Prop. 1981/82:187

Prop.
1981/82:187

Regeringens proposition

1981/82:187

om
vissa åtgärder mot prostitutionen;

beslutad
den 25 mars 1982,

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag för den åtgärd och det ändamål som framgår av
föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

KARIN
SÖDER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås åtgärder för att förebygga prostitution. Prostitution
kan aldrig accepteras. Flera olika förhållanden påverkar dess omfattning. För
att motverka prostitution krävs därför insatser på många områden. Ett samhälle
som kan erbjuda människorna social och ekonomisk trygghet utgör en
grundförutsättning för att prostitutionen skall kunna begränsas. En öppen och
saklig undervisning och upplysning i sexual- och samlevnadsfrågor i skolan och
senare under livet är också av väsentlig betydelse i detta sammanhang.

Ett
omfattande arbete bedrivs av olika myndigheter och organisationer för att
förebygga och därmed förhindra att prostitution uppstår.

I
propositionen aviseras att resurser kommer att ställas till förfogande för en
särskild försöksverksamhet med syfte att utveckla metoder som kan användas i
det förebyggande arbetet. Medel kommer också att ställas till förfogande för
att genomföra olika forskningsprojekt för att öka kunskaperna om bl.a. de
prostituerades kunder och om unga flickor som löper risk att bli prostituerade.
Frågor om utveckUng av olika metoder för att motverka prostitutionen bör
samtidigt tas upp.

I
propositionen föreslås att det införs ett förbud i allmänna ordningsstadgan
(1956:617) mot att anordna offentliga pornografiska föreställningar. Den som
anordnar en pornografisk föreställning i strid mot förbudet straffas enligt förslaget
med böter eller fängelse i högst sex månader och den som medverkar till
gärningen döms till ansvar enligt brottsbalkens bestämmelser om medverkan.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.

1
Riksdagen 1981/82. 1 saml Nr 187

Prop.
1981/82:187 2

Förslag till

Lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)

Härigenom föreskrivs i fråga om aUmänna ordningsstadgan
(1956:617) dels att 9, 12, 21 och 29 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels
att i stadgan skall införas en ny paragraf, 10 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§i

Med offentUg tillställning avses Med offentlig tillställning avses

tävUng och
uppvisning i sport och tävling och uppvisning i sport och idrott, danstiUställning,
pornogra- idrott, danstillställning, cirkusföre-fisk föreställning,
cirkusföreställ- ställning, tivoli- och marknadsnö-ning, tivoU- och
marknadsnöjen, jen, festtåg samt tillställning av festtåg samt tillställning av
annat annat slag, som anordnas för aUmän-slag, som anordnas för allmänheten
heten och som icke avses i lagen om och som icke avses i lagen om allmänna
sammankomster, allmänna sammankomster.

Såsom offentiig skall anses jämväl tiUställning, till
vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning,
därest tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller
inbjudaren driver uteslutande eller väsentiigen för anordnande av dyUka tillställningar,
eller vilken eljest, såsom med avseende å omfattningen av den krets som äger
tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa med
tillställning till vilken allmänheten har tillträde.

10 §2

Offentlig tillställning som utgör pornografisk
föreställning får inle anordnas.

12 §3

Offentlig tillställning får inte anordnas på allmän plats
utan tillstånd av polismyndigheten.

Sådant tillstånd fordras även i Sådant tillstånd fordras även i

annat fall för offentlig danstillställ- annat fall för
offentlig danstillställning, po/-nogra/w/c/öre5tö//ni«g, cir- ning,
cirkusföreställning, tivoli- och kusföreställning, tivoli- och mark-
marknadsnöjen och därmed jämför-nadsnöjen och därmed jämförlig lig nöjestillställning
samt tävling och nöjestillställning samt tävling och uppvisning i motorsport
och profes-uppvisning i motorsport och profes- sionell brottning. Sionell
brottning.

Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, får
polismyndigheten befria en sammanslutning eller annan anordnare från
skyldigheten att söka tillstånd enligt andra stycket beträffande
tillställningar av ett visst slag.

1 Senaste lydelse 1976:1003.

2 Förutvarande 10 § upphävd genom 1969:413.

3 Senaste lydelse 1979:970.

Prop.
1981/82:187 3

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

21§''

Barn
under femton år må ej medverka vid offentlig cirkusföreställning, tivoU- och
marknadsnöjen eller därmed jämförlig offentUg tillställning. Länsstyrelsen äger
dock medgiva undantag, om deltagandet kan anses icke menligt inverka på barnets
andliga eller fysiska hälsa.

Person under aderton år får ej medverka vid offentlig pornografisk föreställning.
Vid sådan föreställning får ej förekomma förråande sexuella eller sadistiska
beteenden.

Vid
offentlig tillställning må ej förekomma hypnotiska eller därmed Ukartade
experiment, med mindre socialstyrelsen funnit det kunna ske utan våda.

Om
filmförevisning vid offentlig tillställning, tävling med fordon på väg, tävling
eller uppvisning med luftfartyg samt om tillställning, för vilken bevillningsavgift
för särskilda förmåner och rättigheter skall utgå, gälla särskilda föreskrifter
utöver bestämmelserna i denna stadga.

29 §5

Till
böter eller fängelse i högst sex Till böter eller fängelse i högst sex

månader
dömes månader döms

1. den
som anordnar offentlig till- 1. den som anordnar offentlig till

ställning utan att hava erhålUt till- ställning ( strid mot
10 § eller mot

stånd, där sådant erfordras, eller som förbud som meddelats
enligt II §

anordnar offentlig tillställning i strid eller anordnar
offentlig tillställning

mot förbud enligt 11 §; utan att ha fått tillstånd, där sådant

fordras enligt 12 §;

2. den som fortsätter offentiig tillställning sedan
beslut meddelats om dess upplösning eller i strid mot förbud enligt 20 §
förnyar offentlig tillställning;

3. den som anordnar offentlig tillställning, varom
anmälan skall ske, utan att anmälan blivit rätteligen gjord, eller som, då polismyndigheten
medgivit befrielse från anmälningsskyldighet, icke ställer sig till
efterrättelse för befrielsen stadgat villkor;

4. den som lämnar oriktig uppgift eller underlåter att
meddela begärd uppgift angående förhållande, varom polismyndigheten äger
infordra upplysning;

5. den som icke efterkommer av poUsmyndigheten för
offentlig tillställning meddelade föreskrifter; samt

6. den som bryter mot bestäm- 6. den
som bryter mot bestämmelserna i 21 § första, andra eller melserna i 21 §
första eller andra tredje stycket.
stycket.

Vid
förseelse mot 21 § första eller Vid förseelse mot 21 § första

andra
stycket skall jämväl den som stycket skall jämväl den som har

har
vårdnaden om barnet straffas på vårdnaden om barnet straffas på sätt

sätt
i första stycket denna paragraf i första stycket denna paragraf sägs.

"Senaste
lydelse 1976:1003. Andringen innebär att andra stycket upphävs. 5 Senaste
lydelse 1973:561.

Prop. 1981/82:187 4

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

sägs,
därest han icke gjort vad på därest han icke gjort vad på honom

honom ankommit för att förhindra ankommit för att förhindra förseel-

förseelsen. sen.

Den
som bryter mot bestämmelsen i 16 § andra stycket dömes, där ej gärningen är
belagd med straff i annan förfaftning, till böter, högst femhundra kronor.

Försummelse
i fråga om anmälningsskyldighet eller med avseende å uppgiftsskyldighet
beträffande tillställning som må hållas utan tillstånd skall dock ej föranleda
ansvar, om försummelsen med hänsyn till omständigheterna kan anses ursäktlig
och ej vållat någon olägenhet, samt ej heller om tillställningen icke kommit
till stånd.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Prop. 1981/82:187 5

Utdrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-03-25

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, EUasson,
Gustafsson, Elmstedt, Ahrland, MoUn

Föredragande:
statsrådet Söder

Proposition
om vissa åtgärder mot prostitutionen

1
Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för socialdepartementet
i februari 1977 en särskild utredare' för att göra en kartläggning av
prostitutionen m.m. Utredningen (S 1977:01), som antog namnet
prostitutionsutredningen, avlämnade i oktober 1981 betänkandet (SOU 1981:71)
Prostitutionen i Sverige - bakgrund och åtgärder. Inom utredningen hade
tidigare av sakkunniga och sekreterare utarbetats en rapport (Ds S 1980:9)
Prostitutionen i Sverige, del I och II.

Prostitutionsutredningen
har i enlighet med sina direktiv gjort en kartläggning av problemen kring
prostitutionen samt dess orsaker, omfattning och lokala utbredning. Den har
även gjort en utvärdering av 1973 års lagstiftning om formerna för offentlig
pornografisk föreställning och en kartläggning av verksamheten vid de s.k. sexklubbarna.

När
det gäller åtgärder mot prostitutionen tar utredningen först upp frågan om vad
som kan göras för att förhindra prostitution. Enligt utredningen bör man liksom
när det gäller andra sociala missförhållanden satsa betydligt mer på
förebyggande åtgärder. Betydelsen av en tryggare uppväxt för barnen utiderstryks.
Också skolans uppgifter att förmedla kunskap i samlevnadsfrågor betonas.

För
att komma till rätta med den prostitution som redan existerar föreslår
utredningen att sociala insatser med uppsökande verksamhet av den art som har
förekommit i Stockholm och Malmö sätts in i städer med gatuprostitu-

' riksdagsledamoten Inger Lindquist

Prop. 1981/82:187 6

tion. Ett särskilt avsnitt ägnas åt information och
upplysning för att motverka prostitutionen. Utredaren berör även frågan om
tillämpning av skattelagstiftningen när det gäUer prostituerade.

I fråga om lagstiftningsåtgärder mot prostitutionen anför
utredaren sammanfattningsvis att redan gällande lag ger stora möjligheter att
bekämpa prostitutionen och den brottslighet som förekommer i samband med den.
En skärpning av vissa regler anses dock vara motiverad. Sålunda föreslås en
ändring i brottsbalkens regler om straff för frlhetskränkande otukt, 6 kap. 2 §
brottsbalken. Ändringen skuUe medföra straffansvar för den som köper sexueUa
tjänster av en narkotikapåverkad. Vidare föreslås en ny regel i brottsbalken om
medverkansansvar för en hyresvärd som får veta att en lägenhet utnyttjas i koppleriverksamhet
men som inte använder sig av möjligheten enligt hyreslagstiftningen att säga
upp hyresavtalet. Slutligen föreslås att offentliga pornografiska
föreställningar förbjuds genom en föreskrift i allmänna ordningsstadgan
(1956:617).

En sammanfattning av utredningens betänkande bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Betänkandet har remissbehandlats, varvid även den tidigare
avgivna rapporten har delgivits remissinstanserna. En sammanställning över
remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

På grundval av det föreliggande betänkandet och
remissbehandlingen kommer jag i det följande att redovisa min syn på behovet av
fortsatt forskning och information om prostitutionen. Jag kommer därvid att
anmäla att jag senare avser att föreslå regeringen att ställa medel till
förfogande för informationsprojekt i syfte att utveckla metoder som kan
användas i det prostitutionsförebyggande arbetet samt för olika
forskningsprojekt för att öka kunskaperna om bl.a. de prostituerades kunder och
om unga flickor som löper risk att bU prostituerade.

Jag föreslår vidare på grundval av
prostitutionsutredningens förslag att ett förbud införs i allmänna
ordningsstadgan mot offentliga pornografiska föreställningar. Lagrådets yttrande
har inhämtats över detta lagförslag.

Samtidigt med prostitutionsutredningen tillkaUades en
utredning med uppgift att se över lagstiftningen om sedlighetsbrotten. Den
utredningen antog namnet 1977 års sexualbrottskommitté (Ju 1977:03) och är
parlamentariskt sammansatt. De båda utredningarna anknöts i direktiven till
varandra. Prostitutionsutredningens kartläggningsarbete förutsattes sålunda bli
ett underlag för sexualbrottskommittén i dess arbete med lagstiftningen om
sedlighetsbrotten.

Prostitutionsutredningen har som jag redan har angivit
pekat på två ändringar i brottsbalken som borde övervägas. Det gäller en
utvidgning av brottet frihetskränkande otukt och ett införande av
medverkansansvar för hyresvärdar när hyresgäster bedriver koppleriverksamhet. Som
sexualbrottskommittén m.fl. remissinstanser har anfört under
remissbehandlingen tillhör dessa lagstiftningsåtgärder dem som kommittén har
att överväga.

Prop.
1981/82:187 7

Kommittén
beräknas avsluta sitt arbete under innevarande år.

Mot
den nu angivna bakgrunden har jag efter samråd med chefen för justitiedepartementet
funnit att sexualbrottskommitténs överväganden inte bör föregripas med ett
ställningstagande till de förslag till ändringar i brottsbalken som
prostitutionsutredningen har framfört.

I
förevarande proposition tar jag därför av lagstiftningsfrågor endast upp frågan
om förbud i allmänna ordningsstadgan mot pornografiska föreställningar.

2
Föredragandens överväganden 2.1 Allmänna utgångspunkter

Den
allt livligare prostitutionsdebatten under senare år har förmedlat intrycket
att prostitutionen ständigt ökar och att problemet blivit allt allvarligare och
mera svårlöst. Prostitutionsutredningen anser att så inte är faUet.

Enligt
utredningen har prostitutionen i Sverige minskat under senare år. Från mitten
av 1970-talet har sålunda enligt utredningens undersökningar gatuprostitutionen
minskat med 40 procent, prostitutionen på massageinstitut och poseringsateljéer
med 60 procent och sexklubbsprostitutionen med hela 80 procent. Även hotell-
och restaurangprostitutionen och den s.k. call-girlverksamheten har enligt
utredningens bedömning minskat.

Förklaringen
till nedgången är enligt utredningen att söka i den uppmärksamhet som prostitutionsfrågorna
har ägnats under de senaste åren. Vidare anser utredningen att insatser från
socialarbetare, polis, åklagare och andra myndigheter har bidragit till
minskningen.

Enligt
utredningen berörs dock en stor grupp människor fortfarande av prostitutionen.
Under år 1980 fanns det enligt utredningens bedömning omkring 2 000
prostituerade kvinnor.

Av
dessa var ungefär 1 000 gatuprostituerade, omkring 500 prostituerade på
massageinstitut och ateljéer, omkring 100 sexklubbsprostituerade och mer än 300
s.k. lyxprostituerade. Vanligen har den kvinnliga prostituerade någon person,
ibland flera, som tiUgodogör sig varierande andelar av inkomsten. Det bör
påpekas att dessa siffror inte är exakta utan bygger på uppskattningar.

Antalet
köpare är ännu svårare att skatta. Enligt utredningen torde antalet män som
under år 1980 köpte sexuella tjänster vara omkring 100 000, dvs. i genomsnitt
50 olika kunder för varje prostituerad. Denna grupp på 100 000 män motsvarar
tre till fyra procent av den manliga befolkningen.

Den
homosexuella prostitutionen mellan män är betydligt mindre omfattande än den
heterosexuella prostitutionen. Enligt prostitutionsutredningens bedömning är
den ett storstadsproblem, koncentrerad tiU Stockholm och Göteborg.
Prostitutionsutredningen konstaterar att köparna är ålders-

Prop.
1981/82:187 8

mässigt spridda, medan de prostituerade är unga, ofta
under 25 år. Koppleri förekommer i ringa omfattning. Hallickar är sällsynta i
den homosexuella prostitutionen. EnUgt prostitutionsutredningen är alkohol- och
narkotikamissbruk också sällsynt.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört och med hänsyn till
att en särskild statlig utredning arbetar med att studera de homosexuella
männens allmänna situation har jag valt att i det följande tala endast om den
heterosexuella prostitution, där kvinnor är säljare av sexuella tjänster och
män är köpare.

Jag delar prostitutionsutredningens uppfattning att
prostitution inte är någon s.k. kvinnofråga som enbart berör den kvinnliga
prostituerades verksamhet. Det är obestridligen så att kvinnan är den mest
utnyttjade och utsatta parten i prostitutionen. Ur ett jämställdhetsperspektiv
motverkar prostitutionen genom den kvinnosyn som den är ett uttryck för det
arbete som pågår för att utveckla samhället i riktning mot ökad jämställdhet.
Prostitutionen, och den mytbildning kring denna som sprids genom pornografiska
tidningar och s.k. herrtidningar, bidrar till att upprätthålla de ojämlika
könsrollerna och till att befästa synen på sexualiteten som en från andra
mänskliga relationer frikopplad funktion.

Ett av de viktigaste inslagen i arbetet mot prostitutionen
är enligt min mening att genom en brett upplagd attitydpåverkande
upplysningsverksamhet bidra tiU arbetet för en jämställd sexualsyn. Inför den
uppväxande generationen är det viktigt att bemöta och bekämpa olika
kommersiella budskap som har en prostitutionsfrämjande innebörd. I denna
upplysning bör också ingå beskrivningar av verkUgheten bakom prostitutionen.

Parallellt med det förebyggande arbetet mot prostitutionen
måste arbetet med att minska den prostitution som existerar fortgå på olika
sätt. Det finns en rad skiftande förhåUanden som påverkar prostitutionens
omfattning. Det gäUer att så långt som möjUgt söka inskränka den
prostitutionsmarknad som olika faktorer i samhället ger upphov till. Det finns
inte någon enkel lösning utan det behövs insatser på många områden.

2.1.2 Prostitutionens orsaker

I prostitutionsutredningens betänkande redogörs för vissa
sociologiska teorier som förklaring till prostitutionen. Utredningen
understryker att vi -trots stora förändringar under de senaste årtiondena -
alltjämt i många avseenden lever i ett manssamhälle. Arbetsfördelningen mellan
könen är grundläggande för de sexueUa relationernas utformning. Förenklat
beskrivs mönstret så att männen dominerar samhället, kvinnorna tar hand om
barnen. Denna rollfördelning präglar förhållandet mellan könen och även de
sexuella mönstren. Jag delar prostitutionsutredningens mening att det gäller
att bryta det mönster av dominans och underordning som fortfarande finns
inbyggt i kultur och samhällsstruktur.

Andra förklaringar till prostitutionen måste sökas i
samhällsutvecklingen

Prop.
1981/82:187 9

och den människosyn som har följt med den. I Sverige har
den s.k. nödprostitutionen trängts undan i takt med att välfärdssamhället har
vuxit fram. Motivet att prostituera sig för att överleva har försvunnit.

Prostitutionen i Sverige har minskat stadigt från
sekelskiftet fram till 1950-talet. Av prostitutionsutredningens betänkande
framgår att prostitutionen ökade kraftigt under 1960- och början av 1970-talet
för att efter år 1976 återigen minska. Det är av intresse att försöka klarlägga
orsakerna till ökningen av antalet prostituerade kvinnor under 1960- och 1970-talen.

Vårt högt industrialiserade samhälle präglades under
1960-talet av en hög ekonomisk tillväxt. Samhällsutvecklingen var i många
avseenden positiv men innebar samtidigt påfrestningar för den sociala
tryggheten. Den strukturomvandling som då skedde medförde bl.a. att människor
måste byta arbeten och lämna sina hemorter och sociala miljöer i betydligt
större omfattning än vad som tidigare hade varit vanligt. Människor reducerades
i planeringen till underlag för teknisk och ekonomisk värdering. De sociala
följderna av detta beaktades inte. I de nya bostadsområdena blev bristfällig
social förankring med ensamhet och anonymitet ofta en följd för den enskilde.
Ideal, värderingar och positiva förebilder tunnades ut.

Samtidigt
uppstod det tendenser till en kommersialiserad syn på människor, en syn enligt
vilken även mänskliga förhållanden går att köpa och sälja eller värderas i
pengar.

Under 1960-talets debatt underströks kraftigt den sexuella
friheten som ett medel till frigörelse. En mängd tabun och regler ifrågasattes
och luckrades upp. Detta förändrade synsätt hade säkerligen flera positiva
effekter, men innebar också att spärrar mot pornografi, prostitution och
sexuell exploatering försvann. Sannolikt bidrog detta till en ökning av
prostitutionen.

I det här sammanhanget vill jag också nämna det ökade
missbruket av narkotika som har lett till att många unga kvinnor kommit att
ägna sig åt gatuprostitutionen. Narkotikaberoende kvinnor ser ofta prostitution
som enda utvägen att betala narkotikan och håUa sitt missbruk vid liv, medan de
missbrukande männen ofta skaffar sig pengar genom stölder, rån eller annan
brottslig verksamhet. Många hallickar är narkotikaberoende vilket också
inverkar på prostitutionens omfattning. Missbruket kan ibland också ses som en
förutsättning för prostitution i den meningen att kvinnan inte skulle ha orkat
med sin prostitution utan hjälp av droger.

Mot slutet av 1960-talet blev det också socialt mera
accepterat för enskilda män att köpa sexuella tjänster. Fashionabla sexklubbar
etablerades. Till utvecklingen bidrog också spridningen av herrtidningarna med
deras ofta förnedrande kvinnosyn. Här kan också nämnas svenska mäns s.k. sexresor
till Thailand.

De nu beskrivna faktorerna är några av dem som i samverkan
kan förklara den kraftiga ökningen av prostitutionen fram till mitten av
1970-talet, Den minskning som enligt prostitutionsutredningen sedan inträffade
kan förmodligen till stor del tillskrivas den reaktion från samhällets sida
som så

Prop.
1981/82:187 10

småningom
satte in och konkret resulterade i en mängd åtgärder som störde denna marknad.
Enligt uppgifter från de s.k. prositutionsgrupperna i Stockholm och Göteborg är
emellertid nyrekryteringen av prostituerade alltjämt betydande.
Prostitutionsgrupperna uppger att de i sitt arbete ständigt möter nya
prostituerade.

2.1.3 Den
ekonomiska omfattningen

Det
är svårt att exakt beräkna hur mycket pengar prostitutionen omsätter. Bruttointäkterna
av prostitutionen i Sverige under år 1980 beräknas enligt prostitutionsutredningen
tiU 120 milj. kr. Prostitutionen på massageinstitut och i poseringsateljéer svarar
för den största andelen av detta belopp, ca 65 milj. kr. En stor del av de
pengar som går från kunderna tUl de prostituerade försvinner på den illegala
marknaden. Det är sålunda stora summor som från prostitutionen förs vidare till
narkotika och illegal spelverksamhet. En stor del av de prostituerades
inkomster förs över till olika kategorier av kopplare.

En
kvinna som har prostituerat sig regelbundet och inte är missbrukare vänjer sig
ofta vid relativt höga inkomster och tillägnar sig snabbt en livsstil för
vilken dessa inkomster blir en nödvändig förutsättning.

Många
kvinnor hoppas kunna spara ihop så mycket att de så småningom kan börja leva
ett liv utan prostitution utifrån ett bättre ekonomiskt utgångsläge än de hade
innan de började prostituera sig. Men som regel går det inte så. Trots att de tidvis
kan ha tjänat stora summor är de ändå oftast ekonomiskt utblottade när de
slutar.

När
kvinnan lämnar prostitutionen är hennes möjligheter att få en inkomst som
närmar sig vad hon har varit van vid oftast obefintliga. Det är därför särskilt
angeläget att bekämpa ungdomsprostitutionen innan kvinnan har hunnit bli så
ekonomiskt beroende att hon i praktiken får svårt att avbryta verksamheten.

2.1.4 Kvinnorna

De
prostituerade kvinnorna kommer huvudsakligen från de grupper som har det
svårast i samhället. Kriminalitet och narkotikamissbruk är många gånger vanUgare
än hos kvinnor i genomsnitt. Prostitutionsutredningen uppger att ungefär
hälften av de kända gatuprostituerade kvinnorna är straffade mot två till tre
procent i den kvinnliga befolkningen i övrigt. Av de ateljé- och sexklubbsprostituerade
är ca 25 procent straffade. Av prostitutionsutredningens betänkande framgår
att de vanligast förekommande brotten är enklare förmögenhetsbrott och
narkotikabrott. Vidare framgår av utredningen att bland de gatuprostituerade
som bedriver sin verksamhet mer kontinuerligt finns en överrepresentation av
utländska kvinnor.

De
sociala följderna för kvinnor som prostituerar sig är vanligtvis

Prop. 1981/82:187 11

allvarliga.
Dessa kvinnor isoleras ofta från släkt och vänner och förlorar snabbt kontakten
med det etablerade samhället. Riskerna för att bli utsatt för våldshandlingar är
vida större för prostituerade än för andra kvinnor. Det gäller särskiU om
kvinnan är beroende av en hallick. Likaså ökar risken för missbruk av alkohol
och narkotika.

Det
är mycket svårt att få de narkotikaberoende kvinnorna att upphöra med prostitutionen
så länge missbruket pågår. Andelen narkotikamissbrukare bland de gatuprostituerade
varierar tämligen kraftigt. Enligt prostitutionsutredningen är så gott som
samtliga kända gatuprostituerade i Malmö narkotikamissbrukare, medan
motsvarande andel i Stockholm kan beräknas till omkring 25 procent.

2.7.5 Männen

Enligt
prostitutionsutredningen kan männen/köparna delas in i två huvudgrupper. Den
ena och helt dominerande gruppen beskrivs som vanliga svenska män, oftast gifta
och sammanboende med barn. Den andra gruppen består av män från den s.k. undre
världen, ofta med inslag av gravt kriminaUserade män.

Prostitutionen
medför negativa konsekvenser inte enbart för kvinnorna. Även kunderna kan få
sitt känslo- och sexualliv utsatt för menlig påverkan genom prostitutionen.
Deras förmåga att upprätta och bibehålla normala relationer skadas. Köparnas
föreställning om kvinnan som ett föremål som kan köpas för pengar förstärks.
Deras benägenhet att skilja ut sexualiteten och begränsa den till känslolös
utlösning ökas.

Jag
vill åter understryka att prostitution måste betraktas som ett mänskligt
problem- inte ett mans- eller kvinnoproblem. EnUgt min uppfattning är det en
fråga om mänskliga relationer, om ömsesidig hänsyn och respekt för varandra, om
mänsklig värdighet. Kvinnoorganisationernas engagemang i frågan har varit och
är av värde. Men det är naturligtvis av stor betydelse att också männen i ökad
utsträckning engagerar sig när det gäller att komma till rätta med
prostitutionen.

