Prop. 1981/82:28

Prop.
1981/82:28

Regeringens proposition

1981/82:28

om ändringar i
rättshjälpslagen (1972:429), m.m.;

beslutad
den 22 oktober 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar BIRGIT FRIGGEBO

CARL
AXEL PETRI

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås vissa ändringar i rättshjälpslagen. Nivån för rätlshjälpsavgifler
och rådgivningsavgifter föreslås höjd och inskränkningar föreslås i möjlighelema
att nedsätta dessa avgifter. En skärpning föreslås i reglerna för prövning av
arvoden till biträden enligt rältshjälpslagen och Ull offentliga försvarare.
Detta föranleder även en ändring i rättegångsbalkens regler.

I
propositionen förordas vidare alt allmän rättshjälp inte längre skall få beviljas
i mål om boskillnad efter gemensam ansökan eller för att upprätta äktenskapsförord
eller testamente. Dessutom föreslås för mål av likartad beskaffenhet, där
vägledande avgöranden saknas, att möjligheterna till räftshjälp i princip skall
vara begränsade till dess eft eller flera "pilotfall" har avgjorts.

Slutligen
föreslås i propositionen dels att ansökningsavgifler i mål och ärenden åter
skall räknas in i rättshjälpsförmånema, dels att vissa redaktionella ändringar
görs med anledning av den nya utsökningslagsUftningen.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den I januari 1982.

1
Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 28

Prop. 1981/82:28

1 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rätthjälpslagen
(1972:429)' dels aft 8, 9, 9a, 12, 16, 22 och 34 §§ skall ha nedan angivna
lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 49 b §, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 § Allmän rättshjälp får ej beviljas

1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt
behandlas utom ri

ket, om ej den rätlssökande är bosalt här och särskilda skäl föreligger för

rättshjälp,

2.
den som är
bosatt utom riket, om han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej
föreligger för rättshjälp,

3.
näringsidkare i
angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om ej skäl föreligger för
rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans
ekonomiska och personliga förhållanden eller omständighelema i övrigt,

4.
i fråga om
anspråk som överiåtits Ull den rättssökande, om överlåtelsen kan antagas ha
ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5. för upprättande av självdekla- 5. för upprättande av självdekla

ration, ration,
äktenskapsförord eller tes

tamente,

6.
i mål om
boskillnad enligt 9 kap. 2 § giftermålsbalken,

7.
om
frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägenhet, vari
anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt,

6. den
som ej har befogal intres- 8. den som ej har befogat intres

se av alt fä sin sak behandlad. se av alt få sin sak behandlad.

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt
förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att
allmän rättshjälp ej skall beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen
förordna aft medborgare i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp
skall vara likställd med svensk medborgare.

Lagen omtryckt 1979:240.

Prop. 1981/82:28 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§ Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den
rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser.

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rällssökandes
kostnad för

1. biträde som varit behövligt för tillvaralagande av
den rällssökandes

rält,

2.
bevisning vid
allmän domstol, bostadsdomslolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller
krigsrätt samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan
domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän,

3.
utredning i
angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller
förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillvaratagande
av den rällssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndigheten,

4.
resa och
uppehälle för den rätlssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare
eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller
annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med
inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga
egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken eller
läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § samma balk,

5.
tilläggsavgift
som utgår enligt 5. avgift som utgår för ansökan exekutionsavgiftskungörelsen
enligt expeditionskungörelsens
(1971:1027), (1964:618)
avgiftslista, avdelning

II, samt särskild avgift som skall
betalas enligt förordningen (1981:000) om utsökningsavgifter.

6.
vad av allmänna
medel utgått i ersättning för översättning eller i ersättning enligt 4 eller 5
§ lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap eller
enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för
bevisning som rätlen självmant föranstaltat om,

7.
skiftesman som
av domstol förordnals alt verkställa bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad eller boskillnad,

8.
medling enligt
42 kap, 17 § rättegångsbalken.

Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses
ej den rällssökandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap, föräldrabalken,

9a §

Den som beviljats allmän rätts- Den som
beviljats allmän rätts

hjälp är i målet eller ärendet befriad hjälp
är i målet eller ärendet befriad

från avgift för ansökan och för ex- från
avgift för expediUon enligt ex

pedition enligt expeditionskungö- peditionskungörelsens
(1964:618)

relsens (1964:618) avgiflslista, av- avgiftslisla,
avdelningama I och II

delningarna I och II samt avdelning samt avdelning III under rubriken

III under rubriken Ulsökning m, m, Ulsökning
m.m. Avgiftsfrihelen

Avgiflsfrihelen för expedition gäl- för
expedition gäller endast i den

ler endast i den mån expeditionen mån expeditionen är erforderiig för

är erforderiig för den rätlssökande. den
rättssökande. Avgiftsfriheten

Avgiftsfrihelen gäller ej i fråga om gäller
ej i fråga om sådan expedi-

sådan expedition som utfärdas en- tion
som utfärdas endast på sär-

11 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 28

Prop. 1981/82:28

Nuvarande lydelse

dast på särskild begäran, om icke expeditionen begäres
innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft.

Den som
beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som lett till verkställbart
avgörande eller i mål om verkställighet är befriad från skyldighet att
förskjuta och betala utsökningsavgift och försäljningsavgift enligt exekutionsavgiftskungörelsen
(1971:1027).

Föreslagen lydelse

skild begäran, om icke expeditionen begäres innan
avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft.

Den som
beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som lett till verkställbart
avgörande, ansvarar inte för grundavgift och försäljningsavgift enligt
förordningen (1981:000) om utsökningsavgifter. Detsamma gäller den som har beviljats
allmän rättshjälp i ett mål om verkställighet.

Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän
domstol, bostadsdomslolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt skall, såvitt de
belastar den som beviljats allmän rättshjälp, utgå av allmänna medel.

12 §2

Överstiger
ej den rättssökandes, beräknade årsinkomst ett gränsbelopp som motsvarar två
gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket, utgör maximibeloppet för rältshjälpsavgiften
en och en halv procent av basbeloppet,jöm/iac/ till närmast lägre tiotal
kronor. Maximibeloppet får nedsättas om särskilda skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör
maximibeloppet för rältshjälpsavgiften

en Ijugofemledel av den del av den rällssökandes inkomst
som överstiger två men ej tre gånger basbeloppet,

en ijugondel av den del av inkomsten som överstiger tre
men ej fyra gånger basbeloppet.

Överstiger
ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbelopp som motsvarar två
gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket, utgör maximibeloppet för rältshjälpsavgiften
två procent av basbeloppet, varvid avrundning skall ske till närmast lägre
tiotal kronor. Maximibeloppet får sättas ned om det finns särskilda skäl. Beloppet
får dock inte understiga en procent av det basbelopp som nyss har nämnts, med avrundning
till närmast lägre tiotal kronor, såvida det inte är uppenbart att den rättssökande
saknar möjlighet att betala en så stor avgift.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör
maximibeloppet för rättshjälpsavgiften den avgift som utgår enligt första
stycket ökad med

en tjugofemtedel av den del av den rättssökandes inkomst
som överstiger två men ej tre gånger basbeloppet,

en Ijugondel
av den del av inkomsten som överstiger tre men ej fyra gånger basbeloppet.

■ Senaste lydelse 1981:5.

Prop. 1981/82:28

Nuvarande lydelse

en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fyra
men ej fem gånger basbeloppet,

en tiondel av den del av inkomsten som överstiger fem men
ej sex gånger basbeloppet,

en femtedel av den del av inkomsten som överstiger sex
men ej sju gånger basbeloppet,

hälften av den inkomst som överstiger sju men ej åtta
gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av andra stycket iakttages att inkomsten väm/iöi-
till närmast lägre tusental kronor, att maximibeloppet jämnas till närmast
lägre tiotal kronor och att lägsta maximibeloppet utgör en och en halv procent
av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor.

Föreslagen lydelse

en femlondel av den del av inkomsten som överstiger fyra
men ej fem gånger basbeloppet,

en tiondel
av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex gånger basbeloppet,

en femtedel av den del av inkomsten som överstiger sex
men ej sju gånger basbeloppet,

hälften av den inkomst som överstiger sju men ej åtta
gånger basbeloppet.

Vid Ullämpning av andra stycket iakttages alt inkomsten
avrundas till närmast lägre tusental kronor och att maximibeloppet avrundas
till närmast lägre tiotal kronor.

Allmän
rättshjälp får, om ej annat följer av 17 §, beviljas av advokat eller av
biträdande jurist på advokatbyrå, om den rättsliga angelägenheten avser

äktenskapsskillnad

boskillnad

underhållsbidrag lill make eller barn

faderskap till barn

vårdnad

umgängesrätl

upprättande av äklenskap.sför-ord eller testamente.

Allmän rättshjälp får, om ej annat följer av 17 §,
beviljas av advokat eller av biträdande jurist på advokatbyrå, om den
rättsliga angelägenheten avser

äktenskapsskillnad

boskillnad,
dock inte enligt 9 kap. 2 § giftermålsbalken

underhållsbidrag lill make eller barn

faderskap till barn

vårdnad

umgängesrätl.

Advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå får ej
bevilja allmän rättshjälp för verkställighet av avgörande om underhållsbidrag,
vårdnad eller umgängesrätl. Ej heller får advokat eller biträdande jurist
bevilja allmän rättshjälp

1.
om den rätlssökande
är dödsbo,

2.
om den rätlssökande
är bosalt utom riket,

3.
om den
rättsliga angelägenheten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom
riket.

Prop. 1981/82:28

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Biträde,
skiftesman och medlare har rätt lill skälig ersättning för arbete, Udsspillan
och utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid
bestämmande av ersättning.

Biträden,
skiftesmän och medlare har rätt Ull den ersättning för arbete, tidsspillan och
ullägg som visas ha varit skälig för att utföra uppdraget. Vid bedömningen av
vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn
skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet
och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på
uppdraget. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket
fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning.

Har biträde, skiftesman eller medlare genom vårdslöshet
eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid
ersättningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet all bevilja
allmän rättshjälp eller besluta om subsUtution eller del eljest föreligger
särskilda skäl, får ersättningen jämkas.

Ersättning lill biträde faslslälles i mål eller ärende vid
domstol av domstolen. Ersättning Ull biträde i annat fall och till skiftesman faslslälles
av rällshjälpsnämnden. Ersättning till medlare faslslälles av domstolen.

34 §

Allmän rättshjälp skall upphöra om

1.
rältshjälpsavgifl
ej erlägges enligt 27 §,

2.
den rätlssökande
lämnat orikUg uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljats om riklig uppgift
lämnats,

3.
den
rättssökande uppsätligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriklig uppgift, som
varit ägnat att leda till befrielse från eller lill för låg rältshjälpsavgifl,

4.
den rätlssökande
ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad, eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats
i sådan mån att den rätlssökande ej längre är berättigad till allmän
rättshjälp.

Första stycket 3 och 4 gäller ej, om del är uppenbart obilligl
all rättshjälpen upphör.

Om
allmän rättshjälp har beviljats trots att det föreligger ett sådant fall som
avses i 8 § 7, får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra.

