Prop. 1981/82:31

Regeringens proposition

1981/82:31

om avgifter vid
tingsrätt, m. m.

beslutad
den 24 september 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen all antaga de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ROLF
WIRTÉN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I proposiUonen
föreslås all kostnaderna för inskrivningsväsendel i princip helt skall läckas
genom avgifter. För verksamheten vid tingsrätternas målenheter förutsätts att,
liksom hittills, schablonmässigt bestämda avgifter skall tas ut, vilka skall
bidra till att täcka kostnaderna för denna verksamhet. Den avgiflsfrihel som
staten, kommunerna och landstingskommunerna f. n. åtnjuter i fråga om
ansöknings- och expeditionsavgifter vid tingsrätterna föreslås slopad.

Vidare
föreslås bl.a. att länsstyrelserna inte längre skall medverka vid indrivning av
obetalda tingsrätlsavgifter och stämpelskatter.

Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.

1 Riksdagen 1981/82. I .saml. Nr 31

Prop.
1981/82:31

Prop. 1981/82:31

Förslag till

Lag om ändring i stämpelskattelagen (1964:308)

Härigenom
föreskrivs att 14, 36 och 37 §§ slämpelskaltelagen (1964: 308)'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Skatteplikt föreligger icke vid

1)
förvärv av
utländskt skepp;

2)
förvärv av
skeppsbygge genom skeppsbyggnadsavlal eller överlåtelse av sådant avtal, innan
bygget fullbordats;

3)
förvärv av
nybyggt skepp omedelbart från den som byggt skeppet;

4)
förvärv av
fiskeskepp samt skepp, som är avsett för livräddning eller eljest för annat
ändamål än yrkesmässig sjöfart;

eller

5. återgång av fång i fall, där rätt Ull återvinning
föreligger enligt

42 §.

Skatteplikt föreligger inte vid

1)
förvärv av
utländskt skepp;

2)
förvärv av
skeppsbygge genom skeppsbyggnadsavlal eller överlåtelse av sådant avtal, innan
bygget har fullbordats;

3)
förvärv av
nybyggt skepp omedelbart från den som har byggt skeppet:

4)
förvärv av
skepp, som är avsett att användas för yrkesmässigt fiske, för livräddning
eller ( övrigt för annat ändamål än yrkesmässig sjöfart;

eller

5. återgång av fång i fall, där rätt till återvinning
föreligger enligt 42 §.

I fall,
som avses i 30 § 1 mom. första stycket a) eller b), skall skatten inbetalas lill
beskattningsmyndigheten eller den myndighet regeringen bestämmer inom en
månad från den dag, då expedition i ärendet blir tillgänglig för sökanden, eller
vid tillämpning av andra stycket samma moment, den senare dag, då beslutet om
skallens fastställande meddelas. Innan expedition i äien-del blivit tillgänglig
eller beslut .s-om nu sagts blivit meddelat, må skatten icke mottagas.
Fastställer över-räft skatten lill högre belopp än beskaltningsmyndigheten
förut beräknat eller vitsordar skattskyldig anmärkning av den enligt 48 § förord-

I
fall, som avses i 30 §
1 mom. första stycket a) eller b), skall skatten betalas till beskaltningsmyndigheten
eller den myndighet regeringen bestämmer inom en månad från den dag, då beslut
i ärendet tillhandahålls sökanden, eller, vid tillämpning av andra stycket samma
moment, den senare dag, då beslutet om skattens fastställande meddelas. Innan
beslut i ärendet tillhandahållits eller beslut om skatten meddelats, får
skallen inte tas emot. Fastställer överrätt skatten till högre belopp än
beskattningsmyndigheten förut bei"äknal eller vitsordar den skattskyldige
anmärkning av den enligt 48 § förord-

Lagen omtryckt 1979: 1060.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:864.

Nuvarande
lydelse

nade granskningsmyndighelen, skall sålunda tillkommande
skattebelopp inbetalas lill länsstyrelsen i det län, dit beskaltningsmyndigheten
hör inom en månad efter del alt överrältens beslut meddelats eller granskningsmyndighelen
erhållit meddelande om vitsordandet.

I fall, som avses i 30 § 1 mom. första stycket c), åligger
del den skallskyldige att inbetala skatten genom insättning pä
beskattnings-myndighetens postgirokonto inom den tid, som gäller för avgivande
av deklaration. Om den av beskaltningsmyndigheten eller besvärs-myndighet
fastställda skatten överstiger vad som skolat utgöras enligt deklaration
eller, då beslut förut meddelats i saken, enligt det beslut som närmast
föregått, åligger del den skatlskyldige all inom lid, som beskaltningsmyndigheten
bestämmer, lill denna inbetala det felande beloppet. Vad nu sagts skall även
gälla, om skatt fastställts ehuru deklaration ej avgetts.

När
synnerliga skäl äro därtill, må beskattningsmyndighet, som avses i andra
stycket, bevilja anstånd med skattens erläggande.

Den
handling, som ligger lill grund för skattens fastställande eller, när fråga är
om inteckning i fast egendom, tomlrätl eller skepp, pantbrev eller vilandebevis
må beskaltningsmyndigheten icke utlämna, förtån skatten erlagts. Har inteckning
överförts från skepps-byggnadsregistret till skeppsregistret i samband med all
skeppsbygge registrerats som skepp, må icke nationalitetshandling för skeppet
utlämnas, förtän skallen för inteckningen eriagls.

Föreslagen lydelse

nade granskningsmyndighelen, skall sålunda tillkommande
skattebelopp betalas till beskaltningsmyndigheten inom en månad efter det att
övertältens beslut meddelats eller granskningsmyndighelen erhållit meddelande
om vitsordandet. Överrått eller granskningsmyndighet skall omedelbart lämna beskattningsmyndigheten
uppgift om det tillkommande skattebeloppet.

I fall, som avses i 30 § 1 mom. första stycket c), åligger
det den skatlskyldige att betala skatten genom insättning på beskattningsmyndighetens
postgirokonto inom den tid, som gäller för avgivande av deklaration. Om den av beskaltningsmyndigheten
eller besvärsmyndighet fastställda skatten överstiger vad som skall erläggas
enligt deklaration eller, då beslut förut meddelats i saken, enligt del beslut
som närmast föregått, åligger det den skattskyldige att inom tid, som beskaltningsmyndigheten
bestämmer, till denna betala det felande beloppet. Vad nu sagts skall även
gälla, om skatt fastställts trots att deklaration inte har lämnats.

Om synnerliga skäl föreligger, får beskattningsmyndigheten
bevilja anstånd med att erlägga skatten.

Beskattningsmyndigheten får

inte lämna ut den handling, som lig

ger till grund för skattens faststäl

lande eller, när det är fråga om

inteckning i fast egendom, tomträtt

eller skepp, pantbrev eller vilande-

bevis, förrän skatten har erlagts.

Har en inteckning förts över från

skeppsbyggnadsregistrel till

skeppsregistret i samband med att ett skeppsbygge
registrerats som skepp, får inte nationalitetshandling för skeppet lämnas ut,
förrän skatten för inteckningen har erlagts.

Prop. 1981/82:31

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 mom.
Inbetalas skatt, som fast

ställts av inskrivningsmyndighet,

icke inom angiven tid. skall be

skattningsmyndigheten göra anmä

lan därom till länsstyrelsen i det

län. dit beskattningsmyndigheten

hör. Vid sådan anmälan skall fogas

beslut om skattens fastställande el

ler annat bevis, innehållande upp

gift om skattens belopp och erfor

derliga uppgifter om den skattskyl

dige. Fastställer överrätt skatten

till högre belopp än beskattnings

myndigheten förut beräknat eller

vitsordar skattskyldig anmärkning

av den enligt 48 § förordnade

granskningsmyndigheten, skall

överrätten eller, i det senare fallet,

granskningsmyndigheten omedel

bart lämna länsstyrelsen motsva

rande uppgifter rörande det till

kommande skattebeloppet. Efter

anmälan, som nyss nämnts, även

som vid försummad inbetalning av

tillkommande skattebelopp åligger

det länsstyrelsen att förordna om

uttagande av felande belopp jämte

i förekommande fall restuvgift en

ligt 2 mom. i den ordning, som en

Ugt uppbördslagen (1953:272) gäl

ler för indrivning av restförd skatt.

