Prop. 1981/82:24

Regeringens proposition

1981/82:24

med
förslag till lag om verksamheten hos vissa regionala alarme-ringscentraler;

beslutad
den 1 oktober 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CLAES ELMSTEDT

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I proposiUonen
läggs fram förslag till en ny lag som reglerar verksamheten hos regionala alarmeringscentraler
som har till syfte alt möjliggöra snabba och effektiva hjälpinsatser i
nödsituationer. Förslaget innebär att det krävs tillstånd av regeringen för att
en alarmeringscentral skall få spela in, avlyssna och avbryta telefonsamtal.
Tillstånd skall förenas med villkor om hur verksamheten får bedrivas. I
lagförslaget har vidare intagits en tystnadspliktsbestämmelse som avser
uppgifter som lämnas vid telefonsamtal.

I
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 24

Prop.
1981/82:24

Prop. 1981/82:24 2

Förslag
till

Lag
om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler

Härigenom
föreskrivs följande.

1
§ Denna lag gäller verksamheten
hos regionala alarmeringscentraler som har till syfte att möjliggöra snabba och
effektiva hjälpinsatser i nödsituationer och som har upprättats efter avtal
med televerket.

2
§ Den som svarar för alarmeringscentraler
som anges i 1 § får inte utan tillstånd av regeringen spela in telefonsamtal,
varigenom någon avser att tillkalla eller annars komma i förbindelse med polis,
brandkär, ambulans eller något annat hjälporgan och som befordras genom
televerket till eller från en sådan central.

Tillstånd
får även i den utsträckning som krävs för snabba och effektiva hjälpinsatser
innefatta rätt att

1. avlyssna och spela in sådana telefonsamtal som
avses i första stycket

och som har kopplats vidare av en alarmeringscentral till ett hjälporgan,

2. avbryta
pågående telefonsamtal för att samtal skall kunna kopplas

vidare från en alarmeringscentral till ett hjälporgan.

3
§ Tillstånd skall förenas med
villkor om hur inspelning, avlyssning och avbrytande av telefonsamtal får
utföras. Vidare skall Ullstånd förenas med villkor i fråga om förvaring,
användning och förstöring av sådant material varigenom uppgift om telefonsamtal
kan erhållas.

4
§ Den som är eller har varit
verksam hos en alarmeringscentral som anges i I § får inte obehörigen röja
eller utnyttja vad han i verksamheten har erfarit om sådant som har yttrats vid
telefonsamtal som avses i 2 § och som angår enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden eller som angår förhållanden av betydelse för rikets
försvar, folkförsörjningen eller förebyggandet och beivrandet av brott.

I
det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982. Regeringen får före nämnda dag pröva
fråga om Ullstånd enligt 2 §.

Prop.
1981/82:24 3

Utdrag
KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-05-27

Närvarande:
Statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahriand, Molin

Föredragande:
statsrådet Elmstedt

Lagrådsremiss
med förslag till lag om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler

SOS-tjänsten
innebär att man i nödsituationer kan slå telefonnummer 90000 och få hjälp med
att tillkalla eller komma i kontakt med ett hjälporgan, t. ex. polis,
brandkår, ambulans eller jourhavande läkare.

SOS-tjänsten
infördes efter beslut av riksdagen år 1956 (prop. 1956; 1 bil. 27, SU 1956; 9, rskr
1956: 155). Behovet av en sådan särskild tjänst var främst en följd av
telenätets automatisering. Så länge telefonsamtalen kopplades vidare av en
telefonist på en manuell telefonstation kunde man i en nödsituation bara lyfta
på telefonluren och begära att samtalet kopplades till det önskade
hjälporganet. Allteftersom telenätet automatiserades försvann den möjligheten
och man måste själv slå telefonnumret till hjälporganet. Detta kunde vålla
problem i nödsituationer, om man inte kände till numret och därför först måste
ta reda på detta. Genom riksdagsbeslutet år 1956 infördes ett för de olika
hjälporganen gemensamt telefonnummer (90000) som skulle gälla över hela landet.
Televerket, som skulle svara för SOS-tjänsten, upprättade särskilda alarmeringscentraler.
Verksamheten vid dessa var dock endast förmedlande. Personalen vid centralerna
arbetade således i princip som kvalificerade växeltelefonister, vilket innebar
att de endast kopplade samtal vidare till olika hjälporgan.

År
1965 tillkallades en sakkunnig (räddningstjänstutredningen) för att utreda bl.a.
frågan hur räddningsverksamheten kunde samordnas och kompletteras. En uppgift
för utredningen var att pröva hur räddningstjänsten borde organiseras.
Samtidigt som utredningsarbetet pågick fördes diskussioner i denna fråga mellan
televerket. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Utgångspunkten var
därvid att televerket framdeles inte skulle svara för driften av alarmeringscentralerna.

I
maj 1971 överlämnade räddningstjänstutredningen betänkandet (SOU 11 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr
24

Prop. 1981/82:24 4

1971:50) Räddningstjänst i vilket det bl.a. föreslogs att SOS-tjänsten
skulle föras över till länsalarmeringscentraler. Förslaget tillstyrktes eller
godtogs vid remissbehandlingen av det helt övervägande antalet remissinstanser.

