Prop. 1981/82:42

Prop.
1981/82:42

Regeringens proposition

1981/82:42

om
fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel;

beslutad
den 22 oktober 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar BIRGIT FRIGGEBO

ROLF
WIRTÉN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att giltighetstiden för lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel förlängs med två år, dvs. till utgången av år 1983.

I Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 42

Prop. 1981/82:42

Förslag
till

Lag om fortsatt
giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska

medel

Härigenom
föreskrivs att lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel, som gäller till
utgången av år 1981. skall ha fortsatt giltighet till utgången av år 1983.

Prop. 1981/82:42

Utdrag

EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-10-22

Närvarande:
statsråden Friggebo, ordförande, Dahlgren, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri,
Eliasson, Elmstedt, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Wirtén

Proposition
om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

1
Inledning

Lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel trädde i kraft den I januari 1975.
Giltighetstiden begränsades till tre år, dvs. till utgången av år 1977. Den har
sedan förlängts två gånger, först med ett år till och med den 31 december 1978 (prop.
1977/78:33, FiU 1977/78:8, rskr 1977/78:66, SFS 1977:1098) och därefter med tre
år, dvs. till och med utgången av år 1981 (prop. 1978/79:47, FiU 12, rskr 71,
SFS 1978:931).

I
skrivelse den 10 september 1981 har fullmäktige i riksbanken hemställt att
regeringen föreslår riksdagen att förlänga giltighetstiden för lagen om
kreditpolitiska medel med ytterligare tre år, dvs. till utgången av år 1984. Skrivelsen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bdaga 1.

Efter
remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av bankinspektionen, försäkringsinspektionen,
bostadsstyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret, delegationen för
bostadfinansiering, Folksam, Svenska bankföreningen. Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Svenska sparbanksföreningen, Finansbolagens förening och Sveriges
föreningsbankers förbund.

Svenska
bankföreningen har uppgett att Post- och Kreditbanken, PKbanken, har anslutit
sig till detta yttrande. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam
(försäkringsbolagen) har avgett ett gemensamt yttrande.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 2.

Kartong:
S. 14, rad 3 Tillkommer: dels obligationer dels sådana

rad
5 Står: Sveriges---------------------- användas för Rättat till: eller som
avser

Prop. 1981/82:42

2
Föredragandens överväganden

Lagen
om kreditpolitiska medel utgör den författningsmässiga grundvalen för den
kreditpolitiska regleringen. Den ger regeringen befogenhet att på framställning
av riksbanksfullmäktige förordna att riksbanken får använda olika
kreditpolitiska medel. Sådant förordnande får meddelas, om det behövs för att
uppnå de mål som statsmakterna har fastställt för riksbankens penningpolitiska
verksamhet. En redogörelse för lagens innehåll bör fogas till protokollet i
detta ärende som bdaga 3.

Lagen om kreditpolitiska
medel trädde i kraft den 1 januari 1975. Giltighetstiden begränsades på
förslag av riksdagens finansutskott till tre år. dvs. till utgången av år 1977.
Utskottet ansåg att riksdagen därefter borde fä tillfälle att ta ställning till
den kreditpolitiska lagstiftningens innehåll och utformning mot bakgrund av de
erfarenheter som man efter hand vinner. Vidare ansågs det vara värdefullt med
hänsyn till pågående utredningsarbete av bl. a. kapitalmarknadsutredningen (Fi
1969:59) att riksdagen inom ej alltför lång tid på nytt fick pröva
lagstiftningen (FiU 1974:39, rskr 1974:357).

Genom
beslut av riksdagen hösten 1977 förlängdes lagens giltighetstid med ett år till
utgången av år 1978 (prop. 1977/78:83, FiU 1977/78:8. rskr 1977/78:66, SFS
1977:1098). Till stöd för en endast ettårig föriängning hänvisades till pågående
utredningsarbete av kapitalmarknadsutredningen och finansieringsbolagskommittén
(Fi 1975:08).

Vid 1978/79 års riksmöte
beslöts att giltighetstiden för lagen skulle förlängas med ytterligare tre år.
dvs. till 1981 års utgång (prop. 1978/79:47, FiU 12, rskr 72, SFS 1978:931). I
sin skrivelse till regeringen om fortsatt giltighet av lagen föreslog därvid riksbanksfullrriäktige
att lagens giltighet skulle förlängas med tre år eftersom det på grund av den
samhällsekonomiska bilden var nödvändigt att lagens bestämmelser även kunde
utnyttjas i fortsättningen. Föredraganden och utskottet anslöt sig till denna
bedömning.

