Prop. 1981/82:58

Regeringens proposition

1981/82:58

om
ändring i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken (hets mot folkgrupp m.m.);

beslutad
den 5 november 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoli
denna dag.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL AXEL PETRI

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs fram förslag som syftar till att stärka skyddet för invandrare
mot diskriminerande behandling.

Beträffande
brottet hets mot folkgrupp, som återfinns både i brottsbalken och i
tryckfrihetsförordningens s. k. brottskatalog, föreslås en ändring i syfte att klariägga
att inte bara särskilda etniska grupper skall skyddas utan även kollektiv av sådana
grupper, t. ex. invandrare i Sverige. Samtidigt preciseras brottsbeskrivningen
för att man skall få ett klarare uttryck för det straffbara området och
säkerställa att den allmänna debatten i hithörande frågor, t. ex. rörande
invandringen i Sverige och invandrarnas levnadsförhållanden, inte skall
hindras. Avsikten är att ändringen i denna del inte skall leda till att
enskilda folkgrupper får ett sämre skydd än de har i dag.

I enlighet härmed föreslås
en omformulering av bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Enligt förslaget blir
det straffbart att offentligen eller annars i uttalande eller annat meddelande
som sprids bland allmänheten hota eller uttrycka förakt för folkgrupp eller
annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller
etniskt ursprung eller trosbekännelse.

I propositionen föreslås
också att brottet förolämpning, som i princip bara målsäganden kan åtala för,
skall ligga under allmänt åtal i vissa fall när förolämpningen riktas mot någon
med anspelning på hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller
trosbekännelse.

Förslagen,
som bl. a. innefattar en ändring i tryckfrihetsförordningen, avses träda i
kraft den 1 januari 1983.

1
Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 58

Prop.
1981/82:58

Prop.
1981/82:58 2

1
Förslag till

Lag
om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom
föreskrivs att 7 kap. 4§ tryckfrihetsförordningen' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1
kap.

4§

Med
beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom
otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning
som innefattar;

1. högförräderi,
förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med

våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas

under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del

av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av statschefen,

regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bi

stånd framtvingas eller hindras, såframt gämingen innebär fara för uppså

tets förverkligande;

försök,
förberedelse eller stämpiing till sådant högförräderi;

2.
krigsanstiftan, såframt fara
för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter framkallas med uUändskt
bistånd;

3.
uppror, förövat med uppsåt att
statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas
eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller
högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, såframt gärningen
innebär fara för uppsåtets förverkligande;

försök,
förberedelse eller stämpiing till sådant uppror;

4. landsförräderi eller
landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig eller

eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äga tillämpning,

någon förleder krigsfolk hörande till rikets eller med riket förbunden stats

krigsmakt eller andra som äro verksamma för försvaret av riket till myteri,

trolöshet eller modlöshet eller genom osann framställning sprider misströs

tan bland allmänheten eller begår annan dylik förrädisk gärning som är till

men för försvaret eller för folkförsörjningen eller, om riket är helt eller

delvis ockuperat av främmande makt utan att militärt motstånd förekom

mer, för mjtståndsverksamheten;

försök,
förberedelse eller stämpHng till sådant landsförräderi eller landssvek;

5.
landsskadlig vårdslöshet, i vad
därigenom någon av oaktsamhet begår gärning som avses under 4;

6.
uppvigling, varigenom någon
söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet
eller ohörsamhet mot myndighet;

7.
ryktesspridning till fara för
rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade
bestämmelser om sådant brott äga tillämpning, någon sprider falskt rykte eller
annat osant påstående, som är ägnat

Omtryckt 1979:936.

Prop. 1981/82:58 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

alt framkalla fara för rikels säkerhet, eller till
främmande makt framför eller låter framkomma sådant rykte eller påstående;

8.
hot mot
eller missaktning för 8.
hot mot etter förakt för folkfolkgrupp av viss ras, med viss hud- grupp eller annan sådan grupp av
.färg, av visst nationellt eller etniskt personer med anspelning på ras, ursprung eller med viss trosbekän- hudfärg, nationedt eller etniskt ur-nelse; sprung eller trosbekännelse;

9.
förtal,
varigenom någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt
levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för
andras missaktning, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna var
försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann
eller att han hade skälig grund för den;

10. förtal av avliden, om gärning som
avses under 9 är sårande för de efterievande eller eljest kan anses kränka den
frid, som bör tillkomma den avlidne;

11. förolämpning, varigenom någon smädar
annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt
beteende mot honom; eller

12. barnpornografibrott, varigenom
någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprides, om inte
gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 5 § och 16 kap. 8 § brottsbalken skall ha

nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. 5 §'

Brott som avses i 1-3 §§ må ej Brott som avses i 1-3 §§/årej åta-

åtalas
av annan än målsägande. las av annan än målsägande. Förtal

Förtal och
grovt förtal, så ock förö- och grovt förtal får dock åtalas av

lämpning
mot någon i eller för hans åklagare, om målsägande angiver

myndighetsutövning
må dock åla- broitet till åtal och åtal av
särskilda

las av
åklagare, om målsägande an- skäl finnes
påkallat ur allmän syn-

giver
brottet till åtal och åtal av sär- punkt. Under samma förutsätt-

skilda
skäl finnes påkallat ur allmän ningar får allmänt åtal väckas för

synpunkt. förolämpning mot någon i eller för

Senaste lydelse 1975:667.

Prop. 1981/82:58 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

hans myndighetsutövning eller förolämpning mot någon med
anspelning på hans ras, hudfärg, nationella eder etniska ursprung eller
trosbekännelse.

Har förtal riktats mot avliden, må åtal väckas av den
avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon samt, om
åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt, av åklagare.

Innebär brott som avses i 1-3 §§, att någon genom förgripelse
å främmande makts statsöverhuvud som vistas här i riket eller å främmande makts
representant här i riket kränkt den främmande maklen, må brottet åtalas av
åklagare utan hinder av vad som stadgas i första stycket. Åtal får dock ej ske
utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.

16 kap.

8 f

Den som offentligen
eller eljest i Den som offentligen eller eljest i

uttalande eller annat meddelande uttalande
eller annat meddelande

som sprides bland allmänheten ho- som
sprids bland allmänheten hotar

tar eller uttrycker missaktning för eller
uttrycker/öraÅ:/ för folkgrupp

folkgrupp av viss ras, med viss hud- eller
annan sådan grupp av perso-

färg, av visst nationellt eller etniskt ner
med anspelning på ras, hud-

ursprung eller med viss trosbekän- färg,
nationellt eller etniskt ur-

nelse, dömes för hets mot folk- sprung eller
trosbekännelse, döms

grupp fill fängelse i högst två år för hets mot folkgrupp till

eller, om brottet är ringa, till böter. fängelse
i högst två år eller, om

brottet är ringa, till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Senaste lydelse 1970:224.

Prop. 1981/82:58 5

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-10-29

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Elmstedt,
Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Petri

Lagrådsremiss
om ändring i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken (hets mot folkgrupp m. m.)

1
Inledning

Enligt
regeringens bemyndigande i augusti 1978 tillkallade dåvarande chefen för
arbetsmarknadsdepartementet en särskild utredare med uppgift att göra en
utredning om fördomar och diskriminering i fråga om invandrare m.fl.
Utredaren, som har antagit namnet diskrimineringsutredningen, har i
delbetänkandet (SOU 1981:38) Om hets mot folkgrupp behandlat vissa frågor som
rör det straffrättsliga skyddet för invandrare mot diskriminerande behandling.
Betänkandet innehåller förslag till ändringar i bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen (TF) och brottsbalken (BrB) om hets mot folkgrupp och
till en äidring i brottsbalkens regel om åtal för förolämpning. Till
protokollet i j detta ärende bör fogas som bilaga 1 de av utredningen framlagda
lagförslagen.

Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av deras yttranden bör fogas till regeringsprotokollet i detta
ärende som bilaga 2.

2
Allmän motivering

2.1
Hets mot folkgrupp

2.1.1
Gällande ordning i korthet

Enligt
16 kap. 8 § BrB skall den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat
meddelande som sprids bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för
folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt
ursprung eller med viss trosbekännelse dömas för hets mot

Prop. 1981/82:58 6

folkgrupp.
För straffbarhet krävs att gärningen har begåtts med uppsåt (jfr 1 kap. 2 § första
stycket BrB). Straffet är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa,
böter. Brottet faller under allmänt åtal, dvs. allmän åklagare har skyldighet
att åtala de gärningar som kommer till hans kännedoin. Däremot har fastslagits
av högsta domstolen (NJA 1978 s. 3) att någon målsägande inte kan finnas vid
brottet hets mot folkgrupp; straffbestämmelsen skyddar en folkgrupp, vilken
inte som sådan kan föra talan inför domstol.

Brottet hets mot folkgrupp
finns också medtaget i tryckfrihetsförordningens uppräkning av
tryckfrihetsbrott (7 kap. 4 § 8). En framställning i tryckt skrift som
innefattar hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss
hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss
trosbekännelse är alltså straffbar enligt tryckfrihetsförordningens regelsystem.
Detta system innebär bl.a. att i princip endast en person är ansvarig, att justiUekanslern
(JK) är ensam åklagare och att särskilda regler gäller för rättegången (bl. a.
prövas ansvarsfrågan i regel av en jury). För framställningar i radio och TV
finns regler i radioansvarighetslagen (1966:756), lagen (1978:480) om
ansvarighet i försöksverksamhet med närradio och lagen (1981:509) om
ansvarighet för radiotaltidningar. Dessa regler bygger i allt väsentligt på
regleringen i tryckfrihetsförordningen. Bl.a. hänvisas i lagarna beträffande
frågan vilka yttranden som är straffbara till förordningens uppräkning av
tryckfrihetsbrott.

Bestämmelsen
om hets mot folkgrupp tillkom år 1948 och fick sin nuvarande lydelse år 1971 (prop.
1970:87, ILU 1970:41, rskr 1970:261, KU 1970:31, KU 1971:5, rskr 1971: 10) i
samband med att Sverige tillträdde den konvention om avskaffandet av alla
former av rasdiskriminering, som Förenta Nationernas generalförsamling antog år
1965. Sveriges anslutning till denna konvention
(rasdiskrimineringskonventionen; texten finns även intagen i SOU 1981:38,
bilaga 1) föregicks av att en särskild kommitté undersökte vilka krav på svensk
lagstiftning mot rasdiskriminering som konventionen ställde. På grundval av
kommitténs betänkande (SOU 1968:68) Lagstiftning mot rasdiskriminering
beslutades dels ändringar i bestämmelserna om hets mot folkgrupp, dels
införandet i brottsbalken av en ny straffbestämmelse om olaga diskriminering
(numera 16 kap. 9 §). Båda bestämmelserna finns alltså intagna i brottsbalkens
kapitel om brott mot allmän ordning.

Bestämmelsen om hets mot
folkgrupp utgör en begränsning av den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Denna
frihet får begränsas med hänsyn till vissa i 2 kap. 13 § regeringsformen (RF)
uppräknade ändamål, däribland allmän ordning och säkerhet, samt i övrigi när
särskilt viktiga skäl föranleder det. I förarbetena till regeringsformens
bestämmelser om fri- och rättigheter har bestämmelsen om hets mot folkgrupp
ansetts hän-föriig till den allmänna ordningen (se SOU 1975:75 s. 203, jfr även
KU 1974:21 s. 23).

Prop. 1981/82:58 7

2.1.2
Reformförslag i riksdagen m.m.

Brottet
hets mot folkgrupp har de senaste åren vid några tillfällen behandlats i
riksdagen. Intresset har knutits till två frågor, dels huruvida målsägandetalan
bör kunna förekomma vid detta brott, dels i vad mån invandrare som grupp
erhåller tillräckligt skydd av bestämmelsen om brottet.

Med
anledning av motioner har justitieutskottet i två betänkanden (JuU 1979/80:7
och 1980/81:7), som har godkänts av riksdagen, uttalat sig mot tanken att
införa en möjlighet att föra målsägandetalan vid brottet hets mot folkgrupp.

I
det först nämnda riksdagsärendet yrkade motionären att företrädare för den
folkgrupp som har hotats eller utsatts för missaktning skulle ges ställning som
målsägande. Enligt utskottet (JuU 1979/80:7 s. 9) skulle betydande
komplikationer uppkomma i den praktiska tillämpningen av en sådan bestämmelse,
t. ex. om en främmande stat eller flera rivaliserande organisationer samtidigt
önskar företräda en etnisk grupp eller invandrare av en viss nationalitet.
Vidare måste enligt utskottet beaktas att det enligt en huvudprincip i svensk
rätt är åklagare som väcker åtal vid brott samt att varie medborgare har
möjlighet att ange brott till åtal och att påkalla prövning hos överordnad
åklagare om åtal ej väcks. Samtidigt underströk utskottet vikten av att sådana
kriminaliserade yttringar av hot mot eller missaktning för folkgrupp som
motionen tar sikte på inte får tolereras och lämnas opåtalade. Härvidlag låg
det enligt utskottet ett stort ansvar på de rättsvårdande organen, särskilt
polis- och åklagarmyndigheterna.

I
det senare ärendet hemställde motionären att diskrimineringsutredningen skulle
få som tilläggsuppdrag att utreda hur innehållet i artikel 6 i rasdiskrimineringskonventionen,
enligt vilken envar skall tillförsäkras verksamt skydd mot rasdiskriminerande
handlingar, på ett tillfredsställande sätt skulle överföras till svensk rätt.
Utskottet framhöll (JuU 1980/81; 7 s. 6) att det i första hand är genom den av
Sveriges tillträde till rasdiskrimineringskonventionen föranledda bestämmelsen
om olaga diskriminering son! den enskilde ges straffrättsligt skydd mot
rasdiskriminerande handlingar. Vid detta och andra brott med
rasdiskriminerande inslag, t. ex. olaga hot, ofredande, förtal och
förolämpning, kan målsägandetalan föras. Att så inte kan ske vid brottet hets
mot folkgrupp hänger samman med att den straffbelagda gämingen är riktad mot en
folkgmpp och inte mot enskilda individer. Vidare framhöll utskottet att det
saknades skäl att frångå den bedömning som gjordes när Sverige tillträdde
rasdiskrimineringskonventionen att bestämmelserna i artikel 6 inte påkallade
någon särskild lagstiftningsåtgärd från svensk sida. Utskottet underströk att
den omständigheten att utskottet avstyrkte bifall till motionen inte innebar
att det inte av andra skäl äti dem som anfördes i motionen kunde finnas
anledning att undersöka om gällande lagstiftning rörande rasdiskriminering
behöver ändras, t. ex. med hänsyn till problem som den ökande invandringen kan ha
gett upphov till.

