Prop. 1981/82:29

Regeringens skrivelse

1981/82:29

med
redogörelse för arbetet med markhushållning i Skåne;

beslutad
den 8 oktober 1981.

Regeringen
överlämnar lill riksdagen, enligt bifogade utdrag av regeringsprotokoll, en
redogörelse för arbetet med markhushållning i Skåne.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

BIRGIT FRIGGEBO

1
Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 29

Kartong:
S. 3 Tillkommer stycket: Länsstyrelserna slutfört.

S.
24 Tillkommer stycket: Flera planema sker.

Skr.
1981/82:29

Skr. 1981/82:29 2

Utdrag

BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-10-08

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullslen, Wikström, Friggebo,
Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt,
Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Friggebo

Skrivelse
med redogörelse för arbetet med markhushållning i Skåne

I
sill beslut med anledning av propositionen 1978/79:213 med redovisning av
planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen gav riksdagen lill känna all
regeringen för riksdagen borde redogöra för resultatet av den etapp i arbetet
med ett markhushållningsprogram för Skåne som skulle redovisas av
länsstyrelserna till regeringen i anslutning till redovisningen av
länsplanering 1980. Därvid anfördes all regeringen även borde redogöra för sina
bedömningar av i vilken mån del då uppnådda resultatet kunde läggas till grund
för även de statliga myndigheternas ställningstaganden för den närmaste
tioårsperioden. Det fortsatta arbetet skulle då enligt riksdagen eventuellt
kunna Ullgodose även berälUgade krav på en planering med sikte på konkret
genomförande av aktuella kommunala mål (CU 1979/80:6, rskr 87).

Regeringen har den 17
september 1981 beslutat om fortsall arbete med markhushållning i Skåne med
anledning av den redovisning som länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus
län lämnade regeringen i december 1980. Som bilaga lill regeringens beslut har
fogals en promemoria som har upprättats inom bostadsdepartementet i samråd med
övriga berörda departement. Regeringens beslut innehåller de resultat och
bedömningar som riksdagen har begärt aft få la del av. Beslutet bör fogas lill regeringsprolokollel
i delta ärende som bilaga.

Jag
hemställer alt regeringen till riksdagen överlämnar sitt beslut om fortsatt
arbete med markhushållning i Skåne.

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Skr. 1981/82:29

Bilaga

REGERINGSBESLUT

1981-09-17 F 640/81

(delvis) F 444/79 (delvis)

Länsstyrelsen i Kristianstads län 291 86 KRISTIANSTAD

Länsstyrelsen i Malmöhus län 205 15 MALMÖ

Fortsatt arbete med markhushållning i Skåne

Regeringen har i beslut den 13 mars 1975 och den 7
december 1978 uppdragit åt länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län att
upprätta ett markhushållningsprogram för Skåne och angett riktlinjer för
arbetet.

Enligt sist nämnda beslut skulle arbetet fullföljas
snarast möjligt och redovisas till regeringen gemensamt av länsstyrelserna dels
i samband med redovisningen av länsplanering 1980, dels under år 1982.1
redovisningen år 1980 skulle länsstyrelserna bl.a. utvärdera del då uppnådda
resultatet av kommunernas arbete med områdesplaner och bedöma hur de redovisade
anspråken på mark för lälortsutbyggnad tillgodoser kravet på markhushållning.
Redovisningen skulle vara en etappredovisning. Länsstyrelserna skulle ange
utgångspunkter för del fortsatta arbetet inför redovisningen år 1982.

Länsstyrelserna har i december 1980 Ull regeringen
redovisat ett gemensamt förslag till markhushållningsprogram för Skåne.
Länsstyrelserna har därvid hemställt bl. a. att regeringen skall besluta all
uppdraget härigenom i huvudsak skall vara slutfört.

Länsstyrelsernas förslag har remissbehandlats. Yttranden
har avgetts av statens vägverk efter hörande av vägförvaltningarna i
Kristianstads och Malmöhus län, riksantikvarieämbetet, lanlbmksstyrelsen efter
hörande av lantbmksnämnderna i Kristianstads och Malmöhus län, skogsstyrelsen
efterhörande av skogsvårdsslyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län, statens
naturvårdsverk, Sveriges lantbruksuniversitet, statens planverk. Nordvästra
Skånes kommunalförbund. Sydvästra Skånes kommunalförbund, Kristianstads
länsavdelning av Svenska kommunförbundet. Malmöhus länsavdelning av Svenska
kommunförbundet. Lantbrukarnas riksförbund, Skånes naturvårdsförbund och
Förbundet Aktion Skåne-Miljö.

Svenska kommunförbundet och Svenska naturskyddsföreningen
har avstått från att yttra sig.

Förbundet
Aktion Skåne-Miljö och Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne har kommit in med
skrivelser, ti Riksdagen 1981/82. I saml. Nr29

Skr. 1981/82:29 4

Kommunerna och länsstyrelserna i Skåne har beretts
tillfälle att komma in med kompletterande synpunkter med anledning av
remissyttrandena. Synpunkter har lämnats av de båda länsstyrelserna samt av
Hässleholms, Klippans, Simrishamns, Ängelholms, Bjuvs, Helsingborgs, Hörby,
Landskrona. Malmö, Sjöbo, Staffanstorps, Svedala och Vellinge kommuner.

I en promemoria, som har upprättats inom
bostadsdepartementet i samråd med övriga berörda departement, redovisas en
sammanfattning av länsstyrelsernas förslag lill markhushållningsprogram och en
sammanställning av remissyttrandena. Vidare föreslås i promemorian
utgångspunkter för det fortsatta planeringsarbetet i kommunerna i syfte att
hushålla med markresurserna. Promemorian fogas som bilaga lill detta beslut.

Regeringen finner att det program för markhushållning i
Skåne som har redovisats av länsstyrelserna inte svarar mot de krav som har
ställts i regeringens tidigare beslut. De av statsmakterna uppställda
riktlinjerna för hushållning med jordbruksmark har inte beaktats på ett
tillfredsställande sätt. Arbetet med markhushållning i Skåne bör därför drivas
vidare i syfte alt yllerligare begränsa anspråken på jordbruksmark. De i
promemorian angivna utgångspunkterna bör utgöra grunden för arbetet. Regeringen
vill därvid särskilt framhålla alt hushållningen med jordbruksmarken kräver att
det vidtas aktiva åtgärder i syfte alt åstadkomma ett tätare byggande och ett
sådant effektivare utnyttjande av befintliga tätortsområden som kan genomföras
med hänsyn lill den lokala miljön.

Enligt vad som föreslås i promemorian behövs del inte
någon ny samlad redovisning från kommunerna av ett markhushållningsprogram för
Skåne. Det fortsatta arbetet med markhushållningen bör i huvudsak kunna inordnas
i kommunernas löpande planering och bedrivas i de former och med del
samrådsförfarande som normall tillämpas enligt byggnadslagstiftningen.
Länsstyrelserna bör vid vissa återkommande tillfällen ställa samman och
utvärdera kommunernas arbete och därvid bedöma hur kravet på en god
markhushållning har uppfyllts.

Regeringen beslutar aft länsstyrelserna i Kristianstads
och Malmöhus län skall verka för alt arbetet med markhushållning i Skåne drivs
vidare enligt de utgångspunkter som anges i den till delta beslut fogade promemorian.

Länsstyrelserna skall senast den 1 december 1982 lämna en
redogörelse Ull regeringen för hur arbetet har fortskridit. Länsstyrelserna
skall bedöma i vilken omfattning redogörelserna för de båda länen behöver
samordnas.

På regeringens vägnar Birgit Friggebo

Kersti v Bahr

Skr.
1981/82:29 5

BOSTADSDEPARTEMENTET PM

1981-09-17

Fortsatt arbete med markhushållning i Skåne

På
regeringens uppdrag lämnade länsstyrelserna i KrisUanslads och Malmöhus län i
december 1980 ett gemensamt förslag lill ell markhushållningsprogram för
Skåne. Förslaget har remissbehandlats.

I
denna promemoria, som har upprättats inom bostadsdepartementet i samråd med
övriga berörda departement, behandlas det arbete som har föregått förslaget och
som har utförts av kommunerna och de båda länsstyrelserna.

I
promemorian beskrivs inledningsvis del arbete som har genomförts och de beslut
som har fattals av regeringen och riksdagen under 1970-lalel angående
markhushållning i Skåne. Därefter lämnas en kort sammanfattning av
länsstyrelsernas förslag lill markhushållningsprogram. En sammanställning av
remissinstansernas synpunkter på programmet redovisas. Avslutningsvis redovisas
överväganden saml förslag lill utgångspunkter för det fortsatta
planeringsarbetet i kommunerna i syfte all hushålla med markresurserna i Skåne.

Sammanfattning

I
den gemensamma redovisning som länsstyrelserna i KrisUanslads och Malmöhus län
har lämnat av arbetet med ell markhushållningsprogram för Skåne anhåller
länsstyrelserna om all regeringen beslutar följande;

Uppdraget
all utarbeta ett för Skåne samlat markhushållningsprogram skall i huvudsak
anses vara slutfört.

De
s. k. inlressezonerna för lälortsutbyggnad bör efter viss ytterligare kommunal
bearbetning ligga lill grund för den fortsalla områdesplaneringen och därefter
slutligt godkännas av länsstyrelserna.

Kommunernas
arbete med områdesplanerna skall slutföras senast under år 1982.

Länsstyrelserna
bör få i uppdrag all informera regeringen om arbetet med all färdigställa
områdesplanerna.

Med
anledning av länsstyrelsernas redovisning och framställning lämnas i denna
promemoria följande förslag.

En
ny samlad redovisning från kommunerna av ett markhushållningsprogram för Skåne
erfordras inte. Arbetet med all åstadkomma en god markhushållning i Skåne
behöver emellertid drivas vidare av kommunerna och de statliga myndigheterna.
Det fortsatta arbetet bör i huvudsak kunna inordnas i den kommunala och interkommunala
planeringen och bedrivas löpande med återkommande översyner. Länsstyrelserna
bör vid vissa

Skr.
1981/82:29 6

återkommande
tidpunkter ställa samman och utvärdera arbetet. En första sådan utvärdering bör
göras och redovisas lill regeringen enligt tidigare beslut, dvs. i slutet av år
1982.

Inga
krav bör i fortsättningen ställas på särskilda redovisningar från kommunerna av
planeringsarbetet i syfte att uppnå en god markhushållning. Arbetet bör
bedrivas i de planeringsformer och med det samrådsförfarande som normall
tillämpas enligt byggnadslagstiftningen. Liksom hittills förutsätts härvid
viss interkommunal samordning ske. För att man skall kunna följa förändringarna
i markanvändningen ulan kommunala redovisningar bör länsstyrelserna i del
löpande plan- och samrådsförfarandet systematiskt ställa samman information
härom. Länsstyrelserna bör i sin redovisning år 1982 redogöra för och jämföra ianspråktagandet
av olika typer av mark under de senaste åren och under 1970-lalel.

Markanspråken
för lälortsutbyggnad under 1980-talel bedöms med hänsyn Ull bl.a. utvecklingen
av bostadsbyggandet bli mycket begränsade i förhållande lill vad kommunerna har
redovisat. Markhushållningsskäl motiverar ändå alt kommunerna aktivt planerar
för ett effektivare markutnyttjande. Länsstyrelserna bör vid plansamråd och fastställelseprövning
av detaljplaner hävda krav på effektivt markutnylQande och verka för kommunala
åtgärder när del gäller alt förtäta bebyggelsen inom befintliga tätortsområden.

Möjligheterna alt genom
regionala överväganden uppnå bättre markhushållning bör prövas aktivt. Bl.a.
bör förutsättningarna studeras för ell förbättrat samarbete inom
kommunalförbunden och planeringskommil-■ teerna samt mellan dessa och
länsstyrelserna. Länsstyrelserna bör i redovisningen år 1982 redogöra för
vilka åtgärder i detta avseende som har vidtagits och föreslå eventuella
ytterligare åtgärder.

De
av kommunerna redovisade s. k. intressezonerna bör enbart ses som översiktliga
angivelser av vilken mark som under bestämda antaganden kan komma i fråga för lälortsutbyggnad.
Regeringen bör således inte la ställning lill inlressezonerna.

