Prop. 1981/82:43

Regeringens proposition

1981/82:43

om
ändring i brottsbalken (åtalsregler vid misshandel)

beslutad
den 15 oktober 1981

Regeringen
föreslår riksdagen alt anta det förslag som har upptagils i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL
AXEL PETRI

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en ändring i brottsbalken beträffande åtal vid misshandel.
Enligt förslaget upphävs den nu gällande bestämmelsen om att misshandel som
inte är grov och som inte begåtts pä allmän plats får åtalas av åklagare endast
om målsäganden anger brottet fill åtal eller åtal är påkallat från allmän
synpunkt. Lagändringen är av särskild betydelse för möjligheten att lagfora
kvinnomisshandel. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1982.

I Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 43

Kartong: S. I, under mbriken Tillkommer: beslutad den 15
oktober 1981

Prop.
1981/82:43

Prop. 1981/82:43

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 11 § brottsbalken skall ha
nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 11 §' Misshandel, som ej är grov och som icke
förövats å allmän plats, eller försök eller förberedelse till sådant brott må åtalas
av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal
finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Vållande till kroppsskada eller sjukdom må, om brottet ej
är grovt, åtalas av åklagare endast om målsäganden angiver brottet fill åtal eller
har åsamkats skadan eller sjukdomen i verksamhet som arbetstagare och åtal
finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Senaste lydelse 1980: 107.

Prop.
1981/82:43

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-10-15

Närvarande:
statsministern Fålldin, ordförande, statsråden UUsten, Wikström, Friggebo, Åshng,
Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt,
Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Petri

Proposition
om ändring i brottsbalken (åtalsregler vid misshandel)

1
Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet
i februari 1977 en kommitté för att se över lagstiftningen om sedlighetsbrott,
Kommittén antog namnet 1977 års sexual-broltskommitlé (Ju 1977:03),

I
december 1979 fick sexualbrottskommitlén genom tilläggsdirektiv även till
uppdrag att göra en översyn av reglerna om åtal för misshandel och vissa med
misshandel närbesläktade brott.

Kommittén
avlämnade i maj 1981 delbetänkandet (Ds Ju 1981:8), Åtalsregler vid
misshandel, som innehåller förslag fill en ändring i 3 kap. brottsbalken.'

Betänkandet
har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga.

2
Gällande ordning och dess bakgrund m. m.

Bestämmelser
om misshandel finns i 3 kap. brottsbalken (BrB) som handlar om brott mot liv
och hälsa. I 5 § sägs att den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom
eller smärta eller försätter honom i vanmakt

'
Vid betänkandets avlämnande ingick i kommittén som ledamöter hovrättslagmannen
och ordföranden i arbetsdomstolen Johan Lind, ordförande, riksdagsledamoten Gunilla
André, fil. lic. Britta Bergström, riksdagsledamoten Eva Hjelmström, pol. mag.
Bengt Mårtensson och avdelningschefen Turid Ström.

ti
Riksdagen 1981182. I saml. Nr43

Prop.
1981/82:43 4

eller
annat sådant fillstånd skall dömas för misshandel. Straffet för normalbrott är
fängelse i högst två år. Om brottet är ringa kan det endast föranleda böler.

I 6
§ finns en särskild straffbestämmelse om grov misshandel. Enligt denna skall
man vid bedömande av om brottet är grovt särskilt beakta om gämingen var
livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada, allvarlig
sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet. Slraffskalan
för grov misshandel är fängelse i lägst ett och högst tio år.

111
§ första stycket finns en särskild åtalsregel som säger att misshandel som inte
är grov och som inte förövats på allmän plats får åtalas endast om målsäganden
anger broitet till åtal eller ålal är påkallat ur allmän synpunkt. Denna regel ulgör
ett undanlag från den s. k. absoluta åtalsplikt som — med vissa undantag —
gäller för åklagare för alla brott där inte annat anges. Regeln innebär alt
misshandel som sker på enskild plats, t. ex. i hemmen, får åtalas endast om målsäganden
önskar det och uttryckligen anger brotlel lill åtal. Undantag gäller dels för
misshandel som är så allvarlig att den bedöms som grov och dels för andra fall
där åklagaren anser att del finns skäl att åtala broitet ur allmän synpunkt.

En
motsvarighet lill denna regel fanns i den före 1965 gällande strafflagen. Straffrätlskommiltén
förordade i sitt betänkande (SOU 1953:14) med förslag lill brottsbalk (s. 150)
all åtal inte i något fall skulle vara beroende av angivelse men att ålal för
misshandel av lägsta svårhetsgraden skulle få ske bara när det var påkallat
från allmän synpunkt.

Efter
remissbehandlingen av straffrättskommilténs betänkande gav emellertid flera
remissinstanser, bland dem riksåklagaren (RÅ) och Sveriges advokatsamfund,
ullryck för uppfaltningen att det borde finnas en regel om åtalsbegränsning för
fall då misshandel inte hade förövats på allmän plats. Som skäl anfördes bl. a.
att ell ingripande vid misshandel mol maka inte sällan kunde leda till alt
äktenskapet spolierades eller att husl-mns situation försvårades. Vidare pekade
man på situationer då makarna efter misshandeln åter hade försonats samt på
vissa fall av överskridande av den s. k. äganderätten.

Remissinstansernas
synpunkter föranledde den dåvarande chefen för justitiedepartementet all
föreslå den särskilda åtalsregel beträffande misshandel som nu återfinns i 3
kap. 11 § BrB.

Vad
angår den i lagstiftningsärendet åberopade rätten till aga förtjänar här alt
erinras om all det genom lagstiftning år 1979 (SFS 1979:122) numera i föräldrabalken
(6 kap. 3 §) har införts en bestämmelse av innehåll att bam inte får utsättas
för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Några särskilda
sanktioner är inte knutna lill förbudet, men brottsbalkens regler om misshandel
kan bli tillämpliga (jfr prop. 1978/ 79:67, LU 1978/79:11, rskr 1978/79:90).

Åtalsbegränsningar
av samma typ som vid misshandel finns även beträf-

Prop.
1981/82:43 5

fande
bl.a. sexualbrotten våldtäkt, våldförande och frihelskränkande otukl, vissa
brott mot frihet eller frid samt vissa förmögenhelsbrott mot närslående.

Av intresse är också de
allmänna bestämmelserna om åtalsunderlåtelse. Enligt 20 kap. 7 § första stycket
rättegångsbalken (RB) kan åklagaren underlåta ålal i vissa fall. Bl. a. gäller
enligt punkt 1 i första stycket alt åtal kan underlåtas, om det kan antas att i
händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och lagföring
inte är påkallad från allmän synpunkt.

Både enligt 3 kap. 11 § BrB
och enligt den nyssnämnda bestämmelsen i rättegångsbalken skall alltså i vissa
fall en bedömning göras av om åtal är påkallat från "allmän
synpunkt". Vad angår innebörden-av detta uttryck bör anmärkas alt enligt
förarbetena till brottsbalken (prop. 1962:10 del C s. 153) såväl brottels art
och straffets syfte som omständigheterna vid brottets begående skall beaktas.
Det har också angetts att sociala hänsyn bör tas, exempelvis till målsäganden.

Vid sidan av de allmänna
bestämmelserna om åtalsunderlåtelse finns särskilda regler härom i 1964 års lag
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Dessutom finns
bestämmelser om s; k. särskild åtalsprövning i bl. a. lagen (1954:579) om nyklerhetsvård
och bamavårdslagen (1960:97), vilka båda upphör alt gälla vid årsskiftet. I prop.
1981/82:8 har förordats att en sådan bestämmelse las in även i den lag om vård
av missbrukare i vissa fall som föreslås i propositionen, och i en remiss till
lagrådet den 24 september i år har regeringen på min föredragning föreslagit
att en bestämmelse om särskild åialsprövning förs in i 1964 års lag med sikte på
dem som är intagna i sådana hem som motsvarar de fidigare ungdomsvårdsskolorna.
I samma lagrådsremiss har föreslagits vissa regler om fömndersökningsbegränsning
som bl. a. innebär att fömndersökningar skall få läggas ned, när det kan antas
att åtal kommer att underlåtas enligt de allmänna bestämmelserna om åtalsunderlåtelse
i rättegångsbalken eller enligt bestämmelserna om särskild åtalsprövning i speciallagstiftningen.

3
Sexualbrottskommitténs förslag

3.1
Regeln om åtalsbegränsning vid misshandel

Kommittén
konstaterar inledningsvis bl. a. att den form av misshandel som den närmast har
att ta ställning fill är kvinnomisshandel men att mycket av vad som gäller för
kvinnomisshandel har giltighet också för andra former av misshandel som sker på
enskild plats.

Beträffande
kvinnomisshandel för kommitién i korthet följande resonemang. En grundläggande
fömtsättning för uppkomsten av kvinnomisshan-

Prop. 1981/82:43 6

del
är de sociala och ekonomiska orättvisor mellan könen som alltjämt finns och de stmktuella
spänningar som detta ger upphov till i ett samhälle som det svenska. För att
man skall kunna nedbringa antalet fall av sådan misshandel är det därför
nödvändigt att vidta åtgärder av olika slag för att stärka kvinnans ställning,
t. ex. alt skapa bättre möjligheter fill förvärvsarbete saml tillgång till
bostad och barnomsorg. Även påverkan av människors attityder mot våld och då
speciellt i känslomässiga relationer är av vikt i ett vidare perspektiv.

Kommittén säger sig vara
medveten om att del inte kommer att få någon djupgående inverkan på
utvecklingen att slopa ålalsbegränsningen men tror att det åtminstone kan bidra
fill att attityden till kvinnomisshandel ändras och att myndighetemas möjligheter
att hjälpa utsatta kvinnor förbättras. En vikfig faktor är nämligen del sätt
varpå samhället i straffrättsligt avseende ser på kvinnomisshandel. Om
misshandel, trols alt det är ett brott och trots att det blir känt för
rättsvårdande myndigheter inte beivras, kan delta vara ägnat att inge
föreställningen att vissa misshandelssitua-fioner inte anses brottsliga. Med
den särbehandling i rättsligt avseende som avgivelsregeln innebär finns det
risk för alt sådana handlingar, inte bara av gärningsmännen utan även av
grannar eller andra som får kännedom om förhållandet, betraktas som
visserligen inte moraliskt godtagbara men ändå straffrättsligt lillålliga. En
markering från samhällets sida av alt misshandel i hemmen i lika hög grad som misshandel
som sker på allmän plats ulgör ett brott kan tjäna som en avhållande faktor.