Har skatt ifall, som avses i30 § 1 mom. första stycket c),
icke inbetalats inom föreskriven lid, skall förfallet skattebelopp jämte i
förekommande fall reslavgift enligt 2 mom. på framställning av beskattningsmyndigheten
omedelbart uttagas genom utmätning.

2 mom.
Har skattskyldig underlå

tit att inbetala skatt inom föreskri

ven tid,skall reslavgift erläggas till

den myndighet, som i sådant fall

skall uppbära skatten. Reslavgiflen

skall utgå efter fyra öre för varje hel

krona av den del av skatten som

icke erlagts i rätt lid, dock ej med

mindre belopp än tio kronor. Örelal

som uppkommer vid beräkning av

1
mom. Har skatt
inte betalats inom föreskriven tid, skall förfallet skattebelopp jämte i
förekommande fall reslavgift enligt 2 mom. på framställning av beskaltningsmyndigheten
omedelbart tas ut genom utmätning.

2
mom. Har den
skattskyldige underlåtit alt betala skatt inom föreskriven tid, skall reslavgift
eriäg-gas till beskattningsmyndigheten. Reslavgiflen skall utgå efter fyra öre
för varje hel krona av den del av skatten som inte har erlagts i rält lid, dock
inte med mindre belopp än tio kronor. Örelal som uppkommer vid beräkning
av reslavgift

Prop. 1981/82:31

Nuvarande lydelse

reslavgift jämnas lill närmast högre hela krontal.

När
dröjsmålet med betalningen är obetydligt eller eljest särskilda skäl föranleda
det, må befrielse från skyldighet all eriägga reslavgift meddelas av
länsstyrelse ifråga om skatt, som avses i 1 mom. första stycket, och av beskaltningsmyndigheten
beträffande annan skatt.

Riksskatteverket äger meddela föreskrifter i fråga om
befrielse från skyldighet all erlägga reslavgift.

Föreslagen lydelse

jämnas till närmast högre hela krontal.

Beskaltningsmyndigheten/(!/•
befria från skyldigheten alt erlägga reslavgift, när dröjsmålet med betalningen
är obetydligt eller om det annars finns särskilda skäl.

Riksskattverket får meddela föreskrifter i fråga om
befrielse från skyldigheten att erlägga reslavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

ti Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr31

Prop.
1981/82:31 6

Utdrag

BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-09-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Tilländer, Molin

Föredragande: statsrådet Wirtén

ProposiUon om avgifter vid tingsrätt, m. m.

1 Inledning

Stämpelskalteutredningen (B 1977:06) har i juni 1980
lämnat sitt delbetänkande (Ds B 1980:7) Avgifter vid tingsrätt m.m.'. I
betänkandet har utredningen föreslagit all olika ekonomiska mål skall
fastställas för skilda verksamheter vid tingsrätterna. För viss verksamhet
föreslås all samtliga kostnader skall täckas med avgifter, medan annan
verksamhet, enligt utredningen, inte alls eller endast delvis bör avgiftsfinansieras.
Vidare föreslås bl.a. att statens, kommunernas och landstingskommunernas avgiftsfrihet
vid tingsrätterna skall upphöra. Utredningens sammanfattning av betänkandet bör
fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga I.

Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena i behandlade delar bör fogas till
protokollet som bilaga 2.

2 Föredragandens överväganden

2.1 Inledande synpunkter

Statlig verksamhet är i viss utsträckning avgiflsbelagd.
Den som lar en myndighels tjänster i anspråk får då med avgifter bidra lill all
täcka myndighetens kostnader. 1 regel har statsmakterna formulerat ett ekonomiskt
mål för en myndighets avgiftsbelagda verksamhel. Del ekonomiska målet anger hur
stor del av kostnaderna för verksamheten som bör täckas av avgifterna. Det
vanligaste ekonomiska målet är full kostnadstäckning, dvs: en myndighets
intäkter från den avgiftsbelagda verksamheten skall

' Utredningsman departementsrådet Jan Francke.

Prop.
1981/82:31 7

läcka
samtliga kostnader för denna verksamhet. Andra ekonomiska mål förekommer dock,
t. ex. alt intäkterna endast skall täcka vissa kostnader eller viss del av
kostnaderna för en verksamhet. Det förekommer också avgiflsbelagd verksamhet
för vilken ett ekonomiskt mål inte har fastställts.

Stämpelskalteutredningen
har föreslagit att ekonomiska mål skall fastställas för tingsrätternas verksamhel.
Gällande regler om avgifter vid de allmänna domstolarna (tingsrätterna,
hovrätterna och högsta domstolen) återfinns i expeditionskungörelsen
(1964:618). I princip har regeringen fått riksdagens bemyndigande att själv
besluta om dessa avgifter (se prop. 1974:171, SkU 1974:61, rskr 1974: 361).
Avgiftsuttaget skall dock bygga på den av riksdagen antagna grundsatsen all den
som vänder sig lill en domstol och tar dess tjänster i anspråk också skall
bidra till all täcka den kostnad som därigenom drabbar del allmänna (se prop.
1964:65, SkU 1964:42). Riktlinjer för hur stort detta bidrag skall vara saknas
däremot. Endast den begränsningen torde gälla att avgiftsuttaget inte får
överskrida det allmännas totala kostnader för verksamheten. Inom denna ram
finns det inte några klart formulerade ekonomiska mål för verksamheten vid de
allmänna domstolarna. Då sådana mål nu föreslås för Ungsrällerna och riksdagen
tidigare har antagit riktlinjer för avgiftsuttaget vid de allmänna domstolarna,
anser jag alt frågan om ekonomiska mål för domslolsverk-samhelen bör
underställas riksdagens prövning.

I
det följande kommer jag först alt behandla frågan om ekonomiska mål för
verksamheten vid tingsrätterna. Jag kommer därefter att ta upp några andra
frågor som utredningen har behandlat, nämligen frågan om statens, kommunernas
och landstingskommunernas avgiftsfrihet vid Ungsrällerna, frågan om avgifts-
och skattefrihet för fiskeskepp samt vissa bestämmelser om förfarandet då
avgifter eller stämpelskatt inte erläggs inom rätt tid.

I
detta ärende har jag samrått med chefen för justitiedepartementet.

2.2
Ekonomiska mål för verksamheten vid tingsrätterna

Utredningen
har föreslagit alt ekonomiska mål sätts upp för de olika verksamheterna vid
tingsrätterna. Fördelarna härmed är enligt utredningen flera. För det första
blir frågan om kostnadstäckningsgraden - eller annorlunda uttryckt graden av subvenlionering
- härigenom föremål för beslut på den politiska nivån, där olika intressen kan
vägas mot varandra. Den myndighet som har ansvaret för verksamheten får vidare
en klar utgångspunkt för sin ekonomiska uppföljning. Utredningen menar också alt
de som konfronteras med en avgift får en motivering för avgiftens höjd.

Utredningen
påpekar dock all den särskilda karaktären av domstolarnas verksamhel gör all
övervägandena när de ekonomiska målen skall fastställas blir komplicerade och
att bedömningarna blir olika för olika delar av verksamheten. I första hand har
utredningen valt alt dela upp verksamhe-

Prop.
1981/82:31 8

ten
i den som bedrivs vid tingsrätternas målenheler och den som bedrivs vid
inskrivningsmyndigheterna.

Jag
finner utredningens tillvägagångssält lämpligt och kommer därför alt först
behandla verksamheten vid målenheterna och därefter verksamheten vid
inskrivningsmyndigheterna.

2.2.1
Ekonomiska mål för verksamheten vid målenheterna

Verksamheten
vid lingsrälternas målenheter domineras av arbetet med brottmål och tvistemål. Hämtöver
handläggs olika typer av ärenden.

Brottm å l

Enligt
utredningen kan uppskattningsvis hälften av tingsrätternas totala kostnader
hänföras lill brotlmålshanteringen. Det har emellertid inte föresvävat
utredningen att belasta brottmålen med avgifter. Den verksamheten bör alltså,
enligt utredningen, inte lill någon del täckas genom avgifter.

En
remissinstans, rältegångsutredningen, anser att en diskussion härom borde ha
förts. Utan alt ta ställning till frågan om avgifter i brottmål, påpekar rältegångsutredningen
att del inte är principiellt orimligt att en tilltalad, om åtalet bifalls, får
betala en del av domstolens kostnader för förfarandet, lika väl som han kan
åläggas att betala bevisnings- och för-svarskoslnader.

