Prop. 1981/82:34

Prop.
1981/82:34

Regeringens proposition 1981/82:34

om
åtal mot offentliga funktionärer m. m.;

beslutad
den 15 oktober 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprolokoll denna dag.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL
AXEL PETRI

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås ändringar i reglerna i rättegångsbalken om rätten för
en enskild person all väcka enskilt åtal eller skadeståndstalan mot vissa offenUiga
funkUonärer för brott som har begåtts i utövning av tjänst eller uppdrag.
Ändringarna innebär att den nu gällande begränsningen i rätlen all föra sådan
talan i princip avskaffas. En begränsning föreslås dock alltjämt gälla
beträffande talan mot statsråd, justitieråd, regeringsråd, justitiekanslern
samt riksdagens ombudsmän och vissa andra funktionärer hos riksdagen. Reglerna
härom utgör i huvudsak en konsekvens av bestämmelser i regeringsformen och
riksdagsordningen.

I
propositionen föreslås också ändringar i de regler i rättegångsbalken som ger
riksåklagaren ensam behörighet aft föra ansvarslalan i hovrätt och tingsrätt mol
offentliga funktionärer med vissa högre tjänster. Ändringarna innebär alt lägre
åklagare får vidgad behörighet i delta hänseende.

Slutligen
föreslås i propositionen en ny lag om offentliga funktionärers rätt till gollgörelse
för rättegångskostnad i vissa mål m. m. Enligt den lagen får offentliga
arbetstagare, mol vilka enskilt åtal eller anspråk har väckts på grund av brott
i tjänsteutövningen, rätt all av sina arbetsgivare utfå sådan ersättning för
rättegångskostnad som en domstol har förpliktat motparten att ge ul.
Arbetsgivaren får återkravsräll mol denne.

Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1982.

1
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 34

Kartong:
S. I, rad 2 Står: 1981/81 Rättat till: 1981/82

Prop. 1981/82:34 2

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs alt 7 kap. 4§, 20 kap. 10§ och 22
kap. 8§ rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 4 §' Allmän åklagare vid underrätt och hovrätt är
statsåklagare eller distriktsåklagare

Riksåklagaren
är dock allmän åklagare vid hovrätt i mål som avses i 2 kap. 2 § första
stycket.

Riksåklagaren är dock allmän åklagare vid underrätt och
hovrätt i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i
utövningen av tjänsten eller uppdraget har begåtts av

1.
den som
innehar eller uppehåller sådan ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef
eller därmed jämställd eller högre tjänst vid stadig myndighet eller annan
tjänst, som omfattas av 15 kap. 4§ lagen (1976:600) om offentlig anställning;

2.
ledamot
av domstol eller central statlig förvaltningsmyndighet, som ej är anställd hos
staten; eller

3.
krigsman,
som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst.

Allmän åklagare vid högsta domstolen är riksåklagaren.

Har talan till högsta domstolen fullföljts allenast av
enskild part, må åklagarlalan där, efter riksåklagarens förordnande, föras av
lägre åklagare.

Närmare bestämmelser om fördelningen av uppgifterna mellan
åklagarna meddelas i de för dem gällande instruktionerna.

20
kap. 10 f

Vad i 8
och 9 §§ stadgats om rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga eller i
högre rätt fullfölja väckt åtal gäller icke i fråga om brott, som avses i 3
kap. 3§ och 7 kap. 4§ andra stycket.

Bestämmelserna
i 8 och 9§§ om rätt för målsäganden all väcka åtal eller övertaga väckt åtal
gäller icke i fråga om brott, som i utövningen av tjänsten eller uppdraget har
begåtts av

' Senaste lydelse 1976:602 Senaste lydelse 1974:573

Prop.
1981/82:34

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1. statsråd,

2.
justitieråd,
eller regeringsråd,

3.
justitiekanslern
eller den som har tjänstgjort i hans ställe,

4.
någon av
riksdagens ombudsmän eller den som har tjänstgjort i hans ställe, eller

5.
någon
annan befattningshavare, mot vilken enligt riksdagsordningen eller annan
författning endast något av riksdagens utskott eller annat riksdagsorgan är
behörigt att besluta om åtal för sådant brott.

Talan om
enskilt anspråk på gmnd av brott, som avses i 3 kap. 3§ och 7 kap. 4§ andra
stycket, må ej väckas av målsäganden, med mindre åtal för brottet äger mm eller
talan biträdes av någon som är behörig all besluta sådant åtal.

Talan om
enskilt anspråk på grund av sådant brott under allmänt åtal som avses i 20
kap. 10§ får ej väckas av målsäganden, om inte åtal för brottet äger rum eller
talan biträds av någon som är behörig att besluta sådant åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

I fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet
tillämpas dock fortfarande 20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § i deras äldre lydelse.

2 Förslag till

Lag om offentliga funktionärers rätt till gottgörelse för
rättegångskostnad i vissa mål m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Med offentliga funktionärer avses i denna lag

1.
arbetstagare
hos staten,

2.
arbetstagare
hos kommuner, landsUngskommuner, kommunalförbund, församlingar, kyrkliga samfälligheter
eller allmänna försäkringskassor,

3.
arbetstagare
hos andra allmänna inrättningar, om anställningen är statligt reglerad,

4.
ledamöter av sådana
styrelser, verk, nämnder, kommittéer eller andra myndigheter som hör till
staten eller till någon kommun eller landsUngskommun eller andra organ som
avses i 2 eller 3.

5.
de som utövar
uppdrag åt staten eller åt en kommun eller annat organ som avses i 2, om de har
valts lill uppdraget eller inte äger undandra sig delta liksom eljest om
uppdraget är reglerat i författning,

Senaste lydelse 1974:573

Prop.
1981/82:34 4

6.
krigsmän och
andra som fullgör lagstadgad tjänsteplikt,

7.
de som utövar
myndighet utan alt ha sådan anställning eller sådant uppdrag som anges i 1-5
och utan alt fullgöra sådan tjänsteplikt som nämns i 6.

2
§ Med statligt
reglerade anställningar avses anställningar där enligt lag eller särskilt
beslut av riksdagen avlöningsförmånerna fastställs under medverkan av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

3
§ Vad som i
lagen sägs om tjänst tillämpas också på uppdrag och tjänsteplikt.
Bestämmelserna i lagen om arbetsgivare gäller i dessa fall uppdragsgivaren
eller den hos vilken Ijänslpliklen fullgörs.

4
§ Om enskilt
åtal förs mot den som är offentlig funktionär under påslående att han har
begått brott i utövningen av nuvarande eller tidigare tjänst som sådan
funktionär och funktionären med anledning av åtalet har att inställa sig
personligen vid en domstolsförhandling, avge skriftligt svaromål eller vidta
någon annan åtgärd för rättegångens förberedande eller talans utförande, får
åtgärden vidtas i tjänsten.

Första stycket tillämpas även när någon annan än
arbetsgivaren, utan samband med allmänt åtal, för talan mot den som är
offentlig funktionär om enskilt anspråk på grund av åtgärd i utövningen av
tjänst som sådan funktionär.

5 § Har domstolen i ett mål om enskilt åtal mot den som är
eller har varit

offentlig funktionär för brott i utövningen av tjänsten genom lagakraftvun

net avgörande förpliktat målsäganden att ersätta den tilltalade dennes

rättegångskostnad, skall den som var den tilltalades arbetsgivare vid liden

för den åtalade gärningen på ansökan av den tilltalade utge det utdömda

beloppet lill denne, i den mån målsäganden inte har betalt del. Arbetsgiva

ren inträder då intill del utgivna beloppet i den tilltalades rätt gentemot

målsäganden.

Första stycket tillämpas även när någon annan än
arbetsgivaren, utan samband med allmänt åtal, har fört talan mol den som är
eller har varit offentlig funktionär om enskilt anspråk på grund av åtgärd i
utövningen av tjänsten.

6 § I fråga om den offentlige funktionärens rätt att av
arbetsgivaren få

ersättning för rättegångskostnad skall staten anses som arbetsgivare i

förhållande till arbetstagare med statligt reglerade anställningar hos kom

muner, landstingskommuner, kommunalförbund, församlingar, kyrkliga

samfälligheter. allmänna försäkringskassor eller andra allmänna inrättning

ar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Den gäller
inte i fråga om i mål som har anhängiggjorls före ikraftträdandet.

Prop.
1981/82:34 5

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-09-24

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Åsling, Söder, Johansson, Wirtén,
Andersson, Petri, Eliasson, Gustafsson, Tilländer, Molin

Föredragande:
statsrådet Petri

Lagrådsremiss
om åtal mot offentliga funktionärer m.m.

1 Inledning

Enligt
regeringens bemyndigande i december 1979 tillkallade dåvarande chefen för
justitiedepartementet en kommitté med uppdrag att företa en i princip
förutsättningslös granskning av del straff- och disciplinansvar som gäller för
funktionärer i offentlig verksamhet. Kommittén, som har antagit namnet tjänsleansvarskommittén,
har i delbelänkandel (Ds Ju 1980:13) Åtal mot offentliga funktionärer behandlat
den i direktiven särskilt upptagna frågan om rätten för en målsägande att
väcka åtal och skadeståndstalan på grund av brott som har begåtts i utövningen
av offentlig tjänst. Belänkandet innehåller förslag lill ändringar i
rättegångsbalken och lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre
värden saml lill en ny lag om rättegångskostnader i vissa mål rörande
offentligt anställda arbetstagare m.fl. Till protokollet i detta ärende bör
fogas som bilaga 1 kommitténs sammanfattning av betänkandet och som bilaga 2 de
av kommittén framlagda lagförslagen.

Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av deras yttranden bör fogas till regeringsprotokollet i detta
ärende som bilaga 3.

2 Allmän
motivering

2.1
Gällande ordning i korthet

I
20 kap. rättegångsbalken (RB) finns regler om rätt lill åtal och om målsägande.
Enligt 2 § äger allmän åklagare väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal,
om inte annat är stadgat. Under allmänt åtal hör enligt

3 § alla brott som inte
uttryckligen är undantagna därifrån. För allmänt åtal

Prop.
1981/82:34 6

kan
enligt samma lagrum föreskrivas särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet
eller angivelse av målsäganden. Åklagaren skall enligt 6 § väcka åtal för
brott som hör under allmänt åtal men får på särskilda i 7 § upptagna grunder i
vissa fall underiåla åtal.

För
målsäganden gäller enligt 8 § en s. k. subsidiär åtalsräll, dvs. målsäganden
får själv väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal om han har angett
brottet och åklagaren har beslutat all åtal inte skall äga mm.

Beträffande
vissa typer av brott saknar målsäganden emellertid enligt 10 § subsidiär åtalsräll,
nämligen brott som i utövningen av tjänst eller uppdrag har begåtts av vissa
högre offentliga funktionärer. Den angivna kategorien funktionärer utgörs av

a)
statsråd

b)
justitieråd regeringsråd

den
som innehar eller uppehåller annan ordinarie domarljänst

hovrällsdomare
(även icke ordinarie)

revisionssekreterare

ledamot
av domstol, som inte är anställd hos staten

c) riksdagens
ombudsmän (JO)

jusUtiekanslern (JK)

riksåklagaren (RÅ)

den
som utövar sådant ämbete

d) den
som innehar eller uppehåller tjänst som byråchef eller därmed

jämställd eller högre tjänst vid statlig myndighet

ledamot
av central statlig förvaltningsmyndighet, som inte är anställd hos staten

e) krigsman,
som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller

högre tjänst

f) den
som innehar eller uppehåller annan tjänst som regeringen bestäm

mer.

Inte
endast målsäganden utan även åklagare i allmänhet är uteslutna från rätt alt
åtala de nämnda funktionärerna för brott begångna i utövningen av tjänsten. I
fråga om statsråd skall sålunda åtal beslutas av konstitutionsutskottet (12
kap. 3 § regeringsformen) medan justitieråd och regeringsråd skall åtalas av JO
eller JK (12 kap. 8 § regeringsformen). Åtal mot JO beslutas av konslitulionsulskottet
(9 kap. 8 § riksdagsordningen). Beträffande JK torde åtal kunna beslutas
endast av regeringen (jfr prop. 1973:90 s. 437, prop. 1975: 78 s. 100 och 3 § åklagarinslruktionen,
1974:910). Åtal mol RÅ kan väckas av JO och JK.

Beträffande
de övriga funktionärerna är vid sidan av JO och JK endast RÅ behörig åklagare.
Regler härom finns i 7 kap. 4 § RB.

För
målsäganden gäller dessutom en begränsning av rätten alt föra talan om enskilt
anspråk mol berörda funktionärer för brott av ifrågavarande art. Enligt 22 kap.
8 § RB får målsäganden inte väcka sådan talan, om inte

Prop. 1981/82:34 7

åtal
för brottet äger rum eller talan biträds av någon som är behörig att besluta
sådant åtal.

I
regeringsformen och riksdagsordningen finns ytterligare regler som begränsar målsägandens
åtalsräll.

Enligt
4 kap. 8 § regeringsformen gäller bl.a. att ingen får väcka talan mol den som
utövar eller har utövat uppdrag som riksdagsledamot på grund av hans yttranden
eller gärningar under utövandet av uppdraget utan all riksdagen har medgetl del
med en majoritet av fem sjättedelar av de röstande. Enligt bestämmelser i
riksdagsordningen gäller vidare vissa särskilda regler för en del funktionärer
i riksdagen (9 kap. 8 § med tilläggsbestämmelser).

För vissa funktionärer
gäller beträffande talan om ansvar eller enskilt anspråk på gmnd av brott i
tjänsten eller uppdraget regler om vad man bmkar kalla "forum privilegiatum",
dvs. talan skall väckas i högre rätt. Beträffande statsråd, justitieråd och
regeringsråd, JO, JK, RÅ och dem som tillfälligt utövar de tre sistnämnda
ämbetena samt hovrällsdomare och revisionssekreterare skall talan väckas i
högsta domstolen, se 12 kap. 3 § och 8 § regeringsformen samt 3 kap. 3 § RB.
Talan mot domare i allmän underrätt - liksom talan mot domare i krigsrätt,
konkursdomare, inskrivningsdomare och annan som vid inskrivningsmyndighet har förordnals
all handlägga inskrivningsärende - skall väckas i hovrätt (2 kap. 2 § RB).

För
en närmare redovisning av gällande ordning och dennas historiska bakgmnd liksom
av utländsk rätt på området hänvisas lill belänkandet (s. 24-48).

2.2
Kritik mot gällande ordning m. m.

De
nyss beskrivna inskränkningarna i målsägandens rätt alt föra talan har brukat
motiveras med alt de ifrågavarande tjänstemännen behöver ett skydd mol
obefogade åtal och krav med hänsyn lill intresset av att allmän verksamhel får
fortgå ulan obehöriga störningar. Begränsningarna tog tidigare sikte endast på ämbetsbrott
enligt 20 kap. I -4 §§ brottsbalken i dessa lagmms lydelse före den s.k. ämbetsansvarsreformen
år 1975. Genom lagändringar år 1974 i samband med grundlagsreformen (prop. 1974:35,
KU 1974:21, rskr 1974:160) ändrades beskrivningen av de gärningar som omfattas
av begränsningarna lill all avse brott i utövning av tjänst eller uppdrag.
Begränsningarna har härigenom kommit att omfatta andra straffbelagda gärningar
än dem som tidigare utgjorde ämbetsbrott. Det skall dock enligt molivutlalanden
vara fråga om gärningar som ingår som ett led i själva utövningen av tjänsten
eller uppdraget.