Enligt
kommitién kan självfallet del förhållandet att en kvinna efter ell s.k. lägenhetsbråk
inte anger misshandeln till åtal bottna i en önskan att ändå vidmakthålla sin
relation till den man som har gjort sig skyldig lill gämingen. I andra fall
ligger det emellertid nära till hands all anta att en man som en eller flera
gånger har utövat våld mol en kvinna inte är främmande för att utöva
ytterligare våld i akt och mening att förhindra att en angivelse görs eller
vidmakthålls. I ett rättssamhälle skall myndigheterna inte ta hänsyn fill
sådana framlvungna villjeyllringar.

Kommittén framhåller
vidare att de kvinnor som lever i ett förhållande där våld utövas regelbundet
kan ha stora svårigheter alt avsluta förhållandel dels på grund av sociala och
ekonomiska svårigheter och dels på gmnd av hot om,repressalier. Angivelseregeln
accentuerar dessa svårigheter. En plikt för polis och åklagare all, oberoende
av vem som gör anmälan om kvinnomisshandel, undersöka om anmälan är befogad
eller inte skulle däremot kunna innebära en inledning lill en förändring av
kvinnans Uvssi-tuation. De omhändertaganden som kan ske på gmnd av den sociala lagstiftningen
är ofta otillräckliga för att ge kvinnan erforderligt skydd. De motiv som urspmngligen
bar upp undantaget från en allmän åtalsplikt för misshandel på enskild plats
har inte längre tillräcklig bärkraft. Visserligen kan åtal och rättegång för hustmmisshandel
ytligt sett leda till att äktenskapet spolieras. Den gmndläggande orsaken
torde dock som regel ligga på ett

Prop.
1981/82:43 7

annat
plan. Vanligtvis kan en skilsmässa inte betraktas som en nackdel från kvinnans
synpunkt i nu aktuella fall, menar kommittén.

En
förändring av den nuvarande åtalsregeln för misshandel på enskild plats i
riktning mot ökade möjligheter för åklagare att väcka åtal vore ägnad alt
förstärka både den normbildande effekten av förbudet mol misshandel och
enskilda brottsoffers möjligheter att för framliden skydda sig mot ytterligare
övergrepp. Kommitténs slutsats blir därför att åklagarens åtalsrätt vid
misshandel bör förslärkas.

Kommittén
understryker att den inte har utgått från att en ändring av åtalsreglerna
skulle få den verkan all antalet fällande domar för hustmmisshandel avsevärt
ökas. Delta beror för det första på att man måste räkna med att ell betydande
antal fall aldrig kommer till polisens kännedom. För det andra är åklagarens
möjlighet all få lill stånd en fallande dom inte sällan beroende av den
bevisning som den misshandlade kvinnans berättelse erbjuder vilket medför att
åtalet måste ogillas om kvinnan vägrar alt avge någon berättelse.

Kommitién
sammanfattar de skäl som bör föranleda en ändring av åtalsregeln för misshandel
enligt följande:

1)
Det gäller att inskärpa alt
misshandel av kvinnor i hemmet är ett allvarligt brott som är lika straffvärt
som misshandel i andra sammanhang.

2)
Kommitién räknar med att förslagel
åtminstone i vissa fall kommer att underlätta för misshandlade kvinnor all
förändra sin svåra situation genom att de praktiska möjligheterna till hjälp
från myndigheternas sida förbättras.

3)
Tillsammans med andra åtgärder
kan förslagel åtminstone på sikt medverka lill alt den nu ofta förekommande
kvinnomisshandeln minskas.

Kommitién
övergår härefter till all diskutera olika reformmöjligheter. En sådan skulle
vara att upphäva angivelseregeln endast för sådana fall av misshandel där
frihetsstraff kan komma i fråga. Detta skulK; innebära att angivelsekravel
begränsas lill all avse ringa misshandel. Denna möjlighet avvisas på den gmnden
all den skulle kunna medföra att kvinnan utsätts för påtryckningar från gärningsmannens
sida alt förringa gärningen och därefter vägra alt ange den till åtal.

Kommitién
anser dock alt mindre allvarliga fall av misshandel inte undantagslöst bör leda
till åtal och rättegång. Det kunde därför övervägas att införa en särskild
regel om åtalsunderlåtelse vid misshandel för att få fill stånd en begränsning
av åtalsplikten. Kommillén avvisar emellertid denna tanke med hänvisning bl. a.
till alt den nuvarande lagstiftningen ger fillräckligt utrymme för åtalsunderlåtelse.
Man understryker emellertid kraftigt viklen av all ramarna för tillämpningen
av 20 kap. 7 § första stycket 1 RB inte vidgas i förhållande till nu gällande
praxis.

Kommittén
tar därefter upp problemet med barnmisshandel och konstaterar att nästan all
sådan misshandel i praktiken sker på enskild plats och därför faller under
angivelseregeln. Med hänsyn fill barnavårdsnämnder- t2 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr
43

Prop.
1981/82:43 8

nas
verksamhet har emellertid denna regel inte någon självständig betydelse för
åtal rörande barnmisshandel, och det finns därför, menar kommittén, knappast
skäl att bibehålla en angivelseregel för denna typ av misshandel.

I
fråga om andra former av misshandel framhåller kommitién att del är angelägel
all med lill buds slående medel inskärpa vikten av att misshandel inte bara är förkasfiigt
ulan också innebär ett brott. Inte heller för andra fall av misshandel än
sådana som riktar sig mot kvinnor och barn finns del därför skäl all behålla
någon form av angivelseregel.

3.2
Motsvarande åtalsbegränsningsregler vid andra brott

Kommittén
diskuterar också humvida de särskilda ätalsregler av liknande slag som finns
för andra brott än misshandel bör upphävas eller ändras

Inledningsvis
sägs i detta sammanhang att vissa principiella skäl kan anföras för att
generellt slopa kravet på angivelse för att allmänt åtal skall få väckas men
att ett sådant ställningslagande ligger utanför kommitténs uppdrag. Med hänsyn
till att de angivelsekrav som gäller vid vissa sexualbrott kommer att
behandlas i ett kommande belänkande begränsas resonemanget till brott som i
någon mån är närbesläktade med misshandel i så måtto alt de i vissa fall utförs
i syfte att trakassera en kvinna.

Ett typiskt sådant broll
är hemfridsbrott (4 kap. 1 § 1 st. BrB), som liksom misshandel i de fall där
det är att anse som grovt faller under allmänt åtal. Kommitién påpekar att
hemfridsbrott kan begås under många olika förhållanden och att de fall då en
man begår hemfridsbrott mot en kvinna i trakasseringssyfle måste antas utgöra
en mindre del av det totala antalet hemfridsbrott. En ändring skulle då få
begränsas till att avse enbart fall där brott förövas mot en kvinna av hennes
make eller samboende eller av en man som lidigare stått i ett sådant
förhållande till henne. I sådana fall, menar kommittén, är det emellertid inte
ovanligt att brottet sker i förening med ytterligare brottslighet, främst
misshandel och olaga hot men även skadegörelse. Olaga hot och skadegörelse får
åtalas utan krav på angivelse. Om kommitténs förslag rörande misshandel leder
till lagstiftning kommer detsamma att gälla även misshandel på enskild plats.
Vid fall av flerfaldig brottslighet där hemfridsbrotl ingår kan därför åtal i
många fall väckas utan angivelse därför all åtal då måste anses påkallat från
allmän synpunkt. Enligt kommitténs mening saknas det skäl för att ändra den nuvarande
angivelseregeln för hemfridsbrotl.

Ett annat brott som har
likheter med misshandel och som förutsätter angivelse om det sker på enskild
plats är ofredande (4 kap. 7 § BrB). Kommillén menar alt sådana broll i
allvarligare fall så gott som undantagslöst är förenade med annan brottslighet
som får åtalas ulan angivelse. I andra fall av trakasserier mot kvinnan som
bedöms som ofredande kan brottet knappast tänkas komma till polisens kännedom
annat än då kvin-

Prop.
1981/82:43 9

nan
själv gör anmälan. Om ofredande är det enda brott en kvinna varit utsatt för,
finns det inte anledning att fömtsätta att hon inte skall kunna fatta beslul
utan otillbörlig påverkan. Kommittén anser därför att del inte heller finns
anledning att överväga en förändring av åtalsbeståmmelsen för detta brott.

Enligt kommitténs mening
finns det inte heller anledning att göra någon ändring av de inskränkningar som
gäller för åklagarens åtalsräll vid intrång iförvar (4 kap. 9 § BrB), ett brott
som i typfallet innebär alt gärningsmannen öppnar annans brev utan dennes
uttryckliga eller lysta samtycke. I sådana fall bör man enligt kommittén
överlåta åt målsäganden att avgöra om gärningen bör beslraffas eller inte.

Vid
olaga tvång (4 kap. 4 § BrB) gäller angivelseregeln endast om det är fråga om
hot att ange eller åtala annan för brott eller att om annan lämna menligt
meddelande. I sådana fall torde enligt kommittén målsäganden själv vilja avgöra
om de påståenden från gärningsmannens sida som hans hotelse gmndar sig på skall
få den offentlighet som förundersökning och rättegång kan innebära, och någon
förändring därvidlag är enligt kommitténs mening inte förenlig med målsägandens
bästa.

Vad
slutligen rör de förmögenhetsbrott för vilka åtalsbegränsningar föreskrives,
framhålls all krav på angivelse gäller enbart för brott begångna inom ramen
för bestående familjerätlsliga relationer (8 kap. 13 §, 9 kap. 12 § och 10 kap.
10 § I st. BrB). Förmögenhetsbrott riktat mot fidigare make omfattas sålunda
inte av någon särskild åtalsbegränsning. Redan av denna anledning finner kommittén
det tveksamt om reglerna bör ändras. Enligt vad kommitién vidare påpekar utförs
dessa brott ofta av bam eller syskon till målsäganden, i många fall tonåringar
i straffmyndig ålder. En absolul åtalsplikt skulle då ofta stå heh i strid mot målsägandens
önskemål, framför allt vid brott riktat mot föräldrar. Att föra in dessa
handlingar under en absolut åtalsplikt anser kommittén vara uteslutet. Inte
heller anser kommillén att de skäl som tidigare har åberopats i fråga om
angivelseregler vid misshandel har bärkraft beträffande förmögenhetsbrott. För
det fall att förmögenhetsbrott utgör ett led i ett systematiskt förtryck av en
kvinna, som också tar sig uttryck i misshandel, måste emellertid åtal för förmögenhetsbrott
anses vara påkallat ur allmän synpunkt. Kommittén anser därför att någon
ändring inte heller beträffande de åtalsbegränsningar som gäller för
förmögenhetsbrott behöver göras.

3.3
Kommitténs lagförslag

Kommitténs
betänkande mynnar alltså ut i ett förslag till lagändring av den innebörden att
3 kap. 11 § första stycket BrB upphävs. Enligt kommitténs mening behövs inte
några övergångsregler, utan kommittén ser det som en fördel att åklagarna får
möjlighet att väcka åtal enligt allmänna regler också för misshandelsbrott som
har ägt mm före ikraftträdandet.