I
kommunernas fortsatta planering och för den översyn som bör ske av delar av nu
redovisad planering bör i övrigt följande iakttas;

Planeringen
för bostadsbyggandet bör med hänsyn till markhushåll-ningskraven ske på ett
samordnat sätt mellan kommunernas bosladförsörj-ningsprogram och fysiska
planering.

Bevarandeintressena
och tätortsbefolkningens behov av rekreationsområden bör ägnas ökad
uppmärksamhet.

Arbetet
de närmaste åren bör inriktas på ställningstaganden lill tätorts-strukturen i vatje
kommun samt på att upprätta och äjourhålla områdesplaner för expansiva
tätorter i en takt som anpassas till planeringsförutsättningarna i resp.
kommun. Länsstyrelserna bör i redovisningen år 1982 redogöra för hur långt
planeringsarbetet har kommit och härvid överväga om åtgärder behöver vidtas av
statsmakterna för att åstadkomma en god markhushållning.

Skr.
1981/82:29 7

1
Bakgrund

I
regeringens beslut år 1975 med anledning av programskedet i den fysiska
riksplaneringen angavs för Kristianstads och Malmöhus län bl.a. att kommunerna
i dessa län i samarbete borde utarbeta ett markhushållningsprogram. Närmare
riktlinjer för ell sådant arbete gavs i regeringens beslut. Markhushållningsprogrammet
skulle utarbetas skyndsamt och efter samråd med bl. a. berörda länsstyrelser
och lantbruksnämnder. Länsstyrelserna i de båda länen skulle i anslutning till
sina redovisningar år 1977 av resultatet av planeringsskedet i den fysiska
riksplaneringen lämna regeringen en gemensam redogörelse för arbetet med markhushållningsprogrammet.
Regeringens ställningstagande i denna fråga redovisades i prop. 1975/76: 1.
Riksdagen anslöt sig till regeringens bedömning (CU 1975/76:1, rskr
1975/76:45).

Länsstyrelserna
lämnade år 1977 en gemensam redovisning till regeringen av arbetet med all
upprätta ett markhushållningsprogram för Skåne. I redovisningen betonades att
del dilUlls utförda arbetet inte motsvarade ett samlat markhushållningsprogram
av del slag som åsyftades i regeringens beslut år 1975. Länsstyrelserna ansåg
att arbetet borde fortsätta och lämnade förslag till hur del kunde bedrivas.
Vissa frågor borde enligt länsstyrelserna utredas närmare i syfte all ge
kommunerna ett gemensamt underlag för det fortsalla planeringsarbetet.
Särskilda medel för sådant utredningsarbete anvisades senare av regeringen
efter framställning från länsstyrelserna.

Regeringen
log ställning Ull arbetet med markhushållningsprogrammet och lill resultatet i
övrigt av planeringsskedet i beslut i december 1978 för de båda Skånelänen. I
besluten konstaterade regeringen att det redovisade markhushållningsprogrammet
i vissa avseenden inte uppfyllde de krav som hade ställts i 1975 års beslut och
att arbetet därför borde drivas vidare. Bl.a. innehöll materialet inte de
regionala bedömningar som hade förutsatts i beslutet. De av kommunerna
redovisade anspråken på mark för lälortsutbyggnad för perioden 1981 — 1990 stod
vidare inte i överensstämmelse med gällande riktlinjer för hushållning med
jordbruksmark. Markanspråken borde därför övervägas på nytt.

Arbetet
med markhushållningsprogrammet borde enligt regeringen fullföljas snarast
möjligt och redovisas lill regeringen gemensamt av de båda länsstyrelserna dels
i samband med redovisningen av länsplanering 1980, dels under år 1982. I
besluten gavs bl.a. följande utgångspunkter för det fortsatta
planeringsarbetet.

Markhushållningsprogrammet
syftar till att ge ett för hela Skåne gemensamt underlag som ger
förutsättningar för all kravet på långsiktig markhushållning skall kunna
tillgodoses. I arbetet med att utforma ell

Skr. 1981/82:29 8

sådant program skall kravet på att tillgodose jordbrukets,
skogsbrukets och friluftslivets intressen vägas mot möjligheterna att tillgodose
bostadsförsörjningsbehovet och önskemålet om goda lokala arbetsmarknader.
Härvid bör självfallet även naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen
beaktas.

Med utgångspunkt i den pågående områdesplaneringeii för
tätorterna i Skåne bör i den första etappen arbetet koncentreras lill all
bedöma det markbehov som oundgängligen erfordras för tätorternas expansion fram
till år 1990. Vidare bör i denna etapp de närmaste årens behov av mark för
samhällsbyggande klarläggas. Kommunerna och länsstyrelserna bör gemensamt la
ställning till för vilka orter områdesplaner i första hand bör upprättas.
Ställningstagandena bör bygga på bedömningar om lämplig tät-ortsslmklur inom
resp. kommun. Länsstyrelserna bör därvid föra överläggningar med berörda
kommuner och kommunalförbund om behovet av regionala överväganden om
tätortsstrukturen.

Vidare föreskrevs att länsstyrelserna i sin redovisning år
1980 skulle utvärdera det då uppnådda resultatet av kommunernas arbete med områdesplaner
och bedöma hur de redovisade anspråken på mark för lälortsutbyggnad
tillgodoser kravet på markhushållning. De redovisade markanspråken skulle
stämmas av mol de förslag lill planeringstal för kommunerna som motiveras från
regionalpolitiska utgångspunkter. Länsstyrelserna skulle dessutom ange
utgångspunkter för del fortsatta arbetet fram lill redovisningen år 1982 och
därvid överväga om markanvändningskonflik-terna motiverar all hela eller delar
av Skåne på sikt bör bli föremål för en samlad regionplanering.

I prop. 1978/79:213 redovisades regeringens
ställningstaganden beträffande del fortsatta arbetet med ett markhushållningsprogram
för Skåne. Riksdagen behandlade propositionen i december 1979 (CU 1979/80:6, rskr
1979/80:87). Civilulskottel tog i sitt belänkande bl.a. upp frågan om lidsplanen
för del fortsatta planeringsarbetet saml del eventuella behovet av en samlad
regionplanering för Skåne.

Beträffande lägel i kommunernas planeringsarbete inför
etappredovisningen år 1980 anförde utskottet bl. a. följande.

Kommunerna anses, såvitt nu kan bedömas, vara på god väg
att precise

ra anspråk som uttrycker en realistisk avvägning mellan av statsmakterna

fasUagda bevarandeinlressen och önskemålen om samhällsutbyggnad.

------ Om dessa bedömningar bekräftas i de kommande kommunala ställ

ningstagandena skulle sålunda goda förutsättningar föreligga för all i näs

tan alla Skånekommuner genom förenklade områdesplaner kunna urskilja

godtagbara markanspråk för lälortsutbyggnad i de mer expansiva orterna

------ fram lill år 1990.----

Skr. 1981/82:29 9

Vad
gällde regeringens uttalanden om att länsstyrelserna borde överväga behovet av
en samlad regionplanering för hela eller delar av Skåne var del enligt
utskottets mening uppenbart all någon hittills okänd form av statlig
regionplanering inte kan ha avsetts. Regeringsbeslutet i denna del uppfattades
av utskottet endast som en anvisning att bedöma frågor med anknytning till
kommunalförbundens planeringsområden, dvs. enligt utskottet rent planeringslekniska
överväganden.

Civilulskottel bedömde
sammanfattningsvis att intresset alt lösa planeringsfrågorna i Skåne motiverar
att regeringen för riksdagen redovisar resultatet av 1980 års etappredovisning
av arbetet med markhushållningsprogrammet. Därvid borde även regeringens
bedömning redovisas av i vilken mån det då uppnådda resultatet kan läggas till gmnd
för de statliga myndigheternas ställningstaganden för perioden 1981-1990.
Riksdagen gav regeringen lill känna vad ulskollet hade anfört i denna fråga.

Länsstyrelserna har under
år 1978 och 1979 utarbetat underiagsmalerial för den kommunala planeringen med
avseende på markhushållning inom ramen för det s. k. MARK-projektet, lill
vilket regeringen har anvisat särskilda medel. Utredningsarbetet har redovisats
i rapporter som bl.a. behandlar konsekvenser för samhällsutvecklingen av olika
principer för lälortsutbyggnad samt möjligheter till markbesparande
byggnadssätt.

SamUiga kommuner i Skåne
har under våren 1980 Ull resp. länsstyrelse redovisat underlag för ett samlat markhushållningsprogram.
Nordvästra Skånes kommunalförbund (NSK) och Sydvästra Skånes kommunalförbund (SSK)
har deltagit i arbetet genom alt utarbeta planeringsunderlag och samråda med
medlemskommunerna. SSK har vidare under år 1979 redovisat ell förslag lill regionplan
för sydvästra Skåne i vilket markhus-hållningsfrågorna har behandlats särskilt.
Förslaget har remissbehandlats samtidigt med all berörda kommuner har utarbetat
sill underlag för markhushållningsprogrammet för Skåne.

Länsstyrelserna har ställt
samman och utvärderat de kommunala redovisningarna. Länsstyrelsernas arbete
har samordnats genom alt gemensamma grupper har bildats för ändamålet. Under
arbetets gång har länsstyrelserna vid flera tillfällen diskuterat markhushållningsfrågorna
med kom-munema. Samråd har också skett med var och en av kommunerna i KrisUanslads
och Malmöhus län. Lantbruksnämnderna och skogsvårdsslyrelserna har
tillhandahållit ett omfattande underlagsmaterial. Lantbruksnämnden i Malmöhus
län har för vissa tätorter också redovisat s. k. intressegränser utanför vilka
byggande skulle medföra direkta konflikter med jordbrukels intressen.

Länsstyrelserna
har vidare fört diskussioner om markhushållningsfrågorna med NSK och SSK,
Nordöstra och Sydöstra Skånes samarbetskom-milléer samt Mellanskånes
planeringskommitté. Berörda ämbetsverk m. fl. har hållits informerade om
arbetet.

Länsstyrelserna
lämnade i december 1980 regeringen ett gemensamt

Skr. 1981/82:29 10

förslag
lill markhushållningsprogram för Skåne. En sammanfattning av förslaget lämnas i
avsnitt 2 i denna promemoria. Förslaget har remissbehandlats. Remissyttranden
har avgetls av statens vägverk efter hörande av vägförvaltningarna i
Kristianstads och Malmöhus län, riksantikvarieämbetet, lanlbmksstyrelsen efter
hörande av lantbruksnämnderna i KrisUanslads och Malmöhus län, skogsstyrelsen
efter hörande av skogsvårdsslyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län,
statens naturvårdsverk, Sveriges lantbmksuniversitet, statens planverk.
Nordvästra Skånes kommunalförbund. Sydvästra Skånes kommunalförbund,
Kristianstads länsavdelning av Svenska kommunförbundet, Malmöhus länsavdelning
av Svenska kommunförbundet. Lantbrukarnas riksförbund, Skånes naturvårdsförbund
och Förbundet Aktion Skåne-Miljö.

Svenska
kommunförbundet och Svenska naturskyddsföreningen har avstått från att yttra
sig.

Förbundet
Aktion Skåne-Miljö och Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne har kommit in med
skrivelser.

Kommunerna
och länsstyrelserna i Skåne har beretts tillfälle alt komma in med
kompletterande synpunkter med anledning av remissinstansernas yttranden.
Synpunkter har lämnats av de båda länsstyrelserna saml av Hässleholms,
Klippans, Simrishamns, Ängelholms, Bjuvs, Helsingborgs, Hörby, Landskrona,
Malmö, Sjöbo, Staffanslorps, Svedala och Vellinge kommuner.

En
sammanställning av remissyttrandena redovisas i avsnitt 3 i denna promemoria.

2
Sammanfattning av länsstyrelsernas redovisning

Länsstyrelserna
i Skåne har i sin redovisning till regeringen i december 1980 ställt samman och
tagit ställning lill kommunernas bedömningar av hur de s.k. expansiva
tätorterna arealmässigt kan komma all utvecklas fram t. o. m. år 1990. Med
expansiv tätort avser länsstyrelserna en ort där utbyggnaden överstiger 50
lägenheter eller motsvarande under den aktuella tioårsperioden.

