Prop. 1981/82:226

Prop.
1981/82:226

Regeringens proposition

1981/82:226

om
lag om rymdverksamhet;

beslutad
den 29 april 1982.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag
som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

CARL
AXEL PETRI

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att tillstånd skall krävas
för all rymdverksamhet från svenskt territorium som inte bedrivs av svenska
staten. För svenska fysiska eller juridiska personer skall krävas särskilt
tillstånd också för annan rymdverksamhet. Förslaget är föranlett av Sveriges
förpliktelser enligt 1967 års rymdfördrag.

Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

1
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 226

Prop.
1981/82:226 2

Förslag till

Lag om rymdverksamhet

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller verksamhet i yttre rymden
(rymdverksamhet).

Förutom sådan verksamhet som helt
äger rum i yttre rymden räknas till rymdverksamhet också utsändning av
rymdföremål samt alla åtgärder för att manövrera eller på annat sätt påverka
utsända rymdföremål.

Att enbart ta emot signaler eller
information i annan form från föremål i yttre rymden räknas inte som
rymdverksamhet enligt denna lag. Inte heller uppsändning av sondraketer räknas
som rymdverksamhet.

2 § Utan tillstånd får rymdverksamhet
inte bedrivas från svenskt territorium av någon annan än svenska staten. Svensk
fysisk eller juridisk person får inte heller bedriva rymdverksamhet någon
annanstans utan tillstånd.

3 § Tillstånd till rymdverksamhet
meddelas av regeringen.

Ett tillstånd får begränsas på det
sätt som med hänsyn till omständigheterna är lämpligt. Det får också förenas
med de villkor sorn är påkallade med hänsyn till kontrollen av verksamheten
eller av andra skäl. Kontroll över tillståndshavarnas rymdverksamhet utövas av
den myndighet som regeringen bestämmer.

4 § Ett tillstånd får återkallas, om villkoren
för tillståndet åsidosätts eller om

det annars finns synnerliga skäl till det.

Regeringen beslutar om återkallelse
av tillstånd att bedriva rymdverksamhet. I avvaktan på att frågan om återkallelse
avgörs slutligt får tillståndet återkallas interimistiskt.

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bedriver rymdverksamhet utan

att ha erforderligt tillstånd döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter villkor

som har uppställts som förutsättning för tillstånd.

Den som utom riket har begått brott
som avses i första stycket döms, om han finns här, efter denna lag och
brottsbalken samt vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § nämnda balk
inte är tillämplig och utan hinder av 2 kap.

5 a § första och andra styckena nämnda balk.

Åtal för brott som avses i första
stycket får väckas endast efter regeringens medgivande.

6 § Har svenska staten på grund av åtaganden i
internationella överenskom

melser fått ersätta skador som har uppstått till följd av sådan rymdverksam

het som har bedrivits av någon annan än svenska staten, skall den som har

bedrivit rymdverksamheten ersätta staten vad den har utgett på grund av

nämnda åtaganden, såvida det inte finns särskilda skäl som talar mot det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Den som bedriver rymdverksamhet
från svenskt territorium vid ikraftträdandet får utan hinder av denna lag
fortsätta med verksamheten i avvaktan på att hans ansökan om tillstånd avgörs,
förutsatt att ansökan om tillstånd

Prop.
1981/82:226 3

görs
inom tre månader från ikraftträdandet. Detsamma gäller för sådan rymdverksamhet
som svensk fysisk eller juridisk person vid ikraftträdandet bedriver någon
annanstans.

r
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 226

Prop.
1981/82:226

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson,
Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer,
Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss om lagstiftning med anledning av 1967 års
rymdfördrag

1 Inledning

Sverige ratificerade den 25 maj
1967 fördraget den 27 januari 1967 innehållande principer för staternas
uppträdande vid utforskandet av yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga
himlakroppar (det s. k. rymdfördraget). Fördraget trädde i kraft den 10
oktober samma år (SÖ 1967:7).

I fördraget finns bestämmelser om de fördragsslutande
staternas ansvar för både statlig och icke-statlig rymdverksamhet. I fråga om
icke-statlig rymdverksamhet gäller enligt fördraget att sådan inte får bedrivas
utan tillstånd. Vidare skall den icke-statliga rymdverksamhet som bedrivs
kontrolleras fortlöpande.

Vid tiden för Sveriges tillträde
till rymdfördraget var icke-statlig rymdverksamhet inte aktuell för svensk
del. Det ansågs därför att sådana lagstiftningsåtgärder som erfordrades för
kontroll av den icke-statliga rymdverksamheten kunde vidtas om och när sådan
verksamhet blev aktuell (prop. 1967:94, UU 7, rskr 257).

Utveckhngen på senare tid när det
gäller rymdverksamhet har varit sådan att det nu får anses påkallat att vidta
lagstiftningsåtgärder för att Sverige skall kunna uppfylla sina förpliktelser
enligt rymdfördraget.

I fråga om texten till
rymdfördraget hänvisas till prop. 1964:94 och SÖ 1967:7. Fördragstexten i
svensk översättning bör emellertid fogas till detta protokoll som bilaga 1.

Prop.
1981/82:226 5

2 De aktuella bestämmelserna i rymdfördraget

Enligt artikel 6 i rymdfördraget
bär de fördragsslutande staterna internationellt ansvar för såväl statlig som
icke-statlig verksamhet i yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga
himlakroppar. Ansvaret omfattar också en förpliktelse att tillse att sådan
verksamhet äger rum i överensstämmelse med fördragets bestämmelser. Vidare
föreskrivs i artikel 6 att för icke-statlig verksamhet i yttre rymden skall
fordras tillstånd och fortlöpande övervakning från vederbörande stats sida.

I artikel 7 föreskrivs att varje
fördragsslutande stat som sänder ut föremål i yttre rymden eller medverkar
härtill eller från vars område eller anordningar sådan utskjutning äger rum har
internationellt ansvar för skador som föremålen eller delar av dem tillfogar
annan stat eller dess fysiska eller juridiska personer på jorden, i luftrummet
eller i yttre rymden.

Som en komplettering till dessa
ansvarsbestämmelser i rymdfördraget finns närmare bestämmelser om bl. a.
reglering av skadestånd i konventionen den 29 mars 1972 om internationellt
ansvar för skada som orsakas av rymdföremål, den s. k. ansvarskonventionen (SÖ
1976:35). Sverige tillträdde den konventionen år 1976 (prop. 1975/76:104, LU
27, rskr 289).

3 Något om svensk rymdverksamhet

Sverige deltar sedan länge i
internationella organisationer som bedriver rymdverksamhet. En av dessa
organisationer är den europeiska rymdorganisationen (ESA). Organisationen har
sitt säte i Paris, men den tekniska verksamheten bedrivs på andra platser. ESA
har hitintills sänt upp femton satelliter. Sex av dem är ännu i funktion. ESA har
utvecklat en egen bärraket, kallad "Ariane", och även anskaffat övrig
utrustning som behövs för utskjutning av satelliter. Enligt avtal med Frankrike
är denna utrustning placerad på ett franskt utskjutningsfält vid staden Kourou
i Franska Guyana.

Arianeraketen har provskjutits fyra
gånger. Med undantag av det andra provskottet har uppskjutningarna varit
framgångsrika. Arianeraketen anses numera vara operationell.

Genom beslut i januari 1980 har
ESA:s medlemsstater överfört rätten att producera och skjuta upp Arianeraketen
till ett särskilt bolag, kallat "Arianespace". Bolaget har bildats
enligt fransk rätt och har sitt säte i Frankrike. Dess verksamhet regleras av
en deklaration som antogs av ESA:s råd den 23 januari 1980. Sverige anslöt sig
till deklarationen den 10 april 1980. Bolaget "Arianespace" ägs av de
industrier som producerar delar till Arianeraketen. Svenska delägare är
Saab-Scania och Volvo Flygmotor.

