Prop. 1981/82:85

Regeringens proposition

1981/82:85

om
ändring i brottsbalken m.m. (bokföringsbrott);

beslutad
den 17 december 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll denna dag.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL
AXEL PETRI

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås ändringar i bestämmelserna om bokföringsbrott. Syftet är
att mer effektivt än f. n. hindra att bokföringsskyldigheten åsidosätts.
Ändringarna innebär bl. a. att den bokföringspliktige blir skyldig att förvara
sina bokföringshandlingar på ett betryggande sätt. Eftersätter han denna
skyldighet avsiktligt eller av vårdslöshet, kan han fällas till ansvar för
bokföringsbrott. Dessutom föreslås att det till skillnad från f. n. skall vara
möjligt att väcka åtal för bokföringsbrott oberoende av om den bokföringsskyldige
har gått i konkurs eller liknande förhållande har inträffat. Slutligen
föreslås att straffet för bokföringsbrott skärps genom att en särskild
straffskala för grovt brott införs. En motsvarande skala införs även för
brottet försvårande av skattekontroll.

Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.

1
Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 85

Prop.
1981/82:85

Prop.
1981/82:85 2

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs att 11 kap. 5, 7 och 8 §§, 14 kap. 4 § samt 35 kap. 4 § brottsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

11

Åsidosätter gäldenär uppsåtligen eller av oaktsamhet honom
åliggande bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställningen och rörelsens
gång ej kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, dömes för
bokföringsbrott till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till
böter.

kap. §'

Om någon som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen
(1976:125) uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att bokföra ajfårshändelser
eller bevara räkenskapsmaterial, lämnar oriktiga uppgifter i bokföringen eller
annars åsidosätter bokföringsskyldigheten och om rörelsens förlopp eller ekonomiska
resultat eller ställning till följd härav inte kan i huvudsak bedömas med
ledning av bokföringen, döms han för bokföringsbrott till fängelse i högst
två år eller, om brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt, skall han
dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

7 §

Begår
den som är i gäldenärs ställe gärning som i detta kapitel sägs, skall han
dömas såsom vore han själv gäldenär.

Begär den som är i gäldenärs ställe en gärning som avses
i detta kapitel, skall han dömas såsom om han själv vore gäldenär. Vad som nu
har sagts om gäldenär skall ifråga om en sådan gärning som avses i 5 § gälla
den bokföringsskyldige.

Borgenär, som i fall varom förmäles i 4 § tager eller
låter åt sig utlova betalning, säkerhet eller annan förmån, dömes för medverkan
till brottet endast om han brukar otillböriigt hot eller otillbörligt löfte om
förmån eller handlar i hemligt samförstånd med gäldenären.

Senaste lydelse 1976:56.

Prop. 1981/82:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 §2 Vårdslöshet mot borgenärer enligt 3 § första stycket
må åtalas av åklagare endast om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Åtal för bokföringsbrott må äga rum endast om gäldenären
inom fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit
ackord eller inställt sina betalning-

14 kap.

4§

Den som
förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund, över vilken han vid
tillfället ej äger så förfoga, dömes, om åtgärden innebär fara i
bevishänseende, för undertryckande av urkund till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader
och högst fyra år.

Den som
förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund, över vilken han vid
tillfället ej äger så förfoga, döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende
och brottet ej är att anse som bokföringsbrott, för undertryckande av urkund
till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader
och högst fyra år.

35
kap. 4§' De i 1 § bestämda tiderna skola räknas från den dag brottet begicks.
Förutsattes för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt,
skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

/ fall,
som i II kap. 5 § sägs, skall tiden räknas från den dag då beslut om egendomsavträde
meddelades eller åtal eljest tidigast kunde ske.

Om vid
bokföringsbrott, som ej är ringa, den bokföringsskyldige inom fem år från
brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina
betalningar, skall tiden räknas från den dag då detta skedde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Senaste lydelse 1976:56. Ändringen innebär att andra
stycket upphävs. ' Senaste lydelse 1975:667.

Prop.
1981/82:85 4

2 Förslag till

Lag om ändring i bokföringslagen (1976:125)

Härigenom föreskrivs att 22 § bokföringslagen (1976:125)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §'

Allt räkenskapsmaterial skall be- Allt räkenskapsmaterial skall be

varas i ordnat skick inom landet un- varas
i ordnat skick och på betryg-

der minst tio år från utgången av gande
sätt inom landet under minst

det kalenderår då räkenskapsåret tio år från
utgången av det kalen-

avslutades. Vad nu sagts gäller ock- derår
då räkenskapsåret avsluta-

så avtal och andra handlingar av des. Vad nu
sagts gäller också avtal

särskild betydelse för att belysa rö- och
andra handlingar av särskild

relsens ekonomiska förhållanden. betydelse
för att belysa rörelsens

ekonomiska förhållanden.

Skyldighet att som räkenskapsmaterial bevara material
enligt 10 § första stycket 3 upphör, om registrerade uppgifter på betryggande
sätt föres över till vanlig läsbar form eller till film eller annat material
med registreringar i mikroskrift som kan läsas med förstoringshjälpmedel.

Om särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen för visst
fall tillåta, att räkenskapsmaterial i vanlig läsbar form förstöres före
utgången av den i första stycket angivna tiden. Materialet skall därvid under
betryggande former mikrofilmas eller kopieras på likvärdigt sätt. Kopiorna
skall ordnas så att sökta uppgifter lätt kan återfinnas och läsas samt bevaras
under den tid som återstår av den i första stycket angivna tiden.

Tillstånd som avses i tredje stycket medges dock av
bankinspektionen eller försäkringsinspektionen när det gäller rörelse som står
under respektive myndighets tillsyn.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

3 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 10 § skattebrottslagen (1971:69)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Den som uppsåtligen eller av Den
som uppsåtligen eller av

grov oaktsamhet åsidosätter bok- grov oaktsamhet
åsidosätter bokföringsskyldighet eller sådan skyl- föringsskyldighet eller
sådan skyldighet att föra och bevara räkea- dighet att föra och bevara räken-

' Senaste lydelse 1976:991.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.

Ansvar enligt första stycket inträder ej, om ansvar för
gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Prop.
1981/82:85

Nuvarande lydelse

skaper, som föreskrives för vissa uppgiftsskyldiga, och
därigenom allvarligt försvårar myndighets kontrollverksamhet vid beräkning
eller uppbörd av skatt eller avgift dömes för försvårande av skattekontroll till
böter eller fängelse i högst två år.

Föreslagen lydelse

skaper, som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga, och
därigenom allvarligt försvårar myndighets kontrollverksamhet vid beräkning
eller uppbörd av skatt eller avgift döms för försvårande av skattekontroll till
böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i
lägst sex månader och högst fyra år.

I ringa fall döms ej till ansvar enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Prop. 1981/82:85 6

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-10-15

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt,
Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Petri

Lagrådsremiss
om ändring i brottsbalken m. m. (bokföringsbrott)

1
Inledning

Brottsförebyggande
rådet (BRÅ) fick i december 1977 av den dåvarande regeringen i uppdrag att göra
en översyn av lagstiftningen mot den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten. BRÅ har i enlighet med uppdraget bildat en styrgrupp och olika
arbetsgrupper för denna lagstiftningsöversyn.

Som
ett led i översynsarbetet har inom BRÅ:s kansli i december 1980 lagts fram
promemorian (BRÅ PM 1981:1) Bokföringsbrott, där räkenskapsbrottens utformning
och straffvärde behandlas. Som bilaga till promemorian har fogats en skrivelse
till BRÅ från riksåklagarens arbetsgrupp mot kvaUficerad ekonomisk
brottslighet. På förslag av styrgruppen har BRÅ i februari 1981 överlämnat
promemorian till justititedepartementet. En av gruppens ledamöter har dock
reserverat sig mot förslaget. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en
sammanfattning av promemorian som bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram
i promemorian som bilaga 2, dels skrivelsen från riksåklagarens arbetsgrupp som
bilaga 3.

Beträffande
nuvarande förhållanden på området samt de närmare övervägandena i promemorian
hänvisas till denna.

Promomorian
har remissbehandlats. En inom justitiedepartementet upprättad sammanställning
över remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 4.

Prop. 1981/82:85 7

2
Allmän motivering

2.1
Allmänt om bokföringsbrottslighet. Behovet av en reform

Gällande
rätt i huvuddrag

Föreskrifter
om bokföring finns i bokföringslagen (1976:125). Inledningsvis anges kretsen
av bokföringsskyldiga (1 §). Den omfattar alla enskilda näringsidkare samt
aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar även om de inte driver
någon näringsverksamhet. Termen näringsidkare skall fattas i vidsträckt mening
och avser varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet
av ekonomisk art. Verksamhetens omfattning har i princip ingen betydelse för
bokföringsskyldigheten.

Enskilda
personer som äger eller brukar jordbruksfastighet undantas från
bokföringslagens föreskrifter. Skyldigheten för dem att föra räkenskaper
regleras i jordbruksbokföringslagen (1976:125), vars egentliga ändamål är att
säkerställa taxeringsunderlaget för jordbrukare. Bokföringslagens bestämmelser
om årsbokslut äger inte heller tillämpning på småföretagare. Denna
undantagsgrupp omfattar enskilda näringsidkare i vars verksamhet den ärliga bruttoomsättningssumman
normalt understiger ett gränsbelopp som motsvarar 20 basbelopp.

Bokföringsskyldighetens
innebörd framgår av 2§. En bokföringsskyldig skall kronologiskt och
systematiskt löpande bokföra uppkomna affärshändelser. I samband med den
löpande bokföringen skall han se till att det finns verifikationer till alla
bokföringsposter. Med kronologisk bokföring avses grundbokföring (8 §) och med
systematisk bokföring förstås huvudbokföring (9§). Bestämmelser om den löpande
bokföringen återfinns i 4-10§§. Vidare föreskrivs skyldighet - med det undantag
som tidigare nämnts att vid räkenskapsårets utgång upprätta åtsbokslut (Il-21§§).
Detta sker för att ge upplysning om rörelsens ekonomiska resultat och ställning.
Slutligen skall den bokföringsskyldige arkivera verifikationer, bokföringsböcker
och annat räkenskapsmaterial (22§).

Med
hänsyn till att lagen reglerar bokföring i olika verksamheter med skiftande
storlek och inriktning oavsett om man använder sig av moderna tekniska hjälpmedel
eller inte, har bestämmelserna i viss utsträckning karaktär av en
ramlagstiftning. Den flexibla utformningen är också nödvändig för att
möjliggöra en fortlöpande anpassning av bokföringen efter utvecklingen på
redovisningsområdet. Vägledande för hur bestämmelserna skall tillämpas är vad
som. med hänsyn till den enskilda rörelsens förhållanden kan anses vara
förenligt med god redovisningssed.

Begreppet
god redovisningssed definieras i förarbetena till bokföringslagen som "en
faktiskt förekommande praxis hos en kvalitativt representativ krets av
bokföringsskyldiga" (prop. 1975:104 s. 148). För att följa upp och verifiera
förekommande god praxis och verka för utvecklingen av god

Prop. 1981/82:85 8

redovisningssed
har ett särskilt organ - bokföringsnämnden (BFN) -inrättats. Nämnden är en
statlig myndighet, som sorterar under justitiedepartementet. Den har enligt
sin instruktion - förutom att främja utvecklingen av god redovisningssed - att
lämna föreskrifter om hur bokföringsskyldigheten skall fullgöras i rörelser av
olika slag och storlek. BFN:s uttalanden om god redovisningssed i olika frågor
återfinns i nämndens anvisningar, som ges ut i kommerskollegiums
författningssamling.

Bokföringslagen
innehåller inte någon straffbestämmelse. Lagens föreskrifter är i stället
sanktionerade genom bestämmelser i brottsbalken (BrB) om bokföringsbrott (11
kap. 5 §) och i skattebrottslagen om försvårande av skattekontroll (10 §).

I 11
kap. 5 § BrB föreskrivs att en gäldenär som uppsåtligen eller av oaktsamhet
åsidosätter bokföringsskyldighet på ett sådant sätt att ställningen och
rörelsens gång ej i huvudsak kan bedömas med ledning av bokföringen skall dömas
för bokföringsbrott till fängelse i högst två år, eller, om brottet är ringa,
till böter. Åtal för bokföringsbrott får dock äga rum endast om gäldenären inom
fem år från det brottet förövades gått i konkurs, fått eller erbjudit ackord
eller inställt sina betalningar (11 kap. 8 § andra stycket BrB). Mot denna
föreskrift svarar en särskild bestämmelse i brottsbalkens kapitel om
bortfallande av påföljd (35 kap. 4§ andra stycket), där det föreskrivs att
tiden för åtalspreskription skall räknas från den dag då åtal tidigast kunde
ske.

Bestämmelsen
i 11 kap. 5 § BrB sanktionerar som nämnts i viss utsträckning de regler som
finns i bokföringslagen. Bokföringsskyldighet kan åsidosättas inte bara genom
en aktiv åtgärd, som t. ex. införing i böckerna av en tillgäng eller skuld, som
inte finns eller införing av en post under oriktig beteckning eller till
oriktigt värde utan även genom underlåtenhet att göra erforderlig införing.
Ansvar gäller emellertid inte varje åsidosättande av bokföringsskyldigheten.
Straffbarheten har begränsats till de fall, där ställningen och rörelsens gång
på grund av bokföringsfelet inte i huvudsak kan bedömas med ledning av
bokföringen. Sådana fel eller ofullkomligheter i bokföringen som närmast har
ordningskaraktär har inte ansetts böra behandlas som gäldenärsbrott. Rent tekniska
brister är inte heller i och för sig av beskaffenhet att föranleda ansvar.
Förekomsten av en mängd smärre fel, även om vart och ett för sig inte är sådant
att det kan föranleda ansvar, kan emellertid så förringa bokföringens värde,
att förutsättningarna för ansvar föreligger.

Brottsbeskrivningen
enligt paragrafen innehåller inte något krav på att den oriktiga bokföringen
skall ha framlagts inför någon utomstående. Det har emellertid inte ansetts
lämpligt att låta ansvar inträda i vilket fall som helst då
bokföringsskyldighet uppsåtligen eller av vårdslöshet åsidosatts. Åtalsmöjligheten
har därför begränsats till vissa fall i vilka det uppstått anledning att
granska gäldenärens bokföring. Det har sålunda, som nämnts, föreskrivits att
bokföringsbrott inte får åtalas, om inte gäldenären

Prop.
1981/82:85 9

har
gått i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar. Som
skäl för inskränkningen i åtalsrätten har åberopats handelsbokföringens
privata karaktär och vådan för den bokföringsskyldige om affärshemligheter
blottläggs. Tiden för åtalspreskription skall beträffande bokföringsbrott
räknas från den tidpunkt då beslut om egendomsavträde meddelas eller åtal
eljest tidigast kan ske. För att förhindra att åtal väcks alltför lång tid
efter det att brottet förövats föreskrivs emellertid att bokföringsbrott får
åtalas endast om gäldenären kommit på obestånd inom fem år från det brottet
förövades.

I
10§ i skattebrottslagen (1971:69, SkBL) anges att den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet eller sådan skyldighet att
föra och bevara räkenskaper, som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga, och
därigenom allvarligt försvårar myndighets kontrollverksamhet vid beräkning och
uppbörd av skatt eller avgift skall dömas iör försvårande av skattekontroll till
böter eller fängelse i högst två år. I ringa fall skall ansvar för försvårande
av skattekontroll inte ådömas. Straffbestämmelsen tillämpas inte om straff kan
ådömas enligt brottsbalken. Bestämmelsen avser dels försummelse av
bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen, dels brott mot särskilda
bokföringsregler som finns för vissa kategorier skattskyldiga, t. ex. de s.k.
punktskatteförfattningarna och jordbruksbokföringslagen.

Försvårande
av skattekontroll är ett s.k. effektbrott. Effekten består i att den
uppgiftsskyldige genom sin passivitet eller sitt aktiva handlande allvarligt
försvårar myndighets kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt
eller avgift. Straffansvar inträder sålunda endast om det i det enskilda fallet
kunnat konstateras att en eftergranskning av en skattskyldigs ekonomiska
förhållanden omöjliggjorts eller allvarligt försvårats genom bristfällig räkenskapsföring.
Det blir därmed enligt 35 kap. 4§ första stycket BrB den tidpunkt då denna
effekt uppkom som bildar utgångspunkt för beräkningen av tiden för
åtalspreskription.

Här
bör också nämnas att vissa andra bestämmelser i brottsbalken ibland kan bli
tillämpliga på gärningar som har samband med bokföring.

För
urkundsförfalskning (14 kap. 1 § BrB) döms den som skriver annan, verklig eller
diktad, persons namn och därigenom framställer en falsk urkund, förutsatt att
åtgärden innebär fara i bevishänseende. Detsamma gäller om man falskeligen
skaffar sig annans underskrift eller också ändrar eller utfyller äkta urkund.
Som urkund anses bl. a. protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan
handling, som upprättas till bevis eller i övrigt är av betydelse som bevis.
Straffet är fängelse i högst två år, eller om brottet anses som grovt, fängelse
i lägst sex månader och högst sex år. Med urkund avses sålunda en handling som
har betydelse som bevismedel. Bokföringshandlingar är typiska urkunder. För den
händelse man framställer t. ex. falska verifikationer för bokföringen, gör man
sig skyldig till urkundsförfalskning. Detsamma kan gälla om man går in i
böckerna och

Prop.
1981/82:85 10

raderar,
ändrar eller gör tillägg på ett sätt som ger sken av att det är fråga om de
ursprungliga noteringarna. För att straffbarhet skall inträda fordras inte att
den förfalskade handlingen har begagnats, utan förfalskningen anses fullbordad
i och med att själva förfalskningsåtgärden har ägt rum.

Ett brott som ligger nära
de traditionella räkenskapsbrotten är undertryckande av urkund (14 kap. 4§ BrB).
Gärningsbeskrivningen förbjuder någon att förstöra, göra obrukbar eller
undanskaffa urkund över vilken han inte ägde förfoga på så sätt. Vidare krävs
att åtgärder innebär fara i bevishänseende. Påföljden är fängelse i högst två
år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. Anses
brottet grovt är strafflatituden lägst sex månader och högst fyra år.

Bestämmelsen
riktar sig bl. a. mot den som uppsåtligen förstör räkenskapsmaterial. Det
väsentliga för det straffbara handlingssättet är att man förhindrar den
aktuella urkunden att utöva sin funktion som bevismedel. Det räcker inte att
enbart vägra att ge ut en urkund, som man är skyldig att tillhandahålla.
Gärningsmannen skall antingen aktivt ha gjort urkunden mer eller mindre
permanent oåtkomlig eller också ha förändrat urkunden så att den efter åtgärden
inte längre innebär någon bevismöjlighet.

En
förutsättning för ansvar är att gärningsmannen inte haft rätt att förfoga över
urkunden på det sätt han gjort. Även ägare är i många fall skyldiga att bevara
en urkund och har således inte fri förfoganderätt över den. Av 22 §
bokföringslagen följer en skyldighet att bevara bokföringsmaterial i tio år.
Kan uppsåtligt undanskaffande styrkas, skall ansvar för undertryckande av
urkund ådömas. Bestämmelsen om bokföringsbrott i 11 kap. 5 § BrB avses då inte
bli tillämplig. Som tidigare påpekats, tillämpas inte bestämmelsen om
försvårande av skattekontroll i skattebrottslagen, om ansvar för brott enligt
brottsbalken kan ifrågakomma.

RA:s
arbetsgrupp

RÅ
tillsatte i november 1977 en arbetsgrupp för att följa åklagarverksam-heten
såvitt avser kvalificerad ekonomisk brottslighet. Gruppen har att överväga att
hos RÅ föreslå åtgärder i syfte att effektivisera brottsbekämpningen på detta
område.

Arbetsgruppen
har i en skrivelse till BRÅ i januari 1979 anfört att det av ett stort antal
åklagare, poliser och taxeringsrevisorer har framhållits att det under de
senaste åren blivit allt vanligare att bokföringsskyldigheten åsidosätts eller
att räkenskapsmaterialet påstås helt eller delvis ha förkommit genom stöld,
brand översvämning eller på liknande sätt. Resultatet av detta blir att
skattemyndigheterna och de brottsbeivrande organen ställs inför utomordentligt
stora utrednings- och bevisproblem.

Enligt
vad arbetsgruppen erfarit har dessa förhållanden lett till nästan total
uppgivenhet hos många utredningsmän. Det finns risk för att ambitionsnivån
håller på att sjunka vid påbörjandet av större utrednigar. Enligt gruppens
uppfattning är det därför nödvändigt att överväga vilka åtgärder

Prop. 1981/82:85 11

som
kan vidtas i syfte att stävja det tilltagande åsidosättandet av skyldighet att
föra och bevara räkenskaper.

Enligt arbetsgruppens
mening bör en särskild straffsats för grova fall av bokföringsbrott respektive
försvårande av skattekontroll införas. Härigenom uppnås överensstämmelse med
vad som gäller beträffande undertryckande av urkund jämlikt 14 kap. 4 § BrB,
som när det gäller förstöring eller undanskaffande av bokföringshandlingar är
ett närliggande brott. Förstörande eller undanskaffande av bokföring är, även om
förutsättningar för ansvar för undertryckande av urkund ej föreligger, ett
förfarande som ur straffvärdessynpunkt kan vara i det närmaste jämförbart med
detta brott. Att helt eller delvis underlåta att föra räkenskaper i syfte att
omöjliggöra kontroll framstår som minst lika straffvärt som att inför
förestående taxeringsrevision eller konkurs undanskaffa bokföringen.
Omständigheter som bör föranleda att brotten bedöms som grova är att
åsidosättandet av bokföringsskyldigheten skett systematiskt under en följd av
är, att det skett i en rörelse, vars verksamhet är av stor omfattning och
omsätter höga belopp, eller att gärningen eljest är av särskilt allvarlig art.
Det torde vara naturligt att ansvar enligt den svårare graden endast bör komma
i fråga vid uppsåtligt brott. Gruppen har stannat vid att ett högsta straff om
fyra år i likhet med vad som stadgas i 14 kap. 4§ BrB torde vara tillräckligt. Gruppen
föreslår också ett par smärre ändringar i 10 § skattebrottslagen (se bilaga 3).

Promemorieförslaget
i sammandrag

I
promemorian påpekas inledningsvis att bestämmelserna i bokföringslagen och
jordbruksbokföringslagen har tillkommit först och främst med hänsyn till den
bokföringsskyldige själv. Han får genom en ordnad bokföring den överblick över
rörelsens gång och ställning som är nödvändig för en varaktig framgång i
affärslivet. Bokföringsplikten har emellertid motiverats också med hänsyn till
den bokföringsskyldiges borgenärer. Affärskontrahenter och kreditgivare har
behov av vederhäftiga och noggranna uppgifter om rörelsen när de överväger att
ingå förbindelser med den bokföringsskyldige. Framför allt ger emellertid en
ordnad bokföring borgenärerna vissa garantier' för att den bokföringsskyldige
inte svävar i okunnighet om rörelsens ställning och så att säga av misstag
fortsätter en förlustbringande rörelse i onödan.

Bokföringsplikten fyller,
uttalas det i promemorian, också en mycket viktig allmänpreventiv funktion. En
bokföringsskyldig som överväger en brottslig affärstransaktion, t. ex. ett
skattebrott, torde många gånger avstå från detta, om han vet att transaktionen
i efterhand kan kartläggas genom bokföringen och att det således finns en
praktisk risk att gärningen kommer att föranleda straff om den utförs. En
effektiv taxeringskontroll förutsätter en ordnad bokföring.

Utvecklingen
mot ökad företagsdemokrati och medbestämmande i ar-

Prop.
1981/82:85 12

betslivet
samt den alltmer utvecklade samhällsplaneringen har, sägs det i promemorian,
inneburit ökade uppgiftsskyldigheter för de bokföringsskyldiga. Även dessa
skyldigheter förutsätter en ordnad bokföring. Det är således enligt promemorian
från skilda synpunkter av största betydelse att bokföringsplikten fullgörs.

I promemorian påpekas att
antalet personer som döms för bokföringsbrott är få. Detta skall inte tolkas
så att bokföringsskyldigheten sällan försummas. Uppgifter från
taxeringsrevisionsverksamheten år 1974 anger tvärtom att bokföringsmaterialet
varit otillfredsställande i mer än en tredjedel av fallen. Förhållandena torde
inte heller ha förbättrats sedan dess. Från ett stort antal åklagare, poliser
och taxeringsrevisorer har nämligen kommit uppgifter om att det under de
senaste åren blivit allt vanligare att bokföringsskyldigheten åsidosätts eller
att räkenskapsmaterialet påstås helt eller delvis ha förkommit genom stöld,
brand, översvämning eller på annat sätt.

Om
den uppfattningen vinner spridning, att det lönar sig att förstöra bokföringsmaterial
hellre än att låta skattemyndigheten och brottsbeivrande myndigheter ta del av
det, ställs enligt promemorian rättsväsendet inför stora problem. Risk finns
att utredningspersonalen, såsom i viss utsträckning redan tycks ha skett,
finner det meningslöst att inleda förundersökning i fall av nu beskrivet slag.
Än allvarligare blir det om allmänheten härigenom får den föreställningen, att
rättsväsendet saknar resurser, förmåga eller vilja att bekämpa kvalificerad
ekonomisk brottslighet. Det framstår som en angelägen uppgift att ta upp frågan
om räkenskapsbrottens utformning och straffvärde med sikte på att så effektivt
som möjligt förhindra att ekonomisk brottslighet kan döljas genom
bokföringsmanipulationer.

I
promemorian framhålls det som angeläget att riksskatteverket och RÅ genom
återkommande information till sina underordnade myndigheter håller kunskapen
om 10 § skattebrottslagen levande och därmed säkrar en rimlig
anmälningsfrekvens.

En
annan angelägen åtgärd som kan ske inom ramen för nuvarande reglering är en effektivisering
av utredningsrutinerna. I promemorian redovisas en skrivelse till landets
åklagare i vilken RÅ:s arbetsgrupp mot kvalificerad ekonomisk brottslighet har
påpekat att, i den mån en misstänkt helt har underlåtit att föra räkenskaper, det
ofta finns skäl att koncentrera förundersökningen till bokföringsbrott eller
försvårande av skattekontroll och sålunda avstå från utredning om eventuellt
skattebedrägeri eller oredlighetsbrott. Ett annat uppslag från RÅ:s arbetsgrupp
som också redovisas i promemorian går ut på en uppdelning av brottmålsprocessen
pä så sätt att åklagaren väcker åtal i sådana avsnitt av förundersökningen som snabbt
kan avgöras av domstolen medan man avvaktar med åtalsbeslut i den del där
resultatet av en taxeringsprocess måste inväntas. Rutiner av sådant slag synes
enligt promemorian väl värda att pröva.

Prop.
1981/82:85 13

I
anslutning till förslaget från RÅ:s arbetsgrupp om en skärpning av straffet för
bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll påpekas i promemorian
angelägenheten av att samhället mera kraftfullt markerar vikten av att
bokföringsplikten fullgörs. Det krävs enligt promemorian emellertid mera
ingripande åtgärder än en justering av nuvarande straffskalor. Hela
konstruktionen av bokföringsbrottet och dess förhållande till brottet
försvårande av skattekontroll förtjänar en ingående granskning. Detta, hävdas
det, är så mycket mer påkallat som erfarenheter nu vunnits av tillämpningen av
den nya bokföringslagen, erfarenheter som bör kunna läggas till grund för
överväganden om hur bokföringsbestämmelserna lämpligen bör vara sanktionerade.

I
promemorian pekas pä att 1976 års bokföringsreform innebar krav på en
väsentligt höjd bokföringsstandard i en rad hänseenden. Hit hör de
grundläggande kraven på en ordnad och detaljrik bokföring, anpassningen till
offentliga årsredvisningar i olika associationsformer och möjligheten att använda
ADB i redovisningen. De straffrättsliga sanktionerna för försummad bokföring
kvarstår emellertid oförändrade. Det innebär till en början att den bokföringspiktige
undgår ansvar, om han inte kommer på obestånd. Om detta trots allt inträffar,
krävs för straffansvar, att bokföringen är i så miserabelt skick, att rörelsens
resultat och utveckling inte ens i huvudsak låter sig bedömas med ledning av
bokföringen. Straffbestämmelsen om försvårande av skattekontroll har
visserligen ett vidare tillämpningsområde eftersom det för straffansvar endast
krävs ett förfarande, som allvarligt försvårar myndighets kontrollverksamhet.
Bestämmelsen har emellertid använts i mycket liten omfattning och den tycks ha
ringa allmänpreventiv effekt.

Under
förarbetena till bokföringslagen diskuterades ett skärpt straffansvar. Man
stannade emellertid som nämnts med att låta saken bero. En bidragande orsak
till detta har enligt promemorian varit en oro för att den utvidgade
bokföringsplikten inte skulle kunna iakttas av alla näringsidkare. Bokföringslagen
är emellertid en flexibel ramlag, som medger att bokföringsplikten anpassas
till verksamhetens karaktär. Så får t. ex. småföretagare tillämpa de enklare
rutiner som den s.k. pärmmetoden innebär, medan mera omfattande rörelser åläggs
en i motsvarande mån mera sofistikerad bokföring. Av varje näringsidkare krävs
sålunda den bokföring som är anpassad till hans verksamhet.

I
promemorian framförs den uppfattningen att erfarenheterna knappast heller ger
stöd för uppfattningen, att bokföringsförmågan hos näringsidkarna inte skulle
stå i paritet med de krav bokföringslagen ställer. Bokföringsnämndens
anvisningsverksamhet ger också ett gott stöd åt de bokföringsskyldiga som vill
iaktta bokföringslagens bestämmelser. Mot bakgrund av det anförda anses i
promemorian tiden nu vara mogen att ta ytterligare ett steg mot en höjd
bokföringsstandard här i landet genom att man tar bort en del av de nuvarande
begränsningarna i straffsanktionerna

Prop.
1981/82:85 14

mot
försummelse av bokföringsplikten samt höjer straffvärdet på räkenskapsbrotten.

