Prop. 1981/82:40

Prop.
1981/82:40

Regeringens proposition

1981/82:40

om hemförsäljningslag;

beslutad
den 15 oktober 1981.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har
tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL AXEL PETRI

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny lag om
hemförsäljning. Den ersätter den nuvarande lagen frän år 1971, som innehåller
bl. a. regler om en konsuments rätt att ångra ett köp vid hemförsäljning inom
en vecka från hembesöket (ångervecka).

Den nya lagen bygger i stor utsträckning på den nuvarande.
En nyhet är emellertid att lagen tillämpas även vid telefonförsäljning och vid
hemförsäljning som sker mot kontant betalning, utom då det begärda priset
understiger 200 kr. Vidare skall ångerveckan enligt huvudregeln räknas från det
att konsumenten fick tillfälle att undersöka det köpta godset eller likadant
gods. Slutligen skall näringsidkare som anlitar ombud vid hemförsäljning i princip
vara skyldiga att svara för utfästelser om olika förmåner-bl. a. om rabatt och
garantitid - som ombudet har lämnat vid hembesöket, på samma sätt som gäller
inom den vanliga butikshandeln. I övrigt innebär den nya lagen att reglerna om
hemförsäljning förenklas och görs mera lättillgängliga än f.n.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.

Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 40

Prop. 1981/82:40

Propositionens lagförslag

Förslag till Hemförsälj ningslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag tillämpas då näringsidkare vid
hembesök eller vid telefon

samtal som utgör led i telefonförsäljning yrkesmässigt säljer lös egendom till

konsumenter för huvudsakligen enskilt bruk. Hembesök föreligger då

näringsidkaren söker upp konsumenten i dennes bostad eller på någon annan

plats där konsumenten inte endast för stunden befinner sig.

Lagen tillämpas också då en näringsidkare, under de
förutsättningar som anges i första stycket, mot ersättning åtager sig att
utföra fortlöpande tjänster i form av underhåll eller tillsyn av egendom,
undervisning eller liknande.

Lagen tillämpas dock ej, om det pris som konsumenten
sammanlagt skall betala understiger 200 kronor. Lagen tillämpas inte heller vid
försäljning av livsmedel.

2 § Vad som sägs i denna lag om avtal
skall, när konsumenten har lämnat ett anbud till näringsidkaren som denne inte
genast har tagit ställning till, i stället gälla anbuder.

3 § Avtalsvillkor som i jämförelse
med bestämmelserna i denna lag är fill nackdel för konsumenten gäller inte mot
denne.

Näringsidkarens informationsskyldighet m. m.

4 § När avtal ingås vid hembesök, skall
näringsidkaren samtidigt lämna

konsumenten en handling där denne informeras om innehållet i denna lag.

Konsumenten skall skriva under ett exemplar av handlingen som bekräftelse

på att han eller hon har tagit emot den. Den informationshandling som

överlämnas till konsumenten skall vara åtföljd av en blankett, som denne kan

använda för att utöva sin ångerrätt enligt 6 §.

När avtal ingås vid telefonförsäljning, skall
näringsidkaren senast tre dagar därefter fill konsumenten lämna eller sända en
bekräftelse av vad som har avtalats, fillsammans med den handling och den
blankett som avses i första stycket.

Den handling och den blankett som avses i första och andra
styckena skall överensstämma med formulär som fastställs av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer.

Prop. 1981/82:40 3

5 §
Om föreskrifterna i 4 § inte iakttas, är konsumenten inte bunden av

avtalet.

Vill
konsumenten att avtalet skall återgå enligt första stycket, skall han eller hon
underrätta näringsidkaren om detta inom ett år från det att avtalet ingicks.
Annars har konsumenten förlorat sin rätt att kräva att avtalet skall återgå.

Konsumentens
ångerrätt

6 §
Konsumenten har rätt att frånträda ett bindande avtal (ångerrätt) genom

att lämna eller sända ett skriftligt meddelande om detta till näringsidkaren

inom en vecka från den dag som anges i 7 § (ångervecka).

Frånträder
konsumenten ett anbud som avses i 2 §, förfaller ett avtal som har träffats
genom att anbudet har antagits.

7 §
Vid köp av lös egendom börjar ångerveckan löpa den dag då

konsumenten fick tillfälle att undersöka godset eller likadant gods, dock

tidigast den dag då de handlingar som avses i 4 § kom konsumenten fill

hända.

Vid
avtal om en fortlöpande tjänst börjar ångerveckan löpa den dag då de handlingar
som avses i 4 § kom konsumenten fill banda. Detsamma gäller vid köp av lös
egendom, om näringsidkaren skriftligen har kommit överens med konsumenten om
detta i fall då

1. godset har tillverkats eller väsentligt ändrats
efter konsumentens särskilda önskemål, eller

2. det, med hänsyn till att godset är skrymmande eller
av någon annan liknande anledning, inte skulle vara rimligt att ångerveckan
börjar löpa först då konsumenten fick tillfälle att undersöka godset eller
likadant gods.

8 §
Konsumenten får vid köp av lös egendom utöva sin ångerrätt endast om

det gods som han eller hon har tagit emot hålls i väsentligen oförändrat skick.

Detta gäller dock inte, om godset har förstörts eller förändrats på grund av

något åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka godset eller på grund

av någon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.

Verkan
av att konsumenten utövar sin ångerrätt

9 §
Om konsumenten vid köp av lös egendom utövar sin ångerrätt, skall det

gods som han eller hon har tagit emot hållas tillgängligt på den plats där det

har tagits emot. Godset får dock hållas tillgängligt på någon annan plats som

konsumenten anvisar, om näringsidkaren utan olägenhet kan hämta det

där.

Har godset sänts till
konsumenten med post skall denne sända tillbaka godset på samma sätt, under
förutsättning att näringsidkaren tillhandahåller

Prop.
1981/82:40 4

en lämplig förpackning och att konsumenten inte behöver
lägga ut för returporto.

10 § Om konsumenten vid köp av lös egendom utövar
sin ångerrätt, skall

näringsidkaren lämna tillbaka vad konsumenten har betalt. Konsumenten .

har rätt att behålla godset till dess att näringsidkaren fullgör denna

skyldighet.

Om näringsidkaren i fall som avses i 9 § första stycket
inte hämtar godset inom tre månader från den dag när ångerveckan började löpa,
tillfaller godset konsumenten utan ersättning. Detsamma gäller om
näringsidkaren i fall som avses i 9 § andra stycket inte inom denna tid lämnar
tillbaka vad konsumenten har betalt.

11 § Om konsumenten vid avtal om en fortlöpande
tjänst utövar sin

ångerrätt, skall näringsidkaren lämna tillbaka vad konsumenten har

betalt.

Behörigheten för näringsidkarens ombud

12 § Anlitar näringsidkaren ett ombud, skall denne alltid
anses behörig att handla på näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå
avtal som avses i denna lag, att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett
sådant avtal samt att ta emot betalning för näringsidkarens räkning.
Näringsidkaren kan inte till nackdel för konsumenten inskränka denna
behörighet.

Om handelsagenter och handelsresande finns särskilda
bestämmelser i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och
handelsresande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Genom lagen upphävs lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m.
I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre
bestämmelser.

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-09-24

Inledning

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Tilländer, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss med förslag till hemförsäljningslag

1 Inledning

Lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. trädde i kraft
den 1 juli 1971. Dess syfte är att bereda konsumenter ett skydd, bl. a. en rätt
att ångra sig, när de har köpt något vid hemförsäljning. Lagen gäller dock inte
hemförsäljning som sker mot kontant betalning och inte heller försäljning per
telefon. Dessa undantag har efter lagens ikraftträdande satts i fråga i
motioner till 1972 och 1973 års riksmöten. Även konsumentombudsmannen (KO) har
år 1972 föreslagit att ytterligare åtgärder vidtas för att bereda konsumenterna
ett bättre skydd vid hemförsäljning.

I mars 1973 tillkallades särskilda sakkunniga' för att se
över lagstiftningen om hemförsäljning. De sakkunniga, som antog namnet hemförsäljningskommittén,
avlämnade i september 1979 betänkandet (SOU 1979:76) Ny hemförsäljningslag.
Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en
sammanfattning av betänkandet som bilaga I, dels de lagförslag som läggs fram i
betänkandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3. Beträffande nuvarande
svenska och utländska förhållanden samt utredningens närmare överväganden
hänvisas till betänkandet.

I lagstiftningsärendet har överläggningar ägt rum med
företrädare för de danska, finländska och norska justitiedepartementen.

' Generaldirektören Lars Ag, ordförande, professorn Ulf Bernitz,
civilekonomen Lars Hillbom, direktören Per Schierbeck och ombudsmannen Göran
Westlund. Experter: direktören Jan Hellstadius, rådmannen Jan Huldt, byråchefen
Laila Freivalds och departementssekreteraren Ann-Christin Nykvist.

2
Allmän motivering

2.1
Allmänna utgångspunkter

Under
det senaste årtiondet har ett omfattande reformarbete pågått inom köprätten i
syfte att stärka konsumenternas ställning i förhållande till näringsidkarna.
Som ett led i dessa strävanden tillkom lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m.

1971
års hemförsäljningslag innebär att en konsument som vid hemförsäljning har
köpt en vara eller beställt en fortlöpande tjänst kan ångra sig inom en vecka
från hembesöket, dvs. frånträda köpet eller tjänsten utan att ange något skäl.
Lagen gäller endast vid hemförsäljning som sker vid ett personligt besök hos
konsumenten. Telefonförsäljning är alltså undantagen. Lagen tillämpas inte
heller vid hemförsäljning som sker mot kontant betalning.

Dessa
undantag från hemförsäljningslagen diskuterades ingående vid lagens tillkomst.
Det underströks då att utvecklingen på området borde följas med uppmärksamhet.
Frågan återkom i motioner till 1972 och 1973 års riksmöten, då man ifrågasatte
om inte tiden var mogen för en översyn av lagen (mot. 1972:163, 1972:318 och
1973:274 samt LU 1972:5 och 1973:4).

År
1973 tillsattes hemförsäljningskommittén. Kommittén fick till uppgift att
överväga möjligheterna att utvidgahemförsäljningslagen till att omfatta också
telefonförsäljning och hemförsäljning mot kontant betalning. I kommitténs
uppdrag ingick även att ta upp andra lagstiftningsfrågor om hemförsäljning i
den mån det fanns ett reformbehov.

Kommittén
har i betänkandet (SOU 1979:76) Ny hemförsäljningslag lagt fram flera olika
förslag till ändringar och kompletteringar av den gällande hemförsäljningslagen.

Enligt
kommittén skulle konsumenternas situation vid hemförsäljning förbättras
avsevärt, om de i förväg fick ta ställning fill om de vill ta emot säljbesök i
hemmen. Inom kommittén har dock åsikterna i denna fråga brutit sig. En ledamot
avstyrker varje form av aviseringsskyldighet för säljaren. Av övriga ledamöter
anser två att den som bedriver hemförsäljning inte skall få besöka konsurrienten
utan att först ha aviserat sitt besök och fått konsumentens bekräftelse på att
besöket accepteras. Ytterligare en ledamot föreslår att säljaren skall vara
skyldig att avisera planerade besök men anser inte att det dessutom skall
krävas att konsumenten uttryckligen har gett sitt samtycke för att ett besök
skall få ske. Slutligen föreslår en ledamot en aviseringsregel som innebär att avisering
bara skall ske inom vissa branscher eller när det gäller vissa varutyper.

Lagens
tillämpningsområde bör enligt kommittén utvidgas till att omfatta dels avtal
som träffas' pér telefon, dels avtal där varan vid hemförsäljning betalas
kontant. Vidare föreslås ändrade regler för beräkningen av den ångerfrist som
en konsument har vid hemförsäljning. För att reglerna om

Allmänna utgångspunkter

hemförsäljning skall bli enklare och mer lättfattliga har
kommittén utarbetat ett förslag till en ny hemförsäljningslag.

En
majoritet av remissinstanserna anser att det finns behov av reformer för att
stärka konsumentskyddet vid hemförsäljning. Några menar dock att detta bör ske
dels genom ökad konsumentupplysning, dels med stöd av den nu gällande
lagstiftningen om hemförsäljning.

Samtliga
remissinstanser har ingående diskuterat frågan om en aviseringsskyldighet vid
hemförsäljning. Tanken på en sådan skyldighet stöds framför allt av en del
instanser som kan sägas representera konsumenterna. Däremot är företrädarna för
näringslivet starkt negativa, liksom bl. a. näringsfrihetsombudsmannen,
marknadsdomstolen, kommerskollegium och Sveriges advokatsamfund.

Som en
huvudpunkt i krifiken anförs att en aviseringsskyldighet skulle medföra så
stora kostnadsökningar och omställningsproblem att det i många fall inte blev
möjligt att fortsätta med hemförsäljning. En avveckling av försäljningsformen
skulle därför få konsekvenser för sysselsättningen. Företrädare for
näringslivet menar att en aviseringsskyldighet i praktiken är liktydig med ett
förbud mot hemförsäljning.

Enligt
näringsfrihetsombudsmannen bör hemförsäljning som distributionsform få tävla
om konsumenterna på sådana villkor att den inte hämmas mer än vad som är
nödvändigt för att undvika missbruk. Liknande synpunkter framförs av
marknadsdomstolen, som också framhåller att det i dag inte förekommer något
mera omfattande missbruk vid hemförsäljning.

Enligt
flera remissinstanser skulle en aviseringsplikt strida mot gällande principer
om näringsfrihet och konkurrensneutralitet. Det har också ifrågasatts om inte
en aviseringsregel skulle innebära en otillåten begränsning av den fria
spridningsrätten enligt tryckfrihetsförordningen.

När det
gäller kommitténs övriga förslag är de flesta remissinstanserna på det hela
taget positiva och menar att förslagen kan läggas till grund för lagstiftning.
Flertalet instanser tillstyrker sålunda förslaget att lagen även skall omfatta
telefonförsäljning och hemförsäljning mot kontant betalning. Några av
näringslivets organisationer menar dock att frågan om ångervecka vid kontantköp
bör anstå i avvaktan på en lösning av frågan om öppet köp och på resultatet av
det arbete som bedrivs av konsumentköpsutredningen (Ju 1977:13).

För min
del vill jag till en början understryka att hemförsäljningsverksamheten sedan
länge har fyllt en funktion. Denna försäljningsform har på senare tid snarare
ökat än minskat i betydelse i och med att utvecklingen har gått mot stora
butiksenheter och stark koncentration till tätorterna samtidigt som mindre
butiker i glesbygden successivt har försvunnit. Säljbesök i hemmen kan också
vara en fördel för de konsumenter som har svårt att uppsöka fasta butiker, t.
ex. på grund av rörelsehinder eller dåliga kommunikationer. Hemförsäljning är
vidare överlägsen andra försäljnings-

Allmänna
utgångspunkter

Prop.
1981/82:40 8

former i fall då varan är av sådan art att den kan behöva
demonstreras på den Allmänna utgångs-

plats där konsumenten skall använda varan. punkter

Försäljning i hemmet innebär emellertid också nackdelar
för konsumenterna. Försäljningsformen som sådan kan otvivelaktigt göra det
svårt att fatta riktigt avvägda köpbeslut. Vid hemförsäljning har konsumenten i
allmänhet sämre möjligheter än vid butiksköp att jämföra pris, kvalitet och
service i fråga om konkurrerande produkter. Vidare befinner sig konsumenten vid
hemförsäljning ofta i ett underläge gentemot säljaren, eftersom han eller hon
kanske inte har planerat något köp och därför kan ha svårt att stå emot en
säljare när denne börjar redovisa alla försäljningsargument. Till detta kommer
att en del konsumenter upplever denna säljform som ett besvärande intrång i
privatlivet.

Erfarenheterna visar att de flesta företag som i dag
bedriver hemförsäljning lojalt tillämpar 1971 års hemförsäljningslag. De
allvarliga brister i konsumentskyddet som tidigare fanns på detta område har
alltså numera till stor del undanröjts. Även annan lagstiftning, såsom
marknadsföringslagen (1975:1418) och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen), har medverkat till en sanering av
hemförsäljningsmarknaden.

Enligt min mening finns det skäl att nu gå vidare och
ytterligare förbättra skyddet för konsumenterna vid hemförsäljning.

Den fråga som kommittén har fäst störst betydelse vid är
om man bör införa en skyldighet för dem som bedriver hemförsäljning att avisera
planerade hembesök. I likhet med de flesta remissinstanserna anser jag
emellertid att det skulle föra för långt att införa en sådan skyldighet, vilken
sannolikt skulle allvarligt försvåra möjligheterna att över huvud taget bedriva
hemförsäljning. Jag återkommer närmare till denna fråga i avsnitt 2.2.

I övrigt synes kommitténs förslag väl avvägt. Det gäller
bl. a. förslaget att lagen också skall omfatta telefonförsäljning och
hemförsäljning mot kontant betalning. Även om tekniska och sakliga ändringar är
påkallade på vissa punkter, anser jag att förslaget i stort kan läggas till
grund för lagstiftning. De nya reglerna bör, som kommittén har föreslagit, tas
in i en ny hemförsäljningslag som får ersätta 1971 års lag.

Kommittén har vidare enligt sina direktiv övervägt om man,
utöver nya civilrättsliga regler om hemförsäljning, bör införa straffrättsliga
regler eller regler om näringsförbud för att komma till rätta med företag som
missbrukar hemförsäljningsformen. Kommittén har dock ansett att det inte finns
skäl att införa sådana regler. Kommittén har även diskuterat om det finns behov
av tvingande lagregler om öppet köp vid konsumentköp i allmänhet men inte
heller här funnit det påkallat med lagstiftning. De uppfattningar som kommittén
sålunda fört fram har i allmänhet lämnats utan erinran under
remissbehandlingen. Jag återkommer till dessa frågor i avsnitten 2.7 och 2.8.

Prop.
1981/82:40 9

I detta sammanhang vill jag till sist ta upp en fråga som
kommittén inte har Skyldighet för säl-berört i sitt betänkande. Det gäller
postorderförsäljning. Denna försäljnings- jun' »Il avisera form har vissa
likheter med hemförsäljningen. En väsentlig skillnad är dock hembesök? att
det vid postorderförsäljning är konsumenten som tar det första initiativet till
ett köp. I dag finns det inte i Sverige någon särskild civilrättslig reglering
av postorderförsäljningen. I Danmark och Finland däremot har man en gemensam
reglering av de båda försäljningsformerna. Även i Norge överväger man
f. n. en sådan gemensam reglering.

I Sverige har konsuinentverket efter förhandlingar med
företrädare för den berörda branschen nyligen utfärdat riktlinjer för
marknadsföringen vid postorderförsäljning. Dessa riktlinjer är närmast av
näringsrättslig karaktär. Det finns anledning anta att riktlinjerna kommer att
iakttas av flertalet postorderföretag. F. ö. tillämpar företagen redan i dag i
allmänhet en ordning som innebär att konsumenten har en ångerrätt. Med hänsyn
till detta anser jag att frågan om en lagreglering av denna försäljningsform
åtminstone tills vidare bör anstå.

2.2 Skyldighet för säljare att avisera hembesök?

DEPARTEMENTSFÖRSLAGET:

Ingen skyldighet för försäljare att avisera hembesök.

Kommittén: Olika förslag förs fram, av vilka de flesta går
ut på en aviseringsskyldighet i någon form (se avsnitt 2.1 samt betänkandet s.
38-39, 89-91, 93-108 och 193-200).

Remissinstanserna: Övervägande negativ kritik framställs
mot tanken på en aviseringsskyldighet (se bil. 3 avsnitt 1 och 3).

Skäl för departementsförslaget: 1971 års hemförsäljningslag
skyddar den konsument som vid ett hembesök har avgett ett bindande anbud eller
träffat en överenskommelse om att köpa en vara eller förvärva en fortlöpande
tjänst. Skyddet består framför allt i att konsumenten har rätt att ångra sig
inom en kortare tid (ångervecka).

I detta lagstiftningsärende har uppkommit frågan om inte
konsumenten behöver ett skydd redan i ett tidigare skede. Diskussionen har
gällt om säljaren bör åläggas att i förväg underrätta konsumenten om ett
planerat hembesök. Genom en sådan aviseringsskyldighet skulle man undvika det
överraskningsmoment som kan uppstå när en säljare oanmäld besöker konsumenten i
dennes hem och som kan medföra att konsumenten överrumplas att köpa något som
han eller hon egentligen inte har behov av.

Särskilt starkt skulle skyddet bli för konsumenten, om en aviseringsskyldighet
av detta slag kombineras med ett krav på att ett hembesök får företas

endast om konsumenten i förväg uttryckligen samtycker till
besöket. På så sätt skulle man kunna få i huvudsak samma förutsättningar som
vid ett butiksköp för att konsumenten planerar besöket och bereder sig för
detta genom att bl. a. jämföra pris och kvalitet på konkurrerande produkter.
Ett förbud mot oanmälda hembesök skulle vidare kunna få betydelse för konsumentens
integritetsskydd och hemfrid.

En aviseringsskyldighet
vid hemförsäljning har emellertid inte bara fördelar för konsumenten. I och med
att konsumenten har godkänt hembesöket i förväg kan han eller hon utsättas för
ett starkare psykologiskt tryck att köpa något vid det aviserade hembesöket än
om säljaren infinner sig oanmäld. Och detta kan i sin tur leda till att
konsumenten känner det svårare att utöva sin ångerrätt i fall då denne därefter
inte vill stå fast vid köpet.

För de
företag som bedriver hemförsäljning kan en aviseringsskyldighet vidare få
betydande negativa verkningar. Företrädare för näringslivet har framhållit att
en sådan skyldighet i praktiken är liktydig med ett förbud mot hemförsäljning.
Även om farhågorna för en sådan utveckling kan synas överdrivna, är det tydligt
att en aviseringsskyldighet skulle innebära ett omvälvande ingrepp i hemförsäljningsverksamheten
som kan leda till att denna verksamhet i fortsättningen allvarligt försvåras.
Detta kan i sin tur få återverkningar för de konsumenter som har behov eller i
varje fall nytta av denna försäljningsform, exempelvis konsumenter som är
bosatta inom glesbygdsområden.

Regler som kan få så ingripande verkningar bör inte
införas utan att det kan motiveras av allvarliga missförhållanden eller
olägenheter för konsumenterna. Det finns knappast belägg för att läget f. n.
skulle vara sådant inom hemförsäljningsbranschen. Och i den mån det i vissa
avseenden finns brister, t. ex. i fråga om marknadsföringen, kan man i många
fall komma fill rätta med dem genom en tillämpning av marknadsföringslagen. Det
finns också skäl att räkna med en ytterligare självsanering bland de företag
som bedriver hemförsäljning.

Sammanfattning av skälen: Det kan diskuteras om en aviseringsskyldighet
enbart är till fördel för konsumenterna. I varje fall synes fördelarna inte
väga över de nackdelar för näringsidkarna som är förenade med en sådan
skyldighet. Till detta kommer att en så ingripande åtgärd som en aviseringsskyldighet
innebär inte är påkallad av några allvarliga missförhållanden eller
olägenheter för konsumenterna inom hemförsäljningsbranschen. En sådan
skyldighet bör alltså inte införas.

Skyldighet
för säljare alt avisera hembesök?

Prop.
1981/82:40 11

2.3 Hemförsäljning mot kontant betalning

DEPARTEMENTSFÖRSLAGET:

Lagen skall gälla även vid hemförsäljning som sker mot
kontant betalning, utom när det är fråga om köp av livsmedel eller när priset
understiger 200 kronor.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med
departementsförslaget utom så

till
vida att värdegränsen har satts till 100 kr. (se betänkandet s.

129-134).

Remissinstanserna:
Majoriteten av dem tillstyrker komrnittéförslaget. Några

anser dock
att värdegränsen bör höjas till 200 kr. (se bil. 3 avsnitt 4).

Skäl för departementsförslaget: 1971 års hemförsäljningslag
är inte tillämplig, om konsumenten vid ett hembesök betalar hela
köpeskillingen och samtidigt tar emot det som han eller hon har köpt. Detta
undantag diskuterades livligt vid lagens tillkomst. Ett argument som då
åberopades mot att föra in kontantköp under lagen var att det från principiell
synpunkt inte var tilltalande att ge köparen rätt att riva upp en affär som för
båda parter framstod som avslutad enligt vanliga regler. Det uttalades dock att
effekterna av lagen, bl. a. i fråga om kontantförsäljning, borde utvärderas
efter någon tid. Samma ställningstagande gjordes när frågan om lagens
tillämpning på kontantköp återkom i riksdagen under åren 1972 och 1973.

Sedan hemförsäljningslagen
nu har varit i kraft i mer än tio år har det framkommit att undantaget för kontantförsäljning
har inneburit vissa olägenheter för konsumenterna. En är att dessa många gånger
har missuppfattat innebörden av lagen på denna punkt. Det är också naturligt
att en konsument har svårt att förstå att lagen inte gäller, om den sålda varan
lämnas och betalas i samband med hembesöket, men att lagen däremot gäller, om
betalningen erläggs eller varan lämnas först därefter, kanske t. o. m. bara
någon dag efter hembesöket.

En annan
och allvarligare nackdel med undantaget för kontantförsäljning är att denna
försäljningsform har visat sig inte vara ovanlig vid hemförsäljning och att
konsumenterna i dessa fall står utan det skydd som hemförsäljningslagen är
avsedd att ge. Även om det inte sällan är fråga om blygsamma belopp förekommer
det att också ganska dyra varor, såsom hushållskapitalvaror och bokverk, säljs
genom hemförsäljning mot kontant betalning. Det går knappast att hävda att den
konsument som har köpt en sådan vara generellt sett har ett mindre behov av att
tänka igenom sin affär när varan har betalts kontant än när den har köpts på
kredit.

Till detta
kommer att reglerna om hemförsäljning i Danmark och Finland omfattar kontantförsäljning
och att man också i Norge överväger regler av denna innebörd. Givetvis är det
värdefullt om reglerna i de nordiska länderna på denna punkt är så lika som
möjligt.

Hemförsäljning mol kontant betalning

Prop.
1981/82:40 12

Även hemförsäljning som sker mot kontant betalning bör
därför omfattas Telefonförsäljning av lagen. Som nyss har antytts bör ett
undantag dock göras för fall där försäljningen avser endast låga belopp. I
dessa fall är konsumentens behov av skydd mindre, och det står inte heller i
rimlig proportion till kostnaderna att ålägga näringsidkarna samma formkrav som
vid annan hemförsäljning.'

Undantaget bör utformas så att lagen inte gäller, om det
pris som

näringsidkaren sammanlagt begär understiger ett visst belopp. Detta belopp ',

kan i dagens läge lämpligen bestämmas till 200 kr. .

Ett undantag bör vidare göras för hemförsäljning av
livsmedel. Något ■ sådant undantag gäller visserligen inte f. n. Det
beror emellertid på att livsmedel så gott som alltid säljs kontant och alltså
av denna anledning faller.- V utanför den nuvarande lagen. När kontantförsäljning
nu förs in under lagen bör denna inte gälla försäljning av livsmedel. En
konsument bör inte kunna ångra ett köp av varor som genom sin beskaffenhet kan
ha försämrats innan ångerrätten har utövats. Och även om det inte är fråga om
färskvaror är livsmedel en varugrupp som knappast lämpar sig för en
ångermöjlighet.

Även om de förordade undantagen sålunda motiveras av att
lagen skall gälla också hemförsäljning som sker mot kontant betalning, bör de
ges en generell utformning och alltså kunna tillämpas även i fall då
försäljningen sker på kredit.

Sammanfattning av skälen: Konsumenterna har vid
hemförsäljning i allmänhet samma behov av skydd när de betalar kontant som när
de köper något på kredit. Hemförsäljningslagen bör därför omfatta också kontantförsäljning.
Ett undantag, som bör gälla all hemförsäljning, bör dock uppställas för fall
där priset understiger 200 kr. Ett annat sådant undantag bör göras för
försäljning av livsmedel.

2.4 Telefonf ö rs ä ljning

DEPARTEMENTSFÖRSLAGET:

Lagen skall tillämpas också vid telefonförsäljning.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med
departementsförslaget (se betänkandet s. 153-159).

Remissinstanserna: Så gott som alla tillstyrker
kommittéförslaget (se bil. 3 avsnitt 4).

Skäl för departementsförslaget: Avtal som har ingåtts per
telefon omfattas inte av 1971 års hemförsäljningslag. Vid lagens tillkomst
framhölls att telefonförsäljning inte hade någon större utbredning. Vidare
åberopades att skyddsbehovet var mindre vid denna typ av försäljning, eftersom
den konsument som inte år intresserad lätt kan avbryta tt telefonsamtal. Denna
uppfattning har emellertid därefter kritiserats i motioner till 1972 och 1973

Prop. 1981/82:40 13

års riksmöten. Telefonförsäljning

Telefonförsäljning kan förekomma i olika former. Vad som i
detta sammanhang är av intresse är sådan marknadsföring som består i ett
systematiskt användande av telefonen för att nå kontakt med konsumenter. Telefonförsäljning
av detta slag bedrivs ofta i nära samverkan med andra
marknadsföringsaktiviteter, såsom utdelning av direktreklam och annonsering. I
dessa fall är situationen för konsumenterna ofta likartad med den som
föreligger vid ett personligt säljbesök i hemmet, och behovet av skydd kan
därför vara lika stort.

Däremot finns inte samma skyddsbehov när en näringsidkare,
som normalt inte bedriver telefonförsäljning, ringer till en konsument och
erbjuder en vara som näringsidkaren vet att konsumenten är intresserad av.
Anledning saknas att föra in dessa senare fall under lagen. Givetvis är det än
mindre motiverat att låta lagen omfatta fall när det är konsumenten själv som
ringer upp en näringsidkare och beställer varor.

När den vanliga hemförsäljningen kom att regleras genom
1971 års lag, med de skyldigheter för näringsidkarna som den innebar, uppstod
naturligtvis en risk för att näringsidkarna skulle försöka komma undan dessa
skyldigheter genom att i större omfattning gå över till en systematiskt bedriven
telefonförsäljning. Enligt vad konsumentverket liar uppgett i detta
lagstiftningsärende synes utvecklingen också gå åt det hållet. Med hänsyn till
detta och då det inte är sakligt motiverat att konsumenterna skall ha ett sämre
skydd vid en sådan försäljning än vid direktförsäljning i hemmet, bör lagen nu
göras tillämplig även på telefonförsäljning som bedrivs i mera organiserade
former. Också intresset av nordisk rättslikhet talar i denna riktning.

1971 års
lag bygger på ett system som förutsätter att parterna träffas

personligen, varvid näringsidkaren bl. a. skall överlämna en informations

handling och en ångerblankett. Dessa handlingar skall konsumenten kvittera

genom sin namnteckning. Detta system kan uppenbarligen inte upprätthållas

vid telefonförsäljning. I detta fall bör man i stället tillämpa den ordningen
att

näringsidkaren inom tre dagar skall lämna eller sända handlingarna till

konsumenten. Eftersom det inte är ovanligt att parterna har olika

uppfattningarom vad som har sagts vid ett telefonsamtal, bör näringsidkaren ,

samtidigt bifoga en skriftlig bekräftelse av vad
som har avtalats vid samtalet.

Inte heller de regler som 1971 års lag innehåller om
ångerfristens beräkning passar för telefonförsäljning. Hur ångerfristen bör
beräknas i detta fall behandlas i nästa avsnitt.

Sammanfattning av skälen: Konsumenterna behöver samma
skydd vid systematiskt bedriven telefonförsäljning som vid ett personligt säljbesök
i hemmet. Lagen bör därför göras tillämplig på sådan telefonförsäljning.

Prop.
1981/82:40 14

2.5
Ångerfristens beräkning

DEPARTEMENTSFÖRSLAGET:

Ångerveckan skall löpa från den dag konsumenten fick tillfälle
att undersöka godset. I vissa fall skall tiden dock räknas från det att
konsumenten fick föreskrivna informationshandlingar, även om han eller hon då
ännu inte hade tagit emot godset.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
departementsförslaget (se betänkandet s. 134-137).

Remissinstanserna: Några anser att ångerfristen alltid
skall börja löpa först när godset har kommit konsumenten till banda. Andra
däremot godtar i huvudsak kommitténs förslag. En del av dem har dock synpunkter
när det gäller de föreslagna undantagen (se bil. 3 avsnitt 5).

Skäl för departementsförslaget: Enligt 1971 års hemförsäljningslag
kan konsumenten frånträda sitt anbud eller svar (ångra sig) genom att överlämna
eller skicka ett skriftligt meddelande om detta till säljaren inom en vecka
räknat från dagen för sammanträffandet. Ångerfristen är alltså alltid en vecka
från det att parterna sammanträffade.

Eftersom reglerna om hemförsäljning i fortsättningen bör
omfatta även försäljning som sker per telefon går det inte längre i alla lägen
att använda sammanträffandet mellan parterna som utgångspunkt för ångerveckans
beräkning. En naturlig startpunkt är i detta fall den tidpunkt då konsumenten
tog emot godset. Även vid hemförsäljning som inte sker per telefon finns det
skäl som talar för att ångerveckan räknas först från denna tidpunkt. Det har
nämligen visat sig att många konsumenter tror att ångerveckan börjar löpa först
när de får godset i sin hand. Denna missuppfattning är i och för sig naturlig,
eftersom det inte är ovanligt att avtalet ingås och godset lämnas vid samma
tillfälle. Det är givetvis också en fördel för konsumenten, om denne ges
tillfälle att undersöka godset innan han eller hon bestämmer sig för om köpet
skall stå fast eller ej'. Det bör dock vara tillräckligt om konsumenten har
fått undersöka ett demonstrationsexemplar eller annat gods av samma slag som
det köpta.

En regel om att ångerveckan börjar löpa den dag då
konsumenten fick tillfälle att undersöka godset eller likadant gods skulle i
praktiken inte innebära någon större skillnad mot vad som nu gäller, dvs. att
parternas sammanträffande utgör startpunkten för ångerveckan. De flesta
näringsidkare som i dag bedriver hemförsäljning medför den produkt de avser
att sälja eller prover på denna produkt, Konsumenten får då redan vid besöket
tillfälle att granska den vara han eller hon tänker köpa, och ångerveckan
börjar alltså att löpa från samma tidpunkt oavsett om man väljer den ena eller
den andra utgångspunkten för dess beräkning.

Ångerfristens beräkning

Prop.
1981/82:40 15

När det gäller avtal om en fortlöpande tjänst, t. ex.
regelbunden tillsyn och Angerfristens be-justering av en villapanna, kan
ångerveckan emellertid av naturliga skäl inte räkiung löpa från det konsumenten
fick möjlighet att granska den tjänst han eller hon har förvärvat. Det skulle i
så fall innebära att konsumenten fick ångra ett avtal efter det att tjänsten
har utförts. Vid avtal om en fortlöpande tjänst bör ångerveckan i stället börja
den dag då de föreskrivna informationshandlingarna m. m. överlämnades till
konsumenten. Vid hembesök överlämnas dessa handlingar direkt i samband med
besöket. Har avtal om en fortlöpande tjänst träffats per telefon, bör
ångerveckan på motsvarande sätt börja löpa från det att handlingarna därefter
kom konsumenten till banda.

Även vid köp av lös egendom kan det i vissa fall föra för
långt att låta ångerveckan löpa först från den tidpunkt då konsumenten efter
köpet tog emot godset eller likadant gods. Detta gäller för det första då
godset har tillverkats eller ändrats efter konsumentens särskilda krav. Godset
kan ju i dessa fall inte förevisas för konsumenten innan det är tillverkat
eller anpassat efter dennes önskemål. Ett annat fall gäller gods som
näringsidkaren av praktiska skäl inte kan föra med sig, t. ex.
monteringsfärdiga småhus, eller som i övrigt kräver stora transportkostnader.
Ångerveckan bör i dessa fall börja löpa först från den dag konsumenten fick del
av föreskrivna informationshandlingar.

Vid köp av lös egendom kan det således förekomma två olika
sätt att beräkna startpunkten för ångerfristen: antingen enligt huvudregeln
från det att konsumenten fick tillfälle att undersöka godset eller likadant
gods eller också enligt undantagsregeln från det att konsumenten fick
föreskrivna informationshandlingar. För att inte konsumenten skall behöva känna
osäkerhet om hur ångerfristen skall beräknas i det enskilda fallet bör det
krävas att näringsidkaren träffar en skriftlig överenskommelse med konsumenten
i de fall ångerfristen skall beräknas enligt undantagsregeln. Ett sådant krav
har även den fördelen att en överenskommelse av detta slag kan bli föremål för
prövning med stöd av den näringsrättsliga lagstiftningen. Konsumentombudsmannen
kan sålunda pröva om överenskommelsen med hänsyn till varutyp osv. kan anses
oskälig mot konsumenten och vid behov föra frågan vidare till
marknadsdomstolen.

Sammanfattning av skälen: Flera skäl talar för att
ångerveckan börjar löpa först från den dag konsumenten fick tillfälle att
undersöka godset eller likadant gods. Framför allt är det rimligt att
konsumenten har kunnat granska godset innan han eller hon bestämmer sig för att
ångra köpet eller inte.

Vid avtal om fortlöpande tjänster kan en sådan regel dock
inte upprätthållas. Ångerveckan bör i detta fall börja löpa från den dag
konsumenten fick föreskrivna informationshandlingar m. m. Även vid köp av lös
egendom kan det i vissa fall, t. ex. i fråga om specialtillverkat gods, föra
för långt att låta ångerveckan löpa först från det att konsumenten tog del av
godset eller likadant gods. Också då bör ångerveckan räknas från den dag då

Prop.
1981/82:40 16

konsumenten fick föreskrivna informationshandlingar, under
förutsättning Näringsidkares

att
näringsidkaren skriftligen har kommit överens med konsumenten om ansvar för utfästel-

detta. ser av ombud

2.6 Näringsidkares ansvar för utfästelser av ombud

DEPARTEMENTSFÖRSLAGET:

Nuvarande regler om utfästelser av ett ombud ersätts av en
bestämmelse om att ombudet alltid är behörigt att ingå avtal om hemförsäljning,
utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal samt ta emot
betalning för näringsidkarens räkning.

Kommitténs förslag: De nuvarande reglerna ersätts av en
bestämmelse om

att
ombudet har legal ställningsfullmakt att ingå avtal om hemförsäljning

samt ta
emot betalning för näringsidkarens räkning (se betänkandet s.

118-127).

Remissinstanserna: Mänga anser att kommittéförslaget utgör
en värdefull

förstärkning
av konsumentskyddet vid hemförsäljning. Några är dock

kritiska (se bil. 3 avsnitt 7).

Skäl för departementsförslaget: Näringsidkare som bedriver
hemförsäljning företräds ofta av försäljare, som i egenskap av ombud tar
kontakt med konsumenter för att få till stånd avtal mellan dem och
näringsidkaren. Försäljarna har vanligen inte behörighet att ingå avtal som
binder näringsidkaren utan endast att ta upp beställningar som näringsidkaren
sedan får ta ställning till.

När en försäljare tar upp en sådan beställning förekommer
det inte sällan att försäljaren lämnar muntliga utfästelser till konsumenten om
särskilda förmåner vid sidan av de köpevillkor som näringsidkaren erbjuder och
som normalt är intagna i de tryckta ordersedlar eller kontraktsformulär som
brukar användas vid detta slag av försäljning. Sådana utfästelser, som i den
juridiska litteraturen kallas "sidolöpare", kan avse t. ex. rabatter,
gratis tillbehör, särskilda egenskaper hos den beställda varan, leveranstid
eller betalningsvillkor. Självfallet kan utfästelser av detta slag vara av
väsentlig betydelse för konsumentens ställningstagande till ett
försäljningserbjudande.

Enligt allmänna avtalsrättsliga principer blir
näringsidkaren inte bunden av utfästelser som försäljaren saknar behörighet att
göra (se 10 § avtalslagen och NJA 1968 s. 303). För att bereda konsumenterna
ett skydd vid hemförsäljning när försäljaren inte har vidsträcktare behörighet
än ätt enbart ta emot anbud har en särskild bestämmelse tagits in i 1971 års hemförsäljningslag
med sikte på det fallet att näringsidkaren antar ett anbud som

Prop. 1981/82:40 17

konsumenten har lämnat till näringsidkarens ombud.
Bestämmelsen innebär Näringsidkares att näringsidkaren då anses ha godtagit
anbudet sådant det har framförts till ansvar för utfästel-ombudet (dvs.
inklusive förekommande sidolöpare), om inte annat uttryck- ser av ombud
ligen anges eller uppenbart framgår av omständigheterna.

I den juridiska litteraturen har denna bestämmelse
kritiserats från olika utgångspunkter. Bl. a. har det uttryckts tvivel om
huruvida den verkligen innebär något effektivt skydd för konsumenten (se Christensen,
Säljföreta-gets ansvar för försäljarens culpa in contrahendo vid hemförsäljning
och andra konsumentköp, i Svensk Juristtidning 1974 s. 737 ff, och Hellner,
Konsumentskydd vid köp, i Uppsatser i Civilrätt 1,1973, s. 19 f). Framförallt
har det gjorts gällande att näringsidkaren enligt bestämmelsen lätt kan undgå
bundenhet av en sidolöpare t. ex. genom att i orderbekråftelsen ange att någon
sidolöpare inte godtas eller att näringsidkaren accepterar endast det anbud som
konsumenten har lämnat enligt den skriftliga beställningssedeln. Bestämmelsen
kan på så sätt ofta bli ett slag i luften.

Av förarbetena till bestämmelsen framgår att man här rör sig
på ett av de mest komplicerade områdena inom den allmänna avtalsrätten (prop.
1971:86 s. 54 f och 76). Bestämmelsen har vidare betecknats som ett provisorium
i avbidan på en slutlig lösning av sidolöparproblemet med giltighet även i
andra sammanhang än enbart hemförsäljning (prop. 1971:86 s. 80). Någon sådan
mera allmängiltig lösning är emellertid inte f. n. aktuell.

Att sidolöparproblemet sålunda har ägnats särskild
uppmärksamhet när det gäller hemförsäljning hänger samman med att näringsidkarnas
ombud, som nyss har nämnts, i allmänhet saknar behörighet att vidta andra
rättshandlingar på huvudmannens vägnar än att ta emot anbud från konsumenterna.
Denna försäljningsform skiljer sig därigenom från t. ex. den vanliga
butikshandeln, där näringsidkarna företräds av expediter som genom sin
anställning anses ha s. k. ställningsfullmakt att ingå avtal och vidta andra
rättshandlingar för huvudmannens räkning. Om en expedit vid försäljningen
lämnar olika slags utfästelser, kan näringsidkaren i allmänhet inte därefter ta
avstånd från dem. Det är givet att många konsumenter räknar med att detsamma
gäller vid hemförsäljning och därför utgår fråri att utfästelser av en
hemförsäljare utan vidare blir bindande för den näringsidkare som har anlitat
försäljaren som ombud.

Ett sätt att pä denna punkt närma hemförsäljningen till
den vanliga butikshandeln är att, som kommittén har föreslagit, föreskriva i
den nya hemförsäljningslagen att näringsidkarens ombud alltid skall anses
behörigt att ingå avtal för näringsidkarens räkning. En sådan föreskrift har
den fördelen att ett avtal normalt kommer till stånd omedelbart vid hembesöket,
om inte ombudet tydligt klargör att han endast vill ta upp en beställning som
det sedan är näringsidkarens sak att ta ställning till. Och en följd av att ett
avtal kommer till stånd redan vid hembesöket är att avtalet automatiskt
omfattar alla de olika slags förmåner som ombudet därvid kan ha utfäst.

Det är emellertid inget som hindrar att näringsidkarna
förbjuder ombuden 2 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 40

att utnyttja en sådan legal ställningsfullmakt, om
näringsidkarna föredrar att även i fortsättningen bedriva sin hemförsäljningsverksamhet
så att ett bindande avtal kommer till stånd först efter en bekräftelse från
deras egen sida av en beställning från konsumenten. Och man kan räkna med att
ombuden i regel också kommer aft åtlyda ett sådant förbud och alltså inte då
ingår något avtal. I så fall är man tillbaka i den situation som f. n. regleras
i hemförsäljningslagen, nämligen att ombudet endast tar upp en beställning av
konsumenten för vidare förmedling till näringsidkaren.

Trots det nu sagda är en bestämmelse av det slag som nyss
har diskuterats ägnad att förbättra skyddet för konsumenterna. Den bör alltså
genomföras. Bestämmelsen bör emellertid kompletteras med en regel som tar sikte
på den situationen att ombudet, när ett avtal inte ingås omedelbart vid
hembesöket, därvid utfäster olika slags förmåner som näringsidkaren därefter
inte vill godta. En lämplig lösning är att i lagen ge ombudet behörighet att
även göra sådana utfästelser. En sådan lösning innebär att näringsidkaren, om
han vid prövningen av konsumentens beställning bestämmer sig för att träffa
avtal med denne, också måste svara för ombudets utfästelser. Näringsidkaren
tvingas med andra ord att innan avtalet ingås ta reda på om ombudet har lämnat
någon utfästelse och vad den i så fall har gått ut på. Har sådana utfästelser
förekommit, får näringsidkaren ta ställningjtill om han kan godta dem och
alltså träffa avtal med konsumenten. I annat fall får näringsidkaren avstå helt
från att göra någon affär med denne. Och skulle ombudet inte innan
näringsidkaren ingår avtal med konsumenten ha upplyst näringsidkaren om vilka
utfästelser som har lämnats, ligger det närmare till hands att denne får svara
för ombudets försumlighet i detta avseende än att konsumenten drabbas av denna
försumlighet.

Slutligen finns det skäl som talar för att näringsidkarnas
ombud får en legal behörighet att även ta emot betalning för näringsidkarnas
räkning. F. n. förekommer det att ombud ibland tar emot betalning eller i varje
fall handpenning utan att vara behöriga till detta. Om ombudet sedan underlåter
att redovisa betalningen till näringsidkaren kan konsumenten bli skyldig att
betala en gång till, eftersom näringsidkaren inte är bunden av vad ombudet utan
näringsidkarens tillstånd företar sig. En sådan effekt är uppenbarligen inte
tillfredsställande och förhindras med en regel av det slag som nyss angavs.

En lösning efter de linjer som nu har diskuterats - alltså
att näringsidkarnas ombud får en legal behörighet att ingå avtal om
hemförsäljning, utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal
samt ta emot betalning för näringsidkarens räkning - innebär inte några
radikala ingrepp i det avtalsrättsliga system som råder f. n. Lösningen har
endast till följd att ombuden, på samma sätt som huvuddelen av de butiksanställda
försäljarna, får en ställningsfullmakt av det slag som regleras i 10 § andra
stycket avtalslagen. På denna fullmakt kan sedan fullt ut tillämpas de allmänna
fullmaktsreglerna i avtalslagen. Det betyder bl. a. att näringsidkaren inte
blir

Näringsidkares
ansvar för utfästelser av ombud

Prop.
1981/82:40 19

bunden av ombudets åtgöranden, om ombudet bryter mot
näringsidkarens Näringsförbud eller

instruktioner och konsumenten inser eller bör inse detta. andra sanktioner

Sammanfattning av skälen: Det är inte tillfredsställande
att de näringsid- vid hemförsälj-karesom anlitar ombud vid hemförsäljning f. n.
kan på ett enkelt sätt komma ning? ifrån att svara för utfästelser som ombudet
har lämnat vid hembesöket. När ett avtal träffas om hemförsäljning bör
näringsidkaren alltid vara bunden av sådana utfästelser, vare sig avtalet har ingåtts
av ombudet vid hembesöket eller det senare har kommit till stånd genom att
näringsidkaren antar ett anbud från konsumenten som har förmedlats av ombudet.
För att uppnå detta resultat bör ombudet i lagen ges behörighet att ingå avtal
om hemförsäljning och att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant
avtal. Ombudet bör vidare ges en legal ställningsfullmakt att ta emot betalning
för näringsidkarens räkning, så att inte konsumenten - som f. n. -riskerar att
betala dubbelt, dvs. till både ombudet och näringsidkaren.

2.7 Näringsförbud eller andra sanktioner vid
hemförsäljning?

DEPARTEMENTSFÖRSLAGET:

Näringsförbud eller andra sanktioner, t. ex. av straffrättslig
natur, bör inte införas vid hemförsäljning.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med
departementsförslaget (se betänkandet s. 161-166).

Remissinstanserna: De allra flesta tillstyrker kommitténs
förslag (se bil. 3 avsnitt 8).

Skäl för departementsförslaget: Vid tillkomsten av 1971
års hemförsäljningslag diskuterades möjligheten att i lag införa ett allmänt
tillståndstvång för hemförsäljning och liknande försäljningsformer. Det ansågs
emellertid då att näringsrättsliga åtgärder av detta slag borde undvikas, om
man med en civilrättslig lagstiftning kunde komma till rätta med förekommande
olägenheter (se prop. 1971:86 s. 63 f).

I skrivelse till justitiedepartementet i december 1972
uttalade konsumentombudsmannen att ytterligare åtgärder borde vidtas för att
bereda konsumenterna ett bättre skydd. En utväg skulle enligt konsumentombudsmannen
vara att det i lag skapades möjlighet att vid vite förbjuda näringsidkare, som
mer systematiskt åsidosatte hemförsäljningslagens föreskrifter, att i fortsättningen
bedriva hemförsäljning (s. k. näringsförbud).

Hemförsäljningslagen har numera varit i kraft mer än tio
år. Som nämnts i avsnitt 2.1 är erfarenheterna av lagen goda. Den har sålunda
medfört att många av de brister i konsumentskyddet som tidigare fanns på
hemförsäljningsområdet numera har undanröjts. Det bör även påpekas att näringsrättslig
lagstiftning, framför allt marknadsföringslagen och avtalsvillkorsla-

Prop.
1981/82:40 20

gen, har haft en väsentlig betydelse för att upprätthålla hemförsäljningsla-
Öppet köp gens skyddsregler. Marknadsdomstolen har sålunda med stöd av dessa
lagar vid kraftiga viten förbjudit vissa näringsidkare att bedriva
hemförsäljning utan att erinra konsumenterna om deras rättigheter enligt hemförsäljningslagen
eller utan att använda avtalsvillkor som är förenliga med lagens bestämmelser i
övrigt. Visserligen har det i några fall inträffat att en näringsidkare som har
meddelats ett sådant vitesförbud trots detta har fortsatt att åsidosätta lagens
föreskrifter. Sedan vitet dömts ut har emellertid, såvitt känt, något
upprepande inte förekommit.

De möjligheter som redan finns för att komma till rätta
med näringsidkare som åsidosätter hemförsäljningslagens regler har således
visat sig vara verksamma. Med hänsyn till detta finns det inte anledning att i
detta sammanhang aktualisera regler om näringsförbud för den icke seriösa
hemförsäljningen, särskilt som ett sådant förbud inrymmer flera generella
problem av rättslig art. Det finns inte heller skäl att tillskapa andra
sanktionsmöjligheter, t. ex. av straffrättsligt slag, vid sidan av de påföljder
som kan tillgripas med stöd av marknadsföringslagen eller avtalsvillkorslagen.

Sammanfattning av skälen: Den nuvarande näringsrättsliga
lagstiftningen, framför allt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen,
kompletterar på ett effektivt sätt de civilrättsliga påföljder som kan komma i
fråga enligt hemförsäljningslagen för att komma till rätta med näringsidkare
som missbrukar hemförsäljningsformen. Det finns därför inte skäl att i detta
sammanhang aktualisera ytterligare sanktionsmöjligheter vid hemförsäljning,
vare sig i form av näringsförbud eller genom påföljder av straffrättslig natur e.
d.

2.8 Öppet köp

DEPARTEMENTSFÖRSLAGET:

Ingen tvingande lagstiftning om öppet köp.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med
departementsförslaget (se betänkandet s. 31-34).

Remissinstanserna: I stort sett alla tillstyrker
kommitténs förslag (se bil. 3 avsnitt 2).

Skäl för departementsförslaget: Öppet köp innebär att en
konsument automatiskt eller efter särskild överenskommelse har rätt att inom
viss tid ångra ett köp. Konsumenten har då rätt att mot återlämnande av varan
få tillbaka det belopp han eller hon har betalat för denna. I köplagen finns en
bestämmelse om vad som skall gälla när parterna har avtalat om öppet köp. Denna
bestämmelse är dispositiv, dvs. parterna kan fritt avtala om andra

Prop.
1981/82:40 21

regler. Detta har medfört att det inom detaljhandeln har
utvecklats olika Öppet köp varianter av öppet köp. Vid sidan av öppet köp
förekommer det också att butiker tillämpar s. k. bytesrätt, som innebär att
konsumenten inom viss tid kan byta den köpta varan eller återlämna den
och i stället få ett tillgodokvitto.

Frågan om öppet köp är av stor praktisk betydelse för
konsumenterna. En lagstadgad rätt att även vid annan försäljning än
hemförsäljning återlämna köpta varor inom en viss tid skulle utan tvekan minska
antalet tvister rörande påstådda fel i varorna. Det skulle naturligtvis också
vara en fördel från konsumenternas synpunkt att även vid vanliga butiksköp få
ångra ett förhastat köpbeslut.

Det finns dock inte skäl att nu närmare överväga en
tvingande lagstiftning om en generell rätt till öppet köp. Inom de olika branscherna
i detaljhandeln måste man bl. a. göra undantag för vissa varor som inte bör
eller kan omfattas av öppet köp. När det gäller vissa varutyper måste man också
acceptera särskilda villkor för att öppet köp skall kunna komma i fråga. Det är
inte heller utan vidare givet att konsumenternas behov av öppet köp alltid
överväger de kostnader som denna försäljningsform kan medföra.

Antalet butiker som utan särskild överenskommelse fillämpar
öppet köp ökar successivt. En undersökning som kommittén lät utföra år 1978
visar att konsumenterna i mer än hälften av de undersökta bufikerna hade rätt
till öppet köp utan särskild överenskommelse.

Under den tid kommittén har arbetat med förslaget till en
ny hemförsäljningslag har konsumentverket och köpmannaförbundet fört
förhandlingar om rätten till öppet köp. Det har numera framkommit att det finns
förutsättningar att på detta sätt nå fram till frivilliga överenskommelser om
öppet köp. Dessa bör kunna utformas så att olika behov av öppet köp
tillgodoses.

Mot den angivna bakgrunden finns det inte anledning att nu
närmare överväga någon lagstiftning om en rätt till öppet köp.

Oavsett hur frågan om en rätt till öppet köp löses kan det
i många fall vara angeläget att konsumenterna genom anslag i butikerna eller på
annat lämpligt sätt tydligt upplyses om huruvida näringsidkaren tillämpar öppet
köp eller ej och även om villkoren för öppet köp i de fall denna
försäljningsform förekommer. Konsumentverket kan med stöd av marknadsföringslagen
verka för att de näringsidkare som inte redan i dag lämnar sådan information
börjar göra det snarast möjligt.

Sammanfattning av skälen: Frågan om en rätt till öppet köp
bör kunna lösas genom frivilliga överenskommelser mellan konsumentverket och
företrädare för berörda branschorganisationer. Det finns därför inte skäl att
nu närmare överväga någon lagstiftning om öppet köp.

Prop.
1981/82:40 22

2.9 Ikraftträdande m. m. Ikraftträdande

Det är angeläget att den nya hemförsäljningslagen träder i
kraft så snart som möjligt. Beaktas bör dock att lagen kräver en del
förberedelsearbete. Konsumentverket behöver tid för att utarbeta information om
den nya lagens innehåll. Vidare måste berörda näringsidkare med anledning av de
nya reglerna lägga om säljrutiner och utbilda försäljare. Med hänsyn till dessa
omständigheter bör lagen träda i kraft först den 1 juli 1982.

I enlighet med allmänna grundsatser bör reglerna i den nya
hemförsäljningslagen tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter lagens
ikraftträdande.

2.10 Kostnader och resursbehov

För de näringsidkare som i dag bedriver hemförsäljning kan
den förordade utvidgningen av lagreglerna till att gälla även
telefonförsäljning och hemförsäljning mot kontant betalning i och för sig
medföra ökade kostnader. Totalt sett torde denna kostnadsökning dock bli rent
marginell, eftersom det endast är ett mindre antal företag som ägnar sig åt
dessa försäljningsformer i någon nämnvärd utsträckning. Det gäller särskilt om
man beaktar att försäljning av varor under 200 kr. inte skall omfattas av de
nya reglerna.

För statsverket är det framför allt informationen om de
nya reglerna som kommer att medföra kostnader. I första hand måste det
informationsmaterial som redan finns om hemförsäljningslagen ändras. Det
gäller bl. a. faktablad, handböcker och informationsmaterial till olika
invandrargrupper. Vidare behöver sannolikt en särskild broschyr utarbetas
vilken riktar sig till konsumenterna och näringsidkarna.

De nu nämnda informationsåtgärderna kommer att medföra en
belastning för konsumentverket, som har ansvaret för dessa åtgärder. Eftersom
det är fråga om en mindre och tillfällig ekonomisk belastning bör verket kunna
klara denna inom ramen för tillgängliga anslag. Konsumentverket behöver alltså
inte tillföras några ytterligare resurser på grund av de nya reglerna. I denna
fråga har jag samrått med chefen för handelsdepartementet.

3 Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet
upprättats ett förslag till hemförsäljningslag.

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 4.'

' Bilagan har uteslutits här. Förslaget är likalydande med
det som är fogat till propositionen utom såtillvida att propositionens
lagtextförslag innehåller ett nytt andra stycke i 6 §.

