården.-

---- Ett
mycket starkt stegrat exploateringstryck på skogsmarkerna

måste
enligt länsstyrelsens mening balanseras med kraftfulla åtgärder för att
tillgodose bland annat naturskyddet och friluftslivets intressen.

Prop.
1981/82:177 42

-------- Länsstyrelsen vill----- fästa uppmärksamheten på
nödvändig

heten av att en bedömning görs av den totala effekten av de olika föränd

ringarna i fömtsättningarna för att bedriva skogsbmk. Eventuellt kan det

enligt länsstyrelsens mening i en del fall finnas skäl att införa nya regler

efter hand så att successiva erfarenheter av ändringarna får ligga fill gmnd

för reformarbetet.

-------- bör det ur virkesförsörjningssynpunkt vara
angeläget att omar

ronderingar av skogsmark underlättas.

Fyra tjänstemän i länsstyrelsen i Värmlands län (Bäck,
Davidsson, Lindskog och Wirén) anför i särskilt yttrande: Flertalet objekt ((urskogsar-tad
naturskog)) är akut hotade av avverkningsplaner. Möjligheterna till ett effekfivt
skydd ter sig för närvarande mycket små. Det årliga beloppet för avveckling av
§5 skogarna (200 miljoner kronor) är större än hela den svenska naturvårdens
anslag för markförvärv under den sista 10-ärsperio-den.

5.20 Länsstyrelsen i Västernorrlands län:-------- Länsstyrelsen
anser lik

som utredningen att nämnda mäl ((för skogspolitiken)) bör stå fast. Styrel

sen anser att virkesförsörjningen pä kort sikt bör kunna ske inom den

relativt stora tillgången på avverkningsmogen skog.

På lång sikt anser styrelsen att skogsindustrins kapacitet
måste anpassas till de långsiktigt tillgängliga virkestillgångarna. Genom en
intensivare skogsvård, bör produktionsmålet minst 75 milj m"'sk per år
eftersträvas.

----- Det finns för-och nackdelar med ett nytt trädslag,
men hitfills

synes fördelarna med Pinus contorta överväga. Efterhand
som ytterligare erfarenhet vinnes av trädslaget liksom effekten av gödsling och
dikning bör de ökade produktionsmöjligheterna beaktas.

Inom skogsvården bör främst bättre markberedningsresurser
skapas, bättre och plantrikare planteringar ske samt röjnings- och
gallringsverksamheten utökas. Lövsaneringsfrågan har vidare stor betydelse för
hur de framtida ungskogarna kommer att se ut.

En av ledamöterna i länsstyrelsen i Västernorrlands län (Molén)
anför i reservafion att han delar utredningens uppfattning då den anför att
skötseln av plant- och ungskogar under 1980-talet fömtsätts få ske med anlitande
av kemiska bekämpningsmedel.

En av ledamöterna i länsstyrelsen i Norrbottens län
(Larsson) anför i reservation: Vi tar avstånd från utredningens krav om att få
använda kemiska bekämpningsmedel.

Det är också en uppenbar brist att utredningsförslaget
inte tar upp den produktionsresurs som den nedlagda åkermarken utgör. Här borde
lantbruksnämnderna fått uppdraget att redovisa vilka områden som aldrig kommer
att behövas för jordbmksproduktion. Kvarvarande restmarker borde
skogsplanteras.

5.23 Allmänningsutredningen: I strävandena att täcka de
brister som ändock finns i fråga om tillfredsställande avverkningar samt återväxt-
och skogsvårdsåtgärder inom Övre Norrlands och Dalarnas inre skogsbälten är

skogsallmänningarna beredda att inom ramen för sina
resurser även i

fortsättningen medverka med komplement till samhällets åtgärder,

och då främst i fråga om markrörelser som också torde
gagna virkesförsörjningen.

Prop. 1981/82:177 43

5.24
Landsorganisationen i Sverige: LO
menar att virkesförsöijningsutredningens förslag innebär förbättringar på vissa
områden inom skogsnäringen. Ytterligare förbättringar nås genom de förslag som
presenteras av Boström, Olsson, Hegeland, Jonsson och Juhiin. Mycket talar ändock
för att man tvingas arbeta vidare med problem som kvarstår särskilt frågan om skogsbmkets
beskattning måste få en tillfredsställande lösning.

5.25
Svenska pappersindustri- skogs-
och träindustriarbetareförbunden:

---- Det
är---- synnerligen brådskande att åstadkomma åtgärder som

rättar till problemen med
industrins råvamförsörjning.

Utredningen
utmynnar i ett antal förslag på åtgärder. Förbunden är emellertid av den
uppfattningen att dessa förslag ej kommer att ge tillräckligt stor effekt. Det
måste till ytterligare ätgärder.

Förbunden
delar helt de synpunkter och krav pä åtgärder som framkommer i en reservation
av ledamöterna Curt Boström och Gunnar Olsson samt i ett särskilt yttrande av
sakkunniga Sven Hegelund, Bertil Jonsson och Kjell JuhUn. Förbunden vill
särskilt framhålla kraven pä obligatoriska skogsbmksplaner och ekonomiska
styrmedel.

------ Skogsbmksplanerna
skall bla innehålla regler som ger skogs

vårdsmyndigheten möjligheter att ålägga skogsägare att genomföra de

åtgärder som den fastställda planen visar för varje fastighet.

5.26------------------------------ Centralorganisationen
SACO/SR: Det är enligt SACO/SR:s

uppfattning
betydelsefullt att man kan påvisa destmktiva följder av orimligt höga
marginalskattesatser. Betydelsen av marginalskatternas roll kan tom ha
underskattats i den enkät som utredningen gjort.

---- SACO/SR
vill---- peka på betydelsen av att en sammanhållen

skogspolifik
förs, i vilken skattefrågor samt skogsvårdslagstiftningen och dess tillämpning
samordnas i syfte att industrin skall fä en långsiktigt tryggad försörjning med
virke till konkurrenskraftiga priser.

Det
kan enligt SACO/SR ifrågasättas om utredningen verkligen lyckats med uppgiften
att inom ramen för långsiktigt fasta regler underlätta den kortsiktiga
virkesförsörjningen. Om de nu föreslagna åtgärderna för bättre virkesförsörjning
inte är tillräckliga inför nästa konjunkturuppgång så kommer krav på
ytterligare stimulansåtgärder. Risken är då att det med förnyade eller
återkommande tillfälliga åtgärder inom virkesförsörjningen — i form av avdrag
eller bidrag — skapas ett alltmer förväntningsstyrt avverkningsbeteende. Det kan
således bli rafionellt för den enskilde skogsägaren att avvakta ytterligare
prisuppgång och/eller stimulanser beslutade av statsmakterna innan avverkningen
sker.

En
annan faktor som verkar kostnadsuppdrivande är förbudet mot ke

misk bekämpning av lövsly. Ökade generella kostnader medför som

nämnts
sannolikt att mängden skog minskar som är lönsam att avverka. Därigenom blir
genom minskad sysselsättning säsongsvängningarna i arbetskraftsbehovet ännu
störte. Möjligheterna tUl åretmnt-anställning skulle därmed kunna minska.

En
ökad konkurtens om skogsråvara har uppstått i takt med stigande

energipriser.--- Det
kan bl a mot denna bakgrund finnas skäl att

överväga
effekten på vedmarknaden av fortsatta skattehöjningar på eldningsolja.

I
första hand ankommer det på virkesmarknadens parter att genom fria

Prop. 1981/82:177 44

förhandlingar
ta ansvar för att virkesmarknaden fungerar. Det fömtsätter dock en skogspolitik
som möjliggör att överenskommelser kan träffas på rimliga prisnivåer.

I
andra hand kan statsmakterna - om virkesförsörjningen inte kan tryggas på rimUga
prisnivåer - genom olika åtgärder underlätta virkesförsörjningen fiU
industrin. I detta sammanhang torde ekonomiska styrmedel vara att föredra
framför administrativa.

De
förslagna åtgärderna kan knappast sägas vara tillräckliga för de angivna
syftena.

5.27-------------------------------------- Sveriges
arbetsledareförbund: SALF delar i stort de olika

förslag
till åtgärder som utredningen framlägger. Vi är dock i vissa avseen

den---- övertygade om att åtgärderna icke är tiUräckligt långtgående.

SALF
har speciellt vad gäller styrmedel önskat mer kraftfulla förslag.

SALF
delar utredningens uppfattning att det är nödvändigt med kemisk

bekämpning
av lövsly.- SALF känner oro inför den parlamentariska

debatt
som äger rum mot bakgmnd av att den kemiska användningen i skogsbmket endast
utgör en ringa del av vad som används inom jordbmket.

5.28 Tjänstemännens
centralorganisation: Beträffande utredningens över

väganden och förslag delar TCO helt de synpunkter som framförts i Sven

Hegelunds särskilda yttrande.

5.31-------------------------------- Skogsindustriernas
samarbetsutskott: SISU vill understryka att

det,
med hänsyn till den hårda internationella konkurrens i vilken den

svenska skogsindustrin verkar och till skogsnäringens stora betydelse för

vårt lands ekonomi, är nödvändigt att avverkningarna snarast förs upp tiU

den nivå som motsvarar industrins behov. En genomgripande mar

ginalskattereform är en fömtsättning härför liksom möjligheten att använ

da rationeUa metoder vid skogens skötsel. Humvida det av utredningen

presenterade åtgärdspaketet är tillräckligt för att tillsammans med dessa

åtgärder fä tiU stånd den nödvändiga ökningen av virkesutbudet är svårt att

med säkerhet bedöma. SISU anser dock att de föreslagna åtgärderna

sammantagna bör ha en klart avverkningsfrämjande effekt och att resulta

ten av utredningens förslag därför bör avvaktas innan andra åtgärder

övervägs.

Statsmakternas
tveksamma och i många avseenden rent negativa atfityd

till skogsbmket och de metoder som måste tillämpas bl a för att komma till

rätta med det höga kostnadsläget, har en stor del av ansvaret för den låga

avverkningen liksom för den under 1970-talet alltför låga skogsvårdsinten

siteten. Vi vill särskilt understryka den äterhåUande effekt pä viljan att

slutavverka skog som förbudet mot användning av herbicider för lövsly-

reglering utövat, speciellt i kombination med förbudet mot användning av

DDT för skydd av plantorna mot snytbaggeangrepp. En eventuell perma

nentning av herbicidförbudet kommer att både omedelbart och på längre

sikt sänka virkesutbudet med flera miljoner skogskubikmeter.

Dä
SISU i allt väsentligt kan ansluta sig till utredningens förslag inskränker vi
oss till att framföra synpunkter endast pä vissa av förslagen.

