Prop. 1981/82:188

Prop.
1981/82:188 Regeringens proposition

1981/82:188

med
förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, m. m.

beslutad
den 25 mars 1982.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag för den åtgärd eller det ändamål som framgår
av föredragandens hemställan.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

INGEMAR
ELIASSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Propositionen
innehåller bl. a. förslag till ändringar i lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen).

För
att handläggningen av ärenden om tillstånd (koncession) att dra fram och
utnyttja elektriska ledningar inte skall föregripas föreslås att det i eUagen
tas in bestämmelser om straffansvar för den som drar fram en koncessionspliktig
ledning utan koncession. I samma syfte föreslås att större transformator- eller
kopplingsstationer inte får uppföras förrän koncession beviljats för vissa
därtill hörande ledningar.

Vidare
föreslås att en kraftiedningsägare skall vara skyldig att ta bort ledningar och
vidta andra återställningsarbeten när koncessionen .upphör eller ledningen
dragits fram utan koncession.

Det
föreslås också att vissa administrativa föreskrifter tas bort ur ellagen.

Hämtöver
föreslås ändringar i vissa lagar till följd av den nyligen beslutade ändringen
av myndighetsorganisationen på energiområdet. Detta gäller fömtom ellagen
också lagen (1978:160) om vissa rörledningar och lagen (1942:335) om särskUda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

De
föreslagna lagändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1982.

Slutligen
tas i propositionen upp vissa frågor om planering av kraftledningar m. m.

1
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 188

Prop. 1981/82:188

Förslag
till

Lag
om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar

Härigenom
föreskrivs att 2§ I mom,, 2§ 7 mom,, 2§ 8 mom,, 2§ 9 mom., 3 och 4§§ samt 5§ 1
mom. lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

För framdragande eller begagnande av elektrisk starkslrömsledning
erfordras tillstånd av regeringen eller den regeringen bemyndigar.

TiUstånd må avse ledning med en i huvudsak bestämd
sträckning (linjekoncession) eUer ledningsnät inom visst område (områdeskoncession).

Regeringen äger medgiva, all vissa slag av ledningar eller
ledningar inom vissa områden skola vara undantagna från vad i första stycket
sågs.

Elektriska starkslrömsledningar får inte dras fram eller
begagnas utan tillstånd (koncession) av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. TUl en lednings framdragande räknas inte bara själva byggandet av
ledningen utan också schaktning, skogsavverkning eller därmed jämförliga
åtgärder för att bereda plats för ledningen.

En koncession skaU avse en ledning med i huvudsak bestämd
sträckning (Unjekoncession) eller ledningsnät inom ett visst område
(områdeskoncession).

En transformator- eller kopplingsstation som är avsedd
för en spänning av 40 kilovolt eller däröver och som skall anslutas till en
eller fiera nya ledningar får inte börja byggas förrän koncession har meddelats
för framdragande av minst en ny ledning eller m.edgivan-de har lämnats enligt 8
mom. för sådant framdragande.

Regeringen får medge undantag från bestämmelserna i första
och tredje styckena i fråga om vissa slag av ledningar eller stationer eller i
fråga om ledningar eller stationer inom vissa områden.

2 § 7 mom.

Koncessionshavaren är skyldig att, på framställning av den
som nyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar komma i åtnjutande
därav, för åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig reglering av
pris och övriga villkor för leverans eller överföring av strömmen.

' Senaste lydelse 1975:68. Senaste lydelse 1975:68.

Prop. 1981/82:188

Nuvarande lydelse

Prisreglering verkslälles av en särskild nämnd, bestående
av fem av regeringen för viss lid förordnade ledamöter. Vid förordnandet av
ledamöter skaU tillses, att såväl leveransintressena som förbrukar-intressena
bliva representerade.

Framställning
om prisreglering skaU ingivas liU slatens industriverk, som, därest framstäUningen
ej finnes uppenbart ogrundad, har att överlämna den tUl nämndens prövning.
Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering prövas i
enahanda ordning; sådan framställning må göras jämväl av anläggningens innehavare.

Över
statens industriverks eller nämndens beslut må klagan icke föras. Avtal
stridande mot nämndens beslut vare utan verkan.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestrides av aUmänna
medel. Närmare föreskrifter angående nämndens verksamhei meddelas av
regeringen.

Föreslagen lydelse

Frågor om prisreglering prövas av den myndighet som
regeringen bestämmer.

Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad
prisreglering får göras också av anläggningens innehavare.

Avtal, som strider mol beslut om prisreglering, är utan
verkan.

Föreligga
särskilda skäl att elektrisk starkströmsledning fram-drages redan innan
erforderlig koncession meddelats, äger regeringen eUer den regeringen därtill
bemyndigar förklara hinder i sådant hänseende ej möta; och må därefter, när
anläggningen är färdig alt tagas i bruk, i avvaktan på att ingiven ansökan om
koncession varder slutligt prövad, tillstånd till dess nyttjande tills vidare
under tre år meddelas i den ordning regeringen föreskriver.

Regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer får, om särskilda skäl föreligger,
medge att en elektrisk starkströmsledning får dras fram redan innan behövlig
koncession har meddelats eller att en transformator- eller kopplingsstation
får byggas utan hinder av bestämmelsen i 1 mom. tredje stycket. När ledningen
är färdig att tas i bruk får, i den ordning som regeringen föreskriver,
tillstånd lämnas alt tills vidare under tre år begagna ledningen i avvaktan på
att koncessionsansökningen slutUgt prövats.

2 § 9 mom."

Den som olovligen nyttjar elek- Den som uppsåtligen eller av

trisk starkströmsledning eller oaktsamhet
drar fram eller begag-

' Senaste lydelse 1975:68. " Senaste Ivdelse
1957:383.

Prop.
1981/82:188

Nuvarande lydelse

bryter mot föreskrift som givits vid meddelande av
koncession, straffes med dagsböter, där ej förseelsen är särskUt belagd med
straff enligt allmän strafflag.

Föreslagen lydelse

nar en elektrisk starkströmsledning utan att ha
koncession, där detta behövs, eller bryter mot något villkor som gäller för en
koncession döms till böter.

TUI
samma påföljd döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
bestämmelsen i 1 mom. tredje stycket.

I mom. Ansökan om linjekoncession skall vara åtföljd av
fullständig beskrivning över del tillämnade företaget med kostnadsförslag, avfattning
på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för
anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar på ägare och innehavare av de
fastigheter, över vilka ledningen skall framdragas eUer i vilkas mark den
skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behövliga, samt uppgift
på de överenskommelser som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött.

2 mom. Ansökan om områdeskoncession skall vara åtföljd av

a)
karta
över området med angivande av sökanden tillhöriga ledningar, med spänning
överstigande Ivåhundrafemtio voU mellan en ledare och jord eUer vid icke
direkt jordat system mellan två ledare, jämte malande ledningar och stationer
inom området samt huvud-sakUg sträckning av ledningar med samma spänning, vilka
erfordras enligt den under b) angivna planen;

b)
plan
över områdets framtida försörjning med elektrisk ström; och

c) uppgift om spänning och

strömart.

1 mom. Upphör en koncession

att gälla, är den som senast haft

koncessionen skyldig att ta bort

ledningen med tiUhörande anlägg

ningar och vidta andra åtgärder för

återställning, om detta är påkaUat

från allmän eller enskild synpunkt.

Frågan om skyldighet att vidta sådana åtgärder prövas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Prövningen skall ske
i samband med att koncessionen upphör.

Iakttar den som har haft koncessionen inte vad som har
ålagts honom, får den myndighet som har alt pröva frågor om
återställnings-åtgärder vid vUe förelägga honom att fullgöra sina åligganden.
Ett vitesföreläggande skall delges.

2 mom.
Har en elektrisk stark

strömsledning dragits fram utan

koncession, där detta behövs, får

regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer före

lägga ledningens innehavare att ta

bort ledningen med tillhörande an

läggningar och vidta andra åtgär

der för återställning, om detta är

påkallat från allmän eller enskUd

synpunkt.

Föreläggandet får förenas med vite. Ett vitesföreläggande skaU
delges.

' Senaste lydelse av 1 mom. 1972:721. Senaste lydelse av
2-5 mom. 1957:383.

Prop. 1981/82:188

Nuvarande lydelse

3 mom. Finnes ej ansökan böra omedelbart avslås, skall
tillfälle att yttra sig beredas vederbörande länsstyrelse, kommuner och muni-cipalsamhällen,
som beröras av anläggningen, ägare och innehavare av fastigheter, som
angivas i 1 mom., så ock annan, som kan lida men av företaget.

Föreslagen lydelse

3 mom. Om annans mark behöver tas i anspråk för sådana
återställningsåtgärder som avses i I eller 2 mom., får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer besluta att tillträde till marken skall
lämnas under viss tid.

Återställningsåtgärderna skall utföras så, att minsta
skada och intrång vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om
markens ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende marken
samtyckt tiU det eller den myndighet som avses i första stycket lämnat
tillstånd tiU åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är
oundgängligen nödvändig för att återställningsåtgärderna skall kunna vidtas.

Föranleder återställningsåtgärderna skada eller intrång,
skall ersättning härför utgå. Talan om ersättning väcks vid den
faslighets-domstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

4
mom. Vad
i I mom. stadgats om skyldighet all förete karta samt vissa förteckningar och
uppgifter så ock vad i 3 mom. föreskrivits om inhämtande av yttranden gälle ej
beträffande ansökan om koncession å ledning inom järnvägsområde.

5
mom.
Ansökan om förklaring, varom 12 § 8 mom. sägs, skall vara åtföljd av karta,
vara anläggningen angivils, ävensom av de uppgifter i övrigt rörande
anläggningen och dess ändamål, som må erfordras för prövning av sådan ansökan.

4 § ''

För skada, orsakad genom inverkan av elektrisk ström från
anläggning, som har egen generator eller transformator, ansvare anläggningens
innehavare. Har skada timat genom inverkan av elektrisk ström från anläggning,
som icke har egen generator eller transformator, svare innehavaren av den
anläggning, från vilken strömmen tillförts förstnämnda anläggning.

■ Senaste lydelse 1970:905.

Prop.
1981/82:188

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Har
skadan tillkommit genom händelse av högre hand, vare anläggningens innehavare
ej ansvarig för skadan, där han icke kunnat genom iakttagande av föreskrivna
skyddsåtgärder avvända densamma.

Vad i
första stycket sägs gäller ej skada som uppkommit inom byggnad genom inverkan
av ström, vilken med en spänning av högst tvåhundrafemtio volt, räknat så som
angives i 3 § 2 mom. a), tillförts förbmkningsanläggning för starkström.

Vad i
första stycket sägs gäller ej skada som uppkommit inom byggnad genom inverkan
av ström, vilken med en spänning av högst tvåhundrafemtio volt mellan en
ledare och jord eller vid icke direkt jordat system mellan två ledare tillförts
förbrukningsanläggning för starkström.

Med generator eUer transformator avses i denna paragraf
icke apparat, som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning i telegraf-,
telefon- eUer annan dyhk anläggning.

5 § 1 mom.'

Kan elektrisk anläggning genom inverkan på redan befintlig
dyUk anläggning vålla skada å person eller egendom eller störning i driften,
svarar innehavaren av förstnämnda anläggning för erforderliga åtgärder vid
denna för att förebygga sådan skada eUer störning.

Innehavare av starkströmsanläggning, i vilken vid enfasigt
fel kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, vare och
pliktig att, så snart han vunnit kännedom om senare tillkommen anläggning
för svagström eller för starkström med en spänning av högst / 000 volt,
räknat så som angives i 4 § tredje stycket, vidtaga erforderliga åtgärder vid
sin anläggning för att förebygga att denna genom inverkan på den andra
anläggningen medelst induktion eller förhöjda markpotentialer vållar skada å
person eller egendom eller annan störning än ljudstörning.

Ändras anläggning i fråga om läge, utförande eller drift
så, att ökad risk uppkommer för skada eller störning, skall i fråga om
skyldighet att svara för skyddsåtgärd som föranledes av den ökade risken
anses som om ny anläggning tiUkommit.

Anläggning
skall anses ha tillkommit då den togs i bruk. Är anläggning i olika delar att
anse som tillkommen vid skilda tidpunkter, skall vaije sådan del anses som en
särskild anläggning.

Innehavare av starkströmsanläggning, i vilken vid enfasigt
fel kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än femhundra ampere, vare
ock pliktig att, så snart han vunnit kännedom om senare tillkommen anläggning
för svagström eller för starkström med en spänning av högst sexhundra volt,
räknat så som angives i 3 § 2 mom. a), vidtaga erforderliga åtgärder vid sin
anläggning för att förebygga att denna genom inverkan på den andra
anläggningen medelst in-duktion eller förhöjda markpotentialer våUar skada å
person eller egendom eller annan störning än ljudstörning.

' Senaste lydelse 1970:905.

Prop. 1981/82:188 7

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Har en ledning som avses i denna lag dragits fram före
ikraftträdandet tillämpas bestämmelserna i 3 § i den nya lydelsen endast om
ledningen är i bmk vid ikraftträdandet eller tas i bmk därefter och
återställningsåtgärden är påkallad från allmän synpunkt.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:160) om vissa
rörledningar dels att 24 § samt mbriken närmast före denna paragraf skall
upphöra att gälla, dels att 3, 7-9, 13 samt 15-21 §§ skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§ Fråga om koncession prövas av regeringen.

Ansökan om koncession ges in Ansökan om koncession ges in

till statens industriverk. Den som till den myndighet som
regeringen

söker koncession skall erlägga an- bestämmer. Den som söker

sökningsavgift i enlighet med vad koncession skall erlägga ansökning

regeringen föreskriver. savgift i enlighet med vad regering

en föreskriver.

7§

Uppkommer genom verksamhet Uppkommer genom verksamhet

för vilken koncession har medde- för vilken
koncession har medde

lats enligt denna lag betydande olä- lats
enligt denna lag betydande olä

genhet som icke förutsågs när genhet som
icke förutsågs när

koncessionen meddelades, får rege- koncessionen
medelades, får rege

ringen eller, efter regeringens be- ringen
eller den myndighet som re-

myndigande, statens industriverk geringen
bestämmer föreskriva

föreskriva villkor som är ägnat att villkor
som är ägnat att förebygga

förebygga eller minska olägenher- eller
minska olägenheten för framti-

ten för framtiden. den.

8§ Koncessionshavaren är skyldig att mot ersättning
ombesörja transport genom ledningen åt annan, om det kan ske utan väsentiigt
förfång för koncessionshavaren.

Fråga om skyldighet enligt första Fråga om skyldighet enligt första

stycket prövas av slatens industri- stycket prövas av den
myndighet

verk. som regeringen bestämmer.

9§

Koncessionshavaren och den Koncessionshavaren
och den

som har påkallat transport är skyl- som har påkallat
transport är skyldiga att på anfordran tillhandahålla diga att på anfordran
tillhandahälla statens industriverk de tekniska den myndighet som har
att pröva

Prop.
1981/82:188

Föreslagen lydelse

frågor enligt 8§ de tekniska och ekonomiska uppgifter
som behövs för prövningen.

Nuvarande lydelse

och ekonomiska uppgifter som behövs för prövning av fråga
som avses i8§.

I fråga om denna uppgiftsskyldighet skall 4-7 och 12 §§
lagen (1956: 245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och
konkurrensförhållanden tillämpas.

13§

Koncession
får ej överlåtas utan medgivande av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av statens industriverk.

Koncession
får ej överlåtas utan medgivande av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Åsidosätter
koncessionshavare för koncessionen gällande villkor eller för ledningens
drift gällande säkerhetsbestämmelse eller uppfyller han ej förpliktelse som
åvilar honom enligt denna lag, får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer, återkalla koncessionen. Detsamma gäller om koncessionshavare under
tre år i följd ej har haft ledningen i bruk.

Åsidosätter koncessionshavare för koncessionen gällande
villkor eller för ledningens drift gällande säkerhetsbestämmelse eller uppfyller
han ej förpliktelse som åvilar honom enligt denna lag, får regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, statens industriverk återkalla koncessionen.
Detsamma gäller om koncessionshavare under tre år i följd ej har haft ledningen
i bmk.

I6§

Upphör
koncession att gälla, är den som senast har innehaft koncessionen skyldig att
taga bort ledningen och vidtaga andra åtgärder för återställning, om detta är
påkallat från allmän eller enskild synpunkt.

Frågan
om skyldighet att vidtaga sådana återställningsåtgärder skall prövas av
regeringen / samband med att koncessionen upphör. Regeringen får överlämna
till statens industriverk att pröva sådan fråga.

Iakttager den som har innehaft koncessionen icke vad som
har ålagts honom, får myndighet som avses i andra stycket vid vite förelägga
honom att fullgöra sina åligganden. Vitesföreläggande skall delges.

Frågan
om skyldighet att vidtaga sådana återställningsåtgärder skall prövas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Prövningen skall ske
i samband med att koncessionen upphör.

Iakttager den som har innehaft koncessionen icke vad som
har ålagts honom, får den myndighet som har att pröva frågor om återställningsåtgärder
vid vite förelägga honom att fullgöra sina åligganden. Vitesföreläggande
skall delges.

Har någon
framdragit ledning utan att inneha koncession, där sådan kräves, får slatens
industriverk förelägga honom att taga bort led-

Har någon
framdragit ledning utan att inneha koncession, där sädan kräves, får den
myndighet som regeringen bestämmer förelägga

Prop. 1981/82:188

Nuvarande lydelse

ningen och vidtaga andra åtgärder för återställning, om
detta är påkallat från allmän eller enskild synpunkt.

Föreläggandet får förenas med vite.

Föreslagen lydelse

honom att taga bort ledningen och vidtaga andra åtgärder
för återställning, om detta är påkallat från allmän eller enskild synpunkt.

Vitesföreläggande skall delges.

Kräves
för vidtagande av återställningsåtgärder enligt 16 eller 17 § att annans
mark tages i anspråk, får den myndighet som regeringen bestämmer besluta
att tillträde till marken skall lämnas under viss tid.

Återställningsåtgärderna
skall utföras så, att minsta skada och intrång vållas. Byggnad får uppföras
och väg byggas endast om markens ägare och innehavare av nyttjanderätt eller
servitut avseende marken samtyckt därtill eller den myndighet som
regeringen bestämmer lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd till sådan
åtgärd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig för att
återställningsåtgärder skall kunna vidtagas.

Kräves för vidtagande av återställningsåtgärder enligt 16
eller 17 § att annans mark tages i anspråk, får statens Industriverk besluta
att tillträde till marken skall lämnas under viss tid.

Återställningsåtgärderna skall utföras så, att minsta skada
och intrång vållas. Byggnad får uppföras och väg byggas endast om markens
ägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitut avseende marken samtyckt
därtill eUer statens industriverk lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd tiU
sådan åtgärd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig för att
återställningsåtgärder skall kunna vidtagas.

Föranleder återställningsåtgärderna skada eller intrång,
skall ersättning härför utgå. Talan om ersättning väckes vid den
fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

19§

Statens
industriverk utövar tillsyn över efterlevnaden av vad som i eller med stöd av
denna lag föreskrives om framdragande eller begagnande av rörledning eller om
vidtagande av återstäUningsåt-gärder.

Koncessionshavare
skall på anfordran lämna industriverket de upplysningar och handlingar som
behövs för tiUsynen. Industriverket får för visst fall meddela bestämmelser
för att trygga efterlevnaden av vad som i eller med stöd av denna lag föreskrives
i fråga om framdragande eller begagnande av rörledning eller om vidtagande av
åter-

Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över
efterlevnaden av vad som i eller med stöd av denna lag föreskrives om
framdragande eller begagnande av rörledning eller om vidtagande av
återställningsåtgärder.

Koncessionshavare
skall på anfordran lämna den myndighet som avses i första stycket de upplysningar
och handlingar som behövs för tillsynen. Myndigheten får för visst fall meddela
bestämmelser för att trygga efterlevnaden av vad som i eUer med stöd av denna
lag föreskrives i fråga om framdragande eller begagnande av rörledning eller

Prop. 1981/82:188

Nuvarande lydelse ställningsåtgärder.

Föreslagen
lydelse

10

om vidtagande av återställningsåtgärder.

Den som har att utöva tillsyn äger tillträde till
anläggning, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrives, och får göra
sig underrättad om förhållande av betydelse för tillämpningen av föreskrift
eller villkor för verksamheten.

20!

Uppfyller koncessionshavare
icke villkor som har meddelats med stöd av 6§ första stycket eller 7§ eller
efterkommer han icke vad som föreskrives eller begäres med stöd av 19 § andra
eller tredje stycket, får statens industriverk vid vite förelägga honom att
fullgöra sina skyldigheter. Vitesföreläggande skall delges.

Bedrives verksamhet på sådant sätt att uppenbar fara för
allmänt eller enskilt intresse uppkommer, får statens industriverk förbjuda
verksamhetens fortsatta bedrivande. Sådant förbud länder omedelbart till
efterrättelse.

Uppfyller koncessionshavare
icke villkor som har meddelats med stöd av 6§ första stycket eller 7§ eller
efterkommer han icke vad som föreskrives eller begäres med stöd av 19 § andra
eller tredje stycket, får den myndighet som regeringen bestämmer vid vite
förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter. Vitesföreläggande skall
delges.