Prop. 1981/82:40 23

4 Specialmotivering I §

I§

Denna lag tillämpas då näringsidkare vid hembesök eller
vid telefonsamtal som utgör led i telefonförsäljning yrkesmässigt säljer lös
egendom till konsumenter för huvudsakligen enskilt bruk. Hembesök föreligger då
näringsidkaren söker upp konsumenten i dennes bostad eller på någon annan plats
där konsumenten inte endast för stunden befinner sig.

Lagen tillämpas också då näringsidkare, under de förutsättningar
som anges i första stycket, mot ersättning åtager sig att utföra fortlöpande
tjänster i form av underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning eller
liknande.

Lagen fillämpas dock ej, om det pris som konsumenten
sammanlagt skall betala understiger 200 kronor. Lagen tillämpas inte heller vid
försäljning av livsmedel.

(Jfr 1 och 5 §§ i kommittéförslaget.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens
tillämpningsområde. Den motsvarar 1 § i 1971 års lag. De viktigaste ändringar
som har gjorts i förhållande till denna lag är att den nya lagen är tillämplig
även på hemförsäljning som sker mot kontant betalning och på avtal som ingås
vid telefonförsäljning.

Första stycket. Med näringsidkare avses en fysisk eller
juridisk person som yrkesmässigt bedriver ekonomisk verksamhet. En ytterligare
förutsättning för att lagen skall vara tillämplig är att näringsidkaren också
erbjuder varan eller tjänsten i sin yrkesmässiga verksamhet. Självfallet gäller
lagen inte bara när näringsidkaren uppträder personligen utan även då han - som
vanligen är fallet - företräds av ett ombud.

Lagen gäller enbart försäljning till konsumenter. Med en
konsument förstås en enskild medborgare i egenskap av privatperson. Lagen
gäller dock inte varje försäljning till konsumenter. Det som förvärvas skall
också vara avsett huvudsakligen för enskilt bruk. Angående innebörden av dessa
uttryck kan hänvisas till den utförliga redogörelse som har lämnats i prop.
1979/80:9 s. 187-191.

En förutsättning för att lagen skall bli tillämplig är
vidare att försäljningen sker vid hembesök eller vid telefonsamtal som utgör
led i telefonförsäljning.

Genom ordet hembesök har lagen getts en något annorlunda avgränsning
än 1971 års lag. Enligt den lagen krävs att försäljningen har skett vid ett
sammanträffande mellan parterna på någon annan plats än säljarens eller
ombudets fasta försäljningsställe. Frågan om vad som är fast försäljningsställe
har, som kommittén framhållit (se betänkandet s. 141-149), vållat problem vid
tillämpningen av lagen. Det har rått osäkerhet om huruvida lagen är tillämplig
bl. a. när försäljning har skett vid auktioner, från varuhussar eller vid tillfällig
försäljning i anslutning till en mässa. Med hänsyn till detta har den nuvarande
regeln ändrats så att den ger klart uttryck

Prop.
1981/82:40 24

åt den grundläggande tanken bakom hemförsäljningslagen att
konsument- 1 S erna skall beredas ett särskilt skydd vid uppsökande
försäljning.

Den nya regeln medför att lagen gäller i alla de fall
säljaren söker upp konsumenten. Har däremot konsuinenten besökt näringsidkarens
försäljningsställe blir lagen inte tillämplig. Avtal som ingås i en butikslokal
faller alltså utanför lagens tillämpningsområde även om butikslokalen är ett
tillfälligt säljställe för näringsidkaren. Samma sak gäller avtal som ingås på
auktioner, mässor, marknader osv. Däremot är lagen tillämplig när avtal ingås -
förutom i konsumentens bostad - på arbetsplatsen, på sjukhus, vid konferenser
eller på andra platser där konsumenten inte endast för stunden befinner sig,
allt under förutsättning att näringsidkaren har sökt upp konsumenten. Det
saknar betydelse vem som har tagit initiativet till att näringsidkaren har sökt
upp konsumenten.

Med kravet att konsumenten inte endast för stunden skall
befinna sig på platsen för försäljningen har avsetts att skära bort sådana fall
där konsumenten som hastigast t. ex. passerar en plats där näringsidkaren söker
upp honom eller henne. Däremot bör lagen i allmänhet gälla när konsumenten
befinner sig på ett tåg eller bevistar något publikt evenemang.

Som nämnts gäller lagen även försäljning som sker per
telefon. En förutsättning är dock att telefonsamtalet utgör ett led i en av
näringsidkaren bedriven telefonförsäljning. Verksamheten skall således ha en
viss omfattning och regelbundenhet. När en näringsidkare oombedd ringer upp en
konsument för att sälja något bör presumtionen vara att samtalet ingår som ett
led i telefonförsäljning. Om en näringsidkare ringer upp en konsument, som han
har haft kontakt med tidigare, för att tala om att en viss bestämd vara finns i
lager kan detta dock inte ses som ett led i telefonförsäljning. Detsamma gäller
om en näringsidkare i enlighet med konsumentens önskemål ringer och frågar om
konsumenten skall beställa varor för hemkörning, något som kan förekomma i
glesbygdsområden.

Frågan om vem som har ringt upp är av viss betydelse när
det gäller att avgöra om lagen är tillämplig på ett avtal som har ingåtts per
telefon. Om det är konsumenten som har ringt till näringsidkaren för att köpa
har han eller hon normalt ingen ångerrätt. Har konsumenten tidigare blivit
uppringd av näringsidkaren men då inte haft tid att lyssna på ett säljerbjudande
och därefter själv ringer upp näringsidkaren på en överenskommen tid, kan lagen
emellertid bli tillämplig. Samtalet har då kommit till stånd på näringsidkarens
initiativ.

Ytteriigare en förutsättning för att lagen skall vara
tillämplig är att avtalet innebär köp av lös egendom. Lös egendom omfattar inte
bara lösa saker utan även aktier och andra värdepapper, bostadsrätt, byggnad på
annans grund m. m. Synonymt med lös egendom används på flera ställen i lagen
ordet "gods". Denna terminologi överensstämmer med den som används i
bl. a. köplagen.

Prop. 1981/82:40 25

Andrastycket. Bestämmelsen innebär ingen ändring i
förhållande till 1971 2 § års lag. Den tar sikte pä vissa avtal om tjänster, nämligen
de s. k. abonnemangsavtalen. Det typiska för sådana avtal är att det skall vara
fråga om ett åtagande att utföra tjänster av visst slag vid periodiskt
återkommande tillfällen. Som exempel på abonnemangsavtal kan nämnas åtagande av
ett serviceföretag att en eller flera gånger per är se över värmeanläggningen i
en villa. I förarbetena till 1971 års lag ges ytterligare exempel på
fortlöpande tjänster (SOU 1970:35 s. 46 f och prop. 1971:86 s. 91 f).

Tredje stycket. Undantagen i detta stycke har inte någon
motsvarighet i 1971 års lag.

I priset avses ingå både kontantpris - inklusive skatter
och andra avgifter fill det allmänna - och eventuella tillägg såsom
kreditkostnad, leveransavgift, porto- och emballagekostnad.

Beloppsgränsen 200 kr. avser det sammanlagda priset för
det som konsumenten köper vid'avtalstillfället. Om en konsument t. ex. köper
flera böcker som var för sig kostar mindre än 200 kr. men tillsammans kostar
200 kr. eller mer, får konsumenten alltså frånträda köpet. Näringsidkaren kan
inte kringgå bestämmelsen genom att upprätta separata avtal för varje bok. Å
andra sidan kan konsumenten inte ångra ett köp av flera böcker endast delvis på
så sätt att han eller hon behåller en bok och skickar tillbaka de övriga.
Konsumenten kan alltså bara frånträda avtalet i dess helhet.

Även livsmedel är undantagna från lagens
tillämpningsområde. Vad som är livsmedel anges i 1 § livsmedelslagen
(1971:511). Härmed avses matvaror, dryckesvaror och andra varor som är avsedda
att förtäras av människor (med undantag för läkemedel).

Enligt kommitténs förslag skulle ett undantag också gälla
för köp av begagnade personbilar. Bakgrunden till detta förslag var att
kommittén tidigare i ett delbetänkande (SOU 1977:32) Konsumentskydd vid köp av
begagnad personbil hade föreslagit särskilda regler om rätt att frånträda köp
av begagnade personbilar. Detta förslag har inte lett till någon lagstiftning.
Det saknas därför anledning att nu göra undantag för sådana köp.

2 §

Vad som sägs i denna lag om avtal skall, när konsumenten
har lämnat ett anbud till näringsidkaren som denne inte genast har tagit
ställning till, i stället gälla anbudet.

(Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget.)

1971 års hemförsäljningslag utgår från att det i allmänhet
är konsumenten som lämnar ett anbud och att ett avtal därefter kommer till
stånd genom att näringsidkaren accepterar detta anbud. I enlighet med detta
synsätt talas inte i lagen om avtal utan om anbud och svar på anbud. En orsak
till att reglerna har fått denna utformning är att de ombud som företräder
näringsidkarna vid hemförsäljning ofta saknar behörighet att ingå avtal för
huvudmannens

Prop.
1981/82:40 26

räkning och i stället har till uppgift att förmå
konsumenten att lämna anbud 2 § om köp i form av en beställning.

I och med att telefonförsäljning och hemförsäljning mot
kontant betalning nu förs in under den nya lagen ändras läget något. I dessa
fall torde ett avtal i regel träffas redan vid den första kontakten.
Utvecklingen kan även i övrigt komma att gå ät det hållet, särskilt med hänsyn
till att ett ombud i 12 § nu ges en legal ställningsfullmakt att ingå avtal för
huvudmannens räkning.

Med hänsyn till detta och då den nuvarande terminologin
"anbud" och "svar på anbud" kan vara förvirrande i dessa
situationer, används i den nya lagen genomgående termen "avtal".

Givetvis kan det dock även i fortsättningen förekomma att
ett avtal inte kommer till stånd vid första kontakten utan först sedan
näringsidkaren har tagit ställning till ett anbud som konsumenten har lämnat
till ett ombud för näringsidkaren. I dessa fall blir reglerna om ångerrätt och
ångervecka m. m. tillämpliga redan i och med att anbudet har lämnats. Där lagen
talar om avtal får denna term alltså i förekommande fall bytas ut mot ordet
anbud. 1 och med att reglerna då tillämpas på anbudet blir de inte tillämpliga
på ett avtal som senare kommer till stånd genom att anbudet antas. I
specialmotiveringen till de följande paragraferna kommer särskilt att anmärkas
vad som gäller när ett avtal inte omedelbart har ingåtts. utan konsumenten
endast har lämnat ett anbud som näringsidkaren inte genast har tagit ställning
till.

Många konsumenter - kanske de flesta - tror säkert att de
har ingått ett bindande avtal redan vid sammanträffandet med näringsidkarens
ombud. Den nya regeln i 12 § om att ombudet har en legal ställningsfullmakt är
också avsedd att främja uppkomsten av avtal. I de fall ombudet avser att endast
ta upp en beställning från konsumenten och alltså vill förbehålla sin huvudman
en acceptfrist, krävs det att ombudet klargör detta på ett tydligt sätt för konsuinenten.
Som har sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) blir följden annars att
det anses omedelbart ha uppkommit ett avtal som näringsidkaren inte i efterhand
kan göra sig fri frän.

En mellanvariant är att konsumenten och näringsidkarens
ombud träffar ett i och för sig bindande avtal som dock är villkorat av någon
framtida händelse, t. ex. utfallet av en kreditprövning. Skillnaden mellan
detta fall och det fallet att konsumenten endast har lämnat ett anbud som
näringsidkaren inte har tagit ställning till - kanske därför att denne först
vill undersöka konsumentens kreditvärdighet - är att näringsidkaren i det förra
fallet kan underlåta att fullfölja avtalet endast om kreditprövningen ger ett
för konsumenten negativt resultat, medan han i det senare fallet kan vägra att
ingå ett avtal med konsumenten utan att behöva ange något skäl för sin vägran.

Prop.
1981/82:40 27

3 § 3 och 4 §§

Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna
lag är till nackdel för konsumenten gäller inte mot denne.

(Jfr 2 § i kommittéförslaget.)

Paragrafen motsvarar i sak 6 § i 1971 års lag.

Att lagen är tvingande till konsumenternas förmån innebär
att parterna inte i förväg kan avtala om avvikelser som är till nackdel för
konsumenten (jfr prop. 1980/81:10 s. 162 f med hänvisningar till andra propositioner).
Däremot finns det givetvis inget som hindrar att parterna träffar avtal om
villkor som är förmånligare för konsumenten än lagens bestämmelser. Ett sådant
avtal kan t. ex. gälla ångerfristens längd.

4§

När avtal ingås vid hembesök, skall näringsidkaren
samtidigt lämna konsumenten en handling där denne informeras om innehållet i
denna lag. Konsumenten skall skriva under ett exemplar av handlingen som
bekräftelse på att han eller hon har tagit emot den. Den informationshandling
som överlämnas till konsumenten skall vara åtföljd även blankett, som denne kan
använda för att utöva sin ångerrätt enligt 6 §.

När avtal ingås vid telefonförsäljning, skall
näringsidkaren senast tre dagar därefter till konsumenten lämna eller sända en
bekräftelse av vad som har avtalats tillsammans med den handling och den
blankett som avses i första stycket.

Den handling och den blankett som avses i första och andra
styckena skall överensstämma med formulär som fastställs av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer.

(Jfr 6 § i kominittéförslaget.)

Paragrafen har tillsammans med 5 § motsvarighet i 2 § i
1971 års lag. En nyhet är bestämmelsen i andra stycket om näringsidkarens
skyldighet att lämna information när avtal har träffats vid ett telefonsamtal.

Det kan tilläggas att bestämmelser om skyldighet för
näringsidkare att lämna information till en konsument kan finnas även i annan
lagstiftning. Sålunda gäller t. ex. enligt konsumentkreditlagen (1977:981) att
en näringsidkare skall lämna skriftlig information om bl. a. effektiv ränta
innan avtal om kredit träffas.

Om parterna vid ett hembesök träffar avtal om köp pä
kredit kan näringsidkaren fullgöra sin informationsskyldighet enligt konsumentkreditlagen
innan avtalet ingås. Vid hemförsäljning som sker per telefon finns däremot inte
något utrymme att avtala om ett kreditköp, såvida inte den skriftliga
information som föreskrivs i konsumentkreditlagen har överlämnats till
konsumenten redan dessförinnan.

Första stycket. Bestämmelserna tar enligt orden sikte
endast på det fallet att ett avtal har ingåtts vid ett hembesök. Av 2 § framgår
emellertid att

Prop.
1981/82:40 28

bestämmelserna även avser det fallet att konsumenten har
lämnat ett anbud till näringsidkaren utan att denne genast har tagit ställning
till anbudet. Av 2 § följer vidare att de informationshandlingar m. m. som
enligt förevarande paragraf skall lämnas till konsumenten i samband med dennes
anbud inte behöver lämnas på nytt, om anbudet sedan antas och ett avtal alltså
kommer till stånd.

Beträffande den närmare innebörden av bestämmelserna kan
hänvisas till förarbetena till 2 § i 1971 års lag (SOU 1970:35 s. 47 f och prop.
1971:86 s. 95 ff).

Andra stycket. Vid avtal som ingås per telefon kan inte
näringsidkaren samtidigt lämna informationshandlingen och ångerblanketten till
konsumenten. I stället skall han senast tre dagar efter telefonsamtalet
överlämna eller sända handlingarna till konsumenten. Dessutom skall
näringsidkaren samtidigt bifoga en bekräftelse av det som parterna har avtalat
vid telefonsamtalet. Det naturliga är att näringsidkaren sänder dessa
handlingar per post, men det står honom fritt att inom den angivna tidsfristen
överlämna handlingarna direkt till konsumenten.

Enligt andra stycket gäller inte något krav på att
handlingarna skall ha kommit konsumenten till hända inom viss tid. Om
näringsidkaren kan visa att handlingarna har skickats till konsumenten inom tre
dagar efter telefonsamtalet, kan avtalet alltså inte angripas med stöd av 5 §
på den grunden att konsumenten inte har fått del av handlingarna. En annan sak
är att ångerveckan enligt 7 § inte börjar löpa förrän handlingarna har kommit
konsumenten till hända. Med hänsyn till detta behöver näringsidkaren i
allmänhet säkra bevisning även om när detta skedde (se vidare specialmotiveringen
till 7 §).

Tredje stycket. Bestämmelsen överensstämmer med vad som
gäller enligt 1971 års lag och kungörelsen (1971:239) om underrättelse enligt 2
§ lagen om hemförsäljning m.m.

5§

Om föreskrifterna i 4 § inte iakttas, är konsumenten inte
bunden av avtalet.

Vill konsumenten att avtalet skall återgå enligt första
stycket, skall han eller hon underrätta näringsidkaren om detta inom ett år
från det att avtalet ingicks. Annars har konsumenten förlorat sin rätt att
kräva att avtalet skall återgå.

(Jfr 7 § i kommittéförslaget.)

Paragrafen har sin motsvarighet i 2 § i 1971 års lag.

Första stycket. Bestämmelsen innebär att konsumenten blir
bunden av ett avtal endast under förutsättning att föreskrifterna i 4 §
iakttas. Detsamma gäller vid tillämpning av 2 § i fråga om anbud som
konsumenten har lämnat till näringsidkaren och som denne inte har tagit
ställning till.

Prop.
1981/82:40 29

Har näringsidkaren underlåtit att iaktta föreskrifterna i
4 §, t. ex. att vid ett 5 § hembesök överlämna ångerblankett, eller har
konsumenten inte vid detta tillfälle skriftligen bekräftat mottagandet av de
föreskrivna handlingarna, kan denna brist inte repareras vid ett senare
tillfälle .lett sådant fall måste ett nytt anbud lämnas resp. ett nytt avtal
ingås. Det bör dock observeras att det vid telefonförsäljning är tillräckligt
att de handlingar som anges i 4 § andra stycket sänds till konsumenten inom tre
dagar. Skulle handlingarna inte komma fram, kan näringsidkaren sända nya
handlingar till konsumenten för att få ångerveckan att börja löpa.

Att näringsidkaren har bevisbördan för att föreskrifterna
i 4 § har iakttagits följer av allmänna principer. Någon uttrycklig regel om
detta kan inte an.ses påkallad.

Som kommittén har påpekat torde en näringsidkare, som
konsekvent underlåter att iaktta föreskrifterna i 4 §, också göra sig skyldig
till otillbörlig marknadsföring enligt 2§ marknadsföringslagen (1975:1418).
Någon uttrycklig lagregel synes inte heller här nödvändig.

Bestämmelsen i första stycket reglerar endast konsumentens
bundenhet av avtalet. Det är således bara denne som med stöd av denna
bestämmelse kan åberopa att avtalet är ogiltigt och kräva att det skall återgå.
Givetvis kan konsumenten, även om han eller hon själv i och för sig inte är
bunden, kräva att näringsidkaren fullgör avtalet.

Om konsumenten med stöd av första stycket påkallar att
avtalet skall återgå, skall vardera parten enligt allmänna avtalsrättsliga
principer återlämna det han eller hon har erhållit från motparten.
Näringsidkaren skall lämna fillbaka vad som har erlagts av priset, och
konsumenten skall lämna tillbaka vad han eller hon har tagit emot. Om
konsumenten redan har använt varan och förbrukat den helt eller delvis, skall
ersättning lämnas för den minskning av godsets värde som beror på användningen. Näringsidkaren
är däremot inte
berättigad till ersättning för skada som beror pä olyckshändelse eller någon
annan omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.

Andra stycket. Om konsumenten enligt första stycket inte
är bunden av avtalet, kommer reglerna om ångerrätt m. m. knappast att tillämpas
eftersom konsumenten utan iakttagande av någon ångervecka kan påkalla att
avtalet skall återgå. Frågan hur lång tid som konsumenten kan dröja med att
påkalla återgång av avtalet har inte reglerats i 1971 års lag. Det har dock
ansetts att den inte har kunnat gälla under obegränsad tid (se betänkandet s.
178). Rättsläget får emellertid på denna punkt anses osäkert. För att undanröja
all tvekan har nu föreskrivits att konsumenten måste reagera inom ett år från
det att avtalet ingicks (eller från det att konsumentens anbud lämnades, om
detta har skett vid en tidigare tidpunkt, se 2 §).

Prop.
1981/82:40 30

Konsumenten har rätt att frånträda ett bindande avtal (ångerräit)
genom att lämna eller sända ett skriftligt meddelande om detta till
näringsidkaren inom en vecka från den dag som anges i 7 § (ångervecka).

(Jfr 5 och 8 §§ i kommittéförslaget.)

Paragrafen reglerar den grundläggande rätten för en
konsument att ångra ett avtal sorn han eller hon annars skulle vara bunden av.
Bestämmelsen i denna paragraf överensstämmer i sak med vad som gäller f. n.
enligt första meningen i 4 §. De övriga bestämmelserna i den nuvarande 4 §,
vilka reglerar utgångspunkten för ångerfristens beräkning, har brutits ut och
utgör nu 7§.

En nyhet i förhållande till vad som gäller i dag är att
uttrycken ångerrätt och ångervecka har tagits in i lagtexten. Dessa numera
inarbetade termer återkommer på flera ställen i de följande paragraferna.

Paragrafen är enligt 1 § tillämplig på avtal om köp av lös
egendom eller om utförande av en fortlöpande tjänst. Paragrafen gäller enligt 2
§ också då konsumenten har lämnat ett bindande anbud till näringsidkaren som
denne inte har tagit ställning till. Konsumenten har i detta fall inte rätt
till en ny ångervecka på det avtal som senare kan komma till stånd genom att
anbudet antas. Avtalet förfaller genom att redan anbudet frånträds.

För att ett bindande avtal (resp. anbud) skall föreligga
krävs enligt 5 § att föreskrifterna i 4 § har iakttagits. Om konsumenten vid
ett hembesök inte har fått de handlingar som föreskrivs där eller inte har
bekräftat mottagandet av dessa handlingar, blir det inte aktuellt att tillämpa
reglerna om ångerrätten. Detsamma gäller om näringsidkaren vid
telefonförsäljning inte inom tre dagar lämnar eller sänder föreskrivna handlingar
till konsumenten. Givetvis uppkommer inte heller frågan om en ångerrätt, om ett
anbud av konsumenten inte blir bindande enligt avtalslagens regler - t. ex.
därför att acceptfristen har gått ut - och något avtal därför över huvud taget
inte kommer till stånd.

I likhet med vad som nu gäller utövar konsumenten sin
ångerrätt redan i och med att han eller hon lämnar eller sänder det skriftliga
meddelandet om detta till näringsidkaren. Meddelandet kan sändas med post,
telegraf eller telex. Till skillnad från vad som gäller enligt 1971 års lag har
detta inte uttryckligen angetts i lagtexten.

Någon särskild form gäller inte för konsumentens
skriftliga meddelande. Konsumenten är alltså inte skyldig att använda den för
ändamålet avsedda blanketten. Det avgörande är att meddelandet är skriftligt
och att det klart framgår att konsumenten inte vill stå fast vid avtalet.

Vid tvist om huruvida konsumenten har ångrat sig inom rätt
tid och på rätt sätt är konsumenten skyldig att styrka sina påståenden.

' I propositionsförslaget hav tagits in ett nytt andra
stycke.

6§

Prop.
1981/82:40 31

7§ 7§

Vid köp av lös egendom börjar ångerveckan löpa den dag då
konsumenten fick tillfälle att undersöka godset eller likadant gods, dock
tidigast den dag då de handlingar som avses i 4 § kom konsumenten till banda.

Vid avtal om en fortlöpande tjänst börjar ångerveckan löpa
den dag då de handlingar som avses 14 § kom konsumenten till banda. Detsamma
gäller vid köp av lös egendom, om näringsidkaren skriftligen har kommit överens
med konsumenten om detta i fall då

1.
godset har
tillverkats eller väsentligt ändrats efter konsumentens särskilda önskemål,
eller

2.
det, med hänsyn
till att godset är skrymmande eller av någon annan liknande anledning, inte
skulle vara rimligt att ångerveckan börjar löpa först då konsumenten fick
tillfälle att undersöka godset eller likadant gods.

(Jfr 8 § i kommittéförslaget)

Paragrafen reglerar från vilken tidpunkt ångerveckan
börjar löpa. Reglerna är nya och ersätter de nuvarande bestämmelserna i 4§,
vilka innebär att ångerfristen räknas från den dag parterna sammanträffade.

Första stycket. Bestämmelsen anger huvudregeln för
ångerfristens beräkning vid köp av lös egendom. Undantag från denna regel
finns i andra stycket.

Startpunkten för ångerfristen är den dag konsumenten fick tillfälle
att undersöka godset eller likadant gods. Vad som skall krävas för att en
konsument anses ha haft tillfälle att undersöka en vara får avgöras med hänsyn
till omständigheterna i det enskilda fallet. En jämförelse kan dock göras med
den undersökning som konsumenten kan göra om han eller hon köper varan på annat
sätt, exempelvis vid köp i en butik. I de allra flesta fall medför säljaren vid
hembesök den eller de varor han erbjuder till försäljning. Konsumenten får då,
på samma sätt som vid köp i butik, tillfälle att undersöka och pröva varan.

Om säljaren vid ett hembesök i stället medför ett prov av
den vara som säljs är läget något annorlunda. Är det exempelvis fråga om en
symaskin av visst utförande som säljaren medför som demonstrationsobjekt, får
konsumenten anses ha fått tillfälle att undersöka likadant gods som den
symaskin som sedan levereras, under förutsättning att denna inte på någon
väsentlig punkt avviker från den som har demonstrerats. För att konsumenten
skall anses ha fått tillfälle att undersöka det köpta godset eller likadant
gods krävs inte alltid att han eller hon har kunnat granska godset i dess
helhet. T. ex. vid köp av ett bokverk i flera band eller vid
tidningsprenumeration får det normalt anses tillräckligt att konsumenten har
tagit emot det första exemplaret i serien eller harfått se ett provexemplar.
Däremot är det nu nämnda kravet inte uppfyllt, om konsumenten vid köp av fiygfoto
- ett exempel som har nämnts under remissbehandlingen - har fått se endast ett
negativ eller en kopia i litet format; Det är inte heller tillräckligt att
konsumenten får se en bild eller läsa en beskrivning av godset. Givetvis kan
inte säljarens muntliga uppgifter om

Prop.
1981/82:40 32

godset innebära att konsumenten har fått inöjlighet att
undersöka godset. 7 §

Har ett avtal om köp träffats per telefon, kommer
utgångspunkten för ångerveckan i normalfallet att vara den dag godset
levererades. Dessförinnan torde konsumenten sällan ha haft någon möjlighet att
granska gods av samma slag som det han eller hon har köpt.

Har konsumenten fått en avi om att godset kan hämtas på en
postanstalt, järnvägsstation eller liknande, måste han eller hon därigenom
anses ha fått möjlighet att undersöka godset. Ångerfristen räknas då från den
dag konsumenten fick avin om att godset kan hämtas. Det är alltså inte möjligt
för konsumenten att förlänga ångerfristen genom att dröja med att hämta ut
godset.

Att det gods som konsumenten har fått tillfälle att
undersöka är felaktigt utesluter inte att ångerveckan ändå räknas frän
undersökningstillfället. Även om godset byts ut mot nytt gods börjar
ångerveckan alltså löpa från detta tillfälle och inte först när konsumenten tog
emot det utbytta godset. Konsumenten får med andra ord redan frän början välja
mellan att utöva sin ångerrätt, och därmed helt avstå från köpet, och att i och
för sig stå fast vid köpet men i stället göra gällande de påföljder för felet
som regleras i köplagen eller konsumentköplagen (bl. a. att få det felaktiga
godset utbytt mot felfritt gods). Det kan tilläggas att det dock inte är något
som hindrar att konsumenten utövar sin ångerrätt och därefter ingår ett nytt
avtal om köp av samma gods som det felaktiga, varvid en ny ångervecka börjar
löpa.

Det nyss sagda gäller endast under förutsättning att felet
inte är så väsentligt att det i själva verket är fråga om ett helt annat slags
gods än det konsumenten har beställt. I ett sådant fall kan konsumenten
naturligtvis inte anses ha fått tillfälle att undersöka det köpta godset.

Även om konsumenten har undersökt godset eller likadant
gods börjar ångerveckan inte löpa förrän han eller hon harfått de handlingar
som nämns i 4 §. Vid ett hembesök skall de lämnas under besöket. Skulle
konsumenten undantagsvis ha fått tillfälle att undersöka godset eller likadant
gods redan före hembesöket, börjar ångerveckan alltså ändå inte löpa förrän
hembesöket har ägt rum.

I fall då ett avtal har träffats per telefon skall
näringsidkaren enligt 4 § andra stycket senast tre dagar efter samtalet lämna
eller sända de angivna handlingarna till konsumenten. Det innebär att
handlingarna kan ha kommit konsumenten till banda innan godset har levererats
eller konsumenten på annat sätt har fått tillfälle att undersöka godset eller
likadant gods. Ångerveckan börjar då löpa vid den senare tidpunkt då detta
skedde. Om handlingarna har kommit på avvägar och når konsumenten först efter
det att godset har levererats, förskjuts emellertid startpunkten för
ångerveckan på motsvarande sätt. Detsamma gäller, om handlingarna över huvud
taget inte kommer fram och näringsidkaren därför sänder nya handlingar till
konsumenten. Ångerveckan börjar då löpa från den tidpunkt när dessa senare
handlingar kom konsumenten till banda (under förutsättning att näringsid-

Prop. 1981/82:40 33

karen kan styrka att de tidigare handlingarna sändes fill
konsumenten inom 7 § tre dagar efter telefonsamtalet, se specialmotiveringen
till 6 §).

En näringsidkare som efter telefonförsäljning vill veta
när ångerveckan går ut måste alltså i allmänhet få en bekräftelse på att
handlingarna har kommit konsumenten till hända. Detta kan näringsidkaren göra
på fiera sätt, t. ex. genom att skicka handlingarna per post med
mottagningsbevis. Näringsidkaren kan också be konsumenten att bekräfta att
handlingarna har kommit denne till hända innan godset levereras.

Uttrycket "komma till banda" har här samma
betydelse som i flera andra lagar, såsom avtalslagen, köplagen och räntelagen
(1975:635). Handlingarna kommer konsumenten till banda när han eller hon är i
tillfälle ätt ta del av deras innehåll. Om handlingarna lämnas till
konsumenten, kommer de honom eller henne till hända vid själva överlämnandet.
Skickas de med post får de i allmänhet anses ha kommit mottagaren till hända
när de läggs i dennes brevlåda eller när en avi om att de kan hämtas på ett
postkontor når denne. För att ångerveckan skall börja löpa är det alltså inte
nödvändigt att konsumenten verkligen har tagit del av innehållet i
handlingarna. För en ytterligare belysning av innebörden i uttrycket
"komma fill banda" kan hänvisas till Almén-Eklund, Om köp och byte av
lös egendom, 4:e uppl., 1960, s. 359 ff.

Som framgår av det förut sagda har näringsidkaren
bevisbördan för när handlingarna har kommit konsumenten till banda. Detsamma
gäller vid tvist om när konsumenten har fått tillfälle att undersöka godset
eller likadant gods.

Andrastycket. Här har tagits upp de nya reglerna om hur
ångerfristen skall beräknas dels vid avtal om en fortlöpande tjänst, dels i
vissa undantagsfall vid köp av lös egendom.

Undantagsregeln i punkt 1 gäller köp av varor som har
tillverkats eller väsentligt
ändrats på begäran av konsumenten. Det skall alltså vara fråga om varor som
näringsidkaren normalt inte har i sitt sorfiment. Man måste ställa ganska höga
krav på avvikelsen från sorfimentet. Gäller det exempelvis persienner som ingår
i näringsidkarens vanliga sortiment kan dessa inte anses specialtillverkade
endast därför att de anpassas till den plats där de skall sitta. En annan sak
är givetvis om persiennerna pä begäran av konsumenten fillverkas i ett annat
material än det som näringsidkaren brukar använda.

Undantagsregeln i punkt 2 är avsedd att tillämpas
restriktivt. En omständighet, som kan medföra att det inte är rimligt att räkna
ångerfristen från den dag då konsumenten fick tillfälle att undersöka godset
eller likadant gods, är att kostnaderna för transport av godset fill och från
konsumenten är särskilt höga. Visserligen är transportkostnaderna något som
näringsidkaren måste beakta vid valet av marknadsföringsmetod liksom vid
prissättningen. Omständigheterna kan emellertid i vissa fall vara sådana att
man måste ta hänsyn till transportkostnaderna och låta ångerfristen börja löpa
redan när de i 4 § nämnda handlingarna kommer konsumenten till banda, trots att
3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 40

Prop.
1981/82:40 34

denne inte haft tillfälle att undersöka godset eller
likadant gods. Så torde 8 § t. ex. i allmänhet vara fallet när det är fråga om
köp av ett monteringsfärdigt småhus. Hus av detta slag säljs ofta genom
hemförsäljning, och i många fall har konsumenten inte möjlighet att före köpet
undersöka något likadant hus. På grund av kostnaderna för en eventuell återtransport
skulle det inte vara rimligt att låta konsumentens ångerfrist börja löpa först
när huset har levererats eller eventuellt byggts färdigt.

Även andra omständigheter än transportkostnaderna bör
kunna föranleda att ångerfristen skall räknas från den dag då föreskrivna
handlingar kom konsumenten till hända, trots att denne inte har haft tillfälle
att undersöka godset eller likadant gods före köpet. Även om säljaren i och för
sig har möjlighet att föra med sig godset i form av prover vid säljbesöket, kan
godset kanske inte på detta sätt undersökas på ett meningsfullt sätt. Det
gäller bl. a. prover av jord och jordförbättringsmedel.

En förutsättning för att ångerfristen vid köp av lös
egendom skall räknas från den dag då föreskrivna handlingar kom konsumenten
till hända är att näringsidkaren har skriftligen kommit överens med konsumenten
om detta. Det skall alltså klart framgå av t. ex. köpeavtalet att ångerfristen
i dessa fall räknas från den dag konsumenten fick föreskrivna handlingar även
om han eller hon inte dessförinnan har fått granska den köpta varan. I fall då
konsumenten har lämnat ett anbud som näringsidkaren inte genast har tagit
ställning till (se 2 §) måste näringsidkaren träffa en separat skriftlig
överenskommelse av detta slag med konsumenten för att kunna tillämpa
undantagsregeln i punkt 1 eller 2.

Det är framför allt inom vissa branscher och för vissa
varutyper som det kan komma att bli aktuellt att räkna ångerfristen på detta
sätt. Troligen kommer näringsidkarna att ta in förbehållet i sina
standardvillkor. Härigenom kan man med stöd av den marknadsrättsliga
lagstiftningen få prövat inom vilka branscher och för vilka varor det är
rimligt att använda förbehållet. Konsumentombudsmannen kan sålunda med stöd av
avtalsvillkorslagen pröva om villkoret är oskäligt mot en konsument. Det kan
vidare givetvis vara lämpligt att konsumentverket utfärdar riktlinjer för
tillämpningen av undantagsreglerna i punkt 1 och 2.

8§

Konsumenten får vid köp av lös egendom utöva sin ångerrätt
endast om det gods som han eller hon har tagit emot hålls i väsentligen
oförändrat skick. Detta gäller dock inte, om godset har förstörts eller
förändrats på grund av någon åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka
godset eller på grund av någon omständighet som inte kan hänföras till
konsumenten.

(Jfr 10 och 12 §§ i kommittéförslaget.)

Bestämmelserna motsvarar i sak vad som i dag gäller enligt
4 § i 1971 års lag.

Prop.
1981/82:40 35

Paragrafen tillämpas endast vid köp av lös egendom. När
konsumenten i 9 § ett sådant fall utövar sin ångerrätt, har näringsidkaren
enligt 9 § rätt att få tillbaka gods som han har lämnat till konsumenten.
Godset skall då vara i "väsentligen oförändrat skick". Detta uttryck
motsvarar uttrycket "väsentligen oförändrat och oförminskat skick"
som i dag förekommer i 1971 års lag (se prop. 1971:86 s. 84 f). Om konsumenten
använder godset på ett sätt som medför en väsentlig ändring av godset, får han
eller hon inte frånträda köpet. Konsumenten har då förlorat sin ångerrätt och
är i princip skyldig att fullgöra sin del av avtalet.

Paragrafen är inte tillämplig vid förvärv av en tjänst.
När konsumenten i ett sådant fall utövar sin ångerrätt, kan näringsidkaren av
naturliga skäl inte kräva att en utförd tjänst återgår.

Paragrafens andra mening innehåller undantag från
konsumentens skyldighet att hålla godset i oförändrat skick. Konsumenten har
rätt att göra sådana ingrepp i godset som är nödvändiga för att kunna undersöka
detta, även om godset därigenom undergår en värdeminskning. Det krävs
naturligtvis att undersökningen utförs med största varsamhet och inte görs mer
omfattande än som är nödvändigt. Konsumenten förlorar inte heller sin
ångerrätt, om godset förstörs genom en olyckshändelse eller om det ändras av
någon annan orsak som konsumenten inte kan lastas för (jfr prop. 1971:86 s. 104
f).

9§

Om konsumenten vid köp av lös egendom utövar sin
ångerrätt, skall det gods som han eller hon har tagit emot hållas tillgängligt
på den plats där det har tagits emot. Godset får dock hållas tillgängligt på
någon annan plats som konsumenten anvisar, om näringsidkaren utan olägenhet kan
hämta det där.

Har godset sänts till konsumenten med post skall denne
sända fillbaka godset på samma sätt, under förutsättning att näringsidkaren
tillhandahåller en lämplig förpackning och att konsumenten inte behöver lägga
ut för returporto.

(Jfr 10 och 11 §§ i kommittéförslaget.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur en konsument som
ångrar ett köp av lös egendom skall förfara med det gods som har levererats
till honom eller henne. I förhållande till vad som gäller enligt 1971 års lag
har bestämmelserna kompletterats med en del föreskrifter. En nyhet är bl. a.
bestämmelsen i andra stycket att konsumenten under vissa förutsättningar är
skyldig att sända tillbaka godset till näringsidkaren per post.

Första stycket. Bestämmelsen i första meningen motsvarar i
stort sett vad som i dag gäller enligt 4 § i 1971 års lag. En skillnad är dock
att det nu sägs klart ut att godset skall hållas tillgängligt på den plats där
det har tagits emot.

I de allra flesta fall torde konsumenten förvara godset på
det ställe där det

Prop.
1981/82:40 36

levererades. Det kan dock i vissa fall vara en fördel för
konsumenten att få 10 § hålla godset tillgängligt på någon annan plats, t. ex.
sin arbetsplats eller sommarbostad. En förutsättning för att konsumenten skall
få välja någon annan plats än den där godset togs emot är dock att detta inte
innebär någon olägenhet för näringsidkaren. Denne kan alltså motsätta sig att
hämta godset där, om detta skulle medföra extra kostnader eller besvär i
jämförelse med att hämta godset på den plats där det levererades.

För att näringsidkaren skall kunna hämta godset pä annan
plats än den där godset levererades krävs att konsumenten lämnar ett särskilt
meddelande om detta med angivande av var godset kan hämtas. Ett sådant besked
bör konsumenten lämpligen lämna i samband med att näringsidkaren underrättas
om att konsumenten ångrar köpet.

Andra stycket Det förekommer i dag att näringsidkare,
särskilt vid försäljning av böcker, skickar godset till konsumenten per post.
Vid försäljning per telefon - då hemförsäljningslagen i fortsättningen bhr
tillämplig - torde detta leveranssätt vara det vanliga. I sådana fall är
konsumenten enligt den nya lagen skyldig att sända tillbaka godset på samma
sätt. En förutsättning är dock att näringsidkaren har sänt med en förpackning
som kan användas för att sända tillbaka godset. Återsändandet skall vidare vara
så ordnat att konsumenten inte drabbas av några kostnader för detta.
Konsumenten skall sålunda inte behöva lägga ut pengar för porto.

Konsumentens skyldighet att sända tillbaka godset med
posten uppkommer i och för sig så snart han eller hon har ångrat sitt köp. Av
10 § framgår dock att detta gäller bara under förutsättning att konsumenten har
återfått vad han eller hon har betalt. Konsumenten kan alltså dröja med att
skicka tillbaka godset till dess att näringsidkaren har skickat tillbaka
köpeskillingen. Till skillnad från vad som gäller enligt första stycket kan
alltså parternas prestationer inte samtidigt utväxlas i detta fall.

10 §

Om konsumenten vid köp av lös egendom utövar sin
ångerrätt, skall näringsidkaren lämna tillbaka vad konsumenten har betalt.
Konsumenten har rätt att behålla godset till dess att näringsidkaren fullgör
denna skyldighet.

Om näringsidkaren i fall som avses i 9 § första stycket
inte hämtar godset inom tre månader från den dag när ångerveckan började löpa,
tillfaller godset konsumenten utan ersättning. Detsamma gäller om
näringsidkaren i fall som avses i 9 § andra stycket inte inom denna tid lämnar
tillbaka vad konsumenten har betalt.

(Jfr 9 § i kommittéförslaget.)

Paragrafen behandlar näringsidkarens skyldigheter när
konsumenten har ångrat ett köp. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med
vad som gäller enligt 5 § första stycket i 1971 års lag.

Första stycket. Enligt 5 § i 1971 års lag
skall näringsidkaren, när

Prop.
1981/82:40 37

konsumenten har ångrat ett köp av lös egendom, lämna
tillbaka betalningen 10 § "inom fid som skäligen åtgår för godsets
avhämtande". Syftet med denna föreskrift är att näringsidkaren skall få
viss tid på sig för att kunna hämta godset och samtidigt fullgöra sin
betalningsskyldighet. Någon motsvarande tidsangivelse har inte tagits upp i den
nya lagen. I praktiken torde näringsidkaren ändå alltid ha en skälig tidsfrist
att lämna tillbaka betalningen. Om konsumenten utan att iaktta en sådan frist
vänder sig till domstol med krav på betalning, kan reglerna i 18 kap. 3 §
rättegångsbalken om onödig rättegång bli tillämpliga. Och skyldighet för
näringsidkaren att betala ränta uppkommer först en månad efter det att
konsumenten har framställt krav på betalningen med angivande av att underlåtenhet
att betala medför skyldighet att utge ränta (se 4 § första stycket räntelagen).

Näringsidkaren är i och för sig skyldig att betala
tillbaka köpeskillingen även om konsumenten i strid med 9 § första stycket inte
håller godset fillgängligt för hämtning. Näringsidkaren torde emellerfid
normalt inte drabbas av någon påföljd om också han i detta läge underlåter att
fullgöra sin skyldighet. Näringsidkarens krav på att få ersättning för godsets
värde och konsumentens krav på att få tillbaka köpeskillingen jämnar i regel ut
varandra. Det innebär att konsumenten inte vid domstol kan få framgång med sitt
krav, om näringsidkaren framställer en kvittningsinvändning avseende sitt krav.

I övrigt kan beträffande innebörden av första stycket
hänvisas till förarbetena fill 1971 års lag (prop. 1971:86 s. 105).

Andra stycket. I likhet med vad som gäller f. n.
tillfaller godset konsumenten utan ersättning, om det inte hämtas inom tre
månader. Denna fidsfrist räknas från den dag ångerveckan började löpa. För att
godset skall tillfalla konsumenten krävs att denne i enlighet med 9 § första
stycket har gett näringsidkaren möjlighet att hämta godset. Om konsumenten
håller sig undan eller på annat sått gör det omöjligt för näringsidkaren att
hämta godset, kommer äganderätten alltså inte att övergå till konsumenten.

Har näringsidkaren levererat godset till konsumenten per
post tillfaller godset konsumenten utan vederlag, om inte näringsidkaren inom
den angivna tiden lämnar tillbaka köpeskillingen. I detta fall kan näringsidkaren
inte kräva att få tillbaka godset samtidigt som köpeskillingen lämnas fillbaka.
Av första stycket andra meningen framgår att konsumenten inte behöver skicka
tillbaka godset förrån näringsidkaren har lämnat tillbaka köpeskillingen.
Näringsidkaren kan med andra ord inte i denna situation underlåta att fullgöra
sin betalningsskyldighet under åberopande av att han har en kvittningsgill motfordran
på konsumenten för godsets värde.

Har en vara med stöd av bestämmelserna i detta stycke
tillfallit konsumenten, är näringsidkaren ändå skyldig att betala tillbaka
köpeskillingen (se vidare prop. 1971:86 s. 106).

Prop.
1981/82:40 38

11 § 11 och 12 §§

Om konsumenten vid avtal om en fortlöpande tjänst utövar
sin ångerrätt, skall näringsidkaren lämna tillbaka vad konsumenten har betalt.

(Jfr 13 § kommittéförslaget.)

Bestämmelsen motsvarar i sak 5 § andra stycket i 1971 års
lag.

Näringsidkarens skyldighet enligt denna paragraf att lämna
tillbaka hela det belopp som konsumenten har betalt gäller även om
näringsidkaren har hunnit utföra en viss del av tjänsten. Näringsidkaren har
således i detta fall inte rätt till ersättning för det arbete som har utförts.

I förarbetena till 1971 års lag finns en utförligare
redovisning av bakgrunden till bestämmelsen och dess innebörd (prop. 1971:86 s.
106-107).

12 §

Anlitar näringsidkaren ett ombud, skall denne alltid anses
behörig att handla på näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå avtal som
avses i denna lag, att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant
avtal samt att ta emot betalning för näringsidkarens räkning. Näringsidkaren
kan inte till nackdel för konsumenten inskränka denna behörighet.

Om handelsagenter och handelsresande finns särskilda
bestämmelser i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och
handelsresande.

(Jfr 14 § i kommittéförslaget.)

Paragrafen behandlar den behörighet som tillkommer ombud
för näringsidkaren. Den har sin motsvarighet i 3 § i 1971 års lag men ålägger
näringsidkaren ett ansvar som går längre än denne har f. n.

Första stycket. I termen ombud ligger att den som tar emot
anbud eller ingår avtal för en näringsidkares räkning måste ha dennes uppdrag
att träda i förbindelse med presumtiva kunder. Om näringsidkaren har återkallat
uppdraget för en försäljare, är denne inte längre att betrakta som ett ombud
även om försäljaren fortfarande utger sig för att vara det.

Med ombud avses endast en person som handlar i näringsidkarens
namn. En försäljningskommissionär som handlar i eget namn skall vid tillämpningen
av lagen betraktas som näringsidkare. Huruvida den som anlitas som ombud är
anställd i huvudmannens tjänst eller ej saknar betydelse.

De nya bestämmelserna innebär att den som uppträder som
ombud vid hemförsäljning får en ställningsfullmakt av det slag som regleras i
10 § andra stycket avtalslagen. Behörigheten för ombudet att ingå avtal om
hemförsäljning, utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal
och ta emot betalning kan näringsidkaren inte inskränka till nackdel för
konsumenten. Däremot kan ombudets befogenhet vara begränsad genom särskilda
instruktioner frän näringsidkaren. Frågan i vilken utsträckning näringsidkaren
blir bunden av ombudets handlande, om denne bryter mot sådana

Prop.
1981/82:40 39

instruktioner, får besvaras med ledning av de allmänna
fullmaktsreglerna i 2 § avtalslagen.

Av 11 § första stycket avtalslagen följer att en rättshandling
som ombudet företar i strid med en särskild inskränkande föreskrift från
näringsidkaren inte blir gällande mot denne, om konsumenten insåg eller borde
ha insett att ombudet överskred sin befogenhet. I övriga fall, dvs. när
konsumenten var i god tro, gäller rättshandlingen mot näringsidkaren.

Bedömningen av när konsumenten måste anses vara i ond tro,
dvs. har insett eller borde ha insett att ombudet bryter mot sina
instruktioner, får göras med utgångspunkt i förhållandena i det enskilda
fallet. Om ett ombud erbjuder en konsument att köpa en vara för ett
orealistiskt lågt pris, kan inte konsumenten genom att snabbt betala priset
utan vidare binda näringsidkaren till att leverera varan till detta pris. Och
om ombudet lämnar utfästelser om mycket långa garantier, synnerligen
fördelaktiga avbetalningsvillkor e. d., kandetta vara varningssignaler för
konsumenten. Denne kan alltså inte binda näringsidkaren vid sådana utfästelser
utan att närmare kontrollera att saken står rätt till.

Det förekommer att näringsidkaren i beställningssedeln
särskilt anger att ombudet t. ex. inte får lämna utfästelser om rabatt eller
andra villkor som gäller priset på varan. För att konsumenten i ett sådant fall
skall anses vara i ond tro bör i allmänhet krävas att föreskriften finns på en
framträdande plats och är lättförståelig, så att konsumenten inte rimligen kan
sväva i ovetskap om denna begränsning i ombudets befogenhet. Det måste över
huvud taget ställas stränga krav på att föreskrifter som inskränker ombudets
befogenhet är klara och entydiga.

Om ombudet överträder inskränkande föreskrifter från
näringsidkaren utan att konsumenten inser eller bör inse detta, blir avtalet
eller utfästelsen som nyss nämndes bindande mot näringsidkaren. Denne kan dock
i ett sådant fall göra ombudet ansvarigt för den skada som näringsidkaren
härigenom tillfogas.

Andra stycket. Hemförsäljning kan ibland komma att
bedrivas av sådana

handelsagenter eller handelsresande som avses i lagen (1914:45) om

kommission, handelsagentur och handelsresande (kommissionslagen). Den

na lag innehåller en del bestämmelser som på olika sätt inskränker deras

behörighet resp. befogenhet (se 77-80, 83-84 och 88-89 §§). Det får

ankomma på kommissionslagskommittén (Ju 1978:10), som f. n. ser över

hela lagen, att överväga i vad mån dessa bestämmelser bör anpassas till den /

nya regeln i hemförsäljningslagen. Tills vidare tar bestämmelserna i

kommissionslagen över denna regel. I

Prop. 1981/82:40 40

5
Hemställan Heniställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till hemförsäljningslag.

6
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

LAGRÅDET

Utdrag
PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-10-09

Lagrådets
yttrande

Närvarande: f. d. justitierådet Petrén, regeringsrådet
Delin, justitierådet Bengtsson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 24 september 1981 har regeringen på hemställan av
statsrådet och chefen för justitiedepartementet Petri beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till hemförsäljningslag.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, har inför
lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bertil Ekdahl.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

1§ Lagrådet:

Den bärande tanken bakom den nuvarande hemförsäljningslagen
- att konsumenten behöver ett särskilt skydd mot obetänksamt ingångna avtal i
vissa fall, där han av det ena eller andra skälet haft svårt att motstå en
försäljares argument - motiverar utan tvivel att lagstiftningens område vidgas
på sätt som föreslås i remissen. Genom att betydligt flera transaktioner än
tidigare regleras av de tvingande bestämmelserna kommer emellertid en olägenhet
som föreligger redan med gällande lagstiftning att framträda än tydligare;
bestämmelserna kan synas omfatta också vissa fall, där konsumenten inte är i
något underläge och därför lagens skyddssyfte knappast har någon tyngd.
Åtskillig lös egendom är inte av sådant slag att den brukar förvärvas vid så
tillfällig kontakt med säljaren eller dennes representant som lagförslaget
avser. Den som efter ingående förhandlingar beslutar köpa exempelvis ett monteringsfärdigt
trähus, en bostadsrätt eller ett hus på annans grund lär sällan behöva någon
ångerrätt; att det definitiva avtalet sluts vid säljarens besök hos konsumenten
eller vid ett telefonsamtal vartill säljaren tagit initiativet saknar här
nämnvärd betydelse. Fall av denna art torde vanligtvis inte omfattas av lagen.
En näringsidkare bör nämligen i allmänhet inte anses ha uppsökt konsumenten i
dennes bostad eller annorstädes, ifall parterna för att fortsätta en pågående
förhandling kommit överens att träffas på detta ställe. Inte heller behöver en
överenskommelse om försäljning, som sluts per telefon efter tidigare
underhandlingar, falla under reglerna om telefonförsäljning ens om säljaren
annars brukar träffa avtal telefonledes. Har köparen vid tidigare kontakter
varit införstådd med eller rentav föreslagit, att saken ytterligare skulle
diskuteras sedan han fått

Prop.
1981/82:40 42

överväga säljarens erbjudande, torde någon
informationsplikt och ångerrätt Lagrådets yttrande inte böra bli aktuell.
Lagens skyddssyfte bör sålunda spela en väsentlig roll. när det gäller att
avgränsa dess tillämpningsområde.

Bengtsson anför för sin del ytterligare följande:

Genom bestämmelsen i andra meningen har skett en viss
inskränkning av hemförsäljningslagens räckvidd i förhållande till vad som
gäller nu. 1971 års hemförsäljningslag omfattar enligt 1 § anbud eller svar på
anbud som avges på annan plats än säljarens eller ombudets fasta
försäljningsställe, oavsett under vilka förhållanden konsumenten vistas på
platsen. Enligt den föreslagna lagen undantas däremot avtal som sluts eller
anbud som avges då säljaren uppsöker konsumenten där denne befinner sig
"endast för stunden". Det citerade uttrycket tycks inte vara använt i
annan lagtext, och som framgår redan av specialmotiveringen till förevarande
paragraf kan det medföra stora tolkningssvårigheter. Sakligt sett förefaller
det inte påkallat att komplicera lagregeln på detta vis. Det kan visserligen
sägas, att avtal som sluts under angivna förhållanden inte har större praktisk
betydelse -åtminstone inte för närvarande. Men det stämmer inte särskilt väl
med den allmänna inställning som präglar lagförslaget att överse med avtal som
ingås vid sådana tillfälliga kontakter. Konsumenten kan lika väl då som annars
behöva ett skydd om han ger efter för påträngande övertalningsförsök. Man får
också räkna med möjligheten att vissa företag kan finna det lämpligt att inrikta
sig på försäljning på platser där allmänheten befinner sig mera tillfälligt, om
de undgår besväret med information och slipper att räkna med en ångerrätt.

Både från rättstekniska synpunkter och med hänsyn till
syftet bakom lagstiftningen synes det därför motiverat, att undantaget rörande
plats där konsumenten befinner sig endast för stunden utgår ur lagtexten.

2§ Lagrådet:

I remissen anförs goda skäl för att som skett låta lagen i
första hand reglera de fall då kontakten mellan näringsidkaren och konsumenten
leder till att ett avtal mellan dem uppkommer. Emellertid bör. såsom också är
fallet i förslaget, lagen även gälla de situationer då kontakten endast medför
att konsumenten lämnar ett anbud, medan näringsidkaren avvaktar med att avge
svar på anbudet. I förslaget har valts den lagtekniska lösningen att genotn den
i förevarande paragraf upptagna föreskriften göra lagens bestämmelser om avtal
tillämpliga även på anbudssituationen. En annan metod är självfallet att i
lagen införa detaljerade regler även för anbudssituationerna. Även om en
reglering enligt denna ordning måhända skulle leda till att lagen skulle bli
något lättillgängligare-men också omständligare-kan enligt lagrådets mening
hinder ej anses möta mot den metod som använts i det remitterade förslaget. På
sätt angives vid 6 § bör dock i denna paragraf göras ett tillägg i
förtydligande syfte.

Prop.
1981/82:40 43

5 § Lagrådets yttrande

Lagrådet:

Till följd av bestämmelsen i 2 § är förevarande paragraf
tillämplig även på anbud som avses i 2 §. Om avtal kommer till stånd genom accept
av sådant anbud utan att föreskrifterna i 4 § iakttagits i fråga om anbudet, är
en konsument, som lämnar näringsidkaren underrättelse enligt andra stycket i
förevarande paragraf beträffande anbudet, inte heller bunden av avtalet. Har
däremot i sådant fall ettårsfristen löpt ut utan att konsumenten lämnat
näringsidkaren dylik underrättelse, föreligger ett bindande avtal.

Andra stycket kan få den överraskande och knappast avsedda
konsekvensen att, för den händelse näringsidkaren inte alls reagerat efter en
beställning, konsumenten efter ett år-när han väl glömt hela saken-kan bli
definitivt bunden av sitt anbud, om detta då skulle accepteras. Situationen
torde dock vara föga praktisk; i allmänhet har väl skälig acceptfrist gått ut
efter så lång tid, och skulle beställningssedeln föreskriva något annat, lär
konsumenten ofta kunna komma ifrån en sådan klausul med stöd av 36 §
avtalslagen.

6§ Lagrådet:

Av bestämmelsen i 2 § följer att reglerna om
informationsskyldighet och ångerrätt är tillämpliga på sådant anbud som anges i
bestämmelsen. Departementschefens uttalanden ger vid handen, att även om
anbudet antages av näringsidkaren och alltså ett avtal föreligger, konsumentens
ångerrätt beträffande anbudet skall bestå och att ett utnyttjande av denna rätt
skall medföra att avtalet förfaller. Avtalets tillkomst skall alltså ej medföra
att ny ängervecka uppkommer för konsumenten. I sak finns ej anledning till
erinran mot denna förslagets innebörd. Däremot kan ifrågasättas huruvida det
med önskvärd tydlighet av lagtexten framgår att när konsumenten, efter det att
näringsidkaren antagit hans anbud, med utnyttjande av den till anbudet knutna
ångerrätten frånträder anbudet, detta har den verkan att avtalet förfaller. I
tydlighetens intresse bör en regel härom upptagas i förevarande paragraf.
Lagrådet förordar därför att i paragrafen upptages en andra mening av
förslagsvis följande lydelse:

"Frånträder konsumenten anbud som avses i 2 S,
förfäller avtal som har träffats genom att anbudet antagits."