Överläggningarna mellan televerket, kommunförbundet och
landstingsförbundet ledde till en överenskommelse som fick formen av ett konsortialavtal.
Avtalet förutsatte att det skulle bildas ett särskilt alarmeringsbo-lag som
skulle ägas gemensamt av parterna. Målsättningen för bolaget var att genom
"samordning av samhällets alarmeringsfunktioner i regionala alarmeringscentraler
möjliggöra snabba och effektiva hjälpinsatser". Centralerna skulle ha
till uppgift

att mottaga och utlösa larm avseende brandkår, ambulans
och jourhavande sjukvårdspersonal,

att övervaka statliga och kommunala kontrollutrustningar
och vid behov tillkalla jourpersonal,

att vidarekoppla SOS-samtal till sådan hjälpinstans, för
vilken fullständig larmbehandling inte lämpligen bör ske inom alarmeringscentralen,

att fungera som sambandscentral för hjälpstyrkor då så ertordras,

samt att i mån av kapacitet ta emot och behandla
larmbesked från privata kontrollanläggningar och åta sig andra uppdrag som
faller inom verksamhetsområdet.

Enligt avtalet får omfattningen och utformningen av SOS-tjänsten
inte ändras av bolaget utan regeringens medgivande.

Bolagets namn skulle vara SOS Alarmering Aktiebolag (SOSAB).
Av aktierna i detta skulle televerket teckna 50% samt kommunförbundet och
landstingsförbundet vardera 25%. Antalet länsalarmeringscentraler förutsågs
bli 16-20 st.

I fråga om den tekniska utrustningen skulle parterna
sträva efter att i så stor utsträckning som möjligt använda den materiel som
fanns på de dåvarande SOS-centralerna och kommunala larnicentralerna.

Televerket
hemställde i en skrivelse den 28 augusti 1972 att Kungl. Maj:t skulle godkänna konsortialavtalet
om bolagsbildningen. 1 prop. 1972: 129 angående godkännande av avtal mellan
televerket. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet om bildande av ett
alarmeringsbo-lag, m. m. föreslogs att riksdagen skulle bemyndiga Kungl. Maj: t
att godkänna avtalet med de avvikelser som angavs i propositionen och
fastställa omfattningen och utformningen av SOS-tjänsten. Förslagen bifölls av
riksdagen (TU 1972:20. rskr 1972:329). I ett beslut den 15 december 1972
godkände Kungl. Maj: t — med nämnda avvikelser — avtalet och meddelade
samtidigt vissa föreskrifter. Bl.a. fastställdes de namnanrop som SOS-tjänsten
skulle omfatta.

SOSAB började sin verksamhet år 1973 och nätet av länsalarmeringscentraler
har successivt byggts ut. F. n. finns det 18 centraler i drift. Hela nätet -
omfattande 20 centraler - beräknas vara i drift i slutet av år 1982.

Prop.
1981/82:24 5

Verksamheten vid alarmeringscentralerna bedrivs på
följande sätt.

Samtalen på telefonnummer 90000 från ett alarmeringsområde,
som oftast omfattar ett län, kommer till alarmeringscentralen. När ett samtal (s.k.
larmsamial) har kommit, skall larmoperatören ta reda på vad larmet avser och
larma eller koppla till rätt organ.

Larm till brandkår eller ambulans utlöses direkt från alarmeringscentralen.
Om larmet avser något annat hjälporgan - som får utnyttja telefonnumret 90000
- kopplas samtalet vidare dit. Om det är tveksamt vilka åtgärder som skall
vidtas, kan det vara nödvändigt att, innan ett larm utlöses, rådfråga en
expert, såsom läkare eller brandbefäl. Härvid uppnås oftast det bästa och
snabbaste resultatet om såväl den hjälpsökande som larmoperalören och experten
är med i samtalet. Härvid kommer operatören att lyssna på ett samtal mellan
två andra personer (s. k. medlyssning). Upplysning härom lämnas som regel av
operatören redan då samtalet kopplas vidare till experten.

Om en brådskande vidarekoppling av ett telefonsamtal, t.
ex. till giftinformationscentralen, är nödvändig och numret dit är upptaget,
kan larmoperatören efter begäran om del avbryta det pågående samtalet sä att vidarekoppling
av det angelägnare samtalet kan ske (riksbrytning),

Telefonlrafiken
vid alarmeringscentralerna spelas in på band. Varje larmoperatör har dels en
bandspelare på vilken inspelningarna automatiskt raderas ut efter 30 minuter,
dels en s, k. arkivbandspelare vars inspelningar arkiveras i en månad inom
Stockholms alarmeringsområde och tre månader inom övriga alarmeringsområden.
Den förstnämnda bandspelaren används för att operatören snabbt skall kunna
kontrollera lämnade uppgifter, t.ex. en otydligt angiven adress. Inspelningarna
som gjorts på den s.k. arkivbandspelaren används främst när del gäller
utredningar om vad som förevarit i samband med ett larmsamtal.

Enligt 2 kap. 6§ regeringsformen skall varje medborgare
vara skyddad mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal. Detta hör
till de grundläggande fri- och rättigheterna. Bestämmelser som skyddar lelehem-ligheten
finns i olika författningar.

I 3 §
telefonreglementet (1963: 18, 3§ ändrad 1980:812) föreskrivs att televerket
inte får - i annat fall än då med stöd av lag förordnats om avlyssning - vidta
eller tillåta sådana anordningar beträffande telefonnätet, som är avsedda att
bereda person utom verket möjlighet att avlyssna samtal på nätet, utan att
minst en av de samtalande vet om det.