2.1.6 Kopplarna

Prostitutionsutredningen
konstaterar att av de uppskattningsvis 2 000 personer som under år 1980 i
strikt legal bemärkelse gjorde sig skyldiga till någon form av koppleri var
flertalet icke professionella hallickar. Denna typ av halUck är en man som
lever i en emotionell och social relation med en prostituerad kvinna.
Prostitutionen utgör ett medel för bådas existens och är ofta av senare datum
än relationen. Inom denna kategori av hallickar ryms två grupper. En som inte
syns och är utåt välanpassad och en grupp med missbruk och kriminalitet.

Den
professionelle hallicken lever också i en relation till den kvinna som

Prop.
1981/82:187 12

han utnyttjar. Här finns enligt prostitutionsutredningen
en viktig skillnad. Relationen är ett medel för att öka inflytandet över
kvinnan och få henne att prostituera sig. Det är inte heller ovanligt att
sådana män kan hålla sig med flera prostituerade. De professionella hallickarna
tillgodogör sig praktiskt taget den prostituerades samtliga inkomster och
kräver av henne att hon tjänar mycket pengar. Prostitutionsutredningen uppger
att en mycket hög andel av de professionella hallickarna är brottsbelastad.
Speciellt våldsbrott och narkotikabrott är vanliga bland dessa hallickar.

2.1.7 Samhället

Prostitutionen är ett uttryck för en förlegad och
förnedrande kvinnosyn och den förstärker samtidigt en sådan syn. Den leder till
allvarliga skador, och de prostituerade kvinnorna utsätts för svåra risker. För
att eliminera prostitutionen krävs en genomgripande förändring av
könsrollsmönstren i samhället. Det gäller också att förändra de djupare orsaker
till prostitution som finns att söka i samhällsstrukturen, kommersialismen och ojämUkheten.
Jag vill här även peka på den negativa sociala inverkan som arbetslöshet bland
ungdomar har. Ungdomarna står inför ett skede i sitt liv där de skall bygga upp
en vuxenidentitet. I den ingår som en viktig del individens yrkesroll. En
bristande anknytning till arbetslivet kan vara en grogrund för prostitution.
Ungdomsarbetslösheten slår särskilt hårt mot de unga flickorna. Genom deras
mer begränsade yrkesval har de svårare att få arbete än pojkarna. Det kan dock
nämnas att såväl SÖ som jämställdhetskommittén (Ju 1976:08) kommer att
genomföra kampanjer som syftar till att få ungdomarna, särskilt flickorna, att
satsa på icke traditionella linjeval i skolan.

Det är min slutsats att det viktigaste inslaget i kampen
mot prostitutionen är att förändra de förhållanden som främjar en
prostitutionsmarknad.

2.2 Förebyggande insatser

Enligt prostitutionsutredningens uppfattning har barns
uppfostran och utbildning stor betydelse för kampen mot prostitution i ett
långsiktigt perspektiv. SamtUga remissinstanser som har yttrat sig om det
förebyggande arbetet delar utredningens uppfattning att det är genom att skapa
en bra uppväxtmiljö för barnen som man på sikt kan förebygga prostitutionen.

Även jag instämmer i utredningens uppfattning när det
gäller uppfostrans viktiga roll i det långsiktiga arbetet för att förhindra prostitution.
Jag viU i detta sammanhang framhålla att förebyggande arbete för barn och
ungdomar är en av den nya sociaUjänstens viktigaste uppgifter.

Socialtjänstens insatser syftar bl.a. till att underlätta
familjens uppgift att ge barnen en materiell och känslomässig trygghet. De
skall också medverka till en positiv identitetsutveckling hos barn och unga. De
sociala servicein-

Prop.
1981/82:187 13

satserna har till uppgift att öka barns förutsättningar
att lära in vissa grundläggande normer och värderingar, samtidigt som barnen
bör bibringas förmåga till kritisk prövning. Jag tänker främst på förskole- och
fritidshemsverksamheten. Vikten av att socialtjänsten tar till vara de
möjligheter till samverkan, såväl med barnens föräldrar som med de olika organ
som bedriver verksamhet som rör barn och ungdom, bör särskilt framhållas,

2.2.1 Samhällsplanering

Torftiga uppväxtmiljöer, ensamhet, isolering och brist på
stimulans kan vara faktorer som ökar risken för att ungdomar hamnar i
prostitution.

Enligt
socialtjänstlagen (1980:620) har kommunen att verka för att barn och ungdomar
växer upp under trygga och goda förhållanden och att svaga grupper stöds.
Eftersom jag anser att en god uppväxtmiljö tillsammans med en god uppfostran är
av stor betydelse i det förebyggande arbetet vill jag, liksom socialstyrelsen,
peka på socialtjänstens uppgifter i samhällsplaneringen. Enligt den nya
socialtjänstlagen hör till socialnämndens uppgifter att medverka i
samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan, organisationer,
föreningar och enskilda, främja goda miljöer i kommunen. En sådan medverkan kan
gälla utformningen av bl.a. bostadsområden och fritidsmiljöer. Jag anser att
kommunens ansvar för den fysiska och sociala miljön bör ses som en viktig
resurs i det förebyggande arbetet mot prostitutionen.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att enligt
förarbetena till socialtjänstiagen skall socialnämnden medverka till sådana
strukturförändringar i samhället att skillnader i levnadsvillkor utjämnas, att
den sociala tryggheten omfattar alla och att gemenskapen mellan invånarna
stärks. Dessa insatser ställer krav på samverkan med andra samhällsorgan samt
med organisationer, grupper och enskilda.

2.2.2 Föräldrautbildning

När det gäller förebyggande åtgärder framhåller bl. a.
socialstyrelsen. Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet Hem och Skola och
Föreningen Sveriges socialchefer föräldrautbildningen som en betydelsefull tiUgång.
Statens invandrarverk anser det angeläget att socialstyrelsen snarast får
starta försöksverksamhet med föräldrautbildning för invandrarföräldrar.

I Ukhet
med remissinstanserna anser jag att man i det förebyggande arbetet måste nå
föräldrarna. Föräldrarnas beteende och inställning till det motsatta könet
påverkar barnen. Jag vill därför framhålla att den föräldrautbildning som i
enlighet med riksdagens beslut nu genomförs i landstingen kan ses som ett
viktigt inslag även när det gäller frågor som rör könsrollerna. Det gäller
såväl föräldrarnas relationer till varandra och till andra vuxna som till
barnen. Samlevnad, könsroller och sexualitet är viktiga frågor att ta upp i
föräldragrupperna.

Prop. 1981/82:187 14

När
det gäller föräldrautbildning för invandrarföräldrar övervägs f.n. i regeringskansliet
förslag från socialstyrelsen om speciella åtgärder för att invandrarföräldrar
skall beredas möjUghet att delta i föräldrautbildningen.

I
detta sammanhang vill jag också peka på samhäUets familjepolitik vars uppgift
är att på olika sätt söka skapa förutsättningar för att föräldrar och barn
skall kunna vara tillsammans. Reformerna om föräldraförsäkringen och rätten att
förkorta arbetstiden eller vara helt ledig för att ta hand om barn har underlättat
för föräldrar att dela på föräldraansvaret. Denna ansvarsfördelning ingår
också som ett led i arbetet att åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män.

2.2.3
Skolan

Prostitutionsutredningen
betonar skolans betydelse och ansvar då det gäller att ge ungdomarna en sådan
uppfattning om samhälleliga och mänskliga relationer att möjligheten att köpa
sexuell samvaro framstår såsom utesluten. Utredningen pekar på brister i skolans
tillämpning av skolöverstyrelsens (SÖ) handledning i samlevnadsundervisning.

Flera
remissinstanser instämmer i den kritik som prostitutionsutredningen har
framfört mot skolan när det gäller sexual- och samlevnadsundervisningen. För
att man skall kunna uppnå läroplanens mål anser Sveriges elevers centralorganisation
(SECO) att lärarna i berörda ämnen behöver en i huvudsak pedagogisk
vidareutbildning i sexual- och samlevnadsfrågor. Folkpartiets ungdomsförbund
framför uppfattningen att kvaliteten på skolans nuvarande undervisning varierar
starkt beroende på den enskilde lärarens kunskaper och pedagogiska förmåga.
Därför måste enligt förbundets uppfattning lärarutbildningen och
fortbildningen bU bättre. Husmodersförbundet Hem och Samhälle anser att undervisningen
i sex- och samlevnadsfrågor bedrivs på ett mekaniskt och okänsligt sätt.

Statens
invandrarverk framhåller att skolans undervisning i samlevnad och sexualkunskap
bör anordnas under sådana former att även invandrarföräldrar med förtroende
vill låta sina barn delta i undervisningen.

Skolöverstyrelsen
påpekar att skolan är den enda plats där det bedrivs obligatorisk undervisning
i sex- och samlevnadsfrågor. SÖ konstaterar att samlevnadsundervisningen hör
till de områden där skolan inte skall vara objektiv i betydelsen neutral.
Skolan skall tvärtom söka förmedla en viss grundsyn till eleverna. De etiska
normerna ansvar, hänsyn och omsorg om medmänniskan skaU enligt SÖ:s år 1977
publicerade handledning betonas i samlevnadsundervisningen. Sexualiteten får
enligt SÖ inte ses som en från den övriga personligheten och de sociala
sammanhangen isolerad företeelse. Därför motverkar skolan i undervisningen
aktivt prostitution, pornografi och annan sexuell exploatering.

När
det gäller invandrarelever framhåller SÖ att skolan måste fortsätta att

Prop.
1981/82:187 15

arbeta för det svenska samhällets utveckUng mot större
jämställdhet mellan könen även om uppfattningen inte överensstämmer med vissa
minoriteters.

SÖ bekräftar den bristande överensstämmelsen mellan
samlevnadsundervisningens mål och den bild av skolans undervisning som
redovisas i betänkandet. SÖ:s handledning har inte blivit så allmänt känd bland
lärare som man kunde önska. SÖ konstaterar att fortbildningen av lärare är en
ytterligt angelägen åtgärd i försöken att överbrygga skillnaden mellan
samlevnadsundervisningens mål och tiUämpning. När SÖ:s handledning för
samlevnadsundervisning publicerades fattades också beslut om en fortbildning
för att få handledningen att fungera. Efter riksdagsbeslutet om fortbildning i
alkoholfrågor skedde en koppling av fortbildningsinsatser i alkohol- och
samlevnadsundervisning, genom det s.k. FALK-SU-projektet. Fortbildningen
startade i juni 1980. Sådan kursverksamhet finns f.n. i 21 län. Från den 1 juli
1982 har kommunerna själva ansvar för fortbildningen inom de ramar som riksdag,
regering och SÖ anvisar.

Flera exempel på kommunala initiativ när det gäller frågor
som rör sex-och samlevnadsutbildning kan redovisas. Ett exempel är Stockholms
kommun som i samverkan med Stockholms läns landsting erbjuder kurser för den
personal vid högstadieskolor i Stockholm som kommer i kontakt med ungdomars
samlevnadsfrågor. Kurserna ger tillfälle att diskutera attityder, värderingar,
erfarenheter och kunskaper på samlevnadsområdet.

Regeringen har i 1980 års läroplan, Lgr 80, fastställt nya
mål och riktlinjer för grundskolan. Inom hemkunskap, naturorienterande och
samhällsorienterande ämnen skall samlevnadsfrågor beaktas på alla stadier. SÖ
har nyligen fastställt ett handlingsprogram för hälsofostran i skolan. Målet
för hälsofostran är att öka medvetenheten om hälsans betydelse i det dagliga
livet och därigenom få barn och ungdomar att tillägna sig hälsofrämjande vanor.
I hälsofostran ingår frågor som rör kost, motion, drogmissbruk och samlevnad.

I den nya läroplanen har skolorna fått en viss frihet att
lägga upp arbetet enligt lokalt utformade arbetsplaner. Skolornas egna
prioriteringar kommer att spela en viktig roll för uppläggningen av
samlevnadsundervisningen. Man har frihet att pröva oUka metoder, t.ex.
samlevnadsundervisning i små grupper, temadagar, projektarbeten, studiecirklar,
föräldramöten och lägerskoleveckor med samlevnadstema, samverkan mellan olika
stadier där äldre elever undervisar de yngre osv.

Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) påminner i
sitt remissvar om de konstruktiva försök som har gjorts vid vissa skolor att
anordna sammanhängande temadagar i samlevnadsundervisning i stället för att spUttra
upp dem på spridda timmar. Möjligheterna att fördjupa sig och låta sin
personlighet beröras blir då mycket större, anser förbundet.

Det är min bedömning att skolan spelar en viktig roll i
samhällets strävan att motarbeta prostitution. Detta sker främst genom att
skolan arbetar för att

Prop. 1981/82:187 16

göra
eleverna medvetna om könsrollerna och eliminera fördomar så att prostitution
inte kan förekomma. Den nya läroplanen och SÖ:s handlingsprogram för hälsofostran
öppnar nya vägar att tillsammans med lokala initiativ forma en
samlevnadsundervisning som bättre svarar mot lokala behov, förutsättningar och
resurser. Jag vill även peka på att skolan genom den fria resursanvändningen i
grundskolan skall ta sig an elever som har svåra sociala förhållanden.

2.2.4
Elevvårds- och barnstugepersonal

Prostitutionsutredningen
konstaterar att många, särskilt flickor, upplever kontakten med skolsköterskan
eller gynekologen vid ungdomsmottagningarna som positiv. Utredningen anser
därför att man bör överväga om inte dessa yrkesgrupper kan utnyttjas mera
medvetet och systematiskt som undervisare i sexual- och
samlevnadsundervisningen. Liknande synpunkter framförs av bl.a. SÖ, Sveriges
Socialdemokratiska kvinnoförbund och Moderata kvinnoförbundet.

Även socialstyrelsen anser
att skolsköterska, gynekolog och barnmorska på skolmottagningar,
mödravårdscentraler eller särskilda ungdomsmottagningar kan ge sexualupplysning
som komplement till skolans sexualundervisning. De bör ge individuell
rådgivning och i kontakter med både pojkar och flickor ta upp frågor om
kroppsutveckling, sexualitet och preventivmedel. Vidare framhåller
socialstyrelsen att det är viktigt att de samarbetar med lärarna, t.ex. har
gemensam fortbildning samt eventuellt deltar i temadagar eller annan upplysning
riktad till föräldrar och elever. Socialstyrelsen konstaterar dock att det är
lärarna som ansvarar för undervisningen och att de vid behov måste fortbilda
sig för att förbättra sina metoder.

Även enligt min mening är
det värdefullt om undervisning i sexual- och samlevnadsfrågor kan ingå i
grundutbildning och fortbildning för oUka personalgrupper som lärare,
förskollärare, socialarbetare, kuratorer, fritidsledare, läkare,
sjuksköterskor m.fl. Det ankommer på universitets- och högskoleämbetet samt
högskoleenheterna att fastställa det närmare innehållet i grundutbildningarna.
Lärarnas egna attityder och värderingar är minst lika betydelsefulla som
innehållet i den samlevnadsundervisning som förmedlas. Jag viU särskilt
framhålla att socialstyrelsen har en rik erfarenhet av fortbUdning av olika
yrkesgrupper i sexualitets- och samlevnadsfrågor. En sådan fortbildning pågår i
flera landsting som ett regionalt samarbete mellan landsting, kommunförbundets
länsavdelningar och länsskolnämnder. Jag delar också socialstyrelsens
uppfattning att denna verksamhet bör stödjas och ges ett vidgat innehåll. Jag
har för avsikt att i det följande återkomma till dessa frågor.

Föreningen
Sveriges socialchefer framför att barnstugepersonalen är en yrkesgrupp som bör
ägnas särskild uppmärksamhet när det gäller utbildning i frågor som rör
könsroller.

Prop.
1981/82:187 17

Jag
viU understryka den roU som den kommunala barnomsorgen spelar när det gäller
att grundlägga de tidiga könsrollerna. Det är också viktigt att förskolepersonal
och föräldrar samarbetar för en gemensam syn och ömsesidig påverkan i dessa
frågor. Enligt sina direktiv har jämstäUdhets-kommittén (Ju 1976:08) att
stimulera till en förändring av mansrollen. När det gäller jämställdhetsarbetet
är en av huvuduppgifterna att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden.

2.3
Sociala insatser

Prostitutionsutredningen
redogör för de s.k. prostitutionsgrupperna som finns i Stockholm, Göteborg och
Malmö. Utredningen anser att denna verksamhet har varit effektiv när det gäller
att förmå de prostituerade att upphöra med verksamheten. Enligt utredningen bör
prostitutionsgrupperna vara permanenta och självständiga enheter inom socialförvaltningarna.
Utredningen anser också att prostitutionsgrupperna bör ha stöd av referensgrupper
med företrädare för skilda områden.

Praktiskt
taget samtliga remissinstanser som har yttrat sig stöder utredningens förslag
att det bör finnas prostitutionsgrupper i de orter där det förekommer gatuprostitution.
En rad remissinstanser framhåller att tillgängliga resurser i första hand bör
satsas på projekt av den typ som har genomförts i Malmö. Krav på statliga
bidrag framförs av bl.a. länsstyrelsen i Malmöhus län, RFSU, Föreningen
Sveriges socialchefer, Sveriges socionomförbund, Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Folkpartiets
ungdomsförbund, Vänsterpartiet kommunisternas kvinnopolitiska utskott.
Kommunistisk Ungdom, Lunds domkapitel och Fredrika Bremerförbundet.

Länsstyrelsen
i Stockholms län menar att nuvarande prostitutionsprojekt bör följas upp
samtidigt som det bör undersökas i vilken utsträckning de nya vårdlagarna
kommer att tillämpas.

Svenska
kommunförbundet kan inte ansluta sig till utredningens uppfattning att grupper
som arbetar med prostitutionsfrågor skall vara permanenta enheter inom
socialtjänsten. Tvärtom menar förbundet att alla insatser i den framtida
socialtjänsten måste präglas av en flexibilitet i såväl form som innehåll.

2.3.1
Malmöprojektet

I
maj 1977 beslutade dåvarande sociala centralnämnden i Malmö att påbörja ett
socialt och kurativt arbete med gatuprostituerade kvinnor, det s.k.
Malmö-projektet. Till projektet knöts också sociologisk forskning. Prostitutionsprojektet
kom att pågå under nästan fyra år, till utgången av år 1981. Sedan årsskiftet
ingår arbetet med prostituerade i socialtjänstens löpande verksamhet. Projektet
har finansierats av socialnämnden i Malmö och med visst statsbidrag från
socialdepartementets huvudtitel.

2
Riksdagen 1981/82. 1 saml Nr 187

Prop.
1981/82:187 18

I den slutliga utvärderingsrapport som skall läggas fram
under våren 1982 kommer de olika sociala och kurativa metoder som har använts i
arbetet med de prostituerade i Malmö att redovisas. Det är min förhoppning att
de erfarenheter och kunskaper som har inhämtats om prostitutionen genom
Malmö-projektet skaU föras ut till berörda myndigheter och organ och bilda
underlag för en vidareutveckling av det framtida arbetet med prostituerade. De
kvinnor som prostituerar sig bör sålunda kunna få ett förbättrat socialt stöd
med utgångspunkt från bl.a. den kunskap som har kommit fram genom den forskning
som har bedrivits inom ramen för Malmö-projektet. Enligt min bedömning bör
resultaten från Malmö-projektet också utnyttjas som hjälpmedel i undervisningen
och som basmaterial i samband med opinionsbildande verksamhet.

2.3.2 Socialtjänsten

Den nya socialtjänstlagen (1980:620) ger kommunen det
yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp
de behöver. Jag delar prostitutionsutredningens och remissinstansernas
synpunkter att i arbetet med att bekämpa prostitutionen är ett fältarbete av
den typ som bedrivs i Malmö, Stockholm och Göteborg en framkomlig väg. Den
uppsökande verksamheten är en viktig metod att komma i kontakt med berörda
kvinnor och män. Jag vill särskilt framhålla betydelsen av den verksamhet som
innebär att socialtjänsten i samverkan med polisen och skolan m.fl. på ett så
tidigt stadium som möjligt försöker stävja en begynnande prostitution.

Flera remissinstanser anser att statsbidrag bör utgå till
de kommuner där det förekommer gatuprostitution. Jag delar inte denna
uppfattning. Det finns redan i dag s.k. prostitutionsgrupper i de största
kommunerna. Under den tid som projektet i Malmö pågick har det bedrivits en
intensiv informations- och upplysningsverksamhet utifrån de kunskaper som
successivt inhämtades från prostitutionsarbetet i Malmö. Liknande arbete eller
projekt har sålunda kommit att påbörjas i flera orter. I Stockholm finns en
permanent och självständig prostitutionsgrupp. I Malmö ingår arbetet med
prostituerade numera i den reguljära verksamheten. I Göteborg arbetar en s.k.
aktionsgrupp mot prostitutionen sedan hösten 1981. Gruppens arbete beräknas
pågå under tre år.

Jag ser det inte som min uppgift att ange hur arbetet med
hjälp till de prostituerade skall bedrivas. Erfarenheterna från Malmö och
Stockholm tyder på att erfarna socialarbetare behövs för det krävande arbetet
med att komma till rätta med prostitutionen. Den nya socialtjänstlagen innebär
ökade möjligheter att ge bistånd i olika former. Biståndet kan avse hjälp att
anskaffa bostad, arbete, miljöbyte och personligt stöd för att lämna ett
beroendeförhållande.

Den uppsökande verksamheten och samarbetet med andra
myndigheter är

Prop. 1981/82:187 19

av
största vikt för ett framgångsrikt arbete. Här bör även finnas möjligheter att
nå barn och ungdom i riskzonen. Det är viktigt att mödra- och
barnavårdscentraler, socialtjänsten och skolan är lyhörda för familjer med olika
sociala problem och ger stöd på ett tidigt stadium så att prostitution kan förebyggas.

När
det gäUer de prostituerade kvinnorna som är narkotikaberoende vill jag
framhålla vikten av att den vårdpersonal som finns på de enheter som har specialinrättats
för missbrukare engageras för att kunna hjälpa de narkotikaberoende kvinnorna.
Jag vill också nämna att det från den 1 januari 1982 finns en lag (1981:1243)
om vård av missbrukare i vissa fall enligt vilken vissa möjligheter att bereda bl.a.
narkotikaberoende kvinnor vård utan deras eget samtycke har tillkommit.
Därigenom fastslås att samhället alltigenom har ett ansvar för dem som på grund
av att de själva inte klarar av sin situation riskerar att gå under.

2.3.3
Fortsatt forskning kring prostitution

I
prostitutionsutredningens betänkande framhålls i olika sammanhang männen och
deras roll i prostitutionen. Flera remissinstanser, bl.a. Stockholms kommun,
påpekar att de sociala insatserna bör riktas även mot vissa av de män som
uppehåller sig på prostitutionsstråken. Jämställdhetsombudsmannen konstaterar
att det framgår av utredningens kartläggning att kunderna - i motsats till vad
man tidigare har antagit - inte skiljer sig från andra män i det svenska
samhället, vare sig i fråga om krimineU belastning eller i något annat väsentiigt
avseende. Den kvinnosyn som dessa män har och som är en förutsättning för att
de skall kunna köpa sexuella tjänster av kvinnor delas sannolikt av stora
grupper av andra män, som själva inte utnyttjar prostituerade men som bl.a.
köper s.k. herrtidningar.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser att det är angeläget med fortsatt forskning kring
prostitutionen, främst då beträffande dem som utnyttjar de prostituerade. RPSU
konstaterar att det är ett stort framsteg att nu även männen/köparna har kommit
i bUckfånget. Föreningen kvinnokultur anser att fortsatt forskning är
nödvändig.

Köparen
är den mest anonyma parten i prostitutionen. I bl.a. Stockholm och Malmö har
emellertid några undersökningar genomförts som belyser männens civilstånd,
inkomst, ålder m.m. Tidigare påståenden att kunderna vanligen är ensamma,
handikappade eller avvikande män tycks inte stämma.

Kunderna
kan indelas i två huvudgrupper. Den ena gruppen är de s.k. tillfällighetsköparna
som på grund av t.ex. nyfikenhet köper sexuellt umgänge. Till denna grupp hör
enligt vissa undersökningar omkring 80 procent av kunderna. Den andra gruppen
utgörs av de s.k. vaneköparna. Trots att denna grupp utgör endast ca 20 procent
av kunderna svarar den ändå för flertalet av de köpta sexuella tjänsterna.
Vaneköparna är män som

Prop. 1981/82:187 20

ofta
har stora kontaktsvårigheter och andra problem. De har svårt för att umgås med
kvinnor under normala förhållanden och känner sig därför hänvisade till könshandeln.
Det framstår som viktigt att söka stödja och hjälpa dessa män. De
hittillsvarande satsningarna har nästan uteslutande gällt den prostituerade
kvinnan. Männen - köparna - är emellertid en minst lika viktig grupp som
kvinnorna i arbetet med att motverka prostitution. Prostitutionen kan bara
fortleva så länge männen efterfrågar sexuella tjänster mot betalning.

De kunskaper som finns om
köparna och deras bakgrundsförhållanden är ytliga och begränsade. Det är därför
svårt att nu diskutera olika lösningar för att påverka de män som tillfälligt
eller vanemässigt efterfrågar sexuella tjänster mot betalning. Enligt min
bedömning bör en undersökning som närmare beskriver de prostituerades kunder
och orsakerna till deras prostitutionskontakter snarast genomföras. En sådan
undersökning bör också syfta till att utveckla sociala insatser så att olika
metoder i det sociala arbetet kan komma prostitutionsarbetet i stort till godo.

För att aktivt kunna
motverka prostitutionens utbredning och negativa sociala följdverkningar är det
viktigt att även annat forskningsmaterial som belyser prostitutionen kommer
fram. Förutom studier av de prostituerades kunder kan nya forskningsprojekt bl.a.
avse unga flickor som saknar förankring på arbetsmarknaden och som i olika hänseenden
befinner sig i riskzonen för prostitution. Inom ramen för en sådan forskning är
det också enligt min mening angeläget att få till stånd en belysning av
samhällets möjligheter till stöd i olika avseenden åt dessa unga människor så
att prostitution kan motverkas.

Med hänvisning till vad
jag nu har anfört anser jag att det är väsentligt att få förbättrade kunskaper
om prostitutionens olika aspekter. För att få en närmare belysning av
forskningsläget och av angelägna forskningsområden anser jag att ett forskarseminarium
snarast bör genomföras kring dessa frågor. EnUgt min bedömning bör ett sådant
forskarseminarium anordnas av delegationen för social forskning. Frågor som rör
olika metoder och utvecklingsarbete för att motverka prostitutionen bör
samtidigt tas upp. Forskningsprojekt om prostitutionen m.m. bör kunna
finansieras inom ramen för de medel som under budgetåret 1982/83 står till
förfogande för forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet inom
socialdepartementets område. Det ankommer på regeringen att besluta i denna
fråga.

