Prop. 1981/82:219

Prop.
1981/82:219

Regeringens proposition 1981/82:219

med förslag till hälsoskyddslag, m.m.;

beslutad den 22 april 1982.

Regeringen föreslår riksdagen att
antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll
ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

KARIN AHRLAND

Propositionens huvudsakliga innehåll

I proposirionen föreslås att
hälsovårdsstadgan (1958:663) ersätts med en ny lag, hälsoskyddslagen. Förslaget
innebär att bestämmelserna anpassas till närliggande lagstiftningar saml
moderniseras språkligt och tekniskt. Hälsoskyddslagen föreslås innehålla färre
detaljbestämmelser än hälsovårdsstadgan och det förutsätts att regeringen och
kommunerna meddelar ytterligare föreskrifter. Med den föreslagna
lagkonstruktionen faller behovet av en normalhälsovårdsordning och lokala
hälsovårdsordningar bort. Vidare är en förutsättning att de centrala
tillsynsmyndigheterna kompletterar författningarna med allmänna råd. Lagen
innebär inte någon skärpning av kraven i förhållande till gällande
lagstiftning.

Liksom hittills skall lagens syfte
vara att förhindra uppkomsten av och undanröja sanitär olägenhet. Begreppet
sanitär olägenhet definieras i lagtexten. Lagens bestämmelser skall i princip
gälla lika i hela landet. Det skall således inte längre finnas särbestämmelser
för vad som nu kallas hälsovårdstätorter eller för försvarsmakten.

Miljö- och hälsoskyddsnämnd
föreslås bli ny benämning på hälsovårdsnämnden. Nämndens medverkan i den
kommunala fysiska planeringen betonas. Föreskrifterna om särskilt återkommande
bostadsinspektioner tas bort. Nämndens tillsyn över vissa slag av lokaler
föreslås utökad lill att omfatta även skolor, förskolor, hem för vård eller
boende, servicehus för äldre, barnkolonier, elevhem, allmänna häkten, m.m.
Vissa verksamheter och vissa anläggningar får inte tas i bruk förrän anmälan
gjorts till nämnden. Detta gäller t.ex. hotell, idrottsanläggningar, badanläggningar,
slrandbad och lokaler där allmänheten erbjuds hygienisk behandling.

Bestämmelserna om s.k.
konsumtionsvatten föreslås överförda till livsmedelslagen.

1 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 219

Prop. 1981/82:219 2

Enligt förslaget förbättras möjligheterna lill
kontroll av avloppsvatten. Kommunen får föreskriva att nämndens tillstånd skall
krävas för alt inrätta vissa avloppsanläggningar inom vissa områden av
kommunen. Del skall bli möjligt att föreskriva att vissa djurslag inte får
hållas inom planlagt område utan nämndens tillstånd. Det införs bestämmelser om
att åtgärder skall vidtas mot alla skadedjur som vållar sanitär olägenhet.

Kravet
på nämnderna att ha personal med särskild utbildning och kravet på
årsberättelser föreslås avskaffade. Nämndens möjligheter att ingripa mot
fasrighetsägare som missköter sina fastigheter förstärks.

Förslagen
i proposirionen har genomgående utformats så, att större tonvikt lagts på
nämndernas arbetsuppgifter utanför det traditionella hygienområdet. Härigenom
har öppnats en möjlighet att ytterligare anpassa hälsoskyddslagstiftningen till
närliggande lagstiftningar inom miljöområdet, främst miljöskyddslagstiftningen.

Under beredningen i regeringskansliet har under
hand särskilt inhämtats synpunkter från Svenska kommunförbundet för att
säkerställa att den nya lagen inte skall leda rill en ökning av den samlade
verksamhetsvolymen inom hälsoskyddsområdet eller till ökade kostnader för
kommunerna i övrigt. Samstämmighet har uppnåtts med förbundet om att lagen som
sådan inte behöver medföra några omedelbara merkostnader för kommunerna. Den
får i nuvarande samhällsekonomiska läge inte heller tas till intäkt för en
total resursökning.

Förslaget leder inte heller till några
kostnadsökningar för staten, landstingskommunerna, näringslivet eller de
enskilda människorna.

Den
nya lagsriftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1983.

Prop.
1981/82:219 3

Propositionens lagförslag 1 Förslag till Hälsoskyddslag

Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser

1 § Med hälsoskydd avses i denna lag åtgärder för
att hindra uppkomsten av

sanitära olägenheter och för atl undanröja sådana olägenheter.

Med sanitär olägenhet avses i denna lag en störning som
kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller helt
tillfällig.

2 § Varje kommun svarar för hälsoskyddet inom
kommunen. Vid sin

planering skall kommunen verka för alt hälsoskyddet rillgodoses.

Vid meddelande av kommunala föreskrifter
rill skydd mot sanitära olägenheter skall tillses, att därigenom inte läggs
onödigt tvång på allmänheten eller annars görs obefogad inskränkning i den
enskildes frihet.

3 § Utöver bestämmelserna i denna lag gäller om
skyddet för hälsa och miljö

vad som föreskrivs i annan författning.

Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela bestämmelser om undantag från lagens
tillämpning på försvarsmakten.

Miljö- och hälsoskyddsnämnd

4 § I varje kommun skall det finnas en miljö- och
hälsoskyddsnämnd.

Nämnden skall, utöver vad som följer av 16 §, särskilt

1. uppmärksamt följa utvecklingen
inom kommunen i miljö- och

hälsoskyddshänseende och därvid utarbeta de förslag som är påkallade samt

medverka i planering där miljö- och hälsoskyddsfrågor berörs,

2. samarbeta med myndigheter,
organisationer och enskilda vars verksamhet berör miljö- och
hälsoskyddsområdet,

3. lämna allmänheten råd och
upplysningar i frågor som rör nämnd'"ns ansvarsområde.

5§ Följande föreskrifter i 3 kap. kommunallagen
(1977:179) gäller i tillämphga delar miljö- och hälsoskyddsnämnd:

2 § om antalet ledamöter m.m.,

3 § första stycket om valbarhet m.m.,

4 § om rätt rill ledighet från
anställning,

5 § första stycket om mandattid,

5 § tredje stycket om verkan av
ledamots avgång,

6 § om ordförande och vice
ordförande,

7 § om rid och plats för sammanträde
samt om närvarorätt vid sammanträde,

8 § om suppleants tjänstgöring m.m.,

9 § första stycket om beslutförhet,

10 § om beslutsförfarande och
protokoll m.m.,

11 § om delgivning m.m.,

12 § om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock
inte 3 kap. 5 § första stycket eller 6 § kommunallagen.

Prop.
1981/82:219 4

Ett delegarionsuppdrag enligt 3
kap. 12 § andra stycket kommunallagen får ej omfatta befogenhet att besluta om
föreläggande vid vite eller om verkställande av åtgärd på den försumliges
bekostnad.

Utan hinder av 2 § 2
förvaltningslagen (1971:290) tillämpas bestämmelserna i 4 och 5 §§ nämnda lag
i samfliga äi;enden hos miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Bestämmelser till skydd mot sanitär olägenhet

6 § För att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet och för
att undanröja

sådan olägenhet skall ägaren eller nytt janderättshavaren till berörd egendom

vidta de åtgärder som skaligen kan krävas.

I 7-11 §§ ges närmare bestämmelser
för vissa fall då sådana åtgärder kan komma i fråga.

7 § Avloppsvatten skall avledas, renas eller på annat sätt
tas om hand så att

sanitär olägenhet inte uppkommer. För detla ändamål skall lämpliga

avloppsanordningar inrättas.

För alt inrätta en avloppsanordning
krävs tillstånd av miljö- och hälsoskyddsnämnden om en vattentoalett är
ansluten rill anordningen. Är ingen vattentoalett ansluten krävs endast en
skriftlig anrnälan till nämnden. Kommunen får dock föreskriva att det skall
fordras tillstånd även i ett sådant fall inom vissa delar av kommunen, om det
behövs för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet.

Andra stycket skall inte tillämpas
i de fall då avloppsanordningen kräver tillstånd enligt miljöskyddslagen
(1969:387) eller då avloppsanordningen är avsedd att föra avloppsvattnet enbart
rill en allmän avloppsanläggning.

Ett rillstånd av miljö- och
hälsoskyddsnämnden gäller i fem år men förfaller om arbetet med anordningen
inte har påbörjats inom två år.

Vad som avses med avloppsvatten anges i miljöskyddslagen.

8 § Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela bestämmelser om vattnets beskaffenhet i
badanläggningar och strandbad som är upplåtna för allmänheten eller som annars
utnyttjas av många människor. Detsamma gäller om kontrollen av sådant vatten.

9 § Det skall finnas tillräckligt med
toaletter i eller i anslutning till byggnader där människor vistas under en längre
tid av dygnet.

10 § Byggnader, lokaler och
anläggningar skall hållas fria från ohyra.

Åtgärder skall vidtas mot skadedjur som kan vålla sanitär olägenhet. Är

det av särskild betydelse med hänsyn till hälsoskyddet,
skall kommunen sörja för att åtgärderna vidtas.

11 § Husdjur och andra djur som hålls i fångenskap
skall förvaras och skötas

så alt sanitär olägenhet inte uppstår.

Regeringen får föreskriva att vissa
slag av djur inte utan särskilt tillstånd av miljö- och hälsoskyddsnämnden får
hållas inom område med stads- eller byggnadsplan, om sådana bestämmelser behövs
för att hindra att sanitär olägenhet uppkommer. Regeringen får övertala åt
kommunen att meddela sådana bestämmelser.

Prop. 1981/82:219 5

12 § Den som avser att driva

1.
hotell,
pensionat eller liknande lokaler där allmänheten yrkesmässigt erbjuds
tillfällig bostad,

2.
idrottsanläggningar,
badanläggningar, strandbad eller andra liknande anläggningar som är upplåtna
för allmänheten eller som annars utnyttjas av många människor,

3. lokaler där allmänheten yrkesmässigt erbjuds hygienisk
behandling

skall göra anmälan till miljö- och hälsoskyddsnämnden innan lokalen eller

anläggningen
tas i bruk.

13 § Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, kommunen får meddela ytterligare föreskrifter till
skydd mot sanitära olägenheter.

14 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden får
i särskilda fall meddela de villkor som behövs för att hindra uppkomsten av
sanitär olägenhet och för att undanröja sådan olägenhet vid viss verksamhet
eller i samband med utnyttjande av en plats eller en lokal som allmänheten har
tillträde till.

Tillsyn

15 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden utövar den
omedelbara tillsynen inom

varje kommun över efterlevnaden av denna lag och bestämmelser medde

lade med stöd av lagen. Inom länet utövas tillsynen av länsstyrelsen. Den

centrala tillsynen utövas av socialstyrelsen och statens naturvårdsverk enligt

regeringens bestämmande.

Försvarets sjukvårdsstyrelse utövar tillsynen inom
försvarsmakten. I sin tillsyn enligt denna lag har länsstyrelsen och försvarets
sjukvårdsstyrelse samma befogenhet som miljö- och hälsoskyddsnämnden.

16 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden skall i sin
tillsynsverksamhet ägna

särskild uppmärksamhet åt följande byggnader, lokaler och anläggningar:

1.
byggnader som
innehåller en eller flera bostäder och tillhörande utrymmen,

2.
lokaler för
undervisning, vård eller annat omhändertagande,

3.
samlingslokaler
där många människor brukar samlas,

4.
anläggningar
för hantverk eller andra näringar,

5.
hotell,
pensionat och liknande lokaler där allmänheten yrkesmässigt erbjuds tillfällig
bostad,

6.
idrottsanläggningar,
badanläggningar, strandbad och andra liknande anläggningar som är upplåtna för
allmänheten eller som annars utnyttjas av många människor,

7.
lokaler där
allmänheten yrkesmässigt erbjuds hygienisk behandling,

8.
lokaler för
förvaring av djur.

17 § För riilsyn enligt denna lag äger
tillsynsmyndigheten tillträde till

byggnader, lokaler, anläggningar och områden och får där göra undersök

ningar och ta prover.

Tillsynsmyndigheten
har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för
tillsynen. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

Prop.
1981/82:219 6

Förelägganden och förbud

18 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden får meddela de
förelägganden och

förbud som behövs för att denna lag eller bestämmelser som meddelats med

stöd av lagen skall efterlevas. I brådskande fall eller när det annars finns

särskilda skäl får ett föreläggande eller förbud meddelas omedelbart och i

andra fall först sedan det visat sig att nämndens råd och anvisningar ej har

följts.

I ett beslut om föreläggande eller förbud kan nämnden
utsätta vite. Frågan om utdömande av vite prövas av allmän domstol. Vitet får
ej förvandlas.

Underlåter någon att vidta en åtgärd som åligger honom
enligt denna lag eller enligt bestämmelser som har meddelats med stöd av denna
lag och efterkommer han inte miljö- och hälsoskyddsnämndens föreläggande om
rättelse, får nämnden förordna om rättelse på hans bekostnad. I brådskande fall
får sådant förordnande meddelas också utan föregående föreläggande.

19 § Ett föreläggande eller förbud kan allt efter
omständigheterna riktas mot

ägaren, mot den som har nyttjanderätt till berörd egendom eller mot

båda.

Vid meddelande av ett föreläggande eller förbud som avses
i första stycket får miljö- och hälsoskyddsnämnden ålägga ägaren eller
nyttjanderättshava-ren att, om hans ställning som sådan upphör, utan dröjsmål
lämna uppgift om den nye ägarens eller nyttjanderältshavarens namn och adress.

20 § Om miljö- och hälsoskyddsnämnden i fråga om en
fasrighet eller

byggna har meddelat föreläggande eller förbud saml föreläggandet eller

förbudet är av större betydelse och förenat med ett vite som uppgår till minst

ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, får nämnden

översända beslutet om föreläggandel eller förbudet till inskrivningsmyndig

heten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken. Har sådan

anteckning skett gäller föreläggandet eller förbudet mot ny ägare av

egendomen. Utsatt vite gäller dock inte mot ny ägare av egendomen, men

nämnden får utsätta nytt vite för denne.

Har ett antecknat föreläggande
eller förbud upphävts genom lagakraftvun-net beslut eller har den åtgärd som
avses med föreläggandet vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet
förlorat sin betydelse, skall miljö- och hälsoskyddsnämnden, så snart den fåll
vetskap om förhållandel, anmäla del till inskrivningsmyndigheten för anteckning
i fastighetsboken eller tomträttsboken. Om nämnden inte gör anmälan skall
länsstyrelsen på ansökan av egendomens ägare göra sådan anmälan.

21 § Överlåts en fastighet eller en byggnad innan
ett beslut som avses i 20 §

har vunnit laga kraft på grund av atl det har överklagats, skall rättegångs

balkens bestämmelser om verkan av atl tvisleföremålel överlåts och om

tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Avgifter

22 § Regeringen kan föreskriva att särskilda
avgifter får tas ut i ärenden enligt

denna lag. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela föreskrifter om

sådana avgifter.

Prop.
1981/82:219 7

Ansvar och besvär

23 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot 7 §

andra stycket eller 12 § eller mot en föreskrift som meddelats med stöd av

denna lag samt den som inte uppfyller villkor som meddelats med stöd av

14 §.

Ansvar enligt första stycket
inträder ej om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

24 § En tillsynsmyndighet får bestämma
alt dess beslut skall gälla även om det överklagas.

25 § Miljö- och hälsoskyddsnämndens
beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelse som meddelats med stöd av
lagen får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten
genom besvär.

Hälsoskyddet i krig, m.m.

26 § Regeringen bemyndigas att meddela särskilda
föreskrifter om hälso

skyddet i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga förhållanden

som är föranledda av att riket har befunnit sig i krig eller krigsfara.

1. Denna lag träder i kraft
den 1 juli 1983, då hälsovårdsstadgan (1958:663)

skall upphöra att gälla.

2. I fråga om föreskrifter enligt 70 §
nämnda stadga samt med stöd av stadgan meddelade förelägganden, förbud eller
tillstånd skall det anses alt besluten har meddelats med stöd av motsvarande
bestämmelser i denna lag eller livsmedelslagen (1971:511).

3. De enligt hälsovårdsstadgan
inrättade hälsovårdsnämnderna skall fram till utgången av den mandatlid som
löper vid lagens ikraftträdande fullgöra de uppgifter som enligt den nya lagen
ankommer på miljö- och hälsoskyddsnämnd.

4. Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i
denna lag tillämpas i stället den nya föreskriften.

Prop.
1981/82:219 8

2 Förslag till

Lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Härigenom
föreskrivs i fråga om livsmedelslagen (19711511) dels att 3 och 4 §§ skall ha
nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 28 §, av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

3 § '

Lagen gäller ej hantering av livsmedel i enskilt hushåll
eller i kök i förskola och fritidshem med högst två avdelningar.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan
förordna om undantag från lagens tillämpning ifråga om visst slag av
livsmedel eller livsmedelstillsats.

Regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer kan förordna om undantag från lagens tillämpning på
krigsmakten.

I fråga om vatten gäller denna
lag endast i den mån den ej strider mot vad sotn år särskilt föreskrivet om
vatten i annan författning.

Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får dock föreskriva att lagen helt eller delvis skall
gälla hantering av vatten i enskilt hushåll eller i kök som avses i första
stycket, om vattnet är avsett att drickas eller att användas vid hantering av
livsmedel.

4 §

Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från lagens
tillämpning i fråga om vissa slag av livsmedel eller livsmedelstillsatser.

Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag frän lagens
tillämpning på försvarsmakten.

28 §

Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undersökning och annan
kontroll som behövs för att trygga efterlevnaden av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

1 Senaste lydelse 1979:458.

2 Förutvarande 28 § upphävd genom 1980:210.

Prop. 1981/82:219 S

Utdrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-03-25

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén,
Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedl, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Ahrland

Lagrådsremiss
med förslag till hälsoskyddslag, m.m.

1
Inledning

Hälsovårdsstadgeulredningen'
tillkallades den 21 oktober 1974 av dåvarande chefen för socialdepartementet
för att se över hälsovårdsstadgan (1958:663). I juni 1978 avlämnade utredningen
sitt betänkande Kommunall hälsoskydd (SOU 1978:44). Betänkandet har
remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör
fogas utredningens sammanfattning av sitt förslag som bilaga 1, utredningens
redogörelse för nuvarande ordning som bilaga 2 och utredningens lagförslag som
bilaga 3.

Efter remiss har yttranden över
hälsovårdsstadgeutredningens förslag kommit in från domstolsverket, försvarets
sjukvårdsstyrelse, socialstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet,
lantbruksstyrelsen, statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk,
produklkontrollnämnden, miljödatanämnden, bostadsstyrelsen, statens planverk,
Svea hovrätt, kammarrätten i Jönköping, samtliga länsstyrelser,
länsstyrelsernas organisa-lionsnämnd, miljöskyddsutredningen (Jo 1976:06),
stalskontrollkommittén (Kn 1976:06), Stockholms, Täby, Södertälje, Enköpings,
Uppsala, Eskilstuna, Tranås, Värnamo, Växjö, Gotlands, Olofströms,
Hässleholms, Malmö, Göteborgs, Staffanstorps, Kungsbacka, Mölndals, Uddevalla,
Borås, Sven-Ijunga, Falköpings, Tibro, Karlstads, Munkfors, Hallsbergs, Örebro,
Köpings, Surahammars, Falu, Smedjebackens, Bollnäs, Hudiksvalls, Kramfors,
Timrå, Härjedalens, Strömsunds, Umeå, Vilhelmina, Gällivare och

' Borgarrådet Thorsten Sundström, ordförande,
kommunalrådet Kari-Gustav Andersson, länshälsovärdskonsulenten Roland
Andersson, riksdagsledamöterna Erik Johansson och Karl Leuchovlus,
medicinalrådet Lennart Rinder, byggnadsrådet Harry Törnqvist och direktören
Lars Ågren.

Prop.
1981/82:219 10

Luleå kommuner, Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna
i rikets större kommuner, Svenska kommunförbundet, landstingsförbundet. Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges
Villaägareförbund, Riksförbundet för allmän hälsovård. Föreningen för
Vattenhygien, Sveriges Herpetologiska Riksförening, Svenska
Naturskyddsföreningen, Svenska hälsovårdstjän-slemannaförbundel och utredningen
om den regionala laboratorieverksamheten (Jo 1976:04).

Dessutom har yttranden kommit in
från ett stort antal andra kommuner, organisationer, föreningar och enskilda.
Remissinstanserna har i vissa fall bifogat yttranden som de har inhämtat.

En sammanställning av
remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 4.

1 Allmän motivering 2.1 Bakgrund

De första bestämmelserna som avsåg
den allmänna hälsovården tillkom i vårt land under senare hälften av
1600-talet. Bestämmelserna fanns i 1686 års kyrkolag och 1688 års
medicinalordningar. Under det följande århundradet tillkom åtskilliga
föreskrifter om hur sjukdomar och farsoter skulle bekämpas. I början av
1800-talet uppdrogs ål prästerskapet att handha den " allmänna hälsovården
inom församlingarna. För att bekämpa koleran föreskrevs år 1831 att särskilda
sundhetsnämnder skulle inrättas såväl i städerna som på landet. År 1857
bestämdes att sockennämnderna på landet och sundhelsnämnderna i städerna skulle
ha det närmaste inseendet över och befattningen med den allmänna hälsovården.

Vår första hälsovårdsförfattning i
mera modern mening blev den hälsovårdsstadga som trädde i kraft den 1 januari
1875. Denna blev dock föråldrad och ersattes med 1919 års hälsovårdsstadga.
Genom den snabba samhällsutvecklingen efter tillkomsten av denna stadga gjorde
sig kraven på en förbättrad allmän hälsovård alltmer gällande. Starka krav
restes på en översyn av 1919 års hälsovårdsstadga. I anledning härav
tillkallades 1948 års hälsovårdsstadgekommitté. Kommittén avlämnade år 1953 ett
betänkande med Förslag till hälsovårdsstadga m.m. (SOU 1953:31). Betänkandet
ledde fram till propositionen nr B 46 år 1958, som ligger till grund för nu
gällande hälsovårdsstadga (1958:663).

Sedan stadgan trädde i kraft den 1
januari 1960 har hälsovårdsnämndernas arbetsuppgifter och situation påtagligt
förändrats. - Enligt stadgan skall i varje kommun finnas en hälsovårdsnämnd,
som har atl utöva det närmaste inseendet över den allmänna hälsovården inom
kommunen. - Vid denna tidpunkt fanns endast ett fåtal författningar på hälso-
och miljövårdsområ-

Prop.
1981/82:219 11

det. En mängd nya författningar har därefter tillkommit,
medan andra har omarbetats. Bakgrunden till detta förhållande är främst den
snabba förändring av samhället som har skett under denna relativt begränsade
tidsperiod. Jag skall här översiktligt försöka teckna en bild av denna
utveckling.

2.1.1 Den allmänna utvecklingen i samhället

Vårt samhälle har under de senaste
årtiondena genomgått en påtaglig strukturomvandling, som främst har inneburit
en ökad industrialisering och en inflyttning till tätorterna. Antalet större
tätorter ökade betydligt under åren 1950-1975. Under samma tid minskade antalet
förvärvsarbetande inom jordbruket till mindre än hälften. Produktionen inom
tillverkningsindustrin i det närmaste fördubblades under åren 1963 - 1975.
Betydande skillnader föreligger dock mellan skilda former av industriell
verksamhet. I vissa branscher har produktionen ökat endast obetydligt, medan
t.ex. plast-och plastvaruindustrin har mångdubblat sin produktion. Stora
skillnader finns också mellan de enskilda produkterna. Den tekniska och kemiska
produktutvecklingen har inneburit att nya material och produkter har tillkommit
i rask takt. Inom landet framställs numera en stor mängd varor som knappast
förekom eller ens var kända vid mitten av 1950-talet.

Ökningen av produktionen inom industrin har dock inte
motsvarats av en ökning av antalet arbetsställen och antalet anställda. Antalet
arbetsställen inom tillverkningsindustrin har i själva verket gått ned .:h
antalet anställda ökat endast obetydligt.

En påtaglig ökning av den materiella standarden hos
befolkningen har skett. Köpkraften mer än fördubblades hos stora delar av
befolkningen under perioden 1953 - 1973. Till detta kommer att den enskilde har
fått en ökad ekonomisk trygghet genom statliga och kommunala reformer och
insatser. Samtidigt som den materiella standarden har ökat, har arbetstiden
minskat. Många människor har härigenom fått ökad fritid, som inte i obetydlig
utsträckning har använts till resor såväl inom som utom landet.
Informationsutbudet i massmedia har ökat betydligt.

Den ökade kunskapsnivån och medvetenheten, som inte minst
är en följd av den alltmer omfattande utbildningen, har inneburit att
människorna har kommit att ställa allt större krav inte bara på den materiella
standarden ulan också på en säkrare och bättre miljö. Här märks bl.a. krav på
en god arbets-och rekreationsmiljö. Under senare år har debatten om hälsorisker
och miljökrav i stor utsträckning handlat om de risker som är förknippade med
trafiken, särskilt biltrafiken, och användningen av giftiga eller på annat sätt
farliga kemikalier. Också de hälsorisker som föreligger vid föroreningar och
buller från industriell verksamhet har starkt uppmärksammats. Debatten om
konsekvenserna av utsläppen från anläggningar för energiproduktion har varit
ytterst intensiv och den fortgår ännu.

Prop. 1981/82:219 12

2.7.2 Utveckling av särskild betydelse för
hälsovårdsnämndernas verksamhet

Arbetet med atl förbättra det
allmänna hälsotillståndet hos befolkningen genom förbättringar av miljön i vid
bemärkelse har en lång historia i vårt land. De epidemiska sjukdomar som
tidigare härjade har kunnat bringas under kontroll genom kraftfulla åtgärder
för en god vattenförsörjning, omhändertagande av avloppsvatten och ett ordnat
renhållningsväsende. Bostadsstandarden har höjts till en hög hygienisk nivå.
Livsmedelsförsörjningen och kvaliteten på livsmedlen har förbättrats så att
problemen med överkonsumtion nu är större än problemen med undernäring eller
bristande hygienisk kvalitet hos livsmedlen.

I huvudsak har denna gynnsamma
utveckling skett i takt med alt nya kunskaper och ekonomiska resurser gjort det
möjligt att angripa problemen. Ökade insikter under 1960-lalet om möjliga
långsiktiga skadeverkningar av miljögifter och andra utsläpp från industrier,
trafiken, avloppssystem och avfallsanläggningar ledde fram till att man sökte
få ett samlat grepp över hela miljövårdsområdet. Detla resulterade i ny eller
förändrad lagstiftning och andra samhälleliga åtgärder.

De förändringar av samhället som
har ägt rum under de senaste årtiondena har på olika sätt påverkat vår miljö
och våra levnadsförhållanden. Förändringarna har bl.a. inneburit att
hälsovårdsnämndernas verksamhet har ökat i betydelse. Nämndernas arbetsbörda
har ökat och verksamheten har i stor utsträckning fått en ny inriktning.
Uppgifter som tidigare var vanliga, såsom ingripanden mot sanitärt undermåliga
bostäder, har minskat i betydelse, medan ingripanden mot t.ex. buller och
luftföroreningar har ökat i betydelse. Under de allra senaste åren har dock de
bostadshygieniska frågorna fått förnyad aktualitet som en följd av bl.a. radon-
och mögelproblem.

Den snabba industriella utbyggnaden
har medfört ökat välstånd för befolkningen men också på sina håll en starkt
försämrad miljö genom bl.a. utsläpp av olika slags föroreningar. Under senare
år har man dock i betydande utsträckning kunnat minska föroreningarnas
omfattning.

Industrierna ger upphov till stora
mängder avfall. Merparten av avfallet tas om hand för återanvändning eller
deponering, men en stor del måste omhändertas på annat sätt. Ett svårt problem
utgör det miljöfarliga avfallet, som i stor utsträckning måste tas om hand i
särskilda behandlingsanläggningar. En fortsatt men måttlig ökning av
avfallsmängden förväntas de närmaste åren.

Mängden hushållsavfall har ungefär
fördubblats sedan slutet av 1950-talet. Avfallets sammansättning har ändrats.
Bl.a. har andelen papper minskat, medan andelen glas och plast har ökat. Det är
troligt att ökningen fortgår under de närmaste åren men att ökningslakten blir
lägre.

Utbyggnaden av de kommunala avloppsreningsverken har
inneburit en

Prop.
1981/82:219 13

kraftig minskning av föroreningarna i våra sjöar och
vattendrag. År 1950 saknade över 60 % av landets tätorter avloppsreningsverk
och drygt 35 % hade enbart slamavskiljande avloppsreningsverk. Endast 2 - 3 %
av tätorterna hade biologisk rening. I dag har över 95 % av tätorterna
biologisk rening av avloppsvattnet och ca 70 % har dessutom en kompletterande
kemisk rening. Den förbättrade reningen av det kommunala avloppsvattnet har
emellertid samtidigt inneburit en kraftig ökning av mängden slam från
avloppsreningsverken. Slammet innehåller nedbrytbara organiska ämnen,
växtnäringsämnen och metallsalter. Hanteringen av slammet ger ofta upphov rill
besvärande lukt och kan vara förenad med smittorisker. Bland metallsalterna
finns de s.k. lungmetallsalterna. Dessa kommer huvudsakligen från
industriernas avloppsvatten. Förekomsten av tungmetaller försvårar en
rationell användning av slammet som t.ex. gödningsmedel i jordbruket.
Slammängden har ökat i rask takt sedan början av 1960-talet och ökningen
beräknas fortsätta.

De förbättringar som har uppnåtts vad gäller industriernas
och de kommunala anläggningarnas föroreningar av luft och vatten har inte någon
motsvarighet när det gäller luftföroreningar från motorfordon. Begränsningen
av blyhallen i bensin har dock lett till att det totala utsläppet av bly i
stort sett har kunnat hållas oförändrat trots att bensinkonsumlionen har ökat
fram till de allra senaste åren. Övriga föroreningar från bilavgaserna har dock
rilltagit i takt med att antalet bilar ökat. Bestämmelserna om avgasrening m.m.
har emellertid inneburit en viss förbättring. Den totala mängden
luftföroreningar från motorfordon är i vårt land i dag större än den samlade
mängden luftföroreningar från övriga föroreningskällor. Bilavgaserna innehåller
främst koloxid, kolväten, kväveoxider, blyföroreningar och sot. De mest
uppenbara miljöeffekterna är lukten och nedsmutsningen. Avgaserna innehåller
emellertid även ämnen som på lång sikt kan ge upphov lill cancer.

Antalet bilar ökade i vårt land från 430 000 år 1953 till
2 900 000 år 1980. Denna utveckling har fört med sig, förutom ökande
luftföroreningar, tilltagande bullerstörningar. Trafikbullerutredningen
framhåller i sitt betänkande Trafikbuller (SOU 1974:60) att sådana störningar
numera är betydande på många håll. Utredningen beräknar att år 1973 var ca 2,5
milj. människor i tätorterna utsatta för högre bullernivåer än vad utredningen
ansåg acceptabelt på sociala och medicinska grunder. Man beräknar att antalet
människor som är störda av trafikbuller kommer att fördubblas fram rill år
1985, om bullret filials öka i takt med trafiken.

Den allmänna materiella standardhöjningen har i vårt land
liksom i andra industrialiserade länder fört med sig en ökad förbrukning av
råvaror och energi. Denna ökning har varit särskilt markerad de senaste
årtiondena. Nya kemiska ämnen har kommit till i en utsträckning som är svår att
överblicka. Vidare har användningen av vissa metaller ökat mycket kraftigt.
Denna utveckling har i stor utsträckning påverkat arbets- och naturmiljön, men

Prop.
1981/82:219 14

också produkthanteringen i hemmen har ändrats. Flertalet
av de kända kemiska föreningarna har kommit till under de senaste 15 åren.
Många av de nya ämnena saknar motsvarighet i naturen. Detta har lett till
problem, eftersom naturen i många fall saknar förmåga att bryta ned eller
oskadliggöra ämnena inom en rimlig tid. Den ökande användningen av tungmetaller
i olika kemiska föreningar har bl.a. fört med sig att vi fått produkter, som i
inånga fall haft en mycket skadlig inverkan på miljön. Som exempel på sådana
metaller kan nämnas kvicksilver, bly och kadmium. Man har härvid uppmärksammat
att ämnets kemiska form kan vara av stor betydelse för den inverkan det har på
miljön, att vissa mindre farliga ämnen kan omvandlas till farligare ämnen i
naturen samt att växter och djur i sina vävnader kan ta upp och i vissa fall
även anrika tungmetaller. Bilden av de direkta skadeverkningarna på människan
har vidgats och klarnat.

Under senare år har man också fått
klart för sig att många miljöföroreningar inte stannar vid ländernas gränser.
Särskilt bör här nämnas svavelföroreningarna, som framför allt i sydvästra
Sverige har förorsakat en omfattande försurning av marker och sjöar. Sådana
föroreningar kan ha sin uppkomst ända upp till 200 mil bort och en stor del av
föroreningarna kommer också från länderna på den europeiska kontinenten. Å
andra sidan måste klart framhållas att inget annat enskilt lands utsläpp bidrar
mer till försurningen i Sverige än våra egna utsläpp. Denna spridning av
föroreningarna är kanske den främsta anledningen till att ett internationellt
samarbete numera har kommit igång på miljövårdsområdet. Det bör också
framhållas, alt även användningen av kvävegödningsmedel starkt bidrar till
försurningen.

Antalet bostäder har kraftigt ökat
under senare årtionden. Under de allra senaste åren har dock en minskning av
bostadsbyggandet inträtt. Den allmänna bostadsstandarden har stigit. Bostäderna
har också blivit allt större. Förändrade byggtekniker och nya byggnadsmaterial
har på de allra senaste åren lett till att problem uppkommit även beträffande
de fysiska förhållandena i bostäderna. Aktuella exempel är radon, formaldehyd
och mögel, som kommit att kräva betydande insatser av bl.a. hälsovårdsnämnderna.

Den snabba ökningen av
bostadsbeståndet med delvis ändrade boendeformer och nya boendemiljöer har
emellertid inte skett utan problem. De nya boendemiljöerna har inte sällan
förorsakat psykosociala problem och därmed sammanhängande ohälsa. I hemmen har
arbetsbesparande och hygienbefrämjande utrustning och teknik i ökande
utsträckning kommit till användning.

Människornas sätt att utnyttja
fritiden har betydligt förändrats. Möjligheterna att snabbt och enkelt
förflytta sig har förbättrats, främst genom privatbilismens utveckling. Antalet
fritidshus och fritidsbåtar har stigit i rask takt. Vissa kommuner har fått
ökade arbetsuppgifter som en följd av denna tillväxt. Fritidsaktiviteter såsom
camping och boende i husvagn har medfört

Prop. 1981/82:219 15

skärpta krav på särskilda platser med goda sanitära
anordningar. Också kraven på andra anordningar för fritidsaktiviteter har stigit.
Jag vill här särskilt peka på sim- och motionsanläggningar, för vilka särskilda
hygienkrav måste ställas med hänsyn till riskerna för sanitära olägenheter.

Av betydelse för
hälsovårdsnämndernas arbetsuppgifter är också den förändring av djurhållningen
som har skett. Detta gäller såväl boskapen som sällskapsdjuren. Den
yrkesmässiga djurhållningen har koncentrerats lill ett mindre antal, ofta
stora, brukningsenheter. Detta gäller särskilt svin- och fjäderfähållningen.
Sällskapsdjuren torde ha ökat i antal högst betydligt under de senare
årtiondena. Nämndernas uppgifter i djurhållningen består i att hindra spridning
av smittsamma sjukdomar samt att motverka allergier och andra miljöproblem,
såsom dålig lukt och vattenföroreningar. Urin från djurstallar och pressaft
från siloanläggningar kan nämligen innebära avsevärda vattenvårdspröblem.
Härtill kommer nämndernas uppgifter i det direkta djurskyddet.

Sedan mitten av 1960-talet har
miljöfrågorna livligt debatterats i vårt land. Debatten har gällt såväl
naturmiljön och den allmänna miljön i övrigt som arbetsmiljön. Både etablerade
organisationer och nya, större eller mindre, grupper och organisationer tar
numera del i miljöarbetet och debatten på ett sätt som saknar tidigare
motstycke. Detta stora intresse för miljöfrågorna har otvivelaktigt bidragit
till tillkomsten av den nya lagstiftning och till den omarbetning av gammal
lagstiftning som jag nu går över till att översiktligt redogöra för.

2.1.3 Lagstiftningens anpassning till utvecklingen

Under de senaste drygt tjugo åren
har avsevärda förändringar skett i såväl lagstiftningen som
myndighetsorganisationen inom hälso- och miljövårdsområdet till följd av den
utveckling jag här redogjort för. Nya lagar har kommit till och gamla har
arbetats om. Nya myndigheter har inrättats och organisatoriska förändringar har
vidtagits. Förändringarna har inte föran-letts enbart av samhällsutvecklingen
utan även den ökande medvetenheten om miljöproblemen har starkt bidragit
härtill.

Hälsovårdsnämnderna har under
perioden fått väsentligt ökade uppgifter inom de områden där de tidigare
verkat. I viss utsträckning har de också fått uppgifter inom helt nya områden.

År 1964 tillkom en ny naturvårdslag
(1964:822) för att förbättra samhällets möjligheter att påverka naturvårdsarbetel.
Den 1 juli 1970 trädde lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar i kraft. I vattenlagen (1918:523) infördesår 1956
bestämmelserom en viss minimistandard för rening av kommunalt avloppsvatten. År
1964 skärptes bestämmelserna. Miljöskyddslagen (1969:387) innebar en ersättning
och modernisering av vattenlagens bestämmelser om åtgärder mot
vattenföroreningar samt i stort sett nya bestämmelser om luftföroreningar
och bullerstörningar. Vid

Prop.
1981/82:219 16

ingripanden mot luftföroreningar var man tidigare hänvisad
lill grannelags-rättens oskrivna regler om immissioner, hälsovårdsstadgans
bestämmelser om sanitär olägenhet saml lagen (1968i551) om begränsning av
svavelhalten i eldningsolja och kungörelsen (1968:728) om anordning för att
begränsa luftförorening från bilmotorer m.m. Sistnämnda författningar har
ersatts av lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle med tillhörande
förordning och bilavgaskungörelsen (1972i596). Sedan den 1 januari 1980 gäller
en ny renhållningslag (1979:596). I förordningen (1975:346) om miljöfarligt
avfall ges bestämmelser om bl.a. vem som får transportera sådant avfall. Lagar
som förbjuder dumpning av avfall i havet och föreskriver åtgärder mot
vattenförorening från fartyg har också tillkommit.

Är 1974 trädde lagen (1973:329) om
hälso- och miljöfarliga varor i kraft. Enligt lagen skall alla varor bedömas
med hänsyn till deras risker för människan och miljön. Lagen ger möjligheter
till effektiva ingripanden mot sådana varor. I sista hand kan särskilt farliga
varor förbjudas. Tillverkarnas ansvar för sina produkter är stort och
tillsynsmyndigheterna har rätt att kräva den dokumentation om en vara som
behövs för att dels bedöma dess hälso-och miljöfarlighet, dels kontrollera att
bestämmelserna följs.

På arbetsmiljöns område har
arbetarskyddslagen (1949:1) ersatts av arbelsmiljölagen (1977ill60).

En ny livsmedelslag (1971i511)
gäller sedan den 1 januari 1972. Lagen har lill syfte att bl.a. skydda
konsumenterna mot skadliga eller på annat sätt från hälsosynpunkt otjänliga
livsmedel samt att tillse att kraven på konsumentupplysning och redlighet i
handeln tillgodoses genom deklarafion och kontroll av märkning och
produktinnehåll. Lagen har också inneburit skärpta krav på personalhygien och
hälsokontroll.

År 1968 tillkom smiltskyddslagen
(1968:231) i vilken har förts samman bestämmelser som tidigare funnits i olika
författningar.

Bostadssaneringslagen (1973:531)
trädde i kraft den 1 januari 1974. Syftet med lagen är atl komma rill rätta med
brister i bostäderna genom att kräva en viss minimistandard, lägsta godtagbara
standard. Kraven på denna standard är högre än vad som krävs för att undanröja
sanitär olägenhet enligt hälsovårdsstadgan. Genom bostadsförvaltningslagen
(1977:792) har samhället fått ökade möjligheter att ingripa mot
fastighetsägare som försummar skötseln av sina fastigheter. I byggnadsstadgan
(1959:612) finns byggnads-tekniska bestämmelser som gränsar till
hälsovårdsstadgans bestämmelser om bostad. Bestämmelserna är införda i stadgans
kapitel 5, där det ges utförliga byggnadstekniska föreskrifter om värme- och
ljudisolering, uppvärmning, ventilafion och skydd mot fukt.

De offentliga sjukvårdshuvudmännen
har under senare år engagerat sig i frågorom miljöns betydelse för
befolkningens hälsoförhållanden. De vidtar numera förebyggande åtgärder i
tämligen stor omfattning. I prop. 1981/82:97 om hälso- och sjukvårdslag, m.m.,
som nyligen har förelagts riksdagen, åläggs huvudmännen ett utökat ansvar för
förebyggande hälso- och sjukvård.

Prop.
1981/82:219 17

Landstingen
förutsätts också etablera en miljömedicinsk expertfunktion som bl.a. skall
kunna ge service rill länsstyrelser och hälsovårdsnämnder i omgivningshygieniska
frågor och smittskyddsfrågor, m.m.

2.2
Behovet av en översyn av hälsovårdslagstiftningen

I direktiven för hälsovårdsstadgeulredningen
framhöll dåvarande chefen för socialdepartementet i huvudsak följande. En rad
nya lagar har antagits sedan hälsovårdsstadgan trädde i kraft är 1960. Dessa
har lett till att hälsovårdsnämnderna har fått flera nya och ansvarsfulla
uppgifter på miljövårdsområdet. Nämndernas uppgifter har ökat också inom
traditionella arbetsområden t.ex. i fråga om livsmedelskontrollen till följd av
skärpt lagstiftning och i fråga om smittskyddsarbetet på grund av de ökade
utlandsresorna. Genom kommunindelningsreformen har antalet kommuner minskat
från över 1 000 rill mindre än 300 sedan hälsovårdsstadgans fillkomst.
Kommunerna har samtidigt blivit ekonomiskt och personellt bättre rustade för
sina uppgifter, även inom den allmänna hälsovården. I viss utsträckning har
hälsovårdsstadgan anpassats lill denna utveckling men stadgan är ändå i huvudsak
oförändrad sedan sin tillkomst. Han ansåg därför att tiden var mogen för en
allmän översyn av hälsovårdsstadgan.

Utredningen framhåller atl en allmän tendens i
lagstiftningsarbetet är att minska statlig detaljreglering och i stället öka
den kommunala självstyrelsen även inom områden som traditionellt varit föremål
för en stark statlig styrning. Med hänsyn härtill har utredningen funnit det
angeläget framhålla atl denna tendens - efter avvägning mot andra intressen -
måste slå igenom även inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Utredningen erinrar också om att den enligt sina
direkriv även skall överväga den lagtekniska utformningen och den
konstitufionella beskaffenheten av bestämmelserna. När det gäller denna fråga
har utredningen diskuterat två olika tillvägagångssätt. Det ena innebär att i
en särskild ramlag förs samman dels bestämmelserna om kommunens ansvar för
hälsoskyddet och om en specialreglerad nämnd för hälsoskyddsfrågor, dels de
grundläggande materiella bestämmelserna om hälsoskyddet. Lagen kompletteras
med en särskild riilämpningsförordning med mer detaljerade bestämmelser om
hälsoskyddet. Det andra alternativet innebär att enbart bestämmelserna om
kommunernas ansvar och om en specialreglerad nämnd tas upp i en särskild lag,
medan de materiella bestämmelserna förs över rill sådan redan befintlig
lagstiftning rill vilken de närmast har anknytning, såsom miljöskyddslagstiftningen,
byggnadslagsriftningen och djurskyddslagsriftningen. Utredningen har emellerfid
funnit, att en lösning enligt det senare alternativet är svår alt genomföra.
Hälsovårdsstadgan innehåller nämligen en hel del bestämmelser om sanitär
olägenhet, som inte faller inom tillämpningsområdet för annan lagstiftning.
Dessutom skulle en sådan ordning innebära en icke önskad splittring av
föreskrifterna. Det för hälsovårdsnämnderna centrala begreppet sanitär
olägenhet skulle komma

2 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 219

Prop. 1981/82:219 18

att återfinnas i en rad olika lagar som hör till olika departement
och som riilämpas av olika myndigheter. Med hänsyn till vad här anförts har
utredningen därför funnit lämpligt att föreslå alt den nya lagstiftningen skall
bestå av en ramlag, hälsoskyddslagen, och en tillämpningsförordning,
hälsoskyddsförordningen. Regeringen skall kunna bemyndiga förvaltningsmyndigheter
och kommuner atl meddela ytterligare föreskrifter. Härigenom anser utredningen
att behovet av en normalhälsovårdsordning och lokala hälsovårdsordningar faller
bort. De centrala tillsynsmyndigheterna förutsätts komplettera
författningsbestämmelserna med allmänna råd. Liksom hittills skall enligt
utredningen lagens syfte vara att undanröja sanitära olägenheter. Begreppet
sanitär olägenhet definieras i lagtexten. Lagen skall gälla lika i hela landet.
Enligt utredningen skall det således inte längre finnas särbestämmelser för vad
som nu kallas hälsovårdstälorter eller för försvarsmakten.

För egen del vill jag framhålla följande.
Hälsovårdsstadgan har haft stor betydelse vid ingripanden mot förhållanden i
miljön som menligt inverkar på människornas hälsa. Stadgan har emellertid inte
ensam räckt till när det har gällt att komma rill rätta med ökningen av och den
delvis nya inriktningen av miljöstörningarna under de senaste årtiondena. Nya
lagar har måst införas. Främsi tänker jag på miljöskyddslagen som är tillämplig
på störningar som har sin uppkomst i användningen av fast egendom. I de fall
denna förutsättning inte föreligger, sker ingripanden ofta med stöd av
hälsovårdsstadgan. Också i de fall störningen härrör från fasl egendom sker
ingripanden inte sällan med stöd av stadgan. Enligt bostadssaneringslagen skall
en bostadslägenhet vara försedd med vissa anordningar som garanterar en viss
materiell standard. Ingripanden mot sanitära förhållanden kan dock inte ske med
stöd av denna lag. Också i dessa fall sker ingripandena med stöd av
hälsovårdsstadgans bestämmelser. Beträffande andra närliggande lagstiftningar
är förhållandena ofta likartade.