I
motioner lill riksdagen och i den allmänna debatten har riktats kritik mot
reglerna om inskränkning i målsägandens talerätt. Det har ansetts principiellt
felaktigt och stridande mol rättssäkerheten alt vissa offentliga funktionärer
fredas från enskilt åtal och enskilda anspråk. Vidare har man

Prop. 1981/82:34 8

pekat på alt oklarhet om bestämmelsernas tillämpningsområde
har uppstått genom 1974 års lagändringar.

Det har också gjorts gällande alt begränsningarna i rätlen
all föra ansvars- och skadeståndstalan mot högre tjänstemän strider mol
Sveriges åtaganden enligt den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna saml FN-konven-lionen om
medborgerliga och politiska rättigheter.

Riksdagsmotionerna har behandlats i justilieutskollels belänkanden
1978/79: 5 och 1979/80:5, som båda har godkänts av riksdagen. I betänkan-del
1979/80:5 uttalade utskottet med hänvisning till den framförda kritiken och
till den oklarhet om bestämmelsernas tillämpningsområde som uppstått genom
1974 års lagändringar att det enligt utskottets mening kunde finnas anledning
att överväga andra vägar än att genom inskränkning i målsägandens talerält
tillgodose det skydd mol obefogade åtal eller krav som åsyftats med
bestämmelserna. Utskottet hänvisade lill att en planerad utredning rörande
ansvaret för offentliga funktionärer avsågs få i uppdrag alt överväga ändringar
i den riktningen. Enligt utskottels mening borde samtidigt prövas skälen för
att ett sådant skydd avser enbart vissa högre tjänstemän.

I direktiven till tjänsleansvarskommittén uttalade
dåvarande chefen för justitiedepartementet alt övervägande skäl enligt hans
mening talade för alt de aktuella begränsningarna i målsägandens talerält bör
avskaffas. Kommittén skulle enligt departementschefen överväga om förekommande
behov av skydd mol obefogade åtal eller krav kunde tillgodoses på annat
lämpligt sätt, t. ex. genom regler som gör det möjligt för domstolen att på
handlingarna avgöra mål, där talan är uppenbart ogrundad. Regler av delta slag
borde i så fall enligt departementschefen gälla för alla offenlliganställ-da.

2.3 .4llniänt om tjänsteansvarskommitténs förslag

Kommittén lämnar som förut har sagts en historisk
redogörelse för bakgrunden lill de aktuella talerätlsreglerna saml för den
lagstiftning rörande ansvaret för offentliga funktionärer och näraliggande
områden som är av betydelse i sammanhanget. Enligt vad kommittén bl.a. uttalar
är det tydligt att 1974 års lagändringar, varigenom begränsningsreglerna kom
alt avse "brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget" har
begåtts av vissa angivna funktionärer, i viss mån har inneburit en utvidgning
av tillämpningsområdet för nu berörda regler.

När det gäller begränsnirtgen i ålalsrälten påpekar
kommittén i sina allmänna överväganden alt man som skäl för begränsningen har
brukat åberopa önskemålet att skydda högre tjänstemän inom det statliga området
mol obefogade åtal. Kommittén framhåller all man härmed inte torde ha avsett
ett sorts personligt skydd av privilegiekaraklär. Intresset av nämnda

Prop.
1981/82:34 9

skydd
kan enligt kommittén i stället ses mol bakgmnd av del allmänna intresset av all
staUig verksamhel får fortgå ulan obehöriga stömingar.

Enligt kommitténs mening
synes skälen för en begränsning av ålalsrälten i dagens läge inte kunna anses
väga tyngre än de synpunkter som kan åberopas till förmån för en sådan åtalsräll.
Härvid gör sig med styrka gällande del stöd åtalsräll för målsägande får anses
ha i den allmänna rättsuppfattningen. Man kan enligt kommitténs mening inte
heller alldeles bortse från den kontrollfunktion som är förenad med sådan åtalsräll.
Risken att åtalsholet för de offentliga funktionärerna skulle vara hämmande
när det gäller tjänsteutövning som berör målsäganden molvägs enligt kommittén
av åtskilliga andra inslag i vår rättsordning. Även från rättvisesynpunkt kan
skäl anföras för att alla tjänstemän bör behandlas lika i nu aktuellt
hänseende. Önskemålet att den offentliga verksamheten får fortgå utan
störningar i form av obefogade åtal synes enligt kommitténs mening böra
tillgodoses genom andra åtgärder än de nuvarande särteglerna för målsägande när
del gäller rätten att väcka åtal mot tjänstemän.

Kommittén föreslår att den
nuvarande begränsningen i målsägandens subsidiära åtalsräll i princip upphävs.
De nuvarande särteglerna bör dock enligt kommittén alltjämt gälla för statsråd,
justitieråd och regeringsråd samt för riksdagsledamöter, JO och vissa av
riksdagens funktionärer.

Kommittén
föreslår också all begränsningsregeln rörande rätten alt föra skadeståndstalan
på gmnd av brott i tjänsten eller uppdraget avskaffas utom beträffande
statsråd, justitieråd, regeringsråd, riksdagsledamöter och JO.

Kommittén lägger inte fram
något förslag lill ändringar i de lagregler som för närvarande reglerar RÅ:s
roll när det gäller handläggningen av frågor om åtal mol högre tjänstemän.
Kommittén pekar på att dessa frågor ofta kan förväntas vara av grannlaga
karaktär och ställa höga krav på såväl kvalificerat utredningsarbete som
auktoritet hos del allmännas företrädare. Enligt kommitténs mening utgör RÅ ell
väl kvalificerat organ för prövning av sådana frågor. Det bör, anför kommittén,
i sammanhanget beaktas att även JK och JO äger rält att väcka åtal i de fall
som det nu är fråga om.

När det gäller den i
direktiven aktualiserade frågan om förekommande behov av skydd mol obefogade
åtal och krav kan tillgodoses på annat sätt än genom regler om begränsning av lalerällen
har kommittén sökt lösningen i en förenklad rättegångsordning som skulle kunna
tillämpas i de fall del nu är fråga om.

Kommittén går igenom de
regler i rättegångsbalken som ger möjligheter för domstolarna att oberoende av
parternas önskemål avgöra mål utan huvudförhandling. Kommittén anser att dessa
regler är otillräckliga, om man med möjligheten lill en snabbare processordning
vill nå ett skydd för den offenUiga verksamheten och dess utövare mot obefogade
åtal och ersättningskrav. ti Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr34

Prop. 1981/82:34 10

Kommittén
redogör också för skilda lagregler om straffansvar, kostnadsansvar och
avvisning som är ägnade alt verka avhållande på en part när del gäller att
starta en rättegång där hans talan redan från början kan bedömas vara obefogad.
Kommittén konstaterar att reglerna är avsedda för de rena undantagsfall där
talan är klart ogrundad eller där den annars är förenad med allvarliga bristfälligheler
samt att de i rättstillämpningen utnyttjas med stor reslriklivitet.

Enligt
kommitténs mening kan en möjlighet lill förenklad process le sig befogad för
fall där dessa straffbestämmelser och koslnadsregler inte har avhållit en part
från all väcka en obefogad talan och där avvisning inte kan ske.

Kommittén
föreslår att man för dispositiva tvistemål och för mål om enskilt åtal i
allmänhet inför en regel som gör det möjligt för domstolen att avstå från att
utfärda stämning då målsägandens framställning av omständigheterna i målet
inte innefattar laga skäl för käromålet liksom när kärandens resp. målsägandens
talan stöder sig på omständighet som strider mol vad som är allmänt veterligt
eller del eljest uppenbart framgår alt käro-målel eller åtalet är ogmndat.
Vidare föreslår kommittén all talan av den berörda arten skall kunna ogillas
under förberedelsen.

Kommittén
har också övervägt frågan om rättegångskostnader i de mål där en enskild för
ansvars- eller skadeståndstalan av aktuellt slag mot en offentlig funktionär. I
betänkandet lägger kommittén fram ett förslag lill en lag om
rättegångskostnader i vissa mål rörande offentligt anställda arbetstagare m.fl.
Enligt den lagen skall staten svara för den offentlige funktionärens egna
kostnader när en enskild för ansvars- eller skadeståndstalan mol honom på gmnd
av brott som han har begått i sin tjänsteutövning. Undanlag görs för del fall
att talan om enskilt anspråk bifalls.

2.4
Allmänt om remissutfallet

Remissinstanserna
har så gott som enhälligt Ullstyrkt all de särskilda reglerna om begränsning av
lalerällen mol vissa offentliga funktionärer i princip avskaffas.

Kommitténs
förslag om all avskaffandet av de särskilda reglerna om lalebegränsning skall
kompenseras bl. a. genom införande av en möjlighet för domstolen alt underlåta
stämning och att ogilla uppenbart ogmndad talan under förberedelsen har fått ell
blandat mottagande under remissbehandlingen. En från många remissinstanser
framförd synpunkt går ut på att en reform enligt kommitténs förslag skulle
innebära ett långtgående ingrepp i rättegångsordningen, vars konsekvenser inte
kan anses ha tillräckligt belysts i delta sammanhang. Från många håll förordas
all den långsikliga lösning avvaktas som kan komma all bli följden av
rättegångs-utredningens (Ju 1977:06) arbete.

Kommitténs
förslag rörande de offentliga funktionärernas rättegångs-

Prop. 1981/82:34 11

kostnader
har i sina huvuddrag accepterats av de flesta remissinstanserna. Även i del
hänseendet har dock från ett par håll uttalats att resultatet av rätlegångsutredningens
överväganden bör avvaktas. I övrigt har remissin-stansema uppehållit sig vid
vissa detaljfrågor, såsom om regleringen bör avse såväl statliga som kommunala
arbetstagare, om kostnadsansvaret bör åläggas arbetsgivaren i stället för
staten och om ersättning till funktionären från statens eller arbetsgivarens
sida bör lämnas även för del fall alt åtalet bifalls.

2.5
Åtalsrätt i allmänhet för målsägande

Som
jag har nämnt fömt har en målsägande enligt 20 kap. 8 § RB en s. k. subsidiär åtalsräll
i mål under allmänt åtal.

I betänkandet (SOU
1976:42) Färte brottmål föreslog ålalsrältskommil-tén alt målsägandens subsidiära
åtalsräll skulle avskaffas. Som motiv härför anfördes bl. a. att de eventuella
önskemål som kunde föreligga från målsägandens sida om att den brottslige
straffas numera inte kan anses förtjänta av samhällets stöd. Ålalsrällskommillén
fann också, beträffande den subsidiära åtalsrältens s. k. kontrollfunktion, alt
del var tveksamt om målsäganden verkligen är något lämpligt kontrollorgan från
allmän synpunkt.

Ålalsrältskommilténs
förslag i denna del har inte lett till lagstiftning. Tjänsleansvarskommittén
har ansett sig kunna utgå från alt målsäganden även i fortsättningen kommer att
ha en subsidiär åtalsräll inom del område där allmän åklagare äger föra talan.

Kommitténs
utgångspunkt har inte föranlett någon kommentar under remissbehandlingen fömtom
all JK erinrar om all hans företrädare har gett ullryck för den ståndpunkten
all några tungt vägande skäl för målsägandens subsidiära åtalsräll inte längre
föreligger.

Frågan om målsägandens talerält
i allmänhet berördes i en motion till riksdagen vid 1978/79 års riksmöte (mol.
1978/79:1174), vari det begärdes all riksdagen skulle uttala sig för att rätten
till målsägandetalan är en omisUig del av rättssamhället. Riksdagen, som
behandlade motionen vid 1979/80 års riksmöte i samband med andra motioner
rörande ansvar för offentliga funktionärer, avslog motionen. I justilieutskottels
av riksdagen godkända belänkande uttalades att riksdagen enligt utskottets
mening inte borde göra något uttalande i ärendet beträffande målsägandetalan i
allmänhet (JuU 1979/80:5).

Min
företrädare häri årets budgetproposition (prop. 1980/81:100, bilaga 5 s. 21)
förklarat alt starka skäl talar mot att genomföra ålalsrätlskommit-téns förslag
all avskaffa målsägandens subsidiära åtalsräll. Enligt vad som uttalades i
budgetpropositionen bör inte målsägandens intresse ytterligare vika för
lagöverträdarens; man kan inte heller bortse från all målsägandens åtalsräll
uppfattas som en yttersta rättssäkerhelsgaranli.

Prop. 1981/82:34 12

Jag
har inte någon annan uppfattning än den som min företrädare sålunda har gett
uttryck för. De förslag som läggs fram i det följande har därför som
utgångspunkt all målsägandens subsidiära åtalsräll i allmänhet skall bestå.

Jag
vill i sammanhanget anmärka all det är min avsikt alt senare denna dag anmäla
de övriga frågor som har aktualiserats genom ålalsrältskom-mitléns betänkande.

2.6
Åtalsrätt för målsägande vad avser högre tjänstemän

Begränsningar
i ålalsrälten för den enskilde beträffande brott som i utövningen av tjänst
eller uppdrag begås av vissa högre tjänstemän har som framgår av kommitténs
belänkande funnits sedan länge och fick sin nuvarande utformning i samband med följdlagsliftningen
lill grundlagsreformen år 1974. Reglerna har avsetls utgöra skydd för högre
tjänstemän mol obefogad och "för statsverksamheten störande" talan.

Vid
riksdagens behandling år 1979 av motioner i frågan uttalade justi-tieutskotlel
all reglerna på många håll uppenbarligen hade kommit att uppfattas som
stridande mol intresset av allmän insyn i de offentliga funkUonerna; reglerna
hade också ansetts utgöra ett allvarligt hinder för den enskilde att få Ull
stånd en domstolsprövning av de offentliga funktionärernas ämbetsutövning
gentemot honom. Utskottet pekade också på all en bidragande orsak lill den
angivna inställningen hade varit all oklarhet om bestämmelsernas
tillämpningsområde hade uppställ genom 1974 års lagstiftning. Med hänsyn till
detta kunde det enligt utskollets mening finnas anledning all överväga andra
vägar än alt genom inskränkning i målsägandens talerält tillgodose del skydd
mot obefogade åtal eller krav som åsyftats med bestämmelserna.

I
direktiven lill kommittén har min företrädare också förklarat alt övervägande
skäl talar för alt begränsningarna avskaffas. Som förut har nämnts har
kommittén uttalat all de skäl som har anförts för en begränsning av lalerällen
i dagens läge inte synes kunna väga tyngre än de synpunkter som kan åberopas lill
stöd för sådan åtalsräll.

Kommitténs
förslag att begränsningen i målsägandens åtalsräll i princip avskaffas har som
nämnts accepterats av i stort sett alla remissinstanser. Förslaget har dock
föranlett särskilda kommentarer från flera håll, varvid en del remissinstanser
närmare har gått in på de skäl som från kommitténs sida har anförts för den
föreslagna lagändringen.