2.4
Information och utbildning

Prostitutionsutredningen
anser det angeläget att informationen och upplysningen till vuxna och till
äldre tonåringar ökas väsentligt. Utredningen pekar på olika myndigheter och
organisationer som bör användas i upplysningsarbetet.

Prop.
1981/82:187 21

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i detta
avseende anser att information och upplysning bör föras ut genom många olika
kanaler. Svenska kommunförbundet, som instämmer i behovet av information och
utbildning, menar att vi sannolikt kan nå fram till vissa grundläggande
förändringar i synsätt och levnadssätt med hjälp av sådana insatser. Samtidigt
påminner emellertid kommunförbundet om att vi här har att göra med
frågeställningar och problem som rör det innersta och mest känsliga i
människors liv och identitet. Mottagligheten för information och utbildning som
bidrar till att ändra levnadssätt, livsstil och livssyn kommer därför att
variera från tid till annan och från individ till individ. Detta gäller inte
minst osäkra tonåringar, vacklande mellan att vara självmedvetna vuxna och
osäkra barn.

För egen del anser jag liksom utredningen och remissinstansema
att vi behöver en bättre och fördjupad undervisning i sexual- och samlevnadsfrågor.
En sådan information bör vara bred i sin uppläggning och nå så många som
möjligt. Genom ökad medvetenhet torde även attityden tdl detta svåra men
väsentliga område kunna förändras. Det är dock ett krävande och tidsödande
arbete att förändra värderingar och beteenden. Det fordrar speciella kunskaper,
stort engagemang, medmänsklig respekt och ansvar.

2.4.1 Sexual- och samlevnadsupplysning till unga män och
pojkar

För att den information som är riktad till männen
verkligen skall nå dem är det prostitutionsutredningens uppfattning att denna
information bör ske genom lämpliga kanaler. Värnpliktsutbildningen liksom
fackföreningarna nämns som naturliga möjligheter att nå männen.

Ett flertal remissinstanser stöder utredningens förslag
att information om sex- och samlevnadsfrågor under vämpliktsutbildningen
snarast bör genomföras. Så anser bl.a. SÖ, statens ungdomsråd,
jämställdhetsombudsmannen, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Moderata
kvinnoförbundet och Alla kvinnors hus m.fl. att värnpUktsutbildningen bör vara
ett naturligt tillfälle för information om sexualitet, samlevnad och
könsroller.

När det gäller de värnpliktiga männen har socialstyrelsen
i samarbete med försvarets personalvårdsenhet utarbetat program för en
upplysningsverksamhet bland värnphktiga som bl.a. innehåller frågor om
prostitution. Styrelsen har också genom kurser i samarbete med försvaret
utbildat personalvårdare från hela Sverige. Denna verksamhet skulle kunna
byggas ut och göras till obligatorisk verksamhet bland värnpliktiga anser
socialstyrelsen. Socialstyrelsen anser vidare att sexualupplysningen bör få en
större roll i försvarets medborgarundervisning eller att den kopplas samman med
upplysning om alkohol och narkotika.

Denna uppfattning delas emellertid inte av
överbefälhavaren, (ÖB). ÖB anför som sin principiella uppfattning att de
värnpliktiga inte bör omfattas av annan verksamhet än försvarsmaktens
utbildning, beredskap eller funktio-

Prop.
1981/82:187 22

ner i direkt samband därmed. Vad gäller de olika inslag av
samlevnadsutbildning som förekommer inom den av försvarsmakten bedrivna
frivilliga fritidsundervisningen framhåller ÖB att vissa erfarenheter härav är
goda.

När det gäller prostitutionsutredningens förslag att
använda sig av fackföreningarna som en naturlig kanal att nå män avstyrker
flera remissinstanser detta förslag. Statens invandrarverk tror inte att
utredningens förslag att de lokala fackföreningarna skulle bilda stödgrupper
för män med sexuella problem är realistiskt ens för svenska män. Svenska kommunförbundet
ställer sig undrande inför detta förslag. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,
SKTF, anser att det inte kan vara fackförbundens uppgift att hjälpa medlemmar
med sådana känsliga problem som sexuella relationsstörningar. De resurser och
kunskaper som krävs för sådana problem har inte fackförbunden. Förbundet anser
inte heller att dessa problem kan tänkas härledas från problem på
arbetsplatserna.

Jag vill här även redogöra för socialstyrelsens sexualupplysning
till unga pojkar och män.

Socialstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande att
pojkar mellan 13 och 16 år inte tar emot skolans sexualupplysning i samma
utsträckning som flickorna i samma ålder. Socialstyrelsen framhåller därför att
det är nödvändigt att på annat sätt komma i kontakt med pojkar i tonåren.

Jag anser det angeläget att lärare, ungdomsledare och
andra som kommer i kontakt med tonåringar också tar upp frågor om sexualitet
med ungdomarna och inte enbart ser detta som en angelägenhet som rör föräldrar
och barn. Det gäller inte minst de tonåringar som finns i socialt utsatta
grupper och miljöer. Jag delar RFSU:s uppfattning att fritidsgårdar och
idrottsföreningar är viktiga fora för information och utbildning för de yngre
männen. Fritids-och idrottsledare bör därför få speciellt stöd och kunskap för
att tala med pojkar om sex- och samlevnadsfrågor och könsroller.

I likhet med socialstyrelsen anser jag att det är
angeläget att så långt möjUgt försöka nå även männen med information och
utbildning i frågor som rör könsroller, sexualitet och samlevnad. Jag
återkommer till denna fråga.

2.4.2 Sexual- och samlevnadsupplysning till invandrarmän

Prostitutionsutredningen pekar på en överrepresentation av
invandrarmän såväl bland de professionella hallickarna som bland kunderna.

Statens invandrarverk påpekar att utländska medborgare
inte nås av den information som ges under värnpliktsutbildningen.

När det gäller invandrarmän vill jag gärna fästa
uppmärksamheten på en undersökning som socialstyrelsen nyligen har påbörjat.
Socialstyrelsen genomför en pilotstudie i syfte att få kunskaper om olika invandrarmäns
syn på sexualitet, samlevnad, könsroller, familjeplanering, familjemönster m.m.
samt vad som händer i mötet med den svenska kulturen på dessa områden. Målet
med studien är att få kunskaper om hur man skulle kunna ge

Prop. 1981/82:187 23

invandrarmän
en för dem adekvat och anpassad samlevnadsupplysning inom ramen för
socialstyrelsens abortförebyggande informationsarbete riktat till invandrare.

Vi
är numera väl medvetna om språksvårigheternas betydelse för invandrare. Stora
resurser har också satsats för att avhjälpa detta. Men de svårigheter det
innebär att komma till en kultur med andra traditioner och normer kring vad som
uppfattas som manligt och kvinnligt, andra sexualvanor m.m. har förmodligen
underskattats. Det är angeläget att information, enligt min bedömning, ges till
invandrare bl.a. om det svenska samhällets syn på prostitution, våldtäkt och
misshandel. Jag återkommer till detta senare.

2.4.3 Ungdomsmottagningar

Då
det gäller möjligheterna att nå de äldre tonåringarna anser prostitutionsutredningen
att de befintliga ungdomsmottagningarna borde vara lämpligast att utnyttja och
vidareutveckla.

Denna
uppfattning delas av bl.a. SÖ, Svenska kommunförbundet och Riksförbundet Hem
och Skola. SÖ vUl se ungdomsmottagningarna som ett komplement till skolhälsovården.
SÖ finner därför fördelar med sådana ungdomsmottagningar som utgör en del av skolhälsovården.
Exempel på sådana lösningar finns i t.ex. Stockholms och Sollentuna kommuner. Ungdomsmottagningarna
har med denna konstruktion visat sig spela en viktig roll i skolans
uppföljningsansvar för ungdomar upp till 18 år. Vidare erbjuder de goda
möjligheter till samspel med skolans undervisning och skolhälsovårdens
reguljära verksamhet.

Även
jag delar prostitutionsutredningens syn på ungdomsmottagningarnas viktiga roll
i undervisnings- och upplysningsarbetet. Jag anser därför att personalen vid
ungdomsmottagningarna inom ramen för sin verksamhet bör ta upp frågor som rör
sexualitet och samlevnad i ett vidare perspektiv med de besökande ungdomarna.

2.4.4 Abort-och
preventivmedelsrådgivning, mödravårds-och barnavårds

centraler

Prostitutionsutredningen
konstaterar att samhället genom sjukhusens abort- och
preventivmedelsrådgivning, liksom genom mödra- och barnavårdscentralerna, har
goda möjligheter att nå de vuxna kvinnorna med information om sexual- och
samlevnadsproblem.

Landstingsförbundet
framhåller att landstingen är beredda att ta sin del av ansvaret för det
förebyggande arbetet inom exempelvis mödra- och barnhälsovårdens ram.

Information
om preventivmedel och abortförebyggande åtgärder bedrivs av socialstyrelsens
nya byrå för hälsoupplysning i samarbete med bl.a. RFSU som ett led i ett
utvecklingsarbete. Socialstyrelsen framhåller i sitt remissvar

Prop. 1981/82:187 24

att
en bärande tanke i bl.a. det abortförebyggande arbetet är att verksamheten
skall vara en integrerad del i hälso- och sjukvårdens ordinarie arbete. Personalen
inom mödra- och barnhälsovården, barnmorskor, sjuksköterskor och läkare, har
här en nyckelroll eftersom den når alla blivande mödrar, de flesta förskolebarn
och en stor del av fäderna.

Jag
vill i sammanhanget framhålla de betydande erfarenheter som socialstyrelsen har
från sitt arbete med sex- och samlevnadsupplysning. Dessa kunskaper kommer
olika personalgrupper till del genom informations- och utbildningsmaterial,
konferensverksamhet m.m. Det är ett arbete som i sig kan sägas motverka
prostitution och det kan tillämpas och kombineras med förebyggande arbete
direkt riktat mot prostitution. Jag vill även peka på den under år 1980
tillsatta abortkommittén som bl.a. har i uppdrag att överväga ett särskilt
åtgärdsprogram för att förbättra informationen om samlevnadsfrågor och
abortförebyggande åtgärder.

2.4.5 Veneriska
sjukdomar

Socialstyrelsen
och SÖ påpekar att prostitutionsutredningen inte har beaktat de sexueUt
överförbara sjukdomarna. SÖ framför att våra medicinska kunskaper på detta
område har fördjupats påtagligt under det senaste decenniet. Såväl SÖ som
socialstyrelsen redogör för en rad sjukdomar som sprids vid sexuell samvaro av
såväl homo- som heterosexuell art. Flera av de veneriska sjukdomarna ger ofta
inga eller obetydliga besvär vilket leder till att den smittade sig ovetande
kan föra infektionen vidare under lång tid. De sjukvårdsresurser som finns
utnyttjas ofta mycket lite på grund av reella eller psykologiska hinder.

Jag
vill starkt understryka att det är viktigt att de ökade kunskaperna om de
veneriska sjukdomarna och deras konsekvenser uppmärksammas i information om
prostitution. Det bör påpekas att de sexuellt överförbara sjukdomarna inte bara
är ett hälsoproblem för de prostituerade utan även för de prostituerades kunder
och deras sexuella partners. En ökad medicinsk insikt kan enligt min mening
också medföra att man i större utsträckning tvekar inför sexuella kontakter med
prostituerade.

2.4.6 Allmän
upplysning och opinionsbildning

Det
är angeläget att information och upplysning bedrivs av såväl myndigheter som
organisationer. Då det gäller att aktivt delta i arbetet bland prostituerade
och deras kunder anser jag liksom prostitutionsutredningen att även kyrkliga
samfund, ideella organisationer och kvinnoorganisationer är viktiga opinionsbildare
i samlevnadsfrågor. Det gäller också scoutrörelsen, ungdomsorganisationer och
idrottsrörelser som spelar en viktig roll för ungdomamas fritid.

Även
om skolan har en särskilt viktig roU i åsiktsbildningen kring

Prop.
1981/82:187 25

sexualitet- och samlevnad beror det ytterst på samhället i
dess helhet vilken genomslagskraft budskapet får. Samtidigt som det sker
förbättringar inom skolans värld krävs kraftåtgärder för att förändra det
övriga samhällets attitydpåverkan som kan iakttagas i film, videogram, TV,
veckotidningar m.m. Det är här av värde om det kan råda en samstämmighet mellan
skolans mål för samlevnadsundervisningen och den inställning ungdomarna möter
på fritiden.

2.4.7 Prostitutionsförebyggande arbete

En förutsättning för att genom förebyggande åtgärder
motverka och minska prostitutionen är att skapa förståelse för de orsaker till
prostitutionen som finns att söka i samhällsutveckUngen, i de traditionella
könsrollerna och den ojämlika synen på mäns och kvinnors sexualitet.
Prostitutionen bör sålunda som jag tidigare har framhållit bekämpas genom
insatser på många områden. Det finns ofta komplicerade sociala faktorer bakom
kvinnans och mannens deltagande i prostitutionen. Det finns redan kunskap och
material för en sådan upplysningsverksamhet om detta. Jag vill här erinra om
den omfattande analys som de sakkunniga och sekreterarna inom prostitutionsutredningen
har gjort av samhälle, könsroller och sexualitet i rapporten (Ds S 1980:9)
Prostitutionen i Sverige. Rapporten utgör ett värdefullt material som bör
användas i olika utbildningssammanhang.

Att bedriva attitydpåverkan och upplysning i sexual- och
samlevnadsfrågor är ett krävande arbete som ställer särskilda krav på sina
utövare. Det krävs också att en metodik utarbetas för att nå människor på ett
personligt plan. Inom socialstyrelsen finns en omfattande erfarenhet bl.a. från
arbetet med sexual- och samlevnadsupplysning som bör tas tillvara.
Socialstyrelsens nuvarande upplysningsverksamhet i sexual- och samlevnadsfrågor
bör dock ges ett vidare innehåll. Betydelsen av en ömsesidig och jämlik sexuaUtet
bör enligt min bedömning komma till ett klart uttryck i det attitydpåverkande
arbetet.

För att få underlag för det fortsatta arbetet med att
förebygga prostitution bör socialstyrelsen initiera särskilda projekt. Sådana
utvecklingsprojekt bör belysa vilka grupper som det är särskilt angeläget att
nå och hur berörda myndigheter och organisationer kan nå ut till dessa grupper
i det prostitutionsförebyggande arbetet. När det gäller frågor om könsroller
och prostitution är det särskilt viktigt att komma i kontakt med unga
människor. Det är enligt min mening angeläget att metoder utvecklas för att
integrera dessa frågor i det upplysningsarbete om sexual- och samlevnadsfrågor
som i dag bedrivs av bl.a. SÖ, landsting, kommuner och frivilliga
organisationer. En försöksverksamhet bör omfatta främst ungdomar, värnpliktiga,
invandrarmän och olika yrkesgrupper som kommer i kontakt med prostitutionen.

Jag har för avsikt att senare föreslå regeringen att
anvisa medel för detta

Prop.
1981/82:187 26

ändamål från det under socialdepartementets huvudtitel
anvisade reservationsanslaget A 3; Forsknings- och utvecklingsarbete samt
försöksverksamhet.

Jag vill framhålla att de ideella organisationernas liksom
folkrörelsernas och studieförbundens positiva inställning till att på oUka sätt
medverka i det förebyggande arbetet mot prostitution bör tas till vara.

2.5 Förbud mot offentliga pornografiska föreställningar

Som jag inledningsvis har anfört har
prostitutionsutredningen föreslagit att det införs ett förbud i allmänna
ordningsstadgan mot offentliga pornografiska föreställningar. Inom
socialdepartementet har upprättats ett förslag till lag om sådana ändringar i
stadgan. På min hemställan beslöt regeringen den 11 mars i år att inhämta
lagrådets yttrande över lagförslaget. Det närmare innehållet i förslaget
framgår av lagrådsremissen, som bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 3.

Syftet med förbudet mot offentliga pornografiska
föreställningar är att motverka prostitutionen. Som jag har anfört i
lagrådsremissen är steget från sexklubb till prostitution inte långt och många gatuprostituerade
har tidigare varit verksamma i sexklubbssammanhang. Ett förbud utgör även en
markering från samhällets sida mot en företeelse som motverkar strävandena för
jämställdhet mellan könen och verklig sexuell frihet byggd på samhörighet och
gemenskap. Jag vill också erinra om att pornografiska föreställningar inte är
tillåtna i våra nordiska grannländer.

Förslaget i lagrådsremissen innebär att de offentliga
pornografiska föreställningarna, vilka hittills krävt tillstånd från
polismyndigheten, blir förbjudna. Den som anordnar en föreställning i strid mot
förbudet skall straffas med böter eller fängelse i högst sex månader och den
som medverkar till gärningen skall dömas till ansvar enligt brottsbalkens
bestämmelser om medverkan. Det föreslagna förbudet avses inte medföra någon
ändring av det hittillsvarande begreppet pornografisk föreställning. Förbudet
avser sålunda föreställningar med levande aktörer, där sexueUa situationer
eller händelseförlopp framställs på ett ohöljt och utmanande sätt. Utanför
förbudet faller sådana sammankomster som avses i lagen (1959:618) om allmänna
sammankomster, bl.a. teaterföreställningar. Inte heller de gällande
tillståndsreglerna i allmänna ordningsstadgan omfattar dessa sammankomster.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.

Lagrådet har yttrat sig över lagförslaget i
lagrådsremissen. Utdrag ur lagrådets protokoll den 16 mars i år bör fogas tiU
protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Vad lagrådet i yttrandet har anfört för att klargöra avgränsningen
av straffbarheten för medverkan till brott mot det nya förbudet har jag ingen
erinran emot. Det föranleder dock som lagrådet har framhållit ingen markering i
lagtexten.

Prop. 1981/82:187 27

Två
ledamöter av lagrådet har förordat att ikraftträdandebestämmelsen kompletteras
med en övergångsregel. Ett tillstånd som meddelats före det föreslagna
ikraftträdandet den 1 juli 1982 och som innefattar rätt att anordna
pornografisk föreställning även under tid därefter skulle enligt den föreslagna
övergångsregeln få fortsätta att gälla, dock längst till utgången av september
månad 1982. Motivet som åberopas är att en innehavare av ett sådant tiUstånd
bör ges ett visst rådrum att avveckla verksamheten.

En ledamot av lagrådet har
anslutit sig till departementsförslagets ståndpunkt att förbudet skall gälla
generellt från och med den 1 juli 1982. Som denne har anfört har frågan om
förbud mot pornografiska föreställningar diskuterats en längre tid, och ett
sådant förbud har föreslagits av prostitutionsutredningen. Även jag anser att
inte ens den som fått tiUstånd som avser tid efter den 30 juni 1982 kan ha
något större behov av ett rådrum för omställning. Jag förordar som i
lagrådsremissen att lagändringarna träder i kraft den 1 juli 1982 utan att det
därvid införs någon övergångsregel. Detta innebär som lagrådet har anfört att
tillstånd som avser tid efter den 30 juni 1982 upphör att gälla med utgången av
juni månad samma år.

3 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen

1. föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om ändring
i allmänna ordningsstadgan (1956:617),

2. bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag
har anfört i det föregående om prostitutionen.

4 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad som föredraganden har anfört för den åtgärd
och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Prop.
1981/82:187 28

Bilaga 1

Sammanfattning

Prostitutionen bör inte heller i fortsättningen vara
kriminaliserad men de män som köper sexuella tjänster av narkotikaberoende
kvinnor bör straffas.

Det är ett par av de slutsatser som utredaren kommer fram tiU
i sitt betänkande.

Prostitutionen har debatterats intensivt i Sverige under
senare år. Ofta har då debatten varit känslomässigt laddad och kännetecknats av
brist på sakligt underlag. Lösa påståenden och överdrifter har upphöjts tiU
sanningar.

Det har därför varit angeläget att i enlighet med
direktiven få till stånd en ingående kartläggning av problemets orsaker,
omfattning och lokala utbredning. Självfallet har det inte varit någon lätt
uppgift att kartlägga den i viss mån dolda företeelse som prostitutionen och de
inblandade personerna utgör.

För att sätta in prostitutionen i sitt sammanhang inleds
betänkandet med en historisk översikt. Det konstateras att prostitutionen är en
uråldrig företeelse som funnits i skilda länder med olika kulturer och
samhällsskick. För svenskt vidkommande läggs huvudvikten av den historiska
redogörelsen på den tid under vilken prostitutionen var lagreglerad eller från
omkring 1850 till 1918. Den s. k. reglementeringen, som innebar registrering av
kvinnor med skyldighet för dem att regelbundet anmäla sig och låta sig läkarundersökas,
var huvudsakligen inriktad på att minska spridningen av de veneriska
sjukdomarna.

I det därpå följande kapitlet redogörs för de svenska
rättsregler som kan vara tillämpliga i prostitutionssammanhang. Det finns redan
stora lagliga möjUgheter att angripa problemet såväl med hjälp av
strafflagstiftning som med social lagstiftning.

I avsnittet "Nutida svensk prostitution" görs en
genomgång av den heterosexuella prostitutionens stmktur och omfattning och av
den homosexuella prostitutionen mellan män. Av avgörande intresse är här att
konstatera att prostitutionen minskat kraftigt under senare år. En jämförelse
med förhållandena under mitten av 1970-talet mellan de fem olika typer av
prostitution som vi har i Sverige visar att gatuprostitutionen minskat med 40
procent, prostitutionen på massageinstitut och poseringsateljéer med 60 procent
och sexklubbsprostitutionen med hela 80 procent. Också hotell- och
restaurangsprostitutionen och den s. k. call-girlverksamheten har gått ner.
Förklaringen till nedgången är att söka i den uppmärksamhet som prostitutionen
varit föremål för under de senaste åren - av massmedia, polis, domstolar,
politiska instanser och sociala myndigheter.

En stor grupp människor berörs dock fortfarande av
prostitutionen. Varje år är omkring 100 000 män köpare, 2 000 kvinnor säljare
och uppskattnings-

Prop.
1981/82:187 29

vis 2 000 är halUckar. Av kvinnorna är ungefär 1 000 gatuprostituerade,
omkring 500 prostituerade på massageinstitut och ateljéer, runt hundratalet sexklubbsprostituerade
och mer än 300 s. k. lyxprostituerade.

De ofta framförda påståendena om att många mycket unga
flickor prostituerar sig och att prostitutionen går allt längre ner i åldrarna
har inte blivit belagda. Andelen prostituerade under 18 år är mindre än fem
procent av de kända gatuprostituerade och inom övriga prostitutionsformer förekommer
i stort sett inte så unga prostituerade. Mindre än en procent av de gatuprostituerade
är under femton år. Däremot har relativt många kvinnor någon gång prostituerat
sig. Så har t. ex. ungefär två procent av de kvinnor som föddes i
Stockholmsområdet under mitten av 1950-talet ägnat sig åt prostitution - låt
vara många av dem ytterst kortvarigt.

Gatuprostitution
förekommer som ett permanent inslag i stadsbilden i Stockholm, Göteborg, Malmö
och Norrköping. Tillfällig gatuprostitution förekommer då och då i ett tiotal
av landets övriga större städer.

Massageinstitut
- f. n. omkring 100 i landet med två tiU tre prostituerade vid varje verksamhet
- finns i de större städerna i mellan- och Sydsverige, med en koncentration i
och omkring Stockholm och Göteborg.

Sexklubbar
finns i Stockholm och Göteborg samt i ytterligare fyra städer i syd- och mellansverige,
dock ej i Malmö. Prostitution förekommer vid klubbarna i landsorten, medan
sådan verksamhet inte har iakttagits vid de klubbar som nu drivs i Stockholm
och Göteborg. Hotell- och restaurangprostitution torde förekomma i de flesta
större städer där lämpliga lokaler finns. Denna prostitutionstyp, liksom call-girlverksamheten,
har varit svår att kartlägga närmare på grund av dess slutna karaktär och
förtegenhet hos de inblandade.

De
prostituerade kvinnorna kommer huvudsakligen från den grupp som har det svårast
i samhället. Kriminalitet och narkotikamissbruk är många gånger vanligare än
hos kvinnor i genomsnitt. Av de kända gatuprostituerade kvinnorna är ungefär
hälften straffade, mot två till tre procent i den kvinnliga befolkningen i
övrigt. Av de ateljé- och sexklubbsprostituerade är cirka 25 procent straffade.
De vanligast förekommande brotten är enklare förmögenhetsbrott och
narkotikabrott. Andelen narkotikamissbmkare bland de gatuprostituerade varierar
tämligen kraftigt mellan de olika orterna; i Malmö är så gott som samtliga
kända gatuprostituerade narkotikamissbrukare, medan motsvarande andel i
Stockholm kan beräknas tiU omkring 25 procent av gmppen kända gatuprostituerade.

Männen/köparna
kan grovt delas in i två grupper. Den ena och helt dominerande gruppen utgörs
av ett tvärsnitt av vanliga svenska män, ofta gifta eller sammanboende och med
barn. Den andra gruppen består av män från den undre världen, ofta med inslag
av gravt kriminaUserade män.

Bland haUickarna
kan sinsemellan mycket olika grupper urskiljas. Där finns den numerärt största gmppen
- husbehovshallickarna - och den avsevärt mindre gruppen professionella
hallickar. Till hallickarna kan även

Prop.
1981/82:187 30

vissa annonsörer, vissa hyresvärdar och sexklubbsinnehavare
räknas.

En central fråga när man diskuterar prostitutionen är dess
ekonomi. Bruttointäkten inom prostitutionen i Sverige under 1980 beräknas till
120 miljoner kronor därvid massage- och ateljéprostitutionen svarar för den
största andelen, cirka 65 miljoner kronor. Sedan utgifter av olika slag har erlagts
kan man räkna med att ungefär 30 miljoner återstår att investera i kapitalvaror
och sparande.

