Prop. 1981/82:77

Prop.
1981/82:77

Regeringens proposition

1981/82:77

om formerna för den kyrkliga lagstiftningen m. m.;

beslutad den 18 mars 1982

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har
tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

KARL BOO

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i
grundlagsbestämmelserna om svenska kyrkan. Det föresläs att reglerna om
kyrkolagstiftning i punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen
anpassas till regeringsformens huvudprinciper om normgivning.

Enligt de föreslagna bestämmelserna om normgivning på det
kyrkliga området blir huvudregeln alt riksdagen ensam stiftar kyrkolag. De nya
bestämmelserna har utformats så att svenska kyrkan garanteras ett inflytande
vid normgivningen genom att kyrkomötet i viss utsträckning medverkar vid den
framtida kyrkolagstiftningen. Riksdagen får också möjlighet att till kyrkomötet
delegera normgivning i kyrkliga angelägenheter.

Vidare föreslås i propositionen att en del av de nuvarande
stadgandena om svenska kyrkan i övergångsbestämmelserna till regeringsformen
upphävs.

Ändringarna i regeringsformen föreslås träda i kraft den 1
januari 1983.

1 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 77

Prop. 1981/82:77 2

1 Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom
föreskrivs att punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen' skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

9. Ombud för svenska kyrkan sammanträder till allmänt
kyrkomöte enligt vad som är särskilt föreskrivet.

Till prästerlig befallning inom svenska kyrkan får ej
annan utnämnas ån den som bekänner kyrkans lära. Medför annan befattning skyldighet
alt undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap, skall tagas den hänsyn
Ull de sökandes trosåskådning som därav kan påkallas. Befaii-ningshavare, som
ej tillhör svenska kyrkan, får icke deltaga i avgörande av mål eller ärende,
som angår kyrkans religionsvård eller religionsundervisning, utövning av
prästämbetet, befordring eller ämbetsansvar inom kyrkan. När sådant ärende avgöres
av regeringen, skall dock hinder som nu sagts icke gälla för annan än
föredraganden.

Till
ärkebiskop eller biskop utnämner regeringen en av de Ire som har föreslagits i
den ordning sotn kyrkolag föreskriver. Om tillsättning av prästerliga tjänster
i församlingarna och den rätt som därvid tillkoi7i-mer regeringen och
församlingarna föreskrives i kyrkolag.

Utan hinder av vad denna regeringsform föreskriver om att
lag stiftas, ändras eller upphäves av riksdagen skall i fråga om kyrkolag
gälla.

Föreslagen lydelse

9. Grundläggande föreskrifter om svenska kyrkan som
trossamfund och om kyrkomötet som en församling av valda ombud för svenska
kyrkan meddelas i lagen om svenska kyrkan. Denna lag stiftas på samma sätt som
huvudbestämmelserna i riksdagsordningen. Innan lagen stiftas skall yttrande av
kyrkomötet inhämtas.

Föreskrifter om i7iedlemskap svenska kyrkan meddelas
genom lag, som stiftas av riksdagen med samtycke av kyrkomötet.

Grundläggande föreskrifter om prästerliga tjänster i
svenska kyrkan och om stiftsmyndigheter samt andra föreskrifter om kyrkomötet
än som avses i första stycket meddelas i lagen om svenska kyrkan eller i annan
lag, som stiftas av riksdagen efter yttrande av kyrkomötet. Detsamma gäller
grundläggande föreskrifter om den kyrkliga egendom som är avsedd för svenska
kyrkans verksamhet. Föreskrifter som innebär ändring av det ändamål för vilket
den kyrkliga egendomen är avsedd meddelas dock genom lag, som stiftas på samma
sätt som lagen om svenska kyrkan.

Kyrkomötet får med stöd av föreskrifter i lagen om
svenska kyrkan genom kyrklig kungörelse meddela föreskrifter i följande ämnen:

Regeringsformen omtryckt 1979:933.

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

an sådan
lag stiftas, ändras eller upphäves av regeringen gemensamt med riksdagen; dock
an därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte. Har av riksdagen
antaget förslag angående kyrkolag ej utfärdals som lag före närmasi följande lagtima
riksmötes början, är förslaget förfallet.

Vad i denna regeringsform föreskrives om prirnärkommuner
skall, med undantag av 1 kap. 7 § första stycket andra punkten, äga motsvarande
tdlämpning i fråga om kyrkliga kommuner.

svenska kyrkans lära,

svenska kyrkans böcker,

svenska kyrkans sakrament, gudstjänst och övriga
handlingar,

kollekter,

central verksamhet för evangelisation, mission och övrigt
utlandsarbete samt diakoni,

kyrkomötets arbetssätt samt verksamheten hos organ som
tillsätts av kyrkomötet.

Bemyndigar
riksdagen kyrkomötet an meddela föreskrifter i en visst ämne, kan riksdagen
därvid medge an kyrkomötet genom kyrklig kungörelse överlåter ål organ, som
tillsätts av kyrkomötet, att i sådan kungörelse meddela bestämmelser i ämnet.
Riksdagen kan i lagen om svenska kyrkan meddela föreskrifter i de ämnen som
anges i fjärde slyckel. Detta gäller även om kyrkomötet har bemyndigats an
besluta föreskrifter i ämnet. Regeringen får inte besluta föreskrifter i dessa
ämnen.

Ifråga
om ändring eller upphävande av lag som avses i första-tredje styckena gäller
vad som är föreskrivet om stiftande av sådan lag.

När
regeringen skall avgöra ärenden som angår svenska kyrkans religionsvård eller
religionsundervisning, utövning av prästämbetet, befordring eller ämbetsansvar
inom kyrkan, skall föredraganden tillhöra svenska kyrkan.

Vad i
denna regeringsform föreskrivs om primärkommuner skall, rned undantag av 1
kap. 7 § första stycket andra meningen, tillämpas även i fråga om kyrkliga
kommuner.

Prop. 1981/82:77

Nuvarande lydelse

Genom denna regeringsform göres ej ändring i vad som hittills
har gällt enligt 2 § i den äldre regeringsformen.

Del
forna prästeståndets privilegier, förmåner, rälligheter och friheter skaU
fortfarande gälla, om de ej har ägt oskiljaktigt sammanhang med den ståndet
förut tillkoi7imande representationsrätten och således upphört med denna. Åndring
eller upphävande av dessa privdegier, förmåner, rättigheter och friheter får
ej ske på annat säd än genom regeringens och riksdagens sammanstämmande
beslut och med bifall av aUmänt kyrkomöte.

Föreslagen lydelse

Genom denna regeringsform görs ej ändring i vad som hittills
har gällt enligt 2 § i den äldre regeringsformen.

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1983.

2.
Äldre
författningar och föreskrifter, som har tillkommit genom beslut av Konungen
eller regeringen gemensamt med riksdagen och med samtycke av allmänt kyrkomöte,
skall fortsätta att gälla utan hinder av att de inte har tillkommit i den
ordning som skulle ha iakttagits vid tillämpning av de nya bestämmelserna.
Bestämmelserna i 8 kap. 17 § första meningen i denna regeringsform skall gälla
i fråga om sådana författningar och föreskrifter. Punkt 9 sjätte stycket
övergångsbestämmelserna till regeringsformen i deras nya lydelse tillämpas
också i fråga om äldre lag.

3.
Utan hinder av
punkt 9 första-sjätte styckena övergångsbestämmelserna till regeringsformen i
deras nya lydelse får regeringen upphäva föreskrifter som Konungen eller
regeringen har meddelat före den 1 januari 1983. Sådana föreskrifter skall inte
tillämpas i den mån de gäller fråga som regleras i kyrklig kungörelse.

Prop.
1981/82:77 5

2 Förslag till

Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs att i 2 kap. 5 och 7 §§
tryckfrihetsförordningen' orden "allmänt kyrkomöte" i olika
böjningsformer skall bytas ut mot "kyrkomötet" i motsvarande form.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Vad som
föreskrivs om kyrkomötet i 2 kap. 5 § i dess nya lydelse skall gälla också i
fråga om tidigare allmänt kyrkomöte.

I Tryckfrihersförordningen omrryckt 1979:936.

Prop. 1981/82:77 6

Utdrag

KOMMUNDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1982-03-18

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Wikström, Friggebo, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo,
Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Boo

Proposition om formerna för den kyrkliga lagstiftningen m.
m.

1
Inledning

För svenska kyrkans verksamhet gäller ett omfattande
system av offentligrättsliga regler. En del av reglerna är av grundlags natur
och återfinns i övergångsbestämmelserna till regeringsformen.Andra är av
kyrkolags natur. Med kyrkolag förstås allmänt uttryckt sådan lag som omfattar
grundläggande bestämmelser om kyrkans väsen, egendom, organisation och
verksamhet. För kyrkolagstiftningen gäller särskild form. I regelsystemet för
svenska kyrkan ingår även bestämmelser i vanlig lag, som har beslutats av
riksdagen, och bestämmelser som regeringen har utfärdat inom ramen för sin normgivningskompetens.

Reglerna om kyrkolagstiftning finns i punkt 9
övergångsbestämmelserna till regeringsformen. Dessa regler innebär att kyrkolag
stiftas, ändras eller upphävs av regeringen gemensamt med riksdagen och med
samtycke av allmänt kyrkomöte. Reglerna avviker därigenom från de regler sorn
gäller i fråga om annan lagstiftning. Enligt 1 kap. 4 § andra stycket
regeringsformen är det nämligen riksdagen som stiftar lag.

1 punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen
finns förutom reglerna om kyrkolagstiftning flera andra stadganden om svenska
kyrkan. Bl. a. finns där bestämmelser om kyrkomötet, prästerliga befattningar
och utnämningar, de kyrkliga kommunerna, konungens trosbekännelse och
prästeståndets privilegier.

De
utredningar som förberedde grundlagsreformen ansåg att reglerna om
kyrkolagstiftning borde behållas i avvaktan på ett ställningstagande till
frågan om förhållandet mellan stat och kyrka och föreslog att reglerna togs in
i regeringsformens övergångsbestämmelser. Enligt det till riksdagen avlämnade
förslaget (prop. 1973:90) förordades att de gällande reglerna om kyrkolagstrftning
behölls t. v. och att de skulle ha sin plats i övergångsbe-

Prop. 1981/82:77 7

stämmelserna till den nya regeringsformen. Denna lösning
vann riksdagens bifall (KU 1973:26. rskr 1973:265).

Förhållandet mellan staten och svenska kyrkan har utretts
i olika etapper sedan mitten av 1950-talet. Den senaste utredningsetappen tog
sin början år 1975 genom de överläggningar i stat-kyrka-frågan som då inleddes
mellan företrädare för staten och svenska kyrkan. Deltagarna i överläggningarna
avlämnade gemensamt sitt förslag (SOU 1978:1) i januari 1978. Efter
remissbehandling av stat-kyrka-förslaget beslöt regeringen att inhämta
kyrkomötets yttrande över förslaget och remissyttrandena (skr 1979:1). 1979 års
allmänna kyrkomöte uttalade sig emellertid för ett bevarat samband mellan
staten och kyrkan (SäU 1979:1, prot. 1979:20, kskr 1979:20). Mötet förordade
samtidigt inomkyrkliga reformer och tillsatte en utredningsnämnd för att
utarbeta och lägga fram förslag om kyrkans organisation på stifts- och
riksplan.

Mot denna bakgrund beslöt regeringen att tillkalla en
kommitté (Kn 1979:06) rned uppdrag att utreda frågor om kyrkomötets ställning,
befogenheter och sammansättning m. m. Kommittén', som antog namnet 1979 års
kyrkomöteskommitté, avlämnade i början av 1981 betänkandet (SOU 1981:14)
Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m. En sammanfattning av
kommitténs överväganden och förslag bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 1 och de författningsförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga
2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanser och en sammanställning av deras yttranden i de delar som gäller
detta ärende bör fogas till protokollet i ärendet som bilaga 3.

2 Allmän motivering 2.1 Reformen som helhet

2.1.1 Bakgrunden

Beslut om att inrätta ett allmänt kyrkomöte fattades av
1862-1863 års riksdag. Grundläggande föreskrifter om kyrkomötet finns numera i
punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen och i kyrkomötesförordningen
(1949:174, ändrad senast 1971:601).

Kyrkomötet består av 96 ledamöter, varav 39 är prästerliga
ombud och 57 är lekmannaombud. Ärkebiskopen är ordförande i kyrkomötet. De
prästerliga ombuden består av de 13 biskoparna, som är självskrivna ledamöter,
samt 26 valda ombud för stiften. Dessa utses genom direkta val av de olika

' Riksdagsledamoten Hilding Johansson, ordförande, chefskonsulren
Urban Gibson. urrcdningssekreteraren Margareta Grape-Lantz. häradsdomaren
Gunnar A. Johansson, riksdagsledamoten Gunnel Jonäng och lorhundssckreU.'rar'en
Carl-Eric Lundaren.

Prop. 1981/82:77 8

stiftens präster. Lekmannaombuden väljs genom indirekta
val av särskilda elektorer. Dessa utses i sin tur av kyrkofullmäktige,
kyrkostämma eller särskilda av dessa organ valda delegerade. Den som är behörig
att utöva prästerlig tjänst får inte vara lekmannaombud. Som ett allmänt
kompetenskrav för ombud vid kyrkomöte gäller att ombudet måste tillhöra
svenska kyrkan.

På kallelse av regeringen sammanträder kyrkomötet vart
femte år. Regeringen kan dock sammankalla mötet oftare. Kyrkomötet får inte
utan särskilt medgivande av regeringen sammanträda under längre tid än 35
dagar. Ärendena bereds i olika utskott som tillsätts av kyrkomötet. Tillsammans
med riksdagen och regeringen deltar kyrkomötet i stiftande av kyrkolag. När det
gäller den kyrkliga förvaltningen har kyrkomötet inga beslutsfunktioner. Mötet
kan endast som ett opinionsorgan ge sin mening i kyrkliga frågor till känna för
regeringen. Kyrkomötet har dock den självständiga funktionen alt det utser
ledamöter i de fyra centrala kyrkliga styrelserna, svenska kyrkans centralråd
för evangelisation och församlingsarbete, svenska kyrkans missionsstyrelse,
styrelsen för svenska kyrkan i utlandet samt svenska kyrkans diakonrnämnd.
Kyrkomötet granskar också de centrala kyrkliga styrelsernas verksamhetsberättelser.

Från kyrkans sida har sedan länge framförts önskemål om
olika organisatoriska reformer. Redan år 1964 lade en arbetsgrupp inom kyrkan,
den s. k. kyrkoorganisationskommittén, fram en skiss till sådana reformer. Med
anledning av väckta motioner antog sedermera 1968 års allmänna kyrkomöte ett
kyrkligt reformprogram. Det grundade sig på ett förslag från en inom kyrkan år
1964 tillsatt studiegrupp för kyrkoorganisatoriska frågor och innefattade en
sammanfattning av önskemål om organisatoriska reformer som ansågs väsentliga,
oavsett hur relationerna fill staten för framtiden skulle utformas.

Efter inifiaUv av flera kyrkliga institutioner tillsatte
ärkebiskopen år 1973 en inomkyrklig arbetsgrupp med uppgift att arbeta fram
förslag till reformer beträffande kyrkans organisation och arbetsformer,
framför allt den kyrkliga organisationen på riks- och stiftsplanen. Arbetet
fullföljdes inom ramen för de överläggningar mellan staten och svenska kyrkan
som inleddes år 1975. De kyrkliga företrädarna i överläggningarna lade år 1978
fram en organisationsskiss (SOU 1978:2), som bl. a. innehåller förslag om ett
reformerat kyrkomöte och en central kyrkostyrelse. 1978 års förslag om ändrade
relationer mellan staten och svenska kyrkan (SOU 1978:1) förelades 1979 års
allmänna kyrkomöte (skr 1979:1), som emellertid ansåg sig inte kunna godta
förslaget. Mötet förordade i stället inomkyrkliga reformer och tillsatte en
utredningsnämnd för att utarbeta och lägga fram förslag om kyrkans organisation
på stifts- och riksplan. Utredningsnämnden lade under hösten 1979 fram ett
preliminärt betänkande om kyrkans framtida organisation. Nämnden har remissbehandlat
betänkandet och avser att till 1982 års allmänna kyrkomöte lägga fram ett
slutbetänkande i saken.

Prop.
1981/82:77 9

Sedan jag nu har redogjort för kyrkomötets nuvarande
organisation och arbetsuppgifter samt de önskemål orn och förslag till reformer
som under senare tid har förts fram på detta område, övergår jag till frågan om
lagstiftningen på det kyrkliga området.

Den
nuvarande ordningen för kyrkolags stiftande tillkom i samband med
representationsreformen år 1866. Med kyrkolag förstås allmänt uttryckt sådan
lag sorn omfattar grundläggande bestämmelser om kyrkans väsen, egendom,
organisation och verksamhet. Kyrkolag stiftas, ändras eller upphävs av
regeringen gemensamt med riksdagen och med sanrtycke av allmänt kyrkomöte.

Vid grundlagsreformen år 1974 fördes reglerna om
kyrkolagstiftningen över från 1809 års regeringsform till punkt 9
övergångsbestämmelserna till regeringsformen. I denna punkt finns också flera
andra från 1809 års regeringsform överförda stadganden om svenska kyrkan.
Sålunda finns bestämmelser om kyrkomötet, bekännelsekrav för innehavare av
vissa ämbeten och tjänster, prästerliga befattningar och utnänrningar. de
kyrkliga kommunerna, konungens trosbekännelse och prästeståndets privilegier.

De utredningar-författningsutredningen och
grundlagberedningen-som förberedde grundlagsreformen ansåg att reglerna om
kyrkolagstiftning borde behållas i avvaktan på ett ställningstagande i
stat-kyrka-frågan, som då var under utredning, och föreslog att reglerna togs
in i regeringsformens övergångsbestämmelser. Författningsutredningen anförde i
denna fråga (SOU 1963:17 s. 4871.) bl. a. att de föreslagna
övergångsbestämmelserna angående kyrkolag och kyrkolagstiftning torde kunna
utgå sedan ställning hade tagits i frågan om förhållandet mellan stat och
kyrka. Enligt utredningen borde den föreslagna regeringsformen kompletteras med
bestämmelser om kyrkolagstiftning, om de nuvarande banden mellan stat och kyrka
i allt väsentligt behålls. Grundsatsen att riksdagen ensam stiftar lag borde då
enligt utredningens mening avse även kyrkolag. Utredningen ansåg det uteslutet
att ta bort regeringens medbestämmande i fråga om kyrkolag och samtidigt låta
kravet på kyrkomötets samtycke stå kvar. Vad som däremot kunde anses naturligt
var enligt utredningens mening, att kyrkomötet avger yttrande över förslag
till kyrkolag. Om kyrkan skiljs från staten, blev enligt utredningen den
reglering i lag av kyrkans förhållanden, som kan anses nödvändig, inte längre
av offentligrättslig karaktär. Övergångsbestämmelserna om kyrkolag och
kyrkolagstiftning borde då utgå. Grundlagberedningen anslöt sig i denna del
till författningsutredningens förslag (SOU 1972:15 s. 229).

Föredragande departementschefen uttalade i propositionen (prop.
1973:90 s. 473) med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning rn. rn.
att frågan om hur reglerna om svenska kyrkan skulle samordnas rned
regelsystemet i övrigt i den nya regeringsformen krävde ytterligare överväganden.
Han förordade att de gällande reglerna behölls t. v. Som grundlag-

Prop.
1981/82:77 10

beredriingen hade föreslagit borde dessa r'egler ha sin
plats i övergångsbestämmelserna till den nya regeringsformen. Förslaget vann
riksdagens bifall (KU 1973:26. r-skr 1973:265).

Reglerna om kyrkolagstiftning avviker sålunda från de
regler sorn gäller i fråga om annan lagstiftning. Enligt 1 kap. 4 § andra
stycket regeringsformen är det nämligen riksdagen sorn stiftar lag. Detta
stadgande är ett utflöde av den för vårt statsskick grundläggande och i samma
paragraf inskrivna principen att riksdagen är folkets främsta företrädare. Vid
flera tillfällen har motioner väckts i riksdagen orn upphävande av kyrkornötets
lagstiftningsbefogenhet. Motionerna har avslagits av riksdagen under
hänvisning till pågående utredningsarbete om förhållandet mellan staten och
svenska kyrkan.

Frågan om
förhållandet mellan staten och kyrkan har utretts i olika etapper sedan mitten
av 1950-talet. Den senaste utredningsetappen tog sin böljan år 1975 genom de
överläggningar i stat-kyrka-frågan som då inleddes mellan företrädare för
staten och svenska kyrkan. Deltagarna i överläggningarna avlämnade gemensamt sitt
förslag i januari 1978. Efter remissbehandling av stat-kyrka-förslaget beslöt
regeringen att inhämta kyrkomötets yttrande över förslaget och remissyttrandena
(skr 1979:1). Kyrkomötet sammanträdde i början av år 1979. Med röstetalen 54
mot 42 uttalade sig mötet för ett bevarat samband mellan staten och kyrkan (SäU
1979:1. prot. 1979:20, kskr 1979:20). Sorn jag tidigare har nämnt förordade mötet
samtidigt inornkyrkliga reformer och tillsatte en utredningsnämnd för att
utarbeta och lägga fram förslag om kyrkans organisation på stifts- och
riksplan.

Det var mot denna bakgrund som regeringen år 1979 beslöt
att tillkalla en kommitté, 1979 års kyrkomöteskommitté, med uppdrag att utreda
frågor om kyrkomötets ställning, befogenheter och sammansättning m. m. I
direktiven (Dir. 1979:102) till kommittén uttalade min företrädare bl. a. att
det fanns skäl att pröva i vad mån det behövs särskilda grundlagsregler om
svenska kyrkan. Han framhöll vidare att det inte var tillfredsställande att man
lång tid efter grundlagsreformen har övergångsbestämmelser som i fråga om
lagstiftningsmakten innebär att de nya principerna inte slår igenom fullt ut.
Enligt direktiven skulle kommittén i första hand undersöka om inte reglerna om kvrkolagstiftning
i punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen kunde upphävas. I
direktiven uttalades vidare att de principiella

ställningstagandena i stat-kyrka-frågan inte bör
föregripas, även om det // finns behov av förändringar. Enligt direktiven
skulle kommittén också

överväga frågan om kyrkomötets sammansättning och
arbetsformer och

därvid ta del av förslagen frän 1979 års kyrkomötes
utredningsnämnd.

Därvid skulle kommittén undersöka i vad n'rån
dessa förslag kunde

genomföras
utan att man befäste statskyrkosystemet eller försvårade en

framtida
kyrkoreform.

Prop.
1981/82:77 11

2.7.2 1979 års kyrkomöieskommitté

1 sitt betänkande föreslår kyrkomöteskornmittén att den
nya regeringsformens principer om lagstiftning genomförs fullt ut och att
riksdagen sålunda i framtiden ensam stiftar kyrkolag. Kommittén framhåller
emellertid att ett direkt överförande av lagstiftningsmakten utan att andra
åtgärder vidtas kan rubba det nuvarande förhållandet mellan staten och kyrkan
genom att kyrkan utan tvekan skulle inta en mindre självständig ställning än i
dag. För att upprätthålla den i dag rådande balansen mellan staten och kyrkan
föreslår koinmittén att tillämpningsområdet för begreppet kyrkolag begränsas
och att i stället vissa av de områden som i dag karakteriseras som kyrkolag
förs över till kyrkomötets självständiga bestämmanderätt.

Enligt kommittén kräver de föreslagna nya
arbetsuppgifterna en förändring av det nuvarande kyrkomötet så att detta får
en bredare och en mer demokratisk uppbyggnad. Kommittén föreslår därför att
kyrkomötet skall bestå av 251 ledamöter samt att den nuvarande
kategoriklyvningen mellan lekmän och prästerliga ombud försvinner. Kommittén
föreslår vidare att val till kyrkomötet skall förrättas vart tredje år med
början under december månad samma år som val av kyrkofullmäktige har ägt rum.
Enligt förslaget skall kyrkomötet sammanträda en gång varje treårsperiod.
Urtima kyrkomöte skall dessutom kunna inkallas. Det nya kyrkomötet föreslås
inte få någon självskriven ordförande. Kommittén föreslår att både ordförande
och vice ordförande väljs av kyrkomötet vid dess första sammanträde.

För att garantera det kyrkliga läroämbetets inflytande vid
behandlingen av lärofrågor när de särskilt valda prästerliga ledamöterna och
biskoparnas självskrivenhet avskaffas föreslår kommittén att en nämnd för
beredning av lärofrågor inrättas. Kommittén föreslår vidare att kyrkornötet ges
möjlighet att för tid då det inte sammanträder välja ett representantskap.
Enligt förslaget skall kyrkomötet vidare kunna välja en centralstyrelse för
beredning av kyrkomötets och representantskapets ärenden och för verkställighet
av dess beslut.

Kommittén föreslår att bestämmelserna i punkt 9
övergångsbestämmelserna till regeringsformen om kyrkomötet och om
kyrkolagstiftning upphävs. Dessutom föreslår kommittén att bestämmelserna i
samma punkt om bekännelsekravet för innehavare av vissa ämbeten och tjänster
upphävs, utom såvitt de avser föredragande statsråd i kyrkoärenden. Kommittén
föreslår vidare att bestämmelserna i punkt 9 om utnämning av ärkebiskop och
biskop och om tillsättning av prästerliga tjänster i församlingarna upphävs.
Enligt förslaget skall också bestämmelserna om statschefens tro i punkt 9
övergångsbestämmelserna till regeringsformen liksom bestämmelserna i 4 $
successionsordningen om prinsars och prinsessors tro upphävas. Slutligen
föreslår kommittén att bestämmelserna i punkt 9 om det forna prästeståndets
privilegier upphävs. Däremot föreslår kommittén ingen

Prop. 1981/82:77 12

ändring beträffande bestämmelsen i samma punkt om de
kyrkliga kommunernas konstitutionella ställning.

Kommittén föreslår en särskild lag om svenska kyrkan.
Lagen föreslås innehålla bl. a. vissa av de bestämmelser som nu finns intagna i
punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen. Lagförslaget innehåller
vissa grundläggande föreskrifter om svenska kyrkans bekännelse och dess
organisationsstruktur. Det inriehåller också kompetensregler för innehav av
kyrkliga befattningar. Enligt förslaget skall i lagen vidare tas in grundläggande
föreskrifter om det reformerade kyrkomötet och dess beslutsområde samt
föreskrifter om val till kyrkomötet, kyrkomötets sammanträden m. m.

Kommittén föreslår att reformen som helhet genomförs den 1
januari 1983.

2.1.3 Rettiissinstanserna

Närmare ett fyrtiotal remissinstanser uttalar sig orn den
föreslagna reformen som helhet. Flertalet är övervägande kritiska. Huvudparten
av de krifiska instanserna har anknytning till svenska kyrkan. Av de 15
remissinstanser som i huvudsak är positiva tiil förslaget uttalar en del mer
eller mindre långtgående förbehåll i fråga om förslagets olika delar. Bland de
i huvudsak posifiva remissinstanserna märks flera länsstyrelser, ett par
domkapitel och stiftsråd saml Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.

Av de positiva instanserna ansluter sig en del till de av
kommittén framlagda förslagen utan närmare kommentarer. Andra motiverar sina
ställningstaganden. Sålunda uttalar kammarrätten i Göteborg att förslaget är
väl genomarbetat samt att det bör kunna ligga till grund för den ändrade
lagstiftning angående kyrkan som nu eftersträvas, oavsett hur den principiella
frågan om förhållandet mellan staten och svenska kyrkan kan komma att lösas.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att förslaget i fråga om den kyrkliga
organisationen på riksplanet innebär påtagliga fördelar, oavsett om man ser
fram mot en ordning med bevarat samband mellan stat och kyrka eller mot en
väsentligt ändrad relation mellan dem. Även i övrigt innehåller enligt
länsstyrelsen betänkandet förslag som i stort synes kunna godtas. Länsstyrelsen
i Hallands län finner att förslaget i stort kan läggas till grund för
lagstiftning. Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid det lämpliga i att i så
stor omfattning som föreslås ingripa med lagstiftningsåtgärder i nu bestående
förhållanden, innan man har tagit slutlig ställning i principfrågan stat-kyrka.
Domkapitlet i Uppsala anser att det framlagda förslaget har såväl positiva
inslag som sådana som kräver fortsatta överväganden. Enligt domkapitlet är det
synnerligen värdefullt att denna övergripande utredning har kommit till stånd
och att härigenom en viktig bas har getts för reformer, som länge har varit
aktuella och som har komrnit att upplevas som alltmer angelägna.

Prop. 1981/82:77 13

Domkapitlet i Skara fran-rhåller att förslagen är en
konsekvens av 1979 års kyrkomötes beslut om bevarat samband mellan kyrka och
stat. Enligt domkapitlet har det framlagda förslaget många förtjänster,
särskilt när det gäller att få fram ett väl fungerande kyrkomöte med dess
verkställande organ. Svenska kyrkans församlings-och pastoratsförbund anser att
förslaget kan utgöra underlag för en partiell kyrkoreform.

De
negativa remissinstanserna kritiserar förslaget från olika utgångspunkter.
Sålunda anser t. ex. regeringsrätten att förslaget är behäftat med
konstitutionella och lagtekniska brister. Med hänsyn härtill avstyrker
regeringsrätten att föi'slaget, utan en genomgripande omarbetning, läggs till
grund för lagstiftning. Justitiekanslern (JK) anser att förslaget i väsentliga
delar är otjänligt att läggas till grund för de lagstiftningsåtgärder som
åsyftas. Enligt JK kan förslaget, på grund av de bristfälligheter och
oklarheter som det är behäftat med främst när det gäller kyrkans rättsliga
karaktär i framtiden, inte heller tjäna som principskiss och bedömas med
utgångspunkt från detta.

Några
remissinstanser motiverar sina kritiska ställningstaganden med att man enligt
deras mening bör avvakta en lösning av stat-kyrka-frågan. En sådan inställning
redovisas av Svea hovrätt, juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i
Stockholm, domkapitlet i Lund. svenska kyrkans rnissionssty-relse, stiftsrådet
i Strängnäs och Sveriges kristna ungdomsråd.

En del
remissinstanser kritiserar förslaget rned utgångspunkt från att de anser att
det i strid med direktiven föregriper ett ställningstagande i
stat-kyrka-frågan. Kritik av detta slag förs fram av regeringsrätten,
teologiska fakultetsnämnden vid universitetet i Lund. domkapitlet i Lund och
svenska kyrkans diakoninämnd.

Ytterligare några kritiska instanser, bl. a. domkapitlet i
Strängnäs, svenska kyrkans missionsstyrelse och Biskopsmötet, anser att
förslaget innebär att statskyrkosystemet förstärks, varför det enligt deras
mening inte kan accepteras.

2.1.4 Föredragandens överväganden

Sedan länge har det pågått ett mycket omfattande
utredningsarbete

beträffande
förhållandet inellan staten och svenska kyrkan. 1958 års expertutredning
kyrka-stat avlöstes år 1968 av den parlamentariskt san-rman-satta beredningen
om stat och kyrka. En tredje utredningsetapp påbörjades år 1975 genom de
överläggningar som då inleddes mellan företrädare för staten och svenska
kyrkan. Det förslag som deltagarna i stat-kyrkaöverläggningarna lade fram
avvisades av 1979 års allmänna kyrkomöte.

Det
långvariga utredningsarbetet om förhållandet mellan staten och kyrkan har
inneburit att angelägna reformer på det kyrkliga området inte har kunnat
genomföras. Rådande förhållanden i fråga om svenska kyrkan har i avvaktan på
ett slutligt ställningstagande i stat-kyrka-frågan fått bestå. Detta

Prop.
1981/82:77 14

är enligt min mening inte tillfredsställande. Det kan inte
i längden vara i samhällets eller i kyrkans intresse att den rikskyrkliga
verksamheten bedrivs i former som inte uppfattas som fullt ändamålsenliga eller
fullt ut tillgodoser demokratiska principer.

Utredningsarbetet i stat-kyrka-frågan har varit inriktat
på att nå en samlande lösning av hela komplexet stat-kyrka. Det har emellertid
visat sig att en sådan lösning inte har varit möjlig att uppnå. Det är därför
enligt min mening nödvändigt att man utan att föregripa den principiella frågan
om förhållandet mellan staten och svenska kyrkan inriktar sig på att ta upp
sådana frågor rörande vilka ett reformbehov gör sig särskilt starkt gällande.

Under senare tid har i olika sammanhang aktualiserats
frågan om kyrkomötets medverkan vid stiftande av kyrkolag. Från kyrkligt håll
har också framförts önskemål om reformer i fråga om kyrkomötets befogenheter
och sammansättning. Det är angelägna frågor som enligt nnn mening bör få en
lösning. Jag anser att det är önskvärt att såväl den kyrkliga lagstiftningen sor'n
kyrkomötets sammansättning anpassas till de förändringar som har skett inom
samhället i övrigt. Det är således enligt min mening angeläget att få till
stånd en ordning som möjliggör att den nya regeringsformens principer om normgivning
kan genomföras även på det kyrkliga området. Denna fråga hör nära samman med
kyrkomötets befogenheter och demokratiska förankring. Det är därför naturligt
att i det sammanhanget ta upp också frågan om kyrkomötets sammansättning och
arbetsformer.

Kommittén har lagt fram förslag i båda dessa frågor.
Enligt kommitténs förslag skall hela reformen träda i kraft samtidigt. Besluten
måste emellertid fattas på olika sätt och vid skilda tidpunkter. Sålunda kräver
förslag om kyrkomötens sammansättning och arbetsformer beslut i den för
kyrkolag stadgade ordningen, medan beslut om nya former för kyrkolagstiftning
kräver beslut i den för grundlag stadgade ordningen.

Ett allmänt kyrkomöte är inkallat till den 15 april 1982.
Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag som bör
föreläggas detta kyrkomöte. En viktig del kommer att bli ett förslag till lag
om svenska kyrkan. Som kommer att framgå av vad jag anför i del följande är ett
sådant lagförslag en självklar komplettering till de ändringar i
regeringsformen som jag nu kommer att föreslå. Förslaget till lag som svenska
kyrkan liksom andra lagförslag med anledning av reformen avser jag att lägga
fram i så god tid att de även kan beaktas vid riksdagens behandling av
grundlagsärendet.

En reform beträffande kyrkolagstiftningen kräver, som jag
nyss har sagt, grundlagsändringar. För att dessa skall kunna träda i kraft
under nästkom-manae valperiod krävs bl. a. att riksdagen fattar ett första
beslut under innevarande riksmöte. Enligt 8 kap. 15 § regeringsformen skall
minst tio niånader förflyta mellan den tidpunkt då ett grundlagsärende första
gången anmäls i riksdagens kammare och valet, såvida inte
konstitutionsutskottet genom beslut, som fattas senast vid ärendets beredning
och varom minst fem

Prop.
1981/82:77 15

sjättedelar av ledamöterna förenar sig, medger undantag
härifrån. Den nyss angivna tiomånadersgränsen är för detta ärende passerad om
man ser till det ordinarie riksdagsvalet i september 1982. En förutsättning för
att riksdagen skall kunna fatta ett andra beslut i detta grundlagsärende under
1982/83 års riksmöte är därför alt konsfitutionsutskollet fattar beslut om
undantag från den fidsfrist som föreskrivs i 8 kap. 15 § regeringsformen.

Jag vill nu, efter samråd med chefen för
justitiedepartementet, som inom regeringen svarar för lagsfiftningsärenden som
rör grundlagarna, ta upp frågan om formerna för den kyrkliga lagstiftningen och
övriga till detta ärende hörande spörsmål som kräver ändrade regler i grundlagen.

2.2 Normgivningen på det kyrkliga området

2.2.1 Utgångspunkter

Den nya regeringsformen antogs slutligt år 1974 och
började tillämpas den 1 januari 1975. Regeringsformen, som ersatte 1809 års
regeringsform, innehöll betydelsefulla nyheter bl. a. i fråga om förhållandet
mellan riksdagen och regeringen och om normgivningsmaktens fördelning. I 1 kap.
regeringsformen anges de bärande principer på vilka vårt statsskick vilar. Här
slås bl. a. fast att riksdagen sfiftar lag.

Riksdagen och regeringen fullgör i betydande utsträckning
sina uppgifter genom att besluta föreskrifter som blir bestämmande för rnyndigheters
och enskildas handlande (normgivning). Normgivningsmakten regleras huvudsakligen
i 8 kap. regeringsformen. Lag stiftas, som nyss har nämnts, av riksdagen ensam.
I princip kan riksdagen lagstifta i vilket ämne som helst. Efter riksdagens
bemyndigande kan regeringen genom förordning meddela föreskrifter i vissa
särskilt angivna ämnen. Utan särskilt bemyndigande kan regeringen ocksä - med vissa
begränsningar - i förordning besluta dels föreskrifter om verkställighet av
lag. dels föreskrifter som inte i grundlag har förbehållits riksdagen.

Ett undantag från principen om att riksdagen ensam stiftar
lag finns i fråga om kyrkolagstiftning. Som jag tidigare har sagt gäller enligt
punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen att kyrkolag stiftas,
ändras eller upphävs av regeringen gemensamt med riksdagen. Dessutom fordras
samtycke av allmänt kyrkomöte.

Kyrkomöteskommittén
anser att övervägande skäl talar för att riksdagen ensam övertar all
lagstiftningsmakt och sålunda i framtiden ensam stiftar kyrkolag. Kommittén
framhåller att ett direkt överförande av lagstiftningsmakten i fråga om det
kyrkliga området utan att samtidigt andra åtgärder vidtas emellertid kan rubba
det nuvarande förhållandet mellan staten och kyrkan. Om lagsfiftningsmakten
utan inskränkning förs över till riksdagen ulan alt några andra åtgärder
vidtas, kommer kyrkan enligt kommitténs mening utan tvivel att inta en mindre
självständig ställning än i dag och sålunda knytas fastare till staten. Ett
sätt att uppnå den i dag rådande

Prop.
1981/82:77 16

balansen mellan staten och kyrkan är enligt kommittén att
tillämpningsområdet för begreppet kyrkolag begränsas och att i stället vissa
av de områden som i dag karaktäriseras som kyrkolag överförs till kyrkomötets
självständiga bestämmanderätt. Som en naturlig följd härav bör enligt kommittén
även delar av det område som faller under regeringens normgivningskompetens
kunna överföras till kyrkans självbestämmanderätt.

När det gäller att bestämma området för kyrkomötets
självbestämmanderätt finner kommittén det naturligt att dit föra sådana
områden, beträffande vilka något statligt intresse inte alls eller endast i
ringa mån föreligger men beträffande vilka det finns ett starkt kyrkligt
intresse av självbestämmanderätt. Vad angår andra frågor anser kommittén att
det är naturligt att bestämmanderätten tillkommer staten genom i första hand
riksdagen. Hit hör t. ex. uppdragandet av gränserna för kyrkomötets kompetens,
angivandet av grunderna för den kyrkliga organisationen, församlingsstyrelselag-stiftningen,
de viktigaste delarna av den kyrkligt-ekonomiska lagstiftningen och den
lagstiftning som rör kyrkans befattning med offentliga funktioner.

Mot bakgrund av det nu sagda föreslår kommittén att
regeringsformens övergångsbestämmelser rörande kyrkolagstiftning upphävs och
att riksdagen sålunda i framtiden ensam stiftar all lag. Kommittén föreslår
inte några regler om riksdagens lagstiftningskompetens på det kyrkliga området.