Sålunda
uttalar JK all del enligt hans uppfattning är ganska uppenbart alt den subsidiära
ålalsrälten inte har någon kontrollfunktion, och han är inte heller övertygad
om alt slödel i den allmänna rättsuppfattningen för denna rätt gör sig gällande
med styrka. Enligt JK har däremot rättvise-aspekten visst fog för sig; del är
svårt alt förebringa fullt övertygande skäl för åtskillnaden i gällande rätt
mellan högre och lägre tjänstemän när det

Prop.
1981/82:34 13

gäller
enskilds ålalsrält. RÅ delar de kritiska synpunkter som har kommit lill uttryck
i debatten kring ålalsreglerna men framhåller att betydelsen av begränsningen
från saklig synpunkt har getts orimliga proportioner i debatten. De föreslagna
ändringarna synes enligt rikspolisstyrelsen vara gmn-dade mera på principiella
uppfattningar än ett faktiskt behov.

Kammartällen
i Stockholm pekar på att ålalsförbudet kan synas gynna aktuella kategorier i
del allmännas tjänst i förhållande lill andra samhällsmedlemmar saml alt
tjänstemännen ifråga också är typiskt sett utmslade med befogenheter som ger
särskilda möjligheter till missbmk mol andra. SACO/SR anför all de nuvarande
reglerna uppenbarligen, med rätt eller orätt, har föranlett en känsla av
rättsosäkerhet som har varit mycket olycklig. Enligt TCO kan de nuvarande
bestämmelserna knappast anses vara förenliga med den grundläggande demokratiska
principen om "allas likhet inför lagen".

Förslaget
att i princip avskaffa de särskilda ålalsreglerna för vissa högre tjänstemän
har alltså vunnit ett brett stöd i remissopinionen. De aktuella reglerna leder
sitt ursprung åtminstone Ull 1800-lalels början och får i dag anses ha myckel
begränsad praktisk betydelse. Enligt min mening är del från allmän synpunkt
angelägel att rättsordningen inte innehåller regler som kan uppfattas så att en
gmpp medborgare tillerkänns en särskilt gynnad ställning i rättsligt hänseende.
Också för egen del ansluter jag mig därför till kommitléförslagel.

All
man beträffande vissa särskilda offentliga funktionärer torde få behålla begränsningar
i den enskilda ålalsrälten återkommer jag strax Ull. Jag ämnar i del följande
också ta upp frågan i vad mån del bör tillskapas andra regler som tillgodoser
del syfte del nuvarande laleförbudel har haft, nämligen all motverka den risk
för störningar i det allmännas verksamhet som obefogade åtal eller krav med
anledning av myndighetsålgärder kan innebära.

2.7
Omfattningen av kvarstående åtälsbegränsninjsregler

Kommitténs
förslag innebär all de nuvarande åtalsbegränsningama alltjämt skall gälla i
fråga om statsråd, jusUUeråd och regeringsråd, beträffande vilka ändring inte
kan ske ulan ingrepp i regeringsformen. Förslaget innebär inte heller någon
ändring när del gäller de särskilda åtalsreglerna beträffande riksdagens
ledamöter och vissa av dess tjänstemän saml JO. Förslaget berör däremot bl. a. justitiekanslern
och riksåklagaren, hovrälls-och undertältsdomare saml revisionssekreterare.

De
flesta remissinstanserna har accepterat kommitténs förslag när det gäller
omfattningen av de kvarstående begränsningsreglerna. Avvikande uppfattningar
har dock framförts på en del punkter.

Statens
ansvarsnämd finner det sålunda tveksamt humvida tillräckliga skäl föreligger
att låta förbudet för målsägande all väcka åtal mol jusli-

Prop. 1981/82:34 14

lierad
och regeringsråd kvarstå. Från några remissinstanser har å andra sidan
ifrågasatts humvida inte de kvarstående begränsningarna bör omfatta också
andra än dem som avses med kommitténs förslag.Bl. a. förespråkas alt de bör
omfatta också JK. Enligt JK:s mening bör sålunda JO och JK inte behandlas på
olika sätt. Även JO påpekar att de skäl som åberopats för alt JO skall vara
undantagen lill stor del också gäller JK. Domstolsverket förordar all förbudet
behålls beträffande alla ordinarie domare. Verket framhåller alt det är ett
allmänt intresse av hög dignitet all verksamheten vid domstolarna får fortgå
ulan onödiga störningar och pekar på risken all jävssitualioner uppslår. RÅ
uttalar sig i samma riktning.

En
del remissinstanser sätter regleringen i samband med reglema om fomm privilegiatum.
JK ifrågasätter sålunda om det inte i händelse förslaget rörande lalerällen
genomförs också finns anledning alt avskaffa reglerna om sådant fomm för andra
än ett fåtal alldeles speciella fall. Enligt RÅ bör, om målsägande skall
tillerkännas talerält beträffande tjänstemän med forum privilegiatum, reglerna
om sådant forum avskaffas beträffande dessa tjänstemän.

Själv
ansluter jag mig liksom flertalet remissinstanser lill kommitténs ståndpunkt
all de nuvarande ålalsbegränsningsreglerna alltjämt bör gälla beträffande
statsråden, juslitieråden och regeringsråden. När det gäller statsråd bör del
sålunda som kommittén framhåller inte komma i fråga all gripa in i del
särskilda regelsystem för deras politiska och straffrättsliga ansvar som har
byggts upp i regeringsformen. Även beträffande juslitieråden och
regeringsråden torde del kräva grundlagsändring all införa en subsidiär åtalsräll
för målsäganden. Till grund för den nuvarande ordningen i denna del ligger det
synsättet all de högsta domarna, med hänsyn lill de funktioner som åvilar dem,
inte bör kunna åtalas för sina Ijänslcåtgärder av andra än JK eller JO i deras
egenskap av särskilda åklagare, således inte ens av RÅ. Det skulle då knappast
vara följdriktigt all tillerkänna enskild målsägande subsidiär ålalsrält mot
dem.

Alt
som domstolsverket föreslår undanta alla ordinarie domare från den subsidiära ålalsrälten
synes å andra sidan inte böra komma i fråga; ett sådant undanlag skulle
avsevärt förringa det principiella värdet av den utökade ålalsrälten. Denna bör
således enligt min mening avse såväl hovrätts- och undertältsdomare som
revisionssekreterare liksom motsvarande tjänstemän i förvallningsdomslolsorganisaUonen.
Gentemot vad verket har anfört om risk för jävssitualioner kan del förtjäna
erinras om all jäv inte uppstår, om en part söker sak med en domare i syfte att
göra honom jävig (se 4 kap. 13 § 6 RB och 41 § förvaltningsprocesslagen).

Såväl
JK som JO utgör organ, som kan sägas stå utanför den egentliga statsförvaltningen
men har ulmslats med speciella befogenheter, när del gäller tillsyn över denna
förvaltning. Som kommittén har funnit bör del inte komma i fråga att
aktualisera någon ändring beträffande de i riksdagsordningen angivna reglerna
för åtal mot JO, vilka innebär att åtal får

Prop.
1981/82:34 15

beslutas
endast av konstitulionsulskollet. Denna ordning motiveras av den särställning
JO intar som riksdagens kontrollorgan. Någon subsidiär åtalsräll för en
enskild part gentemot JO synes då inte böra komma ifråga. Som både JO och JK
har pekat på under remissbehandlingen finns emellertid inte skäl alt i delta
hänseende göra skillnad mellan JK och JO. Jag förordar därför att också
beträffande JK de särskilda ålalsbegränsningsreglerna bibehålls. De speciella
skäl som motiverar den angivna lösningen beträffande JO och JK kan inte anses
göra sig gällande med samma styrka beträffande RÅ. I enlighet med kommitténs
förslag bör därför inte RÅ undantas från den subsidiära ålalsrälten.

Anledning
saknas alt i detta sammanhang föreslå någon ändring i vad som gäller för
riksdagens ledamöter och vissa funktionärer i riksdagen.

De
särskilda forumreglerna för bl. a. domare i hovrätt och undertätt är moUverande
främst av gällande gmnder för instansordningen. Reglerna innebär inte i sig
någon förmån av privilegiekaraktär. Anledning saknas alt i del nu aktuella sammhangel
överväga ändringar i dessa regler, vilka inte kan anses utgöra något hinder mot
aft införa en subsidiär åtalsräll för målsäganden även för fall då talan skall
väckas i överrått. Detta innebär visserligen, som kommittén och RÅ pekar på,
alt talan av enskild part kan komma alt väckas i högsta domstolen ulan hinder
av sådana spärtegler som kravet på prövningstillstånd vid revisionslalan mol
hovrätts dom innebär. Enligt min mening får dock denna ordning accepteras.

2.8
RÅ:s åtalsrätt

Allmänna åklagare är
enligt 7 kap. 1 § RB riksåklagaren, statsåklagare -dvs. läns- och överåklagarna
— samt distriktsåklagare. Statsåklagarna och dislriktsåklagarna är enligt 7
kap. 4 § RB allmänna åklagare vid underrätt och hovrätt medan riksåklagaren
enligt samma lagrum är allmän åklagare vid högsta domstolen. I mål om ansvar
eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller
uppdraget har begåtts av vissa högre statliga funktionärer är dock
riksåklagaren ensam behörig åklagare - vid undertätt och hovrätt.

Den
aktuella kategorien funktionärer är

1.
den som innehar eller
uppehåller sådan ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed
jämställd eller högre tjänst vid statlig myndighet eller annan tjänst som
omfattas av 15 kap. 4 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA),

2.
ledamot av domstol eller
central förvaltningsmyndighet, som ej är anställd hos staten, och

3.
krigsman, som fullgör
regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst.

Närmare
bestämmelser om fördelningen av uppgifterna mellan åklagarna meddelas i åklagarinslmktionen
(1974:910), där del bl.a. föreskrivs alt

Prop. 1981/82:34 16

länsåklagarna
(resp., i de tre största åklagardistriklen,chefsåklagarna) skall fullgöra åklagamppgiften
i mål där denna uppgift är särskilt krävande eller av annat skäl bör fullgöras
av åklagare med sådan ställning (20 och 30 §§).

Reglerna
om RÅ:s exklusiva åtalssräll har liksom begränsningarna i målsägandens subsidiära
ålalsrält avsetls utgöra skydd för högre statstjänstemän mol obefogad och för
statsverksamheten störande talan. Kommittén uttalar all, om subsidiär åtalsräll
för målsägande införs, del nämnda skyddsinlressel inte längre ler sig
avgörande. Enligt kommittén kan emellertid goda skäl åberopas för att av
allmänna åklagare RÅ ensam skall vara behörig att åtala de högre funktionärerna
för brott i tjänsteutövningen. I varje fall synes enligt kommittén denna
ordning inte böra frångås enbart därför all målsäganden tillerkänns ålalsrält i
nu avsett hänseende.

Kommitténs
ställningstagande har föranlett kommentarer från flera remissinstanser.
Hovrätten för Övre Nortland och Malmö tingsrätt ansluter sig uttryckligen lill
kommitténs bedömning. Enligt RÅ bör gällande ordning bibehållas i vart fall
såvitt avser de tjänstemän som har fomm i hovrätt eller högsta domstolen.
Begränsningarna i de lägre åklagamas behörighet stämmer däremot enligt JK
dåligt med den föreslagna utvidgningen av målsägandens ålalsrält. Rältegångsutredningen
framför liknande synpunkter. TCO kan inte se alt den exklusiva ålalsrälten för
RÅ på något sätt är befogad ulan förordar all särtegeln härom las bort. Enligt
föreningen Sveriges åklagare saknas inte erforderlig skicklighet och
erfarenhet bland åklagarna på fältet för de uppgifter som det här är fråga om.
Föreningen föreslår all del i detta lagstiftningsärende las upp frågor
huruvida lägre åklagares ålalsbehörighel bör vidgas lill alt omfatta mål mol
högre tjänstemän.

Genom
de ändringar som jag har förordat i det föregående får en målsägande möjlighet
att subsidiärt väcka enskilt åtal för brott i tjänsteutövningen mol de flesta
av de tjänstemän som tillhör den här aktuella kategorin. Det synes då mindre
följdriktigt att generelh behålla en ordning som innebär att det är förbehållet
RÅ ensam att väcka allmänt åtal för sådana brott. Del får också anses ligga ell
värde i sig att på del område som här är aktuellt utmönstra sådana särregler
som inte är motiverade av speciellt starka skäl. Jag är med hänsyn härtill
beredd all i linje med vad som har förordats av en del remissinstanser föreslå
alt del ål distrikts- och statsåklagare ges en vidgad behörighet enligt
rättegångsbalken alt vara allmän åklagare i undertält och hovrätt i mål av nu
förevarande slag. All åklagar-uppgiften i praktiken ofta bör fullgöras av
stats- eller chefsåklagare ligger i sakens natur (jfr RÅ cirk. C 80 1974). Jag
vill också erinra om all RÅ alllid har befogenhet all överta en uppgift som
tillkommer lägre åklagare (7 kap. 5§RB).

Eftersom
talan om ansvar för brott i tjänsteutövningen mot hovrättsdomare och revisonssekrelerare
skall väckas omedelbart i högsta domsto-

Prop. 1981/82:34 17

len
där RÅ är allmän åklagare, bör dock ingen ändring beträffande dem göras vad
gäller RÅ:s exklusiva ålalsbehörighel. Beträffande RÅ, som också har forum i
högsta domstolen, är f.n. endast JK och JO behöriga åklagare, och någon annan
ordning synes inte lämpligen böra föreskrivas. RÅ har vid remissbehandlingen
hävdat att RÅ även i fortsättningen bör ha exklusiv åtalsräll även när del
gäller dem som enligt 2 kap. 2 § RB har fomm i hovrätt, dvs. huvudsakligen
domare i allmän undertätt. Enligt min mening kan intresset av alt undvika jävsliknande
situationer och de skäl i övrigt som bär upp regeln om forum privilegiatum för
dessa funktionärer också moUvera särskilda regler om åklagares behörighet. Jag
förordar därför i likhet med RÅ all RÅ:s exklusiva ålalsrält behålls
beträffande dem.

2.9 Skadeståndstalan

När
det gäller rätten att föra talan om skadestånd mol högre tjänstemän på grund av
brott som har begåtts i deras tjänsteutövning har kommitténs förslag om alt i
princip avskaffa talebegränsningarna i stort sett godtagits av
remissinstanserna. JK pekar på att en utveckling sedan länge har ägt mm mol ett
stort ansvar för del allmänna för skada som offentliga tjänstemän har vållat
genom fel eller försummelse i tjänsten och framhåller särskilt betydelsen av
skadeståndslagen (1972:207). I del perspektivet framstår enligt JK en
utvidgning av den enskilda skadeslåndstalerätten inte som angelägen eller ens
befogad av hänsyn lill den skadelidande. Med hänsyn lill sambandet med reglerna
om ålalsförbud kan man dock enligt JK svåriigen tänka sig en utvidgning av ålalsrälten
ulan all begränsningarna av skadeslåndstalerätten samtidigt slopas.

Även
jag har den uppfattningen att den nuvarande begränsningen i princip bör
avskaffas. Med hänsyn till det samband en talan av denna art har med
åtalsfrågan bör en begränsning i lalerällen föreskrivas för de fall där
motsvarande begränsning i ålalsrälten föreslås bibehållen. Jag ansluter mig
således i princip till kommitténs förslag i det nu förevarande hänseendet med
den ändring som följer av mina tidigare förslag att lalerällen bör begränsas
också när det gäller JK. Jag återkommer i specialmotiveringen till regleringens
utformning beträffande vissa funktionärer hos riksdagen och dess organ.