Prop. 1981/82:43 10

4
Remissutfallet i stort

Praktiskt
tagel alla remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag, även om det från ett
par håll har förekommit erinringar mot vissa uttalanden från kommitténs sida.
Åtskilliga remissinstanser har som sin uppfattning framhållit att den prakliska
effekten av förslagel är begränsad och alt det behövs också andra åtgärder än
straffrättsliga för att man skall komma tillrätta med del problem som misshandel
i hemmen ulgör. Endast några av de remissinstanser som företräder
åklagarväsendet har avstyrkt förslaget. Till vissa särskilda uttalanden som har
gjorts vid remissbehandlingen återkommer jag strax.

5
Föredragandens överväganden

5.1
Åtalsbegränsningsregeln vid misshandel bör upphävas

Misshandel
inom familjen är en företeelse som det finns anledning att se mycket allvarligt
på och som också ofta har gett upphov till en livlig debatt, i regel i samband
med avslöjanden av enskilda fall. Tidigare har kanske framför allt misshandel
av bam och ungdom stått i blickpunklen. Alt samhället inte accepterar våld
eller andra övergrepp mot barn och är berett att vid behov ingripa däremot har
också kommit till uttryck på olika sätt i lagstiftningen, l.ex. genom det år
1979 införda förbudet mol aga och de särskilda bestämmelser om anmälan av bl.
a. barnmisshandel som finns i 71 § socialtjänsfiagen (1980:620) och 14 kap. 2 §
tredje stycket sekretesslagen (1980:100). Det förhållandet att misshandel mot
barn i hemmet inte är underkastad absolut åtalsplikt har mot denna bakgmnd
väckt krifik.

Under
den senaste tiden har i olika sammanhang lämnats uppgifter som tyder på all
våld mol kvinnor i hemmet är ett socialt problem av betydligt större omfattning
än vad många kanske lidigare har antagit. En rad kriminologiska och andra
undersökningar (se bl.a. Ds Ju 1981:8 s.65-80) har bekräftat förhållandet. I
diskussionen kring kvinnomisshandeln har den särskilda åtalsbegränsningsregel
som gäller vid misshandel blivit starkt kritiserad (jfr JuU 1980/81:29).

När
det gäller alt överväga åtgärder mol misshandel inom familjen är del självfallet
i första hand angelägel alt söka förebygga situationer som kan ge upphov till
övergrepp. Upplysning om samhällets inställning till våld främst genom skolan
men även bland invandrargmpper och inom föreningslivet tillhör de åtgärder som
här kommer i blickpunkten. Ett grundläggande ansvar vilar naturligtvis också
på socialtjänsten. Bl.a. kan erinras om att vikten av en ändamålsenlig
organisation för familjerådgivning hksom för familjeterapi och hknande insatser
har betonats vid tillkomsten av socialtjänstlagsliflningen. Att på längre sikt
en av de viktigaste förebyg-

Prop. 1981/82:43 11

gande
åtgärden såvitt gäller kvinnomisshandel måste vara att fortsätta strävandena mol
jämställdhet mellan kvinnor och män framstår för mig som uppenbart.

Lika viktigt är
naturligtvis att man sörjer för att hjälp och stöd erbjuds åt dem som drabbas
av våldet. Vad särskilt gäller kvinnomisshandel har det i linje med önskemål
från riksdagens sida (SoU 1980/81:8, rskr 1980/81:93) nyligen uppdragits åt en
av socialdepartementet tillkallad interdepartemen-tal arbetsgmpp att kartlägga
behovet av främst akuta insatser av delta slag och att undersöka hur dessa
lämpligen bör utformas. Sexualbrottskommitlén har enligt sina direktiv att
utreda hur man vid sexualbrott och annat våld mol kvinnor kan åstadkomma en
ordning som säkerställer att man i anslutning fill ett rättsligt förfarande
uppmärksammar behov av vård, personligt stöd och annan hjälp.

De
strävanden som sålunda pågår all förbättra de förebyggande och stödjande insatsema
får emellertid inte hindra att man även vidtar de åtgärder på det
straffrättsliga området som ter sig befogade. Strafflagstiftningens främsta
uppgift i sammanhanget är att verka normbildande, dvs. ge uttryck för att
samhället ogillar våld. Rent fakfiskl kan också straffrättsliga ingripanden i
allvarligare fall, då frihetsberövande kommer i fråga, fylla den funktionen att
offret under en fid får skydd mot fortsatta övergrepp och samhället rådmm för
all genomföra hjälpåtgärder.

Liksom
remissinstanserna anser jag all de skäl sexualbrottskommittén har anfört lill
stöd för sitt förslag att upphäva den särskilda åtalsbegränsningsregeln vid
misshandel är av betydande styrka. Man bör inte underskatta den förstärkning
av skyddet för kvinnorna som det kan innebära att det bestämt slås fast att
misshandel inom familjen är ett brott som är minst fika straffvärt som andra
former av misshandel. Åtskilliga remissinstanser — t. ex. skolöverstyrelsen,
invandrarverket och Riksförbundet internationella föreningen för
invandrarkvinnor - har också sett förslagets främsta värde i att samhällets
inställning till våld i detta hänseende klart markeras.

Med
hänsyn lill det ansvar som åvilar de sociala nämnderna när dessa får kännedom
om barnmisshandelsfall låter det sig kanske med kommitién sägas alt angivelseregeln
inte har skapat några större praktiska problem när det gäller misshandel av
barn. Enligt rekommendationer från socialstyrelsen polisanmäler nämligen
regelmässigt nämnderna uppdagade eller misstänkta misshandelsfall så snart inte
starka skål talar mot det, och i dessa fall torde normalt den bedömningen göras
att åtal är påkallat från allmän synpunkt. Del är å andra sidan samtidigt svårt
all se att den särskilda åtalsregeln skulle fylla någon mera beaktansvärd
funktion för sådana fall. Principiellt sett får regeln här egenartade
konsekvenser. För underåriga är det ju enligt 20 kap. 14 § RB vårdnadshavaren
som skall ange brott. Ofta är det emellertid just vårdnadshavaren som har förövai
misshandeln. För att giltig angivelse skall komma till stånd fordras då alt
för ändamålet en god man förordnas för bamet, något som givetvis knappast

Prop.
1981/82:43 12

är
tänkbart i praktiken. Liksom utredningen om barnens rätt och socialberedningen
anser jag att de nackdelar från principiell synpunkt som i enlighet härmed är
förenade med den gällande ordningen i sig utgör ett starkt argument för all
slopa den aktuella ålalsregeln (jfr även JuU 1979/80:41).

Överåklagaren
i Stockholm, länsåklagarna i Göteborg och Norrköping samt Föreningen Sveriges
åklagare har gett uttryck för uppfattningen att en lagändring är onödig och att
huvudsyftet med förslaget såvitl gäller kvinnomisshandel kan åstadkommas genom
en skärpt åtalspraxis inom ramen för gällande bestämmelser. Säkerligen skulle
en ändrad tillämpning vad gäller bedömningen av om åtal är påkallat från allmän
synpunkt ha kunnat leda fill vissa förbättringar, men att åstadkomma en sådan
omsvängning av praxis utan lagändring torde knappast i praktiken vara genomförbart.
Redan av detta skäl anser jag mig inte kunna dela dessa remissinstansers
uppfattning.

En
avvägning av de skäl som kan anföras för och emot den nuvarande åtalsbegränsningsregeln
leder sålunda enligt min mening utan tvekan till slutsatsen att regeln bör
upphävas. I detla ligger att jag inte heller för andra fall av misshandel på
enskild plats än kvinnomisshandel och barnmisshandel anser alt åtalsbegränsningsregeln
i dag är motiverad. Jag ansluter mig alltså till kommitléförslagel och förordar
att den ifrågavarande regeln i 3 kap. 11 § första stycket BrB upphävs.

5.2
De praktiska konsekvenserna

Åtskilliga
remissinstanser har gett uttryck för uppfattningen att slopandet av åtalsbegränsningsregeln
visserligen utgör en önskvärd markering men i övrigt saknar egentlig prakfisk
betydelse, i vart fall i ett mera kortsiktigt perspektiv. Själv vill jag
emellertid peka på att regelns avskaffande otvivelaktigt får praktiska
konsekvenser för exempelvis vissa fall av upprepad misshandel, där
förhållandena är kända för omgivningen. Vidare förekommer del
erfarenhetsmässigt många gånger att kvinnor tillkallar polis för att få akut
hjälp i en misshandeissituation men sedan avstår från att ange mannen lill åtal
eller återtar en gjord angivelse. Naturligtvis kommer man inte genom ålalsbegränsningsregelns
upphävande lill rätta med samtliga sådana fall av detta slag då kvinnan även
vägrar att lämna uppgifter vid förhör. Men ofta torde en inträffad misshandel
kunna dokumenteras på annat sätl, och i sådana situationer kommer lagföring
alt kunna äga mm.

Klart
är samtidigt att inte varje form av fysiskt tvång på enskild plats som
rättsligt kan hänföras lill misshandel under alla förhållanden bör föranleda
att rättsmaskineriet sätts igång. I linje med vad som framhölls i prop.
1978/79:67 om förbud mot aga (s. 6) skulle det t. ex. säkeriigen vara olyckligt
om det allmänna ingrep eller kunde ingripa mot varje överträdelse av förbudet mol
aga som i och för sig faller inom gränsen för det straffbara området.

Prop.
1981/82:43 13

I
den mån sådana eller liknande fall kommer lill de brotlsbeivrande myndigheternas
kännedom, kan åtal underlåtas med stöd av den fömt nämnda bestämmelsen i 20
kap. 7 § första stycket 1 RB, som ger möjlighet fill åtalsunderlåtelse när
någon annan påföljd än böter inte kan dömas ut och åtal inte heller är påkallat
från allmän synpunkt. Bestämmelsen ger också visst utrymme för att man skall
kunna la sociala hänsyn, bl. a. fill målsäganden, i de fall då detta framstår
som motiverat, och även i den delen måste den naturligtvis tillämpas med
omdöme. I linje med vad kommillén har anfört vill jag emellertid understryka
all regeln självfallet inte bör få en vidare tillämpning när det gäller ringa
fall av misshandel än i fråga om andra brott. Som jag har nämnt fömt har till
lagrådet nyligen remitterats ett förslag till ändringar i rättegångsbalken som
bl. a. innebär alt en fömndersökning skall kunna läggas ned, när det kan antas
att ålal kommer att underlåtas med stöd av den akluella bestämmelsen. Det finns
enligt min mening inte tillräckliga skäl att som advokatsamfundet ifrågasatt,
införa någon särskild regel om åtalsunderlåtelse med sikte på misshandel vid sidan
av denna bestämmelse.