I deklarationen om Arianespace
regleras bl. a. hur bolaget får nyttja ESA:s tekniska resurser. Vidare har de
deltagande staterna gjort vissa åtaganden att vid egna rymdprojekt i första
hand använda Arianeraketen. I

Prop.
1981/82:226 6

deklarationen finns föreskrifter om villkoren vid försäljning
av raketen. Bl. a. gäller att användningen skall stå i överensstämmelse med
1967 års rymdfördrag. Försäljning utanför ESA-kretsen skall övervakas av en
särskild kommitté i vilken ESA:s medlemsstater är representerade. En viss
majoritet av de stater som har tillträtt deklarationen kan förbjuda en sådan
försäljning.

Vid sidan av samarbetet inom ESA
deltar Sverige sedan länge också i internafionellt samarbete som gäller
kommunikationssatelliter. Efter provisoriska arrangemang sedan år 1964
bildades år 1971 den internationella telesatellitorganisafionen (Intelsat).
Beträffande Intelsat finns dels ett huvudavtal mellan de samverkande staterna,
dels en driftsöverenskommelse mellan de organ i de olika staterna som svarar
för det prakfiska arbetet, väsentligen teleförvaltningar. Från svensk sida är
televerket part i driftsavtalet.

Intelsats främsta uppgift är att på
kommersiell grundval upplåta telekom-munikafionskapacitet via satellit för
allmänna internationella telekommunikationer. Intelsat harf. n. 15 satelliter
i drift. Satelliterna ersätts regelbundet av nya, dels därför att de har
begränsad livslängd, dels därför att satelliter med högre trafikkapacitet
behövs. Anläggningar för att sända och ta emot teletrafik via Intelsats
satelliter finns i Sverige.

Sverige är sedan 1979 också medlem i den internationella
organisafionen för maritima telekommunikafioner via satellit (INMARSAT). Denna
organisation avser att i ett första skede hyra satelliter bl. a. från Intelsat
och ESA. Verksamheten beräknas komma igång under år 1982. Televerket är part i
den driftsöverenskommelse som efter mönster från Intelsat slutits också för
INMARSAT.

Det kan också nämnas att det inom Europa pågår
förberedelser för att upprätta en europeisk organisafion för
telekommunikationer via satellit (Eutelsat). En regeringskonferens om detta
samarbete har satts ut att äga rum i maj 1982. Vidare dryftas inom det nordiska
ministerrådet frågan om en nordisk satellit för radio- och televisionsprogram
samt teletjänster.

De riktlinjer för den svenska
rymdverksamheten som nu gäller tillkom år 1972 (prop. 1972:48). Därvid
fillskapades två nya organ för de statliga insatserna på rymdområdet, nämligen
statens delegation för rymdverksamhet (rymddelegationen) och det statsägda
Svenska rymdaktiebolaget (Rymdbolaget). Delegationen skall svara för
utformning och organisation av den svenska rymdverksamheten enligt de direktiv
och inom de ramar som statsmakterna fastställer. Den skall vidare samordna
tillämpnings- och grundforskningsverksamhet i samverkan med berörda
myndigheter, insti-tufioner och företag. Delegationen fördelar de resurser som
är fillgängliga för inhemsk rymdverksamhet. Rymdbolaget å sin sida svarar för
verkställandet. Bestämmelser om delegationen finns i förordningen (1977:1066)
med instruktion för statens delegation för rymdverksamhet (omtryckt 1980:477).

Prop.
1981/82:226 7

Det är numera aktuellt för Sverige
att genomföra eller medverka i satellitprojekt som inte utförs inom ramen för
någon internationell organisation. Tre projekt är under arbete. Ett av dessa
projekt går ut på att Frankrike i samarbete med Sverige och Belgien skall sända
upp en fjärranalyssatellit ("SPÖT"). Satelliten avses bli uppskjuten
med ESA:s Arianeraket från Franska Guyana år 1984. Det andra av dessa projekt
är helt svenskt och gäller en vetenskaplig satellit. Projektet leds av
Rymdbolaget. Huvudentreprenör är Saab-Scania (nyttolasten) och det amerikanska
företaget Boeing (satellitplattformen). Satelliten, som kallas "Viking",
avses bli uppskjuten med samma raket som "SPÖT". Det tredje och mest
kända projektet är telekommunikationssatelliten Tele-X. Detta projekt gäller en
satellit för överföring av bl. a. datatrafik och TV-sändningar. Satelliten
avses bli använd av de svenska, norska och finska teleförvaltningarna. Uppskjutningen
är planerad till år 1986. Det är möjligt att Rymdbolaget eller ett särskilt för
ändamålet bildat bolag kommer att stå som ägare fill satelliten när den skjuts
upp. I så fall bör den sedermera kunna överföras på det svenska televerket
eller eventuellt på de berörda teleförvaltningarna gemensamt.

4 Allmän motivering 4.1 Behovet av lagstiftning

Såsom framgår av redogörelsen för
artikel 6 i rymdfördraget gäller för de fördragsslutande staterna att icke-statlig
rymdverksamhet skall kräva tillstånd och att sådan verksamhet skall övervakas.
Härav följer först och främst att Sverige som fördragsslutande stat inte får
tillåta att icke-statlig rymdverksamhet bedrivs från svenskt territorium utan
fillstånd. Förpliktelserna enligt fördraget kan emellerfid inte anses
uppfyllda med detta. Konvenfionen måste anses innefatta också en förpliktelse
att underkasta svenska fysiska och juridiska personer fillståndstvång oavsett
var de bedriver verksamheten. Det skulle nämligen inte stå i god
överensstämmelse med rymdfördragets anda och syfte, om de fördragsslutande
staterna begränsade sitt ansvar enbart till verksamhet från det egna
territoriet. Det bör framhållas att med en sådan avgränsning tillstånd inte
skulle krävas för verksamhet som personer eller företag från en
fördragsslutande stat utövade ute i rymden, t. ex. på en rymdplattform. Vidare
skulle fysiska och juridiska personer i en fördragsslutande stat lätt kunna
kringgå tillståndstvånget genom att förlägga verksamheten utanför en
konventionsstats område. Det förhållandet att en konventionsstat torde vara
ansvarig inte bara för rymdverksamhet från eget territorium utan också för
sådan rymdverksamhet som dess subjekt bedriver på annan plats medför att
tillstånd av två stater krävs när ett subjekt i en konventionsstat skall
bedriva rymdverksamhet från en annan konvenfions-stats territorium.

Utvecklingen av rymdtekniken har gått snabbt, bl. a. när
det gäller

r* Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 226

Prop.
1981/82:226 8

kommunikationssatelliter. Det ökande behovet av
överföringsanordningar för datorbaserad informafion kan ge upphov till
kommersiella satellitföretag. Möjligheterna att få en kommunikationssatellit
placerad i en bana runt jorden till kostnader som väl kan bäras av t. ex. ett
företagskonsorfium har ökat markant genom den amerikanska rymdfärjan. Även den
kommersiella försäljningen av plats på Arianeraketer kan här spela en roll.
Svenska företag intar i vissa hänseenden framskjutna positioner när det gäller
rymdteknik och skulle mycket väl kunna bli intressanta samarbetsparter i sådana
projekt.

Den utveckling som har beskrivits
nu kan tänkas leda fill att privata svenska företag inom en nära framtid kan
komma att bedriva rymdverksamhet, antingen ensamma eller i samverkan med
utländska företag. Att det sistnämnda alternativet inte är någon avlägsen
framtidsvision visas tydligt av det delägarskap som svenska företag redan har i
Arianespace-projektet.

Av redogörelsen för svensk
rymdverksamhet framgår också att Rymdbolaget avses medverka i framtida
satellitprojekt. Rymdbolaget är visserligen statsägt och har väsentligen till
uppgift att verkställa rymddelegafionens beslut angående utformning och
organisation av den svenska rymdverksamheten. Dessa beslut måste hålla sig
inom de direktiv och ramar som statsmakterna fastställer. Det förhållande som
har beskrivits nu kan dock inte anses innebära att staten har fullständig
kontroll över de framtida satellitprojekt som Rymdbolaget deltar i, eftersom
bolaget, liksom alla andra aktiebolag, är en fristående juridisk person med
eget ansvar.

