Prop. 1981/82:35

Prop.
1981/82:35

Regeringens proposition

1981/82:35

om
ändring i lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i
utlandet m. m.;

beslutad
den 15 oktober 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen all anta del förslag som har lagils upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL AXEL PETRI

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att det införs en avgift på allmänt ekonomiskt bistånd
som lämnas enligt lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska
medborgare i utlandet m.m. Vidare föreslås en mindre jämkning av reglerna om
åläggande av ålerbelalningsskyldighet för bistånd som har lämnats enligt lagen.

Ändringarna
föreslås träda i kraft den 1 mars 1982.

I
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr35

Prop.
1981/82:35

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd
till svenska medborgare i utlandet m. m.

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska
medborgare i utlandet m. m.' dels att i 5-7 §§ ordet "statsverket"
skall bytas ul mot "staten", dels att 2 och 3 §§ skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Den som erhåller bistånd enligt 1 § skall återbetala del
mottagna beloppet lill statsverket. Lämnas bistånd enligt 1 § lill barn under
18 år är även barnets vårdnadshavare återbetalningsskyldig.

Lämnas bistånd enligt 1 § till sjöman eller annan som är
eller varit anställd ombord på svenskt fartyg, för bestridande av kostnad, för
vilken fartygets redare är ansvarig enligt författning eller avtal, är även
redaren återbetalningsskyldig gentemot statsverket.

Återbetalningsskyldighet enligt första stycket får jämkas
eller efterges, om särskilda skäl föreligger med hänsyn lill den återbetalningsskyldiges
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Den som
har fått bistånd enligt 1 § skall återbetala del mollagna beloppet till staten.
I samband med återbetalning av bistånd enligt I § första stycket skall också en
avgift för biståndet betalas. Närmare föreskrifter om avgiften meddelas av
regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer. Om bistånd har
lämnats lill ett barn under 18 år är även barnels vårdnadshavare skyldig att
återbetala biståndsbeloppet och erlägga avgiften till staten.

Om en sjöman eller någon annan som är eller har varit
anställd ombord på ett svenskt fartyg har fått bistånd enligt 1 §/ör att täcka
kostnader som fartygels redare är an-svarig/ör enligt författning eller avtal,
är även redaren skyldig att återbetala biståndsbeloppet och erlägga avgiften
till staten.

Betalningsskyldighet enligt första stycket får jämkas
eller efterges, om särskilda skäl föreligger med hänsyn lill den
betalningsskyldiges ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

' Senaste lydelse av 5 § 1975:1303 7§ 1978:273.

Prop.
1981/82:35

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Återbetalas
ej belopp som har utgått enligt 1 §, prövar utrikesdepartementet frågan om återbetalningsskyldighet.

Utrikesdepartementet
prövar frågor om betalningsskyldighet enligt 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1982. Avgift las inte ul
vid återkrav av bistånd som har beviljats före lagens ikraftträdande.

Senaste lydelse 1978:273.

11 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 35

Prop. 1981/82:35

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-10-15

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullslen, Wikström, Friggebo,
Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt,
Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Petri

Proposition
om ändring i lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i
utlandet m. m.

1
Inledning

Svenska
medborgare kan i vissa situationer vid vistelse utomlands få ekonomiskt bistånd
av svenska utlandsmyndigheter. Bestämmelser om detta finns i lagen (1973:137)
om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m. m. (ändrad senast
1978: 273). Biståndet kan vara antingen allmänt ekonomiskt bistånd eller
ekonomiskt bistånd i brottmål (rättsligt bistånd).

Allmänt ekonomiskt bistånd([
§) kan ges bl. a. lill den som har råkat i en tillfällig ekonomisk nödsituation
i ullandel (första stycket). Sådant bistånd kan också ges lill den som är
bosatt i utlandet och som på grund av ålder, sjukdom eller annan omständighet
är ur stånd all försörja sig (varaktigt ekonomiskt bistånd, andra stycket).
Rättsligt bistånd (4 §) kan lämnas lill den som har berövats friheten genom
beslut av en utländsk myndighet. Del rättsliga biståndet kan avse kostnader för
försvarare, rättegångskostnader m.m.