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Utdrag

PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde

1981-10-15

Slutprotokoll

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén,
Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland,
Molin

Föredragande: statsrådet Petri Proposition om hemförsäljningslag

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till hemförsäljningslag.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

1 §

Jag kan instämma i vad lagrådet har anfört om tolkningen
av denna paragraf. Jag vill dock tillägga att de av lagrådet påpekade
gränsfallen knappast torde komma att välla några problem i praktiken.

Vad en av lagrådets ledamöter har anfört om det föreslagna
undantaget i de fall försäljning sker på en plats, där konsumenten endast
befinner sig "för stunden", föranleder mig inte att ändra den
ståndpunkt som jag har intagit i lagrådsremissen.

Vad lagrådet har uttalat i anslutning till denna paragraf
föranleder inte någon kommentar från min sida.

5§

Med anledning av vad lagrådet har anfört i anslutning till
denna paragraf vill jag framhålla följande.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 24 september 1981.

Prop.
1981/82:40 45

I fall då konsumenten har lämnat ett anbud som
näringsidkaren inte genast Slutprotokoll har tagit ställning till innebär
paragrafens andra stycke, sammanställt med 2 §, att ettårsfristen räknas redan
från det att anbudet lämnades och inte från den senare tidpunkt då anbudet kan
ha accepterats och ett avtal därför har kommit till stånd.

Som lagrådet har påpekat torde det knappast vara något
praktiskt fall att ett anbud skulle vara bindande för konsumenten efter
utgången av ettårstiden därför att acceptfristen då ännu inte har löpt ut. Om
ett sådant fall likväl undantagsvis skulle föreligga, är konsumentens bundenhet
inte i första hand någon följd av 5 § utan torde bero på att konsumenten har
gått med på en så lång acceptfrist. Ett sådant resultat uppkommer oberoende av
om näringsidkaren har iakttagit formföreskrifterna i 4 § eller ej.

6§

Lagrådet har i förtydligande syfte föreslagit att ett nytt
andra stycke tas in i paragrafen. Jag vill inte motsätta mig detta förslag.
Detta stycke bör ges följande lydelse:

Frånträder konsumenten ett anbud som avses i 2 §,
förfaller ett avtal som har träffats genom att anbudet har antagits.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådet granskade
lagförslaget.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposifion föreslå riksdagen att anta det förslag som
föredraganden har lagt fram.

Prop.
1981/82:40 46

Bdaga 1

Sammanfattning av kommitténs överväganden Bilaga 1

Hemförsäljningslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1971,
ger konsumenten rätt att inom en vecka ("ångerveckan") frånträda
vissa köp utan att ange något skäl. Lagen gäller vid yrkesmässig försäljning av
lös egendom för enskilt bruk under förutsättning att köparen avger en
viljeförklaring om köp vid sammanträffande med säljaren eller dennes ombud på
annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe, t. ex. hemma
hos köparen. Om ett köpeavtal ingås och fullgörs på ömse sidor vid
sammanträffandet -dvs. om köparen betalar kontant och säljaren levererar varan
vid sammanträffandet - är lagen dock inte tillämplig. Ångerveckan börjar löpa
vid det sammanträffande då köparen avger sin viljeförklaring. Säljaren måste
vid sammanträffandet och på fastställt formulär lämna köparen information om
dennes rättigheter enligt lagen. Lagen är tvingande, vilket innebår att avtal
inte kan ingås i strid med lagens bestämmelser. Om säljaren underlåter att på
föreskrivet sätt informera köparen om dennes rättigheter enligt lagen, blir
köparen inte bunden av avtalet.

Dispositiva (= ej tvingande) regler om öppet köp finns i
60 § köplagen. Genom avtal om öppet köp blir köparen villkorligen förpliktad
under förutsättning att det köpta har levererats. Om köparen inte inom avtalad
eller i annat fall skälig tid meddelar säljaren att han avstår från köpet, blir
han slutligt bunden av köpeavtalet. Säljaren blir bunden omedelbart vid
avtalets ingående. Om köparen ångrar sig i tid har han rätt att få tillbaka
köpeskillingen mot återlämnande av det köpta i felfritt skick.

Hemförsäljningskommittén har i uppdrag att göra en översyn
av hemförsäljningslagen. Kommittén skall enligt sina direktiv bl. a. överväga
införandet av ångervecka vid telefonförsäljning, som bedrivs yrkesmässigt av
näringsidkare, samt vid vissa av de s. k. rena kontantköp som sker vid
hemförsäljning. Vidare står det kommittén fritt att ta upp även andra
lagstiftningsfrågor med anknytning till hemförsäljningslagen i den män
erfarenheterna visar att det finns behov av reformer. I kommitténs uppdrag
ingår dessutom att förutsättningslöst undersöka frågan om tvingande
lagstiftning angående öppet köp vid konsumentköp i allmänhet, dvs. rätt för en
konsument att inom viss tid lämna tillbaka en köpt vara och få igen vad han har
betalat. Kommittén skall därvid beakta möjligheterna att tillgodose det angivna
syftet genom frivilliga åtaganden från näringsidkarnas sida.

Som ett led i fullgörandet av utredningsuppdraget vad
gäller öppet köp har kommittén tidigare avgivit betänkandet (SOU 1977:32) Konsumentskydd
vid köp av begagnad personbil.

I detta slutbetänkande redovisar kommittén sina
överväganden och förslag i övrigt.

Prop.
1981/82:40 47

Öppet köp Bilaga 1

När kommittén inledde sitt arbete förekom det sedan länge
olika varianter av öppet köp inom den kooperativa och stora delar av den
enskilda detaljhandeln. Vid sidan av det egentliga öppna köpet förekom i stor
omfattnings, k. bytesrätt. Bytesrätten innebär att köparen inom viss tid utan
att behöva ange något skäl kan byta det köpta mot annan vara av samma slag
eller mot annan vara inom säljarens sortiment. Om köparen inte kan utnyttja sin
rätt att byta inom den medgivna tiden brukar han vid återlämnandet av varan
erhålla ett tillgodokvitto.

Kommittén har under sitt arbete kunnat konstatera, att det
har skett en snabb utveckling av de frivilliga systemen med öppet köp och
bytesrätt inom detaljhandeln. Konsumentkooperationen tillämpar sålunda sedan
flera år tillbaka principen att alla köp är öppna köp med en veckas ångerfrist.
L'ndantag görs för vissa varor, t. ex. livsmedel. Vid undersökningar av
Handelns Utredningsinstitut år 1975 och år 1978 har det vidare framkommit bl.
a. följande när det gäller den enskilda detaljhandelns praxis (1978 års resultat
med 1975 års siffror inom parentes). 54 % (43 %) av butikerna medgav öppet köp
utan att detta särskilt avtalats. 134 % (41 %) av butikerna hade kunden rätt
till öppet köp först efter särskild överenskommelse. 9 % (14 %) av butikerna
medgav endast bytesrätt men inte öppet köp. I 3 % (2 %) av butikerna medgavs
varken öppet köp eller bytesrätt. De angivna siffrorna gällde "i
princip" men av naturliga skäl förekom i de flesta butiker undantag för
vissa varor, såsom färskvaror och metervaror.

Mot den angivna bakgrunden har kommittén övervägt olika
alternativ för en reglering av det öppna köpet. De alternativ som kommittén har
diskuterat kan mycket kortfattat sammanfattas enligt följande: 1. Tvingande
generell lagstiftning, 2. Dispositiv generell lagstiftning, 3. Lagstiftning -
tvingande eller dispositiv - punktvis på särskilt viktiga områden såsom
kommittén föreslagit i delbetänkandet SOU 1977:32 beträffande handeln med begagnade
personbilar, 4. Förhandlingslösningar inom ramen för konsumentverkets arbete
och 5. Nuvarande frivilliga och flexibla system får bestå.

På kommitténs initiativ har förhandlingar inletts mellan
konsumentverket och köpmannaförbundet för att undersöka möjligheterna till en
lösning enligt alternativ 4. Kommittén har successivt informerats om
förhandlingarna, i vilka sedermera även andra företrädare för näringslivet har
deltagit. Samråd har också förekommit mellan kommittén och företrädare för
justitiedepartementet och konsumentverket.

Vid en sammanfattande bedömning av det föreliggande
materialet har kommittén funnit att lagstiftningsalternativet enligt någon av
de angivna modellerna 1-3 inte är realistiskt för närvarande. Enligt kommitténs
uppfattning har inte minst de många branschspecifika synpunkter som har
framkommit under utredningsarbetet visat, att en lämplig reglering av det öppna
köpet bör sökas inom ramen för konsumentverkets arbete. Vid de

Prop.
1981/82:40 48

överläggningar som har ägt rum mellan köpmannaförbundet
och konsument- Bilaga 1 verket har det också framkommit, att förutsättningar
bör finnas att successivt nä fram till vissa överenskommelser på detta område.
Inom vilka branscher som särskilda undantag kan bli aktuella eller i vilka
hänseenden som nuvarande förhållanden kan anses tillfredsställande får prövas
vid de fortsatta överläggningarna mellan företrädare för detaljhandeln och konsu-nientverket.

Kommittén lägger alltså med hänsyn till vad som nu anförts
inte fram något förslag till lagstiftning angående öppet köp vid konsumentköp.
En ledamot av kommittén anför i en reservation, att han inte delar kommitténs
uppfattning att lagstiftningsalternativet inte är realistiskt för närvarande.

Hem- och telefonförsäljning

När det gäller den traditionella hemförsäljningen har
kommittén kunnat konstatera framför allt två saker. Å ena sidan har hemförsäljningslagen
medfört en sanering, som inneburit att de värsta missförhållandena har upphört.
Å andra sidan kvarstår väsentliga problem, som har att göra med säljformen som
sådan. Dessa problem har väsentligen sin grund i den speciella psykologiska
situation som konsumenten försätts i när han oförberedd uppsöks av en
försäljare i sitt hem. Kommittén har funnit att hemförsäljningslagen i dess
nuvarande utformning inte innebär ett tillräckligt skydd för konsumenterna.
Till grund för kommitténs uppfattning ligger bl. a. den kritik mot och de
negativa attityder till hemförsäljning som kommit fram i flera undersökningar.

Även när det gäller telefonförsäljning har kommittén
funnit att konsumentskyddet är otillräckligt.

Kommittén har därför övervägt ett flertal åtgärder för att
förbättra konsumenternas situation vid hem- och telefonförsäljning. Därvid har
kommittén studerat dels utländsk lagstiftning, dels de olika förslag som förts
fram i Sverige under 1900-talet.

Under kommitténs arbete har det visat sig att en del av de
åtgärder, som kommittén har övervägt, lämpligen kan vidtas inom ramen för
konsumentverkets arbete med riktlinjer. Efter samråd med företrädare för jusfifiede-partementet
och konsumentverket har därför gjorts en viss gränsdragning mellan kommitténs
arbete och konsumentverkets pågående arbete med riktlinjer för
direktförsäljning till konsument.

Kommittén lägger i detta betänkande fram förslag till ett
flertal nya och ändrade lagregler rörande hem- och telefonförsäljning.
Förslagen bygger vidare på den grund som lagts genom den nuvarande hemförsäljningslagen.
Med hänsyn till de väsentliga ändringar som förslagen innebär har kommittén
utarbetat en helt ny hemförsäljningslag, som föreslås ersätta den nuvarande.
Kommitténs förslag är inte enhälligt. Reservationer och särskil-

Prop.
1981/82:40 49

da yttranden har avgivits på vissa punkter. Det gäller
frågorna om en Bdaga 1 aviseringsregel och en regel om s. k. näringsförbud.

I det följande presenteras punktvis de viktigaste
nyheterna i den föreslagna lagen, vilken liksom den nuvarande föreslås vara
tvingande i sin helhet.

1 Aviseringsskyldighet

En näringsidkare som själv eller genom ombud vill besöka
konsumenter i deras bostäder för att sälja något skall - oavsett vad han vill
sälja - först avisera konsumenterna om att han önskar besöka dem. Aviseringen
skall ske skriftligen eller per telefon. Säljbesök får endast ske hos
konsumenter som har lämnat sitt samtycke. Undantag från aviseringsskyldigheten
gäller i sådana fall då näringsidkaren har anledning anta att det sammanlagda
pris, som den enskilde konsumenten kan bli skyldig att betala, är lägre än 100
kronor. Besök utan föregående avisering och samtycke skall anses som
otillbörlig marknadsföring enligt marknadsföringslagen. Avtal som ingås vid ett
ej aviserat besök gäller inte mot konsumenten.

2 Tillämpningsområdet för ångerrätten

a Utvidgning: Ångerrätten gäller även vid
telefonförsäljning. Förutsättningen är att avtalet har ingåtts vid ett
telefonsamtal, som en näringsidkare har tagit initiativet till och som utgör
ett led i en telefonförsäljning som han bedriver. Undantag gäller om köpet
avser livsmedel eller begagnade personbilar (betr. bilar endast under
förutsättning att kommitténs förslag i SOU 1977:32 genomförs). Vidare undantas
avtal där priset på det köpta inte uppgår fill 100 kronor. Ångerrätten gäller
även vid de s. k. rena kontantköpen vid hemförsäljning. Samma undantag som
nyss nämnts gäller också i dessa fall.

b //wra'MÄ:Hwig.'Ångerrätten gäller f. n. vid alla avtal
som ingås "på annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe".
I lagförslaget begränsas tillämpningsområdet till sådana fall när parterna har
ingått avtal "vid ett sammanträffande i konsumentens bostad, på hans
arbetsplats eller på någon annan plats där näringsidkaren har sökt upp
konsumenten, oavsett på vems initiativ detta har skett". Begränsningen av
tillämpningsområdet är inte särskilt omfattande. Framför allt bortfaller
ångerrätten vid köp på vissa mässor, utställningar och andra tillfälliga
försäljningsställen, dit konsumenten själv måste bege sig för att det skall
kunna träffas något avtal. Erfarenheterna har visat att problemen har varit
avsevärda när det gällt att avgöra om den nuvarande lagen skall fillämpas i
olika fall av den sist nämnda typen. Frågan om ångerrätt i dessa fall får
enligt kommitténs uppfattning en bättre lösning inom ramen för en
förhandlingslösning angående öppet köp.

4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 40

Prop.
1981/82:40 50

3 Säljarens informationsplikt Bilaga 1

Liksom er\ligt gällande lag skall säljaren skriftligen
informera konsumenten om hans rättigheter enligt lagen och lämna honom en
blankett, som han kan använda om han vill utnyttja sin ångerrätt. Om avtalet
har ingåtts per telefon skall säljaren dessutom tillsammans med informationen
och blanketten sända konsumenten en bekräftelse av avtalet. Underlåter
säljaren vad nu sagts gäller inte avtalet mot konsumenten. Han gör sig också i
så fall skyldig till otillbörlig marknadsföring.

4 Ångerfristens beräkning

Ångerfristen på en vecka börjar enligt huvudregeln att
löpa den dag når de handlingar, som har angivits ovan under punkt 3, kommer
konsumenten till banda. Om konsumenten när han ingår avtal om köp av lös
egendom inte har haft tillfälle att undersöka det han köpt eller likadant gods,
räknas dock ångerfristen från den dag när han tar emot godset eller en
väsentlig del av det. Sistnämnda regel gäller emellertid inte i vissa fall, t.
ex. om godset enligt avtalet har tillverkats efter konsumentens särskilda
önskemål och därigenom har fått ett utförande, som medför att det avviker från
sådant gods, som ingår i näringsidkarens vanliga sortiment.

5 Parternas skyldigheter när konsumenten har utnyttjat sin
ångerrätt

Liksom hittills skall säljaren enligt huvudregeln vara
skyldig att hämta det köpta hos konsumenten om denne utnyttjar sin ångerrätt i
sådana fall då leverans redan har skett. Enligt en ny undantagsregel kan
säljaren i vissa fall övervältra på konsumenten att i stället sända tillbaka
det köpta till säljaren. En förutsättning härför är att leveransen till
konsumenten har skett med post. Vidare förutsätts att säljaren tillhandahåller
en lämplig förpackning och att konsumenten inte behöver lägga ut för
returporto. Undantagsregeln torde framför allt bli aktuell vid telefonförsäljning.

6 Näringsidkarens ansvar för ombud

Den nuvarande s. k. sidolöparregeln ersätts av en regel,
som i korthet innebär att samtliga ombud får s. k. avslutsfullmakt. Detta
innebär att ombuden vid hem- och telefonförsäljning får samma ställning
gentemot konsumenterna som butiksbiträden har i dag. Effekten härav är bl. a.
att överenskommelser mellan ombudet och en konsument, som är i god tro, är
bindande för näringsidkaren. Ifall ombudet skulle ha handlat i strid med sina
instruktioner är det en sak mellan ombudet och näringsidkaren och det drabbar
alltså inte konsumenten.

Prop.
1981/82:40 51

7 Särskilda bevisregler Bilaga 1

För att undvika tveksamhet har föreskrivits att
bevisbördan ligger på näringsidkaren vid vissa tvister, t. ex. om huruvida
konsumenten har lämnat sitt samtycke till ett säljbesök eller på föreskrivet
sätt har informerats om innehållet i lagen. Av samma anledning har föreskrivits
att bevisbördan ligger på konsumenten vid tvist om huruvida denne har frånträtt
avtalet på rätt sätt.

Prop. 1981/82:40 52

Bilaga
2

Kommitténs lagförslag Bdaga 2

Förslag
till Hemförsälj ningslag

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 § Denna lag gäller då näringsidkare eller deras ombud personligen
eller per telefon yrkesmässigt söker upp konsumenter i syfte att sälja. Lagen
gäller även när avtal ingås i samband med sådan verksamhet.

2 § Varje avtalsvillkor, som inskränker konsumentens rättigheter enligt denna
lag, är ogilfigt.

Avisering

3 §
Innan en näringsidkare besöker en konsument i dennes bostad för att

sälja en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet, skall han genom avisering

bereda konsumenten tillfälle att meddela om denne önskar ta emot ett sådant

besök. Detsamma gäller om näringsidkaren mot ersättning vill upplåta en

nyttjanderätt.

Avisering
skall ske skriftligen eller per telefon. Vid aviseringen skall uppgift lämnas
om näringsidkarens namn eller firma och om vad näringsidkaren vill sälja.
Besök får endast ske hos konsumenter som har lämnat sitt samtycke.

Avisering
behöver inte ske om näringsidkaren har anledning anta att det sammanlagda pris,
som konsumenten kan bli skyldig att betala, är lägre än 100 kronor.

4 §
Om en näringsidkare, i syfte att sälja, besöker en konsument i dennes

bostad utan föregående avisering och samtycke, gäller ett avtal som ingås vid

besöket inte mot konsumenten. Ett sådant besök skall anses som otillbörlig

marknadsföring enligt 2 § marknadsföringslagen (1975:1418).

Konsumentens
rätt att frånträda avtal m. m.

5 §
Konsumenten får utan att ange något skäl frånträda ett avtal med

näringsidkaren om

1.
avtalet har ingåtts antingen vid ett sammanträffande i konsumentens bostad, på
hans arbetsplats eller på någon annan plats där näringsidkaren har

Prop.
1981/82:40 53

sökt upp konsumenten, oavsett på vems initiativ detta har
skett, eller vid ett Bdaga 2 telefonsamtal, som näringsidkaren har tagit
initiativet till och som utgör ett led i en telefonförsäljning som han
bedriver,

2.
avtalet innebär
köp av lös egendom, utom livsmedel och begagnade personbilar, eller av en
fortlöpande tjänst i form av underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning
eller liknande,

3.
det köpta är
avsett huvudsakligen för enskilt bruk samt

4.
priset uppgår
till minst 100 kronor.

6 § När avtalet ingås vid ett sådant sammanträffande som
avses i 5 § 1, skall

näringsidkaren vid detta lämna konsumenten en särskild handling, som

informerar denne om innehållet i denna lag. Informationshändlingen skall

vara åtföljd av en blankett som konsumenten kan använda för ett

meddelande enligt 8 § första stycket. Näringsidkaren skall se till att

konsumenten skriver under ett exemplar av handlingen som bekräftelse på

att han har tagit emot den.

När avtalet ingås vid ett sådant telefonsamtal som avses i
5 § 1, skall näringsidkaren snarast därefter till konsumenten lämna eller sända
en bekräftelse av avtalet tillsammans med den informationshandling och
blankett, som avses i första stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
fastställer formulär till de handlingar som avses i första och andra styckena.

7 § Underlåter näringsidkaren att på
det sätt som anges i 6 § lämna eller sända konsumenten de angivna handlingarna,
gäller avtalet inte mot konsumenten. En sådan Underlätelse skall anses som ofillbörlig
marknadsföring enligt 2 § marknadsföringslagen (1975:1418).

8 § Vill konsumenten frånträda
avtalet med stöd av 5 §, skall han lämna eller sända ett skriftligt meddelande
om det till näringsidkaren inom en vecka från den dag när sådana handlingar som
avses i 6 § kom honom till banda.

Har konsumenten när han ingår avtal om köp av lös egendom
inte haft tillfälle att undersöka godset eller likadant gods, räknas dock den i
första stycket angivna tidsfristen från den dag när han tog emot godset eller
en väsentlig del av det.

Bestämmelsen i andra stycket gäller dock inte

1.
om godset
enligt avtalet har tillverkats eller väsentligt ändrats efter konsumentens
särskilda önskemål och därigenom har fått ett utförande, som medför att det
avviker från sådant gods som ingår i näringsidkarens vanliga sortiment eller

2.
om en tillämpning
av bestämmelsen skulle bli uppenbart oskälig mot näringsidkaren.

Prop.
1981/82:40 54

Parternas skyldigheter sedan konsumenten har frånträtt ett
avtal Bdaga

9 § Frånträder konsumenten avtalet, skall näringsidkaren
så snart som möjligt lämna tillbaka vad han har tagit emot som betalning. Om
konsumenten har tagit emot godset eller en del av det skall näringsidkaren,
utom i sådana fall som avses ill §, hämta godset senast tre månader från den
dag när avtalet ingicks.

Konsumenten har rätt att behålla godset till dess
näringsidkaren har lämnat fillbaka vad han har tagit emot som betalning.

Hämtar näringsidkaren inte godset inom de tre månaderna
tillfaller det konsumenten utan att denne behöver betala för det.

10 § Om konsumenten när han frånträder
avtalet redan har tagit emot godset eller en del av det, skall han bereda
näringsidkaren tillfälle att hämta det. Konsumenten skall hålla godset fillgängligt
i väsentligen oförändrat skick på den plats där det har tagits emot. Dock får
godset hållas fillgängligt på någon annan plats där näringsidkaren utan
olägenhet kan hämta det. Konsumenten skall underrätta näringsidkaren om var
godset kan hämtas.

11 § Har näringsidkaren i sådana fall
som avses i 10 § sänt godset med post till konsumenten, skall denne sända
tillbaka godset till näringsidkaren på samma sätt. Återsändandet skall ske så
snart som möjligt efter det att konsumenten har frånträtt avtalet på det sätt
som anges i 8 §. Om konsumenten redan har betalat priset helt eller delvis,
skall han sända tillbaka godset så snart som möjligt efter det att han har fått
tillbaka vad han har betalat.

Konsumentens skyldighet enligt första stycket gäller dock
endast under förutsättning, dels att näringsidkaren tillhandahåller en lämplig
förpackning, dels att konsumenten inte behöver lägga ut för returporto. Godset
skall vara i väsentligen oförändrat skick när det avsänds fill näringsidkaren.

12 § Om konsumenten inte fullgör sina
skyldigheter enligt 10 eller 11 §, förlorar han rätten att frånträda avtalet.
Han förlorar dock inte denna rätt om han brister i fullgörande till följd av
att godset har förstörts eller förändrats av sig självt, av våda eller genom
någon åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka det.

13 § Frånträder konsumenten ett avtal
om en fortlöpande tjänst, skall den omständigheten att näringsidkaren redan har
utfört en viss del av tjänsten inte befria näringsidkaren från skyldigheten att
lämna tillbaka vad han har tagit emot som betalning.

Prop.
1981/82:40 55

Näringsidkarens ansvar när han anlitar ombud Bilaga 2

14 § Anlitar näringsidkaren ombud, skall ombudet anses
vara behörig att ingå avtal och att ta emot betalning med bindande verkan för
näringsidkaren. Näringsidkaren kan inte med verkan mot konsumenten inskränka
denna behörighet.

Bryter ombudet mot näringsidkarens instruktioner och inser
konsumenten detta eller borde han inse det, kan konsumenten inte göra avtalet
gällande mot näringsidkaren.

Bevisregler

15 § Uppstår tvist mellan parterna om huruvida konsumenten
har lämnat sitt samtycke till ett säljbesök eller på föreskrivet sätt har
informerats om innehållet i denna lag eller om när denna information har kommit
konsumenten till banda, är det näringsidkaren som skall styrka sina påståenden.
Detsamma gäller vid tvist om huruvida konsumenten har tagit emot något gods
eller när detta har skett.

Vid tvist om huruvida konsumenten har frånträtt avtalet på
det sätt och inom den tid som anges i 8 § skall konsumenten styrka sina
påståenden.

Denna lag träder i kraft den . . .

Genom lagen upphävs lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m.
Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om avtal som har ingåtts före lagens
ikraftträdande.

Prop.
1981/82:40 56

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över hemförsäljningskommitténs
Bilaga 3 betänkande (SOU 1979:76) Ny hemförsäljningslag

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern,
hovrätten för Övre Norrland, Norrköpings tingsrätt, försäkringsinspektionen,
kommerskollegium, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen, statens pris-
och kartellnämnd, konsumentverket/KO, allmänna reklamationsnämnden,
länsstyrelsen i Älvsborgs län, Stockholms kommun Malmö kommun. Strömsunds
kommun, konsumentköpsutredningen, uppslagsverkskommittén. Televerket,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/ SR, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Grossistförbund, Svenska
Företagares Riksförbund, Sveriges Hantverks- och
Industriorganisation/Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), Sveriges
Trähusfabrikanters Riksförbund, Kooperativa förbundet (KF),
Direktförsäljningsföretagens Förening, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund,
Folksam, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Svenska Bokförläggareföreningen,
Svenska Handelskammarförbundet, Näringslivets Delegation för Marknadsrätt,
Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Sveriges hemkonsulenters förening, Konsumentvägledarnas
förening.

Sveriges Industriförbund, SHIO-Familjeföretagen, Svenska
Företagares Riksförbund och Svenska Handelskammarförbundet har avgett ett gemensamt
yttrande, vilket i det följande redovisas under rubriken Sveriges
Industriförbund m. fl.

Kommerskollegium har bifogat yttranden av handelskamrarna
i Stockholm, Malmö och Örebro. SACO/SR har utan egen kommentar instämt i ett
yttrande av förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK).

I det följande återges yttrandena i huvudsakligen
oavkortat skick under olika avsnitt, vilka i allmänhet inleds med en
sammanfattning.

Yttranden har dessutom inkommit från Kristianstads kommuns
konsumentnämnd, näringslivsgruppen i Jönköpings kommun, Oriflame International
AB, K G Bertmarks Förlag AB, Avon Cosmetics AB, AB Svenska Tempus, AB
Electrolux, Husqvarna AB, Strömbergs Idrottsböcker AB, Anficimex AB, AB Humusan,
Sveriges Parfymhandlares Riksförbund, Sveriges Marknadsförbund och Emanco
Direktservice AB.

1 Stockholms kommun har som yttrande bifogat och åberopat
en promemoria som innehåller dels ett tjänsteutlåtande av socialförvaltningen,
dels ett anförande av föredragande borgarråd.

Prop.
1981/82:40 57

1. Allmänna synpunkter Bilaga 3

De allra flesta remissinstanserna anser att det finns
behov av reformer för att stärka konsumentskyddet vid hemförsäljning. Hovrätten
för Övre Norrland, Malmö kommun och flera av näringslivets organisationer menar
dock att detta kan ske med stöd av 1971 års gällande hemförsäljningslag och
genom ökad konsumentupplysning.

Den allmänna inställningen till kommittéförslaget präglas
till stor del av remissinstansernas negativa hållning till förslaget om aviseringsskyldighet.
I övrigt är dock de flesta remissinstanserna positiva till kommitténs förslag
och menar att dessa kan läggas till grund för lagstiftning.

1.1 Hovrätten för övre Norrland:

Enligt hovrättens uppfattning har den nuvarande hemförsäljningslagen
på ett betydelsefullt sätt stärkt konsumenternas ställning. Tillämpningen av
lagen har relativt sett medfört få tvister mellan näringsidkare och konsumenter.
Detta borde tyda på att lagsfiftningen har fungerat väl och att det inte skulle
finnas särskilt allvarliga missförhållanden inom området. Många konsumenter har
emellerfid visat en negativ attityd mot hemförsäljning och -fastän de mest
ogenerade marknadsföringsmetoderna är möjliga att angripa med hjälp av gällande
lagstiftning, främst marknadsföringslagen - behöver konsumenterna ändå
säkerligen ett bättre skydd mot alltför sofistikerade och konsumentovänliga
övertalningsmetoder för att undgå oöverlagda köp än vad de har i dag.

Även om hovrätten vid en sammanfattande bedömning sålunda
kan instämma i kommitténs åsikt att den generella kritiken mot hemförsäljningen
är berättigad i flera hänseenden, finner hovrätten det vara svårt att ha en
bestämd mening i frågan om det är nödvändigt att gå vägen över en utökad
lagstiftning för att förbättra konsumenternas ställning vid hem- och telefonförsäljning.
Det kan enligt hovrättens mening i vart fall ifrågasättas om inte syftet med
att åstadkomma en önskvärd utbyggnad av konsumentskyddet vid sådan försäljning
i allt väsentligt skulle kunna nås inom ramen för den ganska omfattande
verksamhet som konsumentverket redan bedriver för att förbättra detta skydd.

1.2 Näringsfrihetsombudsmannen (NO):

Kommittén har lagt fram utredningsmaterial som visar att
inställningen hos allmänheten till hemförsäljning är blandad. Vissa personer är
negativa eller skeptiska, andra är ambivalenta medan andra åter ser
hemförsäljningen som en värdefull variant bland olika förekommande
försäljningsformer. Den negativa eller skeptiska inställningen torde i stor
utsträckning bottna i att riskerna för oöverlagda och för konsumenterna
oförmånliga köp framstår som större vid hemförsäljning än vid andra
försäljningsformer. Det är givetvis också detta som gjort att hemförsäljningen
varit särskilt uppmärksammad från konsumentskyddssynpunkt under senare år.
Nuvarande hemförsäljningslag tillkom år 1971. Hemförsäljning kan under i
lagstiftning angivna förutsättningar bli föremål för ingripanden även enligt
konkurrensbegränsningslagen, marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen, konsumentköplagen
och konsumentkreditlagen. Även den planerade konsumenttjänst-

Prop.
1981/82:40 58

lagen torde komma att bli tillämplig i sammanhanget.
Otvivelaktigt är den Bilaga 3 saneringsverksamhet angående metoder och
villkor inom hemförsäljnings-området som bedrivits i kraft av detta regelsystem
en starkt bidragande orsak till att antalet anmälda fall av missbruk numera är
påfallande litet.

Icke desto mindre kan ytterligare åtgärder till
konsumenternas skydd vara påkallade i sammanhanget. NO kan också i långa
stycken tillstyrka vad kommittén i detta syfte föreslagit. Det gäller de regler
av civilrättslig natur, bl. a. utvidgning av ångerrätten, om vilka kommittén
varit enig. Av skäl som utvecklas nedan kan NO däremot inte tillstyrka
förslaget om regler med krav på avisering före ett säljbesök. Till detta
förslag har endast två av kommitténs fem ledamöter anslutit sig.

Ledamoten Bernitz har i sin reservafion till
kommittéförslaget uttalat bl. a.: (s. 194) "Hemförsäljning bör i likhet
med andra säljformer få förekomma på marknaden, förutsatt att den bedrivs i
tillbörliga former. Denna syn stämmer utan tvivel bäst med den principiella
uppläggningen och utformningen av den svenska marknadslagstiftningen, som ju
bygger på etableringsfrihet, konkurrensfrihet och neutralitet från samhällets
sida till olika distributionsformer".

NO kan ansluta sig till detta uttalande. I och för sig är
hemförsäljning inte en sådan försäljningsform som NO från konkurrenssynpunkt
vill preferera framför andra former. Härav följer dock inte att hemförsäljningsformen
är onyttig. Det finns uppenbarligen inom denna försäljningsform möjligheter
till köpimpulser som konsumenten själv sätter värde på. Om köparnas egen
uppfattning är riktig eller felaktig torde det inte ankomma på samhället att
bedöma.

Givetvis kommer hemförsäljning utöver de eventuellt nya
restriktioner som kan bli följden av utredningsförslaget att även i
fortsättningen stå under sådan prövning enligt konkurrensbegränsningslagen som
fortlöpande sker från NOs och övriga konkurrensvårdande myndigheters sida av
näringsverksamhet överhuvud. Vi denna prövning gäller en eventuell krifik
alltså inte säljformen i och för sig utan närmast de villkor av mer eller
mindre konkurrensbegränsande art som kan gälla för försäljningen, exempelvis
områdesindelning, märkesexklusivitet eller prisbindningar. Försäljningsformen
som sådan bör emellertid få möjlighet att tävla om konsumenternas preferenser
på sådana villkor att den inte hämmas mer än som kan vara oundgängligen nödvändigt
för undvikande av missbruk.

Uppgiften att främja allmän kännedom om pris- och
konkurrensförhållanden är en hörnsten i den svenska pris- och konkurrenspolifiken.
Det är givetvis viktigt att konsumenterna genom en effektiv konsumentupplysning
uppmärksammas på för- och nackdelar med olika inköpsalternativ, av vilka
hemförsäljningen är ett. Detta har aktualiserats bl. a. i samband med fall av s.
k. märkesdifferentiering och enmärkesförsäljning av dammsugare och symaskiner.
NO instämmer härvidlag helt i det av kommittén (s. 114) återgivna av riksdagen
antagna uttalandet av näringsutskottet (1977/78:28), som betonar värdet av den
allmänna konsumentupplysning, vilken - vid sidan av åtgärder enligt
konkurrensbegränsningslagen och marknadsföringslagen - bedrivs av samhällets
konsumentpolitiska organ och i massmedia. Utskottet säger sig bl. a. förutsätta
att konsumentverket beaktar frågan om märkesdifferentiering även vid planering
av verkets allmänna information.

Prop.
1981/82:40 59

Sammanfattningsvis konstaterar NO att ett omfattande
konsumentskydd Bilaga 3 redan finns beträffande hemförsäljning och att missbruk
av hemförsäljningsformen synes förekomma endast i ringa omfattning. Vissa ytterligare
regler till konsumenternas skydd kan dock vara motiverade i sammanhanget, bl.
a. utökad ångerrätt. NO tillstyrker därför kommitténs samtliga förslag utom
beträffande aviseringstvång. Då ett sådant sannolikt skulle bli likställt med
ett förbud och så ingripande åtgärder knappast kan anses motiverade av
konstaterade missförhållanden kan NO inte tillstyrka förslaget i denna del.
Däremot anser NO sig kunna tillstyrka att en ordning övervägs varigenom varning
eller i sista hand näringsförbud meddelas i de av allt att döma få fall då
rimliga hänsyn till konsumentskyddssynpunkter åsidosätts.

1.3 Statens pris- och kartellnämnd (SPK):

Kommittén har i sitt betänkande tagit upp frågan om
huruvida hemförsäljning är en i förhållande till andra distributionsformer dyr
säljform eller ej. Utredningen redovisar därvid bl. a. utdrag ur två av SPKs
utredningar, nämligen "Den exklusiva handeln med symaskiner" från
1967 och "Marknaden för elektriska hushållsapparater" från 1968,
samt ur SPKs månatliga informationsskrift Prisutvecklingen, från oktober 1974.
De nämnda utredningarna berör endast till en mindre del kostnaderna för
hemförsäljning.

Kommittén hänvisar emellertid också till SPKs utredning
"Hemförsäljning av dammsugare och symaskiner" från 1979 i vilken SPK
analyserat kostnader, pålägg, priser m. m. vid hemförsäljning och priser,
pålägg m. m. vid reguljär butiksförsäljning av liknande varor. Denna utredning
omfattar endast försäljning av dammsugare och symaskiner. Inom dessa båda
varugrupper bedrivs hemförsäljning systematiskt av vissa större företag.

Nämnden bifogar till föreliggande yttrande den offentliga
versionen av utredningen' i sin helhet och redovisar i det följande vissa
slutsatser i utredningen med direkt anknytning till de frågeställningar
kommittén tar upp i sitt betänkande. För en närmare redogörelse för
strukturförhållandena m. m. inom de av utredningen berörda branscherna liksom
om den tillämpade utredningsmetodiken hänvisas till den fullständiga
utredningsrapporten.

Nämnden har kunnat konstatera att Husqvarna efter det att
utredningen färdigställts övergått från att fillämpa provisioner som utgör en
fast procentuell andel av försäljningspriset till krontalsprovisioner som intemed
automatik ändras i samband med prishöjningar motiverade av exempelvis
materialkostnadsökningar. Det innebär sålunda att det direkta sambandet mellan
materialkostnader och försäljningskostnader inte längre gäller, vilket vid
kraftiga materialkostnadsökningar ger en från konsumentsynpunkt posifiv effekt
på prisutvecklingen jämfört med det tidigare fillämpade systemet.

Sammanfattningsvis framgår det av nämndens utredning om
hemförsäljning av dammsugare och symaskiner att försäljnings- och administrafions-kostnaderna
vid hemförsäljning av dammsugare avsevärt översteg motsvarande kostnader vid butiksfösäljning
och att de hemförsålda symaskinerna i allmänhet hade högre försäljnings- och
administrationskostnader än de bufiksförsålda symaskinerna. Det skall dock
framhållas att utredningens

' Den har utelämnats här.

Prop.
1981/82:40 60

slutsatser inte kan generaliseras till att gälla andra
varuområden än de Bilaga 3 undersökta. Det kan sålunda förekomma områden inom
vilka hemförsäljning som distributionsform ter sig kostnads- och prismässigt
väl motiverade. De förhållanden vid hemförsäljning av dammsugare och symaskiner
som nämnden belyst i sin utredning styrker behovet av information till
konsumenterna om kostnader, priser och olika produktkvaliteter. Nämnden söker i
sin utredningsverksamhet studera och redovisa pris- och kostnadsförhållanden
bl. a. på områden som är föremål för hemförsäljning.

1.4 Konsumentverket/KO:

Den nuvarande hemförsäljningslagen innebar vid sin
tillkomst ett nytänkande i svensk lagstiftning. Konsumenterna fick en lagstadgad
rätt att i vissa fall frånträda redan ingångna avtal. Denna annulationsrätt
skulle vara ett korrektionsmedel mot alltför hårdföra försäljningsmetoder och
eliminera verkningarna av att köparen vid hemförsäljning typiskt sett befinner
sig i ett underläge.

Konsumentombudsmannen (KO) och numera konsumentverket har
alltsedan hemförsäljningslagen trädde i kraft 1 juli 1971 noggrant följt
tillämpningen av lagen och även i övrigt de problem som är förknippade med
hemförsäljning. Konsumentverket har därvid fortlöpande haft kontakt med såväl
konsumenter som konsumentvägledare/hemkonsulenter. Ett flertal statistiska och
andra undersökningar har också utförts (bilagorna 2-3,5-6 och 8-9 i
betänkandet).

Konsumentverket/KO:s möjligheter att ingripa med stöd av
marknadsföringslagen mot vissa former av hemförsäljning har utan tvekan
medfört en sanering av hemförsäljningen. Detta belyses av att det numera är
förhållandevis ovanligt att konsumentverket mottar anmälningar i vilka
ingripande kan ske med stöd av marknadsföringslagen. Konsumentverkets
erfarenhet visar dock att det kvarstår problem med hemförsäljningen som metod.
Den nuvarande lagstiftningen gör det inte möjligt att komma till rätta med
dessa problem. Utredeningen har också presenterat undersökningar som visar att
det bland en stor majoritet av konsumenterna fortfarande finns en mycket
negativ inställning till hemförsäljning (bil. 3 och 9.5 i betänkandet).

Många konsumenter har, enligt konsumentverkets erfarenhet,
av olika psykologiska skäl dragit sig för att utnyttja ångerrätten. Detta beror
på att hemförsäljningen i många fall riktar sig till svaga konsumentgrupper, t.
ex. invandrare och äldre personer. Dessa har ofta svårt att motstå en försäljares
övertalningsförmåga; det lättaste sättet att bli av med en försäljare är oftast
att köpa hans produkter. Dessutom känner många av dessa konsumenter inte till
sina rättigheter eller har svårt att förstå den rätta innebörden av dessa.

Vid hemförsäljning finns även moment som försvårar eller
omöjliggör ett rationellt och övertänkt köp. Konsumenten har ofta inte
möjligheter att överväga behovet av produkten. Dessutom finns vid
hemförsäljning inga realistiska möjligheter att jämföra olika produkter, fabrikat
och priser.

Det finns alltså från skilda utgångspunkter skäl att
ytterligare stärka konsumenternas ställning vid hemförsäljning.

Prop.
1981/82:40 61

1.5 Allmänna
reklamationsnämnden (ARN): Bilaga 3

Erfarenheten frän nämndens kansli visar att det kvarstår
vissa problem vid hemförsäljning.

En stor del av de frågor som kommer till nämnden rör dock
inte tillämpning av hemförsäljningslagen utan fastmer om lagstiftningen
omfattar en generell rätt för konsumenten att frånträda ett redan ingånget
avtal oavsett på vilket sätt detta har kommit till stånd.

1.6 Länsstyrelsen i Älvsborgs län:

Hemförsäljningslagen gäller "vid yrkesmässig
försäljning av lös egendom - på annan plats än köparens fasta försäljningsställe
t. ex. hemma hos köparen".

Säljmetoden har gamla anor i Älvsborgs län.
"Västgötaknallen" var känd och respekterad i stora delar av landet.
Under senare tid har samhället funnit anledning att på olika sätt ingripa mot
hemförsäljningen till skydd för konsumenten. Den vanligaste invändningen mot
hemförsäljningen är att konsumenten genom överrumpling av försäljaren inte
handlar rationellt och därför binder sig för varor som han inte vill ha.

Genom flera samverkande lagstiftningsåtgärder bl. a. med
stöd i marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och den hemförsäljningslag
som infördes 1971 har många icke seriösa företag försvunnit från marknaden. Hemförsäljningskommittén
bekräftar också att de flesta företag som bedriver hemförsäljning lojalt fillämpar
hemförsäljningslagen. Anmälningarna till konsumentverket/KO är förhållandevis
få. Ändå finns det anledning att komma till rätta med de nackdelar för
konsumenten som säljmetoden otvivelaktigt kan medföra.

Kommittén föreslår därför en del förslag till
förbättringar av konsumentskyddet. Hemförsäljningslagen skall gälla även kontantköp
och vid telefonförsäljning. Kommittén föreslår även ändrade regler vad gäller
säljarens informationsplikt och ångerfristens beräkning. Försäljningsombuden
får samma ställning som butiksbitäden har i dag osv. Dessa förslag synes
framarbetade av en enig kommitté. De intressenter som kommittén har förhandlat
med accepterar i stort dessa reformer. Länsstyrelsen biträder kommitténs
förslag i dessa delar.

1.7 Stockholms kommun (socialförvaltningen):

En av säljarens fördelar vid hemförsäljning är att han har
ett markant övertag redan från början över konsumenten.

Försäljarna utbildas ofta på olika utbildningsinstitut där
de får lära sig de rätta argumenten som skall tillämpas vid försäljningen. När
försäljaren besöker en konsument är säljaren väl förberedd för situationen.
Konsumenten däremot tas ofta med överraskning och hamnar i ett underläge.

När försäljaren har kommit in i bostaden kan det vara
svårt för konsumenten att avbryta säljargumenteringen. Vid butiksförsäljning
har konsumenten det lättare att dra sig ur samtalet med försäljaren genom att
gå sin väg. Dessutom har konsumenten vid köp av varor i en butik i allmänhet
haft längre betänketid än vid hemförsäljningsköp.

För många människor är risken att verka ovänlig ett
tillräckligt skäl för att

Prop.
1981/82:40 62

avstå från att avbryta försäljaren. Rädslan för att vara
ovänlig kan t. o. m. Bilaga 3 vara en avgörande faktor för ett beslut att
köpa varan.

Konsumenten försätts ofta vid hemförsäljning i en
situation där denne är i ett starkt psykologiskt underläge beroende på ovan
nämnda faktorer. Särskilt får pensionärer och invandrare anses vara några av de
grupper som är speciellt utsatta. De förstår kanske inte vad försäljarna talar
om angående t. ex. garanfier, utfästelser, avbetalningar och ångerrätt utan
övertalas i många fall att köpa och behålla en vara som de varken vill ha eller
har råd till.

Socialförvaltningen vill även påvisa det förhållandet att
hemförsäljning ofta bedrivs utan förevisning av broschyrer och annan tryckt
reklam. Försäljaren säljer ofta sin vara genom en direkt demonstration där han
utlovar vissa egenskaper hos varan. Detta försäljningssätt medför svårigheter
att på ett senare stadium fastställa vad som har sagts om t. ex.
produktegenskaper. Dessutom kan socialförvaltningen liksom kommittén konstatera
att hemförsäljning är en ovanligt dyr säljform.

Hemförsäljningen har dock inte enbart negativa sidor. I de
fall konsumenten har medgivit ett besök av en försäljare torde
hemförsäljningen ha ett behov att fylla t. ex. där konsumenten vill ha demonstrafion
av en vara i hemmiljö eller stora reseavstånd e. d. utgör ett hinder för
konsumenten att besöka ett försäljningsställe.

Sammanfattningsvis konstateras att socialförvaltningen
tillstyrker det av hemförsäljningskommittén utarbetade lagförslaget angående ny
hemförsäljningslag.

1.8 Malmö kommun:

Hemförsäljning i en kommun av Malmös storlek kan med
hänsyn taget till ett rikt utbud av varor och tjänster av den etablerade
handeln inte anses ha så stor omfattning. De företag som sysslar med hemfösäljning
följer i stort den lagstiftning som för närvarande gäller. Därmed skulle kunna
framhållas att ytterligare reglering är onödig. De enstaka tvister som uppstår
visar dock att det oftast är de resurssvaga grupperna som drabbas.
Överrumplingseffekten kombinerad med säljarens övertalningsförmåga är ofta
större än köparens motståndskraft. Även om den befintliga ångerveckan hjälper
konsumenten att normalisera detta förhållande, är den inte tillräcklig för att
uppnå något jämviktsförhållande. Anledning finns därför att ytterligare
åtgärder vidtages för att.stärka konsumenternas ställning.

Sammanfattningsvis menar kommunstyrelsen att
konsumentskyddet vid hemförsäljning bör stärkas. Det är dock inte helt säkert
att detta bäst kan ske i form av ytterligare reglering. Information till
konsumenterna om den befintliga lagstiftningen skulle i många fall kunna vara
tillräcklig. Misslyckade hemförsäljningsköp beror många gånger på bristande
kunskap att använda ångerhandlingarna. En informationskampanj om detta skulle
vara ett betydligt lindrigare ingrepp än ytterligare regleringar. Speciellt som
om dessa skulle få den effekt som de berörda parterna signalerar.

Prop.
1981/82:40 63

1.9 Strömsunds kommun: Bilaga 3

Den svenska marknadens strukturomvandling från mindre
butiksenheter till centralt belägna storbutiker har inneburit att den enskilde
konsumentens ställning har påverkats i en negativ riktning. Åtaganden och
påföljande kostnader som tidigare har åvilat handeln har förts över på
konsumenterna. Konsumenterna har därefter delvis förändrat sina inköpsvanor på
grund av de förändringar som har genomförts och man kan därmed påstå att
strukturomvandlingen har förändrat konsumentbeteendet.

Direktförsäljningsföretagen uppmärksammade konsumenternas
behov av personkontakt med handeln och insåg därmed sina möjligheter till ökade
andelar av marknaden'. Utvecklingen av "direkt vid dörren"
försäljning har därmed ökat i en icke önskvärd takt.

Det mest negativa i hemförsäljningen är konsumenternas
underläge i förhållande fill säljaren. Försäljaren har ett psykologiskt övertag
genom den utbildning av säljmetoder dom har genomgått.Konsumenterna har svårt
att värja sig mot argument från säljaren och detta förhållande kan knappast
sägas bli bättre vid aviseringspliktens införande. De "resurssvaga"
konsumenterna kommer även i fortsättningen att utsättas för säljarens övertalningsförmåga
och därmed påverkas till köp som inte är planerade.

Hemförsäljningsverksamheten som distributionsmetod fyller
i och för sig en viktig funktion i glesbygden men den bör då bedrivas på ett
sådant sätt så att den bofasta handeln inte störs i sin verksamhet. Den
konkurrens som glesbygdsbutikerna utsätts för vid hemförsäljning kan leda till
en försämrad service pä dagligvaruområdet.

I våra argument mot en icke önskvärd säljmetod har vi inte
enbart tänkt på den försäljning som sker av hushållskapitalvaror utan även den
del av försäljning som omfattar färskvaror, böcker, tavlor, mattor etc. Man kan
även i detta sammanhang ta upp en del andra frågor som i betänkandet är
obesvarade. Frågor som härrör till den aviseringsplikt som författningsförslaget
innehåller. På vem ligger bevisbördan när konsumenten påstår att avisering inte
har skett? Hur skall avisering ske när säljaren inte har vetskap om det
slutliga priset på de varor som erbjuds? Det finns allt för många frågetecken
för att ett tillstyrkande av lagförslaget skall ges.

I slutbetänkandet kapitel 4.3 "försvaret för
hemförsäljning" har man tagit fram ett flertal argument för en fortsatt
verksamhet av hemförsäljning. Vi finner inte dessa vara helt realistiska. Man
har här helt bortsett ifrån den kommunala konsumentrådgivningens kontakter med
konsumenterna. Den allt mer utbyggda närkontakten med konsumenterna gör att
konsumenterna kan få en saklig information om alla produkter på marknaden
vilket i sin tur kan leda till ett köp som sammanfaller med konsumentens
resurser och behov.

Förslaget i sin helhet bygger inte på den verklighet som
råder på hemförsäljningens område. Bortsett från den mera seriösa
direktförsäljningen som finns på marknaden florerar det mindre nogräknade
försäljare ute i våra glesbygdsområden. Dessa försäljare för till stora delar
sådana varor som betingar ett slutligt pris av 100 kronor. Dessutom har det vid
ett flertal fillfällen förekommit varor som den reguljära handeln inte vill
befatta sig med. De kontakter konsumenterna har tagit med den kommunala konsumentverksamheten
i denna fråga har gällt det uppträdande som dessa försäljare har haft vilket
har uppfattats som hotfullt för konsumenten och tvingat in dom fill köp som
inte har varit motiverade.

Prop.
1981/82:40 64

I slutbetänkandet har man inte tagit med de problem som vi
ovan har Bilaga 3 redovisat och som vi finner vara högst angelägna att
tillföras det slutliga ställningstagandet. Vi finner det vara högst
märkligt att man ifrån myndigheternas sida inte skall utöva någon som
helst kontroll av vilka produkter som salubjuds på hemförsäljningens område.

Om den nya lagen om hemförsäljning vinner gehör kommer vi
inte att kunna beredas tillfälle att få någon som helst vetskap om vilka
produkter som erbjuds, vilket pris varan betingar, om avisering har skett
enligt fastställda normer eller vem säljaren företräder. Vi vill därför föreslå

att lagen om hemförsäljning läggs under lagen om tillfällig
handel, samt

att ångerveckan tillförs lagen om tillfällig handel.

1.10 Uppslagsverkskommittén:

Uppslagsverkskommitténs uppdrag är att göra en
förutsättningslös prövning av behovet och lämpligheten av statligt stöd till
utgivningen av ett stort svenskt uppslagsverk (dir. 1977:109, 1978 års
kommittéberättelse del II U
12).

Vi är nu i slutskedet av vårt arbete. Vår bedömning är att
det finns ett mycket starkt utbildnings- och kulturpolitiskt motiverat behov av
ett stort uppslagsverk. Medan tidigare svenska verk av denna typ kunde
framställas på kommersiella grunder torde numera inga svenska förlag vara
beredda att ta den stora ekonomiska risk som utgivningen av ett sådant verk
skulle innebära, utan att erhålla någon form av statligt stöd.

Vi har i våra överväganden kommit fram till att
hemförsäljning behövs för försäljningen av ett stort uppslagsverk. Ett viktigt
skäl härför är att denna försäljningsform bättre än andra ger möjlighet till
presentation och demonstration av produkten. Ett stort uppslagsverk är en
innehållsrik och i dubbel mening mångsidig produkt med flera
användningsmöjligheter. Många konsumenter kan därför ha behov av att få en
sådan demonstration och presentation av utformning, innehåll och
användningssätt innan de köper verket.

Det finns vidare skäl som talar för att möjligheten att
bedriva hemförsäljning är en nödvändig - låt vara inte tillräcklig - förutsättning
för att ett nytt stort uppslagsverk över huvud taget skall kunna ges ut i
Sverige.

Detta sammanhänger med att ett stort uppslagsverk i
viktiga avseenden skiljer sig från andra typer av böcker. På grund av höga produkfionskost-nader
och lång utgivningstid måste det för att projektet skall gå ihop säljas till
ett pris och i en upplagestorlek som ligger långt över vad som gäller för andra
typer av böcker. Ett grundläggande villkor är därför att verket kan hållas
tillgängligt på marknaden under en längre period.

Kravet på långsiktig försäljning torde innebära att
marknadsföringen av ett stort uppslagsverk måste bygga på någon form av
direktförsäljning. Det är osannolikt att bokhandeln eller andra återförsäljare
under en längre tid skall kunna marknadsföra en speciell produkt som ett stort
uppslagsverk som till såväl pris som karaktär skiljer sig från det övriga
sortimentet.

Frän förlagshåll hävdas att hemförsäljning är den enda
försäljningsform som kan garantera den nödvändiga långsiktiga försäljningen. Erfarenheter
från andra länder ger stöd för denna bedömning. Hemförsäljning är
internationellt sett den dominerande försäljningsformen för stora uppslagsverk.

Prop.
1981/82:40 65

Sålunda säljs stora uppslagsverk som idag ges ut i med
Sverige jämförbara Bilaga 3 länder och språkområden som Finland, Norge och
Holland huvudsakligen genom hemförsäljning. I Sverige har hemförsäljningen av
böcker minskat under 1970-talet, men den är fortfarande betydelsefull för vissa
typer av stora verk. Det dyraste aktuella svenska uppslagsverket Focus säljs
till 85 procent genom hemförsäljning.

Möjligheten att marknadsföra uppslagsverk genom bokklubb
eller postorder finns, och tillämpas även för vissa medelstora verk. När det
gäller ett stort uppslagsverk är det dock med hänsyn till projektets ekonomiska
omfattning osannlikt att en utgivare vågar basera marknadsföringen på någon av
dessa kanaler sorn är så lite prövade i sammanhanget.

Vår uppfattning är således att hemförsäljning skall kunna
bedrivas även i fortsättningen, självfallet med erforderligt skydd för
konsumenterna.

1.11 Televerket:

Vi vet genom marknadsundersökningar att kunderna i
allmänhet har liten kunskap om televerkets möjligheter att genom tillläggsutrustningar
ge dem en bättre telefonstandard till relativt låg kostnad. Vi vet således att
ca 85 % av hushållen endast har en telefonapparat som i flertalet fall finns i
hallen. Detta innebär att telefonsamtalen ofta blir störda, dvs. att telefonmiljön
är mindre god. Våra teletekniker, som vid exempelvis felanmälan besöker
kunderna, observerar ofta de problem som finns hos våra kunder och kan
informera om lämpliga förändringar i telefonanläggningen. Teleteknikerna har
möjlighet att för enskilda kunder fungera som konsult i telefonfrågor. För att
utbilda våra teletekniker och informera våra kunder har ett sårskilt namn
skapats för denna aktivitet, nämligen TeleDirekt.

TeleDirekt tillämpas således främst gentemot hushåll, dvs.
den kundgrupp som i sitt telefonerande i regel endast behöver ett
telefonabonnemang med enklare kompletteringsutrustningar. Det stora flertalet
av dessa utrustningar tillhandahålles på abonnemangsbasis, dvs. utrustningarna fillhör
televerket som också underhåller dessa, lagar ev. fel eller byter till ny
utrustning av motsvarande typ.

För kunderna innebär leverans genom TeleDirekt att de för
sådana utrustningar som vid besökstillfället beställs av teleteknikerna slipper
en extra besöksavgift (fr. o. m. 1980-04-01) 90:- per besök), som eljest skulle
utgå vid "normal" beställning av anläggningsarbete.

Teletekniker som är anställda för anläggnings- och
underhållsarbeten får en kortare utbildning för att kunna ge den service som TeleDirekt
innebär. Vid denna utbildning betonas vikten av att ge kunderna tips om den
utrustning de kan bedömas behöva. Berörda tekniker får ingen personlig
kompensation (provision) för produkter som distribueras på detta sätt. För
televerket innebär TeleDirekt bl. a. minskat behov av resor för anläggningsarbete.

Omfattningen av försäljningen genom TeleDirekt varierar.
Det är i första hand i glesbygderna TeleDirekt har sin betydelse, där i vissa
fall ca 20 % av antalet nybeställningar av extra apparater sker på detta vis.

Från televerkets sida finnes med ett undantag intet att
erinra mot lagförslaget. För vår del skulle dock en överenskommelse med KV t.
ex.