2.10 Rättegångsbestämmelser

Enligt
direktiven lill tjänsleansvarskommittén har kommittén haft alt överväga om
förekommande behov av skydd mot obefogade åtal och krav kan tillgodoses på
annat sätt än genom de nuvarande reglerna om begränsning av talerälten. I
direktiven förs därvid fram tanken på regler som gör del möjligt för domstol
alt på handlingarna avgöra mål där talan är uppenbart ogmndad. n Riksdagen
1981/82. 1 saml. Nr 34

Prop. 1981/82:34 18

Kommittén
har funnit att de regler som f.n. finns i rättegångsbalken och som ger
möjlighet för domstolarna att oberoende av parternas önskemål avgöra mål ulan
huvudförhandling är otillräckliga för alt kunna tjäna som det i direktiven
omnämnda skyddet. Enligt kommitténs uppfattning gör sig behovet av möjlighet
Ull förenklad process i fall av obefogad talan gällande över huvud inom
domstolarnas versamhetsområde. Det kan enligt vad kommittén ullalar helt
allmänt sägas föreligga ell intresse av all man genom en snabbare
processordning åstadkommer dels att svaranden undgår det obehag som en talan
utan fog utvecklad i en sedvanlig rättegång kan innebära, dels att båda parter
slipper all drabbas av de kostnader som en sådan rättegång kan medföra.

Kommittén
går igenom de regler i rättegångsbalken som kan verka avhållande på en part när
det gäller all starta en rättegång, där hans talan redan från början kan
bedömas vara obefogad. De beskrivna reglerna om straffansvar, kostnadsansvar
och avvisning är enligt vad kommittén uttalar avsedda för de rena undanlagsfall
där talan är klart ogmndad eller där den annars är förenad med allvarliga bristfälligheler;
i rällsUllämpningen utnyttjas reglerna också med stor reslriklivitet.

Om
en stämningsansökan uppfyller de krav som rättegångsbalken ställer på dess
innehåll får den inte avvisas, ulan stämning skall utfärdas. Enligt kommittén
kan med hänsyn härtill för fall där kostnadsregler och straffbestämmelser inte
avhåller en part från att väcka en obefogad talan en kompletterande regel om
möjlighet lill förenklad process le sig befogad.

Kommitténs
förslag innebär alt man inför ökade möjligheter all ulan huvudförhandling
avgöra mål där en väckt'talan är uppenbart ogmndad. Enligt den föreslagna
regleringen skall i disposiiiva tvistemål och mål om enskilt åtal stämning inte
behöva utfärdas, om kärandens eller målsägandens framställning av
omständigheterna i målet inte innefattar laga skäl för käromålei resp. åtalet
eller talan stöder sig på omständighet som strider mot vad som är allmänt veterligt.
Stämning skall inte heller behöva utfärdas när del annars uppenbart framgår att
talan är ogmndad. Mål av ifrågavarande art föreslås kunna på samma grunder
avgöras under förberedelsen.

Kommitténs
förslag har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. De flesta remissinslansema
delar kommitténs uppfattning att vidgad talerält för målsäganden bör förenas
med något slags skydd för offentliga funktionärer mol obefogade processer.
Många remissinstanser pekar dock på alt frågan om all införa en sådan förenklad
processordning som föresläs av kommittén är av stor principiell betydelse och
all därför resultatet av rätlegångsutredningens arbete bör avvaktas. Sistnämnda
utredning har i sitt remissyttrande upplyst alt den överväger att föreslå en generell
reform av aktuellt slag. Enligt utredningen finns det dock f.n. inte underlag
för en sådan lösning annat än just för ansvars- och skadeståndsmål mol
offentliga funktionärer. Såvitl gäller övriga mål bör enligt utred-

Prop.
1981/82:34 19

ningen
frågan om en reform anstå tills utredningen har lagt fram ell mera generellt
förslag.

När del gäller den närmare
utformningen av tjänsteansvarskommitténs förslag har del under
remissbehandlingen bl.a. ifrågasatts om det är lämpligt med en ordning som
skulle innebära alt man ger rättskraft ål avgöranden som har tillkommit ulan
alt motparten har blivit hörd. Vidare har pekats på komplikationer när det
gäller frågor om preskription och ränle-beräkning saml om beräkning av
fullföljdstiden.

För egen del har jag så
till vida samma utgångspunkt som kommittén som alt en förenklad processordning
enligt min mening inte bör genomföras enbart med sikte på att ge offentliga
funktionärer skydd mot obefogade straff- eller skadeståndsanspråk. En sådan
lösning skulle nämligen på samma sätt som de nuvarande lalebegränsningsreglerna
kunna ge underlag för uppfattningen all rättsordningen gynnar en särskild gmpp
i samhället till nackdel för andra.

Av
remissbehandlingen får enligt min mening samtidigt dras den slutsatsen alt en
mera generell ordning med möjlighet alt avgöra mål ulan stämning och
delgivning inte bör införas ulan yllerligare överväganden. Sådana överväganden
görs f.n. av rältegångsutredningen, och resultatet av dessa bör inte föregripas
genom en lagstiftning i detta sammanhang. Jag förordar således all någon
lagstiftning i den delen inte genomförs nu. Även när det gäller frågan om alt
annars införa regler om utökade möjligheter att avgöra mål under förberedelsen
bör man enligt min mening avvakta resultatet av rätlegångsutredningens arbete
som i de delar som är aktuella nu beräknas vara avslutat i böljan av år 1982.

All
frågan om möjligheten alt avgöra mål efter förenklad handläggning sålunda
ställs något på framtiden behöver som jag ser del inte innebära någon avgörande
olägenhet när det gäller behandlingen av sådana mål som här är aktuella. Till
en början torde reglerna om rättegångskostnadernas fördelning, lill vilka jag
strax återkommer, ha en viss återhållande effekt. Jag vill också peka på de
regler om straffansvar för falskt åtal och föranledande av rättegång mot
bättre vetande som finns i brottsbalken och rättegångsbalken. I den mån ändå
helt gmndlösa straff- eller skadeståndsanspråk skulle framställas mot olika
offentliga funktionärer som ett uttryck för ren kvemlans eller liknande torde
ofta fömtsättningar finnas för all avvisa talan enligt gällande regler (se
t.ex. rättsfallet. Rättsfall från hovrätterna, 54:80). I fråga om de fall där
talan skall väckas omedelbart i övertätt torde vidare redan nuvarande
bestämmelser medge alt målet avgörs ulan huvudförhandling i de flesta fall som
här är av intresse (jfr 53 kap. 2 § 4 och 57 kap. 1 § RB).

2.11
Rättegångskostnader m.m.

I
brottmål där en målsägande för ansvarslalan gäller enligt 31 kap. 11 § RB
jämförd med 18 kap. 1 § RB att om åtalet ogillas målsäganden skall

Prop. 1981/82:34 20

ersätta
den tilltalade dennes rättegångskostnader medan den tilltalade om åtalet
bifalls skall gottgöra målsäganden dennes kostnader.

Det
bör här också anmärkas att allmän rättshjälp enligt rätlshjälpslagen (1972:429)
kan beviljas fysisk person i en rättslig angelägenhet, om han behöver sådant
bistånd och hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett i lagen angivet
gränsbelopp. Rättshjälp får dock inte beviljas den som inte har befogal
intresse av att få sin sak behandlad. Som JK har uttalat vid remissbehandlingen
torde omständigheterna endast i sällsynta undanlagsfall vara sådana att målsäganden
eller käranden kan beviljas allmän rättshjälp för all få en ansvarsfråga av
här aktuell karaktär prövad av domstol, om allmän åklagare efter prövning inte
har velat väcka eller biträda talan.

Den som väcker talan mol
en offentlig funktionär under påslående alt denne har begått brott i
tjänsteutövningen riskerar alltså all få betala både sina egna och motpartens
rättegångskostnader. Kommittén diskuterar om man bör införa en reglering som
skulle innebära all målsäganden resp. käranden generellt befrias från
skyldighet all ansvara för motpartens rättegångskostnader i ansvars- eller
skadeståndsmål mol offentliga funktionärer på gmnd av deras tjänsteutövning.
Kommittén avvisar emellertid tanken på en sådan lagändring ulan alt ställning
tas lill de mera gmndläggande frågorna rörande parts ansvar för motparts
rättegångskostnader som f.n. utreds av rältegångsutredningen. Kommittén
föreslår dock så Ull vida ett undanlag från de allmänna reglerna att om
funktionären vinner målet rättegångskostnaderna kan kvittas i fall där
motparten hade befogad anledning all få saken prövad.

När det gäller funkUonärens
möjlighet lill gollgörelse för sina egna rättegångskostnader är enligt
kommittén en reform mera oberoende av de principer som ligger till gmnd för 18
kap. RB. Ett avgörande argument för all funktionären, om talan ogillas, skall
få ersättning för sina kostnader av del allmänna är enligt kommittén all del
inte är som privatperson ulan som representant för del allmänna som
funktionären enligt åliggande i sådant fall har fullgjort de uppgifter som vid
en rättslig prövning befunnits vara rikligt utförda och därför inte kunnat
föranleda alt den mot honom förda ansvars- eller skadeståndstalan bifalls.
Kommittén föreslår all staten skall svara för den offentlige funktionärens egna
kostnader när en enskild för ansvars- eller skadeståndstalan mol en funkUonär
på gmnd av dennes tjänsteutövning. Sådan ersättning skall utgå även om
funktionären fälls lill ansvar men inte när en mot funkUonären förd
skadeståndstalan bifalls. Vidare föreslår kommittén all, om funktionären med
anledning av rättegången har att inställa sig personligen inför rätlen,
inställelsen skall anses som en åtgärd i tjänsten.

Den nya regleringen
föreslås upplagen i en "lag om rättegångskostnader i vissa mål rörande
offentligt anställda arbetstagare m.fl." Lagen avser såväl statligt som
kommunall (landstingskommunalt) anställda arbetstagare samt vissa statliga och
kommunala uppdragstagare.

Prop. 1981/82:34 21

Kommitténs
förslag har i sina huvuddrag tillstyrkts av de flesta remissinstanserna. Från
en del håll har dock satts i fråga lämpligheten av all lagstiftningen skall
beröra kommunala tjänstemän. Flera instanser föreslår all del kostnadsansvar
som enligt kommitléförslagel läggs på staten i stället skall åvila
tjänstemannens arbetsgivare. Många instanser förordar all statens eller
arbetsgivarens betalningsansvar när del gäller brottmål skall inskränkas Ull de
fall där åtalet ogillas. Den föreslagna regeln om möjlighet all, i fall då
arbetstagaren vunnit målet, förordna att vardera parten skall bära sin
rättegångskostnad om motparten hade skälig anledning alt få saken prövad
avstyrks av flera remissinstanser. Anmärkningar framförs också från skilda håll
rörande andra enskildheter i förslaget. Rältegångsutredningen anser all den
föreslagna lagregleringen är överdimensionerad och all man kan ifrågasätta om
del inte är möjligt att uppnå ett tillfredsställande resultat mera inom ramen
för gällande system, l.ex. genom komplettering av rällshjälpslagstiflningen och
reglerna om förordnande av offentlig försvarare. .

Jag har för egen del svårt
alt se all del för de mål som del här gäller är motiverat med något avsteg från
den allmänna principen om alt den part som förlorar ett mål som regel skall
ersätta motpartens rättegångskostnader. Denna princip har ju bl.a. lill
funktion alt motverka obefogade rättegångar. Det synes inte finnas någon
anledning all underiåla all la Ullvara denna funktion beträffande de mål som
del här är fråga om. Detta gäller i synnerhet som remissbehandlingen återspelar
farhågor för alt obefogade straff- eller skadeståndsanspråk i viss omfattning
kan komma att framställas när de här aktuella lalebegränsningsreglerna las
bort. All beakta är också att frågan om ökad möjlighet för domstolarna alt
avgöra sådana mål utan huvudförhandling enligt mitt förslag ställs på
framliden.

När del gäller de
kostnader som kan uppkomma för en offenUig funktionär som blir föremål för
enskilt straff- eller skadeståndsanspråk på gmnd av påstått brott i tjänsten
anser jag mig lill en början kunna godta kommitléförslagel lill den del det
innebär all inställelse inför domstol skall få anses som en åtgärd i tjänsten.
Denna princip bör emellertid enligt min mening gälla inte enbart i fråga om
inställelse ulan också beträffande andra åtgärder som kan behöva vidtas för
rättegångens förberedande eller talans utförande, såsom exempelvis avgivande av
svaromål. Rätten för funktionären all ulföra sådana åtgärder i tjänsten bör
läggas fast genom lagstiftning. Den bör göras oberoende av utgången av målet.

Med denna utgångspunkt
torde i praktiken endast sällan kostnader uppkomma för den offenUige
funktionären i mål av här aktuell karaktär. I den mån så ändå blir förhållandel
torde fråga regelmässigt vara om fall då funkUonären har anlitat ombud eller
försvarare eller förebringat bevisning. Inte heller i dessa fall behöver
emellertid kostnader uppkomma för funktionären. Har nämligen funktionären haft
offenUig försvarare, följer av allmänna regler alt skyldighet att betala Ullbaka
försvarskoslnaderna lill

Prop. 1981/82:34 22

staten
i princip åläggs den part som förlorar målet. Och om funktionären har åtnjutit
annan rättshjälp i målet, t. ex. för beviskoslnader, är också principen den att
motparten åläggs betalningsskyldighet gentemot staten om han förlorar målet.

Vinner
tjänstemannen målet, slipper han alltså utgifter för de nu berörda kostnaderna.
Några särskilda kostnadsregler till förmån för en offentlig funktionär som på
talan av enskild part döms till ansvar eller ersättningsskyldighet på gmnd av
brott i tjänsten bör å andra sidan enligt min mening inte införas. Skulle så
bli förhållandel, kan det ju i efterhand sägas all talan i stället hade bort
föras eller biträdas av allmän åklagare.

Man
måste emellertid räkna med möjligheten av att det i vissa fall uppkommer
rättegångskostnader för en offentlig funktionär som blir instämd i ett mål om
enskilt åtal eller skadeståndsanspråk, även när den mol honom förda talan
ogillas. Det gäller bl.a. brottmål där funktionären saknar offentlig försvarare
och på gmnd av sina inkomstförhållanden inte kan få rättshjälp. Motparten
åläggs då visserligen regelmässigt ersättningsskyldighet, men det kan som
kommittén har funnit förefalla naturligt att funkUonären inte skall behöva vara
hänvisad lill all själv försöka driva in denna sannolikt ofta osäkra fordran.
Med hänsyn Ull del samband som föreligger mellan rättegången och funktionärens
tjänst synes det rimligt all del allmänna här träder emellan. En reglering bör
därför införas om det allmännas skyldighet alt ersätta de offentliga
funktionärerna deras rättegångskostnad i vissa mål om ansvar eller enskilt
anspråk på gmnd av åtgärder i tjänsten.

Regleringen
bör gälla offentliga tjänstemän oberoende av tjänsteställning. I enlighet med
vad jag fömt har sagt anser jag i likhet med flera remissinstanser att den såvitl
avser både brottmål och tvistemål i princip bör begränsas till de fall dä talan
har lämnats ulan bifall.

