Prop. 1981/82:64

Regeringens proposition

1981/82:64

om styrmedel för
introduktion av naturgas;

beslutad
den 29 oktober 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsjirotokoll.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

INGEMAR
ELIASSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs fram förslag till styrmedel för introduktion av naturgas i
Sverige. Bakgrunden är det beslut om naturgasintroduktion som riksdagen fattade
våren 1980 genom sitt ställningstagande till det s.k. Sydgasprojektet. Detta
innebär att naturgas från Danmark skall överföras och användas i västra Skåne
med början år 1985.

De föreslagna styrmedlen
innebär att det införs i stort sett samma regler för att främja användning av
naturgas som dem som f.n. gäller för att främja användning av Oänrvärme.
Åtgärder föreslås i tre avseenden. För det första utvidgas regelsystemet i
lagen (1976:838) om allmänna fjärrvärmeanläggningar till att avse även
naturgasnät. Av lagtekniska skäl föreslås Qärrvärmelagen ersatt med en ny lag
om allmänna värmesystem. Vidare ändras den s.k. eliagen (1902:71 s. 1) på så
sätt att det undantag från skyldigheten att leverera el för uppvärmning som
gäller i fjärrvärmeområden utsträcks till att avse också naturgasområden.
Slutligen utvidgas de regler om energisparstöd m. m. som gäller vid anslutning
till fjärrvärme till att gälla på motsvarande sätt vid anslutning till
naturgasnät.

De
nya reglema föreslås gälla från den 1 januari 1982.

1 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 64

Prop.
1981/82:64

Prop. 1981/82:64 2

1
Förslag till

Lag
om allmänna värmesystem

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag är tillämplig på allmänna värmesystem. Ett allmänt värme

system är en Qärrvärmeanläggning eller ett naturgasnät som har allmän-

förklarats enligt denna lag.

Den
som driver ett allmänt värmesystem är systemets huvudman.

2 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (tillsyns

myndigheten) skall på ansökan av den som driver eller skall driva en

fjärrvärmeanläggning eller ett naturgasnät förklara Qärrvärmeanläggningen

eller naturgasnätet som allmänt värmesystem, om

1. ändamålet
är att bereda bostadshus eller annan bebyggelse värmeför

sörjning genom Qärrvärme eller eldning med naturgas,

2.
det finns behov av
värmesystemet från allmän synpunkt och

3. huvudmannen såväl i ekonomiskt avseende som i
övrigt har förutsättningar att driva värmesystemet.

Vid
allmänförklaring skall bestämmas ett visst område, utöver vilket värmesystemets
verksamhetsområde inte får utsträckas.

3 §
Bestämmelserna i denna lag tillämpas såvitt avser naturgasnät inte på

sådana leveranser av gas i nätet som sker

1.
till fastigheter med industribyggnader
eller byggnader inrättade för trädgårdsnäringen eller

2.
till andra fastigheter i den
mån leveransen gäller annat ändamål än värmeförsörjning av bostadshus eller
annan bebyggelse.

4 §
Som ägare av en fastighet anses vid tillämpningen av denna lag den

som enligt kommunalskattelagen (1928: 370) är skyldig att betala skatt för

garantibelopp för fastigheten.

Har
huvudmannen för ett allmänt värmesystem träffat avtal med någon annan än
fastighetsägaren om brukande av systemet gäller för denne vad som i lagens
föreskrivs om fastighetsägare.

När
omständigheterna föranleder det tillämpas bestämmelser om fastighet i denna
lag på byggnad eller annan anläggning som inte tillhör ägaren till marken. Vad
som i lagen föreskrivs om ägaren av fastighet skall därvid gälla anläggningens
ägare.

Verksamhetsområde

5 §
Ett allmänt värmesystems verksamhetsområde är det område inom

vilket värmeförsörjningen har ordnats eller skall ordnas genom värmesy

stemet.

Verksamhetsområdet
skall vara fastställt till sina gränser. Det får ej omfatta endast vissa av de
fastigheter som ingår i en sådan samfällighet för värmeförsöijning som bildats
i särskild ordning.

Prop.
1981/82:64 3

6 §
Huvudmannen för ett allmänt värmesystem bestämmer värmesyste

mets verksamhetsområde med tillämpning av denna lag och de föreskrifter

som har meddelats med stöd av lagen.

Utan
hinder av denna lag kan huvudmannen efter avtal med ägaren av fastighet utanför
värmesystemets verksamhetsområde låta denne bruka värmesystemet.

7
§ Önskar huvudmannen att
verksamhetsområdet för hans allmänna värmesystem skall omfatta område som ingår
eller avses ingå i verksamhetsområdet för ett annat befintligt eller planerat
värmesystem, skall tillsynsmyndigheten, om överenskommelse ej kan träffas,
bestämma till vilket värmesystem området skall hänföras. I samband härmed kan
myndigheten ändra vad som bestämts enligt 2 § andra stycket.

8
§ Huvudmannen för ett allmänt
värmesystem skall meddela tillsynsmyndigheten vad han bestämt om systemets
verksamhetsområde. Försummas det, kan tillsynsmyndigheten vid vite ålägga
huvudmannen att fullgöra vad som åligger honom.

Uppgifter
om allmänna värmesystems verksamhetsområden skall finnas tillgängliga hos
tillsynsmyndigheten.

Brukningsrätt
och avgiftsskyldighet

9 §
Huvudmannen för ett allmänt värmesystem är skyldig att tillåta ägare

av fastigheter inom värmesystemets verksamhetsområde som inte är un

dantagna enligt 3 § bruka systemet, om fastigheten behöver anordningar

för värme och behovet inte med större fördel kan tillgodoses på annat sätt.

Huvudmannen är dock berättigad till anstånd med att utföra arbeten som

är nödvändiga för brukandet, om anståndet behövs för att samordningen

med andra arbeten inte skall väsentligt försvåras.

En
huvudman som är berättigad till anstånd enligt första stycket skall i skälig
omfattning medverka till att behövliga provisoriska anordningar för värmeförsöijning
inrättas. Han skall även utge skälig ersättning till fastighetsägaren för
ökade kostnader till följd av anståndet.

10 §
Ägare av fastigheter inom ett allmänt värmesystems verksamhets

område som ej är undantagna enligt 3 § skall betala avgifter till huvudman

nen, om fastigheten behöver anordningar för värme och om behovet ej

med större fördel kan tillgodoses på annat sätt än genom värmesystemet.

För obebyggda fastigheter, som enligt stadsplan eller byggnadspian är

avsedda för bebyggande, skall behovet av anordningar för värme bedömas

som om fastigheten var bebyggd enligt planen, om inte särskilda skäl

föranleder annat.

Avgiftsskyldighet
inträder, när huvudmannen har upprättat förbindelsepunkt som anges i 14 § och
underrättat fastighetsägaren om det.

11 §
En ny ägare av fastighet svarar inte gentemot huvudmannen för

avgifter som förfaller till betalning före tillträdesdagen.

Leveransskyldighet

12 §
Huvudmannen för ett allmänt värmesystem är skyldig att tillhanda

hålla energi för erforderlig uppvärmning av fastigheter som avses i 10 §.

Prop. 1981/82:64 4

Leveransskyldighet
enligt första stycket föreligger inte när huvudmannen är ur stånd att fullgöra
leveransen till följd av omständigheter som han inte kan råda över. Huvudmannen
är vidare berättigad att avbryta leveransen vid fara för personskada eller
väsentlig egendomsskada eller när det behövs för sådana arbeten som är
nödvändiga för att leveransskyldigheten skall kunna fullgöras.

Anläggningen

13 §
Ett allmänt värmesystem skall vara försett med de anordningar som

krävs för att det skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på

säkerhet.

Ett allmänt värmesystem
får ej inrättas i strid mot en fastställd plan eller bestämmelser för markens
bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning
försvåras.

Så länge ett allmänt
värmesystem behövs skall huvudmannen underhålla systemet och i övrigt sörja för
att det på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål.

14
§ Det åligger huvudmannen för
ett allmänt värmesystem att för varje fastighet som avses i 10 § bestämma en
punkt, där inkoppling av fastighetens ledningar till systemet skall ske
(förbindelsepunkt). En sådan punkt skall vara belägen i eller i omedelbar
närhet av den byggnad som skall uppvärmas genom värmesystemet, om inte
särskilda skäl föranleder annat. Uppgift om punktens läge skall lämnas till
fastighetsägaren inom den tid som är skälig med hänsyn till dennes intresse att
kunna planera för fastighetens utnyttjande.

15
§ I ett allmänt värmesystem
ingår sådana ledningar och andra anordningar fram till förbindelsepunkterna
som tillhör huvudmannen.

Inlösen
av värmeanordningar m. m.

16 § Om det för en fastighet som avses i 10 § finns
anordningar för värmeförsörjning som kan användas för det allmänna värmesystemet,
är ägaren av anordningen skyldig att på begäran av huvudmannen låta dem införlivas
med värmesystemet mot skälig ersättning.

17
§ Anordningar för värmeförsöijning,
som blir onyttiga till följd av att ett allmänt värmesystem kommer till stånd
eller utvidgas, skall ersättas av huvudmannen i den mån det är skäligt med
hänsyn till anordningens art, ålder och skick, den fördel ägaren får av det
allmänna värmesystemet och övriga omständigheter.

Installationer

18 §
Med Qärrvärmeinstallation förstås ledning för fjärrvärme som för

fastighet dragits från förbindelsepunkten samt värmeväxlare eller annan

anordning som står i direkt förbindelse med den allmänna fjärrvärmean

läggningen.

Med
naturgasinstallationen förstås naturgasledning som för fastighet dragits från
förbindelspunkten, avstängningsventiler samt säkerhets-, regler- och
mätutrustning.

Prop.
1981/82:64 5

19 § Fastighetsägare får inte utan huvudmannens
medgivande anordna eller förändra Qärrvärme- eller naturgasinstallationer.

20
§ Huvudmannen får i allmänna
bestämmelser som avses i 23 § ange tekniska förutsättningar för Qärrvärme-
eller naturgasinstallationer.

21
§ När det behövs, får
huvudmannen låta undersöka Qärrvärme- eller naturgasinstallationer och deras
brukande.

Brukande
av ett allmänt värmesystem

22
§ Ett allmänt värmesystem skall
brukas så att olägenhet för huvudmannen eller någon annan såvitt möjligt
undviks.

23
§ Huvudmannen för ett allmänt
värmesystem meddelar allmänna bestämmelser för värmesystemets brukande. En
fastighetsägares möjhghet att utnyttja värmesystemet för dess ändamål får inte
oskäligt begränsas eller försvåras genom sådana bestämmelser.

24
§ Om huvudmannen ändrar de
allmänna bestämmelserna, skall berörda fastighetsägare skriftligen underrättas
om ändringens innebörd och tidpunkten för ikraftträdandet. Underrättelsen skall
göras i skälig tid innan ändringen träder i kraft. Motsvarande gäller när
huvudmannen i annat avseende ändrar förutsättningarna för värmesystemets
brukande.

Avgifter
och taxa

25 § Avgifter som huvudmannen för ett allmänt
värmesystem tar ut får inte överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga
kostnader för värmesystemet och den tillhandahållna energin.

26
§ Avgiftsskyldigheten skall
fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

27
§ Avgifterna skall tas ut
enligt en taxa som huvudmannen utformar i överensstämmelse med de grunder som
anges i 25 och 26 §§. De kan tas ut som engångsavgifter och som periodiska
avgifter.

En
engångsavgift får ej sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel i
kostnaden för det allmänna värmesystemets utförande. Uppgår engångsavgiften
till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft
och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare begär det och godtagbar
säkerhet ställs, avgiften fördelas på årliga inbetalningar under viss tid,
högst tio år.

28 §
Avgifter skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp utgår ränta

enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för anfordran.

Om
en engångsavgift skall fördelas på årliga inbetalningar, utgår ränta enligt 5 §
räntelagen på varje del av avgiften som förfaller till betalning från den dag
då den första inbetalningen skall ske till dess den ifrågavarande delen av
avgiften betalas. På de delar av avgiften som förfallit till betalning men ännu
ej betalts utgår ränta enligt första stycket.

Prop.
1981/82:64 6

Avtal
om värmefrågor

29 §
Huvudmannen kan träffa avtal med fastighetsägare om sådana frå

gor som inte regleras i allmänna bestämmelser eller taxa.

Skadeståndsskyldighet
m. m.

30 §
Har huvudmannen eller någon fastighetsägare överskridit sin rätt

eller åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andre, skall han
återställa

vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan.

Avstängning
av energitillförsel

31 §
Försummar någon fastighetsägare att betala avgift som avses i den

na lag eller att i annat hänseende iaktta vad som åligger honom och är

försummelsen väsentlig, får huvudmannen stänga av energitillförseln till

fastigheten, om han inte genom anmaning har kunnat åstadkomma rättelse

och avstängning kan ske utan att sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad

för avstängningsåtgärd får påföras fastighetsägaren.

Särskilda
bestämmelser om vissa allmänna värmesystem

32
§ För ett allmänt värmesystem
som drivs av någon annan än en kommun gäller 33 och 34 §§.

33
§ Den kommun inom vars område
värmesystemet har sitt verksamhetsområde får utse tillsynsman för
värmesystemet.

Tillsynsmannen
har tillträde till alla delar av värmesystemet. Han får granska räkenskaper och
övriga handlingar rörande detta. Han skall åriigen ge berättelse över sin tillsyn
till kommunen.

Förhållande
som påkallar ingripande av kommunen, tillsynsmyndigheten eller annan myndighet
skall av tillsynsmannen anmälas till kommunen.

34 §
Kan det med skäl antas att huvudmannen åsidosätter viss eller vissa

fastigheters intressen eller annars driver värmesystemet på mindre lämp

ligt sätt, kan tillsynsmyndigheten förordna en syssloman att i huvudman

nens ställe och för hans räkning driva värmesystemet. Sysslomannen kan

entledigas av tillsynsmyndigheten när förhållandena föranleder det.

Sysslomannen
har rätt till arvode av huvudmannen. Tillsynsmyndigheten bestämmer arvodets
belopp.

Tystnadsplikt

35 §
Den som deltar eller har deltagit i en undersökning enligt 21 § får

inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid har fått veta om enskildas

affärs- eller driftförhållanden. Vad nu har sagts gäller även en syssloman

med avseende på vad han har erfarit på grund av sitt uppdrag.

I
det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Prövning
av värmefrågor

36 §
Tillsynsmyndigheten kan i ärenden enligt denna lag vid behov anlita

sakkunniga. Den sakkunnige har rätt till ersättning med det belopp som

Prop.
1981/82:64 7

tillsynsmyndigheten
bestämmer. Huvudmannen för det värmesystem som ärendet rör betalar
ersättningen.

Beslut av
tillsynsmyndigheten enligt 8 eller 34 § eller om ersättning till sakkunnig som
avses i första stycket överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Annat
beslut av tillsynsmyndigheten enligt denna lag överklagas hos regeringen genom
besvär.

Föreskrifter
om avgifter i ärenden hos tillsynsmyndigheten enligt denna lag meddelas av
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av tillsynsmyndigheten.

37
§ Mål som anges i 38 § prövas
av statens va-nämnd. Bestämmelser om nämnden finns i lagen (1976:839) om
statens va-nämnd.

38
§ Va-nämnden prövar mål
angående inlösen eller ersättning enligt 16 eller 17 § samt mäl som rör tvist
mellan huvudmannen och fastighetsägare om

1.
rätt att bruka ett allmänt
värmesystem eller skyldighet att genom avgift bidra till kostnaderna för sådant
värmesystem,

2.
tillämpning eller tolkning av
allmänna bestämmelser eller taxa,

3.
giltigheten, beståndet eller rätta
innebörden av avtal mellan huvudmannen och fastighetsägare,

4.
villkor för brukande av ett
allmänt värmesystem i den mån allmänna bestämmelser och taxa ej är tillämpliga
samt avtal inte har kunnat träffas,

5.
fordran på avgift till
huvudmannen för ett allmänt värmesystem,

6.
skadestånd eller annan påföljd
enligt 30 eller 31 §,

7.
skyldighet enligt 9 § andra
stycket att medverka till att provisorisk anordning för värmeförsörjning
inrättas eller att utge ersättning.

8.
andra frågor som avses i denna
lag.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982, då lagen (1976:838) om allmänna
fjärrvärmeanläggningar skall upphöra att gälla. Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning till den upphävda lagen eller föreskrift i denna tillämpas
i stället den nya lagen.

Prop. 1981/82:64 8

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar

Härigenom föreskrivs
att 2 § 4 mom. lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar skall ha nedan angivna lydelse.

2 § '

Nuvarande lydelse

4
mom. Den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig distribution är
pliktig att, om ej särskilda skäl äro till undantag, tillhandahålla ström åt
envar, som inom området har behov därav för normalt förbrukningsändamål. Sådan
skyldighet föreligger dbck ej om strömmen är avsedd att användas för
uppvärmning av byggnad inom område där fjärrvärme distribueras eller avses bli
distribuerad.

Innehavare
av linjekoncession är pliktig att, om det är förenligt med koncessionens
ändamål, leverera eller överföra ström åt innehavare av områdeskoncession, i
den mån så erfordras för att denne skall kunna fullgöra sina förpliktelser
enligt första stycket, så ock eljest åt förbrukare, vars verksamhet är av större
betydelse för det allmänna.

Frågor
om förpliktelser, som avses i detta mom., prövas av den regeringen bemyndigar.

Föreslagen lydelse

4
mom. Den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig distribution är
skyldig att, om inte särskilda skäl finns till undantag, tillhandahålla ström
åt var och en som inom området behöver den för normalt förbrukningsändamål.
Sådan skyldighet föreligger dock inte om strömmen är avsedd att användas för
värmeförsörjning av byggnad inom ett område där Qärrvärme eller naturgas
distribueras eller avses bli distribuerad och om värmeförsörjningen inte med
större fördel kan tillgodoses med elenergi än med det för området gemensamma systemet.

Den som innehar
linjekoncession är skyldig att, om det är förenligt med koncessionens ändamål,
leverera eller överföra ström åt en innehavare av områdeskoncession, i den
mån det behövs för att denne skall kunna fullgöra sina förpliktelser enligt
första stycket. Sådan skyldighet att leverera eller överföra ström föreligger
även i övrigt gentemot förbrukare, vars verksamhet är av större betydelse för
det allmänna.

Frågor
om förpliktelser, som avses i detta mom., prövas av den myndighet som
regeringen bestämmer.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982. Lagen gäller ej om skyldigheten att
tillhandahålla ström för uppvärmning har uppkommit före ikraftträdandet.

Senaste
lydelse 1977:441.

Prop.
1981/82:64

3
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs
att 1, 2 och 14 § i lagen (1976:839) om statens va-nämnd skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Statens
va-nämnd prövar mål enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar samt mål enligt lagen (1976:838) om allmänna
fjärrvärmeanläggningar.

1
§

Föreslagen lydelse

Statens
va-nämnd prövar mål enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar samt mål enligt lagen (1981:000) om allmänna värmesystem.

Nämnden består av
ordförande och fem andra ledamöter. Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren
i domarvärv. Av de övriga ledamöterna skall en ha sakkunskap och erfarenhet
i tekniska frågor avseende vatten och avlopp eller Qärrvärme. Två ledamöter
skall vara väl förtrogna med förvaltning och skötsel av allmän va-anläggning
eller med frågor avseende leverans av Qärrvärme. En ledamot skall vara väl
förtrogen med bostadsfastigheters va-förhållanden eller värmeförsörjning. En
ledamot skall vara väl förtrogen med va-förhållanden eller värmeförsöijning för
annan bebyggelse än bostäder.

Nämnden består av ordförande

och fem andra ledamöter. Ordfö

randen skall vara lagfaren och erfa

ren i domarvärv. Av de övriga leda

möterna skall en ha sakkunskap

och erfarenhet i tekniska frågor av

seende vatten och avlopp, fiärr-

värme eller naturgas. Två leda

möter skall vara väl förtrogna med

förvaltning och skötsel av allmän

va-anläggning eller med frågor av

seende leverans av fjärrvärme eller

naturgas. En ledamot skall vara väl

förtrogen med bostadsfastigheters

va-förhållanden eller värmeför

sörjning. En ledamot skall vara väl

förtrogen med va-förhållanden eller

värmeförsörjning för annan bebyg

gelse än bostäder. >

I
den utsträckning det behövs skall för ledamot finnas ersättare. Bestämmelserna
om ledamot gäller även ersättare.

14 §

I mål angående inlösen
eller ersättning enligt 15 eller 16 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar samt 75 eller 16 § lagen (1976:838) om allmänna fjärrvärmeanläggningar
skall huvudmannen svara för kostnaderna på ömse sidor vid nämnden. Dock skall
18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning.

I mål angående inlösen
eller ersättning enligt 15 eller 16 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar samt 16 eller 17 § lagen (1981:000) om allmänna värmesystem
skall huvudmannen svara för kostnadema på ömse sidor vid nämnden. Dock skall
18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning.

Prop. 1981/82:64 10

I
annat mål än som avses i första stycket kan part på begäran tillerkännas
ersättning av motparten för kostnad vid nämnden, om det finns särskilda skäl
för det.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Prop.
1981/82:64 11

4
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1976:841) om betalningsföreläggande för fordringar som
skall prövas av statens va-nämnd

Härigenom
föreskrivs att 1 § i lagen (1976:841) om betalningsföreläggande för fordringar
som skall prövas av statens va-nämnd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1 §

För fordran på avgift till huvud- För fordran på avgift till huvud

man för allmän vatten- och av- man för allmän vatten- och av-

lopp.sanläggning eller för allmän loppsanläggning eller för allmänt

fjärrvärmeanläggning får huvud- värmesystem får huvudmannen

mannen söka betalningsföreläggan- söka betalningsföreläggande vid all-

de vid allmän underrätt utan hinder män underrätt utan hinder av att

av att tvist om anspråket skall prö- tvist om anspråket skall prövas av

vas av statens va-nämnd. statens va-nämnd.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Prop.
1981/82:64 12

Utdrag

INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-10-29

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren. Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Elmstedt,
Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Eliasson

Proposition
om styrmedel för introduktion av naturgas

1
Inledning

Riksdagen
tog våren 1980 (prop. 1979/80:170, NU 1979/80:70, rskr 1979/ 80:410) ställning
till det s.k. Sydgasprojektet, som innebär att från Danmark införd naturgas
skall distribueras inom västra Skåne med början år 1985. Riksdagen godkände
dels ett mellan Sveriges och Danmarks regeringar träffat avtal om
naturgassamarbete, dels vissa rikthnjer för projektet som kommit till uttryck i
en överenskommelse som träffats mellan företrädare för å ena sidan staten och å
andra sidan de regionala intressenterna i projektet.

Enligt
dessa riktlinjer garanterar staten på visst sätt det ekonomiska utfallet av
projektet. Det ingår vidare som en fömtsättning att lämpliga styrmedel skapas
för att underlätta introduktionen av naturgas. I propositionen anmäldes (s.
59) att frågorna om utformningen av dessa behövde beredas ytterligare innan
förslag förelades riksdagen. Den sistnämnda frågan har behandlats i en inom
industridepartementet upprättad departementspromemoria (Ds 1981:6) Styrmedel
för introduktion av naturgas. I promemorian föreslås att styrmedel likartade
dem som nu finns för att främja användning av fjärrvärme införs för att främja
gasintroduktion. Förslagen innefattar viss lagstiftning. Promemorian, som också
innehåller en redogörelse för nuvarande förhållanden, bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt (vattenöverdomstolen),
byggnadsstyrelsen, statens naturvårdsverk, bostadsstyrelsen, statens planverk,
statens va-nämnd, statens industriverk (SIND), länsstyrelsen i Malmöhus län,
sprängämnesinspektionen, Malmö, Lunds, Helsingborgs och Landskrona kommuner.
Svenska kommunförbundet, Svenska elverksföreningen. Centrala driftledningen (CDL),
Näringslivets byggnadsdelegation, Sveriges industriförbund. Hyresgästernas
riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges fas-

Prop.
1981/82:64 13

tighetsägareförbund.
Svenska gasföreningen. Svenska Petroleum institutet. Sydgas AB, Swedegas AB
och Ångpanneföreningen.

Därjämte
har Sydkraft AB i anslutning till remissen lämnat synpunkter.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som bdaga 2.

2
Föredragandens överväganden

2.1
Allmänna överväganden

Som
nämndes i inledningen godkände riksdagen våren 1980 riktlinjer för det s.k. Sydgasprojektet,
varmed naturgas introduceras som energikälla i Sverige. Gasen skall användas
för uppvärmningsändamål men även andra användningsområden förutsätts.
Huvudparten av gasmängden avses sålunda bli förbrukad inom industrin och
trädgårdsnäringen. Antalet förbrukare för denna del av gasen är dock begränsat
och det helt övervägande antalet förbmkare avses använda gasen för uppvärmning
av bostadshus (se avsnitt 4.1 i promemorian). En förutsättning för den
beslutade gasintroduktionen har varit att den blir kommersiellt
konkurrenskraftig. Det innebär att kostnaderna förutsätts kunna tas ut av
konsumenterna och att statliga subventioner inte skall utgå. Att staten i fråga
om just Sydgasprojektet åtagit sig vissa ekonomiska garantier sammanhänger med
att det är fråga om en av försöijningsskäl motiverad introduktion av en ny
energikälla på den svenska marknaden. En redogörelse för Sydgasprojektet och förutsättningarna
för dess genomförande finns i prop. 1979/80:170 s. 50 ff.

Som
en fömtsättning för gasintroduktionen har gällt att styrmedel införs för att
trygga avsättningen av den naturgas som enligt avtal skall levereras från år
1985. Frågan om utformningen av de fömtsätta styrmedlen för att underlätta
gasintroduktionen har behandlats i den nu remissbehandlade departementspromemorian
Styrmedel för introduktion av naturgas. Enligt promemorian finns stora likheter
mellan fjärrvärme och gasuppvärmning. I båda fallen är det fråga om
centraliserade energisystem som för sin ekonomi kräver hög anslutningsgrad
inom verksamhetsområdet. Styrmedlen för att främja gasintroduktion bör därför
vara likartade dem som nu finns för att främja användning av fjärrvärme. I
promemorian föreslås:

1. Regelsystemet
i lagen (1976:838) om allmänna fjärrvärmeanläggning

ar (Qärrvärmelagen, ändrad senast 1980:239) utvidgas till att avse natur

gasnät. Av lagtekniska skäl ersätts den nämnda lagen med en ny lag om

allmänna Qärrvärmesystem.

2. I
lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar (ellagen, ändrad senast 1981:596) ändras 2 § 4 mom. första

stycket på så sätt att det undantag från skyldigheten att leverera el för

uppvärmning som gäller i fjärrvärmeområdena utvidgas till att avse också

naturgasområden.

Prop.
1981/82:64 14

3.
Statligt energisparstöd som kan utgå vid anslutning till fjärrvärme utvidgas
till att avse också anslutning till naturgasnät. Vidare föreslås gälla som
villkor för bostadslån att för anslutning till ett befintligt naturgasnät
lämpade fastigheter skall anslutas. Ett motsvarande villkor gäller f. n. om
anslutning till Qärrvärme för därtill lämpade fastigheter.

Förslagen
föreslås träda i kraft den I januari 1982.