Bedrives verksamhet på sådant sätt att uppenbar fara för
allmänt eller enskilt intresse uppkommer, får den myndighet som regeringen
bestämmer förbjuda verksamhetens fortsatta bedrivande. Sådant förbud länder
omedelbart till efterrättelse.

Åsidosattes
förbud som har meddelats enligt 20 § andra stycket, får överexekutor på
ansökan av den myndighet som har meddelat förbudet meddela handräckning för
att åstadkomma rättelse.

Åsidosattes förbud som statens industriverk har meddelat
enligt 20 § andra stycket, får överexekutor på ansökan av industriverket
meddela handräckning för att åstadkomma rättelse.

I fråga om handräckning som avses i första stycket finns
bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981; 847).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Senaste lydelse 1981:866.

Prop. 1981/82:188 11

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar

Härigenom föreskrivs att 8, 10-13 samt 15-18 §§ lagen
(1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Frågor som avses i 3—5 §§ och Frågor som
avses i 3-5 §§ och

7 § prövas av en särskild nämnd 1 § prövas av den
myndighet som

(krigsskyddsnämnden för kräftan- regeringen bestämmer (prövnings

läggningar), myndigheten).

Fråga om kostnadsfördelning enligt 6 § prövas av allmän
domstol.

10 §

Krigsskyddsnämnden äger, när Prövningsmyndighelen äger, när

det
erfordras, utan hinder av vad det
erfordras, utan hinder av vad

den förut
bestämt meddela nya eller den förut bestämt meddela nya eller

ändrade
föreskrifter. ändrade föreskrifter.

11 §

Innan någon utför i denna lag av- Innan någon utför i denna lag av

sedd anläggning eller verkställer sedd
anläggning eller verkstäUer

väsentlig ombyggnad, ändring eller väsentlig
ombyggnad, ändring eller

utvidgning av sådan anläggning, utvidgning
av sådan anläggning,

skall han göra anmälan hos krigs- skall
han göra anmälan hos pröv-

skyddsnämnden för prövning av ningsmyndigheten
för prövning av

fråga, som avses i 3 §. fråga, som avses i 3 §.

Påböijas ej arbetet inom två år Påbörjas ej arbetet inom två år

från det nämndens prövning ägde från det myndighetens prövning

mm, skall anmälan ånyo göras hos ägde rum, skall anmälan ånyo göras

nämnden. hos myndigheten.

Vid anmälan skola fogas erforderliga ritningar över anläggningen
och de uppgifter, som tarvas för prövningen.

12 § '

Mål om tillstånd enligt vattenia- Mål om tillstånd enligt vattenla

gen (1918:523) till anläggning, som gen
(1918:523) tUl anläggning, som

under 2 § 1) eller 2) sägs, eller till under
2 § 1) eller 2) sägs, eller till

väsentlig ombyggnad, ändring eUer väsentlig
ombyggnad, ändring eller

utvidgning av sådan anläggning må utvidgning
av sådan anläggning må

ej avgöras med mindre krigsskydds- ej
avgöras med mindre prövnings

nämndens utlåtande föreligger. myndighetens
utlåtande föreligger.

Vad i första stycket är stadgat gäller också ärende
angående tillstånd enligt 2 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elek-

' Senaste lydelse 1981:598.

Prop.
1981/82:188

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12

triska anläggningar, tUl utförande av elektrisk ledning
som under 2 § 3) i denna lag sägs samt ärende angående koncession enligt lagen
(1978:160) om vissa rörledningar, dock ej om ärendet avser rörledning för
transport av fjärrvärme.

13 §
Den ökning i byggnadskostnaden, som föranledes av skyddsåtgärd enligt denna
lag, skaU icke tagas i beräkning vid prövning, som i 2 kap. 3 § första stycket
vattenlagen sägs.

Vid
meddelande av tillstånd, som i 12 § första stycket omförmäles, skola av krigsskyddsnämnden
med avseende å vattenbyggnadens utförande givna föreskrifter beaktas.

Vid
meddelande av tillstånd, som i 12 § första stycket omförmäles, skola av
prövningsmyndigheten med avseende å vattenbyggnadens utförande givna
föreskrifter beaktas.

Envar, som
äger eller innehar i denna lag avsedd anläggning, vare pliktig tåla, att
myndighet, vilken har att utöva ledningen av CivUförsvaret vid anläggningen, krigsskyddsnämnden
eller den nämnden därtill utser besiktigar anläggningen för utrönande, vilka
skyddsåtgärder som vidtagits eller böra vidtagas.

Envar, som
äger eller innehar i denna lag avsedd anläggning, vare pliktig tåla, att
myndighet, vilken har att utöva ledningen av civilförsvaret vid anläggningen,/7röv«/ni-myndigheten
eller den myndigheten därtill utser besiktigar anläggningen för utrönande,
vilka skyddsåtgärder som vidtagits eUer böra vidtagas.

Krigsskyddsnämnden äger vid vite tillhålla den, som är
pliktig att vidtaga skyddsåtgärd enligt denna lag, att fullgöra sin skyldighet.

Underlåter den, som enligt nämndens beslut skall utföra
viss åtgärd, att utan dröjsmål vidtaga densamma, må den myndighet, som har att
utöva ledningen av civilförsvaret vid anläggningen, utföra åtgärden på den
försumliges bekostnad.

Krigsskyddsnämnden och den i andra stycket avsedda
myndigheten vare berättigade att erhålla nödig handräckning av länsstyrelsen.
Denna må ock i fall, som avses i andra stycket, uttaga kostnaden för åtgärden
av den försumUge.

Prövningsmyndigheten
äger vid vite tillhålla den, som är pliktig att vidtaga skyddsåtgärd enligt
denna lag, att fullgöra sin skyldighet.

Underlåter
den, som enligt prövningsmyndighetens beslut skall utföra viss åtgärd, att
utan dröjsmål vidtaga densamma, må den myndighet, som har att utöva ledningen
av civilförsvaret vid anläggningen, utföra åtgärden på den försumliges
bekostnad.

Prövningsmyndigheten
och den andra i föregående stycke avsedda myndigheten vare berättigade att
erhålla nödig handräckning av länsstyrelsen. Denna må ock i fall, som avses i
andra stycket, uttaga kostnaden för åtgärden av den försumUge.

Prop. 1981/82:188 13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 § -

Mot krigsskyddsnämndens beslut Mot prövningsmyndighetens be

rörande ersättning enligt 7 § föres slut
rörande ersättning enligt 7 §

talan hos kammarrätten genom be- föres talan
hos kammarrätten ge-

svär, nom besvär.

Talan mot annat beslut av krigs- Talan mot annat beslut av pröv-

skyddsnämnden
enligt denna lag ningsmyndigheten enligt denna lag

föres hos regeringen genom besvär. föres hos regeringen genom besvär.

Där ej annorlunda förordnas, skaU Där ej annorlunda förordnas, skall

beslutet dock omedelbart lända till beslutet dock omedelbart lända till

efterrättelse. efterrättelse.

18 § Underlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet,
varom stadgas i 11 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

Samma lag vare, där någon utför Samma lag vare, där någon utför

i denna lag avsedd anläggning eller i
denna lag avsedd anläggning eller

verkställer väsentlig ombyggnad, verkställer
väsentlig ombyggnad,

ändring eller utvidgning av sådan ändring
eller utvidgning av sådan

anläggning i strid mot krigsskydds- anläggning
i strid mot prövnings

nämndens föreskrifter. myndighetens föreskrifter.

Den som utan skälig anledning vägrar att låta anläggning
besiktigas enligt vad i 15 § sägs straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

• Senaste lydelse 1971:577.

Prop. 1981/82:188 14

Utdrag

INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-03-25

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Elmstedt, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Eliasson

Proposition
med förslag till lag om ändring i lagen (1902:71, s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, m. m.

1
Inledning

Riksdagen
beslutade år 1976 (prop. 1975/76:100 bil. 15, 1975/76:45, rskr 1975/76:263) bl.a.
om vissa riktlinjer för eldistributionens strukturomvandling. Riksdagsbeslutet
innebar bl.a. att strukturomvandlingen i huvudsak skulle fortgå på frivillig
väg och att den skulle ske med utgångspunkt i att huvudansvaret för
distributionens ordnande skulle åvila det allmänna. Omstruktureringen skulle
vidare ske så att distributionsföretag fördes samman eller gick upp i företag
som medgav en rationell verksamhet för att kunna tillgodose konsumenternas
krav på driftsäkerhet, störningsberedskap, elkvalitet och service.

Vidare
framhölls att det var önskvärt att så långt möjligt söka uppnå enhetliga lokala
distributionsförhållanden genom en samordning av tätorts-och
landsbygdsdistributionen.

I
den proposition som riksdagsbeslutet grundades på anfördes att det fick ankomma
på statens industriverk (SIND) att, med utgångspunkt i de erfarenheter som
gjordes i verkets fortsatta arbete med eldistributionsfrågor, överväga om det
behövdes lagstiftning eller andra åtgärder för att trygga en fortsatt
utveckling enligt de riktiinjer som förordades i propositionen. SIND skulle i
detta sammanhang, framhölls det, överväga om det behövdes bestämmelser om
skyldighet för ett företag vars koncession löpt ut att avstå sin anläggning
till den nya distributören. Det framhölls vidare att verket borde pröva om det
behövdes bestämmelser, som medgav att

Prop. 1981/82:188 15

koncession
skulle kunna återkallas om särskild anledning härtill förelåg med hänsyn till
distributionens rationeUa ordnande. Slutiigen borde verket överväga om
fortsatta ekonomiska stödåtgärder var påkallade för att påskynda och
underlätta rationaliseringsarbetet.

SIND
har i enlighet härmed övervägt dessa frågor och i augusti 1980 redovisat sina
överväganden i rapporten (SIND PM 1980:9) Distribution och överföring av
elkraft, förslag till vissa ändringar i ellagen (1902:71 s. 1), m.m. Inom ramen
för sitt uppdrag har SIND också behandlat frågan om en eldistributör skall vara
skyldig att ta emot elenergi från små vattenkraftverk.

Efter
remiss har yttranden över SlND:s rapport avgetts av överbefälhavaren,
televerket, statens järnvägar, statens vägverk, riksantikvarieämbetet, lantbmksstyrelsen,
skogsstyrelsen, statens planverk, statens naturvårdsverk, statens
vattenfallsverk, statens elektriska inspektion, övre norra, nedre norra, östra,
södra och västra distrikten, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar,
länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Kopparbergs, Älvsborgs,
Jämtlands och Norrbottens län. Göteborgsregionens kommunalförbund,
Landsorganisationen i Sverige, Lantbrukarnas Riksförbund, Riksförbundet
Eldistributörerna — REL, AB Skandinaviska Elverk, Sveriges
Skogsägareföreningars Riksförbund, StatsanstäUdas Förbund, Stockholms läns
landsting. Svenska Elektrikerförbundet, Svenska Elverksföreningen, Svenska
Kommunalarbetareförbundet, Svenska Kommunförbundet, Svenska
Kraftverksföreningen, Svenska Samernas Riksförbund, Sydkraft AB, Sydvästra
Skånes kommunalförbund och Tjänstemännens Centralorganisation.

Några
remissinstanser har överlämnat yttranden av vissa andra organ. Lantbmksstyrelsen
har överlämnat yttranden av lantbmksnämnderna i Stockholms, Kristianstads och
Västerbottens län. Skogsstyrelsen har överlämnat yttranden av
skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Värmlands län. Länsstyrelsen
i Kalmar län har överlämnat yttranden av lantbmksnämnden och
skogsvårdsstyrelsen i länet, Kalmar, Nybro, Oskarshamns, Vimmerby och
Västerviks kommuner samt lantbrukarnas länsförbund i Kalmar län. Slutligen har
länsstyrelsen i Jämtlands län överlämnat yttranden av Häijedalens, Åre och
Östersunds kommuner samt Bergs Tingslags Elektriska AB, Häijeåns Kraft AB och
Jämtlandskraft AB.

Härutöver
har i anslutning till remissen inkommit yttrande från Svenska Elektriska
Kommissionen.

TUl
protokollet i detta ärende bör som bilaga A fogas en sammanfattning av SIND:s
rapport och en sammanställning av remissyttrandena.

I
SIND:s rapport lämnades förslag till vissa ändringar i lagen (1902:71, s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen). På
grundval av detta har inom industridepartementet utarbetats ett

Prop. 1981/82:188 16

förslag
till lag om ändring i ellagen, som tillställts lagrådet'. Regeringsprotokoll
med lagrådsremiss samt lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga
B resp. bilaga C. Innan jag går in på lagstiftningsfrågorna tar jag upp vissa
frågor som rör planeringen av kraftledningar, m. m.

2
Föredragandens överväganden

2.1
Planering av kraftledningar m. m.

Gällande
lagstiftning innehåller inte några bestämmelser som direkt reglerar
planeringen av nya elektriska ledningar. Avvägningen mellan ledningsintresset
och motstående intressen sker i stället i samband med den koncessionsprövning
som föreskrivs i ellagen. Koncessionssystemet innebär i huvudsak följande.

Enligt
2 § 1 mom. eUagen krävs det tillstånd (koncession) för att dra fram eller
begagna elektriska starkströmsledningar. Koncessionsfrågor prövas av regeringen
eller den regeringen bemyndigar. Koncession skall avse antingen en ledning med
en i huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession) eller ett ledningsnät inom
ett visst område (områdeskoncession). Regeringen får medge, att vissa slag av
ledningar eller ledningar inom vissa områden skall vara undantagna från
koncessionskravet.

Enligt
2 § 2 mom. får koncession inte meddelas med mindre anläggningen är behövlig
och förenlig med en planmässig elektrifiering och, då fråga är om
områdeskoncession för yrkesmässig distribution, området utgör en med hänsyn till
eldistributionens ändamålsenliga anordnande lämplig enhet. En koncession får
inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller den regeringen bemyndigar.

Koncession
meddelas för viss tid, inte överstigande 40 eller, om särskilda skäl
föranleder det, 60 år. När koncession meddelas skall, under förbehåll av
allmän och enskild rätt, föreskrivas de villkor för anläggningens utförande och
nyttjande som av säkerhetsskäl eller eljest från allmän synpunkt är påkallade
(2 § 3 mom.).

Enligt
2 § 5 mom. kan gränserna för en områdeskoncession ändras, om det behövs för en
ändamålsenlig distribution och det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.

Om
en koncessionshavare i väsentlig mån åsidosätter koncessionsvillkor eller
skyldighet att leverera ström eller om han under tre år i följd ej har haft
ledningen i bruk, kan koncessionen helt eller delvis återkallas (2 § 6 mom.).

Enligt
2 § 8 mom. kan, om särskilda skäl föreligger, regeringen eller den regeringen
bemyndigar medge att en ledning dras fram redan innan konces-

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 28 januari 1982.

Prop. 1981/82:188 17

sion
meddelats. I ett sådant fall kan tillstånd också lämnas att ledningen får tas i
bmk i avvaktan på att koncessionsärendet prövas. Tillstånd får lämnas för en
tid av längst tre år.

12
§ 9 mom. finns bestämmelser om ansvar för den som olovligen nyttjar en
elektrisk starkströmsledning eller bryter mot någon koncessionsföreskrift.
Påföljden är böter.

Jag
har i lagrådsremissen, till vilken jag återkommer, föreslagit vissa ändringar i
koncessionsreglerna, som bl. a. syftar till att koncessionsprövningen inte
skall kunna föregripas genom olika förberedande åtgärder från kraftföretagens
sida. Det kan härutöver nämnas att den s. k. PBL-utred-ningen i sitt betänkande
(SOU 1979:65 och 66) föreslagit en ändring i koncessionssystemet i syfte att
uppnå en bättre samordning mellan beslut i planfrågor och koncessionsbeslut
enligt eUagen. Ändringsförslaget innebär att det i ellagen skall tas in en
bestämmelse om att koncession inte får meddelas om ledningsföretaget skulle
strida mot en detaljplan eller ett markförordnande.

I
syfte att bättre samordna planeringen av ledningsnätets utbyggnad med den
fysiska planeringen i övrigt har vattenfallsverket och övriga större kraftföretag
påbörjat ett samråds- och planeringsförfarande på frivillig basis. Förfarandet gmndas
bl.a. på statens planverks rapport (1978:46) Kraftledningar i fysisk planering,
som bygger på ett gemensamt arbete av planverket, SIND, naturvårdsverket och
vattenfallsverket. Rapporten ses f. n. över av nämnda verk. Förfarandet innebär
i huvudsak följande.

Vattenfallsverket
och andra kraftföretag gör sammanställningar av planerade ledningar för 50 kV
och högre spänning i ett 10 ä 15 års perspektiv. I detta första skede av
kraftledningsplaneringen är det på grund av det långa tidsperspektivet inte
alltid möjligt att avgöra vilka ledningar som kan komma att behövas och hur
ledningsdragningarna skall ske. Detta är beroende av - särskilt vad avser
stamnätet — bl.a. lokaliseringen av nya produktionsanläggningar. Information i
form av de nämnda sammanställningarna överlämnas till SIND, berörda länsstyrelser,
skogsstyrelsen, Lantbmkarnas Riksförbund m.fl. intressenter.

När
det gäller stamnätet ansvarar vattenfallsverket för planering och utbyggnad.
Vattenfalls verket och ytterligare tretton större enskilda eller kommunala
kraftföretag utnyttjar stamnätet för sin kraftdistribution och diskuterar
utbyggnadsförslag i stamnätsnämnden. Efter förord av nämnden är det vattenfaUsverket
som fattar beslut om genomförande av ett projekt.

När
behovet av en ledning konstaterats föreligga och beslut fattats om Utbyggnad
inleds projekteringsarbetet. Då förslag tUl ledningssträckning utarbetats,
presenteras förslaget för berörd länsstyrelse och samrådsfö»--farandet enUgt 20
§ naturvårdslagen inleds. Samråd sker också med berörda kommuner, vägförvaltningen,
skogsvårdsstyrelsen och lantbruksnämnden. Dessutom diskuteras föreslagna
ledningssträckningar med televerket, 2 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 188

Prop. 1981/82:188 18

statens
järnvägar, luftfartsverket, sjöfartsverket och krigsskyddsnämnden för
kraftanläggningar. Samrådsförfarandet pågår som regel ca ett år.

Så
snart arbetet med förslag till ledningssträckning kommit så långt att kretsen
av berörda markägare kan anges genomförs möten med markägarna tillsammans med
Lantbrukarnas Riksförbund, som därvid har möjlighet att redovisa sina
synpunkter. Då ledningssträckningen fastställts preliminärt och tUlstånd tiU
förundersökning lämnats av markägaren inleds stak-ningsarbetet. Lämnar
markägaren inte sitt medgivande till undersökning av fastigheten kan
länsstyrelsen enligt 7 kap. 6 § expropriationslagen (1972:719) lämna medgivande
tUl tUlträde av fastigheten under viss tid.

Sedan
alla berörda parter och intressenter informerats och fått yttra sig över projektet
lämnas en koncessionsansökan in till SIND. Ansökningen remitteras till ett
stort antal myndigheter och organisationer som får yttra sig över behovet av
ledningen, dess sträckning och utförande m. m. I detta sammanhang bereder
länsstyrelsen bl.a. berörda kommuner samt ägare och innehavare av mark tiUfälle
att yttra sig. SIND:s behandling av ansökan om linjekoncession tar som regel
ett ä två år i anspråk.

Enligt
SIND:s inledningsvis nämnda rapport Distribution och överföring av elkraft bör
den gemensamma planering som kraftföretagen bedriver på frivillig väg på såväl
riksnivå som regional nivå ske i former som gör det möjligt att avväga
kraftledningsintresset mot andra markanvändningsintressen. I rapporten
framhålls också att projektering, stakning, mark-ägarsamråd samt lokala och
regionala kontakter m.m. gör att planeringsprocessen blir långvarig och
koncessionsprövningen därför kommer sent in i planeringen. SIND har därför
övervägt en modell av en koncessionsprövning i två steg. Detta skulle
emellertid enligt SIND medföra en betydande administrativ belastning. SIND
föreslår därför i sin rapport i stället ett mera systematiserat samråd på
central och regional nivå. Verksamheten bör enligt förslaget bedrivas på frivilliga
grunder under en försöksperiod av 3—4 år.

Det
centrala samrådet bör enligt förslaget utformas på i huvudsak följande sätt.

VattenfaUsverket
bör till SIND överlämna översikter över planerade utbyggnader av stamlinjenätet
i ett 10-20 års perspektiv. Vattenfall bör vidare ge en aUmän motivering för vaije
ledning, varvid förväntad ökad elkonsumtion bör redovisas. 1 anslutning härtill
bör vattenfalls verket redogöra för bl.a. planerade nya kraftverk. SIND bör ha
till uppgift att sammanställa materialet, bedöma behovet av de föreslagna
åtgärderna och samråda med centrala myndigheter och kraftföretag. SIND bör
vidare enligt förslaget regelbundet inlämna rapporter härom till regeringen. De
centralt sammanställda rapporterna bör distribueras till berörda länsstyrelser
för att ge underlag för den regionala planeringen.

Det
regionala samrådsförfarandet bör enligt SIND:s förslag i huvudsak grundas på
det samrådsförfarande som redan påbörjats av vattenfallsver-

Prop. 1981/82:188 19

ket och de större kraftföretagen och bör inte föranleda
några ändringar i de mtiner som f.n. finns för kontakten mellan kraftföretagen
och berörda myndigheter och kommuner. En närmare beskrivning av förslaget finns
som nämnts i bilaga A.