Vidare skulle bl.a.
samlingslokaler, hotell, pensionat och liknande inrättningar, badanläggningar,
lokaler för hygienisk behandling, avloppsanläggningar samt lokaler för
djurhållning i stort sett vara oreglerade i sanitärt hänseende om
hälsovårdsstadgans bestämmelser om hygieniska krav pä sådana byggnader och anläggningar
inte funnits.

Jag delar utredningens och
remissinstansernas uppfattning att det finns behov av en särskild lag som anger
de generella minimikraven på verksamheter m.m. inom hälsoskyddsområdet.
Bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga bör emellertid bättre anpassas till
lagstiftningen inom närliggande områden, främst miljöskyddslagen.
Bestämmelserna i den nya lagen bör vidare ges en modern form och språkdräkt. De
bör liksom hittills syfta till att hindra uppkomsten av och undanröja sanitära
olägenheter. Den nya lagen bör inte innebära någon skärpning av kraven i
förhållande rill nu gällande lagstiftning. Om högre krav skall införas för ett
särskilt område bör bestämmelser härom, liksom hittills, meddelas i särskild
lagstiftning.

Prop. 1981/82:219 19

Några ökade kostnader för
kommunerna får den nya lagstiftningen inte ge upphov till. De begränsade nya
uppgifter som läggs på nämnderna motsvaras av minskade uppgifter inom andra
områden. I övrigt får uppgifterna lösas genom omprioriteringar av verksamheten.

Utredningens förslag rill en ny
hälsoskyddslag kan jag, liksom en bred majoritet av remissinstanserna, i stort
ansluta mig till. Mitt lagförslag avviker dock i vissa principiella avseenden
från utredningens. Till detta återkommer jag i det följande, när jag nu övergår
lill att närmare kommentera utredningens förslag till ny lagsfiftning.

2.3 Inriktningen av hälsoskyddsarbetet, begrepp m.m.

Begreppet allmän hälsovård har
använts i vårt land under en mycket lång tid. Utredningen framhåller att
oklarhet inte sällan råder beträffande den närmare innebörden av begreppet
allmän hälsovård, ett förhållande som har medfört att uttrycket lidvis måst
klargöras. Med hänsyn härtill och till att ordet hälsovård i nämndernas arbete
kan förväxlas med den individuellt förebyggande hälsovården föreslår
utredningen att begreppet allmän hälsovård ersätts med ett nytt och mera
klargörande begrepp. Utredningen har därvid stannat för begreppet hälsoskydd.
Någon ändring av den sakliga innebörden av begreppet är inte avsedd med
förslaget.

Jag delar uppfattningen att
begreppet allmän hälsovård bör ersättas med ett nytt begrepp. Jag finner i
likhet med de flesta remissinstanserna det föreslagna begreppet hälsoskydd lämpligt.
Begreppet är kort och beskriver väl den verksamhet som det står för. Någon risk
för att det skall förväxlas med något annat begrepp synes inte föreligga. Med
hälsoskydd avser jag åtgärder för att hindra uppkomsten av sanitära olägenheter
och för att undanröja sädana olägenheter.

Jag vill i detta sammanhang också la upp frågan om hur den
förebyggande hälsovården enligt förslaget till hälso- och sjukvårdslag
förhåller sig lill hälsoskyddsarbelet i hälsoskyddslagen. I proposirionen
1981/82i97 om hälso-och sjukvårdslag, m.m. framhöll jag att landstingskommunens
ansvar när det gäller miljöinriktade insatser bör innefatta insatser i syfte
att fastlägga hur faktorer i den yttre miljön - och därmed inte bara kemiska,
biologiska och fysikaliska utan även sociala och psykologiska - samt
levnadsvanor inverkar på befolkningens hälsotillstånd. Jag framhöll vidare att
landstingskommunerna borde ta rill vara, bearbeta och utnyttja den informarion
om riskerna i människornas livsmiljö som observeras i det dagliga hälso- och
sjukvårdsarbetet. Detta innebär att landsringskommunerna i framtiden kommer
att få kunskaper och erfarenheter som är av utomordentligt stort värde för den
lokala hälsoskyddsverksamheten enligt den nu föreslagna hälsoskyddslagen. Det
är därför angeläget att en effekriv samverkan och ansvarsfördelning mellan den
lokala tillsynsmyndigheten enligt hälsoskyddslagen och landstingskommunen
kommer rill stånd. Det bör härvid ankomma på landstinget

Prop.
1981/82:219 20

att hålla tillsynsmyndigheten underrättad om de kunskaper
och erfarenheter av hälsorisker som landsringen får i sin vårdande verksamhet.
Den närmare utformningen av samverkan bör ankomma på landstinget och den lokala
tillsynsmyndigheten enligt hälsoskyddslagen.

Utredningen föreslår att
hälsovårdsnämnden framdeles skall benämnas miljö- och hälsoskyddsnämnd.
Utredningen pekar dock på att en dubbelbenämning är otymplig och kan innebära
risk för atl ett led i benämningen faller bort i allmänt tal. Trots dessa
nackdelar anser utredningen att miljö- och hälsoskyddsnämnd är den mest
adekvata benämningen, eftersom den väl beskriver nämndens verksamhetsområde.

Utredningens förslag har fått ett
blandat mottagande hos remissinstanserna. Många - främst kommunerna -
tillstyrker förslaget. Flertalet anser dock att benämningen hälsovårdsnämnd bör
bibehållas i den nya lagstiftningen. Det framhålls att denna benämning på
nämnden är allmänt känd och väl inarbetad. Även andra namnförslag såsom
hälsoskyddsnämnd förs fram.

För egen del vill jag anföra följande. Nämndens
arbetsuppgifter har under senare år breddats på ett markant sätt. Nya uppgifter
på miljövårdsområdet har tillkommit, särskilt sedan möjligheten öppnats för
nämnden att bli lokal tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagen. I många
kommuner har nämnden tagit på sig ett större ansvar för miljö- och
naturvårdsfrågorna. Nämnderna deltar aktivt i den fysiska planeringen samt
undersöker och inventerar olika miljöproblem. De utarbetar miljövårdsplaner,
arbetar med remisser i miljöskyddsärenden, samarbetar med länsstyrelsernas
nalurvårdsenheter samt tar ofla på eget initiativ upp olika miljöfrågor. Denna
utveckling är positiv och innebär att nämnden därmed kan utgöra en viktig del
av samhällets totala miljövårdsarbete. Mot denna bakgrund anser jag det
väsenriigt att nämndens vikfiga uppgifter även på miljövårdsområdet kommer till
uttryck i nämndens namn. Jag kan därför ansluta mig till utredningens förslag
att nämnden framdeles bör benämnas miljö- och hälsoskyddsnämnd. Jag vill dock
understryka att det förhållandet, att ordet miljö nämns först i namnet inte
skall ses som något uttryck för en värdering av vilka uppgifter som är nämndens
viktigaste. Nämnden har betydelsefulla uppgifter både på hälsoskydds- och
miljövårdsområdet.

Med hänsyn till atl nämnden är en
specialreglerad nämnd, vilket bl.a. innebär att det inte är tillåtet att uppdra
åt en annan kommunal nämnd att fullgöra de uppgifter som lagenligt ankommer på
nämnden och rill att nämndens namn förekommer i ett stort antal författningar
bör någon annan benämning på nämnden än miljö- och hälsoskyddsnämnd inte få
förekomma. - Jag bortser här frän den möjlighet att på en annan nämnd lägga
sådana uppgifter som enligt lag ankommer på en specialreglerad nämnd som har
öppnats genom en ändring i lagen (1979i408) om vissa lokala organ i kommunerna
(prop. 1979/80:54, KU 27, rskr 96).

Utredningen föreslår att
hälsoskyddsbestämmelserna ges i en ramlag som kompletteras med en förordning.
Förslaget innebär att bestämmelserna om

Prop.
1981/82:219 21

kommunens ansvar för hälsoskyddet, bestämmelserna om en
specialreglerad nämnd för hälsoskyddsfrågor samt de grundläggande materiella
bestämmelserna om hälsoskyddet tas in i ramlagen. I förordningen ges
ytterligare materiella bestämmelser om hälsoskyddet.

Några remissinstanser är tveksamma till en ramlag. De
framhåller bl.a. att bestämmelserna i en ramlag är allmänt hållna, vilket leder
till atl det är svårt att få ledning av dem i det enskilda fallet.

För egen del vill jag framhålla att del förslag till lag
som jag här lägger fram innehåller förutom processuella bestämmelser även
materiella detaljföreskrifter i tämligen stor omfattning. Lagen kan således
inte betraktas såsom en renodlad ramlag. Vidare skall ytterligare föreskrifter
kunna meddelas av regeringen i en hälsoskyddsförordning. Av lagförslaget
framgår också, att regeringen skall kunna bemyndiga en kommun atl meddela
ytterligare föreskrifter. Med denna konstruktion av hälsoskyddslagstiftningen
anser jag förutsättningar föreligga för alt lagstiftningen skall bli
tillräckligt konkret och innehålla de detaljföreskrifter som behövs.

En av de grundläggande utgångspunkterna för utredningen
har varit att minska den statliga detaljregleringen av kommunerna och öka den
kommunala självstyrelsen inom det här aktuella området. Utredningen
framhåller, att den utformat sina förslag på ett sådant sätt atl denna
utveckling främjas.

Remissinstanserna delar utredningens uppfattning i denna
fråga. Också de anser att denna grundsyn bör komma rill klart uttryck även i
förevarande lagstiftning.

Kommunindelningsreformen har medfört att kommunerna har
blivit både större och bättre rustade såväl ekonomiskt som personellt.
Kommunerna har därför på flera områden getts nya och ansvarsfulla uppgifter och
lagstiftningen har på ett flertal områden utformats i enlighet härmed.
Hälsovårdsstadgan har emellerfid endast i begränsad omfattning anpassats till
denna utveckling. Jag ser det därför som angeläget att den ökade kommunala
självstyrelsen nu får genomslag också i den nya hälsoskyddslagen. I förslaget
har detta kommit till uttryck särskilt genom att antalet detaljföreskrifter om
kommunens arbetsformer föreslås kraftigt minska och genom alt den statliga
tillsynen över kommunerna får delvis ändrade former. Som exempel kan nämnas att
kravet på att nämnden skall upprätta en årsberättelse, som inges till
socialstyrelsen, föreslås avskaffat, alt länsstyrelsen vid sin tillsyn över
hälsoskyddsnämnden eller dess enskilda befattningshavare inte längre skall
kunna förelägga vite samt att kravet på anställning av stadsläkare föreslås
falla bort.

Huvudprincipen i hälsovårdsstadgan är att den gäller i
hela landet utan skillnad mellan tätortsbebyggelse och ren landsbygd. Inom de
s.k. hälsovårdstätorterna, dvs. områden med fastställd stadsplan eller
byggnadsplan, förekommer dock vissa strängare föreskrifter om sanitära
förhållanden. Vidare är stadgan inte utan särskilt förordnande tillämplig på
anordningar.

Prop.
1981/82:219 22

anläggningar eller verksamheter inom försvarsmakten. De
militära områdena är således undantagna från hälsovårdsstadgans fillämpning
och hälsovårdsnämndernas tillsyn.

Utredningen föreslår att det
nuvarande begreppet hälsovårdstätort tas bort. Utredningen anför, att
störningar som i en tätort bedöms som sanitär olägenhet inte nödvändigtvis
behöver bedömas på samma sätt på landsbygden. Det är emellertid inte
självklart att detta förhållande måste innebära att det skall finnas olika
bestämmelser för olika områden. En flexibel tillämpning av begreppet sanitär
olägenhet varvid samtliga omständigheter beaktas bör, enligt utredningen, räcka
för alt anpassa bestämmelserna till såväl landsbygd som tätort. Utredningen
föreslår också alt hälsoskyddslagstiftningen tillämpas på försvarsmakten, där
försvarets sjukvårdsstyrelse föreslås få tillsynen över hälsoskyddet.
Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer föreslås
dock få förordna om undantag från lagens tillämpning på försvarsmakten.

Förslagen i denna del godtas av
remissinstanserna. Några påpekar dock att den föreslagna lösningen med
försvarets sjukvårdsstyrelse som tillsynsmyndighet inom försvarsmakten kan ge
upphov till kompetenskonflikter mellan styrelsen och miljö- och
hälsoskyddsnämnden.

Även jag ansluter mig lill
förslagen. Någon anledning att ha strängare bestämmelser för s.k.
hälsovårdstälorter finns enligt min uppfattning inte. Det bör dock också enligt
den nya lagen vara möjligt alt göra åtskillnad mellan landsbygd och tätort vid
bedömningen av om ingripande skall ske mot en störande verksamhet. Jag
återkommer med en närmare redogörelse för detta i samband med att jag behandlar
begreppet sanitär olägenhet.

Förslaget att nu göra
hälsoskyddslagstiftningen tillämplig även på försvarsmakten finner jag, i
likhet med remissinstanserna, välgrundat. De argument som tidigare har förts
fram till förmån för att hålla de militära områdena utanför denna lagstiftnings
tillämpningsområde har i huvudsak förlorat sin giltighet. Många författningar,
t.ex. livsmedelslagen, gäller numera utan undantag för försvarsmakten.

Man kan emellertid inte bortse från
att förhållandena inom det militära i vissa hänseenden skiljer sig från de
civila. Sådana särskilda förhållanden kan lämpligen beaktas genom att
regeringen meddelar särskilda föreskrifter om undantag från lagens tillämpning
på försvaret. När det gäller tillsynen inom försvaret delar jag uppfattningen
att denna bör ankomma på försvarets sjukvårdsstyrelse. Jag ser det som
naturligt och nödvändigt att försvarets sjukvårdsstyrelse och de civila
tillsynsmyndigheterna, främst miljö- och hälsoskyddsnämnden, utövar sin tillsyn
i nära samarbete. Härigenom undanröjs riskerna för kompetenskonflikter i
tillsynsarbetet.

Utredningen framhåller att systemet
med en normalhälsovårdsordning och lokala hälsovårdsordningar synes ha fungerat
väl! Trots detta föreslår utredningen att systemet inte förs över till den nya
lagstiftningen. Som grund härför framhåller utredningen att enligt dess
förslag skall ytterligare

Prop.
1981/82:219 23

föreskrifter som rör huvuddelen av de frågor som regleras
i hälsoskyddslagen meddelas av regeringen eller efter regeringens medgivande av
en förvaltningsmyndighet eller en kommun. Förslaget betyder alltså att lokall
betingade föreskrifter kan meddelas med stöd av lagen. En sådan ordning innebär
att behovet av lokala hälsovårdsordningar faller bort. Utredningen betonar
dock, att lokala föreskrifter bör utfärdas endast när det är absolut
nödvändigt.

Utredningens förslag i denna del kommenteras främst av
länsstyrelserna och kommunerna. Länsstyrelserna är tveksamma till förslaget
medan kommunerna är i del närmaste odelat positiva till del. De remissinstanser
som är negativa eller tveksamma till förslaget uttrycker farhågor för atl det
skall leda lill alltför stora skillnader mellan de olika kommunernas
bestämmelser. Man befarar att samma otillfredsställande förhållanden, som förelåg
innan systemet med en normalhälsovårdsordning infördes kan komma alt
återuppstå. Några vill ha kvar nu gällande ordning.

I detta sammanhang tar Svenska kommunförbundet upp en
principiell fråga. Förbundet anser att förvaltningsmyndigheter inte bör ha möjligheter
alt meddela bindande föreskrifter. Förbundet menar atl senare års erfarenheter
talar för en stark begränsning av denna befogenhet och förordar därför att den
information, som allmänheten och myndigheterna behöver utöver
detaljföreskrifterna i hälsoskyddsförordningen bör ges som allmänna råd,
vägledande information eller i annan lämplig form. Socialstyrelsen menar att
kommunerna inte bör ges rätt att meddela bindande föreskrifter. En sådan rätt
skulle bl.a. kunna leda till alltför stora skillnader mellan bestämmelserna
inom olika kommuner.

För egen del vill jag anföra
följande. Den valda lagstiftningstekniken medför att behovet av likriktande
detaljbeslämmelser i form av en av regeringen utfärdad normalhälsovårdsordning
avsevärt minskar. De detaljbestämmelser som är av sådan allmän natur att de
bör gälla hela landet kan tas in i hälsoskyddsförordningen. Bestämmelser av
lokal karaktär kan meddelas av kommunerna.

Den lösning som jag här föreslår
innebär en större frihet och ett större ansvar för kommunerna än hittills. Den
ligger alltså helt i linje med vad jag tidigare har förespråkat beträffande
minskad statlig styrning av kommunerna. Lösningen har emellertid även den
fördelen atl detaljbestämmelserna inom hälsoskyddet snabbt kan anpassas till
ändrade förhållanden. Vissa remissinstansers farhågor för att förslaget skulle
leda lill alltför olika bestämmelser i de skilda kommunerna kan jag inte dela.
De föreskrifter som meddelas av kommunerna bör enligt min mening avse endast
förhållanden med lokal anknytning. Sådana bestämmelser bör vidare meddelas
endast när det finns ett starkt behov av dem. Jag kan således inte se att det
finns någon anledning atl befara att den föreslagna lösningen skulle leda till
mindre enhetliga hälsoskyddsbestämmelser än vad som nu är fallet.

Prop. 1981/82:219 24

2.4 Vattenförsörjning och vattenundersökning m.m.

2.4.1 Organisatoriska frågor

En särskild fråga som utredningen
har tagit upp är om bestämmelserna om vattenförsörjning och vattenundersökning
skall föras över till den nya lagen.

I 6 kap. hälsovårdsstadgan finns
bestämmelser om försörjning med och undersökning av konsumtionsvatten. Med
konsumtionsvatten avses sådant vatten som används fill dryck, matlagning eller
annan beredning av livsmedel eller rengöring av kärl eller redskap, som används
vid beredning eller förvaring av livsmedel. Föreskrifter finns om brunnars
lägen och anordningar vid brunnar och källor och om brunnars, källors och
vattenledningars utformning och skötsel. Även generella bestämmelser om förbud
mot att förorena vatten i brunnar eller källor har meddelats i detta kapitel.
Vidare finns utförliga bestämmelser om hur valtenundersökningar skall gå till.

Huvudansvaret för vattenkontrollen
enligt hälsovårdsstadgan åvilar centralt socialstyrelsen.

I livsmedelslagen avses med
begreppet livsmedel varje vara som är avsedd atl förläras av människor med
undantag av läkemedel. Till livsmedel hör således även dricksvatten.
Livsmedelslagens bestämmelser om vatten gäller dock endast i den mån de inte
strider mot vad som är särskilt föreskrivet i annan författning. I sistnämnda
avseende åsyftas bl.a. det förhållandet att dricksvatten ingår i begreppet
konsumtionsvatten.

Central tillsynsmyndighet på
livsmedelsområdet är statens livsmedelsverk.

Utredningen har funnit att det
finns två lämpliga sätt att utforma kontrollen av konsumtionsvatlnet. Enligt
det ena tas bestämmelser härom in i livsmedelslagen och statens livsmedelsverk
blir central tillsynsmyndighet. Det andra sättet innebär att bestämmelserna
förs över från hälsovårdsstadgan till hälsoskyddslagen med socialstyrelsen som
central tillsynsmyndighet. Utredningen tar dock inte ställning till frågan om
vilken lösning som bör väljas. Utredningen har funnit skäl som talar såväl för
som emot båda lösningarna.

I denna fråga är remissopinionen
delad. Många förordar alt socialstyrelsen även framgent bör utöva den centrala
tillsynen och att bestämmelserna om vattenkontrollen ges i
hälsoskyddslagsliflningen. Flertalet anser dock att statens livsmedelsverk bör
bli central tillsynsmyndighet och att livsmedelslagen fullt ut görs tillämplig
på konsumtionsvattnet.

Jag delar flertalet
remissinstansers uppfattning atl fördelar finns att vinna genom en ändrad
ansvarsfördelning av tillsynen över konsumtionsvatlnet. Jag förordar därför alt
den centrala tillsynen förs över från socialstyrelsen till livsmedelsverket
samtidigt som den nya hälsoskyddslagen träder i kraft. Detta innebär enhgt min
uppfattning att man får en klarare och bättre ansvarsfördelning av
vattenfrågorna. Som utredningen framhåller bör en

Prop. 1981/82:219 25

överflyttning av den centrala tillsynen innebära att
bestämmelserna om kontrollen av konsumtionsvattnet utmönstras ur
hälsoskyddslagstiftningen och förs över till livsmedelslagsliftningen.
Överflyttningen får dock inte leda till att ambitionsnivån i tillsynen höjs.

Den överflyttning av bestämmelserna om tillsynen över
konsumtionsvatlnet som jag här föreslagit berör statens bakteriologiska
laboratorium (SBL) för mikrobiologiska frågor och statens miljömedicinska
laboratorium (SML) för fysikaliskt-kemiska frågor. Båda dessa laboratorier har
viktiga uppgifter vid valtenundersökningar enligt hälsovårdsstadgan. I det
följande redovisar jag min syn på hur dessa förändringar bör komma till stånd.

SBL har en sektion för
valtenundersökningar vid den bakteriologiska avdelningen. Sektionen består av
en förste mikrobiolog och två laboratorieassistenter och sysslar huvudsakligen
med epidemiologiska undersökningar av vattenburna smittor och med rutinanalyser
av dricks- och badvatten.

Orsaken till en epidemi kan vara
läckande avloppsledningar, korskopplingar mellan dricksvatten- och
avloppsledningar eller avloppsinfiltration i marken. I dessa fall krävs
särskilda analyser av det smittade vattnet. Sektionen analyserar också vattnet
på sjukhus för att utröna om det förekommer skadliga bakterier.

Sektionen samarbetar i sin
analysverksamhet med övriga sektioner inom den bakteriologiska avdelningen samt
med de epidemiologiska, virologiska och parasitologiska avdelningarna.

SBL bedriver också forskning inom
vattenområdet. Forskningen omfattar bl.a. värdering av risker för spridning av
sjukdomar med vatten, desinfek-tionsmetoder samt metodutveckling och
slandardiseringsarbete för att påvisa sjukdomsalstrande mikroorganismer och
deras produkter i vatten.

SBL svarar tillsammans méd SML för
utbildning av behöriga vattenundersökare.

Jag anser att SBL även i
fortsättningen bör ha huvudansvaret för den epidemiologiska övervakningen och
undersökningen av vattenburna smittor. SBL bör också ha huvudansvaret för
metodutveckling och forskning för atl påvisa sjukdomsalstrande mikroorganismer
och deras produkter i vatten. En sådan organisation är enligt min mening
naturlig eftersom SBL svarar för den epidemiologiska övervakningen i landet.
SBL har också en samlad kunskaps- och forskningsresurs i fråga om
mikroorganismer i konsumtionsvatten, badvatten, avloppsvatten och slam samt om
renings- och desinfek-tionsmetoder. SBLis insatser inom vattenområdet bör
således inte förändras när livsmedelsverket tar över del centrala
tillsynsansvaret.

SML har uppgifter i fråga om
konsumtionsvatten dels i egenskap av s.k. centrallaboratorium för konsumfionsvatlenfrågor,
dels när det gäller allmän miljöforskning där vatten ingår som en bärare av
skadliga kemiska ämnen.

Vid SML bedrivs även forskning med anknytning till
konsumlionsvat-ten.

Prop. 1981/82:219 26

En huvuduppgift för SML är att ta
fram underlag för miljömedicinska bedömningar och belysa hälsoeffekter av den
totala miljön. Detta innefattar de hälsorisker som förekomsten av olika ämnen i
vattnet kan ge upphov till. Jag anser således alt SML även i fortsättningen bör
kunna svara för vissa specialundersökningar i dessa fall.

Kontrollen av del s.k.
konsumtionsvattnet bör organiseras så att samma slags verksamhet och likartade
resurser inte finns både vid livsmedelsverket och vid SBL och SML. Som jag
tidigare redogjort för, bör SBLis uppgifter inom vattenområdet förbli
oförändrade. Däremot bör SMLis resurser för den renodlade
centrallaboratorieverksamheten föras över till livsmedelsverket. Vilka
tjänster och medel som bör föras över till livsmedelsverket får övervägas i
regeringens förslag lill medelsanvisning för berörda myndigheter för budgetåret
1983/84.

Ansvaret för utbildning som har
samband med tillsynen av konsumtions-vatten bör tas över av livsmedelsverket.
Jag utgår från att personal från SBL och SML kommer att behöva anlitas för
denna uppgift. Utbildningsverksamheten bör beläggas med avgifter. SBL och SML
bör således ersättas för tjänster som lämnas inom detta område.

2.4.2 Lagtekniska frågor

I 32-36 §§ hälsovårdsstadgan finns
f.n. bestämmelser om undersökning av vatten som fillhandahålls för att användas
fill dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel eller till rengöring
av kärl eller redskap, som begagnas vid beredning eller förvaring av livsmedel.
Tillhandahålls sådant vatten inom hälsovårdstätort genom allmän anläggning
skall vattnet enligt 32 § underkastas fysikalisk-kemisk och bakteriologisk
undersökning. Undersökningsskyldigheten kan utsträckas till att gälla såväl
utanför hälsovårdstätort som i fråga om vatten som inte tillhandahålls genom
allmän anläggning. I det sistnämnda fallet förutsätts alt vattnet
tillhandahålls flera hushåll eller annars i större omfattning. Den offentliga
kontrollen omfattar bl.a. anläggningar vid skolor, vårdinrättningar och vissa
fritidsanläggningar.

Del åligger ägaren av den
anläggning vars vallen skall undersökas atl vidta erforderliga åtgärder för
utförande av undersökningen. Med vilka intervaller undersökningar skall göras
regleras i 33 och 34 §§. Enligt 35 § får fysikalisk-kemisk undersökning utföras
bara av statens naturvårdsverk eller av den som av socialstyrelsen har
förklarats behörig att utföra sådana undersökningar. Detsamma gäller för
bakteriologisk undersökning med den skillnaden att sådan undersökning får göras
också av statens bakteriologiska laboratorium. Med stöd av bestämmelserna i 35
§ har särskilda undersökare förordnats enligt föreskrifter i kungörelsen
(1960i37) med föreskrifter om förvärv av behörighet för vissa
vattenundersökningar enligt hälsovårdsstadgan. I 36 § hälsovårdsstadgan ges
bestämmelser som innebär att hälsovårdsnämnden och länsläkaren får del av
protokoll från utförda undersökningar.

Prop. 1981/82:219 27

Visar undersökningarna att vattnet är mindre tjänligt för
sitt ändamål kan hälsovårdsnämnden förordna om tätare undersökningar. Är
vattnet otjänligt och kan användande av vattnet medföra uppenbar hälsofara kan
hälsovårdsnämnden enligt 72 § meddela föreläggande om att vattentillförseln
skall slängas av eller förbjuda hämtning av vatten från ett visst
vattenhämlnings-ställe. Nämnden kan också enligt samma paragraf meddela förbud
mot alt använda vatten utan kokning.

Enligt 37 § hälsovårdsstadgan får den som har eller antas
ha sjukdom eller smitta som genom vatten kan överföras till andra människor
inte arbeta vid anläggning för rening av konsumtionsvatten.

Överflyttningen av kontrollen av konsumtionsvatten rill
livsmedelslagsliftningen medför att de redovisade bestämmelserna i
hälsovårdsstadgan ersätts av motsvarande bestämmelser i livsmedelslagen och
till denna hörande tillämpningsförfattningar. Livsmedelslagen görs riilämplig
genom atl bestämmelsen i 4 § om undantag för vatten upphävs.

Livsmedelslagens bestämmelser om livsmedels beskaffenhet,
hantering och saluhållande av livsmedel, varmed avses också servering och annat
överlämnande för förtäring, kommer att innebära ett förbud mot att för
konsumtion fillhandahålla vatten som är otjänligt som dricksvatten. Bestämmelserna
gör det emellertid också möjligt atl uppställa krav på att vattnet skall hålla
viss standard och att meddela föreskrifter om fillsalser och främmande ämnen i
vattnet.

Vattenkontrollen enligt hälsovårdsstadgan förutsätter att
anläggningsinnehavaren medverkar vid provlagningen. Livsmedelslagens
tillsynsregler gör det möjligt att föreskriva både egenkontroll och kontroll
helt genom tillsynsmyndighetens försorg. Undersökningar av det sistnämnda
slaget kan lämpligen ske i form av stickprovskontroller. Anläggningsinnehavaren
kan åläggas att svara för kostnaderna för sådana kontroller. Liksom f.n. bör en
regelbunden offentlig kontroll inte göras av enskilda brunnar och andra
vattentäkter för enstaka hushåll. Däremot bör innehavare av sådana vattentäkter
ha möjlighet att mot avgift få vattenkvaliteten undersökt av tillsynsmyndigheten.

Tillsynsreglerna i livsmedelslagen
bör kompletteras med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undersökning som behövs för
att trygga efterlevnaden av lagen.

De nuvarande bestämmelserna i
hälsovårdsstadgan om föreläggande för atl förhindra tillhandahållande av
otjänligt vatten motsvaras av livsmedelslagens bestämmelser om befogenhet för
fillsynsmyndigheterna att meddela förelägganden och förbud. Det förhållandet
att livsmedelslagen i sin nuvarande lydelse inte gäller hantering av livsmedel
i enskilt hushåll begrän.sar emellertid möjligheterna till ingripanden. För att
det även i fortsättningen skall vara möjligt att förbjuda en olämplig
vattenhämtning även om den sker för ett enstaka hushåll bör lagen kompletteras
med ett

Prop.
1981/82:219 28

bemyndigande för regeringen att vidga lagens
tillämpningsområde. Enligt det föreslagna bemyndigandet skall kunna föreskrivas
att lagen helt eller delvis skall gälla hantering av konsumtionsvatten i
enskilt hushåll.

Bestämmelsen i 37 §
hälsovårdsstadgan motsvaras av bestämmelsen om personalhygien i 21 §
livsmedelslagen.

I 29 § hälsovårdsstadgan finns
bestämmelser om hur brunnar skall vara förlagda och om hur brunnar och källor
skall vara anordnade. I 30 § ges bestämmelser om hur anläggningar för
uppfordring, rening, förvaring eller överföring av vatten skall vara anordnade
och hur de skall underhållas och skötas. Enligt 31 § får vatten i brunn, källa
eller vattenanläggning eller vid vattenhämtningsställe inte förorenas.

När vatten tas in i vattenverk,
dvs. större anläggningar för uppfordring, rening eller överföring av vatten,
bör vattnet betraktas som livsmedel och vattenverket följaktligen räknas som
livsmedelslokal. Det blir därmed möjligt att meddela föreskrifter för sådana
anläggningar med stöd av 22 § tredje stycket livsmedelslagen. För andra
anläggningar för uppfordring av vatten och vattenhantering kan föreskrifter
meddelas med stöd av bémyn-diganden i 9 och 12 §§. Bestämmelserna ger
tillsammans med det nu föreslagna bemyndigandet att utvidga lagens
tillämpningsområde stöd för föreskrifter också i fråga om enskilda brunnar och
källor för enstaka hushåll, dvs. föreskrifter som i huvudsak motsvarar 29 §
hälsovårdsstadgan.

Överflyttningen av bestämmelserna
av konsumtionsvattnet till livsmedelslagsliftningen får inte leda till att
ambitionsnivån i tillsynen höjs. Inte heller är avsikten att öka kraven på
vattenverken som en följd av att dessa framdeles kommer att räknas som
livsmedelslokaler.

Förbudet mot vattenförorening i 31
§ hälsovårdsstadgan torde numera, vid sidan av miljöskyddslagens och
vattenlagens bestämmelser rill skydd för vattentäkter, väsentligen sakna
självständig betydelse. Andra bestämmelser av betydelse för vattenskyddet är
bl.a. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten och lagen
(1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

2.5 Begreppet sanitär olägenhet m.m.

Begreppet sanitär olägenhet
infördes i den svenska hälsovårdslagstiftningen genom 1919 års
hälsovårdsstadga. Med begreppet avsåg man att få ett sammanfattande uttryck för
alla sådana störningar som inte kunde godtas från allmän hygienisk synpunkt.
Sådana störningar hade fidigare betecknats på flera olika sätt.

Begreppet används även i gällande
hälsovårdsstadga, där det intar en central roll bland de materiella
bestämmelserna. Någon definition av begreppet finns inte i stadgan och var
enligt föredragande departementschefen inte heller behövlig eller ens lämplig.
I förarbetena till hälsovårdsstadgan framhöll föredragande departementschefen,
att han i allt väsentligt kunde

Prop.
1981/82:219 29

ansluta sig till vad hälsovårdsstadgekommittén hade
uttalat beträffande begreppet. Kommittén hade i sitt betänkande anfört atl
sanitär olägenhet borde omfatta "alla yttre faktorer av någon betydenhet,
som icke äro av blott tillfällig natur och som kunna inverka menligt i såväl
fysiskt som psykiskt hänseende på en normal människas hälsofillstånd".

Genom atl begreppet sanitär olägenhet inte har definierats
i författningstexten har det kommit att få sin närmare innebörd främst genom
rättstillämpningen. Även de centrala fillsynsmyndigheterna har bidragit till
att ge begreppet en mer konkret innebörd. Socialstyrelsen har i meddelanden,
råd och anvisningar, m.m. inom en hel rad områden gett normer eller riktlinjer
för sanitära krav på bostäder, bakteriologiska och fysikaliskkemiska
vattenundersökningar, hygien i frisersalonger och andra lokaler för hygienisk
behandling samt buller från byggarbetsplatser. Utredningen föreslår att
begreppet sanitär olägenhet bibehålls i den nya lagstiftningen. Utredningen har
vidare undersökt om begreppet kan förtydligas genom att man i fastställda
normer eller gränsvärden anger var gränsen för sanitär olägenhet går.
Utredningen anser att erfarenheterna är goda av de normer och gränsvärden som
nu finns, trots att de inte är bindande utan endast rekommendationer. Den
framhåller att det system med gränsvärden som nu tillämpas är ett mycket
betydelsefullt hjälpmedel för hälsovårdsnämnderna när del gäller att bedöma och
komma till rätta med negativa yttre faktorer i miljön. Utredningen har
emellertid inte funnit anledning atl föreslå alt bindande gränsvärden för
sanitära olägenheter tas in i hälsoskyddslagstiftningen. Rekommendationer om
gränsvärden, som utges av olika centrala myndigheter kommer i prakfiken ändå
att ha en sådan funktion. Utredningen anser också alt del är lättare atl
anpassa rekommendafioner än bindande föreskrifter till nya värderingar.
Dessutom kan sanitära olägenheter uppstå i många olika verksamheter där det
inte är möjligt att ange några normer eller gränsvärden. Utredningen anser därför
att de centrala myndigheterna, efter hand som förutsättningar föreligger, bör
utsträcka det gränsvärde- eller normsystem som nu finns fill att avse allt fler
negativa yttre faktorer i miljön.

Remissinstanserna är i stort positiva till utredningens
ställningstaganden och förslag beträffande begreppet sanitär olägenhet.
Flertalet tillstyrker alt uttrycket behålls i den nya lagstiftningen.
Utredningens positiva bedömning av normer och gränsvärden delas eller lämnas
utan erinran av remissinstanserna.

Jag kan i likhet med remissinstanserna i stort ställa mig
bakom utredningens överväganden och förslag beträffande begreppet sanitär
olägenhet. Begreppet har sedan lång lid tillbaka använts i hälsovårdslagstiftningen
och där utgjort en samlande benämning på .sådana störningar som inte kan godtas
från hälsoskyddssynpunkt. Jag delar utredningens och de flesta
remissinstansernas uppfattning att en sådan samlande benämning för dessa
störningar inte kan undvaras i den nya hälsoskyddslagstiftningen. Jag delar

prop.
1981/82:219 30

också uppfattningen atl dessa störningar även framgent bör
betecknas sanitär olägenhet. Termen är tämligen välkänd av allmänheten. Vidare
föreslår jag att den nya lagstiftningen - liksom hälsovårdsstadgan - bör
innehålla konkreta bestämmelser om de krav som i hälsoskyddshänseende ställs på
olika verksamheter, lokaler, anläggningar, m.m. En del sådana bestämmelser har
tagits in i den nya lagen. Ytterligare bestämmelser kan tas in i tillämpningsförordningen
och i de särskilda föreskrifter som meddelas av kommunerna efter regeringens
bemyndigande. Jag vill särskilt understryka att det från rättssäkerhetssynpunkt
är av största betydelse att sådana bestämmelser utformas så att de blir klara
och entydiga. Inte minst för den enskilde är det viktigt att kunna bedöma om en
viss verksamhet e.d. uppfyller de krav som lagstiftningen ställer på den.

Jag kan också dela utredningens
uppfattning att de normer och gränsvärden som hittills getts ut - främst av socialstyrelsen
- och som framöver kan komma atl ges ut inte bör ges formen av bindande
föreskrifter utan komma till uttryck i allmänna råd och tjäna som vägledning
för myndigheterna i deras verksamhet.

Utredningen föreslår att begreppet
sanitär olägenhet definieras i lagtexten. Förslaget tillstyrks av
remissinstanserna och även jag kan ställa mig bakom det. För att en störning
skall betecknas som sanitär olägenhet bör den således vara av någon betydenhet
och av inte helt tillfällig natur samt kunna vara skadlig i antingen fysiskt
eller psykiskt hänseende på en människas hälsotillstånd.

Utredningen anser att i själva
bedömningen av vad som är sanitär olägenhet inte skall ingå några ekonomiska
eller tekniska avvägningar. Den framhåller, att detta synsätt kan leda till att
en sanitär olägenhet konstateras men att man samtidigt måste fastställa att det
inte går atl omedelbart ingripa mot den med hänsyn till bl.a. ekonomiska eller
tekniska förhållanden. Detta innebär, menar utredningen, att nämnden i dessa
fall skall förklara att sanitär olägenhet föreligger. Hur och när åtgärder
skall vidtas får dock bedömas med hänsyn till vad som är tekniskt och
ekonomiskt möjligt.

Remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag i denna del.' Bl.a. Svenska Naturskyddsföreningen delar
utredningens uppfattning att man bör befria begreppet sanitär olägenhet från
ekonomiska och tekniska avvägningar. Föreningen uttalar emellertid att man bör
kombinera detta med en regel som säger att sanitär olägenhet skall förebyggas
eller undanröjas i så stor utsträckning som möjligt men ändå inte i större
utsträckning än som framstår som rimligt med hänsyn till samhällets behov av
den verksamhet som orsakar olägenheten. Vid bedömningen av vad som är rimligt
att kräva för att avhjälpa olägenheten skulle man bl,a, beakta vad som är
tekniskt och ekonomiskt möjligt. Regeltekniken skulle med andra ord bli analog
med den som används i miljöskyddslagen.

Jag kan ansluta mig till
uppfattningen att tekniska eller ekonomiska avvägningar inte skall göras vid
bedömningen av vad som är sanitär

Prop. 1981/82:219 31

olägenhet. Denna bedömning måste göras på hygieniska och
medicinska grunder. Konstaterandet alt ett visst förhållande utgör sanitär
olägenhet får alltså inte göras beroende av om det är tekniskt eller ekonomiskt
möjligt att undanröja olägenheten. Bedöms en olägenhet på delta sätt blir det
emellertid inte möjligt alt föreskriva en absolut skyldighet atl hindra atl
sanitära olägenheter uppkommer eller att avlägsna sådana olägenheter. Man
skulle nämligen då bli tvungen att i en inte obetydlig utsträckning ingripa mot
störningar, som utgör sanitära ölägenheter men som trots detta måste tolereras.
Som exempel kan jag nämna att trafikbuller och avgaser från fordon i tätorterna
även framdeles torde få accepteras i viss utsträckning. Det blir därför
nödvändigt att i lagen införa en bestämmelse som innebär att en
skälighetsbedömning skall göras när man tar ställning till om och på vilket
sätt ett ingripande mot en sanitär olägenhet skall göras. Vid denna bedömning
måste man bl.a. göra ekonomiska och tekniska avvägningar. Svenska
Naturskyddsföreningens uppfattning att regeltekniken i detta avseende bör vara
densamma som i miljöskyddslagen finner jag välgrundad. Den avvägning som skall
ske mellan de skilda intressena måste alltså ta hänsyn till å ena sidan den
olägenhet som störningarna förorsakar människornas hälsa, ä andra sidan nyttan
av den verksamhet som ger upphov rill störningarna samt kostnaderna för att
undanröja störningarna och den ekonomiska verkan i övrigt av att ingripa mot
störningarna. Hänsyn skall också i viss utsträckning kunna tas rill lokala
förhållanden. Jag tänker här främst på skillnaden mellan landsbygd och tätort.
En verksamhet som förorsakar sanitär olägenhet kan måhända inte accepteras inom
en tätort men väl på landsbygden under förutsättning att verksamheten framstår
som ett naturligt inslag där.

Jag vill betona, att mitt förslag i
denna del inte innebär någon ändring i förhållandet mellan hälsoskyddslagsfiflningen
och miljöskyddslagstiftningen.

2.6 Förhållandet till miljöskyddslagen

Hälsovårdsstadgan är vår äldsta och
grundläggande lagsfiftning för att skydda människornas hälsa mot brister i
miljön. Hälsovårdslagstiftningen har till syfte att förhindra uppkomsten av och
att undanröja sanitär olägenhet. Bedömer man att en störning inte leder fill
eller utgör sanitär olägenhet har man därför i princip inte kunnat ingripa rnpt
den med stöd av denna lagsriflning.

I miljöskyddslagen finns bestämmelser fill skydd mot
störningar i miljön. Miljöskyddslagen är begränsad till störningar som
uppkommer vid användning av fast egendom. Innebörden härav är att lagen är
fillämplig på all användning av mark, byggnad eller anläggning som kan medföra
någon form av störningar på omgivningen. Något krav på att störningen skall
medföra sanitär olägenhet ställs inte upp. I lagen finns regler sorn angernär
miljöfarlig

Prop.
1981/82:219 32

verksamhet kan tillåtas. Den som utövar eller avser att
utöva miljöfarlig verksamhet kan efter ett prövningsförfarande få tillstånd
till verksamheten. I stor utsträckning gäller en skyldighet atl söka tillstånd.
Omfattningen av denna skyldighet har reglerats i miljöskyddsförordningen
(1981:574). Har tillstånd lämnats kan inte ingripande mot verksamheten ske med
stöd av t.ex. hälsovårdsstadgan, även om störningar uppkommer som är att
betrakta sorn sanitär olägenhet. En förutsättning härför är dock att de villkor
som har meddelats i tillståndsbeslutet följs. Tillsynen enligt miljöskyddslagen
utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrelserna. Hälsovårdsnämnderna är
formellt inte tillsynsmyndigheter enligt miljöskyddslagen. Sedan den 1 juli
1981 har kommunerna dock möjlighet att genom ett frivilligt åtagande låta
hälsovårdsnämnden ta över ansvaret från länsstyrelsen för den löpande riilsynen
av vissa slag av miljöfarliga verksamheter. Härutöver samarbetar länsstyrelsen
och hälsovårdsnämnderna i stor utsträckning i tillsynsärenden.

I praktiken tillämpas inte
hälsovårdsstadgan på miljöfarlig verksamhet av sådant slag som är
tillståndspliktig enligt miljöskyddslagen. Då ingripanden med stöd av
miljöskyddslagen kan ske även mot mindre omfattande störningskällor, kan fall
uppkomma där såväl hälsovårdsstadgan sorn miljöskyddslagen kan användas för att
komma till rätta med en och samma miljöstörning. Förhållandet har lett till att
det i vissa fall har uppstått osäkerhet huruvida hälsovårdsnämnden skall
ingripa med stöd av hälsovårdsstadgan eller länsstyrelsen med stöd av
miljöskyddslagen.

När det gäller frågan om vilken
lagstiftning som skall ligga till grund för ett ingripande föreslår utredningen
att hälsoskyddslagen renodlas till att gälla endast sådana störningar i miljön
som kan förorsaka eller förorsakar sanitära olägenheter. Detta innebär bl.a.
att utredningen inte föreslår att hälso-skyddslagen skall innehålla någon
motsvarighet till 38 § hälsovårdsstadgan. I denna paragraf talas nämligen inte
uttryckligen om störningar som skall betraktas som sanitära olägenheter utan
endast om "vattenförorening, buller och andra sådana störningar".
Enligt utredningen lyder paragrafens ordalydelse på att paragrafen avser även
andra störningar än sådana som kan betecknas som sanitära olägenheter. Genom
att göra hälsoskyddslagsrift-ningen tillämplig endast på sanitära olägenheter
menar utredningen att man eliminerar en del av den överlappning som nu finns
mellan hälsovårdsstadgan och miljöskyddslagen och den därmed sammanhängande
gränsdragningssvårigheten. Vidare framhåller utredningen, att man med viss
säkerhet kan utesluta en del företeelser och former av olägenheter från
miljöskyddslagens tillämpningsområde. Ä andra sidan kan från hälsoskyddslagens
fillämpnings-område uteslutas sådana anläggningar eller sådan verksamhet som
prövas enligt miljöskyddslagen. Utredningen erinrar här om att ansökan om
tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen kan gälla även icke
lillståndsplik-tiga anläggningar. En prövning kan alltså komma till stånd även
på frivillig väg. Kvar blir, framhåller utredningen, ett mindre gränsskikt där
fortfarande

Prop. 1981/82:219 33

tveksamhet
kan råda om miljöskyddslagen eller hälsoskyddslagen skall riilämpas. I dessa
fall kan man inte utfärda några bindande anvisningar om vilken lag som skall
väljas i den ena eller andra situationen, utan denna fråga får avgöras från
fall lill fall. För att ge en viss vägledning vid valet av lag ger utredningen
exempel på situationer när hälsoskyddslagen bör riilämpas. I de fall där
tveksamhet fortfarande kan råda om valet av lag anser utredningen att det inte
har någon betydelse vilken lag som riilämpas.

Utredningen
anser att problemet med vilken myndighet som skall ingripa i ett fall löses om
nämnden, såsom miljöskyddsutredningen föreslog i sitt delbetänkande (SOU
1978:80) BäUre miljöskydd I, blir tillsynsorgan enligt miljöskyddslagen.