Som utvecklats i
promemorian (avsnitt 6.2) måste frågan om behovet av styrmedel för att främja
användning av naturgas ses mot bakgrund av de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna för ett naturgassystem. Ett naturgassystem kräver, liksom ett
fjärrvärmesystem, för sin ekonomi hög anslutning inom verksamhetsområdet.
Investeringarna i rörledningsnätet måste redan från början dimensioneras för
fullt utnyttjande. Det är nödvändigt att säkerställa gasleveranser av viss
storlek, som med hänsyn till lagringssvårigheterna snabbt måste avsättas. Det
blir därför viktigt att snabbt och i stor omfattning få gaskonsumenter anslutna
till systemet. Eftersom dessa till slut skall bära kostnadema för systemet, är
det betydelsefullt att denna kostnad delas av många redan från början. Det är
även i gaskonsumenternas intresse att så sker. Det är emellertid svårt att
garantera en tillräckligt snabb och omfattande anslutning till naturgasnätet
enbart genom prissättningen. Det är ju inte tillräckligt att gasen i de
aktuella områdena har en med alternativa energislag jämbördig konkurrensförmåga
utan gasen måste vara klart billigare för att en sådan anslutning med hög grad
av säkerhet skall komma till stånd. Eftersom det förutsätts att staten inte
skall subventionera gasanvändningen, kan det visa sig svårt för gasdistributören
att erbjuda tillräckligt låga priser för att uppnå önskad anslutning utan att
projektets ekonomi därmed undergrävs.

F.
n. har en gasdistributör inte till sitt förfogande några direkta styrmedel för
att få avsättning för gasen. Jag vill understryka att enligt den ekonomiska
analys som gjorts inför gasintroduktionen naturgasens kostnader har bedömts
konkurrenskraftiga i förhållande till andra energislag. Dessa kostnader är
emellertid beräknade med utgångspunkt i att en sådan anslutning som nyss
nämndes kan uppnås. Det är därför som styrmedelsfrågan har bedömts som
väsentlig inför beslutet om naturgasintroduktion. De åtgärder som nu föreslås
innebär att naturgasen får samma förutsättningar som Qärrvärmen, vars tekniska
och ekonomiska villkor är likartade.

Förslagen
har fått ett övervägande positivt bemötande från remissinstanserna. Endast i
några fall har kritik av grundläggande slag framförts. Sålunda anser statens
industriverk att de föreslagna styrmedlen åtminstone tills vidare inte bör
genomföras. Enligt industriverket medför dessa mer långtgående ingrepp i
konsumenternas fria val än vad som skulle behövas för att möjliggöra en
naturgasintroduktion, åtminstone så länge naturgasen är befriad från
energiskatt. Industriverket anför vidare att, om det skulle anses nödvändigt
att stödja naturgasen med sådana ingrepp i marknaden

Prop.
1981/82:64 15

som
föreslås, det är viktigt att tillämpningen av bestämmelserna kringgärdas med
starka restriktioner för att tillvarata konsumenternas intressen.

Som
framgår av både prop. 1979/80:170 (s. 58) och promemorian (avsnitt 6. 1) har
ingått som en förutsättning för introduktionen av naturgas att denna liksom
andra energislag skall beläggas med energiskatt. Däremot fömtsätts att gasen
inte kommer att beläggas med högre skatter och avgifter än som gäller för
olja. Flera remissinstanser, bl.a. Sydgas AB, har framhållit att frågan om
skatt på naturgas och gasol måste klarläggas snarast möjligt. Med anledning
därav vill jag nämna att skattefrågan avses bli behandlad i samband med
ställningstagandet till det förslag från energiskattekommittén (B 1979:06) som
beräknas föreligga under vintern 1981/ 82. Det saknas enligt min mening
anledning att anta att naturgasen kommer att få en så gynnsam behandling i
skattehänseende att behovet av styrmedel minskar eller faller bort.

Industriverket
anser vidare att det finns risk för att konsumenternas valfrihet och intresse
av låga uppvärmningskostnader kan komma att otillräckligt tillgodoses om
förslagen genomförs. Denna fråga har uppmärksammats också av några andra
remissinstanser. Vattenöverdomstolen anser att med hänsyn till rättssäkerheten
framför allt för konsumenterna den föreslagna lagen om allmänna värmesystem bör
gälla för Qärrvärmeanlägg-ningar och naturgasnät utan särskild
allmänförklaring. Samma uppfattning har statens va-nämnd. Även
byggnadsstyrelsen tar upp frågan om konsumentskyddet. Enligt dess mening är
detta skydd svagt redan i Qärrvärmela-gen, varför denna oprövade lag inte bör
utvidgas till naturgassystem. I stället bör i första hand priser och skatter i
kombination med gynnsamma anslutningslån användas som styrmedel. SABO avstyrker
förslaget med hänvisning till att konsekvenserna för konsumenterna inte belysts
i tillräcklig omfattning.

I anledning av dessa
invändningar vill jag till en början hänvisa till vad jag tidigare nämnde om de
tekniska och ekonomiska fömtsättningarna för ett naturgassystem. Enligt min
mening är det inte tillräckligt med enbart ekonomiska styrmedel för att få till
stånd en hög anslutningsgrad, eftersom detta förutsätter att gasen måste
erbjudas till en avsevärt lägre kostnad än alternativa energislag. Visserligen
tyder de beräkningar av konsumenternas kostnader som gjorts i fråga om Sydgasprojektet
på att gasen troligtvis kommer att bli något billigare än alternativa
energislag, även med en energiskatt i nivå med den som gäller för olja. Som jag
redan nämnt är detta inte tillräckligt för att systemet snabbt och effektivt
skall kunna genomföras utan styrmedel.

Jag
anser därför att - som också förutsatts i överenskommelsen med Sydgasintressentema
- styrmedel av den art som föreslagits i promemorian bör tillskapas för att
främja naturgasintroduktionen.

Vad
därefter gäller konsumentskyddet vill jag framhålla följande. De styrmedel som
nu föreslås för gas är desamma som tidigare gällt för

Prop. 1981/82:64 16

Qärrvärme.
Några större olägenheter för konsumenterna har användningen av dessa hittills
knappast givit upphov till. Jag anser att övervägande skäl talar för att
naturgasen jämställs med Qärrvärmen i dessa hänseenden. Jag är inte nu beredd
att föreslå att regelsystemet i fjärrvärmelagen görs direkt tillämpligt utan
allmänförklaring eller att prisreglering motsvarande den som gäller för elleveranser
införs. Jag vill dock understryka att frågan om konsumentskyddet är viktig och
att utveckhngen måste följas med uppmärksamhet.

I övrigt vill jag peka på
att styrmedelsfrågan också måste ses mot bakgmnd av att det i första hand är
kommunerna som engagerar sig i värmeförsörjningsprojekt av den karaktär det här
gäller. Det innebär att det i hög grad är kommunerna som förfogar över
användningen av styrmedlen. Som utvecklas i promemorian (avsnitt 6.2) har
kommunerna bl. a. genom sitt planmonopol redan nu betydande möjligheter att
påverka uppvärmningsformerna inom kommunens område, särskilt vad gäller nybebyggelse.
I uppbyggnaden av naturgasdistributionen får fömtsättas att kommunerna, liksom
när det gäller distributionen av el och fjärrvärme, kommer att ha ett starkt
inflytande. Även om gas- eller eldistributionen inte sker i direkt kommunal
regi, måste kommunens uppfattning få stor betydelse för frågan om ett
naturgasnät bör allmänförklaras eller elvärme tillhandahållas i ett område som
är planerat för naturgasuppvärmning. Styrmedlen ger kommunema bättre
möjligheter till en rationell avvägning mellan uppvärmningsformerna el, Qärrvärme
och naturgas inom kommunen. Att kommunerna får ökade möjligheter att genomföra
intentionerna i sin energiplanering stämmer också väl överens med kommunernas allt
betydelsefullare roll i energipolitiken, bl. a. när det gäller arbetet med att
minska oljeberoendet. Jag vill erinra om den ändring som nyligen gjorts i lagen
(1977:439) om kommunal energiplanering (SFS 1981:601) av innebörd att
kommunerna skall ha en särskild plan för att minska oljeberoendet.

Att
kommunerna ges ökade styrmedel för att påverka uppvärmningsformerna inom
kommunen innebär samtidigt att den enskildes valfrihet i fråga om
uppvärmningsform minskar. Det är något som måste accepteras, men det medför
också krav på att konsumentgrupper behandlas rättvist i förhållande till
varandra. Att kommunernas inflytande över uppvärmningsformerna också innebär
ett ansvar för dem att inga konsumentgmpper påtagligt missgynnas är
självklart.

Sammanfattningsvis anser
jag således i likhet med de allra flesta remissinstanserna att förslagen i
promemorian bör genomföras på i huvudsak angivet sätt. I fråga om inarbetandet
av naturgas i fjärrvärmelagens regelsystem har jag samrått med chefen för
justitiedepartementet och i fråga om energisparstödet och därtill hörande
frågor med chefen för bostadsdepartementet. Ikraftträdandedatum bör som
föreslagits vara den 1 januari 1982. Jag är medveten om att förberedelsetiden
för de tillämpade organen blir

Prop.
1981/82:64 17

kort.
Å andra sidan är det för styrmedlens effektivitet, som understmkits från flera
håll, väsentligt att de kan tillämpas snarast möjligt. I det följande kommer
jag att mer i detalj behandla de olika förslagen.

2.2
Lagen om allmänna värmesystem m. m.

Promemorieförslaget
innebär att Qärrvärmelagens regelsystem utvidgas till att avse också
naturgasnätet. I övrigt kvarstår regelsystemet oförändrat. Emellertid medför
denna i sak begränsade åtgärd att lagens mbrik och samtliga paragrafer måste
ändras. Av lagtekniska skäl har det därför ansetts lämpligare att ersätta
fjärrvärmelagen med en ny lag om allmänna värmesystem.

Endast
ett fåtal remissinstanser har berört lagförslaget i promemorian. Vad Vattenöverdomstolen
och statens va-nämnd anfört om att göra lagens regler tillämpligen utan
allmänförklaring har jag nyss behandlat. Dessa remissinstanser liksom Sveriges
kommunförbund tar också upp och avstyrker det undantag från lagens tillämpning
som enligt 3 § i förslaget gäller för industrifastigheter och
trädgårdsnäringens byggnader. Va-nämnden avstyrker också undantaget för
gasanvändning för annat ändamål än värmeförsörjning med hänvisning till att avgränsningssvårigheter
kan uppstå vid rättstillämpningen. Nämnden påpekar att, även om storförbmkares
fastigheter omfattas av lagen, inget hinder möter mot att undanta dem från anläggningens
verksamhetsområde.

Lagen
gäller naturgasnät vars ändamål är att bereda värmeförsöijning åt bebyggelse. I
praktiken kommer naturgasnäten att användas också av leveranser av gas som
utnyttjas för andra syften, bl.a. industriella processer. Frågan blir då hur
sådana leveranser skall behandlas i lagens regelsystem. Den i promemorian valda
lösningen innebär att de undantas från lagens tillämpning och att dessutom
leveranser till industrins och trädgårdsnäringens byggnader undantas även till
den del gasen utnyttjas till "rätt" ändamål, nämligen
värmeförsörjning av själva byggnaderna.

Den
framförda kritiken tar enligt min mening inte tillräcklig hänsyn till de
omständigheter som har föranlett undantagen och som är särskilt tydliga när
det gäller industrin. Gasleveransema dit kommer huvudsakligen att gälla
processändamål och värmeförsörjningen av själva byggnaderna att vara en bisak.
En lösning som innebär att alla gaslveranser oavsett ändamål i ett allmänförklarat
naturgasnät omfattas av lagens regler skulle fömtsätta att frågan om behovet av
energi för t. ex. industriella processer bör tillgodoses med gas eller på något
annat sätt kan prövas inom lagens ram. Detta skulle enligt min mening föra för
långt. Om man undantar gasleveranser för annat ändamål än värmeförsörjning av
bebyggelse men behåller regelsystemet för alla leveranser för sådan
värmeförsörjning, uppkommer också svårigheter. I fråga om de industriella
processerna kommer de levererade kvantiteterna naturgas att bli stora och i
många fall ske på 2
Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 64

Prop.
1981/82:64 18

sådana
tider då distributören är tvungen att ta emot stora mängder naturgas, medan
efterfrågan från bostadskonsumenterna är låg. Sådana omständigheter kan
förmodas leda till skillnader i priset på den levererade gasen. Eftersom
användningen för industriella processer intar den dominerande rollen vid
gasleveranser till industrin, bör det finnas fömtsättningar att få de avtal som
styr den i detta sammanhang marginella naturgasmängd som används för
värmeförsörjning av industribyggnader. Det är därför enligt min mening lämpligt
att helt undanta industribyggnader. Resonemanget är också tillämpligt på
trädgårdsnäringens byggnader, som kräver mycket värme utan att det i egentlig
mening är fråga om värmeförsörjning av själva byggnaden.

Vad
gäller va-nämndens invändning att storförbrukares fastigheter kan omfattas av
lagen men i lämpliga fall undantas från värmesystemets tillämpningsområde vill
jag säga följande. Den undantagsmöjlighet som enligt lagens 10§ öppnas för bl.a.
storförbrukare fömtsätter att uppvärmningsbehovet kan med större fördel
tillgodoses på annat sätt än genom det allmänna värmesystemet. I de nu aktuella
fallen kan knappast hävdas att så är fallet. Naturgasen kommer till dem ur
samma ledningsnät som betjänar övriga naturgaskonsumenter inom det allmänna
systemet och för samma ändamål, nämligen värmeförsörjning av bebyggelse.

Sammanfattningsvis
anser jag därför att de i promemorian föreslagna undantagen från lagens
tillämpningsområde bör gälla. Jag återkommer till undantagsfallen i
specialmotiveringen.

1
övrigt bör som påpekats från vissa remissinstanser frågan om äganderätten till
en naturgasinstallation inte regleras i lagen. Det innebär att sista meningen i
förslagets 18 § bör utgå.

Den
nya lagen medför vissa följdändringar i lagen (1976:839, ändrad senast 1979:245)
om statens va-nämnd och lagen (1976:841) om betalningsföreläggande för
fordringar som skall prövas av statens va-nämnd.

Även
om mitt förslag formellt gäller en ny lag, är det i praktiken fråga om från
lagteknisk synpunkt begränsade ändringar i Qärrvärmelagen samt följdändringar
av marginell natur i annan lagstiftning. Jag anser därför att lagrådets
yttrande över lagförslagen kan undvaras. Visserligen har inte tjärrvärmelagen
underställts lagrådets granskning, men detta sammanhänger med att den lagen i
sin tur har modellerats efter den lagrådsgrans-kade lagen (1970:244) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar (jfr. prop. 1975/76:149 s. 46). Jag
vill vidare framhålla att det är mycket angeläget med ett så snabbt
ikraftträdande som möjligt för den lagstiftning jag toreslår i detta ärende,
eftersom arbetet med Sydgasprojektet pågår och frågan om lämplig
uppvärmningsform f. n. övervägs av många fastighetsägare. En fördröjning av
lagstiftningsfrågans behandling skulle därför kunna medföra avsevärt men.

Prop.
1981/82:64 19

2.3
Ändringen i ellagen

Enligt
ellagen behövs tillstånd för att dra fram eller begagna en elektrisk starkströmsledning.
Ett sådant tillstånd meddelas antingen som linjekoncession, som gäller ledning
med en i huvudsak bestämd sträckning, eller områdeskoncession, som gäller
ledningsnät inom ett visst område. Den som innehar områdeskoncession har
ensamrätt pä eldistributionen inom området. Tillståndsfrågan prövas av
regeringen eller statens industriverk.

Den
som innehar områdeskoncessionen är enligt 2 § 4 mom. ellagen skyldig att
tillhandahålla ström åt i princip alla som inom området behöver det för normalt
förbrukningsändamål. Till sådana ändamål räknas värmeförsörjning av bebyggelse,
alltså elvärme. Sedan den 1 juli 1977 föreligger dock inte skyldighet att
leverera el för uppvärmningsändamål till byggnader i områden där fjärrvärme
distribueras eller avses bli distribuerad.

Den
som innehar linjekoncession är i sin tur skyldig att tillhandahålla ström till
den som innehar områdeskoncession så att denne kan uppfylla sina förpliktelser
mot abonnenterna. Frågor om förpliktelser enligt de nu angivna bestämmelserna
prövas av statens industriverk.

Promemorieförslaget,
som jag av tidigare anförda skäl ansluter mig till, innebär att undantaget från
leveransskyldighet av elvärme i fjärrvärmeområden utvidgas till att avse också
naturgasområden. I förtydligande syfte görs också ett tillägg av innebörd att
leveransskyldighet föreligger till sådana byggnader inom fjärrvärme- eller
naturgasområden, vars värmeförsörjning av särskilda skäl lämpligare kan
tillgodoses med elenergi än med det för området gemensamma fjärrvärme- eller
naturgassystemet. Som exempel kan nämnas kulturbyggnader där det är mindre
lämpligt att dra in rörsystem.

Lagändringen
bör i enlighet med promemorieförslaget inte gälla om skyldigheten att tillhandhålla
ström för uppvärmning har uppkommit före ikraftträdandet. Har med andra ord
fastigheten vid denna tidpunkt elvärme, har elleverantören inte rätt att
avbryta leverans för detta ändamål.

Malmö
kommun har ansett att detta inte bör gälla i alla situationer, eftersom det kan
tänkas fall, t. ex; vid storsanering, då ledningsnätet måste byggas om totalt
men abonnenten står kvar. Till detta vill jag säga att lagstiftningen inte bör
få retroaktiv verkan. Å andra sidan är rättigheten till elvärme inte knuten till
abonnenten som person utan som ägare till en viss byggnad. Om byggnaden rivs
och ersätts med ett nybygge måste givetvis uppvärmningsfrägan kunna prövas på
nytt förutsättningslöst. Det samma kan gälla när en ombyggnad är så omfattande
att uppvärmningssystemet byts ut helt och hållet. Det nu sagda måste dock
tillämpas med stor försiktighet med hänsyn till de enskildas rättssäkerhet.
Frågor om leveransskyldighet föreligger prövas som jag nämnde av statens
industriverk.

Malmö
kommun har också tagit upp frågan om leveransskyldighet i det fall elenergi har
beviljats som provisorium intill dess det gemensamma

Prop. 1981/82:64 20

systemet
är utbyggt. Kommunen anser att vid allmänförklaring all elvärmeleverans som
görs innan det allmänförklarade systemet är utbyggt skall anses som provisorium
såvida inte det klart dokumenterats att fastigheten inte skall ingå i det allmänförklarade
systemet. Det är självklart att möjlighet skall finnas att provisoriskt lösa
uppvärmningsfrågan för en fastighet i ett ännu inte uppbyggt fjärrvärme- eller
naturgasområde med elvärme utan att rättigheten till elvärme blir permanent. I
denna fråga råder avtalsfrihet. Det är emellertid av vikt att den provisoriska
karaktären av elvärmeleveransen står klar för abonnenten då avtalet träffas.

Statens
industriverk har tagit upp en fråga i anslutning till det nu sagda. Enligt
verket bör skyldighet att leverera el finnas om en fastighet inrättats för direktverkande
el utan rörsystem i ett område som sedermera planeras för uppvärmning med
naturgas eller fjärrvärme. Den situation som avses är alltså att sedan
lagreglerna trätt i kraft en byggnad fått byggnadslov och uppförts utan
rörsystem för uppvärmning med elradiatorer i ett område som sedermera planeras
för naturgas. Jag delar uppfattningen att i ett sådant fall det i allmänhet
inte ter sig rimligt att söka framtvinga övergång till naturgas genom att
undanröja fömtsättningen för det ursprungliga uppvärmningssystemet. Frågan om i
ett särskilt fall eldistributören har rätt att avbryta leverans av el för
uppvärmningsändamål, vilket fömtsätter att värmeförsörjningen inte bedöms med
större fördel kunna tillgodoses med elenergi än med det för området gemensamma
systemet, ankommer det i sista hand på industriverket att pröva.

Även
denna lagändring bedömer jag vara av sådan beskaffenhet att lagrådets yttrande
kan undvaras. I fråga om angelägenheten av ett snabbt ikraftträdande vill jag
hänvisa till avsnitt 2.2.

2.4
Ekonomiskt stöd m. m.

Departementspromemorian
tar även upp vissa förslag som gäller hur införandet av ett naturgassystem bör
påverka de fömtsättningar som gäller för statens stöd till finansieringen av
bostadsbyggandet och för energisparstödet. Jag tar nu - efter samråd med
chefen för bostadsdepartementet -upp dessa frågor.

Enligt
9a § bostadsfinansieringsförordningen (1974:946, omtryckt 1980:329, ändrad
senast 1981:588) gäller som ett allmänt villkor för bostadslån till ny- eller
ombyggnad att huset ansluts till befintlig Qärrvär-meanläggning eller annan
kollektiv värmeanläggning, om en sådan anslutning är möjlig och särskilda skäl
mot anslutning inte föreligger. Vid ombyggnad tillämpas dessa villkor dock
inte i fråga om lån för sådana ombyggnader som görs uteslutande av andra skäl
än att höja bostadsvärdet — exempelvis energilån, lån för gårdssanering eller
lån för ändrad lägenhetssammansättning.

I
departementspromemorian har föreslagits att det villkor om anslutning

Prop. 1981/82:64 21

till
en befinthg Qärrvärmeanläggntng som gäller för lån till ny- eller ombyggnad
skall utvidgas till att också avse anslutning till ett befintligt naturgassystem.
Flertalet remissinstanser har ställt sig bakom dessa förslag. Jag förordar
därför att det nuvarande villkoret i 9 a § bostadsfrnansieringsför-ordningen
utvidgas till att ocksä avse anslutning till ett befintligt gasnät som är
avsett att utnyttjas för distribution av naturgas. Jag vill tillfoga att såväl
anslutningsavgifter som kostnaderna för den nödvändiga utrustningen kan
medräknas i låneunderlaget för bostadslånet redan med nuvarande bestämmelser.
Det föreslagna ändrade bostadslånevillkoret bör träda i kraft den 1 januari
1982 och tillämpas i ärenden där ansökan har kommit in till förmedlingsorganet
efter ikraftträdandet.

Som
har framgått av min redogörelse i det föregående har departementspromemorian ocksä
tagits upp förslag om att statligt stöd skall lämnas även i andra fall då
befintliga bostadshus ansluts till ett naturgasnät. Stöd bör enligt förslaget
lämnas inom ramen för stödet Ull energibesparande åtgärder i bostadshus m. m. enligt
samma regler som där gäller för anslutning till fjärrvärme.

Jag vill erinra om att
möjligheterna till energisparstöd i samband med en övergång till andra
energislag än olja har utökats kraftigt från och med den 1 juli 1981. Vid sin
anmälan av de förslag som låg till grund för statsmakternas beslut i den
frågan (prop. 1980/81:133, CU 1980/81:37, rskr 1980/ 81:384) fömtskickade
bostadsministern att den särskilda frågan om stöd i samband med anslutning till
ett naturgassystem skulle tas upp i ett senare sammanhang. Reglerna för stödet
till energisparande åtgärder i bostadshus m. m. bör kompletteras så att lån -
med de begränsningar som jag strax återkommer till - lämnas också för åtgärder
som innebär en övergång från olja till naturgas för produktion av värme och
varmvatten i befintliga bostadshus. De regler som gäller för anslutning till Qärrvärme
bör därvid i huvudsak ges en motsvarande tillämpning.

Naturgasen kommer att
kunna introduceras först under år 1985. Avsikten är att under tiden fram till
denna tidpunkt leverera gasol från provisoriska gasolanläggningar i det nät
som nu byggs upp. Enligt vad jag har erfarit kommer anslutning i vissa fall att
ske till befintliga stadsgasnät, varvid försörjningen under denna övergångstid
sker med stadsgas. I avvaktan på att leveransema av naturgas inleds bör man
enligt departementspromemorian begränsa stödet för befintliga byggnader till
att avse fall då den gamla uppvärmningsanläggningen måste bytas redan av andra
skäl.

Om stöd före år 1985 för den
befintliga bebyggelsens del begränsas till att avse enbart uttjänta
anläggningar kommer enligt Malmö energiverk endast sporadiska anslutningar att
genomföras. Energiverket har därför föreslagit att stöd skall få lämnas utan
särskilda begränsningar även under uppbyggnadstiden. .'Vndra remissinstanser
har föreslagit att stödet skall gälla retroaktivt för åtgärder som vidtas
efter den 1 juli 1981.

För
egen del vill jag anföra följande. En övergång till gasol eller stadsgas

Prop.
1981/82:64 22

medför
ingen minskning av oljeberoendet och tjänar alltså inte det primära syftet med
det statliga stödet. I likhet med flertalet av de remissinstanser som har
uttalat sig i frågan förordar jag därför att stödet till en övergång till
naturgas i befintliga byggnader begränsas på det sätt som har föreslagits i departementspromemorian.
Jag förordar vidare att de föreslagna nya reglerna för energisparstöd för
anslutning till naturgasnät träder i kraft den f januari i982 och tillämpas i
ärenden där beslut om lån meddelas efter ikraftträdandet.

Som
redovisas i promemorian beräknas Sydgasprojektet komma att beröra totalt ca 11
000 abonnenter. Omkring 30% av gasmängden avses komma att utnyttjas för uppvärmning
av bostadshus, varav ca fOOOO småhus och ca 200 flerbostadshus. Den förtida
inkopplingen under tiden fram till dess att naturgasleveranserna tas upp bedöms
komma att beröra ca 2000 hus. Detta kommer att föranleda en endast marginell merutgift
i förhållande till de ramar som finns för stöd till energibesparande åtgärder i
befintlig bebyggelse. Mot denna bakgrund bedömer jag att det för energi-sparstödets
del inte finns något behov av utökade beslutsramar eller ytterligare medel för
utbetalningar. Samma bedömning gör jag beträffande beslutsramar och anslag för
bostadslån till ny- och ombyggnad.

3 Upprättade
lagförslag

1
enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats
förslag till

1.
lag om allmänna värmesystem

2.
lag om ändring i lagen (1902:71
s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

3.
lag om ändring i lagen
(1976:839) om statens va-nämnd

4. lag
om ändring i lagen (1976:841) om betalningsföreläggande för

fordringar som skall prövas av statens va-nämnd.

Lagförslagen under 1, 3
och 4 har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet.

4 Specialmotivering

4.1
Förslaget till lag om allmänna värmesystem

Lagen
om allmänna värmesystem är i allt väsentligt byggd på lagen (1976:878) om
allmänna fjärrvärmeanläggningar med den sakliga nyheten att regelsystemet
omfattar även naturgasnät. I den nya lagen har / och 2 §§ getts en delvis ny
struktur. Vidare har fjärrvärmelagens hänvisning till statens industriverk
ändrats till "den myndighet som regeringen bestämmer", vilken i
lagen omnämnes "tillsynsmyndigheten". Därigenom und-

Prop. 1981/82:64 23

viks
att myndighetsorganisationen fastställs i lag. Vad gäller energiområdet har
riksdagen beslutat (prop. 1980/81:90, NU 1980/81:60, rskr 1980/ 81:381) om
inrättande från den I juli 1982 av en ny central myndighet, statens energiverk,
som avses överta bl. a. statens industriverks uppgifter på detta område.

I
3 § som saknar motsvarighet i fjärrvärmelagen undantas från regelsystemet för
allmänna naturgasnät gasleveranser till industribyggnader, trädgårdsnäringens
byggnader och gasleveranser i övrigt som inte gäller uppvärmning. I
förhållande till promemorieförslaget har en formell omarbetning av lydelsen
skett i förtydligande syfte. Med industribyggnad förstås enligt
fastighetstaxeringslagen (1979:152) byggnad som är inrättad för industriell
verksamhet. Med byggnader inrättade för trädgårdsnäringen avses växthus och
liknande som används i driften av trädgårdsföretag, dvs. företag med
yrkesmässig produktion av trädgårdsprodukter eller must (jfr. förordningen
(1979:427) om statligt stöd till trädgäidsnäringens rationalisering).
Leveranser enligt punkt 2 torde framför allt gälla gas för matlagningsändamål.