Ar
1979 genomfördes en ändring i den kreditpolitiska lagstiftningen beträffande
reglerna om likviditetskrav vilken hade samband med ändringar i
bostadsfinansieringssystemet (prop. 1978/79:165, FiU 1979/80:8, rskr
1979/80:59, SFS 1979:1055). Påföljande år fördes också finansbolagen in under
den kreditpolifiska lagstiftningen så att utlåningsreglering skulle kunna
tillämpas också på dem (prop. 1979/80:159, FiU 39 och 48, rskr 423, SFS
1980:522).

Riksbanksfullmäktige
har i sin skrivelse till regeringen tagit upp frågan om ny förlängning av
giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel. I samband med att
fullmäktige hemställde att lagens giltighetstid skulle förlängas till utgången
av år 1978 utvecklade de ingående skälen för nödvändigheten av att då förlänga
lagens giltighetstid (se skrivelse den 9 juni

Prop. 1981/82:42 5

1977, intagen som bilaga till prop. 1977/78:33). Enligt
fullmäktiges mening är det nödvändigt att riksbanken även under kommande år kan
utnyttja lagens bestämmelser. Fullmäktige pekar vidare på att en mer allmän
översyn över den svenska kreditpolitiken och därmed även av den nuvarande
kreditpolitiska lagstiftningen f. n. sker av den kreditpolitiska utredningen (E
1980:03).' Skulle utredningens arbete leda fram till en omprövning av
kreditpolitikens former finns enligt fullmäktige inget hinder att under löpande
giltighetstid av den kreditpolitiska lagstiftningen ändra dess innehåll.
Fullmäktige föreslår därför att lagens giltighetstid förlängs med tre år, dvs.
till utgången av år 1984.

Remissinstanserna
har tillstyrkt eller i och för sig inte haft något att erinra mot att lagens
giltighetstid utsträcks ytterligare. Svenska bankföreningen har med
instämmande av Post- och Kreditbanken, PK-banken, vidhållit den kritik de
riktade mot lagstiftningens utformning när förlängning av lagen senast var
aktuell. Med hänsyn till den pågående utredningen anser de emellertid att lagen
nu bör förlängas med endast ett år. Även försäkringsbolagen ställer sig -
liksom tidigare - avvisande till lagen och dess tillämpning. Om en förlängning
av lagen är oundgänglig av tekniska skäl anser de att detta bör ske för högst
ett år. En likartad inställning redovisar Finansbolagens förening.

För egen del får jag anföra följande.

Balansproblemen i den svenska ekonomin är stora. Trots de
besparingar som genomförs kommer underskottet i statsbudgeten under de närmaste
åren att ligga kvar pä en hög nivå. Även underskottet i bytesbalansen kan
väntas förbli relativt stort. De positiva effekterna på bytesbalansen av den
nyligen genomförda devalveringen kommer inte att nä sin fulla effekt förrän
efter ett par år. Detta sammanhänger bl.a. med att de positiva volymeffekter
som uppnås på export och import till en början motverkas av negativa
priseffekter. Till detta kommer att någon mer markant internationell
konjunkturförbättring, som skulle kunna leda till en snabb svensk exportökning,
i varje fall inte kan förväntas förrän mot slutet av år 1982.

De
bestående underskotten i bytesbalansen och statsbudgeten försvårar en övergång
till en friare kreditmarknad. Underskottet i statsbudgeten ger upphov till en
snabb likviditetsökning i ekonomin. Denna likvidisering måste i största möjliga
utsträckning begränsas genom en stram kredit- och statsskuldspolitik, om inte
negativa effekter skall uppkomma på betalningsbalansen och så småningom också
på pris- och löneutvecklingen. Bytesbalansunderskottet i kombination med
Sveriges ökade beroende av de internationella kapitalmarknaderna ställer också
stora krav på kredilpo-litiken. Denna måste utformas så att den privata
sektorns kapitaltransaktioner med utlandet inte ger upphov till något
valutautflöde, utan tvärtom helst bidrar till att finansiera en del av
bytesbalansunderskottet. Såväl

' Dir. 1980: 35.

Prop. 1981/82:42 6

bytesbalansunderskottet
som statens upplåningsbehov skapar en press uppåt på det svenska ränteläget. På
samma sätt verkar en sådan ränteokänslighet, som hushållen hittills har visat.
Om den svenska ekonomins långsiktiga balansproblem skall kunna lösas, är det
viktigt att ränteläget inte drivs upp så högt att normalt sett lönsamma
industriinvesteringar hämmas.