Under
remissbehandlingen har särskilt diskuterats huruvida en lagreglering i ämnet
bör omfatta kommunala arbetstagare och likställda och om staten i så fall bör
ansvara även för de senares rättegångskostnader. Kommittén har vall den
lösningen all regleringen omfattar såväl statliga som kommunala arbets- och
uppdragstagare samt all staten i förekommande fall skall vara ansvarig för
rättegångskostnaderna oavsett vem som har varit den offenUige funktionärens
arbets- eller uppdragsgivare. Vägledande för kommitténs ställningstagande i ansvarighetsfrägan
har varit det sätt på vilket frågan har lösts när det gäller rättshjälp enligt rätlshjälpslagen;
staten utger ersättning lill en offentlig funktionär med rättshjälp vare sig
denne är stals- eller kommunalanställd. Kommittén pekar också på del förhållandel
att staten såsom lagstiftare ytterst har alt besluta om vilka funktioner som
skall vila på de offentliga organen och via lagstiftningen kan förfoga över de
sanktioner som skall riktas mol felaktigt utförande av dessa funkUoner. Enligt
kommittén gör sig med hänsyn härUll del synsättet gällande att staten också tar
ell ansvar för de kostnader som kan uppstå för

Prop. 1981/82:34 23

offentliga
funktionärer när deras handlande i tjänsten angrips av utomstående.

Jag
anser för egen del liksom kommittén all en ny reglering i ämnet bör omfatta
såväl staUiga som kommunala och likställda arbets- och uppdragstagare. Däremot
har jag svårt alt se annat än att principen bör vara den att det kostnadsansvar
som här kan bli aktuellt åläggs arbets- eller uppdragsgivaren oavsett om denne
är staten eller en kommun eller landstingskommun. Kommitténs hänvisning till rällshjälpslagsliflningen
är enligt min mening mindre träffande med hänsyn till alt den lagsUftningen är
av generell karaktär och inte motiveras av de särskilda skäl som ligger bakom
den nu Ulllänkla regleringen. All ålägga staten ell särskilt kostnadsansvar i dess
egenskap av lagstiftare förefaller inte riktigt. Del kan emellertid av praktiska
skäl vara befogat att staten i förevarande sammanhang åtar sig arbetsgivaransvaret
för kommunala funktionärer med statligt reglerade tjänster. Jag förordar en
lösning av denna innebörd. Utbetalningar från staten - som kan beräknas uppgå
endast lill några tusental kronor om året — synes kunna ske huvudsakligen i
samma ordning som den som tillämpas beträffande statsmyndigheternas
skadereglering.

Som
kommittén har föreslagit bör bestämmelser i ämnet las upp i en särskild lag.
Jag delar emellertid den under remissbehandlingen framförda uppfattningen all
lagregleringen bör göras något enklare än kommitléförslagel. Jag återkommer lill
frågan i specialmotiveringen.

3
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag Ull

1. lag
om ändring i rättegångsbalken

2. lag
om offentliga funktionärers rätt lill gollgörelse för rättegångskost

nad i vissa mål m. m.

Förslagen bör fogas
till regeringsprolokollel i detta ärende som bilaga 4.'

4
Specialmotivering

4.1
Rättegångsbalken

7
kap. 4§

I
denna paragraf regleras f. n. behörigheten för olika allmänna åklagare. Såsom Udigare
har redovisats är RÅ ende behörige allmänne åklagare i

'
Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till
propositionen.

Prop. 1981/82:34 24

undertält
och hovrätt beträffande vissa i lagrummet särskilt angivna högre statliga
funktionärer när fråga är om ansvar eller enskilt anspråk på gmnd av brott i
utövningen av tjänsten eller uppdraget. I enlighet med vad jag har anfört i det
föregående föreslås alt lagmmmet ändras så att behörighet att vara åklagare i undertätt
och hovrätt i dessa fall skall tillkomma åklagare i allmänhet. Såvitt gäller
behörigheten att vara åklagare i hovrätt föreslås dock ett undantag, nämligen
när del gäller domare som enligt 2 kap. 2 § har fomm i denna instans.
Beträffande övriga domare har några särtegler av aktuellt slag inte ansetts
böra gälla.

RÅ:s
exklusiva behörighet all åtala hovrällsdomare och revisionssekreterare för
brott av här aktuellt slag följer av regeln i lagmmmels tredje stycke att
riksåklagaren är åklagare vid högsta domstolen, där de angivna tjänstemännen
enligt 3 kap. 3 § har fomm.

Del
kan anmärkas all ändringen av paragrafen även begränsar räckvidden av
bestämmelsen i 23 kap. 22 § första stycket andra meningen om all förundersökning
i vissa fall inte behöver äga rum.

Som
jag har påpekat i den allmänna motiveringen föreskrivs i åklagarinslmktionen
(20 och 30 §§) att länsåklagare resp. chefsåklagare i storstads-distrikten
skall fullgöra åklagamppgifler som är särskilt krävande eller av annat skäl bör
fullgöras av åklagare i sådan ställning. Dessa föreskrifter kan naturligtvis i prakUken
ofta bli tillämpliga när fråga är om åtal för brott i tjänsten mol funktionär
tillhörande den krets beträffande vilken RÅ hittills haft ensambehörighel. Jag
vill också påpeka alt RÅ alllid har möjlighet att överta en uppgift som
ankommer på lägre åklagare.

20
kap. 10 §

Ändringen
av paragrafen innebär all subsidiär åtalsräll för brott i tjänsteutövningen i
fortsättningen tillkommer målsäganden beträffande flertalet av de funktionärer
som fömt har varit undantagna från denna rätt.

I
paragrafen anges den begränsade grupp funktionärer beträffande vilka någon subsidiär
ålalsrält för brott av aktuellt slag inte heller i fortsättningen avses
tillkomma en målsägande. Del är här fråga om regler som i huvudsak utgör en
direkt konsekvens av bestämmelser i regeringsformen saml riksdagsordningen och
vissa särskilda författningar om riksdagens myndigheter.

I
överensstämmelse med kommiftéförslagel innebär departementsförsla-get Ull en bötjan
all ålalsrälten inte gäller beträffande statsråd, justitieråd eller
regeringsråd och inte heller i fråga om JO eller den som har tjänstgjort i hans
ställe. Som jag har uttalat i den allmänna motiveringen har bland de aktuella
funktionärerna även upplagils JK och den som har tjänstgjort i hans ställe. Med
anledning av påpekanden under remissbehandlingen från JO och rältegångsutredningen
har paragrafen avfattats på del sättet all den dessutom omfattar de
funktionärer beträffande vilka det i riksdagsordning-

Prop. 1981/82:34 25

en
eller annan författning på samma sätt som i fråga om JO föreskrivs alt åtal
skall beslutas av utskott hos riksdagen. Del gäller här enligt 9 kap. 8 § riksdagsordningen
till en början fullmäktige i riksbanken (med visst undanlag), riksdagens
revisorer, ledamöter av riksdagens förvallningsslyrelse, valprövningsnämnd och
besvärsnämnd samt kammarsekreteraren. Vidare avses fullmäkUge i riksgäldskonloret
samt vissa funkUonärer hos defta och hos riksbanken, se lagen (1974:568) om riksgäldskonloret,
lagen (RES 1975:8) med reglemente för riksgäldskonloret, och lagen (RFS 1975:6)
med reglemente för riksbanken. I de fall som avses i sistnämnda två
författningar är förutom vederbörande riksdagsutskott - finansutskottet -även
annat riksdagsorgan behörigt all besluta om åtal (riksgäldsfullmäktige resp.
riksbanksfullmäktige). Däremot har jag inte ansett att det finns skäl alt i
paragrafen erinra om de mera speciella och annorlunda konslmerade regler som
enligt 4 kap. 8 och 9 §§ och 5 kap. 7 § regeringsformen gäller beträffande
riksdagens ledamöter och ersättare för dem, liksom beträffande talmannen samt
statschefen och riksföreståndare.

Paragrafen utgör i sin
nuvarande lydelse hinder för målsäganden inte endast att väcka åtal ulan också
att övertaga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal för brott av aktuellt
slag. I den nya lydelsen har orden "i högre rätt fullfölja åtal" fält
utgå. För de funktionärer som avses i punkterna 1-4 fyller de ingen funktion
eftersom dessa funktionärer har fomm i högsta domstolen i mål om ansvar för
brott av detta slag. Beträffande de funkUonärer som avses i punkt 5 har det
ansetts sakligt omotiverat all låta laleförbudel få en vidare omfattning än vad
som påkallas av reglerna i riksdagsordningen och andra här aktuella
författningar. Del innebär all en målsägande kan ensam fullfölja ett efter
vederbörande riksdagsorgans beslut väckt åtal av förevarande slag om detta har
ogillats.i lägre rätt.

Paragrafens
lydelse lar sikte endast på brott som faller under allmänt åtal (jfr 8 och 9 §§).
De regler i regeringsformen och riksdagsordningen m.fl. författningar som
föreskriver all åtal skall beslutas av ell riksdagsorgan torde emellertid vara
tillämpliga även på sådana brott som endast får åtalas av målsäganden, i den
mån brotten har begåtts i utövningen av tjänst eller uppdrag.

Ullrycket
"brott i utövningen av tjänsten eller uppdraget" överensstämmer med
del som f. n. förekommer i 7 kap. 4 § andra stycket. Beträffande tolkningen av
detta begrepp har kommittén i sitt belänkande (s. 112-122) anfört värdefulla
synpunkter, mot vilka jag för min del inte har något att erinra.

Det
kan anmärkas alt ändringen av paragrafen också innebär en utvidgning av målsägandens
rätt enligt 20 kap. 8 § tredje stycket all väcka talan om ansvar för falskt eller
obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.

Prop. 1981/82:34 26

22
kap. 8§

I
paragrafen upptas liksom f. n. som ett komplement till ålalsförbudet enligt 20
kap. 10 § en regel om begränsning av rätlen att föra talan om enskilt anspråk i
anledning av sådana brott som avses i 20 kap. 10 §. Del kan anmärkas alt del i
motiven till regeringsformen uttryckligen har fömtsätts att en lalebegränsning
av här aktuellt slag skall gälla beträffande statsråd (prop. 1973:90 s. 424).

Paragrafen
har utformats så alt inskränkningarna i rätlen att föra skadeståndstalan - lill
skillnad från vad som åsyftats i kommiftéförslagel - lar sikte även på de
funktionärer som avses i 9 kap. 8 § riksdagsordningen och vissa därtill hörande
författningar. Beträffande dessa funktionärer får nuvarande rättsläge
åtminstone till en del anses vara något oklart i förevarande hänseende.

I
förtydligande syfte har särskilt markerats att paragrafen liksom 20 kap. 10 §
lar sikte endast på brott som faller under allmänt åtal. Den utgör således inte
hinder för väckande av enskilt anspråk på grund av sådana brott av aktuellt
slag som är undantagna från allmänt åtal. Det bör dock i sammanhanget anmärkas
all de särskilda lalebegränsningsreglerna i 4 kap. 8 och 9 §§ regeringsformen i
fråga om riksdagens ledamöter och ersättare för dem samt talmannen omfattar
också talan av sådant slag.

Ikrafllrädandebeslämmelsen

Lagen
föreslås träda i kraft den I januari 1982. Lagändringarna bör såvitt gäller den
utvidgade befogenheten för stals- och distriktsåklagare få tillämpning på
gärningar som har begåtts före ikraftträdandet. Att så blir fallet följer
direkt av 7 § första meningen lagen (1964:163) om införande av brottsbalken.
Beträffande utvidgningarna av den enskildes talerält bör lagändringarna däremot
inte få tillämpas retroaktivt. Alt ge dessa lagändringar lillbakaverkande
kraft får nämligen — i allt fall när det gäller ansvarstalan - anses slå i
strid mot gmnderna för bestämmelsen i andra meningen nyssnämnda lagmm. Denna är
emellertid inte direkt tillämplig i förevarande fall. Med hänsyn härtill har en
uttrycklig övergångsbestämmelse i ämnet meddelats. Bestämmelsen har gjorts
tillämplig på såväl ansvars- som skadeståndstalan.

4.2
Lag om offentliga funktionärers rätt till gottgörelse för rättegångskostnad i
vissa mål m. m.

I §

I
paragrafen anges vad som avses med offentliga funktionärer enligt lagen.

Punkterna
1—3 motsvarar 1 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA).

Prop.
1981/82:34 27

Punkterna
4-7, som i huvudsak motsvarar kommitléförslagel, lar sikte på andra offenUiga
funktionärer än arbetstagare. Enligt punkt 4 skall sålunda ledamöter av
kollegiala organ hos staten och hos kommuner m. fl. organ anses som offentliga
funktionärer enligt lagen. Lagen skall också (punkterna 5—7) omfatta vissa
uppdragstagare åt offentliga organ samt krigsmän och andra som fullgör lagstadgad
tjänsteplikt liksom de personer som utövar myndighet ulan anknytning till
anställning eller uppdrag av nu avsett slag. Till den sistnämnda kategorin hör
t. ex. personal vid Aktiebolaget Svensk Bilprovning. Uppräkningen i 1 § motsvarar
punkterna I -4 i 20 kap. 2 § BrB rörande mulbrolt med den ändringen alt punkten
5 Ull skillnad mot motsvarande punkt i straffbestämmelsen inte avser uppdragstagare
hos privata rättssubjekt (jfr straffbestämmelsens äldre lydelse, SFS 1975:667).

2§
Paragrafen motsvarar 2 kap. 1 § LOA.

3§

Paragrafens
innebörd är all de följande bestämmelserna om tjänst skall avse även uppdrag
och tjänsteplikt. Vad som sägs om arbetsgivare kommer då alt gälla
uppdragsgivaren resp. den hos vilken tjänsteplikten fullgörs.

4§

I
paragrafen föreskrivs att en offentlig funktionär mol vilken förs enskilt åtal
för brott i utövningen av tjänst som sådan funktionär skall ha rätt alt vidla
åtgärder i rättegången i tjänsten. Den angivna rätlen gäller oberoende av
utgången av processen. Funktionären avses exempelvis vara berättigad all
inställa sig vid domstol under tjänstetid ulan löneavdrag och i förekommande
fall få ersättning för resekostnader jch traktamente liksom att avfatta
svaromål under tjänstetid. Paragrafen blir tillämplig även om funktionären vid
tiden för rättegången har anställning hos annan arbetsgivare än vid liden för
den påståddagärningen, såvida han alltjämt är all betrakta som offentlig
funktionär i lagens mening.

Paragrafen
blir tillämplig oavsett om det påstådda brottet i och för sig faller under
allmänt åtal eller del är av den karaktären alt del endast får åtalas av
målsägande. Någon analogisk tillämpning med avseende på andra fall än som avses
i paragrafen - l.ex. då allmän åklagare för talan om ansvar för brott i
tjänsten - är däremot självfallet inte avsedd.

Enligt
paragrafens andra stycke har en offenUig funktionär samma rätt som enligt
första stycket alt vidta rältegängsålgärder i tjänsten, då talan förs mot honom
om enskilt anspråk pä grund av åtgärd i utövningen av tjänsten. Undantag har
gjorts för fall då talan förs i samband med allmänt åtal.

Prop.
1981/82:34 28

5§

I överensstämmelse med vad som har angetts i den allmänna
motiveringen innehåller paragrafen en regel om arbetsgivarens
(uppdragsgivarens) ansvar för den offentlige funktionärens rättegångskostnader
i mål om enskilt åtal för brott i utövningen av tjänsten (uppdraget). Detta
ansvar avser sådana rättegångskostnader som domstolen har förpliktat målsäganden
alt ersätta funktionären. Ersätlningsrälten blir sålunda i allmänhet begränsad
till de fall då åtalet har ogillats. Funktionären tilläggs en rätt att,
oberoende av krav eller indrivningsförsök hos målsäganden, vända sig lill den
som vid tidpunkten för den påstådda gärningen var hans arbetsgivare. Denne inträder
vid betalning i funktionärens rätt gentemot målsäganden intill det utgivna
beloppet. Arbetsgivaren kan därvid enligt vanliga principer använda domen
jämte bevis om den erlagda betalningen som exekutionstitel.