Prop. 1981/82:58 8

Frågan
i vad mån bestämmelsen om hets mot folkgrupp erbjuder invandrarna tillräckligt
skydd har i riksdagen varit föremål för en diskussion som föranleddes av en
fråga till min företrädare (prot. 1979/80:29 s. 117-119). Under det senaste
riksmötet har riksdagen vidare, med godkännande av ett betänkande från justitieutskottet
(JuU 1980/81:36), avstyrkt bifall Ull en motion med hemställan alt invandrare i
allmänhet uttryckligen skulle omfattas av brottsbalkens regel om hets mot
folkgrupp. Utskottet hänvisade Ull att diskrimineringsutredningen avsåg att
avge ett delbetänkande rörande denna fråga.

2.1.3
Utredningen

Utredningen
konstaterar att åtal för brott mot bestämmelserna om hets mot folkgrupp sällan
förekommer. Under perioden 1973 till och med utgången av november 1980 förekom
enhgt utredningen 74 anmälningar med påstående om brott mot 16 kap. 8 § BrB.
Endast några stycken ledde till åtal. När det gäller det motsvarande
tryckfrihetsbrottet, där alltså JK är exklusiv åklagare, har enligt utredningen
inte någon av de tillhopa 26 anmälningar som gjorts under perioden 1970-1980
föranlett något åtal.

Enligt
vad utredningen särskilt har uppmärksammat har man i rättstill-lämpningen
intagit den ståndpunkten att en eller flera nationellt eller etniskt bestämda
folkgrupper måste vara direkt eller indirekt utpekade i ett uttalande för att
handlingen skall vara straffbar. Begreppet invandrare har däremot ansetts
omfatta en mångfald olika folkgrupper och därför vara ett alltför obestämt
begrepp i detta sammanhang.

Olika
angrepp på invandrare i flygblad (ett exempel har intagits i betänkandet s.
45) har enligt utredningen bestått i nedsättande omdömen om dem just för att de
inte är infödda svenskar. Det är därför, anser utredningen, uppenbart att
angreppen mot invandrargrupperna är grundade på att dessa inte har samma
nationella eller etniska ursprung som svenskarna. Därtill kommer att angreppen
ibland har även rent rasistiska förtecken.

Enligt
utredningens åsikt har lagstiftaren avsett att angrepp av detta slag inte skall
vara tillåtna. Utredningen erinrar om följande uttalande av departementschefen
(prop. 1970:87 s. 61):

Den
nuvarande regeln om hets mot folkgrupp är begränsad på det sättet att den
brottsliga handlingen skall vara riktad mot folkgrupp med viss härstamning
eller viss trosbekännelse. Denna begränsning av vilka som är skyddade genom
bestämmelsen torde innebära att vissa slag av förkastliga uttalanden eller
andra meddelanden är straffria, l.ex. prisande på sådant sätt av folkgrupp av
viss ras eller med viss hudfärg att alla folkgrupper av annan ras resp. med
annan hudfärg måste anses smädade. I dessa fall är den brottsliga handlingen
inte riktad mot en särskilt utpekad folkgrupp utan mot ett kollektiv av
folkgrupper. I likhet med kommittén anser jag att även sådana indirekta
påståenden om underlägsenhet hos icke särskilt angivna folkgrupper bör vara
kriminaliserade.

Prop.
1981/82:58 9

Utredningen
menar att lagstiftaren i konsekvens med detta uttalande torde ha ansett det
vara otillåtet att fälla ett yttrande av innebörden att svenskar är överlägsna
samtliga övriga grupper av annan nationalitet. De här aktualiserade angreppen
tar sig i stället uttrycket att folkgrupper med annan nationalitet än den
svenska är en svår belastning för det svenska samhället. Det finns enligt
utredningen inte några vägande skäl för att anse uttalanden av endast den ena
typen som straffbara.

Vidare
erinrar utredningen om att rasdiskrimineringskonventionen innebär att en
konventionsstat är förpliktad att som förbrytelse, straffbar enligt lag,
förklara allt spridande av idéer om överlägsenhet på grund av ras, hudfärg,
härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung (artiklarna 1 och 4). Häri
måste enligt utredningen anses ingå angrepp riktat mot ett kollektiv av
folkgrupper på grund av att detta kollektiv inte har visst etniskt eller
nationellt ursprung.

Sammanfattningsvis menar
utredningen att angrepp på kollektiv av folkgrupper är minst lika allvarliga
som de som riktar sig mot direkt utpekade etniska grupper. Eftersom de angrepp
som har förekommit mot invandrarna i Sverige inte har ansetts vara straffbara
av åtalsmyndigheterna, föreslår utredningen att bestämmelserna om hets mot
folkgrupp ändras så att det klart framgår av lagtexten att sådana handlingar är
straffbara.

Efter en diskussion om
olika tänkbara lagtexter har utredningen stannat för att föreslå en formulering
som innebär att vaoe grupp av personer skyddas som utsätts för hot eller
missaktning antingen på grund av att den tillhör folkgrupp av viss ras, med
viss hudfärg, av visst nationeUt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse,
eller också på grund av att den inte tillhör en sådan folkgrupp.

När
det gäller frågan om en sådan ändrings inverkan på yttrande- och tryckfriheten
menar utredningen alt dessa friheter om förslaget genomförs knappast lider
någon inskränkning utöver den som nu innefattas i lagrummet. En tillämpning av
de principer som har lagts fast i de tidigare lagstiftningsärendena innebär
enligt utredningen att en saklig kritik av invandrarna inte skall vara
straffbar. Detsamma gäller åsiktsyttringar om samhällets invandrings-,
invandrar- och minoritelspolitik och de beslut i sådana frågor som träffas av
offentliga organ. En annan sak - som enligt utredningen är viktig att poängtera
— är att uttryck för missaktning för invandrare i Sverige eller för enskilda
etniska grupper och liknande inte sällan tar formen av åsiktsyttringar av
sistnämnda slag. Sådana uttryck kan vara att hänföra till det straffbara
området.

Utredningen nämner
därefter att det kan ifrågasättas om inte bestämmelserna om hets mot
folkgrupp, som för straffansvar förutsätter att gärningsmannen har handlat med
uppsåt, borde kompletteras med en bestämmelse som gör det straffbart att av
vårdslöshet offentligen göra uttalanden som kan inge fruktan hos en folkgrupp
eller som utsätter den för missaktning. Exempel på en sådan bestämmelse finns i
utländsk rätt. Utredningen ti Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 58

Prop. 1981/82:58 10

avslår
dock från att lägga fram förslag av denna innebörd. Som skäl anges bl.a. att en
sådan bestämmelse antagligen skulle strida mot det allmänna rättsmedvetandet.

Beträffande
brottet hets mot folkgrupp diskuterar utredningen avslutningsvis om
åtalsreglerna bör kompletteras med en rätt för enskild att föra talan.

Utredningen,
som konstaterar att högsta domstolen har slagit fast att någon målsägande inte
kan förekomma vid brottet hets mot folkgrupp, påpekar att det efter mönster av
vissa specialstraffrätlsliga regler är lagtekniskt möjligt att tillägga l.ex.
en organisation enskild talerätt vid hets mot folkgrupp. En sådan organisafion
skulle enligt 20 kap. 16 § rättegångsbalken i fråga om åtal vara att anse som
målsägande.

Enligt
utredningens uppfattning har polis- och åklagarmyndigheter inte allfid
prioriterat bevakningen av detta rättsområde tillräckligt högt. Detta förhållande
kunde i och för sig vara ett skäl att låta intresseorganisationer få enskild
åtalsrätt. Men utredningen menar att organisationer av detta slag inte har
möjlighet att på ett effektivt sätt bevaka efterlevnaden av detta lagmm.
Framför allt anser dock utredningen att det är angeläget att den i Sverige
normala ordningen - att brott påtalas av allmän åklagare - får gälla fullt ut
också vid brott främst riktade mot invandrar- och minoritetsgrupper i landet;
i motsatt fall finns en risk att polis- och åklagarmyndigheter skulle komma
att visa än mindre intresse för brottet hets mot folkgrupp.

Förslaget
att låta organisationer föra talan vid brottet hets mot folkgrupp bör enligt
utredningen av de angivna skälen inte genomföras. Dessa skäl talar enligt
utredningen ännu starkare mot att ge en enskild medlem av en angripen folkgrupp
åtalsrätt. Slutligen avvisar utredningen tanken all omformulera lagtexten så
att även en enskild kan vara brottsobjekt — och därmed automafiskt få ställning
som målsägande. Utredningen hänvisar här till att denna typ av handlingar redan
straffbeläggs genom andra regler i brottsbalken.

2.1.4
Remissutfallet i stort

Utredningens
förslag att utforma lagtexten så att det klart framgår att kollektiv av
folkgrupper såsom invandrare och utlänningar omfattas av skyddet tillstyrks av
en nästan enhällig remissopinion. Några instanser, l.ex. JK, anser dock att
något behov av en utvidgning av paragrafens tillämpningsområde inte finns och
avstyrker förslaget.

Några
andra instanser, l.ex. yttrandefrihetsutredningen och Pressens samarbetsnämnd,
menar att beskrivningen av den brottsliga handlingen måste övervägas på nytt
för att yttrandefrihetens krav skall kunna tillgodoses bättre än f. n. och
enligt förslaget. Göta hovrätt ifrågasätter om inte lagstiftning i ämnet kan
anstå tills diskrimineringsutredningens uppdrag i övrigt har slutförts.

Prop. 1981/82:58 11

Utredningens
ståndpunkt att något oaktsamhetsbrott motsvarande det uppsätliga brottet hets
mot folkgrupp inte bör införas har allmänt godtagits av remissinstanserna.

Även
utredningens rekommendation att enskild åtalsrätt inte bör införas vid brottet
hets mot folkgrupp har fått ett brett stöd under remissbehandlingen. Från
några håll, l.ex. av Sveriges advokatsamfund, framförs dock uppfattningen att
organisationer som representerar invandrare bör ges rätt att väcka enskiU åtal.

Till
vissa särskilda uttalanden som har gjorts vid remissbehandlingen återkommer
jag.

2.1.5
Vilken krets av människor bör skyddas?

Som
jag tidigare har nämnt tillkom den nuvarande lydelsen av bestämmelsen om hets
mot folkgrupp i samband med att Sverige tillträdde FN:s rasdiskrimineringskonvention.
I detta lagsfiftningsärende vidgades bl.a. kretsen av de befolkningsgrupper som
åtnjuter skydd enligt paragrafen, dvs. dennas s. k. brottsobjekt eller
skyddsobjekt. Från att tidigare ha omfattat "folkgrupp med viss
härstamning eller trosbekännelse" ändrades bestämmelsen till att gälla
till förmån för "folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst
nationellt eller etniskt urspmng eller med viss trosbekännelse". Under
förarbetena uttalade den dåvarande chefen för justitiedepartementet (prop.
1970; 87 s. 73; jfr även s. 61 som har återgivits i avsnitt 2.1.3) att det för
straffbarhet inte skall krävas att någon eller några raser eller folkgmpper
utpekas utan att ansvar skall kunna följa även om objektet för den brottsliga
handlingen är mer allmänt. Bestämmelsen borde enligt departementschefen kunna
tillämpas om t. ex. en viss ras prisas på sådant sätt att alla andra raser
måste anses smädade. Mot detta uttalande gjordes ingen invändning av lagrådet
eller under riksdagsbehandlingen.

Huruvida
befolkningsgruppen "invandrare", dvs. de folkgrupper i Sverige som
har det gemensamt att de har ett annat nationellt ursprung än
majoritetsbefolkningen, skall anses som ett skyddsobjekt i bestämmelsen om hets
mot folkgrupp behandlades inte uttryckligen under förarbetena. Som utredningen
har påpekat har därefter rått olika uppfattningar om hur bestämmelsen är att
förstå i detta hänseende. Det har i rättsfillämpningen hävdats att en folkgmpp
av ett bestämt nafionellt eller etniskt ursprung måste vara åtminstone indirekt
utpekad för att bestämmelsen skall vara tillämplig och att ett allmänt angrepp
mot invandrare i Sverige därför inte omfattas av straffbarheten. Andra
bedömare, såsom utredningen själv och, under remissbehandlingen, t. ex. JO, har
utifrån det nyss återgivna motivuttalandet om att objektet för den brottsliga
handlingen kan vara mera allmänt ansett att hot mot eller uttryck för
missaktning för invandrare i allmänhet kan falla under bestämmelsen.

Självfallet
är det främst genom saklig upplysning och information som man bör motverka
olika former av diskriminering eller kränkande behand-

Prop. 1981/82:58 12

ling
av invandrare; straffbestämmelser fyller här endast en begränsad funktion. Den
oklarhet som föreligger i fråga om den nu aktuella bestämmelsens tillämpningsområde
är emellertid otillfredsställande och bör lämpligen undanröjas.

Skall
i enlighet härmed en ändring ske i brottsbalkens bestämmelse om hets mol
folkgrupp måste den få slå igenom även i tryckfrihetsförordningen, som är
grundlag. Med hänsyn till de särskilda regler som gäller för ändring i grundlag
kommer en ändrad lagstiftning knappast att kunna genomföras förrän med verkan
fr. o. m. år 1986 om inte frågan las upp nu. Bl. a. med hänsyn härtill anser
jag mig inte kunna förorda att, som ifrågasatts från ett par håll under
remissbehandlingen, ärendet skall vila i avvaktan på fortsatt
utredningsarbete.

Med hänsyn till den
allmänna inriktningen av den reform som vidtogs i samband med Sveriges
tillträde till rasdiskrimineringskonventionen håller jag det för min del inte
för uteslutet att, om det aktuella problemet då hade berörts, lagstiftaren
uttryckligen skulle ha förklarat alt del kollektiv av folkgrupper som utgörs av
invandrarna i Sverige med deras olika etniska och nationella urspmng skulle
kunna vara objekt för den brottsliga handlingen. En sådan innebörd av
straffbestämmelsen svarar också bäst mot innehållet i artikel 4 a i
rasdiskrimineringskonventionen, enligt vilken Sverige har förpliktat sig att
straffbelägga allt spridande av idéer om överlägsenhet på grund av ras,
hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung.

Utvecklingen
under den gångna tioårsperioden, då Sveriges karaktär av invandrarland har
förstärkts och då olika uttryck för invandrarfientlighet tyvärr av allt att
döma har blivit vanligare, har understrukit del praktiska behovet av att
straffbestämmelsen omfattar också invandrare tagna som grupp. Enligt min mening
bör därför, som utredningen med instämmande av flertalet remissinstanser har
föreslagit, bestämmelsen om hets mot folkgmpp ändras så att det klart framgår
att den skyddar också invandrare som grupp. En sådan justering av lagrummet
måste ske under beaktande av de allmänna krav som i 2 kap. 13 § RF ställs upp
som villkor för att begränsning skall kunna vidtas i bl. a. yttrandefriheten.