Antalet
expansiva tätorter i Skånes 33 kommuner uppgår enligt länsstyrelserna till 140
st. För var och en av dessa tätorter har i de kommunala redovisningarna angetts
dels ett beräknat markbehov för utbyggnad fram t. o. m. år 1990, dels, på
kartor, s. k. iniressezoner för tätorlernas utbyggnad. Inlressezonerna
inrymmer i vissa fall alternativa ulbyggnadsområden och reservområden och är
därför till arealen störte än det beräknade markbehovel. Kartredovisningarna
bygger huvudsakligen på sammanställningar av pågående arbete med
områdesplaner. De markanspråk som redovisas bygger i flertalet kommuner på en
befolkning år 1990 som överensstämmer med de preliminära befolkningstal som
har angetts i länsplane-

Skr.
1981/82:29 11

ringen.
Vissa kommuner i Malmöhus län har dock grundat sina bedömningar av markanspråken
på en befolkning år 1990 som är störte än dessa befolkningstal.

Inlressezonerna
omfattar i kommunernas redovisning en areal om ca 11 200 hektar (ha) medan det
beräknade fakUska markbehovet för lälortsutbyggnad utgör ca8 100haellerca810ha/årframl.o.m.
år 1990. Av delta markbehov berör ca 4400 ha jordbruksmark, ca 300 ha skogsmark
och ca 1 300 ha övrig mark. Ca 2 100 ha eller ungefär en Qärdedel av det
beräknade totala markbehovel ingår i fastställda detaljplaner.

Länsstyrelserna
framhåller att resultatet av beräkningarna av markbehovet är beroende av
gjorda anlaganden beträffande befolkningsökning, ulrymmesstandard,
nybebyggelsens täthet, markanspråk för verksamheter saml erforderliga
grönområden, Irafikytor m.m. Enligt länsstyrelsernas beräkningar erfordras ca 3
200 ha av det beräknade totala markbehovel om 8 100 ha för alt tillgodose det
behov den väntade befolkningsökningen innebär medan den större delen - ca 4900
ha - behövs för del ökade ulrymmesbehov både vad gäller bosläder och verksamheter
som kan förutsättas även vid oförändrad befolkning. Länsstyrelserna
konstaterar all kommunerna sinsemellan har redovisat mycket olika värden i sina
antaganden om ulrymmesstandard och bebyggelselälhet. På grundval av en analys
av kommunernas redovisningar har länsstyrelserna gjort en egen teoretisk
beräkning av kommunernas behov av mark. Beräkningen utgår bl. a. från att
kommuner som har likartade förutsättningar när det gäller behovet av all
hushålla med marken och som har ungefär samma storiek och regionala betydelse
bör planera utifrån ungefär samma anlaganden om utrymmesstandard, bebyggelselälhet
etc.

Genom
all i beräkningarna utgå från länsplaneringens befolkningstal i stället för
kommunernas befolkningsallernaUv kan man enligt länsstyrelserna minska
markbehovet med ca 700 ha, från ca 8 100 ha lill ca 7400 ha. Inlressezonerna
kan på motsvarande sätt minskas från ca 11 200 ha till ca 10000 ha. En ändring
av utrymmesslandarden från 2,08 mmsenheler (re) per boende lill knappt 2
re/boende skulle minska markbehovel med ca 1500 ha. En ökning av nybebyggelsens
täthet från 90 re/ha i genomsnitt för Skåne lill 100 re/ha skulle vidare minska
markbehovet med ca 600 ha.

Ytterligare
exempel på att markbehovet kan förändras avsevärt genom ändrade antaganden om ulrymmesstandard
osv. har getts i länsstyrelsernas redovisning. Ell resultat av analysen är alt
länsstyrelserna bedömer att ett markbehov om sammantaget ca 7 400 ha sannolikt
är för stort och att det i verkligheten kan komma aft uppgå lill i
storleksordningen 6000 ha. Länsstyrelserna stryker emellertid under all del här
rör sig om ell räkneexempel och att de ingångsvärden som länsstyrelserna har
använt i exemplet inte får uppfattas som ställningstaganden från
länsstyrelsernas sida.

Länsstyrelserna
pekar i sin redovisning på all fömtsättningama för att överväga en regional
omfördelning av tätortslillväxlen i Skåne har ändrats t2 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr
29

Skr. 1981/82:29 12

genom
den numera betydligt mei dämpade sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen
i västra Skåne. Bl.a. har neddragningarna inom varvsindustrin och
servicesektorn kraftigt inverkat på sysselsättningen i denna del av landskapet.
Bl.a. med hänsyn härtill bedömer länsstyrelserna att någon mer betydande
omfördelning av befolkningstillväxten mellan västra Skåne och övriga delar av
landskapet i syfte att hushålla med jordbruksmarken inte är möjlig under
1980-talet. Överväganden av detta slag kommer dock enligt länsstyrelserna
fortlöpande att göras. bl. a. i den fortsatta länsplaneringen och bör samtidigt
kunna ske inom ramen för kommunalförbundens och samarbeiskommitléernas verksamhel.

Kommunernas
redovisning av planeringsarbetet har kommenterats av länsstyrelserna kommun för
kommun. Av dessa kommentarer framgår att elva kommuners redovisning enligt
länsstyrelserna motsvarar de krav på markhushållning som har ställts upp av
regeringen och i huvudsak kan ligga lill grund för del fortsatta områdesplanearbelet.

Redovisningarna
från ytteriigare 17 kommuner har länsstyrelserna bedömt vara sådana att
arbetet med områdesplaner kan fortsätta med beaktande av de påpekanden om
oklarheter och brister m.m. som har gjorts av resp. länsstyrelse.

Vad
gäller redovisningarna från övriga fem kommuner har länsstyrelserna inte
kunnat ta slutlig ställning i markhushällningsfrågan. Redovisningarna har bedötnts
vara sådana all ytterligare överväganden om hur arbetet bör fortsätta bör ske i
samråd med resp. länsstyrelse.

Länsstyrelserna
anhåller i redovisningen om all regeringen skall besluta alt uppdraget alt
utarbeta ett för Skåne samlat markhushållningsprogram i huvudsak skall anses
vara slutfört. Intressezonerna bör efter viss ytterligare kommunal bearbetning
ligga till grund för den fortsatta områdesplaneringen och därefter slutligt
godkännas av länsstyrelserna. Ulbyggnadsområden som förläggs inom inlressezonerna
bör enligt länsstyrelserna därefter inte kunna ifrågasättas från markhushållningssynpunkt.
Däremot skall bebyggelsens utformning och täthet m. m. prövas i vanlig ordning.
Länsstyrelserna anhåller vidare om att regeringen beslutar att kommunernas områdesplanearbele
skall slutföras senast under år 1982 och att länsstyrelserna skall få i
uppdrag att informera regeringen om arbetet med att slutföra planerna.

3
Sammanställning av remissinstansernas synpunkter

3.1
Allmänna synpunkter

Sveriges
lantbruksuniversitet konstaterar all de 4400ha jordbmksmark som enligt markhushållningsprogrammet
kan komma alt tas i anspråk fram till år 1990 utöver vad som redan är
detaljplanelagt motsvarar livsmedels-

Skr. 1981/82:29 13

försörjningen
för mellan 15000 och 20000 personer i ett år med den kost som vi har i Sverige
i dag. Förbundet AkUon Skåne-Miljö betonar också jordbruksmarkens värde som
produktionsfaktor. Förbundet framhåller vidare att hushållning med åkermark
framstår som ännu viktigare i och med att vi nu mer allmänt har blivit medvetna
om vår egen och världens energisituation. Det är enligt förbundet sannolikt alt
vi i framtiden måste utnyttja vissa delar av vår jordbruksmark för
energiproduktion. Därmed är del viktigt all ha all möjlig åker tillgänglig för
livsmedelsproduktion och kanske även för alt producera råvara för textilier.

Såväl
Sveriges lantbruksuniversitet som Förbundet Aktion Skåne-Miljö konstaterar alt
svenskt jordbruk i dag bedrivs med stor insats av produktionsmedel såsom
gödselmedel, maskiner, bekämpningsmedel m.m. Om man i en framtid skulle fä
brist på något av dessa produktionsmedel är det nödvändigt att tillräckliga
arealer jordbruksmark finns tillgängliga för livsmedelsförsörjningen. För alt
vi skall kunna behålla handlingsfrihet inför framtiden är det väl motiverat all
jordbruksmarken väger tungt vid en avvägning mellan olika intressen. Våra
möjligheter till import av livsmedel kommer enligt förbundet i framtiden alt
bli mycket osäkra. Redan i dag är del tydligt alt spannmål är en strategisk
råvara. Med all sannolikhet kommer så att i ännu högre grad bli fallet i
framtiden.

Flera
remissinstanser pekar på att tälorlsexpansionen i Skåne och särskilt i de
sydvästra delarna av landskapet förutom konflikterna med intresset att spara
högvärdig jordbmksmark även innebär konflikter med bevarandeintressen av olika
slag.

Riksantikvarieämbetet
konstaterar att den pågående urbaniseringen med bl.a. ökande ulrymmesstandard
och större markanspråk för den industriella verksamheten under de senaste
decennierna har medfört en omfattande förändring av markanvändningen runt
tätorterna. I många fall suddas gränserna mellan stad och landsbygd ut.
Särskilt i västra Skåne har tälortsexpansionen varit så stark alt stora områden
som tidigare har präglats av jordbruket har inlemmals i de växande tätorterna.
Flera orter som tidigare har varit friliggande är på väg att växa ihop eller
har redan växt ihop till större sammanhängande bebyggelseområden. Detta försvårarupp-levelsen
av de geografiska sammanhangen och utarmar det kulturella arvet.

Kulturminnesvården
har enligt ämbetet betydande intressen i Skåne. Bjärehalvön, Österlen och
Söderslätt tillhör de större områden av särskild betydelse för
kulturminnesvården som i sin helhet behöver ett skydd mot förändringar i stor
skala av såväl landskapsbild som bebyggelsemönster. Dessa särpräglade
landskapsområden ställer stora krav på hänsynstagande i samband med
nytillkommande tätorlsbebyggelse och därtill knuten infra-stmklur. Konflikterna
torde enligt ämbetet i delta fall vara mest påtagliga när del gäller Malmö
kommuns utbyggnadsplaner åt söder.

Riksantikvarieämbetet
anser därför att en god hushållning med jord-

Skr. 1981/82:29 14

bruksmarken
i Skåne är synnerligen angelägen även från kulturhistorisk synpunkt. Detta
gäller särskilt i ett längre lidsperspektiv då stora delar av det
traditionella, karakteristiska skånska kulturlandskapet riskerar alt tas i
anspråk för den fortgående urbaniseringen. När del gäller den pågående tälortsexpansionen
i Skåne sammanfaller därför kulturminnesvårdens och jordbrukets intressen i
många stycken.

Förbundet
Aktion Skåne-Miljö betonar också Skånes stora natur- och kulturvärden. Mycket
härav har enligt förbundet gått förlorat i den utbyggnadsvåg som var mest
våldsam under 1960-lalel. Detta är särskilt fallet i västra Skåne. Del landskap
som behålls för jordbruksändamål får samtidigt för all framlid stor betydelse
som miljö och för rekreation för den stora tätortsbefolkningen.

Skånes
naturvårdsförbund ifrågasätter tätortsexpansionen i sydvästra Skåne bl. a.
därför all den mark som las i anspråk utöver åkerjorden tillhör de redan knappa
markområden som är tillgängliga för allemansrätlsligl ulnylQande. Det saknas
härvidlag underlag som gör det möjligt att i vatje kommun bedöma åtgången av
mark i förhållande till den sammanlagda areal som olika markslag upptar i
kommunen.

Sydvästra
Skånes kommunalförbund (SSK) konstaterar all kravet all hushålla med jordbmksmarken
kan medföra att vattenområden måste utnyttjas för vissa ändamål. Att fylla ul
grunda havsområden och bygga på den nyvunna marken stöter dock enligt
kommunalförbundet på en rad ekologiska problem och hinder. Del är lätt alt i
allmänna önskemål föreslå utfyllnad i havet för att spara åker men i
verkligheten är det med hänsyn till naturvårdens krav mycket svårt alt
förverkliga sådana förslag.

