Prop. 1981/82:41

Regeringens proposition

1981/82:41

om
förundersökningsbegränsningar m. m.;

beslutad
den 22 oktober 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar BIRGIT FRIGGEBO

CARL AXEL PETRI

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås ändringar i reglema i rättegångsbalken om
förundersökning i brottmål. Ändringarna innebär att möjligheterna att lägga ned
en förundersökning utvidgas när det är fråga om mindre all-variig brottslighet.
Polis och åklagare får på det sättet bättre möjligheter att i stället använda
sina resurser till att utreda svårare brott.

Enligt förslaget skall en
förundersökning angående bötesbrott få läggas ned när utredningen skulle kräva
kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse. Vidare
skall förundersökningen få läggas ned när det kan antas att åtal kommer att
underlåtas enligt de särskilda regler som finns härom i rättegångsbalken eller
när man kan anta att en tillämpning av bestämmelser om särskild åtalsprövning,
t. ex. i den sociala lagstiftningen, skulle leda till att åtal inte väcks.

Om
det redan innan en förundersökning inleds står klart att det finns
förutsättningar för nedläggelse enligt de nya bestämmelserna, får det beslutas
att förundersökning inte skall inledas.

I
propositionen föreslås också en regel om att åtalsunderlåtelse kan meddelas
trots att åtal har väckts.

Slutligen
föreslås ändringar i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare. Bl. a. får åklagaren större möjligheter att besluta om
åtalsunderlåtelse utan att inhämta socialnämndens yttrande. Härigenom torde
handläggningstiden kunna förkortas avsevärt i åtskilliga fall. Det föreslås
också en del ändringar i lagen som befingas av socialtjänstreformen.

Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den I januari 1982. I Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr
41

Prop.
1981/82:41

Prop. 1981/82:41 2

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 20 kap. 7 § och 23 kap. 1 §
skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas två nya
paragrafer, 20 kap. 7 a § och 23 kap. 4a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

20 7 Åklagare må besluta att icke tala å brott:

1.
om det kan
antagas, att i händelse av lagföi-ing annan påföljd än böter icke skulle komma
att ådö-mas och den misstänktes lagföring ej finnes påkallad ur allmän synpunkt;
eller

2.
ombrottet
förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller
fill fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är
uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn tid
påföljden utan nämnvärd betydelse; eller

3.
om det i annat
fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej erfordras för att avhålla
den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna
ej heller eljest är påkallat, att åtal väckes; eller

4.
om brottet
uppenbariigen begåtts under iinflytande av sådan själslig abnormitet, som
avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt sluten psykiatrisk vård eller vård i
värdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd
utan laföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl.

Bes[utjämlikt första stycket 3 må meddelas endast av
riksåklagaren.

Beslut att ej tala å brott må återkallas, om tillräckliga
skäl för beslutet ej längre finnas föreligga.

Föreslagen lydelse

kap.

§'

Åklagare får besluta att underlåta åtal förbrott
(åtalsunderlåtelse):

[. om det kan antas att i händelse av lagföring någon
annan påföljd än böter icke skulle komma att ådö-mas och den misstänktes
lagföring ej rav5 ur allmän synpunkt; eller

2.
om brottet
förövats, innan den misstänkte dömts för något annat brott som han förövat
eller fill fullo undergått straff eller annan påföljd för ett sådant brott, och
det är uppenbart att brottet i jämförelse med det andra brottet är utan
nämnvärd betydc[se för påföljden; eller .

3.
om det i annat
fall av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att
avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn fill
omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks; eller

4.
om brottet
uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses
i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt sluten psykiatrisk vård eller värd i vårdhem
eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan
lagföring samt åtal inte krävs av särskilda skäl.

Beslut enligt första stycket 3 får meddelas endast av
riksåklagaren.

Beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om det inte
längre finns tillräckliga skäl för beslutet.

Senaste lydelse 1974:573.

Prop. 1981/82:41 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Närmare föreskrifter om beslut att ej tala å brott
meddelas av regeringen.

7a §

Beslut om åtalsunderlåtelse får meddelas även sedan åtal
har väckts, om det kommer fram sådana förhållanden som, om de förelegat eller
varit kända vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett åtalsunderlåtelse.
Åtalsunderlåtelse får dock inte beslutas om den tilltalade motsätter sig det
eller om dom redan har fallit.

23 kap.

1 §

Förundersökning skall inledas, Förundersökning
skall inledas så

så snart på grund av angivelse eller snart det på grund av
angivelse eller

eljest anledning förekommer, att av annat skäl finns anledning att

brott, som hör under allmänt åtal, anta att ett brott som hör under

förövats. allmänt åtal har förövats. Detta

gäller, om inte något annat följer

av 4 a eller 22 §.

Hör brottet allenast efter angi- Om det krävs angivelse för att

velse under al[mänt åtal, må, ehuru brottet skall höra
under allmänt

angivelse ej skett, förundersökning åtal, får förundersökning trots det

inledas, om angivelse icke kan utan inledas utan angivelse, om det in

fora avvaktas; målsäganden skall nebär farc att avvakta en angi-

dock, så snart ske kan, underrät- velse. I så fall skall målsäganden

tas. Angiver han ej då brottet till underrättas snarast. Om denne då

åtal, skall förundersökningen ned- mfe anger brottet fill åtal, skall för-

läggas. undersökningen läggas ned.

4a §

Förundersökning får vidare läggas ned

1.
om
fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande
till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottet i händelse av
lagföring inte skulle leda till någon svårare påföljd än böter,

2.
om det
kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av
bestämmelser om åtalsuti-derlåtelse i 20 kap. eller om särskild åtalsprövning
samt förundersökning inte krävs ur allmän synpunkt.

Prop.
1981/82:41

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Om förutsättningar för att lägga ned en förundersökning
enligt första stycket föreligger redan innan en sådan har inletts, får det
beslutas att förundersökning inte skäll inledas.

Beslut
enligt denna paragraf meddelas av åklagare. Endast riksåklagaren får besluta,
när det kan antas att åtal inte skulle komma att ske till följd av 20 kap. 7 §
första stycket 3.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare'

dels att i 4 och 13 §§ ordet "barnavårdsnämnd" i
olika böjningsformer skall bytas ut mot ordet "socialnämnd" i
motsvarande form,

dels att
1, 3 och 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Har brott
begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år, må, utöver vad
som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta att ej tala å
brottet,

om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 §
barnavårdslagen, omhändertages för samhällsvård enligt 29 § sagda lag eller
blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dytik åtgärd blir
föremål för annan hjälp-och stödåtgärd samt det med skäl kan antagas alt
härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans till-

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej
fyllt aderton år, får, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken,
åklagare besluta att underlåta åtal för brottet (åtalsunderlåtelse),

om den
underårige bereds vård med stöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser
om vård av unga eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan
sådan åtgärd blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan
antas att härigenom vidtas vad som är lämpligast för den underårige eller

Senaste lydelse av 4 § 1970:447. Senaste lydelse 1971:241.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

rättaförande,
eller om brottet uppenbariigen skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall
dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Åtal skall
dock väckas, om det krävs ur allmän synpunkt.

I fråga
om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7a §
rättegångsbalken.

Föreligger
skäUg anledning att ej tala å brott, skall åklagaren, innan han beslutar i
ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige vistas,
inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller avser att vidtaga åtgärd beträffande
den underårige samt huruvida enligt nämndens mening sådan åtgärd kan anses
vara lämpligast för hans tillrättaförande.

Om det
finns skälig anledning till åtalsunderlåtelse enligt denna lag, skall åklagaren
innan han beslutar i ärendet inhämta yttrande från socialnämnden i den kommun
som enligt socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för den underårige.
Yttrandet skall avse frågan om nämnden har vidtagit eller avser att vidta någon
åtgärd beträffande den underårige och om en sådan åtgärd enligt nämndens mening
är den lämpligaste för honom.

Nämndens
yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt,
även innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling samt
hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt.

Är brottet ringa, må åklagaren Åklagaren får utan att social-

utan
att barnavårdsnämndens yttrande inhämtats besluta att ej tala å brottet.

nämndens
yttrande inhämtats besluta om åtalsunderlåtelse,

1. om brottet är ringa,

2, om
det är uppenbart att förut

sättningar för åtalsunderlåtelse fö

religger.

Nämnden
skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar som
denne begär ifråga om den underårige.

Angående
prövning huruvida åtal bör väckas mot den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola
eller som intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är särskilt
stadgat.

Om
någon, som med stöd av 1 § andra stycket 2 eller tredje stycket lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga har intagits i ett
sådant hem som avses i 12 § nämnda lag, misstänks för att ha begått brott innan
vården vid hemmet har avslutats, skall åklagaren, om brottet hör under allmänt

Prop.
1981/82:41

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

åtal, pröva om åtal lämpligen bör ske. Innan åtalsfrågan
avgörs, skall den som förestår vården vid hemmet höras, om det inte är obehövligt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

3 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 18 § sekretesslagen
(1980:100)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 18 § Sekretessen enligt 17 § första stycket gäller
inte

1. beslut huruvida åtal skall 1. beslut huruvida åtal skall

väckas eller beslut om att lägga väckas, beslut om att förundersök-

ned förundersökning, ning inte skall inledas samt
beslut

om att förundersökning skall läggas ned,

2.
uppgift i
ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot,

3.
uppgift som
avser omhändertagande enligt 3 § lagen (1973:558) om tillfälligt
omhändertagande och som inte har inhämtats vid utredning enligt 6 § andra
stycket samma lag.

Sekretessen enligt 17 § första stycket upphör att gälla,
om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal, såvida inte sekretess
för uppgiften skall gälla hos domstolen enligt 16 §, eller uppgiften
uppenbarligen saknar betydelse i målet eller finns i handling som har erhållits
från annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften.

Denna lag träder i kraft den I januari 1982.

Lagen omtryckt 1980:880.

Prop, 1981/82:41 7

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-09-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Tilländer, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss om forundersökningsbegränsningar m. m.

1
Inledning

Ijanuari 1971 tillkallades sakkunniga för att se över
bestämmelsema om rätt för åklagare att besluta att underlåta att åtala för
brott (åtalsunderlåtelse) m.m. Direktiven gick ut på en avsevärd utvidgning av
möjlighelema till åtalsunderlåtelse. En annan huvuduppgift för de sakkunniga
var att se över bestämmelserna om förundersökning i brottmål. Syftet härmed var
att utreda om det var möjligt att - i syfte att bättre ta fill vara polisens
resurser - i större utsträckning underlåta förundersökning eller lägga ned en
påbörjad förundersökning.

De sakkunniga', som antog namnet åtalsrättskommittén (Ju
1970:63), avlämnade i juni 1976 betänkandet (SOU 1976:47) Färre brottmål. En
sammanfattning av betänkandet och kommitténs lagförslag bör fogas till protokollet
i detta ärende som bilagor I och 2. Beträffande gällande ordning och
utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), domstolsverket, rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), överbefälhavaren,
socialstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, riksrevisionsverket,
riksskatteverket, statens invandrarverk, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms
tingsrätt, Göteborgs fingsrätt, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Norrbottens län, sam-

' Justitierådet Nils Mannerfelt, ordförande,
riksdagsledamoten Birgitta Dahl, f. polismästaren Göte Friberg, dåvarande riksdagsledamoten
Daniel Wiklund och dåvarande byråchefen Claes Zeime. Experter: dåvarande
skyddskonsulenten Georg Fi-tinghoff, departementssekreteraren Jan Nasenius,
byråchefen Ame Wikström, direktören i Svenska kommunförbundet Gunnar Krantz
och hovrättsrådet Brit-Marie Ericsson.

Prop.
1981/82:41 8

arbetsorganet
(Ju 1%8:59) för rättsväsendets informationssystem (SARI), socialutredningen (S
1969:29), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges
advokatsamfund, Landsorganisafionen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges
statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges
länspolischefer. Föreningen Sveriges polismästare. Föreningen Sveriges
frivårdstjänstemän och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Remissinstanserna
har bifogat yttranden, RÅ från överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö
och från cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Uppsala, Värmlands och
Kopparbergs län, länsstyrelsen i Stockholms län från polisstyrelsen i
Stockholms polisdistrikt samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från
Göteborgs och Uddevalla polisdistrikt. Överåklagaren i Stockholm har till sitt
yttrande bifogat ett yttrande från chefsåklagaren Lennart Hiort vid
åklagarmyndigheten i Stockholm.

En
sammanställning av remissyttrandena till den del de avser sådana förslag av
kommittén som tas upp i detta lagstiftningsärende bör fogas till protokollet
som bilaga 3.

2
Allmän motivering

2.1
Gällande ordning

De
grundläggande bestämmelserna om åtal finns i 20 kap. rättegångsbalken (RB).
Enligt 20 kap. 6 § RB skall åklagare, om inte annat är föreskrivet, väcka åtal
för brott som hör under allmänt åtal. Detta innebär att åklagaren som det
brukar sägas har en absolut åtalsplikt. Det finns dock betydande inskränkningar
i den absoluta åtalsplikten genom att åklagaren i åtskilliga fall skall göra en
lämplighetsprövning av åtalsfrågan.

En
sådan lämplighetsprövning är föreskriven bl.a. i de bestämmelser som rör
åklagarens rätt att besluta om åtalsunderlåtelse.

Enligt
20 kap. 7 § RB får en åklagare besluta om åtalsunderiåtelse i fyra fall (första
stycket 1-4).

Punkt
I avser bötesbrott. Åklagaren har rätt att underlåta åtal om det kan antas att
i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och
den misstänktes lagföring inte är påkallad ur allmän synpunkt.

Punkt
2 ger möjlighet till åtalsunderlåtelse i vissa konkurrens- och
åter-fallssituationer. Åklagaren får sålunda underlåta åtal för brott som har
förövats innan den misstänkte har dömts för annat av honom förövat brott eller
till fullo har undergått straff eller annan påföljd för sådant brott och det är
uppenbart att brottet i jämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd
betydelse med hänsyn till påföljden.

Prop.
1981/82:41 9

Enligt
punkt 3 finns möjlighet till åtalsunderlåtelse i sådana fall där del av
särskilda skäl är uppenbart att påföljd inte behövs för att avhålla den
misstänkte från vidare brottslighet och det med hänsyn till omständigheterna
inte heller i övrigt är påkallat att åtal väcks. Beslut enligt denna punkt får
meddelas endast av RÅ.

Enligt
punkt 4 kan åklagaren underlåta åtal för brott som uppenbarligen har begåtts
under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 §
brottsbalken, dvs. sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående art att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Vidare
fordras för åtalsunderlåtelse i detta fall dels att sluten psykiatrisk vård
eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda
kommer till stånd utan lagföring, dels att åtal inte är påkallat av särskilda
skäl.

20
kap. 7 § RB gäller oavsett gärningsmannens ålder. Beträffande ungdomar som vid
tiden för brottet inte fyllt 18 år finns det dessutom särskilda bestämmelser om
åtalsunderlåtelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare (1964 års lag). Enligt denna lag får åklagaren - utöver vad som
följer av 20 kap. 7 § RB - underlåta att väcka åtal, om brottet uppenbarligen
har begåtts av okynne eller förhastande eller om den underårige utan lagföring
blir föremål för sådana åtgärder som är lämpligast för hans tillrättaförande.
Åtal skall dock alltid väckas när det är påkallat från allmän synpunkt. När
skälig anledning fill åtalsunderlåtelse föreligger och brottet inte är ringa
skall åklagaren inhämta yttrande från barnavårdsnämnden.

I
princip förutsätter ett beslut om åtalsunderlåtelse, vare sig det grundas på RB
eller på 1964 års lag, att utredningen är fullständig och att det är klarlagt
att den misstänkte har begått brottet. I praktiken krävs normalt att den
misstänkte har erkänt brottet.

Vid
sidan av bestämmelsema om åtalsunderlåtelse finns det olika bestämmelser om
särskild åtalsprövning i vissa fall. Till dessa hör sådana bestämmelser i
brottsbalken som föreskriver en lämplighetsprövning av åtalsfrågan vid vissa
typer av brott. Vidare kan nämnas 13 § skattebrottslagen (1971:69), där en
särskild åtalsprövning föreskrivs beträffande vissa skattebrott.

En
lämplighetsprövning av åtalsfrågan är också föreskriven i 57 § lagen (1954:579)
om nykterhetsvård och i 21 § lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet beträffande den som är intagen i anstalt. Båda dessa lagar upphävs
i samband med att socialtjänstreformen träder i kraft den 1 januari 1982. En
åtalsbestämmelse motsvarande 57 § nykterhets-vårdslagen har tagits upp i 31 § i
förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) (prop. 1981/82:8).

Beträffande
den som har inskrivits vid ungdomsvårdsskola föreskrivs en lämplighetsprövning
av åtalsfrågan i 69 § bamavårdslagen (1960:97). Även

Prop. 1981/82:41 10

bamavårdslagen
upphävs den 1 januari 1982. En mot 69.§ svarande bestämmelse togs in i 1964
års lag enligt förslag i prop. 1979/80:1. Förslaget antogs dock, som närmare
berörs i det följande, inte av riksdagen.

Bestämmelser
omförundersökning i brottmål återfinns i 23 kap. RB. Enligt huvudregeln i 1 §
skall fömndersökning inledas så snart anledning förekommer att brott som
faller under allmänt åtal har förövats. Det föreligger med andra ord en absolut
förundersökningsplikt. En närmare redogörelse för bestämmelserna om
förundersökning lämnas i det följande.

2.2
Åtalsrättskommitténs förslag

Kommittén
föreslår i sitt betänkande genomgripande ändringar i reglerna om åtal och
förundersökning. Förslaget innehåller följande huvudpunkter:

1.
Den absoluta åtalsplikten står
kvar frånsett ett par mindre undantag men möjligheterna till åtalsunderiåtelse
enligt RB utvidgas avsevärt.

2.
Åtalsprövningen beträffande
unga lagöverträdare förenklas.

3.
Förundersökningsbegränsningar
införs.

4.
Målsägandens rätt att väcka
åtal när åklagaren inte gör det, den s.k. subsidiära åtalsrätten, avskaffas.

Enligt
kommitténs förslag skall som en gmndläggande förutsättning för
åtalsunderiåtelse gälla att hinder inte möter med hänsyn till något viktigt
allmänt eller viktigt enskilt intresse. Under fem särskilda punkter upptas de
olika fall där åtalsunderlåtelse skall vara möjlig. Den första punkten avser
bötesbrott och motsvarar nuvarande första punkten i 20 kap. 7 § RB första
stycket. Här föreslås att åtalsunderlåtelse skall få meddelas om ej hinder
möter med hänsyn fill grundrekvisitet och det kan antas att annan påföljd än
böter inte skulle komma att övervägas. Enligt kommittén innebär förslaget ett
väsentligt utökat utrymme för åtalsunderlåtelse i bötesfal-len. Enligt den
andra punkten i förslaget kan åtalsunderlåtelse meddelas i vissa konkurrens-
och återfallssituationer. Bestämmelsen motsvarar nuvarande andra punkten i 20
kap. 7 § första stycket RB och ger ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse i
dessa fall. Förslaget innebär att de begränsningar som ligger i att det skall
vara "uppenbart" att det brott för vilket åtalsunderlåtelse övervägs
är utan "nämnvärd" betydelse slopas. Den tredje punkten motsvaras
delvis av nuvarande Qärde punkten och avser s.k. re-socialiseringsfall, dvs.
sådana fall där lagöverträdaren blir föremål för vårdande, stödjande eller hjälpande
åtgärder som bedöms vara ägnade att främja hans anpassning.

Fjärde
och femte punktema i kommitténs förslag saknar motsvarighet i gällande rätt.
Enligt den Qärde punkten skall åtalsunderiåtelse kunna meddelas som ersättning
för en förutsedd villkorlig dom. Den femte punkten avser sådana fsill där den
misstänkte har blivit föremål för vissa ingripande åtgärder från samhällets
sida. Här avses bl.a. sådana fall där brott har be-

Prop.
1981/82:41 11

gåtts
i anställning och lett fill disciplinpåföljd eller avskedande och sådana fall
där en utlänning utvisas efter brott.

Kommittén
föreslår att möjligheterna till åtalsunderlåtelse i de s.k. RÅ-fahen (nuvarande
tredje punkten i 20 kap. 7 § första stycket RB) utvidgas bl.a. genom att
nuvarande krav på god prognos slopas.

Kommittén
föreslår också att möjlighet att lägga ned åtal införs för det fall att det
efter åtalets väckande framkommer sådana förhållanden som ger anledning till
åtalsunderlåtelse.

Vidare
föreslår kommittén vissa förundersökningsbegränsningar. Enligt förslaget skall
det bli möjligt att lägga ned en fömndersökning i sådana fall där
åtalsunderlåtelse kan fömtses. Förundersökningen skall också kunna läggas ned i
fråga om brott som kan antas föranleda ett lägre bötesstraff än 20 dagsböter
eller 200 kronor i penningböter. Även i sådana fall där det föreligger en
disproportion mellan utredningskostnader och sakens betydelse skall
förundersökningen kunna läggas ned enligt kommitténs förslag. Om det redan från
böljan står klart att det finns fömtsättningar för nedläggelse enligt de nya
bestämmelserna, får det beslutas att förundersökning inte skall inledas.

2.3
Remissutfallet i stort

Remissinstanserna
ansluter sig i allmänhet till kommitténs förslag att behålla den nuvarande
absoluta åtalsplikten. Mot förslaget att utvidga möjligheterna till
åtalsunderlåtelse enligt RB är remissinstanserna däremot över lag negativa.
Kritiken har varit särskilt stark mot punkterna 3-5 i kommitténs förslag. Man
har pekat på att förslaget innebär en ändrad rollfördelning mellan domstol och
åklagare och funnit detta äventyrligt från rättssäkerhetssynpunkt. Det har
bl.a. satts i fråga om principen om allas likhet inför lagen kan upprätthållas
med förslaget.

En
annan kritisk synpunkt som framförts av flera instanser är att kommittén
underskattar domstolsförfarandet som kriminalpolifiskt medel. Värdet från
kriminalpolitisk synpunkt av det föreslagna systemet med åtalsunderiåtelse är
enligt dessa instanser ringa. Enligt åtskilliga remissinstanser försämras
vidare målsägandens ställning på ett oacceptabelt sätt genom förslaget. En
majoritet bland remissinstanserna tror inte att förslaget för med sig några
nämnvärda processekonomiska vinster. Bl.a. antas förslaget totalt sett leda
till en ökad arbetsbelastning för åklagarväsendet.

Kommitténs
förslag om forundersökningsbegränsningar har fått ett blandat mottagande av
remissinstanserna. Flera remissinstanser hävdar att respekten för lagbuden
inte kan upprätthållas när det är allmänt bekant att brott lämnas utan åtgärd.
Några pekar på att återfallssituationer inte kan beaktas. Andra menar att
förundersökningsbegränsningar motverkar möjligheten att i ett tidigt skede
vidta kriminalvårdande åtgärder.

Prop. 1981/82:41 12

2.4
Föredragandens allmänna synpunkter

På
senare år har en rad reformer genomförts i syfte att åstadkomma en rationellare
användning av rättsväsendets resurser. Det har bl.a. gjorts begränsningar av
det straffbara området. I en del fall har det rört sig om en avkriminalisering
(t.ex. i fråga om fylleri). I andra fall har en s.k. depenali-sering
genomförts, dvs. straffet har ersatts av andra sanktionsformer (t.ex. vid
parkeringsförseelser). Reformerna har i betydande utsträckning också avsett
straffprocessuella åtgärder. Den lagföring som sedan länge ankommer på
åklagarna (strafförelägganden, åtalsunderlåtelse) har sålunda fått ett vidgat
tillämpningsområde. Vidare har ökade uppgifter anförtrotts den enskilde
polismannen (ordningsbot, rapporteftergift). Dessa reformer har betytt mycket
för rättsväsendets effektivitet.

Under
senare år har olika typer av grov brottslighet, t.ex. den grova narkotikabrottsligheten,
ökat i oroväckande grad. Även den ekonomiska brottsligheten har på senare år
fått en allt större utbredning.

Kampen
mot den allvarliga brottsligheten måste föras på flera fronter. Under de
senaste åren har statsmakterna vidtagit en rad åtgärder på detta område. Det
har bl.a. rört sig om avsevärda resursförstärkningar. Sålunda har polisen
hittills med början under budgetåret 1977/78 filiförts mer än 100 tjänster för
bekämpande av den ekonomiska och den organiserade brottsligheten. Även
åklagarväsendet har fått ökade resurser i detta syfte. Det kan också nämnas att
riksdagen i år beslutat (prop. 1980/81:100 bil. 5, JuU 33, rskr 316) om en viss
omfördelning av resursema inom polisväsendet så att ytteriigare polismän sätts
in för att bekämpa bl.a. den ekonomiska brottsligheten.

Med
hänsyn till att utrymmet för ytterligare resursförstärkningar i det rådande
statsfinansiella läget är mycket begränsat är det viktigt att arbetet att göra
rättsväsendet effektivare fortsätter. Härvid måste emellertid alltid en
avvägning göras mellan de processekonomiska intressena och andra intressen
t.ex. av kriminalpolitisk natur.

Åtalsrättskommitténs
förslag om åtalsunderlåtelse kan sägas utgöra ytterligare ett steg på den väg
som man tidigare slagit in på genom de nyss nämnda straffprocessuella
reformema. Förslaget innebär att lagföringen i ytterligare ett antal fall
flyttas över från domstolarna till åklagarna. Enligt min mening finns det
emellertid anledning att starkt ifrågasätta om kommittéförslaget bör
genomföras. Att alltför mycket överföra lagföringen fill andra organ än
domstolarna inger till en början betänkligheter från krimi-nalpolifiska
utgångspunkter. Jag tänker härvid främst på hänsynen till den allmänna
laglydnaden. Vilka effekter kommittéförslaget skulle kunna få för den allmänna
laglydnaden i samhället är visserligen svårt att ange med bestämdhet. I likhet
med de flesta remissinstanserna anser jag emellertid att vidgade möjligheter
till åtalsunderlåtelse innebär klara risker från all-mänpreventiv synpunkt.
Vidare medför kommittéförslaget att man i stor

Prop. 1981/82:41 13

utsträckning
går miste om de positiva verkningar från individualpreventiv synpunkt som en
lagföring inför domstol kan ha.

Man
bör inte heller underskatta värdet av de rättssäkerhetsgarantier som är
förenade med domstolsförfarandet. Av stor betydelse härvidlag är att
förfarandet är offentligt och att lekmän i stor omfattning medverkar i det. Även
målsägandeintressen talar emot en utvidgning av möjlighelema till
åtalsunderlåtelse. Genomförs kommittéförslaget, skulle målsägandena i ett stort
antal fall förlora sina möjligheter att få sin ersättningstalan utförd i ett
brottmål och i stället bli hänvisade att själva väcka talan i tvistemål.

Till
det sagda kommer, som ett flertal remissinstanser framhåller, att
kommittéförslaget troligtvis skulle ge ganska små rafionaliseringsvinsler. I
varje fall skulle dessa vinster inte uppväga de nackdelar som jag nyss har
pekat på.

Sammanfattningsvis
anser jag att kommitténs förslag till nya grunder för åtalsunderlåtelse inte
bör genomföras. De nuvarande reglerna om åtalsunderlåtelse bör alltså kvarstå
oförändrade. Jag vill emellertid gärna understryka vikten av att dessa
bestämmelser utnyttjas av åklagarna fullt ut. Detta gäller särskilt
åtalsunderiåtelse för en del av brottsligheten vid seriebrottslighet (20 kap.
7 § första stycket 2 RB).

Som fidigare nämnts har
kommittén också föreslagit ökade möjligheter att underlåta eller lägga ned en
förundersökning. Förslaget ligger i den delen väl i linje med önskemålet om en
rafionellare användning av resurserna. I själva verket torde man genom att i
ökad utsträckning begränsa förundersökningarna kunna nå större rationaliseringsvinster
än genom vidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse. En sådan reform torde
också kunna genomföras utan att kriminalpolitiska intressen och andra
motstående hänsyn träds för när. Jag kommer sålunda i det följande att lägga
fram förslag i den riktningen (avsnitt 2.6).

Kommitténs förslag att det
skall bli möjligt att lägga ned åtal när det framkommer förhållanden efter det
att åtal väckts som ger anledning lill åtalsunderlåtelse har mottagits positivt
vid remissbehandlingen och tillgodoser ett praktiskt behov. Jag förordar
därför att det genomförs. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt 2.5).

Kommitténs förslag om
förenklad handläggning vid åtalsprövningen enligt 1964 års lag har godtagits
av flertalet remissinstanser. Även jag anser att vissa ändringar bör göras i
lagen i syfte att åstadkomma en snabbare handläggning av åtalsärendena. Vidare
kräver socialtjänstreformen vissa mindre följdändringar. Jag återkommer fill
ändringarna i 1964 års lag i avsnitt 2.7.

Av
kommitténs övriga förslag vill jag särskilt nämna förslaget att målsägandens
subsidiära åtalsrätt avskaffas. Detta förslag har gett upphov till delade
meningar vid remissbehandlingen. För min del har jag tidigare denna dag i
samband med att jag anmälde frågan om en lagrådsremiss angående åtal mot
offentliga funktionärer uttalat mig till förmån för ett bibehållan-

Prop. 1981/82:41 14

de
av den subsidiära ålalsrätten. Jag vill här endast tillägga att även om enskilt
åtal inte förekommer så ofta i prakUken, möjligheten för enskilda att i andra
hand väcka åtal har en kontrollfunkfion som enligt min mening inte kan
frånkännas betydelse. Kommittéförslaget bör alltså inte genomföras i den nu
berörda delen.

2.5 Åtalsunderlåtelse
sedan åtal har väckts

Frågan
huruvida åtalsunderlåtelse kan ske sedan åtal har väckts är inte reglerad i
lag. I 20 kap. 9 § RB finns bestämmelser om nedläggande av åtal. Sedan dom har
fallit får allmänt åtal inte läggas ned (första stycket). Läggs åtalet ned på
den grunden att tillräckliga skäl att den misstänkte är skyldig till brottet
inte längre föreligger, har målsäganden rätt all överta åtalet. Sker det inte,
skall frikännande dom meddelas på begäran av den tilltalade (andra stycket).

På
fältet synes det råda osäkerhet huruvida det finns möjlighet till åtalsunderlåtelse
när åtalet väl har väckts. Rättspraxis och uttalanden i litteraturen tyder
dock närmast på alt en sådan möjlighet föreligger.

Kommittén föreslår att
rättsläget klarläggs genom en uttrycklig bestämmelse om att åklagaren får
lägga ned väckt åtal och samtidigt besluta om åtalsunderlåtelse, om det sedan
åtal väckts framkommer sådana förhållanden som, om de förelegat eller varit
kända vid tiden för åtalet, kan antas ha lett till åtalsunderlåtelse.

Vid
remissbehandlingen har kommitténs förslag allmänt godtagits. Flera
remissinstanser framhåller att förslaget överensstämmer med den ordning som på
många håll tillämpas i praktiken.

Även jag anser att
lagtexten klart bör ange att åtalsunderlåtelse får ske i den angivna
situationen. Emellertid förordar jag en annan lagteknisk lösning än den
kommittén har förordat. Bestämmelsen i ämnet bör sålunda inriktas enbart på
frågan om åtalsunderiåtelse och tas in i anslutning till bestämmelserna härom.
Att åtalet när åtalsunderlåtelse sker skall läggas ned anser jag ligga i sakens
natur. Någon särskild bestämmelse på den punkten behövs alltså inte.

Bestämmelser
i ämnet bör tas in såväl i 20 kap. RB som i 1964 års lag.

2.6 Förundersökningsbegränsningar
m.m.

2.6.1
Gällande ordning

Bestämmelser
om fömndersökning finns i 23 kap. RB och i förundersökningskungörelsen
(1947:948).

Enligt
23 kap. 1 § RB skall förundersökning inledas så snart det på grund av angivelse
eller eljest förekommer anledning att brott som hör under allmänt åtal har
förövats.

Ett
av syftena med förundersökningen är att ge underiag för åklagarens

Prop. 1981/82:41 15

åtalsbeslut.
Under fömndersökningen skall sålunda utredas om brott har begåtts, vem som
skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl för åtal mot den
misstänkte föreligger. Genom fömndersökningen förbereds vidare rättegången vid
domstol, så att erforderlig bevisning kan tas upp i ett sammanhang (2 §).

Fömndersökningen
inleds av polismyndighet eller åklagare. Innan förundersökningen har inletts
får enskild polisman hålla polisförhör och vidta annan åtgärd i syfte att
utreda brottet, om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet.

Är
saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av förundersökningen övertas
av åklagare så snart någon kan skäligen misstänkas för brottet. Även på ett
tidigare stadium kan åklagaren överta ledningen av förundersökningen, om det är
påkallat av särskilda skäl t.ex. för att undersökningen skall kunna ske på ett
ändamålsenligt sätt. Då förundersökningen leds av åklagare, har denne rätt att
anlita biträde av polismyndighet. Han får också uppdra åt polisman att vidta
särskild åtgärd som hör till undersökningen, om åtgärdens beskaffenhet
tillåter det (3 §).

Om
saken är av enkel beskaffenhet, stannar ledningen kvar hos polismyndigheten. I
anvisningar som har fastställts gemensamt av RÅ och rikspolisstyrelsen anges
olika slag av brottmål där saken i regel skall anses vara av enkel
beskaffenhet (se RÅ:s cirkulär RÅC 1:95).

Enligt
13 § varusmugglingslagen (1960:418) får tullmyndighet inleda förundersökning
om brott som avses i den lagen. I nämnda lagrum anges också bl.a. vem som
skall leda fömndersökningen.

Det
förekommer brottsutredningar som inte faller under begreppet förundersökning.
Enligt 23 kap. 22 § RB behövs t.ex. inte förundersökning beträffande brott för
vilket svårare straffan böter inte är stadgat, om tillräckliga skäl för åtal
ändå föreligger. Enligt 25 § fömndersökningskungörelsen är det i sådana fall i
regel tillräckligt att det av en polisrapport eller annan handling framgår
humvida den misstänkte erkänner eller förnekar gärningen.

En
fömndersökning kan komma att upphöra genom att den läggs ned. Detta skall
enligt 23 kap. 4 § RB ske om anledning inte längre finns till dess
fullföljande. Läggs undersökningen inte ned, avslutas den i princip med ett
beslut i åtalsfrågan. Beslutet i åtalsfrågan kan innebära att åtal väcks eller
att åtalsunderlåtelse meddelas. Beslutet kan också innebära att åtal inte väcks
(negativt åtalsbeslut).

Av
förarbetena till RB framgår att en förundersökning i princip skall avslutas
med ett beslut i åtalsfrågan, om undersökningen har riktats mot någon viss
person som misstänkt för brottet. I praxis råder olika meningar om i vilka fall
ett beslut om nedläggande resp. ett negativt åtalsbeslut skall meddelas. En
grundregel som synes tillämpas i prakfiken är att negativt åtalsbeslut meddelas
när någon under förundersökningen har underrättats om misstanke om brott. Även
i de fallen kan dock ett beslut om nedläggan-

Prop.
1981/82;; 41 16

de
meddelas, t.ex. om den misstänkte har avlidit eller avvikit eller om det har
utretts att inget brott föreligger.

Befogenhet
att besluta om nedläggning av förundersökning fillkommer föl
undersökningsledaren. Polismyndigheten torde dock endast i vissa fall ha befogenhet
att lägga ned fömndersökningen när någon blivit skäligen misstänkt för brottet.

Som
huvudprincip gäller nu som redan har nämnts en absolut fömnder-sökningsplikt.
Vissa undantag från förundersökningsplikten gäller dock. En polisman som fär
kännedom om brott som hör under allmänt åtal skall enligt 12 § första stycket
polisinstmktionen (1972:511, omtryckt 1981:735) rapportera saken till
vederbörande förman så snart det kan ske. I 12 § andra och tredje styckena
föreskrivs undantag från rapporteringsskyldigheten. Enligt andra stycket får
polismannen lämna rapporteftergift eller låta bli att lämna rapport vidare till
åklagare beträffande brott, för vilket inte föreskrivs svårare straffan böter,
om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är
obetydligt. Polismannen kan då i stället låta saken bero vid ett påpekande
eller en erinran till den felande. Detsamma gäller i fråga om överträdelser som
omfattas av förordnande enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift. Är ett
brott som avses i 8 kap, 2 § brottsbalken (snatteri) med hänsyn fill det
fillgripnas värde och övriga omständigheter obetydligt, får enligt tredje
stycket en polisman som är förundersökningsledare underlåta att lämna rapport
vidare till åklagare och i stället låta saken bero vid en erinran.

Som
tidigare har nämnts får i allmänhet åtalsunderlåtelse inte meddelas utan att
det är klarlagt att den misstänkte har begått brottet. Emellertid anses det
tillåtet att i de fall som avses med 20 kap. 7 § första stycket 2 RB
(konkurrensfall) besluta om åtalsunderlåtelse fastän utredningen inte är så
fullständig som den måste vara om den misstänkte skulle åtalas. Vid t.ex.
seriebrottslighet torde sålunda åtalsunderlåtelse kunna meddelas beträffande
vissa brott ehum dessa inte är fullt utredda. I linje härmed har det ansetts
möjligt att vid seriebrottslighet utan formligt beslut om åtalsunderlåtelse
begränsa utredningen till en del av brottsligheten.

I de
fall en särskild åtalsprövning är föreskriven för vissa brott anses skyldighet
att göra utredning föreligga endast om det finns anledning att anta att åtal
för brottet är påkallat. Förundersökningen kan alltså begränsas utan att något
beslut i åtalsfrågan behöver fattas. När det gäller reglerna om särskild
åtalsprövning i den sociala vårdlagstiftningen fordras i princip för ett
beslut om att åtal inte skall ske att det är klarlagt att den misstänkte har
begått brottet.

2.6.2
Kommitténs förslag

Vid
sidan av nuvarande fall av nedläggning skall enligt komftiitténs förslag en
fömndersökning kunna läggas ned i tre olika fall (förundersökningsbegränsningar).

Prop.
1981/82:41 17

Det
första fallet avser den bagatellartade bötesbrottsligheten. Beträffande brott
som i händelse av lagföring kan antas komma att straffas med mindre än 20
dagsböter eller 200 kronor i penningböter bör enligt kommittén en relativ
förundersökningsplikt införas. Förundersökningen bör då kunna läggas ned, om
lagföring inte är påkallad med hänsyn till något viktigt allmänt eller viktigt
enskilt intresse. RÅ föreslås få befogenhet att förordna att regleringen inte
skall gälla vissa slag av brott, t.ex. förseelser som omfattas av
ordningsbotssystemet.

Det
andra fallet är att det föreligger disproportion mellan utredningskostnaderna
och sakens betydelse. En bestämmelse härom skulle endast avse sådana fall där
bötesstraff skulle följa i händelse av lagföring. Som exempel på situationer
där utredningskostnadema ofta inte står i proportion till brottets
svårhetsgrad nämner kommittén bl.a. markintrång, olovligt fiske och olovlig
jakt, i vilka fall jorddelningsrättsliga tvister ligger i bakgrunden.
Utredningen kan i sådana fall bli synnerligen fidskrävande och komplicerad,
samtidigt som det står klart att eventuellt brott kan föranleda endast ett
ringa eller måttligt bötesstraff. Som ett ytterligare exempel på brott som
oftast föranleder låga bötesstraff men som fordrar svåra och tidskrävande
utredningar anges patentintrång.

Det
tredje fallet där förundersökningsbegränsning enligt förslaget kan komma i
fråga avser sådana situationer där man kan förutse att fömndersökningen skulle
resultera i en åtalsunderlåtelse om den fullföljdes eller att lagföring inte
skulle komma till stånd på gmnd av reglerna om särskild åtalsprövning.

Kommittén
föreslår också att det skall vara möjligt att inte inleda en förundersökning
om det redan från början står klart att det föreligger omständigheter som kan
föranleda att utredningen läggs ned.

Innan
beslut om nedläggning fattas i nu angivna fall skall det enligt kommitténs
förslag om möjligt inhämtas och antecknas sådana upplysningar som kan
underlätta för målsäganden att förbereda talan om enskilt anspråk. Någon
registrering i kriminalregistret eller i polisregister av den misstänkte skall
inte komma i fråga vid nedläggning av förundersökningen.

Kommittén
föreslår en ny reglering även när det gäller sättet för hur en förundersökning
skall avslutas. Regleringen innebär att en förundersökning skall avslutas
antingen genom ett beslut om lagföring, dvs. om väckande av åtal, åtalsunderlåtelse
eller strafföreläggande, eller genom ett beslut om nedläggande. Skillnaden i
förhållande till gällande rätt är den att några negativa åtalsbeslut inte
längre skall förekomma. Beslut om lagföring fattas av åklagare medan beslut om
nedläggning i regel skall fattas av undersökningsledaren. I vissa
nedläggningsfall, nämligen när någon är skäligen misstänkt för brottet och det
kan följa strängare straff än böter samt när fråga är om en fömtsedd
åtalsunderlåtelse, är beslutanderätten dock förbehållen åklagaren.

Kommittén
tar också upp frågan om när nedläggningsbeslut skall mofi- 2 Riksdagen 1981182. I saml. Nr
41

Prop. 1981/82:41 18

veras
och när detta inte behöver ske. Förslaget går i denna del i huvudsak ut på att
motivering skall lämnas i de fall någon misstänkts för ett svårare brott och i
de fall den misstänkte eller målsäganden har särskilt intresse av att
motivering ges.

2.6.3
Föredragandens överväganden

Som
jag redan antytt måste man i rådande budgetläge ta till vara alla möjligheter
att göra polisens och åklagarens utredningsarbete effekfivare. Här kan först
erinras om att en arbetsgrupp inom jusfitiedepartementet år 1979 i promemorian
(Ds Ju 1979:15) Översyn av utredningsföifarandet i brottmål lagt fram förslag
som syftar till att effektivisera förfarandet. Arbetsgruppen har uppmärksammat
olika problem i samband med förundersökningar, bl.a. när det gäller ledningen
av undersökningarna. Gruppen föreslår en rad praktiska lösningar inom den
gällande lagstiftningens ram. Även vissa förslag till författningsändringar har
lagts fram och ett par av dessa har tagits upp i prop. 1980/81:201. I övrigt
har förslagen enligt arbetsgruppens rekommendation överlämnats till RÅ och
rikspolisstyrelsen för åtgärder.

Mot
bakgrund av vad jag har framhållit i avsnitt 2.4 är det också angeläget att
polisens resurser fördelas så att de i större utsträckning sätts in för att
bekämpa den allvarliga brottsligheten. Kommitténs förslag till förundersökningsbegränsningar
erbjuder möjligheter i detta hänseende.

Enligt
RB skall som tidigare nämnts en förundersökning läggas ned då anledning till
dess fullföljande inte längre föreligger. Detta ger möjlighet till nedläggning
i flera olika situationer, t.ex. när misstanken inte längre kvarstår eller när
det har utretts att gärningen inte utgör brott. Däremot ger den gällande
regleringen i RB med vissa mindre undantag ingen möjlighet att lägga ned en
förundersökning av det skälet att undersökningens fullföljande för med sig
kostnader och arbetsinsatser som ter sig oproportionerliga eller meningslösa
när man sätter dem i relation till den samhällsreaktion som kan komma i fråga.
Sålunda får t.ex. en förundersökning i princip inte läggas ned med hänvisning
till att åtalsunderlåtelse kan förväntas. Kommitténs förslag innebär att det
skall bli möjligt att lägga ned förundersökningen även i dessa fall.

Enligt
min mening kan utökade möjligheter att lägga ned en förundersökning medföra
klara resursbesparingar. När det gäller att bedöma i vilken grad
rationaliseringsvinster är möjliga bör man visserligen hålla i minnet att
många utredningar bedrivs i förenklad form med stöd av 23 kap. 22 § RB och att
även i andra fall utredningen kan göras enkel därför att den misstänkte
exempelvis har erkänt gärningen. Även med beaktande härav är emellertid
möjligheterna fill resursbesparingar genom förundersökningsbegränsningar
avsevärda framför allt när det gäller polisens verksamhet.

Vid
remissbehandlingen av kommitténs förslag har flera instanser uppehållit sig
vid institutet rapporteftergift. De har menat att ett bättre altema-

Prop.
1981/82:41 19

tiv
än att införa förundersökningsbegränsningar är att vidga tillämpningsområdet
för detta institut. Några remissinstanser har härvid anslufit sig till en
reservation i kommittébetänkandet där det föreslås att rapporteftergift även
skall få meddelas för brott för vilket är föreskrivet fängelse i högst sex
månader, om det är uppenbart att åtalsunderlåtelse skulle meddelas.

För
egen del anser jag inte att det finns skäl att nu föreslå någon utvidgning av
institutet rapporteftergift. I detta sammanhang kan nämnas att jag inte heller
finner anledning att ta upp ett förslag av kommittén att förankra institutet
rapporteftergift i lag genom en föreskrift i 23 kap. RB som erinrar om
bestämmelserna i polisinstmktionen.

Mot
kommitténs förslag om förundersökningsbegränsningar kan det visseriigen riktas
vissa invändningar av kriminalpolitisk natur. Det kan sålunda hävdas att en
förundersökning och ett därpå följande beslut om åtalsunderiåtelse innebär en
kraftigare varning för lagöverträdaren än ett beslut om att förundersökningen
skall läggas ned. I likhet med åtskilliga remissinstanser är jag emellertid av
den meningen att de processekonomiska skälen väger över åtminstone när det
gäller några av de föreslagna möjligheterna att lägga ned förundersökningen.

Kommittéförslaget
innebär som tidigare nämnts för det första en möjlighet att lägga ned
förundersökningen när det kan antas att brottet skulle leda till lägre
bötesstraff än tjugo dagsböter resp. 200 kronor i penningböter, förutsatt att
hänsyn till något viktigt allmänt eller enskilt intresse inte talar för
fortsatt utredning.

Mot
det förslaget är remissinstanserna i huvudsak negativa. Bl.a. anförs att
förslaget i realiteten innebär en avkriminalisering av bötesförseelser och att
detta inte kan vara en uppgift som bör anförtros de rättstillämpande organen.
Flera instanser uppmärksammar att det skall vara möjligt för RÅ att göra
undantag för vissa slag av brott, t.ex. sådana som omfattas av ordningsbotssystemet.
Det måste enligt dessa instanser vara svårt att få förståelse hos allmänheten
för en reform som inte omfattar förseelser som bestraffas med ordningsbot men
däremot t.ex. mindre förmögenhetsbrott. En instans menar att själva bedömningen
av om brottet skulle kunna föranleda tjugo dagsböter eller 200 kronor i
penningböter kan förutsätta en hel del utredning. Vinsten från
rationaliseringssynpunkt med att lägga ned förundersökningen skulle därför
inte bli så stor.

För
egen del vill jag framhålla att det från kriminalpolifiska synpunkter är av
stor vikt att även mindre lagöverträdelser kan beivras. Att för mindre
bötesbrott skapa generella och långtgående möjligheter att lägga ned förundersökningar
skulle kunna inverka menligt på den allmänna laglydnaden. Jag instämmer alltså
i remisskritiken mot förslaget på denna punkt och förordar att det inte
genomförs. Det behov av förundersökningsbegränsning som kan finnas i en del av
de fall som avses nu kan i stället fillgodoses genom förslaget om förundersökningsbegränsning
i en annan situation, nämligen när åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första
stycket 1 RB kan väntas. Jag återkommer strax till den frågan.

Prop.
1981/82:41 20

Kommittén
har också, som tidigare nämnts, föreslagit att förundersökningen skall kunna
läggas ned när det råder disproportion mellan utredningskostnaderna och sakens
betydelse. Nedläggningsmöjligheten skulle dock vara begränsad till fall då
bötesstraff skulle följa. Detta förslag har tillstyrkts av nästan alla
remissinstanser. Också jag har en positiv inställning till förslaget. Det
förekommer f.n. åtskilliga fall där polisen tvingas fill långvariga och dyrbara
utredningar, ofta med anlitande av särskild experfis, för att utreda brott som
inte kan föranleda annat än böter. Som kommittén framhållit rör det sig ofta
om brott av typen markintrång, olovligt fiske och olovlig jakt. Vad som
utmärker dessa brott är deras anknytning till komplicerade
jorddelningsrättsliga eller grannelagsrättsliga förhållanden. Att utreda sådana
förhållanden kan otvivelaktigt innebära ett slöseri med de knappa resurserna.
Jag förordar sålunda att kommittéförslaget på denna punkt genomförs.

En del remissinstanser
vill gå längre än kommittén och förordar att nedläggning av förundersökningen
i disproportionsfallen skall kunna ske inte bara vid misstanke om brott som kan
föranleda endast bötesstraff utan också när grövre brott kan misstänkas. Dessa
remissinstanser syftar här främst på sådana fall där påföljden kan antas bli
villkorlig dom. Enligt min mening bör man emellertid inte lämna allvarligare
brott obeivrade enbart av det skälet att utredningsinsatserna blir betydande.

Som tidigare nämnts
föreslår kommittén i övrigt att förundersökningen skall kunna läggas ned när
åtalsunderlåtelse kan fömtses enligt 20 kap. 7 § första stycket RB. Vidare
skall förundersökningen kunna läggas ned vid en förutsedd åtalsunderlåtelse
enligt 1964 års lag och när särskild åtalsprövning kan förväntas leda till att
åtal inte väcks. Dessa förslag har godtagits av de flesta remissinstanserna.
Några remissinstanser, däribland RÅ, motsätter sig dock
förundersökningsbegränsning när det kan bli tal om åtalsunderlåtelse för unga
lagöverträdare.

För
egen del får jag anföra följande. Min utgångspunkt är härvid att gällande regler
i 20 kap. 7 § första stycket RB skall behållas oförändrade.

Såvitt gäller fall som
svarar mot 20 kap. 7 § första stycket I RB gör sig de processekonomiska
synpunkterna starkt gällande. Av rättsstatistiken för år 1979 framgår att
åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 § första stycket 1 RB meddelades i
drygt 4 000 fall, vilket motsvarar ca 20 procent av samtliga fall av
åtalsunderlåtelse. Snatteri svarade för 30 procent av fallen av
åtalsunderlåtelse enligt denna punkt. Statistiken ger enligt min mening klart
belägg för att avsevärda praktiska vinster kan erhållas genom att begränsa
förundersökningen i dessa fall. De är visserligen kanske inte var för sig så
krävande men totalt sett fordrar de betydande insatser av polisen. Det bör
också anmärkas att vid den brottstyp där åtalsunderlåtelse är mest frekvent,
snatteri, någon förenklad polisutredning enligt 23 kap. 22 § RB inte är
möjlig.

Med
hänsyn till vad jag nu har sagt och då enligt min mening de kriminal-

Prop.
1981/82:41 21

politiska
invändningarna gör sig mindre gällande på denna punkt förordar jag alltså att
en möjlighet till förundersökningsbegränsning införs i de fall då man kan
förvänta en åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB.
Möjligheten bör emellertid inte vara obegränsad. Det bör finnas vissa kriterier
till ledning för avgörandet av när förundersökningen skall läggas ned och när
den bör fullföljas. Till den frågan återkommer jag strax.

I
fråga om återfalls- och konkurrenssituafioner (20 kap. 7 § första stycket 2 RB)
anses det f.n. i praxis vara möjligt att lägga ned förundersökningar utan att
en fullständig utredning genomförs och utan att ett beslut om åtalsunderlåtelse
behöver fattas. Denna praxis bottnar i processekonomiska hänsynstaganden och
har ansetts förenlig med grunderna för åtalsunderlåtelse enligt denna punkt.
Den bör nu enligt min mening lagfästas.

Vad
sedan gäller åtalsunderiåtelse med stöd av 20 kap. 7 § första stycket 3 RB
(s.k. RÅ-fall) är beslutet i dessa fåtaliga fall vanligen motiverat av att en lagföring
kan åsamka gärningsmannen svårt lidande eller att den annars ter sig stötande
för den allmänna rättskänslan. Liknande skäl talar för att en fullständig
utredning inte skall behöva genomföras. Det bör sålunda vara möjligt att lägga
ned en förundersökning även när en åtalsunderlåtelse enligt nämnda punkt kan
väntas. Beslutet bör få fattas endast av RÅ.

De
återstående fallen av åtalsunderiåtelse enligt RB, de s.k. abnormfallen, (20
kap. 7 § första stycket 4) är inte så få (enligt rättsstatistiken för år 1979
drygt 500 stycken). Man skulle uppnå en inte obetydlig rafionalise-ringsvinst
om förundersökningen kunde läggas ned även i dessa fall. Något avgörande skäl
mot en begränsning av fömndersökningen i dessa situationer torde knappast
kunna anföras. Jag förordar därför att möjligheten till
förundersökningsbegränsning får omfatta även dessa fall.