I en särskild lag om svenska kyrkan föreslår kommittén
vidare bestämmelser om kyrkomötets självbestämmanderätt. Bestämmelserna finns
intagna i 5 S. Enligt paragrafen får kyrkomötet besluta i svenska kyrkans
angelägenheter vad gäller lärofrågor, kyrkliga ritualer och böcker, upptagande
av rikskollekter, central verksamhet för evangelisation, mission och övrigt
utlandsarbete samt diakoni. Lagförslaget innehåller också en bestämmelse om
att kyrkomötet fastställer närmare föreskrifter för kyrkomötets arbetssätt m. m.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i denna del
fått ett blandat mottagande.

Av de remissinstanser som har yttrat sig i denna del är
ett mindre antal i huvudsak positiva till förslaget. Till dem hör flera
länsstyrelser samt några instanser med anknytning till svenska kyrkan, bland
dem Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Av de i huvudsak
positiva instanserna knyter flera förbehåll till sina ställningstaganden. När
det gäller förslaget om att riksdagen ensam skall stifta all lag anser sålunda
flera remissinstanser att kyrkomötet skall ges en lagfäst eller en grundlagsfäst
yttranderätt.

Flertalet remissinstanser är övervägande negativa till
förslaget. Bland dessa märks justitiekanslern. vissa domstolar, de juridiska
fakultetsnämnderna, en teologisk fakultetsnämnd samt flertalet remissinstanser
med anknytning till svenska kyrkan. Kritiken kan sägas följa i huvudsak tre
linjer. Flera instanser anser att man bör avstå från reformer på detta område
till dess slutlig ställning har tagits till stat-kyrka-frågan. Åtskilliga
remissinstanser

Prop. 1981/82:77 17

anser att förslaget innebär att stat-kyrka-relationen
ändras så att kyrkan blir mera bunden till staten än f. n. Ytterligare några
remissinstanser kritiserar förslaget med utgångspunkt från att det enligt deras
mening inte går att förena med regeringsformen.

För egen del vill jag anföra följande.

Kyrkomötets medbestämmanderätt vid kyrkolagstiftning utgör
ett undantag från principen om att riksdagen ensam stiftar lag. Vid tiden för
tillkomsten av den nya regeringsformen hade en andra etapp av det omfattande
utredningsarbetet om förhållandet mellan staten och svenska kyrkan just
avslutats. Beslutet att låta de tidigare bestämmelserna om kyrkolagstiftning
alltjämt gälla motiverades med att man ville avvakta ett slutligt
ställningstagande med anledning av detta utredningsarbete. Någon slutlig
ställning från statsmakternas sida i frågan om förhållandet mellan staten och
svenska kyrkan har emellertid inte tagits.

De förutsättningar som vid tillkomsten av regeringsformen
låg till grund för beslutet att låta de från 1809 års regeringsform hämtade
bestämmelserna om kyrkolagstiftning alltjämt gälla kan inte längre sägas
föreligga. Jag anser att det därför inte finns anledning att vänta med att ta
upp frågan om formerna för kyrkolagstiftning. Mot bakgrund av vad jag nyss har
sagt anser jag att de synpunkter som under remissbehandlingen har förts fram om
att man bör avstå från reforrner på detta område till dess slutlig ställning
har tagits i stat-kyrka-frågan inte väger så tungt. En reform på området får
emellertid inte utformas på ett sådant sätt att förhållandet mellan staten och
kyrkan i något väsentligt avseende rubbas.

I likhet med kyrkomöteskomrnittén anser jag alltså att
övervägande skäl talar för att riksdagen i princip bör överta all
lagstiftningsmakt och att riksdagen sålunda i framtiden ensam skall stifta vad
som nu är kyrkolag. Som kommittén framhåller kan emellertid ett direkt
överförande av lagstiftningsmakten utan att andra åtgärder vidtas rubba det
nuvarande förhållandet mellan staten och kyrkan. Om så skulle ske, när det
gäller de genom lagstiftning reglerade förhållandena, skulle kyrkan knytas
närmare till staten. Enligt min mening kan emellertid det förhållandet att
riksdagen övertar lagstiftningsmakten uppvägas av andra förändringar inom det
nuvarande lagstiftningsområdet, så att kyrkan allmänt sett kan sägas stå i en r'elation
till staten som motsvarar det nuvarande förhållandet. Kommittén har anvisat ett
sätt att göra en sådan avvägning. Kommittén föreslår att området för den
nuvarande kyrkolagstiftningen begränsas oeh att en del av de förhållanden som
nu anses hänförliga till kyrkolag förs över till kyrkomötets självständiga
bestämmanderätt. Kommittén föreslår vidare sorn en naturlig konsekvens härav
att även delar av det område som faller under regeringens normgivningskompetens
förs över till kyrkomötets självbestämmanderätt. Bestämningen av de områden som
skall höra till riksdagens och regeringens resp. kyrkomötets bestämmanderätt
blir enligt min mening av stor betydelse för att upprätthålla balansen mellan
staten och 2
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 77

Prop. 1981/82:77 18

kyrkan. Av betydelse för denna balans blir också i vilken
utsträckning kyrkomötet får ett inflytande i fråga om den framtida
lagstiftningen på det kyrkliga området. Jag återkommer till frågan om kyrkans
medverkan vid viss lagstiftning liksom till frågan om fördelningen av normgivningen
mellan staten och kyrkan.

Kyrkomöteskommittén föreslår inte några nya
grundlagsregler om riksdagens lagstiftningskompetens på det kyrkliga området.
Kommittén tycks utgå från att lagstiftningskompetensen automatiskt får sin
lösning genom reglerna i 8 kap. regeringsformen så snart man upphäver de nuvarande
övergångsbestämmelserna. Några remissinstanser påpekar med anledning härav att
kommitténs förslag inte går att genomföra utan att bestämmelserna i punkt 9
övergångsbestämmelserna orn kyrkolagstiftning ersätts med nya grundlagsregler
om riksdagens och kyrkomötets normgivningskompetens. Jag delar denna
uppfattning. Som de juridiska fakultetsnämndema vid universiteten i Stockholm
och Lund anför kan nämligen de olikartade föreskrifter sorn ryms under
begreppet kyrkolag svårligen hänföras till någon av de existerande reglerna i 8
kap. regeringsformen. Visserligen bör riksdagens lagstiftningsmakt i fråga om
det kyrkliga området i stor utsträckning säkras genom den formella lagkraftens
princip, vilken innebär att lag inte får ändras eller upphävas annat än genom
lag. Utan särskilda grundlagsregler i fråga om omfattningen av riksdagens
lagstiftningskompetens på det kyrkliga området kommer emellertid en stor del av
normgivningen i övrigt att falla under regeringens restkompetens enligt 8 kap.
13 § regeringsformen. I likhet med de juridiska fakultetsnämnderna anser jag
därför att det är nödvändigt att omfattningen av riksdagens
lagstiftningskompetens på det kyrkliga området blir fastlagd i regeringsformen.

Några remissinstanser har också uppmärksammat att det
krävs grundlagsstöd för sådan delegation av normgivningsmakt till kyrkomötet
som avses ske genom den av kommittén föreslagna lagen om svenska kyrkan. Som
jag tidigare har sagt tillkommer normgivningsmakten enligt regeringsformen i
första hand riksdagen. Regeringsformen ger emellertid riksdagen möjlighet att i
viss omfattning överlämna normgivningsmakt åt andra organ. Bestämmelserna om
delegation av riksdagens normgivningsmakt finns i 8 kap. 6-12 §§ och 13 kap. 6
§ regeringsformen. Dessa bestämmelser är avsedda att vara uttömmande. Normgivningsmakten
får alltså inte delegeras i andra fall än regeringsformen uttryckligen medger
(se prop. 1973:90, s. 209).

Riksdagens normgivningsmakt kan i första hand överlämnas
åt regeringen. Genom 8 kap. 11 § regeringsformen möjliggörs delegation även
till vissa andra organ än regeringen. Ett bemyndigande till regeringen kan
nämligen innefatta medgivande för regeringen att överlåta åt
förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela närmare bestämmelser i ämnet.
Delegation av riksdagens normgivningsmakt kan med några få undantag inte ske
till andra organ än de nu nämnda.

Det kan således konstateras att delegation av normgivningskompetens
inte

Prop.
1981/82:77 19

är tillåten i andra fall än i dem som anges i
regeringsformen samt att regeringsformen inte medger delegation till ett organ
som kyrkomötet. Regeringsformens övergångsbestämmelser måste alltså
kompletteras med regler som gör det möjligt för riksdagen att delegera normgivningskompetens
fill kyrkomötet.

Utöver
grundlagsregler av nyssnämnda innehåll bör man också enligt min mening i
regeringsformen ange gränsen mellan regeringens och kyrkomötets normgivningsområden.
Dessutom kräver det nya normgivnrngsförfarandet vissa övergångsbestämmelser
beträffande äldre författningar på det kyrkliga området.

En reform
på detta område förutsätter alltså att uttryckliga bestämmelser om normgivningsmakten
i kyrkliga frågor förs in i regeringsformen. Reglerna bör enligt min mening tas
in i övergångsbestämmelserna till denna. Dessutom föranleder de nya reglerna
vissa redaktionella ändringar i tryckfrihetsförordningen.

2.2.2 Förfarandet vid lagstiftning på del kyrkliga området

Åtskilliga författningar av olikartad konstitutionell
natur reglerar kyrkans organisation, arbete och villkor i övrigt. En del
bestämmelser är av grundlags natur och återfinns, som jag tidigare har berört,
i övergångsbestämmelserna till regeringsformen. Vidare finns regler av
kyrkolags natur. 1 regelsystemet för svenska kyrkan ingår också bestämmelser i
vanlig lag, som beslutas av riksdagen ensam. Som exempel pä en sådan lag kan
jag nämna lagen (1961:436) om församlingsstyrelse (ändrad senast 1981:558). En
del lagar är av blandad natur genom att endast vissa bestämmelser på grund av
sitt innehåll har hänförts till kyrkolagsområdet, t. ex. religionsfrihetslagen
(1951:680. ändrad senast 1979:929). Regeringen har vidare inom ramen för sin normgivningskor'npetens
beslutat åtskilliga föreskrifter för kyrkan.

Allmän
kyrkolag infördes genom 1809 års regeringsform som ett nytt begrepp i
grundlagen. Varken regeringsformen eller förarbetena till denna innehåller
någon anvisning om den närmare innebörden av begreppet. Frågan har varit
föremål för debatt, varvid olika uppfattningar har gjort sig gällande. Å ena
sidan har man gett kyrkolagsbegreppet en formell innebörd och därmed avsett
endast 1686 års kyrkolag med däri vidtagna ändringar. Å andra sidan har hävdats
att innehållet i en lag avgör om den är kyrkolag eller inte. Förespråkare för
den senare uppfattningen har alltså hävdat ett materiellt begrepp.

1951 ärs
kyrkomöteskommitté försökte i sitt betänkande (SOU 1955:47) dra upp
gränslinjerna för kyrkolagsområdet och anslöt sig därvid till ett innehållsbestämt,
materiellt lagbegrepp. Kommittén ansåg att kyrkolagsbegreppet innefattar,
förutom 1686 års kyrkolag, de bestämmelser som är av grundläggande betydelse
för den kyrkliga organisationen och verksamheten. Enligt kommitténs mening
reglerar kyrkolag endast kyrkliga angelägenheter

Prop. 1981/82:77 20

av större vikt för kyrkan. Frågor, där det borgerliga
samhällets intressen framträder med särskild styrka, borde enligt kommittén undantas
från kyrkolagsornrådet, även om de är av stor betydelse för kyrkan. 1951 års
kyrkomöteskommittés sätt att angripa problemet om bestämning av kyrkolagsbegreppet
har godtagits i praxis. Ett formellt krav på kyrkolagsformen ställs enligt
punkt 9 övergångsbestämmelserna endast i tre fall. Det första gäller ändring
eller upphävande av kyrkolag. Det andra gäller föreskrifter om den ordning som
skall iakttas vid avgivande av förslag till regeringens utnämning av ärkebiskop
eller biskop. Det tredje avser föreskrifter om tillsättning av prästerliga
tjänster i församlingarna och den rätt som därvid tillkommer regeringen och
församlingarna. Härutöver anges i punkt 9 att ändring eller upphävande av det
forna prästeståndets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter inte får
ske på annat sätt än genom regeringens och riksdagens sammanstämmande beslut
och med bifall av allmänt kyrkomöte.

1979 års kyrkomöteskommitté föreslår att riksdagen övertar
all lagstiftningsmakt och sålunda i framtiden ensam stiftar kyrkolag.
Kommittén framhåller att detta inte innebär att kyrkan behöver vara förhindrad
att få kyrkliga synpunkter beaktade vid en prövning av en lagsfiftningsfråga
som rör kyrkan. Oaktat kyrkan inte kommer att ha direkt beslutsrätt beträffande
vissa frågor får det enligt kommittén hållas för visst att staten alltjämt
kommer att ha ett starkt intresse av att före ett beslut inhämta kyrkans
synpunkter i det aktuella spörsmålet. Kommittén uttalar att det även får hållas
utom tvivel att kyrkans remissvar kommer att tillmätas stor betydelse vid en
frågas handläggning i såväl regeringen som riksdagen.

Flertalet remissinstanser är kritiska mot förslaget att
upphäva kyrkomötets medbestämmanderätt vid kyrkolagstiftning. Kritiken, som
framför allt kommer från remissinstanser med anknytning till svenska kyrkan,
riktar sig mot att en reform genomförs innan slutlig ställning har tagits till
frågan om det fortsatta förhållandet mellan staten och svenska kyrkan. Enligt
vad åtskilliga remissinstanser framhåller innebär ett upphävande av kyrkomötets
medbestämmanderätt att kyrkan blir fastare knuten till staten. För det fall det
skulle anses att reformen ändå bör genomföras framför ett stort antal
remissinstanser önskemål om jämkningar av förslaget. Sålunda anser flera
remissinstanser att det i grundlag bör fastläggas att kyrkolagsärenden före
beslut tillställs kyrkomötet för yttrande. Det stora flertalet remissinstanser
med anknytning till svenska kyrkan anser vidare att bestämmelserna om medlemskap
i svenska kyrkan inte kan undandras kyrkomötets medbestämmande. Av de
remissinstanser som har förklarat sig i huvudsak positiva till förslaget knyter
ganska många förbehåll till sina ställningstaganden av nyss angivet slag. Bland
dessa märks Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Förbundet anser
dessutom att enbart det förhållandet att riksdagen ensam skall stifta lag inte
bör hindra att bestämmelser or'n kyrkan i vissa fall kan behöva få karaktären
av grundlag eller att bestämmelser om kyrka och

Prop. 1981/82:77 21

samfund tillerkänns särskilt skydd. Enligt förbundet bör
den av kommittén föreslagna lagen om svenska kyrkan ges ett särskilt skydd.
Förbundet erinrar i det sammanhanget om det särskilda skydd som bestämmelserna
om riksdagens arbetssätt åtnjuter.

I enlighet
med vad jag tidigare har sagt anser jag att den grundläggande principen bör
vara att riksdagen stiftar all lag, även kyrkolag. Denna grundinställning till
en reform på området kommer också till uttryck i ett inte obetydligt antal
remissyttranden.

Många remissinstanser med denna grundinställning till en
reform, bl. a. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund såsom
företrädare för landets församlingar och kyrkliga samfälligheter. anser att
kyrkans medinflytande i vissa frågor av särskild vikt för kyrkan kan
säkerställas samtidigt som man upprätthåller huvudprincipen att det är
riksdagen ensam som stiftar lag. Jag delar denna uppfattning.

Den av kommittén föreslagna lagen om svenska kyrkan
innehåller grundläggande regler om svenska kyrkan som trossamfund och om
kyrkomötet. Vidare innehåller den föreskrifter som närmare reglerar val fill
kyrkomötet, kyrkomötets sammanträden m. m. Jag ansluter mig fill kommitténs förslag
alt en särskild lag om svenska kyrkan bör stiftas. En sådan lag bör enligt min
mening innehålla vissa grundläggande regler om svenska kyrkans bekännelse och
organisationsstruktur. Vidare bör den innehålla grundläggande föreskrifter om
kyrkomötet och dess befogenheter. Den bör också innehålla grundläggande
föreskrifter om kompetenskrav för innehav av prästerliga befattningar. Till en
del är del fråga om bestämmelser som nu finns intagna i punkt 9
övergångsbestämmelserna lill regeringsformen. De har därigenom det särskilda
konstitutionella skydd som grundlag har. Enligt min mening är det av vikt att
garantier skapas för att avgörande ändringar i fråga om svenska kyrkan som
trossamfund bara kan genomföras om en stabil majoritet bland väljarna godtar dem.
Jag anser därför i likhet med pastoratsförbundet att de grundläggande
bestämmelserna om svenska kyrkan som trossamfund och om kyrkomötet bör ges ett
särskilt skydd mot förhastade beslut. Detla kan ske genom att de ges samma
skydd som riksdagsordningen. Huvudbestämmelserna i denna stiftas, ändras eller
upphävs genom två likalydande beslut. Det andra beslutet får emellertid inte
fattas förrän det efter det första beslutet har hållils val till riksdagen i
hela riket och den nyvalda riksdagen har samlats. Riksdagsordningens huvudbestämmelser
kan också stiftas, ändras eller upphävas genom endast ett beslut, om minst tre
fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter förenar
sig om beslutet. Jag förordar att de grundläggande bestämmelserna om svenska
kyrkan ges samma skydd.

Enligt min mening bör emellerfid ett sådant skydd inte
omfatta andra föreskrifter om kyrkomötet än sådana som är av grundläggande
karaktär. Kommitténs förslag till lag om svenska kyrkan innehåller utöver
grundläggande regler om svenska kyrkan som trossamfund och om kyrkomötet även

Prop. 1981/82:77 22

föreskrifter som närmare reglerar valen till kyrkomötet,
kyrkomötets organisation m. m. Det kan finnas behov av all ändra sådana
föreskrifter på ett enklare sätt än det jag nyss har förordat i fråga om lagen
om svenska kyrkan. Jag anser därför att andra föreskrifter än grundläggande
föreskrifter om kyrkomötet inte bör ingå i denna lag utan i en annan lag, som
ersätter den nuvarande kyrkomötesförordningen (1949:174). Jag återkommer i det
följande till hur en sådan lag enligt min mening bör stiftas.

Jag övergår nu till frågan om förfarandet vid beslut om
föreskrifter om medlemskap i svenska kyrkan. Kommitténs förslag om att
riksdagen ensam skall besluta dessa föreskrifter har väckt kraftig
remisskritik. De kritiska remissinstanserna framhåller att reglerna är av så
grundläggande betydelse för kyrkans organisation och religiösa egenart att
beslut härom inte kan fattas utan att kyrkomötet har ett inflytande i form av
medbestämmande vid beslutet. En del remissinstanser anser t. o. m. att
beslutanderätten helt bör tillkomma kyrkomötet.

Jag vill erinra om att föreskrifter om medlemskap i
svenska kyrkan är av sådan art att de enligt regeringsformen måste meddelas i
lag samt att regeringsformen inte medger delegation av normgivningskompetensen
i ett sådant ämne. Att föra över beslutanderätten i dessa frågor till
kyrkomötet skulle innebära ett betydande avsteg från de principer som regeringsformen
ger uttryck åt. Till detta kommer att medlemskap i svenska kyrkan grundar en
skattskyldighet till den församling i vilken man är kyrkobokförd. Grunderna för
den kommunala beskattningen måste enligt 8 kap. 5 § regeringsformen rneddelas i
lag. Frågan om tillhörighet till svenska kyrkan har också en nära anknytning
till reglerna om religionsfriheten i 2 kap. 2 S regeringsformen. Enligt min
mening kan det därför inte komma i fråga att medlemskapsreglerna skulle
bestämmas på annat sätt än genom lag.

Jag anser alltså att föreskrifter om medlemskap i svenska
kyrkan måste meddelas i lag. Samtidigt är det uppenbart att det beträffande den
innehållsmässiga regleringen av medlemskapet gör sig gällande ett starkt
kyrkligt intresse. Som trossamfund har svenska kyrkan ett självfallet intresse
av att få inflytande över så centrala regler som dem som avser medlemskapet.
Detta måste vägas mot det statliga intresse sorn jag nyss har berört och sorn
följer bl. a. av olika regler i regeringsformen, t. ex. reglerna om medborgerliga
fri- och rättigheter. Frågan arom det kyrkliga intresset kan tillgodoses genom
att kyrkomötet som remissinstans får avge sina synpunkter inom ramen för ett
vanligt lagstiftningsförfarande, eller om kyrkan i någon form skall ges
särskilda garantier i fråga om regleringens utformning. Jag bedömer det som
mindre sannolikt att staten skulle besluta föreskrifter orn medlemskap i
svenska kyrkan, som skulle strida mot kyrkans önskemål och uppfattning.

Reglerna om nredlemskap i svenska kyrkan är av
grundläggande belvdelse för kyrkan som trossamfund. Det kan därför anses vara
naturligt att dessa regler ges ett konstitutionellt skydd av det slag som jag
tidigare har förordat i

Prop. 1981/82:77 23

fråga om lagen om svenska kyrkan. Samtidigt kan det
emellertid hävdas att föreskrifter om medlemskap har så stor betydelse för
svenska kyrkans religiösa egenart att man bör ge svenska kyrkan garantier för
att sådana föreskrifter inte beslutas utan att kyrkomötet har län-rnat sitt
samtycke. Med hänsyn bl. a. till vad remissinstanserna i denna del har anfört
anser jag att den senare lösningen bör väljas. Jag förordar därför att
föreskrifter orn medlemskap i svenska kyrkan meddelas genom lag. som stiftas av
riksdagen med samtycke av kyrkornötet.

En särskild beslutsform gäller i dag också beträffande
ändring eller upphävande av det forna prästeståndets privilegier, förmåner,
rättigheter och friheter. Jag återkommer senare till denna fråga (2.3).

Övriga föreskrifter om svenska kyrkan som nu är av
kyrkolags natur och som i framtiden fortfarande skall ha formen av lag bör
enligt min mening beslutas av riksdagen ensam. Jag återkommer i det följande
till omfattningen av detta lagstiftningsområde.

Flera remissinstanser anser, för det fall kommitténs
förslag om kyrklig lagstiftning genomförs, att kyrkomötet bör ges en lagfäst
eller grundlagsfäst yttranderätt i kyrkolagsärenden. Med anledning härav kan
det konstateras att lagstiftning på det kyrkliga området liksom hittills torde
föregås av en proposition frän regeringen till riksdagen. Enligt 7 kap. 2 §
regeringsformen är regeringen skyldig att vid beredningen av regeringsärenden
inhämta behövliga upplysningar från berörda myndigheter. Härav följer att det i
lagstiftningsärenden som rör kyrkomötet redan med nuvarande grundlagsregler
kan anses föreligga en skyldighet att inhämta yttranden från kyrkomötet. I
övriga lagstiftningsärenden som rör svenska kyrkan torde regeringen inte vara
skyldig att höra kyrkomötet direkt. Yttranden kan i stället inhämtas från andra
organ inom kyrkan.

Reformen syftar bl. a. till att kyrkan genom det
reformerade kyrkomötet skall få ett representativt organ på riksplanet.
Härigenom blir det enligt min mening naturligt att kyrkomötet bereds tillfälle
att yttra sig i alla lagstiftningsärenden av grundläggande betydelse för
kyrkan. Med hänsyn till den relativt kraftiga remissopinionen i frågan om
kyrkomötets yttranderätt finns det emellertid enligt min mening skäl att
överväga en uttrycklig skyldighet att höra kyrkomötet i kyrkolagsärenden. Redan
författningsutredningen uttalade i sitt betänkande (SOU 1963:17) Sveriges
statsskick (s. 488) att det kunde anses naturligt att kyrkomötet avger yttrande
över förslag till kyrkolag. Som jag redan har sagt anser även jag att det är
naturligt att kyrkomötet yttrar sig i kyrkolagsärenden. För att detta skall
komma till klart uttryck förordar jag att bestämmelser härom tas in i
regeringsformen. Yttranderätten bör avse såväl föreskrifter i den särskilda
lagen om svenska kyrkan som vissa andra föreskrifter där kyrkomötet inte skall
ha ett direkt medinflytande.

Sammanfattningsvis innebär mitt ställningstagande i denna
del att jag anser att grundläggande föreskrifter om svenska kyrkan som trossamfund

Prop.
1981/82:77 24

och om kyrkomötet bör ingå i en särskild lag om svenska
kyrkan, som beslutas av riksdagen ensam. Jag förordar emellertid alt lagen ges
samma konsfitulionella skydd som huvudbestämmelserna i riksdagsordningen.
Vidare anser jag att lag med föreskrifter om medlemskap i svenska kyrkan bör
stiftas av riksdagen med samtycke av kyrkomötet. Till frågan om det forna
prästeståndets privilegier återkommer jag. Övrig lagstiftning om svenska
kyrkan, som nu regleras i den för kyrkolag stadgade ordningen och som i
framtiden skall regleras i lag, bör enligt min mening stiftas av riksdagen
ensam. Slutligen anser jag alt föreskrifter bör meddelas om att kyrkomötets
yttrande skall inhämtas dels när det gäller föreskrifter som skall ingå i lagen
om svenska kyrkan, dels i vissa andra lagstiftningsärenden, där kyrkomötet inte
skall ha ell direkt medinflytande.

2.2.3 Fördelningen av normgivning mellan staten och kyrkan

Den offentligrättsliga regleringen av svenska kyrkan är
mycket omfattande. Man har tidigare uppskattat att omkring 450 författningar
av olikartad konstitutionell natur reglerar svenska kyrkans organisation,
arbete och villkor i övrigt. Någon fullständig genomgång av alla gällande
kyrkliga författningar har inte gjorts under senare år. Det är enligt min
mening angeläget att en sådan genomgång kommer till stånd, sedan beslut har
fattats om principerna för fördelningen av normgivningen mellan staten oeh
kyrkan. Härvid är det naturligt att en samverkan sker med företrädare för
svenska kyrkan. I det följande skall jag emellertid i anslutning fill
redovisningen av kommitténs förslag i huvuddrag redogöra för den nu gällande
regleringen av svenska kyrkan. För en mera detaljerad redovisning hänvisas till
den förteckning över kyrkliga författningar som 1968 års beredning om stat och
kyrka lät göra. Förteckningen avser förhållandena den 1 januari 1972 och
återfinns som bilaga 9 (SOU 1972:37) till beredningens slutbetänkande.

En stor del av den nuvarande lagstiftningen om svenska
kyrkan är av kyrkolags natur. Kyrkolagsbegreppet innefattar enligt den
bestämning som 1951 års kyrkomöteskommitté har angett oeh som har godtagits i
praxis föreskrifter om kyrkliga angelägenheter av större vikt för kyrkan.
Frågor där det borgerliga samhällets intressen framträder rned särskild styrka
hänförs dock till vanlig lag. Denna avgränsning av kyrkolagsbegreppet synes ha
varit vägledande för 1979 års kyrkornöteskornrnitté när den har angett de
allmänna principer som bör gälla för fördelningen av normgivningsmakten mellan
staten och kyrkan.

När det gäller att bestämma området för kyrkomötets självbestämr-nande-rätt
anser kyrkomöteskommittén att det är naturligt att dit i första hand föra sådana
områden beträffande vilka något statligt intresse inte alls eller endast i ringa
mån föreligger, men beträffande vilka det finns ett starkt kyrkligt intresse av
självbestämmanderätt. Enligt kommittén torde till dessa oriiråden höra
flertalet av föreskrifterna rörande gudstjänstfirande. dop. konfirmation,
nattvard och jordfästning, vilka alla nu är intagna i kyrkohandboken.

Prop. 1981/82:77 25

Av liknande slag är enligt kommittén bestånunelser rörande
invigningsakter, vignings- och installationsakter. Kommittén framhåller att det
statliga intresset beträffande kyrkans lära huvudsakligen torde kunna
inskränkas till att kyrkans lära är den evangelisk-lutherska. Den närmare
regleringen torde enligt koinmittén däremot kunna anförtros åt kyrkan själv.

Enligt kommitténs mening är det i ett antal andra frågor
naturligt att bestämmanderätten tillkommer staten genom i första hand
riksdagen. Hit hör enligt kommittén t. ex. religionsfrihetslagen, gränserna för
kyrkomötets kompetens, grunderna för den kyrkliga organisationen,
församlingsstyrelse-lagstiftningen, de viktigaste delarna av den kyrkligt-ekonomiska
lagstiftningen och den lagstiftning sorn berör kyrkans befattning n-red
offentliga funktioner.

Kommittén anser att det beträffande de flesta och de mest
betydelsefulla områdena inte föreligger någon svårighet att dra upp gränserna
mellan kyrklig och statlig bestämmanderätt. Enligt vad kommittén framhåller
finns det dock ämnen, rörande vilka starka önskemål om bestärnnianderätt kan
föreligga från såväl statens som kyrkans sida. Kor-nmittén tar upp der':
princip som enligt kommitténs uppfattning därvid måste gälla. Enligt vad komriiittén
uttalar föreligger förutsättningar för ett överlämnande till kyrkans självbestämmanderätt
endast i de fall kyrkans och statens intresse sammanfaller såvitt angår
regleringens innehållsmässiga utformning. Om det däremot skulle föreligga en
konflikt mellan statlig och kyrklig uppfattning anser kommittén att frågan inte
kan undandras statens bestämmanderätt. Enligt kommittén måste vidare den
principen gälla, att kyrkan inte kan utfärda gener'ella fijreskrifter, som
sedan skall tillämpas av staten genom t. ex. regeringen eller ämbetsverk.

Kommittén går igenom de huvudsakliga områdena för den för
kyrkan gällande lagstiftningen och diskuterar därvid hur huvuddragen av en
fördelning mellan statens och kyrkans normgivning kan ske.

Kommittén anser att grundläggande bestämmelser om svenska
kyrkan bör omfattas av riksdagens beslutanderätt. Till dessa bestämmelser får
man enligt kommittén räkna vissa grundläggande regler om kyrkans bekännelse.
Kommittén föreslår att de lämpligen bör formuleras i några få översiktliga
bestämmelser och tas in i den särskilda lagen om svenska kyrkan. De eventuella
tillämpningsbestämmelser som därutöver kan behövas bör enligt kommittén kunna
utformas av kyrkan själv.

Kommittén anser att till grundläggande bestämmelser om
kyrkan också bör räknas bestämmelser orn medlemskap i svenska kyrkan. Föreskrifterom
medlemskap i svenska kyrkan är i dag av kyrkolags natur och återfinns i 6-16 S§
religionsfrihetslagen. Dessa är enligt kommittén av sådan art att de inte kan undantas
från riksdagens normgivningsmakt. eftersoni de är att hänföra till medborgarnas
fri- och rättigheter.

Bestämmelser om stadfästande av bibel, psalmbok,
evangeliebok, kyrkohandbok och katekes utfärdas i dae av reuerinsien
efter hörande av

Prop. 1981/82:77 26

kyrkomötet. Enligt kommittén bör sådana bestän-rmelser
kunna överlämnas till kyrkans egen nornigivning. Bestämmelser om vissa
helgdagar finns nu i kyrkolag. Kommittén föreslår att bestämmelser om helgdagar
i allmänhet utfärdas av riksdagen, bl. a. med hänsyn till arbetsfria dagars
betydelse för arbetsniarknaden. Kommittén framhåller emellertid att en
eventuell förändring av nuvarande helgdagar är av så stor betydelse för kyrkan
att dess inställning i frågan bör tillmätas särskild vikt. Kommittén anser att
kyrkan själv bör få bestänirna orn kyrkliga högtids- och helgdagar i övrigt.
Likaså anser kommittén att bestämmelser oiin kollekt bör helt överforas till
kyrkans självbestämmanderätt.

.Även
kyrkans organisation regleras i en mängd lagar och andra författningar.
Föreskrifter om de kyrkliga kommunernas konstitutionella ställning och
beskattningsrätt rii. rn. utgör i dag grundlag. Lagen om församlingsstyrelse
faller idag under riksdagens normgivningsomräde. De närmare bestämmelserna orn
församlings- och pastoratsindelningen är ett exempel pä normgivning som har
delegerats av riksdagen till regeringen. Kommittén anser att det inte finns
något skäl till ändring av normgivningsmakten beträffande lagstiftning av detta
slag.

Regler om
kyrkans organisation på stiftsplanet finns bl. a. i lagen (1936:567) om
domkapitel (ändrad senast 1975:956). Denna lag har tillkommit i den för
kyrkolag stadgade ordningen. Eftersom regleringen måste anses vara
grundläggande för kyrkans organisation är det enligt kommittén naturligt att
bestämmanderätten tillkommer staten genom riksdagen. Kommittén anser att samma
skäl också gör sig gällande beträffande de grundläggande bestämmelser om
stiftsnämnd och boställs-närnnd som finns intagna i lagen (1970:939) om
förvaltning av kyrklig jord (ändrad senast 1975:1322). Instruktioner och
tillämpningsföreskrifter rörande dessa områden utfärdas i dag av regeringen
utan kyrkomötets hörande. Enligt kommittén föreligger inte skäl till ändring i
detta avseende. Däremot uttalar kommittén att de bestämmelser om prästmöte som
finns i 25 kap. 1686 års kyrkolag liksom därtill anknytande författningar torde
vara av sådant slag att de lämpligen bör överföras till området för kyrkans självbestämmande-r-ätt.

Bland
föreskrifter sorn rör kyrkans organisation på riksplanet nämner kommittén först
kyrkomötesförordningen. Denna är i dag kyrkolag. Grundläggande regler orn
kyrkomötet med bl. a. angivande av dettas kompetensområde är enligt kommittén
av sådant slag att de måste omfattas av riksdagens normgivning. Kommittén anser
emellertid att detaljregler rörande arbetsformerna rn. rn. bör överlåtas till
kyrkans självbestämmanderätt.

På
riksplanet bedriver svenska kyrkan en omfattande verksamhet, som inte är
lagreglerad och beträffande vilken kyrkan redan utövar full
självbestämmanderätt. Kommittén anser att någon ändring härvidlag inte bör ske.
På aränsen till denna fria verksamhet ligaer de fvra centrala kvrklisa

Prop. 1981/82:77 27

styrelserna. Deras stadgar är utfärdade av regeringen,
medan tillsynen utövas av kyrkomötet. Styrelsernas revisorer utses av
regeringen medan kyrkomötet utser ledamöter i styrelserna. Kommittén föreslår
att stadgar och övriga beslut rörande dessa styrelser förs över till
kyrkornötets normgivning.

Ett ganska stort antal författningar reglerar kyrkans
ämbeten och tjänster. Behörighet till inträde i prästämbetet regleras i punkt 9
övergångsbestämmelserna till regeringsformen, 19 kap. 1686 års kyrkolag, stadgan
(1884:13 s. 2) angående prästexamen (ändrad senast 1979:158) och i lagen (1958:514)
om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Förfarandet vid tillsättningen av
prästerliga tjänster regleras, förutom i övergångsbestämmelserna till regeringsformen,
i lagen (1963:633) om biskopsval (ändrad senast 1975:1324) och lagen (1957:577)
om prästval (ändrad senast 1975:1430). Sistnämnda lag innehåller också
behörighetsregler för innehav av prästerlig tjänst. Bestämmelser om
kyrkomusiker finns bl. a. i lagen (1947:275) om kyrkomusiker (ändrad senast
1970:941) och i kyrkomusikerförordningen (1950:375, ändrad senast 1978:877).

Kommittén
anser att det saknas fog för någon större ändring av nu gällande ordning.
Sålunda bör enligt kor-nmittén de grundläggande bestämmelserna som nu finns i
kyrkolag överföras till riksdagens normgivning och övriga nu av regeringen
meddelade bestämmelser alltjämt utfärdas av denna. Vidare bör enligt kommittén
de särskilda behörighetskrav som nu finns intagna i regeringsformens övergångsbestämmelser
kunna överföras till vanlig lag.

Sedan gammalt är en del av den kyrkliga egendomen
underkastad särskilda rättsregler till skydd för intresset att tillgångarna
bevaras och används för de ändamål vartill de ursprungligen har varit avsedda.
Denna egendom brukar kallas specialreglerad kyrklig egendom. I denna ingår t.
ex. församlingskyrkor, prästgårdar, löneboställen och inventarier i kyrkor.
Utöver denna specialreglerade kyrkliga egendom finns andra
förmögenhetstillgångar, som på skilda sätt är knutna till den kyrliga
verksamheten. Främst märks den försarnlingskommunala egendomen. För en del av
denna egendom såsom sentida kyrkor och begravningsplatser gäller
specialreglering, medan den övriga förvaltas och disponeras enligt vanliga
kommunalrättsliga principer. I den kyrkliga egendomen ingår också fri
stiftelse- och föreningsegendom, vilken ofta har tillförts kyrkan genom
donationer eller insamlingar.

Beträffande förvaltning, disposition och kontroll över den
specialreglerade kyrkliga egendomen, oeh då särskilt beträffande den kyrkliga
jorden, gäller ett omfattande system av rättsregler. Regler om den kyrkliga
jorden finns i 1686 års kyrkolag samt i lagen om förvaltning av kyrklig jord
och lagen (1970:940) om kyrkliga kostnader (ändrad .senast 1975:1323). Det
statliga intresset beträffande dessafrågor ärenligt kommittén sådant att den
fortsatta normgivningen måste ligga på riksdagen. Vidare anser kommittén att
beslut om tillämpningsförordningarna till dessa lagar liksom nu bör ankonuiia
på reeerincen.

Prop. 1981/82:77 28

För kyrkobyggnaderna och deras inventarier finns
grundläggande regler i 1686 års kyrkolag samt därutöver speciella bestämmelser
i andra författningar. Här kan nämnas lagen (1909:55 s. 2) angående byggnad
och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva
(ändrad senast 1951:694) samt lagen (1968:738) med vissa bestämmelser orn
godkännande av kyrkobyggnad. Kungörelsen (1920:744) rned föreskrifter rörande
det offentliga byggnadsväsendet (ändrad senast 1968:739) innehåller också
bestämmelser om kyrkobyggnader rn. m. Upplåtelse av kyrka regleras till en del
i lagen (1963:501 )orn upplåtande av kyrkorum i vissa fall. Kommittén har under
hänvisning till pågående utredningar undantagit frågor rörande upplåtelse av
kyrka från något särskilt uttalande. Vad gäller övrig nu nämnd lagstiftning anser
kon-rrnittén att den alltjämt bör tillhöra det statliga norrngivningsornrädet.

De grundläggande bestämmelserna om kyrkans gudstjänster,
sakrament och övriga handlingar finns i 1686 års kyrkolag. I kyrkohandboken,
som är fastställd av regeringen efter kyrkomötets hörande, regleras den rituella
utformningen av gudstjänster, kyrkliga förrättningirr. vigningar m. m.
Villkoren för delaktighet i kyrkans sakrament -r dop och nattvard - liksom huvudbestäriimelserna
oni sakranientens yttre gestaltning finns i 1686 års kyrkolag.
Huvudbestämmelserna om konfirmation finns i kyrkohandboken. Bestånunelser om
bikt finns i 1686 ärs kyrkolag. Enligt kommittén.är alla dessa frågor från
materiell synpunkt att hänföra till kyrkans ini'e angelägenheter. Mot bakgrund
av den principiella uppdelning av normgivningsmakten som kommittén har
skisserat, föreslår kommittén att dessa frågor förs till området för kyrkans
självbestämmanderätt. Bestämmelser om prästs tystnadsplikt vid bikt är enligt korhmittén
emellertid av sådant allmängiltigt slag att de alltjämt måste ligga kvar under
riksdagens normgivning.