Remissutfallet
i stort

Som
senare skall beröras närmare har de lagförslag som läggs fram i promemorian
fått ett blandat mottagande, men det övervägande antalet remissinstanser
vitsordar att ett reformbehov föreligger. Hit hör försäkringsinspektionen,
taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, bankinspektionen, statskontoret,
förmögenhetsbrottsutredningen (Ju 1976:04) liksom de remissinstanser som
företräder polisväsendet.

Enligt
rikspolisstyrelsen är räkenskapsbrotten som regel till sin art sådana att de
kan snabbt utredas med rimliga insatser, och bättre anpassade straffskalor bör
leda till att åtal och lagföring kan ske i större omfattning utan att man
behöver avvakta utfallet av en ofta oviss skatteprocess eller en komplicerad
och tidskrävande utredning rörande oredlighet. Ett genomfört förslag av den
innebörden bör därför medföra inte oväsentliga brottsförebyggande effekter.

LO
påpekar att en god redovisning utgör en förutsättning för att arbetsgivarna
skall kunna fullfölja sina skyldigheter enligt lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet och tillstyrker att lagstiftningen kraftigt skärps på detta
område. Detsamma gäller TCO. Enligt SACO/SR är det betänkligt att
bokföringsskyldiga i ökad omfattning förstör bokföringsmaterial och underlåter
att fullgöra sin bokföringsskyldighet. Sådana förfaranden innebär att
skattemyndigheternas kontrollmöjligheter försvåras och att utredningsarbetet
för polis och åklagare blir betungande och resurskrävan-de. Det är stötande att
bokföringsskyldiga genom att på dessa sätt underlåta att fullgöra sina
skyldigheter dels kan vålla samhället mycket stora extra kostnader, dels kan
föranleda att de vid eventuell lagföring får en mycket mildare bedömning än
deras gärningar bort föranleda.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län delar uppfattningen att det har blivit allt vanligare
att näringsidkare åsidosätter sin bokföringsskyldighet på olika sätt. Hela
skalan finns representerad från det att inga räkenskaper över huvud taget förts
till oriktig eller rent av falsk bokföring. Detta är ett allvarligt problem som
försvårar myndigheternas arbete med kontroll och uppbörd av skatt. Även
beivrandet av olika gäldenärsbrott försvåras om bokföringen är bristfällig
eller helt saknas. Det är uppenbart att de sanktioner som kan komma i fråga i oHka
fall inte är tillräckliga. En liknande uppfattning redovisas av kammarrätten i
Sundsvall som emellertid samtidigt påpekar vikten av att
utredningsmöjligheterna i olika hänseenden blir sådana att regelsystemet kan
utnyttjas effektivt. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
anser att en partiell revidering av straffbestämmelsen om bokföringsbrott och
därmed sammanhängande bestämmelser är motiverad med hänsyn framför allt till de
hårt ansträngda utredningsresurserna och intresset av att dessa används på ett
effektivt sätt i kampen

Prop.
1981/82:85 15

mot
den ekonomiska och organiserade brottslighet, i vilken gäldenärsbrot-ten ofta är
ett väsentligt inslag.

Även
RÅ vitsordar behovet av att man snarast förbättrar möjligheterna att på ett
snabbt och kännbart sätt ingripa mot ekonomisk brottslighet genom att utnyttja
bestämmelserna om bokföringsbrott och försvärande av skattekontroll. RÅ varnar
emellertid för att införa en genomgripande nyordning i fråga om den
straffrättsliga regleringen på det aktuella området. För att en sådan skall
vara motiverad bör enligt RÅ:s mening krävas att ett uttalat behov av
förändringar föreligger och att den nya ordningen klart framstår som mera
ändamålsenlig än den gällande. Mot de fördelar som står att vinna med en reform
måste vägas bl. a. de svårigheter som främst vid en mera omfattande ändring av
reglerna kan uppkomma under en relativt lång övergångstid innan praxis i fråga
om tillämpningen av den nya regleringen utvecklats och stabiliserats. En
liknande uppfattning redovisas av utrednigen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m.m.
i skatteprocessen och riksskatteverket. Sistnämnda remissinstans påpekar att
beivrandet av brottet, försvårande av skattekontroll har intensifierats under
senare år och att antalet anmälningar om brott av detta slag fördubblades år
1980 i förhållande till 1979 års siffror.

Enligt
Svenska sparbanksföreningen är kraven på redovisningens uppläggning och
utformning redan i dag mycket stora och kostsamma för företagen. Föreningen
menar att redan gällande lag ger tillräckliga möjligheter att beivra
bokföringsbrott och liknande förfaranden. Den omständigheten att få fall anmäls
till åtal och att ännu färre föranleder ansvar för brott av ifrågavarande slag
beror uppenbarligen på att det nuvarande systemet inte utnyttjas tillräckligt
effektivt. Sparbanksföreningen ifråga-, sätter om en effekfivare bekämpning av
den ekonomiska brottsligheten kan åstadkommas endast genom en lagändring.
Liknande synpunkter framförs av bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
industriförbund och Lantbrukarnas riksförbund, vilka avstyrker att promemorian
läggs till grund för några åtgärder.

Överväganden

Bokföringsskyldigheten
och de straffbestämmelser som anknyter till denna fyller flera olika
funktioner.

Ett
syfte är att bereda skydd åt den bokföringsskyldiges fordringsägare. Lagstiftningen
vill ge dessa möjlighet att vid den bokföringsskyldiges obestånd få en
överblick över hur han har skött sin rörelse. Skyldigheten att föra räkenskaper
medför vidare att den bokföringsskyldige själv får bättre möjligheter till
överblick och kontroll över rörelsens gång och den ekonomiska ställningen. Det
kan i enlighet med vad som har uttalats i promemorian hävdas att denna
funktion är den viktigaste, särskilt om man beaktar att borgenärerna härigenom
indirekt får en viss garanti för att en förlust-bringande verksamhet inte
fortsätts i onödan.

Prop. 1981/82:85 16

Att
företagen har en ordnad och tillförlitlig bokföring är emellertid av stor
betydelse även från samhällets synpunkt. En uttalad strävan är visserligen att
minska företagens uppgiftslämnande, men klart är att det för att samarbetet
mellan näringsliv och samhälle skall kunna fungera krävs att företagen håller
en viss informationsberedskap och har tillförlitligt underlag för sådana
upplysningar som ibland ändå måste krävas från samhällets sida. Vidare bygger
naturligtvis företagsbeskattningen och taxeringskontrollen på att rörelseidkarna
har ett gott underlag för deklarationerna i form av en ordnad bokföring. Mycket
viktigt är också, som har betonats i promemorian och i LO:s remissvar, att de
anställda bl. a. får vederhäftig kunskap om företagen och deras verksamhet. En
sådan information måste bygga på bl. a. ekonomiska fakta som hämtas ur en
ordnad bokföring.

Det
är således från skilda synpunkter av största betydelse att bokfö-ringspliklen
fullgörs på ett korrekt sätt. Samtidigt tycks det stå klart att det har blivit
allt vanligare att bokföringsskyldighet åsidosätts eller att räkenskapsmaterial
när kontroll skall ske påstås helt eller delvis ha förkommit på ett eller annat
sätt. Denna utveckling är allvarlig, och det finns all anledning att överväga
särskilda åtgärder för att söka komma till rätta med de problem som härigenom
ostridigt har uppstått inte minst för de brotts-bekämpande myndigheterna.

Naturligtvis
kan det göras gällande att det i första hand är angeläget att se till att det
gällande systemet tilllämpas på ett tillfredsställande sätt. Det vill också
synas som om den intensiva satsning på bekämpandet av ekonomisk kriminalitet
som statsmakterna har gjort har medverkat till en fortlöpande förbättring i
detta händeende. Påfallande är t. ex. att antalet anmälningar för försvårande
av skattekontroll har fyrdubblats mellan åren 1978 och 1980. De i promomorian
redovisade uppslag från RÅ:s arbetsgrupp mot ekonomisk brottslighet som syftar till
att förenkla förundersökningarna och förkorta tiden mellan lagföring och
straff ser jag också som mycket värdefulla även om, som någon remissinstans har
pekat på, juri-diskt-tekniska komplikationer kan tänkas uppstå i vissa fall.
Alla praktiska åtgärder som kan medverka till en mera effektiv brottsbekämpning
på detta område bör givetvis tas tillvara. Jag vill i sammanhanget också erinra
om att BRÅ inom ramen för översynen av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk
brottslighet har tillkallat en särskild arbetsgrupp med uppgift att studera
möjligheterna att påskynda utrednings- och domstolsförfarandet vid
skattebrott. En princippromemoria i detta ämne beräknas bli klar inom kort.

Klart
är samtidigt att strävandena att bättre utnyttja det nuvarande systemet även
kan behöva stödjas av lagstiftningsåtgärder. I detta hänseende framstår det
som särkilt väsentligt att man från samhällets sida mera kraftfullt markerar
vikten av att bokföringsplikten fullgörs och försöker motverka en utveckling
som innebär att bokföringsskyldiga förstör eller undanhåller bokföringsmaterial
hellre än att låta myndigheterna ta del av

Prop. 1981/82:85 17

det. Med hänsyn till att reglerna om gäldenärsbrott utgör
en väsentlig del av det straffrättsliga reaktionssystemet mot den ekonomiska
brottsligheten (se bl. a. JuU 1980/81:21 s. 84) ser jag det som mycket
värdefullt att vi genom BRÅ-promemorian har fått undertag för en närmare
diskussion av dessa frågor.

2.2 De särskilda åtalsförutsättningarna

Promemorieförslaget

Promemorieförslaget innebär i denna del att man upphäver
regeln i 11 kap. 8 § andra stycket brottsbalken om att åtal för bokföringsbrott
får väckas endast om gäldenären inom fem år från brottet har kommit i konkurs
eller motsvarande förhållande har inträtt.

I promemorian framhålls att såväl bestämmelsen i
skattebrottslagen om försvårande av skattekontroll som bestämmelsen om
bokföringsbrott i brottsbalken syftar till att straffbelägga åsidosättande av
bokföringsskyldighet. Att i det ena fallet kräva konkurs eller motsvarande som
förutsättning för åtal och i det andra fallet inte alls uppställa något
motsvarande krav anses i promemorian inte motiverat. En allvarlig försummelse
av bokföringsskyldigheten innebär oftast att rekvisiten i båda lagrummen är
uppfyllda. Det avgörande för vilken paragraf som skall tillämpas är om
företaget gått i konkurs eller inte - ett i vissa sammanhang slumpartat rekvisit.
Granskar man rekvisiten i de två bestämmelserna, finner man att
gärningsbeskrivningen vid försvårande av skattekontroll är mer omfattande än
gärningsbeskrivningen vid bokföringsbrott. Vid en betydlig lägre grad av
åsidosättande kan åtal för försvårande av skattekontroll komma i fråga med åtföljande
offentlighet för bokföringshandlingar. Det rimmar dåligt, hävdas det i
promemorian, med den uppfattning om handelsbokföringens privata karaktär som
på sin tid låg till grund för åtalsbegränsningen vid bokföringsbrott. Vidare
framhålls i promemorian att de farhågor som framförts om att straffbestämmelsen
om bokföringsskyldighet skulle kunna utnyttjas i illojalt syfte är överdrivna.
Gällande sekretessregler för uppgifter hos polis och åklagare samt
straffbestämmelserna om falsk och obefogad angivelse bör utgöra ett
tillräckligt skydd mot obehörig insyn i affärshemligheter.

Med tanke på de vitala samhällsintressen som numera bär
upp bokföringsplikten finns inte längre, sägs det i promemorian, fog för
uppfattningen att en näringsidkares räkenskaper är hans ensak och att man inte
bör få granska hans sätt att fullgöra sin bokföringsskyldighet om det inte
finns särskild anledning. Samhällsutvecklingen har ryckt undan grunden för
uppfattningen att bokföringen är av privat natur. I promemorian kommer man sålunda
till den slutsatsen att konkurskravet vid bokföringsbrott har spelat ut sin
roll. I promemorian föreslås som en konsekvens av detta 2 Riksdagen 1981182.
1 saml. Nr 85

Prop,
1981/82:85 18

ställningstagande
att man upphäver den särskilda preskriptionsbestämmelsen för bokföringsbrott i
35 kap. 4 § andra stycket BrB.

Remissyttrandena

Förslaget
i promemorian att upphäva åtalsregeln i 11 kap. 8 § andra stycket brottsbalken
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av åtskilliga remissinstanser.
Förslaget tillstyrks uttryckligen av Göta hovrätt, kammarrätten i Sundsvall,
riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, SACO/ SR, Svenska bankföreningen
och Svenska handelskammarförbundet.

En
stor grupp av de remissinstanser som är kritiska till förslaget har pekat på
att förslaget skulle innebära en avsevärd förkortning av tiden för
åtalspreskription, som nu räknas från tidpunkten för konkurs (eller motsvarande)
men enligt förslaget skulle räknas från tidpunkten förbrottet. En sådan
konsekvens betecknas som oacceptabel. Till denna grupp hör RÅ, riksskatteverket,
överåklagarna i Stockholm och Göteborg liksom länsåklagaren i Kalmar län samt
förmögenhetsbrottsutredningen. RÅ påpekar också att bokföringsbrott uppdagas
främst i samband med konkursförfarande, varför åtalsregeln inte innebär att
möjligheterna att tillämpa straffstadgandet mera påtagligt försämras.

Sveriges
industriförbund har framfört betänkligheter av mer principiell natur. Enligt
förbundet innebär förslaget ett avsteg från den i bokföringssammanhang
historiska principen om bokföringens privata karaktär. Vidare anser förbundet
att det finns risk att den möjlighet fill offentlighet som förslaget innebär
kan komma att utnyttjas illojalt. Enligt föreningen Sveriges åklagare innebär
förslaget en vidgning av det straffbara området som starkt kan ifrågasättas.
Även en del andra remissinstanser avstyrker förslaget, däribland utredningen
om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen.

Överväganden

Till
stöd för att ställa upp konkurs eller motsvarande som åtalsförutsättning vid
bokföringsbrott åberopades i förarbetena till 1929 års bokföringslag
(1929:117) handelsbokföringens privata karaktär och vådan för de bokföringsskyldiga
av att affärshemligheter annars skulle kunna blottas. Detta ställningstagande
vidhölls vid 1942 års revision av lagstiftningen om förmögenhetsbrott.

Liksom
åtskilliga remissinstanser ansluter jag mig till promemorians ståndpunkt att
det i dag får betecknas som ett föråldrat synsätt att betrakta en
näringsidkares räkenskaper som hans ensak. Som jag tidigare har anfört är en
ordnad bokföring av största betydelse inte bara för den bokföringsskyldige själv
utan också för hans borgenärer och anställda samt för samhället. Att ta bort
den aktuella åtalsregeln innebär som jag ser det en välbefogad skärpning av
synen på bokföringsbrottet från samhällets sida och en markering av vikten av
att bokföringsplikten alltid måste fullgöras

Prop.
1981/82:85 19

på
ett godtagbart sätt. Även om betydelsen från brottsförebyggande synpunkt av en
sådan åtgärd naturligtvis inte skall överdrivas, synes den kunna bidra till att
bestämmelsen om bokföringsbrott får en bättre allmän-prevenfiv funktion än f. n.
Som bankföreningen har påpekat är det ju förhållandevis ovanligt att den som är
bokföringsskyldig utgår från att han skall komma i konkurs, och det kan därför
sägas att den aktuella straffbestämmelsen inte f. n. lägger något tryck på
honom att vinnlägga sig om en korrekt bokföring.

Från principiell synpunkt
får det också anses mindre tillfredsställande att som förutsättning för åtal
ställa upp ett krav på att en omständighet har inträffat som ligger vid sidan
av själva gärningen och ofta utanför gärningsmannens kontroll. På de skäl som
har anförts i promemorian får farhågorna för att straffbestämmelsen om
bokföringsbrott skulle kunna utnyttjas i illojalt syfte, om den aktuella
åtalsregeln avskaffas, betecknas som överdrivna.

Jag
förordar därför till att börja med ett upphävande av regeln i 11 kap. 8 § andra
stycket BrB om att åtal för bokförings bröt t får väckas endast om gäldenären
inom fem år från brottet kommit i konkurs eller motsvarande förhållande har
inträtt.

Förslaget i promemorian
att även den särskilda regeln om preskription i 35 kap. 4 § andra stycket BrB
skall upphävas skulle föra med sig att utgångspunkten för preskriptionstidens
beräkning blir tidpunkten för brottets fullbordan och inte, som nu, den dag då
beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal annars kunde ske enligt 11 kap.
8 § andra stycket. Preskripfionstiden förkortas därmed i praktiken avsevärt i
förhållande till den nuvarande. Även om man tar bort de särskilda
åtalsförutsättningarna torde det finnas anledning räkna med att bokföringsbrott
i många fall upptäcks först i samband med en konkurs, som kanske inträffar ett
par år efter tidpunkten för brottet. Med hänsyn härtill och till att
utredningarna i de mål som det här gäller ofta blir långdragna riskerar
promemorieförslaget, som i denna del inte har motiverats närmare, att motverka
effektiviteten i brottsbekämpningen. Liksom flera remissinstanser anser jag
att detta inte kan vara en acceptabel ordning. Med hänsyn till vikten av att
rättsväsendets resurser inriktas på de allvarligare fallen av ekonomisk
brottslighet synes det kunna godtas att preskriptionstiden i praktiken
förkortas på angivet sätt såvitt gäller de lindrigare fallen av
bokföringsbrottslighet. När det däremot gäller bokföringsbrott som inte kan
bedömas som ringa bör enligt min mening konkurs eller liknande förhållande i
förekommande fall även i fortsättningen få bilda utgånspunkten vid beräkning av
preskriptionstidens längd. Jag föreslår därför att en regel med denna innebörd
tas in i 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken. Till den närmare utformningen
av bestämmelsen återkommer jag i specialmotiveringen.

Prop. 1981/82:85 20

2.3
Ett nytt bokföringsbrott m. m.

Promemorieförslaget

I
promemorian föreslås att bestämmelserna om brott mot bokföringsplikten förs över
till 15 kap. BrB och placeras som en ny a-paragraf närmast efter bestämmelserna
ill § om osant intygande. En sådan åtgärd framstår enligt promemorian som
naturligt när kravet på konkurs eller motsvarande som förutsättning för åtal
utmönstras, eftersom brottet då inte längre hör hemma i kapitlet om gäldenärsbrott.
Bokföringsbrottet kan naturligt uppfattas som brott mot en av samhället erkänd
sanningsplikt, och andra brott mot sanningsplikten, t. ex. osant intygande och
brukande av osann urkund, har upptagits i 15 kap. BrB. I promemorian har också
övervägts en lösning som innebär att man skulle låta den aktuella straffljestämmelsen
stå kvar i 11 kap. och efter norskt mönster ändra kapitelrubriken till "Om
gäldenärsbrott m. m.". Tanken avvisas emellertid i promemorian med den motiveringen
att berättigade krav på god systematik i balken skulle komma att eftersättas på
ett betänkligt sätt.

I
samband med förflyttningen av bestämmelserna från 11 till 15 kap. brottsbalken
bör enligt promemorian vissa ändringar företas i gärningsbeskrivningen. Med utmönstringen
av obeståndskravet faller enligt promemorian också gäldenärstermen. Som
subjekt föreslås i stället bokföringsskyldiga i allmänhet. Vidare föreslås att
den brottsliga handlingen - åsidosättande av bokföringsskyldighet -
förtydligas. Detta sker genom en exemplifiering. Sålunda föreskrivs straff för
den som lämnar osann uppgift, förtiger sanningen eller på annat sätt
åsidosätter bokföringsskyldighet. Därmed står det klart att felet kan utgöras såväl
av positivt oriktiga uppgifter som utelämnande av data i bokföringen.

F.n.
kvalificeras den brottsliga handlingen genom att den försummade
bokföringsplikten skall ha lett till att "ställningen och rörelsens
gång" inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. I
promemorian anses det naturiigt att i stället knyta an till uttryckssättet i 2
§ bokföringslagen och sålunda utgå ifrån att rörelsens förlopp, ekonomiska
resultat och ställning skall kunna följas genom bokföringen. Enligt promemorian
bör vidare kravet på att försummelsen skall vara så omfattande att man inte ens
"i huvudsak" kan bedöma rörelsen med ledning av bokföringen tonas ner
något. I enlighet härmed föreslås i promemorian att det föreskrivs straff för
den som åsidosätter bokföringsskyldighet rörande omständighet som är av
väsentlig betydelse för bedömningen av rörelsens förlopp, ekonomiska resultat
eller ställning.

Förslaget
innebär enligt promemorian en måttlig nedtoning i förhållande till gällande
rätt. Anledning till att ett väsentlighetskrav uppställs är att den
kriminalpolitiska princip som följts under 1970-talet och som inneburit att
allvarligare brottslighet regleras i brottsbalken medan mera bagatellartade förseelser
kriminaliseras i specialstraffrätten bör tillämpas också här. Som

Prop.
1981/82:85 21

jag
närmare återkommer till i det följande föreslås därför i promemorian att mindre
allvarliga bokföringsförseelser bestraffas enligt en ny bestämmelse i
bokföringslagen.

Inte
alla fall av försummad bokföringsplikt rörande väsentliga omständigheter i
bokföringen bör enligt promemorian föranleda straff enligt brottsbalken. Som
ytterligare förutsättning föreslås därför - i likhet med vad som i allmänhet
gäller vid brott mot sanningsplikt (15 kap. 10—13 §§) — att gärningen innebär
fara i bevishänseende. Därmed menar man sig i promemorian skära bort
situationer där felet i bokföringen är så uppenbart att ingen riskerar att låta
sig luras av det.

Den
nu gällande ordningen med straff för såväl uppsåtliga som vårdslösa bokföringsbrott
föreslås bibehållen.

Dock
förordas den ändringen att endast grov vårdslöshet skall bestraffas som
bokföringsbrott. Förslaget skall ses mot bakgrund av ställningstagandet i
promemorian att brottsbalken bör förbehållas de grova fallen av åsidosättande
av bokföringsskyldighet.

När
det gäller påföljden för bokföringsbrott uttalas i promemorian att det är
viktiga samhällsintressen som bär upp bokföringsplikten. Manipulerande med
bokföring kan många gånger utgöra ett led i eller tjäna som täckmantel för
kvalificerad ekonomisk brottslighet. I likhet med RÅ:s arbetsgrupp anser man i
promemorian att möjligheter måste finnas till kännbara påföljder vid allvarliga
fall av bokföringsbrott. Det föreslås därför en särskild straffskala för grova
brott. När det gäller strafflatituden är det enligt promemorian naturligt att
jämföra med grova fall av undertryckande av urkund. Detta brott, som
innefattar en viktig form av bokföringsbrott, kan redan i dag föranleda högre straff
än vad som är möjligt att uppnå enligt bestämmelsen för de särskilda
räkenskapsbrotten. Det föreslås i promemorian att bokföringsbrotten i
normalfallet - i likhet med vad som gäller i dag - skall förskylla fängelse i
högst två år. För grova fall föreslås emellertid en särskild straffskala med
fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. För vårdslös bokföring föresläs
påföljden vara böter eller fängelse i högst sex månader.

Enligt
gällande bestämmelser kan bokföringsbrott i ringa fall bestraffas med endast
böter. Som angivits i det föregående har i promemorian brottsbalken ansetts
böra förbehållas de allvarligare bokföringsbrotten. Straffskalan för
uppsåtliga bokföringsbrott innehåller enligt förslaget inte heller böter. Med
denna ordning faller emellertid en hel del straffvärda förfaranden utanför den
föreslagna regleringen. I promemorian ifrågasätts därför om det inte är
lämpligt att införa en särskild straffbestämmelse i bokföringslagen för dessa
fall.

I
promemorian påpekas att den danska, den norska och den finländska motsvarigheten
till bokföringslagen innehåller särskilda straffbestämmelser. En sådan fanns
också i 1967 års betänkande (SOU 1967:49) med förslag till räkenskapslag, och
remissinstanserna var över lag positiva till

Prop. 1981/82:85 22

bestämmelsen.
Att man avstått från att införa en straffbestämmelse i 1976 års bokföringslag
kan enligt promemorian ha berott på att man utgått från att den gällande
ordningen fungerade väl. I dag är det ostridigt att så inte är fallet. Det
förefaller enligt promemorian inte motiverat att helt underlåta att sanktionera
föreskrifter av ordningskaraktär endast därför att kontrollmöjligheterna inte
är så goda som man skulle önska. Lagstiftningen kan ändå ha moralbildande
effekt. Det framstår vidare som angeläget att ge större eftertryck åt
bokföringsnämndens anvisningar genom att straffsanktionera uppenbara brott mot
god redovisningssed. I enlighet härmed föreslås i promemorian att i bokföringslagen
införs en ny paragraf, 22a§, som föreskriver straff för bokföringsskyldig som
uppenbart åsidosätter god redovisningssed. Ansvar enligt bokföringslagen skall
dock inte ådömas om gärningen föranleder straff enligt brottsbalken. Ansvar
skall kunna ådömas vid såväl uppsåtliga som vårdslösa brott. Något krav på grov
vårdslöshet har inte uppställts. Straffskalan föreslås inrymma endast böter.
Dessutom föreslås en uttrycklig bestämmelse om att det inte skall dömas till
ansvar i ringa fall.

På
motsvarande sätt som i fråga om bokföringslagen föreslås i promemorian att det
införs en ny paragraf i jordbruksbokföringslagen som föreskriver straff för
redovisningsskyldig som uppsåtligen eller av oaktsamhet uppenbart åsidosätter
god redovisningssed. Undantag görs för det fall gärningen föranleder straff
enligt brottsbalken, och påföljden föreslås bli endast böter. Dessutom undantas
ringa fall.

I
promemorian anförs vidare att med den uppläggning av lagstiftningen rörande
brott mot bokföringsplikten som sålunda skisserats finns det inte längre behov
av en särskild straffbestämmelse i 10 § SkBL om försvårande av skattekontroll.
I stället föreslås att i den paragrafen tas in en erinran om att ansvar i vissa
fall inträder för den som åsidosätter bokföringsskyldighet med hänvisning till
bestämmelserna i 15 kap. 11 a § BrB, 22a § bokföringslagen och 18 a §
jordbruksbokföringslagen.

Remissyttrandena

Ny
straffbestämmelse i brottsbalken

Förslaget
i promemorian att införa en ny straffbestämmelse om bokföringsbrott i 15 kap.
brottsbalken har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen.

Förslaget
tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av bokföringsnämnden,
bankinspektionen, försäkringsinspekdonen, statskontoret, riksrevisionsverket,
kommerskollegium, statens industriverk, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, SACO/SR, Sveriges Hantverks- och industriorganisation - Familjeföretagen,
LO, Sveriges grossistförbund, Sveriges Redovisningskonsulters förbund (SRF) och
TCO.

Åtskilliga
remissinstanser har emellertid framfört kritik mot den föreslagna bestämmelsen
och mot de motiv som har åberopats till stöd för

Prop.
1981/82:85 23

förslaget
att införa denna. Några remissinstanser tar i anslutning härtill upp ett
uttalande i promemorian enligt vilket nuvarande påföljder för bokföringsbrott
inte står i rimlig proportion till nedlagda utredningsresurser. Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, institutet för intern revision
och Svenska bankföreningen avvisar uttryckligen tanken att det bör föreligga
ett samband mellan utredningsarbetets omfattning och påföljden för
bokföringsbrott.

Flera remissinstanser har
ifrågasatt det lämpliga i att överföra bestämmelsen till 15 kap. i
brottsbalken. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att hänvisnirigen
till att de särskilda åtalsförutsättningarna tas bort inte är bärande som skäl
för åtgärden, eftersom motsvarande förutsättningar saknas vid övriga gäldenärsbrott.
Dessutom kan ansvar för bokföringsbrott även med den föreslagna regleringen
förväntas komma i fråga framför allt i samband med konkurs.

Som ett skäl mot den
föreslagna ordningen har även framförts att den innebär att ansvar för
medverkan blir oklarare än enligt gällande rätt (jfr 11 kap. 7§ BrB). Förslaget
innebär enligt juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet minskade
möjligheter att ådöma straff när någon annan än den bokföringspliktige själv
har medverkat.

När det gäller den närmare
utformningen av den föreslagna nya bestämmelsen om bokföringsbrott har under
remissbehandlingen framförts olika kritiska synpunkter. Rikspolisstyrelsen
påpekar att det inte framgår under vilka förutsättningar vårdslös bokföring
skall anses föreligga i de fall då räkenskapsmaterial saknas. Länsstyrelsen i
Stockholms län anser att bestämmelserna bör kompletteras med en uttrycklig
regel med sikte på fall då räkenskaper inte har förts eller har förkommit till
följd av oaktsam förvaring. Liknande synpunkter anförs av kammarrätten i
Sundsvall, Föreningen Sveriges Länspolischefer och Föreningen Sveriges
Polischefer. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet menar att
man genom en enkel justering av bestämmelsen om bokföringsbrott bör kunna ge
denna en sådan räckvidd att fall då bokföringsmaterial har förkommit till följd
av vårdslöshet täcks. Möjligen behöver bokföringslagen förtydligas i vad avser
plikten att försvara materialet på ett betryggande sätt.

Flera remissinstanser,
däribland RÅ, pekar på att vissa betänkligheter gör sig gällande mot att införa
rekvisitet "fara i bevishänseende" på det ifrågavarande området.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet erinrar om att detta rekvisit
erfarenhetsmässigt medför tillämpningssvårigheter.

Den föreslagna
straffsatsen för grovt bokföringsbrott har lämnats utan erinran av flertalet
remissinstanser. Länsstyrelsen i Stockholms län har dock ifrågasatt om inte
maximistraffet bör vara fängelse i sex år.