5.32------------------------- Sågverkens
råvaruförening: Den för skogsindustrin besväran

de underförsöijningen med svenskt virke under de senaste åren har föran-

Prop. 1981/82:177 45

lett
denna utredning av vilka faktorer som medfört hinder för normalt virkesutbud.
Dessa faktorer redovisas på ett bra sätt. Slutsatsen att det är nödvändigt med
ytterligare statliga ätgärder för att påverka virkesutbudet måste dock ifrågasättas.
En stor del av störningarna pä virkesförsörjningen får anses vara resultat av stafiiga
ingripanden.

Utredningens
allmänna överväganden är enligt Sågverkens Råvaruför

ening rimliga och borde i högre grad ha fått vara vägledande för utredning

ens övriga arbete. Särskilt gäller detta synpunkterna om skogsvärdens

betydelse för möjligheten att avverka och behovet av förbättrad skogs

vårdsintensitet. Den nuvarande skogsvärdens konsekvenser för

timmerkvaliteten
medför tyvärr inte bevarad handlingsfrihet. Detta borde med skärpa ha
framhållits.

5.33
Virkesrådet region 1: Särskild uppmärksamhet bör ägnas de

verkningar
som samhällets åtgärder och ingrepp haft på virkesförsörjningen, exempelvis
stöd till lagemppbyggnad, gallring, klenved, skattesystem, stöd till vissa
skogsindustriföretag, hyggesanmälan osv. Med hänsyn till erfarenheten av dessa
ingrepp vill Virkesrådet ifrågasätta utredningens slutsats, att det är
nödvändigt med ytterligare stafiiga ätgärder för att påverka virkesutbudet.

5.35 Landstingsförbundet:
Skogsindustrin är inte bara av betydelse för den

externa balansen utan också för regional- och sysselsättningspolitiken. I

det samhällsekonomiska läge som landet befinner sig i och med de därav

sammanhängande hoten mot sysselsättningen, är nedgången i skogsindu

strins kapacitetsutnyttjande fill följd av för lågt virkesutbud allvarlig.

För
förbundet framstår det således som angeläget att ätgärder vidtas som bidrar
till att industrins råvaruförsörjning garanteras. Inte minst av sysselsättningsskäl
bör med hänsyn tiU de senaste årens alltför låga avverkningar, under nägra är
eftersträvas en avverkningsvolym som överstiger den som i normalfallet kan
accepteras inom ramen för ett uthålligt skogsbmk.

5.36 Svenska
kommunförbundet: Styrelsen delar utredningens syn pä be

hovet av virke för skogsindustrin och på de förslag till åtgärder som läggs

fram. Styrelsen har dock delvis andra synpunkter i fråga om skogsvården

och om behovet av ekonomiska styrmedel för att trygga virkesförsörjning

en. Styrelsen saknar en diskussion om miljövärdens krav och om skogens

betydelse för energiförsörjningen.

------ Styrelsen
delar utredningens uppfattning att förlusten av export

inkomster och en onödigt höjd arbetslöshet är särskilt allvarliga med

hänsyn tiU den ekonomiska situation som landet befinner sig i.

Styrelsen anser att
kraftfulla åtgärder måste sättas in för att utnyttja skogsmarken bättre, för
att öka tillväxten och för att trygga industrins försörjning med virke.
Åtgärder bör vidtas i syfte att så långt möjligt få bort de glesa och lågavkastande
skogsbestånden. Överhuvudtaget är åtgärder som till rimliga kostnader kan
medverka till en långsikfigt ökad produktionsförmåga värdefulla för landets
ekonomi.

---- Styrelsen
anser--- att det är högst osäkert om kemiska

bekämpningsmedel
kommer att kunna utvecklas och användas sä som

utredningen fömtsätter. Påverkan pä miljön av gödsling och dikning

Prop. 1981/82:177 46

måste
prövas ingående, innan sådana åtgärder får komma till användning i större
skala.

------ Styrelsen
anser att det bör vara möjligt att trygga en hög syssel

sättning utan att skogsbmket inkräktar på miljövårdens intressen!

I
sammanhanget vill styrelsen framhålla att det finns anledning att noga undersöka
möjligheterna att öka det manuella skogsvårdsarbetet, vilket är av stor
betydelse för sysselsättningen, främst i glesbygdskommunerna. Genom att övergå fill
mera manuellt arbete främjas även miljövården.

-
-— Det är enligt styrelsen anmärkningsvärt att utredningen helt har förbigått
försurningsproblemen.

Styrelsen
anser att skogens betydelse i energisammanhang borde ha

belysts mera ingående.

5.38
Svenska jägareförbundet: Utredningens förslag innebär sammantaget

---- ett
i framtiden rationeUare skogsbruk, vilket bla torde medföra

tUlkomst
av stora hyggen och ungskogar, förändring mot mer likåldriga och ensartade beständ,
ökad styrning av trädslagsval, krav på kraftiga regleringar av vissa
viltstammar, förutom att åtgärderna i sig ofta innebär för faunan direkt
negativa konsekvenser.

Enligt
Svenska jägareförbundets uppfattning måste i detta sammanhang beaktas att
anspråken på skog och skogsmark även för andra ändamål ån produktion av
virkesråvaror gör sig alltmer gällande. Skogsmarkens användning får därför
inte medföra ett antingen eller när det gäller de nyttigheter, virke, vilt,
bär, rekreation, mm, som skall produceras.

Ett
alltmer intensivt utnyttjande av den naturresurs landets skogsmarker utgör
kräver, om mål som fauna-, natur- och miljövård samtidigt skaU kunna uppfyllas,
att konsekvenserna för berörda intressen utreds mot bakgrund av virkesförsörjningsutredningens
förslag och att de resultat som därvid erhåUes beaktas vid genomförandet av
förslagen.

Mot
bakgmnd av vad ovan anförts hemställer Svenska jägareförbundet att de nämnda
konsekvenserna blir föremål för utvärdering, vilken utvärdering måste
föreligga innan virkesförsörjningsutredningens förslag blir föremål för beslut.
Bland annat bör enligt Svenska jägareförbundets mening fastläggas att
samrådsförfarande mellan skogsbruk och naturvård med fasta ramar och mtiner så
att ett effekfivt faunavärdsarbete möjliggörs.

Vidare
bör den totala avverkningsnivån anpassas till en efterfrågan på skogens huvud-
och biprodukter som bla möjliggör att stor hänsyn tas till viltbeståndens
vetenskapliga, rekreativa och ekonomiska värden. Endast härigenom kan en
utarmning av faunan och viltbestånden undvikas vid ett än mera intensivt
utnyttjande av skogsmarken för virkesproduktion.

6
Skogsvårdslagstiftningen

Utredningens
förslag om att mildra ransoneringsreglerna för de minsta skogsfastigheterna och
om utvidgad skyldighet att avverka mycket gammal skog som växer dåligt har tUlstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. När det gäller
förslaget om avverkningsskyldighet är meningarna däremot delade. Mer än
hälften av de remissinstanser som har tagit stäUning i frågan är positiva,
åtminstone principiellt, tiU en avverkningsskyldighet enligt utredningens
modell. Hos en tredjedel av

Prop. 1981/82:177 47

dessa
remissinstanser har dock reservationer anmälts mot ett posifivt ställningstagande.

6.2
Kammarkollegiet: —----- Då
avverkning sker årligen från stiftsnämndernas bmkningsenheter kommer en
föreskrift om avverkningsskyldighet i enlighet med utredningens förslag inte
att påverka stiftsnämndernas avverkningsplaner. -

6.3
Riksrevisionsverket:
Ransonering.------------ Det tycks vara relativt fä fall där denna
ransonering blivit aktuell. Mot bakgmnd av detta torde den nu gällande gränsen
ha påverkat virkesförsörjningen ytterst marginellt. En höjning av gränsen i
enlighet med utredningens förslag bör dock, enligt RRVs mening, likväl
övervägas eftersom detta kommer att innebära en viss administrativ lättnad för
tillsynsmyndigheten.

6§.---- Enligt
RRVs mening bör en eventuell sådan förändring också

innebära
att det i lagen klart utsågs att syftet med den aktuella paragrafen är att
förhindra vanhävd.

Avverknihgsskyldighet.-- En
sädan föreskrift innebär bl a att skogs-

värdsorganisationens hittills mycket små möjligheter att påverka virkes

försörjningen ökar. Detta torde också ligga i linje med organisationens

instmktionsenliga uppgift
att verka för skogsnäringens utveckling.

Ett
aktivt fillämpande av den föreslagna föreskriften, vilket är en förutsättning
för att den skall fä någon effekt, kommer sannolikt att ta betydande resurser i
ansf)råk. Om inte ramarna för skogsvärdsorganisationens myndighetsarbete
utvidgas innebär detta att resurser måste flyttas över från den traditionellt skogsvärdsinriktade
tillsynen till arbetet med avverkningsskyldigheten. Detta ställer krav pä
genomgripande omprioriteringar av organisationens arbete.

6.5
Lantbruksstyrelsen: Ransonering. finansieringen av tillköp sker

till
stor del genom avverkningar på den förut ägda eller på den tillköpta egendomen.
I förarbetena till skogsvårdslagen uttalades att dispenser frän ransoneringskravet
inte skulle behövas vid tillskottsförvårv eftersom statlig lånegaranti kan
erhållas. Vid det höga ränteläge, som nu råder är lånefinansiering mycket
dyrbar jämfört med uttag av slutavverkningsmo-gen skog. Värdetillväxten är inte
större än tre till fem procent i sådan skog. Behovet att finansiera
tillskottsförvärv genom avverkning är alltså högre nu än vad det var när
skogsvårdslagen infördes. Enligt styrelsens uppfattning är det därför
angeläget att låta tillskottsförvärv utgöra skäl för dispens från
jämnhetskravet i skogsvårdslagen.

Totalt sett kan ett sådant
avsteg från jämnhetskravet inte föranleda någon obalans i den totala
avverkningen. Under varje ägares innehavsfid varierar avverkningsbehovet så att
det är större vid nyetablering eller störte investeringar och lägre under
huvuddelen av innehavstiden. En dispensmöjlighet kan alltså kompensera den låga
avverkningsnivå som ofta föreligger framförallt under senare delen av
innehavstiden.

Utredningens
förslag att höja gränsen för ransonering äv äldre skog från 100 msk till 200 m'sk
årlig produktionsförmåga fillstyrks om än med viss tvekan. Vid beräkning av en
fastighets avkastningsvärde kan värdet per hektar bli betydligt högre på en ransoneringsfri
fastighet än på en större fastighet med ransoneringskrav. Höjningen av gränsen
för ransonering medför att många rationaliseringsfastigheter faller under
ransoneringsgränsen. Prisstegringstendenser som följer härav bör dock enligt
styrelsens

Prop. 1981/82:177 48

uppfattning
kunna motverkas med hjälp av jordförvärvslagens priskon-trollregler.