Vidare är det enligt 4 kap. 8 § brottsbalken straffbart att
olovligen bereda sig tillgång till telefonsamtal eller annat telemeddelande som
befordras av televerket (brytande av telehemlighet). Endast gärningar som begås
med uppsåt att bereda gärningsmannen tillgång till meddelande straffas. Således
kan den som oavsiktligt får tillgäng till ett meddelande inte straffas. En
förutsättning för straffbarhet är också att gärningen sker olovligen. Lovlig
kan gärningen bli genom samtycke från den som äger förfoga över medde-

Prop. 1981/82:24 6

landet.
Sådana åtgärder som i enlighet med gällande föreskrifter vidtas i tjänsten av
televerkets personal är naturligtvis inte heller straffbara. Straffet för
brytande av telehemlighet är böter eller fängelse i högst två år.

Slutligen
finns det i sekretesslagen (1980: 100, omtryckt 1980; 880, ändrad 1980: 1124)
bestämmelser som skyddar telehemligheten. Enligt 9 kap. 8 § andra stycket
gäller sekretess inom televerket för uppgift som angår särskilt telefonsamtal
eller annat telemeddelande, dvs. förbud mot att röja sådan uppgift. Den som har
tagit del i ett telefonsamtal eller som har avsänt eller mottagit ett telemeddelande
eller som innehar en apparat som har använts för telemeddelandet har dock rätt
att få uppgift om meddelandet. Bestämmelser om straff för brott mot sekretessen
finns i 20 kap. 3 § brottsbalken (brott mot tystnadsplikt). Vid uppsåtligl
brott är straffet böter eller fängelse i högst ett år och vid brott som begås
av oaktsamhet böter. Ringa fall av oaktsamhet är straffria.

I
enlighet med vad som angavs i samband med beslutet om bildandet av SOSAB har till
länsalarmeringscentralerna från bl.a. televerket överlämnats sådana
anordningar som gör det möjligt för personer utanför verket att avlyssna samtal
på telefonnätet ulan att åtminstone en av de samtalande vet om det. Detta
stämmer inte överens med vad som föreskrivs i 3§ telefonreglementet, nämligen
att sådana anordningar inte får vidtas eller tillåtas i annat fall än då det
med stöd av lag förordnats om avlyssning. För personalen hos SOSAB, som är ett
aktiebolag, föreligger vidare inte något författningsenligt förbud att röja
uppgift som rör telefonsamtal. De tidigare nämnda bestämmelserna i 9 kap. 8§
andra stycket sekretesslagen är bara tillämpliga inom televerket. Inte heller i
övrigt finns det några författningsbestämmelser som reglerar den verksamhet SOSAB
bedriver. Nämnda frågor har behandlats i ett beslut den 24 mars 1981 av
riksdagens ombudsman (JO). En kopia av beslutet har översänts till
kommunikationsdepartementet. I beslutet föreslår JO att regeringen reglerar medlyssning/riks-brytning,
SOSAB-personalens tystnadsplikt samt bandinspelning av telefonsamtal till alarmeringscentral.
Det bör också bestämmas hur bandinspelningarna skall hanteras.

Enligt
gällande bestämmelser får ingrepp i telefonhemligheten företas i mycket
begränsad utsträckning. Bestämmelser finns i 27 kap. 16 § rättegångsbalken och
i lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt
narkotikabrott m. m. När del gäller frågan om att införa bestämmelser som
innebär ytterligare möjligheter till ingrepp i telefonhemligheten bör man
enligt min mening vara ytterligt restriktiv. Vad angår den verksamhet som SOSAB
bedriver måste i detta hänseende en avvägning göras mellan olika intressen,
nämligen att dels skydda den personliga integriteten, dels tillförsäkra den
enskilde möjlighet att kunna få snabb och effektiv hjälp i nödsituationer. För
att kravet på snabb och effektiv hjälp i nödsituationer skall kunna tillgodoses
är det enligt min bedömning ofrånkomligt att man har rätt att i begränsad
utsträckning vidta

Prop. 1981/82:24 7

åtgärder
som innebär ingrepp i telefonhemligheten. I annat fall skulle verksamheten inte
kunna bedrivas pä ett tillfredsställande sätt. F. n. finns inga
författningsbestämmelser som reglerar verksamhet av det slag som SOSAB
bedriver. Jag förordar att sådana införs i en särskild lag. I lagen bör intas
bl. a. sådana bestämmelser som JO har föreslagit.

Den nya lagen bör utformas
så alt den omfattar verksamhel hos sådana regionala alarmeringscentraler som
har upprättats i enlighet med det tidigare nämnda konsortialavtalet.

I
lagen bör införas bestämmelser som innebär alt ett enskilt företag som svarar
för nämnda slag av alarmeringscentraler skall kunna få tillstånd alt spela in
sådana telefonsamtal — som befordras av televerket till eller från centralerna
- varigenom någon avser att komma i förbindelse med ett hjälporgan, såsom
polis, brandkår eller ambulans. Tillstånd bör också få innefatta rätt att
lyssna på och spela in telefonsamtal som kopplats vidare Ull ett hjälporgan
liksom rätt att avbryta pågående samtal i den utsträckning som är nödvändig
för snabba och effektiva hjälpinsatser.

Vidare
bör i lagen tas in bestämmelser om alt tillstånd skall förenas med villkor när
del gäller inspelning, avlyssning och avbrytande av telefonsamtal liksom i
fråga om förvaring, användning och förstöring av sådant material varigenom
uppgift som angår samtalen kan erhållas.