Vad
gäller unga lagöverträdare anser jag i likhet med RÅ att förundersökningsbegränsning
inte bör vara möjlig i de situationer där åtalsunderiåtelse kan förväntas
enligt 1964 års lag. Skälet härtill är att den vamingsef-fekt som är förknippad
med förundersökningen i förening med beslutet om åtalsunderlåtelse är av
särskild betydelse i dessa fall. Jag kan i sammanhanget erinra om att beslutet
om åtalsunderiåtelse enligt 4 § i 1%4 års lag skall tillkännages på lämpligt
sätt för den underårige (jfr 2 § kungörelsen 1964:740 om föreskrifter för
åklagare i vissa brottmål).

Bestämmelserna
om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § RB är fillämpliga även beträffande unga lagöverträdare.
Det finns emellertid ingen anledning att göra skillnad mellan unga och vuxna
lagöverträdare vid bedömningen av om en förundersökning skall få läggas ned vid
en fömtsedd åtalsunderlåtelse enligt det angivna lagrummet.

Särskild
åtalsprövning föreskrivs i brottsbalken i fråga om vissa brott (se 3 kap. 11
§,4 kap. 11 §, 5 kap. 5 §, 6kap. 11 §,7 kap. 6 §, 8 kap. 13 §,9 kap. 12 §, 10
kap. 10 §, 11 kap. 8 §, 12 kap. 6 §, 17 kap. 17 § och 20 kap. 5 §). Vidare
föreskrivs en särskild åtalsprövning i bl.a. 13 § skattebrottslagen (1971:69).
Dessutom förekommer bestämmelser om särskild åtalsprövning

Prop.
1981/82:41 22

i
69 § bamavårdslagen, i 57 § nykterhetsvårdslagen och i 21 § lagen om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet. Dessa tre lagar upphävs som nämnts när
socialtjänstreformen träder i kraft den 1 januari 1982.

I
det följande kommer att föreslås att en bestämmelse motsvarande 69 §
bamavårdslagen tas upp i 6 § i 1964 års lag (se avsnitt 2.7). Bestämmelsen rör
unga som är intagna på sådana hem som avses i 12 § lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av unga. 57 § nykterhetsvårdslagen har viss
motsvarighet i en åtalsprövningsregel i 31 § i den i prop. 1981/82:8 föreslagna
lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Även denna lag avses träda i
kraft den I januari 1982. Den nya regeln tar sikte på den situationen att
någon som har beretts vård med stöd av LVM misstänks för brott för vilket inte
föreskrivs strängare straffan fängelse i ett år och brottet begåtts innan
vården påbörjats eller under denna. Om brottet hör under allmänt åtal, skall
åklagaren pröva frågan om åtal lämpligen bör ske.

I
de fall särskild åtalsprövning är föreskriven i brottsbalken anses som tidigare
nämnts skyldighet föreligga att göra utredning beträffande brott endast om det
finns anledning att anta att det är påkallat att beivra gämingen. Det innebär
med andra ord att en förundersökning kan läggas ned (eller över huvud taget
inte inledas) utan att något formellt beslut i åtalsfrågan fattas. Förundersökningsbegränsningar
äger alltså i praktiken rum redan nu i dessa fall. Jag anser dock i likhet med
flertalet remissinstanser att det är lämpligt med en uttrycklig bestämmelse i
ämnet.

Det
återstår att ta ställning till frågan om förundersökningsbegränsningar i de
övriga två fall av särskild åtalsprövning som jag nyss nämnde. Här talar
processekonomiska skäl onekligen för förundersökningsbegränsningar. Vad
särskilt gäller åtalsprövning som avses i 6 § 1964 års lag kan erinras om att
den unge förutsätts ha blivit föremål för en ingripande sanktion (genom
intagningen i hemmet). Undersökningen och beslutet i åtalsfrågan får med
hänsyn härtill anses ha ringa betydelse som varning. Detsamma gäller fall som
avses i 31 § i den föreslagna lagen om vård av missbmkare i vissa fall. Jag
anser alltså att möjlighet att lägga ned förundersökningen bör finnas i nu
avsedda fall.

Jag
har tidigare när det gäller förundersökningsbegränsningar vid förutsedd
åtalsunderlåtelse framhållit att möjligheten att lägga ned förundersökningen
inte bör vara oinskränkt. Presumtionen bör visserligen vara att förundersökningen
skall läggas ned. I undantagsfall bör emellertid förundersökningen fullföljas
trots att åtalsunderiåtelse kan fömtses. En motsvarande inskränkning följer i
disproportionsfallen redan av att det skall göras en avvägning mellan
kostnadema för utredningen och sakens betydelse.

Vid
tillämpningen bör sålunda hänsyn tas till bl.a. brottets art och omständigheterna
vid brottets begående. Även hänsynen till allmän laglydnad kan motivera att
förundersökningen fullföljs. Vidare måste självklart principen om allas likhet
inför lagen beaktas. Om en särskild rättsverkan e.d. är knuten till ett beslut
om åtalsunderiåtelse, se t.ex. 17 § lagen (1966:293)

Prop.
1981/82:41 23

om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (jfr 20 § passlagen,
1978:302) och 18 § körkortslagen (1977:477), kan detta också vara ett skäl att
fullfölja förundersökningen.

De
skäl som kan tala för att en förundersökning fullföljs och beslut om åtalsunderlåtelse
meddelas bör enligt min mening komma till uttryck i lagtexten så att där anges
att en förundersökning får läggas ned om den inte krävs ur allmän synpunkt.

Uttrycket
"ur allmän synpunkt" bör inte hindra att hänsyn tas även till
individualpreventiva skäl. Sådana kan motivera att den misstänkte får underkasta
sig förundersökning och bli föremål för den låt vara begränsade lagföring som
åtalsunderlåtelse innebär. I återfallssituationer kan både allmänpreventiva
och individualpreventiva skäl tala för att undersökningen fullföljs.

Kommitténs
förslag fill förundersökningsbegränsning vid förutsedd åtalsunderlåtelse
uppställer som första förutsättning för nedläggning av förundersökningen att
det finns någon som är misstänkt för brottet. Enligt min mening är en sådan
begränsning dock knappast behövlig. Bedömningen av om åtalsunderlåtelse kan
meddelas förutsätter ändå i de flesta fall att misstankarna har riktats mot en
bestämd person. Undantagsvis kan ett krav på att det skall finnas en misstänkt
göra tillämpningen onödigt restriktiv i fall som motsvarar 20 kap. 7 § första
stycket 1 RB.

För
det fall att det finns någon som är misstänkt för brottet kan det, i motsats
fill vad som är fallet vid åtalsunderiåtelse, inte krävas att dennes skuld är
klarlagd för att förundersökningen skall få läggas ned. Det är emellertid
tänkbart att den som misstänks för ett brott men som nekar till brottet begär
att förundersökningen skall fullföljas. En sådan begäran bör normalt bifallas,
även om den inte i och för sig hindrar att förundersökningen läggs ned.

Enligt
kommittéförslaget skall beslut om nedläggande av förundersökning inte
registreras. Detta har godtagits av nästan alla remissinstanser. Även jag anser
att någon registrering inte skall ske av en misstänkt person när
förundersökningen läggs ned. Skuldfrågan behöver ju då inte vara klarlagd. Det
bör anmärkas att inte heller åtalsunderlåtelser enligt 20 kap. 7 § RB i
allmänhet registreras. Vad jag nu har sagt tar sikte på kriminalregistret och
det av rikspolisstyrelsen förda centrala polisregistret (PBR, se härom 2 §
polisregisterkungörelsen, 1969:38). Däremot bör det inte vara något som hindrar
att en misstanke som kommit fram vid en nedlagd förundersökning noteras i
polisens intema register, t.ex. det allmänna spaningsregistret (ASP).

Sammanfattningsvis
föreslår jag alltså att möjligheter att lägga ned en förundersökning införs i
följande fall, nämligen

1.
om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt
förhållande fill sakens betydelse och om det dessutom kan antas att brottet i
händelse av lagföring inte skulle leda till svårare påföljd än bötesstraff.

Prop. 1981/82:41 24

2.
om det kan antas att åtal för brottet kommer att underlåtas enligt bestämmelsema
i 20 kap. RB om åtalsunderlåtelse eller med stöd av bestämmelser om särskild
åtalsprövning och förundersökning inte krävs ur allmän synpunkt.

Om fömtsättningar för
nedläggande är för handen redan innan en förundersökning inleds bör det, som
kommittén förordat, vara möjligt att fatta beslut om att förundersökningen inte
skall inledas. En sådan möjlighet torde i första hand få aktualitet i
konkurrenssituationer (20 kap. 7 § första stycket 2 RB).

I vissa fall, bl.a. när
det gäller bötesbrott, behöver någon förundersökning inte inledas (23 kap. 22
§ RB). I stället företas en enklare utredning, vanligen i form av en kortfattad
polisrapport. Kommittén föreslår att de nya reglema om
fömndersökningsbegränsning skall vara tillämpliga även på ett sådant enklare
utredningsförfarande. Med hänsyn till att utredningen i dessa fall är så
obetydlig torde dock något praktiskt behov av att begränsa denna ej föreligga.
Jag vill därför inte fillstyrka kommittéförslaget på denna punkt.

Innan beslutet om att
lägga ned eller att inte inleda förundersökning meddelas skall enligt
kommitténs förslag om möjligt inhämtas och antecknas uppgifter som kan vara av
betydelse för eventuella skadeståndsfrågor så att visst underlag säkras för en
eventuell civilprocess förd av målsäganden. Förslaget har diskuterats närmare
endast av ett par remissinstanser, som har ställt sig avvisande. För min del
anser jag att det med en sådan bestämmelse som kommittén föreslår finns en
risk för att de tänkta rationaliseringsvinsterna delvis går förlorade. Det
ligger vidare i sakens natur att de uppgifter som skulle kunna inhämtas för det
mesta skulle vara av liten praktisk betydelse för målsäganden. Jag anser att
målsägandens intresse kan beaktas tillräckligt inom ramen för bedömningen av om
förundersökning är påkallad ur allmän synpunkt eller inte. Jag avstyrker
alltså kommitténs förslag på denna punkt.

Kommittén föreslår som
fidigare nämnts nya regler om hur en förundersökning skall avslutas. I
förslaget görs skillnad mellan två fall, att förundersökningen läggs ned och
att åklagaren beslutar om lagföring. 1 förhållande till gällande rätt innebär
förslaget den nyheten att negafiva åtalsbeslut, dvs. beslut om att inte väcka
åtal för brott t.ex. på grund av brist på bevisning, inte längre skall
förekomma. I stället skall förundersökningen läggas ned. Nedläggning av en
förundersökning skall beslutas av förundersökningsledaren men vissa
nedläggningsfall är förbehållna åklagaren. Särskilda regler om motivering av
nedläggningsbeslut föreslås också.

I allmänhet har
remissinstanserna varit positiva till kommitténs förslag i dessa delar. När det
gäller förslaget om att nedläggningsbeslut skall motiveras har många
instanser, framför allt från åklagarhåll, uttalat att samtliga
nedläggningsbeslut bör mofiveras men att detta sker redan nu.

För
egen del vill jag först konstatera att de negativa åtalsbesluten, som

Prop.
1981/82:41 25

kommittén
också framhåller, är motiverade bl.a. av målsägandens subsidiära åtalsrätt.
Som jag har anfört i det föregående anser jag i motsats till kommittén att
målsägandens subsidiära åtalsrätt bör behållas. Redan av detta skäl bör de
negativa åtalsbesluten finnas kvar. Jag tror också att kommitténs förslag till
ny terminologi skulle verka förvirrande, i synnerhet som en fast praxis vad
gäller beteckningen på olika beslut etablerats med stöd av anvisningar av RÅ
(se RÄ:s cirkulär C 62). Jag anser alltså att det inte finns någon anledning
att ändra på den nuvarande uppdelningen mellan nedläggande av fömndersökning
och avslutande av sådan undersökning.

Liknande
synpunkter kan anläggas i frågan om fördelningen av beslutskompetensen mellan
polis och åklagare när det gäller nedläggning av förundersökningar när det
inte längre finns anledning att fullfölja undersökningen (23 kap. 4 § andra
stycket RB). Inte heller där anser jag att det finns skäl till ingripande från
lagstiftarens sida. Endast när det gäller beslut enligt de nu förordade nya
reglema om att lägga ned eller att inte inleda förundersökning behövs en
reglering av beslutsbefogenheten. Dessa beslut är enligt min mening av sådan
beskaffenhet att de allfid bör meddelas av åklagare.

En
särskild fråga är vilken åklagare som skall vara behörig att besluta om att
lägga ned eller att inte inleda förundersökning. I disproportionsfallen synes
besluten vara av sådan betydelse att de bör ankomma på statsåklagare. I
Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt bor dock behörigheten ges även
chefsåklagare. I övriga fall av förundersökningsbegränsning bör
beslutanderätten tillkomma åklagare som skulle ha varit behörig att besluta om
åtalsunderlåtelsen.

När
det gäller frågan om motivering av nedläggningsbeslut vill jag erinra om att
sådana beslut f.n. regelmässigt motiveras. Anvisningar härom finns utfärdade i
cirkulär av RÅ (se RÅ:s cirkulär C 62). Någon lagreglering på området synes
inte vara behövlig.

Kommittén föreslår att det
skall vara möjligt att i händelse av att en förundersökning läggs ned enligt
de nya reglema beträffande en misstänkt person låta beslutet gälla
förundersökningen i dess helhet. Förslaget har behandlats av endast ett par
remissinstanser. Dessa har avstyrkt förslaget. Bl.a. anförs att förslaget är
opraktiskt och komplicerat. Jag delar dessa synpunkter och avstyrker därför
kommitténs förslag i den delen.

Enligt
9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) är utredning enligt bestämmelsema om
förundersökning i brottmål föremål för sekretess. I 18 § samma kapitel anges
dock att detta inte gäller besked i åtalsfråga eller beslut att lägga ned en
förundersökning. Sekretessen bör inte heller gälla beslut om att
förundersökning inte skall inledas. Ett tillägg med denna innebörd bör
följaktligen göras i sekretesslagen.

Prop. 1981/82:41 26

2.7 Åtalsunderlåtelse beträffande unga lagöverträdare

2.7.1 Inledning

De allmänna bestämmelsema om åtalsunderiåtelse i 20 kap. 7
§ RB är tillämpliga även på ungdomar under 18 år. Utöver vad som följer av
dessa bestämmelser har åklagare enligt 1 § 1964 års lag möjlighet att underiåta
åtal beträffande ungdomar som vid tiden för brottet fyllt 15 men inte 18 år. En
fömtsättning för beslut om åtalsunderlåtelse är antingen att brottet
uppenbarligen skett av okynne eller förhastande eller att den underårige utan
lagföring blir föremål för sådana åtgärder som är lämpligast för hans
tillrättaförande. I lagen nämns övervakning enligt 26 § barnavårdslagen,
omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § samma lag och annan därmed
jämförlig åtgärd. Åtalsunderiåtelse kan ske även utan att sådana åtgärder
vidtas under förutsättning att den underårige blir föremål för annan hjälp- och
stödåtgärd.

Lagen innehåller ingen begränsning i fråga om de brott vid
vilka åtalsunderiåtelse får ske. Det föreskrivs emellertid att åtal skall
väckas, om det är påkallat ur allmän synpunkt.

Föreligger skälig anledning att ge åtalsunderlåtelse,
skall åklagaren enligt 3 § inhämta yttrande från barnavårdsnämnden innan
beslut fattas i åtalsfrågan. Åklagaren får emellertid, om brottet är ringa,
besluta om åtalsunderiåtelse utan att höra nämnden (3 § sista stycket). 1
regleringen ligger att åklagaren kan besluta om åtal utan nämndens yttrande, om
han anser att åtal är påkallat från allmän synpunkt. Är inte skuldfrågan
avgjord eller motsätter sig den misstänkte åtalsunderlåtelse, kan åklagaren
också besluta om åtal utan nämndens hörande.

Enligt 2 § och 3 § tredje stycket skall åklagare och
barnavårdsnämnd företa prövningen skyndsamt. Någon tidsfrist inom vilken
nämnden skall ha avgett yttrande till åklagaren har dock inte föreskrivits i
lagen.

Som tidigare har angetts innebär kommitténs förslag
förenklingar i förfarandet vid åtalsprövningen. Som en allmän förutsättning
för att underiåta åtal skall enligt kommittéförslaget gälla att hinder inte
möter med hänsyn till något viktigt allmänt eller enskilt intresse.

De särskilda förutsättningarna för underlåtande av åtal
mot underåriga tas i kommittéförslaget upp i tre punkter.

Enligt den första punkten får åtalsunderiåtelse meddelas
om brottet uppenbarligen har skett av okynne eller förhastande. Den
bestämmelsen överensstämmer med gällande rätt.

Enligt den andra punkten får åtalsunderlåtelse meddelas
vid första-gångsbrottslighet av underåriga. Tidigare brottslighet av
bagatellnatur skall därvid inte inverka. Kommittén föreslår att åklagare skall
få besluta om åtalsunderiåtelse, om det "av tillgänglig utredning framgår,
att den underårige ej tidigare begått brott, för vilket fängelse i mer än sex
månader är stadgat". Om således en underårig inte förut dömts eller fått
åtalsunderlå-

telse
för brott av angiven svårhetsgrad, skall han betraktas som
första-gångsbrottsling.

Den
tredje punkten avser övriga fall. Kommittén föreslår att åtalsunderlåtelse
skall kunna meddelas om barnavårdsnämnden i den kommun där den underårige
vistas har förklarat att den underårige är eller kommer att bli föremål för
åtgärd som enligt nämndens mening är ägnad att främja hans anpassning i
samhället.

Enligt
kommitténs förslag skall åklagaren inte behöva inhämta yttrande från
barnavårdsnämnden om han bedömer att ett brott har begåtts av okynne eller
förhastande eller om det rör sig om ett förstagångsfall. Om den underårige
tidigare har begått brott eller har varit föremål för barnavårdsnämndens
ingripande, bör åklagaren dock, innan beslut fattas om åtalsunderlåtelse, ta en
kontakt med en företrädare för nämnden för att ta reda på vilken uppfattning
man där har om brottsligheten och om den unge.

Om
det framgår att den underårige tidigare har begått brott av sådan svårhetsgrad
att han inte kan anses som förstagångsbrottsling, skall åklagaren enligt
förslaget inhämta yttrande från barnavårdsnämnden innan åtalsfrågan avgörs, om
det inte är obehövligt.

Kommitténs
förslag till ändringar i 1964 års lag har fått ett i huvudsak posifivt
mottagande vid remissbehandlingen. Några instanser, däribland RÅ, anser dock
att man kan förenkla prövningen ytterligare. RÅ föreslår i sitt remissvar en
bestämmelse som för åtalsunderlåtelse enbart förutsätter att den underårige kan
bli föremål för vård enligt bamavårdslagen. Denna bestämmelse skulle ersätta
punkterna 2 och 3 i kommitténs förslag. RÅ anser också att åklagarens
skyldighet att inhämta yttranden från bamavårdsnämnden kan inskränkas till ett
fåtal verkligt tveksamma fall.

Åtalsprövningen
enligt 1964 års lag har också behandlats i en BRÅ-rap-port (1977:6). Där
redovisar arbetsgruppen för bam- och ungdomsfrågor inom BRÅ resultatet av en
studie av handläggningstider och samarbete mellan myndigheterna vid prövning
enligt 1964 års lag. Vidare lägger gruppen fram vissa riktlinjer för en reform
av förfarandet. Riktlinjerna ligger nära vad kommittén föreslår. En skillnad i
förhållande fill kommitténs förslag är att arbetsgruppen som förstagångsfall
räknar dem som för första gången är föremål för prövning enligt 1964 års lag.
En annan skillnad är att åklagaren i viss mån skall behålla sin befogenhet
enligt gällande rätt att pröva om de av bamavårdsnämnden planerade eller
vidtagna åtgärderna är lämpligast för den underåriges tillrättaförande.
Rapporten har inte remissbehandlats.

Frågan
om handläggningstidema vid åtalsprövning enligt 1964 års lag har flera gånger
behandlats av riksdagen. Senast har justitieutskottet i ett av riksdagen
godkänt betänkande uttalat att det är angeläget att ställning skyndsamt tas
till frågan om förenklingar av åtalsprövningen (JuU 1978/79:29, rskr 252).

Prop.
1981/82:41 28

2.7.2
Ändringar föranledda av socialtjänstreformen

Socialtjänstreformen
för med sig att 1964 års lag måste ändras på några punkter. Denna reform träder
i kraft den I januari 1982 och innefattar bl.a. tillkomsten av två nya lagar,
socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU). Genom dessa lagar upphävs bl.a. den nuvarande
bamavårdslagen. Vidare har regeringen som framgått i avsnitt 2.6.3 nyligen
(prop. 1981/82:8) föreslagit en lag om vård av missbmkare i vissa fall (LVM).
Denna lag föreslås träda i kraft samtidigt med socialtjänstreformen i övrigt,
dvs. den I januari 1982.

De
regler om förebyggande åtgärder som finns i nuvarande barnavårdslag (26 §) och
som återspeglas i nuvarande lydelse av 2 § i 1964 års lag har ingen direkt
motsvarighet i den nya lagstiftningen. De åtgärder som kan komma i fråga på det
förebyggande planet sker inom ramen för de allmänna skyldigheter som åvilar
socialnämnden enligt socialtjänstlagen (se bl.a. 6 och 11 §§). I LVU regleras
vård av unga utan samtycke. En förutsättning för sådan vård är antingen att det
brister i omsorgen om den unge eller att denne utsätter sig för allvarlig fara
genom t.ex. missbmk av beroendefram-kallande medel eller brottslig verksamhet (I
§).

Bestämmelserna
om vård utan samtycke kan sägas utgöra en motsvarighet fill bestämmelserna om
omhändertagande för samhällsvård i nuvarande bamavårdslag (29 §). Vården av
den unge kan när den motiveras av den unges eget beteende i vissa fall ske i
särskilda hem (12 § LVU) som motsvarar nuvarande ungdomsvårdsskolor.
Organisatoriskt gäller att uppgifterna inom socialtjänsten skall utövas i
varje kommun av en socialnämnd. Denna nämnd-ersätter bl.a. den nuvarande
bamavårdsnämnden.

Förslag
till följdändringar i 1964 års lag har som nämnts redan lagts fram i prop.
1979/80: 1. Förslaget avslogs emellertid av riksdagen under
motivering att ändringarna borde tas upp i samband med behandlingen av det förslag
rörande lagen som var under förberedande inom justitiedepartementet (SoU
1980/81:15 och rskr 130).

I
huvudsak föreslår jag nu samma ändringar i l%4 års lag som lades fram i prop.
1979/80:1. Ändringama går bl.a. ut på att vård enligt LVU ersätter övervakning
och omhändertagande för samhällsvård enligt bamavårdslagen som en grund för
åtalsunderlåtelse. Med ingripanden enligt LVU likställs andra därmed
jämförliga åtgärder, liksom hjälp- och stödåtgärder av annat slag. Av särskild
betydelse härvidlag är de insatser som kan göras i samråd med den unge enligt
socialtjänstlagen.

I enlighet med vad
departementschefen framhöll i nyssnämnda proposition vill jag understryka att
den omständigheten att den nya lagstiftningen inte innehåller någon direkt
motsvarighet till bamavårdslagens bestämmelser om förebyggande åtgärder inte
bör leda till en mer restriktiv fillämpning av 1%4 års lag. Som framgår av vad
jag redan tidigare har framhållit bör de insatser som kan ges inom
socialtjänsten ha företräde framför påföljd för brott av unga i åldern 15-17
år. Kan den underårige genom social-

Prop. 1981/82:41 29

nämndens
och föräldrarnas försorg ges de omsorger som kan behövas, bör åtal som regel
kunna underlåtas.

Enligt förslaget i prop.
1979/80:1 skulle en motsvarighet till nuvarande åtalsprövningsregel i 69 §
barnavårdslagen tas upp i 1%4 års lag. Jag finner detta ändamålsenligt men vill
tillägga att det till skillnad från vad som gäller enligt 2 § i 1964 års lag
inte rör sig om ett fall av åtalsunderlåtelse utan om en särskild
åtalsprövning.

2.7.3
Övriga ändringar

Det
finns skäl som talar för att 1964 års lag nu bör bli föremål för en mer
genomgripande översyn. Ett skäl är att det lagstiftningsarbete som pågått på
det sociala fältet nu är i allt väsentligt avslutat och att man alltså kan
överblicka vilka förhållanden som kommer att gälla på den sociala sidan. Som
nämnts har riksdagen också uttryckt önskemål om en förenkling av
åtalsprövningen enligt 1964 års lag.

Som
framgått i avsnitt 2.7.2 anser jag att det inte finns någon anledning att rubba
den nuvarande principen att åtal normalt inte skall ske mot lagöverträdare i
åldem 15- 17 år. Vad som kan diskuteras är emellertid formerna för
åtalsprövningen.

Det är självfallet mycket
angeläget att åtalsprövningen enligt 1964 års lag kan ske snabbt. Inte minst
när det gäller unga lagöverträdare är det från allmänna kriminalpolitiska
synpunkter viktigt att beslut kan meddelas i åtalsfrågan i så nära anslutning
till brottet som möjligt. Dessutom är osäkerheten om vad som skall hända
besvärande för den enskilde. Kommitténs uppgifter, liksom den studie som
redovisas i BRÅ-rapporten, visar att handläggningstidema ofta är alltför långa
i ärenden där remiss har skett fill bamavårdsnämnden. Remiss till nämnden
medförde sålunda enligt rapporten en förlängning av åtalsprövningen med i genomsnitt
åtta veckor. Detta talar för att åklagarens remisskyldighet bör inskränkas.
Förslag i den riktningen har lagts fram både av kommittén och av BRÅ:s
arbetsgrupp. Även andra lösningar kan emellertid övervägas. RÅ har således
föreslagit en mer långtgående förenkling av regleringen än vad de båda
nyssnämnda förslagen innefattar.

Jag
anser att vissa skäl talar för en lösning av det slag som RÅ förordar. Detta
förslag innefattar en enklare och mer lättillämpad handläggningsordning än de
förslag som lagts fram av kommittén och av arbetsgruppen. RÅ:s förslag innebär
emellertid också, liksom de båda utredningsförslagen, en ändrad gränsdragning
mellan åklagarens resp. de sociala organens ansvarsområden. Denna fråga är
komplicerad och behöver enligt min mening övervägas ytterligare bl.a. mot
bakgrunden av socialtjänstreformen. Jag kan också nämna att en arbetsgrupp inom
BRÅ för frågor rörande unga lagöverträdare överväger vissa ändringar i 1964 års
lag.

Jag
är alltså inte beredd att nu ta slutlig ställning till frågan om hur åtalsprövningen
enligt 1964 års lag skall gå till utan förordar att frågan prövas

Prop.
1981/82:41 30

ytteriigare. Samtidigt finns det emellertid anledning att
redan nu ta itu med frågan om handläggningstidema vid åtalsprövningen. Den
statistik som arbetsgruppen redovisat på denna punkt återspeglar visserligen
inte de aktuella förhållandena men det finns bl.a. med hänsyn till uppgifter i
BRÅ-rapporten (1979:2) Samhället och de unga lagöverträdama anledning att tro
att handläggningstidema alltjämt är oacceptabelt långa i många av de ärenden
där åklagaren inhämtar yttrande av bamavårdsnämnden.

Gällande
lydelse av 1%4 års lag ger åklagaren möjlighet att besluta om åtalsunderlåtelse
utan att inhämta yttrande av nämnden endast när brottet är ringa (3 § Qärde
stycket). Även i åtskilliga andra fall torde det redan från början stå klart
att åtalsunderlåtelse skall komma i fråga. I dessa fall har nämndens yttrande
ingen egentlig betydelse för åklagarens ställningstagande.

Mot
bakgrunden härav finner jag det vara en lämplig lösning att ge åklagaren rätt
att underlåta remiss till socialnämnden även i sådana fall där det — utan att
brottet är ringa - är uppenbart att åtalsunderlåtelse kan meddelas. Jag
förordar att en regel av denna innebörd förs in i 1964 års lag. Genom en sådan
lösning tillgodoses åtminstone till en del syftet med både kommitténs och
arbetsgruppens förslag.

Att
förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger torde i många fall stå klart
redan från början, åtminstone om den underårige inte tidigare erhållit
åtalsunderlåtelse. Även i återfallssituationer kan det emellertid tänkas att
åtalsunderlåtelse emellanåt framstår som självklar. Bedömningen måste påverkas
av bl.a. brottets art, omständighetema vid dess begående och vilka insatser
som företagits eller planeras för den underårige.

Åklagaren
torde i en hel del fall kunna ta ställning fill frågan om det är uppenbart
eller ej att åtalsunderlåtelse kan meddelas på grundval av vad som har kommit
fram vid den avslutade förundersökningen. I huvudparten av fallen torde
åklagaren emellertid behöva viss information om den underårige från
socialnämnden. Den informationen bör kunna inhämtas på ett snabbt och formlöst
sätt. Enligt 6 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål är
socialnämnden skyldig att på begäran av bl.a. åklagaren meddela upplysningar
beträffande misstänkt som nämnden har att ta befattning med. Det får dock anses
tveksamt om denna upplysningsskyldighet gäller i detta sammanhang. Det synes
under alla förhållanden lämpligt att i 1964 års lag föreskriva en särskild
skyldighet för nämnden att lämna upplysningar till åklagaren vid sidan av
skyldigheten att lämna uppgifter i yttrande. Härigenom blir det också klart att
sekretess inte hindrar att uppgifter lämnas vid informella kontakter mellan
nämnden och åklagaren.

Det är viktigt att socialnämnden inleder sin utredning och
vid behov tar initiativ till åtgärder med anledning av brottet så snart som
möjligt. Enligt 16 § förundersökningskungörelsen (1947:948) skall polisen
underrätta nämnden om att förhör skall hållas med lagöverträdare som ej fyllt
tjugo år, om det finns skäl att anta att vad som förekommit bör föranleda nämn-

Prop.
1981/82:41 31

dens ingripande. Den undersökning som redovisats av
arbetsgruppen visade att nämndutredningen i allmänhet kom i gång först när
åklagarens begäran om yttrande inkom till nämnden. Detta är givetvis
otillfredsställande. Jag vill här erinra om bestämmelsen i 50 §
socialtjänstlagen (1980:620) om att socialnämnden utan dröjsmål skall inleda
utredning av vad som kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda åtgärd
av nämnden.

2.7.4 Sammanfattning

Sammanfattningsvis förordar jag följande beträffande 1964
års lag.

1. Frågan om en mer övergripande revision av 1964 års
lag prövas ytter

hgare.

2.
Åklagaren ges
redan nu rätt att underlåta att inhämta yttrande från socialnämnden när det
ändå är uppenbart att förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger.

3.
Ändringar som
betingas av socialtjänstreformen och som i huvudsak är av formell natur
genomförs nu.

De ytterligare överväganden som sålunda bör komma fill
stånd kan lämpligen göras inom justifiedepartementet. Jag räknar med att
arbetet kan bedrivas skyndsamt. Naturiiga utgångspunkter är kommitténs och
arbetsgruppens förslag och de synpunkter som kommit fram vid remissbehandlingen
av kommittéförslaget.

2.8 Ikraftträdande

Jag föreslår att lagändringama får träda i kraft den 1
januari 1982.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har inom
justitedepartementet upprättats förslag till

1.
lag om ändring
i rättegångsbalken,

2.
lag om ändring
i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

3.
lag om ändring
i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen
bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.'

' Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med
dem som är fogade till propositionen frånsett att 20 kap. 7 a § andra meningen
i det under 1 angivna förslaget hade följande lydelse: Beslut om
åtalsunderlåtelse fär dock inte meddelas sedan dom har fallit.

Prop.
1981/82;: 41 32

4
Specialmotivering

4.1
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

20
kap. 7 § I paragrafen, som anger gmnderna för åtalsunderlåtelse, har - frånsett
att nuvarande sista stycket utgått - endast gjorts jämkningar av redaktionell
natur. Bl.a. har ordet åtalsunderlåtelse införts i lagtexten.

I
det nuvarande sista stycket anges att närmare föreskrifter om åtalsunderlåtelse
meddelas av regeringen. Bestämmelsen är numera onödig (se 8 kap. 13 §
regeringsformen) och har därför fått utgå.

20
kap. 7 a § Enligt paragrafen, som är ny, får beslut om åtalsunderlåtelse
meddelas även sedan åtal har väckts.

Bestämmelsen
är tillämplig endast om nya omständigheter eller uppgifter framkommer under
brottmålets behandling. Åtalsunderlåtelse får sålunda inte ske på grundval av
en omprövning av förhållanden som har varit kända redan vid tiden för åtalets
väckande. Från detta fall bör skiljas en sådan omprövning som sker när en högre
åklagare överprövar ett åtalsärende.

Bestämmelsen
kan tillämpas på alla fall av åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 §. En
hänvisning till förevarande paragraf föreslås bli upptagen som ett nytt tredje
stycke i 1 § i 1%4 års lag.

Förekomsten
av en uttrycklig möjlighet fill åtalsunderiåtelse efter det att åtal har väckts
får självfallet inte minska noggrannheten i bedömningen av frågan i samband med
fömndersökningens avslutande. Det är då som prövningen normalt skall göras och
möjligheten till åtalsunderiåtelse först efter åtalets väckande är avsedd för
undantagssituationer.

Vid
remissbehandlingen av kommitténs betänkande har särskilt uppmärksammats
möjligheten till åtalsunderlåtelse efter åtalets väckande på den grund att
brottet uppenbariigen har begåtts under inflytande av själslig abnormitet (20
kap. 7 § första stycket 4 RB). Situationen kan vara den att förfarandet i
domstol har inletts och resulterat i ett beslut om rättspsykia-trisk
undersökning. I och för sig ger bestämmelsen i förevarande paragraf möjlighet
till åtalsunderiåtelse även i denna situafion. När förfarandet har fortskridit
så långt måste emellertid åtalsunderiåtelse förutsätta mycket starka skäl.

En
inte ovanlig situation är den att en person, som åtalas för brott av inte
alltför allvarlig natur, fortsätter att begå allvarligare brott innan det
första åtalet blir föremål för domstolsprövning. Förevarande paragraf jämförd
med 20 kap. 7 § första stycket 2 ger vissa möjligheter att meddela åtalsunderlåtelse
för den tidigare brottsligheten.

När
åtalsunderlåtelse meddelas sedan åtalet har väckts är det självklart att åtalet
dessutom måste läggas ned. Följden av nedläggandet blir i detta fall alltid att
domstolen avskriver målet. Bestämmelsen i 20 kap. 9 § andra stycket RB rör
endast det fallet att nedläggningen betingas av att tillräckliga skäl till
åtal inte längre föreligger och är således inte tillämplig här.

Prop.
1981/82:41 33

Enligt
andra meningen i paragrafen får åtalsunderlåtelse inte ske sedan dom har
fallit. Detta står i överensstämmelse med regeln i 20 kap. 9 § första stycket
RB om att åtal inte får läggas ned sedan dom har fallit.

Behörigheten
att fatta beslut om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts följer vanliga
regler om åklagares behörighet att meddela åtalsunderlåtelse (se 20 kap. 7 §
andra stycket RB samt 21, 31, 37 och 40 a §§ åklagarinslruktionen, 1974:910).

Vid
remissbehandlingen uppmärksammades frågan huruvida det är möjligt alt med stöd
av 20 kap. 9 § RB lägga ned ett åtal när en förnyad prövning av bevisningen
ger vid handen att bevisningen inte längre kan beräknas räcka fill en fällande
dom. Som kommittén ullalar föreligger inte hinder för åklagaren att lägga ned
åtalet i detta fall. Att lång tid har förflutit torde dock inte i och för sig
vara tillräckligt för alt nedläggande skall få ske ulan en omprövning av
åtalsfrågan förutsätter normall en kompletterande förundersökning där
exempelvis vittnen hörs på nytt.

23
kap. 1 § Paragrafen, som innehåller gmndprincipema för inledande av
fömndersökning, har omarbetats språkligt. Endast i första stycket har en saklig
ändring gjorts. Den innebär att huvudregeln att förundersökning skall inledas
så snart det finns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har
förövats har försetts med en reservation för bestämmelserna i 23 kap. 4 a och
22 §§. 4 a § innehåller de nya reglema om förundersökningsbegränsning och 22 §
ger för vissa fall möjlighet fill ett enklare ulred-ningsförfarande.

23
kap. 4 a § Paragrafen innehåller de nya bestämmelsema om förundersökningsbegränsning.

Enligt
23 kap. 4 § andra stycket andra meningen skall en förundersökning läggas ned
när anledning inte längre finns att fullfölja den. Bestämmelsen syftar på de
allmänna grunderna för nedläggning av förundersökning. De vanligaste allmänna
gmndema är alt misstanke ej har uppstått mot någon gärningsman, att spår efter
brottslingen ej har kunnat anträffas, att den misstänkte har avlidit eller
avvikit, att den misstänkte befunnits oskyldig saml alt det visar sig att inget
brott föreligger. Från nedläggning av fömndersökning är att skilja alt
förundersökningen avslutas genom beslut i åtalsfrågan enligt 23 kap. 20 § RB.

Förevarande
paragraf ger möjlighet alt lägga ned förundersökningen i vissa ytterligare
fall. I första stycket anges två särskilda nedläggningsgmn-der.

Den
första grunden avser s.k. disproportionsfall. Här förutsätts för att
nedläggning skall få ske alt en fortsatt utredning skulle kräva kostnader som
inte står i något rimligt förhållande till sakens betydelse. Dessutom fömtsätts
att del kan antas att brottet i fråga inte skulle leda till någon svårare
påföljd än böter. 3
Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 41

Prop. 1981/82:41 34

Som
har angetts i den allmänna motiveringen är den nya nedläggnings-gmnden i första
hand avsedd för brottsutredningar som har samband med invecklade jorddelnings-
eller grannelagsrättsliga förhållanden. Typexempel är brotlsanmälningar
angående markintrång, vissa fall av egenmäktigt förfarande, olovligt fiske och
olovlig jakt. I sådana fall kan utredningen inte sällan tänkas bli synnerligen
omfattande och tidskrävande. Ibland måste lantmäterileknisk expertis kopplas in
för att utreda mark- och gränsförhållanden. Den nya nedläggningsmöjlighelen
kan bli fillämplig även i andra fall där det behövs tidskrävande
brottsutredningar.

Det
är viktigt att möjligheten till förundersökningsbegränsning i disproportionsfallen
inte utnyttjas slentrianmässigt. I varje särskilt fall måste del noggrant
prövas om skäl att lägga ned förundersökningen föreligger. Skäl som talar mol
en nedläggning kan vara angelägenheten ur allmän synpunkt att genom ett
domstolsavgörande undanröja ett osäkert rättsläge. Även hänsynen till
målsägandens ställning kan i vissa fall tala för att undersökningen bedrivs
vidare. Här har det betydelse i vad mån det eventuellt brottsliga förfarandet
kan länkas fortsätta och hur besvärande ett fortsall förfarande är för
målsäganden. Viss hänsyn bör också kunna tas till målsägandens möjligheter all
själv bekosta en utredning i saken.

I
uttryckssättet "att brottet inte skulle leda lill svårare påföljd än böter"
ligger all även sådana fall där domstolen skulle kunna tänkas meddela påföljd
seftergift omfattas.

Del
kan undantagsvis hända att frågan om tillämpning av första punkten uppkommer
först när någon har blivit underrättad om misstanke om brott. Något hinder mot
nedläggning i ett sådant fall föreligger inte. Avgörande härvidlag är hur
avvägningen av sakens betydelse och kostnadema för en fortsatt utredning
utfaller. Härvid torde den misstänktes och målsägandens eventuella intresse av
att förundersökningen fullföljs böra tillmätas större betydelse än om frågan
uppkommit i ett tidigare skede.

Den
andra särskilda nedläggningsgrunden i 4 a § första stycket avser sådana fall
där man kan förutse alt åtalsunderlåtelse skulle meddelas, om utredningen
fördes till sitt slut. Endast åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 § RB
avses. .Ml åtalsunderiåtelse enligt l%4 års lag kan förutses är alltså inte
skäl till nedläggning av förundersökningen. Vidare avser denna
ned-läggningsgmnd sådana fall där man kan förutse ett beslut, fatlat med stöd
av bestämmelser om särskild åtalsprövning, om att åtal inte skall väckas för
brottet. Bestämmelser om särskild åtalsprövning finns i brottsbalken
beträffande vissa brottstyper samt dessutom bl.a. i 13 § skaltebrotlslagen
(1971:69), i 31 § lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) enligt förslag
i prop. 1981/82:8 och i den nu föreslagna 6 § i 1%4 års lag.

Även
om man kan förutse att åtal inte kommer att väckas, får fömndersökningen inte
läggas ned om förundersökning krävs ur allmän synpunkt. Vad som ur allmän
synpunkt kan tala för fortsatt förundersökning har utvecklats i den allmänna
motiveringen. Vad gäller målsäganden kan del län-

Prop.
1981/82:41 35

kas
att dennes intresse att få material till en skadeståndstalan eller hans av den
subsidiära ålalsrätten betingade intresse alt få fram ett beslut i åtalsfrågan
kan utgöra skäl alt fullfölja förundersökningen.

Föreligger
redan innan en förundersökning inleds förutsättningar för nedläggelse enligt
första stycket behöver fömndersökning inte inledas. Detta anges i andra
stycket. Möjligheten alt inte inleda förundersökning torde i första hand kunna
utnyttjas när man kan fömtse åtalsunderlåtelse vid brottskonkurrens (20 kap. 7
§ första stycket 2 RB).

Av
tredje stycket första meningen framgår att endast åklagare är behörig att
besluta om att lägga ned eller alt inte inleda förundersökning i de i paragrafen
avsedda fallen. Är polismyndighet eller tullmyndighet undersökningsledare,
måste den alltså hänskjula frågan om nedläggning i dessa fal! till åklagarens
avgörande. Del får förutsättas att kontakterna i frågan sker snabbt och
formlöst. Övriga fall av nedläggning av fömndersökning (23 kap. 4 § RB)
omfattas inte av denna bestämmelse utan beträffande dem gäller oförändrat
hittillsvarande principer om fördelning mellan åklagare och polismyndighet (se
2.5.1).

Som
framgår av tredje stycket andra meningen får endast riksåklagaren besluta om
att lägga ned eller att inte inleda en förundersökning när del är fråga om
förutsedd åtalsunderiåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 3 (s.k. RÅ-fall).
Frågan om vilka åklagare som i övrigt skall besluta enligt förevarande
paragraf har behandlats i den allmänna motiveringen. Närmare föreskrifter får
tas in i åklagarinslruktionen (1974:910).

Ikraftträdandebestämmelsen.
Lagändringama föreslås träda i kraft den 1 januari 1982. Delta innebär bl.a.
all även en fömndersökning som har inletts före angivna dag kan läggas ned med
stöd av de nya bestämmelsema i 23 kap. 4 a §.

4.2
Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare

1
§ Enligt den nuvarande lydelsen kan åtalsunderlåtelse för underåriga komma i
fråga bl.a. vid övervakning eller omhändertagande för samhällsvård enligt BvL.
I den nya lydelsen ersätts dessa åtgärder med vård enligt lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Enligt den lagen kan under vissa
förutsättningar i första hand den som är undei 18 år beredas vård ulan
samtycke. I vissa fall får socialnämnden förordna om omedelbart omhändertagande
av den unge. Socialnämnden bestämmer hur vården skall ordnas och var den unge
skall vistas under vårdtiden. När det behövs särskilt noggrann fillsyn av den
unge kan den unge tas in på ett särskilt hem som är särskilt anpassat för
tillsyn.

Utöver
vård enligt LVU nämner paragrafen i enlighet med nuvarande lydelse som grunder
för åtalsunderlåtelse all den underårige blir föremål för annan jämförlig
åtgärd eller ulan sådan åtgärd blir föremål för annan hjälp-

Prop.
1981/82:41 36

och
stödåtgärd. Av betydelse är här i första hand de olika insatser som kan sättas
in inom ramen för socialtjänsten. Någon närmare bestämmelse härom finns inte i
socialtjänsfiagen (1980:620) ulan åtgärderna ingår i socialnämndens allmänna
förpliktelser att sörja för och bistå den enskilde och att se till att bam och
ungdom som löper risk att utvecklas ogynnsamt ges det skydd och stöd de behöver
(12 §). I motsats till gällande ordning kan övervakning mol den enskildes vilja
inte förekomma inom socialtjänsten.

I 1 § första stycket i
dess nuvarande lydelse används ordet "fillrättafö-rande". Ordet
återfmns i 25 § BvL men inte i LVU. Det för tanken fill all de insatser sorn
ges inom socialtjänsten också primärt tillgodoser samhällsskyddet. Ålgärdema
inom socialtjänsten fyller dock endast indirekt en funktion i fråga om
samhällsskyddet. Det direkta syftet är att fillgodose den unges behov av vård
eller andra omsorger. Ordet "tillrätlaförande" har därför fått utgå.
Ålalsprövningen har sålunda anknutits enbart lill frågan om vilka åtgärder som
kan antas vara lämpligast för den unge. Åklagaren skall göra en bedömning i
delta hänseende. Utgångspunkten bör vara att del i princip ankommer på de
sociala organen all ingripa i händelse av all underåriga begår brott. Detta
utesluter inte att åklagaren i vissa fall, särskilt vid återfall, har skäl alt
kräva att socialnämnden vidtar mer ingripande åtgärder mot den unge för all
åtalsunderlåtelse skall komma lill stånd. Liksom f.n. skall åtal väckas om del
är påkallat ur allmän synpunkt (andra stycket).

I
ett nytt tredje stycke har beträffande åtalsunderlåtelse efter det alt åtal har
väckts intagits en hänvisning lill 20 kap. 7 a § RB. Möjligheten till åtalsunderlåtelse
i detta fall är liksom i de fall som omfattas av 20 kap. 7 § RB avsedd för rena
undanlagssilualioner.

I
övrigt har vissa språkliga justeringar gjorts i förevarande paragraf.

3
§ Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse är det från barnavårdsnämnden
i vistelsekommunen som åklagarens yttrande skall inhämtas. Enligt den nya
lydelsen skall åklagaren inhämta yttrande från socialnämnden i den kommun som
enligt socialtjänstlagen har ansvaret för den underårige. Detta innebär i sak
ingen större skillnad. Enligt 3 § socialtjänstlagen är det nämligen vistelsekommunen
som har ansvaret för att den enskilde får den hjälp som han behöver. Emellertid
kan socialnämnden i vistelsekommunen enligt 72 § socialtjänstlagen flytta över
ett ärende om vård eller annan åtgärd lill socialnämnden i en annan kommun,
l.ex. hemkommunen. En prakfisk situation är även att den unge har tagits emot i
fosterhem. Ansvaret för den unge stannar därvid kvar hos den kommun som har
beslutat om placeringen (jfr 25 och 30 §§ socialtjänstlagen). Av förevarande
första stycke följer att åklagaren skall inhämta yttrande i här berörda fall
från nämnden i "ansvarskommunen". En lämplig ordning torde dock vara
alt åklagaren inte forskar efter om vislelsekommunen har ansvaret för den

Prop.
1981/82:41 37

unge
utan rutinmässigt riktar sin begäran om yttrande till nämnden i vistelsekommunen.
Om en annan nämnd visar sig ha ansvaret för den unge, bör nämnden i
vislelsekommunen kunna vidarebefordra åklagarens begäran om yttrande till den
andra nämnden.

Av socialtjänstlagen (se
41-46 §§) framgår alt del kan inrättas två eller flera sociala distriktsnämnder
i en kommun. Av 43 § socialtjänstlagen följer alt del är vederbörande
distriktsnämnd som skall avge yttrande, om kommunfullmäktige inte har beslutat
annorlunda. För lids vinnande bör åklagaren rikta remissen direkt lill den
ansvariga dislriktsnämnden.

Första
stycket har dessutom undergått en redaktionell omarbetning.

I
Qärde stycket anges i vilken utsträckning åklagaren är berättigad alt ulan all
höra socialnämnden underiåla åtal. F.n. föreligger en sådan rätt endast vid
ringa brott. Enligt den nya lydelsen får dessutom åtalsunderlåtelse ske utan
att yttrande begärs av nämnden om det ändå är uppenbart att förutsättningar för
åtalsunderlåtelse föreligger. Tillägget har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.7.3). Del bör anmärkas alt del i vissa fall kan finnas skäl alt
höra nämnden i frågan humvida brottet kan sägas ha skett uppenbarligen av
okynne eller förhastande.

Fjärde
stycket behandlar endast frågan i vad mån nämndens yttrande kan avvaras före
beslut om åtalsunderlåtelse. Som framgår av första stycket får åklagaren
besluta om åtal utan att nämndens yttrande inhämtats. Åklagaren kan l.ex. göra
den bedömningen att åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Enligt
4 § andra stycket i 1964 års lag skall beslut om åtalsunderlåtelse tillställas
socialnämnden, om åtgärd av denna fordras. Bestämmelsen är naturligtvis
tillämplig även i de fall beslutet fattats utan remiss lill nämnden.

Femte
stycket är nytt. Där föreskrivs en skyldighet för socialnämnden att även utan
samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar denne begär i fråga om
den underårige.

6
§ Denna paragraf har ingen motsvarighet i gällande lydelse av 1964 års lag.
Dess motsvarighet finns i stället i 69 § BvL. Det rör sig här om en regel om
särskild åtalsprövning beträffande dem som är intagna i sådana hem som avses i
12 § LVU. Dessa hem motsvarar de nuvarande ungdomsvårdsskolorna. Yttrande i
åtalsfrågan skall inhämtas från den som förestår vården vid hemmet. Det torde
kunna förutsättas att denne före yttrandet samråder med vederbörande
socialnämnd.

Nuvarande
lydelse av 6 § innehåller en hänvisning fill 57 § nykterhetsvårdslagen. Denna
motsvaras fr.o.m den 1 januari 1982 närmast av 31 § lagen om vård av
missbmkare i vissa fall (LVM), fömlsatl alt förslaget i prop. 1981/82:8
godkänns av riksdagen. Eftersom denna lag endast har teoretisk betydelse för
unga (jfr 2 § LVM) har i den nya lydelsen någon hänvisning inte gjorts lill
denna lag.

Prop. 1981/82:41 38

Ikraftträdandebestämmelsen.
Ändringama i 1964 års lag träder i kraft den 1 januari 1982. Enligt
övergångsbestämmelsema ull lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård
av unga (LVU) får förebyggande åtgärder som har beslutats med stöd av
bamavårdslagen bestå efter LVU:s ikraftträdande den 1 januari 1982. Om
åtalsprövning enligt 1964 års lag blir aktuell under första halvåret 1982 och
förebyggande åtgärder, l.ex. övervakning, enligt barnavårdslagen består, torde
det utan någon uttrycklig bestämmelse vara klart att åtalsunderlåtelse med
stöd av 1 § i dess nya lydelse får meddelas.

4.3
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

9
kap. 18 § anger vissa undantag från sekretessregeln i 17 §, vilken paragraf
bl.a. anger alt sekretess gäller förundersökningar i brottmål. Den första
punkten i 9 kap. 18 § har fått en ny lydelse. Av denna framgår att sekretess
inte gäller beslut om att förundersökning inte skall inledas.

5
Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lagen om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lagen om ändring i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagövertriidare,

3.
lagen om ändring i
sekretesslagen (1980:100).

6
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1981/82:41 39

Bilaga
I

Sammanfattning av åtalsrättskommitténs betänkande

Kommitténs allmänna överväganden om åtalspliktens
utformning (kap. 5 och 6)

Kommittén
for inledningsvis i sina överväganden en diskussion kring direktivens
riktlinjer och synpunkter (5.1). Kommittén ansluter sig därvid till den
grundsyn som redovisas i direktiven i fråga om de företrädesvis
kri-minalpolitiskt präglade utredningsfrågorna. Vad särskilt angår fall, där
vård-, behandlings- eller stödåtgärder kommer till stånd oberoende av lagföring,
bör man enligt kommitténs mening kunna gå väsentligt längre än gällande rätt
medger i fråga om åtalsbegränsningar. Även ingripanden av annat slag än sådana
som företas i resocialiserande syfte - såsom avskedanden i anledning av brott
i anställning eller ålägganden för utlänning att lämna landet - kan utgöra skäl
mot åtal. En annan kategori, där vidgade möjligheter till åtalsbegränsningar
bör övervägas, är sådana mål som i händelse av lagföring leder till villkorlig
dom. Kommittén instämmer vidare i den i direktiven redovisade inställningen,
att betydligt större möjligheter till å-talsbegränsningar med fördel kan
införas både i fråga om bötesbrottslighet och beträffande seriebrottslighet.