De sociala följderna för kvinnor som prostituerat sig
regelbundet under en längre tid bli inte så sällan stora. Kvinnor isoleras ofta
från släkt och vänner och förlorar kontakten med det etablerade samhället.
Relationerna till män utanför prostitutionen blir svårbemästrade för många av
dem. Likaså kan många känna ett sådant förakt och avståndstagande inför sin
egen kropp och sexualitet att detta kan omöjliggöra fungerande relationer.
Risken för en kvinna som prostituerar sig att utsättas för psykiskt eller
fysiskt våld är stor, i synnerhet om hon lever i en hallickrelation. Likaså
ökar risken för missbruk av alkohol eller narkotika, liksom risken att drabbas
av könssjukdomar. En kvinna som prostituerat sig regelbundet och inte är
missbrukare vänjer sig slutligen ofta vid relativt höga inkomster och tillägnar
sig snabbt en livsstil där dessa inkomster blir en nödvändighet. I de fall
kvinnan lämnar prostitutionen är hennes möjligheter att få en inkomst som
närmar sig vad hon varit van vid oftast obefintliga. De. ekonomiska problemen
kan därför bli mycket betungande.

För de flesta män som någon enstaka gång varit köpare har
prostitutionen troUgen inga direkta följder. De män som däremot mer regelbundet
besöker prostituerade tar sannolikt viss psykisk skada. Deras förmåga att
upprätta normala relationer begränsas. Deras föreställning om kvinnan som en
vara, som kan köpas för pengar späds på. Deras benägenhet att skilja ut
sexualiteten och begränsa den till känslolös utlösning ökas.

På ett övergripande plan slutligen bidrar prostitutionen
och den mytbildning kring denna, som sprids genom herr- och
pornografitidningarna till att upprätthålla de ojämlika könsrollerna och till
att befästa synen på sexualiteten som en från andra mänskliga relationer frikopplad
prestationsfunktion.

I avsnittet om homosexuell prostitution redogörs bl. a.
för de kontaktmöjligheter som de homosexuella har. Deras sätt att söka nya
partners påminner ofta om heterosexuella prostitutionskontakter. Detta har
skapat den uppfattningen att prostitution är vanligt förekommande mellan
homosexuella men så tycks inte vara fallet. Det torde i Stockholm och Göteborg
röra sig om några tiotal yngre män eller pojkar som på vardera orten i
varierande utsträckning ägnar sig åt prostitution.

I kapitlet "Prostitutionens orsaker" har försök
gjorts att finna förklaringar till varför vissa kvinnor prostituerar sig eller
varför vissa män söker prostitutionskontakter. Det är inte möjligt att ge någon
enkel och entydig förklaring. I avsnittet "Samhälle, könsroller och
sexualitet" framförs vissa

Prop.
1981/82:187 31

sociologiska teorier som förklaring. Prostitutionen som
social företeelse har naturligtvis åtskiUigt att göra med kulturmönster och
könsrollsfördelning. Mannen som initiativrik presterande, kvinnan som villig
och tillmötesgående. Att sedan just den specielle mannen köper sexuella
tjänster och att just den kvinnan prostituerar sig har ofta sin förklaring i
individuella omständigheter.

Mycket har redan gjorts för att minska prostitutionen.
Detta gäller framför allt i Stockholm och Malmö. I avsnittet "Aktuella
sociala projekt för att komma till rätta med gatuprostitutionen" redogörs
för myndigheternas insatser och för socialarbetarnas sätt att arbeta. De har
bedrivit en intensiv uppsökande verksamhet. De har med andra ord huvudsakligen
arbetat på gatan och inte bakom skrivbord på socialbyråer.

Förhållandena i våra grannländer har översiktligt
granskats både när det gäller aktuell lagstiftning och förekomsten av
prostitution. I Danmark är prostitutionen tämligen utbredd och har kontinentala
inslag som inte förekommer hos oss eller i de andra nordiska länderna. I Oslo
finns viss ungdomsprostitution som låtit tala om sig men som tydligen visat sig
inte vara av sådan alarmerande omfattning som det först gjorts gällande.
Finland är det land där prostitution tycks förekomma i mycket ringa omfattning.
Någon förklaring till denna skillnad har varit svår att finna.

I de överväganden som kartläggningen föranlett understryks
kraftigt att det är nödvändigt att veta prostitutionens omfattning och dess
orsaker innan det är meningsfullt att diskutera olika lösningar. Prostitutionen
som problem måste också sättas i relation till andra problem i vårt samhälle.
Samtidigt som det är på sin plats att varna för en alltför känsloladdad debatt
är det engagemang som inte minst kvinnoorganisationerna visat av stort värde
när det gäller att komma till rätta med prostitutionen. Tyvärr har
prostitutionen ofta behandlats som en utpräglad kvinno- och jämställdhetsfråga.
Behandlar man emellertid prostitutionen enbart som en kvinnofråga och
koncentrerar intresset till de inblandade kvinnorna bortser man från att
tillgången på prostituerade helt är beroende på efterfrågan. Att det alltså i
hög grad gäller männens sociala situation - deras krav, behov och attityder.
Var de inte villiga att betala för de prostituerades tjänster hade vi inte
någon prostitution. Om prostitutionen vidare inte var något annat än en
jämställdhetsfråga skulle man i princip få en tillfredsställande lösning lika
väl genom att uppmuntra manlig prostitution som genom att motarbeta kvinnlig -
men alla inser ju att detta är en absurd tanke. Prostitutionen är ett mänskligt
problem - inte ett mans- eller kvinnoproblem. Det är en fråga om mänskliga
relationer, om ömsesidig hänsyn och respekt för varandra, om mänsklig
värdighet. Det skulle vara en fördel om fler män engagerade sig för problemets
lösning.

Ett skäl att godta prostitution sägs ibland vara att den
är enda möjligheten för handikappade män att få sexuellt och känslomässigt
umgänge. Det har dock visat sig att det är få handikappade män som söker
prostitutionskon-

Prop.
1981/82:187 32

takter och att det rent känslomässiga utbytet i allmänhet
är ringa. De handikappades problem - och det gäller då också kvinnornas - måste
kunna lösas på annat sätt.

Ett annat påstående, nämligen att sexualbrottsligheten
skulle minska genom att det finns tillgång till prostituerade, finns det inte
tillräckliga vetenskapliga bevis för. Det finns också vetenskapliga
undersökningar som pekar på motsatsen.

Ett svårt problem i samband med prostitutionen är de
narkotikamissbrukande kvinnorna. Om narkotikamissbruket är en följd av
prostitutionen eller tvärtom är svårt att säga. Det är däremot helt klart att
det är så gott som omöjligt att få dessa kvinnor att sluta med prostitution.
Fanns å andra sidan inte möjligheten att skaffa sig pengar genom prostitution
skulle de flesta bli hänvisade till stölder, rån och liknande brottslighet
liksom de missbrukande männen. I dessa fall är narkotikamissbruket och inte
prostitutionen det primära problemet som det gäller att på allvar ta itu med.

Exemplet narkotika-prostitution visar på de uppenbara
svårigheter som finns när det gäller att komma åt prostitutionen. Att tro att
det helt går att utrota den förefaller inte reaUstiskt. Målet måste nog sättas
vid att söka hålla prostitutionen på en så låg nivå som det någonsin är
möjligt.

I själva åtgärdsförslaget tas först frågan upp om vad som
kan göras för att förhindra att prostitution över huvud taget uppkommer. När
det gäller prostitution liksom när det gäller brottslighet, missbruk och andra
sociala missförhållanden borde vi satsa betydligt mer på förebyggande åtgärder
och inte awakta med insatser tills aUting redan gått snett. Man borde aUtid
börja från grunden, dvs. med barnen. Vi måste ge dem en tryggare uppväxt och
därigenom skapa möjlighet för dem att i fortsättningen få känna gemenskap med
andra och uppleva sexualitet som ett uttryck för närhet och omtanke och inte
som en handelsvara. Det är på sikt den säkraste vägen att förebygga
prostitution.

Också skolans uppgift att förmedla kunskap i
samlevnadsfrågor blir föremål för granskning. Enligt läroplanen skall alla
skolelever efter genomgången årskurs åtta ha fått en allsidig och utförlig
undervisning om sexual- och samlevnadsfrågor. Om läroplanen speglade
verkligheten skuUe allt vara gott och väl. Det finns emellertid anledning att
sätta frågetecken för hur det förhåller sig därmed. Av en mindre undersökning
utförd under våren 1981 vid pedagogiska institutionen, universitetet i
Linköping om yngre tonåringars kunskaper om och inställning till sex framgår
att dessa tonåringars kunskaper inte motsvarar skolan målsättning.
Undervisningen upplevs ofta som känslolös och teknisk. Helklassundervisning kan
försvåra för eleverna att stäUa frågor i dessa för många känsliga ämnen.
Däremot upplever många, särskilt flickor, kontakten med skolsköterska eller gynekolog
vid ungdomsmottagning som positiv. Man bör mot bakgrund härav överväga om inte
dessa kan utnyttjas mer systematiskt som undervisare beträffande stora delar av
samlevnads- och sexualundervisningen. Undervis-

Prop. 1981/82:187 33

ningen bör även i större utsträckning än vad nu sker ges i
mindre gmpper och möjligen komma tidigare än i åttonde klass.

När det gäller åtgärder att komma till rätta med den
prostitution som redan existerar har frågan om kriminaUsering av prostitutionen
tilldragit sig störst intresse. Krav på kriminaUsering kommer från många håll
och av företrädare för vitt skilda åsikter i övrigt. Även en regeringsledamot
har redan uttalat sig för straffbeläggning. Trots detta finns det all anledning
att noga pröva skälen för och emot en kriminalisering. Ett förbud skuUe
självfallet avhålla många män från att ta prostitutionskontakter och också
verka avskräckande på kvinnornas verksamhet. En kriminalisering reser
emellertid allvarliga problem av skilda slag. Hur skulle det t. ex. bli möjligt
att effektivt ingripa vid de 200 000 prostitutionstillfällen som varje år
förekommer bara i Stockholm? Att åstadkomma förbud vars efterlevnad inte går
att kontrollera, urholkar rättsmedvetandet och minskar respekten för andra
regler och lagar. Motståndet mot nya förbud särskilt sådana som rör människors privatiiv
har också ökat. Vidare skulle en straffbestämmelse vara svår att utforma och
möjligheterna att bevisa att en brottslig handling ägt mm måste bli ytterst
begränsade. Dessa och ytterligare skäl som talar mot en straffbeläggning gör
att prostitutionen i Sverige också i framtiden bör vara straffri.

Den nödvändiga uppstramningen får ske på annat sätt. En
möjlighet erbjuder nuvarande regler om frihetskränkande otukt som stadgar
straff för den som övar könsligt umgänge med någon under otillbörUgt
utnyttjande av att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst
tillstånd. Om domstolarna anser sig inte kunna föra in otillbörligt utnyttjande
av narkotikapåverkad prostituerad under stadgandet föreslås att det vidgas
genom att "narkotikapåverkat tillstånd" tiUförs brottsbeskrivningen.
Att använda sig av narkotikapåverkade eller narkotikaberoende prostituerade
framstår såsom särskilt hänsynslöst och straffvärt. Straff för den som köper
sig tillfällig förbindelse med narkotikaberoende prostituerad bör därför
införas. För att kvinnorna vid en sådan åtgärd inte skall drivas från
prostitutionen in i brottslighet för att skaffa pengar till narkotika krävs att
verksamma stödåtgärder är tillgängliga för dem.

Det borde vidare vara möjligt att få prostitutionen att
minska genom att använda sig av straffbestämmelser för koppleri i vidare
utsträckning än vad som nu sker.

Det krävs ett nytt staffansvar för hyresvärdar. Stadgandet
skall - efter mönster av det nyligen införda medverkansansvaret vid dobbleri -
avse fall då hyresvärden först efter det att lägenheten uthyrts får kännedom om
att denna utnyttjas i koppleriverksamhet och då underlåter att använda sin
möjlighet att säga upp avtalet.

Denna och andra föreslagna skärpningar fömsätter att
insatserna för att hjälpa de prostituerade ökar. Det får inte bli så att
åtgärderna mot t. ex.

3 Riksdagen 1981182. 1 saml Nr 187

Prop. 1981/82:187 34

hyresvärdarna
har till följd att kvinnorna endast drivs ut på gatan med ökad risk för
våldsövergrepp.

Genom
ett flertal domstolsavgöranden är fastslaget att prostituerade är skyldiga att
deklarera sina inkomster och betala skatt på dem. Det är emellertid synnerligen
ovanligt att så sker. Att kräva att gällande skattelagstiftning skall tUlämpas
konsekvent mot prostituerade är på flera sätt olustigt. Att inte ens söka
tillämpa gällande skattelagstiftning är å andra sidan felaktigt. Samhället avhänder
sig också därigenom ett verksamt medel då det gäller att förmå enskilda
prostituerade att upphöra med verksamheten. Åtminstone för en del av de
prostituerade kvinnorna är de förhållandevis stora inkomsterna den stora
drivkraften. Det förefaller föga troligt att självdeklarationer skulle avlämnas
i någon större omfattning men det borde vara praktiskt möjligt med sköntaxering
av åtminstone de mer yrkesinriktade prostituerade som t. ex. bedriver sin
verksamhet i ateljéer. De står för en stor del av prostitutionsarbetet och
också för en stor del av intäkterna.

Utöver
sådana åtgärder av mer juridisk karaktär föreslås att den typ av sociala
insatser som gjorts i Stockholm och Malmö sätts in i de städer där gatuprostitution
förekommer. Åtgärderna bör också syfta till hjälp och råd till de män som köper
prostituerades tjänster. Det påpekas också vilken nytta kyrkan och ideella
organisationer skulle kunna uträtta genom praktiskt handlande men också genom
debatter och upplysning i samlevnadsfrågor.

Ett
särskilt kapitel ägnas i övrigt åt information och upplysning. Genom
ungdomsmottagningar, mödravårdscentraler och Uknande finns goda möjligheter
att nå ut med erforderlig information. För att bättre nå männen borde tiden
under värnpliktsutbildningen kunna utnyttjas. Ocksä fackföreningar och en
mängd andra organisationer och institutioner skulle kunna vara naturliga
kanaler för att väcka debatt och sprida information. RFSU har självfallet en
stor uppgift att fylla i detta sammanhang.

I
utredningens uppdrag har utöver kartläggning av prostitutionen också ingått att
göra en utvärdering av 1973 års lagstiftning om formerna för offentlig
pornografisk föreställning och en kartläggning av verksamheten vid sexklubbarna
har också skett. Det har därvid konstaterats att sexklubbarnas antal minskat
kraftigt sedan mitten av 1970-talet. Från att vi 1975 haft 91 klubbar i 35
polisdistrikt har vi i dag 15 klubbar spridda på fem polisdistrikt. Av
klubbarna ligger fem i Stockholm och tre i Göteborg. I Malmö finns sedan våren
1977 inte någon sexklubb. På storstadsklubbarna förekommer inte såvitt kunnat
utrönas någon prostitution medan sådan tidvis förekommer på de övriga
klubbarna, som är belägna i södra och mellersta Sverige.

Minskningen
av antalet klubbar beror tUl en del på det tiUståndstvång av polismyndighet som
1973 infördes men framför allt på att allmänhetens intresse för sexklubbar
avtagit.

När
det gäller frågan om samhället skall ingripa med förbud för att göra slut på de
återstående sexklubbarna eller inte framhålls att kriminella personer och kriminaUtet
förekommer i samband med sexklubbarna.

Prop. 1981/82:187 35

Sexklubbsprostitutionen
har som tidigare anförts nedgått med 80 procent sedan mitten av 1970-talet men
fortfarande prostituerar sig ett hundratal kvinnor på klubbar ute i landet,
dock ej i Stockholm och Göteborg. För många som deltar i sexshowerna är steget
till prostitution inte långt. De män som besöker klubbarna befästs i
inställningen om kvinnan som ojämUk och sexualiteten som avskild från andra
mänskliga relationer.

Sexklubbar är vidare en
tämligen ung företeelse i vårt land och finns inte i de övriga nordiska
länderna. De program som framförs kan inte sägas berika det svenska
kulturlivet. I stället motverkar de samhällets strävan mot jämställdhet och
verklig sexuell frihet byggd på samhörighet och gemenskap.

Som
skäl för att inte förbjuda verksamheten talar bl. a. risken för illegala klubbar
och motviljan mot nya förbud.

Till de skäl som
redovisats för ett förbud kommer dock det avgörande argumentet att riksdagen år
efter år uttalat sig mot verksamheten vid klubbarna.

Den offentliga
pornografiska föreställningen bör därför förbjudas. Förbudet bör intas i den allmänna
ordningsstadgan. Att förbjuda varietéföreställningar vid vilka
nakenframträdanden och strip-tease förekommer är däremot opåkallat. En
avvägning av vad som i praktiken skall anses som pornografisk föreställning
måste därför utformas med hänsyn härtill.

Prop. 1981/82:187 36

Sammanställning
av remissyttrandena över prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71)
Prostitutionen i Sverige -bakgrund och åtgärder

1
Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrelsen, riksåklagaren
(RÅ), Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ),
överbefälhavaren (ÖB), riksskatteverket (RSV), skolöverstyrelsen (SÖ), statens
ungdomsråd (SUR), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk (SIV),
jämställdhetsombudsmannen, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Älvsborgs
och Kopparbergs län, 1977 års sexualbrottskommitté (Ju 1977:03),
yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10), jämställdhetskommittén (Ju 1976:08), ordningsstadgeutredningen
(Kn 1977:02), Svenska kommunförbundet, landstingsförbundet, Stockholms kommunstyrelse,
socialnämnden och stadskontoret i Göteborg, Malmö kommun, kommunstyrelsen i
Norrköping, socialnämnden i Örebro, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Riksförbundet för sexuellt
likaberättigande (RFSL), Riksförbundet Hem och Skola, Föreningen Sveriges
socialchefer, Sveriges socionomförbund, Sveriges elevers centralorganisation,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund (SSU), Moderata kvinnoförbundet. Moderata ungdomsförbundet
(MUF), Centerns kvinnoförbund. Centerns ungdomsförbund (CUF), Folkpartiets
kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund (FPU), Vänsterpartiet kommunisternas
kvinnopolitiska utskott. Kommunistisk Ungdom, Svenska kyrkans centralråd för
evangelisation och församlingsarbete, Svenska kyrkans diakoninämnd. Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Domkapitlen i Stockholm och Lund,
Alla kvinnors hus, Fredrika Bremerförbun-det. Husmodersförbundet Hem och
Samhälle, Kvinnohusgruppen i Stockholm, Svenska kvinnors Vänsterförbund och
Svenska Tidningsutgivareföreningen.

RÅ
har avlämnat yttranden från överåklagaren vid åklagarmyndigheterna i
Stockholms, Göteborgs och Malmö distrikt samt länsåklagarna i Jönköpings,
Kopparbergs och Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har avlämnat
yttranden från socialnämnderna i Trollhättan och Ale, polisstyrelsen i Borås
samt kriminalvårdens Boråsregion. Länsstyrelsen i Malmöhus län har avlämnat
yttranden från poUsstyrelserna i Malmö och Helsingborg samt lokala
skattemyndigheten i Malmö fögderi.

Dessutom
har yttranden inkommit från Kvinnohusgruppen i Malmö, socialsekreterare inom
Malmö socialförvaltning. Tidaholms aktionsgrupp mot porr och prostitution,
företrädare för kyrkliga samfund i Borås, Rätt till liv, Malmö
socialförvaltnings socialdemokratiska förening, Handelstjäns-

Bilaga
2

Prop.
1981/82:187 37

temannaförbundet (HTF), Yrkeskvinnors riksförbund,
sektionen för verksamhet bland prostituerade inom Stockholms
socialförvaltning. Föreningen Kvinnokultur och Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund
(SKTF) och Riksaktionen mot pornografi och prostitution.

2 Allmänna synpunkter på prostitutionsutredningens
betänkande

Flera remissinstanser inleder sina remissvar med att
uttrycka tillfredsställelse över de sakkunnigas och prostitutionsutredningens
material. Sålunda konstaterar SÖ att en analys av såväl den prostituerade som
av den som köper hennes tjänster aldrig tidigare har genomförts. Svea /lovröwf lamhåller
att utredningen på ett förtjänstfullt sätt fullgjort uppdraget att kartlägga
prostitutionens omfattning och karaktär samt de bakomliggande orsakerna till
prostitutionen. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anser att
utredningens material ger värdefull information om prostitutionen i Sverige.
Folkpartiets kvinnoförbund konstaterar att utredningen är utomordentligt
välgjord och intressant. Liknande synpunkter anförs av bl. a. Svenska kyrkans
diakoninämnd. Svenska kyrkans centralråd och SKTF.

RFSU anser dock att den som enbart läser slutbetänkandet
får begränsade möjligheter att förstå prostitutionens bakgrund och orsaker.
RFSU fortsätter:

Vi vill uttrycka vår tacksamhet för det arbete som lagts
ner av den ursprungliga arbetsgmppen. Sällan har utredare så grundligt och
tvärvetenskapligt belyst prostitutionen såväl historiskt som i nutid, såväl i
ett socialt som ett psykologiskt perspektiv. RFSU har haft stor nytta av
materialet i sina olika verksamheter.

Centerns kvinnoförbund:

Faktaunderlaget som redovisats av de sakkunniga i utredningen
har också medverkat till ett bättre kunskapsunderlag, vilket ökar förståelsen
för ytterligare åtgärder för att komma till rätta med prostitutionen.

Några remissinstanser efterlyser vissa analyser. Svenska
kommunförbundet anför:

När utredningen pekar på vikten av riktlinjer för
barnuppfostran och att det borde finnas en informell social kontroll mellan
människor så kan styrelsen instämma i detta men vill samtidigt peka på att
avvägningen mellan frihet och kontroll är en mycket svår fråga som det knappast
går att finna någon definitiv lösning på. Vad gäller behovet av en ökad
informell social kontroll så är en sådan utveckling i huvudsak önskvärd men en
ökad kontroll kan också ha negativa effekter och kan framför allt inte ses som
isolerad från det samhälle och den samhällsutveckling vi haft under framför
allt efterkrigstiden. Förbundsstyrelsen skulle gärna sett en mer genomarbetad
beskrivning av sambanden mellan dessa områden och människors sexualitet. De
framstår nu knappast som klara.

Föreningen Sveriges socialchefer anser att det i
betänkandet saknas en analys av sambandet mellan pornografi och prostitution.

Prop. 1981/82:187 38

Socialstyrelsen
påpekar att utredningen i större utsträckning borde ha sett prostitutionen som
ett samhällsfenomen. Socialstyrelsen anför:

Frågan
borde ha belysts utifrån de djupare orsaker som ligger i förändringar i
samhället, strukturomvandling, kommersialism samt ojämlikhet i arbetsliv och
samliv. Betänkandet har endast kortfattat diskuterat prostitutionen i ett
samhällsperspektiv. Styrelsen anser dock denna begränsning som förståelig med
tanke på det utredningsmaterial som tidigare presenterats (Ds S 1980:9).

Sveriges
socionomförbund:

Utredningens
definitions- och avgränsningsresonemang är högst diskutabla. Vi tror att det
är felaktigt, att använda begreppet prostitution om hela den hantering, som
inrymmer såväl de prostituerades, deras köpares och kopplarnas verksamhet. Det
hade varit rimligare, att använda en sammanfattande term, t. ex. könshandel
som ofta används i massmedia idag, vilken inte förknippas med i första hand
kvinnornas verksamhet.

Utredningens
uppdelning av olika "prostitutionstyper", vilket felaktigt påstås
vara vanligt, är tvivelaktig. Inom den nuvarande svenska könshandeln förekommer
det ofta transsexuella prostituerade Uksom par av män och kvinnor både som
köpare och säljare. Med utredningens typindelning kan dessa varianter av
könshandel inte kategoriseras. Utredningen hävdar vidare, att två
"typer" av prostitution inte förekommer i dagens svenska samhälle,
varför man ej behandlat dem. Detta är enligt vad vi erfarit i högsta grad
felaktigt.

VPK:s
kvinnopolitiska utskott anser att det är ett viktigt påpekande som görs i både
rapporten och i betänkandet, nämligen att prostitutionen utgörs av två parter
som köper resp, säljer sexuella handlingar.

När
det gäller prostitutionsutredningens uppgifter om prostitutionens omfattning
framhåller BRÅ:

Prostitutionsutredningens
uppdrag har väsentiigen inneburit en kartläggning av prostitutionens
omfattning och karaktär. Denna del av uppdraget har utförts med anlitande av
vetenskaplig expertis. Såvitt brottsförebyggande rådet (BRÅ) kan bedöma har
utredningen här nått så långt man kan begära. Uppgifterna i betänkandet (s. 59 ff)
om den nutida svenska prostitutionen får sålunda bedömas som relativt säkra när
det gäller massageinstitut, poseringsateljéer och sexklubbar. För gatuprostitutionen
är data mera osäkra vad gäller förändringen över tid. Mer systematiska
undersökningar sattes in först fr. o. m. 1976/77. Data före denna tid är så
pass osäkra att beskrivningen här mest får ses som en initierad gissning.
Omfattningen av den s. k. lyxprostitu-tionen är svår att uppskatta men denna
prostitutionsform utgör samtidigt endast en mindre del av den totala
prostitutionen. BRÅ godtar utredningens uppfattning att prostitutionen i landet
har ökat kontinuerligt sedan slutet av 1950-talet för att kulminera vid mitten
av 1970-talet och därefter avta men vill i sammanhanget påpeka den osäkerhet
som vidlåder uppgifterna om gatuprostitution.

FPU:

Vi viU
framföra kritik mot utredningen när det gäller behandlingen av s. k.

Prop. 1981/82:187 39

lyxprostitution,
d. v. s. restaurangprostitution och call-girlprostitution. På ett flertal
ställen sägs i utredningen att man inte vet så mycket om denna typ av
prostitution, och inte heller hur omfattande den är. Man "tror" att
den är begränsad och att det mest rör sig om tillfällighetsprostitution. Det
kan säkert stämma, men det hade varit bra om utredningen försökt undersöka och
fastställa detta. Dessutom antyds att restaurangprostitutionen kan vara betydligt
större än man tror.

3
Uppfostran och utbildning

Samtliga
remissinstanser som har yttrat sig om det förebyggande arbetet delar
prostitutionsutredningens uppfattning att det är genom att skapa en bra uppväxtmiljö
för barnen som man på sikt kan förebygga prostitution.

Socialstyrelsen:

Socialstyrelsen
ställer sig i princip positiv till flera av de föreslagna

åtgärderna mot prostitutionen men anser att syfte och innehåll speciellt när

det gäller de förebyggande åtgärderna borde ha preciserats klarare.

Socialstyrelsen kommer att föreslå kompletteringar och förtydliganden på

många områden.

Socialstyrelsen
instämmer med utredaren att man bör börja med barnen.