Avverkningsskyldighet.
Den av utredningen föreslagna avverkningsskyl

digheten -- kan antas medföra en ökad benägenhet till avyttring av

framförallt
rationahseringsfastigheter. Från denna synpunkt tillstyrks förslaget,

6.6
Skogsstyrelsen: Ännu har endast en relafivt kort tid förflufit

sedan
lagen trädde i kraft. HUtillsvarande erfarenhet har dock visat att de nämnda
förändringarna inneburit en avsevärt förbättrad effektivitet i skogsvårdsstyrelsens
tillsynsarbete. De förhoppningar som uppstäUdes på den nya skogsvärdslagen som
ett verksamt medel att uppnå en bättre skogsvård ser alltså ut att kunna
uppfyllas. Det finns grundad anledning anta att en aktivare skogsvård indirekt
även leder fill en ökning av avverkningarna.

5 §.---- Skogsstyrelsen
ansluter sig helt till vad utredningen här

anfört
((om 5 § 3)).

---- reproduktionsskyldigheten
enligt 5§1 och 5§3 skogsvårdslagen

borde
bestämmas med samma tillämpningsnormer som grund. De

olika
normerna innebär ett stort besvär både för skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna.
Samtidigt är tillväxten svår att fastställa i de sk 5§3-skogarna. Sistnämnda
förhållande innebär att stor osäkerhet kan komma

att
gälla humvida ett bestånd skall avverkas eller ej. Skogsstyrelsen

har
bearbetat riksskogstaxeringens material och detta visar att virkesförrådet för
alla boniteter, åldrar och trädslag har en god överensstämmelse med tUlväxtens
nivå. "Halva virkesförrådet" motsvaras således som regel av
"halva tillväxten".

Skogsstyrelsen
föreslår därför att de bestämmelser som gäller för 5§l även blir tillämpliga
för 5§3.

---- vill
skogsstyrelsen ta upp tillämpningen av reproduktionsplikten

---- i
skyddsskogarna. Mark som avsatts som skyddsskog är inte sällan

bevuxen
med skog där virkesproduktionsnormer är olämpliga att använda för att avgöra om
reproduktionsplikt föreligger. —; -

I
nuvarande lagstiftning har reproduktionsskyldigheten enbart relaterats till en
virkesproduktionsnivå. Det är önskvärt att ytterligare en punkt läggs tiU i 5 §,
nämligen angående reproduktionsskyldighet i skyddsskog. Lämpligen kan ovan
citerade formulering från 1948 års lag vara vägledande vid utformning av
bestämmelsen.

6 §.---- Skogsstyrelsen
anser att denna förändring av lagtexten är

bra.
Det är det dåliga tillvaratagandet av markens produktionsförmåga i sig som bör
vara utlösande faktor för en sådan avverkningsskyldighet. Lagändringen medför
också fördelar från fillämpningssynpunkt. Det har nämligen visat sig svårt att
bevisa i vilken utsträckning röta eller självgallring är orsaken till en låg
tillväxt.

Vid
prövning enligt 6§ skaU, som hittUls gäller, hänsyn tas till om beståndet har
särskilt värde från naturvårdssynpunkt.

Ransonering.---- Skogsstyrelsen
anser att det stora antalet fastighe

ter som det här rör sig om - drygt 157 000 — tillsammans med de vitt skUda

ägar- och bmkningsfömtsättningarna i sig talar för att inga stora och

hastiga svängningar i avverkningen totalt sett behöver befaras. Frän skogs-

poUtisk synpunkt är förändringen således godtagbar och kan tillstyrkas.

Prop. 1981/82:177 49

Det kan emellertid inte uteslutas att förändringen kan
innebära att fas

tighetspriserna kan komma att höjas något inom denna storleks-

gmpp.-----

Det kan inte heller uteslutas att förändringen kan få icke
önskvärda

effekter genom att bärkraftiga kombinerade jord- och skogsbruksföretag,

som ett resultat av tillfälligt härda slutavverkningar, för lång tid kan bli

utan nämnvärda inkomster från skogen.

Som negafiv följd av den föreslagna ändringen av
ransoneringsreglerna

måste även den tröskeleffekt ses, som uppstår vid den arealgräns där

reglerna vinner tUlämpning.

De här nämnda olägenheterna kan lindras om den nuvarande
spärregeln att slutavverkning inte får företas om mer än 50% av arealen består
av kalmark eller skog som är yngre än 20 år även i fortsättningen får gälla
alla bmkningsenheter med en produktionsförmåga om minst 100 m'sk. Skogsstyrelsen
anser att ransoneringsreglerna bör utformas i enlighet härmed.

Avverkningsskyldighet.-- Den föreslagna lagändringen måste
noga

övervägas från principieU utgångspunkt. Effekterna på
samspelet mellan de skogspolitiska medlen och marknadskrafterna bör tas in i en
sådan bedömning. Det mäste särskilt beaktas att de föreslagna reglerna medger
den flexibilitet som många gånger är en fömtsättning för ett rationellt
handlande inom det mindre skogsbmket. Risken för normbildning eller anpassning fill
lagens minimikrav måste också beaktas.

----- Från samhällets synpunkt talar--- starka skäl för
att det

viktigaste skogspolifiska medlet - skogsvärdslagen - pä
ett verksamt sätt görs användbart för att bidra till att ett av de vikfigaste
målen i skogspolifiken, nämligen virkesförsörjningen, verkUgen kan uppnås.
Under förutsättning att krav på rättssäkerhet, flexibilitet och praktisk tillämpbarhet
kan tillgodoses kan skogsstyrelsen för sin del inte annat än tUlstyrka att
regler om direkt avverkningsskyldighet införs i skogsvårdslagen. Skogsstyrelsens
ställningstagande grundar sig på den bedömningen att en sådan regel inte får
negativa konsekvenser vare sig beträffande samspelet med marknadskrafterna
eller i form av icke önskvärd normbildning.

-------- Skogsstyrelsen ifrågasätter om inte 1 §
skogsvårdslagen bör änd

ras så att kravet på tillvaratagande av virke kommer till uttryck också i

denna portalparagraf

Vad-------- angår nivån på avverkningsskyldigheten anser
skogsstyrel

sen i likhet med utredningen att hälften av den möjUga avverkningen syns

lämplig. Ett sådant krav träffar endast verkligt passiva skogsägare och är

samfidigt enkelt att förstå.

----- skogsstyrelsen är helt enig med utredningen om att
lagen skall

gälla generellt. Detta innebär ocksä att efterlevnaden av
den föreslagna

bestämmelsen i all väsenfiighet måste bygga på skogsägarnas frivilliga

medverkan. En minimiavverkningsskyldighet som förutsätter skogsvårds

styrelsens beslut i varje enskUt fall blir ineffektiv och dessutom dyrbar.

Skogsvårdsorganisationens insatser måste, i samverkan med skogsbrukets

företrädare, inriktas på en aktiv rådgivnings-och informationsverksamhet

------ . En akut virkesbristsituation får inte leda till ett tryck pä skogs

vårdsstyrelsen att, utan erforderliga resursförstärkningar använda sina

offentliga resurser för att i enskilda fall tvinga fram avverkning.

Skogsstyrelsen vill fästa uppmärksamheten på att den av
utredningen

föreslagna nya lydelsen av 14 § skogsvårdslagen har fått en utformning som

står i strid med avsikten bakom bestämmelsen. Av den föreslagna

4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 177

Prop. 1981/82:177 50

lagtexten
följer att regeringen eller myndigheten i tillämpningsföreskrifter

till lagen kan skärpa kravet på avverkningsskyldighet. Det är således

nödvändigt att 14 § erhåller en annan lydelse.

Såvitt
skogsstyrelsen kunnat utläsa av den aktuella förändringen av 14§ anser
utredningen att underlåtenhet att avverka skall kunna leda till ett föreläggande
enligt 24 § och i sista hand till ett utförande på den enskildes bekostnad. Så
som 27 § 2 nu är formulerad blir dock även underlåtenheten straffbar vilket
inte synes ha varit utredningens mening. Inte heller skogsstyrelsen anser att
avverkningsskyldigheten bör straffsanktioneras. 27 § 2 bör därför ändras i
enlighet härmed.

------ Den
nya avverkningsskyldigheten medför dock krav på uppfölj

ning av egentligen samma art som för ransoneringen. Dessutom utökas

uppföljningen att gälla även små bmkningsenheter under 100 m'sk produk

tionsförmåga för vilka uppföljning av ransonering aldrig varit aktuell. Med

det här sagda som bakgrund vill skogsstyrelsen förutskicka att ett stort

uppföljningsarbete
blir följden av den föreslagna lagstiftningen. Om

bmkningsenheter
med en produktionsförmåga på högst 100 msk undantas leder detta fill en
väsentlig lättnad i fillsynen då inte mindre än 45% av enheterna tillhör denna storleksgmpp.
Arealmässigt bortfaller däremot endast 10% av privatskogen. Det kan vidare
förväntas att avvikelser från den angivna schablonen blir mer frekventa på de
allra minsta brukningsenheterna. Detta beror bla på att en 10-årig
avverkningsperiod kan vara för kort för åtskilliga av de allra minsta bmkningsenheterna.
Skogsstyrelsen föreslår därför att bmkningsenheter med en produktionsförmåga pä
högst 100 m'sk undantas från reglerna om avverkningsskyldighet.

De
avverkningsperioder som enligt föreskrifter fill skogsvårdslagen gäller för
ransoneringsbestämmelsernas tillämpning räknas alla från den 1 januari 1980.
Utredningen har föreslagit.att avverkningsperioderna vad gäller
avverkningsskyldigheten skall räknas från den 1 juli 1977. Motiv för detta är
att bestämmelsen så snart som möjligt skall vinna tillämpning, för de brukningsenheter
som har en 5-årsperiod i stort sett omedelbart. Även om skogsstyrelsen i och
för sig förstår ett sådant synsätt vill styrelsen främst med hänvisning till de
praktiska konsekvenserna av att ha olika periodfider avstyrka detta förslag.
Önskemålet om enkelhet tillgodoses bättre om samma fidpunkt gäller beträffande
både ransoneringsreglerna och avverkningsskyldigheten.

--- Det
är----- realistiskt anta att mätbara effekter av den nya

bestämmelsen
knappast är att vänta förrän efter några år. Som en följd av det här sagda ter
det sig inte heller lämpligt att, som utredningen föreslagit omedelbart efter
den 1 juli 1982 besluta om föreläggande att avverka även om tiden för
utförandet sätts till tre är som också föreslagits.

