Prop. 1981/82:22

Prop.
1981/82:22

Regeringens proposition 1981/82:22

om differentierade avgifter för pensionärer vid sjukhusvård;

beslutad den 1 oktober 1981.

Regeringen föreslår riksdagen att
antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll
ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

KARIN AHRLAND

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt en överenskommelse mellan
företrädare för socialdepartementet och Landstingsförbundet skall
sjukvårdshuvudmännen ges möjlighet att i stället för nuvarande fasta avgifter
ta ut differenUerade avgifter för sjukhusvård från pensionärer i fall då ersättning
för vården inte utgår från den allmänna försäkringen. Avgiften skall grundas på
pensionärens egna inkomster efter skatt. Pensionären skall alltid förbehållas
medel för sina personliga behov. Skälig hänsyn skall tas till bostadskostnad,
försörjningsbörda och särskilda omständigheter i övrigt. Avgiftssystemet
överensstämmer i stort meddet som gäller för avgifter vid ålderdomshem. Det
får till följd att avgiftsreglerna blir neutrala i ett val mellan dessa
vårdformer. Det nya avgiftssystemet skall underlätta den faktiska samordningen
mellan social och medicinsk omvårdnad. I propositionen läggs fram det förslag
om ändring i sjukvårdslagen (1962:242) som behövs för att det nya
avgiftssystemet skall kunna genomföras.

De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1
januari 1982.

Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 22

Prop.
1981/82:22 2

Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1981:17) om ändring i sjukvårdslagen

(1962:242)

Härigenom föreskrivs att lagen
(1981:17) om ändring i sjukvårdslagen (1962:242) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 § Den som driver sjukhus äger
bestämma efter vilka grunder och till vilket

belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där
meddelad sjukvård.

När sjukhusvård meddelas en pensionär i fall där rätlen
till ersättning för vården upphört enligt 2 kap. 12 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring, skall vården vara avgiftsfri de första sex dagarna vid
varje vårdtillfälle. Vårdavgiflen för tid därefter får bestämmas med hänsyn
lill pensionärens betalningsförmåga. I sådant fall skall endast pensionärens
egna inkomster efter skatt läggas till grund för avgiften. Vårdavgiften skall
alltid bestämmas så alt pensionären förbehålls tillräckliga medel för sina personliga
behov. Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om sådana avgifter. Sättes
vårdavgift till lägre belopp för sjuka från det egna sjukvårdsområdet

än för andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den,
som vid

intagningen är bosatt inom
sjukvårdsområdet. Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll på allmän sal
av den som

enligt smittskyddslagen är berättigad att kostnadsfritt
åtnjuta vård och

underhåll på sjukhus.

Prop.
1981/82:22

Utdrag I

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-06-25

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Söder, Johansson, Andersson,
Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Ahrland

Lagrådsremiss om differentierade avgifter för pensionärer
vid sjukhusvård

1 Inledning

Ersättning för sjukhusvård utgår
från den allmänna försäkringen till dem som driver sjukhusen. Regeringen
fastställer med stöd av 2 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL)
grunderna för ersättningen. Grunderna bygger på överenskommelser med
Landstingsförbundet. Den senaste överenskommelsen träffades i början av detta år
och har anmälts för riksdagen i prop. 1980/81:187 om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen m. fi. I propositionen fanns förslag till vissa sådana
ändringar i AFL som föranleddes av överenskommelsen. Förslaget har antagits av
riksdagen (SfU 29, rskr 416).

Enligt 2 kap. 12 § AFL utgår inte
ersättning till huvudmännen för sjukhusvård för vissa pensionärer. För
pensionärer som åtnjuter hel ålderspension eller hel förtidspension utgår
således ersättning för sammanlagt högst 365 dagar. Därefter utgår ingen
ersättning från försäkringen utan den som driver sjukhuset är hänvisad till att
med stöd av 27 § sjukvårdslagen (1962:242) ta ut vårdavgift av patienten.