Med hänsyn till
omfattningen av och karaktären på den verksamhet det här är fråga om anser jag
att tillståndsprövningen bör ankomma på regeringen. Självfallet är del vid en
tillståndsprövning angeläget all det tillstånd som meddelas inte ger några
möjligheter till ingrepp i den personliga integriteten utöver vad som är
nödvändigt för alt verksamheten skall kunna bedrivas på det sätt som är avsett
- nämligen all ge snabb och effektiv hjälp i nödsituationer - och att
tillståndet kringgärdas med så restriktiva villkor som är möjligt. Jag har
tidigare beskrivit hur verksamheten vid alarmeringscentralerna bedrivs. Enligt
min mening bör en sådan ordning i allt väsentligt kunna bibehållas även efter
del att den nya lagen har trätt i kraft.

Självfallet bör ett
meddelat tillstånd återkallas om de villkor som anges i detta inte uppfylls.

Vid den lelefonlrafik som
förekommer hos alarmeringscentraler av nämnda slag lämnas stundtals uppgifter
av mycket personlig och känslig karaktär. Med hänsyn härtill bör del i lagen
också införas en tystnads-pliklsbestämmelse som innebär alt den som är eller
har varit verksam hos en alarmeringscentral inte obehörigen får röja eller
utnyttja vad han i verksamheten har fått kännedom om vid telefonsamtalen.
Nämnas bör alt en sådan bestämmelse inte innebär någon inskränkning i den meddelarfri-hel
som råder enligt tryckfrihetsförordningen och radiolagstiftningen och som
innebär att del i viss utsträckning är möjligt att slraffritt lämna sekre-tessbelagda
uppgifter för publicering i tryckt skrift eller i radio eller TV. Inte heller
tar tystnadspliktsbestämmelsen över de bestämmelser som

Prop. 1981/82:24 8

återfinns
t rättegångsbalken och som avser domstolarnas möjligheter att få tillgång till
bevis i rättegång. Sålunda viker en sådan lystnadspliktsbestäm-melse som den
föreslagna för reglerna om vittnesplikl (jfr prop. 1979/80: 2 s.397ff.).

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till lag om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler.
Förslaget bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslaget.

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1981/82:24 9

Bilaga

Förslag
till

Lag
om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler

Härigenom
föreskrivs följande.

1
§ Denna lag gäller verksamheten
hos regionala alarmeringscentraler som har till syfte alt möjliggöra snabba och
effektiva hjälpinsatser i nödsituationer och som har upprättats efter avtal
med televerket.

2
§ Regeringen får meddela ett
enskilt företag som svarar för alarmeringscentraler som anges i 1 § tillstånd
all spela in telefonsamtal, varigenom någon avser att tillkalla eller annars
komma i förbindelse med polis, brandkår, ambulans eller något annat hjälporgan
och som befordras genom televerket till eller från en sådan central.

Tillstånd
får även i den utsträckning som krävs för snabba och effektiva hjälpinsatser
innefatta rätt att

1. avlyssna och spela in
sädana telefonsamtal som avses i första stycket

och som har kopplats vidare av en alarmeringscentral till ett hjälporgan,

2. avbryta
pågående telefonsamtal för att samtal skall kunna kopplas

vidare från en alarmeringscentral lill ett hjälporgan.

3
§ Tillstånd skall förenas med
villkor om hur inspelning, avlyssning och avbrytande av telefonsamtal får
utföras. Vidare skall tillstånd förenas med villkor i fråga om förvaring,
användning och förstöring av sådant material varigenom uppgift angående
telefonsamtal kan erhållas.

4
§ Den som är eller har varit
verksam hos en alarmeringscentral som anges i 1 § får inte obehörigen röja
eller utnyttja vad han i verksamheten har erfarit om sådant som har yttrats vid
telefonsamtal som avses i 2 §.

I det allmännas verksamhet
tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980: 100).

Denna
lag träder i kraft den I januari 1982. Regeringen får före nämnda dag pröva
fråga om tillstånd enligt 2 §.

Prop.
1981/82:24 10

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-06-17

Närvarande: justilierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner,
justitierådet Persson.

Enligt lagrådet den 15 juni 1981 tillhandakommet utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 27 maj 1981 har regeringen på hemställan
av statsrådet Elmstedt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
lag om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Erik Hellström.

Förslaget föranleder följande yttrande:

2§ Lagrådet:

Det remitterade förslaget innefattar regler med avseende
på tre typer av telefonsamtal: a) samtal som inkommer till eller utgår från alarmeringscentralen,
dvs. samtal i vilka centralen tar del, b) samtal vilka börjar som samtal enligt
a) men där genom centralens uppkoppling av förbindelse någon annan (hjälporgan
eller hjälpsökande) inträder i centralens ställe som samlalspart och c) samtal
på förbindelser som utan centralens medverkan uppkopplats mellan hjälporgan
och annan abonnent och som centralen vill gå in i för alt överta kontakten med
hjälporganet. Förslaget omfattar också en sådan hybrid av samtalslyperna a) och
b) som uppkommer därigenom att centralen stannar kvar i samtalet efter vidarekopp-lingen:
härvid tar alltså tre parter del i samtalet.