Mot
bakgrund av vad jag nu anfört anser jag det nödvändigt att det fortfarande
finns en kreditpolitisk beredskapslagstiftning att tillgå. Jag vill emellertid
understryka att det på sikt bör vara möjligt att minska regleringarna på
kreditmarknaden. De aviserade begränsningarna i hushållens rätt till
ränteavdrag ökar förutsättningarna för detta. Det krävs emellertid också
betydande minskningar av underskotten i statsbudgeten och bytesbalansen. Jag
anser därför i likhet med riksbanksfullmäktige att giltighetstiden för lagen
om kreditpolitiska medel bör förlängas.

Vad
gäller tiden för den fortsatta giltigheten vill jag framhålla följande. Den
kreditpolitiska utredningen (E 1980:03) skall enligt direktiven förutsättningslöst
se över kreditpohtikens mål och medel samt den kreditpolitiska lagstiftningens
ändamålsenlighet. Kommittén räknar med att avge sitt slutbetänkande vintern
1982-1983. Jag anser därför att lagen om kreditpolitiska medel bör förlängas
med två år eller till utgången av är 1983. Skulle kommitténs betänkande
föreligga tidigare eller skulle det över huvud före utgången av år 1983 bli
fråga om en omprövning av de former i vilka kreditpolitiken skall föras,
föreligger inte något hinder att ändra lagen under loppet av den nu föreslagna
förlängningsperioden.

Försäkringsbolagen,
delegationen för bostadsbyggande, Svenska bankföreningen och Sveriges
Föreningsbankers förbund har i sina remissyttranden hänvisat till synpunkter
de tidigare framfört beträffande utformningen av den kreditpolitiska
lagstiftningen. Den kreditpolitiska utredningen har som nyss nämnts bl.a. till
uppgift att granska lagstiftningens ändamålsenlighet. Eventuella ändringar i
lagen bör därför anstå till dess resultatet av utredningens arbete föreligger.

3
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

att
antaga inom ekonomidepartementet upprättat förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.

Prop. 1981/82:42 7

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har
lagt fram.

Prop. 1981/82:42 8

Bdaga
1

S veriges riksbank 1981 -09-10

Till
regeringen Ekonomidepartementet

Giltighetstiden
för lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel uppbörden 31 december 1981.
Fullmäktige, som är ansvariga för tillämpningen av förordnande enligt lagen,
vill nu ta upp frågan om förlängning av giltighetstiden.

Lagen om kreditpolitiska
medel har tidigare förlängts två gånger. 1 sin skrivelse den 9 juni 1977
utvecklade fullmäktige på ett ingående sätt skälen för nödvändigheten av att då
förlänga lagens giltighetstid. Enligt fullmäktiges mening är det nödvändigt
att riksbanken även under kommande år kan utnyttja lagens bestämmelser.

En mer allmän översyn över
den svenska kreditpolitiken och därmed även av den nuvarande kreditpolitiska
lagstiftningen sker för närvarande av den kreditpolitiska utredningen (E
1980:03). Skulle utredningens arbete leda fram till en omprövning av kreditpolitikens
former finns inget hinder att under löpande giltighetstid av den
kreditpolitiska lagstiftningen ändra dess innehåll.

Fullmäktige får därför
hemställa att regeringen måtte föreslå riksdagen att förlänga giltighetstiden
för lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel med ytterligare tre år, dvs. till
utgången av år 1984.

Stockholm
som ovan A Fullmäktiges vägnar:

Allan
Hernelius

T.
af Jochnick

Prop. 1981/82:42 9

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttrandena

Remissinstanserna
har tillstyrkt eller i och för sig inte haft något att erinra mot att
giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel förtängs i enlighet med
riksbankens förslag. Svenska bankföreningen. Post- och Kreditbanken, PK-banken,
Finansbolagens förening samt försäkringsbolagen anser dock att lagen inte bör
förlängas med längre tid än ett år.

Några
remissyttranden innehåller i huvudsak endast att riksbankens framställning
tillstyrks eller att någon erinran inte finns mot den begärda förlängningen av
lagens giltighetstid. Så är fallet med yttrandena från Svenska
sparbanksföreningen, fullmäktige i riksgäldskontoret, försäkringsinspektionen
och bankinspektionen.

Övriga
remissinstanser har anfört följande:

Böstadsstyrelsen:
Ur de synpunkter bostadsstyrelsen har att företräda tillstyrker styrelsen
förslaget om förlängning av lagen om kreditpolitiska medel.