Att ett naturgasnät allmänförklaras
medför att huvudmannen är skyldig att till fastigheterna inom
verksamhetsområdet leverera naturgas för att bereda där befintliga bostadshus
eller annan bebyggelse värmeförsörjning. Därmed avses uppvärmning av byggnaden
samt tappvarmvatten. Såväl skyldigheten att låta fastighetsägare bmka systemet
enligt 9 §, avgiftsskyldigheten för fastighetsägare enligt 10 § som
leveransskyldigheten enligt 12 § gäller gas för sådan värmeförsörjning. Detta
hindrar inte att gas levereras genom rörsystemet också för andra ändamål. Ett
naturligt sådant ändamål är uppvärmning för matlagning. Det är säkerligen ett
önskemål för många ägare till fastigheter med gasuppvärmning att använda gas
också för detta ändamål liksom för leverantören att få avsättning för
ytterligare gas i det rörsystem som ändå finns till fastigheten. Sådana till
volymen marginella gasleveranser som i praktiken inte behöver särskiljas från
leveranser för värmeförsörjning omfattas sålunda inte av lagens regler utan får
regleras avtalsvägen. Det pris som gasdistributören tar ut för den gas som levereras
för matlagningsändamål torde bli detsamma som för den övriga gasen. Några
komplikationer vid tillämpningen av lagen bör därför inte uppkomma.

Ett
annat ändamål som däremot har stor praktisk betydelse är användning i
industriella processer. Som framgått av det tidigare avses en betydande del av
gasen i Sydgasprojektet bli använd för sådant ändamål. Att infoga ett sådant
användningsområde i lagen.om allmänna värmesystem har som framgått av den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) ansetts mindre lämpligt. Det är mot den
bakgrunden som undantaget för industribyggnaders värmeförsörjning skall ses.
Frågan om värmeförsörjningen av en sådan byggnad hör nära samman med
energianvändningen över huvud i verksamheten och har i det sammanhanget ofta
mycket underordnad bety-

Prop.
1981/82:64 24

delse.
Likaså föreligger speciella omständigheter i fråga om trädgårdsnäringens
byggnader såsom växthus o. d. Uppvärmningsbehovet är här mycket stort men
gäller inte uppvärmning för traditionella ändamål. I stället finns en viss
likhet med processindustrin på så sätt att uppvärmningen är en fömtsättning för
driften och produktionsresultatet.

I
övriga paragrafer har gjorts ändringar av endast formell och språklig art i
förhållande fill motsvarande bestämmelser i Qärrvärmelagen. I den nya lagen
motsvaras 4-38§§ fjärrvärmelagen. I fråga om bestämmelsernas närmare innebörd
hänvisas till prop. 1975/76:149.1 I8§ har i ett nytt andra stycke (jämfört med
17 § Qärrvärmelagen) angetts innebörden av "naturgasinstallation".

En
kortfattad redogörelse för bestämmelserna i Qärrvärmelagen finns i promemorian,
avsnitt 5.3.2.

4.2 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar

Som
framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) har i eliagens 2 § 4 mom.
bestämmelsen om undantag för leveransskyldighet av elvärme i Qärrvärmeområden
utvidgats till att avse också naturgasområden. Uttrycket "uppvärmning"
har ersatts med "värmeförsörjning" för att få överensstämmelse med
terminologin i lagen om allmänna värmesystem (och den tidigare fjärrvärmelagen).
Ett tillägg har också gjorts av innebörd att leveransskyldighet föreligger till
sådana byggnader inom fjärrvärme- eller naturgasområden vars värmeförsörjning
av särskilda skäl lämpligare kan tillgodoses med elenergi än med det för
området gemensamma fjärrvärme-eller naturgassystemet. Denna fråga har liksom
övergångsbestämmelserna behandlats i avsnitt 2.3.

I
övrigt har några språkliga ändringar gjorts.

4.3 Förslagen
till ändringar i lagen (1976:439) om statens va-nämnd och

lagen (1976:841) om betalningsföreläggande för fordringar som skall prövas

av statens va-nämnd

Dessa
lagförslag gäller följdändringar av marginell natur i två lagar som berör
statens va-nämnd. I den i rubriken först nämnda lagen har ändringar behövt
göras i 7, 2 och 14§§ och i den senare lagen i 1 §,

Prop. 1981/82:64 25

5
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen.

dels
att antaga förslagen till

1. lag
om allmänna värmesystem,

2.
lag om ändring i lagen (1902:71
s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

3.
lag om ändring i lagen
(1976:439) om statens va-nämnd,

4.
lag om ändring i lagen
(1976:841) om betalningsföreläggande för fordringar som skall prövas av statens
va-nämnd

dels
godkänna vad jag förordat om

1. fömtsättningar
för statliga bostadslån,

2. vidgning
av energisparstödets tillämpningsområde.

6
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag föredraganden har lagt
fram.

Prop.
1981/82:64 27

Bdaga
1

INDUSTRIDEPARTEMENTET

STYRMEDEL FOR INTRODUKTION AV NATURGAS

Ds I 1981:6

INDUSTRIDEPARTEMENTET
Rättssekretariatet

Prop.
1981/82:64 28

Innehåll Sid

1 Inledning ......................................................... 29

2
Sammanfattning av promemorians
förslag ............ 30

3
Naturgassystem ............................................... 31

3.1
Importsystem ............................................ 31

3.2
Överföringssystem ........................................ 31

3.3
Fördelningssystem ........................................ 34

3.4
Beredskapslagring ....................................... .. 34

4 Naturgasmarknaden ........................................ .. 36

4.1
Naturgasmarknadens omfattning
och struktur ... 36

4.2
Naturgasens användningsområde
................... 37

4.3
Förbmkarinstallationer ................................... .. 38

4.4
Kostnaderna för konsumenter ......................... 38

5 Bestämmelser med
anknytning till naturgasdistribution 38

5.1
Allmänt om den rättsliga
regleringen ............... 38

5.2
Författningar av betydelse för
framdragande av naturgasledningar 39

5.2.1
Rörledningslagen .................................... .. 39

5.2.2
Andra författningar ............................... .. 40

5.3 Författningar
av betydelse för frågan om styrmedel 43

5.3.1
Lagen om kommunal
energiplanering ........ .. 43

5.3.2
Lagen om allmänna
fjärrvärmeanläggningar .. 44

5.3.3
Ellagen ....,......................................... .. 45

5.3.4
Statligt stöd till energibesparande
åtgärder i bostadshus m.m 45

5.4 Vissa
förslag som förelagts riksdagen i prop. 1980/81:90 48

5.4.1
Lag om utförande av
eldningsanläggningar för fast bränsle 48

5.4.2
Riktlinjer för användning av el
för att ersätta olja 49

5.5 Prissättningen
på energi i Sverige 50

6 Överväganden och
förslag ................................. .. 51

6.1
Teknisk och ekonomisk
bakgrund ................... .. 52

6.2
Styrmedel för gasanvändning ....................... .. 54

6.3
Styrmedlens närmare
utformning ................... .. 61

6.4
Lagtekniska frågor m. m................................. .. 65

Bilaga
1.1 Förslag till lag om allmänna värmesystem .. 67

Bilagal.2
Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. I) innefattan

de vissa bestämmelser om elektriska anläggningar 73

Prop. 1981/82:64 29

1 Inledning

Riksdagen
beslöt våren 1980 om införande av naturgas som ett tillskott till Sveriges
energiförsörjning (prop. 1979/80:170, NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410). Det
skedde då riksdagen i samband med beslut om vissa energifrågor tog ställning
till det s. k. Sydgasprojektet, som innebär att från Danmark införd naturgas
skall distribueras inom västra Skåne med början år 1985.

Beslutet innebär att
riksdagen godkände dels ett mellan Sveriges och Danmarks regeringar träffat
avtal om naturgassamarbete, dels vissa riktlinjer för projektet som kommit
till uttryck i en mellan företrädare för å ena sidan staten och å andra sidan
de regionala intressenterna i projektet träffad överenskommelse. De senare
utgörs av Helsingborgs, Landskrona, Lunds och Malmö kommuner samt Sydkraft AB.
Riksdagen godkände också vissa ändringar i den dittillsvarande organisationen på
naturgasområdet. Härigenom har det tidigare delvis statsägda bolaget Swedegas
AB numera överförts till helstatlig ägo och anknutits till det statliga
oljebolaget Svenska Petroleum AB. Swedegas förutsätts ha ansvaret för fillförseln
av naturgas till Sverige och också äga huvudledningarna inom landet. Det är Swedegas
som på företagsnivå har träffat avtal om den gasimport som ligger till gmnd för
Sydgasprojektet. Organisationen har vidare ändrats så att Swedegas tidigare
dotterbolag Sydgas AB har överförts i Sydgasintres-sentemas ägo. Detta bolag är
således numera ett från staten fristående regionalt distributionsbolag med i
princip fulh tekniskt och ekonomiskt ansvar för distribution inom sitt område.
Relationerna mellan Swedegas och Sydgas regleras i särskilda avtal. Det
huvudsakliga innehållet av denna reglering ingår i den tidigare nämnda
överenskommelsen mellan staten och Sydgasintressentema.

Beslutet
om introduktion av naturgas skall ses mot bakgmnd av den strävan att minska
oljeberoendet som präglar den svenska energipolitiken. Att använda naturgas
från Nordsjön har bedömts innebära framför allt försörjningspolitiska fördelar.

Enligt
rikthnjema för Sydgasprojektet garanterar staten på visst sätt det ekonomiska
utfallet. I rikUinjerna för Sydgasprojektet har vidare ingått som en fömtsättning
att lämpliga styrmedel Ullskapas för att underlätta introdukuon av naturgas. I prop.
1979/80:170 anges följande (s. 59):

"I
övrigt aktualiseras vissa frågor om lagstiftning m.m. Sydgasintressentema har
således fömtsatt att staten ställer lämpliga styrmedel ull förfogande för att
underlätta den avsedda gasintroduktionen. Frågan om utformningen av sådana
styrmedel bereds f. n. inom regeringskansliet. Då arbetet har redovisats och
remissbehandling har skett, kan riksdagen föreläggas förslag i detta avseende.
I diskussionerna som har föregått överenskommelsen har förutsatts att man i
första hand undersöker möjligheterna att skapa styrmedel liknande dem som f. n.
finns för att främja användning

Prop.
1981/82:64 30

av
fjärrvärme i bebyggelse som är lämplig för denna uppvärmningsform. Sålunda har
pekats på möjligheten att — liksom vad som gäller för Qärrvär-meområde — frita
eldistributör från skyldighet att leverera el för uppvärmningsändamål i område
med naturgas. Vidare bör enligt riktlinjerna övervägas att införa lagstiftning
om naturgasanläggning liknande den som gäller för fjänvärme enligt lagen
(1976:838) om allmänna fjärrvärmeanläggningar. En tredje möjlighet som har
diskuterats är ändring av reglerna för energisparstöd i syfte att övergång till
naturgas skall ge liknande möjligheter till stöd som f. n. gäller vid övergång
till Qärrvärme."

I
denna promemoria redovisas resultatet av det nämnda beredningsarbetet.
Promemorian är disponerad på följande sätt.

Avsnitt
2 innehåller en sammanfattning av förslagen i promemorian.

I
avsnitt 3 behandlas uppbyggnaden och utformningen av system för distribution
och bmk av naturgas med särskild betoning på användning för uppvärmnings- och
hushållsändamål.

Avsndt 4 behandlar
marknaden för naturgas och särskilt för Sydgasprojektet.

I
avsnitt 5 redogörs för författningar och andra bestämmelser som har anknytning
till distribution av naturgas och som kan ha betydelse för utformningen av
styrmedel för avsättning av gasen.

Avsnitt
6 innehåller överväganden och förslag.

2
Sammanfattning av promemorians förslag

Enligt
promemorian finns stora likheter mellan fjärrvärme och gasuppvärmning. I båda
fallen är det fråga om centraliserade energisystem som för sin ekonomi kräver
hög anslutningsgrad inom verksamhetsområdet. Styrmedlen för att främja
gasintroduktion bör därför vara likartade dem som nu finns för att främja
användning av fjärrvärme. Mot den bakgmnden föreslås i promemorian följande.

1.
Regelsystemet i lagen
(1976:838) om allmänna Qärrvärmeanläggning-ar utvidgas till att avse även
naturgasnät. Av lagtekniska skäl ersätts den nämnda lagen med en ny lag om
allmänna värmesystem (bilaga 1).

2.
I den s. k. ellagen (1902:71 s.
1) ändras 2 § 4 mom. första stycket på så sätt att det undantag från
skyldigheten att leverera el för uppvärmning som gäller i Ijärrvärmeområden
utvidgas till att avse också naturgasområden (bilaga 2).

3.
Statligt stöd som kan utgå vid
anslutning till fjärrvärme utvidgas till att avse också anslutning till
naturgasnät. Som villkor för bostadslån bör, på motsvarande sätt som gäller för
fjärtvärme, gälla att en för ändamålet lämpad fastighet skall anslutas till ett
befintligt naturgasnät. Reglerna bör anpassas fill riksdagens beslut i
anledning av den omläggning av energisparstödet som nyligen har föreslagits i prop.
1980/81: 133.

Prop. 1981/82:64 31

3
Naturgassystem

3.1
Importsystem

Eftersom
Sverige saknar egna kända naturgastillgångar, måste en svensk
naturgasförsörjning baseras på tillförsel till landet av naturgas. Detta kan
ske antingen via rörledningar eller med speciella fartyg, varvid gasen först
nedkyls till flytande tillstånd, s.k. LNG. När naturgas nu introduceras genom Sydgasprojektet
sker detta via en rörledning från Danmark.

Det transportavtal som
slutits med Danmark avser naturgastransporter från danska Nordsjökusten eller
dansktyska gränsen. Andra tänkbara importvägar som övervägs i samband med
sonderande överläggningar om ytterligare avtal om naturgasköp är ledningar från
källor i norska delen av Nordsjön över Norge samt från det sovjetiska gasnätet
över Finland och Bottenhavet Ull Mellansverige.

Importledningama för naturgas
blir av tekniskt-ekonomiska skäl utförda för högt tryck. Transmissionsledningen
i Danmark utförs för sannolikt 80 bar.

3.2
Överföringssystem

Med
överföringssystem avses det transportsystem som för gasen till de områden där
avnämare finns och lokal distribution vidtar. Överföringssystemets uppgift är
att föra gasen från den punkt där den importeras till de regioner där den skall
användas, att förbinda olika importpunkter med varandra och att svara för
distribution av naturgas till mottagningsstationer i de tätorter inom en region
som skall försörjas med naturgas.

De
ledningar som förbinder importpunkterna eller leder gasen till de regioner där
den skall användas kallas här stamledningar medan de som enbart leder gasen
till mottagningsstationer kallas grenledningar. MoUvet att förbinda olika
importpunkter är bl. a. att genom ömsesidig reserv reducera konsekvenserna för
gasavnämare vid avbrott i leveransen via någon importpunkt.

Kartan, fig. I, visar ett
exempel på tänkbart överföringssystem baserat på import enbart över den
planerade tillförselledningen från Danmark. Kartan, fig. 2, visar det
överföringssystem som planeras för Sydgasprojektet. Ledningen över Öresund
till Klagshamn och vidare norrut till trakten av Hasslarp avses ingå i ett
svenskt stamnät medan övriga delar av nätet är att betrakta som grennät.
Stamledningen avses tillhöra Swedegas AB medan grennätet skall ägas av Sydgas
AB. På lokal nivå avses distributionen ske fömtom genom Sydgas AB. På lokal
nivå avses distributionen ske förutom genom Sydgas AB genom kommunala återdistributörer
som köper gas från Sydgas. Överföringssystemet dimensioneras för högt tryck,
san-

NOV.
1979

SvmBOlCR :

OASF Ä LT HED fllSlENDC PRODUKTION

OASFiLT
UED Pl Ä NERtO PRODUKTION

H BEFINTLIG LNC-TERHINAL

Ql PLANERAD LNO-TERMINAL

___ R Ö RLEONINS I DRIFT ELLER UNDER 8VCCAN0E

• saa » PLANERAD R Ö RLEDNING

...... " » uAjlio framtida R ö rledning

------ kontinentalsockelgr ä ns

swedegas ab

HUVUDLEDNINGSNATEI FOR DET CENtRALEUROPEISKA NATURGASSYSTEMET

PLANERADE DANSKA OCH SVENSKA NATURGASSVSTEM

Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 64

Fig. 2

TECKENF Ö RKLARING

— ---------- STAMLEDNING I

Ö RESUND

STAMLEDNING PA LAND

GRENLEDNING

MOTTAGNINGSSTATION

Prop.
1981/82:64 34

nolikt
80 bar, och utförs med stålrör som svetsas samman på platsen. Rördiametrar upp
till 700 mm diskuteras för huvudledningarna. Ledningarna grävs ned i marken
och botten av Öresund. Något hinder mot att utnyttja marken över ledningarna
för t. ex. jordbruksändamål finns inte. Däremot kommer att gälla vissa
begränsningar i möjligheten att t. ex. uppföra byggnader över eller i närheten
av högtrycksledningen. Rören ytbehandlas för att förhindra korrosion och förses
dessutom med elektro-diskt skydd. Via mottagningsstationer, där trycket reduceras
(i Sydgasprojektet till 4 bar), fördelas gasen till avnämare genom finmaskiga
lokala ledningsnät.

3.3 Fördelningssystem

Den
lokala naturgasdistributionen sker genom ett rörnät för'lågt tryck som kallas
fördelningssystem eller lågtryckssystem. Inom Sydgasprojektet skall
fördelningsnätet drivas vid högst 4 bars tryck. Vissa större konsumenter
ansluts direkt till fördelningsnätet. Flertalet matas dock via servisledningar
för lägre tryck anslutna till fördelningsnätet via tryckreducerven-tiler på
sätt som framgår av fig. 3. Mellan högtryckssystemet och lågtryckssystem finns
mottagningsstationer. Förutom de komponenter som framgår av fig. 3 planerar
Sydgas att utmsta mottagningsstationerna med ett mindre lager av propån och utmstning
för inmatning av propan/luft-blandning i lågtrycksnätet vid konsumtionstoppar
och då tillförseln av naturgas utsätts för störningar. Propan/luftblandningen
avpassas så att den i möjligaste mån kan ersätta naturgas hos den slutlige förbmkaren.
Inom Sydgasområdet blir det aktuellt att redan 1981 bygga ut delar av blivande lågtryckssystem
för att via dessa i avvaktan på naturgasintroduktionen leverera gasol eller
stadsgas för uppvärmningsändamål i bostadsområden som byggs. Fördelnings- och
servisledningar utförs sannolikt med plaströr. För de grövre
fördelningsledningarna kan dock segjämsrör bli aktuella.

3.4 Beredskapslagring

Beredskapslagring
av naturgas är för närvarande svår att genomföra. Genom att vissa förbrukare
har möjlighet att i en beredskapssituation övergå till användning av olja skall
beredskapslagret för deras vidkommande bestå av olja. För övriga planeras
beredskapslagret utgöras av propån eller annan produkt som efter luftblandning
eller omvandling kan transporteras i gasform. Efter inblandning av luft kan t.
ex. propån pumpas in i lågtryckssystemen och användas på samma sätt som
naturgasen.

®

Fig. 3

3T/1MI.EDW)NG

GREiiLEDNlfiG

FÖR0E1J.':,\GSL£0NING

SERVISIiDNINQ

LiriiD/ £ NTILARR.

MOTTAGN
STATION

F Ö RBRUKARE

FILTER

FÖRV/\RMARc

REDUCERVENTiL

FU3DESM Ä TARE

— txKx}-

(D

<D

cz>-

(D

®

i

®

®® .7

-Cxixh

O)

(D

-£li

clO)

SYD 6 AS

PRINCIPIELLT
NATUR6ASN Ä T

Prop. 1981/82:64 36

4
Naturgasmarknaden

Ett
av villkoren för att en naturgasförsörjning skall få riiÄlig ekonomi är en viss
minsta konsumtionstäthet. För svensk del kan naturgasdistribufion därför i
första hand komma i fråga i västra och norra Skåne, Västkustområdet, södra
Värmland, Mälardalen till Stockholm och området upp till Gävle. Under vissa omständigheter
kan även delar av Norrlands kustland tänkas bli aktuella för
naturgasdistribution.

Sverige
har i inte obetydlig grad andra fömtsättningar för användning av naturgas än
andra länder i främst Västeuropa och Nordamerika. Bebyggel-sestmkturen i svenska
tätorter har varit sådan att Qärrvärme har kunnat byggas ut till
konkurrenskraftiga priser. Fjärrvärmen ger möjlighet Ull en god miljö inom
tätorterna och Ull användning av ett flertal olika bränslen och energislag. Den
gör det också möjligt att producera el med ett gott utnyttjande av tillfört
bränsle, vilket kommer att få betydelse inför den beslutande avvecklingen av
kärnkraften. I den nyligen framlagda propositionen om riktlinjer för
energipolitiken (prop. 1980/81:90) föreslås en fortsatt kraftig satsning på Qärrvärme
och betonas att individuella uppvärmningsformer inte onödigtvis får minska Qärrvärmenätens
omfattning. Naturgasens för uppvärmningsändamål naturliga användningsområden
kommer därför att ligga utanför fjärrvärmeområdena. Möjligen kan naturgasen komma
till användning i fjärrvärmeanläggningar under ett uppbyggnadsskede eller
belastningsutjämning.

De
mest djupgående analyserna över naturgasmarknaden är de som genomförts inom
ramen för Sydgasprojektet. Marknadsbeskrivningen gäller Sydgasområdet men är i
stora delar tillämpbar även för andra områden i landet som kan bli aktuella för
naturgasintroduktion.

4.1
Naturgasmarknadens omfattning och struktur

Det
nu beslutade Sydgasprojektet omfattar avsättning av 440 miljoner m naturgas per
år. Avsättningen bedöms f. n. kunna ske inom kommunerna Trelleborg, Svedala, Vellinge,
Malmö, Staffanstorp, Lomma, Kävlinge, Svalöv, Landskrona, Eslöv, Bjuv,
Helsingborg, Åstorp och Höganäs. Av dagens oljeförbrukning i detta område enligt
tillgänglig statistik kommer därvid ca 25 % att ersättas. 30 % av den
importerade gasen avses användas för uppvärmningsändamål (huvudsakligen en-
och flerfamiljshus) och andra ändamål där den i huvudsak ersätter eldningsolja
1 och andra högvärdiga bränslen, medan resterande 70 % väntas ersätta
eldningsolja 4 och användas främst inom industrin.

Antalet
kunder beräknas till knappt 11000, varav 10000 i enfamiljshus, 200 i
flerfamiljshus med totalt 4500 lägenheter, 200 panncentraler för fjärtvärme,
100 industrier. 80 trädgårdsmästerier samt ca 200 övriga. En-och
flerfamiljshusen omfattas av såväl befintliga som planerade byggnader

Prop. 1981/82:64 37

enligt
de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen, medan för övriga

kundkategorier endast
nuvarande oljeförbmkare beaktats i marknads

planen.

4.2
Naturgasens användningsområde

Marknadsföringen
inriktas på att dels ersätta lättare oljekvaliteter, dels avsätta naturgasen
för kvalificerade ändamål, d.v.s. för användning där naturgasen har fördelar i
förhållande Ull andra bränslen.

Ersättning av lättare
oljor innebär i första hand försäljning för uppvärmningsändamål. Fömtsättningar
för att detta skall vara ekonomiskt möjligt är relativt tät bebyggelse, hög anslutningsgrad
och att befintliga uppvärmningssystem baseras på vattenburen värme, dock ej
fjärrvärme.

Den
naturgasmängd som skall användas för uppvärmning är förhållandevis liten.

Den kvalificerade förbmkningen
hänför sig huvudsakligen till industrisidan och där i första hand
processindustrin. I några av de aktuella fallen använder dessa industrier redan
i dag lätt eldningsolja eller gasol av processtekniska skäl. För några
industrier som i dag använder tjockolja som bränsle och ånga som värmedistributionsmedium
kan det bli aktuellt att "föra naturgasen längre in i processen" för
att till fullo utnyttja gasens fördelar.

För att kompensera den
låga belastningsfaktorn vid användningen av gas för uppvärmningsändamål finns
planer på att avsätta vissa kvanuteter naturgas till större industrikonsumenter
och hetvattencentraler/kraftvärmeverk på s.k. avbrytbar basis. Detta innebär
att kunden disponerar naturgas endast under den del av året då förbrukningen av
naturgas är låg och att han under höglastperioden hänvisas till annat bränsle,
t. ex. olja. Denna avsättning kan inte ske annat än till relativt låga priser.

Balansen
mellan å ena sidan leveranser till uppvärmningsändamål och kvalificerad
förbrukning samt å andra sidan avbrytbara leveranser måste anpassas till det
krav på utnyttjningstid som leveransen av naturgas enligt importkontrakten
ställer samt ull kostnaden för komplettering med pro-pan/luftUllförsel under höglasttid.

För anläggningar som byggs
fram till år 1985 blir det aktuellt att genomföra s.k. förtida inkoppling.
Detta innebär att förbmkaren installerar utmstning för naturgasförbrukning,
att en del av det lokala gasnätet byggs ut och att dessa system matas med gasol
eller gasol/luftblandning från provisoriska gasolanläggningar i avvaktan på
naturgasleveranserna. Fömtom för ny bebyggelse kan metoden även tillämpas på
enstaka störte eller mindre grupper av förbmkare, där nuvarande utmstning är i
behov av utbyte. Omfattningen av den förtida inkopplingen uppskattas f.n. Ull
ca 2(K)0 anslutningar.

Prop.
1981/82:64 38

4.3 Förbrukarinstallationer

Den
utrustning som krävs hos förbrukarna är följande.

På
den inkommande ledningen finns avstängningsventiler, säkerhets-, regler- och
mätutrustning som ägs och underhålls av distributören. Gasen leds därefter
vidare i rör till förbrukningsstället, där gasen förbränns i speciella gasbrännare.
För en villapanna för olja räcker det oftast att byta ut oljebrännaven mot gasbrännare.
I nya installationer monteras utmstning speciellt anpassad för naturgas. Sådan
utrustning kräver litet utrymme samt är billig och effektiv.

På
grund av att naturgasen är lättare att reglera än t. ex. olja är gasbrän-narna
ofta speciellt i industriutförande utrustade med avancerade regler-system för
att få högsta möjliga verkningsgrad i användningen.

4.4 Kostnaderna
för konsumenten

Konsumenter
som övergår Ull naturgas får förutom gaskostnaderna även kostnader för
installationen och en anslutningsavgift.

För
uppvärmningsförsäljning beräknas avslutningsavgiften täcka dels
serviskostnaden, d. v. s. stickledning till fastigheten, avstängnings-, regler-,
säkerhets- och mätutrustning, dels del av det lokala distributionsnätet. Kostnaden
för fördelningsnät m. m. skall inkluderas i naturgastariffen. De kostnader som
täcks av anslutningsavgiften är avsevärt lägre än motsvarande kostnader vid
anslutning till ett fjärrvärmenät.

För
industrikunder planeras inte någon generellt tillämpbar anslutningsavgift.
Leveranserna förutsätts ske vid tomtgränsen och all utrustning med undantag för
mätutrustningen bekostas av kunden.