I fråga om sädana samtal, i vilka centralen lar del —
samtal enligt a) och hybridvarianten av b) - utgår förslagets lagtext från att
del råder förbud för centralen att spela in samtalen; från delta förbud skall
regeringen genom lagen bemyndigas all meddela undantag i form av tillstånd.
Emellertid är denna utgångspunkt inte riklig. Något hinder av rättslig
karaktär som kan undanröjas endast genom lag eller med stöd av lag finns inte
för en abonnent, del må vara en alarmeringscentral eller någon annan abonnent
med privaträllslig status, som vill göra en inspelning av ett telefonsamtal,
vari han själv deltar. Att genom en lagregel positivt tillåta något redan
tillåtet, vare sig del sker direkt eller via ett särskilt meddelat tillstånd,
är en överloppsgärning som närmast blir vilseledande i fråga om rättsläget när
del uttryckliga tillståndet inte föreligger. 1 detta fall kan ett
tillståndssys-lem enligt förslaget otvivelaktigt leda lill den felaktiga
slutsatsen att den som inte fått regeringens tillstånd är i lag förbjuden alt
spela in sina egna telefonsamtal. Lagrådet avstyrker därför det föreslagna tillståndssystemel

Prop.
1981/82:24 11

med avseende på inspelning av telefonsamtal, i vilka alarmeringscentralen
deltar.

När det gäller den föreslagna ordningen enligt 2§ andra
stycket 2. i förslaget med särskilt tillstånd för centralen att avbryta
pågående telefonsamtal av typen c) är även här lagförslagets utgångspunkt att
lagligt hinder föreligger mot ett sådant ingrepp. Hur härmed förhåller sig
synes oklart men del torde vara odiskutabelt att det här är eller kan bli fråga
om intrång i enskildas sfär av inte bara bagatellarlal slag. Därtill kommer att
inbrytningen i ett pågående samtal på hjälporganels telefon lätt kan förenas
med alt centralen, om de samtalande motsätter sig att samtalet bryts, följer
detta för att kunna bedöma om det är försvariigt att bryta del mot de
samtalandes vilja. På denna punkt finner lagrådet del därför kunna godtas att i
lag skrivs in ett uttryckligt medgivande för alarmeringscentral att bryta
pågående telefonsamtal. Härigenom undanröjs varje oklarhet om rällsen-ligheten
av centralens åtgärd utan att del för den skull behöver leda till slutsatsen
att det råder något generellt lagförbud mot alt bryta andras telefonsamtal.

Vad slutligen rör behovet av tillstånd till avlyssning och
inspelning av samtal av typen b) är det klart att 4 kap. 8§ brottsbalken utgör
hinder för centralen alt gå in pä en av centralen uppkopplad förbindelse mellan
hjälpsökande och hjälporgan och avlyssna samtal mellan dem, sedan centralen
själv utträtt ur samtalet. För alt göra centralens avlyssning av samtalet rättsenlig
krävs följaktligen alt avlyssningen medges i lag eller med stöd av lag. Det
synes naturligt att medgivandet får omfatta också inspelning av det avlyssnade
samtalet. Att det är sakligt motiverat att centralen har möjlighet aft genom
avlyssning kontrollera att begäran om hjälp blir adekvat behandlad är enligt
lagrådels mening ställt utom tvivel.

I det remitterade förslaget byggs regleringen av
centralens befogenheter upp som innehållet i ett tillstånd som regeringen
bemyndigas meddela enskilt företag som svarar för alarmeringscentralen. Förstahandsinnehållel
i lagen är sålunda en fullmakt för regeringen. Enligt lagrådets mening ligger
del närmare till hands att låta lagen primärt ge de materiella rättsreglerna
men göra dessas inträde beroende av regeringens prövning genom till-slåndsgivning.

Eftersom det kan tänkas framtida ändringar i
huvudmannaskapet för alarmeringsväsendet eller andra organisationsformer än de
nu etablerade synes det mindre lämpligt att i lagtexten binda lagens
tillämplighet till det f. ö. något oklara begreppet enskilt företag. Lagen bör
lämna organisationsformen öppen.

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet att 2 § får
följande lydelse:

"Den som svarar för en alarmeringscentral får, efter
tillstånd av regeringen, i den utsträckning som krävs för snabba och effektiva
hjälpinsatser

1. avlyssna och spela in telefonsamtal, som någon har med
polis, brandkår, ambulans eller annat hjälporgan och som kopplats av en alarmeringscentral
till hjälporganet.

Prop.
1981/82:24 12

2.
avbryta pågående telefonsamtal för att samtal skall kunna kopplas till ett
hjälporgan."

3§
Lagrådet:

I
denna paragraf föreslås regler om villkor, med vilka tillstånd skall förenas.
Sådana villkor skall föreskrivas bl. a. med avseende på förvaring, användning
och förstöring av sådant material, varigenom uppgift angående telefonsamtal kan
erhållas. Om enligt lagrådets förslag tillstånd inte skall komma i fråga för
inspelning av telefonsamtal, i vilka centralen tar del, begränsas också
räckvidden av förevarande paragraf så att förvarings-, användnings- och förstöringsföreskrifler
inte kan meddelas i fråga om inspelningar av sådana samtal. Lagrådet finner
emellertid denna konsekvens vara i sin ordning. Fråga är nämligen om ett
enskilt rättssubjekts förfogande över dokumentation, som belyser del egna
handlandet. Om, såsom föreslås, lystnadsplikt stadgas torde denna utgöra
tillräckligt skydd mot att uppgifter från inspelade telefonsamtal med alarmeringscentralen
som part obehörigen röjs. Att vid sidan därav frän det allmännas sida reglera
centralens interna hantering av dess egna inspelade telefonsamtal synes inte
påkallat.