Prop.
1981/82:85 24

Straffbestämmelserna i bokföringslagen (1976:125) och
jordbruksbokföringslagen (1974:141)

Det övervägande antalet remissinstanser avstyrker eller är
tveksamma till förslaget i promemorian om nya straffbestämmelser i
bokföringslagen och jordbruksbokföringslagen.

Flera av de remissinstanser som är kritiska till förslaget
menar att detta kommer att leda till olägenheter vid kontroll och
brottsbekämpning. Så t. ex. menar RÅ att promemorieförslaget leder till att man
får en reglering som i sig är relativt komplicerad och som kan befaras ge
upphov till åtskilliga svårigheter i den praktiska tillämpningen. De nya
straffbestämmelserna i bokföringslagen och jordbruksbokföringslagen skulle
vidare innebära en utvidgning av det kriminaliserade området som sträcker sig
långt utöver vad som kan anses erforderligt för ett ändamålsenligt bekämpande
av den ekonomiska brottsligheten. Det senare är betänkligt från principiella
synpunkter och kan leda till en inte önskvärd splittring av rättsväsendets
resurser för brottsbekämpningen på området.

Den utan
jämförelse kraftigaste kritiken riktar sig emellertid mot förslaget i
promemorian att använda begreppet åsidosättande av god redovisningssed som brottsrekvisit.
Enligt kommerskollegiets mening talar både principiella och praktiska skäl mot
förslaget. Från principiell synpunkt är det tveksamt att lägga det etiska
begreppet "god redovisningssed" som grund i ett straffrättsligt
system. Om förslaget genomförs, kommer det vidare enligt kollegiet att medföra
stora praktiska svårigheter. God redovisningssed kan skifta från företag till
företag och från bransch till bransch. För att rimliga rättssäkerhetskrav skall
kunna upprätthållas kommer polis, åklagare och domstolar att tvingas inhämta yttrande
från bokföringsnämnden i ett stort antal fall. Detta låter sig knappast göra
och kan inte heller vara bokföringsnämndens uppgift. De föreslagna
straffbestämmelserna i bokföringslagen och jordbruksbokföringslagen kan också
medföra att formella fel utan någon egentlig betydelse föranleder
straffansvar. En sådan ordning framstår inte som motiverad från kriminalpolitisk
synpunkt eller eljest angelägen. Dessutom finns det en risk för att
kriminaliseringen låser eller i vart fall hämmar utvecklingen på redovisnings-
och, i någon mån, revisionsområdet, vilket vore olyckligt. Pä liknande skäl
avstyrks förslaget även av Svenska arbetsgivareföreningen, statens
industriverk, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, utredningen om säkerhetsåtgärder m.m.
inom skatteprocessen, SACO/SR, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund. Föreningen auktoriserade revisorer FAR, Sveriges ackordscentral.
Svenska handelskammarförbundet, Sveriges hantverks- och industriorganisation
och Sveriges redovisningskonsulters förbund.

En knytning av straffen till god redovisningssed skulle
enligt bokföringsnämndens uppfattning komma att ge kansliet och nämnden en
väsentlig

Prop.
1981/82:85 25

ökad
arbetsbörda och ställa krav på väsentligt ökade handläggningsresurser, om man
skall kunna upprätthålla en tillfredsställande service vad gäller remisser,
telefonförfrågningar etc. Svårigheter kan trots bättre re surser ändå uppstå
för nämnden att komma fram till entydiga uttalanden, som kan läggas till grund
för domslut i alla tänkbara redovisningsärenden. Föreningen Sveriges åklagare
påpekar att möjligheterna till lagföring torde bli minimala eftersom bokföringen
i fråga inte kan kommas åt med hjälp av husrannsakan — som förutsätter att
frihetsstraff skall kunna följa - och den bokföringsskyldige inte kart åläggas
att i brottmålet tillhandahålla detta bevismaterial. Föreningen Sveriges
taxeringsrevisorer framhåller att förslaget medför den risken att
bokföringslagens straffbestämmelse skulle komma att tillämpas även vid egentligt
bokföringsbrott. Enligt Sve riges advokatsamfund skulle förslaget öppna en
möjlighet till trakasseri och illojalt beteende genom påkallande av
polisutredning i rena bedömningsfrågor, något som man enligt samfundets mening
inte kan bortse från. Lantbrukarnas riksförbund erinrar om att
jordbruksbokföringslagen i motsats till bokföringslagen enbart tillkommit för
att ge underlag för taxeringen. Skyldigheten att föra räkenskaper enligt denna
lag medför alltså inte några civilrättsliga verkningar. I de fall en
lantbrukare inte fullgör sin räkenskapsskyldighet enligt
jordbruksbokföringslagen är det enda rimliga att förseelsen beivras inom ramen
för skattelagstiftningen.

Upphävandet
av den särskilda straffbestänimelsen i 10 § SkBL om försvårande av
skattekontroll

Förslaget
att upphäva straffbestämmelsen i 10 § SkBL om försvårande av skattekontroll
diskuteras särskilt av flera remissinstanser. Så gott som samtliga motsätter
sig att bestämmelsen tas bort. Enligt RÅ är den nuvarande utformningen av
brotten bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll i huvudsak
ändamålsenlig och straffstadgandena kompletterar varandra på ett lämpligt sätt.
Den nuvarande uppdelningen på två brott innebär inte några särskilt stora
olägenheter i det praktiska arbetet.

Att
ta bort ifrågavarande bestämmelse i skattebrottslagen skulle enligt
länsstyrelserna i Stockholms och Göteborgs och Bohus län innebära én väsentlig
nackdel i förhållande till vad som nu gäller, på så sätt att preskriptionstiden
för brott av denna art skulle förkortas. För det i promemorian angivna
bokföringsbrottet börjar nämligen preskriptionstiden löpa den dag brottet ägde
rum, medan det vid försvårande av skattekontroll är tidpunkten då effekten av
brottet uppkommer, som är avgörande. Länsstyrelserna understryker att det ur
brottsbekämpningssynpunkt är synnerligen angeläget att preskriptionstiden är
så lång som möjligt.

Riksskatteverket,
utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen, Sveriges
domareförbund och länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om att
skattebrottslagens bestämmelse till skillnad från brottsbalkens tar sikte även
på fall då bokföringsskyldighet inte föreligger men väl

Prop.
1981/82:85 26

skyldighet
att föra och bevara räkenskaper enligt olika författningar på skatteområdet,
såsom jordbruksbokföringslagen och de s.k. punktskatteförfattningarna. SACO/SR
påpekar att en bokföringsskyldig kan vidta olika manipulationer i sin bokföring
vilka i och för sig inte är av väsentlig betydelse för bedömning av rörelsens
förlopp, ekonomiska resultat eller ställning. Sådana åtgärder kan emellertid
vara av sådan art att de allvarligt försvårar myndigheternas kontrollverksamhet
avseende bl. a. anlitande av svart arbetskraft. Liknande synpunkter framförs av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Flera
remissinstanser förespråkar en höjd straffsats för brottets försvårande av
skattekontroll. Hit hör Göta hovrätt, RSV, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, länsstyrelsen i Stockholms län. Föreningen auktoriserade revisorer FAR,
Svenska revisorssamfundet och Sveriges redovisningskonsulters förbund.

Överväganden

För
egen del har jag den uppfattningen att ett slopande av kravet på konkurs eller
motsvarande som förutsättning för åtal för bokföringsbrott inte med
nödvändighet behöver medföra att detta brott måste utmönstras ur kapitlet om gäldenärsbrott.
Någon sådan förutsättning för åtal finns nämligen inte beträffande övriga gäldenärsbrott.
Bestämmelsen om bokföringsbrott har, som jag tidigare har utvecklat, även
andra funktioner än att skydda enskilda borgenärer från oegentligheter från den
bokförings-skyldiges sida, men motsvarande låter sig sägas även om de övriga
brott som finns upptagna i gäldenärsbrottskapitlet. Att överföra bestämmelserna
om brott mot bokföringsplikten till 15 kap. BrB skulle därtill som remissinstanserna
har påpekat föra med sig komplikationer i olika hänseenden, bl.a. med hänsyn
till det samband som f.n. föreligger mellan brottets karaktär av gäldenärsbrott
och medverkansansvaret (jfr 11 kap. 7§ BrB) samt konkursförvaltarnas
utredningsskyldighet enligt 55 och 185 b§§ konkurslagen. Dessa konsekvenser
skulle naturligtvis i och för sig kunna avhjälpas lagstiftningsvägen. Att någon
brottsförebyggande effekt skulle stå att vinna genom att föra över brottet till
ett annat kapitel och anpassa brottsbeskrivningen härtill synes emellertid
svårt att hävda.

Vad
jag sålunda har anfört leder mig till den slutsatsen att det saknas bärande
motiv att föra över bestämmelsen om bokföringsbrott till 15 kap. BrB. Jag
avstyrker sålunda promemorieförslaget i denna del.

Även
med denna utgångspunkt finns det skäl att nu ta upp frågan om viss ändring i
gärningsbeskrivningen för bokföringsbrott. Såväl i skrivelsen från RÅ:s
arbetsgrupp som i promemorian har man betonat det problem som ligger i att det
har blivit allt vanligare att räkenskapsmaterial påstås helt eller delvis ha
förkommit genom stöld, brand, översvämning eller på annat sätt. De i
promemorian framlaga förslagen synes emellertid inte vara inriktade på att söka
komma tillrätta med detta förhållande. Flera remissin-

Prop.
1981/82:85 27

stanser
har också föreslagit att bestämmelsen om bokföringsbrott kompletteras eller
förtydligas på ett sådant sätt att även en bristfällig förvaring eller vårdslös
hantering av räkenskapsmaterial, som det föreligger skyldighet att bevara,
klart straffbeläggs. Enligt remissuttalandena skulle bestämmelsen därigenom få
en ökad preventiv effekt. Jag delar denna uppfattning. Jag föreslår därför att
bestämmelsen om bokföringsbrott ändras så att det uttryckligen framgår att
underlåtenhet att bevara räkenskaper medför straffansvar även i oaktsamhetsfall.

De
uppgifter som i samband med konkurser och förundersökningar ofta lämnas från de
bokföringsskyldigas sida om hur räkenskapsmaterial har förkommit kan synas tyda
på att ett förvånande lättsinne inte sällan förekommer när det gäller sättet
att förvara sådant material. Som har påpekats vid remissbehandlingen vore det
en fördel om man i samband med de lagändringar som är aktuella nu förtydligar
bokföringslagens reglering när det gäller förvaringen av räkenskapsmaterial. Av
22 § första stycket bokföringslagen framgår att allt räkenskapsmaterial skall
bevaras i ordnat skick under minst tio år, men det sägs i lagrummet ingenting i
övrigt om hur materialet skall förvaras. Denna bestämmelse bör enligt min
mening kompletteras med en föreskrift om att materialet skall bevaras på ett
betryggande sätt.

Vad
avser promemorians förslag om särskilda ansvarsbestämmelser i bokföringslagen
och i jordbruksbokföringslagen förtjänar det erinras om att det i förarbetena
till bokföringslagen ingående diskuterades behovet av en straffbestämmelse i
den lagen. Man stannade emellertid för att inte lägga fram förslag i detta
avseende. Föredragande statsrådet uttalade bl. a. (prop. 1975:104 s. 198) att
det redan existerande regelsystemet - dvs. med straffansvar för bokföringsbrott
och försvårande av skattekontroll - kunde sägas ge en i princip tilltalande
ordning för bestraffning av sådana brister i bokföring som går ut över enskilda
och allmänna intressen. Föredraganden erinrade vidare om att det fanns
begränsade praktiska möjligheter att ingripa mot överträdelser av lagen i
andra fall än då borgenärsintressen hade trätts för när eller skattekontroll
försvårats. I samband med att vissa ändringar vidtogs i brottsbalkens
bestämmelser om gäldenärsbrott någon tid senare uttalade dåvarande chefen för
justitiedepartementet att han inte fann skäl till något ändrat
ställningstagande på denna punkt (prop. 1975/76:82 s. 42—43). Dessa uttalanden
mötte ingen erinran från riksdagens sida.

Med
hänsyn till den förhållandevis korta tid som har förflutit sedan föregående
ställningstagande krävs enligt min mening starka skäl för en utvidgad
kriminalisering av det slag som förordas i promemorian. Några sådana skäl har
enligt min uppfattning inte förts fram i denna. Snarare torde det att döma av
den så gott som enhälliga remissopinionen förhålla sig så att
promemorieförslaget om det genomfördes skulle innebära vanskligheter av såväl
principiell som praktisk natur. Med hänsyn till att förslå-

Prop. 1981/82:85 28

get
närmast syftar till att komma åt mera bagatellartade förseelser kan det
knappast ses som ett led i bekämpningen av vad man brukar hänföra till den
ekonomiska brottsligheten. Tvärtom skulle det som RÅ har utvecklat finnas en
risk för splittring av rättsväsendets resurser på detta område. Jag ställer mig
vidare liksom remissinstanserna tveksam till om rekvisitet åsidosättande av god
redovisningssed är ett tillräckligt entydigt begrepp för att avgränsa det
straffbara området; en så konstruerad regel skulle otvivelaktigt få en viss
prägel av generalklausul som man enligt min mening bör undvika när fråga är om
straffbestämmelser. Jag anser mig därför inte i denna del kunna godta
promemorieförslaget.

Av
detta ställningstagande följer att jag inte heller är beredd att tillstyrka promemorieförslaget
till den del det innebär att räckvidden av brottsbalkens bestämmelse begränsas
till uppsåtliga brott och brott som har begåtts av grov oaktsamhet.
Bestämmelsen bör i stället liksom nu omfatta även fall av oaktsamhet som inte
kan betecknas som grova.

Däremot ställer jag mig
liksom flertalet remissinstanser bakom förslaget örn höjning av straffet
beträffande bokföringsbrott. Som anförts i prome-fllorian är det viktiga
samhällsintressen som bär upp bokföringsplikten. Manipulerandet med bokföring
kan många gånger utgöra ekonomisk brottslighet. Möjligheter måste därför finnas
till kännbara påföljder vid allvarliga fall av bokföringsbrott. Självfallet
måste brottets straffvärde bedömas enbart med utgångspunkt i gärningen som
sådan och utan hänsyn till de svårigheter som kan finnas att utreda detta;
något annat torde inte heller ha avsetts i promemorian. Jag godtar sålunda
förslaget att införa en särskild straffskala för grova fall av bokföringsbrott.
De strafflatituder som föreslås anser jag väl avvägda.

Förslaget
i promemorian att upphäva den särskilda straffbestämmelsen i 10 § SkBL har
mötts av motstånd från så gott som samtliga remissinstanser som har diskuterat
detta. Jag ansluter mig härvidlag till kritiken. Som bl. a. Sveriges
domareförbund har påpekat har det aktuella lagrummet vidare tillämpningsområde
än bestämmelsen om bokföringsbrott i brottsbalken. Det senare brottet
förutsätter sålunda f. n. liksom enligt mitt förslag att bokföringsskyldighet
föreligger, medan 10 § SkBL dessutom kriminaliserar åsidosättande av sådana
skyldigheter att föra och bevara räkenskaper som följer av skilda författningar
på skatteområdet, t. ex. lagen (1959:92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning, lagen (1941:251) om särskild varuskatt och andra
punktskatteförfattningar liksom även jordbruksbokföringslagen. Till detta
kommer, som också har påpekats vid remissbehandlingen, att en
bokföringsskyldig kan vidta olika manipulationer med sin bokföring som
allvarligt försvårar taxeringsmyndigheternas kontrollverksamhet men ändå inte
är av väsentlig betydelse för bedömningen av rörelsens förlopp eller ställning.
Exempel erbjuder anlitande av s. k. svart arbetskraft liksom fall då en
uppköpare av någon vara underlåter att i bokföringen ange inköpskällan på
sådant sätt att denna kan identifieras

Prop.
1981/82:85 29

medan
bokföringen i övrigt är korrekt. Sådana eller likartade fall kan knappast
beivras vare sig enligt den nuvarande eller enligt den föreslagna brottsbalksbestämmelsen
men bör givetvis även i fortsättnigen vara straffbara. Övervägande skäl talar
därför för att bestämmelsen om försvårande av skattekontroll behålls med dess
nuvarande brottsbeskrivning.

Riksskatteverket har i
sitt remissyttrande framhållit att beivrandet av brottet försvårande av
skattekontroll har intensifierats och att en viss straffskärpning också kunnat
noteras. Verket och flera andra remissinstanser anser emellertid att det är
nödvändigt med ett strängare synsätt på detta brott och förordar därför en
straffskärpning av det slag som riksåklagarens arbetsgrupp har föreslagit.
Visserligen torde flertalet fall av försvårande av skattekontroll som är så
allvarliga att det nuvarande maximistraffet fängelse i två år inte är
tillfyllest i praktiken kunna bestraffas som bokföringsbrott, särskilt om i
enlighet med mitt förslag de särskilda åtalsförutsättningarna för detta brott
tas bort. Som tidigare har påpekats föreligger emellertid inte full
överensstämmelse mellan tillämpningsområdet för bestämmelsen om försvårande av
skattekontroll å ena sidan och bestämmelsen om bokföringsbrott i brottsbalken å
den andra. Med hänsyn härtill och då enligt min mening av allmänpreventiva skäl
ett generellt sett strängare synsätt på räkenskapsbrotten framstår som
motiverat anser jag mig böra godta förslaget om en höjning av straffet för
försvårande av skattekontroll. I linje med vad jag har föreslagit i fråga om
bokföringsbrott bör detta komma till uttryck genom en särskild straffskala för
grova fall av försvårande av skattekontroll. Däremot synes det inte finnas
tillräckligt underlag för att i enlighet med vad som också ifrågasatts av RÅ:s
arbetsgrupp, upphäva den särskilda bestämmelsen i 10 § SkBL om att ringa fall inte
skall föranleda straffansvar.

3
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1.
lag om ändring i brottsbalken,

2.
lag om ändring i
bokföringslagen (1976:125),

3.
lag om ändring i
skattebrottslagen (1971:69).

Förslagen
bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 5.

Prop. 1981/82:85 30

4
Specialmotivering

4.1
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

/;
kap. 5 §

Ändringsförslaget
innebär till en början att paragrafen har kompletterats med en exemplifiering
av förfaranden som kan innebära att bokföringsskyldigheten åsidosätts. Därvid
har uttryckligen upptagits underlåtenhet att föra och bevara räkenskaper. Att
underlåtenhet att föra räkenskaper f. n. är straffbart som bokföringsbrott är
fullt klart, men tvekan kan råda i fråga om underlåtenhet att bevara
räkenskapsmaterial i de fall underlåtenheten är att tillskriva oaktsamhet.
Genom den föreslagna ändringen blir det klarlagt att straffansvar kan ifrågakomma
även i dessa fall, som ingalunda är ovanliga i praktiken. Bestämmelsen
korresponderar i denna del med den föreslagna nya föreskriften i
bokföringslagen (22 §) om att räkenskapsmaterial skall bevaras på ett
betryggande sätt. Även den som av vårdslöshet åsidosätter denna föreskrift med
följd att räkenskapsmaterialet förkommer kan sålunda i fortsättningen dömas för
bokföringsbrott.

Beskrivningen
i övrigt - att gäldenären lämnar oriktiga uppgifter i räkenskaperna eller
annars åsidosätter bokföringsskyldigheten - är inte avsedd att medföra någon
ändring i förhållande till gällande rätt. Rekvisitet "oriktiga
uppgifter" måste självfallet tolkas med beaktande av sådana under- eller
övervärderingar, s. k. dolda reserver och liknande, som anses tillåtna enligt
god redovisningssed.

F.
n. kvalificeras den brottsliga handlingen genom att den försummade
bokföringsplikten skall ha lett till att "ställningen och rörelsens
gång" inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. I
överensstämmelse med promemorieförslaget har för att anpassning till
terminologin i 2 § bokföringslagen skall uppnås i stället valts uttryckssättet
"rörelsens förlopp eller ekonomiska resultat eller ställning". Någon
saklig ändring innebär inte detta. Kravet på att försummelsen skall vara så
omfattande att man inte ens "i huvudsak" kan bedöma rörelsen står
kvar. I promemorian föreslogs en viss omformulering av detta rekvisit, som
emellertid att döma av remissutfallet skulle ha kunnat föranleda
tolkningssvårigheter.

Som
subjekt för den brottsliga handlingen har behållits uttrycket "gäldenär".
Det skulle naturligtvis ha kunnat övervägas att i överensstämmelse med
promemorieförslaget låta straffbestämmelsen i stället ta sikte på var och en
som är bokföringsskyldig, men med den här valda lösningen att låta bestämmelsen
stå kvar i gäldenärsbrottskapitlet har det ansetts mest följdriktigt att
behålla anknytningen till gäldenärsbegreppet. Från saklig synpunkt får
distinktionen i det närmaste anses sakna betydelse, eftersom det knappast i
praktiken torde förekomma att den som är bokföringsskyldig inte på ett eller
annat sätt också är gäldenär. Den omständigheten att anknytning till gäldenärsbegreppet
behålls torde inte hindra att

Prop.
1981/82:85 31

man
i det enskilda fallet vid bedömningen av brottets straffvärde tar hänsyn även
till andra aspekter på gärningen än dess konsekvenser för borgenärerna.
Bedömningen av sådant slag förekommer även vid annan gäldenärsbrottslighet.

Det har uttryckligen angetts
att fråga skall vara om en gäldenär som är bokföringsskyldig enligt
bokföringslagen. Att paragrafen inte kan anses omfatta den som är underkastad
exempelvis jordbruksbokföringslagens bestämmelser torde visserligen redan nu
vara klart (jfr prop. 1971:10 s. 260 och prop. 1978/79:44 s. 32, 38, 49), men
uttalanden som från olika håll har gjorts i detta lagstiftningsärende visar att
tvekan kan uppkomma rörande bestämmelsens rätta innebörd. Det kan anmärkas att
motsvarande förtydligande numera också har gjorts i bl. a. 199 a § konkurslagen
(jfr prop. 1979/80:83 s. 55).

I paragrafen har upptagits
en särskild straffskala för grova fall av bokföringsbrott omfattande fängelse
mellan sex månader och fyra år. Härigenom blir strafflatituden likvärd med vad
som gäller för undertryckande av urkund. Om brottet är grovt skall på vanligt
sätt avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter. Bland de omständigheter
som kan vara av betydelse är, som redan antytts, om bokföringsskyldigheten
åsidosatts helt eller till stora delar. Över huvud taget är naturligtvis
bristernas karaktär och betydelse i ekonomiskt eller annat hänseende av stor
vikt. Vidare inverkar självfallet graden av förslagenhet och planering. Som
exempel på omständigheter som bör föranleda att brotten bedöms som grova kan
här nämnas att åsidosättandet av bokföringsskyldigheten skett systematiskt under
en följd av år eller att det skett i en rörelse, vars verksamhet är av stor
omfattning och omsätter höga belopp. Ansvar enligt den svårare graden torde i
praktiken komma i fråga endast vid uppsåtligt brott.

Straffskalan blir inte
lika sträng som för grovt bedrägeri, grov förskingring och grov oredlighet mot
borgenärer. Härav torde följa att om ett brott av sådant slag förövats med
vilseledande bokföring som medel, straffansvar kommer i fråga endast för det
grova bedrägeriet eller den grova förskingringen eller oredligheten. Om däremot
grovt bokföringsbrott har utgjort ett medel för grovt svindleri, som har samma
straffskala, torde till skillnad från f. n. straffansvar bli att ådöma för båda
brotten i konkurrens. Vad avser bestämmelsen i 10 § SkBL om försvårande av
skattekontroll föreslås denna liksom nu bli subsidiär till bestämmelsen om
bokföringsbrott. Om straffansvar i enlighet härmed skall ådömas för ett
bokföringsbrott, som även har försvårat skattekontrollen, bör regelmässigt det
förhållandet att denna kontroll har försvårats beaktas vid straffmätningen.
Detta torde ske redan enligt nuvarande ordning.

Beträffande
förhållandet mellan bokföringsbrott och osant intygande enligt 15 kap. 11 § har
tidigare, med visst stöd i motivuttalanden av straffrättskommittén (SOU 1944:69
s. 348), i allmänhet ansetts att straffansvar för osant intygande vid oriktiga
uppgifter i bokföring har varit

Prop.
1981/82:85 32

uteslutet.
Detta hänger samman med att kravet på att den osanna uppgiften enligt det
aktuella lagrummet skall avse annat än egna angelägenheter. Av vad jag förut
har framhållit framgår att en sådan syn på bokföringens natur numera inte är
befogad, Med hänsyn till att bestämmelsen om bokföringsbrott har den
strängaste straffskalan och till att den får karaktär av specialbestämmelse i
förhållande till bestämmelsen om osant intygande torde dock i fall av nu aktuellt
slag 11 kap. 5 § bli tillämplig på lämnandet av osanna uppgifter i bokföringen
i de fall då förutsättningarna i övrigt är uppfyllda för straffansvar för
bokföringsbrott. Ansvar för osant intygande kommer då inte i fråga. Det kan
emellertid tänkas förekomma fall då en oriktig uppgift i bokföringen
visserligen inte innebär att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller
ställning inte kan i huvudsak bedömas men leder till fara i bevishänseende på
något annat sätt. I ett sådant fall kan ansvar för osant intygande b|i
aktuellt. Så kan t. ex. vara fallet, om en antedate-ring av en affärshändelse i
bokföringen åberopas för att förhindra återvinning i konkurs.

Av
5 § andra stycket lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken följer att de
ändringar i skärpande riktning som har föreslagits nu inte blir tillämpliga på
brott som har begåtts före ikraftträdandet.

11 kap, 8 §

Förslaget
innebär att andra stycket upphävs. Kravet på konkurs eller motsvarande förhållande
som förutsättning för åtal gäller sålunda inte i fortsättningen. Av 7 § lagen
(1964: 163) om införande av brottsbalken följer emellertid att den nämnda
begränsningen alltjämt skall iakttas i fråga om brott som begåtts före
ikraftträdandet.

14 kap. 4 §

Om
någon uppsåtligen förstör räkenskapsmaterial, anses f. n. straffansvar böra ådömas
för undertryckande av urkund enligt förevarande bestämmelse. Bestämmelsen i 11
kap. 5 § blir då inte tillämplig. Det kan emellertid uppkornma tvekan om hur
denna konkurrensfråga skall bedömas i fortsättningen, om i enlighet med mitt
förslag underlåtenhet att bevara räkenskapsmaterial uttryckligen anges som ett
exempel på brott enligt sistnämnda bestämmelse och straffskalan i denna
dessutom anpassas til! vad som gäller pm undertryckande av urkund.

För
att svårigheter i rättstillämpningen av den art som har antytts nu skall
förebyggas framstår det som lämpligt att samtliga fall av åsidosättande av
bokföringsskyldighet bedöms enligt samma bestämmelse. I överensstämmelse med
promemorieförslaget har därför i paragrafen intagits en uttrycklig subsidiaritetgklausul,
som klargör att undertryckande av bokföringsmaterial alltid skall bedömas som
bokföringsbrott, när gärningsbeskrivningen för detta brott är uppfylld.

Är
ett uppsåtligt undertryckande av räkenskapsmaterial inte att bedöma

Prop.
1981/82:85 33

som
bokföringsbrott, blir det fortfarande straffbart som undertryckande av urkund i
det fall att gärningsmannen har förstört material som skulle ha bevarats enligt
någon av de skatteförfattningar som är tillämpliga på området.

35
kap. 4 § andra stycket

Som
förut har angetts upphävs enligt förslaget regeln i 11 kap. 8 § andra stycket
brottsbalken om att åtal för bokföringsbrott får väckas endast om gäldenärer
inom fem år från brottet har kommit i konkurs eller motsvarande förhållande
inträtt. Detta innebär i sin tur att den speciella preskriptionsregeln i 35
kap. 4 § andra stycket inte kan behållas i gällande lydelse. För att man skall
undvika de nackdelar från preskriptionssynpunkt som det skulle innebära att
helt upphäva denna har - som förutskickats i den allmänna delen - i paragrafen
i stället införts en ny preskriptionsregel. Den innebär att om den som
åsidosatt sin bokföringsskyldighet inom fem år från brottet har försatts i
konkurs, fått eller erbjudits ackord eller inställt sina betalningar,
preskriptionstiden skall räknas från den dag dä detta skedde. Ett uttryckligt
undantag har dock gjorts för ringa fall av bokföringsbrott, på vilket endast
böter kan följa och som alltså med tillämpning av första stycket och 1 § i
kapitlet preskriberas när två år har förflutit från dess fullbordan. Att på
detta sätt införa en regel som innebär en avvikelse från vad som i allmänhet
gäller om preskription möter mindre betänkligheter i förevarande fall, eftersom
det redan nu gäller en särlösning beträffande bokföringsbrott.

Det
bör anmärkas att det även med den här valda lösningen kan inträffa att ett
räkenskapsbrott är preskriberat som bokföringsbrott men fortfarande kan
föranleda straffansvar för försvårande av skattekontroll. Sistnämnda brott är
nämligen ett s. k. effektbrott, och effekten - att skattekontrollen i ett
särskilt fall allvarligt försvåras - kan ju tänkas inträffa senare än fem år
från gärningen, då ansvar för normalfallet av bokföringsbrott enligt förslaget
preskriberas ifall konkurs e.d. inte har mellankom-mit.