Första stycket 3 och 4 och andra stycket gäller ej, om del
är uppenbart obilligt all rättshjälpen upphör.

Prop. 1981/82:28 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beslutas alt allmän rättshjälp Om det beslutas att allmän rätts

skall upphöra, skall den som haft hjälp skall upphöra enligt första

rättshjälp själv bära kostnadema stycket, skall den som haft rätts-

för denna. Föreligger särskilda hjälp själv bära kostnadema för

skäl, får beslutas alt kostnadema denna. Det får dock beslutas att

eller del därav skall betalas av kostnadema helt eller delvis skall

statsverket, betalas av statsverket, om det före

ligger särskilda skäl.

Om det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra enligt
andra stycket, skall kostnaderna för rättshjälpen betalas av statsverket. Det
får dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som
haft rättshjälp, om det föreligger särskilda skäl.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp
meddelas, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen
och i annat fall av rällshjälpsnämnden. Sådant beslut får också meddelas i
samband med prövning av besvär enligt 49 §,

49b §

Domstolsverket och annan myndighet som regeringen
bestämmer får påkalla beslut om att allmän rättshjälp skall upphöra enligt 34 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982,

Den äldre lydelsen av 9 § och 9a § första stycket skall
fortfarande till-lämpas om allmän rättshjälp har beviljats före lagens
ikraftträdande. Därvid skall dock vad som sägs om avgifter enligt exekutionsavgiftskungörelsen
(1971: 1027) i förekommande fall avse avgifter enligt förordningen (1981:000)
om utsökningsavgifter.

De nya bestämmelserna i 34 § skall tillämpas även om
allmän rättshjälp har beviljats före ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:830) om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 33 § rättshjälpslagen
(1972:429)', i den lydelse paragrafen har erhållit genom lagen (1981: 830) om
ändring i nämnda lag, skall ha nedan angivna lydelse.

' Lagen omtryckt 1979:240.

Prop. 1981/82:28

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

33 §

Har
motpart eller annan enligt 31 § ålagts ersättningsskyldighet för rätts-hjälpskoslnader,
skall ersättningen utges till statsverket, om ersättningen till den del den
motsvarar den rällssökandes rältshjälpsavgifl utgör högst fem procent av del
basbelopp som anges i 6 § första stycket. Den rätlssökande skall i sådant fall
berättigas att av statsverket återfå ett belopp motsvarande erlagd
rättshjälpsavgift.

Överstiger
den del av ersättningen som motsvarar den rällssökandes rältshjälpsavgift fem
procent av basbeloppet, skall den ersättningsskyldige utge belopp motsvarande rätlshjälpsavgiflen
till den rätlssökande och återstoden till statsverket.

Har
ersättningsskyldighet ej ålagts till fullt belopp skall vad i första och andra
styckena sägs om rättshjälpsavgift avse den del av avgiften som svarar mol
fördelningen av ersättningsskyldigheten.

Har allmän rättshjälp
beviljats sökande i ärende angående verkställighet enligt utsökningsbalken, äger
bestämmelserna i förs-ta-tredje styckena om ersättning motsvarande tillämpning
i fråga om tilläggsavgift enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027) som
i ärendet uttagils hos motparten.

Har allmän rättshjälp
beviljats

sökande i ärende angående verk

ställighet enligt utsökningsbalken,

skall bestämmelsema i förs-

ta-tredje styckena om ersättning

tillämpas också i fråga om särskild

avgift enligt förordningen

(1981:000) om utsökningsavgifter
som i ärendet uttagits hos motparten.

3
Förslag till

Lag om ändring i
rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att
21 kap. angivna lydelse.

10 § rättegångsbalken
skall ha nedan

21
kap. 10 §'

Offentlig försvarare äge
av allmänna medel åtnjuta skälig ersättning för arbete, tidsspillan och ullägg
som uppdraget krävt.

Offentliga
försvarare har rätt till den ersättning för arbete, Udsspillan och utlägg som
visas ha varit skälig för att utföra uppdraget. Vid bedömningen av vad som är
skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Även övriga omständigheter
som är av betydelse skall inverka på bedömningen, såsotn den skicklighet och
den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på
uppdraget.

Senaste
lydelse 1979:289.

Prop. 1981/82:28 9

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas
vid bestämmande av ersättningen.

Ej
må offentlig försvarare av den En offentlig försvarare får inte

misstänkte förbehålla sig
ytterliga- förbehålla sig ytterligare ersättning

re ersättning; har
sådant förbehåll av den misstänkte. Om så ändå har

skett, vare det utan
verkan. skett, är förbehållet utan verkan.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982,

Prop. 1981/82:28 10

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-09-24

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Åsling, Söder, Johansson, Wirtén,
Andersson, Petri, Eliasson, Gustafsson, Tilländer, Molin

Föredragande:
statsrådet Petri

Lagrådsremiss
om ändringar i rättshjälpslagen (1972:429), m. m.

1
Föredragandens överväganden

1.1
Inledning

Rättshjälp
lämnas enligt rältshjälpslagen (1972:429, RHL) i fyra skilda former, nämligen
som allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom
offentligt biträde samt rådgivning.

Allmän
rättshjälp lämnas i princip i vatje rättslig angelägenhet där det föreligger behov
av sådant bistånd, om inte rättshjälp skall lämnas i annan form. Därvid är det
utan betydelse om angelägenheten skall prövas av domstol eller av någon annan
myndighet eller om del är fråga om en angelägenhet som inte handläggs vid
någon myndighet. Huvudregeln har dock flera begränsningar. Bland dem märks
främst alt allmän rättshjälp inte får lämnas om den rällssökandes beräknade
årsinkomst överstiger ett gränsbelopp som motsvarar åtta gånger basbeloppet
för oktober året innan rättshjälp begärs. Gränsbeloppet var 58 400 kr, den 1
juli 1973, när rättshjälpsreformen trädde i kraft. För år 1981 är beloppet 123
200 kr, och beräknas bli 138 400 kr, för år 1982, Beloppet ökas om den som
söker rättshjälp har underhållsskyldighet mol annan. Vidare tas hänsyn Ull
förmögenhet, skulder och andra särskilda omständigheter. Den allmänna
rättshjälpen innebär i princip att staten betalar kostnaden i ärendet. Den rätlssökande
skall dock efter förmåga själv bidra till kostnadema genom att betala en rältshjälpsavgifl.
Den viktigaste ersällningsgilla kostnaden är kostnaden för biträde.

Rättshjälp
åt misstänkt i brottmål, som också betalas av allmänna medel, utgår dels som
rätt Ull offentlig försvarare, dels som annan rättshjälp åt misstänkt i
brottmål (bl.a. rätt till ersättning för kostnad för bevisning). I

Prop.
1981/82; 28 11

fråga
om rätt lill offentlig försvarare gäller bestämmelserna i rättegångsbalken.
Den misstänktes eller tilltalades ekonomi saknar betydelse för frågan om rätt lill
försvarare. Däremot kan annan rättshjälp ål misstänkt i brottmål förekomma
bara för tilltalade som hör Ull de ekonomiskt sämre ställda inkomstgrupperna.
Vid rättshjälp ål misstänkt i brottmål utgår inte någon rältshjälpsavgifl.
Däremot kan den tilltalade, om han fälls lill ansvar, förpliktas alt betala
tillbaka kostnaden för offentlig försvarare och annan rättshjälp, dock inte med
högre belopp än som motsvarar maximibeloppet för den rältshjälpsavgifl som
skulle ha fastställts om allmän rättshjälp hade kunnat meddelas i målet (jfr 31
kap. I § rättegångsbalken).

Rättshjälp
genom offentligt biträde kan vid behov lämnas i vissa, i lagen särskilt angivna
administrativa ärenden, som rör den personliga rörelsefriheten eller den
kroppsliga integriteten. I huvudsak rör det sig om mål och ärenden som regleras
i den sociala vårdlagsUftningen och inom utlänningslagstiftningens område. Den
enskildes ekonomi saknar betydelse för frågan om rält Ull biträde.
Ersättningen till offentliga biträden betalas av allmänna medel. Någon ålerbelalningsskyldighet
förekommer inte.

Rättshjälp
kan slutligen lämnas i form av rådgivning. Denna rättshjälps-form omfattar
rådgivning och därmed jämföriig åtgärd i rättsliga angelägenheter under högst
en Umme. Rådgivning är öppen för alla oavsett inkomst och meddelas av
advokater eller biträdande jurister på advokatbyråer. Den sker mot en i lagen
bestämd rådgivningsavgift. Denna är avsedd att täcka kostnaderna för
rådgivningen men kan sällas ned eller efterges. Staten betalar kostnaderna för
rådgivningen till den del de inte täcks av avgifterna.

Del
allmännas kostnader för rättshjälpen har ökat kraftigt under senare år.
Kostnaderna budgetårsvis i milj. kr. framgår av följande uppställning.

73/74

74/75

75/76

76/77

77/78

78/79

79/80

80/81

Rådgivning

0,5

0,9

1,0

1,2

1,5

1,7

1,9

2,4

Allmän
rättshjälp

19.7

58,6

79,2

90,5

102.9

113,8

135,8

138,7

Rättshjälp
åt misstänkt

i
brottmål

30,1

34,5

38,9

42,5

49,8

53,6

58,8

72,0

Rättshjälp
genom offentligt

biträde

0,2

0,4

1,0

2,1

3,7

7,3

7,9

9,4

Äldre
rättshjälpsformer

11,8

4,5

3,2

1,2

1,0

1,1

2,8

1,7

Summa

62,3

98,9

123,3

137,5

158,9

177,5

207,2

224,2

Från
de angivna sifforaa skall dras del belopp som genom fullgörande av ålagd
återbetalningsskyldighet inflyter från länsstyrelserna. Budgetåret 1980/81
uppgick delta belopp till ca 5 milj. kr.

Avgiftema
för allmän rättshjälp och rådgivning höjdes senast den 1 april 1981 efter
förslag i prop. 1980/81:20 bil. 1.

Mol
bakgrund av de besparingskrav som gäller för statsverksamheten är det
nödvändigt alt nu begränsa del allmännas åtaganden inom räitshjälps-t2
Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 28

Prop. 1981/82:28 12

systemet.
Jag kommer i det följande all föreslå vissa lagändringar som främst har till
syfte att åstadkomma besparingar. Förslagen innebär bl.a. alt rätlshjälpsavgiftema
höjs och möjlighelema till rättshjälp begränsas resp. helt avskaffas i vissa
mål och ärenden. Vidare föreslås regler avsedda all medföra en skärpt
kostnadskontroll i fråga om arvoden lill biträden enligt rältshjälpslagen och
offentliga försvarare.

1.2
Rättshjälpsavgifter m.m.

Som
jag redan har antytt är den som beviljats allmän rättshjälp skyldig att efter
förmåga bidra till kostnaderna för rättshjälpen. Avgiftssystemet har
konstruerats som ett system med maximibelopp. Maximibeloppets storlek motsvarar
den rällssökandes betalningsförmåga, dvs. vad han högst kan betala. När allmän
rättshjälp beviljas skall det samtidigt fastställas ett maximibelopp i den
rättsliga angelägenheten.