De vigningsakter, som förekommer inom svenska kyrkan, är
biskopsvigning, prästvigning, missionärsvigning, diakon- och diakonissvigning
samt vigning av pastorsdiakon och församlingssyster. Av dessa akter är endast
biskopsvigning och prästvigning behandlade i 1686 års kyrkolag. Föreskrifter om
ritualen vid de olika vigningarna finns i kyrkohandboken. Där finns också
föreskrifter om ritualer för olika invigningsakter, såsom invigning av kvrkor, altare,
dopfunt, predikstol rn. m. Kommittén anser att samtliga dessa föreskrifter bör
föras till området för kyrkans normgivning. Detsan'rma. föreslås i fråga oni de
bestämmelser om biskopsvisitation som finns i 24 kap. 1686 års kyrkolag.

Svenska kyrkan fullgör i dag vissa allmäni samhälleliga
uppgifter, bl. a. begravningsverksamhet och folkbokföring. Bestämmelser oii'begravningsverksamheten finns i lagen (1957:585) om jordfästning m. rn.
(ändrad senast 1963:538). lagen (1963:537) om gravrätt rn. rn. (ändrad senast
1981:858) och i begravningskungörelsen (1963:540. ändrad senast 1981:719).
Föreskrifterna om folkbokföringen finns bl.a. i folkbokföringsförordningen (1967:198.
iindrad senast 1981:232) och folkbokföringskungörelsen (1967:495. ändrad

Prop.
1981/82:77 29

senast 1981:885). Kommittén finner inte skäl att gå
närmare in på dessa områden under hånvisning till pågående utredningsarbete.

Föreskrifter orii prövning av hinder mot äktenskap och orn
vigsel finns i giftermålsbalken. Om ritualen vid vigsel i svenska kyrkan finns
dessutom bestämmelser i kyrkohandboken. Enligt kommittén får bestämmelserna om
hindersprövning och vigsel anses vara av sådan art att de bör tillhöra
riksdagens normgivningsomräde. Kommittén föreslår att endast reglerna i
kyrkohandboken orn ritualen vid vigsel förs över till kyrkans bestämmanderätt.

Flertalet
remissinstanser är kritiska mot den av kommittén förslagna fördelningen av normgivningen
mellan staten och kyrkan. Ett inte obetydligt antal remissinstanser anser att
den föreslagna fördelningen rubbar den i dag rådande balansen mellan staten och
kyrkan. Som jag tidigare har framhållit (2.2.2) kan flera remissinstanser inte
godta förslaget om att föreskrifter om medlemskap i svenska kyrkan skall ligga
under statens ensamma beslutanderätt. Vidare vänder sig ganska många
remissinstanser mot förslaget att föreskrifter om behörighetskrav för inträde i
prästämbetet eller föreskrifter om förfarandet vid tillsättning av prästerliga
tjänster skall ligga under statens normgivning. Några av dessa remissinstanser
motiverar sitt ställningstagande med att dessa frågor direkt berör de
grundläggande funktionerna inom kyrkan eller att de är av sådant internt
kyrkligt intresse att de bör handhas inom ramen för kyrkomötet och den kyrkliga
centralstyrelsen. Några stiftsnämnder anser att kyrkan måste garanteras
inflytande i fråga, om lagstiftningen om den kyrkliga egendomen. En del av
stiftsnämnderna pekar på en lösning enligt vilken statens normgivning begränsas
till att avse grundläggande bestämmelser, medan det överlämnas åt kyrkomötet
att besluta om sådana tillämpningsföreskrifter sorn f. n. finns i förordningen
(1971:860) om förvaltning av kyrklig jord (ändrad senast 1981:158). Flera andra
remissinstanser menar att den föreslagna fördelningen främst tillgodoser
statens intressen eller att förslaget innebär att kyrkan endast får
bestämmanderätten i frågor där kyrkan i praktiken redan i dag har ett avgörande
inflytande. Några remissinstanser är också kritiska mot den av kommittén
angivna principen för uppdelningen av normgivningsmakten. En del
remissinstanser menar att svårbemästrade gränsdragningsproblem uppstår vid den
föreslagna fördelningen.

För egen del vill jag anföra följande.

Jag har
tidigare förordat att kyrkomötet får ett visst inflytande i fråga om den
lagstiftning som avses ersätta det nuvarande kvrkolagsområdet. Detta inflytande
är enligt min mening av betydelse för att upprätthålla en balans mellan staten
och kyrkan. Som jag tidigare har sagt blir också bestämningen av de normgivningsområden
som i framtiden ankommer på riksdagen, regeringen resp. kyrkornötet av stor
betydelse för denna balans. 1 denna del ansluter jag mig till kommitténs
uppfattning att ett sätt att i allt väsentligt uppnå balans mellan staten och
kyrkan är att begränsa lagstiftningen på det

Prop. 1981/82:77 30

kyrkliga området och i stället föra över vissa delar av
den normgivning som i dag karakteriseras som kyrkolag till kyrkomötets
bestämmanderätt. Ett sådant överförande bör enligt min mening ske genom att
riksdagen avstår från sin normgivningsmakt genom delegation till kyrkomötet.
Jag har redan tidigare nämnt att en sådan delegation kräver grundlagsstöd.

En
fördelning av normgivningen mellan staten och kyrkan kan alltså ske genom att
riksdagen med stöd av föreskrifter i regeringsformen delegerar normgivning till
kyrkomötet. När det gäller att bestämma de områden som skall kunna delegeras
till kyrkomötet är det enligt min mening naturligt att man utgår från de
allmänna principer som kommittén har ställt upp. Remisskritiken i denna del
riktar sig i stor utsträckning mot vad kommittén har uttalat i fråga om de
ämnen rörande vilka starka önskemål om bestämmanderätt kan föreligga från såväl
staten som kyrkan. Enligt kommittén finns det i dessa fall förutsättningar för
ett överlämnande till kyrkans bestämmanderätt endast i de fall kyrkans och
statens intresse sammanfaller såvitt angår regleringens innehållsmässiga
utformning. Om det skulle föreligga en konflikt mellan statlig och kyrklig
uppfattning kan enligt kommittén frågan inte undandras statens bestämmanderätt.
Jag vill framhålla att kommitténs uttalande i denna del inte kan tolkas på
annat sätt än att kommittén härigenom har velat ge uttryck åt de principer på
vilka vårt statsskick grundas, nämligen att all offentlig makt utgår från
folket, att riksdagen är folkets främsta företrädare, att den offentliga makten
utövas under lagarna och att riksdagen stiftar lag. Syftet med den av kommittén
föreslagna reformen är att på kyrkolagstiftningens område genomföra
regeringsformens principer om lagstiftningsmakten. Om reformen skall kunna
genomföras måste kyrkan, så länge dess organisation och verksamhet är offentligrättsligt
reglerad, godta principerna för den offentliga maktens utövande, såsom dessa
har kommit till uttryck i vår författning. Jag vill också framhålla att vad
några remissinstanser uttalar i denna del närmast ger intryck av att det skulle
föreligga ett motsatsförhållande mellan staten och kyrkan. För egen del kan jag
inte acceptera ett sådant synsätt. Förhållandet mellan staten och kyrkan har
under sekler präglats och präglas alltjämt av ett ömsesidigt förtroende. Inte
minst den debatt som har förts under senare år i samband med de olika utredningarna
om relationerna mellan staten och kyrkan speglar enligt min mening detta
ömsesidiga förtroende.

Kritiken i
övrigt mot kommitténs förslag om normgivningsmaktens fördelning riktar sig
framför allt mot att vissa ämnen föreslås gå in under statens normgivningsomräde.
Det gäller föreskrifter om medlemskap i svenska kyrkan, prästerliga tjänster i
svenska kyrkan och den kyrkliga egendomen. Jag har redan i det föregående
behandlat frågan om den framtida normgivningen beträffande kyrkotillhörigheten (2.2.2).
Här uppehåller jag mig därför endast vid frågorna om prästerliga tjänster i
svenska kyrkan och om den kyrkliga egendomen.

I fråga om kyrkans ämbeten och tjänster riktar sig
kritiken mot att

Prop. 1981/82:77 31

föreskrifter, som reglerar behörigheten till inträde i
prästämbetet och förfarandet vid tillsättandet av prästerliga tjänster och sorn
nu är kyrkolag, skall föras till riksdagens normgivningsomräde. Från en del
håll framhålls att dessa frågor utgör internt kyrkliga angelägenheter och att
de därför bör bli föremål för kyrkomötets bestämmanderätt. Jag kan inte dela
denna uppfattning. Prästerliga tjänster är statligt reglerade och tillsätts i
dag av statliga organ, regeringen och domkapitel. Reformen syftar inte till
någon ändring i detta avseende. Med hänsyn till de nuvarande relationerna
mellan staten och kyrkan bör enligt min mening föreskrifter i dessa ämnen inte
beslutas av någon annan än riksdagen eller regeringen. Jag vill emellertid
erinra om vad jag tidigare (2.2.2) har förordat i fråga om förfarandet vid
lagstiftning av detta slag, nämligen att kyrkomötet skall ges en grundlagsfäst
yttranderätt.

När det
gäller föreskrifter om den kyrkliga egendomen anser några remissinstanser att
kyrkan måste garanteras inflytande i fråga om denna lagstiftning. En del
instanser pekar på en lösning enligt vilken statens normgivning begränsas till
grundläggande bestämmelser, medan det överlämnas åt kyrkomötet att besluta tilllämpningsföreskrifter.
Enligt min mening kan frågorna om den kyrkliga egendomen inte anses vara av så
grundläggande betydelse för kyrkans väsen eller av så utpräglat inomkyrklig
natur, att de motiverar ett avsteg från regeringsformens principer om
lagstiftning. 1 enlighet med vad jag tidigare har anfört (2.2.2) bör emellertid
önskemålet om kyrkligt inflytande på detta område kunna tillgodoses genom en
föreskrift om att kyrkomötets yttrande skall inhämtas i vissa lagstiftningsärenden.
Jag kan inte ansluta mig till den av några remissinstanser framförda tanken att
tillämpningsföreskrifter till lagregler om den kyrkliga egendomen meddelas av
kyrkomötet. Med hänsyn till bl. a. sambandet med lagstiftningen om fast
egendom i allmänhet är nämligen det statliga intresset i fråga om regleringen i
denna del av sådant slag att normgivningen i sin helhet bör ligga hos staten.

Normgivningen beträffande den kyrkliga egendomen har visst
samband med prästerskapets privilegier. Det gäller främst frågan om skyddet för
att egendomen används för de ändamål, vartill den ursprungligen har varit
avsedd. Jag återkommer till denna fråga (2.3).

Jag skall nu närmare gå in på hur fördelningen av normgivningen
mellan staten och kyrkan enligt min mening bör ske. Det gäller alltså att bestämma
omfattningen av riksdagens lagstiftningsonuåde och det normgivningsområ-de som
skall kunna delegeras till kyrkomötet. Det gäller vidare att bestänu-na
gränserna för regeringens normgivningsbefogenhet.

Till en början konstaterar jag att någon förändring inte
har föreslagits av kommittén i fråga om den lagstiftning som i dag faller under
8 kap. regeringsformen och följaktligen inte är av kyrkolags natur. Detta har
inte föranlett några erinringar från remissinstansernas sida. Inte heller jag
anser att några förändringar bör vidtas i fråga om denna lagstiftning.

Prop. 1981/82:77 32

Jag övergår nu till frågan om riksdagens
lagstiftningsområde beträffande sådana föreskrifter som i dag är av kyrkolags
natur. Jag anser att den framtida motsvarigheten till kyrkolagsområdet i
största möjliga utsträckning bör begränsas. Detta område bör enligt min mening
för det första omfatta föreskrifter i sådana ämnen som enligt de nuvarande
bestämmelserna i regeringsformen kräver lagens form. För det andra - och i den
mån det inte sammanfaller med det föregående - bör enligt min mening området
omfatta föreskrifter i sådana ämnen där det statliga intresset väger över det
kyrkliga.

Från angivna utgångspunkter anser jag till en början att
riksdagen bör besluta grundläggande föreskrifter om svenska kyrkan som
trossamfund och om kyrkomötet. Till lagstiftningsområdet bör också höra
föreskrifter om kyrkomötet, som inte är av grundläggande karaktär, och
föreskrifter om medlemskap i svenska kyrkan. Vidare bör grundläggande
föreskrifter om prästerliga tjänster i svenska kyrkan, om myndigheterna på
stiftsplanet och om den för kyrkliga ändamål avsedda egendomen ligga inom
riksdagens lagstiftningsområde. Jag har redan i det föregående (2.2.2) uttalat
mig om hur förfarandet vid lagstiftning i dessa frågor enligt min mening bör gå
till.

Regeringen
har i dag en ganska omfattande normgivningskompetens på det kyrkliga området.
Denna kompetens kan härledas dels från bemyndiganden i såväl vanlig lag som
kyrkolag. Den kan vidare härledas ur den s. k. restkompetens som regeringen har
enligt 8 kap. 13 § regeringsformen. Vid en fördelning av normgivningsmakten
mellan staten och kyrkan bör enligt min mening den kompetens som regeringen i
dag har pä grund av bemyndiganden i vanlig lag inte begränsas. Regeringens normgivningskompetens
i övrigt bör emellertid bli beroende av i vilken utsträckning man vill öppna
möjlighet till delegation av normgivningsmakt till kyrkomötet. Omfattningen av
regeringens normgivningsbefogenheler bör alltså begränsas i motsvarande mån
som delegation till kyrkomötet skall kunna ske.

Enligt kommitténs förslag bör till kyrkomötets normgivningsomräde
föras den närmare regleringen av kyrkans lära. Vidare bör enligt kommittén
föreskrifter avseende de kyrkliga böckerna, dvs. bibel, psalmbok, evangeliebok,
kyrkohandbok och katekes, meddelas av kyrkomötet i stället för som nu av
regeringen. Kommittén föreslär att också de allmänna bestämmelser om svenska
kyrkans gudstjänster och om villkoren för delaktighet i kyrkans sakrament liksom
de huvudbestiirnrnelser om sakramentens yttre gestaltning som nu finns intagna
i 1686 års kyrkolag förs över till kyrkomötets normgivningsområde. Detsamma
föreslås galla för bestämurelser i 1686 års kyrkolag or'n bl. a. bikt,
biskopsvigning, prästvigning sarnt invigning av kyrka och kapell. Vidare
föreslår kommittén att bestämmelserom kollekt förs över till kyrkomötets normgivningskompetens.
Kommittén föreslår ocksä att detaljregler rörande kyrkor-nötets arbetsformer m.
m. överlåts till kyrkomötet. Kommitténs förslag i dessa delar har i huvudsak
tillstyrkts eller lämnats

Prop. 1981/82:77 33

utan erinran av flertalet remissinstanser som har yttrat
sig i frågan. Även jag kan ansluta mig till förslaget i här berörda delar.

Genom den föreslagna fördelningen kommer riksdagens och
regeringens normgivning i kyrkliga frågor att begränsas i förhållande till vad
som gäller i dag. Kyrkomötets medbestämmande vid kyrkolagstiftningen kommer
visserligen också att begränsas. 1 gengäld ges emellertid kyrkomötet dels ett
medbestämmande i lagstiftningsärenden angående medlemskap i svenska kyrkan,
dels ett inflytande genom en grundlagsfäst yttranderätt i vissa andra
lagstiftningsärenden, dels ock genom delegation från riksdagen ett omfattande normgivningsområde
avseende internt kyrkliga angelägenheter. På detta sätt upprätthålls enligt min
mening i allt väsenfiigt balansen mellan staten och kyrkan.

Jag är medveten om att denna balans med nödvändighet till
en början blir av mera formell art. När reformen genomförs kommer de kyrkolagar
och regeringsföreskrifter som gäller vid övergångstillfället att fortsätta att
gälla. Med hänsyn till den formella lagkraftens princip måste nämligen
riksdagen upphäva de föreskrifter som nu finns i kyrkolag och som genom
delegation förs över till kyrkomötets normgivning. innan kyrkornötet inom ramen
för sin kompetens kan utfärda nya föreskrifter inom samma område. Att reformen
börjar verka successivt ser jag emellertid närmast som en fördel för kyrkan.
Det torde nämligen i praktiken inte vara möjligt för det nyinrättade kyrkomötet
att med en gång besluta alla de föreskrifter som kommer att ligga inom ramen
för dess kompetens.

Jag skall nu ta upp en synpunkt som har förts fram av
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Det gäller formerna för
riksdagens delegation av normgivning till kyrkomötet. Förbundet anser att det,
vid fördelningen av bestämmanderätten mellan staten och kyrkan, krävs att
konstitutionellt bindande regler slår fast att kyrkolagsomrädet har förändrats
och att riksdagen inte utan vidare i lag kan besluta om det som har överlämnats
fill kyrkomötet. Förbundet framhåller att riksdagen, om kommitténs förslag
följs, torde genom en enkel ändring i den föreslagna lagen om svenska kyrkan
ånyo kunna utvidga kyrkolagsområdet.

Jag vill i anledning härav erinra om vad jag fidigare har
sagt (2.2.2), nämligen att grundläggande regler om bl. a. kyrkomötet och dess
beslutsområde bör tas in i lagen om svenska kyrkan. Jag har också uttalat all
denna lag bör ges samma konstitutionella skydd som riksdagsordningens huvudbestämmelser.
Härigenom blir det inte möjligt för riksdagen att genom ett enkelt beslut
återta ett redan delegerat område, med mindre en kvalificerad majoritet av
riksdagens ledamöter står bakom beslutet. Enligt min mening bör riksdagen inte
heller genom ett annat lagstiftningsförfarande kunna direkt besluta i ett ämne
som i lagen om svenska kyrkan har överlämnats lill kyrkomötets normgivningsområde.
Jag vill i detta sammanhang framhålla, att de ämnen i vilka kyrkomötet föreslås
kunna få normgivningskompetens uteslutande rör angelägenheter av internt kyrklig
natur. Det har under lång

3 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 77

Prop, 1981/82:77 34

tid varit en fast princip att riksdag och regering inte
självständigt fattar beslut i angelägenheter av utpräglat kyrkligt intresse.
Jag betraktar det som självklart att denna princip kommer att upprätthållas
även i fortsättningen. Sålunda ter det sig helt främmande att staten ensidigt
skulle besluta i frågor som ror t. ex. svenska kyrkans lära. Genom den nyss angivna
lösningen anser jag att pastoratsförbundets önskemål i sak är tillgodosett.

2.3 Prästerskapets privilegier

1 punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen
föreskrivs att det forna prästeståndets privilegier, förmåner, rättigheter och
friheter fortfarande skall gälla, om de inte har ägt oskiljaktigt sammanhang
med den ståndet förut tillkommande representationsrätten och således upphört
med denna. Vidare anges att ändring eller upphävande av dessa privilegier,
förmåner, rättigheter och friheter inte får ske på annat sätt än genom
regeringens och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall av allmänt
kyrkomöte.

Grunden för prästerskapets privilegier utgörs av 1723 års
privilegieurkund. En stor del av privilegrestadgandena knyter an till den
kyrkliga jorden. Genom förändringar i lagstiftningen under framför allt detta
århundrade har emellertid vissa privilegier kommit att förlora sin giltighet.

Frågan om prästerskapets privilegier har tidigare
utförligt behandlats av 1951 års kyrkomöteskommitté (SOU 1955:47) och 1958 års
utredning kyrka-stat (SOU 1967:46). 1979 års kyrkomöteskommitté har i sitt
betänkande redovisat vad som framkom genom de nämnda utredningarna. De
privilegier som enligt tidigare utredningar har ansetts bestå är frihet för
boställe från att delta i byggnad och underhåll av prästgård och kyrka, frihet
för präst från att delta i kyrkovaktares avlönande samt rätt för präst till
fria gravplatser och till klockringning. Ytterligare sådana privilegier är bibehållande
av stiftsindelningen, svenska kyrkans rätt till den kyrkliga jorden m. m., rätt
att föra talan för den kyrkliga jorden, frihet för vissa boställen i städer
från borgerligt besvär samt skyldighet för domstol att underrätta biskop och
domkapitel om åtal mot präst.

Kommittén har mot bakgrund av sin genomgång av privilegiestadgandena
konstaterat att det råder stor tveksamhet om vilka privilegier som alltjämt
gäller. Oavsett hur det må förhålla sig, har kommittén ansett att privilegie-sladgandenas
praktiska betydelse i dag är av ringa värde för svenska kyrkan. Därtill anser
kommittén att upprätthållande av särskilda prrvilegiebestäm-melser måste till
sin natur vara otidsenligt och föga demokratiskt. Kommittén har därför
föreslagit att föreskriften om prästerskapets privilegier i punkt 9
övergångsbestämmelserna till regeringsformen upphävs. Vidare har kommittén
föreslagit att samtliga i 1723 års privilegieurkund ingående bestämmelser
upphävs särskilt och i den för kyrkolag stadgade ordningen.

Prop. 1981/82:77 35

Kyrkomöteskommitténs förslag i denna del har fått ett
blandat mottagande. Endast ett fåtal instanser har tillstyrkt förslaget.
Flertalet har godtagit det endast under vissa mer eller mindre långtgående
förbehåll.

Flera instanser med anknytning till svenska kyrkan anser
sålunda att privilegierna kan avskaffas endast om skyddet för kyrkans egendom
garanteras i annan rättslig form. En del av dessa instanser framhåller att
privilegierna i egentlig mening inte är tillkomna till förmån för prästerskapet
utan i stället utgör ett rättsskydd för kyrkans egendom. Några instanser anser
att frågan om prästerskapets privilegier behöver utredas närmare. JK framhåller
att frågan om ett upphävande av bestämmelserna om prästerskapets privilegier
behöver belysas mera ingående än vad kommittén har ansett vara nödvändigt. En
sådan belysning skulle enligt JK ha varit naturlig mot bakgrund av att man i
samband med 1974 års grundlagsreform ansåg sig böra behålla grundlagsreglerna
om prästerskapets privilegier, medan ståndsprrvi-legierna i övrigt upphävdes.
Vid grundlagsreformen hänvisades till att det var oklart i vilken utsträckning
prästerskapets privilegier alltjämt gällde och hade nägon betydelse. De
grundlagsfästa rättigheter som eventuellt kan föreligga i detta hänseende kan
enligt JK:s mening inte avfärdas pä det lättvindiga sätt som utredningen har
gjort.

För egen del kan jag instämma i kommitténs uppfattning att
prästerskapets privilegier, i den mån de alltjämt formellt äger bestånd, i
stort sett saknar praktisk betydelse för svenska kyrkan. De flesta privilegiestadgandena
har nämligen förlorat sin giltighet till följd av nutida författningsreglering,
främst lagstiftningen om den kyrkliga jorden. Det är mot denna bakgrund man får
se det nu föreliggande förslaget om att upphäva det särskilda grundlagsskyddet
för privilegierna och tidigare förslag i samma riktning. Även om det råder
oklarhet om vilka privilegier sorn alltjämt kan anses ha giltighet, kan rnan
utgå från att de inte har sädan betydelse att ett särskilt grundlagsskydd för
dem kan anses motiverat.

I den mån
prästerskapels privilegier har någon egentlig betydelse gäller det den kyrkliga
egendomen. Grundläggande föreskrifter om den kyrkliga egendomens karaktär och
ändamålsbestämning finns främst i 1686 års kyrkolag, lagen (1970:939) om
förvaltning av kyrklig jord och lagen (1970:940) om kyrkliga kostnader. I de
inledande bestämmelserna i lagen om förvaltning av kyrklig jord anges sålunda
vad som får förslås med kyrklig jord och lill vilka ändamål egendomen och dess
avkastning skall användas. Ett väsentligt syfte med specialregleringen av den
kyrkliga egendomen är att den skall bevaras för sitt ändamål.

De nu
nämnda lagarna är f. n. kyrkolag. Svenska kyrkan har alltså i dag ett medinflytande
när det gäller grundläggande föreskrifter om den kyrkliga egendomen. Jag har i
del föregående (2.2.3) föreslagit att den grundläggande normgivning angående
kyrklig egendom bör ligga hos staten. Kyrkomötet föreslås emellertid få en
grundlagsfäst rätt att yttra sig. Svenska kyrkan fillförsäkras därigenom ell
visst inflytande över sådan lagsfiftning. Det

Prop.
1981/82:77 36

hävdas emellertid framför allt från kyrkligt håll, att den
kyrkliga egendomen genom privilegiestadgarna åtnjuter ett särskilt rättsskydd
genom att de garanterar alt egendomen bevaras och används för kyrkliga ändamål.
Jag anser att det finns ett visst fog för denna ståndpunkt. Jag är därför
beredd att förorda en lösning, som tillgodoser kyrkans önskemål om garantier
för att den kyrkliga egendomen behåller ett särskilt rättsskydd. Detta skydd
bör enligt min mening åstadkommas genom alt föreskrifter som innebär ändring av
del ändamål för vilket den kyrkliga egendomen är avsedd skall meddelas genom
lag, som stiftas på samma sätt som lagen om svenska kyrkan. Lag med sådana
föreskrifter bör alltså enligt min mening stiftas på samma sätt som
riksdagsordningens huvudbestämmelser och efter yttrande av kyrkomötet.
Härigenom får föreskrifter om den kyrkliga egendomens ändamålsbestämning ett
särskilt konsfitufionellt skydd. Med denna lösning anser jag alt det saknas
skäl för att i punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen behålla
föreskriften om prästeståndets privilegier, förmåner, rätfigheter och friheter.
Med hänsyn till alt särskilda privilegiebestämmelser måste anses otidsenliga
och såviit avser annat än den kyrkliga egendomen sakna praktisk betydelse för
svenska kyrkan biträder jag uppfattningen att de kan slopas. För att bereda
1982 års allmänna kyrkomöte tillfälle alt samtycka dll nu ifrågavarande
lagstiftningsåtgärd, nämligen alt undanröja kvarvarande bestämmelser i 1723 års
privilegieurkund, avser jag alt senare för regeringen lägga fram ett förslag om
att avskaffa privilegiebestämmelserna.

2.4 Bekännelsekravct för innehavare av ämbeten och
tjänster

I punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen har
tagits in bestämmelser som ställer upp ett bekännelsekrav för innehavare av
vissa ämbeten och tjänster. Bestämmelserna har hämtats från 1809 års regeringsform.

Bestämmelserna innefattar ett krav för prästerlig
befattningshavare att tillhöra svenska kyrkan. Det stadgas sålunda att inte
annan än den som bekänner kyrkans lära får utnämnas till prästerlig befattning
inom svenska kyrkan. Det uppställs också ett behörighetsvillkor för vissa
lärare. Om annan befattning än prästerlig tjänst medför skyldighet att
undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap, skall vid utnämningen tas
hänsyn till den sökandes trosåskådning. I bestämmelserna ingår också en
jävsregel för vissa befattningshavare i fråga om handläggning av ärenden och
mål rörande svenska kyrkan. Det stadgas sålunda att befattningshavare som inte
tillhör svenska kyrkan inte får delta i "avgörande av mål eller ärende,
som angår kyrkans religionsvård eller religionsundervisning, utövning av
prästämbetet, befordring eller ämbetsansvar inom kyrkan". Vad gäller
statsråd har jävsregeln inskränkts så att endast föredraganden behöver tillhöra
svenska kyrkan när sådant ärende som nyss har nämnts avgörs av regeringen.

Kyrkomöteskommittén föreslår att grundlagsreglerna om
bekännelsekravet för vissa ämbeten och tjänster slopas utom såvitt avser
kravet på att

Prop. 1981/82:77 37

föredragande statsråd skall tillhöra svenska kyrkan. I
fråga om kravet för prästerlig befattningshavare att tillhöra svenska kyrkan
finner kommittén det både naturligt och nödvändigt att en bestämmelse av sådant
slag ges i lag. Enligt kommitténs mening behöver bestämmelsen emellertid inte
ges i grundlag. Kommittén föreslår därför att bestämmelsen förs över till den
av kommittén föreslagna lagen om svenska kyrkan. I fråga om kravet på viss
trosåskådning för lärare i kristendom och teologisk vetenskap pekar kommittén
på att ämnet kristendom i skolundervisningen har ersatts av religionskunskap
och att de teologiska fakulteterna har avkonfessionalise-rats. Den nu aktuella
bestämmelsen måste därför enligt kommittén betecknas som obsolet.

Vad gäller stadgandet om jäv för vissa befattningshavare
att handlägga ärenden rörande svenska kyrkan framhåller kommittén att
konfessionella behörighetsvillkor som regel bör undvikas. Med hänsyn härtill,
och med särskilt beaktande av att kommittén föreslår att ärenden där de
kyrkliga intressena överväger skall föras över till kyrkans
självbestämmanderätt, menar kommittén att jävsregeln kan avskaffas. Som jag
nyss har nämnt gör dock kommittén ett undantag härifrån genom att kommittén
föreslår att föredragande statsråd i kyrkoärenden alltjämt skall tillhöra
svenska kyrkan. I avvaktan på ett ställningstagande i stat-kyrka-frågan bör
enligt kommitténs mening en bestämmelse med detta innehåll finnas kvar i övergångsbestämmelserna
till regeringsformen.

Remissinstanserna godtar i allmänhet kommitténs förslag.
Endast en instans avstyrker helt förslagen. Några remissinstanser uppehåller
sig särskilt vid jävsregeln. Regeringsrätten, JK, kammarrätten i Göteborg samt
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Blekinge län ifrågasätter om inte
jävsregeln kan upphävas också för föredragande statsråd i kyrkoärenden. Om
regeringen uppfattas som kyrkostyrelse, finns det enligt regeringsrätten inte
anledning att i religiöst hänseende ställa olika krav på regeringens medlemmar.
Ett par andra remissinstanser anser att det bör finnas kvar ett krav på att den
som innehar tjänst som stiftssekreterare skall vara medlem av svenska kyrkan.
Enligt domkapitlet i Lund, som redovisar en sådan inställning, kan en
bestämmelse härom lämpligen föras in i lagen (1936:567) om domkapitel (ändrad
senast 1975:956).

Liksom kommittén och de flesta remissinstanserna anser jag
att konfessionella behörighetsvillkor för innehavare av ämbeten och tjänster
bör undvikas. Från denna grundinställning finns det dock. som ett par
remissinstanser har påpekat, skäl att göra undantag för tjänst som
stiftssekreterare. Enligt 2§ 4 mom. lagen om domkapitel kan nämligen
stiftssekreteraren vid handläggning av vissa ärenden ha säte och stämma i
domkapitlet. Liksom för domkapitlets ledamöter bör det för stiftssekretera-ren
ställas upp ett krav på medlemskap i svenska kyrkan. En bestämmelse härom
behöver dock inte ges i grundlag, utan kan lämpligen tas in i jagen om

Prop. 1981/82:77 38

domkapitel. Jag har för avsikt att återkomma till denna
fråga i annat sammanhang.

I likhet med kommittén anser jag att bekännelsekravet bör
finnas kvar för föredragande statsråd i kyrkoärenden. Föredragande statsrådet
har det närmaste ansvaret för kyrkoärendenas beredning före beslut i
regeringen. Åven om en del kyrkoärenden flyttas över till svenska kyrkans eget bestämmandeområde
kvarstår hos staten vissa ärenden som är av stor betydelse för kyrkans
medlemmar. I avvaktan på ett ställningstagande i stat-kyrka-frågan bör därför
kravet på att föredragande statsråd i kyrkoärenden skall vara medlem av
svenska kyrkan behållas. Ingen remissinstans har motsatt sig all bestämmelsen
om att prästerlig befattningshavare skall fillhöra svenska kyrkan flyttas från
grundlagen fill lagen om svenska kyrkan. Att en bestämmelse över huvud tagel
behövs torde enligt min mening vara klart med hänsyn till det nuvarande
sambandet mellan staten och kyrkan. Däremot kan inte heller jag finna några
direkta skäl för att bestämmelsen måste ges i regeringsformen. Av de nuvarande
bekännelsekraven i punkt 9 övergångsbestämmelserna fill regeringsformen bör
således, i likhet med vad kommittén har föreslagit, endast finnas kvar regeln
som gäller föredragande statsråd.

2.5 De kyrkliga kommunernas konstitutionella ställning

I propositionen om den nya regeringsformen underströks den
kommunala självstyrelsens stora betydelse för den svenska demokratin. Det har
ansetts att kommunernas särskilda ställning är sådan att.den måste avspeglas i
regeringsformen. I 1 kap. 1 § regeringsformen anges att den svenska
folkstyrelsen förverkligas förutom genom ett representativt och parlamentariskt
statsskick också genom kommunal självstyrelse. I 1 kap. 7 § slås fast att det i
riket finns primärkommuner och landstingskommuner. Beslutanderätten i
kommunerna skall enligt stadgandet utövas av valda församlingar. I paragrafen
har också förankrats principen om rätt för kommunerna att utkräva skatt för
skötseln av sina uppgifter. I 8 kap. 5 § regeringsformen stadgas att grunderna
för ändringar i rikets indelning i kommuner samt grunderna för kommunernas
organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen skall
bestämmas i lag. I lag skall också meddelas föreskrifter om kommunernas
befogenheter i övrigt och om deras åligganden.

Bestämmelser om de kyrkliga kommunerna, dvs.
församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna, har tagits in i punkt 9
övergångsbestämmelserna till regeringsformen. Där sägs sålunda att vad som i
regeringsformen föreskrivs om primärkommuner skall, med undantag av 1 kap. 7 §
första stycket andra punkten, äga motsvarande fillämpning i fråga om kyrkliga
kommuner. Undantaget gäller stadgandet om att beslutanderätten i kommunerna
utövas av valda församlingar och föranleds av alt beslutanderätten i

Prop. 1981/82:77 39

svenska kyrkans församlingar i vissa fall kan utövas direkt
av församlingsmedlemmarna på kyrkostämma. De kyrkliga kommunerna har alltså
fåll samma konsfitulionella skydd som primärkommunerna. Skälet fill att
regleringen av de kyrkliga kommunerna har placerats i övergångsbestämmelserna
är att man vid tidpunkten för införandel av den nya regeringsformen inte ville
föregripa ställningstagandet i frågan om relafionerna mellan staten och kyrkan.

Kyrkomöteskommittén anser att det är tekniskt möjligt att
föra över regeringsformens övergångsbestämmelser såvitt avser de kyrkliga kommunerna
till annan lagstiftning, som inte har grundlagskaraktär. Härigenom skulle dock
församlingarna förlora sin nuvarande starka konstitutionella ställning som
kommuner. Ett beslut i denna riktning har enligt kommittén så stor betydelse
för förhållandet mellan staten och kyrkan att man bör a-wakta det principiella
ställningstagandet i stat-kyrka-frågan. Kommittén anser det därför omöjligt all
nu föra bort denna övergångsbestämmelse från regeringsformen eller att föra in
den i något av regeringsformens kapitel. Bestämmelsen bör enligt kommitténs
mening stå kvar i övergångsbestämmelserna.

De remissinstanser som yttrar sig i denna fråga instämmer
med kommittén i att någon ändring i övergångsbestämmelsernas regler om de
kyrkliga kommunerna inte bör komma i fråga.

Åven jag anser att övergångsbestämmelserna bör vara
oförändrade i denna del. Frågan om de kyrkliga kommunernas konstitutionella
ställning har så stor betydelse för relationen mellan staten och kyrkan, att
ett beslut som berör denna fråga ofrånkomligen måste anstå till dess
stat-kyrka-frågan har avgjorts i den ena eller andra riktningen.

2.6 Statschefens tro

I 1 kap. 5 § regeringsformen stadgas att konungen eller
drottning, som enligt successionsordningen innehar Sveriges tron, är rikets
statschef. I punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen behandlas
frågan om statschefens tro. Av bestämmelsen framgår att .1974 års regeringsform
inte gör ändring i vad som tidigare har gällt enligt 2 § i 1809 års
regeringsform. I den bestämmelsen stadgades att konungen alltid skall vara
"av den rena evangeliska läran sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska
bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen oeh förklarad är".

I 4 ij successionsordningen föreskrivs att prinsar och
prinsessor skall uppfostras enligt nämnda lära och att prins eller prinsessa
som inte bekänner sig till denna lära är utesluten från all successionsrätt.

Bestämmelsen i 2 § i 1809 års regeringsform, som alltså
alltjämt gäller, innehåller moment vars reella innebörd inte genomgående nu är
vad man menade vid lagens stiftande för över 170 år sedan. Ett kompetensvillkor
för

Prop. 1981/82:77 40

att kunna vara konung eller drottning är klart uttryckt.
Av ålder har en grundläggande definition av svenska kyrkans lära ansetts vara
given genom hänvisningen till de urkunder som är nämnda och som närmare anger
lärans innehåll. Ursprungligen har bestämmelsen också ansetts ange vilken lära
som skulle vara s. k. statsreligion och dessutom en beskrivning av gällande
förhållande mellan stat och kyrka.

Kyrkomöteskommittén konstaterar att statschefen genom den
nya regeringsformen har mist sina tidigare funktioner i regeringen.
Bestämmelsen om statschefens tro torde därför enligt kommittén numera sakna
reellt innehåll och huvudsakligen ha ett symbolvärde grundat på tradition. En
naturlig följd av den nya roll som statschefen sålunda har tilldelats i
regeringsformen borde enligt kommittén vara att slopa bestämmelsen om statschefens
tro. Detta kan enligt kommittén inte innebära ett ståndpunktstagande i
stat-kyrka-frågan. Ett ytterligare skäl att slopa stadgandet är enligt
kommittén att det inte längre finns någon bestämmelse om på vilket organ det
ankommer att se till att stadgandet om statschefens tro uppfylls. Kommittén
framhåller också religionsfrihetsaspekten. Kommittén ser det som stötande att
statschefen inte får åtnjuta en grundlagsfäst religionsfrihet, i all synnerhet
som statschefen numera inte har någon reell befattning med svenska kyrkans
angelägenheter.

Kommittén föreslår alltså att stadgandet om statschefens
tro i regeringsformens övergångsbestämmelser skall upphävas. Som en konsekvens
härav föreslår kommittén också att 4 S successionsordningen skall upphöra att
gälla. Den grundläggande definitionen av svenska kyrkans lära bör enligt koinmittén
i stället tas in i den av kommittén föreslagna lagen om svenska kyrkan.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i denna del
fått ett i huvudsak negativt bemötande. 19 av de 28 remissinstanser som har
berört frågan om statschefens tro är kritiska till att någon ändring företas.
Bland de negativa remissinstanserna märks riksmarskalksämbetet,
regeringsrätten, åtta av de tretton domkapitlen och andra organ med anknytning
till svenska kyrkan. Positiva till en ändringar de fyra länsstyrelser, som
överhuvud taget har yttrat sig i frågan, ett domkapitel och några andra organ
med anknytning till svenska kyrkan. Svenska kyrkans församlings- och
pastoralsförbund motsätter sig inte en grundlagsändring.

Några av remissinstanserna framhåller att statschefens
uppgift att framträda som nationens symbol skulle försvåras om bestämmelsen om
statschefens tro skulle slopas. Till dessa instanser hör riksmarskalksämbetet.
Ämbetet delar dock kyrkomöteskommitténs uppfattning att en förändring av
bestämmelserna om statschefens tro inte utgör ett ställningstagande i
stat-kyrka-frågan. Flera instanser hänvisar till att bestämmelsen bör finnas
kvar så länge de nuvarande relationerna mellan staten och kyrkan består.
Regeringsrätten påpekar att stadgandet har den betydelsen att den grundläggande
definitionen av svenska kyrkans lära har grundlagskaraktär.

Prop. 1981/82:77 41

Frågan huruvida beskrivningen av svenska kyrkans lära
skall vara grundlagsfäst eller inte är enligt regeringsrätten en nyckelfråga
då det gäller statens och kyrkans inbördes relationer. Regeringsrätten anser
att en förändring pä denna punkt otvivelaktigt utgör ett beslut som föregriper
de principiella ställningstagandena i stat-kyrka-frågan.