4.2
Förslaget till lag om ändring i bokföringslagen (1976:125)

I
22 § första stycket bokföringslagen har gjorts ett tillägg av den innebörden
att allt räkenskapsmaterial skall bevaras inte bara i ordnat skick utan även på
ett betryggande sätt. Härigenom införs en skyldighet för den som handhar bokföringshandlingar
att inte förvara dessa på ett sådant sätt att de riskerar att förkomma genom
stöld eller brand eller på annat sätt. Helst bör naturligtvis den
bokföringsskyldige hålla räkenskapsmaterialet under uppsikt eller under lås,
men detta synes inte generellt kunna krävas. Under alla omständigheter får det
anses otillåtet att - som förekommit - förvara handlingarna utan tillsyn i en
sommarstuga eller en parkerad bil. Skickas 3 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 85

Prop. 1981/82:85 34

bokföringshandlingar
genom postverkets försorg bör de uppenbarligen som regel assureras. I att
bokföringsmaterialet skall bevaras på betryggande sätt ligger naturligtvis
också att det inte får vara oåtkomligt utan det vid behov skall kunna företes
för exempelvis revisorer eller myndighet, när detta skall ske enligt lag. Det
ingår i bokföringsnämndens uppgifter enligt dess instruktion (1976:377) att vid
behov meddela närmare rekommendationer om hur bokföringshandlingar bör
förvaras.

4.3
Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

I 10
§ första stycket skattebrottslagen har upptagits en särskild straffskala för
grova fall av försvårande av skattekontroll omfattande fängelse mellan sex
månader och fyra år. Härigenom blir strafflatituden likvärd med vad som gäller
för bokföringsbrott i brottsbalken.

Eftersom
paragrafen enligt tredje stycket är subsidiär till den om bokföringsbrott, får
ändringen betydelse främst för sådana fall då skattekontrollen allvarligt har
försvårats genom räkenskapsförsummelse utan att bokföringsskyldighet har
förelegat. Detta kan vara fallet när skyldighet att föra eller bevara
räkenskaper har åvilat den skattskyldige enligt exempelvis jordbruksbokföringslagen
eller vissa punktskatteförfattningar. Som jäg har påpekat i den allmänna
motiveringen kan ändringen emellertid också få betydelse för fall då en
näringsidkare som är bokföringsskyldig har vidtagit manipulationer med sin
bokföring som allvarligt försvårar taxeringsmyndighetemas kontrollverksamhet
men ändå inte är av väsentlig betydelse för bedömningen av rörelsens förlopp
eller ställning. Klart är att det för att grovt brott skall föreligga i de fall
som här kan bli aktuella bör fordras att fråga är om en systematisk och
uppsåtlig brottslighet som har avsett särskilt höga belopp.

Av
5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken följer att ändringen inte
blir tillämplig på brott som har begåtts före ikraftträdandet.

5
Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lag om ändring i brottsbalken,

2.
lag om ändring i
bokföringslagen (1976:125),

3.
lag om ändring i
skattebrottslagen (1971:69).

6
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1981/82:85 35

Bilaga
1

Sammanfattning av promemorian

Från
olika håll har kommit uppgifter om att det under de senaste åren blivit allt
vanligare, att bokföringsskyldighet åsidosätts eller att räkenskapsmaterial
påstås helt eller delvis ha förkommit genom stöld, brand, översvämning eller på
annat sätt.

En
utveckling som innebär att bokföringsskyldiga i ökad utsträckning förstör
bokföringsmaterial hellre än att låta myndigheterna få del av det är allvarlig.
Det är särskilt skattemyndigheternas kontrollmöjligheter som blir lidande. I
avsaknad av bokföring blir taxeringsrevisionsarbetet tidskrävande. Lång tid
förflyter innan lagakraftvunnet beslut föreligger i skatteprocessen. Ofta
mynnar processen ut i skönstaxering.

Har
bokföringsskyldigheten åsidosatts blir utredningsarbetet långvarigt och svårt
också för polis och åklagare. Många gånger tvingas man på grund av
bevissvårigheterna att helt avstå från att väcka åtal eller hänvisas till att väcka
åtal för lindrigare brott än som med all sannolikhet har förövats. Och leder
åtalet till fällande dom blir påföljden ofta, på grund av den långa tid som
förflutit mellan gärningen och domen, påfallande mild och står inte i rimlig
proportion vare sig till brottets svårhetsgrad eller till nedlagda resurser.

Dessa
missförhållanden inger allvarlig oro. Om den uppfattningen vinner spridning,
att det lönar sig att förstöra bokföringsmaterial hellre än att låta skatte-
och brottsbeivrande myndigheter ta del av det, ställs rättsväsendet inför stora
problem. Risk finns att utredningspersonalen, såsom i viss utsträckning redan
tycks ha skett, finner det meningslöst att inleda förundersökning i fall av nu
beskrivet slag. Än allvarligare blir det om allmänheten härigenom får den
föreställningen, att rättsväsendet saknar resurser, förmåga eller vilja att
bekämpa kvalificerad ekonomisk brottslighet. Vi har därför ansett det vara en
angelägen uppgift att ta upp frågan om räkenskapsbrottens utformning och
straffvärde med sikte på att få till stånd en ordning som så effektivt som
möjligt förhindrar att allvarlig ekonomisk brottslighet kan döljas genom
bokföringsmanipulationer.

Enligt
gällande rätt får bokföringsbrott åtalas endast om den bokföringspliktige
råkat på obestånd inom fem år från brottet. Denna inskränkning bygger på en föriegad
uppfattning om att bokföring har en helt privat karaktär. Goda skäl talar i
stället för att bokföringsskyldiga - oavsett sin betalningsförmåga — alltid
skall ha en straffsanktionerad plikt att iaktta god redovisningssed.

Vi
förordar därför att åtalsregeln i 11 kap. brottsbalken (BrB) upphävs och att
åtal för bokföringsbrott följaktligen skall kunna väckas oberoende av om den
bokföringsskyldige råkat på obestånd eller inte. Om emellertid konkurs eller
motsvarande inte längre är en förutsättning för åtal, passar bokföringsbrottet
systematiskt inte längre in i kapitlet om gäldenärsbrott. Det hör snarare hemma
i 15 kap. BrB bland brotten mot sanningsplikter av olika slag.

Med
hänsyn härtill föreslås att det i 15 kap. BrB införs en ny paragraf betecknad
11 a §, som föreskriver straff för den som lämnar osann uppgift, förtiger
sanningen eller på annat sätt åsidosätter bokföringsskyldighet. Saken måste
dock alltid gälla omständighet som är av väsentlig betydelse för bedömningen av
rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning.

Prop.
1981/82:85 36

Dessutom
krävs att gärningen innebär fara i bevishänseende. Brottet betecknas
bokföringsbrott. Sker sådan gärning av grov vårdslöshet, skall den också kunna
föranleda straff. En bestämmelse om detta har tagits upp i andra stycket av
nämnda paragraf.

Det brottet betecknas
vårdslös bokföring. Straffet skärps jämfört med nuvarande bestämmelser genom
att en särskild straffskala för grovt bokföringsbrott införs.

Det har varit en kriminalpolitisk
utvecklingslinje under 1970-talet att ta upp de allvarligare brotten i BrB och
låta ordningsförseelser beivras enligt bestämmelser i speciallagstiftningen.
Den ordningen bör följas också i detta sammanhang.

För de fall någon uppsåtligen
eller av oaktsamhet eljest försummar bokföringsplikten föreslås sålunda en ny
straffbestämmelse i bokföringslagen resp. jordbruksbokföringslagen. En
förutsättning för ansvar är att den bokföringsskyldige uppenbart åsidosatt god
redovisningssed.

Med den uppläggning av
bokföringsbrottet som nu angetts, fyller straffbestämmelsen i 10 §
skattebrottslagen (1971:69; SkBL) om försvårande av skattekontroll inte längre
något praktiskt behov. Vi föreslår därJFör att den bestämmelsen upphävs. Detta
gör att vissa justeringar i bestämmelser om anmälningsplikt till polis och
åklagare blir nödvändiga.

Prop. 1981/82:85 37

Bilaga
2

Lagförslag i promemorian

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken'

dels att 11 kap. 5 § skall upphöra att gälla,

dels att 11 kap. 8 §, 14 kap. 4 § och 35 kap. 4 § skall ha
nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 15 kap. 11
a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap. 8§' Vårdslöshet mot borgenär enligt 3 § första
stycket må åtalas av åklagare endast om åtal finnes påkallat ur allmän
synpunkt.

Ätal för bokföringsbrott må äga rum endast om gäldenären
inom fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit
ackord eller inställt sina betalning-

14 kap.

4§

Den som förstör, gör obrukbar Den som förstör, gör obrukbar

eller undanskaffar urkund, över vil- eller undanskaffar urkund, över vil

ken han vid tillfället ej äger så förfo- ken han vid tillfallet ej äger så
förfo

ga, dömes, om åtgärden innebär ga, dömes, om åtgärden innebär

fara i bevishänseende, för under- fara i bevishänseende och brottet ej

tryckande av urkund till är att anse som bokföringsbrott, iöv

fängelse i högst två år eller, om undertryckande av urkund

brottet är ringa, till böter eller fäng- till fängelse i högst två år eller, om

else i högst sex månader. brottet är ringa, till böter eller
fäng-

else i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader
och högst fyra

ar.

15 kap.

lla§

Den som lämnar osann uppgift, förtiger sanningen eller på
annat sätt åsidosätter bokförings sky l-

' Senaste lydelse av 11 kap. 5 § 1976:56. Senaste lydelse
1976: 56.

Prop. 1981/82:85

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

38

dighet rörande omständighet, som är av väsentlig betydelse
för bedömningen av rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning,
döms, om gärningen innebär fara i bevishänseende, för bokfö-ringsbrott till
fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.

Sker sådan gärning av grov oaktsamhet döms för vårdslös
bokföring till böter eller fängelse i högst sex månader.

35 kap. 4§> De i 1 § bestämda tiderna skola räknas från
den dag brottet begicks. Förutsattes för ådömande av påföljd att viss verkan av
handlingen inträtt, skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

/ fall, som ill kap. 5 § sägs, skall tiden räknas från den
dag då beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal eljest tidigast kunde
ske.

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom
föreskrivs att 10 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslägen
lydelse

Den som
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet eller
sådan skyldighet att föra och bevara räkenskaper, som föreskrivs för vissa
uppgiftsskyldiga, och därigenom allvarligt försvårar myndighets
kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift

Om
ansvar i vissa fall för den som åsidosätter bokföringsskyldighetfinns
bestämmelser i 15 kap. 11 a § brottsbalken, 22 a § bokföringslagen (1976:125)
och 18 a § jordbruksbokföringslagen (1979: Ml).

Senaste lydelse 1975:667.

Prop.
1981/82:85 39

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

dömes
för försvårande av skattekontroll till böter eller fängelse i högst två år.

1
ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.

Ansvar
enligt första stycket inträder ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt
brottsbalken.

Denna
lag träder i kraft den

3
Förslag till

Lag
om ändring i bokföringslagen (1976:125)

Härigenom
föreskrivs att i bokföringslagen (1976:125) skall införas en ny paragraf, 22 a §,
samt omedelbart före denna en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Ansvar
22 a §

Bokföringsskyldig
som uppsåtligen eller av oaktsamhet uppenbart åsidosätter god redovisningssed
döms, om gärningen inte föranleder ansvar enligt brottsbalken, till böter. I
ringa fall skall inte dömas till

Denna
lag träder i kraft den

4
Förslag till

Lag
om ändring i jordbruksbokföringslagen (1979:141)

Härigenom
föreskrivs att i jordbruksföringslagen (1979:141) skall införas en ny
paragraf, 18 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

18
a §

Redovisningsskyldig som uppsåtligen eller av oaktsamhet uppenbart
åsidosätter god redovis-

Prop.
1981/82:85

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

40

Denna
lag träder i kraft den

ningssed döms, om gärningen
inte föranleder ansvar enligt brottsbalken, till böter.

I
ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Prop. 1981/82:85

41 Bilaga 3

Riksåklagarens
arbetsgrupp mot kvalificerad ekonomisk brottslighet

1979-01-25

15/79

Till
Brottsförebyggande rådet

Fråga
om översyn av 11 kap. 5 § brottsbalken och 10 § skattebrottslagen

RÅ
tillsatte i november 1977 en arbetsgrupp fÖr uppföljning av åklagar-verksamheten
såvitt avser kvalificerad ekonomisk brottslighet. Gruppen har att överväga och
hos RÅ föreslå åtgärder i syfte att effektivisera brottsbekämpningen på detta
område.

Gruppen
skall härvid ägna uppmärksamhet åt bl. a. brottsformer, rättsfrågor,
utredningsmetoder, informationskällor, samarbetsfrågor och utbildningsbehov
samt frågor rörande organisation, resurser och lagstiftning. En huvuduppgift
för gruppen är att insamla, bearbeta och vidarebefordra information om
brottsbekämpningen.

Ledamöter
i arbetsgruppen är från åklagarväsendet länsåklagare Torsten Jonsson,
ordförande, samt länsåklagare Kay Larsson och chefsåklagare Jan Lindegård.
Vidare ingår en företrädare för RPS och en för RSV. Riksbanken och
generaltullstyrelsen har utsett var sin representant att vid behov adjungeras i
arbetsgruppen. RÅ är företrädd vid gruppens sammanträden genom byråchef Claes Zeime.
GrUppens sekreterare är distriktsåklagare Christel Anderberg.

BRÅ
har av regeringen fått i uppdrag ätt göra en översyn av lagsfiftning mot
organiserad och ekonomisk brottslighet. Med anledning härav vill arbetsgruppen
fästa BRÅ:s uppmärksamhet på ett förhållande som enligt vad gruppen erfarit i
hög grad inverkar menligt på effektiviteten i bekämpningen av kvalificerad
ekonomisk brottslighet och som det enligt gruppens uppfattning finns anledning
att beakta vid en översyn av denna lagstiftning.

Från
ett stort antal åklagare, poliser och taxeringsrevisorer har framhållits att
det under de senaste åren blivit allt vanligare att bokföringsskyldigheten
åsidosätts respektive att räkenskapsmaterialet påstås helt eller delvis ha
förkommit genom stöld, brand, översvämning eller dylikt. Resultatet härav blir
att skattemyndigheterna och de brottsbeivrande organen ställs inför
utomordentligt stora utrednings- och bevisproblem.

I
avsaknad av bokföring blir revisionsarbetet tidskrävande. Lång tid förflyter
innan lagakraftvunnet beslut i skatteprocessen föreligger, en process som ofta
utmynnar i en skönstaxering.

Åsidosatt
bokföringsskyldighet från de misstänktas sida leder till långvariga, tunga
utredningar som binder stora utredningsresurser också hos åklagare och polis.
Ifrågavarande utredningar slutar inte sällan med ett negativt åtalsbeslut
därför att brott inte kan styrkas. I den mån åtal väcks måste åklagaren ofta
lägga sitt yrkande pä mycket låg nivå i förhållande till de brott han har skäl
att misstänka men inte kan styrka.

Till
denna bild hör också påföljdsfrågan. Då lång tid har förflutit mellan brott och
lagföring har straffvärdet uttunnats till den grad att påföljden

Prop.
1981/82:85 42

sällan
står i rimlig proportion till vare sig brottets svårhetsgrad eller nedlagda
utredningsinsatser.

Enligt
vad arbetsgruppen erfarit har ovan beskrivna förhållanden lett till nästan
total uppgivenhet hos många utredningsmän. Det finns risk för att ambitionsnivån
håller på att sjunka vid påbörjandet av större utredningar.

Enligt
gruppens uppfattning är det därför nödvändigt att överväga vilka åtgärder som
kan vidtas i syfte att stävja det tilltagande åsidosättandet av skyldighet att
föra och bevara räkenskaper.

De
lagrum som står åklagarna till buds i detta sammanhang är främst 11 kap. 5 §
brottsbalken och 10 § skattebrottslagen. Sistnämnda lagrum har kommit att
tillämpas i mycket liten utsträckning. I promemorian "Det likvida
fusket", som länsstyrelsen i Stockholms län publicerade hösten 1978 och
som avser uppbördsbrottsligheten, konstateras lakoniskt beträffande 10 §
skattebrottslagen "Ingen preventiv effekt - tillämpas ej" (sid. 100).
I den mån åtal har väckts för försvårande av skattekontroll har påföljden - med
några undantag - stannat vid måttliga bötesstraff. Åtal för bokföringsbrott är
mer frekventa men även där är påföljdspraxis mild. Man torde därför kunna hävda
att dessa lagbestämmelser saknar preventiv effekt.

RSV
gjorde 1975 en undersökning av länsstyrelsernas erfarenheter av tillämpningen
av 10 § skattebrottslagen. Därav framgår att i hela riket anmälan till åklagare
om brott mot 10 § skattebrottslagen skett i 86 fall. Härav hade åtal väckts i
33 fall och fällande dom meddelats i 31 fall, varav 16 fall endast avseende
brott mot 10 § skattebrottslagen. - Av uppgifter som lämnats av
taxeringsrevisorerna avseende 1974 års revisionsverksamhet framgår att
räkenskaper saknats helt i 116 fall (2,2% av samtliga revisioner), en eller
flera räkenskapshandlingar saknats i 1082 fall (20,4%), räkenskaperna frånkänts
bevisvärde i 689 fall (13%) och åtal för försvårande av skattekontroll skett i
3 fall (0,1 %). RSV har tyvärr inte tagit fram någon motsvarande statistik av
senare datum. Enligt uppgift från verket torde här återgivna siffror spegla
läget även i dag. Förhållandena torde i vart fall inte ha ändrats till det
bättre.

Ett
av skälen till att 10 § skattebrottslagen kommit att tillämpas i så liten utsträckning
kan vara bristande information. Ett annat skäl är utan tvivel rådande päföljdspraxis,
som medför att anmälan om respektive åtal för försvårande av skattekontroll
inte upplevs som meningsfullt.

Med
hänsyn till svårigheterna att förebringa bevisning kan den som korrekt för och
bevarar räkenskaper f.n. bli "missgynnad" i åtals- och
påföljdshänseende. Det anses att många medvetet spekulerar i möjligheten att
undandra sig kontroll genom att åsidosätta bokföringsskyldigheten, varvid
eventuella böter för denna försummelse kalkyleras in bland övriga
driftskostnader. Det är därför troligt att en skärpning av påföljdsval och straffmätning
vid tillämpningen av berörda lagrum skulle få en avsevärd preventiv effekt.
Detta gäller inte minst om man vill försöka komma till rätta med bulvanproblematiken.
Under ett effektivt straffhot jämlikt 11 kap. 5 § brottsbalken eller 10 §
skattebrottslagen skulle sannolikt benägenheten att undanskaffa räkenskaper,
som faktiskt förts, minska.

Arbetsgruppen
håller nu på med att sammanställa en promemoria med vissa synpunkter på
tillämpningen av 11 kap. 5 § brottsbalken och 10 § skattebrottslagen. I
promemorian, som skall tillställas samtliga åklagare, vill grupen bl. a. erinra
om att ett åtal — efter rimlig utredningstid — för brott mot något av de nämnda
lagrummen i större utsträckning än som sker i dag kan övervägas som ett
alternativ till åtal för skattebedrägeri eller

Prop.
1981/82:85 43

"egentliga"
gäldenärsbrott efter månader och år av mödosam utredning. Detta gäller särskilt
när det redan i initialskedet av en utredning står klart att bevissvårigheterna
kommer att bli avsevärda till följd av den bristfälliga bokföringen. Polisens
bristande utredningsresurser utgör f. n. en flaskhals i ktmpen mot den
ekonomiska brottsligheten. Det är därför angeläget att tillgängliga resurser i
första hand används på ett sätt som leder till praktiskt godtagbara resultat.

I promemorian kommer
arbetsgruppen också att framhålla vikten av att åklagaren driver dessa mål
aktivt. Vid en huvudförhandling måste så mycket utredning förebringas att
domstolen får klart för sig att det inte är fråga om en harmlös ordningsförseelse
utan om ett förfarande som i fråga om sina konsekvenser kan vara lika
allvarligt som grovt skattebedrägeri respektive allvarliga gäldenärsbrott.

Genom
promemorian hoppas arbetsgruppen kunna medverka till en tillämpning av 11 kap.
5 § brottsbalken och 10 § skattebrottslagen som medför en preventiv effekt.

En
skärpning av rådande påföljdspraxis beträffande ifrågavarande brott skulle
visserligen kunna ske inom ramen för gällande lagstiftning. Mot bakgrund av
bokföringens stora betydelse för en näringsidkares förhållande till sina
borgenärer och fill det allmänna samt med hänsyn till att åsidosättande av
bokföringsskyldighet tenderar att bli allt vanligare är det emellertid enligt
arbetsgruppens uppfattning nödvändigt att synen på straffvärdet av ifrågavarande
brott ändras. Detta bör komma till uttryck genom en skärpning av
straffsatserna.

Arbetsgruppen
har gjort ett utkast till ändringar av 11 kap. 5 § brottsbalken och 10 §
skattebrottslagen, vilket bifogas (bilagan har uteslutits här).

Enligt
arbetsgruppens mening bör en särskild straffsats för grova fall av bokföringsbrott
respektive försvårande av skattekontroll införas. Härigenom uppnås
överensstämmelse med vad som gäller beträffande undertryckande av urkund
jämlikt 14 kap. 4 § 2 stycket brottsbalken, vilket när det gäller förstöring
eller undanskaffande av bokföringshandlingar är ett närliggande brott.
Förstörande eller undanskaffande av bokföring är, även om förutsättningar för
ansvar för undertryckande av urkund ej föreligger, ett förfarande som ur straffvärdessynpunkt
kan vara i det närmaste jämförbart med detta brott. Att helt eller delvis
underlåta att föra räkenskaper i syfte att omöjliggöra kontroll framstår som
minst lika straffvärt som att inför förestående taxeringsrevision eller konkurs
undanskaffa bokföringen. Omständigheter som bör föranleda att brotten bedöms
som grova är att åsidosättandet av bokföringsskyldigheten skett systematiskt
under en följd av år, att det skett i en rörelse, vars verksamhet är av stor
omfattning och omsätter höga belopp, eller att gärningen eljest är av särskilt
allvarlig art. Det torde vara naturligt att ansvar jämlikt den svårare graden
endast bör komma i fråga vid uppsåtligt brott.

Arbetsgruppen
har för grova fall övervägt ett straffmaximum på sex år för att uppnå paritet
med strafflatituderna för grov oredlighet mot borgenärer och grovt
skattebedrägeri. Gruppen har emellertid stannat vid att ett högsta straff om
fyra år i likhet med vad som stadgas i 14 kap. 4 § 2 stycket brottsbalken torde
vara tillräckligt.

Beträffande 10 §
skattebrottslagen vill gruppen i övrigt framhålla följande. 10 §
skattebrottslagen är subsidiär Ull brottsbalken. De lagrum i brottsbalken som
kan bli aktuella i sammanhanget är 11 kap. 5 § och 14 kap. 4 §. Reglerna om
bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll tar båda sikte på att
bestraffa den som inte fört några räkenskaper eller

Prop.
1981/82:85 44

som
fört dem på ett ofullständigt sätt. Den praktiska skillnaden är i princip endast
att ansvar för bokförihgsbrott inträder om den bokföringsskyldige har försatts
i konkurs. Med hänsyn härtill synes det inte sakligt motiverat att ansvar för
försvårande av skattekontroll förutsätter grov oaktsamhet medan det vid
bokföringsbrott räcker med oaktsamhet. Rekvisitet "grov" i 10 § 1
stycket bör därför slopas.

Det nuvarande andra
stycket i 10 § bör utgå. Eftersom ett av rekvisiten är att myndighets
kontrollverksamhet skall ha allvarligt försvårats torde det ligga i sakens
natur att brister i bokföringen som närmast har karaktär av smärre
ordningsförseelser ej skall föranleda ansvar. Att arbetsgruppen ändå föreslår
en ringa grad av brottet i första stycket beror dels på att det kan förekomma
fall av allvarligt försvårande av kontrollverksamhet men där rörelsens
omfattning eller oredovisade belopp är så ringa att brottet därför framstår som
mindre straffvärt, dels på att det är önskvärt att straffbestämmelserna för
bokföringsbrott och försvårande av skattekont-rtoll blir enhetliga.

På
arbetsgruppens vägnar Torsten Jonsson

Christel
Anderberg

Prop.
1981/82:85 45

Bilaga
4

Sammanställning över remissyttrandena

Remissinstanser

Remissyttranden
har inkommit från riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, Göta hovrätt,
kammarrätten i Sundsvall, bokföringsnämnden, bankinspektionen,
försäkringsinspektionen, statskontoret, riksskatteverket, riksrevisionsverket
(RRV), kommerskollegium, statens industriverk, juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen
i Stockholms län, utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. inom
skatteprocessen, förmögenhetsbrottsutredningen (Ju 1976:04), Centralorganisafionen
SACO/SR, Föreningen Auktoriserade revisorer FAR, Föreningen Sveriges
länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges
taxeringsrevisorer, Föreningen Sveriges åklagare. Institutet för intern
revision. Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas riksförbund.
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen. Svenska revisorsamfundet,
Sveriges ac-kordcentral, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation -Familjeföretagen,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
redovisningskonsulters Förbund (SRF), Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund
och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

RÅ
har bifogat särskilt inhämtade yttranden från överåklagarna i Stockholms,
Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt länsåklagarmyndigheterna i Stockholms
län och Gotlands län, Kalmar län. Malmöhus län. Västernorrlands län samt Jämflands
län.

Remissyttrandena

1
Allmänna synpunkter

Övervägande
antalet remissinstanser är positiva fill en revidering av straffansvaret för
försummelse av bokföringsskyldigheten. Även den allmänna inriktningen av
promemorians förslag har vunnit anslutning på de flesta håll. De förslag till
lagtekniska lösningar som har lagts fram i promemorian har emellertid fått ett
blandat mottagande.

Några
instanser är emellertid odelat positiva. Promemorians förslag tillstyrks
sålunda eller lämnas utan erinran ?i\/ försäkringsinspektionen och taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.

Bankinspektionen
anser att de förslag promemorian innehåller är väl avvägda och kan i huvudsak
ställa sig bakom vad som föreslås. Genomgående positiva är oc)f.sh.
förmögenhetsbrottsutredningen (Ju 1976:04), Föreningen Sveriges
länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer och Sveriges ackordcentral.

Prop.
1981/82:85 46

Statskontoret
instämmer i de principiella resonemang som läggs till grund för förslagen.
Förslagen synes många gånger kunna underlätta och förkorta det utredningsarbete
som åläggs taxeringsrevisorer, polis och åklagare vid misstanke om brott.

Rikspolisstyrelsen
kan i allt väsentligt ansluta sig till de överväganden och förslag som BRÅ har
lagt fram i promemorian. Räkenskapsbrotten är som regel till sin art sådana att
de kan snabbt utredas med rimliga insatser. De för dessa brott genom förslaget
nu bättre anpassade straffskalorna bör vidare leda till att åtal och lagföring
kan ske i större omfattning utan att man behöver avvakta utfallet av en ofta
oviss skatteprocess eller en komplicerad och tidskrävande utredning rörande
oredlighet. Ett genomfört förslag av den innebörden bör därför medföra inte
oväsentliga brottsförebyggande effekter. Det torde vidare innebära en något
utökad möjhghet till kontroll av bokföringsskyldighetens efterlevnad. Såsom
hittills blir det dock huvudsakligen när den bokföringsskyldige har råkat pä
obestånd eller är föremål för skattekontroll som bokföringsskyldighetens
efterlevnad aktualiseras. Men även vid misstanke om exempelvis förmögenhets-
eller förfalskningsbrott kan bokföring behöva granskas. Uppkommer därvid misstanke
om att bokföringsskyldigheten åsidosätts finns anledning att inleda
förundersökning rörande bokföringsbrott. Rikspolisstyrelsen anser att detta
står väl i överensstämmelse med synsättet att näringsidkare alltid skall ha en
straffsanktionerad plikt att fullgöra sin bokföringsskyldighet.

Flera
remissinstanser kommenterar allmänt behovet av en reform.

LO
anför att det är en förutsättning att god redovisning föreligger ifall arbetsgivarna
skall kunna fullfölja skyldigheten i 19 § lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet, LO instämmer därför i rapportens konstaterande att
"samhällsutvecklingen har ryckt undan grunden för uppfattningen att
bokföringen är av privat natur" och Ullägger att en lagstiftning av
föreslaget innehåll är.en nödvändighet ifall samhällets trovärdighet att vilja
bekämpa den ekonomiska brottsligheten skall bestå. LO tillstyrker därmed att
lagstiftningen kraftigt skärps på detta område. Även TCO hälsar med stor
tillfredsställelse att BRÅ:s förslag blir föremål för lagstiftning.

SACO/SR
understryker att samhället måste vidta effektiva åtgärder för att komma till
rätta med den organiserade och ekonomiska brottsligheten. Centralorganisationen
delar därför uppfattningen att starka skäl talar för ändring av nuvarande
straffbestämmelser om bokföringsbrott. Det är betänkligt att
bokföringsskyldiga i ökad omfattning förstör bokföringsmaterial och underlåter
att fullgöra sin bokföringsskyldighet. Sådana förfaranden innebär att
skattemyndigheternas kontrollmöjligheter försvåras och att utredningsarbetet
för polis och åklagare blir betungande och resurskrävan-de. Det är stötande att
bokföringsskyldiga genom att på dessa sätt underlåta att fullgöra sina
skyldigheter dels kan vålla samhället mycket stora extra kostnader, dels kan
föranleda att de vid eventuell lagföring får en mycket mildare bedömning än
deras gärningar bort föranleda. Än allvarligare är att allmänheten kan få den
uppfattningen att samhället saknar resurser, förmåga och vilja att bekämpa den
ekonomiska brottsligheten.

Sveriges
Grossistförbund anför att förbundet i skilda sammanhang genom olika
lagstiftningsförslag sökt åstadkomma ett förbättrat skydd för skatte- och
avgiftsfordringar och därvid har framhållit nödvändigheten av att
varufordringarna inte får komma i ett försämrat eller mer osäkert läge än andra
fordringar. Mot denna bakgrund finner förbundet det nu framlagda förslaget
motiverat då det, förutom att det skyddar skatte- och avgiftsfordringar, även
kommer att ge ett ökat skydd för varufordringar.