5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 40

Prop.
1981/82:40 66

enligt "öppetköplinjen" vara att föredra vid
distribution av tillsatsutrust- Bdaga 3 ningar.

1.12 Landsorganisationen i Sverige (LO):

Utredningen konstaterar att hemförsäljningslagen som
trädde i kraft den 1 juli 1971 har haft stora fördelar för konsumenterna. Hemförsäljningslagen
har ä ena sidan medfört en sanering, som inneburit att de värsta
missförhållandena har upphört. Å andra sidan kvarstår väsentliga problem, som
har att göra med säljformen som sådan. Dessa problem har väsentligen sin grund
i den speciella psykologiska situation som konsumenten försätts i när han
oförberedd uppsöks av en försäljare i sitt hem. Konsumenten har ofta inte
möjlighet att överväga behovet av produkten eller jämföra pris och kvalitet. Hemförsäljningslagen
i dess nuvarande utformning ger inte ett tillräckligt skydd för konsumenterna.
LO anser i likhet med utredningen att hemförsäljningslagen haft vissa positiva
effekter för konsumenterna och att det är angeläget att lösa de problem som
finns kvar.

LO anser att förslagen avseende hemförsäljningslagen,
frånsett förslaget om en aviseringsskyldighet, är välmotiverade.

1.13 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

TCO delar uppfattningen att nuvarande konsumentskydd inte
fungerar fillfredsställande vad avser hemförsäljning. TCO vill också
understryka vikten av att konsumentupplysning om gällande konsumentlagstiftning
ges till konsumenterna. TCO anser att skillnad måste göras mellan den seriöst
arbetande hemförsäljningshandeln och övrig hemförsäljning. TCO vill också peka
på de konsekvenser för sysselsättning och trygghet i anställningen som uppstår
om också den seriösa hemförsåljningen drabbas av aviseringstvång.

1.14 Sveriges Industriförbund m. fl.:

Under framför allt 70-talet har ett omfattande
lagstiftningsarbete pågått på det konsumentpolitiska området för att stärka
konsumentens ställning i förhållande till näringsidkarens. Orsaken är bl. a.
att statsmakterna upplevt att konsumenten haft svårt hävda sina intressen mot
de skiftande marknadsföringsmetoder som vårt moderna samhälle erbjuder. Det
stora utbudet av varor och tjänster har också ökat behovet av information och
upplysning till konsumenterna för att underiätta deras val. Förarbetena till
flera av de konsumentpolitiska lagarna har dock varit summariska. Konsumentintressena
har ofta företrätts av s. k. ställföreträdande konsumenter (S. Vikström
Konsumentpolitik vid korsväg, s. 1). Från näringslivets sida har man i princip
ställt sig bakom statsmakternas strävanden att öka konsumentskyddet, även om
uppfattningen hur detta vällovliga syfte skall uppnås ibland varit delad.

Som ett led i reformsträvandena inom konsumentpolitiken
trädde 1 juli 1971 den nuvarande hemförsäljningslagen i kraft. Även från
näringslivshåll fann man det välmotiverat med en särskild lagstiftning för att
förstärka konsumentskyddet mot avarter inom hemförsäljningen. Hemförsäljningens

Prop.
1981/82:40 67

funktion som en värdefull marknadsförings- och distribufionsform
ifrågasat- Bilaga 3 tes inte av lagstiftaren. Tvärtom påpekades i förarbetena
till lagen att hemförsäljning "kan utgöra ett värdefullt komplement till
butikshandeln för vissa konsumenter både i tätorterna och på landsbygden" (prop.
1971:86 s. 63). Sedan lagen varit i kraft under ca 1,5 år redovisade KO sina
erfarenheter. KO kunde konstatera att kunskapen om lagen var tämligen god hos
såväl allmänhet som näringsliv och att lagen lojalt tillämpades av de flesta
företag som bedrev hemförsäljning. Emellerfid fanns fortfarande näringsidkare
som på olika sätt kringgick lagen varför KO ansåg det påkallat att lagen blev
föremål för översyn. KO föreslog t. ex. att näringsidkare som mer systematiskt
åsidosatte lagens föreskrifter skulle vid vite förbjudas att i fortsättningen
bedriva hemförsäljning.

Mot bakgrund av KO:s skrivelse tillsattes hemförsäljningskommittén
1973. Kommitténs arbete har utmynnat i ett förslag till helt ny hemförsäljningslag.

Kommitténs beslutsunderlag

Kommittén grundar inte sitt förslag till ny lag pä
förekomsten av ett stort antal anmälningar eller allvarliga överträdelser av hemförsäljningslagen
eller marknadsföringslagen. Tvärtom har kommittén i likhet med KO kunnat
konstatera att hemförsäljningslagen lojalt tillämpas av de flesta företag som
bedriver hemförsäljning.

Kommittén anger som skäl till sitt förslag till helt
omarbetad hemförsäljningslag att hemförsäljning i dess olika former sedan lång
tid tillbaka skulle vara en ifrågasatt säljmetod. Som grund för detta påstående
hänvisar kommittén till undersökningar från Sveriges Radios publik- och
program-forskningsavdelning vilka utförts dels före hemförsäljningslagens
ikraftträdande (mars 1970), dels kort därefter (oktober 1971). Enligt
kommitténs uppfattning visar dessa utredningar att det hos de tillfrågade fanns
en övervägande negativ attityd fill hemförsäljning. Kommittén genomförde sedan
i samarbete med Konsumentverket och TV 2:s konsumentredaktion en tredje
undersökning i oktober 1973. Denna undersökning visade ingen atfitydförändring.
Därutöver har en undersökning för konsumentverkets räkning utförts år 1975 av
Informationspsykolog AB för att visa konsumenternas upplevelse av
hemförsäljning. Under de senare åren av kommitténs arbete har dock några
systematiska undersökningar inte gjorts. Kommittén har dessutom haft olika
kontakter med konsumentföreträdare.

Det är i första hand resultatet av de nu nämnda
undersökningarna som övertygat kommittén om nödvändigheten av ytterligare
åtgärder för att stärka konsumentens ställning vid hemförsäljning.

De atfitydundersökningar som genomförts av Sveriges Radio
och TV 2 är på grund av sin utformning omöjliga att dra några egentliga
slutsatser av. Denna uppfattning delas också av Information Psykolog AB som i
inledningen till sin djupintervjuundersökning konstaterar att tidigare tillgängliga
undersökningar "kan anses som otillfredsställande eftersom de lämnar
delvis motstridande resultat och p. g. a. sin utformning gör det omöjligt att
närmare bedöma hur hemförsäljningen har fungerat för olika typer av konsumenter".

Det finns också anledning till stor försiktighet vid
värderingen av Informafion Psykolog AB:s undersökning. Den för undersökningen
ansvarige Andreas Lund betonar själv att den använda undersökningsmeto-

Prop.
1981/82:40 68

den är en kvalitativ metod, inte en kvantitativ, och att
metodens svaga sida är Bilaga 3 att man inte samtidigt kan få en säker
uppfattning om frekvensen eller kvantiteten av olika resonemang, inställningar m.
m. Enligt vad organisationerna erfarit bör denna typ av undersökningar-
"informella intervjuer" med ett mindre antal intervjuade - användas
pä ett annat sätt än vad kommittén gjort. De är exempelvis lämpliga som
förstudier till mer ingående undersökningar. "Informella intervjuer"
med 30 "intervjuenheter" utvalda "så att intervjuaren gjort en
subjektiv bedömning av huruvida en kontaktad person kan antas vara typisk för
vanliga - icke avvikande - befolkningskategorier i den svenska populationen"
bör inte utgöra grund för tvingande lagstiftning.

Intervjuundersökningen ger inte något underlag som gör det
möjligt att bedöma om inköp som görs genom hemförsäljning generellt sett kan
anses vara sämre, mindre tillfredsställande för konsumenten ån köp som gjorts i
butiker och andra konventionella inköpsställen. Organisationerna finner det
dock inte utan intresse att även om flera intervjuade uttalat en negativ allmän
attityd till hemförsäljning så har man egentligen inte själva gjort några
negativa erfarenheter. Motståndet har heller inte varit generellt utan man har
anfört många positiva sidor hos hemförsäljning. Ett aviseringstvång bedöms av
de intervjuade som så krångligt att det helt och hållet skulle omintetgöra
hemförsäljningen och i praktiken verka som ett förbud. Man anser också att ett
sådant förfarande endast skulle öka den redan nu stora mängden av reklamlappar
man får genom brevlådan. Risken att man skulle slänga bort aviseringslapparna
utan att titta på dem bedömdes som stor.

Det är anmärkningsvärt att utredningen i huvudsak utan
annat underlag än de ovan relaterade attityd- och intervjuundersökningarna
kommit fram till att hemförsäljning är en säljmetod som ifrågasätts av
konsumenterna. Av den s. k. djupintervjuundersökningen framgår visserligen att
de intervjuade på direkt fråga om sin inställning till hemförsäljning uppgav
sig vara negativa. Vid en genomläsning av undersökningen får man emellertid
intrycket att de intervjuade anser att en samhällsmedveten medborgare bör ha en
negativ attityd till hemförsäljning. Denna atfityd kan vara betingad bl. a. av
den opinionsbildning som konsumentverket under flera år bedrivit.

Hemförsäljningens förutsättningar

Hemförsäljning som distributionsform har lång tradition i
Sverige. Säljformen utnyttjas av såväl stora rikstäckande koncerner som
enskilda företagare med begränsat verksamhetsområde. Också de varor och
tjänster som utbjuds är av skiftande slag.

För vissa produkter är demonstration och försäljning i
hemmet en förutsättning, t. ex. brandskydd och låsskydd. Inom vissa varugrupper
fordras för tekniskt komplicerade varor ingående demonstration och information
på platsen. Inte minst kan hemförsäljning vara ett även från konsumentsynpunkt
värdefullt konkurrensmedel vid marknadsföring av varor som är mer avancerade
och representerar utveckling och förnyelse i förhållande till konkurrenternas
produkter.

Butikshandelns vikande servicegrad och dess koncentration
till större och färre enhete:r gör att varor som olika trädgårdsprodukter,
kemisktekniska artiklar, hushållsartiklar i ökande utsträckning säljs genom
hemförsäljning. I Sverige med stora glesområden fyller hemförsäljningsverksamheten
en viktig funktion.

Prop.
1981/82:40 69

För nyetablerade företag kan i vissa fall hemförsäljning
vara den enda Bdaga 3 möjliga distributionskanalen att komma in på
marknaden. Ett exempel härpå utgör företaget Oriflame International AB
som i ett särskilt remissyttrande bl. a. redogjort för sitt inträde på
marknaden.

I ett samhälle som inte kännetecknas av en konstant brist
på varor utan tvärtom erbjuder alternativ förutsätter säljarbetet utbildning
och kunskap. Kommittén antyder att utbildningen för hemförsäljare syftar till
att bibringa säljarna "en sofistikerad säljteknik som bygger på
psykologiska rön". Av de uppgifter om utbildningen av hemförsäljare som
finns i betänkandet kan inte annat utläsas än att de erhåller traditionella
grundkunskaper i försäljningsteknik.

Huvudtanken i den nu gällande hemförsäljningslagen är att
problem från konsumentsynpunkt kan uppkomma då kontaktfasen övergått i en
försäljningsfas. Dessa problem skulle sammanhänga med att hemförsäljning sker
genom personlig försäljning. Personlig försäljning är emellertid - vilket
kommittén parentetiskt vidgår - inte något specifikt för hemförsäljning utan
förekommer också inom andra detaljhandelssektoser. Det är en allvarlig brist i
kommitténs betänkande att den inte närmare undersökt den personliga
försäljningens villkor och problem. Den har nöjt sig med några ganska ytliga
betraktelser.

Det är ett skyddsvärt konsumentintresse att konsumenten
har möjlighet att självständigt överväga innebörden av större köpeavtal som ingåtts
vid ett hemförsäljningsbesök. Därför har den nuvarande regeln om ångervecka vid
hemförsäljning näringslivets stöd. Enligt vår mening uppnås härigenom en balans
mellan å ena sidan det gemensamma producent- och konsumentintresset av att
säljare får tillfälle att presentera och demonstrera sina varor och ä andra
sidan konsumenternas intresse av att kunna fatta sitt slutliga beslut utan
någon särskild psykologisk press. Balansen upprätthålls genom en neutral
handläggning hos företagen av de ärenden där konsumenterna utnyttjar sin
ångerrätt.

Beträffande den psykologiska pressen på konsumenten synes
den närmast öka om utredningens förslag om aviseringsplikt genomförs.
Konsumenten kan uppleva att hans överenskommelse att ta emot försäljaren
inneburit att han är orsaken till besvär för försäljaren och att konsumenten
därför kommer att uppleva ett köptvång.

Sammanfattning

Ett stort antal näringsidkare som sysselsätter tusentals
personer måste upphöra med hemförsäljning eller hela sin verksamhet om
lagförslaget genomförs. Därigenom omöjliggörs en distributionsform utan att
allvarliga och omfattande missförhållanden kunnat styrkas. Organisationerna kan
inte tillstyrka ett lagförslag som strider mot principerna om etableringsfrihet,
konkurrensfrihet och neutralitet från samhällets sida när det gäller distributionsformer.
Konsumenternas intressen tillvaratas redan genom flera lagar t. ex.
marknadsföringslagen, konsumentkreditlagen och den redan existerande hemförsäljningslagen.
Det är inom de ramar dessa lagar drar upp som hemförsäljningsföretagen har att
arbeta. Erfordras ytterligare åtgärder för att stärka konsumenternas ställning
vid inköp bör resurser anslås till konsumentupplysning och utbildning. En
positiv näringspolitik skapar underlag för ytterligare sådana resurser.

Prop.
1981/82:40 70

Sammanfattningsvis anser organisationerna att betänkandet
uppvisar Bilaga 3 sådana grundläggande brister vad gäller probleminventering
och analys att de resonemang som presenterats i betänkandet inte kan ligga till
grund för en reformerad lagstiftning om hemförsäljning.

1.15 Sveriges Köpmannaförbund:

Sveriges Köpmannaförbund har genom åren intagit en
återhållsam attityd vad avser principiella ingrepp i den fria
näringsutövningen. Samtidigt måste konstateras att dagens tekniskt, informationsmässigt
och kommersiellt komplicerade tillvaro ställer stora krav på konsumenterna och
att därför vissa skyddsintressen måste tillgodoses även om detta sker till
priset av indispositiv lagstiftning. Förbundet är också principiellt positivt
till en vidareutveckling av konsumentpolitiken och har bl. a. tillstyrkt
inrättandet av Konsumentverket.

Hemförsäljningen har under många år varit en omdiskuterad
försäljningsform. Vissa osunda former för hemförsäljning har också under årens
lopp förekommit på den svenska marknaden. Dessa torde dock till större delen ha
eliminerats dels genom konkurrensens sanerande inverkan och dels till följd av
ökad upplysning och slutligen även till följd av den hemförsäljningslag som fillkom
i början av 1970-talet.

Ett antal företag har traditionellt arbetat på den svenska
marknaden med genomtänkta och konsekventa hemförsäljningssystem varvid denna
försäljningsform varit förhärskande. Som exempel kan nämnas varuområden som
symaskiner och dammsugare. Enligt förbundets mening är det väsentligt att olika
branscher och företag ges betydande möjligheter att utveckla individuella
marknadsföringssystem så länge dessa inte stär i strid med övergripande
konsumentpolitiska eller i övrigt näringsrättsliga målsättningar. Exempel på
sådana specifika försäljningssystem kan förutom hemförsäljning vara olika
former av selektiv försäljning.

Trots den livliga debatt som förekommit kring
hemförsäljningens utveckling i Sverige under senare år föreligger det enligt förbundets
kännedom icke något hållbart faktiskt underlag för påståendet att missbruk i
nämnvärd omfattning skulle förekomma. Förbundet menar det vara väsentligt att konsumentpolifiska
tvångsåtgärder endast sätts in i den utsträckning som de är avsedda att
eliminera klart manifesterade missförhållanden.

Vidare bör konstateras att det nu föreliggande förslaget
till reglering kan få ej obetydliga effekter för sysselsättningen i berörda
branscher. Förbundet ställer härvid frågan huruvida tidpunkten är väl vald för
att genomföra svåröverskådliga "experiment" i distributionssystemet
som ytterst kan äventyra sysselsättningen för svensk industri och distribution.
Den betydande splittringen i uppfattningar inom kommittén som betänkandet ger
uttryck för torde enligt förbundets mening kunna tolkas därhän att det som
huvudförslag betecknade alternativet ej synes vara särdeles väl förankrat hos
de olika intressenter som finns företrädda i utredningen. Det finns anledning
anta att en motsvarande osäkerhet även föreligger hos andra berörda myndigheter
och organisationer. De nu anförda omständigheterna föranleder enligt
förbundets mening lagstiftaren att iaktta betydande försiktighet vad avser
genomförandet av kommittéförslaget. Lönsamhetsläget generellt är i dag så lågt att
tidpunkten för större genomgripande tvångsåtgärder sålunda inte kan vara
lämplig.

•Prop.
1981/82:40 71

Som en ytterligare allmän synpunkt kan också anföras att
ett reglerings- Bdaga 3 maskineri av den typ som nu föreslås lätt kan komma att
leda till krav på andra områden. Reformer som tagna var för sig kan te sig
harmlösa kan sammantagna få starkt negafiva följder för näringslivets
funktionsduglighet. De nu framförda synpunkterna leder förbundet till slutsatsen
att slutbetänkandet från Hemförsäljningskommittén icke i nuvarande form bör
läggas till grund för lagstiftning.

Samtidigt önskar emellertid förbundet understryka att det
torde föreligga ett behov av sanering av vissa speciella uttrycksformer hos hemförsäljningsverksamheten.
De synpunkter som hittills relaterats har huvudsakligen hänfört sig till den
tyngre hushållsapparatmarknaden. Anledning finns emellertid till antagande att hemförsäljningsverksamhet
i framtiden kan i ökad omfattning komma att avse viktiga delar av hushållens varubéhov.
Som exempel kan här nämnas parfymeri och kosmetika, hushållstekniska varor och
måhända i ett längre perspektiv vissa typer av livsmedel, främst torra varor.
Denna senare form av hemförsäljning har enligt vissa uppgifter från den
amerikanska marknaden redan fått en betydelse som kan bli större i ett längre
framtidsperspektiv.

Enligt förbundets mening torde det finnas behov av att
kunna komma till rätta med negativa effekter av även denna typ av hemförsäljningsverksamhet.
Den tar sig ofta uttryck i att företagen engagerar ett stort antal konsulenter
som ofta på fritidsbasis ägnar sig åt försäljningsverksamhet. De
försäljningsmetoder som härvid kommer till användning kan säkerligen
understundom ge anledning till erinringar. Huruvida den nuvarande hemförsäljningslagens
bestämmelser i dessa sammanhang genomgående efterlevs kan också vara
underkastat tvivel.

Med hänsyn till de synpunkter som här framförts önskar
förbundet för sin del föreslå att man inom ramen för den nu befintliga
marknadsrättsliga lagstiftningen söker finna medel att kunna eliminera
missförhållanden som kan råda på hemförsäljningsområdet. En sådan infallsvinkel
torde måhända också vara mer effektiv än att skapa ytterligare långtgående
civilrättsliga restriktionssystem som dessutom kan bli trubbiga och åstadkomma
betydande skadeverkningar för betydelsefulla svenska företag i en tid då dessa
ändå brottas med långsiktiga struktur- och lönsamhetsproblem.

1.16 Sveriges Grossistförbund:/

Hemförsäljning är en försäljningsform med mycket gamla
anor. Under beteckningen gårdfarihandel eller kringföringshandel var den länge
den naturliga distributionsformen i stora delar av vårt land. Den utgjorde
förutsättningen för att huvuddelen av befolkningen över huvud taget skulle fä
tillgång till andra produkter än de som framställdes på den egna gården eller i
det omedelbara grannskapet.

Man kan tycka att det i dagens läge med en rikt förgrenad
detaljhandel inte längre skulle finnas anledning att idka hemförsäljning. Ändå
bedrivs i dag hemförsäljning i betydande omfattning. Enligt tillgängliga
uppgifter skulle värdet av hemförsäljningen ligga i storleksordningen 750 milj.
kr. Förklaringen härtill torde vara att det på marknaden finns vissa produktområden,
där hemförsäljning utgör en lämplig försäljningsform, i och med att den ger
möjlighet till demonstration av varan i dess naturliga miljö. Man kan heller
inte bortse från att det sker en uttunning av detaljhandeln i många
glesbygdsområden i vårt land, vilket betyder att hemförsäljningen i många

Prop. 1981/82:40 72

fall kan bli ett viktigt komplement till annan handel. Man
kan räkna med att Bilaga 3 den bofasta detaljhandeln i glesbygdsbetonade områden
i ökad omfattning kommer att utnyttja hemförsäljning som komplement till sin
övriga verksamhet. Man bör allmänt sett kunna räkna med att detaljhandeln i
framtiden kommer att bedrivas i mer blandade former än vi hittills varit vana
vid.

Även om hemförsäljningen således har och säkerligen också
kommer att ha stor betydelse har det rått enighet om att den bör omgärdas med
särskild lagstiftning. Detta sammanhänger med att det är säljaren som tar
initiativet till försäljningskontakten och att köparen därför oförberedd ställs
inför ett inköpserbjudande. Det hävdas att säljaren därför har ett psykologiskt
övertag och att vissa konsumenter skulle ha svårt att "bli av med"
säljaren på annat sätt än att köpa den vara han säljer.

Det har därför rått en betydande enighet om den särskilda
lagstiftning som infördes 1971 och som ger köparen rätt att vid hemförsäljning
häva köpet inom en vecka utan att ange någon skäl härför. Genom den ångerrätt
som köparen därmed får elimineras det övertag som säljaren till äventyrs kan ha
i det enskilda fallet. Såvitt bekant har denna lagstiftning fungerat
tillfredsställande.

Hemförsäljningskommittén, som haft till uppgift att
utvärdera denna lagstiftning, har ändå kommit till uppfattningen att lagen bör
skärpas. Man föreslår därför att en säljare - med vissa undantag - inte får
besöka konsumenten utan att först avisera sitt besök och få konsumentens
bekräftelse på att besöket accepteras. Som grund för denna skärpning av lagen
anger kommittén bl. a. den kritik mot och de negativa attityder till
hemförsäljning som skulle ha kommit fram i olika undersökningar. Kommittén har
mot denna bakgrund funnit att den nuvarande lagen inte ger ett tillräckligt
skydd för konsumenterna.

Vi menar för vår del att det stora flertalet konsumenter
är fullt kompetenta att själva bedöma sin situation och att ta ställning till
förekommande säljerbjudanden, även när dessa görs vid hemförsäljning. Kommittén
har enligt vår mening klart överskattat den kritik mot hemförsäljningen som
uppges föreligga. De undersökningar som kommittén åberopar och som samtliga
gjordes under första hälften av 1970-talet ger inte belägg för att det skulle
föreligga sådana olägenheter för konsumenterna att det skulle finnas behov av
en så drastisk skärpning av lagen som den av kommittén föreslagna aviseringsregeln
skulle innebära. Kommittén har uppenbarligen mera tagit intryck av den negativa
syn på hemförsäljningen som sådan som finns i vissa politiska kretsar och bland
vissa konsumentföreträdare än av den attityd som konsumenterna själva har. Den
ångerrätt som föreligger enligt nu gällande lag ger rimligen ett fullt
tillfredsställande skydd för de konsumenter som på något sätt anser sig ha
blivit överrumplade vid säljarens besök i deras bostad.

Avslutningsvis kan vi inte underlåta att påtala den
säregna omröstning i aviseringsfrågan som kommittén vidtagit och som redovisas
på s. 38 och 39 i betänkandet. Vi finner det mycket betänkligt att en kommitté
avgör en viktig fråga genom en omröstning, där vissa ledamöter genom uppenbar
taktikröstning påverkar omröstningsresultatet. Detta har här lett till att ett
förslag som endast omfattas av två av kommitténs fem ledamöter blivit
kommitténs förslag. Detta är ägnat att undergräva förtroendet för kommitténs
arbete.

Som sammanfattning konstaterar vi att hemförsäljningskommittén
inte

Prop. 1981/82:40 73

kunnat göra sannolikt att det föreligger ett behov av en
lagstiftning som Bilaga 3 genom ett långtgående krav på avisering gör att en
gammal och legitim försäljningsform inte längre skulle kunna bedrivas. Vi
hänvisar därvid till och instämmer i den reservation som avgivits av ledamoten Schierbeck.
Vad kommittén i övrigt föreslagit ger ett förstärkt konsumentskydd som är fullt
tillräckligt och som vi därför i stort sett tillstyrker. Härtill kommer att
konsumentverket genom marknadsrättsliga regler kan ytterligare förstärka
konsumentskyddet. Frågan om man genom att införa regler om näringsförbud skall
skapa möjligheter att stoppa företag som bedriver sin verksamhet i uppenbar
strid med konsumentintresset måste utredas innan beslut kan fattas.

1.17 Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund (STR):

För STR:s medlemsföretags vidkommande är hemförsäljningslagen
tilllämplig när företagen försäljer förtillverkade småhus för permanent boende
(fritidshus säljs regelmässigt vid permanenta utställningar), vanligtvis i
köparens bostad. Förtillverkningsgraden hos företagens produkter har, särskilt
under senare år, ökat avservärt. Den genomsnittliga kostnaden för ett
förtillverkat småhus för permanent boende uppgår till mellan 140 000 och 200
000 kronor. När förtillverkningsgraden är särskilt hög blir kostnaden också
högre än 200 000 kronor.

Även om medlemsföretagen har kataloger som illustrerar s.
k. typhus, är det mycket ovanligt att husen säljs i sådan utgångsstandard och i
övrigt i oförändrat utförande. Regelmässigt förekommer ändringar av typhusen
enligt konsumenternas önskemål. Med hänsyn härtill samt till produkternas pris
och storlek kan dessa inte jämföras med sådana produkter, som används som
exempel i samband med hemförsäljningslagen.

Medlemmarna i STR säljer sina produkter antingen genom
anställda säljare eller genom agenter, som är egna företagare. Både försäljare
och agenter har tillgång till gällande priser på företagets typhus, men saknar
möjlighet att lämna prisuppgift på många av de omfattande ändringar av
typhusen, som begärs av konsumenterna.

Försäljning av förtillverkade s. k. styckehus sker direkt
till konsument, oftast efter ett flertal personliga sammanträffanden, som kan
ske i köparens bostad. Dessa sammanträffanden sker aldrig utan föregående
kontakt och överenskommelse med köparna, bl. a. med hänsyn till produktens
storlek och pris och till att köparens make/maka också skall närvara. Det är
oftast köparen som tar den första kontakten med försäljaren genom s. k.
kupongsvar på annons eller på annat sätt.

Redan nu gällande hemförsäljningslag - ävensom förslaget
till ny hemförsäljningslag - tar uppenbarligen sikte på andra produkter än
förtillverkade småhus. Erfarenheterna hittills av tillämpningen av hemförsäljningslagen
vid försäljning av förtillverkade småhus har visat, att lagen inte bidragit
till att stärka eller förbättra konsumenternas ställning utan fastmer givit
upphov till ökande byråkratisering, irritation hos köparna och krångel för både
säljare och konsument. En revision av hemförsäljningslagen borde därför ta
sikte på att minska krångel och anledningar till irritationer när så kan ske
utan att konsumenternas egentliga intressen blir tillbakasat-ta.

Prop. 1981/82:40 74

Eftersom försäljning av förtillverkade småhus - när hemförsäljningslagen
Bilaga 3 kan vara tillämplig - undantagslöst sker efter överenskommelse om
besök och regelmässigt först efter ett flertal sammanträffanden (varigenom
"spontana" köp undviks) samt med hänsyn till produktens höga värde
och speciella art torde sådan försäljning helt kunna undantas från lagens
tillämpningsområde. Detta kan exempelvis ske genom att försäljning av produkter
med ett värde överstigande förslagsvis 50 000 kronor undantas från lagens
tillämpningsområde. I vart fall måste förtillverkade småhus undantas från
förslagets regler om aviseringsskyldighet, om ångerfristens beräkning enligt 8
§ andra stycket och om s. k. avslutsfullmakt.

1.18 Kooperativa förbundet (KF):

KF bedriver inte, vare sig i egen regi eller genom
dotterbolag eller medlemsföreningar, någon hemförsäljningsverksamhet i egentlig
mening -från tiotalet kooperativa livsmedelsbussar, vilka enbart bedriver kontant-handel,
kan i sammanhanget bortses. Enligt KF:s stadgar har förbundet emellertid till
uppgift bl. a. att bevaka konsumenternas intressen i samhällsutvecklingen och
särskilt på lagstiftningens område.

Sammanfattningsvis får KF tillstyrka att en reglering av
den innebörd,

som hemförsäljningskommittén föreslagit, genomförs - om
möjligt dock efter en redaktionell ändring som gör regleringen mera lättöverskådlig.

1.19 Direktförsäljningsföretagens Förening:

Föreningen biträder den uppfattning som kommit till
uttryck i ledamoten Schierbecks reservation, nämligen att kommittén borde ha
avstått från att föreslå en tvingande aviseringsregel. I experten Hellstadius
särskilda yttrande har därutöver tungt vägande underlag framlagts i avsikt att
möjliggöra en balanserad bedömning av de aktuella frågorna. De däri anförda
synpunkterna återspeglar helt Föreningens grundläggande synsätt.

Föreningen anser sålunda att i betänkandet inga sådana
omständigheter redovisats, vilka skulle motivera behovet av ett sä långtgående
ingrepp i näringsfriheten att en faktisk förbudsverkan uppstår. Utöver dessa
brister i dokumentafionshänseende uppvisar betänkandet en rad subjektiva värderingar
som ej bör läggas fill grund för en lagstiftning, vars negativa konsekvenser näringsrättsligt
skulle bli betydande.

Föreningens avvisande inställning till förslaget om aviseringsregel
får ytterligare stöd i förhållandet att tre av kommitténs fem ledamöter
reserverat sig mot utformningen av lagförslagets 3 §, vilken därmed företräds
endast av en minoritet inom kommittén.

Det bör här understrykas att Föreningen har en allmänt
positiv inställning fill ett förstärkt konsumentskydd där så kan anses
påkallat. Detta förhållande har i praktiken bl. a. tagit sig uttryck genom att
Föreningens medlemmar redan nu tillämpar ångerrätt vid såväl kontantköp som vid
telefonförsäljning utan att gällande hemförsäljningslag föreskriver detta.
Under utredningstiden har Föreningen medverkat vid tillkomsten av frivilliga
överenskommelser av olika slag i avsikt att stärka konsumentskyddet även i
andra hänseenden.

Prop.
1981/82:40 75

Det förtjänar också framhållas att Föreningen - med
undantag av §§ 3 och Bilaga 3 4 - ställer sig bakom lagförslaget.

Som inledningsvis antytts har §§ 3 och 4 vållat betydande
oenighet även inom kommittén. Mot utformningen av aviseringsregeln har - från
olika utgångspunkter - tre av de fem ledamöterna reserverat sig. Betänkandet
innehåller en detaljerad redogörelse för hur omröstningsförfarandet genomförts,
vilket redan i sig torde vara mindre vanligt. Till saken hör att det enda
förslag som under omröstningen samlat kvalificerad majoritet vid två omgångar
är det alternativ som bygger på ledamoten Schierbecks reservafion, enligt
vilken §§ 3 och 4 borde utgå ur lagförslaget. Inte desto mindre har det
slutliga omröstningsresultatet blivit att två ledamöter stöder det framlagda
förslaget, två ledamöter lade ned sina röster och en var emot förslaget.

Det är måhända inte förvånande att röstningsförfarandet på
sina håll betecknats som takfiskt. Även om tillvägagångssättet skulle anses
formellt godtagbart rör det sig i realiteten om en situation, där en minoritet
kommit att utforma förslagets centrala och kontroversiella delfråga. Att,
utöver kommitténs ordförande, den förslagsställande minoriteten utgjordes av
Kooperativa Förbundets representant, torde med tanke på kommersiella
partsintressen knappast tillgodose kravet på konkurrensneutralitet i aviseringsfrågan.

Enligt Föreningens mening måste ovannämnda omständigheter
tillmätas särskild betydelse vid ärendets fortsatta handläggning.

1.20 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund:

Försäkringsbolagens marknadsföring följer ett internt
regelsystem i form av s. k. anskaffningsöverenskommelser. Dessa är förankrade i
302 § försäkringsrörelselagen som bl. a. anger att anskaffning av försäkring
skall ske i överensstämmelse med god försäkringssed. Att försäkring på detta
sätt särbehandlats på marknadsföringsområdet sammanhänger med produktens
särart. Det är ju fråga om ett avtal som kan ha avsevärd ekonomisk betydelse
för försäkringstagaren. Samtliga svenska försäkringsbolag är anslutna till
överenskommelserna, som för närvarande är under översyn. Omarbetningar och
ändringar i överenskommelserna anmäls till regeringen, som efter yttrande av
försäkringsinspektionen prövar om dessa även fortsättningsvis kan accepteras
som alternativ till administrativa bestämmelser i ämnet.

Inom försäkringsbranschen följs alltså principer som är
särskilt anpassade fill den speciella produkt som försäkring utgör och som
återspeglar höga etiska krav i relationen till kunden. Behovet av regler av den
typ som föreslås i betänkandet kan därför inte anses särskilt stort. Förslaget
kommer, om det genomförs, inte att medföra några mera ingripande förändringar i
bolagens marknadsföringsmetoder eftersom bolagen redan nu bl. a. tack vare
anskaffningsöverenskommelserna väl tillgodoser de högre anspråk som i förslaget
ställs på hemförsäljning.

Också av tekniska orsaker är förhållandena speciella på
försäkringsområdet. Kunden har möjlighet att "ångra sig" genom att
låta bli att betala premien med följd att avtalet annulleras. En stor del av de
problem som tas upp i betänkandet har alltså inte någon egentlig aktualitet när
det gäller försäkringar.

Det anförda talar för att man - som skett i Danmark -
undantar försäkringsverksamheten helt och hållet från den nya lagens
tillämpning.

Prop. 1981/82:40 76

Detta kan framstå som så mycket mer befogat som frågan om
försäkrings- Bilaga 3 bolagens försäljningsformer för närvarande är under
utredning i försäkrings-verksamhetskommittén (E 1979:01). Den har bl. a. att
pröva bolagens hemackvisition. Vidare måste det ha betydelse i sammanhanget att
bolagen för närvarande ser över sina anskaffningsöverenskommelser och därvid
kan beakta de synpunkter på konsumentskydd som förs fram i lagstiftningen och
andra sammanhang.

1.21 Folksam:

Hemförsäljning är en metod för marknadsföring som används
i vårt land sedan lång tid och förekommer inom många varuområden och olika slag
av tjänster. Den nuvarande hemförsäljningslagen gäller sedan den 1 juli 1971.
Trots att den alltså är relativt ny har det ansetts angeläget att se över och
förstärka lagen till förmån för konsumenterna. Folksam ser positivt på detta
syfte. Det borde i princip vara självklart att reglerna för hemförsäljning ska
vara sådana att konsumenten ges samma ställning och skydd som vid andra former
av försäljning och köp.

Den nuvarande hemförsäljningslagen gäller inte för
försäkringsområdet. Skälet till detta är dels den speciallagstiftning som
gäller för försäkringsverksamhet, dels försäkringsprodukternas särart. När t.
ex. ett personförsäkringsskydd ska erbjudas är det ofta nödvändigt att
kartlägga befintligt försäkringsskydd, samhällets grundförmåner, inkomst- och
anställningsvillkor, familjesituation m. m. Även när det gäller försäkring för
lösöre och fastighet är det viktigt att ha tillgång till olika uppgifter eller
kunna bedöma lösörets omfattning, byggnaders storlek och beskaffenhet m. m.

Kartläggning eller behovsanalyser av detta slag
underlättas givetvis om diskussioner kan föras "på platsen" dvs. i
hemmet där underlaget oftast finns och tillsammans med berörda personer. Vi
anser t. ex. att det är viktigt att båda makarna i en familj deltar och får den
information som är nödvändig. Ett annat skäl för hemförsäljning inom
försäkringsområdet är att kunden kan komma överens med försäkringsföretaget om
den tidpunkt som passar bäst för samtal om egna och familjens trygghetsfrågor.
För Folksams vidkommande är majoriteten av kunder privatpersoner för vilka
kvällstid är enda möjligheten för ett samtal eftersom de inte har möjlighet att
disponera arbetstid.

Även kommittén anser att hemförsäljning kan vara
betydelsefull och naturlig. I betänkandet (sid. 87) står det;

"Hemförsäljning kan otvivelaktigt vara till nytta för
konsumenterna under vissa förutsättningar. Så är framför allt fallet när det
gäller varor, tjänster och andra nyttigheter som ska anpassas till den enskilde
konsumentens behov. Ett exempel på en sådan nyttighet är försäkringsavtal.
Konsumenten har ofta behov av att diskutera sina önskemål och få hjälp med att
bedöma olika alternativ av en person som är särskilt utbildad på det aktuella
området. Det kan då vara praktiskt att parterna träffas i konsumentens bostad.
Ibland behöver man nämligen ha tillgång till vissa uppgifter, t. ex. om
konsumentens ekonomiska förhållanden."

Försäkringstjänsters särskilda betydelse för samhälle,
försäkringskollektiv och enskilda människor samt försäkringsfrågornas särart
har lett fram till speciallagstiftning som på olika sätt reglerar försäkringsverksamheten.
För

Prop.
1981/82:40 77

marknadsföringen har bl. a. lagen om försäkringsrörelse
stor betydelse. I § Bilaga 3 302 stadgas att anskaffningsverksamheten ska ske i
överenskommelse med god försäkringssed. Det slås vidare fast att särskilda
bestämmelser ska gälla för anskaffningsverksamheten. Frågor som gäller dessa
bestämmelser handläggs i enlighet med försäkringsrörelselagen av en nämnd -
Förvaltningsnämnden. Nämndens uppgift framgår av den s. k. anskaffningsöverenskommelsen
till vilken samtliga svenska försäkringsföretag är anslutna.

I anskaffningsöverenskommelsen regleras bl. a. krav på
registrering av ombud, kvalifikations-, utbildnings- och verksamhetskrav på
ombud samt de särskilda bestämmelser som gäller till följd av
försäkringsrörelselagens krav om att anskaffningen ska utföras med iakttagande
av god försäkringssed.

På de områden som aktualiseras av hemförsäljningskommittén
har speciallagstiftningen och de åtgärder som varit en följd av denna medfört
att Folksam inom dessa ramar utvecklat en policy för marknadsföring som i
korthet innebär;

-
att
överenskommelse regelmässigt träffas med kunden om sammanträffande för samtal
om försäkringsskydd och lämplig tidpunkt för detta

-
att analyser av
behov görs i den omfattning som motiveras av omständigheterna

-
att konsumenten
ges möjligheter att överväga, ofta med skriftlig offert som underlag, om
erbjuden försäkringslösning ska accepteras

-
att ombud inte
får uppbära premie

-
att konsumenten
alltid har möjlighet att avstå genom att inte betala premien när försäkringen
aviseras.

Trots att kommittén - som framgår av tidigare citat -
berört försäkringsområdet har man tyvärr inte beaktat att det föreligger flera
väsentliga skillnader mellan marknadsföring av varor och tjänster i allmänhet
och av försäkring.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till att kommitténs
förslag inte kan fillämpas på försäkringsområdet utan betydande
kompletteringar, finner vi det rimligt att behålla nuvarande ordning.

Samtidigt kan vi konstatera att lagen om
försäkringsrörelse nu är föremål för översyn genom försäkringsverksamhetskommittén.
Översynsarbetet ska bl. a. gälla marknadsföring och konsumentens ställning. Vi
finner det naturligt att det på försäkringsområdet även framdeles finns etiska
regler och klara anvisningar för försäkringsombudens ställning inom den
speciallagstiftning som gäller och att syftet med förslaget till ny hemförsäljningslag
beaktas under arbetet inom försäkringsverksamhetskommittén.

Sammanfattning

Folksam ser positivt på syftet med hemförsäljningskommitténs
betänkande att stärka konsumenternas ställning i samband med hemförsäljning.

Av vår argumentering torde framgå att speciella
förhållanden gäller pä försäkringsområdet i flera avseenden. Till följd av
detta gäller speciallagstiftning för försäkringsverksamheten och den har bl.
a. lett fram till för branschen gemensamma etiska regler för marknadsföringen.

Lagen om försäkringsrörelse är nu föremål för en översyn
genom försäkringsverksamhetskommittén. Översynsarbetet ska bl. a. omfatta
marknadsföring och konsumentens ställning.

Prop. 1981/82:40 78

Hemförsäljningskommitténs förslag kan inte tillämpas på försäkringsom-
Bilaga 3 rådet utan betydande kompletteringar.

Med hänsyn till vad som anförts finner vi det vara rimligt
att särskilda regler som är anpassade till den speciella produkt som försäkring
är också tillämpas i fortsättningen och att försäkringsverksamheten därför som hittills
undantas från hemförsäljningslagen.

1.22 Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU):

Den nuvarande lagen om hemförsäljning gäller inte vid
hemförsäljning av tidningsabonnemang under förutsättning att abonnemanget
betalas kontant vid hembesöket. Om ett tidningsföretag däremot av praktiska
skäl föredrar att låta abonnemangsförsäljarna hänvisa till att tidningen senare
översänder ett inbetalningskort för den avtalade abonnemangsperioden är
tidningen skyldig att följa lagens bestämmelser om ångervecka. Såsom ovan
anförts är här fråga om små intäktsbelopp. De administrationskostnader som
bestämmelserna om ångerfristen medför står därför inte i rimlig proportion
till abonnemangsintäkterna. Dessutom är det inte sällan så att ett tidningsföretag
via sin abonnemangsförsäljare erbjuder en presumtiv tidningsabonnent ett
kostnadsfritt abonnemang på en vecka eller mer innan en betalad
abonnemangsperiod börjar. Därmed har den nya tidningsabonnenten i praktiken
redan erhållit en "ångervecka". I anslutning till vad ovan anförts
vill TU föreslå att tidningarna skall undantas från hemförsäljningslagens
nuvarande regler för abonnemangsförsäljning vid hembesök.

1.23 Svenska Bokförläggareföreningen:

Under den senaste femtonårsperioden har ett omfattande
lagstiftningsarbete pågått på det konsumentpolitiska området i syfte att
stärka konsumentens ställning i förhållande till näringsidkaren. Orsaken är
att statsmakterna funnit att konsumenten haft svårt att hävda sina intressen
gentemot de skiftande sälj- och marknadsföringsmetoderna.

Som ett led i reformsträvandena trädde den nuvarande hemförsäljningslagen
i kraft den 1 juli 1971. Lagens huvudsyfte var att förstärka konsumentskyddet
mot avarter inom hemförsäljningen. Hemförsäljningens funktion som en värdefull
distributionsform ifrågasattes inte av lagstiftarna. Det påpekades i
förarbetena att denna försäljningsform kan utgöra ett värdefullt komplement
till butikshandeln.

Under de år hemförsäljningslagen varit i kraft har en
betydande sanering ägt rum varigenom ett flertal icke seriösa
hemförsäljningsföretag upphört med sin verksamhet respektive anpassat sina
försäljningsmetoder i enlighet med lagen. Inte minst inom bokbranschen har
denna utveckling varit mycket tydlig. Även annan konsumentskyddande
lagstiftning har härvid spelat en viktig roll exempelvis marknadsföringslagen,
avtalsvillkorslagen, konsumentköplagen och konsumentkreditlagen.

Hemförsäljningskommittén har inte kunnat visa på några
betydande överträdelser mot lagen. Tvärtom har kommittén, i likhet med KO,
kunnat konstatera att hemförsäljningslagen lojalt tillämpas av de flesta
företag som bedriver hemförsäljning. Därtill kommer att många företag på
frivillig bas givit ett skydd ät konsumenten vilket sträcker sig längre än vad
lagen kräver. Som exempel härpå kan nämnas att ångervecka av vissa företag
tillämpats också vid telefonförsäljning.

Prop.
1981/82:40 79

Som skäl för en skärpning av hemförsäljningslagen anför
kommittén att Bilaga 3 hemförsäljning skulle vara en av konsumenterna
ifrågasatt säljmetod. De attitydundersökningar kommittén stöder sig på utgör
enligt föreningens mening ett mycket osäkert underlag för en bedömning av den
ifrågavarande försäljningsformen. I betänkandet saknas således sakligt grundade
skäl för en skärpt lagstiftning. Motiven synes snarare vara grundade på
värderingar av känslomässig natur.

1.24 Näringslivets Delegation för Marknadsrätt (NDM):

Bakom NDM står såsom huvudmän följande organisationer:
Auktoriserade Fastighetsmäklares Riksförbund, Daligvaruleverantörers Förbund,
Direktförsäljningsföretagens Förening, Lantbrukarnas Riksförbund, Motorbranschens
Riksförbund, Svenska Annonsörers Förening, Svenska Bankföreningen, Svenska
Bokförläggareföreningen, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska Handelskammarförbundet,
Svenska Petroleum Institutet, Svenska Sparbanksföreningen, Sveriges
Bilindustri- och Bilgrossist-förening, Sveriges Grossistförbund, Svenska Tidningsutgivareföreningen,
Svenska Tobaksbranschföreningen, Sveriges Hantverks- och Industriorganisation-Familjeföretagen,
Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund och Sveriges
Reklambyråförbund. Ett flertal av huvudmännen har yttrat sig direkt till
departementet över betänkandet eller över vissa däri behandlade frågor och
framlagda förslag. NDM har sett som sin uppgift att främst granska betänkandets
uppläggning, utredningsarbetets allmänna inriktning samt utredningsmetodiken. En
följd härav är att tyngdpunkten i remissyttrandet kommer att ligga på
konsumentpolitiska och konsumenträttsliga aspekter. Även om detta medför att
yttrandet får en i och för sig väl ensidig inriktning har begränsningen bedömts
försvarlig mot bakgrunden av att flera huvudmän tämligen utförligt berör andra
aspekter på kommitténs förslag.

Allmänt om betänkandet

Utgångspunkten i betänkandet är att hemförsäljning är en
tämligen enhetlig företeelse och som distributionsform uppvisar markanta
särdrag i förhållande till annan detaljhandelsdistribufion. Denna inställning
hos kommittén har i hög grad präglat utredningsarbetet. Kommittén har ställt
upp en allmän definition av hemförsäljning och utgår i sina resonemang från
denna.

Några ansatser till en företags- och konsumentekonomisk
kartläggning av företeelsen hemförsäljning i dess olika varianter förekommer
icke i betänkandet. Man har också i stort sett underlåtit att analysera
hemförsäljningens olika yttringar i relation till andra former av
detaljhandelsdistribution.

Enligt NDM:s mening hade det inte varit förenat med några
svårigheter för kommittén att med bistånd från kvalificerad ekonomisk expertis
konstruera analysmodeller väl ägnade att läggas till grund för en seriös och
verklighets-anknuten granskning av sälj/köpprocessen vid hemförsäljning.
Avsaknaden av ett genomtänkt grepp på utredningsuppgiften har medfört att
resonemangen i betänkandet saknar systematisk fasthet och erforderlig allsidighet.

Prop. 1981/82:40 80

En ordentlig genomgång av branschens struktur saknas
också. För att Bilaga 3 erhålla en viss bild av hur branschen ser ut får
man söka sig till hr Hellstadius särskilda yttrande - ett expertyftrande kan
dock naturiigen inte framträda med pretentioner att fullständigt belysa
branschen.

Kommittén har använt betydande resurser åt att söka
kartlägga allmänhetens attityder till hemförsäljning. Något motsvarande
intresse har inte ägnats den viktiga uppgiften att kartlägga hur hemförsäljning
faktiskt går till och vilka missförhållanden som eventuellt kan konstateras
förekomma. Det är beklagligt att, enligt vad som framgår av experten Hellstadius
särskilda yttrande, kommitténs ledning och sekretariat inte ens tagit fasta på
företagens villighet att låta kommittén få ta del av hur hemförsäljning i olika
varianter går till i praktiken. Den ensidiga inriktningen på förmodade och
konstaterade konsumentattityder gör att betänkandets värde som underlag för en
saklig, lidelsefri bedömning av företeelsen hemförsäljning tyvärr måste bli ganska
begränsat. Enligt NDM:s mening måste den avgörande frågan från
konsumentsynpunkt vara vilka negativa effekter som är förbundna med
hemförsäljning, eller mera precist, med säljmetoder som tämligen frekvent
kommer till användning vid denna distributionsform och som är specifika för
den. En värdering av konstaterbara effekter synes också vara lättare att
genomföra i utredningssammanhang än en mer eller mindre amatörpsykologiselande
skattning av konsumenters förmodade reaktioner.

Kommitténs nitälskan att återge historiska notiser om
lagstiftningsåtgärder och utredningar beträffande hemförsäljning både från
vårt land och från en del andra länder är påfallande. Det skall inte förnekas
att åtskilliga av dessa har sitt intresse som bakgrundsmaterial. Deras värde
som underlag vid en bedömning av dagens hemförsäljning kan emellertid
ifrågasättas.

NDM vill betona att intresset bör inriktas på hur
distributionsformen hemförsäljning faktiskt fungerar i nuläget och vilken roll
den spelar som ett aktuellt eller potentiellt alternativ till andra
distributionsformer. I betänkandet ägnas dessa frågor ett mera förstrött
intresse - från konsumentsynpunkt synes de däremot vara vitala.

NDM noterar också att kommittén knappast alls berört hur
detaljhandeln sannolikt kommer att förändras under de närmaste årtiondena i
vårt land och vilken roll olika varianter av hemförsäljning kan komma att spela
i sammanhanget. Betänkandet återspeglar en statisk syn på distributionen av
varor och tjänster till konsumenterna. NDM erinrar om att det finns ett ganska
omfattande utredningsmaterial på detta område som - låt vara att det har sina
begränsningar - pekar på att under 1980-talet distributionsformer och säljmetoder
kan komma att utvecklas, vilka bär åtminstone vissa av hemförsäljningens drag.

NDM måste alltså redan inledningsvis konstatera att det
utredningsunderlag som framläggs i betänkandet är högst bristfälligt.

Hemförsäljning och andra detaljliandelsfarmer

Kommitténs utgångspunkt - att all försäljning vid vilken
en näringsidkare själv eller genom ombud söker upp en konsument i dennes bostad
utgör en enhetlig och tämligen väl avgränsad detaljhandelsform sett från konsumentpolitisk
synpunkt - är enligt NDM:s mening inte riktig. En ordentlig genomlysning av
olika element i den säljprocess kommittén kallar hemför-

Prop.
1981/82:40 81

säljning i jämförelse med säljprocessen vid några andra
detaljhandelsformer Bdaga 3 hade följaktligen varit påkallad.

Även en genomgång med utgångspunkt från en tämligen
osofistikerad sälj-/köpprocessmodell hade sannolikt visat sig fruktbar. Man
kunde t. ex. ha delat upp sälj-/köpprocessen i en kontaktfas, en säljfas, en
avslutsfas (inbegripet ångervecka), en leveransfas och en betalningsfas samt en
efterservice- och garantifas.

Det kan givetvis inte komma i fråga att i detta yttrande
genomföra en systematisk analys av antytt slag. NDM får inskränka sig till att
mera osystematiskt peka på några frågeställningar som kräver att bli närmare
studerade.

Kommittén tycks mena att det är ett kännetecknande drag
för hemförsäljning att försäljaren arbetar med ett mycket smalt sortiment, t.
ex. en enda varuvariant eller ett enda märke. Detta i motsats till
butikshandeln. Verkligheten är emellertid mycket mera nyanserad och
komplicerad. Inom hemförsäljningssektorn finns företag som tillhandahåller ett
brett sortiment likom det inom annan detaljhandel finns företag med ett starkt
selekterat varuutbud och bundenhet till visst leverantörsmärke.

Hemförsäljning med regelbundna besök, en eller flera
gånger per säsong, avviker från den enhetsmodell som kommittén arbetar med.
Relationerna konsument-säljare företer här från konsumentens synpunkt påtagliga
likheter med dem som uppstår mellan konsumenten och den lokala fasta
detaljhandeln. I synnerhet är detta fallet om hemförsäljningen utgår från ett
lokalt fast säljställe, kontor eller nederlag. NDM vill i detta sammanhang peka
på att man har anledning vänta sig olika serviceformer i den lokala fasta
detaljhandeln som kommer att likna hemförsäljning liksom en decentralisering
inom hemförsäljningen under 80-talet med en strävan till "förankring i
bygden" som närmar den fill lokal fast detaljhandel.

Hemförsäljning av varor anknuten till en väl etablerad
hantverks- och annan serviceverksamhet, lokalt, regionalt eller på riksplanet,
synes ha större likheter med etablerad butikshandel än med det på
engångsförsäljning inriktade okända företagets marknadsuppträdande.

Hemförsäljning baserad på utförligt katalogmaterial, där
försäljaren huvudsakligen agerar som orderupptagare skiljer sig markant från
hemförsäljning baserad på personlig säljinsats. Släktskapen med
postorderförsäljning är påtaglig.

Slutligen finns det anledning att betona det effektiva
korrektiv mot missbruk som ligger däri att hemförsäljningsföretaget liksom
andra detaljhandelsföretag måste skapa förtroende för sig och för sina varor
eller tjänster hos konsumenterna om det vill bli kvar på marknaden - detta
gäller även företag som marknadsför sällanköpsvaror.

Kritiken mot hemförsäljning

I betänkandets avsnitt 4.2 Kritiken mot hemförsäljning
återges ganska summariskt ett antal argument mot hemförsäljning och i avsnitt
4.4 Kommitténs inställning till hemförsäljning sammanfattar kommittén sin
allmänt surögda attityd till företeelsen i fråga. Avsnitt 4.5 Behovet av
åtgärder ansluter till sistnämnda avsnitt. Kommitténs huvudargument mot
hemförsäljning är att konsumenter känner sig försatta i en situation som de
inte behärskar därför att de blivit överraskade av en försäljares besök.

6 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 40

Prop.
1981/82:40 82

Enligt NDM:s mening kan det på goda grunder hävdas att
kommitténs Bilaga 3 kritik är stereotyp och mindre väl genomtänkt. Detta
sammanhänger med att, som förut framhållits, kommittén underlåtit att genomföra
en ordentlig konsument- och företagsekonomisk analys av företeelsen
hemförsäljning.

I avsaknad av en sådan analys är man hänvisad till att
granska de argument som kommittén lägger särskild vikt vid i sin diskussion av
hemförsäljning. NDM har trott sig kunna urskilja tre huvudpunkter:

-
att
hemförsäljning ofta innebär ett moment av "överrumpling" eller
överraskning av konsumenter

-
att
hemförsäljning ofta sker med hjälp av aktiv försäljning ("högtrycksförsäljning")
som försätter konsumenten i ett påtagligt underläge

-
att konsumenten
har större svårigheter att dra sig ur säljsamtalet än vid andra säljformer.

Kommitténs starka betoning av överrumplings- och
överraskningsriskerna sammanhänger sannolikt med att kommittén också känt sig
manad att tillgodose konsumenternas medborgerliga intresse av
"integritetsskydd" och "hemfrid".

NDM finner sig fill en början föranlåten att klart
deklarera att säljpåverkan och annan efterfrågestimulans är ofrånkomliga
element i ett ekonomiskt system som bygger på marknadshushållning och
konkurrens och är legitima i ett öppet samhälle där medborgarna i princip är
tillförsäkrade frihet att kommunicera meddelanden av alla slag. Strävanden från
samhällsmaktens sida som syftar till att utan den enskilda konsumentens egna
direkta medverkan avskärma honom/henne från information via viss kanal är i sak
en form av censur. De kan därför under inga förhållanden godtas.

NDM finner det i sak föga träffande att, som kommittén
gör, jämföra en försäljares öppna närmanden till en potentiell köpare med t.
ex. olovlig avlyssning eller tv-övervakning eller insamling av persondata eller
ekonomiska data bakom medborgarens rygg. Skyddsintressena är i dessa fall av
huvudsakligen annan art än de konsumentintressen som står i focus i förevarande
sammanhang. Enligt NDM:s mening bör man hålla fast vid den numera allmänt
godtagna rättsliga distinktionen mellan konsumentskydd och integritetsskydd. NDM
erinrar om, att man vid tillkomsten av marknadsföringslagen markerade att
integritetsfrågor inte borde lösas inom ramen för en
konsumentskyddslagstiftning, att Marknadsdomstolen avböjt att pröva
könsdiskrimineringsfrågor enligt marknadsföringslagen och att lagstiftaren
avvisat tanken att lösa integritetsskydd inom reklamsektorn genom en
konsumenträttslig reglering utan i stället hänfört detta problemkomplex till
separat lösning i lagen (1978:800) om namn och bild i reklam.

NDM hävdar alltså bestämt att analysen bör inriktas pä de
problem som olika moment i hemförsäljningsprocessen kan anses ge upphov till
för konsumenten i egenskap av konsument.

