Prop. 1981/82:190

Prop.
1981/82:190

Regeringens proposition 1981/82:190

om
ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar m. m.;

beslutad
den 25 mars 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

CARL
AXEL PETRI

Propositionens
huvudsakliga innehåll

En
länsrätt är f. n. domför med en lagfaren domare ensam bl. a. vid avgörande av
mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 1 000 kr. I propositionen
föreslås att den beloppsgränsen skall höjas tUl 2 500 kr. Vidare föreslås
ändringar i förvaltningslagen (1971:290) och förvallningsprocesslagen
(1971:291) som innebär att besvär som har anförts för sent ändå kan tas upp
till prövning, om förseningen beror på att en besvärshänvisning har innehållit
en oriktig uppgift om besvärstid eller besvärsinstans.

1
Riksdagen 1981/82. 1 saml Nr 190

Prop. 1981/82:190 2

1
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar' skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

18
§ Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1. när åtgärd som avser endast måls beredande
vidtages,

2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som
begärts av annan länsrätt samt vid sådant förhör i ärende enligt
utlänningslagen (1980:376) som begärts med stöd av 57 § samma lag,

3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning,
felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4. vid beslut om återkaUelse fills vidare av ett
körkort, körkortstillstånd eller traktorkort eller om vägran tills vidare att
godkänna ett utländskt körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör
meddelas,

5. vid annat beslut som inte innefattar slutUgt
avgörande av mål.

Om
det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fuUsutlen rätt,
är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar
prövning av målet i sak.

Vad
som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite,

2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för
skatte- och avgiftsprocessen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för
skatter, tullar och avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen
(1979:1152), om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision
eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna
kontrolluppgift enhgt taxeringslagen (1956:623),

3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga och 8 § lagen (1981:1243)
om vård av missbrukare i vissa fall,

4. mål enligt uppbörds- och
folkbokföringsförfattningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt,

5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap.
15 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

6. mål som avser ändring av taxe- 6. mål
som avser ändring av taxerad inkomst med högsl 1 000 kr., rad inkomst
med högst 2 500 kr.,

7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i
vilket beslutet överensstämmer med parternas samstämmiga mening,

8. mål om rättshjälp genom offentligt biträde i ett
ärende hos en annan myndighet,

9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet
innebär att varning meddelas eller om det är uppenbart att ett körkort, körkortstillstånd
eller traktorkort skall återkallas eller att ett utländskt körkort inte skall
godkännas,

10. mål
i vUkel saken är uppenbar.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982. 1 Lagen omtryckt 1981:1323,

Prop.
1981/82:190 3

2 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290)

Härigenom föreskrivs att 12 § förvaltningslagen (1971:290)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §' Besvär över myndighets beslut anföres genom
att besvärshandling tillställes den förvaltningsmyndighet eller
förvaltningsdomstol som har att pröva besvären, I besvärshandlingen skall anges
det beslut som överklagas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in inom tre veckor från
den dag då klaganden fick del av beslutet, I fråga om beslut, som avser
föreskrift fill allmän efterrättelse och som ej delges, räknas besvärstiden
från den dag då beslutet tillkännagavs. Härvid har 5 § första stycket lagen
(1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. motsvarande
tillämpning.

Besvär som ej anförts i rätt tid Besvär som ej anförts i rätt tid
tas

upptages ej till prövning. Har inte upp till prövning. Har
besvärs-

besvärshandlingen före besvärsti- handlingen före besvärstidens ut-

dens utgång kommit in till den myn- gång kommit in till den myndighet

dighet som har meddelat det över- som har meddelat det överklagade

klagade beslutet, skall besvären beslutet, skall besvären ändå tas upp

ändå upptagas till prövning. till prövning. Detsamma gäller, om

besvärshandUngen har kommit inför sent till den myndighet
som har att pröva besvären och detta beror på att en underrättelse om vad part
skall iaktta vid överklagande av beslutet har innehållit en oriktig uppgift om
besvärstid eller besvärsinstans.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

' senaste lydelse 1977:679.

1* Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 190

Prop. 1981/82:190

3
Förslag till

Lag om ändring i förvallningsprocesslagen
(1971:291)

Härigenom föreskrivs att 7
§ förvallningsprocesslagen (1971:291) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Besvärshandling
tillställes den domstol som har att pröva besvären. Handlingen skall ha kommit
in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av det beslut som överklagas.
Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till den domstol
eller förvaltningsmyndighet som har meddelat beslutet, skall besvären ändå
upptagas till prövning.

7 §

Föreslagen lydelse

Besvärshandling
tillställs den domstol som har att pröva besvären. Handlingen skall ha kommit
in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av det beslut som överklagas.
Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till den domstol
eller förvahningsmyndighet som har meddelat beslutet, skall besvären ändå tas
upp till prövning. Detsamma gäller, om besvärshandlingen har kommit in för
sent till den domstol som har att pröva besvären och detta beror på att en
underrättelse om vad part skall iaktta vid överklagande av beslutet har
innehållit en oriktig uppgift om besvärstid eller besvärsinstans.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Prop.
1981/82:190 i

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-03-25

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Elmstedt, Ahrland, MoUn

Föredragande:
statsrådet Petri

Proposition
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar m. m.

1
Inledning

Den
1 juli 1971 inrättades vid omorganisationen av länsstyrelserna en
länsskatterätt och en länsrätt i varje län. Bestämmelser om länsskatterätternas
och länsrätternas kompetensområden, om domförhet m. m. togs in i lagen
(1971:52) om skatterätt och länsrätt. Enligt huvudregeln i 5 § i den lagen
bestod skatterätten och länsrätten av ordförande och tre nämndemän. Rätten var
dock enligt 6 § domför utan nämndemän i vissa närmare angivna fall. Vid
prövning av mål som avsåg taxerad inkomst gällde dock huvudregeln utan
inskränkning.

År 1974 antog riksdagen
nya regler enligt vilka skatterätterna i något större utsträckning kunde vara domföra
utan nämndemän (prop. 1974:79, CU 1974:27, rskr 1974:228, SFS 1974:352 och
353). Dessa nya regler innebar bland annat att en ensamdomare, utöver vad som
tidigare gällde, kunde avgöra dels mål enligt skatte- och
taxeringsförfattningarna i vilket beslutet stämde överens med parternas
samstämmiga mening, dels mål som avsåg ändring av taxerad inkomst med högst 500
kr. Detta skulle gälla om det inte var påkallat av särskilda skäl att målet skulle
prövas av fullsutten rätt. Syftet med reglerna var att förbättra
förutsättningarna för en snabb och smidig handläggning av de enklare målen och
att ge nämndemännen och ordförandena mera tid för prövningen av de svårbedömda
målen. Detta ansågs som eftersträvansvärt inte minst mot bakgrund av att det
hade visat sig att målbalanserna vid länsskatterätterna hade ökat avsevärt.

Den
1 juli 1979 genomfördes den s. k. länsrättsreformen. Den innebar

Prop. 1981/82:190 6

bl. a. att de förutvarande länsdomstolarna -
länsskatterätterna, fastighetstaxeringsrätterna och länsrätterna - bröts ut
från länsstyrelserna och omvandlades till en ny aUmän förvaltningsdomstol för
varje län. Dessa nya domstolar kallas länsrätter. I samband med denna reform
upphävdes lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt.
Bestämmelser om de nya länsrätterna togs in i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar (förvaltningsdomstolslagen). I 18 § i den lagen infördes
bestämmelser om när länsrätten skulle vara domför med en lagfaren domare ensam.
Dessa bestämmelser överensstämde helt med dem som gällde för länsdomstolarna
före länsrättsreformen.