Den
lägsta rältshjälpsavgiften (grundavgiften) uppgår Ull 1 1/2 procent av
basbeloppet för oktober månad året innan rättshjälp begärs, jämnat lill närmast
lägre tiotal kr., eller f.n. 230 kr. Gmndavgiflen skall betalas av den som har
en årsinkomst motsvarande högst två basbelopp. För rätlssökande med årsinkomst
över två men under åtta basbelopp har systemet för avgifter utformats så alt
maximibeloppet utgör en viss kvotdel av skillnaden mellan den rällssökandes
beräknade årsinkomst och två basbelopp. Avgiften är dock enligt 12 § tredje
stycket alltid lägst 1 1/2 procent av basbeloppet. Systemet har gjorts
progressivt genom att olika kvotdelar har använts för olika inkomslskikt. Så
utgör maximibeloppet en Ijugofemledel av den del av den rällssökandes inkomst
som översUger två men inte tre gånger basbeloppet, en Ijugondel av den del av
inkomsten som överstiger tre men inte fyra gånger basbeloppet, en femlondel av
den del av inkomsten som överstiger fyra men inte fem gånger basbeloppet, en
tiondel av den del av inkomsten som översUger fem men inte sex gånger
basbeloppet, en femtedel av den del av inkomsten som överstiger sex men inte
sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte
åtta gånger basbeloppet.

Om
den rätlssökande i väsentlig omfattning bidrar lill någon annans underhåll
höjs beloppsgränsema med vad som motsvarar ett halvt basbelopp för varje underhållsberätUgad.
Förekomsten av störte förmögenhetsinnehav eller tyngande skuldsättning skall
beaktas när årsinkomsten beräknas.

Jag
förordar att grundavgiften nu höjs till två procent av basbeloppet. Delta
medför alt gmndavgiflen kommer att bli 340 kr. för år 1982. För inkomster över
två basbelopp bör maximibeloppet bestämmas lill grundavgiften ökad med de
kvotdelar av inkomsten som Udigare har berörts. Med en sådan ordning kan
bestämmelsen om lägsta maximibelopp i 12 § tredje stycket utgå.

Chefen
för socialdepartementet kommer senare denna dag att föreslå re-

Prop. 1981/82:28 13

geringen
att till lagrådet remittera ett förslag om ändrad konstruktion av basbeloppet.
Genomförs förslaget, påverkas i viss mån nivån på rätlshjälpsavgiftema. För år
1982 kommer emellertid på grund av en särskild övergångsbestämmelse de
nuvarande reglerna att gälla.

F.n.
får maximibeloppet sättas ned om det finns särskilda skäl för det. De närmare
föreskrifterna för nedsättning meddelas av domstolsverket. Enligt de gällande
föreskrifterna får avgiften sältas ned Ull noll om den rättssökandes årsinkomst
understiger 18000 kr.

En
tidigare utförd undersökning vid rällshjälpsnämnden i Jönköping avseende rältshjälpsärenden
från år 1979 visade all rältshjälpsavgiften då saltes ned i närmare 40 procent
av ärendena. I ungefär 5/6 av dessa fall bestämdes avgiften lill noll. När rätlshjälpsavgifl
utgick bestämdes denna i del övervägande antalet ärenden lill grundavgiften
eller till ett något högre belopp.

Den höjning av rälishjälpsavgiflei"na
som trädde i kraft den 1 april 1981 och de nya föreskrifterna för nedsättning
av grundavgift och rådgivnings-avgift som domstolsverket har utfärdat torde ha
förändrat denna bild. Tillgängliga uppgifter tyder på alt del nu är mindre
vanligt med nedsättning av grundavgiften lill noll. Vidare torde det inte
sällan förekomma all avgifter fastställs som väsentligt överstiger
grundavgiften.

Enligt min mening är det
inte orimligt all begära att varje person som söker allmän rättshjälp
åtminstone i någon mån själv bidrar lill kostnaderna. Även om grundavgiften
enligt vad jag nyss har förotdal höjs lill två procent av basbeloppet, torde de
allra flesta kunna betala denna avgift. Del kan dock uppslå problem för en del
personer i myckel små ekonomiska omständigheter. Del bör därför liksom nu
finnas en möjlighet att sätta ned grundavgiften, om särskilda skäl föreligger.
Avgiften bör dock inte längre annat än rent undantagsvis kunna efterges helt
och hållet. Jag anser det vara en lämplig avvägning att i princip bara tillåta
nedsättning av grundavgiften till ett belopp som motsvarar en procent av del
basbelopp som vid tillfället utgör beräkningsgrund för rätlshjälpsavgiftema,
med avrundning till närmast lägre tiotal kr. För år 1982 skulle del innebära
all ett belopp på 170 kr. lägst måste betalas som rätlshjälpsavgifl. Endast om
del är uppenbart att den rättssökande helt saknar möjlighet att betala ens
detta belopp bör ytterligare nedsättning kunna ske. Härvid bör man, utöver den rällssökandes
inkomstförhållanden, beakta förekomsten av bankmedel och möjligheten alt få
avgiften betald av make eller annan underhållsskyldig.

Avgiften
för rådgivning uppgår enligt 47 § RHL till en halv procent av basbeloppet för
varje påbörjad lidsperiod om 15 minuter. Någon anledning att ändra denna avgift
finns inte. Avgiften för en limmes rådgivning kommer för år 1982 alt motsvara
grundavgiften vid allmän rättshjälp. Däremot bör möjligheten till nedsättning
av avgiften inskränkas på samma sätt som vid allmän rättshjälp. För det
ändamålet behövs dock inte någon lagändring.

Prop.
1981/82:28 14

1.3 Arvoden till biträden och offentliga försvarare

I 22 § RHL ges regler om ersättning lill bl.a. rältshjälpsbilräden.
Enligt 22 § första stycket har ett biträde rätt till skälig ersättning för
arbete, Udsspillan och ullägg som uppdraget krävt. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas
när ersättningen bestäms. Motsvarande bestämmelser finns för offentliga försvarare
i 21 kap. 10 § första stycket RB. Genom en hänvisning gäller 22 § RHL även
offentligt biträde. Regeringen har bemyndigat domstolsverket all fastställa
taxor. Sådana taxor har fastställts för vissa brottmål i tingsrätt och hovrätt saml
för gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad.

I samband med tillkomsten av rältshjälpslagen förutsåg föredragande
departementschefen (prop. 1972:4 s. 274) att reformen skulle medföra en
väsentlig ökning av antalet rättshjälpsärenden och av del allmännas utgifter
för rättshjälpen. Del ansågs därför nödvändigt från såväl statens som den
enskildes synpunkt att det nya rätlshjälpssystemet innefattade en så effektiv
kontroll över kostnadema som möjligt. Såvitt gällde arvoden Ull biträden och
offentliga försvarare skulle de tidigare materiella reglerna för
arvodesbestämningar alltjämt Ullämpas. Dessa innebar alt hänsyn skulle las till
uppdragets omfattning och svårighetsgrad, den omsorg och skicklig-hel varmed
det hade ulförts saml övriga omständigheter. Kritik riktades emellertid mot den
metod som vanligen användes vid arvodesprövningen. På grundval av en i
allmänhet koitfaltad koslnadsräkning och sin kunskap om biträdels arbetsinsats
skulle myndigheten avgöra om det begärda beloppet var skäligt. Eftersom en del
av biträdets arbete försiggått utanför myndigheten hade denna vissa svårigheter
i sin bedömning, något som gjorde myndigheten benägen all godta del begärda
beloppet. Nedsättning av ett biträdes arvodesanspråk skedde ofta först om
rätlen ansåg sig kunna visa att del begärda arvodel var oskäligt.

Departementschefen förordade i propositionen en annan metod
för arvodesprövningen, en metod som i praktiken verkligen skulle ålägga den
som begärde ersättning att visa all det av honom begärda arvodet var skäligt.
En sådan metod ansågs förutsätta ell taxesystem som komplement till de gällande
ersällningsreglema. Taxorna borde ses som utgångs- eller riktpunkter vid
arvodesprövningen. I den mån den arvodesberättigade visade all del var befogal,
borde avvikelser kunna ske. Genom möjligheten lill höjning och även sänkning
borde det enskilda biträdels arbetsinsats kunna beaktas i skälig omfattning.
Genom taxesystem förväntade man sig också alt kunna nå större enhetlighet i
arvodesprövningen.

I samband med resonemang angående olika typer av taxor
uttalade sig departementschefen emot renodlade limtaxor. Skälet lill delta var
all den individuella arbetsprestationen skulle skjutas i bakgrunden om sådana
till-lämpades och del biträde som arbetade snabbare och som var kunnigare
skulle missgynnas jämfört med den långsammare och mindre kunniga.

Prop.
1981/82:28 15

Risk
ansågs också föreligga för alt biträdet lade ned onödigt arbete på sina ärenden.
Departementschefen framhöll dock att tidsåtgången givetvis var en faktor som
måste tillmätas stor betydelse vid alla former av prestationsmätning.

I stället för limtaxor
borde man enligt departementschefens mening så långt möjligt tillämpa saklaxor.
Beträffande metoden för all fastställa sak-taxor uttalade departementschefen
alt utgångspunkten borde vara den arbetstid (uppdelad på förberedande arbete
och eventuell förhandling) som en genomsnitlsadvokal lägger ned på ett genomsniltsärende
av den kategori som avses laxesältas.

Taxa
fastställdes först för vissa brottmål i tingsrätt. Så småningom infördes en
gemensam taxa för brottmål i tingsrätt och hovrätt vid en förhandlingslid på
högst 3 timmar 45 minuter. Taxan består av ett grundarvode och påslag per huvudförhandlingstimme.
Särskild saklaxa för mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan har
också införts. Taxebeloppen har successivt höjts.

Taxorna grundas på en timkoslnadsnorm
som är ett uttryck för kostnaden per jurisllimme vid de allmänna
advokatbyråerna vid en debiterbar Ud om 75 procent. Timkoslnadsnormen utgjorde hömslenen
i taxan för vissa brottmål men kom efter ett beslut i domstolsverkets
besvärsnämnd för rättshjälp redan i december 1973 att få genomslagskrafl långt
utanför det taxesatta området. Besvärsnämnden uttalade nämligen aft vid
prövning av arvoden inom rätlshjälpsområdet borde skälig lidsåtgång
regelmässigt vara utgångspunkt. Timkostnadsnormen skulle vara det belopp med
vilket ersättning utgick per timme för arbete inom området.

Högsta
domstolen har i olika avgöranden slagit fast all timkoslnadsnormen skall tas
till utgångspunkt när ersättning av allmänna medel skall bestämmas för arbete
i tvistemål och brottmål utanför del taxesalta området.

Timkoslnadsnormen
har sedermera räknats upp med hänsyn till kostnadsutvecklingen. I samband med
alt taxa för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad infördes differentierades
normen så att broltmålsnormen kom all ligga något lägre. Skillnaden mellan
brottmåls- och civilmålsnorm har behållits vid senare höjningar.

Avvikelse
från taxebeloppen får ske om målet krävt avsevärt mer arbete än normall. När
taxan för skillnadsmål urspmngligen beslutades antogs del att den inte skulle
överskridas i mer än 10 procent av målen. Under de senaste åren har taxan
överskridils i omkring 20 procent av målen.