5.3 Inga
ändringar bör f. n. göras i fråga om andra brott än misshandel

Sexualbrottskommittén
har inte funnit skäl att föreslå några ändringar i de åtalsbegränsningar som
gäller för andra brott än misshandel. Detla har godtagits av alla
remissinstanser som yttrat sig över förslaget i denna del med undantag av
Fredrika Bremer-förbundet, som menar att man ytterligare bör överväga att
upphäva motsvarande bestämmelser för de med misshandel besläktade brott som
förbundet sammanfattar under beteckningen psykisk misshandel och förmögenhelsbrott
inom familjen. Som tidigare har berörts kommer de regler av aktuellt slag som
avser sexualbrott att behandlas av kommittén i dess fortsatta arbete.
Beträffande övriga här aktuella brott anser jag på de av kommittén anförda
skälen att några ändringar inte behöver göras.

5.4 Ikraftträdande
m. m.

Den
föreslagna lagändringen bör träda i kraft den I januari 1982.

Av
bestämmelsen i 7 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken följer att en
lagändring av här aktuellt slag inte blir tillämplig på brott som har begåtts
före ikraftträdandet annat än om en särskild bestämmelse meddelas härom. Till
skillnad från vad som förefaller ha åsyftats i kommittéförslaget anser jag
inte att del här finns skäl att avvika från vanliga principer. Någon retroaktiv
tillämpning bör sålunda inte kunna äga rum.

Prop. 1981/82:43 14

6 Hemställan

Med
hänsyn till att förslagel från lagteknisk synpunkt är helt okomplicerat, får
del anses uppenbart alt lagrådets hörande i ärendet skulle sakna betydelse.

Med hänvisning lill vad
jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att
anta ett inom justitiedepartementet upprättat förslag lill lag om ändring i
brottsbalken.

7 Beslut

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar alt genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop, 1981/82:43 15

Bilaga

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet Ds Ju
1981:8 Åtalsregler vid misshandel

Remissinstanser

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Övre Norrland,
riksåklagaren (RÅ), socialstyrelsen, skolöverstyrelsen (SÖ), brottsförebyggande
rådet (BRÅ), statskontoret, riksrevisionsverkel, statens invandrarverk (SIV),
utredningen (Ju 1977:08) om bamens rätl, socialberedningen (S 1980:07), jämställdhetskommiftén
(Ju 1976:08), proslitutionsutredningen (S 1977:01), landsfingsförbundet.
Svenska kommunförbundet, Svenska läkaresällskapet, Sveriges socionomers
riksförbund, riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Sveriges advokatsamfund,
Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges
åklagare, Föreningen Sveriges poHschefer, Föreningen Sveriges länspolischefer.
Svenska pohsförbundet. Centerns kvinnoförbunds riksorganisation, Folkpartiels
kvinnoförbund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund. Svenska kvinnors vänsterförbund.
Riksförbundet internationella föreningen för invandrarkvinnor (RIFI), Fredrika
Bremerförbundet, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Yrkeskvinnors
riksförbund och Riksförbundet Hem och Skola.

RÅ har avlämnat yttranden
från överåklagarna vid åklagarmyndighe-tema i Stockholms, Göteborgs och Malmö
distrikt samt länsåklagama i Jönköpings och Norrbottens län.

Remissyttrandena

Så
gott som samfiiga instanser har tillstyrkt kommitténs förslag att upphäva den
särskilda åtalsbegränsningen i 3 kap. 11 § brottsbalken. I åtskilliga remissvar
framhålls emellertid att den praktiska effekten av regelns borttagande är
begränsad och att det krävs ytterligare åtgärder för att man skall komma till
rätta med de problem som misshandelsbrotten, särskilt vad gäller
kvinnomisshandel, innebär. I dessa hänseenden anför remissinsalsema bl. a.
följande.

Hovrätten för Övre
Norrland: Det kan ifrågasättas om ett upphävande av den särskilda åtalsregeln i
3 kap. 11 § I st. brottsbalken kan komma att få annat än en marginell belytdelse
för att tillgodose de syften som den föreslagna ändringen är avsedd att tjäna.
För alt nå dessa syften är åtgärder av hell annat slag en uppenbar fömtsättning.
Den allmänt moralbildande effekten, liksom del psykologiska stöd för en
misshandlad kvinna som ändringen kan komma att innebära, bör dock inte
underskattas. Med hänsyn till detta och då det ur rättsliga synpunkter inte
finns några hinder mot att den särskilda åtalsregeln upphävs, har hovrätten
ingen erinran mot

att förslaget genomförs. Det
förtjänar enligt hovrättens mening att i

sammanhanget understrykas
följande. Redan enligt nu gällande åtalsregel är all misshandel inom
normalgraden, således även på enskild plats, möjlig alt åtala med hänvisning
till alt åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Det är förvånande att denna
möjlighet i prakfiken tycks ha använts i så liten utsträckning. Hovrätten vill
också betona att de rättsfall som redovisats i kommitténs delbetänkande
knappast är särskilt belysande i sammanhang-

Prop.
1981/82:43 16

el.
Snarare är det så att gränsen för vad som kan utgöra ringa fall av misshandel
är ytterligt snäv. Till ringa fall av misshandel hör örfilar, lättare slag och
sparkar mot mindre vitala delar av kroppen utan att medföra påtagliga skador
hos den misshandlade personen. Mer omfattande misshandel än som nu nämnts
hänförs således lill normalgraden av misshandel.

Riksåklagaren:
Bakom nu gällande ålalsregler för aktuellt brott ligger till väsentlig del
överväganden som just tar sikte på kvinno- och barnmisshandel. Vad som därvid
främst dikterade lagstiftarens ställningstagande var farhågor för ett onödigt
ingripande från samhällets sida i äktenskaps- och familjerelationer för det
fall åtalsinskränkningar ej var för handen. Dessa motiv förtjänar visserligen
alltjämt beaktande men har inte längre samma bärkraft i dagens samhälle.
Därtill kommer att inskränkningar i åtalsplikten när det gäller brott som skett
i hemmet eller motsvarande hos allmänheten kan ge intryck av alt lagstiftaren
anser alt dessa brott sker under förmildrande omständigheter. Misshandel i
äktenskap eller äklenskapsliknande förhållanden är oftast att se som symptom på
att fömlsällningen för samlevnad brusfit. På samma sätt är ofta barnmisshandel
ett tecken på alt gärningsmannen inte klarar de krav på hänsynslagande som
familjelivet ställer. Utredningens förslag får därför ej anses som ett
negligerande av de synpunkter som ligger bakom nu gällande åtalsregler ulan som
ett utslag av en ny intresseavvägning där samhällsutvecklingen och förändrade
synsätt under senare år gör sig gällande. Det är naturligtvis föga realistiskt
att tro att förändring av en åtalsregel skall lösa de problem som är förbundna
med här aktuell brottslighet. Som utredningen framhåller finns det emellertid anledning
tro att ändringen skall medverka till alt inskärpa uppfattningen att misshandel
av kvinnor i hemmen ävensom barnmisshandel år allvariig brottslighet som är
lika straffvärd som annan misshandel. Genom förslaget blir i realiteten kvinno-
och barnmisshandel jämställd med annan misshandel. Det finns anledning hoppas
att därigenom förslagel är ägnat att på sikt förändra synsättet på detta slag
av misshandel och, tillsammans med andra åtgärder, minska denna brottslighet. I
sammanhanget bör uppmärksammas, att för förslaget talar även att, om kravet pä
angivelse borttas, målsäganden befrias från det ofta svåra ställningstagandet
till frågan om angivelse skall ske. Det finns anledning tro att detta inte bara
kan medföra positiva verkningar för målsägandens person utan även främja
brottsutredningen.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt:
De kvinnor som utsätts för misshandel och underlåter alt göra anmälan mot
mannen kommer även i fortsättningen att bli ulan hjälp. Förslaget kommer
knappast att innebära någon förändring för denna gmpp. Kvinnans syfte med
polisanmälan är väl som regel i första hand all erhålla ett omedelbart skydd
för sin person och hjälp alt få sina problem lösta i en svår situation men
utgör ej i grunden en önskan om ett ingripande mot mannen med åtal och dom.
Mera angeläget än upphävande av åtalsregeln synes således vara att åstadkomma
effektiva åtgärder lill kvinnans skydd och hjälp på annat sätl än genom enbart
ett förlitande på ingripande från pohs och åklagare. Vid en jämförelse med olaga
hot där problematiken många gånger är densamma beträffande såväl de
bakomliggande orsakerna lill brottet som kvinnans inställning humvida saken
skall fullföljas eller inte har någon liknande åtalsregel ej uppställts. I betraktande
av att detta ej inneburit erfarenhetsmässigt någon påtaglig nackdel synes skål
dock tala för att åtalsregeln för aktuella misshandelsbrott kan upphävas.
Kommitténs förslag bör därför kunna bifallas. — Anledning föreligger ej att
särbehandla kvinnomisshandel på sådant sätt att åtalsregeln bibehålles
beträffande andra kategorier av våldsoffer.

Prop.
1981/82:43 17

Överåklagaren
i Malmö åklagardistrikt: Endast i ett fall kan den abso

luta åtalsplikten enligt åklagarmyndighetens mening vara en direkt nack

del. Om en kvinna blir utsatt för en misshandel som är att bedöma som

normalfallet av misshandel, och händelsen utgör en engångsföreteelse i ett

kanske långvarigt förhållande, finns ingen avskrivningsmöjlighet. Lagfö

ring blir nödvändig och kan i ett sådant fall innebära för alla oönskade

effekter för förhållandet i fråga. Dessa fall torde emellertid vara mycket få

av alla de fall av kvinnomisshandel som kommer till polisens kännedom,

eftersom ett av problemen i sammanhanget är att det i de flesta fall inte är

fråga om just engångsföreteelser. - Det är nog riktigt att — som kommittén

påpekar - antalet fällande domar för hustmmisshandel inte kommer att

drastiskt ökas om förslaget genomförs. Härvidlag är de bevissvårigheter

som onekligen uppstår av största betydelse för åklagarna. Det är därför

angelägel all polisen i anmälningsskedet tar färgfotografier av kvinnan och

att man håller detaljerat förhör med henne redan i delta skede eller så snart

hennes kondition medger det. Med sådana åtgärder kan det bli svårare för

kvinnan alt senare "förmildra händelseförloppet". Av utredningsskäl
(för

utom av skälet recidivfara) måste man vidare räkna med att frihetsberö

vande åtgärder vidtages i åtskilliga fall. Detla för att eliminera faran att

mannen påverkar kvinnan att ändra sina uppgifter. Åklagarmyn

digheten delar kommitténs uppfattning att inte bara kvinnomisshandel utan

alla former av misshandel på enskilt område skall ligga under allmänt åtal.