När
det därefter gäller den i direktiven betonade önskvärdheten att kunna begränsa
förundersökningsinsatserna, framhåller kommittén att flera möjligheter
därvidlag står till buds. De rationaliseringsvinster som kan uppnås på detta
område är väsentligt större än de som kan uppnås genom nya möjligheter i fråga
om åtalsunderlåtelser. beslutade efter slutförd utredning.

Kommittén
tar upp till preliminär diskussion frågan, huruvida ett realiserande av
direktivens mål kräver att den absoluta åtalsplikten överges och helt eller
delvis ersätts av relativ åtalsplikt. Därvid betonas, att det praktiska
resultatet av absolut och relativ åtalsplikt kan bli väsentligen likartat,
nämligen om den absoluta åtalsplikten förenas med vittgående undantag resp.
den relativa åtalsplikten görs normbunden genom närmare angivna rekvisit för
eller mot åtal. En grundläggande skillnad mellan en reglering av den ena och
den andra utformningen kvarstår dock; vid absolut åtalsplikt får anses gälla en
presumtion för åtal, medan vid den relativa åtalsplikten det inte kan sägas
råda någon presumtion vare sig för eller mot åtal, och åklagaren har därför
större frihet vid sin prövning enligt det sistnämnda systemet. (Beträffande den
begreppsmässiga skillnaden mellan absolut och

Prop.
1981/82:41 40

relativ
åtalsplikt, se s. 92 not 1.)

I
diskussionen ifrågasätts, om de ganska vida undantag som nu gäller från den i
princip rådande absoluta åtalsplikten kan vidgas ytteriigare på ett
principiellt och lagtekniskt godtagbart sätt. En sak för sig är att man därmed
kan komma fram till ett åtalssystem som har så vida undantag att det kan råda
tvekan om det, sakligt sett, är förtjänt av att karakteriseras som ett system
med absolut åtalsplikt. Kommittén anser dock, att det är betydelsefullt, om man
ger den formellt grundläggande regeln om åtalsplikten en utformning som
klargör om det skall gälla en presumtion/o'råtal eller ej.

Den
preliminära diskussionen utmynnar i att ett tillgodoseende av önskemålen i
direktiven i och för sig inte gör det nödvändigt att överge principen om
absolut åtalsplikt som formell gmndregel inom åtalsrätten, eftersom man bör
kunna bygga vidare på samma grundmönsler som det nu gällande och föreskriva
ytteriigare grunder för åtalsunderlåtelse.

Kommittén
granskar vidare de argument som i tidigare diskussioner anförts för absolut
ochJör relativ åtalsplikt (5.2). Med hänsyn till att dessa diskussioner ligger
några decennier eller mer tillbaka i tiden anser kommittén att en del av
argumenten har föriorat något av sin bärkraft. Detta är t. ex. fallet med äldre
synpunkter som gick ut på att åklagarkåren inte skulle ha tillräckliga
kvalifikationer för att handha ett system med relativ åtalsplikt eller att den
inte skulle inta en tillräckligt oberoende ställning i förhållande till
regeringsmakten. Den ojämföriigt viktigaste fördelen med relativ åtalsplikt är
att det med det systemet följer möjligheter till begränsningar i utredningen,
beroende på att systemet inte kräver att det skall vara klarlagt att den
misstänkte har begått det brott som är i fråga. Denna fördel behöver dock inte
vara uteslutande förbehållen det systemet. Även i ett syslem som grundas på
absolut åtalsplikt kan man - såom senare skall framgå - nå väsentligen samma
haiidläggningsmässiga fördelar genom att för förundersökningsstadiet ha regler
som möjliggör begränsningar av utredningsinsatserna.

Kommittén
behandlar härefter utredningsmål och spörsmål i övrigt av huvudsakligen
kivninalpolitisk art (5.3).

Den
konstaterar därvid till en början att det, om direktivens mål skall kunna
uppnås, i viss mån krävs ett nytänkande. För det första måste man, mer än som
har skett hittills, göra avkall på principen ati brott måste följas av
brottspåföljd. Man måste acceptera, att sanktionssystemet lår ännu vidare ram,
så att bl. a. resocialiseringsåtgärder utan straffrättslig karaktär mer än nu
kan komma till användning som samhällsreaktion i stället för brottspåföljd och
då i främsta mmmet resocialiseringsåtgärder på det socialrättsliga området.

Det
framhålls dock, att en friare åtalsprövning inte bör ses som eller användas som
instrument för att förskjuta den kriminalpolitiskt viktiga gränsen mellan
frihetsberövande påföljder och åtgärder av frivårdskaraktär. Den större
handlingsfrihet som direktiven åsyftar att åklagarna skall la vid bedömningen
av åtalsfrågor bör - när det gäller broit i nivåerna över bötesbrottsligheten
- utövas så, att väsentligen samma resultat uppnås som om lagföring hade ägt
rum. - Även beträffande bötesbrottsligheten krävs ett visst nytänkande. Skall
man nå resursbesparingar här, måste man tänka sig att radikalt skära bort en
stor del av bagalellbrottsligheten från lagförings-

Prop.
1981/82:41 41

området.
Metoderna här\'idlag behandlas i det följande.

Kommittén
betonar i ett följande avsnitt (5.3.2) vikten av att
resocialise-ringsdtgärderna sätts in snabbt och med effektivitet. I anslutning
härtill anför kommittén tre särskilda synpunkter. Den första gäller
resursfrågorna på del socialrättsliga vårdområdet. För att uppnå önskvärd
snabbhet och effektivitet i resocialiseringsåtgärder, som skall kunna ersätta
straffrättsliga ingripanden, behövs uppenbarligen utökade resurser på detta
område. Kommittén går dock inte närmare in på detta spörsmål, eftersom
organisatoriska frågor på det socialrättsliga området övervägs av
socialutredningen. Den andra synpunkten gäller handläggningsmässigt betonade
frågor, varvid kommittén understryker att en reform i den riktning, som
direktiven anger, för att få avsedda verkningar ovillkoriigen förutsätter att
del sker ett förtroendefullt samarbete mellan brotlsbeivrande och
socialvårdande organ. Den tredje synpunkten avser, huruvida absolut eller
relativ åtalsplikt är bäst ägnad all tillgodose intresset att
resocialiseringsåtgärder kommer till stånd med snabbhet och effektivitet.
.'Mlmäni sett synes den relativa åtalsplikten härvid ha vissi försteg. Eftersom
den relativa åtalsplikten i princip anses medge, all man kan undvara närmare
utredning om brotlel och därigenom kan falla beslut om åtalsunderlåtelse
snabbt, förefaller del som om bättre fömisäll-ningar föreligger i ett sådant
syslem för alt den niisstänkle blir positivt inställd lill tidigt insalta
resocialiseringsåtgärder. Men försteget för relativ åtalsplikt är inte så stort
som del vid första påseende kan verka. Förekomsten av brott och brottets art är
nämligen ganska ofta viktig för bedömningen av om resocialiseringsåtgärder är
motiverade och även för valet av åtgärder.

I
nästa avsnitt behandlas vissa problem beroende på olikheter mellan brottspåföljder
och icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärder (5.3.3). Kommittén erinrar
här till en början om all gällande rätt i fråga om domslois påföljdsval ger en
allmän regel av betydelse också i detta sammanhang. Den allmänna grundsats som
finns intagen i 1 kap. 7 >; BrB anser kommitién böra vara vägledande även
när del gäller möjligheterna att låta resocialiseringsåtgärder utanför
straffrättens ram träda i stället för lagföring. För ati en ätalsbe-gränsning
skall kunna komma lill siånd på den grunden all resocialise-ringsåigärd vidtas,
bör del avgörande vara alt del i del särskilda fallet ej av individual- eller
allmänpreveniiva skäl är nödvändigt att del inträder något sådant ingripande
moment som utmärker siraffräiislig påföljd men som ej följer av den
ifrågakomna, icke straffrättsliga resocialiseringsåigärden.

Beträffande
fördelningen av beslutsfunktionerna mellan siraffrätlsskip-ningens organ och de
socialrällsliga vårdorganen finns enligt kommiliéns mening i siorl inte någon
anledning au frångå vad som nu gäller. Kommillén understryker dock, att det i
ett framtida system inte bör tillkomma åklagare all resa anspråk på all organ
inom vårdområden skall vidla viss åtgärd.

De
brottspåföljder som avser kriminalvård i frihet kännetecknas i princip av ivå
villkorliga moment. Del ena avser att i händelse av nytt brott den ursprungliga
påföljden kan komma all ersälias av annan, strängare påföljd och det andra all,
om de vård- eller andra åtgärder som avses med påföljden inte kommer lill
stånd, annan påföljd kan inträda. Kommittén finner, all man i ell syslem, där
icke slralTräitsliga resocialiseringsåtgärder fär träda i stället för
siraffrältsliga ingripanden, kan uppnå lämligen god motsvarighet lill del
moment av villkorlighet som utmärker gällande former lor icke

Prop. 1981/82:41 42

frihetsberövande påföljder. Delta kan ske genom
omarbetning av ålerkal-lelsernöjlighelerna och införande av formell befogenhet
för åklagaren att vilandeförklara åtalsfrågan (varvid en tremånadersperiod
bedöms lämplig), så att utfallet av resocialiseringsålgärd kan avvaktas.

Flertalet av de brottspåföljder som avser kriminalvård i
frihet har vissa inslag som helt eller delvis saknar motsvarighet på de icke
straffrättsliga resocialiseringsåtgärdernas område. Kommittén kommer dock fram
lill att man ändå bör godta, au de icke straffrättsliga
resocialiseringsålgärderna träder i stället förde icke frihetsberövande
påföljdsformerna i den utsträckning de bedöms tillräckligt effektiva för att nå
social rehabilitering.

I ett senare avsnitt (5.3.4) behandlas betydelsen av
brottets svårhetsgrad vid övervägande av ätalsbcgränsningar samt ytterligare
allmänpreventiva synpunkter. Kommitténs överväganden i denna del leder till
följande.

En ny ordning för åklagares prövningsrätt, huruvida åtal
skall väckas, måste inrymma begränsningar såtillvida alt

dels sådan brottslighet, som enligt domstolarnas
rällsiillänipning på grund av brottets grovhet brukar leda till
frihetsberövande påföljd, ej kan lämnas utan åtal.

dels åtal ej heller kan avvaras vid sådan brottslighet,
som visserligen är mindre grov men på grund av sin art och frekvens anses av
allmänpreventiva skäl regelmässigt skola leda till frihetsberövande påföljd,
och detta oavsett om gärningsmannens personliga förhållanden talar för annan
reaktion.

dels åtal ej bör utebli, när en lagföring förutses leda
till frihetsberövande påföljd, därför all sådana personliga förhållanden ej
föreligger att kriminalvård i frihet eller villkorlig dom framstår som en
trolig påföljd.

Kommittén lar vidare upp frågan om vissa drag hos
rättegångsförfarandci utgör skäl att avsevärt vidga området för ätalsbegränsningar
eller om dylika drag tvärtom utgör skäl till viss försiktighet i reformerna
(5.3.5). Kommittén finner för sin del, all den i direktiven betonade
kriminalpolitiska effekten av ett domstolsförfarande måste betecknas som
sekundär, när det gäller spörsmålet i vad mån domstolsförfarandet är
unibäriigt. Behovet av domstolsförfarande bör nämligen i första hand bedömas
utifrån de rättssäkerhetssynpunkter som har betingat brotimålsprocessens
utformning. Enligt kommitténs bestämda mening bor det inte komma i fråga all
från den ordinära brotimålsprocessens område föra bort fall, om
räiissäkerheten i siraffprocessuelll hänseende därmed skulle minskas i
beaktansvärd mån.

Som viktigare exempel på skäl mot ätalsbegränsningar anför
kommittén, att skuldfrågan är av betydelse för vilka resocialiseringsåtgärder
som kan och bör komma i fråga, aii stark ovisshet råder om vilken påföljd som i
händelse av lagföring skulle åläggas, var\'id företrädesvis är au uppmärksamma
fall där ovissheten hänför sig till frågan om frihetsberövande eller icke
frihetsberövande påföljd skulle komma i fråga samt att viktigt
måls-ägandeintresse eller betydelsefull fråga om särskild rättsverkan kan
utgöra starkt skäl för rättegång.

All även andra förhållanden än resocialiseringsåtgärder
kan göra rättegång onödig framhålls också (5.3.6). En kategori fall, där åtal
bör kunna avvaras, avser åtskilliga typer obetydliga eller eljest någorlunda
ursäktliga bötesbrott; närmare synpunkter i den delen utvecklas senare. En
annan kategori av

Prop.
1981/82:41 43

fall,
där åtal bör kunna undvikas, utmärks av au en lagföring kan antas leda lill
villkorlig dom. Vissa andra följder av brott som i särskilda fall drabbar eri
lagöverträdare kan också som nämnts tänkas medföra all det är onödigt att åtala
(t. ex. avskedande av en arbetstagare som har begått brott i anställningen och
avlägsnande av en utlänning från riket efter brott). Kommittén betonar också
möjligheterna att ytterligare begränsa lagföring vid seriebrottslighel.

Slutligen
tar kommitién i avsnittet 5.3 upp frågan i vad mån besha i
åiolshegränsningsärende kan få betydelse som kriminalpolitiskt medel (5.3.9).
Kommillén anser, att del vid bötesbrottslighet är kriminalpolitiskt betydelsefullt,
om man vinner spridning för uppfattningen att åtalsunderlålelsens innebörd är
något av en sakerförklaring tor brott, alt den bör ses som en varning och alt
den får vissa konsekvenser regisireringsmässigl, ehuru oftast för kort tid
(mera härom i det följande).

I
det härefter följande avsnittet tar kommittén upp uiredningsmåloch spörsmål i
övrigt av huvudsakligen processekonomisk art (5.4). Här behandlas först vilka
fördelar relativ åtalsplikt processekonomiskl kan ha, när det gälller svårare
brottslighet än den typiska bötesbrottsligheten (5.4.2). Kommittén llnner
därvid, att den relativa åtalsplikten genom all sådan ordning i princip inte
kräver all del skall föreligga klarhet i skuldfrågan kan bereda åklagaren
större handliiigsfrihel i vissa situationer men alt man kan nå ganska långt i
ålalsbegriinsningshänseende även inom ramen för absolut åtalsplikt.

Särskilt
ingående behandlas möjligheten att åstadkomma begränsningar av lagföringen på
böiesområdei, något som bedöms som särskilt viktigt från processekonomisk
synpunkt. Kommittén redovisar här vissa grundläggande frågor beträffande
ätalsbegränsningar och avkriminaliseringsslrä-vanden i övrigt på bötesområdet
(5.4.3) och ger uttryck för den grundsynen, att det principiellt bör ankomma på
lagstiftaren all ange vad som är straffbart och vad som är slraffritt (5.4.4).
Därefter diskuterar kommittén (5.4.7) i avseende på önskvärd avkriminalisering
ett uppslag av straffrättslig natur, som dock inte utvecklas så långt att något
förslag läggs fram. Delta avser införandet av en principiell nedre gräns för
bötesstraffets användningsområde vid 20 dagsböter och, för penningböternas
område, vid 200 kr. De fall som vid domstolsprövning skulle befinnas falla
under gränsen skulle således leda till påföljdseftergift av ny typ, men än
viktigare vore givetvis att prin-cipförbudel mot låga böter skulle utgöra grund
för alt avstå från utredning och åtal.

Under
nästa avsnitt (5.4.8) anknyter kommittén till resonemanget under 5.4.7 och
granskar frågan om behandling av sådan lindrigare brottslighet som avsågs i det
avsnittet från processrälisliga synpunkter. 1 fråga om sådana brott som vid en
förhandsbedömning befinnes förskylla lägre straff an 20 dagsböter eller 200 kr
såsom penningböter bör del enligt kommittén över\'ägas att ge utrymme för
utredning och lagföring endast när så är påkallat med hänsyn till viktigt
allmänt eller viktigt enskilt intresse. Kommittén återkommer mer detaljerat
till den frågan i kapitlet 18. där även vissa andra vägar alt begränsa
förundersökningsinsalserna behandlas.

I
de i vå sista avsnitten i 5 kap. diskuterar kommittén först hur en reglering
grundad på relativ åtalsplikt kan tänkas utformad (5.5) och tar därefter
slutlig ställning lill frågan om absolut eller relativ åtalsplikt (5.6).
Kommitténs slut-

Prop. 1981/82:41 44

sats
beträffande åtalspliktens utformning innebär, att kommittén finner alt de
fördelar som kan vinnas med relativ åtalsplikt inte är så framträdande all de
utgör tillräckliga skäl all frångå nu rådande ordning med absolut åtalsplikt
som grundregel. Härvid har inverkat inte bara grundsatsen, att en inarbetad
princip inte bör frångås annat än om övertygande skäl kan anföras för detta.
Även positiva skäl anses tala för att behålla gällande grundregel enligt vad
som närmare redovisas i avsnitt 5.6. Kommitténs ställningstagande innebär, att det
slås fast att allmän åklagare, om ej annat är föreskrivet, har rätt och
skyldighet att åtala för brott som hör under allmänt åtal. En bestämmelse av nu
angiven innebörd föreslås intagen i 20 kap. 3 i; RB. De viktigaste undantagen
avses bli upptagna i samma kapitels 7 §, vars närmare detaljer senare utvecklas
i kap. 7-13.

Dessförinnan
tas dock vissa rättstekniska frågor upp. Därvid behandlar kommittén bl. a.
några gemensamma rekvisit för grundbestämmelserna om åtalsunderlåtelse (6.2).
Här redogörs närmare för innebörden av vissa rekvisit - viktigt allmänt och
viktigt enskilt intresse - vilka avses skola utgöra hinder för
åtalsunderiåtelse. Som viktigt allmänt Intresse anses (6.2.1) bl.a. att frihetsberövande
påföljd påräknas i händelse av lagföring, arr hänsyn till allmän laglydnad gör
påföljd erforderlig, att lagföring erfordras för att behövlig vård-eller
stödåtgärd skall komma till stånd, att den misstänktes tillräitaförande främjas
genom påföljd, att skuldfrågan eller tveksam rättsfråga bör prövas av rätten,
att särskild rättsverkan av ej ringa betydelse kommer i fråga eller att den
misstänkte begär åtal. Med uttrycket viktigt enskilt intresse åsyftas i första
hand målsägandens ekonomiska intresse alt få dom på honom tillkommande
skadestånd. Vid bedömningen av om åtalsunderiåtelse kan meddelas bör
målsägandeintressen som inte iir alt betrakta som viktiga få stå tillbaka.
Talan om enskilt anspråk utan samband med brotimålsprocess kommer enligt
kommitténs förslag att underiättas bl. a. genom ändringar i rätlshjälpslagen
till målsägandens förmån; vissa andra ändringar i samma syfte berörs i det
följande. Viktigt målsägandeiniresse, som bör anses föranleda brottmålsprocess,
är för handen när del är lill avsevärd fördel för målsäganden att hans
ersättningstalan förs i samband med åtal i stället för genom civilprocess.
Därtill bör krävas, alt det vid en realistisk bedömning framstår som sannolikt
att en dom på skadestånd leder lill verksiälliehei.

Vidare
diskuteras beviskravet beträffande väntat påföljdsval i händelse av lagföring
(6.2.3) och beviskravet i skuldfrågan (6.2.4). I sistnämnda hänseende har
kommitténs överväganden inte leu lill någon principiell ändring i gällande
rätts krav på klarhet i skuldfrågan som förutsättning lor åtalsunderlåtelse.

Frågan
huruvida särskildaförelägganden eller dylikt bör finnas som komplettering lill
eller ersättning i vissa fall för åtalsunderlåtelse behandlas därefter (6.3).
Vad som därvid diskuteras är om åklagaren bör ges befogenhet au ensidigt
besluta om böter, särskilda föreskrifter m. m., om det går au fä fram någon
godtagbar form av tillsynsföreläggande eller prövotidsföreläggande (vilka
skulle motsvara skyddstillsyn resp. villkoriig dom) eller om del kan tänkas en
typ av strafföreläggande som skulle gälla enbart s. k. lilläggsböler. Kommillén
har emellertid inie funnit någon invändningsfri utväg att i ett system med
åtalsunderlåtelse fa motsvarigheter lill aktuella straffrättsliga påföljders
inslag av särskilda föreskrifter, av lilläggsböler eller, såvitt angår skydds-

Prop.
1981/82:41 45

tillsyn,
av övervakning (utöver sådana former av övervakning eller kon-taktmannasystem
som nu förekommer på socialvårdsområdel). Kommillén har också berört frågan,
huruvida någon ny typ av ekonomisk sanktion är länkbar som ersättning för
lilläggsböler, när åtalsunderlåtelse meddelas. Frågan besvaras nekande.

Närmare detaljer beträffande RB:s allmänna grunder för
åtalsunderlåtelse (kap. 7-13)

Kommittén
har funnit, au grundbestämmelsen om åtalsunderlåtelse liksom f n. bör las in i
20 kap. 7 § RB. Bestämmelsen inleds med den allmänna grundförutsättningen att
åtalsunderlåtelse lår meddelas, om hinder ej möter med hänsyn till viktigt
allmänt eller viktigt enskilt intresse. Därefter behandlas under fem särskilda
punkter de olika kategorier av fall där åtalsunderlåtelse skall vara möjlig.
Den första punkten avser bötesbrottslighet. Enligt den andra punkten kan
åtalsunderiåtelse meddelas i vissa konkurrens-och återfallssituationer. Den
tredje punkten avser s. k. resocialiseringsfall, dvs. sådana fall där
lagöverträdaren blir föremål för åtgärd av vård-, stöd-eller hjälpkaraktär och
åtgärden bedöms vara ägnad all främja hans anpassning i samhället. Enligt den
fjärde punkten skall åtalsunderiåtelse kunna meddelas som ersättning för förutsedd
villkoriig dom. Den femte punkten avser .sådana fall, där vissa
samhällsingripanden (av annat slag än resocialiseringsåtgärder) eller vissa
åtgärder av annat slag kan medföra att åtal kan avvaras.

Liksom
f n. bör det enligt kommitténs uppfattning också finnas en möjlighet för RÅ
all i fall av undanlagskaraktär besluta alt åtal inte skall väckas. Regleringen
i denna del har utformats på ett annoriunda sätt än övriga
åtalsunderiåtelsefall, och bestämmelse i ämnet har därför tagits in i en särskild
paragraf i 20 kap. RB.

Kommittén
föreslår vidare en särskild bestämmelse som ger åklagaren rätt att besluta om
åtalsunderiåtelse i samband med nedläggande av åtal.

När
det gäller bötesbrottslighet (kap. 7) bör enligt kommitténs mening väsentligt
utökat utrymme skapas för åtalsunderlåtelse genom kommitténs förut angivna
grundrekvisit, avseende viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse.
Kommitténs förslag i denna del innebär, au åtalsunderiåtelse skall fä meddelas
om hinder ej möter med hänsyn lill sådant intresse och om det kan antagas alt i
händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma alt övervägas.
Kommittén föreslår också, att ärendena om åtalsunderiåtelse enligt denna punkt
(liksom följande punkter) genomgående skall få avgöras i de lokala
åklagardistriklen. Härigenom torde lidsvinster uppnås.

I
fråga om åtalsunderlåtelse i vissa konkurrens- och återfallssituationer (kap.
8) anför kommittén, alt den förhållandevis återhållsamma tillämpningen av
nuvarande möjlighet till åtalsunderlåtelse vid seriebrottslighel och annan
broitsflerhet har flera förklaringar. Den viktigaste är säkerligen bestämmelsens
avfattning, med kravet alt del skall vara "uppenbart" att det eller
de brott för vilka åtalsunderiåtelse övervägs är utan "nämnvärd"
betydelse med hänsyii lill påföljden. Kommillén anser, au det är viktigt från
resurs-besparingssynpunkt att ätalsbegränsningar sker i större utsträckning vid
se-

Prop.
1981/82:41 46

riebrottslighet.
1 syfte all uppnå en vidgad tillämpning föreslår kommittén, alt åklagaren om
hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse,
skall fa besluta om åtalsunderlåtelse vid seriebrottslighel och i andra
konkurrensfall, om annat av den misstänkte förövai brott medfört eller kan
antagas medföra sådan påföljd, alt någon påföljd därutöver i anledning av del
föreliggande brotlel ej bellnnes påkallad. Kommittén anger närmare riktlinjer
för hur åtal vid seriebrottslighel bör kunna begränsas lill ell antal typfall,
medan andra broll i brotisserien skall kunna åberopas endast som försvårande
omständigheter. 1 del sammahanget uppmärksammas vissa rällskraftsfrågor.

När
det gäller de s. k. resocialiseringsfallen (kap. 9), föreslår kommillén att
åklagaren, om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt
enskilt intresse, skall få besluta om åtalsunderiåtelse, om vård som avses i 31
kap. 2-4 §§ BrB eller annan vård-, stöd- eller hjälpålgärd kommer till stånd
utan lagföring saml åtgärden kan anses ägnad all främja den misstänktes
anpassning i samhället.

Till
resocialiseringsfallen hänför kommittén till en början psykiskt avvikande
lagöverträdare, alkoholmissbrukare och narkotikamissbrukare. Av intresse i
detta sammanhang är vidare de som, när åtalsfråga uppkommer, redan är föremål
för kriminalvård i frihet. (1 sistnämnda fall torde dock företrädesvis
bestämmelsen i den nya punkten 2 om åtalsunderiåtelse i vissa konkurrens- och
återfallssituationer bli tillämplig.) Som en ytterligare, något heterogen
kategori av resocialiseringsfall betraktas vidare sådana personer som - ulan
alt orsaken till brottsligheten, åtminstone såviit känt, är all söka i psykisk
sjukdom eller andra liknande besvär, missbruksformer eller dylikt - blir
föremål för sociala stödåtgärder såsom hjälp med bostad, arbete, arbelsträning,
omskolning och annan utbildning m. m. En kategori som också kan vara att
hänföra till resocialiseringsfallen är underåriga lagöverträdare som blir
föremål för stödåtgärder m. m. För dessa föreslås emellertid särskilda och i
princip generösare bestämmelser, varför de behandlas i en senare avdelning av
betänkandet. Den allmänna regleringen om åtalsunderlåtelse i
resocialiseringsfall får dock viss betydelse även för de unga lagöverträdarna,
eftersom kommittén anser att RB:s reglering skall vara generellt gällande och
att den särskilda regleringen för de underåriga skall utgöra en komplettering.

När
del gäller frågan vilka slag av åtgärder som skall kunna ligga till grund för
beslut om åtalsunderlåtelse, kan detta i princip vara vård-, siöd-eller
hjälpålgärd av alla de slag. Det kan vara fråga om mycket ingripande åtgärder
som vidtas oberoende av den misstänktes egen vilja - typ sluten psykiatrisk
vård - och del kan vara fråga om åtgärder som bygger på den misstänktes
frivilliga medverkan. Det väsentliga är all åtgärden skall vara ägnad all
främja den misstänktes anpassning och därmed kunna göra slraff-rättslig
reaktion onödig. Kommillén ger en närmare exemplifiering av åtgärder som
normalt synes kunna göra åtal onödigt vid broiislighei av ej alltför grov
natur.

Om
åtgärden är sådan att den helt bygger på den misstänktes frivilliga medverkan,
kan det måhända synas som om åtgärden inte är någon stark grund för
åtalsunderiåtelse. Åklagaren avses därför i sådana fall fl formell befogenhet
au avvakta och se hur ålgärden verkar, innan han lar definiliv ställning i
åtalsfrågan. För dessa och liknande fall föreslår kommittén en

Prop.
1981/82:41 47

möjlighet
för åklagaren att förklara åtalsfrågan vilande i avvaktan på utfallet av
ålgärden. Givelvis kan det också i dessa fall, liksom i övriga fall av
åtalsunderlåtelse, bli fråga om återkallelse av beslutet om åialsunderlålelse.
Soni en nyhel i fråga om ålerkallelseinstiluiei föreslår kommillén, all
åler-kallelse inie får ske sedan ivå år förflutit från beslutet om
åtalsunderiåtelse.

Möjligheten
all meddela åtalsunderlåtelse som ersättning för villkorlig dom behandlas
härefter (kap. 10). 1 sådana fall, där del finns fog för all anse att brottet -
när det ligger ovanför bölesnivån - är en engångsföreteelse och där prognosen
är god, blir resultatet av en lagföring regelmässigt au den tilltalade får
villkorlig dom, som i realiteten inte är myckel mer än en varning. Kommillén
anser, alt i stort sell samma resultat bör kunna åstadkommas ulan all den
misstänkte behöver lagföras. Åklagaren bör därför, om hinder ej möier med
hänsyn lill viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse, få besluta om
åtalsunderlåtelse, om det kan aniagas au i händelse av lagföring den misstänkte
skulle komma all ådömas villkorlig doni. -Den ovan nämnda begränsningen av
återkallelsemöjligheien till två år torde få sin främsta betydelse i de fall,
då åialsunderlålelse meddelas .som ersäilning för villkorlig dom. Därigenom
torde uppnås en lämligen god överensstämmelse med den villkorlighel som
präglar denna påföljd.

För
tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelse krävs, alt åklagaren har tillgång
lill sådana uppgifter om den misstänktes person alt han kan göra en någorlunda
säker bedömning av dennes prognos. Kommittén föreslår en ny form av
personundersökning, som kallas begränsad personundersökning. Förordnande om
sådan personundersökning skall åklagaren kunna ge, och rätten behöver alltså
inie kopplas in.

Den
nya punkten 5 i grundbeslämmelsen om åtalsunderlåtelse avser sådana fall, där
den misstänkte har blivit föremål för samhällsingripanden eller andra
ingripanden av vissa slag (kap. 11). Kommillén föreslår alt åklagaren, om
hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse,
skall få besluta om åtalsunderlåtelse, om den misstänkte i annat fall iin som
har nämnts förut i grundbeslämmelsen blir föremål för åtgärd från samhällets
sida eller på annat säii och ålgärden är av så ingripande art all lagföring ej
finnes påkallad. De fall som avses här är som nämnts i första hand sådana där
brott har begåtts i anställning och har lett till disciplinpåföljd av
privaträllslig art eller till avskedande eller uppsägning och sådana fall där
utlänning efter brott blir föremål för avvisning, förvisning eller utvisning.
Även vissa andra typer av samhällsingripande åsyftas dock. exempelvis
anhållande eller häktning i fall där brottet sedermera befinnes ha varit
lindrigare än vad som först antagits.

Åialsunderlålelse
i s. k. RA-fall behandlas härefter (kap. 12). Kommittén föreslår, alt RÅ tår
möjlighet alt pröva ålalsunderlåielsefrågor utan att därvid vara formellt
bunden av del med åialsunderlåtelseinsiiiuiei förenade -oskrivna - kravet alt
skuldfrågan skall vara klarlagd. Inte heller den likaledes oskrivna
grundsatsen, att åialsunderlålelse i regel ej bör beslutas om den misstänkte
motsätter sig det, torde behöva utgöra hinder mot åialsunderlålelse på
RÅ-pianet. Vidare anser kommittén, alt det nuvarande kravet i fråga om den
misstänktes prognos i avseende på laglydnad för framtiden bör lämnas utanför
lagtexten. Den föreslagna bestämmelsen innebär att RÅ, utan hinder av de
förutsättningar som i övrigt gäller för åtalsunderlåtelse, skall fä besluta alt
ej väcka åtal, om del på grund av särskilda omständigheter

Prop.
1981/82:41 48

befinnes
au påföljd för brottet inte är erforderlig eller au eljest synneriiga skäl
talar mot åtals väckande. Bestämmelsen torde enligt kommitténs mening även
tillgodose de önskemål som uttalats om all individuella fall av
abolitionskaraktär skall kunna prövas på lägre nivå än regeringens.

Slutligen
behandlas åtalsundeilåielse genom nedläggande av åtal (13 kap.). F. 11. saknas
ullrycklig bestämmelse som ger åklagaren rält all nedlägga eu väcki älal i
sådana fall, där del efter ålalels väckande framkommer nya omständigheter av
sådan beskaffenhet au beslut om åtalsunderlåtelse skulle ha kunnat meddelas, om
dessa omständigheter förelegat eller varit kända redan vid liden för
ålalsprövningen. Kommittén har anseil det önskvärt att rättsläget klariäggs i
detta hänseende, inte minst med hänsyn till den utvidgning av möjligheterna
lill åialsunderlålelse som kommillén i övrigt föreslår.

Åtalsunderlåtelse i fråga om unga lagöverträdare (kap. 14
och 15)

I
fråga om underåriga lagöverträdare (dvs. lagöverträdare som vid brottels
begående inte fyllt 18 år) har man enligt kommitténs uppfattning redan med
nuvarande lagstiftning och dess tillämpning nåll så långt man kan komma i
åtalshegränsningshänseende. Del konstateras nämligen att redan nu det är
lagstiftarens mening, att åtal normalt inte skall anställas mot sådana
lagöverträdare. Kommittén har därför funnit sig böra främst inrikta
utredningsarbetet på att komma till rätta med den ofta besvärande tidsutdräkt
som kännetecknar handläggningen av mål mol unga lagöverträdare.

Enighet
råder om all del är viktigt att åtgärder sätts in i så nära anslutning lill
brottets begående som möjligt. Den nuvarande handläggningsordningen med remiss
från åklagarmyndigheten lill barnavårdsnämnden, utom i fall när brottet är
ringa, och beslul av statsåklagare motverkar uppenbariigen detta. Kommitténs
förslag i fråga om underåriga lagöverträdare syftar till au råda bot på de nu
påtalade olägenheterna.

Kommitién
har funnit, att nuvarande form med särskild lag beträffande unga lagöverträdare
bör behållas. Reglerna om åtalsunderlåtelse för dessa fall förulsälls alliså
liksom f. n. vara iniagna i 1964 års lag i ämnel. Lagen föreslås inledd med en
portalbeslämmelse som bör genomsyra lagens hela tillämpning, nämligen all
handläggning som avses i lagen skall ske skyndsamt. Bestämmelserna om
åialsunderiåielse ifråga om underåriga lagöverträdare föreslå;; iniagna i 2
>;. Liksom i de fall som avses i förslagel i 20 kap. 7 S RB skall gälla som
allmän förulsäuning för åtalsunderlåtelse, att hinder ej möter med hänsyn till
vikiigi allmänt eller viktigt enskilt intresse. På samma sätt som nuvarande 1
>j i 1964 års lag ger bestämmelsen åklagaren befogenheter utöver vad som
följer av 20 kap. 7 RB.

De
särskilda fömlsällningarna för åtalsunderlåtelse las sedan upp under tre olika
punkier i 2 >; i 1964 års lag.

I
punkt 1 behandlas de fall, där broitet uppenbariigen har skett av okynne eller
förhastande, och bestämmelsen anknyter väsentligen lill gällande rätl. Enligt
punkt 2 far åialsunderiåielse meddelas vid förstagångsbrottslighei av
underårig; tidigare brottslighet av bagatellnatur skall dock ej inverka. Bestämmelsen
i denna del har utformats så, att åklagaren får besluta om ålals-

Prop.
1981/82:41 49

underlåielse,
om den underårige enligt lillgänglig uiredning inie lidigare har begåli brott,
för vilkei fängelse i mer än sex månader är föreskrivet. 1 förutsällningen all
den underårige är att betrakta som försiagångsbrotisling ligger all han inte
lorut dömis för broll av angiven svårhetsgrad eller fåll åtalsunderiåtelse för
sådant brott. All åklagaren skall göra bedömningen huruvida det är fråga om
försiagångsbrollslighei eller inie på grundval av lillgänglig utredning
innebär, all åklagaren inie har någon absolul skyldighel alt koniakla
barnavårdsnämnden eller annat organ för kontroll av de uppgifter som polisen
inhämiat från det centrala polisregislrel i förundersökningens
inledningsskede.

Om
det däremot framgår att den underårige har begått brott tidigare - här bortses
alltså från bagalellbrollslighei - blir en tillämpning av tredje punkten i den
föreslagna bestämmelsen aktuell. I sådana fall bör åklagaren som regel höra
barnavårdsnämnden före beslut i åtalsfrågan. Förklarar nänin-den i yttrande
eller annat besked, exempelvis genom protokollsuldrag, all den underårige är
eller kommer au bli föremål för ålgärd som nämnden finner vara ägnad att främja
hans anpassning i samhället, avses åklagaren kunna beslula om
åialsunderiåielse.

Frågan
om åialsunderlålelse för lagöverträdare som fyllt 18 men ej 21 år behandlas i
det följande avsnitt (15 kap.). Några särskilda bestämmelser om
åtalsunderiåtelse för dessa fall har inte bedömts nödvändiga, eftersom de
kommer alt omfattas av de föreslagna tredje och fjärde punkterna i grundbeslämmelsen
i 20 kap. 7 S RB.

Förundersökningsfrågor (kap 16-18)

Kommittén
har vid genomgång av bestämmelserna i 23 kap. RB och förundersökningskungörelsen
funnit, alt gällande reglering i fråga om förundersökningens gång och
förundersökningsledning i allt väsentligt fungerar tillfredsställande i
praktiken (16 kap.). Detla beslyrks av erfarenhelerna vid besök hos olika
åklagar- och polismyndigheter. För kommitién har därför del centrala problemet
blivit frågorna om regler, varigenom förundersökningsinsalserna kan begränsas.

Kommittén
lar lill särskild behandling upp formerna för förundersöknings avbrytande {11
kap.). Kommillén konstaterar, all frågan om beslutsformen, när en
förundersökning upphör ulan all beslul meddelats om ålal eller åialsunderlålelse,
vållat åtskilligt huvudbry. Enighet torde dock råda om all, när någon är
skäligen misstänkt för broll, som huvudregel gäller all beslul i ålalsfråga
skall meddelas, medan i övrigi beslul om nedläggande av förundersökning får
ges. Den väseniligasle skillnaden mellan beslulsformerna är all beslul i
åtalsfrågan molivcras, vilkei ej brukar göras vid nedlägg-ningsbeslui.
Kommillén kan för sin del inte finna alt behovet av motivering är så
framträdande, all man har anledning all kräva beslul i åtalsfråga i samtliga
fall, där det finns någon som är skäligen misslänki. Vissa fall kan
vis.serligen urskiljas, där vissi intresse av moiivering föreligger, men lör
de.ssa fall kan enligt kommiliéns mening ges särskilda föreskrifter, som ger
anvisning om när moiivering bör liimnas. Kommillén föreslär alltså, att man
slopar den rådande skillnaden mellan de nu behandlade besluts-4 Riksdagen
1981182. 1 saml. Nr 41

Prop.
1981/82:41 50

formerna.
Detta kan ske genom en bestämmelse av innebörd, alt förundersökning skall
avslutas antingen genom beslut i fråga om lagföring (varmed avses beslut om
ålal, beslut om föreläggande enligi 48 kap. RB och beslul om åialsunderlålelse)
eller genom beslut om nedläggande av förundersökningen.

Frågan
om JÖrundersökningsbegränsningar behandlas därefter (18 kap.). Här konstateras,
all de tidigare redovisade förslagen om vidgade möjligheter lill
åtalsunderlåtelse innebär arbeislälinader för domslolama och även för
åklagarna, eftersom dessa besparas själva domslolsförfarandel. För polisen
innebär förslagen dock inte några mera betydande lättnader, eftersom åialsunderlålelse
förutsätter klarhet i skuldfrågan. Kommittén anser alt del, för au verklig
resursbesparing för polisens vidkommande skall uppnås, behövs väsentligt ökade
möjlighcicr att avstå från förundersökningsinsaiser.

Först
upptas frågan om utvidgning av tillämpningsområdet för del i
po-lisinstruklionen reglerade insiilutet rapporteftergift {Ii.5.2). Kommitténs
majoritet har inte funnit anledning att föreslå någon sådan utvidgning, medan
ledamoten Friberg anmäler avvikande mening i denna fråga (31.1.1). Kommillén
föreslår vidare, alt del volymmässigt vikliga institut som rapporteftergift
utgör bör förankras i lag och därför bör omnämnas i 23 kap. RB.

När
del gäller bölesbrolislighei på den lägsta bölesnivån har kommitién kommit fram
lill alt relativföriindersökningsplikt bör införas såvitt angår brott som är
sådana all del kan aniagas all i händelse av lagföring lägre bölesstraff än 20
dagsböter eller 200 kr såsom penningböter skulle utdömas eller åläggas
(18.5.3). En ytteriigare förulsäuning för nedläggande av förundersökning skall
dock vara all lagföring ej är påkallad av vikiigi allmänt eller vikligi enskilt
intresse. Härav anses bl. a. följa all förundersökning i regel ej bör
underlåias när, enligt vad som är käni, en återfallssilualion är för handen.

En
begränsning av ulrymmel för au tillämpa denna reglering om förundersökningsbegränsning
följer därav att RÅ föreslås fä befogenhet all förordna all regleringen inie
skall gälla belräffande vissa förseelser på penningböternas område, varvid
främst åsyftas sådana som omfattas av ord-ningsbotssysiemei. RÅ föreslås även i
övrigi få befogenhet alt meddela föreskrifter beträffande tillämpningen av nu
ifrågavarande bestämmelse. Alt förseelser på ordningsbolsområdei avses bli undantagna
från den nu behandlade regleringen hindrar givetvis inte all, liksom f n.,
rapporieftergifi kan förekomma vid dylika förseelser.

Förslaget
i nu berörd del fömtsätts kunna leda till avsevärd begränsning av
resursinsal.serna på bagatellförseelsernas område. Den föreslagna ordningen
bör väsentligt öka möjligheterna för polisen all inrikta sill arbete på den
grövre brottslighetens bekämpande.

Kommillén
har vidare funnit del vara av värde med en möjlighei lill
förundersökningsbegränsning i sådana fall, diir del föreligger disproportion
mellan ulredningskostnader och sakens betydelse (18.5.4). Behovei av att kunna
undvika brottsutredning i dylika fall har betonats från flera håll vid de
studiebesök som har förelagils. Som exempel har bl. a. nämnts vissa fall av
markinlrån,g, olovligl fiske och olovlig jakt vid vilka oklarhet om ägogränser
varit för handen. Utredningen kan i sådana fall bli mycket tids-kriivande och
komplicerad, .samtidigt som det slår klart all eventuelli broll kan föranleda
på sin höjd ell ringa eller måliligl bötesstraff Kommitién

Prop.
1981/82:41 51

föreslår
en bestämmelse av den innebörden all förundersökning skall kunna nedläggas om
en fortsatt förundersökning och lagföring bedöms komma att kräva kostnader som
inte slår i rimligt förhållande lill sakens betydelse. Denna möjlighet all
nedlägga förundersökning bör dock gälla bara i sådana fåll där brottet i
händelse av lagföring kan antas föranleda endast bötesstraff

En
iredje möjlighet till förundersökningsbegränsning behandlas också (18.5.5). De
fall som här kommer i blickpunklen är sådana, där det kan löruises all
åialsunderlålelse kommer att meddelas, om förundersökningen Juli-följs.
Kommillén föreslår för dessa fall en bestämmelse som innebär följande: Finns
någon som kan misslänkas för brottet men kan antagas att, om tillräckliga skäl
för åtal mot denne framkommer, lagföring likväl kommer all underlåias enligt
särskilda bestämmelser om åialsunderlålelse eller om särskild åuilsprövning,
får beslutas all förundersökningen skall nedläggas.

De
nu behandlade regleringarna föreslås intagna i en ny paragraf i 23 kap. RB, 4 a
S, vars andra slycke redovisar de olika grunderna för nyss angivna
förundersökningsbegränsning i punkterna 1, 2 resp. 3.

I
nämnda paragraf föreslår kommittén vidare, att det intas en bestämmelse som
innebär att, om det redan före förundersöknings inledande kan konstateras att
nedläggningsgrund av nu behandlad art föreligger, beslut skall kunna meddelas
alt inte inleda förundersökning.

När
beslul om lorundersökningsbegränsning enligt någon av de redovisade
bestämmelserna kommer i fråga, skall om möjligt inhämtas och antecknas
uppgifter som kan vara relevanta för skadeslåndsfrågor, så all vissi underlag
säkras för en eventuell civilprocess, förd av målsäganden. En besiämmelse av
denna innebörd föreslås inlagen i en ny 4 b S i 23 kap. RB.

Behörighets- och registreringsfrågor (kap. 19 och 20)

Beträffande
åialsunderiåielse i andra fall än RÅ-fall finner kommillén del närmast
förvånande, hur högl man förlagt beslutsbehörigheien. Kommillén konstaterar, au
utvecklingen på senare tid inneburit all lyngdpunkten i åklagarverksamheten i
allt högre grad kommit all ligga på de lokala åklagarmyndigheterna. Denna
utveckling framstår enligt kommiliéns mening som naturiig med hänsyn lill de
lokala myndigheternas ökade förulsäiiningar för mera kvalificerade uppgifter.
Mol denna bakgrund finner kommillén, all liden nu är mogen att la stegel fulli
ul och låla den åklagare, som enligi instruktion och arbetsordning har att
handlägga målet, få behörighei aitlDesluia även om åtalsunderiåtelse. I fråga
om assistenlåklagare med mindre än ire års tjänstgöring såsom
assistenlåklagare föreslås dock vissa begränsningar i behörigheten au beslula
om åtalsunderlåtelse.

När
del gäller behörighei att meddela beslul om förundersökningsbegränsning enligi
de av kommitién föreslagna nya punkierna 1-3 i 23 kap. 4 a?; andra stycket RB,
anser kommittén alt nedläggningsbeslut i fall som avses i punkierna 1 och 2
skall få meddelas av polismyndighet, när det gäller brott med endast böier i
straffskalan. Ingår svårare straffan böler i slraffskalan, får del ankomma på
åklagare all vara beslulslåitare. 1 sådana fall som avses i punkten 3 kan
enligt kommiliéns mening aiinan beslutsfattare än åklagare inte övervägas.
Beträffande behörigheten i sådana fall, där åklagaren är be-

Prop. 1981/82:41 52

slutsfaltare,
bör gälla samma grundsatser som i fråga om åtalsunderlåtelse.

Registreringsfrågorna
behandlas i del följande avsnillel (kap. 20). Kommillén konslaierar här bl.a.,
all registreringsfrägan delvis kommer i ett annai perspektiv, om kommitténs
förslag genomförs. Framför allt genom förslagen om möjlighet till
åtalsunderiåtelse, när skyddstillsyn, särskild vård eller villkorlig dom
påräknas följa i händelse av lagföring, blir det fråga om broll sorn med
nuvarande ordning går till domstol och därför skall antecknas i dei allmänna
kriminalregislrel. Trols detla finner kommittén inte tillräcklig anledning alt
väcka fråga om all bryta med den nuvarande principen all endast avgöranden av
domstol skall antecknas i kriminalregislrel. Ett skäl lill delia
slällningstagande frän kommiliéns sida är, all kommitién finner all
föreliggande prakliska behov av regisirering av åialsunderlålelse kan
lillgodoses genom ändringar i polisregisierbeslämmelserna.

När
del gäller frågan i vilken omfattning registrering i del centrala polisregislrel
skall ske, finner kommittén - med eu undantag som kommitién strax återkommer
till - ingen anledning alt föreslå ändring i gällande ordning, såviit angår
typer av åialsunderlålelse som redan nu förekommer. Kommillén anser vidare,
all regisirering av beslul om åialsunderiåielse enligt de nya punkterna 3-5 i
den föreslagna grundbestämmelsen i 20 kap. 7!; RB inte kan undvaras.

Beträffande
åtalsunderlåtelse i fall av bötesbrottslighet, dvs. punkten I i
grundbeslämmelsen i 20 kap. 7 § RB har kommitién - trots en med enhällighet
uttryckt restriktiv inställning i fråga om brotisregislrering - kommit fram
lill all en kortvarig regisirering bör ske av kriminalpolitiska skäl. Kommittén
finner nämligen, att det är eu samhällsintresse all del kan ske bevakning
under någon lid, huruvida den som har fåll en förslå åialsunderiåielse
därefter återfaller, något som kan utgöra skäl au inte på nytt bereda honom samma
förmån. Tillräcklig varningseffeki torde uppnås, om regisireringen varar ett
år.

Någon
regisirering av beslul om förundersökningsbegränsning skall av naiuriiga skäl
inte äga rum.

Målsägandens ställning i brottmålsprocessen (kap. 21 och
22)

Kommittén
anser, alt av de reakiionsmöjligheter som målsäganden har hans möjlighet att
föra talan om enskilt anspråk i anledning av brotlel är den klart viktigaste
både prakiiskl och principielli sett. När del gäller fall, där
åtalsunderiåtelse kommer under övervägande eller där fråga uppkommer om alt
nedlägga förundersökning, utgör målsägandeinlressei emellertid endast en
fakior, vilken måste vägas mol de förhållanden som talar för
lag-föringsbegränsande ålgärd. Kommillén har funnii, att endast "vikiigi
enskilt intresse" skall utgöra hinder för åialsunderlålelse eller
nedläggning av förundersökning. Viktigt enskilt intresse anses vara för
handen, när del är lill avsevärd fördel för målsäganden au hans
ersättningstalan förs i samband med åtal i stället för genom civilprocess.
Därjämte bör fordras, all det vid en realistisk bedömning framstår som
sannolikt att en dom på skadestånd leder till verkställighet. Möjligheterna all
kompensera målsägandena för det bortfall av processuella förmåner som de nya
reglerna om lagföringsbegräns-

Prop.
1981/82:41 53

ningar
kan medföra i vissa fall är enligt kommitténs mening tämligen goda. Den
viktigaste är som lidigare nämnts att ge målsägande en väseniligi förmånligare
ställning enligt rätlshjälpslagen. Alt vissa uppgifter, av vilka målsägande
kan ha nylla i en skadesiåndsprocess, skall antecknas under förundersökning
har redan anmärkts.

Vad
härefter angår målsägandens siraffrältsliga reakiionsmöjligheter, dvs. hans
rätt att föra talan som kan inverka på ansvarsfrågan, har kommittén inte funnit
någon anledning att förorda någon ändring såvitt angår målsägandens primära
ålalsrätt, som nu föreligger vid vissa brottstyper. Vad gäller målsägandens
subsidiära åtalsrätt är det tydligt, att ett utnyttjande av den rätten i
princip skulle kunna omintetgöra lagföringsbegränsningar av den art som
kommitténs förslag avser att ge utrymme åt. Kommittén erinrar om att det är två
särskilda synpunkter som har brukat framhållas som de främsta gmnderna för
målsägandens subsidiära åtalsräll. Det är dels den s. k. upprättelsefunklionen
och dels den s. k. kontrollfunktionen hos den subsidiära åtalsrätten. När det
gäller upprältelsefunktionen kan enligt kommitténs mening de eventuella
önskemål, som kan föreligga från målsägandens sida om alt den brottslige
straffas, numera inte anses förtjänta av samhällets stöd, när andra skäl talar
emot åtal. Kontrollfunktionen hos den subsidiära åtalsrätten bör kunna
tillgodoses på annat sätt, varvid främst är att nämna målsägandens möjlighet
att begära överprövning av åklagares beslut. Kommittén har av dessa och andra
skäl funnit, att målsägandens subsidiära åtalsräll bör avskaffas.

Däremot
kan det enligt kommitténs mening inte anses föreligga tillräckliga skäl att
avskaffa målsägandens rätt att biträda ett av åklagaren väckt åtal eller hans
rätt att självständigt överklaga en friande dom.

Övriga frågor (kap. 23-26)

I
denna avdelning föreslår kommittén bl. a. alt bestämmelserna om påföljdseftergift
vidgas i anledning av två förslag som kommittén lägger fram. Som en parallell
till möjligheten au beslula om förundersökningsbegränsning vid
bagaiellbroltslighet bör domstol således 1 meddela påföljdseftergift, om brott
befinnes förskylla lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor såsom
penningböter. Vidare bör den vidgade möjligheten för RÅ all meddela
åtalsunderiåtelse enligt kommitténs mening fä som konsekvens att domstolarnas
möjlighet att meddela påföljdseftergift ges samma räckvidd.

Kommittén
utvecklar i detla avsniu också synpunkter belräffande de förberedelse- och
lillsynsålgärder som den nya lagstiftningen bör föranleda, främst för att
enhetlighet i tillämpningen skall uppnås.

