Prop. 1981/82:51

Prop.
1981/82:51

Regeringens proposition 1981/82:51

om vissa
läromedelsfrågor.

beslutad
den 5 november 1981.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens
hemställan.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ULLA
TILLÄNDER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen behandlas bl.a. kommunernas skyldighet att tillhandahålla
läromedel i grundskolan och gymnasieskolan. Därvid tas upp elevernas rätt att
få tillgång till vad som i propositionen kallas basläromedel och frågan om
större frihet för kommunerna att avgöra vilka läromedel som eleverna i
grundskolan skall få behålla som gåva. Riksdagen har tidigare med anledning av
propositionen om läroplan för grundskolan m. m. för genomförande fr.o.m.
läsåret 1982/83 fattat beslut (prop. 1978/79:180, UbU 1978/79:45, rskr
1978/79:422) i hithörande frågor för grundskolans del. Någon större ändring
föresläs inte i förhållande till detta beslut. Skolöverstyrelsen (SÖ) föreslås
få till uppgift att fastställa vilka läromedel som kan betecknas som
basläromedel.

1
propositionen behandlas även frågor om granskning av och information om
läromedel. I dessa hänseenden föreslås följande. Granskning av innehåll i
läromedel skall finnas kvar, men ges en annan roll än f. n. Granskningen skall
ej leda fram till beslut av en nämnd e.d. I stället skall kortfattade yttranden
från olika granskare spridas till skolorna där de skall ingå i underlaget för
läromedelsvalet. SÖ skall utse granskare och ansvara för verksamheten. Den nya
ordningen avses gälla fr. o. m. den I juli 1983. Vid denna tidpunkt skall den
nuvarande läromedelsnämnden i SÖ avskaffas.

I fråga om informationsverksamhet betonas att det är angeläget att
alla skolor får information om vilka läromedel som finns på marknaden. Detta motiverar
ett samhälleligt engagemang i verksamheten. Samtidigt är det enligt
propositionen angeläget att nu befintliga parallella informaiionsregis- I Riksdagen 1981/82. 1 .saml. Nr 51

Prop. 1981/82:51 2

ter
samordnas. I propositionen föreslås att staten genom avtal tillförsäkrar sig inflytande
på den producentägda registerverksamheten. Därvid skall garantier skapas för
bl. a. att information lämnas även om läromedel inom s. k. smala områden. SÖ
föreslås bli den statliga myndighet som utövar fillsyn av verksamheten.

SÖ
föresläs även från statens institut för läromedelsinformation (SIL) överta
ansvaret för fördelning av produktionsstöd samt uppgiften att vara tillsynsmyndighet
för rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel för handikappade (RPH). Genom
förslagen kan SIL avvecklas fr. o. m. den 1 juli 1983.

Prop.
1981/82:51

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-11-05

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson,
Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin.

Föredragande:
statsrådet Tilländer

Proposition
om vissa läroinedelsfrågor

1
Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande den 13 maj 1976 tillkallade dåvarande
statsrådet Hjelm-Wallén en särskild utredare (U 1976:04) med uppdrag att
kartlägga förhållanden inom läromedelsmarknaden.

Med stöd av regeringens
bemyndigande den 29 mars 1979 tillkallade dåvarande statsrådet Rodhe
ytterligare ledamöter, varigenom utredningen fick formen av en kommitté för
fortsatt utredning om läromedelsmarknaden. Genom tilläggsdirektiv, utfärdade
samma dag, vidgades utredningens uppdrag från att uteslutande gälla en karfiäggning
till att avse förslag till åtgärder i vissa avseenden.

Utredningen
har både med särskild utredare och sedan som kommitté kallat sig Utredningen om
läromedelsmarknaden (ULÄ).

ULÄ
har avgett följande delrapporter:

-
Läromedelsmarknaden,
produktions- och konkurrensförhållanden (DsU 1978:12 samt bilagedel. Ds U
1978:13)

-
Samhällets kostnader för inköp
av läromedel samt lek- och arbetsmaterial (Ds U 1978:14)

-
Läromedlen i
konsumentperspektiv (Ds U 1979:2)

-
Lekmaterial i förskolan,
kulturresurs eller stapelvara? (Ds U 1979:3)

-
Förskolepedagogik i praktiken
(Liber Läromedel)

-
Läromedlens funktion i
undervisningen (Ds U 1980:4 samt bilagedel, DsU 1980:5).

ULÄ
överiämnade i juni 1980 sitt slutbetänkande (SOU 1980:15) Läromedlen i skolan.
En sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 1.

Prop. 1981/82:51 4

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrelsen, statskontoret,
riksrevisionsverket (RRV), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) - efter
hörande av högskolan för lärarutbildning i Stockholm, högskolan i
Gävle/Sandviken och universitetet i Lund, - skolöverstyrelsen (SÖ) - efter
hörande av samtliga länsskolnämnder - statens institut för
läromedelsinformation (SIL) - efter hörande av samtliga rikscentraler för
pedagogiska hjälpmedel för handikappade (RPH) - statens pris- och kartellnämnd (SPK),
statens handikappråd, radionämnden, barnmiljörådet, yttrandefrihetsutredningen
(Ju 1977:10), videogramutredningen (U 1977:05), integrationsutredningen (U
1978:07), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Lantbrukarnas
Riksförbund (LRF), Sveriges Hantverks- och
Industriorganisation-Familjeföretagen (SHIO), Elevförbundet, Sveriges elevers
centralorganisation (SECO), Sveriges Folkhögskoleelevers förbund (SFEF),
Riksförbundet Hem och skola (RHS), Handikappförbundens centralkommitté (HCK),
Sveriges Utbildningsradio AB (UR), Föreningen Svenska läromedelsproducenter (FSL),
Läromedelsförfattarnas förening (LFF), Bibliotekstjänst AB (Btj), Folkpartiets
ungdomsförbund (FPU), Centerns ungdomsförbund (CUF), Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund (SSU) samt Borås, Dande-ryds, Falkenbergs, Gislaveds, Gävle,
Göteborgs, Lunds, Lycksele, Malmö, Mölndals, Skellefteå, Stockholms,
Strömsunds, Tierps, Tyresö, Uppsala, Ödeshögs och Östra Göinge kommuner.

Yttranden
har dessutom inkommit från konsumentverket, statens invandrarverk (SIV),
läromedelsnämnden i SÖ, Synskadades riksförbund (SRF), De Handikappades
Riksförbund (DHR), Svenska föreningen för specialpedagogik. Kooperativa
institutet, Norrköpings kommun samt en enskild person.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detla ärende
som bilaga 2.

I
det följande kommer jag att redovisa förslag om vissa läromedelsfrågor i sådan
ordning att jag inledningsvis anger utgångspunkterna för mina överväganden.
Därefter kommer jag att behandla frågor om definition av läromedel och skolhuvudmännens
skyldigheter. Jag tar upp skyldigheten att tillhandahålla viss typ av läromedel
och skyldigheten att ge vissa läromedel som gåva till eleverna samt lämpliga former
för val av läromedel. Vidare kommer jag att lämna förslag i fråga om
granskning och information om läromedel och om vilken myndighet som bör handha
dessa och andra anknytande läromedelsuppgifter.

Mina
överväganden och förslag i det följande utgår från grundskolan och gäller
därutöver de ytterligare skolformer som jag anger i varje särskilt fall. Jag
har beträffande kommunal och statlig vuxenutbildning samrått med chefen för
utbildningsdepartementet och beträffande särskolan med statsrådet Ahrland.

Prop.
1981/82:51 5

2
Föredragandens överväganden

2.1
Utgångspunkter

Läromedelsfrågor
i vid bemärkelse är naturligtvis utomordentligt betydelsefulla för skolans
verksamhet. Hur läromedlen antas och används, etc. har stor betydelse för
undervisningen. Hanteringen av läromedelsfrågorna har således starkt samband
med strävan att nå de mål för ungdomsskolan som statsmakterna uppställt.
Läromedelsfrågorna kan därför aldrig ses isolerade, utan måste behandlas mot
bakgrund av de mål och riktlinjer som gäller för skolans verksamhet i stort.
Staten har således ett klart intresse av vilka läromedel som används i
skolarbetet. Detta är för mig en grundläggande utgångspunkt när jag nu
redovisar mina förslag angående vissa läromedelsfrågor.

Läromedelsfrågor av
principiell karaktär behandlades i ett sammanhang av riksdagen senast år 1973 (prop.
1973:76, UbU 1973:28, rskr 1973:242). Förslagen i proposifionen grundades
huvudsakligen på läromedelsutredningens betänkande (SOU 1971:91)
Samhällsinsatser på läromedelsområdet. Från nämnda riksdagsbeslut samt från
beslut (UbU 1974: 15, rskr 1974: 155) med anledning av propositionen (1974: 13)
angående vissa läromedelsfrågor härrör nuvarande bestämmelser om centrala läromedel,
objektivitetsgranskning och samhälleliga informationsinsatser på läromedelsområdet.

Läromedelsfrågor
har därefter i viss mån kommit att ingå i två av 1970-talets viktigaste skolpolitiska
reformer, nämligen besluten i anledning av den s.k. SIA-propositionen (prop.
1975/76:39, om skolans inre arbete mm., UbU 1975/76: 30, rskr 1975/76: 367) och
den s.k. läroplansproposi-fionen (prop. 1978/79:180, UbU 1978/79:45, rskr
1978/79:422). Även om dessa beslut i första hand avser grundskolan har de i
fråga om synen på läromedel även giltighet för gymnasieskolan. I nämnda
propositioner har resp. föredragande, statsråden Hjelm-Wallén och Rodhe,
redovisat en i förhållande till 1973 års beslut delvis ny syn på läromedel.
Denna nya syn, vars innebörd jag senare närmare kommer att redovisa, har sin
grund i de strävanden i riktning mot ökat lokalt ansvarstagande som
kännetecknar såväl SIA- som läroplansbeslutet. Denna inriktning mot
decentralisering har varit en viktig utgångspunkt även för mina ställningstaganden.
Decentraliseringen fär dock inte ges sådan form att den äventyrar
förverkligandet av de grundläggande mål och strävanden, som gäller för
skolväsendet. Jag vill därför understryka att jag med decentralisering inte
avser frånvaro av centrala bestämmelser. Staten har ett övergripande ansvar för
ungdomsskolan. Detta inbegriper även ansvarstagande på läromedelsområdet, vilket
enligt min uppfattning förutsätter vissa regleringar av ramkaraktär.

Som
en annan utgångspunkt för mina förslag tjänar riksdagens nyligen fattade beslut
med anledning av propositionen om den statliga skoladmi-

Prop. 1981/82:51 6

nistrationen
m.m. (prop. 1980/81:107, UbU 1980/81:38, rskr 1980/81:395). Min företrädare,
statsrådet Mogård, har i propositionen angett att det rådande organisatoriska
mönstret, med olika organ med varierande kopplingar till varandra och den
centrala myndigheten (SÖ), skapar svårigheter för ledning och samordning av
verksamheten inom den statliga skoladministrationen. För egen del vill jag
framhålla att strävan att renodla det organisatoriska systemet givetvis bör
innefatta de statliga insatserna på läromedelsområdet. Jag vill även betona att
de statliga insatserna på läromedelsområdet, liksom all statlig verksamhet,
bör präglas av en rationell organisation.

Bland
remissinstanserna har påtalats den starka ställning producenterna har gentemot
konsumenterna på läromedelsområdet. För att balansera detta förhållande krävs
enligt min mening någon form av samhällsinsatser. Dessa bör som främsta syfte
ha att underlätta för alla dem som skall delta i läromedelsvalet.

2.2
Läromedelsbegrepp m. m.

2.2,1
Läromedelsdefinition

Olika
läromedelsdefinitioner har använts eller föreslagits i skilda sammanhang.
Därvid har konstaterats att det är svårt att på ett entydigt och övergripande
sätt definiera begreppet läromedel. Den nuvarande definitionen i
skolförordningen (1971:235) utgår från att med läromedel avses de informationsförmedlande
komponenterna i undervisningen, dock ej lärare och elever. I skolförordningens
1 kap. 5 § anges följande definition av läromedel:

materiel
som förmedlar innehållet i läroplan och som utgöres av framställning i skrift,
ljud eller bild.

Det
nya arbetssätt och de arbetsformer som var en av huvudpunkterna i SIA-beslutet
ledde fram till en delvis ny syn på läromedel. Läromedel fick med detta synsätt
en annan innebörd än tidigare och blev det "som lärare och elever kommer
överens om att använda för att nå uppställda mål i undervisningen". I
läroplanspropositionen anslöt sig föredraganden till denna nya syn på
läromedel. Hon uttalade dock samtidigt att mer traditionella läromedel även
fortsättningsvis måste spela en viktig roll, bl. a. för att ge fasthet och
sammanhang i studierna. Sådana speciella läromedel, producerade för
undervisningen, har i den nya läroplanen för grundskolan (Lgr 80), som skall
börja fillämpas läsåret 1982/83, beskrivits som "tryckt material som
läcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment".

ULÄ
har föreslagit att SI A-beslutets läromedelsdefinition, dvs. sådant som lärare
och elever kommer överens om all använda för att nå uppställda mål för
undervisningen, skall föras in i skolförordningen.

Prop. 1981/82:51 7

Av
de relafivt få instanser som behandlar frågan tillstyrker de flesta ULÄ:s
förslag. Några instanser påpekar dock att denna vida definifion inte kan ligga lill
grund för bestämmelser om registrering, granskning och anlagande av läromedel.
För de ändamålen krävs, enligt bl.a. SÖ och kommunförbundet, preciseringar.

För
egen del vill jag erinra om föreskrifterna i Lgr 80 att den lokala planeringen
primärt skall utgå från centrala mål och från kursplanernas huvudmoment. Först
därefter skall valet av lämpliga läromedel - studiebesök, läroböcker, fack-
och skönlitteratur, tidningar, tidskrifter, experiment - komma in. Del
vidsträckta läromedelsbegreppet är ett ullryck för synen på läromedel som ett
hjälpmedel all nå målen för undervisningen. Den vida läromedelsdefinilioneh bör
därför vara en utgångspunkt vid den lokala undervisningsplaneringen. I
skolförordningen och motsvarande förordningar för andra skolformer än
grundskolan och gymnasieskolan saml i föreskrifter om statliga insatser i form
av granskningsverksamhet m.m. bör man enligt min mening använda den term - inte
nödvändigtvis termen läromedel - och den definition av termen som regleringens
sakliga innehåll föranleder i varje särskilt fall. Övervägandena om det
sakliga innehållet bör inte styras av en viss term eller definition. Det bör i
princip ankomma på regeringen alt bestämma termer och definitioner i
föreskrifter som regeringen meddelar, även om det sakliga innehållet grundas på
beslut av riksdagen.

2.2.2
Centrala läromedel

I
den proposition om läromedel från år 1973, som jag inledningsvis nämnde,
infördes ett mer avgränsat läromedelsbegrepp, nämligen begreppet
"centralt läromedel". Begreppet preciserades senare i läromedelspro-posilionen
från år 1974 och har i förordningen (1974:438) om registrering och granskning
av vissa läromedel givils följande definition:

sådant
läromedel som täcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment, som
anges i gällande läroplan, och förser eleverna med instrument som hjälper dem
all planera och organisera sina studier, öva färdigheter, inhämta fakta och
sälla in dessa i ell meningsfullt sammanhang.

Exempel
på centrala läromedel är egentliga läroböcker för kursavsnitt, årskurs, stadium
eller linje saml ordlistor, grammatiker, bibel och psalmbok.

Enligt
den nämnda förordningen prövar SIL fråga om registrering av läromedel på
ansökan av den som framställt eller tillhandahåller läromedlet. Ett läromedel
skall registreras som centralt läromedel om det uppfyller kraven för ett sådant
enligt den nyss återgivna definitionen. Om ett läromedel i ett
samhällsorienterande ämne enligt SIL:s bedömning är centralt, fordras för regisirering
dessutom att SÖ genom sin läromedelsnämnd efter

Prop. 1981/82:51 8

en
objektiviletsgranskning har godkänt läromedlet. SIL lämnar genom läromedelskalaloger
m. m. information om centrala läromedel och andra registrerade läromedel.

Till
dessa regler om centrala läromedel anknyter i enlighet med riksdagens beslut
vissa bestämmelser i skolförfattningarna. Sålunda föreskriver skolförordningen
dels att såsom centrala läromedel i grundskolan och gymnasieskolan får antas
endast läromedel vilka har registrerats som centrala läromedel, dels att
eleverna i grundskolan skall såsom gåva få behålla centrala läromedel i den
utsträckning som behövs för en allmän överblick av det huvudsakliga innehållet
i lärokursen.

Begreppet
centralt läromedel har sålunda genom sin koppling till andra bestämmelser,
särskilt den om gåvoläromedel, kommit all ha stor betydelse för
skolverksamheten. Den reella innebörden av bestämmelserna kan sägas vara all
det i princip i varje ämne måste antas ett centralt läromedel.

ULÄ
menar att det, som en följd av de strävanden efter decentralisering som
kännetecknar utvecklingen av del svenska skolväsendet, blivit onödigt att på
central nivå indela läromedlen i centrala läromedel och övriga läromedel. Det
är på lokal nivå som del skall avgöras vilka läromedel som förmedlar del
väsentligaste stoffet. Begreppet centralt läromedel bör därför, enligt ULÄ,
försvinna ur gällande författningar.