Föreningen Sveriges
statsåklagare: I rättsfillämpningen förhåller det sig

redan nu så att kvinnomisshandel och barnmisshandel betraktas som för

svårande omständighet. Detta framgår bl.a. av Brottsbalkskommentaren

4:e upplagan s. 160 där det uttalas att misshandel mot nära anhörig i regel

måste anses som försvårande. Denna brottsbalkens syn på kvinnomisshan

del och barnmisshandel finner föreningen naturlig och befogad. Offren för

denna typ av våldsbrottslighet är ju som regel på nåd och onåd utlämnade

åt gärningsmannens aggressivitet. Och när dessa gärningar begås är det ju

också så gott som alltid för långt till polisstationen. På grund härav är det

alldeles särskilt behövligt att straffhotet hålls levande vid denna typ av

brottslighet. - Fängelse måste emellertid, liksom alltid, vara en yttersta

åtgärd som bör tillgripas endast när andra åtgärder (t. ex. sociala) visat sig

gagnlösa. På sina håll har det uttalats farhågor för att slopandet av den

aktuella ålalsregeln skall föranleda åtal och fällande domar även i fall där

gärningen är en fillfällig beklaglig händelse i ett varaktigt och eljest gott

förhållande mellan närstående. Rättsväsendet skulle i sådana fall kort sagt

agera som en elefant i en porslinsbutik. Så som föreningen ser på saken är

sådana farhågor överdrivna. Åtalsregeln i 20 kap. 7 § första stycket i

rättegångsbalken utgör tillräckligt remedium mot sådant agerande från

rättsväsendets sida. I fall där brottet är så allvarligt att annan påföljd än

böter är påkallad bör domstol ta ställning till fallet. I det prakfiska
rättslivet

har åtalsregeln i 3 kap. 11 § brottsbalken inte haft någon egentlig betydel

se. Svårigheten när det gäller beivrandet av misshandel mot närstående på

enskilt område ligger närmast på bevisplanet. Denna svårighet kommer

knappast att undanröjas genom att den ifrågavarande åtalsregeln utmönst

ras. Viss betydelse kommer utmönstrandet emellertid sannolikt att få.

Denna betydelse ligger på det psykologiska planet och kan beräknas leda

till större beredvillighet hos offren och vittnen att berätta om sina iakttagel

ser. Gärningar av det här slaget bevittnas emellertid rält sällan av utomstå

ende. --- Föreningen tillstyrker reservationslöst alt ändringsförslaget

genomförs.

Prop.
1981/82:43 18

Socialstyrelsen
framhåller att även psykisk ohälsa kan ha sin gmnd i övergrepp av psykisk natur
och att frågan om man med misshandel också skall förstå sådant våld måste
klargöras.

Skolöverstyrelsen
hälsar förslaget om åtalsregler för misshandel med stor fillfredsställelse.
Styrelsen framhåller att del vanligaste sättet på vilket barnmisshandel kommer fill
myndigheternas kännedom är genom anmälan och att det därför inte är troligt att
den föreslagna lagändringen ytterligare ökar åklagarens möjlighet att åtala
barnmisshandel. Vad gäller kvinnomisshandel anser styrelsen att denna
företeelse speglar en kvinnosyn och ett jämstålldhetstänkande som borde vara
del moderna svenska samhället avlägset och att det därför finns anledning att
genom lagstiftning och i rättslig tillämpning markera denna inställning.

BRA:
Även om kriminalstatistiken och liknande officiella källor inte medger en exakt
uppskattning av kvinnomisshandelns omfattning står det enligt BRÅ:s mening
klart att det rör sig om ett allvarligt straffrättsligt och socialt problem som
kräver särskild uppmärksamhet från samhällets sida. Ell upphävande av
angivelsekravet vid misshandel på enskild plats kanske inte får så stor effekt
på kort sikt då det gäller antalet fall som går fill åtal, bl.a. beroende på
bevissvårigheter i de fall där målsäganden är ovillig att medverka, men
ändringen kan ses som en markering av lagstiftarens skärpta syn på kvinnomisshandel.

Riksrevisionsverket:
Redan straffrätlskommitlén föreslog i sitt förslag till brottsbalk alt målsägarangivelse
i princip skulle avskaffas och alt alla brott mot enskild skulle läggas under
allmänt åtal. RRV vill inte bestrida de bieffekter som kommitién förväntar sig
att den föreslagna lagändringen skall åstadkomma. En väsentlig effekt av
förändringen är att den kommer att undanröja en ordning som i dag ter sig
stötande för det allmänna rättsmedvetandet, varför RRV tillstyrker kommitténs
förslag.

Socialberedningen
uttalar sin tillfredställelse över alt sexualbrottskom

mittén lagt fram ett förslag i linje med vad beredningen förordat i sill

belänkande med förslag lill lag om vård av missbmkare i vissa fall (SOU

1981:7 s. 40). Beredningen förklarar sig instämma i kommitténs syn

punkter och mofiveringar såviit avser kvinnomisshandel men anser alt

frågan om barnmisshandel har fått en ganska summarisk behandling. Be

redningen anför i detla hänseende: Bl.a. hävdar kommittén ulan motive

ring att den ålgärd som sannolikt gagnar barn bäst är någon form av

ingripande från sociala
myndigheternas sida. Slutsatsen är uppenbarligen att vid denna form av
misshandel är av mindre vikt alt åstadkomma en straffrättslig reaktion. Vidare antar
kommitién att barnmisshandel oftast kommer till polisens kännedom genom anmälan
från barnavårdsnämnd, varför regeln om åtalsangivelse inte skulle ha någon störte
självständig betydelse för ålal rörande barnmisshandel. Kommitténs slutsats att
regeln i 3 kap. 11 § 1 st. brottsbalken bör upphävas är visserligen riktig.
Socialberedningen vill emellertid ändå ifrågasätta det knapphändiga sätt på
vilket kommittén behandlat de frågor som gäller barnmisshandel. Det är l.ex.
knappast riktigt att ett socialt ingripande alltid är det bästa för att undanröja
konsekvenserna av ett sådant brott. Det kan således vara mycket tragiskt ur
barnets synpunkt om del måste omhändertas för samhällsvård och placeras i
fosterhem till följd av att det måste skyddas mot en annan familjemedlem. Det
adekvata kan lika väl vara ett ingripande mot gämings-mannen, varigenom man får
tid och möjlighet att förändra barnets situation så att del kan få stanna i
sitt hem eUer kanske flytta fill annan bostad fillsammans med den övriga
familjen. Kommitténs synsätt leder - vilket

Prop.
1981/82:43 19

det
tyvärr också finns exempel på i socialvårdspraxis - till att det kan bli barnet
och inte gärningsmannen som får bära följden av ett övergrepp. Man kan vidare
inte utgå från all bammisshandel i allmänhet kommer till polisens kännedom
genom barnavårdsnämndens försorg. Ofta torde polisen få kännedom om sådana
brott före nämnden l.ex. därför att polisen tillkallas i samband med
lägenhetsbråk eller dylikt eller därför att anmälan görs direkt till polisen
från läkare eller sjukhus (jfr 14 kap. 2 § 3 st. sekretesslagen). Det bör i
sådana fall inte råda någon tvekan om att polisen omedelbart skall inleda uiredning
av brottet och inte avvakta en eventuell anmälan från social centralnämnd eller
dislriklsnämnd. En sådan anmälan från nämndens sida drar inte sällan ul på
tiden till följd av att nämnden först själv vill utreda och diskutera ärendet
innan man tar ställning till frågan om polisanmälan. Beredningen vill också
från rent principiella utgångspunkter ifrågasätta den nuvarande lagstiftningens
ståndpunkt alt en underårig som utsatts för misshandel av någon vuxen
familjemedlem eller kanske av vårdnadshavaren inte har någon ovillkorlig rätt till
skydd genom de rällsvårdande myndigheterna annat än om brottet formellt angivits
till åtal. Ett litet barn kan självfallet inte göra någon åtalsangivelse. Inte
heller störte bam kan dock ange brott mot sin person fill åtal. Man måste ha
uppnått myndig ålder för att kunna göra detta. Det är egendomligt och inkonsekvent
att kräva åtalsangivelse för brott mot den underåriges person samtidigt som en underårig
— även l.ex. en 17-åring - saknar rättslig möjlighet att göra angivelse. Enligt
beredningens uppfattning finns således ännu starkare skäl att ändra reglema om
åtal för misshandel mot underåriga än för annan misshandel på enskilt område.
Beredningen vill samtidigt framhålla att liknande synpunkter gör sig gällande
också vid de sedlighetsbrott som kräver angivelse till åtal även när brottet
begåtts mot någon underårig. Det bör slutligen nämnas att det kan finnas skäl
att se över även häklningsreglerna i syfte alt ge bättre skydd åt främst
kvinnor och barn som utsätts för misshandel i hemmet. För att man skall kunna hjälpa
en sådan familj kan det många gånger vara en fömtsättning att gärningsmannen
snabbt skiljs från hemmet och hindras att fortsätta misshandeln och framtvinga
ohka eftergifter.

Synpunkten att det är
otillfredsställande att rättslig möjlighet saknas för barn att göra giltig
angivelse tas upp även i yttrandet från utredningen om barnens rätt.

Sveriges socionomers,
personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund anser att sexualbroltskommitténs
förslag borde följas av en översyn av LVM så att man fick möjlighet att reglera
all misshandel av anhöriga som sker i hemmet och alt den föreslagna
förändringen inte enbart får uppfattas som gällande kvinnomisshandel utan även
annan farlighet för omgivningen i tillämpliga delar.

RFSU: RFSU vill
ytterligare understryka vad kommitién framhållit att det förhållandel, att det
blir möjligt att straffrättsligt ingripa mot män som misshandlar kvinnor på
inget sätl fritar samhället från sitt självklara ansvar att genom sociala och
ekonomiska reformer komma till rätta med de sociala missförhållanden som enligt
RFSU:s mening utgör huvudorsaken fill kvinnomisshandel. Även om det är så att
kvinnomisshandel naturligtvis också är beroende av den allmänna inställningen
till förhållandet mellan könen och individualpsykologiska betingelser hos
gärningsmän och offer, är det svårt att frigöra sig från intrycket att
kvinnomisshandel främst sker av och mol människor som befinner sig i en utsatt
social situafion. Lagstiftningen torde främst ha en atlilydpåverkande effekt.
Därvid delar RFSU

Prop. 1981/82:43 20

kommitténs
uppfattning att en skärpt lagstiftning inte kan väntas leda till någon större
ökning av antalet ålal för kvinno- eller barnmisshandel, men att det är
nödvändigt att samhället inskärper att misshandel i hemmet faktiskt innebär ett
direkt lagbrott. Möjligen har kommitién överdrivit okunnigheten hos de män som
misshandlar kvinnor om alt deras handlande är straffsanktionerat. Men det torde
däremot inte vara helt ovanligt att gärningsmännen på gmnd av den nuvarande
åtalsregeln uppfattar det rättsliga efterspelet fill misshandel som en process
uppkommen mera på gmnd av kvinnans illvilja och småskurenhet än samhällets
önskan att

genom straffpåföljd
fördöma och förhindra våldsbrott. Kommillén

har
uttalat att åtal och rättegång för hustmmisshandel kan vara den ufiö-sande
faktorn för en separation, men att skilsmässan ofta har djupare orsaker och
därför vanligtvis inte är till någon nackdel för kvinnan. RFSU menar att man
inte kan göra sådana generella uttalanden om det goda eller dåliga för kvinnan
i all hennes äktenskap eller förhållande spolieras. Man kan bara konstarera att
om skilsmässan drabbar kvinnan negativt utgör detta ett pris för samhällets
vidgade möjligheter att med rättsliga medel bekämpa kvinnomisshandel. Detta
medför emellertid att det krävs ökad vaksamhet mot risken för att kvinnans
benägenhet all lala med vänner, grannar, personal inom socialvården och andra
blir mindre på grund av den rädsla kvinnan kan känna för att varje antydan om
att hon misshandlas leder fill ett myndighetsingripande. Samma förhållande kan
i än högre grad gälla barn som misshandlas av föräldrar. Det är därför
nödvändigt för att i någon mån minska dessa risker, att göra allmänt känt vad
kommittén anfört om tystnadsplikt för bl. a. familjerådgivare.