Flertalet
remissinstanser delar utredningens uppfattning eller lämnar den i huvudsak utan
erinran. Vissa remissinstanser avvisar den föreslagna lösningen eller ställer
sig tveksamma fill den.

De
år 1981 vidtagna ändringarna i miljöskyddslagens tillsynsbestämmelser innebär
som nyss antytts att kommunen frivilligt kan ta på sig ett rillsynsansvar
enligt miljöskyddslagen och därmed göra hälsovårdsnämnden till
fillsynsmyndighet beträffande vissa slag av miljöfarliga verksamheter.
Hälsovårdsnämnderna har således inte blivit obligatoriska lokala tillsynsmyndigheter
enligt miljöskyddslagen, som miljöskyddsutredningen föreslog och som hälsovårdsstadgeulredningen
fömtsatte.

Som
jag tidigare framhållit, anser jag att en ny lagstiftning på hälsoskyddsområdet
bör innehålla endast sådana bestämmelser som har till syfte att hindra
uppkomsten av sanitär olägenhet och att undanröja sådan olägenhet. Lagen kan
således användas endast för ingripanden mot störningar som kan ge upphov rill
eller förorsakar sanitära olägenheter.

Tveksamhet
vid val av lag kan följaktligen uppkomma endast beträffande sanitär olägenhet
vid användning av fast egendom. I sådana situationer kan miljö- och
hälsoskyddsnämnden ingripa med stöd av hälsoskyddslagen och länsstyrelsen eller
nämnden - om den är lokal tillsynsmyndighet - ingripa med stöd av
miljöskyddslagen. I sistnämnda faii anser jag att miljöskyddslagen bör riilämpas
bl.a. med hänsyn fill att den som drabbas av ett ingripande ofta kan begära att
få sin verksamhet prövad enligt miljöskyddslagen.

2.7
Planering m.m.

Utredningen bedömer det som betydelsefullt att
nämnden tar akriv del i den kommunala planeringen. Nämnden bör i detta arbete
inte endast bevaka miljö- och hälsoskyddsaspekterna utan även verka för en god
livsmiljö i övrigt. Nämnden bör också, menar utredningen, i kraft av sina
kunskaper på området se till att underlaget för planeringen breddas. På detta
sätt kan nämnden medverka till att förebygga misstag i planeringen, som senare
kan visa sig svåra och kostsamma att rätta rill. Utredningen betonar därför att
det

3
Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 219

Prop. 1981/82:219 34

är angeläget att nämnden i ökad utsträckning och på ell
tidigt stadium engageras i den fysiska planeringen.

Utredningens förslag beträffande
miljö- och hälsoskyddsnämndens aktiva deltagande i den fysiska planeringen har
vunnit en i det närmaste allmän anslutning av remissinstanserna.

Jag kan i stort ansluta mig till
utredningens förslag beträffande den kommunala planeringen. Jag delar
bedömningen alt det är av stor vikt att nämnden tar en aktiv del redan i de
tidiga skedena av planeringsarbetet, när planeringen rör frågor med anknytning
till nämndens ansvarsområde. För att detla skall bli möjligt bör nämnden i del
praktiska arbetet skilja de uppgifter som är ett resultat av
myndighetsutövningen enligt hälsoskyddslagen från de uppgifter där nämnden med
sin sakkunskap medverkar i den kommunala planeringen. Den kommunala planering
jag särskilt syftar på är den översiktliga och detaljerade fysiska planeringen
som rör markanvändning och bebyggelse, trafikplanering och social planering för
t.ex. barn- och äldreomsorg. Nämnden bör också medverka i planer och program
för speciella verksamhetsområden, t.ex. bostadsförsörjning - särskilt
förtätning och förnyelse av äldre områden - energihushållning och
energiförsörjning där hygieniska och hälsoskyddsaspekter bör tillmätas stor betydelse.

Nämnden får genom sin
tillsynsverksamhet en god kunskap och dokumentation om miljöförhållanden i
kommunen. Jag anser det självklart att dessa kunskaper bör tillföras underlaget
för kommunens samlade planering. Nämnden och dess tjänstemän bör också i
samband med planers utformning från sina utgångspunkter bedöma olika alternativ
och handlingsmöjligheter. En sådan medverkan med facksynpunkter bör kunna ske
utan att nämnden i förväg skall anses ha tagit slutlig ställning till frågor
som den senare kan behöva ta ställning till i sin myndighetsutövning. Det bör
ankomma på kommunfullmäkrige och kommunstyrelsen att vid utformning av
instruktioner och beredningsruriner se till att nämnden bereds tillfälle att
på lämpligt sätt deltaga i planeringen. Någon särskild föreskrift i lagen om
kommunledningens skyldigheter härvidlag har jag inte ansett nödvändig.

Jag delar också utredningens
uppfattning att kommunala miljöskyddsplaner kan vara av stort värde i detta
sammanhang. Benämningen planer kan dock misstolkas. Planerna kan uppfattas
såsom om de ingick i den sektorövergripande planeringen. Avsikten med planerna
är emellerfid att de kunskaper och erfarenheter som finns samlade i dem skall
kunna användas som underlag för den sektorövergripande planeringen i kommunerna,
t.ex. den fysiska planeringen. En bättre benämning på planerna vore kommunala
miljöskyddsprogram. Jag anser också att det bör stå varje kommun fritt att
själv bestämma om man skall ha ett sådant program och i så fall hur det skall
utformas. En viss ledning kan man få av den planmodell som utredningen har
skisserat.

Utredningen har övervägt om man
skall införa en möjlighet för nämnden att ingripa med förbud mot en planerad
verksamhet, som enligt vad nämnden

Prop. 1981/82:219 35

förutser kan komma att medföra olägenheter sedan den har
kommit i gång. Enligt gällande hälsovårdslagstiftning finns, enligt
utredningen, endast mycket begränsade möjligheter fill sådana ingripanden.

Utredningen avvisar en sådan möjlighet.
Den framhåller att möjligheter att förhindra en planerad verksamhet som
förväntas medföra sanitär olägenhet kan skapas genom nämndens medverkan i den
kommunala planeringen och genom att byggnadsnämnden vid sin prövning av
byggnadslovsfrågan ser till att företaget inte strider mot hälsoskyddslagen.
Uppräkningen i 56 § 1 mom. byggnadsstadgan av författningar som byggnadsnämnden
skall beakta vid byggnadslovsprövning föreslås därför kompletterad med
hälsoskyddslagen.

Utredningens bedömning och förslag
tillstyrks i huvudsak av remissinstanserna. Flera remissinstanser menar dock
att utredningen har överdrivit betydelsen av förslaget att komplettera 56 § 1
mom. byggnadsstadgan.

Jag delar utredningens uppfattning
att fömtsättningarna för nämnden att ingripa mot planerad verksamhet i huvudsak
kan rillgodoses genom nämndens medverkan i den kommunala planeringen. Vidare
har den som så önskar möjlighet att få råd och anvisningar av miljö- och
hälsoskyddsnämnden för att kunna bedöma om en planerad verksamhet kan
förväntas förorsaka sanitär olägenhet. En sådan förhandsgranskning kan
självfallet inte vara bindande för nämnden, men lorde ändå ge den sökande en
god vägledning.

Inom bostadsdepartementet pågår
arbetet med en ny plan- och bygglag. Arbetet bedrivs med den inriktningen att
en lagrådsremiss skall läggas fram i vår. Med hänsyn till detla arbete är jag
inte nu beredd atl föreslå regeringen att vidta den föreslagna ändringen av 56
§ 1 mom. byggnadsstadgan. Jag har i denna fråga samrått med chefen för bostadsdepartementet.

2.8 Bostäder

I 3 kap. hälsovårdsstadgan finns
bestämmelser om hälsomässiga krav på våra bostäder. I kapitlet specificeras
kraven som ställs på boningsrum och bostadslägenheter för att sanitär olägenhet
skall undvikas.

Utredningen föreslår att hälsovårdsstadgans
föreskrifter om sanitära förhållanden i bostäder i huvudsak förs över till
hälsoskyddslagen.

Förslaget tillstyrks av remissinstanserna.

Jag delar självklart uppfattningen
att det också i framtiden är av stor betydelse att bosläder inreds på ett
sådant sätt och sköts och brukas så att sanitär olägenhet inte uppkommer. En
särskild detaljbestämmelse härom i lagen anser jag överflödig. Kravet på våra
bostäder i här avsett hänseende kan väl tillgodoses inom ramen för den
övergripande bestämmelsen till skydd mot sanitär olägenhet i 6 § förslaget till
hälsoskyddslag.

Vidare föreslår utredningen att
bestämmelsen i hälsovårdsstadgan om skyldighet för nämnden att företa
fortlöpande besiktning av bostäder inte förs över till hälsoskyddslagen.

Prop.
1981/82:219 36

Remissinstanserna delar
utredningens uppfattning att bestämmelsen inte behöver föras över till
hälsoskyddslagen.

Även jag ansluter mig till denna
bedömning. Jag vill dock betona att frånvaron av en sådan bestämmelse i den nya
lagen inte innebär alt besiktningen av bostäder skall upphöra, utan endast alt
det bör ankomma på nämnden själv att avgöra i vilken omfattning
bostadsinspektion inom kommunen skall ske.

2.8.1 Vissa sainordnirigsfrågor beträffande bestämmelser
rörande bostäder

Förutom i hälsovårdsstadgan finns
det bestämmelser om bostäder främst i byggnadsstadgan, bostadssaneringslagen
och jordabalken. I 5 kap. byggnadsstadgan finns bestämmelser om hur en byggnad
skall vara anordnad, inredd, m.m. Vissa av dessa bestämmelser gäller
förhållanden som regleras även i hälsovårdsstadgan.

Bostadssaneringslagen tillämpas på
en sådan fastighet där det finns en bostadslägenhet som fastighetens ägare
regelmässigt hyr ut för annat ändamål än fritidsändamål och som inte utgör del
av hans egen bostad. Om en bostadslägenhet inte har den lägsta standard som kan
godtas enligt lagen får hyresnämnden efter ansökan av kommunen eller en
organisation av hyresgäster meddela fastighetsägaren ett s.k.
upprustningsåläggande eller ett användningsförbud. Ett upprustningsåläggande
innebär att fastighetsägaren blir skyldig att vidta de åtgärder som behövs för
atl lägenheten skall komma upp till lägsta godtagbara standard. Föreskrifter om
lägsta godtagbara standard för en lägenhet finns i lagens 2 b §.

I 12 kap. jordabalken finns
bestämmelser om bl.a. vad en hyresvärd skall iaktta för att under hyrestiden
hålla en lägenhet i sådant skick att den enligt allmän uppfattning i orten är
fullt brukbar för det avsedda ändamålet.

Utredningen framhåller att den
enligt sina direktiv haft att pröva om kraven på bostäder enligt den föreslagna
hälsoskyddslagstiftningen kan anpassas till i första hand
bostadssaneringslagens bestämmelser om lägsta godtagbara bostadsstandard.
Utredningen, som har övervägt frågan, framhåller att olikheterna mellan de två
författningarna är så betydande att det inte är möjligt att höja kraven enligt
hälsoskyddslagstiftningen till den nivå som motsvarar lägsta godtagbara
standard enligt bosladssaneringslagen. Eftersom det, enligt utredningen, inte
är möjligt med en anpassning av reglerna, föreslår den i stället att man i
hälsoskyddslagen tar in två bestämmelser för bostäder. Kravnivån skall därvid
sättas olika högt i de båda bestämmelserna. Enligt den ena bestämmelsen skall
en byggnad, i vilken det finns en bostad med tillhörande utrymmen, på samma
sätt som nu gäller enligt hälsovårdsstadgan vara inredd på ett sådant sätt samt
skötas och brukas så att sanitär olägenhet inte uppstår. Enligt den andra
bestämmelsen skall en bostadslägenhet, om den med stöd av ett åläggande enligt
bostadssaneringslagen eller 12 kap. jordabalken eller i enlighet
med

Prop. 1981/82:219 37

byggnadsstadgans nuvarande föreskrifter om nybyggnad har
försetts med eller fått tillgång till anordning för värme, vatten, belysning,
avlopp, hygien och matlagning, hållas i ett sådant skick alt anordningarna är
brukbara för avsett ändamål.

Förslaget att i
hälsoskyddslagstiftningen ha två bestämmelser med olika krav på
bostadslägenheter avstyrks eller möts med stor tveksamhet av många
remissinstanser. Bland dessa remissinstanser märks socialstyrelsen, bostadsstyrelsen,
Svea hovrätt och flera länsstyrelser.

Även jag är tveksam till förslaget.
Bestämmelserna i den föreslagna hälsoskyddslagstiftningen har till syfte alt
hindra uppkomsten av sanitär olägenhet och alt undanröja sådan olägenhet. De är
alltså inriktade på alt skydda människornas hälsa. Avsikten med bestämmelserna
om krav på bostäder i bostadssaneringslagen, 12 kap. jordabalken och
byggnadsstadgan är en annan, nämligen att ange en viss standardnivå på
bostäderna. Man kan uttrycka det så, att bestämmelserna ger ett mått på den
minimistandard som varje bostad, så långt det är möjligt, bör ha.
Hälsoskyddslagstiftningen bör, som jag tidigare har framhållit, inriktas på att
motverka sanitär olägenhet. Vad jag nu sagt innebär att jag inte kan ansluta
mig till utredningens förslag. En bestämmelse som tar sikte på att garantera
att de anordningar som, med stöd av annan lag än hälsoskyddslagen, skall finnas
i vissa bostadslägenheter verkligen fungerar på ett tillfredsställande sätt
hör, som flera remissinstanser framhåller, hemma i annan lagstiftning,

2.9 Samlingslokaler m.m.

I 23 och 24 §§ hälsovårdsstadgan
finns bestämmelser om att samlingslokaler samt hotell, pensionat, resanderum
och andra sådana lokaler skall anordnas och skötas så att sanitär olägenhet
inte uppstår, I paragraferna anges också vissa minimikrav som måste vara
uppfyllda för att lokalerna skall få användas för sitt ändamål. Det åligger
hälsovårdsnämnderna att utöva en fortlöpande besiktning av de lokaler, som i
hälsovårdshänseende inte står under tillsyn av en annan myndighet. Nämnden bör
dock företa stickprovsundersökningar beträffande de lokaler som står under
tillsyn av en annan myndighet.

Utredningen föreslår att nämndens
tillsyn utvidgas till att avse även andra lokaler. Enligt utredningens förslag
bör tillsynen avse lokaler för undervisning och vård, samlingslokaler dar ett
större antal människor brukar samlas tillfälligt samt hotell, pensionat och
liknande lokaler, där tillfällig bostad yrkesmässigt tillhandahålls
allmänheten. Utredningen föreslår också atl bestämmelser tas in i lagen om att
här avsedda lokaler skall vara inredda på ett sådant sätt och skötas och brukas
så att sanitär olägenhet inte uppkommer.

Förslaget i denna del har fått ett
gott mottagande av remissinstanserna. Några remissinstanser framhåller att man
måste klarlägga ansvarsfördelning-

Prop.
1981/82:219 38

en mellan nämnden och de myndigheter som i andra avseenden
utövar tillsyn över samma inrättningar.

På samma grunder som jag tidigare
anfört beträffande bostäder, anser jag att det inte föreligger något behov av
att i lagen särskilt erinra om att här aktuella lokaler skall inredas, skötas
och brukas på ett visst sätt för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet.
Däremot delar jag utredningens och remissinstansernas uppfattning att nämnden i
sin tillsynsverksamhet bör ägna särskild uppmärksamhet åt de lokaler som
utredningen föreslår. Beträffande flertalet av dessa lokaler utövar
hälsovårdsnämnden för närvarande tillsyn över livsmedelshanteringen. Jag kan därför
instämma i utredningens uppfattning, att det är praktiskt att nämnden sköter
tillsynen även när det gäller andra hygieniska förhållanden i sådana lokaler.
Jag kan inte se att denna vidgade tillsynsskyldighet för nämnden skulle
innebära några särskilda problem vid gränsdragningen mot den tillsyn som andra
myndigheter utövar över samma inrättningar men i andra avseenden. Särskilt
sedan länsläkarväsendet, som tidigare utövat viss hygienisk tillsyn över de
inrättningar som nämnden nu får tillsyn över, har avvecklats torde risken för
gränsdragningssvårigheter vara liten.

För atl nämnden skall få kännedom
om vilka hotell och pensionat, m,m, som tas i bruk, föreslår utredningen ett
anmälningsförfarande. Detta innebär att regeringen eller den myndighet som som regeringen
bestämmer får föreskriva skyldighet för den som avser alt driva sådan
verksamhet atl anmäla detta till nämnden.

Förslaget tillstyrks av
remissinstanserna. Några remissinstanser anser dock att bestämmelsen bör gälla
även lokaler för undervisning eller vård samt samlingslokaler. Ett par
remissinstanser menar att anmälningsförfarandet om möjligt bör ersättas med en
tillståndsprövning.

Jag kan i stort ansluta mig till
utredningens förslag. Några bärande skäl för att utvidga anmälningsskyldigheten
och för att ersätta anmälningsförfarandet med en tillståndsprövning har inte
förts fram. Till skillnad från utredningen anser jag dock atl det redan av
lagen bör framgå att här aktuella lokaler inte får tas i bruk förrän anmälan
gjorts till miljö- och hälsoskyddsnämnden,

2.10 Lokaler och andra anläggningar för bad och hygienisk
behandling, m.m.

I 5 kap, hälsovårdsstadgan finns
bestämmelser om hur badinrättningar samt frisersalonger och andra liknande
lokaler för hygienisk behandling skall anordnas och underhållas för atl sanitär
olägenhet skall undvikas. För badinrättningar gäller bestämmelserna för
bassängbad såväl inom- som utomhus. Med hygienisk behandling avses bl,a, hand-
och fotvård, ansikl;;-behandling, massage och ljusbehandling. Bestämmelserna
tillämpas dock endast på de badinrättningar och lokaler för hygienisk
behandling som är

Prop.
1981/82:219 39

upplåtna för allmänheten. Enligt 76 § hälsovårdsstadgan
skall hälsovårdsnämnden inom hälsovårdstätort utföra återkommande besiktning
av de inrättningar och lokaler som här avses.

Utredningen föreslåratt bestämmelserna om badanläggningar
och lokaler för hygienisk behandling i huvudsak oförändrade förs över till
hälsoskyddslagen. När det gäller badanläggningar föreslår utredningen dock den
utvidgningen, i förhållande till vad som nu gäller, att bestämmelserna skall
gälla samtliga badanläggningar som utnyttjas av allmänheten eller av ett större
antal människor. Även idrottsanläggningar och andra anläggningar för friluftsliv
föreslås omfattade av bestämmelserna. Utredningen påpekar att provtagning av
vatten ingår i tillsynen. Nämnden bör därför, utöver den egenkontroll som
utförs av innehavaren av badanläggningen, stickprovsvis utföra
vattenprovtagning.

Utredningens förslag mottas i stort positivt av
remissinstanserna.

För egen del kan jag i allt väsentligt ansluta mig till
förslaget. Jag delar dock inte heller i detta fallet uppfattningen att lagen
bör innehålla en bestämmelse om att dessa lokaler och anläggningar skall vara
inredda på sådant sätt och skötas och brukas så att sanitär olägenhet inte
uppstår. Däremot ansluter jag mig till uppfattningen att del inte finns någon
anledning att från hygienisk synpunkt göra åtskillnad mellan sådana
anläggningar som är upplåtna för allmänheten och sådana privata anläggningar
till vilka allmänheten inte direkt äger tillträde men som utnyttjas av ett
större antal människor på i huvudsak likartal sätt. Till den senare kategorin
av anläggningar hänför jag bl,a, de badanläggningar i eller i anslutning till
sportanläggningar, hotell och arbetsplatser som under senare år har blivit allt
vanligare och som får utnyttjas av dem som utövar idrott i anläggningen,
hotellgästerna resp, de anställda. Jag delar också utredningens uppfattning att
vattnet i samtliga här nämnda slag av badanlaggningar liksom vid strandbad
fortlöpande bör kontrolleras av nämnden. Också anläggningar för friluftsliv bör
omfattas av bestämmelserna.

En fortlöpande kontroll av mindre,
privata badanläggningar torde enligt min uppfattning inte vara praktiskt
genomförbar och inte heller lika angelägen som kontrollen av de större
anläggningarna. Anser nämnden att det finns anledning att från
hälsoskyddssynpunkt undersöka även en mindre badanläggning föreligger inget
hinder mot detta.

Utredningen föreslår vidare, atl en bestämmelse las in i
hälsoskyddslagen som gör det möjligt att föreskriva att badanläggningar och
andra anläggningar för friluftsliv samt lokaler för hygienisk behandling inte
får inrättas förrän anmälan har gjorts till nämnden.

Förslaget godtas av
remissinstanserna: Några instanser framhåller att en anmälan inte är
tillräcklig utan att det bör krävas ett godkännande.

Jag kan ansluta mig till
utredningens förslag. Någon anledning att ersätta anmälningsförfarandet med en
tillståndsprövning finns inte heller här. Också för dessa anläggningar och
lokaler bör gälla att de inte får las i bruk förrän anmälan gjorts till miljö-
och hälsoskyddsnämnden.

Prop.
1981/82:219 40

2.11 Åtgärder mot vattenförorening m.m.

2.11.1 Avloppsanläggningar

Enligt 38 § hälsovårdsstadgan skall
hälsovårdsnämnden se till atl skäliga åtgärder vidtas för att motverka
vattenförorening, buller och andra sådana störningar inom kommunen. Nämndernas
ingripanden mot miljöstörningar sker ofta med stöd av denna bestämmelse,

I hälsovårdsstadgan finns också
bestämmelser som säger att spillvatten och annan flytande orenlighet samt
dagvatten skall avledas och att avloppsvatten skall renas på ett sådant sätt
som skaligen kan krävas för att undvika sanitär olägenhet. Vidare skall inom
hälsovårdstätort flytande orenlighet avledas i sluten avloppsledning. Från
detta krav kan hälsovårdsnämnden dock medge undantag. Innan arbetet med en
sluten avloppsledning påbörjas skall en skriftlig anmälan göras till nämnden.
Anmälan behöver dock inte göras om ledningen skall anslutas till en allmän
avloppsanläggning.

Utredningen föreslår att kontrollen
av avloppsvatten i princip skall ske på samma sätt som nu men atl vissa
avloppsanläggningar inte skall få inrättas utan tillstånd av nämnden.
Anordningar för att avleda, rena eller på annat sätt ta om hand avloppsvatten
skall inte få inrättas utan ett särskilt tillstånd av miljö- och
hälsoskyddsnämnden. Tillstånd skall dock inte krävas i det fall då det endast
är fråga om att ansluta anläggningen till en allmän avloppsanläggning.
Nämndens tillstånd kan alltså komma att krävas för anordningar för såväl
avloppsvatten från bad, disk och tvätt som avloppsvatten från vattenklosetter.

Remissinstanserna ställer sig i
huvudsak bakom utredningens förslag i denna del. Några erinrade om alt regler
för utsläpp av avloppsvatten även fanns i dåvarande 5 och 10 §§
miljöskyddskungörelsen (1969:388) och att den föreslagna bestämmelsen i hälsoskyddslagen
borde samordnas med dessa regler. Många remissinstanser anser alt ett tillstånd
att inrätta en anordning för avloppsvatten bör tidsbegränsas på samma sätt som
gäller för byggnadslov enligt byggnadsstadgan.

Innan jag redovisar mitt ställningstagande
till utredningens förslag, vill jag erinra om att utbyggnaden av de kommunala
avloppsreningsverken, som i vårt land främst har skett under de senare
årtiondena, har inneburit en kraftig minskning av föroreningarna i sjöar och
vattendrag. Förhållandena i detta hänseende är således avsevärt mycket bättre
nu än då gällande hälsovårdsstadga trädde i kraft. Som utredningen påpekar har
det skett en förskjutning mellan de olika typerna av avloppsvatten från de
enskilda hushållen. Man beräknar att vattenförbrukningen i hushållen f.n.
fördelas med ca tre fjärdedelar på bad, disk och tvätt och med ca en fjärdedel
på vattentoaletter. När det däremot gäller föroreningarna uppskattas dessa vara
jämnt fördelade mellan de båda avloppstyperna. Jag kan därför dela utredningens
och remissinstansernas uppfattning att det numera finns anledning att se
allvarligt också på det avloppsvatten som härrör från bad.

Prop.
1981/82:219 41

disk och tvätt. Jag kan dock inte ställa mig bakom
utredningens förslag om införande av en generell tillståndsplikt för
avloppsvatten. En sådan ordning skulle enligt min uppfattning bli orimligt
kostnadskrävande för såväl den enskilde som kommunerna och de positiva
effekterna på miljön skulle knappast stå i proportion till de nedlagda
kostnaderna. En förbättrad möjlighet till kontroll av avloppsvattnet anser jag
dock motiverad och enligt min uppfattning kan man nå delta mål på ett smidigare
och mindre kostnadskrävande sätt än genom att införa en generell tillståndsplikt
för avloppsanläggningar.

Jag föreslår atl det i hälsoskyddslagen förs in en
bestämmelse om ett obligatoriskt krav på tillstånd av miljö- och
hälsoskyddsnämnden för att inrätta en avloppsanordning till vilken en
vattentoalett äransluten. En sådan bestämmelse överensstämmer med vad som nu
gäller enligt 46 § hälsovårdsstadgan. För avloppsanordningar till vilka en
vattentoalett inte är ansluten är det, enligt min uppfattning, i flertalet fall
tillräckligt med en skriftlig anmälan till nämnden. Härigenom får nämnden
vetskap om alt en sådan anordning kommer alt inrättas och kan då om skäl härför
föreligger ingripa mot den med de tvångsmedel som lagen ställer till
förfogande. I vissa fall kan del dock vara motiverat att beträffande sådana
avloppsanläggningar ersätta anmälningsskyldigheten med en tillståndsplikt.
Detta bör gälla inom områden där utsläpp av avloppsvatten förväntas ge upphov
till sanitära olägenheter mot vilka åtgärder skaligen bör vidtas. Ett
markområde kan t.ex. vara särskilt känsligt för utsläpp av avloppsvatten eller
utsättas för betydande mängder avloppsvatten, såsom kan ske vid en omfattande
fritidsbebyggelse inom ett begränsat område. I sådana fall anser jag det
befogat att kräva all tillstånd inhämtas även i de fall en vattentoalett inte
avses bli ansluten lill avloppsanläggningen. Det bör ankomma på kommunen att
föreskriva inom vilka områden av kommunen den utvidgade tillståndsplikten skall
gälla.

Tillstånd eller anmälan bör dock inte krävas för en
anordning som endast är avsedd att föra avloppsvatten rill en allmän
avloppsanläggning. Med avloppsvatten avser jag här detsamma som i
miljöskyddslagen.

Såsom vissa remissinstanser påpekar finns i
miljöskyddslagstiftningen bestämmelser om att det är förbjudet atl ulan
tillstånd släppa ut avloppsvatten i vattendrag, .sjö eller annat vattenområde
eller att leda sådant avloppsvatten till en avloppsanläggning som tillhör någon
annan. Miljöskyddskungörelsen har sedan den 1 juli 1981 ersatts av
miljöskyddsförordningen (19811574) och bestämmelserna om tillstånd finns
numera intagna i sistnämnda författning. En bestämmelse om tillståndsprövning i
hälsoskyddslagen skulle följaktligen leda till att vissa företag skulle prövas
enligt både miljöskyddslagstiftningen och hälsoskyddslagsliflningen. En sådan
dubbelprövning är enligt min uppfattning inte befogad. I hälsoskyddslagen bör
därför tas in en bestämmelse om att den där föreskrivna tillståndsprövningen
eller anmälningsskyldigheten inte gäller i det fall prövning skall ske enligt
miljöskyddslagen.

Prop.
1981/82:219 42

De tillstånd att inrätta
vattentoaletter som nu ges utnyttjas i många fall först efter flera år.
Grunderna för tillståndet kan då ha förändrats och ett nytt ställningstagande
från nämnden vara önskvärt. Ofta torde det bli så atl ett tillstånd att inrätta
en avloppsanläggning lämnas i samband med byggnadslov. För byggnadslov gäller
att det är förfallet om det medgivna arbetet inte har påbörjats eller, efter
inträffat avbrott, har återupptagits inom två år. Vidare är ett byggnadslov
aldrig giltigt för längre tid än fem år. Dessa regler synes väl kunna tillämpas
även på tillstånd för avloppsanläggningar. Jag föreslår därför att tillstånd
enligt hälsoskyddslagen att inrätta en avloppsanläggning skall tidsbegränsas
på samma sätt som i byggnadsstadgan. Tillståndet bör sålunda gälla i fem år men
förfalla om arbetet med anordningen inte har påbörjats inom två år.

2.11.2 Krav på att inrätta toaletter i vissa fall

Hälsovårdsstadgan innehåller en
bestämmelse om att det skall finnas tillgång lill klosetter och urinoarer i
tillräcklig utsträckning i eller i anslutning till sådana byggnader där
människor uppehåller sig någon längre tid av dygnet. Där finns också
bestämmelser om hur klosetter och urinoarer skall vara anordnade och inredda.

Utredningen föreslår att hälsovårdsstadgans krav på att
det inom eller i anslutning lill byggnader där människor uppehåller sig någon
längre tid av dygnet skall finnas tillgång lill toaletter i erforderligt antal
skall utvidgas till att gälla inte endast byggnader utan även sådana platser
där människor uppehåller sig en längre tid av dygnet.

Remissinstanserna kommenterar inte
särskilt förslaget om en utvidgning av de platser där toaletter skall finnas
att tillgå.

För egen del är jag tveksam till
förslaget, som skulle innebära inte obetydliga kostnadsökningar för kommunerna
utan motsvarande vinster i hälsoskyddshänseende. Jag är inte beredd att nu
lägga fram förslag om att så kostnadskrävande uppgifter, som här föreslås,
läggs på kommunerna. -Jag återkommer senare till förslagels ekonomiska
konsekvenser. - Jag föreslår därför att hälsovårdsstadgans bestämmelser i detta
avseende i sak oförändrade förs över till hälsoskyddslagen.

2.11.3 Regler för anslutning av fastigheter till allmänna
vatten- och avlopps

anläggningar

Enligt 19 § hälsovårdsstadgan skall
en bostadslägenhet ha lätt tillgång till vatten i erforderlig mängd och av
tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning och andra
hushållsändamål samt vara försedd med avlopp för spillvatlen. En
bostadslägenhet inom en fastighet, som är ansluten till en allmän vatten- och
avloppsanläggning, skall vara försedd med de anordningar som behövs för att
utnyttja anläggningen om det med hänsyn till kostnaden och övriga
omständigheter är skäligt.

Prop.
1981/82:219 43

Utredningen anser inte att
bestämmelsen i 19 § hälsovårdsstadgan behöver föras över till hälsoskyddslagen.

Några remissinstanser, bl.a. Svea
hovrätt, menar alt en bestämmelse om skyldighet att ansluta vissa fastigheter
till allmänna vatten- och avloppsanläggningar bör finnas också i den nya
lagen. De framhåller alt hälsovårdsnämnden med stöd av denna bestämmelse har
kunnat tvinga fram en anslutning av en bosladsfastighet till en sådan
anläggning.

Jag vill för egen del understryka att bestämmelsen i 19 §
hälsovårdsstadgan använts i det syfte som remissinstanserna redogör för och att
bestämmelsen varit av betydelse i hälsovårdsnämndernas arbete. Bestämmelsen
torde emellertid numera ha mist sin betydelse. Jag delar därför utredningens
uppfattning atl en bestämmelse som svarar mot 19 § hälsovårdssUtdgan inte
behöver tas in i hälsoskyddslagen.

2.12 Djurhållning m.m.

Ill kap. hälsovårdsstadgan finns
bestämmelser om hur omgivningen skall skyddas mot de olägenheter som kan
uppkomma vid djurhållning m.m. Där finns bestämmelser om hur husdjur och andra
djur i fångenskap skall förvaras och skötas samt föreskrifter om byggnader och
andra anordningar för djurhållningen. Särskilda bestämmelser om hygieniska krav
vid mjölkproduktionen finns också. Den som avser att inom en hälsovårdstätort
anordna ett stall, en ladugård eller ett annat sådant förvaringsrum för djur,
en gård för hund- eller pälsdjurshållning eller en upplagsplats för
djurspill-ning skall anmäla detla till hälsovårdsnämnden.

Enligt 22 § normalhälsovårdsordningen kan en kommun i den
lokala hälsovårdsordningen meddela förbud mot atl hålla nötkreatur, getter,
svin, pälsdjur eller fjäderfän och att anordna hundgårdar. Ett förbud kan avse
hela kommunen eller en del av kommunen. Från ett sådant förbud kan
hälsovårdsnämnden medge undantag, om det är påkallat av lokala förhållanden
eller andra omständigheter och om del kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär
synpunkt.

Utredningen föreslår att bestämmelserna om byggnader och
andra anordningar för djurhållningen inte ges motsvarighet i hälsoskyddslagen.
Utredningen framhåller att stall, ladugårdar och andra sådana anläggningar
redan nu förprövas enligt miljöskyddslagen om de är avsedda för ett visst
minsta antal djur samt att denna lagstiftning tillämpas även på anläggningar
som inte omfattas av tillståndsprövningen. Någon reglering utöver miljöskyddslagen
anser utredningen inte behövlig i dessa avseenden. Utredningen föreslår dock
att en generell bestämmelse om djurhållning - både vad avser husdjur och
sällskapsdjur - las in i hälsoskyddslagen.

Utredningens förslag i denna del godtas av
remissinstanserna och även jag instämmer i förslagen.

Utredningen föreslår vidare att det i
hälsoskyddslagen förs in en

Prop.
1981/82:219 44

bestämmelse som gör det möjligt att förbjuda att vissa
slag av djur hålls inom stads- eller byggnadsplanelagt område utan nämndens tillstånd.

Flertalet remissinstanser
tillstyrker förslaget. Några instanser anser att bestämmelsen bör gälla även
inom områden med sammanhängande permanent- och fritidsbebyggelse.

Jag biträder utredningens förslag.
En utvidgning av tillståndstvånget till att gälla även inom områden med
sammanhängande permanent- och fritidsbebyggelse skulle i många fall få
orimliga följder inom områden av landsbygdskaraktär. Vidare skulle begreppet
områden med sammanhängande permanent- och fritidsbebyggelse vålla osäkerhet i
tillämpningen genom de gränsdragningsproblem som begreppet kan ge upphov lill.
Utvidgningen bör av dessa skäl inte komma till stånd. Jag föreslår därför att
det i lagen tas in en bestämmelse som gör det möjligt att kräva tillstånd för
att hålla vissa slag av djur inom område med stads- eller byggnadsplan om
sådana föreskrifter är påkallade från hälsoskyddssynpunkt.

2.13 Ohyra och skadedjur

Bestämmelserna i hälsovårdsstadgan
om åtgärder mot ohyra, råttor och möss har vållat bekymmer i
rättstillämpningen. Bl.a. har tveksamhet rått om vilka insekter som skall
hänföras till begreppet ohyra. Vidare har hälsovårdsnämnderna ansett sig sakna
stöd för atl ingripa mot skadedjur som kråkor, måsfåglar och vissa duvarter
eftersom bestämmelserna i hälsovårdsstadgan talar om endast råttor och möss.

Utredningen föreslår att
bestämmelserna om ohyra, råttor och möss i hälsovårdsstadgan förs över till
hälsoskyddslagen, men där utformas så att de i princip gäller all ohyra och
alla skadedjur som kan vålla sanitär olägenhet. Vidare föreslår utredningen,
atl kommunen skall se till alt åtgärder vidtas för att bekämpa skadedjur, om
det är av särskild betydelse med hänsyn till hälsoskyddet.

Utredningens förslag har fått ett
positivt mottagande av remissinstanserna.

Även jag kan ställa mig bakom
förslaget. Som utredningen framhåller är del inte lämpligt atl definiera
begreppet ohyra genom en uppräkning av insektsarter. Omfattningen av en
olägenhet är nämligen inte främst beroende av vilken insektsart som det gäller
utan i vilken mängd djuren uppträder. Förekomsten av insekter behöver i och för
sig inte utgöra risk för eller förorsaka sanitär olägenhet om insekterna
uppträder i ett begränsat antal. Uppträder de däremot i stort antal torde de
ofta förorsaka sanitär olägenhet och i sådana fall betraktas som ohyra. Jag
vill dock understryka att det inte är endast mängden av insekter eller dylika
djur utan även platsen de uppträder på som skall beaktas när man bedömer om de
skall betraktas som ohyra. Så t.ex. kan redan förekomsten av enstaka djur i
lokaler där livsmedel förvaras eller hanteras betraktas som ohyra. Även i de
fall enstaka djur som

Prop. 1981/82:219 45

t.ex. vägglöss uppträder i en bostadslägenhet, bör de
betraktas som ohyra och bekämpas. Vad som skall betraktas som ohyra bör således
i första hand vara avhängigt av den hygieniska risk som djuren kan förorsaka,
oavsett vilken art det gäller. De hygieniska övervägandena bör alltså utgöra
grunden för bedömningen av vad som i det särskilda fallet skall anses vara
ohyra.

Jag delar också utredningens och
remissinstansernas uppfattning, att nämndens ingripanden mot skadedjur inte bör
vara begränsade till råttor och möss. Ingripanden skall kunna göras mot varje
art av skadedjur som förorsakar sanitär olägenhet eller risk för sådan
olägenhet. Utvidgning bör dock inte ske genom en uppräkning i lagen av de
djurarter mot vilka ingripanden skall kunna ske. Liksom vid bedömningen av vad
som är ohyra, bör omständigheterna i varje särskilt fall avgöra om särskilda
bekämpningsåtgärder är påkallade mot en viss djurart.

När det gäller kommunens skyldighet
att vidta egna åtgärder för att bekämpa skadedjur bör denna begränsas till de
fall, där det inte kan anses rimligt att en enskild person skall stå för
åtgärden.

2.14 Tomgångskörning av motordrivna fordon

Bestämmelser som reglerar
tomgångskörning av motordrivna fordon finns bl.a. i normalhälsovård.sordningen
och vägtrafikkungörelsen (1972i603). Enligt 26 § normalhälsovårdsordningen får
motorn i ett stillastående motordrivet fordon hållas i gång utomhus under högst
tre minuter. I 116 § väglrafikkungörelsen ges bestämmelser som är avsedda att
hindra alt onödigt buller och olägenhet genom rök eller gas uppkommer. I
paragrafen finns också ett förbud mot alt använda särskilda anordningar för
uppvärmning av motorn genom tomgångskörning inom tätbebyggt område. Även i
bilavgaskungörelsen (1972:596) finns det bestämmelser som syftar till att
minska avgasföroreningarna från motordrivna fordon.

Enligt utredningen bör förbudet mot
tomgångskörning finnas kvar, åtminstone i avvaktan på förslag från
bilavgaskommittén (Jo ]977i08) som bl.a. ser över dessa frågor. Eftersom
systemet med en normalhälsovårdsordning och lokala hälsovårdsordningar
föreslås försvinna måste emellertid bestämmelserna flyttas över till en annan
lagstiftning. Utredningen föreslår härvid en ordning som gör det möjligt att ta
in bestämmelsen om tomgångskörning i de lokala trafikföreskrifterna.

Även remissinstanserna anser att
det finns ett behov av att bibehålla bestämmelserna om s.k. tomgångskörning.
Några ifrågasätter dock om bestämmelsen hör hemma i vägtrafiklagstiftningen.

För egen del är jag tveksam till
förslaget att ersätta bestämmelsen om tomgångskörning i
normalhälsovårdsordningen med bestämmelser i lokala trafikföreskrifter. Detta
skulle nämligen leda lill en begränsning av bestämmelsens räckvidd, eftersom
den då skulle gälla endast för områden som utgör väg. Tomgångskörning inom
andra områden skulle falla utanför

Prop.
1981/82:219 46

bestämmelsens tillämpningsområde. Vidare är begränsningar
i tomgångskörning motiverade av främst hygieniska skäl. Jag anser därför att
en annan lösning bör väljas.

Enligt min uppfattning är del den
enskilda kommunen som har de bästa förutsättningarna alt bedöma i vilken
omfattning tomgångskörning behöver begränsas inom kommunen. Sådana bestämmelser
kan kommunen meddela med stöd av 13 § hälsoskyddslagen efter bemyndigande av
regeringen. Jag har därför för avsikt att senare föreslå regeringen att
bemyndiga kommunerna att meddela de föreskrifter om tomgångskörning med
motordrivna fordon som kan behövas för att motverka sanitär olägenhet inom
kommunen.

2.15 Nämndens personal

2.15.1 Inspektörer

Till hälsovårdsnämndens biträde
skall det i varje kommun finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer. Om det
föreligger särskilda skäl får regeringen befria kommunen från skyldigheten att
ha hälsovårdsinspektör. Till hälsovårdsinspektör får anställas endast den som
har genomgått fastställd utbildning. Socialstyrelsen kan dock i ett särskilt
fall medge undantag från kravet på särskild utbildning om någon genom annan
utbildning eller förvärvad erfarenhet kan anses lämplig alt fullgöra de
arbetsuppgifter som ankommer på hälsovårdsinspektören.

Utredningen anser att varje nämnd
själv bör avgöra i vilken utsträckning som den har behov av särskild
sakkunskap. Utredningen föreslår därför att hälsoskyddslagen inte skall
innehålla några bestämmelser om särskilda krav på den personal som anställs hos
nämnden.

Utredningens förslag har fått ett
blandat mottagande av remissinstanserna. Flertalet tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. De understryker dock genomgående vikten av att
nämnderna har tillgång till kompetent personal. De betonar också att
utredningens förslag inte får leda till att kompetensen hos nämnden sänks.
Många remissinstanser avvisar emellertid förslaget eller ställer sig tveksamma
till det. De anser att de nuvarande bestämmelserna om hälsovårdsinspektörer bör
föras över till hälsoskyddslagen. Dessa remissinstanser framhåller att
hälsoskyddet i främst de mindre kommunerna drabbas om bestämmelserna om krav på
biträde av hälsovårdsinspektör slopas.

Jag delar utredningens och
remissinstansernas uppfattning att det är mycket viktigt att den personal som
finns hos nämnden har en sådan utbildning och erfarenhet alt den kan klara av
de krävande uppgifter som läggs på nämnden. Från rättssäkerhetssynpunkt är det
särskilt viktigt att detta krav upprätthålls för den personal som handlägger
klagomål från allmänheten eller som har rådgivande och inspekterande uppgifter.
Även för

Prop. 1981/82:219 47

den personal som skall ta en allt aktivare del i samhällsplaneringen
är det av stor betydelse med en grundläggande utbildning i dessa frågor.
Förhållandena skiftar emellertid från kommun till kommun och därmed också
behovet av olika slags kompelens hos den anställda personalen. Det lorde därför
vara nämnden själv som bäst kan bedöma vilken personal som behövs. Jag har
tidigare redogjort för min uppfattning att den statliga styrningen av
kommunerna bör minska även inom hälsoskyddsområdet och att kommunerna bör få
en större frihet och ett större ansvar inom detta område. Av dessa skäl delar
jag uppfattningen att bestämmelsen i hälsovårdsstadgan om att nämnden skall ha
hälsovårdsinspektörer anställda inte bör föras över till den nya lagen. Jag
förutsätter dock att nämnden även i framtiden kommer atl anställa personal som
har sådan utbildning och erfarenhet som krävs föratt ulföra uppgifterna. Jag
delar härvid utredningens bedömning atl nämnderna även i fortsättningen kommer
att anställa i första hand den som genomgått utbildning till
hälsovårdsinspektör.

2.15.2 Stadsläkare

I 14 § hälsovårdsstadgan föreskrivs
atl det i varje kommun med minst 40 000 invånare skall finnas en eller flera
stadsläkare som under hälsovårdsnämnden skall utöva riilsynen över den
allmänna hälsovården i kommunen samt även i övrigt tillhandagå nämnden. Även i
kommuner med mer än 15 000 invånare bör det finnas stadsläkare eller
motsvarande läkare om det behövs. Det är hälsovårdsnämnden som anställer sådana
läkare, om inte kommunfullmäktige har förbehållit sig detta.

Utredningen föreslår att den
nuvarande skyldigheten att anställa stadsläkare inte skall föras över till den
nya lagen. För att rillförsäkra nämnden medicinsk sakkunskap föreslår
utredningen att allmänna läkarinstruklionen ändras så, alt den som är
distriktsläkare blir skyldig att i tjänsten efter kallelse av nämnden närvara
vid dess sammanträden i den mån han inte hindras av mera angelägna
tjänsteåligganden.

Remissinstanserna tillstyrker
förslaget att hälsoskyddslagen inte skall innehålla någon bestämmelse med krav
på atl nämnderna skall ha läkare anställda. Förslaget till ändring av allmänna
läkarinstruklionen tillstyrks av bl.a. socialstyrelsen och Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet motsätter sig den föreslagna ändringen.

Jag vill för egen del framhålla att
behovet av medicinsk sakkunskap inom nämnden generellt sett är mindre än
behovet av inspektörer. Någon ändring i detta avseende innebär inte den
föreslagna hälsoskyddslagen. Behovet av medicinsk sakkunskap är inte heller
direkt beroende av antalet invånare i kommunen. En kommun med få invånare kan,
beroende på lokala förhållanden, vara i större behov av sådan sakkunskap än en
kommun med betydligt fler invånare. Jag anser därför att det inte föreligger
behov av att i lagen ta in en bestämmelse om skyldighet för nämnderna att ha
läkare anställda.

Prop.
1981/82:219 48

Ett behov av tillgång till
medicinsk sakkunskap kommer naturligtvis att finnas också i framtiden även om
behovet inte är lika stort i alla kommuner. Behovet bör därför kunna
tillgodoses på olika sätt. Liksom hittills kan det i vissa fall vara lämpligt
alt ha en läkare anställd hos nämnden. Oftare torde dock behovet kunna
tillgodoses genom överenskommelser med huvudmännen för hälso- och sjukvården.
Landstingskommunernas vidgade ansvar för förebyggande insatser har kommit till
uttryck bl.a. i propositionen 1979/80:06 om socialstyrelsens uppgifter och
organisation, m.m., i avtal mellan staten och landstingskommunerna om
övertagande av länsläkarväsendet och i propositionen 1981/82:97 om hälso- och
sjukvårdslag, m.m. sonn nyligen har förelagts riksdagen. Härigenom får
landstingskommunerna ökade möjligheter att biträda kommunerna i deras
hälsoskyddsarbete med medicinsk sakkunskap. Någon anledning att som utredningen
har föreslagit ålägga distriktsläkarna skyldighet att närvara vid nämndens
sammanträden finns inte.