Trots
de årliga överenskommelserna mellan delegationen för bostadsfinansiering och
bankerna uppkommer i flera fall svårigheter att få bygg-nadskreditiv för de
byggherrar som avser att påbörja företag med statlig bostadslånefinansiering.
De svårigheter som inte har sin grund i bankernas kreditriskprövning beror på
bankernas bedömning att ytterligare kreditengagemang skulle gå utöver deras
respektive åtaganden om viss andel av årets beräknade kreditivvolym. Den tid
det tar att lösa kreditivfrägan kan leda till förseningar i det planerade
påbörjandet och i vissa fall även kostnadsfördyringar.

Detta
visar enligt styrelsens uppfattning att det alltfort finns behov av en
lagstiftning med bestämmelser om bl.a. "särskild placeringsplikt" som
bakgrund till tillämpningen av de årliga överenskommelserna och som kan sättas
i kraft om utvecklingen bedöms innebära risker för bostadsbyggandet.

Delegationen
för bostadsfinansiering: Delegationen har vid de två tidigare tillfällen, som
förlängning av lagen om kreditpolitiska medel varit aktuell, tillstyrkt
förlängning. Enligt delegationens mening behövs det alltjämt kreditpolitiska
medel för att trygga bostadsbyggandets behov av såväl kortfristiga som
långfristiga krediter. Om överenskommelser inte kan nås eller om tillämpningen
av träffade överenskommelser försvåras skulle frånvaron av kreditpolitiska
medel kunna medföra oacceptabla konsekvenser för bostadsbyggandet.
Delegationen tillstyrker därför, i de delar som rör bostadsbyggandets
finansiering, den av riksbanksfullmäktige föreslagna förlängningen.

Delegationen
vill i sammanhanget erinra om sina tidigare framförda förslag beträffande
reglerna för tillämpning av den särskilda placeringsplikten. Det ena förslaget
innebär att förutsättningarna för förordnande bör förtydligas mot bakgrund av
att det kan sättas ifråga om nuvarande regler har den bästa utformningen för
att nå en snabb och smidig fördelning av

Prop.
1981/82:42 10

byggnadskrediterna
när det finns ett behov av ingripande frän regeringens och riksbankens sida.
Det andra förslaget innebär att den särskilda placeringsplikten skall kunna
tillämpas också för bostadsbyggnadsprojekt där kommunal borgen för
byggnadskredit inte föreligger men där det finns annan säkerhet som är
godtagbar i banklagens mening.

Den
kreditpolitiska utredningen (E 1980:03) skall enligt sina direktiv överväga
dessa frågor. Delegationen anser i likhet med riksbanksfullmäktige att det
inte finns några hinder att under löpande giltighetstid av den kreditpolitiska
lagstiftningen ändra dess innehåll, t. ex. pä det sätt som delegationen
förordat.

Svenska
bankföreningen: När frågan om förlängning av giltighetstiden för lagen om
kreditpolitiska medel senast var aktuell - hösten 1978 - förklarade
bankföreningen och de två övriga bankorganisationerna att de inte motsatte sig
förlängning under förutsättning att vissa av dem framlagda förslag beaktades.
Dessa förslag innebar i huvudsak

— att
förordnande om emissionskontroll skulle få meddelas endast vid synnerliga skäl
och för högst ett år,

— besvärsrätt
i fråga om straffavgifter,

— att
utlåningsreglering" eller överenskommelse med motsvarande funktion inte
skulle fä bli ett normalt inslag i kreditpolitiken,

— att
riksbankens emissionskontroll i dess nuvarande utformning skulle ersättas av
ett friare samrädssystem mellan kapitalmarknadens parter,

— att
räntekontrollen skulle upphöra i sin nuvarande form och att principen om
räntereglering såsom en extraordinär åtgärd, avsedd för korta perioder, skulle
återupprättas.

Dåvarande ekonomiministern
konstaterade (prop. 1978/79:47 sid. 1 1) att frågan om ändring av
den kreditpolitiska lagstiftningen inrymde svära problem som måste belysas och
övervägas närmare. Detta skulle ske i den sedermera tillsatta kreditpolitiska
utredningen (E 1980:03). På grund härav beslutade riksdagen i enlighet med
ekonomiministerns förlag att till utgången av år 1981 förlänga giltighetstiden
för den kreditpolitiska lagen i oförändrad form.