Ett stort antal remissinstanser delar SIND:s uppfattning
att planeringen av kraftledningsutbyggnader bör förändras i enlighet med det
föreslagna samrådsförfarandet. Ett par remissinstanser anser att det inte är
tillräckligt med ett frivilligt samrådsförfarande.

Vattenfallsverket å andra sidan anser att erfarenheterna
av de pågående regionala samråden bör erhållas innan en eventuell central
samrådsorganisation aktuaUseras. Redan förekommande informellt
informationsutbyte på central nivå i kraftledningsfrågor bör bibehåUas och
eventuellt utvidgas men en formalisering av detta utbyte är enligt verkets
uppfattning inte nödvändig.

För egen del vUl jag anföra följande.

I Ukhet med SIND anser jag att planeringen av kraftiedningsutbyggna-derna
bör samordnas bättre än f. n. med övrig samhällsplanering.

Detta bör
enligt min uppfattning kunna ske genom att samrådsförfarandet förbättras.
Syftet med samrådsförfarandet är bl. a. att klarlägga kraftindustrins anspråk
på mark som underlag för den fysiska planeringen. Härigenom bör det bli möjigt
att i god tid beakta behovet av mark för kraftledningar, i synnerhet sådana
för höga spänningar, som ställer stora krav på mark. Härför krävs att
kraftföretagen redovisar sina utbyggnadsplaner för länsstyrelsen och berörda
kommuner. Redovisningen skall syfta till att initiera ett tidigare
informationsutbyte och att göra behandlingen av frågor som rör
kraftledningsutbyggnaderna mer enhetiig i de olika länen. I likhet med vad SIND
anfört bör de fungerande rutiner som f. n. finns vid kraftföretagen för
kontakter med myndigheter, kommuner m. fl. bibehållas.

För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till SlND:s
förslag till samrådsförfarande. På en punkt viU jag emellertid invända mot
förslaget.

Beträffande det av SIND föreslagna centrala samrådet har
vattenfallsverket anfört bl.a. att det inte finns tillräckligt underlag för en
seriös behovsbedömning av stamnätsledningar i det angivna tidsperspektivet,
dvs. upp till 20 år.

Jag delar
vattenfalls verkets uppfattning på denna punkt. Jag vill erinra om att en mer
detaljerad planering av den nationella energipolitiken görs för en period av
upp till ca 10 år. Det vore därför inte meningsfuUt att genomföra en
detaljplanering av kraftledningar i ett betydligt längre tidsperspektiv. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att vattenfallsverket redan nu utan
föregående tidig behovsprövning informerar SIND, länsstyrelser, kommuner och
övriga intressenter om tänkbara utbyggnader av stamnätet i ett längre
tidsperspektiv. Jag viU också nämna att regeringen den 14 januari 1982 uppdrog
åt statens planverk att i samråd med berörda ämbetsverk utreda den fysiska
riksplaneringens kunskapsförsörjning.

Prop. 1981/82:188 20

Inom
ramen för detta uppdrag kommer bl. a. frågan om planer pä större kraftledningar
som ett underlag för den kommunalajysiska planeringen att behandlas. Detta
uppdrag skall redovisas till regeringen senast den 1 november 1982. Frågan om
samordning mellan kraftledningsplaneringen och den fysiska riksplaneringen
övervägs f.n. inom regeringskansliet mot bakgmnd av behovet av samverkan meUan
den fysiska riksplaneringen och verksamhetsplanering som utförs inom olika
samhällsområden. Jag vill mot denna bakgrund inte föregripa kommande
ställningstagande från regeringens sida när det gäller den fysiska
riksplaneringens kunskapsförsörjning, samordningen mellan den fysiska riksplaneringen
och verksamhetsplaneringen inom olika områden ävensom resultatet av den
översyn som planverket, naturvårdsverket, SIND och vattenfallsverket gör av
planverkets rapport Kraftledningar i fysisk planering (1978:46). Jag har i
denna fråga samrått med chefen för bostadsdepartementet.

Dessa
frågor övervägs f. n. också i samband med beredningen av PBL-utredningens (SOU
1979:65 och 66) förslag till ny plan- och bygglag.

Jag
delar slutligen SIND:s uppfattning att samrådsförfarandet bör ske på frivUlig
väg och att det bör bedrivas på försök under 3-4 år. Skulle det därvid visa sig
att det frivilliga samrådsförfarandet inte är tillräckligt fär ett mer formaliserat
förfarande övervägas.

Vad
jag nu anfört kräver inte nägon lagstiftningsåtgärd eller eljest något beslut
av riksdagen. Frågan om samordning mellan koncessionsprövningen och den
fysiska planeringen och behovet av regler för denna samordning har emellertid
vid flera tillfällen behandlats av riksdagen (se bl. a. CU 1973:34 och rskr 1973:
390, CU 1975/76: 16 och rskr 1975/76:201 samt CU 1979/80:6 och rskr
1979/80:87). Riksdagen har därvid bl.a. anfört att regeringen borde ägna
fortsatt uppmärksamhet åt samordningsfrågorna.

På
grund härav förordar jag att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad jag
anfört om planeringen av kraftledningar.

Jag
vill i sammanhanget ta upp ytterligare en fråga.

I
sin rapport behandlar SIND som nämnts också frågan om skyldighet för en
eldistributör att ta emot elenergi från små kraftproduktionsanläggningar.
Verket behandlar de förhållanden som gäller för ägare av små vattenkraftverk
och framhåller att frågan väntas komma att beröra även andra slag av lokala
elproduktionsanläggningar, t.ex. vindkraftverk. Verket bedömer att det är
sannolikt att betydelsen av det tillskott av elkraft som kan tillföras näten
från de små vattenkraftverken kommer att öka. Jag delar denna uppfattning, bl.a.
därför att små vattenkraftverk i vissa fall kan ha lokal betydelse från
beredskapssynpunkt. Jag anser således att de små elproduktionsanläggningarna,
varvid jag närmast åsyftar små vattenkraftverk och vindkraftverk, på sikt kan
bidra med värdefulla tillskott av elkraft. SIND arbetar f. n. med att ta fram
underlagsmaterial för ett ställningstagande i denna fråga. Enligt vad jag
erfarit kommer verket under våren 1982 att till regeringen redovisa sina
förslag med hänsyn till bl.a.

Prop. 1981/82:188 21

erfarenheterna
av de rekommendationer som Svenska Elverksföreningen utfärdat på området.
Resultatet härav bör avvaktas innan ställning tas till vilka åtgärder som kan
behöva vidtas. Också denna fråga har vid olika tillfällen varit föremål för
uppmärksamhet i riksdagen, varför riksdagen bör beredas tillfälle att ta del
också av vad jag nu har anfört i denna fråga.

2.2
Lagstiftningsfrågor

Som
framgår av min anmälan vid lagrådsremissen gäller de föreslagna ändringarna i ellagen
främst två frågor. För att handläggningen av ärenden om koncession att dra fram
och använda elektriska ledningar inte skall föregripas föreslås att det i lagen
tas in bestämmelser om straffansvar för den som drar fram en koncessionspliktig
ledning utan koncession. 1 samma syfte föreslås att större transformator- eller
kopplingsstationer inte får uppföras förrän koncession har beviljats för vissa
därtill hörande ledningar. Den andra frågan gäller återställningsåtgärder. 1
detta hänseende föreslås att en kraftledningsägare skall vara skyldig att ta
bort ledningen och vidta andra återställningsarbeten när koncessionen upphört
eller ledningen dragits fram utan koncession.

Dämtöver
föreslås att vissa administrativa föreskrifter tas bort ur lagen.

Lagrådet
har förklarat sig inte ha något att erinra mot det remitterade förslaget utom i
vad avser övergångsbestämmelserna. Lagrådet föreslår att 3 § i den nya lydelsen
bör tillämpas på äldre ledningar endast om återställningsåtgärden är påkallad
från allmän synpunkt.

Jag
biträder lagrådets förslag. Enligt min mening bör vissa redaktionella ändringar
göras i lagförslaget.

Jag viU
i detta sammanhang också ta upp vissa lagstiftningsfrågor som föranleds av den
nya myndighetsorganisationen på energiområdet.

Riksdagen
har nyligen beslutat att en särskild myndighet för energifrågor, statens
energiverk, skall inrättas fr. o. m. den 1 juli 1982 (prop. 1980/ 81:90, NU
1980/81:60, rskr 1980/81:381). Detta innebär att frågor enligt lagen (1978:160)
om vissa rörledningar skall handhas av den nya energimyndigheten i stället för
av statens industriverk. Det innebär vidare att vissa nämnder, bl. a. statens
prisregleringsnämnd för elektrisk ström och krigsskyddsnämnden för
kraftanläggningar, skall föras över till energiverket. Som anmälts i
budgetpropositionen (prop. 1981/82:100 bil. 17 s. 92) kommer dock nämndernas
självständiga beslutsfattande att bibehållas inom ramen för energiverket. I
vissa bestämmelser i ellagen, lagen (1978:160) om vissa röriedningar och lagen
(1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar anges att
statens industriverk resp. de särskilda nämnderna skall pröva vissa frågor.
Detta bör nu ändras så att det anges att prövningen skall ske av myndighet som
regeringen bestämmer. I dessa hänseenden har inom industridepartementet
upprättats

Prop.
1981/82:188 22

förslag
tiU ändringar i nämnda lagar. Ändringarna gäller 2 § 7 mom. eUagen, 3, 7-9, 13,
15-21 och 24 §§ rörledningslagen samt 8, 10-13 och 15-18§§ lagen om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

3
Hemställan

Med
hänvisning tUl vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta

dels
det av lagrådet granskade förslaget tUl lag om ändring i lagen (1902:71, s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, med vidtagna
ändringar, dels förslagen till

1.
lag om ändring i lagen
(1978:160) om vissa rörledningar,

2.
lag om ändring i lagen
(1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,

samt
bereder riksdagen tillfälle ta del av vad jag anfört om planering av
kraftledningar, m.m.

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar genom proposition
förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd eller det
ändamål som föredraganden har hemställt om.

Prop. 1981/82:188 23

BUagaA

Sammanfattning av och remissyttranden över rapporten

(SIND PM 1980:9) Distribution och överföring av el

kraft, förslag till vissa ändringar i ellagen (1902:71 s. 1),

m. m.

Innehåll

1 Sammanfattning
av industriverkets rapport ......... 24

1.1
Rapportens huvudsakliga
innehåll .................. 24

1.2
Ellagstifningen ........................................... 25

1.3
Distribution av elkraft ................................... 26

1.3.1
UtveckUng ......................................... 26

1.3.2
Aktuella strukturfrågor .......................... 27

1.3.3
Återkallelse av koncession ..................... 28

1.3.4
Tvångsinlösen av
distributionsanläggning .. .. 28

1.3.5
Uppmstningsbidrag ............................... 29

1.3.6
Det fortsatta strukturarbetet .................. .. 29

1.3.7
Skyldighet att köpa elkraft
från små vattenkraftverk .,, 29

1.4 Överföring
av elkraft 30

1.4.1
Planering och tillståndsgivning
beträffande överföringsledningar 30

1.4.2
Koncessionsansökans innehåll ................ 33

1.4.3
Förbud mot att i vissa fall
bygga transformatorstation .. 33

1.4.4
Flyttning av kraftledning ....................... 34

1.5
Bestämmelser om
spänningsgräns .................. 35

1.6
Ansvarsbestämmelser .................................. .. 36

1.7
Författningsförslag .................................... 37

2 Remissyttranden
............................................ 40

2.1
Allmänt om SlND:s överväganden
och förslag .. .. 40

2.2
Distribution av elkraft .................................. .. 40

2.3
Skyldighet att köpa elkraft
från små vattenkraftverk 41

2.4
Överföring av elkraft .................................... 42

2.4.1
Planering och tillståndsgivning
beträffande överföringsledningar 42

2.4.2
Koncessionsansökans innehåll ................ .. 44

2.4.3
Förbud att i vissa fall bygga
transformatorstation 45

2.4.4
Återställningsarbeten m. m....................... .. 45

2.5
Bestämmelser om
spänningsgräns .................. 46

2.6
Ansvarsbestämmelser .................................. . 46

2.7
Övriga frågor ............................................. . 46

Prop. 1981/82:188 24

1
Sammanfattning av industriverkets rapport 1.1 Rapportens huvudsakliga innehåll

I
rapporten lämnas en redogörelse för energilagstiftningen och utvecklingen pä
distributionsområdet. SIND konstaterar att koncessionslagstiftningen sedan
1930-talet varit föremål för överväganden av ett flertal statliga utredningar.
Verket erinrar om nu gällande riktlinjer för struktuom-vandUngen, som lades
fram av regeringen år 1976 (prop 1975/76:100, bil 15 s. 159 ff. NU 1975/76:45, rskr
1975/76:263). SIND:s möjligheter att följa och påverka strukturomvandlingen
förbättrades genom tillkomsten av lagen (1976: 240) om förvärv av
eldistributionsanläggning m. m. Vidare inrättades rådet för
eldistributionsfrågor med uppgift att bistå verket vid behandlingen av ärenden
som hör samman med eldistributionen. Undersökningar visar enligt SIND att stmkturarbetet
i stort sett löper efter de riktlinjer som gavs i 1976 års proposition. Den nya
förvärvslagstiftningen har gett SIND möjligheter att på ett tidigt stadium
påverka överlåtelser och sammanslagningar av distributionsenheter. Alltjämt
kvarstår dock vissa problem, som SIND övervägt.

En
väsentlig fräga gäller förnyelse och upprustning av anläggningar. Vissa små
distributionsföretag löper risken att inte kunna göra nödvändiga investeringar,
ett förhållande som förr eller senare leder till undermåliga elleveranser tiU
abonnenterna och försämrad säkerhet. SIND anser emellertid att problemet inte
är av den omfattningen att det finns anledning att föreslå regler om
tvångsinlösen av nedslitna elnät. De åtgärder som i första hand bör komma i
fråga är i stället rådgivning, förhandlingar, upprustningsbidrag och anläggningskontroll.

En
annan fråga som verket ägnat uppmärksamhet är den befintliga indelningen i
distributionsområden. Utvecklingen både i tekniskt hänseende och i fråga om samhällsutbyggnaden
har medfört att områdesindelningen inte till alla delar längre är
ändamålsenlig. En tätort med egen distribution växer t.ex. in på en annan
distributörs område. SIND som koncessionsmyndighet saknar i sädana fall
möjlighet att ingripa mot företag som, med hänvisning till gällande
koncession, vägrar att medverka till en frän aUmän synpunkt önskvärd
områdesindelning. Även om det således i vissa fall kan åberopas motiv för en
möjlighet att återkalla en meddelad koncession, avstår verket från att lägga
fram förslag därom. Hänsyn till rättssäkerheten och distributörernas möjligheter
att långsiktigt planera sin verksamhet talar bl. a. mot en sådan regel.

Såvitt
anser frågan om leverans av elkraft från små, lokala vattenkraftverk har SIND
funnit att erfarenheter från tiUämpningen av Svenska Elverksföreningens
rekommendationer till eldistributörerna om anslutning av och elkraftköp från
små, lokala kraftverk bör avvaktas innan ställning tas till frågan om
bestämmelser behövs,

SIND
konstaterar att planeringen av kraftledningar bör förbättras för att

Prop. 1981/82:188 25

balansera
kraftiedningsintresset mot övriga markanvändningsintressen. Förprojektering, stakning,
markägaresamråd samt lokala och regionala kontakter m. m. gör att
planeringsprocessen bUr långdragen. Koncessionsprövningen kommer därför sent
in i planeringen. Verket har övervägt att föreslå en koncessionsprövning i två
steg. Ett sädant förfaringssätt skulle dock medföra betydande administrativa
nackdelar. Verket föreslår i stället att ett systematiserat, frivilligt
samrådsförfarande införs pä regional och central nivå. Verksamheten bör
bedrivas pä försök under en period av 3-4 år. Utöver detta frivilliga
samrådsförfarande erfordras emellertid ökad information i anslutning till den
formella koncessionsansökningen. Verket föreslår därför att eliagens
bestämmelser om ansökningshandlingarnas innehåll skall uppta fler uppgifter än
f. n. och att bestämmelser härom förs över till en särskild förordning.

SIND
anser också att ellagen bör kompletteras med en bestämmelse om förbud mot att
börja byggandet av transformatorstationer, innan koncession beviljats för
anslutande ledningar.

Ellagen
bör vidare ändras på så sätt att det blir straffbart att dra fram en kraftledning
utan koncession. Samtidigt föreslås att överträdelse av det nyssnämnda förbudet
mot byggande av transformatorstationer beläggs med straff samt att
straffmaximum i båda fallen sätts till fängelse i högst sex månader.
Förberedande arbeten såsom markundersökningar o. dyl. skaU dock inte hänföras
till byggnadsåtgärder.

SIND
har också övervägt om ledningsinnehavare i större utsträckning än som gäller f.
n. skall vara skyldig att bekosta ändring eller flyttning av ledning. Verket
anser sig dock inte ha anledning att föreslå ytterligare regler, utöver dem som
redan finns i ellagen, beträffande kostnadsansvaret vid ändring eller flyttning
av kraftledning. Däremot föreslår verket att kraftledningsägare, när
koncessionen upphör skall vara skyldig att ta bort ledning som inte längre
behövs.

I
anslutning till här redovisade förslag föreslås en detaljändring i ellagen av
teknisk art.

1.2
Ellagstiftningen

Lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (eUagen)
och kungörelsen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar
(starkströmskungörelsen) reglerar tillkomsten och driften av kraftledningar.

Enligt
ellagen krävs tillstånd för att dra fram eller använda elektrisk starkströmsledning.
Tillståndet meddelas (2 § I mom.) antingen som linjekoncession eller som
områdeskoncession. Linjekoncession avser ledning med en i huvudsak bestämd
sträckning. Områdeskoncession avser ledningar för närdistribution inom visst
avgränsat område.

Avsikten
med koncessionsplikten är att staten skall ta tillvara det allmännas intressen
och utöva kontroll över kraftföretagen.

Prop. 1981/82:188 26

En
viktig fömtsättning för tillståndsgivningen är att koncession får meddelas
endast om anläggningen är behövlig och förenligt med en planmässig elektrifiering
(2 § 2 mom.).

Enligt
2 § 4 mom. är den som har områdeskoncession skyldig att tillhandahålla ström
åt envar, som inom området har behov därav för normalt förbrukningsändamål.
Samma leveransskyldighet finns för innehavare av linjekoncession. Skyldighet
att distribuera elström föreligger inte för uppvärmningsändamål inom område,
där fjärrvärme distribueras eUer avses bli distribuerad.

Den
som innehar koncession är pliktig att underkasta sig reglering av pris och
övriga viUkor som sammanhänger med leverans och överföring av strömmen (2 § 7
mom.).

Enligt
2 § 3 mom. skall tillfälle att yttra sig över koncessionsansökan beredas
länsstyrelser och kommuner som berörs av anläggningen och dessutom ägare och
innehavare av de fastigheter som behöver tas i anspråk samt annan som kan lida
men av företaget.

Frågor
om koncession handläggs av SIND.

Regeringen
har bemyndigat SIND att besluta i flertalet koncessionsärenden. Regeringen har
dock förbehållit sig att besluta i ärenden vilka avser koncession för ledning
med en spänning överstigande 130 kV och ansökningen bestrides av sakägare eller
kommun eller statlig myndighet motsätter sig bifaU till ansökningen.

1.3
Distribution av elkraft

1.3.1
UtveckUng

Strukturomvandlingen
har lett till att ett stort antal distributionsföretag har avvecklats. Sedan år
1944 har rikets ca 3000 företag upphört med sin verksamhet till följd av
sammanslagningar eller överlåtelser. Distribution av elkraft till enskilda
förbrukare sköts f. n. av ca 420 företag. Ca 140 av dessa är ekonomiska
föreningar, medan resten är privata och kommunala bolag, kommunala elverk och
statens vattenfallsverk med dotterbolag. Vattenfallsverket och ett mindre antal
privata och kommunala kraftföretag är inriktade på både produktion och
distribution av elkraft. Ett antal distributionsföretag ägs gemensamt av staten
och en eller flera kommuner. Under senare år har kommunernas procentuella andel
av abonnentstocken minskat med 2,9 procentenheter.

Sydkraft
AB, där det kommunala ägarintresset utgör 60 procent, har drygt 240000
abonnenter. Bolagets verksamhetsområdet berör 65 kommuner i södra Sverige.

Vattenfallsverkets
eldistribution omfattar i huvudsak landsbygdsområden med totalt ca 480000
abonnenter. Av distributionen drivs en tredjedel av hel- eller delägda
dotterbolag. Vattenfallsverkets största sammanhang-

Prop.
1981/82:188 27

ande
distributionsområden finns bl. a. i Norrbottens, Västerbottens samt i vissa län
i mellersta Sverige. Vattenfalls eldistribution i övriga delar av landet är sphttrad.
Under den senaste fyraårsperioden har statens andel av eldistributionen, mätt i
antalet abonnenter, ökat med 1,7 procentenheter.