Rymdverksamhet direkt från svenskt
territorium avses bli bedriven av Rymdbolaget när den förut omtalade satelliten
"Viking" sänds upp. Den satelliten skall sålunda styras från svenskt
territorium genom Rymdbolagets försorg. Härtill kommer, som jag nyss har nämnt,
att konventionen måste anses innefatta en förpliktelse att underkasta svenska
fysiska och juridiska personer tillståndstvång även då de bedriver
rymdverksamhet utomlands. Sammantaget anser jag att utvecklingen har lett fram
till en situation där det nu är påkallat att genomföra en lagstiftning för att
säkerställa att Sverige i framtiden kan uppfylla sina förpliktelser enligt
rymdavtalet.

4.2 Lagstiftningens omfattning och tillämpningsområde i
övrigt

Som framgår av den tidigare
redogörelsen förekommer det redan nu att svenska företag ingår som delägare i
internationella samarbetsprojekt. Detta väcker frågan om Sverige som fördragsslutande
stat skulle vara skyldigt att granska även sådan medverkan i rymdverksamhet som
består i att svenska subjekt ingår som delägare i ett utländskt företag, vilket
sorn självständig juridisk person bedriver rymdverksamhet utomlands.

Denna fråga kan enligt min mening
inte besvaras generellt. Som utgångspunkt får anses gälla att för den
verksamhet som en utländsk juridisk person bedriver utom Sverige kan svenska
staten i princip inte heller i förevarande sammanhang ha ansvar. Ansvariga är i
stället den stat enligt vars

Prop. 1981/82:226 9

lag
denna juridiska person har bildats och den stat varifrån verksamheten i
förekommande fall utövas. Denna princip torde dock inte kunna upprätthållas utan
undantag. I de fall där en juridisk person som har bildats för rymdverksamhet
kan sägas utgöra endast en administrativ ram för samarbetet mellan delägarna
och där det faktiska arbetet utförs direkt av delägarna finns det anledning att
se annorlunda på frågan. Det kan i sådana fall vara rimligt att se till
realiteterna och att varje stat utövar kontroll över den verksamhet som dess
rättssubjekt bedriver.

De
verksamheter som jag hitintills har berört har gällt uppsändning och drift av
satelliter. Att sådana verksamheter hör till rymdverksamhet i rymdfördragets
mening är ställt utom varje tvivel. Förutom uppsändning av satelliter runt
jorden hör till rymdverksamhet givetvis också uppsändning av föremål som skall
gå till eller i banor runt andra himlakroppar. Flera sådana föremål, s. k.
interplanetariska sönder, har sänts ut för utforskning av andra planeter i vårt
solsystem. Sådan verksamhet torde dock knappast vara aktuell vare sig för
Sverige eller för enskilt svenskt subjekt. Lagstiftningen bör emellertid
omfatta också sådan verksamhet.

Vid
sidan av de nämnda verksamheterna med jordsatelliter bedrivs i Sverige också
annan verksamhet med anknytning till rymden. Dels är det fråga om mottagande av
information t. ex. från fjärranalyssatelliter. Dels är det fråga om uppsändning
av s. k. sondraketer.

När
det gäller enbart mottagande av information från rymdföremål är det enligt min
mening fullt klart att det inte kan betecknas som rymdverksamhet i
rymdfördragets mening. Detta gäller vare sig det är fråga om informafion som
överförs via kommunikafionssatelliter eller sådan information som primärt
kommer från en satellit, t. ex. en satellit för fjärranalys. Inte heller
åtgärder som avser bearbetning eller spridning av sådan mottagen informafion
utgör rymdverksamhet i rymdfördragets mening. Annorlunda förhåller det sig med
åtgärder från jorden för att styra eller eljest påverka en satellit, t. ex.
genom sändning av radiosignaler som påverkar satellitens funktion i olika
hänseenden. Sådan verksamhet bör falla under begreppet rymdverksamhet och
sålunda fordra tillstånd om den är icke-statlig.

En
väsentligt mindre avancerad verksamhet än uppsändning av satelliter är
uppsändning av s. k. sondraketer. Sondraketerna används för att göra mätningar
i den övre atmosfären och den nära yttre rymden. Raketema har en gångtid av
inemot femton minuter och störtar sedan fill jorden. Åtskilliga sondraketer har
sänts upp från Sverige. Verksamheten har bedrivits från raketskjutfältet
Esrange i Norrbotten. Internafionellt synes uppskjutning av sondraketer inte ha
betraktats som rymdverksamhet trots att dessa raketer når ut i det som anses
höra till yttre rymden. Det finns inte anledning för Sverige att anlägga något
annat betraktelsesätt. Sondraketverksamheten bör därför inte räknas till
rymdverksamhet i förevarande sammanhang.

Vad
jag nyss har sagt ger mig anledning att något beröra en annan fråga, nämligen
var gränsen går mellan luftrummet kring jorden och den yttre

Prop. 1981/82:226 10

rymden.
Det är en omtvistad fråga. Någon överenskommelse härom har inte kunnat nås i FN
trots att saken har diskuterats där i många år. De främsta rymdmakterna.
Förenta Staterna och Sovjetunionen, intar olika ståndpunkter. Medan
Sovjetunionen anser att en nedre gräns bör dras vid 100-110 km. höjd över havet
menar Förenta Staterna att det inte finns något behov av en bestämd gräns
mellan rymden och luftrummet. Någon definitiv svensk ståndpunkt har ännu inte
bestämts. Även om det inte finns någon klart förhärskande uppfattning kan viss
ledning hämtas t. ex. från konventionen den 14 januari 1975 om registrering av
föremål i yttre rymden (SÖ 1976:43). Som rymdföremål räknas där sådana föremål
som skall läggas i banor runt jorden eller därbortom.

Jag vill slutligen klargöra att enbart tillverkning
på beställning av delar till rymdföremål eller annan utrustning för
rymdverksamhet inte i något fall kan anses som rymdverksamhet i förevarande
sammanhang. Att en svensk industri t. ex. får en beställning på elektronisk
utrustning till en satellit eller på brännkammare till en bärraket medför
sålunda inte att företaget behöver söka fillstånd till rymdverksamhet. Som
förut sagts kan dock saken ställa sig annorlunda, om företaget dessutom ingår i
den organisation eller det företag som svarar för rymdverksamheten.

Den lagstiftning som erfordras för att Sverige
skall kunna uppfylla sina åtaganden enligt rymdfördraget bör tas upp i en
särskild lag om rymdverksamhet.

4.3
Handläggningen av tillståndsfrågor m. m.

Redan det internationella ansvar som Sverige enligt
rymdfördraget får bära för rymdverksamhet som utövas från svenskt territorium
eller annars av svenska subjekt talar för att besluten om tillstånd bör fattas
på regeringsnivå. Det kan också tänkas att frågan om tillstånd fill rymdverksamhet
i vissa fall kommer att innefatta avgöranden som är av betydelse från
utrikespolitisk synpunkt. Med hänsyn härtill bör fillståndsfrågorna prövas av
regeringen. Det kan visserligen tänkas att en del fillståndsärenden blir av
sådan art att det inte kan anses mofiverat att de handläggs på regeringsnivå.
Jag anser det emellertid viktigt att regeringen utformar en viss praxis när det
gäller tillståndsgivningen innan delegering av ärendena äger rum. Det totala
antalet ärenden torde under en överskådlig framtid bli förehållandevis litet.
Det torde därmed komma att dröja tämligen länge innan någon praxis kan anses
utbildad. På grund härav kan det inte anses behövligt att redan nu införa
möjlighet att delegera tillståndsärenden.

Enligt rymdfördraget gäller inte bara att särskilt
tillstånd fordras för icke-statlig rymdverksamhet utan också att sådan
verksamhet fortlöpande skall övervakas. Ett smidigt sätt att få den nödvändiga
kontrollen över fillståndshavarnas rymdverksamhet är att göra fillstånden villkorade
av att tillståndshavarna fortlöpande lämnar vissa uppgifter samt av att staten
får

Prop.
1981/82:226 11

rätt till insyn i och eventuellt också inspektion av
verksamheten. I lagen bör anges att fillstånd får förses med sådana villkor.