Bmltobelaslningen
på rättshjälpsanslagel har mellan budgetåren 1976/77 och 1980/81 ökat från i
runda tal 137 lill 224 milj. kr. För allmän rättshjälp ökade kostnaderna under
budgetåren 1976/77 och 1979/80 från 90 till 135 milj. kr. Denna kostnadsutveckling
kan också uttryckas med indexlal. Om index för budgetåret 1976/77 safts till
100, blir index för budgetåret 1979/80 150 vad avser allmän rättshjälp. Om
endast uppräkningen av timkostnadsnormen och förändringarna i ärendevolymen
hade påverkal kostnaderna

Prop. 1981/82:28 16

för
allmän rättshjälp borde index för budgetåret 1979/80 ha varit 132. Kostnadsökningen
har alltså varit 50 procent i stället för 32 procent. Denna ökning, som brukar
kallas laxeglidning, motsvarar för hela den angivna perioden omkring 16 milj.
kr. Taxeglidningen mellan budgetåren 1978/79 och 1979/80 uppgick lill 9 milj.
kr. Såvitt mätningar har kunnat visa har taxeglidningen i stort sett upphört
under budgetåret 1980/81. Kostnadsökningen för den allmänna rättshjälpen under
delta budgetår motsvarar i stort sett de uppräknade Umkoslnaderna och ändringen
i antal ärenden.

Del
har vid flera tillfällen riktals kritik mol metoden att bestämma ersättning
inom rätlshjälpsområdet. Det har hävdats att hänsynen lill ett uppdrags
svårighetsgrad och till den skicklighet varmed det ulförts har eftersatts när tidsfaklom
blivit avgörande för ell arvodes storlek. Trots uttalanden i rältshjälpspropositionen
mot renodlade tidstaxor har i praktiken sådana kommit alt gälla. Detta har
enligt kritikerna lett till alt medelmåtlig-helen premieras på effekUvilelens
och skicklighetens bekostnad.

För
egen del vill jag understryka att tidsåtgången alltid måste vara en vikUg
faktor vid arvodesbestämningen. Det är emellettid angelägel all myndigheterna i
fortsättningen ägnar avsevärt störte uppmärksamhet än hiftills ål de övriga
faktorer som skall avgöra arvodels storlek. Större hänsyn bör då tas till
uppdragets omfattning och svårighetsgrad, liksom Ull den omsorg och den
skicklighet som det har utförts med. Även övriga omständigheter av betydelse
måste givelvis beaktas, exempelvis alt biträdel på grund av sin särskilda
förtrogenhet med del rättsområde som ärendet avser och sin allmänna skicklighet
kan ha lagt ned mindre lid än vad ge-nomsnitlsbiträdel skulle ha behövt göra.

Det
saknas ofta anledning all ifrågasätta att biträdet verkligen har ulfört arbete
av den omfattning som angetts i kostnadsräkningen. Myndigheten måste likväl i
varje enskilt fall ställa sig frågan om del varit rimligt att ägna saken den
lid och del arbete som angetts. Ett biträde som arbetar långsamt bör inte
premieras. Om arbetsuppgiften borde ha kunnat lösas på kortare tid än som skett
bör arvodel sällas ned. Den norm som i allmänhet bör användas är den lid som
ett i förhållande Ull uppdragels natur erfaret biträde skulle ha behövt för all
lösa uppgiften. Avsteg från denna princip kan givelvis bli nödvändiga i vissa
undantagsfall. Den beskrivna ordningen får bl.a. Ull konsekvens att oerfama
biträden som behöver längre tid i princip inte skall ersättas för den
överskjutande Uden.

Det
är angelägel all slå fast alt det ankommer på den som begär ersättning att
visa all del fordrade arvodet är skäligt. Detta innebär alt det är biträdet
som har alt visa att de vidtagna ålgärdema varit påkallade för att tillvarata
huvudmannens rält eller i övrigt nödvändiga för alt fullgöra uppdraget. Det
bör inte förekomma att myndigheten som skäligt godtar ett ersättningsyrkande
som inte framstår som direkt oskäligt.

Erfarenheten
visar all myndigheter som bedömer arvodesyrkanden är särskilt obenägna alt
sätta ned arvoden när den uppgivna tidsåtgången är

Prop.
1981/82:28 17

endast
någon eller några timmar högre än vad myndigheten i och för sig anser vara
skäligt. Av tillgänglig statistik över storleken hos bilrädesersätl-ningar i
ärenden om allmän rättshjälp framgår att den ersatta tiden under år 1979 genomsnitUigt
understeg tio timmars arbete. Förhållandena torde vara desamma i brottmål.
Från besparingssynpunkt är del av största betydelse att kostnadskontrollen
inte eftersatts i dessa ärendekategorier där vis-seriigen varje ärende inte rör
så stort arvode men där ärendena tillsammans svarar för huvuddelen av
belastningen på rättshjälpsanslagel.

Vid bedömningen av om ell
arvode är skäligt bör man också särskilt beakta den intresseprövning som
regleras i 8 § första stycket 6 RHL. Enligt denna bestämmelse får allmän
rättshjälp inte lämnas den som inte har befogat intresse av all få sin sak
behandlad. I förarbetena lill RHL nämns som exempel på fall då allmän
rättshjälp bör kunna vägras att bevislägel i ell mål är sådant alt del framstår
som utsiktslöst eller myckel osannolikt alt anspråket kan drivas med framgång.
Ett annat fall kan vara när tvisten eller anspråket avser obetydliga ekonomiska
värden jämfört med kostnaderna.

I praktiken ligger inlresseprövningen
lill stor del på biträdet. När ett befogat intresse saknas måste det åligga
biträdet att försöka avhålla klienten från all med allmänna medel driva sitt
anspråk. I vart fall bör biträdet avstå från att ulföra ytteriigare arbete åt
klienten. Biträdet måste också försöka hålla kostnaderna i eft rimligt
förhållande Ull Ivisteföremålel. Att denna prövning sker effektivt är
naturligtvis av stor betydelse inte minst när kostnadema närmar sig eller t.o.m.
överskrider Ivisteföremålels värde, om delta kan uppskattas i pengar.
Rättshjälpen kan visseriigen upphöra efter beslut i vissa fall, bl.a. om den rätlssökande
inte längre har ett befogal intresse av att få sin sak prövad. Även om del
inte beslutas om upphörande av rättshjälpen bör sådana synpunkter som nu har angetts
beaktas när bi-trädesersällningen bestäms. Den myndighet som beslutar om
ersättningen skall alltså, bl.a. mol bakgrund av utgången i målet och målets
art och omfattning i övrigt, bedöma om det fordrade arvodet är skäligt.

Vad
jag nu har anfört om medverkan av biträdet för att hålla rättshjälps-kostnaderna
inom godtagbara ramar bör självfallet gälla i motsvarande mån också för mål och
ärenden där rättshjälpsformema offentlig försvarare och offentligt biträde kan
komma i fråga.

Vad
särskilt gäller de icke taxebundna brottmålen bör klargöras vilka arbetsuppgifter
som innefattas i uppdraget som offentlig försvarare. Även om försvararens
huvuduppgift är att biträda den misstänkte i processen förekommer det inte
sällan att försvararen dessutom tillvaralar huvudmannens rättsliga, ekonomiska
eller personliga intressen i andra avseenden. I viss begränsad utsträckning
faller sådana frågor inom försvaramppdragel. Jag vill emellertid förorda att
domstolarna iakttar en betydande reslriktivi-lel när det gäller alt tillerkänna
försvararen ersäftning för sådant arbete.

Den
striktare prövning av ersättningsanspråk som nu har förordats bör

Prop. 1981/82:28 18

komma
till ullryck genom en ändring i 22 § RHL och 21 kap. 10 § RB. Där bör som
huvudregel föreskrivas alt biträden har rält lill den ersättning som visas ha
varit skälig för all ulföra uppdraget. Vidare bör det anges några av de
omständigheter som har särskild betydelse vid arvodesprövningen.

I
detta sammanhang vill jag även framhålla det angelägna i att kostnads-räkningarna
har en lämplig utformning. Från de granskande myndigheterna påpekas inte
sällan all koslnadsräkningama uppvisar allvarliga brister.

Ell krav är att räkningen
bör innehålla den arbetsredogörelse som behövs för rättens prövning. Kravet på
arbetsredogörelse skiftar beroende på ärendets karaktär. I enkla och föga
tidskrävande ärenden kan del vara tillräckligt med en redogörelse för olika
arbetsmoment såsom sammanträden och telefonsamtal med huvudmannen, motparten
och andra. Är ärendet mera omfattande och det begärda arvodet högre bör
generellt sett avsevärt störte krav ställas på arbelsredogörelsen. Delta
gäller i synnerhet om den begärda ersättningen avviker från normal debitering
för uppdrag av den aktuella arten. SlöiTe krav kan också ställas på arbelsredogörelsen
såvitl gäller de delar av biträdets arbete som den prövande myndigheten inte
själv vid förhandling eller på annat sätt kan bilda sig en uppfattning om. I sådana
fall är en uppräkning av antalet åtgärder av underordnad betydelse för en
bedömning av biträdets insats. I stället bör biträdet — i den mån del inte
framgår på annat sätt — lämna en redogörelse för den rättsliga angelägenheten,
del värde tvisten rör, särskilda tvistefrågor och de resultat som åstadkommils.
I redogörelsen bör anges de omständigheter som visar all arbetet varit påkallat
för att Ullvarala huvudmannens rält eller i övrigt nödvändigt för att fullgöra
uppdraget. Exempelvis kan del utvecklas — utan åsidosättande av eventuell
tystnadsplikt — vad som förekommit vid överläggningar och telefonsamtal. Om
ärendet har inneburit särskilda svårigheter i juridiskt hänseende eller på
något annat sätt bör orsakerna Ull detta anges. Med den metod för
arvodesprövningen som nu har förordals kommer brister och ofullständigheler i
redovisningen av utfört arbete att gå ul över den som begär arvodet.

Jag
kommer senare att föreslå regeringen vissa ändringar i rättshjälps-förordningen
(1979:938) där närmare regler ges för utformningen av kostnadsräkningar.

1.4
Allmän rättshjälp i fråga om boskillnad, äktenskapsförord och testamente

Allmän
rättshjälp beviljas ofta i angelägenheter som gäller boskillnad, äktenskapsförord
eller testamente. Om saken är anhängig vid domstol meddelas beslutet om allmän
rättshjälp av domstolen. I annat fall kan rällshjälpsnämnden eller en advokat
eller en biträdande jurist på advokatbyrå meddela beslut om allmän rättshjälp.

Prop. 1981/82:28 19

Bestämmelser
om boskillnad finns i 9 kap. giftermålsbalken (GB). Makar har rätt till
boskillnad enligt 9 kap. 2 § GB, dvs. efter gemensam ansökan, om de är ense om
det. All egendom som en make förvärvar efter det att boskillnad har sökts är
makens enskilda egendom, om boskillnad beviljas. Sedan boskillnad har beviljats
skall bodelning äga mm. Vad som därvid tillfaller en make skall vara hans eller
hennes enskilda egendom. Boskillnad enligt 9 kap. 2 § GB används i praktiken
ofta som ell alternativ lill äktenskapsförord.