Det kan konstateras att det råder delade meningar orn
huruvida ett slopande av bestämmelsen om statschefens tro skulle rubba
förhållandet mellan staten och kyrkan. Från flera håll har påpekats att
kommittén med sitt förslag har föregripit de principiella stållningstagandena i
stat-kyrka-frågan. Med hänsyn till den splittrade remissopinionen och till det
förhållandet att frågans betydelse i och för sig inte bör överbetonas är jag
inte beredd att föreslå ett genomförande av kommitténs förslag i denna del.
Hänvisningen till den äldre regeringsformen i övergångsbestämmelserna till 1974
års regeringsform liksom stadgandet i 4 S successionsordningen bör därför stå
kvar.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
kommundepartementet upprättats förslag till

1.
lag om ändring
i regeringsformen,

2.
lag om ändring
i tryckfrihetsförordningen.

Förslagen
har utarbetats i samråd med chefen för justitiedepartementet.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i regeringsformen

Punkt 9 övergångsbestämmelserna

Som har sagts i den allmänna motiveringen (2.2) bör
regeringsformens principer om lagstiftningsmakten nu genomföras på kyrkolagsområdet.
Av första-tredje styckena framgår att riksdagen i princip ensam stiftar lag på
det kyrkliga området. Kyrkomötet skall dock höras eller beträffande viss
lagstiftning ge sill samtycke. I fjärde och femte styckena regleras bl. a. den normgivningskompetens
som riksdagen i lag kan ge kyrkomötet och dettas organ. Sjätte stycket rör
ändring eller upphävande av sådan lag på det kyrkliga området som enligt de
föregående styckena skall stiftas i särskild ordning.

Första-sjätte styckena gäller alltså formkraven för
lagstiftning på det kyrkliga området. Reglerna gäller vid sidan av 8 kap.
regeringsformen. Bestämmelserna i detta kapitel skall alltså inte tillämpas i
den mån annat följer av första-sjätte styckena i denna punkt. Jag vill
erinra om att

Prop. 1981/82:77 42

föreskrifter på det kyrkliga området i viss utsträckning
kan meddelas även i lag eller förordning som beslutas enligt 8 kap.
regeringsformen.

1 övrigt innehåller punkten bestämmelser om bekännelsekrav
för det statsråd sorn är föredragande i kyrkliga ärenden, de kyrkliga
kommunernas konstitutionella ställning samt statschefens tro.

Första stycket

Grundläggande föreskrifter om svenska kyrkan som
trossamfund och om kyrkomötet skall enligt första siycket finnas i en särskild
lag om svenska kyrkan. I enhghet med vad jag har anfört i den allmänna
motiveringen (2. 2. 2) bör lagen innehålla grundläggande regler om svenska
kyrkans bekännelse och organisationsstruktur. Den bör också innehålla grundläggande
regler om kyrkomötet och dess beslutsområde. Vidare bör lagen enligt min mening
innehålla grundläggande föreskrifter om kompetenskrav för innehav av kyrkliga
befattningar.

Lagen om svenska kyrkan kommer att få ett särskilt starkt
konstitutionellt skydd genom att den skall stiftas, ändras eller upphävas (jfr
sjätte stycket) på samma sätt som riksdagsordningens huvudbestämmelser, dvs.
antingen genom två beslut av riksdagen med ett mellanliggande riksdagsval eller
också genom endast ett beslut fattat med kvalificerad majoritet (tre
fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av alla ledamöterna; 8 kap. 16 §
första och andra meningarna regeringsformen). I den särskilda lagen om svenska
kyrkan kan tas in också andra föreskrifter än sådana som enligt vad som anges
direkt i regeringsformen skall eller kan finnas i lagen. Formkravet enligt
första stycket gäller även sådana föreskrifter.

För att garantera att kyrkomötet hörs i ett
lagstiftningsärende enligt första stycket föreskrivs uttryckligen att yttrande
skall inhämtas av kyrkomötet. Yttrandetskall inhämtas före riksdagens beslut om
lagen. Det normala torde bli att regeringen inhämtar yttrandet innan den avger
proposition till riksdagen. En underlåtenhet att höra kyrkomötet får anses
innebära att stadgad ordning i väsentligt hänseende har åsidosatts vid
föreskriftens tillkomst. Eftersom felet är uppenbart får föreskriften inte
tillämpas (11 kap. 14 § regeringsformen).

Andra föreskrifter om svenska kyrkan som trossamfund än
grundläggande föreskrifter faller delvis utanför lagområdet. Om sådana
föreskrifter rör ett ämne som anges i fjärde stycket, kan de beslutas av
kyrkomötet efter riksdagens bemyndigande (se fjärde stycket). Om sådana
föreskrifter däremot rör andra ämnen kan regeringen med stöd av sin kompetens
enligt 8 kap. 13 § regeringsformen besluta föreskrifterna (jfr femte stycket).

Andra föreskrifter om kyrkomötet än grundläggande
föreskrifter faller däremot inom lagområdet. Sådana föreskrifter skall nämligen
enligt tredje stycket meddelas genom lag, som stiftas av riksdagen efter
yttrande av kyrkomötet. Om föreskrifterna rör kyrkomötets arbetssätt samt verksamhe-

Prop. 1981/82:77 43

ten hos organ som tillsätts av kyrkomötet kan de
emellertid beslutas av kyrkomötet efter riksdagens bemyndigande (se fjärde
stycket).

Andra siycket

Enligt andra stycket skall också föreskrifter om
medlemskap i svenska kyrkan meddelas av riksdagen. Sådana föreskrifter finns i
religionsfrihetslagen (1951:680). Lagbestämmelser om medlemskap i svenska
kyrkan kan enligt förevarande stycke meddelas endast om kyrkomötet lämnar sitt
samtycke.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket skall grundläggande föreskrifter om
prästerliga tjänster i svenska kyrkan samt grundläggande föreskrifter om sfiftsmyndig-heter
meddelas genom lag. Likaså skall andra föreskrifter om kyrkomötet än som avses
i första stycket, dvs. andra föreskrifter om kyrkomötet än grundläggande
föreskrifter meddelas genom lag. Vidare skall enligt förevarande stycke
detsamma gälla grundläggande föreskrifter om den kyrkliga egendom som är avsedd
för svenska kyrkans verksamhel.

Föreskrifter om prästerliga tjänster i svenska kyrkan
finns i dag i viss utsträckning i punkt 9 övergångsbestämmelserna till
regeringsformen. I övrigt finns sådana föreskrifter i kyrkolag och ett stort
antal författningar som har meddelats av regeringen. Föreskrifter om
stiftsmyndigheter finns f. n. främst i kyrkolag, bl. a. i lagen (1936:567) om
domkapitel. Med stiftsmyndigheter avses biskopsämbetet, domkapitel och
stiftsnämnd. Föreskrifter om kyrkomötet finns bl. a. i kyrkomötesförordningen
(1949:174), som är kyrkolag, och i arbetsordning för det allmänna kyrkomötet,
som har beslutats av kyrkomötet. Med föreskrifter om den kyrkliga egendomen
åsyftas inte civilrätlsliga föreskrifter t. ex. om stiftelser eller gravrätt.
Inte heller avses föreskrifter av det slag som ingår i lagen (1961:436) om
församlingsstyrelse och som avser förfogandet över den församlingskommunala
egendomen (jfr åttonde stycket och 8 kap. 5 § regeringsformen). I stället
åsyftas föreskrifter om förvaltningen av den för kyrkliga ändamål avsedda
egendomen. Det är fråga om föreskrifter som i viss utsträckning finns i lagen
(1970:939) om förvaltning av kyrklig jord ochlagen (1970:940) om kyrkliga
kostnader.

Om
föreskrifter om prästerliga tjänster, om stiftsmyndigheter och om den kyrkliga
egendom som är avsedd för svenska kyrkans verksamhet är av grundläggande
karaktär, skall de alltså i fortsättningen meddelas i lag. Detsamma gäller
andra än grundläggande föreskrifter om kyrkomötet (jfr första stycket) och
föreskrifter som innebär ändring av det ändamål för vilket den kyrkliga
egendomen är avsedd. Enligt tredje stycket gäller olika former för stiftande av
lag i de ämnen som jag nu har nämnt. Sålunda kan enligt

Prop.
1981/82:77 44

tredje stycket grundläggande föreskrifter om prästerliga
tjänster, om stiftsmyndigheter, om den för kyrkliga ändamål avsedda egendomen
samt föreskrifter om kyrkomötet som inte är av grundläggande karaktär tas in i
lagen om svenska kyrkan eller i annan lag. Om regleringen sker i lagen om
svenska kyrkan, gäller de formkrav som anges i första stycket. Åven om
föreskrifterna inte tas in i lagen om svenska kyrkan, skall yttrande inhämtas
av kyrkomötet innan lagen sfiftas. En annan lagsfiftningsform gäller enligt
tredje stycket föreskrifter som innebär ändring av det ändamål för vilket den
kyrkliga egendomen är avsedd. Föreskrifter som anger till vilka ändamål den
kyrkliga egendomen och dess avkastning skall användas finns i dag bl. a. i
lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord. Som jag har anfört i fråga om
prästerskapets privilegier (2.3) skall sådana föreskrifter stiftas på samma
sätt som lagen om svenska kyrkan. De får därigenom samma konstitutionella skydd
som denna lag (jfr första stycket).

I fråga om den lagstiftning som regleras i tredje stycket
gäller att yttrande av kyrkomötet skall inhämtas. Angående verkan av att sådant
yttrande inte inhämtas kan hänvisas till vad som har sagts i anslutning till
första stycket. Jag vill dock erinra om alt en förutsättning för att riksdagens
föreskrifter inte skall få tillämpas är att det föreligger ett uppenbart fel.

Regeringen kan besluta föreskrifter om prästerliga
tjänster, stiftsmyndigheter och den kyrkliga egendom som är avsedd för svenska
kyrkans verksamhet, om föreskrifterna inte är av grundläggande karaktär (8 kap.
13 § regeringsformen).

Fjärde och femte styckena

Innebörden av fjärde stycket är att kyrkomötet, med stöd
av bestämmelser i lagen om svenska kyrkan, kan meddela föreskrifter i de ämnen
som anges i stycket. Detta gäller både grundläggande och andra föreskrifter i
dessa ämnen. Kyrkomötets normgivningsbefogenhet är alltså beroende av riksdagens
bemyndigande i lagen om svenska kyrkan. Formkravet för ett sådant bemyndigande
framgår av första stycket. Vad närmare gäller det angivna området för
kyrkomötets nornigivning kan hänvisas till vad som sagts i den allmänna
motiveringen (2.2.3).

Kyrkomötets författningar skall betecknas kyrkliga
kungörelser. Föreskrifter torde senare få meddelas om att kungörandet skall
ske i en särskild författningssamling.

Tanken är att kyrkomötet skall sammanträda med vissa
tidsmellanrum. Det är givet att det beträffande vissa av de ämnen, i vilka
kyrkomötet kan meddela föreskrifter, någon gång fordras att föreskrifter
meddelas tämligen orngående. Det är då kanske inte alltid praktiskt möjligt
eller lämpligt att sammankalla kyrkomötet. Med hänsyn härtill öppnas i femte
stycket en möjlighet för riksdagen att, i samband med att den bemyndigar
kyrkomötet att meddela föreskrifter i ett visst ämne. medge att kyrkomötet
överlåter ät

Prop. 1981/82:77 45

organ, som det tillsätter, att meddela bestämmelser i
ämnet genom kyrklig kungörelse.

Den omständigheten, att riksdagen har bemyndigat
kyrkomötet att meddela föreskrifter i ett visst ämne. innebär inte att
riksdagen har avhänt sig sin normgivningskompetens i ämnet. Av femte stycket
framgår nämligen att riksdagen alltid kan meddela föreskrifter i ämnet. Sådana
föreskrifter skall tas in i lagen om svenska kyrkan. Beslutar riksdagen sådana
föreskrifter, blir eventuella föreskrifter i samma ämne av kyrkomötet eller
dess organ verkningslösa (11 kap. 14 § regeringsformen).

Av femte stycket sista meningen framgår att regeringen
inte får besluta några föreskrifter i de ämnen beträffande vilka kyrkomötet kan
ges normgivningskompetens. Det innebär alltså att regeringen i dessa ämnen inte
kan meddela vare sig några föreskrifter med stöd av sin restkompetens eller
några verkställighetsföreskrifter (jfr 8 kap. 13 § regeringsformen).

Sjätte stycket

1 första-tredje styckena anges att föreskrifter av vissa
slag skall meddelas genom lag som stiftas av riksdagen i en särskild ordning.
Bl. a. uppställs formkraven att kyrkomötet skall höras eller lämna sitt
samtycke. Av förevarande stycke framgår att samma formkrav skall iakttas också
när det är fråga om att ändra eller upphäva en lag som avses i första-tredje
styckena.

Sjunde siycket

I enlighet med vad jag tidigare har anfört om
bekännelsekravet för innehavare av ämbeten och tjänster (2.4) upptas i detta
stycke en motsvarighet till den del av nuvarande andra stycket i punkt 9
övergångsbestämmelserna till regeringsformen sorn avser behörighetsvillkor för
föredragande statsråd i kyrkoärenden.

Åttonde stycket

I detta stycke återfinns nuvarande femte stycket i punkt 9
övergångsbestämmelserna till regeringsformen. Bestämmelsen rör de kyrkliga
kommunernas konstitutionella ställning. Jag hänvisar till vad jag tidigare har
sagt i denna fråga (2.5).

Nionde stycket

Stycket innehåller i fråga om statschefens tro den
hänvisning till 1809 års regeringsform som f. n. är intagen i sjätte stycket i
punkt 9 övergångsbe-

Prop. 1981/82:77 46

stämmelserna till regeringsformen. Jag har tidigare
redovisat mina överväganden i fråga om denna föreskrift (2.6).

Ikraftträdande m. m. Punkt 1

Åndringarna i regeringsformen föreslås träda i kraft den 1
januari 1983. Den föreslagna reformen bygger på att riksdagen fattar ett första
beslut om grundlagsändring under 1981/82 års riksmöte och ett andra beslut
snarast möjligt efter riksdagsvalet i september 1982. En förutsättning för att
riksdagen skall kunna fatta ett andra beslut i detta grundlagsärende under
nästa riksmöte är, som jag anfört i den allmänna motiveringen (2.1.4), att
konstitutionsutskottet beslutar om undantag från den tidsfrist som föreskrivs i
8 kap. 15 § regeringsformen.

Efter det att ändringarna i regeringsformen har utfärdats
bör riksdagen fatta beslut om den nya lagen om svenska kyrkan. I så fall skall
denna lag antas i den nu för kyrkolag föreskrivna ordningen. Hinder kan inte
anses föreligga mot att kyrkomötet redan då i lagen om svenska kyrkan
bemyndigas att - med verkan efter det att grundlagsändringarna och lagen om
svenska kyrkan har trätt i kraft - meddela föreskrifter i de ämnen som anges i
fjärde stycket i punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen i deras
nya lydelse.

Punkt 2

I likhet med vad som föreskrivs i första stycket i punkt 6
övergångsbestämmelserna till regeringsformen innebär första meningen att äldre
författningar och föreskrifter, som har tillkommit i den nu för kyrkolag
föreskrivna ordningen, skall gälla också i fortsättningen trots att de inte har
beslutats i den ordning som anges i de nya första-tredje styckena i punkt 9
övergångsbestämmelserna till regeringsformen. Föreskrifter som har tillkommit
före år 1866 gäller med stöd av punkt 6 övergångsbestämmelserna lill
regeringsformen. Med andra ord upphör nuvarande kyrkolagstiftning inte
automatiskt alt gälla den 1 januari 1983. Under en övergångsfid får man tvärtom
räkna med att bestämmelser som nu har kyrkolags natur alltjämt kommer att
gälla.

För att sådana bestämmelser inte skall kunna upphävas utan
riksdagens beslut, görs genom hänvisning i andra meningen till 8 kap. 17 §
regeringsformen den formella lagkraftens princip tillämplig också på dessa
bestämmelser.

I den utsträckning bestämmelserna hör till den typ av
lagstiftning som avses i de nya första-tredje styckena i punkt 9
övergångsbestämmelserna till regeringsformen, skall enligt tredje meningen de
formkrav som gäller enligt

Prop.
1981/82:77 47

dessa stycken iakttas. Det betyder att t. ex. nuvarande
föreskrifter om medlemskap i svenska kyrkan får ändras av riksdagen endast med
kyrkomötets samtycke. Vidare får lagen om svenska kyrkan - fastän den har
beslutats före den 1 januari 1983 - bara ändras i den ordning som gäller i
fråga om stiftande av riksdagsordningens huvudbestämmelser och efter det att
kyrkomötets yttrande har inhämtats. Detta gäller även om ändring avser enbart
andra föreskrifter än sådana som enligt de nya reglerna måste tas in i lagen om
svenska kyrkan.

Punkt 3

Av praktiska skäl bör regeringen också efter den 1 januari
1983 vara behörig att upphäva äldre föreskrifter som den har meddelat, även om
nya sådana skall beslutas i den ordning som föreskrivs i första-sjätte styckena
i punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen i deras nya lydelse. 1
första meningen har därför tagits in en föreskrift som ger regeringen det
behövliga stödet härför. I praktiken torde föreskriften bli tillämplig på regerrngsföreskrifter
i de ämnen som anges i fjärde stycket.

Det är avsikten att regeringen skall upphäva sådana
föreskrifter som Kungl. Maj:t eller regeringen har utfärdat oeh som rör frågor
som kyrkomötet eller dess organ får meddela föreskrifter om med stöd av det nya
fjärde eller femte stycket i punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen.
Med stöd av bemyndigande enligt fjärde eller femte stycket kan nyssnämnda
kyrkliga organ besluta föreskrifter som avviker frän eller strider mot de av Kungl.
Maj:t eller regeringen tidigare meddelade föreskrifterna. För att förhindra ev.
konflikter mellan det kyrkliga organets föreskrifter och äldre
regeringsföreskrifter anges i andra meningen att äldre regeringsföreskrifter
viker för nya bestämmelser som har beslutats av kyrkomötet eller dess organ. En
förutsättning för att de gamla regeringsföreskrifterna skall vika är givetvis
att de nya bestämmelserna inte går utöver det bemyndigande som kyrkomötet har
fått i lagen om svenska kyrkan resp. det bemyndigande som kyrkomötet har gett
sitt organ.

4.2 Förslaget till lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen

De föreskrifter i 2 kap. 5 och 7 §§
tryckfrihetsförordningen som gäller allmänt kyrkomötes handlingar har ändrats
som en konsekvens av de föreslagna ändringarna i regeringsformen. För
tydlighets skull anges uttryckligen i en övergångsbestämmelse att den nya
lydelsen av 2 kap. 5 § gäller också i fråga om de tidigare allmänna
kyrkomötena. Uttrycket allmänt kyrkomöte förekommer också i bl. a. 1 kap. 8 §
sekretesslagen (1980:100). Ett utbyte av begreppet mot "kyrkomötet"
bör ske i samband med övrig följdlagstiftning till den reform som nu förestår.

Med hänsyn till den föreslagna ändringens redaktionella
karaktär får det anses uppenbart att lagrådets hörande i ärendet skulle sakna
betydelse.

Prop.
1981/82:77 48

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen att i den ordning som anges i 8 kap. 15 §
regeringsformen anta förslagen till

1.
lag om ändring
i regeringsformen,

2.
lag om ändring
i tryckfrihetsförordningen.

6
Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.

Prop. 1981/82:77 49

Bilaga 1

Kommitténs sammanfattning av sina överväganden och förslag

1979 års kyrkomöteskommitté har haft i uppdrag att pröva
om inte reglerna om kyrkolagstiftning i punkt 9 övergångsbestämmelserna till
regeringsformen kan upphävas. Därvid har det även ålegat kommittén att pröva om
övriga i samma punkt iniagna övergångsbestämmelser rörande kyrkan kan upphävas
eller överföras till annan lagstiftning. Vidare har kommittén haft i uppdrag
att överväga frågan om kyrkomötets sammansättning och arbetsformer och vid
detta arbete undersöka möjligheterna att genomföra 1979 års kyrkomötes
utredningsnämnds förslag beträffande kyrkomötet. Det har ålegat kommittén alt
finna förslag som inte föregriper senare principiella ställningstaganden i
stat-kyrka-frågan och som inte innebär ett befästande av statskyrkosystemet
eller som kan komma att försvåra en framtida kyrkoreform. Av kommitténs
ledamöter är Gunnar A Johansson och Gunnel Jonäng för ett bevarat samband
mellan staten och kyrkan medan kommitténs övriga ledamöter nämligen Hilding
Johansson, Carl-Eric Lundgren, Margareta Grape-Lantz och Urban Gibson önskar en
från staten fri kyrka. Med utgångspunkt från vad som angetts i direktiven om
att inte föregripa senare ställningstaganden i stat-kyrka-frägan har emellertid
kommitténs ledamöter trots skillnaden i åsikt om de framtida relationerna
mellan staten och kyrkan kunnat enas om att lämna följande förslag. Detta utgör
ett principförslag utan att innehålla förslag i detaljfrågor. Sådana bör enligt
kommittén lämpligen utarbetas först sedan nu föreliggande principförslag remissbehandlats
och torde, sedan väl beslut om principerna fattats, inte kräva särskilt
djupgående utredningsinsatser.

Uppdelning av normgivning mellan riksdagen och kyrkomötet

Enligt den princip som antagits genom införande av den nya
regeringsformen har stiftande av lag överförts till riksdagen ensam. Riksdagen
har i princip getts frihet att ingripa med lagstiftning på varje område. Den s.
k. folksuveränitetsprincipen innebär att de viktigaste politiska besluten skall
fattas av riksdagen i dess egenskap att vara det statsorgan, som bäst uttrycker
folkopinionen.

Undantag härifrån utgör dock kyrkolag som genom stadgande
i regeringsformens övergångsbestämmelser stiftas av regering gemensamt med
riksdag och med samtycke av kyrkomötet.

Enligt
kommitténs mening talar emellertid övervägande skäl för att riksdagen ensam bör
överta all lagstiftningsmakt och sålunda i framtiden ensam även stifta
kyrkolag. Ett direkt överförande utan att andra åtgärder vidtas kan emellertid
rubba nuvarande förhållande mellan staten och kyrkan. 4 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 77

Prop. 1981/82:77 50

Skulle så ske kommer kyrkan utan tvekan att inta en mindre
självständig ställning än i dag och sålunda knytas fastare till staten. Ett
sätt att uppnå den i dag rådande balansen mellan staten och kyrkan är att
tillämpningsområdet för begreppet kyrkolag begränsas och att i stället vissa av
de områden som i dag karakteriseras som kyrkolag överförs till kyrkomötets
självständiga bestämmanderätt. Som en naturlig följd härav bör även de delar av
det område, som faller under regeringens normgivningskompetens, kunna överföras
till kyrkans självbestämmanderätt.

Då det gäller att bestämma området för kyrkomötets
självbestämmanderätt finner kommittén det naturligt att dit föra sådana
områden, beträffande vilka något statligt intresse inte alls eller endast i
ringa mån föreligger men beträffande vilka det finns ett starkt kyrkligt
intresse av självbestämmanderätt. Hit hör t. ex. kyrkans lära om vilken det
statliga intresset bör kunna inskränkas till att i lag bestämma att bekännelsen
är den evangelisklutherska. Närmare bestämmelser föreslås anförtros kyrkan
själv. Vad angår ett antal andra frågor är det emellertid naturligt att
bestämmanderätten tillkommer staten genom i första hand riksdagen. Hit hör
sådana allmängil-figa frågor såsom religionsfrihetslagen, gränserna för
kyrkomötets kompetens m. m.

Även om
det beträffande flertalet och de mest betydelsefulla områdena inte föreligger
någon svårighet att dra upp gränserna mellan kyrklig och statlig
bestämmanderätt pekar kommittén pä att det dock finns ämnen, rörande vilka
starka önskemål om självbestämmanderätt kan föreligga från såväl statens som
kyrkans sida. Beträffande dessa finner kommittén att den principen måste gälla,
att förutsättningen för ett överlämnande till kyrkans självbestämmanderätt bör
föreligga endast i de fall kyrkans och statens intresse sammanfaller såvitt
angår regleringens innehållsmässiga utformning. Skulle det däremot föreligga
en konflikt mellan statlig och kyrklig uppfattning kan frågan inte undandras
statens bestämmanderätt. Vidare måste den principen gälla, att kyrkan inte kan
utfärda generella föreskrifter, som sedan skall tillämpas av staten genom t.
ex. regering eller ämbetsverk.

Kommittén förutsätter dock att svenska kyrkan vid sådana
frågors prövning får lämna sina synpunkter, eftersom det måste ligga i statens
intresse att vid utövande av bestämmanderätten inhämta kyrkans inställning till
aktuella frågor, som på något sätt berör denna. Med hänsyn till det sagda
föreslår kommittén att regeringsformens övergångsbestämmelser rörande
kyrkolagstiftning upphävs och att riksdagen sålunda i framtiden ensam stiftar
all lag. I en ny särskild lag om svenska kyrkan föreslås bestämmelser om
kyrkomötets självbestämmanderätt. Denna föreslås omfatta lärofrågor, kyrkliga
ritualer och böcker och frågor beträffande rikskollekter. Vidare föreslås
kyrkan genom i första hand kyrkomötet fortsättningsvis själv helt få hand om de
angelägenheter som rör den verksamhet som i dag bedrivs av centralrådet för
evangelisation och församlingsarbete, missionsstyrelsen.

Prop. 1981/82:77 51

styrelsen för svenska kyrkan i utlandet och
diakoninämnden. Därvid bör det också ankomma på svenska kyrkan att själv
bestämma hur och genom vilken organisation dessa verksamheter i framtiden skall
handhas.

Vad angår
den inte statligt reglerade verksamheten som kyrkan redan i dag bedriver är det
kommitténs förhoppning att denna också kommer att samordnas under kyrkomötet.
Såsom statlig kommitté har denna dock ansett sig förhindrad att kunna lägga
några direkta förslag om de områden där svenska kyrkan redan i dag är
självbestämmande.

Organisation p å
riksplanet

De nya arbetsuppgifterna kräver en förändring av nuvarande
kyrkomöte och att detta får en bredare och mera demokratisk uppbyggnad än det
nuvarande. Det föreslås därför att kyrkomötet skall bestå av 251 ledamöter.
Kommittén föreslår vidare att dessa övergångsvis utses genom indirekta val baserade
på församlingarnas fullmäktige eller i de fall då det i stället förekommer
kyrkostämmor av församlingarnas kyrkoråd. Möjligheten att ersätta indirekta val
med direkta bör ytterligare utredas. Val till kyrkomöte skall förrättas vart
tredje år och med början under december månad samma år som val till
kyrkofullmäktige har ägt rum.

Nuvarande
kategoriklyvning mellan lekmän och prästerliga ledamöter föreslås försvinna.
Valbar är varje myndig person som är medlem av svenska kyrkan.

Ledamoten Gunnar A Johansson har dock reserverat sig
häremot och vill för sin del föreslå att kyrkomötet skall bestå av 238 fritt
valda ledamöter och landets 13 biskopar.

Kyrkomötet
skall sammanträda en gång varje treårsperiod. Urtima kyrkomöte kan dessutom
inkallas. I kyrkomötets självbestämmanderätt ligger att detta själv bör besluta
om bl. a. arbetsformer. Den av kommittén föreslagna lagen om svenska kyrkan
innehåller därför bara regler av mera grundläggande karaktär. Kommittén
skisserar emellertid exempel på hur kyrkomötets sammanträden tidsmässigt kan
ordnas.

Någon
självskriven ordförande föreslås inte det nya kyrkomötet få. Både ordförande
och vice ordförande bör väljas av kyrkomötet vid dess första sammanträde.

För att
garantera prästämbetets inflytande på lärofrågor, då nu de självskrivna prästiedamöterna
avskaffas, föreslås att en nämnd för beredning av lärofrågor inrättas. Denna
föreslås bestå av landets 13 biskopar. Kyrkomötet ges rätt att komplettera
nämnden med ytterligare sju av kyrkomötet valda ledamöter. Beslut i ärenden
rörande lärofrågor måste alltid föregås av yttrande från nämnden. Ledamoten
Gunnar A Johansson menar dock - såsom en naturlig följd av sitt förslag om
kyrkomötets sammansättning - att läronämnden är onödig och att dessa frågor
helt bör beredas inom kyrkomötet.

Prop.
1981/82:77 52

Kommittén föreslår vidare att det skall finnas möjlighet
för en minoritet av kyrkomötesledamöterna att få till stånd en bordläggning av
ett ärende rörande lärofrågor fill dess nästa nyvalda kyrkomöte sammanträder.

Rält att närvara vid kyrkomötessammanträden föreligger bl.
a. för statsråd som ansvarar för kyrkliga ärenden och ledamöterna i nämnden för
lärofrågor. Dessa har yttranderätt men inte någon beslutanderätt.

Möjlighet ges kyrkomötet vidare att för tid då kyrkomötet
inte sammanträder välja ett representantskap. Detta bör bestå av minst 41
ledamöter. Vidare kan kyrkomötet välja en centralstyrelse för beredning av
kyrkomötets och representantskapets ärenden och för verkställighet av dess
beslut. Denna styrelse bör bestå av minst elva ledamöter. En eventuell
styrelses ordförande och vice ordförande skall alltid väljas särskilt av
kyrkomötet. Är ärkebiskopen inte ledamot av styrelsen skall denne eller en av
honom utsedd representant närvara vid styrelsens sammanträden.

Som redan tidigare något berörts ligger i kyrkomötets
självbestämmanderätt att kyrkomötet själv utöver att fastställa närmare
föreskrifter för kyrkomötets arbetssätt även skall bestämma reglerna för representantskapets
och centralstyrelsens verksamhet.

Kommittén visar genom ett exempel hur den lagreglerade
verksamheten kan läggas upp så att den kostnadsmässigt endast obetydligt
överstiger de nuvarande kyrkomöteskostnaderna. Kostnaden för den lagreglerade
verksamheten föreslås i första hand ersättas genom årliga statsbidrag.

Prästerskapets privilegier

Kommittén konstaterar att det råder stor tveksamhet
rörande vilka och i vilken mån övergångsbestämmelsernas stadgande om det forna
prästeståndels privilegier alltjämt äger giltighet. Oavsett hur det därmed
förhåller sig menar kommittén att dessa stadgandens praktiska betydelse i dag
är av ringa värde för svenska kyrkan. Med hänsyn härtill och då ett
upprätthållande av särskilda privilegiebestämmelser måste anses otidsenligt och
odemokratiskt föreslås att stadgandet upphävs.

Statschefens tro

Kommittén konstaterar att statschefen genom den nya
regeringsformen mist sina tidigare funkfioner i regeringen. Bestämmelsen om
statschefens tro -i de delar denna innebär ett angivande av statsreligionen och
en beskrivning av förhållandet mellan stat och kyrka - torde därför nu sakna
reellt innehåll och huvudsakligen ha ett symbolvärde grundat på tradition.
Kommittén finner på grund härav och inte minst med hänsyn till
religionsfrihetsaspekten det naturligt att övergångsbestämmelsens stadgande om
statschefens tro liksom 4 § successionsordningens bestämmelser av prinsars och
prinsessors tro upphäves. Till en följd härav föreslås att den grundläggande definitionen

Prop.
1981/82:77 53

av svenska kyrkans lära ges i den tidigare nämnda lagen om
svenska kyrkan.

Bekännelsekravet för innehavare av vissa ämbeten och
tjänster

I regeringsformens övergångsbestämmelser stadgas att ingen
annan än den som bekänner kyrkans lära får utnämnas till prästerlig befattning.
Vidare stadgas att regeringen utnämner till ärkebiskop och biskop en av de tre
som föreslagits i den ordning som lagen om biskopsval föreskriver. Beträffande
utnämning av prästerliga tjänster i församlingarna hänvisas till bestämmelser i
bl. a. lagen om prästval.

Kommittén
finner inte några direkta skäl för att dessa grundläggande bestämmelser måste
ges grundlagsform. Med hänsyn härtill föreslås att bestämmelserna överförs till
den nya lagen om svenska kyrkan.

Övergångsbestämmelserna
innehåller stadganden om lärarnas i kristendom och teologisk vetenskap
trosåskådning. Kommittén föreslår att dessa upphävs och pekar därvid på att
ämnet kristendom i skolundervisningen har ersatts av religionskunskap och att
de teologiska fakulteterna har avkonfes-sionaliserats.

I
övergångsbestämmelserna stadgas också att befattningshavare som inte tillhör
svenska kyrkan inte får delta i avgörande och mål som angår kyrkans
religionsvård eller religionsundervisning, utövning av prästämbetet, befordring
eller ämbetsansvar inom kyrkan. Kommittén anser att konfessionella
behörighetsvillkor som regel bör undvikas. Med hänsyn härtill, och då
bestämmelsens praktiska funktion kan diskuteras och särskilt då ärenden, där de
kyrkliga intressena är övervägande, överförs till kyrkans självbestämmanderätt,
menar kommittén att bestämmelsen bör kunna upphävas.

Övergångsbestämmelsens
stadgande om att föredragande statsråd i kyrkoärenden skall tillhöra svenska
kyrkan finner dock kommittén bör kvarstå i avvaktan på ett ställningstagande i
frågan om de framtida relationerna mellan staten och kyrkan.

De kyrkliga kommunernas konstitutionella ställning

1 regeringsformens övergångsbestämmelser ges de kyrkliga
församlingarna samma ställning som de borgeriiga kommunerna. De har sålunda
grundlagsfäst självbestämmanderätt, beskattningsrätt m. m.

Inom kommittén finns delade meningar om församlingarna i
framtiden skall ha denna kommunkaraktär eller inte. Kommittén har emellertid
funnit att ett beslut om församlingarnas kommunstatus har så stor betydelse för
förhållandet mellan staten och kyrkan att detta bör fattas i samband med det
principiella ställningstagandet i stat-kyrka-frågan. Kommittén anser det därför
omöjligt att nu föra bort denna övergångsbestämmelse från regeringsformen
eller föra in den i någon av regeringsformens kapitel. Bestämmelsen

Prop.
1981/82:77 54

bör därför oförändrad stå kvar i regeringsformens
övergångsbestämmelser.

Tiden för förslagens genomförande

De föreslagna ändringarna förutsätter grundlagsändringar.
För att förslagen skall kunna träda i kraft den 1 januari 1983 måste
proposition lämnas till riksdagen före mitten av november 1981. Även om de
föreslagna grundlagsändringarna inte formellt kräver något kyrkomötets beslut
är ändringarna av sådan betydelse för svenska kyrkan att det får anses vara
otänkbart att inte höra kyrkomötet innan förslaget slutgiltigt antas. Detta
kräver sålunda att kyrkomöte inkallas någon gång under 1982 och då före
förslagets slutgiltiga behandling av den år 1982 nyvalda riksdagen.

Prop. 1981/82:77

55 Bilaga
2

Kommitténs författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrives
att punkt 9 övergångsbestämmelsen till regeringsformen skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

9. Ombud för svenska kyrkan sammanträder till allmänt
kyrkomöte enligt vad som är särskilt föreskrivet.

Till
prästerlig befattning inom svenska kyrkan fär ej annan utnämnas än den som
bekänner kyrkans lära. Medför annan befattning skyldighet att undervisa i kristendom
eller teologisk vetenskap, skall tagas den hänsyn till de sökandes trosåskådning
som därav kan påkallas. Befattningshavare, som ej tillhör svenska kyrkan, får
icke deltaga i avgörande av mål eller ärende, som angår kyrkans religionsvård
eller religionsundervisning, utövning av prästämbetet, befordring eller ämbetsansvar
inom kyrkan. När sådant ärende avgöres av regeringen, skall dock hinder som nu
sagts icke gälla för annan än föredraganden.

Till
ärkebiskop eller biskop utnämner regeringen en av de tre som har föreslagits i
den ordning som kyrkolag föreskriver. Om tillsättning av prästerliga tjänster
i församlingarna och den rätt som därvid tillkommer regeringen och församlingarna
föreskrives i kyrkolag.

Utan hinder av vad denna regeringsform föreskriver
om att lag

Föreslagen lydelse

9. När regeringen avgör ärende som angår svenska kyrkans
religionsvård eller religionsundervisning, utövning av prästämbetet,
befordring eller ämbetsansvar inom kyrkan, skall föredraganden tillhöra svenska
kyrkan.

Vad i
denna regeringsform föreskrives om primärkommuner skall med undantag av 1 kap
6 § första stycket andra punkten, äga motsvarande tillämpning i fråga om
kyrkliga kommuner.

Prop. 1981/82:77 56

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

stiftas, ändras eller upphäves av riksdagen skall i fråga
om kyrkolag gälla, att sådan lag stiftas, ändras eller upphäves av regeringen
gemensamt med riksdagen; dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt
kyrkomöte. Har av riksdagen antaget förslag angående kyrkolag ej utfärdats som
lag före närmast följande lagtima riksmötes början, är förslaget förfallet.

Vad i denna regeringsform föreskrives om primärkommuner
skall, med undantag av I kap. 6 § första stycket andra punkten, äga motsvarande
fillämpning i fråga om kyrkliga kommuner.

Genom denna regeringsform göres ej ändring i vad som hittills
har gällt enligt 2 § i den äldre regeringsformen.

Det forna prästeståndets privilegier, förmåner,
rättigheter och friheter skall fortfarande gälla, om de ej har ägt
oskiljaktigt sammanhang med den ståndet förut tillkommande
representationsrätten och således upphört med denna. Ändring eller upphävande
av dessa privilegier, förmåner, rättigheter och friheter får ej ske på annat
sätt än genom regeringens och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall
av allmänt kyrkomöte.

Ändringen i regeringsformen träder i kraft vid ingången av
året efter det år under vilket riksdagen antager den slutligt.

Prop.
1981/82:77 57

2 Förslag till

Lag om ändring i successionsordningen

Härigenom föreskrives i fråga om successionsordningen att
4 § skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft vid ingången av året efter det år
under vilket riksdagen antager den slutligt.

Prop. 1981/82:77 58

3
Förslag till

Lag
om upphävande av det forna prästeståndets privilegier

Härigenom
föreskrives att det forna prästeståndets privilegier, förmåner, rättigheter och
friheter, i den mån de fortfarande äger bestånd, skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1982.

Prop.
1981/82:77 59

4 Förslag till

Lag om svenska kyrkan

1§

Svenska kyrkan är ett evangeliskt-lutherskt trossamfund.

2§

Genom sina
församlingar upprätthåller svenska kyrkan en på demokratisk grund uppbyggd
riksomfattande verksamhet och bereder därigenom alla möjlighet att deltaga i
kyrkans gudstjänster och religiösa verksamheter i övrigt.

3§

Svenska
kyrkans församlingar och stift ansvarar på sätt särskilt i lag stadgas för
kyrkans verksamhet lokalt och regionalt.

4§

Till prästerlig befattning inom svenska kyrkan får ej
annan utnämnas än den som bekänner kyrkans lära.

Till ärkebiskop och biskop utnämner regeringen en av de
tre som har föreslagits i den ordning som lag om biskopsval stadgar. Om tillsättningen
av prästerliga tjänster i församlingar föreskrivs i lag.

5§

För handhavande av svenska kyrkans angelägenheter som rör
lärofrågor, kyrkliga ritualer och böcker, upptagande av rikskollekter, central
verksamhet för evangelisation, mission och övrigt utlandsarbete samt diakoni
utgör kyrkomötet där ej annat särskilt stadgas beslutande organ.

6§

Val till kyrkomöte förrättas vart tredje är.