Stockholms
tingsrätt anser att mål, vari enskilt åtal har väckts, bör avgiftsbeläggas.
Tingsrätten hävdar all dessa mål, som visserligen är fåtaliga, föranleder
domstolarna myckel arbete och alt de dessutom ofta är sådana att det kan
ifrågasättas om inte rättsväsendets resurser missbrukas.

För
egen del får jag anföra följande. Brottmålsprocessen är ett led i en kedja av
ingripanden som tillsammans utgör samhällets reaktion på ett brottsligt
förfarande. I tidigare led finns bl. a. polis- och åklagarmyndigheternas verksamhel
och i ett senare led i vissa fall kriminalvårdande åtgärder. Del framstår som
både orealistiskt och principiellt felaktigt att samhället genom avgifter
skulle erhålla bidrag lill kostnaderna för den brotlsulre-dande eller
kriminalvårdande verksamheten. Jag är lika främmande för tanken att bryta ut ell
led i kedjan, brottmålsprocessen, och finansiera den genom avgifter. Det kan
också framhållas alt domstolarnas verksamhet på broltmålssidan utgör en del av
samhällets kriminal- och socialpolitik och alt det även av det skälet inte
framstår som rimligt att avgiflsbelägga verksamheten. Jag delar därför slämpelskalteutredningens
uppfattning att avgifter inte skall tas ut i brottmål, vari åklagaren för
talan.

Saken
ligger annoriunda till i mål om enskilt åtal. Sådant åtal får i allmänhet
väckas endast om åklagaren prövat åtalsfrågan och beslutat att inte åtala. Målsägandens
ställning i processen erinrar myckel om en kärandes ställning i ett tvistemål.
Som Stockholms tingsrätt har påpekat kan det ifrågasättas om inte i en del fall
av enskilt åtal det i själva verket rör sig om ell missbmk av rättsväsendets
resurser. Jag anser därför all i mål om

Prop.
1981/82:31 9

enskilt
åtal en avgift bör las ut av målsäganden. Denna bör motsvara vad som tas ul av
käranden i ett vanligt tvistemål, en fråga som jag nu övergår till att
behandla.

Tvistemål
och övriga ärenden vid målenheterna

För
den verksamhet, utom brottmålen, som bedrivs vid målenheterna föreslår
utredningen alt ekonomiska mål skall fastställas. För mål om lagsökning och belalningsförelägganden
föreslås all full kostnadstäckning skall gälla. I familjerätlsliga mål, mål enligt
lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) och
vissa domstolsärenden föreslås viss kostnadsläckning på så sätt alt samma
avgiftsnivå skall tillämpas som i mål om lagsökning och belalningsförelägganden.
I övriga tvistemål, dvs. dispositiva tvistemål som handläggs i ordinärt
förfarande, föreslås att en viss procentsats av självkoslnaden skall tas ut. I
avvaktan på att ett tillförlitligt underlag för att beräkna denna självkoslnad
skall kunna las fram, föreslås dock alt en schablonmässigt bestämd avgift tas ul.

Remissutfallet
i denna del är blandat. Flertalet remissinstanser tillstyrker emellertid att
ekonomiska mål ställs upp för den här avsedda verksamheten. En del av dessa,
bl. a. domstolsverket, pekar dock på de praktiska svårigheter som föreligger
när det gäller alt göra kostnadsberäkningar för vissa måltyper, främst de
dispositiva tvistemålen. Ett inte obetydligt antal remissinstanser avvisar
bestämt förslaget om ekonomiska mål för Iviste-målshanteringen. Dessa instanser
redovisar såväl principiella som praktiska skäl för sin ståndpunkt.

För
egen del får jag anföra följande. Svaret på frågan huruvida ekonomiska mål bör
ställas upp för verksamheten vid tingsrätternas målenheler - frånsett
brottmålen - beror till stor del på vilka intressen som verksamheten skall
tillgodose. Såvitt gäller de indisposiliva tvistemålen, dvs. i huvudsak mål med
familjerätlslig anknytning, saml vissa allmänna domstolsärenden är samhällets
intresse av materiellt rikliga avgöranden myckel starkt uttalat.

I
många sådana mål, t. ex. mål som gäller vårdnad om barn, är domstolens uppgift
alt tillvarata barnens intressen. Domstolens befogenheter är omfattande i dessa
mål. Processen styrs av tvingande regler över vilka parterna i princip inte kan
råda. Den kan därmed i vissa avseenden liknas vid brollmålsprocessen. Att under
sädana omständigheter ställa upp ett ekonomiskt mål för denna verksamhet är
enligt min mening inte befogal.

Beträffande
de disposiiiva tvistemålen var väl åtminstone tidigare domstolens huvudsakliga
funktion att fälla ell avgörande i en tvist mellan enskilda parter.
Verksamheten tillgodoser uppenbarligen kärandens intresse av att få tvisten
avgjord och alt få ell verkställbart avgörande. Emellertid har även samhället
ett intresse av att denna möjlighet står medborgarna Ull buds.

Indirekt
bidrar verksamheten till all förpliktelser i allmänhet fullgörs

Prop. 1981/82:31 10

frivilligt. Detta kommer alla borgenärer till godo.
Verksamheten bidrar över huvud laget till alt regeleflerlevnaden hålls uppe.
Skall ett ekonomiskt mål för verksamheten ställas upp bör hänsyn tas lill
detta förhållande. Alt beräkna värdet av denna indirekta effekt låter sig emellertid
knappast göra. Del blir ytterst fråga om en bedömning av vad allmänheten
rimligen bör betala för domstolarnas tjänster. Därvid måste man enligt min
mening också ta hänsyn till andra kostnader som en rätlssökande måste vidkännas
för alt få sin rält.

Under senare år har tillkommit all domstolarna även i de disposiUva
tvistemålen i allt högre grad har all beakta typiskt samhälleliga intressen.
Genom tvingande lagstiftning inskränks även på delta område parternas
förfoganderätt. Som exempel kan nämnas hyreslagsliflningen, konsumentlagstiftningen
och bygg- och marklagstiftningen. Det sagda talar mol att man söker uppställa
något ekonomiskt mål för nu avsedda verksamhet.

De nu redovisade skälen mol aft införa en ekonomisk
målsättning för verksamheten vid de allmänna domstolarnas målenheler förstärks
av vissa praktiska hänsyn. För del första har domstolsverket och ytterligare
några remissinstanser pekat på att svårigheter föreligger när det gäller alt
beräkna kostnaderna för speciellt vissa delar av verksamheten. F.n. finns acceptabla
beräkningar endast för målgruppen lagsökningar och belalningsförelägganden.
Slutligen bör nämnas alt hela rätlegångsförfarandet f. n. är föremål för
utredning (Ju 1977:06) och att förändringar i delta kan förväntas inom en inte
alltför avlägsen framlid.

Jag vill också erinra om att regeringen hösten 1980 höjde ansökningsav-giflerna
för mål lill sådan nivå, 120 kr., alt full kostnadsläckning f. n. torde las ut
i mål om betalningsföreläggande och lagsökningar. Avgifterna i familjemål och
förenklade tvistemål ligger på samma nivå, vilket stämmer överens med
utredningens förslag.

De skäl som jag nu har redogjort för är sammantagna sådana
att jag inte är beredd att föreslå alt ekonomiska mål sätts upp för arbetet vid
tingsrätternas målenheler. I stället bör schablonmässigt bestämda avgifter tas
ul, vilka liksom hittills bör få fastställas av regeringen med den
begränsningen alt avgifterna inte sätts högre än kostnaderna.

Del bör
ankomma på domstolsverket som huvudman för domstolsväsendet alt följa
utvecklingen på området och föreslå de ändringar i avgiftsuttaget som kan
anses påkallat.

2.2.2 Ekonomiska mål för verksamheten vid
inskrivningsmyndigheterna

Verksamheten vid inskrivningsmyndigheterna domineras helt
av hanteringen av inskrivningsärenden. Dessa utgörs främst av ärenden om
lagfart, inteckning eller annan inskrivning i fastighetsbok eller tomlrältsbok.
Vid Stockholms tingsrätt finns dessutom sjöfartsregistrel, vid vilket förs ett
skeppsregister, ett skeppsbyggnadsregisler och ett bålregister. Vid flertalet
av inskrivningsmyndigheterna handläggs inskrivningsåren-

Prop.
1981/82:31 11

dena
manuellt. Vid några inskrivningsmyndigheter i Stockholms, Uppsala och
Gävleborgs län förs dock inskrivningsregistren med hjälp av ADB. F.n. torde ADB-syslemel
omfatta ungefär 15% av landels ca 4 milj. fasligheter. Övergången till ADB-behandling
fortsätter.