När
det gäller utformningen av lagtexten såvitt rör skyddsobjektet för den
brottsliga handlingen har utredningen diskuterat skilda alternativ och stannat
för att beskriva objektet som "grupp av personer på grund av att den
tillhör eller inte tillhör folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt
eller etniskt urspmng eller med viss trosbekännelse". Detla laglextförslag
har under remissbehandlingen från flera håll kritiserats både av sakliga och av
språkliga skäl. Några instanser har förordat att gruppen "invandrare"
anges direkt i lagtexten.

Den
ändring som skall vidtas nu bör enligt min mening klargöra att alla hotfulla
eller föraktfulla angrepp av nu aktuellt slag mol en persongrupp omfattas av
straffbarheten, så snart angreppet tar sin utgångspunkt i de

Prop.
1981/82:58 13

angripna
personernas rastillhörighet, hudfärger, nationella eller etniska ursprung eller
trosbekännelser. Detta bör gälla även för fall då den utpekade gmppen består
av personer av olika raser, hudfärger, nationaliteter eller religioner.
Invandrare bör därmed tillhöra de grupper som skyddas av straffbestämmelsen men
även exempelvis "färgade", "utlänningar", "icke
kristna" och liknande. I linje med vad som har förordats av flera remissinstanser
anser jag med denna utgångspunkt att bestämmelsen lämpligen bör justeras på
det sättet att vad som straffbeläggs blir att på visst sätt angripa "en gmpp
av människor med hänvisning till deras rastillhörighet, hudfärg, nationella
eller etniska urspmng eller trosbekännelse". Att uttryckligen nämna
"invandrare" i paragrafen synes då överflödigt och möjligen även
något missledande.

2./.6
Hur bör den brottsliga handlingen beskrivas?

Under
remissbehandlingen har flera instanser uttryckt oro för att bestämmelserna om
hets mot folkgmpp, särskilt efter en ändring i den riktning som utredningen
har föreslagit, alltför mycket inskränker yttrandefriheten. Kritiken tar
främst sin utgångspunkt i det förhållandet att kriminah-seringen gäller inte
bara hot utan även uttryck för missaktning. Från flera håll erinras om att
lagrådet i 1970 års lagstiftningsärende förordade att den brottsliga handlingen
- liksom tidigare - borde anges som "hot, förtal eller smädelse".
Sveriges Radio AB och Pressens samarbetsnämnd rekommenderar att
straffbestämmelsen omformuleras med utgångspunkt i dessa rekvisit samt
kompletteras med ett s. k. försvarlighetsrekvisit, dvs. en regel som utesluter
ansvar i de fall då det var försvarligt av gärningsmannen att yttra sig som
han gjorde (jfr bl. a. förtalsbestämmelsen, 5 kap. 1 § andra stycket BrB).
Enligt yttrandefnhetsutredningen kan de företeelser som man vill motverka uppenbariigen
hänföras till uppkomsten av stämningar som kan utlösa våldshandlingar eller
andra övergrepp. Som straffbarhetsförutsättning bör därför enligt utredningen
anges att den brottsliga handlingen skall ha bidragit fill "uppkomsten av
en hatisk stämning som kan leda till övergrepp".

Hänsynen
till yttrande- och tryckfrihetens krav ägnades naturligtvis uppmärksamhet även
i 1970 års lagstiftningsärende, då den nuvarande beskrivningen av den
brottsliga handlingen tillkom. Lagrådet ansåg (prop. 1970:87 s. 126) att
bestämningen "uttrycka missaktning" ledde till att gränsen mellan
sakligt befogad krifik, som enligt remissen till lagrådet skulle vara tillåten,
samt straffbar missaktning ibland blev flytande och svår att upprätthålla.
Enligt lagrådet borde, som jag nyss nämnde, straffbarheten begränsas till
"hot, förtal och smädelser". Med anledning härav framhöll
departementschefen (s. 129) att han var medveten om att den föreslagna
utvidgningen av det straffbara området kunde medföra vissa svårigheter vid
gränsdragningen mellan tillåten, sakligt befogad kritik och straffbara
uttalanden. Men enligt honom torde det över huvud taget inte

Prop. 1981/82:58 14

vara
möjligt att undvika sådana gränsdragningssvårigheter hur det straffbara området
än beskrevs och alltså inte heller om man behöll rekvisiten "förtal och smädelse".
Departementschefen uttalade vidare att hänsynen till opinionsfriheten och
kritikrätten inte borde kunna åberopas fill skydd för uttalanden som uttrycker
missaktning för en hel folkgmpp på grund av att denna t. ex. tillhör en viss
nationalitet och av denna anledning skulle vara mindervärdig. Han såg därför
inte tillräckliga skäl att frångå det remitterade förslaget.

Under riksdagsbehandlingen
biträdde utskottet (majoriteten; ILU 1970:41 s. 50) departementsförslaget.
Utskottet framhöll emellertid att begreppet missaktning måste tolkas med viss försikfighet.
Härunder bör enligt utskottet inte innefattas alla uttalanden av nedsättande
eller förnedrande natur utan för straffbarhet bör krävas att det är fullt
klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig
diskussion rörande folkgmppen i fråga.

Själv finner jag det
uppenbart att en allmän debatt, innehållande både sakuppgifter och
värdeomdömen, måste kunna föras även om olika aspekter på folkgmpper som
skiljer sig åt med hänsyn till ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung
eller trosbekännelse. Inte minst viktigt är att ett utrymme för sådan debatt
säkras när det gäller invandrarfrågor. Invandringen och invandrarnas
förhållanden och levnadsmönster kommer, som Sveriges Radio har framhållit, i
själva verket i framtiden att höra till de stora samhällsfrågorna. Att frihet
därvid måste ges för åsikter om invandringspolitiken som även väsentligt
avviker från de grundsatser som f. n. är allmänt accepterade i vårt land kan
det i och för sig inte råda någon tvekan om.

Erfarenheterna från den hitfillsvarande
tillämpningen av bestämmelsen bekräftar knappast farhågorna för att den
nuvarande lagtexten inte skulle göra det möjligt att i önskvärd utsträckning ta
den hänsyn till yttrandefriheten som de nyss återgivna förarbetena fömtsätter.
Vid en bokstavstolkning av paragrafen kan det emellertid möjligen hävdas att
den inte ger någon ovillkorlig rätt att i neutral form framföra ens sanna eller
seriöst underbyggda uppgifter, om dessa är sådana att de är ofördelaktiga för
en viss folkgmpp. Om man, efter den justering i lagmmmet som jag nyss har förordat,
behåller dess nuvarande lydelse i övrigt, skulle det l.ex. kunna vara tveksamt
om det alltid vore möjligt att fritt diskutera sociala problem inom invandrargmpper
som sociologiska undersökningar, tidningsreportage, kriminalstatistik eller
andra fakta kan ge upplysning om. En sådan oklarhet i fråga om rättsläget kan
enligt min mening inte godtas. Som yttrandefrihetsutredningen betonar vore det,
med hänsyn inte minst till förhållandet mellan olika folkgrupper i vårt land,
olyckligt om resultatet blev att opinionsbildningen i de aktuella frågoma
delvis ägde mm i det fördolda, utom räckhåll för den offentliga debatten.

Om
man i samband med den nu aktuella justeringen av bestämmelsen

Prop. 1981/82:58 15

vill
precisera dess innebörd såvitt avser arten av de uttalanden som skall omfattas
av kriminaliseringen, kan det synas ligga nära Ull hands att återgå till rekvisitet
"förtal". Emellertid skulle tvekan då kunna uppkomma om bestämmelsens
rätta innebörd. Enligt vanligt språkbmk torde förtal omfatta endast osanna
eller ogrundade uppgifter, men i 5 kap. 1 § BrB används begreppet som benämning
för ett brott som kan bestå även i att lämna sanna uppgifter (jfr prop. 1962:
10 del B s. 146). Ett annat skäl mot den nu diskuterade lösningen är att en
återgång till den tidigare beskrivningen skulle kunna uppfattas som om avsikten
var att rasera det utvidgade skydd som man genom 1971 års lagstiftning avsåg
att bereda mot olika kränkande uttalanden med rasistisk eller liknande
anknytning.

Ett
annat sätt att i lagtexten markera att ett utrymme måste finnas för den seriösa
debatten även i dessa frågor skulle vara att - efter mönster av bestämmelserna
om förtal och barnpornografibrott - från det straffbara området uttryckligen
undanta gärningar som med hänsyn till omständigheterna är försvarliga. Ett
sådant försvarlighetsrekvisit passar dock enligt min mening mindre väl ihop med
en grundläggande brottsbeskrivning som innehåller så värdeladdade ord som t.
ex. "hota".

Ytteriigare en utväg att
avgränsa kriminaliseringen har föreslagits av yttrandefrihetsutredningen.
Förslaget går som nämnts ut på att det som en straffbarhetsförutsättning skall
krävas att gärningen i det särskilda fallet "bidrager till uppkomsten av
en hatisk stämning som kan leda til! övergrepp". Jag kan ha förståelse
för de överväganden från utredningens sida som ligger till gmnd för förslaget.
Det måste emellertid vara mycket svårt att i ett enskilt fall leda i bevis att
en gärning har bidragit till att en "stämning" av det slag som
yttrandefrihetsutredningen åsyftar har uppkommit; rekvisitet synes fill sin
karaktär vara något diffust. Risken med yttrandefrihetsutredningens förslag
blir då att bestämmelsen om hets mot folkgmpp skulle komma att förlora praktisk
betydelse. Detta gäller så mycket mera som det enligt vad historien visar inte
sällan är så att fientliga hållningar gentemot minoritetsgrupper uppkommer som
en följd av en lång tids propaganda, vars slutresultat knappast kan förutses av
den som på ett fidigt stadium har att ta ställning till ett konkret fall.

Mot
yttrandefrihetsutredningens förslag synes också kunna anföras att en utformning
av bestämmelsen enligt det förslaget inte skulle få en inriktning som fillgodoser
vad som får betecknas som huvudsyftet med FN;s rasdiskrimineringskonvention,
nämligen att - med beaktande bl.a. av rätten till åsikts- och yttrandefrihet -
motverka idéer om rasöverlägsenhet. Föreställningar om rasöveriägsenhet är ju
ingalunda alltid eller kanske ens oftast kopplade till något rashat i egentlig
mening; vanligast internationellt sett är snarare att de utgår från en
uppfattning om mindervärde hos den ena eller den andra rasen och tar sig
uttryck på det sättet att en viss rasUllhörighet anses diskvalificera från
utövandet av medborgeriiga och politiska rättigheter.

Prop. 1981/82:58 16

Med
beaktande av det anförda anser jag mig inte kunna godta det nu diskuterade
förslaget från yttrandefrihetsutredningen. Över huvud taget tror jag det är svårt
att på det här området nå fram till en ändamålsenlig avgränsning av
kriminaliseringen genom att knyta straffbarheten till en viss effekt.

Yttrandefrihetsutredningen
för emellertid fram ett annal förslag som del enligt min mening finns större
anledning att ta fasta på. Utredningen förordaratt man byter ut de i
bestämmelsen förekommande orden "uttrycker missaktning" mot
"uttrycker/öro/c/". Förslaget motiveras med att "missaktning"
framstår som alltför vidsträckt. Jag anser att en sådan justering skulle
medföra vissa fördelar och förordar en lösning i enlighet härmed. Missaktning
är, som lagrådet anförde år 1970, en något vag bestämning, medan
"förakt" otvivelaktigt språkligt bättre markerar det straffvärda
området. Det är som jag nyss var inne på möjligt att man i begreppet
missaktning kan tolka in uttalanden som endast syftar till all presentera vissa
sakförhållanden av en för någon folkgrupp ofördelaktig' karaktär. Använder man
i stället förakt som brottsrekvisit, ser jag ingen fara för någon faktisk
begränsning av utrymmet för en allmän debatt rörande exempelvis
invandringspolitiken, förutsatt givetvis att denna inte förs i för invandrare
direkt kränkande former. Detta gäller så mycket mera om man även beaktar de
särskilda regler som gäller i fråga om bedömningen av tryckta skrifter och i
synnerhet den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § första stycket TF (jfr även 7 §
radioansvarighetslagen). Uttalanden som är rasistiskt präglade eller annars chikanerande
för en folkgrupp torde däremot med den angivna lösningen regelmässigt falla
inom det straffbara området. Även vissa former av förlöjligande framställningar
hör hit.

Genom
att i enlighet med vad jag nu har föreslagit byta ut orden "uttrycker
missaktning" mot "uttrycker förakt" åstadkommer man alltså en språklig
precisering som enligt gängse uppfattning om de aktuella ordens valörer klarare
markerar det straffbara området. Denna språkliga precisering får naturligtvis
inte tolkas så att enskilda folkgrupper får ett sämre skydd än de har i dag och
utgör således inte grund för en mera restriktiv praxis hos rättsväsendets
myndigheter vad gäller kraven på straffbarhet i nu angivna hänseende.

Självfallet
bör hot mot en persongmpp av nu aktuellt slag även i fortsättningen omfattas
av straffbarheten.

Sammanfattningsvis
föreslår jag att 16 kap. 8 § BrB ändras så att det blir straffbart som hets mot
folkgrupp att offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som
sprids bland allmänheten hota eller uttrycka förakt för en grupp av människor
med hänvisning till deras rastillhörighet, hudfärg, nationella eller etniska
ursprung eller trosbekännelse. En motsvarande ändring bör göras i 7 kap. 4 § TF
för att den nya lydelsen skall kunna tillämpas också i fråga om framställningar
i tryckta skrifter och i radio och TV.

Prop. 1981/82:58 17

2.1.7
Vissa övriga frågor

Utredningen
har i anslutning till sin behandling av brottet hets mot folkgrupp ifrågasatt
om man inte borde införa en bestämmelse som gör det straffbart alt av
vårdslöshet offentligen göra uttalanden som kan inge fruktan hos en folkgrupp
eller som utsätter den för missaktning. Utredningen har dock funnii att ett
sådant oaktsamhetsbrott inte bör införas. Denna ståndpunkt har allmänt
godtagits av remissinstanserna och även jag ansluter mig till den, särskilt som
naturligtvis oaktsamhetsbrott inte utan mycket starka skäl bör tas in i
tryckfrihetsförordningens broltskatalog.