Kostnaden
för uppvärmningskundernas installationer, pannor, brännare och rökgaskanaler
beräknas bli lägre vid naturgasanslutning än vid egen oljepanna eller Qärrvärmeanslutning,
om man däri räknar in anslutningsavgiften, men högre än för elvärme. Jämfört
med vad som gäller för vattenburen elvärme bedöms dock merkostnaden som liten.

För
industriförbrukare kan jämförelser inte generellt göras med alternativa
installationer, eftersom installafionerna ofta är helt olika.

5
Bestämmelser med anknytning till naturgasdistribution

5.1
Allmänt om den rättsliga regleringen

En gmndläggande
författning finns som direkt tar sikte på distribution av naturgas, nämligen
lagen (1978:160) om vissa rörledningar (rörledningslagen). Enligt denna lag,
som gäller för transport i rörledning av olja och gas, krävs koncession för
framdragande och begagnande av sådana rörledningar. Koncession meddelas av
regeringen. Lagen tillkom i direkt syfte att

Prop.
1981/82:64 39

underlätta
introduktion av naturgas i Sverige (jfr prop. [911/18:86 s. 63). Genom lagen
har skapats fömtsättningar för en samlad prövning av ett naturgasprojekt. Den
gör det möjligt att underkasta ett ledningsföretag en allsidig prövning i ett
sammanhang och att därvid bestämma ledningens huvudsakliga sträckning.
Därigenom blir det också möjligt att styra gasdistributionen till områden som
är lämpliga i ett större energipolitiskt sammanhang.

Att
koncession ges enligt röriedningslagen innebär ett principbeslut att projektet
får genomföras med en viss huvudsaklig utformning. Däremot utesluter inte
koncessionen att prövning sker också enligt annan lagstiftning. Det beror på
att det är omöjligt att på detta tidiga stadium ta ställning till projektets
olika detaljer i fråga om inverkan på motstående intressen. En närmare
redogörelse för rörledningslagen och andra författningar som har betydelse för
gasnätets uppbyggnad ges i avsnitt 5.2. Bestämmelserna har mestadels indirekt
betydelse för den styrmedelsfråga som denna promemoria skall behandla och
redogörelsen syftar närmast till att visa den lagreglering som gör det möjligt
att använda naturgas. Viktig är emellertid kommunernas roll, eftersom
samhällsplaneringen kan användas som ett styrinstmment (jfr avsnitt 6.2).

Rörledningslagen
behandlar inte alls frågan om relaUonerna mellan distributören och
konsumenterna av den olja eller gas som transporteras i ledningen. Sistnämnda
fråga är i det närmaste oreglerad i författningar. Det är i dessa relationer
som frågan om styrmedel för att trygga avsättning av naturgas kommer in.

Av
betydelse vid övervägande av rättsförhållandet mellan distributör och
fastighetsägare är särskilt vissa författningar som har anknytning till styrmedelsfrågan.
Dit hör bl.a. fjärrvärmelagen och ellagen. I avsnitt 5.3 lämnas en redogörelse
för huvuddragen av de bestämmelser som har intresse i detta sammanhang.

I
avsnitt 5.4 redogörs för vissa förslag som riksdagen skall ta ställning till våren
1981 och som, om de genomförs, får betydelse för fastigheter med naturgasuppvärmning.

Slutligen
ges i avsnitt 5.5 en översiktlig redogörelse för prissättningen på energi i
Sverige.

5.2.
Författningar av betydelse för framdragande av naturgasledningar

5.2.1
Rörledningslagen

Enligt
rörledningslagen (1978:160) får rörledning för transport av bl.a. råolja eller
naturgas inte framdras eller begagnas utan särskilt tillstånd (koncession).
Koncession krävs dock inte för ledningar med en längd av högst 20 kilometer,
ledningar som skall utnyttjas huvudsakligen för att ullgodose enskilda
hushållsbehov eller ledning som uteslutande skall nyttjas inom hamn eller
industriområde (1 §). Fråga om koncession prövas av regeringen (3 §).

Prop.
1981/82:64 40

I fråga om Sydgasprojektet gäller koncessionspUkten i
praktiken stam-och grenledningar, som betraktas som en enhet. Det har således
ingen betydelse att vissa grenledningar kan vara kortare än 20 km. Däremot
faller de rent lokala fördelnings- och servisledningarna utanför.

I 5-7 §§ behandlas villkoren för koncession. Därvid gäller
bl.a. att koncessionen skall avse ledning med en i huvudsak bestämd sträckning.
Koncessionen skall gälla viss tid, som får bestämmas till längst 30 år.
Regeringen får föreskriva att staten skall ha rätt att delta i verksamheten
eller att särskild avgift skall utgå till staten. Även i andra hänseenden får
regeringen föreskriva villkor för att skydda allmänna intressen eller enskild
rätt.

Koncessionshavaren är skyldig att mot ersättning ombesörja
transport åt annan om det kan ske utan väsentligt förfång för koncessionshavaren
(8 §).

I 10-12 §§ behandlas ansvaret för kostnader, som kan
uppkomma om ledning dras fram inom trafikled. Som regel är det koncessionshavaren
som skall bekosta de arbeten som härvid måste utföras.

Koncession får ej överlåtas utan medgivande (13 §). Efter
anmälan av koncessionshavaren att han vill frånträda sin rätt upphör
koncessionen, om inte annat följer av koncessionsbeslutet (14 §). Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk får återkalla
koncessionen bl. a. om koncessionshavaren inte uppfyller villkor eller gällande
förpliktelser (15 §).

Sedan koncessionen upphört att gälla skall ledningen tas
bort och återställningsåtgärder vidtas. Detta gäller också om ledning dragits
fram utan koncession (16—17 §§). I 18 § finns närmare bestämmelser om hur återställningsarbetena
skall gå till.

I 19-23 §§ finns bestämmelser om bl.a. tillsynen.
Tillsynen utövas av statens industriverk, som har rätt att av koncessionshavaren
kräva in de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Verket får
också för visst fall meddela bestämmelser för att trygga efterlevnaden av lagen
såvitt avser rörlednings framdragande och begagnande eller återställningsåtgärder.
Verket har viss möjlighet att tillgripa vitesföreläggande för att få till stånd
rättelse om koncessionshavaren inte uppfyller meddelade villkor eller
föreskrifter. I vissa fall kan verket också förbjuda att verksamheten
fortsätts. Om sådant förbud inte efterkommes, får handräckning tillgripas.

I den proposition om riktlinjer för energipolitiken som
nyligen förelagts riksdagen (prop. 1980/81:90) föreslås att röriedningslagen
utvidgas till att också avse hetvattenledningar.

5.2.2 Andra författningar

Förordningen (1961:568) om brandfarliga varor innehåller
bestämmelser om förvaring, hantering, transport och försäljning av sådana
varor. Enligt 36 § skall rörledning för transport av brandfarlig gas eller
vätska

Prop.
1981/82:64 41

med
tillhörande anordningar vara så utförd, att det föreligger betryggande säkerhet
för att vid transporten skada inte vållas genom brand eller annorledes. Enligt
37 § krävs tillstånd av statens industriverk för att från hamn, upplag eller
annan anläggning till avnämare eller annan mottagare utanför anläggningens
område transportera brandfarlig vara med rörledning. Ett viktigt undantag från
tillståndsplikten gäller rörledningar som omfattas av koncession enligt
rörledningslagen. Bestämmelserna omfattar således endast lokal distribution av
naturgas, i Sydgasprojektets fall fördelningsnätet. Industriverket har vidare
möjlighet att föreskriva att tillstånd inte skall krävas för kortare, lokal
transport av brandfarlig vara. Även om tillstånd Ull transport med rörledning
meddelats, får transporten inte påböijas förrän ledningen avsynats och besked
lämnats att den får tas i bmk (38 §).

Fråga om ullstånd till
transport med röriedning prövas av byggnadsnämnden, om rörledningen i sin
helhet skall ligga inom en och samma kommun, av länsstyrelsen om ledningen
skall sträcka sig genom mera än en kommun och av regeringen om ledningen skall
sträcka sig genom mera än ett län (16 § 1 mom. och 53 § 2 mom.).

Statens industriverk har i
förordningen getts ett allmänt bemyndigande att i fråga om brandfarlig vara
meddela föreskrifter som gäller tillverkning, handel, hantering, förvärv,
överlåtelse, transport eller införsel eller som i övrigt är påkallade från
säkerhetssynpunkt (14 § I mom.).

Miljöskyddslagen
(1969:387) (ML) kan bli tillämplig på naturgasledningar i den mån
framdragandet eller begagnandet kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller
annat vattenområde eller medföra störning för omgivningen genom luftförorening,
buller, skakning, ljus eller annat sådant och störningen inte är helt
tillfällig. Enligt 9 § kan koncessionsnämnden för miljöskydd på anmodan av dem
som utövar eller ämnar utöva miljöfariig verksamhet lämna tillstånd till
verksamheten efter prövning enligt ML. Enligt 2 § skall koncession enligt
rörledningslagen vara bindande vid prövning enligt ML.

Åtgärd eller användning
som omfattas av lagen kallas miljöfarlig verksamhet. Den som orsakar olägenhet
genom miljöfarlig verksamhet är i princip skyldig att betala ersättning för
detta (30 §). Beträffande den närmare regleringen av ansvarigheten för sådana
skador, såsom frågor om befrielse från ansvar i vissa fall, t. ex. för skada
orsakad av krigshandling eller naturkatastrofer, regressrätt mot annan som har
vållat skadan, jämkning av skadestånd och det inbördes förhållandet mellan
flera skadeståndsskyldiga, gäller bestämmelsema i skadeståndslagen (1972:207)
och allmänna skadeståndsrättsliga gmndsatser.

Statens
naturvårdsverk och länsstyrelsen utövar tillsyn över miljöfarlig verksamhet (38
§).

Naturvårdslagen
(1964:822) (NvL) kan bli tillämplig vid framdragande av gasledningar i den mån
ML inte tillämpas.

Till
skydd för friluftslivet råder enligt 15 § NvL strandskydd vid havet,

Prop. 1981/82:64 42

insjöar
och vattendrag. Inom strandskyddsområde får enligt 16 § NvL inte utan
länsstyrelsens medgivande utföras anläggning som hindrar allmänheten från att
beträda området. I 20 § NvL föreskrivs viss samrådsskyldighet med länsstyrelsen
i samband med arbetsföretag som inte omfattas av tillståndstvång enligt NvL men
som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. De nu nämnda bestämmelserna i
16 och 20 §§ gäller dock inte företag vartill tillstånd lämnats enligt
vattenlagen eller ML. Det senare innebär att bestämmelsernas tillämpning i
fråga om gasledningar blir beroende av om företaget har prövats enligt ML
eller inte.

Också
vissa bestämmelser i byggnadslagen (1947:385) (BL) kan ha betydelse för frågan
om framdragning av rörledningar. Detta gäller främst lagens planbestämmelser
men också bestämmelserna i 136 a § om lokaliseringsprövning av viss
industriell verksamhet kan tänkas få viss indirekt betydelse (jfr prop.
1977/78:68 s. 68). Sådan prövning görs av regeringen men tillstånd får lämnas
endast om kommunen har tillstyrkt det.

Regeringens
beslut enligt 136 a § BL är bindande för fortsatt prövning enligt BL och ML.
Det ankommer på koncessionsnämnden för miljöskydd att vid prövning enligt ML
föreskriva de villkor för verksamheten som krävs från miljöskyddssynpunkt, i
den mån frågan inte är reglerad genom regeringens beslut.

Enligt
44 § väglagen (1971:948) gäller att elektrisk ledning, vattenledning eller
annan ledning, t. ex. gasledning, inte får dras inom vägområde, om inte
väghållningsmyndigheten har medgivit det. Har tillstånd till ledningen lämnats
i annan ordning enligt lag eller annan författning, räcker det med att anmälan
görs hos väghållningsmyndigheten.

Denna
meddelar de föreskrifter om arbetets bedrivande m. m. som behövs med hänsyn
till vägens bestånd, drift eller brukande.

De
nämnda bestämmelserna äger motsvarande tillämpning i fråga om arbete på redan
dragen ledning. Brådskande arbete får dock under vissa förutsättningar påbörjas
utan tillstånd eller anmälan men väghållningsmyndigheten skall snarast
underrättas.

Enligt
ledningsrättslagen (1973:1144) kan den som för ledning vill utnyttja utrymme
inom fastighet få en särskild rätt till detta, s. k. ledningsrätt. Lagen
gäller vissa uppräknade slag av ledningar, bl.a. ledningar genom vilka fjärtvärme,
olja eller annan råvara eller produkt transporteras från produktställe, upplag
eller lastplats (2 §).

Med
ledning avses inte bara själva ledningen utan även sådana för dess ändamål
erforderliga anordningar som transformatorer, pumpstationer och andra tillbehör
(3§).

Ledningsrätten,
som kan tillskapas även tvångsvis, ger ledningsägaren en sakrätlsligt skyddad
rätt att utnyttja utrymme inom fasUghet för ledning (1 §). Ledningsrätten
omfattar befogenhet att inom fastigheten vidta de åtgärder som behövs för att
dra fram och begagna ledningen.

Prop.
1981/82:64 43

Ersättning
för intrång vid upplåtelse av ledningsrätt utgår enligt de grunder som
tillämpas vid expropriation (13 §).

Frågan
om upplåtelse av ledningsrätt prövas av fastighetsbildningsmyndighet.

Vid
sidan av ledningsrättslagen finns bestämmelser om tvångsupplåtelse av mark för
ledningsändamål bl. a. i expropriationslagen (1972:719) (ExL). Enligt 2 kap. 3§
ExL gäller att expropriation får ske för att tillgodose allmänt behov av
elektrisk kraft eller annan drivkraft, vatten, värme eller likartad nyttighet
eller av att bortföra eller oskadliggöra avloppsvatten eller annan orenighet.
Sistnämnda bestämmelse omfattar bl.a. allmänna ledningar av skilda slag, t. ex.
ledningar för olja, Qärrvärme eller gas. Skall en sådan ledning ingå i
ledningsnät av betydelse för riket eller för viss ort eller är intrånget av
ledningen ringa i jämförelse med nyttan därav, får expropriation ske även om
allmänt behov av ledningen inte foreligger.

Frågan
om tillstånd till expropriation prövas av regeringen. Regeringen kan dock överiämna
till länsstyrelsen eller, när särskilda skäl föreligger, till annan myndighet
att pröva fråga om Ullstånd till expropriation, om ansökningen inte har
bestritts eller ärendet från allmän eller enskild synpunkt är av mindre vikt.

5.3
Författningar av betydelse för frågan om styrmedel

5.3.1
Lagen om kommunal energiplanering

Enligt
lagen (1977:439) om kommunal energiplanering skall kommunerna i sin planering
främja hushållningen med energi och verka för en säker och tillräcklig
energitillförsel. Kommunerna åläggs också att vid planeringen undersöka fömtsättningarna
att genom samverkan med annan kommun eller betydande intressent på
energiområdet gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med
energi eller för energitillförseln. Finns sädana förutsättningar skall de tas till
vara i planeringen. Kommun är skyldig att på begäran av statens industriverk
lämna uppgift om hur den fullgjort sina skyldigheter enligt lagen.

Företag
som använder större mängd energi eller som yrkesmässigt producerar eller
distribuerar energi är enligt 2 § skyldigt att på begäran lämna kommunen de
uppgifter som behövs för planeringen.

En
grundläggande begränsning av kommunens skyldigheter enligt lagen om kommunal
energiplanering är att kommunerna ;' sin planering skall främja energihushållningen
och verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Lagen innebär således
inte några förändringar i kommunernas befogenheter och faktiska möjligheter
att vidta åtgärder inom energiområdet. Den innehåller inga medel för att
genomföra planerade åtgärder. Vad kommunerna ålagts är att inom ramen för den
planering som de eljest bedriver ta särskild hänsyn till den aspekt som
energihushållning och en säker och tillräcklig tillförsel av energi utgör.
Däremot kan kommunerna i

Prop. 1981/82:64 44

viss
mån använda siu planmonopol enligt byggnadslagen som energipoli-uskt styrmedel.
Denna fråga tas upp i avsnitt 6.2.

I
prop. 1976/77: 129 med förslag till lag om kommunal energiplanering, m. m.
framhålls (s. 50) bl. a. att det ligger i sakens natur att kommunerna i sin
planering måste ta ställning till hur byggnader, anläggningar m. m. inom kommunen
skall försörjas med energi. Detta gäller oavsett om kommunen har ett direkt
engagemang i distribution eller produktion av energi eller inte.

I
den proposition om rikthnjer för energipoliUken (prop. 1980/81:90) som
regeringen nyligen förelagt riksdagen föreslås ett tillägg till lagen med innebörd
att kommunfullmäktige skall anta en plan för att minska användningen av olja
inom kommunen.

5.3.2
Lagen om allmänna fiärrvärmeanläggningar

Lagen
(1976:838) om allmänna Qärrvärmeanläggningar (Qärrvärmela-gen) ger en Qärrvärmeanläggnings
huvudman viss möjlighet att framtvinga anslutning av fastigheter till
anläggningen. Enligt lagen skall statens industriverk på ansökan av den som
driver en Qärrvärmeanläggning kunna förklara anläggningen för allmän, om det
finns behov av anläggningen från allmän synpunkt.

För
att behov av anläggningen skall anses föreligga krävs ingen nybyggnadsverksamhet.
Det räcker om det från energihushållnings- eller miljöskyddssynpunkt är av
betydelse att man i området övergår till uppvärmning med Qärtvärme.
Anläggningen skall vara lämplig för den lokala och regionala energiförsörjningen.
Vid en översiktlig ekonomisk bedömning får anläggningen inte vara uppenbart
sämre ur ekonomisk synpunkt än andra alternafiv för värmeförsörjning.

Industriverket
bestämmer visst område utöver vilket anläggningens verksamhetsområde inte får
utsträckas. Inom detta område kan verket utesluta t. ex. storförbmkare med
befintliga uppvärmningsanläggningar såsom sjukvårdsinrättningar och större
industrier beträffande vilka det redan från början står klart att uppvärmning
genom Qärrvärmeanläggning-en inte medför några fördelar därför att de har
möjlighet att själva ordna en effektiv värmeförsöijning som inte innebär några
nackdelar från allmän synpunkt jämfört med anslutningsalternaUvet.

Lagen
gäller endast för allmänna Qärrvärmeanläggningar. Huvudman för Qärrvärmeanläggning
är i regel kommunen. Lagen reglerar inte kommunernas skyldighet att engagera
sig i Qärrvärme utan detta är liksom tidigare en fråga som kommunerna själva
kan avgöra.

Enligt
8§ lagen om allmänna Qärrvärmeanläggningar har en ägare av fasUghet inom
anläggningens verksamhetsområde rätt att få fastigheten ansluten till Qärtvärmenätet,
om fastigheten behöver anordningar för värme samt behovet inte kan med större
fördel tillgodoses på annat sätt. Å andra sidan är fastighetsägaren i princip
skyldig att betala avgift enligt taxa

Prop.
1981/82:64 45

som
huvudmannen fastställer (9§). Skyldigheten föreligger oavsett om fastigheten
ansluts eller ej. Avgifterna får inte översUga vad som behövs för att täcka
kostnaderna. Avgifterna skall vidare fördelas mellan fastighetsägarna på ett
rättvist och skäligt sätt. Huvudmannen är skyldig att utge ersättning för
anläggning för värmeförsörjning som blir onyttig till följd av att allmän Qärtvärmeanläggning
kommer till stånd (16§).

När det gäller att avgöra
om en fastighet behöver anordningar för värme och om behovet inte kan med
störte fördel Ullgodoses på annat sätt än genom Qärrvärmeanläggningen skall
enligt uttalande i förarbetena (prop. 1975/76:149) objekUva grunder tillämpas. Här\'id
skall fastighetens belägenhet, användningssätt och möjligheterna att lösa
uppvärmningsfrågan på fördelaktigare sätt än med Qärrvärme läggas till gmnd för
bedömningen. Fastighetsägarens egen uppfattning saknar självständig betydelse.

Tvister
mellan huvudman och fastighetsägare skall prövas av statens va-nämnd, som även
prövar motsvarande frågor enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar.

5.3.3 Ellagen

Enligt
lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar (ellagen) fordras tillstånd för att dra fram eller begagna
elektrisk starkströmsledning (2§ 1 mom.). Tillstånd får meddelas för ledning
med en i huvudsak bestämd sträckning (Hnjekoncession) eller för ledningsnät
inom visst område (områdeskoncession). Tillståndsfrågor prövas av regeringen
eller statens industriverk.

Innehavare av
områdeskoncession är skyldig att tillhandahålla ström åt i princip alla som
inom området har behov av den för normalt förbmknings-ändamål (2§ 4 mom.).
Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1977 (SFS 1977:441),
föreligger dock inte sådan skyldighet, om strömmen är avsedd att användas för
uppvärmning av byggnad inom område där Qärrvärme distribueras eller avses bli
distribuerad. En motsvarande distributionsskyldighet finns för innehavare av
linjekoncession.

Frågor
om pris och övriga leverans villkor prövas av en särskild nämnd, statens
prisregleringsnämnd för elektrisk ström (2 § 7 mom.). Bestämmelser om sådan
prisreglering finns i en särskild förordning (SFS 1979:466).

Det närmare förhållandet
mellan eldistributör och abonnent regleras i regel i civilrättsliga avtal.
Sådana avtal innehåller bestämmelser bl.a. om anslutningsavgifter och eltariffer.

5.3.4 Statligt
stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus m. m.

Nu
gällande bestämmelser Bostäder

I
fråga om bostadshus lämnas stöd bl.a. till förbättring av värme- och ventilationssystem
och i fråga om flerbostadshus även för inreglering av

Prop. 1981/82:64 46

sådana
system. Stöd lämnas vidare till anordning för individuell mätning av
varmvatten, el och gas samt för nattackumulering av varmvatten. Stöd lämnas
också till kostnader för anslutning till Qärrvärmeanläggning och till förbättring
av värmeisolering av väggar, fönster och bjälklag.

Stöd
lämnas i form av bidrag och lån. Bidrag lämnas enligt förordningen (1980:334)
om statsbidrag till energibesparande åtgärder i bostadshus m. m. och lån enligt
bostadsfinansieringsförordningen (1974:946, omtryckt 1980:329). Mer detaljerade
föreskrifter utarbetas av bostadsstyrelsen.

Energisparbidrag och energisparlån
utgår för åtgärder beträffande bostadslägenheter, vissa gemensamma värme- och
varmvattenanläggningar samt sådana lokaler som kan ingå i låneunderlag för
statliga bostadslån och är avsedda för annat ändamål än förvärvsverksamhet.
Räntebidrag utgår för lån till flerfamiljshus och till småhus som upplåts med hyres-
eller bostadsrätt.

Energisparbidrag utgår med
35 % av godkänd kostnad för åtgärden, dock högst med 3000 kr. per
bostadslägenhet som berörs och 30 kr. per m våningsyta i lokal som berörs.
Godkänd kostnad måste uppgå till minst 1500 kr. för att stöd ska kunna
beviljas. Energisparlån lämnas med 30% av låneunderlaget. För åtgärder i småhus
som fastighetsägaren utför själv lämnas stöd endast till materialkostnaden.

I fråga om småhus kan lån
till sådana energibesparande åtgärder som avses i energisparförordningen också
lämnas enligt förbättringslåneförord-ningen (1980:261). Förbättringslån kan
sökas av personer över 60 år, handikappade och vissa andra gmpper. Lånet lämnas
högst med ett belopp som motsvarar 95% av godkänd kostnad.

Fråga
om bidrag och/eller lån enligt någon av nu nämnda författningar prövas av
länsbostadsnämnden efter yttrande av förmedlingsorganet i kommunen.

1979
års energipolitiska beslut (prop. 1978/79:115, CU 1978/79:37, rskr 1978/79:394)
innebar bland annat att en del förändringar genomfördes i stödvillkoren.
Ändringarna innebar bl.a. att bidrag inte längre beviljas till åtgärder som är
direkt föranledda av förbättringar av värmeisoleringen i väggar, fönster och
bjälklag.

Enligt en särskild
bestämmelse i 9a§ bostadsfinansieringsförordningen gäller som en fömtsättning
för att staUiga bostadslån skall utgå att huset skall anslutas till befintlig Qärrvärmeanläggning
eller annan kollektiv värmeanläggning, om sådan anslutning är möjlig och
särskilda skäl däremot inte finns.

Allmänna
samlingslokaler m. m.

Stöd
till energibesparande åtgärder i allmänna samlingslokaler lämnas i form av
bidrag för i princip samma åtgärder som kan få stöd enligt energisparförordningen.
Enligt 38a§ kungörelsen (1973:400) om statligt stöd till allmänna samlingslokaler
(omtryckt 1976:794, ändrad senast 1980:336)

Prop.
1981/82:64 47

lämnas bidrag med 50% av godkänd kostnad för åtgärderna
dock högst med 300000 kronor per projekt.

Kommunala och landstingskommunala byggnader m. m.

Stödet enligt förordningen (1979:816) om statsbidrag till energibesparande
åtgärder i kommunala och landstingskommunala byggnader m. m. (omtryckt
1980:335) utgår till alla åtgärder som bedöms spara energi eller minskar
behovet av olja. Stöd utgår i form av bidrag med 35 % av godkänd kostnad för
åtgärden eller, om den slutliga kostnaden uppgår till lägre belopp med 35% av
detta belopp, samt i form av lån i vissa fall. Bidrag lämnas med högst 300000 kr.
för varje projekt.

Stödet omfattar förutom kommunala och landstingskommunala
byggnader bl. a. även vissa byggnader som tillhör kyrkan, försäkringskassor
och ideella organisationer.

Fråga om bidrag prövas av bostadsstyrelsen, medan fråga om
lån prövas av regeringen.

Statliga byggnader

För energibesparande åtgärder i befintliga byggnader
disponerar byggnadsstyrelsen (KBS) sedan energikrisen 1973/74 ett särskilt
anslag från bostadsdepartementet (en delpost inom anslaget "B17 Vissa energibesparande
åtgärder inom bostadsbeståndet m.m. ..."). Total ram t.o.m. budgetåret
1980/81 uppgår till 210 Mkr. Fram till 1978 har dessa medel nytQats enbart för energibesparande
åtgärder i KBS fastighetsbestånd. Under 1978 tillkom ett antal andra statliga
verk. Från och med budgetåret 1978/79 finansieras med dessa medel även energibesparande
åtgärder i bl. a. fortifi-kaUonsförvaltningens byggnader.

Trädgårdsnäringens byggnader

Stöd till energibesparande åtgärder inom
trädgårdsnäringens byggnader kan lämnas enligt förordningen (1979:428) om
statsbidrag till energibesparande åtgärder inom trädgårdsföretag. Bidrag
lämnas i princip endast till trädgårdsföretag som uppfyller de allmänna
förutsättningarna för statligt stöd enligt förordningen (1979:427) om statligt
stöd till trädgårdsnäringens rationalisering. Bidrag beviljas med högst 35% av
godkända kostnader, vilka måste uppgå till minst 3000 kr. Bidraget får dock ej
överstiga 100000 kr. Stödet administreras av lantbmksstyrelsen och
lantbruksnämnderna.

Förslag tdl ändrade bestämmelser i prop. 1980181:133

I prop. 1980/81: 133 om riktlinjer för
energisparverksamheten i byggnader m. m. föreslås ändringar i vissa avseenden
av energisparstödet fr. o. m. den I juli 1981. Förslagen bygger bl. a. på en
översyn som gjorts av energihushållningsdelegationen (Bo 1978:03) och som
redovisas i betänkandet (SOU 1980:43) Program för energihushållning i befintlig
bebyggelse.