I den nyssnämnda överenskommelsen har det förutsatts nya
regler för sjukvårdshuvudmännens rätt att ta ut avgift vid sjukhusvård av
pensionärer i de fall där det inte utgår ersättning från den allmänna
försäkringen för sådan vård. De nya reglerna är avsedda att minska de nuvarande
stora skillnaderna mellan avgifter för äldre vid sjukhusvård och vid boende i
ålderdomshem. Vid ålderdomshem gäller i de flesta kommuner ett system med
avgifter differentierade med hänsyn till pensionärens betalningsförmåga. Det
nuvarande systemet inom sjukhusvården med fasta avgifter skall enligt överenskommelsen
kunna ersättas med differentierade avgifter liknande dem som

Prop. 1981/82:22 4

primärkommunerna uppbär för boende i ålderdomshem.

För ett genomförande av de nya
avgiftsreglerna krävs ändringar i sjukvårdslagstiftningen. Dessa ändringar tar
jag nu upp efter samråd med chefen för socialdepartementet. Innan en
proposition föreläggs riksdagen bör lagrådet höras över den lagändring som
föreslås.

2 Gällande avgiftsregler vid sjukhusvård

Enligt 27 § sjukvårdslagen
(1962:242) äger den som driver ett sjukhus bestämma efter vilka grunder och
till vilket belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad
sjukhusvård. För patienter som omfattas av den allmänna sjukförsäkringen är det
emellertid förutsatt att avgiften skall utgå ur försäkringen med belopp som
regeringen fastställer med stöd av 2 kap. 4 § AFL. F. n. utgår ersättning från
sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmannen med 40 kr. per vårddag enligt 1 §
förordningen (1979:849) om ersättning för sjukhusvård m. m. För varje dag som
den försäkrade vistas på sjukhuset görs samtidigt ett avdrag från hans
sjukpenning med 30 kr. (3 kap. 4 § andra stycket AFL). Avdraget får dock uppgå
till högst en tredjedel av sjukpenningens belopp och den återstående sjukpenningen
skall alltid uppgå till lägst 8 kr. per dag. Ersättningsreglerna bygger på en
överenskommelse träffad år 1979 med Landstingsförbundet.

I början av detta år träffades en
ny överenskommelse med Landstingsförbundet. Överenskommelsen innebär bl. a.
att den ersättning vid sjukhusvård som utgår från sjukförsäkringen skall höjas
till 45 kr. per vårddag. Sjukpenningavdraget skall samtidigt höjas till 35 kr.
per dag. Som hittills skall avdraget få uppgå till högst en tredjedel av
sjukpenningen och den återstående sjukpenningen alltid uppgå till lägst 8 kr.
per dag. Höjningarna är avsedda att gälla från den 1 januari 1982.
Överenskommelsen och de lagförslag som den föranlett i dessa delar har
förelagts riksdagen genom propositionen 1980/81:187. Lagförslagen har antagits.

För personer som fyllt sjuttio år
eller dessförinnan börjat uppbära hel ålderspension utgår ersättning för
sjukhusvård för sammanlagt högst 365 dagar. Detsamma gäller den som åtnjuter
hel förtidspension (2 kap. 12 § AFL). Eftersom dessa personer vanligen inte har
någon sjukpenninggrundande inkomst och därför inte uppbär sjukpenning kan
något sjukpenningavdrag inte göras vid sjukhusvård. Något avdrag från
pensionen görs inte. Till skillnad från personer med förvärvsinkomster åtnjuter
således pensionären efter pensioneringen helt kostnadsfri sjukhusvård under
sammanlagt 365 dagar. Sedan denna förmån helt utnyttjats - det kan ske under en
sammanhängande vårdperiod eller vid flera kortare vårdtillfällen - måste
pensionären som patient själv betala vårdavgift till sjukvårdshuvudmannen.
Denna avgift fastställs av sjukvårdshuvudmannen med stöd av 27 §
sjukvårdslagen. Utgångspunkten för avgiftsnivån har därvid varit de
avgiftsregler som gäller för sjukpenningförsäkrade patienter, dvs. fasta

Prop. 1981/82:22 5

avgifter. Tidigare har vissa landsting med stöd av en
tidigare rekommendation från Landstingsförbundet under en tid tillämpat
avgifter differentierade med hänsyn till patientens inkomster. Sedan
regeringsrätten i ett fall år 1974 funnit att lagstöd saknades för en mera
långtgående sådan differentiering har emellertid systemet med fasta avgifter
åter blivit rådande.