--- Det
måste---- kraftigt understrykas att en begränsning av

slutavverkningsmöjligheten,
t ex i det fall mer än 50% av brukningsenhe-tens mark är bevuxen med skog yngre
än 20 år -I- kalmark, sätter avverkningsskyldigheten ur spel. En avverkning i
syfte att uppfylla avverkningsskyldigheten skall heller inte kunna åberopas
för att undgå åtal för brott mot 12 eller 13§§. Eventuellt borde det klart
utsägas i lagtexten att med möjlig avverkning menas sådan som är fillåten
enligt 12§, 13 § och 14§ andra stycket 2.

Prop. 1981/82:177 51

Ett
problem av i allmänhet liten praktisk betydelse är om röjning skall få inräknas
i utförd avverkning. Med hänsyn till att utvecklingen under senare år lett tUl
att man i ökad utsträckning kan tillvarata röjningsvirke menar skogsstyrelsen
att röjningsutfallet bör få inräknas.

Vad
gäller tillämpbarheten av den schablon som virkesförsörjningsutredningen
anvisat vill skogsstyrelsen först instämma i utredningens slutsats att
ytterligare utvecklingsarbete erfordras för att schablonen skall ge ett godtagbart
resultat. Med nuvarande utformning ger den för högt avverkningskrav för bmkningsenheter
med ingen eller ringa tillgång på äldre skog medan kravet i vissa andra faU
blir alldeles för lågt.

Vidare
mäste ansträngningar göras för att sä långt möjligt göra schablonens
användning begriplig för flertalet skogsägare.

Om
ett föreläggande om avverkning blir aktuellt anger utredningen som en
vägledning att tiden för utförandet, om inte särskilda skäl föreligger, bör sättas
till ett år. Det förefaller skogsstyrelsen som om denna tidsrymd, trots att det
här är fräga om en underlätenhet, ändå inte så sällan kan

komma
att upplevas som oskäligt kort. Sätts tiden generellt så kort

som
ett år då avverkningsskyldighet föreligger kan man inte utesluta att de
organisationer som tillhandahåller avverkningsservice och framför allt de som
köper rotposter ibland får en alltför kort planeringshorisont. Det kan också
finnas behov av att låta den enskilda skogsägaren anpassa avverkningstidpunkten
med hänsyn till den variation i efterfrågan på virke som beror på
konjunktursvängningar.

---- Skogsstyrelsen
har funnit att förslaget är behäftat med en del

tekniska
olägenheter. andra tänkbara förslag till lösningar. Avverk

ningsskyldigheten uttrycks där dels som skyldighet att företa tidig gallring,

dels som skyldighet att utföra slutavverkning på viss areal. Skogsstyrelsen

vill förorda att avverkningsskyldigheten, om den införs i skogsvårdslagen,

utformas i linje med dessa förslag.

Skogsstyrelsen
anser att man kan överväga om inte en temporär gall

ringsskyldighet bör införas. Den skulle endast gälla tidig gallring i skog där

produktionen av värdefuUt virke väsentligt hämmas om gallring uteblir och

den skuUe kunna begränsas gälla i tio år pga att röjningsskyldigheten

framöver bör medföra ett bättre utgångsläge.

Införandet
av en gallringsskyldighet mofiveras främst av långsiktiga skogsskötselskäl. De
virkesmängder som kan komma fram till följd av bestämmelsen kan inte på något
avgörande sätt förbättra råvamförsörj-ningen även om ett värdefullt tillskott fill
massaindustrin kan förväntas. Skall man genom lagstiftning skapa garantier för
att det frän varje brukningsenhet levereras en virkesmängd som åtminstone
motsvarar hälften av den möjliga avverkningen måste ytterligare krav ställas.
Det som då enligt skogsstyrelsens mening ligger närmast till hands är att
reglera slutavverkningens storlek. Skyldighet att slutavverka kan nämligen
uttryckas som en minsta arealandel som måste avverkas. Förslaget innebår
därmed, jämfört med utredningens förslag, att skyldigheten för den enskilde
blir lättare att förstå. Samtidigt uppstår väsentliga förenklingar i
uppföljnings- och bevishänseende. Den minsta och högsta avverkning som
föreskrivs med stöd av 14 § blir uttryckt i samma sort.

Prop. 1981/82:177 52

---- Avverkningsskyldigheten
bör läggas på en nivå som motsvarar

halva
normalytan. Normalytan beräknas på det sätt som nu anges i före

skrifter till 14 § skogsvårdslagen---- .

------ Finns
skogsbruksplan kan den faktiska skyldigheten lätt beräk

nas. På de bmkningsenheter där skogsbruksplan saknas kan uppgift om

den produktiva arealens storlek och godhetsklassen från fastighetstaxe

ringen ge skogsägaren vägledning om den minsta slutavverkning som skall

företas.---

KontroU
av efterlevnaden kan nästan helt gmndas på de avverkningsanmälningar som
skogsägarna skall lämna in till skogsvärdsstyrelsen.

Övrigt.---- Avsikten
med bestämmelserna i 19 § andra stycket kan

inte
ha varit att - såvitt avser återväxtåtgärder - endast lämna utrymme för vad som
i realiteten är råd och anvisningar. Det är heller inte till gagn för det
allmänna rättsmedvetandet om återväxtföreskrifter meddelas som inte har någon
rättslig effekt.

Mot
bakgmnd av det-- anförda föreslår skogsstyrelsen att 24 §

Qärde
stycket skogsvårdslagen erhåUer följande lydelse:

"Underlåter
någon att efterkomma föreläggande, eller beslut enligt 19§ andra stycket, får fillsynsmyndigheten
förordna att åtgärden skall vidtas pä den försumliges bekostnad",

---- Därmed
återställs skogsvårdsstyrelsens möjlighet att föranstalta

om
återväxtåtgärder till vad som gällde enligt 1948 års lag.

En
av ledamöterna i skogsstyrelsen (Schotte) anför i reservation: Jag delar de gmndläggande
värderingar i denna fråga som uttrycks i betänkandet. Jag avstyrker dock att
regler om avverkningsskyldighet införs och förordar i stället för att uppnå det
syfte som utredningen eftersträvat att regler om obligatoriska skogsbruksplaner
införs med krav på att dessa skaU följas beträffande
avverkningsrekommendationer.

Två
av ledamöterna i skogsstyrelsen (Eriksson och Jonasson) anför i reservation: Vi
avstyrker att regler om avverkningsskyldighet införs i skogsvårdslagen. Det är
en lösning som endast kommer att ge ett obetydligt tillskott av virke men ändå
medföra en omfattade och dyrbar administration. Man bör i stället avvakta den
nya. skogsvårdslagens fortsatta tillämpning.

En
av ledamöterna i skogsstyrelsen (Lorentzon) anför i reservation: Beträffande
förslaget till ändring av skogsvårdslagen som innebär införande av en
avverkningsskyldighet avstyrker jag detta på följande gmnder. Förslaget torde
endast innebära små effekter pä virkesutbudet men ändock låsa betydande
personella resurser hos skogsvärdsorganisationen som därigenom får minskade
möjligheter till produktiva insatser. På gmnd av de betydande svagheter som
finns i schablonmodellen ökar risken för felaktiga beslut och därigenom många
besvärsärenden. Att som föreslås i yttrandet dela upp avverkningsskyldigheten
i en gaUringsdel och en slutavverk-ningsdel ökar enligt min bestämda
uppfattning den administrativa belastningen. Dessutom finns en risk att en
dylik konstruktion får en hämmande effekt på slutavverkningsbenägenheten.

Jag
biträder helt syftet att en skogsägare skall utnyttja markernas produktionsförmåga
på acceptabeh sätt vilket även innebär en lämplig avverkning. Enligt min
uppfattning finns emellertid i gällande skogsvärdslag i stort sett de medel som
behövs för att garantera en uthållig och hög skogsproduktion.

En
av ledamöterna i skogsstyrelsen (Fransson) anför i reservation:

Prop. 1981/82:177 53

---- oaktat
en avverkningsskyldighet införs i skogsvärdslagen kvarstår

behovet
av obligatoriska skogsbruksplaner i enlighet med ledamoten Schottes förslag för
att åstadkomma en bättre virkesförsörjning till industrin.

6.7
Statens naturvårdsverk: I fråga om ändring av 6§ och 14 § skogsvårdslagen samt
14 § skogsvårdsförordningen fillstyrker verket de föreslagna ändringarna — men
anser att förslagen bör kombineras med föreskrifter om

ökat
hänsynstagande tUl naturvårdsintresset-- . Naturvärden

bör---- i
samband med att förslagen genomförs, tilldelas ökade resurser

för
att göra det möjligt att bevaka och säkerstäUa objekt av intresse och värde för
naturvården.

6§.---- Trots
att bestämmelsen endast ger skogsvårdsstyrelsen en

möjlighet
att ingripa- men inte tvingar till akfivhet kan skärp

ningen av lagen pä denna punkt medföra risk för konflikter med natur

vårdsintresset.

---- Riksdagen
bör enligt naturvårdsverkets mening föreslås fatta

sådant
beslut att skogsstyrelsens anvisning vid denna paragraf om hänsyn till
naturvårdsintresset blir en tvingande föreskrift.

Ransonering.---- Förslaget
— i kombination med förslagen om änd

ring i skogskontolagen — ger fömtsättningar för en snabbare avveckling av

den slutavverkningsbara skogen på småfasfigheterna och därmed en

minskning på kort tid av andelen äldre skog i landet med dess förekomster

av skyddsvärda miljöer och organismer.

Det
är därför nödvändigt att vid förslagets genomförande skärpa föreskriftema om
hänsyn tUl naturvårdsintresset vid slutavverkning av skog.

Avverkningsskyldighet.- Bestämmelsen
kan medföra allvarliga

konflikter
med naturvärdsintresset, samtidigt som den torde komma att medföra mycket
betungande administration.

I
förhållande till landets totala avverkning berörs endast små arealer och kvantiteter.
På dessa begränsade arealer återfinns emellertid ofta bestånd av intresse för
naturvården. På brukningsenheter där skogsbruksaktiviteten varit låg under
längre tid kan förhållanden av stort intresse för naturvården ha utvecklats, t
ex intressanta urskogsartade beståndstyper, betydande förekomster av skyddsvärda
växt-eller djurarter etc.

Riksdagen
bör föreslås fatta sådant beslut att därav framgår att vid tillämpningen av
denna bestämmelse jämte tillhörande bestämmelser i skogsvårdsförordningen
sårskild hänsyn skall tas till naturvårdens intressen.