Det betyder emellertid att man även måste nå föräldrarna eftersom det är

deras beteende och instäUning som påverkar barnen. Föräldrautbildningen

som i enlighet med ett riksdagsbeslut nu genomförs som ett led i mödra- och

barnhälsovårdens arbete är här en viktig kanal.

Den
förbättrade och fördjupade sexualupplysning som efterlyses i utredningen måste
alltså med nödvändighet omfatta frågor om uppväxtvillkor, könsroller,
sexualitet och samhälle. Det ställer stora krav på sexual-upplysare och
socialstyrelsen anser att sexual- och samlevnadsfrågor måste ingå i
grundutbildning och fortbildning för yrkesgrupper som har en roll som sexualupplysare
t. ex. lärare, elevvårdspersonal, läkare, sjuksköterskor, socialarbetare,
fritidsledare och förskollärare. Dessutom anser socialstyrelsen frågorna vara
av sådan vikt att sexualupplysning som bedrivs bl. a. av socialstyrelsen bör
vidgas och förstärkas.

5Ö.-

Ett
långsiktigt mål när det gäller att förebygga prostitution torde vara att ge bam
och ungdomar sådana uppväxtvillkor att de får känna en trygg gemenskap med
andra så att de så småningom får uppleva sexualiteten som ett uttryck för
kärlek och omtanke mellan två människor. Detta bör prägla såväl samhällets
insatser som föräldrarnas insikter. Skolan är ett led i försöken att nå detta
mål. Barn och ungdomar tillbringar visserligen endast cirka 10 % av sin tid i
skolan. Troligen påverkas attityder och beteenden i högre grad av massmedier, i
hemmen och i kamratkretsen än i skolan. Ändå är skoltiden ett tillfälle i
samtliga människors liv då de kan nås av ett budskap på ett sammanhållet sätt.
Dagens elever är morgondagens föräldrar.

SUR:

Att
föräldrar, lärare och andra som arbetar med barn och ungdomar inte alltid
lyckas förmedla positiva värderingar i relationerna och rollfördelningen
mellan könen beror bl. a. på att det som gemensamt brukar kallas den

Prop.
1981/82:187 40

kommersiella ungdomskulturen, förmedlad genom tidningar,
filmer, skivor, marknadsföring etc, så ofta ger rakt motsatta budskap.

Erotik och sexualitet exploateras ofta i den kommersiella
ungdomskulturen. Inte sällan är sexualiteten sammankopplad med våld och
droger. Värden som jämställdhet, gemenskap, ansvar, hänsyn och omsorg tycks
inte vara gångljara som försäljningsargument.

En god uppväxtmiljö förutsätter en massiv insats för att
bryta detta värderingsmönster och stödja verksamheter som fostrar i annan anda.
Folkrörelser och ungdomsorganisationer är naturliga kanaler för information
och debatt. De ger också demokratisk skolning med allt det innebär av
överföring av gemensamma och positiva värden.

Jämställdhetskommittén:

Vad gäller skolans roU kan inte nog understrykas dess
betydelse och ansvar då det gäller att ge ungdomarna en sådan uppfattning om
samhälleliga och mänskUga relationer att möjUgheten att köpa sexuell samvaro
framstår som utesluten.

Brist på framför allt manliga förebilder i vardagslivet är
ett allvarligt problem inte bara för barn till ensamstående föräldrar. Alla
barn har rätt till kontakt med vuxna av båda könen i vardagslivet. Det är
särskilt viktigt för att barn skall kunna få en naturlig motvikt mot de
stereotypa kvinno- och mansfigurer som uppträder på film och i TV. Dessa
förvanskade uppfattningar om det egna och det motsatta könet förstärks av
porrtidningar och åtskilliga veckotidningar.

Kommunstyrelsen i Norrköping:

Barns behov av en trygg och inte bara materiell god
uppväxtmiljö är väl kända och har betydelse inte enbart vad gäller risken för
eventuell framtida prostitution. Behovet av en fortsatt förändring av könsroUerna
i riktning mot ökad jämställdhet är också väl känt. Avsaknaden av konkreta
förslag för att dessa behov skall kunna tillgodoses är påfallande.

Av stor betydelse är att bekämpa koncentrationen av
ogynnsamma uppväxtbetingelser tiU vissa kommundelar genom bl. a. bostadssociala
åtgärder som ovan nämnts. Inte minst viktigt är att uppmärksamma den uppväxande
generationen av invandrarbarn som erfarenhetsmässigt lever under särskilt
ogynnsamma vUlkor ifråga om utbildning, arbetsmöjligheter och föräldrastöd.

LO:

Det är LO:s uppfattning att åtgärder mot prostitutionen i
första hand måste häriedas från den uppfattning om orsakerna till
prostitutionen som vi ansluter oss tUl. Det innebär att de viktigaste
insatserna kan göras genom att undanröja grunderna för prostitutionen. Utöver
de allmänna social- och fördelningspolitiska åtgärder, som LO förordat i många
sammanhang, måste särskilt det förhärskande könsrollsmönstret angripas. Det
behöver göras redan i förskola, skola och föräldrautbildning och åtgärder för
att förverkliga detta krav har fått ytterUgare motivering genom
prostitutionsutredningens rapport. Dessutom krävs naturligtvis att
folkrörelse-Sverige och massmedia tar sitt ansvar för en sådan
opinionsbildning. LO har genom sitt jämställdhetsarbete sedan länge bedrivit
en sådan opinionsbildning.

Prop. 1981/82:187 41

RFSU:

RFSU
instämmer helt i de tankegångar som framförs under detta avsnitt. Det är
oerhört viktigt att redan hos barn skapa goda förutsättningar för att senare
uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män.

Vi
anser dock att utredaren framställer en alltför glättad bild genom att inte dra
fram dagens verklighet. Vi befinner oss nu i en kritisk brytningstid. En
ekonomisk kris hotar det nyss påbörjade jämställdhetsarbetet och det är stor
risk att detta stagnerar. Permitteringar och arbetslöshet drabbar i första hand
kvinnor och ungdomar. Det rapporteras från många håll att sysslolösa tonårsflickor
i desperat behov av att skaffa sig någon identitet föder barn trots att de ofta
saknar såväl sociala som mognadsmässiga förutsättningar. Arbetslösheten medför
också att det är svårt att hitta sysselsättningar åt de redan prostituerade
kvinnorna. Ungdomsarbetslöshet i ett samhälle där konsumtion av materiella ting
värderas högt medför en stor risk. Unga flickor - framför allt de som kommer
från bristfälliga hemmiljöer - kan lockas till prostitution, tillfälligt eller
kontinuerligt.

Riksförbundet
Hem och Skola:

RHS
vill vidare understryka vikten av att föräldrarna i enlighet med läroplan för
grundskolan (Lgr 80) deltar i skolans arbete med såväl etiska frågor som
livsåskådningsfrågor. En förutsättning för framgång är öppenhet, där olika
erfarenheter och attityder ställs mot varandra och största möjliga samsyn
mellan hemmet och skolan eftersträvas.

SECO:

Undervisningen
bör i så stor utsträckning som möjligt ske i mindre grupper. Det vore också
önskvärt att kunna hänvisa eleverna till studiecirkelgrupper/samtalsgrupper i
sex- och samlevnadsfrågor. I kap. 10.6 föreslår man att sådana här grupper
anordnas genom ungdomsmottagningarna. Då dessa redan nu är hårt ansträngda
anser vi att även andra instanser såsom fackföreningar, fritidsgårdar,
ungdomsorganisationer m. m. bör ges tillfälle samt medel att organisera
grupper. I SECO:s distrikt i Upplands län har man sedan ett år tillbaka ett
projekt understött av Socialstyrelsen som består av samtalsgrupper i sex- och
samlevnadsfrågor. Vi ser alltså detta som ett viktigt komplement till skolans
samlevnadsundervisning eftersom man i en liten' grupp vågar öppna sig mer.

SSU:

Sex-
och samlevnadsundervisningen i skolorna måste ges en viktigare ställning än
idag. RFSU:s redovisning av hur lite deras undervisningsmaterial används av
lärarna är oroväckande. SSU delar även här de synpunkter som RFSU för fram i
sitt remissvar. Vi ansluter oss också till deras uppfattning att daghemspersonal
och lärare måste bli mer uppmärksamma på barnens hemförhållanden. Man vet att
många prostituerade haft en trasslig barndom och ofta utsatts för sexuella
övergrepp i hemmet. Närhelst sådant upptäcks måste snabba ingripanden ske. Vi
kan inte tillåta att barn skadas för livet.

Centerns
kvinnoförbund:

Den
nyligen införda föräldrautbildningen bör få ökade resurser och även behandla
könsrollsfrågorna. Småbarnsfäder bör uppmuntras att ta förkortad

Prop. 1981/82:187 42

arbetstid. Det bör klart framhållas, att fadern har lika
stor betydelse som modern för att barnets personlighet skall utvecklas
harmoniskt, att båda föräldrarnas engagemang är nödvändigt för barnet. TV kan
användas för att närmare klargöra våra attityder i könsrollsfrågor.

VPK:s kvinnopolitiska utskott:

Betänkandet betonar skolans ansvar vad gäller
samlevnadsundervisning. Vi är överens om att denna undervisning är nödvändig
och att den bör förstärkas.

Men det räcker inte. Ett brett upplysningsarbete kring sexualfrågorna
bör bedrivas i samhäUet. Det gäller både att verka för en jämlik sexualsyn och
att sprida information om prostitutionsverkligheten och söka motverka den. Här
har såväl socialstyrelsen och skolöverstyrelsen, landsting och kommuner som
RFSU viktiga uppgifter.

Ett flertal remissinstanser framhåller att det är särskilt
angeläget att minska ungdomsarbetslösheten för att därigenom motverka
prostitutionen.

Socialstyrelsen anför:

Utredningen gör inte någon närmare analys av arbetslöshet
och dess betydelse för uppkomst av sociala problem, utslagning, samband med
prostitution etc. Modern arbetslöshetsforskning visar att arbetslöshet för den
arbetslöse ofta innebär upplevelse att den egna identiteten försvagas. De
arbetslösa får också fler psyko-sociala symtom och deras tillit till omvärlden
minskar. Fritidssysslor, hobbyverksamhet och medlemsskap i familj med befästa
roller utsätts för svåra påfrestningar. Även förhållandet mellan makarna
försämras ofta och leder i många fall till separationer med allvarliga
konsekvenser inte minst för barnen. Sedan slutet av 1970-talet har det blivit
allt svårare att få arbete. Många förlorar ocksä sina arbeten genom
rationaliseringar och företagsnedläggelser. Arbetslöshet drabbar i hög grad
kvinnorna och ungdomarna.

Yrkeskvinnors riksförbund:

Ett viktigt led för att förebygga prostitution tror vi är
att satsa på unga kvinnors yrkesutbildning. Vi vill speciellt peka på att i
tider då arbetslösheten bland unga kvinnor är så markant stor och visar
tendenser att öka, måste satsningar på utbildning av unga kvinnor intensifieras
och arbetsmarknadsåtgärder vidtas. Arbetslöshet är en inkörsport till
prostitution.

4 Kriminalisering

Prostitutionsutredningen anser att de skäl som talar mot
en kriminalisering har en sådan styrka att de inte kan förbigås.

En rad remissinstanser tillstyrker
prostitutionsutredningens förslag. De remissinstanser som anser att
prostitutionen inte skaU kriminaliseras pekar främst på svårigheter att
avgränsa den straffbelagda handlingen och konstaterar att sociala åtgärder bör
sättas in för att motverka prostitutionen.

Prop. 1981/82:187 43

Socialstyrelsen:

En
kriminalisering av företeelsen skulle vidare sannolikt leda till att

verksamheten till viss del omstruktureras. Det skulle, såsom påpekats i

betänkandet, leda till att prostitutionen blev än mindre öppen och synlig.

Själva företeelsen är till sin karaktär undflyende och svårfångad och

frestelsen skulle, enligt vad styrelsen håller före, bli stor att ytterUgare
öka

polisinsatserna för att komma åt de kriminaliserade. Man riskerar härvid att

få en "prostitutionsbekämpningsspiral", där kostnadssidan knappast
står i

rimlig proportion till vad man skulle uppnå. Endast en mindre del av den

totala prostitutionen skulle kunna upptäckas - i första hand gatuprostitutio

nen. Deltagarna i mer diskreta prostitutionsformer skulle i långt större

utsträckning klara sig. En kriminalisering skulle därvid ge upphov till en
slags

klasslagstiftning.

Mot
bakgrund av vad sålunda anförts känner sig styrelsen övertygad om att prostitutionen
som företeelse inte bör straffbeläggas och tillstyrker därför förslaget i denna
del.

RÅ:

Jag
vill instämma i de överväganden och synpunkter som anförts av utredaren rörande
frågan om en kriminaUsering av prostitutionen. Från åklagarsynpunkt bör här
särskilt pekas på de svårigheter som är förenade med bevisföringen. Man har att
utgå från att de inblandade parterna i normalfallet har intet eller ringa
intresse av att medverka vid en brottsutredning och att gränsdragningen vid
bestämmandet av om fråga är om prostitution eller icke främst mot bakgrund
härav bUr ytterst besvärlig. Föremål för lagföring skuUe rimligen endast bli de
fall, där slumpen eller ett planerat tillslag mot känd adress skulle direkt
avslöja brott. Mycket snart skulle dessutom med säkerhet prostitutionen
anordnas så att upptäcktsrisken i praktiken helt eleminerades. Att i detta
sammanhang begagna sig av provokation som brottsbekämpande medel bör ej komma i
fråga.

Svea
hovrätt:

Hovrätten
delar uppfattningen att en kriminalisering av prostitutionen inte

bör övervägas för närvarande. Av den kartläggning som utredningen har

gjort framgår att prostitutionen under de senaste fem åren har minskat i

omfattning och att denna tendens synes fortsätta. I detta läge bör

utvecklingen avvaktas och följas. Vidare bör försök göras att ytterligare

minska prostitutionen genom sociala åtgärder och informationsinsatser av

exempelvis de slag som föreslås i betänkandet.

För
den händelse prostitutionen tenderar att åter öka bör därför eventuella lagstiftningsåtgärder
närmast inriktas på gatuprostitutionen. Många av de skäl som gör att en
kriminalisering framstår som tveksam gör sig nämligen inte, i vart fall inte
med samma styrka, gällande när det gäller en kriminalisering av denna form av
prostitution.

Rikspolisstyrelsen:

Rikspolisstyrelsen
delar utredningens uppfattning att kriminalisering av prostitution i sig inte
är en lämplig form för att hålla sådan verksamhet under samhällets kontroll. I
likhet med utredningen finner styrelsen vidare att intensiva sociala insatser i
samarbete med polisen är bättre ägnade att

Prop.
1981/82:187 44

komma till rätta med den mest stötande
prostitutionsformen, nämligen gatuprostitutionen. Emellertid måste sådana
insatser ske kontinuerligt. Annars förlorar de snabbt sin verkan.

Bland övriga remissinstanser som tillstyrker prostitutionsutredningens
förslag att inte kriminalisera prostitutionen kan nämnas BRÅ, jämstålldhetsombudsmannen,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Älvsborgs och Kopparbergs län,
socialnämnderna i Göteborg och Örebro, Malmö kommun, LO, RFSU, RFSL, Föreningen
Sveriges socialchefer, Sveriges .socialdemokratiska kvinnoförbund, SSU,
Moderata kvinnoförbundet och VPK:s kvinnopolitiska utskott. Stockholms
kommunstyrelse anser att i stället för en kriminalisering av verksamheten bör
prostitutionen fortlöpande utsättas för störningar.

En rad remissinstanser anser emellertid att den som köper
sexuella tjänster bör straffas. Det framhålls att ett skäl för att
straffbelägga kunden är att det framför allt skulle få en förebyggande effekt.
Ett annat skäl som anförs för att kriminalisera enbart kundens handling är att
de prostituerade behöver inte straff utan stöd och hjälp för att upphöra med
prostitutionen.

Sveriges socionomförbund:

Det viktigaste skälet för en lagstiftning är emellertid
dess normbildande verkan. På sikt bör kommande generationers män lära sig att
det inte är förenligt med grundläggande samhällsvärderingar att köpa sig
tillgång till en annan människas kropp. Lagstiftningens syfte måste vara att
förbättra jämställdheten mellan könen och hindra otillbörligt utnyttjande av
socialt utslagna kvinnor. Den bör kunna bli ett viktigt komplement till sociala
jämställdhetsreformer, ekonomiska åtgärder för att förbättra villkoren för de
sämst lottade i allmänhet och kvinnorna i synnerhet.

Vi tror att den övervägande delen av den svenska
befolkningen är emot könshandel. Det kan därför inte vara rimligt att ha kvar
en lagstiftning, som principiellt sett accepterar den. Lagstiftningen bör
överensstämma med samhällets rättsuppfattning.

Det har ibland hävdats, att det inte går att kriminalisera
endast en part i

transaktioner Uknande könshandel.

Köparen bör göras straffrättsligt ansvarig, medan säljaren
mister eventuella vinster.

Centerns kvinnoförbund:

Centerns Kvinnoförbund delar utredarens uppfattning om att
prostitution är oförenligt med principerna om alla människors jämställdhet och
frihet.

Utredningen drar emellertid inte konsekvenserna av sina
principiella uttalanden. Lagstiftningen måste spegla de etiska regler och
normer som samhället anger. Genom lagstiftning anger samhället de
beteenderegler som samhället godkänner.

Utredaren hävdar på flera ställen i utredningen att
prostitutionen skulle försvinna om det inte fanns en efterfrågan. I konsekvens
med detta uppstår sociala problem för att det finns kunder. Kriminaliseringen
av köparen skulle enligt vår mening vara ett medel att minska prostitutionen.
Genom att

Prop.
1981/82:187 45

kriminalisera de män som utnyttjar flickorna deklarerar
samhället också att det inte accepterar detta sätt att tillfredsställa sexuella
behov.

Liknandesynpunkter framförs av bl. a. CUF, Folkpartiets
kvinnoförbund, FPU, Kommunistisk Ungdom, AUa kvinnors hus, Fredrika Bremerförbundet,
Kvinnohusgruppen i Stockholm, Svenska kvinnors vänsterförbund, Malmö
socialförvaltnings socialdemokratiska förening. Yrkeskvinnors riksförbund och
Stockholms centerkvinnor.

Från några
håll framförs att både köpare och säljare av prostitution bör kriminaliseras.

5 Brottsbalksbrott

Flera remissinstanser erinrar om att 1977 års
sexualbrottskommitté enligt sina direktiv har att se över och lämna förslag
till förändringar av brottsbalkens 6 kap. som handlar om sedlighetsbrotten.
Detta påpekande framhålls av bl. a. rikspolisstyrelsen, 1977 års
sexualbrottskommitté, länsstyrelsen i Kopparbergs län, jämställdhetskommittén
och Sveriges sociademo-kratiska kvinnoförbund. I avvaktan på
sexualbrottskommitténs förslag begränsar därför en del av remissinstanserna
sina synpunkter på prostitutionsutredningens förslag.

5.7 Frihetskränkande otukt

I brottsbalken 6:2 stadgas straff för bl. a. den som
"övar könsligt umgänge med någon under otillbörligt utnyttjande av att
denne befinner sig i vanmakt

eller annat hjälplöst tillstånd ". Brottet benämnes frihetskränkande

otukt.

Prostitutionsutredningen
anser att det skulle vara av värde om domstolarna fick fler fall till
bedömning för att fä klarlagt vad som är att hänföra till "vanmakt"
med avseende på narkotikapåverkan. Om domstolarna inte skulle vilja föra in
otillbörligt utnyttjande av narkotikapåverkade prostituerade under nuvarande
brottsbeskrivning bör enligt prostitutionsutredningens förslag
tillämpningsområdet för stadgandet vidgas genom att "narkotikapåverkat
tillstånd" tillförs brottsbeskrivningen.

Prostitutionsutredningens
förslag tillstyrks av bl. a. socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen, SÖ, SUR,
länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, Malmö kommun. Föreningen
Sveriges socialchefer. Moderata kvinnoförbundet och Föreningen Kvinnokultur.

Socialstyrelsen:

Styrelsen instämmer i utredarens förslag i vad avser ett
effektivare utnyttjande av 6 kap. 2 §. Paragrafen bör i större utsträckning
tillämpas för att lagfora och döma den som i sexuella syften utnyttjar narkotikapåverkade
prostituerade. De flesta människor har mycket svårt att avgöra om någon är
narkotikamissbrukare i synnerhet om missbrukaren använder centralstimu-

Prop.
1981/82:187 46

lerande
medel. Styrelsen delar därför utredarens uppfattning att det rättsliga skyddet
för en narkotikamissbrukande prostituerad bör byggas ut. Styrelsen vill av den
anledningen förorda utredarens förslag att, genom tillägg i brottsbeskrivningen,
i andra paragrafen utvidga tUlämpningsområdet till att uttryckligen avse
narkotikamissbrukande prostituerade och deras köpare. Av hänsyn till de olika
narkotikapreparatens effekter förordar styrelsen emellertid det objektiva rekvisitet
"uppenbarligt narkotikapåverkad". Det subjektiva rekvisitet bör
utvidgas till att omfatta även den högre grad av oaktsamhet som avses med
"skälig anledning antaga".

LO
och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund tillstyrker förslaget men anser
att även begreppet "alkoholpåverkat tillstånd" bör tillföras brottsbeskrivningen.

Även
RÅ anser att en avgränsning som innebär att personer som är påverkade av
alkohol och andra medel som inte har klassats som narkotika ställs utanför det
straffbara området och det skydd som bestämmelsen är avsedd att ge framstår som
mindre tilltalande. RÅ, som avstyrker det förordade tillägget, anför:

När
det gäller den föreslagna kriminaliseringen av den som köper sexuella

tjänster av någon som är narkotikapåverkad är jag ense med utredaren om

att det ter sig särskilt stötande att utnyttja någon under sådana förhåUanden.

Redan nu gällande lydelse av 6 kap. 2 § brottsbalken torde dock i vissa

speciella fall kunna tillämpas i situationer, där personen i fråga är

narkotikapåverkad. Givetvis måste det vara fråga om en mycket stark

påverkan för att man skaU kunna tala om "vanmakt". Vidare måste i

praktiken krävas att det klart och tydligt framgår att fråga är om just

narkotikapåverkan; annars torde inte rekvisitets förhandenvaro och den

misstänktes uppsåt kunna styrkas. Även om det av utredaren förordade

tillägget tUl 6 kap. 2 § brottsbalken görs, torde för andra situationer än

sådana som nu sagts bevissvårigheterna i allmänhet bli så avsevärda att

tillägget kommer att bli tämligen betydelselöst.

Ett
utnyttjande av en situation där den utnyttjade är påverkad är givetvis lika
förkastligt vare sig påverkan beror på narkotika eller på annat medel som har
motsvarande effekt. Jag vill därför, i likhet med underremissinstanserna,
avstyrka det av utredaren förordade tUlägget till straffbestämmelsen i 6 kap. 2
§ brottsbalken.

Svea
hovrätt:

Hovrätten
anser det emellertid knappast troligt att domstolarna annat än i exceptionella
fall kan anse det utrett att den prostituerade befunnit sig i sådan vanmakt eUer
sådant hjälplöst tillstånd att utnyttjandet av hennes sexuella tjänster skaU
kunna anses täckt av bestämmelsen sådan den för närvarande är formulerad.

Enligt
hovrättens mening är det överhuvudtaget knappast realistiskt att tro att man kan
nå några nämnvärda resultat när det gäller att bekämpa prostitutionen genom att
använda bestämmelsen om frihetskränkande otukt. Detta gäller även om
bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas på de sätt som utredningsmannen
diskuterar. Bestämmelsen torde för sin praktiska tillämpning förutsätta att
kvinnan, när hon kommit ur sitt vanmäktiga eller hjälplösa tillstånd, anser sig
ha blivit utsatt för ett övergrepp och reagerar

Prop.
1981/82:187 47

mot
detta genom att anmäla brottet till åtal. Detta passar inte in på de prostituerades
situation. I frånvaron av en brottsanmälan från kvinnans sida torde
bevissvårigheterna regelmässigt bU oöverstigUga.

Hovrätten
avstyrker därför de förslag till eventuell utvidgning av bestämmelsen om frihetskränkande
otukt som diskuteras i betänkandet.

Länsstyrelsen
i Älvsborgs län:

Det
kan också ifrågasättas om inte kvinnan kan frestas tiU utpressning mot tidigare
kunder genom att falskeligen påskina att hon utnyttjats sexuellt i narkotikapåverkat
tillstånd.

Om
den föreslagna kriminaliseringen skall få avsedd långsiktig effekt förutsätter
den betydande insatser från polisens sida. Rättsmedvetandet får ej urholkas.
Det är länsstyrelsens mening att polisens resurser bör sättas in i ett större
sammanhang i narkotikabekämpningen och inte fokuseras till dessa förbindelser.

Länsstyrelsen
avstyrker således en ändring i brottsbalken enligt föreslagen lydelse.

Prostitutionsutredningen
framhåller att om man viU utvidga straffmöjUg-heterna kan man överväga att
införa straff för den som köper sig tillfällig könsförbindelse av någon som han
vet är narkotikaberoende utan hänsyn till om vederbörande vid
prostitutionstillfället var narkotikapåverkad.

Föreningen
Sveriges socialchefer anför att det finns stamkunder som utnyttjar
prostituerade vars narkotikaberoende är fullt synbart. Föreningen tillstyrker
förslaget då det framstår som särskilt hänsynslöst att använda sig av dessa
kvinnor. Länsstyrelsen i Malmöhus län och socialnämnden i Örebro tillstyrker
förslaget.

Övriga
remissinstanser bl. a. Svea hovrätt, BRÅ, länsstyrelserna i Kopparbergs och
Stockholms län samt Stockholms domkapitel som har yttrat sig i denna fråga
avstyrker förslaget.

Svea
hovrätt:

EnUgt
hovrättens mening finns det inte heller tillräckUga skäl att överväga en särskild
straffbestämmelse som tar sikte på det fall att någon köper sig en tiUfälUg
könsförbindelse av den som han vet eller har skälig anledning misstänka är
narkotikaberoende. Mot ett sådant förslag talar främst de förut nämnda
svårigheterna att bevisa och därmed att beivra ett sådant brott. Det saknas
vidare från saklig synpunkt avgörande skäl att skilja på det fallet att den
prostituerade är narkotikaberoende och de fall där den prostituerade eljest
befinner sig i en utsatt situation till följd av alkoholberoende, relation till
en hallick el. dyl.