Varje val gäller för tiden frän det att det nyvalda
kyrkomötet har samlats till dess det närmast därefter valda kyrkomötet sar-nlas.
Denna tid är kyrkomötets valperiod.

7§

För val till kyrkornötet är riket indelat i valkretsar.
Varje stift utgör en valkrets.

8§

Mandaten i kyrkornötet utgöres av 251 valkretsmandat vilka
fördelas mellan valkretsarna på grundval av en beräkning av förhållandet mellan
antalet röstberättigade kyrkor-|-iedler-|-rmar i varje valkrets och antalet röstberättigade
kyrkor-r-redlernrnar i hela riket.

Varje valkrets skall tilldelas n-rinst två nrandat.

Prop.
1981/82:77 60

9§

För varje mandat som en valkrets har erhållit utses en
kyrkomötesledamot samt suppleant för denne.

10 §

Kyrkomötesledamöterna och suppleanterna för dessa väljes
av elektorer, som före utgången av december månad det år då allmänna val till kyrkofulli-näktige
har ägt rum utses på sätt i 11 § sägs.

11§

1 morn.

För val av elektorer indelas varje valkrets i distrikt.
Distriktet utgöres av pastoraten. Icke territoriell församling bildar distrikt
för sig.

2 mom.

I varje distrikt utses två elektorer om antalet
kyrkomedlemmar i distriktet ej överstiger 2 000 och ytterligare en elektor om
medlemsantalet ej överstiger 4 000. För varje påbörjat 4 000-tal kyrkomedlemmar
utöver 4 000 utses ytterligare en elektor.

3 mom.

Består distrikt av en församling väljes elektorerna av
kyrkofullmäktige eller då sådan ej finns av kyrkorådet.

4 mom.

1 distrikt som består av två eller flera församlingar väljes
elektorerna av särskilda delegerade vilka utsetts församlingsvis av
kyrkofullmäktige eller där sådan ej finns av församlings kyrkoråd.

Antalet delegerade utgör för församling

med
högst 500 kyrkomedlemmar 5

med mer
än 500 men högst 1 000 kyrkomedlemmar 7

rned mer
än 1 000 men högst 2 000 kyrkomedlemmar 9

rned mer
än 2 000 men högst 3 500 kyrkomedlemmar 11

med mer
än 3 500 men högst 5 500 kyrkomedlemmar 13

med mer
än 5 500 men högst 8 000 kyrkomedlemmar 15

med mer
än 8 000 men högst 11 000 kyrkomedlemmar 17

med mer än
11 000 rnen högst 14 500 kyrkomedlemmar 19

rned mer
än 14 500. 21

Elektorsval genom delegerade skall ske inför ordförande i
kyrkofullmäktige eller där sådana ej finns ordföranden i kyrkorådet i den till
medlemsantalet största av de i distriktet ingående församlingarna.

5 mom.

Ingår församling i kyrklig samfällighet, som avser alla i
lagen om församlingsstyrelse åsyftade kyrkliga angelägenheter och ej omfattar
två

Prop.
1981/82:77 61

eller flera pastorat skall vad som tidigare stadgats om
församling i stället gälla samfälligheter.

12 §

Endast den
som tillhör svenska kyrkan och är myndig kan vara kyrkomötesledamot eller
suppleant för sådan. Valbar till elektor eller delegerad är den som tillhör
svenska kyrkan och är myndig samt är kyrkobokförd inom valkretsen.

13 §

För val av
kyrkomötesledamöter och suppleanter för dessa skall elektorerna inom varje
valkrets senast före januari månads utgång året näst efter det allmänna val
till kyrkofullmäktige har ägt rum komma samman inför en av domkapitlet
förordnad valförrättare.

Domkapitlet bestämmer om tid och plats samt övriga närmare
föreskrifter, som kan erfordras.

14 §

Val av
kyrkomötesledamöter och suppleanter för dessa samt val av elektorer och
delegerade skall vara proportionellt om det begäres av minst så många väljande
som motsvarar det tal. vilket erhålles om samtliga väljandes antal delas med
det antal personer valet avser ökat med 1. Därvid skall gälla vad om
proportionellt valsätt är stadgat beträffande val inom kyrkofullmäktige.

Sker ej val av suppleanter proportionellt skall även
bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till kyrkomötet.

15 §

Om någon väljes till kyrkomötesledamot för två eller flera
valkretsar ankommer det pä denne att bestämma för vilken valkrets denne vill
anses vald samt skyndsamt göra anmälan härom till vederbörande domkapitel.

16 §

Val till kyrkomötet får överklagas hos valprövningsnämnden
genom besvär inom sju dagar efter det att valet avslutats.

17 §

Kyrkomöte sammanträder vart tredje år den första tisdagen
i mars månad året efter det år då allmänna val till kyrkofullmäktige har ägt
rum.

18 §

Kyrkomötet
samlas till urtima sammanträde om regeringen förordnar därom.

Kyrkomötets ordförande är skyldig att utlysa urtima
sammanträde om svenska kyrkans centralstyrelse, representantskapet eller minst
femtioen av kyrkomötets ledamöter begär det.

Sammanträdet inledes då inom fyra veckor från det att
begäran framställdes.

Prop.
1981/82:77 62

19 S

Kyrkomötet utser inom sig för varje valperiod ordförande
samt en förste och en andre vice ordförande.

Innan val h;rr ägt rum ledes kyrkomötets sammanträde av
den av de närvarande ledamöterna som längst tid har varit ledamot av
kyrkomötet. Om två eller flera har tillhört kyrkomötet lika länge har den
äldste av dem företräde.

20 S

Val inom kyrkomötet beredes av en inom kyrkomötet utsedd
valberedning.

21 §

För beredning av ärenden kan kyrkomötet inom sig välja
utskott.

Utskott väljer inom sig ordförande. Utskott sammanträder
första gången på kallelse av kyrkornötets ordförande, därefter på kallelse av
utskottets ordförande.

Innan ordförande har valts föres ordet av den av de
närvarande ledamöterna som längst tid har varit ledamot av kyrkomötet. Om två
eller flera har tillhört kyrkomötet lika länge har den äldste av dern
företräde.

22 §

Varje kyrkomötets ledamot äger i alla frågor en röst. Utom
i fall som avses i 23 § gäller som kyrkomötets beslut den mening varom mer än
hälften av de röstande förenar sig om. Omröstning göres öppet utom i fall av
val. Uppkommer lika röstetal vid omröstning avgöres utgången genom lottning.

23 §

Dä fråga är om beslut i ärende rörande lärofrågor skall
yttrande först ha inhämtats frän nämnden för beredning av svenska kyrkans
lärofrågor. Om framlagt förslag ej förkastas av kyrkomötet skall förslaget pä
begäran av tio ledamöter vila till nästa nyvalda kyrkomöte sammanträder såvida
ej minst fem sjättedelar av de röstande förenar sig om att anta förslaget.

24 §

Val inor-n kvrkomötet skall, därest omröstning begäres,
ske rned slutna sedlar. Vidare skall gälla vad som i 14 § stadgas om
proportionella val.

25 §

Statsråd som ansvarar för kyrkliga ärenden, ledamöterna i
svenska kyrkans centralstyrelse samt ledamöterna i nämnden för beredning av svenska
kyrkans lärofrågor äger närvara och deltaga i kyrkomötets överläggningar men i
besluten endast om de är valda till ledamöter.

26 S

För handhavande av de kyrkomötets angelägenheter som ej
rör beslut i lärofrågor kan kyrkomötet inom sig välja representantskap.

Prop.
1981/82:77 63

27 §

Representantskapet består av minst fyrtioen ledamöter. För
ledamöterna skall finnas lika mänga ersättare.

28 §

Representantskapet
väljer inom sig ordförande och vice ordförande. Innan ordförande har valts
föres ordet av den av de närvarande ledamöterna som längst tid har varit
ledamot av kyrkomötet. Om två eller flera har tillhört kyrkomötet lika länge
har den äldste av dem företräde.

29 S

För beredning av kyrkomötets och representantskapets
ärenden samt verkställighet av dess beslut kan kyrkomötet välja en
centralstyrelse. Denna består av minst elva ledamöter som väljs av kyrkomötet
för en tid av tre år.

Styrelsens ordförande och vice ordförande väljes särskilt
av kyrkomötet. För styrelsen väljes lika många suppleanter som ordinarie
ledamöter. Suppleanterna inträder som ledamöter i styrelsen efter de grunder
som kyrkomötet beslutar.

30 §

Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden. Denne
är skyldig att sammankalla styrelsen om minst tre av dess ledamöter begär
detta.

Styrelsen är beslutsför när minst hälften av dess
ledamöter är närvarande.

31 §

Är
ärkebiskopen ej ledamot av styrelsen skall ärkebiskopen eller av denne utsedd
ersättare närvara vid styrelsens sammanträden.

32 §

Kyrkomötet fastställer närmare föreskrifter för
kyrkomötets arbetssätt ävensom för representantskapets och centralstyrelsens
verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Genom lagen upphävs

1.
Kyrkomötesförordningen
(1949:174).

2.
K. K. (1950:40)
angående Lunds stifts indelning i valkretsar för val av lekmannaombud vid
allmänt kyrkomöte samt angående det antal sådana lekmannaombud. som skall
väljas inom varje valkrets i riket.

3.
K. K. Instr.
(1951:505) för allmänt kyrkomötes utredningsnämnd.

Prop,
1981/82:77 64

5 Förslag till

Lag om nämnden för beredning av svenska kyrkans lärofrågor

Härigenom föreskrives följande.

H

Nämnden för
beredning av svenska kyrkans lärofrågor har till uppgift att avge yttrande i
frågor rörande svenska kyrkans lära.

2§

Nämnden
består av biskoparna i samtliga stift samt högst sju ledamöter, som för en tid
av tre år väljes av varje nyvalt kyrkomöte.

3§

Nämnden väljer inom sig ordförande, vice ordförande och
sekreterare.

4§

Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden och om
sådan ej utsetts på kallelse av ärkebiskopen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Prop.
1981/82:77 65

Bdaga 3

Sammanställning av remissyttranden över betänlandet (SOU
1981:14) Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m.'

1 Inkomna yttranden

Efter remiss har yttranden avgetts av riksmarskalksämbetet,
regeringsrätten, justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg,
kammarkollegiet, universitets- och högskoleämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län, samtliga domkapitel och
stiftsnämnder. Svenska kyrkans missionsstyrelse. Svenska kyrkans centralråd för
evangelisation och församlingsarbete. Styrelsen för svenska kyrkan i utlandet.
Svenska kyrkans diakoninämnd. Biskopsmötet, Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund. Rikskommittén för stiftstingen. Riksförbundet kyrkans
ungdom, stiftsråden i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö,
Karlstad, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm, Sveriges frikyrkoråd,
Sveriges kyrkliga kvinnoråd, Sveriges kristna ungdomsråd. Svenska kyrkans
personalförbund och Kyrkomusikernas riksförbund.

Svenska kommunförbundet och Landsfingsförbundet har
förklarat att de avstår från att yttra sig över betänkandet. Åven ärkebiskopen
har förklarat att han avstår från att yttra sig under hänvisning till att han
deltar i Biskopsmötets yttrande.

Universitets- och högskoleämbetet har ulan eget ställningstagande
överlämnat yttranden från juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i
Stockholm samt de teologiska och juridiska fakultetsnämnderna vid universiteten
i Uppsala och Lund. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har till
sitt yttrande fogat en sammanställning av yttranden från förbundets 15
förbundsavdelningar och Malmö kyrkliga samfällighet. Några andra
remissinstanser har bifogat yttranden som har kommit in till dem.

Riksmarskalksämbetet
har i enlighet med remissbeslutet endast yttrat sig över förslaget om
statschefens tro.

Utan föregående remiss har nio yttranden avgetts över
förslaget. Sädana yttranden har avgetts av sex församlingar samt Svenska
kyrkans utbildningsnämnd, Sveriges evangeliska student- och gymnasiströrelse
samt Förbundet för kristen enhet.

' I sammanställningen redovisas inte yrtranden över
kommitténs förslag om kyrkomötets arbetsuppgifter, kyrkomötets sammansättning
och arbetsformer samt en kyrklig centralstyrelse.

5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 77

Prop. 1981/82:77 66

2 Uttalanden om förslaget som helhet

Flertalet remissinstanser uttalar sig inte om förslaget
som helhet, utan yttrar sig endast över förslagets olika delar. Av de instanser
som ger uttryck för sin uppfattning om förslaget i dess helhet är flertalet
kritiska.

2.1 Positiva uttalanden

1 huvudsak positiva uttalanden kommer från kammarrätten i
Göteborg, länsstyrelserna i Uppsala. Södermanlands. Östergötlands, Jönköpings,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Örebro, Västmanlands och Västerbottens län,
domkapitlen i Uppsala och Skara, Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund samt stiftsråden i Västerås och Slockholm.

Av de
positiva instanserna ansluter sig en del till de av kommittén framlagda
förslagen utan närmare kommentarer. Sålunda förklarar länsstyrelserna i
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Kristianstads lån att de utifrån sina
synpunkter inte har något att erinra mot förslagen. Länsstyrelserna i Örebro
och Västernorrlands län ansluter sig till förslagen, medan länsstyrelsen i
Västerbottens län inte har något att invända mot förslagen.

Andra remissinstanser som uttalar sig positivt om
förslaget i dess helhet motiverar närmare sina ställningstaganden. En del av
dem gör mer eller mindre långtgående förbehåll i fråga om vissa av förslagets
olika delar.

Kammarrätten i Göteborg ger uttryck för uppfattningen att
kommittén har avlämnat ett väl genomarbetat förslag, som - oavsett hur den
principiella frågan om förhållandet mellan staten och svenska kyrkan senare kan
komma att lösas - bör kunna ligga till grund för den ändrade lagstiftning
angående kyrkan som nu eftersträvas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför att betänkandet i
fråga om den kyrkliga organisationen på riksplanet innehåller förslag som i
väsentliga avseenden uppfyller vad länsstyrelsen efterlyste i sitt yttrande
över betänkandet (SOU 1968:11) Svenska kyrkan och staten. Såvitt länsstyrelsen
kan finna innebär förslaget i dessa delar påtagliga fördelar oavsett om man ser
fram mot en ordning med bevarat samband mellan stat och kyrka eller mol en
väsentligt ändrad relation mellan dem. Länsstyrelsen framhåller att betänkandet
även i övrigt innehåller förslag, vilka i stort synes kunna godtas.
Lånsstyrelsen i Malmöhus län förklarar att styrelsen, med undantag av vissa
frågor rörande valen, inte har något att erinra mot kommitténs i huvudsak
enhälliga förslag. Länsstyrelsen i Hallands län finner att förslaget i stort
sett kan läggas till grund för lagstiftning. Länsstyrelsen ifrågasätter
emellertid det lämpliga i att i så stor omfattning som föreslås ingripa med
lagstiftningsåtgärder i nu bestående förhållanden innan man har tagit slutlig
ställning i principfrågan stat-kyrka. Enligt länsstyrelsen kan åtgärderna -
alltefter synsätt - komma att betraktas antingen som ett första steg mot en
åtskillnad mellan stat och kyrka eller som ett försök att tillskapa en modern
statskyrka.

Prop. 1981/82:77 67

Denna nackdel uppvägs inte av de fördelar - främst av
principiellt statsrättslig karaktär-som står att vinna. Däremot kan
lagstiftningsåtgärder motiveras med att det är lämpligt att man under en
försöksperiod kan vinna erfarenhet av bl. a. hur ett reformerat kyrkomöte och
en central kyrkoled-nrng fungerar. Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller
att det är svårt att bedöma om kommitténs nu framlagda förslag kan bidra till
att föra stat-kyrka-frågan vidare. Oavsett detta anser länsstyrelsen att
förslagen i flera avseenden innebär förbättringar och möjliggör en anpassning
till förändringar som har skett inom samhället i övrigt. Länsstyrelsen
instämmer därför i kommitténs förslag.

Domkapitlet i Uppsala anser att det framlagda förslaget
har såväl positiva inslag som sådana som fordrar fortsatta överväganden. Enligt
domkapitlet är det synnerligen värdefullt att denna övergripande utredning har
kommit till stånd och att härigenom en viktig bas har givits för reformer, som
länge varit aktuella och som kommit att upplevas som alltmer angelägna. Samtidigt
har domkapitlet i sitt yttrande velat peka på punkter i förslaget såsom den
föreslagna fördelningen av normgivningen mellan staten och kyrkan, där det -bl.
a. för undvikande av oklarheter och tolkningssvårigheter-skulle kunna ges
lösningar, vilka blir ett fortsatt uttryck för det rådande förtroendefulla
samspelet mellan stat och kyrka. Domkapitlet i Skara framhå[\er att förslagen i
betänkandet är en konsekvens av 1979 års kyrkomötes beslut om bevarat samband
mellan kyrka och stat. Enligt domkapitlet har det framlagda förslaget många
förtjänster, särskilt när det gäller att få fram ett väl fungerande kyrkomöte
med dess verkställande organ, en svenska kyrkans centralstyrelse. Trots att
förslaget innebär, att kyrkan i vad avser lagstiftningen knyts närmare till
staten, anser domkapitlet, att många av utredningens synpunkter, efter
lagteknisk överarbetning, är väl ägnade att ligga till grund för en
kyrkoreform, som är väsentlig både för staten och kyrkan.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund uttalar
att förbundet finner att kommitténs förslag kan utgöra underlag för en partiell
kyrkoreform. Förbundet tillstyrker att en reform genomförs som i huvudsak
följer förslaget. Stiftsrådet i Västerås uttalar att det ansluter sig till
grunddragen i kommitténs förslag. Stiftsrådet framför emellertid synpunkter på
flera av förslagets olika delar. Stiftsrådet i Stockholm tillstyrker
principförslaget men har samtidigt erinringar i fråga om flera olika delar av
förslaget.

2.2 Kritiska uttalanden

Av de remissinstanser som uttalar sig om förslaget i dess
helhet är de flesta övervägande kritiska, även om några av dem kan acceptera
någon eller några av förslagets olika delar.

Kritiska
uttalanden kommer från regeringsrätten, JK, Svea hovrätt, juridiska fakultetsnämndema
vid universiteten i Stockholm och Uppsala, teologiska fakultetsnämnden vid
universitetet i Lund. domkapitlen i Sträng-

Prop. 1981/82:77 68

nås, Västerås, Lund, Göteborg och Visby, stiftsnämnden i Visby,
Svenska kyrkans missionsstyrelse. Svenska kyrkans centralråd för evangeUsation
och församlingsarbete. Svenska kyrkans diakoninämnd. Biskopsmötet, stiftsråden
i Uppsala, Strängnäs, Karlstad och Visby, Sveriges kristna ungdomsråd. Svenska
kyrkans personalförbund samt Sveriges evangeliska student- och
gymnasiströrelse.

Regeringsrätten anför att kommitténs förslag rättsligt
sett innebär en väsentlig ändring i kyrkans ställning. Enligt regeringsrätten
föregriper förslaget på många punkter de principiella ställningstagandena i
stat-kyrkafrågan. Regeringsrätten framhåller att man svävar i ovisshet om
svenska kyrkan enligt förslaget avses skola bli ett samfund av i grunden
privaträttslig karaktär eller en statlig förvaltningsmyndighet. Oklarheten
härom försvårar en bedömning av förslagets förenlighet med regeringsformen.
Enligt regeringsrätten är det oklart vad förslaget kommer att innebära för
församlingarnas ställning, särskilt deras förhållande till det nya kyrkomötet
och den kyrkliga centralstyrelsen. Regeringsrätten anser vidare att det
framlagda förslaget till lag om svenska kyrkan är, såvitt angår de mest
centrala bestämmelserna, oklart. Bestämmelserna ger därmed osäkerhet om de
befogenheter som tillkommer skilda centrala, regionala och lokala instanser.
Med hänsyn till de konsfitulionella och lagtekniska bristerna i förslaget
avstyrker regeringsrätten att 1979 års kyrkomöteskommittés förslag utan en
genomgripande omarbetning läggs till grund för lagstiftning. JK anser att
förslaget i väsentliga delar är otjänligt att läggas till grund för de
lagstiftningsåtgärder som åsyftas. Enligt JK kan, på grund av de bristfälligheter
och oklarheter som förslaget är behäftat med främst när det gäller kyrkans
rättsliga karaktär i framtiden, förslaget inte heller tjäna som principskiss
och bedömas med utgångspunkt från detta. Svea hovrän avstyrker kommitténs
förslag i avvaktan på en lösning av kyrka-statfrågan.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
ifrågasätter om olägenheterna med den nuvarande ordningen är av den art, att de
motiverar ett ingrepp i det nuvarande grundlagsförankrade systemet. Enligt
fakultetsnämndens mening talar övervägande skäl för att nu avstå från reformer
på delta område, vilka endast kan bli av preliminär art. De argument som
motiverade att man vid 1974 års författningsreform valde att genom
övergångsbestämmelser till regeringsformen låta gällande ordning bestå i
avvaktan på ställningstagandet i stat-kyrka-frågan synes alltjämt relevanta,
framhåller nämnden. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet uttalar
att den finner sig böra avstyrka merparten av förslagen beträffande punkt 9 i
regeringsformens övergångsbestämmelser och 4 § successionsförordningen.
Fakultetsnämnden ställer sig mera positiv, ehuru något tveksam, till den
ifrågasatta revisionen av kyrkomötesinstitutet. Teologiska fakultetsnämnden
vid universitetet i Lund konstaterar att utredningen har haft starkt begränsade
befogenheter vad gäller förslagens räckvidd, eftersom det i

Prop.
1981/82:77 69

direktiven förutsattes att de principiella
ställningstagandena i stat-kyrkafrågan inte skall föregripas. Det har gällt
att finna åtgärder som varken befäster statskyrkosystemet eller försvårar en
framtida kyrkoreform. Trots detta innehåller enligt fakultetsnämnden
utredningen vittgående förslag, som visserligen förefaller enkla att genomföra
men med hänsyn till de givna direktiven, liksom också av andra skäl, kan starkt
ifrågasättas.

Domkapitlet
i Strängnäs anser att förslaget innebär ett befästande och en utbyggnad av
statskyrkosystemet, som inte låter sig förenas med de intentioner som kommit
till uttryck i direktiven. För kyrkan vore en sådan utveckling olycklig och
framstår som oacceptabel. Den är inte heller förenlig med en modern uppfattning
om förhållandet mellan statsmakt och kyrka sådan den exempelvis kommer till
uttryck i den internationella utvecklingen. Kommittén har enligt domkapitlet på
ett klargörande sätt påvisat följderna av att det nuvarande sambandet med stat
och kyrka bevaras, om nu gällande regeringsform får full giltighet också
beträffande kyrkan. Domkapitlet i Lund vill med skärpa ifrågasätta det riktiga
i att genomföra så omvälvande förändringar som förslaget innebär innan
stat-kyrka-frågan har fått sin slutliga lösning. Domkapitlet i Göteborg hävdar
att kyrkomöteskommitténs utredning utgör en del av kyrka-stat-problemet. Enligt
domkapitlet kan de föreslagna lösningarna inte genomföras utan att
kyrka-stat-frågan föregrips i avsevärd mån. Vid sådant förhållande avstyrker
domkapitlet utredningens förslag i dess helhet. Domkapitlet, sliftsnämnden och
stiftsrådet i Visby avstyrker i ett gemensamt yttrande att betänkandet läggs
till grund för lagstiftning.

Svenska kyrkans missionsstyrelse anser att relationerna
mellan svenska staten och de etablerade religionsgemenskaperna bör baseras på
genomarbetade och klara principer, som kan gälla för samtliga sådana
religionsgemenskaper i landet och som kan hävdas internationellt samt kan
underlätta och befordra internationella relationer. Varje form av lagstiftning
som utskiljer ett eller flera religionssamfund, positivt eller negativt, bör
enligt missionsstyrelsen undvikas. Missionsstyrelsen framhåller att i avvaktan
på ett ömsesidigt accepterat särskiljande av ansvar och kompetensområdet mellan
den svenska kyrkan och den svenska staten bör utöver de övergångsbestämmelser
som gäller inga ytterligare övergångsbestämmelser tillskapas, särskilt inte
sådana som accentuerar ett historiskt betingat statskyrkosystem. Svenska
kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete anser att
förslaget som helhet inte kan läggas till grund för en reformering av
kyrkomötet och den kyrkliga lagstiftningen. Centralrådet avstyrker därför
förslaget. Centralrådet förklarar dock att det står positivt till fortsatt
reformarbete under förutsättning att tillräcklig hänsyn tas till kyrkan som
trossamfund, så att åtminstone kyrkans nuvarande självständighet kan bevaras
och helst utökas, att kyrkomötets medverkan vid kyrkolagstrftning kvarstår samt
att i ett blivande kyrkomötes organisation en bestämd samverkan mellan folklig
självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning

Prop. 1981/82:77 70

bevaras. Svenska kyrkans diakoninämnd förklarar att även
om nämnden i vissa smärre frågor kan ansluta sig till kommitténs
ställningstaganden måste huvudkritiken bli att betänkandet genom sina förslag
på ett olyckligt sätt föregriper kommande principbeslut om relationen
kyrka-stat. Enligt nämnden betyder framförallt avlägsnandet av kyrkomötets
medverkan vid stiftandet av lagar, som berör svenska kyrkan som trossamfund, en
klar förändring i del nuvarande inbördes förhållandet mellan staten och svenska
kyrkan. Biskopsmötet har funnit betydande svagheter i det framlagda förslaget.
Detta innebär nämligen enligt Biskopsmötet i grova drag, att kyrkan får vad den
i praktiken i stort sett redan har, medan den måste offra sin medverkan i
lagstiftningen rörande kyrkan, en befogenhet som hittills varit ett klart
uttryck för kyrkans frihet och givit henne en möjlighet till ett självständigt
agerande gentemot staten. Biskopsmötet framhåller att det därför inte kan komma
i fråga att godkänna förslaget som det nu är utformat. Förslaget har emellertid
även positiva sidor och i reviderat skick bör det enligt Biskopsmötet kunna
utgöra ett fundament för en både för samhälle och kyrka viktig kyrkoreform. I
stort sett samma synpunkter framförs av domkapitlet i Västerås. Sliflsrådel i
Uppsala framhåller att kommittén i enlighet med sina direktiv inte föreslår
några förändringar på den för hela relationen stat-kyrka avgörande punkten,
nämligen församlingarnas ställning som offentligrättsliga kommuner. Den
centrala bestämmelsen i punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen
föreslås alltså kvarstå oförändrad. Stiftsrådet finner det under sådana
förhållanden tveksamt om det är meningsfullt att upphäva andra delar av dessa
bestämmelser som å ena sidan är mindre väsentliga, men som å andra sidan måste
ersättas med ganska omfattande regleringar av ny typ. När resultatet av de
föreslagna delförändringarna därtill blir en allvarlig rubbning av den rådande
balansen i förhållandet mellan stat och kyrka, finnerstiftsrådet sig nödsakat
att avstyrka att de framlagda förslagen genomförs i föreliggande form. Sliflsrådel
i Strängnäs menar att kommitténs förslag i sina huvuddelar inte kan ligga till
grund för förändringar av kyrkans organisation. Enligt stiftsrådet måste
principbeslut om de framtida relationerna mellan kyrkan och staten först antas.
Stiftsrådet i Karlstad anser att resultatet av förslagen blir en statskyrka,
som vi inte tidigare har haft i Sverige. Stiftsrådet framhåller att kyrkans ställning
som trossamfund måste betyda, att frågor sådana som de om kyrkans organisation,
domkapitlets arbetssätt och bestämmande av medlemskap i kyrkan inte så lätt
låter sig överföras till riksdagens suveräna beslutanderätt. Det är därför
stiftsrådets mening, att betänkandet i flera avseenden behöver ytterligare
bearbetas.

Sveriges kristna ungdomsråd konstaterar att
kyrkomöteskommitténs betänkande som helhet är föga övertygande. Förbundet
förklarar att betänkandet stärker förbundet i ställningstagandet för en
demokratiskt uppbyggd och från staten helt fristående kyrka. Enligt förbundet
tycks det vara en svårframkomlig väg att nå detta mål genom successiva
delreformer av

Prop.
1981/82:77 71

föreliggande slag. Ungdomsrådet anser att staten därför
åter bör aktualisera själva grundfrågan om förhållandet mellan staten och
kyrkan och söka åstadkomma en helhetslösning. Svenska kyrkans personalförbund
anser att kyrkomöteskommitténs förslag inte kan läggas till grund för kyrkliga
reformer. Sveriges evangeliska student- och gymnasiströrelse anser att
kommitténs förslag inte kan genomföras.

3 Kyrkomötets deltagande i normgivning

3.1 Förfarandet vid lagstiftning om svenska kyrkan

Flertalet remissinstanser uppehåller sig i sina yttranden
vid förslaget om att kyrkomötets medverkan vid kyrkolagstiftningen skall
avskaffas och att riksdagen i framtiden ensam skall stifta kyrkolag.

Remissinstansernas
inställning till förslaget i denna del är splittrad. Av de 55 instanser som har
yttrat sig i denna del är 15 i huvudsak positiva till förslaget, medan 40 är
negativa. Av de positiva instanserna anger nio förbehåll för sina positiva
ställningstaganden. Nästan alla dessa instanser anser att kyrkomötet bör få en
lagfäst eller t. o. m. en grundlagsfäst yttranderätt i kyrkolagsfrågor.

3.1.1 Instanser som utan förbehåll stöder förslaget

En i princip positiv inställning till förslaget om kyrklig
lagstiftning redovisas av kammarrätten i Göteborg, länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Kronobergs och Blekinge län samt av Sveriges frikyrkoråd.

Kammarrätten
i Göteborg tillstyrker kommitténs förslag att upphäva övergångsbestämmelserna i
fråga om kyrkolag och att riksdagen sålunda i framtiden ensam även skall stifta
kyrkolag. Kammarrätten anser i likhet med kommittén att begreppet kyrkolag
därvid bör begränsas till att avse kyrkliga frågor av mera allmän räckvidd.
Åtskilliga mera detaljbetonade bestämmelser om kyrkans lära och inre
verksamhet, som nu har karaktär av kyrkolag, bör enligt kammarrätten i stället
hänföras till kyrkans självbestämmanderätt. Länsstyrelsen i Stockholms län
anser, att det nu framlagda utredningsförslaget får ses som en konsekvens av
1979 års kyrkomötes ställningstagande i stat-kyrka-frågan, men också som en
konsekvens av den nya regeringsformen. Denna föreskriver att all offentlig
makt utgår från folket, att den offentliga makten utövas under lagarna och att
riksdagen stiftar lag. Det är då enligt länsstyrelsen rimligt att samma
principer skall gälla för s. k. kyrkolag. Länsstyrelsen framhåller att
utredningsförslaget från dessa redovisade utgångspunkter ter sig som väl
motiverat, även on-r det - i vart fall på kort sikt - snarare är ägnat att
förstärka än försvaga svenska kyrkans ställning som statskyrka. Länsstyrelsen
vill starkt understryka vikten av att ett genomförande av det nu framlagda
förslaget inte får tas till intäkt för att skjuta upp

Prop.
1981/82:77 72

stat-kyrka-frågan under avsevärd tid framåt. Tvärtom bör
enligt länsstyrelsen ställningstagandena med anledning av föreliggande
utredning ytterligare aktivera arbetet för en slutlig lösning av frågan. Med
detta förbehåll har länsstyrelsen inget att erinra mot utredningens förslag i
denna del. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att det utifrån allmänna
utgångspunkter bör vara en vägledande princip att riksdagen ensam handhar all
lagstiftningsmakt och således vid nuvarande lösning av stat-kyrka-frågan
stiftar även kyrkolag. Denna princip bör frångås endast om tunga skäl talar
däremot. Länsstyrelsen konstaterar att förslaget torde få uppfattas så att
behörigheten att fatta beslut i frågan om relationen mellan staten och kyrkan
tillkommer riksdagen ensam i den ordning som gäller tillkomsten av lag. På
grund av relationsfrågans art och tyngd i ett komplicerat samband mellan stat
och kyrka är det emellertid av stor vikt att kyrkan får ett starkt inflytande
på frågans behandling. Enligt länsstyrelsen bör eventuella förändringar härutinnan
förutsätta beslut av riksdagen efter hörande av ett reformerat kyrkomöte.
Länsstyrelsen kan i övrigt inte finna annat än att förslaget innehåller en i
huvudsak godtagbar ordning, som i nuvarande relation mellan staten och kyrkan
kan godtas såviit avser allmänt samhälleliga intressen. Enligt länsstyrelsen
får det ankomma på de kyrkliga organen att avgöra huruvida ordningen för
kyrkans del kan accepteras. Länsstyrelsen i Kronobergs län tillstyrker
förslaget om kyrklig lagstiftning. Länsstyrelsen konstaterar att den nuvarande
ordningen för att stifta kyrkolag helt avviker från regeringsformens
lagstiftningsprocedur. Enligt länsstyrelsen är det rent principiellt inte
tillfredsställande att ha en specialreglering för en del av den statliga
lagstiftningsmakten. Den föreslagna uppdelningen på statlig oeh kyrklig normgivningskompetens
innebär enligt länsstyrelsens uppfattning en önskvärd lösning av denna fråga.
Länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig positiv lill kommitténs principförslag
om att - i avvaktan på de principiella ställningstagandena i stat-kyrka-frågan
- upphäva regeringsformens övergångsbestämmelser om kyrkolagstiftning och att
dela upp normgivningen på detta område mellan riksdagen och kyrkomötet.

Sveriges frikyrkoråd anser att det ur svenska kyrkans
synpunkt som ett kristet trossamfund och ur ekumenisk synpunkt skulle vara av
betydande värde om svenska kyrkan erhöll ett självständigt och från
partistrukturen fritt kyrkomöte med egen kyrkostyrelse. 1 konsekvens härmed
finner rådet det inte befogat att staten - enligt utredningens förslag - skall
ha en sådan relation till kyrkan att staten skall besluta om svenska kyrkans
grundläggande bekännelse. Utifrån frikyrklig grunduppfattning delar rådet
utredningens ståndpunkt, att riksdagen ensam och utan undantag skall stifta all
lag. Rådet uppfattar därför utredningens förslag i detta hänseende väl
förankrat i de demokratiska principer, som utgör grunden för vår lagstiftning.

Prop.
1981/82:77 73

3.1.2 Instanser som stöder förslagel men anger olika
förbehåll

De flesta instanser som är i huvudsak positiva till
förslaget om kyrklig lagstiftning knyter förbehåll till sina
ställningstaganden. De anser att kyrkomötet bör ges en lagfäst eller en
grundlagsfäst yttranderätt vid stiftande av kyrkolag. En sådan inställning
redovisas av kammarkollegiet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
domkapitlen i Uppsala och Skara, stiftsnämnderna i Skara och Västerås, Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund samt sliflsråden i Skara och
Stockholm.

Kammarkollegiet anser att kyrkan får en väsentligt
försämrad ställning med konsekvenser för totalbedömningen av relationen
kyrka-stat om kyrkomötets medbestämmanderätt vid kyrkolagstiftning upphävs.
Kollegiet framhåller emellertid att medbestämmanderätten i lagstiftningsfrågor
för en intresserepresentation som kyrkomötet numera måste anses oförenlig med
demokratiska och parlamentariska principer. Kollegiet tillstyrker därför
kommitténs förslag att reglerna om kyrkolagstiftning i punkt 9 övergångsbestämmelserna
till regeringsformen upphävs. Kollegiet finner emellertid att det bör övervägas
att kyrkomötet som en kompensation för förlusten av medbestämmanderätten vid
kyrkolagstiftningen får - utöver den av kommittén föreslagna, innehållsmässigt
mycket begränsade självbestämmanderätten - en lagfäst rätt att avge yttrande i
kyrkolagsfrågor eller, om kyrkolagsbegreppet inte behålls, i frågor av större
vikt för kyrkan. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar kommitténs
uppfattning att tiden nu kan anses mogen att avskaffa de särregler som gäller
för stiftande av kyrkolag. Länsstyrelsen anser emellertid att det i den tilltänkta
lagen om svenska kyrkan klart skall anges i vilka lagstiftningsfrågor och andra
frågor som kyrkomötet skall höras. Enligt länsstyrelsen är det inte tillfyllest
att endast i lagens förarbeten ange att kyrkans synpunkter skall inhämtas.

Domkapitlet i Uppsala framhåller att staten även i
fortsättningen torde ha ett starkt intresse att före ett beslut inhämta kyrkans
synpunkter i en aktuell fråga. På denna punkt, som enligt domkapitlet måste
vara utomordentligt central och vital för svenska kyrkan med dess i lag angivna
ställning som trossamfund, anser dock domkapitlet att garantier bör ges för att
kyrkans intressen i detta hänseende kan tillvaratas. Domkapitlet nämner i det
sammanhanget som exempel att kyrkomötet ges yttranderätt innan beslut fattas i
kyrkolagsärenden. Enligt domkapitlet i Skara uppväger de frågor som föreslås
lagda under kyrkomötets självbestämmanderätt ingalunda det inflytande som
kyrkomötet f. n. har genom sin medverkan vid stiftande av kyrkolag. Domkapitlet
menar att det redan i direktiven ligger en olöslig uppgift, nämligen att både
behålla förhållandet stat-kyrka oförändrat och upphäva kyrkomötets medverkan
vid stiftande av kyrkolag. Enligt domkapitlet torde det från konstitutionell
synpunkt få anses otillfredsställande att grundlagsreformens princip att
riksdagen ensam stiftar lag inte har slagit igenom fullt ut. Enligt domkapitlet
torde det finnas ett brett förankrat

Prop.
1981/82:77 74

önsker-|-iål att grundlagen på den väsentliga punkten om
lagstiftning blir konsekvent genomförd. Domkapitlet framhåller att det i
utredningen är klart dokumenterat att kyrkans synpunkter skall väga tungt, då
statsmakten skall fatta beslut i frågor rörande svenska kyrkan. Domkapitlet
föreslår för sin del att kommitténs tankegång förs vidare så att i
regeringsformen förs in en bestämmelse av den innebörden att - innan ett
förslag till kyrkolag eller annan lag av betydelse för svenska kyrkan föreläggs
riksdagen - kyrkomötets yttrande skall ha inhämtats. Liknande synpunkter
framförs även av stiftsnämnden i Skara. Stiftsnämnden i Västerås anser att det
i lag, helst i grundlag, bör fastställas att kyrkomötet skall höras innan
riksdagen fattar beslut i kyrkolagsärenden, för det fall kyrkomötets
medbestämmande vid kvrkolagstiftning upphör.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbimd. som i
sin tur har remitterat förslaget till förbundets avdelningar, konstaterar att
förslaget i denna del har fått ett mycket splittrat mottagande. Sex
förbundsavdelningar är övervägande negativa medan nio är övervägande positiva.
Bland de positiva är det dock flera som har invändningar av olika slag.
Förbundet accepterar för sin del huvudprincipen att riksdagen bör överta all
lagstiftningsmakt och i framtiden ensam stifta kyrkolag. Enligt förbundet är
den nuvarande kyrkolagsordningen en gammal kvarleva från ståndsriksdagen, som
uppmanar till lagstiftning om en mängd kyrkliga ärenden som ingalunda skulle
behöva regleras i lagform. Förbundet framhåller att en naturlig följd av
kyrkomöteskommitténs förslag att avskaffa kyrkomötets delaktighet i
kyrkolagstiftningen vore en radikal omstöpning av kyrkolagsbegreppet och ett
överförande till en icke lagreglerad sektor av en mängd kyrkliga ärenden.
Enligt förbundets mening bör enbart det förhållandet att riksdagen ensam skall
stifta lag inte hindra att bestämmelser om kyrkan och andra trossamfund i vissa
fall kan behöva få karaktären av grundlag eller att bestämmelser om kyrka och
samfund tillerkänns särskilt skydd. Förbundet anser att den föreslagna lagen om
svenska kyrkan bör ges ett särskilt skydd och erinrar i det sammanhanget om det
särskilda skydd som bestämmelserna om riksdagens arbetssätt åtnjuter. Förbundet
anser vidare att det i lag bör föreskrivas att kyrkomötet skall yttra sig i
kyrkolagsärenden. I fråga om bestämmelser om medlemskap i svenska kyrkan anser
förbundet det självklart att dessa inte kan undantas riksdagens normgivningsmakt.
Med hänsyn till reglernas stora betydelse för svenska kyrkans organisation och
religiösa egenart borde emellertid enligt förbundet både en särskild
konstitutionell dignitet och ett fortsatt kyrkligt inflytande vara förenat med
dem. Sliflsrådel i Stockholm säger sig dela uppfattningen att lagstiftning
skall ankomma på riksdagen ensam. Eftersom kyrkomötets medbestämmanderätt
beträffande kyrkolag tidigare har inskrivits i övergångsbestämmelser bör enligt
stiftsrådet ett hörande av kyrkan också få stöd i lagstiftning antingen i
övergångsbestämmelser eller i den föreslagna lagen om svenska kyrkan. Enligt
stiftsrådet bör historiska perspektiv här utgöra ett tungt vägande skäl.