6.10--------------------------------------- Statens
industriverk: Avverkningsskyldighet. Det är

tveksamt
om detta förslag leder till ökad avverkning under 1980-talet. På längre sikt
torde det dock ha en sådan effekt.

Principiellt
anser dock industriverket att ekonomiska incitament är att

föredra framfor tvångsåtgärder.

6.11 Domänverket:
6§. Domänverket tillstyrker ändringen men bedömer

att den får mycket liten betydelse för virkesutbudet.

Ransonering.----- Förslaget
tillstyrkes då det bedöms öka avverk

ningsbenägenheten och underlätta det administrativa arbetet för skogs-

vårdsstyrelsema. Verket anser att en ännu högre gräns bör övervägas.

5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 177

Prop. 1981/82:177 54

Avverkningsskyldighet. Av
de i utredningen redovisade exemplen

framgår
att för den enskilda fastigheten kan avvikelsen vara stor mellan beräknad och
verklig avverkningsmöjlighet.

Även
om avverkningsplikten sätts till 50% av den beräknade, kommer troligen en rad
överklaganden. En del skogsägare, som i dag inte avverkar alls, kommer att
tvingas till en viss avverkning. Å andra sidan kan vissa skogsägare komma att
sänka sitt virkesuttag. Verket anser det inte osannolikt att den totala
effekten för det privata skogsbruket kan bli motsatt den eftersträvade.

Förslaget
avstyrkes dels av detta skäl, dels med hänvisning till det osäkra underlag som
fastighetstaxeringen ger.

Verket
föreslår i stället aU krav på skogsbruksplaner eller motsvarande införs för
alla fasfigheter utöver en viss minimistoriek. Enligt verkets bedömning kommer
ett sädant underiag att stimulera mänga enskilda, idag passiva skogsägare, till
efi aktivare skogsbruk, vilket direkt skulle öka avverkningsbenägenheten.
Skogsbruksplanerna skulle också, i den män akfiviteten trots allt inte ökar,
kunna vara ett bäfire underiag för eventuellt kravställande frän samhället.

6.12 Hovrätten
för nedre Norrland: Utredningens förslag beträffande re

produktionsplikten enligt 6§ skogsvårdslagen får anses mofiverat från

skogsvårdssynpunkt och tillstyrks av hovrätten.

Även
förslaget rörande ransonering av slutavverkningsskog på mindre fastigheter fillstyrks
av hovrätten. Den föreslagna ändringen torde i vart fall medföra administrativa
fördelar.

Den
av utredningen föreslagna regeln om avverkningsskyldighet har som främsta syfte
att öka skogsindustrins tillgång på råvara. Den föreslagna regeln torde
knappast kunna sägas vara motiverad från skogsvårdande synpunkter. Den har
snarare karaktären av beredskapslagstiftning. Med hänsyn härtill anser
hovrätten att den föreslagna regeln inte har sin plats i ett regelsystem som
uttrycker samhällets minimikrav på skogens skötsel.

Inte
heller i sak vill hovrätten tillstyrka införandet av den föreslagna regeln. Det
framstår enligt hovrättens mening som tveksamt humvida det intrång i den
enskildes handlingsfrihet och de administrativa resurser samt kostnader som ett
införande av regeln skulle kräva står i rimlig proportion till regelns effekt.
I sistnämnda hänseende saknas dessutom analyser.

6.13--------------------------- Kammarrätten
i Sundsvall: 6#. SåviU kammarrätten kan bedö

ma finns det skäl att slopa kravet på att den låga fillväxten skall vara

orsakad av röta eller självgallring. En sädan utvidgning kan dock knappast

antas medföra ökade avverkningar av någon större omfattning.

Ransonering.
Utredningens förslag angående ransonering av slutavverkningsskog pä mindre
fastigheter tillstyrks av kammarrätten. Det är svårt att avgöra vilken inverkan
den föreslagna utvidgningen kan få på avverkningarna. Ur administrafiv
synpunkt torde den föreslagna ändringen få gynnsamma konsekvenser.

Avverkningsskyldighet.- Det
kan förvisso, som utredningen visat,

finnas
behov av en bestämmelse av detta innehåll för att man skall komma åt de
skogsägare, som aldrig avverkar eller som avverkar sällan eller i alltför liten
omfaUning. Den föreslagna minimikvanfiteten förefaller försiktigt tilltagen. I
och för sig kan den föreslagna ordningen förefalla vara utformad på ett
nöjaktigt sätt.

Prop.
1981/82:177 55

Kammarrätten
anser dock att man kan göra flera invändningar mot förslaget i denna del. För
det första är det från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att avverkningskravet
blir riktigt bestämt. Utredningen föreslår en schablonberäkning med hjälp av de
uppgifter om skogstillståndet pä en bmkningsenhet, vilka ligger till gmnd för
taxeringsvärdet. Häremot kan invändas, att dessa uppgifter ofta är mer eller
mindre osäkra. Nästan undantagslöst gmndas de på iakttagelser, som gjorts av
vederbörande

skogsvårdskonsulent,
som biträder fastighetstaxeringsnämnden.

man
kan inte begära, att alla skogsvårdskonsulenter har säker kännedom om
skogstillståndet på samtliga bmkningsenheter inom distriktet. Det bör vidare
beaktas, att man vid fastighetstaxeringen beräknar virkesförrådet utan hänsyn
till att större eller mindre kvantiteter av den rotstående skogen på
fastigheten måhända sålts på rot redan före fastighetstaxeringen. Därav
följer, att de uppgifter som ligger fill grund för taxeringsvärdet, kan vara
grovt missvisande.

Vidare
bör påpekas, att det måste bli ett både tidsödande och kostsamt arbete att
bestämma avverkningskravet för alla skogsfastigheter i landet. Det förutsätter
mycket god kännedom hos den som skall fastställa avverkningskravet för en
större brukningsenhet, uppdelad på ett antal olika

skiften--- .
Olika meningar kan vidare föreligga när det gäller att avgöra

vad
som i skogsvärdslagens mening skall anses utgöra bmkningsenhet.

---- Det
kan vidare antas att arbetet försvåras, om en bmkningsenhet

uppdelas
mellan flera ägare. Även vid tillskottsförvärv och delavyttringar liksom vid allframtidsupplåtelser
av skog, mark för t ex vägar, kraftledningsgata och annat ändamål kan omräkningsförfarandet
bli omständligt

---- .
Även ändringar av fasfighetstaxeringens uppgifter om virkesfill-

gång
kan ske efter besvär över fastighetstaxeringen.

Med
det anförda vill kammartätten ifrågasätta, om det föreslagna sättet att
bestämma avverkningskravet verkligen är tillfredsställande. Det kan på goda gmnder
fömtsättas, att en skogsägare som är ovillig att avverka - av skatteskäl eller
andra skäl — kommer att kunna försvåra och fördröja arbetet t ex genom att
överklaga till högre instanser. Det kan inte uteslutas, att antalet
besvärsärenden av denna art blir betydande.

---- Är
det---- rimligt att tvinga honom att avverka, kanske med

föriust?

Ytterligare
ett skäl att ställa sig avvisande till förslaget i denna del är att det — såsom
kammarrätten tidigare påpekat — kan ifrågasättas om nedgången i avverkningarna
verkligen är varaktig.

---- Med
det sagda vill kammarrätten peka pä att det kan bli ätskilliga

besvärliga
avvägningsfrågor för skogsvårdsmyndigheterna. Det förefaller

ovisst, om skogsvårdsstyrelserna har tillgång till personal som på ett

tillfredsställande sätt kan bemästra alla svårigheter som kan uppstå.

Enligt
utredningen skall ett fastställt avverkningskrav följa fastigheten och ett
föreläggande riktas mot den som äger skogen när föreläggandet utfärdas. Användes
därvid vite, torde detta icke kunna utdömas, om skogsägaren överlåter
fastigheten.

Med
hänsyn till de invändningar som kan göras mot förslaget anser sig kammartätten
icke kunna tillstyrka att det genomförs.

Om den föreslagna
ändringen genomförs, viU kammarrätten anföra föl

jande. --- Enligt kammarrätten kan lagtextens uttryck "åtminstone"

tolkas
så att avverkningskravet kan sättas tiU minst hälften. Detta torde inte vara
utredningens avsikt. Uttrycket ätminstone bör därför utgå.

Prop. 1981/82:177 56

6.14------------------------------ Sveriges
lantbruksuniversitet: 5 §. Pågående studier indikerar

att
arealerna 5§3-skog i form av behandlingsenheter, trots utförda reduktioner,
kan ha överskattats.

6
§.--- Detta är en riktig åtgärd som ligger i linje med den fastställda

skogspolitiken.
Utredningen påpekar helt riktigt att effekten på virkesutbudet av denna ätgärd
troligen är försumbar.

Ransonering.----- Utredningen
har enligt styrelsens mening ej till

räckligt analyserat konsekvenserna av den ändrade gränsen. Vad händer

tex om antalet skogsägare, som ej är beroende av jämna skogsinkomster,

blir allt större samfidigt som lönsamheten i skogsbmket tillfälligtvis eller

under en längre period blir mycket hög?

Avverkningsskyldighet.- Det
saknas överslagsberäkningar över

hur
avverkningsskyldigheten skuUe ha påverkat virkesutbudet om alla

"inaktiva" skogsägare hade fullgjort sin avverkningsskyldighet enligt
ut

redningens förslag.

---- Vi
frågar oss--- om det är rimligt att det schablonberäknade

avverkningskravet
på den enskilda fastigheten kan vara 2-3 gånger högre

eller
lägre än ett krav beräknat med bättre dataunderlag. I och för

sig
skall det kontrolleras att schablonen ger rimliga resultat innan föreläggande
om avverkning ges, men risken är uppenbar att tilltron till hela systemet
äventyras pga de stora enskilda avvikelserna. Problemen med schablonmetoden
beror huvudsakligen pä att varken ålder eller bonitet beaktas i metoden.

6.15---------------------------- Länsstyrelsen
i Stockholms län: Enligt länsstyrelsens uppfatt

ning är det angeläget att skogsstyrelsen får i uppdrag att i samråd med

naturvårdsverket meddela föreskrifter till skogsvårdslagen som ger möjlig

het fill undantag från skyldigheten att avverka skog eller plantera igen

öppna marker i de fall starka natur- eUer kulturvårdsskäl talar mot dessa

åtgärder.

Genom
att upprätta naturvärdsinriktade skogsbmksplaner kan en

för
samhället lämplig avvägning göras mellan skogsbrukets och naturvårdens
intressen. Skogsvårdslagen bör dock inte hindra frivilliga, önskvärda naturhänsyn
som går längre än de allmänna hänsynsregler som finns angivna i
skogsvårdslagens 21 §.