Antalet
privata kraftföretag är 93 med ca 730000 abonnenter. De fyra största inom
kategorin industriföretag med eldistribution är Graningever-ken AB, Uddeholm
AB, Stora Kopparbergs Bergslags AB och Billemd AB. Det finns 28 privata företag
som vart och ett har under 1000 abonnenter. De privata företagen har sedan år
1976 ökat sin procentuella andel av totala antalet abonnenter med ca 1
procentenhet.

Distributionsföreningarna
är i regel små företag. Antalet föreningar har minskat från 2061 år 1944 till
138 vid ingången av år 1980. Sammanlagt svarar föreningarna för distributionen tiU
ca 250000 abonnenter.

7.i.2
Aktuella strukturfrågor

Enligt
SIND kan stmkturomvandlingen inte anses vara avslutad. Alltjämt finns ätskilliga
företag som har påtagliga svårigheter att tillgodose konsumenternas krav pä
driftsäkerhet, stömingsberedskap, elkvalitet och service. Ett mindre antal
företag eftersätter underhåll och förnyelse av sina distributionsnät i en
utsträckning som i längden inte kan godtas. Ett annat kvarstående stmkturproblem
sammanhänger med den senaste kommunreformen. Den har pä sina håll resulterat i
att eldistributionen inom skilda delar av en kommun handhas av olika
distributörer, som kanske dessutom tillämpar olika taxor. På kommunalt håll har
det i sädana fall ansetts angeläget att söka uppnå likformiga
distributionsförhållanden. Även i fall där kommunen inte tidigare haft hand om
eldistributionen inom någon del av kommunomrädet har ett kommunalt övertagande
av denna verksamhet ansetts ligga i linje med kommunernas ansvar för vatten och
avlopp, gator och annan sädan primärkommunal samhällsservice.

De
styrmedel SIND förfogar över i arbetet att söka åstadkomma rationella
distributionsenheter är koncessionslagstiftningen, utredningsverksamhet samt
det statliga ekonomiska stödet, de s.k. upprustningsbidragen, som kan lämnas
enligt kungörelsen (1959:369) om statligt stöd åt landsbygdens elförsörjning.

SIND
har gjort en undersökning beträffande eldistributionsföretagens ekonomiska fömtsättningar
att bedriva sin verksamhet. Eldistribution -en ekonomisk analys (SIND PM
1978:6). De företag som har de största svårigheterna att uppfylla kraven på en
godtagbar distribution är i regel landsbygdsföretag med ett litet
abonnentunderlag. De taxor som tillämpas ger inte tillräckliga intäkter för
underhåll och förnyelse av näten i den takt som förhållandena kräver. Ofta
saknar dessa företag dessutom tillräcklig och kompetent personal för drift och
underhåll. Ellagen ger koncessionsmyndigheten mycket begränsade möjligheter
att tvångsvis gripa in mot ett företag som eftersätter underhåll och förnyelse
av sitt elnät. SIND saknar

Prop. 1981/82:188 28

möjlighet
att framtvinga överiålelse av anläggningen till annan distributör och får i stället
medverka till frivilliga överenskommelser som kan leda till rationalisering av
olönsam och undermålig distribution. I detta arbete har upprustningsbidragen
haft stor betydelse.

Inte
heller när det gäller att åstadkomma enhetliga distributionsförhållanden inom
en kommun har koncessionsmyndigheten möjlighet att inskrida med tvångsmedel
för att överföra distributionen i olika delar av kommunen till en och samma
huvudman.

1.3.3 Återkallelse
av koncession

Enligt
eUagen (2 § 6 mom.) kan koncession återkallas helt eller delvis, om koncessionshavaren
i väsentlig mån åsidosätter koncessionsföreskrift eller distributionsplikt
eller också underlåter att under tre år i följd ha nätet i bmk.

Frågan
om införande av bestämmelse som skulle göra det möjligt för koncessionsmyndigheten
att återkalla en koncession eller ett äldre tillstånd av rationaliseringsskäl
har tidigare vid olika tillfällen varit föremål för utredning.

Mot
ett förslag att införa en sådan lagbestämmelse har framför allt anförts
rättssäkerhetsskäl. SIND framhåller mot bakgrund av verkets erfarenheter att
det knappast kan göras gällande att rationaliseringsarbetet på något avgörande
sätt skulle ha underlättats om koncessionsmyndigheten kunnat återkalla
koncessioner av rationaliseringsskäl. Mer torde stå att vinna på ett
målmedvetet utrednings- och förhandlingsarbete under koncessionsmyndighetens
medverkan än genom återkallelse av koncessioner. Detta sammanhänger framför
allt med att en återkallelse inte päverkar äganderätten till en distributionsanläggning.

1.3.4 Tvångsinlösen
av distributionsanläggning

När
en koncession upphör att gälla stär distributören inför avgörandet om han skall
ansöka om koncession för en ny period eller överiåta sin anläggning tUl en
annan distributör. För den händelse att en distributör önskar fortsätta sin
verksamhet trots att distributionsområdet inte längre kan anses vara en lämplig
distributionsenhet kan det uppstå en läst situation om den tidigare
distributören motsätter sig en överlåtelse av anläggningen eUer begär en
orimlig ersättning för den. Det omvända förhållandet kan också uppstå, dvs. att
en distributör önskar avstå frän sin anläggning utan att det finns nägot
distributionsföretag som vill ta över anläggningen.

SIND
påpekar att eldistributionsutredningen i sitt betänkande Eldistributionens
rationalisering (SOU 1969: 39) föreslog att en bestämmelse skulle införas om
skyldighet för en distributör att avstå sin anläggning, när
koncessionsmyndigheten beslutat att distributionen skulle överflyttas pä annan
distributör. Förslaget resulterade emellertid inte i någon lagstiftning i denna
fråga.

Prop. 1981/82:188 29

SIND
har på nytt övervägt behovet av lagstiftning om tvångsinlösen av eldistributionsanläggning.
Verket finner att det är möjligt att en sådan lag främjar frivilliga
uppgörelser. Mycket talar emellertid enligt verkets uppfattning för att ett
tvångsförfarande inte skulle komma aft medföra snabbare resultat i rationaliseringsarbetet
än vad som f. n. är möjligt att uppnå med andra medel. SIND finner därför inte
anledning att förorda införande i ellagen av bestämmelser om tvängsinlösen av
eldistributionsanläggningar.

7.5.5 Upprustningsbidrag

SIND
anser mot bakgmnd av sina erfarenheter av arbetet med eldistributionens
rationalisering att bidragen tUl upprustning av nedslitna och underdimensionerade
elnät i hög grad bidragit till att förmå bärkraftiga distributionsföretag att
ta över olönsam distribution. Tack vare dessa bidrag har ca 75 000
landsbygdsabonnenter i ca 400 företag kunnat få sin elförsörjning förbättrad.
Verket framhåller även att upprustningsinsatserna medfört att
energiförlusterna i de berörda näten minskat med ca 10 procent. Det är verkets
bestämda uppfattning att upprustningsbidragen alltjämt är nödvändiga för att
kunna åstadkomma en höjning av distributionsstandarden i fråga om de mest
olönsamma elnäten. Även om sådana nät i viss omfattning kan komma att övertas
av stora och bärkraftiga företag utan behov av bidrag till nätets uppmstning,
kan det icke bortses från att den olönsamma distributionen i betydande
omfattning finns i områden där sådana företag inte är verksamma som
distributörer. De företag som kan komma i fråga för att förvärva de olönsamma
näten är i regel mindre företag som inte utan statligt stöd kan ta på sig
bördan av att msta upp näten.

1.3.6 Del
fortsatta strukturarbetet

Verket
anser det vara nödvändigt att det statliga stödet för uppmstning av olönsamma
distributionsnät finns att tillgå även i fortsättningen. Alltjämt finns ett
betydande uppmstningsbehov framför allt i glesbygderna. Numera finns det också
enligt verket skäl att se till den energibesparing som kan uppnäs genom uppmstning
av nedslitna distributionsnät, eftersom en sådan i regel medför en påtaglig
minskning av energiförlusterna vid distributionen.

1.3.7 Skyldighet
all köpa elkraft från små vattenkraftverk

SIND
publicerade år 1977 utredningen Små vattenkraftverk (SIND PM 1977:13), som
utförts pä uppdrag av regeringen. Enligt uppdraget skulle verket bl.a.
översiktligt inventera de kraftresurser som kunde utnyttjas i vattenkraftverk
med en effekt av 2000 kW eller lägre.

I
utredningen redovisas bl. a. hinder som föreligger mot eft utnyttjande av små
vattenkraftverk. Man skiljer härvid på tekniska, rättsliga, ekonomiska och
andra hinder. Det framhålls att en strikt uppdelning av problemen är svår att
göra, då alla ytterst kan hänföras till ekonomiska hinder.

Prop. 1981/82:188 30

I
fråga om de små kraftverkens lönsamhet framhålls i utredningen att situationen
är särskilt besvärande för de kraftverksägare som samtidigt är abonnenter och
som säljer huvuddelen av sin produktion. Totalt gäller detta ca en tredjedel av
småkraftverk i intervallet 100-1500 kW och huvuddelen av stationerna som har en
lägre effekt än 100 kW. Oftast finns det endast en köpare av kraften, nämligen
den lokala kraftdistributören. Förhandlingssituationen för säljaren är därför
inte särskiU gynnsam. Enligt utredningen är det önskvärt att rekommendationer
för skäUg ersättning av elkraft från små vattenkraftstationer utarbetas för att
ge partema vägledning vid förhandlingar.

För
att kraftverksägare skall kunna garanteras skälig ersättning för kraft som
levereras till eldistributör bör det enligt utredningen finnas möjUghet att få
leveransvillkoren granskade av t. ex. koncessionsmyndigheten.

Svenska
Elverksföreningen har år 1978 gett ut rekommendationer till sina medlemsföretag
om de ekonomiska villkoren för samköming mellan mindre produktionsanläggningar
och eldistributionsnät. Sedan dessa rekommendationer gavs ut har viss översyn
gjorts för att de skall vara användbara även i fråga om små kraftverk under 10
kW. Vid översynen som blev klar i juli 1979 har elverksföreningen bibehåUit den
gmndläggande principen att kraftverksägaren fär ersättning som motsvarar den
kostnadsminskning som den inmatade kraftproduktionen medför för eldistributören.
Utöver dessa rekommendationer har elverksföreningen år 1980 gett ul tekniska
anvisningar för anslutning av små kraftverk tiU distributionsnäten.

SIND
har vidare låtit göra en studie av de ekonomiska villkoren för leverans av
elkraft frän små produktionsanläggningar. Studien visar bl. a. att
investeringarna blir stora i relation till stationseffekten. Detta har medfört
att produktionskostnaden blivit alltför hög och avsättningssvårigheter för
elproduktionen uppkommit.

Eftersom
kretsen av köpare är mycket begränsad är det enligt verkets mening angeläget
att ägarna till sådana kraftverk ges en starkare ställning till kraftköpare än
vad som f. n. är fallet. Ett ställningstagande till hur detta bäst skaU ske
förutsätter emellertid ett bättre underlag än som hittills kommit fram. Därför
kommer SIND bl. a. att göra en studie av den praktiska effekten på
prisbildningen av de rekommendationer elverksföreningen utarbetat. Innan
resultatet därav föreligger är verket inte berett att lägga fram något förslag
i förevarande fråga.

1.4
Överföring av elkraft

1.4.1
Planering och tillståndsgivning beträffande överföringsledningar

Detta
avsnitt innehåller en redogörelse för det svenska kraftledningsnätets
uppbyggnad. I redogörelsen pekas på de konflikter som ledningsdragningar medför
med annan markanvändning. Arbetet för planering och

Prop. 1981/82:188 31

utbyggnad
av överföringsledningar och transformatorstationer åvilar kraftföretagen. Till
grund för planeringen ligger prognoser om elkonsumtionens utveckling inom varje
företags verksamhetsområde. Ellagen innehåller inte några bestämmelser om hur
kraftföretagens planering av nya ledningar skall ske. Regleringen i ellagen
bygger på att en avvägning skall kunna göras vid koncessionsprövningen mellan
ledningsintressen och andra intressen. SIND framhåller vidare att planering, prospektering
och byggande av kraftledningar är en tidskrävande process och konstaterar att koncessionsprövningen
kommer in alltför sent i planeringen. Verket anser att länsstyrelsema bör fä tiU
uppgift att samordna den samrådsverksamhet som är förknippad med
ledningsplaneringen innan den formella ansökningen av koncessionen inges.
Samarbetet mellan koncessionsmyndigheten och länsstyrelserna bör breddas och
fördjupas vUket bl.a. är nödvändigt för att tillmötesgå de ökade krav som
framförs från olika intressenter om att tidigare än f. n. få delta i
planerings- och beslutsprocessen för kraftledningar.

För
att åstadkomma en bättre samordning av den övergripande kraftledningsplaneringen
med annan samhäUsplanering anser SIND det vara naturligt att verket sanwåder
med vattenfallsverket om planerade stamlinjebygg-nader i ett längre
tidsperspektiv.

Ett
sådant centralt samråd bör enligt verket utformas på sä sätt att vattenfallsverket
tUl SIND överlämnar översikter över planerade utbyggnader av stamlinjenätet i
ett 10-20 års perspektiv. SIND:s uppgift blir att sammanställa materialet,
bedöma behovet av de föreslagna åtgärderna, samräda med centrala myndigheter
och kraftföretag samt rapportera till industridepartementet.

Sammanställningarna
bör vidare distribueras till berörda länsstyrelser för att bli värdefullt
underlag i ett regionalt samråd för planering av kraftledningar i ett kort
perspektiv om 5-10 år.

Den
nu föreslagna ordningen innebär inte att SIND tar över vattenfallsverkets
eller andra kraftföretags planeringsansvar för landets elnät. Liksom hittills
skall kraftföretagen följa belastningsutvecklingen och utarbeta belastningsprognoser.

Ett
sätt att anpassa koncessionsprövningen av kraftledningar till dagens ökade krav
pä samordning med andra samhällsintressen skulle enligt verket vara att bryta
ut behovsprövningen och göra denna i ett "första steg". Denna
förhandsprövning skulle göras samtidigt som kraftföretagen undersöker möjliga
ledningssträckningar och påbörjar samråd med regionala och lokala myndigheter
samt markägare. Som underiag för en sådan prövning skulle sökanden redovisa
elanvändningsprognoser, förväntad bebyggelseutveckling och industrilokalisering
och annat underlag som sökanden önskar åberopa som stöd för ledningsbehovet.
Därefter fick det ankomma på SIND att bedöma om ledningen behövdes eller inte.
För att fä ytterligare underlag för en sådan bedömning kunde verket behöva
utföra vissa

Prop. 1981/82:188 32

utredningar
och göra egna undersökningar eller samråda med andra myndigheter. Om
prövningen ger till resultat att ny ledning borde byggas, skulle verket godkänna
den fortsatta planeringen. Ett sådant godkännande skulle innebära att
myndigheten funnh ledningen behövlig och förenlig med en planmässig
elektrifiering. Därefter kunde kraftföretagen i vanlig ordning fortsätta
arbetet pä ledningsprojektet och lämna in en slutlig ansökan om koncession med
angivande av en bestämd ledningssträckning.

Ett
annat sätt att översiktligt bedöma behovet av kraftledningsutbyggnaden i ett
tidigt stadium i planeringen är att organisera ett utökat frivilligt samrådsförfarande
på regional nivä. Från olika håll har också förts fram förslag om att ett sädant
systematiserat samrädsförfarande borde föregå beslut om koncession. Särskilt
anses behov föreligga av att ge markägareintressena möjligheter att få yttra
sig så tidigt i planeringen av kraftledningar att hänsyn kan tas till
eventuella synpunkter och förslag. För att åstadkomma en rimlig avvägning
mellan motstående intressen är det angeläget att kraftföretagen planerar för
alternativa ledningssträckningar. I detta sammanhang bör också prövas om gamla
ledningar kan tas bort i samband med tillkomsten av planerade ledningar. En
annan fråga gäller om markintrånget kan begränsas genom att befintliga
ledningsgator utnyttjas eller om överföringsbehovet kan tillgodoses på annat sätt,
t.ex. genom areaförstärkning på befintliga ledningar eller genom
spänningshöjning.

Vid
valet mellan att i ellagen föra in en bestämmelse om krav pä förberedande
behovsprövning av kraftledningar och frivilligt samrådsförfarande på regional
nivå har industriverket förordat det sistnämnda alternativet. Mot
koncessionsprövning "i två steg" talar att det kan bli alltför
betungande administrativt för såväl kraftföretagen som för de myndigheter som
skall bedöma behovet.

SIND
erinrar också om att behovet av ett utvidgat samråd vid planering och
projektering av kraftledningar har påtalats vid flera tillfällen. 1 planverkets
rapport (1978:46) Kraftledningar i fysisk riksplanering som bygger på ett
gemensamt arbete av planverket, SIND, naturvårdsverket och vattenfallsverket
anges hur ett sädant samrådsförfarande skulle kunna organiseras.

I
det följande redovisar industriverket en modell för frivilligt samråd pä regional
nivå. Förslaget grundar sig i stort pä den form för regionalt samråd, som
påbörjats av vattenfallsverket och övriga större kraftföretag.

Avsikten
med samrådet beträffande elkraftanläggningar är att redovisa kraftindustrins
anspråk på mark som underlag för den fysiska riksplaneringen. Kraftföretagen
redovisar sina utbyggnadsprogram för länsstyrelsen och berörda kommuner.
Redovisningen syftar till tidigare informationsutbyte och att göra
behandlingen av frågor som rör kraftledningsutbyggnad mera enhetlig i de olika
länen.

För
vatje län utses ett kontaktorgan som i allmänhet bör vara det kraftföretag som
har det största regionala ledningssystemet. Detta företag

Prop.
1981/82:188 33

får en administrativ, samordnande funktion. Kontaktorganet
bör vara sammankallande i en gmpp i vilken samtliga kraftföretag med
utbyggnadsplaner inom länet är representerade. Avsikten är att gmppen skall
utarbeta information om kraftsystemets utbyggnad.

De länsvisa redovisningarna av planerade utbyggnader i
ledningsnätet skall överlämnas till SIND. På så sätt får verket ett bättre
underlag för handläggning av kommande koncessionsundersökningar.

Det ovan redovisade samrädsförfarandet bör kunna leda till
snabbare koncessionsbehandling. SIND anser att den redan pägäende försöksverksamheten
med regionalt samråd ger berörda intressenter möjlighet till att på ett
tidigare stadium än fömt fä del av planerna på nya kraftledningar.
Försöksperioden för det utökade samrådet bör omfatta en period på 3-4 år. Under
denna period kommer SIND att följa utvecklingen och vid behov aktivt medverka i
samrädsprocessen.

7.4.2 Koncessionsansökans innehåU

I 3§ 1 mom. ellagen anges vilka handlingar m.m. som skall
fogas tUl ansökan om linjekoncession. Hit hör bl. a. en fullständig beskrivning
över företaget, innefattande bl.a. kostnadsförslag och karta över ledningssträckningen
och den mark som erfordras för anläggningen. Vidare skall till en sådan ansökan
fogas bestyrkta förteckningar på ägare och innehavare av de fastigheter över
vilka ledningen skall dras fram eUer i vars mark den skall läggas ned eUer som
på annat sätt behövs för anläggningen. Slutligen skall också uppgift lämnas på
de överenskommelser som träffats eller de hinder som mött mot överenskommelse.

För såväl koncessionsmyndighetens som remissinstansernas
bedömning av en ledningsdragning är det angeläget att ansökningshandlingarna
ger "en fullständig beskrivning av det tillämnade företaget".
Koncessionsmyndigheten mäste ha underlag för att bedöma om ledningen behövs
och är förenlig med en planmässig elektrifiering. I denna bedömning ingär ocksä
en avvägning i förhällande till motstående intressen.

Mot bakgmnd av gjorda erfarenheter anser SIND att större
krav mäste ställas på ansökningar om linjekoncession och pä de handlingar som
skall vara bifogade sädana ansökningar.

För att ansökningarna om linjekoncession skall bli
utformade på ett sätt som motsvarar de nya kraven torde mera detaljerade
föreskrifter än de som f.n. finns upptagna i ellagen behöva meddelas. SIND förordar
att sådana föreskrifter meddelas i en av regeringen utfärdad förordning som
lämpligen också bör reglera innehållet i ansökan om områdeskoncession.

1.4.3 Förbud mot att i vissa faU bygga
transformatorstation

Transformatorstationer omfattas f. n. inte av koncessionsplikt enligt el

lagen. I vissa fall har detta medfört att koncessionsmyndigheten i sin

prövning av ansökan om tUlstånd till anslutande ledning bundits på ett

3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 188

Prop. 1981/82:188 34

oacceptabelt
sätt. Kraftföretag har sålunda efter frivilliga uppgörelser med berörda
markägare kunnat börja bygga och i enstaka fall t. o. m. färdigställa en stor
transformatorstation, innan koncessionsmyndigheten hunnit pröva de till
stationen hörande ledningarnas sträckning. Verket anser detta vara
otillfredsställande och föreslår därför att i ellagen förs in förbud mot att
börja bygga större transformatorstationer innan tillstånd meddelats för framdragande
av minst en anslutande ledning på stationens uppsida och en på dess nedsida.
Förbudet bör omfatta stationer som är avsedda att tillföras ström med en
spänning av minst 50 kV.