Bestämmelser om
äktenskapsförord finns i 8 kap. GB. Reglerna innebär i huvudsak alt genom
äktenskapsförord får makar bestämma alt egendom, som tillhör eller tillfaller
en av dem och som annars skulle vara makens gif-lorätlsgods, skall tillhöra
honom enskilt. Genom äktenskapsförord får också avtalas att egendom, som
annars skulle vara ena makens enskilda, skall vara hans eller hennes giflorällsgods.
Gåvor mellan makar skall i allmänhet ske i form av äktenskapsförord.

Äktenskapsförord
som innefattar gåva samt ansökan och beslut om boskillnad skall kungöras. Om
allmän räftshjälp har beviljats är den rätlssökande enligt 9 a § RHL befriad
från bl.a. kungörelsekostnader. Dessa uppgår vanligen lill betydande belopp.

Någon fullständig
statistik över förekomsten av äktenskapsförord och boskillnadsmål finns inte.
Av Ullgängliga Uppgifter framgår dock all antalet äktenskapsförord som
inregistrerades vid tingsrätt år 1977 uppgick lill 10439 och år 1980 Ull 11
284. Av äktenskapsförorden år 1977 innefattade omkring 17 procent gåva. Antalet
boskillnadsdomar år 1980 var 977. Flertalet av dessa torde avse boskillnad
enligt 9 kap. 2 § GB. I fråga om testamenten finns del av naturliga skäl inte
motsvarande sifferuppgifter.

Under år 1979 beviljades i
4 788 fall allmän rättshjälp i angelägenheter om upprättande av testamente och
äktenskapsförord. Den statliga subventionen av dessa ärenden uppgick Ull
närmare 3 milj, kr, eller omkring 670 kr, per ärende (se StalisUska Centralbyråns
slatisUska meddelanden R 1980:11),

För år 1980 finns ingen
samlad rällshjälpsslatisUk för hela landet i fråga om boskillnadsdomar,
testamenten och äktenskapsförord. Inom justitiedepartementet har del
företagits en mindre undersökning vid Stockholms tingsrätt av inregistrerade
äktenskapsförord åren 1979 och 1980, Av undersökningen framgår bl,a, all där
årligen inregistreras omkring 1 400 äktenskapsförord och all allmän rättshjälp
förekommer i omkring 15 procent av ärendena,

Rätlshjälpssystemet
innebär bl,a, alt den rätlssökande skall bidra lill kostnadema för rättshjälpen
genom att betala en rältshjälpsavgift som bestäms av vederbörandes ekonomiska
villkor. Avgiften bidrar lill att förhindra alt allmän rättshjälp efterfrågas
i onödan. Denna preventiva effekt fungerar emellertid inte väl i huvuddelen av
de nu aktuella målen och ärendena. Vid ärenden om upprättande av
äktenskapsförord och inbördes testa-

Prop. 1981/82:28 20

mente
är del regelmässigt bara den ena parten — vanligen den som har den sämsta
ekonomin — som söker och beviljas allmän rättshjälp. Trots alt båda parter har
nytta av rättshjälpen las alltså inte deras gemensamma betalningsförmåga i
anspråk för att läcka kostnaderna.

Jag avser att i ett annat
sammanhang återkomma lill den vidare frågan i vad mån inte bara den rällssökandes
utan även närslåendes betalningsförmåga bör beaktas vid prövningen av en
ansökan om rättshjälp. Såvitl gäller ärenden om upprättande av äktenskapsförord
och testamente och i mål om boskillnad enligt 9 kap. 2 § GB talar övervägande
skäl för alt man väljer en mera radikal lösning och helt utesluter dessa mål
och ärenden från till-lämpningsområdet för allmän rättshjälp. För en sådan
lösning talar bl.a. det förhållandet att del här rör sig om förmögenhetsrältsliga
dispositioner som visserligen i och för sig kan vara välmotiverade men som ändå
knappast har en sådan angelägenhetsgrad att de bör belasta rättshjälpsresurserna.
Jag vill också erinra om alt det f.n. finns möjlighet till rådgivning inom rällshjälpssystemets
ram i dessa ärenden. Den möjligheten bör behållas.

Jag förordar alltså all
boskillnad enligt 9 kap. 2 § GB samt upprättande av äktenskapsförord och
testamente utesluts från tillämpningsområdet för allmän rättshjälp. Detta
innebär sammanfattningsvis dels att samhällets rätts-hjälpsålaganden i dessa
fall begränsas lill högst en timmes rådgivning, dels att staten inte längre
kommer att betala de kungörelsekostnader som uppkommer i ärendena. Vidare
medför den nya ordningen att sökandena själva får bekosta de avgifter som expediUonskungörelsen
(1964:618) föreskriver.

När
det gäller att foga in den föreslagna regleringen i RHL;s system bör följande
anmärkas. I 8 § RHL räknas upp vissa fall när allmän rättshjälp inte får
beviljas eller endast får beviljas i speciella fall. Vidare föreskrivs alt i fråga
om vissa slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel
beskaffenhet regeringen får förordna att allmän rättshjälp inte skall lämnas.
Regeringen har i rällshjälpsförordningen (1979:938) meddelat föreskrifter om
undanlagande av sådana s.k. massärenden från allmän rättshjälp. Exempel på
massärenden är upprättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, ärenden
om fastighetsdeklaration och inskrivningsärenden enligt jordabalken.

Visserligen
är ärenden om upprättande av äktenskapsförord eller testamente och mål om
boskillnad tämligen talrika. Det torde dock inte kunna hävdas att de typiskt
sett är jämställda med de ärendekategorier som regeringen bemyndigats att
undanta från rättshjälpen. Av denna orsak bör inte regeringen i förordningsform
meddela de föreskrifter som jag nyss har förordat. Dessa bör i stället tas in
i lag. Jag föreslår därför alt del i RHL föreskrivs alt allmän rättshjälp inte
får beviljas i de ifrågavarande målen och ärendena. 8 § RHL bör kompletteras
med en sådan bestämmelse. Sanili-digl måste 16 § RHL ändras så att advokaters
och biträdande juristers rätt att bevilja allmän rättshjälp i de angivna fallen
upphör.

Prop.
1981/82:28 21

1.5
Avgifter för ansökningar m.m.

Enligt
9 a § RHL är den som har beviljats allmän rättshjälp befriad från avg fl i
målet eller ärendet för ansökan och för expediUon enligt expeditionskungörelsens
avgiftslisla, avdelningarna I och II saml i viss mån avdelning
III. Han är vidare i princip befriad från all betala utsökningsavgift och
försäljningsavgift enligt exekuUonsavgiftskungörelsen (1971:1027), Slutligen
föreskrivs i 9 a § alt kostnader för kungörelser i mål och ärenden vid bl.a,
allmän domstol skall utgå av allmänna medel, såvitt de belastar den som
beviljats allmän rättshjälp.

Den
beskrivna regleringen infördes den I januari 1980 (prop. 1978/79:90, JuU 30, rskr
268, SFS 1979:240). Enligt de bestämmelser som gällde Udigare var de nämnda kostnadema
rällshjälpskostnader för den som beviljats allmän rättshjälp. Detta innebar all
domstolen eller myndigheten skulle bestämma och debitera avgiften som om avgiftsskyldighel
förelåg trots all avgifterna i realiteten endast i undantagsfall - genom
reglerna om rältshjälpsavgifl - slutligen kunde tas ul av den rättssökande.
Som skäl för alt införa den nu gällande regleringen anförde den dåvarande departementschefen
bl.a. all om systemet med debitering av expediUonsavgifler behölls skulle del i
vissa fall göra det omöjligt och i andra fall komplicerat för myn-dighetema all
slulreglera ett ärende och fördela kostnader i samband med all målet eller ärendet
avslutades i huvudsaken. Myndigheterna skulle nämligen inte känna till alla
kostnader vid den tidpunkten. Liknande förenklingsskäl anfördes som motivering
för all lyfta bort även exekutions-och kungörelsekostnaderna som förmåner i rältshjälpslagens
mening.

Den
ordning som gäller fr.o.m. 1980 är otvivelaktigt enkel all hanlera. Det har
emellertid visat sig att den har medfört ett störte inkomstbortfall för staten
än som kan godtas i det rådande statsfinansiella läget. Delta bortfall hänför
sig inte bara till de avgifter som, om de togs ul, skulle falla inom
rättshjälpsavgiften och alltså betalas av den rättssökande. Bortfallet avser
också den del av avgiftema som en lappande motpart skulle förpliktas att
betala tillbaka till staten, om avgifterna utgjorde en rätlshjälpsför-mån för
den vinnande parten.

Det
kan emellertid inte komma i fråga all ändra 9 a § så alt man helt går tillbaka
till den gamla regleringen. Endast sådana kostnader som i princip alltid är
kända när ett mål eller ärende skall slutregleras bör ingå i rälts-hjälpskostnaderna.
Den lösning som enligt min uppfattning bör väljas är att slopa endast
befrielsen från ansökningsavgifler enligt expedilionskungö-relsen och ta upp
dessa avgifter bland de förmåner som enligt 9 § RHL ingår i rättshjälpen.
Eftersom ansökningsavgiften allUd är känd för den myndighet som skall slulreglera
målet eller ärendet kommer en sådan ändring inte att medföra några svårigheter
i tillämpningen.

För
de övriga avgiftema enligt expeditionskungörelsen och för exeku-lionsavgifterna
bör nuvarande ordning beslå. De skäl som föranledde be-

Prop. 1981/82:28 22

frielse
från dessa avgifter har fortfarande samma giltighet. Det skulle alltså knappast
vara möjligt att med bibehållande av gällande slulregleringsförfa-rande
återföra dem som förmåner enligt RHL, Härtill kommer att dessa avgifter inte
torde avse några mer betydande belopp. Milt förslag all undanta
äktenskapsförord och de flesta boskillnadsmål från rättshjälpen kommer sålunda
alt leda till att knappast några kungörelsekoslnader i fortsättningen kommer
att belasta rättshjälpsanslagel. Del är i vilket fall som helst sannolikt alt
de summor som kan återgå lill staten genom alt ansökningsavgifterna görs lill
en förmån för rättshjälpen är avsevärt större.

Den I januari 1982 träder
en ny utsökningsbalk i kraft, Verkslällighelsfö-reskrifter till balkens 17
kap,, som rör kostnader i ulsökningsmål, kommer all las upp i en ny förordning
om utsökningsavgifter, som skall ersätta den nuvarande exekutionsavgiftskungörelsen
(1971:1027), I samband därmed ändras den nuvarande beteckningen utsökningsavgift
lill grundavgift och nuvarande tilläggsavgift lill särskild avgift.
Samlingsbeteckningen för avgifterna blir utsökningsavgifter.

De
ändrade beteckningarna för med sig behov av följdändringar i andra
författningar. Av lagama är det endast rältshjälpslagen som innehåller beteckningen
utsökningsavgift. Jag föreslår, efter samråd med chefen för kommundepartemenlet,
att rältshjälpslagen ändras så att den överensstämmer med terminologin i den
nya förordningen om utsökningsavgifter,

1.6
Allmän rättshjälp innan pilotfall har avgjorts

I
vissa typer av tvister där rättsläget är oklart och omfattande utredning krävs
förekommer att talan i ett stort antal likartade mål samtidigt väcks vid skilda
domstolar. Utmärkande för dessa tvister är all vissa grundläggande bevis-
eller rättsfrågor är gemensamma. Som exempel kan nämnas mål om ersäftning för
läkemedelsskador.