Prop. 1981/82:85 47

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län delar den uppfattning som redovisas i promemorian att
det blivit allt vanligare att näringsidkare åsidosätter sin
bokföringsskyldighet på olika sätt. Hela skalan finns representerad från det
att inga räkenskaper över huvud taget förts till oriktig eller rent av falsk
bokföring. Detta är ett allvarligt problem som försvårar myndigheternas arbete
med kontroll av skydd och uppbörd av skatt. Även beivrandet av olika gäldenärsbrott
försvåras om bokföringen är bristfällig eller helt saknas. Det är uppenbart att
de sanktioner som kan komma ifråga i olika fall inte är tillräckliga. En
väsentlig skärpning av gällande regler är därför i hög grad befogad.
Länsstyrelsen vill understryka att en sådan reform är angelägen och bör
genomföras utan dröjsmål. De förslag som läggs fram i promemorian är i vissa
fall långtgående. Som en allmän uppfattning vill länsstyrelsen framhålla att
det alltid är en fördel om en sanktionsskärpning kan ske inom ramen för
handläggningstiderna i skattebrottmål samt åtgärder som medverkar till att
enskilda myndigheter lämnar information till polis eller åklagare i samband med
förundersökningar och angående misstankar om brott som framkommer vid
myndighetens verksamhet.

Svenska revisorsamfundet
vill inte bestrida att det i promemorian beskrivna förhållandet existerar. Det
hade varit värdefullt om omfattningen därav hade angivits i promemorian i annat
än allmänna ordalag. Inte heller har det berörts närmare, vilka typer av
bokföringsskyldiga som oftast förekommer i dylika sammanhang. Är det exempelvis
bokföringspliktiga enskilda rörelser eller företag som varit föremål för
kontinuerlig revision? Samfundet antar att påståenden om de försvunna
räkenskaperna är relativt sällsynta i företag som varit föremål för
kontinuerlig revision. Om detta antagande är riktigt, kan den nyligen antagna
lagstiftningen om utökad revisionsplikt förväntas ge en förbättring även. utan
någon skärpning av lagstiftningen för bokföringsbrott. Likaså vill samfundet i
sammanhanget erinra om den för några år sedan införda bevissäkringslagen
(1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen, vilken torde ge möjligheter att i
stor utsträckning komma till rätta med de missförhållanden som BRÅ genom den framlagda
promemorian vill stävja. Samfundet anser självfallet att bekämpande av
ekonomisk brottslighet är en angelägen uppgift för samhället. Om förstöring
eller undanhållande av räkenskapshandlingar, trots de utökade möjligheter som
numera står skatte- och brottsbeivrande myndigheter till buds, utgör ett ofta
förekommande inslag i kriminell ekonomisk verksamhet, motsätter sig samfundet
inte en skärpning av lagstiftningen på området.

Kammarrälsen i Sundsvall
anför att utgångspunkten för de förslag som framläggs i promemorian är
uppfattningen att det under senare år blivit allt vanligare att bofcioringsskyldigheten
äsodosättes eller att räkenskapsmaterial förstörs för att dölja brottslighet
och försvåra kontroll. I och för sig kan det hävdas ai! utredningen i
promemorian om omfattningen av sådana oegentligheter oci; missförhållanden är
knapphändig och ofullständig. Även om svårigheterna att åstadkomma en fylligare
utredning i dessa hänseenden är påtagliga synes en noggrannare och mer inträngande
analys ha varit möjlig som bakgrund till och för bedömning av förslagen. Vad
som framförts i promemorian tillsammans med kammarrättens egna erfarenheter
ger emellertid kammarrätten anledning ansluta sig till uppfattningen att den
ordning som nu finns för att komma tillrätta med och beivra åsidosättande av
bokföringsskyldigheten bör överses i syfte att öka och vidmakthålla respekten
för gällande bestämmelser. Den otillräckliga utredningen

Prop, 1981/82:85 48

medför
bland annat svårigheter när det gäller att bedöma i vad mån det är utformningen
av de nuvarande reglerna om påföljder för åsidosättande av bokföringsskyldigheten
eller brister när det gäller utredningsresurser och kännedom om reglerna som
medfört att oegentligheter och missförhållanden inte blivit utredda och
beivrade i erforderlig utsträckning. Det finns anledning anta att brister i
sistnämnda hänseenden lett till att de möjligheter till beivrande som det
nuvarande regelsystemet i och för sig redan erbjuder inte tagits tillvara i
tillräcklig utsträckning.

En
revidering av straffansvaret för försummelse av bokföringsskyldigheten är
enligt juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet befogad av de
skäl som anförs i promemorian och som tidigare framförts av riksåklagarens
arbetsgrupp mot kvalificerad ekonomisk brottslighet. Möjligheterna att effekdvisera
lagföringen enligt nu gällande bestämmelser om gäldenärsbrott är små att döma
av remissutfallet på betänkandet (SOU 1980:7) Kompensafion för
förvandlingsstraffet. Frågan om straffbestämmelsernas lämpliga utformning inom
detta avsnitt av förmögenhetsbrotten faller visserligen inom
förmögenhetsutredningens (Ju 1976:04) ansvarsområde. En partiell revidering av
straffbestämmelsen om bokföringsbrott och därmed sammanhängande bestämmelser är
dock motiverad med hänsyn framför allt till de hårt ansträngda utredningsresurserua
och intresset av att dessa används på ett effektivt sätt i kampen mot den
ekonomiska och organiserade brottslighet, i vilken gäldenärsbrotten ofta är ett
väsentligt inslag.

Flera
remissinstanser anför allmänna synpunkter av delvis kritisk natur på de
föreslagna lagändringarna.

Göta
hovrätt delar uppfattningen att det är angeläget att söka åstadkomma en ordning
som i möjligaste mån ökar respekten för bestämmelserna rörande
bokföringsskyldighet och som förhindrar att allvarlig ekonomisk brottslighet
döljs genom brister i bokföringen. De problem som på senare tid alltmer gjort
sig gällande i detta hänseende synes till övervägande del ha sin grund i att de
resurser som står till förfogande för att bemöta brottslighet av detta slag är
långt ifrån tillräckliga. Framför allt måste därför åtgärder vidtas för att förbättu
berörda myndigheters möjligheter att effektivt stävja den oroväckande
utvecklingen. Det torde sålunda inte vara de i promemorian berörda
bestämmelsernas utformning som är den egentliga orsaken till att skyldigheten
att föra och bevara räkenskaper i tilltagande grad åsidosätts. Det nuvarande
regelsystemet synes tvärtom, åtminstone i princip, ge fullt tillfredsställande
möjligheter till ingripande i alla straffvärda fall. Redan genom ett bättre
utnyttjande av detta system - i samverkan med förstärkta resurser på
utredningssidan - skulle man sannolikt kunna komma till rätta med en stor del
av missförhållandena. Vad som nu anförts hindrar emellertid inte att det ändock
kan finnas skäl att undersöka i vad mån de aktuella lagbestämmelserna bättre
kan anpassas till den uppkomna situationen. Hovrätten vill härvidlag framhålla
som sin bestämda uppfattning att en sådan anpassning bör ske med bibehållande
av den nu gällande principen att straffansvar skall komma i fråga först när
åsidosättande av bokföringsskyldigheten inverkar menligt på sådana allmänna
eller enskilda intressen som är skyddade genom lag. Ingripande bör således även
i fortsättningen ske endast om det finns grundad anledning att anta att den
bokföringsskyldige inte fullgör sina förpliktelser och att underlåtenheten kan
få betydelse vid skatte- och avgiftskontroll, konkursutredning eller i annat
bevishänseende. Med den utgångspunkten synes förslaget i sin helhet leda
alltför långt för att kunna godtas fullt ut.

Prop.
1981/82:85 49

Enligt
RÅ innebär de i promemorian föreslagna författningsändringarna en relativt
genomgripande nyordning i fråga om den straffrättsliga regleringen på det
aktuella området. För att en sådan skall vara motiverad bör enligt RÅ:s mening
krävas att ett uttalat behov av förändringar föreligger och att den nya
ordningen klart framstår som mera ändamålsenlig än den gällande. Mot de
fördelar som står att vinna med en reform måste vägas bl. a. de svårigheter
som, främst vid en mera omfattande ändring av reglerna, kan uppkomma under en
relativt lång övergångstid innan praxis i fråga om tillämpningen av den nya
regleringen utvecklats och stabiliserats.

Den
kritik mot gällande ordning som har framförts är främst inriktad på det
förhållandet att relativt få fall av bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll
anmäls till polis och åklagare samt på påföljdspraxis. Beträffande den senare
har det särskilt från åklagarhåll framhållits att den är alltför mild för att
en tillämpning av stadgandena om bokföringsbrott och försvårande av
skattekontroll skall få den preventiva effekt i kampen mot den kvalificerade
ekonomiska brottsligheten som skulle vara möjlig. RÅ delar i stort denna
grundinställning. Antalet anmälningar om ifrågasatt bokföringsbrott har ökat
väsentligt sedan den nya lagstiftningen om handläggning av mindre konkurser
trädde i kraft. Detta synes vara en allmän trend. Mycket talar enligt RÅ:s
mening för att denna utveckling kommer att fortsätta. När det gäller
försvårande av skattekontroll är antalet anmälningar fortfarande
anmärkningsvärt lågt. Såvitt RÅ kan förstå är detta emellertid inte en följd av
brister i brottets konstruktion utan mera beroende på en viss obenägenhet att
tidigt under utredningsarbete som avser mera omfattande skattebrottslighet
separera ut misstankar om försvårande av skattekontroll för en snabbare
handläggning än den som i regel är möjlig i fråga om övrig misstänkt
brottslighet. Otvivelaktigt har den påföljd som kan förväntas bli resultatet av
en lagföring för försvårande av skattekontroll stor betydelse i detta
sammanhang. En i skrivelse från RÅ:s arbetsgrupp mot kvalificerad ekonomisk
brottslighet till BRÅ den 21 januari 1979 (se bilaga till promemorian)
föreslagna skärpningen av straffskalan för grova fall av bokföringsbrott och
försvårande av skattekontroll skulle enligt RÅ:s mening kunna bidra till att de
ifrågavarande straffbestämmelserna bättre än hittills kan utnyttjas som ett
rationellt och ändamålsenligt komplement till övriga bestämmelser om
allvarliga ekonomiska brott. Vid en sammanfattande bedömning finner RÅ inte
förslaget böra genomföras utan att det i vart fall först blivit föremål för en
ingående ytterligare bearbetning. Samtidigt är det emellertid angeläget att man
snarast förbättrar möjligheterna att på ett snabbt och kännbart sätt ingripa
mot ekonomisk brottslighet genom utnyttjande av bestämmelserna om bokföringsbrott
och försvårande av skattekontroll. Särskilt med tanke på det från
resurssynpunkt ansträngda läge som nu råder och som kan förutses för framtiden
är det nödvändigt att de processekonomiska fördelar som en sådan metodik
innebär kan tas till vara. RÅ vill därför förorda ett snabbt genomförande av en
mera begränsad reform av den innebörd som föreslagits av RÅ:s arbetsgrupp mot
kvalificerad ekonomisk brottslighet i den förenämnda skrivelsen till
brottsförebyggande rådet. En skärpning av straffskalan för grova fall av
bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll skulle enligt RÅ:s mening
göra dessa straffbestämmelser till ett betydligt mera effektivt och användbart
komplement till övriga straffbestämmelser med inriktning på ekonomisk
brottslighet än de f. n. utgör.

Liknande
synpunkter anförs av utredningen om säkerhetsåtgärder m m i skatteprocessen (USS),
som även erinrar om att lagstiftaren sedan åtskilli-

4 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 85

Prop.
1981/82:85 50

ga
år tillbaka på olika sätt har sökt begränsa användningen av de rent straffrättsliga
påföljderna till mer allvarliga lagöverträdelser. Ytterst handlar det här om
en resursfråga. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med personal för att på
ett mer traditionellt sätt låta utreda bagatellförseelser, ett förhållande som
- enligt vad USS närmare utvecklar - har beaktats vid utformningen av
lagstiftningen om skattebrott. Enligt USS är straffbestämmelserna i 11 kap. 5
§ BrB och - i ännu högre grad - 10 § SkBL nämligen utformade på sådant sätt att
de fångar upp alla straffvärda fall, där försumlig bokföring inte ingår som
ett led i ett centralt förmögenhetsbrott eller utgör någon form av
urkundsförfalskning. Anledning saknas därför att upphäva åtalsregeln i 11 kap.
8 § BrB. USS kan inte finna annat än att det remitterade förslaget på ett
markant sätt bryter med den pågående utvecklingen att alltmer söka inrikta
samhällets resurser för brottsbekämpning på mer allvarliga brott. Förslaget
innebär nämligen en väsentlig utvidgning av det straffbara området för
bokföringsbrott - det är i det närmaste frågan om en totalkriminalisering -
utan att man i promemorian kunnat visa på några verkliga fördelar härmed. Även
av det skälet motsätter sig USS att förslaget läggs till grund för
lagstiftning. En helt annan sak är att viss kritik kan riktas mot myndigheternas
och de allmänna domstolarnas tillämpning av främst straffbestämmelsen i 10 § SkBL
om försvårande av skattekontroll.

Även
Sveriges domareförbund framställer att åsidosättande av skyldighet att föra
och bevara räkenskaper torde kunna motverkas genom effektivare utnyttjande av
det gällande regelsystemet och genom skärpning av straffsatserna för
bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll. Det är emellertid svårt att
finna någon lösning på problemet att bokföringshandlingarna sanningslöst påstås
ha förstörts genom en olyckshändelse och förslagen i promemorian synes inte
undanröja dessa svårigheter.

Enligt
Svenska arbetsgivareföreningen framstår det som en angelägen uppgift sett ur
såväl det allmännas som näringslivets synpunkt att den ekonomiska
brottsligheten motarbetas. Den föreslagna ändringen av bokföringsbrottet i
brottsbalken korresponderar med denna målsättning. Det måste dock enligt
föreningens åsikt anses ovisst om den föreslagna ändringen i praktiken skulle
leda till de åsyftade förbättringarna. Som exempel på faktorer som härvidlag
spelar in kan nämnas myndigheternas utredningsresurser och den
brottsförebyggande effekt som lagändringen faktiskt skulle medföra.

Sveriges
advokatsamfund anser att de prakfiska och juridiska konsekvenserna av de
föreslagna ändringarna bör utredas mer allsidigt. Även om de föreslagna
reglerna har en klar udd riktad mot grov brottslighet och uppenbariigen skulle
underlätta beivrandet av ett straffvärt beteende bör de likväl närmare
övervägas i ett större sammanhang, där en vägning kan ske av de berättigade
intressen som gör sig gällande vid regeländringen.

Enligt
Svenska industriförbundets uppfattning kan ifrågasättas om inte redan nuvarande
regelsystem på ett i och för sig tillfredställande sätt tillgodoser kravet från
brottsbeivrande synpunkt att kunna bestraffa sådana brister i bokföringen som
går ut över privata och allmänna intressen. Som också framgår av redovisningen
i promemorian har inte gällande ordning på ett uttömmande sätt ännu prövats.
Det är därför svårt att säga hur effektiv gällande ordning verkligen är. Det är
vidare svårt att se hur den föreslagna ordningen i den praktiska tillämpningen
skulle i nämnvärd mån förbättra de missförhållanden som påstås föreligga. Att
låta straffansvar inträda vid en tidigare tidpunkt synes tvärtom ha motsatt
verkan. Självfallet kan vetskapen om att bokföringsskyldigheten fullgörs under

Prop.
1981/82:85 51

straffhot
ha en förebyggande verkan. Saknas emellertid makt i form av tillräckliga
utredningsresurser i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende att sätta
bakom orden riskerar på ett betänkligt sätt den allmänpreventiva effekten att
uttunnas. Med hänsyn till det anförda vill förbundet i nuvarande läge avstyrka
den föreslagna ändringen i brottsbalken och istället förorda ett bättre och
effektivare utnyttjande av det gällande systemet. Liknande synpunkter förs
fram av Svenska företagares riksförbund som emellertid betonar att förbundet
anser det angeläget att samhället kraftfullt skall kunna beivra bokföringsbrott
som är ett led i organiserad eller kvalificerad brottslighet. Förbundet kan
tänka sig att samhället ges ökade personella resurser för att utreda, åtala och
beivra sådana brott. Förbundet motsätter sig inte heller ändrade lagregler i
och för sig men vill då se starkare skäl för sådana ändringar än dem som BRÅ nu
presterat.

Enligt Svenska
sparbanksföreningens mening är det angeläget att den kvalificerade ekonomiska
brottsligheten bekämpas med kraft. Det är emellertid samtidigt av största vikt
att samhällets åtgärder inte insätts på sådant sätt, att seriösa företag och
enskilda personer drabbas av olägenheter. Det vällovliga syftet att minska den
ekonomiska brottsligheten får inte ske utan beaktande av andra rättspolitiska
syften samt företagsekonimska och na-Uonalekonomiska intressen. En rimlig
avvägning mellan olika intressen bör med andra ord göras.

Problemet när man skärper
sanktionssystemet och utvidgar det straffbara området för vissa straffvärda
handlingar i syfte att komma åt en viss grupp illojala personer och företag är
ju alUid det, att även seriösa personer och företag får obehag och olägenheter
av åtgärderna. Kraven på redovisningens uppläggning och utforming är redan i
dag mycket stora och kostsamma för företagen. Med den föreslagna
straffskärpningen och utvidgningen av det straffbara området kan det befaras
att många företagare anser sig tvingade att avsätta mycket mer tid än för
närvarande till inpro-duktiv pappershantering istället för produktion och
försäljning.

Enligt
sparbanksföreningens mening ger redan gällande lag tillräckliga möjligheter att
beivra bokföringsbrott och liknande förfaranden. Den omständigheten att få
fall anmäls till åtal och att ännu färre föranleder ansvar för brott av
ifrågavarande slag, beror uppenbarligen på att det nuvarande systemet inte
utnyttjas tillräckligt effektivt. BRÅ antyder t. o. m. att myndigheterna helt
enkelt är omedvetna om de möjligheter som nuvarande system, främst 10 §
skattebrottslagen, inrymmer för bekämpande av den redovisningsmässigt baserade
ekonomiska brottsligheten. Vid sådant förhållande kan det skäligen
ifrågasättas om en effektivare bekämpning av den ekonomiska brottsligheten kan
åstadkommas endast genom en lagändring.

Lantbrukarnas
riksförbund saknar en ingående analys av såväl nuläget som effekterna av
förslagen. I promemorian uttalar BRÅ att nuvarande utredningsrutiner går att
effektivisera och lämnar också exempel på hur så kan ske. I avsaknad av
nyssnämnda analys och i avvaktan på vad informa-fion till brottsbeivrande
myndigheter kan ge avstyrker förbundet de presenterade förslagen.

2
Åtalsprövning

Förslaget
i promemorian att upphäva åtalsregeln i 11 kap. 8 § andra stycket brottsbalken
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av åtskilliga remissinstanser.

Prop.
1981/82:85 52

Förslaget
tillstyrks uttryckligen av Göta hovrätt, kammarrätten i Sundsvall,
riksrevisionsverket, lönsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, SACO! SR och
Svenska handelskammarförbundet.

Svenska
bankföreningen har inget att invända mot en sådan faktisk vidgning av
bokföringsbrottet. Det torde vara mindre vanligt att en bokföringsskyldig, så
länge inga tecken finns på obestånd, vid fullgörandet av sin skyldighet
kalkylerar med risken att längre fram komma på obestånd. Bokföringsbrottet i
dess nuvarande utformning lägger alltså från påföljdssynpunkt inget tryck på
honom att vinnlägga sig om en korrekt bokföring. Straffbestämmelsen verkar
därför kanske inte i tillräcklig utsträckning för att förebygga en bristande
bokföring. Om den föreslagna ändringen kan få en sådan förebyggande verkan, är
det en fördel.

Juridiska
fakulteten vid Stockholms universitet anser att förslaget från principiell
synpunkt är välmotiverat. Straffvärdet av en oriktig bokföringsåtgärd är inte avhängigt
av om situationen t ex genom stigande konjunkturer reder upp sig eller om den
leder till konkurs. Det vid 1942 års strafflagsreform anförda skälet för att
uppställa denna begränsning av straffansvaret vid bokföringsbrott, till
skillnad från övriga gäldenärsbrott, nämligen bokföringens privata natur, kan
inte längre anses tillräckligt tungt vägande. Som en konsekvens av slopandet av
åtalsförutsättningen föreslås att den särskilda regeln om preskription skall
upphävas. Detta innebär att preskriptionstiden skall löpa redan från dagen för
brottet och inte som nu, först från den dag då beslut om egendomsavträde
meddelades eller åtal eljest kunde ske. Preskriptionstiden för det föreslagna
bokföringsbrottet blir, om förutsättningarna för grovt brott inte föreligger,
fem år. Det bör enligt fakultetsnämnden övervägas om denna tid kan anses
tillräckligt lång, även med den föreslagna regleringen skulle säkerligen
bokföringsbrott oftast upptäckas i samband med konkurs, och tiden från
konkursen till åtals väckande är ju för närvarande ofta mycket lång.
Utgångspunkten för preskription kan vidare komma att vålla osäkerhet vid dessa
brott (jfr lagrådet i prop 1971:10 s 356).

Flera
remissinstanser är kritiska till förslaget.

RÅ
påpekar att gemensamt för bokföringsbrott och försvårandet av skattekontroll är
att brotten uppdagas främst i samband med konkursförfarande respektive
taxerings- eller revisionsarbete. Åtalsregeln i 11 kap. 8 § andra stycket BrB
innebär därför inte att möjligheterna att tillämpa straffstadgandet på något
mera påtagligt sätt försämras. Den nuvarande utformningen är ändamålsenlig. RÅ
pekar också på förslagets konsekvenser i fråga om åtalspreskription. Även riksskatteverket
samt överåklagarna i Stockholm och Göteborg liksom länsåklagaren i Kalmar län
anser att konsekvenserna av förslaget i preskripUonshänseende innebär en
nackdel. Förmögenhetsbrottsutredningen och Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer
finner dessa konsekvenser oacceptabla.

Föreningen
Auktoriserade Revisorer FAR anser inte skälen tillräckliga för att slopa
anknytningen till en obeståndssituation. Svenska revisorssamfundet SRS framför
tanken att låta denna anknytning stå kvar men dessutom medge att åtal väcks
när det är påkallat från allmän synpunkt.

Enligt
Sveriges industriförbund väcker förslaget betänkligheter från principiella
utgångspunkter. Förslaget innebär nämligen i denna del ett avsteg från den i
bokföringssammanhang historiska principen om bokföringens privata karaktär. I
och för sig kan denna princip sägas ha delvis genombrutits genom införandet av
bestämmelsen om försvårande av skattekontroll. Att så skett är emellertid inte
särskilt anmärkningsvärt eftersom

Prop.
1981/82:85 53

en
tillämpning av regeln med åtföljande offentlighet av bokföringen aktualiseras
först sedan den bokföringsskyldige misskött sina förpliktelser mot det allmänna
och således utlöst en skada. När det gäller enskilda borgenärer är
förhållandet däremot något annorlunda. Typiskt sett har i fall av brister i
bokföringen den bokföringsskyldige som gäldenär åsidosatt sina borgenärers
intresse först vid obeståndssituationen. Så länge gäldenären fullgör sin
betalningsskyldighet saknar i allmänhet borgenären intresse av insyn i eller
kontroll av bokföringen. Att den möjlighet till offentlighet som öppnas genom
slopandet av obeståndsrekvisitet som åtalsförutsättning kan komma att utnyttjas
i illojalt syfte bör därför inte underskattas.

Enligt
Föreningen Sveriges åklagare är regeln om konkurs eller vissa andra
betalningssvårigheter som förutsättning för bokföringsbrott i dess nuvarande
utformning närmast att betrakta som ett brottsrekvisit även om bestämmelser
till sin konstruktion har formulerats som en åtalsregel. Ett slopande av denna
åtalsregel skulle därför i prakfiken innebära en vidgning av det straffbara
området. Behovet av en sådan nykriminalisering kan verkligen ifrågasättas.
Föreningen har svårt att tänka sig något fall där det skulle föreligga behov av
straffrättsliga reaktionsmöjligheter utöver vad som täcks av den nu gällande
lagstiftningen. Härutöver kan tilläggas att det numera allmänt erkända
intresset av att undvika lagstiftning - och i synnerhet straffrättslig
reglering - på områden där sådan inte ter sig oundgängligen nödvändig, starkt
talar mot slopandet av åtalsregeln. Föreningen avstyrker därför förslaget.

Som
framgår av redovisningen i föregående avsnitt avstyrks förslaget även
uttryckligen av instanser som ställer sig allmänt kritiska till promemorian,
däribland utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteproces-

3
Ett nytt bokföringsbrott

3.1
Ny straffbestämmelse i brottsbalken

Förslaget
i promemorian att införa en ny straffbestämmelse om bokföringsbrott i 15 kap.
11 a§ brottsbalken har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen.

Förslaget
tillstyrks eller lämnas utan erinran av bokföringsnämnden, bankinspektionen,
försäkringsinspektionen, statskontoret, kommerskollegium, statens
industriverk, LO, Sveriges grossistförbund, Sveriges Redo-visningskonsidters
förbund (SRF) och TCO.

Även
Sveriges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen fillstyrker
förslaget. Organisationen påpekar samtidigt att det på ett tydligare sätt bör
anges att även undertryckande av bokföringsmaterial ingår i det straffbara
området.

Enligt länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län synes den föreslagna bestämmelsen ändamålsenlig. Den
synes ge myndigheterna möjlighet att ingripa i alla de fall där
bokföringsskyldigheten åsidosätts på ett allvarligt sätt. Länsstyrelsen
tillstyrker därför de föreslagna ändringarna i brottsbalken.

SACO/SR
har inga invändningar mot att lagrummet om bokföringsbrott flyttas från 11 till
15 kap i brottsbalken. Förbundet har inte heller någon erinran mot att det
straffbara området utsträcks till att jämväl omfatta omständigheter som är av
betydelse för bedömning av rörelsens förlopp.

Prop.
1981/82:85 54

ekonomiska
resultat eller ställning, om gärningen kan innebära fara i bevishänseende.
SACO/SR tillstyrker också förslaget om införande av särskild straffsats för
grova fall av bokföringsbrott. Det är enligt förbundet av allmänpreventiva skäl
nödvändigt med skärpta straffbestämmelser mot dem som systematiskt och i stor
omfattning åsidosätter föreskriven bokföringsskyldighet. SACO/SR har inte
någon erinran mot införande av straffbestämmelsen för vårdslös bokföring för
ådagalagd grov oaktsamhet vid fullgörandet av bokföringsskyldighet. SACO/SR
menar dock att en ändring av 14 kap. 4 § brottsbalken angående undertryckande
av urkund inte behövs för att åstadkomma en effektivisering av bekämpningen av
den ekonomiska brottsligheten. Tveksamhet om tillämpningen av lagrummet synes
inte heller i framtiden behöva uppkomma.

Sveriges
advokatsamfund instämmer i uppfattningen att det under de senaste åren blivit
allt vanligare att bokföringsskyldigheten åsidosätts eller att
räkenskapsmaterialet påstås helt eller delvis ha förkommit genom stöld, brand,
översvämning eller på liknande sätt. Effektiviseringen i bekämpningen av
kvalificerad ekonomisk brottslighet försvåras givetvis härigenom och då inte
minst genom de stora utrednings- och bevisproblem det ställer skattemyndigheter
och åklagarmyndigheter inför. Samfundet ansluter sig därför i princip till de
förslag till ändringar i brottsbalken som framläggs i promemorian. Enligt
samfundet torde ett väsentligt problem när det gäller brottsbekämpningen vara
påstående från den bokföringsskyldige att räkenskapsmaterialet förkommit på
grund av omständigheter för vilka han icke är ansvarig; ett påstående som kan
vara svårt att motbevisa. Det kan ifrågasättas om den nu föreslagna
lagstiftningen verkligen kan utgöra någon egentlig bot i detta hänseende.
Snarare föreligger väl en risk att de höga straffsatser som föreslås i 15 kap
11 a § brottsbalken får till följd att bokföringsskyldig, som är medveten om
att han åsidosatt bokföringsskyldighet av väsentlig betydelse för rörelsens
förlopp, ekonomiska resultat eller ekonomiska ställning och misstänker att
myndigheterna är honom på spåren, kan frestas att i än högre grad än för
närvarande helt eller delvis undanskaffa bokföringen under påståendet att denna
förkommit. I sådant fall skulle den nu föreslagna lagstiftningen rent av kunna
leda fill att bokföringen i än högre grad än för närvarande undandras skatte-
och polismyndigheter för granskning.

Enligt
RRV är det statistiska material som åberopas som stöd för avgivna förslag till
författningsändringar ofullständigt. Detta gäller bl. a. det underlag som
ligger Ull grund för jämförelser mellan brister i räkenskaperna och åtgärder
från myndigheternas sida. RRV anser likväl att straffbestämmelserna rörande
redovisningsbrott nu är mogna för en översyn främst med hänsyn till
skattekontrollens behov. Bokföringslagen bygger på en samordning mellan civil-
och skatterättsliga intressentkrav. Dessa samordningsbehov bör även påverka
regleringen av bokföringsbrottet i brottsbalken. Konsekvensen härav blir att
kravet på obestånd slopas som en förutsättning för åtal. RRV anser även i
övrigt att den föreslagna nya utformningen av bokföringsbrottet i 15 kap
brottsbalken utgör ett rimligt uttryck för dessa samordningsbehov och att den
ger förutsättningar för en önskvärd redukUon av de brottsbeivrande
myndigheternas problem. RRV tillstyrker av allmänpreventiva skäl också den
föreslagna skärpningen av straffskalan för grovt bokföringsbrott. RRV
förutsätter att åsidosättande av de skyldigheter som idag medför ansvar enligt
10 § skattebrottslagen kommer att medföra ansvar enligt de föreslagna nya
straffbestämmelserna i brottsbalken. Om så blir fallet torde 10 §
skattebrottslagen om försvårande av skattekontroll kunna upphävas.