ULÄ:s
förslag har väckt relativt bred uppslutning bland remissinstanserna.
Instanserna menar att förslagel ligger i linje med såväl SIA- som läroplansbeslulets
innebörd. Flera instanser erinrar dock om föreskrifterna i Lgr 80 i denna
fråga. I den nya läroplanen sägs:

För
skolarbetet finns också speciella läromedel, producerade för undervisningen.
Tryckt material, som läcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller
kursmoment, måste spela en vikfig roll, bl.a. för att ge fasthet och sammanhang
i studierna. Eleverna skall genom kommunens försorg vara garanterade tillgång lill
sådana läromedel. Vissa sådana läromedel, eller väsentliga hjälpmedel som
lexikon och kartböcker, skall eleverna få som gåva.

Länsskoinämnden
i Örebro län menar att ett slopande av begreppet centralt läromedel inte får
innebära att bestämmelserna i Lgr 80 frångås. Även länsskoinämnden i
Västernorrlands län framhåller att slopandet inte får ha den effekten all alla
läromedel förutsätts vara lika acceptabla för skolarbetet och att därför i l.ex.
en besparingssilualion främst billiga och slitstarka läromedel anvisas som
godkända och därför lämpliga.

Liknande
synpunkter framförs av bl.a. länsskoinämnden i Västerbottens lån. Tyresö
kommun, SACO/SR, CUF. SECO och Elevförbundet. SECO och Elevförbundet kallar de
mer heltäckande läromedel som anges i Lgr 80 för basläromedel. Länsskoinämnden
i Kalmar län anser att ULÄ i sill förslag inte lyckats skapa garantier för
elevens rätl lill de läromedel

Prop.
1981/82:51 9

som
anges i Lgr 80. För att ge eftertryck åt dessa riktlinjer i den nya läroplanen
föreslår länsskoinämnden att nu gällande bestämmelser i 2 kap. 27 § första
stycket skolförordningen får en formulering som ansluter till läroplanens.
Nämnden föreslår följande formulering: "Varje elev skall genom kommunens
försorg vara garanterad ständig tillgång till tryckt material, som läcker
väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment." Även SÖ
framhåller att elevernas rätt till "basläromedel" bör preciseras i
skolförordningen.

Jag
delar ULÄ:s uppfattning alt beslul som rör skolans vardag bör fattas av dem som
besluten verkligen angår. Som jag framhöll i utgångspunkterna för mina
överväganden (avsnitt 2.1) förutsätter emellertid det statliga ansvaret vissa
regleringar av ramkaraktär. Jag vill i sammanhanget erinra om kravet på en
likvärdig utbildningsstandard i hela landet.

I
det följande kommer jag att redovisa mina överväganden rörande tillgång lill
och val av läromedel samt behovei av statliga insatser i form av granskning m.m.
Detta sker bl.a. mot bakgrund av Lgr 80 och den vikt som där läggs vid att
eleven har tillgång till en viss typ av läromedel, nämligen tryckt material som
läcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment och som är ägnat
att ge fasthet och sammanhang i studierna. Jag menar att läroplanens
intentioner i detla avseende föranleder särskilda regler om sådana läromedel i
bl.a. skolförordningen. Mina överväganden innebär förslag om all det nuvarande
systemet med centrala läromedel ersätts med ett system med vad jag vill kalla
basläromedel vilket jag redovisar i del följande.

2.2.3
Basläromedel

Som
baslåromedel betecknar jag i mina fortsatta överväganden tryckt material som
läcker väsenUiga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment i läroplan och som
är ägnat att ge fasthet och sammanhang i studierna. Detta betyder i princip
att basläromedel är detsamma som elevernas grundmaterial i resp. ämne,
ämnesgrupp eller kursmoment.

Min
definition av basläromedel bygger på den beskrivning som ges i Lgr 80 av sådana
läromedel som eleverna genom kommunens försorg skall garanteras fillgång till.
Jag är medveten om att för l.ex. handikappade elever kan material i bild- och
ljudform vara av mycket stort värde. I dessa och andra särskilda fall bör som
basläromedel kunna fastställas även annat än tryckt material.

Definitionen
av basläromedel bör gälla inte bara för grundskolan. Jag anser nämligen att en
del av det som bör gälla för basläromedel i grundskolan också bör gälla för
motsvarande läromedel i vissa andra skolformer.

Huruvida
basläromedel skall användas som term i de föreskrifter som blir aktuella bör få
avgöras av den - regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer - som
meddelar föreskrifterna.

I
det nuvarande systemet med centrala läromedel gäller att SIL fast-

Prop. 1981/82:51 10

ställer
och registrerar centrala läromedel som är avsedda för grundskolan, sameskolan,
specialskolan, gymnasieskolan, kommunal och statlig vuxenutbildning,
riksinternatskolor och privatskolor som omfattas av privatskolförordningen
(1967:270).

Enligt
min mening finns det med hänsyn till det statliga ansvar som jag tidigare har
framhållit ett behov av att en statlig myndighet prövar vilka läromedel som
täcker tillräckligt mycket av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment för att kunna
utgöra basläromedel i dessa skolformer. Det bör vara SÖ som efter sådan
prövning fastställer vilka läromedel som är basläromedel. Som jag nyss har angett
bör SÖ i särskilda fall kunna fastställa annat än tryckt materiel som
basläromedel. Prövning bör ske på ansökan av den som framställt eller
tillhandahåller läromedlet. Om del i undanlagsfall inte kommer någon ansökan
från del hållet bör styrelsen för den skola, som vill använda läromedlet, kunna
begära en sådan prövning. Som basläromedel bör styrelsen för skolan få anta
endast sådana läromedel som av SÖ fastställts som basläromedel. Frågan om
finansiering av verksamheten med fastställande av basläromedel bör övervägas
ytterligare. Om ell avgiftssystem skall tillämpas avser jag att återkomma med
förslag som kan föreläggas riksdagen.

Jag
vill beträffande skolformer nämna alt del för Bergsskolan i Filipstad och
utlandsskolor som avses i förordningen (1978:591) om statsbidrag lill svensk
undervisning i ufiandet finns regler som knyter an till det syslem med centrala
läromedel som gäller för bl. a. grundskolan och gymnasieskolan. Motsvarande
kopplingar bör enligt min mening kunna komma i fråga även beträffande
basläromedel.

2.3
Skolhuvudmännens skyldigheter

2.3.1
Inledning

Mot
bakgrund av riksdagens beslut om den nya läroplanen för grundskolan och ULÄ:s
därefter framlagda betänkande kommer jag i det följande alt la upp frågor om
tillgång till och val av läromedel i grundskolan och andra skolformer (avsnitt
2.3.2). Jag behandlar även frågan om gåvoläromedel (avsnitt 2.3.3).

Innan
jag går närmare in på dessa frågor vill jag erinra om vissa bestämmelser i
skollagen (1962:319). Enligt skollagen får avgift inte las ul för undervisningen
i grundskolan. Av samma lag framgår att avgift inte heller får tas ul för
undervisningen i specialskolan eller för undervisningen i gymnasieskolan.
Vidare finns i skollagen bestämmelserom alt kommunerna skall svara för de
kostnader för grundskolan och för gymnasieskolan som inte täcks av andra medel.

I
sitt betänkande (DsU 1981:4) Skollagen har skolförfattningsutredningen (U
1979:12) analyserat vilken innebörd de nämnda bestämmelserna har när det gäller
elevernas tillgång till läroböcker och andra hjälpmedel för

Prop.
1981/82:51 11

undervisningen. Skolförfattningsutredningens slutsats är
att i rätten till kostnadsfri utbildning ligger en rätt att kostnadsfritt få
tillgäng till de hjälpmedel som är nödvändiga för utbildningen. I utredningens
förslag till ry skollag ingår vissa bestämmelser i denna fråga, vilka
emellertid inte syftar till någon ändring i rådande praxis.

Skolförfattningsutredningens belänkande remissbehandlas f.
n. Ell slällningstagande lill utredningens förslag bör anstå till dess att
remissbehandlingen är avslutad.

2.3.2 Tillgång tdl och val av läromedel Grundskolan

F.n. innehåller skolförordningen bl.a. följande
föreskrifter om läromedel i grundskolan. I 2 kap. 27 § första slyckel finns en
allmän föreskrift om att eleverna i grundskolan i skälig omfattning skall
tillhandahållas läromedel och annan materiel som behövs för en tidsenlig
undervisning. I 2 kap. 27 § andra siycket finns föreskrifter om gåvoläromedel.
Till frågan om gåvoläromedel återkommer jag i del följande (avsnitt 2.3.3).
Enligt 5 kap. 13 § antas läromedel av skolstyrelsen efter förslag av rektor.
Därvid får som centralt läromedel antas endast läromedel som har registrerats
som centralt läromedel.

Riksdagens beslut om den nya läroplanen och vad jag har
förordat om basläromedel föranleder vissa ändringar i de föreskrifter som jag
nu har redovisat.

På grundval av riksdagens beslut har i Lgr 80 tagits in
föreskrifter som i huvudsak innebär följande. Skolstyrelsen beslutar efter
förslag av rektor om inköp av vad jag kallar basläromedel. Rektor beslutar om
övriga läromedel inom den samlade ekonomiska ram som skolstyrelsen anvisat. 1
båda fallen skall rektor först samråda med lärare och elevföreträdare. Rektor
kan i sin tur genom skolans interna budget fördela uppgiften att utnyttja fillgängliga
medel.

I enlighet
med vad som uttalas i Lgr 80 har basläromedlen en viktig roll bl.a. för att ge
fasthet och sammanhang i studierna. Lgr 80 föreskriver också att eleverna genom
kommunens försorg skall vara garanterade tillgång lill sådana läromedel.

Som jag lidigare har anfört bör som basläromedel få antas
endast läromedel som av SÖ har fastställts som basläromedel.

Jag vill i
sammanhanget framhålla att en strävan bör vara att beslut fattas så nära dem
det angår som möjligt. Skolstyrelsen kan i det syftet delegera en del av sin
beslutanderätt till rektor. ULÄ har pekat på möjligheten att använda sig av ett
rambudgetsystem, där varje rektorsområde, skola, stadium eller klass disponerar
en läromedelsresurs. ULÄ har även föreslagit ett ökal utnyttjande av
skolbibliotekels resurser. Förslaget om ramresurser och önskemålet om
utnyttjande av s. k. kollektiva läromedelsresurser stämmer väl överens med
intentionerna i Lgr 80. Jag vill dock

Prop.
1981/82:51 12

understryka
att skolstyrelsen alltjämt skall ha ansvar för kvaliteten på
läromedelstillgången. Detta innebär bl.a. ell ansvar för att föreskrifterna om
basläromedel uppfylls.

Kravet
på tillgång lill basläromedel bör självfallet inte avse ämnen i vilka del inte
är naturligt all använda tryckta läromedel i nämnvärd utsträckning. SÖ bör ha rält
att avgöra i vilka ämnen kravet på tillgång till basläromedel av nämnda skäl
inte skall gälla.

Jag
vill vidare i sammanhanget klargöra att kravet på tillgång till basläromedel
inte bör innebära krav på att undervisningen alltid skall grundas på dem. Det
är, som jag tidigare har framhållit, den vida läromedelsdefini-lionen som skall
vara utgångspunkt för den lokala undervisningsplaneringen. I en del fall kan
man då vilja lila hell till skol- och folkbibliotekens resurser eller arbeta
ulan tryckta läromedel och bygga upp undervisningen kring experiment och
iakttagelser i samhälle och natur eller låla den beslå i all eleverna själva
bygger eller konstruerar något. Inslag av ell sådant arbetssätt kan öka
elevernas engagemang. Det bör vara ett lämpligt område för det lokala
utvecklingsarbetet, som behandlades av riksdagen i anslutning lill
propositionen om skolforskning och personalutveckling (prop. 1980/81:97, UbU
1980/81:37, rskr 1980/81:385). Del bör ankomma på arbetsenhets- eller
klasskonferensen att avgöra om undervisningen skall läggas upp på del sätt jag
nu har beskrivit. Om ett sådant arbetssätt fillämpas måste dock de elever som
så önskar ges möjlighet att på egen hand komplettera undervisningen. Därför
måste basläromedel hållas tillgängliga för eleverna även i sådana fall.

Specialskolan
och sameskolan

För
specialskolan och sameskolan, som ju är statliga skolformer på grundskolenivå,
bör i huvudsak samma regler gälla som för grundskolan.

Gymnasieskolan

Vad
jag har förordat om avskaffande av del nuvarande systemet med centrala
läromedel och om fastställande av basläromedel avser även gymnasieskolan.
Enligt min mening bör även i övrigt en samordning med reglerna för grundskolan
eftersträvas. Vad jag har anfört om tillgång lill basläromedel och val av
läromedel samt om vem som beslutar bör således i huvudsak få gälla även för
gymnasieskolan. Delsamma gäller önskvärdheten alt utveckla undersökande och
experimentella arbetssätt.

Kommunal
och statlig vuxenutbildning

För
kommunal och statlig vuxenutbildning finns f.n. föreskrifter om antagande av
centrala läromedel. Mina förslag om avskaffande av systemet med centrala
läromedel och om fastställande av basläromedel kräver att dessa föreskrifter
anpassas till den nya ordningen. Behovei av eventuella övriga förändringar får
prövas i samband med ställningstagande till det betänkande från komvux-utredningen
(U 1978:04) som väntas inom kort.

Prop. 1981/82:51 13

Vissa privata skolor

Riksinternatskolor och privatskolor som omfattas av privalskolförordningen
följer f. n. i princip samma system som grundskolan och gymnasieskolan,
frånsett all del inte finns något krav på all huvudmannen skall skaffa eller
bekosta läromedlen. Den skillnaden måste givelvis få kvarstå. I övrigi bör
ändringar för grundskolan och gymnasieskolan följas av i stort sett motsvarande
ändringar för riksinlernalskolorna och privatskolorna. Del bör få ankomma på
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att avgöra vilka undantag
och särskilda övergångsanordningar som kan behöva göras.

2.3.3 Gåvoläromedel

Som redan har framgått finns det en föreskrift om
gåvoläromedel i skolförordningen. Enligt 2 kap. 27 § andra siycket
skolförordningen skall eleverna i grundskolan som gåva fä behålla centrala
läromedel i den utsträckning som behövs för en allmän överblick av det
huvudsakliga innehållet i lärokursen. Motsvarande gäller för eleverna i
sameskolan.

ULÄ har studerat och sökt analysera i vad mån eleverna
utnyttjar gävoläromedlen i hemmet och funnit att del sker i ringa omfattning.
Mot denna bakgrund föreslår ULÄ att kommunerna - utan statlig reglering -bör få
avgöra hur eleverna skall få bruka sina läromedel och huruvida eleverna efter
genomgången kurs skall få sina läromedel som gåva eller inte.

Så gott som samtliga instanser som behandlar frågan
tillstyrker utredningens förslag i denna del. Vissa instanser erinrar dock om
att gåvoföre-skriflen i Lgr 80 fått en i förhållande till nuvarande
bestämmelser starkt modifierad utformning. 1 Lgr 80 krävs endast all eleverna
som gåva skall få vissa av vad jag kallar basläromedel, eller väsentliga
hjälpmedel som lexikon och kartböcker.

Enligt min mening innebär redan Lgr 80:s föreskrifter i
fråga om gåvoläromedel en betydande kommunal frihet. Kommunerna avgör själva
inom ramen för Lgr80:s föreskrifter i vilken omfattning läromedel skall ges som
gåva. Jag förordar därför ingen ändring av Lgr 80 i detla avseende. I
sammanhanget vill jag peka på att gåvoföreskriften bl.a. haft den funktionen
att eleverna kunnat arbeta aktivt med materialet, dvs. kunnat göra
understrykningar, kantanleckningar m. m. Jag utgår från att kommunerna beaktar
denna pedagogiska aspekt vid slällningstagande till frågan om gåvoläromedel.

Jag avser all återkomma lill regeringen med förslag om all
gåvoföreskrif-len i skolförordningen och dess motsvarighet för sameskolan
anpassas lill vad som angetts i Lgr 80.

Regeringen bör bereda riksdagen tillfälle alt la del av
vad jag har anfört om gåvoläromedel.

Prop. 1981/82:51 14

2.4
Granskning

Alltsedan
är 1974 gäller krav om obligatorisk granskning av objektiviteten i centrala
läromedel i samhällsorienterande ämnen i bl. a. grundskolan och gymnasieskolan.
Även andra centrala läromedel kan granskas på läromedelsnämndens initiativ
eller efter anmälan. I fråga om övriga läromedel, dvs. de som inte är
centrala, sker ingen objektivitetsgranskning.

Enligt
förordningen om regisirering och granskning av vissa läromedel skall vid
granskningen prövas "om läromedlet behandlar innehållet på ett sakligt och
allsidigt sätt samt om läromedlet även i övrigi står i överensstämmelse med
avsnittet mål och riktlinjer i läroplanen". Läromedelsnämnden i SÖ
beslutar i frågor som rör objektiviteten i läromedel. Nämnden består av SÖ:s
generaldirektör, tillika ordförande, och åtta andra ledamöter som regeringen
utser. Vid sammansättningen har en bred representation för allmänintressena
eftersträvats.

Läromedelsnämndens
beslut får verkan genom föreskriften om alt som centrala läromedel i
samhällsorienterande ämnen endast får antas sådana läromedel som registrerats
som centrala läromedel efter att först ha godkänts av läromedelsnämnden. Del
finns dock inget förbud mot all använda icke godkända läromedel i
undervisningen, under förutsättning att de inte används som centrala läromedel.
Delta innebär bl. a. att de inte blir gåvoläromedel enligt skolförordningens
föreskrifter.