F.n.
finns del inte något hinder mot all bevilja rättshjälp i sådana mål som nu har
beskrivits. Det har alltså inte någon betydelse från rättshjälps-synpunkt att
utgången i ett eller flera mål kan vara vägledande för övriga fall. Del finns
numera åtskilliga exempel på sådana rättegångar som är an-hängiga inte bara vid
olika tingsrätter utan även i olika instanser. Kostnadema i målen blir
vanligen stora, främst vad gäller utredningar och arvoden till ombud. Härtill
kommer all målen utgör en onormalt stor belastning på domslolsorganisationen.

Enligt
min mening är del inte rimligt all, i sådana fall som jag nyss har beskrivit,
låta det allmänna betala kostnaderna i alla rättegångarna. Möjligheten att
bevilja rättshjälp i dessa fall bör därför inskränkas.

I
första hand bör en sådan inskränkning kunna göras när utgången i samtliga mål
beror på vilken ställning som las i en eller flera rätts- eller bevisfrågor
som är desamma i alla målen. Kan i så fall ett eller ell par pilotfall väljas ul,
bör det i princip inte vara möjligt att få rättshjälp i de andra målen.

Prop.
1981/82:28 23

I
många fall, exempelvis i en del av läkemedelsmålen, är rätts- eller be-visfrågoma
inte identiskt lika. Även i dessa fall bör emellertid rättshjälpen kunna
inskränkas om avgörandet av ett begränsat antal fall kan antas komma att ge
vägledning vid bedömningen av övriga fall.

Vad
jag nu har sagt innebär inte att rättshjälp helt och hållet skulle vara utesluten
för alla utom för partema i pilolmålel fram lill dess att delta blivit avgjort.
Del kan i vissa fall vara befogal alt rättshjälp beviljas för mer begränsade
åtgärder, exempelvis för all klarlägga målet eller ärendet i ell inledande
skede, för all inhämta viss utredning som löper risk att gå föriorad eller för
all vidla preskripUonsavbrytande åtgärder. För all rättshjälpen på detta sätt
skall kunna begränsas krävs dock att sökanden uttryckligen har preciserat sin
ansökan Ull alt avse någon eller några rättsliga åtgärder. Rältshjälpsbeslulel
kan då inte gå längre än som följer av ansökningen. Om den rätlssökande inte
avgränsar sin ansökan utan denna alliså avser den rättsliga angelägenheten som
helhet torde det inte vara möjligt all bevilja rättshjälp enbart i vissa delar.
Den praktiska konsekvensen torde då oftast komma all bli alt rältshjälpsansökningen
avslås.

Den
reglering som jag nu har förordat bör få formen av ett Ullägg lill 8 § RHL. I
en ny punkt bör del föreskrivas alt allmän rättshjälp inte får beviljas om
frågan om rättshjälp kan anslå till dess en annan rättslig angelägenhet vari
anspråket stöder sig på en väsentligen likartad grund har avgjorts slutligt.

Om räftshjälp
har beviljats t.ex. därför alt domstolen inte kände lill förekomsten av ett
tidigare anhängiggjort pilotmål, eller om det först senare visar sig att del
föreligger skäl all begränsa antalet mål med allmän rättshjälp lill ell eller
flera pilolmål, bör det finnas möjlighet alt besluta all rättshjälpen skall
upphöra. En sådan befogenhet bör dock inte utnyttjas, om det skulle vara
uppenbart obilligt mol parten all rättshjälpen upphör. Föreskrifter härom bör
lämpligen tas in i 34 § RHL. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det ofta
torde föreligga särskilda skäl för all låta staten bära rätlshjälpskostnadema i
de fall rättshjälpen upphör enligt den förordade regeln.

Enligt
49 a § RHL får, förutom enskilda parter, även domstolsverket föra talan mol
beslut i fråga om rättshjälp. I paragrafen stadgas vidare att även annan
myndighet som regeringen bestämmer får föra sådan talan. Regeringen har
tillagt justiUekanslern (JK) denna behörighet.

Genomförs
förslaget om alt rättshjälp skall kunna upphöra i avvaktan på ett pilotfall, bör
domstolsverket få behörighet att påkalla att beslut fattas om detta. En sådan
behörighet bör då omfatta även talan om att rättshjälpen skall upphöra på
någon av de andra grunder som anges i 34 § RHL. Behörigheten bör gälla även
JK. Jag föreslår alltså att i en ny paragraf, 49 b § RHL, införs en föreskrift
om all domstolsverket eller annan myndighet som regeringen bestämmer får
påkalla beslut om all allmän rättshjälp skall upphöra enligt 34 § RHL.

Prop. 1981/82:28 24

En
effektiv Ullämpning av den föreslagna bestämmelsen i 8 § RHL kräver att
domstolar och rältshjälpsnämnder känner lill förekomsten av sådana mål som
avses nu. I de flesta fall torde detta inte vålla några problem. Del kan
emellertid vara lämpligt att den information som behövs i dessa frågor samlas
hos domstolsverket, där del redan nu finns kunskap och överblick över området. Domslolama
bör lämna verket underrättelse om anhängiggörande av sådana mål som kan antas
vara berörda av den föreslagna regeln i 8 §. Detta kan ske mycket enkelt, l.ex.
genom att en avskrift av stämningsansökan i målet sänds Ull domstolsverket. De
myndigheter som skall besluta om rättshjälp kan då vid behov vända sig lill
verket för alt få upplysningar. Del ankommer på regeringen all ta ställning
till utfärdande av närmare föreskrifter för ell sådant förfarande. Motsvarande
regler om underrättelse bör gälla för ansökningar om rättshjälp som görs hos rättshjälpsnämndema.

1.7 Besparingseffekter

Del
höjda uttaget av rätlshjälpsavgifler saml begränsningen av möjligheten till
nedsättning av grundavgiften kan beräknas innebära en besparing på mellan 9 och
10 milj. kr. Den skärpta arvodesprövningen kan antas medföra besparingar i
storleksordningen 10 milj. kr.

Genom
all återföra ansökningsavgifler lill rällshjälpssyslemel kan uppskattningsvis
I milj. kr. sparas.

Förslaget
alt allmän rättshjälp inte längre skall få beviljas i mål om gemensam ansökan
om boskillnad och för att upprätta äktenskapsförord och testamente kommer all
medföra besparingar på omkring 3 milj. kr. Jag har då räknat med de minskade
utgifter för staten som följer av all kostnadema för kungörelser i dessa
angelägenheter inte längre kommer att betalas av allmänna medel.

Del
är mycket svårt att beräkna besparingseffekten av all undanta vissa mål från
allmän rättshjälp i avvaktan på pilotfall. Del kan dock vara rimligt att
uppskatta besparingen på rättshjälpsanslaget till ca 2 milj. kr.

1.8 Ikraftträdande

De
nya reglerna bör träda i kraft den 1 januari 1982 och i princip genast börja Ullämpas.
I fråga om 9 § och 9 a § första stycket bör dock den äldre lydelsen fortfarande
gälla om rättshjälp har beviljats före lagens ikraftträdande. Rättshjälp som
före den 1 januari 1982 har beviljats i mål om boskillnad enligt 9 kap. 2 § GB
eller för att upprätta äktenskapsförord eller testamente skall givetvis bestå
även sedan lagen trätt i kraft. När det gäller frågan om pilotfall bör den nya
regleringen få lillbakaverkande kraft på så sätt att rättshjälp som har
beviljats före ikraftträdandet kan beslutas upphöra enligt den nya
bestämmelsen i 34 §.

Prop.
1981/82:28 25

2 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1.
lag om ändring
i rältshjälpslagen (1972:429),

2.
lag om ändring
i lagen (1981:830) om ändring i rältshjälpslagen (1972:429),

3.
lag om ändring
i rättegångsbalken.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 1.'

3 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över
lagförslagen,

4 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

' Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med
propositionens lagförslag utom såvitt gäller 34 § rättshjälpslagen. Det
remitterade förslaget innehåller inte något förslag till ny lydelse av det
stycke som motsvarar fjärde och femte styckena i propositionsförslaget.
Dessutom har i propositionen gjorts några smärre redaktionellajämkningar.

Prop.
1981/82:28 26

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-10-13

Närvarande: f d. justitierådet Petrén, regeringsrådet
Delin, justitierådet Bengtsson.

Enligt lagrådet Ullhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 24 september 1981 har regeringen på hemställan av
statsrådet och chefen för justitiedepartementet Petri beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till

1.
lag om ändring
i rältshjälpslagen (1972:429),

2.
lag om ändring
i lagen (1981:830) om ändring i rältshjälpslagen (1972:429),

3.
lag om ändring
i rättegångsbalken.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Gunnel Wennberg. Förslagen föranleder följande yttrande av
lagrådet:

Lagrådet:

De remitterade lagförslagen framläggs utan något
föregående remissförfarande, i motsats till vad som bmkar ske i liknande fall
(jfr även 7 kap. 2 § regeringsformen). Varken någon myndighet eller Sveriges
advokatsamfund har sålunda fått tillfälle all yttra sig över förslagen, trots
all de i vissa delar får ingripande betydelse både för enskildas rättsskydd och
för advokatkårens arbete. Materialet i ärendet är därför mycket knapphändigt,
och i brist på belysande yttranden är del svårt all bedöma den effekt lagändringarna
kommer att få. Visserligen kan det av stalsfmansiella skäl synas angeläget att
lagändringarna snarast genomförs, och dessa framstår till störte delen som försvarliga.
Men del sagda påkallar försiktighet vid genomförande av sådana ändringar som
är av störte principiell betydelse.

Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen

8 § Lagrådet:

Den i förevarande paragraf i första stycket 7 upptagna
grunden för avslag på ansökan om rättshjälp - nämligen all frågan om rättshjälp
kan anslå lill dess en annan rättslig angelägenhet vari anspråket stöder sig på
väsentligen likartad grund har avgjorts slutligt — utgör en från principiell

Prop.
1981/82:28 27

synpunkt
betydelsefull nyhet. Den innebär nämligen att möjligheten för en rätlssökande
all erhålla rättshjälp göres beroende av handlandet av andra personer, med
vilka han i och för sig inte har någon beröring. Den föreslagna gmnden kan på
visst sätt sägas innebära att avsteg görs från principen om allas likhet inför
lagen; den rätlssökande får ej det stöd från det allmänna som han i och för sig
är berättigad lill därför alt en annan person

- med eller ulan allmän
rättshjälp - för en talan i en likartad sak.