Prop.
1981/82:85 55

Institutet
för Intern Revision har ingen invändning mot att den nya bestämmelsen leder
till en utvidgning av brottsområdet men vill påpeka att detta sannolikt leder
till ett större utredningsarbete i komplexa bokföringstekniska frågor. Under
rubriken allmänna överväganden har i promemorian tagits in en skrivning som
antyder att påföljden för bokföringsbrott ej står i rimlig proportion till
brottets svårighetsgrad och ej heller till nedlagda utredningsresurser.
Institutet vill helt avvisa tanken att det skulle föreligga samband mellan
utredningsarbetets omfattning och påföljden för sådant brott.

Det föreslagna generella
bokföringsbrottet respektive brottet vårdslös bokföring enligt 15 kap Ila §
brottsbalken synes enligt rikspolisstyrelsens mening ha en räckvidd som
omfattar de mera straffvärda beteendena vid åsidosättande av
bokföringsskyldighet. Någon tvekan kan emellertid råda i fråga om vad vårdslös
bokföring omfattar. I promemorian har särskilt pekats på att det blivit allt
vanligare att näringsidkare hellre än att låta myndigheterna ta del av
bokföringen påstår att räkenskapsmaterial helt eller delvis förkommit genom
stöld, översvämning eller annat liknande sätt. Vid en del fall kan visas att
bokföring saknats eller att materialet uppsåfligen förstörts, men i de fall så
inte kan ske och inte heller visas att avsaknaden av räkenskapsmaterialet är
ursäktlig framgår det inte av promemorian i vad mån vårdslös bokföring skall
anses föreligga. Detta bör närmare klargöras så att dylika invändningar inte
felaktigt föranleder att åtal inte väcks i fall då så borde skett. Med dessa
påpekanden tillstyrker rikspolisstyrelsen de framlagda förslagen.

Länsstyrelsen i Stockholms
län framhåller att länsstyrelsen delar arbetsgruppens uppfattning att de
bokföringsskyldiga - oavsett betalningsförmåga - alltid skall ha en
straffsanktionerad plikt att iaktta god redovisningssed. Vad härefter angår de
föreslagna bestämmelserna i 14 kap 4 § brottsbalken bör uppmärksammas att
gärningsbeskrivningen vid förstöring eller undanskaffande av urkund presumerar
uppsåt från gärningsmannens sida. Enligt de erfarenheter länsstyrelsen har från
sin revisionsverksamhet gör den som är föremål för revision vanligen allt som
står i hans makt för att visa att räkenskapsmaterialet förkommit genom åtgärd, varöver
han inte kunnat råda. Ofta gör den granskade exempelvis gällande att det
efterfrågade materialet försvunnit vid inbrott i kontors- eller affärslokal, stöld
av bil, vari handlingarna tillfälligtvis förvarats eller i samband med flyttning.
Med föreslagen utformning av gärningsbeskrivningen i nyssnämnda paragraf måste
vederbörande myndighet - för att straff skall kunna utdömas för hithörande
brott — kunna bevisa att uppsåt från den bokföringsskyldiges sida förelegat.
Det säger sig självt att detta ofta kan vara mycket svårt. I
specialmotiveringen till de nya bestämmelserna i 15 kap 11 a § brottsbalken
(bokföringsbrott) sägs visserligen att straffansvar enligt denna paragraf kan
komma i fråga när någon förstör bokföringsmaterial eller på annat sätt gör det
obrukbart eller otillgängligt. Enligt första stycket sistnämnda paragraf
fordras emellertid även här att gärningen sker med uppsåt, medan det i andra
stycket (vårdslös bokföring) krävs grov oaktsamhet. Nuvarande bestämmelser om
bokföringsbrott föreskriver endast "oaktsamhet".
Straffbestämmelserna för dessa fall, som i promemorian intagits i de särskilda
bokföringslagarna, stipulerar enbart böter. Om det i promemorian framlagda
förslaget om upphävande av bestämmelserna i 10 § skattebrottslagen, som bland
annat föreskriver ansvar för åsidosättande av skyldighet att föra och bevara
räkenskaper, genomförs anser länsstyrelsen, att de i brottsbalken intagna
författningsförslagen

Prop.
1981/82:85 56

lämpligen
bör kompletteras med en uttrycklig bestämmelse om att fängelsestraff skall
kunna ifrågakomma även i det fall räkenskaper inte förts eller förkommit genom oaktsam
förvaring. I övrigt synes de föreslagna bestämmelserna i brottsbalken
ändamålsenliga. Som straffmaximum för grova fall av bokföringsbrott har i
promemorian angivits fängelse i fyra år vilket är likvärdigt med motsvarande
fall av undertryckande av urkund. När det gäller att ta ställning till
strafflatituderna för ifrågavarande brott bör jämförelse ske med
straffskalorna för grov oredlighet mot borgenärer (11 kap 2 § BrB) och grovt
skattebedrägeri (4 § SkBL), där straffen är fängelse i högst sex år. Även om de
upprättade lagförslagen innebär en straffskärpning i förhållande till gällande
rätt och ett straffmaximum på fyra år i och för sig torde vara tillräckligt kan
exempelvis sådana fall väl tänkas förekomma där skattemyndigheterna, om
bokföringen bevarats, skulle ha kunnat visa att grovt skattebedrägeri
förekommit. Eftersom det inte bör få löna sig att förstöra eller undanskaffa en
brottslig bokföring anser länsstyrelsen att det med fog kan ifrågasättas om
inte straffen för grova fall av undertryckande av urkund och bokföringsbrott
samt försvårande av skattekontroll bör höjas till sex år. Goda allmänpreventiva
effekter torde kunna påräknas vid en sådan höjning av straffen.

Flera
remissinstanser har framfört synpunkter av övervägande kritisk innebörd.

RA är tveksam till om en
förändrad brottskonstruktion som den som föreslås i promemorian i sig skulle
komma att bidra särskilt mycket till en sådan effektivisering av kampen mot den
ekonomiska brottsligheten. Som framhållits av flera av underremissinstanserna
innebär inte den nuvarande uppdelningen på två brott några särskilda stora
olägenheter i det praktiska arbetet. De i promemorian föreslagna ändringarna
skulle däremot i vissa hänseenden få mindre önskvärda följder. RÅ pekar bl. a.
på de betänkligheter som gör sig gällande inför ett införande av rekvisitet
fara i bevishänseende på det ifrågavarande området.

Det i lagrummet intagna rekvisitet
"fara i bevishänseende" är enligt överåklagaren i Stockholm svårt att
applicera på den typ av brottslighet varom här är fråga, då brottsligheten i
hög grad omfattas av underlåtenheter av skilda slag. Som exempel nämns att i
ett hovrättsavgörande, mot vilket prövningstillstånd ej meddelades, dömdes en
person för bokföringsbrott till fängelse en månad. Brottet bestod bl. a. i
underlåtenhet att för ett räkenskapsår föra huvudbok. Förfarandet torde inte
kunna inrymmas under det föreslagna bokföringsbrottet utan endast bli
straffbart enligt de föreslagna straffbestämmelserna i bokföringslagen och
jordbruksbokföringslagen. Det kan över huvud taget ifrågasättas om denna typ
av brottslighet systematiskt hör hemma i 15 kap. brottsbalken.

Enligt
länsåklagarmyndigheten i Malmö utgörs bokföring av handlingar som
korresponderar med varandra. Den för bokföringsbrott misstänkte bör inte kunna
hänvisa till att exempelvis verifikationer finns på golvet i något utrymme
eller att originalhandlingen visserligen är borta men att avskrift finns osv.
och därigenom ge upphov till tveksamhet huruvida rekvisitet "fara i
bevishänseende" verkligen är uppfyllt i det enskilda fallet. Detta rekvisit
förefaller för övrigt med hänsyn till lydelsen i övrigt onödig och bör utgå.
Liknande synpunkter anförs av länsåklagarmyndigheten i Kalmar och länsåklagarmyndigheten
i Malmö.

Enligt
Föreningen Sveriges Länspolischefer och Föreningen Sveriges Polischefer är det
med nuvarande lagstiftning alltför lätt för näringsidkare att utan påföljd
hjälpa varandra med verifikat, som är osanna till sitt

Prop. 1981/82:85 57

innehåll.
En båt faktureras som lastbilsdäck, en begagnad maskin faktureras som fabriksny,
en reparation på viss fastighet anges vara utförd på en annan etc. Ansvar för
den som utställt verifikatet bortfaller ofta bl. a. på att insikt om ändamålet
inte kan visas. Olika verifikat i dessa former kan uppgå ull betydande belopp
men att innehållet är falskt påverkar inte resultatet och ställning i den
rörelse som utställt handlingen. Föreningarna vill uppta till bedömning om inte
15 kap. 11 a § bör utformas på sådant sätt att lagrummet otvetydigt också
fångar upp dessa fall av förvanskad bokföring som inte haft betydelse för
resultat och ställning. Det hade också varit värdefullt om det i lagtexten
exemplifierats vad som skall krävas för att ett bokföringsbrott skall
rubriceras som grovt. Vidare konstateras det i promemorian att det under de
senaste åren blivit allt vanligare, att bokföringsskyldigheten åsidosätts
eller att räkenskapsmaterial påstås helt eller delvis ha förkommit genom stöld,
brand, översvämning eller på annat sätt. Beträffande åsidosättande av
bokföringsskyldigheten har gruppen kommit med genomarbetade förslag.
Vidkommande bristfällig förvaring eller vårdslös hantering av
bokföringsmaterial synes gruppen däremot inte ha åstadkommit någon godtagbar
lösning. Tvärtom synes möjligheterna att beivra dylika förfaranden avsevärt bli
försämrade. Detta är betänkligt inte minst med hänsyn till att problemet med
påstådda förkomna räkenskapshandlingar under senare år alltmer accentuerats.
Dessa förfaranden används ofta som förklaring för att undgå påföljd för olika
former av ekonomisk brottslighet. Straffbestämmelsen måste därför utformas så
att den får önskad preventiv effekt. Föreningarna föreslår därför, att
lagtexten avseende i första hand det föreslagna brottet vårdslös bokföring
kompletteras eller förtydligas på sådant sätt att även en bristfällig förvaring
eller vårdslös hantering av räkenskapsmaterial, som det föreligger skyldighet
att bevara, klart straffbeläggs.

Svenska handelskammarförbundet
påpekar att enligt den föreslagna bestämmelsen skall bristerna i bokföringen
vara av "väsentlig betydelse för bedömningen av rörelsens förlopp,
ekonomiska resultat eller ställning". Enligt vad som sägs i promemorian
skall häri anses ligga en viss uppmjukning av ifrågavarande rekvisit. Med en
rimlig tolkning av ordalydelsen i lagtextförslagen kan emellertid förbundet
inte finna annat än att denna skillnad måste vara marginell. Det måste således
krävas att bristerna i bokföringen verkligen är av den karaktären att de
påtagligt försvårar bedömningen av affärsverksamheten. I detta måste anses
ligga att i och för sig odiskutabla fel som dock inte är av väsentlig betydelse
för bedömningen av hela affärsverksamheten inte ska anses straffbara.
Förbundet vill vidare understryka kravet att gärningen, för att vara straffbar,
skall innebära fara i bevishänseende. Särskilt bör framhållas att den
felaktiga bokföringen skall kunna medföra skada eller olägenhet. Endast fel
som är av reell betydelse för skattekontroll, kreditgivning, konkursutredning
eller i annat bevishänseende skall kunna föranleda ansvar. Överväganden av nu
angiven innebörd bör enUgt förbundets mening komma fill klart uttryck i en
blivande proposition. Med de synpunkter som nu anförts anser sig handelskammarförbundet
kunna godta förslaget till förändring av bokför-ingsbroUet enligt brottsbalken.

Enligt
Göta hovrätt framstår det som en rimlig åtgärd att införa en särskild
straffskala förgrova brott. Därvid är det föreslagna maximistraffet väl avvägt.
Hovrätten är däremot tveksam om det finns skäl att behålla endast fall av grov oaktsamhet
i huvudbestämmelsen om bokföringsbrott. Den grundläggande principen, att ansvar
för åsidosättande av bokförings-

Prop. 1981/82:85 58

plikten
skall inträda först när försummelsen i det enskilda fallet utlöser någon form
av skada, får anses vara tillgodosedd genom den utformning som givits åt den
föreslagna bestämmelsen. Även om obeståndskravet avskaffas, synes de angivna rekvisiten
- i förening med kravet på att det skall vara fråga om fara i bevishänseende -
på ett lämpligt sätt avgränsa det straffbara området. Det synes dock vara
lämpligt att komplettera gärningsbeskrivningen när det gäller exemplifieringen
av på vilka sätt åsidosättande av bokföringsskyldighet kan ske. Det bör sålunda
av lagtexten direkt framgå att till sådant åsidosättande räknas förstörande
och undanhållande av bokföringsmaterial, dvs. sådana förfaranden som i dag
omfattas av bestämmelsen om undertryckande av urkund (14 kap. 4 §
brottsbalken). En särskild fråga i detta sammanhang som bör ytterligare belysas
är vilka konsekvenser en eventuell överflyttning av den centrala bestämmelsen
om bokföringsbrott till 15 kap. kan få med avseende på medverkansvaret. Det
kan, såsom också antytts i promemorian, inte uteslutas att en hel del problem
kan uppstå till följd av att 11 kap. 7 § brottsbalken inte längre skulle vara
tillämplig. Här kan också ställas den frågan om det från lagteknisk synpunkt
står något att vinna på att överflytta bestämmelsen om bokföringsbrott frän 11
kap. till 15 kap. brottsbalken. Även om man väljer den i promemorian
föreslagna principiella lösningen, synes inte finnas några hinder mot att låta
bestämmelsen efter vidtagna ändringar kvarstå i 11 kap. 5 §. Visserligen hör
bokföringsbrottet efter ett eventuellt slopande av obeståndskravet inte längre
Ull gäldenärsbrotten. Sakligt sett synes det emellertid vara en väl så tilltalande
lösning - också i systematiskt hänseende — att låta bestämmelsen behålla sin nuvarande
placering som att överföra den till 15 kap. där bokföringsbrottet kan sägas
höra hemma i än mindre grad. Kapitelrubriken till 11 kap. kunde på ett enkelt
sätt ändras antingen enligt norskt mönster genom ett tillägg av "m.m."
eller till "Om gäldenärsbrott och bokföringsbrott". Utöver denna
ändring skulle erfordras endast en mindre justering i 11 kap. 7 § första
stycket på så sätt att den bestämmelsen utvidgades till att avse även den som
är i bokförings- eller redovisningsskyldigs ställe.

Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet anser inte att det i promemorian framlagda förslaget
bör genomföras. De syften man vill uppnå, främst en praktisk möjlighet till dom
på frihetsberövande för hithörande brottslighet, torde man ha lika goda
utsikter att nå genom att endast införa straffskalor för grova fall i BrB 11:5
och i straffbestämmelsen om försvårande av skattekontroll. En utvidgning av
tillämpningsområdet för bokföringsbrott, som kan vara motiverad, kan uppnås
genom att man slopar orden "i huvudsak" i effektrekvisitet i 11:5.
Straffansvaret enligt skattebrottslagen bör möjligen omfatta även fall där oaktsamheten
inte är grov. Grundtanken i förslaget är att göra straffbestämmelsen om bokföringsbrott
mera användbar än för närvarande och att erbjuda en sådan straffskala för detta
brott att det kan inrymma en tillräcklig reaktion mot den allvarliga men svårutredda
och svårbevisade brottslighet som försummandet av bokföringsplikten ofta är
avsedd att dölja. Fakultetsnämnden har starka invändningar mot en sådan
lagstiftningsteknik. Det är inte förenligt med grundprinciperna i svensk
straffrätt att på misstanken om allvarlig brottslighet av viss art utdöma ett
synnerligen kännbart fängelsestraff enligt en bestämmelse, som inte
uttryckligen kriminaliserar och fordrar bevisning om just det förfarandet.
Förslaget att införa en straff-skala för grovt brott med upp till fyra års
fängelse får anses tillmötesgå det angivna önskemålet så långt som detta är
acceptabelt ur rättssäkerhetssyn-

Prop. 1981/82:85 59

punkt.
Det avgörande för straffmätningen vid gäldenärsbrott i dag är emellertid inte
strafflatituderna i lagen utan det förhållandet, att så lång tid förflyter från
gärningen till domen. Under de senaste åren har andelen villkorliga domar för
bokföringsbrott legat på omkring 70%. I promemo-r-an förordas, i enlighet med
vad som föreslagits av RÅ:s arbetsgrupp, en uppdelning av brottmålsprocessen
för att avkorta tiden mellan den brottsliga gärningen och lagföringen. En
sådan uppdelning är inte förenlig med grundtanken bakom BrB 1:6. I promemorian
berörs — och avvisas -möjligheten till åtalsunderlåtelse beträffande den
brottslighet som inte omfattas av ett första åtal. Däremot uppmärksammas inte
frågan huruvida reglerna om res iudicata kan utgöra hinder för ett sådant
förfaringssätt. Enligt förslaget skall bokföringsbrott utmönstras ur kapitlet
om gäldenärsbrott och istället ingå i 15 kap. bland bestämmelser som
sanktionerar sanningsplikt. Skälet för utmönstringen ur 11 kap., slopandet av
åtalsförutsättningen, är inte bärande: övriga gäldenärsbrott saknar ju
motsvarande förutsättning, och som ovan framhållits kan ansvar för
bokföringsbrott även med den föreslagna regleringen förväntas komma i fråga
framför allt i samband med konkurs. Inordnandet i 15 kap. har föranlett
användningen av orden "osann" och "sanningen" i lagtexten.
Detta är olämpligt då man, som av promemorian s. 71 f framgår, avser att i
bokföringen även fortsättningsvis acceptera uppgifter som inte är i egentlig
mening sanna (under-och övervärderingar). Vidare har placeringen i 15 kap.
inspirerat till användningen av det där och i 14 kap. förekommande rekvisitet
"fara i bevishänseende". Av motiveringen framgår att detta krav
främst skall tjäna fill att från det straffbara området avskilja klumpigt
utförda ändringar i bokföring. Rekvisitet har visat sig medföra tillämpningssvärigheter
i de straffbestämmelser som för närvarande innehåller en sådan begränsning. Den
åsyftade omfattningen av straffansvaret uppnås enligt fakultetsnämndens mening
bättre med den formulering som nu finns i BrB 11:5; möjligen bör orden "i
huvudsak" slopas. Mot den föreslagna lagtexten kan också invändas, att det
inte är lämpligt att tala om "omständighet" om man avser att låta
kriminaliseringen även täcka det fallet att en mängd småfel kraftigt förringar
bokföringens värde. Framställningen i promemorian om ansvar för medverkan är
oklar. Förslaget synes innebära minskade möjligheter att straffa annan än den bokföringspliktige
själv. Detta sammanhänger dels med att det skall krävas grov oaktsamhet hos den
senare för att något brott enligt brottsbalken över huvud taget skall föreligga
(och ansvar för annan medverkande komma i fråga), dels med att man genom
flyttningen från 11 kap. inte längre får "tillgång" till bestämmelsen
om att den som (formellt eller rent fakUskt) är i en gäldenärs ställe kan dömas
som gärningsman. Gällande ordning är uppenbarligen att föredra i detta
avseende. Såväl i skrivelsen från RÅ:s arbetsgrupp som i inledningen Ull
promemorian betonas problemet med förkommen bokföring. Det framlagda förslaget
berör emellertid inte alls detta förhållande. Genom en enkel justering av
bestämmelsen om bokföringsbrott bör detta stadgande kunna ges en sådan räckvidd,
att de culpösa fallen - och det torde vara flertalet av de uppmärksammade
situationerna — täcks härav. Möjligen behöver bokföringslagen förtydligas i vad
avser plikten att förvara materialet på ett betryggande sån.

Kammarrätten
i Sundsvall pekar på att en begränsning i tillämpningen av de nuvarande
bestämmelserna ligger i kravet att ett åsidosättande av bokföringsskyldighet
för att vara straffbart skall vara sådant att den ekonomiska ställningen och
rörelsens gång inte i huvudsak skall kunna bedömas

Prop. 1981/82:85 60

med
ledning av bokföringen. Denna begränsning framstår såsom för snäv för att
medföra en ändamålsenlig tillämpning av bestämmelsen. Kammarrätten delar
uppfattningen i promemorian att det straffbara området i stället kan bestämmas
så att åsidosättandet skall röra omständighet som är av väsentlig betydelse för
bedömningen av rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning och
därigenom medföra fara i bevishänseende. Det bör framhållas att denna
utformning innebär att åsidosättandet av bokföringsskyldigheten för att vara
straffbart skall ha den menliga effekten att bokföringen blir missvisande genom
att inte korrekt spegla verksamhetens utveckling och resultat. Härigenom ligger
utformningen i linje med vad kammarrätten anfört i det föregående. Kammarrätten
ansluter sig också till förslaget att huvudbestämmelsen om bokföringsbrott bör
innefatta en särskild straffskala för grova brott. Däremot ifrågasätter
kammarrätten, som framgår av det följande, om det föreslagna oaktsamhetsbrottet
bör begränsas till fall då oaktsamhet är att anse som grov. I fråga om den
närmare utformningen av huvudbestämmelsen om bokföringsbrott vill kammarrätten
ytterligare anföra följande. Av motiveringen till förslaget framgår att
begreppet bokföringsskyldighet i detta avses innefatta den skyldighet att föra
och bevara räkenskaper som följer såväl av bokföringslagen som av andra
författningar. Det bör övervägas att pä lämpligt sätt låta detta framgå av
lagtexten genom att dar anges att den också tar sikte på den skyldighet att
föra och bevara räkenskaper som enligt särskilda författningar åligger vissa
uppgiftsskyldiga. Vidare syns av lagtexten böra framgå att den är avsedd att
omfatta sådana förfaranden som innefattar förstörande och undanhållande av
räkenskaper och bokföringsmaterial. En särskild fråga är var de centrala
bestämmelserna om bokföringsbrott i den föreslagna utformningen bör placeras.
Det kan ifrågasättas huruvida förslaget att överföra dem till 15 kap. i
brottsbalken medför de fördelar i systematiskt hänseende som man utgår från i
förslaget. Även om bokföringsbrott efter ett slopande av obeståndskravet som
åtalsförutsättning inte längre kan hänföras till gäldenärsbrott framstår ett
bibehållande av detta i 11 kap. i balken som möjligt under förutsättning att
rubriken till kapitlet ges en annan utformning t. ex. efter den norska modellen.
Frågan bör enligt kammarrättens mening övervägas ytterligare under det
fortsatta lagstiftningsarbetet.

Svenska
sparbanksföreningen kan — om än med viss tvekan - godtaga BRÅ:s uppfattning att
bokföringsbrottet i systematiskt hänseende närmast hör hemma i kapitlet om
sanningsplikter av olika slag. Däremot menar föreningen att det straffbara
området inte bör utvidgas. Föreningen föreslår därför, att
gärningsbeskrivningarna i nuvarande 10 § skattebrottslagen och 11 kap. 5 §
brottsbalken skrivs samman i den föreslagna nya paragrafen 11 a i 15 kap.
brottsbalken utan saklig förändring av brottsrekvisiten. Enligt föreningens
mening kan därvid straffbestämmelsen i skattebrottslagen avskaffas till sitt
materiella innehåll utan att det medför något behov av nya straffbestämmelser i
bokföringslagen och jordbruksbokföringslagen.

Riksskatteverket
(RSV) (majoriteten) pekar på att BRÅ:s förslag bl. a. utgår från att begreppet
bokföringsskyldighet enligt den föreslagna 15 kap. 11 a§ i brottsbalken inte
enbart skall omfatta den skyldighet som följer av bokföringslagen. Också
skyldighet att föra och bevara räkenskaper enligt andra författningar skall
omfattas av paragrafen. Som exempel nämns bl. a. jordbruksbokföringslagen.
Överträdelse av jordbruksbokföringslagens bestämmelser torde inte kunna
beivras med stöd av nuvarande 11 kap. 5 § brottsbalken. Jordbrukare kan
nämligen inte i denna mening anses

Prop.
1981/82:85 61

bokföringsskyldiga.
(Jfr prop. 1978/79:44 sid. 32, 38 och 49 samt prop. 1971:10 sid. 260).
Jordbrukare skall som underlag för taxeringen föra räkenskaper (1 §
jordbruksbokföringslagen) och denna skyldighet betecknas vanligen som en
bokföringsskyldighet. Den skyldighet som åligger jordbrukare att föra räkenskaper
är emellertid begränsad Ull att tillgodose behovet av underlag för taxeringen.
Sålunda har jordbrukarens bokföringsskyldighet till skillnad mot rörelseidkarens
inte till syfte aU tillgodose borgenärernas intressen. Detta får i praktiken
bl. a. betydelse för värderingen av tillgångarna och möjligheterna att ändra
bokslut. Överträdelse av jordbruksbokföringslagen sanktioneras f.n. endast
genom 10§ skattebrottslagen. Om föreskrifter att föra och bevara räkenskaperna
för dem som inte är bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen skall sankuoneras
genom det föreslagna lagrummet bör detta därför komma klart till uttryck i lagtexten,
t. ex. genom att orden "eller sådan skyldighet att föra eller bevara
räkenskaperna som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga" arbetas in i det
föreslagna lagrummet. Av systematiska skäl ifrågasätter RSV emellertid om en
sådan lösning är lämplig. Sanktionering av överträdelse av skatte- och
taxeringsförfattningarna hör enligt RSVs mening hemma i skattebrottslagen. Inte
heller torde därför ett tillägg i samma lagrum med skärpt straff för
bokföringsbrott som medfört försvårande av skattekontroll vara lämpligt. 1
sammanhanget måste också beaktas att utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i
skatteprocessen (USS) i sitt betänkande Preskriptionshinder vid skattebrott (SOU
1980:4) har föreslagit att delgivning av underrättelse om brottsmisstanke med
den misstänkte skall hindra preskriptionsinträde vid skattebrott. Förslaget
från USS tar också sikte på brottets försvårande av skattekontroll. Om detta
brott inarbetas i brottsbalken synes USS' förslag svårligen kunna genomföras i
denna del. En sådan ordning skulle vara olycklig eftersom brott som här avses
oftast först uppdagas samtidigt med övriga skattebrott. Vid den nya bokföringslagens
fillkomst uttalade departementschefen (prop. 1975:104 sid. 198) att redan
existerande regelsystem med straffansvar endast för bokföringsbrott och
försvårande av skattekontroll kunde sägas ge en i princip tilltalande ordning
för bestraffning av sådana brister i bokföringen som går ut över enskilda och
allmänna intressen. Detta uttalande och det som i övrigt redovisats tyder
enligt RSVs mening på att en lagändring av det slag som föreslås kräver en
noggrannare utredning — med samma inriktning — än den som ligger till grund för
BRÅs förslag. Om BRÅs förslag ändå anses böra leda till lagstiftning vill RSV
göra följande påpekanden. Med den föreslagna formuleringen "väsentlig
betydelse för bedömningen av rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller
ställning" är det tveksamt om översättning av begreppet försvårande av
skattekontroll kan anses ha skett. För att säkerställa full kongruens torde
uppräkningen behöva kompletteras med "av väsentlig betydelse för
skattekontrollen". RSV erinrar i detta sammanhang om att skyldigheten från
skattesynpunkt att föra och bevara räkenskaper regleras i en rad andra
författningar än dem som har uppmärksammats i promemorian, t. ex. saknas lagen
(1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning (förfarandelagen).
Enligt RSVs mening bör förfarandelagen och därtill anslutande föreskrifter
omfattas av den föreslagna skyldigheten i 15 kap. 11 a§.

Enligt
vad RSV vidare påpekar har i promemorian inte alls berörts frågan om och i vad
mån en konkursförvaltares skyldigheter enligt 55 § konkurslagen ifråga om
brottsanmälan och brottsutredning påverkas av att bokföringsbrott inte skall
höra till kategorin gäldenärsbrott. Enligt RSVs

Prop. 1981/82:85 62

uppfattning
förändras emellertid inte konkursförvaltares skyldighet att anmäla ett
misstänkt bokföringsbrott eller brottet undertryckande av urkund. 55 §
konkurslagen föreskriver nämligen anmälningsskyldighet för "annat brott av
ej ringa beskaffenhet som har samband med verksamheten". För en
konkursförvaltare synes emellertid bedömningssvårigheter kunna uppstå. Han
skulle fortsättningsvis ha att bedöma bl. a. om brottet är att anse som
bokföringsbrott eller undertryckande av urkund och om brottet är av ringa
beskaffenhet. (Jfr föreslagna BrB 14:4 första stycket "om brottet är
ringa" och 15:11 a vårdslös bokföring.)

Allvarligare är emellertid
att en förvaltare när bokföringsbrotten inte längre är att betrakta som gäldenärsbrott
inte skulle vara skyldig att utreda dessa. En förvaltare har nämligen - när det
gäller gäldenärsbrott - att gå så långt i sin utredning att han kan ta
ställning fill om misstanke om gäldenärsbrott föreligger. En förvaltare måste
således enligt konkurslagen akuvt utreda gäldenärsbrottsfrågan. Att
bokföringsbrott och undertryckande av urkund fortsättningsvis inte skulle
utredas av en konkursförvaltare kan inte accepteras. 55 § konkurslagen
föreslås därför kompletterad med att undertryckande av urkund och
bokföringsbrott skall jämställas med gäldenärsbrott.