ULÄ
menar att den nuvarande förhandsgranskningen medför en risk för att sådana
läromedel som skall granskas av nämnden präglas av en överdriven försiktighet (ulslätning)
i kontroversiella frågor. Vidare förlängs produktionstiden för de läromedel
som skall granskas. Förslaget om slopande av begreppet centralt läromedel gör
det, enligt ULÄ, svårt att avgränsa området för granskning. Bl. a. av dessa
skäl föreslår ULÄ att den nuvarande förhandsgranskningen ersätts med
granskningar i efterhand. Granskningen skall enligt ULÄ:s förslag utföras på
nämndens initiafiv och efter anmälan, och kunna gälla alla slags informationsbärande
läromedel (text-, ljud- och bildmaterial). En nyinrättad, fristående nämnd bör,
enligt ULÄ:s förslag, svara för granskningsverksamheten.

Jag har lidigare omnämnt
läromedlens stora betydelse för förverkligan-del av mål och riktlinjer för
skolan. Vad jag med utgångspunkt i Lgr 80 har anfört om elevers rätt lill
tillgång till vad jag kallar basläromedel bygger på medvetenheten om att
läromedlen utgör viktiga instrument i skolarbetet. Samtidigt bör man dock vara
klar över att ett läromedel i sig inte ger garantier för kvaliteten på
undervisningen. Likaså gäller alt ett enskilt läromedel som har bedömts vara
objektivt, inte med nödvändighet medför att även undervisningen blir saklig och
allsidig. I likhet med ULÄ anser jag alt lärarens presentation av stoffet i
regel är av större betydelse än läromedlet. Det är också läraren som har del
primära ansvaret för all undervisningen är saklig och allsidig. Ansvaret för
att övervaka alt undervisningen

Prop.
1981/82:51 15

bedrivs
i enlighet med läroplanens föreskrifter åvilar skolmyndigheterna: på lokal nivå
skolledningen, skolchefen och skolstyrelsen, på regional nivå länsskoinämnden
och på central nivå SÖ.

Denna vidare syn på
saklighet och allsidighet i undervisningen hindrar dock inte att det är
nödvändigt att de viktigaste läromedel som används i skolan innehåller korrekta
sakuppgifter, är balanserade och allsidiga, inte tar ställning för viss part m.m.
Jag anser därför all läromedelsgranskningen har ett särskilt värde och bör
bibehållas.

ULÄ:s förslag om olika
slags eflerhandsgranskningar stöds av en majoritet av de instanser som
behandlar frågan. Som ett argument för efterhandsgranskning pekar bl.a. TCO på
den tendens till s.k. ulslätning av läromedel som förhandsgranskningen kan leda
till. Enligt TCO är det risk för att läromedlet anpassar sig mera efter
granskarens synpunkter än efter de verkliga avnämarnas, lärarnas och elevernas.

Ett antal instanser anför
dock invändningar mot ULÄ:s förslag i denna fråga. Läromedelsnämnden
ifrågasätter giltigheten i utredningens påslående om risk för ulslätning.
Nämnden uppger all man arbetar aktivt för att kontroversiella frågor skall
redovisas i läromedlen. Vidare pekar LO på att en efterhandsgranskning inte
informerar konsumenten förrän läromedlet redan är inköpt. Från ekonomisk
synpunkt ler det sig svårt att - i en hast - byta ul läromedlet mot ett annat.

Jag
delar LO:s uppfattning i denna fråga. All försälta kommuner i en situation där
de har inköpt en stor upplaga av ell läromedel, varefter ett statligt organ
lämnar anmärkningar, eller underkänner ett läromedel, är från både pedagogisk
och ekonomisk synpunkt oförsvarbart.

Jag vill därför föreslå en
ny form av granskning. Denna granskning bör ske samtidigt med att boken kommer ul
på marknaden. För att undanröja de negafiva konsekvenser som bl.a. TCO har
påtalat, vill jag föreslå all granskningen ges en annan roll än den har f. n.
Den bör ej leda fram till ett beslul i någon nämnd. I stället bör yttranden
från olika granskare i form av kortfattade men motiverade bedömningar utgöra
underlag för det läromedelsval som skall träffas på skolorna och beslutas av
skolstyrelserna. Granskningsytlrandena blir sålunda av informaliv karaktär och
kommer att tjäna som konsumentupplysning. Jag ser betydande vinster i en sådan
modell. Lärare och elever får liksom skolstyrelsens ledamöter tillgång till ett
beslutsunderlag som kan stimulera lill debatt och som påfordrar ett eget ställningstagande
till bedömningar som gjorts av granskare som kanske kommit till olika resultat.

Läromedelsnämnden i SO bör
alltså upphöra. I stället bör särskilda granskare utses. Det bör vara två
granskare för varje läromedel. Granskarna bör utses av SÖ. Förlagen bör alllid
ha rätt alt i eget yttrande bemöta granskarnas synpunkter. Innehållet i
granskningen bör i huvudsak ha samma inriktning som f. n. Det innebär alt
yttrandena bör innehålla svar på frågor som bl.a. gäller om framställningen
överensstämmer med gallan-

Prop. 1981/82:51 16

de
mål och riktlinjer och om den är saklig och allsidig. Det är enligt min mening
angelägel att yttrandena anpassas efter de olika förutsättningar som eleverna
på olika stadier har. De bör också vara korta och koncentrerade.

På
grund av studier i rapporten Läromedlens funktion i undervisningen anser sig ULÄ
kunna konstatera alt objektivitetsfrågor nästan aldrig diskuteras i
undervisningen i andra ämnen än i de samhällsorienterande. För all sfimulera lill
diskussion om hur läroplanens mål och riktlinjer realiseras även i andra ämnen
bör enligt min mening den här föreslagna granskningen kunna omfatta även andra
ämnen som SÖ bestämmer.

Granskningen
bör begränsas till del jag i det föregående har kallat basläromedel. Som jag lidigare
har nämnt bör ett läromedel inte få antas som basläromedel förrän granskning
har skett. Vid skolornas val av och skolstyrelsernas beslut om läromedel bör
granskarnas och förlagens yttranden finnas tillgängliga. Läromedel som
tidigare hos SIL registrerats som centrala läromedel behöver inte omgranskas. I
likhet med ULÄ menar jag att Utbildningsradions tryckta läromedel skall
granskas på samma sätt som övriga läromedelsproducenters.

Vid
sidan av denna konsumenlupplysande granskning bör SÖ även på eget initiativ
kunna göra mera omfattande eflerhandsgranskningar i form av s.k. tema- och
ämnesområdesgranskning. Så kan en temagranskning gälla hur läromedlen behandlar
t. ex. jämställdheten mellan könen, demokratibegreppet, invandrar- och
miljöfrågor. Likaså kan en ämnesområdesgranskning ske genom ett studium av l.ex.
läromedel för högstadiets religionsundervisning. Det är enligt min mening
naturligt att sådan granskning ingår som ett led i SÖ:s utvärderingsverksamhet.

Vad
jag här har förordat om granskningsverksamhet bör avse basläromedel för
grundskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan, kommunal och statlig
vuxenutbildning, riksinlernatskolor och privatskolor som omfattas av
privatskolförordningen.

Som
framgått bör SÖ vara ansvarig myndighet för verksamheten med granskning av
läromedel. Det bör därvid ankomma på SÖ att inom ramen för de föreskrifter som
regeringen meddelar närmare bestämma utformningen av verksamheten. SÖ bör i
detta sammanhang samarbeta med förlagen, som har kunskap och erforderliga
resurser både för teknisk produktion och för distribution. Målsättningen bör
vara att finna så prakliska, rationella och ekonomiskt acceptabla lösningar
som möjligt.

Jag
utgår också från att SÖ kontinuerligt kommer alt utvärdera verksamheten och
efter hand, inom ramen för sina befogenheter, förändra den med hänsyn lill de
erfarenheter som görs.

Liksom
hittills bör vid granskningen uttas en viss avgift per granskal läromedel.
Avgiftens storlek bör bestämmas av regeringen inom ramen för kostnaderna för
verksamheten. Det bör vara möjligt att tillämpa differentierade avgifter och
även att, i särskilda fall, ej ta ut någon avgift. Regeringen bör inhämta
riksdagens bemyndigande att ta ut avgifter.

Prop. 1981/82:51 17

2.5 Information

För att kunna göra ell rationellt läromedelsval är det vikfigt
att få en god överblick av marknadens utbud. Samhällets särskilda ansvar i detla
hänseende har kommit till uttryck genom den verksamhet som bedrivs av SIL. SIL,
som startade sin verksamhel år 1974, har bl. a. lill uppgift all informera om
läromedel för ungdomsskolan och vuxenutbildningen. Informationen omfattar
sådana läromedel som producenterna anmäler hos SIL. SIL avgör vilka läromedel
som skall betraktas som centrala och registrerar dem. Den koppling som finns
mellan centrala läromedel och lidigare redovisade föreskrifter om antagande av
läromedel och gåvoläromedel gör alt producenterna så gott som alltid begär att
få de mer heltäckande läromedlen registrerade. För övriga läromedel finns inte
denna, indirekta registreringsskyldighet. Enligt ULÄ är antalet sådana övriga
läromedel, dvs. inte centrala, i SIL:s register förhållandevis litet.
Information om de läromedel som anmälts och registrerats hos SIL sprids genom
kataloger, som innehåller utförliga beskrivningar av läromedlen.
Registerverksamheten finansieras genom avgifter som producenterna erlägger när
läromedlen anmäls till registret. SIL:s verksamhel leds av en styrelse med
företrädare för bl. a. konsumenter och producenter.

Även producenterna har ett läromedelsregisler. Föreningen
Svenska läromedelsproducenter (FSL) lämnar information om de allra flesta centrala
läromedel och ett, enligt ULÄ, stort antal övriga läromedel. Informationen är
kortfattad. Till detla s.k. FSL-system finns beslällningslislor, relurlistor m.m.
Verksamheten finansieras med avgifter från producenterna.

ULÄ har på olika sätt sökt utvärdera effekterna av de
olika slags läromedelsinformation som ges. ULÄ:s slutsats är alt SIL:s
detaljinformation inte utnyttjas i så hög grad att den väsentligen påverkar
själva valet av läromedel i undervisningen. För alt nå ett mer rationellt syslem
föreslår ULÄ att det skapas ett enhetligt register från vilket konsumenter,
distributörer och producenter skall kunna köpa de tjänster som är angelägna.
Enligt ULÄ är del mest ekonomiska alternativet alt bygga på FSL:s nuvarande
register. För arbetet med detla register bör finnas en referensgrupp bestående
av representanter för staten, kommuner och producenter. SIL:s
registerverksamhet bör, enligt ULÄ, avvecklas.

Bland remissinstanserna framhåller statskontoret och SÖ
att konsekvenserna av ULÄ:s förslag är otillräckligt utredda. SÖ finner det
sannolikt alt en utbyggnad av FSL-registret lill den täckningsgrad ULÄ
föreslagit kräver samhällsinsatser. En överväldigande del av instanserna
pläderar också för ell samhälleligt ansvar för informationsverksamheten, varvid
SIL förespråkas som ansvarig myndighet.

För egen del vill jag erinra om de utgångspunkter för mina
förslag som jag inledningsvis har redovisat. Läromedelsvalel är en viktig
pedagogisk 2 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 51

Prop. 1981/82:51 18

process
som kräver aktivt deltagande från både lärare och elever. Tillgång Ull
granskningsutlåtanden, som jag har behandlat i det föregående är ett instrument
för att underlätta läromedelsvalel. Ett annat är den typ av information som f. n.
ges genom SIL:s och FSL:s kataloger. Bland remissinstanserna synes enighet
råda om behovet av en god överblick av utbudet av läromedel.

Frågan
om samhället eller en producentorganisation skall svara för
informationsverksamheten är den delfråga i utredningsförslaget som fått den
största uppmärksamheten i remissvaren. En klar majoritet av instanserna
förespråkar ett fortsatt samhälleligt ansvar och att del därvid är naturligt
att SIL fullgör informalionsuppgiften.

För
egen del vill jag understryka det angelägna i att alla skolor har tillgång lill
information om vilka läromedel som finns på marknaden. Samhället har ell
särskilt intresse härav, inte minst med tanke på läromedelsvalets pedagogiska
betydelse. Ett uttryck härför är vad som anges i Lgr80 om detta val. Del
vidgade läromedelsbegreppet gör all även material från andra än traditionella
läromedelsproducenter är intressant för skolarbetet. I del register som SIL f.n.
administrerar ingår material från myndigheter, organisationer m.fl. Vidare
sprider SIL information om s. k. smala områden, såsom läromedel för invandramndervisning,
specialundervisning, viss yrkesinriktad undervisning m. m. Enligt min mening
är det nödvändigt att läromedelsinformalionen även fortsättningsvis omfattar dessa
mindre områden, som från kommersiell synpunkt är mindre intressanta för
förlagen. För att garantera att information även lämnas om sådana produkter
behövs, enligt min bedömning, ett fortsatt samhälleligt engagemang i
informationsverksamheten. Därmed avser jag alltså insatser utöver den
information som lämnas genom de granskningsyttranden jag lidigare har
behandlat.

I
fråga om formen för det samhälleliga engagemanget är olika modeller tänkbara. ULÄ
har föreslagit att det skapas ett enhetligt läromedelsregister och alt FSL:s
nuvarande register bildar grund för delta enhefiiga register. Remissmajoriteten
har avvisat detta förslag och i stället föreslagit att verksamheten baseras på SIL:s
register. SIL har i sitt remissvar lämnat förslag på hur verksamheten kan
utvecklas. Institutet har bl. a. föreslagit att producenterna skall kunna
utnyttja det statliga registret för vissa av sina egna behov, t. ex. för
framställning av beställningslistor m. m.

Det
samhälleliga engagemanget bör, som jag lidigare har anfört, la sikte på all
förse lärare, elever och andra med varierande underlag som kan underlätta ett
allsidigt val av läromedel. Utifrån denna utgångspunkt ser jag inget hinder att
utnyttja FSL:s register- och informationsverksamhet. Delta måste dock ske i
sådana former att staten har möjligheter att påverka innehåll, inriktning och
omfattning av informationen. Sålunda måste det i registret även ingå läromedel
för s.k. smala områden samt läromedel producerade av myndigheter,
organisationer m.fl. Registret bör också

Prop.
1981/82:51 19

innehålla
uppgifter om vilka läromedel som är handikappanpassade, bl. a. vad gäller
överföring på punktskrift. Den närmare regleringen av detla bör ske i avtal
mellan staten och producentorganisationen. Särskilda statliga insatser torde
erfordras för informationen om läromedel för invandramndervisning. Jag
återkommer till denna fråga i det följande (avsnitt 2.6).

När
det gäller frågan om vilken myndighet som skall svara för kontakten med FSL och
uppgiften att fillse all samhällets intressen blir fillgodosedda vill jag
framhålla det angelägna i att försöka samla läromedelsfrågor och läromedelskunnande
under en och samma myndighet. Det finns redan i dag ett naturligt samband
mellan läroplansarbete, utvecklings- och utvärderingsarbete, granskning samt informafion
om läromedel. SÖ svarar för tre av dessa fyra uppgifter. Del är, som jag ser
del, rafionellt att SÖ får i uppgift alt svara även för den samhälleliga
kontrollen av informationsverksamheten. SÖ bör därvid löpande följa hur såväl
den information som lämnas genom FSL-registret som de upplysningar som ges
genom granskningsytlrandena tas lill vara ute på skolorna.

Informationsverksamheten
bör omfatta i huvudsak tryckta läromedel med tillhörande komponenter saml annat
material av liknande karaktär. Verksamheten bör omfatta läromedel för de skolor
som berörs av SÖ:s verksamhel för granskning av vad jag kallar basläromedel.
Dessutom bör information lämnas om läromedel för särskolan.

2.6
Andra statliga insatser

Utöver
de redan nämnda gransknings- och informafionsinsatserna utförs även andra
insatser på läromedelsområdet av statliga och slalsfinansierade myndigheter och
organ. Dessa insatser kan sägas ha sin tyngdpunkt inom två områden, nämligen
forsknings- och utvecklingsarbete (FoU) samt insatser för att få en förbättrad
läromedelsförsörjning inom bristomräden, dvs. sådana delar av
undervisningssektorn som har dålig tillgång på läromedel.

FoU-arbelel
har hittills skett i SÖ:s regi, medan ansvaret för all fördela stöd för
produktion av läromedel inom bristomräden har varit en uppgift för SIL. SIL är
även tillsynsmyndighet för rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel för
handikappade (RPH).

ULÄ,
som framlade sina förslag innan riksdagen våren 1981 fattade beslut om
förändringar av den slafiiga skoladministrationen, anser all läromedelsfrågorna
i stor utsträckning bör handläggas av de berörda arbetsenheterna inom SÖ. SÖ:s
arbete bör enligt ULÄ främst inriktas på att förbättra läromedelstillgången
inom olika bristomräden. ULÄ menar alt man vid arbetet med SÖ:s omorganisation
bör ta hänsyn till alt det i fråga om läromedel finns vikliga uppgifter som
samtidigt berör flera områden. Dessa uppgifter bör, enligt ULÄ, fullgöras av
någon enhet med samordnande uppgifter.

Prop.
1981/82:51 20

ULÄ
menar att förslaget om avveckling av SIL:s läromedelsregister aktualiserar
frågan om vilken myndighet som bör ha ansvaret för produk-lionsstöd och RPH.
För handläggning av dessa verksamhetsområden finns, enligt ULÄ endast två
tjänster vid SIL. ULÄ finner det inte meningsfullt att bibehålla SIL som
självständig myndighet om informationsverksamheten avvecklas. ULÄ föreslår alt
SÖ övertar ansvaret även för produktionsstödel och RPH.

ULÄ:s förslag att SÖ skall
överta ansvaret för fördelning av produk-lionsstöd och uppgiften som fillsynsmyndighet
för RPH fillstyrks endast av en minoritet av instanserna. En klar majoritet
anser att SIL även fortsättningsvis skall bära ansvaret för frågorna.
Instansernas ställningstagande i frågan följer mest som en konsekvens av deras
uppfattning i informationsfrågan.