Vid sin genomgång av de
olika frågor som rör brottet hets mot folkgrupp har utredningen avslutningsvis
tagit upp spörsmålet, om enskild åtalsrätt — genom organisation eller enskild
person - bör införas vid detta brott. Utredningen själv har stannat för att
rekommendera att enskild åtalsrätt inte införs. En så gott som enhällig
remissopinion har instämt i utredningens uppfattning. Även jag anser med
hänsyn till den aktuella bestämmelsens speciella konstmktion att ansvaret för
att beivra brottet hets mot folkgmpp lämpligen även i fortsättningen bör ligga
uteslutande på rättsväsendets myndigheter. Samma ståndpunkt har som nämnts
intagits av justitieutskottet i de av riksdagen godkända betänkandena JuU
1979/80:7 och 1980/81:7, vilka har redovisats i avsnitt 2.1.2.

Diskrimineringsutredningen
har i olika sammanhang kraftigt understrukit behovet av information i syfte
att stävja tendenser Ull fördomar och diskriminering. Jag vill här erinra om
att bl.a. statens invandrarverk har getts särskilda resurser för att genom
informationsverksamhet främja förståelsen mellan invandrare och
majoritetsbefolkningen. Diskrimineringsutredningens arbete med att
sammanställa en plan för samhällets insatser på detta område fortsätter. Behov
av särskild information om bestämmelsen om hels mot folkgrupp föreligger också.
Om riksdagen godkänner det föreliggande förslaget, får det ankomma på statens
invandrarverk och övriga berörda organ att inom ramen för Ullgängliga resurser
svara för den information om den ändrade bestämmelsen som behövs utöver sådan
som i vanlig ordning ges vid ny eller ändrad lagstiftning.

2.2
Förolämpning

Enligt
5 kap. 3 § BrB är det straffbart som förolämpning att smäda annan genom
kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot
honom. Gärningen skall inte bedömas som förolämpning om den är straffbar som
förtal eller grovt förtal. Straffet är böter eller, vid grovt brott, böler
eller fängelse i högst sex månader.

I 5 kap. 5 § BrB finns
bestämmelser om åtal för förolämpning och övriga ärekränkningsbrott.
Ärekränkningsbrotten får i princip åtalas bara av målsäganden. Förtal och grovt
förtal får dock åtalas av allmän åklagare, om målsäganden anger brottet till
åtal och åtal av särskilda skäl finnes n Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 58

Prop. 1981/82:58 18

påkallat
ur allmän synpunkt. Under samma förutsättningar får allmänt ålal väckas för
förolämpning mot någon i eller för hans myndighetsutövning. Särskilda
åtalsregler finns vidare för förtal som har riktats mot avliden och för
ärekränkningsbrott mot främmande makts statsöverhuvud eller representant här i
riket.

Utredningen
påpekar att det är mycket vanligt att enskilda personer l.ex. på arbetsplatser
och i bostadsområden blir trakasserade enbart på grund av sitt etniska
ursprung. Detta omvittnar enligt utredningen bl.a. invandrar- och
minoritetsorganisationerna. Sådana trakasserier kan falla under
straffbestämmelserna om olaga hot (4 kap. 5 § BrB) eller ofredande (4 kap. 7 §),
men oftast torde det röra sig om förolämpning. Detta brott - i motsats till de
två först nämnda - faller dock inte under allmänt åtal. Enligt utredningen är
det synnerligen otillfredsställande alt en person som blir angripen på gmnd av
sin ras, sin hudfärg, sitt nationella eller etniska urspmng eller sin
trosbekännelse inte utan officiellt stöd kan vinna det skydd han behöver.
Utredningen föreslår därför att allmänt åtal i de nyss angivna fallen skall
kunna väckas om åklagaren, efter angivelse, finner att åtal är påkallat ur
allmän synpunkt. Med rekvisitet att åtal skall vara påkallat ur allmän synpunkt
avser utredningen att åtal skall väckas av åklagare endast i de mer svårartade
fallen, l.ex. då någon vid upprepade tillfällen utsätts för förolämpning på sin
arbetsplats eller i sitt bostadsområde.

Utredningens
förslag tillstyrks av flertalet remissinstanser, bl.a. RÅ, rikspolisstyrelsen,
statens invandrarverk, ärkebiskopen, Sveriges författarförbund och samtliga invandrarprganisationer.
En grupp instanser anser att utformningen av den föreslagna åtalsregeln bör
samordnas med den som gäller vid förolämpning mot någon i eller för hans
myndighetsutövning. Bl.a. JK, överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt,
länsåklagaren i Västmanlands län, JO och Sveriges domareförbund anser sålunda
att det för åtal enligt den nya regeln bör krävas, förutom angivelse, att åtal
av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. Rikspolisstyrelsen föreslår att
samordning skall ske på så sätt att rekvisitet "särskilda skäl" utmönstras
ur lagtexten. Göta hovrätt och domareförbundet anser att frågan bör tas upp
först efter ett mera samlat övervägande av vilka kategorier som kan vara i
behov av särskilt skydd, medan överåklagaren i Malmö åklagardistrikt avstyrker
ändringsförslaget.

För
egen del vill jag först erinra om att åtalsreglerna vid ärekränkningsbrotten
ingående övervägdes i samband med brottsbalkens tillkomst med anledning av att
straffrättskommittén hade föreslagit att dessa brott under vissa fömtsättningar
skulle läggas under allmänt åtal (prop. 1962:10 del C s. 184). MoUvet för
kommitténs förslag var i huvudsak att en person som utsätts för svårartad
ärekränkning inför den allmänna opinionen kan behöva det stöd som det innebär
att en allmän åklagare åtar sig han sak. Sedan förslaget hade mötts av kritik
vid remissbehandlingen, förordades i propo-

Prop. 1981/82:58 19

sitionen
att förtals- och förolämpningsbrotten alltjämt i princip skulle vara målsägandebrott.
Förslaget i propositionen, som följdes av riksdagen, grundades bl.a. på att det
med kommitténs förslag fanns risk för att åklagarna skulle komma att betungas
med ett mycket stort antal anmälningar för ärekränkning.

Rent allmänt gäller
naturligtvis att skäl kan anföras både för och emot den restriktiva hållning
mot att föra ärekränkningsbrott under allmänt åtal som intogs vid brottsbalkens
tillkomst. Det förtjänar dock framhållas att det redan genom brottsbalken har
införts en möjlighet till allmänt åtal för förtal eller grovt förtal, när
mycket starka skäl talar för det. 1 samband med att speciella
straffbestämmelser i brottsbalken har slopats har vid två tillfällen
möjligheterna att väcka åtal enligt de allmänna åtalsreglerna för ärekränkning
utökats i 5 kap. 5§ BrB. I det första fallet (prop. 1970: 125, ILU 47, rskr
267) har det gällt sådan ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud och
representant här i riket som innebär kränkning av den främmande makten. I det
andra (prop. 1975:78, JuU 22, rskr 212) har det varit fråga om förolämpning mot
någon i eller för hans myndighetsutövning. Frågan om en mer generell
utvidgning av möjligheten att väcka allmänt åtal har diskuterats bl. a. av
yttrandefrihetsutredningen i debattbetänkandet (SOU 1979:49) Grundlagsskyddad
yttrandefrihet.

Diskrimineringsutredningens
förslag att under vissa förutsättningar lägga förolämpning mot någon på grund
av hans ras eller liknande under allmänt åtal har vunnit anslutning från
flertalet håll vid remissbehandlingen. Även jag anser att de skäl som ligger till
grund för förslaget är av betydande styrka. Visserligen kan det, som har
framhållits under remissbehandlingen, göras gällande att även andra grupper
kan behöva det stöd från samhällets sida som det innebär att förolämpning läggs
inom allmänt åtal. Som exempel har nämnts förolämpning mot någon på gmnd av
hans fysiska eller psykiska handikapp. Underlag för en samlad bedömning av vilka
gmpper som kan tänkas behöva ett sådant utvidgat skydd finns dock inte i detta
lagstiftningsärende. Vad som har framkommit i ärendet leder emellertid
otvivelaktigt till den slutsatsen att det från både principiella och praktiska
utgångspunkter är särskilt viktigt att samhället stöder den som blir angripen
på rasistisk eller liknande grund. Jag fäster mig då inte minst vid vad bl.a.
RÅ har påpekat om att förolämpningsbestämmelserna i praktiken förlorar sin
skyddsverkan för invandrares och utlänningars del, eftersom dessa på gmnd av
bristande förtrogenhet med svenska förhållanden ofta saknar förmåga att själva
väcka talan. Med hänsyn fill det anförda och när det som här gäller inte att
utvidga straffbarheten utan endast utrymmet för allmänt åtal anser jag inte att
det skulle vara försvarligt att, som ifrågasatts från ett par håll, avvakta
resultatet av fortsatta utredningar på området. Jag förordar därför att en
möjlighet nu införs att väcka allmänt åtal i de fall som utredningen har
åsyftat.

Åtalsregeln
bör enligt min mening - i överensstämmelse med vad som

Prop. 1981/82:58 20

gäller
vid förolämpning mot någon i eller för hans myndighetsutövning -utformas så att
för åtal skall krävas dels att målsäganden anger brottet till åtal, dels att
åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. Som har påpekats från
flera håll under remissbehandlingen, t. ex. av JO, torde en så avfattad regel
garantera den återhållsamma Ullämpning av åtalsregeln som utredningen åsyftar.
Jag ansluter mig alltså lill utredningens uttalande all ålal bör väckas endast
i mera svårartade fall, t. ex. då någon vid upprepade tillfällen utsätts för
förolämpning på sin arbetsplats eller i sitt bostadsområde.

2.3
Förbud mot organisationer som främjar rasdiskriminering

1
artikel 4 b i rasdiskrimineringskonventionen föreskrivs alt organisationer,
som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt dellagande i sådana
organisationer skall olagligförklaras av konvenlionsstaterna.

Utredningen
erinrar om att frågan huruvida förbud mot organisationer av angivet slag borde
införas i svensk lag diskuterades när Sverige tillträdde
rasdiskrimineringskonventionen. Frågan besvarades då nekande. Som skäl för att
inte införa något förbud anförde departementschefen följande (prop. 1970:87s.64);

Med
anledning av denna föreskrift kan erinras om alt främjande av eller uppvigling till
straffbar rasdiskriminering kan beivras med stöd av BrB:s medverkansregler
resp. uppviglingsbestämmelsen i 16 kap. 5§ BrB. Medlem i sammanslutning varom
nu är fråga kan alltså, liksom givetvis även andra personer, i vissa fall redan
nu fällas till ansvar för sådana handlingar som enligt den nu aktuella delen av
art. 4 skall vara förbjudna. Frågan är om kriminalisering dessutom bör ske dels
av annat deltagande i sammanslutning av ifrågavarande slag. dels av bildande
av sådan sammanslutning. Som exempel på den förstnämnda kategorien kan nämnas
att medlem vidtar åtgärd som är ägnad att främja rasdiskriminering som är
straffbar men inte kommer till stånd och att medlem uppmanar till rasdiskriminering
som inte är kriminaliserad.

Handlingar
av nu angivna slag är självfallet starkt förkastliga från moralisk synpunkt.
Av remissinstanserna har LO och socialvårdsstyrelsen i Malmö förordat förbud
mot nu ifrågavarande organisationer under framhållande av att sådant förbud
kan ha förbyggande verkan. Jag vill inte bestrida riktigheten i och för sig av
denna uppfattning. Den effekt man sålunda vill nå med ett uttryckligt förbud
kan emellertid enligt min mening i viss utsträckning vinnas genom de förslag till
kriminalisering i övrigt som jag har berört förut eller kommer att lägga fram i
det följande. Jag anser därför inte att något starkt behov av kriminalisering
av nu angivna handlingar f. n. föreligger i Sverige. Principiella skäl kan också
anföras mot att straffbelägga uppvigling till icke kriminaliserad
rasdiskriminering.

Utredningen
påpekar vidare att FN:s rasdiskrimineringskommitté senare har kritiserat
Sverige för dess ställningslagande i detta hänseende. Flertalet medlemmar i
kommittén har menat att artikel 4 b tar sikte på ett

Prop.
1981/82:58 21

direkt
förbud riktat mot organisationer i fråga och att det inte räcker med det
indirekta skydd Sverige har.

Från
svensk sida har mot kritiken anförts (ijärde FN-rapporten 1979) att varje
nation enligt svenskt synsätt har rält att själv bestämma de tekniska och
lagliga metoder som fordras för att införa konventionens bestämmelser. Vidare
har framhållits att konventionens krav i svensk rätt tillgodoses genom
bestämmelsen om hets mot folkgmpp, som i praktiken gör det straffbart att verka
för en sådan organisation. Slutligen har påpekats att Sverige, när under
1970-talet den ganska utförliga fri- och rättighetsregleringen infördes i
regeringsformen, uttryckligen höll en möjlighet öppen att införa ett förbud mot
organisationer som främjar rasdiskriminering, om detta senare skulle visa sig
behövas. I 2 kap. 14 § andra stycket RF har nämligen särskilt angetts att
föreningsfriheten får begränsas bl.a. såvitt gäller sammanslutningar, vilkas
verksamhet innebär förföljelse av folkgmpp av viss ras, med viss hudfärg eller
av visst etniskt urspmng.

Utredningen
ansluter sig själv till uppfattningen att bestämmelserna om hets mot folkgmpp
ger tillräckligt skydd mot organisationer som ägnar sig åt förföljelse av
invandrar- och minoritetsgmpper, eftersom medlemmarna i organisationerna
straffas om de för ut organisationernas budskap. Enligt utredningens bedömning
förekommer f. n. i Sverige heller knappast några mera betydande organisationer
av detta slag. Något behov av ett förbud mot sådana organisationer föreligger
därför enligt utredningens mening inte f. n.

Utredningens
ståndpunkt har med få undantag godtagits under remissbehandlingen. De
instanser som rekommenderar alt ett förbud mot organisationer som främjar
rasdiskriminering införs nu betonar att förbudet kan ha förebyggande verkan.

Själv
ansluter jag mig så till vida fill kommitténs uppfattning att jag anser att
något behov av ett förbud av nu aktuellt slag inte f. n. föreligger för svensk
del och att den linje i fråga om den svenska ståndpunktens överensstämmelse
med rasdiskrimineringskonventionen som Sverige har hävdat är väl försvarbar
från folkrätlsliga utgångspunkter. Kvar står emellertid att detta synsätt från tid
till annan har mötts av kritik inom FN:s rasdiskrimineringskommitté. Man har
sannolikt anledning att räkna med att det här gäller en kritik som kommer att
upprepas i samband med rasdiskrimineringskommitténs återkommande granskning av
de svenska rapporterna till kommittén. Detta skulle i sig kunna anses tala för
att uttryckliga bestämmelser i ämnet bör meddelas oavsett det praktiska
behovet.