Föreningen
Sveriges taxeringsrevisorer anser att det är en allvarlig brist i den nuvarande
lagstiftningen att den inte i tillräcklig utsträckning torde ge praktisk
möjlighet till ingripande mot de yrkesbokförare och yrkesrevisorer som i sin
verksamhet systematiskt lägger upp sina klienters bokföring så att
skattebedrägeri skall kunna ske. De råder sina klienter att underlåta att föra
vissa räkenskaper eller att hålla räkenskaperna undan från kontroll eller
lägger upp räkenskaperna så att kontroll i möjligaste mån försvåras. Även om de
är en liten minoritet av medhjälparna är den skada de åstadkommer mycket stor.
Deras klienter råkar i många fall ut för betydande ekonomiska sanktioner i form
av skattetillägg, då de felaktiga eller bristfälliga räkenskaperna resulterar i
taxeringshöjningar, ofta sköns-mässigt uppskattade, även i de fall åtal inte akutaliseras.
Själva går dessa revisorer i regel helt fria. I BRÅ:s promemoria behandlas
emellertid medverkan till brott endast kortfattat. Promemorian är i denna del
också oklar. En närmare belysning av dessa problem och förslag till möjliga
åtgärder hade varit önskvärd.

Enligt
USS är kretsen ansvariga 15 kap. 11 a § BrB inte Ullräckligt tydligt angiven.
Uttrycket "åsidosätter bokföringsskyldigheten" omfattar inte den som
underlåter att följa de bestämmelser som finns rörande räkenskaper som underlag
för beskattning och kontroll därav exempelvis i fråga om de s.k.
punktskatterna. Paragrafen bör i stället utformas på samma sätt som 10 § SkBL
dvs. "åsidosätter bokföringsskyldighet eller sådan skyldighet att föra och
bevara räkenskaper, som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga".

Enligt
Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR är den föreslagna brottsrubriceringen
inte tillräckligt genomtänkt och utredd. FAR bedömer risken stor att den leder
till att utvidgningen av brottsområdet medför besvärliga och komplicerade
bedömningar av bokföringstekniska frågor. Utvidgningen synes ej heller påkallad
av de förhållanden och brister i nuvarande lagstiftning som Arbetsgruppen
refererar till. FAR vill därför avstyrka den föreslagna omformuleringen av
brottsrubriceringen i brottsbalken. Däremot instämmer FAR i såväl
arbetsgruppens som BRÅ:s förslag att en skärpning av straffsatserna för grova
brott mot bokföringsskyldigheten bör ske.

Prop.
1981/82:85 63

Svenska
Bankföreningen förmodar att det i och för sig kan finnas ett behov av en
utvidgad straffskala för grova brott. I promemorian har emellertid inte på ett
tillräckligt klargörande sätt angivits i vilka situationer det kvalificerade
brottet skulle komma i fråga. Det antyds att felaktig bokföring kan ingå som
ett led i kvalificerad ekonomisk brottslighet. I sådana fall torde straffbarhet
föreligga också för andra brott. Det kan i så fall ifrågasättas om det i dessa
situationer finns ett behov av en så kraftig straffskala för bokföringsbrott
som den föreslagna. Enligt bankföreningens mening måste en noggrannare
genomgång av behovet av och förutsättningarna för den nu angivna utvidgningen
av straffbarheten göras innan förslaget genomförs i denna del.

Såsom föreslagits bör det
nya bokföringsbrottet överföras från 11 till 15 kap. i brottsbalken. Det
föreslagna brottet bygger på att bokföringsskyldig beter sig oegentligt i
samband med bokföringen eller eljest åsidosätter sin skyldighet. Den föreslagna
lagtexten svarar rent språkligt inte riktigt mot denna beskrivning.
Bankföreningen föreslår att lagtexten utformas på följande sätt:
"Bokföringsskyldig som i bokföringen lämnar osann uppgift förtiger
sanningen eller på annat sätt åsidosätter bokföringsskyldigheten etc."

I
promemorian uttalas på ett par ställen, bl. a. under rubriken allmänna
överväganden, att påföljden för bokföringsbrott inte står i rimlig proportion
vare sig fill brottets svårhetsgrad eller nedlagda resurser, varmed torde menas
utredningsresurser. Bankföreningen ställer sig frågande till den bakom detta
resonemang liggande tanken att det skulle föreligga ett samband mellan
utredningsarbetets omfattning och påföljden för utrett brott. Uttalandet kan
inte anses inskränkt till just bokföringsbrott. Skulle ett samband av antytt
slag anses föreligga vill bankföreningen från principiella utgångspunkter
kraftigt invända däremot.

Sveriges
domareförbund anser det angeläget att det nya brottet avser endast allvarligt
åsidosättande av bokföringsskyldigheten och det är tveksamt om detta kommit
till uttryck på ett tillfredsställande sätt i den föreslagna lagtexten.

3.2
Straffbestämmelserna i bokföringslagen (1976:125) och jordbruksbokföringslagen
(1979:141)

Det
övervägande antalet remissinstanser avstyrker eller är tveksamma till förslaget
i promemorian om nya straffbestämmelser i bokföringslagen och
jordbruksbokföringslagen.

Till
dem som tillstyrker förslaget hör länsstyrelsen i Stockholms län, som anför att
den hittillsvarande avsaknaden av sanktioner för mindre allvarliga men dock i
och för sig straffvärda förseelser mot bokförings-respektive jordbruksbokföringslagarna
utan tvivel har bidragit till att den nuvarande bokföringsstandarden hos främst
de mindre och medelstora företagen många gånger inte är vad den borde vara.
Dessa förseelser, som ofta beror på slarv eller bristande intresse för bokföring
från den bokförings- respektive redovisningsskyldiges sida, försvårar
regelmässigt myndighets kontrollverksamhet. Då det framstår som synnerligen
angeläget att myndigheterna i sin kontrollerande verksamhet tidsmässigt inte
onödigtvis betungas biträder länsstyrelsen de i promemorian framlagda förslagen
om införande i de särskilda bokföringslagarna av bötesstraff för påtagliga avvikelser
från god redovisningssed. Ifrågavarande paragrafer, vars ut-

Prop. 1981/82:85 64

formning
i stort torde borga för att endast klara och i praktiken betydelsefulla
överträdelser mot god redovisningssed straffbelägges, utgör enligt
länsstyrelsens förmenande ett värdefullt komplement till de föreslagna
bestämmelserna i brottsbalken. Länsstyrelsen är emellertid inte övertygad om
att stadgandet att åsidosättandet skall vara uppenbart normalt kommer att vara
lätthanterligt för de rättsvårdande myndigheterna. Enligt länsstyrelsens
mening är rekvisitet "uppenbart" ett i detta sammanhang för starkt ord.
Redan genom den i förevarande lagrum intagna bestämmelsen om "ringa
fall" har garantier skapats för att endast väsentliga och påtagliga överträdelser
mot god redovisningssed straffbelägges. Ordet "uppenbart" föreslås
därför skola utgå. För den händelse räkenskapshandlingar förkommit genom
brottslig handling (stöld m.m.) bör enligt länsstyrelsens mening införas en
skyldighet för den bokföringspliktige att göra anmälan härom till polisen.
Därvid bör en specificerad förteckning över de förkomna handlingarna inges. Om
räkenskaper förkommit på annat för den bokföringsskyldige ursäktligt sätt -
brand, vattenskada, flyttning etc. -bör denne ofördröjligen anmäla detta till
länsstyrelsen. Incitamenten för förstöring och oaktsam förvaring av räkenskaper
skulle därigenom i vart fall försvagas. Slutligen föreslår länsstyrelsen att i
vart fall brott mot speciallagstiftningen kan presumeras om den föreslagna
anmälningsskyldigheten inte fullgöres.

Inom
bankinspektionen råder delade meningar om förslaget. Majoriteten, som hänvisar
till att straffbestämmelser finns hos våra nordiska grannar, menar att jämfört
med förhållandet vid arbetet med 1976 års bokföringslag är det numera
ostridigt att nu gällande ordning inte fungerar väl. Det framstår som angeläget
att ge större eftertryck åt bokföringsnämndens anvisningar genom att
straffsanktionera uppenbara brott mot god redovisningssed anser majoriteten.

Emellertid
har i förslagets motivering anknytning gjorts till bokföringsnämndens
anvisningar pä sådant sätt att man kan få det intrycket att anvisningarna såsom
sådana skulle vara bindande och straffsanktionerade. Anvisningarna skulle
därigenom ändra karaktär och sannolikt bli försiktigare utformade och ge sämre
,'ägledning. Detta torde inte vara avsett. Emellerud skapas genom kravet på
uppenbart åsidosättande för straffbarhet tillsammans med ett friområde för
ringa fall garantier för att straffhotet inte riktar sig mot onöjaktigheter i bokföringstekniskt
hänseende utan mot förfaranden som vid en objektiv bedömning framstår som
illojala. Inspektionen vill därför inte motsätta sig att en straffbestämmelse
införes av föreslagen eller liknande innebörd. En ledamot är skiljaktig och
avstyrker förslaget.

Institutet
för intern revision anser att förslaget innebär en utökning av straffområdet
som med stor sannolikhet leder till en onödig belastning av domstolar och
åklagare med ovidkommande marginella frågor. Institutet anser därför att
konsekvenserna av den föreslagna utvidgningen av straffbarheten måste utredas
närmare. Generellt bör gälla att åtal för bokföringsbrott väcks endast när
detta är motiverat från allmän synpunkt.

Statskontoret
är något tveksamt till ett uttalande i promemorian enligt vilket normalt inte
bör bereda polis och åklagare svårigheter att bedöma om uppenbara avvikelser
från god bokföringssed har ägt rum. Det kan ifrågasättas om inte berörda
myndigheter, men även den bokföringsskyldige, bör ges bättre stöd för sina
bedömningar och åtgärder än vad som framgår av förslaget. Det utrymme för
varierande tolkningar, ambitioner och tillämpningar som här tycks finnas, kan
medföra olägenheter för

Prop.
1981/82:85 65

berörda
myndigheter i administrativt hänseende och för den bokföringsskyldige från
rättssäkerhetssynpunkt. Liknande uttalanden görs av Svenska revisorsamfundet SRS,
som bestämt avstyrker förslaget.

Ett genomförande av
förslaget skulle enligt RÅ leda till att man på det ifrågavarande området får
en reglering som i sig är relativt komplicerad och som kan befaras ge upphov till
åtskilliga svårigheter i den praktiska tillämpningen. De nya
straffbestämmelserna i bokföringslagen och jordbruksbokföringslagen skulle
vidare innebära en utvidgning av det kriminaliserade området som sträcker sig
långt utöver vad som kan anses ertbrderiigt för ett ändamålsenligt bekämpande
av den ekonomiska brottsligheten. Det senare är betänkligt från principiella
synpunkter och kan leda till en inte önskvärd splittring av rättsväsendets
resurser för brottsbekämpningen på området.

Enligt
Göta hovrätt är det i hög grad tveksamt om en så betydande utvidgning av det
straffbara området, som dessa bestämmelser skulle innebära, kan anses lämplig.
Det finns också anledning ifrågasätta om en sådan utvidgning i själva verket är
erforderlig. I vart fall kan inte pä grundval av det föreliggande materialet
dras den slutsatsen att det skulle föreligga något egentligt behov av en så
genomgripande förändring av bokföringsbrottets grundkonstruktion som det här
skulle bli fråga om. Det är dessutom angeläget att alla tillgängliga resurser
koncentreras på att bekämpa mera påtagliga överträdelser. Det synes därför
också frän den utgångspunkten vara mindre lämpligt att utvidga ansvarsområdet i
någon större omfattning. Risken är uppenbar att de föreslagna betämmelserna -med
hänsyn till att utredningsverksamheten i första hand måste inriktas på mera
allvarliga åsidosättanden av bokföringsskyldigheten - inte skulle få någon
egentlig betydelse i praktiken. Vidare är frågan om det finns utrymme att
ålägga berörda granskningsmyndigheter den ökade arbetsbelastning som skulle bli
en direkt följd av att bedömningar av räkenskaperna skulle göras inte endast i
skatte- och avgiftshänseende utan också från mera allmänna utgångspunkter. Här
bör också sägas att problemet att i varje enskilt fall avgöra vad som är god
redovisningssed - låt vara att endast påtagliga avvikelser skulle beivras - är
något underskattat i förslaget. Det framstår dessutom som klart olämpligt att
lägga ett så tänjbart begrepp som "god redovisningssed" som grund för
straffbarhetens omfattning, inte minst med hänsyn till den enskildes
berättigade krav på en rimlig möjlighet att innan en bokföringsåtgärd vidtas
kunna bedöma vad som är straffbart eller inte. Med hänvisning till vad som nu
anförts avstyrker hovrätten förslaget såvitt gäller bestämmelserna i
bokföringslagen och jordbruksbokföringslagen.

Förslaget
innefattar enligt kammarrätten i Sundsvall en utvidgning av det straffbara
området som inte framstår som vare sig lämpligt eller av behovet påkallad.
Kammarrätten vill särskilt peka på det förhållandet att genomförandet av
förslaget skulle medföra en påtaglig ökning av arbetsbelastningen för de
myndigheter som i olika situationer har att granska bokföring och annan
redovisning eftersom granskningen då måste innefatta också en bedömning av mer
allmän natur och från andra synpunkter än dem myndigheten annars har att
beakta. Det bör också framhållas, att begreppet god redovisningssed inte har en
sådan fasthet och väl etablerad innebörd att det framstår som godtagbart för
bestämning av det straffbara området. Det sagda ger vid handen att kammarrätten
— som också framhållits i det föregående — anser förslagen till nya sankUonsbestämmelser
i bokföringslagen och jorbruksbokföringslagen alltför vittgående för att kun-

5 Riksdagen 1981182. I saml. Nr 85

Prop. 1981/82:85 66

na
genomföras. Kammarrätten avstyrker alltså förslagen i den delen. De förslagen
att särskilda till huvudbestämmelserna i brottsbalken subsidiära
sanktionsbestämmelser skall införas i bokföringslagarna inte genomförs finner
kammarrätten, som antytts i det föregående, att det kan ifrågasättas att utvidga
straffansvaret enligt brottsbalkbestämmelserna pä så sätt att det för att
straff för vårdslös bokföring skall kunna ådömas inte uppställs krav att det oaktsamma
åsidosättandet av bokföringsskyldigheten skall vara grovt. Härigenom skulle
möjlighet öppnas att ingripa mot oaktsamma förfaranden i en rimlig och lämplig
utsträckning utan att särskilda regler införs i bokföringslagarna.

Bokföringsnämnden
(BFN) ser positivt på alla åtgärder som kan bidraga till att utveckla den goda
redovisningsseden och stärka nämndens ställning som expertorgan på
redovisningsområdet. Huruvida breddningen av det straffbara området enligt BrB
kan ge BFN:s anvisningar en högre status och huruvida ett sådant behov
föreligger och skulle täckas genom ytterligare lagstiftning är omständigheter
som BFN inte undersökt och sålunda inte kan med bestämdhet uttala sig om. På
begäran är nämnden givetvis beredd medverka i en sådan undersökning.

BFN
är dock f. n. inte beredd att tillstyrka de sanktioner mot smärre förseelser,
som föreslås införda i 22a§ BFL. Ett åsidosättande av god redovisningssed anser
nämnden inte vara en ur juridisk synpunkt tillräckligt entydig norm för att
fatta beslut om straff för bokföringsbrott. Förebilder för lagförslaget saknas
i andra länders lagstiftning. Nämnden anser sålunda inte straffbestämmelserna
för bokföringsbrott i de övriga nordiska ländernas bokföringslagstiftning vara
jämförbara med utredningens förslag. Den goda redovisningsseden inkluderar
inte bara en följsamhet till det materiella innehållet i lagar och anvisningar
som reglerar bokföringen utan även regler av s.k. ordningskaraktär. Behovet av
system och ruUner varierar emellertid i olika typer av företag, vilket gör det
svårt att entydigt uttrycka vad som i det särskilda fallet är att anse som god
redovisningssed. Detta understryker svårigheterna att avgränsa straffvärda
respektive ej straffvärda företeelser och gör begreppet god redovisningssed
mindre lämpligt som rekvisit för brottsbestämning. Enligt nämndens uppfattning finns
också risk att fall som saknar praktisk betydelse kommer att rubriceras som
bokföringsbrott, även om det förutsätts ett "uppenbart åsidosättande av
god redovisningssed" för att straff skall utgå och vidare sägs att "i
ringa fall skall inte dömas till ansvar". Det är BFN:s uppfattning att
brottsbalken med smärre kompletteringar kan fånga upp de straffvärda materiella
förseelserna. Klara kriterier bör krävas för brottsbestämningen. Man ser i
andra branscher hänvisning till god sed utan att sanktionsbestämmelser
förekommer. Enligt BFN:s uppfattning bör i princip samma rekvisit gälla för de
mindre straffvärda fallen - som av utredningen föreslås sankUonerade i BFL -
som för de allvarligare bokföringsbrotten, där brottsbalken har
straffbestämmelser. Det synes då vara naturligt att ett tillägg görs i 11 a§ i
15 kap. brottsbalken, varigenom de smärre bokföringsbrotten blir
straffbelagda. Är det emellertid väsentligt för lagstiftaren att brottsbalken
förbehålls de allvarligare bokföringsbrotten, ser BFN inte något hinder att
bestämmelsen införs i BFL. Vad nämnden anfört beträffande utredningens förslag
beträffande bokföringslagen gäller också jordbruksbokföringslagen. En knytning
av straffen till god redovisningssed skulle enligt nämndens uppfattning komma
att ge kansliet och nämnden en väsentligt ökad arbetsbörda och ställa krav på
väsentligt ökade handläggningsresurser, om man skall kunna upprätthålla en
tillfredsställande ser-

Prop. 1981/82:85 67

vice
vad gäller remisser, telefonförfrågningar etc. Svårigheter kan tröts bättre
resurser ändå uppstå för BFN att komma fram Ull entydiga uttalanden, som kan
läggas fill grund för domslut i alla tänkbara redovisningsärenden.

RSV är tveksamt till om
definitionen av god redovisningssed är ett lämpligt begrepp som rekvisit för
brottsbestämning. Tidigare gällde bl. a. Föreningen för auktoriserade
revisorers (FAR) rekommendationer som god redovisningssed. Efter
ikraftträdandet av den nya bokföringslagen, där begreppet givits en central
betydelse, inrättades bokföringsnämnden (BFN), som har till uppgift att främja
utvecklingen av god redovisningssed i företagens bokföring främst genom
generella uttalanden i redovisnings frågor av allmänt intresse för alla
företag, viss bransch eller för vissa företag. Även vid skattekontrollen kan
rättelser ske med hänvisning till god redovisningssed, så t. ex. beträffande
värderingen av förrådsartiklar där tidigare FAR och sedan BFN lämnat
rekommendationer. Sådana felaktigheter vid bokslutet har förekommit till
betydande belopp. Ett vanligt fel är att stora lager av förbrukningsartiklar ej
medtagits i det utgående lagret. Det torde ofta kunna uppstå tolkningsproblem
om hur begreppet "uppen bart åsidosättande av god redovisningssed"
skall tolkas och man riskerar därför bl. a. att anmälan om brottet uteblir i
tveksamma fall, speciellt som ansvar inte skall ådömas i ringa fall. Enligt BRÅs
promemoria tar begreppet sikte på mera handfasta överträdelser och åtal skall
inte väckas om det på något sätt framstår som tveksamt vad god redovisningssed
kräver. Det kan visserligen ge större tyngd och bättre respekt för kvalitén på
räkenskaper om överträdelser mot vad som anses vara god redovisningssed kommer
till stånd, men RSV tror att tolkningsproblemen blir alltför många. RSV påpekar
au det i prop. 1980/81:68 (s. 142) uttalas att en skatteflyktsregel som för
sin tillämpning förutsätter kännedom om vad som är god redovisningssed kan ge
upphov till praktiska svårigheter. Det är dessutom tveksamt om det är lämpligt
att införa straffbestämmelser i bokföringslagen respektive
jordbruksbokföringslagen. Även de mindre straffvärda fallen borde i stället
kunna inordnas under bokföringsbrottet i brottsbalken. RSV anför vidare att
nuvarande 66 § UK bör kompletteras så att utöver länsstyrelse även RSV kan göra
anmälan enligt uppbördslagen. Då integrerade revisioner mer och mer förekommer
bör RSV kunna anmäla eventuella misstankar om brott även inom uppbördslagens
område direkt till åklagare. RSV vill avslutningsvis framhålla att frågan om
eventuellt näringsförbud för den som underlåter att föra räkenskaper enligt
bokföringslagen bör övervägas. För närvarande gäller sådant förbud för
näringsidkare som gått i konkurs pä grund av otillbörligt förfarande såsom
bokföringsbrott. Åtminstone skulle näringsförbud därutöver kunna övervägas,
oberoende av konkurs, för den som vägrar att föra räkenskaper.

RRV anser inte att
begreppet god redovisningssed har en sådan konkret innebörd att det på ett
tillräckligt klarläggande sätt kan avgränsas emot sådana avvikelser som enligt
förslaget skall föranleda straffansvar. Att enligt förslaget begränsa
straffansvaret till uppenbara åsidosättanden av god redovisningssed avhjälper
inte detta problem. Härtill kommer osäkerheten om vad som skall anses utgöra
ringa fall, vilka enligt förslaget inte skall föranleda ansvar. RRV avstyrker
alltså förslaget till straffbestämmelse i bokföringslagen. Om mindre
kvalificerade åsidosättanden av bokföringsskyldighet skall straffbeläggas, bör
detta enligt verkets mening ske genom att det subjektiva rekvisitet i 15 kap.
11 a§ brottsbalken utsträcks till att omfatta även vanlig oaktsamhet. I BRÅs
promemoria görs gällande

Prop. 1981/82:85 68

att
det de senaste åren blivit allt vanligare att räkenskapsmaterial påstås helt
eller delvis ha förkommit genom stöld, brand, översvämning eller på annat sätt.
Denna utveckling bedömer BRÅ som allvarlig. BRÅ anser att rättsväsendet ställs
inför stora problem, om den uppfattningen vinner spridning, att det lönar sig
att förstöra bokföringsmaterial hellre än att låta skatte- och brottsbeivrande
myndigheter ta del av det. Mot denna bakgrund anser RRV att man bör begränsa
möjligheterna att åberopa "olyckshändelser" av diskuterat slag.
Enligt RRVs mening skulle man kunna nå en bit på väg om i bokföringslagen
stadgades att räkenskapshandlingar skall förvaras på ett betryggande sätt, t.
ex. inlåsta eller under uppsikt. Postförsändelser med räkenskapshandlingar
skall givetvis assureras. Un-deriåtenhet att iaktta dessa förpliktelser skall
kunna beivras enligt den föreslagna bestämmelsen i brottsbalken. RRV föreslår
att bestämmelser om räkenskapshandlingars förvaring och förflyttning intas i
bokföringslagarna.

Enligt kommerskollegiets
mening talar både principiella och praktiska skäl mot förslaget. Från
principiell synpunkt är det tveksamt att lägga det etiska begreppet "god
redovisningssed" som grund i ett straffrättsligt system. I ett sådant
system kommer vidare, som BRÅ-gruppen också varit inne på, bokföringsnämndens
anvisningar att inta en central funktion. Bokföringsnämndens anvisningar har till
uppgift att främja en enhetlig tillämpning av bestämmelserna i bokföringslagen
och aktiebolagslagens redovisningsavsnitt samt att bidra till en utveckling i
viss riktning av praxis. Anvisningarna har karaktären av rättsligt sett ej
bindande rekommendationer. Att utnyttja dessa anvisnirtgar för
kriminalpolitiska syften förefaller kollegiet både främmande och omotiverat. I
sammanhanget är också att beakta normerna på revisorsområdet vilka i hög grad
påverkar utformningen och kvaliteten på redovisningen i de allra flesta
företag. 1 den lagstiftning som styr revisorernas verksamhet hänvisas bl. a. till
vissa normer av etisk karaktär. Aktiebolagslagen innehåller sålunda begreppet god
revisionssed medan revisorsförordningen, som riktar sig till auktoriserade
eller godkända revisorer, knyter an till uttrycket god revisorssed. Vad dessa
normer kräver framgår inte närmare i lagstiftningen. Det har i stället i hög
grad anförtrotts revisorerna själva att genom praxis precisera innehållet i
normerna. Dessa etiska normer återkommer också bland de regler som antagits av
revisorsorganisationerna. Någon tanke på att kriminalisera överträdelser av t.
ex. god revisionssed i sig har aldrig förts fram. Något sådant behov synes inte
heller föreligga. Om förslaget genomförs, kommer det vidare att uppställa stora
praktiska svårigheter. Vem skall sålunda avgöra om det föreligger ett uppenbart
åsidosättande av god redovisningssed? Vad är ringa fall? God redovisningssed
kan skifta från företag till företag och från bransch till bransch. För att
rimliga rättssäkerhetskrav skall kunna upprätthållas kommer polis, åklagare och
domstolar tvingas inhämta yttrande från bokföringsnämnden i ett stort antal
fall. Detta låter sig knappast göra och kan inte heller vara bokföringsnämndens
uppgift. De föreslagna straffbestämmelserna i bokföringslagen och
jordbruksbokföringslagen kan också medföra att formella fel utan någon
egentlig betydelse föranleder straffansvar. En sådan ordning framstår inte som
motiverad från kriminalpolitisk synpunkt eller eljest angelägen. Dessutom finns
det en risk för att kriminaliseringen låser eller i vart fall hämmar
utvecklingen på redovisnings- och, i någon mån, revisionsområdet, vilket vore
olyckligt. Enligt kollegiets mening är det föreslagna nya bokföringsbrottet
tillräckligt för att fånga de straffvärda beteendena på redovisningsområdet. På
anförda skäl avstyrker kollegiet således förslaget i denna del.

Pt-op. 1981/82:85 69

På liknande skäl avstyrks förslaget även av SAF, statens
industriverk, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, utredningen om säkerhetsåtgärder m.m
inom skatteprocessen, SACO/SR, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossist-förhund, Föreningen auktoriserade revisoier FAR, Sveriges ackordscentral.
Svenska handelskammarförbundet, Sveriges hantverks- och industriorganisation
och Sveriges redovisningskonsulters förbund.

A\en föreningen Sveriges åklagare avstyrker förslaget. SamUdigt
påpekar föreningen att möjligheterna till lagföring torde bli minimala
eftersom bokföringen i fråga inte kan kommas åt med hjälp av husrannsakan (som
ju förutsätter att frihetsstraff skall kunna följa) och den bokföringsskyldige
inte kan åläggas att i brottmålet tillhandahålla detta bevismaterial.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer framhåller att det
allmännas resurser att beivra ekonomiska brott sannolikt kommer även inom överskådlig
framtid att bli sådana att en prioritering av inriktningen av arbetet blir
nödvändig. Denna bör ske mot de mera allvarliga brotten. Av den anledningen
finner föreningen det inte nödvändigt eller ens önskvärt med föreslagna
särskilda föreskrifter rörande enklare bokföringsförseelser i 22 a §
bokföringslagen respektive 18 a § jordbruksbokföringslagen. Dessa föreskrifter
torde komma att få mycket ringa praktisk betydelse. SamUdigt kan de medföra en
risk att de av domstolarna kommer att tillämpas i sådana fall då egentligt
bokföringsbrott enligt den föreslagna 11 a § i 15 kap. brottsbalken eller
nuvarande 10 § skattebrottslagen föreligger. Härigenom kommer
bokföringsbrottets allvar att förringas. Föreningen vill här poängtera att
medvetet försvårande av skattekontroll genom exempelvis undanskaffande av eller
helt underlåten bokföring måste betraktas som ett mycket allvarligt brott i
dagens samhälle. Bokföringen rör inte bara den bokföringsskyldige och hans
borgenärer utan är avgörande för att hela skattesystemet skall fungera. Den
skall bl. a. ge upplysning om utbetalningarna till anställda och till andra
företag på sådant sätt att dessa kan identifieras och transaktionerna följas
från led till led. Föreningen avstyrker bestämt förslagen i denna del. Även
med en mer effektiv lagsfiftning mot bokföringsbrott eller en striktare
tillämpning av den nuvarande kommer det i de flesta fall att vara lönande för
den som falskdeklarerar att undanhålla räkenskaperna för tidigare år. Det är
vanligt att de skattskyldiga kan förete räkenskaper för det senaste året men
att räkenskaperna för de år, då taxeringsändring endast kan ske i form av eftertaxering
"förkommit" helt eller till väsentliga delar. De ovan nämnda
förhållandena beror på de större krav på bevisning, som föreligger vid eftertaxering.
Visserligen kan eftertaxering åsättas skönsmässigt, men för att eftertaxering
över huvud taget skall kunrta ske krävs att taxeringsintendenten kan visa att
taxeringen på grund av oriktigt meddelande från den skattskyldige påförts med
för lågt belopp. Då det i regel är omöjligt för taxeringsintendenten att visa
att taxeringen blivit för låg, när väsentliga delar av räkenskaperna undanhålls
från taxeringsrevision, så är de skattskyldiga som låter räkenskaperna
försvinna i hög grad favoriserade i förhållande till de som har räkenskaperna i
behåll. Till ovanstående kommer att skattedomstolarna -i motsats till vad som
tillämpas vid taxering för det senaste året — synes ha utvecklat en praxis vid skönsmässig
eftertaxering att beräkna eftertaxe-ringarna till lägsta tänkbara belopp. En
sådan tolkning av 21 § taxeringslagen synes tveksam. Det effektivaste medlet
mot att den skattskyldige gör sig av med sådana delar av räkenskaperna, som är
av väsentlig betydelse för bedömning av rörelsens resultat, är därför att
bevisbördan vid efter-

Prop. 1981/82:85 70

taxering
ändras på så sätt att, om den skattskyldige inte kan förete dessa väsentliga
delar av räkenskaperna, samma fördelning av bevisbördan skall gälla som vid
taxering för det senaste beskattningsåret. Även om sistnämnda synpunkter
närmast hör fill budgetdepartementets ansvarsområde har föreningen ändock
ansett sig böra föra fram dem i detta sammanhang då de har samband med den
föreslagna lagstiftningen.