Den som har fåll allmänt
ekonomiskt bistånd är ålerbelalningsskyldig för beloppet. Ålerbelalningsskyldigheten
kan emellertid jämkas eller efterges, om särskilda skäl föreligger med hänsyn
till biståndstagarens ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. I
fråga om återbetalning av rättsligt bistånd gäller likartade regler som för
återbetalning av kostnader för offentlig försvarare efter rättegång i Sverige.
Frågor om återbetalningsskyldighet prövas av utrikesdepartementet (UD). Ett lagakraftvunnet
beslut om återbetalningsskyldighel är direkt verkställbart.

Bislåndsgivningen
för med sig stora administraUva kostnader för staten.

Prop. 1981/82:35 5

UD har med hjälp av riksrevisionsverket under år 1981
gjort en utredning för att kartlägga dessa kostnader. Utredningen visar att
kostnaderna för allmänt ekonomiskt bistånd enligt 1973 års lag kan uppskattas lill
i genomsnitt 900 kr. per bislåndsärende.

I detta sammanhang behandlas frågorna om avgiftsbeläggning
av allmänt ekonomiskt bistånd och om ändrade regler för
återbetalningsskyldighet när samma person har fått både allmänt ekonomiskt
bistånd och rättsligt bistånd.

2 Föredragandens överväganden

2.1 Avgift vid allmänt ekonomiskt bistånd

Den möjlighet till allmänt ekonomiskt bistånd som 1973 års
lag erbjuder har missbrukats i en del fall. Vissa resenärer räknar uppenbariigen
på förhand med möjligheten att kunna "åka hem på konsulatels
bekostnad". Vidare är det inte ovanligt all resenärer kräver att
utlandsmyndigheten skall bistå dem med förstärkning av reskassan.

UD har under senare år satt in åtgärder av olika slag för
att motverka denna utveckling. I första hand försöker utlandsmyndigheterna alt
genom råd och upplysningar bistå den resenär som vill ha ekonomisk hjälp. Ofta
är delta tillräckligt för att den hjälpsökande på egen hand skall kunna ordna
situationen.

Andra gånger kan del behövas mer aktiva åtgärder av
utlandsmyndigheten för att den hjälpsökande med användande av egna tillgångar
eller medel från exempelvis anhöriga skall kunna ta sig ur sin ekonomiska föriägenhet.
För sådana fall har utrikesförvaltningen skapat rutiner för överföring av
pengar, inväxling av checkar och likartade transaktioner. Något ekonomiskt
bistånd lämnas inte av staten i dessa fall.

Slutligen finns det tillfällen när resenären måste få
sådant ekonomiskt bistånd som avses i 1973 års lag. För att hindra att stödet
utnyttjas på ett otillbörligt sätt har olika åtgärder vidtagits. Det har
införts ett effektivare och snabbare förfarande för att återkräva biståndet
till staten (se prop. 1977/78:168). Ett bevakningssysiem, som har till syfte
att göra del möjligt att vägra bistånd ål den som inte har betalat tillbaka
tidigare bistånd eller som har missbrukat biståndsmöjligheten, har gjorts
effektivare. Klarare och mer restriktiva föreskrifter har utfärdats till
utlandsmyndigheternas ledning. Massmedia och researrangörer har informerats om
de regler som gäller.

Dessa åtgärder har gett vissa resultat. Så t. ex. har
biståndet till charterturister minskat i större utsträckning än vad som kan
tillskrivas nedgången i charterresandet. Alltjämt missbrukas emellertid
möjligheten att få bistånd. Det är fortfarande inte ovanligt att pengarna lar
slut någonstans på hemresan genom Europa.

Kartong: S. 7, rad 4 Står: riksdagen Rättat till:
regeringen

Prop.
1981/82:35 6

Frågan om att avgiflsbelägga biståndet har ingående
diskuterats mellan UD och utlandsmyndigheterna. Den uppfattning som därvid har
kommit fram är alt det finns anledning alt tro att en avgift skulle minska
benägenheten alt missbruka biståndet.