Det
remitterade lagförslaget innehåller inga påföljder för åsidosättande av kravet
på tillstånd eller av villkor, varmed tillstånd har förenats. I remissprotokollet
uttalas emellertid att tillstånd "självfallet" bör återkallas om
föreskrivet villkor inte uppfylls. Härtill må anmärkas - förutom att ingen som
helst påföljd kan inträda vid åsidosättande av kravet på tillstånd - att
återkallande av tillstånd är en otjänlig påföljd med hänsyn till nödvändigheten
av att verksamheten kontinuerligt upprätthälls och bedrivs på effektivaste
möjliga sätt. Lagrådet finner emellertid att sanktioner kan undvaras med hänsyn
till alt något faktiskt behov därav inte föreligger och heller inte kan
förutses uppkomma. Oavsett organisationsform torde del nämligen vara uteslutet
att regionala alarmeringscentraler får huvudmän av annat än offenlligrältslig
karaktär.

Persson
är skiljaktig beträffande 2 och 3 §§ och anför: Den föreslagna lagen är
"skräddarsydd" för de alarmeringscentraler som är i funktion eller
under uppbyggnad enligt det s. k. konsortialavtalet från 1971 mellan
televerket, kommunförbundet och landstingsförbundet. Bedömningen av förslaget
skall alltså ske med utgångspunkt i kända förhållanden rörande alarmeringscenlralernas
konstruktion och verksamhel. Alla telefonsamtal som en alarmeringscentral för
med hjälpsökande eller med hjälporgan las upp på band. Delta gäller också i de
fall då alarmeringscentralen går in som deltagande i samtal som den kopplat
mellan hjälpsökande och hjälporgan. I och för sig är del inte förbjudet enligt
svensk lag för den som är part i ett telefonsamtal alt ta upp samtalet på band
utan alt

Prop.
1981/82:24 13

den
andre vet om del. Delta får dock inte uppfattas som ett generellt, villkorslöst
accepterande av upptagningar av egna telefonsamtal. Förhållandena på vissa
områden kan vara sådana att det framstår som önskvärt och lämpligt att upptagningsverksamheten
regleras. När det gäller myndigheter har det ansetts vara olämpligt och
kränkande för den personliga integriteten att myndigheten spelar in samtal från
allmänheten utan att tala om aft man gör del (se JO: s ämbelsberäftelse 1975/76
s. 333 och 1979/80 s. 359 samt JO: s i förevarande lagstiftningsärende
åberopade beslut den 24 mars 1981). Alarmeringscentralerna är visserligen inga
myndigheter. De har emellertid på grund av sin ställning såsom för staten,
kommunerna och landslingen gemensamma organ samt arten av sin verksamhet en
tydligt "halvofficiell" prägel. De kommer också dagligen i kontakt
med problem som kan vara av högst personlig eller på annat sätt ömtålig art.
Det säger sig självt att under de pressande arbetsförhållanden som råder på alarmeringscentralerna
man lätt förbiser alt underrätta sin samtalspartner om att bandupptagning
pågår. Och det är säkerligen inte allmänt känt att samtalen spelas in.

Mot bakgrund av det nu
anförda framstår det enligt min mening som

lämpligt alt man pä detta speciella område närmare reglerar när och hur

bandupptagningar får ske och hur man vidare skall hanlera del upptagna

materialet. En sådan reglering kan inte innebära någon nackdel för arbetet

vid alarmeringscentralerna. Tvärtom bör det vara ett stöd för personalen

alt ha av regeringen fastlagda regler att hålla sig till och kunna hänvisa till

gentemot allmänheten, massmedia m. m. Jag har därför inte någon invänd

ning i princip mol den reglering som föresläs i 2 § första stycket och i 3 §,

såvitt avser villkor för inspelning av alarmeringscenlralernas egna samtal

och hantering av materialet. Eftersom den föreslagna lagtexten kan uppfat

tas så att regeringen bemyndigas att dispensera från ett generellt inspel

ningsförbud — vilket som sagt inte existerar — är det enligt min mening

bättre att formulera början av 2§ på förslagsvis följande sätt: "Den som

svarar för alarmeringscentraler som anges i 1 § får inte utan tillstånd av

regeringen spela in- ".

Andra
stycket i 2 § torde delvis vara motiverat redan av önskemålet att legalisera
televerkets medverkan i alarmeringscenlralernas uppbyggnad och verksamhel (se 3§
lelefonreglemenlet). Såsom lagrådets majoritet utvecklat kräver vidare åtgärder
av det slag som avses i delta stycke -vilka åtgärder får anses sakligt
motiverade för att alarmeringscentralerna skall kunna i alla lägen fullgöra
sina uppgifter effektivt - ett positivt lagstöd. Jag anser all den föreslagna
formuleringen av stycket kan godtas.

Mol
3 §, i de delar jag inte redan berört den, finns ingen erinran från min sida.

Lika
med majoriteten anser jag att det, såvitt nu kan bedömas, inte finns något
behov av att knyta påföljdsregler Ull 2 och 3 §§.

Prop. 1981/82:24 14

4§
Lagrådet:

Den
i förslagets 4§ upptagna tystnadspliktsbestämmelsen är mycket vidsträckt.
Tystnadsplikten skall gälla allt vad den som är eller varit verksam hos en alarmeringscentral
i verksamheten erfarit om sådant som har yttrats vid telefonsamtal som avses i
förslagels 2 §.

Det
är tydligt att vid sådana samtal kan lämnas inte bara uppgifter av personlig
och känslig karaktär - vilket förhållande närmast synes ha motiverat
bestämmelsen - utan även uppgifter av annan art som det kan finnas skäl att
lägga under sekretess, t. ex. sådana som rör rikets försvar, polisens
verksamhet vid beivrande av brott och enskilds yrkeshemlighet eller ekonomiska
förhållanden. Men härutöver måste givetvis vid samtal som personalen vid alarmeringscentralerna
tar emot och expedierar förekomma uppgifter av vitt skiftande slag,
beträffande vilka så starka skäl för en begränsning av yttrandefriheten som
regeringsformen 2 kap. 13 § uppställer knappast kan föreligga.