Prop.
1981/82:77 75

3.1.3 Instanser som är negativa till förslaget

Flertalet remissinstanser som har yttrat sig i frågan om
förfarandet vid lagstiftning om svenska kyrkan är kritiska mot förslaget.
Kritiska i denna del är regeringsrätten. JK. Svea hovrätt, juridiska
fakultetsnämnderna vid universiteten i Stockholm, Uppsala och Lund, teologiska
fakultetsnämnden vid universitetet i Lund, domkapitlen i Lund, Linköping,
Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad. Härnösand. Luleå. Visby
och Stockholm, stiftsnämnderna i Linköping, Vä.xjö. Lund, Göteborg, Härnösand
och Visby. Svenska kyrkans missionsstyrelse. Svenska kyrkans centralråd för
evangelisation och församlingsarbete. Styrelsen för svenska kyrkan i utlandet.
Svenska kyrkans diakoninämnd. Biskopsmötet, Rikskommittén för stiftslingen,
stifts-råden i Uppsala. Strängnäs, Växjö, Karlstad. Härnösand. Luleå och Visby.
Svenska kyrkans personalförbund samt Sveriges evangeliska student- och
gymnasiströrelse.

Flera instanser som är kritiska mot förslaget motiverar
sitt ställningstagande bl. a. med att man bör avstå från re for me r på detta
område till dess slutlig ställning har tagits till stat-kyrka-frågan. Bland
dessa instanser återfinns några som också är kritiska mot förslaget, då det
enligt deras mening innebär att kyrkan knyts fastare till staten.

JK
framhåller att det vid tillkomsten av den nuvarande regeringsformen inte
föreslogs att tidigare grundlagsregler som avsåg svenska kyrkan skulle upphävas
eller föras över till annan lagstiftning. Det ansågs att dessa regler alltjämt
skulle ha grundlagskaraktär och de överfördes i stort sett oförändrade till
den nya grundlagen. En annan ordning ansågs föregripa de aktuella planerna på
kyrkans skiljande från staten och innebära ett ställningstagande i
stat-kyrka-frågan. Redan mot bakgrund härav framstår det enligt JK som ytterst
tveksamt att man överhuvudtaget har ansett sig böra ta upp frågan om en översyn
av grundlagsreglerna innan stat-kyrka-frågan har förts vidare mot en lösning.
JK framhåller att kommittéförslaget dessutom innebär att
grundlagsbestämmelserna i det närmsta upphävs och att kyrkans ställning i
fortsättningen skall regleras i vanlig lag. Enligt JK sänks härigenom kyrkans
status i förhållande till staten, eftersom reglerna får lägre valör. Detta
betyder enligt JK:s mening redan i sig ett föregripande av stat-kyrka-frågan.
JK pekar vidare på att förslaget innebär en uppdelning av den nuvarande
gemensamma normgivningsmakten på det sättet att riksdagen ensam i stor
utsträckning skall stifta kyrkolag. Den uppdelning av normgivningsmakten som
föreslås och som innebär att staten tar över alla lagstiftningsfrågor där
staten och kyrkan inte har sammanfallande intressen rör enligt JK självfallet
det principiella förhållandet mellan staten och kyrkan. Kyrkans inflytande över
den egentliga och för kyrkan betydelsefulla kyrkolagstiftningen tas ju bort. JK
anser att statens auktoritet över kyrkan härigenom befästs och utvidgas. JK
framhåller vidare att i förslaget inte närmare redovisas reformbehovets närmare
styrka eller hur behovet av en reformering av de

Prop.
1981/82:77 76

nuvarande grundlagsreglerna har framträtt. Detta är enligt
JK en fundamental brist och leder till att ytterligare utredning är nödvändig.
JK framhåller att detta gäller framför allt frågan om hur normgivningsmakten
beträffande kyrkolagstiftningen i fortsättningen skall delas upp och regleras.
Avsaknaden av en analys av behovet av grundlagsregler kan enligt JK kanske
delvis förklara att kommittén har förbisett att komrnittéförslaget inte kan
genomföras utan nya regler i regeringsformen. Svea hovrätt konstaterar att
statsmakterna ännu inte har fattat beslut i frågan om de framtida relationerna
mellan kyrkan och staten. Enligt hovrätten synes det angeläget att ett
avgörande i denna betydelsefulla sak snart träffas. Intill dess så har skett
bör man enligt hovrätten inte genom lagstiftning ens i perifera delar av
ämnesområdet föregripa en slutlig lösning. Hovrätten framhåller att den ordning
som regeringsformen föreskriver för stiftande av kyrkolag visserligen inte
helt överensstämmer med vad som eljest numera gäller för beslut om ny lag. Att
under en fortsatt övergångstid låta den gamla ordningen för stiftande av
kyrkolag bestå kan möjligen framstå som en skönhetsfläck, men innebär knappast
några praktiska olägenheter. Hovrätten avstyrker kommitténs förslag.

Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Slockholm
ifrågasätter om de påtalade olägenheterna av nuvarande ordning är av den art
att de motiverar ingrepp i det nuvarande grundlagsförankrade systemet. Enligt
fakultetsnämndens mening talar övervägande skäl för att nu avstå från reformer
på detta område, vilka endast kan bli av preliminär art. De argument som
motiverade att man vid 1974 års författningsreform valde att genom
övergångsbestämmelser till regeringsformen låta gällande ordning bestå i
avvaktan på ställningstagandet i stat-kyrka-frågan synes alltjämt relevanta,
framhåller fakultetsnämnden. Teologiska fakultetsnämnden vid universileiet i
Lund avstyrker förslaget och framhåller att kompetensavgränsningen gentemot
riksdagen är oklart formulerad samt helt otillräckligt belyst. Enligt nämnden
innebär förslaget en djupt ingripande relationsförändring, som skulle förvandla
svenska kyrkan till en statskyrka i eminent mening. Den enda möjliga lösningen
i denna del är enligt nämnden att. i avvaktan på kommande beslut i
kyrka-stat-frågan, bevara en undantagsbestämmelse i regeringsformen enligt
vilken kyrkomötet alltjämt skall medverka i kyrkolagstiftningen.

Doi7ikapitlel i Lund framhåller att förslaget innebär att
de nuvarande relationerna mellan stat och kyrka avsevärt förändras. Domkapitlet
konstaterar att kyrkans formella möjlighet att påverka den lagstiftning som
styr en stor del av den kyrkliga verksamheten helt försvinner. Domkapitlet vill
med skärpa ifrågasätta det riktiga i att genomföra så omvälvande förändringar
innan stat-kvrka-frägan har fått sin slutliga lösning. Domkapidei i Göteborg
framhåller att kvrkan genom det framlagda förslaget binds hårdare vid staten
genom att kyrkomötets rätt att delta i stiftande av kyrkolag försvinner och kvrkomötets
befogenheter även i övrigt kraftigt beskärs. Domkapitlet ställer

Prop.
1981/82:77 77

sig helt avvisande till ett förslag som på detta sätt
föregriper stat-kyrkafrågans lösning. Enligt domkapitlets mening ges det
endast två möjligheter för kyrkolagstiftningen efter 1974 års regeringsform.
Antingen måste undantagsbestämmelserna om kyrkomötet få gälla, eller också får
en ändring genomföras i relationerna mellan kyrkan och staten enligt de
principer som präglade det förslag som förelades 1979 års kyrkomöte. Domkapidei
i Karlstad uttalar att såvitt domkapitlet kan finna innebär förslaget en
skärpning av statskyrkosystemet och en maktförskjutning till förmån för staten.
Domkapitlet anför att det genom religionfrihetslagen har slagits fast att
svenska kyrkan är ett trossamfund. Denna karaktär hos kyrkan har dessvärre
kommit att fördunklas i betänkandet, anser domkapitlet. Snarare är det idén om enhelssamhället
med identitet mellan stat och kyrka som präglar åtskilligt av kommitténs
resonemang. Enligt domkapitlets mening låter sig emellertid inte principen att
all offentlig makt utgår från folket utan vidare appliceras på den normgivning,
som rör ett trossamfunds verksamhet och organisation. Den nu gällande ordningen
på kyrkolagsområdet är enligt domkapitlets mening i mångt och mycket att
föredra framför den i betänkandet föreslagna. Enligt domkapitlet bör det allvariigt
övervägas om inte den nuvarande ordningen för stiftande av kyrkolag bör bestå i
avvaktan på stat-kyrka-frågans slutgiltiga lösning. Domkapitlet i Härnösand,
som har avgivit ett yttrande gemensamt med sliftsnämnden i Härnösand, menar att
förslaget innebär både att kyrkans ställning försvagas och att den knyts
fastare till staten. Domkapitlet framhåller att författningsutredningen och
grundlagsberedningen ansåg att reglerna om kyrkolagstiftning borde bibehållas
i avvaktan på ett ställningstagande i stat-kyrka-frågan. Domkapitlet anser inte
att det just nu finns någon anledning att gå ifrån denna uppfattning eller att
det skulle vara någon olägenhet att ha kvar institutet kyrkolagstiftning.
Domkapitlet förordar alltså att någon ändring i detta avseende inte görs i
punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen. Enligt domkapitlet i
Luleå innebär förslaget dels att svenska kyrkans karaktär av statskyrka i hög
grad befästs, dels att kyrkan i realiteten frånhänds möjligheten att medverka
när beslut om relationsförändringar kan komma att fattas. Enligt domkapitlets
uppfattning bör den lagstiftning av övergångskaraktär som för närvarande finns
intagen i regeringsformen angående kyrkolag och kyrkomöte behållas oförändrad,
för att samtidiga beslut både beträffande kyrkans relationer till staten och en
blivande ny kyrkoform skall kunna fattas. Fördel fall principen om att lag
skall stiftas av riksdagen ensam inom en nära framtid ändå slutligt skall
regleras och fastställas är det domkapitlets bestämda uppfattning att den av
kommittén föreslagna lagen om svenska kyrkan skall ges kyrkolags ställning och
alltså vara stiftad under medverkan av kyrkomötet. När relationsfrågan
slutgiltigt har avgjorts kan enligt domkapitlet även kyrkomötets lagstiftande
funktion avskaffas. Till stöd för denna uppfattning anför domkapitlet bl. a.
att det för en kyrka såsom ett på nya testamentet grundat trossamfund torde
vara unikt att det grundläggande regelsystemet

Prop. 1981/82:77 78

för kyrkans verksamhet beslutas av andra instanser helt
utan medverkan från kyrkan själv. För det fall principen om att lag skall
stiftas av riksdagen ensam ändå slutligt skall regleras och fastställas anser
domkapitlet det önskvärt att det i lagen om svenska kyrkan tas med en
bestämmelse att kyrkornötet skall höras i fråga om kyrklig lagstiftning.
Liknande synpunkter redovisas även av Sliflsrådel i Luleå. Domkapitlet i Slockholm
framhåller att det inte torde kunna bestridas att det framlagda förslaget
innebär ett markant befästande av statskyrkosystemet. Enligt domkapitlet torde
det inte heller kunna bestridas att man genom förslaget har föregripit en
framtida kyrkoreform. Domkapitlet menar att kommittén inte tillräckligt har
beaktat att svenska kyrkan enligt 1951 års religionsfrihetslag är att betrakta
som ett trossamfund med en gentemot staten i bestämda avseenden självständig
ställning. Att medlemskapsbestämmelser skulle avgöras av riksdagen kan enligt
domkapitlet inte vara förenligt med trossamfundsbegreppet. Likaså måste
lärofrågor få anses höra till kyrkans inre angelägenheter. Domkapitlet anser
att den enklaste lösningen av de problem som här föreligger är att tills vidare
- i avvaktan på en varaktig lösning av relationen mellan staten och kyrkan
-behålla kyrkomötets befogenheter vid kyrkolagstiftning.

Svenska kyrkans missionsstyrelse anser att så länge nuvarande
speciella samband mellan svenska kyrkan och staten består, bör kyrkomötets
kompetens i kyrkolagsfrågor också behållas. Styrelsen för svenska kyrkan i udandeikonstaterar
att kommittén inte anser sig vilja föreslå förändringar på det kyrkokommunala
området. Enligt styrelsen bör det därför också vara möjligt att låta nuvarande
ordning, som innebär kyrkomötets aktiva och beslutsmässiga medverkan i
kyrkolagstiftningen bestå, även om man vidtar organisatoriska förändringar vad
avser såväl kyrkomötet som kyrkolagstiftningen. Eftersom förslaget när det
gäller normgivningens fördelning mellan riksdagen och kyrkomötet kan sägas
delvis förbereda, delvis föregripa ett senare ställningstagande i
stat-kyrka-frågan finner styrelsen övervägande skäl tala för att man med
bevarande av nuvarande ordning avstår från reformer på kyrkolagstiftningens
område och att övergångsbestämmelserna i regeringsformen får stå kvar i
avvaktan på ett ställningstagande i stat-kyrkafrågan. För det fall kyrkolagsliftningen
skall anförtros riksdagen ensam måste enligt styrelsens mening dels
tillämpningsområdet för stiftande av kyrkolag starkt begränsas och endast
beröra ramlagstiftning, dels kyrkomötet erhålla grundlagsfäst yttranderätt,
såsom författningsutredningen föreslog.

Sliflsrådel i Strängnäs kan inte godta överflyttningen
till riksdagen av beslutsfunktionen i för kyrkan vikfiga kyrkolagfrågor. Genom
att överföra lagstiftningsmakten till riksdagen också när det gäller för kyrkan
väsentliga områden, skapar man enligt stiftsrådet en kraftigare bindning mellan
stat och kyrka. Sfiftsrådet framhåUer att riksdagen i praktiken blir det organ
som fattar beslut för svenska kyrkan, när staten genom sina olika organ övertar
fulla beslutsfunktioner i väsentliga frågor. Enligt stiftsrådet måste detta

Prop.
1981/82:77 79

innebära väsentliga svårigheter att i framtiden stå fri
att välja mellan olika alternativ i relationsfrågan. Stiftsrådet menar dock att
förslaget klart markerar det alternativ som ett fortsatt samband med staten för
med sig. Stiftsrådet anser emellertid att ett beslut i huvudfrågan är angeläget
innan frågor om förändringar i dessa avseenden avgörs. Ett fortsatt samband med
staten kan enligt stiftsrådet inte innebära oförändrade villkor för kyrkan.
Stiftsrådet framhåller att det är rimligt att man efter beslut i principfrågan
i så fall företar förändringar i den riktning som kommittén har föreslagit när
det gäller normgivningen.

Stiftsrådet i Växjö anser att övergångsbestämmelserna angående
kyrkolagstiftning skall bestå till dess att ett definitivt principbeslut har
fattats i frågan om förhållandet stat-kyrka. Om detta är en omöjlighet anser
stiftsrådet att kyrkornötets hörande i grundlagsfrågor skall grundlagsfästas. Sliflsrådel
i Luleå anser att svenska kyrkans bundenhet vid och beroende av statsmakten i
hög grad förstärks om förslaget genomförs. Stiftsrådet framhåller att kyrkan i
realiteten frånhänds möjligheten att medverka när beslut om relationsändringar
kan komma att fattas, om begreppet kyrkolag och därmed sammanhängande
lagstiftningsprocedur avskaffas. Enligt stiftsrådets uppfirttning bör den
lagstiftning om kyrkolag och kyrkomöte av övergångskaraktär som f. n. finns
intagen i regeringsformen behållas oförändrad, för alt samtidiga beslut om
kyrkans relationer till staten, kyrkolagstiftning och en blivande ny kyrkoform
skall kunna fattas.

Några instanser kan inte acceptera förslaget med
hänvisning främst till att det enligt deras mening innebär att stat-kyrka-relationen
ändras eller att statens inflytande ökar.

Regeringsrätten anser att förhållandet stat-kyrka i
grunden förändras om kyrkomötets grundlagsfästa deltagande i lagstiftningen
upphör. Den nuvarande statsrättsliga särställning som tillkommer kyrkan bl. a.
som medstif-tare av kyrkolag upphävs. Regeringsrätten framhåller att rättsläget
blir ett väsentligt annat, även om man, såsom kommittén gör, skulle räkna med
att staten kommer att tillmäta kyrkans önskemål stor betydelse. Kyrkan blir
sålunda helt beroende av riksdagen och den väljaropinion som vid varje tidpunkt
bestämmer riksdagens sammansättning. Enligt regeringsrätten innebär kommitténs
förslag att upphäva kyrkomötets grundlagsfästa lagstiftningsbefogenhet
rättsligt sett att statens inflytande över svenska kyrkan befästs och utvidgas.

Domkapidei i Linköping avvisar förslaget om att
regeringsformens regler om kyrkomötets medverkan vid stiftande av kyrkolag
skall upphöra. Om förslaget genomförs leder det enligt domkapitlet till att
kyrkan på ytterst väsentliga områden förlorar sin självständighet och förs
närmare staten. Domkapitlet framhåller att de kyrkliga kommunerna enligt
förslaget skall behålla grundlagsskyddet. I analogi härmed kunde även
kyrkomötets medverkan vid stiftande av kyrkolag behållas. Enligt domkapitlet är
det i förra fallet en fråga om att betona församlingarnas självständighet, i
det

Prop. 1981/82:77 80

senare rikskyrkans. Domkapitlet i Strängnäs avstyrker
förslaget och uttalar att det innebär ett befästande och en utbyggnad av
statskyrkosystemet som inte låter sig förenas med de intentioner som kommit
till uttryck i direktiven. Domkapitlet framhåller att det i och för sig är
rimligt att övergångsbestämmelserna, och därvid i första hand de som gäller
kyrkolagstiftning, förr eller senare upphävs. Detta har också uttryckligen
förutsatts vid deras tillkomst. Enligt domkapitlet kan kyrkan i längden inte
kräva av staten att man avstår från att fullt ut genomföra de moderna
principerna rörande lagstiftningsmakten. Domkapitlet konstaterar att enligt
förslaget vissa övergångsbestämmelser fortfarande skall gälla. Då rnan
tydligen är beredd att på dessa punkter pruta av på konsekvensen, kan det
enligt domkapitlet med skäl frågas, varför man inte också skulle kunna tänka
sig ett undantag, när det gäller kyrkomötets medverkan vid kyrkolagstiftning.

Domkapitlet
i Växjö framhåller att det kommer att innebära en väsentlig förändring av
förhållandet mellan stat och kyrka om förslaget genomförs. Av den anledningen
menar sig domkapitlet inte kunna acceptera det framlagda förslaget, utan anser
att föreskriften om kyrkomötets delaktighet i kyrkolagstiftningen alltjämt
skall kvarstå i övergångsbestämmelserna. Om kyrkolagsfrågorna i enlighet med
kommitténs förslag skulle överföras till riksdagen ensam, skulle delta medföra
att dylika ärenden i fortsättningen också skulle komma att avgöras av personer,
som inte tillhörde svenska kyrkan. Till detta skulle enligt domkapitlet kunna
anföras, att kyrkolagsfrågor i tidigare svensk kyrkorättslig tradition också
legat under riksdagen. Åven om prästeståndets yttrande tillmättes särskild
vikt, kunde de tre övriga stånden överrösta prästerskapet. Beslut i
kyrkolagsfrågor fattades därför av samtliga stånd, av hela den svenska riksdagen.
Skillnaden var enligt domkapitlet emellertid vid den tidpunkten, att man utgick
ifrån att samtliga ledamöter tillhörde kyrkan och var solidariska med dess
verksamhet och målsättning. Domkapitlet framhåller att det var inför tanken på
att representationsreformen inte skulle kunna tillgodose dessa krav, som ett
kyrkomöte kom tillstånd. I dag kan man inte utesluta en utveckling, där
kyrkolagsfrågor i sista hand kommer att avgöras av en riksdag, där en betydande
del står utanför svenska kyrkan och är ointresserad av dess verksamhet. Om
kyrkomötets delaktighet i kyrkolagstiftningen skulle upphävas, menar
domkapitlet att beslut i kyrkolagsärenden endast bör fattas av sådana
ledamöter som är medlemmar av kyrkan. Domkapitlet konstaterar att kommittén utgår
från, om kyrkolags-frågor helt överförs till riksdagen, att svenska kyrkan vid
sådana frågors prövning får lämna sina synpunkter. Domkapitlet bedömer detta
uttalande som vagt och konturlöst. Redan författningsutredningen, som av
principiella skäl ville hänföra all lagstiftning till riksdagen, upplevde ett
sådant steg som så allvarligt, att man gav uttryck åt tanken att kyrkomötet
borde äga en grundlagsfäst yttranderätt. Domkapitlet menar på samma sätt, att,
om riksdagen ensam skall ta ställning i kyrkolagsfrågor, så bör i grundlagen
inskrivas, att det skall vara obligatoriskt att höra kyrkomötet i sådana
frågor.

Prop.
1981/82:77 81

Domkapitlet, sliftsnämnden och stiftsrådet i Visby
(stiftsorganen) framhåller i ett gemensamt yttrande att det ligger en stark
garanti för svenska kyrkans relativa frihet i den nuvarande ordningen för
stiftande av kyrkolag. Enligt stiftsorganen innebär förslaget en total
omvälvning av den svenska kyrkoförfattningen samt att svenska kyrkans
statskyrkokaraktär i avgörande grad förstärks. I stället för en samverkan på
någorlunda lika villkor mellan den i princip sekulariserade staten och en - i
vissa hänseenden - till staten nära knuten kyrka, föreslår kommittén en
uppdelning av det nuvarande området för kyrkolagstiftning enligt principen att
alla ärenden där "det statliga intresset" är betydande skall avgöras
av riksdagen ensam, medan ärenden "där något statligt intresse inte alls
eller endast i ringa mån föreligger" överlämnas åt kyrkomötet.
Stiftsorganen avstyrker den föreslagna konstruktionen. Skulle den genomföras
kommer enligt stiftsorganen svenska kyrkan i framtiden att göra skäl för
benämningen "statskyrka". Enligt stiftsorganen borde det därtill av
kommittén klart ha sagts ifrån att varje relationsförändring som beslutas
efter att förslagen genomförts, sker helt på statens villkor. Den logiska
slutsatsen borde enligt stiftsorganen vara att om den nuvarande ordningen för
kyrkolagstiftning ej kan behållas under en avsevärd framtid, bör förnyade
försök inledas att lösa stal-kyrka-förhållandet med sikte på ett förändrat
samband.

Sliftsnämnden
i Linköping framhåller att den finner det oundgängligen nödvändigt att vid
lagstiftning av vad som idag betecknas som kyrkolag även i framtiden kyrkans
medverkan kan bibehållas. Detla bör enligt stiftsnämndens mening ske genom att
kyrkomötet erhåller en vetorätt vid sådan lagstiftning. Stiftsnämnden i
Göteborg framför som sin mening att en stor del av de frågor som har behandlats
i tidigare kyrka-stat-utredningar undandras kyrkans slällningstagande, om
betänkandets regler om ett reformerat kyrkomöte och ändrad kyrklig lagstiftning
skulle genomföras. Domkapitlet framhåller att utvecklingen historiskt sett har
varit den att kyrkan har fått ta mer och mer ansvar för sin verksamhet. Mot
bakgrund härav ter sig kyrkomötets ställning enligt förslaget något underlig.
Enligt stiftsnämnden förvandlas kyrkomötet mer till en remissinstans och
viktiga frågor undandras kyrkomötets bedömning. Vidare kommer enligt
stiftsnämnden de kyrkliga kommunernas inflytande över den egendom som
historiskt har tillförts lokalkyrkor, pastorat och församlingar att kraftigt
minska genom den nya ordningen. Stiftsnämnden finner - såvitt dess verksamhel
berörs - att det föreliggande förslaget f. n. inte är tjänligt som underlag för
lagstiftning i ämnet.

Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och
församlingsarbete förklarar sig inte på något sätt kunna dela kommitténs mening
att förlusten av medbestämmanderätten i kyrkolagsliflningsfrågor likvärdigt
kompenseras av att den formella beslutsrätten i liturgiska frågor förs över
till kyrkan själv. När det gäller de liturgiska frågorna har enligt
centralrådet kyrkan redan i nuvarande läge ett fullt tillfredsställande medinflytande.
Situationen skulle 6
Riksdavcn 1981/82. 1 sam/. Nr 77

Prop.
1981/82:77 82

därför inte på något märkbart sätt förändras genom att
även den formella beslutsrätten förs till kyrkomötet. Enligt centralrådet kan
detta på intet sätt jämföras med eller kompensera det allvarliga ingrepp i
kyrkans kompetensområde som en förlust av medbestämmanderätten i
kyrkolagstiftningsfrågor innebär. Centralrådet anser att svenska kyrkans status
på en principiellt avgörande punkt skulle förändras genom ett sådant ingrepp.
Kyrkans traditionellt nationalkyrkliga karaktär skulle enligt centralrådet
bytas ut mot en rent statskyrklig. Centralrådet framhåller att det synes
uppenbart att ett genomförande av detta förslag skulle innebära ett markant
föregripande av ställningstagandet i stat-kyrka-frågan genom att på ett helt
annat sätt än förut binda kyrkan vid statsmakten. Enligt centralrådet måste
detta också i sin tur försvåra senare relationsändringar dels genom att
relationsändringens riktning mot en ren statskyrklighet redan vore angiven,
dels genom att kyrkan inte längre genom en legalt reglerad medbestämmanderätt
kunde delta i beslut om sin egen framtida utformning. Det synes enligt
centralrådet ofrånkomligt att ett genomförande av utredningens förslag i detta
avseende skulle innebära ett befästande av statskyrkosystemet och försvåra en
framtida reform. Centralrådet kan alltså inte acceptera kommitténs förslag på
denna punkt. Svenska kyrkans diakoninåmnd uttalar att förslaget innebär alt
kyrkan på avgörande punkter blir allt närmare bunden till staten.
Diakoninämnden vill på det bestämdaste motsätta sig en sådan ordning. Förslaget
om en konsekvent tillämpning av den nya regeringsformens bestämmelser vad
gäller riksdagen som ensam lagstiftare får enligt diakoninämnden till följd
att kyrkan måste ställa vissa existensrella krav. Bl. a. måste krävas att de
grundläggande bestämmelserna i lagen om svenska kyrkan skall kunna ändras eller
upphävas endast i grundlags ordning.

Biskopsmötet konstaterar att vissa övergångsbestämmelser
om kyrkan fortfarande skall gälla enligt förslaget. Då man tydligen är beredd
att på dessa punkter pruta av på konsekvensen, kan det enligt Biskopsmötet med
skäl frågas, varför man inte också skulle kunna tänka sig ett undantag när det
gäller kyrkomötets medverkan vid kyrkolagstiftning. Biskopsmötet anser, att
regeringsformens övergångsbestämmelse om kyrkomötets medverkan i
kyrkolagstiftningen bör bestå. Biskopsmötet hänvisar till den finska kyrkan där
kyrkolagsordningen anges vara den grundläggande relationen mellan stat och
kyrka. Biskopsmötet framhåller att förslaget, som det nu ligger, medför en
relationsändring mot ett större statligt beroende. Biskopsmötet är inte berett
att förorda denna nya färdriktning. Biskopsmötet anför vidare att för det fall
kyrkolagsfrågor anförtros åt riksdagen ensam, kommer det att innebära, att
kyrkliga ärenden avgöres också av sådana ledamöter i riksdagen, som inte tillhör
svenska kyrkan. Det är inte en självklar demokratisk rättighet att besluta i
inre angelägenhet i ett trossamfund, som man själv inte tillhör. Ur kyrklig
synpunkt är det enligt Biskopsmötet en vinst om det föreskrivs, att beslut i
kyrkoärenden fattas endast av sådana riksdagsledamöter som är medlemmar av
kyrkan. Biskopsmötet framhåller

Prop. 1981/82:77 83

att det därför bör prövas huruvida en sådan föreskrift är lagtekniskt
möjlig i Sverige. I Finlands riksdag gäller denna ordning. För det fall
kyrkomötet i framtiden inte skulle få medverka vid kyrkolagstiftning är det
enligt Biskopsmötet i högsta grad rimligt att det i grundlag fastställs att
kyrkolagsärenden före beslut tillställs kyrkomötet för yttrande. Liknande
synpunkter framförs av domkapitlet i Västerås, som dock inte uttryckligen
motsätter sig förslaget om att upphäva regeringsformens övergångsbestämmelser
om kyrkolagstiftning. Rikskommiitén för stiftstingen anser att ett genoiTrförande
av förslaget skulle innebära ett föregripande av ställningstagandet i
stat-kyrka-frågan, eftersom kyrkan härigenom skulle bli mera bunden vid
statsmakten än för närvarande. Delta skulle enligt rikskommittén komma att
försvåra framtida relationsändringar. Rikskommittén anser att kyrkan måste
hävda sin rätt att även i fortsättningen ha ett avgörande inflytande på beslut
i frågor, som kyrkan bedömer som grundläggande. Rikskommrttén konstaterar att
utredningen föreslår att de kyrkliga kommunerna skall få behålla
grundlagsskyddet. Enligt rikskommittén bör motsvarande gälla på riksplanet.
Rikskommittén anser således att kyrkomötets medverkan vid stiftande av
kyrkolag bör behållas.

Sliflsrådel
i Uppsala framhåller att avskaffandet av obligatoriskt samtycke från kyrkomötet
vid stiftande av lagar som reglerar kyrkans struktur och liv och därmed berör
själva dess karaktär av krislen kyrka innebär en väsentlig ökning av det
statliga inflytandet över kyrkan. Stiftsrådet avstyrker att förslaget
genomförs. Sliflsrådel i Härnösand förklarar att förslaget inte kan biträdas. Sliflsrådel
anser sig kunna konstatera att kyrkans bestämmanderätt enligt förslaget blir
mycket inskränkt medan däremot riksdagens bestämmanderätt skulle komma att
omfatta större delen av de för kyrkan viktiga och avgörande frågorna. Stiftsrådet
kan inte finna annat än att den nuvarande balansen avsevärt skulle skjutas frän
kyrkan till staten, nägot som strider mot de förutsättningar som kommittén
själv har angivit. Svenska kyrkans personalförbund framhåller att den princip
som kommittén anser skall gälla och den därav följande gränsdragningen innebär
att kyrkan knyts hårdare till staten. Enligt förbundet kan förslaget försvåra
en framtida kyrkoreform. Förbundet anser att nuvarande ordning är bättre ägnad
att tjäna som utgångspunkt för reformer. Sveriges evangeliska student- och
gymnasiströrelse (SESG) anser att förslaget innebär en dramatisk förskjutning
av styrkeförhållandena mellan staten och kyrkan, i det att kyrkan binds mycket
härdare till staten. Enligt SESG är det inte möjligt att på kyrkan tillämpa
regeringsformens stadganden om att all makt utgår från folket, utan att kyrkan
kvävs som kyrka. SESG anser att kommitténs förslag inte kan genomföras. Om man
önskar behålla den nuvarande relationen mellan stat och kyrka, tvingas man
också enligt SESG att permanenta regeringsformens s. k. övergångsbestämmelser.
Om däremot regeringsformen skall gälla fullt ut finns enligt SESG endast två
alternativ; antingen kommer - som i föreliggande förslag - statens inflytande i
kyrkan att öka till den grad att

Prop. 1981/82:77 84

kyrkan kvävs, eller så får man ta konsekvenserna av
statens oeh kyrkans olika grundvalar och skilja dem från varandra. Kommitténs
förslag understryker indirekt den av SESG redan tidigare framförda meningen,
alt det senare alternativet är det enda rimliga.

Några remissinstanser granskar förslaget med utgångspunkt
från om det går alt förena med regeringsformens bestämmelser.

Regeringsrätten
framhåller att kyrkans statsrättsliga särställning bygger på
grundlagsbestämmelserna om kyrkan. Om dessa upphävs måste kyrkan i stället
inordnas i de rättsliga kategorier som gäller enligt regeringsformen.
Regeringsrätten påpekar att kommittén inte har uttalat sig om vilken ställning
som enligt dess mening svenska kyrkan skall intaga framgent. Närmast står valet
mellan att kyrkan blir något slag av statlig myndighet enligt 11 kap. 6 §
regeringsformen med vissa specialuppgifter, eller att den blir att anse som en
sådan sammanslutning av privaträttslig natur som åsyftas i 8 kap. 2 § andra
stycket 3 regeringsformen. Regeringsrätten framhåller att klarhet måste vinnas
på denna punkt, då ställningstagandet härvidlag blir bestämmande för hur normgivningen
för kyrkan skall ske i det läge som uppstår då grundlagsreglerna om kyrkan
försvinner. Utgår man från att kyrkan avses skola bli ett enskilt trossamfund,
blir enligt regeringsrätten konsekvensen av en dylik konstruktion att, på de
punkter där staten ej ingriper med sin normgivningsmakt, kyrkan äger själv
bestämma om sina angelägenheter på samma sätt som varje annan enskild
sammanslutning. Regeringsrätten framhåller att staten enligt förslaget
emellertid ingriper beträffande formerna för hur kyrkan skall bestämma i egna
angelägenheter. Riksdagen skall sålunda enligt förslaget stifta lag om kyrkans
interna beslutsformer. I främsta rummet skall det på visst sätt valda
kyrkomötet besluta för kyrkans räkning. Denna befogenhet är dock begränsad till
att gälla ämnen som räknas upp i 5 § förslaget till lag om svenska kyrkan. Om
kommitténs förslag skall förstås så att kyrkan skall vara ett offentligrättsligt
trossamfund, torde enligt regeringsrätten reglerna i 11 kap. 6§ regeringsformen
bli att tillämpa och kyrkan blir då närmast en statlig myndighet under
regeringen, om än av speciellt slag. Regeringsrätten framhåller att regeringens
förordningsmakt enligt 8 kap. 13 § första stycket p. 2 regeringsformen då
kommer att omfatta alla de punkter där ej kyrkomötet enligt reglerna i den
föreslagna lagen om svenska kyrkan gjorts till beslutsinstans. Regeringen får
med andra ord en långtgående förordningsmakt i kyrkliga ämnen. Enligt
regeringsrätten måste man också hålla i minnet att 8 kap. 14 § regeringsformen
ger riksdagen rätt att, när den så önskar, själv lagstifta på områden som
egentligen tillhör regeringens kompetens. Regeringsrätten anser att oklarheten
på den nu berörda centrala punkten i det föreliggande förslaget måste
undanröjas. JK framhåller att ett upphävande av de nuvarande grundlagsreglerna
om kyrkans medverkan vid kyrkolagstiftning innebär automatiskt att
kyrkolagstiftningen i sin helhet faller in under riksdagens grundlagsstad-gade
kompelens att ensam stifta lagar. Enligt JK hjälper det inte att man.

Prop.
1981/82:77 85

såsom kommittén har gjort i 5 § i förslaget till lag om
svenska kyrkan, i vanlig lag tar upp särskilda regler om kyrkans normgivningskompetens.
Grundlagsreglerna i 8 kap. regeringsformen tar över dessa regler om det inte
finns uttryckliga undantag i regeringsformen för en kyrklig normgivningsmakt.
På motsvarande sätt tar enligt JK grundlagsstadgandena om regeringens normgivningsmakt
i 8 kap. 13 § regeringsformen över stadganden i vanlig lag som tillerkänner
kyrkan normgivningskompetens. Även i detta hänseende krävs således uttryckliga
undantag i regeringsformen, framhåller JK. Det gäller bl. a. i fråga om
regeringens s. k. restkompetens.

Juridiska fakullelsnämnden vid universitetet i Slockholm
konstaterar att reglerna i punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen
om kyrkomötets och regeringens medverkan vid kyrkolagstiftning enligt förslaget
skall upphävas utan att ersättas av nya grundlagsbestämmelser. Den föreslagna
ordningen synes enligt fakultetsnämnden konstitutionellt oacceptabel.
Fakultetsnämnden konstaterar att direktiven förutsätter att banden mellan stat
och kyrka tills vidare skall bestå med följd att den aktuella normgivningen
fortfarande skall vara av offentligrättslig art. Nämnden framhåller att
kommitténs förslag innebär att riksdagens lagstiftningsmakt på kyrkans område
kommer att hänga i luften. De tämligen disparata typer av föreskrifter, som
ryms under begreppet kyrkolag sådant det enligt förslaget skall förstås, kan
enligt nämnden svårligen hänföras till något av de existerande stadgandena i 8
kap. regeringsformen. Slopas övergångsbestämmelserna om kyrkolagstiftning
måste regeringsformen kompletteras med nya bestämmelser i detta ämne,
framhåller fakultetsnämnden. Dessa borde logiskt placeras i 8 kap., men i
avvaktan på ett slutligt ställningstagande i stat-kyrka-frågan - som ju kan
innebära, att kyrkan skiljes från staten och bestämmelserna därmed blir
överflödiga - förefaller det enligt nämnden lämpligare att ta in dem i
övergångsbestämmelserna. Fakultetsnämnden anser att det förhållandet, att den
föreslagna lagen om svenska kyrkan föreslås bli antagen enligt nuvarande regler
om kyrkolagstiftning och att ändringar av lag enligt den formella lagkraftens princip
endast får ske genom lag, minskar inte det principiella behovet av
konstitutionellt stöd för framtida kyrkolagstiftning. Juridiska
fakultetsnämnden vid universileiet i Lund påpekar att genom punkt 9
övergångsbestämmelserna till regeringsformen har reglerna i 1809 års
regeringsform om sättet för stiftande av kyrkolag tills vidare behållits i
avvaktan på en lösning av frågan om relationerna mellan staten och kyrkan.
Fakultetsnämnden påpekar att de överväganden som ligger till grund för
övergångsbestämmelsen finns redovisade i författningsutredningens betänkande
"Sveriges statsskick" del 2 (SOU 1963:17) s. 487 f. Enligt
författningsutredningen borde övergångsbestämmelsen utgå, när ställning hade
tagits i frågan om förhållandet mellan stat och kyrka. Om därvid de nuvarande
banden mellan stat och kyrka i allt väsentligt bibehålles, bör regeringsformen
kompletteras med bestämmelser om kyrkolagstiftning. Skiljes kyrkan från staten,
behövs däremot inga grundlagsbestämmelser om

Prop. 1981/82:77 86

kyrkolagstiftning. Fakultetsnämnden framhåller att till
dessa överväganden anslöt sig sedermera grundlagsberedningen (SOU 1972:15 s.
229) liksom departementschefen i propositionen om ny regeringsform (prop. 1973:90
s. 473). Fakultetsnämnden konstaterar att det har ålegat kyrkomöteskommittén
alt finna förslag som inte föregriper senare principiella ställningstaganden i
stat-kyrka-frågan. Kommitténs förslag innebär ingen upplösning av de nuvarande
banden mellan stat och kyrka. Härav följer enligt nämnden att normgivningen på
det kyrkliga området fortfarande är att betrakta som offentligrättslig. Denna normgivning
måste sålunda ha grundlagstöd. Fakultetsnämnden anser i enlighet med
författningsutredningens uttalande att regeringsformen bör kompletteras med
bestämmelser om kyrkolagstiftning. Fakultetsnämnden konstaterar att den
föreslagna lagen om svenska kyrkan visserligen kommer, om kommitténs tidsschema
skall följas, att beslutas enligt den gamla ordningen dvs. genom samstämmiga
beslut av riksdagen, kyrkomötet och regeringen. Och i fortsättningen kommer
riksdagens lagstiftningsmakt på det kyrkliga området i stor utsträckning att
säkras genom principen att lag ej får ändras eller upphävas annat än genom lag
(RF 8:17). Icke desto mindre är det enligt fakultetsnämnden av vikt att
omfattningen av riksdagens lagstiftningsmakt på det kyrkliga området blir
fastslagen i grundlag. Kyrkolagstiftningen är av mycket skiftande innebörd och
kan enligt fakultetsnämnden knappast pressas in under något av de nuvarande stadgandena
i 8 kap. regeringsformen. Vad som skulle behövas är enligt fakultetsnämnden ett
stadgande av samma typ som 8 kap. 5 § regeringsformen, vari riksdagens normgivningsmakt
inom kommunallagstiftningens område bestäms. Domkapidei I Växjö påpekar att
regeringsformen måste kompletteras med föreskrifter om kyrkolagstiftning.