Emellertid står klart att
tillräckligt underlag för ett ställningstagande till hur eventuella
bestämmelser i detla ämne skulle kunna tänkas bli utformade inte finns i detta
lagstiftningsärende. Med hänsyn härfill och till den uppfattning som har
redovisats av utredningen och remissinstanserna har jag inte ansett mig här
böra ta upp frågan om ett organisationsförbud. Det kan dock inte uteslutas att
denna fråga får behandlas på nytt i annat

Prop. 1981/82:58 22

sammanhang.
Härvid får beaktas inte minst om utvecklingen i Sverige vad gäller denna typ av
organisationer ger anledning till detta.

Det
skulle naturligtvis kunna hävdas att formuleringen i 2 kap. 14 § andra stycket
RF bör anpassas till den här föreslagna lydelsen av bestämmelsen om hets mot
folkgrupp. Men jag anser för min del inte tillräckliga skäl föreligga för att
föreslå en sådan justering av grundlagsbestämmelsen.

3 Upprättade
lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.
lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen,

2.
lagom ändring i brottsbalken.

Förslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4 Specialmotivering

4.1
Bestämmelserna om hets mot folkgrupp (16 kap. 8§ BrB och 7 kap. 4§ TF)

Enligt
förslaget skall beskrivningen av brottet hets mot folkgrupp både i 16 kap. 8 § BrB
och i 7 kap. 4 § 8 TF ändras så att bestämmelsen träffar den som i offentligt
uttalande eller annars i meddelande som sprids bland allmänheten hotar eller
uttrycker förakt för en gmpp av människor med hänvisning till deras
rastillhörighet, hudfärg, nationella eller etniska urspmng eller
trosbekännelse. Förslaget innebär två ändringar i förhållande till gällande
rätt. Dels ändras beskrivningen av den brottsliga handlingen, dels vidgas
beskrivningen av bestämmelsernas skyddsobjekt.

Den
brottsliga handlingen har hittills bestått i att hota eller uttrycka
missaktning för folkgrupp av viss ras e. d. Rekvisitet "hot" står
kvar i den nya lydelsen, medan däremot "missaktning" har bytts ut mot
"förakt". Som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.6)
avses med ändringen i denna del att av hänsyn till yttrandefriheten uppnå en
precisering av det straffbara området.

Med
denna precisering torde det till en böljan vara fullt klart att den som i
vederhäftiga och sakliga former för en debatt som rör en eller flera etniska folkgmpper
inte skall drabbas av ansvar, även om de sakuppgifter som förs fram kan - för
att citera Sveriges Radios remissvar - "uppfattas som besvärande eller
irriterande av enskilda invandrare, invandrargrupper och andra".
Motsvarande gäller regelmässigt även för värderingar som framförs i sådana
former. Ingalunda ovanligt är emellertid att exempelvis kritik mot den svenska
invandringspolitiken framförs i vulgär form och med osakliga argument. Inte
heller en sådan framställning avses dock falla

Prop. 1981/82:58 23

under
det straffbara området annat än när den uttrycker hot mot eller förakt för
invandrare eller andra grupper, vilket i och för sig inte alltid behöver vara
fallet.

Att smäda en etnisk grupp,
dvs. att på ett förolämpande eller kränkande sätt tillskriva den vanhedrande
eller annars chikanerande egenskaper, faller däremot regelmässigt itiom det
straffbara området. Uppgifter som i och för sig kan betecknas som sanna kan
också ibland framställas på sådant sätt att de ger klart uttryck för förakt.
Även vissa former av förlöjligande framställningar kan ge uttryck för förakt
och således föranleda ansvar. Ofta förekommer emellertid i pressen och andra
media mera oförargliga framställningar av anekdottyp. Sådana framställningar
avses inte vara straffbara. Jag vill vidare hänvisa till vad som i 1970 års
lagstiftningsärende framhölls om uttalanden som innefattar kritik mot en viss
stat för handlingar för vilka dess regering är ansvarig. I den mån sådana uttalanden
skulle kunna uppfattas som uttryck för förakt även mot medborgarna i den
staten får straffbarhet som regel anses utesluten redan på den grunden att
kravet på uppsåt hos gärningsmannen att uttrycka förakt för folkgmppen som
sådan inte är uppfyllt (jfr prop. 1970:87 s. 126-127 och 129-130).

Beskrivningen av
bestämmelsernas skyddsobjekt har i förslaget ändrats från att avse hot e.d. mot
"folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nafionellt eller
etniskt urspmng eller med viss trosbekännelse" till att gälla angrepp på
"en grupp av människor med hänvisning till deras rastillhörighet,
hudfärg, nationella eller etniska urspmng eller trosbekännelse". Som jag
har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.5) är avsikten härmed att
klargöra att alla rasistiska och liknande angrepp på en grupp personer omfattas
av straffbarheten och detta även om gruppen skulle bestå av människor av olika
raser, hudfärger, nationella eller etniska ursprung eller religioner,
exempelvis invandi-are i allmänhet. Trots att ordet "folkgrupp" inte
längre nämns i själva brottsbeskrivningen torde det av bestämmelsens avfattning
tillräckligt klart framgå att bestämmelsen liksom f.n. endast avses skydda
kollektivt bestämda gmpper och alltså inte enskilda identifierbara individer.
Bestämmelsen om hets mot folkgmpp skyddar aUtså varken f. n. eller enligt
förslaget exempelvis en familj som utsätts för förföljelse i ett bostadsområde
på grund av nationell eller etnisk tillhörighet. För förföljelser av det slaget
finns andra straffbestämmelser, t. ex. om olaga hot, ofredande och
förolämpning (se under 4.2).

Uttrycket
"med hänvisning till" rastillhörighet e.d. skall inte uppfattas så
att exempelvis den ras eller de raser som det är fråga om i det särskilda fallet
uttryckligen behöver omnämnas för att framställningen skall vara straffbar.
Även en indirekt hänvisning till öknamn eller annan kränkande benämning på
rasen i fråga eller invandrare i allmänhet kan självfallet falla under det
straffbara området.

Prop. 1981/82:58 24

JK
har under remissbehandlingen kritiserat utredningens förslag bl. a. för att den
förordade utvidgningen av skyddsobjektet leder till att inom det straffbara
området kan komma att falla även angrepp på majoritetsgrupper, i vårt land de
infödda svenskarna. Denna kritik drabbar emellertid i så fall även gällande
rätt. Någon nackdel ligger enligt min mening inte i detta. Det får f. ö.
bedömas som tveksamt om något undantag i aktuellt hänseende skulle ha varit
förenligt med rasdiskrimineringskonventionen.

4.2
Åtalsregeln vid förolämpning (5 kap. 5 § BrB)

Enligt
5 kap. 5 § första stycket BrB i gällande lydelse fär åtal för brotten förtal,
grovt förtal och förolämpning i princip väckas bara av målsäganden. För förtal
och grovt förtal får dock allmänt åtal väckas, om målsäganden anger brottet till
åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Under samma
fömtsättningai; får också allmänt åtal väckas för förolämpning mot någon i
eller för hans myndighetsutövning. 1 paragrafens andra och tredje stycken finns
ytterligare åtalsregler beträffande ärekränkningsbrotten.

Den
nu föreslagna ändringen innebär att allmänt åtal skall kunna väckas också för
förolämpning mot någon med hänvisning till hans rastillhörighet, hudfärg,
nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse, om målsäganden anger
brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. Av
kravet på att ålal av särskilda skäl skall vara påkallat ur allmän synpunkt
framgår att allmänt åtal skall väckas endast i mera svårartade fall av sådana
förolämpningar som anspelar på ras eller liknande kännetecken, t. ex. då någon
vid upprepade tillfällen utsätts för sådan förolämpning på sin arbetsplats
eller i sitt bostadsområde.

Den
nya regeln har placerats i en Iredje mening i paragrafens första stycke, dit av
redaktionella skäl också ålalsregeln beträffande förolämpning mol någon i
eller för hans myndighetsutövning har förts.

4.3
Ikraftträdandet

Jag
har tidigare föreslagit att en ändring görs bl.a. i tryckfrihetsförordningen.
För ändring i tryckfrihetsförordningen, som är grundlag, krävs enligt 8 kap. 15
§ RF två likalydande beslut av riksdagen med val till riksdagen däremellan.
Vidare krävs - om undantag inte medges i viss ordning - att minst tio månader
förflyter mellan den tidpunkt, då ärendet första gången anmäls i riksdagens
kammare, och valet.

Under
förutsättning aU det föreliggande förslagel bordläggs i sådan tid att tio
månader därefter hinner förflyta fram till dagen för nästa ordinarie val till
riksdagen, som infaller den 19 september 1982, bör den föreslagna
lagstiftningen lämpligen träda i kraft den 1 januari 1983.

Prop. 1981/82:58 25

Av
7§ lagen (1964:163) om införande av brottsbalken följer att ändringen i 5 kap.
5§ BrB inte får tillämpning på brott som har begåtts före ikraftträdandet.
Detsamma gäller enligt 5 § nämnda lag i fråga om ändringen i 16 kap. 8 § BrB till
den del ändringen innefattar en utvidgad kriminalisering.

5
Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen lill

1.
lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen,

2.
lag om ändring i brottsbalken.

6
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Bilaga 1 Diskrimineringsutredningens lagförslag

1
Förslag till

Lag
om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom förordnas
att 7 kap. 4§ 8 p tryckfrihetsförordningen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Med beaktande av det i 1
kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande
i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning som
innefattar:

8.
hot mot eller missaktning för 8. hot mot eller missaktning för

folkgrupp av viss ras, med
viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt urspmng eller med viss
trosbekännelse;

grupp av personer på grund
av att den tidhör eller inte tdlhör folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av
visst nationellt eller etniskt urspmng eller med viss trosbekännelse;

Denna
lag träder i kraft den

2
Förslag till

Lag
om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas
att 16 kap. 8 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

16 kap

Den
som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprides
bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folkgmpp av viss ras,
med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt urspmng eller med viss
trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller,
om brottet är ringa, till böter.

Föreslagen
lydelse 8§

Den
som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprides
bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för grupp av personer på
grund av att den tillhör eller inte tillhör folkgmpp av viss ras, med viss
hudfärg, av visst nationellt eller etniskt urspmng eller med viss trosbekännelse,
dömes för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter.

Denna
lag träder i kraft den

Prop.
1981/82:58 27

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas att 5 kap 5 § första stycket
brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §. Den som utpekar någon såsom brottslig eller
klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att
utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han
skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt
att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han
hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

2§. Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt
förtal dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom
sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var
ägnad att medföra allvarlig skada.

3 §. Den
som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt
beteende mot honom, dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt 1 eller 2§,för
förolämpning till böter.

Är brottet grovt, dömes till böter eller fängelse i högst
sex månader.

5§. Brott som avses i 1—3 §§ må 5§. Brott som avses i 1—3 §§ må

ej
åtalas an annan än målsägande. ej åtalas av annan än målsägande.

Förtal och grovt förtal, så ock för- Förtal och grovt förtal, så ock för

olämpning mot någon i eller för dämpning mot någon i eller för

hans myndighetsutövning må dock hans myndighetsutövning må dock

åtalas av åklagare, om målsägande åtalas av åklagare, om målsägande

angiver brottet till åtal och åtal av angiver brottet till åtal och åtal av

särskilda skäl finnes påkallat ur all- särskilda skäl finnes påkallat ur
all

män synpunkt. män synpunkt. Vidare må för

olämpning mot någon på grund av

hans ras. hudfärg, nationella eller

etniska ursprung eller trosbekän

nelse åtalas av åklagare, om måls

ägande angiver brottet tdl åtal och

åtal finnes påkallat ur allmän syn

punkt.

Denna lag träder i kraft den

Prop. 1981/82:58 28

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttrandena över diskrimineringsutredningens
delbetänkande (SOU 1981:38) Om hets mot folkgrupp

1 Remissinstanser

Efter
remiss har yttranden över delbetänkandet avgetts av justitiekanslern (JK),
riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, rikspolisstyrelsen, statens invandrarverk,
ärkebiskopen, yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977; 10), expertgruppen för
invandringsforskning (A 1975:05), invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04),
riksdagens ombudsmän (JO), Sveriges Radio AB, Pressens samarbetsnämnd, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Sveriges frikyrkoråd. Katolska
biskopsämbetet. Judiska församlingarnas i Sverige centralråd, Samarbetsnämnden
för statsbidrag till trossamfund; delegationen för vissa trossamfund.
Riksförbundet föi" personal vid invandrarbyråer. Riksförbundet finska
föreningar i Sverige, Jugoslaviska riksförbundet. Kroatiska riksförbundet,
Grekiska riksförbundet. Italienska riksförbundet, Spanska riksförbundet.
Turkiska riksförbundet, Lettiska centralrådet i Sverige, Lettiska hjälpkommittén.
Riksförbundet internationella föreningen för invandrarkvinnor och Svenska Samernas
riksförbund. Härutöver har skrivelser inkommit från Sveriges författarförbund.
Riksföreningen för familjepedagogiskt arbete och Scientologykyr-kan i Sverige.

RÅ
har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt
samt från cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Göteborgs och Bohus län samt
Västmanlands län.

Sveriges
frikyrkoråd och delegationen för vissa trossamfund har avgett ett gemensamt
yttrande. I detta yttrande har De fria kristna samfundens råd förklarat sig
instämma. Grekiska, Italienska, Jugoslaviska, Spanska och Turkiska
riksförbunden samt Riksförbundet finska föreningar i Sverige har avgett
gemensamt yttrande.

2 Remissyttrandena

2.1
Allmänt

Göta
hovrätt påpekar att diskrimineringsutredningens uppdrag förutom de i det
föreliggande betänkandet avhandlade frågorna gäller även lagstiftningen om
olaga diskriminering saml en allmän översyn av rättsregler som gäller
invandrare i Sverige. Hovrätten ifrågasätter huruvida de nu föreslagna
lagändringarna är av så brådskande natur att med deras genomförande inte bör
anstå lill dess den mera fullständiga översynen av hithörande

Prop. 1981/82:58 29

lagstiftningsfrågor
är slutförd. En samlad lagstiftning på området framstår enligt hovrätten som
fördelaktigare för såväl bestämmandet av innehållet i de nya lagreglerna som
utformandet av dessa.

Sveriges
domareförbund framhåller att utredningens förslag innebär att nya uppgifter
läggs på de rättsvårdande myndigheterna. Dessa myndigheter har enligt
förbundet överlag nu en hård arbetsbelastning. Om inte ökade resurser ställs
till deras förfogande, kan man därför enligt förbundets uppfattning inte räkna
med några omedelbara resuhat av den föreslagna lagändringen utan att andra
arbetsuppgifter får eftersättas.