En
bestämmelse likartad med den nu föreslagna upptas i 12 kap. 7§ sekretesslagen,
som föreskriver att för personal i myndighets telefonväxel gäller sekretess för
uppgift som har inhämtats vid tjänstgöringen och som avser telefonsamtal till
eller från annan person hos myndigheten. Denna sekretess gäller oberoende av
uppgiftens innehåll. Stadgandet har motiverats med all det knappast kan överiämnas
till växeltelefonisten att avgöra om en sekretessregel är tillämplig i det
enskilda fallet.

Enligt
lagrådels mening kan en sådan grund inte åberopas för en begränsning av
yttrandefriheten för personal vid alarmeringscentral. Några oöverkomliga
svårigheter för personalen att - om i lystnadspliktsbestäm-melsen anges vilket
slag av uppgifter sekretessen gäller - avgöra om en uppgift är av den art att
den omfattas av tystnadsplikten torde inte föreligga.

Räckvidden
av den i remissen föreslagna bestämmelsen begränsas av att denna endast avser
röjande som sker obehörigen. Härav framgår att uppgifter som eljest skulle
vara under sekretess i vissa situationer får röjas. I viss mån kan därvid arten
av uppgiften vara av betydelse. Men genom att uppställa ett krav all röjandet
skall ske obehörigen kan man knappast vinna, att från tystnadsplikten undantas alla
uppgifter beträffande vilka särskilt viktiga skäl för begränsning i
yttrandefriheten inte föreligger.

Bestämmelsen
om tystnadsplikt torde därför böra utformas så att däri anges arten av de
uppgifter som inte får obehörigen röjas.

Förslagsvis
kan paragrafen ges den lydelsen alt förbudet får avse vad man i verksamheten
har erfarit om enskilds personliga förhållanden eller affärsförhållanden eller
om förhållanden av betydelse för rikets försvar, folkförsörjningen eller
förebyggandet och beivrandet av brott.

Prop. 1981/82:24 15

Utdrag
KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-10-01

Närvarande:
Statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Elmstedt. Ahrland

Föredragande:
statsrådet Elmstedt

Proposition
med förslag till lag om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler

1 Anmälan
av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets' yttrande över förslag till lag om verksamheten hos vissa
regionala alarmeringscentraler.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

2 och 3 §§

Det
i 2§ föreslagna tillståndssystemel avstyrks av lagrådet (majoriteten) såvitt gäller
inspelning av telefonsamtal som en alarmeringscentral själv deltar i (dvs.
samtal som inkommer till eller utgår från centralen och samtal som uppkommer
därigenom alt centralen stannar kvar i samtalet efter vidarekopplingen till ett
hjälporgan), eftersom det inte föreligger något hinder av rättslig karaktär,
som kan undanröjas endast genom lag eller med stöd av lag, att spela in sådana
samtal.

Vad
därefter rör behovet av tillstånd lill avlyssning och inspelning av telefonsamtal,
som börjar som samtal till eller från en alarmeringscentral men där genom
centralens uppkoppling någon annan inträtt i centralens ställe som samtalspart,
är det enligt lagrådet klart alt 4 kap. 8S brottsbalken utgör hinder för
centralen att gå in på den av centralen uppkopplade förbindelsen mellan den
hjälpsökande och hjälporganet och avlyssna samtalet mellan dem, sedan
centralen själv utträtt ur samtalet. För att göra centralens avlyssning av
samtalet rättsenlig krävs följaktligen att avlyss-

Förslag
om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 27 maj 1981.

Prop. 1981/82:24 16

ningen
medges i lag eller med stöd av lag. Det synes lagrådet naturligt att medgivandet
får omfatta också inspelning av del avlyssnade samtalet.

Vidare
finner lagrådet det kunna godtas att det i lagen skrivs in ett uttryckligt
medgivande för en alarmeringscentral att bryta ett pågående telefonsamtal för
att ett annat samtal skall kunna kopplas vidare av centralen till ett
hjälporgan. Härigenom undanröjs nämligen varje oklarhet om rättsenlighelen av
centralens åtgärd utan att del för den skull behöver leda till slutsatsen att
det råder något generellt lagförbud att bryta andras telefonsamtal.

När
det gäller tillslåndssystemets uppbyggnad ligger del enligt lagrådet närmare till
hands alt låta lagen primärt ge de materiella rättsreglerna men göra dessas
inträde beroende av regeringens prövning genom tillstånds-givning än att - som
föreslagils - bygga upp regleringen av alarmerings-cenlralens befogenheter som
innehållet i ett tillstånd som regeringen bemyndigas meddela ett enskilt
förelag som svarar för centralen. Eftersom det kan tänkas framtida ändringar i
huvudmannaskapet för alarmeringsväsendet eller andra organisationsformer än de
nu etablerade synes det vidare lagrådet mindre lämpligt alt i lagtexten binda
lagens tillämplighet till begreppet enskilt förelag. Organisationsformen bör därtor
lämnas öppen.

I
enlighet med det anförda föreslår lagrådet alt 2 § får följande lydelse:

"Den
som svarar för en alarmeringscentral får, efter tillstånd av regeringen, i den
utsträckning som krävs för snabba och effektiva hjälpinsatser

1.
avlyssna och spela in
telefonsamtal, som någon har med polis, brandkår, ambulans eller annat
hjälporgan och som kopplats av en alarmeringscentral till hjälporganet,

2.
avbryta pågående telefonsamtal
för alt samtal skall kunna kopplas till ett hjälporgan."