Länsstyrelsen
i Stockholm:

I
motsats till utredningen anser emellertid länsstyrelsen att straff inte bör införas
för den som utnyttjar narkotikaberoende prostituerad. EnUgt länsstyrelsens
bedömning kan även här sådana invändningar göras som när det gäller en
kriminalisering av prostitutionen i sin helhet. Då den lagstiftning som i dag
finns inte tillämpas i den utsträckning som vore möjligt, bl. a. på

Prop.
1981/82:187 48

grund av bristande polisresurser, finner länsstyrelsen
också det mindre ändamålsenligt att tillskapa nya lagar vars efterlevnad man
skulle ha stora svårigheter att kontrollera. Tillgängliga resurser bör i
stället sättas in för att tiUämpa den lagstiftning som finns.

5.2 Koppleri

Prostitutionsutredningen föreslår en ny regel i
brottsbalken om medverkansansvar för en hyresvärd som får veta att en lägenhet
utnyttjas i koppleriverksamhet men som inte använder sig av möjligheten att
säga upp hyresavtalet.

Förslaget har fått ett positivt mottagande. Bland de
remissinstanser som stöder förslaget kan nämnas: socialstyrelsen, RÅ, Svea hovräu,
BRÅ, jämställdhetsombudsmannen, länsstyrelserna i Malmöhus, Älvsborgs och
Kopparbergs län, jämställdhetskommittén, Malmö kommun, socialnämnden i Örebro,
Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
Moderata kvinnoförbundet. Centerns kvinnoförbund, VPK:s kvinnopolitiska utskott,
domkapitlen i Lund och Stockholm, AUa kvinnors hus. Yrkeskvinnors riksförbund
och Föreningen kvinnokultur.

Svenska Kvinnors Vänsterförbund och Stockholms
centerkvinnor anstår med bedömning av förslaget till detta i fullständig form
kommer från 1977 års sexualbrottskommitté,

Socialstyrelsen:

Enligt socialstyrelsens mening är det i hög grad önskvärt
att motverka prostitutionen genom att hindra personer, som hyr ut lägenheter åt
prostituerade. Otvivelaktigt bidrar de starkt till att prostitutionen kan
utvecklas och de kan uppenbarligen göra stora vinster på prostitutionen.
Styrelsen vill därför tillstyrka förslaget samt förordar att bestämmelsen
utformas efter mönster av medverkande ansvar för dobbleri.

Jag tillstyrker på av utredaren anförda skäl att ansvar
införs för medverkan till koppleri i fall då hyresvärd underlåter att, efter
det han fått kännedom om att av honom uthyrd lokal eller lägenhet utnyttjas i
koppleriverksamhet, utnyttja sin rätt att säga upp hyresavtalet. En sådan regel
skulle överensstämma med vad som nyligen införts beträffande dobbleri (lag
1980:892) och kan anses fullt ut lika påkallad. Huruvida den som hyr ut
lägenhet avsedd att användas för prostitution och därvid endast tar ut ordinär
hyra gör sig skyldig till koppleri, om övriga förutsättningar för sådant brott
är för handen, är en öppen fråga såtillvida att detta spörsmål inte prövats av
högsta domstolen. Som överåklagaren i Malmö åklagardistrikt framhållit framstår
dock det nämnda förfarandet som klart straffvärt. Frågan om innebörden av
begreppet vinning har allmän räckvidd och bör i detta liksom i andra sammanhang
överlämnas till rättstillämpningen.

Överåklagaren i Stockholm:

En särskild bestämmelse om ett förberedelse- och
försöksbrott är påkallat dels för att hjälpa de kvinnor som utsätts för hot
och/eller misshandel av män

Prop. 1981/82:187 49

som försöker förmå dem att prostituera sig, dels
för att föregripa uppbyggande av bordellverksamhet.

I Stockholm har följande inträffat: Några unga män
beslutade sig för att starta en callgirlkedja. Man hyrde en lägenhet för
verksamheten, tryckte och delade ut reklamkort, skaffade telefonsvarare samt
övertalade några kvinnor från ett avlägset land att resa hit för att
prostituera sig här under några månader. Kvinnorna skulle sedan avlösas av nya landsmaninnor.
Den först anlända kvinnan blev rädd och kontaktade sin ambassad innan hon haft
någon kund. Härigenom fick polisen kännedom om vad som pågick, men kunde likväl
inte ingripa när kvinna nr två anlände, eftersom försök till koppleri inte är
straffbart.

BRÅ:

1 betänkandet (s. 148) förordas en ordning motsvarande den
som fr. o. m. år 1981 gäller för dobbleri (spelklubbar) nämligen att
fastighetsägare som inte säger upp hyresgäst som bedriver spelklubbsverksamhet
i lägenheten kan dömas för medverkan till dobbleri (16 kap. 18 § brottsbalken).
Rådet tillstyrker i princip men vill samtidigt påpeka att full parallellitet
inte är möjlig med hänsyn till att prostitution inte är straffbart och
medverkan till prostitution följaktligen också är straffritt. Förhållandet får
beaktas vid utformningen av författningstexten.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Länsstyrelsen ansluter sig till förslaget om ett nytt
stadgande som innebär att den hyresvärd, som får reda på att den lägenhet han
hyr ut kommit att användas för koppleriändamål, skall anses medverka i
koppleriet om han inte säger upp hyresgästen. Stadgandet kommer dock med all
säkerhet att få ringa betydelse. Brott kan i dessa fall knappast bevisas med
mindre än att fällande dom först avkunnats för koppleriet. Dessförinnan kan
bevisföringen knappast åstadkommas utanför rättsväsendets ram.

Jämställdhetskommittén:

Utredningen föreslår ett nytt stadgande om ansvar för
medverkan till koppleri. Stadgandet skall enligt utredningen avse de fall då
hyresvärden först efter det att lägenheten uthyrts får kännedom (vår
understrykning) om att lägenheten används i koppleriverksamhet och då
underlåter att utnyttja sin möjUghet att säga upp avtalet. Det föreslagna
stadgandet får emellertid om det genomförs inte leda till att hyresvärdar
trakasserar oförvitliga hyresgäster eller att seriösa hyresvärdar kläms åt. Det
är med andra ord viktigt att det uppställs vissa regler för hur långt
hyresvärdarnas undersökningsplikt gentemot hyresgästerna skall sträcka sig.

Föreningen Sveriges socialchefer anför att den föreslagna
åtgärden måste kombineras med ökade sociala insatser. Yrkeskvinnors riksförbund
och Föreningen kvinnokultur föreslår därför att det införs ett krav på åtgärder
från social myndighet i samband med uppsägning av hyresavtal p, g. a.
koppleriverksamhet.

Svenska TidningsiUgivareföreningen:

Med hänsyn till de skrivningar som finns i
betänkandet angående

4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 187

Prop.
1981/82:187 50

tidningsannonsering och koppleri skulle TU sätta värde på
att man vid den fortsatta beredningen av betänkandet försöker ange kriterier
efter vilka tidningarna kan bedöma om annonsering under rubriken t, ex. hälso-
och kroppsvård, ofta med beteckningen massage, skall godkännas, varvid man bör
beakta vilka kontrollmöjligheter, som de facto står tidningarna till buds.

6 Skattelagstiftningen

Prostitutionsutredningen konstaterar att gällande
skatteregler skall följas även av prostituerade eftersom prostitutionen inte är
kriminaliserad. Enligt prostitutionsutredningens mening torde det vara
praktiskt möjligt att i större utsträckning än vad nu sker sköntaxera
åtminstone ateljéprostituerade.

En allmän uppfattning bland remissinstanserna är att
skattelagstiftningen inte är ett verksamt medel då det gäller att förmå de
prostituerade att upphöra med sin verksamhet. Det fåtal remissinstanser som
tillstyrker förslaget gör det som en konsekvens av att prostitutionen inte är
kriminaliserad.

Rikspolisstyrelsen:

Vad utredningen konstaterat angående tillämpligheten av
skattelagstiftningen på yrkesprostituerades inkomster är i och för sig
riktigt. Möjligheten att förmå en skönstaxerad prostituerad att verkligen
erlägga någon skatt torde dock inte vara stor. Förslaget i denna del kan därför
inte tilltros ha någon nämnvärd effekt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Länsstyrelsen delar uppfattningen att även inkomster på
grund av prostitution skall beskattas. Detta innebär inte att prostitutionen
accepteras och länsstyrelsen tror inte att beskattningsfrågan kan påverka
prostitutionen som ett samhällsproblem.

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna i Stockholms
och Malmöhus län samt VPK:s kvinnopolitiska utskott. Moderata kvinnoförbundet
anser att där det är möjligt bör skatt drivas in.

RSV delar inte prostitutionsutredningens uppfattning att
gällande skattelagstiftning skulle vara ett verksamt medel att förmå de
prostituerade att begränsa prostitutionen, RSV anför:

Iakttagande av skattskyldigheten kan ej vara orsak till
nedläggande av

någon rörelse, Alla som driver rörelse, dvs, någon form av verksamhet som

betingas av varaktighet, självständighet och vinstsyfte är skattskyldiga för

verksamheten.-

Utredningen föreslår att prostitutionen även i
fortsättningen skall vara avkriminaliserad. De som ägnar sig åt den är att
betrakta som näringsidkare. Därmed är de också bokföringspliktiga enligt
bokföringslagen och skattskyldiga för inkomst av rörelse. Vidare föreslår
utredningen att prostitution som utförs under narkotikapåverkan i
fortsättningen skall vara kriminaliserad. Detta medför att en viss del av en prostituerads
inkomster skulle kunna vara

Prop.
1981/82:187 51

hanförlig till legal verksamhet och en del tUl iUegal
verksamhet. I beskattningshänseende torde emellertid också den illegala
inkomsten vara skattepliktig.

RSV vill betona de svårigheter som finns i kontrollhänseende
av denna kategori skattskyldiga. Utredningen hävdar att skönstaxering skulle
bli det normala förfarandet. För att skönstaxering skall kunna ske erfordras
emellertid att taxeringsnämnden har säkra uppgifter om att verksamhet verkligen
bedrivits och kan göra en beräkning av vilket kontantbelopp vederbörande behövt
för sitt uppehälle under inkomståret. Skönstaxering av de prostituerade får ske
efter individuell prövning liksom hittills, varvid gängse kriterier måste vara
uppfyllda.

Utredningen
anser att det torde vara möjligt att i större utsträckning än vad nu sker skönstaxera
åtminstone ateljéprostituerade. Detta torde förutsätta att de själva hyr
ateljén. Samtidigt föreslås nämligen att reglerna för bestraffning av koppleri
skall skärpas för bl. a. hyresvärdar. Detta torde leda till att prostitutionen
efterhand är hänvisad till att bedrivas enbart på gatorna, förutsatt att
hyresvärdarnas brott beivras. Det framgår ej direkt av utredningen om
hyresvärdar som upplåter bostad åt prostituerad, som i denna bostad mottar sina
kunder, också skall kunna straffas för koppleri. Det kan då vara tal om s. k. lyxprostitution
i hemmiljö, där antalet fasta kunder per år ej behöver vara så stort. Säkra
uppgifter om gatuprostituerade som underlag för skönstaxeringar är givetvis
betydligt svårare att erhålla än om sådana som haft anknytning till ateljéer
och sexklubbar.

Att mer eller mindre generellt införa
"skönstaxeringar" av en viss kategori skattskyldiga torde strida mot
gällande skattelagstiftning.

Härtill kan läggas att erfarenheterna av de
skönstaxeringar som i allmänhet verkställs avseende försumliga skattskyldiga är
nedslående, när det gäller statsverkets möjligheter att indriva de uppkommande
skatte- och avgiftsskulderna.

Även lokala skattemyndigheten i Malmö fögderi anser att
det saknas anledning att skilja handläggningen av prostituerade från andra
skattskyldiga.

Det övervägande antalet remissinstanser avstyrker
prostitutionsutredningens förslag eftersom en beskattning skulle kunna
uppfattas som en legitimering av verksamheten.

Socialstyrelsen:

Socialstyrelsen anser i likhet med utredaren att det
ligger nära till hands att uppfatta en beskattning av verksamheten som en
legitimering av prostitutionen. Konsekvenserna av att inte kriminalisera
prostitutionen torde bli att gällande skatteregler skall gälla för och följas
av de prostituerade. Styrelsen ifrågasätter om skattelagstiftningen, såsom
hävdas av utredare, är ett verksamt medel då det gäller att förmå enskilda
prostituerade att upphöra med verksamheten. Styrelsen anser att det snarare
finns all risk att effekten av en tillämpad skönstaxering enligt
skattelagstiftningen blir den motsatta. En prostituerad som i huvudsak
konsumerat sina intäkter eller som står i någon form av beroendeställning till
en hallick, som tar merparten av intäkterna, och som på grund av skönstaxering
får tunga skatteskulder, blir oftast än mer hänvisad till sin enda tänkbara
inkomstbringande verksamhet, där medlet för inkomsten är den egna kroppen.

Prop. 1981/82:187 52

Länsstyrelsen i Älvs borgs län:

Synen på prostitution är ganska samstämmig i landet och är
när det gäller fördömandet av koppleriverksamhet närmast total. Koppleri bör
beivras med alla tillgängliga medel. Om staten mot den bakgrunden genom
konsekvent beskattning gör sig inkomster på denna hantering framstår samhällets
dubbelmoral i bjärt och skoningslös dager.

Länsstyrelsen kan inte i någon del tillstyrka kravet på en
konsekvent beskattning av de prostituerade.

RFSU:

Utredarens slutsats att gällande skattelagstiftning bör
tillämpas kan synas logisk men kan inte accepteras av RFSU. Många människor
kommer att uppfatta det som att samhället legaliserar könshandeln. Staten blir
hallick om staten uppbär skatt. I förlängningen av detta resonemang är vi då
alla med om att godkänna att kvinnors kroppar och mäns avköning är föremål för
kommers. Som vi tidigare framhålUt är detta helt oförenUgt med RFSU:s vision av
en ärUg, öppen och ansvarskännande sexualitet,

RFSU vill under inga omständigheter medverka till att
prostitution kan

uppfattas som ett yrke bland andra yrken. En effektiviserad skatteindrivning

skulle få sådana effekter,

En sköntaxering skulle t, o, m. öka pressen på de
prostituerade kvinnorna: de drivs att utöka sin verksamhet, att prostituera sig
ännu hårdare för att kunna försörja sig, sin eventuella hallick eller kanske
sitt drogberoende.

Centerns kvinnoförbund:

Vi har svårt att förstå hur ett system med sköntaxering av
prostituerade skall medverka till att nedbringa prostitutionen. I stället
innebär det att samhället legaliserar prostitutionen. Vi kan därigenom inte
tillstyrka den åtgärden.

Liknande synpunkter anförs av Föreningen Sveriges
socialchefer, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, SSU, FPU, Kommunistisk
Ungdom, Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete,
Alla kvinnors hus, Fredrika Bremerförbundet, Svenska Kvinnors Vänsterförbund,
Kvinnohusgrupperna i Stockholm och Malmö, Yrkeskvinnors riksförbund. Sektionen
för verksamhet bland de prostituerade inom Stockholms socialförvaltning.
Föreningen Kvinnokultur, Riksaktionen mot pornografi och prostitution samt
Stockholms Centerkvinnor.

1 Sociala åtgärder

Praktiskt taget samtliga remissinstanser som har yttrat
sig stöder prostitutionsutredningens förslag att det bör finnas s. k.
prostitutionsgrupper i de orter där det förekommer gatuprostitution.

Socialstyrelsen:

Som utredaren framhåller bör det finnas goda möjligheter
att inom ramen för socialtjänsten vidta åtgärder av skilda slag för att hjälpa
och stödja de

Prop. 1981/82:187 53

prostituerade att komma ifrån prostitutionen.
Socialstyrelsen delar denna uppfattning och vill gärna framhålla värdet av de
positiva erfarenheter man fått genom prostitutionsgruppernas arbete i Malmö och
Stockholm, där socialarbetarnas möjlighet att använda sociallagstiftning för
att hjälpa kvinnor även ekonomiskt har varit av stort värde. Den nya
socialtjänstlagen ger ännu större möjlighet att hjälpa såväl ekonomiskt som kurativt.
Sådana praktiska åtgärder kan vara att anskaffa bostad, arbete, miljöbyte och
personligt stöd för att kunna lämna ett beroendeförhållande.

För de organisatoriska förslagen inom
socialförvaltningarna torde den uppsökande verksamheten och samarbetet med
andra myndigheter vara, som utredaren påpekar, av största vikt.

Rikspolisstyrelsen:

I likhet med utredningen finner styrelsen vidare att
intensiva sociala insatser i samarbete med polisen är bättre ägnade att komma
till rätta med den mest stötande prostitutionsformen, nämligen gatuprostitutionen.
Emellertid måste sådana insatser ske kontinuerligt. Annars förlorar de snabbt
sin verkan.

AMS:

Arbetsförmedlingen skall vara en länk mellan arbetssökande
och arbetsgivare. ArbetsförmedUngen kan också medverka med vägledning och
yrkesutbildning för den som saknar sådan eller behöver komplettera en tidigare
utbildning.

Förutsättningarna för att en rehabilitering skall lyckas
är att sociala och andra myndigheter tar sitt ansvar och ger den sökande stöd
vid kontakten med arbetsförmedlingen och under första tiden i arbete eller
utbildning. Det kan handla om ekonomiskt stöd, hjälp med bostad eller
fritidsaktiviteter.

SIV:

SIV instämmer i utredarens förslag om att det på de orter
där det finns behov, skall finnas socialarbetare som söker upp de prostituerade
kvinnorna för att försöka bryta deras livsmönster.

Med hänsyn till det relativt stora inslaget av utländska
kvinnor bland de prostituerade, anser SIV, att till dessa arbetsgrupper även
behöver knytas socialarbetare, eller andra resurspersoner, med sådan språklig
och kulturell kompetens, att de har förutsättningar att nå fram till kvinnor,
som saknar förankring i svenska språket och svenskt tänkesätt.

Länsstyrelsen i Stockholms län:

Länsstyrelsen vill dock påtala att det kan finnas risk för
att kommunerna, i nuvarande kommunalekonomiska läge, inte kommer att anse sig
ha tillräckliga ekonomiska resurser för att göra erforderliga insatser på detta
område. Fortsatt uppföljning av nuvarande prostitutionsprojekt samt
undersökning av i vilken utsträckning de nya sociala vårdlagarna kommer att
tillämpas när det gäller prostituerade är enligt länsstyrelsens uppfattning
mycket angeläget.

5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 187

Prop.
1981/82:187 54

Länsstyrelsen i Älvsborgs län:

Många missbrukare skulle överhuvudtaget inte prostituera
sig om det inte vore nödvändigt för att underhålla ett pågående missbruk. Om
dessa kvinnor är svåra att påverka så gäller det i första hand behandUngsmotivationen
för att bli kvitt narkotikamissbruket och inte mot prostitutionen som sådan.
Vinner utredarens uppfattning gehör är det en närmast total dödförklaring av
narkomanvårdens behandlingsmöjligheter.

Det är länsstyrelsens bestämda uppfattning att
intensifierade sociala fältinsatser är att föredra även när det gäller
narkotikaberoende kvinnor, oavsett hur dessa finansierar sitt missbruk. Insatserna
bör initieras och samordnas genom samverkan socialvård-sjukvård. Den nya
socialtjänstlagen ger kommunerna större skyldighet än tidigare att bedriva
uppsökande verksamhet och markerar klart deras yttersta ansvar för alla som
vistas i kommunen.

Svenska kommunförbundet:

Styrelsen delar de synpunkter som utredningen här för fram
men måste

samtidigt och med kraft understryka att lokala förhållanden och förutsätt

ningar måste vara styrande för vilka insatser som görs. Detta innebär bl. a.

att styrelsen inte ansluter sig till utredningens uppfattning om att grupper

som arbetar med prostitutionsfrågor skall vara permanenta och självständiga

enheter inom socialförvaltningarna.

Styrelsen vill understryka att speciella insatser, i form
av t. ex. ett projekt,

kan vara både bra och nödvändigt, men att de systematiskt måste överföras

och tas tillvara inom en större del av fältet, vilket bl. a. kan föra med sig
en

kommande beredskap och insikt om metoder och förhållningssätt inför

likartade problem som kan dyka upp i det framtida arbetet.

Vad däremot gäller de missbrukande och kanske framför allt
de narkotikamissbrukande kvinnorna så delar styrelsen utredningens uppfattning
att här mycket kraftfulla sociala insatser av olika slag måste göras, vilket
kanske inte alltid varit för handen på ett helt tillfredsställande sätt under
1970-talet.

Socialnämnden i Göteborg:

Utredningen föreslår att prostitutionsgrupperna blir
permanenta och självständiga enheter. Detta är nödvändigt för ett effektivt
arbete för de prostituerade kvinnorna och mot prostitution. Socialt arbete av
detta slag, som vänder sig till de prostituerade kvinnorna och i viss mån till
kunderna, förutsätter ett gott samarbete med polisen. Även samarbetet med
övriga myndigheter, ex. vis arbetsmarknadsorgan, sjukvård och bostadsförmedling
är en förutsättning för ett framgångsrikt socialt arbete. Detta har utredningen
inte särskilt behandlat. En markering i utredningen att insatser för den
prostituerade kvinnans rehabiUtering är en angelägenhet för alla inblandade
myndigheter, såväl statliga som kommunala, är viktig.

RFSU:

RFSU stöder helt utredarens förslag när det gäller
uppläggningen av praktiskt socialt arbete bland de prostituerade kvinnorna.
Malmöprojektet har här varit föredömligt som arbetsmodell.
Prostitutionsprojekten bör dock genomgående vara permanenta och självständiga
enheter, som staten

Prop.
1981/82:187 55

beviljar medel och därigenom garanterar kontinuitet.

Vi vill uppmuntra kriminalvårdens personal att utveckla
projekt där de arbetar med ovanstående grupper liksom med män dömda för
kvinnomisshandel och våldtäkt. Vi är medvetna om att det är ett tungt, svårt
och långsiktigt arbete men att avstå vore slöseri med resurser. Erfarenheterna
från prostitutionsprojektet i Malmö visar att man med målmedvetenhet och personUgt
engagemang kan nå goda resultat.

Krav på statliga bidrag till sociala prostitutionsprojekt
framhålls av bl. a. länsstyrelsen i Malmöhus län, RFSU, Föreningen Sveriges
socialchefer, Sveriges socionomförbund, SSU, FPU, VPK:s kvinnopolitiska
utskott. Kommunistisk Ungdom, Lunds domkapitel, Fredrika Bremerförbundet och SKTF

MUF:

Vi vill understryka vikten av att socialarbetarnas,
polisens och andra myndigheters arbete kompletteras med frivilliga insatser.
Enskilda och organisationer har en viktig uppgift att fylla. Inte minst gäller
detta de många kvinnoorganisationer, som tagit mycket aktiv del i debatten om
prostitutionen både före, under och efter utredningsarbetet.

Svenska kyrkans diakoninämnd:

Eftersom prostitution och missbruk av narkotika och
alkohol ofta går hand i hand hade det även varit på sin plats att observera
kyrkornas samlade människovårdande arbete inom det ekumeniska organet De
kristna samfundens nykterhetsrörelse (DKSN). Med sina 85 RIA-byråer, spridda
över landet, står DKSN för en aktningsvärd insats just på det område, som
utredningen behandlar. Genom att konsekvent förbise kyrkornas diakonala
medverkan har utredningen dragit sig undan möjligheten att bedöma vad en ändrad
livsåskådning kan betyda för en människas etiska livshållning.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund:

Vi kan i allt väsentligt instämma i utredningens förslag
till åtgärder mot prostitutionen. Bl. a. förutsätter utredningen på sid. 152
att kyrkorna och deras medlemmar skulle kunna hjälpa till att genom personligt
ansvarstagande lotsa de tidigare prostituerade i meningsfulla aktiviteter och
få uppleva gemenskap. Vi menar att detta är en väsentlig uppgift för kyrkan och
kommer därför i vårt programarbete att medverka till att församlingarna
stimuleras till detta.

8 Information och upplysning

De remissinstanser som har yttrat sig över
prostitutionsutredningens förslag att upplysning till vuxna och äldre
tonåringar bör ökas väsentligt tillstyrker detta. Remissinstanserna framhåller
att information bör föras ut genom olika kanaler.

Socialstyrelsen:

Det är bra att utredningen i sitt förslag till åtgärder
betonar de förebyggnade åtgärdernas betydelse. Allmänt sägs att vi
behöver en

Prop.
1981/82:187 56

förbättrad och fördjupad sexualupplysning genom kanaler
som redan finns

t. ex. skolan, mödra-barnhälsovård och ungdomsmottagningar. Men dessa

är till största delen inriktade på kvinnor. Särskilt betonas därför hur viktigt

det är att nå männen. Men däremot sägs det mycket lite om hur detta skall

förverkligas och på vilket sätt samhället kan stödja en sådan utveck

ling.----

Från de verksamhetsområden som berörs i utredningen som
viktiga

kanaler för en fördjupad sexualupplysning har socialstyrelsen en bred och

djup erfarenhet genom ett flerårigt arbete med sexual- och samlevnadsun

dervisning i abortförebyggande syfte. Verksamheten finns dokumenterad i

rapporter och material. Verksamheten omfattar med nödvändighet frågor

om könsroller, sexualitet och samlevnad. Erfarenheter från detta upplys

ningsarbete har övertygat oss om behovet av genomgripande attitydbearbe-

tande insatser. Det är därför anmärkningsvärt att socialstyrelsens verksam

het inte berörs i utredningen eftersom ett upplysningsarbete av denna typ är

den enda möjligheten att arbeta förebyggande även då det gäller prostitu

tion. ---

En rik erfarenhet finns av fortbildning av olika
yrkesgrupper i sexualitets-och samlevnadsfrågor. En sådan fortbildning pågår i
flera landsting i ett regionalt samarbete mellan landsting, kommunförbundets
länsavdelning och länsskolnämnd. Den verksamheten bör stödjas och ges ett
vidgat innehåU.

Rikspolisstyrelsen framhåller att en stor del av
informationen bör riktas til) olika invandrargrupper. SIV understryker att
olika förebyggande åtgärder som vidtas för att komma till rätta med prostitutionen
utformas så att de vid behov även kan nå personer med dåliga kunskaper i
svenska språket.