När det gäller det praktiska
utövandet av den fortlöpande kontrollen av tillståndshavarna, torde det vara
lämpligt att regeringen har möjlighet att delegera uppgifterna till en lämplig
myndighet. Den myndighet som främst kommer i fråga vid en sådan delegering är
rymddelegafionen. Medverkan från andra myndigheter i kontrollverksamheten kan
dock också tänkas bli behövlig. Som jag förut har nämnt är rymddelegationen det
sammanhållande organet för svensk rymdverksamhet. Det torde under alla
omständigheter vara naturligt för delegationen att hålla sig informerad om
icke-statlig rymdverksamhet som bedrivs i Sverige eller annars av enskilda
svenska subjekt. Mot denna bakgrund skulle det knappast innebära någon ökning
av delegationens arbetsbörda att den får kontrollera tillståndshavarna. I vart
fall rör det sig för den närmaste framtiden om en helt marginell ökning av
delegafionens arbete i jämförelse med det arbete som den ändå skulle ha haft.
Jag har i denna fråga samrått med chefen för industridepartementet.

Med hänsyn till det internafionella
ansvar som svenska staten har åtagit sig enligt rymdfördraget måste det finnas
möjligheter att på lämpligt sätt begränsa givna tillstånd till viss verksamhet
och viss tid och att knyta villkor fill tillstånden även i andra hänseenden än
då det gäller uppgiftsskyldighet och inspektion. Vidare måste det finnas
tillräckliga möjligheter att ingripa mot fillståndshavare som åsidosätter
uppställda begränsningar och villkor. Enbart en straffsanktion kan inte alltid
anses tillräcklig i sådana fall. En möjlighet bör därför finnas att som
yttersta medel dra in tillståndet. Ett återkallande kan dock få betydande
följder för fillståndshavaren. På grund härav bör återkallelse av tillstånd få
ske bara om det föreligger tungt vägande skäl. Det bör framgå av lagtexten
under vilka förutsättningar återkallelse får ske. Som ett sådant skäl bör i
första hand gälla att tillståndshavaren åsidosätter villkor som har ställts upp
för tillståndet. Det kan emellerfid inte uteslutas att det kan framstå som
befogat att återkalla tillstånd även i vissa andra fall. Som exempel kan nämnas
att ett projekt genomförs på ett sådant sätt att svenska staten utsätts för
oacceptabla skadeståndsrisker, utan att någon direkt överträdelse av villkoren
för verksamheten föreligger från tillståndshavarens sida. Bestämmelsen om
återkallelse av tillstånd bör därför utformas så att det i lagen anges att
återkallelse får ske, om fillståndshavaren har åsidosatt villkor som har
ställts upp för tillståndet eller om det annars finns synnerliga skäl fill
återkallelse. Frågor om återkallelse bör liksom tillståndsfrågorna prövas av
regeringen.

Om återkallelse av ett fillstånd
har blivit aktuellt, kan det finnas behov av interimistiska åtgärder för att
hindra viss fortsatt verksamhet. En bestämmelse om rätt för regeringen att
helt eller delvis interimisfiskt återkalla ett tillstånd bör tas in i lagen.

Såsom framgått av det föregående kan det ibland finnas ett
visst utrymme

Prop.
1981/82:226 12

för bedömningar huruvida svenska enskilda subjekts
medverkan i rymdverksamhet är av sådant slag att svenskt tillstånd fordras.
Vidare kan fråga uppstå om en viss verksamhet är att anse som rymdverksamhet
eller inte. Det är i sådana fall lämpligt att den som planerar verksamheten får
utrett regeringens syn på saken. Det kan ske genom en ansökan om tillstånd.
Skulle prövningen utmynna i den bedömningen att tillstånd inte fordras, bör
ansökningen avskrivas under angivande av det skälet och sökanden underrättas
härom. Någon särskild föreskrift härom anser jag inte vara nödvändig eftersom
detta torde följa av allmänna principer för handläggningen av förvaltningsärenden.

Överträdelse av förbudet att utan
tillstånd bedriva rymdverksamhet bör föranleda straffansvar. Straffansvar bör
komma i fråga både vid uppsåtlig överträdelse av förbudet och vid överträdelse
på grund av oaktsamhet. Straffansvar bör vidare inträda vid åsidosättande av
villkoren för ett tillstånd till rymdverksamhet. Även där bör både uppsåtligt
och oaktsamt förfarande kunna leda till ansvar.

Med hänsyn till de avvägningsfrågor
som kan komma in vid bedömningen av om tillstånd fordras för viss verksamhet
kan det vara lämpligt att åtal inte väcks i andra fall än då regeringen
förordnar om det. Att ett villkor för verksamheten har åsidosatts torde
vanligen komma att uppdagas genom den kontroll som utövas genom regeringens
försorg. Även i dessa fall bör regeringen avgöra om åtal skall få väckas.

4.4 Skadeståndsfrågor

Som förut har nämnts föreskrivs i
rymdfördraget att de fördragsslutande staterna bär internationellt ansvar för
både statlig och icke-statlig rymdverksamhet. Dessutom förklaras det
uttryckligt att varje fördragsslutande stat som sänder ut rymdföremål eller
medverkar till utsändning eller från vars område eller anordningar utskjutning
äger rum är internationellt ansvarig för den skada som rymdföremålet orsakar på
jorden, i luftrummet och i rymden. Såvitt gäller skador som orsakas av
rymdföremål har den allmänna regleringen i rymdfördraget sedermera preciserats
genom bestämmelser i den förut nämnda ansvarskonventionen.

Det förhållandet att rymdfördraget
ålägger staterna ett internationellt ansvar samt en internationell ansvarighet
för vissa skador i samband med rymdverksamhet torde innebära att fördraget inte
är tillämpligt vid skador som drabbar det egna territoriet eller egna
medborgare. När det gäller ansvarskonventionen finns det en direkt föreskrift
av vilken det framgår att den konventionen i princip bara avser anspråk som kan
göras folkrättsligt gällande (art. 7).

Ansvarighet för skador som har
vållats av ett rymdföremål kan på vanligt sätt göras gällande vid en utsändande
stats domstolar eller andra behöriga organ. Ansvarskonvenfionen erbjuder ett alternativ,
nämligen framställande

Prop.
1981/82:226 13

av anspråk på diplomatisk väg. Därvid framförs anspråken
av en stat gentemot en annan. Anspråken kan avse såväl förluster för den
krävande staten som förluster för enskilda medborgare i den staten. I viss
utsträckning kan en stat också agera till förmån för andra än egna medborgare.

Ansvarigheten för skador är i
princip strikt. När ansvarskonvenfionen är tillämplig, skall
ersättningsanspråken bestämmas i enlighet med folkrättens regler och i
överensstämmelse med vad rättvisa och billighet fordrar. Vid konventionens
fillkomst uttalades att dess syfte var att bereda de skadelidande ett fullt
betryggande skydd.

De förpliktelser som Sverige har
tagit på sig genom att fillträda rymdfördraget och ansvarskonventionen innebär
att svenska staten kan bli skyldig att utge skadestånd för skador som har
uppkommit till följd av enskilda subjekts rymdverksamhet. Svenska staten bör ha
möjlighet att i sin tur återkräva vad den har betalat från de enskilda subjekt
som har bedrivit den skadebringande rymdverksamheten. De allmänna
skadeståndsrättsliga reglerna ger inte möjlighet fill sådana återkrav.
Särskilda bestämmelser fordras därför. Det synes mig lämpligt att ta in en sådan
reglering i den nu föreslagna lagen.

En sådan reglering bör ge svenska
staten rätt att från den som har bedrivit den skadebringande rymdverksamheten
återkräva vad staten har gett ut på grund av konvenfionsförpliktelserna.
Eftersom svenska staten enligt dessa förpliktelser bär strikt ansvarighet för
en skada bör skyldigheten att ersätta statsverket gälla oberoende av vållande.
Till konventionsförpliktelserna hör också att tillämpa vissa grunder för
skaderegleringen gentemot de skadelidande. Staten bör därför få återkräva
skadestånd infill de belopp som kommer i fråga vid tillämpning av dessa
grunder.