Som
instrument för all åstadkomma en hushållning med den skånska åkermarken synes
enligt Sveriges lantbruksuniversitet det redovisade markhushållningsprogrammet
för Skåne inte vara särskilt effektivt. Lant-bmksuniversitelel förmodar all de
centralt beslutade riktlinjerna att i största möjliga utsträckning spara bmkningsvärd
jordbruksmark för jordbruksproduktion kan vara svåra att acceptera för många
kommuner. Sysselsättning och ekonomi kan på kommunal nivå framstå som
viktigare än hushållning med jordbruksmark. Del bör därför ankomma på regering
och riksdag alt skapa de styrmedel som erfordras för att genomföra rikUinjerna även
på kommunal nivå.

Lantbrukarnas
riksförbund (LRF) anser att kommunernas syfte med markhushållningsprogrammet i
Skåne synes vara att säkerställa de expansiva orternas utbyggnad och
markbehovet för denna utbyggnad i stället för att säkerställa jordbrukets
intressen gentemot dessa anspråk. Enligt LRF:s uppfattning kan en tätort inte
tillåtas växa ohämmat. Del måste kunna saftas gränser för en tätorts utbyggnad
om man skall få en samhällsutveckling som dels förbättrar den regionala
balansen, dels ger den största effekten från markhushållningssynpunkt.

Skr. 1981/82:29 15

SSK
anser att del lill markhushållningsprogrammels förQänsler hör att del har
förbättrat planeringsunderlaget i regionen och kommunerna. Som underlag för den
regionplanering som förbundet bedriver har SSK vid ell samlat tillfälle fått ell
relativt enhetligt material från egna och angränsande kommuner. Vidare har
länsstyrelserna i Skåne utarbetat och fått politisk majoritet för ett markhushållningsprogram
för hela landskapet. Till nackdelarna hör i synnerhet den osäkerhet och de
fördröjningar i planeringen som arbetet med markhushållningsprogrammet har
medfört speciellt för kommunerna i Malmöhus län.

Lanlbmksstyrelsen betonar
all värdet med markhushållningsprogrammet främst ligger i att ett omfattande underiagsmalerial
har utarbetats och all en enhetlig redovisning av kommunernas markbehov har
skett. Det senare har gjort det möjligt all få en regional överblick över
avsedd markanvändning och all analysera de faktorer som har legal lill grund
för kommunernas bedömning av främst markbehovels storlek.

3.2
Markanspråk

Malmöhus
länsavdelning av Svenska kommunförbundet anser att den beräkningsmodell som
länsstyrelserna har utarbetat för att bedöma arealbehov för tätorterna är
alltför schablonartad. Vatje tätorts utbyggnad måste bedömas uUfrån lokala fömtsättningar
varvid befinUig miljö, historiska, geografiska och näringspolitiska
förhållanden samt lokalpolitiska målsättningar måste väga tungt. Försök Ull
generaliseringar av del slag som beräkningsmodellen har nödvändiggjort kan leda
till felaktiga slutsatser.

SSK stryker på motsvarande
sätt under all den av länsstyrelserna anvisade beräkningsmetodiken måste
betraktas som en översiktlig räknemo-dell där enskilda resultat kan vara
behäftade med stora fel. Resultaten får inte användas i tron att de ger en bild
av del verkliga markbehovel för del närmaste decenniet.

Statens
planverk konstaterar att beräkningarna av markbehovet för de expansiva
tätorterna har gmndats på en framskrivning av utvecklingen under 1960- och 1970-talen.
Planverket pekar emellertid på flera utvecklingstendenser, bl.a. i
bostadsbyggandet som påverkar utgångspunkterna för beräkningarna pä ell sådant
sätt all markbehovel under 1980-talel sannolikt blir mindre än vad som har angetts.

Sålunda
har enligt planverket bostadsbyggandets omfattning i landet fr. o. m. år 1976
varit ca 55000 lägenheter per år. Utvecklingen i landet som helhet och i Skåne
pekar mot att bostadsbyggandet i vatje fall under 1980-lalets första hälft
kommer alt bli väsentligt lägre än vad som tidigare har fömlsalls.

Andelen
småhus i nyproduktionen har vidare enligt planverket minskal något under åren
1979 och 1980 i landet som helhet och i Skåne. Denna

Skr. 1981/82:29 16

tendens
kan komma att förstärkas under de närmaste åren på grund av ökade
driftskostnader och ändringar i skatte- och belåningsregler m. m. Eflerträgan
på småhus avtar troligen också till följd av att småhusen har utgjort en stor
andel av produktionen under senare år. Lägenhetsytan i småhus tenderar att
sjunka av tidigare nämnda skäl och genom de begränsningar i lånesumman för
statligt belånade hus som har införts.

Av
flera skäl är därför enligt planverket den utveckling av utrymmesstandarden till
ca 2.1 rumsenheter per person år 1990 som förutsätts i del redovisade markhushållningsprogrammet
numera mindre sannolik. Möjligheterna lill förtätning inom nuvarande lälortsareal
utnyttjas numera i större utsträckning än tidigare i kommunerna. Fortsatta
överväganden om möjligheterna till förtätning torde kunna resultera i en
ytterligare minskning av de i markhushållningsprogrammet angivna arealbehoven.

De
utvecklingstendenser som har nämnts kan enligt planverket också komma att
påverka bostadsbyggandets lokalisering. Ökade drivmedels-kostnader och ändrade
avdragsregler för arbetsresor kan innebära att de största tätorterna, som har
en stor inpendling, får en större andel av byggandet. En ökad inriktning av eftertrågan
mot flerbostadshus och mot mindre småhus kan verka i samma riktning.

Sveriges
lantbruksuniversitet. Nordvästra Skånes kommunalförbund (NSK), LRF, Förbundet
Aktion Skåne-Miljö och Skånes naturvårdsförbund gör delvis liknande
bedömningar som planverket när det gäller behovet av rnark för bostadsbyggande
i de expansiva tätorterna.

Den
prognos som länsstyrelserna har använt för aft beräkna behovet av mark för lälorlsutveckling
innebär enligt planverket även när det gäller verksamheter en framskrivning av
den tidigare utvecklingen med de felkällor detta kan innebära. Härtill kommer
att kommunernas uppskattningar av detta markbehov sammantaget är tre gånger så
stort som det resultat som prognosen ger. Detta förklaras dels av den stora
osäkerhet som råder när det gäller beräkning av arealer för verksamhetsändamål,
dels av önskemålet från varje kommun att hålla god planberedskap för detta
ändamål. Det verkliga ianspråktagandet av sådan mark kan bli avsevärt mindre.

NSK
menar att den använda beräkningsmetoden när del gäller verksamhetsytor endast
kan utnyttjas för att göra bedömningar för stora regioner i sin helhet.
Beräkningsmetoden ger då ett minimivärde för markbehovet. Förbundet stryker
under att det med hänsyn till osäkerheten när det gäller arealbehovet och
lokaliseringen av olika typer av verksamheter är nödvändigt alt vissa
reservytor finns tillgängliga utöver det beräknade minimibehovet.

Statens
naturvårdsverk finner det inte möjligt alt med länsstyrelsernas redovisning som
grund göra några ställningstaganden beträffande den avsedda
tätortsutbyggnadens kvalitet i fråga om grönytor. Orsaken till delta är att
grönytor har redovisats sammanlagda med Irafikytorna. Eftersom trafikytor och
deras närzoner är helt ointressanta från rekreationssynpunkl

Skr. 1981/82:29 17

bör
trafikarealerna inkl. störningszoner redovisas separat från grönytor för rekreation.
Enligt verkets mening kan denna fråga i det enskilda fallet behandlas i
områdesplaneringen. Med hänsyn Ull den knappa tillgången i Skåne lill lämplig
mark för närrekrealion är det dock angeläget att det finns en överblick över
hur tillgången på sådan mark förändras inom tätorternas ulbyggnadsområden.

Behovet av allemansrältsligt
tillgänglig mark för friluftsliv och rekreation utanför tätorternas
intressezoner bör vidare enligt naturvårdsverket behandlas inom ramen för ett
samlat markhushållningsprogram. Härvid bör bl. a. behandlas behovet av
samordning mellan friluftsliv och jordbruk resp. skogsbruk.

Malmöhus länsavdelning av
Svenska kommunförbundet anser att frågan om ytstandarden i befintliga tätorter
och de förändringar av dessa som kommunerna planerar för borde ha ägnats större
uppmärksamhet i markhushållningsprogrammet och att en analys av kommunernas
beräkningsgrunder därvid kunde ha gett värdefulla impulser för den fortsatta
områdesplaneringen. Som materialet nu redovisas kan enligt länsavdelningen
inga slutsatser dras av vilka diskussioner som har förts i kommunerna angående
befolkningsfördelning, tätortsstruktur, alternativ lokalisering av ulbyggnadsområden,
förtätning av befintlig bebyggelse, ulrymmesstandard och andra faktorer som
påverkar kommunernas behov alt la jordbmksmark i anspråk för annat ändamål.

Naturvårdsverket anser att
det med hänsyn till bristen på mark i främst västra Skåne bör vara ell mål alt
arealen för bebyggelse, vägar etc. inte nämnvärt ökas i förhållande lill dagens
situation. Länsstyrelsernas analys visar enligt verket all åtgärder som leder till
minskat markbehov bör övervägas av statsmakterna.

Lanlbruksstyrelsen
konstaterar att vissa ansträngningar har gjorts i kommunernas planering för att
minska ianspråktagandet av åkermark. Åtskilliga besparingsmöjligheter har
emellertid lämnats oprövade eller har inte beaktats på ell sätt som vore
önskvärt från markhushållningssynpunkt. Detta gäller markbehovels storiek och
lokalisering på såväl kommunal som regional nivå.

Planverket bedömer mol
bakgrund av de utvecklingstendenser inom bl.a. bostadsbyggandet som verket
berör att markbehovet under 1980-lalet kan bli väsentligt lägre än de ca 6000ha
som länsstyrelserna har bedömt som sannolikt. Enligt planverket torde
kommunernas intresse av att planera för mindre markåtgång komma att öka, både
med hänsyn till behovet av att hushålla med jordbmksmark och av
kommunalekonomiska skäl.

Den
fysiska planeringen i kommunerna måste enligt planverket utgå från en
realistisk bedömning av möjligheterna aft genomföra planeringsinten-tionerna. Genomförandemöjiigheterna
bestäms, utöver vad som hänger samman med den allmänna ekonomiska situationen,
i hög grad av de lagar och regler som anger villkor för markkrävande
verksamheter. Planverket

Skr. 1981/82:29 18

pekar
därför på de möjligheter lill långsiktig förbättring av markhushållningen som
en översyn av lagstiftning och författningar i vissa avseenden kan ge.

Hustypen
har en avgörande inverkan på markbehovet för en lägenhet. Ändringar i låne- och
beskattningsregler som gynnar flerbostadshus och tät småhusbebyggelse skulle
därför enligt verket ha stor betydelse för markhushållningen.

Vidare
kan gatu- och vägbyggandet göras mindre utrymmeskrävande bl.a. genom lägre krav
på hastighetsstandard och på differentiering av fordonstrafiken. Den statliga
rådgivningen för planering av trafiknälel behöver ses över i detta syfte.

Byggandet
inom befintliga tätorter är bl.a. beroende av kommunernas möjligheter att få
tillgång lill mark som är lämplig för bebyggelse. Del bör undersökas om
möjligheterna till förköp och expropriation samt tillhörande finansiering
behöver förbättras. Denna fråga bör enligt verket behandlas särskilt inom stadsförnyelsekommitlén.

När
del gäller de starkt ökande anspråken på ytor för verksamheter har villkoren
för markupplåtelse en viss inverkan. Industrins behov av att kontrollera
villkoren för framtida förändringar leder ofta till att stora reservytor läggs
ut till varje tomt redan vid den första markupplåtelsen. Andra sätt all
tillgodose verksamhetens utvecklingsmöjligheter bör enligt planverket
undersökas.