Svenska kommunförbundet:

Skolsköterskor, annan skolläkarpersonal och
ungdomsmottagningspersonal kan däremot vara, som utredningen påpekar, en
delvis outnyttjad resurs i dessa sammanhang. Samtidigt skall betonas att
fristående organisationer, som t. ex. RFSU och olika kvinnoorganisationer har
en helt avgörande betydelse i dessa sammanhang, inte minst mot bakgrund av att
där ofta finns ett starkt ideellt engagemang kring dessa frågor som sannolikt
har mycket stor betydelse för att förändra människors synsätt, liv och för att
hjälpa människor med problem till rätta.

Landstingsförbundet:

Inom sitt nuvarande ansvarsområde är landstingen beredda
att ta sin del av det förebyggande arbetet inom exempelvis mödra- och
barnhälsovårdens ram.

Den nya hälso- och sjukvårdslagen kommer att för
landstingens del innebära ett ökat ansvar för olika förebyggande insatser. I
det framtida arbetet kommer den enskilda individens eget ansvar för sin och
sina medmänniskors fysiska och psykiska hälsa och välbefinnande att poängteras.

Flera remissinstanser påpekar att eleverna gärna vänder
sig till skolsköterskan eller skolgynekologen i frågor som rör sex- och
samlevnad. Detta gör att främst skolsköterskan har erfarenheter som bör komma
samlevnads-

Prop. 1981/82:187 57

undervisningen till godo. Denna uppfattning framhålls av
bl. a. Riksförbundet Hem och Skola, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
och Moderata kvinnoförbundet. Centerns kvinnoförbund anser att skolsköterska
och läkare bör samarbeta med kurator och skolpsykolog angående könsrollernas
uppkomst och följder.

En rad remissinstanser tillstyrker
prostitutionsutredningens förslag att försöka nå männen med information kring
könsroller och prostitution under värnpliktsutbildningen.

Socialstyrelsen:

En stor del av kunderna är som nämnts gifta, stadgade män
med hustru och barn. En given väg att nå de flesta män i Sverige är som också
påpekats i utredningen den allmänna värnplikten. Socialstyrelsen har i
samarbete med försvarets personalvårdsenhet utarbetat program för sådan
upplysningsverksamhet bland värnpliktiga som bl. a. innehållit frågor om
prostitution. Vi har också genom kurser i samarbete med försvaret utbildat
personalvårdare från hela Sverige. Denna verksamhet skulle kunna byggas ut och
göras till obligatorisk verksamhet bland värnpliktiga. Man kan tänka sig att sexualupplysningen
får en större roll i försvarets medborgarundervisning som redan finns eller att
den kopplas samman med upplysning om alkohol och narkotika.

SÖ:

SÖ delar helt utredningens förslag om intensifierad
upplysning i samlevnadsfrågor under värnpliktstjänstgöringen. Den kvinnosyn
och den bild av samliv mellan man och kvinna som är legio på logementen raserar
effektivt vad skolan eventuellt hjälpt till att bygga upp.

Andra remissinstanser som tillstyrker förslaget om
information under värnpliktsutbildningen är bl. a. SUR, jämstålldhetsombudsmannen,
jämställdhetskommittén, RFSU, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, FPU,
Moderata kvinnoförbundet och Alla kvinnors hus.

ÖB avvisar principiellt prostitutionsutredningens förslag
om obligatoriska studiecirklar i sexualitet, samlevnad och könsroller under
värnpliktstjänstgöring. ÖB anför:

Utredningen har med sitt ställningstagande att" Värnpliktsutbild

ning är sålunda en naturlig kanal för information " helt bortsett
från den

principiella
huvudfrågan om ianspråktagande av de värnpliktiga. Utredningen har visserligen
inte konkretiserat sitt förslag. Med utgångspunkt från utredningens ordval
"obligatorisk studiecirkel" kan dock antas att t. ex. sex ä sju
träffar om två timmar vardera är en realistiskt bedömd tidsåtgång för denna
information. Tiden motsvarar nästan två hela tjänstgöringsdagar.
Överbefälhavaren ifrågasätter om det över huvud taget vore möjligt eller i
varje fall lämpligt att ålägga värnpliktiga ytterligare två tjänstgöringsdagar
för samlevnasutbildning. Överbefälhavaren vill som sin principiella uppfattning
anföra att ianspråktagande av värnpliktiga icke bör ske för annan verksamhet än
den som är föranledd av försvarsmaktens utbildning eller beredskap eller
funktioner i direkt samband därmed.

Prop. 1981/82:187 58

Enligt
ÖB:s beräkningar skuUe den sammanlagda kostnaden för utredningens förslag om
obligatoriska studiecirklar uppgå således till minimum närmare 12 miljoner
kronor per år. Dessa kostnader skall enUgt överbefälhavarens mening icke
belasta försvarsmakten.

ÖB
anför vidare:

Vad
gäller de olika inslag av "samlevnadsutbildning" som förekommer inom
den av försvarsmakten bedrivna frivilliga fritidsundervisningen vill Överbefälhavaren
framhålla att vissa erfarenheter härav är goda. Det skall dock observeras att
det här är fråga om frivillig verksamhet.

5/y
framhåller att utländska medborgare inte nås under värnpliktsutbildningen.

Prostitutionsutredningen
föreslår att studiecirklar för män med sexuella problem skaU kunna startas på
arbetsplatser. SKTF ifrågasätter om detta är realistiskt. SKTF, som inte delar
utredningens uppfattning, anför:

Det
kan inte vara fackförbundens uppgift att hjälpa medlemmar med sådana känsliga
problem som sexuella relationsstörningar. De resurser och kunskaper som krävs
för sådana problem har inte fackförbunden. Inte heller kan dessa problem tänkas
härledas från problem på arbetsplatserna. Det är förbundets bestämda
uppfattning att det är samhällets ansvar att ta de uppsökande kontakter som
krävs i dessa sammanhang.

Prostitutionsutredningens
förslag att de lokala fackföreningarna skulle bilda stödgrupper för män med
sexuella problem är enUgt SIV inte reaUstiskt ens för svenska män.

Även
Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete anser det
diskutabelt att låta de fackliga organisationerna svara för sexual-och
samlevnadsundervisning till vuxna män.

Alla
kvinnors hus:

Samhället
bör satsa resurser på att informera om vad prostitution är och

hur den fungerar i samhället. Vi kan tänka oss en liknande sorts information

som när man informerade om förstörelsen i T-banan. Prostitutionen måste

göras synlig så att alla vet vad det handlar om.

TV-övervakning
på "kända platser" bör vara en effektiv metod att störa könshandeln. PoUsen
bör patrullera ofta och få rättigheter att kontrollera bilar där man misstänker
prostitution.

SSU:

SamhäUet
måste också på olika sätt stödja kvinnoorganisationer och andra organisationer
som arbetar med hjälp och stöd åt utsatta kvinnor och som bedriver
informations- och agitationsverksamhet kring könsrollsfrågorna. S. k. kvinnohus
bör på alla sätt stödjas och uppmuntras.

Sektionen
för prostitutionsarbete inom Stockholms socialförvaltning:

I
ett samhälle som vårt, där så många åsikter och synsätt finns inte minst vad
gäller prostitution är det av högsta vikt att så mycket saklig information

Prop.
1981/82:187 59

och upplysning som är möjlig skall ges på dessa områden.
Här kan man ju utnyttja alla de föreningar, organisationer m. m. som redan
finns, vad samhället kan göra är att ställa medel till förfogande. Vi har
tidigare framhålUt, att prostitution är ett mänskligt problem, något som angår
oss alla. Tyvärr har vi fått den erfarenheten att man gärna vill göra detta
till ett kvinnoproblem och det är därför oftast kvinnoorganisationer som ägnar
sig åt det. Det finns många mansdominerade föreningar och organisationer här i
landet och vi tycker att det nu är tid med lite engagemang från det hållet.

RFSL:

Det bör här påtalas att kunskaper om homosexualitet är
ringa hos t. ex. rådgivningsbyråer och ungdomsmottagningar. De
samlevnadsprojekt som genomförts av bl. a. socialstyrelsen (Gotiandsprojektet
och andra) har som regel inte tagit upp homosexualitet och i de fall man gjort
det har avsnittet fått ett mycket begränsat utrymme.

9 Förbud mot offentlig pornografisk föreställning

Det övervägande antalet remissinstanser har tiUstyrkt ett
förbud mot pornografiska föreställningar eller, som flera instanser uttrycker
det, ett förbud mot sexklubbar. I regel har dessa instanser inte gått in
närmare på innebörden av ett förbud. Ett undantag utgörs av
sexualbrottskommittén.

Av de remissinstanser som tillstyrker ett förbud mot
pornografiska föreställningar kan nämnas 50c/a/sfyre/5en, RÅ,
rikspolisstyrelsen, BRÅ, SÖ, SUR, jämställdhetsombudsmannen, länsstyrelserna i
Stockholms, Malmöhus, Älvsborgs och Kopparbergs län, 1977 års
sexualbrottskommitté, yttrandefrihetsutredningen, jämställdhetskommittén,
Stockholms kommunstyrelse, socialnämnden och stadskontoret i Göteborg, Malmö
kommun, kommunstyrelsen i Norrköping, socialnämnden i Örebro, LO, RFSU,
Riksförbundet Hem och Skola, Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges
socionomförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, SSU, Centerns
Kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, FPU, VPK:s kvinnopolitiska utskott.
Kommunistisk Ungdom, Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete.
Svenska kyrkans diakoninämnd. Svenska kyrkans församlings-och pastoratsförbund,
domkapitlen i Lund och Stockholm, Alla kvinnors hus, Fredrika Bremerförbundet,
Kvinnohusgruppen i Malmö, Yrkeskvinnors riksförbund. Föreningen kvinnokultur
och SKTF.

Socialstyrelsen:

Socialstyrelsen finner övervägande skäl tala för ett
totalt förbud mot sexklubbsverksamheten. Ett sådant förbud skulle på ett
avgörande sätt stävja prostitutionsbenägenheten och därigenom på sikt bidra
till en minskning av prostitutionsmarknaden. Styrelsen tillstyrker förslaget i
denna del. I Danmark, Norge och Finland är offentlig pornografisk föreställning
inte tillåten. Det betyder att det i dessa tre länder inte finns någon
motsvarighet till de svenska sexklubbarna. I Danmark finns däremot

Prop. 1981/82:187 60

pornografibiografer i likhet med- i Sverige. Ett förbud
mot offentlig pornografisk föreställning utgör i och för sig inget hinder mot
visning av pornografisk film. - Utredaren bör enligt direktiven beakta den
lagstiftning som finns i de övriga nordiska länderna på motsvarande områden.
Detta utgör ytterligare ett skäl som talar för ett förbud mot offentliga
pornografiska föreställningar, ett förbud som skulle kunna göra sexklubbsverksamheten
till en parentetisk företeelse.

RÅ:

Sexklubbarnas antal har minskat kraftigt sedan mitten av
1970-talet. Av den nu gjorda kartläggningen framgår även att prostitution inte
regelmässigt är knuten till de kvarvarande klubbarna. Vidare krävs polisens
tillstånd för anordnandet av pornografisk föreställning. En viss kontroll
utövas även till följd av tillståndskravet. Främst de nu anförda
omständigheterna talar mot lagstiftning mot sexklubbarnas verksamhet. Man kan
emellertid enligt min mening ej frigöra sig från uppfattningen, att sexklubbarna
genom sin inriktning och sitt utbud inbjuder till prostitution och i vart fall
utgör en grogrund för sådan. På grund av bl, a. de ekonomiska intressen som
ofta är knutna till driften av klubbarna torde de även inbjuda till
kriminalitet av skilda slag, bl. a. koppleri. Det förhållandet att tillstånd
till verksamheten krävs och att detta i förekommande fall lämnas av polisen kan
dessutom ge ett intryck av att samhället genom ett av sina rättsvårdande organ
lämnar sitt godkännande och stöd för verksamheten som sådan. Jag har med
beaktande främst av dessa synpunkter stannat för att tiUstyrka utredarens
förslag om förbud mot pronografisk föreställning. Ansvaret bör drabba anordnare,
därvid även förberedelse och försök bör kriminaliseras. Däremot bör enligt min
mening den som, utan att vara anordnare, medverkar i föreställningen ej
omfattas av straffansvar.

Rikspolisstyrelsen:

Styrelsen delar utredningens uppfattning att dylik
verksamhet inte berikar kulturlivet och inte heller i övrigt fyller någon samhällsnyttig
funktion. Allt eftersom polismyndigheterna har skärpt sin tillståndspraxis har
emellertid klubbarnas betydelse som prostitutionshärdar reducerats mycket
väsentligt-

Den allvarligaste invändningen mot ett förbud är
emellertid att verksam

het som i mycket liknar den pornografiska föreställningen fritt kan anordnas

inom ramen för lagen (1956:618) om allmänna sammankomster. Visning av

pornografisk film i kombination med s. k. posering hänförs således under

lagen, liksom ock en teaterföreställning eller ett musikaliskt framträdande

med starka pornografiska inslag. Det föreslagna förbudet torde därför lätt

kunna kringgås. Inte heller bör risken uteslutas att olagliga pornografiska

föreställningar i likhet med förhållandena på 1960-talet åter blir aktuella.

Slutiigen uppkommer ett gränsdragningsproblem mellan tillåtna och otillåt

na nakenframträdanden, som inte bör bagatelliseras. Sammanfatt

ningsvis är rikspolisstyrelsen tveksam till nyttan med det föreslagna förbudet

men vill inte motsätta sig att detta införs.

7977 års sexualbrottskommitté:

I betänkandet har utredaren föreslagit att offentlig
pornografisk föreställning skall förbjudas. Såvitt framgår av utredarens
förslag skulle förbudet

Prop.
1981/82:187 61

rikta sig mot offentlig pornografisk föreställnig med
levande aktörer men inte mot pornografiska filmförevisningar. Pornografisk
föreställning är enligt den definition som finns angiven i motiven tiU den
bestämmelse i aUmänna ordningsstadgan (1956:617) som rör polismyndighets
tillstånd till bl. a. sådan föreställning (12 §) "föreställning vid vilken
sexuella situationer eller händelseförlopp framställs på ett ohöljt och
utmanande sätt" (prop.

1973:115, bilaga 1 s. 108). Av
prostitutionsutredningens betänkande

framgår att viss prostitution förekommer i anslutning till
sexklubbarnas

verksamhet. Vidare förekommer s. k. enskild posering. Det kan finnas skäl

att anta att en kvinna som deltar i scenframträdanden på sexklubbar genom

påverkan av sexklubbsmiljön och de personer hon där kommer i kontakt med

lättare än annars kan komma att inleda en verksamhet som prostituerad.

Ännu lättare torde det vara att ta steget från posering till prostitution.
Vidare

torde det förekomma att kvinnor som redan är prostituerade tar engagemang

som aktörer vid en sexklubb för att på så sätt få bättre möjligheter att finna

kunder.--- Kommittén som delar utredarens uppfattning att pornogra

fiska förestäUningar med levande aktörer inte bör tillåtas i framtiden, anser

därför att ett förbud bör avse inte bara pornografiska föreställningar enligt

den ovan angivna definitionen utan även andra former av nakenframträdan

den som sker i anslutning till förevisning av pornografisk film e. dyl. Ett på

detta sätt utformat förbud skulle helt ta sikte på att i största möjliga

utsträckning förhindra att kvinnor uppträder i sexklubbsmiljö under sådana

förhållanden att steget till prostitution kan förefalla
kort för dem. Den

minskning av det totala utbudet av pornografi som ett
förbud mot pornografisk föreställning skulle leda till är dock enligt
kommitténs uppfattning en positiv bieffekt av ett sådant förbud.

Stockholms kommunstyrelse:

Sociala centralnämnden behandlade 1981-04-09 § 20 ett
ärende angående

framställning till Stockholms poUsdistrikt gällande att sociala centralnämn

den bereds tillfälle att yttra sig över ansökningar om tillstånd att anordna

offentiiga danstillställningar och pornografiska tillställningar m.m. Hittills

remitterade ansökningar om tillstånd har avstyrkts av socialförvaltning

en. --- Till sexklubbsverksamheten rekryteras unga kvinnor som ofta löper

stor risk till social missanpassning. I många fall har
verksamheten utgjort

inkörsporten till prostitution och missbruk. Många av de män som besöker

sexklubbarna återfinns senare på något av prostitutionsstråken. Soci

alförvaltningen ställer sig negativ till sexklubbsverksamheten av sociala och

etiska skäl och förordar en stängning av klubbarna. En stängning skulle med

stor sannolikhet dessutom indirekt påverka prostitutionen.

Svea hovrätt, ordningsstadgeutredningen. Moderata
kvinnoförbundet och Moderata ungdomsförbundet har avstyrkt ett förbud mot
pornografiska föreställningar. De har framhålUt att antalet sexklubbar minskat
kraftigt. Av dessa instanser har särskilt ordningsstadgeutredningen närmare
motiverat sitt ställningstagande.

Ordningsstadgeutredningen:

Ordningsstadgeutredningen går inte in på frågan om de
pornografiska föreställningarna i så hög grad motverkar samhällets strävanden
mot en positiv människosyn och sexualuppfattning att grundtanken bakom 1971 års

6 RiLsdagen 1981/82. 1 saml Nr 187

Prop.
1981/82:187 62

lagstiftning
- att den enskilde i vidaste möjliga utsträckning själv bör få bestämma vilka
framställningar han vill ta del av - nu bör överges. Det bör dock framhållas
att den påverkan på allmänheten som utövas av det femtontal sexklubbar som ännu
finns kvar torde vara ytterst marginell jämfört med det rikliga utbudet av s.
k. herrtidningar samt pornografiska

tidskrifter, filmer,
videokassetter m .m. Anledningen till nedgången i

sexklubbsverksamheten
torde vara - förutom olika polisiära insatser - ett vikande intresse från
allmänhetens sida. Ett totalförbud kan befaras motverka denna utveckling. Som
nämns i betänkandet är nämUgen risken med ett förbud att illegala klubbar
uppstår och att dessa får något av det förbjudnas lockelse. Nackdelarna med en
illegal klubbverksamhet är uppenbara. Verksamheten undandras myndigheternas
insyn och de kvinnor som söker sig till klubbarna bUr svårare att nå med
sociala åtgärder. Det är också sannolikt att en verksamhet som i sig är olaglig
ofta leder till brottslighet av annat slag.

Ett
förbud mot pornografiska föreställnigar skulle medföra påtagliga

gränsdragningsproblem, inte minst mot bakgrund av att varietéföreställ-

ningar med nakenframträdanden och strip-tease även i framtiden avses vara

tillåtna. Vad som skall rymmas inom begreppet nakenframträdande berörs

inte i betänkandet. Svårigheterna att i detta faU dra upp gränsen mellan det

tillåtna och det förbjudna är stora. Det är vidare otillfredsställande om ett

visst framträdande blir kriminaliserat när det framförs i en renodlat

pornografisk föreställning men tillåtet om det blandas upp med diverse

sångnummer e. dyl. Det bör vidare framhållas att ett förbud mot pornogra

fiska föreställningar - utan att samtidigt annan lagstiftning ändras - inte
torde

komma att omfatta förevisning av pornografisk film som sker utan samband

med förevisning är att betrakta som en biografföreställning enligt LAS och

härigenom inte tiUståndspliktig. Det är också tveksamt om det föreslagna

förbudet skulle omfatta s. k. enskild posering. Sexklubbsverksamhet som

åtminstone delvis syftar till att möjliggöra sexuella kontakter mellan

publiken och de i verksamheten inblandade kvinnorna torde således i

framtiden utan hinder av den föreslagna lagstiftningen kunna inriktas på

filmförevisning och "posering". De nu angivna förhållandena är
givetvis

ägnade att minska betydelsen av ett förbud. Ordningsstadgeutredning

en avstyrker på grund av vad ovan anförts att ett totalförbud mot

pornografiska
föreställningar införs. Om olägenheterna vid klubbarna

bedöms vara så allvarliga
att en skärpt lagstiftning är påkallad, föreslår ordningsstadgeutredningen att
polisen ges större möjligheter att besluta om upplösning eller förbud mot
förnyande av pornografisk föreställning. En starkt bidragande orsak till
missförhållandena vid sexklubbarna torde nämligen vara de bevissvårigheter som
polisen ställs inför. Svårigheterna skulle reduceras påtagligt om polisen ges
befogenhet att upplösa eller förbjuda förnyande av en pornografisk
föreställning vid grundad misstanke om brott eller om verksamheten medför
betydande sociala olägenheter av annat slag. Ordningsstadgeutredningen anser
slutligen att ett förbud i vart fall inte kan införas utan att de fömt berörda
gränsdragningsproblemen löses.

Moderata
kvinnoförbundet:

Moderata
kvinnoförbundet instämmer helt i utredningens syn på sexklubbar. De tillför
inte vårt samhälle något av värde. MKF vill dock inte tiUgripa lagstiftning.
Risken med lagstiftning anser vi skulle vara att illegala klubbar

Prop. 1981/82:187 63

skulle
uppstå och att de skulle få det förbjudnas lockelse. Dessutom finns risk att
dessa illegala klubbar som skulle existera utom samhällets kontroll skulle få
en grövre, råare pornografisk inriktning. Sexklubbarna lever i dag en tynande
tillvaro. Exemplet Malmö visar att det går inom nuvarande lagstiftning att få
bort sexklubbarna. Nuvarande lagstiftning bör utnyttjas i stället för nya lagar
och förbud.

Prop. 1981/82:187 64

Lagrådsremiss

om
förbud mot offentliga pornograflska föreställningar;

beslutad
den 11 mars 1982.

Regeringen
överlämnar för lagrådets yttrande det förslag som har tagits upp i bifogade
utdrag av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

KARIN
SÖDER

Björn
Sjöberg

Lagrådsremissens
huvudsakliga innehåll

Lagrådsremissen
innehåller ett förslag om förbud mot att anordna offentliga pornografiska
föreställningar. Förslaget grundar sig på det av prostitutionsutredningen
avlämnade betänkandet (SOU 1981:71) Prostitutionen i Sverige.

För
närvarande krävs det enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617) tillstånd från
polisen till sådana föreställningar. I lagrådsremissen föreslås att det i
stället införs ett förbud i stadgan.

Det
föreslås vidare att den som anordnar en pornografisk föreställning i strid mot
förbudet skall straffas med böter eller fängelse i högst sex månader och att
den som medverkar till gärningen skall dömas till ansvar enligt brottsbalkens
bestämmelser om medverkan.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.

Bilaga
3

Prop.
1981/82:187 65

Utdrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-03-il

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Söder

Lagrådsremiss
om förbud mot offentliga pornografiska föreställningar

1
Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för socialdepartementet
i februari 1977 en särskild utredare' för att göra en kartläggning av
prostitutionen m.m. Utredningen (S 1977:01), som antog namnet
prostitutionsutredningen, avlämnade i oktober 1981 betänkandet (SOU 1981:71)
Prostitutionen i Sverige. Inom utredningen hade tidigare av sakkunniga och
sekreterare utarbetats en rapport (Ds S 1980:9) Prostitutionen i Sverige.

Prostitutionsutredningen
har i enUghet med sina direktiv gjort en kartläggning av problemen kring
prostitutionen samt dess orsaker, omfattning och lokala utbredning. Den har
även gjort en utvärdering av 1973 års lagstiftning om formerna för offentlig
pornografisk föreställning och en kartläggning av verksamheten vid de s.k, sexklubbarna.

När
det gäller åtgärder mot prostitutionen tar utredningen först upp frågan om vad
som kan göras för att förhindra prostitution över huvud taget. Enligt utredningen
bör man liksom när det gäller andra sociala missförhållanden satsa betydligt
mer på förebyggande åtgärder. Betydelsen av en tryggare uppväxt för barnen
understryks. Också skolans uppgifter att förmedla kunskap i samlevnadsfrågor framhåUs,

För
att komma till rätta med den prostitution som redan existerar föreslår

'
Riksdagsledamoten Inger Lindquist,

Prop.
1981/82:187 66

utredningen
att sociala insatser med uppsökande verksamhet av den art som förekommit i
Stockholm och Malmö sätts in i städer med gatuprostitution. Ett särskilt
avsnitt ägnas åt information och upplysning för att motverka prostitutionen.
Utredaren berör även frågan om tillämpning av skattelagstiftningen när det
gäller prostituerade.

I
fråga om lagstiftningsåtgärder mot prostitutionen anför utredaren sammanfattningsvis
att redan gällande lag ger stora möjligheter att bekämpa prostitutionen och den
brottslighet som förekommer i samband med den. En skärpning av vissa regler
sägs dock vara på sin plats. Det föreslås sålunda en ändring i brottsbalkens
regler om straff för frihetskränkande otukt, 6 kap. 2 § brottsbalken. Ändringen
skulle medföra straffansvar för den som köper sexuella tjänster av en narkotikapåverkad.
Vidare föreslås en ny regel i brottsbalken om medverkansansvar för en hyresvärd
som får veta att en lägenhet utnyttjas i koppleriverksamhet men som inte
använder sig av möjUgheten enligt hyreslagstiftningen att säga upp
hyresavtalet. Slutligen föreslås att offentliga pornografiska föreställningar
förbjuds genom en föreskrift i allmänna ordningsstadgan (1956:617).

Beträffande
utredningens kartläggning och dess närmare överväganden hänvisas till
betänkandet. Betänkandet har remissbehandlats, varvid även den tidigare angivna
rapporten har delgivits remissinstanserna.

Jag
har för avsikt att senare föreslå regeringen en proposition till riksdagen med
de förslag till åtgärder som enligt min mening är möjliga och lämpliga att genomföra
på grundval av utredningens betänkande. När det gäller lagförslag bör
emellertid lagrådets yttrande inhämtas innan en proposition föreläggs
riksdagen.

Som redan framgått
tillkallades prostitutionsutredningen för att göra en kartläggning av
prostitutionen. Samtidigt tillkallades en utredning med uppgift att se över
lagstiftningen om sedlighetsbrotten. Den utredningen antog namnet 1977 års
sexualbrottskommitté (Ju 1977:03) och är parlamentariskt sammansatt. De båda
utredningarna anknöts i direktiven till varandra. Prostitutionsutredningens
kartläggningsarbete fömtsättes sålunda bli ett underlag för
sexualbrottskommittén i dess arbete med lagstiftningen om sedlighetsbrotten.