Prop.
1981/82:64 48

De
föreslagna ändringarna innebär i fråga om bostadshus i huvudsak följande:

1. Energisparbidragen
upphör. I stället lämnas energisparlån för även

den del av kostnaden som hitUlls täckts av bidrag.

2. Energisparstöd
kan lämnas Ull

dels samma åtgärder som tidigare

dels följande nya åtgärder

a)
övergång från enskild
värmeanläggning till gemensam värmecentral

b)
övergång till fastbränsleeldning
i mindre anläggningar som värmer upp högst 250-300 lägenheter

c)
övergång till uppvärmning och
varmvattenberedning med el; dock ej s. k. direktverkande el.

Stöd ges inte i fallen a)
och b) om Qärtvärme finns eller planeras för området. I fallet c) föreslås att
lån skall kunna lämnas till installation av elpatron, elkassett, varmvattenberedare
eller, i undantagsfall, elpanna. Den lägsta kostnaden för en åtgärd som
berättigar till stöd föreslås höjd Ull 5 000 kr., eller i vissa fall 3 0{X) kr.
Lån för pannbyte förutsätter i allmänhet att bytet sker till en
kombinationspanna med el och fasta bränslen. Lån till elpanna skall lämnas
endast när en sådan installeras vid sidan av en i byggnaden redan fungerande pannanläggning
eller när det av andra skäl skulle framstå som uppenbart orimligt att inte
bevilja stöd. I låneärendet skall yttrande inhämtas från eldistributören.

I
proposiUonen föreslås också ändrade regler i fråga om stödet till kommunala och
landstingskommunala byggnader m. m. Också här föreslås en omläggning av stödet
till lån som lämnas med 100% av den godkända kostnaden.

5.4
Vissa förslag som förelagts riksdagen i prop. 1980/81:90

Regeringen
har nyligen förelagt riksdagen en proposition om riktlinjer för energipolitiken
(prop. 1980/81:90). Denna innehåller vissa förslag som tillskapar nya styrmedel
för energianvändning.

5.4.1
Lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle

Som
ett led i strävandena att ersätta olja med andra bränslen föreslås en ny lag om
utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Enligt lagen skall större
eldningsanläggningar i fortsättningen utföras så att de kan eldas med fast
bränsle och mindre anläggningar så att de kan eldas med fast inhemskt bränsle
utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar. Gränsen mellan större
och mindre anläggningar sätts vid en beräknad årlig bränsleförbmkning om 180 terajoule,
motsvarande ca 5000 m' tjockolja.

Lagen
gäller flertalet eldningsanläggningar för byggnadsuppvärmning, elproduktion
eller användning i industriella processer.

Prop.
1981/82:64 49

Kravet
på utförande för fastbränsleeldning gäller nytillkommande anläggningar. Även
befintliga anläggningar omfattas så snart pannan byts ut. Möjlighet till
undantag finns.

I
områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad gäller inte
kravet på förberedelse för fastbränsleeldning anläggningar för eldning med
naturgas. Däremot får i sådana områden inte installeras pannor som bara kan
eldas med olja. För småhusens del innebär kravet på omställbarhet i praktiken
att den som vill installera en oljepanna är tvungen att direkt välja en
kombinationspanna. Bestämmelsen har viss anknytning till den
beredskapsbestämmelse med krav på omställbarhet som finns i Svensk Byggnorm
1975 (jfr prop. 1980/81:90, s. 556 f).

Den
nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1982. Den bygger på förslag i
betänkandet (SOU 1980:9) Övergång till fasta bränslen.

5.4.2
Riktlinjer för användning av el för att ersätta olja

På
grundval av förslag från elanvändningskommittén (ELAK) i betänkandet (Ds I
1980:22) El och olja föreslås i propositionen riktlinjer för användning av el
för att ersätta olja.

Riktlinjerna
innebär att nu tillgänglig elkapacitet skall användas för att på effekUvast
möjliga sätt ersätta olja vid uppvärmning. Elenergi skall användas såväl i
stora pannor i Qärrvärmenät och inom industrin som i små och medelstora pannor
för uppvärmning av bostäder och lokaler.

De
nuvarande relationerna i fråga om beskattningen på olja och el anges i propsiUonen
som ett hinder för en övergång från olja till el. I propositionen föreslås en
höjning av beredskapsavgiften för oljeprodukter från 66 till 89 kr./m och
aviseras en höjning av den allmänna energiskatten på olja. Denna höjning
föreslås i prop. 1980/81:118 om ekonomisk-poliUska åtgärder ske med 77 kr.,
varefter oljeskatten kommer att uppgå ull 207 kr./m. Sammanlagt kommer alltså
skatt och avgifter på olja att utgöra 296 kr./m'. Elbeskattningen föreslås vara
oförändrad utom i de nordhgaste delarna av landet, där den sänks med 1 öre/kWh.

Enligt
propositionen om energipoliUken förutsätts den utökade användningen av
elenergi ske på ett sådant sätt att det senare är möjligt att övergå till andra
uppvärmningsformer. I detta syfte föreslås att s.k. direktverkande elvärme med
elradiator i fortsättningen endast skall få användas i särskilda fall. För
normala bostadshus skall för denna uppvärmningsform krävas att byggnaden utförs
på ett särskilt energisnålt sätt.

I
prop. 1980/81:133 föreslås på grundval av förslag från ELAK att energisparstöd
skall utgå för åtgärder i samband med övergång från olja till el (se 5.3.4).
Vidare föreslås, också på grundval av förslag från ELAK, vissa regler om
byggnaders utformning för att tillgodose krav på flexibilitet i uppvärmningen.
Oljepannor som installeras vid nybyggnad av småhus skall vara förberedda för
användning av elenergi. Tillkommande vattenburna uppvärmningssystem skall
normalt dimensioneras för lågtempera-4 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 64

Prop. 1981/82:64 50

tur.
Vissa krav föreslås på byggnaders utformning. Nytillkommande småhus som är
avsedda för elvärme skall ha en sådan planlösning att skorsten och uppvärmningskomponenter
i efterhand kan installeras relativt enkelt. Motsvarande föreslås också gälla
för småhus som är avsedda att uppvärmas med naturgas.

Kraven på byggnaders
utformning föreslås komma Ull uttryck i ett tillägg till 44 a §
byggnadsstadgan.

5.5
Prissättningen på energi i Sverige

Försäljningen
av energi, i form av såväl råvaror som färdiga produkter, sker i Sverige i
princip på fria marknader. Marknaderna både för oljeprodukter och för
elektricitet och Qärrvärme karaktäriseras dock av betydande monopol- och oiigopolinslag.
Försäljningen av oljeprodukter domineras av ett fåtal stora oljeföretag, av
vilka flera ingår i internationella oljekoncerner med världsvid
försörjningsbas. Statens vattenfalisverk har en ledande ställning när det
gäller försäljning av högspänd elektricitet. Vidare svarar vanligen ett enda
företag på varje ort för leveranser av Qärrvärme. Bestämmelserna om koncession
enligt ellagen innebär att även detaljdistributionen av elektricitet inom
varje enskilt distributionsområde i princip ombesörjs av ett enda
eldistributionsföretag.

Såväl prisnivå som
tariffstruktur bestäms i princip av varje enskilt företag som säljer eller
distribuerar energi. Staten har således med gällande ordning inga möjligheter
att direkt besluta om hur taxor, priser och tariffer skall utformas. Elpriserna
påverkas dock av de riktlinjer som bestäms för Vattenfalls verksamhet.
Prissättningen inom energiområdet kan därför inte användas som något energipolitiskt
styrmedel i någon större utsträckning. Att staten genom sådana instmment som
prisövervakning eller prisreglering har vissa generella möjligheter att
påverka prisbildningen, vilka givetvis utnytQas även inom energiområdet,
ändrar inte detta gmndläggande förhållande. På elområdet gäller enligt 2 § 7
mom. ellagen att koncessionshavaren är skyldig att på ansökan underkasta sig
prisreglering enligt ett särskilt förfarande. Enligt Qärrvärmelagen gäller i
fråga om allmänförklarade Qärrvärmeanläggningar att huvudmannen för
anläggningen utformar en taxa enligt i lagen angivna gmnder men att tvist om
taxan kan prövas av en stathg nämnd, va-nämnden.

För kommuner gäller enligt
kommunallagen att affärsverksamhet inte får drivas i vinstsyfte och att
kommunens medlemmar skall vara likställda i sina rättigheter och skyldigheter
gentemot kommunen. Detta innebär att kommunernas taxor i princip måste utformas
så att avgifterna inte överskrider kommunens självkostnader. Klara principer
för hur självkostnaden skall beräknas finns dock inte. Av likställighetsprincipen
följer att en kommunmedlem eller grupp av kommunmedlemmar inte otillbörligt får

Prop.
1981/82:64 51

gynnas
eller missgynnas i förhållande Ull andra. Dessa begränsningar i handlingsfriheten
gäller även kommunala företag.

Frågan om principerna för taxe-
och prissättning inom energiområdet utreds f. n. av en kommitté (I 1980:03). Ur
konsumentens synvinkel är det uppenbarligen summan av pris och skatt som är den
relevanta kostnaden för energianvändningen. Sambandet mellan prissättning och
beskattning av energi är därför gmndläggande för en analys av statens
möjligheter att styra energianvändningen genom att påverka det pris
konsumenterna får betala för utnytQande av olika energislag. Beskattningen
utgör till skillnad från prissättningen ett energipolitiskt styrmedel som
staten direkt förfogar över. I direktiven för kommitténs arbete betonas att man
inte kan studera styreffekterna av energipriser och taxestrukturer utan att
samtidigt beakta beskattningens utformning. Resultatet av arbetet skall därför
efter hand lämnas till energiskattekommittén (B 1979:06).

I
kommitténs uppdrag ingår att beskriva hur priserna L n. bildas på viktiga
energiprodukter och vilka principer som ligger till grund för prissättningen
liksom att ange hur inflytandet vid prisbildningen är fördelat mellan och
utövas av olika producenter och konsumentgrupper.

Hur
taxorna på el och Qärrvärme påverkar konsumenternas beteende är i hög grad
beroende av hur bränslekostnader är beaktade i hyresklausu-lerna. Likaså är möligheter
till individuell mätning och debitering av varmvatten etc. av betydelse i
dessa avseenden. Den senare frågan utreds av utredningen (Bo 1979:03) om
individuell mätning och debitering av kostnader för uppvärmning och
tappvarmvatten.

6
Överväganden och förslag

Riksdagen
har våren 1980 beslutat att naturgas skall införas som ett tillskott Ull
Sveriges energiförsörjning (prop. 1979/80:170, NU 1979/80:70, rskr
1979/80:410). Riksdagen godkände då ett samarbetsavtal som träffats mellan
Danmarks och Sveriges regeringar på naturgasens område. Från svensk energipolitisk
synpunkt har det bedömts ha försörjningspolitiska fördelar att ersätta olja med
naturgas från Nordsjön. För Sveriges del innebär avtalet att naturgas i
begränsad mängd kommer att kunna levereras och distribueras inom västra Skåne
med början i oktober 1985; det s. k. Sydgasprojektet. Riksdagen godkände också
vissa rikUinjer för projektets genomförande. I dessa har ingått som en förutsättning
att staten ställer lämpliga styrmedel till förfogande för att trygga
avsättningen av gasen. Syftet med denna promemoria är att föreslå vilka
styrmedel som bör användas vid uppbyggnad och utbyggnad av naturgassystem där
naturgasen används som energikälla bl. a. för uppvärmning av bostadshus.

Prop.
1981/82:64 52

6.1
Teknisk och ekonomisk bakgrund

Ett
naturgassystem bygger på ledningsbunden energi i form av naturgas som hos
konsumenten används för skilda ändamål som industriella processer, uppvärmning
eller hushållsenergi. En beskrivning av ett naturgasnäts uppbyggnad finns i
avsnitt 3. Distributionsnätet är uppbyggt längs en stamledning. I ett allt finmaskigare
nät dras grenledningar, fördelningsledningar och servisledningar till
mottagningsstationer och slutliga förbrukare. Mellan grenledning och
fördelningsledning krävs anordningar för att sänka trycket till lämplig nivå.
Rörledningsnätet läggs i sin helhet under jorden. Stamledningens lokalisering är
beroende av den koncession som krävs för rörledningar enligt rörledningslagen
(jfr 5.2.1). Grenledningarna dras så att de på lämpligt sätt täcker de områden
där distribuUonen avses ske. Ledningarna för detaljdistributionen utförs
normalt i plast och kräver ingen isolering. De behöver inte grävas ned på
frostfritt djup, vilket medför lägre kostnader än för exempelvis Qärrvärmeledningar.

Om
naturgasen skall användas inom processindustrin eller vid uppvärmning i
handelsträdgårdar, förutsätts förbmkaren svara för installationen från
tomtgränsen.

I de
fall naturgasen används för uppvärmningsändamål i bostadshus svarar
distributören för avstängningsventiler, säkerhets- regler- och mätut-mstning
medan konsumenten svarar för rörledningar i fastigheten och den särskilda gasbrännare
som krävs (jfr 4.3. och 4.4). Någon individuell lagringsmöjlighet behövs inte
för naturgas. Förbmkaren tar endast emot så mycket naturgas som behövs vid
varje enskilt Ullfälle.

Vid
de tidigare tillfällen då naturgasintroduktion aktualiserats för Sveriges
vidkommande har ogynnsamma förutsättningar lagt hinder i vägen för att
genomföra projekten. Hindren har utgjorts av långa transportavstånd, behovet av
stora initialinvesteringar och en ofördelaktig marknadssammansättning. Att genomföra
projekten skulle har varit möjligt endast med avsevärt stöd av samhället. Det
viktigaste hindret för projekten utgjordes sannolikt av att gasen i Sverige
förutsattes ersätta Qock eldningsolja. De tänkbara kunderna skulle i sådant
fall inte vara beredda att betala det pris som fordrades för en lönsam
gasdistribution. I de nya marknadsundersökningar som gjorts och som ligger
till gmnd för Sydgasprojektet inkluderas småförbmkare. Naturgasen är för dessa
kunder ofta en ersättning för lätt eldningsolja som har ett högre pris,
varigenom gasens konkurtensförmåga blir bättre. Även befintliga stadsgasnät
avses kunna utnytQas för naturgasdistribution. Deras andel av den totala
gasanvändningen blir dock obetydlig. En beskrivning av marknadsfömtsättningarna
finns i avsnitt 4. Småför-bmkama använder naturgasen för uppvärmningsändamål,
dvs. för uppvärmning av bostäder och förbmknings varm vatten. Eftersom uppvärmningsbehovet
inte är jämnt fördelat under året uppstår en viss skev belastning på nätet.
Denna kan korrigeras genom att naturgas säljs till vissa

Prop.
1981/82:64 53

storförbmkare
som får naturgas vid lågbelastning på nätet sommartid och använder annat
bränsle, exempelvis olja, vid högbelastning. De kalkyler som gjorts för Sydgasprojektet
tyder på att projektet, sett över en 20-årig kalkylperiod, skall kunna bli
lönsamt utan samhälleligt stöd.

En fömtsättning för den
beslutade gasintroduktionen har varit att den blir kommersiellt konkurrenskraftig.
Det innebär att kostnaderna förutsätts kunna tas ut av konsumenterna utan
statlig subventionering. Att staten i fråga om just Sydgasprojektet ställt
vissa ekonomiska garantier beror på de speciella omständigheterna kring detta
projekt.

För att få ekonomi i ett
naturgassystem krävs en viss koncentration av förbrukarna. För Sveriges del
finns lämpliga områden i västra och norra Skåne, västkustområdet, södra
Värmland, Mälardalen och området upp till Gävle samt under vissa fömtsättningar
delar av Norrlands kustland. Det nu planerade naturgasnätet som omfattar en
stamledning från Klagshamn i söder Ull Hasslarp i norr kan komma att byggas
ut, om de möjligheter till ytterligare naturgasleveranser som finns i avtalen
med Danmark UtnytQas. Ytterligare utvecklingsmöjligheter finns om avtal kan
slutas om naturgasimport från främst Norge.

I avsnitt 4 har den
beräknade marknadens sammansättning för Sydgasprojektet behandlats. Av förbmkarna
utgörs huvuddelen av småhusägare. I Sydgasprojektet räknar man med cirka 10000
konsumenter i enfamiljshus. Den beräknade förbmkningsandelen för uppvärmning i
bostadshus (flerfamiljshus och enfamiljshus) uppgår till 30%. Huvudparten av
gasmängden avses förbmkas inom industrin och trädgårdsnäringen. Antalet förbrukare
för denna del av gasen är dock begränsat.

Ett gasprojekts ekonomiska
lönsamhet är beroende av vissa speciella faktorer. Investeringarna i
rörledningsnätet måste redan från början i huvudsak dimensioneras för fullt utnytQande.
Det krävs en viss koncentration av förbmkarna. Det är nödvändigt att
säkerställa gasleveranser av viss storlek, som med hänsyn till
lagringssvårigheterna omedelbart måste avsättas. Detta leder till ett behov
att snabbt få gaskonsumenter anslutna Ull systemet. Att så sker är viktigt
också för dessa. Eftersom de till slut skall bära kostnaden för ledningen, blir
det viktigt att denna kostnad delas av många redan från början. Förhållandena
är i viss mån desamma som för ett Qärrvärmesy stem.

För Sydgasprojektets del räcker
det inte att nybyggda fastigheter ansluts, utan också fasfighetsägare i befinUig
bebyggelse måste förmås att övergå Ull naturgas. Den ekonomiska begränsningen
för anslutning bestäms av avståndet till stamledning och fördelningsledning i
kombination med bebyggelsens sammansättning. Enligt de undersökningar som
gjorts kan befolkningsöar på ner till cirka 100 personer (cirka 50 hushåll)
vara ekonomiskt lönsamma att ansluta till naturgasnätet. I glesbebyggelse är naturgasuppvärmning
således inte ekonomiskt lönsam. Samma ekonomiska begränsning gäller för
naturgasen i områden där Qärtvärme distribueras

Prop.
1981/82:64 54

eller
är aktuell. Vid Qärrvärmeinstallation är kostnaden för rörläggning jämförelsevis
hög. Vidare medför transport av hetvatten i glesbebyggelse stora
värmeförluster. Därför kräver Qärrvärme kort avstånd till anläggningen och hög
befolkningstäthet. I stadskärnor med kolproducerad Qärrvärme är Qärrvärme
ekonomiskt överiägsen naturgasuppvärmning.

När det gäller
konvertering till gas i befintlig bebyggelse måste en åtskillnad göras mellan
konsumenter med vattenburna värmesystem och konsumenter med direktverkande
elvärme. I de fall konsumenterna har anordningar för vattenburen värme
inskränker sig kostnaderna för övergången till naturgassystem till kostnaden
för installation av gaspanna eller, om användbar oljepanna finns, till
kostnaden för att förse denna med en gasbrännare och anslutningsavgift till
distributionssystemet. 1 ett hus med direktverkande elvärme omfattar
kostnaderna för att byta system även installation av rörledningar i
fastigheten. Från teknisk och ekonomisk synpunkt är det därför olämpligt att
framtvinga byte av värmesystem om rörinstallationer saknas. Byte är däremot
möjligt i de fall konsumenten har uppvärmning med elpatroner, oljeeldning,
kombinationspanna eller liknande.

Gaskonsumentens
uppvärmningskostnad är beroende av dels kostnaden för uppvärmningsanordningen,
dels kostnaden för den levererade gasen. Det pris distributören kan erbjuda
konsumenten för gasen beror på flera faktorer. I botten finns importpriset.
Redan här finns betydande osäkerhetsfaktorer, eftersom priset regelmässigt är
knutet till priset på olja. Distributören måste vidare ha täckning för
distributionen och för uppbyggnaden av distributionssystemet. Här är den
anslutningsgrad som kan uppnås av betydelse för hur stor del som faller på den
enskilde konsumenten. Denne får vid anslutningen till systemet betala en
anslutningsavgift. Vidare måste konsumentpriset täcka pålagor från samhällets
sida som energiskatt och kostnader för beredskapsåtgärder. Dessa har i riktlinjema
för naturgasintroduktionen förutsatts ligga på en nivå som inte mbbar de
ekonomiska kalkylerna för projektet. Naturgas är f. n. helt befriad från
skatt. Det beror dock på att naturgas hittills inte har utnyttjats som
energikälla och vid de förhandlingar som har förts i samband med Sydgasprojektet
har förutsatts att gasen inte kommer att bli belagd med högre skatter och
avgifter än som gäller för olja.

Det
pris naturgasen får i konsumentledet är i sista hand beroende på
taxesättningen. I Sverige sker försäljningen av energi i princip på fria marknader.
Av kommunallagen följer dock att affärsverksamhet i kommunal regi i princip
skall drivas enligt självkostnadsprincipen. En redogörelse för prissättningen
på energi i Sverige finns i avsnitt 5.5

6.2
Styrmedel för gasanvändning

En
fastighetsägares möjlighet att välja uppvärmningsform är i praktiken ofta
begränsad. I samband med exploatering av ett bostadsområde be-

Prop.
1981/82:64 55

stäms
ofta en för fastigheterna gemensam uppvärmningsform. När fastigheterna säljs
är valet redan träffat och fastighetsägaren kan av ekonomiska skäl sällan byta
ut det installerade värmesystemet. I de fall valmöjligheter kvarstår är
fastighetsägarnas intresse att energianvändningen är billig, bekväm och medför
liten miljöpåverkan i den närmaste omgivningen.

Däremot
kan knappast hänsyn Ull samhälleliga hushållningsproblem påverka en enskild
fastighetsägares val av energislag. För att på frivillig väg åstadkomma en
övergång till eller ett val av naturgas för uppvärmningsändamål krävs därför
att naturgasen ställer sig billigare eller i varje fall inte dyrare än
alternativa energislag och att hanteringen är bekväm. Möjligen kan konsumenten
vara villig att betala ett något högre pris på grund av gasens miljöfördelar.

För
att förmå konsumenter med möjlighet till annan uppvärmningsform att snabbt och
i behövlig omfattning frivilligt välja gas krävs att de finner uppvärmning med
gas fördelaktigast. Det är inte troligt att en gasleverantör kan importera gas
på så förmånliga villkor att gaspriset redan på grund härav kan sättas så lågt
att det önskade resultatet uppnås. Givetvis måste distributören själv genom akUv
marknadsföring och olika åtgärder verka för att anslutning sker till gasnätet i
önskvärd omfattning. Den grundläggande faktorn är emellertid det pris som kan
erbjudas konsumenten och detta pris måste ytterst baseras på importpriset.

Ett
problem med naturgasen, liksom Qärrvärmen, är att den för sin ekonomi kräver
hög anslutning inom sitt område. Det är således inte fillräckligt att den i de
aktuella områdena har med alternativa energislag jämbördig konkurrensförmåga
utan det måste finnas ett incitament att välja just naturgas. Det är emellertid
tveksamt om så stora ekonomiska fördelar kan erbjudas med naturgasuppvärmning
att denna form väljs spontant i den omfattning som förutsätts i kalkylerna för
projektet. Själva introduktionen av ett nytt värmesystem innebär också i sig
att en tröghetströskel måste bemästras. Utan samhälleliga styrmedel i form av
ekonomiska fördelar eller tvångsåtgärder kan det ställa sig svårt att förmå fasfighetsägare
i för gas avsedda områden till gasuppvärmning. Det gäller speciellt i befintlig
bebyggelse.

Det
är emellertid att märka att behovet av styrmedel är olika för olika gmpper av
konsumenter.

För
en stor del av industrierna är det rimligt att räkna med att naturgasen har så
stora fördelar att valet av energiform ställer sig naturligt. Eftersom industrikunderna
utgör ett begränsat antal, är det möjligt att genom individuell marknadsföring
och individuella förhandlingar nå en tillfredsställande marknadsandel och i
vissa fall skapa avsättning för naturgasöverskottet vid lågbelastning. I de
fall överenskommelse inte kan nås med tänkbara konsumenter i denna gmpp
föreligger sannolikt sådana omständigheter att naturgasen inte är lämpHg som
energikälla vid tillverkningen och att en rationell energianvändning fömtsätter
någon annan energiform. Det är

Prop.
1981/82:64 56

knappast
heller realistiskt att med statligt stöd subventionera en sådan övergång. För
denna grupp föreligger därför inget omedelbart behov av nya styrmedel.

I
fråga om den antalsmässigt stora konsumentgmppen, småhusägama, är situationen
en annan. Det måste vara vanskligt att inleda individuella förhandlingar och
marknadsföring för att i geografiskt avgränsade områden längs stamledningens
sträckning skapa ett tillräckligt underlag för ett distribuUonsnät. Det är för
denna grupp det behövs styrmedel som snabbt kan åstadkomma en tillräckligt stor
anslutning.

I
viss utsträckning går det säkert att förhandlingsvägen åstadkomma att fastighetsägaren
väljer eller går över till gas. Det pris som kan erbjudas är här en avgörande
faktor. Prissättningen är dock osäker, eftersom bl.a. beskattningsfrågan inte
är klar. Priset är vidare beroende av oljeprisets utveckling. De leveransavtal
för naturgas som hittills har träffats har knutits till de vid varje Ullfälle
rådande oljepriserna.

Gasens
konkurtensförmåga i fråga om uppvärmning av småhus blir givetvis beroende av de
villkor som alternativa energislag kan erbjuda. Lättast att jämföra är oljan
där importpriset påverkar gaspriset. Som nämnts bygger de ekonomiska fömtsättningarna
för gasintroduktion på att gasen skall användas för att ersätta oljeuppvärmning.

I
den nyligen framlagda energipropositionen (prop 1980/81:90) föreslås ett
program för oljeersättning med inriktning på att väsentligt minska Sveriges
oljeberoende. Höjningar föreslås av beredskapsavgift och skatt på oljeprodukter
(se 5.4.2). En ny lag föreslås om utförande av eldningsanläggningar för fast
bränsle, som i realiteten innebär ett krav på kombinationspanna vid
oljeeldning i småhus. Kravet på utförande för fastbränsleeldning gäller dock
inte vid gaseldning inom områden där naturgas distribueras eller avses bli
distribuerad.

Fasta
bränslen kan bli aktuella för uppvärmning av småhus. Här spelar bl.a. krav på
fortlöpande tillsyn, miljöfaktorer och pris på råvaran in. Det viktigaste
alternativa energislaget för de småhus som är aktuella för gasuppvärmning är
elenergi. Under 1980-talet och början på 1990-talet bedöms tillgången på
elenergi i Sverige att vara god. I energipropositionen föreslås (se 5.4.2) att
tillgänglig elkapacitet skall användas för att på effektivast möjliga sätt
ersätta olja vid uppvärmning. Den utökade användningen av elenergi måste dock
ske på ett sådant sätt att det senare är möjligt att övergå till andra
uppvärmningsformer, om tillgången på elenergi blir mindre i samband med
avvecklandet av kärnkraften. Vissa styrmedel föreslås för att främja övergång
från olja till el. Här kan nämnas (se 5.4.2) den föreslagna höjningen av
beredskapsavgiften och skatten på oljeprodukter bl.a. för att göra
beskattningen av olja och av el mera neutral än tidigare. För att främja
övergång från olja Ull el i små och medelstora pannor föreslås i den
proposition (prop. 1980/81: 133) om riktlinjer för energisparverksamheten i
byggnader m. m. som nyligen förelagts riksdagen att ener-

Prop.
1981/82:64 57

gisparstöd
skall kunna lämnas bl.a. för åtgärder som föranleds av övergäng från olja till
el (se 5.3.4).