3 Avgiftsregler för boende i ålderdomshem

Enligt 19 a § lagen (1956:2) om socialhjälp utgår avgifter för vård i ålderdomshem enligt grunder som
beslutas av kommunen. Avgiften för vården får dock inte överstiga vad som
motsvarar vårdplatsens andel i kostnaden för hemmets anläggning, underhåll och
drift. Vidare skall vid bestämmande av avgiften vårdtagaren förbehållas medel
för sina personliga behov i enlighet med föreskrifter som meddelas av
regeringen.

Regeringen har genom kungörelsen
(1971:830) om avgifter vid ålderdomshem föreskrivit vilka belopp som skall
förbehållas vårdtagaren. Enligt kungörelsen får endast dennes inkomster läggas
till grund för vårdavgift. Vårdtagaren är. tillförsäkrad ett garantibelopp på
minst 30 procent av folkpensionsbeloppet för en ogift ålderspensionär jämte
pensionstillskott. Till garantibeloppet skall dessutom i förekommande fall
läggas 20 procent av det belopp, varmed vårdtagarens sammanlagda inkomster
efter avdrag för skatt överstiger dessa folkpensionsförmåner. Om vårdtagaren
har folkpension beräknad som för äkta make, skall tillägget i stället utgöra
20 procent av det belopp, varmed de sammanlagda inkomsterna efter avdrag av
skatt överstiger den för gift ålderspensionär enligt 6 kap. 2 § första stycket
AFL utgående folkpensionen jämte pensionstillskott. Vid beräkningen av garantibeloppet
skall inkomsten bestämmas enligt de regler som gäller för beräkning av
sammanräknad nettoinkomst vid taxering till statlig inkomstskatt. Om någon
annan person är beroende av vårdtagaren försitt uppehälle, skall skälig hänsyn
tas därtill när vårdavgiften fastställs. Även i annat fall skall avgiften
jämkas, om särskilda skäl föreligger.

Den 1 januari 1982 ersätts bl. a.
socialhjälpslagen av den nya socialtjänstlagen (1980:620). I dess 35 § finns
motsvarande bestämmelser om avgifter för helinackordering i servicehus för
äldre människor. För sådant boende får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt
grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens
självkostnader. Avgifter som avser helinackordering skall bestämmas så att de
boende förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov. Regeringen
skall meddela ytterligare föreskrifter om sådana avgifter. Chefen för
socialdepartementet kommer senare att förelägga regeringen förslag om sådana
föreskrifter som motsvarar dem som finns i den nu gällande kungörelsen om
avgifter vid ålderdomshem.

Enligt 54 § socialhjälpslagen får
besvär anföras hos länsstyrelsen över socialnämnds beslut i ärende om avgift
för vård i ålderdomshem. 1 den nya

Prop. 1981/82:22 6

socialtjänstlagen finns inte särskilt angiven någon
möjlighet till att anföra besvär över motsvarande avgiftsbeslut (jfr 25 och 73
§§). Departementschefen anförde dock i propositionen 1979/80:1 Om
socialtjänsten att saken kunde komma under prövning - förutom genom
kommunalbesvär - genom besvär rörande bistånd enligt 6 § (prop. s. 472 f).