Frågan
om lekmannamedverkan inom åklagarväsendet berörs också, dock utan all
kommitténs majoritet finner skäl till förslag i ämnel. En minoritet (Birgitta
Dahl och Wiklund) anser dock, all denna fråga bör bli föremål för närmare
utredning; två av experterna (Krantz och Nasenius) anför liknande synpunkter.

Prop.
1981/82:41

54 Bilaga 2

Åtalsrättskommitténs lagförslag

l.
Förslag till

Lag
om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrives i fråga om rättegångsbalken

dels
att 20 kap., 22 kap. 8 § samt 23 kap. 1, 4, 20 och 22 §§ skall ha nedan angivna
lydelse,

dels
att i 23 kap. skall införas ire nya paragrafer, 4 a, 4 b och 20av!v; av nedan
angivna lydelse,

dels
all 47 kap. 2 S iredje siycket första meningen skall upphöra att gälla.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

20 kap. Om rätl
till åtal och om målsägande. Om åtal och om målsägande.

Fråga om ansvar för broll
md ej av rätten upptagas, med mindre åtal för broiiet väckis. Rätten äge dock
ulan åtal upptaga fråga om ansvar för förseelse i rättegången.

2 §
I st.

Allmän
åklagare äge tala å brott, som hör under allmänt ålal. om ej annat är stadgat.

8
S 4 st. Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit
förnärmad eller lidit skada.

6;

Åklagare skall, om ej
annat är stadgat, tala å brott, som hör under allmänt åtal.

Fråga om ansvar för brott
får ej upptagas av rätten, med mindre åtal för brottet väckts. Rätten får dock
utan åtal upptaga fråga om ansvar för förseelse i rättegången.

Allmänt
åtal är sådant som utföres av åklagare på det allmännas vägnar.

Enskilt
åtal utföres av målsägande. Målsägande är den, mot vilken brott är begånget
eller som därav blivii förnärmad eller lidit skada.

3s
Allmän åklagare har, om ej annat är stadgal, rätt och skyldighet att åtala /or
broll, som hör under allmänt åtal.

Nuvarande
lydelse

2
§ 2 och 3 st. Om befogenhet för särskild åklagare all tala å brott, som hör
under allmänt åtal. gälle vad särskdt är föreskrivet.

Åklagare
må i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån.

3S

Under
allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro undantagna därifrån.

Är
för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet eller
angivelse av målsägande, vare det gällande.

4S

Innefattar
en handling flera brott och hör något av dem under allmänt åtal, md sådant åtal
äga rum även för de övriga.

Har
någon angivits för brott, som fl/Zenos? efter angivelse hör under allmänt
åtal, och äro flera misstänkta för att hava tagit del i brottet, må allmänt
åtal äga rum mot dem alla.

5S
Brott md av målsägande angivas till åtal hos åklagare eller polismyndighet.
Har angivelse skett hos myndighet d annan ort än den, där åtal för brottet md
väckas, skall angivelsen omedelbart tillställas myndigheten i den orten.

Åklagare
md besluta att icke tala å brott:

Föreslagen
lydelse

Skyldighet
att åtala föreligger dock ej, om långvarigt hinder för huvudförhandling är för
handen eller om lagföring utom riket påräknas komma till stånd.

Vad
som är föreskrivet beträffande brott som hör under allmänt åtal äger
tillämpning även när särskild åklagare enligt vad därom är föreskrivet får åtala
för sådant brott.

Åklagare/äVi
högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån.

4s

Under
allmänt åtal hör alla brott, som ej uttryckligen är undantagna därifrån.

Är
för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet eller
angivelse av målsägande, gäller det.

Innefattar
en handling flera broll och hör något av dem under allmänt åtal, /öV sådant
åtal äga rum även för de övriga.

Har
någon angivits för brott, som endast efter angivelse hör under allmänt
åtal,och ö/'flera misstänkta för att ha tagit del i brotlel, /aV allmänt åtal
äga rum mol dem alla.

6S
Målsägande får angiva broll till ålal hos åklagare eller polismyndighet. Har
angivelse skett hos myndighet pfl annan ort än den, där ålal för brottet ./öV väckas, skall angivelsen omedelbart
tillställas myndigheten i den orten.

7S
Om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse,
får åklagare beslula alt ej väcka

Nuvarande lydelse

1.
om det
kan antagas, att i händelse av lagföring annan påföljd än böler icke skulle
komma alt ådömas och den misstänktes lagföring ej finnes påkallad ur altmän
synpunkt; eller

2.
om
brotlel förövats, innan den misstänkte dömtsför annat av honom förövat brott
eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och del
är uppenbart, att brotlel i jämförelse med det andra brottet år med hänsyn till
påföljden ulan nämnvärd betydelse; eller

3.
ont del
i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej er-fördras för all
avhålla den missiänkie från vidare brottslighet och alt det med hänsyn till
omständigheterna ej heller elfes/ är påkallat, att åtal väckes; eller

4.
om
brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet,
som avses i 33 kap. 2§ brottsbalken, samt sluten psykiatrisk vård eller vård i
vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd
utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl.

Föreslagen lydelse

å tal f ö r brott ( å talsunderl å telse):

1.
om det
kan antagas, att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle
komma att öveiyä-gas.

2.
om annat
av den misstänkte förövat brott medfört eller kan antagas medföra sådan
påföljd, all någon påföljd därutöver i anledning av del föreliggande brottet
ej finnes påkallad,

3.
om vård
som avses i 31 kap. 2-4 .'i',' brottsbalken eller annan vård-, stöd- eller
hjälpålgärd kommer till stånd utan lagföring saml åtgärden kan anses ägnad att
främja den misstänktes anpassning i samhället.

4.
om del
kan aniagas. att i händelse av lagföring den misstänkte skulle komma att
ådömas villkorlig dom. eller

5.
om i
annat fall än förut nämnts den misstänkte har blivit föremål för ålgärd från
samhällets sida eller på annat sätt och åtgärden är av så ingripande art att
lagföring ej finnes påkallad.

Beslul jämlikt föista stycket 3 må meddelas endast av
riksåklagaren.

Finner
åklagaren, när fråga uppkommer om tillätnpning av 7 3. att utfallet av där
avsedd åtgärd bör avvaktas, får han förklara åtalsfrågan vilande.

9 Ulan hinder av de förutsättningar som i övrigi gäller
för åtalsunderlåtelse får riksåklagaren besluta att åtal ej

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

skall väckas, om det på grund av särskilda omständigheter
befinnes alt påföljd för brottet ej är erforderlig eller om eljest synnerliga
skäl talar mot åtal.

10 S Beslul om åialsunderlålelse skall på lämpligt sätt
tillkännagivas för den misstänkle.

Beslul
att ej tala å brott må återkallas, om tillräckliga skäl för beslutet ej längre
finnas föreligga.

Åtalsunderlåtelse
får återkallas, om förhållandena ändrats väsentligt eller eljest särskild
omständighet föranleder det. Återkallelse får dock ej ske, sedan två år
förflutit från beslutet. och ej heller om det brott som avsetls med
dtals-itndeildwlse enligt 7 s'» 2 åberopats som försvårande omständighet i
samband med åtal för annat brott.

Närmare föreskrifter om beslut att ej tala å brott
meddelas av regeringen.

12
S Om åtalsunderlåtelse beträffande underåriga finns ytterligare bestämmelser.

9S Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas.

Nedlägges allmänt åtal på den grund, all tillräckliga
skäl, att den misstänkle är skyldig lill brotlel, ej föreligga, må målsäganden
övertaga åtalet; han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid,
högst en månad, som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap om
nedläggandet. Övertager ej målsäganden åtalet, äge han icke därefter

13 S

Sedan dom fallit, får ej allmänt åtal nedläggas.

Framkommer
sedan allmänt åtal väckis sådant förhållande som, om det förelegat eller varit
känt vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett beslut om åtalsunderlåtelse. får
ålalei nedläggas och åtalsunderlåtelse beslutas.

Nedlägges allmänt åtal på den grund, att tillräckliga
skäl, att den tilltalade är skyldig till brottet, ej /«-religger, får
målsäganden övertaga åtalei; han skall dock hos rätlen göra anmälan därom inom
den tid, högst en månad, som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap om
nedläggandet. Övertager ej målsäganden åtalei, får han icke därefter

Nuvarande lydelse

väcka åtal för brottet; om den tilltalade yrkar det,
skall frikännande dom meddelas.

8;; 1-3 si. Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som
hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att
ålal ej skall äga rum.

Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet;
han må ock i högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande
väcka talan om ansvar for falskt eller obefogat ålal. falsk angivelse eller
annan osann tillvitelse angående brott.

lOS Vad i 8 och 9 ifi stadgats om rätl for målsäganden att
väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gäller icke i
fråga om brott. Som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 andra stycket.

11 S

Aro i fråga om samma brott flera målsägande,,i?ä//e
angivelse eller åtal av en målsägande även förde övriga.

12 5

Har målsäganden genom förlikning eller eljest utfäst sig
att ej angiva brottet eller tala därå eller har han återkallat angivelse eller
nedlagt åtal, må han ej därefter angiva brottet eller tala därå. Hör brottet
allenast efter angivelse under allmänt åtal och har utfästelsen gjorts eller
angivelsen återkallats, innan allmänt åtal väckts, må allmänt åtal för broitet
ej därefter äga rum.

Föreslagen lydelse

väcka ålal för brottet; om den tilltalade yrkar del,
skall frikännande dom meddelas.

14 § Om ej annat följer av särskilda bestämmelser, är
målsägandens rält att väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal begränsad
till de fäll då brotlel utgör falskt eller obefogat åtal. falsk angivelse eller
annan osann tillvitelse angående brott.

Har åklagare väckt talan.fär målsäganden biträda åtalet;
han/ar också i högre rätt fullfölja talan. Rätt att fullfölja talan föreligger
dock icke ifall som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket.

15 § Ar i fråga om samma brott flera målsägande, gäller
angivelse eller åtal av en målsägande även för de övriga.

16S Har målsäganden genom föriik-ning eller på annat sätt
ulfäsl sig att ej angiva brottet eller väcka åtal for del eller har han
återkallat angivelse eller nedlagt åtal,./a/' han ej därefter angiva broitet
eller väcka åtal för det. Hör brottet endast efter angivelse under allmänt
åtal och har utfästelsen gjorts eller angivelsen återkallats, innan allmänt
åtal väckts,,/m- allmänt åtal för brotlel ej därefter äga rum.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13
s I lar någon genom brott blivii dödad, äge hans efterlevande make,
bröstarvinge, fader, moder eller syskon samma rätt som målsägande att angiva
brottet eller tala därå.

Avlider
eljest den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad
eller lidit skada, äge närslående, som nu sagts, samma rätt all angiva brottet
eller tala därå, som tillkom den avlidne, om icke av omständigheterna framgår,
att denne ej velat angiva eller åtala brottet. 14S

Är målsäganden omyndig och
rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller rättshandling, som han ej
själv äger ingå, äge hans ställföreträdare angiva brottet eller tala därå. Rör
brottet den omyndiges person, äge den som har vårdnaden om honom angiva
brottet eller tala därå. Vad i 11 kap. 2-5 §§ är stadgat om part och
ställföreträdare i tvistemål äge motsvarande tillämpning beträffande
målsägande, även om han ej för talan.

Om
rättegångsombud för målsägande gälle vad i 12 kap. är stadgat.

15!!
Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan, äge han rätt till ersättning
och förskott enligt vad om vittne är stadgat.

16S
Är i lag eller författning stadgat, att åtal för brott må väckas av annan
enskild än målsägande, skall han i fråga om rätt att angiva broitet eller lala
därå samt åtal, som väckes av

17 S

Har
någon blivit dödad genom brun, har hans efterlevande make, bröstarvinge, fader,
moder eller syskon samma rält som målsägande att angiva brottet, an biträda
eller övertaga åtal eller att fullfölja talan.

Avlider
eljest målsägande, har närstående som nu sagts, samma rätt au angiva brotlel
eller utföra åtal för del. som tillkom den avlidne, om icke av omständigheterna
framgår, att denne ej velat angiva eller åtala broitet.

18 §

Är
målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller
rättshandling, som han ej själv äger ingå, /oV hans ställföreträdare angiva
brottet. Rör brottet den omyndiges person, får den som har vårdnaden om honom
angiva brottet. Med nu stadgad rätt att angiva brottet följer även den rätt
att utföra åtal som kan tillkomma målsäganden. Vad i 11 kap. 2-5 vJS är stadgal
om part och ställföreträdare i tvistemål äger motsvarande tillämpning beträffande
målsägande, även om han ej för talan.

Om
rättegångsombud för målsägande gäller vad som är stadgat i 12 kap.

19 s

Höres
målsäganden i anledning av åklagarens talan, har han rätt till ersättning och
förskott enligt vad som är stadgat om viitne.

20 5

Är i
lag eller författning stadgat, all åtal för brott/a/- väckas av annan enskild
än målsägande, skall han i fråga om rätt alt angiva brottet eller väcka åtal
för det samt åtal, som

Prop.
1981/82:41 60

Nuvarande
lydelse Foreslagen lydelse

honom,
anses som målsägande. väckes av honom, anses som måls-

ägande!

22 kap.

8 5
Talan om enskilt anspråk på grund av brott, som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4
5 andra stycket, må ej väckas av målsäganden, med mindre åtal för brottet äger
rum eller talan biträdes av någon som är behörig att besluta sådant åtal.

Den i första stycket stadgade inskränkningen i målsägandens talerätt
gäller ej ifall som avses i 20 kap. 14 § första stycket.

23 kap.

1§

Fömndersökning
skall inledas, så Fömndersökning skall, om ej an-snart på grund av angivelse
eller el- nat följer av vad nedan sägs, inledas jest anledning förekommer, att
brott, så snart på grund av angivelse eller som hör under allmänt åtal,
förövats, eljest anledning förekommer, aU

brott, som hör under
allmänt åtal,

förövats.

Hör
brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal, må, ehuru angivelse ej
skett, förundersökning inledas, om angivelse icke kan utan fara avvaktas;
målsäganden skall dock, så snart ske kan, underrättas. Angiver han ej då
brottet till åtal, skall förundersökningen nedläggas.

Om rält för polisman att underiåla att avgiva rapport eller att
vidarebefordra rapport till åklagare meddelas bestämmelser av regeringen.

4
5

Vid
förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den
misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är
till hans förmän, tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas, att ej någon
onödigt utsattes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Förundersökningen
skall bedrivas Förundersökningen skall bedrivas

så skyndsamt
omständigheterna så skyndsamt omständigheterna medgiva. Finnes ej
längre anledning medgiva. ull dessfiillföljande, skall den nedläggas.

Prop.
1981/82:41 61

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4a5 Förundersökning skall nedläggas, om tillräckliga skäl
saknas att vidtaga vidare utredningsåtgärd och beslut i fråga om lagföring ej
befinnes erforderligt.

Såsom skäl för nedläggande av förundersökning skall
anses, utöver vad som följer av allmänna grunder, följande förhållanden:

1.
Det kan
antagas, att brottet i händelse av lagföring skulle leda till lägre bötesstraff
än tjugo dagsböter eller tvåhundra kronor omedelbart i penningar, och därjämte
befinnes, all forisatt utredning ej år påkallad av viktigt allmänt eller
viktigt enskilt intresse. Riksåklagaren äger föreskriva an. även om broll
antages förskylla lägre bötesstraff omedelbart i penningar än nyss sagts, nu
angiven nedläggnings-grund ej får tillämpas vid vissa slag av broll. och han
får beträffande nedläggningsgrundens tillämpning i övrigt meddela
föreskrifter.

2.
Det kan
antagas, att brottet i händelse av lagföring skulle leda till bötesstraff, och
därjämte befinnes. att fortsatt utredning skulle kräva kostnader som ej står i
rimligt förhållande till sakens betydelse.

3. Det finns någon, som är miss

tänkt för brottet, men det kan aniagas

alt. om tillräckliga skäl för ålal mot

denne framkommer, lagföring lik\'ål

kommer att underlåtas enligt särskilda

bestämmelser om åtalsunderlåtelse el

ler om särskild åialsprövning.

Föreligger redan före förundersöknings inledande
föruisåitningar för beslut eldigt andra stycket, får beslutas, all
förundersökning ej skall inledas.

När beslut enligi andra eller iredje siycket meddelas
såvitt angår viss misstänkt, anses beslutet gälla förundersökningen i dess
helhet, om ej särskilt förordnas att annan tänkbar gärningsman skall
efterforskas.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

4b5
Innan beslut enligt 4 a I andra eller tredje stycket meddelas, skall om möjligt
inhämtas och antecknas sådana upplysningar som kan underlätta för målsägande
eller annan an förbereda talan om enskilt anspråk på grund av eller i anledning
av brottet.

20 5
Dd förundersökningen avslutas, skall beslut meddelas, huruvida åtal skall
väckas.

20 5

Förundersökning avslutas genom beslut Ifråga om lagföring
eller genom beslut om nedläggande av förundersökningen.

Beslut ifråga om lagföiing meddelas av åklagare, i den mån
ej annat följer av 48 kap.

Beslut om nedläggande avförundersökning meddelas av
undersökningsledaren. Sådant beslut skall dock, när polismyndighet är
undersökningsledare, meddelas av åklagare.

1. om någon vid liden for beslutet

är skäligen misstänkt för brottet och

för delta är stadgat svårare straff än

böter eller

2. om 4 a andra stycket 3 skall

tillämpas.

Tredje
stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om beslut att ej inleda
förundersökning. Vad som därvid föreskrivits beträffande iindersök-ningsledare
gäller i sådant fall den som skolat vara undersökningsledarc. om
förundersökning inletts.

20 a 5 Beslul au förundersökning skall nedläggas
eller att förundersökning ej skall inledas, skall innehålla de skäl som
föranlett bedömningen,

1. om någon vid liden för hcsluici

är skäligen misstänkt för brottet och

för delta är stadgat svårare siraft' än

fängelse ses månader.

2. om i annat fäll misstänkt eller

Prop.
1981/82:41 63

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

målsägande kan antagas ha särskih intresse av alt skäl redovisas i
beslutet.

Ha
skäl utelämnats i beslul som avses i första stycket, skall den beslutande på
begäran av den som varit skäligen misstänkt eller av målsågande om möjligt
upplysa om skälen i efterhand.

A
v beslut som avses i 4 a ff andra eller tredje stycket skall framgå vilket
eller vilka lagrum som åberopas såsom stöd för beslutet.

22
5

Förundersökning
enligt delta kapitel är, om tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga, ej
erforderiig beträffande brott, för vilket icke svårare påföljd än böter är
stadgad, eller beträffande brott, som avses i 45 kap. 2 5 första eller andra
stycket. Ej heller är förundersökning erforderiig i mål om brott, som avses i 3
kap. 3 5 och 7 kap. 4 5 andra stycket, med mindre anledning förekommer till
ådömande av annan påföljd än böler.

Vill
åklagaren utvidga väckt åtal, må det ske, utan alt förundersökning enligt detta
kapitel ägt rum.

Å ven om enligt denna paragraf förundersökning ej sker, äger 4 a. 20
och 20 a ,fs*' motsvarande tillämpning med avseende på utredningsförfarandets
avslutande.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977.

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om

unga lagöverträdare

Härigenom
föreskrives i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare, dels au 1-6 55 skall erhålla nedan angivna lydelse, dels all
12 5 första stycket skall upphöra all gälla.

Nuvarande lydelse

2 5 Fråga om bes/ut jämlikt I | skall handläggas
skyndsamt. Fattas ej sådant beslut, skall ålal väckas utan dröjsmål.

15 Har broll begåtts av någon som vid tiden för brottet ej
filt aderton år, må. utöver vad som följer av 20 kap. 7 5 rättegångsbalken,
åklagare besluta alt ej tala å brottet.

om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 §
barnavårdslagen, omhändertages för samhällsvård enligt 29 Sj sagda lag eller
blir föremål för annan därmed jäm förlig ålgärd eller utan dylik åtgärd blir
föremål för annan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan aniagas att härigenom
vidtages vad som är läwrAlgasi för hans tillrätlaförande. eller

om brottet uppenbariigen skett av okynne eller
förhastande.

Föreslagen lydelse

15 Handläggning av fråga, som rör ansvar för brott av den
som ej fyllt tjugoen år. skall ske skyndsamt, oavsett vilken myndighet som får
befattning med sådan fråga. Särskild skyndsamhet skall iakttagas, när fråga är
om misstänkt som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år (underårig).

2 5

Om hinder ej möter med hånsyn lill viktigt allmänt eller
viktigt enskilt intresse, får åklagare, utöver vad som följer av 20 kap. 7 5
rättegångsbalken, besluta om åtalsunderlåtelse för brott av underårig,

1. om brottet uppenbariigen skett av okynne eller
förhastande.

2.
om det :
annat fåll än sådant, som avses i punkt 1. av lillgänglig utredning framgår,
alt den underårige el tidigare begått bron. för vilket fängelse i mer än sex
månader är stadgat, eller

3.
om
barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige vistas,

Nuvarande lydelse

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän
synpunkt.

6 5

Föreslagen lydelse

förklarat, att den underårige är eller kommer all bli
föremål för åtgärd som enligt nämndens mening är ägnad att främja hans
anpassning i samhället.

3 5

Angående
prövning huruvida ålal bör väckas mot den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola
eller som intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är särskilt
stadgat.

3 5

Föreligger skälig anledning att ej tala å brott, skall
åklagaren innan han beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun,
där den underårige vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller
avser all vidtaga ålgärd beträffande den underårige saml huruvida enligt
nämndens mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligasi för hans
tillräitaförande.

Nämndens
yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt,
även innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling saml hans
vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt.

,4r brottet ringa, må åklagaren utan all
barnavårdsnämndens yttrande inhämtats beslula all ej lala å brotlel.

4 5 Har
den underårige tidigare begått brott för vilket fängelse i mer än sex månader
är stadgat, skall åklagaren, om det ej är obehövligt, inhämta skriftligt
yttrande från barnavårdsnämnden, innan åtalsfrågan avgörs.

Närmare föreskrifter om yttrandets innehåll meddelas av
regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer.

4 5

Beslul
all ej lala å broll skall på lämpligt sätt tillkännagivas för den underårige.

Underräiielse
om beslutet skall ock. såframt åtgärd av barnavårdsnämnd fönilsäiies.
tillställas denna.

5 5 Beslut all ej tala å brott må återkallas, såframt
skäl äro därtill ur all-5 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 41

5 5

Beslut
om åtalsunderlåtelse enligt 2 .s» 2 eller 3 skall genast lillsiällas barnavårdsnämnden.

Har
åklagaren beslutat om åtal mot underårig för brott, för vilket svårare straff
än böler är stadgat, skall barnavårdsnämnden genast underrättas om beslutet.

6 5

I fråga
om tillkännagivande av beslut om åtalsunderlåtelse för underårig

Prop. 1981/82:41

Nuvarande lydelse män synpunkt.

66

Föreslagen lydelse

och i fråga om återkallelse av sådant beslul äger
rättegångsbalkens bestämmelser i sådant hänseende motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den I juli 1977.

3. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrives all 33 kap. 4 5 och 34 kap. 3 5 broitsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen
lydelse 33 kap.

Har
någon begått brott innan han fylli aderton år, må efter omständighelema
ådömas lindrigare slraff än för broitet är stadgat. Lindrigare straff må ock.
om särskilda skäl äro dårilll. bestämmas för broll som någon begått under
infiyiande av .själslig abnormitet.

Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen
ej möter av hånsyn lill allmän laglydnad, må jämväl i annat fall ådömas
lindrigare straff än som stadgats för bruiiei.

Har någon begått brott innan han fyllt aderton år, må
efter omständigheterna ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat
eller ock påföljd heh eftergivas (påföljdseftergift). Detsamma gäller i fråga
om brott som någon begått under inflytande av själslig abnormitet.

Om i annat fall på grund av särskilda omständigheter
befinnes, att brott förskyller lindrigare straffan som stadgas for brotlel, får
sådant lindrigare slraff ådömas. Befinnes de särskilda omständigheterna vara
sådana alt påföljd för brottet ej är erforderlig, får påföljdseftergift
meddelas.

Finnes
på grund av särskilda omständigheter uppenbart, all påföljd för brolie t ej
är erforderiig. må påföljd heh eftergivas.

Påföljdsefiergifi meddelas vidare, om broll befinnes
förskylla lägre bötesstraff än tjugo dagsböter eller tvåhundra kronor
omedelbart i penningar. Detla gäller dock icke, om ådömande av straff är
påkallat av vikiigi allmänt intresse.

34 kap.

3 5

Ar den
lidigare ådömda påföljden fängelse på viss lid, må förordnande enligt I 5 I
meddelas allenasi om det är uppenbart, aii del nya brotlel / jämförelse med det
förra år med hänsyn lill påföljden utan nämnvärd betydelse, eller eljesi
synnerliga skäl äro därtill.

Är den
lidigare ådömda påföljden fängelse på viss lid, må förordnande enligt I 5 1
meddelas allenasi om någon påföljd utöver del ådömda fängelsestraff el ej
finnes påkallad i anledning av del nya broliei eller eljesi synnerliga skäl
äro därtill.

Prop.
1981/82:41 68

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Dömes
med tillämpning av 1 5 2 till straff för brott som begåtts innan den lidigare
domen börjat verkställas, skall i möjlig mån vid straffets bestämmande
iakttagas, att straffen tillhopa icke översliga vad som jämlikt 26 kap. 2 5
kunnat ådömas för båda brotten, och må därvid dömas till lindrigare straff än
för brottet är stadgat.

Undanröjande
av fängelse enligt 1 5 3 må ske endast om dom meddelas innan straffet till
fullo verkställts.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1977.

4.
Förslag till

Lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom
föreskrives att 11 5 rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

115

Den
rättssökande skall bidraga till kostnaderna för allmän rättshjälp enligt vad
som sägs i 12-15 §§.

Bidragsskyldighet enligt första stycket föreligger dock icke för
målsägande, när denne gör gällande enskih anspråk på grund av brott och åtal ej
kommit lill stånd med anledning av beslul enligt 20 kap. 7 eller 9 ,| eller 23
kap. 4 a § andra stycket 3 rättegångsbalken eller 2 ji lagen (1964:167) med
särskdda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1977.

Prop. 1981/82:41 69

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning

i brottmål

Härigenom föreskrives att 2, 3, 4, 5, 8 och 10 55 lagen
(1964:542) om personundersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ej må någon dömas lill fängelse i sex månader eller
däröver, villkoriig dom, skyddslillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller
överlämnas lill särskild vård utan all personundersökning ägt rum.
Personundersökning är likväl ej erforderlig, om utredning som avses därmed
ändock är tillgänglig för räiten.

Åtalsunderiåtelse enligt 20 kap. 7 4 rättegångsbalken må
ej beslutas ulan att uiredning rörande den misstänktes personliga förhållanden
föreligger. Sådan utredning benämnes begränsad personundersökning.

3 5

Rätlen skall så snart det lämpligen kan ske förordna om
personundersökning och uppdraga ål skyddskonsulent att föranstalta om sådan
undersökning. Förordnande må dock ej meddelas, med mindre den misstänkte
erkänt gärningen eller eljesi sannolika skäl föreligga att han begått den.

Erkänner vid förundersökning den misstänkte brott för
vilket är stadgat fängelse i ivå år eller däröver, skall åklagaren, om ej
särskilda skäl äro däremot, ulan dröjsmål göra anmälan därom hos rätlen för
beslul angående personundersökning.

Föreligger anledning att tillämpa 20 kap. 7 4
rättegångsbalken äger åklagaren uppdraga åt skyddskonsulenten an föranstalta
om begränsad person-undersökning.

4 5

Personundersökningen verkstäl- Personundersökning och begrän-

les av tjänsteman inom skyddskon- sad
personundersökning verkställas av

suleniorganisaiionen eller av person- ijänsieman
inom skyddskonsulent-

undersökare som skyddskonsulen- organisationen
eller av personunder-

len ulser. Till personundersökare får sökare
som skyddskonsulenten ut-

utses endast den som undergalt för ser.
Till personundersökare får utses

ändamålet avsedd utbildning eller endast
den som har för ändamålet

Nuvarande
lydelse

eljest
har erforderiiga kunskaper.

Föreslagen
lydelse

avsedd
utbildning eller eljest har erforderiiga kunskaper.

Framkommer
under personundersökning att den misstänkte är i behov av personligt stöd eller
annan hjälp, kan skyddskonsulenten förordna förtroendeman för honom, om han
samtycker därtill. Förtroendeman skall entledigas så snart den misstänkte begär
det.

5 5

Skyddskonsuleni,
skyddsassistent och personundersökare äga, om ej särskilda skäl äro däremot,
vid personundersökning taga del av anteckningar och andra handlingar från förundersökningen
saml närvara vid förhör som hålles med den misstänkle.

Skyddskonsulent,
skyddsassistent och personundersökare äga, om ej särskilda skäl äro däremot,
vid personundersökning och begränsad personundersökning taga del av anteckningar
och andra handlingar från förundersökningen samt närvara vid förhör som hålles
med den misstänkte.

Den som utfört eller biträtt
vid utförande av personundersökning eller fullgjort uppdrag som förtroendeman
må ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga
förhållanden. Bryter någon häremot, dömes, om ej gärningen är ati anse som
ämbetsbrott, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Den som utfört eller
biträtt vid utförande av personundersökning eller begränsad personundersökning
eller fullgjort uppdrag som förtroendeman må ej obehörigen yppa vad han därvid
erfarit rörande enskilds personliga förhållanden. Bryter någon häremot, dömes,
om ej gärningen är att anse som ämbetsbrott, till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.

Konungen meddelar
bestämmelser om ersättning åt den som utfört eller biträtt vid utförande av
personundersökning eller förordnats till förtroendeman samt åt läkare som avgivit
intyg enligt 7 5- Sådan ersättning skall gäldas av statsverket.

Regeringen meddelar
bestämmelser om ersättning åt den som utfört eller biträtt vid utförande av
personundersökning eller begränsad person -undersökning eller förordnats till
förtroendeman samt åt läkare som avgivit intyg enligt 7 5. Sådan ersäu-ning
skall gäldas av statsverket.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977.

Prop. 1981/82:41 71

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttranden

1 Allmänna synpunkter m. m.

/./ JK

Betänkandet innehåller enligt min mening en mycket gmndlig
analys av de frågor kommittén haft att behandla. Läsaren har i regel bara att
välja mellan de synpunkter som kommittén redovisar. På en punkt saknar jag
emellertid en principiell diskussion, nämligen i fråga om rollfördelningen
mellan domstolar och åklagare. Möjligen har kommittén ansett denna fråga - mot
bakgmnd av direktivens innebörd - sakna intresse för utredningsarbetet. Enligt
min mening är den antydda frågan emellertid av sådan central betydelse att den
inte kan förbigås vid den fortsatta beredningen av kommitténs förslag. Jag vill
därför inleda mitt remissyttrande med några allmänna synpunkter i denna del.

Antalet
straffbestämmelser i svensk rätl är mycket stort, enligt min mening alltför
stort. Bakom varje sådan bestämmelse måste i princip förutsättas ligga en
avsikt från samhället att på något sätt reagera mot överträdelser av
bestämmelsen och att därvid - i enlighet med principen om allas likhet inför
lagen — behandla alla överträdare på samma sätt. För att fullfölja dessa
avsikter har tillskapats i huvudsak tre organ eller typer av organ: polismyndigheter,
åklagarmyndigheter och domstolar. Domstolarna har alltid varit fristående från
de övriga organen. Sedan 1965 är även polis- och åklagarmyndigheterna
fristående från varandra. De skilda organen har tilldelats olika uppgifter och
organiserats med hänsyn härtill.

Under trycket av den tilltagande brottsligheten har vissa
förskjutningar skett av gränserna mellan de tre nämnda organen. Polisen har
sålunda i viss utsträckning fått övertaga åklagamppgifler under
fömndersökningen och åklagama, jaäven polisen, harfått vissa dömande uppgifter
genom in-sfituten ordningsbot och strafföreläggande.

De nyss angivna åtgärderna har emellertid inte bedömts
tillräckliga. Också andra åtgärder har därför vidtagits i syfte att bemästra
resursfrågorna, framför allt inom polisväsendet. Jag tänker då särskilt på
avkriminali-seringen (senast l.ex. fylleri) och den s.k. depenaliseringen
(l.ex. parkeringsförseelserna).

Utvecklingen under senare år har - i varje fall synes det
mig gälla tiden efter nya rättegångsbalkens införande - uteslutande gått i den
riktning jag nyss har antytt. Direktiven för åtalsrättskommittén är ett exempel
på samma tendens. Innan man fortsätter på den inslagna vägen kan det därför,
som jag redan framhållit, finnas anledning att överväga om man bör gå längre,
vända om eller välja en annan väg för att nå målet.

Man kan givetvis ha olika uppfattningar om målet. Enligt
min mening

Prop. 1981/82:41 72

bör
målet, som jag redan nämnt, i och för sig vara att alla brott - jag använder
detta ord som sammanfattande begrepp för alla överträdelser av straffsanktioner
- skall beivras. Ett avgörande styrinstmment när det gäller strävandena att
uppnå ett på detta sätt definierat mål är resurstilldelningen till och
användningen av personalen inom polisväsendet. Eftersom resursema alltid torde
komma att vara begränsade är emellertid - som det heter i direktiven — den tid
förbi då varje känd lagöverträdelse beivras. Om polisens resursfrågor är det
dock inte tal i detta sammanhang. Däremot är användningen av åklagar- och
domstolsväsendets resurser en central fråga när man överväger kommitténs
förslag. Kommittén har (s. 149) betecknat det som ett framträdande intresse att
- i den mån rättssäkerhetssynpunkter ej lägger hinder i vägen - så många som
möjligt av domstolsmålen skall kunna överföras till det enklare och snabbare
förfarande som åtalsunderlåtelseinstitutet innebär.

En
sådan överföring som nyss nämnts innebär att uppgifter som f. n. ankommer på
domstolarna överflyttas till åklagarna, dvs. åklagarna "upphöjs"
lill domare och den förskjutning av arbetsuppgifterna som jag förut nämnt
accentueras ytterligare. Den föreslagna ordningen innebär att åklagarna i stor
utsträckning ges befogenhet att besluta humvida och på vad sätt samhället skall
reagera mot den misstänkte. Kommittén föreslår visserligen vissa spärrar -
hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse - och den grövre
brottsligheten blir helt undantagen men förslaget innebär ändå, detta är
naturligtvis avsikten, en betydande omfördelning av de dömande uppgifterna i
brottmål.

Kommittén har i ett visst
sammanhang (s. 143) utvecklat sin syn på åklagaren som domare. En sådan
lösning betecknas därvid som helt otänkbar. Jag delar helt detta synsätt och
jag vill ifrågasätta om inte detsamma i allt väsentligt gäller även flera av de
förslag som kommittén lägger fram. Enligt min mening är nämligen innebörden av
dessa förslag att "utpräglat dömande funkfioner" Ofr kommitténs
uttalande på s. 143) läggs på åklagarna. Förslagen innebär i praktiken att
åklagaren i vissa avseenden skall företaga en bedömning av vilken påföljd en
lagföring skall ha resulterat i och med utgångspunkt från resultatet av denna
bedömning besluta om åtalsunderlåtelse eller åtal. Denna ordning - som alltså
innebär att åklagaren först sätter sig i domstolens ställe i påföljdsfrågan
och därefter fattar ett beslut i åtalsfrågan - innebär risker för betydande
variationer i praxis, risker som knappast kan förebyggas inom ramen för
överåklagamas och RÅ:s tillsyn. Dessutom är att märka att lekmannainflytande! i
domstolarna ansetts särskilt värdefullt just vid påföljds valet. Den
föreslagna ordningen innebär att åklagaren ensam avgör t. ex. humvida viss vård
eller åtgärd kan anses ägnad att främja den misstänktes anpassning i samhället
(20:7 p. 3 RB) eller huruvida den misstänkte kan fillrättaföras utan övervakning
eller någon mer ingripande åtgärd (20: 7 p. 4 RB). Att låta åklagaren på
grundval av en sådan bedömning också bestämma påföljden har kommittén funnit
otänk-

Prop.
1981/82:41 73

bart.
Samma betänkligheter som uppställer sig mot åklagaren som dömande organ kan
emellertid enligt min mening riktas också mot ett förhållande som det här
redovisade, inte minst lekmannainflytandet omintetgörs helt just i de fall där
det ansetts mest önskvärt. Även om någon form av lekmannainflytande införs
också på åklagarplanet är det helt uppenbart att en lekmannamedverkan inte är
tänkbar vid avgörande av varje enskilt fall.

Kommittén
föreslår visseriigen att presumtion även i fortsättningen skall råda för åtal.
Förslaget innebär emellertid en betydande urholkning av denna presumtion. Jag
har inte funnit några övertygande skäl för att tiden nu skulle vara mogen för
att i sådan grad som här föreslås frångå huvudregeln att det är domstolarna
som skall pröva om i det särskilda fallet fordras påföljd och i så fall vilken.
Det förhållandet att lagstiftaren markerar ett visst förfarande såsom
brottsligt/straffbart bör också betyda att samhället i princip reagerar mot
detla förfarande med lagföring och dom. En annan ordning överensstämmer
knappast med den allmänna rättsuppfattningen.

Jag
vill i detta sammanhang påpeka att kommittén enligt min mening underskattat
domstolsförfarandet som sådant som ett kriminalpolitiskt medel.
Domstolsförfarandet är naturiigtvis - såsom kommittén framhållit (s. 110) -
främst påkallat av hänsyn till rättssäkerheten. Det utgör emellerfid dessutom
ett beaktansvärt inslag i samhällsreaktionen mot den misstänkte. På gmndval av
samtal med aktiva domare vågar jag påstå att det ingalunda är ovanligt alt
benägenheten att döma till icke frihetsberövande påföljd är större i fall där
det kan antas att själva domstolsförfarandet inneburit en rejäl tankeställare
för den misstänkte. Det torde därför många gånger komma att bli missvisande om
åklagaren gör det antagandet att lagföring i visst fall skulle ha lett till
villkorlig dom och han på gmndval härav meddelar beslut om åtalsunderlåtelse
under motivering att härigenom uppnås ungefärligen samma resultat som en
lagföring skulle ha lett till. Värdet såsom kriminalpolitiskt medel av den
föreslagna ordningen för tillkännagivande av beslut om åtalsunderiåtelse (s.
117) torde vara intill obefinflighet ringa. Det kan därför inte ersätta
lagföringen inför domstol.

Ytterligare
betänkligheter kan anföras mot en utvidgning av åtalsunder-lålelseinstitutel.
Några ex. kan anföras. Huvudprincipen att endast klarlagda brott - i huvudsak
endast erkända sådana - skall leda till åtalsunderlåtelse innebär risk för att
den misstänkte erkänner brottet för att slippa obehaget av en rättegång. Vidare
riskerar man att få till stånd ett ökat "processande" på
förundersökningsstadiet med därav följande ökad arbetsbörda för åklagarna och
kostnader för statsverket. Sålunda torde de utökade möjligheterna att undgå
åtal leda till ökad efterfrågan på offentliga försvarare redan på fömndersökningsstadiet
med uppgift att verka för att åtal inte väcks.

Vad
jag nu har anfört innebär att jag vill ställa frågan om man inte redan nu gått
tillräckligt långt när det gäller att överföra dömande uppgifter till åklagama.
Jag är angelägen framhålla att min inställning inte har sin grund

Prop. 1981/82:41 74

i någon misstro mot åklagarkåren. Jag vill endast hålla
fast vid en mer principiellt betonad rollfördelning. 1 princip vill jag
anlägga samma synsätt här som när del gäller fördelningen av uppgifter mellan
bevakningsföretag och polisen.

Det hittills förda resonemanget har varit av övervägande
principiell karaktär. Kommitténs förslag gmndas emellertid till väsentlig del
på mer praktiska - framför allt processekonomiska - överväganden. Det finns
skäl att antaga alt ett genomförande av förslaget - jag tänker nu närmast på
åtalsunderlåtelseinstitutet - skulle innebära vissa rationaliseringar och
besparingar.

Kommittén har inte redovisat några beräkningar i denna del
men del förefaller mig uppenbart att man i vissa delar måste räkna med en ökad
belastning pä åklagarväsendet. Även om dessa belastningar kompenseras av
lättnader för domstolsväsendet är jag inte övertygad om att nettovinsten blir
särskilt stor. Härtill kommer att denna vinst skall vägas mot de nackdelar som
reformen skulle innebära och som jag tidigare har berört.

Enligt min mening finns det anledning att i det läge vi nu
befinner oss överväga även andra alternativ än de som kommittén tagit upp. Jag
syftar då på alternativ som utgår från den traditionella rollfördelningen inom
rättsväsendet men som ger några av de rationaliseringsvinster som kommittén
velat uppnå. Vad som föresvävar mig är närmast en översyn av förfarandet - i
vidaste mening — i brottsmålsprocessen. En sådan översyn kan troligen ge sådana
vinster all vi även i fortsättningen kan låta domstolarna döma och åklagarna
åtala.

Med det sist anförda har jag inte uteslutit möjligheten
att genomföra mindre delar av kommitténs förslag. Delta kommer att framgå i det
följande.

1.2 RÅ

Innebörden av och förutsättningarna för åklagarens
skyldighet att åtala brott tillhör de väsentliga frågorna i ett rättssamhälle.
Man har härvid sedan mitten av 1800-talet skilt mellan legalitetsprincipen och
opportunitets-principen, i senare nordisk doktrin också benämnda den absoluta
och den relativa åtalsplikten.

Enligt legalitetsprincipen åligger det åklagaren att
ovillkorligen väcka åtal om han på objektiva skäl kan fömtse fällande dom.
Utmärkande för opportuniletsprincipen är alt åklagaren, även om angiven
förutsättning föreligger, äger pröva om åtal med hänsyn till omständigheterna i
det särskilda fallet är lämpligt från allmän synpunkt och, där så inte är
förhållandet, underiåta att väcka åtal.

Innehåller lagstiftningen en huvudregel om åtalsplikt men
är huvudregeln förenad med undantag som lämnar rum för ett friare skön från
åklagarens sida, anses opportuniletsprincipen och inte legalitetsprincipen
råda.

Prop.
1981/82:41 75

Med
hänsyn till de regler om åtalsunderlåtelse som redan nu finns i svensk rätt -
särskilt bestämmelsen i 20 kap 7§ första stycket 3 rättegångsbalken - kan det
därför ifrågasättas om kommittén har rätl i sitt påstående alt absolul
åtalsplikt anses gälla för svensk rätts vidkommande.

Man
bör dock inte binda sig för mycket vid ordalagen eller terminologin.
Betydelsefullare är de principiella skäl som ligger bakom de olika sätten att
reglera åtalsplikten.

Till
förmån för legalitetsprincipen kan anföras det för eti rättssamhälle
grundläggande kravet på allas likhet inför lagen. Från kriminalpolitisk synpunkt
är det också av vikt att flertalet brott beivras. Ett strikt fasthållande vid
legalitetsprincipen är emellertid alltför resurskrävande för att vara realistiskt.
Därtill kommer att det från kriminalpolitisk synpunkt inte är nödvändigt att
varje brott beivras och i vissa fall rentav kan vara slötande att ålal väcks.

För
opportuniletsprincipen talar alt man med tillämpning av denna på ett smidigt
sätt kan ingripa där det är påkallat och avslå när så inte är fallet. Därmed
följer emellertid också risken att lika fall behandlas olika. När opportuniletsprincipen
råder ligger del vidare närmare till hands för de brotlsbeivrande organen all
under trycket av bristande resurser underiåla att ingripa mol brottslighet även
när ett ingripande är påkallat.

Vid
en reformering av de svenska åtalsreglerna bör, så långt det är möjligt,
fördelarna hos både legalitets- och opportunitetsprinciperna tas tillvara. Man
bör därför enligt min mening behålla gällande rätts presumtion för alt varje brott
skall beivras och endast tillåta undantag som är motiverade av starka
kriminalpolitiska eller processekonomiska skäl. För att garantera en likformig
tillämpning bör undantagen vara normerade. Huruvida en reglering av detla slag
kan betecknas som ett utflöde av den ena eller andra principen anser jag mindre
betydelsefullt.

Kommitténs
förslag präglas i alltför stor omfattning av teoretiska processuella
överväganden medan de kriminalpolitiska punkterna harfått för litet utrymme.
Man saknar i betänkandet framför allt en diskussion om lag-föringens betydelse
från allmänpreventiv synpunkt. Det är, som jag förut understrukit, nödvändigt
att hålla fast vid gmndregeln att brott skall beivras. 1 annat fall framstår
strafflagstiftningen som meningslös. Drar man ut konsekvenserna av de
föreslagna bestämmelserna — i synnerhet 20 kap 7 § 4 saml 23 kap 4a§ andra
stycket I och 3 rättegångsbalken - blir resultatet att instituten villkorlig
dom och åtalsunderlåtelse nästan helt försvinner ur rättslillämpningen. En sådan
utveckling skulle innebära att man i större utsträckning än vad som är
försvariigt efterger kravet på att brott skall utredas. Vidare skulle man
därigenom gå miste om två kriminalpolitiskt betydelsefulla sanktionsformer.

Det
anförda får inte undanskymma att det ännu finns utrymme för angelägna reformer
på det område som behandlats av kommittén. Det moderna samhällets alltmer
komplicerade stmktur och den därmed sammanhängan-

Prop.
1981/82:41 76

de brottsutvecklingen nödvändiggör ytteriigare förenklingar
och prioriteringar i fråga om de rättsvårdande organens insatser. 1 synnerhet
gäller detta fömndersökningsstadiet, vilket inte pä samma sätt som åklagarens
och domstolarnas verksamhet varit föremål för partiella reformer sedan
rättegångsbalken trädde i kraft för snart 30 år sedan. Även om kommitién enligt
min mening har gått alltför långt i vissa hänseenden, finns det åtskilligt i
dess betänkande som är värt alt ta fasta på.

Sedan
kommittén påbörjade sitt arbete har en översyn av rätlegångsförfarandet vid
allmän domstol aktualiserats (se Ds Ju 1976: 8) och regeringen har numera
beslutat att en sådan översyn skall komma till stånd. Flertalet av de problem
som behandlats av åtalsrättskommittén lämpar sig emellerfid för partiella
reformer, eftersom de är väl avgränsade och inte griper in i andra
frågekomplex. 1 den mån kommitténs förslag - efter överarbetning i förekommande
fall - är ägnade att läggas till grund för ny lagslifning bör man därför inte
dröja med en sådan i avvaktan på resultatet av den sålunda beslutade översynen
av rättegångsbalken. Vissa av kommittén behandlade frågor är dock av den art
att de med fördel bör prövas i det större sammanhanget.

I kap. 6 avhandlas bl. a. de av kommittén lanserade nya
rekvisiten för gmndbestämmelserna om åtalsunderiåtelse: "viktigt allmänt
intresse" och "vikfigt enskilt intresse". Förstnämnda term utgör
en samlingsbeteckning för flera av kommittén närmare angivna förhållanden
liknande dem som har brukat inlolkas i det nu använda uttrycket "påkallat
ur allmän synpunkt". Kommittén vill dock med den nya termen ge ullryck
för att endast en något högre nivå av allmänintresse skall utlösa lagföring.

I stort sett har jag inga sakliga invändningar mot
kommitténs förslag i denna del. På vissa punkter anser jag visserligen att
kommittén går väl långt, såsom när den på s. 105 säger alt åtal får anses
påkallat om det bedöms oundgängligen (kursiverat av mig) nödvändigt att
övervakning, särskild föreskrift och/eller tilläggsböter kommer till stånd.
Betydelsefullare är emellertid att det kan ifrågasättas om inte uttrycket
"vikfigt allmänt intresse" är alltför starkt och därmed kan
föranleda en mer restriktiv åtalspraxis än vad som är godtagbart. Termen
"allmänt instresse" svarar enligt min mening bättre mot vad som bör vara
förslagets intentioner.

1 huvudsak kan jag ansluta mig till kommitténs uppfattning
att målsägan-deintressena bör beaktas i mindre utsträckning än f. n. vid
bedömningen om åtalsunderlåtelse bör meddelas. Också här ställer jag mig
emellertid tveksam — om än i lägre grad - till den föreslagna terminologin
("viktigt enskilt intresse").

Även om
jag således - med angivna förbehåll - inte har några sakliga invändningar mot
förslaget i fråga om angivandet av gmndrekvisiten för åtalsunderlåtelse vill
jag av principiella skäl ifrågasätta förslagets lämplighet med hänsyn till alt
uttrycket "påkallat ur allmän synpunkt" avses stå

Prop. 1981/82:41 77

kvar
i brottsbalkens bestämmelser om särskild åtalsprövning. Delta kan föranleda
svårigheter i rättstillämpningen. Jag vill därtor förorda att frågorna om de
olika termernas förhållande till varandra och om en eventuell samordning av
uttrycken övervägs ytteriigare. Därvid bör också bestämmelsen i 48 kap. 5§
rättegångsbalken om grundförutsättningarna för utfärdande av strafföreläggande
anpassas till den nya terminologin på sätt överåklagaren i Stockholm
föreslagit.

Kap. 6 innehåller vidare
en diskussion om särskilda beslut eller förelägganden som komplettering lill
eller ersättning för beslut om åtalsunderlåtelse. Jag delar kommitténs
uppfattning all del inte finns någon invändningsfri utväg att i ett system med
åtalsunderlåtelse få motsvarigheter till akluella straffrättsliga påföljders
inslag av särskilda föreskrifter, tilläggsböter eller, såvitt angår skyddstillsyn,
övervakning. I sådana fall där flera brott samtidigt föreligger till bedömande
bör man emellertid överväga att öppna möjlighet för åklagaren att meddela
åtalsunderlåtelse beträffande vissa brott och utfärda strafföreläggande för
andra. Delta fömisätter en ändring av 48 kap. 5§ första stycket
rättegångsbalken, vilken bestämmelse hitfills utgjort hinder mot s. k. delade
beslul. En utvidgning av institutet åtalsunderlåtelse kan göra en sådan reform
motiverad på samma sätt som huvudregeln i 1 kap. 6§ brottsbalken om gemensam
påföljd för flera brott försetts med alltflera undantag.

/
.3 Överåklagaren i Stockholm

Vid
tillämpning av 20 kap. 7§ rättegångsbalken kommer åklagaren ej sällan i den
situationen att han ej kan undvika att väcka åtal i fall där åtal med hänsyn
till omständigheterna ter sig stötande. De föreslagna reglerna angående
åtalsunderlåtelse och fömndersökningsbegränsning kommer att möjliggöra att
talan ej behöver föras i dessa fall, vilket är tillfredsställande. Lagtexten är
så utformad, att stort utrymme lämnas för åklagarens bedömning, vilket
naturligtvis kommer att medföra tolkningssvårigheter. Del får emellertid
fömtsättas, att enhefiig praxis kommer att kunna skapas genom instmkfioner,
inspekfioner och överprövningar. Härvid är det angeläget att utvecklingen sker
på sådant sätt att allmänheten ej bibringas den felaktiga uppfattningen att
ett flertal straffstadganden satts ur kraft. Även om komplikationer av ovan
antytt slag kan förväntas uppstå och trots att förslagets verkningar är svåra
att överblicka delar jag i allt väsentligt kommitténs uppfattning.

1.4
Chefsåklagaren Lennart Hiort, åklagarmyndigheten i Stockholm

Kommittén
har i olika avseenden lagt fram förslag som syftar till stark begränsning av
brottmålen i domstolen. Förslagen hänför sig såväl till ul-redningsbegränsande
åtgärder som fill begränsningar av åtalen, sedan väl utredningen slutförts. 1
båda dessa sammanhang har framlagts förslag till åtgärder, som många säkerligen
äro väl ägnade att minska antalet brottmål

Prop.
1981/82:41 78

i domstolen. En del synes dock innebära att nödvändiga
arbetsinsatser i stället läggs på åklagaren i sådan utsträckning alt det kan
ifrågasättas om resursanvändningen totalt kommer alt minska i någon betydande
omfattning.