Planverket
konstaterar sammanfattningsvis när det gäller markbehovet för lätortsulveckling
att den höga kvaliteten på jordbruksmarken och förhållandet att möjligheterna
att bygga på annan mark är begränsade gör att särskilda krav måste ställas på
ett högt markutnyttjande i Skånes tätorter.

I
den kommunala planeringen måste dock enligt planverket kravet på hushållning
med jordbmksmark vägas mol krav på friytor och parker. Flera av de största
städerna i Skåne har små parkylor jämfört med övriga städer i landet. Markhushållningsskäl
kan enligt verket i sådana fall inte motivera alt friytestandarden ytterligare
försämras. Många av tätorterna i Skåne, däribland de största och mest
expansiva, är praktiskt tagel omgivna av jordbruksmark av hög klass. Den stora
vinslen ur markhushållningssynpunkt kan därför enligt planverket framför allt
göras vid valet av hustyper i nya bostadsområden.

Också
riksantikvarieämbetet anser all del i åtskilliga fall borde vara en fördel att
åstadkomma ett effektivare utnyttjande av marken inom tätorterna. Ämbetet
avser då inte bara de besparingar som kan göras i fråga om mark, infrastruktur,
energi etc. utan framför allt de positiva effekter en förtätning kan ge bl. a.
genom en mer stimulerande stadsmässig miljö och en bättre utbyggd service, l.ex.
vad gäller kollektivtrafiken. Dessutom skulle en mer stadsmässig miljö
återknyta till ett bebyggelsemönster med myckel lång tradition i Skåne.

Skr.
1981/82:29 19

3.3
Regionala överväganden

Flera
remissinstanser menar alt såväl markhushållningsskäl som de senare årens svaga
befolkningsutveckling m. m. talar för att planeringen för 1980-lalet bör
inriktas på en långsammare utbyggnadstakt i västra Skåne än vad som redovisas i
markhushållningsprogrammet.

Kristianstads
länsavdelning av Svenska kommunförbundet anser att en regional omfördelning av
befolkningstillväxten från främst västra Skåne lill landskapels övriga delar
bör eftersträvas i den fortsatta planeringen. Om detta inte kan ske beroende på
den dämpade utvecklingen i de västra delarna bör anspråken på mark för lälortsutbyggnad
i västra Skåne i stället kraftigt minskas.

Lanlbmksstyrelsen
konstaterar att anspråken på att få bygga på åkermark är störst hos kommunerna
inom Nordvästra och Sydvästra Skånes kommunalförbund, vilket, är naturligt
eftersom de flesta tätorter i dessa kommuner är omgivna av åkermark. Dessa
kommuner svarar för drygt 73% av den av alla kommuner i Skåne planerade
förbrukningen av åkermark fram t.o.m. år 1990 och 90% av den planerade
förbrukningen av högvärdig jordbruksmark i klasserna 8-10. Del är enligt lanlbruksstyrelsen
uppenbart att statsmakternas krav på hushållning med brukningsvärd jordbmksmark
är svårt att förena med en sådan fortsatt omfattande lälortsutbyggnad i västra
Skåne som markhushållningsprogrammet ger ullryck för. Länsstyrelsernas
bedömning, att det för kommuner som utgör primära och regionala centra är
rimligt all räkna med dubbelt så stort markbehov för verksamhetsytor som MARK-projektels
modell anger, antyder enligt lantbruksstyrelsen alt dessa inte är restriktivt
inställda lill en fortsatt koncentration av arbetstillfällen till västra Skåne.

LRF
anser att de högexpansiva delarna i västra Skåne under såväl 1960-som 1970-talen
vid de regionalpolitiska överväganden som har gjorts helt har Ullåtils dominera
över de övriga delarna av landskapet. Detta förhållande har i olika yttranden
framhållits tidigare av framför allt Lanlbmkar-nas provinsförbund i Skåne.
Härvid har strukits under att en balanserad regional utveckling i hela Skåne
förutsätter en förbättrad samordning mellan den översiktliga regionalpolitiska
planeringen och markhushållnings-strävandena. Ett sådant synsätt tycks
länsstyrelserna enligt LRF inte dela. Förbundet kan inte godkänna alt man i markhushållningsprogrammet
har accepterat en nära nog oförminskad satsning på de redan expansiva orterna
vilket ytterligare kommer att utarma de svaga områdena i landskapet. Även om
länsstyrelsernas befolkningstal nu har safts lägre än under tidigare
planeringsperioder anser LRF att de angivna befolkningstalen fortfarande är för
höga. Länsstyrelserna räknar med en fortsatt betydande neltoinflytlning. Detta
förutsätter en ökad sysselsättning vilket inte LRF tror är realistiskt. LRF
anser tvärtom all betydande svårigheter torde ligga i alt Ordna
sysselsättningen för de redan bosatta i de båda länen.

Skr.
1981/82:29 20

Planverket delar länsstyrelsernas uppfattning att en
regional omfördelning av befolkningstillväxten mellan västra Skåne och
landskapets övriga delar inte är realistisk. Verket motiverar detta med att
utvecklingen i framför allt sydvästra Skåne numera är svag och att styrmedel
för en omfördelning saknas. Diskussionen om markhushällningen i Skåne har
enligt planverket i alltför hög grad utgått från att den fysiska planeringen
skulle kunna påverka utvecklingen. Detta har lett till en överskattning av
möjligheterna alt med hjälp av planläggning enligt byggnadslagen styra valet av
bostadsorl och bostadstyp inom regionen.

Lantbruksstyrelsen, LRF och Förbundet Aktion Skåne-Miljö
anser att det är en brist att länsstyrelserna inte närmare har behandlat
möjligheterna att åstadkomma en regional omfördelning genom alt använda de
styrmedel som finns i den fysiska planeringen, främst i form av vägrad planfaststäl-lelse.
Lantbruksstyrelsen konstaterar vidare att i det förslag till markhushållningsprogram
som länsstyrelserna nu lägger fram är kommunernas markanspråk grundade på
länsplaneringens preliminära befolkningstal. Dessa tal är regionalpolitiskt
betingade och någon egentlig hänsyn till markhushållningsaspekterna har inte
tagits. Några överväganden om konsekvenserna av befolkningstal som är bättre
anpassade till kravet på hushållning med jordbmksmark har inte gjorts. Om nu
redovisat markhushållningsprogram godtas avhänder man sig möjligheten att
inhämta kompletterande underlagsmaterial som kan ligga till grund för en
avstämning av planeringstalen mot markhushållningskravet. Detta kan enligt
lantbruks-styrelsen inte vara förenligt med statsmakternas uppdrag om markhushållningsprogrammet.

SSK anser att tankarna på omflyttning av befolkning och
näringsliv från västra Skåne lill de mellersta och östra delarna av landskapet
är orealistiska. Nya arbetstillfällen beräknas inte tillkomma i industrin i
samma utsträckning som i servicenäringarna. De senare är i hög grad bundna till
det nuvarande tätorlsmönstret. De serviceinrättningar i form av t. ex.
barnstugor, skolor, sjukhem, kontor och affärer som skall betjäna befolkningen
i SSK-området kan helt enkelt inte förläggas vare sig till östra Skåne eller
till andra delar av landet,

NSK konstaterar att nästan all mark i nordvästa Skåne är
av intresse i den fysiska riksplaneringen. Varje form av förändrat
markutnyttjande riskerar alt beröra områden av stort intresse för bl, a.
jordbruket, skogsbruket, friluftslivet eller natur- och kulturminnesvården. En
fungerande långsiktig markhushållning förutsätter en samverkan mellan
angränsande kommuner så alt förutsättningar och konsekvenser bedöms lika
oberoende av administrativa gränser,

SSK framhåller att förbundet under år 1979 har utarbetat
en regionplan, benämnd R79. Under år 1981 avser SSK att sammanfatta
huvudförslagen i R79 i ett s.k. utbyggnadsprogram (U81), som liksom nu
redovisat markhushållningsprogram främst rör markanvändningen i regionen fratn
till år

Skr.
1981/82:29 21

1990.
Det kommer enligt SSK alt bli vissa skillnader mellan markhushållningsprogrammet
och det planerade U81, vilket hänger samman med att U81 måste vara mer
flexibelt om det skall kunna fylla någon samordnande roll i medlemskommunernas
översiktliga planering.

Redan under arbetet med R79
stod det enligt SSK klart att expansionen under 1960-talet troligen inte
återkommer inom överskådlig tid. Utvecklingen under del senaste året har
förstärkt detta intryck. Kostnaderna för bilen och drivmedlen till den medför
nu sådana uppoffringar för många hushåll alt i varje fall andrabilen är hotad. Avregistreringen
av bilar har ökat och biltrafiken stagnerar eller minskar. I Danmark med dess
ännu högre bil- och bensinpriser är dessa tendenser ännu tydligare. Samtidigt ökar
kraven på den kollektiva trafiken. Därmed förstärks önskemålen om en närmare
regional samverkan.

Den
långväga pendlingen från mellersta och östra Skåne till arbetsplatserna i Västskåne
kommer enligt SSK att utsättas för svåra påfrestningar. Bilsamhället måste
ersättas av ell samhällsbyggande där främst orter med förutsättningar att ge en
acceptabel kollektiv trafikstandard bör komma i fråga för fortsatt utbyggnad.
Delta måste också beaktas i den fortsatta statliga länsplaneringen. Efter ett
mer än femtonårigt samarbete har SSK:s nio medlemskommuner senast i R79 kommit
fram till all man bör satsa på en bebyggelseutveckling i tolv utbyggnadsorler
som kan uppfylla nämnda krav. Bostadsbyggandet sker nu lill över 80% i just
dessa utbyggnadsorter.

Statsmakterna måste enligt
SSK vid prövningen av markhushållningsprogrammet för Skåne också uppmärksamma
önskemålet om all hushålla med och minska beroendet av oljan. Genom ett nära
regionalt samarbete beträffande energiplaneringen hoppas SSK att under de
närmaste åren kunna minska oljeberoendet avsevärt. För SSK gäller det att finna
en rimlig avvägning mellan bl.a. kraven på markhushållning och energihushållning.
De erfarenheter som SSK har av hittills genomförda energisUidier säger all en
utspridning av nybebyggelsen i regel ger ökad förbrukning av bl.a. olja. Vidare
minskar en spridning av bebyggelsen möjligheterna all hushålla med tillfört
bränsle t. ex. genom att bygga ut rationella kraft- och värmesystem.

Planverket
anser att fördelningen av bostadsbyggandet och tätortslillväxlen i övrigt
mellan olika tätorter bör bedömas fortlöpande i den kom-munomfaltande
planeringen och i det interkommunala planeringsarbetet inom
planeringsförbundens ram. Planverket har för sin del tillstyrkt den föreslagna
ortsstrukturen i regionplanen (R79) för SSK-området. Det är enligt verket
angeläget att ett motsvarande planeringsarbete utförs och redovisas också för NSK-området.

NSK
anser att den fortsatta planeringen för resurshushållning i Skåne måste
genomföras i viss samverkan mellan kommuner som hör ihop funktionellt. Som har
påvisats i den regionalpolitiska planeringen kan vissa

Skr. 1981/82:29 22

med
tiden alltmera integrerade arbets- och bostadsmarknader urskiljas i Skåne. Inom
sådana regioner synes det enligt förbundet föreligga realistiska möjligheter lill
omfördelningar av lälorlstillväxlen så all positiva effekter kan uppnås såväl
beträffande markbesparingar som i övrigt.

En
långsiktig resurshushållning förutsätter enligt NSK ett planerings-och
beslutsunderlag där följderna av olika handlingsalternativ har analyserats. Inom
förbundels område har NSK påbörjat studier av konsekvenserna av alternativa
principer för all bygga ul regionen. Detta arbete, som har skett i samverkan
med företrädare för samtliga medlemskommuner, kommer all fortsätta för
regionen varvid också bl. a. länsmyndigheterna förutsätts medverka. Ett av
syftena med arbetet är alt skapa underlag för en mera aktiv och övergripande
markhushållning i samverkan mellan regionens kommuner.