EmellerUd är alt beakta alt avslaget på begäran om stöd i princip endast är

temporärt; sedan slutligt avgörande fallit i den sak som dessförinnan ut

gjort hinder mol beviljande av rättshjälp, föranleder den inte längre att den

rätlssökande ej erhåller rättshjälp. En annan sak är att del sakliga avgöran

det av den prejudiciella saken kan medföra att på annan grund - främst

kanske att del saknas befogal intresse att rättssökandens sak prövas -

rältshjälpsansökningen bör avslås. Med hänsyn lill den begränsade verkan

som trots allt ett avslag enligt den föreslagna nya gmnden har synes del -

om ock med viss tvekan - få anses godtagbart all införa densamma. Starkt

bör dock understrykas att - såsom också departementschefen framhåller

- den
rätlssökande icke bör vara utesluten från rättshjälp för begränsade

frågor, såsom att klarlägga och bevisningsmässigl säkerställa just för den

rätlssökande speciella förhållanden eller att vidtaga preklusions- eller

preskriptionsavbrytande åtgärder.

Bengtsson
är av skiljaktig mening och anför:

Den
föreslagna punkt 7 i första stycket innebär, i förening med del nya andra
stycket i 34 §, en reglering av vittgående betydelse för enskilda rättssökande.
Förmånen av allmän rättshjälp kan förvägras eller renlav fråntas dem, inte
därför att de skulle sakna intresse av alt få saken behandlad eller därför att
talan skulle sakna fog, utan på den grund att del redan pågår en liknande
process, vilken - som del sägs i motiveringen - "kan antas komma att ge
vägledning" vid sakens bedömning. För den rätlssökande måste det framstå
som föga rimligt att han av sådana skäl åtminstone Ulls vidare skulle gå miste
om rättshjälp. Det stämmer illa med rälts-hjälpslagstiftningens syfte all på
delta sätt ge den som väckt talan i ett Udigare skede en förmån framför andra
rättssökande i samma situation. Aft märka är också att enligt 34 § fjärde
stycket rältshjälpslagen den som haft rättshjälp som huvudregel skulle få själv
bära uppkomna kostnader, när rättshjälpen upphör. Även om enligt motiven del
ofta torde finnas särskilda skäl för avsteg från huvudregeln, ter denna sig
anmärkningsvärt hård i en situation där man inte lär kunna rikta något klander
mot den rätlssökande personligen.

Vidare
bör framhållas, att en process om liknande frågor som är under bedömning i
tidigare rättegång inte behöver bero på att ombudet missbm-kar rättshjälpen.
Också han kan, när han ålar sig sitt uppdrag, vara okunnig om att ett annat
ombud driver en motsvarande process. Ell beslut om avslag på ansökan eller
upphörande av rättshjälpen torde helt kunna rubba

Prop.
1981/82:28 28

fömtsättningarna
för talans uppläggning. Även för ell ombud, som känner Ull alt en liknande
rättegång pågår, kan del vara svårt att med ledning av den allmänt hållna
formuleringen i punkt 7 på förhand bedöma, om hans huvudman kan få rättshjälp
och om det i så fall finns anledning alt begränsa ansökningen härom Ull vissa
åtgärder på sätt som antyds i remissprolokol-lel.

Avsikten
är tydligen att bestämmelsen skall få ell omfattande tillämpningsområde.
Situationen, all avgörandet i en pågående rättegång kan antas ge vägledning för
bedömningen i ett annat mål, lär i själva verket vara ganska vanlig. Som antyds
i motiveringen är här flera typfall länkbara, vilka klart skiljer sig från
varandra. Den föreslagna bestämmelsen kan synas förhållandevis rimlig, när
rätts- eller bevisfrågor är identiskt lika i flera mål, t. ex. när tvisten
gäller frågan om strikt skadeståndsansvar föreligger vid en viss typ av
tillverkning, om en tillverkare gjort sig skyldig lill oaktsamhet vid
produktion eller marknadsföring av en vara, som oslri-digt orsakat skada, eller
om en Ullverkad vara över huvud laget har en viss skadebringande egenskap. I
andra fall råder emellertid tvist också i frågor som särskilt gäller käranden,
såsom om dennes skada orsakats av ell påstått förhållande och hur stor skadan i
så fall är. Här kan en skadelidande ha betydligt starkare skäl all inom rimlig
lid säkra bevisning och eventuellt också få fastslaget om ett orsakssamband
föreligger för hans vidkommande. Det bör understrykas att ett pilolmål rörande
sådana komplicerade frågor som här är aktuella kan antas dra långt ut på
tiden. I dessa fall kan den föreslagna regeln innebära en betydande nackdel för
den rätlssökande, som f. ö. i personskadefall av denna typ ofta torde vara i en
socialt bekymmersam situation.

Det
är naturligt att ställa frågan, om inte andra processuella regler kan användas
för all uppnå avsedda besparingar och råda bot på de missförhållanden som
berörs i motiveringen. Denna möjlighet har inte alls diskuterats i remissprolokollel.

Till
en bötjan är här alt märka regeln i 32 kap. 5 § rättegångsbalken om vilandeförklaring,
då för prövning av mål är av synnerlig vikt, aft fråga som är föremål för annan
rättegång först avgörs. Regeln synes visserligen inte ha tillkommit med direkt
sikte på situationen, att utgången i ett pilolmål av här avsett slag skall
avvaktas; processer av den nu aktuella typen torde inte ha varit i blickpunklen
när bestämmelsen tillkom. Avsikten har dock varit all regeln skall tillämpas
bl. a. då utgången i den andra rättegången endast får en mer eller mindre stark
bevisverkan i det aktuella målet (se NJA II 1943 s.
417 f)- Man kan sälla i fråga om inte i åtskilliga av de situationer som
åsyftas i remissprolokollel del är möjligt all använda sig av vilandeförklaring
enligt 32 kap. 5 §. - Det framstår i vart fall som långt mera
tillfredsställande bl.a. från rättssäkerhetssynpunkt aft angripa de påtalade
missförhållandena genom all något utvidga möjligheterna till vilandeförklaring
i stället för att inskränka de rättssökandes tillgång till

Prop.
1981/82:28 29

rättshjälp
- låt vara all en sådan lagändring kunde i någon mån föregripa rätlegångsutredningens
arbete. En sådan utvidgning hade kunnat ske exempelvis genom att i 32 kap. 5 §
ordet "avgöres" utbyttes mot "bedömes i sådfc.it
sammanhang"; därigenom skulle tydligare ha markerats, all paragrafen kan
tillämpas även när bedömningen av en viss bevisfråga i ell pilolmål blir
vägledande för prövningen av en liknande fråga i den andra processen.

Vidare
kan man självfallet i situationer som de avsedda låta ett omdö-meslösl
processande inverka på arvodet. Detta kan onekligen underlättas genom den
föreslagna omformuleringen av 22 § rältshjälpslagen och 21 kap. 10 § rättegångsbalken,
men möjlighet härtill lär föreligga redan med nuvarande regler. Ett ombud, som
med stora kostnader driver l.ex. en skadeståndstalan utan hänsyn Ull att en
motsvarande fråga kan väntas tidigare bli avgjord i en annan process, torde i
många fall visa en sådan brist på omdöme och förmåga att begränsa målet alt del
får en väsenUig inverkan på arvodesprövningen. Möjligheterna borde därför vara
goda all på delta vis komma till rätta med de berörda missförhållandena ulan en
sådan reglering som remissen innebär.

Det
kan naturligtvis sägas, all de föreslagna bestämmelserna inte nödvändigtvis
behöver leda lill mera stötande konsekvenser, om de tolkas på ett förnuftigt
sätt. Otvivelaktigt är det också sakligt befogat att för framliden hindra rällegångsbilräden
att utnyttja rättshjälpen Ull onödigt vidlyftiga processer på statens
bekostnad. Emellertid är lagändringarna så ingripande för enskilda
rättssökande all - särskilt med hänsyn lill vad lagrådet Udigare anfört om
förslagels beredning - de lämpligen inte bör genomföras i detta
lagstiftningsärende. Härtill kommer all de knappast förefaller nödvändiga för
all man skall nå del väsentliga syftet med förslaget i denna del, och all
besparingseffekterna i alla händelser blir begränsade. Av sådana skäl anser jag
alt förslaget inte kan godtas såvitt gäller den nya punkt 7 i första stycket.

22
§

Bengtsson
anför för sin del:

Enligt
lagförslaget skall i förevarande paragraf, liksom i 21 kap. 10 § rättegångsbalken,
närmare anges i lagtexten, vilka omständigheter som skall beaktas vid
prövningen om arvode skall vara skäligt. De faktorer som uppräknas lär redan
idag inverka på bedömningen, när domstolen fastställer arvode. I vart fall
genom den mindre vikt som lidsålgången tillmäts torde regeln skilja sig från
vad som nu tillämpas. Framför allt är emellertid att märka den nya
formuleringen, alt rätt föreligger lill ersättning som "visas ha varit
skälig"; ullryckssällel anknyter lill ell moiivullalande vid rältshjälpslagens
tillkomst men synes i övrigt ovanligt när del gäller en skälighetsbedömning.
Avsikten är tydligen att skärpa bl. a. biträdens och offentliga försvarares
åligganden all lägga fram material som visar det

Prop. 1981/82:28 30

utförda arbetets art och omfattning. Inte minsl det i
motiveringen antydda kravet, att biträdet skall styrka att en åtgärd är
nödvändig för uppdragets fullgörande, synes gå betydligt längre än vad som
gäller nu. Del har inte belysts, vilka konsekvenser denna skärpning kan få för
advokaters och andra biträdens arbete och för tillämpade mtiner på
advokatbyråerna, inte heller vad den kan betyda för deras inställning till
biträdes- och försvarar-uppdrag som ersätts av allmänna medel.

Den föreslagna lagändringen kan i och för sig synas
välmotiverad. Med den inställning som förut angetts i fråga om lagförslagels
beredning anser jag emellertid, att man inte bör göra en ändring av detta slag
i en praktiskt så betydelsefull regel ulan all ändringens innebörd eller
konsekvenser närmare klartgjorts. Enligt min mening bör förevarande bestämmelse
inte ändras i detta lagstiftningsärende eller i vart fall orden "visas
ha" utgå ur lagtexten.

34 § Lagrådet:

Enligt fjärde stycket i den föreslagna lydelsen av förevarande
paragraf skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna, om det
beslutas all allmän rättshjälp skall upphöra. Såvida särskilda skäl föreligger
kan dock beslutas att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket.
Enligt förevarande paragrafs hitUllsvarande lydelse gmndas ett beslut om
upphörande av rättshjälp på sådana förhållanden som att den rätlssökande lämnat
oriktiga uppgifter, all han ej betalat rätlshjälpsavgifl eller att hans
ekonomiska situation avsevärt förbättrats. Den nu föreslagna nya gmnden för
beslut om rättshjälpens upphörande är att den i målet aktuella frågan också är
föremål för prövning i ett "pilolmål". Att rättshjälpen i detta fall
skall upphöra, torde i allmänhet icke vara alt hänföra till någon omständighet
för vilken den rätlssökande kan anses ha ansvaret. Återkallandet sker i stället
i statsverkets intresse alt begränsa rättshjälps-utgifterna. I detta läge synes
del ligga närmare till hands alt låta statsverket och icke den rätlssökande svara
för kostnaderna fram Ull återkallandet. Departementschefen framhåller också att
del ofta föreligger särskilda skäl alt låta statsverket bära kostnaderna i
dessa fall. Enligt lagrådels mening är dock situationen sådan att del bör komma
till direkt uttryck i lagtexten att statsverket och ej den rätlssökande i dessa
fall i regel skall stå för kostnaderna. Del förordas därför att i Qärde
stycket den andra meningen enligt förslaget utbytes mol två meningar av
följande lydelse: "I fall som avses i andra stycket skall dock, om icke
särskilda skäl föranleder annat, kostnaderna för rättshjälpen betalas av
statsverket. Även om sådant fall ej är för handen får, om särskilda skäl
föreligger, beslutas all kostnaderna eller del därav skall betalas av
statsverket." Bengtsson är av skiljaktig mening på sätt framgår av delta
yttrande: Under hänvisning lill vad jag anfört om 8 § avstyrker jag förslaget lill

Prop. 1981/82:28 31

ändrad
lydelse av förevarande paragraf. För den händelse ändring sker, ansluter jag
mig lill majoritetens ståndpunkt beträffande fjärde stycket.