/ .5 Överåklagaren i Göteborg

Under det reformarbete som på senare tid bedrivits på
rättsväsendets område med inr'iktning på all rationalisera verksamheten i syfte
alt frigöra resurser för den allvarligare brottsligheten har hänsynen fill
allmänpreventiva effekter tillmätts mindre betydelse. Inte heller
åtalsrättskommittén kan gä fri från kritik i detla avseende. Kommittén har
visserligen behandlat frågan humvida vittgående åtalsbegräsningar kan ha
negativa effekter på den allmänna laglydnanden, men de slutsatser kommitién drar
leder inte till någon större försiktighet i reformförslagen. Två synpunkter är
särskilt värda beaktande i detla sammanhang. För det första är det uppenbart
att påföljden skyddstillsyn har en allmänpreventiv effekt som saknas hos de
föreslagna inte siraffrältsliga resocialiseringsålgärderna. För det andra måste
det antagas att den del av den samlade brottsreaktionen, som åtalet och
domstolsförhandlingen utgör, har broltsavhållande effekter. Till skillnad från
vad kommittén anfört i dessa frågor vill jag betona, att farhågor för negativa
effekter på den allmänna laglydnaden, bör medföra stor försiktighet vid
reformering av åtalsreglerna.

Även
rättssäkerhetssynpunkter talar för att sådan försiktighet bör iakttas. Man
måste instämma i kommitténs konstaterande alt rätlegångsförfarandet innebär
den bästa garanun för ett materiellt riktigt avgörande. Särskilt bör värdet
från rättssäkerhetssynpunkt av den muntliga handläggningen framhållas. Inte
minst av hänsyn till allmänhetens förtroende för rättsvården bör även
fortsättningsvis gälla som huvudprincip att brott leder lill lagföring och
påföljd. Med de väsentligt utökade möjligheter till åtalsunderlåtelse som
kommillén föreslår måste riskerna öka för olikhet i tillämpningen.
Överprövningsinstitutet och inspektionsverksamheten inom åklagarväsendet medför
inte lika goda förutsättningar för enhetlig rällstillämpning som
instansordningen inom domstolsväsendet. En fråga av rättssäkerhetskaraktär som
kommittén inte behandlat sammanhänger med det numera ej ovanliga förhållandet
att misstänkta som under förundersökningen erkänt brott senare, under
förevändning att de utsatts för allehanda påtryckningar, lar tillbaka sina
erkännanden. Utsikten alt erhålla åtalsunderlåtelse kan medföra att
benägenheten att avge sådana "felaktiga" erkännanden ökar.
Svårigheter kan i sådana fall tänkas uppstå för målsägande sorn i efterhand gör
sina krav gällande. Vidare kan begäran om åtal följa då den misstänkte i
efterhand blir varse de sociala konsekvenser hans åtalsunderlåtelse medför.

I detta sammanhang är det emellertid angeläget att betona
att sådan tveksamhet om åklagarna är tillräckligt kvalificerade för uppgiften
att i

Prop. 1981/82:41 79

större utsträckning underlåta åtal, som tidigare framförts
i lagstiftningssammanhang, inte längre har någon aktualitet. Inte minst bör
erfarenheterna av åklagarnas handhavande av strafföreläggandeinstitutet och de
möjligheter fill åtalsunderlåtelse som redan står fill buds visa att sådana
farhågor är obefogade.

Kommittén har ingående övervägt om principen om absolut
åtalsplikt bör överges till förmån för relativ åtalsplikt. Ehuru bland annat
processekonomiska skäl kan tala för relativ åtalsplikt, har man stannat för
alt föreslå att nuvarande ordning med absolut åtalsplikt som gmndregel
behålls. Jag ansluter mig till den bedömningen och vill som ytterligare skäl
för den absoluta åtalsplikten framhålla värdet för åklagarna av lagregler som
motverkar skönsmässiga bedömningar av åtalsfrågor. Med bibehållen absolul
åtalsplikt torde man bland annat minska risken för att åklagarna utsätts för
obehöriga påtryckningar i åtalsfrågor. Dessutom undvikes den ökning av antalet
överprövningar som en godtycklig prövning måste medföra, särskilt innan någon
fast praxis utbildats beträffande de olika brottsarlerna.

Kommittén föreslår som gemensam förutsättning för
åtalsunderlåtelse enligt de i 20 kap. 7 § RB upptagna fallen liksom enligt 1964
års lag att "hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller
viktigt enskilt intresse". Uttrycket är avsett att ersätta formuleringen
att åtal skall väckas om det "finnes påkallat ur allmän synpunkt".
Det sistnämnda uttrycket återfinns fömtom i ovannämnda lagar i brottsbalkens
regler om särskild åtalsprövning och beträffande dessa föreslår kommitién
ingen ändring. Förslaget väcker principiella betänkligheter. Vad som skall
förstås med den föreslagna formuleringen låter sig inte avgöras utan studier
av motiven. Det är alltså ett exempel på den lagstiftningsteknik som innebär
att mofivstudier krävs för att lagstiftarens mening skall bli begriplig. Sådan
lagstiftning bör i princip undvikas. Med åren uttunnas de ursprungliga kraven
bakom orden i lagtexten. Särskilt olyckligt blir förhållandet i fall som det
förevarande då de citerade uttrycken är tänkta ati bestå "sida vid
sida" med endast delvis olika innebörd. Jag avstyrker därför att denna nya
formulering införs innan en total översyn av jämförbara uttryck skett.

1.6 Överåklagaren i Malmö

Kommitténs arbete och förslag är orsakat av behovet av
ökad effektivitet och nyansering i åklagarnas och polisens verksamhet och en
prioritering av arbetsuppgiftema framtvingad av brottslighetens utveckling.
Som kommittén konstaterar har principen om påföljd för alla kända lagöverträdelser
kommit att luckras upp. Ett påföljdssyslem där sociala reaktioner träder i
stället för straffrättsliga påföljder torde i någon mån kunna sägas ligga i den
allmänna samhällsutvecklingen men starka invändningar kan i flera avseenden
göras mot denna tendens. Emellertid har den nämnda principen kanske främst
kommit att dikteras av de brottsbekämpande myndigheternas alltför små resurser
i förhållande till den ökande brottslig-

Prop.
1981/82:41 80

heten. Denna utveckling är starkt oroande och en ordning
där allt fler brott lämnas utan utredning, ingripande eller reaktion överhuvud
kommer otvivelaktigt att leda till svårartade samhällsproblem i framfiden.

Det är obestridligt att möjlighelema lill ökad nyansering
av reaktionen mot lagöverträdare också måste innebära vidgade möjligheter till
åtalsunderiåtelse. Det fär därvid hälsas med tillfredsställelse när kommittén
avger förslag till lagstiftning där typiska engångsbrolt kan lämnas utan åtal
och en rättegång ledande till villkoriig dom kan undvikas. På samma sätt måste
det vara en förbättring att åklagaren föreslås få utökade möjligheter att utan
åtal acceptera att lagöverträdare omhändertas eller behandlas i enlighet med
lagstiftning om psykiskt avvikande och alkoholmissbrukare.

De ytterligare föreslagna utvidgningarna av området för
åtalsunderiåtelse aU gälla flertalet fall där s. k. resocialiserande åtgärder
förekommer synes emellertid ägnat att inge avsevärda farhågor. Detta gäller
inte minst narkolikamissbmkare, vilka svarar för en stor andel av
egendomsbrotten och en påfallande stor del även av annan farlig brottslighet.
För den, som på nära håll kunnat iaktta systemet med ålalsunderiåtelser för
unga lagöverträdare och den bristande effekt sådana ålalsunderiåtelser ofta
har, måste också alltför omfattande förslag till ökade åtalsunderlåtelser för
denna grupp ses med stor skepsis. Det bör vidare starkt framhållas att kommitténs
förslag i väsentliga delar tillägger åklagaren en dömande funktion. Det är
därvid viktigt att åklagaren i möjligaste mån beredes ett lika gott beslutsunderlag
som domstolen. Del framstår som synneriigen väsentligt att åklagaren - som ju i
motsats till domstolen uppfattas som en enskild namngiven person - i sina
beslut har sådant underlag att han aldrig skall kunna misstänkas för oväld
eller kunna utsättas för försök till påverkan.

Beträffande bötesbrotten torde en vinst ligga i kommitténs
förslag till begränsning av fömndersökningar av processekonomiska skäl i vissa
fall. Förslaget till generella förändringar i bedömningen av bötesbrotten synes
däremot såväl orealistiskt fill sin konstmktion som destmktivt till sin verkan
och måste betraktas som ogenomförbart.

Del bör här också nämnas något om åtalspliktens
utformning. Frågan om absolut eller relativ åtalsplikt är otvivelaktigt av
stort teoretiskt intresse. Som kommittén framhåller är del dock mera en fråga
om ord än om reell skillnad enär det faktiska resultatet av det ena eller
andra systemet framstår som i det närmaste likartat. Det synes dock vara en
viss trygghet för åklagaren au kunna falla tillbaka på en "formell"
gmndregel om absolut åtalsplikt. Den relativa åtalsplikten torde - liksom en
med alltför stora undantag förenad absolut åtalsplikt - kunna medföra alt
åklagarens beslut blir föremål för ett avsevärt mer eller mindre berättigat
överklagande.

Som gmndförutsäuning för åtalsunderiåtelse jämlikt de
föreslagna bestämmelserna i 20 kapitlet rättegångsbalken och 1964 års lag
gäller all hinder mot åtalsunderiåtelse ej skall föreligga med hänsyn till
vikiigi allmänt

Prop.
1981/82:41 81

eller
enskilt intresse. Till stor del kommer de föreslagna bestämmelserna att få sitt
sakinnehåll genom tolkningen av dessa gmndfömtsättningar. Kommittén har
utvecklat sin syn härpå och förväntar synbarligen att åklagarna skall dela
denna. Innan här behandlas vad kommittén anfört skall påminnas om att ändring
ej föreslagits av bestämmelsen i 1 kap. 7§ brottsbalken: "Vid val av
påföljd skall rätten, med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla
allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad
att främja den dömdes anpassning i samhället". Med hänsyn till åklagarens
alltmera dömande funktion vid åtalsunderlåtelser torde anledning finnas att
betrakta denna bestämmelse som analogt tilllämplig vid åtalsbeslut. Vad
kommittén anför om allmänprevenlionens innebörd är riktigt medan de slutsatser
som därav dras synes oriktiga. Det skall först påpekas att redan gällande
bestämmelser i BrB 1:7 enligt förarbetena avser att ge avsevärd tyngd åt
allmänprevenlionen (Kommentaren till BrB I sid. 68 ff). Kommittén vill i
bestämmelsen om viktigt allmänt intresse intol-ka ell minskat utrymme för
allmänpreventiva synpunkter. Det torde vara ett allvarligt misstag att tro att
man utan stora skadeverkningar i samhället kan frångå tanken på ett samband mellan
brottet och samhällets reaktion därpå. Att som huvudregel eller ens i frekventa
fall avskaffa en sådan princip är ägnat att leda till att såväl målsäganden
som allmänheten känner sig åsidosatt och lämnad utan stöd medan den brottsliges
intressen på varjehanda sätt tyckes tillvaratagna och detta utan att
samhällets åtgärder för den brottslige ter sig ingripande eller avskräckande.
Beträffande den minst allvarliga brottsligheten och stundom vid brott av unga
lagöverträdare måste förvisso hänsynen till den brottslige tillmätas avsevärd
vikt men att låta principen vinna ytterligare större insteg i påföljdssystemel
synes otillfredsställande och på sikt förenat med skador för samhället. Även
om antalet fall där kommitténs synpunkter kan komma att göras gällande torde
bli måttliga till antalet kan principultalandet ej godtagas. Det måste alltjämt
framstå som ett starkt krav att brottsligheten följes av ett samhällsingripande,
som för den brottslige uppfattas som en verklig och ej skenbar och därmed
likgiltig reaktion.

Kommittén
torde vara alltför optimistisk i sina förmodanden om den allmänpreventiva
verkan s.k. resocialiseringsåtgärder kan ha. Liksom nu villkorlig dom och i än
högre grad skyddstillsyn felaktigt av många lagöverträdare betraktas som
frikännande eller frånvaro av påföljd måste man räkna med att samma inställning
i högre grad kommer att drabba utom-straffrättsliga åtgärder från sociala
myndigheters sida.

Vid
bedömningen av vad som skall vara viktigt allmänt intresse finns utöver vad
som nu anförts ej allvarliga invändningar att göra. Det finns dock anledning
alt understryka att de framlagda synpunkterna verkligen lägges fill gmnd för
bedömningen i åtalsfrågorna och ej förvanskas eller frångås av olika skäl.
Kommitténs synpunkter på målsäganden och dennes intressen vid bedömningen av
åtalsfrågan kan i stort delas. Det är i och för sig 6 Riksdagen 1981182. I saml. Nr
41

Prop.
1981/82:41 82

beklagansvärt
att brottsutvecklingen alltmera ställt målsäganden utan reellt stöd från
samhällets sida. Det måste dock, som kommittén gjort, ses på verkligheten som
utgångspunkt för lagändringar härvidlag. De minskade möjlighelema för
målsäganden att föra talan, som behandlats av kommittén, torde vara en
tämligen god avspegling av målsägandens utomordentligt små möjligheter att
gottgöras i brottmålsprocessen. En lång tids praxis visar även att det enskilda
åtalsinsfitutet inte har större värde än att det kan tillvaratagas på annat
sätt genom allmän åklagare eller civilprocess, inte sällan i förenklad form.

Det
är att märka att kommittén redovisat ett tämligen omfattande förslag om
begränsning av förundersökning och möjligheter till påföljdseftergift vad avser
bötesbrott men ej velat föreslå motsvarande uttryckliga ändring av reglerna om
åtalsunderlåtelse. Frågoma om fömndersökning, åtalsunderiåtelse och
påföljdseftergift beträffande de rena bötesbrotten är så nära sammanknutna med
varandra att hela problemkomplexet och kommitténs förslag därom skall behandlas
särskilt nedan - - —. Den föreslagna lydelsen av RB 20:7 p 1 ger visst
ytteriigare utrymme för åklagaren all besluta om åtalsunderlåtelse och intet
finns all erinra mol denna del av förslaget.

Bötesbrott
skiljer sig i huvudsak från andra brott därigenom att de är mera frekventa och
att de oftast inte är uttryck för en asocial inställning från gärningsmannens
sida. Upptäcktsrisk och riskerad påföljd påverkar därför vid dessa brott mycket
starkt efterlevnaden av lagstiftningen. Det torde också vara så att
småbrottslighet om den lämnas utan åtgärd leder till vana vid bristande
laglydnad överhuvud.

Kommitténs förslag är
såtillvida anmärkningsvärt att det innefattar dels lagstiftning om
påföljdseftergift för bötesbrott av viss lägre dignitet, dels möjligheter till
underlåtande av fömndersökning beträffande sådana brott. Någon bestämimelse om
åtalsunderlåtelse för enahanda typ av brott har däremot ej föreslagits.
Anmärkas bör därvid att det endast i ett mycket, ringa antal fall förekommer
förundersökning i mål av nämnd beskaffenhet. Kommittén har infört sina förslag
i lagtextema men påpekat att fråga är om "ett uppslag av straffrättslig
natur". Uppslaget bör förbli ett sådant och ej leda till lagstiftning.

Enligt
det av kommittén utvecklade förslaget skulle någon avkriminalisering av
bötesbrott ej ske. Ordningsförseelser av olika slag skulle bibehållas och
ordningsbotskatalogen utvidgas mer eller mindre kraftigt. Kommittén har
tidigare understrukit att en avkriminalisering bör ske genom att en
straffbestämmelse upphävs och ej genom att åtals- eller fömndersök-ningsregler
ändras till samma praktiska resultat. Denna uppfattning måste betraktas som väl
underbyggd och motiverad. Så mycket mer förvånande är det när kommittén likväl
beträffande bötesbrotten avger förslag till be-

Prop. 1981/82:41 83

gränsningar
av påföljd och fömndersökning, som i realiteten otvivelaktigt innebär en
avkriminalisering av vissa bötesbrott.

Allmänt
måste först sägas att hittillsvarande erfarenheter beträffande s. k.
avkriminalisering knappast manar till efterföljd. All praktisk erfarenhet
visar att den varningseffekt, vilken kommittén talar om, oftast saknar
verklighetsanknytning. Eventuell varningseffeki är sedan länge borta inte bara
på gmnd av den låga upptäcktsrisken utan även på gmnd av bristen på
ingripanden, vilket är av allmänheten väl kända förhållanden. Det kan tvärtom
på mycket goda grunder befaras att en generell åtalsunderlåtelse eller på annat
sätt bristande samhällsreaktion för hela kategorier av bötesbrott omedelbart
kommer att medföra en i det närmaste total frånvaro av respekt för
lagstiftningen.- Att låta strafflagsfiftningen kvarstå men avstå från beivrande
av brotten är att inbjuda fill småbrottslighet, som i hägn av samhällets
bristande intresse eller förmåga kan utvecklas till en väl invand och
svåmtrotad kriminalitet, inte minst i åldersgrupper, som inte upplevt fidigare
lagsfiftning och normbildning. Det kan nämnas att tidigare s. k. reformer av
detta slag tydligt visat en sådan effekt. Endast kort tid efter offentliggörandet
av reglerna för rapporteftergift vid snatterier för värden under 20 kronor har
således ertappade butikstjuvar hos åklagarmyndigheten i Malmö protesterat mot
strafförelägganden och stämningar med hänvisning till att man numera vore
berättigad till rapporteftergift och det således vore slraffritt att stjäla
för mindre än 20 kronor. En likartad pä okunnighet grundad men av de faktiska
omständigheterna stödd uppfattning kan säkerligen förväntas vid föreslagna
generella regler om ickeingripande mot bötesbrott av viss typ.

Att
försöka sälta någon värdegräns för vilka brott, som skall beivras och vilka som
skall lämnas åt sidan, synes inte vara någon god lösning. I bö-tesbrottens
karaktär ligger visserligen att de inte ger sträng påföljd men lagstiftningen i
denna del skyddar likväl elementära fömtsättningar för ett funktionsdugligt
samhälle. Enligt det tänkta systemet skulle ordningsbrot-ten även framdeles
bestraffas medan något allvarligare brott, vilka dock ej förskyllde mera än 200
kr i böter eller 20 dagsböter, skulle lämnas utan förundersökning eller
medföra påföljdseftergift. Redan nu kan förhållandena mellan penning- och
dagsböter ibland ge en situation där del lindrigare brottet straffas med högre
böter i kronor räknat än det allvariigare. En sådan olycklig utveckling skulle
ytterligare ske om kommitténs förslag accepterades. Den, som bmtit mot en
ordningsföreskrift, skulle få betala ordningsbot men den mera avancerade
lagöverträdare, som gjort sig skyldig till ett allvarligare regelbrott, skulle
gå fri från påföljd. Det måste stå klart att ett sådant system skulle vara i
det närmaste omöjligt att tillämpa på ett rättvist sätt och alt tillämpning,
även om den kunde göras på ett föredömligt sätt, skulle leda till att
människor likväl i avsevärd utsträckning skulle bli olika behandlade inför
lagen. De föreslagna ändringar, som nu berörts, synes vara av sådan art att
vinsterna i mindre arbetsbörda motsva-

Prop. 1981/82:41 84

ras
av orimliga förluster både beträffande hela rättssystemet och i förlorad
respekt för gällande lag. De synpunkter på tänkbara avskrivningsgmnder, som
kommittén redovisar, visar med stor tydlighet att kommittén saknar kännedom om
den flora av invändningar, ursäkter, undanflykter, bortför-klaringar och
osanningar som läggs framför åklagaren i bötesärendena.

Beträffande
bötesbrotten föreligger med hänsyn till allmän laglydnad en försiktig praxis
vad gäller åtalsunderlåtelser. Kännedomen om "godkända"
invändningar, som åklagaren accepterar som grund för åtalsunderlåtelse,
sprider sig mycket snabbt och det dröjer sällan lång tid innan invändningar av
liknande art börjar tillta i antal. Det synes dock som om det fanns ett visst
utrymme att unyltja för åtalsunderlåtelse innan den allmänna efterievnaden av
lagstiftningen börjar svika. En fömtsättning bör dock vara att verkligen bara
de speciella undantagssituationerna leder till åtalsunderlåtelse.

Den
ytterligare situation där kommittén föreslår en utvidgning av
åtals-underlåtelseornrådet är de fall där det fidigt står klart att utredningen
blir kostsam och omfattande samt påföljden endast ett mycket måttligt eller
ringa bötesstraff. Som kommittén konstaterar finns beträffande viss
spe-ciallagsfiftning ärenden, som i många fall knappast kan processekonomiskt
försvaras. När inte viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver motsatsen
synes det vara en stor förbättring om sådana förundersökningar kunde nedläggas.
De specialfall det här kommer att röra sig om skulle säkerligen ej påverka
efterlevnaden av lagstiftningen eller eljest medföra några allvarliga
biverkningar. Det är därvid lämpligt att bedömningen i förundersöknings-
respektive åtalsfrågan åvilar handläggande åklagare även i de fall där svårare
straff än böter i och för sig kan följa på brottet men ej förväntas. Redan en
ändring härvidlag torde komma alt medföra en ökning av antalet avskrivna
ärenden av detta slag.

Sammanfattningsvis avvisas
förslaget såvitt avser minskat antal åtal och förundersökningar beträffande
bötesbrott på gmndval av en generell värdegräns, även om ordningsbotsbrotten
undantages. Vad angår särskilt ursäktliga bagatellbrott och de stora
kostnadskrävande bötesutredningarna finns däremot anledning att instämma i
förslagen till viss utvidgning av området för åtalsunderlåtelse och
nedläggande av fömndersökning. Särskilt beträffande de omfattande och dyra
utredningarna i vissa speciella typer av bötesmål skulle en sådan möjlighet
till processekonomiska hänsynstaganden medföra en välkommen avlastning och
prioritering för såväl polis som åklagare.

1.7
Chefen för länsåklagarmyndigheten i Uppsala län

Enligt
rättegångsbalkens regler har åklagaren en principiell åtalsplikt (RB 20 kap
6§). Genom olika lagbestämmelser har emellertid väsentliga undantag gjorts från
denna absoluta åtalsplikt. Detta har i särskilt hög grad skett under senare år.
Sålunda har summariska förfaranden utanför åtalsinstitutets ram tillskapats
(strafföreläggande, föreläggande av ordningsbot

Prop.
1981/82:41 85

och
parkeringsbot). Särskilda föreskrifter som på olika sätt innefattar undantag
från åtalsplikten har vidare införts.

Såväl
kriminalpolitiska som processekonomiska synpunkter har legat bakom de
begränsningar som gjorts i den absoluta åtalsplikten. Det har sålunda satts i
fråga om det är nödvändigt och lämpligt att använda straffrättsliga
ingripanden i den omfattning som tidigare skett vid t. ex. vissa mindre
allvarliga brott samt vid brott begångna av yngre personer och av speciella
kategorier lagöverträdare, t. ex. narkotikamissbrukare. - Processekonomiska
synpunkter har också starkt medverkat till att det särskilt under senare år
införts begränsningar i den absoluta åtalsplikten. Ett växande antal brott och
en utveckling mot en mera allvarlig och farlig brottslighet har varit ett
faktum. Polisens resurser har därvid inte räckt till och detta har lett till
att antalet uppklarade brott minskat och att arbetsbalanser uppkommit. Mot
bakgmnden härav har kravet på att rättsväsendets resurser skall inriktas på
den grövre och allvarligare brottsligheten samt på andra från samhällssynpunkt
särskilt viktiga uppgifter framförts allt starkare.

Redan
nu finns regler som i avsevärd grad begränsar skyldigheten att åtala i
brottmål. Kommittén har ingående redogjort härför. Erfarenheterna av dessa
möjligheter att underlåta åtal har varit positiva. Någon kritik med innehåll
att åklagarna skulle ha underiåtit åtal i alltför stor omfattning har inte
förekommit. Snarare har den meningen framförts att åklagarna varit alltför
restriktiva i sin tillämpning av de bestämmelser, som meddelats i syfte att
begränsa åtal. Åtalsrättskommitténs förslag ger åklagama ökade möjligheter att
meddela åtalsunderlåtelse samt såväl polis som åklagare vidgad rätt att
begränsa förundersökningarna. Jag ansluter mig till denna allmänna inriktning
som kommitténs förslag har.

Kommittén har ingående
diskuterat om en ytterligare begränsning av åtalsskyldigheten är förenlig med
den absoluta åtalsplikten. Kommittén har menat att vidgade möjligheter att
underlåta åtal kan genomföras utan att principen om en absolut åtalsplikt
behöver överges. En presumtion för åtal skall således i princip föreligga. Jag
har för min del inte någon invändning mot kommitténs slutsats i detta
avseende.

Kommittén
har fömlsatl att i ett system med absolut åtalsplikt en förutsättning för
åtalsunderlåtelse - i likhet med vad nu gäller - skall vara att klarhet
föreligger i skuldfrågan. Åklagaren måste sålunda i sitt beslut kunna
konstatera att den misstänkte gjort sig skyldig till brott. Det anses således
inte tillräckligt att skäl för åtal föreligger. 1 praktiken är det mot bakgrunden
härav kanske inte så förvånande all åklagarna som regel kräver att den
misstänkte erkänner brottet (jfr kommittén s. 203). Utvecklingen i praxis har
dock gått i riktning mot en viss lättnad i utredningskravet. Vid mera
bagatellartade brott torde det vara vanligt att åtalsunderiåtelse meddelas
även om brottet är bestritt men det styrks av vittnen som hörts under
förundersökningen (se l.ex. RÅ:s cirk. C 70; jfr Komm. till BrB III, 2:a uppl.,
s. 605 f). Någon ennran mot denna tendens har inte framförts och en

Prop. 1981/82:41 86

fortsatt försiktig utveckling i samma riktning bör
eftersträvas. En sådan fillämpning medför att det blir samma rättsliga följd
oavsett om den misstänkte bestrider eller erkänner ett brott. Idag är läget i
åtskilliga fall sådant att den som bestrider ett brott blir åtalad och döms
fill straff i fall där den som erkänner erhåller åtalsunderlåtelse. Hithörande
problem har bl. a. belysts i trafikmålskommitténs betänkande
"Fömndersökning" (SOU 1967: 59). Åtalsrättskommitténs förslag förändrar
således inte läget härvidlag.

Enligt utredningens förslag skall åtalsunderlåtelse kunna
förekomma i en rad olika fall under förutsättning bl. a. att hinder inte möter
med hänsyn till viktigt allmänt intresse eller vikfigt enskilt intresse.
Åtalsrättskommittén har i betänkandet ingående diskuterat innebörden av de
angivna uttrycken. I sak finns det inte anledning att göra invändningar mot de
överväganden kommittén gjort eller de slutsatser som dragits. De föreslagna uttrycken
"viktigt allmänt intresse och viktigt enskilt intresse" är sedda isolerade
inte mera upplysande eller vägledande än vad nu använda uttryck som t. ex.
"ur allmän synpunkt påkallad" är. Det hade kanske därför varit
naturiigt att anknyta till redan använda och kända termer. Kommitténs avsikt
är emellertid att uppnå en mindre restriktivitet hos åklagarna i bedömningen
av åtalsunderiåtelsefrågor och uttrycken "viktigt allmänt intresse och
vikfigt enskilt intresse" utgör vidare en förutsättning, som skall föreligga
beträffande samtliga fem punkter i RB 20: 7. Det kan därför vara motiverat att
understryka inriktningen i förslaget genom att använda nya termer. Jag har
inte något att erinra mot förslaget i denna del.

/ .8 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Värmlands län

Den kriminalpolitiska gmndsyn som präglar betänkandet och
kommit till uttryck i författningsförslaget delar jag helt. Av bilaga 3 Ull
betänkandet framgår att skyddskonsulentema är synnerligen positiva till
förslaget i visst hänseende och en av konsulenterna uttalar att det är något av
det bästa som hänt efter lagen om villkorlig dom av år 1939. Skyddskonsulenternas
uppfattning gmndas givetvis på en mycket ingående kännedom om här berörda
resocialiseringsfrågor. Det är under intryck av många års åklagar-erfarenhel
som jag också tidigare uttalat den meningen att lagföring borde kunna undvikas
i betydligt större utsträckning än som för närvarande sker (jämför betänkandet
sid. 141-142). Detta gäller särskilt i de fall där lagföring leder till samma
resultat som kan uppnås utan rättegång.

I en tidningsartikel i augusti innevarande år skrev
advokaten Ragnar Gottfarb följande: "Varje åklagare har väl ändå den
erfarenheten att han och försvararen ideligen tågar in till en lång - och
dyrbar - domstolsförhandling med en gemensam suck: Vad skall det här tjäna
till, det måste ändå bli skyddstillsyn. Varför skulle inte då vår högt
kvalificerade åklagar-kår, numera välutbildad och med en fast målmedveten
ledning, kunna anförtros uppgiften att på sitt tjänstemm skriva ut påföljden i
alla de enkla

Prop.
1981/82:41 87

mål,
där utgången är given." Jag vill understryka att vad Gottfarb här anfört
förvisso är en allmän åklagarerfarenhet. Man finner förfarandet omständligt i
dessa enkla mål och domstolsförhandlingen onödig och man får inte intryck av
att själva domslolsförfarandel skulle kunna ha någon nämnvärd broltsavhållande
effekt. Det är naturligtvis också såsom uttalas i direktiven till utredningen
inte minst för allmänhetens förtroende för rättsorganen av vikt att rättsväsendel
inte utnyttjas för uppgifter som inte ter sig meningsfulla. Det är också
angeläget att arbetet inom rättsväsendet fortgående rationaliseras och att
resursema används för de mest angelägna uppgifterna.

Åtalsrättskommitténs
förslag bör leda till stora vinster ur processekonomisk synpunkt, till
lidsvinster för polis, åklagare, advokater och domare. Det vore av intresse att
i förevarande sammanhang närmare utveckla hur en prioritering av angelägna
uppgifter skulle kunna ske på bästa sätt eftersom angelägenheten av nu
föreslagna reformer då kunde bli än tydligare. Jag tänker här exempelvis på den
större kapacitet sorn skulle kunna uppnås såvitt gäller utredning av
kvalificerade brott.

I
betänkandet upptas till diskussion påståendet att domstolsförfarandet ibland
kan äventyra ett från kriminalpolitisk synpunkt värdefullt samarbete med den
brottslige (jämför även sid. 141 nederst). En person som begår brott är i de
allra flesta fall ensam då han utför gärningen och han blir heller inte
upptäckt. Om han - vanligen långt senare - underkastas förhör och förmås att
erkänna brottet råkar han i de flesta fall i en kris vid tanke på alla de
konsekvenser som erkännandet kan medföra. Varje erfaren förhörsledare vet att
den misstänkte i ett ögonblick han just erkänt brott, är ytterst lyhörd för vad
förhörsledaren säger och samarbetsvillig. Det är min uppfattning att denna
situation bör utnyttjas så att frågan om påföljd genast aktualiseras. Givetvis
måste här rätlssäkerhetssynpunktema i hög grad beaktas och jag delar
kommitténs uppfattning att man inte bör från den ordinära brottmålsprocessens
område föra bort sådana fall där "rättssäkerheten i siraffprocessuelll
hänseende skulle komma alt minskas i beaktansvärd mån".

Det
bör måhända i detta sammanhang sägas att åklagarens kompetens att handlägga
brottmål numera är lika god som domarens och att i här aktuella fall knappast
kan vara någon skillnad om åklagare eller ensamdomare avgör ärendet.
Möjligheten att anlita försvarare under fömndersökningen kvarstår och kan med
fördel vidgas (jämför nedan vid punkt 25).

Kommitién
berör bland särskilda förhållanden som kan vara möjliga anledningar till
rättegång det alt den misstänkte begär åtal. Det är också min uppfattning att
den misstänktes inställning här bör beaktas men undantag

Prop.
1981/82:41 88

bör
ske inte bara i de fall att den misstänkte av kvemlans vill sätta rättsmaskineriet
igång utan också andra fall där den misstänktes motiv för rättegång är att få
andra förhållanden (exempelvis allmänna miljöproblem) belysta än de som kan
vara omedelbart aktuella i brottmålet.

I
likhet med kommittén anser jag att något rättsligt vamingsinstitut inte bör
införas. Det är emellertid skäl att understryka vikten av att beslut om
åtalsunderlåtelse meddelas i sådan form att det uppfattas som en allvarlig
varning. I händelse av återfall bör åklagaren vara synnerligen restriktiv i
fråga om ny åtalsunderlåtelse.

Kommitténs
gmndsyn på avkriminaliseringsfrågorna delar jag och anser sålunda att del i
princip är på straffrättslig väg som avkriminalisering skall ske. Jag ställer
mig därför myckel tveksam till det som anföres under punkten 5.4.7 och punkten
7 om införandet av en nedre straffvärdegräns och den
förundersökningsbegränsning som föreslagits i fråga om brott som i händelse av
lagföring kunde antas leda till lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200
kronor i penningar.

Jag
ansluter mig helt till kommitténs slutsatser beträffande åtalspliktens
utformning och finner att principen om allas likhet inför lagen bäst tillgodoses
om presumtionen för åtal bibehålls. Erfarenheterna av den hittillsvarande
tillämpningen av bestämmelsema rörande åtalsunderlåtelse har visat att det
ibland är svårt att nå likformighet. Jag är emellertid övertygad om att sådan
likformighet skulle bli än svårare att uppnå med utgångspunkt från en regel om
relativ åtalsplikt.

1.9
Chefen för länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län

Frågan
om domstolsförfarandet har ur olika synpunkter behandlats i direktiven och av
kommittén. 1 direktiven erinras om att domstolsförfarandet enligt en ofta
framförd åsikt ibland kan äventyra ett från kriminalpoli-fisk synpunkt
värdefullt samarbete med den brottslige eller att lagföringen i vart fall inte
medför några fördelar ur sådan synpunkt. Kommittén har för sin del funnit att
den i direktiven betonade kriminalpolitiska effekten av ett domstolsförfarande
måste betecknas som sekundär när det gäller spörsmålet i vad mån ett
domstolsförfarande är umbärligt. Enligt kommittén är domstolsförfarandet i
första hand befingat av rättssäkerhetssynpunkter.

Såsom
kommittén anfört kan det ifrågasättas huruvida domstolsförfarandet i allmänhet
har någon individualpreventiv effekt. Det kan emellertid icke bortses från att
förfarandet har en positiv sådan effekt i vissa fall. I fråga om dess förmenta
skadliga effekt torde i stort sett alltjämt gälla vad

Prop.
1981/82:41 89

dåvarande
departementschefen anförde i propositionen till 1944 års lag och eftergift av
åtal mot vissa minderåriga m. m. (nr 8/1943): "Själva lagföringen som
sådan torde däremot i vårt land försiggå i samtidigt så värdiga och fria former
att den är ägnad att jämte trygghetskänsla ingiva respekt utan att verka
alltför stel och högtidlig. Vid övervägande i vilka fall åtal må eftergivas mot
underårig synes man därför icke böra tillmäta påslåendet att själva lagföringen
skulle vara skadlig för stor betydelse."

Kommittén
synes i olika sammanhang behandla lagföringen väsentligen som en metod för att
på tillförlifiigast möjliga sätt få ansvarsfrågan klarlagd. Domstolsförfarandet
kan emellertid också ses ur en del andra synpunkter, sammanhängande med krav
på demokrati och offentlighet i rättsskipningen - krav som i
"massmediaåldern" framträder med allt större skärpa. Ytterligare
synpunkter bör understrykas, hänförliga till de skillnader som föreligger
mellan domstols dom och åklagarbeslut. Att uppnå en rätt avvägning mellan dessa
synpunkter är en vansklig uppgift. Man kan därför vara tveksam om hur långt man
kan gå när det gäller att underlåta åtal, även om det otvivelaktigt bör vara
möjligt att i större utsträckning än för närvarande medge undantag från den
absoluta åtalsplikten.

Som
kommittén anfört är det något oklart var man terminologiskt skall dra
skiljelinjen mellan absolut och relativ åtalsplikt. Enligt dess uppfattning
skulle vid absolut åtalsplikt gälla en presumtion för åtal, medan det vid
relativ åtalsplikt inte skulle gälla någon presumtion vare sig för eller mot
åtal. Åklagaren skulle alltså enligt sistnämnda system ha större frihet. Detta
ger anledning att erinra om att det - såsom också kommittén torde ha funnit -
väl går att hävda att det i praxis vid tillämpningen av 1964 års lag med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare beträffande 15-18-åringar gäller
en presumfion mot åtal. Antalet åtalsunderlåtelser torde överväga. Den
procentuella andelen åtalsunderlåtelser uppgick för andra halvåret 1975 till
59%. Det är inte uteslutet att det av kommittén föreslagna systemet kommer att
leda till fler åtalsunderlåtelser än åtal eller att proportionerna i allt fall
blir sådana att det blir ganska meningslöst att tala om några presumfioner vare
sig i den ena eller andra riktningen.

Kommittén
anför (sid 96) att den ojämförligt vikfigaste fördelen med relativ åtalsplikt
är att med denna följer möjligheter till begränsningar i utredningen. Sålunda
skall enligt kommittén i ett sådan system i princip ej gälla några krav på att
det skall vara klariagt att den misstänkte begått det brott som är i fråga. Om
detta är riktigt, vill jag efterlysa stringensen i kopplingen mellan
åtalspliktens omfattning och rätten att begränsa brottsutredningarna, framför
allt om man fömtsätter att ansvarsfrågan inte behöver vara klarlagd. Det bör
enligt min mening göras en skarp skillnad mellan å ena sidan beslut om
åtalsunderlåtelse, då ansvarsfrågan i överensstämmelse med vad som för
närvarande gäller är klar och å andra sidan beslut om förundersökningsbegränsning
i fall då ansvarsfrågan inte är utredd. Skulle ansvarsfrågan vara klar finns
det ingen anledning att inte talaom åtalsunder-

Prop. 1981/82:41 90

låtelse,
även om en formellt riktigt verkställd och fullständig fömndersökning inte
föreligger. Skulle ansvarsfrågan inte vara utredd, är det enligt min mening
felaktigt att tala om undantag från ÅTALSPLIKTEN och om åtalsunderlåtelse,
eftersom någon åtalsplikt då icke föreligger.

Mot
bakgmnden av det ovan anförda är det kanske inte alltför meningsfyllt att
pressa in reglema om åtalspliktens utforming i termerna relafiv eller absolut
åtalsplikt. Detta är troligen inte heller nödvändigt.

I
anslutning till reglerna om åtalspliktens omfattning uppkommer frågan om
domstolsförfarandets effekter. I direkfiven återges, som fömt nämnts, den ofta
framförda åsikten att lagföringen kan äventyra ett från kriminalpolitisk
synpunkt värdefullt samarbete med den brottslige eller i vart fall att denna
inte medför några fördelar ur sådan synpunkt. Bortsett från att
domstolsförfarandet liksom fömndersökningen syftar till att förverkliga den
materiella straffrätten och inte är inrättat för att ha någon kriminalpolitisk
effekt, får man dock räkna med att lagföringen i vissa fall har en sådan
effekt. Kommittén anser tydligen för egen del att åtal i vissa fall bör följa
på återfall varvid det förutsattes att genom lagföringen allvaret i samhällets
syn på den brottslige understryks. Jämför f. ö. dåvarande riksåklagaren Maths
Heumans uttalande i cirkulär 92:10: "Måhända kan också själva lagföringen
få en gynnsam effekt, om den unge icke är alltför förhärdad. Genom alt han vid
återfall i brott ställes inför domstol markeras bättre än genom en ny
åtalseftergift att han tagit ännu ett steg på en väg som, om han fortsätter
ytterligare, kommer att leda till frihetsberövande i ungdomsvårdsskola eller
fångvårdsanstalt." Domstolsförfarandet kan och bör enligt min uppfattning
inte ses ur snäv kriminalpolitisk synpunkt. Åtskilliga andra synpunkter bör
vägas in, vilka också återfinns i betänkandet, ehum kanske med hänsyn till
direktiven inte med den pregnans som de förtjänar.

Såsom
framhållits av Offentlighetskommittén i dess betänkande Offentlighet och
sekretess (SOU 1966:61 s. 40) har offentligheten präglat brott-målspsrocessen
"sedan urminnes fider". Åtalsrättskommittén har anfört att
handläggningen av åtalsfrågor enligt förslaget kommer att äga rum i åklagarens
enskilda tjänsterum, enligt sakens natur utan att offentlighet kan anordnas
under procederet. Åklagaren får den dubbla rollen att vara företrädare såväl
för statens anklagande som för en - i viss mån - dömande funktion.

Domstolsförfarandet
tillgodoser genom nämnden det allt ökade kravet från samhällets sida på
lekmannainflytande, som anses vara ett omistligt inslag i ett demokratiskt
samhälle och som ytterligare förstärks genom införande i vissa mål av nämnd i
hovrätt och kammarrätt. Jämför prop. 1975/76:153. Till detta kommer domstolamas
enligt gmndlagen självständiga ställning gentemot regeringsmakten. I detta
sammanhang må erinras om att de s. k. gmndbestämmelsema om åtalsunderlåtelse av
typen viktigt allmänt och enskilt intresse rör bedömningar av starkt skönmässig
karaktär som enligt förslaget skall avgöras på tjänstemannaplanet. Det här an-

Prop.
1981/82:41 91

givna
synpunktema i förening med de rättssäkerhetsgaranfier som ligger i det
processuella förfarandet get åt domen en auktoritet som inte finns hos
åklagarbesluten. Domen innehåller också i motsats till beslut om åtalsunderlåtelse
oftast en utförligare motivering.

Till det ovan anförda
kommer ytterligare en del förhållanden av väsentligen psykologisk natur som
påverkar den misstänkte och hans omgivning. Svårast känns troligen åtalet och
rättegången av den som aldrig konfronterats med rättsväsendet. Särskilt må här
erinras om offentligheten och publiciteten. Människor kan i dag - om det vill
sig illa - på grund av social ställning eller andra förhållanden få löpa
gatlopp i massmedia till följd av lagöverträdelser som är som obetydliga alt de
kan fömtses föranleda endast ett fåtal dagsböter - kanske under tjugo. Ibland
krävs skådeproces-ser. Säkert upplever många publiciteten kring ett åtal svårare
än själva lagföringen. Frågan om åtal eller icke åtal influeras med andra ord
av många starkt verkande faktorer som ligger utanför den aktuella
lagöverträdelsen och lagföringen. I princip bör sådana faktorer inte påverka
beslutsprocessen. Det kan dock ifrågasättas, om inte exempelvis publiciteten
kring vissa brott stundom skapar situationer då det blir ett allmänt intresse
att väcka åtal.

I
anslutning till de utanför den rättsliga prövningen liggande och ofta
slumpmässiga faktorerna kommer en chimär, som existerar som en vikfig
psykologisk realitet, nämligen föreställningen om likheten inför lagen. Kravet
på upprätthållandet av denna grundsats framträder med särskild styrka vid
bedömningen av åtalsfrågor. Vid tillämpningen av 1964 års lag med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare och dess föregångare, 1944 års lag om
eftergift av åtal mot vissa minderåriga m. m., har det ofta uppkommit känsliga
situationer, då flera lagöverträdare funnits i samma mål. Skall del l.ex. göras
skillnad mellan en mindre utvecklad aderton-åring och en väl utvecklad
sextonåring? Skall A och B slippa åtal för att sedan höras som vittnen mot C,
som bestrider brott, eller skall det anses vara ur allmän synpunkt påkallat att
åtal väcks mot alla tre? Hur beslutet än blir kommer i åtskilliga fall slumpen
att bestämma frågan om åtal eller inte åtal. Den olika behandlingen faller i
ögonen på ett markant sätt vid samfidig handläggning. Ett antal dagsböter känns
för den minst belastade som en orättvisa när han jämför straffet med sina
kamrater, som kanske fått åtalsunderlåtelse eller skyddslillsyn. För
rättsvården mindre smickrande jämförelser görs. Många åklagare har känt sig
illa till mods i sådana situafioner.

Komplikafionerna
vid samtidig handläggning med flera misstänkta av åtalsfrågor i samma mål har
icke berörts i utredningen. De är dock enligt min mening i hög grad
beaktansvärda, särskilt som dessa situationer kan fömtses inträffa i ett
betydande antal fall, därest kommitténs förslag antas. Av en inom
åklagarväsendet företagen arbetsmätning framgår att per 100 mål av typ B, C och
D av dem som omfattades av undersökningen uppgick

Prop. 1981/82:41 92

antalet
misstänkta lill i genomsnitt 119 då målet diariefördes och 129 då målet
avfördes. Dessa siffror är troligen ganska representativa. Om möjligheterna
till åtalsunderlåtelse väsentligt ökas, ställs åklagama inför mycket grannlaga
bedömningar. Det gäller inte endast att i enlighet med kommitténs
rekommendationer bortse från det vedertagna betraktelsesättet att på brott
skall följa påföljd av något slag och att se liberalt på socialvårdens åtgärder
utan också att frigöra sig från det krav på någorlunda likformig behandling
som uttrycks i grundsatsen om likheten in för lagen. För att ta ett konkret
exempel kan i samma mål A ha en god prognos och vara förutbestämd att få
villkorlig dom, B ha skyddstillsyn, C ha en vilande åtalsunderlåtelse och D
bestrida brott. En oändlig mängd liknande kombinationer kan tänkas. Det är
därför önskvärt att bedömningen av åtals-och påföljdsfrågorna inte för dem som
berörs alltför myckel får karaktären av ett spel på lotteri. Inte minst med
hänsyn till respekten för rättsväsendet är det av vikt att åtalsfrågorna i
sådana fall handläggs på ett konsekvent och för de drabbade begripligt sätt.

Det
ovan anförda visar att frågan om vidgade möjligheter att meddela
åtalsunderlåtelse icke kan ses ur renodlat kriminalpolitiska synpunkter utan
att en mängd andra och troligen ganska tungt vägande faktorer måste vägas in.
Kommittén har under mbriken "Vissa rättstekniska frågor" behandlat
gemensamma rekvisit för gmndbestämmelserna om åtalsunderlåtelse, som synes
höra samman med åtalspliktens omfattning. Dessa har sammanfattats i formeln
"viktigt allmänt och enskilt intresse". Vad som skall förstås härmed
har illustrerats tabellariskt på sid 136. Med den här ovan anförda vill jag
understryka svårigheten att i den ganska allmänna formeln "viktigt allmänt
eller viktigt enskilt intresse" fånga in allt som bör beaktas. Tabellen
behöver uppenbarligen kompletteras. Frågan är om den någonsin kan bli
fullständig.

Sammanfattning j •;■ -

Det
föreliggande förslaget är enligt min mening alltför långtgående i sin strävan
att undandra domstolarna prövningen av brottmål. Detta framgår också av det
särskilda yttrande, som ledamöterna Birgitta Dahl och Wiklund funnit skäl att
avge beträffande medborgarverksamheten inom åklagarväsendet. I detta yttrande
framhålls bland annat betydelsen av lekmannamedverkan i 'handplockade fall av
särskild vikt" varmed i första hand åsyftas vikfigare resocialiseringsfall
och ungdomsfall där vård och stödåtgärder kommer i fråga. Jag hävdar att man
då rimligen rör sig med fall beträffande vilka en kontradiktorisk och så långt
som möjligt offentlig förhandling bör äga mm då lagöverträdaren bör finnas
närvarande och ha hjälp av biträde. I resocialiseringsfallen kan det om
förslaget genomförs, åtminstone teoretiskt i vissa fall bli fråga om tre olika
former av process, nämligen inför länsrätt, inför allmän domstol och inför
åklagare, vilket förefaller absurt.

Prop. 1981/82:41 93

I.IO
Domstolsverket

Det
är angeläget att rättsväsendets resurser utnyttjas så effektivt och rationellt
som möjligt. Principen att samhället genom utredning, lagföring och straff
skall ingripa mot varje känd lagöverträdelse har passerats av tiden och kan
inte längre upprätthållas. En lämplig avvägning av de insatser som kan göras
inom ramen för givna resurser kräver emellertid ingående Överväganden. En
prioritering av insatserna blir nödvändig. Nuvarande regler för fömndersökning
och åtal har därvid ansetts utgöra hinder mot att frigöra resurser från
hanteringen av enklare brott och förseelser för att i stället kunna sätta in
dem på bekämpandet av grövre brottslighet.

Kommitténs
förslag syftar till att antalet brottmål skall minska genom att möjligheterna
till åtalsunderlåtelse vidgas. I viss utsträckning skall inte ens
förundersökning behöva inledas. Fömtsättningarna härför diskuteras ingående i
betänkandet.

Domstolsverket
ifrågasätter om inte de rättspolitiska konsekvenserna av förslagen hade bort
belysas mera ingående av kommittén. Någon diskussion om effekterna av att
brott och förseelser lämnas obeivrade förekommer egentligen inte i
betänkandet. Svårigheterna att belägga sådana förhållanden är visserligen
betydande. Samhällets insatser mol brott kan dock inte reduceras till enbart en
prioriteringsfråga. Innan åtgärder som i praktiken kan jämställas med en
omfattande avkriminalisering vidtas bör konsekvenserna för medborgarna i form
av eventuellt ökad otrivsel och osäkerhet belysas. Med bättre kännedom om
dessa kan en ökning av rättsväsendets resurser framstå som ofrånkomlig.

För
bedömning av kommitténs förslag är det vidare nödvändigt att göra en
uppskattning i kvantitativa termer av effekterna av vidgade möjligheter till
förundersöknings- och åtalsunderlåtelse.Domstolsverket har fått uppfattningen
att dessa effekter skulle bli avsevärda. För tingsrätterna skulle en nedgång i
målantalet kunna emotses. En betydande minskning av antalet enklare mål skulle
i arbetshänseende kunna uppvägas av en viss ökning av målen rörande mera
svårutredd brottslighet. Överväganden av denna art får emellertid i huvudsak
karaktären av spekulationer. Det är enligt domstolsverkets mening en brist i
betänkandet att inga försök gjorts att belysa förslagens konsekvenser med
uppgifter om vilka förskjutningar i belastningen på olika organ inom
rättsväsendet som skulle kunna emotses.

Domstolsprocessen
har utformats så att den fyller högt ställda anspråk på rättssäkerhet. Lekmän deltar
i dömandet, offenfiighet råder vid domstolens förhandlingar etc. Möjligheterna
till insyn i polisens verksamhet är däremot små; åklagarens verksamhet är helt
skyddad från insyn.

Såväl
polis- som åklagarkåren åtnjuter ett högt anseende för redbarhet. Det finns
enligt domstolsverkets mening inte ringaste anledning att ifrågasätta polisens
eller åklagarens förmåga att enligt lagstiftarens intentioner handha de ökade
befogenheter kommitténs förslag skulle medföra. Redan med nuvarande ordning
torde det emellertid förekomma situationer, då en

Prop.
1981/82:41 94

åklagare
utsätts för hårda påtryckningar att inte åtala för brott. Vidgade möjligheter
till en friare prövning av om fömndersökning skall inledas eller om åtal skall
väckas ökar risken för sådana påtryckningar. Brislen på insyn i verksamheten
gör också att smutskastning och förtal lättare får näring. Domstolsverket anser
det angelägel att myndigheternas arbetsbetingelser noga uppmärksammas när en ny
lagstiftning som den föreslagna övervägs.

Domstolsverket
dela utredningens uppfattning att den absoluta åtalsplikten skall behållas.
Presumfionen skall alltså varaför att åtal väcks.

Utredningen har föreslagit
vidsträckta undantag från den absoluta åtalsplikten. Beträffande brott som i
händelse av lagföring skulle leda till lägre bötesstraff än tjugo dagsböter
eller tvåhundra kronor omedelbart i penningar har föreslagits en relativ
åtalsplikt och förundersökningsplikt.

Utredningens
förslag belräffande det lägsta bötesskiktet innebär, som utredningen också
konstaterat, en avkriminalisering. Domstolsverket får som sin mening anföra att
det bör ankomma på lagstiftaren att ange vilka typer av handlingar som skall
anses vara brottsliga. Detta bör inte ske genom processuella regler. Enligt
utredningen skulle handlingens karaktär av brott inte förändras men det
allmänna skall underlåta all utkräva någon påföljd; det skulle räcka med den
varning som brottsupptäckten innebär (s. 154). Mot detta synsätt vill
domstolsverket anföra följande.

Det
är viktigt att hålla fast vid principen att gärning, som aldrig kan föranleda
straff inte skall benämnas brott. Beteenden för vilka samhället inte utkräver
straff kan vara klandervärda från skilda synpunkter men bör i klarhetens
intresse skiljas från gärningar som anses straffvärda. Som domstolsverket
inledningsvis anfört är det en vital fråga i sammanhanget vilka konsekvenser
kommitténs förslag skulle få för den allmänna laglydnaden. — Gentemot
kommitténs synsätt kan anföras att det förefaller sannolikt att överträdelser
inte längre upplevs som brott - även om de kallas så - när det föreslagna
systemet verkat några år och allmänheten märker att inget händer om ett lagbud
överträds.