LRF
framhåller att man vid en samhällsutbyggnad i vissa delar av Skåne bör kunna
kombinera önskemålet om en god markhushållning med regionalpolitiska
strävanden om en jämnare befolkningsfördelning. Del gäller t. ex. stora delar
av de inre områdena av landskapet som ligger i närheten av stambana, riksvägar
och Europavägar. En analys av alternativa utbyggnadsområden får därför inte
förbigås i markhushållningsprogrammet även om en sådan analys i ett slutligt
ställningslagande kan komma all innebära omfördelning av samhällsutbyggnad,
arbetsplatser m. m. från en kommun Ull en annan.

Trots
alt en mängd åtgärder har vidtagits för att skapa en bättre balans i befolkning
och sysselsättning mellan och inom olika regioner har man enligt LRF inte löst
dessa problem. Härför krävs ett nytänkande vid utformningen av den planeringsmelodik
som skall tillämpas. Utöver de styrmedel som finns för att åstadkomma en
lämplig regional fördelning av tillväxten borde enligt LRF en
planeringsorganisation med särskilda befogenheter tillskapas i Skåne. Då en
sådan organisation endast kan bildas genom statsmakternas försorg borde
länsstyrelserna ha begärt detta i sin redovisning till regeringen. Fördelarna häiav
i form av möjligheterna till en bättre markhushållning är enligt LRF så stora
alt detta bör väga tyngre än den begränsning av den kommunala handlingsfriheten
som blir följden.

Naturvårdsverket
anser all ett alternativ med större befolkningstillväxt än vad planeringslalen
anger i nordöstra delen av Skåne och de konsekvenser detta skulle innebära för
jordbrukets, friluftslivets och naturvårdens intressen också bör belysas i
arbetet med ett markhushållningsprogram. Övervägandena bör utmynna i förslag till
eventuella åtgärder och riktlinjer. Överväganden av detta slag är enligt verket
nödvändiga för att de areella näringarnas och friluftslivets intressen skall
kunna tillgodoses i ett långsiktigt perspektiv på det sätt som angavs i
regeringens uppdrag till länsstyrelserna. Det är också ett nödvändigt underlag
för åtgärder som kan behövas för att nå en för regionen välavvägd
markhushållning i ett längre perspektiv än fram t.o.m. år 1990.

Skr. 1981/82:29 23

Lanlbmksstyrelsen
anser alt ett ställningstagande till om planeringsarbetet kan ske i nuvarande
former eller om en samlad regionplanering är motiverad bör kunna ske sedan
konsekvenserna av lägre planeringstal har prövats för vissa kommuner.

3.4
Fortsatt planering

Lantbruksstyrelsen,
naturvårdsverket och planverket har invändningar mot de i markhushållningsprogrammet
redovisade inlressezonerna för lätortsulveckling.

Planverket pekar på att
kommunernas redovisningar i vissa fall endast bygger på utdrag ur pågående
områdesplanering där alla aspekter inte har hunnit vägas in. I andra fall kan
utvecklingen leda lill omprövningar av vissa ställningstaganden. Del är därför
viktigt att inte överdriva betydelsen av de exakta lägesangivelserna på
kommunernas kartredovisningar. Del kan heller inte enligt planverket anses
motiverat att i ett sammanhang göra ell sådant ställningstagande för alla
Skånes tätorter. Svårigheten med ett sådant förfarande framgår också av
länsstyrelsernas kommunvisa kommentarer som enligt planverket har blivit
summariska och svårtolkade. Inlressezonerna ger dock enligt verket en överblick
över de områden i anslutning lill tätorterna i Skåne som anses kunna komma i
fråga för lälortsutbyggnad fram t. o. m. år 1990.

Lanlbmksstyrelsen anser
all det inte är lämpligt att godta de intressezoner som nu redovisas. Alla
möjligheter till markhushållning har ännu inte hunnit prövas i kommunerna och
del finns uppenbarligen betydande besparingsmöjligheter. Intressezonernas
sammanlagda areal är nära nog dubbelt så stor som den areal som enligt
länsstyrelsernas bedömning är nödvändig för lälorlernas expansion fram t. o. m.
år 1990. Lantbruksstyrelsen har förståelse för att vissa reservområden kan
vara nödvändiga med hänsyn till den osäkerhet som föreligger om den framlida
samhällsutvecklingen. Styrelsen anser dock inte att den redovisning av
intressezoner som har tillämpats är den från jordbmkssynpunkt lämpligaste
metoden alt hantera denna osäkerhet. En jämförelse med del markhushållningsprogram
som redovisades år 1977 tyder också på att kommunerna vid val av lälortsslmklur
och ulbyggnadsområden inte har lyckats åstadkomma något väsenligt sparande av
åkermark. En uppenbar brist i sammanhanget är alt det inte finns något
objektivt mått som visar i vad mån planeringsinsal-serna efter år 1975
verkligen har lett lill en bättre markhushållning än tidigare.

Kristianstads
länsavdelning av Svenska kommunförbundet anför att länets kommuner börjar bli planeringströlta.
Därför är det av vikt att de intressezoner som är acceptabla frän jordbrukets
synpunkt kan läggas fast. För de kommuner där konflikter med hushållningen med jordbmksmark
inte synes föreligga bör uttalas alt områdes- och detaljplaner kan läggas fram
enligt föreliggande markhushållningsprogram.

Skr.
1981/82:29 24

Flera
remissinstanser lämnar förslag lill utgångspunkter för ett fortsalt planeringsarbete
i kommunerna. Planverket stryker under att själva lokaliseringen av bebyggelse
m. m. inte är den enda faktor som har betydelse för en god markhushållning.
Frågorna om vilken bebyggelselälhet och ulbygg-nadsordning mellan nyexploalering
och förtätning inom befintliga tätorter som man väljer i planeringen torde vara
av lika stor betydelse. Riktlinjer för bebyggelselälhet och standard för
friytor bör såsom också har skett i flera kommuner diskuteras redan i den översiktliga
planeringen. Flera kommuner behöver också utreda möjligheterna lill förtätning
ytterligare. Del är därför viktigt aft översiktsplaner med hög detaljeringsgrad
inte utarbetas tidigare än vad som är nödvändigt och att en kontinuerlig översyn
av planerna sker.

Flertalet
remissinstanser är eniga om att fortsatt planeringsarbete i allt väsentligt bör
bedrivas genom fysisk planering i kommunerna. Kristianstads länsavdelning av
Svenska kommunförbundet anser att ytterligare mark — även brukningsvärd jordbruksmark
- måste kunna tas i anspråk för annat ändamål om verksamheter skall kunna
utvecklas och invånarna i de skånska tätorterna i framtiden skall kunna ges friylor
som ger en god livsmiljö. Markbehovets omfattning måste bedömas kommun för
kommun och tätort för tätort. Planeringsarbetet bör bl.a. inriktas på en
fortsatt prövning av alternativa tätortsslmkturer samt utbyggnadsriktningar för
de enskilda tätorterna inom varje kommun. Vidare bör man bygga tätare såväl i
nybebyggelsen som inom befintliga områden. Detta får dock inte leda till en
ensidig koncentration av bebyggelsen till vissa större tätorter. I mindre orter
där naturen har direkt anknytning till bostäderna bör kraven på planlagda
grönområden kunna minskas väsentligt.

Statens planverk menar att
länsstyrelsernas ställningstaganden till vilken mark som kan tas i anspråk för
tätortsutveckling bör redovisas i samrådsyltranden över kommunernas
översiktliga planer. Verket förutsätter att sådana planer handläggs enligt
byggnadslagstiftningens regler för antagen generalplan. Ett positivt
ställningslagande frän resp. länsstyrelses sida innebär en bekräftelse på att
skäliga översiktliga avvägningar har gjorts i fråga om tätortstillväxtens
fördelning inom kommunen på det sätt som förutsätts i planverkels och lanlbruksstyrelsens
meddelande (Jordbruksmarken och tätorlernas utbyggnad. Dnr K 409/80) lill
kommunerna. Länsstyrelsen bör enligt planverket också redovisa sin syn på
utbyggnadsordning och bebyggelselälhet. Vid fastställelseprövningen av
detaljplaner bör frän markhushållningssynpunkt sådana planer godtas som inte
innebär uppenbar avvikelse från de intentioner som länsstyrelse och kommun har
kommit överens om i anslutning lill den översiktliga planeringen. Lanlbmksstyrelsen
och statens naturvårdsverk redovisar en liknande uppfattning.

Riksantikvarieämbetet,
statens planverk och statens naturvårdsverk anser inte all allt återstående
arbete med områdesplaner med nödvändighet

Skr. 1981/82:29 25

måste
slutföras lill år 1982 såsom länsstyrelserna har föreslagit. Lanlbruksstyrelsen
menar att områdesplaneringen bör vara rullande med en plane-ringshorisonl på
minst 10-15 år. I de fall där kommunernas utbyggnad berör såväl jordbruksmark
som annan mark är det från jordbrukets synpunkt angeläget att
utbyggnadsordningen för olika delområden anges. Utbyggnadsordningen kan också
anges i etapper, l.ex. en första etapp med samma tidsperspektiv som för olika
verksamhetsplaner (fem år) och en andra etapp med ell längre Udsperspektiv. Pä
så sätt ges bättre förutsättningar för all bedöma var joidbruksdriflen t. v.
kan fortgå.

4
Överväganden och utgångspunkter för fortsatt arbete med markhushållning

4.1
Allmänt

Kommunerna
och kommunalförbunden i Skåne har bedrivit ett omfattande arbete i syfte all
åstadkomma ett markhushållningsprogram. Ett stort antal översiktliga fysiska
planer har utarbetats under en förhållandevis kort tidsperiod. I flertalet
fall har man även behandlat planerna enligt reglerna för samråd m. m. i
byggnadslagstiftningen.

Länsstyrelserna
och övriga berörda statliga regionala myndigheter har medverkat aktivt i
arbetet. Länsstyrelserna har utarbetat ett regionalt underiagsmalerial inom
ramen för det s.k. MARK-projektet. Härigenom har man bl.a. kunnat göra
enhetliga sammanställningar av kommunernas beräknade markbehov.

Det
samlade materialet har gett en överblick över avsedd markanvändning. Det har
också möjliggjort analyser av betydelsen av de faktorer som har legat till
grund för kommunernas bedömningar av hur mycket mark som behövs för lälortsutbyggnad
m. m. under 1980-talet.

Det
arbete som har redovisats av länsstyrelserna motsvarar i stora drag den
etappredovisning av arbetet med ett samlat markhushållningsprogram för Skåne
som begärdes av regeringen i de länsvisa besluten år 1978 med anledning av
planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen. Resultatet av del genomförda
arbetet uppfyller emellertid i flera avseenden inte de krav på markhushållning i
Skåne som har ställts upp av regeringen i första hand i nämnda beslut. Sålunda
har möjligheterna alt genom en regional omfördelning av tätortslillväxlen
uppnå en bättre markhushållning, av skäl som länsstyrelserna redovisar, inte
kunnat övervägas närmare liksom inte heller möjligheterna lill ett mer
omfattande interkommunalt samarbete. Vidare har bevarandeintressena inte
hunnit behandlas i den utsträckning som har fömtsätts i regeringsbesluten år
1978.

Det
redovisade planmaterialet visar att kommunerna har hunnit olika långt i arbetet
med all uppnå en god markhushållning. Arbetet med kom-

Skr.
1981/82:29 26

munomfaltande
studier av tätorlsmönsler har i många kommuner, bl. a. till följd av den korta
tid som har stått till förfogande, inte hunnit drivas så långt alt det har
kunnat bilda underlag för arbetet med områdesplanering. Alternativa
utbyggnadsmöjligheter och konsekvensbedömningar av de utbyggnadsförslag som
lämnas har redovisats i begränsad omfattning. Vidare har kommunerna inte hunnit
tillräckligt pröva möjligheterna att genom ell högre markutnyttjande uppnå en
bättre markhushållning i Skånes tätorter.

Under
de senaste åren har också, som kommer att behandlas närmare i avsnitt 4.2,
många av fömtsättningarna för kommunernas bedömningar av markbehovet under 1980-lalel
förändrats.