Prostitutionsutredningen
har som jag redan angivit pekat på två ändringar i brottsbalken som borde
övervägas. Det gäller brottet frihetskränkande otukt och hyresvärdars
medverkansansvar för koppleriverksamhet hos hyresgäster. Som
sexualbrottskommittén m.fl. remissinstanser anfört under remissbehandlingen
tillhör dessa lagstiftningsåtgärder dem söm sexualbrottskommittén har att
överväga. Kommittén beräknas avsluta sitt arbete under innevarande år.

Mot den nu angivna bakgmnden
har jag efter samråd med chefen för justitiedepartementet funnit att
sexualbrottskommitténs överväganden inte bör föregripas med ett
ställningstagande till de förslag till ändringar i brottsbalken som
prostitutionsutredningen framfört.

Prop.
1981/82:187 67

I
förevarande ärende om lagrådsremiss tar jag därför endast upp frågan om ett
förbud i allmänna ordningsstadgan mot pornografiska föreställningar. Till protokollet
i ärendet bör som bilaga 7' fogas en sammanställning av remissyttrandena i de
delar där denna fråga behandlas.

2
Förbud mot pornograflska föreställningar 2.1 Nuvarande bestämmelser

När
straffbestämmelsen i brottsbalken om sårande av tukt och sedlighet upphävdes år
1971 blev pornografiska föreställningar tillåtna i full utsträckning. Denna
form av pornografisk verksamhet med framträdanden av levande aktörer har i
huvudsak kommit att bedrivas vid de s. k. sexklubbarna. Gmndtanken bakom
lagändringen år 1971 var att enskilda personer i vidast möjliga utsträckning
själva borde få bestämma vilka framställningar som de ville ta del av.
Inskränkningar i denna frihet borde endast göras om det var nödvändigt för att
värna om andra betydande allmänna eller enskilda intressen (prop. 1970:125 s.
68). AvkriminaUseringen synes ha betraktats som en fråga om den enskildes
sexuella anständighetskänsla kunde anses påkalla att lagstiftningen ställde upp
en yttersta gräns för pornografiska framställningar i olika media. De
olägenheter i form av kriminaUtet eller annan social missanpassning som kunde
följa i pornografins och sexklubbs-verksamhetens spår synes inte ha beaktats i
någon större utsträckning.

Erfarenheterna
härvidlag ledde dock till att de pornografiska föreställningarna år 1973
underkastades ett generellt tillståndskrav genom föreskrifter i allmänna
ordningsstadgan (1956:617, ändrad senast 1980:281). Det skedde på förslag av
brottskommissionen i betänkandet (Ds Ju 1973:5) Åtgärder för att bekämpa
brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen. Brottskommissionens
definition av begreppet pornografisk föreställning godtogs av riksdagen. Med pornografisk
föreställning skall således förstås en förestäUning vid vilken sexuella
situationer eller händelseförlopp framställs på ett ohöljt och utmanande sätt.
Brottskommissionen anförde vidare följande (Ds Ju 1973:5 s. 108).

Av
begreppet "pornografisk föreställning" får vidare anses framgå att
det här endast är fråga om föreställningar som i huvudsak eller till
övervägande delen innehåUer pornografiskt material. Enstaka inslag av striptease
eller liknande framställningar i t.ex. en varietéföreställning kan sålunda inte
medföra att föreställningen skall räknas som pornografisk. Detsamma gäller givetvis
i ännu högre grad i fråga om teaterföreställningar. För rubriceringen är
sålunda inte bara de sexuella inslagens karaktär och omfattning av betydelse. I
begreppet pornografisk föreställning får även anses ingå att det primära syftet
med föreställningen skall vara att förmedla pornografi.

'
Bilagan har uteslutits här. I stället hänvisas till avsnitt 9 i den
remissammanställning som är fogad till propositionen som bilaga 2.

Prop. 1981/82:187 68

1973
års lagändring innebar bl.a. att offentliga pornografiska föreställningar
inordnades bland sådana offentliga tillställningar, för vilkas anordnande krävs
särskilt tillstånd av polismyndighet.

Av
9 § allmänna ordningsstadgan (AOst) framgår att med offentlig tillställning
avses tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning, pornografisk
föreställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg samt
tillställning av annat slag, som anordnas för allmänheten och icke avses i
lagen om allmänna sammankomster.

Av
9 § 2 st AOst följer att en tillställning under vissa förutsättningar skall anses
offentlig även om tillträde är beroende av medlemskap i en viss förening eller
av inbjudan. En tillställning kan således falla under AOst även om man försöker
ge sken av att det rör sig om privat klubbverksamhet.

För
att anordna en offentlig tillställning krävs tillstånd av polismyndigheten öm
den skall äga rum på allmän plats (12 § 1 st AOst). För att anordna vissa slag
av offentliga tillställningar krävs dock alltid tillstånd. Detta gäller bl.a.
pornografisk föreställning (12 § 2 st AOst).

I
21 § 2 st AOst anges att personer under arton år inte får medverka vid offentUg
pornografisk föreställning och att förråande sexuella eller sadistiska beteenden
inte får förekomma vid sådan föreställning.

Efter
en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1977 definieras inte längre tiUstäUningar
för framförande av konstnärliga verk, bl.a. teaterföreställningar, såsom
offentliga tillställningar enligt AOst. För sådana föreställningar gäller i
stället lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.

2.2
Sexklubbsverksamheten, utredningens förslag och remissbehandlingen

När
det gäller närmare uppgifter om sexklubbsverksamheten och prostitutionsutredningens
förslag hänvisas till betänkandet. Remissinstansernas ställningstaganden
framgår av sammanställningen i bilaga 1 till protokollet i detta ärende. Här skaU
endast i korthet återges följande från utredningens kartläggning, dess förslag
och remissbehandlingen.

Sedan straffbestämmelsen
om sårande av tukt och sedlighet upphävts år 1971 ökade antalet sexklubbar
snabbt för att från mitten av 1970-talet minska kraftigt. Våren 1981 fanns det
enligt utredningen femton klubbar spridda på fem polisdistrikt. Av klubbarna
låg fem i Stockholm och tre i Göteborg. På dessa åtta klubbar förekommer enligt
vad utredningen kunnat utröna över huvud taget inte någon prostitution. På
övriga klubbar, som finns i södra och mellersta Sverige, förekommer tidvis
prostitution i liten omfattning. I Malmö finns sedan år 1977 inte några sexklubbar
sedan polisen stängt de dåvarande klubbarna och inte givit nya tillstånd till
pornografisk föreställning.

Utredningen
bedömer dock att det fortfarande finns ett hundratal kvinnor som ägnar sig åt
prostitution vid sexklubbarna i landet. I fråga om kriminaUtet i samband med sexklubbarna
har berörda polismyndigheter bedömt saken så att kriminella personer och
kriminalitet förekommer, men

Prop.
1981/82:187 69

inte i större utsträckning än i anslutning till vissa
restauranger och spellokaler.

Som redan framgått har prostitutionsutredningen föreslagit
att det i 21 § AOst förs in ett straffsanktionerat förbud mot offentiiga
pornografiska föreställningar. Utredningen har inte lämnat något
författningsförslag eller närmare gått in på frågan om avgränsningen av
förbudet eller vad detta skulle innebära för fortsatt verksamhet vid sexklubbarna
med exempelvis filmförevisning.

Det helt övervägande antalet remissinstanser som tagit upp
frågan har tUlstyrkt ett förbud mot pornografiska föreställningar eller, som
flera instanser uttryckt det, ett förbud mot sexklubbar. Dessa instanser har i
regel inte tagit upp frågan om förbudets utformning eller närmare innebörd. Ett
mindre antal instanser har ansett ett förbud obehövligt med hänvisning till bl.a.
att antalet sexklubbar minskat kraftigt.

Ordningsstadgeutredningen (Kn 1977:02) har avstyrkt ett
förbud och anser att missförhållanden i samband med sexklubbsverksamheten kan
motverkas inom ramen för gällande lagstiftning. Om missförhållandena vid
klubbarna anses så allvarliga att en skärpt lagstiftning är påkallad, föreslår
utredningen att polisen ges större möjligheter att upplösa eller förbjuda
upprepning av pornografiska föreställningar. Utredningen pekar även på
gränsdragningssvårigheter vid ett förbud och på möjligheten att klubbarna utan
hinder av det nya förbudet inriktar verksamheten på bl.a. filmförevisning.

Sexualbrottskommittén, som har tillstyrkt ett förbud,
anser att detta bör avse inte bara pornografiska föreställningar utan även
andra former av nakenframträdanden som sker i anslutning till förevisning av
pornografisk film el. dyl. Syftet med ett på detta sätt utformat förbud skulle
vara att i största möjliga utsträckning förhindra kvinnor att uppträda i sexklubbsmiljö
under sådana förhållanden att steget till prostitution kan förefalla kort för
dem.

2.3 Föredragandens överväganden

Prostitution innebär en människoförnedring som bör
bekämpas. Det väsentiigaste på sikt måste vara att angripa prostitutionens
orsaker men också företeelsen som sådan måste motverkas.

Utan att bortse från allvaret i de förhållanden som
alltjämt råder vill jag inledningsvis konstatera att prostitutionen i Sverige
enligt utredningen minskat på senare år. Samma sak gäller sexklubbarna. Både
deras antal och sexklubbsprostitutionen har minskat sedan mitten av 1970-talet.
Emellertid bedömer utredningen att det fortfarande finns ett hundratal kvinnor
som ägnar sig åt prostitution vid dessa klubbar. Steget från sexklubb till
prostitution är inte långt och många gatuprostituerade har tidigare varit
verksamma i sexklubbssammanhang. Ett sätt att motverka prostitutionen är därför
att söka få bort sexklubbarna.

Prop. 1981/82:187 70

I
Malmö har polisen genom en skärpt praxis vägrat tillstånd till pornografiska
föreställningar och där finns inte längre någon sexklubb. En sådan enhetlig
tillståndspraxis med en högre prioritering av polisens kontrollverksamhet och
eventuellt ökade befogenheter för polisen att upplösa eller förbjuda pornografiska
föreställningar kan vara en väg att komma tillrätta med sexklubbsverksamheten. Ordningsstadgeutredningen,
som i sitt remissvar har avstyrkt förslaget om ett förbud mot pornografiska föreställningar,
har förordat den vägen.

I
likhet med både prostitutionsutredningen och det helt övervägande antalet
remissinstanser har jag emellertid för min del stannat för att förorda ett
generellt förbud. Ett förbud mot pornografiska föreställningar är ägnat att
motverka prostitutionen liksom den kriminalitet och det asociala levnadssätt
som främjas av den särskilda mUjön vid sexklubbarna. Ett förbud ser jag också
som en markering från samhällets sida mot en företeelse som motverkar
strävandena för jämstäUdhet meUan könen och verklig sexueU frihet byggd på samhörighet
och gemenskap. Jag vill erinra om att offentliga pornografiska föreställningar
inte är tillåtna i våra nordiska grannländer.

Som redan framgått gäller
inte AOst för tUlställningar som avses i lagen (1956:618) om aUmänna
sammankomster. Lagen äger tillämpning på sammankomster som omfattas av
mötesfriheten enligt regeringsformen. Dit hör bl.a. teaterföreställningar,
konserter, biografföreställningar och andra allmänna sammankomster för
framförande av konstnärliga verk. Väsentligen Ukartade bestämmelser gäller
enligt de två författningarna. I vissa hänseenden har emellertid allmänna
sammankomster ett starkare skydd än offentliga tillställningar. I fråga om
gränsdragningen mellan lagens och stadgans tillämpningsområden kan hänvisas tiU
prop. 1975/76:209 s. 143 och prop. 1976/77:39, av vilka det framgår att man i
gränsfall bör utgå från en helhetsbedömning. Ett pornografiskt inslag i en
teaterföreställning får sålunda anses vara en del av framförandet av det verk
som den samlade sceniska framställningen utgör och lagen blir alltså
tillämplig. En offentlig filmförevisning som ingår som ett moment i en
pornografisk föreställning är å andra sidan inte att anse som en
biografföreställning utan stadgan är tillämpUg också på sådan förevisning. Jag viU
för tydlighetens skull anmärka att enbart filmförevisning i sig aldrig kan vara
att hänföra till pornografisk föreställning i den mening som avses här.

Ett
förbud i AOst mot offentiiga pornografiska föreställningar kommer aUtså inte
att avse pornografiska inslag i teaterföreställningar. Det kan inte heller
anses nödvändigt, eftersom syftet med förbudet är att motverka prostitutionen
och att söka få bort den särskilda sexklubbsmiljön.

Jag
föreslår alltså i detta syfte ett förbud mot de föreställningar som enligt de
nuvarande reglerna kräver tillstånd. I fråga om det gällande begreppet pornografisk
föreställning hänvisar jag till brottskommissionens uttalande som jag redan
återgivit under avsnittet nuvarande bestämmelser. Jag vill

Prop.
1981/82:187 71

även
erinra om att ordet pornografisk förekommer i 16 kap. brottsbalken och där har
samma innebörd.

Ett
förbud mot pornografiska föreställningar kommer att medföra att de kvarvarande sexklubbarna
måste lägga ner sin nuvarande verksamhet. Man får givetvis förutse att de
ekonomiska intressenterna i första hand försöker anpassa sin verksamhet till
det nya förbudet och att det därigenom kan uppstå risk för nya avarter. Några remissinstanser
har mot en sådan bakgrund efterlyst ett förbud som avser mer än pornografiska
föreställningar och vUl förbjuda exempelvis andra nakenframträdanden i samband
med visning av pornografisk film. Ett sådant förbud skulle dock kräva överväganden
av en art som inte är möjUga att göra på det utredningsunderlag som för
närvarande föreligger.

Skulle
emellertid utveckUngen visa att sexklubbsverksamheten finner nya former som
medför risk för prostitution eller andra allvarUga olägenheter räknar jag med
att dessa tendenser bör kunna bemästras av de myndigheter som skulle beröras.
Det gäller främst polis- och socialmyndigheter. Jag vill här understryka vikten
av att dessa myndigheter noga följer utvecklingen. Att det nuvarande
tillståndsförfarandet slopas och ersätts av ett förbud får inte medföra att
polisen mister insynen i verksamheten. Tvärtom visar prostitutionsutredningens
betänkande att polisens kontrollverksamhet bör skärpas åtminstone i vissa
distrikt.

Prostitutionsutredningen
föreslår att förbudet mot att anordna pornografiska föreställningar tas in i
21 § AOst. I denna paragraf finns för närvarande bl.a. bestämmelser om
åldersgränser för medverkan vid vissa slag av offentliga tillställningar.
Såvitt gäller offentliga pornografiska föreställningar anges att personer under
18 år inte får medverka. Stadgandet innehåller således bl.a. regler av
förbudskaraktär. En bestämmelse om förbud mot att anordna offentlig
pornografisk föreställning bör emellertid tas in bland de inledande
bestämmelserna om offentliga tiUstäUningar. Detta bör ske genom att en ny 10 §
införs i stadgan. Den tidigare gällande 10 § upphävdes år 1969.

När
det gäller påföljdsfrågan har utredningen föreslagit straffansvar för dem som
anordnar eller ekonomiskt understödjer eller upplåter lokal för offentlig
pornografisk föreställning eller medverkar till något av detta. Däremot
föreslås inte något straffansvar för dem som uppträder vid en sådan föreställning.

Jag
instämmer i bedömningen att den som anordnar en offentiig pornografisk
föreställning skall straffas. En föreskrift härom bör införas i 29 § AOst. Den
där angivna straffskalan, böter eller fängelse högst sex månader, finner jag
lämplig även för brott mot det nya förbudet. Var och en som medverkar till ett
sådant brott bör dömas tiU ansvar härför. Det kan gälla exempelvis den som
lämnar ekonomiskt understöd eller uppsåtligen upplåter lokal tUl en
pornografisk förestäUning. Ansvar för medverkan följer av
medverkansbestämmelserna i brottsbalken utan att någon särskild föreskrift

Prop. 1981/82:187 72

tas in i AOst. Jag finner därvid inte anledning att göra
något särskilt undantag för dem som uppträder i en föreställning. För dessa kan
således åtminstone i vissa fall straffansvar följa av de aUmänna principerna
för straffbarhet vid medverkan. Däremot bör det inte förekomma att de som
närvarit vid en föreställning döms till ansvar på grund av att de varit
åskådare. Jag finner inte heller tillräcklig anledning att straffbelägga försök
till brott mot det nya förbudet, dvs. handlingar som inte, har lett till att
någon pornografisk föreställning faktiskt har kommit till stånd.

Det bör här ytterligare anmärkas att den omständigheten
att anordnandet av offentliga pornografiska föreställningar kriminaliseras
regelmässigt innebär att hyresrätten till den lokal som används för sådan
verksamhet förverkas (12 kap. 42 § första stycket 8 jordabalken). Detsamma
gäller nyttjanderätten till en lägenhet som innehas med bostadsrätt; se 33 §
bostadsrättslagen (1971:479).

3 Upprättat lagförslag

I enUghet med vad jag har anfört nu har det inom
socialdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i allmänna
ordningsstadgan (1956:617).

Förslaget har upprättats i samråd med chefen för kommundepartementet.

Förslaget bör fogas till regeringsprotokollet i detta
ärende som bila-ga 2.'

4 Specialmotivering

9 §

Begreppet pornografisk föreställning har utmönstrats ur
paragrafens uppräkning av tillställningar. Det finns ingen anledning att särskilt
ange en förbjuden tillställning i denna definition av offentlig tillställning.
Offentlig pornografisk föreställning omfattas dock alltjämt av stadgans regler.
Det är nämligen en tUlställning som anordnas för allmänheten pch som inte avses
i lagen om allmänna sammankomster. Av nästföljande 10 § framgår att offentiig tiUställning
som utgör pornografisk föreställning inte får anordnas.

10 §

Det nu införda förbudet avses inte medföra någon ändring
av begreppet pornografisk föreställning. I fråga om begreppets innebörd
hänvisas tdl

' Bilagan har uteslutits här. Förslaget är likalydande med
det som är fogat till propositionen.

Prop. 1981/82:187 73

brottskommissionens uttalande som återgivits i den allmänna
motiveringen under avsnitt 2,1,

Den grundläggande definitionen avser alltså en
föreställning vid vilken sexuella situationer eller händelseförlopp framställs
på ett ohöljt och utmanande sätt. Ordet pornografisk finns även i 16 kap.
brottsbalken. Avsikten har varit och är att det skall ha samma innebörd i AOst.

Enligt hittillsvarande praxis när det gäller tillstånd
till pornografisk föreställning har enskild posering i anslutning till
föreställningen ansetts utgöra en del av den offentliga tillställningen och
alltså omfattats av tillståndstvånget. Detta betraktelsesätt bör bibehållas.
Förbudsregeln omfattar alltså även enskild posering, om den kan anses utgöra
eller vara en del av en tillställning, som anordnas på sådant sätt att
allmänheten äger tillträde.

Det skall erinras om att pornografiska inslag vid
framförande av ett konstnärUgt verk såsom exempelvis en teaterföreställning kan
falla utanför stadgans och därmed förbudets tillämpningsområde. I fråga om
denna avgränsning hänvisas till det som anförts under avsnitt 2.3.

113 § AOst föreskrivs anmälningsskyldighet för den som
vill anordna en annan offentlig föreställning än en sådan för vilken fordras
tillstånd. Pornografiska föreställningar omfattas givetvis inte av denna
föreskrift, eftersom de är förbjudna enligt 10 §.

Enligt 19 § AOst får poUsen under vissa omständigheter
upplösa en offentlig tillställning. Det gäller bl.a. om där förekommer något
som strider mot lag. Med stöd av 19 § i den redan gäUande lydelsen får polisen
alltså möjlighet att upplösa en offentlig tUlställning som hålls i strid mot
förbudet i 10 §.

21 §

Eftersom pornografiska föreställningar har förbjudits, har
ur paragrafen utmönstrats den hittillsvarande åldersgränsen för medverkan vid
sådana föreställningar och förbudet mot förråande sexuella eller sadistiska
beteenden.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över
förslaget till lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enUghet med föredragandens
hemställan.

Prop. 1981/82:187 74

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1982-03-16

Närvarande: f. d. justitierådet Petrén, regeringsrådet
Delin, justitierådet Bengtsson.

EnUgt lagrådet den 12 mars 1982 tillhandakommet utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 11 mars 1982 har regeringen på
hemställan av statsrådet och chefen för socialdepartementet Söder beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i allmänna ordningsstadgan
(1956:617).

Förslaget har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Leif Lindgren.

Förslaget föranleder följande yttrande:

29 § Lagrådet:

Enligt motiven skall också medverkan till brottet straffas
enligt brottsbalkens bestämmelser härom, varvid något särskilt undantag inte
gjorts för dem som uppträder i en pornografisk föreställning; för dem skulle
"åtminstone i vissa fall" straffansvar följa av de allmänna
principerna för medverkan. Åskådare till föreställningen skulle däremot gå fria
från straff. I anledning av dessa motivuttalanden bör framhåUas, att rättsläget
i fråga om medverkan i situationer av detta slag framstår som i viss mån oklart
på specialstraffrättens område. Bl. a. kan erinras om principen att vid brott,
som med nödvändighet förutsätter annan persons medverkan ("concursus necessarius"),
denne andre i vissa fall går fri från medverkansansvar. Av betydelse anses här
vara bl. a. graden av medverkan och vidare straffbudets skyddsobjekt; avser
straffbudet att tillvarata just den medverkandes intresse, är han ofta straffri.
(Se närmare Beckman m. fl.. Kommentar till brottsbalken II, 4 uppl. s. 607, 610, Strahl, Allmän
straffrätt s. 286 f, Thornstedt, Om förelagaransvar s. 88 ff.)

Enligt remissprotokollet (avsnitt 2.3) är syftet med
lagstiftningen att motverka prostitution samt den kriminalitet och det asociala
levnadssätt som miljön vid sexklubbarna främjar och vidare att markera
strävandena för jämställdhet mellan könen och "verklig sexuell frihet
byggd på samhörighet och gemenskap". Avsikten är alltså både att skydda de
uppträdande och att tillvarata mera allmänna intressen. En tillämpning av
allmänna straffrättsliga

Bilaga 4

Prop. 1981/82:187 75

principer
torde därför leda tUl att de som aktivt deltagit i den förbjudna verksamheten
genom att uppträda i den pornografiska föreställningen kan dömas för medverkan,
låt vara att bestämmelsen i 23 kap. 5 § brottsbalken inte sällan torde bli
tillämplig. Vad åter gäller åskådare torde det stämma bäst med samma principer
att denna kategori går fri från straffansvar med hänsyn till den ringa grad
vari de kan anses ha främjat brottet. - Godtas denna avgränsning av
straffbarheten, synes det inte erforderligt att i paragrafen införa någon
särskild medverkansbestämmelse som närmare preciserar rättsläget (jfr NJA II 1980
s. 402 f).

Ikraftträdandebestämmelsen
Lagrådet:

Avsaknaden av särskilda
övergångsregler för fall, där ett enligt äldre bestämmelser meddelat tiUstånd
avser rätt att anordna pornografisk föreställning även under tid efter den 1
juli 1982, innebär att sådana tillstånd upphör att gälla med utgången av juni
månad samma år. Det synes emellertid bäst förenligt med vanligen tillämpade
lagstiftningsprinciper att en innehavare av sådant tillstånd ges nödigt rådrum
att aweckla verksamheten. Med hänsyn härtill förordar lagrådet att efter den
föreslagna ikraftträdandebestämmelsen intages en övergångsregel av förslagsvis
följande innehåU:

"I fråga om
dessförinnan meddelade tillstånd, som innefattar rätt att anordna pornografisk
föreställning även under tid efter ikraftträdandet, tillämpas äldre
bestämmelser, dock längst till utgången av september månad 1982."

Bengtsson
är av skiljaktig mening och anför:

Frågan om förbud mot
offentliga pornografiska tillställningar har en längre tid diskuterats, och ett
sådant förbud har föreslagits av prostitutionsutredningen (SOU 1981:71). Inte
ens om en arrangör i något undantagsfall fått tiUstånd för tiden efter den 30
juni 1982 kan han anses ha större behov av ett rådrum för omställning. Med
hänsyn härtill och till de skäl som ligger bakom lagstiftningen ansluter jag
mig till departementsförslagets ståndpunkt att förbudet skall gälla generellt
från och med den 1 juli 1982.

Prop.
1981/82:187 76

INNEHÅLL

Regeringens proposition................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Propositionens
lagförslag ............................................. 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars 1982.. 5

1
Inledning.................................................................. ........ 5

2
Föredragandens
överväganden............................... ........ 7

2.1 Allmänna utgångspunkter................................ 7

2.1.2
Prostitutionens
orsaker......................... 8

2.1.3
Den ekonomiska
omfattningen.............. 10

2.1.4
Kvinnorna.............................................. 10

2.1.5
Männen................................................. 11

2.1.6
Kopplarna.............................................. 11

2.1.7
Samhället ............................................. 12

2.2 Förebyggande insatser.................................... ...... 12

2.2.1
Samhällsplanering................................. ...... 13

2.2.2
Föräldrautbildning.................................. 13

2.2.3
Skolan................................................... ...... 14

2.2.4
Elevvårds- och
barnstugepersonal........ 16

2.3 Sociala insatser................................................ 17

2.3.1
Malmöprojektet................................................ ...... 17

2.3.2
Socialtjänsten.................................................. 18

2.3.3
Fortsatt
forskning kring prostitution................. 19

2.4 Information och utbildning................................ 20

2.4.1 Sexual- och samlevnadsupplysning till unga män

och pojkar ............................................ ..... 21

2.4.2
Sexual- och
samlevnadsupplysning till invandrarmän 22

2.4.3
Ungdomsmottagningar.......................... ..... 23

2.4.4
Abort- och
preventivmedelsrådgivning, mödravårds- och barnavårdscentraler 23

2.4.5
Veneriska
sjukdomar............................. ..... 24

2.4.6
Allmän
upplysning och opinionsbildning ..... 24

2.4.7
Prostitutionsförebyggande
arbete........ ..... 25

2.5 Förbud mot offentliga pornografiska föreställningar
... 26

3
Hemställan................................................................ ..... 27

4
Beslut........................................................................ ..... 27

Bilaga 1 Sammanfattning av prostitutionsutredningens
förslag .... 28

Bilaga 2 SammanstäUning av remissyttranden ............ 36

Bilaga 3 Lagrådsremiss om förbud mot offentliga
pornografiska

föreställningar beslutad den 11 mars 1982 ................... ..... 64

Bilaga 4 Utdrag ur lagrådets protokoll den 16 mars 1982 74

GOTAB 71116 Slockholm 1982