Likartade
synpunkter kan anföras beträffande de övriga fall där åtalsunderlåtelse skall
kunna meddelas. Det finns en risk för att allmänheten upplever det som om
samhället inte reagerar mot brott av mindre allvarligt slag. Det typer av brott
som drabbar den enskilda medborgaren är ofta av "mindre allvarligt
slag" sett från samhällets synpunkt, men kan upplevas av de drabbade som
nog så allvarliga. Om brott av denna art i alltför stor utsträckning inte
skulle leda till åtal med efterföljande rättegång och utdömd påföljd riskerar
man att det allmänna rättsmedvetandet avtmbbas.

1.11
Rikspolisstyrelsen

Att
straffprocessens regelsystem samt förundersökningsförfarandet forriöpande måste
anpassas till de kriminalpolitiska mål som statsmakterna ställer upp med
hänsyn till förändringama i samhället är nödvändigt.

Prop.
1981/82:41 95

Emellertid
får denna anpassning icke drivas så långt att domstolarnas ledning av
rättsfillämpningen inom straffrätten skjuts i bakgmnden för att spara på
resursema. Så synes ha skett i utredningens förslag. Den omständigheten att
brottsligheten ökat kraftigt under senare år får ej tas till intäkt för att
avkriminalisera brott eller underlåta åtala brott i en omfattning som strider
mot det allmänna rättsmedvetandet och underminerar rättssystemet.

I förslagel anges bl.a.
beträffande de kriminalpolitiska övervägandena att dessa fömtsätter ett
nytänkande, varvid det måste bortses från det hitfills använda systemet med
påföljder. Den sedan lång tid fillbaka grundläggande regeln inom straffrätten
att brott skall följas av brottspåföljd bör vidare uppges och i stället enligt
utredningen ersättas av resocialiserande åtgärder utan straffrättsliga inslag.
I siraffprocessuelll avseende innebär utredningsförslaget betydande
förändringar främst beträffande åklagarmyndigheternas befogenheter att
underiåta åtal. Utredningsförslaget i dessa avseenden inger starka
betänkligheter. Speciellt tveksamt är förslaget att medge åklagare rätt att
efterge åtal i sådana fall, då det kan antas att den för brott misstänkte,
därest lagföring skett, skulle ha dömts till villkorlig dom. Utredningsförslaget
att underlåta åtal i dessa fall förefaller enligt rikspolisstyrelsens
uppfattning innebära ett anmärkningsvärt avsteg från den i vårt land
grundläggande huvudregeln inom slraffprocessrätten att för brott misstänkt
person skall få sin sak prövad av domstol. Att av resociali-seringshänsyn eller
av processekonomiska skäl beträda en väg som i verkligheten innebär
avkriminalisering av vissa brottstyper förefaller icke överensstämma med det
övergripande målet för utredningsarbetet som angetts vara att både förbättra
rättsskyddet för allmänheten och att tillgodose rättssäkerheten för
gärningsmannen. Ändamålet att åstadkomma avkriminalisering av vissa
brottstyper, som med hänsyn till förändrade normuppfattningar i samhället icke
längre är förtjänta av samhällets skydd bör tillgodoses på det traditionella
sättet, nämligen genom översyn av gällande lagstiftning i den mån denna
lagstiftning visar sig otidsenlig. Denna metod som utredningen avvisar med
motiveringen att den ofta ger upphov till tveksamheter om vilka gärningar som
skall betraktas som straffvärda och som framförallt är tidsödande leder dock i
de flesta fall till resultat som består under lång tid. Då rikspolisstyrelsens
uppfattning i frågan är att avkriminalisering av olika brottstyper bör lösas
på för svensk straffrättslagstiftning traditionellt sätt, anser sig
rikspolisstyrelsen icke kunna tillstyrka utredningsförslaget. Vid en översyn
av det straffrättsliga regelsystemet bör en omsorgsfull avgränsning av det för
olika gärningstyper straffbara området genomföras. Härigenom kan utrymmet för
åtalsunderlåtelse i motsvarande mån begränsas. Åtalsunderlåtelseinstitutet
synes efter en översyn endast böra komma till användning i vissa fall av
brottskonkurrens samt vid återfallssituationer.

Den
av utredningen förordade utvidgningen av åtalsunderlåtelseinstitutet kan
vidare förmodas medföra att domstolarna framledes om utred-

Prop.
1981/82;: 41 96

ningsförslaget
leder till lagändringar får handlägga ett betydligt färre antal brottmål.
Antalet brott i samhället nedbringas emellerfid inte genom denna reform. För
polisväsendets del innebär förslaget i vissa avseenden en ökad
arbetsbelastning. Speciellt torde detta bli fallet vid åtalsunderlåtelser
enligt RB 20 kapitlet 7 §, punkt 4 (villkoriig dom), då åklagarens underlag för
beslut enligt detta lagmm med nödvändighet kräver ett omfattande
fömnder-sökningsmaterial. Vid ett stort antal brott, som kan förväntas leda
till åtalsunderlåtelse, kommer den enda samhällsreakfionen i framfiden att bli
fömndersökningsförfarandet. Systemet såsom utredningen föreslagit detsamma kan
icke heller anses godtagbart ur rättssäkerhetssynpunkt.

I detta sammanhang vill
rikspolisstyrelsen även framhålla den allvarliga konsekvensen för
polispersonalens mofivation för sitt arbete som kan bli följden av en reform
med ökat antal åtalsunderlåtelser och fömndersök-ningsbegränsningar. Man måste
nämhgen då fråga sig vad det är för mening med alt ha en dyrbar
polisorganisafion som gör omfattande utredningar av begångna brott, när
utredningarna sedan kommer att framstå som mer eller mindre meningslösa.
Konsekvensen av utredningens förslag leder närmast fill att man då också bör
avskaffa eller väsentligt begränsa polisens utredningar av begångna brott. En
negafiv utveckling på sätt nu antytts måste självfallet i avsevärd mån påverka
samhällets fömtsättningar att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Enligt rikspolisstyrelsens
uppfattning bör sålunda av straffrättslagstiftningen klart framgå vilka
handlingar som är brottsliga och sedan bör ett rättsligt förfarande följa som
uppfyller de krav på rättssäkerhet som man har rätt att ställa i ett
rättssamhälle.

1.12 Kriminalvårdsstyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen
delar åtalsrättskommitténs uppfattning att övervägande skäl talar för att
bibehålla nuvarande system med absolut åtalsplikt.

1 likhet med
åtalsrättskommittén är kriminalvårdsstyrelsen av den uppfattningen att ny
gällande regler för åtalsunderlåtelse och möjligheter till
fömndersökningsbegränsningar är onödigt restriktiva. Styrelsen är därför
posifivt inställd fill reformer inom detta område.

Styrelsen ansluter sig i
stort till de synpunkter på och förslag till en utvidgad möjlighet för
åklagare att besluta om åtalsunderlåtelse som framlagts av
åtalsrättskommittén.

1.13 BRÅ

Syftet
med åtalsrättskommitténs förslag är, vilket redan framgår av titeln på
betänkandet, att begränsa de rättsvårdande myndigheternas befattning med
brottmål. En sådan begränsning motiveras dels av kriminalpolitiska skäl, dels
av processekonomiska skäl. Kommitténs uppdrag har emellertid såtillvida varit
kringskuret att man enbart kunnat gå fram med förslag om straffprocessuella
reformåtgärder.

Prop. 1981/82:41 97

Det står emellertid klart att de straffrättsliga och
straffprocessuella re-forminsatsema på detta område måste knytas samman. Genom
strafflagsfiftningen regleras kriminaliseringens omfattning. Därmed tilldelas
de särskilda brotten det slraffvärde de enligt lagstiftarens bedömning anses
förtjäna. Ju mer preciserat det straffbara området och brottens straffvärde
blir, desto mindre utrymme bör finnas för åtalsbegränsningar. Eller omvänt: en
strafflag som ger vaga och obestämda gränser för kriminaliseringens omfattning
bäddar med nödvändighet för ett syslem med långtgående åtalsrestriktioner.

Under de senaste åren har intresset inom kriminalpolitiken
varit stort för sådana frågor som hänger samman med kriminaliseringens
utbredning och avgränsning samt de rättsvårdande myndigheternas faktiska
möjligheter att svara för regelkontrollen. I takt med samhällets
socio-ekonomiska och tekniska utveckling har strafflagstiftningen byggts ut och
är nu myckel omfattande.

Det står klart att en sådan expansiv utveckling ställt
allt större krav på de rättsvårdande myndigheterna. Resurserna för att klara kontrollen
över regelsystemet är otillräckliga. Många straffbud, särskilt på
specialslraffrät-tens område, har svag förankring i folks rättsmedvetande. De
överträds i slor utsträckning utan att samhället förmår reagera. Det ligger en
allvarlig fara i att straffrätten därigenom uppfattas som ett svagt svärd och
att vissa straffbud bara fungerar som "skrivbordsprodukter".

Mot denna bakgmnd är det självklart att man frågar sig
vilka konsekvenserna skall bli om utvecklingen fortsätter i samma spår. Det
finns ett intresse att från straffrätten utmönstra sådana bestämmelser som
avser gärningar av ringa straffvärde. Man vill här i stället anvisa andra
sanktionsformer än straff, t. ex. administrativa avgifter. Genom sådan s. k.
depenalise-ring kan rättsvårdens arbetsbörda avlastas och resurserna
koncentreras till allvarligare brottslighet.

Den allmänna iakttagelsen blir emellerfid att man hittills
inom lagstiftningen gått försiktigt fram såväl med reell avkriminalisering som
depenali-sering. De mest påtagliga resultaten av denna reformpolitik utgör
avkrimi-naliseringen av fylleriet samt depenaliseringen av ringa skattebrott,
olovligt byggande och olaga parkering.

Utvecklingen har i stället gått i riktning mol att
åstadkomma den nödvändiga avgränsningen av straffrätten med straffprocessuella
medel, främst genom en utvidgning av utrymmet för åtalsrestriktioner. Dels har
nya åtalsregler införts som skall begränsa tillämpningen av vissa straffbestämmelser
(l.ex. avseende gäldenärsbrott, snyltningsbrott). Dels har utrymmet för
åtalsunderiåtelse generellt vidgats. I detta sammanhang bör också nämnas att
tillämpningsområdet för rapporieftergifi tänjts ut, varigenom polisen i större
utsträckning än tidigare kan underlåta att, rapportera och utreda mindre brott.

Del förslag som nu lagts fram av åtalsrätlskommittén
innebär en klar 7 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr4l

Prop. 1981/82:41 98

markering
av att reformpolitiken skall fortsätta på den utstakade vägen och siktar mot en
betydande utvidgning av området för "straffprocessuell
avkriminalisering".

Kommittén
har härvidlag bundits upp av sina direktiv. Någon anledning för kommittén att
ingående diskutera om denna framgångsväg är rikfig, betraktad i ett större
kriminalpolitiskt sammanhang, har inte funnits. Kommittén är dock klart
medveten om betydelsen av reforminsatser på straff-rättslig väg. Principiellt
anses sådana lösningar vara att föredra. Eftersom kommitténs uppdrag som nämnts
är klart processrättsligt inriktat, anser man sig dock inte närmare kunna gå in
på frågan om behovet av en avgränsning av straffrätten.

Detta
är från många synpunkter olyckligt att kommittén på detta sätt nödgats arbeta
från en relativt snäv infallsvinkel. Därmed har den viktiga frågan om sambandet
mellan avkriminalisering/depenalisering och åtalsbegränsningar lämnats öppen.
Kommittén har inte heller ansett sig ha anledning att pröva behovei av
särskilda åtalsregler eller att pröva innehållet och omfattningen av sådana nu
existerande regler. Detsamma gäller den viktiga frågan hur ett system med
åtalsunderlåtelse skall anpassas fill vårt sanktionssystem eller kanske
inordnas däri.

Utvecklingen
under de senaste decenniet har vidare medfört en delvis förändrad syn på
kriminalpolitikens förhållande till socialpolitiken. De hittills förhärskande
idéema om att sociala och medicinska vård- och behandlingsåtgärder i stor
utsträckning skall tjäna som reaktionsmedel på gmnd av brott, håller på att
överges. Trenden inom socialpolifiken går i stället mot att de sociala
myndigheterna skall avlägsna sig så långt som möjligt från tvångsingripanden.
Det är givet att en sådan utveckling måste få konsekvenser för tillämpningen
av vårt sankfionssystem och i samma mån påverka möjligheterna alt avstå från
åtal i "resocialiseringsfall".

Med
den nu lämnade bakgmndsbeskrivningen vill BRÅ visa att åtals-rättskommitléns
förslag inte bör prövas isolerat utan i ett större kriminalpolitiskt och
socialpolitiskt sammanhang. Det är önskvärt att reformpolitiken vilar på så
bred bas som möjligt. En rad utredningar, som nyligen lagt fram sina förslag
eller inom den närmaste tiden ämnar lägga fram sina förslag, arbeter med
problem som vävs in i varandra. Bland dem kan fömtom åtalsrättskommittén nämnas
1968 års brottmålsutredning, förvandlings-straffutredningen, socialutredningen,
ungdomsfängelseutredningen, utredningen om behandling av psykiskt avvikande,
utredningen om eventuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet inom
straffrätten. Härtill kommer att BRÅs kriminalpolitiska arbetsgmpp har till
uppgift att se över hela sankfionssystemet och lägga fram en rapport mot slutet
av detta år.

Ett
ståndpunktstagande lill åtalsrättskommitténs förslag borde sålunda föregås av
en allmän diskussion om inriktningen av den framtida kriminalpolitiken och en
mål-medelanalys. Därvid borde olika intressen vägas mot

Prop.
1981/82:41 99

varandra
med sikte på att nå fram till en enhetlig och samlad linje för reformarbetet.
Läget är nu sådant att det arbete som bedrivs på olika håll präglas av
osäkerhet om vilka framgångsvägar som bör väljas och en påtaglig risk för
intressekollisioner.

En
aktuell fråga blir om kriminalisering skall tillgripas i den utsträckning som
nu sker utan att man först bestämmer en rimlig nivå för vad som skall vara
straffvärt. Följden av nuvarande politik blir alt ansvaret för vad som skall
utgöra brott och vara straffbart i realiteten förs över från samhällets
lagstiftande myndigheter till åklagare och rättsvård. En sådan ordning skapar
osäkerhet om strafflagens gränser och kan också komma i konflikt med vissa
gmndläggande principer som bör gälla för strafflagstiftningen, såsom legalitet,
fömtsebarhet, rättvisa och jämlikhet.

En
annan framgångsväg skulle alltså vara att straffrätten avgränsas till sådana
brott som uppnår viss nivå för straffvärdet och att de rällsvårdande
myndighetema kan reagera enligt principen att brott skall följas av straff.
Utrymmet för åtalsrestriktioner blir i så fall klart avgränsat.

Enligt
BRÅs uppfattning bör siktet vara inställt på den sistnämnda vägen. Detta
fömtsätter dock att man kan anvisa lösningar som möjliggör avkriminalisering
och depenalisering inom stora områden av nuvarande strafflagstiftning, att de
straffbestämmelser som krävs för kontrollen preciseras till innehåll och
omfattning (eventuellt bör man här överväga behovet av en nedre
straffbarhetsgräns) och att sanktionssystemet utformas på sådant sätt att det
svarar mot behovet av olika reaktionsformer.

En
sådan inställning kan synas frondera mot gmnderna för åtalsrättskommitténs
förslag. Utgångspunkten för kommittén har nämligen varit ett
"nytänkande" som innebär att man i ökad grad avlägsnar sig från
principen att brott skall följas av brottspåföljd. Skillnaden ligger
emellertid däri aU kommittén inte ansett sig kunna beakta behovet av en
avgränsning av straffrätten. De fömtsättningar som kommittén haft att arbeta
från - nämligen att "överkriminaliseringen" skall fortsätta - bildar
bakgmnd för ett nytänkande i den riktning kommittén anvisat.

Det
måste också betonas att en straffrättsreform, som enligt BRÅ är kriminalpolitiskt
mofiverad och avsevärt skulle begränsa behovet av åtalsrestriktioner, likväl
måste ses i ett långsiktigt perspekfiv. Såsom systemet nu är utformat har man
tvingats att tillgripa åtalsrestriktioner som medel för att begränsa
lagföringen. Den gmndläggande t-anken, till vilken även BRÅ vill ansluta sig,
är att det inte går att förena en långtgående kriminalisering med principen
att straff allfid skall följa på brott. Det finns för närvarande inga andra
möjligheter att åstadkomma den nödvändiga avgränsningen av kriminaliseringen
än genom åtalsrestriktioner.

Samtidigt
vill BRÅ understryka att tillgripandet av åtalsrestriktioner inte får medföra
att strävandena att avgränsa straffrätten genom avkriminalisering eller
depenalisering skjuts tillbaka. BRÅ kan alltså inte acceptera att en reform i
den riktning kommittén föreslår får tas till intäkt för att man nu

Prop. 1981/82:41 100

valt linje för kriminalpolitiken. Del bör i stället vara
på straffrättslig väg som utrymmet för kriminalisering skall bestämmas. Det är
särskilt angeläget att gå fram med sådana straffrättsliga reformåtgärder på
områden där åtalsrestriktioner vinner terräng, eftersom detta indicerar behovet
av straffbarhetsinskränkning. Målsättningen bör sålunda vara att på sikt avgränsa
området för ålalsreslrikfioner.

Sammanfattningsvis är BRÅs allmänna uppfattning att
reformer som siktar mot att avgränsa det straffbara området i första hand bör
ske på straffrättslig väg. 1 den mån en utbyggnad av institutet
åtalsunderlåtelse motiveras av förmenta behov av straffbarhetsinskränkning. bör
denna ske inom avsevärt snävare gränser än vad åtalsrättskommittén föreslagit.

Åtalsrättskommittén har lagt ner betydande arbete på att
bestämma hur långt man bör gå med en utbyggnad av institutet åtalsunderlåtelse,
vilka generella hinder som kan finnas och inom vilka områden man bör räkna med
att institutet vinner tillämpning. Förslaget innebär totalt sett en betydande
utvidgning jämfört med nuvarande förhållande. Hur långtgående tillämpningen i
praktiken kommer att bli är bl.a. beroende på tolkningen av klausulen
"hinder med hänsyn fill viktigt allmänt intresse".

Kommittén
har funnit att den nuvarande klausulen att åtal kan påkallas "ur allmän
synpunkt" inte ger fillräcklig handlingsfrihet för tillämpningen.
Klausulen har i praxis tolkats restrikfivt vilket bl.a. belyses av att antalet
årligen meddelade åtalsunderlåtelser jml 20:7 p. 1 RB (bötesfallen) ligger pä
förhållandevis låg nivå. Kommittén har därför valt att konstmera en regel som
avses ge klarare vägledning och vidgade möjligheter för åklagarna att bestämma
vad som skall falla utanför lagföringsområdet.

Genom alt
införa begreppet "viktigt allmänt intresse" som indikation för åtal
har kommittén markerat att de allmänpreveniiva synpunktema bör tillmätas
avsevärt mindre betydelse än nu. En sådan deklaration anses tydligen nödvändig
för att reformen skall kunna få den avsedda genomslagskraften.

BRÅ
ställer sig dock tveksam fill det lämpliga i att så markant skjuta de
allmänprevenfiva intressena i bakgmnden utan att man närmare diskuterar de
kriminalpolitiska konsekvensema därav. Uppfattningen att straff skall följa på
brott får dock antas ha relafivt stark förankring i folks rättsmedvetande. Man
kan också utgå ifrån att straffhotet av de flesta människor upplevs som en
realitet, i varje fall när det gäller brott som uppnått viss svårhetsgrad.

Det vore
från dessa synpunkter av stort intresse alt veta hur människor kommer att
reagera, om det blir uppenbart för dem att lagföring och straffsanktioner i
stor utsträckning uteblir efter uppklarade brott. Kommer det alt medföra en
allmän försvagning av straffrätten? Kommer det att få konsekvenser för den
allmänna regelefterlevnaden?

Prop.
1981/82:41 101

Åtalsrättskommittén
hamnar här på osäker mark vilket är förklarligt med hänsyn till att våra
kunskaper om allmänprevenlionen är mycket begränsade. Kommitién hävdar
visserligen att själva brottsupptäckten och den varning som ligger däri i många
fall bör vara tillräcklig för att tillgodose detla intresse, men något stöd för
denna uppfattning har inte redovisats. Det är här mer en fråga om tro än
velande. Klart är emellertid att man inom forskningen under senare år alltmera
börjat intressera sig för strafflagstiftningens allmänpreventiva funktioner, varvid
bl. a. frågor om konsekvens, rättvisa och förutsebarhet i slraffmätningen samt
effektiviteten i straffsystemet och dess betydelse för den allmänna laglydnaden
(rättsmedvetandet) kommit i blickpunkten.

Det
vore naturligtvis för mycket att begära att åtalsrättskommittén skulle bedriva
egen forskning angående allmänprevenlionen. Men det hade varit av värde för en
analys av innehållet i klausulen, "viktigt allmänt intresse", om
kommittén kunnat beskriva forskningens nuvarande ställning och referera till de
spridda resultat och tankar som kan ha betydelse i detta sammanhang. (Jfr BRÅs
rapport 1975:2 General Deterrence.)

BRÅ
har bl. a. ställt sig frågan vilken betydelse själva lagföringen kan ha från
allmänpreventiv synpunkt. Det är tänkbart att rättegången som sådan - om den
organiseras rationellt just fördetta syfte - kan verka i preventiv anda. Genom
rättegången och domstolens agerande kan samhällets ogillande av brottet
markeras, rättegången kan få viss publicitet och den uppmärksamhet som
lagbrytaren härigenom utsätts för kan för många verka avskräckande.

Ett
system som innebär att lagföringen i allt större utsträckning flyttas från
domstolamas sessionssal till åklagarnas arbetsmm (strafföreläggande,
åtalsunderlåtelse) eller anförtros den enskilde polismannen
(ordningsbots-föreläggande, rapporteftergift) kan däremot mycket väl uppfattas
som en försvagning av rättsvården och mindre avskräckande samt alltså få negativa
effekter från allmänpreventiv synpunkt.

Det
sagda innebär naturligtvis inte att vi bör återgå till den ordning som gällde
när ansvaret för rättsskipningen enbart låg på domstolarna. Det möjligheter
fill avstående från åtal liksom de möjligheter fill förenklad och summarisk
handläggning av mindre brottmål som nu erbjuds och som kommer a« utökas (jfr
prop. 1975/76: 148) innebär betydande vinster både från processekonomisk och
kriminalpolitisk synpunkt. Men det kan finnas anledning att uppmärksamma
lagföringens allmänprevenfiva betydelse om utvecklingen går vidare mot en
allmän försvagning av domstolarnas roll. Det ter sig från denna synpunkt
särskilt betänkligt att även brott av relafivt allvariig beskaffenhet undandras
domstols prövning.

BRÅ
kan alltså i detta läge inte acceptera att de allmänpreventiva inslagen skjuts
fillbaka innan man närmare klargör de kriminalpolitiska konsekvensema av
detta. Den föreslagna formuleringen "viktigt cdlmänt intresse" bör
därför enligt BRÅs mening ge större utrymme åt synpunkten att

Prop. 1981/82:41 102

lagföringen kan vara påkallad av allmänpreventiva skäl
samt att brottets svårighetsgrad kan utgöra hinder mot åtalsunderlåtelse,

1.14 Socialstyrelsen

Socialstyrelsen instämmer i kommitténs synpunkter vad
gäller behovet att bringa ned antalet rättegångar. Delta kan i och för sig
också ske genom en begränsning av området för brottsliga gärningar. Så kan man
t. ex. tänka sig all i större utsträckning undanta ringa fall av vissa
gärningar från det straffbelagda området. Kommitténs uppdrag har emellerfid
inte varit att undersöka möjligheten härav utan att föreslå nya regler för
Underlätelse av åtal och för undvikande av förundersökning i ytterligare fall
än vad som nu gäller. 1 stort kan socialstyrelsen tillstyrka de av kommittén
framlagda förslagen men har också vissa invändningar däremot.

Kommittén har stannat för alt ha kvar principen om absolut
åtalsplikt med särskilt angivna undantag, i stället för att införa s. k.
relativ åtalsplikt inom svensk straffprocessrätl. Socialstyrelsen kan instämma
i de synpunkter som framförts för att i princip bibehålla den absoluta
åtalsplikten. Med de föreslagna utvidningarna av möjligheterna fill
åtalsunderlåtelse torde inte heller en relativ åtalsplikt innebära några
egentliga fördelar. En regel om relativ åtalsplikt för brott begångna av
ungdomar i åldem 15-17 år kunde emellertid vara ett stöd för uppfattningen att
åtal i princip inte bör ske i dessa fall. Socialstyrelsen återkommer nedan till
frågan.

Socialstyrelsen kan vidare instämma i alt
åtalsunderlåtelse inte bör få ges, om viktigt allmänt eller enskilt intresse
talar för åtal.

1.15 Riksskatteverket

Utredningsförslaget är väl ägnat att läggas till gmnd för
lagstiftning. Möjligheterna lill åtals- och påföljdseftergift får för
straffprocessen i stort anses medföra betydande fördelar ur processekonomisk
och kriminalpolitisk synpunkt. Sanktionssystemet får genom förslaget en vidare
ram varvid bl.a. resocialiseringsåtgärder utan straffrättslig karaktär mera än
nu kan komma till användning i stället för brottspåföljd.

1.16 Hovrätten för Västra Sverige

Kommittén har ägnat stort utrymme i betänkandet åt den
principiella frågan om absolut åtalsplikt eller relativ åtalsplikt skall utgöra
grundvalen för åklagarväsendets verksamhet. Därvid har kommittén kommit fram
till att de i direkfiven angivna målen kan uppnås oavsett vilken utformning man
ger åtalsplikten. Kommittén har slutligen stannat för att behålla den nuvarande
regleringen med en absolut åtalsplikt, dvs. det skall föreligga en presumtion
för åtal, vilken endast kan brytas under vissa i lag angivna betingelser. Som huvudskäl
för denna ståndpunkt har kommittén angivit att principen om allas likhet inför
lagen bäst tillgodoses om presumtionen för åtal behålls. Hovrätten instämmer
häri men vill dessutom anföra följan-

Prop.
1981/82:41 103

de
synpunkter. Det gäller sedan gammalt i Sverige att det ankommer på domstol att
bedöma om någon gjort sig skyldig fill brott och - i så fall -vilken påföljd
som skall bestämmas för brottet. Grunden härför är huvudsakligen att det
ansetts bäst gagna rättssäkerheten om frågor om brott och påföljder för brott
behandlas av domstolar. Vissa undantag från denna huvudregel har efterhand
måst göras av bl a. samhällsekonomiska skäl, när belastningen på domstolarna
blivit alltför stor. Huvudprincipen torde dock alltjämt ha sin giltighet. Om en
regel om relativ åtalsplikt fick ersätta vad som nu gäller, skulle det innebära
ett principiellt frångående av nämnda huvudregel. Det nu anförda anser
hovrätten vara det väsentligaste principiella skälet för att den absoluta
åtalsplikten skall behållas.

1 direktiven för
kommitténs arbete har departementschefen tagit upp frågan om vilken verkan
själva domstolsförfarandet har från kriminalpolitisk synpunkt. Han har därvid
redogjort för den uppfattningen att rättegången ibland kan äventyra ett från
angivna synpunkt värdefullt samarbete med den brottslige eller att lagföringen
i vart fall inte medför några fördelar ur sådan synvinkel. Departementschefen
har också uttalat att det vid brott begångna av psykiskt sjuka och därmed
jämställda ofta torde vara föga meningsfullt och ibland tom. skadligt för den
sjuke med ett rättegångsförfarande. Kommittén har i denna del anfört alt det
är ett känt förhållande att det för många tilltalade är en myckel påfrestande
upplevelse att genomgå en brottsmålsrättegång. Enligt kommittén finns det dock
inget egentligt belägg för att denna upplevelse skulle, även när rättegången
är över, ha inverkan på de tilltalades inställning till
resocialiseringsåtgärder och samarbetsvilja i övrigt. Vidare har kommittén
anfört att man i ett system, vari ges ökat utrymme för åtalsbegränsningar på
den grunden att rehabilite-ringsålgårder kommer till stånd utan rättegång,
givetvis har att räkna med att det senare i många fall förekommer återfall i
brott och i viss utsträckning också upprepade återfall. I sådana fall anser
kommittén att det uppkommer ett behov av en viss upptrappning av reaktionen,
för att det för gärningsmannen skall markeras det alltmera allvarliga i
situationen. Att i dylika fall tillgripa domstolsförfarande torde enligt kommittén
ofta innebära en för den tilltalade tankeväckande upptrappning i angivna
syfte. Kommittén har emellertid framhållit, att den kriminalpolifiska
infallsvinkeln beträffande domstolsförfarandet måste betecknas som sekundär,
eftersom behovet av domslolsförfarande i första hand måste bedömas utifrån de
rättssäkerhetssynpunkter som befingat brottmålsprocessens utformning.

Hovrätten
vill med anledning av departementschefens och kommitténs ställningstagande i
angivna hänseende anföra följande. Del torde vara ställt utom allt tvivel att
ett ålal med åtföljande huvudförhandling vid domstol för många tilltalade
innebär en psykisk påfrestning. Någon undersökning, som visar vad anledningen
härtill skulle vara, föreligger veterligt inte. Vissa säkra antaganden synes
dock kunna göras. I främsta rummet kommer därvid naturligtvis oron för vilken
påföljd, som domstolen i hän-

Prop. 1981/82:41 104

delse av fällande dom kommer att utdöma. Ett annat
förhållande som måste ha betydelse i detta sammanhang är den utbredda
okunskapen om vad en brotlmålsrättegång innebär och vilka krav som ställs på
den tilltalade i olika avseenden under förhandlingen. Att utnyttja dessa
förhållanden i kriminalpolitiskt syfte är emellertid föga tilltalande. Strävan
från statsmakterna bör i stället vara att genom ökad undervisning och
upplysning i dessa frågor motarbeta det förhållandet att domstolsförfarandet
upplevs som något oroande i sig. Det bör även anmärkas att det med kommitténs
förslag kan bli tämligen slumpartat vilka som kommer att bli ställda inför
rätta och vilka som slipper undan med åtalsunderlåtelse, eftersom besluten i
ålals-frågoma blir beroende av om det föreligger t ex. målsägandeanspråk som
bör föranleda åtal.

Av det
föregående torde framgå att hovrättens principiella ståndpunkt är all frågor om
ansvar för brott skall avgöras av domstol och alt det måste krävas starka skäl
för att det slutliga avgörandet skall kunna förläggas till åklagarplanet.
Hovrätten ifrågasätter inte riktigheten av kommitténs konstaterande att
åklagarkårens kompetens har höjts på senare tid. Det måste emellertid
framhållas att åklagarens verksamhet redan nu är av så grannlaga och
ansvarsfylld natur att den huvudsakligen genom förbättrad utbildning vidgade
kompetensen väl erfordras för uppgifterna med avseende på
förundersökningsledning, beslut i åtalsfrågor och utfärdade av strafföreläggande.
Alt ålägga åklagaren att på egen hand utreda ifrågasatt brottslighet samt
slutligt avgöra ansvars- och påföljdsfrågor bör enligt hovrättens mening inte
ske i större utsträckning än som nu är fallet och bör i princip inte alls få
förekomma vid brottslighet där frihetsberövande påföljd är aktuell, även om
domstolen i det särskilda fallet kan väntas döma till skyddstillsyn, villkorlig
dom eller överlämnande till särskild vård. (Hovrätten bortser härvidlag från
brott av underåriga, där särskilda skäl anses föreligga att underlåta lagföring
vid domstol.) Rältsskyddsintresset har nämligen vid fängelsebrottslighet sådan
styrka att domstolsförfarandet knappast kan undvaras. Hovrätten avser här
närmast den kontrollfunktion domslolsförfarandel har. Det inträffar ju inte
sällan att även då brott erkänts, domstolen finner detta böra rubriceras på
annat sätt än åklagaren gjort, eller att åklagaren förbisett någon omständighet
som är ägnad att påverka bedömningen i för den tilltalade förmånlig riktning.
I kommitténs förslag har synbarligen någon annan kontroll än genom inspektioner
av ansvarig åklagares bedömning inte befunnits nödvändig, eftersom man förutom
den utvidgade möjligheten till åtalsunderlåtelse föreslår att den kontroll
från överordnad åklagares sida som nu föreligger skall avskaffas.
Rättsskyddsintresset har på detta sätt skjutits ytterligare i bakgrunden.

I betänkandet har kommittén tagit upp möjligheten att ge
åklagarna befogenhet att meddela beslut vid sidan av eller i själva beslutet
om åtalsunderlåtelse, såsom förordnande om övervakning, åläggande av böter,
överlämnande till viss vård eller meddelande av särskilda föreskrifter. Kom-

Prop. 1981/82:41 105

mitten har emellertid avvisat denna tanke och därvid
uttalat att det för kommittén framstått som så otänkbart att åklagare på sådant
sätt skulle ges i realiteten utpräglat dömande funktioner att kommittén inte
sett sig föranlåten att gå in i någon närmare diskussion av de olika
delspörsmål som skulle aktualiseras med en sådan ordning. Genom vissa av de
framlagda förslagen skulle dock åklagaren enligt hovrättens mening i praktiken
få en dömande funktion. Eftersom det krävs klarhet i skuldfrågan innebär
åklagarens beslut om åtalsunderlåtelse en "dom" såtillvida, att det
helt motsvarar den del av domstolens dom som innefattar ställningstagandet i
ansvarsfrågan. Åklagarens beslut saknar däremot påföljdselemenlet. Den
praktiska skillnaden framstår dock som obetydlig, särskilt i de av kommittén
föreslagna fallen av åtalsunderlåtelse som grundas på att resocialiseringsåtgärder
kommer till stånd med anledning av det begångna brottet.

1.17 Stockholms tingsrätt

Erfarenhetsmässigt kan sägas, att det vid tingsrätterna -
i varje fall vid Stockholms tingsrätt - alltjämt förekommer ett ganska stort
antal brottmål, beträffande vilka rättegångsförfarandet måste anses vara med
hänsyn till målens beskaffenhet alltför omständligt och kostnadskrävande.
Beträffande många av dessa mål kan vidare ifrågasättas om det är meningsfullt
att föra fram dem fill huvudförhandling. Som exempel kan nämnas flertalet av
sådana under förundersökningen erkända bötesmål, vilka kan företas till
huvudförhandling utan hinder av att den tilltalade uteblivit, eller sådana mål,
vari den tilltalade erkänt brottet och någon tvekan ej råder om att påföljden
skall bestämmas till villkorlig dom respektive överlämnande fill vård enligt
bamavårdslagen. Ytterligare exempel utgör de mål, som rör återfall i enstaka
brott av till skyddstillsyn redan dömd tilltalad och där det nya brottet är
erkänt samt pågående rehabilitering inom ramen för skyddstillsynen inte bör
avbrytas. I bl a. de nämnda fallen anser tingsrätten det vara angeläget, att
åtalsunderlåtelse sker i större utsträckning än för närvarande. Det är också
syftet med kommittéförslaget. Detta innehåller även bl a. möjligheter till
åtalsbegränsningar i fall av seriebrottslighet, vilket tillgodoser den
framställning i frågan tingsrätten gjort tidigare.

Den av kommittén föreslagna utvidgningen av möjligheterna
att underlåta åtal skulle alltså, om den genomfördes, medföra vinster främst
från processekonomisk synpunkt. Tingsrätten ställer sig därför i huvudsak
positiv till kommitténs förslag. I några avseenden, varom mera i det följande,
vill tingsrätten dock framföra vissa reservationer.

Kommittén behandlar utförligt frågan, huruvida nuvarande
princip för åklagares skyldighel att åtala brott som hör under allmänt åtal,
den s k. absoluta åtalsplikten, skall behållas, eller om en relativ åtalsplikt
i stället skall införas. Kommittén förordar ett bibehållande av den absoluta
åtals-

Prop.
1981/82:41 106

plikten
främst av rättssäkerhetsskäl. Tingsrätten delar kommitténs uppfattning
härvidlag.

Den absoluta åtalsplikten
innebär en presumtion för åtal som endast bryts av i lag angivna undantag. Från
rättssäkerhetssynpunkt är del angeläget, att undantagen preciseras så långt
det är möjligt i lagtext. Kommittén anger som grundförutsättning för åtalsunderlåtelse,
att sådan får meddelas om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller
viktigt enskilt intresse. Tingsrätten anser för sin del, att det härutöver
borde fastställas en mer preciserad yttre ram med avseende på brottens art och
svårighet, utanför vilken åtalsunderlåtelse ej kan ske. Som kommittén anför,
torde det inte vara möjligt att få fram någon invändningsfri övre gräns för
åtalsbegränsningarnas område med hjälp av straffskalorna enbart. Om däremot
anges, att åtalsunderlåtelse är utesluten beträffande brott med ett
straffminimum av förslagsvis fängelse ett år samt beträffande sådana uppräknade
brott, som har ett lägre straffminimum men som av allmänpreventiva skäl ej kan
lämnas utan åtal, torde av kommitién anförda huvudskäl mot alt i lagtext angiva
straffminimum bortfalla. Visserligen kan en uppräkning av olika brottstyper på
sätt tingsrätten tänker sig möta vissa svårigheter. Med den av kommittén
föreslagna ordningen kommer dock dessa svårigheter i stället att uppstå vid
tillämpningen. Såvitt tingsrätten kan förstå, torde riksåklagaren, om en
enhetlig praxis skall kunna uppnås, tvingas att i anvisningar till
åklagarmyndigheterna förteckna de brott, som ej kan bli föremål för
åtalsunderlåtelse. Tingsrätten har ingen annan uppfattning än kommittén om när
åtal ej kan avvaras. Emellerfid torde en större precisering i detta avseende
underlätta tillämpningen och gagna rättssäkerheten.

Avslutningsvis
vill tingsrätten endast peka på, att de mål utredningsdirektiven uppställer
torde kunna uppnås också på andra vägar än de kommittén anvisar. Mot
kommittéförslaget kan resas invändningen alt det pålägger åklagarna vissa nya
funktioner, som hittills utövats av domstolarna. Det borde vara möjligt alt i
stället för att utvidga området för åtalsunderlåtelser låta de fall
kommittéförslaget avser prövas av domstol utan huvudförhandling och med
möjlighet för en ensamdomare att genast på handlingarna meddela
påföljdseftergift, förordna att tidigare ådömd påföljd skall avse nya brott,
förordna om överlämnande lill särskild vård, meddela villkorlig dom, utdöma
böter samt i tveksamma fall hänskjula målet till huvudförhandling. Detta
förfaringssätt skulle i så fall tillämpas endast beträffande en strikt
avgränsad kategori mål bestämd ungefär på sätt tingsrätten anfört ovan angående
åtalspliktens utformning.

/.
18 Göteborgs tingsrätt

Tingsrätten
vill till en början framhålla, att förslagets kriminalpolitiska och
processekonomiska verkningar är svåra alt överblicka. Enligt tingsrät-

Prop. 1981/82:41 107

tens uppfattning har kommitién underskattat de
kriminalpolitiska nackdelarna med förslaget, medan de processekonomiska
vinsterna är oklara. Belänkandet innehåller ingen mer ingående diskussion av
den effekt på blottsutvecklingen som förslaget kan tänkas ha. Det är vidare en
allvarlig brist att utredningsmaterialet ej ger tillräcklig vägledning ens för
en över-slagsmässig beräkning av de resurser som - om förslaget genomförs
-skulle frigöras för andra uppgifter.

Av vissa formuleringar i betänkandet kan man få intrycket
att det är kriminalpolitiska skäl som ligger till grund för förslaget att i
vissa fall låta åtalsunderlåtelse träda i stället för villkorlig dom,
skyddsfillsyn eller överlämnande till särskild vård. Uppenbarligen är det dock
processekonomiska synpunkter som spelat den helt avgörande rollen.
Kriminalpolitiskt har förslaget inte högre ambitioner än att ersätta
brottsbalkens påföljder med andra åtgärder, som anses erbjuda en tämligen god
motsvarighet.

Vid en diskussion av de kriminalpolitiska effekterna av
förslaget bör även följande beaktas. Statsmakternas strävan måste ständigt vara
att förbättra påföljdssystemet i brottsförebyggande syfte. Allt lyder på alt
utvecklingen därvid leder mot alltmer differentierade påföljder, som också kan
kombineras med varandra för att anpassas till den tilltalades sociala situation.
Om denna utveckling fortsätter, kommer det att bli svårare för en åklagare att
på ett tidigt stadium av utredningen förutsäga, vilken påföljd som domstolen
kommer att välja efter en mera fullständig utredning. Redan nu måste en sådan
bedömning vara vansklig. Den kommer att ytterligare försvåras i takt med att
möjligheterna ökas att variera och nyansera olika påföljder. Under sådana
omständigheter är det föga framsynt alt införa en ordning, som bygger just på
åklagarens möjligheter att korrekt förutsäga resultatet av en
domstolsprövning.

Då det gäller de kriminalpolitiska aspektema bör vidare
några ord sägas om själva domstolsförfarandets betydelse. Huvudförhandlingen ger
ett bra beslutsunderlag för påföljdens bestämmande. Tingsrätten tänker då inte
bara på den skriftliga utredning som inhämtats om den tilltalades person och
förhållanden utan också på de möjligheter som förhandlingen erbjuder att
komplettera den utredningen och för rätten att genom samtal med den tilltalade
få en mera nyanserad uppfattning om honom. Domstolsförfarandet garanterar
alltså en rättssäkerhet vid ååföljdsvalet, som till stora delar går föriorad i
de fall som berörs av kommitténs förslag. Förhandlingen torde också för
flertalet tilltalade understryka allvaret i vad som hänt. Man bör därför inte
bortse ifrån att den kan ha en brottsförebyggande effekt inte bara genom att
den ger ett säkert underlag för påföljdsvalet utan också i sig. Det skall emellertid
inte fömekas att huvudförhandlingen - eller snarare väntan på denna -
undantagsvis kan utgöra hinder för en resocialise-ring. Härtill återkommer
tingsrätten i sista avsnittet av sitt yttrande.

Tingsrätten saknar underlag och förutsättningar att bedöma
i vilken mån förslaget medför besparingar och underlättar en omfördelning av
resurser-

Prop.
1981/82:41 108

na
inom olika delar av rättsväsendet. Hur förslaget skulle inverka på tingsrättens
egen verksamhet är osäkert. Arbetssituationen är dock inte sådan att
handläggningen av den typ av mål, som berörs av förslaget, lägger hinder i
vägen för domstolens möjligheter att snabbt avgöra mål av allvarligare art. Ej
heller medför arbetet med förtursmålen att andra mål måste vänta på avgörande
under någon längre tid. En förhållandevis liten del av arbetstiden på en
brottmålsavdelning åtgår för alt förbereda och handlägga den typ av mål som
berörs av förslaget. Arbetsbesparingama för tingsrättens del kan under alla
omständigheter inte bli stora.

Mot
förslaget kan ytterligare principiella invändningar göras. Brottsmålsprocessen
år strängt uppbyggd med ett tvåpartsförhållande och detta samt offentligheten
och avgörandet med flera domare anses utgöra väsentliga inslag till skydd för
den enskildes rättssäkerhet. Åklagarorganisatio-nen är tillkommen och uppbyggd
för att vara en av parterna i processen. Det strider mot dessa principer att
göra åklagaren till domare i en stor del av brottmålen, vilket blir fallet om
man tillägger åtalsunderlåtelsen innebörd av varning och avser att åklagaren
genom åtalsunderlåtelsen skall kunna initiera olika stöd- och vårdåtgärder.
Särskilt betänkligt är detta som åklagaren avgör ett ärende ensam, utan
offentlig insyn.

Det
synes dock vara fel väg att gå om man bygger upp åklagarväsendet som en
domstolsorganisation genom att tillföra åklagarmyndigheterna
lek-mannarepresentanter. I stället bör rättegång inför domstol vara det normala
förfarandet, men om man anser rättegången alltför resurskrävande eller på annat
sätt bristfällig bör åtgärder vidtas för att förbättra denna. Det är bättre att
ändra på rättegångsbalken och införa enklare former för rättegång än att inte
ha någon rättegång alls. Tingsrätten avstyrker således och av skäl som nedan
närmare utvecklas att förslagel - utom i vissa detaljfrågor - läggs till grund
för lagstiftning.

I
det följande kommenterar tingsrätten vissa kapitel i betänkandet samt
lagtexten.

Tingsrätten
delar kommitténs uppfattning att den sk. absoluta åtalsplikten bör bibehållas
som grundregel. En huvudinvändning mot kommitténs förslag är dock att det genom
utformningen av den grundläggande bestämmelsen (20 kap 7 § rättegångsbalken)
skapas ett synnerligt vidsträckt område där åtalsunderlåtelse i princip kan
äga rum. Det är fråga både om mindre allvarliga brott, nämligen dem som kan
antagas föranleda böter, och om allvarligare brott i den situationen att den
misstänkte är välartad (villkorlig dom-fallet) och det fall då den misstänkte
ej är välartad utan redan har blivit föremål för brottspåföljd eller avses bli
föremål för särskild vård eller andra sociala stödåtgärder. Innebörden i
förslaget är strängt taget att endast de fall som kan föranleda
frihetsberövande undantagslöst bör gå till domstol. Man kan ifrågasätta om det
inte vore klarare att skriva

Prop. 1981/82:41 109

ut detta i lagtexten. Vidare skapar kommittén genom den
inledande meningen i denna paragraf ett utomordentligt vidsträckt undantag
från området för åtalsunderlåtelse, nämligen då hinder mol åtalsunderiåtelse
möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Detta
uttryck är vagt och det är därför svårt att bedöma vilken effekt förslaget får.
Principiellt är det möjligt för åklagama att i slor utsträckning begränsa
åtalen i förhållanden till vad som nu gäller. Å andra sidan är det möjligt att
åklagarna med en vidsträckt tolkning av begreppet allmänt eller enskilt
viktigt intresse i praktiken vidhåller i stort sett samma åtalspraxis som för
närvarande. För rättssäkerheten är det olyckligt med bestämmelser som är så
kautschukartade.

1.19 Lånsstyrelsen i Stockholms län

Åtalsrättskommittén har i enlighet med sina år 1970
erhållna direktiv utarbetat förslag till en avsevärd utvidgning av
möjligheterna till åtalsunderlåtelse. Kommittén har visserligen inte velat gå
så långt som att, enligt vad i direktiven ifrågasattes, föreslå upphävande av
den nuvarande s. k. absoluta åtalsplikten - dvs. skyldigheten för åklagare att
åtala vid brott, i den mån inte inskränkande bestämmelser meddelats. Den
betydande ökningen av sådana inskränkande bestämmelser enligt förslaget synes
dock avsevärt reducera den praktiska innebörden av absolut åtalsplikt.

De utvidgningar av möjligheterna till åtalsunderlåtelse
som kommittén föreslår ansluter sig delvis till redan befintliga fall av
eftergift eller innebär nyheter av förhållandevis begränsad räckvidd. Exempel
härpå är möjligheten att vid seriebrottslighel underlåta åtal för vissa brott
som ej bedöms ha betydelse för påföljdens bestämmande eller att i viss
utsträckning utvidga eftergiftsmöjligheterna vid bötesbrottslighet. Av
väsentligt större principiell och praktisk betydelse är förslagen att redan på
åklagarstadiet låta en tänkt insats av sociala eller medicinska vård-, stöd-
eller hjälpåtgärder påverka lagföringen och ge möjlighet till åtalseftergift.
Liknande betydelse har förslaget att låta åklagaren ge åtalsunderlåtelse om
villkorlig dom kan antas, d vs. i realiteten att från domstol till åklagare
överflytta en betydelsefull bedömning. Betänkandet innehåller också förslag i
syfte att påskynda förfarandet enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare samt förenkla förundersökningsförfarandet. Förslagen anges vara
utarbetade med hänsynstagande till såväl kriminalpolitiska som processekonomiska
synpunkter.

Länsstyrelsen finner till en början angeläget understryka
den betydelsefulla skillnaden mellan kriminalpolitiska reformer inom
påföljdssystemet och inom lagföringssystemet.

Vad gä[[erpåföljderna vid brott ansluter sig länsstyrelsen
tveklöst till de nyare riktlinjer som inneburit att man eftersträvat en minskad
tillämpning av frihetsberövande och satt i domstolarnas hand ett brett
påföljdsurval, inbegripande överlämnande till vård i olika medicinska och
sociala vård-

Prop. 1981/82:41 110

former. Senast i yttrande över betänkandet "Frivård i
Storstad" har länsstyrelsen förord.at en betydligt starkare satsning på
frivården och ett närmare samarbete mellan kriminalvård och socialvård.

En annan sak är hur långt man kan gå i fråga om att avstå
från lagföring vid domstol som ett led i samhällets brottsbekämpande
verksamhet. Vissa invändningar ur rättssäkerhets- och brottspreventiv synpunkt
gör sig här gällande.

I rätlssäkerhetshänseende bör visserligen beaktas att det
enligt kommittén inte skall ske någon principiell ändring i gällande rätts
krav på klarhet i skuldfrågan som förutsättning för åtalseftergift.
Länsstyrelsen anser sig emellertid ha välgrundad anledning ifrågasätta om
säkerheten i skuld-fastställelsen blir helt tillfredsställande vid en utvidgning
av åtalsunderlåtelse till fall där den misstänkte i realiteten kan komma att
ställas inför två alternativ: att vidgå brott, acceptera exempelvis sociala
stöd- och hjälpåtgärder och därvid kunna påräkna åtalsunderlåtelse eller alt fömeka
brott med åtal som följd och därvid - om frikännande ej sker - inte säkert kunna
påräkna att påföljden blir överlämnande lill socialvård. Enligt vad länsstyrelsen
inhämtat förekommer mycket ofta i körkortsmål vid länsrätten att personer som
godtagit strafföreläggande - som dock innebär direkta konsekvenser i form av
bötesstraff - gör gällande att de skrivit på strafföreläggande för att snabbt
"komma från saken" och har en helt annan inställning i skuldfrågan
när körkortsinnehavet kommer i fråga. Även om det i dessa fall regelmässigt
gällt förseelse - lex. trafikovarsamhet - där det för den enskilde själv är
svårt att bedöma graden av skuld finns anledning anta att också erkännanden i
samband med åtalseftergift kan komma att ske förhastat.

Även principen om likhet inför lagen kan komma i fara
eller i vart fall komma att ifrågasättas om i två identiska fall av
brottslighet av grövre art den ene gärningsmannen åtalas, under det att den
andre får åtalseftergift på grund av tilltänkta sociala stöd- och hjälpåtgärder.
Länsstyrelsen menar självfallet att vid domstolens påföljdsval två fall av här antytl
slag, där sakerförklaring skett av domstol, kan och bör behandlas olika med
hänsyn till resocialiseringseffektens dominerande betydelse enligt
brottsbalkens bestämmelser. Därmed följer emellertid inte att skillnad bör
göras i fråga om åtal eller icke, en fråga som på ett helt annat sätt än
påföljdsbestämningen berör principen om likhet inför lagen.

Det finns anledning fråga sig om lagföringen inför domstol
i sig har någon brottspreventiv effekt utöver polisens förundersökning och
åklagarens åtalsprövning. Några belägg för att så är fallet anförs inte i
utredningen. I den kriminalpolitiska debatten har också ifrågasatts om inte
effekten av en lång och utdragen samhällsreaktion snarare kan få motsatt verkan
och skapa en för resocialiseringen negativ motreaktion hos den tilltalade. En
domstolsförhandling, ofta efter lång väntan från del samhällets reaktion först
inträtt genom brottsanmälan och förundersökning, kan förstärka en asocial

Prop.
1981/82:41 111

attityd
och försvåra en återanpassning. Länsstyrelsen anser därför att den
brottspreventiva betydelsen av domstolshandläggning inte får överskattas.

Ett ökat användande av åtalsunderlåtelse
fordrar en motsvarande utbyggnad av socialvårdens resurser. Det är överhuvud
angeläget att fullfölja den kriminalpolifiska reformeringen i riktning från
långt utdragna sam-hällsreaktioner genom åtal, domstolsprövning och påföljd och
till mer av sociala och gemenskapsbefrämjande insatser. Dessa bör i ökad
utsträckning ske i samarbete med organisations- och föreningslivet t ex. inom
ungdoms- och idrottsrörelsen. Möjligheterna för den enskilde att återanpassa
sig i samhället är större om påverkan sker genom insatser som upplevs som
positiva än genom utdragna och upprepade påminnelser om samhällets reaktion.