Om funktionären har beviljats allmän rättshjälp och
domstolen har ålagt målsäganden att utge ersättning till staten är
arbetsgivaren givelvis inte skyldig att utge någon häremot svarande ersättning.
Den som beviljas rättshjälp som tilltalad i brottmål erlägger inte någon rältshjälpsavgift.

Den
domstol som dömer i brottmålet skall tillämpa allmänna regler om
ersättningsskyldighet för rättegångskostnader. Arbetsgivaren får inte ställning
av part i brottmålsprocessen. Skulle tvist om betalningsskyldighet uppstå
mellan denne och funktionären blir tvisten, om funktionären är arbetstagare,
att handlägga enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvisler.

Enligt
paragrafens andra stycke skall arbetsgivares ansvar för rättegångskostnader
också gälla när talan har förts mot en funktionär om enskilt anspråk på gmnd av
åtgärd som denne vidtagit i sin tjänsteutövning. Undantag har gjorts för fall
då talan har förts i samband med allmänt åtal, eftersom betalningsskyldighet
för arbetsgivaren i ell sådant fall inte har ansetts motiverad. Undanlaget
avses inte träffa den situationen alt målsäganden sedan mål om allmänt åtal
har avgjorts ensam fullföljer talan i skadeslåndsdelen med yrkande som ej har
bifallits i undertält. Bestämmelserna kan bli Ullämpliga också när anspråket
har riktals mot den som har varit offentlig funktionär.

För del
fall alt funktionären har haft allmän rättshjälp i målet och erlagt rätlshjälpsavgifl
följer av 32 och 33 §§ rältshjälpslagen (1972:429) alt motparten i vissa fall
skall åläggas att utge ett motsvarande belopp till funktionären. Även delta
belopp avses arbetsgivaren vara skyldig all goftgöra funktionären.

6§

I denna paragraf regleras vilka som är att anse som
arbetsgivare vid tillämpningen av de föreslagna reglerna om kostnadsansvar för
rättegångskostnader m. m. I enlighet med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen har föreskrivits alt staten skall anses som arbetsgivare till
kommu-

Prop. 1981/82:34 29

nalanslällda
m. fl. med statligt reglerade tjänster. För fall då staten är eller skall anses
som arbetsgivare (uppdragsgivare) torde i enlighet med vad jag har berört i den
allmänna motiveringen i huvudsak samma ordning kunna tillämpas för prövning av
utbetalningsfrågor som vid skadereglering enligt kungörelsen (1972:416) om
statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. Bestämmelser härom kan
meddelas som verkslällighelsföreskrifter.

Ikrafllrädandebeslämmelsen

Lagen
föreslås träda i kraft den I januari 1982. Den avses dock inte gälla i fråga om
mål som då är under handläggning.

5
Hemställan

Jag
hemställer all lagrådels yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lag om ändring i rättegångsbalken,

2.
lag om offenUiga funktionärers rält
lill gottgörelse för rättegångskostnad i vissa mål m. m.

6
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1981/82:34 30

Bilaga
1

Sammanfattning av tjänsteansvarskommitténs betänkande (Ds
Ju 1980:13) Åtal mot offentliga funktionärer

För
närvarande gäller som huvudregel, all en enskild som utsätts för en brottslig
gärning kan åtala brottet även om del faller under allmänt åtal. Åtalsrätten
inträder sedan allmän åklagare beslutat att allmänt åtal inte skall äga mm.

På
ell område gäller dock särskilda begränsningar. Den enskilde har sålunda inte
rätt all åtala vissa högre tjänstemän m.fl. på del statliga området. Ålalsförbudet
avser emellertid endast brott i tjänsteutövningen. För brott som ligger utanför
delta område gäller huvudregeln om ålalsrält. Främst har förbudet betydelse när
del gäller brott som beslår i oriklig myndighetsutövning riktal mol den
enskilde. Förbudet omfattar emellertid också andra brott som kan begås i
tjänsteutövningen. Av de allmänna åklagarna är det bara RÅ som har rätt alt
åtala brott i tjänsteutövningen av dessa högre funktionärer. Utöver ålalsförbudet
gäller också begränsningar i rätten för den enskilde att föra talan mol
funktionären om ersättning för den skada som han kan ha lidit genom brottet.
Sådan skadeståndstalan får den enskilde väcka bara om åtal äger rum eller om
hans skadeståndstalan biträdes av RÅ. Däremot har den enskilde normall möjlighet
alt av staten kräva ersättning för den skada som funktionären vållat.

Ålalsförbudet
och begränsningen i rätten all föra skadeståndstalan har motiverats med del
allmänna intresset av all offentlig verksamhet får fortgå utan störningar i
form av obefogad talan.

Enligt
kommitténs mening bör emellertid intresset av skydd mol obefogad talan
tillgodoses på annat sätt. Kommittén föreslår också, all både ålalsförbudet och
inskränkningen av rätlen all föra skadeståndstalan avskaffas. Har den enskilde
utsatts för ett brott i tjänsteutövningen skall han alltså ha rätt all väcka
både ansvars- och skadeståndstalan mol funktionären, oavsett om denne är en
högre eller lägre tjänsteman. För brottmålens del föreslås alt den fömt nämnda
huvudregeln skall gälla, nämligen att den enskildes åtalsrätt inträder sedan
allmän åklagare funnit att allmänt åtal inte skall äga mm.

Undanlag
från den nya ordningen har i förslaget gjorts bara för två speciella fall. Del
ena gäller statsråden samt ledamöterna av högsta domstolen och
regeringsrätten. Beträffande dem finns ell ålalsförbud för den enskilde
upptaget i regeringsformen. Del har där motiverats av särskilda skäl,
beträffande statsråden i första hand av politisk art. Kommittén har inte funnit
anledning att föreslå någon ändring på denna punkt, något som bl. a. skulle
kräva grundlagsändring. Det andra undantaget gäller JO och en mindre grupp
funktionärer inom riksdagsförvallningen. För dem gäller särskilda ålalsregler i
riksdagsordningen och följdförfallningar till denna. Del är här i första hand
fråga om personer som riksdagen genom val utsett alt delta i den särskilda förvaltning
som riksdagen utövar. Kommittén har funnit del ur allmänt politisk synvinkel naturiigt
att riksdagen, såsom nu är fallet, genom sina utskott får la ställning till
frågan om ansvar för försummelser i denna förvaltning. Det kan Ulläggas, att
det som nu sagts endast gäller frågan om straffansvar. Redan nu kan talan om
skadestånd på grund av brott i tjänsteutövningen ulan hinder väckas mol dessa riksdagsfunklio-närer
utom såvitt gäller JO. Kommittén föreslår inte någon ändring härvidlag.

Prop.
1981/82:34 31

Kommittén
har inte heller velat göra något ingrepp i det s.k. immuni-lelsskydd som av
politiska skäl blivit gmndlagsfäsl för riksdagsmännens egen del. Här råder inte
taleförbud i vanlig mening för den enskilde. För att fä föra ansvars- eller
skadeståndstalan mol en riksdagsman krävs emellerUd medgivande av riksdagen vare
sig det är enskild eller åklagare som vill väcka talan.

Som redan nämnts har de
nuvarande inskränkningarna i talerälten motiverats av behovet av skydd för den
offenUiga verksamheten mol obefogade åtal och krav. Enligt sina direktiv har
kommittén haft att överväga andra möjligheter att tillgodose detta skyddsbehov.
I direktiven förs tanken fram på regler som gör del möjligt för domstol att på
handlingarna och alltså ulan huvudförhandling avgöra mål där talan är uppenbart
ogmndad.

Enligt kommitténs mening
bör del inte införas några rättegångsregler som lar sikte enbart på mål vari
talan förs mot offentliga funktionärer och som sätter sådana mål i en
särställning. För dessa mål bör i stället gälla samma regler som för mål i
allmänhet. Däremot finns enligt kommittén anledning att överväga en reform som
har som utgångspunkt det behov av förenklad process i fall av obefogad talan
som gör sig gällande överhuvudtaget i domstolarna. En sådan allmän regel kan
då i förekommande fall vinna tillämpning också i de mål det nu är fråga om.
Kommittén föreslår också en ny regel enligt vilken talan kan ogillas på
handlingarna när talan finnes uppenbart ogmndad. Regeln skall kunna tillämpas i
alla tvistemål (utom s.k. indisposiliva mål; se närmare under avsnitt 8) liksom
i alla brottmål vari enskild för ansvarstalan. Fömlsällningen alt del skall
vara fråga om uppenbart ogrundad talan innebär, all det inte får finnas mm för
minsta tvekan om all talan är ogrundad. Häri ligger naturligtvis en ytterst kraftig
begränsning av möjligheten all tillämpa regeln. Enligt kommittén kräver dock
rättssäkerheten detta. I den mån regeln kan vinna Ullämpning på mål rörande
offentliga funktionärer får den dock antas i huvudsak Ullgodose del behov av
skydd mol obefogad talan som direkUven talar om.

Kommittén
har också övervägt frågan om rättegångskostnader i de mål där en enskild för
ansvars- eller skadeståndstalan mot en offentlig funktionär. Enligt kommitténs
mening kan goda skäl anföras för en utvidgad rättshjälp från samhällets sida i
sådana mål. Behov därav kan sägas föreligga för den målsägande/kärande som
väcker sådan talan och för den funkUonär mol vilken talan riktas. Den
rättshjälp som för närvarande kan utgå enligt rättshjälpslagen är beroende av vederbörandes
ekonomi. Ersättning kan dessutom bara utgå för dennes egna kostnader, ej för de
molparlskosl-nader han i händelse han förlorar målet kan förpliktas att
ersätta. När del gäller målsägaden/käranden är det i första hand hans
eventuella ansvar för den offentlige funktionärens rättegångskostnader som
tilldrar sig intresse. En utvidgning av rättshjälpen lill alt avse ansvar för
motpartskostnader kräver emellertid att ställning las lill de mera
grundläggande principerna bakom rättegångsbalkens kostnadsregler. Det är här
fråga om problem som i första hand den sillande rältegångsutredningen har alt
la ställning lill. Kommittén har därför funnit nödvändigt att avvakta den
utredningens arbete innan den tar slutlig ställning till frågan om målsägandens/kärandens
ansvar för den offentlige funktionärens rättegångskostnader i mål som rör dennes
tjänsteutövning.

När
det gäller den offentlige funktionärens ansvar för egna kostnader är en reform
mera oberoende av de grundläggande principerna som rättegångsbalken bygger på.
Kommittén lägger i betänkandet också fram ett förslag om all staten skall svara
för sådana kostnader när en enskild för

Prop. 1981/82:34 32

ansvars-
eller skadeståndstalan mot en funktionär på grund av dennes tjänsteutövning. En
avgörande synpunkt har härvidlag varit, att det inte är som privatperson utan
som representant för del allmänna som funktionären vidtagit den åtgärd som i
rättegången klandras av den enskilde. Denna synpunkt får särskild tyngd i de fall
talan mol funktionären ogillas. På skäl som närmare utvecklas i betänkandet
skall dock funktionären inte ha någon rält lill kostnadsersättning när en mol
honom förd skadeståndstalan bifalles.

Slutligen tar kommittén i
betänkandet ställning också lill en del frågor som i och för sig inte
föranleder några författningsförslag. Kommittén behandlar sålunda bl. a. frågan
om del "ålalsmonopol" som riksåklagaren har i förhållande till övriga
allmänna åklagare när det gäller brott i tjänsteutövningen av högre offentliga
funkUonärer; vidare behandlas en del frågor som rör den närmare innebörden av
begreppet "brott i utövningen av tjänsten eller uppdraget"; vissa
uttalanden görs också beträffande förhållandet mellan de förut nämnda
begränsningarna i talerälten och de inlernaUonella konventioner rörande
mänskliga rättigheter som Sverige anslutit sig till.

Prop. 1981/82:34

33 Bdaga2

Av tjänsteansvarskommittén framlagda lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrives alt 20 kap. 10 §, 22 kap. 8 §, 31 kap. 11 §,42 kap. 5 och 18 §§, 47
kap. 5 och 21 §§ saml 49 kap. 4 § räftegångsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

20 kap 10 §

Vad i
8 och 9 §§ stadgats om rätt för målsäganden aft väcka åtal eller överlaga
eller i högre rält fullfölja väckt åtal gäller icke i fråga om brott som /
utövningen av tjänsten begåtts av statsråd, justitieråd eller regeringsråd
eller av riksdagens ombudsman eller ersättare för denne.

Vad i 8 och 9 §§ stadgals om rätt för målsäganden all
väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gäller icke i
fråga om brott, som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket.

22 kap.

8§

Talan om
enskilt anspråk på grund av brott, som avses i 3 kap, 3 § och 7 kap. 4 § andra
stycket, må ej väckas av målsäganden, med mindre åtal för brottet äger rum eller
talan biträdes av någon som är behörig att besluta sådant åtal.

Talan om
enskilt anspråk på grund av brott, som avses i 20 kap. 10 §. må ej väckas av målsäganden,
med mindre åtal för brottet äger mm eller talan biträdes av någon som är
behörig alt besluta sådant åtal.

31 kap.

11 § Om
rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för talan, gälle Ullämpliga
delar vad i 18 kap. är stadgat.

I fråga om
den tilltalades skyldig-hel alt ersätta statsverket kostnad för offentlig
försvarare och för annan rättshjälp åt honom själv äge dock 1 § första stycket
tredje punkten och andra stycket detta kapitel motsvarande Ullämpning.

I fråga
om den Ulltalades skyldig-hel alt ersätta statsverket kostnad för offentlig
försvarare och för annan räftshjälp åt honom själv äge dock I § första stycket
tredje punkten och andra stycket detta kapitel motsvarande tillämpning. /
brottmål som avses i lagen (198:000) om rättegångskostnader i vissa mål rörande
offentligt anställda arbetstagare m.fl. skall sådan skyldighet ej åläggas den
tilltalade.

Prop.
1981/82:34 34

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I fråga om skyldighet för målsägande att i mål, vari han
biträtt allmänt åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört
talan för målsäganden, ersätta rättegångskostnad och om hans rätt Ull
ersättning för sådan kostnad gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad i
18 kap. 12 § är stadgat.

42 kap.

5 § Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å
svaranden att svara å käromålei.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade
handlingar delgivas svaranden.

Stämning behöver inte utfärdas i mål vari förlikning om
saken är tilllåten, om kärandens framställning av omständigheterna i målet ej
innefattar laga skäl för käromålet eller kärandens talan stöder sig på
omständighet som strider mot vad som är allmänt veterhgt. ej heller när det
eljest uppenbart framgår, att käromålet är ogrundat.

18 § Under förberedelsen må meddelas iredskodom så ock, om
saken är sådan, alt förlikning däremot är tillåten, dom i anledning av talan om
anspråk, som medgivils eller eflergivils. Förlikning må ock stadfästas av
rätlen.