Det kan emellerfid inte uteslutas
att svenska staten vid de folkrättsliga förhandlingarna med en skadelidande
stat någon gång av eller annat, kanske politiskt betingat, skäl vill gå längre
i ersättningsskyldighet än vad som följer av en strikt tillämpning av
åtagandena i konvenfionen. Det kan även i övrigt tänkas fall där det framstår
som skäligt att återbetalningsskyldigheten mot staten jämkas eller eventuellt
helt bortfaller. Bestämmelsen om återbetalningsskyldighet bör med hänsyn
härtill kompletteras med en regel om att sådan skyldighet föreligger bara
såvida inte särskilda skäl talar för annat. Om en frivillig uppgörelse angående
statens återkrav inte kan träffas, får staten föra talan vid allmän domstol mot
den som har bedrivit den skadebringande rymdverksamheten.

5 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har
anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om
rymdverksamhet.

Förslaget bör fogas till
regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Prop. 1981/82:226 14

6
Specialmotivering

1 §
Denna lag gäller verksamhet i yttre rymden (rymdverksamhet).

Förutom sådan verksamhet som helt äger rum i yttre rymden räknas till

rymdverksamhet
också utsändning av rymdföremål samt alla åtgärder för att manövrera eller på
annat sätt påverka utsända rymdföremål.

Att enbart ta emot signaler eller information i
annan form från föremål i yttre rymden räknas inte som rymdverksamhet enligt
denna lag. Inte heller uppsändning av sondraketer räknas som rymdverksamhet.

Till den yttre rymden räknas i överensstämmelse med
rymdfördraget också månen och andra himlakroppar. Någon bestämd gräns mellan
luftrummet runt jorden och den yttre rymden finns inte dragen f. n. Beträffande
de problem som är förknippade härmed hänvisas till den allmänna motiveringen.

Som rymdverksamhet i lagens mening räknas först och
främst sådan verksamhet som försiggår helt ute i rymden t. ex. på en
rymdstation eller på månen. Till rymdverksamhet hör givetvis också utskjutning
av rymdföremål. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen räknas som
rymdföremål utan tvekan föremål som skall placeras i bana runt jorden eller i
banor till eller runt andra himlakroppar. Som rymdverksamhet skall slutligen
räknas alla åtgärder för att manövrera eller på annat sätt påverka ett
rymdföremål oavsett varifrån dessa åtgärder vidtas.

Genom tredje stycket görs klart att utanför lagens
tillämpningsområde faller såväl mottagandet av radio- och televisionsprogram
eller annan information som förmedlats via satellit som insamlande av uppgifter
från t. ex. en fjärranalyssatellit. I den allmänna mofiveringen har nämnts att
uppsändning av s. k. sondraketer internationellt inte synes ha betraktats som
rymdverksamhet, trots att sådana raketer når ut i vad som normalt betraktas som
den yttre rymden. Med hänsyn härfill har angetts att uppsändning av sådana
raketer inte skall anses som rymdverksamhet vid fillämpningen av lagen.

2 § Utan tillstånd får rymdverksamhet inte bedrivas
från svenskt territo

rium av någon annan än svenska staten. Svensk fysisk eller j uridisk person får

inte heller bedriva rymdverksamhet någon annanstans utan fillstånd.

För rymdverksamhet som bedrivs från svenskt
territorium krävs alltid tillstånd enligt lagen, om verksamheten skall bedrivas
av någon annan än svenska staten. Såvitt gäller statliga myndigheter kan
regeringen genom administrativa föreskrifter förhindra att de utan regeringens
medgivande bedriver eller deltar i rymdverksamhet. För svenska fysiska eller
juridiska personer krävs svenskt tillstånd också när de skall bedriva
rymdverksamhet utanför svenskt territorium. Om ett svenskt subjekt skall
bedriva sin rymdverksamhet från en annan konventionsstats territorium krävs
dessutom fillstånd från den staten.

För
att täcka all icke-statlig verksamhet skulle egentligen ha behövts en

Prop.
1981/82:226 15

bestämmelse om att kommuner och andra menigheter inte får
bedriva rymdverksamhet utan tillstånd. Rymdverksamhet får dock anses vara
främmande för den kommunala verksamheten liksom för verksamheten inom andra
menigheter. Hinder torde därför i praktiken redan föreligga för rymdverksamhet
bedriven av sådana subjekt.

3 § Tillstånd till rymdverksamhet meddelas av
regeringen.

Ett tillstånd får begränsas på det
sätt som med hänsyn till omständigheterna är lämpligt. Det får också förenas
med de villkor som är påkallade med hänsyn till kontrollen av verksamheten
eller av andra skäl. Kontroll över fillståndshavarnas rymdverksamhet utövas av
den myndighet som regeringen bestämmer.

I en ansökan om tillstånd till
rymdverksamhet måste givetvis tämligen noggrant anges vad verksamheten avses
omfatta. I annat fall kan fillräckligt underlag för beslut inte anses
föreligga. Det är då också naturligt att tillståndet inte är ett öppet
tillstånd att bedriva rymdverksamhet utan att tillståndet anger en ram för
verksamheten. Bl. a. måste villkor uppställas för att verksamheten inte skall
störa eller förhindra annan verksamhet. Tillstånd kan därutöver också böra
begränsas i fiden. Det har med hänsyn till de fillståndssökande ansetts
lämpligt att markera att fillståndet får specificeras. Skulle det senare visa
sig att fillståndet är otillräckligt, får nytt eller kompletterande tillstånd
sökas.

Såsom framgår av redogörelsen för
konventionsbestämmelserna omfattar de fördragsslutande staternas skyldigheter
inte bara att fillståndstvång måste införas för icke-statlig rymdverksamhet.
Sådan verksamhet måste också fortlöpande kontrolleras. I den allmänna
mofiveringen har framhållits att ett smidigt sätt att få den nödvändiga
kontrollen av den verksamhet som en tillståndshavare bedriver är att göra
tillståndet villkorat av att tillståndshavaren fortlöpande lämnar vissa
uppgifter samt att staten får rätt till insyn i och eventuellt också inspektion
av verksamheten. Möjlighet att använda detta tillvägagångssätt har öppnats
genom föreskriften i andra stycket andra meningen.

Som nämnts i den allmänna
motiveringen torde den fortlöpande kontroll som avses i andra stycket tredje
meningen till väsentlig del kunna grundas på uppgifter som fillståndshavaren
förpliktas att sammanställa om sin verksamhet. Regeringen kan givetvis föreskriva
för kontrollmyndigheten att den i sin tur skall redovisa för regeringen vad den
fått ut av kontrollverksamheten. Med hänsyn till svenska statens ansvar för
verksamheten torde det f. ö. vara erforderligt att regeringen hålls underrättad
om den privata rymdverksamheten.

4 § Ett tillstånd får
återkallas, om villkoren för tillståndet åsidosätts eller

om det annars finns synnerliga skäl till det.

Regeringen beslutar om återkallelse av tillstånd att
bedriva rymdverksam-

Prop.
1981/82:226 16

het. I avvaktan på att frågan om återkallelse avgörs
slutligt får fillståndet återkallas interimistiskt.

Ett fillstånd får inte återkallas
utan att det föreligger tungt vägande skäl. Såsom framhållits i den allmänna
motiveringen måste det dock, med hänsyn till det internafionella ansvar som
staten bär för privat rymdverksamhet, finnas ett visst utrymme för allmänna
överväganden om det lämpliga i ett tillstånd. Ett exempel då återkallelse bör
kunna komma i fråga är då fillståndshavaren gått utöver ramen för tillståndet.
Ett annat exempel kan vara att ett projekt har utvecklat sig så att betydande
fara för skador kan uppstå.

Ett beslut om återkallelse kan
kräva en omfattande beredning av ärendet. Eftersom en sådan kan ta någon tid i
anspråk, bör det finnas möjligheter att interimisfiskt återkalla ett fillstånd.

5 § Den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet bedriver rymdverksamhet

utan att ha erforderligt tillstånd döms till böter eller fängelse i högst ett
år.

Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter villkor

som har uppställts som förutsättning för fillstånd.

Åtal för brott som avses i första
stycket får väckas endast efter regeringens medgivande.

I fråga om denna paragraf hänvisas
fill den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3).

6 § Har svenska staten på
grund av åtaganden i internationella överens

kommelser fått ersätta skador som har uppstått till följd av sådan

rymdverksamhet som har bedrivits av någon annan än svenska staten, skall

den som har bedrivit rymdverksamheten ersätta staten vad den har utgett på

grund av nämnda åtaganden, såvida det inte finns särskilda skäl som talar

mot det.