Sveriges
domareförbund ställer sig tveksam till om del funnits tillräckliga skäl att ta
upp åtalsreglema vid misshandel till särskild behandling men tillstyrker
lagförslaget.

Föreningen Sveriges
länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer: En ändring av ålalsreglerna
kommer att medföra betydande förändringar för målsägarna, särskilt vad
beträffar hustrumisshandel. Det måste vara positivt all kvinnan får sin rält
stärkt gentemot familj och släkt, men det fordras också att samhället är berett
att bidra med snabba hjälpinsatser eftersom kvinnan i akutskedet har en utsatt
ställning som kan kräva omedelbara insatser. I denna del får framföras tvivel
om några mera påtagliga förändringar kommer att åstadkommas. Det måste också
vara en klar fördel för kvinnan att inte mera behöva ställas i valsituation för
att av olika, ofta känslomässiga men också ekonomiska skäl återkalla en angivelse.
Samtidigt försvinner det från motparten hittills alltid överhängande kravet på
kvinnan att återta anmälan. Det anförda får dock inte undanskymma del faktum
alt — även om angivelse ej skulle erfordras — polisens och åklagarens insatser
slår och faller med målsägandens inställning lill om rättsliga åtgärder skall
vidtas. Misshandel i hemmet av huslm och sammanboende sker ju mestadels utan
närvaro av vittnen, varför ett åtal kan leda lill fällande dom endast om den
misshandlade är benägen att vid fömndersökning och inför rätta lämna en med
eventuell teknisk undersökning underbyggd redogörelse för händelseförloppet.
Föreslagen lagändring innebär dock en klar markering från samhällets sida all
misshandel på enskilt område inte kan accepteras. Andra organ i samhället än de
rättsvårdande har ostridigt också sitt ansvar att ingripa för att komma till
rätta med svårigheterna. Alt söka lösa relationsproblem mellan människor med
alkohol- och/eller narkotikaproblem med insatser i form av polisförhör och
eventuellt åtal med tveksam framgång torde på sikt inte vara den bästa lösningen.

Prop.
1981/82:43 21

Några
åklagarmyndigheter ställer sig negativa till kommitténs förslag till lagändring.
I denna del anförs bl. a.

Överåklagaren i Stockholm:
Såsom kommitién konstaterar är målsägandens medverkan i de flesta fall en
förutsättning för åtal och fällande dom. Många av de fall som nu avskrivs på
den gmnd att angivelse inte föreligger skulle därför om kravet på angivelse inte
fanns istället nedläggas på grund av att brott inte kan styrkas. För ett
avskaffande av kravet på angivelse talar från denna utgångspunkt att målsäganden
härigenom skulle slippa ta det i många fall avgörande beslutet ifråga om humvida
åtal skulle ske eller inte. Offret befrias från de samvetsbetänkligheter som en
angivelse av make eller fästman kan innebära och möjligen också öka hennes
benägenhet att medverka i utredningen. Förhoppningsvis kan det också medföra att
gärningsmannen i mindre utsträckning än nu genom hot eller på annat sätt söker
påverka målsäganden när åtalsfrågan helt ligger hos åklagaren. - För att i
större utsträckning än nu väcka åtal för misshandel på enskih område krävs inte
ändrade åtalsregler. Detta kan åstadkommas genom en skärpt åtalspraxis. Kravet
på att åtal skall vara påkallat från allmän synpunkt ger utrymme för den från
tid till annan varierande praxis med beaktande av kriminalpolitiska och andra
skäl. Hinder föreligger således inte mol att med ändring av vad som nu tillämpas
l.ex. utgå från att misshandel som inte är ringa brott normalt skulle leda till
åtal. Detta skulle bl.a. fä fill följd att fall av misstanke om sådan
misshandel på enskilt område blev noggrannare utredda än vad som i många fall
nu sker även om angivelse inte föreligger eller återkallas. Något
ställningstagande från målsägandens sida till angivelse skulle då inte behöva
krävas. — Avslutningsvis vill jag anföra följande. Kommittén har som skäl för
en lagändring bl. a. angett att en absolut åtalsplikt skulle kunna medföra en
möjlighet för misshandlade kvinnor alt förändra sin situafion. Jag ifrågasätter
om det är förhållandet. Snarare är det väl så att kvinnor, som fallit offer för
misshandel eller andra typer av våld, anser sig över huvud taget inte ha något
stöd eller hjälp att hämta hos rällsvårdande myndigheter. Den mycket stora dolda
brottsligheten inom detta område är väl delvis ett tecken på detta. I kommitténs
uppdrag ingår också att undersöka vilka hjälpåtgärder som kan åstadkommas för misshandlade
kvinnor. Lämpliga insatser för att akut och under en övergångsperiod hjälpa
offren med bl.a. bostad, arbete, ekonomi o. dyl. är säkert mer verkningsfullt i
kampen mot våld inom familjen.

Lånsåklagaren i Jönköpings
lån: Kommittén har funnit det angeläget att åtalsbegränsningarna i brottsbalken
3 kap. 11 § I st. upphäves så snart som möjligt. Det hävdas att nuvarande
åtalsinskränkningar kunna uppfattas som ett uttryck för att samhället ser
mindre allvarligt på misshandel på enskilt område än på allmän plats. Naturiigtvis
är så inte fallet. Det har i allmänna debatter riktats kritik mot polis och
åklagarmyndigheter för en alltför passiv hantering av anmälningar om misshandel
på enskilt område, när angivelse saknas. Det är möjligt alt det finns fog för
sådan krifik. Frågan om åtal för misshandel på enskilt område är påkallat ur
allmän synpunkt kan ha bedömts alltför restriktivt. Under senare tid torde dock
ha skett en omsvängning. I dessa misshandelsfall är emellertid bevissvårigheterna
det stora problemet. - Kommitténs brottsvärdering torde delas av de flesta, som
har anledning syssla med dessa ärenden. Förmodligen kan man redan med
tillämpning av gällande lag uppnå samma effekt, som kommittén eftersträvar, om
rättsliga ingripanden sker med ökat utnyttjande av möjligheten att bedöma åtal
som påkallats ur allmän synpunkt. Enligt

Prop.
1981/82:43 22

direktiven
bör kommiuén närmare analysera de skäl, som kan anföras för och emot ätalsbegränsningar
belräffande misshandel. Skälen för åtalsbegränsningar avfärdas ganska
lättvindigt. Kommittén hävdar att de motiv, som urspmngligen bar upp undanlaget
från den allmänna åtalsplikten för misshandel på enskild plats inte länge har
tillräcklig bärkraft. Kommittén avfärdar vidare tanken på någon särskild regel
för åtalsunderlåtelse för misshandel. De principiella skäl, som kommittén anför
för att avskaffa åtalsbegränsningama, finner jag inte överygande. Jag anser att
det bör finnas möjlighet för åklagare att kunna underlåta ålal för misshandel
även i andra fall än som RB 20 kap. 7§ 1 st. medger. Det finns känsliga fall,
där trots allt hänsyn till målsäganden bjuder, att åklagaren inte mot målsägandens
önskan väcker åtal. Jag anser att det inte är särskih angeläget att särbehandla
åtalsbegränsningarna i BrB 3:11. Den föreslagna ändringen får ingen egentlig prakfisk
betydelse. Genomföres förslaget bör dock stadgas möjlighet till vidgad åtalsunderiåtelse
för misshandel.

Länsåklagaren i
Norrbottens län: Då det gäller misshandel av kvinnor i hemmet återkallas
angivelsen mycket ofta. I den mån detta sker efter det åtal väckts, har målet
normall haft sin gång om icke talan måste nedläggas på gmnd av bristande bevis.
Anledningen till återkallelsen kan vara mångskiftande men oftast beroende på
de relationer som finns mellan gärningsman och offer där offret ofta lever på
en förhoppning att förhållandet parterna emellan skall bliva bättre. I de fall återkallelse
kan konstaleras vara betingad av rädsla från offrets sida för gärningsmannen
torde i allmänhet åtal vara påkallat ur allmän synpunkt därest bevisläget är
sådant att en fällande dom kan påräknas. Misshandel i hemmet är ofta förenat
med olaga hot i olika former. Olaga hot ligger redan under allmänt åtal. När en
misshandel på enskild plats angivils och samtidigt olaga hot förekommit och
angivelsen sedermera återkallas har på gmnd av målsägandens nya inställning
icke ens det under allmänt åtal liggande olaga hotet kunnat åtalas i brist på
bevis. Jag ifrågasätter därför om den föreslagna ändringen är ägnad att ge del
resultat kommitién med sill ändringsförslag velat åstadkomma. Massmedias inlresse
för misshandel i hemmet, inrättande av kvinnohus och jourmottagningar är redan
i sig ägnad alt skapa opinion mot den rätt utbredda misshandeln i hemmet och
påvisa det allvarliga i denna. Mot de intressen som kommitién lagt fill gmnd
för ändringsförslaget måste vägas vad en ändring kommer all betyda för
utredningsresurserna. Det kan på goda gmnder aniagas att mörkertalet
beträffande misshandel i hemmet är betydande. Redan i dag förekommer ofta
polisingripanden i anledning av lägenhetsbråk där ärendet icke föranleder annat
än en minnesanteckning, ehuru fråga varit om en misshandel, som t.o.m. kan ha varit
grov t. ex. genom allvariiga stmpgrepp. Dessa sista ärenden torde redan enligt gällande
regler utan angivelse ha blivit föremål för utredning. Många ärenden handläggs
som ärenden rörande farlig alkoholister ulan all de gämingar som föranleder detla
ifrågasät-..Je utreds. Många av de misshandelsfall som stannar vid ett
ingripandemeddelande om lägenhelsbråken äro bagatellartade och skulle aldrig
angivas av målsäganden. Vid en ändring av åtalsreglerna skulle dessa fall
behöva utredas utan att förmodligen broUet skulle kunna styrkas. Många bagatellartade
fall skulle emellertid i och för sig kunna styrkas och anledning överväga åtalsunderlåtelsebeslut
jämhkt 20 kap. 7§ 1 st. rättegångsbalken föreligga. Fömtsättningarna för sådant
beslut är beroende av om gämingen är erkänd. Erfarenhelerna säger emellertid
alt brist på vittnen föranleder gärningsmannen att förneka gämingen. Om då
anledning finnes antaga att tilltro kan komma aU sättas

Prop.
1981/82:43 23

till
målsägandens uppgifter bör talan väckas vid domstol med kanske en dom på
påföljdseftergift. Det påtagliga merarbete som ändringsförslaget medför för pohs-
och åklagarmyndigheterna vill jag ifrågasatte om kommitténs gmnder för
ändringsförslaget äro tillräckligt bärande.