4 Överväganden

Det har av flera skäl länge ansetts
önskvärt att införa nya regler om avgifter för sjukhusvård av folkpensionärer.
Det främsta skälet är att minska de nuvarande stora skillnaderna i avgift för
äldre vid långtidssjukvård jämfört med vad som gäller vid ålderdomshem.
Avgiften är f. n. vanligen ca 450 kr. lägre per månad vid långtidssjukvård än
vid boende i ålderdomshem för en pensionär utan andra inkomster än folkpension
och pensionstillskott. För ekonomiskt bättre ställda personer kan skillnaden
vara mycket större genom att ålderdomshemsavgifterna är relaterade till
betalningsförmågan. Avgiftsskillnaden mellan dessa former av medicinsk och
social omvårdnad beräknas i år i genomsnitt för pensionärerna till minst 600
kr. per månad och den kan väntas fortsätta att öka vid oförändrad
sjukhusavgift.

Frågan om avgiftsreglerna inom
långtidssjukvården m. m. har behandlats av socialutredningen i delbetänkandet
(Ds S 1977:2) Avgifter inom långtidsvården. Därefter har frågan varit uppe
till diskussion vid de återkommande överläggningarna mellan representanter för
socialdepartementet och Landstingsförbundet angående ersättningarna från
sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen. De senaste överläggningarna i
dessa frågor har resulterat i en överenskommelse i mars 1981 som bl. a.
innefattar nya avgiftsregler vid sjukhusvård för sådana pensionärer för vilka
vårdersättning inte betalas från den allmänna försäkringen.

Den överenskommelse som nu har träffats innebär att den
avgiftsfria sjukhusvården under sammanlagt 365 dagar efter pensioneringen
behålls oförändrad. När dessa vårddagar uttnyttjats helt - det kan ske vid ett
sammanhängande eller flera kortare vårdtillfällen - skall sjukhusvården under
de första sex dagarna vid varje vårdtillfälle vara avgiftsfri. Därefter skall
sjukvårdshuvudmannen ha möjlighet att ta ut avgift. Avgiften får
differentieras, varvid endast pensionärens egna inkomster efter skatt skall
läggas till grund för avgiften. Patienten tillförsäkras dock på motsvarande
sätt som vid vistelse i ålderdomshem ett garantibelopp. Garantibeloppet skall
motsvara minst 30 procent av folkpension för ogift ålderspensionär inklusive
pensionstillskott samt 20 procent av inkomster vid sidan av pensionen. Vidare
skall skälig hänsyn tas till om någon annan person är beroende av patienten för
sitt uppehälle. Hänsyn skall också tas till boendekostnader om det är skäligt
att paUenten behåller sin bostad. Även i annat fall bör avgiften jämkas, om
särskilda skäl föreligger.

Jag förordar nu att sjukvårdshuvudmännen genom ändring i
sjukvårdsla-

Prop. 1981/82:22 7

gen ges möjlighet att i enlighet med överenskommelsen med
Landstingsförbundet ta ut differentierade avgifter av sådana pensionärer för
vilka avgifter för sjukhusvård inte utgår från den allmänna försäkringen. Ett
viktigt motiv för likartade regler inom sjukvården och åldringsvården är att
reglerna bör vara neutrala i valet mellan dessa vårdformer. De nuvarande
skillnaderna har lett till att sjukhusvård ibland eftersträvats inte av
medicinska skäl utan av privatekonomiska skäl, samtidigt som kostnaderna för
sjukhusvården är betydligt högre för samhället. Förslaget avser att underlätta
den faktiska samordningen mellan social och medicinsk omvårdnad. Samtidigt får
avgifterna för tnedicinsk omvårdnad inte vara sådana att de försvårar
rehabilitering.

Förslaget leder till en
överensstämmelse med det avgiftssystem som gäller för ålderdomshem och som fr.
o. m. den 1 januari 1982 kommer att gälla även vid helinackordering i
servicehus för äldre människor. Även andra fördelar uppnås emellertid.
Folkpensioneringens syfte är att tillförsäkra pensionärerna skälig försörjning.
Då samhället genom att svara för långvarig sjukhusvård övertar försörjningen,
är det skäligt att pensionärerna efter förmåga medverkar till att täcka
kostnaderna. Därmed blir deras ekonomiska villkor mer jämställda med villkoren
för pensionärer i servicehus och för övriga pensionärer. Det kan heller inte i
detta sammanhang bortses ifrån att en låg enhetlig avgift kan medföra betydande
överskott på pensionen, som pensionären inte själv tillgodogör sig.