När eluppvärmning nu
främjas på olika sätt medför detta också att dess konkurrensförmåga i förhållande
till gas förstärks. Härtill kommer att elenergin produceras inom landet,
varigenom möjligheten att kontrollera prisutvecklingen är bättre än i fråga om
importbränsle. För att få till stånd gasuppvärmning i fömtsatt omfattning krävs
därför att gasen klarar särskilt konkurrensen från elsidan. Gasuppvärmning
kräver inom sitt område förhållandevis högre anslutningsgrad än elvärme. Vid
övergång till elvärme i befintlig bebyggelse är det i stället distribufionsnätens
kapacitet som kan bh en kritisk faktor.

Det nu sagda innebär att
också eldistributörrerna bör få möjlighet att påverka övergången till elvärme
(jfr prop. 1980/81:90 s. 254). I prop. 1980/81:133 föreslås att i ärenden om energisparlån
till konvertering från olja till el yttrande skall inhämtas från
eldistributören. Eldistribufionen sker ofta i kommunal regi och även om så inte
sker har kommunerna ett ansvar och inflytande på området. Det är från energipolitisk
synpunkt rimligt att kommunerna ges ökade möjligheter att styra användningen av
gas och el på ett rationellt sätt. Detta ligger också helt i linje med den
ökade betydelse som den kommunala energiplaneringen avses få. I prop. 1980/81:90
understryks särskilt vikten av kommunernas planering för att minska
oljeberoendet. När nu frågan om styrmedel för en viss uppvärmningsform tas upp
måste en väsentlig förutsättning vara att avvägningen mellan olika
uppvärmningsformer sker i överensstämmelse med kommunens energiplanering.
Kommunernas skyldigheter på området är angivna i lagen (1977:439) om kommunal
energiplanering (jfr 5.3.1). Enligt denna åligger det kommunerna att i sin
planering främja hushållningen med energi och verka för en säker och
tillräcklig energitillförsel. Skyldigheten gäller både ifråga om kommunernas
egen energiförbmkning och deras samhällsplanering. Lagen innehåller inga medel
för att genomföra den kommunala planeringen men ålägger producenter och
distributörer av energi hksom större energiförbrukare att på begäran lämna
kommunen uppgifter som behövs för planeringen.

Särskilt
när det gäller ny bebyggelse har kommunerna redan nu vissa möjligheter att
styra energianvändningen. Kommunerna har vid lokahse-ring av miljöfarlig eller energikrävande
industri som avses i 136 a § byggnadslagen möjlighet att förhindra etablering
av nytillkommen verksamhet. Någon möjlighet att besluta om uppvärmningsform i
enskilda fastigheter har kommunerna inte f.n. Kommunen har dock i outbyggda
områden möjlighet att styra bebyggelsens utformning i samband med upprättande
av stads- eller byggnadspian. Planen upprättas i allmänhet inte förrän kommunen
träffat exploateringsavtal med byggherren för området. Kommunen kan i
exploateringsavtalet ställa villkor om att bebyggelsen i området skall inrättas
för en speciell uppvärmningsform, exempelvis naturgasuppvärm-

Prop.
1981/82:64 58

ning.
Frågor som rör exploateringsavtal är, utom för vissa specialområden, inte
reglerade vilket medför att vanUga civilrättsliga regler gäller för upprättande
av sådana avtal. I samband med att kommunen upplåter mark finns samma möjlighet
att ställa villkor om uppvärmningsform. 1 befintlig bebyggelse saknas
möjligheter att på motsvarande sätt ställa villkor. Sammanfattningsvis kan
sägas att kommunerna har vissa möjligheter att påverka uppvärmningsformerna
inom kommunen men att de knappast är tillräckliga för det syfte som här är
aktuellt. Det behövs därför ytterligare styrmedel.

Som
framgår av det fidigare finns stora likheter mellan gasuppvärmning och Qärrvärme.
I båda fallen sker uppvärmningen i centraliserade system vars ekonomi är
beroende av hög anslutningsgrad i det aktuella området. En jämförelse med Qärrvärmeområdet
ligger därför nära till hands när det gäller utformningen av styrmedel. En
möjlighet är att tillskapa en lag av Qärrvärmelagens modell (se 5.3.2), som
medger tvångsanslutning om värmesystemet allmänförklaras. Det tvång som
drabbar konsumenten balanseras där av rättigheter i förhållande till
distributören. En allmänförklaring görs av en central statlig myndighet efter
en ekonomisk bedömning och innebär

för
distributören för konsumenten

a. leveransskyldighet
inom a. avgiftsskyldighet

verksamhetsområdet för systemet

b. självkostnadsprincip
i b. möjlighet till

fråga om taxor och av- prövning av taxe

gifter frågor i va-nämnden

c. likställighetsprincip c.
insyn i taxe- och

för abonnenterna avgiftssystemet

Någon
allmänförklaring av Qärrvärmesystem har hittills inte skett. Nuvarande Qärrvärmenät
har i stället byggts upp genom avtal mellan distributörer och konsumenter. Att
så har kunnat ske beror på Qärrvärmens konkurtenskraft och på att under senare tid
har tillkommit en rad styrmedel som främjar Qärtvärme. De viktigaste av dem är

1.
att en konsument i ett område
där Qärrvärme distribueras eller avses bli distribuerad inte har rätt Ull el
för uppvärmning (se 5.3.3).

2.
att statliga bostadslån utgår
endast om Qärrvärmeanslutning sker i fall där sådan är lämplig och energisparstöd
kan utgå för Qärrvärmeanslutning (se 5.3,4). Av bostadsstyrelsens energisparstöd
har sedan 1974 utgått omkring 500 milj. kr. för detta ändamål,

3.
att distributören genom Qärrvärmelagen
har möjlighet att i sista hand begära allmänförklaring.

Den
lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle som föreslås i prop.
1980/81:90 kommer också att få betydelse i och med att enskild oljeeldning
försvåras. Eftersom kravet på utförande för fastbräns-

Prop.
1981/82:64 59

leeldning
också gäller pannor i Qärrvärmeanläggningar, kan emellertid denna lag innebära
ökade kostnader ocksä för Qärrvärmen. Dock torde de fasta bränslena i längden
blir billigare än olja och sammantaget bör övergången till fasta bränslen öka Qärrvärmens
konkurrensförmåga.

Om
inte allmänförklaring sker finns ingen direkt anpassad offentligrättslig
reglering av förhållandet mellan distributören och konsumenten. Allmänna
avtalsrättsliga principer gäller och taxor och avgifter bestäms fritt (jfr
6.1). Informella förhandlingar mellan hyresgästföreningen, fastighets-ägarföreningen
och värmeverksföreningen har resulterat i en av värmeverksföreningen
rekommenderad normaltaxa, som inte är bindande men som har en viss betydelse
för taxesättningen.

Det skulle inte medföra
några större problem att överföra Qärrvärmelagens regelsystem till
naturgasområdet. Den modell som Qärrvärmelagen erbjuder kan relativt lätt
anpassas till naturgasanläggningar. Det framgår redan av omständigheterna kring
Qärrvärmelagens tillkomst. Värmean-läggningsutredningen lämnade i sitt
betänkande (SOU 1974:77) Värmeförsörjning enligt värmeplan ett förslag till
lag om allmänna värmesystem, som innefattade lokal distribution för uppvärmning
med Qärrvärme, el eller gas. Med hänsyn till att såväl el som gas har
ytterligare användningsområden, beträffande gas bl.a. matlagning, lämnades gas
och el utanför regeringens förslag till lag om allmänna Qärrvärmeanläggningar (prop.
1975/76:149 s. 45). Några större svårigheter att anpassa modellen till naturgas
finns emellertid inte. Anledning finns knappast att i lag reglera frågan om
användning av gas för matlagning. Den ytteriigare belastning på ett naturgasnät
som föranleds av efterfrågan på gas för matlagningsändamål får huvudmannen ta
hänsyn till vid dimensioneringen av nätet. Även om det kan finnas en viss
osäkerhet om storleken på denna efterfrågan, bör användningen av naturgas för
matlagning utan olägenheter kunna lösas avtalsvägen.

Också
de styrmedel som finns för att främja en frivillig övergång till Qärrvärme kan
lätt anpassas till naturgas. Den föreslagna fastbränslelagen innehåller som
nämnts en särskild bestämmelse om undantag från kravet på möjlighet till fastbränsleeldning
vad gäller eldningsanläggning för natur-ga.s i områden där sådan distribueras
eller avses bli distribuerad.

Som
nämnts har Qärrvärmelagen inte tillämpats i praktiken. Om de angivna styrmedlen
för Qärrvärme anpassas också till naturgas, är det inte omöjligt att en
motsvarande naturgaslag skulle få spela samma roll, alltså som en sista utväg
för distributören. Att lagen inte tillämpas innebär bl. a. att det
konsumentskydd som den innehåller inte heller blir tillämpligt. Om allmänförklaring
gjordes obligatorisk, skulle dels denna fråga lösas, dels behovet av andra
styrmedel bli betydligt mindre. Det synes emellertid rimligt att naturgas
jämställs med Qärrvärme i fråga om reglerna för allmänförklaring. En
allmänförklaring bör därför vara frivillig i fråga om ett naturgasnät liksom
för en Qärrvärmeanläggning. Det kan nämnas att sta-

Prop.
1981/82:64 60

tens
industriverk i sin senaste anslagsframställning aktualiserat frågan om
obligatorisk allmänförklaring av Qärrvärmeanläggning, vilket dock hittills inte
föranlett någon åtgärd.

Att allmänförklaring görs
frivillig innebär att möjligheten att avtalsvägen bygga upp ett naturgasnät
hålls öppen. Därmed bör också motsvarande styrmedel som finns för Qärtvärme
tillskapas, alltså undantag från distribu-Uonsskyldigheten för el och
motsvarande regler i fråga om bostadslån m.m.

Dessa styrmedel har varit
tillräckliga för att bygga upp nuvarande Qärrvärmenät. Möjligheten att i sista
hand begära allmänförklaring kan visserligen i sig ha haft viss betydelse. Det
avgörande har dock säkerligen varit de ekonomiska fördelar som Qärrvärmen har i
tätbebyggda områden. En bidragande orsak till att allmänförklaring inte har
skett kan också vara att distributören inte har velat ådraga sig de
skyldigheter som lagen förutsätter, bl. a. en omedelbar leveransskyldighet till
alla fastigheter inom ett visst område och viss reglering av taxor och
avgifter.

Eftersom konsumenterna i
praktiken kan utsättas för visst tvång att använda gas, kan diskuteras att
införa en möjlighet för dem att på motsvarande sätt som på elområdet få
leveransvillkoren prövade i särskild ordning (se 5.3.3). Situationen är dock
inte helt jämförbar, eftersom eldistributören som koncessionshavare har ett
rättsligt monopol på elleveranser inom koncessionsområdet och närmast är att
jämställa med innehavaren av en allmänförklarad anläggning. Samma diskussion
kan föras på Qärrvärmeområdet och nägot skäl att särbehandla gasen finns
knappast. Att kommunerna regelmässigt själva kommer att svara för
distributionen eller ha ett starkt inflytande över denna innebär också att de
har ett direkt ansvar för att gaskonsumenterna inte missgynnas. Som framgår av
avsnitt 5.5 måste kommunala taxor i princip utformas så att avgifterna inte
överstiger kommunens självkostnader. Frågan om taxe- och prissättning inom energiområdet
utreds f. n. (se avsnitt 5.5).

Sammanfattningsvis
föreslås att följande vidtas för att främja gasintroduktionen.

-
Qärrvärmelagens bestämmelser utvidgas
till att avse även naturgasnät

-
ellagen ändras på så sätt att
eldistributören befrias från skyldighet att leverera el för uppvärmning i
naturgasområden

-
reglerna om statligt stöd till energibesparande
åtgärder som gäller Qärrvärme utvidgas till att avse även naturgas. På samma
sätt som gäller för Qärrvärme bör anslutning till ett befintligt naturgasnät,
om inte särskilda skäl talar däremot, vara villkor för statliga bostadslån.

Den
närmare utformningen av de föreslagna styrmedlen behandlas i följande avsnitt.

Prop. 1981/82:64 61

6.3
Styrmedlens närmare utformning

För
att säkra att den önskade naturgasanvändningen kommer till stånd bör således
vidtas åtgärder, varigenom naturgas i vissa hänseenden jämställs med Qärrvärme.
Till en del krävs lagstiftning. På samma sätt som enligt Qärrvärmelagen bör
huvudmannen för ett naturgasnät ges möjlighet att ansluta fastighetsägare i
områden som avses bli försörjda med naturgas. Vidare bör genom ändring i ellagen
eldistributör befrias från skyldighet att leverera el för uppvärmning i
naturgasområden på samma sätt som nu gäller för Qärrvärmeområden. Slutligen bör
statligt stöd i form av lån lämnas vid byte Ull uppvärmning med naturgas eller
anslutning av ny bebyggelse till ett naturgassystem och som villkor för
statliga bostadslån gälla att därför lämpliga fastigheter ansluts till
befintliga naturgasnät.

Reglema
i lagen om allmänna Qärrvärmeanläggningar har behandlats i avsnitt 6.2 och
finns utförligt redovisade i avsnitt 5.3.2. Lagen är tillämplig på Qärrvärmeanläggningar
som allmänförklarats. Allmänförklaring görs av statens industriverk på begäran
av huvudmannen för anläggningen. I allmänhet drivs Qärrvärmeanläggningar i
kommunal regi. Industriverket skall vid begäran om allmänförklaring pröva om
det finns behov av anläggningen från allmän synpunkt. Inom en allmänförklarad
anläggnings verksamhetsområde blir fastighetsägarna skyldiga att betala avgift
fill huvudmannen om fastigheten behöver uppvärmas och uppvärmningen inte med större
fördel kan ske på annat sätt. Å andra sidan uppkommer för sådana fastigheter en
rätt att ansluta sig till anläggningen och huvudmannen blir skyldig att
leverera Qärrvärme. Särskilda regler till konsumenternas skydd finns om taxor
och avgifter. Vidare finns regler om skyldighet för huvudmannen att ansluta
eller inlösa äldre uppvärmningsanordningar vid övergång till Qärtvärme.

Fjärrvärmelagens
regler kan i stor utsträckning lätt utvidgas till att avse naturgasnät. Vissa
principiella tekniska skillnader finns dock mellan Qärrvärmesystem och
naturgassystem som på visst sätt måste avspeglas i lagsystemet. Vid Qärrvärme
sker uppvärmning av hetvatten centralt medan naturgas förutsätter en enskild gasbrännare
i varje fastighet. Vidare har naturgasen viktiga användningsområden vid sidan
av uppvärmning, bl. a. i industriella processer.

I
ett Qärrvärmesystem utgör hjärtpunkten en eldningsanläggning, där energiomvandlingen
till värme sker. Denna anläggning med dithörande distributionsnät utgör en
naturlig enhet. I ett naturgassystem distribueras ett bränsle från en
inmatningspunkt och omvandlingen Ull värmeenergi sker på ett stort antal
ställen vid distributionskedjans slut. Hela det nu planerade naturgasnätet är
hopkopplat och stamledningen är förbunden med ett uUändskt rörsystem. Några
naturliga gränser för nätets delar finns inte även om man i stora drag kan
urskilja olika fördelningsystem. Det medför att omfattningen av ett naturgasnät
inte kan bestämmas på ett lika enkelt sätt och i viss mån blir godtycklig.

Prop. 1981/82:64 62

Vid
tillämpningen av Qärrvärmelagens regelsystem på ett naturgasnät synes
emellertid frågan om teoretisk avgränsning av ett sådant nät sakna praktisk
betydelse. Lagen reglerar förhållandet mellan distributören och fastigheter
inom ett bestämt område och det är detta områdes utsträckning som i praktiken
är det centrala. Några skillnader i fråga om hur detta område skall bestämmas
finns inte mellan Qärrvärmeanläggningar och naturgasnät. Omfattningen av ett allmänförklarat
naturgasnät bör således bestämmas från praktiska utgångspunkter, t. ex. den del
av ett större nät som UtnytQas av en viss distributör.

Reglerna
för naturgasnät bör kunna byggas upp på följande sätt. I samband med
allmänförklaring av ett på lämpligt sätt bestämt naturgasnät bestäms enligt Qärrvärmelagens
modell ett område utöver vilket värmesystemets verksamhetsområde inte får
utsträckas. Något hinder mot att låta området för värmesystemet bestå av flera
geografiskt åtskilda områden bör inte finnas under förutsättning att ett
gemensamt värmesystem föreligger, där konsumenterna behandlas lika. Om
verksamhetsområdets faktiska gränser beslutar huvudmannen. Området kan i
praktiken utgöras av befolkningsöar på rimligt avstånd från stamledningen.
Inom området är huvudmannen skyldig att låta fastighetsägaren bruka systemet,
dvs. ansluta sig, om fastigheten behöver värmas och behovet inte kan med fördel
tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen är dock berättigad till visst anstånd
men är å andra sidan skyldig att medverka till provisoriska anordningar för
fastigheter som under denna tid kan komma att sakna egen värmeanordning därför
att de har byggts för gasuppvärmning eller en äldre värmeanordning är i sådant
skick att den måste bytas.

Brukningsrätten
kompletteras med en leveransskyldighet för huvudmannen. Om denna inte fullgörs
blir huvudmannen skadeståndsskyldig gentemot fastighetsägaren. Vid brist på
naturgas har huvudmannen dock rätt att ersätta denna med annat gasformigt
bränsle, t. ex. gasol, utan att skadeståndsskyldighet inträder.

Inom
verksamhetsområdet uppkommer å andra sidan en avgiftsskyldighet för ägare till
fastigheter, vars värmebehov inte med fördel kan tillgodoses på annat sätt än
genom naturgassystemet. Denna bedömning skall ske efter objektiva grunder och
fastighetsägarnas egen uppfattning saknar självständig betydelse. Att en
fastighet redan har en tillfredsställande uppvärmningsanordning har ingen
avgörande betydelse, om huvudmannen är villig att utge ersättning för den.
Huvudmannen är skyldig att utge skälig ersättning för befintlig anläggning för
värmeförsörjning som blir onyttig till följd av anslutningen till naturgassystemet.
Är fastigheten inte inrättad för ett vattenburet system, är i allmänhet en
övergång till naturgas så tekniskt och ekonomiskt ofördelaktig att den inte ter
sig rimlig. Om ett vattenburet system redan finns är kostnaden för en övergång
relativt liten och något hinder för anslutning till naturgassystemet finns i
regel inte.

Naturgassystem
kan vara ekonomiskt intressanta i tätbebyggelse där

Prop.
1981/82:64 63

Qärrvärme
inte distribueras. Sådana områden är i regel bostadsområden med lokaler för
närservice, såsom skolor, förskolor, butiker och liknande. Även lokaler av
sådant slag bör anslutas till systemet om inte särskilda skäl talar däremot.

Överhuvud
bör liknande överväganden i fråga om brukningsrätt och anslutningsskyldighet
göras som anfördes i förarbetena till Qärrvärmelagen (prop. 1975/76:149 s. 50 ff).
Ett skäl för undantag kan vara att alternativet till naturgas är att utforma en
byggnad för ett avancerat tillvaratagande av solvärme eller att utnytQa en
värmepump eller spillvärme.

Tidigare
har nämnts att inga särskilda styrmedel behövs för naturgasanvändningen i
industrin och trädgårdsnäringen. Förhållandena är här sådana att relationerna
mellan distributör och konsument bäst bör lösas avtalsvägen. Industri- och
trädgårdsbyggnader bör därför generellt undantas från reglernas
tillämpningsområde.

Naturgasinstallationen
omfattar inkommande ledning med avstängningsventiler, säkerhets-, regler- och mätutmstning.
Installationen ägs av gasdistributören. Gasen leds i fastigheten genom rör till
förbrukningsstället där gasen förbränns i en speciell gasbrännare. I befintliga
värmeanläggningar är det ofta tillräckligt att byta brännare vid övergång Ull
naturgas. 1 fastigheter med befintlig värmeanordning blir som nämnts
huvudmannen skyldig att lösa in värmeanordning som blir onyttig till följd av
anslutningen till nalurgassystemet. Däremot föreligger ingen skyldighet för
honom att betala för gasbrännare eller gasutmstning i övrigt. Vid anslutning
till naturgassystemet får konsumenten betala en anslutningsavgift som skall täcka
kostnaderna för servisledning till fastigheten, avstängnings-, regler-, säkerhets-
och mätutrustning samt del av det lokala distributionsnätet. Anslutningsavgiften
beräknas blir avsevärt lägre än vid anslutning till Qärrvärmeanläggning.
Kunderna får själva svara för kostnaden för pannor, brännare och rökgaskanaler.

Förbmkningskostanderna
omfattar dels gaskostnaden och dels kostnaden för fördelningsnätet och skall
fördelas mellan konsumenterna så att ingen gynnas pä den andras bekostnad.
Huvudmannen får la ut så stora avgifter och anpassa taxan så att han kan täcka kostnadema
för ledningsnätet och den levererade naturgasen samt åtgärder för belastningsuQäm-ning.
Självkostnadsprincipen skall således gälla.

Frågor
om allmänförklaring av naturgasnätet bör prövas av samma myndighet som prövar
allmänförklaring av Qärrvärmeanläggning, dvs. L n. statens industriverk. I prop.
1980/81:90 föreslås att industriverkets energienhet och verkets uppgifter på
energiområdet överförs till en ny central myndighet fr.o.m. den 1 juli 1982. I
likhet med vad som nu gäller i fråga om Qärrvärme bör myndigheten vid
prövningen pröva dels huvudmannens lämplighet, dels energisystemets lämplighet
i förhållande till de energipolitiska målen. Myndigheten måste vidare göra en
översiktlig bedömning av naturgassystemets ekonomi så att kostnaden för
systemet i förhållande till

Prop. 1981/82:64 64

nyttan
inte avsevärt överstiger kostnaden för alternativa uppvärmningsformer.
Härigenom tillgodoses konsumenternas intresse av ett effekfivt energisystem.
Tvister mellan konsumenten och huvudmannen om taxan, inlösen av
värmeanordningar eller liknande fråga bör på det sätt som nu gäller enligt Qärrvärmelagen
prövas av va-nämnden.

Den inledningsvis berörda
ändringen i ellagen bör genomföras på följande sätt. Enligt 2 § 4 mom. ellagen
är den som har områdeskoncession för yrkesmässig distribution, dvs. den som har
fått rätt att ensam svara för eldistributionen inom ett visst område, skyldig
att inom området tillhandahålla ström åt var och en som behöver det för
normalt förbmkningsända-mål. Däri anses även ingå att leverera el för
husuppvärmning. En motsvarande skyldighet föreligger vid linjekoncession, dvs.
rätt att dra fram eldistributionsledning med viss sträckning. En redogörelse
för reglerna finns i avsnitt 5.3.3.

Ett
särskilt undantag finns emellertid från leveransskyldigheten. Det gäller om
strömmen är avsedd att användas för uppvärmning av byggnad inom område där Qärrvärme
distribueras eller avses bli distribuerad. 1 det sistnämnda ligger att planerna
på Qärrvärme skall vara konkreta och att fjärrvärme är ett realistiskt
alternativ till elvärme vid valet av uppvärmningsform. Syftet med undantaget
är att få en rationell utbyggnad av distributionsnäten för såväl el som Qärrvärme.
Genom ett tillägg till den nämnda bestämmelsen i ellagen bör nu eldistributören
på motsvarande sätt befrias från skyldighet att leverera el för husuppvärmning
i områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad. Bestämmelsen
blir givetvis inte tillämplig på sådan skyldighet att tillhandahålla el för
uppvärmning som redan finns då den träder i kraft. Det är endast konverteringar
till elvärme därefter som kan förhindras med stöd av bestämmelsen. Det bör
nämnas att eldistributörerna f. n. i praktiken har viss möjlighet att åtminstone
temporärt vägra leverans även utanför Qärrvärmeområden, t. ex. med hänvisning
till otillräcklig nätkapacitet. Principiellt har dock eldistributören
skyldighet att bygga ut nätet till sådan kapacitet att - bortsett från mycket
speciella fall - den som så önskar kan få Ullgång Ull elvärme.

Slutligen
bör i fråga om stödet till naturgasuppvärmning gälla följande.

I
nybyggnadsfall bör låneunderlaget för statliga bostadslån innefatta dels kostnader
för utrustning för uppvärmning med naturgas dels kostnader för installation av
denna och dels kostnader för anslutningsavgift. Lånet bör utgå enligt av
bostadsstyrelsen beräknad schablon som grundar sig på fakUska kostnader. Som
villkor för erhållande av statliga bostadslån bör kunna ställas att fastigheten
ansluts till naturgasnät, om sådan anslutning är lämplig (jfr 9 a § bostadsfinansieringsförordningen).

För
konverteringsfall bör energisparstödet (se 5.4.3) utvidgas till att avse även
konvertering till naturgas. Lån bör kunna utgå för kostnader för konvertering
jämte anslutningsavgift.

Fram
Ull år 1985 avses som en förberedelse för naturgasuppvärmning

Prop.
1981/82:64 65

ske
leveranser av gasol i det nät som byggs upp. Under denna tid bör stöd utgå i
det fall den gamla uppvärmningsanläggningen ändå måste bytas. Därefter bör stöd
utgå till byte även om oljepannan inte är utsliten.

6.4
Lagtekniska frågor m. m.

I
promemorian föreslås att reglerna i Qärrvärmelagen och 2 § 4 mom. första
stycket ellagen görs tillämpliga även på naturgas samt att visst stöd skall
utgå till naturgasuppvärmning.

I
enlighet härmed har upprättats förslag till lag om allmänna värmesystem och
lag om ändring i ellagen. Förslagen har fogats till promemorian som bilaga 1
och bilaga 2. I Qärrvärmelagen blir det fråga om så stora formella ändringar
(lagens rubrik och samtliga paragrafer berörs) att det av lagtekniska skäl får
anses lämpligare att ersätta denna med en ny lag om allmänna värmesystem.

Frågan
om följdändringar i andra författningar med hänvisning till Qärrvärmelagen har
inte tagits upp i detta sammanhang på annat sätt än att i
övergångsbestämmelserna intagits en s.k. trolleribestämmelse. En sådan innebär
att den nya lagen skulle tillämpas i stället för den upphävda lagen eller
föreskrift i denna, om det i författningar förekommer hänvisning till den gamla
lagen. Några övergångsproblem bör knappast finnas eftersom Qärrvärmelagen
aldrig praktiskt har tillämpats.

Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1982.

Något
författningsförslag i fråga om stödreglerna har inte lämnats med hänsyn till
att de bör anpassas till de nya bestämmelser på Qärrvärmesidan som föranleds av
prop. 1980/81: 133 och som riksdagen ännu inte tagit ställning till.

Lagen
om allmänna värmesystem är i allt väsentligt byggd på lagen (1976:878) om allmänna
Qärrvärmeanläggningar med den sakliga nyheten att regelsystemet omfattar även
naturgasnät. I den nya lagen har bestämmelserna i 1 och 2 §§ getts en delvis
ny struktur. Vidare har Qärrvärmelagens hänvisning till statens industriverk
ändrats till "den myndighet som regeringen bestämmer", vilken i lagen
omnämns som "tillsynsmyndigheten". På så sätt undviks att
myndighetsorganisationen fastställs i lag. Nämnas kan att i prop. 1980/81:90
föreslås en ny myndighetsorganisation på energiområdet, som bl.a. innebär att
huvuddelen av statens industriverks energibyrå lösgörs från verket.