Det
kan slutligen anmärkas att kommitténs långtgående förslag till åtalsunderlåtelse
föranlett kommittén att föreslå vissa återhållande åtgärder, som i sig kan vara
tveksamma. Hit hör framför allt förslaget att åklagaren i resocialiseringsfall
som bygger på den misstänktes frivilliga medverkan skall kunna förklara
åtalsfrågan vilande. En sådan förlängd tid av ovisshet för den enskilde väcker
betänkligheter.

Länsstyrelsen
kommer från dessa allmänna utgångspunkter fram lill att kommitténs förslag om
utvidgad möjlighet till åtalsunderlåtelse på vissa punkter är lämpliga eller i
vart fall godtagbara, under del att i andra fall förslagen väcker stark tvekan.

Någon
erinran synes inte böra framställas mot förslaget att vid serie-brottslighet
möjliggöra åtalsunderlåtelse beträffande vissa av brotten, vilka beräknas inte
påverka påföljden. Utredningsresurser kan härigenom sparas. Detsamma gäller
den föreslagna utvidgningen av möjligheterna till åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet
samt i fall där vissa andra samhällsingripanden kommer till stånd, t. ex.
enligt utlänningslagen.

Länsstyrelsen
ställer sig däremot tveksam lill förslaget om åtalsunderlåtelse — utöver vad
som redan är möjligt — i resocialiseringsfallen. För den händelse en reform i
denna riktning skulle övervägas bör under alla förhållanden först vara
säkerställt att kommunernas socialförvaltningar byggs ut så att de motsvarar de
anspråk som de nya uppgifter medför.

Länsstyrelsen
vill slutligen framhålla att det är angeläget att undersöka, huruvida inte -
såsom skett beträffande fylleri- och parkeringsförseelser - en avkriminalisering
kan ske. Del kan ifrågasättas om det inte finns utrymme att särskilt inom
specialstraffrätten avkriminalisera ringa fall av vissa mindre allvariiga brott
på samma sätt som inom trafiklagstiftningen skett beträffande trafikovarsamhet
som är ringa. En sådan metod skulle lätta trycket på hela rättsväsendet,
eftersom inte ens förundersökning skulle bli erforderlig.

Prop. 1981/82:41 112

1.19.1
Reservation av ledamöterna Blom, Johansson och Wallmark

Enligt
vår mening borde länsstyrelsens yttrande över åtalsrättskommit

téns betänkande "Färre brottmål" på sidan 3 siycket 3 ("Del
finns anled

ning --- inte får överskattas.") haft följande lydelse.

Utöver de nu angivna
rättssäkerhets- och rättvisesynpunkterna kan det finnas anledning fråga sig om lagföringen
inför domstol har någon brottspreventiv effekt i och för sig. Kommittén har
behandlat denna kriminalpolitiska aspekt och därvid pekat på den i debatten
framförda åsikten att man vid bedömningen av de broltsavhållande effekterna av
straffrättskipningen inte bör fästa avseende bara vid domen (den slutliga
påföljden) och dess verkställande. I stället anses böra uppmärksammas hela den
samlade reaktionen som följer på ett brott nämligen upptäcktsrisker,
brottsanmälan, polisens förundersökning, ålal, domstolsförhandling, särskilda
rättsverkningar etc. Kommittén synes emellertid inte för egen del fästa större
avseende vid detta betraktelsesätt. Det sägs visserligen "inte utan vidare
kunna lämnas åsido" men kommittén betraktar denna kriminalpolitiska
infallsvinkel som sekundär i förhållande till domstolsförfarandets betydelse
ur rättssäkerhetssynpunkt.

Länsstyrelsen anser att kommillén
underskattat den brottspreventiva betydelsen av domslolshandläggning. Det är
möjligt att enbart upptäckten, polisutredningen och åklagarens inkopplande kan
i det enskilda fallet innebära en sådan tankeställare att ålal,
domstolshandläggning och sakerförklaring inte kan filiföra något ytteriigare i
jämförelse med beslut om åtalsunderlåtelse. Vad som med fog kan ifrågasättas
är emellertid om inte en stark utvidgning av åtalsunderlåtelserna till de
allvarligare fallen ovanför bötesbrottsligheten kommer att leda lill att
allvaret i samhällets brottsbekämpande verksamhet kan komma att betvivlas och
alt ogynnsamma effekter ur allmänprevenfiv synpunkt därmed kan uppslå.

/
.20 Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt

Polisstyrelsen
delar i princip den i utredningsdirektiven uttalade uppfattningen om
lämpligheten av att nu reformera åtalsreglerna och ompröva frågorna om underiålande
av åtal. Från modern kriminalpolitisk synpunkt syns många skäl tala därför. Ur
polisiär synpunkt och kanske också ur allmän synpunkt är det emellertid
samtidigt beklagligt att behöva konstatera att för rättsväsendet tillgängliga
resurser ej längre anses förslå fullt ut för upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet och för förebyggande och beivrande av brott. Prakfiska möjligheter
anses ej längre finnas för att hävda principen om alt samhället till
medborgarnas skydd har att genom utredning, lagföring och straff eller andra
tvångsåtgärder ingripa mot kända lagöverträdelser. I direktiven har förty klart
utsagts att vid övervägande av den lämpliga utformningen av reglema om åtalsunderiåtelse
skall hänsyn tas till reglemas betydelse ur processekonomisk synpunkt. Vid hög,
stigande brottslighet och hög frekvens av ordningsstörningar men

Prop.
1981/82:41 113

med
stagnerande resursfilldelning måste självfallet en prioritering ske. En
koncentration måste ske på den grövre brottsligheten och andra, de angelägnaste
polisiära uppgifterna såsom övervakning av den allmänna ordningen, säkerheten
och trafiken.

Polisstyrelsen
anser därför att de av åtalsrättskommittén framlagda förslagen i och för sig
på viktiga punkier är väl ägnade all främja syftet att med huvudsakligt
bibehållande av rättssäkerheten och utan att i större utsträckning träda det
allmänna rättsmedvetandet för nära minska pressen på de rällsvårdande
myndigheterna. Genomförs de av utredningen framlagda förslagen till fullo
torde trycket på åklagarmyndigheter, domstolar och de barnavårdande och
socialvårdande myndigheterna kunna antas lätta. Polisstyrelsen anser sig
emellertid ha skäl all tro att förslagen för polisväsendets del i dagens
situation endast skulle vara av mindre betydelse. Det nästan helt genomgående
kravet vid åtalsunderlåtelse på att skuldfrågan skall vara klarlagd samt
fördelningen av beslutsbefogenheterna vid åtalsunderlåtelse och
förundersökningsbegränsning är omständigheter, som enligt polisstyrelsens
uppfattning ej i högre grad talar för att en sådan lättnad i polisens
arbetsbörda kan bli följden inom vissa områden så att resurser kan frigöras och
insättas inom andra. Så icke heller möjligheterna lill åtalsunderlåtelse vid
seriebron eller då ufiänning, som skall avvisas, begått brott på grund av det
rationella sätt sådana ärenden numera handläggs liksom kravet på uppgiftslämnande
för eventuell skadeståndstalan av målsägande i civilprocess.

Utredningen
har emellertid vid utarbetande av sina förslag enligt polisstyrelsens mening
ej heller i erforderlig utsträckning beaktat de konsekvenser ett genomförande
av desamma skulle få för polisverksamheten på fältet. Det är måhända ett
trivialt konstaterande men det syns ändock nödvändigt att mol bakgrunden av
erfarenheter frän likartade, men icke fullt så långtgående åtgärder med samma
syfte betona att beaktansvärd risk föreligger för att de föreslagna reformerna
kan få betänkliga följder när det gäller polispersonalens arbetsmoral och
motivation för arbetet. Därmed påverkas självfallet förutsättningarna för
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet på ell menligt sätt. Polismannen
på fältet, som rapporterar ett brott till åtal, finner i allmänhet vare sig han
bedriver ordningspolisiär eller trafikpolisiär verksamhet av förståeliga skäl
det vara djupt otillfredsställande om brottet icke föranleder åtal trots att
det kan vara förhållandevis grovt eller farligt och bindande bevisning
föreligger. Även om den aktuella problemafiken bör ses i ett vidare perspektiv
än ur rent polisiär synvinkel torde det dock vara förståeligt om polismän i
yttre tjänst - som kanske under stora risker för sig själva och andra ingripit mol
brottslig gärning - eller i det dagliga slitsamma utredningsarbetet, icke
uppfattar sin verksamhet som meningsfull om brottet i väsentligt större omfattning
än nu och mera regelmässigt icke leder lill annan påföljd än t.ex. åtalsunderlåtelse
grundad på anlagande att en dom l.ex. skulle bli 8 Riksdagen 1981182. I saml.
Nr 41

Prop. 1981/82:41 114

villkorlig efter domstolsprövning och att en väsentlig
anledning till att åtal ej följt är processekonomiska skäl.

Den omständigheten att den misstänkte ställs inför domstol
och att domstolen avkunnar dom - även om domen blir villkorlig - torde ha ett
stort egenvärde i detta sammanhang. Det torde vara ställt utan allt tvivel att
icke blott förundersökningen som sådan utan även domstolsförhandlingen har
väsentlig allmän- och individualpreventiv verkan.

De berörda nackdelarna i förslaget har icke heller närmare
diskuterats av utredningen. Ledamoten Friberg har visserligen i sin reservation
argumenterat för vidgade möjligheter till rapporteftergift i sådan
utsträckning att del skulle medföra fördelar i förhållande till utredningens
förslag och för den polisiära verksamheten men har frågan inte utvecklats om
varför prövningen av huruvida ett brott skall leda till åtal eller ej icke i
större utsträckning bör kunna läggas på polisen.

Enligt polisstyrelsens uppfattning skulle ur de synpunkter
som nu är ifråga sannolikt mycket vara att vinna om polismännen i olika grader
gavs vidgade möjligheter att arbeta självständigt under eget ansvar. Institutet
rapporteftergift bör sålunda i första hand ges ett ökat användningsområde. I
andra hand syns möjligheter böra öppnas för att i vidgad omfattning och vid
fler brottstyper använda ordningsbot och strafföreläggande. Det är förvisso
icke blott för åklagarna som utbildningsstandarden höjts utan även polismännen
har beretts en betydligt bättre utbildning under senare år, vilket tillåter en
ökad användning av både rapporteftergift och ordningsbot utan men för
rättssäkerheten.

En
omständighet, som i någon mån bör kunna begränsa den ifrågavarande
problematiken, är den inledda avkriminaliseringen av fylleri- och parkeringsförseelserna.
Det är emellertid mycket tveksamt om det för närvarande finns möjligheter att
i nämnvärd utsträckning ytterligare nedbringa åtalsfrekvensen genom avkriminalisering
av andra brottstyper. I och för sig kan brott som ofredande och
förargelseväckande beteende, vilka begås i mycket stort antal, framstå som bagatellartade
och innebära förhållandevis ringa avvikelse från ett normalt beteende. De
konkreta situationerna vid dessa gärningars begående - omständigheterna,
platsen, tidpunkten -tvingar dock oftast polisen all ingripa för alt kunna
upprätthålla godtagbara förhållanden för omgivningen. Det ökade antalet brott
mot ordningen på allmän plats och de begränsade övervakningsresurserna har i
praktiken . medfört alt polisen på fältet som regel endast kan söka beivra de
brott där ett ingripande framstår som absolut nödvändigt, och där brottet
enligt polismännens bedömande bör leda till åtal. Utvecklingen har alltså redan
framtvingat en naturiig och vidgad tillämpning av institutet rapporteftergift
beträffande de vanligaste ordningsförseelserna. Mot bakgrunden av de ovan
redovisade synpunkterna bör sålunda ytterligare avkriminalisering ej ifrågakomma
beträffande de brott som polismännen på fältet tvingas prioritera i allt fall
ej förrän lång eifarenhet vunnits av fylleristraffets avskaffande.

Prop. 1981/82:41 115

I likhet med åtalsrätlskommittén anser polisstyrelsen att
de nu gällande reglerna och möjligheterna till åtalsunderlåtelse och
förundersökningsbegränsningar i många fall är alltför stränga och dessutom
ofta blir föremål för olika tolkningar. Det är därför anmärkningsvärt att
betänkandet icke innehåller förslag till klarare och enklare bestämmelser i
dessa hänseenden. I stället har man gått vidare på den inslagna vägen och
skapat än större svårigheter för dem som har att verkställa och leda
förundersökningen.

Som exempel härpå kan anföras när åtalsrättskommittén som
"en viktig handläggningsdetalj" påpekar att om polismyndigheten är
förundersökningsledare men behörigheten att besluta om nedläggning är
förbehållen åklagaren så bör polismyndigheten, när den finner skäl för
nedläggningsbeslut föreligga, genast anmäla fallet till åklagare varvid
förutsätts att polisen i avvaktan på åklagarens beslut skall inställa vidare "fömndei-sökningsåtgärder".

Konsekvensen av ett sådant tänkesätt är att ledare av
förundersökning i brottmål inom polismyndigheten i Stockholms och alla andra
polisdistrikt med hög kvalificerad, välutbildad och erfaren personal som
tjänstgör såsom l.ex. chef för kriminalenhet eller kriminalrotel och innehar
hög polisiär befälsslällning exempelvis kriminalkommissarietjänst, åläggs alt
göra samma ingående prövning som åvilar en åklagare men ändå tvingas överlämna
ärendet för slutligt beslut till exempelvis en assistenlåklagare som enligt
till betänkandet fogad bilaga ej med nödvändighet måste ha längre
yrkeserfarenhet. Icke blott ur rationell synpunkt är en sådan handläggningsordning
olämplig och finner polisstyrelsen i sådant sammanhang anledning ifrågasätta
det berättigade i att under nuvarande förhållande och den utveckling, som kan
förväntas, polismyndighet vid beslut om nedläggning av förundersökning om
brott med endast böter i straffskalan skall självständigt få avgöra fall endast
om det kan antagas att lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor i
penningböter skulle utdömas och icke ens vara betrodd att vid icke närmare
graderad ovisshet besluta utan samråd med åklagare och vid högre grad av
obestämd ovisshet t.o.m. tvingas att till åklagare hänskjula ett beslut av den
kvaliteten. I sammanhanget framstår för övrigt enligt polisstyrelsens åsikt åtalsrättskommitténs
påpekande att polischeferna bör anvisas att noga följa tillämpningen i

fråga om förundersökningsbegränsande
beslut som något märkligt

då dylika memento så vitt polisstyrelsen kunnat finna vare
sig är bmkliga eller i betänkandet ej särskilt gjorts till efterrättelse för
andra myndigheters företrädare. Vad tidigare sagts om polisens nuvarande
utbildning och kompelens gäller som torde eller borde vara allmänt bekant
självfallet alla grader inom såväl den egentliga polismanskarriären som
polischefskarriären och vars sistnämnde företrädare - polismästare, polisöverinten-denter
och polisintendenter — inom sina distrikt äger inträda som undersökningsledare.

Prop.
1981/82:41 ] 16

Polisstyrelsen
i Stockholms polisdistrikt anser sålunda icke att åtalsrättskommittén - oaktat
ur polisiär synpunkt rimliga möjligheter därtill syns ha förelegat - i sitt
betänkande föreslagit något som skulle kunna leda till en väsentlig
resursbesparing för polisens vidkommande.

1.20.1 Särskilt
uUalande

Den
socialdemokratiska gmppen vill i princip tillstyrka åtalsrättskommitténs
förslag.

Gruppen
anser betänkandet överensstämma med den nya kriminalpolifiska syn som
utvecklats de senaste åren, nämligen alt samhället får möjlighet att rned andra
medel än straff beivra brottslighet.

Gruppen vill understryka
att de socialvårdande myndigheterna måste få ökade resurser för att effektivt
fullgöra de nya arbetsuppgifter som förslaget medför. Vi finner det angeläget
och ser positivt på att kontakten och samarbetet mellan polisen och de
socialvårdande myndigheterna intensifieras.

När
det gäller frågan om rapporteftergift, anser gruppen alt man inte bör gå längre
än kommitténs förslag. Det finns uppenbar risk för all polisen ur allmänhetens
synpunkt kan komma i en dubbelposifion. Allmänheten skulle kunna uppfatta
polisen som både utredande och dömande instans, vilket allvarligt kan försämra
relationerna mellan polisen och allmänheten. En sådan utveckling vill inte vi
medverka fill.

Man
bör dock uppmärksamma att skall de ökade möjlighelema lill rapporteftergifl ge
en förbättring ur kriminalpolitisk synpunkt, där besvärligt och ibland för den
brottslige direkt skadligt förfarande undanröjs, bör frågan om snatteribrott
utredas. Den verksamheten som bedrivs av butiker i dessa hänseenden, måste
regleras om motsvarande kriminaipolitiska vinster skall uppnås även beträffande
nu nämnda förfarande.

1.20.2 Reservation
av herrar Green och Radhe

Med
skrivelse 1977-01-11 har i enlighet med beslut av polisstyrelsen

1977-01-11
överlämnats yttrande, Nämnda yttrande åberopas i vad

gäller
den fackmässiga bedömningen av de verkningar utredningens förslag medför för
den polisiära verksamheten. Beträffande förslagens verkningar från mera
allmänna synpunkter vill polisstyrelsen anföra följande.

Styrelsen vill till en
början understryka att ett ökat användande av åtalsunderiåtelse måste
kompletteras med en väsentlig utökning av socialvårdens resurser för hjälp och
stöd åt dem som på gmnd av åtalsunderlåtelser inte får förmånen av stödåtgärder
från kriminalvårdens sida.

Vid
bedömningen av förslagen måste också i hög grad beaktas konsekvensema för
individen av den minskning av hjälpinsatser från kriminalvårdens sida som
förslaget medför och följderna för både individen och samhället av att till och
med allvariiga brott skulle kunna begås utan att följas av en ordentlig
reaktion från samhällets sida.

Prop.
1981/82:41 117

Vidare
måste beaktas att utredningen såväl som den allmänna kriminalpolitiska
debatten hittills i alltför stor utsträckning försummat problemen kring
initialbrottsligheten, som lätt kan utveckla sig till seriebrottslighet och
grövre brottslighet. Ofta kan konstateras, hurusom en person efter ett stort
antal s.k. ringa brott, som ej följts av tillräckliga påföljder, blir betraktad
som grov brottsling. De stränga påföljder, som då ådömes, kommer oftast för
sent för att en rehabilitering skall komma till stånd. Om ej något göres åt
initialbrottsligheten är risken därför uppenbar alt underlåtenheten leder till
en växande kader av s. k. grövre brottslingar. Det är därför nödvändigt att
noga uppmärksamma initialbrottsligheten och i ett tidigt skede sätta in
åtgärder för stöd och resocialisering.

Styrelsen
anser sammanfattningsvis att ändringsförslagen i deras nuvarande utformning ej
bör läggas till gmnd för lagstiftning.

1.21
Lånsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen
delar direktivens- principiella värderingar. Det

måste
dock allvarligt ifrågasättas om eftersträvat bättre resursutnyttjande bör
åstadkommas på sätt som kommittén föreslagit. Räcker resurserna inte till för
att utreda och beivra allehanda bötesbrott, bör man i stället för att införa
åtalsbegränsningar iaktta större restrikfivitet än hittills med att reglera
allehanda företeelser i samhället (med åtföljande straffsanktionering).
Kommitténs förslag innebär att åklagaren ges rätt att underiåta åtal vid alla
brott som kan antas leda till böter. Endast om hinder möter med hänsyn till
viktigt allmänt eller enskilt intresse är han skyldig åtala. Det kan inte vara
en lämplig ordning att inom ett så stort fält överiämna åt åklagaren att efter
eget gottfinnande bedöma om han skall väcka åtal eller ej. Det måste vara
lagstiftarens sak att vid de olika brottstypema i princip ange gränsen mellan
vad som skall anses straffbart och ej straffbart. Möjligheten till åtalsunderlåtelse
bör begränsas till undantagssituationer. Länsstyrelsen avstyrker kommitténs
förslag i denna del.

/
.22 Göteborgs polisdistrikt

Betänkandet,
som är omfattande, är synnerligen intresseväckande ur flera aspekter. Ur
polisiär synvinkel är det i första hand de processekonomiska synpunkterna som
är intressanta. Vid en granskning av betänkandet förefaller det därför
naturligt att undersöka i vad mån kommittén lyckats att fullfölja
departementschefens direktiv i sistnämnda hänseenden.

Möjlighelema
till ålalsunderiåtelser har kraftigt utvidgats, vilket framgår av den
föreslagna lagtexten till 20 kap. 7 § RB. Således skall åklagaren i betydligt
större utsträckning än för närvarande kunna underlåta ålal då annan påföljd än
böter icke skulle komma att övervägas. Utvidgning har även skett beträffande
åklagarens möjlighet att underlåta åtal jämlikt 20 kap. 7§

Prop. 1981/82:41 118

2 p. Rb. Vidai:'e tillkommer rätten att underlåta åtal i
de s. k. resocialiseringsfallen, som redovisas i samma paragraf under p. 3-5.
Lagförslaget i denna del innebär en besparing i första hand av domslolamas
resurser och i andra hand av åklagarnas medan det däremot icke innebär någon
egentlig lättnad för polisens utredningspersonal. Dock kommer den föreslagna utvidgningen
av 20 kap. 7§ 2 p. att medföra en viss begränsning av polisens
utredningsarbete.

----- Kommittén säger---- , att man funnit, att gällande
reglering av

behörigheten
att leda förundersökningar i allt väsentligt fungerar tillfredsställande i
praktiken. Det kan visserligen vara sant, men i ett polisdistrikt av Göteborgs
storlek där det inom kriminalavdelningen finns ett relativt stort antal
beprövade, kunniga och framför allt erfarna polisintendenter och kommissarier
är det sedan länge ett önskemål om att ytterligare ett antal brottstyper
rimligen bör på fömndersökningsstadiet ledas av polismyndigheten. Jag syftar på
de mål där åklagare formellt är angiven som förundersökningsledare men i
praktiken ej tar någon som helst aktiv del av fömndersökningen. Vid den starka
arbetsbelastning som råder på kriminalavdelningama måste en prioritering ske av
utredningarna. Del är utan tvekan så alt polismyndigheten som tar emot
brottsanmälningarna och utför spaningsarbetet har en bättre överblick över den
sammanlagda brottsligheten än åklagarna. Polismyndigheten ansvarar också för
personalresursernas användning och leder den personal som spanar och utreder
all förekommande brottslighet. För underlättande av den prioritering som med
hänsyn till de begränsade personalresurserna ovillkorligen måste ske bör enligt
min mening så stor del av förundersökningsledningen som möjligt läggas under
polismyndigheten. Åklagama bör koncentrera sig helt på ledningen av
förundersökningen beträffande den mera invecklade ekonomiska brottsligheten
som exempelvis skatte- och valutabrott samt gäldenärsbrott och de
allvarligaste våldsbrotten. Jag får därför hemställa att frågan om
kompetensfördelningen mellan åklagare och polismyndighet blir föremål för
ytterligare utredning. Som skäl härför åberopas ej enbart ekonomiska skäl utan
även betydelsen av att den prioritering under förundersökningsstadiet som i
dagens läge måste göras blir så effektiv som möjligt.

1.23 Uddevalla polisdistrikt

Betänkandet innehåller lill största delen nyheter som
berör åklagar- och polisväsendet. Polismyndigheten har främst fäst avseende vid
i vad mån densamma berörs av förslaget, varför yttrandet mestadels kommer att
behandla förslagets konsekvenser för polismyndighetens verksamhet. Därjämte
kommer vissa allmänna anmärkningar att lämnas.

Inledningsvis kan konstaleras att förslaget är ett
ytterligare stort steg vad beträffar den moderna grundsynen att vårdformer av
olika slag i allt större utsträckning skall ersätta straffrättsliga
ingripanden. Detta återspeg-

Prop.
1981/82:41 119

las
främst i det att förslaget innebär en ytterligare uppmjukning av principen om
absolut åtalsplikt. Vidare kan konstateras att förslaget innehåller åtskilliga
nya juridiska begrepp, t. ex. beslut om åtalsunderiåtelse, vilande åtal och
begränsad personundersökning. Kommitténs överväganden, förslag och
motiveringar vad beträffar betänkandets mål - ökade möjligheter lill åtalsunderlåtelse
och fömndersökningsbegränsning - synes väl genomtänkta och i huvudsak lätta
att acceptera. Det framstår som angeläget, att kommitténs förslag till ny
lagstiftning snarast förverkligas.

I
både departementschefens direktiv och kommitténs betänkande ägnas mycket
utrymme åt det doktrinära spörsmålet humvida principen om absolut åtalsplikt
kan ersättas med principen om en relativ åtalsplikt. Av ordalydelsen i
direktiven framgår, all departementschefen närmast synes vara inne på en
övergång till den relativa åtalsplikten. Kommittén har em.el-lertid efter ett
myckel ingående resonemang med åtskilliga överväganden, stannat för att behålla
ordningen med absolut åtalsplikt som grundregel. Låt vara att denna princip
blott medför en presumption för åtal och att den innehåller vida undantag.
Kanske kan det synas väl dogmatiskt att i vår tid vidhålla denna synnerligen
urholkade princip. Emellertid menar polismyndigheten, att det är rikfigl att
vänta med ett övergivande av principen om den absoluta åtalsplikten.
Polismyndigheten menar, att den gamla kopplingen mellan brott och straff ej
ännu är helt mogen att lösas upp. Ur polisiär synpunkt måste det anses
angeläget att medborgama fortfarande har en känsla av att på ett brott följer i
regel något ingripande från samhället av straffrättslig art. Del skulle kunna
bli en omöjlighet för polisen att fullgöra sina åligganden om uttrycket "Gesetzlich
verbolen aber polizeilich gestal-lel", finge allt för stor plats i medborgamas
medvetande.

/
.24 Lånsstyrelsen i Norrbottens län

Länsstyrelsen
är väl medveten om att man på rättsvårdens område lika väl som inom samhället i
övrigt genom rationaliseringar och förenklingar i förfarandet bör sträva efter
att nedbringa det allmännas kostnader för den verksamhet varom fråga är.

Inom
ett rättssamhälle med de höga krav på ordning och säkerhet, som gäller för
svenska förhållanden, bör man emellertid enligt länsstyrelsens förmenande fara
varsamt fram med förenklingar, som såvitt framgår av det nu föreliggande förslagel
till reformer synes i huvudsak gmndas på processekonomiska skäl. Vinsten härav
kan bli diskutabel, om man på den enskilde medborgaren övervältrar att själv
bevaka sin rätt i sådana fall där det allmänna traditionellt haft ansvaret för
att rättvisa skipats.

En
långt driven förenkling av förfarandet inom rättsvårdens område kan även få
negativa verkningar i fråga om respekten för lag och rätt.

Det
allmänna rättsmedvetandet är ingen företeelse som man kan förutsätta växlar i
någon högre grad lid efter annan, ulan hos gemene man torde man fortfarande
finna en fast rotad föreställning om att lagöverträdelser skall beivras.

Prop. 1981/82:41 120

Länsstyrelsen
vågar därför påstå, att principen om att samhället genom utredning, lagföring
och straff eller annan påföljd skall ingripa mot varje känd lagöverträdelse
ingalunda passerats av tiden utan fortfarande äger giltighet i det allmänna
rättsmedvetandet.

En viss reformering av
åtalsinstitutet samt utredningsförfarandet bör däremot kunna genomföras utan
större våda för den allmänna laglydnaden.

Länsstyrelsen
biträder kommitténs förslag till åtalsbegränsningar genom beslut om åtalsunderlåtelse
beträffande 1) bötesbrottslighet 2) vissa konkurrens- och återfallssituationer
3) resocialiseringsfall 4) fömtsedd villkorlig dom och 5) om den misstänkte
blivit föremål för vissa samhällsingripanden. Principen om absolut åtalsplikt
bör ändå gälla som formell gmndregel liksom kravet att skuldfrågan är helt klariagd.
Lika viktigt är att den föreslagna reformeringen av åtalsinsfitutet inte leder
till avkall på rättssäkerhetskravet.

Länsstyrelsen anser det
mycket väsenfiigt, att beslutsfunktionen vid åtalsunderiåtelse i anförda fall
exklusivt tillkommer åklagare. Otänkbart är att låta det utredande organet -
polisen - eller socialrättsligt vårdorgan få något avgörande inflytande över
åtalsfrågans prövning i hithörande fall. Det är en mycket grannlaga och svår
juridisk uppgift att meddela dessa beslul, vilka kräver en fortlöpande
kännedom om åtalspraxis.

Länsstyrelsen delar
sålunda i princip kommitténs överväganden och förslag angående
åtalsbegränsning genom åtalsunderlåtelse i här avsedda fall. De rafionaliseringsvinsler
som härigenom uppnås tillkommer emellerfid i huvudsak åklagar- och domstolsorganisafionen.
Länsstyrelsen avser därför inte att ytteriigare kommentera detta avsnitt.

Som
inledningsvis anförts måste även inom rättsvårdens område varje möjlighet till
rationaliseringar tillvaratagas. Därvidlag får emellertid det allmännas
intresse av besparingar inte tillåtas gå ut över enskilda människors rätt,
vilket förefaller oomtvistligt. Lika vikfigt är att man begränsar införandet av
nya straffbestämmelser i olika sammanhang. I princip innebär ju varje sådan
bestämmelse en ny arbetsuppgift för rättsvårdens organ. Genom moderation i
nyssnämnda hänseende kan man på sikt uppnå samma processekonomiska besparingar
som uppenbarligen ligger till grund för åtalsrättskommitténs nu framlagda
betänkande.

Ehuru länsstyrelsen till
vissa delar biträtt åtalsrättskommitténs överväganden och förslag, vill
länsstyrelsen emellertid föreslå, att betänkandet inte lägges till gmnd för ny
eller ändrad lagstiftning inom rättsvårdens område.

Prop.
1981/82:41 121

1.25 Socialutredningen
(S 1969:29)

Socialutredningen
avser att inom kort lägga fram förslag till ny lagstiftning på
socialvårdsområdet som skall ersätta gällande lagsfiftning om socialhjälp, bamavård
och nykterhets vård. Om förslaget i huvudsak godta-ges, får detta
återverkningar på förhållandet mellan socialvårdens eller, enligt SU:s
benämning, socialtjänstens insatser och samhällets reaktioner på brott. Åtalsrättskommitténs
förslag om ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse och om begränsning av fömndersökningama
berör i många hänseenden ingripanden gentemot dem som är i behov av
socialtjänstens insatser. Det är från dessa utgångspunkter, som SU yttrar sig
över åtalsrättskommitténs förslag. SU finner sålunda icke anledning att bedöma
i vad mån kommitténs förslag och motiveringar på det principiella planet står i
överensstämmelse med vedertagen uppfattning. Detta gäller l.ex. frågor rörande
fördelningen mellan domstolarna och åklagarväsendet av mål och ärenden inom
straffrättskipningen och ståndpunkten, att det bör stå åklagarväsendet fritt
att anlägga en annan syn på lagöverträdelses straffvärde än riksdagen har
godkänt. SU vill hämtinnan inskränka sig fill att framhålla, att ju mer man
låter åtalsprövningen efteriikna rättskipningen vid domstolarna, desto större
anledning finns det att låta de för rättskipningen vid de allmänna domstolarna
och förvaltningsmyndighetema gällande föreskrifterna omfatta även de
uppgifter, som enligt förslaget läggs på åklagarna. Utredningen kan i denna
del även erinra om de reservationer och särskilda yttranden rörande kommitténs
lekmannamedverkan som ingår i betänkandet.

1.26 Svenska
kommunförbundet

Styrelsen
anser att de förslag fill vidgad åtalsunderlåtelse och fömndersökningsbegränsningar
som framläggs av kommittén är väl motiverade och realiserbara, utan att
åstadkomma minskad respekt för rättsväsendet. Samtidigt kan man förmoda att de
kan bidra fill ökade möjligheter till resocialisering av den enskilde.

Kommittén
menar att därest det vidgade åtalsunderiåtelseinstitutet skall komma till
användning, krävs ett annat synsätt, än att brott skall följas av straffrättslig
påföljd. Man måste acceptera att även icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärder
kan vara tillfyllest.

Styrelsen
delar kommitténs uppfattning, men vill framhålla att detta synsätt inte får
leda till att åtgärder enligt sociallagstiftningen får karaktären av
straffpåföljd. Åtgärder som vidtages av social myndighet måste gmndas på
uppfattningen att aktuell åtgärd är adekvat i förhållande till den enskildes
förutsättningar och förhållanden i övrigt. Denna inställning stämmer överens
med de synpunkter som framförts av Socialutredningen. Socialutredningen
understryker också betydelsen av frivillighet, när det gäller åtgärder som
skall vidtagas av socialvården. Det är därför en fömtsättning att åtgärder från
socialvården, i flertalet fall i samarbete med klienten, ej

Prop.
1981/82: 41 122

skall påverkas av humvida åtgärden leder fill åtalsunderlåtelse
eller ej. Åtalsrättskommittén synes dela denna uppfattning, vilket framgår av
bl. a. kommitténs betonande av att åklagare ej skall kunna påverka valet av åtgärder
inom socialvården. Styrelsen vill understryka kommitténs uppfattning i denna
fråga. Samtidigt vill styrelsen framhålla angelägenheten av att samma princip
får gälla vid påföljden "överlämnande till vård enligt Barnavårdslagen".

I betänkandet diskuteras också kontakterna mellan åklagare
och social myndighet vid handläggningen av olika typer av eventuell åtalsunderlåtelse.
Styrelsen finner att de beskrivna formerna för kommunikation kan komma att
underlätta och påskynda handläggningen, genom att bl.a. formell skriftväxling undvikes
i möjligaste mån.

1.26.1 Reservafion av Lennart Blom och Jonas Wallin

Styrelsens yttrande kan möjligen godtagas till den del
rent sociala synpunkter anlägges. Vid en samlad bedömning gör sig emellertid
allvarliga invändningar gällande. Lagföringen vid domstol skall nämligen enligt
förslaget kunna underlåtas i en utsträckning som icke kan godtagas av rättssäkerhetsskäl
och inte heller med hänsyn till behovet av allmänprevention. Förslaget bör därior
inte utan en genomgripande överarbetning läggas till grund för lagstiftning.

/ .27 Landstingsförbundet

Utifrån de intressen landstingsförbundet har all företräda
har förbundet ingen erinran mot förslagen i betänkandet.

1.28 Sveriges advokatsamfund

Kommittén har efter ingående överväganden stannat för att
föreslå ett bibehållande av den hittills i svensk rätt gällande principen om
åklagarens absoluta åtalsplikt. I denna fråga är samfundet ense med kommittén.

Med undantag av de fall av åtalsunderlåtelse där
villkorlig dom kan förväntas finner samfundet övertygande skäl i stort sett ha
förebragls för kommitténs förslag. I vissa avseenden borde dock enligt
samfundets mening såväl den misstänktes som målsägandens
rättssäkerhetsintresse bättre ha kunnat tillgodoses.

Vad angår den misstänkte torde det sålunda tämligen
allmänt anses som självklart att denne, om han så önskar, skall vara berättigad
att påfordra handläggning inför domstol. Sålunda uttalar exempelvis 1968 års brotts-målsutredning
att det bör vara en vikfig princip att den som misstänks för ett brott alltid
skall kunna kräva ordinär domstolshandläggning i stället för summarisk lagföring
utan domstols medverkan. Även kommittén ansluter sig i princip till detta
betraktelsesätt (sid. 116). Kommittén vill dock göra undantag för det fall då,
som det heter, "den misstänkte av kvemlans vill sätta rättsmaskineriet
igång". Som exempel härpå nämns att den miss-

Prop. 1981/82:41 123

tänkte
vill försöka att med domstols hjälp skaffa sig villkorlig dom, ehuru resocialiseringsåtgärder
insatts och av åklagaren ansetts utgöra skäl till åtalsunderlåtelse. Enligt
samfundets mening är det dock inte berättigat att tala om kvemlans i sådana
fall då den misstänkte - av vad skäl det vara må - håller på sin rätt att få
sin sak prövad av domstol. Samfundet anser att den misstänktes önskan om sådant
förfarande alltid skall respekteras.

1.29
TCO

Åtalsrätlskommittén
har behandlat främst tre huvudfrågor. För det första har den undersökt om
sociala vård- och behandlingsformer som reaktion på brott, i större
utsträckning än vad nu är möjligt, kan ersätta straffpåföljd utmätt av domstol.
De kategorier av lagöverträdare som härvid kommer att beröras är, främst de
psykiskt sjuka, de som har alkohol-eller narkotikaproblem samt de unga
lagöverträdarna.

För
det andra har kommitién undersökt om bötesbrott samt brott som kan väntas ge
villkorlig dom kan lämnas utan åtal i större utsträckning än som nu sker.

För det tredje och
slutligen har kommittén undersökt möjligheterna för polis och åklagare alt
redan på utredningsstadiet begränsa fömndersök-ningsarbetet bl. a. i sådana
fall där åtalsunderlåtelse kan bli följden. Enligt TCOs uppfattning bör även
den möjligheten övervägas att också låta lekmän, nämndemän eller personer med
erfarenhet från sociala frågor, deltaga i denna prövning.

TCO kan i allt väsentligt
tillstyrka kommitténs förslag men vill framföra följande allmänna synpunkter.

Brottsutvecklingen
visar att konventionella straffrättsliga ingripanden inte är effektiva medel i
kampen mot brottsligheten utan i många fall snarare utgör en gmnd för fortsatt
brottslighet. Brottsutvecklingen visar även att tillgängliga resurser inom
rättsväsendet bl.a. beroende på nuvarande regler om åtal och fömndersökning ej
utnyttjas på ett effekfivt sätt.

TCO
finner således såväl kriminalpolitiska som processekonomiska skäl föreligga för
att en genomgripande reform inom det straffrättsliga området nu vidtas.
Reformsträvandena bör enligt TCOs mening inriktas på att skapa ett
sanktionssystem, där enklare brott inte nödvändigtvis måste följas av
straffpåföljd utan där brott följs av resocialiseringsåtgärder utan straffrättslig
karaktär samt där individualprevenfiva hänsyn vid kollision med
allmänpreventiva hänsyn ges absolut företräde. En straffrättslig reglering med
denna innebörd gör det även möjligt för polis, åklagare samt domstolar att
koncentrera sina insatser på i första hand den svårartade brottsligheten av
ekonomisk och annan natur.

Enligt
bestämmelser i brottsbalken skall domstolen, med iakttagande av vad som krävs
för att upprätta allmän laglydnad färsta särskilt avseende vid att påföljden
skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Kommittén
framhåller alt denna gmndsats bör anses vägledande

Prop.
1981/82:41 124

även
när det gäller möjligheterna att låta sociala vårdformer ersätta straffrättsliga
ingripanden. Kommittén har också i lagtextförslaget infört ett nytt begrepp
"viktigt allmänt intresse", för att begränsa möjligheterna till åtalsunderlåtelse
och fömndersökningsbegränsning. De utvidgade möjligheterna att underlåta åtal
och begränsa fömndersökning som kommittén vill skapa får således ej slå i strid
med de allmänprevenfiva hänsynen vid brottsbekämpningen.

Med
tanke bl. a. på den belastning på domstolarna av brottmål av enklare
beskaffenhet förefaller de allmänprevenfiva synpunkterna få en väl stor
genomslagskraft. Det kan därför befaras alt en reform i enlighet med kommitténs
förslag lill slor del kommer att stanna på papperet om inte de
individualpreventiva synpunktema, vid beslut humvida fömndersökning och åtal
skall komma till stånd, tillmäts större vikt. Detta är inte minst viktigt
beträffande unga lagöverträdare. Utan en snävare tillämpning av regeln om
hänsyn till allmän laglydnad än vad som idag sker kommer de av kommittén
önskade kriminalpolitiska och processekonomiska effekterna sannolikt att bli
mycket begränsade. TCO föreslår därför att lagstiftaren i motiven ger begreppet
"vikfigt allmänt intresse" en exakt och snäv innebörd.

För
det fall de individualprevenfiva synpunktema således ges prioritet kommer ett
icke obetydligt antal av de fall, där domstol nu dömer till straffrättslig
påföljd att istället bli föremål för vård- och stödåtgärder från de sociala
myndigheterna. Detla förhållande får, enligt TCOs mening, inte utgöra anledning
fill att man frångår den nuvarande principen att endast avgörande av domstol
skall antecknas i kriminalregistret.

1.30
SACOISR

Kommittén
föreslår mycket långtgående möjligheter alt begränsa åtal och fömndersökning. 1
prakfiken innebär förslaget att funktioner som hittills legat på lagstiftare
och domstolar förs över till åklagare och polis. Denna sammanblandning av
olika samhällsorgans roller är betänklig från både principiella och praktiska
utgångspunkter.

Det
är visserligen riktigt att det råder ett överflöd av straffrättslig reglering
och att delar av rättsväsendet - främst polisen - inte har möjligheter att
ingripa mot alla lagbrott man får kännedom om. Likaså förekommer del att föga
straffvärda beteenden faller inom det kriminaliserade området. Detta beror
åtminstone delvis på slentrianmässig kriminalisering genom vagt avgränsande
bestämmelser.

Den
linje kommittén valt för att möta dessa problem innebär dock - helt i enlighet
med utredningsdirektiven - enligt SACO/SR en nödlösning som sannolikt
permanentar och möjligen förvärrar den ofillfredsställande situationen. Centralorganisafionen
kan således inte ställa sig bakom det principiella uttalande som under
benämningen "nytänkande" framförs på sid 97: "För det första
måste man mer än som skett hittills avlägsna sig från prin-

Prop. 1981/82:41 125

cipen
att brott skall följas av brottspåföljd." Betänkandet innehåller också
andra kriminalpolitiska uttalanden som är tveksamma, men som SACO/SR likväl
inte anser sig behöva gå närmare in på (se t.ex. sid. 101 överst om
förhållandet mellan allmän- och individualprevention, samma sida mitten om
vårdåtgärders allmänpreventiva effekt, sid 103 mitten om villkorlighetens broltsavhållande
effekt etc). Den brist på kriminalpolitisk helhetssyn som präglar utredningens
förslag är i själva verket allvarlig och gör det svårt att fömtse följdema av
förslagens genomförande.

Enligt SACO/SR:s mening
kan den allmänna linje utredningen representerar på sikt visa sig farlig.
SACO/SR kan inte frigöra sig från oron för att straffrättens funktion och
budskap urholkas om utredningsförslagen skulle genomföras. Och utredningen
tycks inte ha gjort några mer allvarliga försök att belysa denna fara. Om
förslagen genomförs blir följden säkert färre brottmål. Men det är högst
tveksamt om det blir färre brott. Med tanke på sitt omfång och sin
svårtillgänglighet och trots den tid arbetet tagit är utredningen förvånande
grund i sin syn på de kriminalpolitiska principfrågorna.

Det är enligt SACO/SR:s
mening således från kriminalpolitisk synpunkt betänkligt att gå så långt i processuell
avkriminalisering som utredningen föreslagit. Om man väljer att straffbelägga
ett visst handlingssätt måste principen vara att detta handlingssätt också
skall leda till straffrättslig reakfion. Del bör ankomma på riksdag och
regering och inte på rättsväsendet att ange gränsema för och prioriteringarna
inom det kriminaliserade området. SACO/SR har visserligen den uppfattningen att
man bort sträva efter att på olika sätt göra detta område mer begränsat. Men
det är knappast i den utsträckning kommittén föreslagit en uppgift för
åklagare och polis. Ätt å ena sidan hålla sig med ett straf.bud men å andra
sidan med bestämmelser om att överträdelser mer eller mindre generellt inte
skall leda till reakfion är inte bra. För det första kan man inte överblicka
vilka konsekvenser detta på sikt kan få för laglydnaden i allmänhet.
Otvivelaktigt har redan i dag t. ex. vanföreställningen att det inte skulle
vara straffbart att stjäla egendom till lågt värde en viss spridning. Det vore
olyckligt om en utveckling i den riktningen fortsatte. För det andra är risken
för sämre likhet inför lagen uppenbar. Ju mer vidsträckta och ju vagare
reglerna om åtalsunderlåtelse är och ju flera befattningshavare som skall besluta
därom, desto större blir dessa risker. Det blir svårt att upprätthålla
principer för när lagföring skall ske och ännu svårare att förmedla dessa
principer till medborgama.

Det är likaså tveksamt om
några större processekonomiska vinster skulle följa om utredningens förslag
genomfördes. Man får snarast intrycket att arbetsuppgiftema bara skulle
omfördelas inom rättsväsendet. För åklagar-kårens del balanseras t. ex. de
eventuella vinsterna sannolikt av nya eller vidgade uppgifter med bl. a.
inspektion, fillsyn och överprövning. Åklagare och domstolar har dessutom i
stort sett möjlighet att inom rimlig tid

Prop.
1981/82:41 126

handlägga
de ärenden som når dem. Den mest besvärande arbetsbelastningen finns hos
polisen. Och inom den sektorn förefaller förslaget inte innebära några större
lättnader.

Trots
de synpunkter som hittills framförts inser dock SACO/SR att vissa möjligheter
till åtalsunderlåtelse och till begränsning av förundersökning måste finnas.
Arbetet med att genom t. ex. avkriminalisering och depenalisering bättre
avgränsa det kriminaliserade området är svårt och tidsödande. Och i en del
fall kan lagföring te sig stötande eller av andra skäl direkt olämplig. Trots
alt möjligheterna till åtalsunderlåtelse redan i dag är jämförelsevis
vidsträckta kan man enligt SACO/SR:s mening pröva en försiktig utvidgning av
dem. Även om utredningsförslaget i huvudsak bör avvisas går
Centralorganisationen därför i det följande närmare in på en bedömning av
huvuddragen i det.

Sammanfattningsvis
avstyrker SACO/SR att åtalsrättskommitténs förslag läggs till gmnd för
lagstiftning annat än i vissa detaljer. Frågan om åtalspliktens utformning
måste ses i ett betydligt vidare kriminalpolitiskt perspektiv än utredningen gjort.
Begagnar man ett sådant är SACO/SR för sin del övertygat om alt man kommer till
helt andra resultat än utredningen.

1.31 LO

LO
har i tidigare remissyttranden över lagförslag som berör detta ämnesområde
såsom exempelvis brotlmålsutredningens betänkande "Snatteri" (SOU
1971:10) anfört att det är angeläget att man söker skapa ett mer flexibelt
regelsystem beträffande handläggning och förfarande i brottmål.

Handläggningen
av dessa mål måste utan åsidosättande av rättssäkerhetens krav i större
utsträckning anpassas efter brottets svårighetsgrad och vad som med hänsyn till
allmän laglydnad, den misstänktes tillrätlaförande och målsägandens berättigade
intresse, framstår som ändamålsenligt. På detta sätt kan dels de rättsvårdande
myndighetemas resurser användas på ett ändamålsenligt sätt och dels kan
samhället snabbare och effektivare ingripa med vård och stödåtgärder för den
misstänkte.

Med
hänsyn till denna allmänna ugångspunkl finner LO utredningens förslag
välmotiverat och väl ägnat att ligga till grund för lagsfiftning.

1.32 SAF

Svensk
rätt bygger på principen att åklagaren har absolut åtalsplikt. Denna princip
innebär att åklagaren har skyldighet att åtala brott som hör under allmänt
åtal, så snart bevismaterialet är sådant att åklagaren på objektiva grunder
kan motse en fällande dom. Nämnda princip är emellertid förenad med tämligen
vittgående undantag. Sålunda kan strafföreläggande och föreläggande av
ordningsbot träda i stället för åtal i vissa fall då fråga är om lindrigare
brottslighet samt åtal underlåtas enligt 20 kap. 7 § rätte-

Prop.
1981/82:41 127

gångsbalken
och I § lagen 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Skyldighet att företa särskild åtalsprövning kan föreligga enligt social
vårdlagstiftning eller vid vissa typer av brott. Vidare kan som ett undantag
från åtalsplikten betraktas polismans rätt att i vissa fall underlåta att avge
rapport om brott. Kommittén har haft i uppdrag att från kriminalpolitiska och
processekonomiska synpunkter undersöka huruvida möjligheterna till åtalsunderiåtelse
och förundersökningsbegränsning kan utvidgas. Därvid har kommittén tagit under
övervägande humvida den absoluta åtalsplikten bör ersättas med denna princips
motsats, dvs. den relativa åtalsplikten. I ett system med relativ åtalsplikt
har åklagaren att pröva om åtal med hänsyn till förhållandena i det särskilda
fallet är påkallat. Kommittén har stannat för att föreslå, att ordningen med
absolut åtalsplikt som grundregel bibehålls. Föreningen finner denna
principiella ståndpunkt välbetänkt. Det låter sig knappast göra att införa
relativ åtalsplikt utan att ett sådant system förenas med långtgående
normgivande regler, varav åklagaren blir bunden vid sin bedömning. En
oinskränkt genomförd relativ åtalsplikt skulle äventyra grundläggande rättsprinciper,
såsom allas likhet inför lagen, hänsyn till allmänprevention och enhetlig
tillämpning. Kommitténs förslag innebär dock så långtgående undantag från den
absoluta åtalsplikten att man närmat sig ett syslem där relativ åtalsplikt kan
anses råda. Härmed följer otvivelaktigt risker av det slag som ovan angivits
vara förbundna med den relativa åtalsplikten. Det är enligt föreningens mening
angeläget att sådana negativa följdverkningar av de föreslagna reformerna ej
undervärderas i den intresseavvägning som är ofrånkomlig i delta sammanhang.

1.33
Sveriges domareförbund

De
förslag som läggs fram i det remitterade betänkandet är av synnerlig betydelse
från rättspolitisk synpunkt. De förtjänar därför den största uppmärksamhet och
noggrant övervägande.

Betänkandet
innehåller en utförlig redovisning och analys av de problem som upptagits i åtalsrättskommittténs
direktiv. Detta innebär emellertid inte att kommittén behandlat alla de frågor
som enligt domareförbundets mening måste beaktas vid ett ställningstagande
till kommitténs förslag. Förbundet anser sig också kunna konstatera att
kommittén - för att till efterföljd av direktiven kunna framlägga förslag som
ger processekonomiska fördelar - gått alltför snabbt förbi rältspolitiska
problem, som förbundet finner böra tillmätas den största vikt.

Kommitténs
strävan har uppenbarligen varit - vilket också framgår av betänkandets
benämning - att rättsmaskineriet skall belastas med färre brottmål. Det mest
betydelsefulla är dock om förslaget kommer att leda till flera eller färre
brott. Den frågan har knappast berörts i betänkandet. Kommitténs mening synes
visserligen vara att rättsväsendets resurser genom förslaget i högre grad än nu
skall kunna koncentreras på den

Prop. 1981/82:41 128

allvarligare
brottsligheten, och del har naturiigtvis därför antagits att denna skall
minska eller i varje fall inte öka på samma sätt som utan denna koncentration.
Om emellertid ingreppen mot den lindrigare brottsligheten försvagas, kan man å
andra sidan befara att denna ökar. En tilltagande brottslighet av lindrigare
slag är i och för sig ett samhällsont och kan dessutom, särskilt om den inte
beivras, väntas ha en smittsam effekt. Förbundet kan givelvis inte, lika litet
som någon annan, ge ett bestämt svar på den berörda frågan, men förmenar att
denna måste beaktas vid ställningstagande till kommittéförslaget. Enligt
förbundets mening är brotts-lighelsulvecklirigen i riket under senare år sådan
att man måste allvarligt överväga, om det är tillrådligt att såsom kommillén
föreslår göra en omprioritering av rättsväsendets resurser och om det inte är
ofrånkomligt att i stället förstärka dessa totalt sett.

I
belänkandet behandlas endast i förbigående under avsnitt 5.6 (kommitténs
slutsats beträffande åtalspliktens utformning) den väsentliga principen om
allas likhet inför lagen. Fastän principen i andra sammanhang antyds, är det
påfållande hur litet denna fått prägla olika slutsatser som dras av kommitién.
Enligt förbundets mening måste den största hänsyn lagas lill de rältviseförslällningar
som råder bland medborgarna, även där detta stundom kan utgöra ett hinder för
lagstiftaren all genomföra vissa former som från andra synpunkter kan befinnas
ändamålsenliga. Antagligen förhåller det sig så att om fördelningen av påföljd
mellan brottslingar i samma liga, vilka inbördes anser sig i stort sett lika
skyldiga, ter sig alltför ojämn i deras ögon - den kan sedan vara hur
berättigad som helst från sådana synpunkter som kommittén företräder — detta
utgör ett hinder för deras utveckling till laglydiga samhällsmedborgare.
Enligt kommitténs förslag kan l.ex. hänsynen till målsägandeanspråk medföra att
den minst belastade men ekonomiskt bäst ställde av flera tilltalade blir åtalad
men ej de övriga. Ett alltför stort avstånd mellan det allmänna
rättsmedvetandet i folkets breda lager och de idéer på vilka lagsfiftningen
bygger måste undvikas. Om lagstiftaren finner angeläget att fostra allmänheten
till tänkande i nya banor, kan detta endast ske med försiktighet. Förbundet
anser för sin del att kommittén inte tillräckligt beaktat detta förhållande.