Stämpelskalleutredningen
har föreslagit att självkostnaden för verksamheten vid
inskrivningsmyndigheterna helt skall läckas av avgiftsintäkter, dvs. det
ekonomiska målet skall vara full kostnadstäckning. Kostnaderna för de
inskrivningsmyndigheter som skall föra ADB-baserade inskrivningsregister skall
därvid inte medräknas liksom inte heller motsvarande avgiftsintäkter. För den ADB-baserade
inskrivningsverksamheten bör, enligt utredningen, samma avgifter gälla som för
den manuella.

Utredningen har även
föreslagit att självkostnaden för de ADB-baserade skepps- och skeppsbyggnadsregislren
skall täckas av avgiftsintäkter. För båtregistret föreslår dock utredningen att
schablonmässigt bestämda avgifter skall las ul, vilka endast skall bidra till
viss kostnadstäckning. Skälet härför är all 90% av alla anteckningar om förvärv
av båt avser fiskebåtar, att sådan anteckning f. n. är avgiftsfri och alt
utredningen inte funnit skäl föreslå att denna avgiflsfrihel slopas.

Utredningen
har som skäl för sill ställningstagande om full kostnadstäckning anfört bl. a.
att huvudsyftet med inskrivningsverksamheten är att registrera ägarförhållanden
och säkerheters inbördes ordning samt all annan statlig registreringsverksamhel,
l.ex. fordons- och körkorlsregistre-ringen, ofta helt läcks av avgiftsintäkter.
Beträffande den ADB-baserade verksamheten anför utredningen att den f. n.
endast omfattar en mindre del av landels fastigheter och alt del därför inte är
nödvändigt att nu la ställning till vilka av den verksamhetens kostnader som
bör ingå i kostnadsunderlaget för beräkning av avgifter vid
inskrivningsmyndigheterna.

De
remissinstanser som har yttrat sig i denna del har antingen tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. Sollentuna tingsrätt anser dock att utvecklingskostnaderna
för de inskrivningsregister som förs med hjälp av ADB bör påverka avgifterna
vid samtliga inskrivningsmyndigheter.

För
egen del instämmer jag i slämpelskatleutredningens uppfattning, vilken i
princip har godtagits av remissinstanserna, att självkoslnaden för verksamheten
vid inskrivningsmyndigheterna helt bör täckas av avgiftsintäkter, men att
avgifterna vid båtregistret bör fastställas schablonmässigt.

Beträffande
frågan om kostnaderna för de inskrivningsregister som förs med hjälp av ADB bör
tas med vid beräkningen av självkostnaden för verksamheten anser jag lill en
början alt rättviseskäl kräver alt samma avgifter tas ul vid alla
inskrivningsmyndigheter. Del är vidare enligt min mening inte rimligt att
samtliga hittills nedlagda investeringskostnader i ADB-verksamheten skall tas
ut i form av avgifter. Däremot finner jag det naturligt all, till skillnad mot
vad som hittills har varit fallet, kostnaderna för överföringen lill och
driften av ADB-systemet fortsättningsvis räknas in i avgiflsunderiagel.
Omfattningen av kostnadstäckningen torde få prö-

Prop.
1981/82:31 12

vas
i samband med frågan om den framtida fastighetsdataverksamheten. I avvaktan
härpå godtar jag utredningens förslag att kostnaderna för de ADB-baserade
registren inte skall tas med i beräkningsunderiaget.

Jag
anser all regeringen bör ges befogenhet att inom den givna totalramen, full
kostnadstäckning, bestämma avgifterna för olika ärendeiyper. Domstolsverket bör
följa upp avgifterna och föreslå erforderliga ändringar.

2.3
Avgiftsfriheten för staten, kommunerna och landstingskommunerna

Om
staten, en kommun eller en landstingskommun tar i anspråk de tjänster som
tillhandahålls av en statlig myndighet, vars verksamhel är avgiflsbelagd, är de
i allmänhet avgiflsskyldiga. Två viktiga undanlag finns emellertid. För
expeditionsavgifter och exekulionsavgifler är såväl staten som kommunerna
generellt avgiflsbefriade.

Stämpelskalteutredningen
har föreslagit att statens och kommunernas avgiftsfrihet skall slopas i fråga
om expeditionsavgifter vid tingsrätterna. Utredningen har redovisat några skäl till
all avgiftsbefrielse normalt inte gäller för stat och kommun. För del första
försvårar bestämmelser om avgiflsfrihel för vissa grupper en myndighels avgiftskalkylering
och uppföljningen av det ekonomiska resultatet. Ett annat skäl är önskemålet
om konkurtensneutralitet. Kunder inom den offentliga sektorn skall inte gynnas
framför kunder utanför denna. Vidare anses numera att samtliga kostnader, som
en myndighets verksamhet orsakar statsverket, skall bäras av denna myndighet.
Härigenom får myndigheterna lättare att göra rättvisande kostnadsjämförelser
mellan olika handlingsalternativ.

Utredningen
menar, även om de redovisade skälen inte till alla delar gäller i fråga om
tingsrätternas verksamhet, att de ändå har en sådan tyngd beträffande denna
verksamhet att statens och kommunernas avgiflsfrihel bör avskaffas. Ett
slopande av avgiftsfriheten skulle vidare, enligt utredningen, medföra
omedelbara praktiska fördelar i form av enklare handlägg-ningsmtiner. Nuvarande
tolkningsproblem att avgöra vilka myndigheter som tillhör de avgiftsbefriades
krets skulle också undanröjas.

Förslaget
att slopa avgiftsfrihelen för kommunerna och landstingskommunerna tillstyrks
eller lämnas ulan erinran av det helt övervägande antalet remissinstanser.
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och en tingsrätt avstyrker dock
förslaget. Statskontoret ifrågasätter om inte frågans prövning, liksom för
övrigt även frågan om statens avgiftsfrihet, bör anstå till dess utredningen
har tagit ställning till frågan om avgiflsfrihelen för stat och kommun inom
hela statsförvaltningen. Landstingsförbundet anser bl.a. alt förslaget innebär
en direkt kostnadsöverföring från staten till landstingen som inte motsvaras av
någon effektivisering eller i övrigt förbättring av verksamheten. Svenska
kommunförbundet påpekar att kommunerna har en helt annan ställning som
kreditgivare än andra. Kommunerna måste lämna kredit utan aft kreditvärdigheten
prövas. Enligt

Prop. 1981/82:31 13

förbundet
finns del därför starka skäl som talar för att särbehandla kommunerna.

Beträffande
statens avgiflsfrihel är remissutfallet mer blandat. Flertalet instanser
tillstyrker utredningens förslag. Svea hovrätt, tre tingsrätter och Sveriges
domareförbund avstyrker dock förslaget. Ytterligare ett par instanser
uttrycker tveksamhet inför detta. Som skäl mot slopad avgiflsfrihel anförs bl.
a. alt del skulle innebära en onödig rundgång med statliga medel.

För
egen del anser jag alt de skäl som utredningen har anfört för slopad avgiftsfrihet
för såväl staten som kommuner och landstingskommuner väger tungt. Visserligen
har de inte fullt samma bärkraft när det gäller tingsrätterna som andra
myndigheter, men de nackdelar med förslaget som har åberopats är inte sådana
alt förslaget inte bör genomföras. Jag förordar således, i samråd med chefen
för kommundepartemenlet när det gäller kommunerna, all statens, kommunernas och
landstingskommunernas generella avgiflsfrihel slopas. Jag vill i sammanhanget
nämna att frågan om slopad avgiflsfrihel för det offentliga när det gäller
exekutionsavgifter f. n. övervägs inom kommundepartemenlet inför
ikraftträdandet av den nya utsökningsbalken.

Utredningen
har dock, främst av praktiska skäl, förordat all avgiftsfriheten för staten,
kommunerna och landstingskommunerna behålls när det gäller kopior och
avskrifter. Enligt utredningen är flödet av sådana från tingsrätterna lill
andra statliga eller kommunala myndigheter stort och en avgiftsskyldighet
skulle verka hindrande och dessutom medföra onödig byråkrati.