Som antytts i det föregående synes kommittén mena att den
stora faran vid hemförsäljning skulle vara att konsumenten i kontaktfasen lätt
blir överrumplad och mot sin egentliga vilja indragen i ett säljsamtal. Den
föreslagna aviseringsregeln har till syfte att hindra att konsumenten blir
överrumplad. Såvitt NDM kan finna har kommittén emellertid inte fått fram något
empiriskt material som stöder överrumplingshypotesen. Enligt NDM:s mening har
kommittén, till följd av sin bristfälliga analysmetodik, här gjort sig skyldig
till en felsyn. Det lär nämligen vara svårt att på allvar

Prop.
1981/82:40 83

hävda att konsumenten utsätts för något nämnvärt mått av
överrumpling vid Bilaga 3 ett öppet närmande till konsumenten i enlighet med
anvisningarna i Regler för direktförsäljning (punkterna Ila och 11b).
Konsumenten har goda möjligheter att avböja vidare kontakt. Principen att
försäljaren skall öppet närma sig kunden och utan omsvep omedelbart ange sitt
ärende är i praktiken allmänt accepterad och tillämpas av alla seriösa företag.
Det bör också framhållas att, om i enstaka undantagsfall en försäljare under
kontaktfasen skulle uppträda aggressivt eller på annat sätt i strid med Df-reglernas
anvisningar, ett sådant säljuppträdande innefattar otillbörlig marknadsföring
enligt 2 § marknadsföringslagen. Detta innebär att den enskilde försäljaren kan
åtkommas med förbud - även interimistiskt -förenat med ett kraftigt verkande
vite. Grava fall av övertramp i kontaktfasen torde f. ö. kunna beivras med
stöd av bestämmelsen om olaga intrång i 4 kap 6 § brottsbalken.

NDM konstaterar alltså dels att de eventuella problemen
vid hemförsäljning med all sannolikhet inte uppkommer i säljprocessens
kontaktfas dels att det redan finns regler som ger skydd mot försäljarövertramp
i kontaktfasen. En aviseringsregel med syfte att hindra kontaktmissbruk fyller
ingen praktisk uppgift.

Gällande hemförsäljningslag utgår från att de problem som
kan uppkomma vid hemförsäljning uppstår efter det att kontaktfasen övergått i
en säljfas. Detta är i själva verket ganska naturligt. Säljfasen och den
påföljande avslutsfasen är i regel det mest komplicerade momentet i en säljprocess
där ett inte obetydligt mått av aktiv (icke mekaniserad) försäljning ingår.
Detta gäller vid hemförsäljning lika väl som vid annan
detaljhandelsförsäljning. Som medel att komma tillrätta med eventuellt
förekommande anmärkningsvärda förfaranden från försäljares sida under säljfasen
(och avslutsfasen) är givetvis en aviseringsregel helt otjänlig.

Det är en allvarlig brist i betänkandet att kommittén inte
närmare undersökt och övervägt säljfasens problem. Kommittén har nöjt sig med
några ganska ytliga betraktelser. Övervägandena om eventuella regler på
hemförsäljningsområdet hänger i luften.

Det skall inte fördöljas att det inte är någon helt lätt
uppgift att kartlägga och värdera säljfasens problem vid hemförsäljning- inte
minst därför att ett element av personlig försäljning spelar en betydelsefull
roll vid flertalet hemförsäljningsformer. NDM vill betona att en första
utgångspunkt vid en genomlysning av säljfasen måste vara att säljpåverkan är en
legitim aktivitet, liksom att personlig försäljning är en i och för sig helt invändningsfri
säljmetod sett från konsumentpolitisk synpunkt. En andra utgångspunkt bör vara
att personlig försäljning inte är en för hemförsäljning speciell säljmetod utan
förekommer också i annan detaljhandel och att den personliga försäljningens
villkor och problem därför bör övervägas i sitt totala sammanhang. Vid en
analys av säljfasen vid hemförsäljning bör man vidare noggrant skilja mellan
två olika slag av potentiella konflikter mellan köpare-och säljareintressena.
En situation är att försäljaren genomför sin säljinsats på ett helt korrekt
sätt men att konsumenten fattar ett - som han/hon senare finner - förhastat
beslut. Här ligger "transaktionsfelet" hos konsumenten. För att komma
till rätta med fall av detta slag finns den s. k. ångerveckan och denna
fungerar väl. En helt annan situation är att försäljaren uppträder inkorrekt
och genom försåtlig ("vinklad") eller vilseledande argumentering
eller tillrättalagd varudemonstration förleder konsumenten till ett köpbeslut.

Prop.
1981/82:40 84

I det senare fallet ligger "transaktionsfelet"
på säljarsidan. Det förtjänar Bilaga 3 särskilt framhållas att det redan finns
korrektiv mot missbruk från en hemförsäljares sida: Grava fall kan åtkommas med
hjälp av bestämmelsen om bedrägeri i 9 kap. 1 § brottsbalken eller bestämmelsen
om vilseledande framställning i 6 § marknadsföringslagen och mindre allvarliga
fall med 2 § marknadsföringslagen. Konsumenten lär i den i praktiken säkerligen
sällsynta bedrägerisituationen även kunna bli löst från avtalet och har
givetvis sin rätt till ångervecka också i detta fall.

NDM konstaterar att konsumentens berättigade intressen av
skydd vid hemförsäljning får anses vara väl tillgodosedda redan enligt gällande
rätt. Kommittén har inte heller förmått ens göra antagligt att så inte skulle
vara förhållandet.

Sammanfattningsvis vill NDM framhålla

ad betänkandet "Ny hemförsäljningslag" uppvisar
sådana grundläggande brister vad gäller probleminventering och analys att de
resonemang som presenteras i betänkandet inte utgör en tjänlig grund för
överväganden om en reformerad lagstiftning om uppsökande försäljning, samt

ad en aviseringsregel i och för sig inte är ett tjänligt
medel när det gäller att uppnå det konsumentskydd som kommittén velat
förverkliga med en sådan regel.

1.25 Sveriges hemkonsulenters förening:

Hemförsäljningskommittén har haft till uppgift att göra en
översyn av reglerna vid hemförsäljning. Kommittén har funnit att det finns
behov av åtgärder för att förbättra konsumenternas ställning. Ändrade regler om
hemförsäljning i kombinafion med regler om marknadsföring och konsumentverkets
förhandlingsarbete kommer att utgöra ett ökat konsumentskydd. Kommittén anser
att detta behövs speciellt vid aktivt uppsökande hemförsäljning.

Sveriges hemkonsulenters förening instämmer i detta och
tillstyrker i stort utredningens förslag till åtgärder.

1.26 Konsumentvägledarnas förening:

De allra flesta konsumenter, som "faller" för
hemförsäljare år i regel att hänföra till "resurssvaga" grupper dvs. till
de grupper som samhället särskilt skall skydda.

Enär hemförsäljning ofta avser dyrare kapitalvaror och
därför ofta resulterar i avbetalningsköp blir det i regel resurssvaga grupper
som kommer att göra oplanerade och för dyra köp.

Hemförsäljningsverksamheten som distributionsmetod fyller
i och för sig en viktig funkfion i glesbygden, men den bör då bedrivas på ett
sådant sätt att den ortsbundna handeln inte störs i sin verksamhet. Den
konkurrens som glesbygdsbutikerna utsätts för vid hemförsäljning kan leda fill
en försämrad service på dagligvaruområdet.

I den mån det föreliggande utredningsförslaget hämmar
hemförsäljningsföretagen torde det gynna den redan befintliga stationära
handeln i kommunerna och detta synes även vara ett konsumentintresse,
enär

Prop.
1981/82:40 85

möjligheterna till rättelse vid en felaktighet
underlättas, servicemöjligheter- Bilaga 3 na ökas och företagen på orten
får bättre möjlighet att överleva.

För att förstärkningen av konsumentskyddet vid
hemförsäljning enligt den nya lagen skall få önskad effekt är det viktigt att
konsumenterna informeras på ett effektivt och lättfattligt sätt.

Misslyckade hemförsäljningsköp beror många gånger på
konsumentens bristande kunskaper, bland annat i att använda ångerhandlingarna.

Med kompletteringar och ändringar enligt vad föreningen
här ovan anfört synes utredningens förslag kunna läggas till grund för
lagstiftning till konsumenternas fromma.

1.27 Kristianstads kommuns konsumentnämnd:

Köpeavtal vid hemförsäljning skulle även ovillkorligen
innehålla serviceavtal om detta är väsentligt för konsumentens långsiktiga
bruk av den köpta varan. Detta för att förhindra överlastning av servicen på
stationär handel, när man genom hemförsäljning på orten kapat bort stora delar
av årsomsättningen för den lokala fackhandeln.

Erfarenheter från den lokala rådgivningen visar att många
konsumenter inte till fullo förstår det avtal som tecknas och därmed inte
heller inser de ekonomiska och juridiska konsekvenserna. Mycket ofta kommer det
in muntliga löften vid sidan om det skrivna avtalet i samband med hemförsäljning.
Det är i sådana situationer speciellt svårt för konsumenterna att hävda vad som
avtalats i sak.

Till detta kommer att flertalet konsumenter på grund av
bristande kunskaper ofta får svårt att tillvarataga sin rätt.

Speciellt kommer utvidgningen av ångerrätten och
ångerfristen att täppa fill kryphål i den gamla hemförsäljningslagen.

I den mån som det föreliggande utredningsförslaget hämmar
hemförsäljningsföretagen så gynnar den redan befintlig stationär handel i
kommunerna och detta torde även vara ett konsumentintresse.

Med tanke på den enskilde konsumentens stora svårigheter
speciellt vid köp med skriftliga avtal i kombination med muntliga löften anser
Konsumentnämnden det mycket angeläget att Hemförsäljningskommitténs förslag
genomföres.

Det föreliggande förslaget till ny hemförsäljningslag
torde innebära uppenbara fördelar för både konsumenter och seriösa företag,
därför är det angeläget att den nya lagstiftningen träder i kraft med det
snaraste.

Kristianstads kommuns Konsumentnämnd förordar att det
föreliggande förslaget till ny hemförsäljningslag med beaktande av vad som ovan
framförts genomföres.

1.28 Näringslivsgruppen i Jönköpings kommun:

Huskvarna AB, som numera ingår i Electroluxkoncernen, är
Jönköpings kommuns absolut största företag med sina ca 3 200 anställda.
Kommunens näringslivsgrupp, som består av kommunens fem kommunalråd, har sedan
Electrolux övertog företaget haft åtskilliga överläggningar med företagsledningen
angående den framtida sysselsättningen vid företagets anläggningar i kommunen.
En grundläggande del i företagets verksamhet utgör tillverkning

Prop.
1981/82:40 86

och försäljning av hushållsprodukter (bl. a. symaskiner). Bilaga 3

Vid ovannämnda överläggningar har framkommit att det av hemförsäljningskommittén
framlagda förslaget (bl. a. aviseringstvång vid hemförsäljning) skulle få
mycket allvarliga konsekvenser för sysselsättningen vid företaget. Den befarade
personalminskningen vid Huskvarna AB skulle samtidigt innebära ett hårt slag
för industrisysselsättningen i kommunen som helhet. Industrisysselsättningen
har nämligen minskat kraftigt i kommunen under de senaste åren, vilket har
varit föremål för allvarliga diskussioner och analyser från kommunens sida.

Med åberopande av vad ovan anförts anhåller
näringslivsgruppen i Jönköpings kommun att Justitiedepartementet måtte beakta
de redovisade sysselsättningsaspekterna vid den kommande behandlingen av Hemförsäljningskommitténs
betänkande.

2. Öppet köp

De remissinstanser som har yttrat sig om öppet köp vid
konsumentköp i allmänhet är alla positiva till denna försäljningsform. De
flesta delar dock kommitténs uppfattning att det inte är realistiskt att
lagstifta om en generell rätt till öppet köp, utan att frågan bättre lämpar sig
för förhandlingslösningar. Av denna uppfattning är bl. a. hovrätten för Övre
Norrland, marknadsdomstolen och allmänna reklamationsnämnden, liksom
Köpmannaförbundet som påf)ekar att överläggningar om öppet köp har inletts
mellan konsumentverket och Köpmannaförbundet. KF tror emellertid inte på
möjligheten att uppnå en förhandlingslösning, och enligt LO och TCO är
lagstiftning den enda framkomliga vägen.

2.1 Hovrätten för Övre Norrland:

Kommittén lägger inte fram något förslag till lagstiftning
angående öppet köp vid konsumentköp. En lämplig reglering av det öppna köpet
bör enligt kommitténs mening i stället sökas inom ramen för konsumentverkets
arbete med förhandlingslösningar.

Man kan, inte minst inom området för hemförsäljning, peka
på flera fördelar, både för konsumenterna och försäljningsadministrationen, av
att föra in en lagstadgad rätt för konsumenten att inom en viss tid lämna
tillbaka åtminstone vissa slag av köpta varor. Hovrätten vill dock vid en
helhetsbedömning av de skäl, som talar för och emot en tvingande lagstiftning,
instämma i kommitténs uppfattning att lagstiftningsalternativet, enligt någon
av de av kommittén skisserade modellerna, för närvarande inte kan anses vara
realistiskt.

2.2 Marknadsdomstolen:

Om öppet köp stadgas i 60 § köplagen. Enligt denna
paragraf har köparen rätt att frånträda ingånget köpeavtal såvida öppet köp
avtalats mellan parterna och godset blivit avlämnat samt köparen därtill inom
viss tid ger säljaren till känna att han inte vill behålla godset. Regeln kan
ses som en parallell till hemförsäljningslagens stadgande om ångervecka men är
till skillnad från sistnämnda stadgande dispositiv. Av utredningen framgår att
i hägnet av köplagsregeln har inom näringslivet framvuxit olika varianter av

Prop. 1981/82:40 87

öppet köp. Vid sidan av det egentliga öppna köpet
tillämpas sålunda bl. a. en Bilaga 3 villkorslös bytesrätt eller rätt att
erhålla tillgodohavandekvitto vid återlämnande av köpt vara. Bruket av olika
typer av "ångerrätt" synes ha fått vidsträckt spridning inom
detaljhandeln, och inom konsumentkooperationen tillämpas genomgående -
bortsett från vissa bestämda varuslag -principen att alla köp betraktas som
öppna köp med en veckas ångerfrist. Också inom den privata handeln erbjuds i
vid utsträckning någon form av återlämnanderätt utan ekonomisk förlust för
konsumenten; i endast tre procent av butikerna medges varken öppet köp, byte
eller tillgodokvitto. Konsumenternas möjligheter att trygga avtal .som vid
närmare övervägande uppfattas som mindre välbetänkta framstår således för
marknadsdomstolen vara även utan lagstiftningsåtgärder tämligen väl
tillgodosedda. Med hänsyn till spörsmålets synnerligen stora praktiska
betydelse bör dock inte redan i och med detta konstaterande tanken på en
specialreglering av frågan i konsumentköpssammanhanget kategoriskt avvisas.
Emellertid föreligger nog stora svårigheter att konstruera en rättslig
reglering rörande öppet köp vilken på ett i allo invändningsfritt sätt
avgränsar tillämpningsområdet. Varudistributionen till konsumenterna sker ju i
mångahanda former och avser en nära nog oöverskådlig mångfald av varor som
svårligen låter sig inordnas i ett enhetligt rättsligt mönster med avseende på
förutsättningarna och formerna för öppet köp. Marknadsdomstolen delar därför
kommitténs bedömning att lagstiftningsalternativet åtminstone f. n. inte ter
sig realistiskt och att successiva dellösningar av frågekomplexet genom
förhandlingar mellan konsumentverket och handelns organisationer nu synes vara
ett lämpligare tillvägagångsätt.

2.3 Allmänna reklamationsnämnden (ARN):

Hemförsäljningskommittén har haft till uppgift bl. a. att
ta ställning till frågan om införandet av lagstiftning om öppet köp.

Allmänna reklamationsnämnden delar kommitténs uppfattning
att denna fråga lämpar sig bättre för förhandlingslösningar än för lagsfiftning.
En generell regel om öppet köp skulle kräva en mängd undantag vilket skulle
medföra ett svåröverskådligt regelkomplex. Genom att använda förhandlingsalternativet
kan man inrikta sig på de branscher inom vilka ett generellt öppet köp ter sig
påkallat och lämpligt och därvid anpassa reglerna till de skiftande
förhållanden som gäller inom dessa branscher.

2.4 Stockholms kommun:

2.4.1 Socialförvaltningen:

Kommittén anser att en lämplig reglering av det öppna
köpet bör sökas inom ramen för konsumentverkets arbete.

Liksom hemförsäljningskommittén finner socialförvaltningen
att det förslag till lösning som presenteras ovan är tillfredsställande ur
konsumentsynpunkt.

Prop.
1981/82:40 88

2.4.2 Föredragande borgarrådet: Bilaga 3

Vad gäller köp på vissa mässor och andra tillfälliga
försäljningsställen händer ofta att konsumenten, liksom vid hemförsäljning,
hamnar i ett psykologiskt underiäge gentemot tränade försäljare. Vid sådana
tillfälliga mässor och utställningar förekommer också ofta försäljning av bl.
a. hushållsapparater av "udda" märken, vilka är svåra för
konsumenterna att bedöma vad gäller produktkvalitet och pris jämfört med andra
produkter på marknaden. Inte sällan visar det sig också i sådana fall att
svårigheter uppstår med service.

Under förutsättning att kommitténs alternativ med
förhandlingslösning angående öppet köp leder till resultat borde dock dessa
problem till största delen kunna lösas. Överenskommelser om öppet köp bör kunna
omfatta både branschorganisationer och mässledningar.

2.5 Malmö kommun:

Beträffande kommitténs förslag om öppet köp vill
kommunstyrelsen med viss tvekan biträda detta. Det finns uppenbara fördelar med
en generell öppet köp-regel vad beträffar ångermöjligheten men ovetskapen om
hur fräsch den köpta varan är, måste anses som en nackdel. Dock förefaller
kommitténs förslag att konsumentverket upptar förhandlingar med branschorganisationerna
i syfte att i tillämpliga delar införa öppet köp, vara realistiskt. Kommunstyrelsen
vill dock framhålla, att om dessa försök inte ger positivt resultat,
möjligheter ges för omprövning av beslut i riktning mot lagstiftning.

2.6 Konsumentköpsutredningen:

Kommittén har haft i uppdrag att överväga dels frågor om
hem- och telefonförsäljning dels frågan om lagstiftning rörande öppet köp vid
konsumentköp. I sistnämnda del har kommittén stannat för att inte föreslå någon
lagstiftning. Kommittén anser att frågan lämpar sig bättre för
förhandlingslösningar än för lagstiftning och bedömer att det bör finnas
möjligheter att nä fram till vissa överenskommelser på området. Vi instämmer
med kommittén i att en reglering genom överenskommelser är att föredra framför
lagstiftning, särskilt med hånsyn till att man då lättare kan ta hänsyn till
skiftande förhållanden i olika branscher. Däremot kan vi inte bedöma hur stor
sannolikheten är för att det skall visa sig möjligt att uppnå
tillfredsställande lösningar på frivillig väg.

I vårt arbete får vi troligen anledning att behandla vissa
frågor om öppet köp, bl. a. med hänsyn till de regler härom som finns i 60 §
köplagen. Vi räknar också med att ta upp frågan om avbeställningsrätt,
åtminstone vid tillverkningsavtal. Däremot har vi utgått från att det ligger
utom ramen för vårt uppdrag att överväga lagregler om obligatoriskt öppet köp.
Någon ändring härvidlag kan inte ha skett enbart därför att hemförsäljningskommittén
har avslutat sitt arbete utan att föreslå sådan lagstiftning.

Prop.
1981/82:40 89

2.7 Landsorganisationen i Sverige (LO): Bdaga 3

LO delar ej kommittémajoritetens uppfattning vad gäller
möjligheterna att lagstifta om öppet köp. Kommittén har övervägt olika
alternativ för en reglering av det öppna köpet men avstår ifrån att lägga förslag
till lagstiftning.

Konsumentkooperationen har sedan mitten av 1960-talet
tillämpat öppet köp. Av erfarenheter från hittillsvarande förhandlingar har det
privata näringslivet visat ringa intresse av att frivilligt införa generellt
öppet köp vid konsumentköp. LO anser mot bakgrunden av detta att lagstiftning
är den enda framkomliga vägen.

2.8 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Öppet köp innebär att konsumenten har rätt att inom viss
tid lämna tillbaka en köpt vara och få igen betalt belopp. 1978 medgav 54
procent av butikerna öppet köp utan att detta särskilt avtalats, medan kunden
hade rätt till öppet köp först efter särskild överenskommelse i 34 procent av
butikerna. 9 procent av butikerna medgav endast bytesrätt. Enligt TCO:s
uppfattning skulle stora resursvinster göras både för köpare och säljare om
öppet köp generellt tillämpades. Resurser som i dag måste användas för att
slita konsumenttvister. I och för sig finns möjlighet till öppet köp i nästan
90 procent av butikerna, men avsaknaden av laglig rätt till öppet köp medför
osäkerhet hos konsumenterna och de åtaganden som handeln gjort är frivilliga
och kan återtas.

Kommittén diskuterar olika alternativ för reglering av
öppet köp enligt följande:

1.
Tvingande
generell lagstiftning,

2.
Dispositiv
generell lagstiftning,

3.
Lagstiftning -
tvingande eller dispositiv - punktvis på särskilt viktiga områden såsom
kommittén föreslagit i delbetänkandet SOU 1977:32 beträffande handeln med
begagnade personbilar,

4.
Förhandlingslösningar
inom ramen för konsumentverkets arbete och

5.
Nuvarande
frivilliga och flexibla system får bestå.

Kommittén anser att vid en sammanfattande bedömning är
lagstiftningsalternativet enligt 1-3 för närvarande inte realistiskt.
Kommittén har emellertid initierat förhandlingar mellan konsumentverket och
köpmannaförbundet enligt alternativ 4. Enligt kommittén skulle man så
småningom kunna komma fram till vissa överenskommelser.

TCO delar den uppfattning som förs fram i ledamoten
Hillboms reservation där han anser att erfarenheterna av hittillsvarande
förhandlingar visar att det privata näringslivet saknar intresse av att
frivilligt införa ett generellt öppet köp vid konsumentköp. Hillbom anser att
lagstiftning är den enda framkomliga vägen. Enligt TCO:s uppfattning bör en
lagstiftning enligt alternativ 1 komma till stånd.

2.9 Sveriges advokatsamfund:

En av kommittéarbetets två huvuddelar har rört frågan om
eventuellt införande av tvingande regler om öppet köp vid försäljning till
konsument. Kommittén har här kommit till slutsatsen att sådana regler för
närvarande inte bör införas. Samfundet delar kommitténs uppfattning.

Prop. 1981/82:40 90

2.10 Sveriges Köpmannaförbund: Bilaga 3

I utredningens direktiv har även ingått att analysera
förutsättningarna för ett generellt öppet-köp. Förbundet delar
utredningsmajoritetens redovisade uppfattning att man bör eftersträva
förhandlingslösningar med handeln framför lagstiftning varvid man bör ta hänsyn
till de olikartade förhållandena i olika branscher etc. Överläggningar mellan
Konsumentverket och förbundet i frågan har inletts.

2.11 Kooperativa förbundet (KF):

Hemförsäljningskommittén har funnit att en lösning på
frågorna om öppet köp inom detaljhandeln sökes för närvarande lämpligast inom
ramen för konsumentverkets förhandlingsverksamhet, inte genom lagstiftning.
Detta motiveras bl. a. med att vid en reglering av denna fråga gör sig de
varierande förhållanden som gäller för olika branscher, särskilt starkt gällande.
Den ståndpunkt kommittén härvid intagit har medfört att något förslag till
lagstiftning angående öppet köp inte presenteras i betänkandet.

Inom konsumentkooperationen har öppet köp tillämpats
alltsedan 1960-talet vid i princip all detaljhandelsförsäljning.

Undantag görs för underkläder och baddräkter, peruker och postischer
(av hygieniska skäl), bijouterier, avklippta tyger, färskvaror och djupfrysta
livsmedel samt realisationsvaror. KF anser att den fria återlämningsrätt som
öppet köp innebär, är av utomordentlig betydelse för konsumenterna. Öppet köp
medför bl. a. att förhastade köpbeslut kan rättas till och att tvister angående
påstådda fel i stor utsträckning kan undvikas.

Av betänkandet framgår att förhandlingar i syfte att
åstadkomma ett så långt möjligt enhetligt men ändå branschanpassat regelsystem
för öppet köp inom detaljhandeln förts mellan konsumentverket och
köpmannaförbundet sedan mitten pä 70-talet utan något synbart resultat. Detta
gör att KF inte tror på möjligheten att uppnå en lösning förhandlingsvägen. KF
vill starkt understryka att det för konsumentskyddet är av stor vikt att
principen om öppet köp snarast får generell tillämpning vid konsumentköp.

2.12 Folksam:

Kommittén behandlar också frågan om öppet köp men avstår
från att föreslå lagstiftning bl. a. med hänvisning till att förhandlingar
inletts mellan Konsumentverket och Köpmannaförbundet. Vi anser oss inte ha
anledning att närmare gå in på frågan men kan inte underlåta att erinra om att
konsumentkooperationen alltsedan 60-talet tillämpat öppet köp för i princip all
detaljhandelsförsäljning med vissa undantag och att detta varit av
utomordentlig betydelse för konsumenterna.

2.13 Konsumentvägledarnas förening:

Föreningen vill vidare instämma i komniittéledamoten Lars
Hillboms reservation beträffande lagstiftning om öppet köp. En ny utredning om
lämplig lagstiftning om öppet köp bör tillsättas.

Prop. 1981/82:40 91

2.14 Kristianstads kommuns konsumentnämnd: Bilaga 3

Stora delar av fackhandeln lämnar i dagsläget "Öppet
köp". Av Kristianstads konsumentbyrås egen undersökning, 1979-04-06 kan
man konstatera att 85 % av fackhandlarna vid begäran lämnar konsumenterna
"Öppet köp". Detta är ett åtagande som åtminstone i förhållande till
de bufiker som icke har motsvarande service innebär en merkostnad. Konsumenten
får i den nuvarande inköpssituationen intrycket av att "Öppet köp"
tillämpas i alla bufiker och känner sig därför lurad när någon butik som icke
tillämpar "Öppet köp" vägrar att ta varan tillbaka och lämna igen
pengarna. För att skydda konsumenten från denna otrevliga situation och
åstadkomma en likartad konkurrenssituation företagen emellan vore en generell
lagstiftning om "Öppet köp" en lämplig åtgärd.

3. Skyldighet att avisera

Samtliga remissinstanser har ingående diskuterat frågan om
en aviseringsskyldighet vid hemförsäljning. Tanken på en sådan skyldighet
stöds framför allt av en del instanser som kan sägas representera
konsumenterna. Däremot är företrädarna för näringslivet starkt negativa, liksom
bl. a. näringsfrihetsombudsmannen, marknadsdomstolen, kommerskollegium och
Sveriges advokatsamfund. Som en huvudpunkt i kritiken anförs att en aviseringsskyldighet
skulle medföra så stora kostnadsökningar och omställningsproblem att det i
många fall inte blev möjligt att fortsätta med hemförsäljning. En avveckling av
försäljningsformen skulle därför få konsekvenser för sysselsättningen.
Företrädare för näringslivet menar att en aviseringsskyldighet i praktiken är
liktydig med ett förbud mot hemförsäljning. Från flera håll ifrågasätts också
om inte en aviseringsregel skulle innebära en otillåten begränsning av den fria
spridningsrätten enligt tryckfrihetsförordningen.

3.1 Justitiekanslern (JK):

Bestämmelsen i 6 kap. 1 § TF torde inte hindra att
spridningen av tryckta skrifter kan vara underkastad samma rättsregler som
annan likartad verksamhet (försäljning etc. av varor). Det väsentliga är att
sådana rättsregler inte tar sikte speciellt på tryckta skrifter och framför allt
att de inte tar hänsyn till skrifternas innehåll (se bl. a. Strömbergs:
Tryckfrihetsrätt, sjätte upplagan s. 34 och Malmgren: Sveriges Grundlagar, i
kommentaren till 6 kap. TF). Vad kommittén föreslår är en regel som ger varje
person rätt att bestämma om han i sin bostad vill ta emot besök som syftar till
att få honom att köpa viss vara, t. ex. ett bokverk. Jag kan inte finna att en
sådan regel innebär en otillåten begränsning av den fria spridningsrätten
enligt TF och har därför från de synpunkter JK har att beakta inte något att
erinra mot kommitténs förslag i nu angivet hänseende.

3.2 Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten delar kommitténs uppfattning att konsumenterna
kan behöva ett förstärkt skydd mot överrumplande och påträngande
hemförsäljning. Såsom redan anförts är hovrätten inte övertygad om
nödvändigheten av lagstiftning på området. Om en lagstiftning emellertid skall
genomföras, har

Prop.
1981/82:40 92

hovrätten inte något att erinra mot att aviseringsskyldigheten
regleras i Bdaga 3 överensstämmelse med kommitténs förslag. Hovrätten har
sålunda ingen erinran mot kommitténs ställningstagande i frågan om sättet att
avisera och huruvida näringsidkaren skall ha erhållit konsumentens tillstånd
innan han uppsöker denne i bostaden. Inte heller har hovrätten någon erinran
mot kommitténs förslag angående påföljd när samtycke till besöket inte har
inhämtats i förväg.

Inom kommittén har diskuterats olika sätt att utforma en
lagbestämmelse om aviseringsskyldighet. I likhet med kommittén anser hovrätten,
att lagregler av generalklausultyp bör undvikas i en lagstiftning av denna
karaktär. Om en ny hemförsäljningslag utformas och en i denna lag ingående aviseringsregels
tillämpningsområde bestäms i enlighet med kommitténs förslag, har hovrätten
inte någon erinran mot att aviseringsregeln tar sig uttryck i en preciserad
lagbestämmelse av sedvanlig art.

I experten Hellstadius särskilda yttrande görs gällande
att en aviseringsregel som omfattar även tryckta skrifter i realiteten skulle
innebära ett förbud mot hemförsäljning av sådana och därför strida mot
bestämmelsen om fri spridningsrätt i tryckfrihetsförordningen. I likhet med
kommittén har hovrätten kommit till slutsatsen att en aviseringsregel som är helt
neutral till den nyttighet som saluförs och som inte heller gör skillnad på
tryckta skrifters innehåll inte är oförenlig med tryckfrihetsförordningen. Det
är enligt hovrättens mening angeläget att en aviseringsregel, om den införs,
omfattar även tryckta skrifter, eftersom böcker och tidningar har en stor andel
av den totala hemförsäljningen och att de tvistigheter, som uppstått vid
hemförsäljning av böcker och som behandlats av allmänna reklamationsnämnden
enligt den undersökning som återgivits i betänkandet pä sidan 301, är fler än
för andra varor och tjänster.Ifall en anvisningsregel som omfattar även tryckta
skrifter likväl skulle anses strida mot tryckfrihetsförordningen, bör det
utredas om inte tryckfrihetsförordningen kan ändras i detta avseende. Det kan
dessutom påpekas att de tryckta skrifter som marknadsförs genom hemförsäljning
och som kan ha särskild betydelse för opinionsbildningen i regel torde betinga
ett pris som är avsevärt mindre än 100 kr och att en aviseringsregel enligt
kommitténs förslag inte kommer att omfatta sådana skrifter. Även om aviseringsregeln
skulle bli tillämplig på skrifter av betydelse för opinionsbildningen, finns
det alltid möjlighet att marknadsföra dem genom telefon eller skriftligen och aviseringsregeln
behöver inte innebära något förbud mot marknadsföring.

3.3 Norrköpings tingsrätt:

Av utredningen framgår att branschen uppfattar den
föreslagna aviseringsregeln som i praktiken likställd med en regel om allmänt
förbud mot hemförsäljning samt att erfarenheterna av dansk rätt på området ger
visst stöd åt en sådan uppfattning. Regeln skulle således komma i strid med de
grundläggande principerna om etableringsfrihet, konkurrensfrihet och
neutralitet från samhällets sida till olika distributionsformer som ansetts
gälla i svensk rätt. Mot denna bakgrund bör regeln införas endast om starka
skäl av t. ex. konsumentpolitisk art talar för den. Med hänsyn till den
förstärkning av konsumentskyddet som genomförts under den senaste tioårsperioden
samt till vad kommittén nu i övrigt föreslår framstår enligt tingsrättens
mening inte de skäl kommittén anfört som så tungt vägande att regeln bör
införas. Denna bedömning stärks av att kommittén inte påvisat att det nuvarande
rättsläget

Prop.
1981/82:40 93

lett till mer omfattande missbruk eller missförhållanden.
Till detta kommer Bdaga 3 att rättsläget såvitt avser den
tryckfrihetsrättsliga aspekten av en aviseringsregel inte framstår helt klar.

Tingsrätten avstyrker med hänvisning till dessa synpunkter
den föreslagna aviseringsregeln.

3.4 Försäkringsinspektionen:

Enligt 302 § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse
åligger det styrelsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag att
övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på sätt
som överensstämmer med god försäkringssed. Regeringen har givits befogenhet att
utfärda närmare administrativa bestämmelser om anskaffningsverksamheten. Några
sådana bestämmelser har regeringen emellertid inte funnit det erforderligt att
utfärda.

Anskaffning av försäkringar har i stället överlåtits åt
branschens egen reglering. Bestämmelserna, som utfärdats i anslutning till
nämnda lagrum, återfinns i "Överenskommelse den 1 januari 1964 rörande
anskaffningsverksamheten inom direkt liv- samt sjuk- och olycksfallsförsäkring
ävensom annan direkt försäkring" och "Överenskommelse den 1 januari
1966 rörande anskaffningsverksamheten inom direkt sjö- och
transportförsäkring", båda med senare ändringar och tillägg. Dessa
frivilliga anskaffningsöverenskommelser (AÖ), till vilka samtliga berörda
försäkringsbolag av betydelse i landet anslufit sig, innehåller bl. a.
bestämmelser om behörighet för ombud, om utbildning av ombud, om registrering
av ombud, om ombuds uppträdande m. m. Frågor rörande AÖ handhas, beroende på
beskaffenhet, av en skiljenämnd eller en förvaltningsnämnd.

Enligt uppgift pågår inom branschen för närvarande en
omfattande översyn av AÖ.

Enligt försäkringsinspektionens mening är den
självreglering som gäller på anskaffningsområdet för försäkring såsom
alternativ fill en mera formalise-rad ordning i stort sett tillfredsställande.
Ordningen torde inte utesluta ingripande från inspektionens sida för den
händelse detta skulle bedömas såsom erforderligt. Några generellt olämpliga ackvisitionsmetoder
eller missförhållanden i övrigt har emellertid ej observerats av inspektionen
och klagomål fill inspektionen från konsumenter rörande denna verksamhet är
sällsynta. Vissa påpekanden under hand till förvaltningsnämnden har förekommit.
Vid omarbetning och ändringar i AÖ har inspektionen regelmässigt avgivit
yttrande till regeringen med förslag om att de fortsättningsvis accepteras
såsom alternativ till administrativa bestämmelser i ämnet. Egna initiativ från
inspektionens sida har jämväl förekommit.

Till skillnad mot den nu gällande hemförsäljningslagen
avses bestämmelserna i förslaget till ny lag, såvitt avser avisering inför
hembesök och näringsidkares ansvar när han anlitar ombud, bli fillämpliga även
på försäkringsområdet.

Kommitténs förslag som innebär att även
försäkringsförsäljning skall omfattas av aviseringsregeln synes snarare
framsprunget ur strävanden att undvika undantag från aviseringskravet än överväganden
rörande behovet av en sådan regel just på försäkringsområdet. Många
försäkringsbolag använder sig i regel redan nu av någon form av avisering före
hembesök.

Inspektionen finner för sin del inte anledning ifrågasätta
behovet eller lämpligheten i sig av en obligatorisk aviseringsregel att gälla
vid hemförsälj-

Prop.
1981/82:40 94

ning av försäkring. För inspektionen framstår det dock som
mera ändamåls- Bilaga 3 enligt att regler om avisering tas fram inom ramen för
gällande AÖ, varvid möjlighet kan ges att vid den närmare utformningen anpassa
regeln fill försäkringsomirådet. En viss flexibilitet i förhållande till
kommitténs förslag kan synas motiverad med hänsyn till de speciella
förhållandena på försäkringsomirådet.

Sanimanfattningsvis anser försäkringsinspektionen att
lagförslagets huvudtankar rörande avisering och ombuds behörighet lämpligen bör
realiseras inom ramen för en omarbetning av AÖ med de modifikationer, som kan
betingas av försäkringsavtalets egenart. För denna bedömning talar även att försäkringsverksamhetskommittén
(FVK) enligt sina direktiv (1978:105, sid. 8-9) skall "utvärdera
försäkringsbolagens nuvarande anskaffningsverksamhet och hur AÖ har verkat i
olika avseenden".

3.5 Kommerskollegium:

Kollegiet är tveksamt till om behov av aviseringsplikt
verkligen föreligger. I vart fall har inte - enligt kollegiets mening -
kommittén på ett övertygande sätt visat att konsumentintresset kräver en så
drastisk åtgärd som aviseringsplikt. Om en konsument skulle övertalas till ett
köp han egentligen inte önskar ingå har han - såvitt kollegiet kan bedöma -
redan i dag ett långtgående skydd bl. a. genom rätten till s. k. ångervecka.
Detta skydd kompletteras dessutom enligt förslaget. Att härutöver konstruera
ytterligare skydd synes ej behövligt.

Mot förslaget om aviseringsplikt kan också anföras att det
torde komma att medföra betydande merarbete för säljarna och därmed också en
avsevärd kostnadsökning för hemförsäljningsformen. Detta torde i sin tur leda
till att denna försäljningsform i vissa fall måste avvecklas, vilket medför
stora omställningsproblem för hemförsäljningsbranschen. Ett sådant resultat
förefaller helt orimligt med hänsyn till den - i förhållande till nuläget
-begränsade utvidgning av konsumentskyddet som förslaget om aviseringsplikt
ändå synes innebära. Mot bakgrund av vad som ovan anförts avstyrker kollegiet
sålunda förslaget om aviseringsplikt.Om förslaget om aviseringsplikt likväl
genomföres krävs enligt kollegiets mening en lång övergångstid så att berörda
företag och deras anställda får tillfälle till anpassning i syfte att begränsa
de menliga verkningarna.

3.6 Marknadsdomstolen:

Resultatet av den föreslagna aviseringsregleringen blir
givetvis att den form för hemförsäljning som i dag är den gängse, dvs. att
försäljare i bostadsområden går från dörr till dörr och söker avyttra sina
artiklar, i huvudsak bringas att upphöra. Regleringen får således fill följd en
genomgripande omgestaltning av en mycket gammal och fortfarande relativt
betydelsefull form för framför allt varudistribution. Marknadsdomstolens
utgångspunkt vid bedömningen av regleringen i denna del är att det bör kunna
påvisas påtagliga missförhållanden eller allvarliga olägenheter av en inte helt
obetydlig omfattning hos en försäljningsform för att en så ingripande
reformering skall anses vara berättigad. De undersökningar beträffande
hemförsäljning vilka utredningen presenterar ger knappast stöd för att det

Prop.
1981/82:40 95

finns ett vida spritt missbruk av hemförsäljningsformen;
den gällande Bilaga 3 hemförsäljningslagen tycks f. ö. ha inneburit klara
förbättringar härvidlag för konsumentkollektivet. Undersökningsmaterialet i sig
synes således svårligen kunna motivera den radikala omvandling av
hemförsäljningen som lagförslaget innebär. Bakgrunden till kommittéförslaget
förefaller i själva verket vara uppfattningen att en viss grupp av konsumenter
uppvisar ett särdeles svagt köpmotstånd vid säljbesök och att denna
konsumentgrupp därtill har svårt att göra sin rätt gällande också i efterhand
genom att t. ex. utnyttja befogenheten att frånträda ingånget avtal.
Marknadsdomstolen vill inte avvisa tanken att hemförsäljning i vissa fall kan
leda till oöverlagda köp som av olika skäl inte heller bringas att återgå;
säkerligen finns grupper av svaga konsumenter som lättare än andra låter sig
övertalas till beställningar och som också har bristfälliga förutsättningar att
efter köpslut frånträda förhastade avtal. Tveksamhet kan emellertid råda om hur
stora dessa svaga konsumentgrupper verkligen är och - framför allt - i vad mån
den föreslagna aviseringsregeln faktiskt ger dessa utsatta konsumentgrupper ett
verkligt skydd. Aviseringsskyldigheten skulle säkerligen ge till resultat att
den traditionella hemförsäljningsformen i stor utsträckning kom att ersättas
med telefonförsäljning i - vid behov - kombination med efterföljande säljbesök.
Den ifrågavarande konsumenttypen, som ju bl. a. präglas av en viss oförmåga att
kategoriskt avvisa säljerbjudanden och som är lättpåverkbar, skulle nog ofta
också ha svårigheter att värja sig mot säljbearbetning per telefon, vilket
alltså skulle kunna få till följd att köpavtal i större utsträckning än nu är
fallet kom att ingås utan att det köpta ens kunde beses före avtalsslutet. I
vart fall skulle konsumenter, sådana de nu aktuella, ha svårt att avslå också
ett förslag om säljbesök, vid vilket säkerligen ett mycket starkt köptryck
skulle uppkomma; "konsumenten har ju själv föranlett säljaren att göra sig
besvär med ett personligt besök". Den genomgripande omgestaltning av den
egentliga hemförsäljningen som lagförslaget skulle åvägabringa synes således
domstolen närmast leda fill en i sig knappast generellt önskvärd övergång från
besöksförsäljning till telefonförsäljning.Och den beskrivna omläggningen av
försäljningsformen torde inte föra till bättre integritetsskydd och större
hemfrid för konsumenterna. Telefonsamtal kan vara väl så störande och
påträngande som en påringning vid dörren. Domstolen finner därför lagförslaget
om obligatorisk avisering och inhämtande av samtycke före säljbesök mindre
ändamålsenligt och är inte beredd att tillstyrka en lagstiftning med föreslagen
utformning. De särskilt svaga konsumentgruppernas speciella problem, som f. ö.
ingalunda är till finnandes endast i hemförsäljningssammanhang utan också kan
menas vara för handen vid ordinär butiksförsäljning, postorderförsäljning,
försäljning medelst kontokredit m. m., får söka lösas med hjälp av bl. a.
generellt verkande medel av informativ art såsom konsumentupplysning och
konsumentvägledning. Här möter nog en social problematik som för sin lösning
sannolikt kräver en rad olika, generellt verkande åtgärder av socialt-ekonomiskt
slag.

Till marknadsdomstolens betänksamhet visavi hithörande
reglering bidrar det förhållandet att förslaget i fråga kan få menliga verkningar
för konkurrensen inom näringslivet, något som ju ytterst drabbar konsumenterna.
Även om - såsom ovan framhållits - effekten av ett aviseringstvång troligen i
stor utsträckning skulle bli inskränkt till en omläggning från
besöksförsäljning till telefonförsäljning, kan inte uteslutas att i vissa fall
och för vissa varuslag ingen naturlig försäljningskanal skulle stå öppen om
hemförsäljningen i dess traditionella form förbjöds. Inom butikshandeln

Prop.
1981/82:40 96

finns i dag i många branscher en synnerligen stark ägarkoncentration.
Detta Bilaga 3 innebär att mindre, nyetablerade fabrikanter och importörer kan
ha svårigheter att distribuera sina produkter genom den dominerande distributionsformen,
vilket alltså - vid avsaknad av realistiska alternativ - kan på längre sikt
leda till stelhet och hämmad utveckling på marknaden. Ur konkurrenssynvinkel är
mångfald med avseende på bl. a. distributionsformer ett ideal och ter sig
särskilt angelägen i en situafion som präglas av den fortlöpande
företagskoncentrationen. Det skulle därför vara principiellt olyckligt om en f.
n. tillgänglig distributionsform skulle genom lagstiftning uteslutas. Särskilt
betänkligt skulle det vara att effekten drabbade en försäljningsteknik -
hemförsäljningen - som i sin enklaste form ställer ringa krav pä
kapitalinsatser. Också ur nu anlagd synvinkel talar således starka skäl mot den
föreslagna aviseringsregleringen.

Såsom framigått av den lämnade redovisningen av
marknadsdomstolens syn på kommitténs förslag i aktuell del finner sig domstolen
inte kunna tillstyrka införande av aviseringstvång med åtföljande krav på
inhämtande av samtycke till säljbesök. Kommittéledamoten Bernitz har i en
reservation till förslaget förordat en modifierad lösning som innebär att
konsumenterna genom avisering alltid skall beredas tillfälle att före säljbesök
meddela att de avböjer besök. Ett sådant meddelande från konsument till säljare
skulle således utgöra hinder för besök i säljsyfte. Även om Bernitz' variant
har sina förtjänster - konsumenten kan i princip förbereda sig på besöket och
får möjlighet att avstyra det om så önskas - torde konstruktionen knappast
erbjuda någon praktisk lösning för den konsumentkategori om vars skyddande i
första hand är fråga. Ett aviseringstvång av det angivna slaget skulle
säkerligen främst fullgöras genom utskickande av massmeddelanden. Konsumenterna
skulle således behöva vara på sin vakt beträffande innehållet i allehanda
massförsändelser, något som med dagens postreklamvolym alls inte skulle vara en
lätt uppgift. Härtill kommer att det skulle krävas ett inte ringa mått av
aktivitet från konsumentens sida i syfte att undgå besök; konsumenten skulle på
något sätt behöva ge till känna för försäljaren att besök inte önskas. En
reglering med dessa konsekvenser torde utgöra ett föga verkningsfullt skydd för
den allmänt resurssvaga konsumentkategori som har särskilda svårigheter att
freda sig mot effektiv säljargumentation. Ett aviseringstvång av det
modifierade slaget synes således komma att innebära en viss belastning på
hemförsäljningsföretagen med åtföljande kostnadsökningar utan att någon häremot
svarande vinning förefaller kunna uppnås för de konsumentgrupper som genom
regleringen avses skola beredas ett skydd. Enligt marknadsdomstolens
uppfattning är inte aviseringsreglering i någon form ett effektivt medel att
lösa de speciellt utsatta konsumentgruppernas särskilda problem. I stället bör
lösningen sökas i åtgärder av sådant slag som ovan angetts.

3.7 Näringsfrihetsombudsmannen (NO):

Den i betänkandet föreslagna aviseringsregeln skulle av
allt att döma medföra att hemförsäljningen i praktiken skulle upphöra. Bl. a.
visar erfarenheterna från Danmark, som infört en liknande regel, att hemförsäljningen
där praktiskt taget upphört. Förslaget skulle därför vara likställt med ett
förbud. Mot bakgrund av vad ovan anförts rimmar en så drastisk åtgärd enligt NO:s
mening inte med de erfarenheter om missförhållanden på

Prop.
1981/82:40 97

området som kommittén själv redovisat. Förslaget avstyrks
därför av Bilaga 3 NO.

Ledamoten Bernitz har i sin reservation (s. 196-197)
föreslagit en aviseringsregel av mindre långtgående art. Avisering per telefon
eller ' skriftligen skulle ske, varvid konsument skulle ha möjlighet att avböja
ett påtänkt besök. Bernitz menar att en aviseringsregel av denna art har den
fördelen att besök kan undvikas hos konsumenter som är särskilt obenägna att
köpa. Ett aviseringskrav medför enligt Bernitz givetvis ökade kostnader. Han
konstaterar att kommittén tyvärr inte genomfört närmare kostnadsstudier, vare
sig av det förslag till aviseringsregel som förs fram i betänkandet eller av
den modell som Bernitz föreslagit. Han tillägger: "Det ter sig dock
sannolikt att kostnaderna för tillämpningen av en aviseringsregel av det slag
jag har förordat bör kunna hållas relativt låga genom tillämpning av fasta
rutiner." Bernitz' förslag förutsätter dock att kostnadsstudier görs och
att dessa studier visar att den av honom föreslagna ordningen låter sig
genomföras till rimliga kostnader.

NO är för sin del tveksam till om inte även den av Bernitz
föreslagna modifierade aviseringsregeln skulle medföra sådana höga kostnader
och andra konsekvenser att också den skulle verka mer eller mindre prohibitivt.
De synpunkter som ledamoten Hellstadius framfört (s. 206-207) om de praktiska
svårigheterna att pä ett ekonomiskt rimligt sätt tillämpa aviseringsregeln
förefaller realistiska och torde i allt väsentligt vara giltiga även på det av Bernitz
framlagda förslaget. Härtill kommer - vilket inte berörts av Bernitz - att
bevisning om att avisering skett enligt hans förslag skulle bli praktiskt taget
omöjligt. NO kan därför inte heller tillstyrka Bernitz' förslag om avisering.

Ångerrätten synes, särskilt om kommitténs förslag till
utvidgning genomförs, utgöra en stark garanti mot oöverlagda köp. I
sammanhanget bör även nämnas konsumenternas rättigheter att få en skylt
respekterad, som avvisar eventuella hemförsäljare.

3.8 Statens pris- och kartellnämnd (SPK):

Kommittén föreslår i sitt betänkande bl. a. att en aviseringsplikt
införs för hemförsäljning och att konsumentens samtycke måste inhämtas innan säljbesök
får ske. Nämnden vill understryka vikten av att, om en dylik åtgärd övervägs,
eventuella konsekvenser i form av omsättningsminskning och nedläggning av
bakomliggande produktion med därpå följande minskad exportförsäljning och
sysselsättning noga beaktas. Om en aviseringsplikt enligt utredningens förslag
skulle införas är det väsentligt att detta inte görs alltför snabbt utan att en
tillräckligt lång övergångsperiod ges så att berörda företag får rimlig tid
till sitt förfogande för att vidtaga lämpliga åtgärder i syfte att hindra de
eventuella negativa effekter för företagen som kan uppstå.

3.9 Konsumentverket/KO:

3.9.1 Majoriteten:

Konsumentverket anser det vara rimligt att konsumenten vid
hemförsäljning försätts i en situation som liknar den vid butiksförsäljning
för att möjliggöra ett rationellt och övertänkt köp. För att åstadkomma ett
effektivt

7 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 40

Prop. 1981/82:40 98

konsumentskydd är det därför nödvändigt att införa regler
som förbereder Bilaga 3 konsumenten på säljbesöket. För att en aviseringsregel
skall bedömas få avsedd effekt är det enligt verkets mening nödvändigt att
komplettera den med krav på samtycke från konsumenten. En aviseringsregel som
endast skulle innebära att konsumenten har möjlighet att aktivt avböja ett säljbesök
kan knappa:;t förväntas nämnvärt stärka exempelvis svaga konsumenters
ställning. Det finns skäl att tro att samma svaghet som vidlåder ångerrätten
även finns inbyggd i ett sådant system. En sådan regel skulle endast skapa
problem för handeln utan att skyddet för konsumenterna förbättrades i någon
högre grad.

Konsumentverket tillstyrker således utredningens förslag
om att en aviseringsplikt bör införas och att konsumentens samtycke måste
inhämtas innan säljbesök får ske.

Med hänsyn till att näringsidkarna har bevisbördan för att
avisering med samtycke skett saknas anledning att inte godta att avisering även
kan ske per telefon. Konsumentverket delar således utredningens uppfattning i
denna del.

Utredningen har även diskuterat frågan om en aviseringsregel
kan utformas sorn en generalklausul. I likhet med utredningen finner konsumentverket
att det finns starka skäl som talar mot en sådan lösning. Betydande problem
föreligger i att informera om nuvarande regelsystem för hemförsäljning. Det
finns anledning tro att problemen vad gäller informationen avsevårt skulle öka
vid användandet av en generalklausul. Vissa företag skulle vara underkastade
särskilda regler som andra företag inte skulle behöva följa. Inte minst
konsumenterna skulle få svårigheter att behärska ett sådant system.

3.9.2 Styrelseledamöterna E O Holm och Ingrid Flory:

Enligt vår uppfattning har hemförsäljningskommittén inte
kunnat visa att det föreligger ett behov av en lagstiftning som genom ett
långtgående krav på avisering gör att en sedan länge bedriven legitim
försäljningsform inte längre skulle kunna bedrivas. Vi hänvisar därvid till och
instämmer i den reservation som avgivits av ledamoten Schierbeck. Vad kommittén
i övrigt föreslagit ger ett förstärkt konsumentskydd som är fullt tillräckligt.
Härtill kommer att konsumentverket genom marknadsrättsliga regler kan
ytterligare förstärka konsumentskyddet.

3.9.3 Styrelseledamoten Yngve Hjalmarsson:

Jag anser att aviseringsplikten kan ersättas med en
lagbestämmelse som förbjuder näringsidkare som systematiskt åsidosätter hemförsäljningslagen
att i fortsättningen bedriva hemförsäljning.

3.9.4 Styrelseledamoten Ann-Marie Petersson:

Undertecknad fillstyrker Konsumentverkets förslag om att
en aviseringsplikt vid hemförsäljning bör införas. Jag kan dock ej biträda den
lagtekniska lösning av aviseringsregeln som föreslagits. Jag förordar den linje
som framförs i betänkandet av ledamoten Hillbom: att aviseringsregeln borde
utformas som en generalklausul. Med hänsyn till det salubjudnas art och pris

Prop.
1981/82:40 99

bör förhandlingar om riktlinjer för hemförsäljning av
vissa varor och tjänster Bilaga 3 kunna föras.

3.10 Allmänna reklamationsnämnden (ARN):

En viktig förändring i förhållande till den nu gällande hemförsäljningslagen
utgör förslaget i 3 § om skyldighet att avisera och inhämta samtycke till säljbesök
som skall företas i konsumentens bostad. Till skillnad från vad som gäller vid
ångerrättens utövande och skyldigheten att överlämna ängerblankett begränsas
"produktområdet" för aviseringsplikten inte till lös egendom och
vissa tjänster utan omfattar också varje annan nyttighet. Ett avgörande motiv
för kommittén att föreslå ett vidgat produktområde vid avisering har varit det
förhållandet att vissa produkter inte omfattas av någon ångerrätt (s. 95).
Enligt nämndens uppfattning måste emellertid de skäl som talar för en aviseringsplikt
vara i huvudsak desamma som motiverar rätten att ångra ett ingånget köp,
nämligen att komma till rätta med överrumplingsmomentet eller andra olägenheter
som de aktuella säljmetoderna kan innebära. Nämnden kan därför inte finna att
det från principiell utgångspunkt finns anledning att göra någon skillnad
mellan "produktområdena" för aviseringsplikten och ångerrätten. Utan
att närmare ta ställning till frågan hur produktområdena bör bestämmas vill
nämnden ifrågasätta om behov föreligger att i något av dessa innefatta
nyttigheter som enligt kommittén (s. 95) normalt ej marknadsförs genom
hemförsäljning.

3.11 Länsstyrelsen i Älvsborgs län:

När det gäller frågan om avisering av hembesök har
kommittén dock inte varit enig. Två av kommitténs fem ledamöter förordar den aviseringsregel
som kommittén föreslår. Tre av ledamöterna reserverar sig från olika
utgångspunkter mot förslaget. Alla företag som arbetar med hemförsäljning och
som yttrat sig hävdar att denna aviseringsregel är liktydig med förbud.

Effekterna av och kostnaderna för huvudförslagets aviseringsregel
och effekterna från sysselsättningssynpunkt är heller inte tillfredsställande
utredda. Detta beror bland annat på bristande offentlig statistik på
omfattningen av hemförsäljning.

Det finns enligt länsstyrelsens mening skäl som talar för
införandet av en skriftlig aviseringsplikt. Frågan om aviseringsregelns närmare
utforming borde dock kunna lösas efter förhandlingar mellan representanter för
de säljande företagen och konsumentverket/KO. Om aviseringsregeln arbetas fram
på detta sätt är också sannolikheten större för att regeln i praktiken
tillämpas av näringsidkarna.

3.12 Stockholms kommun:

1. socialförvaltningen:

Socialförvaltningen anser att den av kommittén föreslagna aviseringsskyldigheten
är ett steg i rätt riktning för att skydda den enskilde konsumenten.
Konsumenten kan på detta sätt själv avgöra om hon vill konfrontera sig med en
försäljare.

Ännu mera effektivt konsumentskydd skulle uppnås om aviseringsskyl-

Prop. 1981/82:40 100

digheten enbart begränsades till skriftlig avisering.
Nackdelen med telefon- Bilaga 3 avisering är att många människor har svårt att
säga nej och värja sig mot en driven försäljare. Att avslå en försäljares
förslag att komma hem till konsumenten och visa varor kan av många människor
upplevas som besvärande då telefonsamtalet upplevs som en personlig kontakt med
försäljaren.

Vid skriftlig avisering behövs ingen muntlig kontakt.
Konsumenten får här anses ha lättare att tacka nej till säljarens begäran om
ett hembesök. Det psykologiska underläge som dagens konsumenter befinner sig i
torde på detta sätt till stor del ha eliminerats.

2. föredragande borgarrådet:

Förslaget om aviseringsskyldighet måste betraktas som en
klar förbättring för konsumenterna. Erfarenheter av nuvarande
telefonförsäljning visar att många konsumenter har svårt att hävda sina
intressen gentemot försäljare. Avisering bör ske skriftligt, vilket ger
konsumenterna möjlighet att utan personlig påverkan från en försäljare avgöra
om de vill ta emot säljbesök.

3. avvikande mening av tre borgarråd:

Den sammanlagda effekten av de i utredningen föreslagna
utvidgningarna av konsumentskyddet beträffande hemförsäljning kan antas bli
betydande. Det är värdefullt att man på detta sätt på basis av erfarenheter
från tidigare lagstiftning successivt förstärker konsumenternas ställning.

Det saknas dock anledning att i dagens läge genomföra så
långtgående restriktioner mot hemförsäljningen som säljform, som den i
betänkandet föreslagna aviseringsregeln skulle medföra. Det finns skäl att i
stället förorda den av ledamoten Bernitz föreslagna aviseringsregeln i den
mjukare formen dvs. att konsumenterna genom avisering ges tillfälle att i
förväg meddela att de avböjer besök. En sådan regel skulle inte i lika hög grad
som den förra innebära en risk för att lagstiftningen i praktiken leder till
ett generellt näringsförbud på hemförsäljningsområdet.