Kommunernas
och de statliga myndigheternas arbete med markhushållning i Skåne bör mol
bakgrund av vad som ovan har anförts drivas vidare. Inriktningen behöver därvid
emellertid inte vara alt, som tidigare har angetts, ett för hela Skåne samlat
planeringsmaterial skall färdigställas och redovisas vid en tidpunkt. Det
fortsatta arbetet med markhushållning bör i stället i huvudsak kunna inordnas i
de enskilda kommunernas, kommunalförbundens och samarbeiskommitléernas
fortlöpande planering. Länsstyrelserna bör, bl. a. genom sammanställningar och
analyser av kommunernas program och planer, vid återkommande tillfällen
utvärdera och redovisa hur kravet på en god markhushållning uppfylls och vid
behov föreslå åtgärder för all förbättra markhushållningen. En första sådan
utvärdering och redovisning lill regeringen bör ske i slutet av år 1982.

Arbetet
med att åstadkomma en god markhushållning i Skåne bör i fortsättningen, såsom
flertalet remissinstanser har anfört, kunna bedrivas ulan krav på särskilda
redovisningar från kommunerna. Arbetet bör kunna drivas vidare i de
planeringsformer och med det samrådsförfarande m. m. mellan länsstyrelse och
kommun som tillämpas enligt bestämmelserna i byggnadslagstiftningen.

Med
beaktande av del arbete som hittills har genomförts och de erfarenheter som
härigenom har vunnits lämnas i det följande förslag lill utgångspunkter för
det fortsatta arbetet.

4.2
Markanspråk

Länsstyrelserna
har gjort en omfattande redovisning och analys av kommunernas anspråk på mark
under 1980-talel och av de faktorer som ligger Ull grund för beräkningarna av markbehovel.
Redovisningen visar alt de förhållanden som vid sidan av antaganden om
befolkningstillväxten ger störst effekt på markbehovet är förändringar i utrymmesslandarden
(uttryckt i antalet mmsenheler/boende) och bebyggelsetälheten (uttryckt i antalet
mmsenheler/ha). Länsstyrelserna bedömer bl. a. all det av kommunerna angivna
totala markbehovet för 1980-lalet om drygt 8000 ha sannolikt kan reduceras Ull
ca 6000 ha genom en något mindre ökning av utrymmesslandarden än vad kommunerna
har räknat med och genom en

Skr.
1981/82:29 27

något
högre bebyggelselälhet. Statens planverk bedömer all markbehovet torde kunna
bli väsentligt mindre än 6000 ha.

Flera
skäl talar för att de bedömningar som har gjorts av kommunerna om markbehovel
för lätortsulbyggnad fram t.o.m. år 1990 utgår från förutsättningar som numera
är mindre realistiska. Sålunda torde nyeXploa-leringsverksamheten under de
närmaste åren komma alt bli mindre än vad kommunerna har räknat med. Vidare
torde intresset av att mer effektivt utnyttja marken inom tätorterna öka som en
följd av bl. a. kostnadsutvecklingen på bostadssidan och behovet av alt bättre
utnyttja gjorda investeringar i infrastmklur. Det ökade intresset för och de
insatser som f. n. görs när det gäller stadsförnyelse talar även för en
utveckling i denna riktning. Också de ökade kraven på energihushållning bör ge
vissa nya förutsättningar vad gäller lätortsslruklur, bebyggelselälhet m.m.
Dessa utvecklingstendenser, som har betonats av flera remissinstanser, pekar
samtliga i riktning mot att behovet att ta ny mark i anspråk för
tätortsbyggande blir väsentligt mindre än vad kommunerna har räknat med.

Även
om markbehovel för lälortsutbyggnad i förhållande till tidigare bedömningar
således under de närmaste åren kan väntas minska avsevärt, är det angeläget att
stryka under all statsmakternas beslut i den fysiska riksplaneringen utgår från
all arbetet med markhushållning skall ske i ett långsikUgl perspektiv och med
medel som är oberoende av de planerings-fömlsällningar som gäller på kortare
sikt. Eti av de viktigaste utgångspunkterna när mark skall tas i anspråk för
bebyggelse bör därför vara att marken skall utnyftjas så effektivt som möjligt.

Den
utveckling av utrymmesslandarden som har fömtsätts vid kommunernas beräkning
av markbehovet är, som bl.a. planverket anför, mindre sannolik med hänsyn till
vissa tendenser i bostadsbyggandet, vilka hänger samman främst med
kostnadsutvecklingen och den allmänna ekonomiska utvecklingen. Med hänsyn lill
den stora effekt som förändringar i utrymmesslandarden har på behovet av mark
för bostadsbyggande bör, särskilt i sådana områden i landet där konkurrensen om
marken är stor, noggranna överväganden göras i denna fråga av såväl kommunerna
som de statliga myndigheterna.

Markhushållningsskäl
motiverar alt kommunerna planerar för ell effektivare markutnyftjande än vad
som framgår av länsstyrelsernas redovisning. I denna anges ett medelvärde för
kommunerna i Skåne om 90 rums-enheter/ha för den planerade bostadsbebyggelsen. Fömtsättningama
för och de krav som bör kunna ställas på ell effektivare markutnyttjande
varierar dock mellan olika tätorter beroende bl. a. på tätorternas storiek och
läge, markens beskaffenhet samt bebyggelsens sammansättning. I sammanhanget bör
uppmärksammas de fördelar ett tätare byggande och en väl genomtänkt lälortsslruklur
kan ge genom att man därigenom kan åstadkomma besparingar i energi och
infrastruktur samt få bättre underlag för kollektivtrafik och annan service.

Skr.
1981/82:29 28

Det finns också markreserver i varierande omfattning som
är lämpliga och avsedda för bebyggelse både i och i direkt anslutning lill den
redan byggda miljön. Dessa resurser bör utnyttjas bättre. Möjligheterna all genom
en komplettering av bebyggelse i mindre tätorter minska konflikterna med markhushållningsintresset
bör även kunna prövas, främst i sådana fall där en komplettering kan bidra till
all upprätthålla befintlig service i dessa tätorter.

Det är samtidigt angelägel att intresset av en förtätning
och ett effektivare markutnyttjande vägs möt övriga anspråk som kan ställas på
en god tälortsmiljö. Förtätning och förbättring bör ske med beaktande av de
värden som finns i den befintliga bebyggelsemiljön.

Länsstyrelserna bör löpande följa hur effektivt marken
avses bli utnyttjad och vid samråd om detalj- och översiktsplaner, förutom de
övriga bedömningar som bör göras med hänsyn till uppställda riktlinjer för hushållning
med jordbruksmarken, även bedöma i vilken mån utrymmesstandard och bebyggelselälhet
har använts som medel för all åstadkomma en god markhushållning. När
detaljplaner prövas för fastställelse bör även en bedömning av effektiviteten i
markulnyttjandel ingå i sammanvägningen av skäl för och emot fastställelse.
Beträffande bostadsbebyggelse finns ett omfattande referensmaterial utarbetat
inom det tidigare nämnda MARK-projektet. Av detta material framgår bl. a. den
stora betydelse som valet av hustyp har när del gäller att hushålla med marken.

Det är bl.a. med hänsyn lill kravet på markhushållning
angeläget att planeringen för bostadsbyggandet i kommunerna sker på ett
samordnat sätt mellan den fysiska planeringen och
bostadsförsörjningsprogrammet. Överväganden om bostadsbyggandets omfattning och
lokalisering som görs i bostadsförsörjningsprogrammel bör naturiigen bygga på
den översiktliga fysiska planeringen. Bostadsförsörjningsprogrammet kommer å
andra sidan att ligga lill grund för olika detaljplaner. Kravet på markhushållning
bör vara en utgångspunkt när frågor om lägenhelsfördelning, ulrymmesstandard
och boendetäthet behandlas i bostadsförsörjningsprogrammel. Länsstyrelserna
bör, l.ex. i samband med de yttranden som lämnas över de kommunala
bostadsförsörjningsprogrammen, uppmärksamma kommunerna på dessa frågor.

Som har angetts ovan kan önskvärda markbesparingar inte
åstadkommas enbart genom fysisk planering. Det kan därför finnas skäl att
åtgärder vidtas av berörda myndigheter och av statsmakterna när det gäller råd
och normer för ulrymmesstandard, bebyggelsetäthet m. m. samt beträffande låne-
och beskattningsreglerna för bosläder. Sådana åtgärder måste emellertid vidtas
i ett brett bostadspolitiskt och ekonomiskt sammanhang. Förslag kan således
inte lämnas här. Följande bör dock nämnas.

Under senare år har uppmärksamheten alltmer riktats mot
inflationens snedvridande inverkan på bostadseflerfrågan och mol de snabba
ökningar som sker av samhällets subventioner till bostadssektorn. Både regering

Skr.
1981/82:29 29

och riksdag har ullalat all det inte är rimligt alt räkna
med väsentligt ökade subventioner i framliden. Det har strukits under all det
är nödvändigt alt fortlöpande överväga inriktningen av subventionerna med
hänsyn bl. a. till deras fördelningspolitiska och bostadspolitiska effekter. En
riktlinje för dessa överväganden är alt upprätthålla neutralitet i
kostnadshänseende mellan olika besillningsformer. De ändringar som nyligen har
vidtagits inom räntebidrags- och villabeskattningssystemen har varit led i
dessa strävanden. Fortsatta överväganden pågår, bl. a. i anslutning till den
skallereform som har aviserats. Det bör vidare nämnas alt vissa ändringar
genomfördes den 1 januari 1980 av de regler som gäller för stadiga lån lill
småhus. Ändringarna innebär alt storleksgränsen för de småhus som kan få
statliga bostadslån har sänkts.

De olika ändringar i regelsystemet som har vidtagits torde
komma all återverka på bl.a. utrymmesslandarden och därmed ge effekt också på markbehovel
i framliden.

Stadsförnyelsekommitlén
(Bo 1979:04) har i uppdrag all över ett brett fäll lämna förslag rörande
förnyelsen av bebyggelsemiljön. Enligt vad som har upplysts överväger kommittén
förslag som på olika sätt kan underlätta för kommunerna alt uppnå ett
effektivare markutnyttjande inom befintliga tätortsområden.

Möjligheterna
all åstadkomma ett effektivare markutnyttjande inom industri- och andra
verksamhetsområden är begränsade med hänsyn lill att markbehovet för varje
företag som regel är anpassat lill en särskild tillverkningsprocess eller
motsvarande. Som planverket påpekar hänger ell exlen-sivl markutnyttjande inom
industriområden ofta samman med industrins behov av alt kontrollera villkoren
för framtida förändringar. Det är därför vanligt alt stora reservylor läggs ut lill
varje tomt redan vid första markupplåtelsen. Planverket studerar f n. i samråd
med vissa andra berörda myndigheter markulnyttjandel i verksamhetsområden. Det
finns anledning att räkna med all arbetet bl.a. leder till förslag som kan
gagna en bättre markhushållning.

Bevarandeintressena
har, som flera remissinstanser påpekar, inte behandlats tillräckligt ingående
i del hittillsvarande arbetet med markhushållning. Vad gäller t, ex, behovet
av mark för grönytor är del som naturvårdsverket anför inte möjligt att med
stöd av länsstyrelsens redovisning bedöma hur detta behov har beaktats av
kommunerna, eftersom grönytor redovisas tillsammans med irafikytor. De
synpunkter på bevarandeintressenas behandling som har förts fram av riksanUkvarieämbetel
och naturvårdsverket bör ägnas särskild uppmärksamhet i det fortsatta arbetet.
I samband med all områdesplaner utarbetas bör sålunda stor hänsyn tas till dels
all del är en regional brist på nalurmärk för rekreation i särskilt sydvästra
Skåne, dels alt viss mark för närrekrealion bör reserveras för varje tätort.
Den av länsstyrelserna upprättade nalurvårdsplanen för Skåne bör vara
vägledande när del gäller alt hävda naturvårdens och friluflsli-

Skr. 1981/82:29 30

vets
intressen saml vid avvägningar mol intresset alt ta i anspråk mark för lätortsulveckling.
Del kullurminnesvårdsprogram som håller på all utarbetas bör kunna komma all
fylla samma funktion när del gäller kullurminnes-vårdens intressen.