Regler som möjliggör
differentierade avgifter inom sjukhusvården bör införas genom ett tillägg till
27 § sjukvårdslagen (1962:242). Där bör anges att sjukvårdshuvudmannen i fråga
om vissa pensionärer får ta ut en avgift som bestäms med hänsyn till patientens
betalningsförmåga. I sådant fall skall endast patientens egna inkomster efter
skatt läggas till grund för avgiften. Av tillägget bör vidare följa att
patienten alltid skall förbehållas tillräckliga medel för sina personliga
behov. Patienten skall vidare ha rätt till sex avgiftsfria vårddagar vid varje
vårdtillfälle. Regeringen bör bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter
om avgifterna.

En strikt tillämpning av ett system
med avgifter anpassade till patientens inkomster skulle kunna bli onödigt
administrativt betungande för det fall att pensionären endast har att betala
avgift för några få dagar. De regler som jag föreslår hindrar inte att man för
korttidsfallen väljer enhetliga avgifter och genom schablonberäkningar
kontrollerar att pensionären förbehålls tillräckliga medel för sina personliga
behov.

Det bör inte göras möjligt att
genom förvaltningsbesvär överklaga ett avgiftsbeslut. Jag förutsätter att den
som anser sig felaktigt behandlad i avgiftshänseende här möjlighet att få
avgiftsbeslutet omprövat genom landstingets egna organ. Därjämte finns
möjligheten Ull kommunalbesvär. Detta får anses tillräckligt och överensstämmer
i princip med det som gäller för beslut om avgifter vid helinackordering i
servicehus för äldre människor.

Prop. 1981/82:22 8

Genom lagen (1981:17) om ändring i
sjukvårdslagen har 27 § sjukvårdslagen ändrats med hänsyn till
socialtjänstreformen. Ändringen träder i kraft den 1 januari 1982. Förevarande
ändring, som avses träda i kraft vid samma tidpunkt, bör av lagtekniska skäl
göras som en ändring i lagen 1981:17.

När det gäller de närmare
föreskrifter som regeringen skall meddela, bör dessa ansluta till det som
överenskommits med Landstingsförbundet och därmed även i huvudsak till det som
f. n. gäller för avgifterna vid ålderdomshemmen. Enligt vad jag inhämtat avser
Landstingsförbundet att utarbeta närmare rekommendationer för landstingens
tillämpning av de nya avgiftsreglerna. Därmed torde uppnås en i huvudsak
enhetlig tillämpning över hela landet, vilket jag finner tillfredsställande.

För att ytterligare belysa de
närmare konsekvenserna av den föreslagna lagändringen, kommer jag i det
följande att ta upp några frågor i det förutsatta regelsystemet.

A vgiftstak

Jag finner inte skäl att föreslå
någon särskild regel i sjukvårdslagen om att avgiften inte får överstiga
sjukvårdshuvudmannens självkostnad för vården. Redan avgiftssystemets
konstruktion med förbehållsbelopp utgör en avgifts-maximering för det stora
antalet patienter, och den kommunalrättsliga självkostnadsprincipen skyddar de
mycket välbeställda patienterna från att behöva betala mer än vad vårdplatsen
kostar.

Hänsyn till annan

Det är endast patientens egna
inkomster efter skatt som skall läggas till grund för avgiften. Utöver regler
om förbehållsbelopp som ansluter till dem för avgiftsberäkningen vid
ålderdomshem bör regeringens föreskrifter ange att skälig hänsyn skall tas till
om någon annan person är beroende av patienten för sitt uppehälle. Det kan
närmast gälla barn och make.