Expertgruppen för
invandringsforskning framhåller vikten av att rättstillämpningen noga följs
sedan nya lagregler har införts. Vid sidan av de informationsinsatser som
förordas borde i detta fall även studier göras av anmälningar, åtal och
domslut.

2.2
Hets mot folkgrupp

2.2.1
Rättstillämpningen

Utredningens
uttalanden om den hitfillsvarande rättstillämpningen har kommenterats från
flera håll.

Judiska församlingarnas i
Sverige centralråd noterar att utredningen bekräftar de erfarenheter som
centralrådet haft att åklagare är mycket restriktiva i sin bedömning om hets
mot folkgmpp föreligger. Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer säger
sig ha tråkiga erfarenheter av hur kallsinniga polis och åklagare ofta ställer
sig när en invandrare eller utlänning vill anmäla grova utslag av rasism och
främlingshat.

Enligt RA är
anledningen till att åtal skett endast i så få fall den ringa
anmälningsbenägenheten och det förhållandet att lagtexten inte givit utrymme
för åtal. Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt menar all det är en brist
att utredningen inte annat än helt summariskt redovisar resultatet av sin
genomgång av rättsfillämpningen. Särskilt intressant hade varil att få en
samlad överblick över "brottsadressater" och över tillämpade avskrivningsgmnder.
Överåklagaren noterar att beslutet att inte väcka åtal i de flesta av fallen
som har redovisats närmare i betänkandet har föranletts av konstaterad brist i
annat rekvisit än det som avser skyddsobjekten. Även Sveriges domareförbund
anser att utredningen inte har visat fog för sin kritik mot polis- och
åklagarmyndigheterna innebärande att dessa skulle visa bristande intresse för
hithörande frågor. Liknande synpunkter anförs av JO.

Vad
särskilt gäller utredningens kritik mot den praxis som innebär att åtal inte
väcks för angrepp mot invandrare som kollektiv ifrågasätter JO -med hänvisning fill
förarbetena - om inte sådana gärningar redan enligt gällande rätt är
kriminaliserade.

Motsatt
ståndpunkt intar JK, RÅ, Göta hovrätt och överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt.
Överåklagaren anför:

Prop. 1981/82:58 30

De
åberopade uttalandena i förarbetena kan inte rimligen ges den innebörd som
utredningen vill ge dem. Men inte ens om utredningens tolkning av förarbetena
vore korrekt, kunde rättstillämpningen betecknas felaktig. Det förhåller sig
nämligen så att lagtexten på förevarande punkt är klar, och vid bristande
överensstämmelse mellan klar lagtext och lagens förarbeten har lagen
företräde. De rättstillämpande myndigheternas uppfattning att för straffbarhet
enligt gällande rätt krävs att en eller flera nationellt eller etniskt bestämda
folkgrupper direkt eller indirekt utpekas är därför tveklöst riktig.

2.2.2
Brottsbeskrivningen

Nästan
alla remissinstanser tillstyrker utredningens förslag att lagtexten ändras så
att det klargörs att invandrare blir skyddsobjekt. Några anser dock att
beskrivningen av den brottsliga handlingen samtidigt måste ses över av hänsyn fill
yttrandefriheten. Pressens samarbetsnämnd menar att denna översyn måste göras
av en ny utredning. Endast JK, överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt och
Sveriges författarförbund avstyrker förslaget helt.

Många
av de remissinstanser som är positiva till förslaget kommenterar inte förslaget
närmare.

Enligt
ärkebiskopen kan en speciallagstiftning, varom det här är fråga, lätt
konservera uppfattningen att det föreligger verkliga skillnader mellan en
majoritetsbefolkning och olika invandrargrupper. Dock delar han utredningens
uppfattning att uttrycken för ett lands demokratiska värderingar bör
återspeglas även i dess lagstiftning.

Invandrarpolitiska
kommittén ansluter sig till utredningens uppfattning att det är svårt att inse
att angrepp, l.ex. i flygblad, som riktar sig mot kollektiv av folkgrupper, l.ex.
invandrarna i Sverige, skulle vara mindre allvarliga än angrepp som riktar sig
mot direkt eller indirekt utpekade etniska grupper. Som
diskrimineringsutredningen uttalar innebär vår anslutning till
rasdiskrimineringskonventionen enligt kommittén att vi är förpliktade att
kriminalisera nämnda företeelse.

Enligt
Sveriges Radio AB är det sannolikt att ett fördomsfullt och motbjudande
främlings- och rashat allt oftare kan komma att utlösas i form av angrepp på
sådana kollektiv av folkgrupper som "invandrare" utgör. Den skada som
kan åstadkommas genom sådana angrepp kan bli lika allvarlig som om angreppet
riktats mot en eller flera definierade folkgmpper. Med hänsyn härtill finns,
enligt Sveriges Radio, skäl till att omarbeta lagtexten så att riksdagens
intentioner med beslutet år 1970 kommer att återspeglas i rättsfillämpningen.

Sveriges
advokatsamfund framhåller att det föreligger ett klart behov av den
lagstiftning som föreslås i betänkandet.

Sveriges
domareförbund delar utredningens uppfattning att angrepp mot hela kollektivet
av invandrare eller utlänningar bör beivras på samma sätt som angrepp på en
viss folkgmpp. Så som rättstillämpningen har kommit att gestalta sig
tillstyrker förbundet därför en lagändring.

Prop.
1981/82:58 31

Katolska biskopsämbetet anser att flera händelser under
senare tid visat på nödvändigheten av ett förstärkt lagskydd för bl. a.
personer av utländsk härkomst och av vidgade möjligheter att lagfora yttringar
av utlänningsförakt och rasism.

Enligt Judiska församlingarnas i Sverige centralråd är det
självklart att de fall som redovisas i betänkandet skall skyddas av
lagstiftningen.

Kroatiska riksförbundet välkomnar de föreslagna
klargörandena i tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens text.

Till de instanser som anser att även beskrivningen av den
kriminaliserade handlingen nu måste ses över hör yttrandefrihetsutredningen.
Sveriges Radio AB och Pressens satnarbetsnämnd. JO och Sveriges domareförbund
anför liknande synpunkier.

Yttrandefrihetsutredningen uttalar;

I förarbetena inför 1970 års ändring liksom i det aktuella
betänkandet förklaras det, utan närmare precisering, att saklig kritik alltid
skall vara tillåten. Det måste betyda att man önskar bevara ett utrymme för en
debatt som innehåller både påståenden i sak och värdeomdömen. Lagtexten, den
gällande och den föreslagna, garanterar vid en strikt tolkning inte något
sådant utrymme.

Det är oacceptabelt. För yttrandefriheten utgör det en
begränsning vars konsekvenser inte kan överblickas. För förhållandet mellan
skilda folkgrupper innebär det en klar risk — försöker man förbjuda bort
åsikter åstadkommer man en fragmentarisk opinionsbildning utom räckhåll för den
offentliga debatten. Det är att ordna för explosioner.

Enligt vår mening gäller det att finna beskrivningar av
gärningen som bättre svarar mot beteckningen hets mot folkgrupp. En naturlig
utväg är att försöka ange den tänkta effekt som bör vara grunden för
kriminaliseringen. Vad man vill motverka är uppenbariigen uppkomsten av
stämningar som kan utlösa våldshandlingar eller andra övergrepp.

Den kriminaliserade handlingen bör då kunna beskrivas som
"hotar eller

uttrycker förakt för--- och härigenom bidrager till
uppkomsten av en

hatisk stämning som kan leda till övergrepp". Som
framgår föredrar vi också ordet "förakt" framför det alltför
vidsträckta "missaktning".

Sveriges Radio delar inte utredningens uppfattning att
förslaget inte innebären ny konflikt med yltrande- och tryckfrihetens
intressen. Invandringen och invandrarnas förhållanden och levnadsmönster
kommer enligt Sveriges Radio även i framtiden alt höra lill de stora samhällsfrågorna.
Frågorna kommer att beröra ett växande antal människor i deras arbets-och
privatliv. Det är för Sveriges Radio en självklarhet att utrymmet för olika
former av debatt och kritik på detta område inte får begränsas ytterligare. En
förändring måste därför utformas så att den endast träffar sådana yttranden och
meddelanden som har uppenbart skadliga eller eljest oförsvarliga syften. Det nu
föreliggande textförslaget uppfyller inte dessa anspråk enligt Sveriges Radio,
som framhåller att detta är en kritik som kan anföras även mot den nu gällande
lagen. Det är enligt Sveriges Radio

Prop. 1981/82:58 32

uppenbart
att den nu gällande lagen ger utrymme för en väsentligt vidare Ullämpning än
den som avsågs vid dess tillkomst. Det är främst det oklara rekvisitet
"missaktning" som ger anledning till detta påstående. Inom rekvisitet
"uttrycker missaktning" kan rymmas en betydande del av dagens
kritik, debatt och sakuppgifter om invandrare och deras villkor redan av det
skälet l.ex. att dessa meddelanden och yttranden uppfattas som besvärande eller
irriterande av enskilda invandrare, invandrargrupper och andra. Begreppet
"missaktning" kan sålunda träffa åtskilliga yttranden och meddelanden
som är naturliga inslag i en fri opinionsbildning i en fungerande demokrati. Rekvisitet
träffar för övrigi även rent komiska och oförargliga yttranden. Mot bakgrund av
vad som sålunda sagts menar Sveriges Radio att lagtexten i stället för rekvisitet
"missaktning" bör bygga pä rekvisiten "hot, förtal och smädelse"
kopplat till ett försvarlighetsrekvisit motsvarande det i BrB 5: 1 andra
stycket. Innebörden av dessa begrepp är enligt Sveriges Radio väsentligt
klarare genom att de förekommer i andra lagrum (BrB 4:5, 5: I och, 5: 3; olaga
hot, ärekränkning och förolämpning). En brottsbeskrivning som bl. a. bygger på förfalsrekvisiten
i BrB 5:1 ger enligt Sveriges Radio betydande garantier för att inte sanna och
försvarliga informationer kvävs i opinionsbildning och debatt.

Pressens satnarbetsnämnd
redogör i sitt yttrande för förarbetena till 1970 års ändring i bestämmelsen om
hets mot folkgrupp och drar slutsatsen att beskrivningen av den brottsliga
handlingen varken före eller efter ändringen har varit klar till sin innebörd.
Före ändringen ingick förtal i handlingsbeskrivningen. Om detta förtal skulle
tolkas på samma sätt som i regeln om ärekränkning i 5 kap. I § BrB är enligt
nämnden oklart. Tydligen skulle inte de intressekollisioner som beskrivs i
ärekränkningsparagrafens andra stycke få inskränka brottsområdel för det förtal
som ingår i brottet hets mot folkgrupp. 1 ärekränkningsparagrafen finns också
begreppet missaktning, påpekar nämnden. Men enligt ett uttalande av
departementschefen 1970 skall detta uttryck i den ändrade paragrafen om hets
mot folkgrupp inte tolkas på samma sätt som i ärekränkningsparagrafen utan
avse även andra kränkande omdömen än sådana som kan bedömas som förtal och smädelser.
De nu angivna exemplen visar enligt nämnden att begreppen förtal och
missaktning medför en längre gående inskränkning av tryckfriheten vad gäller
brottet hets mot folkgrupp än beträffande äre-kränkningsbrottel. Nämnden anser därt"ör
all frågan hur paragrafen om hels mol folkgrupp skall utformas bör utredas på
nytt och den här gången med bistånd av tryckfrihetsrättslig expertis. Nämnden
vill förorda alt en sådan utredning får till uppgift att bl.a. undersöka
lämpligheten av all i paragrafens handlingsbeskrivning åter införa orden
""hot, förtal eller smädelse". Samtidigt bör utredas om
tolkningen av förtal kan bringas i överensstämmelse med förtal i 5 kap. 1 § BrB.
Vidare bör enligt nämnden analyseras om det är möjligt att till paragrafen om
hets mot folkgrupp knyta de regler om intressekollisioner som finns i
förtalsparagrafens andra

Prop. 1981/82:58 33

stycke.
Ett sådant tillägg skulle enligt nämnden minska riskerna för att tryck- och
yttrandefriheten kan komma att inskränkas på ett för nyhetsförmedlingen och
opinionsbildningen oacceptabelt sätt.

JK,
som enligt vad förut sagts avstyrker förslaget, ställer frågan om det i vårt
land har förekommit fall där nuvarande lagbestämmelser förhindrat ett beivrande
där sådant verkligen framstått som påkallat. Därvid kan det enligt JK utan
vidare konstateras, att åtskilligt av den invandrarfienlliga publicitet som
förekommit varit både smaklös och felaktig. Härifrån till att bedöma yttrandena
som hot eller uttryck för missaktning kan dock steget vara långt. Förhållandet
kan enligt JK stundom snarare vara det att yttrandena vilar på känslan av den
svenska befolkningens underlägsenhet i konkurrens med personer av främmande
härstamning. Betänkandets förslag synes, fortsätter JK, i främsta rummet vara
förestavade av en i och för sig förståelig strävan att överföra all debatt i
invandringsfrågan till ett sakligt plan. Medlet för att nå detta mål anser JK
dock inte vara att söka inom straffrättslagstiftningens ram. I själva begreppet
yttrandefrihet torde ligga ett medgivande att framföra osakliga och ogrundade
påståenden. Behovet av skydd för hela grupper mot generella och orättmätiga
påståenden har enligt JK på goda gmnder i allmänhet inte bedömts ha den angelägenheten
alt det tar över yttrandefrihetsgrundsatsen. 1 synnerhet torde detta gälla när
grupperna har ett vidsträckt omfång. Vad särskilt gäller invandrare eller
utlänningar som kategori torde gränsdragningen mellan angrepp som syftar på de
i gmppen ingående personerna och sådana som avser invandringen som
samhällsföreteelse vålla svårigheter.

Sveriges
författaiförbund anför bl. a.:

Bakgrunden
till bestämmelsens tillkomst och utformning är givetvis de skändligheter genom
rasdiskriminering som i nazityskland drabbade judar, zigenare och andra som då
betecknades som "icke-arier". Bestämmelsen får därför ses som ett
bålverk mot diskriminering av just denna typ och som ett skydd mot att en
liknande situation ånyo uppstår. Det är därför inte bara acceptabelt att den är
ganska långtgående, det är också viktigt att den koncentreras och inte genom
att ges en alltför allmän innebörd tunnas ut och försvagas i sin
skyddsfunktion.