Bankföreningen
anser att erfarenheterna under de gångna tre åren allt tydligare har klargjort
de negativa effekter av olika kreditregleringar som bankföreningen m.fl.
framhöll 1978. Bankföreningens kritik mot den kreditpolitiska lagens
utformning och tillämpning kvarstår därför liksom önskemålen om snara ändringar
i väsentliga avseenden.

På
grund av det anförda och med hänsyn till den pågående utredningen anser
bankföreningen att den kreditpolitiska lagens giltighetstid nu bör föriängas
med endast ett år.

I behandhngen
av detta ärende har Post- och Kreditbanken, PK-banken, deltagit. PK-banken har
förklarat att den instämmer i detta yttrande.

Svenska
Försäkringsbolags Riksförbund och Folksam (gemensamt benämnda
försäkringsbolagen): Riksförbundet har i remissyttrande 1978-09-01 framfört sin
mening om lagen om kreditpolitiska medel och dess tillämpning, då senast
föregående gång var fråga om förlängning av giltighetstiden. Vidare har
riksförbundet och Folksam i skrivelse till regeringen 1980-04-18 jämte bilagor
till denna skrivelse framfört synpunkter på den dä aktuella frågan om ikraftsättande
av lagen i vad gällde allmän placeringsplikt och räntereglering. En
uppföljning av dessa synpunkter gav riksför-

Prop. 1981/82:42 11

bundet
och Folksam i remissyttrande 1981-02-17 över riksbanksfullmäktiges
framställning 1981-02-05 om nytt förordnande om placeringsplikt och räntereglering.
Slutligen kan erinras om riksförbundets och Folksams skri-ve se 1981-06-22
angående statsgaranti för bostadsobligationer med hänsyn till att dessa
obligationers bonitet är beroende av statliga räntesubventioner. Det som
framförts i dessa skrivelser har i allt väsentligt fortfarande giltighet när
det gäller försäkringsbolagens syn på lagen om kreditpolitiska medel och de
konsekvenser tillämpningen av densamma får.

Det
måste emellertid konstateras att, sedan ovannämnda yttranden och skrivelser
avgavs, balansbristerna i samhällsekonomin ytterligare förvärrats. Dessa
balansbrister är ett uttryck för det otillräckliga sparandet i landet. Bristen
på sparande snarast förstärkes genom den diskriminering av sparandet som lagen
om kreditpolitiska medel i sin tillämpning innebär. Dessutom tyder mycket på
att lagens förekomst försvagar kraften i de åtgärder som vidtagits och som med
nödvändighet måste ytteriigare vidtas mot det växande statliga
budgetunderskottet.

De gällande regleringarna
motverkar ett effektivt utnyttjande av kapitalresurserna till produktiva
ändamål. Mellan den reglerade kreditmarknaden och den oreglerade kan iakttas
ett improduktivt flöde av kapital, vilket är resultatet av en konstlad segmentering
av denna marknad. Regleringarna motverkar sålunda på detta och andra sätt en
angelägen sanering av samhällsekonomin.

Som framgår av ovanstående
— liksom av tidigare yttranden och skrivelser i ärendet - ställer sig
försäkringsbolagen avvisande till lagen om kreditpolitiska medel och dess
tillämpning. Om av tekniska skäl en förlängning av lagen är oundgängligen
nödvändig bör detta endast ske för högst ett år. Försäkringsbolagen hemställer
under alla förhållanden att regeringen uppmanar kommittén om översyn av
kreditpolitiken och den kreditpolitiska lagstiftningen att påskynda sitt
arbete.

Finansbolagens
Förening: Sedan den 1 juli 1980 omfattas finansbolag av lagen om
kreditpolitiska medel. För 1981 har regeringen förordnat om utlåningsreglering
för finansbolag. Under 1981 medges finansbolag att öka det utestående beloppet
av lill allmänheten beviljade lån med högst 16 procent. Som skäl för att
förordna om utläningsreglering angav riksbanksfullmäktige att denna skulle
minska de negativa effekterna av det växande statliga budgetunderskottet och
den tilltagande obalansen gentemot utlandet.

Finansbolagens Förening
påpekade i skrivelse av den 27 januari 1981 till ekonomidepartementet bl.a. att
en utlåningsreglering av finansbolagen ej skulle få angivna effekter.
Finansbolagens krediter ger nämligen "definitionsmässigt inte upphov till
någon likviditetsökning, såsom den mäts genom penningmängdsökningen" (sid.
37 ff i bilaga 1 till prop. 1980/ 81:100). En reglering av finansbolagens kreditgivning
bidrar därför inte verksamt till att neutralisera effekterna av det statliga
budgetunderskottet.