I sina tidigare rekommendationer hänvisade
Landstingsförbundet till att Stockholms läns landsting infört
basbeloppsanknutna barnbelopp som är differentierade med hänsyn till barnets
ålder. Dessa sammanföll för övrigt med Stockholms kommuns socialhjälpsnormer.
Socialutredningen föreslog i betänkandet Avgifter inom långtidsvården (Ds S
1977:2 s. 149 f) att vid avgiftsberäkning skulle för den hemmavarande maken
alltid reserveras belopp motsvarande folkpension för ogift pensionär inklusive
pensionstillskott och hälften av makarnas sammanlagda inkomst om den
sjukhusvårdade hade större inkomster än hemmavarande make. Den hemmavarande
maken skulle däremot inte behöva "dela med sig" till den vårdade
maken. Dessa regler tillämpades av landstinget i Örebro län.

Det är närmast Landstingsförbundets uppgift att - om
förbundet så finner lämpligt - utfärda rekommendationer om hur skälig hänsyn
skall tas till

Prop. 1981/82:22 9

annan person. Jag förutsätter att anhöriga inte genom
tillämpningen av de nya reglerna undandras en skälig ekonomisk standard.

Bostadsfrågan

Möjligheten att kunna få behålla
sin bostad hör erfarenhetsmässigt till de viktigaste för äldre patienter som
vårdas långvarigt på sjukhus. Att förlora den möjligheten kan upplevas som den
slutliga bekräftelsen på att man inte kommer att kunna skrivas ut från
sjukhuset. För den som bor i ålderdomshem är situationen en annan. Här innebär
inflyttningen en flyttning från en boendeform till en annan. Därmed är inte
sagt att det skulle vara rimligt att långvårdspatienter med sjukhusvistelse
under många år genom nedsättning av vårdavgifter ges möjlighet att behålla sin
bostad, särskilt om det är bostadsbrist på hemorten. Det får inte heller vara
så att bostaden nyttjas av t. ex. släktingar, indirekt på bekostnad av det
allmänna. En lösning på detta problem kan i vissa fall vara att patienten vid
en avveckling tillförsäkras annan bostad vid framtida behov och att patienten
får hjälp med att lösa frågan hur möbler och andra personliga tillhörigheter
skall förvaras. Man bör alltså ge patienterna skäliga möjligheter att vid behov
behålla bostaden. Det följer av överenskommelsen med Landstingsförbundet och
bör framgå av regeringens föreskrifter.

Bostadssituationen kan naturligtvis
variera. Det kan finnas en hemmabo-ende make. som i förekommande fall kan få
fullt bostadstillägg. Bostaden kan i andra fall tills vidare övertas av yngre
anhöriga som står för hyran. I åter andra fall kanske patienten säger upp
hyreskontraktet utan att vara tvungen därtill av ekonomiska skäl.

Det kommunala bostadstillägget ger
en viss ekonomisk garanti för en stor grupp pensionärer att kunna få behälla
bostaden. Bostadstillägget bör inte få räknas in i avgiftsunderlaget. Ett stort
problem är emellertid, som bl. a. framgår av socialutredningens betänkande från
år 1977, att bestämmelser och praxis för hur länge pensionärerna får behålla
bostadstillägget vid längre sjukhusvård varierar starkt emellan kommunerna.

Sedan socialutredningens betänkande
redovisades har statsbidrag till kommunernas kostnader för bostadstillägget
införts fr. o. m. den 1 januari 1980. Med anledning av denna reform sände
Svenska kommunförbundet i juli 1979 ut ett underlag till kommunerna med
normalgrunder för kommunalt bostadstillägg. Där heter det bl. a. att till
pensionär som stadigvarande vistas på vårdinrättning skall kommunalt
bostadstillägg utgå endast för tid som är skälig för uthyrning av bostaden
"dock högst tre månader". Kommunförbundet har i tidigare cirkulär år
1975 preciserat "stadigvarande" till vård som beräknas vara minst
15-24 månader.