Jag
delar utredningens uppfattning och föreslår all statens, kommunernas och
landstingskommunernas avgiflsfrihel för kopior bibehålls.

2.4
Avgiftsfriheten för fiskeskepp m. m.

Enligt
avgiflslistan, avd. II, i expediUonskungörelsen är inskrivning av förvärv
av fiskeskepp eller fiskeskepp under byggnad avgiftsfri. I 14 § slämpelskaltelagen
(1964:308) stadgas stämpelskatlefrihet för förvärv av fiskeskepp.

Sjöfartsregistrel har i en
skrivelse till slämpelskatleutredningen föreslagit att såväl avgifts- som
skattefriheten skall anknytas lill skeppets användningsområde, yrkesmässigt
fiske, i stället för såsom f. n. till skeppels art, fiskeskepp. Anknytningen lill
skeppels art innebär, enligt sjöfartsregistrel, all om en yrkesfiskare
förvärvar ett skepp, som inte är registrerat som fiskeskepp, blir förvärvet skalleplikligl,
medan ell förvärv av ett såsom fiskeskepp registrerat skepp blir skatlefrill,
oberoende av om förvärvaren ägnar sig ål yrkesmässigt fiske. Sjöfartsregistrel
anser delta otillfredsställande och föreslår alt skalle- och avgiftsfriheten
skall gälla förvärv av skepp som antingen används eller är avsett att användas
för yrkesmässigt fiske.

Prop.
1981/82:31 14

Utredningen har instämt i uppfattningen att skatte- och
avgiftsfriheten skall anknytas till skeppets användningsområde. Utredningen
anser dock att denna frihet skall begränsas till förvärv av skepp som är avsett
att användas för yrkesmässigt fiske. Därmed kommer den all omfatta endast yrkesfiskares
förvärv.

Även jag delar uppfattningen, att skatte- och avgiflsfrihelen
bör knytas till skeppels användningsområde. Jag instämmer i utredningens
förslag all friheten bör begränsas lill förvärv av skepp som är avsett all
användas för yrkesmässigt fiske. Beträffande slämpelskaltefriheten kräver
förslaget en ändring av 14 § slämpelskaltelagen.

2.5 Uppbörd och redovisning

Enligt 25§ expeditionskungörelsen skall, om
expeditionsavgifter inte erläggs inom rätt tid, avgiftsmyndighelen göra anmälan
härom till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall driva in avgiften enligt
uppbördslagens (1953:272) regler om restförd skatt och därefter redovisa
ärendet till avgiftsmyndighelen. Motsvarande regler finns i slämpelskaltelagen
beträffande stämpelskatt som har fastställts av inskrivningsmyndighet och som
inte har betalats inom rält lid.

Stämpelskalteutredningen har konstaterat alt del finns
flera andra statliga avgifter, vilka liksom expeditionsavgifter får las ut
genom utmätning utan föregående dom och all länsstyrelsens medverkan inte krävs
när sådana avgifter skall drivas in eller redovisas. Enligt utredningen kan
sådana regler undvaras även när det gäller avgifterna vid tingsrätt.

Utredningen anför vidare att stämpelskatt i många
inskrivningsärenden debiteras samtidigt med expeditionsavgifter. Del är enligt
utredningen därför önskvärt all samma indrivningsregler gäller för skatten och
avgiften. Domstolsverket har bl.a. till uppgift att meddela föreskrifter om
uppbörd och redovisning av stämpelskatt. Utredningen menar att länsstyrelsens
medverkan vid indrivning numera är onödig och föreslår att den avskaffas.

Som en
konsekvens härav föreslår utredningen även att tillkommande skattebelopp skall
betalas lill inskrivningsmyndigheten i stället för till länsstyrelsen och alt
beslut om befrielse från skyldighet att erlägga reslavgift vid obetydligt
dröjsmål också skall fattas av inskrivningsmyndigheten.

Utredningens förslag i denna del har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Enligt domstolsverket bör de
uppgifter som nu ankommer på länsstyrelsen i stället anförtros verket och
inskrivningsmyndigheterna. Kammarkollegiet avstyrker dock förslaget. Enligt
kollegiet är inkassoålgärder en verksamhet som hittills varit helt skild från
tingsrätternas uppgifter. Dessutom menar kollegiet all länsstyrelserna
hittills skött denna uppgift bra och något behov av ändring har inte yppats.
Malmö tingsrätt ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl alt genomföra
förslaget.

Prop. 1981/82:31 15

Tingsrätten
erinrar om att del för relativt kort lid sedan beslutades alt uppbörden av
statliga fordringar på rättshjälpens område i princip skulle handhas av
länsstyrelserna. Att nu frånta länsstyrelserna uppbörden av en annan typ av
fordringar framstår enligt tingsrätten som tveksamt.

Jag delar uppfattningen
att samma indrivningsregler bör gälla för tingsrätlsavgifter som för
stämpelskatten. Att som föreslagils slopa vägen via länsstyrelsen vid
indrivning av obetalda avgifter och skatter bör enligt min mening totalt sett
innebära en rationalisering. Jag vill också påpeka att domstolsverket i sitt
remissvar anfört alt, om förslaget genomförs, verket kommer alt överväga om
motsvarande förfarande kan tillämpas på fordringar enligt rätlshjälpslagen.
Jag föreslär därför aft utredningens förslag genomförs och förutsätter att
detta kan ske inom ramen för de resurser som domstolsverket föribgar över.
Likaså bör de av utredningen föreslagna följdändringarna genomföras. Detta
föranleder ändringar i 36 § första stycket och 37 § I och 2 mom. slämpelskaltelagen.

Vad gäller frågan om
lagrådets hörande över den föreslagna lagändringen anser jag all förslaget
inte är av sådan vikt för enskilda eller från allmän synpunkt all
lagrådsgranskning är påkallad.

3
Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår rikdagen dels att antaga förslag lill

lag
om ändring i slämpelskaltelagen (1964:308), dels att godkänna

1.
de riktlinjer för avgiftsuttag
vid tingsrätternas målenheler och inskrivningsmyndigheter som jag har förordat,

2.
att statens, kommunernas och
landstingskommunernas avgiftsfrihet vid Ungsrällerna slopas på del sätt som
jag har förordat.

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen all antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop.
1981/82:31 16

Bilaga 1

Stämpelskatteutredningens sammanfattning av betänkandet
(Ds B 1980:7) Avgifter vid tingsrätt m. m.

Stämpelskalteutredningen har till huvuduppgift att se över
reglerna om stämpelskatt och expeditionsavgift. Enligt direktiven bör översynen
i första hand syfta till ell förenklat och mer lättöverskådligt syslem.
Behovet av förenklingar anges vara särskilt påtagligt i fråga om
expeditionsavgifterna. Mot bakgrund härav startade utredningen sitt arbete med
en översyn av expeditionskungörelsen (1964:618, Exp.K.). Viktiga delar av Exp.K.
och den därtill fogade avgiflslistan gäller uteslutande för domstolar. Störst
betydelse har Exp. K. för tingsrätterna. Utredningen har ansett avsevärda
fördelar vara förenade med att i en särskild förordning ta upp de avgiftsregler
som avser tingsrätterna. Förslag lill en sådan förordning läggs fram. Vidare
föreslås en förordning om skyldighet för domsol att underrätta part om dom och sluUigt
beslut m. m. jämte ändringar i andra författningar som följer av
huvudförslaget.

Förordningen om avgifter vid tingsrätt föreslås gälla
förutom för tingsrätterna också för centralnämnden för fastighetsdala (CFD).
Den särskilda förordningen om expeditionsavgift vid CFD (SFS 1975: 1129)
föreslås därför upphävd.

Exp.K:s avgifter för verksamhel vid domstolarna grundas
inte på mera ingående beräkningar av självkostnadena. Från lid till annan har
avgifterna schablonmässigt justerats med hänsyn till penningvärdeförändringen.
Enligt direktiven skall utredningens översyn av avgiflslistan bygga på självkostnadsprincipen.
Med hänsyn härtill grundas utredningens förslag till avgifter på en analys av
de totala kostnaderna för handläggningen av de olika målen och ärendena.
Avgifterna är alltså i fortsättningen avsedda att utgöra ersättning för dessa
kostnader. Vid beställning av t. ex. ett grava-tionsbevis är avgiften alt anse
som en ersättning för tingsrättens samtliga kostnader för alt ta fram detta.