Under förberedelsen må även, om förlikning om saken är
tillåten, dom meddelas varigenom käromålet ogillas när kärandens framställning
av omständigheterna i målet ej innefattar laga skäl för käromålet eller hans
talan stöder sig på omständighet som strider mot vad som är allmänt veterligt,
så även när det eljest uppenbart framgår, att käromålet är ogrundat.

47 kap. 5 § Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda
stämning å den tilltalade alt svara å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade
handlingar delgivas den tilltalade.

Stämning behöver inte utfärdas, om målsägandens
framställning av omständigheterna i målet ej innefattar laga skäl för åtalet
eller

Prop.
1981/82:34 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

målsägandens talan stöder sig på omständighet som strider
mot vad som är allmänt veterligt, ej heller när det eljest uppenbart framgår,
att åtalet är ogrundat. Utfärdas inte stämning skall den tilltalade i stället delges
åtalet sådant det upptagits i stämningsansökan med besked att målet kan komma
att avgöras utan huvudförhandling.

21 § Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga om
måls avvisande.

Under förberedelsen må även dom meddelas varigenom åtalet
ogillas när målsägandens framställning av omständigheterna i målet ej
innefattar laga skäl för åtalet eller målsägandens talan stöder sig på
omständighet som strider mot vad som är allmänt veterligt, så även när det
eljest uppenbart framgår, att åtalet är ogrundat.

49 kap. 4 § Talan mol undertätls beslut under rättegången
skall föras särskilt, om rätten

1.
avvisat ombud,
biträde eller försvarare;

2.
ogillat tredje
mans yrkande all få som iniervenienl dellaga i rättegången;

3.
förelagt part
eller annan alt förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för
syn eller besiktning eller ock enligt 3 kap. 3 § 5 tryckfrihetsförordningen
eller 9 § första stycket 5 radioansvarighelslagen (1966:756) funnit det vara av
synnerlig vikt alt där avsedd uppgift lämnas vid vittnesförhör eller förhör
med part under sanningsförsäkran;

4.
utlåtit sig
angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i
rättegången eller angående skyldighet för någon, som ej är part eller intervenienl,
att gottgöra i rättegången vållad kostnad;

5.
utlåtit sig
angående ersättning eller förskott av allmänna medel lill målsägande eller
angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig
eller annan, som ej är part eller intervenienl;

6.
utlåtit sig i
tvistemål angående kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller i
brottmål angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.;

7.
avslagit begäran
om biträde eller försvarare eller till sådant uppdrag förordnal annan än part
föreslagit;

8.
utlåUt sig i
annat fall än som 8. utlåUt sig i annat fall än som avses i 5 eller 7 i fråga
som gäller avses i 5 eller 7 i fråga som gäller allmän rättshjälp; eller allmän rättshjälp;

Prop. 1981/82:34

Nuvarande lydelse

9. avslagit begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål
eller om ersättning eller förskott lill part, som åtnjuter sådan förmån.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om
beslut, som avses i I, 2, 3, 7, 8 eller 9, åligge den som vill föra talan all,
om beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling, genast och eljest inom
en vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas del,
äge han ej vidare rätt till talan. Rätlen pröve genast, om anmälan rätteligen
gjorts.

Denna lag träder i kraft den

36

Föreslagen lydelse

9. avslagit begäran om rättshjälp

ål misstänkt i brottmål eller om er

sättning eller förskoll till part, som

åtnjuter sådan förmån; eller

10. utlåtit sig ifråga som avses i

lagen (198:000) om rättegångskost

nader i vissa mål rörande offentligt

anställda arbetstagare m.fl.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om
beslut, som avses i 1, 2, 3, 7, 8, 9 eller 10, åligge den som vill föra talan
att, om beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling, genast och eljest
inom en vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas
del, äge han ej vidare rätt till talan. Rätten pröve genast, om anmälan
rätteligen gjorts.

198 .

2
Förslag till Lag om ändring mindre värden

lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om

Härigenom föreskrivs all 4§ lagen (1974:8) om rättegången
i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

I stället för bestämmelserna om förberedelse i 42 kap. 6—22§§
rättegångsbalken och om huvudförhandling i 43 kap., 50 kap. 15-18§§ och
21-22 §§ saml 55 kap. 12 och 15 §§ samma balk, gäller denna lags bestämmelser
om sammanträde och skriftlig handläggning. I övrigt tillämpas
rättegångsbalken i den mån dess bestämmelser ej strider mol denna lag. Därvid
jämslälles sammanträde enligt denna lag med huvudförhandling.

Föreslagen lydelse

I stället för bestämmelserna om förberedelse i 42 kap. 6-17§§.
18§ första stycket och 19—22§§ rättegångsbalken, om huvudförhandling i 43
kap., 50 kap. 15-18§§ och 21-22 §§ saml 55 kap. 12 och 15 §§ samma balk,
gäller denna lags bestämmelser om sammanträde och skriftlig handläggning. I
övrigt tillämpas rättegångsbalken i den mån dess bestämmelser ej strider mol
denna lag. Därvid jämslälles sammanträde enligt denna lag med huvudförhandling
och måls beredande med förberedelse.

Beträffande rättegången i mål som enligt lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvisler skall fullföljas lill arbetsdomstolen i stället
för lill hovrätt

Prop. 1981/82:34 37

tillämpas
första stycket endast om del icke strider mot vad som enligt särskild
föreskrift i den lagen skall gälla om rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans.

Denna
lag träder i kraft den 198

3
Förslag till

Lag
om rättegångskostnader i vissa mål rörande offentligt anställda

arbetstagare
m. fl.

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Denna lag gäller

1.
arbetstagare hos staten,

2.
arbetstagare hos kommun,
landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighel, skogsvårdsslyrelse
eller allmän försäkringskassa och

3.
arbetstagare hos någon annan
allmän inrättning, om anställningen är statligt reglerad.

2 §
Vad som sägs i lagen om arbetstagare tillämpas också på

1.
ledamöter av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller någon annan myndighet vilken hör lill allmän inrättning
som sägs i 1 §,

2.
dem som utövar ett uppdrag som
är reglerat i författning,

3.
krigsmän och andra som fullgör lagstadgad
tjänsteplikt och

4.
dem som utövar myndighet utan
all ha sådant uppdrag som sägs i 1 -3 eller sådan anställning som avses i 1 §.

3
§ Med staligl reglerade
anställningar avses i 1 § 3 anställningar, där enligt en lag eller ell särskilt
beslut av riksdagen avlöningsförmånerna fastställs under medverkan av
regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmer.

4
§ I mål vari en målsägande
väckt talan mot den som är eller varit arbetstagare om ansvar på grund av brott
som arbetstagaren begått i utövningen av tjänsten skall staten betala
arbetstagarens kostnader i anledning av rättegången.

Har
arbetstagaren alt i anledning av rättegången inställa sig personligen inför
rätlen och har han vid tidpunkten för inställelsen sådan anställning som sägs i
1 §, skall inställelsen anses som en åtgärd i tjänsten. Vad nu sagts äger
motsvarande tillämpning på arbetstagare som vid tidpunkten för inställelsen har
sådan ställning som avses i 2 §.

5 §
Vad i 4 § sägs tillämpas också i mål vari annan än arbetsgivaren för

talan mol den som är eller varit arbetstagare om ersättning för skada som

arbetstagaren vållat i tjänsteutövningen, i den mån talan lämnas ulan bifall.

6 §
Sedan talan väckts skall rätlen, om arbetstagaren begär del, meddela

beslut i frågan om målet är sådant som avses i denna lag. Sådant beslut

skall meddelas så snart det kan ske.

Prop.
1981/82:34 38

7 § Arbetstagare som vill erhålla ersättning för
rättegångskostnad enligt vad som sägs i 4 eller 5§, skall framställa sina
anspråk vid rätlen innan handläggningen där avslutats. Gör han ej del är hans rält
lill ersättning i den instansen förfallen.

8
§ Då rätlen avgör målet skall
rätten, med iakttagande av bestämmelserna i 18 kap. 8 § första stycket
rättegångsbalken, meddela beslut om den ersättning som staten skall utge.

Rätten
kan förordna om förskott på ersättning.

9 §
Bestämmelse i lag om ansvar för rättegångskostnader skall tillämpas

också i mål som avses i denna lag. Har arbetslagaren vunnit målet får dock

förordnas, att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, om motpar

ten hade skälig anledning att få saken prövad.

Meddelas beslut enligt 8§
första stycket skall motpart eller annan, som enligt lag är skyldig all ersätta
arbetslagaren för rättegångskostnader, åläggas att i stället utge ersättningen
jämte ränta enligt 18 kap. 8§ tredje stycket rättegångsbalken till staten.

10
§ Fullföljes mål från lägre
rätt skall skyldighet för staten all ersätta arbetstagarens kostnader i den
lägre rätten liksom skyldighet för motpart eller annan all utge sådan
ersättning lill staten bestämmas av den högre rätten med hänsyn lill
rättegången därstädes, även om yrkande därom inte framställts.

11
§ I fråga om talan mot rättens
beslut enligt denna lag tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mol
beslut av rätten.

Talan får ej föras mot
beslut varigenom rätlen förklarat att mål är sådant som avses i denna lag eller
bifallit begäran om förskott.

Talan mot beslut som avses
i 8 § första stycket och 9 § andra stycket får föras, fömtom av enskild part,
av domstolsverket eller annan myndighet som regeringen bestämmer.

Denna
lag träder i kraft den 198

Prop.
1981/82:34 39

Bilaga
3

Sammanställning av remissyttrandena över tjänsteansvarskommitténs
delbetänkande (Ds Ju 1980:13) Åtal mot offentliga funktionärer

1
Remissinstanser

Efter
remiss har yttranden över delbelänkandel avgetls av jusUtiekanslern (JK),
riksåklagaren (RÅ), domstolsverket, rikspolisstyrelsen, hovrätten för Övre Nortland,
kammarrätten i Stockholm, Malmö Ungsrätl, Gävle tingsrätt, överbefälhavaren,
postverket, televerket, statens järnvägar (SJ), riksrevisionsverkel, statens
arbetsgivarverk, statens ansvarsnämnd, statens arbetsmarknadsnämnd,
skolöverstyrelsen, juridiska fakultelsnämn-den vid universitetet i Uppsala,
länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Nortbottens län, räftegångsulredningen
(Ju 1977:06), mililäransvars-kommiltén (Ju 1977:09), riksdagens ombudsmän (JO),
Svenska Kommunförbundet, landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR (SACO/
SR), Sveriges domareförbund. Försäkringskassornas Förhandlingsorganisation och
Föreningen Sveriges åklagare. Dessutom har en skrivelse kommit in från Medborgartällsrörelsen,
MRR.

2
Remissyttrandena

2.1
Allmänt

Samtliga
remissinstanser har tillstyrkt förslaget all de särskilda förbuden för
målsägande all föra ansvars- och skadeståndstalan skall begränsas. Enligt SJ
bör dock genomförandet av förslaget anslå lill dess del kunnat övervägas i
ljuset av vad kommittén senare kan komma att föreslå rörande utvidgning och
precisering av det straffrättsliga ansvaret.

Från
kommittén avvikande uppfattningar har i denna del från några håll framförts bl.
a. när del gäller del s. k. fomm privilegiatum för vissa tjänstemän,
omfattningen av de kvarvarande begränsningsreglerna saml den exklusiva rält
all väcka åtal mol offentliga funktionärer som enligt kommitté-förslaget
alltjämt skall tillkomma RÅ.

Flera
instanser har uttryckligen uttalat att ändringen måste kompletteras med andra
bestämmelser lill skydd mol obefogade åtal och ogmndade anspråk om skadestånd.

De
föreslagna bestämmelserna om förenklad rättegångsordning och om rättegångskostnader
har fåll ett mera blandat mottagande. Från flera håll har satts i fråga om ett
så pass omfattande ingrepp i rättegångsbalken bör göras innan
rättegångsutredningen har lämnat sina förslag.

2.2
Åtalsrätt i allmänhet

Kommittén
har tagit som utgångspunkt för sina förslag all målsäganden även i
fortsättningen kommer alt ha subsidiär åtalsräll inom hela del område där
allmän åklagare äger föra talan.

Prop. 1981/82:34 40

JK
hänvisar lill all dåvarande JK tidigare gett uttryck för ståndpunkten all
vägande skäl för målsägandens subsidiära ålalsrält inte längre föreligger. F. ö.
har inte någon remissinstans kommenterat kommitténs uttalanden i denna del.

2.3
Åtalsrätt mot högre tjänstemän i allmänhet

De
av kommittén åberopade skälen lill stöd för förslaget all slopa bestämmelserna,
nämligen kontrollfunktionen, allmänna rättsuppfattningen och rättvisesynpunkter
berörs särskilt av JK. När det gäller kontrollfunktionen är det enligt JK
ganska uppenbart all den subsidiära ålalsrälten inte har någon verklig sådan
funktion. JK är inte alls övertygad om att slödel för målsägandens ålalsrält i
den allmänna rättsuppfattningen gör sig gällande med styrka. Rätlviseaspeklen
har enligt JK visst fog för sig.

Enligt
RÅ kan motiveringen för inskränkningarna i målsägandens talerält alltjämt ha
visst fog för sig; emellertid kan hävdas alt skyddsbehovet gör sig gällande
även beträffande andra kategorier och i själva verket kan samma synsätt
anläggas på alla fall av obefogad talan inom domstolarnas verksamhetsområde. RÅ
delar de kritiska synpunkter som har kommit till uttryck i riksdagen och den
allmänna debatten. Han framhåller dock att betydelsen av den nuvarande
begränsningen i talerälten från saklig synpunkt har getts orimliga
proportioner i den förda debatten.

Enligt
domstolsverket finns inte anledning alt slopa förbudet då dess bibehållande kan
väl motiveras av omsorgen om statsverksamhetens behöriga gång.

Enligt
rikspolisstyrelsen är de föreslagna ändringarna mer gmndade på principiella
uppfattningar än spmngna ur ell faktiskt behov. Liknande synpunkter framförs av
hovrätten för Övre Norrland som dock anför all den kontrollmöjlighet som målsägandens
subsidiära ålalsrält otvivelaktigt innebär bör finnas även vid brott i tjänsten
av offentliga funktionärer.

Kammarrätten
i Stockholm erinrar om att de aktuella tjänstemännen ofta har all fatta eller
utåt slå för beslut som är repressiva eller av annan orsak särskilt kännbara
för medborgarna. De är därför, uppger kammarrätten, speciellt utsatta för risk
för åtal från enskilda. Det förhållandel att denna risk har sin gmnd i den
allmänna verksamhetens natur moUverar enligt kammartällen all del allmänna
också håller de berörda tjänstemännen ett särskilt skydd lill hands.
Kammarrätten anser emellertid samtidigt alt starka principiella skäl talar emot
förbudet.

Enligt
TCO kan nuvarande bestämmelser knappast anses vara förenliga med den gmndläggande
demokratiska principen om "allas likhet inför lagen". Den nuvarande
ordningen har enligt SACOISR föranlett en känsla av rättsosäkerhet som har
varit myckel olycklig.

2.4
Kvarstående begränsningsregler, forum

Kommitténs
förslag all åtalsförbud alltjämt skall gälla en del offentliga funktionärer Ullstyrks
uttryckligen beträffande statsråden av JK, RÅ, hovrätten för Övre Norrland och
Malmö tingsrätt. Förslaget beträffande jusli-Ueråden och regeringsråden
tillstyrks av JK, RÅ, hovrätten för Övre Norrland, juridiska fakultetsnämnden
vid Uppsala universitet och länsstyrelsen i Stockholms län.