3.13 Malmö kommun:

Aviseringsplikten skulle innebära bättre skydd mot
överrumplande besök. Utan föregående samtycke från konsumenten till besöket
blir avtalet ogiltigt och försäljningen otillbörlig. Det finns dock skäl i att
framföra tvekan om hur detta samtycke skall verkställas. Vid muntligt samtycke
kan uppstå viss oklarhet och osäkerhet. Genom att på ångerblanketten notera
uppgift om när och hur avisering skett och att få konsumentens godkännande av
dessa uppgifter skulle dessa problem undanröjas. Undantaget från aviseringsplikt
för varor värda under 100 kronor bör ersättas med ett relationstal till
basbeloppet, exempelvis 1/100-del av basbeloppet (f. n. 139 kronor). För vissa
branscher kommer denna nedre värdegräns att innebära problem. För bokförlagen
t. ex. skär den rakt genom sortimentet, och kommer att innebära
marknadsföringsproblem för dessa och tolkningsproblem vid tvister om vad som
aviserats inför besöket. Man kan därtill lägga att det i Malmö kommun finns
rikt representerat såväl förlags- som tryckerinäring. För dessa skulle aviseringsplikten,
enligt samstämmigt uttalande från branschen, innebära kraftiga nedskärningar i
produktionen, med konse-

Prop. 1981/82:40 101

kvenser pä arbetsmarknaden. 1 det
arbetsmarknadspolitiska läge som Bilaga 3 kommunen för närvarande befinner
sig måste dessa konsekvenser noga vägas med det konsumentskydd som förslaget
innebär. I denna bedömning anser kommunstyrelsen att de arbetsmarknadspolitiska
effekterna väger tyngre än det utökade konsumentskyddet.

Kommunstyrelsen förordar därför att "försäljning av
tryckt skrift" undantages aviseringsplikten. (I "Lag om tillfällig
handel" har denna försäljning undantagits reglering).

Reservation av fem ledamöter:

Vi delar i huvudsak majoritetens uppfattning sådan den
kommit till uttryck i yttrande över "Hemförsäljningskommittén"
betänkande - SOU 1979:76.

Betr. den del av yttrandet som rör frågan om s.k. aviseringsplikt
inför försäljares hembesök hos konsument har vi emellertid en annan mening.

Det framgår redan av konsumentsekreterarens förslag till
yttrande att tveksamhet kan råda om "hur detta samtycke skall
verkställas".

Då vi dels delar uppfattningen härom, och samtidigt hyser
betänkligheter i övrigt emot en aviseringsplikt reserverar vi oss emot
majoritetens yttrande i denna del.

3.14 Konsumentköpsutredningen:

Den viktigaste nyheten i kommitténs förslag är reglerna om
aviseringsplikt. Av de olika alternativ som förs fram i betänkandet anser vi
övervägande skäl tala för den utformning som huvudförslaget innehåller. En så
utformad aviseringsplikt har klara fördelar för konsumenterna. Dessa får själva
avgöra om något hembesök över huvud taget skall komma till stånd och behöver
därför inte riskera att hamna i någon överrumplingssituation. Vi inser att en aviseringsplikt
skulle skapa inte obetydliga svårigheter för vissa företag som nu bedriver
hemförsäljning, även om vi inte har blivit övertygade om att de farhågor som
experten Hellstadius för fram i sitt särskilda yttrande är till alla delar
befogade. Regeln förefaller oss emellertid ha tillräckligt stort värde frän
konsumentsynpunkt för att det skall uppväga vissa olägenheter av påtalad typ,
och vi tillstyrker därför kommittéförslaget i denna del.

Enligt 3 och 4 §§ får hembesök inte ske utan att
konsumenten skriftligen eller per telefon har aviserats om besöket och lämnat
sitt samtycke till detta. Överträds detta förbud blir avtal som har ingåtts vid
besöket ogiltigt, och vidare kan ingripande ske med stöd av
marknadsföringslagens regler om otillbörlig marknadsföring. Efter ordalagen
synes de föreslagna bestämmelserna bli tillämpliga även om det är konsumenten
själv som har begärt att få ett besök. I så fall kan ju knappast någon avisering
sägas ha ägt rum. En sådan tolkning kan emellertid uppenbarligen inte vara
åsyftad. Det skulle därför kunna ifrågasättas om inte undantag borde göras för
fall då konsumenten har tagit initiativet till besöket (jfr 5 § 1). Ett sådant
undantag kan emellertid medföra gränsdragningsproblem. Vem skall exempelvis
anses ha tagit initiativet, om näringsidkaren i sin reklam erbjuder sig att
komma hem och demonstrera sin vara för konsumenter som anmäler intresse för en
demonstration? Det kan också vara svårt att avgöra vem som skall anses ha tagit
initiativet till ett besök, som avtalas t. ex. vid konsumentens besök i
näringsidkarens affärslokal eller på en mässa där näringsidkaren ställer ut
sina varor. Innebörden av aviseringsregeln förefaller även i övrigt något

Prop. 1981/82:40 102

oklar. Sålunda framgår det inte tydligt om aviseringen
måste ha formen av ett Bilaga 3 personligt meddelande eller om den kan ske
genom reklam, exempelvis en annons eller ett reklammeddelande där den som vill
ta emot ett hembesök uppmanas att fylla i och skicka in en kupong. Inte heller
klargörs hur preciserad aviseringen måste vara när det gäller tidpunkten för
besöket. Skall viss dag anges eller räcker det med att t. ex. ange en viss
vecka eller behöver kanske någon uppgift om fiden för det aviserade besöket
över huvud taget inte lämnas?

Mot bakgrund av det nu anförda vill vi ifrågasätta om det
inte skulle vara lämpligare att utforma reglerna som ett förbud mot att företa
hembesök utan att konsumenten i förväg har samtyckt till besöket. Det är ju
kravet på samtycke som är det centrala i kommitténs förslag. Om man som villkor
för att ett samtycke skall gälla ställer upp dels att det inte har lämnats i
samband med att näringsidkaren har sökt upp konsumenten - i bostaden eller
någon annanstans - dels att konsumenten före samtycket har fått uppgift om
näringsidkarens namn eller firma och om vad han vill sälja, torde man uppnå det
resultat som kommittéförslaget syftar till. Regeln blir dock såtillvida något
snävare som överenskommelse om ett hembesök kan träffas vid ett personligt
sammanträffande som kommer till stånd på annat sätt än genom att näringsidkaren
söker upp konsumenten. Detta förefaller knappast vara någon nackdel.

3.15 Uppslagsverkskommittén:

Bedömningen av orfi det behövs en aviseringsplikt av det
slag som hemförsäljningskommittén föreslår bör bli beroende av dels hur
hemförsäljning i dag bedrivs och vilket konsumentskydd som finns, dels vilka effekter
en aviseringsplikt skulle få för möjligheterna att i fortsättningen bedriva
hemförsäljning.

Vi har inte anledning att ge oss in på någon bedömning
huruvida det konsumentskydd som i dag finns är tillräckligt. Hemförsäljningskommittén
konstaterar dock att hemförsäljningslagen med ångerveckan har medfört en
sanering. De förslag om skärpta regler för ångerveckan som kommittén är enig om
- bl. a. att ångerveckan också skall gälla telefonförsäljning och att
ångerveckan skall löpa från leveransdag - bör innebära en ökad sanering och ett
bättre konsumentskydd eftersom vissa möjligheter att kringgå lagen därmed
undanröjs.

Hemförsäljningskommitténs syfte med förslaget om aviseringsplikt
är att undanröja vissa problem - främst överraskningseffekten - som sammanhänger
med hemförsäljningen som försäljningsform. Man vill därigenom åstadkomma en ytteriigare
sanering av marknaden. Från bl. a. förlagshåll har dock hävdats att en sådan aviseringsplikt
i verkligheten skulle få en effekt som vore liktydig med ett förbud mot
hemförsäljning.

Det är svå:rt att bedöma effekterna av en lagfäst aviseringsplikt.
Det finns dock skäl sorn talar för att en sådan lagregel skulle kunna få
hårdare effekter än avsett. En uppenbar risk är att många presumtiva
konsumenter kan dra sig för att svara på en avisering - och sålunda be om ett
hembesök - eftersom de därmed skulle kunna känna ett tryck att köpa varan.

När det gäller bedömningen av effekterna av en aviseringsplikt
vill vi också hänvisa till förhållandena i Danmark, där man har en mycket
restriktiv inställning till hemförsäljning och där försäljningsformen också är
mycket ovanlig. I Danmark finns sedan länge ett förbud mot oanmodad hänvändel-

Prop. 1981/82:40 103

se, vilket kan betecknas som en strängare form av aviseringsplikt
eftersom Bilaga 3 inte heller telefonhänvändelse är tillåten. Från detta förbud
är dock bl. a. böcker undantagna. Detta undantag har- senast i ett lagförslag
från år 1977 -ifrågasatts av konsumentpolitiska skäl. Det har dock bibehållits
av kulturpolitiska skäl. Vid detta beslut spelade hemförsäljningens betydelse
för möjligheterna att ge ut stora bokverk som kräver en långsiktig försäljning
en vikfig roll.

Sammanfattningsvis vill vi framhålla att det finns
uppenbara risker för att den av hemförsäljningskommittén föreslagna aviseringsplikten
kan innebära en restrikfion för möjligheterna att bedriva hemförsäljning som är
betydligt större än den avsedda sanerande effekten. Det kan t. ex. visa sig
omöjligt för utgivande förlag att bibehålla, alternativt bygga upp, en
organisation för hemförsäljning av uppslagsverk. Detta skulle från den synpunkt
som uppslagsverkskommittén har att bevaka innebära att möjligheterna att ge ut
ett nytt stort svenskt uppslagsverk allvarligt skulle försvåras.

3.16 Televerket:

Televerket anser att förslaget om aviseringsplikt bl. a.
innebär att köparna "överbeskyddas" på ett sätt som totalt sett kan
innebära en väsentlig serviceförsämring för kunderna och en kostnadsökning för
televerket.

Den föreslagna aviseringsplikten kan exempelvis medföra
att kunder vid besök av teletekniker endast kommer att få tre jackar (f. n.
30:- st) inkopplade utan föregående avisering inom den s. k. 100:—regeln. Ett
visst mått av byråkrati kan komma att uppstå "tre jackar kan vi sätta upp
nu men inte fyra".

Vid omedelbar leverans av exempelvis en extra telefon
(160:- i inträdesavgift) kan i vissa fall erfordras att teletekniker måste gå
ut och ringa upp kunden, avisera besöket och sedan komma tillbaka med
apparaten. Kunderna kommer förmodligen att ha svårt att förstå motiven för
dessa teleteknikers agerande. Med hänvisning till ovanstående föreslås att
lagförslaget omarbetas så att aviseringsplikten utgår för den typ av verksamhet
som televerket bedriver.

3.17 Landsorganisationen i Sverige (LO):

För att öka konsumentskyddet vid hemförsäljning föreslår hemförsäljningskommittén
införandet av en aviseringsskyldighet. LO delar kommitténs uppfattning att avisering
före säljbesök i konsumentens bostad är nödvändig i flertalet fall. LO kan
däremot ej biträda den lagtekniska lösning av aviseringsregeln som kommittén nu
föreslagit. LO anser att en aviseringsregel bör ge utrymme för en viss grad av
flexibilitet.

LO skulle hellre se aviseringsregeln utformad som en
generalklausul. Med hänsyn till det salubjudnas art och pris bör man kunna
förhandla om riktlinjer för hemförsäljning av vissa varor och tjänster.
Hemförsäljning regleras även i marknadsföringslagen. Detta innebär att Konsumentverket/KO
redan i nuläget förhandlar med hemförsäljningsföretagen om deras sätt att
bedriva hemförsäljning. LO anser att frågan om avisering vid hemförsäljning
även kan inrymmas i sådana förhandlingar.

Prop.
1981/82:40 104

3.18 Tjänstemännens centralorganisation (TCO): Bilaga 3

TCO delar uppfattningen att nuvarande konsumentskydd inte
fungerar fillfredsställande vad avser hemförsäljning. TCO vill också understryka
vikten av att konsumentupplysning om gällande konsumentlagstiftning ges till
konsumenterna. TCO anser att skillnad måste göras mellan den seriöst arbetande hemförsäljningshandeln
och övrig hemförsäljning. TCO vill också peka pä de konsekvenser för syselsättning
och trygghet i anställningen som uppstår om också den seriösa hemförsäljningen
drabbas av aviseringstvång.

3.19 Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK):

Vad gäller den föreslagna regeln om skyldighet för
näringsidkare att i förväg avisera konsumenten om besök i dennes bostad vill JUSEK
anföra följande: De dokumenterade fallen av missbruk av hemförsäljningslagen är
såvitt framgår av utredningen inte så många. De skäl som anförts av experten Hellstadius
för att en aviseringsskyldighet avsevärt skulle fördyra hemförsäljning verkar beaktansvärda.
Hemförsäljning är inte uteslutande en för konsumenterna onödig
distributionsform, eftersom den kan innebära ökad konkurrens och vissa fördelar
exempelvis i form av transportservice. Med hänsyn härtill och särskilt som
konsumenten också har rätt att utan angivande av skäl och utan kostnad för sig
själv ångra köpet inom en vecka frän det att han erhållit föreskrivna
handlingar och haft tillfälle att undersöka godset eller ett provexemplar, bör
en regel om aviseringsplikt tills vidare kunna undvaras.

3.20 Sveriges advokatsamfund:

Direktiven gav kommittén frihet att taga upp
lagstiftningsfrågor med anknytning till hemförsäljningslagen i den mån
erfarenheterna visade behov av reformer. I denna del har kommittén lagt fram
ett förslag om krav på föregående bevisligt samtycke från konsument för att ett
vid hemförsäljning ingånget avtal skall bli bindande för konsumenten. Detta
förslag upptar stort utrymme i betänkandet, vilket är naturligt mot bakgrund av
de stora förändringar för en hel näringsgren, som skulle inträda om förslaget
ledde till lagstiftning. Stort intresse har också redan knutits till de möjliga
effekterna av ett aviseringstvång.

Kommittén redogör för hur "dess lagförslag i denna
del formellt har kommit fill". Sålunda kom en minoritet av två ledamöter
att utforma kommitténs förslag, medan av övriga tre ledamöter en ansåg att
samtycke inte skulle krävas frän konsumenten, en att en aviseringsregel skulle
få formen av en generalklausul och slutligen en att ingen aviseringsskyldighet
alls skulle föreslås.

För sin del gör samfundet den bedömningen, att kommittén
inte påvisat någon sådan erfarenhet, som kunnat motivera införandet av en aviseringsregel
med krav på uttryckligt samtycke från konsumenten till säljbesök i hemmet.
Samfundet finner vidare att kommittén, som vad gäller behovet av den föreslagna
aviseringsregeln extrapolerat från vaga intervjuuttalanden, inte fillräckligt
beaktat riskerna för att hemförsäljningen såsom distributionsform i praktiken omöjliggöres.
Kommittén har sålunda visserligen noterat

Prop. 1981/82:40 105

hemförsäljningsföretagens negativa reaktion på aviseringsregeln
men kom- Bilaga 3 mer i kapitlet Kostnader och resursbehov endast fram fill
slutsatsen att det är omöjligt att säga om nettoeffekten av de föreslagna
reglerna (inklusive aviseringsregeln) blir positiv eller negativ.

Även om kommittén synes anse att bortfallna intäkter inte
bör beaktas av kommittén i samband med en bedömning av kostnadsaspekten, hade
kommittén bort finna att stora kostnader måste uppkomma vid en sådan omläggning
av marknadsföringen som' en aviseringsregel av föreslaget innehåll framkallar.
Den här aktuella slutledningen hade i själva verket kunnat göras på betydligt
fastare erfarenhetsunderlag - i synnerhet vad som inträffat i Danmark vid en
liknande regels införande - än de förmodanden, som ligger fill grund för det av
kommittén antagna behovet av en aviseringsregel. Samfundet antecknar att
kommittén räknat med en konkret effekt såtillvida som de föreslagna nya
konsumentskyddsreglerna vid telefonförsäljning angivits vara särskilt angelägna
mot bakgrunden av att hemförsäljningsföretagen efter en aviseringsregels
införande skulle lägga om sin verksamhet till bland annat telefonförsäljning.
Samfundet anser att det faktum att hemförsäljning utgjort och alltjämt utgör
ett viktigt inslag i svenskt näringsliv hade bort förmå kommittén till en
uttrycklig behandling av aviseringstvångets effekter. Det hade varit önskvärt
att kommittén gett en klar redovisning av framlagda förslags konsekvenser även
utanför ramen för de i och för sig önskvärda verkningar, som man i första hand
siktar till. Som nu är fallet föreligger risk för att bieffekterna blir så
stora och negativa att den önskade huvudeffekten framstår som mindre betydande.
Med hänsyn till den stora betydelse frågan har menar samfundet att det inte är
tillräckligt att antaga att inverkan på näringslivet blir obetydlig eller så
begränsad att den bör kunna godtagas. Samfundet avstyrker därför det förslag
till aviseringsregel som framlagts i betänkandet.

Såvitt gäller den föreslagna aviseringsregelns förhållande
till den fria spridningsrätten till tryckta skrifter enligt 6 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen delar samfundet inte kommitténs i avsnittet
Tryckfrihetsrättsliga aspekter redovisade uppfattning att aviseringsregeln inte
står i strid mot den fria spridningsrätten. Samfundet ansluter sig sålunda till
docenten Gustaf Petréns i betänkandet återgivna utlåtande, vari denne
framhåller att en ordning, som innebär att tryckta skrifter inte får salubjudas
utan att vissa förberedande åtgärder vidtagits, innebär en tryckfrihetsrättsligt
otillåten begränsning av spridningsrätten. Samfundet anser således att ett aviseringstvång
skulle införa en ordning, som minskar möjligheterna att saluföra tryckt skrift.
I detta sammanhang vill samfundet hänvisa till det undantag för handel med tryckt
skrift som görs i lagen om tillfällig handel.

3.21 Sveriges Industriförbund m. fl.:

Den genomgripande nyheten i förslaget till ny
hemförsäljning är aviseringsskyldigheten. Alla besök för försäljning måste
godkännas av konsumenten . Avisering kan ske skriftligen eller per telefon.
Undantag görs endast för varor under kronor 100:- och livsmedel.

Kommitténs motivering för att föreslå denna långtgående
regel är de undersökningar som tidigare nämnts och kritiserats i detta
yttrande. Kommittén finner emellertid att dessa undersökningar är tillräcklig
grund för att föreslå regler som i realiteten innebär att hemförsäljning i
princip skulle

Prop.
1981/82:40 106

omöjliggöras. Kommitténs utgångspunkt är att konsumenterna
är kritiska Bilaga 3 mot hemförsäljning som marknadsföringsmetod och att
hänsyn till konsumentens integritet skulle kräva denna lagreglering.

Kommittén åberopar att integritetsskyddsfrågorna under
senare år filldragit sig stor uppmärksamhet och drar paralleller med datalagen,
kreditupplysningslagen, inkassolagen, straffreglerna för olovlig avlyssning,
lagen om TV-övervakning samt lagen om namn och bild i reklam. Man hänvisar
vidare till 2 § i regeringsformen som ålägger det allmänna att värna om den
enskildes privatliv.

Enligt organisationerna är det inte rimligt att dra dessa
paralleller. Ett huvudsakligt skyddsintresse i de uppräknade lagarna är att den
enskildes integritet inte i oreglerade former skall utsättas för en dold
övervakning. Det framstår som sökt att placera dessa integritetsintrång genom
framför allt tekniska hjälpmedel i samma sammanhang som att en människa ringer
på en dörr och ber att få sälja en vara. Det är ingen teknisk svårighet och det
står var och en fritt att avböja en hemförsäljares besök.

Ett personligt kontakttagande utgör i sig ingen
integritetskränkning. Det viktiga är hur säljaren närmar sig konsumenten.
Organisationerna vill här framhålla vad utredningsexperten Hellstadius
framhåller (sid. 217) om att marknadsföringslagens generalklausul om
otillbörlig marknadsföring när det gäller hemförsäljning av KO-ämbetet
uttolkats så att såljombud som tar kontakt med konsument alltid skall klart
ange sitt ärende och företagets namn samt att samma princip tillämpas av
Direktförsäljningsföretagens förening enligt dess regler för direktförsäljning.
Härigenom tillgodoses integritetsaspekter inom ramen för nu gällande regler för
hemförsäljning. Att därutöver genom lagregler försvåra en kontakt mellan
människor - även om den ene har en roll som försäljare - är uttryck för en förmyndarinställning
som organisationerna inte delar. Integritetsaspekterna har betydelse inte bara
i förhållandet medborgarna emellan utan också i medborgarnas förhållanden till
de makthavande myndigheterna.

A viseringsregelns konsekvenser

Svensk näringslagstiftning bygger på principen om
näringsfrihet. Den föreslagna aviseringsregeln skulle emellertid få sådana
praktiska konsekvenser att hemförsäljning som distributionsform i praktiken
blir omöjlig. Därigenom skulle regeln inskränka näringsfriheten.

Ett skriftligt godkännande skulle uppfattas som betungande
av konsumenten om aviseringslappen över huvud taget skulle observeras bland
övriga reklamlappar. Denna inställning framgår också av den
intervjuundersökning som Informations Psykolog AB utfört.

Telefonavisering försvåras av att telefonregistren inte
upptar invånarna områdes- eller kategorivis, vilket är nödvändigt för en
rationell försäljning. I fritidsområden skulle konsumenten i många fall över
huvud taget inte nås med avisering.

Varor som inte aviserats kan inte säljas även om kunden
skulle bli intresserad av en annan produkt än den ursprungligen avsedda.
Gränsdragningsproblem kan uppstå om en vara skall anses som ett tillbehör, som
ej behöver aviseras eller en separat produkt. Oklarhet kan uppstå om vem som
godkänt hembesöket och som därför är berättigad köpa. Med tanke på
konsekvenserna av en formellt otillräcklig avisering förefaller kommittén inte
ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt hithörande problem.

Prop. 1981/82:40 107

Avisering där det kan genomföras blir tidskrävande för
försäljaren och Bdaga 3 dyrbar för konsumenten. Experten Hellstadius har i ett
särskilt yttrande utförligt redovisat svårigheter och konsekvenser för
direktförsäljningsföretagen om aviseringsskyldigheten införs. Av detta
yttrande framgår att försäljningsformen inte skulle kunna fortleva om en
lagstiftning av kommitténs modell införs.

Sysselsättningsaspekter

Kommittén har endast mycket kort berört konsekvenserna av
lagförslaget från sysselsättningssynpunkt. Ett omintetgörande av
hemförsäljningen skulle emellertid enligt organisationens uppfattning få
betydligt mer omfattande konsekvenser från sysselsättningssynpunkt än vad
kommittén gör gällande. Inte bara försäljarkåren skulle drabbas. Även för
producentledet skulle sysselsättningssvårigheter uppstå. De två största
hemförsäljningsföretagen Electrolux och Husqvarna redovisar i särskilda
remissvar konsekvenserna av en aviseringsregel i enlighet med kommitténs
förslag.

En negativ attityd till hemförsäljning från svensk sida
kan innebära att Electrolux produktion av dammsugare flyttar utomlands. Detta
hänger bl. a. samman med den tekniska och kommersiella produktutvecklingen som
sker via säljorganisafionens kontakt med konsumenterna. Upphör den kontakten
upphör också ett motiv för tillverkning i Sverige eftersom Electrolux endast
säljer 10 % av sin produktion i Sverige.

För Husqvarnas del får aviseringsskyldigheten
huvudsakligen konsekvenser för symaskinsförsäljningen och tillverkningen.
Symaskinerna säljs till övervägande del genom hemförsäljning. En lagstiftning
som i realiteten skulle innebära förbud för försäljningsformen skulle i första
hand drabba försäljarkåren, men även produktionen skulle givetvis påverkas
eftersom den inarbetade distributionsformen upphörde. Husqvarna bedömer att en aviseringsregel
av kommitténs modell skulle medföra sysselsättningssvårigheter för ca 2 000
personer på såväl produktions- som marknadssidan.

Om lagförslaget går igenom finns en överhängande risk att
svenska kapitalvaror av hög kvalitet som säljs genom hemförsäljning slås ut
från marknaden och ersätts av mindre kvalificerade, importerade produkter.

Tryckfrihetsrättsliga aspekter

Försäljning av böcker och uppslagsverk sker i stor
utsträckning genom hemförsäljning. Rätten att sprida tryckt skrift är skyddad
enligt grundlagen. Tryckfrihetsförordningen innehåller en generell rätt för
såväl fysiska som juridiska personer att på olika sätt tillsaluhålla skrifter.
Inskränkning i denna rätt görs endast ur allmän ordningssynpunkt. Kommittén har
i sitt betänkande kommit till den slutsatsen att en lagregel om skyldighet att
avisera före säljbesök i konsumentens bostad inte skulle strida mot
tryckfrihetsförordningen. Kommittén grundar sitt ställningstagande på att en aviseringsregel
i enlighet med lagförslaget inte skulle innebära ett förbud för hemförsäljning
av böcker. Som experten Hellstadius påvisat innebär förslaget emellerfid i prakfiken
att hemförsäljning som distributionsform omöjliggörs. Härigenom kommer också de
tryckfrihetsrättsliga bedömningarna i en annan dager.

Docent Gustaf Petrén har i ett sakkunnigutlåtande närmare
utvecklat de

Prop.
1981/82:40 108

tryckfrihetsrättsliga konsekvenserna av lagförslaget.
Organisationerna hän- Bdaga 3 visar till Petréns utlåtande. Kommitténs
förslag kan enligt organisationernas mening inte genomföras utan en ändring av
tryckfrihetsförordningen.

Den verkligt kontroversiella frågan i lagförslaget gäller
bestämmelsen om avisering. Det omröstningsförfarande som kommit till användning
har inneburit att som kommitténs förslag i denna fråga redovisas en regel som
endast har stöd av ordföranden och en ledamot. Av de tre övriga förordar en
ledamot en aviseringsskyldighet utan godkännande av konsumenten, en ledamot en aviseringsregel
av generalklausulsmodell och en ledamot tar avstånd från aviseringstanken.

Kommittén har som grund för aviseringsförslaget åberopat
konsumenternas negativa inställning till hemförsäljning och dess ingrepp i den
personliga integriteten. Kommittén har fill stöd för sina påståenden endast
uttalanden från yrkesmässiga konsumentföreträdare. Man har grundad anledning
antaga att dessa ofta underskattar konsumenternas förmåga till egna
ställningstaganden. (Solveig Wikström, Konsumentpolitik vid korsväg, 1970, sid
4.)

I den mån konsumenterna själva genom
intervjuundersökningar fått komma till tals har kommitténs påståenden inte fått
det stöd som är erforderligt för att lägga fram ett konkurrenssnedvridande
lagförslag som strider mot den näringsfrihetsprincip som den svenska
marknadsrätten bygger på. Dessutom strider förslaget mot grundlagsskyddade
rättigheter.

Organisationerna kan inte heller biträda den begränsade aviseringsskyldighet
som föreslagits av ledamoten Ulf Bernitz. Som angivits tidigare i remissvaret
förutsätter en rationell försäljning att konsumenterna besöks områdesvis eller
kategorivis. Telefonregistren fyller inte den funktionen. Utdelning av
reklamlappar per post eller direkt i brevlådan är alltför kostnads- och
tidskrävande. Reklamlappar i brevlådan kan upplevas som störande i lika hög
grad som en oönskad påringning för hemförsäljning. Ledamoten Hillboms förslag
om generalklausul kan bli förvirrande för konsumenterna och näringsidkaren,
eftersom oklarhet kan uppstå för vilka näringsidkare klausulen gäller.

3.22 Sveriges Grossistförbund:

Hemförsäljningskommittén, som haft till uppgift att
utvärdera denna lagstiftning, har ändå kommit till uppfattningen att lagen bör
skärpas. Man föreslår därför att en säljare - med vissa undantag - inte fär
besöka konsumenten utan att först avisera sitt besök och få konsumentens
bekräftelse på att besöket accepteras. Som grund för denna skärpning av lagen
anger kommittén bl. a. den kritik mot och de negativa attityder fill
hemförsäljning som skulle ha kommit fram i olika undersökningar. Kommittén har
mot denna bakgrund funnit att den nuvarande lagen inte ger ett tillräckligt
skydd för konsumenterna.

Vi menar för vår del att det stora flertalet konsumenter
år fullt kompetenta att själva bedöma sin situation och att ta ställning till
förekommande säljerbjudanden, även när dessa görs vid hemförsäljning. Kommittén
har enligt vår mening klart överskattat den kritik mot hemförsäljningen som
uppges föreligga. De undersökningar som kommittén åberopar och som samtliga
gjordes under första hälften av 1970-talet ger inte belägg för att det skulle
föreligga sådana ölägenheter för konsumenterna att det skulle finnas

Prop. 1981/82:40 109

behov av en så drastisk skärpning av lagen som den av
kommittén föreslagna Bilaga 3 aviseringsregeln skulle innebära. Kommittén har
uppenbarligen mera tagit intryck av den negativa syn på hemförsäljningen som
sådan som finns i vissa politiska kretsar och bland vissa konsumentföreträdare
än av den attityd som konsumenterna själva har. Den ångerrätt som föreligger
enligt nu gällande lag ger rimligen ett fullt tillfredsställande skydd för de
konsumenter som på något sätt anser sig ha blivit överrumplade vid säljarens
besök i deras bostad.

Vår kritik av den föreslagna aviseringsregeln förstärks av
det faktum att den i praktiken skulle omöjliggöra hemförsäljning. Tvånget att
avisera besök och vänta på konsumentens bekräftelse skulle försvåra och fördyra
verksamheten i sådan grad att det i realiteten blir omöjligt att bedriva
hemförsäljning. Kommittén har uppenbarligen inte satt sig in i hur
hemförsäljning praktiskt sett går till. Den borde annars ha insett att dess
förslag om aviseringstvång måste få sådana konsekvenser - inte minst kostnadsmässigt
- att det skulle bli liktydigt med ett förbud. Dessa förhållanden har utförligt
och övertygande utvecklats av experten Hellstadius, till vars särskilda
yttrande vi hänvisar. Vi avstyrker därför på dessa grunder förslaget om avisering.

Som sammanfattning konstaterar vi att hemförsäljningskommittén
inte kunnat göra sannolikt att det föreligger ett behov av en lagstiftning som
genom ett långtgående krav på avisering gör att en gammal och legitim
försäljningsform inte längre skulle kunna bedrivas. Vi hänvisar därvid till och
instämmer i den reservation som avgivits av ledamoten Schierbeck. Vad kommittén
i övrigt föreslagit ger ett förstärkt konsumentskydd som är fullt tillräckligt
och som vi därför i stort sett tillstyrker.

3.23 Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund (STR):

Försäljning av förtillverkade s. k. styckehus sker direkt
till konsument, oftast efter ett flertal personliga sammanträffanden, som kan
ske i köparens bostad. Dessa sammanträffanden sker aldrig utan föregående
kontakt och överenskommelse med köparna, bl. a. med hänsyn till produktens
storlek och pris och till att köparens make/maka också skall närvara.

Det är oftast köparen som tar den första kontakten med
försäljaren genom s. k. kupongsvar på annons eller på annat sätt.

Som ovan anförts sker säljbesök aldrig utan att
överenskommelse därom träffats dessförinnan. En särskild aviseringsskyldighet
skulle således enbart öka krånglet, både för köpare och säljare, utan att för
den skull medföra någon faktisk ändring av förhållandena. Om dessutom säljaren
skall nödgas införskaffa bevisning för att samtycke till besöket lämnats blir
krånglet än mer betungande för båda parter. En ökad byråkratisering måste
dessutom leda till större kostnader för säljaren och därmed till högre pris på
produkterna.

STR förordar, att den föreslagna regeln ej skall gälla för
förtillverkade småhus.

Eftersom försäljning av förtillverkade småhus - när hemförsäljningslagen
kan vara tillämplig - undantagslöst sker efter överenskommelse om besök och
regelmässigt först efter ett flertal sammanträffanden (varigenom
"spontana" köp undviks) samt med hänsyn till produktens höga värde
och

Prop. 1981/82:40 110

speciella art torde sådan försäljning helt kunna undantas
från lagens Bdaga 3 tillämpningsområde. Detta kan exempelvis ske genom att
försäljning av produkter med ett värde överstigande förslagsvis 50 000 kronor undantas
från lagens tillämpningsområde. I vart fall måste förtillverkade småhus undantas
från förslagets regler om aviseringsskyldighet, om ångerfristens beräkning
enligt 8 § andra stycket och om s. k. avslutsfullmakt.

3.24 Kooperativa förbundet (KF):

KF anser att några av de väsentligaste nackdelar ur
konsumentsynpunkt, som är förknippade med hemförsäljning såsom säljform, torde
komma att till stor del elimineras genom den föreslagna regleringen. Genom att
konsumenten är beredd på besöket motverkas den överraskningseffekt som annars
i många fall medför att konsumenten kommer i psykologiskt underläge vid försäljarbesök
i hemmet. Genom att konsumenten är beredd på besöket får han dessutom möjlighet
att ta reda på vilka alternativ som kan finnas till de varor som hemförsäljaren
har att erbjuda. Reglerna torde således kunna bidra fill att konsumentens
ställning i hemförsäljningssituationen avsevärt stärks. KF tillstyrker att en aviseringsplikt
av den innebörd förslaget innehåller genomförs.

3.25 Direktförsäljningsföretagens Förening:

I sitt särskilda yttrande påvisar experten Hellstadius att
hemförsäljning i praktiken kommer att omöjliggöras för den händelse ett aviseringstvång
i föreslagen form skulle genomföras.

Även ledamöterna Schierbeck och Bernitz berör i sina resp.
reservationer aviseringsregelns effekter. Schierbeck finner att en
förbudsverkan är mycket sannolik och Bernitz anser att den av branschen gjorda
bedömningen har en högst reell bakgrund bl. a. med hänsyn till erfarenheterna
från Danmark. Föreningen och dess samtliga medlemsföretag vill understryka
sakens allvar.

Eftersom aviseringsregeln sålunda anses få effekten av ett
generellt närinsförbud. uppstår också frågan om lagförslaget i detta sammanhang
kan betraktas som förenligt med utredningsdirektiven. Av dessa framgick att
generella näringsrättsliga åtgärder av förbudskaraktär icke kunde komma ifråga.
Att förbudseffekten åstadkommes indirekt torde knappast göra förslaget
förenligt med direktiven. Inte heller kan någon förändrad näringspolitisk
inställning i huvudfrågan motivera ett frångående av direktiven. Därom ger
följande utdrag ur årets Statsverksproposition belägg:

"Liksom frihandel är av grundläggande betydelse för
vår utrikeshandel är näringsfriheten och den fria konkurrensen viktiga
utgångspunkter för vår näringspolitik. Härigenom skapas de bästa
förutsättningarna för ett effektivt näringsliv och för ett optimalt utnyttjande
av våra resurser. Ett fortsatt utvecklat välstånd i vårt land måste bygga på
ett fullföljande av denna politik."

■ Den förslagsställande minoriteten inom hemförsäljningskommittén
kan enligt Föreningens uppfattning inte anses ha presenterat tillnärmelsevis
godtagbar dokumentation för sin uppfattning om behovet av en tvingande aviseringsregel.
Här skall endast ett par av de aktuella bristerna framhållas.

Prop. 1981/82:40 111

En noggrann genomgång av betänkandet visar att förslaget
till aviserings- Bdaga 3 tvång i huvudsak bygger på en förmodad
överraskningseffekt och på kundens psykologiska underläge i relation till
säljaren. Denna uppfattning hävdas inte minst ifråga om varor och tjänster som
betingar ett högre pris och som därigenom antas få långtgående konsekvenser för
konsumenten. Det är påfallande hur bristfällig kommitténs dokumentation är i
detta hänseende. Hänvisning görs visserligen till betänkandets bilaga 3.2,
vilken består av en rapport från en undersökning, beställd av Konsumentverket
och utförd av Informations Psykolog AB. Denna rapport innehåller emellertid
ingalunda något entydigt stöd för den förslagsställande minoritetens slutsatser
i huvudfrågan. Den tvärtom direkt motsäger betänkandets argumentation. Sålunda
framgår t. ex. att överrumplande hemförsäljningsköp av kapitalvaror tycks höra
till undantagen. Av rapporten framgår också att huvuddelen av de intervjuade personerna
inte ställer sig positiva till införandet av ett aviseringstvång utan anser'
att ett sådant skulle omöjliggöra hemförsäljning.

Denna sistnämnda slutsats av Specialundersökningen berörs
inte alls i den förslagsställande minoritetens argumentering, utan man synes i
denna fråga mera förlita sig på egna preferenser. Denna tendens aktualiserar en
övergripande frågeställning, nämligen huruvida konsumenternas egna intressen
verkligen återspeglas i förslaget.

I ett föredrag hållet vid Handelsdepartementets och
Konsumentverkets konferens "Konsumentpolitiken inför 80-talet"
framhöll professor Solveig Wikström några synpunkter som här kan vara värda att
återges:

"(Lagstiftningen) har baserats på mer eller mindre
grundliga utredningar.

Konsumenternas problemsituation har oftast belysts genom bedömningar

gjorda av ställföreträdande konsumenter. Sällan har konsumenternas egen

uppfattning kommit till tals - och aldrig mer uttömmande och systema

tiskt.--- Det skymtar både tveksamhet och avståndstagande till tanken på

en fortsatt utbyggnad av den statliga regleringen. Vad som
efterlyses är mer

hjälp till självhjälp i form av utbildning och konsumentupplysning men också

påverkan från frivilliga konsumentorganisationer.

Myndigheterna ser t. ex. betydligt allvarligare på
konsumenternas situation än vad konsumenterna själva gör. Beror det på att
myndigheterna har behov av att rättfärdiga sitt arbete eller på att
konsumenterna inte inser problemens vidd?"

Utvärderingar av attityder kan av naturliga skäl bli mer
eller mindre subjektiva. När den förslagsställande minoriteten önskade finna
belägg för sina negativa omdömen om hemförsäljningen fanns emellertid även kvanti-fierat
faktaunderlag tillgängligt bl. a. i form av ärendestatistiken hos KO V/KO.

Denna redovisas visserligen i bilaga 5 till betänkandet,
men man har uppenbarligen ej funnit anledning att närmare analysera materialet.
En detaljerad specifikation har däremot gjorts i experten Hellstadius särskilda
yttrande. Föreningen vill starkt understryka att Konsumentverkets ärendestatistik
på intet sätt ger belägg för missförhållanden på hemförsäljningsområdet.
Antalet behandlade fall är snarast anmärkningsvärt lågt, såväl i relation till
antalet kontakttillfällen som till ärendefrekvensen inom andra
distributionsformer.

Reservanterna Bernitz och Schierbeck har även berört
dokumentationsfrågan och ger båda uttryck för att det presenterade materialet
och de

Prop.
1981/82:40 112

slutsatser som dragits därav inte motiverar ingrepp med så
långtgående Bilaga 3 effekter som dem aviseringstvånget skulle medföra.

Tryckfrihetsrättsliga aspekter

Kommittén gör kategoriskt gällande att den föreslagna
lagregeln om aviseringsskyldighet i samband med hemförsäljning av böcker inte
skulle strida mot tryckfrihetsförordningen. Föreningen menar att denna bedömning
är oriktig. Föreningen vill i detta sammanhang hänvisa till uttalanden från
justitiedepartementet (prop. 1971:86, s. 63), kommittédirektiven (1973.03.23),
konsumentombudsmannen (1972.12.19) och yttrande av tryckfrihetsexperten Gustaf Petrén
(1978.09.07, vilket f. ö. ingår i experten Hellstadius särskilda yttrande).
Kommittén har uppenbarligen också förbisett att i den lag om fillfällig handel
(SFS 1975:985), som trädde i kraft så sent som ar 1977, speciellt undantag göres
för handel med tryckt skrift (3 §). Vare sig i förarbetena till lagen eller i
propositionen ifrågasattes undantagets berättigande.

Föreningen yrkar under hänvisning till dessa auktoritativa
uttalanden att bokförsäljning under alla omständigheter undantages från aviseringsplikt.

Kommittén hävdar i sin motivering att en lagregel om aviseringsskyldighet
vid bokförsäljning inte skulle strida mot TF under den "absoluta förutsättningen
att aviseringsregeln är neutral till arten av den nyttighet som
marknadsförs". (Sid. 101.)

Samtidigt synes dock kommittén frångå detta
neutralitetskrav genom att i 3 § föreslå aviseringsskyldighet för böcker med
ett pris överstigande 100 kronor, medan sådan skyldighet inte föreligger om
priset kan antagas understiga samma belopp.

Denna inkonsekvens undanröjer enligt vår uppfattning den
absoluta förutsättning som kommittén själv ställt upp ur tryckfrihetsrättslig
synpunkt. Det är vidare svårt att ur integritetssynpunkt finna saklig grund för
kommitténs tänkesätt i denna fråga.

Konsumentskyddet vid hemförsäljning är redan väl
tillgodosett

De näringsidkare som använder sig av hemförsäljning som
distributionsform har redan idag ett komplex av lagbestämmelser att iaktta.

Deras verksamhet kontrolleras dessutom av institutioner
som KO, Konsumentverket och Marknadsdomstolen, varfill kommer särskilda överenskommelser,
vilka träffats mellan branschorganisafioner och resp. myndighet. Ledamoten Bernitz
har i sin reservation mera ingående behandlat detta område och erinrar om att
"det är det samlade skydd för konsumenterna som framgår ur detta
lagstiftningskomplex som utstakar skyddsnivån på hemförsäljningsområdet".

Av olika myndigheter och t. o. m. av kommitténs egna
uttalanden har vitsordats att de berörda företagen iakttar gällande lagar och
överenskommelser på ett lojalt sätt. Föreningen finner det ofattbart att man
mot ovan anförda bakgrund kunnat föreslå en aviseringsregel med verkan av
generellt näringsförbud.

Liknande uppfattningar kommer till uttryck även på andra
håll. Dagens Industri kommenterar saken pä följande sätt (1980-01-15):

"Praktiskt är köpenskapens väg i dag belamrad med hinder,
förbehåll.

Prop.
1981/82:40 113

lagar och förordningar. Att bli gårdfarihandlare kräver
nästan juridisk Bdaga 3 kompetens. Det finns i tidsandan inbyggd en misstro
mot det kommersiella, exploaterad av byråkrater och lagstiftare. Ett exempel är
den nya lag som

förbereds
att varje dörrförsäljare måste ringa kunden först. Man kan

undra hur
en sådan lag kommer till. Är den verkligen ett folkligt krav?"

Alternativ utformning av aviseringsregel

Under kommittéarbetet har enligt betänkandet olika
varianter av en aviseringsregel diskuterats. Ledamoten Bernitz framhåller i sin
reservation att han inom kommittén förordat en mjukare form, innebärande att
konsumenten genom avisering ges tillfälle att i förväg meddela att han avböjer
besök.

En förutsättning för en sådan variant är dock enligt
reservanten "att företagna kostnadsstudier visar att en sådan ordning,
såsom kan antas, låter sig genomföras till rimliga kostnader". Han
förmodar att kostnadsaspekterna blir närmare utredda i samband med
remissbehandlingen.

Föreningen har genom preliminära undersökningar kommit
fram till att

kostnaderna för det mjuka aviseringsalternativet likväl blir betydande.

Särkostnaden per adresserad försändelse uppskattas till i genomsnitt kr.

2:35, vartill kommer icke oväsentliga interna hanterings- och administra

tionskostnader.

En rikstäckande utsändning till huvudmännen för landets ca
4,5 miljoner hushåll (enligt uppgifter från Postens adressregister) innebär
således kostnader om ca 10 miljoner kronor per tillfälle och företag. Med
hänsyn till kravet på konfinuerlig säljverksamhet torde 3 utsändningar per år
erfordras. Den samlade kostnaden blir därmed prohibitiv inte bara för de små
företagen utan även för den direktsäljande industrin.

Utöver den rena kostnadsfrågan tillkommer en rad problem:

- De praktiska hinder som redovisas i
särskilda yttrandet (sid. 206-207)

-
Svårigheter att
i utsändningen samordna postens områdesgränser med resp. företags verksamhet

-
Bevisbördan,
dvs. kravet att säljaren skall kunna styrka att avisering verkligen skett,
torde i praktiken bli ohanterlig

-
Ur allmän
synpunkt förefaller det vara oklart huruvida en passiv acceptans av det
aktuella slaget bör uppfattas som om intresse frän konsumentens sida
föreligger.

Föreningen har därför funnit att den mjukare aviseringsformen
på grund av sina kostnader och praktiska problem ej utgör något realistiskt
alternativ till det av kommittén föreslagna aviseringstvånget.

Som framgått av hittills anförda synpunkter vill
Föreningen avvisa förslaget till tvingande aviseringsregel med hänvisning till
främst

- Förslagets indirekta karaktär av
generellt näringsförbud,

-
Förslagets konkurrenshindrande
effekter i övrigt,

-
Den
bristfälliga dokumentationen betr. behovet av ett aviseringstvång,

-
Oantaglighet
såvitt gäller tryckfrihetsrättsliga aspekter samt

-
Förhållandet
att konsumentskyddet vid hemförsäljning redan kan anses väl tillgodosett.

8 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 40

Prop.
1981/82:40 114

Företagsekonomiska och sysselsättningsmässiga konsekvenser
tn. m. Bdaga 3

Ett aviseringstvång skulle medföra en rad konkreta
effekter av företagsekonomiskt och sysselsättningsmässigt slag, vilka
kommittén över huvud inte beaktat. I betänkandet anförs t. ex. att "den
närmare avvägningen mellan arbetsmarknadspolitiska och konsumentpolitiska
hänsyn är något som tillkommer regering och riksdag" (s. 106). I vart fall
kan en sådan avvägning inte ske på basis av betänkandet. Detta saknar helt
fakta till belysning av de arbetsmarknadspolitiska och samhällsekonomiska
effekterna av förslaget. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt som kommittén
i olika sammanhang visat sig vara medveten om de drastiskt negativa effekterna
av ett aviseringstvång.

Kommitténs enögda syn framstår som märklig i dagens
samhälle. Samma omtanke som ägnas övriga yrkeskategorier borde även ha kommit
hemförsäljningens personalgrupper till del.

Här skall ej förslagets alla negativa konsekvenser pä
sysselsättning och företag återupprepas eftersom dessa på ett uttömmande sätt
behandlats i experten Hellstadius särskilda yttrande (s. 217-223). Föreningen
har efter kontakt med sina medlemsföretag funnit att dessa reservationslöst
vitsordar riktigheten av vad som sägs i yttrandet om hithörande frågor.

Ett genomförande av aviseringsregeln skulle skapa ytterst
svårbemästrade sysselsättningsproblem för den direkt berörda säljpersonalen,
vilken kan beräknas till ca 25 000 heltids- och deltidsarbetande. Likartade
problem skulle successivt uppstå även för anställda inom produktion och administrafion.

Frågan orn aviseringstvång får mot denna bakgrund en sådan
social och samhällsekonomisk räckvidd att ett genomförande skulle framstå som
en orimlighet - med tanke på åtgärdens begränsade konsumentpolifiska värde.

3.26 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund:

Inom försäkringsbranschen sker kundkontakterna i stor
utsträckning genom ett nät av ombud. Vissa ombud har endast till uppgift att
skapa kontakter med tänkbara kunder medan andra, ofta yrkesanställda, är de som
utför den slutliga försäljningen. När det gäller mera omfattande försäkringsavtal
särskilt på personförsäkringsområdet sker marknadsföringen i regel med hjälp av
detaljerad behovsutredning. Försäkringsansökan kommer i sådana fall till stånd
först sedan denna utredning penetrerats med kunden och ofta även med dennes
ekonomiska rådgivare.

Kundkontakten etableras vanligen genom telefonsamtal,
personligt brev, personliga rekommendationer, introduktionssamtal genom någon
kontaktman eller - företrädesvis inom sakförsäkringen - genom svarskort eller
reklammaterial. Mönstret kan därvid variera från bolag till bolag och är även
beroende av omfattningen av det försäkringsskydd som skall erbjudas.
Kontakterna uppkommer ofta i anslutning till försäkringar som redan gäller för kunden.

Förslaget innebär skyldighet att skriftligen eller per
telefon avisera kundbesök. Besöken får endast ske om konsumenten har lämnat
sitt samtycke. Vid aviseringen skall uppgift lämnas bland annat om vad
näringsidkaren vill sälja. Avtal som upprättas vid icke aviserat besök eller
vid

Prop.
1981/82:40 115

besök till vilket samtycke inte har lämnats gäller inte
mot konsumenten utan Bilaga 3 skall anses som otillbörlig marknadsföring
enligt 2 § marknadsföringslagen.

Avisering tillämpas redan i stor utsträckning inom
branschen. På sid. 95 har kommittén antecknat att beträffande försäkring många
försäkringsbolag redan använder sig av någon form av avisering före säljbesök i
konsumenternas bostäder. Här kan också hänvisas till den enkät som kommittén
har gjort och som redovisas i bilaga 8 på sid. 311. Som framgår av enkäten
bedöms aviseringen vara en nödvändighet. Kundbesök utan avisering anses vara en
mycket ineffektiv metod eftersom risken är stor att man kommer vid en olämplig
tidpunkt som kan spoliera möjligheten till försäljning och även till framtida
kontakter. Behov av avisering föreligger också med hänsyn till åtgärder som
måste företas i förväg från båda parters sida t. ex. för att möjliggöra en s.
k. behovsutredning. Det framgår även av enkäten att underlåtenheten att besvara
en avisering oftast leder till att något försäljningsbesök inte kommer till
stånd.

Kravet på uttryckligt samtycke frän kundens sida till
besöket kan emellertid leda till svårigheter. Den ordning som tillämpas i dag
innebär att samtycke till besöket i de allra flesta fall föreligger.
Riksförbundet anser ändå att det är förenat med olägenheter att samtycke är en
förutsättning för giltigt avtal. Det minskar möjligheten till smidighet vid
försäljningsförfarandet, utan att konsumentskyddsaspekterna för den skull blir
bättre tillgodosedda. Kontakterna med försäkringskunderna bör inte - med hänsyn
till försäkringens sociala funkfion - försvåras i onödan. Det torde vara fullt
tillräckligt att konsumenten får tillfälle att i förväg meddela att han avböjerbesök.
Kunden har ju, när det gäller försäkring, möjlighet att låta bli att betala
premien och därmed åstadkomma att något avtal inte blir av. Riksförbundet
ansluter sig alltså i denna del till den reservation som i kommittén har
avgetts av ledamoten professor Ulf Bernitz.

I vissa fall torde det vara naturligt även för konsumenten
med besök utan föregående avisering. Det ingår i ombudets uppgift att ha
kontinuerlig kontakt med kunderna som service under den ofta långa försåkringstiden.
Behov av anpassning av försäkringsskyddet till ändrade familjeförhållanden
eller till en ny ekonomisk situation uppkommer tid efter annan. Med gamla
kunder uppstår en kontinuerlig och personlig kontakt. För kunden som
försäkringsmannen ter det sig därför naturligt, att försäkringsmannen under
sina resor i sitt distrikt gör besök hos dessa kunder även utan föregående avisering.
Om behov av komplettering till försäkringsskyddet då framkommer är det
angeläget för kunden att sådant kan tecknas utan dröjsmål. Kunden står annars
utan det nödvändiga och önskvärda skyddet.

För dessa situationer framstår det som mindre lämpligt att
4 § är så kategoriskt utformad. Det kan inte anses från konsumentskyddssynpunkt
stötande att avsteg från aviseringsplikten får förekomma om det är uppenbart
att ett besök utan föregående avisering sker med konsumentens klara medgivande.
4 § bör därför göras mindre rigorös och inrymma möjligheter till undantag om
omständigheterna talar härför.

En annan fråga sammanhänger med den försäljning som
faktiskt äger rum vid hembesöket. Ofta kan det tänkas att man kommer in på
andra försäkringsformer än de som har aviserats i förväg. Kontakten har kanske
primärt motiverats av behovet av personförsäkringsskydd men vid besöket sker
också en genomgång av de sakförsäkringar som kan vara aktuella. Även
försäkringsfrågorna för andra familjemedlemmar kan komma på tal. Att

Prop.
1981/82:40 116

döma av vissa uttalanden i betänkandet kan sådana
förfaringssätt accepteras Bilaga 3 också i fortsättningen. Det sägs att
beträffande vissa produkter det kan vara svårt att under ett telefonsamtal
eller ett skriftligt meddelande nämna alla de alternativ som kan bli aktuella
under säljbesöket (sid. 176). Kommittén menar att man inte kan ställa kravet sä
högt att aviseringen skall täcka alla de produktvarianter och andra alternativ
som kan bli aktuella. Inom försäkringsbolagen kan man dock överväga att göra aviseringsmeddelandet
så vidsträckt att det också täcker in olika typer av andra försäkringar som kan
tänkas bli aktuella under besöket.

3.27 Folksam:

En väsentlig del av Folksams kundkontakter utförs genom
ombud. En stor del av sådana kontakter bygger på ett tidigare kundförhållande
och vanligen har konsumenten tidigare tecknat försäkring genom samma ombud.

Normalt föregås sammanträffandet av en överenskommelse om
att konsumenten önskar ett samtal i sina försäkringsfrågor och om den tidpunkt
som passar bäst. Överenskommelse med konsumenten före kundbesök är nödvändig om
besöket ska bli meningsfullt. Kundbesök utan föregående avisering skulle inte
vara effektiva eftersom risken är stor att besöket kommer olägligt för
konsumenten. Detta skulle försvåra eller omöjliggöra samtal och försäljning
samtidigt som fortsatta kontakter störs eller riskerar att avbrytas. Föregående
kontakt är vidare ett tillfälle då konsumenten och ombudet kan gå igenom de
förberedelser som kan fordras inför kommande samtal. Detta konstaterar också hemförsäljningskommittén
med stöd av en enkät. Av enkäten framgår också att en obesvarad avisering
oftast leder fill att kundbesöket inte blir av.

Den ordning som tillämpas i dag innebär således att
samtycke till besöket i de allra flesta fall föreligger. I vissa fall kan det
dock, vara naturligt med besök utan föregående avisering. Det ingår i ombudets
uppgift att ha kontinuerlig kontakt med försäkringstagare som ett led i den
service som konsumenten har rätt att kräva under den vanligtvis långa
försäkringstiden. Med tidigare kunder har ombudet ofta personliga och
förtroendefulla kontakter. Behovet av anpassning av försäkringsskyddet till
ändrade familjeförhållanden, förändringar av den ekonomiska situationen,
ändrade förutsättningar när det gäller lösöre och fastigheter etc. uppkommer
tid efter annan. Såväl för försäkringstagaren som för ombudet är det därför
naturligt att sådana besök görs då och då utan föregående avisering. Om behovet
av ändring eller komplettering av försäkringsskyddet framkommer vid sådant
besök är det angeläget för konsumenten att ändringen kan göras utan onödigt
dröjsmål.

Mot denna bakgrund finner vi det inte vara förenligt med
konsumentnyttan att anse avtal ogiltiga som kan ha träffats utan föregående avisering
och uttryckligt samtycke till besöket. Konsumenten behöver när det gäller
försäkring inte känna sig bunden av samtal med ombud som framgår nedan.

3.28 Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU):

Enligt TU:s uppfattning kommer det föreslagna aviseringstvånget
att i praktiken få till följd att dagstidningsföretagen hindras att via
hemförsäljning

Prop.
1981/82:40 117

av abonnemang sprida sina tidningar. Den föreslagna
lagstiftningen strider Bilaga 3 därför mot den i tryckfrihetsförordningen (TF)
garanterade rätten att fritt sprida tryckta skrifter. Enligt 1944 års
tryckfrihetssakkunnigas förslag till TF (SOU 1947:60 sid. 107) kan som
inskränkningar i spridningsrätten endast accepteras sådana regler som är
betingade av tillsynen över tryckta skrifter eller nödvändiga för beivrandet av
tryckfrihetsbrott eller utgör allmänna ordningsföreskrifter. Enligt de
tryckfrihetssakkunniga kan man inte som allmänna ordningsföreskrifter acceptera
regler som förbjuder utdelning eller försäljning "inuti husen''.

TU anser att om statsmakterna vill inskränka den fria
spridningsrätten i syfte att skydda vissa människor från att få
försäljningserbjudanden rörande tidningar förutsätter detta en ändring av TF.
TU vill bestämt avstyrka en sådan begränsning av den fria spridningsrätten.

TU vill i övrigt ifrågasätta om inte en sådan begränsning
av spridningsrätten skulle strida mot de demokratiska principer som hittills
har legat till grund för den verksamhet som opinionsbildande grupper i vårt
land har bedrivit inom ramen för hembesök. Om den föreslagna regeln om aviseringstvång
genomfördes skulle nyssnämnda grupper visserligen som tidigare få bedriva
opinionsbildande verksamhet vid hembesök. Men om de inte på förhand kunde få ett
godkännande av besöken skulle det bli förbjudet för dem att vid dessa besök
sälja tidningsabonnemang utöver ett visst värde i den mån de - för att främja
sina ideella syften - yrkesmässigt drev verksamhet av ekonomisk art. Som bekant
är flertalet partier, fackföreningar och andra folkrörelser i värt land
organiserade som ideella föreningar. I den del av verksamheten, som är av
ekonomisk art, t. ex. tidningsutgivning, är föreningarna att anse som
näringsidkare och därför underkastade hemförsäljningslagens regler. Det
föreslagna aviseringstvånget skulle alltså bli tillämpligt på ovannämnda
föreningar.