1.4.4
Flyttning av kraftledning

I
samband med tUlkomsten av t.ex. ny bebyggelse eller nya trafikleder kan en
befintlig kraftledning behöva flyttas. Ellagen innehåller också en rad regler
om skyldighet för innehavare av elektrisk ledning att i olika uppkommande
situationer ändra eller flytta ledningen samt om ansvaret för kostnader som
uppkommer genom sådana ätgärder.

I
olika ärenden angående koncession för en befintlig kraftledning under en ny
period har från berörda kommuners sida rests krav pä dels att den nya
koncessionen ges för endast mycket kort tid, fem eller tio år, dels att som vUlkor
för koncessionen föreskrivs skyldighet för ledningens innehavare att på egen
bekostnad flytta ledningen, när kommunen begär det på grund av förändringar i
fråga om markanvändningen. Verket har inte ansett sig kunna tillmötesgå sådana
krav. Koncessionen mäste ge trygghet åt ledningsinnehavaren att få bibehålla
ledningen så länge verksamheten drivs i enlighet med gällande lagstiftning. Ett
tillgodoseende av krav utav det slag som nyss nämnts skulle äventyra säväl
underhållet av ledningen som kraftföretagets planering av sin verksamhet och
kunna leda tiU risker frän säkerhetssynpunkt och störningar i elförsörjningen.
Industriverket har emellertid funnit anlednig överväga om ytterligare lagregler
i detta hänseende är påkallade.

I 5
§ ellagen finns bestämmelser om skyldighet att vidta skyddsåtgärder för att
hindra skada eller störningar mellan olika elektriska anläggningar. Regleringen
av kostnadsansvaret för skyddsåtgärd bygger, med visst undantag, pä den s. k.
prioritetsprincipen, dvs. innehavare av senare tillkommen anläggning är
skyldig att bekosta det skydd som behövs i förhållande tiU befintlig
anläggning.

Det
inbördes förhåUandet mellan elledningar och trafikleder regleras i 5 a § ellagen.
Även dessa bestämmelser bygger i fråga om kostnadsansvaret för ändring eUer
flyttning av ledning pä prioriteringsprincipen.

I
5 b § eUagen finns bestämmelser om skyldighet för innehavare av elektrisk
ledning som dragits fram efter expropriation att på grund av ändrade
förhållanden ändra eller flytta ledningen. Beträffande sådan ledning som
dragits fram över gata, torg eller allmän plats inom planlagt område eller inom
fastställt hamnområde gäller enligt 1 mom. att innehava-

Prop. 1981/82:188 35

re
är skyldig om det behövs att på egen bekostnad ändra, flytta eller ta bort ledningen,
bl.a. när det hindrar eller varaktigt försvårar samfärdseln, hindrar någon för
samhället nödvändig anläggning eller är synneriigen vanprydande. Även i andra
fall är innehavaren av sådan ledning som avses i paragrafen skyldig att på egen
bekostnad ändra eller flytta ledning som på gmnd av ändrade förhållanden medför
betydande olägenhet för fastighet, om det behövs för olägenhetens undanröjande
och kan ske utan synnerligt men för ledningen.

Enligt
2 mom. samma paragraf kan ägare av fastighet där ledning är framdragen efter
expropriation för undanröjande av därmed förenad olägenhet för fastigheten pä
egen bekostnad få ledningen ändrad eller flyttad.

Enligt
bestämmelser i starkströmskungörelsen har koncessionsmyndigheten möjligheter
att påkalla flyttning av ledning av säkerhetsskäl.

De situationer där ändrade
förhåUanden medfört att en kraftledning bör ändras eller flyttas i en
fastighetsägares eller en kommuns intresse torde vara så mångskiftande att
frågan om vem som skall bära kostnaden för en sådan åtgärd inte lär kunna lösas
genom en enkel regel, som generellt lägger kostnadsansvaret på ledningens
innehavare eller pä den som påkallar åtgärden. Förslag av sådan innebörd har
tidigare förts fram men mött stark kritik från det intresse som skulle drabbas
av en sådan generell reglering. De nuvarande bestämmelserna får anses täcka de
flesta förekommande situationer och innebära en rimlig avvägning i olika faU
av intressekollisioner. Enligt SlND:s erfarenheter löses också uppkommande tvister
regelmässigt genom förhandUngar. Ett förbättrat samrådsförfarande på
planeringsstadiet pä det sätt som behandlats i ett tidigare avsnitt bör också
kunna leda tUl att behovet av ändring eller flyttning av kraftledningar skaU
bli mindre i framtiden. Mot bakgmnd av vad sålunda anförts finner verket att
några ändrade bestämmelser i förevarande hänseende inte är påkallade för
närvarande.

I
lagen (1978:160) om vissa rörledningar, vilken föreskriver koncessionsplikt
för rörledningar för transport av råolja och naturgas m. m. och som är utformad
med ellagen som förebild, finns bestämmelser om borttagande av ledning när
koncession upphör och om återställningsåtgärder i samband med borttagandet. De
skäl som åberopats för införandet av sådana bestämmelser i rörledningslagen
torde äga giltighet även i fräga om kraftledningar. SIND föreslår därför att
motsvarande regler förs in i ellagen.

1.5
Bestämmelser om spänningsgräns

I 5
§ 1 mom. andra stycket ellagen föreskrivs skyldighet för innehavare av vissa
starkströmsanläggningar att vidtaga ätgärder för att förebygga skada på person
eller egendom eller störningar genom inverkan på andra elektriska anläggningar
medelst induktion eller förhöjda markpotentialer.

Prop. 1981/82:188 36

De
anläggningar som skall skyddas mot sådan inverkan är svagströmsan-läggningar
samt starkströmsanläggningar med en spänning av högst 600 volt. Bestämmelsen, som
infördes i ellagen år 1958 (1958:429), bygger på gränsdragningen i kungörelse (SIND-FS
1978:6) om utförande och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar,
starkströmsföreskrifterna. På gmnd av den tekniska utvecklingen på det
elektriska materialområdet samt tillkomsten av andra spänningssystem har det
länge ansetts önskvärt att nyssnämnda spänningsgräns i stället bestäms till
1000 volt.

SIND
avser därför att vid en översyn av starkströmsföreskrifterna utforma dessa med
hänsyn till en spänningsgräns vid 1000 volt. Detta medför en motsvarande
ändring i ellagens bestämmelser.

1.6
Ansvarsbestämmelser

Ellagen
innehöll urspmngligen en bestämmelse om straffansvar för den som utan tUlstånd
eller i strid mot föreskrifter som givits vid meddelandet av tillstånd utförde
eller nyttjade elektrisk anläggning. Genom en lagändring år 1907 togs straffet
för olovligt utförande av anläggning bort och sedan dess har endast olovligt
nyttjande varit förenat med straffansvar i form av böter, numera dagsböter.

SIND
konstaterar att ovan nämnda lagändring, som kan ha varit försvarlig i det
skede av elektrifieringen då den tillkom och dä elsäkerhetsaspek-ten var den
helt dominerande vid koncessionsprövningen, har lett till sådana förhållanden
att en återgång till ellagens ursprungliga reglering i ansvarshänseende är
påkallad. Sorn skäl härför anför SIND att det finns många exempel på fall där
arbetena pä en kraftledning kommit mycket långt, ja rent av slutförts, när
koncession beviljats. Ett sådant tillvägagångssätt är ägnat att binda
koncessionsmyndigheten i dess prövning på ett otillbörligt sätt. Likaså måste
markägares, kommuners och övriga intressenters medverkan i samrädsförfaranden
ävensom remissbehandlingen i sådana fall framstå som meningslösa.

På grund av det anförda
föreslår SIND att nuvarande straffbestämmelser i 2 § 9 mom. ellagen ändras till
att också gälla framdragande av ledning utan tillstånd. Samtidigt bör
straffskalan ändras. Med ellagen jämförbara tillståndslagar såsom vattenlagen,
miljöskyddslagen, naturvårdslagen och lagen om vissa rörledningar har alla
bestämmelser om ansvar för olovligt utövande av tiUståndspliktig verksamhet som
upptar fängelsestraff. Verket föreslår därför att straffet för olovligt
framdragande eller nyttjande av elektriska ledningar skall utgöra böter eller
fängelse i högst sex månader. Samma ansvar bör gälla för den som överträder det
föreslagna förbudet mot byggande av transformatorstation, innan koncession
meddelats för anslutande ledningar.

Vissa
förberedelseåtgärder på marken är nödvändiga redan för upprättandet av ansökan
om koncession, säsom markundersökningar, stakning.

Prop.
1981/82:188 37

upphuggande av siktgator och liknande. Sådana åtgärder kan
inte hänföras till byggnadsarbeten och skall följaktligen inte föranleda
ansvar.

1.7 Författningsförslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar (1902:72 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 2 § 1,8 och 9 mom. samt 3 § och 5
§ 1 mom. lagen (1902:72 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 § 1 mom.

För framdragande eller begagnande av elektrisk starkströmsledning
erfordras tillstånd av regeringen eller den regeringen bemyndigar.

Tillstånd må avse ledning med en i huvudsak bestämd
sträckning (linjekoncession) eller ledningsnät inom ett visst område
(områdeskoncession).

Regeringen äger medgiva, att vissa slag av ledningar eller
ledningar inom vissa områden skola vara undantagna från vad i första stycket
sägs

Byggande av transformatorsta-lion som är avsedd att
tillföras ström med en spänning av 50 kilovolt eller däröver får ej påbörjas,
förrän koncession meddelats för en anslutande ledning såväl på transformatorns
uppsida som på dess nedsida.

Ansökan om koncession göres i enlighet med vad regeringen
förordnar.

2 § 8 mom. Föreligga särskilda skäl att elektrisk
starkströmsledning framdrages redan innan erforderlig koncession meddelats,
äger regeringen eller den regeringen därtill bemyndigar förklara hinder i
sådant hänseende ej möta; och må därefter, när anläggningen är färdig att tagas
i bmk, i avvaktan på att ingiven ansökan om koncession varder slutligt prövad,
tillstånd till dess nyttjande tiUsvidare under tre år meddelas i den ordning
regeringen föreskriver.

Ansökan om förklaring enligt första stycket göres i
enlighet med vad regeringen förordnar.

2 § 9 mom.

Den som olovligen nyttjar elek- Den som uppsåtligen eller av

trisk starkströmsledning eller oaktsamhet framdrager eller
foe-bryter mot föreskrift som givits vid gagnar elektrisk
starkströmsled-meddelande av koncession, straffas ning utan att inneha
koncession.

Prop. 1981/82:188

Nuvarande lydelse

med dagsböter, där ej förseelsen är särskilt belagd med
straff enligt allmän strafflag.

38

Föreslagen lydelse

där sådan kräves, eller bryter mot föreskrift som
meddelats med stöd av koncession dömes till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Till samma påföljd dömes den som bryter mot förbudet i 1
mom. fiärde stycket.

1 mom. Ansökan om linjekoncession skaU vara åtföljd av
fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med kostnadsförslag, avfattning
på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för
anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar på ägare och innehavare av de
fastigheter, över vUka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark den
skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behövliga, samt uppgift
på de överenskommelser, som blivit träffade, eUer de hinder, vilka däremot
mött.

2 mom. Ansökan om områdeskoncession skaU vara åtföljd av

a)
karta över
området med angivande av sökanden tiUhöriga ledningar, med spänning
överstigande tvåhundrafemtio volt mellan en ledare och jord eUer vid icke
direkt jordat system mellan två ledare, jämte matande ledningar och stationer
inom området samt huvudsaklig sträckning av ledningar med samma spänning,
vilka erfordras enligt den under b) angivna planen;

b)
plan över
områdets framtida försörjning med elektrisk ström; och

c) uppgift om spänning och

strömart.

/ mom. Upphör koncession att gälla, är den som senast
innehaft koncession skyldig att taga bort ledningen och vidtaga andra åtgärder
för återställning, om detta är påkaUat från aUmän eller enskild synpunkt.

Fråga om skyldighet att vidtaga sådana återstäUningsåtgärder
skaU prövas av regeringen i samband med att koncession upphör. Regeringen får
överlämna till statens industriverk att pröva sådan fråga.

Iakttager den som har innehaft koncessionen icke vad som
har ålagts honom, får myndighet som avses i andra stycket vid vite förelägga
honom att fuUgöra sina åligganden.

2 mom. Kräves för vidtagande av återställningsåtgärder
enligt I mom. att annans mark tages i anspråk, får statens industriverk besluta
att tillträde till marken skall lämnas under viss tid.

Aterstållningsåtgärderna skall utföras så, att minsta
skada och intrång vållas. Tillfällig byggnad får uppställas och väg byggas endast
om markens ägare och innehavare av nyttjanderätt eller servUut avseende marken
samtyckt därtUI eller statens industriverk lämnat tillstånd IiU åtgärden.
Tillstånd IiU sådan åtgärd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig
för att återställningsåtgärder skaU kunna vidtagas.

Föranleder återstäUningsålgär-derna skada eller intrång, skaU
ersättning härför utgå. Talan om ersättning väckes vid den fastighets-

Prop.
1981/82:188

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

39

3
mom. Finnes ej
ansökan böra omedelbart avslås, skall tillfälle att yttra sig beredas
vederbörande länsstyrelse, kommuner (och muni-cipalsamhällen) som beröras av anläggningen,
ägare och innehavare av fastigheter, som angivas i 1 mom., så ock annan, som
kan lida men av företaget,

4
mom. Vad i 1
mom. stadgats om skyldighet att förete karta samt vissa förteckningar och
uppgifter så ock vad i 3 mom. föreskrivits om inhämtande av yttranden gälle ej
beträffande ansökan om koncession å ledning inom järnvägsområde.

5
mom. Ansökan om
förklaring, varom i 2 § 8 mom. sägs, skall vara åtföljd av karta, vara
anläggningen angivits, ävensom av de uppgifter i övrigt rörande anläggningen
och dess ändamål, som må erfordras för prövning av sådan ansökan.

5§ 1 Kan elektrisk anläggning genom inverkan på redan
befintlig dylik anläggning vålla skada ä person eller egendom eller störning i
driften, svarar innehavaren av förstnämnda anläggning för erforderliga åtgärder
vid denna för att förebygga sådan skada eller störning.

Innehavare av starkströmsanläggning, i vilken vid enfasigt
fel kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än femhundra ampere, vare
ock pliktig att, sä snart han vunnit kännedom om senare tillkommen anläggning
för svagström eller för starkström med en spänning av högst sexhundra volt,
räknat så som angives i 3 § 2 mom. a), vidtaga erforderliga åtgärder vid sin
anläggning för att förebygga att denna genom inverkan på den andra
anläggningen medelst in-

domstol inom vars område marken Ugger eller större delen
därav Ugger.

mom.

Kan elektrisk anläggning genom inverkan på redan befintUg
dylik anläggning vålla skada å person eller egendom eller störning i driften,
svarar innehavare av förstnämnda anläggning för erforderliga åtgärder vid denna
för att förebygga sådan skada eller störning.

Innehavare av starkströmsanläggning, i vilken vid enfasigt
fel kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, vare ock
pliktig att, så snart han vunnit kännedom om senare tUl-kommen anläggning för
svagström eUer för starkström med en spänning av högst 1000 volt, räknat sä
som angives i 3 § 2 mom. a), vidtaga erforderliga åtgärder vid sin anläggning
för att förebygga att denna genom inverkan på den andra anläggningen medelst induktion

Prop.
1981/82:188 40

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

duktion
eller förhöjda markpoten- eller förhöjda markpotentialer väl-

tialer vållar skada å person eller lar skada å person eller egendom

egendom eller annan störning än eller annan störning än ljudstör-

ljudstörning, ning.

Ändras
anläggning i fräga om Ändras anläggning i fråga om

läge, utförande eller drift sä, att läge, utförande eller drift så, att

ökad risk uppkommer för skada el- ökad risk uppkommer för skada el

ler störning, skall i fräga om skyl- ler störning, skall i fräga om skyl

dighet att svara för skyddsåtgärd dighet att svara för skyddsåtgärd

som föranledes av den ökade risken som föranledes av den ökade risken

anses som om ny anlägning tillkom- anses som om ny anlägning tillkom

mit, mit.

Anläggningen
skall anses ha till- Anläggningen skall anses ha till

kommit då den togs i bruk. Är an- kommit då den togs i bruk. Är an

läggning i olika delar att anse som läggning i olika delar att anse som

tillkommen vid skilda tidpunkter, tillkommen vid skilda tidpunkter,

skall varje sådan del anses som en skall varje sådan del anses som en

särskild anläggning. särskild anläggning.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1981.

2
Remissyttranden

2.1
Allmänt om SIND:s överväganden och förslag

Remissinstanserna
ställer sig över lag positiva till SIND:s överväganden och förslag.
Remissinstanserna anser sålunda att de redovisade förslagen kan genomföras
eller har inte någon erinran mot att så sker. Ett par remissinstanser anser
emellertid att det redovisade förslaget till ett frivilligt samråd för
planering av kraftledningar är otillräckligt. Kritiska synpunkter härpå förs
fram bl.a. av skogsstyrelsen, Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, och Stockholms
läns landsting.

2.2
Distribution av elkraft

Statens
planverk framhåller att arbetet med den fortsatta strukturomvandlingen på
eldistributionsområdet är viktigt för bebyggelseplaneringen. Huvudfrågan från
plansynpunkt är att klargöra kopplingen mellan bebyggelseutvecklingen, val av
uppvärmning och olika distributionsformer. LRF framhåller att många lantbmksföretag
drabbas av en otillfredsställande elförsörjning i glesbygden. LRF framhåller
därför vikten av att de lokala elnäten underhålls och ses över fortlöpande.
Lantbruksstyrelsen betonar också den betydelse en väl fungerande eldistribution
har för att bl.a. det moderna jordbruket skall fungera störningsfritt.
Statsanställdas förbund framhåUer vikten av att ledningsnäten har en rationell
och ändamålsenlig

Prop. 1981/82:188 41

utformning
utan att ledningsdragningarna påverkas av kommungränser eller ägarintressen.

Inte
någon remissinstans förordar tvångsåtgärder i syfte att driva pä och underlätta
stmkturomvandlingen. VattenfaUsverket finner sålunda det inte vara nödvändigt
att föreslå regler för tvångsinlösen av nedslitna elnät eller möjlighet att
återkalla en meddelad koncession. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det
skulle vara en fördel om SIND hade möjlighet att återkalla en koncession i
rationaliseringssyfte men vill inte förorda några tvångsåtgärder. Svenska Elektrikerförbundet
anser att eldistributör som eftersätter underhåll av anläggning och därmed
utsätter de som arbetar pä anläggningen för fara bör kunna åläggas att
förbättra anläggningen. I den mån inte distributionsföretaget inom fastställd
tid har förbättrat anläggningen anser förbundet att tvångsinlösen bör kunna
tillgripas.

Några
remissinstanser framhåller den betydelse som den statliga bidragsverksamheten
har för strukturomvandlingen och angelägenheten av att denna verksamhet skall
kunna bedrivas även i framtiden. Då det pä landsbygden fortfarande finns
distributionsföretag med svårigheter att uppfylla kraven på en godtagbar
eldistribution anser lantbruksstyrelsen det vara väsentligt att det statliga
stödet för upprustning av olönsamma distributionsnät finns att tillgå även i
fortsättningen så att förhållandena kan förbättras. VattenfaUsverket anser att
denna verksamhet underlättar stmk-turomvandUngen och förbättrar
eldistributionen på landsbygden. Riksförbundet Eldistributörerna - REL delar SIND:s
uppfattning att det alltjämt finns betydande uppmstningsbehov framför alU i glesbygden.
Statsanställdas förbund framhåUer också att eluppmstningsbidragen är ett
verksamt medel för att främja strukturomvandlingen.

Några
remissinstanser tar upp frågan om huvudmannaskapet för eldistributionen.
Sålunda förordar länsstyrelsen i Jämtlands län att kommun i regel bör utgöra
koncessionsområde. Främsta skälet härför är att elförsöij-ningen utgör en sädan
viktig del i samhällsplaneringen att det kommunala inflytandet bör vara
betydande. Liknande synpunkter kommer till uttryck i Kommunförbundets yttrande
enligt vilket det finns skäl att mera aktivt än hittills stödja en utökning av
den kommunala eldistributionen. För att uppnå enhetliga
distributionsförhållanden och taxeutjämning ligger det enligt förbundet närmast
till hands att kommunerna får möjlighet att såsom första steg samordna
eldistributionen och utjämna taxorna inom respektive kommun. Kommunernas ansvar
i fråga om energiförsörjningen och energihushållningen talar också för ett
ökat kommunalt inflytande över eldistributionen.

2.3
Skyldighet att köpa elkraft från små vattenkraftverk

Endast
ett fåtal remissinstanser har i sina yttranden behandlat denna del av
utredningen. Lantbruksstyrelsen delar SIND:s bedömning att det är

Prop. 1981/82:188 42

angeläget
att ägare till små vattenkraftverk ges en starkare ställning i förhållande till
kraftköparna än vad som f.n. är fallet, eftersom dessa kraftverk tillsammans är
av betydelse för såväl energiförsörjning som från beredskapssynpunkt. LRF
understryker också betydelsen av att ägarna till de små vattenkraftverken ges
en starkare ställning.