2.16 Tillsyn m.m.

2.16.1 Tillsynsmyndigheterna

Utredningen föreslår alt miljö- och
hälsoskyddsnämnden skall utöva den lokala, länsstyrelsen den regionala samt
socialstyrelsen och statens naturvårdsverk den centrala tillsynen över
hälsoskyddslagens efterlevnad.

Remissinstanserna godtar
utredningens förslag, men några remissinstanser anser atl tillsynen bör utövas
av myndigheter som alla sorterar under samma departement. Man pekar här på
statens naturvårdsverk och statens livsmedelsverk under jordbruksdepartementet.

Jag kan ställa mig bakom
utredningens överväganden och förslag beträffande vilka myndigheter som skall
utöva tillsynen över hälsoskyddslagstiftningen. Jag kan således inte dela
vissa remissinstansers uppfattning att man kan vara utan socialstyrelsen som
central tillsynsmyndighet. Om hälsoskyddslagstiftningen byggs upp kring kravet
att motverka sanitär olägenhet får den en direkt anknytning lill
socialstyrelsens ansvarsområde. I den föreslagna hälsoskyddslagen finns också
flera bestämmelser som har nära anknytning lill statens naturvårdsverks
verksamhetsområde. Jag finner det därför naturligt att även naturvårdsverket utövar
en viss tillsyn enligt hälsoskyddslagen. Del bör ankomma på regeringen att
bestämnva den närmare ansvarsfördelningen mellan de centrala tillsynsorganen.
Jag anser också att det redan av hälsoskyddslagen bör framgå att tillsynen inom
försvarsmakten ankommer på försvarels sjukvårdsstyrelse.

Jag vill här också helt kort beröra
statens miljömedicinska laboratoriums roll inom hälsoskyddet. Laboratoriet har
viktiga uppgifter inom det miljömedicinska området. Jag anser det därför
betydelsefullt att laboratoriet biträder de centrala tillsynsmyndigheterna,
bl.a. genom att ta fram underlag till allmänna råd och annan vägledande
information inom hälsoskyddsområdet.

Prop. 1981/82:219 49

2.16.2 Länsstyrelsens befogenhet vid tillsynen över
nämnden och dess

personal

Utredningen föreslår att
länsstyrelsens befogenhet enligt 81 § hälsovårdsstadgan alt vid sin tillsyn
meddela vitesföreläggande mot hälsovårdsnämnden eller mot särskilda
befattningshavare hos nämnden inte skall ges motsvarighet i hälsoskyddslagen.

Remissinstanserna understryker
allmänt, att befogenheten att förelägga vite i dessa fall hittills inte har
använts och inte heller behövs. Vissa remissinstanser menar dock att
bestämmelsen bör finnas kvar. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att
utredningen inte tillräckligt har beaktat den preventiva effekt bestämmelsen
har och att hälsovårdsnämnden inte alltid har haft styrka att hävda sina
viktiga men ibland kostnadskrävande intressen gentemot kommunen.

För egen del anser jag att
farhågorna är överdrivna för alt nämnden inte skulle utföra sina uppgifter till
fyllest om länsstyrelsens rätt att meddela vitesföreläggande mot nämnden eller
dess tjänstemän togs bort. Det faktum att länsstyrelserna inte har behövt
tillgripa vitesförelägganden visar enligt min uppfattning att
hälsovårdsnämnderna inte har haft svårt att hävda sina intressen gentemot
kommunerna. En sådan ordning är också otidsenlig. Jag delar därför
uppfattningen att en bestämmelse med denna innebörd inte behövs i hälsoskyddslagen.

2.16.3 Årsberättelser

Enligt hälsovårdsstadgan skall
hälsovårdsnämnden årligen upprätta en berättelse om det allmänna
hälsotillståndet i kommunen och om nämndens verksamhet. Berättelserna granskas
och ställs samman av socialstyrelsen som också publicerar sammanställningen.
Årsberättelsen skall innehålla uppgifter om hälsovårdsnämndens sammansättning
samt personella och ekonomiskaresurser, den allmänna hälsovårdssituationen och
nämndens verksamhet, en redogörelse för viss verksamhet under året samt
behovet av åtgärder från de centrala myndigheterna.

Utredningen framhåller att
tillsynsmyndigheterna även i framtiden kommer att vara i behov av information
om den lokala verksamheten. Detta behov bör dock enligt utredningen inte
tillgodoses på det sätt som nu sker med årsberättelser utan genom att
tillsynsmyndigheten ges rätt att efter begäran få del av de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget.

Jag noterar för egen del att
bestämmelsen om hälsovårdsnämndens årsberättelser saknar motsvarighet när det
gäller andra kommunala nämnder. Systemet måste också betraktas som
otidsenligt. Mot denna bakgrund delar jag uppfattningen att hälsoskyddslagen
inte bör innehålla någon

4 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 219

Prop.
1981/82:219 50

bestämmelse om skyldighet för nämnden alt avge årlig
redogörelse för sin verksamhet och för det allmänna hälsotillståndet i kommunen
till en regional eller central myndighet.

2.17 Tvångsmedel

Med tvångsmedel avses vanligen
förelägganden eller förbud, vilka kan förenas med vite, straff, avgift eller
skadestånd. I hälsovårdsstadgan finns åtskilliga bestämmelser som ger
hälsovårdsnämnden möjligheter att använda tvångsmedel. Nämnden får - antingen
omedelbart eller efter råd eller uppmaning och skäligt anstånd - meddela de
förelägganden och förbud, som behövs för att stadgan eller föreskrifter som har
utfärdats med stöd av stadgan skall efterlevas. Ett föreläggande eller förbud
kan riktas mot ägaren av den berörda egendomen, nyttjanderättshavaren eller
båda. I ett föreläggande eller förbud kan nämnden ålägga ägaren av en byggnad,
en anläggning eller ett upplag att vid försäljning av egendomen omedelbart
lämna nämnden uppgift om den nye ägarens namn och adress.

Hälsovårdsnämnden kan förena vissa
förelägganden och förbud med vite. Ett föreläggande eller förbud kan förenas
med vite även i de fall själva föreskriften är sanktionerad med böter. Vitet
utdöms av allmän domstol på talan av åklagare.

Nämnden kan också, om någon inte utför ett arbete eller
vidtar en åtgärd som åligger honom enligt stadgan, en lokal hälsovårdsordning
eller en föreskrift som har meddelats av nämnden, i vissa fall låta utföra
arbetet eller åtgärden på den försumliges bekostnad.

Vidare kan hälsovårdsnämnden
förordna att dess beslut skall gälla utan hinder av att det har överklagats.

Hälsovårdsstadgan innehåller
slutligen bestämmelser om böter. Enligt 83 § är påföljden dagsböter för den som
bryter mot de i paragrafen uppräknade bestämmelserna. Den som bryter mot en
bestämmelse i en lokal hälsovårdsordning eller mot en föreskrift som
hälsovårdsnämnden har meddelat med stöd av 70 § stadgan kan dömas till böter om
högst 500 kr. I vissa svåra fall kan dock dagsböter utdömas även för sådana
förseelser.

Utredningen föreslår att de
reglerom tvångsmedel som finns i hälsovårdsstadgan i huvudsak skall föras över
till hälsoskyddslagen.

Jag kan i likhet med remissinstanserna ansluta mig till
detta förslag.

2.17.1 Ingripanden mot misskötta fastigheter

I ett avseende har utredningen
föreslagit bestämmelser som påtagligt skiljer sig från de nu gällande.
Utredningen framhåller, att de tvångsmedel som står fill buds enligt
hälsovårdsstadgan har visat sig otillräckliga när det gäller att komma till
rätta med fastighetsägare som missköter sina fastigheter. För att ge nämnden
möjlighet att effektivare ingripa mot dessa

Prop. 1981/82:219 51

fastighetsägare föreslår utredningen en effektivering av
de tvångsmedel som står nämnden till buds. Ett föreläggande eller förbud av
nämnden skall anmälas till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighets-
eller tomträttsboken i de fall föreläggandet eller förbudet rör en fastighet
som avses i bostadssaneringslagen och förenas med ett vite som uppgår till
minst ett basbelopp. För att ytterligare effeklivera tvångsmedlen i dessa fall
föreslår utredningen att - om en sådan fastighet överlåts innan nämndens
föreläggande eller förbud har vunnit laga kraft - rättegångsbalkens
bestämmelser om verkan av att tvisteföremålet överlåts och om tredje mans
deltagande i rättegång skall tillämpas. Innebörden av de nämnda bestämmelserna
i rättegångsbalken är i huvudsak att den nye ägaren intar den förre ägarens
ställning i det överklagade ärendet. En överlåtelse av fastigheten medför då
inte att ärendet måste tas om från början, utan handläggningen fortsätter i
vanlig ordning men med den nye ägaren som part.

Utredningen föreslår vidare, att
nämnden skall anmäla till inskrivningsmyndigheten om ett föreläggande eller
förbud som skrivits in i fastighetsboken eller tomirättsboken upphävs eller
förfaller. Anmäler nämnden inte detta förhållande föreslås länsstyrelsen på
ansökan av fastighetsägaren kunna göra anmälan.

Remissinstanserna delar allmänt
utredningens uppfattning, atl de tvångsmedel som står till
tillsynsmyndighetens förfogande när det gäller att ingripa mot fasrighetsägare
som missköter sina fastigheter är otillräckliga. Föreläggandena och förbuden
är alltför lätta att kringgå. Flera remissinstanser ifrågasätter dock om de
föreslagna åtgärderna gör tvångsmedlen tillräckligt effektiva.

För egen del vill jag anföra
följande. Hittills har hälsovårdsnämnderna i de flesta fall kunnat lösa sina
uppgifter utan att behöva tillgripa tvångsmedel. I de fall en frivillig
rättelse har varit svår att åstadkomma har det ofta varit fråga om
bostadsfasligheter med eftersatt underhåll. Nämnden har då varit tvungen att
meddela ett föreläggande och förena detta med ett vite. Det har Då inte sällan
visat sig att fastighetsägaren, för att slippa vidta de åtgärder som har
förelagts honom, först överklagar föreläggandet och därefter, om utslaget går
honom emot, säljer fastigheten. Hälsovårdsnämnden tvingas då att ta upp ärendet
på nytt och besluta om ett nytt föreläggande med vite, denna gång riklat mot
den nye ägaren. Detta är en oacceptabel ordning. Jag kan därför ansluta mig
till utredningens och remissinstansernas uppfattning, att det är nödvändigt att
i hälsoskyddslagen införa effektiva medel mot sådana manövrer. Begränsningen
till fastigheter som avses i bostadssaneringslagen anser jag dock obehövlig.

Den ordning som utredningen
föreslår när det gäller förelägganden och förbud som rör bostadslägenheter
motsvarar i princip vad som nu gäller enligt bostadssaneringslagen om
upprustningsåläggande och användningsförbud. Moriven för den föreslagna
ordningen är också desamma. Som domstolsverket framhåller ger dock även
utredningens förslag ett visst

Prop.
1981/82:219 52

utrymme för fastighetsägarna alt hålla sig undan
tvångsmedlen så länge inte vitet följer fastigheten. En konstruktion där vitet
följer fastigheten synes dock oförenlig med vitets nuvarande funktion alt vara
ett påtryckningsmedel mot en person för att bryta dennes tredska. Frågan om
vitessanktionens effektivitet behandlas f.n. av viteskommittén (Ju 1979i01),
som bl.a. har att studera möjligheterna att effektivera vitesinstitulet i de
situationer som är aktuella här. Enligt vad jag inhämtat kommer kommittén - som
inom kort väntas slutföra sitt arbete - att föreslå att även viten skall kunna
följa en fastighet vid en överlåtelse. Om förslaget leder till
lagstiftningsåtgärder kommer detta att innebära radikalt förbättrade
möjligheter att effektivt ingripa i dessa fall. I avvaktan på resultatet av
kommitténs förslag får emellertid andra vägar än alt låta vitet följa
fastigheten sökas för att göra tvångsmedlen mer effektiva när det gäller att
ingripa mot tredskande fastighetsägare.

Jag kan ansluta mig till förslaget
att ett föreläggande eller förbud skall kunna följa en fastighet. Om
föreläggandet eller förbudet skall gälla mot en ny ägare kan en anteckning
härom i fastighetsboken knappast undvaras. Inskrivningsväsendets arbetsbelastning
är emellertid stor och en ökning av denna måste därför om möjligt undvikas.
Utredningen har föreslagit att endast de allvarliga fallen bör leda lill
anteckning i fastighetsboken. Som allvarliga bör enligt utredningen räknas de
fall i vilka vitet ges minst den storlek som motsvarar ett basbelopp. Vid den
bedömningen skall samtliga viten som meddelas vid ett tillfälle och som rör en
fastighet läggas samman.

Enligt min uppfattning kan det dock
ifrågasättas om det är lämpligt att låta enbart vitesbeloppets storlek avgöra
om anteckning skall göras i fastighetsboken. Det finns nämligen ingen norm för
hur vitesbeloppet skall bestämmas. Enligt utredningen bör beloppet vid ett
föreläggande normalt motsvara kostnaden för åtgärden. Detta är emellertid bara
en rekommendation. Vid förbud saknas en motsvarande rekommendation. Av
remissyttrandena framgår att man f.n. utöver kostnaden för åtgärden också
beaktar fastighetsägarens ekonomi när vitet bestäms. Med hänsyn härtill kan man
befara att anteckning i fastighetsboken inte kommer att förbehållas endast de
allvarliga fallen om man föreskriver att anteckning skall göras i samtliga de
fall då vitet överstiger ett basbelopp. Med det av utredningen rekommenderade
sättet alt bestämma vitesbeloppet kan vidare förelägganden sorn avser
bagatellåtgärder i flera lägenheter i samma fastighet också komma att leda till
att anteckning skall göras.

Förelägganden eller förbud av
nämnden mot fastighetsägare är dock mindre vanligt förekommande än vad man
allmänt föreställer sig. Det finns emellertid ändock en risk för att en alltför
stor del av de utfärdade föreläggandena eller förbuden kommer att fordra
anteckning i faslighetsbo-ken med utredningens förslag. För att begränsa
antalet fall när anteckning skall göras till de mera allvarliga fallen av
misskötsel av bostadsfastigheter

Prop. 1981/82:219 53

anser jag alt bestämmelsen bör utformas så, att nämnden
skall ha rätt att begära anteckning i fastighelsboken i de fall det gäller
förelägganden som avser åtgärder av större omfattning samt betydande
upplåtelseförbud och där föreläggandet eller förbudet är förenat med ett vite
som uppgår till minst ett basbelopp. Det bör härvid ankomma på nämnden att i
varje enskilt fall bedöma om en anteckning är behövlig för att uppnå syftet med
föreläggandet eller förbudet. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av
att ' nämnden innan den utsätter ett vite noga överväger vitesbeloppet. Ett
alltför lågt vite har sällan avsedd effekt, medan ett för högt bestämt
vitesbelopp ofta föranleder problem vid en rättslig prövning.

Förslaget att man i de fall som här
är aktuella skall tillämpa rättegångsbalkens bestämmelser om verkan av att ett
ivisteföremål överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång kan jag
ansluta mig till. En överlåtelse av fastigheten medför då inte att ett ärende
måste tas om från början, utan handläggningen fortsätter i vanlig ordning men
med den nye ägaren som part. Genom att tillämpa dessa regler undanröjer man
möjligheten alt fördröja ell ärende genom atl överlåta fastigheten till en ny
ägare.

2.17.2 Utdömande av vite

Utredningen föreslår också att det
i fortsättningen bör ankomma på länsstyrelsen att besluta om utdömande av
förfallet vite enligt hälsoskyddslagen. Remissinstanserna är tveksamma lill
förslaget. För egen del bedömer jag det på följande sätt. Även om det nuvarande
systemet har visat sig ha vissa brister, främst genom att det kan ta lång tid
innan ett mål om utdömande av vite anhängiggörs vid tingsrätten, anser jag för
min del del mindre lämpligt alt lägga denna prövning på en administrativ
myndighet. Såsom domstolsverket och Svea hovrätt påpekar talar mot förslaget
också det förhållandet, atl länsstyrelsen i så fall kommer alt få pröva
lagligheten och lämpligheten av sina egna beslut i det fall ett
vitesföreläggande har överklagats och tidigare prövats av länsstyrelsen. De
föreslår därför att det bör vara länsrätten och inte länsstyrelsen som prövar
frågor om utdömande av vite. Enligt min uppfattning bör dessa mål alltid prövas
av domstol, inte minst med hänsyn till de rätlssäkerhetsaspekter som gör sig
gällande i dessa fall. Länsrätternas framtida målområde har nyligen setts över
av länsdom-stolskommittén (Kn 1977:01). Kommittén har i oktober 1981 avgeU sitt
slutbetänkande (SOU 1981:75) Länsrätternas målområde - Administrativ
tvåpartsprocess. Belänkandet bereds f.n. i kommundepartementet. Vidare kommer,
enligt vad jag har inhämtat, viteskommitlén all lägga fram förslag om ändrad
processordning i de här aktuella fallen. Förslaget innebär bl.a. att utdömandet
av vite blir en förvaltningsprocess. Eftersom länsrätternas arbetsuppgifter bör
bedömas i ett större sammanhang, är jag inte nu beredd all föreslå att
utdömandet av viten enligt hälsoskyddslagen skall läggas på länsrätten.
Dessa uppgifter bör därför, i avvaktan på resultatet av

Prop.
1981/82:219 54

länsdomstolskommitténs arbete, tills vidare ligga kvar på
de allmänna domstolarna.

Vidare anser jag, i likhet med vad
som gäller enligt bl.a. bostadssaneringslagen, att hälsoskyddslagen bör
innehålla en bestämmelse om att vite inte får förvandlas.

2.18 Kostnader

Utredningen framhåller att den har
strävat efter att finna lösningar som ger en förbättring av hälsoskyddet utan
att medföra några större kostnadsökningar. I de fall där förslagen kan
beräknas medföra högre kostnader anser utredningen det inte självklart att
dessa ökade kostnader skall falla på kommunerna. Utredningen föreslår därför
att miljö- och hälsoskyddsnämnderna skall kunna ta betalt för vissa av sina
tjänster.

Remissinstanserna, främst
länsstyrelserna och kommunerna, anser att utredningens förslag innebär ökade
uppgifter för miljö- och hälsoskyddsnämnderna och därmed ökade kostnader för
kommunerna.

Det förslag till ny lagstiftning på
hälsoskyddsområdet som jag här lägger fram innebär i huvudsak en språklig och
teknisk modernisering av hälsovårdsstadgans bestämmelser. Utgångspunkten för
lagförslagen är att de inte skall leda till ökade kostnader eller kunna tas
till intäkt för alt höja ambitionsnivån med kostnadsökningar som följd.

Endast i två fall läggs nya
uppgifter på miljö- och hälsoskyddsnämnderna. I det första utökas nämndens
tillsyn över samlingslokaler, m.m. till att gälla även skolor, förskolor, hem
för vård eller boende, servicehus för äldre, barnkolonier, elevhem, allmänna
häkten och polisarrester och kriminalvårdsanstalter. I det andra utvidgas
nämndens tillsyn över badanläggningar till att gälla även större privata
anläggningar. När det gäller den i första fallet utökade omfattningen av
nämndens tillsyn bör framhållas, att nämnden redan nu utövar tillsyn över
livsmedelshanteringen i flertalet av dessa inrättningar och lokaler. Samordnas
tillsynen enligt de båda lagstiftningarna torde merkostnaden för tillsynen
enligt hälsoskyddslagen bli begränsad. Den föreslagna tillsynen över större
privata badanläggningar blir en ny uppgift för nämnden och kommer sålunda att
innebära vissa kostnadsökningar. Dessa kostnadsökningar blir dock mycket
begränsade eftersom omfattningen av denna tillsyn inte blir särskilt stor.
Vidare öppnas en möjlighet för nämnden att ta ut ersättning för kostnaderna för
tillsynen av den som upplåter sådana anläggningar.

Även förslaget till ny benämning på
den kommunala nämnden kan övergångsvis föra med sig smärre kostnader för
kommunerna.

Förslaget innebär emellertid även
kostnadsbesparingar. Kraven på återkommande bostadsinspektioner och årlig
redogörelse för nämndens verksamhet slopas.

Som jag tidigare har framhållit får förslaget inte leda
till att kommunernas

Prop. 1981/82:219 55

kostnader för hälsoskyddet ökar. Den delvis ändrade
inriktningen av hälsoskyddsarbelet måste följaktligen komma till stånd inom
nuvarande ekonomiska ramar. Detta kan ske eftersom de nya uppgifterna är av
begränsad omfattning och kraven på vissa verksamheter samtidigt slopas.
Härutöver kan omprioriteringar av verksamheten göras utan alt väsentligare
delar av nuvarande uppgifter eftersatts.

Jag har under beredningen i
regeringskansliet under hand särskilt inhämtat synpunkter från Svenska
kommunförbundet för att säkerställa att den nya lagen inte skall leda till en
ökning av den samlade verksamhetsvolymen inom hälsoskyddsområdet eller till
ökade kostnader för kommunerna i övrigt. Härvid kan jag konstatera att
samstämmighet har uppnåtts med förbundet om att lagen som sådan inte behöver
medföra några omedelbara merkostnader för kommunerna. Den får i nuvarande
samhällsekonomiska läge inte heller las till intäkt för en total resursökning.

Det förslag till ny hälsoskyddslag
som jag här lägger fram innebär inte heller några kostnadsökningar för staten,
landstingskommunerna, näringslivet eller de enskilda människorna.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har
anfört har inom socialdepartementet upprättats förslag rill

1.
hälsoskyddslag,

2.
lag om ändring
i livsmedelslagen (1971:511).

Del under 2 angivna förslaget har
upprättals i samråd med chefen för jordbruksdepartementet. Förslagen bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 5.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till hälsoskyddslag

Inledande bestämmelser

1 § Med hälsoskydd avses i denna lag åtgärder för att
hindra uppkomsten av sanitära olägenheter och för att undanröja sådana
ölägenheter. Med sanitär olägenhet avses i denna lag en störning som kan vara
skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller enbart tillfällig.

Paragrafen saknar motsvarighet i hälsovårdsstadgan.

Första stycket. I detta stycke
definieras begreppet hälsoskydd. Av definitionen framgår att samtliga åtgärder
som har till syfte att förhindra att en sanitär olägenhet uppkommer eller atl
undanröja en sådan olägenhet faller in under begreppet. Med åtgärder avses
såväl ett aktivt handlande som en underlåtenhet att handla eller en
inskränkning i ell handlande. Som exempel på aktivt handlande kan nämnas att en
ljuddämpande anordning

Prop.
1981/82:219 56

anbringas på en ventilationsanläggning som har en hög
ljudnivå, att ett illaluktande upplag forslas bort eller att kemikalier
tillförs en badanläggning föratt rena vattnet. Med underlåtenhet att handla
avses t.ex. den situationen att en planerad verksamhet inte tas i bruk eftersom
invånarna i ett närbeläget bostadsområde skulle påverkas negativt av
verksamheten. En inskränkning i ett handlande är t.ex. det fallet då tidpunkten
för stängning av en dansrestaurang tidigareläggs för att därigenom minska de
störningar som verksamheten kan innebära för dem som bor i närheten.

Andra stycket. Det har ansetts
lämpligt att i den nya lagen la in en definition av begreppet sanitär olägenhet
eftersom bestämmelserna i lagen baseras på detta begrepp. Definitionen ansluter
i huvudsak till den som finns i förarbetena till gällande hälsovårdsstadga.
Definitionen avser alla former av störningar som kan ha en skadlig inverkan på
en människas hälsa.

Av definitionen framgår att inte
alla störningar som kan vara skadliga för en människas hälsa skall betraktas
som sanitär olägenhet. Störningar som är ringa eller enbart tillfälliga faller
utanför definitionen.

Frågan om huruvida en störning
skall anses vara ringa eller ej är beroende av hur människor i allmänhet
uppfattar störningen. Härvidlag kan det finnas betydande skillnader mellan
olika människor. Många människor lider av överkänslighetsreaktioner. Störningar
som ger upphov till sådana reaktioner hos många människor kan betraktas som
sanitär olägenhet. Ett hänsynstagande lill människor som är något känsligare
än "normalt" skall alltså göras vid bedömningen av vad som är sanitär
olägenhet.

Vidare skall helt tillfälliga
störningar inte räknas som sanitär olägenhet. Detta innebär att en störning
måste ha en viss varakrighet för atl anses som sanitär olägenhet. Hit räknas förutom
fasta störningar även regelbundna störningar samt störningar som återkommer vid
flera tillfällen om än inte med någon regelbundenhet.

Vad gäller innebörden av begreppet
sanitär olägenhet i övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt
2.5).

2 § Varje kommun svarar för hälsoskyddet inom
kommunen. Vid sin

planering skall kommunen verka för att hälsoskyddet tillgodoses.

Paragrafens första mening motsvarar
1 § i nu gällande hälsovårdsstadga. Andra meningen saknar motsvarighet i
hälsovårdsstadgan.

I paragrafen understryks särskilt
kommunens skyldighet att i sin samhällsplanering verka för att hälsoskyddet
tillgodoses. Skälen för att hälsoskyddsfrågorna bör tillmätas stor betydelse
redan i planeringsarbetet har berörts under rubriken planering i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.7).

3 § Utöver bestämmelserna i denna lag gäller om
skyddet för hälsa och miljö

vad som föreskrivs i annan författning. Regeringen eller den myndighet sorn

regeringen bestämmer får meddela bestämmelser om undantag från lagens

tillämpning på försvarsmakten.

Prop.
1981/82:219 57

Paragrafen saknar motsvarighet i hälsovårdsstadgan..

Första stycket. Regler med anknytning till hälsoskyddet
finns även i annan lagstiftning. I den mån det finns sådana
specialbeslämmelser, t.ex. särskilda krav på beskaffenheten av avloppsledningar
eller reningsanordningar, skall de iakttas också vid prövning enligt denna lag.
Lagrummet innebär således inte att de prövningssystem som gäller enligt annan
lagstiftning sätts ur spel, utan syftar till att samordna denna lags
föreskrifter med närliggande lagstiftning. Motsvarande hänvisning finns i andra
lagar, exempelvis i 2 § miljöskyddslagen (1968:387).

Bestämmelsen bör vidare ses som en markering av att miljö-
och hälsoskyddsnämnden har vittgående uppgifter enligt andra lagar t.ex.
naturvärdslagen (1964:822), miljöskyddslagen (1968:387), lagen (1973:329) om
hälso- och miljöfarliga varor, livsmedelslagen (1971:511). renhållningslagen
(1979:596) och smittskyddslagen (1968:231).

I andra stycket ges en möjlighet för regeringen eller
förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer att undanta försvarsmakten från
någon eller några av lagens bestämmelser. Tillsynen inom försvarsmakten
ankommer på försvarets sjukvårdsstyrelse. Detta nödvändiggör ett samarbete
mellan de civila och militära hälsoskyddsorganen. En begäran om samarbete bör
kunna framställas av såväl den civila som den militära myndigheten.

Miljö- och hälsoskyddsnämnd

4§ I varje kommun skall det finnas en miljö- och
hälsoskyddsnämnd. Nämnden skall, utöver vad som följer av 16 §, särskilt

1. uppmärksamt följa utvecklingen
inom kommunen i miljö- och

hälsoskyddshänseende och därvid utarbeta de förslag sorn är påkallade samt

medverka i planering där miljö- och hälsoskyddsfrågor berörs,

2. samarbeta med myndigheter,
organisationer och enskilda vars verksamhet berör miljö- och
hälsoskyddsområdet,

3. lämna allmänheten råd och
upplysningar i frågor som rör nämndens ansvarsområde.

Paragrafen motsvaras i huvudsak av 2 § i gällande
hälsovårdsstadga.

Genom bestämmelsen i första
meningen i denna paragraf blir miljö- och hälsoskyddsnämnden en s.k.
specialreglerad nämnd som i sin myndighetsutövning är fristående från såväl
kommunstyrelsen och kommunfullmäktige som andra nämnder. Nämndens
myndighetsutövning kan ju rikta sig mot kommunalt bedriven verksamhet varför
del är viktigt att nämnden även i denna sin myndighetsutövning är självständig
gentemot andra kommunala organ.

I paragrafen understryks vikten av att beakta miljö- och
hälsoskyddsfrågorna i samhällsplaneringen. Det slås fasl att nämnden skall
beredas tillfälle lill och är skyldig att delta i planeringen. Vidare framhålls
alt nämnden skall samarbeta med andra myndigheter samt med organisationer och
enskilda på miljö- och hälsoskyddsområdet. Förutom detta samarbete bör nämnden
även i övrigt sträva efter att skapa goda kontakter med skilda organ i
samhället.

Prop.
1981/82:219 58

I 74 § hälsovårdsstadgan finns en
bestämmelse om att hälsovårdsnämnden skall bereda byggnadsnämnden tillfälle alt
yttra sig innan den meddelar föreläggande eller förbud som avser en åtgärd av
byggnadsteknisk art.-Det har inte bedömts som nödvändigt att i den nya lagen ta
in en uttrycklig bestämmelse med samma innebörd. Detta förhållande innebär dock
inte att bestämmelsen ansetts sakna betydelse utan endast atl det inte funnits
skäl alt särskilt framhålla betydelsen av byggnadsnämndens verksamhet för
miljö-och hälsoskyddsnämnden. Också andra myiidigheter och organisationers
verksamhet är av betydelse. När det gäller ingripanden av byggnadsteknisk art
ligger det i sakens natur att sådana kan vara av särskilt intresse för
byggnadsnämnderna. Det är t.ex. inte godtagbart att miljö- och hälsoskyddsnämnden
förelägger en fastighetsägare alt rätta till vissa missförhållanden i
fastigheten och att byggnadsnämnden en lid därefter meddelar ett eget
föreläggande som i värsta fall rör samma anordningar som del förstnämnda
föreläggandet. Det är sålunda av stor praktisk betydelse att miljö- och
hälsoskyddsnämnden samordnar sina ingripanden med andra myndigheters. När det
gäller förhållandet till byggnadsnämnden kan samordningen lämpligen, liksom
f.n., ske på del sättet att miljö- och hälsoskyddsnämnden ger byggnadsnämnden
tillfälle atl yttra sig innan den vidtar en åtgärd av byggnadsteknisk art. En
sådan ordning ryms inom ramen för förevarande bestämmelse.

1 punkten 3 omnämns en viktig
uppgift för nämnden, nämligen att ge råd

och upplysningar till allmänheten.

S§ Följande föreskrifter i 3 kap. kommunallagen
(1977:179) gäller i tillämpliga delar miljö- och hälsoskyddsnämnd:

2 § om antalet ledamöter m.m., 3 § första stycket om
valbarhet m.m.,

4 § om rätt till ledighet från
anställning.

5 § första stycket om mandattid,

5 § tredje stycket om verkan av
ledamots avgång,

6 § om ordförande och vice
ordförande,

7 § om tid och plats för sammanträde
samt om närvarorätt vid sammanträde,

8 § om suppleants tjänstgöring m.m.,

9 § första stycket om beslutförhet,

10 § om beslutsförfarande och
protokoll m.m.,

11 § om delgivning m.m.,

12 § om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock
inte 3 kap. 5 § första stycket eller 6 § kommunallagen.

Ett delegationsuppdrag enligt 3
kap. 12 § andra stycket kommunallagen får ej omfatta befogenhet att besluta om
föreläggande vid vite eller om verkställande av åtgärd på den försumliges
bekostnad.

Ulan hinder av 2 § 2
förvaltningslagen (1971:290) tillämpas bestämmelserna i 4 och 5 §§ nämnda lag
i samtliga ärenden hos miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Paragrafen motsvarar 7 § i gällande
hälsovårdssladga, som fick sin nuvarande utformning i samband med
att den nya kommunallagen

Prop. 1981/82:219 59

(1977:179) tillkom. Samma hänvisningar till kommunallagen
finns beträffande andra specialreglerade nämnder.

Bestänmielser till skydd mot sanitär olägenhet

6 § För att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet och för
atl undanröja sådan olägenhet skall ägaren eller nyttjanderättshavaren till
berörd egendom vidta de åtgärder som skaligen kan krävas.

I 7-11 §§ ges närmare bestämmelser
för vissa fall då sådana åtgärder kan komma i fråga.

Paragrafen saknar motsvarighet i
såväl gällande hälsovårdsstadga som utredningens förslag.

Första stycket. Av bestämmelsen framgår att de åtgärder
som skaligen kan krävas skall sättas in mot varje störning som förorsakar eller
kan komma alt förorsaka sanitär olägenhet. Av den allmänna motiveringen framgår
att sanitär olägenhet ibland får accepteras. Så är fallet när nyttan av den
verksamhet som ger upphov till den sanitära olägenheten samt kostnaderna för
att undanröja störningarna och den ekonomiska verkan i övrigt av atl ingripa
väger tyngre än den olägenhet som störningen kan ha på människornas hälsa. Om
däremot hänsynen till människornas hälsa väger över, skall åtgärder vidtas för
att motverka den sanitära olägenheten.

Det ankommer på ägaren eller nyttjanderättshavaren till
den berörda egendomen att vidta åtgärderna. Liksom är fallet enligt
hälsovårdsstadgan har det i den nya lagen inte bedömts möjligt alt närmare
precisera i vilka fall det ankommer på ägaren respektive nyttjanderättshavaren
att vidta åtgärder. Detta får bedömas från fall till fall. Underlåter båda alt
vidta de nödvändiga åtgärderna kan miljö- och hälsoskyddsnämnden enligt 18 §
förelägga en av dem eller båda alt vidta rättelse.

Med egendom avses både fast och lös egendom.

Andra stycket. Avsikten med förevarande paragraf är, som
ovan framhållits, att införa en övergripande bestämmelse till skydd mot
sanitär olägenhet. Med stöd av bestämmelsen i första stycket skall miljö- och
hälsoskyddsnämnden kunna ingripa mot varje störning som innebär eller kan leda
till sanitär olägenhet, oavsett på vilket sätt störningen uppkommer..
Bestämmelsen kan således åberopas för att ingripa också mot vattenföroreningar,
luftföroreningar, buller och andra sådana störningar, dvs. de störningar som
omnämns i 38 § gällande hälsovårdsstadga. Hälsovårdsstadgans utförliga och
detaljerade bestämmelser om hur verksamheter, anläggningar, byggnader, lokaler
etc. skall inrättas, brukas och underhållas för atl motverka sanitär olägenhet
- och som också i viss utsträckning präglar utredningens förslag - har i
huvudsak övergivits för den allmänt hållna bestämmelsen i första stycket. Vissa
detaljbestämmelser har dock bedömts som nödvändiga också i den nya lagen. I
detta stycke ges därför en upplysning att sådana bestämmelser har tagits in i
de följande paragraferna.

Bestämmelserna om sanitär olägenhet i 7-11 §§ får inte
tolkas som ett absolut krav på ingripande för att förhindra uppkomsten av
sanitär olägenhet eller för alt undanröja sådan olägenhet. Den
skälighetsbedömning som avses i första stycket skall göras också i dessa fall.

Den som utövar verksamhet med tillstånd enligt
miljöskyddslagen är inte vare sig på grund av bestämmelsen i denna paragraf
eller bestämmelserna t övriga paragrafer i detta lagförslag skyldig att vidta
åtgärder som går utöver vad som krävs enligt tillståndsbeslutet. Detta framgår
av 22 § miljöskyddslagen. Det bör också påpekas att den nya lagen inte innebär
någon ändring av förhållandet till lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Prop.
1981/82:219 60

7 § Avloppsvatten skall avledas, renas eller på annat sätt
tas om hand så att sanitär olägenhet inte uppkommer. För delta ändamål skall
lämpliga avloppsanordningar inrättas.

För atl inrätta en avloppsanordning
krävs tillstånd av miljö- och hälsoskyddsnämnden om en vattentoalett är
ansluten till anordningen. Är ingen vattentoalett ansluten krävs endast en
skriftlig anmälan till nämnden. Kommunen får dock föreskriva att det skall
fordras tillstånd även i ett sådant fall inom vissa delar av kommunen, om det
behövs för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet.

Andra stycket skall inte tillämpas
i de fall då avloppsanordningen kräver tillstånd enligt miljöskyddslagen
(1969:387) eller då avloppsanordningen är avsedd att föra avloppsvattnet enbart
till en allmän avloppsanläggning.

Ett tillstånd av miljö- och
hälsoskyddsnämnden gäller i fem år men förfaller om arbetet med anordningen
inte har påbörjats inom två år.

Vad som avses med avloppsvatten anges i miljöskyddslagen.

Paragrafens första stycke motsvarar
i huvudsak 39 och 41 §§ i gällande hälsovårdssladga. Andra stycket har
beträffande vattenklosetter en viss motsvarighet i 46 § hälsovårdsstadgan och
beträffande anordningar som endast tar om hand vatten från bad, disk och tvätt
en viss motsvarighet i 40 och 42 §§ hälsovårdsstadgan. Tredje och fjärde
styckena saknar motsvarighet i hälsovårdsstadgan.

Första stycket. Med anordningar
avses här samtliga delar som ingår i avloppsanläggningar, således rörledningar,
slamavskiljare. tankar, infiltra-rionsanordningar och liknande anordningar som
ingår i den kompletta anordningen.

Tillståndsförfarandet i andra
stycket är obligatoriskt för avloppsanläggningar till vilka en vattentoalett
är ansluten och för andra anläggningar inom det eller de områden som kommunen
har bestämt. Utvidgningen av tillståndsplikten får vidtas endast om.detta krävs
för att hindra uppkomsten av sanitära olägenheter mot vilka åtgärder skaligen
bör vidtas.

Krävs tillstånd bör nämnden inte
bedöma varje ansökan om att inrätta en avloppsanordning för sig utan beakta
kommunens planer för det område där anordningarna skall inrättas. Att så sker
är särskilt viktigt i de områden som inte är avsedda för permanenlbebyggelse.

I fjärde stycket föreskrivs att
tillstånden som avses i andra stycket tidsbegränsas på samma sätt som
byggnadslov enligt byggnadsstadgan. Motiven härför redovisas i den allmänna
motiveringen.

För att ett arbete skall anses ha
påbörjats krävs att åtgärder med själva anläggningen har kommit till stånd.
Enbart förberedande åtgärder är inte tillräckliga.

Tillståndet avser endast
inrättandet av anläggningen, inte driften av den sedan den väl kommit till
stånd. En anläggning som färdigställts inom den angivna femårsperioden behöver
således inte något nytt tillstånd efter utgången av denna tidsperiod.

Prop. 1981/82:219 61

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela

bestämmelser om vattnets beskaffenhet i badanläggningar och strandbad

som är upplåtna för allmänheten eller som annars utnyttjas av många

människor. Detsamma gäller om kontrollen av sådant vatten.

Paragrafen motsvaras i huvudsak av
25 § gällande hälsovårdssladga. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10) har
närmare redovisats de anläggningar som omfattas av bestämmelsen i förevarande
paragraf.

9 § Det skall finnas tillräckligt med toaletter i eller i
anslutning lill byggnader

där mänriiskor vistas en längre tid av dygnet.

Paragrafen avser tillgäng till
toaletter i byggnader där människor vistas under en längre tid av dygnet.
Motsvarande bestämmelser finns i 43 § och 44 § första stycket gällande
hälsovårdsstadga.

Bestämmelserna i hälsovårdsstadgan
har med endast redaktionella förändringar förts över till förevarande
paragraf. Med toalett avses även ur/no-ar.

Skyldigheten att inrätta toalett
åvilar den som äger eller upplåter lokalen eller platsen eller eljest svarar
för brukandet av lokalen eller platsen.

Den stora ökningen av antalet
toaletter av annat slag än vattentoaletter har kommit att innebära sanitära problem
för många kommuner. Det har främst varit fråga om el- eller
förmultningstoaletler av olika slag. Hälsovårdsstadgan har gett
hälsovårdsnämnderna små möjligheteratt komma till rätta med problemen. Med stöd
av 13 § i lagförslaget kan regeringen meddela föreskrifter om att vissa slag av
toaletter inte får anordnas ulan tillstånd eller bemyndiga en kommun att
meddela sådana föreskrifter.

10 § Byggnader, lokaler och
anläggningar skall hållas fria från ohyra.

Åtgärder skall vidtas mot skadedjur som kan vålla sanitär olägenhet. Är

det av särskild betydelse med hänsyn till hälsoskyddet,
skall kommunen sörja för att åtgärderna vidtas.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 54-56 §§ i gällande
hälsovårdsstadga.

Som framgår av den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.13) är det inte ett djurs art som avgör om det skall
betraktas som ohyra. Vad som skall hänföras till ohyra skall i stället i första
hand bedömas med hänsyn till den hygieniska risk som insekten eller motsvarande
kan förorsaka. Det är alltså de hygieniska bedömningarna som skall avgöra om
förekomsten av ett visst slags djur i det särskilda fallet kan betraktas som
ohyra. Härigenom blir det möjligt att ingripa mot olika skadeinsekter o.dyl.
djur utan att vara bunden till vissa i lagsriftningen uppräknade arter. Med
skadedjur avses bl.a. möss, råttor, sorkar, lämlar, kråk- och måsfåglar, vissa
duvarter och förvildade katter. En förutsättning för ingripande är dock även
här alt förekomsten av djuren innebär sanitär olägenhet eller risk för sådan
olägenhet.

11 § Husdjur och andra djur som hälls i fångenskap
skall förvaras och skötas

så att sanitär olägenhet inte uppstår.

Prop. 1981/82:219 62

Regeringen får föreskriva atl vissa
slag av djur inte utan särskilt tillstånd av miljö- och hälsoskyddsnämnden får
hållas inom område med stads- eller byggnadsplan, om sådana bestämmelser behövs
för att hindra alt sanitär olägenhet uppkommer. Regeringen får överlåta åt
kommunen att meddela sådana bestämmelser.

Första stycket, som handlar om
förvaring och skötsel av djur, motsvarar 57 § i gällande hälsovårdsstadga.

Andra stycket, som saknar
motsvarighet i hälsovårdsstadgan, har vissa likheter med vad som föreskrivs i
22 § normalhälsovårdsordningen.

12 § Den som avser att driva

1.
hotell, pensionat
eller liknande lokaler, där allmänheten yrkesmässigt erbjuds tillfällig bostad,

2.
idrottsanläggningar,
badanläggningar, strandbad eller andra anläggningar för liknande verksamheter
som är upplåtna för allmänheten eller som annars utnyttjas av många människor,

3. lokaler där allmänheten yrkesmässigt erbjuds hygienisk
behandling

skall göra anmälan till miljö- och hälsoskyddsnämnden innan lokalen eller

anläggningen tas i bruk.

En viss motsvarighet till denna
paragraf finns i 7 § normalhälsovårdsordningen där det sägs alt
frisersalonger, damfriseringar och andra lokaler vari allmänheten
tillhandahålls hygienisk behandling inte får tas i bruk innan skriftlig anmälan
därom gjorts till hälsovårdsnämnden. I förevarande paragraf har
anmälningsskyldigheten utökats till att avse även idrottsanläggningar,
badanläggningar, friluftsbad och andra anläggningar för liknande verksamheter
som är upplåtna för allmänheten eller eljest utnyttjas av många människor. Den
utökade anmälningsskyldigheten är en förutsättning för en offentlig kontroll
och undersökning av exempelvis badbassänger. Vidare har det bedömts som
angeläget att införa en anmälningsskyldighet även för hotell och pensionat.

En anmälan anses ha gjorts först
den dag anmälan kommit miljö- och hälsoskyddsnämnden tillhanda.

13 § Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, kommunen får

meddela ytterligare föreskrifter rill skydd mot sanitära olägenheter.

Paragrafen har en viss motsvarighet i 65 § gällande
hälsovårdsstadga.

I paragrafen bemyndigas regeringen
eller, efter regeringens bestämmande, kommunen att meddela de ytterligare
föreskrifter som behövs för att förhindra att sanitär olägenhet uppkommer eller
att undanröja sådan olägenhet. Sådana bestämmelser kan avse varje verksamhet,
anläggning, byggnad etc. för vilken ett behov bedöms föreligga av ytterligare
föreskrifter till skydd mot sanitär olägenhet. De kan gälla t.ex. föreskrifter
för spridning av naturlig gödsel eller avloppsslam inom vissa tätbebyggda
områden eller som berörts i specialmotiveringen till 9 § föreskrifter om att
vissa slag av toaletter inte får anordnas utan tillstånd av miljö- och
hälsoskyddsnämnden.

Prop. 1981/82:219 63

Enligt 22 § miljöskyddslagen kan
den som fått tillstånd enligt lagen till miljöfarlig verksamhet inte med stöd
av gällande hälsovårdsstadga åläggas att vidta försiktighetsmått utöver vad som
anges i tillståndsbeslulet. Härav följer att sådana normföreskrifter som kan
meddelas enligt förevarande paragraf inte gäller när en verksamhet utövas i
överensstämmelse med ett tillstånd enligt miljöskyddslagen.

Enligt gällande hälsovårdsstadga skall socialstyrelsen och
statens livsmedelsverk meddela råd och anvisningar om den allmänna hälsovården
till ledning för hälsovårdsnämnderna. En motsvarande uttrycklig bestämmelse har
inte tagits in i förslaget till hälsoskyddslag. Den omständigheten alt
bestämmelsen inte har getts en motsvarighet i hälsoskyddslagen får dock inte
tolkas på det sättet att allmänna råd inte längre skall kunna ges till ledning
för tillsynsarbetet. Det är även i fortsättningen av stor vikt att de centrala
tillsynsmyndigheterna lämnar de lokala och regionala tillsynsorganen hjälp och
stöd i form av allmänna råd. Ofta kan det vara av stort värde för miljö-och
hälsoskyddsnämnderna i deras tillsynsarbete om de allmänna råden innefattar
normer eller gränsvärden för olika verksamheter. Det bör dock understrykas att
sådana normer och gränsvärden inte är bindande föreskrifter utan endast
hjälpmedel vid bedömningen av huruvida en viss verksamhet e.d. förorsakar
sanitär olägenhet.