Beträffande bakgrunden fill
bestämmelserna hänvisas till den allmänna mofiveringen (avsnitt 4.4).

Det bör framhållas att denna
paragraf inte innehåller någon fullständig reglering av skadeståndsansvaret i
samband med privat rymdverksamhet. Här regleras endast svenska statens rätt
till återkrav för ersättningar som staten har fått utge på grund av sina konventionsförpliktelser.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Den som bedriver rymdverksamhet
från svenskt territorium vid ikraftträdandet får utan hinder av denna lag
fortsätta med verksamheten i avvaktan på att hans ansökan om tillstånd avgörs,
förutsatt att ansökan om tillstånd görs inom tre månader från ikraftträdandet.
Detsamma gäller för sådan rymdverksamhet som svensk fysisk eller juridisk
person vid ikraftträdandet bedriver någon annanstans.

Prop. 1981/82:226 17

För att de nya bestämmelserna om krav på fillstånd
för viss rymdverksamhet inte skall medföra avbrott i sådan verksamhet som
pågår vid ikraftträdandet och som faller under de nya bestämmelserna har
meddelats särskilda övergångsbestämmelser. Pågående verksamhet får under en
viss förutsättning fortsättas utan hinder av den nya lagen till dess
ansökningen om fillstånd att bedriva verksamheten har avgjorts. Förutsättningen
är att en ansökan om tillstånd görs inom tre månader från ikraftträdandet.
Detta gäller både verksamhet från svenskt territorium och sådan rymdverksamhet
som svenska fysiska eller juridiska personer bedriver i övrigt. Rätten att
fortsätta en pågående rymdverksamhet enligt dessa övergångsbestämmelser kan
inte åberopas för att fortsätta med en verksamhet som av andra skäl är olaglig.
Detta framgår av att övergångsbestämmelserna bara ger rätt att fortsätta
verksamheten "utan hinder av denna lag".

Av bestämmelserna får anses följa att även den som
inte ansöker om tillstånd att fortsätta sin rymdverksamhet inom den angivna
tremånaders-fristen kan fortsätta infill utgången av den fristen. Har en
ansökan inte gjorts inom denna frist, måste däremot verksamheten omedelbart
avbrytas vid fristens utgång. Den får sedan inte återupptas utan att tillstånd
enligt den nya lagen har meddelats.

7 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över
förslaget fill lag om rymdverksamhet.

8 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1981/82:226 18

Bilaga 1

Fördrag innehållande principer för staternas uppträdande
vid utforskandet och utnyttjandet av yttre rymden, däri inbegripet månen och
övriga himlakroppar

De fördragsslutande staterna

som inspireras av de storslagna
utsikter som öppnas för mänskligheten genom människans inträde i yttre rymden,

som besinnar hela mänsklighetens
gemensamma intresse av att framsteg görs i utforskandet och utnyttjandet av
yttre rymden för fredliga ändamål,

som anser att utforskandet och
utnyttjandet av yttre rymden skall bedrivas till alla folks fromma oberoende av
deras ekonomiska eller vetenskapliga utvecklingsnivå,

som önskar bidraga till ett
vidsträckt internationellt samarbete på det vetenskapliga såväl som det
rättsliga planet vid utforskandet och utnyttjandet av yttre rymden för
fredliga ändamål,

som tror att sådant samarbete
kommer att bidra till ömsesidig förståelse och till att stärka vänskapliga
förbindelser mellan stater och folk,

som erinrar om resolution 1962
(XVIII) benämnd "Deklaration om rättsliga principer som skall leda
staterna vid utforskandet och utnyttjandet av yttre rymden", vilken
enhälligt antogs av Förenta Nationernas generalförsamling den 13 december
1963,

som erinrar om resolution 1884
(XVIII) vilken enhälligt antogs av Förenta Nationernas generalförsamling den 17
oktober 1963 vilken uppmanar stater att avstå från att placera kärnvapenbärare
eller bärare av andra massförstö-relsevapen i kretslopp runt jorden och från
att installera sådana vapen på himlakropparna,

som hänvisar till Förenta
Nationernas generalförsamlings resolution 110 (II) den 3 november 1947, vilken fördömer propaganda som
är ämnad eller som möjligen kan framkalla eller uppmuntra hot mot freden,
fredsbrott eller angreppshandlingar och som anser att denna resolution är
tillämplig på yttre rymden,

som år övertygade om att ett
fördrag rörande de principer, som skall leda staterna i deras verksamhet vid
utforskandet och utnyttjandet av yttre rymden däri inbegripet månen och övriga
himlakroppar, främjar Förenta Nationernas stadgas syften och principer,

har överenskommit som följer:

Artikel 1

Utforskandet och utnyttjandet av
yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga himlakroppar, skall äga rum till
alla länders fromma och i alla länders intresse utan att avseende fästes vid
deras ekonomiska eller vetenskapliga

Prop.
1981/82:226 19

utvecklingsnivå; det sker för hela mänskligheten.

Yttre rymden, däri inbegripet månen
och övriga himlakroppar, skall fritt få utforskas och utnyttjas av alla stater
utan åtskillnad av något slag dem emellan, på grundval av jämställdhet och i
enlighet med folkrättens regler; alla områden av himlakropparna skall vara
öppna för tillträde.

I yttre rymden, däri inbegripet
månen och himlakropparna, skall vetenskaplig forskning fritt få bedrivas och
staterna skall underlätta och uppmuntra internationellt samarbete för sådan
forskning.

Artikel 2

Yttre rymden, däri inbegripet månen
och övriga himlakroppar, kan ej förvärvas av någon stat genom hävdande av
suveränitet, genom nyttjande eller besittningstagande eller på annat sätt.

Artikel 3

Fördragsslutande stater skall
bedriva sitt utforskande och nyttjande av yttre rymden, däri inbegripet månen
och övriga himlakroppar, i överensstämmelse med folkrättens regler, däri
inbegripet Förenta Nationernas stadga, i syfte att upprätthålla internafionell
fred och säkerhet och att främja internafionellt samarbete och mellanstatlig
förståelse.

Artikel 4

Fördragsslutande stater förpliktar
sig att ej i kretslopp runt jorden placera några föremål, som bär kärnvapen
eller andra vapen för massförstörelse, att ej placera sådana vapen på
himlakroppar eller stationera dem på något annat sätt i yttre rymden.

Månen och övriga himlakroppar skall
av alla fördragsslutande stater användas uteslutande för fredliga ändamål. Det
är förbjudet att på himlakropparna upprätta militära baser, anläggningar och
befästningar, att där prova vapen av vad slag det vara må och utföra militära
manövrer. Användning av militär personal för vetenskapliga undersökningar eller
för andra fredliga ändamål är ej förbjudet. Ej heller skall användning av
utrustning eller anordning av vad slag det vara må, vilken är nödvändig för det
fredliga utforskandet av månen och andra himlakroppar, vara förbjudet.

Artikel 5

Fördragsslutande stater skall
betrakta rymdfarare som mänsklighetens sändebud i yttre rymden och skall lämna
dem allt tänkbart bistånd i händelse av olycka, nödläge eller nödlandning på
annan fördragsslutande stats område eller på det fria havet. När rymdfarare gör
en nödlandning, skall de säkert och snabbt återsändas till den stat, där
rymdfarkosten är registerförd.

Under sin verksamhet i yttre rymden
och på himlakropparna skall fördragsslutande stats rymdfarare lämna allt
tänkbart bistånd till andra

Prop.
1981/82:226 20

fördragsslutande staters rymdfarare.

Fördragsslutande stater skall
omgående underrätta övriga fördragsslutande stater eller Förenta Nationernas
generalsekreterare om varje företeelse de upptäcker i yttre rymden, däri
inbegripet månen och övriga himlakroppar, och som skulle kunna utgöra en fara
för rymdfarares liv och hälsa.