För
egen del vill jag erinra om att riksdagen, sedan ULÄ lämnat sina förslag,
fattat beslul om den statliga skoladministrationen. Beslutet innebär bl. a.
all de tre sakenheterna i SÖ:s nya organisation, avdelningarna för obligatorisk
utbildning, gymnasieskolutbildning och vuxenutbildning, var och en inom sin
utbildningssektor skall svara för vissa läromedelsuppgifter.

1 likhet med ULÄ anser jag
att del inte är rationellt att behålla en fristående myndighet enbart för
uppgiften att ansvara för produkfionsstöd, RPH och information om invandrailäromedel.
Mot bakgrund av vad jag i det föregående har anfört om det angelägna i att
samla läromedelskunnande under en myndighet samt att jag därvid har föreslagit
SÖ som ansvarig myndighet för gransknings- och informationsverksamhet, anser jag
all även informationen om läromedel för invandramndervisning, ansvaret för
fördelning av produklionsslöd och tillsynsansvaret för RPH bör överföras till
SÖ. Överstyrelsen har redan nu inseende över special- och särskolor samt
specialundervisning, vilken i ökad utsträckning innefattar de elever som RPH
betjänar. I SÖ:s FoU-arbele ingåräven läromedelsutveckling på
handikappområdet. SÖ är sålunda utomordentligt väl förtrogen med
verksamhetsområdet, vilket bör underlätta överförande av tillsynsansvaret för RPH.
I fråga om överförandet av ansvaret för fördelning av produktionsstödel bör
även detla kunna ske friktionsfritt. SÖ utför redan i dag analyser av
läromedelbehovet på skilda områden. Mina förslag leder ull att SIL bör
avvecklas.

Jag vill i detta
sammanhang särskilt beröra frågan om statliga insatser i fråga om läromedel för
invandramndervisning. I en särskild rapport ("Minoritetsspråks- och invandramndervisningens
läromedelsförsörjning") har en arbetsgrupp, bestående av representanter
från olika myndigheter och organisationer föreslagit att det inrättas en rikscentral
för pedagogiska hjälpmedel för invandrar- och minoriletsspråksundervisningen (RPH-MINV).
Enligt rapporten skulle den nya rikscenlralen kunna förbättra
läromedelsförsörjningen genom att kontinuerligt analysera lärome-

Prop.
1981/82:51 21

delsbehovel,
producera läromedel, saml informera om invandrar- och minoritetsspråksläromedel
och om inköp, import och distribution av sådana läromedel. Vid behov skulle
centralen kunna få ansvar för viss samordning av läromedelsbeställningar för
vissa språkgrupper från ufiandet. Rapporten har överlämnats till språk- och
kulturarvsutredningen (U 1981:04), som bl. a. har fill uppgift alt utreda vissa
frågor om tillgång på och behov av läromedel i invandramndervisning, för alt
beaktas i utredningens arbete. Jag ser det som naturiigt all språk- och kullurarvskommit-tén
inom ramen för sill uppdrag skall behandla frågor om effekter av den form av
granskning jag här har föreslagit i vad gäller läromedel för invand-rarundervisning.
I avvaktan på kommitténs resultat räknar jag med att SÖ handhar
informationsverksamheten om läromedel för invandramndervisning samt utför
behovsanalyser som underlag för fördelning av produkfionsstöd.

2.7
Genomförande

Under
förutsättning av riksdagens bifall till förslagen om informationsverksamheten
kommer jag all genom statens förhandlings nämnd låta uppta förhandlingar med FSL
om de närmare villkoren för det statliga inflytandet på läromedelsregislret.
Förhandlingarna bör, om möjligt, leda till alt FSL övertar
informationsverksamheten redan från hösten 1982. Om inte förhandlingarna leder
lill åsyftat resultat får regeringen återkomma lill riksdagen i frågan. Jag
räknar inte med all avtalet skall medföra kostnader för staten. I samband med
förhandlingarna bör möjligheten att erbjuda delar av SIL:s personal anställning
hos FSL undersökas.

De
förslag av organisatorisk karaktär som jag här har redovisat bör träda i kraft
den 1 juli 1983. Vid denna lidpunkt bör således SIL avvecklas. Som jag nyss har
angett är dock målsättningen att FSL:s informationsverksamhet skall utnyttjas
redan från budgetåret 1982/83. Under budgetåret 1982/83 bör SIL således inte
låta framställa sina reguljära läromedelskataloger. Verksamheten bör i stället
inriktas på SlL:s övriga uppgifter, dvs. fördelning av produklionsslöd,
tillsynsansvaret för RPH samt information om läromedel för invandrarundervisning.
Dessa uppgifter samt uppgiften att fastställa vilka läromedel som är
basläromedel bör fr. o. m. den 1 juli 1983 handhas av SÖ. SIL bör övergångsvis
under budgetåret 1982/83 ha lill uppgift att fastställa vilka läromedel som är
basläromedel. Vilka principer som därvid skall tillämpas inom ramen för
regeringens föreskrifter bör SIL fastställa först efter samråd med SÖ.

För
alt fr.o.m. den 1 juli 1983 handha de läromedelsuppgifter jag har redovisat
räknar jag med att SÖ behöver tillföras ytterligare resurser motsvarande sju
tjänster. Den totaldimensionering av SÖ som riksdagen fattat beslul om vid sin
behandling av propositionen om den statliga skol-administrafionen m. m. bör
sålunda utökas med nämnda antal Ijänsler.

Prop.
1981/82:51 22

Fr.o.m.
den 1 juli 1983 bör SÖ bli anställningsmyndighet för SIL:s samfiiga anställda.
Den personalstyrka som övert'örs per den 1 juli 1983 kommer sannolikt att vara
större än de personalresurser jag föreslår alt SÖ tillförs i sin fasta
organisation. SÖ kommer därför att få ansvara för att ytteriigare någon
personalminskning sker per den 1 juli 1985 utöver vad som följer av besluten
med anledning av propositionen om den statliga skoladministrationen m. m.

Vid
utgången av juni 1983 bör även läromedelsnämnden upphöra och dess verksamhet
ersättas med den nya form av förhandsgranskning, som jag tidigare har
skisserat. Under budgetåret 1982/83 bör läromedelsnämnden bibehållas med
uppgift att granska basläromedel i samhällsorienterande ämnen på samma sätl
som f. n. sker med centrala läromedel.

Sådana
bestämmelser om läromedel som anknyter Ull riksdagens beslut om ny läroplan för
grundskolan bör träda i kraft den 1 juli 1982. Sålunda bör från denna lidpunkt
gälla de krav om tillgång till basläromedel saml ökad frihet för skolhuvudmannen
att avgöra frågor om gåvoläromedel som jag i det föregående har redovisat.
Tryckta läromedel som före denna tidpunkt av SIL registrerats som centrala
läromedel bör normalt få användas som basläromedel. Det bör ankomma på
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att avgöra vilka
övergångsbestämmelser som kan behövas.

3
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

1. föreslår
riksdagen att godkänna mitt förslag om avskaffande av

del nuvarande systemet med centrala läromedel,

2.
föreslår riksdagen att godkänna
vad jag har förordat om fastställande av basläromedel,

3.
föreslår riksdagen att godkänna
vad jag har förordat om tillgång fill och val av läromedel,

4.
bereder riksdagen tillfälle att
la del av vad jag har anfört om gåvoläromedel,

5.
föreslår riksdagen alt godkänna
de av mig förordade riktlinjerna för granskning av läromedel,

6.
föreslår riksdagen att
bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter om avgifter för granskning av
läromedel,

7.
föreslår riksdagen att godkänna
de av mig förordade riktlinjerna för information om läromedel,

8.
föreslår riksdagen att godkänna
milt förslag att skolöverstyrelsen från statens insfitul för
läromedelsinformation skall överta uppgiften alt fördela stöd för produktion
av läromedel saml uppgiften alt vara tillsynsmyndighet för rikscentralerna för
pedagogiska hjälpmedel för handikappade.

Prop. 1981/82:51 23

9.
föreslår riksdagen alt godkänna mitt förslag att statens institut för
läromedelsinformation skall avvecklas,

10.
föreslår riksdagen all godkänna vad jag har förordat om skolöverstyrelsens
personalresurser.

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder
och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Prop. 1981/82:51 24

Bilaga
1

Sammanfattning av Läromedlen i skolan (SOU 1980:15) slutbetänkande
från utredningen om läromedelsmarknaden

1
utredningens uppgifter och arbete

Utredningen
om läromedelsmarknaden (ULÄ) började sitt arbete i maj 1976. Enligt dåvarande
statsrådet Lena Hjelm-Walléns direktiv fick ULÄ i uppdrag att kartlägga
läromedelsmarknaden och därvid studera bl.a. marknadens omfattning och
struktur, kommunernas kostnader för inköp av läromedel och förskolematerial,
effekterna av de statliga insatserna och användningen av läromedel och
förskolematerial.

Under
utredningens första fid leddes arbetet av en utredningsman, som samarbetade med
en gmpp sakkunniga och ett stort antal experter. Resultaten av de
karlläggningar som gjordes återfinns i fyra rapporter:

Läromedelsmarknaden,
produktions- och konkurrensförhållanden (DsU 1978:12, bilagedel: DsU 1978:13),

Samhällets
kostnader för inköp av läromedel samt lek- och arbetsmate-rieUDsU 1978:14),

Läromedlen
i konsumentperspektiv (DsU 1979:2),

Lekmaieriel
i förskolan, kulturresurs eller stapelvara? (DsU 1979:3).

Dessutom
inleddes under år 1977 en undersökning om läromedlens funktion i
undervisningen. Lekmiljörådet fick vidare i uppdrag att studera lek- och
arbetsmaterialets utnyttjande i förskolan.

Under
våren 1979 fick ULÄ filläggsdirektiv. I dessa angav dåvarande statsrådet Birgit
Rodhe på vilka områden ULÄ skulle avge förslag. Det gällde bl. a. den
verksamhet med information och regisirering som statens institut för läromedelsinformalion
(SIL) bedriver, skolöverstyrelsens (SÖ:s) läromedelsgranskning och
utvecklingsarbete och hur samordningen mellan de statliga organen skulle kunna
förbättras. En kommitté beslående av politiker och fackmän tillsattes med
uppgift att fullfölja utredningsarbetet och avge ett slutbetänkande före den 1
juni 1980.

Under
den tid kommitién arbetat har följande rapporter lagts fram:

Förskolepedagogik
i praktiken (Liber Läromedel 1980),

Läromedlens
funktion i undervisningen (DsU 1980:4, bilagedel DsU 1980:5).

En
expert har, åt ULÄ, haft till uppgift att utvärdera de statliga insatserna på
läromedelsområdet. Arbetet har främst inriktats på att studera verksamheten
vid SÖ, SIL, rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel för handikappade (RPH)
och utbildningsradion (UR). Av tidsskäl haren slutlig version av materialet
inte kunnat färdigställas inom ramen för ULÄ-kom-

Prop. 1981/82:51 25

mittens
arbete. Sedan ULÄ:s arbete avslutats har Högskolan för lärarutbildning i
Stockholm publicerat expertens rapport ("Statliga insatser på läromedelsområdet").

2
Läromedelsbegreppet

Det
finns många definitioner av begreppet läromedel. 1 skolförordningen (1 kap. 5 §)
definieras läromedel f. n. som:

Materiel
som förmedlar innehållet i läroplan och som utgöres av framställning i skrift,
ljud eller bild.

Enligt
ULÄ:s uppfattning bör en läromedelsdefinition utformas så att den inte på
onödigt sätt binder den lokala planering som elever och lärare tillsammans
skall göra. Detta kräver en vid definition av begreppet läromedel. ULÄ anser
att den definition som återfinns i Mål och riktlinjer för grundskolan (Lgr 80)
väl svarar mot detta krav. Där sägs (s. 52):

Läromedel
är sådant som lärare och elever kommer överens om att använda för att nå
uppställda mål.

ULÄ
utgår i sitt arbete från denna definition. Vid förslag angående granskning och
information gör ULÄ av praktiska skäl vissa begränsningar av det vidgade
läromedelsbegreppet.

I
skolförfattningarna används f.n. begreppet centrala läromedel. Därmed menas:

Läromedel
som täcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment som anges i
gällande läroplan och förser eleverna med instrument som hjälper dem att
planera och organisera sina studier, öva färdigheter, inhämta fakta och sätta
in dessa i ett meningsfullt sammanhang.

Som
en konsekvens av SIA-propositionens riktlinjer bör det enligt ULÄ:s uppfattning
avgöras på lokal nivå vilka läromedel som skall anses vara förmedlare av det
väsentligaste stoffet. Därmed bortfaller enligt ULÄ:s uppfattning behovet att
pä central nivå indela läromedlen i centrala läromedel och övriga läromedel. ULÄ
föreslår att begreppet centrala läromedel i gällande förordningar slopas.

Enligt
skolförordningen (2 kap. 27 §) skall elev vid grundskolan "i skälig
omfattning tillhandahållas läromedel och annan materiel som fordras för en tidsenlig
undervisning". Denna bestämmelse om fria läromedel gäller endast grundskolan
men i många kommuner får eleverna även i gymnasieskolan och inom den kommunala
vuxenutbildningen fria läromedel. Tillgången till fria läromedel är viktig för
att en lokal undervisningsplanering skall kunna göras på ett för elever och
lärare fillfredsställande sätt, ULÄ vill för sin del behålla bestämmelsen som,
enligt utredningen, kan sägas vara en garanfi för läromedelstillgången för
eleverna i gmndskolan. Det andra stycket av den nyss citerade paragrafen
föreskriver att elev vid grundskolan som gåva skall få centrala läromedel
"i den utsträckning som krävs för en allmän överblick av det huvudsakliga
innehållet i lärokursen".

Prop. 1981/82:51 26

ULÄ
anser sig ha konstaterat att denna bestämmelse om gåvoläromedel inte har haft
någon nämnvärd påverkan av undervisningen. ULÄ anser därför att kommunerna -
utan reglering av statliga bestämmelser - bör få avgöra hur eleverna skall få bmka
sina läromedel och huruvida eleverna efter genomgången kurs skall få sina
läromedel som gåva eller inte. ULÄ anser därför att det andra stycket av
skolförordningen 2 kap. 27 § skall utgå.

ULÄ har sökt bedöma
konsekvenserna av att läromedelsbegreppet alltmer vidgas. En konsekvens är
enligt ULÄ:s uppfattning att risken för att läromedlen styr undervisningen på
ett negafivt sätt blir mindre om man fillämpar ett vidsträckt läromedelsbegrepp
och samfidigt utnyttjar olika slags material. Skolorna bör ha stor frihet att
välja olika läromedel inom givna anslagsramar. Utgångspunkten för fördelningen
av läromedelsanslagen bör vara ett rambudgettänkande. Inom den anslagsram som
skolstyrelsen har för läromedelsinköp görs vid skolförvaltningen en fördelning
per rektorsområde. Inom rektorsområdet görs sedan en fördelning per skolen-hel
och inom skolenheten per stadium, klass eller ämne. Läromedlen bör ses som en
samlad resurs och anslagen bör inte delas upp på gåvoläromedel och övriga
läromedel. För all kunna få fram ett mer flexibelt utnyttjande av läromedelsresursema
blir del ofta nödvändigt att bättre utnyttja skolbiblioteken och andra
kollekliva läromedelssamlingar.

Inom
förskolan, som omfattar både daghem och dellidsförskola används termen lek- och
arbetsmaterial och inte termen läromedel, även om de båda begreppen delvis
sammanfaller och en stor del av förskolans verksamhet är pedagogisk. ULÄ
definierar begreppet lek- och arbetsmaterial på följande sätt:

Med
lek- och arbetsmaterial avses allt slags material som används inom förskoleverksamheten.

Även
inom förskolan bör en lokal planering vara gmnden för valet av lek- och
arbetsmaterial. Verksamhetens mål och inrikfing skall styra utnyttjandet av
resurserna, inte tvärtom. Inom de ekonomiska ramar som fastställs årligen bör
varje förskola ha stor frihet att anskaffa lek- och arbetsmaterial som svarar
mot planeringen av verksamheten.

3
Granskning

3.1
Nuvarande förhållanden

Sedan
år 1974 finns det en särskild nämnd, läromedelsnämnden, som granskar
objektiviteten i centrala läromedel. Läromedelsnämnden, som är knuten till SÖ,
består av SÖ:s generaldirektör, tillika ordförande, och åtta andra ledamöter,
som regeringen utser särskilt. För var och en av ledamöterna finns en
personlig suppleant.

Prop. 1981/82:51 27

Läromedelsnämndens
granskning görs på förhand och är obligatorisk för alla centrala läromedel i
samhällsorienterande ämnen. Vilka läromedel som är att beteckna som centrala
avgörs av SIL. Centrala läromedel i a idra ämnen kan granskas på nämndens
initiativ eller efter anmälan. Fömtom tryckt material granskar nämnden
ljudband, diabilder, filmer och videogram när sådana ingår som komponenter i en
studiesats ("läromedelspaket"). I fråga om radio- och TV-program för
undervisningen gäller att UR själv avgör om och när program skall granskas av
läromedelsnämnden. Hittills har UR inte insänt några läromedel fill
läromedelsnämnden för granskning.