När lagstiftningen om ekonomiskt bistånd till svenskar i
utlandet infördes låg som underiag en promemoria som upprättats inom UD. I promemorian
diskuterades avgiftsfrågan men det ansågs inte då finnas skäl att införa en
avgift. Som skäl angavs alt frågan var av ringa betydelse och att
administrativa svårigheter skulle vara förknippade med ett avgiftssystem. Den
dåvarande departementschefen anslöt sig till promemorians ställningslagande
och något förslag om avgift lades inte fram.

Utvecklingen
har visat all avgiflsfrågan nu bör tas upp på nytt. Mycket talar för att en
avgiftsbeläggning skulle få flera gynnsamma effekter. Vetskapen om alt en
avgift tas ut skulle troligen hos många bidra till en bättre ekonomisk
planering före resan. Vidare torde en avgift avhälla resenärer från alt begära
bistånd i andra situationer än sådana där det verkligen är påkallat. Härtill
kommer att det är rimligt all de kostnader som staten åsamkas genom biståndet
åtminstone till viss del ersätts av biståndsta-garna.

En avgiftsbeläggning bör inte omfatta varaktigt ekonomiskt
bistånd till svenska medborgare som är bosatta utomlands. Avgift bör heller
inte tas ut vid rättsligt bistånd.

Med
anledning av vad jag nu har anfört förordar jag, efter samråd med chefen för
UD, alt i 1973 års lag tas in föreskrifter som ger uttryck för principen om att
den som får ekonomiskt bistånd enligt 1 § första stycket skall betala en avgift
för detta. Avgiften bör tas ut i samband med att biståndsbeloppet krävs
tillbaka. Den möjlighet lill jämkning och eftergift av ålerbelalningsskyldighet
som föreligger enligt 2 § tredje stycket bör gälla även avgiften. Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer bör meddela närmare föreskrifter
om avgiften. I detta ingåi" även att fastställa avgiftens storlek.

Avgiften
bör inte sättas alltför lågt, men den skall heller inte överstiga statens
genomsnittliga kostnader för ärendena. I dagens penningvärde kan ett par hundra
kronor vara en lämplig avvägning. För att göra hanteringen så enkel som möjligt
bör avgiften i princip vara enhetlig.

De
grundläggande reglerna om avgift bör las in i 2 § i 1973 års lag. Chefen för UD
kommer senare alt föreslå regeringen alt meddela de närmare föreskrifter som
behövs.

Jag har
tidigare redogjort för att UD och utlandsmyndigheterna ofta bistår ekonomiskt
strandsatta svenskar i utlandet på annat sätt än enligt 1973 års lag, l.ex. genom
inväxling av checkar och överföring av pengar från bankkonton i Sverige. Även
sådan hjälp förorsakar utrikesförvaltningen betydande kostnader. UD har i sin
undersökning funnit att tjänsterna i genomsnitt kostar mellan 430 och 875 kr.,
beroende på ärendelyp. Enligt

Prop.
1981/82:35 7

min
uppfattning är del rimligt alt även dessa tjänster beläggs med avgift. En sådan
avgiftsbeläggning ligger emellertid inom regeringens kompetensområde och
frågan utvecklas därför inte närmare här. Chefen för UD kommer senare alt
föreslå regeringen all utfärda föreskrifter om avgifter för sådana tjänster.

2.2
Åläggande av återbetalningsskyldighet

Den
som har fåll rättsligt bistånd är vid fällande dom i princip återbetalningsskyldig
för beloppet. Ålerbelalningsskyldigheten får dock jämkas eller efterges om del
finns skäl till del med hänsyn lill brottsligheten eller vederbörandes
personliga och ekonomiska förhållanden (5 §). UD, som prövar frågan om ålerbelalningsskyldighet
(7 §), lar bl. a. hänsyn lill fängelsestraffels längd. Om den dömde har
återfått friheten beaktas de uppgifter om hans ekonomiska förhållanden som UD
har kunnat få fram. Jämkning eller eftergift beslutas med ledning av
bestämmelserna i rätlshjälpslagen (1972:429) och domstolsverkets föreskrifter
om rältshjälpsavgift.