Sammanfattningsvis
torde markhushållningskravet och rådande utvecklingstendenser när det gäller
bostadsbyggandets omfattning och inriktning leda lill alt kommunernas motiv alt
utnytQa de befintliga tälorlsarealerna effektivt ökar. Härmed ges, som
planverket framhåller, goda förutsättningar för all ianspråktagandet av ny
mark för lälortsutbyggnad under 1980-lalel skall komma att ligga väsenUigl
lägre än vad både kommunerna och länsstyrelserna har bedömt.

En
av länsstyrelsernas uppgifter i den fysiska riksplaneringen är att följa upp
och ha överblick över förändringar i markanvändningen. En förutsättning för
att länsstyrelserna på ett enkelt sätt och ulan särskilda redovisningar från
kommunerna skall kunna ha en sådan överblick är alt länsstyrelserna med stöd
av de löpande samråden med kommunerna och fastställelseprövningen av
kommunernas detaljplaner systematiskt ställer samman erforderlig information.
Länsstyrelserna bör överväga i vilka former detta bör ske.

Länsstyrelserna
bör få i uppdrag att i slutet av år 1982 till regeringen redogöra för hur
myckel mark av olika slag som har lagils i anspråk för lätortsulveckling under
åren 1980 och 1981 jämfört med utveckhngen under 1970-talet.

4.3
Regionala överväganden

De
uppställda riktlinjerna för arbetet med markhushållning i Skåne innehåller bl.
a. krav på all vissa regionala överväganden skall göras i syfte att förbättra
markhushållningen. Riktlinjerna har redovisats tidigare i denna promemoria.

Med
hänsyn lill de ändrade planeringsförutsättningar som följer av den dämpade
befolknings- och sysselsättningsutvecklingen i västra Skåne anser
länsstyrelserna all del f n. inte är möjligt all överväga en omfördelning av
befolkningstillväxten i Skåne i syfte att främja markhushållningen. Som länsstyrelserna
framhåller bör dock fortlöpande las tillvara möjligheterna alt bl. a. med
hänsyn lill markhushållningskravet stödja en utveckling mol en jämnare
befolkningsfördelning i Skåne.

Av
länsstyrelsernas redovisning framgår att kommunerna med några få undanlag har
följt den utgångspunkt i regeringens beslut som innebär all kommunens
bedömningar av behovet av mark för lätortsulbyggnad skall utgå från de
planeringstal som i länsplaneringen anges för varje kommun. Härmed kan en viss
samordning av planeringsarbetet för hela Skåne anses ha skett.

Skr. 1981/82:29 31

Fömtsättningar
för alt mera aktivt behandla markhushållningsfrågorna inom ramen för det
planeringsarbete som bedrivs av kommunalförbunden i västra Skåne och övriga
planeringskommittéer i Skåne har inte närmare redovisats av länsstyrelserna.
Del är angeläget att länsstyrelserna vidtar aktiva åtgärder som kan förbättra
förutsättningarna för del interkommunala samarbetet inom etablerade
samarbetsorgan. Länsstyrelserna bör härvid utveckla sitt eget samarbete med
kommunalförbunden och planeringskommittéerna bl. a. genom att diskutera
förutsättningar för arbetsfördelning t. ex. när det gäller alt genomföra
utredningar och ställa underiagsmalerial lill förfogande för den kommunala
planeringen. Länsstyrelserna torde också mol bakgrund av sitt ansvar för
utvecklingen inom hela länel kunna lägga synpunkter på om del kommunala
samarbetet sker i lämpligt avgränsade områden.

Del
finns anledning att betona alt behovet av interkommunal samordning är störst i
västra Skåne. Det ligger därför ett särskilt samordningsansvar med hänsyn lill
kraven på markhushållning på Nordvästra och Sydvästra Skånes kommunalförbund (NSK
resp. SSK). Den regionplanering som bedrivs i sydvästra Skåne av SSK är av
betydelse och bör kunna utvecklas vad gäller kravet på markhushållning. Det
finns bl.a. mol bakgrund av vad som tidigare har angetts i denna promemoria om
utvecklingstendenserna i bostadsbyggandet m. m. starka skäl för att ompröva
vissa förutsättningar för regionplaneringen.

Möjligheterna
att genom regionala överväganden åstadkomma en förbättrad hushållning med bl.
a. jordbruksmark måste betraktas som goda i nordvästra Skåne. Från markhushållningssynpunkt
är del därför önskvärt alt en regionplanering bedrivs för NSK-området på
motsvarande sätt som för SSK-området. Länsstyrelserna bör verka för alt ell
planeringsarbete med delta syfte genomförs.

Länsstyrelserna
bör få i uppdrag all i slutet av år 1982 lill regeringen redovisa de åtgärder
som har vidtagits av kommunerna och länsstyrelserna i syfte alt förbättra det interkommunala
samarbetet vad gäller markhushållning och härvid överväga om ytterligare
åtgärder behövs.

4.4
Intressezoner för tätortsutbyggnad

Kommunerna
har lill länsstyrelserna på kartor för varje tätort som behandlas redovisat
behovet av mark för lätortsulbyggnad. På grund av osäkerheten i
framlidsbedömningarna saml önskemål om alternativa utbyggnadsområden och reservylor
m. m. omfattar områdena på dessa kartor som regel sammanlagt en större areal
än vad som motsvaras av del av kommunerna beräknade markbehovel. Dessa områden
benämns i länsstyrelsernas redovisning intressezoner. dvs. områden inom vilka
kommunerna önskar la i anspråk mark för lälortsändamål.

Skr. 1981/82:29 32

Länsstyrelserna
anhåller om alt regeringen beslutar alt inlressezonerna efter viss ytterligare
bearbetning av kommunerna skall få ligga lill gmnd för den fortsatta
områdesplaneringen och därefter slutligt godkännas av länsstyrelserna. Hur
myckel mark som kommer alt tas i anspråk inom dessa zoner t.o.m. år 1990 blir
enligt länsstyrelserna beroende av en mängd faktorer, alltifrån den allmänna slandardutvecklingen
lill politiska beslut i den enskilda kommunen.

I
länsstyrelsernas arbete med att ställa samman och redovisa kommunernas
planeringsarbete har ingått att bedöma intressezonernas omfattning för 140
tätorter i Skåne. Det har inte varit möjligt för länsstyrelserna all för alla
dessa tätorter på den korta lid som har stått lill förfogande göra alla de
avvägningar som fömtsätts enligt riktlinjerna för hushållning med jordbruksmark.
Länsstyrelserna har inte heller kunnat ta ställning lill i vilken utsträckning
sådana avvägningar har gjorts av kommunerna. Enligt regeringens beslut för
Kristianstads och Malmöhus län år 1978 var heller inte avsikten all ett sådant
samlat ställningslagande skulle drivas fram lill år 1980.

Flertalet
remissinstanser anser att de redovisade inlressezonerna inte bör bli föremål
för ställningstagande från statsmakternas sida. Det främsta skälet härtill är
att förutsättningarna för det fortsatta planeringsarbetet skulle läggas fast
innan de kommunala översiktsplanerna har genomarbetats tillräckligt. Vidare
anförs att bevarandeinlressena ännu inte har belysts i erforderlig omfattning.

Ett
godkännande från länsstyrelsernas eller regeringens sida av alt marken inom
intressezonerna får tas i anspråk för bebyggelse skulle strida mol reglerna i
byggnadslagstiftningen.

De
slutliga avvägningarna mellan olika statliga, kommunala och enskilda intressen
kan ske först i samband med beslut om detaljplaner och lill-ståndsgivning.
Intressezonerna bör mot denna bakgrund enbart ses som översiktliga angivelser
av vilken mark som kan komma i fråga för lätortsulbyggnad m.m., om de
antaganden beträffande befolkningsutveckling, bebyggelsestruktur, ulrymmesstandard
och bebyggelsetälhet som kommunerna i Skåne har gjort skulle bli verklighet. I
den mån kommunen och länsstyrelsen vid ell förberedande samråd är överens om
alt intressezonerna innebär en rimlig bedömning och lokalisering av
markanspråken med hänsyn till kravet på markhushållning får de naturligtvis
betydelse för efterföljande mera formella samråd och planbeslul.

När
del gäller närmare besked från länsstyrelserna om vilken mark som med hänsyn lill
riktlinjerna för hushållning med jordbruksmark är lämplig alt ta i anspråk för lätortsulveckling
kan delta, som planverket anför, lämnas i samband med samråd kring
områdesplaner. Antagna områdesplaner för vilka länsstyrelsen vid samråd har
bedömt att riktlinjerna är tillgodosedda torde i de allra flesta fall utgöra
tillräcklig säkerhet för aft kommunerna skall kunna gå vidare med
detaljplanering. Statens planverk

Skr.
1981/82:29 33

har
utarbetat råd och vägledning för hur översiktliga markanvändningsplaner bör
behandlas i samråd mellan kommunen och länsstyrelsen.'

4.5
Fortsatt planeringsarbete i kommunerna

Planeringsarbetet
i kommunerna bör under de närmaste åren inriktas på alt del för samtliga
kommuner skall finnas ell aktuellt ställningstagande till lälortsulbyggnadens
fördelning mellan olika orter i kommunen samt på att områdesplaner för
expansiva tätorter utarbetas och antas i en omfattning och med en ambitionsnivå
som är anpassad till utbyggnadsbehoven och rådande planeringsförutsättningar.

Kommunernas
ställningstaganden till framtida tätorlsstruklur bör redovisas i en plan för
hela kommunen. Det är angelägel att arbetet med lätortsslruklur — och
områdesplaner bedrivs löpande och med återkommande översyner.

Planeringsarbetet
bör bedrivas samordnat med övrig kommunal planering. Även om del är önskvärt
all planeringsarbetet i syfte att åstadkomma en god markhushållning bedrivs
skyndsamt och att ett likartat planerings-material utarbetas i kommunerna i
Skåne behöver år 1982 inte vara en absolut tidpunkt då ett sådant material
skall föreligga för samtliga kommuner.

Länsstyrelserna
bör snarast överlägga med kommunerna om de utgångspunkter som nu har angetts
för det fortsatta arbetet med alt hushålla med marken i Skåne. Med beaktande av
dessa utgångspunkter bör också de kommentarer som länsstyrelserna i sin
redovisning till regeringen har lämnat kommun för kommun kunna utgöra
vägledning för kommunernas fortsatta planeringsarbete.

Länsstyrelserna
bör få i uppdrag att i slutet av år 1982 lill regeringen redovisa hur långt
kommunerna har kommit med att upprätta och äjourhålla områdesplaner för
expansiva tätorter och i vilken utsträckning kom-munomfallande och regionala
bedömningar härvid har gjorts. Länsstyrelserna bör därvid bedöma hur
kommunerna har tillämpat uppställda riktlinjer för hushållning med
jordbruksmark saml föreslå eventuella åtgärder med anledning härav.

'
Statens planverk - Handläggning av kommunala fysiska översiktsplaner inom statlig
länsförvaltning (Dnr R 158/77)

Skr.
1981/82:29 34

Innehåll

Skrivelse............................................................ 1

Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 8 oktober 1981 2

Bilaga

Regeringens beslut om
fortsatt arbete med markhushållning i Skåne 3

PM
om forlsall arbete med markhushållning i Skåne .. 5

Sammanfattning................................................ 5

1
Bakgmnd .................................................... .... 7

2
Sammanfattning av
länsstyrelsernas redovisning 10

3
Sammanställning av
remissinstansernas synpunkter 12

3.1
Allmänna synpunkter ................................ 12

3.2
Markanspråk ............................................. 15

3.3
Regionala överväganden .............................. 19

3.4
Fortsalt planering ..................................... 23

4................................................................. Överväganden
och utgångspunkter för fortsatt arbete med mark

hushållning .................................................. .. 25

4.1
Allmänt .................................................. .. 25

4.2
Markanspråk ............................................. .. 26

4.3
Regionala överväganden ............................. .. 30

4.4
Iniressezoner för lätortsulbyggnad
................. .. 31

4.5
Fortsalt planeringsarbete i
kommunerna .......... .. 33

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981