3.2 Fördelningen av normgivning mellan staten och kyrkan

Åtskilliga remissinstanser uttalar sig om den föreslagna
fördelningen mellan statens och kyrkans normgivning. Remissutfallet är även i
denna del blandat. Av de instanser som har yttrat sig är nio i huvudsak
positiva. Flertalet av dessa anger emellertid olika förbehåll. De flesta
instanser som har yttrat sig över förslaget i denna del är kritiska. Sålunda
ger 25 instanser uttryck för en negativ inställning till förslaget.

3.2.1 Instanser som utan förbehåll stöder förslagel

En allmänt positiv inställning redovisas av
länsstyrelserna i Jönköpings. Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ger i stort det omdömet att
förslaget synes ge kyrkan ett betydande mått av självständighet i för kyrkan
betydelsefulla frågor. Länsstyrelsen framhåller att i de frågor som kommer att
föras till statens exklusiva beslutanderätt blir det angeläget att kyrkan får
komma till

Prop. 1981/82:77 87

tals på sätt som anges i betänkandet och att staten tar
skälig hänsyn till vad som sägs från kyrkligt håll. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län tillstyrker den föreslagna uppdelningen i fråga om riksdagens och
kyrkomötets normgivning. Länsstyrelsen i Västmanlands län instämmer i
kommitténs förslag. Länsstyrelsen anser att det är angeläget att kyrkomötets
kompetensområde och arbetsuppgifter klarläggs genom en särskild lag om svenska
kyrkan. Därigenom klarläggs också kyrkomötets offentligrättsliga karaktär,
framhåller länsstyrelsen.

3.2.2. Instanser som stöder förslagel men anger olika
förbehåll

Några remissinstanser knyter förbehåll till sina positiva
ställningstaganden eller uttrycker annan tveksamhet till förslaget. Dessa
instanser är kammar-koUegiel, domkapitlen i Uppsala, Skara och Västerås,
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbimd samt stiftsrådet i Stockholm.

Kammarkollegiet framhåller att kommitténs förslag
beträffande det legala området för kyrkomötets självbestämmanderätt kan framstå
som betydelsefullt från principiell synpunkt. Enligt kollegiet betyder
förslaget mindre reellt. Kyrkomötets rekommendationer till riksdag eller
regering i frågor av religiös art har nästan undantagslöst haft utslagsgivande
betydelse. Kollegiet påpekar att enligt förslaget bör kyrkan själv få bestämma
bl. a. om kyrkliga högtids- och helgdagar utöver de i almanackan upptagna s. k.
röda dagarna, om prästmöte, om bikt och om biskopsvisitation. Såvitt kollegiet
förstår ryms bestämmelserna härom inte i de angelägenheter som enligt 5 §
lagförslaget skall ingå i kyrkomötets ensamma bestämmanderätt. Kollegiet
framhåller vidare att det måste möta svårigheter att dra en bestämd gräns
mellan de angelägenheter sorn skall beslutas av kyrkomötet och sådana som skall
regleras av riksdag eller regering.

Domkapitlet i Uppsala anför att det under lång tid har
varit ett starkt önskemål att svenska kyrkan själv genom egna organ skall få
besluta i interna kyrkliga angelägenheter. Domkapitlet finner det positivt att
ett seriöst försök att tillmötesgå dessa krav nu presenteras. Domkapitlet
finner det självklart att till området hänförs föreskrifter om gudstjänstfirande,
dop. konfirmation, nattvard, jordfästning, invignings-, vignings- och
installationsakter samt närmare reglering av frågor rörande kyrkans lära och
böcker samt rikskollekter. Vad angår övriga för kyrkan vitala frågor har två
principer varit vägledande för kommitténs ställningstagande, nämligen dels att
förutsättningen för ett överlämnande till kyrkans självbestämmande bör föreligga
endast i de fall kyrkans och statens intresse sammanfaller såvitt angår
regleringens innehåll, dels att kyrkan inte kan utfärda generella föreskrifter,
som sedan skall tillämpas av staten. Domkapitlet ser mycket allvarligt på den
först uttalade principen, som i en framtid vid en eventuell annan attityd än
den hittills rådande från statsmaktens sida kan få till följd att den frihet
kyrkan tillerkänns som kompensation för avståendet av sin

Prop. 1981/82:77 88

medverkan vid stiftande av kyrkolag utan vidare kan
inskränkas. Kommittén har enligt domkapitlet lagt ner ett ambitiöst arbete på
att analysera vilken effekt en strikt tillämpning av dessa båda principer får
på fördelningen mellan statens och kyrkans normgivning inom olika områden.
Domkapitlet kan dock inte i alla stycken, exempelvis beträffande frågan om
medlemskap i kyrkan, den kyrkliga egendomsförvaltningen och kyrkans ekonomiska
ställning acceptera de redovisade utredningsresultaten och inte heller
motiveringen för desamma. Hela frågan bör enligt domkapitlets bestämda mening
grundligt penetreras mot bakgrund av att kyrkan måste ges ett i förhållande
till förslaget ökat självbestämmande för att den nu rådande balansen mellan
staten och kyrkan skall anses bevarad. Domkapitlet vill därför föreslå att
frågan om fördelning mellan statens och kyrkans normgivning och därmed avgränsningen
av kyrkomötets befogenheter blir föremål för ytterligare utredning - och då
mindre med hänsyn till grundläggande principer än till prakfiska lösningar.
Domkapitlet i Skara anser att de frågor som föreslås lagda under kyrkomötets
självbestämmanderätt ingalunda uppväger det inflytande som kyrkomötet f. n.
har genom sin medverkan vid stiftande av kyrkolag. Domkapitlet förklarar att
det i och för sig inte har något att erinra mot att till kyrkans
självbestämmanderätt överförs de frågor som har angetts i betänkandet.
Domkapitlet framhåller att någon bestämmelse om konfirmation inte finns i
kyrkolag, varför någon överföring av befogenheter inte kan ske. Domkapitlet
konstaterar att fill kyrkans egen normgivning föreslås blir överförda
föreskrifter om bl. a. biskops- och prästvigning. Innebörden härav kan enligt
domkapitlet anses nägot oklar. Det kan ifrågasättas om självbestämmanderätten
endast avses omfatta de bestämmelser som återfinns i 22 kap. 1686 års kyrkolag
"Om sätt att ordinera präster" angående plats för vigningsakten,
ordningen för denna och prästbrevsutfärdande eller även föreskrifterna i 19
kap. "Om predikoämbetet" med däri angivna villkor för att vigas lill
präst (inträde i prästämbetet). De villkor kyrkan i framtiden eventuellt själv
får ställa för rätten att inträda i ämbetet kan enligt domkapitlet komma att
avvika från de kvalifikationsbeslämmelser för tjänstetillsättning, som enligt
förslaget helt skall förbehållas staten. På grund av de unika föreskrifterna i
19 kap. 6 §-en form av anställningsgaranti som biskop ikläder sig som följd av
prästvigningen- kan reglerna komma i konflikt med varandra så länge 6 § anses
gälla. Ett klarläggande av förslagets omfattning i denna del torde vara
motiverat, anser domkapitlet. Domkapitlet framhåller att det mot bakgrund av
kyrkomötets enligt lagförslaget och motiven tänkta kompetensområde bör
övervägas, i vad mån domkapitlen som statliga myndigheter genom generella eller
individuella kyrkomötesbeslut kan direkt eller indirekt åläggas nya arbetsuppgifter.
Sådant åläggande kan ju f. n. under vissa förutsättningar endast ske på grund
av riksdags, regerings eller annan statlig myndighets beslut. Domkapitlet i
Västerås anför att man genomgående kan säga att den föreslagna
ärendefördelningen tillgodoser framför allt statens intressen.

Prop. 1981/82:77 89

Därmed underkänns den utveckling som har ägt rum under ett
drygt 100-årigt kyrkolagsarbete. Domkapitlet förklarar sig inte vara berett att
förorda denna nya färdriktning. Domkapitlet anser att ärendefördelningen mellan
kyrkomöte och riksdag bör ses över samt att de grundläggande lagbestämmelserna
om kyrkan bör ges en mera bestående karaktär. En möjlighet vore enligt
domkapitlet att låta framtida ändringar i lagen om svenska kyrkan beslutas i
samma ordning som riksdagsordningen.

Svenska
kyrkans församlings- och pastoralsförbund anser att reformen kan genomföras
under förutsättning att den nu rådande balansen mellan staten och kyrkan
bevaras. Enligt förbundet kräver detta att två särskilda förutsättningar
iakttas. Den ena är att kyrkolagsområdet verkligen förändras genom reformen.
Förbundet framhåller att någon egentlig fördelning av den framtida normgivningsmakten
inte torde vara avsedd och kyrkomötets kompetens inte i egentlig mening avse
ett självbestämmande i paritet med riksdagens lagstiftning. Enligt förbundet
krävs det därför, när fördelningen mellan statens och kyrkans bestämmanderätt görs,
att konstitutionellt bindande regler slår fast att kyrkolagsområdet därmed har
förändrats och att riksdagen inte utan vidare kan i lag besluta om det som har
överlämnats till kyrkomötet. Den andra förutsättningen är att fördelningen
mellan statlig och kyrklig beslutanderätt sker med utgångspunkt från de
intressen som hävdas i dag och den praxis som föreligger. Förbundet framhåller
att den ärendekatalog som kommittén har presenterat är av grundläggande
betydelse för hela reformen. Förbundet accepterar fördelningen med vissa
undantag och anför:

Religionsfrihetslagens bestämmelser om medlemskap i
svenska kyrkan (6-11 §§) är i dag av kyrkolags karaktär. Självklart kan dessa
inte undantas från riksdagens normgivningsmakt. Med hänsyn till reglernas stora
betydelse för kyrkans organisation och - inte minst - religiösa egenart borde
emellertid både en särskild konstitutionell dignitet och ett fortsatt kyrkligt
inflytande vara förenat med dem.

Om
bestämmelserna om prästmöte överförs till området för kyrkans
självbestämmanderätt, vilket förbundsstyrelsen bejakar, bör en ny regel om
utseende av prästerlig ledamot i domkapitel införas i lagen om domkapitel.

Enligt
förbundsstyrelsens mening bör det komma i fråga att överföra såväl
bestämmelserna om behörighet till inträde i prästämbetet som reglerna om
förfarandet vid tillsättande av prästerliga tjänster till kyrkans egen beslutanderätt.
Beträffande de senare reglerna anser förbundsstyrelsen att förutsättningar
finns för att genom avtal så småningom åvägabringa likartade
anställningsförhållanden för praktiskt taget samtliga kyrkans ca 25 000
anställda. Någon särskild reglering genom statliga förordningar skulle därefter
inte vara erforderlig.

Beträffande
kyrkomusikerförordningen har förbundsstyrelsen redan nu i framställning till
regeringen begärt en översyn, syftande till förordningens avskaffande.

Förbundsstyrelsen
delar uppfattningen att det statliga intresset beträffande de frågor sorn f. n.
regleras i kyrkliga förvaltningslagen och lagen om

Prop.
1981/82:77 90

kyrkliga kostnader är sådant att den fortsatta normgivningen
måste ligga på riksdagen. Förbundsstyrelsen anser emellertid också att vissa
förändringar, syftande til! bl. a. ökat kyrkligt inflytande, är önskvärt
beträffande båda dessa lagar.

Sliflsrådel i Slockholm ansluter sig i stort till den
föreslagna fördelningen av uppgifter mellan staten och kyrkan. Stiftsrådet
anser emellertid att det i det fortsatta arbetet bör övervägas om inte ytterligare
lagstiftning bör kunna ersättas av avtal eller regleras genom kyrkans egen normgivning.
Stiftsrådet menar att kyrkan själv bör kunna anta bestämmelser om prästval och
kyrkomusiker.

3.2.3 Instanser som är negativa liU förslaget

Flertalet av de instanser som har yttrat sig i frågan om
fördelningen mellan statens och kyrkans normgivning är kritiska mot förslaget.
Kritiska yttranden kommer sålunda från Svea hovrätt, juridiska fakultetsnämnden
vid universitetet i Uppsala, teologiska fakultetsnämnden vid universitetet i
Lund, domkapitlen i Strängnäs. Vä.xjö, Lund. Göteborg. Karlstad. Härnösand och
Luleå, stiftsnämnderna i Uppsala. Linköping. Västerås, Göteborg och Härnösand,
Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete. Styrelsen
för svenska kyrkan i utlandet. Svenska kyrkans diakoninämnd. Biskopsmötet.
Riksförbundet kyrkans ungdom, sliflsråden i Strängnäs, Växjö och Härnösand,
Sveriges kristna ungdomsråd samt Svenska kyrkans personalförbund.

Svea hovrän konstaterar att kommittén föreslår att det
hittillsvarande området för kyrklig lagstiftning delas upp i ett område där
beslutanderätten läggs hos riksdagen ensam och ett annat där kyrkomötet ensamt
beslutar. Eftersom lagstiftningsområdet är omfattande och komplicerat medför en
sådan uppdelning, hur den än görs, att gränsdragningsproblem uppstår. De frågor
som kommittén vill hänföra till kyrkomötets beslutanderätt är väl enligt
hovrätten i allmänhet sådana där staten vanligtvis inte har några intressen att
bevaka. Men även frågor som till synes framstår som rent kyrkliga kan beröra
principiella problem som jämställdhet, föreningsrätt och vissa rättvisefrågor.
Hovrätten framhåller att senare års erfarenheter visar att man inte kan
utesluta att opinionen inom kyrkan även i sådana spörsmål kan gå andra vägar än
den opinion i landet som företräds av riksdagen. Så länge kyrkan har kvar
karaktären av statskyrka, torde det därför enligt hovrätten finnas ringa
utrymme för en kyrkans egen författningsmyndighet utövad av kyrkomötet. Om det
anses att kyrkomötet skall ges egen författningsmyndighet är det under alla
omständigheter nödvändigt att området för denna befogenhet bestäms med större
precision än som skett i 5 S i förslaget till lag om svenska kyrkan, anser hovrätten.
Juridiska fakullelsnämnden vid universileiet i Uppsala avstyrker förslaget.
Nämnden framhåller bl. a. att det rned utgångspunkt från det förhållandet att
svenska kyrkan f. n. har status av

Prop. 1981/82:77 91

statskyrka knappast förefaller görligt och i varje fall
mindre fruktbart att söka företa avvägningen mellan förmenta statliga och
kyrkliga intressen vid fördelningen av normgivningen. Enligt nämnden uppstår
betydande och svårbemästrade grånsdragningsproblem. Vidare låter sig dylika
operationer enligt nämnden näppeligen genomföras utan ett direkt eller
åtminstone indirekt hänsynstagande till den principfråga som enligt direktiven
i sammanhanget inte får tangeras. Teologiska fakullelsnämnden vid universileiet
i Lund kritiserar förslaget och anser att den ökade självbestämmanderätt som
enligt förslaget skulle tillförsäkras kyrkan blir illusorisk. 1 fråga om det
kompetensområde som kommittén vill tillägga staten kan det enligt nämnden
finnas statliga intressen, men det är lika uppenbart att de direkt eller
indirekt djupt ingriper i kyrkans centrala verksamhet. Som exempel anger
nämnden den statliga lagstiftningen om medlemskap i kyrkan, vilken förutsätts
vara bestämmande för de villkor kyrkan kan väntas ange för delaktighet i
kyrkans sakrament. Vidare pekar nämnden på att kvalifikationsbestämmelserna för
utnämning till prästerlig tjänst är en fråga som direkt berör de grundläggande
funktionerna inom kyrkan. En genomgång av kyrkomötets tilltänkta befogenheter
visar enligt nämnden att det nästan uteslutande rör sig om sådana frågor där
regering och riksdag redan enligt nuvarande praxis endast expedierar de beslut
som kyrkomötet har kommit fram till.

Domkapitlet i Strängnäs framhåller att de ärenden som
enligt förslaget skall föras över till kyrkomötets självständiga
bestämmanderätt i allt väsentligt gäller frågor beträffande vilka kyrkan redan
nu i praktiken har ett bestämmande inflytande. Även om gränsen mellan
statsmakternas och kyrkomötets kompetens skulle kunna dras på ett något annat
sätt än kommittén har gjort, förefaller det ändå enligt domkapitlet oundvikligt
att vitala områden av kyrkans inre angelägenheter läggs under statlig beslutanderätt.
Domkapitlet anser att det befästande och den utbyggnad av statskyrkosystemet
som detta innebär inte låter sig förenas med de intentioner som har kommit till
uttryck i direktiven. Domkapidei i Vä.xjö anser att förslagen till
ärendefördelning kännetecknas av vaghet och osäkerhet. Som förslaget nu ser ut
innebär det enligt domkapitlet att kyrkan får vad den redan har, medan statens
befogenheter ökar väsentligt. Domkapitlet anför att det är helt klart, att
staten måste ha ett inflytande när det gäller frågor med ekonomiska konsekvenser
(lönefrågor, regleringsfrågor m. fl.). Enligt domkapitlet är det emellertid
lika självklart, att det finns frågor av detta slag där kyrkan måste få komma
till tals och även få sina synpunkter beaktade. Domkapitlet framhåller att det
i den föreslagna lagen om svenska kyrkan föreskrivs, att svenska kyrkan skall
upprätthålla "en på demokratisk grund uppbyggd riksomfattande
verksamhet" samt att alla skall beredas "möjlighet att delta i
kyrkans gudstjänster och religiösa verksamheter i övrigt". Domkapitlet anför
att rikstäckande verksamhet kräver bestämda ekonomiska förutsättningar. När det
gäller att ange graden och gränserna för densamma, måste kyrkan enligt
domkapitlet få komma till tals

Prop.
1981/82:77 92

och även få sina synpunkter beaktade. I annat fall blir
det enligt domkapitlet meningslöst att tala om en samverkan mellan stat och
kyrka. I sammanhanget bör också beaktas och utredas domkapitlens och
stiftsnämndernas ställning som lokala statliga myndigheter i relation till
kyrkans föreslagna centrala organ, anser domkapitlet. En begränsning av
resurser kan exempelvis hindra kyrkligt initierad verksamhet. Ett annat område
där kommittén enligt domkapitlets mening har föreslagit en orimlig
ärendefördelning, gäller medlemskapet i kyrkan. Domkapitlet kan inte acceptera
kommitténs förslag att riksdagen ensam skall besluta om ändring, tillägg eller
upphävande av medlemskapsreglerna. Domkapitlet framhåller att
kyrkotillhörigheten inte kan betraktas som en medborgerlig rättighet, utan
kyrkan måste själv ha möjlighet att framföra sin syn. Hela denna fråga måste
enligt domkapitlet bli föremål för förnyade överväganden. Domkapidei i Lund
framhåller att en reform av sä genomgripande slag som kommittén föreslår måste
bygga på ett ömsesidigt förtroende. Enligt domkapitlets uppfattning är det för
kyrkan helt oacceptabelt att det statliga intresset så får överhanden som
förslaget innebär. Det vägledande vid gränsdragningen får alltså inte vara om
frågan traditionellt har reglerats genom kyrkolag eller om staten har intresse
av frågan. Gränsdragningen måste enligt domkapitlet, med beaktande att kyrkan
är ett trossamfund, ske så att frågor där kyrkan har det största intresset
överlåts ät kyrkomötets självbestämmande medan frågor där statens intresse
överväger lämnas till regeringen. Enligt domkapitlets uppfattning är reglerna
om medlemskap i kyrkan av sä grundläggande karaktär för kyrkan att kyrkans
intresse måste få ta överhanden. Möjligen kan religionsfrihetslagen innehålla
en mycket allmänt hållen regel om medlemskap i svenska kyrkan. Också reglerna
om behörighet till prästämbetet sarnt prästvalslagen och lagen om biskopsval
bör kunna överlämnas till kyrkomötets självbestämmande, de senare dock under
förutsättning att det åt kyrkan även överlämnas rätten att utnämna till
prästerlig tjänst. Också i övrigt bör tillämpningsfrågor som f. n. regleras i
förordningar utfärdade av regeringen kunna överlämnas till kyrkans
självbestämmande. Domkapitlet i Göteborg anser att utredningen föreslår en
klart markerad förändring av relationen stat-kyrka. Den ömsesidighet som
tidigare har gällt i lagstiftningen ersätts enligt domkapitlet av ett förmyndarsystem.
Riksdagen utövar bestämmanderätten i så viktiga frågor som religionsfrihetslagen,
gränserna för kyrkomötets kompetens, grunderna för den kyrkliga organisationen,
församlingsstyrelselagen etc. samt i övrigt då en konflikt föreligger mellan statlig
och kvrklig uppfirttning. Domkapitlet anser t. ex. att religionsfrihetslagen
till betydande del rör vid frågor som direkt har med kyrkans lära att göra, bl.
a. därför att den reglerar villkoren för medlemskap i kyrkan. Domkapitlet ställer
sig helt avvisande till förslaget som enligt dess mening föregriper stat-kyrka-fragans
lösning. Domkapitlet i Karlstad konstaterar att staten enligt kommittéförslaget
skall bestämma så snart det föreligger en konflikt mellan statlig och kyrklig
uppfattning om regleringens sakliga

Prop. 1981/82:77 93

innehåll. Domkapitlet kan inte tillstyrka att denna
tankegång upphöjs till ledande princip för normgivningens fördelning. Enligt
domkapitlet bör arbetet i stället inriktas på praktiska lösningar med bred
förankring. Domkapitlet anser att varje trossamfund måste få bestämma vilka som
får tillhöra samfundet men framhåller samtidigt att det synes ofrånkomligt att
riksdagen fastställer vissa ramar för medlemskapet. Enligt domkapitlet bör den
närmare kompetensfördelningen bli föremål för ytterligare överväganden.

När det
gäller kyrkans organisation på stiftsplanet anser domkapitlet att kyrkan inte
helt kan avhända sig medbestämmanderätten beträffande domkapitlen. Ett
minimikrav är att kyrkomötet får tillfälle att yttra sig över frågor om dess
kompetens. Enligt domkapitlet bör vidare förutsättningarna för prästvigning
ligga under kyrkomötets kompetensområde och behörighetsvillkoren för
prästerliga tjänster i största möjliga utsträckning få bestämmas av kyrkomötet.
Domkapitlet i Härnösand, som har avgivit ett yttrande gemensamt med sliftsnämnden
i Härnösand, menar att man med skäl kan ifrågasätta om inte en ändrad
fördelning mellan statens och kyrkans normgivning bör anstå till dess man tar
principiell ställning i frågan om relationerna mellan staten och kyrkan. Domkapitlet
konstaterar att kyrkan hittills genom kyrkomötet har deltagit i flertalet
beslut, medan det nu föreslås att kyrkomötet får besluta inom ett mycket
begränsat område och att riksdagen beslutar i de stora och avgörande frågorna.
Detta måste enligt domkapitlet från kyrkans sida betecknas som helt
oacceptabelt. Domkapitlet i Luleå, som avstyrker förslaget, förklarar att om
förslaget ändå genomförs kan domkapitlet inte biträda förslaget om att
bestämmelser om medlemskap i svenska kyrkan skall avgöras utan medverkan av ett
för kyrkan representativt organ. När det gäller kyrkans tjänster och de
bestämmelser som avses reglera dessa, förefaller det domkapitlet som om frågor
rörande behörighet för inträde i prästämbetet, bestämmelser för prästexamen och
prästvalslagen samtliga är av sådant internt kyrkligt intresse, att de helt och
hållet bör handhas inom ramen för kyrkomöte och kyrklig centralstyrelse.

Sliftsnämnden i Uppsala konstaterar att den av kommittén
föreslagna ändrade kompetensfördelningen mellan staten och kyrkan innebär att normgivningen
beträffande den kyrkliga egendomen i fortsättningen enbart kommer att åvila
riksdagen. Enligt nämnden är egendomsförvaltningen emellertid en fortsatt
angelägen fråga även för kyrkan. Nämnden framhåller att om man i görligaste mån
vill bibehålla den rådande balansen mellan parterna är det av vikt att statens normgivning
begränsas till att avse grundläggande bestämmelser som reglerar främst
principerna för förmögenhetsförvaltningen och de ekonomiska mellanhavandena
mellan staten och kyrkan, medan de kyrkliga organen på tillämpningsområdet ges
väsentligt ökade befogenheter till självständigt och effektivt agerande inom
ramen för de givna allmänna riktlinjerna. Siifisnämnden i Linköping anser att
förvaltningen av den kyrkliga jorden vid en kompetensuppdelning i stället

Prop. 1981/82:77 94

bör tillkomma kyrkomötet. I varje fall bör. enligt
nämnden, kyrkomötet i någon form ge sitt bifall till varje av riksdagen
föreslagen ändring av reglerna för förvaltning av den kyrkliga jorden. Sliftsnämnden
i Västerås anser att ärendefördelningen måste genomarbetas mera.
Enligt'stiftsnämnden bör därvid beaktas att kyrkan är ett trossamfund.
Stiftsnämnden framhåller att staten i lag har förklarat svenska kyrkan vara ett
trossamfund med det mått av respekt och självständighet från statens sida som
detta innebär. Samtidigt är det enligt stiftsnämnden viktigt att beakta
demokratin i kyrkan. Alla som har rösträtt har rätt till inflytande och
delaktighet i beslut. Av betydelse för justering av ärendefördelningen bör
enligt stiftsnämnden vidare en förändring av kyrkolagsområdet bli. Stiftsnärnnden
anger som ett konkret exempel på vad som behöver ändras i ärendefördelningen
reglerna om kyrkotillhörighet. Enligt stiftsnämnden kan reglerna inte
bestämmas utan ett fortsatt kyrkligt inflytande, med hänsyn till den betydelse
som reglerna kan få för kyrkans organisation och egenart. Stiftsnämnden
framhåller vidare att den lagstiftning som reglerar den kyrkliga jorden berör
för kyrkan vitala ekonomiska intressen, varför kyrkan måste garanteras
inflytande på denna lagstiftning. Stiftsnärnnden anser att frågan om
förvaltningen och handhavandet av den fasta kyrkliga egendomen bör utredas i
hela sin vidd. För att detta skall kunna ske utan att det slutliga
ställningstagandet föregrips, bör enligt stiftsnämnden nuvarande ordning och
reglering bestå fram till dess. Enligt stiftsnämnden kan en möjlig lösning vara
att det i lag endast meddelas vissa grundläggande bestämmelser, medan det
överlämnas åt kyrkomötet att besluta om sådana tillämpningsfrägor, som f. n.
finns i förordningen om förvaltning av kyrklig jord. Ocksä i övrigt bör enligt
stiftsnämnden tillämpningsfrågor, som f. n. regleras i förordningar utfärdade
av regeringen, kunna överlämnas till kyrkans självbestämmande. Stiftsnämnden i
Göteborg anför att lydelsen av 5 § förslaget till lag om svenska kyrkan under
inga omständigheter bör ges sådant innehåll att en inskränkning därigenom görs
av kyrkomötets beslutanderätt beträffande den kyrkliga jorden och dess handhavande.

Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och
församlingsarbete säger sig inte kunna godta den princip utredningen har angett
när det gäller att dra upp gränserna mellan kyrklig och statlig
bestämmanderätt. Enligt centralrådet måste gränserna för kyrkans
självbestämmanderätt dras utifrån sakliga och noggranna överväganden om de
enskilda frågornas natur och hemortsrätt och kan inte i första hand göras
beroende av att kyrkans ställningstagande sammanfaller med statens. Under
andra förutsättningar blir enligt centralrådet allt tal orn någon kyrkans
självbestämmanderätt helt illusoriskt. Centralrådet säger sig inte kunna finna
att den i utredningen angivna principen på något sätt medverkar till att
upprätthälla den nuvarande balansen mellan kyrkan och staten, även om kommittén
försäkrar att kyrkan inte behöver vara förhindrad att få sina synpunkter
beaktade vid en sådan frågas prövning. Svenska kyrkans diakoninämnd konstaterar
att kommittén

Prop. 1981/82:77 95

har utformat sitt förslag så att staten förbehåller sig
rätten att besluta i praktiskt taget varje grundläggande fråga, ytterst även
sådan som gäller kyrkans bekännelse. Diakoninärnnden konstaterar vidare att
kyrkomötet anförtros frågor om ändringar, tillägg eller tolkningar av
bekännelsen utan att samtidigt kunna utfärda lagligt bindande bestämmelser om
dessa ting. Enligt diakoninämnden måste det betraktas som en avgörande
försämring i svenska kyrkans rättsläge om kyrkomötets nuvarande medverkan i
kyrkolagsfrågor upphör. Om förslaget genomförs krävs att frågan om behörighetskrav
till prästämbetet hänförs till området för kyrkans självbestämmande.

Biskopsmötet
är kritiskt mot förslaget och anser att det medför en relationsändring mot
större statligt beroende. Enligt Biskopsmötet kan man genomgående säga att den
föreslagna ärendefördelningen mellan riksdag och kyrkomöte tillgodoser framför
allt statens intressen. Biskopsmötet framhåller vidare att kyrkotillhörigheten
och de bestämmelser som reglerar denna utgör en viktig grundval för den
kyrkliga demokratin. Om grundvalen ändras, ändras därmed förutsättningarna för
den kyrkliga demokratin. Det är enligt Biskopsmötet inte rimligt att detta bör
bestämmas av riksdagen. Biskopsmötet uttalar att det även torde strida mot
svenska kyrkans religionsfrihet som trossamfund, om dess
medlemskapsbestämmelser fastställdes enbart av en riksdag, där ett avsevärt
antal ledamöter inte tillhör svenska kyrkan. Biskopsmötet förklarar sig därför
inte kunna biträda förslaget om att föra bestämmelserna om medlemskapet till
riksdagens normgivningsområde. Kyrkotillhörighetsfrågan i dess helhet bör
enligt Biskopsmötet bli föremål för bedömning av kommande kyrkomöten. Liknande
synpunkter förs fram även av domkapitlet i Västerås. Riksförbundet kyrkans
ungdom anser att de åtgärder som utredningen föreslår i syfte att behålla
balansen mellan statlig och kyrklig bestämmanderätt - för att i enlighet med
direktiven inte föregripa de principiella ställningstagandena i
stat-kyrka-frågan - inte svarar mot detta syfte. Förbundet hänvisar till den
enligt förbundets mening oklara kompetensfördelning mellan riksdag och
kyrkomöte som kommer till uttryck i 5 § den föreslagna lagen om svenska kyrkan.
Förbundet framhåller att samtidigt som riksdagen övertar bestämmanderätten
beträffande flera för kyrkan angelägna frågor, fastställs ingen motsvarande
exklusiv bestämmanderätt för kyrkomötet. Den nyss nämnda paragrafen garanterar
enligt förbundet staten bestämmanderätt i alla frågor där en konflikt mellan
statlig och kyrklig uppfattning kan föreligga.

Stiftsrådet
i Strängnäs säger sig inte kunna finna annat än att för kyrkan synnerligen
väsentliga områden genom förslaget skulle ligga utanför kyrkans
självbestämmanderätt eller möjligheter till påverkan. Bestämmelser angående
medlemskap i kyrkan och frågan om dopets ställning skulle bl. a. ligga utanför
kyrkans bestämmandeområde. Utanför detta område skulle även ligga frågor om
kompetens för innehav av kyrkliga ämbeten m. m. En konsekvens av förslaget är
enligt stiftsrådet att delar av kyrkans läromyndighet skulle överföras till
statliga organ, vilket inte kan vara acceptabelt för

Prop.
1981/82:77 96

kyrkan. Stiftsrådet framhåller att i tillskapandet av
lagbestämmelser för kyrkans vidkommande utan tvekan ingår även en tolkning av
kyrkans lära, vilket det inte är rimligt att frånhända kyrkan. Stiftsrådet i
Växjö konstaterar alt kommittén i fråga om ärendefördelningen inte har lyckats
leva upp till sina egna uttalade intentioner. Som förslaget nu ser ut innebär
det enligt stiftsrådet att kyrkans inflytande blir knappt status quo, medan
statens befogenheter utökas väsentligt. Stiftsrådet menar vidare att kommittén
har föreslagit en helt orimlig ärendefördelning vad gäller medlemskapet i
kyrkan. Enligt stiftsrådet bör den föreslagna ärendefördelningen mellan riksdag
och kyrkomöte ordentligt ses över och hänsyn därvid tas till svenska kyrkans
karaktär av trossamfund. Stiftsrådet i Härnösand konstaterar att kyrkans
självbestämmanderätt enligt förslaget blir mycket inskränkt, medan däremot
riksdagens bestämmanderätt skulle komma att omfatta större delen av de frågor som
är viktiga och avgörande för kyrkan. Stiftsrådet säger sig inte kunna biträda
förslaget. Svenska kyrkans personalförbund anser att kommitténs förslag bör
avvisas. Detta framgår enligt förbundet bl. a. vid en närmare genomgång av
några områden som faller inom den nuvarande kyrkolagstiftningen, men som
kommittén för över till riksdagens beslutande eller uttrycker sig oklart om.
Förbundet framhåller att det i tillskapandet av bestämmelser för kyrkan även
ingår tolkning och tillämpning av kyrkans lära och tro, vilket det inte är
rimligt att frånta kyrkan. Som exempel på områden som inte kan undandras
kyrkomötets bestämmanderätt nämner förbundet reglerna om medlemskap i kyrkan,
bestämmelser om präst- och biskopsämbete liksom tillsättning av prästerliga
tjänster, regler om ändamål, användning och förvaltning av kyrkornas
inventarier och kyrkans egendom.

Några få remissinstanser tar särskilt upp frågan om
förslaget att överföra normgivningsmakt till kyrkomötet gär att förena med regeringsformens
bestämmelser.

Regeringsrätten framhåller att det vill synas som om koinmittén
sätter likhetstecken mellan "kyrkans självbestämmanderätt" och
"kyrkomötets självständiga bestämmanderätt", å ena. samt kyrkans "normgivningsmakt"
å andra sidan. En sådan sammanblandning av skilda begrepp gör det enligt
regeringsrätten svårt att förstå innebörden av kommitténs förslag. Regeringsrätten
framhåller att rned normgivning avses eljest regelmässigt endast Stiftande av
sådana lagar och andra föreskrifter som åsyftas i regeringsformen, särskilt i
dess 8 kapitel. Att utfärda normer av denna beskaffenhet kan enligt
regeringsrätten inte falla inom området för det självbestämmande som tillkommer
ett enskilt trossamfund. En förutsättning för att kyrkan ges normgivningsmakt
är att kyrkan blir ett offentligrättsligt samfund. Regeringsrätten konstaterar
att kommittén vidare synes mena att det skulle ankomma på kyrkan att själv
meddela tillämpningsföreskrifter till lagen om svenska kyrkan. Hur detta är grundlagsenligt
möjligt är enligt regeringsrätten oklart. Är kyrkan en privaträttslig
sammanslutning (enskilt trossamfund), kan den i samma utsträcknins som andra
sådana sammanslutningar

Prop. 1981/82:77 97

själv bestämma rörande sina angelägenheter. Däremot går
det enligt regeringsrätten inte att på kyrkan som enskilt rättssubjekt
överflytta den kompetens att utfärda föreskrifter om verkställighet av lag, som
enligt 8 kap. 13 § regeringsformen tillkommer regeringen. Härför fordras en grundlagsändring,
framhåller regeringsrätten. 7/C framhåller att en normgivningsmakt för kyrkan mäste
ha grundlagsstöd. Den kan inte tas upp i vanlig lag annat än om riksdagen med
sin exklusiva rätt att stifta lag ges rätt i grundlag att delegera normgivningskompetensen.
Detta förfarande innebär emellertid enligt JK att man i princip lägger
lagstiftningsmakten i riksdagens hand också när det gäller all kyrklig
lagstiftning och att den kyrkliga kompetensen blir beroende av riksdagens gottfinnande.
Kyrkan får enligt JK i sådant fall en underordnad ställning i förhållande till
staten. JK framhåller vidare att nya regler om fördelningen av normgivningsmakten
även torde kräva övergångsbestämmelser i fråga om gällande kyrkolagar. Dessa
har stiftats gemensamt av regering och riksdag med kyrkomötets samtycke. Frågan
om hur de i fortsättningen skall upphävas eller ändras måste enligt JK lösas.
JK framhåller att slutsatsen blir att ett upphävande av de nuvarande reglerna i
punkt 9 övergångsbestämmelserna fill regeringsformen om lagstiftningskompetensen
måste ersättas med nya och mer omfattande grundlagsregler, om kyrkan på vissa
områden ensam skall ges normgivningskompetens.

Juridiska fakidtetsnämnden vid universitetet i Stockholm
framhåller att kommittén har förbisett, att det krävs grundlagsstöd för sådan
delegation av normgivningsmakt till kyrkomötet som föreslås ske genom den
förslagna lagen om svenska kyrkan. Ett genomförande av kommitténs förslag i
denna del förutsätter enligt fakultetsnämnden, att delegationsbestämmelserna i
8 kap. regeringsformen kompletteras med ett stadgande om rätt för kyrkomötet
att efter bemyndigande i lag utfärda föreskrifter i vissa ämnen. Med hänsyn
till oklarheten om utgången av stat-kyrka-frågan kan det enligt fakultetsnämnden
eventuellt vara lämpligare att sådana bestämmelser tas in i regeringsformens
övergångsbestämmelser. Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Lund
konstaterar att en viss normgivning anförtros ål kyrkomötet i den föreslagna
lagen om svenska kyrkan. Fakultetsnämnden framhåller att detta är en delegation
av normgivningsmakt, vilket kräver grundlagsstöd. Nämnden hänvisar till
uttalanden i prop. 1973:90 s. 209. Något sådant grundlagsstöd finns inte för
närvarande vare sig i själva regeringsformen eller i dess
övergångsbestämmelser. Regeringsformen måste därför enligt fakultetsnämnden
kompletteras med en föreskrift om delegation av normgivningsmakt på det
kyrkliga området.