Övergångsbestämmelserna
Lagrådet:

Enligt
tredje stycket av övergångsbestämmelserna skall det nya andra stycket i 34 §
tillämpas även om allmän rättshjälp beviljats före nya lagens ikraftträdande.
Delta innebär all efter ett beslut all rättshjälp skall upphöra den som haft
rättshjälpen själv skall bära kostnaderna för denna. Vid retroaktiv Ullämpning
av den nya upphörandegmnden leder detta lill att den som inlett rättsliga
åtgärder vid en tidpunkt, då han efter alt ha beviljats allmän rättshjälp haft
tryggheten alt statsverket och ej han själv skulle stå för kostnaderna för
åtgärderna, efter ett upphörandebeslut skulle få betala kostnaderna. Detta kan ej
anses förenligt med allmänt tillämpade rättsgrundsatser. Vid 34 § har lagrådet
emellertid förordat alt Qärde stycket skall så jämkas att vid upphörandebeslut
enligt andra stycket statsverket skall, om icke särskilda skäl föranleder
annat, betala kostnaderna. Gives 34 § fjärde stycket del innehåll som sålunda
förordats, uppkommer vid retroaktiv tillämpning av 34 § icke sådan icke
godtagbar verkan som nyss påtalats. Under angivna förutsättning möter därför ej
hinder mol retroaktiv tillämpning av 34 §. Vinner förslaget beträffande 34 § Qärde
stycket icke bifall, måste däremot hinder anses möta mot retroaktiv
tillämpning. Och för sådant fall förordas aft tredje stycket av
övergångsbestämmelserna får följande lydelse: "Har allmän rättshjälp beviljats
före lagens ikraftträdande, skall beträffande fråga om all rättshjälpen skall
upphöra den äldre lydelsen av 34 § tillämpas."

Bengtsson
är av skiljaktig mening och anför:

Även om förslaget till
lagändringar rörande s. k. pilotfall skulle genomföras synes det av
rättssäkerhetsskäl inte godtagbart, att den nya bestämmelsen i 34 § om allmän
rättshjälps upphörande Ullämpas i fråga om rättshjälp som beviljats före lagens
ikraftträdande. Genom all tillämpningen får betydelse i de pågående processer
som berörs i motiveringen kan den på ett olyckligt sätt förefalla riktad mol
vissa särskilda grupper av rätlssökande. Även frånsett detta framstår det som
stötande, att när ett ombud lagt upp processen under förutsättning alt den
skulle bekostas av allmänna medel, man skulle beröva huvudmannen en redan
beviljad rättshjälp därför att lagstiftningen anses alltför generös. Detta
gäller enligt min mening även om huvudmannen, på sätt lagrådet föreslagit,
normalt skulle undgå alt betala redan uppkomna rällshjälpskostnader. I övrigt
hänvisar jag till vad jag anfört beträffande 8 §. Förslaget avstyrks, såvitl
gäller övergångsbestämmelsernas tredje stycke.

Prop. 1981/82:28 32

Övriga
lagförslag

Lagrådet:
Förslagen lämnas utan erinran.

Bengtsson
är av skiljaktig mening på sätt framgår av detta yttrande: Under hänvisning lill
vad jag anfört vid 22 § rältshjälpslagen förordar jag

alt 21 kap. 10 §
rättegångsbalken inte ändras i delta lagstiftningsärende

eller all i vart fall
orden "visas ha" utgår ur lagtexten.

Prop. 1981/82:28 33

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-10-22

Närvarande:
statsrådet Friggebo, ordförande, och statsråden Dahlgren, Johansson, Wirtén,
Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Elmstedt, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Petri

Proposition
om ändring i rättshjälpslagen (1972:429), m. m.

1
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådels yttrande' över förslag till

1. lag
om ändring i rältshjälpslagen (1972:429),

2. lag
om ändring i lagen (1981:830) om ändring i rältshjälpslagen

(1972:429),

3. lag
om ändring i rättegångsbalken.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

I
del rådande samhällsekonomiska lägel är del nödvändigt all minska statens
åtaganden inom rätlshjälpssystemet och använda de begränsade resurserna på
effektivast möjliga sätt. Inom justitiedepartementet pågår sedan en tid ett
arbete i detta syfte. Åtskilliga förslag kommer alt redovisas senare i en
departementspromemoria. Dessutom avser jag att begära regeringens bemyndigande
att Ullkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté för yllerligare
överväganden angående rällshjälpssyslemel.

De
förslag som nu läggs fram och som kommer alt medföra besparingar på ca 25 milj.
kr. är enligt min mening så angelägna all det inte kan anses försvarligt all
vänta med att genomföra dem. Det remissförfarande som lagrådet berört i sitt
yttrande har av lidsskäl inte kunnat företas. Ell fortlöpande samråd har
emellertid ägt rum med domstolsverket. Jag vill också framhålla all de slatsfmansiella
kraven inte ger utrymme för lösningar som innebär mindre eller senarelagda
besparingar.

Vad härefter gäller de
enskilda förslagen till ändring i rältshjälpslagen får jag anföra följande.

Beslut
om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 24 september 1981.

Prop.
1981/82:28 34

8 §

Lagrådets
majoritet har godtagit förslaget om begränsning av rättshjälpen i avvaktan på
att ett eller ett par pilotfall avgörs. En av ledamöterna har emellertid
avstyrkt förslaget, bl.a. därför all del skulle vara alltför ingripande för den
enskilde för att lämpligen böra genomföras i detta lagstiftningsärende. Enligt
samme ledamot torde det väsentliga syftet med förslaget kunna uppnås på andra
sätt än genom begränsningar av rättshjälpen.

För
egen del vill jag understryka alt förslaget syftar Ull att - tillsammans med
andra regler som redan nu finns i rältshjälpslagen - förhindra att de knappa rätlshjälpsresurserna
används till alt bekosta processer o.d. som inte är nödvändiga för att den
enskilde skall kunna ta tillvara sin rätt. Den föreslagna regeln har därför
utformats som en befogenhet för den myndighet - domstol eller rätlshjälpsnämnd
- som prövar rättshjälpsfrågan alt i de avsedda fallen avslå en
rättshjälpsansökan, om frågan om rättshjälp kan anslå. Om detta inte är fallet
därför alt den rätlssökande skulle riskera rättsförluster, skall rättshjälp
givelvis beviljas. Som jag har utvecklat i remissprotokollet finns också den
möjligheten aft medge rättshjälp för vissa begränsade frågor. Detta kan vid
behov ske efter överläggningar mellan den beslutande myndigheten och den rätlssökande.

Som
lagrådels majoritet har påpekat innebär förslaget i princip endast en Udsbegränsad
inskränkning av den rällssökandes möjligheter alt få rättshjälp. Normalt torde
avgörandet av den rättsliga angelägenheten knappast försenas genom all man
först avvaktar utgången i ell eller ell par pilotfall. Även om rättshjälp hade
utgått, hade man i de flesta fall ändå fått la hänsyn till utvecklingen i de
vägledande målen. Och när pilotfallen har avgjorts torde de återstående målen
normall kunna avslutas myckel snabbi, eventuellt genom uppgörelser utom rätta.
Jag vill också inskjuta all en rätlssökande givelvis kan få rättshjälp redan
innan ett pilotfall har avgjorts, om del inträffar förhållanden som gör
rättshjälp befogad.

De
övriga vägar som diskuterats av en av lagrådets ledamöter är enligt min mening
knappast framkomliga, om man vill nå det resultat som lagförslaget syftar
till. Förslaget rör inte bara del fallet all talan väcks vid domstol. Del avser
också den situationen att den rättsliga angelägenheten skall prövas i annan
ordning. Möjligheten lill vilandeförklaring är från den synpunkten inte Ullräcklig.
Del förefaller också onödigt alt över huvud taget väcka talan om målet senare
skall vilandeförklaras, såvida inte talan behöver väckas för alt avbryta preskripUon
e. d. Inte heller torde reglerna om arvodesprövningen erbjuda tillräckliga
möjligheter att komma lill rätta med de berörda missförhållandena.

22 §

Vad
en av lagrådels ledamöter har anfört under denna paragraf föranleder mig inte lill
någon ändring av det remitterade förslaget.

Prop. 1981/82:28 35

34
§

Jag
godtar förslaget om att staten i normalfallet skall betala kostnaderna för
rättshjälpen om denna upphör enligt förslaget lill nytt andra stycke. På samma
sätt som gäller när rättshjälp upphör enligt första stycket bör del dock vara
möjligt att göra en uppdelning av kostnadema när betalningsskyldigheten
bestäms. Jag förordar också i övrigt en något annan lydelse av lagtexten än vad
lagrådet föreslagit.

Övergångsbestämmelserna

Eftersom
jag i princip har godtagit lagrådets förslag till ändring av 34 § behövs inte
någon ändring i sak av övergångsbestämmelserna i del remitterade förslaget. En
mindre redaktionell jämkning bör dock göras.

2
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår
riksdagen

alt
anta de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar.

3
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition
föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1981/82:28 36

Innehåll

Sid,

Proposition
....................................................... .... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... .... 1

Lagförslag
......................................................... .... 2

1, Lag
om ändring i rältshjälpslagen (1972:429) ....... .... 2

2,.................................................................. Lag
om ändring i lagen (1981:830) om ändring i rältshjälpslagen

(1972:429)...................................................... 7

3, Lag
om ändring i rättegångsbalken ..................... 8

Utdrag
av regeringsprolokollel den 24 september 1981 10

1 Föredragandens
överväganden ........................... 10

1.1
Inledning ............................ ................... 10

1.2
Rätlshjälpsavgifler m. m.................................. .. 12

1.3
Arvoden lill biträden och
offentliga försvarare .... 14

1.4
Allmän räftshjälp i fråga om
boskillnad, äktenskapsförord och testamente 18

1.5
Avgifter för ansökningar m. m.......................... .. 21

1.6
Allmän rättshjälp innan
pilotfall har avgjorts ..... 22

1.7
Besparingseffekter ........................................ .. 24

1.8
Ikraftträdande.............................................. .. 24

2
Upprättade lagförslag ....................................... .. 25

3
Hemställan .................................................... .. 25

4
Beslut ................................. ..................... .. 25

Utdrag
av lagrådels protokoll den 13 oktober 1981 .... .. 26

Utdrag
av regeringsprotokollet den 22 oktober 1981 ..... 33

Hemställan
...................................................... 35

Beslut
............................................................. 35

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981