Artikel 6

Fördragsslutande stater bär
internationellt ansvar för såväl statlig som icke-statlig verksamhet i yttre
rymden, däri inbegripet månen och övriga himlakroppar, och för att denna äger
rum i överensstämmelse med bestämmelserna i detta fördrag. För icke-statlig
verksamhet i yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga himlakroppar,
erfordras tillstånd och fortlöpande övervakning från vederbörande stats sida.
När verksamhet bedrives av en internationell organisation i yttre rymden, däri
inbegripet månen och övriga himlakroppar, åvilar ansvaret för efterlevnaden av
detta fördrag såväl den internationella organisationen som de fördragsslutande
stater, vilka är medlemmar av organisationen.

Artikel 7

Varje fördragsslutande stat som
utsänder föremål i yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga himlakroppar
eller medverkar härtill eller från vars område eller anordningar sådan
utskjutning äger rum är internationellt ansvarig för skada, som på jorden, i
luftrummet eller i yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga himlakroppar,
av dylikt föremål eller del därav tillfogas annan fördragsslutande stat, dess
fysiska eller juridiska personer.

Artikel 8

Fördragsslutande stat i vars
register ett rymdföremål förs skall behålla domsrätt och kontroll över sådant
föremål jämte personal på detsamma, då det befinner sig i yttre rymden eller på
en himlakropp. Äganderätten till föremål eller del därav som sänts ut i yttre
rymden, däri inbegripet föremål som landat eller byggts på en himlakropp,
påverkas ej av dess närvaro i yttre rymden eller på en himlakropp eller av dess
återvändande fill jorden. Sådana föremål eller delar därav, som påträffas
utanför den registerförande statens gränser, skall återlämnas till denna stat,
som på begäran skall lämna uppgifter för identifiering av föremålet innan det återlämnas.

Artikel 9

Vid utforskandet och utnyttjandet
av yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga himlakroppar, skall
fördragsslutande stater ledas av principerna om samarbete och ömsesidigt
bistånd; de skola bedriva all verksamhet i yttre rymden, däri inbegripet månen
och övriga himlakroppar, under vederbörligt hänsynstagande till andra
fördragsslutande staters intresse. Fördragsslutande stater skall bedriva
studier av yttre rymden, däri inbegripet månen och

Prop.
1981/82:226 21

övriga himlakroppar, och utföra forskningar av denna på
ett sådant sätt att skadlig nedsmutsning undvikes liksom även ogynnsamma
förändringar i jordens omgivningar genom att utomjordisk materia tillföres
denna; staterna skall, där så är nödvändigt, vidtaga erforderliga åtgärder i
detta syfte. Om fördragsslutande stat har anledning förmoda att en verksamhet
eller ett experiment som planeras av staten eller dess medborgare, i yttre
rymden, däri inbegripet månen och övriga himlakroppar, kunde tänkas leda fill
skadliga störningar i andra fördragsslutande staters fredliga utforskande och
utnyttjande av yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga himlakroppar,
skall den förra staten föranstalta om erforderligt internationellt samråd' innan
den igångsätter dylik verksamhet eller dylikt experiment. Fördragsslutande
stat, som har anledning förmoda att verksamhet eller experiment, som annan
fördragsslutande stat planerar i yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga
himlakroppar, kunde tänkas leda fill skadliga störningar i det fredliga
utforskandet och utnyttjandet av yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga
himlakroppar äger påkalla samråd rörande dylik verksamhet eller dylikt
experiment.

Artikel 10

För att främja internationellt
samarbete vid utforskandet och utnyttjandet av yttre rymden, däri inbegripet
månen och övriga himlakroppar, i överensstämmelse med detta fördrags syften,
skall fördragsslutande stater på likställd grund pröva varje begäran från andra
fördragsslutande stater om att erhålla tillfälle att iakttaga flygningar av
rymdföremål, som sänts ut av dessa stater.

Utformningen av sådant tillfälle
till observation och de villkor, på vilka det skall medgivas skall bestämmas i
avtal mellan berörda stater.

Artikel 11

För att främja internationellt
samarbete vid det fredliga utforskandet och utnyttjandet av yttre rymden
samtycker de fördragsslutande stater, som bedriver verksamhet i yttre rymden,
däri inbegripet månen och övriga himlakroppar, att i möjligaste och görligaste
mån underrätta Förenta Nationernas generalsekreterare samt allmänheten och den
internationella vetenskapen om arten, utförandet, platserna och resultaten av
denna verksamhet. Då generalsekreteraren mottager dessa underrättelser, skall han
vara beredd att omedelbart och effektivt sprida dem.

Artikel 12

Alla stafioner, anläggningar, all
utrustning och alla rymdfarkoster på månen och övriga himlakroppar skall vara
öppna för representanter från andra fördragsslutande stater på ömsesidighetsgrundval.
Sådana representanter skall lämna meddelande om ett tillämnat besök skälig tid
i förväg så att erforderligt samråd kan äga rum och så omfattande
försiktighetsåtgärder

Prop.
1981/82:226 22

som möjligt kan vidtagas i säkerhetssyfte och för att
undvika störningar i anläggningens normala verksamhet.

Artikel 13

Bestämmelserna i detta fördrag
skall vara tillämpliga på den verksamhet som fördragsslutande stater bedriver
för utforskandet och utnyttjandet av yttre rymden, däri inbegripet månen och
övriga himlakroppar, antingen dylik verksamhet bedrivs av en enda
fördragsslutande stat eller av flera dylika stater i förening, däri inbegripet
sådana fall där verksamheten bedrivs inom ramen för internationella mellanstatliga
organisationer.

Praktiska frågor som uppstår i
samband med den verksamhet, som bedrivs av internationella, mellanstatliga
organisationer för utforskandet och utnyttjandet av yttre rymden, däri
inbegripet månen och övriga himlakroppar, skall lösas av de fördragsslutande
staterna antingen med vederbörande internationella organisation eller med en
eller flera av de stater, som är medlemmar av den internationella
organisationen och samtidigt anslutna till detta fördrag.

Artikel 14

1.
Detta fördrag
skall stå öppet för undertecknande av alla stater. Stat, som ej undertecknar
detta fördrag före dess ikraftträdande enligt mom. 3 i denna artikel, må
ansluta sig till detta när den så önskar.

2.
Detta fördrag
skall ratificeras av de stater, som undertecknar det. Ratifikations- och
anslutningsinstrument skall deponeras hos Amerikas Förenta Staters regering.
Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirlands regering och De
socialistiska Rådsrepublikernas Unions regering, vilka härigenom utses till depositarieregeringar.

3.
Detta fördrag
skall träda i kraft, då rafifikationsinstrument deponerats av fem regeringar,
inbegripet de regeringar som i fördraget utsetts till depositarieregeringar.

4.
För stater,
vilkas ratifikafions- och anslutningsinstrument deponeras efter fördragets
ikraftträdande, skall detsamma träda i kraft på dagen för deposition av
ratifikations- eller anslutningsinstrument.

5.
Depositarieregeringarna
skall omedelbart underrätta alla stater som undertecknat och anslutit sig till
fördraget om dagen för undertecknandet, dagen för deposition avvarje
ratifikafions-och anslutningsinstrument, dagen för ikraftträdandet och om andra
meddelanden.

6.
Detta fördrag
skall registreras av depositarieregeringarna enligt arfikel 102 i Förenta
Nationernas stadga.

Artikel 15

Varje fördragsslutande stat må
föreslå ändringar i detta fördrag. Ändringar skall träda i kraft för varje
fördragsslutande stat, som godkänner

Prop. 1981/82:226 23

ändringarna,
då en majoritet av de fördragsslutande staterna godkänt dem och därefter för
varje stat vid dess godkännande av ändringarna.

Artikel
16

Varje fördragsslutande stat må uppsäga fördraget
ett år efter dess ikraftträdande genom skriftligt meddelande till
depositarieregeringarna. Sådan uppsägning skall bli gällande ett år från dagen
för mottagandet av meddelandet.

Artikel
17

Detta fördrag, vars engelska, ryska, franska,
spanska och kinesiska texter skall äga lika vitsord, skail deponeras i
depositarieregeringarnas arkiv. Bestyrkta avskrifter av detta fördrag skall av
depositarieregeringarna överlämnas till regeringarna i de stater, som
undertecknat och anslutit sig fill fördraget.

Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill
befullmäktigade, undertecknat detta fördrag.