1
3 § som saknar motsvarighet i Qärrvärmelagen undantas från regelsystemet för
allmänna naturgasnät industrifastigheter, trädgårdsnäringens byggnader och
gasleveranser i övrigt som inte gäller uppvärmning. Denna fråga har berörts i
avsnitt 6.2.

I övriga paragrafer har
gjorts ändringar av endast formell och språklig art i förhållande till
motsvarande bestämmelser i Qärrvärmelagen. I den nya lagen motsvaras 4—38 §§ av
3-37 §§ Qärrvärmelagen. I fråga om bestäm- 5 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 64

Prop. 1981/82:64 66

melsernas
närmare innebörd hänvisas till prop. 1975/76:149.1 18 § har i ett nytt andra
stycke (jämfört med 17 § Qärrvärmelagen) angetts innebörden av
"naturgasinstallation". Som framgår av avsnitt 6.3 skall en
naturgasinstallation normah ägas av gasdistributören, vilket har angetts i
lagtexten. Här ligger en skillnad i förhållande Ull en Qärrvärmeinstallation
enligt första stycket (jfr. prop. 1975/76:149 s. 69).

2 § 4 mom. ellagen har i
sakligt hänseende ändrats på så sätt att i andra meningen i första stycket
tillagts orden "eller naturgas". Dessutom har uttrycket
"uppvärmning" ersatts av "värmeförsöijning" för att få överensstämmelse
med terminologin i lagen om allmänna värmesystem (och den tidigare Qärrvärmelagen).
I förtydligande syfte har i samma mening gjorts ett tillägg av innebörd att
leveransskyldighet föreligger till sådana byggnader inom Qärrvärme- eller
naturgasområden vars värmeförsöijning av särskilda skäl lämpligare kan
tillgodoses med elenergi än med det för området gemensamma Qärtvärme- eller
naturgassystemet. Det kan exempelvis vara fråga om kulturbyggnader där det är
mindre lämpligt att dra in rörsystem. Fastighetsägaren bör där av naturliga
skäl ha samma rätt till elvärme som om fastigheten legat utanför området. I
övrigt har några språkliga ändringar gjorts i paragrafen.

Prop.
1981/82:64 67

Bilaga
1.1

(tdl
bilaga I

i propositionen)

1
Förslag till

Lag
om allmänna värmesystem

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser.

1 §
Denna lag är tillämplig på allmänna värmesystem. Ett allmänt värme

system är en Qärrvärmeanläggning eller ett naturgasnät som har allmän

förklarats enligt denna lag.

Den
som driver ett allmänt värmesystem är systemets huvudman.

2 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (fillsyns-

myndigheten) skall på ansökan av den som driver eller skall driva en

Qärrvärmeanläggning eller ett naturgasnät förklara Qärrvärmeanläggningen

eller naturgasnätet som allmänt värmesystem, om

1. ändamålet
är att bereda bostadshus eller annan bebyggelse värmeför

sörjning genom Qärrvärme eller eldning med naturgas,

2.
det finns behov av
värmesystemet från allmän synpunkt och

3.
huvudmannen såväl i ekonomiskt
avseende som i övrigt har fömtsättningar att driva värmesystemet.

Vid
allmänförklaring skall bestämmas ett visst område, utöver vilket värmesystemets
verksamhetsområde inte får utsträckas.

3
§ Bestämmelserna i denna lag
tillämpas såvitt avser naturgasnät inte på industrifastigheter eller
trädgårdsnäringens byggnader eller, i övrigt, såvitt avser leverans av naturgas
för annat ändamål än värmeförsörjning, även om anslutning finns till ett allmänförklarat
naturgasnät.

4
§ Som ägare av en fastighet
anses vid Ullämpningen av denna lag den som enligt kommunalskattelagen
(1928:370) är skyldig att betala skatt för garantibelopp för fastigheten.

Har
huvudmannen för ett allmänt värmesystem träffat avtal med annan än
fastighetsägare om brukande av systemet gäller för denne vad som i lagen
föreskrivs om fastighetsägare.

När omständigheterna
föranleder det tillämpas bestämmelser om fastighet i denna lag på byggnad
eller annan anläggning, som inte tillhör ägarna till marken. Vad som i lagen
föreskrivs om ägaren av fastighet skall därvid gälla anläggningens ägare.

Verksamhetsområde

5 §
Ett allmänt värmesystems verksamhetsområde är det område, inom

vilket värmeförsörjningen har ordnats eller skall ordnas genom värme

systemet.

Verksamhetsområdet
skall vara fastställt till sina gränser. Det får ej omfatta endast vissa av de
fastigheter som ingår i sådan samfällighet för värmeförsörjning som bildats i
särskild ordning.

Prop. 1981/82:64 68

6 §
Huvudmannen för ett allmänt värmesystem bestämmer värmesyste

mets verksamhetsområde med tillämpning av denna lag och de föreskrifter

som har meddelats med stöd av lagen.

Utan
hinder av denna lag kan huvudmannen efter avtal med ägaren av fastighet utanför
värmesystemets verksamhetsområde låta denne bruka värmesystemet.

7
§ Önskar huvudmannen att
verksamhetsområdet för hans allmänna värmesystem skall omfatta område som ingår
eller avses ingå i verksamhetsområdet för ett annat befintligt eller planerat
värmesystem, skall tillsynsmyndigheten, om överenskommelse ej kan träffas,
bestämma till vilket värmesystem området skall hänföras. I samband härmed kan
myndigheten ändra vad som bestämts enligt 2 § andra stycket.

8
§ Huvudmannen för ett allmänt
värmesystem skall meddela tillsynsmyndigheten vad han bestämt om systemets
verksamhetsområde. Försummas det, kan tillsynsmyndigheten vid vite ålägga
huvudmannen att fullgöra vad som åligger honom.

Uppgifterom
allmänna värmesystems verksamhetsområden skall finnas tillgängliga hos
tillsynsmyndigheten.

Brukningsrätt
och avgiftsskyldighet

9 §
Huvudmannen för ett allmänt värmesystem är skyldig att låta ägare

av fastighet inom värmesystemets verksamhetsområde som inte är undan

tagen enligt 3 § bruka systemet, om fastigheten behöver anordningar för

värme och behovet inte kan med större fördel tillgodoses på annat sätt.

Huvudmannen är dock berättigad till det anstånd med utförandet av de för

brukandet nödvändiga arbetena som behövs för att samordningen med

andra arbeten inte skall väsentligt försvåras.

En
huvudman som är berättigad till anstånd enligt första stycket skall i skälig
omfattning medverka till att behövliga provisoriska anordningar för värmeförsörjning
inrättas och skall till fastighetsägaren utge skälig ersättning för ökade
kostnader till följd av anståndet.

10 §
Ägare av varje fastighet inom ett allmänt värmesystems verksam

hetsområde som ej är undantagen enligt 3 § skall betala avgifter till huvud

mannen, om fastigheten behöver anordningar för värme samt behovet ej

kan med större fördel tillgodoses på annat sätt än genom värmesystemet.

För obebyggda fastigheter, som enligt stadsplan eller byggnadspian är

avsedda för bebyggande, skall, om inte särskilda skäl föranleder annat,

behovet av anordningar för värme bedömas som om fastigheten var be

byggd enligt planen.

Avgiftsskyldighet
inträder, när huvudmannen har upprättat förbindelsepunkt som anges i 14 § och
underrättat fastighetsägaren om det.

11 §
En ny ägare av fastighet svarar inte gentemot huvudmannen för

avgifter som förfaller till betalning före tillträdesdagen.

Leveransskyldighet

12 §
Huvudmannen för ett allmänt värmesystem är skyldig att Ullhanda-

hålla energi för erforderlig uppvärmning av fastigheter som avses i 10 §.

Prop.
1981/82:64 69

Leveransskyldighet
enligt första stycket föreligger inte när huvudmannen är ur stånd att fullgöra
leveransen till följd av hinder utom hans rådighet. Huvudmannen är vidare
berättigad att avbryta leveransen vid fara för personskada eller väsentlig
egendomskada eller när det behövs för sådana arbeten som är nödvändiga för
fullgörande av leveransskyldigheten.

Anläggningen

13 §
Ett allmänt värmesystem skall vara försett med de anordningar som

krävs för att det skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på

säkerhet.

Ett allmänt värmesysem får
ej inrättas i strid mot en fastställd plan eller bestämmelser för markens
bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning
försvåras.

Så
länge ett allmänt värmesystem behövs skall huvudmannen underhålla systemet och
i övrigt sörja för att det på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål.

14
§ Det åligger huvudmannen för
ett allmänt värmesystem att för varje fastighet som avses i 10 § bestämma en
punkt, där inkoppling av fastighetens ledningar till systemet skall ske
(förbindelsepunkt). En sådan punkt skall, om inte särskilda skäl föranleder
annat, vara belägen i eller i omedelbar närhet av den byggnad som skall
uppvärmas genom värmesystemet. Uppgift om punktens läge skall lämnas
fastighetsägaren inom sådan tid som är skälig med hänsyn till dennes intresse
att kunna planera för fasUg-hetens utnytQande.

15
§ I ett allmänt värmesystem
ingår sådana ledningar och andra anordningar fram till förbindelsepunkterna
som tillhör huvudmannen.

Inlösen
av värmeanordningar m. m.

16
§ Finns för en fastighet som
avses i 10 § anordningar för värmeförsörjning som kan användas för det
allmänna värmesystemet, är ägaren av anordningen skyldig att på begäran av
huvudmannen låta dem införlivas med värmesystemet mot skälig ersättning.

17
§ Anordningar för värmeförsörjning,
som blir onyttiga till följd av att ett allmänt värmesystem kommer till stånd
eller utvidgas, skall ersättas av huvudmannen i den mån det är skäligt med
hänsyn till anordningens art, ålder och skick, den fördel ägaren får av det
allmänna värmesystemet och övriga omständigheter.

Installationer

18 §
Med Qärrvärmeinstallation förstås ledning för Qärrvärme som för

fastighet dragits från förbindelsepunkten samt värmeväxlare eller annan

anordning som står i direkt förbindelse med den allmänna Qärrvärmean

läggningen.

Med
naturgasinstallation förstås naturgasledning som för fastighet dragits från
förbindelsepunkten, avstängningsventiler samt säkerhets-, regler-

Prop. 1981/82:64 70

och
mätutmstning. En naturgasinstallation ägs av huvudmannen, om inte annat är
avtalat.

19
§ Fastighetsägare får inte utan
huvudmannens medgivande anordna eller förändra Qärtvärme- eller
naturgasinstallationer.

20
§ Huvudmannen får i allmänna
bestämmelser som avses i 23 § ange tekniska fömtsättningar rörande Qärrvärme-
eller naturgasinstallationer.

21
§ När det behövs, får
huvudmannen låta undersöka Qärrvärme- eller naturgasinstallationer och deras bmkande.

Brukande
av ett allmänt värmesystem

22
§ Ett allmänt värmesystem skall
bmkas så att olägenhet för huvudmannen eller annan såvitt möjligt undviks.

23
§ Huvudmannen för ett allmänt
värmesystem meddelar allmänna bestämmelser för värmesystemets bmkande. En
fastighetsägares möjlighet att utnyttja värmesystemet för dess ändamål får inte
oskäligt begränsas eller försvåras genom sådana bestämmelser.

24
§ Öm huvudmannen ändrar de
allmänna bestämmelsema, skall berörda fastighetsägare skriftligen underrättas
om ändringens innebörd och tidpunkten för ikraftträdandet i skälig Ud innan
ändringen träder i kraft. Motsvarande gäller när huvudmannen i annat avseende
ändrar fömtsättningarna för värmesystemets bmkande.

Avgifter
och taxa

25 § Avgifter som huvudmannen för ett allmänt
värmesystem tar ut får inte överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga
kostnader för värmesystemet och den tillhandahållna energin.

26
§ Avgiftsskyldigheten skall
fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

27
§ Avgift skall tas ut enligt en
taxa som huvudmannen utformar i överensstämmelse med de grunder som anges i 25
och 26 §§. Avgift kan tas ut som en engångsavgift och som periodiska avgifter.

Engångsavgift
får ej sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel i kostnaden för
det allmänna värmesystemets utförande. Uppgår en engångsavgift till belopp som
är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga
omständigheter, skall, om fastighetens ägare begär det och godtagbar säkerhet
ställs, avgiften fördelas på årliga inbetalningar under viss Ud, högst fio år.

28 §
Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp utgår ränta

enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för anfordran.

Skall
engångsavgift fördelas på årliga inbetalningar, utgår ränta enligt 5 § räntelagen
på varje del av avgiften som förfaller till betalning i framtiden från den dag
då den första inbetalningen skall ske till dess den ifrågavarande delen av
avgiften betalas eller ränta skall utgå enligt första stycket.

Prop.
1981/82:64 71

Avtal
om värmefrågor

29 §
Huvudmannen kan träffa avtal med fastighetsägare om sådana frå

gor som inte regleras i allmänna bestämmelser eller taxa.

Skadeståndsskyldighet
m. m.

30 §
Har huvudmannen eller någon fastighetsägare överskridit sin rätt

eller åsidosatt sin skyldighet i förbehållande till den andre, skall han

återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta

skadan.

Avstängning
av energitillförsel

31 §
Försummar någon fastighetsägare att betala avgift som avses i den

na lag eller att i annat hänseende iaktta vad som åligger honom och är

försummelsen väsentlig, får huvudmannen stänga av energitillförseln ull

fastigheten, om han inte genom anmaning har kunnat åstadkomma rättelse

och avstängning kan ske utan att sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad

för avstängningsåtgärd får påföras fastighetsägaren.

Särskilda
bestämmelser om vissa allmänna värmesystem

32 § För ett allmänt värmesystem som drivs av annan än
kommun gäller 33och34§§.

33
§ Den kommun inom vars område
värmesystemet har sitt verksamhetsområde får utse tillsynsman för
värmesystemet.

Tillsynsmannen har
tillträde till alla delar av värmesystemet. Han får granska räkenskaper och
övriga handlingar rörande detta. Han skall årligen ge berättelse över sin
tillsyn till kommunen.

Förhållande
som påkallar ingripande av kommunen, tillsynsmyndigheten eller annan myndighet
skall av tillsynsmannen anmälas till kommunen.

34 §
Kan med skäl antas, att huvudmannen åsidosätter viss eller vissa

fastigheters intressen eller annars driver värmesystemet på mindre lämp

ligt sätt, kan tillsynsmyndigheten förordna en syssloman att i huvudman

nens ställe och för hans räkning driva värmesystemet. Sysslomannen kan

enUedigas av tillsynsmyndigheten när förhållandena föranleder det.

Sysslomannen
har rätt till arvode av huvudmannen. Tillsynsmyndigheten bestämmer arvodets
belopp.

Tystnadsplikt

35 §
Den som deltar eller har deltagit i en undersökning enligt 21 § får

inte obehörigen röja eller utnytQa vad han därvid har fått veta om enskildas

affärs- eller driftförhållanden. Vad nu har sagts gäller även en syssloman

med avseende på vad han har erfarit på gmnd av sitt uppdrag.

I
det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

Prop.
1981/82:64 72

Prövning
av värmefrågor

36 §
Tillsynsmyndigheten kan i ärende enligt denna lag vid behov anlita

sakkunnig. Den sakkunnige har rätt till ersättning med det belopp som

tillsynsmyndigheten bestämmer. Huvudmannen för det värmesystem som

ärendet rör betalar ersättningen.

Beslut
av tillsynsmyndigheten enligt 8 eller 34 § eller om ersättning till sakkunnig
som avses i första stycket överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Annat
beslut av tillsynsmyndigheten enligt denna lag överklagas hos regeringen genom
besvär.

Foreskrifter om avgifter i
ärende hos tillsynsmyndigheten enligt denna lag meddelas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, av tillsynsmyndigheten.

37
§ Mål som anges i 38 S prövas
av statens va-nämnd. Bestämmelser om nämnden finns i lagen (1976:839) om
statens va-nämnd.

38
§ Va-nämnden prövar mål
angående inlösen eller ersättning enligt 16 eller 17 § samt mål som rör tvist
mellan huvudmannen och fastighetsägare om

1.
rätt att bruka ett allmänt
värmesystem eller skyldighet att genom avgift bidra till kostnaderna för sådant
värmesystem,

2.
tillämpning eller tolkning av
allmänna bestämmelser eller taxa,

3.
giltigheten, beståndet eller
rätta innebörden av avtal mellan huvudmannen och fastighetsägare,

4.
villkor för brukande av ett
allmänt värmesystem i den mån allmänna bestämmelser och taxa ej är tillämpliga
samt avtal inte har kunnat träffas,

5.
fordran på avgift till
huvudmannen för ett allmänt värmesystem,

6.
skadestånd eller annan påföljd
enligt 30 eller 31 §,

7.
skyldighet enligt 9 § andra
stycket att medverka till att provisorisk anordning för värmeförsörjning inrättas
eller att utge ersättning,

8.
annan fråga, som avses i denna
lag.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1982, då lagen (1976:838) om allmänna Qärrvärmeanläggningar
skall upphöra att gälla. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning lill
den upphävda lagen eller föreskrift i denna tillämpas i stället den nya lagen.

Bilaga 1.2

(tdl bilaga 1

i propositionen)

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom föreskrivs att 2 § 4 mom. lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

2 § '

4 mom.
Den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig distribution är pliktig
att, om ej särskilda skäl äro till undantag, tillhandahålla ström åt envar
som inom området har behov därav för normalt förbmkningsändamål. Sådan
skyldighet föreligger dock ej om strömmen är avsedd att användas för
uppvärmning av byggnad inom område där Qärtvärme distribueras eller avses bli
distribuerad.

4 mom. Den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig
distribution är skyldig att, om inte särskilda skäl finns till undantag,
tillhandahålla ström åt var och en som inom området behöver den för normalt förbmkningsändamål.
Sådan skyldighet föreligger dock inte om strömmen är avsedd att användas för
värmeförsörjning av byggnad inom ett område där Qärrvärme eller naturgas
distribueras eller avses bli distribuerad och värmeförsörjningen inte med
större fördel kan tdlgodoses med elenergi än med det för området gemensamma
systemet.

Innehavare
av linjekoncession är pliktig att, om det är förenligt med koncessionens
ändamål, leverera eller överföra ström åt innehavare av områdeskoncession, i
den mån så erfordras för att denne skall kunna fullgöra sina förpliktelser
enligt första stycket, så ock eljest åt förbrukare, vars verksamhet är av
större betydelse för det allmänna.

Den som innehar linjekoncession är skyldig att, om det är
förenligt med koncessionens ändamål, leverera eller överföra ström åt en innehavare
av områdeskoncession, i den mån det behövs för att denne skall kunna fullgöra
sina förpliktelser enligt första stycket. Sådan skyldighet att leverera eller
överföra ström föreligger även i övrigt gentemot förbrukare, vars verksamhet
är av större betydelse för det allmänna.

Frågor om förphktelser, som avses i detta mom., prövas av
den regeringen bemyndigar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Lagen gäller
ej om skyldigheten att tillhandahålla ström för uppvärmning har uppkommit före
ikraftträdandet.

' Senaste lydelse 1977:441

6 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 64

Prop. 1981/82:64 74

BUaga2

Remissyttranden 1 Remissförfarandet

Efter
remiss av den inom industridepartementet utarbetade promemorian Styrmedel för
introduktion av naturgas (Ds I 1981:6) har yttrande avgetts av

Svea
hovrätt (vattenöverdomstolen), byggnadsstyrelsen, statens naturvårdsverk,
bostadsstyrelsen, statens planverk, statens va-nämnd, statens industriverk (SIND),
länsstyrelsen i Malmöhus län, sprängämnesinspektionen, Malmö, Lunds,
Helsingborgs och Landskrona kommuner. Svenska kommunförbundet. Svenska
elverksföreningen. Centrala driftledningen (CDL), Näringslivets
byggnadsdelegation, Sveriges industriförbund. Hyresgästernas riksförbund, HSB:s
riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges
fastighetsägareförbund. Svenska gasföreningen. Svenska Petroleum institutet.
Sydgas AB, Swedegas AB och Ångpanneföreningen.

Sydkraft
AB har i anslutning till remitteringen lämnat synpunkter.

2
Förslagen

I
promemorian lämnas förslag till styrmedel för introdukUon av naturgas. De
föreslagna styrmedlen motsvarar i princip de styrmedel som nu finns i fråga om Qärrvärme.
Förslagen är följande:

1.
Regelsystemet i lagen
(1976:838) om allmänna Qärrvärmeanläggningar (den s. k. Qärrvärmelagen)
utvidgas till att avse även naturgasnät. Av lagtekniska skäl ersätts den nämnda
lagen med en ny lag om allmänna Qärrvärmesystem.

2.
I lagen (1970:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, (den s. k. ellagen)
ändras 2 § 4 mom. första stycket på så sätt att det undantag från skyldigheten
att leverera el för uppvärmning som gäller i Qärrvärmeområden utvidgas till att
avse också naturgasområden.

3.
Statligt stöd som kan utgå vid
anslutning till Qärrvärme utvidgas till att avse också anslutning till
naturgasnät. Som villkor för bostadslån föreslås gälla, på motsvarande sätt som
gäller för Qärrvärme, att en för ändamålet lämpad fastighet skall anslutas till
ett befintligt naturgasnät.

Förslagen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1982.

Prop. 1981/82:64 75

3
Remissutfallet

3.1
Allmänna synpunkter

Huvudparten
av remissinstanserna anser alt styrmedel behövs och tillstyrker förslaget
eller lämnar förslaget utan erinran. Några remissinstanser är dock kritiska,
däribland SIND, byggnadsstyrelsen. Hyresgästernas riksförbund och SABO.
Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker förslagen men anser att ytterligare
styrmedel behövs.

SIND
är tveksamt till behovet av styrmedel i vart fall för närvarande och anför:

De
styrmedel som föreslås i promemorian innebär ett ingrepp i konsumenternas fria
val av uppvärmningssätt och bränsle och skulle utgöra ett starkt stöd vid introduktion
av naturgas. Sedan utredningen gjordes har skatten på olja höjts, vilket ökat
naturgasens konkurrenskraft gentemot olja. SIND ifrågasätter därför om inte de
föreslagna styrmedlen är mer långtgående än vad som skulle behövas för ätt
möjliggöra en naturgasintroduktion, åtminstone så länge naturgasen är befriad
från energiskatt. Mot den bakgrunden och med hänsyn till konsumentintressena
anser SIND att de föreslagna åtgärderna åtminstone tills vidare inte bör
genomföras.

Tre
av de i handläggningen vid SIND deltagande Qänstemännen har anmält avvikande
mening av innebörd att de inte har något att erinra mot att bestämmelserna
införs i huvudsak som de förelagts, förutsatt att tillämpningen omgärdas med
starka restriktioner.

Byggnadsstyrelsen lämnar förslaget
om ändrade regler för statligt stöd utan erinran och finner att en ändring i ellagen
förutsätter att Qärtvärmela-gen ändras och tillämpas. I övrigt anser
byggnadsstyrelsen att förslaget varken är lämpligt eller nödvändigt och anför:

Eftersom
introduktion av naturgas i hög grad kommer att beröra uppvärmning av
befintliga byggnader är det rimligt att någon form av styrmedel introduceras
för att uppnå "beläggning" pä näten. En mycket naturlig utveckling är
därvid — att som föreslås i utredningen — anknyta till lag om allmänna Qärrvärmesystem.
KBS vill dock påpeka att Qärrvärmelagen i princip är helt oprövad. Enligt
verkets mening är det högst anmärkningsvärt att en lagstiftning som varit i
kraft sedan 1974 hitintills såvitt bekant inte tillämpats eller prövats i ett
enda fall. Detta förhållande borde närmare ha analyserats i utredningen. Det
enda som anförs i utredningen är att lagsfiftningen indirekt haft betydelse som
en sistahandsåtgärd för att framtvinga Qärrvärmeanslutning. För denna sista
slutsats finns - såvitt KBS förstår - inget stöd.

Enligt verkets mening är
"konsumentskyddet" svagt i lagstiftningen för Qärrvärme och därmed
också enligt förslaget för naturgas.

KBS kan således inte finna
att utredningens förslag om lagstiftning är vare sig lämplig eller nödvändig
som styrmedel för introduktion av naturgas. Enligt KBS mening bör i första
hand priser och skatter i kombination

Prop.
1981/82:64 76

med
gynnsamma anslutningslån prövas som styrmedel innan en gällande men inte prövad
lagstiftning överförs även till det hittills oprövade naturgasområdet.

Hyresgästernas
Riksförbund motsätter sig att statliga regler tillskapas som leder till att
bostadskollektivet får subvenfionera industrin eller kommunal verksamhet m. m.
och anför:

Industridepartementet
anser i sin promemoria det onödigt med särskilda styrmedel för
industrianslutning till naturgassystem. Departementet hävdar att "nturgasen
har så stora fördelar att valet av energiform ställer sig naturligt".
Vilka fördelarna är preciseras inte men Hyresgästernas Riksförbund tolkar
departementets bedöming som ekonomiskt gynnsam för industrin.

Den
andra målgmppen, bostadskonsumenterna, som beräknas svara för 30 procent av
gasuttaget skall däremot genom styrmedel kunna tvångsanslutas, så att
"ett tillräckligt underlag" för gasleveranser åstadkoms. Kostnaderna
för gasnätet, anslutningsavgiften, kommer således i första hand att belasta
bostadskonsumenterna.

Hyresgästernas
Riksförbund anser att energikostnaderna för uppvärmning och
varmvattenberedning baserad på naturgas, skall understiga kostnaderna för
motsvarande nytfigheter baserade på fömt använd konventionell energikälla. Ett
naturgasbaserat uppvärmningssystem för flerbostadshus får inte ställa sig
dyrare än det uppvärmningssätt det ersätter. Hyresgästernas Riksförbund anser
det viktigt, att samhällsägda energisystem bör projekteras och utnytQas på så
sätt, att energikostnaderna för bostadskonsumenterna minimeras. Under inga
omständigheter får staUiga regler som rör energisystem skapas så att
bostadskollektivet genom energitaxor och avgifter indirekt får subventionera
industrin, kommunal verksamhet m. m.

SABO
anser att de ekonomiska konsekvenserna för konsumenterna inte utretts nöjaktigt
och anför:

SABO
delar utredningens uppfattning att det är angeläget att finna alternativ till
oljan för att på så sätt förbättra landets försörjningstrygghet. Naturgasen bör
därvid vara ett alternativ.

Vi
anser oss emellertid inte kunna tillstyrka utredningsförslaget i dess nuvarande
utformning, då de ekonomiska konsekvenserna för konsumenter/fastighetsägare
enligt vår mening inte klarlagts i nöjaktig omfattning.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län fillstyrker förslagen men anser att dessa borde omfattat även
styrmedel för industrin och trädgårdsnäringen och anför om detta:

Naturgas
är ett extremt rent bränsle och bör därför enligt länsstyrelsens mening inte
enbart användas som substitut för olja vid uppvärmning. Gasen bör i första hand
användas i processer där renhet har betydelse, exempelvis för metallurgisk
industri, glasindustri och livsmedelsindustri. Inom dessa industrier kan
användning av naturgas väsentligt höja kvalité-

Prop. 1981/82:64 77

ten på produkterna. Detta förhållande kan ge upphov dels
till nya processindustrier dels till företag som tillverkar komponenter och
utrustning för processindustrier i Sverige och utomlands. Starka
samhällsekonomiska skäl talar således för att det borde finnas möjligheter att
stimulera naturgasintrodukfion i vissa industrier genom exempelvis någon form
av statligt bidrag.