Centrala
läromedel i samhällsorienterande ämnen anmäls av förlagen till SIL på samma
sätt som läromedel i övriga ämnen. När SIL preliminärt bedömt att ett insänt
läromedel är centralt läromedel i ett samhällsorienterande ämne, går ärendet fill
SÖ för granskning genom läromedelsnämnden. Förlagen erlägger en avgift för
granskningen. Granskningsavgiften är f.n. (år 1980) 800kr. per ansökan.
Granskningsärendena bereds av ett kansli. Därvid avgörs om ärendet skall vara
sammanträdesärende eller kansliärende. Endast ett fåtal ärenden har hitfills
varit kansliärenden. Läromedel som skall behandlas vid sammanträde granskas i
regel av två, ibland en granskare. Granskarna är akfiva lärare, ämnesexperter
eller personer med anknytning till folkrörelser. När granskarnas utlåtande
inkommit till läromedelsnämnden får berörda producenter tillfälle att yttra
sig över granskningarna innan ärendena behandlas av nämnden. Besvär kan inte
anföras över nämndens beslut.

Till
stöd för nämnden och granskarna i deras arbete finns en särskild granskningspromemoria,
som utarbetats av nämnden i samarbete med SIL, kommunförbundet, läromedelsproducenter,
lärarorganisationer. Hem och skola, elevorganisationer och granskare.
Promemorian finns nu i sin tionde version, daterad den 1 december 1977. Den
innehåller bl. a. sex frågor med kommentarer och exempel.

Fråga
1 "Är det utrymme som ägnats olika händelser, förhållanden, ståndpunkter
etc. rimligt?"

Fråga
2 "Innehåller framställningen i det aktuella läromedlet några oriktiga
sakuppgifter?"

Fråga
3 "Är det aktuella läromedlet missvisande eller tendentiöst?"

Fråga
4 "Har författaren i förekommande fall redovisat kontroversiella punkter i
framställningen?"

Fråga
5 "Är läromedlets presentafionssätt sådant att det gynnar eller missgynnar
en part (ståndpunkt, värdering,...) på en annans bekostnad genom t. ex.
osakligt, värdeladdat eller svårt språk, ensidiga bilder eller ljudband?"

Fråga
6 "Är framställningen förenlig med de mål och riktlinjer som anges i nu
gällande läroplaner?"

Prop. 1981/82:51 28

Under
de fem första verksamhetsåren har läromedelsnämnden handlagt mellan 100 och 200
ärenden per år. Ett ärende omfattar ofta flera komponenter och totalt har 1
924 läromedelskomponenter bedömts under dessa

3.2
ULÄ:$ överväganden och förslag

Skolans
undervisning skall vara objektiv, dvs. saklig och allsidig. Lärarna har ett
primärt ansvar för att undervisningen är objektiv. Enligt ULÄ:s bedömning är
lärarens presentafion av stoffet i regel av större betydelse än läromedlen.
Till kriterierna på att ett läromedel är objekfivt hör bl.a. korrekta sakuppgifter,
balans och allsidighet, och inga ställningstaganden till förmån för viss part i
kontroversiella frågor. Vilka effekter läromedelsnämndens nuvarande granskning
har haft på undervisningen är relativt svårt att klarlägga. Att produktionen av
läromedel påverkats torde dock vara helt klart. ULÄ menar att den nuvarande
förhandsgranskningen medför en risk för att sådana läromedel som skall
granskas av nämnden präglas av en överdriven försiktighet (utslätning) i
kontroversiella frågor. Vidare förlängs produktionstiden för dessa läromedel. ULÄ
har föreslagit att begreppet centrala läromedel skall utgå ur förordningen
(1974:438) om registrering och granskning av vissa läromedel. Ett bibehållande
av förhandsgranskningen skulle kräva att läromedelsnämndens verksamhetsområde
definierades på något nytt sätt. En obligatorisk förhandsgranskning av alla
slags läromedel i samhällsorienterande ämnen är knappast praktiskt genomförbar.
Dels skulle antalet granskningsärenden bli mycket stort, dels finns inom gmppen
övriga läromedel många produkter som är att betrakta som partsinlagor och en
förhandsgranskning av dessa skulle inte vara relevant. ULÄ finner att en
naturlig konsekvens av borttfigandet av begreppet centrala läromedel är att
förhandsgranskningen slopas. Vid en efterhandsgranskning bortfaller behovet av
att avgränsa granskningen fill ett visst slags läromedel. Alla producenters
läromedel (även UR:s) kan behandlas på samma sätt. ULÄ menar att en aktivt
bedriven efterhandsgranskning bör kunna få effekter på läromedelsproduktionen
och även förbättra möjligheterna till goda val av läromedel. ULÄ föreslår
därför att läromedelsnämndens nuvarande förhandsgranskning ersätts av olika
slags granskningar i efterhand.

En
nyinrättad nämnd bör svara för dessa efterhandsgranskningar. Denna nämnd skall
dels ta egna initiafiv fill granskningar, dels behandla klagomål från
organisationer, myndigheter, kommuner eller enskilda personer i fråga om
objektiviteten i läromedel. ULÄ anser att den föreslagna nämnden skall vara en
självständig myndighet, framför allt med tanke på behandlingen av
anmälningsärenden. Nämnden bör dock kunna köpa tjänster bl.a. administrativa
från annan myndighet. Nämnden bör vara allsidigt sammansatt och väl spegla
allmänintressena. Den bör ha en sådan sam-

Prop. 1981/82:51 29

mansättning
att den har en god kompetens att svara både för granskningar på eget initiativ
och en konkrekt behandling av anmälningar som görs. För den förstnämnda delen av
verksamheten krävs kompetens på utbildningsområdet. Därför bör representanter
för utbildningsmyndigheter såsom utbildningsdepartementet och SÖ ingå i
nämnden liksom experter på objektivitetsfrågor. För att kunna fungera som ett
slags hedersdomstol för allmänheten bör i nämnden ingå ett antal
parlamentariker. Vidare bör i nämnden finnas någon jurist och någon
representant för producenterna och någon för konsumenterna. Nämnden bör kunna
anlita granskare med olika kompetensområden. För handläggning av de olika
ärendena bör nämnden ha ett eget kansli, i vilken nämndens sekreterare bör
ingå. För att vissa ärenden skall kunna avgöras inom kansliet bör nämndens
ordförande ha viss deltidstjänstgöring inom kansliet.

En
viktig uppgift för den föreslagna nämnden är att ta egna initiativ till mer
eller mindre omfattande granskningar. En sådan granskning kan gälla hur
läromedlen behandlar olika teman, temagranskning, t. ex. jämställdheten mellan
könen, demokratibegreppet, invandringen fill vårt land och miljöfrågor. En
annan uppgift är granskning av läromedel inom ett speciellt ämnesområde,
ämnesområdesgranskning, t. ex. högstadiets religionskunskap, mellanstadiets
undervisning om våra grannländer eller ekonomikunskap på gymnasieskolans
konsumtionslinje. På basis av granskamtlåtan-den görs en rapport som visar hur
olika läromedel inom området är upplagda, hur dessa läromedel har behandlat
objektivitetsproblemen och vilka krav man bör ställa på läromedel inom området.
Producenter som framställt material bör få tillfälle att yttra sig över
bedömningarna. Rapporten behandlas av nämnden före publicering.

En annan viktig uppgift
för nämnden är att granska läromedel i efterhand efter anmälan från t. ex.
organisationer, myndigheter, kommuner eller enskilda personer. Anmälan — och
även granskning — skall kunna göras beträffande objektiviteten i läromedel i
skolans alla ämnen. Följande mtiner är tänkbara för anmälningsärenden. Efter
inregistrering vid nänndens kansli bedömer sekreteraren om ärendet skall vara
nämndärende eller ett kansliärende. I de fall läromedlet som anmälts behöver
granskas av nämndens granskare bör det vara ett nämndärende. Vissa ärenden kan
dock vara kansliärenden. Anmälan kan t. ex. avse att material gör klara ställningstaganden
för en viss part på ett sådant sätt att det inte kan anses objektivt.

När det gäller
nämndärenden krävs andra och mer omfattande rutiner för handläggningen. Normalt
bör det vara två granskare som samtidigt men oberoende av varandra granskar
läromedlet. Förlaget ges tillfälle att yttra sig över granskarnas utlåtande.
Den tryckta information, som nämnden skall svara för bör omfatta: läromedlets
författare, titel, förslag, ISB-nummer (International Standard Book) en kort
sammanfattning av anmälarens kritiska synpunkter, en kort sammanfattning av
granskarnas yttran-

Prop. 1981/82:51 30

den,
en kort sammanfattning av förlagets svar samt nämndens beslut i ärendet (utdrag
ur nämndens protokoll).

Eftersom
skolorna ibland kommer att använda läromedel, som nämnden inte anser objektiva
är det viktigt att skolorna snabbt får information om granskningen, så att
lärarna kan bedriva en opartisk undervisning. Uppläggningen av
informationsverksamheten bör utredas särskilt.

3.3
Genomförande

ULÄ
har gjort följande bedömningar av medelsbehovet för nämndens första
verksamhetsår (beloppen i 1980 års prisläge).

Kansliet
fömtsätts ha samma personalstyrka som nu. Löner till 1 handläggare och 1 1/2
biträdestjänst beräknas uppgå till 300000 kr. För hyror, kontorskostnader och
övriga kostnader för kansliet har ULÄ beräknat 80000 kr. Medelsbehovet för
arvoden till granskarna har uppskattats till 330000kr. och för arvoden till
ledamöter och suppleanter till 100000kr. Eftersom nämndens verksamhet medför
speciella informationsbehov har ULÄ föreslagit att nämnden erhåller ett engångsanslag
för uppläggning av verksamheten det första året med lOOOtXlkr. Det totala
anslagsbehovet blir därmed 910000kr. för det första verksamhetsåret.

ULÄ
föreslår att den nya nämnden börjar sin verksamhet den 1 juli 1982.

4
Information

4.1
Behovet av information

I
praktiskt taget allt arbete med läromedel är tillgången till information om
olika läromedel viktig. Olika faser i läromedelsarbetet kräver olika slags
information. Processer från det att ett nytt läromedel första gången aviserats till
dess att det använts i undervisningen kan enligt ULÄ indelas i följande fyra
faser: informafionsfasen, urvals- och beslutsfasen, beställningsfasen samt användningsfasen.

Under
informationsfasen söker konsumenten, i regel läraren, ibland tillsammans med
eleverna, att skaffa sig en överblick över vilka läromedel som finns på
marknaden för ett visst ämne och stadium. I denna fas vill konsumenten bl. a.
veta prisläget för läromedlet och om läromedlet behöver kompletteras med andra
komponenter. Nästa fas, urvals- och beslutsfasen, leder fram till ett
definitivt beslut om vilka läromedel som skall inköpas och användas i
undervisningen. Som underlag för beslutet måste ingå en bedömning av vilka
läromedel som bäst passar undervisningens behov och kan rymmas inom de
ekonomiska ramar som är fastställda. När inköpsbeslutet fattats vidtar
beställningsfasen. I denna fas krävs information om beställningsnummer,
beställningsadress, priser och uppgifter om

Prop. 1981/82:51 31

adresser
för leverans och fakturering. Under användningsfasen behövs bl. a. information
om hur läromedlet utnyttjas på bästa sätt. Sådan informafion inhämtas i
lärarhandledningar, metodisk litteratur m.m. Informafion om läromedel ges f.n.
av SIL, läromedelsproducenter och distributörer av läromedel.

4.2
Läromedelsregister

SIL
startade sin verksamhet den 1 juli 1974. Informationen om läromedel omfattar
sådant material som producenterna begärt att få registrera hos SIL. För att
läromedel skall kunna betecknas som centralt krävs det att SIL registrerat
läromedlet som sådant centralt läromedel. SIL informerar om ohka slags
läromedel för hela ungdomsskolan och motsvarande delar av vuxenutbildningen.
Under de första verksamhetsåren omfattade informafionen endast centrala
läromedel. Informafionen omfattar nu även övriga läromedel med undantag för
film och videogram, ett område som dock planeras ingå i verksamheten fr.o.m. år
1981. Informafionen till konsumenterna sker på flera sätt. Den viktigaste och
mest omfattande är läromedelskatalogen, som utges i åtta delar. Katalogen
utkommer årligen i december och kompletteras med supplement under våren.
Läromedelskatalogen ger dels översiktsinformation, dels detaljinformation. SIL:s
kataloger innehöll budgetåret 1979/80 11 200 centrala läromedel och 3 700
övriga läromedel.

Är
1977 utvidgades SIL:s information till att även omfatta läromedel för invandramndervisning.
Informationen består av dels olika förteckningar över lämpliga läromedel för
undervisningen i hemspråk och i svenska som främmande språk, dels en
läromedelsutställning. SIL:s arbete med förteckningar över läromedel för invandramndervisning
finansieras helt med stafiiga medel. Den permanenta läromedelsutställningen för
invandramndervisning anordnas gemensamt av SIL, SÖ och Stockholms skoldirek-fion.

SIL
tar sedan år 1978 fram läromedelsförteckningar för speciella områden. Ett
exempel på en sådan förteckning är en samnordisk förteckning över samiska
läromedel. Ett annat exempel är en förteckning över läromedel för elever med
språk-, tal- och röstsvårigheter.

Som
ett nytt inslag i SIL:s verksamhet gavs år 1978 för första gången ut den s. k.
Läromedelshandboken. Boken innehåller dels ett antal specialartiklar, dels
register över läromedelsproducenter, läromedelscentraler samt stafiiga och
kommunala myndigheter och organisationer med anknytning till
undervisningssektorn.

SIL:s
verksamhet leds av en styrelse bestående av en ordförande, fyra andra ledamöter
och fem suppleanter. Till SIL finns knuten en referens-gmpp med representanter
för lärar- och elevorganisationerna. Vid SIL finns ett kansli med f.n. 15
personer anställda, motsvarande 13,7 heltidstjänster. Registreringen av och informafionen
om läromedel som produ-

Prop. 1981/82:51 32

centerna
begärt att få registrerade hos SIL finansieras med avgifter från producenterna.
Avgifterna skall f.n. täcka kostnaderna för att framställa och distribuera
informationen plus 77 % av övriga kostnader för SIL. Informafionen om läromedel
för invandramndervisningen finansieras dock helt med statliga medel. Statens
andel av kostnaderna har de flesta verksamhetsåren hittills blivit större än
beräknat genom att antalet anmälda läromedel blivit mindre än beräknat.

Föreningen
Svenska läromedelsproducenter (FSL) har ett register, FSL-registret, som ger
information om de allra flesta centrala läromedel och ett stort antal övriga
läromedel. Informationen är kortfattad och omfattar en rad per läromedel. Till
systemet finns beställningslistor, returlistor m.m. FSL-registret distribueras
varje år i december månad. Till den datalagrade registerbasen rapporterar f.n.
cirka 80 förtag kontinuerligt in nyheter, förändringar av tidigare information,
returorder m.m. Huvudregistret innehåller ca 20000 läromedelsartiklar. De sju
stadieregistren innehåller de i huvudregistret ingående läromedlen, sorterade
efter stadium och ämne. För att få artiklar registrerade i FSL-registret
betalar producenterna vissa avgifter. Den totala driftskostnaden för 1980 års FSL-register
är drygt ! milj. kr.

4.3
Producenternas informationsverksamhet

När
en läromedelsproducent söker introducera ett nytt läromedel, är annonsering
framför allt i lärarpressen, i regel den första åtgärden. Så snart läromedlet
är färdigt sänds provexemplar (friexemplar) ut till huvudläraren i ämnet vid de
olika skolorna. För viktigare läromedel framställer producenterna särskilda
broschyrer, som utsänds till skolorna. En annan metod är att skicka ut huvudlärarbrev
med informationer framför allt om nya läromedel. Efter det att den skriftliga
informationen om nya läromedel gått ut till skolorna vidtar den
informationsverksamhet som läromedelsförlagens konsulenter bedriver. Det finns
f. n. ett 70-tal sådana heltidsanställda läromedelskonsulenter. Redaktörer och
författare används också i rätt stor utsträckning för denna information.
Förlagens konsulenter ger sin informafion i samband med utställningar, vid
studiedagar och sommarkursen, vid besök i skolorna, vid kommunens läromedelscenlral
och vid lärarhögskolornas metodikinstitutioner. De större läromedelsförlagen
har egna fasta utställningar. Även vid förlagens ordercentraler finns personal
som svarar för informationsuppgifter. De flesta förlag har egna kataloger som
innehåller beskrivningar av produkterna och prislistor.

Kostnaderna
för läromedelsförelagens information och övriga marknadsföringsåtgärder har
studerats av statens pris- och kartellnämnd (SPK) iden s.k. producentstudien (DsU
1978:12-13). Enligt SPK:s rapport hade 27 företag en omsättning överstigande I
milj. kr. per företag. Dessa företag omsatte år 1976 tillsammans drygt 349
milj. kr. Marknadsföringskostna-

Prop.
1981/82:51 33

derna för dessa företag uppgick enligt rapporten till 10,5
% av omsättningen eller 36,6milj. kr.

ULÄ har på olika sätt sökt utvärdera effekterna av den
information som ges av register och den information som ges på annat sätt t.
ex. genom provexemplar av nyproducerade tryckta läromedel och genom besök av
förlagens egna representanter. ULÄ:s undersökningar visar att de båda
sistnämnda informationsmedlen är betydligt mer utnyttjade än informationen i
kataloger av olika slag.

4.4 lJLÄ:s överväganden och förslag

Det finns f. n. flera läromedelsregister som omfattar ett
stort antal artiklar. Åtskilliga grundläggande fakta finns i de allra flesta
större läromedelsregister t. ex. ISB-nummer, författare, titel, komponent,
förlag/leverantör, stadium/skolform, ämne/årskurs, bindning/förpackning,
omfång, granskat av läromedelsnämnden och pris.