14 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden får i särskilda
fall meddela de villkor

som behövs för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet och för atl

undanröja sådan olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med

Utnyttjande av en plats eller en lokal som allmänheten har tillträde till.

Paragrafen har en viss motsvarighet i 70 §
hälsovårdsstadgan.

Bestämmelsen i paragrafen ger
nämnden möjlighet att beträffande en viss verksamhet eller i samband med att en
viss plats eller lokal utnyttjas meddela de villkor som kan behövas för atl
hindra uppkomsten av sanitär olägenhet eller undanröja sådan olägenhet.
Bestämmelsen, som kan betraktas som ett komplement till bestämmelserna i 18 §,
innebär inte ett bemyndigande för nämnden att meddela generella föreskrifter i
hälsoskyddshänseende utan ger endast nämnden rätt att i ett enskilt fall
föreskriva den begränsning av eller uppställa de krav som kan behövas från hälsoskyddssynpunkt.
Sådana särskilda villkor kan bli aktuella beträffande t.ex. arrangemang av
olika slag såsom idrotlslävling, cirkusföreställning eller tivoli-; och
marknadsnöjen eller beträffande bad inom ett visst vattenområde eller för
campingplatser.

Tillsyn

15 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden utövar den
omedelbara tillsynen inom

varje kommun över efterlevnaden av denna lag och bestämmelser medde

lade med stöd av lagen. Inom länet utövas tillsynen av länsstyrelsen. Den

centrala tillsynen utövas av socialstyrelsen och statens naturvärdsverk enligt

regeringens bestämmande.

Försvarels sjukvårdsstyrelse utövar riilsynen inom
försvarsmakten.

Prop.
1981/82:219 64

I sin tillsyn enligt denna lag har
länsstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse samma befogenhet som miljö- och
hälsoskyddsnämnden.

Paragrafens första stycke har en
viss motsvarighet i 2-4 §§ hälsovårdsstadgan. Andra och tredje styckena saknar
motsvarighet i hälsovårdsstadgan.

I första stycket läggs den lokala
tillsynsuppgiften på miljö- och hälsoskyddsnämnden. Länsstyrelsen skall utöva
tillsynen inom länet. Den centrala tillsynen skall utövas av socialstyrelsen
och statens naturvårdsverk med den ansvarsfördelning dem emellan som regeringen
bestämmer. Vad gäller nämndens tillsyn bör anmärkas att denna på intet sätt är
avsedd att la över den tillsyn som utövas av andra myndigheter i andra syften.
Nämndens tillsyn skall således helt inriktas på att motverka sanitär olägenhet.
Den får alltså inte inkräkta på t.ex. sådan tillsyn som avser att kontrollera
den vård eller annan verksamhet som bedrivs i en lokal, där nämnden har att
utöva tillsyn enligt hälsoskyddslagen.

Andra stycket. Bestämmelserna i
första stycket avser tillsynen inom civila områden. I andra stycket har tagits
in en bestämmelse om tillsynen inom försvarsmakten. Här föreskrivs att denna
tillsyn ankommer på försvarets sjukvårdsstyrelse.

Tredje stycket. Länsstyrelsen har i
sin tillsyn enligt hälsovårdsstadgan i praxis ansetts ha samma möjlighet som hälsovårdsnämnden
att använda tvångsmedel. Denna befogenhet för länsstyrelsen har bedömts vara
betydelsefull, varför befogenheten föreslås lagfäst i den nya lagen genom att
en bestämmelse härom tagits in i detta stycke. Samma befogenhet har tillagts
försvarets sjukvårdsstyrelse vid dess tillsyn inom försvarsmakten.

16 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden skall i sin
tillsynsverksamhet ägna särskild uppmärksamhet åt följande byggnader, lokaler
och anläggningar:

1. byggnader som innehåller en eller
flera bostäder och tillhörande utrymmen,

2. lokaler för undervisning, vård
eller annat omhändertagande,

3. samlingslokaler där många människor
brukar samlas,

4. anläggningar för hantverk eller
andra näringar,

5. hotell, pensionat och liknande
lokaler där allmänheten yrkesmässigt erbjuds tillfällig bostad,

6. idrottsanläggningar,
badanläggningar, strandbad och andra anläggningar för liknande verksamheter
som är upplåtna för allmänheten eller som annars utnyttjas av många människor.

7. lokaler där allmänheten erbjuds
yrkesmässig hygienisk behandling,

8. lokaler för förvaring av djur.

Bestämmelser om här nämnda
byggnader, lokaler och anläggningar finns i ett flertal föreskrifter i
nuvarande hälsovårdsstadga, bl.a i stadgans 10, 15, 23, 26, 58, 61 och 62 §§.

I punkten 2 åläggs nämnden att i
sin tillsyn särskilt uppmärksamma undervisnings- och vårdlokaler saml andra
lokaler, där människor las om hand av samhället. Med lokaler för undervisning
eller vård förstås bl.a. skolor, förskolor, barnkolonier, elevhem och sådana institutioner
inom

Prop.
1981/82:219 65

socialtjänsten som ger vård, behandling och omvårdnad åt
barn eller vuxna samt kriminalvårdsanstalter. Med lokaler för annat
omhändertagande avses bl.a. allmänna häkten och polisarrester.

Till punkten 4 kan, liksom vad gäller nuvarande 62 §
hälsovårdsstadgan, hänföras restauranger, nattklubbar och andra lokaler för
offentlig tillställning, som inte kan hänföras till samlingslokaler. I den mån
miljöskyddslagens regler om tillståndsplikt inte är tillämpliga kan även
anläggningar av industriell karaktär omfattas av punkt 4. Begreppet "andra
näringar" skall tolkas så att någon yrkesmässighet inte behöver föreligga
om den verksamhet som förorsakar sanitär olägenhet är jämförbar med en
yrkesmässigt bedriven verksamhet.

Beträffande punkten 6 kan sägas att med "andra
anläggningar" avses bl.a.

småbåtshamnar, raststugor, campingplatser samt uppställningsplatser för

husvagnar. ■

För frisersalonger och andra lokaler för hygienisk
behandling finns detaljerade bestämmelser i nu gällande
normalhälsovårdsordning. Det förhållandet att dessa bestämmelser upphör att
gälla genom att systemet med en normalhälsovårdsordning och lokala
hälsovårdsordningar föreslås avskaffat får inte tolkas så att de hygieniska
kraven på dessa lokaler sänks. De sanitära kraven enligt
hälsoskyddslagstiftningen är inte avsedda att i något hänseende vara lägre än
motsvarande krav enligt hälsovårdsstadgan eller med stöd av stadgan meddelade
föreskrifter.

17 § För tillsyn enligt denna lag äger
tillsynsmyndigheten tillträde rill

byggnader, lokaler, anläggningar och områden och får där göra undersök

ningar och ta prover.

Tillsynsmyndigheten har rätt alt på
begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs.

Paragrafens första och tredje
stycken har med i huvudsak endast redakrionella ändringar förts över från 82 §
första stycket hälsovårdsstadgan.

Andra stycket saknar motsvarighet i
hälsovårdsstadgan. I detta stycke har tagits in en bestämmelse om att
tillsynsmyndigheten har rätt att efter anfordran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen. En bestämmelse av samma innebörd finns i
26 § livsmedelslagen.

Förelägganden och förbud

18 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden får meddela de
förelägganden och

förbud som behövs för att denna lag eller bestämmelser som meddelats med

stöd av lagen skall efterlevas. I brådskande fall eller när det annars finns

särskilda skäl får ett föreläggande eller förbud meddelas omedelbart och i

andra fall först sedan det visat sig att nämndens råd och anvisningar ej har

följts.

I ett beslut om föreläggande eller
förbud kan nämnden utsätta vite. Frågan om utdömande av vite prövas av allmän
domstol. Vitet får ej förvandlas.

5 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 219

Prop.
1981/82:219 66

Underlåter någon att vidta en
åtgärd som åligger honom enligt denna lag, enligt bestämmelser som har
meddelats med stöd av denna lag eller enligt miljö- och hälsoskyddsnämndens
föreläggande, får nämnden förordna om rättelse på hans bekostnad.

Paragrafens första stycke motsvaras
i huvudsak av 71 § hälsovårdsstadga n. Andra och tredje styckena har en viss
motsvarighet i 75 § hälsovårdsstadgan.

Första stycket. Gällande praxis att miljö- och
hälsoskyddsnämnden i sin tillsyn bör eftersträva atl lagstiftningen följs utan
att nämnden tillgriper de maktmedel som står till dess förfogande har kommit
fill uttryck i delta stycke. Först sedan det visat sig att nämndens råd eller
anvisningar inte följs, bör nämnden ingripa med förelägganden eller förbud. Är
omständigheterna i ett visst fall sädana atl ett dröjsmål inte kan riskeras
eller har nämnden grundad anledning anta att dess råd eller anvisningar inte
skulle följas får ett föreläggande eller förbud meddelas omedelbart. Det bör
vidare framhållas att nämnden har skyldighet att meddela ett formellt beslut,
om den enskilde begär det, även om beslutet innebär att ärendet inte föranleder
någon åtgärd från nämndens sida. Därigenom får den enskilde möjlighet att
anföra besvär över beslutet och på så sätt få ärendet prövat av högre instans.

Andrastycket. Liksom hittills skall frågan om utdömande av
vite prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. En nyhet i
förhällande till hälsovårdsstadgan är att en bestämmelse om förbud mot att
förvandla vite tagits in i lagen.

Tredje stycket. Bestämmelsen i detla stycke ger nämnden en
möjlighet att förordna om rättelse på den försumliges bekostnad. 1 det fall då
nämnden meddelar ett föreläggande är det lämpligt atl nämnden erinrar om att
åtgärden kan vidtas på bekostnad av den mot vilket föreläggandet riktas, om han
inte efterkommer föreläggandet. Nämnden har denna befogenhet också utan samband
med ett föreläggande, nämligen i det fall någon underlåter att vidta en åtgärd
som åligger honom enligt lagen eller enligt en bestämmelse som har meddelats
med stöd av lagen.

19 § Ett föreläggande eller förbud kan allt efter
omständigheterna riktas mot

ägaren, mot den som har nyttjanderätt till berörd egendom eller mot

båda.

Vid meddelande av ett föreläggande
eller förbud som avses i första stycket får miljö- och hälsoskyddsnämnden
ålägga ägaren eller nyttjanderättshavaren att, om hans ställning som sådan upphör,
utan dröjsmål lämna uppgift om den nye ägarens eller nyttjanderältshavarens
namn och adress.

Paragrafen motsvarar 73 § i
hälsovårdsstadgan. Åläggandet enligt andra stycket kan meddelas antingen i
samband med det ursprungliga föreläggandet eller förbudet eller senare.
Åläggandet bör förenas med vite och förordnande om att beslutet skall gälla
även om det överklagas.

20 § Om miljö- och hälsoskyddsnämnden i fråga om en
faslighet eller

byggnad har meddelat föreläggande eller förbud och är föreläggandet eller

Prop.
1981/82:219 67

förbudet av större betydelse och förenat med ett vite som
uppgår till minst ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,
får nämnden hos inskrivningsmyndigheten begära atl föreläggandet eller förbudet
skall antecknas i fastighelsboken eller tomträttsboken. Har sådan anteckning
skett gäller föreläggandet eller förbudet mot ny ägare av egendomen.

Så snart den åtgärd som avses med föreläggandet har
vidtagits eller ändamålet med föreläggandet har förfallit, skall nämnden anmäla
det till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighelsboken eller
tomirättsboken. Om nämnden inte gör anmälan skall länsstyrelsen på ansökan av
egendomens ägare göra sådan anmälan.

Utsatt vite gäller inte mot ny
ägare av egendomen men nämnden får utsätta nytt vite för denne.

Denna paragraf saknar motsvarighet i hälsovårdsstadgan.

Rätten alt få ett föreläggande eller förbud antecknat hos
inskrivningsmyndigheten är beroende av dels vitets storlek, dels föreläggandet
eller förbudets betydelse och det ankommer på nämnden att från fall till fall
pröva om anteckning skall begäras. Vitels storlek bedöms med hänsyn till
gällande basbelopp vid tidpunkten för nämndens beslut.

Inskrivning kan ske även om nämndens beslut inte har
vunnit laga kraft. Ett beslut av den karaktär som det här är fråga om bör
regelmässigt innehålla förordnande om att beslutet skall gälla även om det
överklagas. Om besvär anförs över beslutet, kan nämnden begära förtursbehandling
hos besvärsmyndigheten för att undvika onödig ridsutdräkt när det gäller
verkställighet av föreläggandet. Enligt tredje stycket kan nämnden utsätta nytt
vite för den nye ägaren. Ett beslut om nytt vite och ny tidsfrist kan, till
skillnad från del ursprungliga föreläggandet, överklagas av den nye ägaren.

Beträffande motiven i övrigt
hänvisas till den utförliga redovisningen i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.17.1).

21 § Överlåts en fastighet eller en byggnad innan
ett beslut som avses i 20 §

har vunnit laga kraft på grund av alt del har överklagats, skall rättegångs

balkens bestämmelser om verkan av att tvisteföremålet överlåts och om

tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Paragrafen saknar motsvarighet i hälsovårdsstadgan.

Eftersom nämndens beslut inte behöver ha vunnit laga kraft
innan inskrivning sker kan den situationen uppstå att nämndens beslut
överklagas och att fastigheten därefter överlåts. Frågan om den nye ägarens
rätt att inträda i den klagandes ställe måste då regleras. På samma sätt som i
bostadsförvaltningslagen (1977:792) har frågan lösts genom hänvisning till 13
kap. 7 § rättegångsbalken. Om beslutet har vunnit laga kraft, har en ny ägare
inte möjlighet att anföra besvär över det ursprungliga beslutet, varför denna
situation inte nämns i paragrafen.

Avgifter

22 § Regeringen kan föreskriva att särskilda
avgifter får tas ut i ärenden

enligt denna lag. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela

föreskrifter om sådana avgifter.

Prop.
1981/82:219 68

Paragrafen saknar motsvarighet i
hälsovårdsstadgan. Avgifter kan komnna i fråga för tillståndsprövning och
sädana tjänster av servicekaraktär som miljö- och hälsoskyddsnämnden utför åt
allmänheten.

Ansvar och besvär

23 § Till böter eller fängelse i högst sex månader
döms den som uppsåtligen

eller av oaktsamhet bryter mot 6, 7 eller 9 §, 10 § första stycket, 11 § första

stycket eller 12 § eller mot en föreskrift som meddelats med stöd av denna

lag. Till böter döms den som inte uppfyller villkor som meddelats med stöd av

14 §.

Ansvar enligt första stycket
inträder ej om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

De i förslaget intagna
straffbestämmelserna motsvarar i stort dem som finns i gällande
hälsovårdsstadga. Påföljden för brott mot hälsoskyddslagen, har skärpts i och
med att fängelse införts som påföljdsmöjlighet. Anledningen härtill är främst
att vissa brott mot lagen kan medföra betydande sanitära olägenheter och att
fängelse finns i straffskalan i fråga om liknande brott i exempelvis
miljöskyddslagen. Fängelse bör dock inte komma i fråga annat än för särskilt
grova brott.

24 § En tillsynsmyndighet får bestärhma alt dess
beslut skall gälla även om

det överklagas.

Bestämmelsen är med endast en
redaktionell ändring överförd från 86 § fjärde stycket hälsovårdsstadgan.

25 § Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut enligt
denna lag eller enligt

bestämmelse som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos

länsstyrelsen genom besvär.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten
genom besvär.

Besvärsordningen är den som gällej
för s.k. förvaliningsbesvär. Hälsoskyddet i krig m.m.

26 § Regeringen bemyndigas att meddela särskilda
föreskrifter om hälso

skyddet i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga förhållanden

som är föranledda av att riket har befunnit sig i krig eller krigsfara.

I denna paragraf föreskrivs att
regeringen får meddela särskilda bestämmelser om hälsoskyddet i bl.a. krig.
Regeringen får alltså med stöd av denna paragraf meddela bestämmelser för
krigssituation som i erforderlig utsträckning tar över den lagstiftning
rörande hälsoskyddet som gäller under fredslid. Liksom i fråga om annan
beredskapslagstiftning kan sådana författningar utfärdas redan i fredstid.

4.2 Förslaget till lag om ändring i livsmedelslagen
(1971:511)

Som framgår av den allmänna
motiveringen bör den centrala tillsynen över kontrollen av dricksvatten och
annat hushållsvatten i fortsättningen utövas

Prop.
1981/82:219 69

av livsmedelsverket och livsmedelslagens bestämmelser
tillämpas fullt ut på sådant vatten.

F.n. är socialstyrelsen central
tillsynsmyndighet när det gäller kontrollen av konsumtionsvatten och kontrollen
regleras i hälsovårdsstadgan.

3 § Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får dock föreskriva att lagen helt eller delvis skall
gälla hantering av vatten i enskilt hushåll eller i kök som avses i första
stycket, om vattnet är avsett att drickas eller att användas vid hantering av
livsmedel. :

4 § Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag frän lagens
tillämpning i fråga om vissa slag av livsmedel eller livsmedelstillsatser.

Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från lagens
tillämpning på försvarsmakten.

Dricksvatten och annat
hushållsvatten faller under .livsmedelslagens definition av livsmedel.
Tillämpningsområdet är emellertid f.n. inskränkt genom bestämmelsen i 4 § som
är föranledd av hälsovårdsstadgans bestämmelser om vattenförsörjning och
vattenundersökning m.m. Denna bestämmelse har nu upphävts. I samband därmed
har också en omredigering skett pä så sätt alt andra och tredje styckena i
nuvarande 3 § utgör nya4 §.T 3 § har i stället första stycket kompletterats med
ett nytt andra stycke, som innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer atl utvidga lagens tillämpningsområde till
konsumtionsvatten i enskilt hushåll. Denna fråga har behandlats i den allmänna
mofiveringen.

28 § Regeringen eller den myndighet söm regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om undersökning och annan kontroll som
behövs för alt trygga efterlevnaden av denna lag.

Enligt livsmedelsförordningen
(1971:807) skall tillsynsmyndigheterna fortlöpande ta de prover och göra de
undersökningar som krävs för tillsynen av livsmedelshanteringen (46 §).
Livsmedelsverket anvisar tillsynsmyndigheterna de laboratorier som i första
hand skall anlitas vid tillsynsverksamheten. Livsmedelsverket kan också
godkänna enskilda laboratorier för vissa slags undersökningar av livsmedels
beskaffenhet (50 §). Verket skall årligen offentliggöra en förteckning över
anvisningslaboralorierna ochde godkända livsmedelslaboratorierna med uppgift om
deras kompetens (51 §). I hälsovårdsstadgan finns, som nämnts, bestämmelser om
att vattenundersökningar får utföras endast av vissa laboratorier eller av
personer med särskilt förordnande. Enligt hälsovårdsstadgeutredningens mening
bör valtenunder-sökning utföras vid särskilt godkända laboratorier.

Detla normsystem behöver anpassas bättre lill den nya RF.
Tillsynsreglerna i livsmedelslagen bör således kompletteras med ett
bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att
meddela föreskrifter om undersökningar och andra kontrollåtgärder som behövs
för att trygga efterlevnaden av lagen.

Prop.
1981/82:219 70

Med det föreslagna bemyndigandet
får regeringen och livsmedelsverket i huvudsak samma normgivningskompetens som
f.n. att meddela föreskrifter om auktorisation av laboratorier och reglera i
vilka fall endast sådana särskilt godkända laboratorier skall anlitas vid
kontroll av livsmedel. Auktorisatio-nen bör avse laboratorier och inte såsom
f.n. gäller i fråga om vatten enskilda personer.

I livsmedelslagstiftningen och i
hälsovårdsstadgan föreskrivna undersökningar är delvis tvingande och faller
därmed, i den mån det inte är fråga om egenkontroll, i den delen under
begreppet officiell provtagning. Enligt lagen (1974:896) om riksprovplalser
m.m. gäller som huvudregel att sådan skall utföras vid riksprovplats, vilket
garanterar sakkunnighet och opartiskhet. Vid lagens tillkomst gjordes den
omedelbart tillämplig endast pä nytillkommande provning och det angavs (prop.
1974:162, s. 19) att på vissa områden, bl.a. när det gäller kontroll enligt
livsmedelslagen, det tillsvidare kunde vara motiverat att begränsa sig till
samråd och informationsutbyte mellan berörda organ.

I riksprovplatslagen finns
bestämmelser om ett särskilt auktorisationsför-farande, där prövningen
uteslutande inriktas på om organet har kompetent personal och lämplig
utrustning. Lagen gör det dock inte möjligt att på detta sätt auktorisera
särskilda organ för att utföra officiell provtagning.

För närvarande övervägs ett förslag
att ändra riksprovplatslagen på så sätt att möjlighet öppnas för att meddela
auktorisation för officiell provning (jfr prop. 1981/82:121). Bakgrunden är ett
förslag från företagshälsovårdsutredningen att inom ramen för
riksprovplatslagstiftningen kunna skapa ett auktorisationssystem för
laboratorier pä arbetsmiljöområdet. Resultatet av dessa överväganden kan få
betydelse för frågan om hur auktorisationssyste-met för livsmedelskontrollen
skall utformas. Det ankommer på regeringen att besluta i dessa frågor.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över
förslagen till

1.
hälsoskyddslag,

2.
lag om ändring
i livsmedelslagen (1971:511).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

Prop. 1981/82:219 71

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1982-04-01

Närvarande:
f. d. justirierådet Petrén, regeringsrådet Delin, justifierådet Bengtsson.

Enligt lagrådet den 26 mars 1982 riilhandakommel
utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars 1982 har regeringen pä
hemställan av statsrådet Ahrland beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag lill

1. hälsoskyddslag,

2. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511).

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Christer Lindau.
Förslagen föranleder följande yttrande:

Förslaget
till hälsoskyddslag

Allmänna
synpunkter

Lagrådet:

Den föreslagna hälsoskyddslagen har i stora delar
karaktär av ramlag. Åtskilliga materiella detaljföreskrifter i
hälsovårdsstadgan har utmönstrats och avses, i den mån behov alltjämt
föreligger, bU ersatta av föreskrifter som skall meddelas av regeringen eller,
efter dess bemyndigande, av kommunerna. Kommunerna lämnas större frihet än
tidigare att meddela bestämmelser på hälsoskyddets område. Den statliga
kontroll som den nuvarande ordningen innebär blir i viss mån försvagad. Sålunda
kommer systemet med en normalhälsovårdsordning och underställning av lokala
hälsovårdsordningar (67 och 68 §§ hälsovårdsstadgan) att slopas, något som
framstår som diskutabelt bl. a. med tanke på att förslaget innebär att
frihetsstraff kan följa på överträdelse av lokala föreskrifter (jfr 23 § i
förslaget). Möjligheten till omprövning av kommunala bestämmelser är dessutom
begränsad, eftersom de endast kan angripas genom kommunalbesvär. Härrill kommer
att regeln i 65 § andra stycket hälsovårdsstadgan (jfr också 70 §), att genom
föreskrift i lokal hälsovårdsordning inte skall läggas onödigt tvång på
allmänheten eller annars göras obefogad inskränkning i den enskildes frihet,
saknar motsvarighet i förslaget.

Anförda förhållanden medför att
rättssäkerhetsfrågan påkallar särskild uppmärksamhet. Man får visserligen utgå
från att regeringens delegationsrätt och kommunernas befogenheter att meddela
föreskrifter utövas med

Prop.
1981/82:219 72

omdöme och utan atl oskäligt intrång görs i den enskildes
frihet. Det kan också framhållas att principen i 6 §, att skyldigheten att
vidta åtgärder mot sanitär olägenhet endast avser vad som skaligen kan krävas,
måste få betydelse även i fråga om innehållet av kommunala föreskrifter som
ålägger de enskilda sådana åtgärder. Helt tillfredsställande förefaller dock
inte den föreslagna ordningen. Uppenbarligen är det av väsentlig vikt att inte
genom lokala hälsoskyddsföreskrifter införs oskäliga restriktioner i
handlingsfriheten för allmänheten i stort eller för vissa kategorier av
enskilda. Lagrådet förordar att en motsvarighet till den nämnda regeln i 65 §
hälsovårdsstadgan intas i hälsoskyddslagen (jfr nedan vid 2 §). - Också i
övrigt framstår vissa regler i förslaget som tveksamma bl. a. från
rättssäkerhetssynpunkt, vilket föranlett ändringsförslag från lagrådets sida
(se särskilt vid 23 § nedan). Om de av lagrådet föreslagna jämkningarna i
lagtexten vidtas, synes förslaget i stort inte möta betänkligheter från de
synpunkter lagrådet har att beakta.

Lagrådet:

Paragrafens andra stycke innehåller
den viktiga definitionen av begreppet sanitär olägenhet. Den innebär såtillvida
ett avsteg från begreppets nuvarande innebörd att ett närmande sker till
regeltekniken i miljöskyddslagen (se avsnitt 2.5 i remissen). Detta framstår
också som välmotiverat. När det gäller att ange de störningar som faller inom
begreppet, avviker emellertid ordalagen från miljöskyddslagens formulering i
dess närmast motsvarande bestämmelse. Förevarande paragraf utesluter störning
som är "enbart riilfällig", vilket skall jämföras med uttrycket
"helt tillfällig" i 1 § första stycket 3 miljöskyddslagen. I vad mån
avsikten är att de olika uttryckssätten skall ange att skillnad skall
förefinnas i fråga om kravet på varaktighet för tillämplighet av den
föreliggande lagen och miljöskyddslagen framgår ej av motiveringen. Ej heller
framstår del som utan vidare klart att en sådan skillnad bör finnas. Anledning
att begagna olika uttryckssätt i de två lagarna synes därför ej förehgga. Det
förordas därför att i andra stycket uttrycket "enbart tillfällig"
utbytes mot orden "helt tillfällig".

Bengtsson är av skiljaktig mening
på sätt framgår av följande yttrande: . Enligt min mening är det diskutabelt,
om man ens bör utesluta tillfälliga störningar från begreppet sanitär
olägenhet. Del är en sak alt sådana störningar inte innefattar miljöfarlig
verksamhet; traditionellt faller de inte inom immissionernas område, och
miljöskyddslagens regler om tillstånd och kontroll kan synas passa mindre väl
för sådana fall. Det behöver emellertid inte innebära att man skall hålla
sådana företeelser utanför hälsoskyddslagens räckvidd. Det kan föreligga ett
behov av att förebygga helt tillfälliga förfaranden, när de medför fara för
människors hälsa - exempelvis en enstaka, men kraftig sprängning, som innebär
risk för hörselskador bland

Prop.
1981/82:219 73

personer i omgivningen. Några rationella skäl att låta
sådana störningar falla utanför lagstiftningens område är svåra att finna -
utom kanske att de inte är så vanligt förekommande. Att begreppet sanitär
olägenhet traditionellt inte ansetts tillämpligt på tillfälliga störningar kan
knappast åberopas i sammanhanget, eftersom definitionen ändå innebär en viss
ändring i gällande rätt. Genom undantaget för ringa störningar hindrar man, att
myndigheterna får syssla med rena bagateller. Jag förordar därför i första hand
alt orden "är enbart tillfällig" utgår ur andra stycket. I andra hand
ansluter jag mig till lagrådets ståndpunkt, att "enbart" bör ändras
till "helt".

2§ Lagrådet:

Under hänvisning till de allmänna
synpunkter på lagen som lagrådet ovan anfört förordar lagrådet att som ett
andra stycke i paragrafen tilläggs följande.

"Vid meddelande av kommunala föreskrifter till skydd
mot sanitära olägenheter skall tillses, att därigenom inte läggs onödigt tvång
på allmänheten eller annars görs obefogad inskränkning i den enskildes
frihet."

18 § Lagrådet:

Enligt tredje stycket får hälso-
och miljöskyddsnämnden förordna om rättelse på en enskild persons bekostnad så
snart denne underlåter att vidta åtgärd som åligger honom enligt den föreslagna
lagen eller med stöd därav meddelade bestämmelser, utan att förordnandet
föregåtts av något föreläggande. Detta avviker från vad som gäller enligt
jämförlig lagstiftning; inte ens i miljöskyddslagen, där betydligt allvarligare
olägenheter kan bli aktuella, har någon motsvarande bestämmelse getts (jfr 40 §
nämnda lag, se vidare t. ex. 17 § lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden
vid olovligt byggande m. m.). Något skäl för avvikelsen har inte anförts.
Visserligen kan del tänkas fall där brådskande rätlelseätgärder kan vara av
nöden, men med hänsyn till de föga preciserade förpliktelser som lagförslaget
innebär för de enskilda - en synpunkt som lagrådet återkomrrier till under 23 §
- framstår förslaget som alltför långtgående på denna punkt. Befogenheten alt
ingripa på angivet sätt bör i vart fall inskränkas, lämpligen till fall där
fara är i dröjsmål. Lagrådet förordar att tredje stycket får följande jämkade
lydelse:

"Underlåter någon att vidta en
åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt bestämmelser som har
meddelats med stöd av denna lag och efterkommer han inte miljö- och
hälsoskyddsnämndens föreläggande om

Prop.
1981/82:219 74

rättelse, får nämnden förordna om rättelse på hans
bekostnad. Är fara i dröjsmål, får sådant förordnande meddelas också utan
föregående föreläggande."

20 § Lagrådet:

Bestämmelsen i första stycket bör
ges en sådan formulering att den direkt utsäger att inskrivningsmyndigheten har
att göra anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken när miljö- och
hälsoskyddsnämnden begär det. Avsikten är, att prövningen av frågan huruvida
föreläggandet eller förbudet är av större betydelse och nämnden alltså är
berättigad begära att anteckning skall ske, inte skall ankomma pä
inskrivningsmyndigheten. Nämndens beslut om begäran om anteckning kan
emellertid överklagas genom förvaltningsbesvär.

Regeln i tredje stycket har sådant
samband med bestämmelserna i första stycket att den bör upptagas i detta
stycke.

Den i andra stycket stadgade
skyldigheten för nämnden att anmäla vissa förhållanden, som innebär att
anteckningen förlorat sin betydelse, bör avse även det fallet atl det
antecknade föreläggandet eller förbudet upphävts genom lagakraftvunnet beslut.

Med hänsyn till det anförda
förordas att bestämmelserna i förevarande paragraf ges följande lydelse.

"Om miljö- och
hälsoskyddsnämnden i fråga om en fastighet eller byggnad har meddelat
föreläggande eller förbud samt föreläggandet eller förbudet är av större
betydelse och förenat med ett vite som uppgår till minst ett basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring, får nämnden översända beslutet om
föreläggandet eller förbudet rill inskrivningsmyndigheten för anteckning i
fastighetsboken eller tomträttsboken. Har sådan anteckning skett gäller
föreläggandet eller förbudet mot ny ägare av egendomen. Utsatt vite gäller dock
inte mot ny ägare av egendomen, men nämnden får utsätta nytt vite för denne.

Har ett antecknat föreläggande
eller förbud upphävts genom lagakraftvunnet beslut eller har den åtgärd som
avses med föreläggandet vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet
förfallit, skall miljö- och hälsoskyddsnämnden, så snart den fått vetskap
därom, anmäla förhållandet till inskrivningsmyndigheten för anteckning i
fastighetsboken eller tomträttsboken. Om nämnden inte gör anmälan skall
länsstyrelsen på ansökan av egendomens ägare göra sådan anmälan."

Godtages lagrådets nedan vid 21 §
framförda förslag att den under angivna paragraf upptagna regeln skall utgå,
kan lämpligen andra stycket erhålla den sålunda ledigblivna beteckningen 21 §.
Därvid bör stadgandet inledas med orden:

"Har ett enligt 20 § antecknat föreläggande
.-.-.-.-."

Prop.
1981/82:219 75

21 §

Lagrådet:

Paragrafen hänvisar i visst fall
till rättegångsbalkens bestämmelser om verkan av att tvisteföremålet överlåtes
och om tredje mans deltagande i rättegång. Avsikten är enligt
specialmotiveringen att reglera ny ägares rätt atl inträda i den klagandes
ställe. Paragrafen avser emellertid situationen vid förvaltningsprocess mellan
enskild och myndighet. Det slår klart atl inte rättegångsbalkens regler i ämnet
här kan direkt tillämpas mer än i vissa delar, även frånsett att i reglerna
talas om käranden och svaranden i tvistemål (jfr t. ex. 13 kap. 7 § första
stycket RB). Det synes tveksamt, om man i lagtexten i förevarande paragraf
uttryckligen bör hänvisa till rättegångsbalkens regler. Att märka är att enligt
allmänna förvaltningsrättsliga principer den nye ägaren torde ha rätt alt utan
särskilt lagstöd inträda i besvärsprocessen i den situation man här haft i
sikte (jfr Westerberg, Allmän förvaltningsrätt, 3 uppl. 1978 s. 22 med där
anfört rättsfall). Någon hänvisning till rättegångsbalken har inte heller
skett i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande,
där 19-21 §§ avser en i viss mån liknande situation. Övervägande skäl talar för
att bestämmelsen i 21 § såsom obehövlig får utgå. Som anförts under 20 §, kan i
sä fall bestämmelsen i andra stycket av den paragrafen i stället erhålla
beteckningen 21 §.

23 § Lagrådet:

I bestämmelsen straffbeläggs
uppsåtliga och oaktsamma överträdelser av vissa stadganden i lagförslaget.
Delvis är dessa emellertid så allmänt hållna, atl en straffsankrionering i den
föreslagna utformningen knappast är förenlig med rättssäkerhetens krav. Till en
början gäller detta brott mot 6 §. Redan begreppet sanitär olägenhet är svårt
att precisera, och ännu svårare är det att klarlägga vilka åtgärder mot sådana
olägenheter som i oUka situarioner skaligen kan krävas. Någon lika allmänt
hållen straffsanktionerad regel förekommer inte i hälsovårdsstadgan och för
övrigt inte heller i miljöskyddslagen, som riktar sig mot liknande
förfaranden. Att märka är atl - i motsats rill vad som gäller enligt
hälsovårdsstadgan - fängelse ingår i straffskalan enligt lagförslaget.

Straffbestämmelsen synes i denna del inte kunna godtas.
Det är nödvändigt att precisera de förfaranden som förbjudes vid äventyr av
straffpåföljd. Visserligen utgör stadgandet en naturlig följd av den lagstiftningsteknik
som används i förslaget; men när det gäller straffpåföljder måste en annan
teknik tillgripas, om man inte vill avstå från att straffbelägga de aktuella
förfarandena. Lämpligen bör i stället en konkretisering ske av de sanitära
olägenheter som bestämmelsen riktar sig mot genom att man med

Prop.
1981/82:219 76

stöd av lagen meddelar en sådan föreskrift som avses i 8
kap. 7 § andra stycket regeringsformen.

Liknande invändningar kan riktas
mot straffsanktioneringen av de allmänt hållna reglerna i 7 § första stycket
och 9 § i lagförslaget. Även hänvisningen till 10 §, varigenom man bl. a.
skulle straffbelägga alt någon av oaktsamhet inte håller en byggnad, lokal
eller anläggning fri från ohyra, synes gå långt utöver bestämmelsens syfte.
Slutligen måste även 11 § första stycket anses alltför allmänt formulerat för
att bestämmelsen - i motsats fill vad som är fallet med den i sak helt
överensstämmande regeln i 57 § hälsovårdsstadgan -skulle straffsankrioneras.

Lagrådet förordar att första stycket i paragrafen får
följande lydelse:

"Till böter eller fängelse i
högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 7 §
andra stycket eller 12 § eller mot en föreskrift som meddelats med stöd av
denna lag. Till böter.-.-.-.-. 14§."

Bengtsson tillägger för sin del:
Enligt min mening kan det ifrågasättas, om det är helt förenligt med
regeringsformens principer om normgivningskom-petensen att - som här har skett
- föreskriva fängelse för överträdelse av föreskrift som meddelas med stöd av
lagen, såvitt gäller föreskrifter som kommun meddelar efter delegarion enligt
11 eller 13 §. Bestämmelsen i 8 kap. 7 § andra stycket regeringsformen synes ta
sikte på överträdelse av sådana föreskrifter som regeringen direkt beslutar -
inte sådana som kommun meddelar på grund av regeringens delegarion. (Jfr prop.
1973:90 s. 315, Holmberg-Stjernquist, Grundlagarna s. 273 f, G.
Petrén-Ragnemalm, Sveriges grundlagar s. 187 och H. Strömberg i
Förvaltningsrättslig tidskrift 1976 s. 57.) Regeringsformens delegationsregel i
8 kap. 11 § kan knappast anses syfta till att ge kommunen möjlighet ätt besluta
så strängt sanktionerade normer (jfr prop. 1973:90 s. 319 f). Visserligen
förekommer i en del andra lagar straffbud av det aktuella slaget, varvid en
delegarion till förvaltningsmyndighet förutsetts (se prop. 1981/82:94 s. 261,
där frågan mera ingående diskuteras). Men det är ett längre gående avsteg från
tanken bakom 8 kap. 7 § andra stycket att kommuner, med deras ofta skiftande
bedömning av olika hälsoskyddsfrågor, skall få motsvarande behörighet- och
detla utan att deras normbeslut underställs statlig myndighet. Även om det
anförda inte skulle motivera någon ändring i straffbestämmelsen i den aktuella
delen, bör det enligt min mening beaktas vid tillämpning av lagförslagets
delegationsregler.

Övergångsbestämmelserna

Lagrådet:

Om hälsovårdsnämnd före den 1 juli
1983 har meddelat föreskrifter enligt 70 § hälsovårdsstadgan eller har
meddelat föreläggande, förbud eller

Prop,
1981/82:219 77

rillstånd med stöd av stadgan, bör beslutet gälla som om
det meddelats med stöd av motsvarande bestämmelser i hälsoskyddslagen eller
livsmedelslagen. Lagrådet förordar att som punkt 2 i övergångsbestämmelserna
intages följande övergångsregel:

"I fråga om föreskrift enligt
70 § nämnda stadga samt med stöd av stadgan meddelat föreläggande, förbud eller
tillstånd skall så anses som om beslutet meddelats med stöd av motsvarande
bestämmelser i ny lag."

Lagförslaget ger ej något besked om vad som efter den 1
juli 1983 skall gälla beträffande de enligt hälsovårdsstadgan inrättade
hälsovårdsnämnderna fram till dess nästa kommunala val förrättats (jfr 3 kap.
5 § första stycket kommunallagen). Lämpligen bör de befintliga nämnderna
fortsätta alt fungera som miljö- och hälsoskyddsnämnder enligt den nya lagen.
Lagrådet förordaratt detta klargörs genom en som punkt 3 betecknad
övergångsregel av följande innehåll:

"De enligt hälsovårdsstadgan inrättade
hälsovårdsnämnderna skall fram till utgången av den mandattid som löper vid
lagens ikraftträdande fullgöra de uppgifter som enligt den nya lagen ankommer
på miljö- och hälsoskyddsnämnd."

Godtages lagrådets förslag skall den under punkt 2 i
förslaget upptagna regeln betecknas punkt 4.

Förslaget till lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Lagrådet:

Lagförslaget föranleder ej erinran.

Beträffande
ikraftträdandebestämmelsen hänvisas till vad lagrådet anfört vid
övergångsbestämmelserna till förslaget till hälsoskyddslag.

Prop.
1981/82:219 78

Utdrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-04-22

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson,
Wirtén, Andersson, Boo, Eliasson, Gustafsson, Elmstedl, Tilländer, Ahrland,
Molin

Föredragande: statsrådet Ahrland

Proposition med förslag till hälsoskyddslag, m. m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till

1.
hälsoskyddslag,

2.
lag om ändring
i livsmedelslagen (1971:511).

Föredraganden redogör för lagrådets
yttrande och anför följande beträffande förslaget till hälsoskyddslag.

Allmänna synpunkter

Lagrådet har framhållit att den
statliga kontroll som den nuvarande ordningen innebär i viss mån försvagas
genom förslaget. Lagrådet har här pekat på att systemet med en
normalhälsovårdsordning och underställning av lokala hälsovårdsordningar
slopas. Enligt lagrådet framstår detta som diskutabelt bl. a. med tanke på att
förslaget innebär att frihetsstraff kan följa på överträdelse av lokala
föreskrifter. Härtill kommer, påpekar lagrådet, att regeln i 65 § andra stycket
hälsovårdsstadgan att föreskrifter i lokala hälsovårdsordningar inte får lägga
onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogad inskränkning i den
enskildes frihet saknar motsvarighet i förslaget. Det anförda, framhåller
lagrådet, medför att rättssäkerhetsfrågan påkallar särskild uppmärksamhet.
Lagrådet utgår dock från att regeringens delegationsrätt och kommunernas
befogenhet att meddela föreskrifter utövas med omdöme och utan att oskäligt
intrång görs i den enskildes frihet

' Beslut om lagrädsremiss fattal vid regeringssammanträde
den 25 mars 1982.

samt atl skälighetsprincipen i 6 § måste få betydelse även
beträffande kommunala föreskrifter.

Lagrådet förordar att en
motsvarighet till den nämnda regeln i 65 § hälsovårdsstadgan tas in som ett
andra stycke i 2 § samt att 23 § ändras så, atl de allmänt hållna reglerna inte
straffsanktioneras.

För egen del anser jag att lagrådet
har något överdrivit riskerna med den föreslagna ordningen. Enligt 13 §
lagförslaget får regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, en kommun
meddela ytterligare föreskrifter till skydd mot sanitära olägenheter. - Också
dessa föreskrifter skall utformas så, att skyldigheten att vidta åtgärder mot
sanitär olägenhet föreligger endast i de fall åtgärder skaligen kan krävas. -
Regeringens befogenheter är således i princip oförändrade i förhållande till
vad som f. n. gäller. Däremot vidgas i förslaget kommunernas möjligheter att
meddela föreskrifter. Regeringen avgör emellertid i vilka frågor som kommunerna
skall ha rätt att meddela ytterligare föreskrifter rill skydd mot sanitära
olägenheter. Regeringen kan härvid begränsa bemyndigandet på det sätt som
regeringen finner lämpligt. Nuvarande system med en normalhälsovårdsordning och
lokala hälsovårdsordningar, som fastställs av länsstyrelsen, innebär dock en
fastare statlig styrning än den nu föreslagna ordningen. Denna vidgade
befogenhet för kommunerna har, såsom jag framhållit i den allmänna
mofiveringen, varit ett av syftena med den nya lagsriftningen. Principen att ge
kommunerna ökande befogenheter har under senare år klart uttalats i ett flertal
proposirioner som antagits av riksdagen. En sådan strävan har också präglat
nyare lagstiftning. Denna utveckling behöver inte stå i strid mot kravet på att
slå vakt om den enskildes rättssäkerhet. En garanri för den enskildes
rättssäkerhet innebär möjligheten att få beslut prövade i högre instans. Denna
har dock ofta av olika skäl begränsade möjligheter att ändra eller upphäva
beslut som kan inkräkta på den enskildes rättssäkerhet. Genom det av lagrådet
föreslagna tillägget vidgas besvärsinstansernas möjligheter i detta avseende något.
Jag vill av dessa skäl inte motsätta mig lagrådets förslag att en motsvarighet
rill bestämmelsen i 65 § andra stycket hälsovårdsstadgan tas in som ett andra
stycke i 2 § av den föreslagna hälsoskyddslagen. Som jag strax skall redogöra
för, föreslår jag också att 23 § ändras på det sätt som lagrådet har förordat.
Lagrådet har förklarat att om dessa ändringar görs möter förslaget i stort inte
betänkligheter från de synpunkter som lagrådet har att beakta. Härtill kommer
att jag även avser att förorda att fängelse som påföljd utmönstras ur
lagförslaget, vilket ytterligare torde tillgodose lagrådets önskemål beträffande
lagens utformning.

1 §

Jag delar lagrådets uppfattning att
uttrycket "enbart fillfällig" i paragrafens andra stycke bör bytas
ut mot orden "helt tillfällig".

Prop.
1981/82:219 80

2§

Lagrådets förslag i denna del har
jag kommenterat under rubriken allmänna synpunkter.

18 §

Jag har i sak inte någon erinran
mot att lagtexten ändras på det sätt som lagrådet föreslagit. Jag föreslår dock
att orden "Är fara i dröjsmål" i lagrådets förslag byts ut mot
"I brådskande fall". Detta uttryck är lättare att förstå och används
dessutom i paragrafens första stycke.

20 §

Såsom lagrådet har framhållit är
avsikten med bestämmelsen i paragrafens första stycke att prövningen av frågan
huruvida ett föreläggande eller förbud är av större betydelse skall ankomma
endast på miljö- och hälsoskyddsnämnden och således inte på
inskrivningsmyndigheten. Jag delar därför lagrådels uppfattning att
bestämmelsen blir tydligare om den formuleras så att den direkt utsäger att
inskrivningsmyndigheten har att görai anteckning i fastighetsboken eller
tomträttsboken när miljö- och hälsoskyddsnämnden begär det.

Jag kan också instämma i lagrådets uppfattning att regeln
i paragrafens tredje stycke har ett sådant samband med bestämmelserna i första
stycket att den bör upptas i detta stycke.

Jag har inte heller någon erinran
mot att paragrafens andra stycke kompletteras på det sätt som lagrådet har
föreslagit. Vissa mindre, redaktionella ändringar bör dock göras i lagrådets
förslag.

21 §

Lagrådet har föreslagit att
bestämmelsen utgår såsom obehövlig, eftersom en ny ägare enligt allmänna
förvaltningsrättsliga principer torde ha rätt att utan särskilt lagstöd träda
in i besvärsprocessen i den situation man här har haft i sikte. Jag delar
lagrådets uppfattning, att en särskild bestämmelse inte behövs för att
tillförsäkra en ny ägare rätten att träda in i besvärsprocessen. Specialmotiveringen
i lagrådsremissen har emellertid på denna punkt fått en något missvisande
utformning. Bestämmelsen tar nämligen inte främst sikte på en ny ägares rätt
att träda in i besvärsprocessen utan hans skyldighet att på yrkande av
motparten - miljö- och hälsoskyddsnämnden - inträda som part i rättegången. En
sådan regel förhindrar möjligheten att fördröja ett ärende genom att överlåta
fastigheten till en ny ägare. Skyldigheten för den nye ägaren att träda in i
processen torde inte kunna grundas på allmänna förvaltningsrättsliga principer.
I sitt yttrande över förslaget till bostadssane-

Prop.
1981/82:219 81

ringslag fann lagrådet alt en motsvarande regel var
nödvändig (prop. 1973:22, s. 125-126). Med hänsyn lill det anförda förordar jag
att bestämmelsen i 21 § kvarstår.