I
många fall behöver den person som har berövats friheten utomlands inte bara
rättsligt bistånd utan även allmänt ekonomiskt bistånd. Det behövs l.ex. ofta
pengar för kostförslärkning och andra nödvändiga utgifter i fängelset. Om den frihetsberövade
saknar egna medel och inte har möjlighet alt själv skaffa tillgångar genom lån
eller på annat sätt, lämnar utlandsmyndigheten allmänt ekonomiskt bistånd
enligt 1 § i 1973 års lag. Ålerbelalningsskyldighet fördetia bistånd föreligger
men kan, som tidigare nämnts, under vissa fömtsättningar jämkas eller efterges
(2 §). Om det belopp som har lämnats enligt 1 § inte betalas tillbaka, prövar
UD frågan om återbetalningsskyldighet (3 §).

Reglerna
om prövning av ålerbelalningsskyldighet är inte desamma för allmänt ekonomiskt
bistånd och för rättsligt bistånd. När det gäller allmänt ekonomiskt bistånd
fattar UD beslut om återbetalning först sedan bi-ståndstagaren visat att han
inte tänker betala (3 §). Den rutin som tillämpas är att biståndstagaren får en
betalningsanmodan och ett inbetalningskort från UD samt vid utebliven betalning
även en påminnelse. Om han ändå inte betalar prövar UD frågan om ålerbelalningsskyldighet
och fattar beslut.

I
fråga om rättsligt bistånd prövar UD frågan om ålerbelalningsskyldighet och
fattar beslut om återbetalning ulan att något krav har framställts dessförinnan
(7 §).

Denna
skillnad i förfarandet mellan de två bislåndslyperna leder till olägenheter när
både allmänt bistånd och rättsligt bistånd har betalats ul lill samma person.
Återbetalningsfrågan spaltas då upp på tvä olika rutiner. De samordnas
visserligen så gott del låter sig göra, men proceduren är administrativt
otymplig och onödigt arbetskrävande. Det måste dessutom

Prop.
1981/82:35 8

göra
ett förbryllande intryck på biståndstagaren att i olika poster och vid skilda
tidpunkter bli krävd på återbetalning av del bistånd som för honom säkerligen
ter sig som en enhet.

Med
anledning av det nu anförda förordar jag, efter samråd med chefen för UD, alt
den skillnad i fråga om ålerbelalningsförfarandel som nu finns mellan allmänt
ekonomiskt bistånd och rättsligt bistånd avskaffas. En ordning som är gemensam
för de båda bislåndslyperna bör införas. Den lösning som dä bör väljas är den
som enligt 7 § gäller för rättsligt bistånd. UD bör alltså i samtliga
biståndsfall få pröva frågan om återbetalningsskyldighel utan föregående krav.
3 § i 1973 års lag, som reglerar prövningen av ålerbelalningsskyldighet vid
allmänt ekonomiskt bistånd, bör därför ändras så att den kommer att
överensstämma med regleringen i 7 §. Paragrafen bör också ge UD rält att pröva
skyldigheten alt eriägga avgift enligt vad jag tidigare har förordat.

Den
föreslagna ändringen innebär givetvis inte något hinder mol att UD, i de fall
när det är lämpligt, anmodar biståndstagaren alt betala tillbaka beloppet och
först vid utebliven betalning beslutar om ålerbelalningsskyldighet. Ett sådant
förfarande, som slår i överensstämmelse med den gällande lydelsen av 3 §. kan
antas bli det naturliga i flertalet ärenden även efter en lagändring. Den
snabbare ordningen utan föregående krav är i första hand avsedd att användas i
de blandade ärenden som tidigare har beskrivits.

Utöver
vad jag nu har föreslagit förordar jag all ordet "statsverket" i 1973
års lag genomgående byts ul mol "staten" och all några smärre
språkliga justeringar i övrigt görs i lagen.

2.3
Ikraftträdande m. m.

De
föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 mars 1982.

Avgift
bör las ut endast när allmänt ekonomiskt bistånd har beviljats efter lagens
ikraftträdande. Delta bör föreskrivas i en övergångsbestämmelse.

3
Hemställan

Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår
riksdagen

att
anta ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om ändring i
lagen (1973: 137) om ekonomiskt bistånd Ull svenska medborgare i utlandet m.m.

Prop.
1981/82:35 9

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta del förslag som föredraganden har lagt
fram.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981