Den avgiftsfria sjukhusvården under
365 dagar torde ge många långtids-sjukvårdade patienter möjlighet att under
första året på sjukhus betala bostadskostnaden, ofta med hjälp av
bostadstillägg under hela eller del av

Prop.
1981/82:22 10

tiden. Det torde därför i stort sett vara vid den tidpunkt
som avgifter för sjukhusvård skall börja betalas som frågan om att behålla
bostaden uppstår.

Som jag redan har framhållit har
bostaden en mycket stor betydelse för den enskilde när det gäller att återfå
möjligheten till ett friskare liv. Det gäller inte endast den rent faktiska
möjligheten att återgå till att leva utanför sjukhuset utan även därigenom att
bostaden ofta utgör förbindelselänken ined ett tidigare friskt liv och därför
kan ha psykologisk betydelse. Dessa skäl talar för stor varsamhet när det
gäller att tillämpa regler om indragning av bostadstillägg respektive
bestämmande av vårdavgifter. Härtill kommer även det samhällsekonomiska
intresset av att söka begränsa sjukhusvården genom att ge också sjuka eller
handikappade människor möjlighet att i görligaste måri bo utanför sjukhusen.
Det är mot denna bakgrund viktigt att koinmunerna och sjukvårdshuvudmännen har
överensstämmande riktlinjer i långvårdsfall för indragning av kommunalt
bostadstillägg respektive hänsynstagande till bostadskostnad vid
avgiftssättningen. Jag finner det angeläget att riksförsäkringsverket och de
båda kommunförbunden i samråd tar upp denna fråga samt överväger behovet och
utformningen av rutiner för kommunikation mellan försäkringskassa, socialnämnd
och sjukhus för att undvika indragning av bostadstillägget då starka
rehabiliteringsskäl talar mot en sådan åtgärd.

Jämkning av andra särskilda skäl

Enligt överenskommelsen bör
avgiften för sjukhusvård jämkas om särskilda skäl föreligger. En motsvarande
bestämmelse finns redan för avgifter vid ålderdomshem och bör ingå i
regeringens föreskrifter om avgifterna vid sjukhusvård av de pensionärer som nu
avses. I författningstexten behöver inte närmare preciseras vad som avses med
särskilda skäl. Jag vill här endast understryka vikten av att jämkning av
avgiften kan ske när vårdtagaren för sin rehabilitering måste anses i behov av
särskilda medel.

5 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört
nu har det inom socialdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i
lagen (1981:17) om ändring i sjukvårdslagen (1962:242).

Förslaget bör fogas till regeringsprotokollet i detta
ärende som bilaga '.

' Bilagan har uteslutits här. Förslaget är likalydande
med det som är fogat till propositionen.

Prop.
1981/82:22 11

6
Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i
lagen (1981:17) om ändring i sjukvårdslagen (1962:242).

Genom det nya andra stycket i 27 §
sjukvårdslagen ges den som driver ett sjukhus möjlighet att ta ut
differentierade avgifter för sjukhusvård av sådana pensionärer för vilka
ersättning för sådan vård inte utgår från den allmänna försäkringen, dvs.
sådana vårdtagare som blivit "utförsäkrade" enligt 2 kap. 12 § lagen
om allmän försäkring. Utförsäkrade enligt sistnämnda lagrum blir inte endast de
som har sådan pension som där sägs utan även utländska medborgare som utan att
ha sådan pension åtnjutit de avgiftsfria 365 dagarna på sjukhus. Också de
sistnämnda otnfaUas alltså av reglerna i det nya andra stycket i förevarande
paragraf.