Trots
detta förhällande som ej torde ifrågasättas beslutades att utläningsreglering
för finansbolagen skulle tillämpas under år 1981. Erfarenheterna frän utlåningsregleringens
tillämpning betr. t. ex. bankerna tyder också på att utlåningsreglering eller
överenskommelse används permanent i stället för tillfälligt, vilket ej varit
avsikten.

Sedan
utläningsregleringen trätt i kraft har emellertid en rad negativa effekter
uppstått.

Prop.
1981/82:42 12

Finansbolagens
kunder — främst ca 90-100000 små och medelstora företag - kan ej längre
garanteras krediter i behövlig omfattning, vilket självfallet hämmar
investeringsviljan.

Flera
finansbolag står inför betydande investeringsprogram - både personellt och
maskinellt. Den osäkerhet över framtida expansionsmöjligheter som
utlåningsregleringen innebär håller emellertid tillbaka dessa.

Bristerna
i den nuvarande kreditpolitiska lagstiftningen föranledde regeringen att
tillsätta den kreditpolitiska utredningen (E 1980:03). I direktiven (dir. 1980:
35) anges att kommittén bör "förutsättningslöst överväga i vad mån
kreditpolitiska medel behöver användas mot finansbolag eller företag utanför
den kontrollerade kreditmarknaden."

Mot
bakgrund av ovanstående, nämligen att den kreditpolitiska utredningen kan
komma att i grunden förändra lagen om kreditpolitiska medel, att
utlåningsregleringen i praktiken tenderar vara permanent samt att utläningsregleringen
har haft negativa effekter för finansbolagens kunder anser föreningen att
lagens giltighetstid endast bör förlängas med ett är i sänder.

Sveriges
Föreningsbankers Förbund: Förbundet har tidigare i samband med att förlängning
av lagens giltighetstid aktualiserats vid olika tillfällen framfört synpunkter
på riksbankens tillämpning av lagen och behovet av lagändringar i olika
avseenden. Gemensamma synpunkter från bankorganisationerna har också
framförts. I allt väsentligt kvarstår dessa synpunkter. Bankernas kritik har
beaktats i så motto att den kreditpolitiska kommittén tillsattes för översyn av
behovet av lagändring. Kommittén är inte färdig med sitt arbete.

Förbundet
avvaktar med intresse slutförandet av den kreditpolitiska kommitténs arbete.
Bankerna har förväntningar på att kommittéarbetet kan leda fram till att många
av de synpunkter som tidigare framförts kan beaktas. Förbundet ifrågasätter
naturligtvis inte att riksbanken behöver lagstöd för att kunna effektuera sin
kreditpolitiska reglering. Detta gäller särskilt i den samhällsekonomiska
situation som Sverige befinner sig i dag, en situation som sannolikt inte
kommer att förbättras under de närmaste åren.

Mot
denna bakgrund vill förbundet inte motsätta sig att giltighetsperioden för
lagen om kreditpolitiska medel förlängs pä tre år i enlighet med riksbanksfullmäktiges
förslag.

Prop.
1981/82:42 13

Bdaga3

Lagen om kreditpolitiska medel

Lagen om kreditpolitiska medel (prop. 1974:168) är en
fullmaktslag. Den ger regeringen befogenhet att på framställning av fullmäktige
i riksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt medel.
Förutsättningen för sådant förordnande är att det behövs för att uppnå de mål
som har fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet (3 § första
stycket).

De kreditpolitiska medlen enligt lagen är likviditetskrav,
kassakrav, utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt,
särskild placeringsplikt och räntereglering (1 §). Utlåningsreglering, allmän
och särskild placeringsplikt samt räntereglering är att anse som extraordinära
medel. Förordnande om något av dessa medel får nämligen meddelas endast om
synnerliga skäl föreligger (3 § andra stycket).

Förordnande om kreditpolitiskt medel kan avse ett eller
flera slag av bankinstitut, försäkringsinstitut eller annat kreditinstitut (4 §
första stycket). Förordnande om emissionskontroll eller räntereglering kan
avse även annan än kreditinstitut. I lagen räknas som bankinstitut
bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. Med
försäkringsinstitut avses AP-fonden och försäkringsföretag med svensk
koncession. Kreditinstitut i lagens mening är vid sidan om bankinstituten och
försäkringsinstituten jordbrukskassa, kreditaktiebolag, finansbolag enligt
lagen (1980:2) om finansbolag, landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna
samt Svenska skeppshypotekskassan (2 §).'