---- Skulle
utredningens förslag om avverkningsskyldighet godtas

utan
inskränkningar, innebär detta att det blir mycket svårt att tillgodose storstadsbornas
behov av tilltalande ströv- och rekreationsområden.

---- Det
är ofta befogat att här medge en längre överhållning av gamla,

för
friluftslivet attraktiva skogsbestånd än som är motiverat ur virkespro

duktionssynpunkt. - Enligt länsstyrelsens mening bör det finnas rela

tivt generösa dispensmöjligheter för detta ändamål.

6.16-------------------------------- Länsstyrelsen
i Kronobergs län: 5 § 3. Avvecklingen av lågpro

ducerande bestånd kan delvis komma i konflikt med naturvårdsintressen.

Framför allt kan ädla lövskogar i södra Sverige hotas. Avvecklingspro

grammet bör därför genomföras på ett sätt som är acceptabelt även från

naturvårdssynpunkt. I detta sammanhang vill länsstyrelsen framhålla att

den utredning om behovet av särskUd lagstiftning fill skydd för ädla löv

skogar, som naturvårdsverket i samråd med bl a skogsstyrelsen genomför

på regeringens uppdrag, snarast bör slutföras.

6§.------ Även
med denna ändring kommer dock 6§ enligt länsstyrel

sens mening att i stort sett vara utan betydelse för avverkningsnivän i

Prop. 1981/82:177 57

Kronobergs
län. Bestämmelsen bör liksom hittUls endast ta sikte pä fall som närmar sig
vanvård.

Ransonering.--- Länsstyrelsen
tillstyrker förslaget, eftersom en

sädan ätgärd bör
underlätta administrationen av paragrafen.

Avverkningsskyldighet.-- Länsstyrelsen
avstyrker förslaget om av

verkningsskyldighet, eftersom lagbestämmelsen med stor säkerhet kom

mer att få ytterst marginell påverkan på den ärliga genomsnittliga avverk

ningsnivån. Denna uppfattning gmndas bland annat på det förhållandet att

det är betydligt fler skogsbrukare som avverkar över 50 procent än under.

Vidare kommer åtgärden inte att svara mot den administrativa apparat som

lagens genomförande och efterlevnad kräver. Som utredningen påvisat

finns det ett starkt samband mellan lönsamhet i skogsbruket och benägen

heten att avverka. Den höga marginalskatten utgör härvid ett stort hinder

för ökade avverkningsvolymer.

Sex
av ledamöterna i länsstyrelsen i Kronobergs län (Andersson, Johansson,
Nicklasson, NUsson, Persson och Sandström) anser det vara principiellt riktigt
att skyldighet att avverka står angivet i skogsvårdslagen, eftersomn
skogspolitiken inte enbart syftar till att producera växande skog utan har som
huvudsyfte att få fram virke ur skogen. Länsstyrelsen tillstyrker därför
förslaget om avverkningsskyldighet enligt utredningens förslag.

6.17----------------------------- Länsstyrelsen
i Kalmar län: 6§. Länsstyrelsen instämmer i

detta
förslag, eftersom den nuvarande formuleringen av paragrafen leder till att den
nästan aldrig kan tillämpas.

Ransonering.---- Länsstyrelsen
instämmer i detta förslag. Länssty

relsen har i tidigare skrivelse tiU skogsstyrelsen begärt att få höja gränsen

tiU 500 msk per år.

Att
"uppsparad" avverkning inte får tillgodoräknas följande period verkar
onödigt återhållande på avverkningarna, specieUt på större fastigheter, där
hela årsytor kan förloras, om man vill utnyttja konjunkturlägen. Denna tillämpningsregel
bör därför mildras.

Avverkningsskyldighet.- Pga
att en tillförlifiig schablonberäkning

av
avverkningsskyldigheten i de enskUda faUen inte finns att tillgå och utsikterna
att åstadkomma en sådan är små, och genom den höga, ryckiga arbetsbelastningen
på skogsvårdsstyrelserna med åtföljande resurskrav, som blir svåra att
tillgodose, anser länsstyrelsen inte att en avverkningsskyldighet bör införas.
Andra möjligheter att åstadkomma en ökning av avverkningarna måste först
prövas.

6.18-------------------------- Länsstyrelsen
i Älvsborgs län:

Dä
nu en massiv insats planeras för att ta i anspråk de dåligt utnyttjade 5:3-skogarna
är det viktigt att samtidigt de andra samhäUsintressen som berörs av åtgärderna
tas till vara. Parallellt med eller som ett led i den översiktliga skogsinventeringen
bör sålunda inventeringar av skyddsvärda 5:3-beständ göras. Länsstyrelsen anser
det angeläget att resurser för sådana inventeringar tillförs länsstyrelserna.

Med
hänsyn till naturvårdsintresset framstår det vidare som angeläget att bringa
klarhet i vilka förändringar i sammansättningen av fauna och flora som en storskalig
avverkning av de lövdominerande 5:3-bestånden kan medföra, liksom om
konsekvenserna på de försumingskänsliga ekosystemen av denna avveckling av
lövskog. Dessa frågor bör närmare studeras av naturvårdsverket eUer lantbmksuniversitetet.

Prop. 1981/82:177 58

6.19
Länsstyrelsen i Värmlands län: 6 §. Utredningens förslag kan

länsstyrelsen i princip
tillstyrka. anser dock länsstyrelsen att en

sädan
utveckling samtidigt mäste balanseras av kraftfulla åtgärder för att tillgodose
naturvårdens och friluftsUvets intressen.

Ransonering.
Länsstyrelsen tillstyrker den föreslagna justeringen

av
den undre gränsen för tillämpning av bestämmelserna om ransonering

av slutavverkningsskog.

Avverkningsskyldighet.- Om
det bedöms nödvändigt för att uppnå

en fillräcklig
avverkningsnivå godtar länsstyrelsen att en bestämmelse om avverkningsplikt av
den föreslagna modellen förs in i SVL. Hur stor nettoeffekten av bestämmelsen
blir på avverkningarna kan knappast beräknas på förhand men genom att den är genereU
kommer den att nå en del skogsägare som inte kan påverkas på annat sätt samt
tvinga dessa fill

ökade
avverkningar och ett aktivare skogsbmk. Den föreslagna

bestämmelsen
är relativt enkel och entydig för den enskUde skogsägaren. Övervakningen kan
vidare ske inom ramen för den typ av verksamhet som skogsvårdsstyrelserna redan
bedriver. Det är dock nödvändigt att de ökade kraven på skogsvårdsstyrelsen
också följs upp med motsvarande resurser.

Den
föreslagna nivån för avverkningskravet är enligt länsstyrel

sens mening en lämplig avvägning mellan å ena sidan behovet av att få upp

avverkningarna och å andra sidan de svårigheter som hänger samman med

schablonmässig beräkning av avverkningsmöjligheterna samt det angeläg

na i att värdefulla bestånd för högkvalitativt sågtimmer byggs upp. Läns

styrelsen vill i detta sammanhang också peka på en annan faktor som talar

för att gränsen för avverkningsplikten inte skall sättas alltför högt, nämli

gen den möjlighet enligt skogsvårdsförordningen som finns att, vid större

investeringar som har långsikfig betydelse för jord-eller skogsbruket på

fastigheten, göra större avverkningar pä en fastighet än vad ransonerings

bestämmelserna normalt tillåter. För kombinerade jord-och skogsbmk

kan den skogliga delen av verksamheten genom möjligheten att bygga upp

virkesförråd för användning vid sådana tillfällen i mänga fall fä ett väsent

ligt större ekonomiskt värde än vad som framgår av redovisningar av

stafistiska genomsnitt.

---- avverkningsperioderna
bör sammanfalla med gällande perioden i

14
§ SVL och alltså bör börja 1980 i stället för 1977 som utredningen

föreslagit.--- Länsstyrelsen
anser att avverkningsplikten i första hand

skall
gälla slutavverkningsskog.

Sex
av ledamöterna i länsstyrelsen i Värmlands län (Carldén, Hult, Jonasson, Junzell,
Knutson och Nilsson) anför i reservation: Vi avvisar tanken på
avverkningsskyldighet som innebär ingrepp i ägande och förfoganderätten över
den egna skogsmarken.

Fyra
tjänstemän i länsstyrelsen i Värmlands län (Bäck, Davidsson, Lindskog och
Wirén) anför i särskilt yttrande: Länsstyrelsen viU härvid också framhålla den
principiella skillnaden mellan förslaget om att en bestämmelse öm
avverkningsplikt förs in i skogsvårdslagen mot utredningens övriga förslag. En
bestämmelse om avverkningsplikt är generell och tvingande medan de övriga
förslagen bygger på ett decentraliserat beslutsfattande. Länsstyrelsen delar
den uppfattning som också framgår av direktiven för utredningen att det i
första hand är ätgärder av det senare slaget som skall vidtas.

De
anser inte att de ökade kraven på skogsvärdsstyrelserna skaU följas upp med
motsvarande resurser.

Prop. 1981/82:177 59

6.20 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: 5 § 3. Länsstyrelsen
delar

uppfattningen om att avvecklingen av lågproducerande
skogar är angelä

gen. ----

6§.----- Syftet var att bestämmelsen skulle gälla
skogsbestånd som

vanvärdas. Länsstyrelsen anser liksom ((utredningen)) att
denna karaktär bör bibehållas men har ingen erinran mot att lagte;iten ändras
på föreslaget säU.

Ransonering.----- Länsstyrelsen anser liksom utredningen
att en

----- höjning ((av ransoneringsgränsen)) kan ske utan att
syftet med

ransoneringsbestämmelserna äventyras.------------ Detta innebär
att

skogsvårdsstyrelsens tillsynsarbete kan omfördelas till
angelägnare uppgifter.

Avverkningsskyldighet.--- Länsstyrelsen kan acceptera
principen

om ett minimikrav pä avverkning, vilket bör vara så avvägt
att det fär avsedd effekt och inte blir normgivande eller stör
virkesprissättningen. Den föreslagna hälftennivån förefaller lämplig.

Länsstyrelsen kan tillstyrka att en schablonmetod används
som i första hand kan tillämpas av skogsägaren själv och att han hos
skogsvårdsstyrelsen skall kunna begära ett förhandsbesked.

Skogsvärdsstyrelsen bör - som utredningen föreslår - också
ha rätt att medge undantag från avverkningsskyldigheten om kostnaderna för
avverkning och därpå följande återväxtarbeten överstiger intäkterna sedan hänsyn
tagits till utgående statsbidrag.