De sex första vårddagarna vid varje
vårdtillfälle är alltid avgiftsfria. Avsikten härmed är att undanta kortare
akutvård på sjukhus. Om de enligt nyssnämnda lagrum avgiftsfria 365 dagarna
upphör under en pågående vårdperiod skall givetvis inte de därefter närmast
följande sex dagarna av vårdperioden också vara avgiftsfria. Detta följer av
lydelsen att de första sex dagarna vid "varje vårdtillfälle" är
avgiftsfria. När avgift tas ut av pensionären får den differentieras med hänsyn
till dennes betalningsförmåga. Som närmare har anförts i de allmänna
övervägandena (avsnitt 4) är det fortfarande möjligt att i stället ta ut fasta
avgifter för sådan tid som är avgiftspliktig. Detta bör bli aktuellt främst när
det gäller kortare vårdperioder. Frågan om differentiering eller ej skall
naturligtvis fastställas generellt när det bestäms vilka regler som skall
tillämpas och inte avgöras i det enskilda fallet. Om en differentiering sker
skall den uteslutande grundas på pensionärens-vårdtagarens-egna inkomster efter
skatt. En hemmavarande makes inkomster eller annan betalningsförmåga hos
anhöriga får alltså inte räknas in i avgiftsunderlaget.

Med inkomst avses här detsamma som
redan tillämpas när avgifter bestäms vid ålderdomshem, dvs. i princip
vårdtagarens sammanräknade nettoinkomster vid taxering till statlig
inkomstskatt. Någon hänsyn till kapital skall alltså inte tas på annat sätt än
att eventuell avkastning ingår i avgiftsunderlaget i den utsträckning som
kapitalet ger nettoinkomster. Det torde här normalt vara tillräckligt att ta
reda på ränteinkomster en gång per år. Med skatt avses som f. n. inom
avgiftssystemet vid ålderdomshemmen både inkomskatt och förmögenhetsskatt.

Oavsett om sjukvårdshuvudmannen tar
ut differentierade avgifter eller fasta avgifter skall pensionären alltid
förbehållas tillräckliga medel för sina personliga behov. Regeringen meddelar
föreskrifter om vilka belopp som skall förbehållas vårdtagarna. Det är
förutsatt att reglerna om sådana förbehållsbelopp skall stå i överensstämmelse
med dem som gäller för avgifter vid ålderdomshem och avses bli gällande vid helinackordering
i servicehus för äldre människor.

Prop.
1981/82:22 12

Vidare är förutsatt att regeringen
meddelar ytterligare föresk.'ifter om avgifterna. Det gäller hänsynstagande
till att annan person är beroende av vårdtagaren för sitt uppehälle, hänsyn
till bostadskostnad och nedsättning av avgifterna om andra särskilda skäl
föreligger. I sistnämnda delar hänvisas till den allmänna motiveringen.

7 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets
yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i lagen (1981:17) om
ändring i sjukvårdslagen (1962:242).

8 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

Prop.
1981/82:22 13

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1981-09-18

Närvarande:
f d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Delin, justiUerådet Bengtsson.

Enligt
lagrådet den 26 augusti 1981 tillhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 25 juni 1981 har regeringen på hemställan av
statsrådet Ahrland beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i lagen (1981:17) om ändring i sjukvårdslagen (1962:242).

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, har
inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Leif Lindgren.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

Prop.
1981/82:22 14

Utdrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-10-01

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Elmstedt, Ahrland

Föredragande:
statsrådet Ahriand

Proposition
om differentierade avgifter för pensionärer vid sjukhusvård

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över
förslag till lag om ändring i lagen (1981:17) om ändring i sjukvårdslagen
(1962:242).

Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat
lagförslaget utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att
anta förslaget.

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det
förslag som föredraganden har lagt fram.

'BesUit om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 25 juni 1981.

Prop.
1981/82:22 15

Innehåll

Regeringens
proposition................................................. 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................ ....... 1

Lagförslag....................................................................... 2

Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 25 juni 1981 .. 3

1
Inledning.................................................................. 3

2
Gällande
avgiftsregler vid sjukhusvård..................... ....... 4

3
Avgiftsregler
för boende i ålderdomshem................. ....... 5

4
Överväganden.......................................................... ....... 6

5
Upprättat
lagförslag................................................. ..... 10

6
Specialmotivering..................................................... ..... 11

7
Hemställan............................................................... ..... 12

8
Beslut....................................................................... 12

Utdrag av
lagrådets protokoll den 18 september 1981.. 13

Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1981 14

Goleborgs
Offsettryckeri AB. Stockholm 1981