Prop. 1981/82:34 41

Malmö
tingsrätt anser alt man rent formellt skulle kunna ifrågasätta undantaget
beträffande justitieråd och regeringsråd. Enligt tingsrätten är del i och för
sig ej avgörande alt undantaget är stadgat i regeringsformen. Av flera skäl kan
man dock enligt tingsrätten svårligen ändra på den nu gällande ordningen, och
enligt tingsrättens mening finns del inte heller sakliga skäl att rubba den.

Statens
ansvarsnämnd finner del tveksamt huruvida tillräckliga skäl föreligger alt låta
förbudet för målsäganden att väcka åtal resp. föra skadeståndstalan mot justitieråd
och regeringsråd kvarstå. Om så sker kommer enligt ansvarsnämnden möjligheten
för den enskilde all föra talan mot en domare att bli beroende på i vilken
instans denne tjänstgör; en sådan ordning kommer nog att framstå som
svårbegriplig för allmänheten. Motsvarande betänkligheter kan enligt
ansvarsnämndens mening inte anses möta vad gäller bibehållandet av förbudet all
väcka åtal resp. föra skadeståndstalan mot de funktionärer, i huvudsak med
politiska uppgifter, i fråga om vilka kommittén inte föreslagit någon ändring i
gällande bestämmelser.

Kommitténs förslag att
utsträcka den enskildes subsidiära åtalsräll lill att avse också hovrätts- och undertältsdomare
samt revisionssekreterare tillstyrks uttryckligen av JK och kammarrätten i
Stockholm. RA ifrågasätter om inte förslaget i denna del fåll en utformning
som är alltför långtgående. Beträffande de domare som har forum i högsta
domstolen kan enligt RÅ i stort anläggas samma synpunkter som de som motiverat undantag
för justilierådens och regeringsrådens del.

Också
domstolsverket anser att förbudet bör bibehållas beträffande domare mol vilka
talan om ansvar förs direkt hos högsta domstolen. Även andra domare bör dock
enligt domstolsverket omfattas av bestämmelserna. Enligt domstolsverkels
mening är del ell allmänt intresse av hög dignitet att verksamheten vid
domstolarna får fortgå ulan obehöriga störningar. Verket pekar också på
intresset av att förhindra all en tilltalad väcker åtal mol domare i syfte alt
genom utbyte av denne försvåra eller förhala rättegången.

Förslaget
alt slopa ålalsförbudet beträffande JK avstyrks av JK. Enligt JK utgör JK:s funkUon
av tillsynsmyndighet över domar- och åklagarper-sonalen skäl för bibehållande
för JK:s del av de särskilda reglerna om forum och om behörig åklagare. Enligt JO:s
uppfattning kan när det gäller kretsen av de särskilt undantagna funktionärerna
sägas all de skäl som åberopas för alt JO skall vara undantagen också gäller
JK.

JK
pekar på sambandet mellan bestämmelserna om målsägandens talerält och reglerna
om åklagares behörighet saml om fomm. JK är inte övertygad om att del i
händelse förslaget rörande talerält genomförs finns skäl som är tillräckligt
starka för all man skall behålla reglema om forum privilegiatum annat än i
alldeles speciella fall. Del måste enligt RA betecknas som olämpligt att målsäganden
Ullerkänns rätt att väcka talan omedelbart i högsta domstolen utan iakttagande
av de krav på prövningsUllslånd som normalt gäller i fråga om talan mol
hovrätts dom eller beslut. Om målsäganden skall ha talerält beträffande här
berörda tjänstemän anser RÅ att bestämmelserna om fomm privilegiatum i högsta
domstolen bör avskaffas.

Prop. 1981/82:34 42

2.5 RÅ:s
åtalsrätt

Beträffande
kommitténs ståndpunkt alt RÅ alltjämt skall vara ensam behörig all åtala vissa
högre offentliga funktionärer uttalar JK att enligt hans mening begränsningen i
fråga om lägre åklagares behörighet stämmer dåligt med den förestående
utvidgningen av målsägandens åtalsräll. JK håller för troligt att vidare
utredning skulle ge underlag för slopande av ålalsbegränsningen för lägre
åklagare i åtskilliga fall. Spörsmålet bör enligt JK inte lämnas därhän.

Enligt
rättegångsutredningens mening står den föreslagna vidsträckta ålalsrälten mol
tjänstemän i dålig samklang med gällande begränsningar i fråga om lägre
åklagares behörighet. Rältegångsutredningen har den uppfattningen att frågan
om allmän åklagares åtalsräll inte kan lämnas utanför bilden vid en reform av
del slag som nu förestår. I denna fråga bör emellertid enligt rältegångsutredningen
RÅ:s och åklagarorganisationernas synpunkter tillmätas största betydelse.

Även
Föreningen Sveriges åklagare anser att den vidsträckta åtalsrätten mot
tjänstemän som målsägande skall få enligt förslaget i belänkandet slår i dålig
samklang med gällande begränsningar i lägre åklagares behörighet. Enligt
föreningens mening saknas inte erforderiig skicklighet och erfarenhet bland
åklagarna på fältet för de uppgifter varom här är fråga. De skäl som kommittén
anfört för all ej framlägga förslag lill ändring i de bestämmelser som
reglerar RÅ:s roll synes enligt föreningen inte helt övertygande. Föreningen
föreslär att i delta sammanhang frågan upptas om lägre åklagares
åtalsbehörighet bör vidgas till all omfatta även mål mol högre tjänstemän.

Enligt
RÅ innebär såväl överprövningsinsUtutel som den generella rätten för RÅ alt
överta uppgifter som tillkorhmer lägre åklagare alt RÅ i praktiken mycket ofta
slutligen prövar åtalsfrågor av grannlaga karaktär. Detta talar enligt RÅ för
att den nuvarande ordningen bibehålls enligt vilken behörighet att åtala de
högre funktionärerna för brott i tjänsteutövningen är begränsad lill RÅ vid
sidan av JK och JO; i vart fall bör denna ordning bibehållas såvitt avser de
tjänstemän som har forum i hovrätt eller högsta domstolen.

Malmö
tingsrätt finner det värdefullt att kommittén ej föreslår någon ändring i nu
gällande regler om alt RÅ ensam är behörig alt åtala högre offentliga funkUonärer
för brott i tjänsteutövningen. Kommitténs motivering för sitt
ställningstagande är enligt tingsrätten tungt vägande. Även hovrätten för Övre
Norrland ansluter sig uttryckligen lill kommitléförslagel.

2.6 Skadeståndstalan

JK
pekar på alt utvecklingen sedan länge gått mol ell stort ansvar för det allmänna
för skada som offentliga tjänstemän vållat genom fel eller försummelse i
tjänsten och all genom skadeståndslagen stegel har tagils fullt ut. I del
perspektivet framstår enligt JK en utvidgning av den enskildes skadeståndstalan
inte som angelägen eller ens befogad av hänsyn till den skadelidande. Mellan
reglerna om ålalsförbud och begränsningsreglerna vad gäller skadeslåndstalerält
finns emellertid enligt JK ell sådant samband alt man svårligen kan tänka sig
en utvidgning av ålalsrälten ulan all begräns-ningama av skadeslåndslalerällen
samtidigt slopas. Man kan enligt JK förmoda alt möjligheten för den enskilde
all vända sig mol staten med sitt

Prop. 1981/82:34 43

skadeståndskrav i det stora flertalet fall, särskilt där
prövning kan ske i ulomprocessuell ordning genom ansökan hos JK enligt
skaderegleringskungörelsen, kommer att te sig gynnsammare än all väcka talan
mot tjänstemannen.

2.7 Rättegångsbestämmelser

Kommitténs förslag om rältegångsbeslämmelser tillstyrks
uttryckligen av rikspolisstyrelsen, postverket, skolöverstyrelsen,
länsstyrelsen i Stockholms län och Föreniiigen Sveriges åklagare. Malmö
tingsrätt, statens arbetsgivarverk, statens arbetsmarknadsnämnd och statens
ansvarsnämnd ullalar sig i tillstyrkande riktning. JK delar kommitténs
uppfattning all en vidgad talerält bör förenas med något slags skydd. De
föreslagna processuella reglerna utgör dock enligt JK inte tillräckligt skydd
men kan i förening med rällegångskoslnadsregler vara tillfyllest.

Förslagen
avstyrks uttryckligen av Gävle tingsrätt. Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet avstyrker förslaget såvitt gäller möjligheten att avgöra
målet utan stämning men tillstyrker förslaget lill möjlighet att avgöra målet
under förberedelsen. Likartade synpunkter förs fram av JO och TCO.

Många
remissinstanser förordar all rätlegångsutredningens överväganden avvaktas. Hit
hör RA, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Stockholm,
överbefälhavaren, televerket, SACO/SR och domareförbundet. Domstolsverket
ifrågasätter om de föreslagna reglerna är att föredra framför de regler som nu
begränsar talerälten. Domstolsverket tillstyrker dock förslaget. Enligt
domstolsverkets mening har dock frågan om lämpligheten av rällskraftiga
avgöranden ulan motparts hörande inte blivit tillräckligt belyst. Den praktiska
effekten av kommitténs förslag torde enligt domstolsverket bli myckel
begränsad.

Rättegångsutredningen,
som överväger en reform av motsvarande art, anför i sitt remissyttrande att
enligt utredningens uppfattning del nuvarande underlaget för en reform är
alltför bräckligt för att man skall låta den omfatta andra mål än de som direkt
berörs av det remitterade betänkandet. Såvitl gäller övriga mål bör enligt rältegångsutredningen
en reform kunna anstå lill dess utredningen lagt fram ett mera generellt
förslag.

Förslagen föranleder f. ö. en del kommentarer från
remissinstansernas sida beträffande olika enskildheter.

2.8. Rättegångskostnader

Förslaget tillstyrks av rikspolisstyrelsen, kammarrätten i
Stockholm, överbefälhavaren, statens arbetsgivarverk, skolöverstyrelsen och
länsstyrelsen i Stockholms län. Det avstyrks av hovrätten för Övre Norrland.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ullalar
sig i avstyrkande riktning.

Enligt JK
torde del om förslaget angående talerälten genomförs vara behövligt med det
korrektiv mol okynnesprocesser som ett visst ansvar för rättegångskostnader
utgör. Man bör enligt JK inte underskatta de ekonomiska konsekvenserna för
samhället av den kostnadsregel som kommittén förespråkar. Enligt JK torde rältshjälpslagen
sällan medge att rättshjälp beviljas målsägande/kärande i mål av hithörande
slag.

RA anser all del finns goda skäl för en ordning enligt
vilken statsverket svarar för rättegångskostnaderna för de offentliga
funktionärer som utsätts

Prop. 1981/82:34 44

för
enskilds åtal avseende brott i tjänsteutövningen oavsett utgången i brottmålet saml
i de skadeståndsmål där den mol funktionären anställda talan lämnas utan
bifall. Han anser dock att, även om en reform i och för sig kan ske frislående
från rältegångskoslnadsregleringen i övrigt, frågan bör bedömas i ett störte
sammanhang där även frågan om en eventuell utvidgad rättshjälp åt målsäganden/käranden
i mål av denna art kan vinna beaktande. RÅ anser därför all resultatet av rätlegångsutredningens
överväganden rörande de fundamentala principerna bakom reglerna om rälle-gångskostnaderna
i rättegångsbalken och rältshjälpslagstiftningen bör avvaktas innan slutlig
ställning tas till nu föreliggande förslag. Rättegångsutredningen menar all
den föreslagna lagregleringen förefaller överdimensionerad och all man kan
ifrågasätta om del inte är möjligt all uppnå ell tillfredsställande resultat
mera inom ramen för gällande syslem, l.ex. genom komplettering av rällshjälpslagstiflningen
och reglerna om förordnande av offentlig försvarare.

Domstolsverket
anser att statens kostnadsansvar skall inskränkas lill fall där åtalet ogillas.
Liknande synpunkter framförs av riksrevisionsverket.

Prop.
1981/82:34 45

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1981-10-01

Närvarande:
f.d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Delin, justilierådet Bengtsson.

Enligt
lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 24
september 1981 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för
justitiedepartementet Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om offenUiga funktionärers
rätt lill gottgörelse för rättegångskostnad i vissa mål m. m.

Förslagen,
som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragils av
hovrättsassessorn Nils-Olof Berggren.

Föredragningen
inför lagrådet har pågått vid en lidpunkt, då lagförslagen ännu inte erhållit
slutlig utformning, och vissa inom lagrådet därvid framförda jämkningsförslag
av väsentligen lagteknisk eller redaktionell natur har beaktats i de förslag
som genom remissen överlämnats lill lagrådet.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet.

Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

Prop.
1981/82:34 46

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-10-15

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt,
Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Petri

Proposition
om åtal mot offentliga funktionärer m. m.

Föredraganden
anmäler lagrådels yttrande' över förslag till

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om offenUiga funktionärers
rätt till gottgörelse för rättegångskostnad i vissa mål m. m.

Föredraganden
upplyser all lagrådet har lämnat lagförslagen ulan erinran och hemställer att
regeringen föreslår riksdagen alt antaga förslagen.

Regeringen
ansluter sig Ull föredragandens överväganden och beslutar all genom proposition
föreslå riksdagen all antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 24 september 1981

Prop.
1981/82:34 47

Innehåll

Propositionen
..................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Lagförslag
......................................................... ... 2

1. Förslag lill lag om
ändring i rättegångsbalken ....... 2

2................................................................... Förslag
till lag om offentliga funktionärers rätt lill gottgörelse för

rättegångskostnad i vissa mål m. m...................... 3

Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 24 september

1981
.............................................................. 5

1
Inledning ......................................................... 5

2
Allmän motivering ........................................... .... 5

2.1
Gällande ordning i korthet ........................... .... 5

2.2
Kritik mol gällande ordning m. m...................... 7

2.3
Allmänt om tjänsteansvarskommitténs
förslag ... .... 8

2.4
Allmänt om remissutfallet ............................ 10

2.5
Ålalsrält i allmänhet för
målsägande .............. 11

2.6
Ålalsrätt för målsägande vad
avser högre tjänstemän 12

2.7
Omfattningen av kvarstående ålalsbegränsningsregler
13

2.8
RÅ:s ålalsrätt ........................................... .. 15

2.9
Skadeståndstalan ...................................... 17

2.10
Rätlegångsbestämmelser ............................ .. 17

2.11
Rättegångskostnader m. m............................ .. 19

3
Upprättade lagförslag ....................................... 23

4
SpecialmoUvering ........................................... 23

4.1
Rättegångsbalken ......................................... 23

4.2
Lag om offentliga funktionärers
rält till gollgörelse för rättegångskostnad i vissa mål m. m 26

5
Hemställan ..................................................... .. 29

6
Beslut .......................................................... .. 29

Bilagor

1
Sammanfattning av tjänsteansvarskommitténs
belänkande (Ds Ju 1980:13) Åtal mot offentliga funktionärer 30

2
Av tjänsteansvarskommittén
framlagda lagförslag . 33

3
Sammanställning av
remissyttrandena över tjänsteansvarskommitténs delbetänkande (Ds Ju 1980:13)
Åtal mot offenUiga funktionärer.................................. 39

Utdrag
av lagrådels protokoll den 1 oktober 1981 ..... 45

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1981 46

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981