Med
hänvisning till de flygblad som diskuteras i betänkandet fortsätter författarförbundet:

SFF
delar utredningsmannens uppfattning att flygbladens innehåll är motbjudande och
att det är diskriminerande i detta ords ursprungliga semantiska mening. Det är
däremot svårt att se att innehållet innehåller "omdömen" av det slag
han anger, såvida man inte anser att blott användandet av ord som judar,
negrer, mongoler och zigenare i sig är nedsättande omdömen. Att en sådan
användning skulle kunna innefatta hot kan dock ej anses. Inte heller bör själva
användandet av orden generellt anses uttrycka missaktning i den kriminaliserade
mening som anges i lagmm-men.

Prop. 1981/82:58 34

Det
förefaller som om utredaren menar att det närmast är en formell brist hos lagen
som medför att f.n. invandrare/utlänningar inte generellt kan betraktas som
skyddsobjekt. Han synes därvid utgå från att rasism och utlänningsfientlighet
har exakt samma historiska ursprung och utveckling och därmed samma negativa
verkan för ett folks mentala hälsa. Det är självfallet att företeelserna delvis
har gemensamma rötter: i båda fallen finns det ett ursprung i revirtänkande och
okunnighet. Men medan frågan om våra relationer till utlänningar - inom eller
utom landet - och invandrare alltid kan ha en politisk accent (vilket
beträffande utlänningarna är uppenbart genom att vi har särskild lagstiftning
om dem) kan man aldrig återfmna en acceptabel politisk motivering för rasism,
religionshat och liknande.

Beträffande
den lagtekniska utformningen av skyddsob-jeklet är flera instanser kritiska mot
utredningens förslag. Några, t. ex. RÅ, överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt,
lånsåklagaren i Göteborgs och Bohus län och Sveriges domareförbund anser
förslaget otympligt och i behov av överarbetning. Från några håll görs vidare
gällande att uttrycket "gmpp av personer" är oklart. Göta hovrätt förordar
att skyddsobjektet beskrivs som (ett angrepp på) "grupp av personer i
anledning av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse".
JO anför liknande synpunkter.

JK
framhåller att skyddsobjektet bestäms med hjälp av motivet för gärningen.
Lämpligheten härav kan enligt JK ifrågasättas och metoden synes enligt honom
kunna leda till svårigheter vid tillämpningen. Vidare torde, genom den vidsträckta
formuleringen, inom det straffbara området kunna komma att falla uttryck av
missaktning för majoritetsgrupper, i vårt land de infödda svenskarna. JK
ifrågasätter också om inte den av utredningen föreslagna formuleringen innebär
en inskränkning av det nuvarande skyddsområdet så att endast grupp av personer
tillhörande eller inte tillhörande en viss folkgrupp skyddas men inte själva
folkgruppen.

Sveriges
Radio AB anser att texten bör innehålla ordet "invandrare" och att
den inte bör skydda en rad mer obestämda kollektiv. Sveriges Radio erinrar om
att i den vulgära agitationen begrepp som "svartskallar" och liknande
används och påpekar att även sådana beskrivningar av kol-lekfivet invandrare
bör omfattas. Även yttrandefrihetsutredningen anser att "invandrare"
bör anges direkt i lagtexten.

Riksförbundet
för personal vid invandrarbyråer frågar sig om med en "grupp av
personer" kan avses l.ex. en familj som utsätts för förföljelse i ett
bostadsområde på grund av nationell eller etnisk tillhörighet. Om inte, bör
bestämmelsen enligt riksförbundet täcka även den situationen.

Kroatiska
riksförbundet anser att beskrivningen av de grupper som lagrummet avser att
skydda borde, efter "etniskt urspmng", innehålla även kategorierna
"geografisk härstamning, medborgarskap". Avsikten med en sådan ulvidgning
skulle vara att komma från den dubbla tolkningen av uttrycket "nationellt
ursprung" i bemärkelserna nationalitet och stats-ullhörighet.

Prop. 1981/82:58 35

Ärkebiskopen och Judiska församlingarnas i Sverige
centralråd ansluter sig till utredningens uttalande att en slraffskärpning inte
bör vidtas.

Scientologykyrkan i Sverige anser att brottsbalksbestämmelsen
hels mot folkgmpp bör flyttas från 16 kap. till 5 kap., som handlar om ärekränkningsbrott.

2.2.3 Oaktsamhetsbrott

Ingen remissinstans har invänt mot utredningens ståndpunkt
att det inte finns skäl att införa en straffbestämmelse mot den som av oaktsamhet
hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller folkgrupper av viss ras
etc. Bl.a. Göta hovrätt, invandrarpolitiska kommittén, Sveriges domareförbund
och Judiska församlingarnas i Sverige centralråd ansluter sig uttryckligen till
utredningens ställningstagande.

2.2.4 Ålalsrätt

En så gott som enhällig remissopinion ansluter sig till
eller lämnar utan erinran utredningens bedömning att möjlighet till enskilt
åtal inte bör införas. Sveriges advokatsamfund. Judiska församlingarnas i
Sverige centralråd. Kroatiska riksförbundet. Riksförbundet internationella föreningen
för invandrarkvinnor och Scientologykyrkan i Sverige anför dock motsatt
uppfattning. Svenska samernas riksförbund anser att frågan bör prövas
ytterligare.

De instanser som instämt i utredningens uppfattning har i
allmänhet enbart hänvisat till de skäl som utredningen har anfört. Invandrarpolitiska
kommittén har särskilt understrukit att det, när enskild åtalsrätt inte finns,
i stället ankommer på de berörda myndighetema att ägna slor uppmärksamhet åt
att denna typ av brottslighet beivras.

Advokatsamfundet anser att bestämmelsema om hets mot
folkgrupp bör kompletteras med enskild åtalsrätt för organisation som
representerar invandrare. Visserligen torde det enligt samfundet finnas visst
fog för kommitténs förmodan att många invandrargrupper saknar ekonomiska
resurser att driva komphcerade processer. Dock finns enligt samfundets mening
skäl att införa enskild ätalsrätt även om utvecklingen gått i den riktningen
att enskilda åtal blir alltmer ovanliga. Samfundet säger sig grunda denna
uppfattning bl.a. på polis- och åklagarmyndigheternas hittills visade ringa
intresse att beivra brottet hets mot folkgrupp. En enskild åtalsrätt för
organisationerna torde, framhåller samfundet, tvärtemot kommitténs antagande
ha till följd att ovan nämnda myndigheter utsätts för en starkare press än
hittills och blir mer benägna att beivra brottet.

Även Kroatiska riksförbundet anser att enskild åtalsräll i
fråga om hels mot folkgmpp borde genomföras. Åklagarmyndigheterna saknar enligt
riksförbundet alltsom oftast den rätta expertisen att bedöma graden av den
utsatta gmppens upplevelse av hets och av dess behov att bli offentligt
rentvådd. En klar fara föreligger också enligt riksförbundet för en samman-

Prop.
1981/82:58 36

koppling mellan utrikespolifiska överväganden och
åklagarmyndighetens bedömning av de "allmänna synpunkter" som skall
till för att åtal skall anses vara påkallat.

Att brottet hets mot folkgrupp inte håller en andrahandsmöjlighet
med enskilt åtal öppen och därmed ger ökad slagkraft och tyngd åt lagstiftningen
anser Riksförbundet internationella föreningen för invandrarkvinnor olyckligt.
Det finns inom många av de organisationer det här är fråga om en stark och
livskraftig vilja att komma åt det som ligger bakom hets mot folkgrupp.
Avsaknaden av ekonomiska resurser kan enligt riksförbundet ersättas med
frivilliga insatser från jurister och andra saml insamlingar bland enskilda
medlemmar i angelägna fall där åklagaren är av annan mening än den eller de,
som anmält brottet.

2.3 Förolämpning

De flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag att förolämpning av någon på grund av dennes ras, hudfärg eller
liknande kännetecken under vissa förutsättningar skall läggas under allmänt
åtal. RA, länsåklagaren i Göteborgs och Bohus län, rikspolisstyrelsen, statens
invandrarverk, ärkebiskopen, expertgruppen för invandringsforskning, invandrarpolitiska
kommittén. Katolska biskopsämbetet. Judiska församlingarnas i Sverige
centralråd. Riksförbundet finska föreningar i Sverige, Jugoslaviska. Grekiska,
Italienska, Spanska och Turkiska riksförbundet. Lettiska centralrådet. Lettiska
hjälpkommittén, Sveriges författarförbund och Scientologykyrkan i Sverige hör till
denna grupp. JK, överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt, länsåklagaren i
Västmanlands lån, JO och Sveriges domareförbund anser att det för åtal bör
krävas dels att målsäganden anger brottet till åtal, dels att åtal "av
särskilda skäl" är påkallat ur allmän synpunkt. Utredningens förslag
avstyrks av Göta hovrätt och överåklagaren i Malmö åklagardistrikt, och
överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt ställer sig tveksam till detta.

Enligt RÅ förlorar bestämmelserna avseende förolämpning i
5 kap. 3 § BrB sin skyddsverkan i många fall då förolämpningen riktar sig mot
invandrare och utlänningar med hänsyn till bestämmelserna i 5 kap. 5 § BrB,
eftersom dessa kategorier genom sin bristande förtrogenhet med svenska
förhållanden många gånger i praktiken betas möjligheten till upprättelse. Vill
man förstärka invandrares och utlänningars skydd mot förolämpningar av
ifrågavarande slag synes det lämpligaste enligt RÅ vara en åtalsregel som
skapar förutsättningar för åtal mot förolämpningar av mer allvarligt slag.
Därvid synes anledning föreligga inte blott att beakta förolämpningar som sker
vid upprepade tillfällen utan även att se till gärningens art i övrigt och
syftena med densamma.

Länsåklagaren i Göteborgs och Bohus lån ifrågasätter
varför åtal för förtal och grovt förtal, som ju också måste kunna förekomma i
ämnet,

Prop. 1981/82:58 37

endast
skall ske då detta efter angivelse "av särskilda skäl" finnes
påkallat ur allmän synpunkt. Någon rimlig anledning till skillnad i
åtalsbegränsning för de olika ärekränkningsbrotten finns inte enligt
länsåklagaren. Eftersom man nu eftersträvar en hårdare linje för
diskrimineringsangrepp bör därför åtalsbegränsningen "av särskilda
skäl", som ju verkar ytterst restriktivt mot åtal, enligt honom tas bort
vad gäller åtal för förtal och grovt förtal i nu berört hänseende.

Rikspolisstyrelsen
framhåller som en nackdel med förslaget att det medför att tre olika
åtalsalternativ meddelas i paragrafen. Styrelsen påpekar att om rekvisitet
"särskilda skäl" utmönstras ur lagtexten skulle paragrafen även
fortsättningsvis innehålla bara två åtalsaltemativ. Intresset av att de aktuella
minoritetsgmpperna får möjlighet fill biträde av åklagare med att väcka talan
inför domstol väger emellertid så tungt att rikspolisstyrelsen under alla
förhållanden är beredd att godta förslaget.

Till den grupp
remissinstanser som menar att åtalsregeln bör innehålla krav bl.a. på att åtal
"av särskilda skäl" är påkallat ur allmän synpunkt hör JK. JK
konstaterar att utredningen inte har anfört något skäl för att möjligheterna
att ingripa med allmänt åtal har gjorts vidare än vid förtal, grovt förtal och
förolämpning mot någon i eller för hans myndighetsutövning. JK tillägger att
det inte heller torde föreligga något sådant skäl.

Enligt länsåklagaren i
Västmanlands län bör den åtalsregel som gäller förolämpning mot någon i eller
för hans myndighetsutövning kunna gälla även förolämpning riktad mot individ,
tillhörande aktuella minoritetsgmpper, eftersom även i dessa fall endast de
mera svårtartade fallen bör bli föremål för allmänt åtal. De fall utredningen
omnämner i specialmofive-ringen anser länsåklagaren vara sådana att åtal av
"särskilda skäl" är påkallat ur allmän synpunkt.

Sveriges
domareförbund framhåller att intresset av att motverka fördomar och negativa
attityder mot etniska minoriteter kan göra det angeläget att trakasserier mot
enskilda personer, som tillhör dessa minoriteter, beivras. Förbundet vill dock
påpeka att åtal även kan medföra skärpta motsättningar mellan olika grupper i
samhället. Vidare finner förbundet tveksamt om del är riktigt att ställa den
som förolämpas på grund av sin ras, hudfärg etc. i en särställning i
förhållande till andra som är i behov av skydd t. ex. på grund av handikapp
eller avvikande beteende. En översyn av 5 kap. 5 § BrB är möjligen befogad, men
det bör i så fall enligt förbundet bli fråga om ett samlat övervägande. I vart
fall anser förbundet att det för åtal bör fordras, förutom angivelse, att åtal
av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Även
Göta hovrätt anser att ytterligare undantag från regeln att förolämpning skall
vara ett målsägandebrott bör införas först efter övervägande i ett större
sammanhang av frågan om vissa kategorier bör fillförsäkras särskilt skydd.

Enligt
överåklagaren i Malmö åklagardistrikt torde det vara jämförelse-

Prop.
1981/82:58 38

vis vanligt att personer förolämpas på grund av kroppsliga
eller mentala särdrag och brister. Förolämpningar av sådan art synes i lika hög
grad kränkande som förolämpningar på grund av ras, hudfärg m. m. Tillräckliga
skäl föreligger enligt överåklagarens mening inte alt ändra gällande åtalsregler
så att förolämpningar på grund av ras m.m. prioriteras. Enligt överåklagarens
uppfattning kan f. ö. sådana trakasserier som utredningen nämner i sin
specialmotivering som exempel på fall då lagföring bör ske beivras som
ofredande, vilket brott hör under allmänt åtal.

2.4 Förbud mot organisationer som främjar
rasdiskriminering

Utredningens bedömning att det f.n. inte behövs något
särskilt förbud mot organisationer som främjar rasdiskriminering har allmänt
godtagits under remissbehandlingen. Endast länsåklagaren i Göteborgs och Bohus
län, Sveriges advokatsamfund. Katolska biskopsämbetet. Judiska församlingarnas
i Sverige centralråd och Riksförbundet internationella föreningen för
invandrarkvinnor anser att ett sådant förbud bör införas nu. Enligt
Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer kan ett sådant förbud komma att
bli aktuellt.