Vid sidan av de tryckfrihetsrättsliga invändningar som
ovan framförts och som enligt TU:s uppfattning är tillräcklig grund för att
avvisa förslaget om aviseringstvång vill TU även peka pä ett antal praktiska
skäl som talar mot förslaget.

TU har ovan utgått ifrån att om avsikten är att det
föreslagna aviseringstvånget även skall tillämpas beträffande hemförsäljning av
tidningsabonnemang skulle det medföra att sådan försäljning i praktiken
stoppades. Kravet på avisering kommer nämligen att för tidningsföretagens del
medföra så stora administrativa olägenheter att kostnaderna för förfarandet kan
beräknas bli prohibitiva. Samtidigt är det emellertid oklart om den föreslagna
beloppsgränsen kan tillämpas beträffande hemförsäljning av tidningsabonnemang
pä sådant sätt att avisering inte erfordras. Avisering behöver nämligen inte
ske om näringsidkaren har anledning anta att det sammanlagda pris, som
konsumenten kan bli skyldig att betala, är lägre än 100 kr. Enligt en
överenskommelse som TU 1971 gjorde med KO bör ett abonnemang ingås att gälla
för bestämd betalningsperiod eller tills vidare. Tillsvidareabonnemang kan ofta
uppsägas med omedelbar verkan. Abonnenternas betalningsperioder sträcker sig
från en till tolv månader. En försäljare som anskaffar abonnemang genom
hembesök har oftast mycket svårt att avgöra om intäkterna av ett abonnemang
kommer att överstiga 100 kr och om således avisering behövs enligt den
föreslagna lagregeln. TU tolkar därför regeln så att försäljaren kan avstå från
avisering när första inbetalningen för ett tillsvidareabonnemang understiger
100 kr. Om ett aviseringstvång i den föreslagna formen genomföres för
dagstidningarnas del

Prop. 1981/82:40 118

bör man räkna med att tidningsföretag kommer att bedöma
det som Bilaga 3 fördelaktigast att undvika avisering genom att generellt låta
alla nya abonnemang endast avse tidsperioder för vilka debiteringen är lägre än
100 kr. Med hänsyn till de praktiska svårigheterna att tillämpa den föreslagna
regeln vore det emellertid bäst att tidningarna antingen helt undantogs från aviseringstvånget
eller att beloppsgränsen höjdes till vad som motsvarar betalningen för ett 12-månaders
abonnemang varigenom hemförsäljning av årsabonnemang av dagstidningar inte
skulle erfordra avisering.

3.29 Svenska Bokförläggareföreningen:

Den centrala och mest långtgående bestämmelsen som
föreslås i betänkandet är den som innebär att alla besök för försäljning måste
godkännas av konsumenten. Avisering skall ske skriftligen eller per telefon.
Den föreslagna aviseringsregeln skulle vid praktisk tillämpning med stor sannolikhet
få sådana allvarliga konsekvenser att hemförsäljningen som distributionsform
omöjliggörs. Föreningen vill i detta sammanhang ansluta sig till den
principiella syn som ledamoten Bernitz givit uttryck för i sin reservation till
kommittéförslaget (sid. 194) "Hemförsäljningen bör i likhet med andra säljformer
få förekomma på marknaden, förutsatt att den bedrivs i tillböriiga former.
Denna syn stämmer utan tvivel bäst med den principiella uppläggningen och
utformningen av den svenska marknadslagstiftningen, som ju bygger på etableringsfrihet,
konkurrensfrihet och neutralitet från samhällets sida till olika
distributionsformer." Förslaget om aviseringsplikt med dess långtgående
konsekvenser strider mot dessa centrala näringspolitiska principer.

Försäljningen av stora bokverk, främst uppslagsverk, sker
sedan lång tid huvudsakligen genom direktförsäljning i hemmen. För denna typ av
verk är butikshandeln snarast att betrakta som ett komplement till
hemförsäljningen. Det är, även internationellt sett, ett välkänt faktum att
stora bokverk kräver en aktiv uppsökande försäljning för att förlagen skall
uppnå en sådan avsättning att det är möjligt att bära de - med
förlagsbranschens mått mätt -mycket höga investeringskostnader som ett stort
bokverk i många band förutsätter. Ein aviseringsregel av föreslagen typ skulle
mot denna bakgrund få förödande effekter bl. a. för den svenska
uppslagsverksamheten.

Inte minst från kulturpolitiska utgångspunkter finns det
anledning att se allvarligt på situationen. Tillgången på större svenska
uppslagsverk har minskat på ett oroväckande sätt och i dag finns inget stort
uppslagsverk på svenska att tillgå. Svensk Uppslagsbok (32 band). Nordisk
Familjebok (24 band) och Bonniers Lexikon (15 band) slutsåldes samtliga är
1973. Kvar på marknaden finns endast några få mindre och medelstora
uppslagsverk. Bra Böcker har ett lexikon under utgivning. Av de kvarvarande
verken är det främst Focus som (till ca 85 %) säljs genom hemförsäljning.
Statsmakterna har, med kulturpolitiska utgångspunkter, uppmärksammat det allvarliga
läget på uppslagsverksmarknaden. Regeringen tillsatte 1977 en utredning med
uppgift att undersöka möjligheterna att få fram ett nytt omfattande svenskt
uppslagsverk, eventuellt med statligt stöd. Utredningsdirektiven (Dir 1977:109)
tar emellertid inte fasta endast på produktionen utan i uppdraget ligger även
att förslag bör lämnas på hur ett nytt verk skall distribueras. En utgångspunkt
för utredningen skall vara att ett nytt verk skall nå så stor spridning som
möjligt, dvs. även till allmänheten, varvid flera

Prop. 1981/82:40 119

olika försäljningsformer troligen måste tillämpas. För att
uppnå den breda Bilaga 3 spridningen som förutsätts i direktiven
torde hemförsäljning vara en nödvändighet.

Det är enligt föreningens mening uppenbart att införandet
av en aviseringsregel av det slag kommittén föreslår drastiskt skulle minska
förlagens benägenhet att göra investeringar i nya uppslagsverk. Möjligheterna
att i tillräcklig utsträckning sprida ett stort nytt uppslagsverk, med eller
utan statligt ekonomiskt stöd, skulle allvarligt försämras.

Från samhällets sida har under senare år vidtagits en rad
kulturpolitiska åtgärder i syfte att stödja och underlätta produktion och
spridning av böcker. Samtidigt har dessa strävanden motverkats genom i och för
sig väl motiverade konsumentpolitiska reformer vilka medfört försvårade spridningsmöjligheter.
Den föreslagna aviseringsregeln är ytterligare ett exempel på en konsumentpolitisk
åtgärd som, om den införs, motverkar samhällets kulturpolitiska målsättning.
Bokförläggareföreningen efterlyser en samordning av samhällets
konsumentpolitiska och kulturpolitiska strävanden så att kollisioner av
ovannämnt slag kan undvikas.

Även från tryckfrihetssynpunkt är det självfallet
angeläget att spridnings-möjligheterna beträffande tryckta skrifter inte hämmas
som en följd av konsumentpolitiskt motiverade åtgärder. Den grundlagsskyddade
spridningsrätten beträffande tryckta skrifter är fastlagd i 6 kap.
tryckfrihetsförordningen (TF). 1 § säger att rätt att, själv eller med biträde
av andra, fillsaluhålla, försända eller annorledes sprida tryckta skrifter
tillkommer envar svensk medborgare och svensk juridisk person. Önskar
statsmakterna begränsa denna rätt så kräver detta en förändring av TF.
Inskränkningar i den fria spridningsrätten, vilka har till syfte att skydda
konsumenterna från att bli föremål för försäljningserbjudanden avseende bokverk
eller andra tryckta skrifter, måste ha stöd i TF. TF:s ordalydelse, anda och
förarbeten ger enligt föreningens mening ett starkt stöd för ett sådant
synsätt.

Den av hemförsäljningskommittén föreslagna aviseringsregeln
kommer att få så allvarliga konsekvenser beträffande möjligheterna att sprida
vissa typer av tryckta skrifter att man enligt föreningens mening måste göra
den bedömningen att förslaget inte är förenligt med den grundlagsfästa
spridningsrätten. Redan en reglering som innebär en minskning av möjligheterna
att erbjuda böcker m. m. till allmänheten torde vara en grundlags-stridig
begränsning av spridningsrätten.

I sammanhanget bör påpekas att statsmakterna och
myndigheterna i andra konsument- och näringspolitiska sammanhang beaktat TF:s
regler om den fria spridningsrätten. Som exempel härpå kan nämnas att ett generellt
undantag från skyldigheten att söka tillstånd för bedrivande av tillfällig
handel gäller för tillfällig handel med tryckta skrifter (SFS 1975:985). I
anslutning till en överenskommelse 1977 med Direktförsäljningsföretagens
förening uttalade Konsumentverket att verksamhet som faller under TF skulle undantas
från en rekommendation angående respekt för skylt vid bostad utvisande att
konsumenten undanber sig säljbesök.

I den tryckfrihetsrättsliga frågan önskar föreningen i
övrigt hänvisa till det av Gustaf Petrén avlämnade sakkunnighetsutlåtandet
(betänkandet sid. 244 ff).

Prop.
1981/82:40 120

Av de skäl som utvecklats ovan kan
Bokförläggareföreningen inte Bilaga 3 tillstyrka kommitténs förslag om regler
med krav på avisering före ett säljbesök. Det bör observeras att endast två av
kommitténs fem ledamöter anslutit sig till förslaget.

Föreningen anser att också den av ledamoten Bernitz
föreslagna modifierade aviseringsregeln skulle medföra sådana besvärande
konsekvenser att också den skulle verka alltför prohibitiv. Ledamoten Hillbom
har framlagt förslag om en generalklausul. En sådan ordning kan inte heller
tillstyrkas med hänsyn till det oklara och osäkra läge som skulle uppstå för
såväl konsumenter som näringsidkare.

3.30 Näringslivets Delegation för Marknadsrätt (NDM):

Frågan om en aviseringsregel har stått i centrum vid
kommitténs överväganden. Den förslagsställande minoriteten i kommittén
föreställer sig att man skall kunna lösa föreliggande problem kring företeelsen
hemförsäljning genom en aviseringsregel. Från hemförsäljningsbranschens sida
har under utredningsarbetets gång med stor emfas hävdats att en aviseringsregel
enligt den förslagsställande minoritetens modell i praktiken skulle innebära
att hemförsäljning/direktförsäljning omöjliggjordes. NDM har i samband med
remissbehandlingen varit i tillfälle att ta del av åtskilligt utredningsmaterial
från olika hemförsäljningsföretag till belysning av en aviseringsregels effekter.
En genomgång av materialet har övertygat NDM om att man inte kan, som den
förslagsställande minoriteten gjort, lättvindigt avfärda branschens farhågor. NDM
bedömer dem som mycket realistiska.

NDM menar emellertid att kommittén är inne på villospår om
den tror att en aviseringsregel är ett adekvat medel från konsumentsynpunkt att
stävja eventuellt förekommande oarter och missförhållanden på hemförsäljningsområdet.

Kommittén behandlar i ett särskilt avsnitt (5.1.5) de
specifika problem som en aviseringregel skulle medföra om den tillämpades pä
tryckta skrifter. I denna fråga vill NDM särskilt hänvisa till Svenska Tidningsutgivareföreningens
remissyttrande. NDM vill dessutom framhålla att man synes undgå de svårigheter
som en aviseringsregel ofrånkomligen medför när det gäller marknadsföring av
tryckta skrifter, om man såsom nu är fallet inriktar de rättsliga styrmedlen
mot oarter i själva marknadsföringen.

3.31 Husmodersförbundet Hem och Samhälle:

Förslaget om avisering finner förbundet positivt, men är
väl medvetet om att de ökade kostnader som aviseringstvånget kan medföra även
kommer att drabba konsumenterna. Själva förfarandet med avisering blir tungrott
och innebär svårigheter för båda parter, men fördelarna för konsumenten
överväger dock. Konsumenten blir ej överrumplad av en försäljare och kan
förbereda sig för besöket.

Förbundet anser, att det ej finns anledning att undantaga
varor, vars värde understiger 100 kronor utom i de fall det gäller livsmedel.
Om ett generellt medgivande införs för varor under 100 kronors värde, tror
förbundet att hemförsäljningsmarknaden kommer att översvämmas av icke seriösa
försäljare, som erbjuder varor till ett relativt lågt pris. Intrånget hos den
enskilde är

Prop.
1981/82:40 121

givetvis lika stort även om det avser utbjudande av varor
till ett relativt lågt Bilaga 3 pris.

3.32 Sveriges hemkonsulenters förening:

Utredningen föreslär att näringsidkare skall ha skyldighet
att avisera säljbesök till konsument i hans bostad. Detta skall ske skriftligen
eller per telefon. Konsumenten skall lämna samtycke till besöket. Besök utan
föregående avisering räknas som otillbörlig marknadsföring. Undantag från aviseringsplikt
är försäljning av varor till sammanlagt pris under 100 kronor.

Föreningen anser att alla säljbesök i bostaden bör
aviseras, eftersom detta ger information om säljarens namn och adress liksom om
den produkt som skall saluföras. Aviseringen bör vara skriftlig med tanke på
bevisfrågan och i enlighet med utredningen får besök endast ske hos konsumenter
som har lämnat sitt samtycke.

3.33 Konsumentvägledarnas förening:

De reservationer och invändningar mot avisering av
hemförsäljning som rests har i icke ringa grad skjutit in sig på att så litet
antal klagoärenden hos myndigheter gällt dylika ärenden - t. ex. endast några
tiotal av flera miljoner. Föreningen anser att en sådan bedömning är
missvisande. De resurssvaga, som blir offer för psykologiskt utbildade
hemförsäljare med god övertalningsförmåga, är ofta så resurssvaga att de inte
ens klagar och uteslutes därmed ur den statistik reservanterna åberopar. Många
av dessa offer betalar de dryga kostnaderna och får istället dra in på andra
kanske nödvändigare saker.

Om konsumentlagstiftningen är till för att skydda
resurssvaga grupper mot en felaktig inriktning av deras konsumtion och att slå
vakt om deras möjligheter att stå emot en ohejdad kommersialism, bör en
lagstiftning som i huvudsak överensstämmer med utredningsförslaget genomföras.

Föreningen vill också ifrågasätta om inte säljaren i sin avisering
skall vara skyldig att också ange ramen för de beloppsgränser hemförsäljningen
kan komma att avse. T. ex. "vår billigaste X-maskin kostar 1 200 kronor
och vår dyraste upp till 5 400 kronor". Därigenom ges köparen en verklighetsanpassad
möjlighet att i förväg bedöma om han/hon har råd ätt ingå avtal om varan eller
tjänsten ifråga samt att kontrollera priser på orten. Om detta inte föreskrives
kanske köparen tvingas att godta hembesöket enbart för att få reda på det
aktuella prisläget för nyttigheten. För att sedan underkasta sig obehaget att
säga nej till en säljinriktad motpart som han/hon släppt in i sin bostad. En
åtgärd som säljaren knappast heller är belåten med, eftersom den innebär
förlorad tid för försäljaren.

4. Lagens tillämpningsområde

Förslaget att lagen skall gälla även vid
telefonförsäljning tillstyrks av praktiskt taget alla remissinstanser. Svenska tidningsutgivareföreningen
är dock kritisk och anser att förslaget inte bör avse dagstidningar. Konsumentverket
och allmänna reklamationsnämnden är i och för sig positiva till

Prop.
1981/82:40 122

förslaget men framhåller att problemet med information vid
kreditköp per Bilaga 3 telefon måste få en godtagbar lösning.

Den föreslagna utvidgningen till hemförsäljning mot
kontant betalning tillstyrks av majoriteten av remissinstanserna. Några av
näringslivets organisationer menar dock att frågan bör anstå i avvaktan på en
lösning av öppet köp vid konsumentköp i allmänhet och på resultatet av
konsument-köpsutredningens arbete.

Undantaget för köp av varor som kostar mindre än 100 kr.
kritiseras frän skilda utgångspunkter. Några menar att undantagsregeln är
oklar. Televerket och Svenska bokförläggareföreningen anser att beloppsgränsen
skall höjas och göras indexreglerad. Marknadsdomstolen förordar i och för sig
en bestämd beloppsgräns men anser att den kan vara något högre (200 kr. nämns).
KF och Förbundet Hem och Samhälle ifrågasätter om undantagsregeln alls är
motiverad.

4.1 Hovrätten för Övre Norrland:

Enligt kommitténs förslag skall hemförsäljningslagen gälla
då näringsidkare eller deras ombud personligen eller per telefon uppsöker
konsumenter i syfte att sälja.

Om nu konsumentskyddet bör förstärkas lagstiftningsvägen,
finner hovrätten det vara tillfredsställande att en ny hemförsäljningslag
omfattar även telefonförsäljning. Detta torde komma att innebära en avsevärd
förbättring av konsumenternas ställning. Hovrätten har inte heller någon
erinran mot att lagens tillämpningsområde blir något mindre i förhållande till
vad som gäller för närvarande. Kommitténs ställningstagande torde ha fog för
sig i den delen.

Enligt kommittén skall hemförsäljningslagen omfatta även
försäljning från varuhussar. Särskilt i glesbygderna förekommer det att
näringsidkare uppsöker konsumenter med varuhussar (butiksbussar) med livsmedel
och andra dagligvaror. Vid den nuvarande hemförsäljningslagens tillkomst
uttalade departementschefen, att det var nödvändigt med någon avgränsning så
att lagstiftningen inte kom att omfatta exempelvis kontantförsäljning av
livsmedel från varuhussar och liknande (prop. 1971:86 s. 75). Enligt hovrättens
mening vore det mycket olyckligt om den nya hemförsäljningslagens regler
skulle komma att omfatta även detta slags försäljning, som har föga gemensamt
med hemförsäljning i egentlig mening av till exempel böcker och dammsugare. Det
bör därför enligt hovrättens mening uttryckligen framgå att den föreslagna
lagen inte gäller försäljning av dagligvaror av livsmedel från varuhussar.

Hovrätten finner det i och för sig vara värdefullt att
konsumenterna erhåller ångerrätt även när avtal träffas vid telefonsamtal.
Kommitténs avgränsning av fillämpningsområdet för ångerrätten förefaller även i
övrigt vara ändamålsenlig.

1§

Hovrättens anmärkning gäller främst denna paragraf, som
drar upp ramen för lagens fillämpningsområde och som borde kunna ges en
klarare

Prop.
1981/82:40 123

utformning. Till en början kan ifrågasättas om inte -
såsom i konsument- Bdaga 3 kreditlagen (1977:981) - i början av lagen borde ges
definitioner på de särskilda begrepp, som används i denna lag, såsom t. ex.
konsument, näringsidkare, avisering, bostad. Då i 1 § talas om konsument utan
närmare definition medan i 5 § ångerrätten begränsats till fall där det köpta
är avsett för enskilt bruk kan den läsare, som inte har tagit del av motiven,
fråga sig vilken innebörd termen konsument har i de olika paragraferna (t. ex.
i 14 §). - Av övriga lagrum och kommitténs motivering framgår att lagen även
skall vara tillämplig vid telefonförsäljning och vidare är avsikten att lagen
skall gälla även om initiativet till uppsökandet tagits av konsumenten. Enligt
gängse språkbruk torde ordet "uppsöka" inte användas beträffande
kontakt per telefon och de flesta torde nog i ordet lägga in ett initiativ från
uppsökarens sida. Det torde vara möjligt att finna bättre formuleringar. 11 §
bör vidare klart utsägas att lagen gäller inte bara försäljning utan också nyttjanderättsupplåtelser
(jfr 3 §, 4 §, 5 § och 14 §). Även på andra sätt är lagens tillämpningsområde
oklart. Det vill därför synas som om 1 § borde kompletteras i detta hänseende.
- Det kan också vara tveksamt om någon, som inte har tagit del av kommitténs
motivering, skulle inse att ordet "nyttighet" kan avse fast egendom,
det torde vara främmande för svensk lagstiftning att i fall, då fast egendom
åsyftas, inte uttryckligen ange detta. Om de inledande bestämmelserna gjordes
utförligare skulle vissa av de övriga paragraferna kunna skrivas kortare och
man skulle få en mer lättförståelig lagtext.

4.2 Kommerskollegium:

Vad gäller övriga förslag i betänkandet har kollegiet
inget att erinra mot att ångerrätten utvidgas att gälla vid såväl
telefonförsäljning som s. k. rena kontantköp vid hemförsäljning.

4.3 Marknadsdomstolen:

Ikommitténs uppdrag har också ingått att undersöka i vad
mån försäljning per telefon kan bli föremål för reglering inom ramen för en hemförsäljningslag,
och i kapitel 10 har spörsmålet i fråga upptagits till behandling. Kommitténs
förslag i detta hänseende innebär i huvudsak att ångerrätt skall finnas även
vid köpeavtal som ingås vid systematisk, yrkesmässig försäljning per telefon,
varvid näringsidkaren - utöver sedvanlig informations- och ångerblankett -
snarast efter avtalsslutet också skall lämna eller tillsända konsumenten en
skriftlig avtalsbekräftelse. Marknadsdomstolen, som redan i samband med
granskningen av förslaget till aviseringsreglering anlagt vissa synpunkter på
telefonförsäljning, finner det vara högst angeläget att denna försäljningsform
erhåller en reglering av väsentligen samma slag som besöksförsäljning. Som
domstolen ovan framhållit och som också Husmodersförbundet Hem och Samhälle
samt landets konsumentvägledare gett uttryck för har säkerligen många
konsumenter lika svårt att motstå köperbjudanden vare sig de framförs per
telefon eller vid säljbesök. Marknadsdomstolen biträder alltså kommitténs
förslag i denna del och finner inte skäl till erinringar i sak mot den
reglering av telefonförsäljning kommittén föreslår.

Prop.
1981/82:40 124

Hemförsäljningslagen är inte tillämplig på kontantköp. och
i utrednings- Bilaga 3 uppdraget ingår att överväga huruvida också sådana köp
bör omfattas av en hemförsäljningsrättslig särreglering. I betänkandets kapitel
8 diskuteras bl. a. frågan om införande av ångerrätt vid vissa kontantaffärer.
Av kommittén framhålls att undantaget för kontantaffärer innebär olägenheter i
två hänseenden. Dels skulle det vara svårt att på ett lättbegripligt sätt
informera konsumenterna om undantagets existens och avgränsning, och dels
skulle undantaget i praktiken ha större räckvidd och betydelse än som var
förutsatt vid hemförsäljningslagens tillkomst. Marknadsdomstolen, som fäster
mindre avseende vid de uppgivna informativa svårigheterna, finner det vara i
princip motiverat att också de kontantbetalande konsumenterna erhåller det
särskilda skydd som hemförsäljningslagen tillhandahåller. Härvid måste
emellertid rimligen en gräns dras med avseende på bl. a. värdet av det
utbjudna. Av praktiskt-ekonomiska skäl kan inte komma i fråga att införa en
ångerrätt beträffande artiklar av helt obetydligt värde. Sannolikt avser de
rena kontantköpen i största utsträckning just sådana varor som betingar ett
förhållandevis mycket lågt pris. Det kan därför måhända sättas i fråga huruvida
en utvidgning av hemförsäljningslagens tillämpningsområde till att omfatta även
rena kontantköp med undantag för sådana där priset är lågt fyller någon
praktisk funktion. Enligt i betänkandet återgivna uttalanden från bl. a.
organisationshåll skulle det dock förekomma att inom vissa konsumentgrupper relativt
betydande kontantköp görs "vid dörren". Marknadsdomstolen motsätter
sig därför inte att hemförsäljningslagen bringas att i princip omfatta också
rena kontantköp. I sitt lagförslag i aktuell del har kommittén just föreslagit
en lägsta beloppsgräns för lagens tillämplighet och har därvid stannat för ett
minsta pris om 100 kr. Marknadsdomstolen, som i likhet med utredningen finner
det vara välbetänkt att i klarhetens intresse i lagtexten ange en bestämd
beloppsgräns och inte en värdegräns i form av anknytning till något prisindex,
anser för sin del att måhända ett något högre minsta pris kunde ha valts. Med
hänsyn till den fortlöpande, relativt starka inflationen och då viss
"framförhållning" rimligen bör iakttas vid utfärdande av ny lag kunde
kanske en beloppsgräns om 200 kr. vara motiverad. Att undantag från lagens
tillämpningsområde görs för livsmedel samt för begagnade personbilar, varom
särskild lag avses bli tillskapad, är välgrundat.

Frågan om hemförsäljningslagens tillämplighet med hänsyn till
platsen för avtals ingående behandlas i kapitel 9 under den en smula
missvisande rubriken "Begränsning av hemförsäljningslagens tillämplighet i
rummet". Häri konstateras att enligt gällande rätt för lagens
tillämplighet krävs att köparen avgett anbud eller svar på anbud vid
sammanträffande med säljaren eller ombud för denne i köparens bostad eller
eljest på annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe.
Enligt kommittén har det redovisade angivandet i lagen av det aktuella rekvisitet
gett upphov till en del praktiska svårigheter. Bl. a. skulle lagens form för avgränsning
med avseende pä platsen för partssammanträffandet ha lett till
missuppfattningen att ångervecka gäller vid alla slags köp, och vidare skulle -
med hänsyn till att rättspraxis beträffande uttolkningen av rekvisitet i fråga
är knapphändig -svårigheter föreligga att lämna klara besked om hur lagen i
konkreta fall skall tillämpas. Problemet hänför sig framför allt till
situationer, då varor köps i tillfälliga butiker, på auktioner, mässor,
salutorg och liknande platser. Frågan gäller alltså vad som i lagen avses med
begreppet annan plats än fast

Prop.
1981/82:40 125

försäljningsställe. Kommittén föreslår med hänvisning till
de redovisade. Bilaga 3 uppgivna vanskligheterna att den nya hemförsäljningslagen
skall gälla då avtal ingåtts "vid ett sammanträffande i konsumentens
bostad, pä hans arbetsplats eller på någon annan plats där näringsidkaren har
sökt upp konsumenten, oavsett på vems initiativ detta har skett". Ett på
så sätt formulerat rekvisit skulle enligt utredningen inte behöva medföra så
svåra gränsdragningsproblem som det nuvarande rekvisitet, och genom den
föreslagna regleringen skulle alla köp i t. ex. tillfälliga butiker och på
mässor falla utanför tillämpningsområdet, anges det i betänkandet. Marknadsdomstolen
ställer sig tveksam till kommitténs förslag i aktuell del. Det kan ifrågasättas
om hemförsäljningslagens tillämplighetsområde rimligen bör inskränkas - något
som klart sker genom den föreslagna, ändrade regleringen - därför att den
nuvarande lagtexten ger upphov till vissa tolkningsproblem. Ett naturligare tillvägagångsätt
finner domstolen vara att med hjälp av rättspraxis låta gränserna för lagens
tillämpning bli allt fastare och klarare urskiljbara. Genom att ändra på
förutsättningarna för lagens tillämplighet går betydelsen av den praxis
beträffande spörsmålet vilken dock börjat utbildas förlorad, vartill kommer att
också den av kommittén föreslagna formuleringen beträffande platsangivelse
säkerligen kommer att behöva sin uttolkning genom domstolsavgöranden;
innebörden i den föreslagna lagtexten i aktuell del är ingalunda utan sina
komplikationer. Marknadsdomstolens inställning till ifrågavarande spörsmål är
alltså att förslaget till reglering synes medföra en opåkallat snäv avgränsning
av lagens tillämpningsområde utan att någon mot denna förlust för konsumenterna
svarande vinning förefaller kunna uppnås. Om det av någon anledning skulle
befinnas motiverat att från hemförsäljningslagens tillämpningsområde undanta
sådant som skulle kunna karakterisas som tillfällighetsförsäljning från
temporärt inrättade försäljningsställen, torde detta kunna erhållas med en
enklare omformulering av den nuvarande lagtexten än den ganska vidlyftiga
skrivning kommittén stannat för. Kommitténs syfte med ändringsförslaget borde
kunna förverkligas genom att lokutionen "eller eljest på annan plats än
säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe" utbyts mot formuleringen
"eller eljest pä annan plats än säljarens eller ombudets särskilt
inrättade försäljningsställe".

4.4 Konsumentverket

Konsumentverket delar utredningens uppfattning att hemförsäljningslagen
i princip bör vara tillämplig även pä telefonförsäljning. Utredningen synes
dock inte ha beaktat de krav på information i samband med kreditköp som ställs
i 5 och 6 §§ konsumentkreditlagen. Dessa regler innebär att näringsidkaren
innan kreditavtal ingås skall lämna information i skriftlig form om effektiv
ränta, kreditkostnader och kontantpris. Reglerna gör det i många fall omöjligt
att sluta avtal vid det första telefonsamtalet. Ett kreditköp vid
telefonförsäljning skulle, om utredningens förslag genomfördes, innehålla fyra
moment:

1)
inledande
telefonsamtal,

2)
översändande av
kreditinformation.

3)
telefonsamtal
med avtalsslut och

4)
skriftlig
bekräftelse enligt 6 § andra stycket i utredningens förslag till hemförsäljningslag.
Behovet av information enligt konsumentkreditlagen är

Prop.
1981/82:40 126

lika stort vid telefonförsäljning som vid annan
försäljning och informations- Bilaga 3 kravet i denna lag bör därför
upprätthållas vid sådan försäljning. Det finns dock en risk för att det angivna
tillvägagångsättet uppfattas som onödigt fillkrånglat av konsumenterna. I det
fortsatta lagstiftningsarbetet bör närmare övervägas hur hemförsäljningslagens
regler bättre kan samordnas med reglerna i konsumentkreditlagen.

4.5 Allmänna reklamationsnämnden (ARN):

I förhållande till nuvarande lagstiftning innebär
förslaget vidare den nyheten att ångerrätt införs även vid rena kontantaffärer.
ARN har inget att erinra mot förslaget i denna del.

ARN har heller inget att erinra mot att ångerrätt införs
vid telefonförsäljning (5 §). Såsom förslaget är utformat är dock ångerrätten
inskränkt såtillvida att den endast gäller om näringsidkaren har initierat
kontakten. Det kan därför befaras att tvist lätt kan uppkomma om vem som har
tagit initiativet till kontakten (jfr vad som har anförts av kommittén på s.
151 beträffande svårigheten att bevisa vem som har tagit inifiativet vid
försäljning utanför konsumentens bostad). Kommittén pekar också i
specialmotiveringen (s. 179) på att gränsfall kan uppkomma när det gäller lagens
tillämpningsområde vid telefonförsäljning.

Berörda svårigheter kan enligt nämndens mening väsentligen
undvikas om bevisbördan även i frågan om vem som har tagit initiativet i nu
avsett fall läggs på näringsidkaren, jmf 15 §.

Kommittén synes inte ha berört de krav på information om
effektiv ränta, kreditkostnader och kontantpris som ställs vid kreditköp (5 och
6 §§ konsumentkreditlagen). Dessa regler innebär att näringsidkaren innan avtal
om kreditköp ingås skall lämna information om kontantpris, kreditkostnader samt
den effektiva räntans storlek. Denna informationsskyldighet kan uppenbarligen
inte fullgöras i samband med ett första telefonsamtal.

En närmare samordning med reglerna i konsumentkreditlagen
bör därför enligt nämndens mening övervägas.

4.6 Stockholms kommun:

Beträffande tillämpningsområdet för ångerrätten är
utökningen till att omfatta även telefonförsäljning och s. k. rena kontantköp
en angelägen förbättring.

4.7 Malmö kommun:

Ångerrätten bör även gälla telefonförsäljning. Den föreslagna
inskränkningen om försäljning vid mässa och utställning kan vid en första
anblick anses vara till nackdel för konsumenten, men med hänsyn till att konsumenten
själv uppsöker försäljningsstället försvinner överrumplingsmomentet.
Konsumenten kan i dag vid mässköp själv göra invändningar mot ett köp i form av
begäran om öppet köp etc. Kommunstyrelsen biträder kommitténs åsikter på denna
punkt.

Säljarens informationsplikt är i den nuvarande
lagstiftningen reglerad. I det nya förslaget föreslås denna utvidgad att gälla,
att vid telefonförsäljning omfatta krav på skriftlig bekräftelse. Detta förslag
biträdes.

Prop.
1981/82:40 127

4.8 Konsumentköpsutredningen: Bilaga 3

Vad beträffar innehållet i den av kommittén föreslagna nya
hemförsäljningslagen kan vi i allt väsentligt instämma i kommitténs
bedömningar. Vi , tillstyrker alltså att ångerrätt införs vid vissa kontantaffärer
och vid telefonförsäljning. Några större svårigheter att avgöra när det är fråga
om telefonförsäljning i lagens mening torde inte behöva befaras. Vi instämmer i
att en beloppsgräns bör föreskrivas, under vilken lagens regler inte behöver
tillämpas. Vi ifrågasätter emellertid om inte beloppet 100 kr är väl lågt.

Enligt kommitténs förslag skall reglerna om ångerrätt inte
längre anknyta till att avtalet har träffats på annan plats än säljarens
"fasta försäljningsställe". Förslaget har den stora fördelen att man
undgår de tillämpningssvårigheter som detta uttryck har visat sig ge upphov till.
I sak anser vi det kunna godtas att lagregler om ångerrätt inte kommer att
gälla vid köp på mässor, utställningar och liknande. Det synes emellertid
önskvärt att man försöker få till stånd frivilliga system av den typ som har
prövats vid S:t Eriksmässan (s. 150). Mera betänkligt är att även sådant som home-parties
och utflyktsresor hamnar utanför lagens tillämpningsområde. Vi anser oss dock
trots detta kunna acceptera kommitténs förslag även på denna punkt. Vi har
härvid beaktat att otillbörliga försäljningsmetoder i sådana sammanhang kan
beivras med stöd av marknadsföringslagen.

4.9 Televerket:

Om den föreslagna 100-kronorsregeln bibehålles bör
beloppet höjas påtagligt, exempelvis till 500 kr. Vidare synes det i dagens
tider med stark inflation mindre lämpligt att använda sig av en fast angiven
beloppsstorlek i en lag. Utvecklingen kan medföra att gränsen snart blir för
låg. En indexanknuten konstruktion borde vara att föredraga.

4.10 Förbundet för jurister, samhällsvetare och
ekonomer (JUSEK):

JUSEK tillstyrker utredningens förslag såvitt avser
införande av ångervecka även vid kontantköp och vid systematisk
telefonförsäljning. Förbundet tillstyrker även förslaget att försäljning vid
mässor o. d. inte längre skall ge konsumenten ångerrätt.

4.11 Sveriges advokatsamfund:

Kommitténs omsorg om skydd för konsumenten vid
telefonförsäljning har som nämnts intensifierats av förväntan om övergång från
personlig hemförsäljning till telefonförsäljning. Samfundet utgår ifrån att
personlig hemförsäljning inte kommer att hindras genom någon sådan aviseringsskyldighet
som kommittén föreslagit. Även med denna utgångspunkt finner samfundet det
lämpligt att konsumentskyddet vid telefonförsäljning förstärks. Samfundet
delar utredningens uppfattning att det med fördel kan ske genom att den s. k.
ångerrätten utsträcks att gälla även vid telefonförsäljning. Samfundet godtar
den av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan sådan telefonförsäljning som
faller under hemförsäljningslagen och andra på telefon träffade köpeavtal.
Beträffande vissa bevisfrågor har samfundet de reservationer som behandlas
nedan.

Prop.
1981/82:40 128

Kommittén har beaktat de även i domstolarna aktualiserade
gränsdrag- Bilaga 3 ningsproblemen i samband med den äldre lagen om
hemförsäljning, vilka problem står i samband med den mer eller mindre
permanenta karaktären av försäljningsställen i mässlokaler och liknande.
Samfundet gillar kommitténs förslag att inskränka lagens tillämpningsområde till
sådana fall där parterna sammanträffat i konsumentens bostad, på hans
arbetsplats eller på annan plats där näringsidkaren har sökt upp konsumenten.

4.12 Sveriges Industriförbund m. fl.:

Kommittén föreslår en inskränkning vad gäller tillämpningsområdet
för hemförsäljningslagen. Det nu gällande rekvisitet "annat än fast
försäljningsställe" har gett upphov till tveksamhet. Onödiga grånsdragningsproblem
undgås onekligen genom att hemförsäljningslagen i förslaget begränsas till de
tillfällen då näringsidkaren har sökt upp konsumenten i syfte att sälja.
Kommitténs förslag innefattar också regler om telefonförsäljning. Sedan lång
tid tillbaka tillämpar de ledande företagen inom hemförsäljningsbranschen hemförsäljningslagens
principer också vid telefonförsäljning. Lagförslaget är i den delen en
bekräftelse av gällande praxis.

Enligt lagförslaget omfattas inte köp under 100 kronor av
lagen. Det är det sammanlagda priset för vad konsumenten köper vid
avtalstillfället som avses. Köper en konsument flera produkter t. ex. två
böcker, vilka var för sig kostar under 100 kronor men tillsammans över 100
kronor omfattas alltså även detta köp av aviseringsskyldigheten. Önskar
konsumenten köpa fler produkter vid tillfället kan inte säljaren tillmötesgå
detta, eftersom han då riskerar att köpet inte blir giltigt. Försäljaren
tvingas uppsöka närmaste telefon för att avisera sitt besök. Få konsumenter
torde uppleva detta förfarande meningsfullt eller ändamålsenligt.

Kommittén har föreslagit att även rena kontantköp skall
omfattas av lagförslaget. Som skäl härför åberopar kommittén bl. a. att det för
konsumenten kan verka förvirrande att lagen gäller om betalningen eller varan
lämnas dagen efter ett säljbesök men inte om '-varan lämnas vid sammanträffandet
och betalning erläggs kontant. Emellertid omfattas inte köp under 100 kronor av
lagförslaget. Full entydighet föreligger alltså ändå inte för konsumenten.
Organisationerna finner det motiverat att frågan om reglering av kontantköp vid
hemförsäljningen får anstå i avvaktan på det pågående arbetet inom konsumentköpsutredningen.

4.13 Sveriges Grossistförbund:

Kommittén föreslår i sitt betänkande även vissa andra
ändringar av hemförsäljningslagen, som vi i stort sett kan tillstyrka. Vi
tillstyrker sålunda att lagen utvidgas till att även omfatta
telefonförsäljning, liksom också förslagen om säljarens informationsplikt,
ångerfristens beräkning, parternas skyldigheter när konsumenten har utnyttjat
sin ångerrätt samt näringsidkarens ansvar för ombud. Vi är mera tveksamma till
att lagen skall gälla även vid rena kontantköp. Enligt vår mening förefaller
det ändamålsenligt att man härvidlag avvaktar den pågående konsumentköpsutredningen.

Genom dessa ändringar av lagen förstärks skyddet för
konsumenterna ytterligare. Härtill kommer att Direktförsäljningsföretagens
Förening antagit regler för direktförsäljning till konsument som också bidrar
till att skydda

Prop.
1981/82:40 129

konsumenten. Dessa regler skulle uppenbarligen kunna
anpassas till det Bdaga 3 marknadsrättsliga regelsystemet genom att
konsumentverket utfärdar en riktlinje med i stort sett detta innehåll. På detta
sätt skulle man kunna komma till rätta med det missbruk av hemförsäljningen som
i enstaka fall kan förekomma.

4.14 Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund (STR):

Utvidgningen av ångerrätten till telefonförsäljning och
rena kontantköp påverkar inte försäljningen av förtillverkade småhus. Däremot
kan den föreslagna inskränkningen till särskilt utställningar och fillfälliga
försäljningsställen bidra till ett minskat krångel, varför förslaget
tillstyrks i den delen.

4.15 Kooperativa förbundet (KF):

Utvidgningen av ångerrätten till avtal ingångna vid
telefonförsäljning och till hemförsäljningsavtal, där hela köpeskillingen erläggs
kontant, fillstyrks av KF. Den utgör en värdefull utökning av konsumentens
lagstadgade rättigheter, och är sä mycket mera välkommen som den torde motsvara
vad många konsumenter tror vara gällande rätt redan i dag.

Konsumentkooperationen tillämpar som nämnts sedan många år
generellt inom detaljhandeln öppet köp med en veckas ångerrätt. KF ställer sig
mot bakgrund härav något tveksamt till nödvändigheten av att begränsa
ångerrätten vid telefonförsäljning till avtal som ingåtts med näringsidkare som
systematiskt bedriver sådan försäljning. Likaså ställer KF sig något tveksamt
till 100-kronorsundantaget. I avvaktan på en generell reglering av öppet köp
vid konsumentköp, får sistnämnda inskränkning i hemförsäljningslagens
ångerrätt möjligen accepteras med tanke på säljformens speciella karaktär med
de oproportionerliga administrafions-, rese- och transportkostnader, som
ångerrätt även vid småköp ofta skulle medföra.

4.16 Direktförsäljningsföretagens Förening:

Bestämmelserna i § 3 innebär bl. a. att avisering inte
behöver ske om det sammanlagda priset kan förmodas bli lägre än 100 kr. Enligt
5 § sägs att konsumenten utan att ange skäl kan frånträda ett avtal om priset
uppgår till minst 100 kr.

Även den som på andra grunder ställer sig avvisande till aviseringstvånget
måste fråga sig varför kommittén valt ett fixerat, nominellt belopp.
Värdegränsen borde i likhet med jämförlig lagstiftning, t. ex. konsumentkreditlagen
SFS 1977:981, ha kunnat göras köpkraftsrelaterad, d. v. s. anknytas till
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

En gräns vid 100 kr, under vilken konsumenten förlorar
rätten att frånträda avtalet kan också ur andra aspekter komma att visa sig oprakfisk.
I hemförsäljningskommitténs uppdrag ingick som bekant även att utarbeta regler
för öppet köp. Denna del av uppdraget har dock ej fullföljts och ingår nu i ett
annat utredningsuppdrag som alltjämt bedrivs.

Skulle värdegränsen i allmänna reglerna om öppet köp komma
att avvika frän den kommittén föreslagit för hemförsäljning - vilket ingalunda
kan uteslutas - skapas onödig förvirring och osäkerhet bland konsumenterna.

9 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 40

Prop. 1981/82:40 130

Kommittén har i andra sammanhang framhållit att
informationsproblem i Bdaga 3 hithörande frågor kan vara betydande.Olika avgränsningar
i framtida regler för öppet köp i butikshandel och ångerrätt resp. aviseringsplikt
vid hemförsäljning skulle ytterligare accentuera informationsproblemet och hos
konsumenten skapa intryck av byråkratiskt hårklyveri.

Mot bakgrund av nämnda förhållanden kan det ifrågasättas
huruvida det aktuella förslaget till ny hemförsäljningslag bör föranleda någon
som helst åtgärd innan det pågående arbetet ifråga om öppet köp har slutförts.

4.17 Folksam:

Även när det gäller ångerrätten är förhållandena speciella
inom försäkringsområdet. Från tidpunkten för samtal med ombud till dess att
försäkringen aviseras har konsumenten god tid på sig att ta ställning till det
föreslagna försäkringsskyddet. Detta gäller oberoende av om det är fråga om en
ny försäkring eller ändring av en tidigare tecknad försäkring. Kunden har
möjlighet att ångra sig genom att låta bli att betala premien när försäkringen
aviseras.

De problem som tas upp i betänkandet om rättigheten att
ångra sig har alltså inte någon egentlig aktualitet när det gäller försäkring.

4.18 Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU):

I betänkandet föreslås att hemförsäljningslagen i
fortsättningen även skall omfatta telefonförsäljning om priset uppgår fill
minst 100 kr. Det innebär att säljaren inte skall kunna göra ett avtal, som
träffats vid ett telefonsamtal, gällande mot köparen om han inte kan visa att
han verkligen har skickat avtalsbekräftelse och en handling med information
till köparen om rätten att frånträda köpet samt en s. k. ängerblankett som
köparen kan använda om han vill utnyttja denna rätt. En säljare, som vill veta
när ångerveckan går ut, måste sända varan på sådant sätt att ha får något bevis
om när köparen har tagit emot varan. I propositionen 1971:86 med förslag till
lag om hemförsäljning (sid. 70) anförde föredragande statsrådet att det vid
telefonförsäljning skulle bli utomordentligt svårt att bestämma utgångspunkten
för ångerfristen på ett sätt som undanröjde bevissvårigheterna. Han var mot
bakgrund av detta inte beredd att förorda att lagstiftningen utvidgades att
omfatta också sådan försäljning. TU anser för sin del att nyssnämnda yttrande
fortfarande äger sin giltighet. För dagspressens del skulle de administrativa
kostnaderna för att undanröja dessa bevissvårigheter bli oproportionerligt
stora i förhållande till de abonnemangsintäkter det här gäller. Att ålägga
tidningsföretagen att vid telefonförsäljning iaktta hemförsäljningslagens
regler kommer inte i praktiken att medföra någon ökning av konsumentskyddet för
presumtiva tidningsabonnenter. Det övervägande flertalet av de personer som
kontaktas vid tidningsföretagens telefonförsäljning är väl medvetna om hur den
tidning ser ut som erbjudes vid telefonsamtalet. Vidare kan ett per telefon
tecknat tillsvidareabonnemang avbeställas med kort uppsägningstid. För
tidningsföretagen kommer de föreslagna reglerna främst att innebära en ökning
av kostnaderna som ytterst måste bäras av tidningsabonnenterna vilka som ovan
anförts inte kommer aft få något ökat konsumentskydd i utbyte. För övrigt vill
TU framhålla att de tolkningssvårigheter rörande beloppsgränsen om 100 kr som
TU ovan pekat på beträffande förslaget om aviseringstvång även gäller
förslaget om

Prop.
1981/82:40 131

I /

telefonförsäljning.
TU vill därför hemställa att dagstidningsföretagen Bilaga 3

undantas
från de föreslagna reglerna om telefonförsäljning.

TU vill till sist understryka att föreningen självklart
utgår ifrån att en

uppgörelse
i telefon om att förlänga ett tidigare tecknat tidsbestämt

abonnemang
inte omfattas av de föreslagna reglerna.

4.19 Svenska Bokförläggareföreningen:

Kommittén föreslår en inskränkning vad gäller
tillämpningsområdet för hemförsäljningslagen. Det nu gällande rekvisitet
"annat än fast försäljningsställe" har gett upphov till tveksamhet
vid den praktiska tillämpningen av lagen. Onödiga gränsdragningsproblem undgås
onekligen genom att hemförsäljningslagens tillämplighet enligt förslaget
begränsas till de situafioner då näringsidkaren söker upp konsumenten i syfte
att sälja. Föreningen tillstyrker detta förslag till förändring av hemförsäljningslagens
tillämpningsområde.

Vidare finner föreningen det vara naturligt att, på sätt
kommittén föreslår, utvidga tillämpningsområdet för ångerrätten så att denna
även omfattar telefonförsäljning. Lagförslaget är i denna del en bekräftelse av
den praxis många hemförsäljningsföretag redan tillämpar. Av skäl som utvecklats
i Svenska Tidningsutgivareföreningens remissyttrande över betänkandet finner
emellertid Bokförläggareföreningen att tidningsföretag bör undantas från de
föreslagna reglerna om telefonförsäljning.

Kommittén har föreslagit att även rena kontantköp skall
omfattas av lagförslaget. Som skäl härför åberopar kommittén bl. a. att det för
konsumenten kan verka förvirrande att lagen gäller om betalningen eller varan
lämnas dagen efter ett säljbesök men inte om varan lämnas vid sammanträffandet
och betalning erläggs kontant. Emellertid omfattas inte köp under 100 kronor av
lagförslaget. Full entydighet föreligger alltså ändå inte för konsumenten.
Bokförläggareföreningen finner det därför motiverat att frågan om kontantköp
vid hemförsäljning får anstå med hänsyn till att öppet köp inom detaljhandeln
ännu inte fått sin lösning samt det pågående arbetet inom konsumentköpsutredningen.

Enligt lagförslaget omfattas inte köp under 100 kronor av
lagen. Det är det sammanlagda priset för vad konsumenten köper vid
avtalstillfället som avses. Köper en konsument flera produkter, t. ex. två
böcker, vilka var för sig kostar under 100 kronor men tillsammans över 100 kronor
omfattas alltså även detta köp av aviseringsskyldigheten. Önskar konsumenten
köpa fler produkter vid tillfället kan inte säljaren tillmötesgå detta,
eftersom han då riskerar att köpet inte blir giltigt. Försäljaren tvingas
uppsöka närmaste telefon för att avisera sitt besök. Få konsumenter torde
uppleva detta förfarande meningsfullt eller ändamålsenligt. Skall en
beloppsgräns ingå i lagstiftningen bör den för det första vara så generöst satt
att situationer av ovan nämnt slag sällan inträffar. För det andra bör beloppet
vara på något sätt indexreglerat. Med den inflationstakt som rått under
70-talet finns det annars en påtaglig risk att lagen snabbt blir så föråldrad
att även mycket enkla varor och tjänster inte kan erbjudas genom
hemförsäljning.

4.20 Husmodersförbundet Hem och Samhälle:

När det gäller hem- och telefonförsäljning vill förbundet
framhålla, dels att ett lagförslag om "öppet köp" snarast måtte komma
till stånd, dels det

Prop.
1981/82:40 132

positiva i att ångerrätten även kommer att gälla
telefonförsäljning. Förbun- Bilaga 3 det vill uttala som sin åsikt att
ångerrätten även måtte gälla vid köp på mässor och utställningar. Konsumenterna
är ofta i starkt underläge vid försäljning på nämnda försäljningsställen, då
varorna ofta där beskrives som antingen mycket fördelaktiga ur prissynpunkt
eller som alldeles extra erbjudande, som ej återkommer.

Förbundet anser, att det ej finns anledning att undantaga
varor, vars värde understiger 100 kronor utom i de fall det gäller livsmedel.
Om ett generellt medgivande införs för varor under 100 kronors värde, tror
förbundet att hemförsäljningsmarknaden kommer att översvämmas av icke seriösa
försäljare , som erbjuder varor till ett relativt lågt pris. Intrånget hos den
enskilde är givetvis lika stort även om det avser utbjudande av varor till ett
relativt lågt pris.

Förbundet instämmer i de förslag som framförts med
undantag från 100 kronors-regeln enligt ovan.

4.21 Sveriges hemkonsulenters förening:

Utredningen föreslår att ångerrätten skall gälla även vid
telefonförsäljning dä säljaren tagit initiativ till samtalet. Undantag skall
gälla livsmedel och begagnade personbilar. Ångerrätten skall också gälla vid kontantförsäljning.
Undantag gäller varor till lägre pris än 100 kronor.

Eftersom telefonförsäljning under åren medfört stora
problem för konsumenterna anser vi det vara angeläget att ångerrätt skall gälla
liksom att ångerrätten skall gälla vid kontantförsäljning.

Utredningen föreslår en inskränkning i ångerrätten vid köp
på mässor, utställningar och andra tillfälliga försäljningställen dit
konsumenter själv måste bege sig för att det skall kunna träffas något avtal.

Detta anser vi acceptabelt under förutsättning att man för
denna typ av försäljning förhandlingsvägen kan komma fram till någon lösning
angående öppet köp.

4.22 Kristianstads kommuns konsumentnämnd:

Utvidgningen av ångerrätten till att gälla även vid
telefonförsäljning hälsar nämnden med glädje, men anser att den även borde
gälla generellt vid mässor och tältförsäljning, då de priserbjudanden som ges
oftast i den situafionen är av kort varaktighet och konsumenten därmed ofta
förlorar möjligheten att jämföra det gjorda utbudet med vad man har på sin egen
hemmamarknad.

5. Ångerfristens beräkning

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till förslaget
att ångerveckan enligt huvudregeln skall löpa från den dag konsumenten fick
tillfälle att undersöka godset. Några remissinstanser framför dock synpunkter
på de föreslagna undantagen från huvudregeln. Andra remissinstanser, bl. a.
TCO, menar att det överhuvud taget inte finns anledning att uppställa några
undantag från den föreslagna huvudregeln.

Prop. 1981/82:40 133

5.1 Hovrätten för Övre Norrland: Bilaga 3

Förslaget att ångerfristen skall beräknas från den dag
konsumenten tog emot godset i de fall han inte haft tillfälle att undersöka
godset eller likadant gods synes vara fördelaktigt för konsumenterna. Enligt
kommitténs förslag till lagtext skall emellertid denna bestämmelse inte gälla
om en tillämpning av bestämmelsen skulle bli uppenbart oskälig mot
näringsidkaren. I så fall skall ångerfristen räknas från den dag då konsumenten
erhöll föreskriven information angående ångerrätten. I specialmotiveringen
(sid. 185) anges att undantagsbestämmelsen skall tillämpas restriktivt. I den
allmänna motiveringen (sid. 136 f) anför emellertid kommittén att
undantagsbestämmelsen skulle bli fillämplig så snart det gällde gods som
säljaren av praktiska skäl inte kunde föra med sig. Som exempel har kommittén
nämnt monteringsfärdiga småhus och möbler. När det gäller moteringsfärdiga
småhus godtar hovrätten att det kan anses uppenbart oskäligt mot säljaren ifall
en köpare skulle kunna frånträda avtalet efter att godset levererats. När det
gäller möbler och liknande föremål, till exempel hushållsmaskiner, som
visserligen är så skrymmande eller så tunga att säljaren inte kan föra dem med
sig men där särskilda transportsvårigheter inte föreligger såsom i fråga om monteringsfärdiga
småhus, kan det emellertid inte anses att det skulle vara uppenbart oskäligt
mot näringsidkaren att konsumenten erhåller tillfälle att undersöka godset
innan han blir definitivt bunden av köpeavtalet. Särskilt i fråga om möbler
torde det förekomma att det inte går att få någon rättvisande uppfattning av
godsets utformning och skick innan man gjort en förhållandevis noggrann
undersökning. Det är därför viktigt för konsumenterna att tillämpningen av
undantagsbestämmelsen inte blir så restriktiv som kommittén har tänkt sig. I
motiven till den föreslagna lagen bör därför sägas ut att undantagsbestämmelsen
(i 8 § tredje stycket punkten 2) inte syftar på varor av typen möbler och
hushållsmaskiner.

5.2 Marknadsdomstolen:

I kapitel 8 lämnas också förslag till ändring av angerfristens
beräkning. Enligt en huvudregel skulle veckofristen räknas från den dag
"ångerblankett" kommer köparen till hända, vilken dag vad gäller
besöksförsäljning är densamma som sammanträffandedagen. Från huvudregeln görs
undantag för situationer då konsumenten vid ingående av avtal inte haft
tillfälle att undersöka det köpta godset eller gods av samma slag, i vilka fall
ångerfristen börjar löpa först då godset eller en väsentlig del av detta
mottagits av köparen. Härifrån görs emellertid i sin tur undantag för ett par
specialfall, vid vilka huvudregeln sålunda i stället blir lämplig.
Marknadsdomstolen, som finner det böra påpekas att de nu återgivna reglerna
till en del i själva verket innebär en avsevärd utvidgning av tidsfristen för
övervägande av gjorda inköp, har inget att erinra mot den föreslagna ångerfristregleringen
i sak; det synes domstolen vara motiverat att konsumentens betänketid i
allmänhet tar sin början först sedan den köpta varan kunnat undersökas. I
sammanhanget bör emellertid redan nu anmärkas att ångerfriststadgandets såsom
huvudregel betecknade klausul i själva verket torde ha karaktär av
undantagsregel vad gäller telefonförsäljning av lös egendom; vid sådan
försäljning lär ju nämligen köparen normalt inte fä tillfälle undersöka godset
vid avtalsfillfäl-let.

Prop.
1981/82:40 134

5.3 Allmänna reklamationsnämnden: Bilaga 3

I 8 § föreslås två olika tidpunkter från vilken
ångerfristen skall börja löpa. Huvudregeln för ångerfristens beräkning
överensstämmer - förutom tillägget rörande telefonförsäljnig - med den
nuvarande lagen. Kommittén föreslår dock att ångerfristen vid köp av lös
egendom skall börja löpa från det konsumenten tog emot godset eller väsentlig del
av detta om konsumenten inte har haft tillfälle att undersöka godset eller
liknande gods. Frän denna regel görs sedan två undantag. ARN delar utredningens
uppfattning att det i vissa fall kan vara lämpligt att beräkna ångerfristen
från det konsumenten mottager godset. Framför allt gäller detta i sådana fall
där näringsidkaren eller dennes ombud lämnar sådana muntliga (vilseledande)
upplysningar om godsets beskaffenhet eller användning som kan medföra felansvar
med stöd av 7 § konsumentköplagen. Bevissvårigheterna för konsumenten i dessa
fall är enligt ARN:s erfarenhet mycket stora. Genom att konsumenten i stället
ges en möjlighet att undersöka godset innan ångerfristen börjar löpa kan han
vid hemförsäljning frånträda avtalet utan att behöva åberopa något civilrättsligt
felansvar.

Den föreslagna utformningen av paragrafen kan dock skapa
flera tolkningsproblem. Bland annat borde frågan om vad som avses med väsentlig
del av godset ha kunnat närmare belysas av kommittén. Även det föreslagna
undantaget i punkten 1 - nämligen att ångerfristen inte skall löpa frän
mottagandet vid köp av s. k. specialtillverkade varor - har en utformning som
är ägnad att ge upphov till tolkningsproblem. Enligt förslaget räcker det inte
med att varan har tillverkats speciellt för konsumenten utan den skall också ha
fått en utformning som avviker från näringsidkarens vanliga sortiment för att
undantagsregeln skall vara tillämplig. Som exempel på vad som ej skulle
omfattas av undantaget anges i motiven (s. 185) att persienner som ingår i
näringsidkarens vanliga sortiment inte kan anses avvika från detta endast
därför att de anpassas till den plats där de skall sitta. Däremot skulle
undantaget gälla om persiennerna skulle tillverkas i ett annat material än det
som näringsidkaren brukar använda.