ULÄ finner det inte rationellt med flera
läromedelsregister som i betydande utsträckning innehåller uppgifter om samma
läromedel men som arbetar oberoende av varandra. ULÄ föreslår därför att det
skapas ett enhetligt läromedelsregister som skall kunna utnyttjas av konsumenter,
distributörer och producenter under flera av faserna i läromedelsarbetet. På
registret bör följande krav kunna ställas. För informationsfasen gäller att
registret bör innehålla en betydande del av marknadens informationbärande
läromedel (text, ljud- och bildmaterial) för skolan och förskolan, att informafionen
skall vara överskådlig och att prisuppgifterna skall vara aktuella och
korrekta. För urvals- och beslutsfasen gäller, att andra underlag, utöver
uppgifter från ett läromedelsregister, krävs för en bedömning av läromedlens
pedagogiska egenskaper. För beställningsfasen gäller, att en
beställningsfunktion skall finnas kopplad till registret. För användningsfasen
gäller slutligen, att registrets sökbegrepp skall nära ansluta sig till
gällande läroplaner och innefatta bl.a. arbetsområden och olika teman samt att
registrets databas skall kunna användas för att upprätta beståndsregister över
läromedlen t. ex. vid en viss skolenhet.

ULÄ utskiljer två huvudtyper av organisationsalternativ,
dels med ett delat ägande, dels lösningen där en part står som huvudansvarig
och ägare. Följande alternativ är tänkbara:

1.
Läromedelsregistret
ägs gemensamt av staten, konsumenterna och producenterna och drivs i form av
aktiebolag eller stiftelse.

2.
Läromedelsregistret
ägs av staten och SIL:s register utgör gmnden.

3.
Läromedelsregistret
ägs av producenterna och FSL:s register utgör grunden.

4.
Bibliotekstjänst
utökar sin verksamhet till att gälla läromedelsutgivningen.

3 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 51

Prop. 1981/82:51 34

Vid
valet av organisationsalternativ bör man enligt ULÄ:s uppfattning utgå från att
samordningen av befintliga register skall ge rationaliseringsvinster och sänka
kostnader för stat, kommun och producenter. Alternativen 1 och 4 innebär
relativt stora kostnader för utredningar, systemuppläggningar m. m. Det
alternativ som enligt ULÄ medför de totalt sett lägsta kostnaderna är
alternativ 3. Därmed får producenterna fortsatt fillgång till de administrativa
tjänster som är knutna till FSL-systemet vid beställning, returhantering,
information om nya och utgångna produkter m.m. För producenterna är dessa
tjänster oumbärliga och detta innebär att, om något annat alternativ än
alternativ 3 väljs, det även i fortsättningen skulle finnas flera
läromedelsregister.

ULÄ
förordar att FSL-systemet blir grunden för ett enhetligt läromedelsregister.
För arbetet med detta register bör finnas en referensgrupp bestående av
representanter för staten, kommunerna och producenterna så att registrets
utveckling blir till nytta för alla parter. ULÄ:s förslag innebär att SlL:s
registerverksamhet kan avvecklas.

5
Statliga insatser

5.1 Skolöverstyrelsen

Läromedelsfrågorna
inom SÖ handläggs av de olika fackbyråerna med läromedelssektionen (L 3:2) som
samordnande organ. Läromedelssektionen sorterar under Avdelningen för
fortbildning och pedagogiskt utvecklingsarbete (Avdelning L). Läromedelsekfionen
arbetar med forsknings- och utvecklingsprojekt. Sektionen har en samordnande
funktion, vari bl. a. innefattas initiativ till samverkan mellan byråerna i
läromedelsprojekt, sammanställning av utmstningslistor, medverkan i
läroplansarbete och beredning av de delar av FoU-anslaget som berör
läromedelsprojekt. Sektionen har vidare ett ansvar för att samla och förmedla
information till läromedelsproducenterna. Läromedelsnämndens kansli (kap. 3)
är knuten till sektionen.

5.2 Statens
institut för läromedelsinformation

Utöver
registrering av läromedel (kap. 4) har SIL fill uppgift att vara central
myndighet för RPH, bevilja produkfionsstöd för olika bristområden och svara för
information om läromedel för invandrarundervisning.

SIL
beviljar produktionsstöd för utbildningarna inom SÖ:s område. På högskoleområdet
är det universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) som fördelar produktionsstöd.
Behovet av läromedel måste vara angeläget för att bidrag skall utgå. Läromedel
för små målgrupper är oftast berätfigade till stöd. Sådana små målgrupper är
exempelvis: elever med särskilda behov av stimulans och stöd, invandrarelever
och elever tillhörande mino-

Prop. 1981/82:51 35

ritetsgmpper,
elever inom vissa grenar och varianter inom gymnasieskolans tvååriga
utbildningar och inom gymnasieskolans specialkurser samt studerande i vissa
ämnen inom statlig eller kommunal vuxenutbildning. Även läromedel som bara kan
framställas i små upplagor kan vara berättigade till stöd, t. ex. undervisningsfilm,
diaserier och annat bildmaterial, samt material för vissa lärarkategorier.
Anvisade medel för produktionsstöd uppgick budgetåret 1980/81 till 3085000 kr.

SIL är sedan år 1977
central myndighet för RPH. I SIL:s funktion som central myndighet ingår bl.a.:
anslagsframställning och långtidsbudget, personalfrågor och lokalanskaffning.
Varje rikscentral fungerar självständigt inom givna rikfiinjer och har ett
eget ekonomiskt ansvar för användningen av de medel som årligen ställs till
förfogande. Anvisade medel för RPH uppgick budgetåret 1980/81 fill 6242000 kr.

RPH-SYN
i Solna betjänar gravt synskadade och synsvaga elever inom ungdomsskolan,
folkhögskolan och vuxenutbildningen med studielitteratur i form av
punktskrifts-, talbands-, mikrofilm- och storstilsutgåvor. Målgmppen för
verksamheten omfattar ca 1 800 elever. Personalen uppgår fill 15,7 helfidstjänster
varav 4,2 finansieras med medel från arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).

RPH-RH
i Göteborg har speciellt inriktat sig på att initiera och utveckla hjälpmedel
som förbättrar de rörelsehindrades studiesituation. Läromedlen måste ofta
utformas med hänsyn till att en del elever också kan ha talsvårigheter eller
nedsatt perceptionsförmåga. Inom förskolan, ungdomsskolan och
vuxenutbildningen finns ca 9000 rörelsehindrade elever. Vid centralen finns 4
heltidstjänster.

RPH-HÖR
i Örebro utvecklar och framställer speciella läromedel för hörselskadade men
gör även bearbetningar av befintliga. Produkfionen av läromedel med hög
bildtäthet och hög konkretionsgrad är värdefull även för elever med andra
språkliga handikapp. Det finns ca 2600 döva och hörselskadade elever inom
förskolan, ungdomsskolan och vuxenutbildningen. Personalen omfattar 8
heltidstjänster, varav 3 finansieras med medel från AMS.

RPH-SÄR
i Umeå utvecklar och framställer material för undervisningen av
utvecklingsstörda, inkl. ett omfattande lärarmaterial, bedömer att befintliga
läromedel kan användas och bearbetar vid behov sådana läromedel. Antalet
psykiskt utvecklingsstörda inom förskolan, ungdomsskolan och vuxenutbildningen
är ca 30000. Antalet heltidstjänster vid centralen är 8, varav 1 finansieras
med medel från AMS.

5.3
Socialstyrelsen

Socialstyrelsen
är central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör socialvården, hälso- och
sjukvården samt läkemedelsförsörjningen. 1 socialvården ingår barnomsorgen
(förskola, frifidshem m. m.). Socialstyrel-

Prop. 1981/82:51 36

sen
har även tillsyn över vården av psykiskt utvecklingsstörda. I fråga om
fortbildning av förskolepersonal ansvarar socialstyrelsen för innehåll och inriktning,
studiematerial, metodutveckling och utvärdering. Vidare utfärdar
socialstyrelsen arbetsplan för förskolan, som innehåller råd och anvisningar
för arbetet i förskolan.

5.4 Lekmiljörådet/Barnmiljörådet

Lekmiljörådet
inrättades år 1971 och knöts organisatoriskt till socialstyrelsen. Fr.o.m. den
I juli 1980 har lekmiljörådet blivit ett helt självständigt organ med namnet
barnmiljörådet och med uppgift att svara för barnmiljöfrågor och
barnsäkerhetsfrågor. Rådet arbetar bl. a. med upplysnings- och informationsverksamhet,
testning och utprovning av lekmaterial och medverkar i forsknings- och
utvecklingsarbete inom lekmaterialområdet.

5.5 ULÄ:s
överväganden och förslag

Under
budgetåret 1979/80 uppgick de totala statliga anslagen för läromedelsområdet
till i mnt tal 13milj. kr. De statliga insatserna - frånsett läromedelsinformation
- kan sägas ha sin tyngdpunkt inom två huvudområden, FoU samt insatser för en
förbättrad läromedelsförsörjning inom bristområden, dvs. sådana delar av
undervisningssektorn som har dålig tillgång till läromedel. De statliga
insatserna på dessa huvudområden är nödvändiga även i framfiden. ULÄ har med
utgångspunkt i sina direktiv främst sett som sin uppgift att se över
organisationen för de staUiga insatserna på läromedelsområdet och ge förslag
till förbättrad samordning och effektivitet.

SÖ
har ett generellt ansvar för läromedelsförsörjningen inom all utbildning som
står under verkets tillsyn. Därmed har SÖ också ett huvudansvar för de statliga
insatserna för att förbättra läromedelsförsörjningen inom olika bristområden. ULÄ
ser det som en synnerligen viktig uppgift för SÖ att vidareutveckla denna
verksamhet. Organisatoriskt bör ansvaret för arbetet med olika bristområden
ligga inom resp. fackenhet inom SÖ. Samordningsfrågor bör fullgöras av någon
enhet med samordnande uppgifter. Detta bör beaktas vid det fortsatta arbetet
med att omorganisera SÖ.

ULÄ:s
förslag att ett enhetligt läromedelsregister byggs upp med FSL-registret som gmnd
gör att SIL:s registerverksamhet kan avvecklas. Ett genomförande av detta
förslag aktualiserar, enligt ULÄ, frågan om vilken myndighet som bör ha
ansvaret för produktionsstödet och RPH. För handläggningen av dessa båda
verksamhetsområden finns vid SIL f. n. en avdelningsdirektör, en
byråsekreterare (50%) och en kansliskrivare (60 %). ULÄ finner det inte
meningsfullt att bibehålla SIL som självständig myndighet om
registerverksamheten avvecklas. Ansvaret för verksamhe-

Prop.
1981/82:51 37

ten
vid RPH kan ligga på central nivå eller decentraliseras till regional eller lokal
nivå. ULÄ har vägt de skäl som talar för centralisering och för decentralisering.
ULÄ anser att övervägande skäl talar för att ansvaret även i fortsättningen bör
ligga på central nivå. Därigenom kan nuvarande mtiner (bl. a. för
administration och budgetärenden), som visat sig fungera väl, i huvudsak
bibehållas. ULÄ föreslår därför att SÖ övertar ansvaret för RPH fr.o.m. den 1
juli 1982, samtidigt som SIL:s registerverksamhet föreslås upphöra.
Handläggningen av produktionsstödsfrågorna bör liksom nu skötas av samma
myndighet som har ansvaret för RPH. ULÄ föreslår därför att SÖ fr.o.m. den I
juli 1982 får ansvaret för produktionsstödet. Vid bedömning och prioritering
av ansökningar om produktionsstöd bör synpunkter inhämtas från pedagogisk
expertis inom och utom SÖ. Till verksamheten bör knytas en referensgmpp med
representanter för konsumenterna och producenterna. Riktlinjer för tilldelning
av produktionsstöd bör utfärdas av SÖ:s styrelse.

6
Produktionsfrågor

Läromedelsmarknaden
har för ULÄ:s räkning studerats av SPK. 1 sin rapport betonar SPK att bland de
faktorer som påverkar efterfrågan på läromedel har hittills de stora
skolreformerna varit de viktigaste. Av den totala försäljningen svarar de
tryckta läromedlen för den i särklass största andelen. Under det år som SPK
studerat (år 1976) svarade de tio största läromedelsföretagen för 86% av den
totala försäljningen. Den största koncernen är Esselte, den näst största Liber,
som ingår i statsföretagsgruppen. Enligt SPK har kostnadsutvecklingen varit
till fördel för de större företagen (s.k. stordriftsfördelar). Lönsamheten
under åren 1974-1976 var särskilt stor under det sistnämnda året, vilket enligt
SPK berodde på att företagen just detta år kunde sälja en hel del tidigare
utvecklade läromedel i nya upplagor utan att utvecklingskostnaderna var
särskilt höga, SPK studerade även de olika konkurrensmedlen och framhöll att
det viktigaste konkurrensmedlet är de pedagogiska egenskaperna hos läromedlen.
En viktig uppgift för marknadsföringen är att informera om dessa egenskaper. De
större företagen har egna konsulenter för informationen. Enligt SPK är tillgängen
till sådana konsulenter en viktig orsak till att de större företagen tillsammans
har en så hög andel av marknaden.

ULÄ
har sökt bedöma utvecklingstendenserna på läromedelsmarknaden och därvid ansett
att efterfrågan på läromedel inte kommer att förändras i någon högre grad under
de närmaste åren. ULÄ anser att några större statliga insatser inte är
nödvändiga inom produktionen för att den skall kunna fungera i fri konkurrens
mellan stora och små privatägda och statsägda företag. En sådan väl fungerande
läromedelsmarknad är en förutsättning för tillgången till goda läromedel till
rimliga priser, vilket är en värdefull resurs för en effektiv undervisning. 4 Riksdagen 1981/82. I .saml. Nr
51

Prop. 1981/82:51 38

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttranden över ULÄ:s betänkande (SOU
1980:15) Läromedlen i skolan

1
Utredningens uppgifter och arbete

Ett
mindre antal remissinstanser framför allmän kritik över hur utredningsuppdraget
har fullgjorts. Sålunda menar SÖ att utredningsförslagen i hög grad saknar
helhetsperspektiv. Därtill kommer att förslagen, enligt SÖ:s uppfattning inte
är fillräckligt underbyggda för att ligga till grund för definitiva
ställningstaganden. Kommunförbundet, UR och Norrköpings kommun framhåller att
betänkandet är behäftat med avsevärda brister, främst i vad avser ofullständig
redovisning och förslag om inriktning och omfattning av statliga insatser pä
läromedelsområdet. Några instanser bl.a. SIL, samtliga RPH, SECO, Elevförbundet
och länsskoinämnden i Malmöhus län finner det anmärkningsvärt att ULÄ ej
publicerat den särskilda expertrapport om samhällsinsatserna på
läromedelsområdet som utarbetats. SIL anser att det urval av fakta som gjorts
och den återgivning av undersökningsresultat som presenteras i betänkandet i
flera fall är tendentiösa och vilseledande.

2
Läromedelsbegreppet

Enligt
ULÄ:s uppfattning bör en läromedelsdefinition utformas så att den inte på
onödigt sätt binder den lokala planering som elever och lärare tillsammans ska
göra. Detta kräver en vid definition av begreppet läromedel. ULÄ anser att den
definition som används i Lgr 80 ("Läromedel är sådant som lärare och
elever kommer överens om att använda för att nå uppställda mål") väl
svarar mot kraven och föreslår att denna definition ersätter den nuvarande
definitionen i skolförordningens 1 kap. 5§.

Med
hänvisning till studie av verksamheten vid ett antal förskolor vill ULÄ
definiera begreppet lek- och arbetsmaterial, som i förskolan motsvarar termen
läromedel inom skolan, på följande sätt: "Med lek- och arbetsmaterial
avses allt slags material som används inom förskoleverksamheten."

ULÄ
anser vidare att det som en konsekvens av SIA-propositionens riktlinjer bör
avgöras på lokal nivå vilka läromedel som skall anses vara förmedlare av det
väsentligaste stoffet. Därför föreslår ULÄ att begreppet centralt läromedel i
gällande förordningar utgår.

Mot
bakgrund av resultat av studier om i vilken omfattning gåvoläromedel används i
hemmet föreslår ULÄ att kommunerna — utan reglering av

Prop. 1981/82:51 39

statliga
bestämmelser - skall få avgöra hur eleverna skall få bruka sina läromedel och humvida
eleverna efter genomgången kurs skall få sina läromedel som gåva eller inte.

Av
de instanser som behandlar frågan om definition av begreppet läromedel
tillstyrker de flesta ULÄ:s förslag. Sålunda menar bl. a. länsskolnämnderna i
Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Blekinge. Skaraborgs och Västerbottens län, RHS,
LRF, SFEF att den definition av läromedelsbegreppet som används i Lgr80 även
bör komma till uttryck i skolförordningen. Några instanser, t.ex. SÖ och
Kommunförbundet understryker dock att läroplanens vida definition inte kan
ligga till gmnd för bestämmelser om registrering, granskning och antagande av
läromedel. För dessa ändamål krävs preciseringar. Negativt inställda till
förslaget är länsskoinämnden i Hallands län samt LFF.

Länsskoinämnden
i Hallands län anser att om en definifion av begreppet läromedel alltjämt skall
finnas i skolförordningen så skall denna vara entydig och klargörande.

Även
FSL finner det opraktiskt att ändra definitionen av ett begrepp som är så
etablerat.