Utredningen föreslår att särskilda ekonomiska rnål ställs
upp för skilda delar av verksamheten vid tingsrätterna. Fördelarna med alt
sådana ekonomiska mål anges är uppenbara. Frågan om kostnadsläckningsgraden
kan härigenom bli föremål för beslut på politisk nivå, där olika intiessen kan
vägas mot varandra. Den myndighet som har ansvaret för verksamheten får vidare
en klar utgångspunkt för sin ekonomiska uppföljning. De som berörs av avgiftema
får en motivering för avgiftens höjd. Utredningen föreslår att domstolsverket
får svara för den uppföljning av avgifterna som är nödvändig.

För den manuella verksamheten vid
inskrivningsmyndigheterna föreslär utredningen ett ekonomiskt mål som innebär
full kostnadstäckning. Liksom f. n. föreslås samma avgifter gälla för den ADB-baserade
inskrivningsverksamheten som för den manuella. Utredningen föreslår vidare att
avgifter skall las ut i huvudsakligen samma ärenden som nu är avgiftsbelagda.
Med angivet ekonomiskt mål har utredningen beräknat avgifterna för lagfart till
200 kr., för inteckning till 80 kr. och för gravationsbevis Ull 50 kr.

Utredningen anser att i princip samma ekonomiska mål, dvs.
full kostnadsläckning, också bör gälla för verksamheten vid sjöfartsregistret.
Särskilda förhållanden gäller dock för båtregistret och registerärenden avseen-

Prop.
1981/82:31 17

de
livräddnings- och fiskeskepp. Utredningens förslag lill avgiflslista har utformats
med beaktande härav.

Utredningen
har inte funnit del möjligt att ställa upp ett ekonomiskt mål som innebär full
kostnadsläckning för all verksamhet vid tingsrätternas målenheler. Beträffande
brottmål är det självklart alt liksom hittills inga avgifter skall las ut.
Utredningen har analyserat arten av den övriga verksamhet som förekommer vid
dessa enheter och så långt möjligt sökt skaffa sig en bild av hur kostnaderna
för olika mål och ärenden fördelar sig. Utredningens övervägnden har resulterat
i att full kostnadstäckning kan tillämpas beträffande mål om lagsökning och belalningsföreläggande.
I fråga om andra mål och ärenden föreslås att man antingen anknyter till den
avgiftsnivå som skall gälla i mål om lagsökning och betalningsföreläggande eller
bestämmer avgiften schablonmässigt. Förslagen innebär sammanfattningsvis
följande:

-
I mål om lagsökning och belalningsföreläggande
skall full kostnadstäckning gälla (120 kr.).

-
I förenklade tvistemål, familjerätlsliga
mål och allmänna domstolsärenden skall samma avgiftsnivå tillämpas som i mål
om lagsökning och betalningsföreläggande.

-
I disposiiiva tvistemål, andra faslighetsdomstolsmål
än fastighetsbild-ningsmäl och andra vallenmål än besvärs- och underslällningsmål
bör en viss procentsats av självkostnaden för disposiiiva tvistemål tas ut. I avvaktan
på ett tillfredsställande underlag för alt beräkna kostnaderna för dessa mål
föreslås t. v. en schablonmässigt bestämd avgift (500 kr.).

-
I ordinära konkurser skall
samma avgiftsnivå tillämpas som i dispositiva tvistemål. Mindre konkurser och
ackordsärenden skall vara fria från avgift.

-
I övriga avgiftsbelagda ärenden
vid målenhel skall samma avgiftsnivå tillämpas som i mål om lagsökning och belalningsföreläggande.

Av
del ovanslående följer alt en högre avgift kommer alt tas ut i disposiiiva
tvistemål än i mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Därför föreslås
att en tilläggsavgift (500-120 = 380 kr.) skall tas ut när ett mål om
betalningsföreläggande hänskjuts lill rättegång eller när eft förenklat tvistemål
överförs till ordinär process.

Utredningen
behandlar i detta belänkande inte frågan om övergripande principer för uttag av
avgifter för kopior och avskrifter. För avskrifter och fotokopior föreslås
därför samma avgifter gälla som f. n. En nyhet är dock alt en avgift föreslås
för kopia av bandupptagning.

Vid
beställning av enstaka kopior kan del f. n. inträffa att avgifterna är så låga
att de inte läcker uppbördskostnaderna. Utredningen föreslår därför att
domstolsverket bemyndigas att föreskriva, att tingsrätt inte skall ta ut avgift
om den uppgår till ett så lågt belopp att kostnaderna för alt ta betalt
överstiger avgiften. Denna avgiflsfrihel är inte avsedd att gälla i de fall tingsrätten
enligt gällande författningar skall framställa kopior på parts eller annans
bekostnad vid försummelse att ge in inlagor eller andra handlingar i föreskrivet
antal exemplar. Utredningen föreslår också en bestämmelse som ger
domstolsverket möjlighet alt föreskriva att tingsrätt utan avgift får
tillhandahålla part kopia av handling som har upprättats eller införskaffats av
tingsrätten.

Kritik
har från flera håll riktats mot avgiftsfrihetenför staten, kommuner och
landstingskommuner. Detta har särskilt gällt kommuner och landstingskommuner.
Dessutom vållar avgiftsfrihelen en del tolkningsproblem. Avgiflsfrihel för
staten och kommunerna är ovanlig i statlig avgiflsbelagd

Prop. 1981/82:31 18

verksamhet.
De skäl som kan anföras mol en sådan avgiflsfrihel gäller i stor utsträckning
även i fråga om verksamhet vid tingsrätt. Mot den bakgrunden föreslår
utredningen alt den gällande avgiflsfrihelen avskaffas vid Ungsrätterna.
Praktiska skäl har dock fåll utredningen att inte föreslå någon ändring i
avgiftsfriheten såvitl avser avgifter enligt nuvarande avd. 1, dvs. bl. a. för
kopior.

Fömtom
för staten, kommuner och landstingskommuner föreligger enligt Exp.K. generell avgiflsfrihel
för åtskilliga andra subjekt samt i vissa mål och ärenden. En del av de
nuvarande bestämmelserna om avgiftsfrihet gäller annan verksamhet än vid
tingsrätt och skall därför självfallet inte föras över lill förordningen om
avgifter vid tingsrätt. Andra har blivit överflödiga genom all den nya avgiflslistan
är så konstruerad att avgifter skall las ut endast i vissa angivna mål eller
ärenden.

Utredningen
har i detta belänkande inte tagit slutlig ställning till om slämpelmärkena
skall behållas i fortsättningen. Stämpelmärken skall sålunda fortfarande
användas för uppbörd av avgifter som las ut i samband med ansökan i mål och
allmänna domstolsärenden.

I
förslaget lill förordning om avgifter vid tingsrätt förenklas uppbördsbestämmelserna
avsevärt. Bl.a. föreslås de särskilda föreskrifterna om påminnelseskyldighet
och om sättet för indrivning upphävda. I stället skall avskrivningskungörelsens
(1965:921) bestämmelser vara Ullämpliga på avgifter vid tingsrätt.
Domstolsverket föreslås vidare få befogenhet som bevakningsmyndighet enligt
nämnda kungörelse. Vissa ändringar föreslås också i stämpelskattelagen
(1964:308) och i stämpelkungörelsen (1964:619).

Utredningen
föreslår att talan mol beslut om avgift enligt förordningen om avgifter vid
tingsrätt skall föras hos domstolsverket genom besvär. Enligt Exp. K. anförs
besvären hos riksskatteverket.

Lösningsskyldigheten
i allmänna domstolsärenden och i mål vid övertätt föreslås avskaffad. Detta
ställer ökade krav på domstols skyldighet att underrätta part om utgången i
sådana ärenden och mål. Utredningen har funnit all undertätlelseskyldighelen
lämpligen kan fullgöras på samma sätt som nu gäller i tvistemål vid underrätt. Underrättelseskyldigheten
i överrätt bör emellertid inte omfatta den del av avgörandet som beslår av
kopia av lägre rätts dom eller beslut. Bl. a. i syfte att uppnå enhetliga
bestämmelser föreslås all parterna i brottmål skall underrättas på samma sätt
som i tvistemål. De särskilda undertällelsebeslämmelserna i tvistemål resp. brottmål
och en del av bestämmelserna i Exp.K. om tillhandahållande av dom och beslut
föreslås sammanförda i en förordning om skyldighet för domstol att undertåtla
part om dom och slutligt beslut m. m.