Det är även väsentligt att man får en fillräckligt snabb
och omfattande naturgasanslutning till övrig industri och till växthusnäringen.
Det är därför angeläget att dessa förbmkare erbjuds attrakfiva villkor och
tillräckligt bra leveranssäkerhet och service i övrigt så att de frivilligt
ansluter sig fill naturgasnätet. Under ett introduktionsskede kan det
emellertid vara behövligt med någon form av statligt bidrag för att göra
anslutningen till naturgasnätet tillräckligt förmånligt för industrin och
växthusnäringen och därmed snabbt nå upp till planerad total gaskonsumtion.

Svenska Petroleuminstitutet anför:

Institutets principiella inställnig är att
samhällsekonomin Qänar på en konkurtens på lika villkor mellan olika
energiformer och motsätter sig mot bakgrunden härav i princip i promemorian
föreslagna styrmedel för att befrämja en naturgasintroduktion.

Sedan
riksdagen våren 1980 beslutat om införande av naturgas enligt Sydgasprojektet
och godkänt ett mellan Sveriges och Danmarks regeringar träffat avtal om
naturgassamarbete, synes ändå att förutsättningar måste skapas för erforderiig
anslutning Ull naturgasnätet. Institutet delar uppfattningen att erforderlig
anslutning icke uppnås utan hjälp av styrmedel, men är angeläget framhålla, att
styrmedlen bör användas med urskillning. Anslutning till naturgasnätet bör i
första hand ske på frivillighetens väg och inriktas dels på nybyggnationen,
dels på villor och fastigheter med gamla och omoderna eldningsanläggningar, som
ändå skulle behöva ersättas före 1986.

Om anslutningen av villor och fastigheter sker på sätt som
ovan angivits, kan Institutet, trots principiella betänkligheter, inte motsätta
sig att i promemorian föreslagna styrmedel införes.

Även Sveriges industriförbund motsätter sig principiellt
de föreslagna styrmedlen. Industriförbundet anför:

Promemorian ger en god sammanställning av gällande
lagstiftning på området. Rent allmänt vill Förbundet dock framföra sin
principiella inställning att samhällsekonomin tjänar på en konkurrens på lika
villkor mellan olika energiformer. Det innebär att Förbundet i princip motsätter
sig de föreslagna styrmedlen i promemorian.

Näringslivets Byggnadsdelegation har instämt i
Industriförbundets yttrande.

3.2. Skatter och avgifter på naturgas

Ett stort antal remissinstanser har betonat att det är
viktigt att frågan om skatter och avgifter på naturgas klarläggs. Sydgas AB
anför;

Prop. 1981/82:64 78

De föreslagna styrmedlen är i allt väsentligt analoga med
de som gäller för Qärrvärme. Det avgörande vid uppbyggnaden av nuvarande Qärrvärmenät
har "säkerligen varit de ekonomiska fördelar som Qärrvärmen har i
tätbebyggda områden" (Utredningen sid. 54). Erfarenheterna från de kontakter
med potentiella naturgasanvändare som förekommit har gett vid handen att
ekonomin säkerligen har en avgörande betydelse också vid uppbyggnaden av en
naturgasmarknad. Väsentlig i detta sammanhang är frågan om skatt eller andra
offentliga pålagor på naturgasen. Nuvarande oklarheter på denna punkt utgör ett
betydande hinder i marknadsföringen av naturgas. Sydgas vill därför framhålla
vikten av att frågan om skatt på naturgas vilken inte behandlas i utredningen klarlägges
så snart som möjligt och att därvid beaktas de styreffekter på
naturgasintroduktionen som kan nås genom skatten. Speciellt viktiga är givetvis
sådana styreffekter under introduktionsskedet. Sydgas utgår från att skatter
och andra offentliga avgifter som läggs på olja med motivering att främja
övergången från olja till andra energibärare inte skall resultera i en
motsvarande belastning av naturgasen. Det må noteras att gasol övergångsvis kan
komma att lokalt distribueras i blivande naturgasnät och att skatten på gasol
därför också påverkar naturgasintroduktionen.

Liknande synpunkter framförs av Malmö, Lunds och
Helsingborgs kommuner, Swedegas. Svenska Gasföreningen, Sveriges
Industriförbund, Näringslivets byggnadsdelegation. Centrala driftledningen och Angpan-neföreningen.

Naturvårdsverket anför:

Energiskattekommittén behandlar framtida skatter inom
energiområdet. Naturvårdsverket överväger att hos Energiskattekommittén föreslå
att naturgas förses med lägre skatt än eldningsolja, kol, skiffer, torv och
ved.

3.3 Förslaget till lag om allmänna värmesystem

Vattenöverdomstolen och va-nämnden ifrågasätter förslaget
att undanta industrin och trädgårdsnäringen fårn lagens tillämpning. Vidare
anser de att lagen i konsumenternas intresse bör göras direkt tillämplig utan
allmänförklaring. Vattenöverdomstolen anför:

Enligt promemorian avses 30 procent av den importerade
naturgasen inom Sydgasområdet användas för uppvärmningsändamål i hushåll och
resten inom industrin. För sin ekonomi kräver naturgasen största möjliga UtnytQande
vilket föranleder tvångsanslutning av bostadsfastigheter om värmesystemet allmänförklaras.
Med hänsyn till bl.a. osäkerheten i promemorians bedöming av naturgasens ekonomsika
fördelar för industrikunderna ifrågasätter hovrätten emellertid lämpligheten
av att från lagens tillämpningsområde undanta de i 3 § lagförslaget omnämnda förbmkarna.

Resonemanget om naturgasnätets gränser på sid. 57 i
promemorian är svårförståeligt. Det är oklart vilken betydelse en teoretisk avgränsning
av ett naturgasnät har i förhållande till det verksamhetsområde som det i
praktiken ankommer på huvudmannen att besluta om. Den föreslagna lagen avses
emellertid gälla enbart inom det sistnämnda området. Hovrät-

Prop.
1981/82:64 79

ten
vill i detta sammanhang föreslå att, i de fall då en kommun eller ett av kommunen
ägt bolag driver ett värmesystem, den föreslagna lagen - av rättssäkerhetsskäl
främst för konsumenterna — blir tillämplig utan särskild allmänförklaring.

Va-nämnden
anför:

Lämpligheten
av att, på sätt som här sker, undanta industrifastigheter och "trädgårdsnäringens
byggnader" (fastigheter?) från naturgasreglernas tilllämpningsområde
ifrågasattes. Bestämmelsen kan föranleda avsevärda Ulllämpningssvårigheter,
exempelvis i det fall att fastighet utnytQas för blandade ändamål. Någon
motsvarande bestämmelse förekommer inte heller i va- och Qärrvärmelagarna,
trots att förhållandena kan vara fullt jämförbara i de fall som regleras av
dessa lagar. Syftet med bestämmelsen synes kunna vinnas på ett enklare och från
nu förevarande synpunkt invändningsfritt sätt, om bestämmelsen får utgå. Den
föreslagna lagen torde nämligen ej hindra att — på motsvarande sätt som redan
nu kan ske enligt Qärrvärmelagen — storförbrukares fastigheter undantas från
anläggningens verksamhetsområde (jfr prop. 1975/76:149 s. 49). Sådant undantagande
får automatiskt till följd att lagen inte blir tillämplig. Den nu förordade
lösningen är uppenbarligen ägnad att förebygga tvister, som grundas på förment
orättvis behandling av skilda bmkarkategorier.

Det
föreslagna undantaget beträffande förbmkning för annat ändamål än uppvärmning avstyrkes
likaså. Det inses lätt att egendomliga problem måste uppstå i
rättstillämpningen, om svaret på frågan huru gasen använts skall vara avgörande
vid valet av tillämpliga materiella och processuella rättsregler.

Den
föreslagna lagen blir - efter mönster av Qärrvärmelagen men i motsats till det
system som gäller enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar - Ullämplig bara i det fall att distributören begär
allmänförklaring av sin anläggning. Fjärrvärmelagen, som trädde i kraft den 1
januari 1977, har hittills inte blivit tillämplig eftersom inte någon Qärrvärmeanläggning
begärts allmänförklarad. Detta innebär bl.a. att de garanti- och rättsskyddsregler
som lagen -jämsides med sina tvångsregler - innehållet inte står till
förfogande för parterna i rättsförhållandet. Så länge allmänförklaring ej
skett har de inte heller möjlighet att få sina mellanhavanden prövade i den
från partssynpunkt enkla och smidiga ordning som lagen anvisar. Va-nämnden har
fått åtskilliga förfrågningar med begäran om prövning av Qärrvärmefrågor med
nödgats avvisa dem med beskedet att lagsUftningen ännu ej gjorts tillämplig.
Mot den nu angivna bakgrunden förtjänar ytterligare övervägas om inte
lagstiftningen på området - vare sig den får sitt i promemorian föreslagna
utvidgade innehåll eller bibehålles i sin nuvarande omfattning - bör utformas
så att den också blir reellt Ullämplig.

Även
Svenska kommunförbundet avstyrker att undantag görs för industrifastigheter
och trädgårdsnäringens byggnader. I övrigt understryker förbundet att
allmänförklaring bör vara frivillig.

Allmänförklaring
av en Qärtvärmeanläggning är frivillig. Samma frivillighet föreslås gälla
ifråga om naturgasnät. Från Statens industriverks sida har frågan aktualiserats
om obligatorisk allmänförklaring av Qärrvärmean-

Prop.
1981/82:64 80

läggning.
Förbundsstyrelsen vill för sin del bestämt förorda, att den fri villighet att allmänförklara
som gällt för Qärrvärmeanläggningar, också införs i den nu föreslagna lagen om
allmänna värmesystem. Enligt styrelsens uppfattning bör möjligheterna att
avtalsvägen bygga upp ett värmesystem prövas i första hand. Detta gäller såväl Qärtvärmeanläggningar
som naturgasnät.

Kommunförbundet
har vidare synpunkter på tidpunkten för ikraftträdandet av lagreglerna.

Naturgasimporten
planeras börja i oktober 1985. Det är därför väsentligt att en rationell
uppbyggnad av marknaden för naturgas påbörjas omedelbart. För att berörda
eldistributörer skall få möjlighet att avvisa krav på eluppvärmning av
byggnader i områden, som planeras bh uppvärmda med naturgas, bör ändringen av ellagen
träda i kraft snarast.

Den nya lagen om allmänna
värmesystem föreslås träda i kraft vid årsskiftet. Import av naturgas till ett
svenskt rörsystem väntas inte påbörjas förtån under 1985. Den nu gällande
lagen om allmänna Qärrvärmeanläggningar avses också gälla fram till den nya
lagens ikraftträdande, varför något behov av ny lagstiftning för Qärrvärmens
del inte erfordras under övergångstiden. Styrelsen finner mot denna bakgmnd att
en lämplig tidpunkt för ikraftträdandet av den föreslagna lagen om allmänna
värmesystem är den 1 januari 1983.

Byggnadsstyrelsen
anser att konsumenternas intressen är dåligt fillgodosedda och anför en rad
exempel, bl. a.:

Ändringar
av taxor och avgifter efter tecknad anslutning görs av huvudmannen och kravet
är enbart att dessa ändringar i skälig tid skall meddelas abonnenten.
Väsentliga prisändringar kan således drabba abonnenten utan att denne har något
inflytande på ändringen. Tvister om taxor och avgifter prövas av Statens VA-nämnd.
Eftersom ingen allmänförklaring hittills skett av Qärrvärmesystem saknas
erfarenheter av en sådan prövning. Paralleller kan endast dras med V A-taxor.
Också här kan "konsumentskyddet" sägas vara svagt. Studeras de fall
där V A-taxor behandlats av VA-nämnden förefaller det som om att i inget fall
har en konsument kunnat påverka den genomsnittliga prisnivån för VA i
kommunerna. Konsumenten synes i stort endast fått rätt i de fall orimliga
konsekvenser av en tillämpning av en standardtaxa inträft"at. Bevisbördan
för konsumenten torde inte bli mindre av att energiförsörjning i många kommuner
drivs i bolagsform fill skillnad från VA-försötjning.

SIND
anser inte att lagen behöver tillämpas om förutsättningarna för att fillämpa
den är uppfyllda:

Om
det emellertid skulle befinnas nödvändigt att redan nu eller senare stödja
naturgasen med sådana ingrepp i marknaden som föreslås i promemorian, är det
enligt industriverkets mening viktigt att tillämpningen av bestämmelserna
omgärdas med starka restriktioner. Härigenom kan man utgå ifrån att de
tvångsmedel som ingår i förslaget inte kommer att utnyttjas så att de medför
några störte nackdelar för konsumenterna. En allmän-

Prop.
1981/82:64 81

förklaring
av ett naturgassystem bör t. ex. inte komma ifråga, om det skulle innebära en
väsentlig ökning av uppvärmningskostnaden för konsumenterna jämfört med
alternativa energislag. Detta innebär också att i de fall en allmänförklaring
kan bli aktuell, är också energidistributörens möjligheter att nå frivilliga
överenskommelser med konsumenterna goda. Allmänförklaring torde därför i regel
inte erfordras. Det kan som jämförelse nämnas att möjligheten fill
allmänförklaring av Qärtvärmenät ännu aldrig utnytQats.

Malmö
kommun anser att lagen påverkar partsförhållandena även om den inte blir
tillämplig. Kommunstyrelsen anför:

På
sidan 53 i promemorian allmänna Qärrvärmeanläggningar sägs att det konsumentskydd
som lagen innehåller inte blir tillämpligt om lagen ej UtnytQas. Även om lagen
inte blir tillämplig på andra än de allmänförklarade blir följden av
konsumentskyddsprincipen att den får s. k. reflexverkningar utanför sitt
egentliga tillämpningsområde. De regler som lagen innehåller kan sannolikt
påverka bedömningen av t. ex. giltigheten i allmänna bestämmelser från
leverantör som inte omfattas av lagen.

Lagen
om allmänna värmesystem är alltså viktig då den kan få betydelse utanför sitt
egentliga tillämpningsområde, nämligen de allmänförklarade, vilket borde
framhållits i promemorian.

Förslagets
18 § har tagits upp av några remissinstanser. Vattenöverdomstolen anför:

I
18 § definieras Qärrvärmeinstallation och naturgasinstallation. Motsvarande
definition för va-anläggningar finns i 17 § VAL. Med va-installation avses
ledning som för fastighet dragits från förbindelsepunkt samt anordning som
förbundits med sådan ledning. Både när det gäller va-installafion och Qärrvärmeinstallation
utgör förbindelsepunkten således gräns mellan den allmänna anläggningen och
fastighetens installation. Enligt 18 § andra stycket i lagförslaget utgör
emellertid förbindelsepunkten inte gräns mellan det allmänna värmesystemet och
fastighetens egna anläggningar. Med denna utformning kommer förbindelsepunkten
inte att få den funktion som den har i va-lagen och när det gäller Qärtvärmesystem.
Det förefaller oegentligt att knyta avgiftsskyldighetens inträde Ull
upprättandet av en förbindelsepunkt då detta inte möjliggör inkoppling av fasfighetens
ledningar till värmesystemet. I vart fall bör införas en skyldighet för huvudmannen
att på anmodan av fastighetsägaren snarast utföra de installationer som
erfordras för att nytQa värmesystemet.

18
§2 st

Promemorian
ger ej fillräckligt underlag för att bedöma om det av tekniska skäl finns
anledning att inskränka begreppet naturgasinstallation på sätt som förslaget
anger.

I
nu gällande lagstiftning om allmänna va- och Qärrvärmeanläggningar regleras
inte frågan om äganderätten till de skilda anordningar som ingår om
äganderätten till de skilda anordningar som ingår i den allmänna anläggningen
och installationerna. Denna princip synes böra upprätthållas. Bestämmelsen i
styckets sista mening bör alltså utgå, något som inte

Prop.
1981/82:64 82

hindrar
huvudmannen från att i de allmänna bestämmelser som avses i 23 § inta de
bestämmelser i förevarande hänseende, som påkallas av säkerhetsskäl eller
liknande skäl.

Samma
synpunkt har Svenska kommunförbundet. Malmö kommun anför angående
leveranspunkten:

Under
avsnitt 6.3 sid. 59 står att naturgasinstallationen omfattar inkommande
ledning med avstängningsventiler, säkerhets-, regler- och mätutmstning.
Installationen ägs av gasdistributören. I Malmö energiverks bestämmelser
rörande stadsgasleverans har i många år leveransgränsen mellan gasverk och
abonnent varit i fastighetens tomtgräns. En ändring av dessa bestämmelser synes
ej vara nödvändig i samband med introduktion av naturgas.

3.4
Ändringen i ellagen

SIND
anser att motiven till förslaget är oklara och att ett förtydligande bör ske. SIND
anför:

Enligt
den föreslagna lydelsen av 2 § 4 mom. ellagen befrias eldistributör från
skyldigheten att leverera el för uppvärmningsändamål i ett område där Qärrvärme
eller naturgas avses bli distribuerad, om "värmeförsörjningen inte med
större fördel kan tillgodoses med elenergi än med det för området gemensamma
systemet." De omständigheter som avses med den citerade satsen
exemplifieras i kommentarerna till förslaget (sid. 64) endast med kulturbyggnader
där det är olämpligt att dra in rörsystem. Enligt SIND:s uppfattning bör det
framgå av lagen eller kommentarerna till den att detsamma gäller i fall där en
fastighet inrättats för uppvärmning med direktverkande el i ett område som
sedermera planeras för naturgas- eller Qärrvärme.

Utredningen
konstaterar på sid. 44 att det är "olämpligt att framtvinga byte av
värmesystem om rörinstallationer saknas". Under rubriken styrmedlens
närmare utformning sägs också som konsekvens härav (sid. 58) att övergång till
naturgas i sådana fall "i allmänhet... inte ter sig rimlig". Någon
motsvarande slutsats dras inte vad gäller ändringen i ellagen (bortsett från
att ändringen enligt övergångsbestämmelserna inte skall gälla om skyldigheten
att tillhandahålla ström för uppvärmning har uppkommit före ikraftträdandet).
Ett klargörande på denna punkt erfordras sålunda.

Malmö
kommun anser att möjlighet bör finnas att byta uppvärmnings-system även i
sådana fall där elvärme en gång funnits. Kommunstyrelsen anför:

På
sidan 61 i promemorian sägs att befrielse från skyldighet att tillhandahålla
el för uppvärmningsändamål givetvis inte gäller där elvärme börjat levereras
före lagens ikraftträdande. Formuleringen förefaller vara alltför absolut
eftersom det kan tänkas fall då ledningsnätet måste byggas om totalt, t. ex.
vid storsanering av ett störte område, men där abonnenten står kvar. Med stöd
av uttalandet på sid. 61 kan en sådan abonnent kräva

Prop. 1981/82:64 83

att
bli kvar även om uppvärmningsenergi med fördel kan tillgodoses på annat sätt.
En så stark låsning till ett system som uttalandet antyder bör inte införas
utan möjlighet bör finnas att byta uppvärmningssystem även om elvärme en gång
funnits.

Svenska
Elverksföreningen anser att gasuppvärmning med fördel bör kunna ske även i varmluftsystem.
Föreningen anför:

Föreningen
vill vidare särskilt biträda vad utredningen anfört (på sid. 44) beträffande
konvertering till gas, nämligen "från teknisk och ekonomisk synpunkt är
det därför olämpligt att framtvinga byte av värmesystem om rörinstallationer
saknas", dvs. för konsumenter med direktverkande elvärme. Å andra sidan
ser vi inget sakligt skäl att begränsa gasuppvärmningen till vattenburna
system eftersom gas bör kunna användas även i varmluftsystem.

3.5
Ändrade riktlinjer för energisparstöd

Flertalet
remissinstanser är positivt inställda fill förslagen om ändrade regler för energisparstödet
och om möjligheten att ställa villkor om anslutning till naturgasnät vid
beslut om statliga bostadslån.

Lunds
kommun anser dock att förslaget inte är tillräckligt långtgående och anför:

I
promemorian föreslås att stöd för gasuppvärmningsanläggning bör utgå fram till
1985 endast om anläggningen ändå måste bytas. Enligt vår mening bör
stödåtgärderna, som föreslås gälla först efter 1985, gälla även tiden före
1985.

Bl.a. till följd av
oljeprishöjningarna, vilka i konsumenUedet förstärkts resp. kommer att
förstärkas av pålagor i form av ökade beredskapslag-ringsavgifter och skatter
påskyndas övergången från individuell oljeeldning fill andra
uppvärmningsformer. Härigenom går ett antal potentiella naturgaskunder
"förlorade" innan de föreslagna styrmedlen kommer till stånd.
Möjlighet bör skapas att vid prövning av lån enligt de föreslagna reglerna
bortse från kravet att arbetet ej skall ha påbörjats vid prövnings-fillfället.
Denna möjlighet bör lämpligen avse arbeten som påbörjats mellan den 1 juli 1981
och ikraftträdesdagen för vederbörande stödregel.

Liknande
synpunkter har Malmö och Helsingborgs kommuner. Svenska gasföreningen. Sydgas
AB och Swedegas AB.

Byggnadsstyrelsen
har inget att erinra mot förslaget men ifrågasätter om naturgasanslutning utgör
en energibesparande åtgärd. Byggnadsstyrelsen anför:

Verket
vill dock påpeka det tveksamma i att det statliga stödet rubriceras som en energibesparande
åtgärd. Som framgår av energihushållningsdelegationens betänkande SOU 1980:43
saknas en utvärdering av om bidrag till Qärrvärmeanslutning verkligen sparat
energi. Enligt KBS erfarenhet är Qärrvärmeanslutning som energisparåtgärd i
många fall diskuta-

Prop.
1981/82:64 84

bel.
Det finns skäl att anta att samma kan gälla naturgas även om distributionsförlusten
för naturgas inte kan förväntas få samma betydelse som för Qärrvärme.
Principiellt kan därför hävdas att ändrad försörjning inte bör
"belasta" energisparmedlen med undantag av el för beredning av tappvarmvatten
sommartid.

Bostadsstyrelsen
anför:

Styrelsen
delar uppfattningen att stafiigt stöd i form av bostadslån skall vara
tillämpligt vid anslutning av fastigheter till naturgasnät på motsvarande sätt
som gäller vid Qärtvärme.

När det gäller nybyggnad
är sådant stöd i princip redan möjligt genom 5 § förordningen (1978:384) om
beräkning av låneunderlag och pantvärde, som anger att tillägg till låneunderiaget
får göras avseende kostnader för bl.a. anläggning för värme och varmvatten.
Denna punkt utgör grunden för de schablonbelopp styrelsen angivit för såväl värmeproducerande
anläggningar inom enskilda fastigheter som belopp för anslutning fill Qärrvärme.
Fr.o.m. den 1 juli 1981 får dock kostnaden för oljebrännare och oljetank inte
medräknas om det inte finns särskilda skäl härför (SFS 1981:470).

Vad gäller nybyggnad av
småhus inom det av Sydgas AB beQänade området i Skåne har styrelsen sålunda
angivit att installations- och anslutningskostnader tills vidare får beräknas
på samma sätt som för Qärrvärme. När ett bredare underlag föreligger för en
bedömning av dessa kostnader avser styrelsen att meddela generella
schablonbelopp härför.

Till skillnad härifrån
medger varken nuvarande eller tidigare regler för enerisparstöd beviljandet av
sådant stöd för anslutning av en befintlig fastighet fill naturgasuppvärmning. Energibidragsförordningen
(1980:334) och tidigare motsvarigheter har i fråga om anslutning till centralt
värmesystem endast upptagit Qärrvärmeanläggning som stödberättigande åtgärd. Fr.o.m.
den 1 juli 1981 gäller istället energilåneförordningen (1981:589) varigenom
motsvarande bestämmelse utvidgats till att också avse anslutning till annan
gemensam värmeanläggning (3 § 4 p.), varmed närmast åsyftas befintliga,
gemensamma värmecentraler som beQänar ett mer begränsat område än Qärrvärmeanläggningar.

I
konsekvens med departementspromemorians förslag bör, enligt styrelsens mening,
bestämmelserna om bostadslån till energibesparande åtgärder i bostadshus
kompletteras så, att anslutning till naturgasnät blir en låneberättigande
åtgärd. Detta kan enkelt ske på så sätt att 3 § 3 p. energilåneförordningen,
innebärande att bostadslån lämnas för kostnader för anslutning av en fastighet
till en Qärrvärmeanläggning, ändras i analogi med promemorians förslag rörande Qärrvärmelagen,
dvs. att ordet Qärtvärmeanläggning ersätts med termen allmänt värmesystem.

Vad
slutligen gäller frågan om anslutning av en byggnad till ett allmänt värmesystem
- Qärrvärme eller naturgas - som förutsättning för bostadslån vill styrelsen
nämna följande. Frågan regleras i 9 a § bostadsfinansieringsförordningen,
varvid kravet formulerats att avse anslutning till "befintlig Qärrvärmeanläggning
eller annan kollekfiv värmeanläggning, om sådan anslutning är möjlig och
särskilda skäl mot anslutningen inte föreligger". Ur konsekvenssynpunkt
synes det önskvärt att ordet Qärtvärmeanläggning även här ersätts med termen
allmänt värmesystem.

Prop. 1981/82:64 85

Vattenöverdomstolen
och va-nämnden påpekar att förslaget till lag om allmänna värmesystem kräver
vissa följdändringar. Vattenöverdomstolen anför:

Förslaget
till lag om allmänna värmesystem ansluter i allt väsentligt till lagen
(1976:838) om allmänna Qärtvärmesystem, som i sin tur har byggts upp med lagen
(1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (VAL) som förebild.
Tvister enligt den föreslagna lagen skall lösas av statens va-nämnd. 1 § lagen
(1976:839) om statens va-nämnd bör därför ändras så att mål enligt lagen
(0000:000) om allmänna värmesystem omfattas av de förfarandebestämmelser som
gäller för va-nämnden. Eftersom nämnden tillförs en ny typ av mål bör det även
föranleda en översyn av de i 2 § lagen om statens va-nämnd intagna
bestämmelserna om kompetenskraven för andra ledamöter än ordföranden.

Va-nämnden
anför:

Tvister
enligt den föreslagna lagen skall prövas av statens va-nämnd. Förslaget i denna
del påkallar ändring av 1 och 2 §§ lagen (1976:839) om statens va-nämnd så att
förfarandebestämmelserna i denna lag blir tillämpliga och kompetenskraven för
nämndens expertledamöter anpassas till den nya situationen. Följdändringar
behövs också i 14 § samma lag samt i I § lagen (1976:841) om
betalningsföreläggande för fordringar som skall prövas av statens va-nämnd.

Prop. 1981/82:64 86

Innehåll Sid

1 Inledning ........................................................ .. 12

2
Föredragandens överväganden ............................ 13

2.1
Allmänna överväganden ................................ .. 13

2.2
Lagen om allmänna värmesystem m.
m.............. 17

2.3
Ändringen i ellagen ..................................... 19

2.4
Ekonomiskt stöd m. m.................................... 20

3
Upprättade lagförslag ....................................... 22

4
Specialmotivering ........................................... 22

4.1
Förslaget till lag om allmänna
värmesystem........ 22

4.2
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar .............................................. 24

4.3
Förslaget till ändringar i
lagen (1976:439) om statens va-nämnd och lagen (1976:841) om
betalningsföreläggande för fordringar som skall prövas av statens va-nämnd 24

5
Hemställan ..................................................... 25

6
Beslut .......................................................... 25

Bilaga I ........................................................... 27

Bilaga 2 ........................................................... 74

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981