Som skedde i Washington, London och Moskva den
tjugosjunde januari nittonhundrasexfiosju i tre exemplar.

Prop.
1981/82:226 24

Bilaga 2

Förslag till

Lag om
rymdverksamhet

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller verksamhet i yttre rymden
(rymdverksamhet).

Förutom sådan verksamhet som helt
äger rum i yttre rymden räknas till rymdverksamhet också utsändning av
rymdföremål samt alla åtgärder för att manövrera eller på annat sätt påverka
utsända rymdföremål.

Att enbart ta emot signaler eller
information i annan form från föremål i yttre rymden räknas inte som
rymdverksamhet enligt denna lag. Inte heller uppsändning av sondraketer räknas
som rymdverksamhet.

2 § Utan tillstånd får rymdverksamhet inte
bedrivas frän svenskt territorium

av någon annan än svenska staten. Svensk fysisk eller juridisk person får inte

heller bedriva rymdverksamhet någon annanstans utan tillstånd.

3§ Tillstånd till rymdverksamhet meddelas av regeringen.

Ett tillstånd får begränsas på det
sätt som med hänsyn fill omständigheterna är lämpligt. Det får också förenas
med de villkor som är påkallade med hänsyn till kontrollen av verksamheten
eller av andra skäl. Kontroll över tillståndshavarnas rymdverksamhet utövas av
den myndighet som regeringen bestämmer.

4 § Ett tillstånd får återkallas, om villkoren för
fillståndet åsidosätts eller om

det annars finns synnerliga skäl till det.

Regeringen beslutar om återkallelse
av tillstånd att bedriva rymdverksamhet. I avvaktan på att frågan om
återkallelse avgörs slutligt får tillståndet återkallas interimisfiskt.

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver
rymdverksamhet utan

att ha erforderligt tillstånd döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter villkor

som har uppställts som förutsättning för tillstånd.

Åtal för brott som avses i första
stycket får väckas endast efter regeringens medgivande.

6 § Har svenska staten på grund av åtaganden i
internationella överenskom

melser fått ersätta skador som har uppstått till följd av sådan rymdverksam

het som har bedrivits av någon annan än svenska staten, skall den som har

bedrivit rymdverksamheten ersätta staten vad den har utgett på grund av

nämnda åtaganden, såvida det inte finns särskilda skäl som talar mot det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Den som bedriver rymdverksamhet
från svenskt territorium vid ikraftträdandet får utan hinder av denna lag fortsätta
med verksamheten i avvaktan på att hans ansökan om tillstånd avgörs, förutsatt
att ansökan om tillstånd görs inom tre månader från ikraftträdandet. Detsamma
gäller för sådan rymdverksamhet som svensk fysisk eller juridisk person vid
ikraftträdandet bedriver någon annanstans.

Prop. 1981/82:226 25

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1982-04-07

Närvarande:
f. d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Delin, justifierådet Bengtsson.

Enligt lagrådet den 8 mars 1982 tillhandakommet
utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 24 februari 1982 har
regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag fill lag om rymdverksamhet.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Erik Tersme-den.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

Bestämmelsen i 6 § föranleder lagrådet att uttala
följande. Paragrafen avser en speciell situation där den som utövar
rymdverksamhet ådrar sig ett strikt regressansvar i anledning av att hans
verksamhet orsakat fysisk skada. Ansvaret direkt mot den skadelidande finns
inte reglerat i lag, frånsett de allmänna bestämmelserna i skadeståndslagen
(1972:207). Med all sannolikhet torde emellertid den som bedriver
rymdverksamheten svara oberoende av vållande för person- och sakskada som
uppkommer i sammanhanget. Till stöd för detta kan åberopas allmänna, icke
lagfästa grundsatser om strikt ansvar för farlig verksamhet; här kan också
erinras om 1 § lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av
luftfart, som kan ge ytterligare stöd för en sådan bedömning. Någon invändning
synes inte kunna göras mot att man nu i lag slår fast att företaget i fråga
svarar också gentemot staten på sätt som föreslagits; ansvaret kan i fall då
tillstånd meddelats betraktas som en sorts villkor för att verksamheten får
bedrivas. I situationer där fullt regressansvar ter sig obilligt finns
möjligheten att åberopa undantaget för särskilda skäl. Utöver vad som sägs
härom i remissen kan som exempel nämnas fallet då ett statligt organ genom
felakfiga åtgärder eller anvisningar medverkat fill skadan på ett sätt som
motiverar att staten helt eller delvis bör stå för denna.

Prop.
1981/82:226 26

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-04-29

Närvarande: statsrådet Wikström, ordförande, och
statsråden Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson,
Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri Proposition om lag om
rymdverksamhet

Föredraganden anmäler lagrådets
yttrande' över förslag till lag om rymdverksamhet.

Föredraganden upplyser att lagrådet
har lämnat lagförslaget utan erinran samt att han inte har något att invända
mot de uttalanden om skadeståndsansvaret för dem som bedriver rymdverksamhet
som lagrådet har gjort. Han anför vidare.

Jag vill ta upp frågan om det geografiska
tillämpningsområdet för straffbestämmelsen i 5 § lagförslaget. I 2 kap.
brottsbalken finns allmänna regler om tillämpligheten av svensk lag. Dessa
regler innebär bl. a. följande. I de fall då en gärning, som är belagd med
straff i svensk lag, är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten, kommer
ansvar enligt svensk lag i fråga bara i några särskilt angivna situationer (2
kap. 2 § andra stycket och 3 §). Detsamma gäller, om gärningen har begåtts inom
ett område som inte fillhör någon stat och svårare straff än böter inte kan
följa enligt svensk lag. De allmänna reglerna innebär vidare begränsningar i
möjligheterna att i Sverige lagfora någon för en viss gärning, om frågan om
ansvar för gärningen har prövats genom en lagakraftägande dom i utlandet (2
kap. 5 a §).

Det är enligt min uppfattning
angeläget att man säkerställer att den som begått ett sådant brott som avses i
5 § alltid kan dömas efter svensk lag och vid svensk domstol. Jag har därför
kommit till den slutsatsen att man - i likhet med vad som skett i fråga om
brott mot lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna
havet och brott mot fillståndsplikten enligt lagen (1966:314) om
konfinentalsockeln - här bör göra ett uttryckligt

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 24 februari 1982.

Prop.
1981/82:226 27

undantag
från de allmänna reglerna i brottsbalken.

Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag att i 5 § i lagförslaget tas in
ett .särskilt stycke som innehåller undantag från bestämmelserna i 2 kap. 2,-.
3 och 5 a §§ brottsbalken. Undantaget bör innebära att brott som avses i 5 § i
lagförslaget kan beivras vid svensk domstol och efter svensk lag utan hinder av
de nyssnämnda bestämmelserna i brottsbalken.

Föredraganden hemställer att regeringen föreslår
riksdagen att anta lagförslaget.

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposifion föreslå riksdagen att anta det
förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop.
1981/82:226 28

Innehåll............................................................ .. Sid.

Proposifionen.................................................... ...... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..... ............. ...... 1

Förslag till lag om
rymdverksamhet......... ........ ...... 2

Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 24 februari •

1982......................................................... •.... ■ 4

1
Inledning..................................................... ...... 4

2
De aktuella bestämmelserna i
rymdfördraget....... 5

3
Något om svensk rymdverksamhet.................... 5

4
Allmän mofivering.......................................... ...... 7

4.1
Behovet av lagstiftning........................... 7

4.2
Lagsfiftningens omfattning och
tillämpningsområde i övrigt 8

4.3
Handläggning av tillståndsfrågor m. m........ 10

4.4
Skadeståndsfrågor................................. .... 12

5
Upprättat lagförslag...................................... .... 13

6
Specialmotivering.......................................... .... 14

7
Hemställan................................................... .... 17

8
Beslut ........................................................ .... 17

Bilaga
1. 1967 års rymdfördrag ............................ 18

Bilaga
2. Förslag till lag om rymdverksamhet............ 24

Utdrag
av lagrådets protokoll 1982-04-07............... 25

Utdrag
av protokollet vid regeringssammanträde den 29 april 1982 26

GOTAB 71318 Stockholm 1982