Enligt nämndens mening förefaller skillnaden mellan de
båda situationerna inte särskilt väl motiverad. Nämnden ifrågasätter därför om
inte undantagsregeln i punkten 1 i stället skulle kunna utformas i likhet med
vad som sägs i 3 § i konsumentköplagen. Undantaget skulle då gälla om godset
har tillverkats efter köparens anvisningar eller önskemal och näringsidkaren
"måste antagas sakna möjlighet att på rimliga villkor avyttra (godset)
till annan än köparen...".

Av punkten 2 framgår visserligen att ångerfristen skall
beräknas från ångerblankettens mottagande även om inte konsumenten har haft
möjlighet att undersöka godset om "tillämpning av bestämmelsen skulle bli
uppenbart oskälig mot näringsidkaren". Ett kriterium på sådan oskälighet
skulle kunna vara att näringsidkaren inte kan sälja varan till annan. Om
punkten 1 får en utformning av det slag som föreslås ovan kan andra punkten
begränsas till att avse fall där det är orimligt att kräva att näringsidkaren
förevisar godset eller del av detta. Genom den här föreslagna utformningen av
undantagsreglerna uppnås enligt nämnden en önskvärd precisering utan att syftet
med paragrafen därigenom förfelas.

Prop.
1981/82:40 135

5.4 Malmö kommun: Bilaga 3

Ångerfristens beräkning föreslås gälla en vecka från den
dag då konsumenten emottagit ångerhandlingarna, eller då han haft möjlighet att
undersöka godset eller liknande gods. Definitionen av det senare måste anses
vara oklar. Om undersökningsmöjligheten skall ha någon effekt, måste denna
gälla just den vara som avses och inget annat. Kvalitetsskillnader mellan
demonstrationsexemplar och levererade dito kan vara upphov till svårtolkade
tvister.

5.5 Konsumentköpsutredningen:

18 § andra stycket finns vissa regler om de fall då
ångerfristen skall räknas från det att köparen tog emot godset. Reglerna är
framför allt av betydelse vid telefonförsäljning men kan bli aktuella också vid
vissa fall av hemförsäljning. De rymmer åtskilliga tolkningsproblem, som kunde
förtjäna närmare belysning. Skall exempelvis vid köp av ett bokverk i flera
band eller vid tidningsprenumeration konsumenten anses ha haft tillfälle att
undersöka godset om han har fått se ett provexemplar, och skall han anses ha
tagit emot en väsentlig del av godset när han har fått det första exemplaret i
serien? Skall konsumenten vid köp av flygfoto anses ha fått tillfälle att
undersöka godset om han har fått se ett negativ eller en kopia i litet format?
Skall ångerfristen i fall då andra stycket från början är tillämpligt och det
levererade godset är felaktigt och byts ut mot nytt anses utgå en vecka efter
den första eller den senare leveransen? Omfattar undantaget i tredje stycket 1
exempelvis måttbeställda kläder, bok som har försetts med köparens namn eller
initialer i guldtryck, gravvård som har försetts med inskription? Och omfattar
undantaget vid punkt 2 sådant som större hushållsmaskiner (diskmaskiner,
tvättmaskiner) och trädgårdsväxter? Det kan ifrågasättas om inte regeln i
tredje stycket 2 har fått en mer restriktiv utformning än som är avsett. Av
motiven (s. 186) framgår att regelns fillämplighet skall bedömas efter en
avvägning mellan konsumentens nytta av att få se produkten före köpet och
näringsidkarens besvär och kostnader för att medföra den. En sådan avvägning
kan leda till att regeln blir tillämplig även i fall då det knappast kan anses
förenat med så stort besvär för näringsidkaren att föra med sig produkten eller
ett prov som uttrycket "uppenbart oskäligt" tycks antyda.

5.6 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

Beträffande kommitténs förslag om viss utvidgning av tiden
för beräkning av den s. k. ångerveckan anser TCO, att fidsräkningen alltid
skall ske ifrån tidpunkten för leveransen av varan. Enligt förslaget skall
ångerfristen ej gälla i de fall varan fått en särskild utformning och avviker
från näringsidkarens vanliga sorfiment. TCO finner det rimligt med ett sådant
undantag, men bestämmelserna bör här kompletteras så att det åligger
näringsidkaren att bevisa att varans utförande är i överensstämmelse med
konsumentens beställning.

Prop.
1981/82:40 136

5.7 Sveriges advokatsamfund: Bilaga 3

Enligt kommittéförslaget beräknas ångerfristen i visst
fall, nämligen om konsumenten inte haft tillfälle att undersöka det aktuella
godset vid köpet, från den dag när han tar emot detta. Samfundet finner denna
regel väl motiverad. Däremot är ett undantag från den nya regeln mindre
tillfredsställande utformat. Regeln gäller nämligen inte om godset har fillverkats
efter konsumentens särskilda önskemål och därigenom fått ett utförande som
avviker från näringsidkarens vanliga sortiment. På denna punkt måste nya
gränsdragningsproblem uppkomma. Som exempel på situation, där det nämnda
undantaget inte gäller, anför kommittén att persienner, som ingår i
näringsidkares vanliga sortiment inte kan anses avvika från detta därför att de
anpassats fill den plats där de skall sitta. Annat materialutförande än normalt
skulle alltså vara tillräckligt för att ångerfristen inte skall räknas från
mottagandet utan från dagen, då ångerblanketter kommit konsumenten tillhanda,
medan måttanpassning, som enligt samfundets mening utan tvivel i många fall
också leder till tillverkning av en specialprodukt, icke skulle vara
tillräcklig för att medföra denna verkan. Samfundet anser att kommittén inte
bort pä denna punkt använda en motivformulering som kan framkalla problem inom
en bransch, där av naturliga skäl hemförsäljning är en ofta använd form för marknadsföring.

5.8 Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund (STR):

Enligt författningförslaget skall ångerfristen enligt
regeln i 8 § andra stycket börja löpa när konsument, som inte haft tillfälle
att undersöka godset, tar emot godset. Regeln skall dock icke gälla om en
tillämpning av bestämmelsen skulle bli uppenbart oskälig mot näringsidkare. Som
exempel därpå anges i motiveringen monteringsfärdiga trähus.

STR vill betona nödvändigheten av att förtillverkade
småhus undantas från tillämpningen av regeln i 8 § andra stycket, och förorda,
att undantaget skall framgå direkt av författningstexten.

5.9 Sveriges Grossistförbund:

Vi tillstyrker förslaget om ångerfristens beräkning.

5.10 Kooperativa förbundet (KF):

Att ångerfristen i flera fall än hitfills skall börja löpa
från den dag konsumenten tagit emot godset, finner KF i och för sig bra. KF
vill dock ifrågasätta om regleringen är fillräckligt klar och entydig. Enligt §
8 tredje stycket andra punkten (som utgör ett undantag från undantaget frän
huvudregeln) skall nämligen i visst fall ångerfristen likväl börja löpa från
det konsumenten mottagit informationshandling och ångerblankett, trots att han
inte haft tillfälle undersöka godset - nämligen om en tillämpning av
bestämmelsen med ångerfrist utgående från det konsumenten mottog godset, skulle
bli uppenbart oskälig mot näringsidkaren. Det torde vara stor risk att denna
bestämmelse får fill följd att konsumenten kommer att känna sig osäker på när
ångerfristen börjar löpa i hans konkreta fall. Risken härför blir inte mindre
genom att utredningen anfört att näringsidkaren som ett tungt vägande skäl, dä
han åberopar denna undantagsbestämmelse, kan

Prop.
1981/82:40 137

anföra att kostnaderna för transport av godset fill och
från konsumenten är Bilaga 3 särskilt höga. Just i sådana fall torde som
regel försäljarna inte heller ha medfört godset för demonstration in natura vid
det hembesök, då avtalet ingicks, varför konsumenten normalt kunnat räkna med
att ångerfristen skulle börja löpa först när godset levererats.

Ett av de argument, som oftast brukar anföras för att visa
att hemförsäljning är en behövlig och bra säljform, är att konsumenten i lugn
och ro i hemmiljö får tillfälle att pröva godset före köpet. Det kan därför
diskuteras, om hemförsäljning av sådana varor som t. ex. på grund av sin
storlek inte lämpar sig för demonstration i hemmet, bör ges särskilda favörer i
hemförsäljningslagen.

Den osäkerhet beträffande utgångspunkten för ångerfristens
beräkning, som den föreslagna regleringen sannolikt kommer att medföra för
många konsumenter, skulle möjligen kunna elimineras genom en föreskrift att
näringsidkaren i den informafionshandling som han enligt § 6 är ålagd lämna fill
konsumenten (jämför bilaga 10 i betänkandet), också skall ange hur ångerfristen
skall beräknas i den konkreta situationen. Näringsidkarens uppgifter härvidlag
torde kunna bli föremål för prövning enligt marknadsföringslagen.
Näringsidkare som själva är osäkra på hur hemförsäljningslagen i detta
avseende skall tillämpas, bör kunna ta upp ärendet till förhandling med
konsumentverket. Konsumentverket kan också tänkas utfärda riktlinjer för
tillämpningen av § 8 tredje stycket andra punkten.

5.11 Sveriges hemkonsulenters förening:

Om konsumenten inte haft tillfälle att undersöka den köpta
varan vid säljbesöket föreslås ångerveckan gälla från den dagen varan
mottagits. Vi anser att ångerrätten generellt skall gälla från den dag köparen
erhållit varan.

5.12 Konsumentvägledarnas förening:

Ångerfristen borde allfid räknas från den dag köparen
mottager godset, då detta skulle skydda konsumenten från säljare som använder
sig av ett speciellt fint demonstrationsexemplar av varan, men senare sänder en
kvalitetsmässigt sämre produkt.

5.13 Kristianstads kommuns konsumentnämnd:

Ångerfristen borde genomgående räknas från den dagen
godset levereras, dä detta skulle skydda konsumenten från säljare som använder
sig av ett speciellt fint demonstrationsexemplar av varan, men senare sänder en
kvalitetsmässigt sämre produkt.

6. Parternas skyldigheter när konsumenten har utnyttjat
sin ångerrätt

6.1 Hovrätten för Övre Norrland:

Det kan ifrågasättas om det inte borde införas ett förbud
för näringsidkare att avhända sig bytesgods under den tid ångerrätt kan göras
gällande. Många

Prop.
1981/82:40 138

konsumenter torde komma att avstå från att utnyttja
ångerrätten ifall det Bilaga 3 visar sig att bytesgodset inte kan återlämnas
till dem. Frågan borde enligt hovrättens mening i vart fall ha utretts närmare.

6.2 Konsumentverket:

Vid de enkäter som konsumentverket låtit utföra bland
hemkonsulenter och kommunala konsumentvägledare angående hemförsäljningslagen
(se bilaga 9 i betänkandet), har det visat sig att ett stort problem med
hemförsäljning är att det inte föreligger skyldighet för en säljare att behålla
en inbytesvara under ångerveckan. Detta bekräftas också av de kontakter
konsumentverket har haft direkt med konsumenter. Om en försäljare sålt det
inbytta godset vidare är det ofta omöjligt för konsumenten att köpa en
motsvarande begagnad vara till det pris han tillgodoräknat sig vid inbytet.
Detta är i praktiken en faktor som starkt avhåller från att utnyttja
ångerrätten. Med hänsyn särskilt till att ångerfristen endast är en vecka, bör
konsekvenserna av en regel om skyldighet för näringsidkare att behålla det
inbytta godset under ångerfristen rimligen inte vara särskilt betungande för
näringsidkarna. Konsumentverket anser att utredningen närmare bort undersöka förutsättningarna
för en sådan regel.

Utredningen har pekat på att det inte finns några hinder
för att en försäljare/ombud för egen räkning sluter ett avtal med konsumenten
om att mottaga konsumentens gamla produkt som inbytesgods. Om konsumenten inte
utnyttjar ångerrätten, uppstår inga problem så länge värdet av det inbytta
godset avräknas från priset på den köpta varan. För det fall konsumenten
utnyttjar ångerrätten har han inga lagliga möjligheter att återfå det inbytta
godset som ofta värderats till lägre belopp än vad som motsvarar bruksvärdet.
Detta medför med all säkerhet ofta i praktiken att ångerrätten inte utnyttjas.
Konsumentverket anser att det bör övervägas om inte konsumenten även i den nu
beskrivna situationen bör ha rätt att återfå det inbytta godset om han frånträder
sitt köp.

6.3 Stockholms kommun:

1. socialförvaltningen:

Enligt kommitténs förslag skall näringsidkaren ej ha någon
skyldighet att lagerhålla bytesgods under den tid som ångerfristen löper. Detta
innebär att om säljaren exempelvis byter in köparens gamla dammsugare, värderad
till ca 100 kr, vid köp av en ny, köparen ej kan få tillbaka sin gamla
dammsugare om han vill frånträda köpet. Detta innebär att köparen befinner sig
i en sämre situation än före köpet. Detta utgör en avhållande faktor när det
gäller konsumentens benägenhet att utnyttja ångerrätten. Socialförvaltningen
anser att näringsidkaren skall vara skyldig att behålla inbytt gods under
ångerveckan för att ge konsumenten större möjligheter att utnyttja ångerrätten.

2. föredragande borgarråd:

När det gäller frågan om förbud för näringsidkare att
disponera över bytesgods under ångerfristen har kommittén inte ansett sig kunna
förorda ett sådant förbud. Man jämför här med bilhandeln och de
lagerhållningsproblem med åtföljande ökade kostnader som skulle uppstå vid ett
sådant

Prop.
1981/82:40 139

förbud och anser att dessa argument är aktuella även när
det gäller annat Bilaga 3 bytesgods.

En sådan jämförelse är inte rimlig. Bilar säljs knappast
genom hemförsäljning utan efter det att konsumenten uttryckt behov av att byta
sitt gamla fordon genom att kontakta näringsidkaren. Vid hemförsäljning av t.
ex. dammsugare däremot kan risken att inte få tillbaka den gamla dammsugaren
fungera som påtryckningsmedel gentemot en konsument som skulle vilja utnyttja
sin ångerrätt. En begagnad dammsugare eller hushållsapparat kan ha ett mycket
lågt saluvärde, och alltså värderas lågt vid inbyte, men den kan fortfarande
vara fullt användbar och kostnaden för att anskaffa en likvärdig apparat kan
vara hög.

6.4 Malmö kommun:

Förslaget biträdes med undantag av säljarens
förfoganderätt av inbytt gods under ångertiden. Ofta åsättes inbytesvarorna
lägre pris än dess realvärde. Därmed kommer konsumenten vid ånger att komma i
ett sämre läge om han tvingas ta emot kontant ersättning i stället för
inbytesvaran. Detta förfarande skulle indirekt också medföra ett mer eller
mindre tvång att ändå köpa den nya varan. Konsumenten bör därför i förekommande
fall ges möjlighet att under ångertiden tillskriva sig förfoganderätten över
inbytesvaran, och i det fall lagringsproblem uppstår för säljaren, själv åtaga
sig förvaring.

6.5 Sveriges Grossistförbund:

Vi tillstyrker förslaget om parternas skyldigheter när
konsumenten har utnyttjat sin ångerrätt.

6.6 Husmodersförbundet Hem och Samhälle:

Förbundet vill starkt understryka de krav, som finns i §
11, dvs. lämplig förpackning skall finnas för konsumenten och returportot skall
betalas av näringsidkaren. Däremot är förbundet tveksam mot förslagets § 13 med
hänsyn till de konsekvenser, som kan uppstå för näringsidkaren. Rimligen bör
näringsidkaren ha betalt för sitt arbete, t. ex. servicearbete som skett under
en period, men där sedan konsumenten vill frånträda avtalet.

6.7 Konsumentvägledarnas förening:

När det gäller frågan om förbud för näringsidkare att
disponera över bytesgods under ångerfristen har kommittén inte ansett sig kunna
förorda ett sådant förbud. Man jämför här med bilhandeln och de
lagerhållningsproblem med åtföljande ökade kostnader som skulle uppstå vid ett
sådant förbud och anser att dessa argument är aktuella även när det gäller
annat bytesgods.

Enligt föreningens uppfattning är inte en sådan jämförelse
rimlig. Bilar säljs knappast genom hemförsäljning utan efter det att
konsumenten uttryckt behov av att byta sitt gamla fordon genom att kontakta
näringsidkaren. Vid hemförsäljning av t. ex. dammsugare däremot kan risken att
inte få tillbaka den gamla dammsugaren fungera som påtryckningsmedel gentemot
en konsument som skulle vilja utnyttja sin ångerrätt. En begagnad dammsugare

Prop.
1981/82:40 140

eller hushållsapparat kan ha ett mycket lågt saluvärde -
och alltså värderas Bilaga 3 lågt vid inbyte - men den kan fortfarande vara
fullt användbar och kostnaden för att anskaffa en likvärdig apparat kan vara
hög.

7. Näringsidkarens ansvar för ombud

Många remissinstanser anser att kommittéförslaget utgör en
värdefull förstärkning av konsumentskyddet vid hemförsäljning. Norrköpings
tingsrätt, allmänna teklamationsnämnden och konsumentköpsutredningen anser
dock att det är oklart vilket skydd den föreslagna regeln i praktiken kommer
att ge konsumenterna. JUSEK påpekar att frågan om ansvar för ombud och s. k.
sidolöpare är ett generellt avtalsrättsligt problem som i första hand bör lösas
inom ramen för avtalslagen.

7.1 Hovrätten för Övre Norrland:

I likhet med kommittén anser hovrätten att den nuvarande s.
k. sidolöparregeln är alltför komplicerad och besvärlig att tillämpa. Den av
kommittén föreslagna lösningen verkar vara mera ändamålsenlig och borde kunna
införas redan i nuvarande hemförsäljningslag.

7.2 Norrköpings tingsrätt:

I förhållande till gällande rätt synes de i 14 § första
st. föreslagna reglerna i två hänseenden innebära ett vidgat skydd för
konsumenten mot sidolöpare. Till skillnad från den nuvarande sidolöparbestämmelsen
blir den nya bestämmelsen tillämplig vid alla typer av avtalsslut och således
inte endast, såsom nu, vid den typ - visserligen den vanliga - där
näringsidkaren förbehåller sig en acceptfrist och konsumenten således blir
ensidigt bunden. (Om den gällande sidolöparbestämmelsens räckvidd i detta
hänseende, se Christensen, Sv JT 1974 s. 743 ff.) Vidare fåren betalning som
konsumenten i god tro erlägger fill försäljaren verkan mot näringsidkaren,
medan enligt gällande rätt ifall då försäljaren saknar avslutsfullmakt,
konsumenten i allmänhet får bära förlusten av att försäljaren underlåter att
redovisa beloppet till näringsidkaren. Till skillnad från vad kommittén uttalar
(s. 126) kan tingsrätten däremot inte finna att konsumenten eljest genom de nya
bestämmelserna om näringsidkarens ansvar för ombudets handlande bereds effektivare
skydd i fråga om sidolöpares giltighet än enligt gällande lag.

Detta sammanhänger med bestämmelsen i 14 § andra stycket
av förslaget som behandlar det fall att försäljaren bryter mot näringsidkarens instrukfioner.
Vad angår denna bestämmelse uppställer sig frågan i vilka fall köparen skall
anses vara i ond tro. Enligt gällande lag, som i enlighet med sin konstruktion
hänför sig till vad köparen insett i fråga om avvikelse mellan sidolöparen och
säljarens accept, anges ond tro föreligga i fall då det uttryckligen angetts
eller eljest uppenbart framgår av omständigheterna att näringsidkaren ej
godtagit sidolöparen. I 14 § andra st. av förslaget anges kriterierna för ond
tro hos konsumenten sä att konsumenten insett eller bort inse att försäljaren
åsidosätter sina förpliktelser mot näringsidkaren.

Hur skall nu denna bestämmelse tolkas i det normala fallet
då säljerbjudandet förenas med uttryckligt förbehåll om "acceptfrist"
för näringsidkaren. Om i ett sådant fall försäljaren i strid mot sina instruktioner
utfäster större rabatt, förmånligare betalningsvillkor eller annat dylikt, blir
tydligen i

Prop.
1981/82:40 141

princip näringsidkaren bunden av utfästelsen, om ett
avslut kommer till Bilaga 3 stånd. Enligt gällande betraktelsesätt har
visserligen inte försäljaren ingått avtalet utan endast gjort en utfästelse om
vad som skall gälla vid ett avtalsslut. Enligt förslaget däremot skall anses
att ett - må vara villkorat -avtal ingåtts mellan försäljaren och konsumenten,
i vilket försäljarens utfästelser ingår som en del, och eftersom försäljaren
har behörighet att sluta "avtal" för näringsidkaren blir efter
avslutet försäljarens utfästelser en del av avtalsinnehållet. Frågan är då
vilken betydelse för frågan om konsumentens goda eller onda tro det
förhållandet kan ha, att i den tryckta ordersedeln som konsumenten undertecknar
givits uttryckliga instruktioner som inskränker försäljarens rätt att göra
utfästelser vid sidan om de tryckta avtalsvillkoren. Sådana sidolöparklausuler
har visserligen genom KO:s verksamhet utmönstrats ur hemförsäljningsformulären
(se betänkandet sid. 120 och Christensen a.a. s. 738 vid not 5). Men hur blir
den civilrättsliga bedömningen om en sådan klausul likväl upptas i en ordersedel?
Skall en konsument, som trots ordersedelns angivna innehåll ändock litar på
försäljarens försäkran att den muntliga utfästelsen skall gälla, anses ha varit
i god tro eller inte? Svaret är inte självklart. Motsvarande fråga uppställer
sig ifall försäljaren i strid mot uttrycklig bestämmelse i ordererkännandet att
försäljaren ej äger uppbära handpenning, likväl uppbär sådan. Samma spörsmål
beträffande vad som skall anses vara ond tro hos konsumenten uppkommer
naturligtvis även i de fall då "säljerbjudandet" ej är förenat med
förbehåll om "acceptfrist".

Det är önskvärt att dessa frågor rörande ond och god tro
hos konsumenten blir belysta.

7.3 Försäkringsinspektionen:

Den av kommittén föreslagna regeln om näringsidkares
ansvar för ombuds handlande föranleder i sak ingen erinran från inspektionens
sida. Även hår anser inspektionen det vara mera ändamålsenligt att en sådan
bestämmelse i stället tas in i AÖ, vilka redan innehåller bestämmelser om
försäkringsombudens ställning. Regeln kan emellertid behöva nyanseras när det
gäller försäkringsområdet (exempelvis föreligger enligt gällande AÖ i princip
ett förbud för ombud att mottaga kontanter, vilket tillkommit på rekommendation
av inspektionen).

7.4 Marknadsdomstolen:

Beträffande näringsidkarens ansvar för ombuds handlande
föreslås av kommittén en regel av innehåll att en näringsidkares ombud alltid
skall anses vara behörigt att med bindande verkan för näringsidkaren ingå avtal
och ta emot betalning. Näringsidkaren skulle därtill enligt lagförslaget bli
bunden av sitt ombuds utfästelser om olika slag av avtalsvillkor, för så vitt
inte ombudet bryter mot sina instruktioner och konsumenten inser eller borde
inse detta. Såsom framhålls i betänkandet följer av nu gällande rättsregler att
hemförsäljare i allmänhet inte är behöriga att ingå för näringsidkaren bindande
avtal och inte heller att ta emot betalning för försålda varor; försäljarna
anses inte ha sådan ställningsfullmakt som tillerkänns bl. a. butiksbiträden.
Förhållandet i fråga avspeglas också i den gällande hemförsäljningslagen, vars
3 § ju förutsätter att det är köparen som avger anbud till ombud för säljaren.
Detta synsätt på säljarombuds ställning är naturligtvis förvirrande och närmast
obegripligt för den ordinäre konsumenten. Det

Prop.
1981/82:40 142

försvårar också möjligheten att uppnå en från
konsumentsynpunkt godtag- Bilaga 3 bar och praktisk lösning av frågor angående
verkan av vad som avhandlas mellan säljares ombud och konsument. Med hänsyn
till hemförsäljningssi-tuationens likhet med den som rader vid
butiksförsäljning - något som naturligtvis lätt leder till att konsumenten helt
likställer hemförsäljare och bufiksbiträden med avseende på deras rättsliga
status - och eftersom en hemförsäljande näringsidkare genom omsorg vid val av
ombud kan förskaffa sig en viss säkerhet mot oegentligheter från ombudets sida,
anser sig marknadsdomstolen kunna biträda den av kommittén i detta hänseende
föreslagna regleringen. Införandet av ett vidsträckt ombudsansvar innebär ett
påtagligt bättre konsumentskydd vid hemförsäljning; konsumenten kan i
normalfallet tryggt utgå från att vad som avtalats med ombudet och betalats
till denne blir gällande gentemot näringsidkaren. Härmed blir på en viktig
punkt hemförsäljning likställd med försäljning i butik.

7.5 Allmänna reklamafionsnämnden:

Enligt 14 § första stycket skall anlitat ombud anses vara
behörig att sluta avtal och uppbära betalning för näringsidkarens räkning.
Inskränkning i denna behörighet skall inte få verkan mot konsumenten. Förslaget
rörande behörighetens omfattning överensstämmer som kommittén har påpekat med
vad som anses gälla inom den ordinära butikshandeln och ger uttryck för vad de
flesta konsumenter tror gälla också vid hemförsäljning. ARN har i och för sig
inget att erinra mot den föreslagna regleringen rörande omfattningen av
ombudets behörighet. Emellertid föreslås i 14 § andra stycket att näringsidkaren
kan undgå bundenhet av ingånget avtal om ombudet bryter mot givna instruktioner
och konsumenten insett eller bort inse detta. Såvitt framgår av motiven (jfr
vad som sägs om acceptfrist och betalning s. 189 ff) synes sådana instruktioner
kunna avse också förhållanden som omfattas av första stycket. Om denna nämndens
uppfattning är riktig kan den i princip tvingande regeln i första stycket vid
tillämpning komma i strid med regeln i andra stycket. I vart fall torde det vid
den fortsatta beredningen vara erforderligt att bättre klargöra de båda
bestämmelsernas inbördes förhållande. Det synes också nödvändigt att närmare
utveckla i vilka situationer konsumenten skall anses vara i "ond
tro". Vad bör exempelvis gälla om en instruktion på ett tydligt sätt har
intagits som förbehåll i ett standardavtal och konsumenten ej har uppmärksammat
förbehållet?

7.6 Konsumentköpsutredningen:

I 14 § föreslås regler om näringsidkarens ansvar för
ombud. Syftet med dessa regler är att en hemförsäljare skall ha
ställningsfullmakt på samma sätt som en expedit i en affär. En sådan ordning
innebär en förstärkning av konsumenternas trygghet. Förslaget torde för övrigt,
som kommittén antyder (s. 126), innebära en anpassning till vad de flesta
konsumenter tror vara gällande rätt. Det kan knappast inge några allvarliga
betänkligheter från näringsidkarnas synpunkt, och vi ansluter oss i princip
till förslaget.

Enligt andra meningen i paragrafens första stycke kan
näringsidkaren inte med verkan mot konsumenten inskränka den behörighet som
följer av första meningen. Av andra stycket framgår emellertid att eventuella
inskränkande föreskrifter som näringsidkaren meddelar sitt ombud får verkan mot
konsumenten om denne är i ond tro, dvs. om han inser eller borde inse att

Prop.
1981/82:40 143

ombudet överskrider sina befogenheter. Det förefaller som
om denna regel Bilaga 3 skulle kunna i väsentlig mån sätta paragrafens
tvingande karaktär ur spel. Näringsidkaren skulle sålunda kunna ge sina ombud
generella instruktioner att inte sluta några avtal eller inte avtala om andra
villkor än det skriftliga avtalsformuläret innehåller samt att inte ta emot
några betalningar, och dessa inskränkningar skulle kunna bli gällande mot
konsumenterna om näringsidkaren ser till att de kommer till dessas kännedom,
t.ex. genom att de tydligt återges i informationsmaterial, på ordersedlar etc.

Visserligen kan sägas att förslaget, särskilt som stränga
krav torde böra ställas på inskränkningarnas synbarhet, har den fördelen för
konsumenten att han normalt kan förlita sig på ombudets behörighet. Möjligheten
till inskränkningar av detta slag gör emellertid att föreskriften i första
stycket andra meningen framstår som missvisande. Skall näringsidkaren ha rätt
att göra så långtgående inskränkningar som nu har berörts torde därför denna
föreskrift böra utgå. Vi vill emellertid ifrågasätta om det över huvud taget
finns tillräcklig anledning att ta med det i andra stycket föreslagna
undantaget i lagen. Även om denna regel slopas torde det finnas förutsättningar
för att ingripa mot rent illojala förfaranden. Sålunda bör reglerna i 33 och 36
§§ avtalslagen öppna vissa möjligheter att exempelvis lämna utan avseende
särskilda överenskommelser mellan ombudet och konsumenten, som den senare vet
stå i strid med huvudmannens instruktioner, eller att bortse frän betalning som
konsumenten har gjort till ombudet med kännedom om att denne ämnar tillgodogöra
sig beloppet för egen del.

Ett viktigt syfte med de föreslagna reglerna är att lösa
frågan om huvudmannens bundenhet av s.k. sidolöpare, dvs. muntliga utfästelser
från försäljaren varigenom kunden utlovas särskilda förmåner vid sidan av de
villkor som näringsidkaren normalt tillämpar. Reglerna skall alltså fylla samma
funktion som de nuvarande bestämmelserna i 3 § hemförsäljningslagen. Dessa utgår
från det numera vanligen' tillämpade systemet att försäljaren endast tar upp en
order och att avtal kommer till stånd först genom att huvudmannen bekräftar
ordern. Bestämmelserna innebär att huvudmannen genom en sådan bekräftelse blir
bunden också av sidolöparen, dock endast "om ej annat uttryckligen anges
eller uppenbart framgår av omständigheterna".

Kommittén kritiserar den teoretiska konstruktion som de
nuvarande reglerna bygger på. Denna innebär att det är kunden som anses avge
ett anbud, varefter avtal kommer till stånd genom att näringsidkaren accepterar
detta anbud. Kommittén anser det naturligare att se saken så, att
näringsidkarens säljerbjudande utgör ett anbud i avtalsrättslig mening, vilket
leder till avtal, om konsumenten accepterar de erbjudna villkoren (s. 59-60).
Kommitténs konstruktion ger onekligen en mer realistisk bild av hur det
faktiskt går till vid hemförsäljning.

Även om man godtar denna konstruktion och försäljaren i
enlighet med kommitténs förslag får behörighet att träffa bindande avtal, utgör
detta inte något hinder mot att verksamheten läggs upp på ett sådant sätt att
slutligt bindande avtal kommer till stånd först efter en bekräftelse från
huvudmannens sida. Vi förutsätter givetvis att det görs klart för konsumenten
vad som krävs för att huvudmannen skall bli bunden. Uppgörelsen mellan
försäljaren och konsumenten blir då närmast att betrakta som ett villkorat
avtal, vars bestånd blir beroende av att huvudmannen godkänner det. Kommittén
diskuterar inte förutsättningarna för att huvudmannen i en sådan situation
skall bli bunden av eventuella sidolöpare. Denna fråga synes emellertid
förtjäna belysning under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Prop. 1981/82:40 144

Om man utgår från att avtalsinnehållet är fixerat genom överenskommel-
Bilaga 3 sen mellan försäljaren och konsumenten, torde huvudmannen endast ha
två alternativ att välja mellan, antingen att godkänna avtalet inklusive sidolöparen
eller att inte godkänna det fill någon del. Skulle huvudmannen meddela att han
godkänner avtalet med vissa villkor eller begränsningar, exempelvis av innebörd
att avtalet skall ha det innehåll som framgår av det skriftliga kontraktet
eller att muntliga utfästelser inte gäller, blir det i första hand en
tolkningsfråga till vilketdera av de båda alternativen meddelandet är att
hänföra. Härvid förefaller det naturligt att tolka meddelandet som ett
godkännande så snart det inte på ett mycket tydligt sätt framgår, att
huvudmannen tar avstånd från ett avtal av den innebörd försäljaren och
konsumenten har kommit överens om. Eventuell ovetskap hos huvudmannen om
sidolöparen bör inte lända till konsumentens nackdel om denne är i god tro.

Det kan förtjäna tilläggas att det också med den
avtalskonstruktion kommittén förordar bör vara möjligt för försäljaren att -
samtidigt som ett preliminärt avtal träffas med konsumenten - utfästa sig att
till huvudmannen framföra önskemål om någon särskild förmån, t.ex. angående
leveranstid eller betalningsvillkor. Det förutsätts emellertid härvid att det
står klart för konsumenten, att denna förmån inte omfattas av det träffade
avtalet och att en eventuell vägran från huvudmannen att tillmötesgå
konsumentens önskemål inte påverkar avtalets giltighet.

7.7 Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK):

Den nu gällande 3 § hemförsäljningslagen har vissa brister
från konsumentsynpunkt. För det första torde regeln lätt kunna kringgås genom
att näringsidkaren i ett standardformulär för ordererkännanden skriver att
anbudet accepteras på de villkor som framgår av ordersedeln och utan eventuella
sidolöpare; i sådana fall lär näringsidkaren inte bli bunden av sidolöpare. För
det andra hindrar inte 3 § hemförsäljningslagen att en konsument, som mottar en
orderbekräftelse med ovannämnt innehåll, måste inse att näringsidkaren tror att
avtalet är slutet utan sidolöpare och därför med tillämpning av 6 § andra
stycket avtalslagen vid underlåten reklamation blir bunden av näringsidkarens accept.
För det tredje är 3 § hemförsäljningslagen direkt tillämplig endast på
situationen när näringsidkaren använt sig av en ordersedel, medan däremot läget
när näringsidkaren utrustat ombudet med en slutsedel faller utanför
lagbestämmelsen; det är f.n. oklart huruvida i så fal) eljest gällande regler
blir tillämpliga - vilket skulle betyda att konsumenten blir bunden av avtalet
utan sidolöpare, om inte behörig företrädare för näringsidkaren bort inse att
särskild förmån utfästs eller näringsidkaren uppfunnit den svekfulla försäljningsmetoden
(NJA 1968 s. 303) - eller huruvida en begränsad analogi från 3 § hemförsäljningslagen
kan göras, så att konsumentens accept får anses inkludera sidolöparen och
därmed blir oren, vilket dock inte utesluter att 6 § andra stycket avtalslagen
tillämpas mol konsumenten.

Utredningen försöker nu avhjälpa dessa svagheter genom att
ge ombud en tvingande behörighet att både motta anbud och ingå avtal utan någon
inskränkning vad gäller villkoren. Enligt 14 § andra stycket i lagförslaget är
avtalet inklusive en sidolöpare emellertid inte gällande mot näringsidkaren,
ifall ombudet brutit mot näringsidkarens instruktioner och konsumenten

Prop. 1981/82:40 145

insett eller bort inse detta (jfr depch. i NJA 11 1971 s.
698). Det torde vara Bilaga 3 uppenbart att konsumenten åtminstone bort inse
förekomsten av ett befogenhetsöverskridande, ifall det i de handlingar ombudet
överlämnar klart och tydligt står att ombudet inte får göra utfästelser vid
sidan av de skrivna standardvillkoren, men så ändå sker. Någon nämnvärd
förbättring av konsumenternas ställning medför den föreslagna §:n således inte
när det gäller bundenhet i ordersedelfallen. Dessutom återstår fortfarande
såsom oreglerade alla de fall, då ett ombud vid vanlig butiksförsäljning gör
sidoutfästelser, vilka enligt det därefter undertecknade avbetalningskontraktet
inte är bindande för näringsidkaren och vanligen inte heller kan styrkas ha
kommit till dennes kännedom. 17 § konsumentköplagen har man utgått ifrån att
säljarens ombud har behörighet att göra utfästelser om varan, men i själva
verket saknas en tvingande föreskrift därom utanför heinförsäljningsområ-det; 7§
konsumentköplagen kan alltså kringgås vid butiksförsäljning.

Redan när 3 § hemförsäljningslagen tillkom riktades viss kritik
mot förslaget, därför att det endast tog upp ett specialfall, fastän det i
själva verket rörde sig om ett generellt avtalsrättsligt problem. Denna kritik
torde även kunna framföras mot det nuvarande förslaget, särskilt när det nu
visar sig att någon särskilt gynnsam lösning för konsumenterna inte säkert kan
uppnås. Det riktigaste och enklaste torde i stället vara att angripa roten till
det onda, nämligen Högsta domstolens märkliga avgörande i NJA 1968 s. 303 (Richards
Company), där ett av ombudet utfört svek inte kunde åberopas för ogiltighet
utan att behörig företrädare (dvs. någon som kunnat avtalsvis binda företaget
vid ifrågavarande sidolöpare) insett eller bort inse ombudets svek. Mot
bakgrund av uttalanden i litteraturen och tidigare praxis (särskilt NJA 1949 s.
134) borde ombudets vetskap om sveket ha tillräknats huvudmannen avseende
ogiltighet (men däremot inte för positiv bundenhet på konsumentens villkor
enligt 6 § andra stycket avtalslagen, eftersom detta indirekt skulle ha
undergrävt fullmaktsreglerna). Alternativt borde Högsta domstolen helt enkelt
ha fastslagit att den som utfört sveket var anställd i näringsidkarens tjänst,
varför avtalet var ogiltigt enligt 30 § avtalslagen utan avseende på om näringsidkaren
varit i ond tro om sveket. - JUSEK:s förslag är att det i avtalslagen (som 39 §
andra stycket) införs en bestämmelse av huvudsakligen följande lydelse:
"Använder någon sig av ombud vid avtals ingående, skall förhållanden som
ombudet erfar anses på motsvarande sätt kända för huvudmannen när det gäller
avtals ogiltighet, oavsett vilken behörighet ombudet hade." Med en sådan
regel blir det dessutom uteslutet att tillämpa 6 § andra stycket avtalslagen till
nackdel för konsumenten, så att denne på grund av ond tro och passivitet blir
bunden av en näringsidkarens accept, där det står att sidolöpare inte gäller.

Lyfts sidolöparbestämmelsen sålunda över till avtalslagen,
kvarstår emellertid behovet av en tvingande regel som ger ombudet behörighet
att uppta betalning från konsumenten vid hemförsäljning. I denna del tillstyrks
en särskild regel enligt utredningens förslag i hemförsäljningslagen.

7.8 Sveriges advokatsamfund:

I samband med den sist behandlade frågan står frågan om
behörigheten för säljarens ombud. För att bereda konsumenterna ett effektivare
skydd vid hemförsäljning, inte bara ifråga om giltigheten av en utfästelse om
särskild förmån, så kallad sidolöpare, utan även när det gäller verkan av
betalning till

10 Riksdagen 1981/82. 1 .saml. Nr 40

Prop. 1981/82:40 146

försäljaren, föreslår kommittén att det införes en till
konsumentens förmån Bilaga 3 tvingande regel av innebörd att
ombudet/försäljaren vid hemförsäljning skall anses ha behörighet att sluta
avtal för huvudmannens/näringsidkarens räkning. Försäljarna på
hemförsäljningsområdet får härigenom i princip samma ställning som huvuddelen
av de butiksanställda försäljarna redan har.

Samfundet finner att kommittén anfört övertygande skäl för
den föreslagna regeln och att problemet med sidolöpare härigenom funnit en
lösning som är bättre än nuvarande lagstiftning fillhandahåller.

Genom den föreslagna regeln skapas en speciell
ställningsfullmakt vid sidan av den allmänna regeln om ställningsfullmakt i
avtalslagen. Sådan speciell ställningsfullmakt förekommer även på andra
rättsområden och regeln kan med sin begränsning till hemförsäljningslagens
tillämpningsområde inte anses äventyra vanliga avtalsrättsliga principer.

Samfundet tillstyrker därför den av kommittén föreslagna
regeln.

7.9 Sveriges Grossistförbund:

Vi tillstyrker förslagen om näringsidkares ansvar för
ombud.

7.10 Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund (STR):

Vid försäljning av förtillverkade småhus har agenter eller
försäljare aldrig fullmakt att träffa för trähusföretagen bindande avtal, bl.a.
med hänsyn till produktens storlek och pris samt till den omfattande
förekomsten av ändringar av typhusen. Några komplikationer av den anledningen
har såvitt förbundet har sig bekant aldrig uppstått och konsumenterna har ej
heller ifrågasatt nu gällande praxis.

Om den föreslagna regeln om avslutsfullmakt skulle bli
fastställd och även gälla vid småhusförsäljning, skulle försäljare och agenter
i varje enskilt fall nödgas införskaffa bevisning om att konsumenten är
medveten om att avslutsfullmakt inte föreligger. Detta skulle ytterligare öka
krånglet och skapa irritation utan att för den skull leda fill någon fördel
eller något ytterligare klarläggande för konsumenterna.

STR yrkar, att den föreslagna regeln om avslutsfullmakt
inte kommer att gälla vid försäljning av förtillverkade småhus.

7.11 Kooperativa förbundet (KF):

Många konsumenter torde hysa den felaktiga uppfattningen
att näringsidkarna redan i dag automatiskt ansvarar för samtliga
överenskommelser som träffas mellan deras försäljare och en konsument. Den
föreslagna ändringen, som medför en värdefull utökning av konsumentskyddet
jämfört med gällande lag, tillstyrks. KF vill emellertid samtidigt framhålla
att ändringens betydelse inte bör överskattas. Enligt förslaget får nämligen
ombuden fortfarande möjlighet att träffa preliminära, för näringsidkaren icke
omedelbart bindande överenskommelser med konsumenten, under förutsättning att
konsumenten är medveten om överenskommelsens karaktär (s. 189). Vissa typer av
avtal är så gott som alltid avhängiga av bedömningar som ombudet själv inte kan
utföra, t.ex. riskbedömningar och hälsoprövningar i samband med tecknandet av
försäkringar. Vid sådana

Prop. 1981/82:40 147

avtal torde därför det normala förhållandet även i
fortsättningen bli att Bilaga 3 ombudet endast förmedlar ett anbud från
konsumenten till näringsidkaren.

7.12 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund:

Förslaget i denna del syftar till att ge ombuden vad som
kallas avslutsfullmakt. Motivet för reformen är huvudsakligen att ombud som
sysslar med hemförsäljning bör i behörighetsavseende jämställas med
butiksbiträden. Detta motiv har inte större bärkraft på försäkringsområdet, där
en prövning av ansökningen oftast måste ske på försäkringsbolaget innan
försäkringen-kan beviljas. Ombudets insats begränsas vanligen till informafion
och rådgivning så att försäkringsskyddet på lämpligt sätt anpassas till kundens
önskemål och behov. Det finns alltså starka skäl att när det gäller
försäkringsförsäljning bibehålla nuvarande ordning innebärande att ombudet
normalt endast har uppdragsfullmakt.

7.13 Folksam:

Hemförsäljningskommitténs författningsförslag när det gäller
näringsidkarens ansvar för ombud syftar till att ge ombud samma ställning
gentemot konsumenten som butiksbiträden har i dag.

Med några ytterst få undantag är försäkringstjänster en
nyttighet som konsumenten erbjuds efter det att

-
behovet
kartlagts på sätt som bestäms av den försäkringsprodukt som kan vara aktuell

-
ansökan om
försäkring kommit fill Folksams huvudkontor

-
riskbedömning
gjorts och i förekommande fall hälsodeklaration gåtts igenom

-
bonusutredning
(bilförsäkring) och i vissa fall särskild hälsoundersökning (personförsäkring)
verkställts.

Ombudets uppgift är således att genom information och
rådgivning medverka till att konsumenten erbjuds ett väl avpassat
försäkringsskydd och att förmedla försäkringsansökan till Folksam.

I enlighet med anvisningar från Försäkringsinspektionen är
det inte tillåtet för ombud att ta emot premier av försäkringstagaren.
Kommitténs liknelse med butikssituationen är således inte alls relevant för
försäkringsområdet.

8. Frågan om näringsförbud

De flesta remissinstanserna delar kommitténs uppfattning
att det inte finns något behov av näringsförbud eller straffrättsliga
sanktioner mot företag som åsidosätter hemförsäljningslagens regler. NO,
konsumentverket och TCO är däremot positiva till tanken att införa
näringsförbud vid hemförsäljning. Marknadsdomstolen anser att det f. n. inte
finns behov av regler om näringsförbud men att det på sikt kan visa sig
erforderligt med sådana regler.

Prop.
1981/82:40 148

8.1 Marknadsdomstolen: Bilaga 3

Betänkandets kapitel 11 behandlar påföljdsfrågor och
inleds med en diskussion, huruvida införande av möjlighet till näringsförbud
för hemförsäljande näringsidkare som i stor utsträckning åsidosätter hemförsäljningslagens
bestämmelser kan anses vara påkallat. Marknadsdomstolen önskar i sammanhanget
till en början framhålla att domstolen har sig nogsamt bekant att överträdelser
av lagens regler äger rum i viss utsträckning. Såsom också framgår av betänkandet
har domstolen i en rad ärenden haft att ta ställning till hemförsäljande
näringsidkares underlåtenhet att erinra köparen om deras rättigheter enligt hemförsäljningslagen.
Även vid hemförsäljning begagnade avtalsvillkor av skilda slag har i ett flertal
ärenden kommit under domstolens bedömning.

Klart är således att hemförsäljningslagens regler inte
alltid efterföljts av näringsidkarna och att vissa missförhållanden på
hemförsäljningsområdet kunnat förmärkas. Såsom kommittén framhåller har emellertid
marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen visat sig vara kraftfulla och
ändamålsenliga instrument för att komma till rätta med överträdelser av hemförsäljningslagen.
Marknadsdomstolen har på grundval av de båda nämnda lagarna i en rad beslut utfärdat
vitessanktionerade förbud mot sådana överträdelser, och förbuden synes i stor
utsträckning ha fått avsedd effekt; endast i något undantagsfall har utdömande
av förelagt vite aktualiserats. Med hänsyn till att redan tillgängliga medel
således visat sig vara tämligen effektiva för att åstadkomma rättelse på
hemförsäljningsområdet och då frågan om näringsförbud är förknippad med
alldeles särskilda komplikationer - såsom näringsfrihetsaspekter och krav på
speciella rättssäkerhetsgarantier - är domstolen benägen att inta samma
ståndpunkt till spörsmålet om näringsförbud som kommittén, nämligen att
förslag om sådant förbud på hemförsäljningsområdet inte nu bör framläggas.
Skäl finns emellertid att vaksamt följa utvecklingen inom hemförsäljningsverksamheten.
Otänkbart är inte att på sikt ett införande av näringsförbud mot notoriskt
försumliga hemförsäljare kan visa sig vara erforderligt.

Vad i övrigt anförs i påföljdskapitlet beträffande
civilrättsliga påföljder (ogiltighetssanktioner) och eventuella
straffbestämmelser föranleder inte några erinringar från marknadsdomstolens
sida.

8.2 Näringsfrihetsombudsmannen (NO):

Som alternativ till reglering av hela branscher eller
verksamhetsformer har NO i andra sammanhang pekat på möjligheten att inrikta
samhällets saneringssträvanden direkt mot de företag som inte uppfyller vissa
krav. Hemförsäljningsföretag eller hos dem anställda säljare som exempelvis
inte följer allmänna reklamationsnämndens rekommendationer eller på annat sätt
bryter mot rimliga konsumentskyddskrav skulle enligt denna metod kunna
tilldelas varning av konsumentverket eller reklamationsnämnden. I sista hand
skulle näringsförbud kunna meddelas för företaget eller i vart fall för den
enskilde säljare som inte låter sig rättas. Särskilt som det av utredningen att
döma skulle beröra ytterst få fall anser NO att den inskränkning i
näringsfriheten som det här skulle bli fråga om borde kunna godtas.

Prop.
1981/82:40 149

8.3 Konsumentverket/KO: Bilaga 3

Inom många branscher finns en mindre grupp näringsidkare
som använder för konsumenterna helt oacceptabla försäljningsmetoder.
Erfarenheten har visat att det särskilt är svaga konsumentgrupper som är
utsatta för dessa oseriösa företagare, som ofta har "kontoret på
fickan". Med anlednirig härav har i olika sammanhang framförts krav på
möjligheter att kunna särskilt ingripa mot dessa näringsidkare. Därvid har bl.
a. etableringskontrollerande åtgärder diskuterats. För att klarlägga olika
former av etableringskontroll och auktorisation på konsumentområdet har
konsumentverket framlagt rapporten Auktorisation och konsumentskydd (KOV
1978:8-01). Med hänsyn särskilt till de starka konkurrensbegränsande effekterna
av auktorisation fastslås i rapporten att denna form bör reserveras för
branscher där sådana åtgärder kan behövas för att säkerställa liv, hälsa,
säkerhet och personlig integritet och - i vissa fall - större ekonomiska värden
för den enskilde.

En annan metod än auktorisation är att förbjuda oseriösa
näringsidkare att tills vidare eller under viss tid bedriva viss verksamhet
(näringsförbud). Konsumentverket har utarbetat ett detaljerat förslag om hur
näringsförbud skulle kunna fungera mot den som driver en fordonsverkstad på ett
från konsumentsynpunkt uppenbart otillbörligt sätt. (KOV:s rapport 1977:5,
Konsumentskydd vid bilreparationer.) Enligt detta förslag skulle marknadsdomstolen
på begäran av KO kunna förbjuda näringsidkare att för viss tid eller tills
vidare driva fordonsverkstad. Nyligen har i en proposition (Prop 1979/80:83)
föreslagits att näringsförbud skall införas som sanktion mot näringsidkare, som
gått i konkurs och som grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare.
Enligt propositionen skall allmän domstol, på talan av allmän åklagare, kunna
förbjuda näringsidkaren att under högst fem år driva näringsverksamhet, s.k.
konkurskarantän. Konsumenttjänstutredningen har också diskuterat näringsförbud
som en möjlighet att ingripa mot uppenbart oseriös näringsverksamhet. Enligt
direktiven fick också hemförsäljningskommittén i uppdrag att överväga
möjligheterna till näringsförbud i vissa fall.

Enligt konsumentverkets mening har näringsförbud flera
fördelar framför andra åtgärder. Marknadsföringslagen ger endast möjlighet att
ingripa mot vissa konkreta förfaringssätt som bedöms vara otillbörliga. Den har
i praktiken visat sig vara otillräcklig mot de hemförsäljare som systematiskt
använder pressande eller på annat sätt otillbörliga metoder mot konsumenterna.
Med näringsförbud skulle det vara möjligt att mer effektivt säkerställa att
sådana metoder inte används. Vetskap om möjligheten att näringsförbud kan
meddelas leder med all sannolikhet även till självsanering.

Mot denna bakgrund anser konsumentverket att det hade
varit naturligt att utredningen närmare prövat förutsättningarna för
näringsförbud i vissa fall vid hemförsäljning. Verket ansluter sig sålunda till
experten Laila Freivalds särskilda yttrande om näringsförbud.

För den händelse utredningens förslag om aviseringsplikt
inte skulle genomföras framstår behovet av att kunna meddela näringsförbud vid
hemförsäljning som än mer angeläget.

Prop.
1981/82:40 150

Reservation av Yngve Hjalmarsson: Bilaga 3

Jag anser att aviseringsplikten kan ersättas med en
lagbestämmelse som förbjuder näringsidkare som systematiskt åsidosätter hemförsäljningslagen
att i fortsättningen bedriva hemförsäljning.

8.4 Stockholms kommun:

Föredragande borgarråd:

I kommitténs uppdrag ingick även att överväga förslag från
KO att införa möjlighet att förbjuda näringsidkare, som mer systematiskt
missbrukat hemförsäljningen, att i fortsättningen bedriva sin verksamhet i den
formen.

Kommittén har ställt sig något tveksam fill effekten av
ett näringsförbud och inte ansett sig böra lägga fram något sådant förslag.
Frågan bör enligt kommitténs mening utredas med ett bredare perspektiv än vad
som kan bli fallet om frågan ställs i relation till förhållandena inom en
enstaka bransch eller sektor av marknaden.

I ett särskilt yttrande framhåller experten Freivalds att
behovet av att effektivt kunna ingripa mot näringsidkare, som medvetet
åsidosätter reglerna för hemförsäljning, är angeläget. Hon anser därför och med
hänsyn till de speciella förhållanden som gäller för hemförsäljning att
kommittén borde närmare ha övervägt näringsförbud som påföljd. Jag instämmer i
Freivalds synpunkter eftersom detta är ett mycket allvarligt problem.

8.5 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):

TCO anser att aviseringsplikten kan ersättas med en
lagbestämmelse som förbjuder näringsidkare som systematiskt åsidosätter hemförsäljningslagen
att i fortsättningen bedriva hemförsäljning.

8.6 Sveriges Industriförbund m.fl.:

KO:s ursprungliga tanke med en översyn av lagen var att få
till stånd ett näringsförbud för sådana näringsidkare som inte rätta sig efter
lagens bestämmelser. Kommittén konstaterar att frågan om näringsförbud åtminstone
på det konsumenträttsliga området berör ett flertal problem av rättslig art.
Enligt kommittén bör frågan om näringsförbud ses i ett bredare perspektiv än
vad som blir fallet om frågan ställs i relafion fill förhållandena inom en
enstaka bransch eller sektor av marknaden. Med tanke på det ringa antal
överträdelser mot hemförsäljningslagen under senare år som påvisats finns
emellertid inte anledning ta hemförsäljningslagen som utgångspunkt för ett
sådant resonemang. Utöver området för missbruk av konkursinsfitu-tet föreligger
enligt organisationerna inget behov av regler om näringsförbud.

8.9 Sveriges Grossistförbund:

Vi vill i detta sammanhang också erinra om att det
föreslagits att man som en yttersta sankfion skulle kunna införa regler om
näringsförbud. Enligt en

Prop. 1981/82:40 151

proposition, som för närvarande behandlas i riksdagen,
skall näringsförbud Bilaga 3 kunna fillgripas mot den näringsidkare som vid
konkurs förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt
grovt åsidosatt vad som ålegat honom i hans näringsverksamhet. Det är möjligt
att näringsförbud skulle kunna vara en lämplig sanktion även i
konsumentpolitiska sammanhang, t.ex. när ett direktförsäljningsföretag
bedriver sin verksamhet i uppenbar strid med konsumentintresset. Denna fråga
måste dock ytterligare utredas innan den är mogen för beslut.

8.10 Direktförsäljningsföretagens Förening:

Som inledningsvis anförts har Föreningen en positiv
inställning till befogade åtgärder på konsumentskyddets område. I den mån
skärpta regler är påkallade mot den lilla skara näringsidkare som systematiskt
åsidosätter gällande lagar och förordningar, vill Föreningen söka lösningar i
de synpunkter ledamoten Bernitz anför i sin reservation samt experterna
Freivalds och Hellstadius i sina särskilda yttranden. Förslagen innebär att man
i lag skapar möjlighet att meddela förbud för ifrågavarande näringsidkare att
fortsättningsvis bedriva viss typ av verksamhet.

Föreningen anser i likhet med vad Bernitz anför i en
nyligen publicerad arfikel (Konsumenträtt och ekonomi 1/80) att ett selektivt
näringsförbud inte skall gälla endast i vissa branscher eller
distributionsformer eftersom det rör sig om en fråga med generell räckvidd. Det
kan även ifrågasättas om åtgärden bör begränsas till lagstiftningen på
konsumentområdet.

Föreningen finner det vidare angeläget att förbudet i
förekommande fall kan riktas mot den enskilde försäljaren. Det kan nämligen
inte vara rimligt att en enda medarbetare genom sin försumlighet att iaktta
gällande bestämmelser skall kunna förorsaka näringsförbud för ett helt företag.

Ett individuellt näringsförbud framstår som ett klart mera
ändamålsenligt alternafiv än det av kommittén föreslagna aviseringstvånget.

8.11 Sveriges hemkonsulenters förening:

Kommittén har inte tagit ställning till frågan om
näringsförbud. I särskilt yttrande av experten Freivalds påpekas Konsumentverkets/KO:s
erfarenhet av företag som medvetet underlåter att tillämpa hemförsäljningslagens
regler. Hemkonsulenterna har i sitt arbete kommit i kontakt med detta och vill
understryka att det är ett allvarligt problem, som i vissa fall har fått en
omfattande spridning. En möjlighet att förbjuda sådana näringsidkare att
fortsätta med hemförsäljning skulle vara ett effektivt medel för att komma fillrätta
med sädana missförhållanden.

8.12 Kristianstads kommuns konsumentnämnd:

Lagstiftning som möjliggör, att näringsidkare som
uppenbart åsidosätter konsumentskyddets krav i samband med hemförsäljning kan
meddelas näringsförbud, borde införas.

Prop.
1981/82:40 . 152

9. Särskilda bevisregler Bilaga 3

9.1 Hovrätten för Övre Norrland:

Enligt hovrättens mening blir bevisreglerna i denna
paragraf tydligare om det också föreskrivs att det är näringsidkaren som vid
tvist skall styrka sina påståenden att omständigheterna vid avtalets ingående
varit sådana att hemförsäljningslagen inte varit tillämplig, att avisering inte
varit nödvändig och att en tillämpning av bestämmelsen om ångerfristens beräkning
i 8 § 2 st. kommitténs lagförslag skulle bli uppenbart oskälig mot honom.