Svenska
Elektrikerförbundet anser att en eldistributör på gmnd av sin monopolställning
såsom elleverantör inom sitt distributionsområde skall vara skyldig att ta hand
om det överskott av elkraft som kan tillföras nätet från de små
vattenkraftverken. Det pris som kan vara skäligt att betala blir beroende på
var i nätet leveranser kan ske, hur stor effekt det är fråga om osv. Förbundet
anser det därför inte vara särskilt meningsfuUt att i lag fastställa ett minimipris.
Det måste vidare enligt förbundet krävas en mycket god teknisk standard på de
minikraftverk som skall anslutas till nätet. I annat faU utgör dessa en
uppenbar säkerhetsrisk för förbundets medlemmar som skaU arbeta på näten.

Svenska
Kraftverksföreningen anför att problemet med ersättningen av kraft från små
vattenkraftverk Ugger i att produktionskostnaden blivit allt för hög.
Investeringar och driftskostnader per producerad kWh tenderar generellt att öka
med minskande aggregatsstorlek. Svårigheter för ägare av små vattenkraftverk
att sälja sin kraft till priser som täcker kostnaderna kan därför inte
undanröjas genom en skyldighet för eldistributör att köpa el till minimipris.

2.4
Överföring av elkraft

2.4.1
Planering och tillståndsgivning beträffande överföringsledningar

Ett
stort antal remissinstanser delar SIND:s uppfattning att planeringen av
kraftledningsutbyggnader bör förbättras och att detta kan ske i enlighet med
det föreslagna samrådsförfarandet. Ett par remissinstanser anser emellertid att
det inte är tillräckligt med ett frivilligt samrådsförfarande. I stället bör
bl. a. en obligatorisk behovsprövning för kraftledningar övervägas.
Överbefälhavaren betonar att ett decentraliserat frivilligt samråd innebär
risk för att väsentliga försvarsintressen inte blir beaktade i tid. Enligt televerkets
uppfattning är det samråd som f.n. förekommer i vissa fall ofullständigt. En
viss formalisering av samrådsförfarandet ger säkerligen enligt verket bättre
möjligheter till information om planerade kraftledningar. Vägverket instämmer
i bedömningen att samråd mellan berörda intressenter bör ske på ett tidigt
stadium. En fömtsättning för att de frivilliga samråden skall fungera tillfredsställande
är enligt riksantikvarieämbetets uppfattning att företrädarna för den regionala
kulturminnesvården på ett aktivt sätt bereds tillfälle att medverka i
samrådsprocessen. Lantbruksstyrelsen anser det väsentligt att regionala samråd
sker i ett sädant tidigt planeringsskede att reella möjligheter till påverkan
av bl.a. den aktuella ledningsdragningen föreligger. För att bättre möjliggöra
en bedömning av

Prop.
1981/82:188 43

planerad
ledningssträckning bör alternativa sträckningar alltid utredas om inte ett läge
bedöms som självklart. Planverket anför att den föreslagna formen för
samordning mellan kraftbolag, myndigheter och övriga intressenter på länsnivå
är i linje med vad som rekommenderats i planverkets rapport Kraftledningar i
fysisk planering (rapport 46, 1978) och framhåller vikten av att samordningen
innehållsmässigt behandlar de strategiska frågorna om utbyggnadsbehov,
alternativa sträckningar och konsekvensbeskrivningar. Ett fungerande centralt
samråd bör ge ökad stadga åt samordningsarbetet på länsnivå, där relationerna
till kommunernas fysiska planer är av vital betydelse. Planverket vUl också
framhålla att de föreslagna samråden med redovisning av kraftföretagens
utbyggnadsbehov/planer stämmer väl med tankegångarna för uppbyggnaden av ett
nytt planeringssystem enligt plan- och byggnadslagsutredningens betänkande (Ny
plan-och bygglag, SOU 1979:05, 66). Av marköversikten, som avses vara den kommunomfattande
översiktplanen bör följaktligen framgå på vad sätt kommunen genom markreservat
etc. avser att säkerställa framkomligheten för behövliga överföringsledningar.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län sätter i fråga om inte ett större ansvar skuUe åvUa
kraftföretagen när det gäller att beskriva konsekvenserna av ett ändrat
markutnyttjande. I sammanhanget påpekar länsstyrelsen önskemålet av att
prövning av överföringsledning och utbyggnaden av vattenkraftverk samordnas
varigenom ett kraftföretags totala inverkan pä naturmiljön skulle kunna göras.
Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Malmöhus län som understryker
behovet av ett centralt samråd avseende hela den storskaliga energtförsörjningen
säsom kraftverk, kraftledningar, ställverk, transformatorstationer o. d.

Länsstyrelsen
i Kalmar län anser att den information som lämnas vid det frivilliga samrådet
inte bara bör omfatta planerad utbyggnad utan också förväntade förändringar i
indelningen av distributionsområdena. Länsstyrelsen anser att tidsperioden
under vilken samrädsförfarandet skaU bedrivas inte får göras för kort.

Länsstyrelsen
i Norrbottens län framhåller att den fysiska samhällsplaneringen skaU ske
genom kommunernas försorg. Endast genom kommunernas arbete med omrädesplanering
och kommunöversikt kan enskilda människor, organisationer och sammanslutningar
ges möjlighet att på ett aktivt sätt delta i planeringen.

VattenfaUsverket
anför att planeringen av stamnätet i ett längre tidsperspektiv avser ledningar
vilkas behov inte kan prövas seriöst vid ett centralt samråd. Kraftföretagen
bör emellertid informera länsstyrelser, kommuner och övriga intressenter om tänktbara
utbyggander av stamnätet under kommande 10-20-ärsperiod. Denna
informationsverksamhet ryms inom det redan pågående regionala samrådet.
Erfarenheterna från de pågående regionala samråden bör erhåUas innan en
eventuell central samrådsorganisation aktualiseras.

Prop. 1981/82:188 44

Naturvårdsverket
anser det vara önskvärt med ett övergripande politiskt beslut i samband med
planeringen av kraftledningssträckningar. Denna uppfattning delas av
skogsstyrelsen som anför att det av SIND förordade samrädsförfarandet inte
tillgodoser kravet pä en bättre samordning av eldistributionen. Ett onödigt och
pä sikt inte obetydligt bortfall av skogsmark skulle kunna undvikas om regler
för behovsprövning och obligatoriskt samråd infördes i eUagen. Genom alt
samordna olika kraftbolags leveranser så att de utnyttjar samma ledningar och
ledningsgator när detta är möjligt skulle enligt styrelsen mycken skogsmark
kunna sparas. Om en sådan samordning skall bli möjlig måste
koncessionsmyndigheten ha medel och resurser till sitt förtogande i högre grad
än f.n. för att styra byggandet av nya kraftledningar. Styrelsen anser vidare
att koncessionsmyndigheten även borde kunna föreskriva ombyggnad av äldre
ledningar i stället för nybyggnad. Regler borde även införas som gör det
möjligt att föreskriva att olika kraftlevertmtörer utnyttjar samma ledning.

Även
LRF behandlar i sitt yttrande frågan om en behovsprövning och anför att SIND:s
förslag till samråd innebär väsentliga förbättringar i planeringen än den som
bedrivs f.n. på frivillig basis men att en koncessionsprövning i två steg
varit att föredra eftersom det är väsentiigt att frågan om behovet av en
kraftledning klarläggs på ett tidigt stadium. Bedömningen av planmässigheten i
ett kraftföretags utbyggnadsplaner bör också enligt förbundets uppfattning avse
förändringar i den energipolitiska utvecklingen samt hänsynstagande till
regionala förändringar. En försöksverksamhet i enlighet med SIND:s förslag kan
dock enligt förbundets uppfattning vara ett viktigt mellansteg till en mer
integrerad planering. Förbundet anser vidare att det behövs en precisering av
det frivilliga samrådsförfarandet och principerna för detta samt att syftet med
förfarandet förtydligas.

Stockholms
läns landsting anser ocksä att ett koncessionsförfarande i två steg hade varit
att föredra. Det skulle kunna ge sådana fördelar all ett ytteriigare studium av
ett sådant system vore väl motiverat.

2.4.2
Koncessionsansökans innehåll

Inte
någon av remissinstanserna har någon erinran mot att bestämmelser i ellagen
ersätts av föreskrifter enligt SIND:s förslag. Vägverket anser sålunda att det
är viktigt att ansökningshandlingarna med hänsyn till bl. a. remissbehandlingen
ger en fullständig beskrivning av det tillämnade företaget. Länsstyrelsen i
Jämtlands län anser att bevakningen av naturvårdens intressen många gånger blir
däUg i koncessionsärenden och sätter därför i fråga om inte ett större ansvar
borde åligga kraftföretagen när det gäller att beskriva konsekvenserna av ett
ändrat markutnyttjande. Planverket har en Uknande uppfattning och föreslår att
ansökningshandlingarna bör ange på vilket sätt tänkta ledningsdragningar
eventuellt står i konflikt med motstående intressen.

Prop. 1981/82:188 45

Naturvårdsverket
framhåller också vikten av en beskrivning av miljökonsekvenserna för att kunna
ta ställning till en föreslagen ledningssträckning. Övergripande bör
konsekvensbeskrivningen redovisa påverkan på människa, fauna och
mikroorganismer samt behandla ljudstörningar och luftföroreningar samt
inverkan av elektriska och magnetiska fält. Konsekvenserna av ledningens
inverkan pä landskapsbilden och bevarandeintressen som kulturminnes- och
naturvård bör också belysas i en sädan beskrivning.

Skogsstyrelsen
och LRF understryker behovet av att alternativa lösningar och argument för
dessa presenteras. Styrelsen anser vidare att koncessionsansökan skall
åtföljas av en markbeskrivning med angivande av ledningsgatans och skogsgatans
bredd och längduppgifter för olika markslag såsom skogsmark, jordbmksmark, impediment
och vatten.

Vattenfallsverket
har inte heller nägot att erinra mot kravet på mer fullständigt underlag för
bedömning av koncessionsansökningarna, speciellt om förändringarna kan
förkorta ansökningarnas handläggningstid.

2.4.3 Förbud
alt i vissa faU bygga Iransformatorstation

Överbefälhavaren förordar att det införs koncessionsplikt för transfor

matorstationer m.m. för att koncessionsprövningen och prövningen av

krigsskyddsfrågoma skall kunna samordnas.

Några
remissinstanser, bland dem slatens vattenfallsverk och Göteborgsregionens
kommunalförbund, föreslår att förbudet att uppföra transformatorstationer
endast bör gälla så länge koncession ej meddelats för enbart en ledning eller
den väsentligaste ledningen.

Vissa
remissinstanser, bl.a. statens elektriska inspektion, övre norra distriktet,
statens elektriska inspektion, nedre norra distriktet, statens elektriska
inspektion, södra distriktet, Kalmar kommun och Svenska elverksföreningen
framhåller att gränsen 50 kilovolt för strömtillförsel inte är en särskilt bra
gräns när det gäller storlek och utförande av en transformatorstation. Några
av dessa remissinstanser framhåller att det inte är någon avgörande skillnad
mellan sådana stationer som skall tillföras 50 kilovolt och sådana som skall tUlföras
en spänning strax dämnder.

Bl.
a. några av de nyss nämnda remissinstanserna föreslär att ocksä kopplingsstationer
bör omfattas av förbudet.

Jämtlandskraft
AB och Svenska Kraftverksföreningen anser att förbudet inte bör gälla stationer
som prövas i särskild ordning.

Några
remissinstanser, bl.a. Svenska Elverksföreningen och några enskilda
kraftföretag anser slutligen att transformatorstationer undantagsvis skall
kunna byggas innan koncession meddelats för anslutande ledningar.

2.4.4 Återslällningsarbeten
m.m.

Riksantikvarieämbetet
påpekar att äldre anläggningar kan ha ett betydande historiskt värde, varför
det finns skäl att i vissa fall samräda med kulturminnesvårdande myndigheter
innan återställningsåtgärder vidtas.

Prop.
1981/82:188 46

Några
remissinstanser, bl.a. statens vatlenfallsverk. Svenska Elverksföreningen samt
Göteborgsregionens kommunalförbund förordar att skyldigheten att vidta
återställningsarbeten bör begränsas tiU luftledningar. Vattenfallsverket anser
vidare att skyldigheten bör gälla endast borttagande av stolpar och stolpfundament
samt fyllning av hål.

Sydkraft
AB och några andra remissinstanser efterlyser en närmare precisering av skyldighetens
omfattning.

2.5 Bestämmelser
om spänningsgräns

Förslaget
att höja spänningsgränsen i 5 § 1 mom. ellagen från 600 till 1000 volt tiUstyrks
av samtiiga remissinstanser, som yttrat sig i frågan.

2.6 Ansvarsbestämmelser

Förslaget
att utvidga straffansvaret till all omfatta också framdragande av ledning
tillstyrks eller lämnas utan erinringar av flertalet remissinstanser.

Behovet
av en allmän skärpning av ansvarsbestämmelserna avstyrks eller ifrågasätts av
ett antal remissinstanser, bl. a. statens vatlenfallsverk, Kalmar kommun, REL
och Svenska Kraftverksföreningen.

2.7 Övriga
frågor

Statens
järnvägar framhåller att förbudet att dra fram en elektrisk starkströmsledning
innan koncession meddelats kan innebära svårigheter, t. ex. vid järnvägseleklrifiering
i sysselsätlningsbefrämjande syfte, och föreslår därför att undantag föreskrivs
för anläggningar för elektrisk tågdrift. Svenska Elektrikerförbundet förordar
för sin del att koncessionsplikten slopas för vissa företag.

Några
remissinstanser, bl.a. lantbruksstyrelsen och Lantbrukarnas Riksförbund
föreslår all del berörda förbudei också skall gälla tecknande av nyttjanderätts-
eller servitutavtal före koncessionsprövningen.

Bl.
a. LRF och Lantbrukarnas länsförbund i Kalmar län tar upp reglerna om flyttning
av kraftiedning och fördelning av kostnaderna härför i 5 a-5 b §§ ellagen.
Riksförbundet framhåUer att det finns ett behov av att dessa regler ses över
och föreslår att SIND fär i uppgift att göra en sådan översyn. Länsförbundet
anser att reglerna bör ändras så att ledningsägarens skyldighet att ändra
eller flytta ledning bör vara ulllämpliga oavsett den form i vilken en
markupplåtelse skett.

Prop. 1981/82:188 47

Bilaga
B

Utdrag

INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-01-28

Närvarande:
statsminister Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt,
TiUander, Ahrland.

Föredragande:
statsrådet Eliasson.

Lagrådsremiss
med förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar

1
Inledning

Riksdagen
beslutade år 1976 (prop. 1975/76:100 bil. 15, NU 1975/76:45, rskr 1975/76:263)
bl. a. om vissa riktlinjer för eldistributionens stmkturomvandhng.
Riksdagsbeslutet innebar bl.a. att strukturomvandlingen i huvudsak skuUe
fortgå på frivillig väg och att den skulle ske med utgångspunkt i att
huvudansvaret för distributionens ordnande skulle åvila det allmänna.
Omstruktureringen skulle vidare ske så att distributionsföretag fördes samman
eller gick upp i företag som medgav en rationell verksamhet för att kunna tUlgodose
konsumenternas krav på driftsäkerhet, störningsberedskap, elkvalitet och
service.

I
den proposition som riksdagsbeslutet gmndades på anfördes att det fick ankomma
på statens industriverk (SIND) att, med utgängspunkt i de erfarenheter som
gjordes i verkets fortsatta arbete med eldistributionsfrågor, överväga om det
behövdes lagstiftning eller andra åtgärder för att trygga en fortsatt
utveckling enligt angivna riktlinjer.

SIND
har i enlighet härmed övervägt denna fråga och i augusti 1980 redovisat sina
överväganden i rapporten (SIND PM 1980:9) Distribution och överföring av
elkraft, förslag till vissa ändringar i ellagen (1902:71 s. 1), m.m.

Efter
remiss har yttranden över SlND:s rapport avgetts av överbefälhavaren,
televerket, statens järnvägar, statens vägverk, riksantikvarieämbetet,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens planverk, statens naturvårdsverk,
statens vattenfallsverk, statens elektriska inspektion, övre norra, nedre
norra, östra, södra och västra distrikten, krigsskyddsnämnden

Prop. 1981/82:188 48

för
kraftanläggningar, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Kopparbergs,
Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län. Göteborgsregionens kommunatförbund.
Landsorganisationen i Sverige, Lantbrukarnas Riksförbund, Riksförbundet
Eldistributörerna - REL, AB Skandinaviska Elverk, Sveriges
Skogsägareföreningars Riksförbund, Statsanställdas Förbund, Stockholms läns
landsting. Svenska Elektrikerförbundet, Svenska Elverksföreningen, Svenska
Kommunalarbetareförbundet, Svenska kommunförbundet. Svenska
Kraftverksföreningen, Svenska Samernas Riksförbund, Sydkraft AB, Sydvästra
Skånes kommunalförbund och Tjänstemännens Centralorganisation.

Några
remissinstanser har överlämnat yttranden av vissa andra organ. Lantbmksstyrelsen
har överlämnat yttranden av lantbruksnämnderna i Stockholms, Kristianstads och
Västerbottens län. Skogsstyrelsen har överlämnat yttranden av
skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Värmlands län. Länsstyrelsen
i Kalmar län har överlämnat yttranden av lantbmksnämnden och
skogsvårdsstyrelsen i länet, Kalmar, Nybro, Oskarshamns, Vimmerby och
Västerviks kommuner samt Lantbmkarnas länsförbund i Kalmar län. Slutligen har
länsstyrelsen i Jämtlands län överlämnat yttranden av Härjedalens, Åre och
Östersunds kommuner samt Bergs Tingslags Elektriska AB, Häijeåns Kraft AB och Jämtiands-kraft
AB.

Hämtöver
har i anslutning tUl remissen inkommit yttrande från Svenska Elektriska
Kommissionen.

I
sin rapport tar SIND upp flera frågor om distribution och överföring av
elkraft. En fråga som tas upp är om det behövs bestämmelser om skyldighet för
ett företag vars koncession löpt ut att avstå sin anläggning till den nya
distributören. En annan fråga som behandlas i rapporten är behovet av en
möjlighet att kunna återkalla en koncession av rationaliseringsskäl. Vidare
övervägs behovet av fortsatta ekonomiska stödåtgärder för att underlätta och
påskynda rationaliseringen. Ocksä frågan om skyldighet för en eldistributör att
ta emot elenergi från små kraftverk berörs. Härutöver behandlar SIND vissa
åtgärder för att få till stånd en bättre anpassning av planeringen av
ledningsnätets utbyggnad till övrig samhällsplanering.

I
dessa hänseenden föreslår SIND inte några lagstiftningsåtgärder. I StäUet
förordar SIND vissa andra åtgärder för att underlätta rationaliseringsarbetet
och för att åstadkomma en bättre samordning mellan planeringen på elområdet
och samhällsplaneringen i övrigt.

I
några hänseenden föreslår SIND emellertid ändringar i lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen). Dessa
förslag gäller förbud mot byggande av transformatorstationer innan koncession
har meddelats för anslutande ledningar och skyldighet för ledningsinnehavare
att ta bort obehövliga ledningar vid koncessionens upphörande. Slutiigen
föreslås vissa ändringar av teknisk art samt ändringar i
ansvarsbestämmelserna.

Prop. 1981/82:188 49

En
proposition beträffande de frågor som behandlas i SIND:s rapport förbereds f. n.
inom industridepartementet. Jag räknar med att den kan föreläggas riksdagen
under våren 1982. Frågan om lagstiftning på gmndval av SIND:s rapport bör
emellertid redan nu tas upp till behandling med hänsyn tiU att lagrådets
yttrande bör inhämtas. Till protokollet i detta ärende bör som bilaga 1 fogas SIND:s
lagförslag liksom de delar av rapporten där förslaget motiveras. Som bilaga 2
bör fogas en sammansläUning av remissyttrandena i vad dessa avser
lagförslaget'. En inom industridepartementet upprättad redogörelse för vissa
författningsbestämmelser rörande elektriska anläggningar bör fogas till protokollet
som bilaga 3.

2
Allmän motivering

2.1 Inledning

Som
jag inledningsvis nämnt föreslår SIND i sin rapport lagstiftningsåtgärder
endast i vissa avseenden när det gäller eldistributionen. I andra avseenden
förordar SIND ätgärder av annat slag. Det är också min uppfattning att rationaUseringsarbetet
bör fortgå och planeringen förbättras i huvudsak med stöd av andra åtgärder än
lagstiftning. Till dessa ätgärder avser jag som nämnts att återkomma i ett
annat sammanhang. I det följande tar jag upp de frågor som bör bli föremål för
lagstiftning.

2.2 Åtgärder
i syfte att förhindra att koncessionsprövningen föregrips

Enligt
2 § 1 mom. ellagen krävs det koncession för att få dra fram eller begagna en
elektrisk starkströmsledning. Påföljd i form av böter kan dock bara drabba den
som begagnar ledningen utan koncession. En ledning kan således utan
straffansvar dras fram innan koncessionsärendet prövats. Transformatorstationer
och liknande anläggningar som behövs för ledningen är överhuvudtaget inte
koncessionspliktiga.