Enligt en ändring i 18 § förvaltningsdomstolslagen, som
trädde i kraft den 1 juli 1980, höjdes gränsen för behörighet för ensamdomare i
mål om ändring av taxerad inkomst till 1 000 kr. (prop. 1979/80:153, JuU 43, rskr
390, SFS 1980:385). Detta motiverades bl. a. med att den tidigare
beloppsgränsen hade gällt i nästan sex år och att i takt med penningvärdets
försämring under denna tid allt färre mål kunnat handläggas som ensamdomarmål enUgt
denna regel. Detta bedömdes som särskilt olyckligt med hänsyn till att
balanssituationen vid länsrätterna inte ansågs godtagbar.

Jag avser att nu ta upp frågan om en utvidgning av ensamdomarkompe-tensen
vid länsrätterna. Samtidigt vill jag behandla en annan fråga som rör
förfarandet vid förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter, nämligen
frågan om verkan av felaktiga besvärshänvisningar.

2 Föredragandens överväganden

2.1 Ensamdomarkompetensen vid länsrätterna

Regeln om att mål som avser ändring av taxerad inkomst med
högst 1 000 kr. kan avgöras av ensamdomarc har varit oförändrad i snart två år.
Av samma skäl som åberopades vid höjningen av beloppsgränsen år 1980 bör
gränsen enligt min mening nu anpassas till försämringen av penningvärdet. Jag
anser emellertid att de goda erfarenheter man har från ordningen med
ensamdomare i taxeringsmål talar för att behörigheten för ensamdomare också
reellt nu vidgas något. Vid en enkät som justitiedepartementet gjorde hos de
allmänna förvaltningsdomstolarna sommaren 1980 var det också åtskilliga som
förordade en höjning av beloppsgränsen.

Systemet med ensamdomare har otvivelaktigt medfört en ökad
effektivitet i länsrätterna och gjort det möjligt för ordförandena och
nämndemännen att ägna mer tid åt de omfattande och krävande taxeringsmålen.
Samtidigt som handläggningstiderna har kunnat begränsas för särskilt de mindre
målen har kvaliteten på avgörandena i de mera omfattande målen kunnat höjas,
vilket allt bidragit till större rättssäkerhet. Den ökade kompetens hos de
lagfarna ledamöterna i länsrätterna som förutsattes vid länsrättsreformen talar
också för en vidgad behörighet för ensamdomare. Vad som tidigare har anförts om

Prop.
1981/82:190 7

behovet av att förbättra länsrätternas möjligheter att
minska antalet, oavgjorda mål har alltjämt bärkraft.

Sammanfattningsvis förordar jag att beloppsgränsen för ensamdomarbe-hörighet
nu höjs. När det gäller beloppet bör man enUgt min uppfattning kunna hämta
ledning från den ordning som skall gälla för försäkringsrätterna från och med
den 1 april 1982.. Enligt riksdagens beslut (prop. 1981/82:88, SfU 7, rskr 141,
SFS 1982:121) skall en försäkringsrätt vara domför med en ledamot vid avgörande
av mål när värdet av den förmån som är under prövning i rätten understiger 2
500 kr. Jag anser att detta belopp är en lämplig nivå för ensamdomarbehörigheten
också i skattemål. Jag vill peka på att det belopp tvisten i verkligheten
gäller, nämUgen den faktiska skatten på den inkomst som målet avser, normalt
uppgår till ett väsentligt lägre belopp. Det kan också påpekas att motsvarande
beloppsgränser för tingsrätternas del ligger betydligt högre.

Jag förordar följaktligen att beloppsgränsen för ensamdomarbehörighet
enligt 18 § tredje stycket 6 förvaltningsdomstolslagen höjs till 2 500 kr.
Ändringen bör gälla från och med den 1 juU 1982. Ett mål som omfattas av den
nya regeln bör självfallet även i fortsättningen prövas av fullsutten rätt, om
det är påkallat av särskilda skäl.

2.2 Verkan av felaktiga bésvärshänvisningar

För närvarande gäller enligt 12 § tredje stycket
förvaltningslagen (1971:290, FL) att besvär som har anförts för sent inte tas
upp tiU prövning. Detsamma gäller enligt 7 § förvallningsprocesslagen
(1971:291, FPL). Om besvärshandlingen före besvärstidens utgång har kommit in
till den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet, skall dock
besvären ändå prövas.