Endast ett fåtal instanser
tar upp frågan om lek- och arbetsmaterial i förskolan. Barnmiljörådet vill
värna om ett vidgat läromedelsbegrepp inom förskolan. Den av
Lekmiljörådet/Barnmiljörådet utförda styrningsundersökningen
(Förskolepedagogik i praktiken, Liber Läromedel 1980) som gjordes på uppdrag av
ULÄ visar också hur viktigt det är att materialutbudet i förskolan är väl
förankrat i personalgmppen. När de vuxna i förskolan har klara mål, fungerande
metodik och använder materialet som ett av flera medel att uppnå målen kan man
undvika eller minska att materialet i sig styr verksamheten. Barnmiljörådet
vill därför, liksom ULÄ, understryka vikten av att varje förskola inom givna
anslagsramar bör ha stor frihet i valet av olika slags material.

Socialstyrelsen
understryker att det centrala i förskoleverksamheten är de mäl och den
inriktning som lokalt satts upp för verksamheten. Till grund för verksamheten
bör finnas en planering som innefattar aktuella aktiviteter och en tidsplan
per säsong, vecka, dag och del av dag. I planeringen bör hänsyn tas fill vilket
lek- och arbetsmaterial som redan finns, vad som kan köpas inom tillgängliga
ekonomiska ramar och vad personal och barn fillsammans kan tillverka.
Verksamhetens mål och inriktning får däremot inte tillåtas att styras av de
tekniska hjälpmedel och annan utrustning som kan finnas tillgänglig.

Det är, enligt
socialstyrelsens mening, väsentligt att varje kommun fastställer en
grundutrustning för förskolorna. Innehållet i denna gmndut-mstning kan givetvis
variera från kommun till kommun. Inom de ekonomiska ramar som fastställs
årligen bör därutöver varje förskola ha stor frihet att anskaffa lek- och
arbetsmaterial som svarar mot den lokalt planerade verksamhetens behov. Här bör
uppmärksammas att inköpen av

Prop.
1981/82:51 40

förbrukningsmaterial (papper, färg, lera, virke m. m.)
utgör en stor andel och att förslitningen av material och utrustning är
betydande.

Kommunförbundet menar att ULÄ vid sin precisering av vad
som skall anses höra till gmndutmstning för förskolorna gått för långt i fråga
om detaljstyrning av en kommunal verksamhet. Utredningen har dessutom
konstaterat att utbudet av aktiviteter inte står i proportion till materialstandarden.
En omfattande grundutrustning behöver således inte vara någon garanti för en
aktiv verksamhet. Enligt Kommunförbundets mening bör förskolans utrustning med
lek- och arbetsmaterial göras utifrån den enskilda kommunens egen planering
och organisation av verksamheten.

ULÄ:s förslag om att slopa begreppet centralt läromedel
möter stor uppslutning bland remissinstanserna. Förslaget fillstyrks av UHÄ,
SÖ. länsskolnämnderna i Hallands. Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Maltnöhus,
Västmanlands, Skaraborgs, Värmlands, Uppsala, Södermanlands, Blekinge,
Jönköpings och Kronobergs län, Kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, TCO,
LRF. SHIO, FPU, LFF. RHS. FSL samt Borås, Danderyds, Norrköpings, Uppsala, Tierps
och Gävle kommuner. Instanserna menar att förslaget ligger i linje med såväl
SIA- som läroplansbeslutens riktlinjer. Flera instanser erinrar dock om att
det i Lgr80 angetts att del "för skolarbetet finns också speciella
läromedel, producerade för undervisningen. Tryckt material, som täcker
väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment, måste spela en viktig
roll, bl.a. för att ge fasthet och sammanhang i studierna. Eleverna skall genom
kommunens försorg vara garanterade tillgång till sådana läromedel. Vissa sådana
läromedel, eller väsentliga hjälpmedel som lexikon och kartböcker, skall eleverna
få som gåva". Länsskoinämnden i Örebro län menar att ett slopande av
begreppet centralt läromedel inte får innebära att bestämmelserna i Lgr80
frångås.. Även länsskoinämnden i Västernorrlands län framhåller att ett
borttagande av begreppet inte får ha den effekten att alla läromedel fömtsättes
vara lika acceptabla för skolarbete och att därför i t.ex. en
besparingssituation främst billiga och slitstarka läromedel anvisas som
godkända och därf'ör lämpliga.

Liknande synpunkter framförs av bl.a. länsskoinämnden i
Västerbottens län, Tyresö kommun, SACOISR, CUF, SECO och Elevförbundet. SECO
och Elevförbundet kallade de mer heltäckande läromedel som anges i Lgr80 för
basläromedel. Länsskoinämnden i Kalmar län anser att ULÄ i sitt förslag icke
lyckats skapa garanfier för elevens rätt till de läromedel som anges i Lgr80.
För att ge eftertryck åt dessa den nya läroplanens riktlinjer föreslär länsskoinämnden
att nu gällande bestämmelse i skolförordningen 2 kap. 27 § första stycket får
en formulering som ansluter till läroplanens. Nämnden föreslår följande
formulering: "Varje elev skall genom kommunens försorg vara garanterad
ständig tillgång till tryckt material, som täcker väsentliga delar av ämne,
ämnesgrupp eller kursmoment". Även SÖ framhåller att elevernas rätt till
"basläromedel" bör preciseras i skolförordningen.

Prop. 1981/82:51 41

Statskontoret
avstyrker ULÄ:s förslag med hänvisning till bestämmelserna i Mäl och
riktlinjer. Även SRF avvisar förslaget. Enligt SRF torde det vidgade
läromedelsbegreppet snarare öka än minska behovet av centrala läromedel.
Däremot bör nya krav ställas på de läromedel som registreras som centrala. En
förutsättning för registrering bör vara att läromedlet finns överfört på ett
medium som är tillgängligt för synskadade och att också typografin uppfyller
vissa normer. Dessa krav är enligt SRF i realiteten en förutsättning för att
synskadade skall kunna erhålla en undervisning som är likvärdig med övriga
elevers. I annat fall får en synskadad elev varken samma mångfald av läromedel
i varje enskilt ämne eller likvärdiga möjligheter till ämnesval.

Flera
instanser, bl.a. UHÅ, länsskoinämnden i Malmöhus län, SACO/ SR. Btj och FPU
betonar skolbibliotekens ökade betydelse. Utredningens förslag om fillämpning
av ett rambudgetsystem tillstyrks av de flesta instanser som behandlat frågan.
Vissa instanser, bl.a. SIL. länsskoinämnden i Uppsala län och Lycksele kommun
påpekar att ett slopande av begreppet centralt läromedel även får konsekvenser
för nuvarande bestämmelser om granskning, registrering och antagande av
läromedel.

Så gott som samtliga
instanser tillstyrker utredningens förslag att kommunerna - utan reglering av
statliga bestämmelser - skall få avgöra hur eleverna skall få bruka sina
läromedel och huruvida eleverna efter genomgången kurs skall få sina läromedel
som gåva eller inte. Samtliga kommuner som behandlat frågorna, tillstyrker
förslaget oreserverat. Kommunförbundet menar att gåvoläromedlen inte fått det
värde för eleverna som riksdagsbeslutet om gåvoläromedel avsåg. Undersökningar
visar, att många elever aldrig fittar i sina gåvoläromedel efter avslutad kurs
i skolan. Inte sällan rapporteras om elever som helt enkelt kastar bort
gåvoböckerna efter terminens slut. Den inriktning som systemet med
gåvoläromedel fått genom nuvarande författningsbestämmelse är, enligt
kommunförbundets mening, följaktligen inte rationell. Det föreligger en
skyldighet att som gåva tillhandahålla läromedel som ger "en allmän
överblick av det huvudsakliga innehållet i lärokursen". Praktiskt
viktigare bör vara sådana frågor som hur läromedlet bör användas —om det bör
"förbrukas" vid användningen - samt om det kan vara intressant som
"uppslagsbok". Den hittillsvarande författningsregleringen kan också
ha bidragit till att styra utvecklingen mot onödigt påkostade "paket"
med olika komponenter. Kommunförbundet uppger att det från många kommuner har
framförts stor oro över att gåvoläromedlen tagit en starkt ökande del av de
ärliga läromedelsanslagen och sålunda motverkat upprustningen av kollektiva läromedel.
Avgörandena om i vilken omfattning läromedel skall tillhandahållas som gåva
bör alltså enligt förbundets mening träffas lokalt, där de praktiska
omständigheterna kan beaktas.

Ett
antal instanser nämner de bestämmelser om läromedelsgåvor som införts i Lgr 80.
SÖ utgår från att detta inte avser att föregripa ställningsta-

Prop. 1981/82:51 42

gandet
till ULÄ:s förslag. Statskontoret och länsskoinämnden i Kristianstads län
avvisar emellertid ULÄ:s förslag i detta avseende just med hänvisning till
föreskrifterna i Lgr 80. Exempel på andra instanser som nämner kopplingen
mellan ULÄ:s förslag och bestämmelser i Lgr 80 är länsskolnämnderna i
Västerbottens, Örebro, Kalmar och Gotlands län samt SACO/SR. Länsskoinämnden i
Kalmar län anser att bestämmelserna i Lgr 80 skall vara vägledande, när
skolstyrelsen beslutar om gåvoläromedel. Länsskoinämnden i Skaraborgs län
menar att det i den lokala undervisningsplaneringen måste övervägas i vilken
utsträckning läromedlen får användas av eleverna för egna understrykningar och
anteckningar. Möjligheten för eleverna att på detta sätt arbeta med text och
innehåll är en väsentlig del av inlärningsmetodiken och får icke förbises.

Även
LFF m.fl. betonar vikten av att eleverna även i fortsättningen som egen
materiel får förfoga över för undervisningen särskilt väsentliga läromedel.
Härför talar såväl pedagogiska skäl (behovet av att tillämpa modern studieteknik
med understrykningar och andra markeringar) som sociala rättviseskäl.

Några
instanser uttrycker oro över hur de kommunala läromedelsanslagen kommer att
utvecklas vid ett slopande av begreppet centralt läromedel och gåvoläromedelsföreskrifterna.
Länsskoinämnden i Hallands lån bedömer det som troligt att det i ett kärvt
ekonomiskt läge för många kommuner blir frestande att här göra besparingar som
lätt kan leda till en olikvärdig utbildningsstandard. Nämnden anser dock att
förslaget ligger väl i linje med tanken på decentraliserad beslutanderätt och
vidgat kommunalt ansvar för skolans drift, varför förslaget tillstyrks.

LFF
anser det angeläget att frågan om kommunernas självbestämmande när det gäller
gåvoläromedel noga följs av centrala och regionala skolmyndigheter. Skulle det
visa sig att den nya ordningen äventyrar progressiva pedagogiska metoder och återinför
sociala orättvisar måste frågan omprövas.

Gävle
kommun menar i motsats fill ULÄ att det är tveksamt om resurser kan frigöras
för ett ökat kollektivt läromedelsbestånd genom borttagande av gåvoläromedelsparagrafen.

3
Granskning

ULÄ
föreslår att läromedelsnämndens nuvarande förhandsgranskning ersätts av olika
slags granskningar i efterhand. Efterhandsgranskningen skall kunna gälla alla
slags informationsbärande läromedel (text-, ljud- och bildmaterial) i all
utbildning enligt grundskolans och gymnasieskolans läroplaner. Verksamheten
bör inriktas på att dels granska läromedel efter anmälan, dels att själv ta
initiativ fill s. k. temagranskning eller liknande.

För
verksamheten föreslår ULÄ att en självständig myndighet (nämnd)

Prop. 1981/82:51 43

inrättas.
Det totala anslagsbehovet har beräknats till 910000kr. för det första verksamhetsåret.
Nämndens verksamhet bör, enligt ULÄ, utvärderas efter tre år.

Förslaget att nuvarande
förhandsgranskning skall ersättas av olika slags efterhandsgranskningar
tillstyrks av en majoritet av remissinstanserna. TCO delar utredningens
uppfattning att förhandsgranskningen kan ha vissa negativa effekter vid
tillkomsten av ett läromedel. Läromedlet anpassar sig mera efter granskarens
synpunkter än efter de verkliga avnämarnas: lärarnas och elevemas. Om
läromedlet genom en försenad produktion blir mindre aktuellt och genom ett fillrättalagt
innehåll mera utslätat gynnas inte undervisningen. Yttrandefrihetsutredningen
framhåller att förslaget innebär en från yttrandefrihetssynpunkt mera
tilltalande lösning. Länsskoinämnden i Södermanlands län ser den föreslagna
förändringen som ett naturligt led i strävan mot ett vidgat lokalt ansvar.
Såväl skolstyrelserna som skolans personal och elever fär härigenom ett
självständigt ansvar att vid valet av läromedel särskilt beakta kraven på
objektivitet. Även SÖ förordar en efterhandsgranskning men dock av andra skäl
än utredningen.

Negativt inställda till
förslaget om slopad förhandsgranskning är bl.a. statskontoret, radionämnden, länsskolnämnderna
i Kristianstads, Västmanlands och Gävleborgs län, läromedelsnämnden i SÖ, LO,
CUF, SSU, SECO och Elevförbundet. Även SIL menar att möjligheterna att
bibehålla någon form av förhandsgranskning bör övervägas. Statskontoret saknar hos
ULÄ en analys av konsekvenserna för skolans måluppfyllelse av en övergång till
efterhandsgranskning när det gäller läromedel i samhällsorienterande ämnen.
Formerna för objektivitetsgranskning av läromedel bör enligt statskontorets
mening utgöra ett led i samhällets strävan att upprätthålla vissa garantier
för ett enhetligt skolsystem och en likvärdig utbildningsstandard i hela
landet. Radionämnden anser att det ligger ett stort värde i att de centrala
läromedel som förekommer i undervisningen förhandsgranskas. Detta ger, enligt
radionämndens mening en grundläggande förutsättning för att undervisningen blir
objektiv och allsidig. Länsskoinämnden i Kristianstads lån menar att en slopad
förhandsgranskning medför stora risker för att icke-objekfiva läromedel inköps
av konsumenterna. En efterhandsgranskning informerar inte konsumenten förrän
skadan redan har inträffat. Av ekonomiska skäl kan det vara mycket svårt att
byta ut läromedel mot ett annat. Även andra instanser nämner detta problem, bl.a.
LO. Läromedelsnämnden i SÖ anser att det inte är realistiskt att överlämna åt
lärare och elever att granska sakligheten och allsidigheten i allt material,
som tas in i undervisningen. Ett centralt granskat basmaterial blir ett stöd
för elever och lärare i arbetet med att bedöma sakligheten och allsidigheten i
andra framställningar. För föräldrarna är det, enligt läromedelsnämndens
uppfattning en tillgång att ha en central objektivitetsgranskning, som är
oberoende av lokala uppfattningar vid tillfällen, då läromedel vållar debatt.

Prop. 1981/82:51 44

SAF
hyser tveksamhet inför förslaget om efterhandsgranskning. Enligt SAF kommer
dåliga läromedel - dvs. läromedel som inte uppfyller skolans, lärares och
elevers krav på innehåll m. m. - att "slå ut sig själv" pä en fri
läromedelsmarknad, vilket skulle göra en "opinionsnämnd" överflödig.
En opinionsnämnds uppgifter skulle också på samma sätt som den nuvarande
läromedelsnämnden hämma en friare debatt om läromedel.

Ett antal instanser
understryker att när det gäller undervisningens objektivitet är lärarens
presentation av stoffet i regel av större betydelse än läromedlen. Sålunda
anser bl. a. länsskoinämnden i Stockholms län att det vore olyckligt om
granskningsområdet begränsades till en viss typ av läromedel. FSL pekar på att
läromedlen bör ses i sitt sammanhang, vilket leder fram till att det är hela
undervisningssituationen som måste studeras och inte en enskild produkt. Även länsskoinämnden
i Kalmar län framför hknande synpunkter. Ett relativt stort antal instanser, bl.a.
SIL, länsskolnämnderna i Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Uppsala län,
Kommunförbundet, Landstingsförbtmdet samt Göteborgs. Gävle och Norrköpings
kommuner framhåller att tonvikten i granskningen bör läggas på tema- eller
ämnesområdesgranskning.

SÖ,
som genomfört en undersökning av granskningens effekter, fäster särskilt
avseende vid att granskningen saknar betydelse för hur man i skolorna bedömer
och använder godkända läromedel och anser att en sakgranskning som mera
inriktas på att beskriva och jämföra bör ha bättre fömtsättningar att komma fill
användning. En sådan kan också med fördel utföras centralt där man har tillgång
till expertis.

SÖ
anser att granskningen bör knytas till SÖ:s utvärdering av skolans verksamhet.
I denna ingår redan nu såväl läromedels- som objektivitetsfrågor. Därvid kan
effekterna av att skolan vid sidan av de tillrättalagda läromedlen också
använder samhällets informationsutbud vägas in.

Granskningsuppdragen
bör fördelas mellan länsskolnämnderna, som får det direkta ansvaret för
utvärdering. De kommer att anlita den sakkunskap som finns vid olika högskoleinstitutioner.
Olika organisationer såväl som producenter och konsumenter bör knytas till
verksamheten. Arbetet kommer till en del att utföras i skolorna. Också på
dessa nivåer kan referensgrupper knytas till verksamheten. Centralt bör de
politiska partierna och de stora organisationerna få möjlighet att
kontinuerligt följa granskningen, i samband med att SÖ samordnar planeringen
och informationsspridningen.

Länsskoinämnden
i Kalmar län, SFEF och FSL framför liknande synpunkter. Länsskoinämnden i
Kalmar län menar att en självständigt arbetande nämnd som sysslar med
utvärderingsfrågor lätt skulle kunna bli en stat i staten och göra det svårare
och krångligare att hantera två av Lgr 80: s viktigaste instrument för att
skapa en effekfiv och bättre skola: arbetsplaner och utvärdering.
Statskontoret betonar att överväganden om förändringar i fråga om granskning
bör utgå från en helhetssyn på den statliga skoladministrafionens uppgifter.