Göta hovrätt, som säger sig sakna skäl att göra annan
bedömning än utredningen i fråga om behovet av ett i lag direkt meddelat förbud
mot organisafioner som avses i rasdiskrimineringskonventionens artikel 4,
punkten (b), finner i likhet med utredningen det svenska åtagandet enligt
nämnda konventionsartikel indirekt uppfyllt genom straffbestämmelsen i 16 kap. 8§
BrB. 1 anslutning till utredningens uttalande att statsmakterna utan
grundlagshinder kan införa ett organisationsförbud, om det i framtiden skulle
visa sig befogat, vill hovrätten dock påpeka att ett sådant förbud, såvitt
gäller brottsobjektet, inte skulle kunna utformas i överensstämmelse med
straffbudet i 16 kap. 8§ BrB i den föreslagna lydelsen. 1 2 kap. 14 § 2 st.
regeringsformen talas nämligen liksom i nu gällande lydelse av 16 kap. 8§ BrB
om "folkgrupp av viss ras" etc.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt delar
utredningens uppfattning att något förbud mot organisationer som främjar
rasdiskriminering inte är erforderligt med hänsyn lill det skydd som redan
befintliga lagregler ger mot sådan verksamhet.

Sveriges domareförbund erinrar om att, när
rasdiskrimineringskonventionens artikel 4 b har behandlats i tidigare
lagstiftningsärenden, statsmakterna har ansett att arfikelns syfte i allt
väsentligt uppnås genom reglerna om straff för hets mot folkgrupp och olaga
diskriminering. Del har därför ansetts att artikeln inte behöver föranleda ytteriigare
lagstiftning. Några nya omständigheter, som ger anledning att ändra denna
ståndpunkt, har inte enligt förbundet framkommit.

De instanser som förordar att ett förbud mol
organisationer som främjar

Prop. 1981/82:58 39

rasdiskriminering
införs nu betonar genomgående att förbudet behövs i förebyggande syfte.

Sveriges
advokatsarnfund delar kommitténs uppfattning att det f. n. knappast förekommer
sådana organisafioner av betydelse. Emellertid föreligger enligt samfundet
risk att organisationer av den karaktären snabbt dyker upp. Detta har pä senare
år visat sig ske bl. a. i England i samband med ökad arbetslöshet och ansträngd
samhällsekonomi. Invandrargrupperna, i särskild utsträckning de färgade, har
där drabbats. Det finns enligt samfundet anledning anta att Sverige kan ställas
inför motsvarande problem, inte minst det så kallade "andra generationsproblemel"
med inslag av ökad kriminalitet och utslagning bland dem som vuxit upp i
Sverige men hamnat i konflikt mellan föräldrakulturen och det nya hemlandets
kultur och som därför saknar naturlig anknytning till något länd.

Enligt
Katolska biskopsämbetet vore det värdefullt om arfikel 4 b i rasdiskrimineringskonventionen
också föranledde lagstiftning, dels med hänsyn till att Sverige, som
ratificerat konventionen, bör uppfylla densamma i sin helhet och därigenom
visa ett gott föredöme, dels med hänsyn till alt det i och för sig kan vara en
stor fördel att rättsvårdande myndigheter ges möjlighet att på ett tidigt stadium
ingripa mot organisation med rashets på sitt program, innan den framträtt
offentligt med sitt budskap. Enligt biskopsämbetet föreligger nämligen risk att
sådana organisationer väljer att på arbetsplatser, skolor o. d. bilda celler
som verkar i det fördolda med att sprida sitt program, i stället för att
framträda offentligt.

2.5
Information

Utredningen
har föreslagit att särskild information bör ges om de bestämmelser som skyddar
etniska minoritetsgrupper. Informationen bör enligt utredningen riktas till
allmänheten, till berörda minoritetsgrupper och till polis- och
åklagarmyndigheterna.

Behovei
av information understryks allmänt av remissinstanserna.

Statens
invandrarverk pekar på vikten av att den svenska allmänheten och olika
minoritetsgrupper samt personal i myndigheter på riks-, regional-och lokal nivå
erhåller saklig och lättillgänglig information om lagregler gällande hets mot
folkgrupp. Informationen måste också ske på de vanliga invandrarspråken.
Särskilda medel bör enligt verket ställas till förfogande för en kraftfull informationskarnpanj.

Sveriges
frikyrkoråd och samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund;
delegationen för vissa trossamfund poängterar särskilt värdet av utredningens
förslag om informationsinsatser riktade till allmänheten och, i synnerhet, till
polis- och åklagarmyndigheter.

Frän
några håll betonas också värdet av information om invandrare och invandrares
förhållanden i allmänhet. Lettiska centralrådet i Sverige anför bl.a.:

Prop.
1981/82:58 40

Informationen
skall inte endast riktas mot någon särskild grupp eller vissa personer i
samhället ulan vi måste alla få en information som gör att vi kan få bättre
kontakt med varandra. Det är inte tillräckligt med den information som ges åt
invandrarna utan landets egna infödda skall bibringas en objektiv kunskap om
invandrarna om vi skall få en bättre samlevnadsmiljö. Denna information måste
böria på ett tidigt stadium i skolan, fortsätta via folkbildning och
vuxenutbildning saml ute på arbetsplatserna och via massmedia. Det räcker inte
att lära invandrarna svenska. Svenskarna och invandrarna måste vänja sig vid
att leva tillsammans som jämlika och med ömsesidig respekt för varandra
solidariskt dela på arbetsbördan och med delat ansvar arbeta för landets
bästa.

Prop.
1981/82:58 41

Bilaga
3 De remitterade lagförslagen

1
Förslag till

Lag
om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom
föreskrivs att 7 kap. 4§ tryckfrihetsförordningen' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1
kap. 4§ Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall
såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning
som innefattar;

1. högförräderi,
förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med

våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas

under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del

av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av statschefen,

regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bi

stånd framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppså

tets förverkUgande;

försök,
förberedelse eller stämpiing till sådant högförräderi;

2.
krigsanstiftan, såframt fara
för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter framkallas med
utländskt bistånd;

3.
uppror, förövat med uppsåt att
statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas
eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller
högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, såframt gämingen
innebär fara för uppsåtets förverkligande;

försök,
förberedelse eller stämphng fill sådant uppror;

4. landsförräderi
eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig eller

eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äga tillämpning,

någon förleder krigsfolk hörande till rikets eller med riket förbunden stats

krigsmakt eller andra som äro verksamma för försvaret av riket till myteri,

trolöshet eller modlöshet eller genom osann framställning sprider misströs

tan bland allmänheten eller begår annan dylik förrädisk gärning som är till

men för försvaret eller för folkförsöriningen eller, om riket är helt eller

delvis ockuperat av främmande makt utan att militärt motstånd förekom

mer, för motståndsverksamheten;

försök,
förberedelse eller stämpiing fill sådant landsförräderi eller landssvek;

5.
landsskadlig vårdslöshet, i vad
därigenom någon av oaktsamhet begår gärning som avses under 4;

6.
uppvigling, varigenom någon
söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet
eller ohörsamhet mot myndighet;

7.
ryktesspridning fill fara för
rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade
bestämmelser om sådant brott äga tillämpning, någon sprider falskt rykte eller
annat osant påstående, som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet,
eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådant rykte eller
påstående;

' Omtryckt 1979:936.

Nuvarande
lydelse

8. hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras,
med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss
trosbekännelse;

Föreslagen lydelse

8. hot mot eller förakt för en grupp av människor med
hänvisning till deras rastillhörighet, hudfärg, nationella eller etniska ursprung
eller trosbekännelse;

9. förtal, varigenom någon utpekar annan såsom
brottslig eller klander

värd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta

denne för andras missaktning, dock ej om det med hänsyn till omständig

heterna var försvariigt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften

var sann eller alt han hade skälig grund för den;

10.
förtal av
avliden, om gärning som avses under 9 är sårande för de efterlevande eller
eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne;

11.
förolämpning,
varigenom någon smädar annan genom kränkande fillmäle eller beskyllning eller
genom annat skymfligt beteende mot honom; eller

12. barnpornografibrott, varigenom
någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprides, om inte
gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs att 5 kap. 5 § och 16 kap. 8 § brottsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Brott som
avses i 1-3 §§ må ej åtalas av annan än målsägande. Förtal och grovt förtal, så
ock förolämpning mot någon i eller för hans myndighetsutövning må dock åtalas
av åklagare, om målsägande angiver brottet till åtal och åtal av särskilda
skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Brott
som avses i 1-3 §§/å/-ej åtalas av annan än målsägande. Förtal och grovt
förtal får dock åtalas av åklagare, om målsägande angiver brottet till åtal och
åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Under samma
förutsättningar får allmänt åtal väckas för förolämpning mot någon i eller för
hans myndighetsutövning eller förolämpning mot någon med hänvisning till hans
rastillhörighet, hudfärg, nationella eder etniska ursprung eller
trosbekännelse.

Senaste lydelse 1975:667.

Prop. 1981/82:58

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

43

Har förtal riktats mot avliden, må åtal väckas av den
avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon saml, om
åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt, av åklagare.

Innebär brott som avses i 1-3 §§, att någon genom förgripelse
å främmande makts statsöverhuvud som vistas här i riket eller å främmande
makts representant här i riket kränkt den främmande maklen, må brottet åtalas
av åklagare utan hinder av vad som stadgas i första stycket. Åtal får dock ej
ske utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.

Den som
offentligen eller eljesi i uttalande eller annat meddelande som sprids bland
allmänheten hotar eller uttrycker/öraA:r för en grupp av människor med
hänvisning till deras rastidhörighet. hudfärg, nationella eller etniska
ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp Ull fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

16 kap. 8 §- Den som offentligen eller eljest i uttalande
eller annat meddelande som sprides bland allmänheten hotar eller uttrycker
missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt
eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse, rfömes för hets mot folkgrupp
till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Senaste lydelse 1970:224.

Prop.
1981/82:58 44

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1981-11-04

Närvarande:
justitierådet Fredlund, regeringsrådet Brodén, justitierådet Palm.

Enligt
lagrådet den 3 november 1981 tillhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 29 oktober 1981 har regeringen på hemställan av
statsrådet och chefen för justitiedepartementet beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till

1.
lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen,

2.
lag om ändring i brottsbalken.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessor Claes Örn.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Enligt vad som framhållits
i remissprotokollet är avsikten att bestämmelserna om hets mot folkgrupp i 16
kap. 8 § brottsbalken och 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen fortsättningsvis
liksom hittills endast skall skydda kollektivt bestämda grupper och inte
enskilda identifierbara individer (jfr NJA 1978 s. 3). Till belysning härav har
i remissen nämnts, att bestämmelserna varken för närvarande eller enligt
förslagen skyddar exempelvis en familj som utsätts för förföljelse i ett
bostadsområde på grund av nationell eller etnisk tillhörighet. Att så är fallet
i gällande rätt framgår utan vidare av att skyddsobjektet i bestämmelsernas
nuvarande lydelse beskrivs som "folkgrupp" av närmare angiven
beskaffenhet. Om man, såsom skett i förslagen, i stället beskriver
ifrågavarande brott såsom riktat mot "en gmpp av människor" blir det
däremot inte lika tydligt, att förföljelse av nämnda slag mot exempelvis en
familj skulle falla utanför bestämmelsernas tillämplighetsområde. Förslagen
skulle på denna punkt vinna i klarhet, om uttrycket "en grupp av
människor" byts ut mot uttrycket "folkgmpp eller annan sådan obestämd
gmpp av personer". Orden "med hänvisning till deras rastillhörighet,
hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse" bör om
så sker ersättas med orden "med anspelning på ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung eller trosbekännelse". Med anledning av sistnämnda
förslag kan en redaktionell jämkning av 5 kap. 5 § brottsbalken övervägas.

I
övrigt lämnar lagrådet förslagen utan erinran.

Prop. 1981/82:58 45

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-11-05

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Ullslen, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Johansson, Wirtén,
Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahriand,
Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Proposition om ändring i tryckfrihetsförordningen och
brottsbalken (hets mot folkgrupp m. m.)

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till

1.
lag om ändring
i tryckfrihetsförordningen,

2.
lag om ändring
i brottsbalken.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet
har i princip godtagit de remitterade förslagen men har förordat vissa redakfionella
ändringar. Mot dessa har jag i huvudsak ingen erinran. Eftersom det i lagrådets
förslag beträffande 16 kap. 8 § brottsbalken och 7 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen förekommande uttrycket "folkgrupp eller annan
sådan obestämd grupp av personer" möjligen kan föranleda missförstånd - en
folkgrupp kan ju i viss mening sägas vara en bestämd gmpp - förordar jag dock
att ordet "obestämd" får utgå ur de aktuella paragraferna. Med
anledning av vad lagrådet har uttalat vill jag i tydlighetens intresse vidare
tillägga att den omständigheten att det enligt förslaget hksom hittills för straftharhet
krävs att brottet är riktat mot en kollekfivt bestämd gmpp givetvis inte
innebär någon försvagning av det skydd som enskilda individer tillhörande
etniska minoriteter har nu, t. ex. genom straffbestämmelserna om förolämpning,
olaga hot och ofredande. Beträffande förolämpning är det ju tvärtom så att
skyddet förstärks genom den föreslagna ändringen i åtalsregeln.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att anta de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna
ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 29 oktober 1981.

Prop.
1981/82:58 46

Innehåll

Propositionen .................................................................. ..... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag
........................................................................ ..... ?

1
Förslag till
lag om ändring i tryckfrihetsförordningen ... 2

2
Förslag till
lag om ändring i brottsbalken ..................... 3

Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1981 5

1
Inledning ....................................................................... 5

2
Allmän
motivering ....................................................... 5

2.1 Hets mot folkgrupp ................................................. 5

2.1.1 Gällande ordning i korthet ................................ ..... 5

2.1.2 Reformförslag i riksdagen m. m......................... 7

2.1.3 Utredningen ................................................... ..... 8

2.1.4 Remissutfallet i stort ........................................ ... 10

2.1.5 Vilken krets av människor bör
skyddas? ........ 11

2.1.6 Hur bör den brottsliga handlingen
beskrivas? 13

2.1.7 Vissa övriga frågor ......................................... ... 17

2.2 Förolämpning ......................................................... ... 17

2.3 Förbud mot organisationer som
främjar rasdiskriminering ... 20

3
Upprättade
lagförslag ................................................... 22

4
Specialmotivering
......................................................... ... 22

4.1 Bestämmelserna om hets mot
folkgrupp (16 kap. 8 § BrB och 7 kap. 4 § TF) 22

4.2 Åtalsregeln vid förolämpning (5
kap. 5 § BrB) ......... 24

4.3 Ikraftträdandet ....................................................... 24

5
Hemställan ................................................................... 25

6
Beslul ........................................................................... 25

Bilaga
1 Diskrimineringsulredningens lagförslag ..... ... 26

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttrandena över SOU

1981:38 ....................................................... ... 28

Bilaga 3 De remitterade lagförslagen .................... ... 41

Utdrag av lagrådets protokoll den 4 november 1981 ...... 44

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 5 november
1981 45

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981