Liknande
synpunkter anförs av Föreningen Sveriges åklagare.

Flera instanser har
uttalat sig om konsekvenserna av kommitténs förslag för bedömningen av frågan
om åtalsunderlåtelse samt fömndersökningens bedrivande och polisens resurser.

Hovrätten för Övre Nortland
framhåller alt det skulle medföra en avsevärt ökad belastning på rättsväsendet
om varje form av misshandel på enskild plats som kom till polisens kännedom
nödvändigtvis skulle medföra fullständig fömndersökning. Enligt hovrättens
mening bör fortfarande vid mindre allvarligare former av misshandel hänsyn tas fill
målsägandens inställning och till förhållandel mellan målsäganden och den
misstänkte vid prövningen av frågan om åtal skall ske eller inte. Enligt
hovrätten bör detta kunna ske inom ramen för tillämpningen av 20 kap. 7 §
första stycket 1 rättegångsbalken. RÅ påpekar att till skillnad från en åtalsprövningsregel
beslul om åtalsunderlåtelse fömtsätter såväl en fullständig fömndersökning som
i regel ett erkännande från gärningsmannen, vilket medför att den föreslagna
lagändringen kommer att innebära inte bara att möjligheterna till åtal
förstärks utan också att ell större antal fömndersökningar i misshandelsmål
med sannolikhet blir följden. RÅ erinrar emellertid i detla hänseende om åtalsrättskommitténs
förslag om fömndersökningsbegränsning.

Överåklagaren i Stockholm
anför att kommittén inte tillräckligt synes ha beaktat den skillnad i besluisförfarandet
som föreligger mellan sådan särskild åtalsprövning som nu gäller för
misshandel pä enskilt område och åtalsunderlåtelse. För att resurser inte i
onödan skall tas i anspråk måste därför enligt överåklagarens mening
avskaffandet av kravet på angivelse och särskild åtalsprövning för misshandel
på enskilt område kombineras med bestämmelser om fömndersökningsbegränsning.

Överåklagaren i Malmö
distrikt framhåller att förslaget, för alt få någon effekt, kräver ökade
arbetsinsatser från polis-, åklagare och domstolar och påtalar att detta är ett
problem i tider där bekämpandet av s. k. ekonomisk brottslighet och av grov
narkotikabrottslighet skall prioriteras och där en ökning av myndighetemas
resurser är svår att få till stånd på gmnd av samhällsekonomin.

Riksrevisionsverket anför
att ett genomförande av kommitténs förslag kan komma att medföra ett större
antal ärenden och därmed en ökad belastning på rättsväsendet. Enligt verkets
mening är syftet emellertid med den föreslagna reformen så angeläget alt en
eventuell kostnadsökning bör accepteras.

Socialberedningen
instämmer i kommitténs slutsats att det inte bör vidtas några ändringar i
reglerna om åtalsunderlåtelse och anför om detta:

Ökade möjligheter alt underiåla
ålal för misshandel skulle endast leda till alt man med stöd av en formell konstmktion
ändå skulle överse med våld i många av de fall som här är aktuella. Beredningen
vill i det sammanhanget särskih framhålla den obenägenhet som lydlighetsvis
finns hos åklagare och polis att inskrida mot de brott det här är frågan om.
Frågan om hur sådana brott bör bedömas och om annan påföljd än böter bör komma
i fråga bör därför avgöras av domstol i alla fall där minsta tvekan kan råda.
Som kommittén framhåller är det också viktigt att utvecklingen inte blir sådan
att man börjar tillämpa nuvarande regler om åtalsunderlåtelse mera

Prop.
1981/82:43 24

fritt
för att på detla sätt kunna underiåla åtal för misshandel i hemmet. Detta bör
kraftigt understrykas i en kommande proposition.

Jämställdhetskommittén
anför liknande synpunkter och framhåller vikten av att riksåklagaren noga
följer utvecklingen så alt beslut om åtalsunderlåtelse inte blir ofta
förekommande när del gäller fall av misshandel.

Sveriges
advokatsamfund har förordat all man om den nuvarande åtalsbegränsningsregeln
tas bort inför en särskild bestämmelse om åtalsunderlåtelse. Till stöd för
denna ståndpunkt har samfundet anfört:

Det finns även skäl att
peka på de olägenheter som förslaget kan medfö

ra. Enligt samfundets mening kan den föreslagna lagändringen medföra att

färre kvinnor vågar söka hjälp när de utsätts för våld och att därför färte

övergrepp kommer till samhällets kännedom. I så måtto kan lagändringen

snarare försvåra än underlätta för myndigheterna att ingripa med hjälp åt

de utsatta. En långt driven tillämpning av möjUgheten till åtal vid den

ifrågavarande typen av misshandel kan även leda till all kvinnans relatio

ner lill gärningsmannen skadas på ett sätt som hon minst av allt är betjänt

av. Del sistnämnda bör beaktas fillsammans med risken för angiveri från

utomstående som i gott eller ont uppsåt önskar få rättssystemet att ingripa i

andras interna familjeangelägenheter. Samtidigt är det samfundets uppfatt

ning alt brottsbalkens utformning och därpå gmndade straffrättsliga ingri

panden inverkar på människors uppfatttning om vilka handlingar som är

fillåtliga. Samhällets strävan att uppnå en atfitydförändring i fråga om

misshandel av kvinnor eller bam i hemmen måste bli ett arbete på lång sikt

och med anlitande av många ohka resurser. Den nu föreslagna ändringen i

brottsbalken bör enligt samfundets mening kunna bidraga därtill. Samfun

det utgår emellertid från att samhället även skall lämna effektivt stöd och

hjälp i annan form åt de angripna samt att myndigheterna genom rådgiv

ning och upplysning skall sträva efter att åstadkomma den önskade attityd

förändringen. Misshandel av en kvinna eller ett bam kan vara en engångs

företeelse och även vara av mycket lindrig natur. Med hänsyn såväl till den

enskilda individen som lill omgivningen kan del stundom vara bäst att ett

åtal med följande domstolsförfarande inte kommer till stånd. På sätt kom

mittén -- i belänkandet upptagit lill övervägande bör man därför enligt

samfundets
mening införa en särskild regel om åtalsunderlåtelse vid misshandel för att få
fill stånd en begränsning av åtalsplikten.

Sveriges
domareförbund anser att del beträffande ringa misshandel finns anledning att
vid åtalsprövning enligt 20 kap. 7§ I st. I i rättegångsbalken ta Slor hänsyn fill
målsägandens inställning och situation och åtal underlåtas i störte
utsträckning än kommittén velat förorda. Enligt förbundet talar även
processekonomiska skäl för att möjligheter att underlåta åtal tas till vara när
det kan ske ulan att lagstiftningens syfte äventyras.

Föreningen
Sveriges åklagare anser att kravet på angivelse och åtalsprövning bör
bibehållas i vart fall när det gäller ringa brott. Om misshandel skall läggas
under allmänt åtal utan någon inskränkning bör enligt föreningen en
bestämmelse om rätt till fömndersökningsbegränsning införas samtidigt.

Svenska
polisförbundet anser att mindre allvarliga fall av misshandel inte
undantagslöst skall behöva leda till åtal och rättegång men att erforderlig
begränsning kan åstadkommas inom ramen för nu gällande regler om åtalsunderlåtelse.

RFSU:
Det är något oklart vad kommittén avser med sitt resonemang om innebörden av
nuvarande reglerna för åtalsunderlåtelse. Å ena sidan framhålls alt dessa
medger att sociala hånsyn tas och att sådana skall tas i

Prop. 1981/82:43 25

de
sammanhang kommittén behandlar. Ä andra sidan understryks att ramama för
tillämpningen av praxis inte skall vidgas i förhällande till nu gällande
praxis. Någon sådan praxis finns ju inte i ärenden av detta slag. Kommitténs
uttalande ger inte heller någon egentlig ledning för när åtal skall kunna
underlåtas. I propositionen bör det därför klargöras hur dessa regler skall
tillämpas när det gäller misshandel som skett på enskilt område.

Så gott som samtliga
remissinstanser har i sina yttranden framhållit vikten av att den nu aktuella
lagändringen kompletteras med stöd- och hjälpåtgärder för brottsoffren och
deras familjer. I det följande redovisas de remissyttranden där man närmare
utvecklat sina synpunkter i detta hånseende.

Hovrätten för Övre
Norrland anser att det bör övervägas att i mål som gäller misshandlade kvinnor
införa en särskild bestämmelse om att kurator eller tjänsteman vid socialmyndighet
skall kopplas in redan på fömndersökningsstadiet och vara närvarande vid
förhör av målsäganden. Enligt hovrätten är det också betänkligt att
förutsättningarna för tvångsvård genom införandet av LVM kan förväntas väsenfiigt
inskränkas i förhållande till den ännu gällande nykterhetsvårdslagen.