Enligt 18 § FL skall en part normalt underrättas om
innehållet i ett beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende. Om beslutet
går honom emot, skall han i princip också få en besvärshänvisning. En liknande
bestämmelse finns i 31 § FPL.

Det händer ibland att besvärshänvisningar är felakfiga.
Förvaltningsrättsutredningen (Ju 1978:09) har behandlat den frågan i sitt
delbetänkande (SOU 1981:46) Ändringar i förvaltningslagen. Utredningen
framhåller (s. 114) att det vanligaste felet i besvärshänvisningar tycks vara
att beslutsmyndigheten anger fel besvärsinstans. Ett annat fel som förekommer
är att besvärstiden anges felaktigt. Felaktigheter av detta slag leder ibland
till alt klagande kommer in för sent med sina besvär. Besvärsmyndigheterna kan
i dag inte pröva för sent inkomna besvär, även om förseningen beror på att
beslutsmyndigheten har lämnat en felaktig besvärshänvisning. För att besvären
skall kunna prövas måste den försuttna tiden först återställas. Återställande
av försutten tid kan när fråga är om ärende för vilket regeringen,
förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet är högsta

Prop. 1981/82:190 8

instans
beviljas av regeringsrätten. Klaganden får alltså vända sig till regeringsrätten
och begära återställande av den försuttna tiden.

Utredningen anser att det
bör vara möjligt för en besvärsmyndighet att la upp för sent anförda besvär
till prövning, när förseningen beror på all klaganden har följt en felaktig
besvärshänvisning. Utredningen föreslår därför att det i 12 § tredje stycket FL
och 7 § FPL införs bestämmelser om att besvär som inte har anförts i rätt tid
ändå skall tas upp till prövning, om klaganden har iakttagit vad som har
föreskrivits i en underrättelse om vad part skall iaktta vid fullföljd av
talan.

Utredningens förslag har remissbehandlats.
SamtUga remissinstanser (37 st., däribland domstolar, statiiga och kommunala
myndigheter samt kommunförbundet och landstingsförbundet) är positiva till
utredningens förslag om verkan av felaktiga besvärshänvisningar. Några
remissinstanser anser dock att det i lagtexten bör anges tydligare att den
föreslagna regeln endast tar sikte på fall när förseningen har berott på att
besvärshänvisningen innehållit felaktig uppgift om besvärstid eller
besvärsinstans.

Även
jag anser att en klagande vars besvär har kommit in för sent tUl besvärsmyndigheten
på grund av alt han har följt en oriktig uppgift i en besvärshänvisning om
besvärstid eller besvärsinstans inle skall behöva ansöka om återställande av
försutten tid för att få sina besvär prövade. Jag biträder därför förslaget att
besvär skall tas upp till prövning i sådana fall. Som några remissinstanser har
anfört bör dock lagtexten förtydligas så att det direkt framgår vilka
felaktigheter i besvärshänvisningar som avses. Liksom hittills bör gäUa alt, om
besvärshandlingen har getts in till fel myndighet, skall denna genast sända
över den till rätt besvärsmyndighet.

2.3
Lagrådsgranskning

De
lagändringar som jag har föreslagit rör sådana lagar som avses i 11 kap. regeringsformen.
Innan riksdagen beslutar sådan lag bör enligt 8 kap. 18 § andra stycket första
meningen regeringsformen lagrådets yttrande inhämtas. Jag finner emellertid att
de frågor som omfattas av propositionen är av sådan beskaffenhet att lagrådets
hörande kan underlåtas med stöd av andra meningen i nämnda lagmm i
regeringsformen.

3
Hemställan

Med
hänsyn liU vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att anta inom justitiedepartementet upprättade förslag tUl

1. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar,

2. lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290),

3. lag om ändring i förvallningsprocesslagen
(1971:291).

Prop. 1981/82:190

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.