Länsstyrelsen finner det mindre lämpligt att ge
bestämmelsen så stark

retroakfivitet.---- skogsägarna bör åtminstone ha minst
ett är pä sig att

anpassa sig till den nya bestämmelsen. Under det året bör
skogsvårdsstyrelsen, skogsägareföreningar och andra ha möjlighet att informera
om de nya kraven. Avverkningsperioden bör tidigast räknas från 1 juli 1978 och
samma tidpunkt gälla för enheter som har en 10-årig period.

Tre av ledamöterna och två av suppleanterna i
länsstyrelsen i Västernorrlands län (Olsson, Norman och Molén resp. Lindström
och Persson)

anför i reservation:--- Utformningen av
avverkningsskyldigheten gör

att storskogsbmket och de akfiva jord- och skogsbrukarna
knappast be

rörs. ----- Ålägganden kommer--- nästan helt att drabba de löntaga

re som bebor en fastighet med skog och som har förvärvsarbete utanför

fastigheten.

Utredningens förslag skulle innebära att om industrin av
skilda anledningar inte vill köpa rotposter så kan löntagaren bli tvungen att
lämna sitt ordinarie arbete för att göra virkesuttag oberoende av det
ekonomiska resultatet.

En sådan lag skulle med rätta betraktas som en lag riktad
mot en viss grupp. Länsstyrelsen kan inte biträda ett sådant förslag. Ingenting
talar heller för att en byråkratisk reglering ger bättre anpassning av
skogsuttagen till konjunkturerna än en marknadsmässig utveckling.

De bestämmelser som finns i skogsvårdslagen om skyldighet
att utnyttja markens produktionsförmåga är tiUräckliga och väl avvägda.

6.21 Länsstyrelsen i Jämtlands län: 6 §. Länsstyrelsen kan
tillstyrka den förändring av skogsvårdslagens 6§ som föreslås.

Prop. 1981/82:177 60

Ransonering.---- Sett
mot bakgmnd av utredningens egen bedöm

ning att denna bestämmelse i lagen knappast utgjort något mera påtagligt

hinder mot avverkning, och mot de synpunkter av administrativ karaktär

som skogsvårdsstyrelsen anfört, tUl vilket yUrande hänvisas, bedömer

länsstyrelsen att den föreslagna ändringen av ransoneringsgränsen kan

vara tveksam i vissa avseenden.

Avverkningsskyldighet.
Länsstyrelsen delar utredningens principiella

uppfattning
att god skötsel av skog även inbegriper avverkning.

Mot
bakgmnd av-- skogsindustrins utbyggnad med ett virkesbehov i

nivå
med tUlväxten i våra skogar kommer det föreslagna kravet på skyldighet att
avverka åtminstone hälften av det som är möjligt att bli aUtför lågt om
skogsägarna i större omfattning av ett eller annat skäl anpassar sig till den
nivån.

Ifall
bestämmelsen om avverkningsskyldighet införs är det angeläget att skogsvårdsstyrelsen
får de resursförstärkningar som den nya uppgiften

kräver--- .
Beträffande vidare -. aspekter kring tillämpningen av

den
föreslagna skyldigheten hänvisas fill skogsvårdsstyrelsens yttrande i dessa
frågor. Så tex är det kraftigt retroaktiva ikraftträdandet, som föreslagits,
ytterst tveksamt.

En
av ledamöterna i länsstyrelsen i Jämtlands län (Cars) motsätter sig att en
avverkningsskyldighet införs.

6.22
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det är svårt att direkt bedöma

effekten
av den föreslagna föreskriften om avverkningsskyldighet som utredningen
slutligen föreslår. Länsstyrelsen har inga erinringar mot förslaget som
sådant, inte heller när det gäller ändringen i §6 SVL eUer den föreslagna
höjningen av ransoneringsgränsen fill 200 msk. De senare åtgärderna tycks dock
få en begränsad effekt i praktiken. Länsstyrelsen vill understryka att om de
föreslagna åtgärderna inte visar sig verkningsfulla måste man snarast överväga
kraftigare påverkan från samhällets sida. Frågan om ekonomiska styrmedel bör då
prövas på nyfi.

Det
är enligt länsstyrelsens uppfattning självklart att de resurser skogs

vårdsstyrelsen behöver tiU följd av de föreslagna lagändringarna också

ställs till förfogande.-

En
av ledamöterna i länsstyrelsen i Norrbottens län (Larsson) anför i reservation:
Föreskrifter om avverkningsskyldighet har en så blygsam målsättning som minst
50% av möjlig kvantitet. Skulle kommande avverkningar följa detta minimikrav
kommer inte försörjningen av virke till skogsindustrierna att klaras, utan
fortsatt import.

Totalinsatsen
i skogsvården kommer också att bli för låg - en lämpUg gräns skulle ha legat
vid 90 %.

En
av ledamöterna i länsstyrelsen i Norrbottens län (Holmkvist) anför i reservation:
Utredningen föreslår, så även länsstyrelsens majoritet, att lagstiftning skall
införas om avverkningsskyldighet för skogsägare att avverka minst 50% av den
beräknade totaU möjliga avverkningen pä en fastighet. Mot detta reserverar jag
mig. Redan nu föreligger hinder för en ökad avverkning varför dessa hinder
först bör undanröjas, i första hand en snar sänkning av marginalskatterna, alternafivt
en höjning av de s.k. stimulansavdragen upp till 10-15%.

Redan
nu föreligger möjligheter att i Nortbottens län öka uttaget av skog i inte
ringa omfattning genom aU myndighetema använder sig av de lagar som redan
finns. I första hand bör således skogsägare bofasta eller icke bofasta på
fastigheten åläggas att följa skogsvårdslagsttftningen redan nu.

Prop. 1981/82:177 61

6.23
Allmänningsutredningen: för allmänningarna inte föreligger

något behov av
lagbestämmelser som föreskriver avverkningsskyldighet

---- .
Inte heller för många allmänningsdelägares del kan sådant behov

anses påkallat.

6.26---------------------------------- Centralorganisationen
SACO/SR: 5 § 3. En stor del av denna

skog
ligger på mark som av klimatiska skäl är svårföryngrad. För att skogen skall
kunna avverkas krävs säkrare föryngringsmetoder. En ökad forskningsinsats
rörande skogsförnyelse i hårda klimatlägen är således en fömtsättning för
föreslagna avverkningar.

------ ParaUeUt
med eller som ett led i den översiktliga skogsinvente

ringen bör--- inventeringar av skyddsvärda 5:3-bestånd göras.

Med
hänsyn fill naturvårdsintresset framstår det vidare som angeläget att bringa
klarhet i vilka förändringar i sammansättningen av fauna och flora som en storskalig
avverkning av de 5:3-beständ som är lövdomine-rade kan medföra, liksom
konsekvenserna på de försurningskänsliga ekosystemen av denna avveckling av lövskog.

6.27 Sveriges
arbetsledareförbund: SALF är av den uppfattningen att det

är av avgörande betydelse att obligatoriska skogsbruksplaner genomförs

så snart det är tekniskt och administrativt möjligt. Detta för att få ett

kraftfullt styrinstmment för planläggningen av uttaget av skogsråvara för

industrin ufifrån rådande marknad och konjunktur.

SALF
är vidare av den uppfattningen att skogsvårdsstyrelsen måste ges ökade resurser
för att bistå och övervaka bestämmelsernas efterlevnad.

6.29
Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: 6 §.
LRF och SSR tillstyrker förslaget om en utvidgning av möjligheter att besluta
om avverkning av mycket gammal skog, som växer dåligt, genom föreslagen ändring
av 6§ skogsvårdslagen.

Ransonering.
Vi accepterar den ändring i 14 § skogsvårdsförordningen som innebär att
ransoneringen av slutavverkningsmogen skog ej tUlämpas pä fastigheter som har
en årlig produktion av upp till 200 msk per år. Men vi anser att man i
speciella fall kan försvara en högre nivå utan att det grundläggande syftet med
ransoneringen berörs. Åtgärden är ett värdefullt led i en minskad
detaljreglering.

Avverkningsskyldighet.
Genom ett införande av en generell avverkningsskyldighet minskas både
konkurrensen och fömtsättningarna för att via marknadsöverenskommelser
åstadkomma en rimlig och riktig prisnivå. Mot bakgmnd av möjligheten att
avverkningsskyldigheten höjs tUl att gäUa mer än hälften av möjlig avverkning
accentueras dessa svårigheter.

Sett
ur dessa aspekter och med hänsyn tiU virkesmarknadens centrala funkfion för
virkesutbudet anser vi den inte tillräckligt belyst i utredningen.

Den
schablonmodeU för fastställande av avverkningsnivån som utredningen redovisar
medför klara svårigheter att skapa en rättvis fillämpning av
avverkningsskyldigheten och risk för felaktiga beslut. Detta innebär därför att
skogsvårdsstyrelserna måste avsätta tidsmässiga och personella resurser för en
lagtillsyn, som inte är produkfionshöjande, i en sådan omfattning att insatser
i skogsvårdande syfte blir lidande. Förslaget torde också endast medföra
marginella effekter på virkesutbudet.

Virkesutbuden
kan inte tvångsmässigt regleras utan hänsyn tUl en mark-

Prop. 1981/82:177 62

nadsekonomi
som styrs av vår omvärld. Skogsindustrins beroende av snabba
konjunkturförändringar och internationella marknadsförändringar är välkänt.
Lika välkänt är att behoven av olika virkessortiment kan variera starkt mellan
säsongerna och även inom en virkessäsong.

Det
bör understrykas att avstyrkandet av generell avverkningsskyldighet enligt
utredningens modell är betingat av anförda adminsitrativa och principiella
betänkligheter. LRF och SSR biträder fullt ut den grundläggande tanken som förmodligen
ligger bakom förslaget, nämligen att ägande av skogsmark medför stort ansvar
att också avverka och bedriva god skogsskötsel.

Det
är naturligt att skogsägare skalj avverka skogen i den omfattning som är
lämplig, med hänsyn fiU skogstillståndet på hans bmkningsenhet, utifrån de
ramar som skogsvärdslagen anger och den enskilde brukarens varierande
situation.

Vi
anser att den nuvarande skogsvårdslagen innehåller de resurser och medel som
krävs för att uppfylla skogspolifikens mål men att det ännu, med hänsyn till
den korta tid den tUlämpats, är för fidigt att analysera effekterna av lagen.
Enligt vår bedömning finns främst i 5 § ett inslag som bör verka aktiverande på
avverkningarna. TiUsammans med av VFU föreslagen ändring av 6§ och med de
tvingande åtgärder som 7§ och 9§ föreskriver finns stora fömtsättningar för
ökad aktivitet även bland hitfills "passiva" skogsägare.

Vi
avstyrker därför utredningens förslag till avverkningsskyldighet.