23 §

Lagrådet har pekat på att vissa av
de regler som straffsanktionerats i förevarande paragraf är så allmänt hållna,
atl en straffsankrionering i den föreslagna utformningen knappast är förenlig
med rättssäkerhetens krav. Lagrådet har därför föreslagit alt dessa regler
utmönstras ur paragrafen.

För egen del vill jag påpeka att det huvudsakliga syftet
med att straffbelägga uppsåtliga oaktsamma överträdelser av de aktuella
reglerna varit att markera den skärpta syn man numera har på den här typen av
brottslighet. Delta synsätt har under senare år kommit till uttryck i
författningar inom angränsande områden, bl. a. genom ändringar i 13 kap.
brottsbalken och i miljöskyddslagen (1969:387). Också förslaget att införa
fängelse i straffskalan är ett utslag av detta skärpta synsätt. En naturlig
följd av den lagsriftningsteknik som används i förslaget är att bestämmelserna
i lagen med nödvändighet blir allmänt hållna. Atl straffbelägga sådana bestämmelser
kan dock, såsom lagrådet påpekat, innebära vissa risker för den enskildes
rättssäkerhet. Vid en avvägning mellan här motstående intressen måste hänsynen
till rättssäkerheten väga tyngst. Jag kan därför ansluta mig till
uppfattningen, att de av lagrådet påpekade stadgandena inte bör vara
straffsanktionerade. De kvarvarande straffbelagda bestämmelserna är av sådan
art, att det kan ifrågasättas om överträdelse av dem bör kunna straffas med
fängelse. Vidare kan det vara tveksamt om bestämmelser som meddelas av en
kommun bör vara straffsanktionerade med fängelse. Jag anser därför att fängelse
som påföljd inte bör stå kvar i paragrafen.

Den nu föreslagna ändringen behöver inte innebära att
lagstiftningen härigenom blir mindre effektiv. Liksom hittills torde det vara
lämpligt att komma till rätta med störande verksamheter genom att nämnden först
ger råd och anvisningar om de åtgärder som behöver vidtas. Skulle detla inte
leda rill önskat resultat bör nämnden ingripa med förelägganden eller förbud, i
förekommande fall förenade med vite. Med en sådan ordning får ett direkt
straffbeläggande av olika förfaranden mindre betydelse för lagstiftningens
effektivitet. Vidare kan, som lagrådet har framhållit, i de fall det finns ett
behov av det, straffvärda förfaranden i stället straffbeläggas genom att sädana
föreskrifter som avses i 8 kap. 7 § andra stycket regeringsformen meddelas med
stöd av lagen. Slufligen gäller att de verkligt straffvärda fallen torde kunna
beivras enligt brottsbalken eller miljöskyddslagen.

Jag har ingen erinran mot lagrådets förslag till ny
lydelse av paragrafen. En mindre redaktionell ändring av paragrafen behöver
dock göras som följd av att fängelse föreslås utgå som påföljd.

6 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 219

Prop. 1981/82:219 82

Övergångsbestämmelserna

Jag biträder lagrådets förslag att
övergångsbestämmelserna bör kompletteras med ytterligare två punkter. Jag
föreslår dock alt de nya punkterna får en något annorlunda språklig utformning
än den som lagrådet har föreslagit.

Övrigt Vissa redaktionella ändringar har gjorts i
12 och 16 §§.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet
granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att antaga de
förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1981/82:219 83

Bilaga 1

Sammanfattning av utredningens förslag

Inledning

Under de senaste decennierna har en
rad olika åtgärder vidtagits i Sverige för att förbättra den miljö i vilken
människorna lever. Det finns olika anledningar härtill men en är den ökade
uppmärksamhet som riktats mot olika yttre faktorer som har påverkat och som
påverkar såväl människors hälsa som miljö. De nuvarande hälsovårdsnämnderna har
härigenom fått allt fler uppgifter.

Ett flertal olika författningar
reglerar hälsovårdsnämndernas arbete för att skydda människans hälsa. Utöver
hälsovårdsstadgan finns sålunda lagstiftning avseende miljöskydd och skydd mot
hälso- och miljöfarliga varor, livsmedelshygien, yrkeshygien, smittskydd och
djurskydd m. m.

Hälsovårdsstadgeulredningen, HSU,
har haft i uppdrag att göra en allmän översyn av hälsovårdsstadgan (1958:663).

Allmänna förutsättningar m. m.

HSU har som allmänna
förutsättningar (avsnitt 3) i sitt arbete haft dels samhällsutvecklingen med
dess risker för miljön och för den enskilde, dels kommunernas förbättrade
möjligheter att klara olika uppgifter inom omgivningshygienen och dels
betydelsen av atl den framtida nämnden får möjlighet att aktivt delta i främst
det kommunala planeringsarbetet. HSU har förutsatt att nämnden kommer att bli
lokal tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagen.

HSU har gjort en bedömning av
framtidsperspektivet (avsnitt 3.1) varvid HSU har konstaterat att mycket har
gjorts för att förbättra människans livsmiljö men att mycket ännu återstår. I
detta sammanhang kan nämnas störningar från motorfordon och kontroll av kemiska
ämnen i allmänhet. Vidare bör i detta sammanhang framhållas att när de mest
påtagliga kända olägenheterna har minskals kommer nästa steg alt kosta mer i
relation till resultaten än tidigare steg har gjort. Prioriteringen blir dä
viktigare än tidigare och detta kommer alt ställa större krav än hittills på s.
k. kostnads/nyttaanalys som underlag för allmänna riktlinjer och för enskilda
beslut.

HSU har begränsat sitt arbete till
att omfatta "allmän hälsovård" (avsnitt 6.1.1). Därmed har HSU inte
behandlat frågor om sjukvård eller individuell hälsovård. "Allmän
hälsovård" är ett begrepp med hävd. Ordet "vård" kopplas
emellertid ofta till sjukvård, men målsättningen för hälsovårdsarbe-

Prop.
1981/82:219 84

tet är att skydda individernas hälsa så att sjukdom inte
uppstår. Eftersom det inte är fråga om vård utan om förebyggande åtgärder
föreslår HSU att begreppet "allmän hälsovård" byts ut mot "hälsoskydd".
Delta uttryck markerar även att nämnden har att arbeta aktivt i förbyggande
syfte.

HSU föreslår, för att betona
miljöfrågornas ökade betydelse i nämndens arbete, miljö- och hälsoskyddsnämnd
som ny benämning på nämnden (avsniu 8.14).

HSU föreslår atl den nya
författningen skall bestå av en ramlag, hälsoskyddslagen, och en
tillämpningsförordning, hälsoskyddsförordningen. HSU föreslår också att
förvaltningsmyndighet och i vissa fall kommun efter regeringsbemyndigande skall
få meddela ytterligare föreskrifter. Härigenom faller behovet av
normalhälsovårdsordning och lokala hälsovårdsordningar bort. Såväl
författningen som nämnda föreskrifter förutsätts kompletterade med allmänna råd
utfärdade av centrala förvaltningsmyndigheter.

HSU har också studerat begreppet
"sanitär olägenhet" (avsnitt 6.1.2). Denna studie har lett till att
HSU inte föreslår förändring av begreppet eftersom andra uttryck inte belyser
sakförhållandena på ett bättre sätt. HSU har funnit det nödvändigt att
begreppet "sanitär olägenhet" är flexibelt med hänsyn till att nya
förhållanden ständigt uppkommer på det omgivningshygieniska området. I lagen
har föreslagits en definition av begreppet. Där sägs att med sanitär olägenhet
avses sådan ej tillfällig störning som kan medföra olägenhet av någon betydelse
för människors hälsa.

Lagen syftar till att undanröja det
som kallas sanitär olägenhet. Det är därför nödvändigt att lagen blir
tillämplig på olika förhållanden. HSU föreslår att hälsoskyddslagen i allt
väsentligt skall gälla i hela riket (avsnitt 8.11). HSU anser inte att det
behövs särbestämmelser för hälsovårdstätorl (avsnitt 8.9) eller för
försvarsmakten (avsnitt 8.12).

HSU:s uppdrag har även omfattat
samordning mellan den föreslagna författningen och miljöskyddslagen. I detta
avseende har HSU funnit att gränsdragningsproblemen mellan dessa författningar
i stort kommer all försvinna om miljö- och hälsoskyddsnämnden blir lokal
tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagen (avsnitt 4).

Planering m. in.

HSU har bedömt frågan om miljö- och
hälsoskyddsnämndens medverkan i planeringen som mycket betydelsefull (avsnitt
5.1). Anledningen härtill är inte endast att nämnden skall ha möjlighet att
bevaka miljö- och hälsoskyddsaspekter i planeringen utan även att nämnden i
planeringsarbetet aktivt skall kunna verka för en god livsmiljö. Nämnden bör
genom sin kunskap se till att underlaget breddas inför slutliga
ställningstaganden. Genom en sådan aktiv insats får nämnden möjlighet alt
medverka till alt förebygga eventuella misstag i planeringen, som senare kan
visa sig svära och dyrbara att rätta lill. HSU har därför betonat
angelägenheten av att miljö- och hälsoskyddsnämnd

Prop.
1981/82:219 85

och dess förvaltning i ökad utsträckning och på ett tidigt
stadium engageras i den fysiska planeringen. HSU:s förslag syftar också lill
alt ge nämnden bättre möjligheter att delta i planeringen. I hälsoskyddslagen
har detla kommit till uttryck genom att det i lagens första paragraf sägs att
kommun vid sin planering skall verka för att hälsoskyddet förbättras. HSU har
angivit exempel pä hur kommunal miljöplanering kan genomföras.

I HSU:s direktiv har framhållits atl HSU bör överväga
möjlighet för nämnden alt ingripa med förbud redan mot planerad verksamhet som
nämnden förutser kan komma atl medföra ölägenheter sedan verksamheten startats
(avsnitt 5.2). HSU har i delta avseende konstaterat att miljöfarlig verksamhet
regleras genom förprövning enligt miljöskyddslagen. Detta minskar behovet av
ett förprövningsförfarande enligt hälsoskyddslagen. En stor del av den
verksamhet som kan tänkas bli störande har ofta i något skede samband med
byggande för vilket det regelmässigt fordras byggnadslov. HSU föreslår därför
att byggnadsnämnd vid prövning av byggnadslov skall tillse att företaget inte
strider mot hälsoskyddslagen. Härutöver bör miljö-och hälsoskyddsnämnds
medverkan i samhällsplaneringen medföra att nämnden i många fall kan ingripa
med råd och anvisningar innan en verksamhet startats. Det sagda medför enligt
HSU:s mening att motiven för införande av formell möjlighet att ingripa med
förbud mot planerad verksamhet är svaga. Härtill kommer att införandet av sådan
möjlighet även skulle fordra någon form av anmälningsförfarande, vilket skulle
innebära ell administrativt merarbete för såväl enskilda som myndigheter.

Bostäder

När det gäller bostäder (avsnitt
8.1) föreslås atl de nuvarande föreskrifterna rörande sanitära förhållanden i
bostäder i huvudsak bibehålls i hälsoskyddsförfattningen.

HSU föreslår vidare att om bostadslägenhet enligt vad
därom är särskilt föreskrivet har försetts med eller fått tillgång till
anordning för värme, vatten, belysning, avlopp, hygien och matlagning, skall
utöver vad som gäller om sanitär olägenhet anordningarna hållas i sådant skick
alt de är brukbara för avsett ändamål. De bostadslägenheter som berörs är de
som har upprustats med stöd av åläggande enligt bostadssaneringslagen eller
hyreslagen eller som har uppförts i enlighet med byggnadsstadgans föreskrifter
om nybyggnad.

Föreskrifter om återkommande
bostadsinspektion har inte tagits med i förslaget. Kommunerna bör nämligen
enligt HSU:s uppfattning själva få avgöra i vilken omfattning sådan inspektion
skall ske.

Samlingslokal m. m.

HSU föreslår att miljö- och
hälsoskyddsnämnds hygieniska tillsyn enligt hälsoskyddslagen beträffande
samlingslokal m.m. (avsnitt 8.2) utökas från

Prop.
1981/82:219 86

vad som nu gäller till att omfatta även skolor, barnhem,
barnkolonier, elevhem, vårdanstalter, allmänna häkten m. m.

HSU föreslår även att den som ämnar
driva hotell, pensionat eller liknande rörelse där tillfällig bostad
yrkesmässigt tillhandahålls allmänheten kan bli skyldig alt enligt föreskrifter
som meddelas av regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen
bestämmer underrätta miljö- och hälsoskyddsnämnden härom.

Om lokal och annan anläggning för bad och hygienisk
behandling m. m.

HSU föreslår (avsnitt 8.3) atl
badanläggning som utnyttjas av allmänheten eller som tillhandahålls ett större
antal människor, frisersalong och annan lokal i vilken allmänheten yrkesmässigt
erhåller hygienisk behandling skall vara av sådan beskaffenhet och skötas så
all sanitär olägenhet inte uppstår för dem som vistas där.

HSU föreslär också att kontroll av
sådana badanläggningar som nyss nämnts skall av miljö- och hälsoskyddsnämnden
ske stickprovsvis. Kostnaden för denna kontroll bör betalas av den som äger
eller driver anläggningen.

Den som avser att driva
sportanläggning, badanläggning, strandbad och annan anläggning som är upplåten
för allmänheten eller som annars utnyttjas av ett större antal människor, eller
lokal där hygienisk behandling yrkesmässigt tillhandahålls allmänheten föreslås
vara skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller förvaltningsmyndighet
som regeringen bestämmer underrätta miljö- och hälsoskyddsnämnd härom.

Vattenförsörjning och vattenkontroll

HSU föreslär (avsnitt 8.4) att
konsumtionsvattenkontrollen, utöver den egen-kontroll som vatlendistributörerna
själva har, i likhet med livsmedelskontrollen skall utföras av miljö- och
hälsoskyddsnämnd i form av offentlig stickprovskontroll. Kostnaden för nämndens
provtagning bör ersättas av huvudmannen eller ägaren av vattenverket. Frågan om
i vilken lagstiftning kontrollen av dricksvatten skall placeras bör enligt
HSU:s uppfattning anstå till dess ytterligare fömtsättningar klarlagts genom
bl. a. pågående labora-lorieutredningar. HSU har med hänsyn till sambandet
mellan lagstiftning och tillsynsmyndighet lämnat frågan om central tillsyn
beträffande vattenkontrollen öppen.

Åtgärder mot vattenförorening, omhändertagande av
avloppsvatten samt om klosett och urinoar

HSU föreslår (avsnitt 8.5) att
avloppsvattenkontrollen skall ske på nuvarande sätt men att vissa
avloppsanläggningar inte får inrättas utan

Prop. 1981/82:219 87

särskilt tillstånd av miljö- och hälsoskyddsnämnd. HSU
föreslår också att regeringen får meddela föreskrifter om att vissa slag av
toaletter inte får anordnas utan särskilt tillstånd. Regeringen föreslås få
överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sådana
föreskrifter.

Hållande av djur

HSU föreslår (avsnitt 8.6) att en
generell bestämmelse bibehålls som i stort reglerar djurhållning, hållande
såväl av sällskapsdjur som av husdjur, så alt sanitär olägenhet inte uppstår.
Vidare föreslås tillståndstvång för anläggande av hundgårdar samt för hållande
av nötkreatur, häst, get, svin, pälsdjur, fjäderfä och orm inom stads- eller
byggnadsplanelagt område. HSU föreslår också att kommun får föreskriva
tillstånd för hållande av andra djur inom sådant område som nyss sagts om det
är påkallat från hälsoskyddssynpunkt.

HSU föreslår att nuvarande
fortlöpande djurskyddsinspektion utmönstras ur anvisningarna för djurskyddstillsynen.
Kommunerna bör enligt HSU:s uppfattning själva få avgöra i vilken omfattning
sådan inspektion skall ske. Härutöver föreslås inspektionen ersatt av ökad
information rill allmänheten, polisen, veterinärer, seminpersonal och övriga
kategorier som kan tänkas uppmärksamma fall av misskötsel av djur. HSU
förutsätter att anmälan lill miljö- och hälsoskyddsnämnd sker i de fall där
djur missköts.

HSU föreslår vidare att allmänna
velerinärinslruktionen ändras så att distriktsveterinär blir skyldig alt biträda
miljö- och hälsoskyddsnämnd i djurskyddsfrågor.

Åtgärder mot ohyra, råttor och möss

De nuvarande bestämmelserna
föreslås (avsnitt 8.8) få en generell inriktning så att åtgärder skall vidtas
mot i princip alla skadedjur om de vållar sanitär olägenhet.

HSU föreslår vidare att om det är
av särskild betydelse med hänsyn till hälsoskyddet åtgärder skall vidtas genom
kommunens försorg för att bekämpa skadedjur.

Tillsyn

Tillsyn (avsnitt 7) enligt
hälsoskyddslagen bör enligt HSU:s förslag utövas lokalt av miljö- och
hälsoskyddsnämnd, regionalt av länsstyrelse och centralt av socialstyrelsen och
statens naturvårdsverk.

Miljö- och hälsoskyddsnämndens personal

HSU har studerat frågan angående
personal vid miljö- och hälsoskyddsnämnderna (avsnitt 8.13). HSU har därvid
intagit ståndpunkten att varje

Prop.
1981/82:219 88

nämnd själv bör avgöra i vilken utsträckning det erfordras
medicinskt, tekniskt, juridiskt eller administrativt beslutsunderlag. Den
föreslagna hälsoskyddslagen innehåller därför inte några bestämmelser om vilken
typ av personal som skall anställas hos nämnderna.

Årsberättelse

HSU föreslår (avsnitt 8,15) inte
någon motsvarighet till de nuvarande föreskrifterna om årsberättelse. HSU anser
att för tillsynen nödvändiga uppgifter kan erhållas efter anfordran därom.

Tvångsmedel

HSU föreslår (avsnitt 8.16) att
nuvarande föreskrifter rörande föreläggande, förbud och vite i huvudsak
överförs till hälsoskyddsförfattningen.

HSU föreslår vidare beträffande miljö-
och hälsoskyddsnämnds föreläggande och förbud som rör fastighet som avses i
bosladssaneringslagen och i vilket förordnats om vite som uppgår till minst ett
basbelopp att anmälan skall ske till inskrivningsmyndighet för anteckning i
fastighets- eller tomträttsbok.

HSU föreslår också alt
länsstyrelsen hädanefter beslutar om uttagande av förfallet vite enligt
hälsoskyddslagen.

Reglering av tomgångskörning av motorfordon

Enligt HSU:s förslag upphör den
nuvarande normalhälsovårdsordningen att gälla. I den finns föreskrifter om
tomgångskörning. Dessa föreskrifter bör enligt HSU:s mening överföras till
annan lagstiftning. HSU föreslår (avsnitt 8.17) därför att i lagen med
bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer
tas in dels ett bemyndigande för regeringen att meddela foreskrifter om
tomgångskörning av motordrivet fordon, dels ett bemyndigande för regeringen att
i sin tur överlåta åt kommun att meddela lokala föreskrifter om
tomgångskörning.

Prop. 1981/82:219 89

Bilaga 2

Huvuddragen i gällande hälsovårdsstadga

Tillkomst in. ni.

Nuvarande hälsovårdsstadga
(1958:663)', som ersatte 1919 års hälsovårdsstadga, trädde i kraft den 1
januari 1960, Till grund för stadgan ligger ett betänkande (SOU 1953:31) av
1948 års hälsovårdsstadgekommilté och proposition nr B 46 år 1958 med förslag
till ny hälsovårdsstadga.

Hälsovårdsstadgan är indelad i 15
kapitel. Där finns bestämmelser om hälsovårdsnämnd, bostad, samlingslokal,
hotell och pensionat, badinrättning, frisersalong, lokal för hygienisk
behandling, vattenförsörjning och vattenundersökning, åtgärder mot vatten- och
luftförorening m. m., klosett och urinoar, hållande av djur, anläggning och
upplag för industriell verksamhet m. m., hälsovårdsordning, hälsovårdskontroll
samt om ansvar och besvär.

Hälsovårdsstadgans bestämmelser
kan, med utgångspunkt i av Kungl. Maj:t senast den 8 oktober 1971 fastställd
normalhälsovårdsordning (1971:761), kompletteras med föreskrifter utfärdade i
lokal hälsovårdsordning. Detta har även skett i samtliga kommuner.

Hälsovårdsstadgan har sedan sin
tillkomst ändrats vid flera tillfällen. En betydelsefull ändring gjordes år
1969 i samband med miljöskyddslagens tillkomst, då stadgans tillämpningsområde
avseende hälsovårdsnämnds åtgärder för alt motverka vattenförorening
kompletterades till att avse även luftförorening, buller och andra sådana
störningar. I samband med den nya livsmedelslagstiftningen år 1971 skärptes
bestämmelserna beträffande kommunernas skyldighet att anställa
hälsovårdsinspektör. Vidare ändrades år 1977 en del bestämmelser av
huvudsakligen organisatorisk art för att överensstämma med de nya
bestämmelserna i kommunallagen (1977:179). Sistnämnda ändringar har till syfte
att minska den statliga styrningen och detaljkontrollen av bl. a.
hälsovårdsnämnden.

Allmänt

Ett grundläggande begrepp i
hälsovårdsstadgan är sanitär olägenhet. I förarbetena till stadgan (SOU 1953:31
s. 72) angavs all begreppet anses omfatta alla yttre faktorer av någon
betydenhet, som inte är av blott tillfällig natur och som kan inverka menligt i
såväl fysiskt som psykiskt hänseende på en normal människas hälsotillstånd.
Departementschefen anslöt sig i prop. (B 46:1958 s. 133) till ny
hälsovårdsstadga till vad hälsovårdsstadgekommittén uttalat lill belysning av
begreppet sanitär olägenhet.

' I de fall där endast årtal och nummer anges avses SFS.

Prop. 1981/82:219 90

I nästan samtliga avsnitt i stadgan
återfinns bestämmelser med innebörd att olika anordningar skall vara så
utförda, underhållas och skötas att sanitär olägenhet inte uppstår.

1 stadgan nämns inte uttryckligen
alt hälsovårdsnämnd skall göra överväganden av ekonomisk eller teknisk art vid
krav på åtgärder mot sanitär olägenhet.

Tillämpningsområde

Hälsovårdsstadgans bestämmelser är
tillämpliga i hela riket. Det förekommer emellertid vissa strängare
föreskrifter, som gäller sanitära förhållanden inom tätortsbebyggelse. Detta
har kommit till uttryck i regler avseende hälsovårdstätort, varmed menas område
för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts (5 §). Bestämmelserna
rörande hälsovårdstätort kan genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning utvidgas
till alt omfatta även annat område utanför sådan ort (2 §
normalhälsovårdsordningen). Stadgan äger inte utan särskilt förordnande
tillämpning inom försvarsmakten (6 §).

Kommunens skyldigheter

Kommunen ansvarar för den allmänna
hälsovården inom kommunen (1 §). Det innebär att det åligger kommunen att
bevilja anslag till den verksamhet, som erfordras för tillsynen över allmän
hälsovård. I kommunen skall det finnas en hälsovårdsnämnd, som har att utöva
det närmaste inseendet över den allmänna hälsovården inom kommunen (2 §).

Hälsovårdsnämnd

Hälsovårdsnämnd skall ägna
uppmärksamhet åt den allmänna utvecklingen inom kommunen i hälsovårdshänseende
och verka för en förbättrad hälsovård. Ledamöter och suppleanter i nämnden
väljs av kommunfullmäktige (7 §). För att biträda nämnden i tillsynen över den
allmänna hälsovården skall det i stad med minst 40 000 invånare finnas en eller
flera stadsläkare. Om del anses erforderligt skall sådan eller motsvarande
läkare finnas i kommun med minst 15 000 invånare (14 §).

Härutöver skall varje
hälsovårdsnämnd biträdas av en eller flera hälsovårdsinspektörer med särskild
utbildning. Undantag i detta avseende kan medges av regeringen. Det åligger
nämnden att årligen upprätta en berättelse angående det allmänna hälsotillståndet
i kommunen (13 §).

Hälsovårdskontroll

I sin verksamhet äger
hälsovårdsnämnd meddela de föreskrifter, förelägganden eller förbud som behövs
för att förebygga eller undanröja sanitär

Prop.
1981/82:219 91

olägenhet (70, 71, 72§§). Föreläggande eller förbud får
förenas med vite (75 §). Nämnden äger också låta vidta åtgärd på den
försumliges bekostnad (75 § 2 st.). Nämnden kan i fall där så är nödvändigt
begära handräckning av polismyndighet (80 §). Bland nämndens åligganden finns
skyldighet att inom hälsovärdstätort utföra återkommande besiktning av
bostäder, samlingslokaler m. m. (76 §). I ärenden av byggnadsteknisk art skall
hälsovårdsnämnd bereda byggnadsnämnd tillfälle att yttra sig (74 §).

Hälsovårdsnämnd får kalla var och en som bor eller
uppehåller sig inom kommunen till inställelse inför nämnden. I kallelsen får
nämnden föreskriva vite (78 §).

Bostad

Bestämmelserna rörande bostad finns
i 3 kap. hälsovårdsstadgan. Det huvudsakliga innehållet i bostadskapitlet
utgörs av relativt detaljerade anvisningar om hur en bostad skall vara anordnad
för undvikande av sanitär olägenhet. Anvisningarna innehåller de minimikrav som
skall ställas på bostäder i sanitärt hänseende. Hälsovårdsnämnds ingripande när
det gäller bosläder är enbart grundade på sanitära skäl.

Del stadgas att bostad skall
brukas, skötas och underhällas så att sanitär olägenhet inte uppstår för den
som uppehåller sig där (15, 20 och 21 §§). Detta gäller emellertid inte alla
bostäder. Vad beträffar fritidsbostäder, som är avsedda att användas som bostad
endast under viss årsrid eller eljest i begränsad omfattning, kan de trots
brister godtas för sitt ändamål (22 §).

Samlingslokal, hotell, pensionat m. m.

Gemensamt för rubricerade lokaler,
liksom för bostäder, är att de skall vara så anordnade och skötas så att
sanitär olägenhet inte uppstår (23,24 §§). Härutöver finns bestämmelser om
vissa minimikrav, vilka måste uppfyllas för alt lokalerna skall fä användas för
sitt ändamål.

Lokal och annan anläggning för bad och hygienisk
behandling

Även dessa lokaler eller
anläggningar är reglerade med hänsyn till krav på sanitär beskaffenhet och
skötsel. När det gäller vatten i badbassäng skall det vara av
tillfredsställande beskaffenhet (25 §).

Frisersalong och annan lokal där allmänheten yrkesmässigt
får hygienisk behandling får inte användas som bostad eller annat för
verksamheten främmande ändamål (27 §). Den som sysslar med hygienisk behandling
skall iaktta renlighet och hålla redskap och utrustning rena och i gott stånd
(28§).

Prop.
1981/82:219 92

Valtenjörsörjning och vattenundersökning

I bostadslägenhet skall del finnas
lätt tillgång till vatten i erforderlig mängd och av tillfredställande
beskaffenhet till dryck, matlagning och för andra hushållsändamål (19 §).

I avsnittet om vattenförsörjning
och vattenundersökning ges riktlinjer för erhållande av tjänligt
hushållsvatten. Allmänt sägs att vatten, som skall användas till dryck,
matlagning eller annan beredning av livsmedel samt övriga hushållsändamål m.
m., inte får förorenas (31 §). Vatten som inom hälsovårdstätort tillhandahålls
allmänheten skall undersökas såväl fysika-liskt-kemiskl som bakteriologiskt.
Länsstyrelsen kan förordna om sådan undersökning av vatten även utom
hälsovårdstätort. Länsstyrelsen kan vidare förordna om undersökning av vatten
vilket genom vattenledning, som inte ingår i allmän anläggning, tillhandahålls
flera hushåll eller eljest i större omfattning (32 §). Den som är eller kan
antas vara behäftad med smitta eller sjukdom, som kan överföras genom vatten
till andra människor, får inte arbeta vid anläggning för rening av vatten som
skall användas som dryck m. m. (37 §).

Särskilda åtgärder mot vatten- och luftföroreningar in.
in.

Hälsovårdsnämnds ingripande mot
miljöstörningar sker ofta med stöd av den bestämmelse som föreskriver att
nämnden skall tillse att åtgärder vidtas för att motverka vattenförorening,
luftförorening, buller och andra sådana störningar inom kommunen (38 §). Även
statens naturvårdsverk och länsstyrelse utövar enligt miljöskyddslagen tillsyn
till skydd mot dylika störningar.

För att avleda spillvatten och
annan flytande orenlighet och dagvatten samt för rening av avloppsvatten skall
åtgärder vidtas som skaligen behövs för att undvika sanitär olägenhet (39 §).
Inom hälsovårdstätort får inte orenlighet avledas i öppen avloppsledning utan
hälsovårdsnämnds medgivande (40 §). Arbete med vissa slag av avloppsledning
får inte påbörjas innan skriftlig anmälan därom gjorts till hälsovårdsnämnd
(42§).

Klosett och urinoar

Det fordras hälsovårdsnämndens
tillstånd för att inrätta vattenklosett. Länsstyrelsen har emellertid möjlighet
att för visst område meddela generell dispens från tillståndstvånget (46 §).
Rent allmänt föreskrivs att klosett och urinoar skall vara så anordnade att
inte sanitär olägenhet uppstår.

Renhållning

Grundläggande för
hälsovårdsstadgans bestämmelser om renhållning är att förebygga och undvika
sanitär olägenhet vid bebyggelse (47 §). Bortförs-

Prop.
1981/82:219 93

ling av avfall skall ske lill behandlingsanläggning eller
upplagsplats (51 §). Bestämmelserna om renhållning omfattar inte endast
hantering och bort-forsling av avfall utan även. inom hälsovårdstätort,
gårdsrenhållning (50§).

Åtgärder mot ohyra, råttor och möss

Bostäder och vissa lokaler skall
hållas fria från ohyra (54 §) och byggnad som innehåller boningsrum skall vara
försedd med anordning för att uteslänga råttor och möss (56 §). I de fall det
är nödvändigt skall inom kommunen vidtas åtgärder för att bekämpa råttor och
möss (55 §).

H å llande
av djur

I hälsovårdsstadgan finns en
grundläggande regel för hur djur skall förvaras och skötas med hän.syn till
sanitära krav. Det ankommer enligt den särskilda djurskyddslagstiftningen på
hälsovårdsnämnd alt utöva tillsyn över djurens vård och behandling.

Bestämmelser finns i
hälsovårdsstadgan om hur stall, ladugårdar osv. skall vara anordnade. I
hälsovårdstätort skall skriftlig anmälan göras till hälsovårdsnämnd innan
stall, ladugård e. d. uppförs (61 §).

Anläggning och upplag för industriell verksamhet m. m.

Industrianläggning eller anläggning
för hantverk m. m. skall vara så anordnad och inrättad samt skall underhållas,
drivas och skötas så alt det inte uppstår sanitär olägenhet (62 §). När det
gäller miljöstörningar av industriell verksamhet regleras dessa i huvudsak av
miljöskyddslagen. Hälsovårdsnämnd kan emellertid under vissa förutsättningar
och med stöd av nyss angivna bestämmelse ingripa när sanitär olägenhet uppstår.

Hälsovårdsordning

I de fall del erfordras ytterligare
föreskrifter utöver dem som finns i hälsovårdsstadgan kan sådana meddelas i
lokal hälsovårdsordning (65 §). Denna skall antas av kommunfullmäktige på
förslag av hälsovårdsnämnd eller efter dess hörande (68 §), varefter den skall
underställas länsstyrelsens prövning (68 § 2 st.).

Till ledning för utarbetande av
lokal hälsovårdsordning har fastställts en normalhälsovårdsordning från vilken
inte någon väsentlig avvikelse får ske (67§).

Prop.
1981/82:219 94

Tillsyn

Tillsyn över efterlevnaden av
hälsovårdsstadgan utövas av hälsovårdsnämnderna, länsstyrelserna och av
socialstyrelsen och statens livsmedelsverk med den fördelning dem emellan som stadgas
i ämbetsverkens instruktioner.

Den som har att utöva tillsyn äger
rätt till tillträde till bostad, lokal och område samt rätt att där företa
undersökning (82 §).

Socialstyrelsen och statens
livsmedelsverk skall inom sina ansvarsområden till ledning för
hälsovårdsnämnderna meddela råd och anvisningar för tillsynsarbetet.

Ansvar och besvär

Hälsovårdsstadgan innehåller
straffbestämmelser som omedelbart anknyter till stadgans föreskrifter om
brukande av bostadslägenhet, förorening av vatten för hushållsändamål m.m. och
vattenundersökning m.m. Förseelse mot sådan föreskrift kan medföra dagsböter
(83 §). Bryter någon mot bestämmelse i lokal hälsovårdsordning eller underlåter
någon att följa viss enligt hälsovårdsstadgan meddelad föreskrift kan
vederbörande dömas till högst 500 kr. i böter. Om förseelsen varit av allvarlig
art kan i stället för böter dömas till dagsböter (84 §).

Beslut av hälsovårdsnämnd kan
överklagas hos länsstyrelsen som första instans.

Mot vissa av socialstyrelsen med stöd
av hälsovårdsstadgan meddelade beslut kan talan föras hos kammarrätten, mot
andra hos regeringen.

Tillsynsmyndighet kan förordna att
dess beslut skall följas ulan hinder av att det överklagats (86 §).

Prop. 1981/82:219 95

Bilaga 3

Hälsovårdsstadgeutredningens lagförslag

Förslag till Hälsoskyddslag

Allmänna bestämmelser

1 § Kommun skall svara för
hälsoskyddet inom kommunen och skall vid sin planering verka för att
hälsoskyddet förbättras.

2 § Med sanitär olägenhet avses i
denna lag sådan icke tillfällig störning som kan medföra olägenhet av någon
betydelse för människors hälsa.

3 § Utöver bestämmelserna i denna lag
gäller om hälsoskydd vad som föreskrivs i miljöskyddslagstiftningen eller i
annan lagstiftning.

Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen
bestämmer kan förordna om undantag från lagens tillämpning på försvarsmakten.

Miljö- och hälsoskyddsnämnd

4 § I varje kommun skall finnas en
miljö- och hälsoskyddsnämnd.

Utöver vad som följer av 18 § åligger det miljö- och hälsoskyddsnämnden

särskilt

att ägna uppmärksamhet åt
utvecklingen inom kommunen i miljö- och hälsoskyddshänseende och därvid
utarbeta de planer och upprätta de förslag som är påkallade samt medverka i
övrig planeringsverksamhet där miljö- och hälsoskyddsfrågor berörs,

att samarbeta med myndigheter
vilkas verksamhet berör miljö- och hälsoskyddsområdet eller vilkas bedömningar
är av betydelse vid genomförandet av åtgärder inom detta område,

att lämna allmänheten råd och
upplysningar i frågor som rör nämndens ansvarsområde.

5 § I fråga om miljö- och hälsoskyddsnämnden
tillämpas bestämmelserna i 3

kap. 2 §, 3 § första stycket, 4 §, 5 § tredje stycket, 7 och 8 §§, 9 § första

stycket och 10-12 §§ kommunallagen (1977:179) på motsvarande sätt. 1

annan kommun än Stockholms kommun tillämpas även bestämmelserna i 3

kap. 5 § första stycket och 6 § nämnda lag på motsvarande sätt.

Uppdrag som avses i 3 kap. 12 §
andra stycket kommunallagen får ej omfatta befogenhet all besluta om
föreläggande vid vite eller om verkställande av åtgärd på den försumliges
bekostnad.

Utan hinder av 3 § 2
förvaltningslagen (1971:290) tillämpas bestämmelserna i 4 och 5 §§ nämnda lag
i samtliga ärenden hos miljö- och hälsoskyddsnämnd.

Prop.
1981/82:219 96

Särskilda bestämmelser lill skydd mot sanitär olägenhet

6 § Följande byggnader, lokaler och anläggningar skall
vara inredda på

sådant sätt och skall skötas och brukas så att sanitär olägenhet inte uppstår,

nämligen

1.
byggnad som
inrymmer bostad med tillhörande utrymmen,

2.
lokal för
undervisning eller vård,

3.
samlingslokal,
där ett större antal människor brukar samlas tillfälligt,

4.
anläggning för
hantverk eller annan näring,

5.
hotell,
pensionat och liknande lokal, där tillfällig bostad yrkesmässigt tillhandahålls
allmänheten.

6.
idrottsanläggning,
badanläggning, strandbad och annan anläggning för friluftsliv, som är upplåten
för allmänheten eller som annars utnyttjas av ett större antal människor.

7.
lokal, där
hygienisk behandling yrkesmässigt tillhandahålls allmänheten,

8.
djurstall och
annan lokal för förvaring av djur.

7 § Regeringen eller
förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
beskaffenhet hos vatten i badanläggning och strandbad, som avses i 6 § 6 och om
kontroll av sådant vatten.

8 § Har bostadslägenhet enligt vad
därom är särskilt föreskrivet försetts med eller fått tillgång till anordning
för värme, vatten, belysning, avlopp, hygien och matlagning skall utöver vad
som följer av 6 § 1 anordningarna hållas i sådant skick att de är brukbara för
avsett ändamål.

9 § Den som avser att driva
verksamhet som avses i 6 § 5, 6 eller 7 är skyldig att enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer
underrätta miljö- och hälsoskyddsnämnden härom.

10 § För avledande, rening eller annat
omhändertagande av avloppsvatten

skall de anordningar vidtas som behövs för att motverka sanitär olägen

het.

Anordning som avses i första
stycket och som inte är avsedd att enbart föra avloppsvatten lill allmän
avloppsanläggning får ej inrättas utan särskilt rillstånd av miljö- och
hälsoskyddsnämnden.

Anordning som avses i första
stycket skall underhållas och skötas pä sådant sätt att sanitär olägenhet inte
uppstår.

11 § Inom eller i anslutning lill
byggnad eller plats där människor uppehåller sig någon längre tid av dygnet
skall finnas tillgång till toaletter i erforderligt antal. Toalett skall
förläggas så och skötas på sådant sätt att sanitär olägenhet inte uppstår.

12 § Regeringen får meddela
föreskrifter om att vissa slag av toaletter inte får anordnas utan särskilt
tillstånd. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun atl
meddela sådana föreskrifter.

13 § Byggnad skall så långt möjligt
hållas fri från ohyra, råttor, möss och andra skadedjur som kan vålla sanitär
olägenhet.

Prop. 1981/82:219 97

Är det av särskild betydelse med
hänsyn till hälsoskyddet, skall åtgärder vidtas genom kommunens försorg för atl
bekämpa skadedjur.

14 § Husdjur eller djur som hålls i fångenskap
skall förvaras och skötas så att

sanitär olägenhet inte uppstår.

Regeringen får föreskriva alt vissa
slag av djur inte utan särskilt tillstånd får hållas inom område med fastställd
stads- eller byggnadsplan, om sådana föreskrifter är påkallade från
hälsoskyddssynpunkt. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller
kommun att meddela sådana föreskrifter.

15 § Regeringen får meddela
föreskrifter om spridande av naturlig gödsel inom område med fastställd stads-
eller byggnadsplan eller annat område med sammanhängande permanent- eller
fritidsbebyggelse, om sådana föreskrifter är påkallade från
hälsoskyddssynpunkt. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller
kommun att meddela sådana föreskrifter.

16 § Ytterligare föreskrifter i fråga
om skyldighet som avses i 6, 8, 10, 11 och 13 §§ samt 14 § första stycket
meddelas av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av
förvaltningsmyndighet eller kommun.

17 § För särskilt fall får miljö- och
hälsoskyddsnämnden meddela de föreskrifter som utöver vad som följer av 6-15 §§
behövs till förebyggande eller undanröjande av sanitär olägenhet vid viss
verksamhet eller i samband med utnyttjandet av plats eller lokal, till vilka
allmänheten äger tillträde.

Tillsyn

18 § Den omedelbara tillsynen inom varje kommun
över efterlevnaden av

denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av miljö- och

hälsoskyddsnämnden. Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet. Den

centrala tillsynen utövas av socialstyrelsen och statens naturvårdsverk enligt

regeringens bestämmande.

Beträffande tillsyn av sjukvårdsinrättning finns särskilda
bestämmelser.

19 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden får meddela
föreläggande eller förbud

som behövs för att denna lag eller föreskrift som meddelas med stöd av lagen

skall efterlevas. I brådskande fall eller när särskilda skäl eljest föreligger,
får

föreläggande eller förbud meddelas omedelbart och i annat fall först sedan

det visat sig att nämndens råd och anvisningar ej följts.

I beslut om föreläggande eller
förbud kan nämnden utsätta vite. Vitet utdöms av länsstyrelsen.

Underlåter någon alt vidta åtgärd
som åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av denna lag eller enligt miljö-och hälsoskyddsnämndens föreläggande,
får nämnden förordna om rättelse på hans bekostnad.

20 § Föreläggande eller förbud kan allt efter
omständigheterna riktas mot

ägare eller innehavare av berörd egendom eller också mot bådadera.

Vid meddelande av föreläggande
eller förbud som avses i första stycket får nämnden ålägga ägaren eller
innehavaren att, om hans ställning som sådan upphör, utan dröjsmål lämna
uppgift om den nye ägarens eller innehavarens namn och adress.

7 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 219

Prop.
1981/82:219 98

21 § Har miljö- och hälsoskyddsnämnden vid vite av
ett belopp som

överstiger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring

meddelat föreläggande att i fråga om fastighet eller byggnad pä vilken

bostadssaneringslagen (1973:531) är tillämplig vidta ågärd för upprustning av

bostadslägenhet eller förbud att upplåta sådan bostadslägenhet, gäller

föreläggandet eller förbudet, dock ej utsatt vite, mot ny ägare av

fastigheten.

Beslut om föreläggande eller förbud
som avses i första stycket skall sändas till inskrivningsmyndigheten för
anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken. Har åtgärd som avses i
föreläggandet vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet eller förbudet
eljest förfallit skall miljö- och hälsoskyddsnämnden genast anmäla del lill
inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken.
Görs ej anmälan skall länsstyrelsen på ansökan av fastighetsägaren göra sådan
anmälan.

I fall som avses i första stycket
får nämnden utsätta nytt vite för den nye ägaren.

22 § Överlåts fastighet innan beslut
som avses i 21 § vunnit laga kraft, skall rättegångsbalkens bestämmelser om
verkan av atl Ivisteföremålet överlåts och om tredje mans deltagande i
rättegång äga motsvarande tillämpning.

23 § För tillsyn enligt denna lag äger
tillsynsmyndigheten tillträde till byggnad, lokal eller område och får där göra
undersökningar och la prov.

Tillsynsmyndigheten har rätt att efter anfordran erhålla
upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Det åligger
polismyndighet att lämna den handräckning som behövs.

24 § Den som tagit befattning med
tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen yppa eller nyttja vad han under
uppdraget eller i tjänsten erfarit om yrkeshemlighet eller affärsförhållanden
eller om enskilds personliga förhållanden.

25 § Regeringen kan föreskriva att
särskilda avgifter får tas ut i ärende enligt denna lag.

Ansvar och besvär

26 § Till böter eller fängelse i högst sex månader
döms den som uppsåtligen

eller av oaktsamhet bryter mot 6, 8,10 eller 11 §§ eller mot 13 § första
stycket

eller 14 § första stycket eller mot föreskrift som meddelats med stöd av denna

lag. Till böter döms den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet

som föreskrivits med stöd av 9 §.

Ansvar enligt första stycket
inträder ej om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

27 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden kan
förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd
klagan.

28 § Talan mot miljö- och
hälsoskyddsnämndens beslut enligt denna lag förs hos länsstyrelsen genom
besvär.

Prop.
1981/82:219 99

Talan mot beslut av
länsstyrelsen förs hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1979, då hälsovårdsstadgan (1958:663) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till
föreskrift som har ersatts genom bestämmelser i denna lag tillämpas i stället
den nya bestämmelsen.

Prop.
1981/82:219 100

Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela

föreskrifter
om trafik, transporter och kommunikationer

Härigenom föreskrivs alt 1 och 2 §§
lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik,
transporter och kommunikationer skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§ Regeringen bemyndigas att
meddela föreskrifter som avses i 8 kap. 3 och 5 § regeringsformen, om
föreskrifterna gäller

1.
befordran i
spårbunden trafik som är avsedd för allmänheten,

2.
sådan befordran
i vägtrafik som ombesörjes av järnvägsföretag till komplettering av eller som
ersättning för järnvägsbefordran som avses under

1,

3.
säkerheten i
spårbunden trafik eller ordningens upprätthållande i samband med sådan trafik,

4.
postbefordran
eller telekommunikationer,

5.
rätt att driva
sjöfart inom Sveriges sjöterritorium med utländskt fartyg,

6.
trafikregler
eller säkerhetsanordningar för sjötrafiken inom Sveriges sjöterritorium eller
för sjötrafiken med svenska fartyg, sjöflygplan eller svävare utanför Sveriges
sjöterritorium,

7.
skeppsmätning,

8.
trafik på väg
eller i terräng,

9.
fordons
beskaffenhet och utrustning,

10. registrering eller annan kon- 10. registrering eller annan kon

troll av fordon. troll av fordon,

11.
tomgångskörning av motordrivet fordon. Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter
om avgifter för granskning eller kontroll enligt bestämmelse som avses i
första stycket 3, 9 eller 10. Regeringen bemyndigas också att besluta
föreskrifter om fyravgifter och farledsvaruavgifter samt om avgifter för
skeppsmätning.

2§

Regeringen får överlåta åt förvalt- Regeringen får överlåta åt förvalt

ningsmyndighet att meddela före- ningsmyndighet att meddela före

skrifter som avses i 1 §. Regeringen skrifter som avses i 1 §. Regeringen

får vidare överlåta åt kommun att får vidare överlåta åt kommun att

meddela föreskrifter som avses i 1 § meddela föreskrifter som avses i 1 §

första stycket 8. första stycket 8 och 11.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Prop.
1981/82:219 101

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:234) om traflknämnd

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen
(1978:234) om trafiknämnd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

I den utsträckning som regeringen I den utsträckning som regeringen

med stöd
av 2 § lagen (1975:88) med med stöd av 2 § lagen (1975:88) med

bemyndigande att meddela före- bemyndigande att meddela före

skrifter om trafik, transporter och skrifter om trafik, transporter och

kommunikationer har överlåtit åt kommunikationer har överlåtit åt

kommun att meddela föreskrifter kommun att meddela föreskrifter

som avses i 1 § första stycket 8 som avses i 1 § första stycket 8 eller

nämnda lag, skall denna uppgift 11 nämnda lag, skall denna uppgift

inom kommunen handhavas av en inom kommunen handhavas av en

trafiknämnd. Irafiknämnd.