Domkapdlet i Växjö framhåller att den av kommittén
föreslagna delegationen av normgivningsmakt åt kyrkomötet bör grundlagsfästas.
Stiftsnämnden i Västerås anser att det nuvarande kyrkomötet bör reformeras i
demokratisk riktning samt att det bör få ett eget vittomfattande kompetensområde.
Stiftsnämnden vill emellertid peka på att kyrkomötets liksom den föreslagna
centralstyrelsens förhållande till de legala stiftsorganen, domka-

7 Riksdaiien 1981/82. 1 saml. Nr 77

Prop. 1981/82:77 98

pitel och stiftsnämnder, bör klaras ut närmare.
Stiftsnämnden framhåller att det reformerade kyrkomötet inom sitt
kompetensområde kommer att fatta beslut med konsekvens för de legala
stiftsorganen. För att så skall kunna ske bör enligt stiftsnämnden helst en
föreskrift till stöd för en sådan ordning föras in i regeringsformen. Förslaget
bör enligt stiftsnämndens mening ses över med hänsyn härtill.

4 Prästerskapets privilegier

Kommitténs förslag att bestämmelserna om prästerskapets
privilegier upphävs får ett blandat mottagande av de remissinstanser som har
yttrat sig i denna fråga. Endast ett fåtal instanser godtar förslaget som
kommittén har utformat det. Flertalet godtar förslaget endast under vissa mer
eller mindre långtgående förbehåll.

Kammarkollegiet, länsstyrelserna i Stockholms. Jönköpings
och Kronobergs län, domkapitlen i Karlstad och Härnösand, stiftsnämnden i
Karlstad. Riksförbundet kyrkans ungdom, Svenska kyrkans församlings- och
pastorats-förbund samt sliflsrådel i Stockholm tillstyrker eller motsätter sig
inte kommitténs förslag i denna del.

Kammarkollegiet erinrar om att kollegiet i tidigare
sammanhang har hävdat den uppfattningen att samtliga privilegier för
prästerskapet har förfallit med undantag för frihet för präst att delta i
kyrkvaktares avlöning och rätt för präst till fria gravplatser och fri
klockringning i samband med begravning. Kollegiet anser liksom kommittén att
ett upprätthållande av särskilda privilegrebestämmelser mäste anses vara
otidsenligt och föga demokratiskt. Kollegiet tillstyrker därför förslaget.
Länsstyrelsen i Jönköpings län kan inte finna annat än att privilegiestadgandenas
praktiska betydelse i dag är av ringa värde för svenska kyrkan. Länsstyrelsen
delar därför kommitténs uppfattning att privilegierna bör avskaffas.
Domkapitlet i Karlstad motsätter sig inte att privilegierna upphävs. Enligt
domkapitlet torde dessa i stort sett sakna betydelse för prästerna själva.
Endast rätten till fria gravplatser har enligt domkapitlet något egentligt
intresse, men domkapitlet anser att betydelsen därav är ringa. Domkapitlet i
Härnösand framhåller att den viktigaste privilegiefrågan gäller frågan om
svenska kyrkans rätt till den kyrkliga egendomen. Eftersom den kyrkliga
egendomen får anses ha det skydd som rimligen kan begäras, vill domkapitlet
inte motsätta sig att dessa privilegier upphör. Enligt domkapitlet kan också
övriga privilegier upphöra eftersom de har ringa betydelse. Sliftsnämnden i
Karlstad ansluter sig i huvudsak till kommitténs uppfattning, att den kyrkliga
egendomen åtnjuter ett tillfredsställande skydd genom lagar och rättsgrundsatser,
som gäller för stiftelser och genom ändamålsbestämmelser. Nämnden har övervägt
om skyddet skulle kunna förstärkas genom införande av någon lagbestämmelse om
att den kyrkliga egendomen för framtiden skall behållas för sitt ändamål.
Enligt nämnden förefaller dock en sådan bestämmelse som

Prop. 1981/82:77 99

föga meningsfull. Gällande lagstiftning om kyrklig jord
torde nämligen enligt nämnden vila på grundsatsen att jorden skall behållas för
sitt ändamål. Stiftsnämnden motsätter sig därför inte att de prästerliga
privilegierna avskaffas även såvitt de kan beröra den kyrkliga jorden, om
privilegierna av vissa skäl anses otidsenliga. Nämnden framhåller samtidigt att
frågan om kyrkans rätt till jorden är av så vital betydelse att den bör
behandlas med synnerlig omsorg.

Flera
remissinstanser anser att förslaget kan genomföras endast under förutsättning
att garantier skapas för att skydda kyrkans egendom. En sådan inställning
redovisar domkapitlen i Linköping, Skara. Strängnäs, Västerås och Lund,
stiftsnämnderna i Linköping. Skara, Strängnäs, Lund och Luleå. Svenska Kyrkans
centralråd för evangelisation och församlingsarbete, Biskopsitiötet,
stiftsråden i Strängnäs. Linköping. Växjö. Karlstad och Härnösand samt Svenska
kyrkans personalförbund.

Domkapitlet
i Skara framhåller att privilegierna endast i obetydlig omfattning kan sägas
utgöra förmåner för prästerskapet. Privilegierna ålägger också skyldigheter.
Domkapitlet förutsätter att ett eventuellt avskaffande av privilegieskyddet i
denna del varken nu eller framledes förändrar kyrkans dispositionsrätt till
egendomen. I övrigt har domkapitlet inte något att erinra mot privilegiernas
avskaffande. Samma synpunkter framförs av stiftsnämnden i Skara. Domkapitlet i
Strängnäs anför att privilegierna representerar en otidsenlig
lagstiftningsform, men att de inte kan avskaffas innan de har ersatts av en
lagstiftning som erbjuder motsvarande skydd eller att man på annat sätt
tillgodosett behovet av garantier för att egendomen förblir kyrkans.
Domkapitlet i Lund framhåller att privilegierna i egentlig mening inte är
bestämmelser till förmån för prästerskapet. Reellt är privilegierna en
"förmån för den svenska kyrkan i dess helhet" (kyrkolagsutskottet
1932). Deras främsta betydelse är att ge ett särskilt skydd för den egendom som
med kyrklig äganderätt eller dispositionsrätt skall tjäna kyrkan och hennes
angelägenheter. Stadgandet om kyrkomötets samtycke i en fråga som rör
privilegierna avser att bereda förstärkt skydd åt dessa. Privilegierna, som är
av högre valör än vanlig lag, och bestämmelsen om kyrkomötets samtycke, kan
enligt domkapitlet inte upphävas utan att kyrkan i annan form erhåller ett
motsvarande skydd för den egendom det gäller.

Sliftsnämnden i Linköping hänvisar till uttalanden av
kommittén om att privilegiebrevets artiklar 3 och 4, som stadgar skydd för
församlingsprästernas, biskoparnas och klockarnas forna lönetillgångar,
alltjämt är giltiga. Upphävs giltigheten av dessa artiklar mister kyrkan en
lagfäst garanti för besittningsrätten till den kyrkliga jorden. Om så sker, bör
enligt stiftsnämnden en garanti av samma innehåll lämnas kyrkan i annan form.
Liknande synpunkter framförs av sliftsnämnden i Lund. Stiftsnämnden i Strängnäs
framhåller att nämnden i ett annat sammanhang har bejakat ett tidigare
utredningsförslag om stiftelsebildning rörande den kyrkliga egendomen.

Prop. 1981/82:77 100

Stiftsnämnden föreslår att det övervägs att genomföra
huvudprinciperna i det förslaget. Härigenom skulle kyrkan få garanti för att
egendomen bibehölls försitt ändamål. Några administrativa eller juridiska
svårigheter torde enligt nämnden inte föreligga eftersom såväl kyrkokommuner
som domkapitel förvaltar stiftelseegendom i form av de medeltida kyrkor, vilka
i den juridiska doktrinen alltid har ansetts utgöra stiftelser. Med en sådan
ordning för den kyrkliga egendomen kan enligt stiftsnämndens mening prästerskapets
privilegier upphävas. Åven Svenska kyrkans centralråd för evangeUsation och
församlingsarbete anser att rättsskyddet för kyrkans egendom kan säkras genom
en stiftelsekonstruktion. Sliftsnämnden i Luleå hävdar med bestämdhet att
privilegierna måste ersättas av annan lag, tillkommen i kyrkolags form för att
undvika att det rättsliga skyddet för den kyrkliga jorden skulle falla.
Biskopsmötet framhåller att privilegiefrågorna och spörsmålen om kyrkans
egendom måste ses tillsammans. Om privilegierna skall upphävas, måste enligt
Biskopsmötets uppfattning den kyrkliga äganderätten till den specialreglerade
egendomen garanteras i annan rättslig form. Domkapdlet i Västerås framför samma
uppfattning.

Stiftsrådet i Strängnäs framhåller att problemen kring
prästerskapets privilegier är komplicerade och svåra. De utgör i egentlig
mening inte någon privilegielagstiftning till förmån för prästerskapet, utan är
i stället ett rättsskydd för kyrkans egendom. Sliflsrådel menar att i den mån
några av de privilegier som avsåg prästerskapet fortfarande skulle gälla, kan
dessa upphävas. Mer komplicerade är de frågor som gäller kyrkans egendom och
hennes disposifionsrätt och äganderätt till denna. Stiflsrådet anser att det
vid upphävandet av privilegielagstiftningen är nödvändigt att i annan form
skapa ett garanterat skydd för kyrkans egendom. Vid tillskapandet av sådana
regler är det väsentligt att kyrkans organ får medverka. Stiftsrådet hänvisar
till att de förslag som lades fram av de kyrkliga företrädarna i
stat-kyrka-överläggningarna i utredningen Kyrkans framtida organisation (SOU
1978:2) innehöll förslag om stiftelsebildning för den specialreglerade
egendomen av fem olika typer. Stiftsrådet menar att dessa väl skulle kunna
brukas vid ett upphävande av privilegierna och ge den kyrkliga egendomen ett
rättsligt skydd. Stiftsrådet i Växjö ser frågan om prästerskapets privilegier i
samband med stiftstingsorganisationen. Stiftsrådet anser att privilegierna inte
får förändras så att det får menliga konsekvenser för det fria stiftsarbetel.
Stiftsrådet i Härnösand ansluter sig till kommitténs förslag att privilegierna
kan upphävas, under förutsättning att privilegiernas innehåll beträffande den
kyrkliga egendomen inte upphör att gälla.

En[igt juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
har kommittén inte presenterat någon tillfredsställande utgångspunkt för en
revision av prästerskapets privilegier. Nämnden anför bl. a. att det
visserligen "rnå vara ställt utom tvivel att dessa stadgandens praktiska
betydelse i dag är av ringa värde för svenska kyrkan". Nämnden ställer
frågan hur förhållandet därvidlag kan komma att gestalta sig för morgondagens
kyrka. Nämnden

Prop.
1981/82:77 101

ifrågasätter huruvida inte partiella revisionsprojekt bör
vila i avvaktan på det av författningsutredningen åsyftade utredningsarbetet,
som lämpligen bör avse inte bara spörsmålet om kyrkans framtida status utan
även inriktas på att nå större klarhet rörande privilegiernas materiella innehåll.
Å andra sidan finner nämnden frågan om prästerskapets privilegier knappast vara
av sådan dignitet, att anledning finns att direkt motsätta sig kommitténs
förslag om upphävande av ifrågavarande stadganden. 1 så fall bör enligt nämnden
beslut därom fattas i den ordning som gäller för kyrkolagstiftning. Med hänsyn
till ovissheten om vilka privilegier som alltjämt är giltiga bör beslutet om
upphävande av dessa i enlighet med kommitténs förslag ges den allmänna
utformningen, att samtliga i 1723 ärs privilegieurkund ingående bestämmelser
upphävs. Svenska kyrkans personalförbund anser att privilegierna och
bestämmelsen om krav på kyrkomötets samtycke om en fråga rör privilegierna
inte kan upphävas utan att kyrkan i annan form får ett motsvarande skydd för
främst den egendom det gäller. Allmänna lagbestämmelser och rättsgrundsatser,
som kan ändras utan kyrkans samtycke, är enligt förbundet inte en tillräcklig
garanti för den egendom det gäller.

JK,
domkapitlet i Uppsala, sliftsnämnden i Växjö samt sliflsråden i Uppsala och
Västerås anser att frågan om prästerskapets privilegier behöver utredas
närmare.

JK framhåller
att frågan om ett upphävande av bestämmelserna om prästerskapets privilegier
behöver belysas mera ingående än vad kommittén har ansett vara nödvändigt. En
sådan belysning skulle enligt JK ha varit naturlig mot bakgrund av att man i
samband med 1974 års grundlagsreform ansåg sig böra behålla grundlagsreglerna
om prästerskapets privilegier medan ståndsprivilegierna i övrigt upphävdes. Vid
grundlagsreformen hänvisades till oklarheten i vilken utsträckning
prästerskapets privilegier alltjämt gällde och hade någon betydelse. De
grundlagsfästa rättigheter som eventuellt kan föreligga i detta hänseende kan
enligt JK:s mening inte avfärdas på det lättvindiga sätt som utredningen har
gjorts. Enligt doitikapitlet i Uppsala måste, före ett upphävande av
prästerskapets privilegier, frågan först underkastas en noggrann utredning. En
sådan utredning bör innefatta en utvärdering av vilka konsekvenser ett
upphävande medför. Stiftsnämnden i Vä.xjö anser att prästerskapets privilegier
bör utredas och omföras i regler om skydd för kyrkans egendom och organisation.
Stiflsrådet i Uppsala konstaterar att det inte, som den ålderdomliga
benämningen kan ge sken av, handlar om några företrädesrättigheter för
prästerna som personer utan om för den kyrkliga ekonomin betydelsefulla
prästlönetillgångar. Begreppets exakta innebörd är dock oklar. Stiftsrådet
finner att inga åtgärder bör vidtas utan att större klarhet har vunnits om
innebörden i begreppet prästerskapets privilegier. En[\gt stiftsrådet i
Västerås bör det tillsättas en utredning för att utarbeta förslag om en
reglering av den kyrkliga egendomen i olika typer av stiftelser i enlighet med
de grundprinciper i egendomsfrågan som framfördes i 1978 års
stat-kyrka-betänkande.

Prop.
1981/82:77 102

Stiftsrådet anser att nuvarande ordning på egendomsområdet
bör gälla och de lagar som reglerar detta bör bestå till dess ställning har
tagits till ett sådant förslag. Domkapitlet i Växjö anser att frågan hänger så
nära samman med stat-kyrka-problematiken att den bör avgöras i direkt samband
med denna. Tills vidare bör därför inga beslut fattas om prästerskapets
privilegium. Svenska kyrkans diakoninämnd framhåller att det skydd för kyrklig
egendom, som privilegierna utgör, måste kvarstå och inte kunna ändras utan
bifall av kyrkomötet.

5 Bekännelsekravet för innehavare av ämbeten och tjänster

Kommitténs förslag i denna del får ett i huvudsak positivt
bemötande av de remissinstanser som yttrar sig särskilt i frågan. Några
instanser har dock en från kommittén avvikande uppfattning i några delfrågor.
Endast en instans avstyrker förslagen i sin helhet.

Regeringsrätten, juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universiiet,
länsstyrelserna i Stockholms. Jönköpings, Kronobergs och Kopparbergs län,
domkapitlen i Skara. Strängnäs. Lund och Visby, stiftsnämnden i Visby, Svenska
kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete. Svenska kyrkans
församlings- och pastoralsförbund. Riksförbundet kyrkans ungdom, stiftsråden i
Uppsala och Visby, Sveriges kyrkliga kvinnoråd samt Svenska kyrkans
personalförbund 'år i huvudsak positiva.

Regeringsrätten, JK, kammarrätten i Göteborg samt länsstyrelserna
i Stockholms, Kronobergs och Blekinge lån uppehåller sig särskilt vid frågan om
föredragande statsråds medlemskap i svenska kyrkan.

Regeringsrätten framhåller bl. a. att det inte finns
anledning att ställa olika krav på regeringens medlemmar i religiöst hänseende
om regeringen uppfattas som kyrkostyrelse. Grundlagsregeln om föredragande
statsråds bekännelse bör därför utgå. Enligt JK kan kyrkans inflytande över
regeringsärendena knappast vara beroende av ett enda enskilt statsråds tro.
Någon anledning att ha en grundlagsfäst bestämmelse i just detta hänseende
finns därför inte. Kammarrätten i Göteborg betvivlar starkt att föredragande
statsrådets medlemskap i svenska kyrkan har någon reell betydelse för
kyrkoärendenas handläggning och avgörande i regeringen och ifrågasätter därför
om inte även detta behörighetsvillkor kan slopas. Länsstyrelsen i Stockholms
län anser att jävsregeln bör upphävas också för föredragande statsråd.
Länsstyrelsen i Kronobergs län är tveksam om de av kommittén åberopade skälen
för att behålla kravet att föredragande statsråd i kyrkoärenden skall tillhöra
svenska kyrkan är tillräckligt bärande. Om den föreslagna kompetensuppdelningen
mellan statsmakt och kyrka genomförs torde enligt länsstyrelsen flertalet
regeringsärenden bli av sådan art att ett konfessionskrav för föredragande
statsråd inte framstår som vare sig nödvändigt eller meningsfullt.
Länsstyrelsen vill emellertid inte uttryckligen motsätta sig att
konfessionskravet bibehålls. Om det anses erforderligt med

Prop. 1981/82:77 103

ett behörighetsvillkor för föredragande statsråd, bör det
enligt länsstyrelsen i Blekinge län vara till fyllest att det tas in i den
föreslagna lagen om svenska kyrkan.

Domkapitlet
i Skara har i och för sig ingen erinran mot kommitténs tanke att de s. k.
jävsbestämmelserna för deltagande i själva avgörandet av vissa ärenden tas
bort. medan kravet på föredragande statsråds medlemskap i kyrkan i princip
kvarstår. Domkapitlet har dock invändningar mot den lagtekniska lösningen.
Beteckningen "sådant ärende" i nuvarande punkt 9 andra stycket sista
meningen övergångsbestämmelserna till regeringsformen kan visserligen enligt
domkapitlet syfta på vilken som helst ärendetyp som nämns i föregående mening (beslutsdeltagandejävet),
men avser faktiskt endast vissa av dessa ärendegrupper, eftersom t. ex. ämbetsansvarsfrågor
inte alls handläggs av regeringen. Domkapitlet anser därför att ett oförändrat
överförande av ärendegrupperna inte blir korrekt, varför paragrafen bör
omarbetas.

Några
instanser berör bekännelsekravet för stiftssekreterare. Enligt domkapidei i
Lund intar stiftssekreteraren en sådan ställning i domkapitlet att han måste
vara medlem i svenska kyrkan. En bestämmelse härom kan enligt domkapitlet
lämpligen införas i lagen om domkapitel. I likhet med kommittén finner
domkapitlet, stiftsnämnden och stiftsrådet i Visby (stiftsorganen) att en i
lag intagen bestämmelse om krav för prästerlig befattningshavare att bekänna
svenska kyrkans lära inte torde skapa någon konflikt med religionsfriheten. De
avstyrker dock utredningens förslag att avskaffa jävsregeln för vissa
befattningshavare vid handläggningen av ärenden och mål rörande kyrkan med
hänsyn till svenska kyrkans karaktär av trossamfund. Den av kommittén anförda
motiveringen att ärenden av övervägande kyrkligt intresse föreslås bli
överförda till kyrkans självbestämmanderätt saknar enligt stiftsorganen i detta
sammanhang större intresse. De flesta avgörandena som det här gäller torde ske
vid domkapitlen. Stiftsorganen anser att den som innehar stiftssekreterartjänst
eller förordnas att uppehålla sådan tjänst skall vara medlem av svenska kyrkan.

Det måste,
enligt Sveriges kyrkUga kvinnoråd, vara ett krav att prästerliga
befattningshavare bekänner sig till svenska kyrkans lära och att detta lagfästs
som hittills. Samma bör gälla lärares i kristendom och teologisk vetenskap
trosåskådning. Riksförbundet kyrkans ungdom anser attkraven för pr'aster\'\g
befattningshavare att tillhöra svenska kyrkan över huvud taget inte bör
regleras i lag.

Domkapidei
i Göteborg avstyrker förslagen i sin helhet. Domkapitlet framhåller att
konsekvensen av det framlagda förslaget blir att den avgörande
lagstiftningsmakten över kyrkan ligger i samhällets organ, medan det samtidigt
föreskrivs att endast en enda ämbetsinnehavare är bunden till kyrkans tro,
nämligen det föredragande statsrådet. Bakgrunden till sådana förslag är enligt
domkapitlet en bristande förståelse för vad bekännelsen betyder för kyrkan.
Utredningen kan t. o. m. hävda "att det viktigaste

Prop. 1981/82:77 104

skyddet för svenska kyrkan ligger i det demokratiska
styrelseskicket". Det som gör kyrkan till kyrka är enligt domkapitlet
hennes förening med Kristus, hennes bundenhet till Kristus. Denna förening
skyddas av bekännelsen. Det är därför bekännelsen har fått sin plats såväl i
kyrkolagens första kapitel, som i regeringsformens bestämmelse om statschefens
tro, framhåller domkapitlet. Det demokratiska styrelseskicket utgör enligt
domkapitlet därför ett skydd för kyrkan endast under förutsättningen att
beslutsfattare respekterar kyrkans tro och bekännelse. Domkapitlet framhåller
att det blir en väsentlig skillnad om bestämmelsen om bekännelsekravet som nu
står i grundlagen, förs över till en särskild lag om svenska kyrkan. Härmed
företar man enligt domkapitlet en reell ändring av relationerna mellan
samhället och kyrkan.

6 De kyrkliga kommunernas konstitutionella ställning

Förslaget i denna del har fått ett positivt mottagande av
remissinstanserna.

Juridiska fakidtetsnämnden vid Uppsala universitet,
länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen i Lund och Visby, sliftsnämnden i
Visby. Svenska kyrkans centralråd för evangelisaUon och församlingsarbete.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, sliflsråden i Uppsala,
Västerås, Härnösand och Visby samt Sveriges kyrkliga kvinnoråd tillstyrker
uttryckligen förslaget om att bestämmelsen om de kyrkliga kommunernas
konstitutionella ställning bör stå kvar i övergångsbestämmelserna fill
regeringsformen.

Domkapitlet, stiftsnämnden och stiflsrådet i Visby
(stiftsorganen) konstaterar att frågan om kyrkokommunernas - i första hand
församlingarnas -framfida konstitutionella ställning avhandlas i utredningen på
sammanlagt fyra sidor. Enligt stiftsorganen är frågan dock av en mycket stor
betydelse vid en samlad bedömning av förslagen. Stiftsorganen framhåller att
församlingen är svenska kyrkans grundläggande enhet. Det är genom samverkan inom
församlingen, mellan präster, kyrkoråd, andra personalkategorier och lekmannamedarbetare
som kyrkan bedriver sin viktigaste verksamhet i egenskap av trossamfund i det
svenska samhället. Kyrkokommunerna är enligt stiftsorganen svenska kyrkans
ekonomiska ryggrad. De konstaterar att utredningen har funnit att det
visserligen är lagtekniskt möjligt att överföra stadgandet om de kyrkliga
kommunerna från regeringsformen till annan lagstiftning, men att församlingarna
då förlorar sin nuvarande starka konstitutionella ställning som kommuner. Ett
sådant beslut har enligt utredningens uppfattning så stor betydelse för
förhållandet mellan staten och svenska kyrkan att det bör fattas först i
anslutning till ett framtida ställningstagande till relationerna dem emellan.
Stiftsorganen instämmer helt i utredningens bedömning i denna fråga.
Utredningen har dock enligt stiftsorganen inte dragit konsekvenserna av
kyrkokommunernas tills vidare grundlagsfästa ställning. Här genombryts
principen om att undvika särregler

Prop. 1981/82:77 105

i grundlagen om kyrkan på en för bägge parter mycket
central punkt.

Regeringsrätten berör frågan om församlingarnas rättsliga
ställning. De i 2 och 3 §§ förslaget till lag om svenska kyrkan omnämnda
församlingarna torde enligt regeringsrätten få uppfattas som lokala
sammanslutningar av det i 1 § samma lagförslag nämnda trossamfundets medlemmar.
Parallellt härmed skall lagen om församlingsstyrelse gälla, enligt vilken de
församlingar som denna lag reglerar är kommuner. Regeringsrätten framhåller
att församlingarna enligt gällande rätt normeras av den kommunalrättsliga
lagstiftningen. Det synes regeringsrätten oklart vilken församlingarnas
rättsställning blir, om de i lag, dvs. i lagen om svenska kyrkan, också
tilläggs uppgiften som lokalavdelningar för ett trossamfund. Bl. a.
ifrågasätter regeringsrätten vilken betydelse ett sådant lagstadgande får för
omfattningen av församlingarnas kommunala kompetens och därmed
beskattningsrätten. Av vikt är den rätt enligt I kap. 7 § regeringsformen att
ta ut skatt av kommunmedlemmarna, som förslaget till punkt 9
övergångsbestämmelserna ger kyrklig kommun även framgent. Församlingarna får
sålunda, även om de har karaktär av lokalavdelningar av ett enskilt
trossamfund, utöva en sådan samhällsfunktion som rätt att beskatta.
Regeringsrätten framhåller att församlingarnas beskattningsrätt i nuvarande
form hänger samman med kyrkans statsrättsligt grundade ställning som samhällsinstitution.
Om kyrkan förlorar denna ställning, blir det enligt regeringsrätten svårt att
motivera förekomsten av kyrkliga kommuner med bl. a. beskattningsrätt. Vidare
observerar regeringsrätten regeln i 11 kap. 6§ tredje stycket regeringsformen.
I den män församlingarna agerar som lokalavdelningar av ett enskilt trossamfund
kan de tilläggas förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning
endast genom lag. Som kommun behöver däremot församlingarna inte sådant stöd
för sina aktiviteter. Med anledning av kommitténs uttalande att t. ex.
församlingarnas beskattningsrätt skulle kunna föras över till församlingsstyrelselagen
uttalar JK att församlingarnas beskattningsrätt torde förutsätta stöd i
grundlag. Vidare pekar JK på att reglerna i 1-3 SS i kommitténs förslag till
lag om svenska kyrkan rent faktiskt torde innebära förändringar i
församlingarnas nuvarande kommunala status. Hur den skulle förändras är
emellertid enligt JK synnerligen oklart och måste utredas. Det gäller bl. a.
församlingarnas egenskap av kommunala organ och myndigheter.

Riksförbundet kyrkans ungdom menar att församlingarnas
ställning som kommuner bör upphöra.

7 Statschefens tro

Av de remissinstanser sorn har yttrat sig över förslaget
om statschefens tro är ett fåtal positiva, medan flertalet intar en negativ
hållning till förslaget.

Prop.
1981/82:77 106

Länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings. Kronobergs och
Kopparbergs län. domkapitlet i Strängnäs, sliflsråden i Strängnäs och Stockholm
samt Riksförbundet kyrkans ungdom tillstyrker eller lämnar förslaget utan
erinran.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det naturligt att
upphäva bestämmelsen om statschefens tro såväl med hänsyn till den ställning
som statschefen numera har som till religionsfrihetsaspekten. Länsstyrelsen i
Kronobergs län fiarnhåller att kommittén har redovisat starka skäl för att
slopa kravet på att statschefen skall omfatta kyrkans lära. Länsstyrelsen kan
inte finna att förslaget skulle föregripa ett beslut i stat-kyrka-frågan.
Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget att slopa bestämmelsen om
statschefens tro liksom förslaget att upphäva 4 § successionsordningen.
Domkapitlet i Strängnäs har inga erinringar mot förslaget om statschefens tro.
Domkapitlet framhåller emellertid att det är angeläget att den definition av
svenska kyrkans bekännelse som ingår i bestämmelserna om statschefens tro förs
över till annan lagstiftning så länge sambandet mellan stat och kyrka består.
Formuleringen i den föreslagna lagen om svenska kyrkan att svenska kyrkan skall
vara ett evangeliskt-lutherskt trossamfund är alltför vag enligt domkapitlets
mening. Domkapitlet anser att svenska kyrkans identitet endast kan uttryckas
genom en preciserad bestämning av dess bekännelse-grund. Stiftsrådet i
Strängnäs föreslår att en närmare bestämning om kyrkans bekännelse tas med i
lagen om svenska kyrkan och att de i lagen föreslagna vaga formuleringarna om
kyrkan som evengelisk-luthersk utgår.

Riksmarskalksämbeiet, regeringsrätten, juridiska
fakultetsnämnden vid universitet i Uppsala, domkapitlen i Uppsala. Linköping,
Västerås, Växjö. Göteborg, Karlstad, Härnösand och Luleå, stiftsnämnden i
Växjö, Svenska kvrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete.
Biskopsmötet, Svenska kyrkans församlings- och pasioraisförbund samt sliflsråden
Uppsala. Linköping. Västerås. Växjö och Luleå är i huvudsak negativa till
förslaget.

Riksmarskalksämbeiet anser att statschefen skall tillhöra
svenska kyrkan. Son-r en följd härav bör enligt ämbetet även övriga successionsberättigade
medlemmar av det kungliga huset tillhöra detta trossamfund. Bestämmelser med
denna innebörd bör tas in I grundlag. Nåot stadgande som anger på vilket organ
det ankommer att se till att kravet på statschefens tro uppfylls synes däremot
enligt ämbetets mening inte erforderligt. Riksmarskalksämbetet anför vidare:

1 propositionen 1973:90 (sid. 173-174) n-red förslag till
ny regeringsform och ny riksdagsordning rn. m. uttalade föredragande
departementschefen bl. a. att statschefen i sin egenskap av samlande
representant och symbol för landet som helhet fullgör en betydelsefull funktion
som ställer stora krav på hans person. Vidare framhöll departementschefen att
statschefens hela agerande inför offentligheten måste präglas av hans roll att
företräda nationen i dess helhet. Enligt ämbetets mening kommer uppgiften att

Prop.
1981/82:77 107

framträda som nationens symbol att avsevärt försvåras om
statschefen inte själv är medlem av det trossamfund som den helt övervägande
delen av det svenska folket tillhör, nämligen den svenska kyrkan. Många skulle
finna det stötande om rikets högste företrädare tillhörde en religiös minoritet
eller inget trossamfund alls. Som symbol för hela nationen måste statschefen
givetvis dock hysa förståelse såväl för andra trossamfund, än det han själv tillhör,
som för att människor väljer att inte tillhöra något trossamfund alls.
Medlemskapet i svenska kyrkan innebär för övrigt inte konfessionell bundenhet
för den enskilda. Den kristna traditionen i Sverige är trots sekulariseringen
fortfarande stark på många håll. Särskilt kommer detta till uttryck vid de
avgörande händelserna i människans liv, såsom födelse, äktenskap och död.
Konungen och hans familj är även i dessa hänseenden betydelsefulla symboler för
nationen. Dop, bröllop och begravningar i den kungliga familjen röner stort
intresse hos allmänheten. Riksmarskalksämbetet har svårt att tro att svenska
folket skulle ha förståelse för att dessa akter genomfördes utan den svenska
kyrkans medverkan.

De unika krav som ställs på statschefen får därför
kommitténs hänvisning till religionsfrihetsaspekten att just i detta sammanhang
framstå som mindre relevant. Symbolvärdet, grundat på tradition och
hänsynstagande till folkmeningen, är här det väsentliga.

Riksmarskalksämbetets
uppfattning att statschefen bör tillhöra svenska kyrkan utgör ingalunda ett
ställningstagande i stat-kyrka-frågan. I debatten i detta ämne har som ett för
parter med skilda inställningar gemensamt önskemål uttalats att karaktären av
öppen folkkyrka skall kunna bibehållas, även om nuvarande samband mellan staten
och kyrkan upphör. Att statschefen tillhör denna folkkyrka innebär därför inte
enligt ämbetets mening ett befästande av statskyrkosystemet. Inte heller
kommittén anser för övrigt att en förändring av bestämmelserna om statschefens
tro utgör ett ställningstagande i stat-kyrka-frågan (sid. 139).

Att en regel i detta ämne finns kvar i regeringsformen har
enligt regeringsrätten sin historiska förklaring i den ställning som monarken
ursprungligen intog i en evangelisk-luthersk statskyrka som kyrkans främste (summus
episcopus). Det har varit naturligt att knyta beskrivningen av kyrkans lära
till monarken. Stadgandet om statschefens tro har enligt regeringsrätten den
betydelsen att därmed den grundläggande definitionen av svenska kyrkans lära
har grundlags karaktär. Spörsmålet huruvida beskrivningen av svenska kyrkans
lära skall vara grundlagsfäst eller ej får ses som en nyckelfråga då det gäller
statens och kyrkans inbördes relationer. En förändring på denna punkt utgör
enligt regeringsrätten otvivelaktigt ett beslut som föregriper de principiella
ställningstagandena i stat-kyrka-frågan. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet avstyrker förslagen i denna del. Nämnden anför bl. a. att det med
den symbolfunktion, som regeringsformen tillägger statschefen, finns starka
statsrättsliga motiv för föreskrifter rörande statschefens tro. så länge
statskyrkosystemet består.

Enligt domkapidei
i Uppsala bör statschefen, som en konsekvens av nuvarande relationer mellan kvrka
och stat. vara medlem av svenska kyrkan och således bekänna sig till den
evangeliska läran. Stadgandet i 4 § successionsordningen bör därför enligt
domkapitlet kvarstå. Bestämmelsen

Prop. 1981/82:77 108

om statschefens tro bör inte, enligt domkapidei i
Linköping, utgä så länge som de nära relationerna mellan staten och kyrkan
består. Domkapitlet framhåller att monarken har en symbolisk funktion även för
svenska kyrkan. Domkapitlet i Västerås anser att frågan om statschefens tro bör
bli föremål för en närmare utredning. Domkapitlet anser inte kommitténs
argumentering för att slopa bestämmelsen övertygande. 1 organisatoriskt
avseende hör frågan enligt domkapitlet samman med frågorna om hovförsamlingen
och hovkonsistoriet. Samma synpunkter framförs av stiflsrådet i Västerås. Domkapidei
i Växjö anser att det med den symbolfunktion som regeringsformen tillägger
statschefen finns starka motiv för bestämmelser rörande dennes tro, sä länge
nuvarande relation mellan stat och kyrka består. Domkapitlet understryker att
statschefens tro inte är någon privat angelägenhet för denne. Bestämmelserna
vilar på intressen och hänsyn av offentlig natur. Domkapitlet kan vidare
knappast tänka sig en hovförsamling om statschefen inte tillhör svenska kyrkan.
Domkapitlet anser därför att inga beslut tills vidare skall fattas om
statschefens tro.

Domkapidei i Göteborg framhåller att bestämmelsen om
statschefens tro har en grundläggande betydelse. Den gäller kyrkans bekännelse.
Det är denna paragraf som anger vilken religion och tro vårt samhälle har varit
bundet vid. En ändring av denna bestämmelse innebär enligt domkapitlet ett
ingrepp i relationen mellan stat och kyrka. Utredningens förslag att låta
bestämmelsen utgå röjer enligt domkapitlet den inkonsekvens som kännetecknar
betänkandet. På samma gång som man nu överför den avgörande lagstiftningsmakten
över kyrkan till riksdagen, markerar man med en grundlagsändring att vårt
samhälle inte längre har den kristna tron såsom sin religion. Om samhället i
sin pluralism och sekularisering i själva grundlagen markerar att det inte
erkänner den kristna tron som statsreligion, skall samhället enligt domkapitlet
självfallet inte heller inneha den lagstiftande makten i de för kyrkans
verksamhet avgörande frågorna. En utveckling som medför att staten binder
kyrkan med sina övergripande sekulariserade värderingar måste kyrkan enligt domkapitlets
mening starkt motsätta sig. Enligt domkapidei i Karlstad måste i denna fråga
mot varandra vägas å ena sidan religionsfriheten och ä andra sidan det
symbolvärde, som ligger i att statschefen tillhör kyrkan. Med den relation
mellan kyrka och stat som kommittén tänker sig. finner domkapitlet att det inte
finns någon anledning att ändra de nuvarande bestämmelserna i detta hänseende.
Även om bestämmelserna enbart skulle ha ett på tradition grundat symbolvärde,
såsom kommittén anser, bör detta värde alltjämt tas till vara. Domkapitlet i
Härnösand kan inte tillstyrka att 4 § successionsordningen upphävs. Oavsett
kungens befogenheter framstår han utåt som den som representerar Sverige, framhällerdomkapitlet.
Frågan om statschefens tro kan inte vara mer aktuell än att den enligt
domkapitlets synsätt kan behandlas i samband med ett principiellt
ställningstagande i stat-kyrka-frägan. Enligt stiftsnämnden i V«.v/ö synes
frågan om statschefens tro ha en större betydelse än utredningen

109

anfört. Stiftsnämnden framhåller att statschefen
fortfarande till mycket stor del är landets ansikte utåt. Det förefaller
stiftsnämnden som om i många fall mycket underliga situationer skulle uppstå,
om statschefen företrädde en annan tro än den evangelisk-lutherska.

Biskopsmötet
anser att kommitténs argumentering inte tar tillräcklig hänsyn till förslagets
grundläggande konsekvenser. Att upphäva 2 § i 1809 års regeringsform berör
kyrkans bekännelse och relationen stat och kyrka. Det är enligt Biskopsmötet inkonsekvent
att föreslå att paragrafen upphävs och samtidigt överlåta åt staten att stifta
kyrkolag. Det är därför enligt Biskopsmötet inte en oväsentlig detalj att
upphäva bestämmelsen om statschefens tro. Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund anser att kommittén kraftigt har överbetonat
religionsfrihetsaspekten i en fråga som har både historisk och teologisk
kontur. Så länge det nuvarande sambandet mellan stat och kyrka består är det
enligt förbundet önskvärt att statschefen omfattar svenska kyrkans tro. Oavsett
inställningen i sak är förbundet emellertid inte helt övertygat om att frågan
måste lösas genom grundlagsreglering. Onekligen åvilar en mängd plikter
statschefen utan att fördenskull vara lagreglerade, framhåller förbundet.
Stiftsrådet i Uppsala stift anser att ett upphävande av bestämmelsen om
statschefens tro skulle innebära att de principiella ställningstagandena i
stat-kyrka-frågan föregrips.

Prop. 1981/82:77 110

Innehåll

Regeringens proposition................................................ ........ 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................ 1

Förslag
till lag om ändring i regeringsformen ................ ........ 2

Förslag
till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen ..... 5

Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 1982 . 6

1
Inledning.................................................................. 6

2
Allmän
motivering..................................................... 7

2.1 Reformen som helhet....................................... ........ 7

2.1.1
Bakgrunden ......................................... ........ 7

2.1.2
1979 års
kyrkomöteskommitté ............. ...... 11

2.1.3
Remissinstanserna................................ ...... 12

2.1.4
Föredragandens
överväganden............ 13

2.2 Normgivningen på det kyrkliga området.......... 15

2.2.1
Utgångspunkter.................................... ...... 15

2.2.2
Förfarandet vid
lagstiftning på det kyrkliga området 19

2.2.3
Fördelningen av
normgivning mellan staten och kyrkan 24

2.3
Prästerskapets
privilegier................................ ...... 34

2.4
Bekännelsekravet
för innehavare av ämbeten och tjänster 36

2.5
De kyrkliga
kommunernas konstitutionella ställning ... 38

2.6
Statschefens
tro.............................................. 39

3
Upprättade
lagförslag.............................................. 41

4
Specialmotivering..................................................... 41

4.1
Förslaget till
lag om ändring i regeringsformen.......... 41

4.2
Förslaget
till lag orn ändring i tryckfrihetsförordningen . 47

5
Hemställan............................................................... 48

6
Beslut ...................................................................... 48

Bilaga 1 Kommitténs sammanfattning av sina
överväganden och

förslag............................................................................ 49

Bilaga 2 Kommitténs författningsförslag......................... ...... 55

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över
betänkandet

(SOU 1981:14) Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagsfiftning m.
m. 65