Om regeringen har meddelat förordnande om kreditpolitiskt
medel ankommer det på riksbanken att svara för de föreskrifter som behövs för
användningen (5 §). Riksbanken får begränsa användningen av kreditpolitiskt
medel till ett eller flera slag av institut, undanta visst institut, om
särskilda skäl föreligger, och utfärda olika föreskrifter för skilda institut
(6 §).

I lagen anges den närmare innebörden av de olika
kreditpolitiska medlen. Likviditetskrav kan endast träffa bankinstitut. Med
likviditetskrav avses att bankinstitutets likvida medel vid viss tidpunkt skall
uppgå till ett belopp som motsvarar viss andel — högst 50 % - av institutets
förbindelser med de avdrag och undantag som riksbanken anger (7 och 8 §§). Har
regeringen förordnat om likviditetskrav, skall riksbanken i sina föreskrifter
ange vid vilken tidpunkt kravet skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkten),
kravets storlek uttryckt i procent, vilka tillgångar som får räknas som likvida
medel, vilka skulder som därvid skall dras av samt vilka skulder och andra
förbindelser som får undantas vid beräkning av förbindelserna. I

' Senaste lydelse 1980: 1095.

Prop. 1981/82:42 14

lagen anges särskilt att skattkammarväxlar, obligationer
och andra förbindelser som staten har utfärdat skall räknas som likvida medel.
Det föreskrivs också att som likvida medel skall räknas dels obligationer som
har utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, dels sädana obligationer som
har utfärdats av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan
eller kreditaktiebolag och som avser kreditgivning för nyproduktion av bostäder
eller, i den mån statligt bostadslån utgår, för annat byggande (9 §).

I fråga om beräkningen av de likvida tillgångarna gäller
en specialregel för sådana bankaktiebolag som Sparbankernas Bank och
Föreningsbankernas Bank. Deras förbindelser utgörs huvudsakligen av inlåning
från en särskild grupp av bankinstitut, dvs. sparbanker resp. centralkassor för
jordbrukskredit. Sådan inlåning skall dras av från summan av de likvida medlen
endast i den mån tillgodohavande hos sparbank resp. centralkassa har tagits upp
som likvida medel. För de nämnda båda bankerna kan riksbanken emellertid
föreskriva högre likviditetskrav än det annars gällande maximitalet 50 % (10 §).

Liksom likviditetskrav är kassakrav ett medel som kan
användas endast mot bankinstituten. Syftet är att förmå bankerna att hålla viss
del av kassamedlen bundna på räkning i riksbanken eller som inneliggande kassa.
Bankinstituts medel på checkräkning i riksbanken jämte så stor del av
inneliggande kassa som riksbanken medger skall vid viss tidpunkt uppgå till ett
belopp som motsvarar viss andel, högst 15 %, av bankens förbindelser med de
undantag som riksbanken anger. Meddelas förordnande om kassakrav skall
riksbanken ange när kassakravet skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkten),
det procenttal som skall gälla och i vad mån inneliggande kassa får medräknas
och undantag från förbindelserna får göras (11-13 §§).

Utlåningsreglering innebär att ett högsta belopp
fastställs för bankernas utlåning. Utlåningsreglering kan numera också gälla
utlåning från finansbolagen. Regleringen kan avse inte bara utlämnade lån utan
också beviljade men ännu inte utlämnade (disponerade) lån. Med lån jämställs likvider
för fordringar som finansieringsbolag förvärvar för att medverka till finansiering.
Även garantiförbindelser kan omfattas av utlåningsreglering till den del de är
knutna till kreditgivning. Vidare kan ett högsta belopp fastställas för värdet
av lös egendom, som finansbolag för att medverka till finansiering upplåter
till nyttjande (leasingobjekt) sedan ett förordnande om utlåningsreglering
trätt i kraft. Krediter till särskilda ändamål kan undantas. Det s.k.
utlåningstaket kan enligt prop. 1974:168 (s. 196) bestämmas som en kvotdel av
kreditvolymens storlek vid en viss tidigare tidpunkt. Det kan också bestämmas
pä grund av ett genomsnitt av utlåningsvolymen under viss tid eller på annat
sätt. Riksbanken skall sålunda

Senaste lydelse 1979: 1055.