Utredningen
beräknar att intäkterna av avgifter vid tingsrätt ökar från 98 milj. kr.
(budgetåret 1978/79) till närmare 200 milj.kr. I sammanhanget marginella
kostnadsökningar uppstår lill följd av förslaget om utvidgad undertättelseskyldighel.

Prop.
1981/82:31 19

Bilaga
2

Sammanställning
av remissyttranden

Remissyttranden
har avgetts av riksdagens ombudsmän (JO), justitiekanslern (JK),
riksåklagaren, domstolsverket (DV), centralnämnden för fastighetsdala (CFD),
kammarkollegiet, slalskonlorel, riksrevisionsverkel, riksskatteverket, Svea
hovrätt, Göta hovrätt, Sollentuna tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Västerås
tingsrätt, Falu tingsrätt, Kariskrona tingsrätt, Kristianstads tingsrätt.
Ängelholms Ungsrätl, Malmö Ungsräti, Halmstads tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
KrisUnehamns Ungsrätl, Jämlbygdens Ungsrätl, rättshjälpsnämnden i Malmö, Södra
Allmänna Advokatbyrån i Stockholm, Västra Allmänna Advokatbyrån i Stockholm,
kommittén (Ju 1979:07) för utredning av den fortsatta faslighetsdalaverksamheten,
kon-kurslagskommitlén (Ju 1971:06), rältegångsutredningen (Ju 1977:06), utredningen
(Ju 1972:12), angående företagsinteckning. Landstingsförbundet, Svenska
bankföreningen. Svenska kommunförbundet. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
advokatsamfund och Svergies domareförbund.

1
Allmänt om ekonomiska mål vid tingsrätterna

DV:
Utredningens överväganden avseende ekonomiska mål för skilda delar av
verksamheten vid tingsrätt kan DV i allt väsentligt stödja även om del kan
komma att visa sig all kostnadsberäkningarna för vissa delar av verksamheten
kan bli svåra att göra med tillräcklig grad av säkerhet.

Sollentuna
tingsrätt: Tingsrätten anser alt ändringar bör vidtas som syftar till att
kostnaderna för lingsrältsverksamhelen i högre grad än f. n. täcks av avgifter.
Utredningens förslag är därför lämpliga som grund för författningsändringar.
Det kan emellertid sältas i fråga om man inte bör gå längre mol målet lill kostnadsläckning
än vad utredningen gjort. Även om kostnadsläckningsprincipen inte kan gälla för
alla slag av mål och ärenden vid en tingsrätt har utredningens förslag, som
innebär en inkomstökning från ung. 100 milj. kr. till 200 milj. kr., mer
karaktären av justering av nivåer för avgifter än en genomgripande reform på
området.

Västerås
tingsrätt: Beträffande de allmänna domstolarnas (och särskilt underrätternas)
verksamhet har man sedan gammalt skilt mellan å ena sidan domstolarnas konflikllösande
eller i trängre mening dömande uppgift och å den andra deras ombesörjande av s.
k. frivillig rättsvård. Vad gäller den förstnämnda uppgiften utgör
tillhandahållandet av organ för att lösa konflikter i ett samhälle en av de
ursprungliga statsfunktionerna, och även för ett modernt samhälle är denna
funktion en grundförutsättning. All för en verksamhet, som sålunda i grunden
bedrivs i alla medborgares (och således statens eget) intresse, uppställa som
princip att de rättssökande skall betala alla kostnader för verksamheten måste
vara oriktigt. Självkosl-nadsprincipen måste således förkastas som grund för
ett avgiftssystem avseende domstolarnas dömande verksamhel. Och all såsom
utredningen gör i sina resonemang tala om ekonomiska mål för denna verksamhet
ter sig helt främmande. I praktiken föreligger också ett betydande hinder mot
all på domslolsområdet tillämpa självkoslnadsprincipen, nämligen det förhållandel
alt såsom verkställda undersökningar utvisat det är så gott som ogörligt alt
beräkna kosinadera för olika mål- och ärendegrupper.

Prop.
1981/82:31 20

Då
del gäller den s. k. frivilliga rättsvården, dit framför allt inskrivningsärenden
men även andra ärenden hör, kan inte samma principiella invändningar mol Ullämpningen
av en självkoslnadsprincip framställas.

Falu
tingsrätt erinrar om att, om utredningens förslag genomförs, självkoslnadsprincipen
blir tillämplig endast i undanlagsfall vid bedömande av avgifterna vid
tingsrätt.

Kristianstads
tingsrätt: Tingsrätten har inte något alt erinra mot att självkoslnadsprincipen
läggs till grund för avgiflslistan, såvitt angår tingsrätternas rällsvårdande
verksamhet. När del gäller den dömande verksamheten, kan dock skäl anföras mol
att generellt låta avgifterna grundas på denna princip. Såsom utredningen
påtalat, är kostnaderna för hanteringen av mål, och då främst DT-målen, ofta
höga. Om de höga kostnaderna skulle tillåtas slå igenom på avgifterna för
sådana mål, skulle delta - trots rätlshjälpssystemet - kunna få en på
allmänheten avhållande inverkan i fråga om benägenheten all anlita domstolarna.
Enligt tingsrättens mening vore en sådan utveckling ur rättssäkerhetssynpunkt
olycklig; rätten sedan urminnes lid att kunna få en tvist prövad av allmän
domstol får inte äventyras.

Malmö
tingsrätt: Tingsrätten vill starkt ifrågasätta om självkoslnadsprincipen bör
vara tillämplig på domstolarnas verksamhel med hänsyn till dennas särskilda
karaktär. Staten förbehåller sig i princip monopol på rättskipning och den
enskilde är beroende av domstolarnas medverkan om han skall komma i åtnjutande
av det skydd som lagarna ger honom. Det ler sig då inte särskilt naturligt att
säga att den rättssökande allmänheten "utnyttjar" domstolarna eller "föranleder"
verksamheten där. Avgifterna vid domstolarna bör därför enligt tingsrättens
uppfattning inte relateras till de kostnader som verksamheten förorsakar utan
liksom nu bestämmas schablonmässigt. Därvid bör bl. a. beaktas behovet att
förebygga process-missbmk.

Enligt
tingsrättens mening kommer ett genomförande av utredningsförslaget också alt
föranleda omfattande och besvärliga kostnadsberäkningar. Tingsrätten avstyrker
all avgifterna skall relateras lill ekonomiska mål.

Halmstads
tingsrätt: All bestämma ell ekonomiskt mål utifrån kosl-nadsläckningsprinciper
förutsätter att man vid en så heterogen verksamhet som en tingsrätt kan
särskilja kostnaderna för olika grenar. Vad utredningen har anfört visar vilka
svårigheter som därvid möter. I själva verket synes något så när tillförliUiga
uppgifter ha kommit fram endast beträffande några avgränsade typer av
massärenden. I övrigt har man varit tvingad att tillgripa schabloner.
Tingsrätten har full förståelse för svårigheterna men kan inte underlåta all
påpeka att en av fördelarna med att sätta upp ekonomiska mål, nämligen att
möjliggöra politiska beslut om kostnads-läckningsnivån, därigenom inte annat än
delvis kan uppnås.

Rättegångsutredningen
delar den i betänkandet framförda uppfattningen att ekonomiska mål för
verksamheten vid domstol bör fastställas.

Västra
Allmänna Advokatbyrån anser det rimligt alt den enskilde vid utnyttjandet av
domstolarnas tjänster vid inskrivningsväsendet och liknande skall bidraga lill
de faktiska kostnaderna. Förslaget i denna del tillstyrks. Däremot
ifrågasattes om den föreslagna principen om självkostnad bör tillämpas
beträffande den dömande verksamheten. Därest anlitandet av domstolarna i deras
dömande verksamhet skall vara förenat med kostnader, som helt eller delvis
skall uppfylla självkoslnadsprincipen, synes risk föreligga all den enskildes
förtroende för domstolarna rubbas. Den dömande verksamheten tillvaratar också
det allmännas bästa och samhäl-

Prop. 1981/82:31 21

lets nytta av kontroll, vilket torde vara omöjligt att
ekonomiskt värdesätta. Med ett hänsynstagande till självkostnadsprincipen synes
även den dömande verksamhetens självständighet kunna äventyras.