En
närliggande och inte mindre viktig princip är samhällsordningens
upprätthållande utan utrymme för myndighetema att handla godtyckligt och utan
risk för alt medborgama tror att godtycke förekommer. Det som utmärker en
rättsstat är bl. a. att samhället reagerar mot den som överträder lagarna och
att denna reaktion sker enligt en i lag noga bestämd ordning. Det krävs sådan
lagenlighet inte endast då en reakfion följer ulan även då den av någon
anledning uteblir. Otvivelaktigt ges den bästa rättssäkerhetsgarantin om denna
prövning av lagenligheten sker av domstol i offentlighetens strålkastarljus.
Tar man bort prövningen från domstolarna och lägger den hos åklagama, innebär
detta en standardsänkning ur rättssäkerhetssynpunkt. Samtidigt som
statsmakterna sett det angeläget att

Prop. 1981/82:41 129

förstärka
lekmannainflytandet i domstolarna och därmed ökat allmänhetens insyn i den
dömande verksamheten genom att införa detta inslag i hovrätt även för ganska
enkla brottmål, föreslås i betänkandet, med mofivering bl. a. alt domstolarna
är alltför belastade av sådana mål, att förfarandet till stor del skall
överlämnas till åklagare så att denne ensam och utan egentlig insyn handlägger
dessa frågor. Att märka är att åklagaren därvid avses uppträda i flerfaldig
funktion av förundersökningsledare, anklagare, domare, socialvårdare,
försvarare och övervakningsnämnd. Ingen myndighet - vare sig åklagare, domare
eller annan - bör åläggas uppgifter som är så mångskiftande och delvis
motstridiga. Behandlingen i betänkandet med därtill anknuten reservation av
frågan om medborgar-medverkan inom åklagarväsendet, visar hur föga lämpad för
sådan medverkan och för insyn av lekmän åklagarnas verksamhet är.

Från
rättssäkerhetssynpunkt är det givetvis inte endast den offentliga insynen som
har betydelse. I sammanhanget bör beaktas att åklagarna inte har samma
oberoende ställning i förhållande till regeringsmakten som domarna. Vidare bör
framhållas att enligt betänkandet åklagama vid övervägande av åtalsunderlåtelse
förutsätts hålla sig strikt till gällande rätt med den praxis domstolarna
tillämpar. Till deras möjlighet att uppehålla kännedom om denna och att
förutse hur domstol skulle döma i olika hypotetiska fall hyser kommittén stor
tilltro. Förbundet är ej lika optimistiskt i detta ■avseende.
Rättsutvecklingen kommer säkerligen att medföra alltmera varierande påföljder.
I lagstiftningen har under senare år införts straff för en mängd förseelser,
beträffande vilka praxis nästan helt saknas. Genomförs förslagel kommer
domstolarnas ledning av rättstillämpningen att delvis upphöra beträffande
åtskillig brottslighet. Åklagaren får heller inte samma möjlighet som domare
med nämnd att mot bakgrund av ett fylligare beslutsunderlag diskutera sig fram
till en god lösning i de enskilda fallen. Ej sällan förekommer att domstol vid
erkända brott med dom på t. ex. skyddstillsyn hänför brottet till lindrigare
lagrum än åklagaren angivit i åtalet; det är inte säkert att den misstänkte
alltid är mera betjänt av att få åtalsunderiåtelse till priset av att bli
antecknad i centrala polisregistret under ett strängare lagrum än av att bli
åtalad och antecknad i kriminalregistret under ett lindrigare lagrum efter
dom. Även friande domar förekommer vid erkända brott. Frestelsen att sk'apa
förutsättning för åtalsunderlåtelse kan förleda en misstänkt att erkänna ett
brott för vilket han ej bort fällas till ansvar eller underkasta sig resocialiserande
åtgärder som inte skulle ha pålagts honom vid rättegång. Möjlighelema till
omprövning vid beslut om åtalsunderlåtelse, som innehåller något för den
misstänkte nedsättande, är sämre än efter domstols dom.

En
fråga som inte belyses närmare i betänkandet är den verkan från allmänpreventiv
synpunkt som lagföring vid allmän domstol kan ha i förhållandet till en åtalsunderlåtelse
som meddelas av åklagare. Det processuella förfarandet kan ät domen ge en
auktoritet och en pedagogisk betydelse 9 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 41

Prop. 1981/82:41 130

som
inte finns hos åklagarbesluten. En motiverad förklaring av domstol att en
person gjort sig skyldig till ett brott, vilket på grund av särskilda omständigheter
inte skall föranleda någon mera ingripande påföljd, torde ha avsevärt större
betydelse för den allmänna laglydnaden och förtroendet för rättsmaskineriets
oväld än motsvarande förklaring av åklagare. Ehuru det är omdiskuterat hur
långt allmänprevenlionens betydelse sträcker sig, är det dock nödvändigt att
uppmärksamma denna mer än vad kommittén gjort, då man i tider av stigande
brottslighet vill vidga området för åialsunderlålelse och
förundersökningsbegränsning.

Förbundet
bortser inte från möjligheten att lagföringen någon gång kan äventyra ett från kriminalpolitisk
synpunkt värdefullt samarbete med den brottslige. Å andra sidan kan man anta
att rättegången ofta har ett pedagogiskt värde också för den tilltalade genom
att understryka allvaret i vad som hänt. Det kan befaras att många
lagöverträdare felakfigt kommer att uppfatta åtalsunderlåtelse som ett slags
frikännande eller i varje fall som ett bagatelliserande av brottet.

Såsom
inledningsvis berörts är det främst processekonomiska skäl som kan åberopas
till stöd för de förslag som nu lagts fram i betänkandet. Delta är dock alltför
knapphändigt när det gäller att bedöma vilka besparingar förslaget kan ge för
domstolar, åklagare och poHs.

För
domstolamas del kan sägas att, även om arbetsläget på sina håll är ansträngt på
brottmålssidan, belastningen i allmänhet inte synes vara så stor att det är
motiverat med så radikala åtgärder som kommittén föreslår. Därtill kommer att
de mål som vid ett genomförande av kommitténs förslag skulle avlastas från domslolama
vanligen är föga arbetskrävande. Förbundet vill framhålla att stora
resursbesparingar skulle stå att vinna genom en förenkling av
rättegångsförfarandet i sådana mål där åtalsunderlåtelse kan komma i fråga
enligt förslagel.

Ej
heller förefaller resursbesparingama inom åklagarväsendet bli så stora som
kommittén antar. Det kan t. o. m. ifrågasättas om inte arbetsbördan ökar, åtminstone
beträffande vissa fall av åtalsunderlåtelse. Resocialiseringsfallen kan ibland
bli mycket ansvarsfulla och tidskrävande med särskilda undersökningar och
uppföljning av ärendets utveckling, som skulle bli obehövliga vid överlämnande
av fallen lill domstol. Vederbörlig hänsyn till målsägandeanspråk och till
särskild rättsverkan kan kräva ingående överväganden. Överhuvudtaget förutsätts
en mängd avgöranden på åklagarplanet av så grannlaga natur att samråd mellan
åklagare många gånger bör anses erforderligt. Chefsåklagarens ansvar för
åklagarmyndighetens funktion måste antas öka väsenfiigt och därmed hans
arbetsbörda. Antalet överprövningsärenden kan väntas stiga betydligt.

I
den mån en begränsning av förundersökningsförfarandet är möjlig står givetvis
vissa processekonomiska fördelar att vinna, främst på polisnivån.

Mot
bakgrund av det ovan sagda granskar förbundet förslagen i betänkandet under en
avvägning, där förbundet tillmäter principen om likhet in-

Prop.
1981/82:41 131

för
lagen, betydelsen av offentlighet och de större rättssäkerhetsgaranti-ema vid
domstolsförfarande mera tyngd och de processekonomiska skälen mindre bärkraft
än kommittén gjort.

I
Sverige anses f.n. råda absolut åtalsplikt ehuru med ganska vida undantag. Kommittén
uppehåller sig mycket kring fördelar och nackdelar med absolut resp. relativ
åtalsplikt. Det kan, såsom kommittén själv gör, med skäl ifrågasättas om ett
system med så långtgående undantag som föreslås verkligen kan anses ligga inom
ramen för absolut åtalsplikt. De båda systemen möjliggör väsentligen samma
praktiska resultat. Realiteterna blir desamma och frågeställningen blir närmast
av akademiskt intresse.

Om kommitténs förslag
skulle genomföras i hela sin vidd eller i väsentliga delar, vore del enligt
förbundets mening bäst att frikoppla diskussionen från begreppen absolut och relafiv
åtalsplikt. Bestämmelsen i 20 kap. 3 § RB om åklagares skyldighet att åtala
"om ej annat är stadgat" är tillräcklig som en presumtion och
grundläggande handläggningsnorm för åklagarna.

Som
en sammanfattning av sin bedömning av förslagen i betänkandet vill förbundet
slutligen anföra följande. De är av genomgripande betydelse för rättegången i
brottmål och mbbar i flera avseenden vedertagna grundläggande rättsprinciper.
Även från kriminalpolitisk synpunkt är vad som föreslås av den största vikt,
men utredningen har knappast tillhandahållit material för en värdering
härvidlag. Väsenfligen är förslagen grundade på processekonomiska skäl. Dessa
är likväl - såvitt kan bedömas av den framlagda utredningen - ej av den styrka
som kommittén synes göra gällande. Förbundet avstyrker därför att kommitténs
förslag läggs till grund för ny lagstiftning. Några punkter är dock - såsom
framgår av det föregående - ägnade att tagas upp under fortsatt
lagstiftningsarbete.

1.34
Föreningen Sveriges statsåklagare

I
direktiven har framhållits att det är påtagligt att de senaste årens utveckling
mot allt allvarligare och farligare brottslighet ställt växande krav på
rättsväsendets personella och tekniska resurser. Brottsligheten har icke blott
förgrovats och försvårats utan har också ökat och ökar starkt antals-mässigt.
Av bl. a. brottsförebyggande rådets lägesrapport 1976 över brottsutvecklingen
(BRÅ rapport 1976: 3) framgår följande.

Sverige
har haft en långsiktig ökning av brottsligheten sedan 1950-talet. Stegringen
fortsätter. Antalet polisanmälda brottsbalksbrott var 1965 393660 och 1976 663
000. Våldsbrotten har börjat öka kraftigt egentligen först under senare hälften
av 1960-talet. Under perioden 1963-1975 har detta inneburit mer än en
fördubbling av dessa brott. Rånbrotten utvecklas snabbare och accelerationen är
oroande. Bank- och postrånen har inte kunnat hejdas trots att det tekniska
skyddet förbättrats. Frekvensen av rån fördubblas på ungefär 7 år, vilket i hög
grad inger medborgarna en känsla

Prop. 1981/82:41 132

av otrygghet, tnhrottsstölderna ökar. Antalet fördubblas
på ungefår 10 är. Även dessa brott oroar medborgarna starkt, särskilt då de
riktar sig mol bostäder och fritidshus. Biltillgreppen har legat på hög nivå
sedan 1965 och ökat starkt 1975 och 1976. Även antalet andra stölder ökar.
Ökningstakten för skadegörelsebrott är mycket snabb och antalet brott
fördubblas på cirka 8 år.

Den grövre ekonomiska brottsligheten (skatte- och
valutabrott, brottslighet i samband med fastighetsaffärer,
bolagstransaktioner, konkurser och ockerbetonad penningutlåning m.m.) blir ett
allt större problem för samhället och rättsväsendet, vilket också gäller
brottsligheten i anslutning till narkotikahantering.

Rättsväsendets effektivitet är låg om man sätter den i
relation till den totala brottsligheten. F. n. lämnas en stor del av den
anmälda brottsligheten utan någon spanings- eller utredningsåtgärd alls; 1975
gällde detta 342 500 ärenden, vilket innebar en stark ökning sedan 1974. Denna
tendens är särskilt stark i storstäderna. Uppklamingsprocenten (alltså andelen
av brott av den anmälda brottsligheten, som polisen klarar upp) minskar
väsentligt. Detta är betänkligt. En hög uppklarningsprocent anses ha en stark
preventiv verkan i sig, vilket brukar anföras då sanktionssystemel diskuteras.
Samhällets målsättning har varit att höja uppklamingsprocenten, vilket således
misslyckats. Balansema hos polisen stiger. Utöver de vådor detta innebär för
rättstryggheten medför läget ett psykiskt tyck på polispersonalen. En känsla
av att man håller på att förlora kontrollen över brottsutvecklingen ligger
nära, liksom en fara för att inställningen till arbetet präglas av resignation.
En oro finns över att långt, mödosamt utredningsarbete inte leder till åtgärder
mot den brottslige, som uppfattas som verksamma. Ökningar av rymningar från
kriminalvårdsanstalter och missbruk av permissioner, den brottslighet som är
vanlig i anslutning tiU dessa företeelser, liksom den tilltagande oordningen
inne på anstalterna utsår tvivel om det meningsfulla i verksamheten.

Åtskilligt har gjorts för att lätta på trycket på
rättsväsendet, totalt eller i dess olika led. Nämnas kan upp- och utbygganden
av strafföreläggande-, ordningsbols- och parkeringsbotsinstituten, företagen avkriminalisering
och depenalisering, organisationsförändringar. Stora utbildningsinsatser har
gjorts. Polisen har ansträngt sig att finna och har funnit effektivare arbetsmetoder
och snabbare handläggningsrutiner. Arbetsbördan har dock ej kunnat bemästras
tillfredsställande trots den höjda effektiviteten. Någon tendens till
stagnerande eller minskande brotlsHghet skymtar ej, vare sig då det gäller
brottens antal eller svårhel.

Det är otillfredsställande att stora delar av
brottsligheten får förbli outredd och obeivrad. Även om personella
förstärkningar i viss utsträckning kan tillföras rättsväsendet och ökad
effektivitet uppnås därigenom, finns av bl. a. kostnadsskäl gränser för vad som
kan åstadkommas på den vägen.

Det är mot bakgrund av denna utveckling som den tänkta
förändringen av reglerna om utredning av brott och lagföring måste ses.

Prop.
1981/82:41 133

Det
synes nödvändigt att verksamheten inom rättsväsendet så långt möjligt anpassas
till den rådande situationen. Givetvis uppkommer då lätt en spänning mellan det
ofrånkomliga kravet på att rättsväsendet skall vara i förhållande till sina
uppgifter effektivt och det lika ofrånkomliga kravet på att rättsäkerheten
enligt gällande rättspolitiska grunder ej får eftersättas. Syftet med en
översyn måste vara främst att hålla brottsligheten tillbaka och om möjligt
minska den. Enligt statsåklagarföreningens uppfattning år de största
processekonomiska vinsterna att göra inom förundersökningsområdet.

Del är som framhålles i
direktiven och av kommittén viktigt att rättsväsendets resurser koncentreras
på den grövre brottsligheten och på vissa andra uppgifter. I viss mån söker
polis- och åklagarväsendet redan nu att uppnå en sådan koncentration genom att
prioritera viktigare brott. Uppfattningen om vad som bör prioriteras växlar
från fid till annan. Prioriteringens inriktning formuleras dels av centrala
myndigheter men även lokala prioriteringsanvisningar utarbetas. Prioriteringar
innebär inte blott att krafterna koncentreras mot bestämda mål - exempelvis
bekämpning av narkotikahantering, våldsbrott, grövre ekonomisk brottslighet
eller trafikbrott - utan även att bekämpningen av annan brottslighet ställes i
andra hand och avtar. Polisens och åklagarnas effektivitet på sistnämnda områden
sjunker. Det kan gälla såväl brottsförebyggande verksamhet och spaningsverksamhet
som underlåtenhet att utreda känd (anmäld) brottslighet. Detta kan sägas stå i
strid med de rättsvårdande organens allmänna plikt att uppspåra, utreda och
lagfora brott. En långt driven prioritering kan medföra att delar av lagens
sanktionssystem sätts ur funktion, men måste ändock accepteras, om den
framtvingas av att samhället inte ställer till förfogande personella och andra
resurser som svarar mot den växande brottsligheten. Om prioriteringen övergår
från att vara fillfällig, anpassad till förändringar och återhållsam till att
anta konstant prägel och stor omfattning betyder det att de administrativa
organen tränger in på lagstiftamas område.

Samhället
har då att välja mellan att förstärka de rättsvårdande organen, att minska
deras arbetsbörda genom exempelvis avkriminalisering eller också att genom
lagstiftning styra de rättsvårdande organens verksamhet i önskad riktning. .Avstår
man från dessa möjligheter ligger tvånget kvar på polis- och
åklagarmyndigheterna att genom prioritering välja inriktning av verksamheten.

Enligt
föreningens mening bör förändringar i det straffprocessuella systemet icke få
det resultatet att de straffrättsliga reglerna för reaktioner mot broll sätts
ur kraft.

Kommittén
har icke undersökt - vilket väl ej varit i enlighet med direktiven - i vad mån
inom ramen för gällande lagstiftning förbättringar kan ske av rättsväsendets
effektivitet genom organisatoriska förändringar, ändrade samarbetsformer
polis-åklagare, ytterligare förenkling av handläggningsrutiner etc. En del
torde kunna uppnås på dessa vägar.

Prop.
1981/82:41 134

Statsåklagarföreningen
har tidigare uttalat sig för vidgade möjligheter till åtalsunderlåtelser och är
med hänsyn särskilt till de sviktande utrednings-kraftema positivt inställd
till förenkling och begränsning av förundersökningsförfarandet. Lagregleringen
måste anpassas till verkligheten och bör innebära en snabbare och mindre arbetskrävande
handläggning. En lagändring bör medföra vidgade möjligheter att på ett fidigt processullt
stadium - förundersökningen och åtalsprövningen - avgränsa och avsluta brottsutredningama.
Beträffande åtalsunderlåtelser har kommittén dock gått längre än föreningen
tänkt sig.

Muntlig
förhandling inför domstol är förenad med starka rättssäkerhetsgarantier Och i
del avseendet överlägsen varje annan handläggningsform inom rättsväsendel. Det
förefaller föreningen självklart att ingen mot sitt bestridande slutgiltigt
skall kunna förklaras skyldig till brott av annat organ än domstol. Domstol bör
vidare vara ensam behörig att även i fall av medgivande ålägga någon person
annan påföjd än böter.

Rättssäkerhetskravet
är inte lika framträdande när det gäller avgöranden av innebörd att åtal inte
skall väckas. Stor del av brottsligheten är dold. Av känd brottslighet förblir
mycket, ouppklarat. Tillfällighetsbrottslighet av mindre allvarligt slag
uppdagas ganska slumpmässigt. Användande av förundersökningsbegränsning och åtalsunderiåtelse
i rimlig och vettig utsträckning [är icke minska efterlevnaden av straffsanktionerade
normer.

Enligt
föreningens mening har kommittén inte tillräckligt beaktat följande förhållanden.

Domstolsförhandlingen
är föremål för offentlig insyn på ett helt annat sätt än förundersökningen och
åtalsprövningen. Rättstillämpningen är starkt beroende av praxis. Sådan
utbildas av hävd av domstolarna och främjar enhetlighet. Det är svårare att
inom åklagarväsendet utbilda en över hela landet likartad praxis, även om en
intensiv lednings- och fillsyns-verksamhet utövas. Mycket få fall av medgiven åtalsunderlåtelse
blir föremål för överprövning. Kommittén avser att de föreslagna vida bestämmelserna
om åtalsunderlåtelser och till dessa kopplade förundersökningsbegränsningar
skall tillämpas av flertalet av landels åklagare och ett än större antal
undersökningsledare. Faran för oenhetlighet i tillämpningen är betydande.

Åtalsrättskommitténs
bedöming att vidgade möjligheter till åtalsunderlå

telse och begränsning av förundersökning är väsentliga delas av statsåkla

garföreningen. Emellertid innehåller kommitténs förslag flera diskutabla

och kontroversiella ställningstaganden, som gör att förslaget synes böra

överarbetas genomgripande. Om så skall ske har kommitténs analys av för

undersökningen under alla förhållanden ett grundläggande värde.

Föreningen
delar kommitténs uppfattning att absolut åtalsplikt bör bibehållas som grundregel.
En sådan regel understryker att rättsskipningen icke får vila på skönsmässiga
bedömningar. Delta anknyter till medborgar-

Prop.
1981/82:41 135

nas
krav på likhet inför lagen och föreställningen att på brott skall följa i lag
stadgade påföljder. Såsom framgår av kommitténs förslag i övrigt hindrar en
sådan grundsyn icke att nödvändiga och väsenfiiga inskränkningar kan göras i
åtalsplikten. Föreningen är väl medveten om att även andra synpunkter kan inge
betänkligheter mot att införa relativ åtalsplikt.

1.35
Föreningen Sveriges åklagare

För
envar, som är verksam för beivrande av broll, måste det länge ha stått klart,
alt samhällets resurser inte på långt när räcker till för upprätthållande av
den princip, på vilken gällande lagstiftning bygger, nämligen att samhället
genom utredning, lagföring eller straff skall inskrida mot varje känd
lagöverträdelse. Det är också fullkomligt klart att sådana resurser inte heller
kommer att stå oss till buds i framliden.

Tillsättandet
av åtalsrätlskommittén med uppgift att framlägga förslag till en reformering av
förundersöknings- och ålalsreglerna i syfte att skapa utrymme för en
effektivare bekämpning av den grövre, samhällsfariigare kriminaliteten hälsades
därför på flera håll inom rättsvårdsområdel och då inte minst inom åklagarkåren
med tillfredsställelse.

Kommitténs
betänkande utgör en fyllig redovisning och analys av de problem, som berörts i
kommitténs direktiv. Föreningen har vid styrelsesammanträden och genom intemt
remissförfarande ingående övervägt om några mera vägande invändningar av
principiellt eller prakfisk art kan riktas mot förslagel. Därvid har bl. a.
diskuterats humvida en koncentration av resurserna på den allvarligare
brottsligheten skulle kunna medföra risk för en ökning av den lindrigare
brottsligheten. Vidare har diskuterats frågan huruvida en markant ökning av
antalet åtalsunderlåtelser skulle få till följd att erforderiig domslolspraxis
skulle komma att saknas beträffande åtskillig brottslighet liksom frågan
huruvida ett genomförande av förslaget skulle innebära risker ur
rättssäkerhetssynpunkt. Som exempel på sådana risker har anförts att misstänkta
skulle kunna frestas att felaktigt erkänna brott för att därigenom skapa
förutsättningar för åtalsunderlåtelse och att i åtalsunderlåtelsebeslut brott
skulle kunna komma att hänföras under strängare lagrum än vederbör, något som
skulle innebära ett men för den misstänkte, eftersom sådana beslut registreras
i centrala polisregistret. Slutligen har också övervägts frågan huruvida lagföringen
som sådan vid allmän domstol hcU" en allmänpreventiv effekt och, i så
fall, om den effekten kan undvaras.

Enligt
föreningens mening föreligger ingen påtaglig risk för att förslagets
genomförande skulle komma att medföra en ökning av de lindriga brotten. Enligt
förslaget skall ju en avsevärd del även av den brottsligheten bli föremål för
utredning och påföljd. Genom att resurserna insätts där de bäst behövs, kan
den del av brottsligheten där ökningstendenser uppstår bli föremål för särskild
uppmärksamhet. Skulle emellerfid, mol förmodan, de lindriga brotten komma att
öka något efter ett genomförande är det enligt för-

Prop.
1981/82:41 136

eningens
mening ett pris som är värt att betala med tanke på den effektivare insats mol
de grövre brotten som förslaget möjliggör.

Efter
ett genomförande av kommitténs förslag skulle åklagarna ha lika stort behov som
idag av vägledning genom domstolspraxis. Man torde sålunda kunna förvänta sig
att alla fall som ur praxissynpunkt är tveksamma liksom nu kommer att föras
till domstol. Likaså anser föreningen att tanken att förslaget skulle innebära
risker ur rättssäkerhetssynpunkt inte är realistisk. Det anförda exemplet, att
misstänkt frestas att erkänna brott, vilket han ej begått, för att därigenom
erhålla erhålla åtalsunderlåtelse torde bli mycket sällsynt. I praktiken måste
erkännandet styrkas av andra omständigheter för att godtagas. Erfarenhetema av
det under lång tid tillbaka tillämpade åtalsunderlåtelseinstitutet beträffande
unga lagöverträdare ger ej heller stöd för en teori att sådan simulation i
skuldfrågan skulle bli ett rätlssäkerhetsproblem vid åtalsunderlåtelse. Inom
föreningens styrelse, vilken representerar en mycket lång samlad erfarenhet av
prakfisk åklagarverksamhet, är något fall av denna art icke känd.

Ej
heller torde risken för felaktiga brottsrubriceringar eller eljest felaktig gradering
av brott till den misstänktes nackdel vara värd beaktande i samband med en
utvidgning av institutet åtalsunderlåtelse. Fastmera kan man förvänta, att
åklagarna ägnar allt större uppmärksamhet åt dylika detaljer ju mera dömande
deras verksamhet blir. Man kan väl också förutsätta att om i ett åtalsunderiåtelsefall
en åklagare tveka, mellan två brottsgradering-ar, en strängare och en
lindrigare, han regelmässigt väljer den senare alternativet.

Vad
slutligen angår frågan om domstolsfört'arandets preventiva effekt vill
föreningen inte bestrida att sådan effekt föreligger. Enligt föreningens mening
är emellertid effekten större på den tidningsläsande allmänheten än på den
tilltalade. Dock kan man svårligen tänka sig alt rättegångsreferat av fall av
den art, som omfattas av kommitténs förslag, exempelvis villkorligdoms- och s.
k. resocialiseringsfall, har nämnvärd allmänpreventiv betydelse. Föreningen,
som delar kommitténs uppfattning att behovet av domstolsförfarande i första
hand bör bedömas utifrån rättssäkerhetssynpunkter som betingat
brottmålsprocessens utformning, anser sålunda att hinder mot ett genomförande
av kommitténs förslag ur den synpunkt som nu behandlats ej föreligger.

Mot
bakgrund av det sagda anser föreningen att kommitténs förslag till ny
lagstiftning till övervägande del bör genomföras. På en del punkter har
föreningen avvikande uppfattningar. Dessa samt föreningens synpunkter i övrigt
kommer i det följande att redovisas i detalj i anslutning till respektive
lagförslag. Innan så sker önskar föreningen anföra följande.

Kommitténs
förslag kommer, om det genomförs att frigöra resurser på utredningssidan inom
polisväsendet och på domstolssidan, resurser som kan sättas in mot den grövre
brottsligheten. För åklagamas del är det mindre troligt att arbetsbördan kommer
att minska. Det är snarare sanno-

Prop. 1981/82:41 137

likt att den kommer att öka något. Den rättegångstid, som inbesparas
genom att färre mål går till förhandling, kommer nämligen att åtgå fill kontakter
med sociala institutioner av olika slag och till en intensifierad förundersökningsledning
- en sådan blir nödvändig om förslagets möjligheter fill utredningsbegrånsningar
etTektivt skall kunna tillvaratagas. Dessutom kommer ett genomförande av
förslagen att medföra ett ökat ansvar för åklagarna. Föreningens medlemmar, som
redan nu intar en central roll när det gäller brottsbekämpningen, är villiga
att påtaga sig det ansvaret. I delta sammanhang önskar också föreningen betona
att den tveksamhet huruvida åklagarna är tillräckligt kvalificerade för
uppgiften att i större utsträckning pröva frågor om Underlätelse av åtal, som
tidigare framförts i lagstiftningssammanhang, inte längre har någon
aktualitet. Erfarenheterna av åklagarnas handhavande av
strafföreläggandeinstitutet och de möjligheter till åtalsunderlåtelse som redan
står till buds visar att sådana farhågor är obefogade. Kommittén har också
funnit alt åklagarkåren kan betros med handhavandet av de nya uppgifterna, som
förslaget ger den.

1.36 Föreningen Sveriges länspolischefer

Föreningen får till en början understryka att det är
uppenbart angeläget att rättsväsendet har tillräckliga resurser att bekämpa den
grövre brottsligheten och aU fullgöra andra från samhällssynpunkt vikfiga
uppgifter, såsom upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. När fråga är
om alt överväga införande av en sådan processrättslig reform med ganska viltgående
processekomomiska och kriminalpolitiska inslag, som den kommittén lagt fram, i
syfte att bland annat söka åstadkomma besparing av resurser som rättsorganen
istället skall kunna koncentrera på den grövre brottsligheten och på den
allmänna ordningen och säkerheten i samhället, måste kritiskt prövas, utöver
vilka resursbesparingar som är att vänta, vilka konsekvenser avsedda
förändringar kan tänkas medföra i stort på brottsutvecklingen saml på
utvecklingen av ordningen och säkerheten i samhället. Föreningen anser att i
dessa delar vissa omständigheter, som anges i det följande, bör beaktas.

1.37 Föreningen Sveriges polismästare

Helt naturiigt är det påkallat med en ständigt fortgående
anpassning av förundersökningsverksamheten till de kriminalpolitiska mål
statsmakterna uppställer. Mol en sådan anpassning finns intet att erinra.
Däremot finns anledning lill viss tveksamhet mot förändrade bedömningsnormer i
förundersökningsverksamheten då dessa är påkallade av långtgående rationaliseringsskäl.
Förändringen kan få till resultat att påföljdssystemet, såsom det kommit till
uttryck i brottsbalken och annan central straffrättslig lagsfiftning, helt
eller delvis sätts ur spel. Likaledes finns anledning fill tveksamhet inför
sådana kriminalpolitiskt påkallade förändringar av beslutsnormerna i förundersökningsledel
att påföljder för visst beteende i väsent-

Prop.
1981/82:41 138

lig
omfattning helt uteblir. Enligt föreningens bedömning bör det föreligga största
möjliga kongmens mellan å ena sidan lagstiftarens påföljdsönskemål såsom del
kommit till uttryck i lagen och å andra sidan fömndersök-ningsverksamheten. -
Kort sagt, önskar icke statsmakterna att påföljd skall förekomma i den
utsträckning strafflagsfiftningen anger bör denna ändras i enlighet härmed.
Föreningen anser sig icke böra medverka till en utveckling mot ett läge där fömndersökningen
i allt större omfattning resulterar i ärendets avskrivande. Fömndersökning bör
ej inledas eller drivas fullt ut i de fall det redan på förhand kan antagas
att påföljd ej kan komma i fråga.

Vad beträffar det aktuella
betänkandet torde ett genomförande av förslagen i detta vara väl ägnat alt ge
färre brottmål att handlägga för domstolarna. Frågan är dock om följden även
blir färre brott i samhället. Föreningen ställer sig mycket tveksam till
detta. Med utgångspunkt från att fömndersökningen i sig torde ha föga allmänprevenfiv
effekt, kommer med all sannolikhet ett genomförande av förslaget att resultera
i ett icke ringa bortfall av den individualprevention och allmänprevenfion lagsfiftaren
kan ha åsyftat med straffsanktioneringen. Detla är i det längre perspektivet ägnat
att inge allvarliga betänkligheter. Vidare kan konstateras alt arbetsbördan
för polisen ingalunda kan aniagas minska genom de föreslagna åtgärderna. 1
stället kan befaras att ökade krav kommer att ställas på fömndersökningens
omfattning enär åtminstone vissa situafioner torde tarva ett bredare underlag
för åklagarens beslut om nedläggande än för beslut om åtal. 1 vart fall är det
ur polisens synpunkt föga tilltalande att en fömndersökning skall fullföljas
enbart för att bereda åklagaren/fömndersök-ningsledaren tillräckligt
bedömningsunderlag för ett avskrivningsbeslut.

Härutöver kan föreningen ej
bortse från de effekter som på lång sikt torde göra sig gällande beträffande
den utredande personalen och för övrigt all polispersonal. Dessa kan komma att
uppfatta sitt arbete med tillsyn över lagens efterlevnad som mer eller mindre ändamålslöst
med tanke på frånvaron av uppföljande åtgärder.

Återkommande
till de i inledningen angivna synpunkterna avstyrker föreningen att kommitténs
förslag f. n. genomföres. De konsekvenser ett genomförande av den föreslagna
reformen skulle få inte bara för de tillämpande myndigheterna utan kanske
främst för den enskilde samhällsmedborgaren vars rättsmedvetande med all
sannolikhet icke är fullt ut anpassat till den faktiska situation som skulle
komma att uppstå är svåra att fömtse. Hela frågan om den fortsatta faktiska avkriminaliseringen
av brott synes böra föras ut lill en allmän och bredare debatt.

1.38
Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän

Inledningsvis
vill föreningen ansluta sig till att systemet med absolut åtalsplikt
bibehålies. På av kommittén anförda gmnder synes absolut

Prop.
1981/82:41 139

åtalsplikt
med klart i lagen angivna undantag vara att föredra framför relafiv
åtalsplikt.

Föreningen
instämmer i kommitténs synpunkt att gränsen mellan frihetsberövande och i vid
mening frivårdande åtgärder inte bör förskjutas genom ändringar i
åtalsprövningen. En sådan förskjutning är i och för sig önskvärd men bör
åstadkommas på annat sätt.

-
Del är vidare en för
rättssäkerheten viktig princip att åtal skall ske då hänsyn till allmänprevenfiva
eller individualpreventiva aspekter i del särskilda fallet gör det angeläget.

-
Likaså är kommitténs ståndpunkt
att klarhet i skuldfrågan förutsätts för åtalsunderlåtelse riktig ur
rättssäkerhetssynpunkt.

-
Föreningen ställer sig tveksam fill
kommitténs uppfattning att man generellt kan bortse från domstolsförfarandets
ev. allmänpreventiva effekt. Låt vara att de redan "etablerade"
brottslingamas återfallsbenä-genhet knappast påverkas av risken för själva
domstolsförhandlingen utan har en helt annan och svårnåbar genes. Men vad vet
man om effekten på "vanligt folk" eller om gräns- och riskgrupper.

Föreningen
anser slutligen med hänsyn bl. a. fill ovan redovisade kritiska synpunkter att
kommitténs förslag bör överprövas synnerligen noga. Aldrig så önskvärda resursbesparingar
måste anslå om det finns risk all rättssäkerheten urholkas eller att man
skjuter över ansvaret för önskvärda åtgärder på områden där attityder och
resurser inte motsvarar förväntning-ama.

2
Åtalsunderlåtelse genom nedläggning av åtal

2.1 JK

Med
min principiella inställning blir utrymmet för beslut att nedlägga åtal
begränsat. Jag anser emellerfid lämpligt att rättsläget nu klarläggs genom en
direkt regel.

2.2 RÅ

Kommittén
framhåller i kap. 13 behovet av en uttrycklig bestämmelse som ger åklagaren
rätt att nedlägga ett väckt åtal i sådana fall där det efter åtalets väckande
framkommer nya omständigheter av sådan beskaffenhet att beslut om åtalsunderlåtelse
skulle ha kunnat meddelas om dessa omständigheter förelegat eller varit kända
redan vid tiden för åtalsprövning-

Prop. 1981/82:41 140

en. Jag delar kommitténs uppfattning och tillstyrker den
föreslagna bestämmelsen i 20 kap. 13 § rättegångsbalken, vilken bestämmelse i
viss mån torde innebära en från principiell synpunkt önskvärd kodifiering av
gällande praxis. En regel om rätt att nedlägga åtal på grund av nya
omständigheter eller uppgifter bör emellertid enligt min mening uttryckligen
omfatta även sådana förhållanden som avses i den föreslagna bestämmelsen i 20
kap. 3 § första stycket andra punkten rättegångsbalken. Det synes mig nämligen
inte vara tillfredsställande att behöva förutsätta en analogisk till-lämpning
(se betänkandet s. 349 och 353) när bestämmelserna ändå är föremål för
omarbetning. En sådan regel om nedläggande av åtal bör även avse de av
Stockholms tingsrätt i skrivelse den 18 augusti 1972 (återgiven i betänkandet
på s. 232 ff) berörda fallen där bevisläget förändrats efter lång tidsutdräkt.
Jag kan vitsorda att praktiska problem uppkommer i sådana fall liksom att det
förekommer att problemen i praxis löses genom nedläggningsbeslut. Från
principiell synpunkt är det emellertid önskvärt att det finns klara riktlinjer
i lagstiftningen.

2.3 Överåklagaren i Göteborg

Förslaget, som endast innebär en kodifiering av praxis,
tillstyrks.

2.4 Överåklagaren i Malmö

Jag delar kommitténs uppfattning alt en kodifiering av
gällande rätt bör ske. Det kan i de speciella fall, som anföres, vara av värde
att ha möjlighet till nedläggande av åtalet, någon gång med hänsyn till den
tilltalades person, i flertalet fall med hänsyn till den väntade påföljden
eller till rent processekonomiska förhållanden. Det ligger i sakens natur att
antalet fall kommer att vara begränsat.

2.5 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Uppsala län

Som kommittén framhåller har i praxis åtalsunderlåtelse
ansetts kunna ske även efter del att åtal väckts. Förslaget innebär att
uttryckligt lagstöd kommer att finnas för denna praxis. Förslaget fillstyrks.

2.6 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Värmlands län

I likhet med kommittén anser jag att numera åtalsunderlåtelse
kan ske även efter det alt åtal har väckts. Jag finner emellertid att åtalsunderiåtelse
inte bör ske i det fall alt förfarandet i domstolen inletts och exempelvis resulterat
i beslut om rättspsykiatrisk undersökning. Även om det rättspsykiatriska
utlåtandet är av innehåll att den tilltalade utan tvivel begått brott under
inflytande av sinnessjukdom och sluten psykiatrisk vård kommer till stånd
oberoende av lagföring, anser jag att målet bör fullföljas. I det nämnda
exemplet kan ju situationen dessutom vara den att huvudförhandling förekommit
och att därvid beslutats om den rättspsykiatriska undersökningen. Det framgår
inte klart av den föreslagna bestämmelsen i 20 kap.

Prop. 1981/82:41 141

13 § rättegångsbalken huruvida bestämmelsen om nedläggande
av åtal skall kunna ske även i angivet exempel. Sannolikt får det anses vara
ett "viktigt allmänt intresse" av att den prövning av målet som
påbörjats i domstolen också fullföljes.

1 specialmotiveringen till del förut nämnda stadgandet
upptas det fallet att bevisläget från åklagarens synpunkt försämrats genom att tidsutdräkt
förekommit i målet och att det därför på grund av exempelvis vittnens glömska
blivit mindre sannolikt att tallande dom kommer att meddelas. Kommittén anser
att hinder då inte föreligger för åklagaren att lägga ned åtalet. Det bör väl
för tydlighets skull tilläggas aU enbart det förhållandet att tidsutdräkt
förekommit inte kan utgöra skäl för ett beslut om nedläggande utan att en
omprövning av åtalsfrågan måste innefatta en komplettering av fömndersökningen
med exempelvis omhörande av vittnen.

2.7 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län

Den föreslagna bestämmelsen om rätt för åklagaren att
nedlägga väckt åtal och samtidigt besluta om åtalsunderlåtelse då det efter ett
åtal kommer fram förhållanden som om de förelegat vid åtalets väckande skulle
ha föranlett beslut om åtalsunderlåtelse tillstyrks. Bestämmelsen torde
innebära ett lagfästande av en praxis som redan nu är gällande på troligen de
flesta håll.

2.8 Göteborgs tingsrätt

Tingsrätten tillstyrker att åklagaren ges större möjlighet
än f. n. att nedlägga åtal i fall där långvarigt dröjsmål med ett måls
avgörande medfört ändrade förutsättningar för ett samhälleligt ingripande genom
rättegång och ådömande av påföljd. Tingsrätten kan i huvudsak ansluta sig till
vad som sägs i Stockholms tingsrätts på s. 232 f citerade framställning. En särskild
bestämmelse av nyss angiven innebörd bör infogas i 20 kap. 7 § rättegångsbalken.

20 kap. 13 §

Tingsrätten anser att det föreslagna andra stycket är
lämpligt oavsett om förslagets huvudgrunder upphöjs fill lag. Mot formuleringen
kan dock anmärkas au stycket endast omfattar åtalsunderiåtelse. I motiven (s.
349) säger kommittén att bestämmelsen skall tillämpas analogt i händelse det
visar sig att långvarigt hinder för huvudförhandling uppkommit. Rimligen skall
bestämmelsen dessutom gälla de s. k. RÅ-fallen. Det synes ej lyckligt att en
sådan bestämmelse skall tillämpas analogt utan den bör formuleras så att den
omfattar de avsedda situationerna. - Tingsrätten föreslår, med hänsyn till vad
som sagts under 10, att bestämmelsen i tredje styckets första mening utgår.

Prop. 1981/82:41 142

2.9 Föreningen Sveriges statsåklagare

20 kap. 13 §

Den föreslagna förändringen i andra siycket, vilken utgör
en kodifiering av nuvarande praxis, tillstyrkes.

2.10 Föreningen Sveriges åklagare

Kommittén föreslår ökade möjligheter för åklagare att
under vissa fömtsättningar nedlägga väckt åtal. Det är uppenbart att detta är
en angelägen reform. Domstolarna i landet balanserar en mängd mål där straffvärdheten
bl.a. beroende på lång tidsutdräkt är mycket liten. Förslagel är praktiskt och
lämpligt.

3 Förundersökningsbegränsningar m. m.

3.1 JK

Jag är inte lika övertygad som kommitién om att man bör
avstå från en formell överarbetning av 23 kap. RB i syfte att införa ett
ärendebegrepp. Enligt min mening skulle man vinna ökad klarhet i vissa delar
och jag tror att eventuella nackdelar lätt kan undvikas. Frågan är emellertid
inte av större betydelse.

Kommitténs förslag förefaller mig inte helt logiskt. För
min del saknar jag "beslut om icke-åtal". Frågan om motivering kan
inte tillmätas den avgörande betydelse som kommittén funnit. Att gömma beslut
att inte väcka åtal i nedläggningsbeslut är ingen tillfredsställande lösning.

Självfallet finns de i särklass mest betydande
rationaliseringsvinsterna att hämta på här avsett område. Man har emellertid
anledning att fråga sig till vilket pris denna rafionalisering skulle ske. Vad
jag menar är att det är en omöjlighet att upprätthålla respekten för ett visst
lagbud när det är allmänt känl att förseelser däremot lämnas utan åtgärd.
Någon registrering av beslut att lägga ned eller inte inleda förundersökning
kan av naturliga skäl inte ske. På gmnd härav omöjliggörs också, utom i fall
där vederbörande gjort sig känd hos polisen, uppföljning och beaktande av återfallssituationer.

Det nyss anförda har särskild betydelse i fråga om den
regel som kommittén har upptagit i 23 kap. 4 a § 1. Man kan uttrycka saken
också på det sället att lagstiftaren inte bör införa - eller behålla -
straffbestämmelser som kan förväntas leda till en påföljd under 20 dagsböter
(eller 200 kr. i böler). Eftersom rnan ger en regel om att överträdelser i
dessa fall inte ens -

Prop. 1981/82:41 143

bortsett från speciella fall — leder till en fömndersökning
är straffbestämmelsen i praktiken osanktionerad. Slutsatsen bör enligt min
mening bli att straffbudet inte bör införas resp. att en avkriminalisering (depenalisering)
bör ske. En sådan utveckling är enligt min mening ofta mycket önskvärd.

Med hänsyn till min principiella uppfattning vill jag
framhålla alt det ofta kommer att krävas en hel del utredning innan "det
kan antagas" att brottet inte skulle leda till mer än 20 dagsböter eller
200 kr. i penningböter. Vinsten från rationaliseringssynpunkt med att avskriva
saken blir därför inte stor särskilt som det i de flesta fall varom här är
fråga torde bli aktuellt med strafföreläggande.

Det kan många gånger framstå som direkt stötande att
samhällets resurser tas i anspråk för tidskrävande och komplicerade
utredningar när det från början är känt att resultatet av ansträngningarna inte
kan bli annat än ett bötesstraff. Jag ställer mig dock tveksam till en ordning
som innebär att del skall ankomma på vederbörande fömndersökningsledare att
avgöra i vad mån sakens betydelse i det enskilda fallet är så ringa att
utrednings-kostnadernas storlek skall beaktas.

23 kap. I § RB

Ordet rapport bör kompletteras pä lämpligt sätt. Vad som
avses är rapport om brott e.d. Detta bör framgå av lagtexten.

23 kap. 4 a § RB

Uttrycket "allmänna grunder" bör förtydligas
genom något lämpligt exempel, varefter tilläggs "eller andra liknande
grunder".

Jag ifrågasätter om en så vid delegation till RÅ som den i
p. I föreslagna bör ske. När det gäller den mindre ingripande frågan om
rapporteftergift har legeringen förbehållit sig kompetensen.

Med hänsyn till vad kommitién uttalat på s. 357 (y) bör i p.
3 göras ett undantag för fall som anges i 2§ 2 i 1964 års lag.

23 kap. 20 § RB

Jag har ingen erinran mot den föreslagna lagtexten. "Beslul
i fråga om lagföring" innefattar enligt min mening även beslut att icke
åtala. Som förut framhållits anser jag att denna kategori av beslut bör
behållas. Termen "nedlägga" kan inte språkligt inkludera även en
avslutad förundersökning. I sådana fall passar enbart beslut om icke-åtal.

23 kap. 20 a § RB

Reservationen "om möjligt" i andra stycket
förefaller onödig, möjligen bortsett från fall där beslutsfattaren avlidit.

Prop. 1981/82:41 144

33 kap. 4 § BrB Tredje stycket bör inledas med
"påföljdseftergift får vidare meddelas".

3.2 RÅ

Vad kommitién anför i 16 och 17 kap. om
förundersökningsledning och om formema för fömndersöknings avbrytande
föranleder ingen annan erinran från min sida än att jag anser att beslut i
åtalsfrågor med hänsyn lill dessa frågors stora betydelse från såväl allmän som
enskild synpunkt alltid bör motiveras. Risk finns för att en på särskild
begäran senare lämnad upplysning om skälen kan utgöra en
efterhandskonstruktion. Motiveringen har för övrigt inte endast till ändamål
att upplysa partema om gmnden för beslutet ulan tjänar också den funkfionen
att tvinga beslutsfattaren till eftertanke innan avgörandet träffas.
Motiveringen kan dock i okomplicerade fall vara kortfattad och schablonmässig.

I kap. 18 diskuteras förundersökningsbegränsningar. Jag
ansluter mig lill kommitténs åsikt alt tillämpningsområdet för institutet
rapporteftergift inte bör utvidgas men att institutet bör förankras i lag.

Beträffande
de föreslagna gmnderna för nedläggande av fömndersökning (23 kap 4 a § andra
stycket rättegångsbalken) kan jag helt tillstyrka den andra som avser fall där
det råder disproportion mellan utredningskostnader och sakens betydelse. För
att täcka även sådana fall där domstolen skulle kunna tänkas meddela
påföljdseftergift bör dock förtitsätl-ningen för bestämmelsens tillämpning formuleras
så att broitet i händelse av lagföring inte skulle leda till annan påföljd än
böter.

Förslaget om en relativ fömndersökningsplikt beträffande bagatellbrotl
(första punkten i kommitténs förslag) avstyrks. Skälen härtill framgår av vad
jag fidigare anfört.

Att
generellt ullåta nedläggande av fömndersökning, när det kan förutses att åtalsunderlåtelse
meddelas om fömndersökningen fullföljs (tredje punkten i kommitténs förslag)
anser jag föra för långt. Det skulle, som jag inledningsvis framhållit, kunna
leda till att institutet åtalsunderlåtelse mer eller mindre försvinner ur den
praktiska rättslillämpningen. Detta vore olyckligt eftersom insfitutet fyller
en viktig kriminalpolitisk funktion. 1 synnerhet beträffande unga
lagöverträdare bör åtalsunderlålelsens karaktär av varning tas tillvara. Jag
kan därför tillstyrka den föreslagna regeln endast såvitt den avser fall där lagföring
kan antas komma all underlåtas antingen enligt bestämmelsen om åtalsunderlåtelse
för bötesbrott eller enligt bestämmelse om särskild åtalsprövning.

3.3 Överåklagaren i Stockholm

Från ralionaliseringssynpunkl är det angeläget att kravet
på förundersökningens fullständighel kan minskas i fall när lagföring kan
komma att underlåtas enligt de särskilda regler som finns härom. Del nu
gällande utredningskravet medför att betydande arbete nedlägges på utredningar
i fall

Prop. 1981/82:41 145

där det kan starkt ifrågasättas om inte arbetet utgör
slöseri med rättsväsendets begränsade resurser. Del är därför önskvärt att
rätt införes för åklagaren eller fömndersökningsledaren att nedlägga
förundersökningen eller besluta att förundersökning inte skall inledas i åtalsunderiåtelsefall.
Kommittén har föreslagit begränsningar av förundersökningsplikten i rättegångsbalken
23 kap. 4 a §. Jag har emellertid bestämda erinringar mot förslaget så som det
utformas i nämnda paragrafs andra stycket I. Där sägs att som skäl för att
nedlägga förundersökningen skall anses att det kan antagas att brottet vid lagföring
skulle leda till lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor omedelbart
i pengar. Del skall dock ankomma på riksåklagaren att föreskriva att denna nedläggningsgmnd
inte skulle tillämpas vid ' vissa brott.

Ett stort antal förseelser inom specialstraffrätten medför
med nuvarande straffmälningspraxis lägre bötesstraff än vad i det nämnda
stadgandet anges. Även om det för upprätthållande av laglydnaden inom vissa
områden ingalunda är nödvändigt att ingripa mot varje känd lagöverträdelse
synes det dock nödvändigt, för att icke reglerna skall helt föriora i kraft,
att sank-fionshot finns som i vissa fall kan bli aktualiserat. Del kan knappast
vara ett önskemål att skärpa praxis och öka bötespåföljden över de angivna gränsema.
Riksåklagarens direktiv om att förundersökning ej skall underlåtas måste väl
också förstås som en rekommendation alt åtal regelmässigt bör ske. Detta medför
en alltför hård styrning av bagalellmålen och rimmar illa med de tankar om den
nyanserade prövning av fömndersöknings- och åtalsfrågor, som förslaget i övrigi
synes vara inriktat på. Jag anser därför att den särskilda regeln i
rättegångsbalken 23 kap. 4 a § andra stycket 1. skall utgå. Punkterna 1 och 2
kan sammanskrivas till förslagsvis denna lydelse: "Det kan antagas att
brottet i händelse av lagföring skulle leda till bötesstraff och därjämte befinnes
att fortsatt utredning ej är påkallad av vikfigt allmänt eller enskilt
intresse, eller att utredningen skulle kräva kostnader som ej står i rimligt
förhållande till sakens betydelse". De i förslaget angivna värdena 20
dagsböter eller 200 kronor omedelbart i pengar skulle kunna vara vägledande vid
den praktiska tillämpningen av regeln.

Även med en sådan formulering kan riksåklagaren givetvis
med den direktivrätt som ankommer på honom ge anvisningar till åklagarna i
dessa frågor.

3.4 Chefsåklagaren Lennart Hiort. åklagarmyndigheten i
Stockholm

Del ligger utom ramen för detta yttrande att i någon
större utsträckning penetrera de förslag, som ha en mer allmän inriktning.
Något må dock sägas.

Jag vill allvarligt ifrågasätta lämpligheten av förslagen
i 23 kap. 4 § p. 1 rättegångsbalken alt förundersökning skall nedläggas, då
högre straffan 20 dagsböter eller 200 kronor omedelbart i penningar ej kan
förväntas och den därtill anslutande regeln om påföljdseftergift. En sådan
bestämmelse synes 10 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 41

Prop.
1981/82:41 146

äventyrlig
och kunna medföra lika stora betänkligheter som den nu gällande regeln om
behandling av snatlerifall o. dyl. under 20 kronors värde. Det kan aldrig vara
lämpligt att ett förfarande, som i ett lagmm straffbeläggs, i ett annat
förklaras icke skall leda lill påföljd. Icke minsl när det gäller att skapa
normer för ungdom synes detta vara högst beiänkligi. Otvivelaktigt har nu den
vanföreställningen insmugit sig hos en stor del av allmänheten att del är slraffritt
att stjäla ett värde under 20 kronor. Del vore olyckligt om en sådan utveckling
skulle intränga även på andra områden. Det förefaller fullt tillräckligt med
en allmän bestämmelse i 4 a §, som korresponderar med motsvarande i 20 kap. 7 §
första stycket p. 1 rättegångsbalken.