Konsekvensen
av att - såsom lagrådet har föreslagit - tillstånd inte skall komma i fråga för
inspelning av telefonsamtal i vilka en alarmeringscentral tar del begränsar
räckvidden av 3 § så alt där nämnda förvarings-, användnings- och förstöringsföreskrifler
inte kan meddelas i fråga om sådana samtal. Lagrådet finner emellertid denna
konsekvens vara i sin ordning.

Lagrådet
uttalar också att regler om påföljder för åsidosättande av kravet på tillstånd
eller av villkor varmed ett tillstånd har förenats kan undvaras med hänsyn till
att något faktiskt behov därav inte föreligger och heller inte kan förutses
uppkomma.

En
ledamot av lagrådet är skiljaktig och har inte någon invändning i

princip mol den reglering som föreslagits i 2 § första stycket och i 3 §, såvitl

avser villkor för inspelning av alarmeringscenlralernas egna samtal och

hanteringen av materialet. Eftersom den föreslagna lagtexten kan uppfat

tas så att regeringen bemyndigas dispensera från ett generellt inspelnings

förbud - vilket som sagt inte existerar - är del dock enligt ledamotens

mening bättre att formulera början av 2 § på förslagvis följande sätt:
"Den

som svarar för alarmeringscentraler som anges i 1 § får inte ulan tillstånd

av regeringen spela in ".

Prop. 1981/82:24 17

Enligt
ledamotens mening framstår det som lämpligt att man på detta speciella område
närmare reglerar när och hur bandupptagningar får ske och hur man vidare skall
hantera det upptagna materialet mot bakgrund av att den föreslagna lagen är
avsedd att omfatta särskilda alarmeringscentraler, nämligen sådana som är i
funktion eller under uppbyggnad enligt det s.k. konsortialavtalet från 1971
mellan televerket, kommunförbundet och landstingsförbundet och att bedömningen
av förslaget alltså skall ske med utgångspunkt i kända förhållanden rörande alarmeringscentralernas
konstruktion och verksamhet. Härvid framhålls det all alla telefonsamtal som
en alarmeringscentral för med en hjälpsökande eller ett hjälporgan tas upp på
band. Detta gäller också i de fall då centralen går in som deltagande i ett samtal
som den kopplat mellan en hjälpsökande och ett hjälporgan. I och för sig är det
inte förbjudet enligt svensk lag för den som är part i ett telefonsamtal alt ta
upp samtalet pä band utan alt den andre vet om del. Detta får dock inte - anför
ledamoten - uppfattas som ett generellt, villkorslöst accepterande av
upptagning av egna telefonsamtal. Förhållandena på vissa områden kan nämligen
vara sådana att det framstår som önskvärt och lämpligt att
upptagningsverksamheten regleras. Ledamoten pekar härvid på att det ansetts
olämpligt och kränkande för den personliga integriteten alt en myndighet spelar
in samtal frän allmänheten ulan all tala om att man gör del. Visserligen är alarmeringscentralerna
inga myndigheter. Emellertid har de på grund av sin ställning såsom för
staten, kommunerna och landstingen gemensamma organ samt arten av sin
verksamhet en tydligt "halvofficiell" prägel. De kommer också
dagligen i kontakt med problem som kan vara av högst personlig eller på annat
sätt ömtålig art. Del säger sig självt - anförs del - att under de pressande
arbetsförhållanden som råder man lätt förbiser alt underrätta sin
samtalspartner om att bandupptagning pågår. Därtill kommer - framhåller
ledamoten - att det säkerligen inte är allmänt känt att samtalen spelas in.

Såsom
den ledamot av lagrådet som är skiljaktig anför finns flera skäl för all
tillståndssystemet bör omfatta även inspelning av sådana telefonsamtal som en alarmeringscentral
själv deltar i och hanteringen av delta material. Enligt min mening är dessa
skäl så välgrundade alt jag inte är beredd att i detta avseende föreslå någon
ändring av 2§. Däremot tillstyrker jag att början av denna paragraf ändras så
att den får följande lydelse: "Den som svarar för alarmeringscentraler som
anges i I § får inte ulan tillstånd av

regeringen
spela in-- ". 1 likhet med lagrådet anser jag att det inte

behövs
några påföljdsregler som anknyter lill 2 och 3 §§.

4§

Lagrådet
framför erinringar mot att den föreslagna tystnadspliklsbe-stämmelsen i 4§ är
mycket vidsträckt. Enligt lagrådet torde bestämmelsen böra utformas så alt i
denna anges arten av de uppgifter som inte får obehörigen röjas. Förslagsvis
bör bestämmelsen ges den lydelsen att för-

Prop.
1981/82:24 18

budet
avser vad man i verksamheten har erfarit om enskilds personliga förhållanden
eller affärsförhållanden eller om förhållanden av betydelse för rikets försvar,
folkförsörjningen eller förebyggandel och beivrandet av brott. Jag tillstyrker
att 4§ ändras i huvudsak i enlighet med vad lagrådet har föreslagit.

2
Hemställan

Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår
riksdagen alt antaga det av lagrådet granskade förslaget till lag om
verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler med vidtagna ändringar.

3
Beslut

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposiUon
föreslå riksdagen alt antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.

Norstedts Tryckeri, Stockfiolm 1981