Svenska sparbanksföreningen anser att kostnadstäckningsprincipen
inte får drivas för långt när det gäller domstolarnas verksamhetsområden. Det
masta vara en grundläggande regel i en demokrati att samhället tillhandahåller
medborgarna rättsvård till rimliga kostnader.

Sveriges domareförbund: Förbundet ifrågasätter
lämpligheten av alt den dömande verksamheten görs till föremål för ekonomiska
överväganden. Förbundet ifrågasätter också varför sådana krav bör uppställas
just för tingsrätternas verksamhet men inte när det gäller andra organ inom den
dömande verksamheten, såsom exempelvis förvaltningsdomstolarna. Förbundet
bestrider att det föreligger behov av ytterligare kostnadsberäkningar.
Tidigare undersökningar har lämnat bristfälliga resultat och det kan förmodas
all vidare ansträngningar kommer att ge ett ungefärligen likarlat utfall.

2 Avgiftfrihet för staten, kommuner och
landstingskommuner

DV. Falu tingsrätt, rättegångsutredningen och Södra
Allmänna Advokatbyrån tillstyrker att avgiftsfriheten för staten, kommunerna
och landstingskommunerna upphör.

Statskontoret ifrågasätter om del är lämpligt att
genomföra den föreslagna ändringen innan utredningen behandlat frågan om
avgiftsfrihet vid statliga myndigheter i hela dess vidd.

RRV tillstyrker utredningens förslag. Detta torde enligt
verket leda till ett bättre kostnadsansvar i och med alt myndigheter och
motsvarande organ noggrannare prövar vilka åtgärder som skall vidtas.

Svea
hovrätt: Förslaget har inte den tyngd som utredningen vill göra gällande. Väl
kan det synas rimligt att kommunerna betalar samma avgifter som övriga kärande
och sökande. Att staten skulle göra det förefaller emellertid vara en onödig
rundgång med statliga medel. Avgiftsfrihelen för staten bör därför beslå.

Stockholms tingsrätt tillstyrker utredningens förslag. Det
är tingsrättens förhoppning att många mål om lagsökning och belalningsföreläggande
avseende bagatellartade fordringsanspräk därigenom skall falla bort.

Kammarkollegiet: Principen, alt samtliga kostnader, som en
myndighets verksamhel orsakar statsverket, skall bäras av denna myndighet, har
under senare decennium vunnit insteg i statsförvaltningen. Principen kan
svårligen genomföras konsekvent och förorsakar ulan tvekan staten ökade
kostnader. Kollegiet finner emellertid inte anledning alt i delta sammanhang
närmare kritisera systemet. Kollegiet lämnar därför förslaget utan ytterligare
erinran.

Västerås tingsrätt: Tingsrätten har ej någon erinran mol
alt avgiftsfriheten för kommuner och landsting avskaffas. Tvärlom har
tingsrätten fåll den erfarenheten att det föreligger ett behov av avgift för
alt avhålla dessa myndigheter från att ta domstolarnas resurser i anspråk för bagatellartade
krav. Då det gäller avgiftsfrihelen för staten ställer sig tingsrätten däremot
tveksam till om det är motiverat att avskaffa den. De av utredningen redovisade
skälen till all även staten i allmänhet har att utge avgift inom statlig
verksamhet synes inte äga tillämpning inom domstolsverksamheten. Vad som anförs
om tolkningsproblem och enklare handläggningsrutiner saknar nämnvärd betydelse.

Prop. 1981/82:31 22

Karlskrona
tingsrätt: Avskaffandet av avgiflsfrihelen för stat, kommun och liknande
subjekt skulle onekligen avlägsna vissa tolkningsproblem. Som utredningen
påpekat skulle emellertid betalning av avgifter, som slutligen skulle bäras av
del allmänna, bli tämligen meningslös. Dessutom ökas därigenom onödigtvis lingsrälternas
uppbörd och redovisning av medel. Tingsrätten tvivlar på alt fördelarna med den
föreslagna ordningen överväger nackdelarna.

Malmö
tingsrätt avstyrker förslaget om avgiftsskyldighel för staten men anser sig
kunna tillstyrka all kommuner och landstingskommuner blir avgiftsskyldiga.

Halmstads
tingsrätt: Förslaget alt med vissa undantag upphäva avgiftsfriheten för staten
och andra offentliga organ är principiellt riktigt och kommer att avsevärt
underlätta handläggningen genom alt besvärliga tolkningsproblem bortfaller.

Göteborgs tingsrätt:
Förslaget all slopa avgiftsfrihelen för staten, kommuner, landstingskommuner m.fl.
är enligt tingsrättens mening angeläget för all skapa ett koslnadsmedvetande
hos många statliga och kommunala myndigheter, som f. n. ofta anlitar
rättsväsendet även för helt obetydliga krav.

Kristinehamns
tingsrätt: En avgiftsbeläggning som nedbringar antalet kommunala ansökningar om
belalningsföreläggande kan medföra den nackdelen att färre betalningstvisler
kommer all leda Ull uppgörelse, vilket kan skada den allmänna betalningsmoralen.
Tingsrätten anser bl.a. med hänsyn härtill all kommun och landsting skall
förbli fria från avgift, liksom staten utom statliga bolag.

Landstingsförbundet:
Enligt utredningens förslag åläggs landsting och kommuner avgiftsskyldighet för
ärenden vid tingsrätt m. m. Detta medför en direkt kostnadsöverföring från
staten lill landslingen som inte motsvaras av någon effektivisering eller i
övrigt förbättring av verksamheten. Med utgångspunkt från de allmänna
ekonomiska förutsättningarna och de krav som förs fram om begränsning av de
kommunala utgiftsökningarna kan förbundsstyrelsen inte Ullstyrka förslaget.

Svenska
kommunförbundet: Styrelsen finner det anmärkningsvärt att utredningen ulan
närmare granskning lägger ett dåligt underbyggt påslående om missbmk till
grund för förslag om slopande av nuvarande avgiftsfri-het i samband med
betalningsföreläggande o.d. Visserligen är statistiken på området dålig men
undersökningar saknas inte. Av domstolsverket företagen undersökning vid
Göteborgs tingsrätt framkom all antalet belalningsförelägganden från offentligrätlsliga
subjekt i förhållande till totalantalet utgjorde 13%. Det sökta beloppet
utgjorde 13% av totalbeloppet. Detta visar enligt styrelsen att de offentligrätlsliga
subjekten gör en lika noggrann prövning av sina ärenden som de privalrällsliga.
Utredningens hänvisning lill en skrivelse från Arvika tingsrätt har föranlett
förbundet att tillfråga berörda kommuner om deras rutiner vid
betalningsförelägganden. Av svaren framgår all kommunerna gör en noggrann
undersökning innefattande bl.a. kontakt med sociala myndigheter och
kronofogden. Del sökta beloppet ligger genomsnittligt på omkring 850 kr. för år
1979. Beloppet kan inte betecknas som "bagalellartal".

Kommunerna
har i här aktuellt avseende en helt annan ställning än andra kreditgivare. I de
fall kommunerna lämnar kredit måste detta ske ulan att kreditvärdigheten
prövas. Vidare måste kommunerna till följd äv lagstiftning, sociala eller andra
skäl fortsätta sina "leveranser" även sedan gäldenären visat belalningsovilja
eller -oförmåga. Enligt styrelsens upp-

Prop.
1981/82:31 23

fattning
finns del därför starka skäl som talar för alt särbehandla kommunerna i här
aktuellt sammanhang. Styrelsen avstyrker därför utredningens förslag all
avskaffa den nuvarande avgiftsfrihelen.

Sveriges domareförbund:
Förbundet tillstyrker utredningens förslag att gällande frihet all erlägga
ansökningsavgift avskaffas vad gäller kommuner och landsUngskommuner. Däremot
delar förbundet inte uppfattningen att avgtftsfrihelen avskaffas även för
staten, enär detta enligt förbundels mening skulle leda lill övervägande negaUva
effekter. Framför allt skulle en sådan ordning innebära nya rutiner och
arbetsuppgifter vid flera statliga myndigheter utan någon ekonomisk nytta för
den sammantagna statliga verksamheten. Förbundet är medvetet om att del ibland,
särskilt i inskrivningsärenden, kan vara svårt att avgöra om visst subjekt ej
omfattas av avgiftsfrihelen, men delta problem får anses vara av mindre
betydelse vid jämförelse med de onödiga kostnader som skulle uppkomma om avgiftsfrihelen
slopades.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981