Prop. 1981/82:51 45

Ett
stort antal av de instanser som tillstyrker inrättandet av en nämnd för
efterhandsgranskning, menar att denna bör knytas till SIL. Den uppfattningen
framförs av bl. a. UHÅ, SIL, länsskolnämnderna i Södermanlands och Värmlands
län. Kommunförbundet, Landstingsförbundet, TCO, SECO. Elevförbundet. LFF, FPU
samt Gävle. Tierps och Strömsunds kommuner.

4
Information

ULÄ
framhåller att det vidgade läromedelsbegreppet medför ökade krav på
läromedelsinformation. Läromedelsinformationen bör inte vara begränsad till
vad som f. n. betecknas som centrala läromedel. ULÄ utgår från att information
i första hand omfattar alla slags informationsbärande läromedel (text-, ljud-
och bildmaterial m.m.). Enligt ULÄ:s uppfattning är det nuvarande förhållandet
med flera från varandra helt skilda läromedelsregister inte rationellt. En
samordning bör ske. ULÄ förordar att FSL-systemet blir grunden för ett enhetligt
läromedelsregister. Förslaget gör det möjligt att avveckla SIL:s verksamhet med
registrering av läromedel. Till registret, som sålunda ägs av producenterna,
bör knytas en referensgrupp med representanter från SÖ, kommunförbunden och
andra intressenter. Utbildningsdepartementet bör, enligt ULÄ:s uppfattning ta
initiativ till att en utvärdering görs av verksamheten vart tredje år.

Flera
instanser, bl.a. statskontoret, RRV. TCO. UR och LFF, framhåller det angelägna
i att nuvarande register samordnas. Statskontoret menar dock att de
beskrivningar och analyser av befintliga ADB-system och deras olika
registerinnehåll som redovisas i betänkandet inte möjliggör någon saklig analys
som grund för en jämförelse mellan ULÄ:s olika alternativ och/eller andra
tänkbara lösningar.

Någon
form av samgående mellan berörda parter bedömer statskontoret som nödvändig för
att åstadkomma ett enhetligt läromedelsregister som tillgodoser såväl statens
och kommunernas som producenternas och distributörernas önskemål. 1 denna del
behöver emellertid beslutsunderlaget kompletteras med en i detalj genomförd
studie av befintliga system och förekommande krav på information hos olika
intressenter, bl.a. som en grund för fortsatta överläggningar med FSL och
Kommunförbundet om förutsättningar och former för en rationell samverkan på
läromedelsområdet.

Även
SÖ anser att konsekvenserna av ULÄ:s förslag är ofillräckligt utredda. Det
gäller registrets uppgifter och funktion, dess finansiering såväl som
huvudmannaskapet. Förslaget bör därför inte ligga till grund för en lösning av
registerfrågan. SÖ finner det sannolikt att en utbyggnad av FSL-registret till
den täckningsgrad ULÄ föreslagit kräver samhällsinsatser. Dessa behöver
närmare preciseras och man måste undersöka om

Prop.
1981/82:51 46

och hur målen skall kunna uppnås genom ett branschägt
register. Man bör därefter ta ställning fill om det är angeläget att samhället
engagerar sig i ett register, som i första hand är ett beställningsinstmment.

Frågan om vilket organ som skall handha informafionen om
läromedel är den delfråga som väcker det största intresset bland
remissinstanserna. Så gott som samfiiga instanser har synpunkter på huruvida SIL
eller FSL skall vara ansvarig för läromedelsinformationen. Den helt
överväldigande delen av instanserna ansluter sig till de synpunkter i
informationsfrågan som utvecklats i reservationer till betänkandet, dvs. att SIL
även fortsättningsvis skall svara för läromedelsinformationen. Följande
instanser förespråkar - uttryckligen - SIL som huvudman: UHÅ, SIL, samtliga RPH,
SIV, konsumentverket, barnmilförådet, statens handikappråd, integrationsutredningen,
länsskolnämnderna i Stockholms, Gotlands, Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands,
Norrbottens, Uppsala, Ålvsborgs och Sö-dernianlands län. Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Lö, TCO, CUF, FPU, SSU, SECO, Elevförbundet, SFEF, RHS,
UR, LFF, HCK, SRF samt Östra Göinges, Norrköpings, Malmö, Stockholms, Uppsala,
Gävle, Strömsunds och Falkenbergs kommuner. SACOISR anser att det finns skäl
som talar för att SIL får fortsätta sin verksamhet, men anser att ytterligare
information om utvärderingsresultat beträffande SIL behövs innan beslut kan
fattas. Även andra instanser understryker det angelägna i att samhället tar
ansvaret för informationen. Detta framförs av bl. a. länsskolnämnderna i
Östergötlands, Västerbottens och Västmanlands län samt Göteborgs och Tierps
kommuner.

Som de främsta skälen till ett bibehållet samhälleligt
ansvar för informationen pekar instanserna på det vidgade läromedelsbegreppet,
vilket medför ökat behov av överblick av marknadens utbud. I all synnerhet
gäller detta material från andra än de konvenfionella läromedelsproducenterna.
Instanserna ifrågasätter om FSL även kommer att informera om dessa produkter.
Flera instanser framhåller det principiellt tveksamma i att den praktiskt taget
enda köparen (kommunerna) av läromedelsprodukter för val, beslut och
upphandling ensidigt skall vara hänvisade till underlag som fillhandahålls av
dem som producerar varan. Från flera instanser - framför allt med anknytning
till handikapprörelsen - uttrycks oro över hur informationen om läromedel för
små målgrupper kommer att utvecklas i FSL-systemet. CUF menar att om FSL-registret
blir basen för informationen, riskerar små producenter att slås ut.

Utredningsmajoritetens förslag att FSL-systemet skall
utgöra basen för ett samordnat register stöds endast av ett mindre antal
instanser: länsskolnämnderna i Västernorrlands, Kronobergs, Malmöhus och
Kristianstads län, FSL, SHIO, SAF samt Tyresö, Ödeshögs och Lunds kommuner.

FSL menar att FSL-registret uppfyller alla de krav som
utredningen ställt på ett register. I fråga om insyn i verksamheten framhåller FSL
att man ej har anledning att avvisa sådan. FSL har svårt att förstå om något

Prop.
1981/82:51 47

enda
av de basfakta som utredningen föreslagit ingå i registret skulle kunna se
annorlunda ut om en statlig myndighet skulle sortera och trycka informationerna
från producenterna. Det skulle bara betyda ett dubbelarbete ft r producenterna
och ett onödigt extraarbete för samhället - ett arbete som kostar pengar.

För
att få ett så brett register som möjligt är FSL beredda att medverka till att
tillföra detta böcker/broschyrer från myndigheter och organisationer. Vidare
anger FSL i sitt remissvar att informafionen om läromedel för särskilda gmpper
(specialundervisning, invandrare, vuxenutbildning, skilda handikappgmpper osv.)
eller kategorier av läromedel (AV-material, film, videogram osv.) kan komma
till uttryck i en kompletterande databas. Ett konkret exempel på en sålunda
selekterad information utgör i dag FSL:s särskilda register för
specialundervisning (inkl. särskola och ADL). FSL menar att frågan hur
informationer av hithörande slag skall administreras mäste bli föremål för
ytterligare överväganden.

Några
instanser som är positivt inställda till utredningens förslag framhåller
vikten av att samhället fillförsäkras inflytande vid organiserandet och
uppbyggandet av det gemensamma läromedelsregistret. I det sammanhanget betonar
länsskolnämnderna i Göteborgs och Bohus. Örebro, Blekinge samt Hallands län
och Danderyds och Gislaveds kommuner betydelsen av den föreslagna
referensgruppen. Denna referensgmpp bedömer dock statskontoret som en helt
otillräcklig garanti för samhällets intressenter, om ambitionen skall vara att
tillgodose informationsbehoven hos lärare och elever inför läromedelsvalet i gmndskolan
och gymnasieskolan.

Länsskoinämnden
i Kalmar län tillstyrker att ett enhetligt och vidgat läromedelsregister
upprättas, men för att detta register icke skall bli ett producentregister bör
ett enhetligt läromedelsregister kunna tillskapas som ett fristående företag
för läromedelsinformation men med FSL-systemet som grund.

Både
FSL och SIL lämnar detaljerade förslag hur resp. register bör vara utformat
samt hur det kan utvecklas. Även kommunförbundet har synpunkter på registrets
utformning. Förbundet behandlar även frågan om finansiering av det statliga
läromedelsregistret. Enligt kommunförbundet är de nuvarande
registreringsavgifterna små sedda mot den summa som förlagen lägger ner på
marknadsföring. Avgifterna borde kopplas till den förväntade försäljningen.
Även SIL nämner detta system som ett alternativ, Länsskoinämnden i Uppsala län
anser att alternativa former för finansiering av SIL:s verksamhet, eventuellt
i riktning mot att läromedelsproduktionen blir helt kostnadsbärande bör
prövas. Nämnden menar vidare att samhället genom i första hand avtal och i
andra hand genom olika bestämmelser bör garantera att producenterna för in sina
läromedel i registret.

FSL
accepterar grundsynen beträffande ägande m.m. av den centrala delen av
registret (innehållande basfakta). Vad sedan gäller de databaser.

Prop. 1981/82:51 48

som
kan komma att komplettera denna, får man enligt FSL i närmare diskussioner ge
underlag för ställningstagande till vem som skall stå för utvecklingskostnaderna
och vem som skall var ägare. Motsvarande diskussioner måste komma att föras
beträffande kostnaderna för uttag av informafion från de olika registerbaserna.
Principiellt anser FSL att den som gör ett sådant uttag ur registret därmed
också köper en tjänst, som han skall betala för. Även om alla dessa frågor är
ganska komplexa, så föreligger det enligt FSL inga som helst tekniska problem
att redan i dag lösa dem.

FSL
föreslår att man i det fortsatta arbetet med denna fråga försöker finna en
lösning t. ex. genom avtal om formaliserad samverkan mellan berörda parter. Ett
sådant avtal skulle på ett realistiskt sätt kunna lösa frågor som gäller vem
som skall betala insatser i, resp. uttag från, databasen (= den centrala basen
med kompletteringsbaser).

5
Statliga insatser

ULÄ
anser att läromedelsfrågorna inom SÖ i stor utsträckning bör handläggas av de
berörda arbetsenheterna. SÖ:s arbete bör främst inriktas på att förbättra
läromedelstillgången inom olika bristområden. ULÄ betonar alt det i fråga om
läromedel finns viktiga uppgifter som samtidigt berör flera utbildningsområden.
Dessa uppgifter bör fullgöras av någon enhet med samordnande uppgifter.

ULÄ
föreslår, att då SIL:s huvudsakliga uppgift försvinner, SIL avvecklas och att
uppgifterna att fördela produktionsstöd samt att vara huvudman för RPH utförs
av SÖ.

Ett
mindre antal instanser, som l.ex. SÖ, statskontoret samt länsskolnämnderna i
Stockholms, Jönköpings och Västerbottens län påpekar att ULÄ ej varit
fullständig vid sin redovisning av de statliga insatserna på läromedelsområdet.
ULÄ bortser från länsskolnämndernas och fortbildningsavdelningarnas verksamhet
och från de delar av SÖ:s arbete, som ligger utanför FoU-anslaget och inte
handläggs av verkets läromedelssektion.

Frågan
om var läromedelsfrågorna skall hanteras i SÖ behandlas endast av ell fåtal
instanser. Länsskolnätnnderna i Jönköpings, Kalmar, Hallands och Västernorrlands
län tillstyrker ULÄ:s förslag att läromedelsfrågorna i första hand bör skötas
av berörda arbetsenheter inom SÖ:s nya organisation. Länsskoinämnden i
Jönköpings län betonar dock att det är viktigt att samordningen av
utvecklingsarbetet inom läromedels- och läroplansområdet utökas, inte minst
inom bristområden som invandrarundervisning och undervisning av handikappade
elever i vanlig klass.

ULÄ:s
förslag att SÖ skall överta ansvaret för fördelning av produkfionsstöd och
vara huvudman för RPH fillstyrks av bl. a. länsskolnämnder-

Prop. 1981/82:51 49

na i Jönköpings. Kronobergs. Kalmar, Hallands. Skaraborgs.
Blekinge. Kristianstads, Örebro och Kopparbergs län samt Tyresö kommun. I
likhet med ULÄ följer instansernas uppfattning i denna fråga, mest som en
konsekvens av ståndpunkt i registerfrågan. Det är dock endast en minoritet av
instanserna som förordar SÖ som huvudman. En klar majoritet anser att SIL även
fortsättningsvis skall bära ansvaret för frågorna. Denna uppfattning har länsskolnämnderna
i Uppsala och Norrbottens län. SIL, samtliga RPH, SHR, statens handikappråd,
barnmiljörådet, konsumentverket. Kommunförbundet, LO, SACOISR, TCO. SECO,
Elevförbundet, RHS, UR, FICK samt Malmö, Strömsunds, Norrköpings, Östra Göinge
och Gävle kommuner. Integrationsutredningen menar att det är lämpligt alt RPH-information
och övrig information knyts an fill varandra. Även för den myndighet som har
att bevilja medel för produktionsstöd är närheten till ett så fullständigt
centralt läromedelsregister som möjligt av värde. Integrafionsutredningen menar
alltså att det är väsenfiigt att man samlar läromedelskunnande på ett och samma
ställe. Utredningen anser att det bör vara ett samhällsorgan som svarar för
detta kunnande. SÖ framhåller att det bör föreligga starka skäl för att ändra
en fungerande organisation (SIL som huvudman för RPH). SÖ delar utredningens
uppfattning att produktionsstödsfrågorna bör handläggas av den myndighet som
har ansvaret för RPH.

RPH och produktionsstödet är således, menar SÖ, områden
där samarbete mellan myndigheterna (SÖ och SIL) är nödvändigt. Till dessa hör
även kopplingen mellan den läromedelsgranskning som enligt SÖ bör integreras
med utvärderingen av skolan och registerinformationen. Behovet av samarbete,
arbetsfördelning och avgränsning mellan de båda centrala myndigheterna måste
givetvis alltid beaktas.

SÖ pekar på hur den statliga skoladministrationen
förändras och framhåller att konsekvenserna bör prövas i ett sammanhang. En
utbyggd central läromedelsinformation skall således enligt SÖ inte bedömas
fristående från behovet att ersätta åtgärder för vilka i dag bl.a.
fortbildningsavdelningar och fortbildningskonsulenter svarar. Framför allt kan
de centrala myndigheternas verksamhet inte bedömas utan hänsyn till de
regionala och lokala instansernas ansvar och arbetsuppgifter i framtiden. SÖ
förordar därför att de statliga insatserna inom läromedelsområdet prövas och
fördelas i den pågående skoladministrativa reformen.

6 Produktionsfrågor

ULÄ gör bedömningen att efterfrågan på läromedel inte
kommer att förändras i någon högre grad under de närmaste åren. Några större
statliga insatser är inte nödvändiga inom produktionen för att den skall kunna
fungera i fri konkurrens mellan stora och små, privatägda eller statsägda
företag.

Prop. 1981/82:51 50

Enligt
ULÄ:s uppfattning är läromedelsmarknaden en på många sätt väl fungerande
marknad. Den främsta svagheten är att förslagen av lönsamhetsskäl inte i
tillräcklig utsträckning producerar läromedel för små målgrupper. Systemet med
produktionsstöd är härvid den mest framkomliga vägen för att förbättra den
nuvarande bristsituationen.

ULÄ
föreslår att SPK kontinuerligt skall bevaka prisutvecklingen på läromedelsområdet.

LRF
instämmer i bedömningen att den totala efterfrågan på läromedel inte kommer alt
förändras i någon högre grad under de närmaste åren. Länsskoinämnden i Uppsala
län och Tyresö kommun ifrågasätter ULÄ:s bedömning i denna fråga. Enligt Tyresö
kommun kommer bl.a. den nya tillvalskonstruktionen i grundskolans nya läroplan
innebära förändrade krav på läromedlens utformning och användbarhet.

FSL
menar att ULÄ:s bedömning om läromedelsmarknaden som en "väl fungerande
marknad" är rikfig men beklagar att branschen inte har ekonomiska
möjligheter att svara upp mol alla målgruppers krav på läromedel. FSL finner
det därför angeläget all det statliga anslaget för produktionsstöd i
fortsättningen prioriteras för att tillmötesgå läromedelsbehovet i det ökade
antalet små grupper inom utbildningssektorn. Även andra instanser framhåller
betydelsen av stafiigl stöd för att främja produkfion av läromedel inom bristområden.

Resterande
del av det fåtal instanser som behandlar frågan fillbakavisar dock ULÄ:s
påstående om läromedelsmarknaden som "en väl fungerande marknad".
Denna uppfattning framförs av RRV, SIL, LFF, SECO, Elevförbundet och UR, som bl.a.
pekar på att de fyra största förlagen kontrollerar ca 80% av den totala
försäljningen. RRV pekar också på att vad som framkommit av SPK:s undersökning
är den mycket starka ställning som producenterna har gentemot konsumenterna.
Enligt RRV borde deras ställning stärkas på marknaden, medan utredningens
förslag närmare synes leda till motsatsen. Enligt SSU måste
läromedelsproduktionen förstatligas, vilket bör ske under direkt medverkan av
folkrörelserna.

Länsskolnämnderna
i Uppsala, Jämtlands och Gävleborgs län, Landstingsförbundet, FPU m.fl.
understryker det betydelsefulla i en effektiv prisövervakning av läromedel. SPK
menar att för denna typ av prisövervakning krävs att särskilda resurser ställs
till nämndens förfogande i form av kostnaden för en handläggare.

Norstedts Tryckeri, Stockholin 1981