Även
om det tiUhör undantagen inträffar det att arbetena på en koncessionspliktig
ledning hunnit så långt att koncessionsmyndigheten i praktiken inte kunnat fömtsättningslöst
pröva ärendet. De åtgärder som i sådana fall kan ha vidtagits med stöd av avtal
med berörda fastighetsägare är bl. a. upphuggning av kraftledningsgator i
skogsmark, schaktningsarbeten, stolpresning, uppförande av
transformatorstationer och liknande ätgärder. I enstaka fall har kraftledningen
till och med i sin helhet färdigställts före prövningen.

I
syfte alt förhindra att kraftföretagen före koncessionsprövningen påbörjar
arbetet med ledningar och därtUI hörande anläggningar i sådan omfattning att
koncessionsmyndigheten inte förutsättningslöst kan pröva

'
Bilagorna I och 2 uteslutna här. En sammanfattning av SlND:s rapport jämte en sammanställning
av remissyttrandena finns i Bilaga A.

4
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 188

Prop. 1981/82:188 50

ärendet
föreslår SIND att ellagen ändras i två hänseenden. Det ena förslaget innebär
att det införs ett förbud mot att bygga större transformatorstationer innan
koncession meddelats för framdragande och utnyttjande av anslutande ledningar. EnUgt
detta förslag skall förbudet omfatta stationer som är avsedda att tillföras en
spänning av 50 kilovolt eller däröver. Det andra förslaget innebär att det i
motsats till vad som gäller f. n. skall vara förenat med straffansvar att dra
fram en ledning utan koncession. SIND föreslår dämtöver en allmän skärpning av ellagens
ansvarsbestämmelser.

De
remissinstanser som yttrat sig över rapporten i dessa delar har i allmänhet
godtagit förslaget om förbud att uppföra transformatorstationer före koncessionsprövningen.
Vissa remissinstanser bl.a. statens vatlenfallsverk, statens elektriska
inspektion nedre, norra och södra distrikten samt Svenska Elverksföreningen
vill dock göra vissa ändringar i utformningen av den föreslagna bestämmelsen.
Sålunda förordas bl. a. alt förbudet utsträcks till att gälla ocksä vissa
andra anläggningar för sammankoppling av ledningar. SIND:s förslag tiU
ändringar i ansvarsbestämmelserna har också godtagits av flera remissinstanser.
Några, bl.a. vattenfaUsverket, Svenska Kraftverksföreningen och Riksförbundet
Eldistributörerna, finner dock skärpningarna obehövliga.

För
egen del vill jag anföra följande.

Även
jag finner det otUtfredsställande att en sökande i ett koncessionsärende genom
ätgärder av angivet slag kan påverka bedömningen av ledningssträckningen och
därmed försvåra en förutsättningslös prövning av ärendet. Jag delar därför SIND:s
uppfattning att lagstiftningsåtgärder bör vidtas för att komma till rätta med
detta.

Jag kan därvid ansluta mig
till SIND:s förslag att i ellagen införa ett förbud mot att före
koncessionsprövningen uppföra vissa transformatorstationer som hör tUl en
ledning. I likhet med några remissinstanser anser jag emellertid att förbudet
bör avse inte bara transformatorstationer utan också kopplingsstatiöner, dvs.
stationer som har till ändamål att koppla samman ledningar med samma spänning.

Med
hänsyn tiU syftet med förbudet bör det inte omfatta alla stationer utan endast
stationer av någon betydenhet. Det är givetvis svårt att i detta hänseende dra
en från alla synpunkter helt invändningsfri gräns mellan sådana stationer som
bör falla innanför förbudet och sådana som bör falla utanför. I likhet med SIND
anser jag att det lämpligaste är att låta den spänning för vilken stationen är
avsedd vara utslagsgivande. Några remissinstanser har emellertid påpekat att
det i allmänhet inte föreligger nägon skiUnad i fråga om storlek och utförande
mellan stationer med spänningen 50 kilovolt och stationer med en något lägre
spänning. Med hänsyn härtill förordar jag att förbudet bör omfatta stationer
som är avsedda för en spänning av minst 40 kilovolt.

Förbudet
bör gälla till dess att koncession har meddelats eller särskilt medgivande
enligt 2 § 8 mom. ellagen lämnats för minst en av de nya ledningar som skall
anslutas till stationen.

Prop. 1981/82:188 51

Enligt
2 § 8 mom. ellagen äger regeringen eller den som regeringen bemyndigar förklara
att hinder inte möter mot att dra fram en ledning redan innan erforderlig
koncession har meddelats. Bestämmelsen ger en möjlighet att i särskilt
angelägna fall ge tillstånd till igångsättning redan innan koncessionsärendet
slutligt prövats. Denna bestämmelse bör, som några remissinstanser föreslagit,
utvidgas så att särskilt undantag skall kunna lämnas också frän det förbud att
bygga transformator- eller kopplingsstationer, som jag nyss förordat.

När det så gäller ellagens
ansvarsbestämmelser delar jag SlND:s uppfattning att det i fortsättningen bör
vara förenat med straff inte bara att olovligen begagna en koncessionspliktig
ledning utan ocksä att påbörja ledningsbyggandel innan koncession meddelats. De
åtgärder som enligt min mening bör omfattas av ansvarsbestämmelserna är
skogsavverkning och schaktning för att bereda plats för ledningen, stolpresning
och upp-hängning av ledningen, nedgrävning av jordkablar och därmed jämförliga arbeten.
Däremot skulle det enligt min mening föra för långt att, som vissa remissinstanser
föreslagit, förhindra att kraftföretagen tar upp förhandlingar med markägare
och träffar uppgörelser om nyttjanderätt eller servitut. Också sådana
förberedande åtgärder som markundersökningar, stakning, upphuggande av siktgator
och liknande bör fä vidtas ulan hinder av att koncessionsärendet ännu inte avgjorts.

SIND:s förslag är sä
utformat att påföljd skall drabba den som utan erforderlig koncession drar fram
en elektrisk starkströmsledning. Den föreslagna regeln bygger pä uppfattningen
att begreppet framdrager innefattar sådana åtgärder som enligt vad jag nyss
anfört bör förhindras innan koncessionsärendet avgjorts. Också de
remissinstanser som yttrat sig i frågan tycks ha denna uppfattning. För egen
del instämmer jag i denna uppfattning och förordar därför att
ansvarsbestämmelserna i ellagen ändras så att de också omfattar den som drar
fram en ledning utan koncession, där detta krävs. Om ansvarsbestämmelserna nu
ändras på det sätt jag förordat, bör det i ellagen klart slås fast all
begreppet framdrager har den innebörd, som jag har angett. Jag förordar därför
att det i lagen uttryckligen anges vilka åtgärder som skall räknas till en
lednings framdragande.

Också
brott mot förbudet att bygga vissa transformator- och kopplingsstationer före
koncessionsprövningen bör vara förenat med straffpåföljd.

Ansvarsbestämmelserna
bör därutöver fortsättningsvis i likhet med vad som gäller enligt lagen
(1978:160) om vissa rörledningar (rörledningslagen) inte tUlämpas subsidiärt i
förhållande tiU brottsbalken.

Enligt
SIND:s förslag bör vidare påföljden för brott mot koncessionsplikten skärpas
på så sätt att inte bara böter utan också fängelse i högst sex månader bör ingå
i straffskalan. Flera remissinstanser som yttrat sig i denna fråga har avstyrkt
förslaget eller i varje fall ifrågasatt behovet av skärpningen. Såvitt känt har
straffbestämmelsen inte tillämpats i praktiken, i varje fall inte på mycket
länge, och enligt min mening saknas

tillräckliga
skäl för en skärpning. Jag vill således inte förorda SIND:s förslag i detta
hänseende.

Jag
vill avslutningsvis framhälla följande.

Någon
remissinstans har framhållit att förbudet mot att dra fram en ledning före
koncessionsprövningen är mindre lämpligt i de fall framdragandet från allmän
synpunkt framstår som så brådskande att prövningen av koncessionsansökan inte
kan avvaktas. I detta hänseende vill jag erinra om den nyss berörda
bestämmelsen i 2 § 8 mom. ellagen. Enligt min mening är den undantagsmöjlighet
som finns där tillräcklig för att tillgodose det behov som denna remissinstans
tagit upp.

2.3
Återställningsarbeten m. m.

I
ellagen (5-5 b §§) finns bestämmelser om skyldighet för innehavare av elektrisk
ledning att under vissa omständigheter vidta skyddsåtgärder eller att ändra
eller flytta en ledning. Bestämmelserna reglerar också ansvaret för de
kostnader som kan uppkomma genom sådana åtgärder. Några bestämmelser som
reglerar vad som skall hända med en ledning sedan koncessionen upphört finns
däremot inte och det har ibland inträffat att ledningar och därtill hörande
anläggningar får stå kvar efter det att koncessionen upphört,

SIND
föreslår att ellagen kompletteras med bestämmelser om skyldighet för koncessionshavaren
att ta bort ledningar och vidta andra återställningsåtgärder när koncessionen
upphör, om det är påkallat från allmän eller enskild synpunkt. Förslaget är
utarbetat med motsvarande bestämmelser i rörledningslagen som mönster.

De
remissinstanser som yttrat sig över rapporten i denna del ansluter sig i
huvudsak tUl förslaget. Bl.a. statens vattenfallsverk. Svenska Elverksföreningen
och Göteborgsregionens kommunalförbund ifrågasätter dock om skyldigheten bör
omfatta också t.ex. jord- och sjökablar. Det har också ifrågasatts om
skyldigheten bör omfatta ledningar som uppförts med stöd av omrädeskoncession.

För
egen del vill jag anföra följande.

Det
är givetvis inte tillfredsställande att ledningar och därtill hörande anläggningar
till förfång både för enskilda och det allmänna får stå kvar efler det att
koncessionen upphört. Jag delar därför uppfattningen att den som senast har
innehaft koncessionen bör ha en principiell skyldighet att ta bort ledningarna
och därtill hörande anläggningar samt att vidta andra återställningsarbeten.
Del är i och för sig möjligt att ta in föreskrifter om återställningsåtgärder i
koncessionsbeslutet, men jag anser att en sädan grundläggande regel bör komma
till uttryck direkt i lagen. Sådana regler finns som nämnts i rörledningslagen.
Förhållandena är likartade när det gäller elektriska starkströmsledningar.
Enligt min mening bör reglerna om skyldighet att vidta återställning därför
utformas på i huvudsak samma sätt i ellagen som i rörledningslagen. Detta
innebär följande.

Prop. 1981/82:188 53

Som
en aUmän regel bör gälla att skyldigheten att vidta återställningsåtgärder
skall föreligga, om detta är påkallat för att tillgodose ett allmänt eUer enskUt
intresse av någon betydelse. Bestämmelsen bör ges den utformningen, att den
som senast har innehaft koncessionen skall vara skyldig att ta bort ledningen
och vidta andra åtgärder för återställning, om det är påkallat från allmän
eller enskild synpunkt. Det bör ankomma på regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer att pröva om och i vad män skyldighet att vidta åtgärder
för återställning föreligger. Prövningen bör ske antingen i samband med att en
koncession återkallas enligt 2 § 6 mom. ellagen eller som ett särskilt ärende
när koncessionstiden går ut. Den som inte fullgör sin skyldighet bör kunna
föreläggas att fullgöra den. Det bör finnas en möjlighet att förena
skyldigheten med vite.

Utöver
vad SIND föreslagit anser jag att skyldigheten att ta bort en ledning och att
vidta återstäUningsåtgärder ocksä bör gälla om ledningen dragits fram utan
koncession.

Om
en koncessionspliktig ledning dragits fram utan koncession bör sålunda
ledningsinnehavaren kunna föreläggas att ta bort den och vidta andra
återställningsåtgärder, om det är påkaUat från enskild eller allmän synpunkt.
Också ett sådant föreläggande bör kunna förenas med vite.

Som
jag nämnt har några remissinstanser tagit upp frågan vUka ledningar som skall
omfattas av den föreslagna skyldigheten. EnUgt min mening bör skyldigheten
omfatta i princip alla slags koncessionspliktiga ledningar. Skyldigheten bör
sålunda omfatta även ledningar som uppförts med stöd av områdeskoncession
liksom också jord- och sjökablar.

Även
i fräga om borttagande av elledningar och återställning i anslutning därtill
kan liksom i fråga om rörledningar annans mark behöva tas i anspråk. Också
denna fräga bör lösas enligt mönster av rörledningslagen. Kan överenskommelse i
frågan inte träffas med berörda sakägare, bör sålunda regeringen eller den
myndighet som regeringen utser kunna besluta att tillträde till marken skall
lämnas under viss tid. Som allmän regel bör gälla att återställningsarbetet
skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. Byggnad bör få uppföras
och väg byggas endast efter samtycke från markens ägare och innehavare av
nyttjanderätt och servitut eller efter myndighetstillstånd. Medför
återställningsarbetet skada eller intrång, bör ersättning utgå. Tvister rörande
ersättningen bör prövas av fastighetsdomstolen.

Jag vill i sammanhanget
ta upp ytterligare en fräga som aktualiserats under remissbehandlingen. Det
finns i ellagen bestämmelser (5 b §) som innebär skyldighet för en
ledningsägare att på egen bekostnad ändra eller flytta ledningen om den på
grund av ändrade förhållanden medför betydande olägenhet för en fastighet.
Skyldigheten gäller dock endast i fråga om ledningar som dragits fram med stöd
av expropriation. Några remissinstanser har anfört att det finns skäl låta
skyldigheten gälla också i fråga om ledningar som dragits fram pä annan gmnd än
expropriation. Lantbrukar- 5 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 188

Prop. 1981/82:188 54

nas
riksförbund har förordat att SIND får i uppdrag att se över dessa bestämmelser,
medan Lantbmkarnas länsförbund i Kalmar har föreslagit att bestämmelserna
ändras sä att skyldigheten kommer att gälla i fräga om alla former av
markupplåtelser.

För
egen del vill jag anföra följande.

Som
framgår av SIND:s rapport når uppkommande tvister i detta hänseende
regelmässigt en lösning genom förhandlingar. Hämtöver vill jag framhålla att
jag, som jag berört, senare kommer att föreslå vissa åtgärder, som syftar tiU
att bättre anpassa ledningssträckningarna till samhällsplaneringen i övrigt.
Detta bör leda till att behovet av att flytta eller ändra ledningar blir mindre
i framtiden. Med hänsyn härtill anser jag att några åtgärder i fråga om de
aktualiserade bestämmelserna f. n. inte är påkallade.

2.4 Övriga
frågor

Gällande
regler i ellagen innehåller (3 §) tämligen detaljerade regler om vad en
koncessionsansökan skall innehålla och om det remissförfarande som skall föregå
ett koncessionsbeslut.

SIND
har föreslagit att dessa bestämmelser skall utmönstras från ellagen och att
dessa frågor i stället skall regleras genom förordning. Jag ansluter mig lill
detta förslag.

I 5 § 1 mom. andra stycket
ellagen föreskrivs vidare skyldighet för innehavare av vissa
starkströmsanläggningar att förebygga skador eUer störningar genom inverkan på
andra elektriska anläggningar. De anläggningar som skall skyddas mot inverkan
är f. n. anläggningar med en spänning av högst 600 volt. Med hänsyn tiU den
tekniska utvecklingen på det elektriska materielområdet föreslår SIND att
gränsen höjs till 1000 volt. SIND påpekar ocksä att den internationella
standardiseringsverksamheten och flera andra länders starkströmsföreskrifter
bygger på denna spänningsgräns. Några invändningar mot detta förslag har inte
framkommit vid remissbehandlingen och jag tUlstyrker förslaget.

2.5 Ikraftträdande
m. m.

De
föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den I juli 1982. De nya bestämmelserna
om återställningsarbeten bör gälla även i fråga om ledningar som dragits fram
före ikraftträdandet om ledningen är i bruk vid ikraftträdandet eller tas i bmk
därefter.

3
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats
ett förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. I), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Förslaget
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Prop.
1981/82:188 55

4 Specialmotivering

De nya bestämmelserna om återställningsarbeten m. m. har
intagits i 3 §, där de ersätter bestämmelserna om ansökningshandlingarnas
innehåll m. m. I övrigt har, utan att det särskilt anges i det följande,
språket moderniserats i de bestämmelser som ändrats mer än helt obetydligt.

2 § 1 mom.

I första stycket anges liksom tidigare att elektriska
starkströmsledningar inte får dras fram eller begagnas utan särskilt tillstånd
(koncession). I den nya lydelsen av stycket har tagits in en definUion av
uttrycket framdragande av ledning. Till en lednings framdragande räknas inte
bara själva byggandet av ledningen, dvs. uppförande av stolpar, fundament och
liknande samt anbringandet av ledningskablarna, utan också olika åtgärder på
marken för att bereda plats för ledningen. Utanför koncessionsplikten faller
olika förberedande åtgärder såsom markundersökningar, stakning, upphuggning av siktgator
och liknande. Utanför faller också överenskommelser med markägare om servitut
och nyttjanderätt beträffande marken.

Som ett nytt tredje stycke har införts en bestämmelse om
förbud mot att före koncessionsprövningen uppföra vissa transformator- eller
kopplingsstationer. Bestämmelsen innebär att stationer som är avsedda för en
spänning av 40 kilovolt eller däröver och som skall anslutas till en eller
flera nya ledningar inte får börja byggas förtån koncession meddelats eUer särskiU
tillstånd enligt 2 § 8 mom. lämnats för framdragande av minst en av de nya
ledningarna.

Enligt Qärde stycket fär regeringen för vissa slag av
ledningar eller stationer eller anläggningar inom vissa områden medge undantag
från koncessionsplikten eller från förbudet att före koncession uppföra transformator-
eUer kopplingsstatiöner.

2 § 8 mom.

Bestämmelsen gör det möjligt att i vissa fall medge att en
koncessionspliktig ledning får dras fram och begagnas utan hinder av att
koncessionsärendet ännu inte hunnit avgöras. Denna möjlighet till undantag har
sträckts ut till att gälla också förbudet mot att börja bygga transformator-eller
kopplingsstationer innan ledningskoncession meddelats eller särskilt medgivande
lämnats att påbörja ledningen utan koncession.

2 § 9 mom.

1 detta moment finns bestämmelser om ansvar för brott mot bestärnmelserna
om koncessionstvång m. m. I den nya lydelsen stadgas i motsats till tidigare
ansvar också för olovligt framdragande av koncessionspliktig ledning liksom
för brott mot förbudet att börja bygga transformator- eller kopplingsstationer.
Vad som menas med framdragande har berörts under 2 § 1 mom.

Prop. 1981/82:188 56

3§

Paragrafen
behandlade tidigare innehållet i koncessionsansökningar och kommunikation i
koncessionsärenden. Dessa har nu ersatts med de nya bestämmelserna om återställningsarbeten
m. m., som närmare har behandlats i avsnitt 2.3. De har i huvudsak utformats
efter mönster av motsvarande bestämmelser i rörledningslagen.

4§

Paragrafens
tredje stycke har ändrats som en konsekvens av ändringen av 3 §.

5
§ 1 mom.

1
paragrafens andra stycke har gränsvärdet 600 volt höjts till I 000 volt. Motiven
för detta finns i avsnitt 2.4 i den allmänna motiveringen. Därutöver har
hänvisningen tiU 3 § 2 mom. a) ersatts med en hänvisning till 4 § tredje
stycket som en följd av ändringarna i dessa paragrafer.

Övergångsbestämmelser

Som
nämnts i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5, bör ändringarna i ellagen
träda i kraft den I juli 1982. De nya bestämmelserna om återslällningsarbeten m.
m. skall gälla även i fråga om ledningar som dragits fram före ikraftträdandet
om ledningen är i bruk vid ikraftträdandet eller tas i bmk därefter.

5 Hemställan

Jag
hemstäUer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslaget.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1981/82:188 57

Bilaga
3

Vissa författningsbestämmelser rörande elektriska anläggningar

De
gmndläggande bestämmelserna om elektriska anläggningar finns i lagen (1902:71 s.
1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen). Med
en elektrisk anläggning förstås enligt lagen anläggning med däri ingående
särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring,
distribution eller nyttjande av elektrisk ström. Elektriska anläggningar
indelas med hänsyn till farlighetsgraden i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar.
Regeringen meddelar närmare bestämmelser härom (1 §).

Enligt 2 § 1 mom. ellagen
krävs det tillstånd (koncession) för att dra fram eller begagna elektriska
starkströmsledningar. Koncessionsfrågor prövas av regeringen eller den
regeringen bemyndigar. Koncession skall avse antingen en ledning med en i
huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession) eller ett ledningsnät inom ett
visst område (områdeskoncession). Regeringen får medge, att vissa slag av
ledningar eller ledningar inom vissa områden skall vara undantagna från
koncessionskravet.

Enligt 2 § 2 mom. får
koncession inte meddelas med mindre anläggningen är behövlig och förenlig med
en planmässig elektrifiering och, då fråga är om områdeskoncession för
yrkesmässig distribution, området utgör en med hänsyn till eldistributionens
ändamålsenliga anordnande lämplig enhet. En koncession får inte överlåtas utan
tillstånd av regeringen eller den regeringen bemyndigar.

Koncession
meddelas för viss tid, inte överstigande 40 eller, om särskilda skäl
föranleder det, 60 år. När koncession meddelas skall, under förbehåll av
allmän och enskild rätt, föreskrivas de villkor för anläggningens utförande och
nyttjande som av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt är påkallade (2
§ 3 mom.).