Prop. 1981/82:42 15

för
viss tidpunkt (beräkningstidpunkten) eller för viss tidsperiod (beräkningsperioden)
fastställa maximibelopp i förhällande till länens eller garantiförbindelsemas
storlek eller leasingsobjektets värde vid viss tidpunkt eller på annat sätt.
Utlåningstaket kan bestämmas olika för utlåning, garantiförbindelser eller
leasingobjekt till olika ändamål (14-16 §§).'

Emissionskontroll
innebär att andra obligationer än de som utges av bankinstitut och har en
löptid på högst ett år, föriagsbevis och andra för den allmänna rörelsen
avsedda skuldebrev inte får ges ut av annan än riksgäldskontoret, om inte
riksbanken ger tillstånd till det. Denna kontroll omfattar både kreditinstitut
och andra utom riksgäldskontoret, vars emissioner av statsobligationer alltså
faller utanför kontrollen. Emissionskontroll kan också avse andra skuldebrev
som kreditinstitut ger ut. Här undantas dock inlåning på motböcker i bank och i
övrigt inlåning på räkning från allmänheten. Emissionskontrollen kan avse såväl
emissionernas volym som räntesatser och andra villkor. Riksbanken anger vilka
slag av värdepapper som inte får ges ut utan tillstånd och från vilken tidpunkt
ett förordnande om emissionskontroll gäller (17 och 18 §§).■*

Syftet
med ett förordnande om allmän placeringsplikt är att tillgodose behovet av
långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyggandet. Förordnande om allmän
placeringsplikt kan avse bank- och försäkringsinstitut. Det innebär krav på
instituten att en viss andel av den ökning, som deras totala placeringar
undergår under viss tidsperiod (beräkningsperioden), skall bestå av
prioriterade placeringar. När det gäller bankerna kan ökningen av de
prioriterade placeringarna i stället bestämmas som en andel av institutets
totala placeringar. Riksbanken bestämmer vilka placeringar som skall anses
prioriterade och hur underlaget för placeringsplikten skall beräknas (19-21 §§).

Förordnande
om särskild placeringsplikt kan meddelas för att tillgodose kreditbehovet för
bostadsbyggandet under byggnadstid, s.k. byggnadskredit. Med särskild
placeringsplikt avses skyldighet för bankinsfitut att lämna byggnadskredit för
särskilt angivet byggnadsprojekt. Endast sådana projekt kommer i fråga för vilka
utgår eller kommer att utgå statligt bostadslån. En ytterligare förutsättning
är att det finns kommunal borgen för projektet. Riksbanken anger vilket eller
vilka bankinstitut som skall lämna byggnadskredit för visst byggnadsföretag
(22-24 §§). Riksbanken förutsätts enligt prop. 1974:168 (s. 177 och 200) vid
denna fördelning samräda med bostadsmyndigheterna och med bankerna och deras
organisationer.

Räntereglering
innebär att högsta eller lägsta ränta fastställs för inlåning eller att högsta
ränta fastställs för utlåning. Förordnandet kan avse samtliga kreditinstitut
utom finansbolag. Inlåningsräntorna kan dessutom regle-

'
Senaste lydelse av 14-16 §§ 1980: 522. " Senaste lydelse 1979: 1055.

ras
för annan som driver inlåning på räkning av det slag bank allmänt begagnar.
Ränta som bestäms i särskild ordning eller som beräknas enligt särskilda
bestämmelser berörs inte av förordnande om räntereglering. Med ränta likställs
varje annan gottgörelse som utgör ersättning vid penninglän. Riksbanken får
bestämma olika räntor för skilda slag av in- eller utlåning (25-27 §§).'

Lagen
om kreditpolitiska medel innehåller vidare bestämmelserom uppgiftsskyldighet.
Kreditinstitut skall efter anmodan av riksbanken lämna de uppgifter som
riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om kreditpolitiskt medel behöver
användas eller för att tillämpa meddelat förordnande. Även annan som kan
omfattas av förordnande om räntereglering har motsvarande uppgiftsskyldighet.
Riksbanken får föreskriva att uppgift om ränteändring skall lämnas senast 15
dagar före ändringen (28 §).

Lagen innehåller
också bestämmelser om särskdd avgift för den som åsidosätter föreskrift som har
meddelats med stöd av förordnande enligt lagen. Slutligen finns bestämmelser om
straff i vissa fall för den som i samband med fullgörande av uppgiftsskyldighet
lämnar oriktig uppgift och en bestämmelse om att talan inte får föras mot
riksbankens beslut enligt lagen.

' Senaste lydelse av 25 §
1980:522.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981