I den omfattning som regeringen har bemyndigat kommun att
pröva frågor om undantag från föreskrift som avses i första stycket skall även
denna uppgift handhavas av trafiknämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Prop.
1981/82:219 102

Bilaga 4

Sammanställning av remissyttrandena över hälsovårdsstadgeutredningens
betänkande Kommunalt hälsoskydd (SOU 1978:44)

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över
hälsovårdsstadgeutredningens förslag' kommit in från domstolsverket, försvarets
sjukvårdsstyrelse, socialstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet,
lantbruksstyrelsen, statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk,
produklkontrollnämnden. miljödatanämnden, bostadsstyrelsen, statens planverk,
Svea hovrätt, kammarrätten i Jönköping, samtliga länsstyrelser,
länsstyrelsernas organisationsnämnd, miljöskyddsutredningen (Jo 1976:06),
statskontrollkommittén (Kn 1976:06), Stockholms, Täby, Södertälje, Enköpings,
Uppsala, Eskilstuna, Tranås, Värnamo, Växjö, Gotlands, Olofströms, Hässleholms,
Malmö, Göteborgs, Staffanstorps, Kungsbacka, Mölndals, Uddevalla, Borås,
Svenljunga, Falköpings, Tibro, Karlstads, Munkfors, Hallsbergs, Örebro,
Köpings, Surahammars, Falu, Smedjebackens, Bollnäs, Hudiksvalls, Kramfors,
Timrå, Härjedalens, Strömsunds, Umeå, Vilhelmina, Gällivare och Luleå kommuner,
Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större kommuner. Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR
(SACO/SR), Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund,
Sveriges Villaägareförbund, Riksförbundet för allmän hälsovård. Föreningen för
Vattenhygien, Sveriges Herpetologiska Riksförening, Svenska
Naturskyddsföreningen, Svenska hälsovårdstjän-stemannaförbundet och utredningen
(Jo 1976:04) om den regionala laboratorieverksamheten.

Dessutom har yttranden kommit in
från ett stort antal andra kommuner, organisationer, föreningar och enskilda.
Remissinstanserna har i vissa fall bifogat yttranden som de har inhämtat.

2 Allmänna synpunkter

En bred majoritet av
remissinstanserna är positiva till utredningsförslaget, lämnar huvudlinjerna i
det utan erinran eller tillstyrker att det läggs till grund för lagstiftning.

Statens naturvårdsverk uppfattar
förslaget som en behövlig modernisering och förenkling av gällande
lagstiftning. Liknande synpunkter förs fram av andra remissinstanser.

Prop.
1981/82:219 103

Kammarrätten i Jönköping finner det
tillfredsställande att den mängd av detaljer som finns i hälsovårdsstadgan
utmönstras, att paragraferna kortas ned och att lagtexten bringas i
överensstämmelse med modernt språkbruk. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att
utredningen på ett förtjänstfullt sätt har fört över hälsovårdsstadgans
detaljregler till en särskild författning, hälsoskyddsförordningen, och
utformat hälsoskyddslagen som en ramlag. Flera remissinstanser, bl. a.
länsstyrelsen- i Jönköpings län, finner författningsförslaget enkelt och
lältöverskådligt.

Statskontrollkommittén (Kn 1976:06)
framhåller att utredningens grundsyn på förhållandel mellan staten och
kommunerna har bidragit till att dess förslag är väl analyserade och genomlysta
med utgångspunkt i den kommunala självstyrelsens förutsättningar och villkor.

Stockholms kommun uttalar, i likhet
med fiera andra remissinstanser, att förslaget är väl ägnat att ligga till
grund för en ny lagstiftning inom miljö- och hälsovårdsområdet.

Andra remissinstanser är kritiska
till förslaget och anser att det inte bör läggas till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län
anser att förslaget i väsentliga hänseenden saknar en sådan kvalitet att det
kan läggas till grund för lagstiftning. Vissa frågor i betänkandet kan dock tas
upp när miljöskyddsutredningens förslag har lagts fram.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och
flera andra remissinstanser framhåller att förslaget inte kan läggas till grund
för lagstiftning förrän det har omarbetats på flera punkter.

Riksförbundet för allmän hälsovård
förklarar, att det med hänsyn till betänkandets uppenbara brister krävs så
omfattande förändringar, justering- • ar och rillrättalägganden att en ny
utredning synes ofrånkomlig. Svenska Naturskyddsföreningen och Svenska
hälsovårdstjänstemannaförbundet har liknande åsikter.

Ett stort antal remissinstanser,
både sädana som är positiva till betänkandet och sådana som är tveksamma till
det, betonar vikten av att en ny hälsoskyddslagstiflning i tiden samordnas med
de förslag som har avgivits av eller väntas avges av miljöskyddsutredningen,
miljökostnadsutredningeri, renhållningskommittén och utredningen om den
regionala laboratorieverksamheten.

Några länsstyrelser anser atl förslagen
inte är mer genomgripande än att de kan inarbetas i den gällande
hälsovårdsstadgan.

3 Allmänna förutsättningar m. m.

Utredningen föreslår att
bestämmelserna om hälsoskyddet förs samman i en ramlag som kompletteras med en
särskild tillämpningsförordning med mer detaljerade bestämmelser om
hälsoskyddet. En majoritet av remissinstanserna ställer sig bakom förslaget.
Länsstyrelsen i Jönköping anser alt

Prop.
1981/82:219 104

förslaget är enkelt och överskådligt. Köpings kommun och
SACO/SR framhåller att förslaget innebär en välkommen förändring saml att
konstruktionen med en ramlag innebär att lagstiftningen lättare kan anpassas
till utvecklingen. Även andra remissinstanser för fram liknande synpunkter.

Några av de remissinstanser som är
positiva till konstruktionen med en ramlag har dock i vissa hänseenden
uppfattningar som avviker från utredningens. Svea hovrätt anser att de flesta
av bestämmelserna om sanitär olägenhet i förslaget till hälsoskyddslag hör hemma
i förordningen och Smedjebackens kommun förordar att förordningen görs mera
detaljerad. Svenska kommunförbundet avstyrker förslaget att en
förvaltningsmyndighet ges möjlighet att utfärda bindande föreskrifter. Vidare
väcker förbundet frågan om allmänheten inte vore mera betjänt av en ramlag som
innehåller endast grundläggande och allmänna föreskrifter om skyddet för hälsan
och miljön samt bestämmelser om hur samhällets skyddsarbete skall vara
uppbyggt. Bestämmelserna om tillstånd, materiella bestämmelser och
detaljföreskrifter skulle då kunna fördelas på de specialförfattningar sorn
täcker olika sakområden eller sektorer.

Flera remissinstanser är kritiska
lill den föreslagna ramlagskonslruktio-nen. Man framhåller bl. a. att ramlagar
som regel är svåra atl överblicka och att det är svårt för dem som inte har
tillräckliga juridiska insikter att rätt tolka de bestämmelser som ges i en
ramlag. Bland dessa negativa remissinstanser märks länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus samt Norrbottens län, Värnamo, Olofströms, Mölndals, Karlstads och
Örebro kommuner.

Främst kommunerna är positiva till
förslaget att miljö- och hälsoskyddsnämnden skall kunna ta betalt för vissa av
sina tjänster. Svenska hälsovårds-tjänstemannaförbundet förordar att frågan om
avgifter utreds i ett större sammanhang. Förbundet framhåller att ett syslem
med avgifter inte får utformas så att administrationen tar större delen av
vinslen med systemet.

Utredningens uttalande att
förslaget inte får leda till ökade kostnader för kommunerna kommenteras av
många remissinstanser, främst länsstyrelserna och kommunerna. Samtliga dessa
remissinstanser är ense i sin bedömning att utredningens förslag innebär ökade
uppgifter för miljö- och hälsoskyddsnämnden och därmed ökade kostnader för
kommunen. Blir nämnden lokalt tillsynsorgan enligt miljöskyddslagen kommer
uppgifterna och kostnaderna att öka ytterligare. Flera remissinstanser
framhåller att de betraktar det sorn en stor brist atl utredningen inte närmare
har utrett hur dess förslag kommer att påverka kommunernas kostnader för
hälsoskyddet. I detta sammanhang för flera remissinstanser fram krav på
statsbidrag till kommunerna. Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet framhåller
att kommunernas nettodriftkostnader för den allmänna hälsovården ligger på en
så låg nivå att en höjning av ambitionsnivån inte kan ske om man bibehåller
nuvarande kostnadsläge. Förbundet anser att nämndernas resursproblem bör
utredas mer ingående än vad utredningen har gjort.

Prop. 1981/82:219 105

4 Samordning med miljöskyddslagen

Utredningen anser att en samordning
mellan miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen kan uppnås genom atl miljö- och
hälsoskyddsnämnden blir lokal tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagen och atl
hälsoskyddslagen renodlas till att avse endast sanitära olägenheter. Denna
uppfattning delas eller lämnas i huvudsak utan erinringar av flertalet
remissinstanser. Bland de positiva remissinstanserna märks statens planverk,
Svea hovrätt, kammarrätten i Jönköping, miljöskyddsutredningen samt ett
flertal kommuner.

Flera remissinstanser avvisar den
föreslagna lösningen eller ställer sig tveksamma till den. Här märks främst
socialstyrelsen samt några länsstyrelser. De remissinstanser som är negativa
lill lösningen anför genomgående atl det kommeratt finnas
kvargrän.sdragningsproblem även med den föreslagna lösningen till samordning.
Några framhåller att lösningen bör övervägas ytterligare.

Många remissinstanser understryker
starkt att den föreslagna lösningen lill samordning mellan hälsoskyddslagen och
miljöskyddslagen inte bör genomföras förrän man har tagit ställning till
miljöskyddsutredningens betänkande.

I det följande redovisas
översiktligt synpunkter som remissinstanserna har fört fram på enskildheter i
den föreslagna lösningen av samordningsfrågan. Sådana synpunkter har förts fram
såväl av de remissinstanser som är positiva till lösningen som de
remissinstanser som är negativa eller tveksamma till lösningen.

En stor majoritet delar utredningens
uppfattning att hälso- och miljöskyddsnämnden bör bli lokal tillsynsmyndighet
enligt miljöskyddslagen.

Några remissinstanser, bl. a.
länsstyrelserna i Hallands och Norrbottens län samt Värnamo och Godands
kommuner, är tveksamma till denna uppfattning, främst med hänsyn till de ökade
kostnader som en sådan ordning skulle innebära för kommunerna. Även många andra
remissinstanser, huvudsakligen länsstyrelser och kommuner, understryker att
förslaget i denna del kommer att innebära ökade ekonomiska krav på kommunerna
och framhåller att utredningen inte har lämnat några anvisningar om hur dessa
ökande resurskrav skall tillgodoses.

Flera remissinstanser framhåller
att en bestämmelse som svarar mot 38 § första stycket hälsovårdsstadgan
(1958:663) bör tas in i hälsoskyddslagstiftningen. Enligt denna bestämmelse
skall hälsovårdsnämnden se till att behövliga och skäliga åtgärder vidtas för
att motverka vattenförorening, luftförorening, buller och andra sådana
störningar inom kommunen. Görs inte delta kommer allmänhetens skydd mot dessa
störningar atl försvagas. Svenska Naturskyddsföreningen anser att det är ett
oavvisligt krav att en motsvarighet till 38 § införs i hälsoskyddslagen. Om så
inte blir fallet, kommer miljö- och hälsoskyddsnämnden inte alt kunna ingripa
mot t. ex. förorening av grundvatten samt föroreningar från trafik och andra
källor som

Prop.
1981/82:219 106

inte faller inom miljöskyddslagens tillämpningsområde.
Liknande synpunkter förs fram av bl. a. socialstyrelsen, Uddevalla och
Surahammars kommuner, Samarbetskommittén för rikest större kommuner och
Svenska hälso-vårdstjänstemannaförhundet.

Från åtskilliga remissinstanser
framhålls att det inte är tillräckligt att man vet vilken myndighet som kan
ingripa i ett visst fall. Det måste även stå klart vilken författning som skall
tillämpas. Eftersom bl. a. förutsättningarna för atl ingripa och
besvärsreglerna är olika i miljöskyddslagen och den föreslagna hälsoskyddslagen
saknar det inte betydelse för den enskilde om ett ingripande sker enligt den
ena eller den andra lagen. Sädana uttalanden görs av bl. a. socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västmanlands län samt flera kommuner.

5 Planering m. m.

Utredningens bedömning all det är
mycket betydelsefullt att miljö- och hälsoskyddsnämnden i ökad utsträckning och
på ett tidigt stadium tar aktiv del i den fysiska planeringen vinner en i det
närmaste allmän anslutning hos remissinstanserna. Flera remissinstanser har
dock synpunkter på nämndens medverkan i planeringen.

Socialstyrelsen vill inte ta
ställning till utredningens förslag att planeringen skall ske med hjälp av s.
k. miljövärdsplaner. Eskilstuna kommun och Svenska
hälsovårdstjänsteinannaförbundet betonar vikten av att de sanitära kraven
ställs högre vid planeringen än vid ingripanden mot en redan pågående
verksamhet.

Statens planverk menar, att den
planering som behövs inom hälso- och miljöskyddsnämndens område kan göras inom
den kommunala fysiska planeringen enligt byggnadslagen (1947:385).

Länsstyrelsen i Örebro län påpekar
att nämndens medverkan i planeringen kan ge upphov till svårigheter med att dra
gränsen gentemot andra förvaltningar med ansvar för utformningen av den fysiska
miljön. Den kommunala miljöskyddsplaneringen bör därför klarare avgränsas
gentemot annan kommunal planering som rör mark och vatten.

Göteborgs och Kungsbacka kommuner
understryker vikten av atl nämnden deltar i uppföljningen av planerna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län
föreslår att förslaget kompletteras med en skyldighet för varje planeringsorgan
att i frågor som rör kommunal planering underrätta miljö- och
hälsoskyddsnämnden. Liknande synpunkter förs fram av Hässleholms kommun.

Länsstyrelsen i Stockholms län.
Riksförbundet för allmän hälsovård och Svenska hälsovårdstjänsteinannaförbundet
anser att hälsovårdsnämndens betydelsefulla roll i samhällsplaneringen borde ha
markerats kraftigare i den föreslagna hälsoskyddslagen.

I 56 § 1 mom. byggnadsstadgan (1959:612) uppräknas en rad
författningar

Prop. 1981/82:219 107

.som byggnadsnämnden vid sin prövning av byggnadslov skall
beakta att företaget inte strider emot. Utredningens förslag att
hälsoskyddslagen skall ingå bland de uppräknade författningarna tillstyrks av
remissinstanserna. Några menar dock alt utredningen har överdrivit betydelsen
av den föreslagna kompletteringen. Bland dessa remissinstanser märks länsstyrelserna
i Hallands och Örebro län, Hässleholms, Mölndals. Svenljunga och Kramfors
kommuner samt Riksförbundet för allmän hälsovård.

Lånsstyrelsen i Hallands län anser alt utredningen något
har överdrivit betydelsen av den föreslagna kompletteringen. Länsstyrelsen
erinrar här om att byggnadslov i många fall inte krävs för jordbrukets,
skogsbrukets och därmed jämförlig närings ekonomibyggnader. Enligt
länsstyrelsen i Örebro län får kompletteringen endast en marginell effekt
eftersom en nybyggnad inte behöver tillstånd enligt hälsovårdsförfattningarna.
Kungsbacka kommun anser alt byggnadsnämnden bör ha skyldighet att höra miljö-
och hälsoskyddsnämnden innan byggnadslov meddelas för sådan verksamhet som kan
tänkas bli störande.

6
Begreppsdefinitioner Hälsoskydd

Utredningens förslag att begreppet
allmän hälsovård skall ersättas med hälsoskydd tillstyrks av en klar majoritet
av remissinstanserna. Här märks socialstyrelsen, flera länsstyrelser, en stor
majoritet av kommunerna och Svenska hälso vårdstjänslemannaförbundet.

Socialstyrelsen framhåller, att
begreppet allmän hälsovård bör bytas ut eftersom det har använts i ca 100 år
utan att ha kommit in i allmänhetens medvetande.

De remissinstanser som avstyrker
utredningens förslag anser att begreppet allmän hälsovård bör behållas. Flera
av dessa remissinstanser menar att utredningen har överdrivit risken för
förväxling av allmän hälsovård och individuellt förebyggande hälsovård. De
framhåller att begreppet allmän hälsovård har använts under en lång tid och att
det är väl inarbetat. Till de remissinstanser som förordar alt man har kvar begreppet
allmän hälsovård hör bl. a. flera länsstyrelser, några kommuner och
Riksförbundet för allmän hälsovård.

Länsstyrelsen i Stockholms län och
Svenska kommunförbundet anser att man inte bör la ställning lill frågan om en
ändring av begreppet allmän hälsovård förrän miljöskyddsutredningens förslag
föreligger.

Sanitär olägenhet

Utredningens förslag beträffande
begreppet sanitär olägenhet har kommenterats av de flesta remissinstanserna.
Mer än tre fjärdedelar av dessa

Prop.
1981/82:219 108

tillstyrker att begreppet bibehålls i den nya
lagstiftningen. Hit hör kammarrätten i Jönköping, flertalet länsstyrelser,
huvuddelen av kommunerna och Riksförbundet för allmän hälsovård.

Vissa remissinstanser, bl. a.
socialstyrelsen. Svenska kommunförbundet och Svenska
hälsovårdstjänsteinannaförbundet, menar att begreppet sanitär olägenhet bör
ersättas med ett annat begrepp, i all synnerhet som sanitär olägenhet föreslås
få en delvis ändrad innebörd i den nya författningen.

Ett fåtal instanser har lämnat
förslag till ett nytt begrepp. Bland de förslag som har lämnats märks
"godtagbart hälsoskydd", "olägenhet ur hälsoskyddssynpunkt"
och "olägenhet".

De flesta remissinstanserna är
positiva till att begreppet sanitär olägenhet definieras i lagtexten. Några
remissinstanser, länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län saml Riksförbundet
för allmän hälsovård, anser dock atl begreppet inte bör definieras i lagtexten.
Riksförbundet för allmän hälsovård menar att man i stället bör låta rättspraxis
avgöra var gränsen för sanitär olägenhet går. Härigenom görs begreppet mer
eller mindre lidlöst.

Även utredningens förslag till
definirion på begreppet sanitär olägenhet tillstyrks av flertalet remissinstanser.
Vissa remissinstanser är dock tveksamma lill utredningens förslag i denna del.
Flera av dessa tveksamma remissinstanser menar att begreppet behöver preciseras
ytterligare.

Utredningens förslag att ekonomiska
och tekniska avvägningar inte skall göras när man bedömer vad som är en sanitär
olägenhet har kommenterats av bl. a. Svenska Naturskyddsföreningen. Föreningen
menar att man, som utredningen har föreslagit, bör befria begreppet sanitär
olägenhet från ekonomiska och tekniska avvägningar och kombinera detta med en
regel som säger att sanitär olägenhet skall förebyggas eller undanröjas i så
stor utsträckning som möjligt. Är samhällets behov av den verksamhet som
orsakar olägenheten stort och skulle det innebära orimliga kostnader att hålla
olägenheten nere får lägre krav ställas på verksamheten. Vid bedömningen av vad
som är rimligt att kräva skulle bl. a. beaktas vad som är tekniskt och
ekonomiskt möjligt. Regeltekniken skulle med andra ord bli analog med den som
redan används i miljöskyddslagen. Liknande synpunkter förs fram av
socialstyrelsen.

Vidare föreslår utredningen, att
man skall ta hänsyn även till de människor som i ett eller annat avseende är
särskilt känsliga mot störningar när man avgör var gränsen för sanitär
olägenhet går. Utredningens förslag i denna del har vunnit anslutning hos
remissinstanserna. Förutom de remissinstanser, som har tillstyrkt utredningens
förslag i fråga om begreppet sanitär olägenhet har även bl. a. socialstyrelsen.
Svenska hälsovårdstjänstemannaförbimdet samt några länsläkarorganisationer
anslurit sig till förslaget i denna del. Några remissinstanser ställer sig dock
tveksamma till den föreslagna vidgningen av begreppet. Enligt gällande praxis
tas nämligen inte hänsyn till personer som är överkänsliga. Bland dessa remissinstanser
märks ett par kommuner, några länsläkarorganisationer samt Svenska
Naturskyddsföreningen.

Prop. 1981/82:219 109

De centrala tillsynsmyndigheterna
har i stor utsträckning utfärdat normer och gränsvärden till ledning för
hälsovårdsnämnderna när dessa skall avgöra vad som är sanitär olägenhet.
Utredningens positiva bedömning av sådana normer och gränsvärden delas eller
lämnas utan erinran av remissinstanserna. Socialstyrelsen varnar emellertid
för en alltför stor tilltro till centralt utfärdade normer. Enligt styrelsen
finns en uppenbar risk för atl förslaget kan få effekter som är helt motsatta
de avsedda. Likformighetstänkandet kan nämligen leda till atl man i alla
situationer godtar en relativt hög störningsnivå.

Även om utredningen inte har
behandlat frågan om spridning av kemiska bekämpningsmedel tas ämnet upp till
diskussion av en del remissinstanser. Några ansluter sig till reservanten Erik
Johanssons särskilda yttrande och framhåller alt det i hälsoskyddslagen bör
införas en bestämmelse som gör det möjligt för miljö- och hälsoskyddsnämnden
att i förebyggande syfte ingripa mot spridning av kemiska bekämpningsmedel.
Några remissinstanser anser att frågan bör utredas. Statens naturvårdsverk och
produklkontrollnämnden anser att det bör framgå av den föreslagna
hälsoskyddslagen att det inte ankommer på miljö- och hälsoskyddsnämnden alt
pröva om rättskraftiga beslut, som har fattats enligt annan lagstiftning, slår
i överensstämmelse med hälsoskyddslagen.

7 Tillsyn m. m.

Atl miljö- och hälsoskyddsnämnden
skall utöva den lokala tillsynen över den allmänna hälsovården (hälsoskyddet)
och länsstyrelsen den regionala tillstyrks allmänt av remissinstanserna. Även
förslaget atl socialstyrelsen och statens naturvårdsverk skall svara för den
centrala tillsynen godtas av remissinstanserna.

Några remissinstanser har dock en
uppfattning som avviker från utredningens. Samarbetskommittén för
hälsovårdsnämnderna i rikets större kommuner framhåller att tillsynen såvitt möjligt
bör koncentreras till ett begränsat antal myndigheter under ett departement.
Kommittén förordar att statens naturvårdsverk blir central tillsynsmyndighet -
vid sidan av livsmedelsverket i fråga om livsmedelshygien - under
jordbruksdepartementet. Även Södertälje och Eskilstuna kommuner anser att
statens naturvårdsverk bör ha huvudansvaret för den centrala tillsynen.

Enligt Svenska kommunförbundet
finns del behov av en mera djupgående analys av vad den offentliga tillsynen
bör omfatta och hur den bör bedrivas. Kommunförbundet föreslår därför att
frågan tas upp till förnyad prövning när översynen av miljöskyddslagen har
slutförts. Även länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län anser att
tillsynsfrågorna måste klarläggas.

Utredningens förslag atl avskaffa
länsstyrelsens nuvarande befogenhet att vid sin tillsyn meddela
vitesförelägganden mot hälsovårdsnämnden eller mot särskilda befattningshavare
hos nämnden tillstyrks av flertalet remissinstan-

Prop. 1981/82:219 110

ser. Positiva till förslaget är bl. a. samtliga kommuner
som uttalar sig i frågan, men även de flesta länsstyrelserna liksom
länsstyrelsernas organisations-nämnd och statskontrollkoininittén ställer sig
bakom den föreslagna ändringen. Det framhålls allmänt atl befogenheten att
förelägga vite hittills inte använts och att den heller inte behövs.

Vissa remissinstanser är dock
kritiska mot förslaget. Här märks universitets- och högskoleämbetet,
kammarrätten i lönköping, några länsstyrelser, Riksförbundet för allmän
hälsovård och Svenska hälsovårdstjänstemannaför-bundet. Länsstyrelsen i
Malmöhus län anser att utredningen inte tillräckligt har beaktat den preventiva
effekt bestämmelsens blotta existens har och ifrågasätter därför utredningens
förslag. Länsstyrelsen menar också atl hälsovårdsnämnden hittills inte alltid
har haft styrkan att hävda sina viktiga men ibland kostnadskrävande intressen
gentemot kommunen. Kammarrätten i Jönköping finner det självklart att
länsstyrelsen även i fortsättningen bör kunna ge det lokala tillsynsorganet
förelägganden. Något behov av att förena ett sådant föreläggande med vite torde
däremot inte finnas.

Enligt remissinstanserna leder förslaget att avskaffa
länsstyrelsens befogenhet att vid sin tillsyn meddela vitesföreläggande bl. a.
till att länsstyrelsen förlorar sin nuvarande möjlighet att liksom
hälsovårdsnämnden kunna ingripa direkt med förelägganden eller förbud.
Åtskilliga remissinstanser har framhållit att denna möjlighet bör finnas kvar.
Bland dessa märks universitets- och högskoleämbetet, kammarrätten i Jönköping,
ett flertal länsstyrelser och länsstyrelsernas organisationsnämnd. Enligt
kammarrätten i Jönköping har bestämmelsen haft en stor praktisk betydelse inte
bara vid länsstyrelsens allmänna tillsyn utan även genom alt den har gett
länsstyrelsen möjlighet alt vid prövning av besvär, anförda av en enskild,
ändra ett beslut av hälsovårdsnämnden även i skärpande riktning.

8 Olika sakområden 8.1 Om bostäder

Utredningen föreslår att de
nuvarande föreskrifterna om sanitära förhållanden i bostäder i huvudsak skall
behållas i hälsoskyddslagsliflningen. Förslaget tillstyrks av
remissinstanserna. Vissa av dessa anser dock att kraven på sanitär standard i
bostäder ställs lägre i den föreslagna hälsoskyddslagen och den därtill
anslutande förordningen än i den nu gällande hälsovårdsstadgan. Detta gäller
särskilt kravet på lätt tillgång till vatten. Några remissinstanser förordar
att kraven på sanitär standard enligt hälsoskyddslagstiftningen höjs så, att
lägsta godtagbara standard enligt bostadssaneringslagen blir normgivande när
man bedömer om sanitär olägenhet föreligger i en bostad.

Flera remissinstanser anser att
hälsoskyddslagstiftningen i likhet med hälsovårdsstadgan bör innehålla en
uttrycklig bestämmelse om att en

Prop. 1981/82:219 111

bostadslägenhet skall ha lätt tillgång till vatten i
rillräckJig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning
och andra hushållsändamål samt vara försedd med avlopp för spillvatten. Bland
dessa remissinstanser märks socialstyrelsen, universitets- och
högskoleämbetet, Svea hovrätt, länsstyrelserna i Kopparbergs och
Västernorrlands län. Täby, Södertälje, Eskilstuna, Uddevalla. Kramfors,
Härjedalens och Strömsunds kommuner, Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna
i rikets större kommuner. Föreningen för Vattenhygien och Svenska
hälsovårdstjänstemannaförbundet. Några av dessa remissinstanser vill även alt
kraven på tillfredsställande uppvärmning, egen toalett och utrymme för
matlagning skall komma till klart uttryck i den föreslagna lagstiftningen.

Svea hovrätt, Föreningen för Vattenhygien och Svenska
hälsovårdstjän-stemannaförbundet ifrågasätter om man kan undvara en bestämmelse
som motsvarar 19 § andra stycket hälsovårdsstadgan. Bestämmelsen innebär, alt
om en fastighet är ansluten till en allmän vatten- och avloppsanläggning så
skall bostadslägenheterna inom fastigheten vara försedda med de anordningar
som behövs för att utnyttja anläggningen om det är skäligt med hänsyn till
kostnaderna och övriga omständigheter. Med stöd av denna bestämmelse har man
nämligen i vissa fall kunnat framtvinga att en bosladsfastighet ansluts till en
allmän vatten- och avloppsanläggning.

Enligt .socialstyrelsen och Svenska
hälsovårdstjänstemannaförbundet bör hälsoskyddslagsliflningen utformas så, att
miljö- och hälsoskyddsnämnden får möjlighet att ingripa mot olämpligt anordnade
byggnader som innehåller boningsrum. De avser härvid ingripanden mot de
byggnader i vilka uppkommer t. ex. formaldehyd och radon. Ingripanden bör kunna
göras också i de fall olägenheterna består av fukt. mögel, lukt, ohyra m. m. De
senare olägenheterna har ånyo uppträtt till följd av den förändrade byggteknik
som de höjda kraven på energibesparing har lett till.

Kravet på att den sanitära standard som
hälsoskyddslagstiftningen fordrar skall höjas till samma nivå som lägsta
godtagbara standard enligt bostadssaneringslagen förs fram av länsstyrelsen i
Hallands län samt Eskilstuna, Köpings och Hudiksvalls kommuner.

Ett par remissinstanser anser, i
motsats till vad utredningen har föreslagit, att de hygieniska kraven på en
bostad som används för t, ex. fritidsändamål bör vara lika höga som kraven på
en permanentbostad.

Utredningen föreslår två regler i
hälsoskyddslagen för kontroll av bostäder. Enligt den ena skall en byggnad som
inrymmer bostad med tillhörande utrymmen vara inredd på ett sådant sätt och
skötas och brukas så att sanitär olägenhet inte uppstår. Den andra regeln
ställer högre krav på standarden. Enligt denna skall en bostadslägenhet, som
har fått en högre standard än som fordras enligt den första regeln genom atl
den med stöd av någon annan författning har försetts med vissa anordningar,
hållas i sådant skick att anordningarna är brukbara för avsett ändamål.
Utredningens förslag i denna del har fått ett blandat mottagande av
remissinstanserna.

Prop.
1981/82:219 112

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar
förslaget utan erinran. Många är dock kritiska mot förslaget.

Socialstyrelsen och länsstyrelsen i
Värmlands län anser det myckel tveksamt om miljö- och hälsoskyddsnämnden skall
verka för att olika kravnivåer uppfylls. Svea hovrätt, länsstyrelserna i
Gotlands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län samt Kungsbacka kommun menar
atl hälsoskyddslagen bör ges det begränsade syftet atl motverka eller
eliminera sanitära olägenheter. Universitets- och högskoleämbetet och
länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller alt bestämmelsen om den högre kravnivån
hör hemma i en annan lagstiftning, då närmast bosladssaneringslagen.

Enligt länsstyrelsen i
Kristianstads län bör, om det anses som en brist atl upprustningsålägganden
enligt bostadssaneringslagen inte garanterar att de anordningar som åläggandet
avser också hålls i brukbart skick, bostadssaneringslagen lämpligen ändras så
att hyresnämnden kan ställa krav även i detta hänseende. Liknande synpunkter
förs fram av bostadsstyrelsen.

Flera remissinstanser anser att den
högre kravnivån skall gälla alla bostadslägenheter som har utrustats med denna
högre standard, oavsett om standardhöjningen har skett med stöd av lagstiftning
eller på annat sätt. Till dessa remissinstanser hör länsstyrelserna i Hallands
och Skaraborgs län, Göteborgs, Falu och Strömsunds kommuner. Samarbetskommittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större kommuner, Hyresgästernas Riksförbund.
Riksförbundet för allmän hälsovård och Svenska
hälsovårdstjänsie-mannaförbundet.

Förslaget att inte införa några
bestämmelser om skyldighet för miljö- och hälsoskyddsnämnden att utföra
återkommande bostadsinspektioner tillstyrks av nästan samtliga
remissinstanser. Endast Malmö kommun och Hyresgästernas Riksförbund motsätter
sig förslaget.

8.2 Om samlingslokaler m. m.

Utredningens förslag att miljö- och
hälsoskyddsnämndens hygieniska tillsyn över samlingslokaler m. m. enligt
hälsoskyddslagen skall utökas lill atl omfatta även bl. a. lokaler för
undervisning och vård har fått ett gott mottagande av remissinstanserna. Endast
länsstyrelsen i Norrbottens län och Täby kommun avvisar utredningens förslag i
denna del. Även den föreslagna möjligheten till anmälningsskyldighet för
hotell, pensionat o. dyl. lokaler tillstyrks av remissinstanserna.

Socialstyrelsen och länsstyrelsen i
Ålvshorgs län. som båda är positiva lill förslagen, menar dock atl den
utvidgade tillsynsskyldigheten bör omfatta även tillfälliga festplatser. Enligt
Härjedalens kommun bör också stugbyar räknas hit.

Flera remissinstanser - främst
kommuner - bland vilka märks Malmö, Göteborgs, Karlstads, Köpings och
Vilhelmina kommuner, framhåller att tillsynen över ytterligare lokaler kommer
alt kräva resursförstärkningar.

Prop.
1981/82:219 113

Några remissinstanser påpekar att
den utvidgade tillsynsskyldigheten leder till att miljö- och hälsoskyddsnämnden
får tillsyn över lokaler och anläggningar, där andra myndigheter redan utövar
tillsyn i andra avseenden. De framhåller därför att ansvarsfördelningen mellan
miljö- och hälsoskyddsnämnden och dessa myndigheter måste klarläggas. Till
dessa remissinstanser hör länsstyrelsen i Värmlands län. Olofströms kommun,
Samarbetskommit-téii för hälsovårdsnämnderna i rikets större kommuner, TCO och
Svenska hälso vårdstjänstemannaförbimdet.

Länsstyrelsen i Värmlands län, TCO och Svenska
hälsovårdstjänsteman-naförbundet anser att miljö- och hälsoskyddsnämnden bör få
ett primärt tillsynsansvar i förhållande till övriga tillsynsmyndigheter.

Utredningen föreslår att det i hälsoskyddslagen införs en
bestämmelse som gör det möjligt atl föreskriva, att den som avser att driva
hotell, pensionat eller liknande rörelse skall anmäla detta till miljö- och
hälsoskyddsnämnden. Remissinstanserna tillstyrker förslaget. Flera
remissinstanser framhåller dock atl en sådan skyldighet bör föreskrivas redan i
hälsoskyddsförordningen. Bland dessa remissinstanser märks socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus. Kopparbergs och Västernorrlands län,
Göteborgs, Kungsbacka, Uddevalla samt Strömsunds kommuner. Några instanser anser
dock att den föreslagna möjligheten att föreskriva anmälningsskyldighet bör
omfatta också lokaler för undervisning eller vård samt samlingslokaler. Enligt
Strömsunds kommun och Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets
större kommuner bör dock anmälningsförfarandet om möjligt ersättas med en
tillståndsprövning.

8.3 Om lokaler och andra anläggningar för bad och
hygienisk behandling m. m.

Förslagen i denna del tillstyrks
eller lämnas i huvudsak utan erinran. Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker,
som enda remissinstans, förslagen i den mån de innebär en ökad arbetsbelastning
på miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Socialstyrelsen och Svenska
hälsovårdstjänstemannaförbundet anser atl lydelsen av 5 § i den föreslagna
hälsoskyddsförordningen bör ändras så att kommunstyrelsen inte kan påverka
kostnaderna för miljö- och hälsoskyddsnämndens provtagning vid t. ex. de
kommunala baden. Socialstyrelsen anser vidare att de hygieniska kraven på
lokalernas och badvattnets kvalitet har ställts för lågt i förhällande till de
krav som nu gäller.

Enligt Uppsala kommun bör
kostnaderna för provtagning på badvatten läckas av skattemedel eftersom
kommunen ofta är huvudman för denna typ av anläggningar. Enligt kommunen leder
förslaget endast till en ökad byråkrati.

Utredningens förslag att vissa
anläggningar, bl. a. badanläggningar, och lokaler för hygienisk behandling inte
får las i bruk innan anmälan därom har

8 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 219

Prop. 1981/82:219 114

gjorts till miljö- och hälsoskyddsnämnden godtas av
remissinstanserna. Lånsstyrelsen i Västernorrlands län, Borås. Kramfors och
Härjedalens kommuner anser dock att det inte räcker med anmälan, utan atl det
bör gälla ett krav på att sådana anläggningar och lokaler har godkänts av
miljö- och hälsoskyddsnämnden innan de tas i bruk. Svenska
hälsovårdstjänstemanna-förbundet och länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller
att campinganläggningar, i likhet med vad som nu gäller, inte bör få upplåtas
utan miljö- och hälsoskyddsnämndens tillstånd. Svenska
hälsovårdstjänstemannaförbundet menar att detsamma bör gälla för stugbyar.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att man inte bör få påbörja byggandet av
sådana anläggningar och lokaler innan anmälan har gjorts.

8.4 Om vattenförsörjning och vattenundersökning

Remissinstanserna tillstyrker i
huvudsak de förslag som utredningen har lämnat under denna rubrik. Flera
remissinstanser påpekar emellertid alt utredningen synes ha lämnat förslag
endast beträffande vattenkontrollen. De saknar förslag om hur man skall ordna
vattenskyddet, dvs. regler om vattentäkternas läge, utformning och skydd mot
förorening. Många remissinstanser uttrycker besvikelse över att utredningen
inte har kunnat bestämma sig för i vilken lagstiftning reglerna om
vattenförsörjning och vattenundersökningar hör hemma samt vilken myndighet som
på central nivå skall ha tillsynen över dessa frågor.

När det gäller utredningens
konkreta förslag är remissinstanserna med ett par undantag klart positiva lill
att kontrollen av konsumtionsvattnet - utöver en egenkontroll av den som driver
anläggningen - sker genom att miljö- och hälsoskyddsnämnden periodiskt och
stickprovsvis undersöker vattnet i vattenverk och distributionsnät.
Socialstyrelsen menar dock att nämnden bör lägga upp individuella program för
riilsynen och undersökningarna, eftersom nu gällande bestämmelser har lett till
atl prover i vissa fall las för ofta och i andra fall alltför sällan. Sådana
program bör godkännas av länsstyrelsen. Liknande synpunkter förs fram av
länsstyrelsen i Skaraborgs län. Umeå kommun anser att förslaget innebär en
onödig centralstyrning av kommunerna och förordar att det bör ankomma på
miljö- och hälsoskyddsnämnden att se till att provlagning sker enligt dess
bestämmande.

Förslaget att kontrollen skall
omfatta samfliga allmänna anläggningar tillstyrks, men många remissinstanser
förordar att kontrollen skall oirifatta även andra anläggningar och takter.
Flertalet av dessa remissinstanser anser att den offentliga kontrollen bör
gälla samtliga anläggningar och takter som betjänar inte alltför få personer.
Socialstyrelsen menar att gränsen bör gä vid 25 hushåll eller 50 personer.
Andra går ännu längre och föreslår att kontrollen skall omfatta alla
anläggningar och takter, såväl allmänna som enskilda. Flera remissinstanser
förordar ett tillstånds- eller anmälningsförfarande beträffande vattentäkter.
Det framhålls att ett sådant förfarande

Prop. 1981/82:219 115

skulle vara befogat särskilt för de mindre enskilda
takterna.

Förslaget att samtliga
valtenundersökningar skall utföras vid särskilt godkända laboratorier lämnas
utan erinran.

Remissopinionen är delad till den föreslagna rätten för
hälso- och miljöskyddsnämnden att ta ut särskilda avgifter för provtagningen i
de allmänna anläggningarna samt för de prover söm tas i enskilda brunnar och
takter efter hemställan av ägarna till dessa. Flertalet remissinstanser är
emellertid positiva till förslaget eller lämnar del utan erinran.

Många remissinstanser är dock
negativa eller starkt kritiska till förslaget. Bland dessa märks
socialstyrelsen, länsstyrelserna i Hallands. Göteborgs och Bohus, Värmlands och
Norrbottens län samt Örebro och Bollnäs kommuner. De ifrågasätter den
föreslagna kostnadstäckningen främst med hänsyn till alt kommunerna själva ofta
är huvudmän för anläggningarna och förordar att kostnaderna, liksom nu är
fallet, bör stanna på kommunerna. Även kostnaderna för de undersökningar som
har gjorts på begäran av en enskild anser man att kommunen bör stå för. Man
framhåller, att del finns risk för att enskilda drar sig för att låta undersöka
befarade missförhållanden om de själva får stå för kostnaderna för
undersökningen. Socialstyrelsen anser det oförenligt med de grundläggande principerna
i hälsovårdsstadgan alt avgiftsbelägga tillsynen och undersökningarna av
vattnet vid enskilda takter. Länsstyrelsen i Norrbottens /ä« menar däremot att
principen bör vara att enbart de tjänster som kommunen tillhandahåller på
begäran av den enskilde bör avgiftsbeläggas.

Utredningens förslag att del i centralt utfärdade
föreskrifter regleras vilka ämnen som får tillsättas konsumtionsvatlnet berörs
endast i några fä remissyttranden. Statens livsmedelsverk anför att dessa
problem måste lösas enhetligt för hela livsmedelsområdet. Utredningen (Jo
1976:04) om den regionala laboratorieverksamheten erinrar om att föreskrifter
om tillsatser lill och främmande ämnen i livsmedel redan föreligger i
kungörelser av statens livsmedelsverk. Blir livsmedelsverket central
tillsynsmyndighet bör man överväga om bestämmelserna om tillsatser i vattnet
inte hör hemma i dessa kungörelser. Svea hovrätt har inget atl erinra mot atl
en administrativ myndighet bestämmer vilka ämnen som får tillsältas vattnet för
atl rena det. Om däremot ämnet tillsätts i ett annat syfte - t. ex. fluor mot
karies - bör bestämmelserna härom ges i lag.

Att miljö- och hälsoskyddsnämnden och länsstyrelsen skall
utöva den lokala respektive den regionala tillsynen av konsumlionsvattnet
godtas enhälligt. När det däremot gäller frågan vem som skall utöva den
centrala tillsynen och i vilken lagstiftning som bestämmelserna om
konsumtionsvatlnet skall las in är remissinstanserna i stort uppdelade i två
läger. Det ena förordar att socialstyrelsen förblir central tillsynsmyndighet,
medan det andra anser alt tillsynen bör ligga på statens livsmedelsverk. De
argument som anförs för och emot är huvudsakligen hämtade från utredningens
belänkande. Bland dem som förordar socialstyrelsen som tillsynsmyndighet

Prop. 1981/82:219 116

niärks socialstyrelsen själv, länsstyrelserna i Hallands,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län samt Täby, Tranås. Hudiksvalls och Härjedalens kommuner.

Att statens livsmedelsverk skall
bli central tillsynsmyndighet förordas av bl. a. statens livsmedelsverk självt,
länsstyrelserna i Uppsala. Blekinge, Ålvsborgs och Skaraborgs län. Stockholms,
Södertälje, Uppsala, Göteborgs, Svenljunga, Falköpings, Tibro, Köpings,
Surahammars, Falu och Strömsunds kommuner, Samarbetskommittén för
hälsovårdsnämnderna i rikets större kommuner samt utredningen (Jo 1976:04) om
den regionala laboratorieverksamheten.

Några remissinstanser framhåller
att de inte tar ställning lill vilken myndighet som bör vara central
tillsynsmyndighet, nämligen statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i
Kopparbergs och Kristianstads län, Malmö och Kramfors kommuner samt Svenska
hälsovårdstjänstemannaförbundet.

Svenska kommunförbundet anser alt
ansvaret för den offentliga vatten-kontrollen pä central nivå bör delas upp
mellan naturvårdsverket, livsmedelsverket och socialstyrelsen. Enligt
Föreningen för Vattenhygien behöver kunskaperna om produktionen av vatten,
vattnets sammansättning och distribution vara väsentligt större och vidare hos
den myndighet som skall ha det totala överinseendet över vattenförsörjningen
och valtenkontrollen än vad som är fallet hos vare sig socialstyrelsen eller
livsmedelsverket. Föreningen föreslår därför att tillsynen läggs på statens
naturvårdsverk.

När det gäller frågan vilken
lagstiftning som skall reglera kontrollen av konsumtionsvattnet synes de
remissinstanser som förordar socialstyrelsen som central tillsynsmyndighet
förutsätta atl bestämmelserna härom tas in i hälsoskyddslagen, medan de som
förordar livsmedelsverket som central tillsynsmyndighet utgår från att
livsmedelslagstiftningens bestämmelser blir gällande fullt ut beträffande delta
vatten. Länsstyrelsen i Stockholms län och Föreningen för Vattenhygien menar
däremot att bestämmelserna bör ges i en särskild lag, till vilken
hälsoskyddslagen och livsmedelslagen hänvisar.

8.5 Om åtgärder mot vattenföroreningar, omhändertagande av
avloppsvatten samt om klosetter och urinoarer

En bred remissopinion ställer upp
bakom förslaget att en avloppsanordning inte bör få inrättas utan tillstånd av
miljö- och hälsoskyddsnämnden, om anordningen inte enbart är avsedd att föra
avloppsvatten lill en allmän avloppsanläggning. Även utredningens betoning av
alt miljö- och hälsoskyddsnämnden vid sin prövning av enstaka ansökningar om
tillstånd för avlopp eller WC skall beakta jämväl kommunens planer för det
område där anordningarna skall inrättas får ett kraftigt instämmande av
remissinstanserna.

Också tveksamma röster hörs
emellertid. Svea hovrätt, kammarrätten i Jönköping, länsstyrelserna i Uppsala,
Kalmar och Västernorrlands län samt

Prop. 1981/82:219 117

Uddevalla kommun erinrar att bestämmelser om utsläpp av
avloppsvatten finns också i 10 § miljöskyddskungörelsen (1969:388). Svea
hovrätt och länsstyrelsen i Uppsala län anser att behovet av de föreslagna
bestämmelserna i hälsoskyddslagstiftningen bör övervägas i samband med den
pågående översynen av miljöskyddslagsliftningen. Enligt kammarrätten i
Jönköping och Uddevalla kommun bör de föreslagna bestämmelserna samordnas med
reglerna i 10 § miljöskyddskungörelsen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
anser atl de föreslagna bestämmelserna i första hand bör föras över till
miljöskyddslagstiftningen. Enligt länsstyrelsen i Kalmar län kan problemet
lösas genom atl 10 § miljöskyddskungörelsen upphävs och ersätts av den
föreslagna bestämmelsen i 10 § andra stycket hälsoskyddslagen. För större
anläggningar bör 5 § miljöskyddskungörelsen fortfarande gälla. .