6.31------------------------------------------ Skogsindustriernas
samarbetsutskott: Ransonering. SISU hade

gärna
sett att den höjning av gränsen för ransonering av slutavverkning

arna, som föreslagits höjts ytterligare till i varje fall 300 msk:s avkastning

per fastighet.-

Avverkningsskyldighet.
Den komplettering av § 14 som föreslås kan på de skäl utredningen anför
accepteras. Det kan betraktas som en brist i SVL att ingenting sägs som gör veterligt
att god skogsvård kräver att skogen gallras när behov härav föreligger och slutavverkas
när skogen är mogen

härför.--- Det
är endast skogsägare som uppenbart vanvårdar sin skog

som
kan riskera ett avverkningsåläggande genom den nya lagbestämmel

sen. --- Det är viktigt att lagändringen föregås av en omfattande infor

mation om motiv och innebörd. Den schablon för beräkning av minimiav-

verkning som utredningen framlagt bör överarbetas.

De skogsägareföreningsägda
företagen kommer vad gäller förslaget om avverkningsskyldighet i
skogsvårdslagen (§ 14) att framföra sina synpunkter genom annan remissinstans.

6.32----------------- Sågverkens
råvaruförening: 6§. Råvamföreningen kan ansluta sig till

förslagen att ändra 6 § .

Ransonering.
Vidare kan en höjning av gränsen för ransonering 14 § medföra välbehövlig
förenklad administration.

Avverkningskyldighet.
Däremot kan inte förslag om avverkningsskyl

dighet bifaUas.-- Möjlighet för skogsvårdsstyrelse att besluta om

avverkning
för skog som ej utnyttjar markens avkastningsförmåga föreslås skärpas, vilket
är fillräckligt för att tillgodose krav på tvångsföreläggande om avverkning av
skog.

De
redovisade virkesbalansema avser endast volymbalanser utan hänsyn fill
avverkningsmöjlighetens fördelning på sortiment. En tvångsav-

Prop.
1981/82:177 63

verkning av privatskogsbmkets grovskogsförråd kommer att
bli förödande för sågverkens långsikfiga timmerförsörjning. Tas dessutom i
beaktande att timmerkvaliteten med nuvarande skötsel blir allt sämre kommer skogsbmkets
ekonomiska resultat att påverkas negativt.

Skogsvårdsorganisationernas
resurser bör koncentreras tiU uppföljning och förbättring av skogsvården.
Eftersom ransoneringskravet i lagen föreslås mUdras, bör avverkningsanmälan
kunna avskaffas. Den tillkom ju med anledning av risken för överavverkning i privatskogsbmket.

6.34 Virkesråden region 2 och 3: Virkesråden stödjer
utredningens förslag

att i § 14 i skogsvärdslagen förändra ransoneringsbestämmelsen så att

gränsen höjs från 100 msk till 200 .

Virkesräden har däremot inte uppnått enighet beträffande
införande av avverkningsskyldighet i skogsvårdslagen utan avstår ifrån ett
ställningstagande.

Virkesråden
bUräder utredningens övriga förslag inom skogsvärdslag-stiftningens områden
såsom varande praktiska men bedömer inte att dessa ändringar innebär så starka
tillskott av virke fill virkesmarknaden som utredningen ansett.

6.36 Svenska
kommunförbundet: Avverkningsskyldighet. Styrelsen

anser att
en sädan regel behövs. Undantag måste dock göras för sådana fastigheter som
kommunerna äger i omedelbar närhet av tätorter och friluftsområden. Dessa
fastigheter har som regel förvärvats anfingen för framtida exploatering eller
för naturvårdens eller friluftslivets behov. Det kan inte vara rimligt att en
kommun skall åläggas att avverka skog inom en fastighet som snart skaU
exploateras eller som förvärvats av naturvårdsskäl.

Fyra ledamöter i Svenska kommunförbundet (Agius, Holst, Thomasson

och Zetterström) anför i reservation: Styrelsen anser att någon sådan regel

inte behövs.----

I sammanhanget vUl vi särskilt påpeka betydelsen av att
sammanhängande partier av urskog sparas i sådan omfattning att garantier
skapas för bevarande av sällsynta arter inom växt- och djurlivet.

Fyra
ledamöter i Svenska kommunförbundet (Wallin, Davidsson, Elgfelt och Tengbom-Velander)
anför i reservation: Vi ansluter oss till den reservation som anförts av Bo
Lundgren i utredningen.

6.37 Sveriges
häradsallmänningsförbund: för häradsallmänningarna

inte föreligger behov av lagbestämmelser, som föreskriver
avverkningsskyldighet eller krav om obligatoriskt minimiuttag av fillväxten.

7 Beredskapslagstiftning för avverkning

7.6 Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen har mot bakgmnd av att
inget konkret

förslag om---- lagstiftning framlagts, inte heller känt
behov att närmare

granska vad en sådan lagstiftning skulle innebära i olika
avseenden.

Två aspekter, båda med stark anknytning till
skogsvårdsorganisationens resurser och resursutnyttjande, skall dock kortfattat
behandlas här.

För det första vill skogsstyrelsen med skärpa framhålla
att krav som

riktas till skogsägare bör vara generella, dvs inte behöva fömtsätta skogs-

värdsstyrelsens beslut i vatje enskilt fall.

Prop. 1981/82:177 64

För
det andra bör inte alltför stor tilltro sättas till att en snabb effekt skall uppstå
i skogsbruket genom att regeringen beslutar att en beredskapslag skall träda i
kraft. Det tar aUtid tid att förändra invanda arbets- och verksamhetsmönster.
Att sätta igång arbetet med en beredskapslag - ett arbete som måste ha ganska
stor omfattning för att det skall vara meningsfuUt — kommer att betyda
förändrade arbetsuppgifter för en stor personalstyrka inom skogsvärdsorganisationen
och sådana förändringar kan inte genomföras från en dag till en annan utan
måste planeras ätminstone på ett halvt års sikt. Vidare måste kunskap om lagens
tekniska delar och administrativa tUlämpning hållas vid liv även under
perioder då den inte är i kraft om en någorlunda snabb igångsättning av
verksamheten skall vara möjlig.

7.13
Kammarrätten i Sundsvall: Något behov av en särskild bered

skapslag vid sidan av dessa tvångsbestämmelser ((utredningens förslag))

kan icke föreligga.

7.17
Länsstyrelsen i Kalmar län: Utredningen intar en något försik

tig attityd till beredskapslagen och säger att den bara bör fillgripas i en

extraordinär situation dä andra till buds stående möjligheter är uttömda.

Länsstyrelsen intar samma ståndpunkt.

En
positiv verkan, som en beredskapslag trohgen innebär, är att skogsägare inför
risken att bli stämplade som icke skötsamma och därmed kan drabbas av
beredskapslagen, skulle se till att skogarna blir bättre skötta redan nu.

7.19
Länsstyrelsen i Värmlands län: viktiga synpunkter att beakta

vid införandet av en- beredskapslag
är den stora administration och

det
mycket detaljerade kunskapsunderlag den skulle kräva, den bristande effekfivitet
lagen skulle få eftersom den — även om beslutsfattandet organiseras på ett
rationellt sätt - skulle få svårt att anpassa sig till de snabba förändringar
som det normalt är på marknaden för skogsindustrins produkter. Den avverkningshöjande
effekt som en beredskapslag skulle få torde dessutom i allt väsentligt redan
komma att uppnås med de övriga förslag utredningen fört fram. Mot bakgmnd härav
finner länsstyrelsen att en beredskapslag av det skisserade slaget inte bör
införas.

7.32
Sågverkens råvaruförening: Sågverkens Råvaruförening avvisar för

slagen tiU beredskapslagstiftning för avverkningstvång av samma skäl som

anförts mot utredningens förslag till ändrad skogsvårdslag. Därutöver bör

påtalas den stora osäkerhet som vidhäftar beräkningen av avverkningsmöj

lighet för hela landet, ägarekategorier och enskUda fasfigheter.

8
Övrigt

8.20
Länsstyrelsen i Västernorrlands län: skogsvårdsorganisationen

måste
tUlföras ökade resurser för information och prakfisk rådgivning,

8.28
Tjänstemannens centralorganisation: TCO vill särskilt understryka, att
skogsvårdsorganisationen måste ges de resurser som är nödvändiga för att
övervaka att de föreslagna åtgärderna efterlevs. TCO vill också understryka
vikten av att skogsvårdsorganisafionen ger prioritet åt att tillse att avverkningsbefrämjande
bestämmelser efterlevs. Flera av de nu gällande bestämmelser som föreskriver
avverkning efterlevs aUtför dåligt.

Prop. 1981/82:177 65

8.29
Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund:
Utredningen har konstaterat att en ökad självverksamhet i skogen är en fömtsättning
för att ett intensivt skogsskötselprogram skall klaras. Man anger behovet av
enkla möjligheter för den självverksamma att få försäkringsskydd. LRF/SSR anser
att försäkringsskyddet kan lösas enkelt i enlighet med ett förslag som vi
utarbetat tillsammans med försäkringsbolagen. En fömtsättning är emellertid
att finansieringen av detta kan ske med skogsvårdsavgiften, vilket enligt vår
uppfattning väl kan rymmas inom det skogspolitiska beslutet.

8.31
Skogsindustriernas samarbetsutskott: I det kritiska ekonomiska läge

som vårt land befinner sig måste alla möjligheter tillvaratas att stärka

landets ekonomi. Mot bakgrund av den stora betydelse som skogsbruk och

skogsindustri har för sysselsättning, skattekraft, exportinkomster och re

gional balans måste möjligheten att uppnå en hög och värdefull avkastning

från skogsmarken tillfullo utnyttjas.

SISU
anser--- att skogspohtiken mäste akfiveras i avsikt att få tiU

stånd
ett mera dynamiskt och framåtsyftande skogsbmk. Möjligheten att utnyttja
rationella arbets- och skötselmetoder vid skogens avverkning och vård är en gmndläggande
förutsättning för en hög och värdefull skogsproduktion. Exempel på frågor där
en aktivering är angelägen är fastmarks-gödsling, torrläggning av försumpad
skogsmark och myr samt utnyttjande av Pinus Contorta i de norra delarna av
landet. Några djupgående nya undersökningar erfordras inte härför. Erforderligt
underlag finns i allt väsentligt i 1973 års skogsutrednings betänkande. Ett
rationellt skogsbruk är också väl förenligt med en ansvarsfull miljövård och
friluftslivets intressen — en uppfattning till vilken skogsutredningen ocksä
anslöt sig.

Enligt
SISUs mening finns det mycket starka skäl för staten att mer aktivt engagera
sig för en förbättrad skogsproduktion. Insatserna som krävs är mycket måttliga
i relation till vinsterna för samhället både på kort och lång sikt.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982