Skolöverstyrelsen anför
att den föreslagna lagändringen får ses som enbart en liten del i samhällets
totala strävan efter att förändra attityder till misshandel och påverka
inställning till jämställdhet mellan könen. En annan del är enligt styrelsen
skolans fortlöpande undervisning i samlevnadsfrågor. Styrelsen framhåller att
invandringen i Sverige har medfört att för oss främmande religiösa och
kulturella regler som är förknippade med relationer mellan kvinnor och män och
synen pä kroppslig bestraffning av barn kan komma i konflikt med våra egna
värderingar och att skolan kan ställas inför svåra avväganden. Den föreslagna
lagändringen kan enligt SÖ vara ett stöd för skolan i dess uppgift att å ena sidan
respektera kulturella skillnader och å andra sidan hävda våra egna demokratiska
värden. SÖ framhåller att det rättsliga jämställandet av misshandel i hemmet
med övrig misshandel får ses som en gränsmarkering för det svenska samhällets rättssyn.
Styrelsen anför i övrigt i denna fråga:

SÖ ställer sig något
frågande till kommitténs goda förhoppning att den föreslagna lagändringen kan
underlätta för de misshandlade kvinnorna att få hjälp från myndigheternas sida.
SÖ hävdar att denna angelägna sida måste penetreras och övervägas mycket mera
noga än vad kommittén haft möjlighet till. Samhällets uppsökande verksamhet är
av väsenfiig betydelse. SÖ ser fram emot kommitténs fortsatta arbete med
våldtäkt, våldförande och frihelskränkande otukt, något som man mycket nära
förknippar med misshandel av kvinnor och egentligen bör ses i ett etiologiskt
sammanhang. - Även de misshandlade männens situation bör belysas. Undersökningar
av bl. a. brottsförebyggande rådet har visat att männen i mycket stor utsträckning
är alkoholmissbrukare och att män med utländsk härkomst är klart övertepresenterade.
Bland de yngre männen är en påfallande stor andel arbetslösa. Man kan spåra fmstrationer
och besvikelser över deras misslyckanden i livet och i samhället. Detta innebär
att mannen som misshandlar kvinnorna också är i stort behov av samhällets stöd
och hjälp. Det pekar också på problemets mångfacetterade natur. SÖ vill åter
betona att den föreslagna lagändringen bör vara en liten del av samhällets
totala åtgärder rörande övergrepp mot kvinnor. SÖ hävdar nödvändigheten av en helhetssyn
på problemen i försöken att förebygga.

Prop. 1981/82:43 26

SÖ
vill gärna framhålla ett exempel på försök att förebygga, nämligen genom föräldrautbildning.
Bammisshandel kan förebyggas genom föräldrautbildning, som naturiigen sker
genom barnhälsovårdens, barnomsorgens och skolans kontakter eftersom det då
finns möjligheter att nå alla föräldrar. Det är ofta svårt att nå riskgrupper.
Det kan vara naturligt att de färäldragmpper som startar på
mödravårdscentralerna vill fortsätta efter spädbarnsåret. Inom barnhälsovården
finns redan erfarenheter av föräldrautbildning i gmpper som startats tidigt
och sedan fortsatt upp i förskoleåldern. Speciellt föråldrar frän olika
kulturer behöver få information och diskussion om gällande lagar i Sverige och
vad de i praktiken har för konsekvenser, bl.a. syn på barnen, aga och
barnmisshandel. Detta gäller även synen på kvinnan.

Även
statens invandrarverk behandlar de särskilda problem som är förenade med
misshandel som förövats av invandrare. SIV anför bl. a.:

SIV
anser, hksom sexualbrottskommitlén, all del är viktigt all inskärpa alt
misshandel av kvinnor och barn i hemmet är ett allvarligt brott som är lika
straffbart som misshandel i andra sammanhang. Kommittén räknar med alt förslagel
om lagändring skall kunna underlätta för misshandlade kvinnor alt förändra sin
svåra situation genom att de praktiska möjligheterna till hjälp från
myndigheternas sida förbättras. Detla fömtsätter emellertid för
invandrarkvinnornas del att olika hjälpinstanser har personal med invandrarkunskap,
tillgång fill tolkar, tvåspråkig personal eller andra resurspersoner. Särskilt
angelägna blir dessa resurser eftersom kommittén räknar med att en lagändring
skulle innebära att rättsvårdande myndigheter kommer all mer ingående
undersöka vad som ligger bakom en misshandelsanmälan. Kvinnans totala
situation kan på det sättet bli känd för de myndigheter som har möjlighet att
hjälpa. Kvinnor med ufiändsl urspmng som saknar eller har dåliga kunskaper i
svenska och som är dåligt etablerade i del svenska samhället är i stort behov
av stöd i utredningssituationen. Det är önskvärt att fasta mfiner skapas för
detta. Del är otillfredsställande om kvinnan i den situationen blir beroende av
den enskilde tjänstemannens

välvilja
eller intresse.- Vård- och behandlingsålgärder för misshan-

delsdömda
män inom olika anstalter och institutioner behöver anpassas lill män med annat
språk och annan kullurbakgmnd. Vi vet exempelvis att olika typer av
samtalsterapier blir omöjliga om tolk måste användas. Ett gemensamt språk utgör
villkoret för att bygga upp den nödvändiga känslomässiga kontakten. Det råder
stor brist på språk- och kullurkompetenta terapeuter. I avvaktan på att sådan
skall hinna utbildas och för de "udda" språken är de fömt nämnda
"resurspersonerna" en framkomlig väg. I detta sammanhang bör
erfarenheterna från försöksprojektet med "samar-betssamlal" på familjeråttsbyrån
vid socialförvaltningen i Malmö vara värdefulla och las fillvara. SIV fömtsätter
all en lagändring föregås av en intensiv informationsinsats. Det är ell
rättssäkerhetskrav att informationen blir utformad så att den blir fillgänglig
för innevånare i landet som har dåliga kunskaper i svenska språket. Utöver
översatt skriftlig information är bl. a. radions och TV:s sändningar på invandrarspråk
en viktig kanal för dy hk informafion.

Invandrarproblemaliken
belyses också i remissyttrandet från internationella föreningen för
invandrarkvinnor (RIFI). RIFI framhåller bl. a. viklen av all invandrarkvinnor
får ett särskih stöd. Så l.ex. är det enligt RIFI viktigt att fullgoda tolkar,
i möjligaste mån kvinnor, anlitas vid polisförhören.

Prop. 1981/82:43 27

Jämställdhetskommittén
framhåller att det är viktigt att åtgärder av olika slag vidtas för att hjälpa
kvinnorna efter misshandeln och att situafionen ofta torde vara den att båda
parter behöver hjälp för att kunna hantera sina privata relationer.
Jämställdhetskommittén anser också att ett rättegångsbiträde eller ett annat
slag av hjälp under själva förundersökningen skulle ha stor psykologisk
betydelse och även i övrigt vara till värdefull hjälp för de misshandlade.
Enligt kommittén är det emellertid framförallt viktigt att försöka förebygga
kvinnomisshandel. I detta syfte är det enligt kommitténs mening ytterst
angeläget att kvinnor och män får en rejäl möjlighet att förändra sin sociala
och ekonomiska situation. En faktor av betydelse är tillgången på
barnomsorgsplatser för att möjliggöra att kvinnor får förvärvsarbete. Vidare
är det nödvändigt att det sker en förändring av kvinnors och mäns
traditionella roller när det gäller arbetsfördelningen och att arbeta för en
förändring av mansrollen. Genom en sådan förändring skapas enligt kommitténs
uppfattning förutsättningar för en radikal minskning av antalet övergrepp mol
kvinnor.

Svenska läkarsällskapet
påpekar möjligheterna till familjerådgivning och familjeterapi samt individuell
terapi vid olika typer av våldsbrott. Sannolikt skulle fler kvinnor anmäla
mannen för misshandel om de visste att även mannen kunde få hjälp med sina
problem. Det är väl känt att bamens situation och barnens uppfattning av
vuxenvärlden präglats av förhållandet mellan man och kvinna i en familj. Vid
övervåld från den ena parten mot den andra är det enligt sällskapet oundvikligt
att barnen tar intryck och att det påverkar i negativ riktning. Både från juridisk
synpunkt och med hänsyn fill det allmänna rättsmedvetandet är det även från
denna synpunkt motiverat med en ändring av lagen. Sällskapet föreslår att
frågan om psykisk misshandel av barn utreds ytterligare.

Folkpartiets kvinnoförbund
framhåller del nödvändiga i att förhörsmelo-diken ses över och att
invandrarkvinnor alltid får kvinnlig tolk. Förbundet vill också att samhället
skall anvisa medel till utvidgad jourverksamhet och stöd till de kvinnohus, som
aktivt arbetar för att hjälpa kvinnor i deras svåra situation. Förbundet anser
att också männen måste få hjälp med att bearbeta sina problem, inte minst för
att förebygga misshandel i andra framtida relationer.

Kommitténs förslag att
inte ändra de bestämmelser om åtalsbegränsning som återfinns i andra delar av
brottsbalken har föranlett erinran endast från Fredrika Bremer-förbundet, som
anför:

I kommitténs uppdrag ingår
också att ta ställning till om det är påkallat att ändra åtalsreglerna för med
misshandel närbesläktade brottstyper, såsom hemfridsbrott, ofredande m. m. I
dessa fall rör det sig inte om fysisk misshandel utan om olika former av
trakasserier som vi vill sammanfatta under termen psykisk misshandel. 1 dessa
fall gäller att det under samma omständigheter som vid kvinnomisshandel endast
är den utsatta kvinnan som kan väcka åtal. Här för plötsligt
sexualbrottskommittén resonemang som obegripligt nog leder till att man ej
föreslår några ändringar i åtalsreglerna. Som exempel framförs under
diskussionen om olaga hot att om kvinnans rädsla visar sig vara befogad, dvs.
om mannen sätter sitt hot i verket så faller förmodligen det brottet under s.k.
allmänt ålal. Man förstärker alltså inte möjligheten att åtala vid olaga hot
för all om hotet sätts i verket kan åtal ske! Enligt vår mening kan för
samtliga dessa brottsformer föras resonemang som är identiska med dem som leder
till att angivelsekravet för kvinnomisshandel nu föreslås slopat. En kvinna som
utsätts för olika former av psykiskt våld behöver säkert lika väl som en

Prop.
1981/82:43 28

misshandlad
kvinna hjälp och skydd. Regeln att hon är den enda som kan ange brottet Ull
åtal måste öka kvinnans känsla av att vara hjälplös, ett offer utan samhällets
stöd. Beträffande förmögenhetsbrott påpekar kommittén att krav på angivelse
gäller enbart för brott begångna inom ramen för bestående familjerättsliga
relationer, om dessa har formen av äktenskap, trolovning eller släktskap.
Detta leder kommittén fill att "finna det tveksamt" om reglema bör
ändras. Här behövs faktaunderlag. Såsom varande en organisation till vilken
kvinnor i olika former av trångmål vänder sig, har vi starka skäl att misstänka
att förmögenhetsbroll inom familjens hägn alls ej är ovanliga.

Vad
slutligen angår frågan om behovet av övergångsbestämmelser har hovrätten för
Övre Norrland förklarat att man ställer sig tveksam till kommitténs uppfattning
att det utan övergångsregler bör vara möjligt för en åklagare att väcka åtal
också för misshandelsbrott som har ägt mm före tidpunkten för lagförslagets
ikraftträdande. Hovrätten påpekar att en sådan ordning inte torde stå i
överensstämmelse med 7 § lagen om införande av brottsbalken. Även RÅ har anfört
att kommitténs förslag i denna del skulle strida mot den nämnda paragrafen och
förklarat att förslaget i denna del inte kan godtas.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981