Flera remissinstanser saknar en
bestämmelse om skydd mot vatten som medför förorening men som inte förorenar i
den utsträckning att del orsakar sanitära olägenheter. Man pekar här främst på
dagvattnet och efterlyser en bestämmelse som svarar mot 38 § hälsovårdsstadgan.

Några remissinstanser, Svea hovräu
samt Kungsbacka och Uddevalla kommuner, anser alt hälsoskyddslagstiftningen bör
innehålla en bestämmelse om skyldighet att ansluta vissa fastigheter till en
allmän avloppsanläggning. De framhåller därför, att det i
hälsoskyddslagsliflningen bör införas en bestämmelse som svarar mot 19 § andra
stycket hälsovårdsstadgan. Svenska kommunförbundet anser att förslaget bör
omarbetas i denna del eftersom det inte bör omfatta allt dagvatten.

Många remissinstanser förordar att
ett givet rillstånd att inrätta en avloppsanordning bör kunna tidsbegränsas,
dvs. tillståndet förfaller om det inte utnyttjas inom en viss tid, i likhet med
vad som gäller för byggnadslov. Bland dessa remissinstanser märks,
socialstyrelsen, några länsstyrelser, ett flertal kommuner, Svenska
kommunförbundet och Svenska hälsovårdstjäns-temannaförbundet.

Ett par remissinstanser tar upp
förslaget att en avloppsanordning inte får tas i bruk förrän den har godkänts
av miljö- och hälsoskyddsnämnden, om inte nämnden medger annat. Man framhåller
att det vore önskvärt med en föreskrift som säger att ledningarna till en
anordning inte får täckas förrän nämnden har besiktigat dem. Länsstyrelsen i
Ålvsborgs län menar att den föreslagna bestämmelsen kan utgå, eftersom nämnden
kan föreskriva lämpliga villkor när den lämnar sitt tillstånd.

Utredningen föreslår atl en anmälan
skall göras till miljö- och hälsoskyddsnämnden när en avloppsanordning ändras
på så sätt att åtgärden kan medföra en väsentlig ändring av avloppsvattnets
mängd eller sammansättning. Ett stort antal remissinstanser är tveksamma till
förslaget. Man framhåller, att även sådana ändringar bör kräva tillstånd. I
annat fall skulle en anläggning i princip kunna utökas obegränsat utan annan
åtgärd än en anmälan, och miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle då kunna ingripa
först sedan sanitär olägenhet har uppkommit.

Prop.
1981/82:219 118

Förslaget att en vattentoalett
skall få inrättas utan särskild prövning, om den avloppsanordning till vilken
toaletten ansluts redan har prövats enligt hälsoskyddslagen, möts med
tveksamhet av remissinstanserna. Man framhåller att det inte är alla avloppsanordningar
som har prövats med hänsyn till de krav som ställs på en vattentoalett.
Bestämmelsen bör därför ändras så alt det krävs tillstånd också när man
ansluter en vattentoalett till en redan godkänd avloppsanordning, åtminstone i
de fall någon vatlentoalett inte tidigare har funnits ansluten till
anordningen. Några remissinstanser påpekar att bestämmelsen kan utgå, i
synnerhet om tillstånd kommer alt krävas även för ändring av en
avloppsanordning.

Förslaget alt regeringen får
meddela föreskrifter om att vissa slag av toaletter inte fär anordnas utan
särskilt tillstånd samt att regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet
eller kommunen att meddela sådana föreskrifter lämnas i huvudsak utan
erinringar. Sveriges Villaägareförbund är dock tveksamt till förslaget.
Förbundet anser att det finns en stor risk för att bedömningarna bhr alltför
skiftande i de olika kommunerna. Ett par remissinstanser, kammarrätten i
Jönköping och länsstyrelsen i Älvsborgs län, anser att delegation inte bör ske
lill kommunen eller i vart fall tillämpas restriktivt. Några remissinstanser
framhåller att föreskrifter redan nu borde ha meddelats i
hälsoskyddsförordningen.

Vissa remissinstanser finner det
nödvändigt alt några av de begrepp som används i författningstexten klargörs.
De begrepp som omnämns är avloppsvatten (10 § hälsoskyddslagen), någon längre
tid av dygnet (11 § hälsoskyddslagen), sluten avlöppsanordning (6 §
hälsoskyddsförordningen) och väsentlig ändring (6 § hälsöskyddsförordningen).

8.6 Om djurhållning m. m.

Omgivningshygien

Utredningens förslag att tillsynen
över ladugårdar, stall och andra liknande anläggningar i huvudsak skall
regleras inom miljöskyddslagsliftningen mottas positivt av remissinstanserna.
Många remissinstanser har dock synpunkter pä hur den närmare regleringen skall
ske.

Remissinstanserna delar
utredningens uppfattning att det i hälsoskyddslagen inte behövs en bestämmelse
som svarar mot 61 § hälsovårdsstadgan, enligt vilken en skriftlig anmälan skall
göras till hälsovårdsnämnden innan man anordnar stall, ladugård m. m.
Hälsovårdsnämndens behov av information i detta hänseende kan tillgodoses
genom lantbruksnämndens underrättelseskyldighet enligt djurstallskungörelsen
(1973:270). Remissinstanserna är också positiva till förslaget att det skall
krävas tillstånd för att få hålla vissa djur inom stads- eller
byggnadsplanelagt område. Flera remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen,
länsstyrelsen i Skaraborgs län, Uddevalla och Kramfors kommuner samt
Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet.

Prop.
1981/82:219 119

menar dock att någon form av förhandsprövning måste finnas
även för anläggningar med färre än 100 djurenheter. Bestämmelser härom skulle
kunna tas in i miljöskyddslagen eller hälsoskyddslagstiftningen. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län anser att lantbruksnämndens skyldighet att enligt djurstallskungörelsen
underrätta miljö- och hälsoskyddsnämnden om godkänt djurstall i stället bör
avse själva ansökan. Liknande synpunkter har länsstyrelsen i Skaraborgs lån.

Utredningens uppfattning att 58-60 §§ hälsovårdsstadgan,
vilka innehåller bestämmelser om hur stall, ladugårdar och vissa upplagsplatser
skall anordnas, inredas, underhållas och skötas kan ersättas av
tillsynsbestämmelserna i miljöskyddslagtiftningen samt av tillsynsföreskrifter
som utfärdas av lantbruksstyrelsen delas eller lämnas utan erinran utom vad
gäller mjölkhanteringen i ladugårdar, där utredningen föreslär att
föreskrifterna utfärdas i samråd med livsmedelsverket. Länsstyrelserna i
Stockholms, Malmöhus, Hallands och Örebro län framhåller samtliga att
livsmedelslagen inte är tillämplig på mjölkhanteringen i ladugårdarna varför 60
§ hälsovårdsstadgan åtminstone tills vidare bör finnas kvar. Enligt
lantbruksstyrelsen bör ansvaret för de livsmedelshygieniska anvisningarna för
mjölkhanteringen inte ligga på styrelsen utan på en annan myndighet.

Utredningens förslag att det skall
behövas tillstånd för att anlägga hundgård samt för atl hälla nötkreatur,
hästar, getter, svin, pälsdjur, fjäderfän eller ormar inom stads- eller
byggnadsplanelagt område diskuteras livligt av remissinstanserna. Flertalet av
de remissinstanser som kommenterar förslaget i denna del anser att
tillståndstvånget inte bör gälla endast inom stads- eller byggnadsplanelagt
område utan även inom annat område med sammanhängande permanent- och
fritidsbebyggelse. Flera remissinstanser, bl. a. lantbruksstyrelsen, anser atl
även får bör ingå bland de djur för vilka tillstånd skall krävas. Ett par
remissinstanser, främst Sveriges Herpetologiska Riksförening, anser att
tillstånd inte bör krävas för innehav av ormar.

Bl. a. lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus samt Värmlands län och Göteborgs kommun anser att utredningen borde ha
definierat vissa av de begrepp som den här har använt. De begrepp som särskilt
framhålls är hundgård, pälsdjur och fjäderfä.

Enligt många remissinstanser har
utredningen behandlat de problem som är förknippade med hållande av hundar och
katter alltför översiktligt och pä ett otillfredsställande sätt, eftersom
utredningen inte har föreslagit någon lösning på problemen utan hänvisat till
utredningen för översyn av allmänna ordningsstadgan. Flera av dessa
remissinstanser anser atl riilständstvånget bör gälla också hundar och katter.
Hit hör bl. a. länsstyrelserna i Blekinge och Örebro län, några kommuner,
Riksförbundet för allmän hälsovård samt Svenska
hälsovårdstjänstemannaförbundet. Andra remissinstanser påpekar i allmänna
ordalag problemen. Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet förutsätter att
problemen får sin lösning vid utformningen av den nya lagstiftningen.

Prop.
1981/82:219 120

Djurskyddsfrågor

Utredningen föreslår att den
fortlöpande djurskyddsinspektionen utmönstras ur anvisningarna för
djurskyddstillsynen och ersätts av ökad information till allmänheten, polisen,
veterinärerna, seminpersonalen och andra grupper som kan tänkas uppmärksamma
fall av misskötsel av djur. Förslaget får ett genomgående negativt mottagande
hos remissinstanserna, främst hos länsstyrelserna. Endast några få kommuner
tillstyrker förslaget.

Lantbruksstyrelsen framhåller att
om tillsynen helt baseras på anmälningar från olika yrkeskategorier och den
allmänhet, som kommer i kontakt med djurhållning, så skulle enbart redan
etablerade vanvårdsfall bli föremål för åtgärder. Den förebyggande verksamheten
genom fortlöpande tillsyn, som får anses vara den väsentligaste, skulle helt
utebli. Därutöver förloras helt den rådgivning som riilsynstjänstemännen nu
svarar för. Liknande synpunkter förs fram från de flesta håll. Förslaget
betecknas av några remissinstanser som ett olustigt angivarsystem. Flera
remissinstanser framhåller alt en veterinär, som får betraktas som en
uppdragstagare hos djurhållaren, skulle råka i en lojalitetskonflikt om han
blev tvungen att anmäla denne för misskötsel av djur. Nästan samfliga
remissinstanser understryker att de vill ha kvar den fortlöpande
djurskyddsinspeklionen.

Däremot tillstyrker
remissinstanserna atl den allmänna veterinärinstruktionen ändras så att
distriktsveterinärerna blir skyldiga att biträda miljö- och
hälsoskyddsnämnderna i djurskyddsfrågor. Det framhålls att skyldigheten inte
bör inskränkas till att avse endast djurskyddsärenden utan utformas mera
generellt såsom föreslås beträffande ändringen av allmänna läkarinstruklionen.
Länsstyrelsen i Kalmar län betonar att skyldigheten att biträda nämnden inte
får innebära att distriktsveterinären skall utföra någon form av tillsyn på
kommunal nivå.

8.7 Om renhållning

Utredningens förslag att nuvarande
föreskrifter om renhållning i hälsovårdsstadgan och normalhälsovårdsordningen
(1971:761) skall föras över till en ny lag om hantering av avfall tillstyrks
eller lämnas i huvudsak utan erinran av remissinstanserna. Några remissinstanser,
bl. a. socialstyrelsen, en del länsläkarorganisarioner samt Uddevalla kommun,
framhåller dock vikten av att bestämmelser som rör omgivningshygien tas in i
hälsoskyddslagsriftning-en.

8.8 Om åtgärder mot ohyra, råttor och möss

Förslaget att bestämmelserna om
åtgärder mot ohyra, råttor och möss skall fä en generell inriktning och i
princip avse alla skadedjur som kan vålla

Prop. 1981/82:219 121

sanitär olägenhet mottas positivt av remissinstanserna.
Socialstyrelsen anser dock att förslaget innebär en lägre ambitionsnivå än vad
som nu gäller, eftersom det saknas en särskild bestämmelse om att bostad skall
vara fri från ohyra. Liknande synpunkter förs fram av Köpings kommun och
Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet. Enligt Härjedalens och Vilhelmina kommuner
kan förslaget komma alt innebära att det blir svårt för miljö- och
hälsoskyddsnämnden att avgöra när sanitär olägenhet föreligger.

8.9 Om hälsovårdstätorter

En enig remissopinion tillstyrker
förslaget att det i hälsoskyddslagstiftningen inte bör införas några särregler
för vissa delar av kommunerna såsom nu är fallet med hälsovårdstätorterna.

8.10 Hälsovårdsordning m. m.

Utredningens förslag att det nuvarande
.systemet med normalhälsovårdsordning och lokal hälsovårdsordning inte skall
tas med i hälsoskyddslagstiftningen kommenteras främst av länsstyrelserna och
kommunerna. Kommunerna, med ett undantag, är positiva till förslaget, medan
länsstyrelserna i huvudsak är tveksamma till det.

Samtliga kommuner, med undantag av
Härjedalens kommun, samt länsstyrelserna i Stockholms, Skaraborgs och
Västmanlands län tillstyrker förslaget eller lämnar det ulan erinran.
Lånsstyrelsen i Stockholms län anser att intresset av enhetliga föreskrifter
blir tillräckligt tillgodosett genom att de centrala myndigheterna ger
enhetliga direktiv i samband med delegationen till kommunerna samt genom
utredningens uttalande all lokala hälsoskyddsföreskrifter endast bör utfärdas
när det är absolut nödvändigt.

De remissinstanser .som är tveksarnma till förslaget att
en kommun efter regeringens eller i vissa fall en förvaltningsmyndighets
bemyndigande skall få utfärda föreskrifter anför genomgående, att förslaget kan
leda till alltför stora skillnader mellan de olika kommunernas bestämmelser.
Man menar atl samma förhållanden som förelåg innan systemet med en
normalhälsovårdsordning infördes kan komma att återuppstå. Man framhåller
också att, om förslaget genomförs, centrala anvisningar bör utfärdas för alt
minska risken för alltför olikartade lokala föreskrifter. Bland dessa
remissinstanser märks socialstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Ålvsborgs, Jämtlands och Västerbottens län,
Härjedalens kommun samt Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet.

Enligt länsstyrelserna i
Östergötlands, Värmlands och Kopparbergs län behöver förslaget i denna del
ytteriigare övervägas.

Länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus, Gävleborgs och Norrbottens län vill ha kvar nu gällande ordning med en
normalhälsovårdsordning samt en lokal hälsovårdsordning som fastställs av
länsstyrelsen.

9 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 219

Prop.
1981/82:219 122

Statskontrollkommittén (Kn 1976:06)
och Svenska kommunförbundet anser att förslaget att ge en förvaltningsmyndighet
bemyndigande all delegera normgivningskompetens till en kommun saknar stöd i
regeringsformen. Kommunförbundet avstyrker förslaget att
förvaltningsmyndigheter skall ges möjligheter att utfärda bindande
föreskrifter. Den information som kan behövas kan ges som allmänna råd,
vägledande information eller på liknande sätt. Bl, a, socialstyrelsen ä andra
sidan menar att det kan leda lill alltför stora skillnader mellan olika
kommuners bestämmelser om kommunerna bemyndigas att utfärda föreskrifter.

Några remissinstanser, bl, a,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus och Älvsborgs län,
framhåller att man måste lösa frågan om hur kommunens föreskrifter skall komma
till allmänhetens kännedom. Det föreslås att sådana föreskrifter skall las in i
länets författningssamling.

Ett par länsstyrelser anser att de lokala
hälsovårdsordningarna bör upphävas i lag i samband med alt hälsoskyddslagen
träder i kraft, och inte som utredningen föreslår upphävas genom kommunernas
försorg.

8.11 Lagens tillämpningsområde

Remissinstanserna har godtagit förslaget eller lämnat det
utan erinran.

8.12 Om försvaret

Utredningens förslag i denna del
tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Försvarets sjukvårdsstyrelse, som
ansluter sig lill förslaget, anser att övervägandena och förslaget är väl
genomtänkta. Styrelsen framhåller dock att författningsförslaget måste
kompletteras med detaljföreskrifter som är anpassade till de speciella
förhållanden som kan råda inom försvarsmakten och att styrelsen bör få i
uppdrag att utfärda sådana föreskrifter.

Enligt länsstyrelsen i Hallands län
kan förslaget beträffande tillsynen ge upphov till kompetenskonflikler mellan
miljö- och hälsoskyddsnämnden och försvarets sjukvårdsstyrelse.
Tillsynsorganens befogenheter bör därför klarläggas.

Socialstyrelsen anser att
störningar från verksamhet och anläggningar som riilhör försvaret men som
drabbar civila bör behandlas av miljö- och hälsoskyddsnämnden.

8.13 Miljö- och hälsoskyddsnämndernas personal

Hälsovårdsinspektörer

Utredningens förslag att i
hälsoskyddslagstiftningen inte ta in något krav på att miljö- och
hälsoskyddsnämnden skall biträdas av en eller flera hälso-

Prop.
1981/82:219 123

vårdsinspektörer tillstyrks eller lämnas utan erinran av
flertalet remissinstanser. Många remissinstanser är emellertid kritiska mot
förslaget. Några remissinstanser förklarar att de inte vill ta ställning till förslaget.

Förslaget tillstyrks uttryckligen av universitets- och
högskoleämbetet, statens livsmedelsverk, produklkontrollnämnden.
länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge. Ålvsborgs, Värmlands, Västmanlands,
Västernorrlands och Norrbottens län, statskontrollkommittén, Täby. Enköpings,
Uppsala, Malmö, Göteborgs, Kungsbacka. Köpings. Surahammars och Timrå
kommimer, Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större kommuner
och Föreningen för Vatienhygien. Flera av dessa instanser framhåller dock att
kravet på kompetent personal måste upprätthållas. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län
menar att den som inte uppfyller nu gällande krav för hälsovårdsinspektör
tills vidare inte bör anställas som ensam inspektör.

Svenljunga kommun, som inte tar ställning
till förslaget, finner det viktigt att det i varje kommun finns en
hälsovårdsinspektör med föreskriven utbildning.

Socialstyrelsen och SA CO/SR anser att kravet på
utbildning bör finnas kvar för personal med rådgivande och inspekterande
uppgifter liksom för personal som handlägger klagomål från allmänheten. Andra
remissinstanser, bl. a. Uppsala. Mölndals, Smedjebackens och Vilhelmina
kommuner, Svenska hälsovårdstjänstetnannaförbundet och TCO, framhåller att
risken med förslaget är att kommunerna kommer att anställa icke kompetent
personal som en följd av den stora bristen på utbildade hälsovårdsinspektörer.
TCO anser atl bristen kan hävas genom atl öka intagningen till
hälsovårdsinspektörsutbildning samt genom att ge hälsovårdsinspektörerna vidareutbildning.

Några remissinstanser avvisar förslaget och framhåller att
nuvarande bestämmelser för hälsovårdsinspektörer bör föras över till den nya
lagstiftningen. Dessa är försvarets sjukvårdsstyrelse, socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län, Tranås,
Falköpings, Tibro, Hudiksvalls och Gällivare kommuner, SACO/SR, Riksförbundet
för allmän hälsovård och Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet. De framhåller
bl. a. att ett slopande av kravet kommer att drabba främst invånarna i de
mindre kommunerna, som ofta har endast en hälsovårdsinspektör.

Länsstyrelsen i Östergötlands län
och kammarrätten i Jönköping är tveksamma till förslaget.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser alt utbildningsfrågorna
bör behandlas när man lar ställning till kommunernas utvidgade arbetsuppgifter
medan länsstyrelsen i Örebro län anser att man bör avvakta med ett ställningstagande
till dess miljöskyddsulredningens betänkande har behandlats.

Medicinsk sakkunskap

Förslaget all slopa kravet på att
hälsovårdsnämnden i en kommun av viss storiek skall biträdas av en eller flera
stadsläkare rillstyrkes eller lämnas utan

Prop.
1981/82:219 124

erinran av remissinstanserna.

Förslaget att ändra allmänna läkarinstruklionen (1963:341)
så att en distriktsläkare blir skyldig att efter kallelse av miljö- och
hälsoskyddsnämnden närvara vid nämndens sammanträde i den mån han eller hon
inte hindras av mera angelägna tjänsteåligganden har kommenterats av några remissinstanser.
Förslaget tillstyrks av bl. a. Svenska kommunförbundet, statskontrollkommittén,
länsstyrelsen i Örebro län, några kommuner och SACO/SR. Socialstyrelsen,
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet anser att miljö- och
hälsoskyddsnämndernas behov av medicinsk sakkunskap bör övervägas ytterligare.
Enligt Svenska kommunförbundet är behovet i dagslägel ringa. Socialstyrelsen
och Landstingsförbundet menar att behovet av medicinsk sakkunskap bör kunna
tillgodoses genom en frivillig samverkan mellan nämnden och
sjukvårdshuvudmannen. Landstingsförbundet motsätter sig dock den föreslagna
ändringen av allmänna läkarinstruklionen. Även länsstyrelsen i Kalmar lån
motsätter sig förslaget och framhåller alt nämnden i stället bör utnyttja
länsläkarna, medan länsstyrelsen i Värmlands län finner den föreslagna
bestämmelsen olämplig eftersom distriktsläkarna inte har miljö- och
hälsoskyddsnämnden som huvudman.

8.14 Om nämndens namn

Ett mycket stort antal
remissinstanser kommenterar utredningens förslag att kalla den lokala
tillsynsmyndigheten för miljö- och hälsoskyddsnämnd. Remissinstanserna för
dessutom fram en mängd alternativa namnförslag. Allmänt framhålls att ett
dubbelnamn är tungt och otympligt samt ofta leder till att det ena ledet i
namnet faller bort i dagligt tal.

Ett bibehållande av namnet
hälsovårdsnämnd får störst anslutning, främst från länsstyrelserna och
kommunerna. Som huvudsakligt skäl anförs att begreppet hälsovårdsnämnd är
allmänt känt och väl inarbetat samt att det saknas anledning till namnbyte.
Utredningens namnförslag miljö- och hälsoskyddsnämnd, är därnäst det som
förordas av flest remissinstanser. Detta namn tillstyrks främst av kommunerna.
Flera remissinstanser anser att nämnden bör kallas hälsoskyddsnämnd eftersom
lagens benämning föreslås bli hälsoskyddslag. Även namnet miljönämnd förordas
av flera remissinstanser. Andra namnförslag är hälsonämnd, hälso- och
miljöskyddsnämnd, hälso- och miljönämnd, hälso- och miljövårdsnämnd,
miljövårdsnämnd, miljöskyddsnämnd, miljö- och hälsonämnd saml miljö- och
hälsovårdsnämnd.

Några remissinstanser, bl. a.
Svenska kommunförbundet och Riksförbundet för allmän hälsovård anser att
namnfrågan bör anstå tills det har avgjorts om de nuvarande hälsovårdsnämnderna
blir lokala tillsynsorgan enligt miljöskyddslagen. I avvaktan härpå anser
kommunförbundet att namnet hälsovårdsnämnd bör bibehållas.

Prop. 1981/82:219 125

8.15 HäLsovårdsnämndernas årsberättelser

Förslaget i denna del tillstyrks
eller lämnas utan erinran av nästan samtliga remissinstanser. Av de
remissinstanser som inte tillstyrker förslaget anför socialstyrelsen att miljö-
och hälsoskyddsnämnderna och de regionala myndigheterna även i fortsättningen
bör ha skyldighet alt redovisa och sammanställa berättelser över sin
verksamhet. Sådana berättelser behöver, enligt styrelsen, inte avges varje år
utan förslagsvis vart tredje år. Liknande synpunkter förs fram av Riksförbundet
för allmän hälsovård och Svenska hälsovårdstjånstemannaförbundet.

8.16 Tvångsmedel

Många remissinstanser understryker
att det finns ett stort behov av att förbättra möjligheterna att ingripa mot
brister i bostadslägenheter. Allmänt framhåller man, i likhet med utredningen,
att de tvångsmedel som i detta avseende står miljö- och hälsoskyddsnämnden lill
buds har visat sig otillräckliga och alltför lätta atl kringgå. Endast Sveriges
Fastighetsägareförbund anser att en skärpning av nu gällande tvångsmedel inte
behövs. Förbundet menar atl situationen bör kunna bemästras genom att man gör
utdömandet av viten mer effektivt.

Utredningens förslag till
effektivering av tvångsmedlen tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser. Socialstyrelsen finner förslaget välgrundat. Malmö kommun och
Samarbetskommittén för hälso-vårdsnåmnderna i rikets större kommuner hälsar
förslaget med tillfredsställelse.

Flera remissinstanser ifrågasätter dock om de föreslagna
åtgärderna leder till att tvångsmedlen blir rillräckligt effektiva. Till dessa
remisssinstanser hör domstolsverket samt länsstyrelserna i Kristianstads,
Malmöhus och Jämtlands län. Domstolsverket menar att ett vitesföreläggande blir
effektivt först då vifet övergår på den nye ägaren. Enligt länsstyrelsen i
Kristianstads län borde en annan lösning ha valts. En tänkbar lösning är att
man förklarar att sådana viten, som skall gälla utan hinder av att de har
överklagats, skall utdömas oberoende av överklaganden när den ursprungliga
tidsfristen har löpt ut, förutsatt att överinstansen inte har meddelat
inhibilion. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att man bör ha samma system som
i lagen (1976:666) om påföljder och ingripande vid olovligt byggande m. m.
Stockholms kommun framhåller att man bör ytterligare utreda om det finns
prakriska möjligheter att göra tvångsmedlen mer effektiva.

Utredningens förslag att anteckning
i fastighelsboken eller tomträttsboken skall göras i de fall då vitet har
bestämts till ett belopp som uppgår till lägst ett basbelopp kommenteras av
flera remissinstanser. Domstolsverket avvisar förslaget med hänvisning till
dels inskrivningsmyndigheternas pressade arbetsläge, dels att ett föreläggande
eller förbud torde kunna gälla mot en ny

Prop. 1981/82:219 126

ägare även om anteckning inte sker. En konsekvens härav
bör, menar verket, vara atl alla förelägganden och förbud skall gälla mot en ny
ägare. Läns-styrelserna i Jönköpings och Örebro län anser att utredningens
beskrivning av hur viten bestäms är ofullständig. Ett vite bestäms inte enbart
med beaktande av kostnaden för den föreslagna åtgärden, utan också med hänsyn
till bl. a. den förelagdes ekonomiska förhållanden. Med hänsyn härtill bör del
för inskrivning inte vara avgörande om vitet uppgår till lägst ett basbelopp.
Malmö kommun och Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större
kom/nuner pekar på att det kan bli svårt att avgöra om inskrivning skall ske
när det är fråga om förhöjt vite. Med denna motivering ifrågasätts om inte
nämnden från fall till fall bör pröva om inskrivning skall göras.

Förslaget att rättegångsbalkens
bestämmelser om verkan av att ett Ivisteföremål överlåts och om tredje mans
deltagande i rättegång skall tillämpas vid överlåtelse av fastighet som är
föremål för föreläggande lämnas utan erinran.

Utredningens förslag atl länsstyrelsen,
eller i framtiden länsrätten, skall utdöma förfallet vite får ett blandat
mottagande. Den ena hälften av de remissinstanser som har kommenterat förslaget
tillstyrker förslaget, medan den andra hälften avstyrker det. Bland dem som är
positiva till förslaget märks domstolsverket, Svea hovrätt, länsstyrelserna i
Stockholms, Kalmar. Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, Malmö,
Staffanstorps och Falu kommuner saml Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna
i rikets större kommuner.

Domstolsverket, Svea hovrätt saml
länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro län framhåller att det bör vara
länsrätten och inte länsstyrelsen som skall pröva frågor om utdömande av vite.

Svea hovrätt pekar på att förslaget
saknar regler om veni som skall framställa yrkande om utdömande av ett vite.
Enligt Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större kommuner bör
även viten som hälsovårdsnämnden föreskriver med stöd av annan lagstiftning
utdömas av länsstyrelsen.

Universitets- och högskoleämbetet,
länsstyrelserna i Uppsala. Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Norrbottens län, Luleå kommim, Sveriges
Fastighetsägareförbund, Riksförbundet för allmän hälsovård och Svenska
hälsovårdstjänstemannaför-bundet är tveksamma eller negativa lill förslaget.

Universitets- och högskoleämbetet
och Sveriges Fastighetsägareförbund anser att förslaget innebär en allvarlig
försämring från rättssäkerhetssynpunkt. Länsstyrelserna i Uppsala,
Östergötlands, Blekinge och Göteborgs och Bohus län framhåller att förslaget
innebär att en länsstyrelse kommer att få pröva lagligheten av sina egna beslut
i de fall ett vitesföreläggande har överklagats och tidigare prövats av
länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Norrbottens län. Riksförbundet för allmän
hälsovård och Svenska hälsovärdstjänsteman-naförbundet framhåller att förslaget
bl. a. skulle leda till att viten som har

Prop.
1981/82:219 127

förelagts enligt t. ex. livsmedelslagen och
djurskyddslagen utdöms av en allmän domstol, medan viten enligt
hälsoskyddslagstiftningen utdöms av en länsstyrelse.

8.17 Reglering av tomgångskörning av motordrivna fordon

Utredningens förslag till reglering
av tomgångskörning av motorfordon godtas eller lämnas utan erinran av nästan
samtliga remissinstanser. Enligt Malmö kommun bör kommunens trafikövervakare
tillsammans med polisen svara för övervakningen enligt den föreslagna
ordningen. Vilhelmina kommun förutsätter atl miljö- och hälsoskyddsnämnden får
möjlighet att yttra sig till trafiknämnden i dessa ärenden innan föreskrifterna
fastställs. Vidare hör generella bestämmelser för hela kommuner undvikas,
åtminstone i glesbygdskommunerna.

Socialstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs och
Västerbottens län samt Falu kommun är tveksamma eller negativa till förslaget.
Socialstyrelsen anser att utredningen inte borde ha begränsat sig till
tomgångskörning med motorfordon utan behandlat hela luftföroreningsproblemet.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser atl trafiknämndens uppgift är att beakta
trafiksäkerheten, inte hälsoskyddet. Den föreslagna uppgiften är därför
främmande för trafiknämnden. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län får man
även med utredningens förslag olika bestämmelser i kommunerna. Länsstyrelsen
framhåller att det bör införas ett system med enhetliga bestämmelser för hela
landet.

Prop.
1981/82:219 128

Bilaga 5 De remitterade lagförslagen

1 Förslag till Hälsoskyddslag

Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser

1 § Med hälsoskydd avses i denna lag åtgärder för att
hindra uppkomsten av

sanitära olägenheter och för att undanröja sådana olägenheter.

Med sanitär olägenhet avses i denna lag en störning som
kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller enbart
tillfällig.

2 § Varje kommun svarar för
hälsoskyddet inom kommunen. Vid sin planering skall kommunen verka för alt
hälsoskyddet tillgodoses.

3 § Utöver bestämmelserna i denna lag
gäller om skyddet för hälsa och miljö vad som föreskrivs i annan författning.

Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela bestämmelser om undantag från lagens
tillämpning på försvarsmakten.

Miljö- och hälsoskyddsnämnd

4§ I varje kommun skall det finnas en miljö- och
hälsoskyddsnämnd. Nämnden skall, utöver vad som följer av 16 §, särskilt

1. uppmärksamt följa utvecklingen
inom kommunen i miljö- och

hälsoskyddshänseende och därvid utarbeta de förslag som är påkallade samt

medverka i planering där miljö- och hälsoskyddsfrågor berörs,

2. samarbeta med myndigheter,
organisationer och enskilda vars verksamhet berör miljö- och
hälsoskyddsområdet,

3. lämna allmänheten råd och
upplysningar i frågor som rör nämndens ansvarsområde.

5§ Följande föreskrifter i 3 kap. kommunallagen
(1977:179) gäller i tillämpliga delar miljö- och hälsoskyddsnämnd:

2 § om antalet ledamöter m.m.,

3 § första stycket om valbarhet m.m.,

4 § om rätt till ledighet från
anställning,

5 § första stycket om mandattid,

5 § tredje stycket om verkan av
ledamots avgång,

6 § om ordförande och vice
ordförande,

7 § om rid och plats för sammanträde
samt om närvarorätt vid sammanträde,

8 § om suppleants tjänstgöring m.m.,

9 § första stycket om beslutförhet,

10 § om beslutsförfarande och
protokoll m.m.,

11 § om delgivning m.m.,

12 § om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock
inte 3 kap. 5 § första stycket eller 6 § kommunallagen.

Prop.
1981/82:219 129

Ett delegationsuppdrag enligt 3
kap. 12 § andra stycket kommunallagen får ej omfatta befogenhet alt besluta om
föreläggande vid vite eller om verkställande av åtgärd på den försumliges
bekostnad.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:290)
tillämpas bestämmelserna i 4 och 5 §§ nämnda lag i samtliga ärenden hos miljö-
och hälsoskyddsnämnden.

Bestämmelser till skydd mot sanitär olägenhet

6 § För att hindra uppkomsten av sanitär
olägenhet och för att undanröja

sådan olägenhet skall ägaren eller nyttjanderättshavaren till berörd egendom

vidta de åtgärder som skaligen kan krävas.

I 7-11 §§ ges närmare bestämmelser för vissa fall då
sådana åtgärder kan komma i fråga.

7 § Avloppsvatten skall avledas, renas eller pä
annat sätt tas om hand så att

sanitär olägenhet inte uppkommer. För detla ändamål skall lämpliga

avloppsanordningar inrättas.

För att inrätta en avloppsanordning krävs tillstånd av
miljö- och hälsoskyddsnämnden om en vattentoalett är ansluten rill
anordningen. Är ingen vatlentoalett ansluten krävs endast en skriftlig anmälan
till nämnden. Kommunen får dock föreskriva alt det skall fordras tillstånd även
i ett sådant fall inom vissa delar av kommunen, om det behövs för att hindra
uppkomsten av sanitär olägenhet.

Andra stycket skall inte tillämpas i de fall då
avloppsanordningen kräver tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) eller då
avloppsanordningen är avsedd att föra avloppsvattnet enbart till en allmän
avloppsanläggning.

Ett rillstånd av miljö- och
hälsoskyddsnämnden gäller i fem år men förfaller om arbetet med anordningen
inte har påbörjats inom två år.

Vad som avses med avloppsvatten anges i miljöskyddslagen.

8 § Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela bestämmelser om vattnets beskaffenhet i
badanläggningar och strandbad som är upplåtna för allmänheten eller som annars
utnyttjas av många människor. Detsamma gäller om kontrollen av sådant vatten.

9 § Det skall finnas tillräckligt med
toaletter i eller i anslutning till byggnader där människor vistas under en
längre tid av dygnet.

10 § Byggnader, lokaler och
anläggningar skall hållas fria från ohyra.

Åtgärder skall vidtas mot skadedjur som kan vålla sanitär olägenhet. Är

det av
särskild betydelse med hänsyn till hälsoskyddet, skall kommunen sörja för att
åtgärderna vidtas.

11 § Husdjur och andra djur som hålls i fångenskap skall
förvaras och skötas

så att sanitär olägenhet inte uppslår.

Regeringen får föreskriva alt vissa slag av djur inte utan
särskilt tillstånd av miljö- och hälsoskyddsnämnden får hållas inom område med
stads- eller byggnadsplan, om sådana bestämmelser behövs för att hindra att
sanitär olägenhet uppkommer. Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela
sådana bestämmelser.

Prop.
1981/82:219 130

12 § Den som avser att driva

1.
hotell,
pensionat eller liknande lokaler där allmänheten yrkesmässigt erbjuds
tillfällig bostad,

2.
idrottsanläggningar,
badanläggningar, strandbad eller andra anläggningar för liknande verksamheter
som är upplåtna för allmänheten eller som annars utnyttjas av många människor,

3. lokaler där allmänheten yrkesmässigt erbjuds hygienisk
behandling

skall göra anmälan till miljö- och hälsoskyddsnämnden innan lokalen eller

anläggningen tas i bruk.

13 § Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande kommunen fär meddela ytterligare föreskrifter rill
skydd mot sanitära olägenheter.

14 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden får
i särskilda fall meddela de villkor som behövs för atl hindra uppkomsten av
sanitär olägenhet och för att undanröja sådan olägenhet vid viss verksamhet
eller i samband med utnyttjande av en plats eller en lokal som allmänheten har
tillträde till.

Tillsyn

15 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden utövar den
omedelbara tillsynen inom

varje kommun över efterlevnaden av denna lag och bestämmelser medde

lade med stöd av lagen. Inom länet utövas tillsynen av länsstyrelsen. Den

centrala tillsynen utövas av socialstyrelsen och statens naturvårdsverk enligt

regeringens bestämmande.

Försvarets sjukvårdsstyrelse utövar tillsynen inom
försvarsmakten. I sin tillsyn enligt denna lag har länsstyrelsen och försvarets
sjukvårdsstyrelse samma befogenhet som miljö- och hälsoskyddsnämnden.

16 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden skall i sin
tillsynsverksamhet ägna

särskild uppmärksamhet åt följande byggnader, lokaler och anläggningar:

1. byggnader som innehåller en eller
flera bosläder och tillhörande utrymmen,

2. lokaler för undervisning, vård
eller annat omhändertagande,

3. samlingslokaler där mänga människor
brukar samlas,

4. anläggningar för hantverk eller
andra näringar,

5. hotell, pensionat och liknande
lokaler där allmänheten yrkesmässigt erbjuds tillfällig bostad,

6. idrottsanläggningar,
badanläggningar, strandbad och andra anläggningar för liknande verksamheter
som är upplåtna för allmänheten eller som annars utnyttjas av många människor,

7. lokaler där allmänheten erbjuds
yrkesmässig hygienisk behandling,

8. lokaler för förvaring av djur.

17 § För tillsyn enligt denna lag äger
tillsynsmyndigheteli tillträde till

byggnader, lokaler, anläggningar och områden och får där göra undersök

ningar och ta prover.

Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de
upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Polismyndigheten skall
lämna det biträde som behövs.

Prop.
1981/82:219 131

Förelägganden och förbud

18 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden får meddela de
förelägganden och

förbud som behövs för atl denna lag eller bestämmelser som meddelats med

stöd av lagen skall efterlevas. I brådskande fall eller när det annars finns

särskilda skäl får ett föreläggande eller förbud meddelas omedelbart och i

andra fall först sedan det visat sig atl nämndens råd och anvisningar ej har

följts.

I ett beslut om föreläggande eller
förbud kan nämnden utsätta vite. Frågan om utdömande av vite prövas av allmän
domstol. Vitet får ej förvandlas.

Underlåter någon att vidta en
åtgärd som åligger honom enligt denna lag, enligt bestämmelser som har
meddelats med stöd av denna lag eller enligt miljö- och hälsoskyddsnämndens
föreläggande, får nämnden förordna om rättelse på hans bekostnad.

19 § Ett föreläggande eller förbud kan allt efter
omständigheterna riktas mot

ägaren, mot den som har nyttjanderätt till berörd egendom eller mot

båda.

Vid meddelande av ett föreläggande eller förbud som avses
i första stycket får miljö- och hälsoskyddsnämnden ålägga ägaren eller
nyttjanderättshavaren att, om hans ställning som sådan upphör, utan dröjsmål
lämna uppgift om den nye ägarens eller nyttjanderältshavarens namn och adress.

20 § Om miljö- och hälsoskyddsnämnden i fråga om en
fastighet eller

byggnad har meddelat föreläggande eller förbud och är föreläggandet eller

förbudet av större betydelse och förenat med ett vite som uppgår lill minst ett

basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, får nämnden hos

inskrivningsmyndigheten begära att föreläggandet eller förbudet skall

antecknas i fastighetsboken eller tomträttsboken. Har sådan anteckning

skett gäller föreläggandet eller förbudet mot ny ägare av egendomen.

Så snart den åtgärd som avses med föreläggandet
har vidtagits eller ändamålet med föreläggandet har förfallit, skall nämnden
anmäla det till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller
tomirättsboken. Om nämnden inte gör anmälan skall länsstyrelsen på ansökan av
egendomens ägare göra sådan anmälan.

Utsatt vite gäller inte mot ny
ägare av egendomen men nämnden får utsätta nytt vite för denne.

21 § Överläts en fastighet eller en byggnad innan
ett beslut som avses i 20 §

har vunnit laga kraft på grund av att det har överklagats, skall rättegångs

balkens bestämmelser om verkan av att tvisteföremålet överlåts och om

tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Avgifter

22 § Regeringen kan föreskriva alt särskilda avgifter får
tas ut i ärenden enligt denna lag. Regeringen fär överlåta ät kommunen alt
meddela föreskrifter om sådana avgifter.

Prop.
1981/82:219 132

Ansvar och besvär

23 § Till böter eller fängelse i högst sex månader
döms den som uppsåtligen

eller av oaktsamhet bryter mot 6, 7 eller 9 §, 10 § första stycket, 11 § första

stycket eller 12 § eller mot en föreskrift som meddelats med stöd av denna

lag. Till böter döms den som inte uppfyller villkor som meddelats med stöd av

14 §.

Ansvar enligt första stycket inträder ej om ansvar för
gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

24 § En tillsynsmyndighet får bestämma
att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

25 § Miljö- och hälsoskyddsnämndens
beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelse som meddelats med stöd av
lagen får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten
genom besvär.

Hälsoskyddet i krig, m.m.

26 § Regeringen bemyndigas atl meddela särskilda
föreskrifter om hälsoskyddet i krig, vid krigsfara eller under sådana
utomordentliga förhållanden som är föranledda av att riket har befunnit sig i
krig eller krigsfara.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli
1983, då hälsovårdsstadgan (1958:663) skall upphöra att gälla.

2. Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning till en bestämmelse som har ersatts genom en bestämmelse
i denna lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2 Förslag till

Lag dm ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Härigenom
föreskrivs i fråga om livsmedelslagen (1971:511) dels att 3 och 4 §§ skall ha
nedan angivna lydelse, dels alt i lagen skall införas en ny paragraf, 28 §, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

3 § '

Lagen gäller ej hantering av livsmedel i enskilt hushåll
eller i kök i förskola och fritidshem med högst tvä avdelningar.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan
förordna om undantag från lagens tillämpning ifråga om visst slag av
livsmedel eller livsmedelstillsats.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan
förordna om undantag från lagens tillämpning på krigsmakten.

I fråga om vatten gäller denna
lag endast i den mån den ej strider mot vad som är sårskilt föreskrivet om
vatten i annan författning.

Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får dock föreskriva att lagen helt eller delvis skall
gälla hantering av vatten i enskik hushåll eller i kök som avses i första
stycket, om vattnet är avsett att drickas eller att användas vid hantering av
livsmedel.

4 §

Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från lagens
tillämpning i fråga om vissa slag av livsmedel eller livsmedelstillsatser.

Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om imdantag från lagens
tillämpning på försvarsmakten.

28 §-

Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om imdersökning och annan
kontroll som behövs för att trygga efterlevnaden av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

' Senaste lydelse 1979:458.

-
Förutvarande 28 § upphävd genom 1980:210.

Prop.
1981/82:219 134

Innehåll

Proposition...................................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................ ]

Propositionens
lagförslag................................................ 3

Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 25 mars 1982.. 9

1
Inledning.................................................................. 9

2
Allmän
motivering..................................................... ...... 10

2.1 Bakgrund ....................................................... ...... 10

2.1.1
Den allmänna
utvecklingen i samhället.. 11

2.1.2
Utveckling av
särskild betydelse för hälsovårdsnämndernas verksamhet 12

2.1.3
Lagstiftningens
anpassning till utvecklingen .... 15

2.2
Behovet av en
översyn av hälsovårdslagstiftningen 17

2.3
Inriktningen av
hälsoskyddsarbetet, begrepp m.m 19

2.4
Vattenförsörjning
och vattenundersökning m.m 24

2.4.1
Organisatoriska
frågor.......................... 24

2.4.2
Lagtekniska
frågor ............................... 26

2.5
Begreppet sanitär
olägenhet m.m................... 28

2.6
Förhållandet
till miljöskyddslagen.................... 31

2.7
Planering m.m.................................................. 33

2.8 . Bosläder.......................................................... 35

2.8.1 Vissa samordningsfrågor
beträffande bestämmel

ser rörande bostäder............................ ...... 36

2.9
Samlingslokaler
m.m........................................ 37

2.10
Lokaler och
andra anläggningar för bad och hygienisk behandling, m.m 38

2.11
Åtgärder mot
vattenförorening m.m................. 40

2.11.1
Avloppsanläggningar
........................... 40

2.11.2
Krav på att
inrätta toaletter i vissa fall.. 42

2.11.3
Regler för
anslutning av fastigheter till allmänna vatten- och avloppsanläggningar 42

2.12
Djurhållning
m.m.............................................. 43

2.13
Ohyra och
skadedjur ....................................... ..... 44

2.14
Tomgångskörning
av motordrivna fordon........ ..... 45

2.15
Nämndens
personal......................................... ..... 46

2.15.1
Inspektörer........................................... ..... 46

2.15.2
Stadsläkare........................................... ..... 47

2.16 Tillsyn m,m........................................................ ..... 48

2.16.1
Tillsynsmyndigheterna........................... ..... 48

2.16.2
Länsstyrelsens
befogenhet vid tillsynen över nämnden och dess personal 49

2.16.3
ÅrsberäUelser....................................... ..... 49

2.17 Tvångsmedel.................................................... ..... 50

2,17,1 Ingripanden mot misskötta fastigheter 50

Prop. 1981/82:219 135

2,17,2
Utdömande av vite..................... 53

2,18
Kostnader......................................... 54

3
Upprättade lagförslag.................................... 55

4
Specialmotivering......................................... 55

4.1
Förslaget till hälsoskyddslag .................... 55

4.2
Förslaget fill lag om ändring i
livsmedelslagen

(1971:511)........................................... 68

5
Hemställan.................................................. .... 70

6
Beslut ....................................................... 70

Utdrag
av lagrådets protokoll den 1 april 1982......... 71

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 22 april 1982 ,. 78

Bilagor

1, Sammanfattning av utredningens förslag............. 83

2, Huvuddragen i gällande hälsovårdsstadga............ 89

3, Hälsovårdsstadgeutredningens lagförslag............. 95

4, Sammanställning av remissyttrandena................. 102

5, De remitterade lagförslagen.............................. .. 128