I
2 § 4 mom. finns vissa bestämmelser om skyldighet för den som innehar
områdeskoncession för yrkesmässig distribution att tillhandahälla ström inom
området.

Enligt
2 § 5 mom. kan gränserna för en områdeskoncession ändras, om det behövs för en
ändamålsenligt distribution och det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.

Om en koncessionshavare i
väsentlig mån åsidosätter koncessionsvillkor eller skyldighet att leverera
ström eller om han under tre är i följd ej har haft ledningen i bruk, kan
koncessionen helt eller delvis återkallas (2 § 6 mom.).

I
2 § 7 mom. finns en skyldighet i vissa fall för koncessionshavaren att underkasta
sig reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av
elektrisk ström.

Enligt
2 § 8 mom. kan, om särskilda skäl föreligger, regeringen eller den regeringen
bemyndigar medge att en ledning dras fram redan innan koncession meddelats. I
ett sådant fall kan tiUstånd också lämnas att ledningen får tas i bmk i
avvaktan på att koncessionsärendet prövas. Tillstånd får lämnas för en tid av
längst tre är.

12
§ 9 mom. finns bestämmelser om ansvar för den som olovligen nyttjar en
elektrisk starkströmsledning eller bryter mot nägon koncessionsföreskrift.
Påföljden är böter.

Prop.
1981/82:188 58

I 3 § finns detaljerade bestämmelser om vad en
koncessionsansökan skall innehålla och bestämmelser om kommunikation i
koncessionsärenden.

I 4 § första stycket ellagen regleras ansvaret för skador
förorsakade genom elektriska anläggningar. Bestämmelserna innebär att
anläggningens innehavare är ansvarig, om anläggningen har egen generator eller
transformator. Har den inte del, ansvarar innehavaren av den anläggning, som tiltfört
ström till den anläggning som orsakat skadan. I andra och tredje styckena
föreskrivs vissa undantag i fråga om ansvaret.

I 5-5 b) §§ finns bestämmelser om skyddsåtgärder samt om
flyttning eller borttagande av ledning i vissa fall m.m. Bestämmelserna innebär
i huvudsak följande.

Om en elektrisk anläggning genom inverkan pä en redan
befintlig anläggning kan vålla skada på person eller egendom eller störning i
driften, svarar innehavaren av den förstnämnda anläggningen för erforderliga
åtgärder för att förebygga skadan eller störningen. I ett visst fall gäller
också sådant ansvar innehavare av en tidigare tillkommen anläggning (5 § 1 mom.
andra stycket).

Kan erforderligt skydd med bättre verkan eller till lägre
kostnader vinnas genom åtgärd vid någon annan anläggning än som angetts i
föregående stycke ankommer det pä denna anläggnings innehavare att utföra
åtgärder mot ersättning från den primärt ansvarige.

Om en elektrisk ledning dragits fram inom område för
trafikled, är innehavaren skyldig att vid ändring av trafikleden vidta de
åtgärder som behövs för att ändringen av trafikleden skall kunna genomföras.
Särskilda bestämmelser finns i detta hänseende om fördelning av kostnader för
sådana åtgärder.

Om en elektrisk ledning efter expropriation har dragits
fram i eller över gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område, för
vilket finns stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde och
visar det sig att ledningen medför olägenheter i olika hänseenden, skall
ledningen på innehavarens bekostnad ändras, flyttas eller tas bort om det
behövs.

Även i fråga om annan egendom än som nyss angetts är
ledningens innehavare, om den p. g. a. ändrade förhållanden föranleder
betydande olägenhet för en fastighet, skyldig att på sin bekostnad ändra eller
flytta ledningen. I vissa andra fall där en ledning dragits fram p.g.a.
expropriation kan fastighetsägaren på egen bekostnad få ledningen ändrad eller
flyttad.

I 6-12 §§ ellagen finns slutligen särskilda bestämmelser
om skadestånd.

I förordningen (1957:601) om elektriska
starkströmsanläggningar finns närmare föreskrifter om sådana anläggningar. I 2
kap. 1 § i denna förordning anges i vUka fall koncession för ledningens
framdragande inte behövs.

Bestämmelser om upplåtelse av rätt att för ledning
utnyttja utrymme inom en faslighet (ledningsrält) finns i ledningsrättslagen
(1973:1144). Möjlighet att tvångsvis ta annans mark i anspråk för detta ändamål
finns också enUgt expropriationslagen (1972:719).

Slutligen kan också vissa bestämmelser i naturvårdslagen
(1964:822) ha betydelse i sammanhanget. Enligt 20 § naturvårdslagen skall i
vissa fall samråd ske med länsstyrelsen i fråga om arbetsföretag som väsentiigt
kan komma att ändra naturmiljön.

Prop. 1981/82:188

59 Bilaga
4

Det remitterade lagförslaget

Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar

Härigenom
föreskrivs att 2 § 1 mom., 2 §8 mom., 2 §9 mom., 3 och 4 §§ samt 5 § 1 mom.
lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

2§1 För framdragande eller begagnande av elektrisk
starkströmsledning erfordras tiUstånd av regeringen eller den regeringen
bemyndigar.

TUlstånd må avse ledning med en i huvudsak bestämd
sträckning (linjekoncession) eller ledningsnät inom visst område (omrädeskoncession).

Regeringen äger medgivna, att vissa slag av ledningar
eller ledningar inom vissa områden skola vara undantagna från vad i första
stycket sägs.

Föregående lydelse

mom.'

Elektriska starkströmsledningar får inte dras fram eller
begagnas utan tillstånd (koncession) av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer. Till en lednings framdragande räknas inte bara själva byggandet av
ledningen utan också schaktning, skogsavverkning eller därmed jämförliga
åtgärder för att bereda plats för ledningen.

Koncessioner skall avse ledningar med en i huvudsak
bestämd sträckning (linjekoncession) eller ledningsnät inom vissa områden
(områdeskoncession).

Transformator- eller kopplingsstationer som är avsedda
för en spänning av 40 kilovolt eller däröver och som skaU anslutas till en
eller flera nya ledningar får inte börja byggas förrän koncession har meddelats
eller medgivande enligt 8 mom. lämnats för framdragande av minst en av de nya
ledningarna.

Regeringen får medge undanlag från bestämmelserna i första
och tredje styckena i fråga, om vissa slag av ledningar eller stationer eller
i fråga om ledningar eller stationer inom vissa områden.

2 § 8 mom,

Föreligga särskilda skäl alt elek- Regeringen eller den myndighet

trisk starkströmsledning fram- regeringen
bestämmer får, om sär-

' Senaste lydelse 1975:68, Senaste lydelse 1975:68.

Nuvarande
lydelse

dragés redan innan erforderlig koncession meddelats, äger
regeringen eller den regeringen därtUI bemyndigar förklarar hinder i sådant
hänseende ej möta; och må därefter, när anläggningen år färdig att tagas i
bruk, i avvaktan på att ingiven ansökan om koncession varder slutligt prövad,
tillstånd tiU dess nyttjande tillsvidare under tre år meddelas i den ordning
regeringen föreskriver.

Föregående
lydelse

skilda skäl föreligger, medge att en elektrisk
starkströmsledning får dras fram redan innan behövlig koncession har meddelats
eller att en transformator- eller kopplingsstation får byggas utan hinder av
bestämmelsen i I mom. tredje stycket. När ledningen är färdig att tas i bruk
får, i den ordning som regeringen föreskriver, tillstånd lämnas att tUls vidare
under tre år begagna ledningen i avvaktan på att koncessionsansökningen
slutligt prövats.

Den som
olovligen nyttjar elektrisk starkströmsledning eller bryter mot föreskrift som
givits vid meddelande av koncession, straffes med dagsböter, där ej förseelsen
är särskilt belagd med straff enligt allmän strafflag.

Den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet drar fram eller begagnar en elektrisk
starkströmsledning utan att ha koncession, där detta behövs, eller bryter mot
något villkor som gäller för en koncession döms till böter.

Till
samma påföljd döms den som uppsåtligen eUer av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen
i 1 mom. tredje stycket.

1 mom.
Ansökan om linjekoncession skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över
det tillämnade företaget med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen
lednings sträckning och av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta
förteckningar på ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen skaU
framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest äro för
anläggningen behövUga, samt uppgift på de överenskommelser som blivit träffade,
eller de hinder, vilka däremot mött.

1 mom. Upphör en koncession alt gälla, är den som senast
haft koncessionen skyldig alt ta bort ledningen med tillhörande anläggningar
och vidta andra åtgärder för återställning, om det krävs från allmän eller
enskild synpunkt.

Frågan
om skyldighet att vidta sådana åtgärder prövas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer. Prövningen skall ske i samband med att
koncessionen upphör.

Iakttar den som har haft koncessionen inte vad som har
ålagts honom, får den myndighet som avses i andra stycket vid vite förelägga
honom att fullgöra sina åligganden. Ett vitesföreläggande skall delges.

Senaste lydelse 1957: 383. ** Senaste lydelse av ! mom.
1972:721. Senaste lydelse av 2-5 mom. 1957: 383.

Prop. 1981/82:188

Nuvarande lydelse

2 mom. Ansökan om områdes

koncession skall vara åtföljd av

a)
karta över
området med angivande av sökanden tillhöriga ledningar med spänning
överstigande tvåhundrafemtio volt mellan en ledare och jord eller vid icke
direkt jordat syslem mellan två ledare, jämte matande ledningar och stationer
inom området samt huvudsaklig sträckning av ledningar med samma spänning,
vilka erfordras enligt den under b) angivna planen;

b)
plan
över områdets framtida försörjning med elektrisk ström; och

c) uppgift om spänning och

strömart.

3 mom. Finnes ej ansökan böra

omedelbart avslås, skall tillfälle alt

yttra sig beredas vederbörande

länsstyrelse, kommuner och muni-

cipalsamhäUen, som beröras av an

läggningen, ägare och innehavare

av fastigheter, som angivas i 1

mom., så ock annan, som kan lida

men avföretagel.

4 mom. Vad i 1 mom, stadgats om skyldighet att förete
karta samt vissa förteckningar och uppgifter så ock vad 13 mom. föreskrivits om
inhämtande av yttranden gäller ej beträffande ansökan om koncession å ledning
inom järnvägsområde.

61

Föregående lydelse

2 mom. Har en elektrisk starkströmsledning dragits fram
ulan koncession, där detta behövs, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer förelägga ledningens innehavare att ta bort ledningen med
tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det
krävs från allmän eller enskild synpunkt.

Föreläggandet får förenas med vite. Ett vitesföreläggande
skall delges.

3 mom. Om annans mark behöver tas i anspråk för sådana återstäUningsåtgärder
som avses i 1 eller 2 mom., får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer besluta att tiUträde tiU marken skall lämnas under viss tid.

Aterstållningsåtgärderna
skall ulföras så, att minsta skada och intrång vållas. Byggnader får uppföras
eller vägar byggas endast om markens ägare och den som har nyttjanderätt eller servUut
avseende marken samtyckt till det eller den myndighet som avses i första
stycket lämnat tillstånd tiU åtgärden. Tillståndet får lämnas endast om
åtgärden är oundgängligen nödvändig för att återstäUningsåt-gårderna skaU kunna
vidtas.

Föranleder återställningsåtgärderna skada eller intrång
skall ersättning härför utgå. Talan om ersättning väcks vid den
faslighels-domstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

Prop. 1981/82:188 62

Nuvarande lydelse Föregående lydelse

5 mom. Ansökan om förklaring, varom 12 § 8 mom. sägs,
skall vara åtföljd av karta, vara anläggningen angivits, ävensom av de
uppgifter i övrigt rörande anläggningen och dess ändamål, som må erfordras för
prövning av sådan ansökan.

4§

För skada, orsakad genom inverkan av elektrisk ström från
anläggning, som har egen generator eUer transformator, ansvare anläggningens
innehavare. Har skada timat genom inverkan av elektrisk ström frän anläggning,
som icke har egen generator eller transformator, svare innehavaren av den
anläggning, frän vilken strömmen tUlförts förstnämnda anläggning.

Har skadan tillkommit genom händelse av högre hand, vare
anläggningens innehavare ej ansvarig för skadan, där han icke kunnat genom
iakttagande av föreskrivna skyddsåtgärder avvända densamma.

Vad i första stycket sägs gäller ej Vad i första stycket sägs gäller ej

skada som uppkommit inom bygg- skada som
uppkommit inom bygg

nad genom inverkan av ström, vil- nad
genom inverkan av ström, vil

ken med en spänning av högst två- ken
med en spänning av högst två

hundrafemtio volt, räknat så som hundrafemtio
volt mellan en ledare

angives i 3§ 2 mom. a), tillförts och
jord eUer vid icke direkt jordat

förbrukningsanläggning för stark- system
mellan två ledare tiltförts

ström. förbrukningsanläggning för stark

ström.

Med generator eller transformator avses i denna paragraf
icke apparat, som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning i telegraf-,
telefon- eller annan dylik anläggning.

5 § 1 mom.* Kan elektrisk anläggning genom inverkan på
redan befintlig dylik anläggning vålla skada å person eller egendom eller
störning i driften, svarar innehavaren av förstnämnda anläggning för
erforderliga åtgärder vid denna för att förebygga sådan skada eller störning.

Innehavare av starkströmsan- Innehavare av starkströmsan

läggning, i vilken vid enfasigt fel läggning,
i vilken vid enfasigt fel

kan uppkomma jordslutningsström kan uppkomma
jordslutningsström

med större styrka än femhundra med större
styrka än 500 ampere,

ampere, vare ock pliktig att, så vare ock
pliktig att, så snart han

snart han vunnit kännedom om se- vunnit
kännedom om senare till-

nare tillkommen anläggning för kommen
anläggning för svagström

svagström eller för starkström med eller
för starkström med en spän-

en spänning av högst sexhundra ning av
högst 1000 volt, räknat så

volt, räknat så som angives i 3 § 2 som
angives i 4 § tredje stycket,

mom. a), vidtaga erforderliga åtgår- vidtaga
erforderliga åtgärder vid sin

der vid sin anläggning för att före- anläggning
för att förebygga att

= Senaste lydelse 1970:905. * Senaste lydelse 1970:905.

Prop.
1981/82:188 63

Nuvarande
lydelse Föregående lydelse

bygga
att denna genom inverkan på denna genom sin inverkan på den

den andra anläggningen medelst in- andra anläggningen medelst induk-

duktion eller förhöjda markpoten- tion eller förhöjda markpotentialer

tialer vållar skada å person eUer vållar skada å person eller egendom

egendom eller annan störning än eller annan störning än ljudstör-

ljudstörning, ning.

Ändras
anläggning i fråga om läge, utförande eller drift sä, att ökad risk uppkommer
för skada eUer störning, skall i fråga om skyldighet att svara för
skyddsåtgärder som föranleds av den ökade risken anses som om ny anläggning
tillkommit.

Anläggning
skall anses ha tillkommit då den togs i bruk. Är anläggning i olika delar att anse
som tiUkommen vid skilda tidpunkter, skall varje sådan del anses som en
särskild anläggning.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Bestämmelserna
i 3 § i sin nya lydelse tillämpas även i fråga om ledningar som har dragits
fram före ikraftträdandet om ledningen är i bruk vid ikraftträdandet eller tas
i bmk därefter.

Prop. 1981/82:188 64

BUaga
C

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1982-03-12

Närvarande:
f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Reuterswärd, jutitierådet Palm.

EnUgt
lagrådet den 11 februari 1982 tillhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 28 januari 1982 har regeringen på hemställan av
statsrådet Eliasson beslutat inhämta lagrådets yttrande över upprättat förslag
till lag om ändring i lagen (1902:71, s. I), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Lagförslaget
har inför lagrådet föredragits av avdelningsdirektören Lars Rekke.

Lagrådet
yttrar.

De
tilltänkta reglerna i 3 § om skyldighet att vidta återställningsåtgärder är
enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen avsedda alt tillämpas också på
ledningar som tillkommit före ikraftträdandet, i den mån de då är eller senare
tas i bruk. I detta avseende vill lagrådet anföra följande.

Vilka
skyldigheter i fråga om återställningsåtgärder som åvilar lednings-havare
enligt nu gällande rätt synes oklart. Enligt vissa uttalanden i lagstiftningsärenden
på närliggande rättsområden har av allmänna rättsgrundsatser ansetts följa, att
innehavare av särskild rätt till mark har skyldighet att vid rättighetens
upphörande återställa fastigheten i det skick den mottogs (se remiss till
lagrådet den 22 januari 1981 med förslag till ny vattenlag m. m. s. 333 med där
gjord hänvisning tiU prop. 1952:52 s. 127; jfr prop. 1970:20 B 2 s. 742). Det
har emellertid också uttalats att om återställningsåtgärder skulle medföra
kostnader som inte står i rimlig proportion till det intrång eUer den skada,
som bibehållandet av en anläggning skulle förorsaka, fastighetsägaren i
stället skulle få nöja sig med ersättning för intrång. Principerna synes inle,
såvitt framgår av förarbetena, ha ansetts ulan vidare tillämpliga på det område
som regleras genom den nyligen tillkomna lagen (1978:160) om vissa
rörledningar, där en regel om äterställningsskyl-dighet motsvarande den som nu
föreslås i fråga om kraftledningar har tagits in.

Det
kan under alla förhållanden antas, att det redan nu, åtminstone bland de större
företagen, är vanligt att återställandet räknas in som en naturlig åtgärd i
verksamheten. Övergångsbestämmelsen kan emellertid i andra fall medföra
kostnader av en art som inte var förutsedda när koncessionen begärdes och togs
i anspråk. Påkallas åtgärden av ett allmänt intresse får en sådan effekt i
princip accepteras. 1 den mån koncessionen upphör som ett led i innehavarens
fortgående verksamhet kan återställningskostnaderna ocksä normalt fogas in i
driftkalkylerna och beaktas vid

Prop. 1981/82:188 65

prissättningen.
1 vissa faU kan däremot ett konsekvent upprätthållande av
återställningsskyldigheten beträffande äldre ledningar antas leda till en inte rimlig
belastning. En koncession kan exempelvis upphöra i anslutning till att hela
eller den huvudsakliga delen av verksamheten läggs ned och detta kan ske
förhållandevis kort tid efter det att lagstiftningen har genomförts. Lagrådet fömtsätter
att den skälighetsavvägning som bör kunna företas inom ramen för bestämmelsema
i 3 § sker med särskild hänsyn till sådana och andra särförhåUanden i fråga om
anläggningar som uppförts före ikraftträdandet.

När
för återställningsåtgärder talar uteslutande enskilda intressen kommer frågan
om tUlämpning av de nya reglerna på redan bestående förhållanden delvis i ett
annat läge. Givetvis råder det avtalsfrihet på detta område och partema har
därför haft rätt att träffa överenskommelse sig emellan efter gottfinnande. Då
de nya bestämmelsema i 3 § uppenbarligen anses konstituera en mycket vidsträckt
rätt att vidta återstäUningsåtgärder till förmån också för enskild rätt kan det
inte uteslutas att den föreslagna övergångsregleringen kan komma i strid med
principen att nya bestämmelser inte bör få tillbakaverkande kraft i
privaträttsliga förhållanden på områden där det råder avtalsfrihet. Det måste
bli en svår och förmodligen många gånger omöjlig uppgift att utreda och bedöma,
i vad mån koncessionshavare redan i samband med anläggningens tUlkomst kan
anses ha kompenserat markägare för framtida återställningsåtgärder. Övergångsproblematiken
har inte i något avseende belysts vare sig i remissyttrandena över
industriverkets rapport eUer i övrigt i lagrådsremissen. Konsekvenserna, om
också beträffande äldre ledningar enskilda intressen skall beaktas på sätt som
har föreslagits, kan därför inte överblickas. Lagrådet finner sig i detta läge
inte kunna tillstyrka övergångsbestämmelserna i denna del.

Lagrådet,
som inte finner anledning föreligga att det fall att en ledning byggts utan
koncession särbehandlas i nu aktueUt hänseende, föreslår att övergångsbestämmelsen
får följande lydelse.

"Har
en ledning som avses i denna lag dragits fram före ikraftträdandet tiUämpas
bestämmelserna i 3 § i den nya lydelsen endast om ledningen är i bmk vid
ikraftträdandet eller tas i bmk därefter och återställningsåtgärden är påkaUad
från allmän synpunkt."

I
övrigt föranleder lagförslaget inte någon erinran från lagrådets sida.

Prop. 1981/82:188 66

Innehållsförteckning

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Lagförslag ......................................................... 2

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 25 mars 1982 ... 14

1
Inledning ........................................................ 14

2
Föredragandens överväganden ............................ .. 16

2.1
Planering av kraftledningar m.m....................... 16

2.2
Lagstiftningsfrågor ..................................... .. 21

3
Hemställan .................................................... .. 22

4
Beslut .......................................................... .. 22

Bilaga A
Sammanfattning av och remissyttranden över rapporten

(SIND
PM 1980:9) Distribution och överföring av el

kraft, förslag tUl vissa ändringar i ellagen (1902; 71 s. 1),

m.m..................................................... 23

Bilaga
B Lagrådsremiss med förslag till lag om ändring i lagen

(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elek

triska anläggningar ............................. 47

Bilaga
C Lagrådets yttrande över lagrådsremiss med förslag till

lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar 64

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982