Förslaget
skulle enligt Sveriges advokatsamfund öppna en möjlighet till trakasseri och
illojalt beteende genom påkallande av polisutredning i rena bedömningsfrågor,
något som man enligt samfundets mening inte kan bortse från. Till detta kommer
de komplikationer som följer om bokföringsnämndens anvisningar ges en formell
straffsanktion.

Sveriges
domareförbund ansluter sig till de avvisande synpunkter på en sådan
straffbestämmelse som anfördes av 1971 års utredning om bokföringslagstiftningen
(SOU 1973:57 s. 262 f.) och av föredragande statsrådet i proposifionen till
1976 års bokföringslag (prop. 1975:104 s. 198 f.) Till de då anförda
principiella synpunkterna, nämligen att det gällande regelsystemet kunde sägas
ge en tilltalande ordning för bestraffning av sådana brister i bokföring som
går ut över enskilda intressen samt avgifts- och skatteintressen, kommer att
det nu föreslagna bokföringsbrottet även generellt tillgodoser intresset att
motverka ekonomisk brottslighet som kan döljas genom bokföringsmanipulationer.
De föreslagna specialstraffrättsliga bestämmelserna skulle däremot i stor
utsträckning komma att avse den bokföringsskyldiges egna intressen av god
ordning i bokföringen och röra föreskrifter av ordningskaraktär. Förbundet kan
därför inte inse att bestämmelserna är sakligt motiverade. En så vidsträckt
kriminalisering redan av enkel oaktsamhet och knuten till begreppet god
redovisningssed torde också böra föranleda en omprövning av den numera mycket
omfattande bokföringsskyldigheten. Det som inledningsvis anförts om
jordbruksbokföringslagens ställning innebär naturligtvis att frågan om ett
särskilt straffstadgande i denna lag bör bedömas från enbart taxeringsmässiga
utgångspunkter, något som inte torde ha skett i promemorian.

Lantbrukarnas
riksförbund anser förslaget dåligt underbyggt. I motsats till bokföringslagen
har jordbruksbokföringslagen enbart tillkommit för att ge underlag för
taxeringen. Skyldigheten att föra räkenskaper enligt denna lag medför alltså
inte några civilrättsliga verkningar. I de fall en lantbrukare inte fullgör
sin räkenskapsskyldighet enligt jordbruksbokföringslagen är det det enda
rimliga att förseelsen beivras inom ramen för skattelagstiftningen. På grund
härav kan förbundet inte acceptera att brottsligt förfarande skall anses
föreligga oavsett om brister i räkenskaperna lett Ull förfång för det allmänna
eller ej. För att den som enbart är räkenskapsskyldig enligt
jordbruksbokföringslagen skall kunna ådömas påföljd måste därför skatteundandragande
föreligga eller i vart fall en inte obetydlig risk härför konstateras. För de
mindre kvalificerade fallen där BRÅ föreslår föreskrifter av ordningskaraktär
i bokföringslagen och jordbruksbokföringslagen uttalas att
"kontrollmöjligheterna inte är så goda" men att lagsfiftningen skulle
få en "moralbildande effekt". Det härigenom straffsanktionerade
beteendet är inte reglerat i lag utan skall i allt väsentligt styras av bokföringsnämndens
anvisningar. Bortsett från det rent principiellt felaktiga i att låta
bestämningen av vad som är straffsanktionerat styras av annat än lagstiftning föreligger
stor risk för att nämndens verksamhet skulle hämmas högst väsentligt av att
anvisningarna dessutom skulle få den betydelse som förslaget innebär.

Straffstadganden
som de föreslagna strider enligt Svenska bankförening-

Prop.
1981/82:85 71

en
mot de principer för förutsebarhet i fråga om straffbara gärningar som
strafflagstiftningen måste bygga på. Förslagen synes också avvika från svensk
lagstiftningstradition i straffrättsligt sammanhang. Bankföreningen avvisar
förslagen. Även om man kunde finna ett till innehållet mer preciserat rekvisit
än god redovisningssed såsom i det nu avvisade förslaget anser föreningen
emellertid att något mer påtagligt behov av sådana bestämmelser i
bokföringslagarna knappast kan anses föreligga. De viktigaste situationer vid
sidan av bokföringsbrottet i brottsbalken där samhället har behov av att
reagera mot bristande bokföring torde nämligen hänga samman med ett
bristfälligt material som underlag för taxering. 10 § SkBL tar sikte på sådana
situationer. Om förslagen beträffande bokföringslagen och
jordbruksbokföringslagen inte genomförs finns det enligt föreningen måhända
anledning att i den föreslagna 15 kap. 11 a § BrB straffbelägga också gärning
begången av vårdslöshet som inte är grov. För sådant brott bör i så fall endast
böter förekomma som påföljd.

3.3
Upphävandet av den särskilda straffbestämmelsen i 10 § skattebrottslagen om
försvårande av skattekontroll

Förslaget
om upphävande av straffbestämmelsen i 10 § SkBL om försvårande av
skattekontroll diskuteras särskilt av flera remissinstanser. Sä gott som
samtliga av dessa motsätter sig att bestämmelsen tas bort.

Enligt RA är den nuvarande
utformningen av brotten bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll i
huvudsak ändamålsenlig och straffstadgandena kompletterar varandra på ett
lämpligt sätt. Som framhållits av flera av underremissinstanserna innebär den
nuvarande uppdelningen på två brott inte några särskilt stora olägenheter i det
praktiska arbetet.

Göta hovrätt pekar på att
bestämmelsen om försvårande av skattekontroll i 10§ SkBL f.n. är subsidiär
till bl.a. 11 kap. 5§ BrB. Den egentliga prakfiska skillnaden mellan dessa
bestämmelser ligger däri att obestånd utgör åtalsförutsättning i det senare
fallet. Mot den bakgrunden torde det ligga närmare till hands att vid slopande
av obeståndskravet överväga om inte ändringen av den centrala bestämmelsen i
brottsbalken kan ske på sådant sätt - vilket onekligen vore mest logiskt - att
10 § SkBL kan så att säga fångas upp av den bestämmelsen och därmed upphävas
utan att nya regler skall behöva tillskapas. En sådan lösning skulle givetvis
innebära att även åsidosättande av bokföringsskyldigheten genom normal oaktsamhet
skulle vara att bedöma enligt bestämmelsen i brottsbalken. Med hänsyn till att
11 kap. 5 § BrB och 10 § SkBL, kompletterade med framför allt reglerna om
undertryckande av urkund och urkundsförfalskning, i stort sett täcker in sådana
förfaranden som ter sig straffvärda anser hovrätten att den kanske bästa
lösningen är att behålla det nuvarande systemet men genom modifiering av rekvisit
och straffskalor ändock åstadkomma ett vidgat användningsområde och en ökad
preventiv effekt. Vad gäller 11 kap. 5 § BrB skulle detta kunna ske genom att
det nuvarande kravet, att ställningen och rörelsens gång inte skall kunna
bedömas i huvudsak med ledning av bokföringen, ersätts med de rekvisit som
angivits i förslaget till 15 kap. lla§. Ansvar skulle därigenom inträda redan
då bokföringsskyldigheten åsidosatts "rörande omständighet, som är av
väsentlig betydelse för bedömningen av rörelsens förlopp, ekonomiska resultat
eller ställning" och fara föreligger i bevishänseende. Även om obestånd
alltjämt skulle utgöra åtalsförutsättning skulle bestämmelsens
tillämpningsområde vidgas betyd-

Prop. 1981/82:85 72

ligt.
Härutöver skulle brottets straffvärde kunna avsevärt höjas genom att den
föreslagna särskilda straffskalan för grova brott infördes i den nuvarande
bestämmelsen. I det sammanhanget skulle motsvarande straffskala kunna införas
också i bestämmelsen i 10 § SkBL. SamUdigt borde markeras att fängelsepåföljd
bör väljas i långt större utsträckning än vad som sker för närvarande även i
normala fall av försvårande av skattekontroll. Dessutom torde kravet i 10 § SkBL
på att oaktsamheten skall vara grov utan vidare kunna slopas. Enligt hovrättens
mening bör det sålunda övervägas om inte den nu närmast skisserade
utvidgningen av de gällande bestämmelsernas tillämpningsområde i förening med
en skärpning av straffskalorna utgör en tillräckligt ingripande åtgärd.
Troligen når man redan härigenom i stort sett samma effekt som den man vill
uppnå genom promemorieförslaget utan att för den skull hamna i lagstiftningstekniska
svårigheter.

y?5 V avstyrker att
brottet försvårande av skattekontroll enligt 10 § SkBL slopas. Under senare år
har beivrandet av detta brott intensifierats och också en viss straffskärpning
kunnat noteras. RSV har införskaffat statistik angående av skattecheferna
under år 1980 anmälda skaUebrott. Denna statistik ger en något annorlunda bild
än den BRÅ redovisar i promemorian. Antalet anmälningar fördubblades mellan
1979 och 1980. Under 1980 anmäldes 142 fall enligt 10 § SkBL medan för övriga
paragrafer antalet anmälningar uppgick till 1 642. Antalet anmälningar för
försvårande av skattekontroll torde emellertid vara något högre än vad statisUken
utvisar, då anmälan om skattebrott eller skattebedrägeri ofta görs utan
särskilt anmärkande av att också försvårande av skattekontroll kan innefattas i
gärningsbeskrivningen. Enligt åklagare och polis är effektbrottet försvårande
av skattekontroll i regel ett lättutrett brott. En viss försiktighet hos skattemyndigheterna
har förmärkts vad gäller brottsanmälningar enligt 43 § taxeringskungörelsen.
Vidare har bristande resurser hos åklagare och polis inverkat menligt på brottsbekämpandet.
Den hittillsvarande straff-mätningen hos domstolarna torde vara lör mild för
att verka tillräckligt avskräckande. Antal anmälningar och antal dömda ökar
emellertid stadigt. RSV vill här också framhålla att verket sänt ut en
uppmaning till medarbetarna i det pågående projektet med granskning av
bilhandeln att anmäla misstanke om brott enligt 10 § SkBL i de fall där
räkenskaper helt eller delvis saknas. RSV anser som synes emellertid inte att
de nuvarande förhållandena är helt tillfredsställande. Skattskyldiga som, utan
att ha allvarliga brister i sina räkenskaper, har begått skattebrott synes ofta
få strängare straff än de som inte kan förete någon bokföring eller har en mycket
bristfällig sådan. Detta trots att sistnämnda typ av skattskyldiga inte bara
omöjliggör en säker beräkning av den skattemässiga intäkten utan också
omöjliggör en samtidig kontroll av deras affärskontrahenter och anställda. Det
nu sagda tyder enligt RSVs mening på att ett strängare synsätt på brottet
försvårande av skattekontroll är nödvändigt. RSV ansluter sig därför till det
förslag som riksåklagarens arbetsgrupp presenterat.

Enligt
bokföringsnämndens mening bör 10§ SkBL behållas oförändrad. De viktigaste
situationer vid sidan av bokföringsbrottet i brottsbalken där samhället har
behov av att reagera mot bristande bokföring torde nämligen hänga samman med
ett bristfälligt material som underlag för taxering. 10 § SkBL tar sikte på
sådana situationer. Att denna paragraf enligt utredningen hittills tillämpats
i få fall är enligt nämnden inte ett bärande motiv för att slopa den.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser att det finns flera skäl

Prop.
1981/82:85 73

som
talar för att bestämmelsen bör finnas kvar. Straffsanktionen bör dock skärpas.
Försvårande av skattekontroll är ett s. k. effektbrott. Detta innebär att
preskriptionstiden inte löper från Udpunkten för själva bokföringsbrottet utan
från den tidpunkt då effekten av brottet uppkommer. För den föreslagna
bestämmelsen om bokföringsbrott i 15 kap. lla§ BrB löper preskriptionstiden
däremot från tidpunkten för själva bokföringsbrottet. Eftersom
skattemyndigheterna oftast utövar räkenskapskontrollen flera år i efterhand,
innebär detta att bokföringsbrottet redan kan vara preskriberat när kontrollen
sker. Från skattekontrollsynpunkt är det därför angeläget att bestämmelsen i 10
§ SkBL bibehålls. Straffsanktionen bör dock skärpas på sätt riksåklagarens
arbetsgrupp föreslagit 1979-01-25. Det finns ytterligare skäl för detta
ställningstagande. Enligt den föreslagna bestämmelsen i 15 kap, 11 a§
brottsbalken skall bokföringsbrottet röra omständighet som är av väsentlig
betydelse för bedömningen av rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller
ställning. Detta är förhållanden som rör den bokföringsskyldige. Men hans
bokföring har intresse för skattemyndigheterna inte endast för bedömandet av
den bokföringsskyldiges egen rörelse utan även för de upplysningar den kan
lämna om löneförmåner fill anställda, utbetalningar till andra företag eller
näringsidkare m. m. En effekUv skattekontroll förutsätter att skattemyndigheterna
har möjlighet att "följa pengarna" från ett företag till ett annat,
från en skattskyldig till en annan. Försvårande av skattekontroll kan
föreligga om exempelvis en uppköpare av någon vara underlåter att i bokföringen
ange inköpskällan på sådant sätt att denna kan identifieras, medan bokföringen
i övrigt är korrekt. Det synes tveksamt om bokföringsbrott kan beivras i detta
fall enligt den föreslagna bestämmelsen i 15 kap. lla§BrB. Sammanfattningsvis
hemställer länsstyrelsen att bestämmelsen i 10 § SkBL bibehålles med skärpt
straffsanktion. Inte heller länsstyrelsen i Stockholm län kan biträda
uppfattningen att de föreslagna åtgärderna mot åsidosättande av
bokföringsskyldighet skulle motivera ett slopande av bestämmelserna i 10 § SkBL.
Det förefaller länsstyrelsen naturligt med särskilda straffbestämmelser för
skattebrotten och brottet försvårande av skattekontroll har ett nära samband
med deklarationsbrotten. Flera andra tungt vägande skäl talar också för ett
bibehållande av 10 § SkBL och att straffsankUonen för försvårande av skattekontroll
skarpes. Ett borttagande av ifrågavarande bestämmelse i skattebrottslagen
skulle innebära en väsentlig nackdel i förhållande till vad nu gäller i det
hänseendet att preskriptionstiden för brott av denna art skulle förkortas. För
det i promemorian angivna bokföringsbrottet börjar nämligen preskriptionstiden
löpa den dag brottet ägde rum, medan det vid försvårande av skattekontroll är
tidpunkten, då effekten av brottet uppkommer, som är avgörande. Det bör i detta
sammanhang understrykas att det ur brolts-bekämpningssynpunkt är synnerligen
angeläget att preskriptionstiden är så lång som möjligt. I likhet med bl. a.
RSV finner länsstyrelsen det också tveksamt om 15 kap. 11 a§ BrB i föreslagen lydelse
kommer att sanktionera de bestämmelser om skyldighet att föra räkenskaper som
finns i andra författningar än i bokföringslagen. Under alla omständigheter
anser länsstyrelsen det vara lämpligast att underlåtenhet att iaktta sådana
föreskrifter i första hand beivras genom bestämmelser i skattebrottslagen.
Föreskrifterna i 20 § taxeringslagen och 78 § uppbördslagen är i vissa
avseenden mera vittgående än bestämmelserna i bokföringslagen. I förstnämnda
paragraf föreskrives sålunda bland annat att den som enligt taxeringslagen är skyldig
att avge uppgift fill ledning för annans taxering även är skyldig att i skälig
omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt

6
Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 85

Prop.
1981/82:85 74

sätt
sörja för att underlag finns för uppgiftsskyldighetens fullgörande och för
kontroll därav. Särskilda bestämmelser har i samma paragraf också lämnats för fåmansföretag.
Nyssnämnda paragraf i uppbördslagen reglerar vissa arbetsgivares skyldighet att
i bokföringen eller i förda anteckningar ange vissa uppgifter beträffande
anlitade arbetstagare. Av näringsidkare förda räkenskaper eller anteckningar är
således av stort intresse för skattemyndigheterna inte enbart vid bedömningen
av den egna verksamhetens resultat utan även vid kontroll av uppgiftsskydighetens
fullgörande. Den i promemorian föreslagna utformningen av bestämmelserna i 15
kap. lla§ brottsbalken torde inte helt täcka alla situationer, som uppkommer i
skattemyndigheternas kontrollverksamhet. På grund av vad nu anförts anser
länsstyrelsen, att bestämmelserna i 10 § skattebrottslagen bör bibehållas. Därvid
bör i vart fall den skärpning av bestämmelserna i förevarande paragraf, som föreslagtis
av riksåklagarens arbetsgrupp mot kvalificerad ekonomisk brottslighet,
genomföras.

Bestämmelsen
i 10 § SkBL om försvårande av skattekontroll beskriver enligt USS inte enbart
ett sanningsbrott utan också ett brott som har uppenbara likheter med vissa av
de i 17 kap. BrB intagna bestämmelserna om brott mot allmän verksamhet. Saken
kan också uttryckas så att brottet försvårande av skattekontroll har
kvalificerats genom ett s. k. effektrekvi-sit, som beskrivs som ett allvarligt
försvårande av myndigheternas kontrollverksamhet på skatte- och
avgiftsområdet. Brottskonstruktionen i 10 § SkBL medger — främst på grund av
det pregnanta effektrekvisitet - att straffmaximum mycket väl kan höjas till
fyra års fängelse för mer allvarliga fall. Saken är inte lika självklar i fråga
om den i förslaget nykonstruerade straffbestämmelsen om bokföringsbrott. Detta
brott kvalificeras nämligen - om man bortser från väsentlighetskriteriet som f.
ö. har sin motsvarighet i 10§ SkBL - enbart av det mer vaga uttrycket "fara
i bevishänseende". Det kan diskuteras om en sådan allmänt hållen
brottsbeskrivning, vilken inrymmer såväl mycket allvarliga som mer bagatellartade
fall, är förenlig med de principer som råder inom svensk strafflagsfiftning.
Det förhållandet att man i promemorian inte har ägnat tillräcklig
uppmärksamhet åt brottskonstruktionen i 10 § SkBL har fått Ull följd att de
skatterättsliga särintressen, som ligger bakom konstruktionen, inte har kunnat
iakttas fullt ut vid utformningen av det föreslagna bokföringsbrottet. ■

SACOISR
framhåller att 10 § SkBL rörande försvårande av skattekontroll under senare år
har fått allt större betydelse i brottsbekämpningen. RÅ har under 1979 och 1980
informerat berörda myndigheter om lagrummets innebörd och betydelse. Det har
visat sig att lagrummet underlättar hanteringen av de ekonomiska målen i icke
ringa omfattning. Utredningar angående försvårande av skattekontroll är inte
tillnärmelsevis så tids- och resurskrävande som bokföringsbrott.
Processkostnaderna kan begränsas vid åtal för försvårande av skattekontroll.
Bevisningen kan ofta inskränkas till ett vittnesförhör med en revisor angående
förhållandet om hur bokföringens Ullstånd påverkat kontrollverksamheten. En
sammanläggning av straffbestämmelserna om bokföringsbrott och försvårande av
skattekontroll försvåras av att preskriptionsreglerna är olika utformade.
SACO/SR vill även påpeka att en bokföringsskyldig kan vidta olika
manipulationer i sin bokföring vilka i och för sig inte är av väsentlig
betydelse för bedömning av rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller
ställning. Sådana åtgärder kan emellertid vara av sådan art att de allvarligt
försvårar myndigheternas kontrollverksamhet avseende bl. a. anlitande av svart
arbetskraft. Centralorganisationen vill därför framhålla att skäl föreligger
att behålla

Prop.
1981/82:85 75

straffbestämmelsen
i 10§ skattebrottslagen. Liksom tidigare bör dock denna vara subsidiär till brottsbalksbrottet.

Sveriges domareförbund
vill framhålla att promemorian synes bygga på en missuppfattning i fråga om
gällande rätt i ett avseende. 10 § skattebrottslagen har ett långt vidare Ullämpningsområde
än 11 kap. 5§ brottsbalken. Det senare brottet förutsätter att bokföringsskyldighet
föreligger och anknyter därigenom till bokföringslagen. I 10§ skattebrottslagen
kriminaliseras förutom åsidosättande av bokföringsskyldighet även åsidosättande
av sådana skyldigheter att föra och bevara räkenskaper som följer av skilda
skatteförfattningar, t. ex. jordbruksbokföringslagen (se härom prop. 1971:10 s.
260). Det kan nämnas att det vid fillkomsten av den nuvarande jordbruksbokföringslagen
underströks att meningen med regleringen i en särskild lag liksom med den
tidigare lagen var att lagen skulle ha endast taxeringsmässiga aspekter och
inte medföra några civilrättsliga verkningar (prop. 1978/79:44 s. 31-32, 103
och 149. SkU 1978/79:34 s. 14). Särskilda bestämmelser om räkenskaper finns
även i övrigt, t. ex. i 78§ 1 mom. uppbördslagen. Förbundet delar sålunda inte
åsikten att 10 § SkBL genom förslaget i fråga om bokföringsbrott blir onödig
och kan upphävas.

De
två straffbestämmelserna avseende underlåtenhet att fullgöra bokföringsskyldighet
har enligt Föreningen Sveriges åklagare fillkommit i från varandra skilda
sammanhang och de syftar till att skydda helt olika intressen, som ibland kan
vara svårförenliga och i vissa ytterlighetsfall t. o. m. kan tänkas strida mot
varandra. Att sammansmälta dessa två straffbud till ett enda bör därför komma i
fråga endast om synnerligen starka skäl talar för det. Promemorians
argumentering i detta avseende är inte övertygande. Föreningen avstyrker
förslaget.

Föreningen
Sveriges taxeringsrevisorer anför att anledningen till att 10 § skattebrottslagen
inte tillämpats i större utsträckning än som varit fallet torde framför allt
vara att polis- och åklagarmyndigheterna haft otillräckliga resurser, både
kvantitativt och när det gäller speicialkompetens i fråga om ekonomiska brott.
Under senare tid synes dock förhållandena ha förbättrats, bl. a. beroende på
att ett antal åklagare och polismän erhållit utbildning. Det är enligt
föreningens mening möjligt att få en effektivare bekämpning av brotten mot 10 §
SkBL genom att låta dessa åklagare och polismän specialisera sig på de
ekonomiska brotten. Den nu i allmänhet tillämpade metoden att lotta alla mål
innebär ett betydande slöseri med resurserna. Det tar också en viss tid för en
ny lag att slå igenom och det har tidigare på sina håll hos domstolarna funnits
en tendens att bagatellisera de ekonomiska brotten. Även härvidlag finns dock
tecken på en förändring. Av angivna skäl motsätter sig föreningen att nu - då
10 § SkBL åtminstone på vissa håll i landet synes böija fungera på avsett sätt
- sammanföra bestämmelserna i 11 kapitlet BrB och 10 § SkBL till 15 kapitlet
brottsbalken. Enligt föreningens mening behöver föreslagen ändring av
brottsbalkens bestämmelser i fråga om bokföringsbrott inte föranleda att de
nuvarande bestämmelserna i skattebrottslagen om försvårande av skattekontroll
ändras. Bestämmelserna synes i stället väl komplettera varandra.

Föreningen
auktoriserade revisorer FAR anser att 10 § SkBL bör bibehållas och då med
samma straffskärpning som föreslagits för bokföringsbrott enligt brottsbalken.
Enligt RÅs arbetsgrupp har det senare lagrummet Ullämpats i mycket liten
utsträckning. FAR vill därför understryka vikten av att bestämmelsen görs
effektiv bl. a. genom att kunskapen hos berörda myndigheter om detta lagrum
hålls levande. Liknande synpunkter anförs av Svenska revisorsamfundet, SRS och
Sveriges redovisningskonsulters förbund.

Prop.
1981/82:85 76

Svenska
bankföreningen anser att de föreslagna bestämmelserna i bokföringslagarna
knappast kan anses ha ett högre straffvärde än 10 § skattebrottslagen. De
andra omständigheter som angivits som skäl för att bestämmelsen inte kunnat
utnyttjas effektivt är inte av den karaktär att de kan motivera ny
lagstiftning. Det anförda bör få Ull följd att 10 § SkBL bibehålls. Om man gör
de bokföringsskyldiga bäUre medvetna än vad de för närvarande tycks vara om
bestämmelsens förekomst, kan det säkerligen i viss mån förebygga oegentligheter
med bokföringen.

TCO
betonar att man inte kan finna några skäl att ta bort den paragraf i
skattebrottslagen som specifikt reglerar de fall, försvårande av myndighetemas
kontroll av skatter och avgifter, vilket även den mer generellt utformade
bestämmelsen mot bokföringsbrott främst syftar till att stävja.

Svenska
handelskammarförbundet anser att med den föreslagna förändringen av
bokföringsbrottet i brottsbalken bortfaller i allt väsentligt behovet av
nuvarande specialstraffrättsliga reglering i skattebrottslagen om försvårande
av skattekontroll. Handelskammarförbundet tillstyrker att, i likhet med vad som
föreslås i promemorian, denna bestämmelse upphävs.

Prop'. 1981/82:85 77

Bilaga
5

De remitterade lagförslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 5 och 8 §§, 14 kap. 4 §
samt 35 kap. 4 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

5§'

Åsidosätter gäldenär uppsåtligen Om en gäldenär, som är bokfö-

eller av oaktsamhet honom ålig- ringsskyldig enligt
bokföringslagen

gande bokföringsskyldighet på så- (1976:125), uppsåtligen eller av

dant sätt att ställningen och rörel- oaktsamhet underlåter att föra eller

sens gång ej kunna i huvudsak be- bevara räkenskaper, lämnar orik-

dömas med ledning av bokföring- tiga uppgifter i dessa eller annars

en, dömes för bokföringsbrott åsidosätter bokföringsskyldigheten

till fängelse i högst två år eller, om så att rörelsens förlopp eller ekono-

brottet är ringa, till böter. miska resultat eller ställning inte

kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, döms
han för bokföringsbrott till fängelse i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter. Är brottet grovt, skall han dömas till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.

8§ Vårdslöshet mot borgenärer enligt 3 § första stycket må
åtalas av åklagare endast om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Åtal för bokföringsbrott må äga rum endast om gäldenären
inom fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit
ackord eller inställt sina betalningar.

14 kap. 4§ Den som förstör, gör obrukbar Den som
förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund, över vil- eller
undanskaffar urkund, över vilken han vid tillfället ej äger så förfo- ken
han vid tillfället ej äger så förfo-

' Senaste lydelse 1976:56. Senaste lydelse 1976: 56.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

ga, dömes,
om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för undertryckande av urkund fill
fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse
i högst sex månader.

ga, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende och
brottet ej är att anse som bokföringsbrott, för undertryckande av urkund till
fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse
i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader
och högst fyra år.

35 kap. 4§'
De i 1 § bestämda tiderna skola räknas från den dag brottet begicks.
Förutsattes för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt,
skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

Ifall,
som i 11 kap. 5 § sägs, skall tiden räknas från den dag då beslut om egendomsavträde
meddelades eller åtal eljest tidigast kunde ske.

Om vid
bokföringsbrott, som ej är ringa, gäldenären inom fem år från brottet har
försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina
betalningar, skall tiden räknas från den dag då detta skedde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982:

2 Förslag till

Lag om ändring i bokföringslagen (1976:125)

Härigenom föreskrivs att 22 § bokföringslagen (1976:125)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

22 § '

Allt
räkenskapsmaterial skall bevaras i ordnat skick inom landet under minst tio
år från utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades. Vad nu sagts
gäller också avtal och andra handlingar av särskild betydelse för att belysa
rörelsens ekonomiska förhållanden.

Allt räkenskapsmaterial skall bevaras i ordnat skick och
på betryggande sätt inom landet under minst tio år från utgången av det kalenderår
då räkenskapsåret avslutades. Vad nu sagts gäller också avtal och andra
handlingar av särskild betydelse för att belysa rörelsens ekonomiska
förhållanden.

Skyldighet att som räkenskapsmaterial bevara material
enligt 10 § första stycket 3 upphör, om registrerade uppgifter på betryggande
sätt föres över

Senaste lydelse 1975:667. ' Senaste lydelse 1976:991.

Prop. 1981/82:85 79

till vanlig läsbar form eller till film eller annat
material med registreringar i mikroskrift som kan läsas med
förstoringshjälpmedel.

Om
särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen för visst fall tillåta, att räkenskapsmateriai
i vanlig läsbar form förstöres före utgången av den i första stycket angivna
tiden. Materialet skall därvid under betryggande former mikrofilmas eller
kopieras på likvärdigt sätt. Kopiorna skall ordnas så att sökta uppgifter lätt
kan återfinnas och läsas samt bevaras under den tid som återstår av den i
första stycket angivna tiden.

Tillstånd som avses i tredje stycket medges dock av
bankinspektionen eller försäkringinspektionen när det gäller rörelse som står
under respektive myndighets tillsyn.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

3 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 10 § skattebrottslagen (1971:69)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10§

Den som uppsåtligen eller av Den som uppsåtligen
eller av

grov oaktsamhet
åsidosätter grov oaktsamhet åsidosätter

bokföringsskyldighet eller sådan bokföringsskyldighet eller sådan

skyldighet att föra och bevara rä- skyldighet att föra och bevara rä

kenskaper, som föreskrives för vis- kenskaper, som föreskrives för vis

sa uppgiftsskyldiga, och därigenom sa uppgiftsskyldiga, och därigenom

allvarligt försvårar myndighets allvarligt försvårar myndighets

kontrollverksamhet vid beräkning kontrollverksamhet vid beräkning

eller uppbörd av skatt eller avgift eller uppbörd av skatt eller avgift

dömes för försvårande av dömes för försvårande av

skattekontroll till böter eller skattekontroll fill böter eller

fängelse i högst två år. fängelse i högst två år eller, om

brottet är grovt, till fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.
Ansvar enligt första stycket inträder ej, om ansvar för gärningen kan ådömas enligt
brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Prop. 1981/82:85 80

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1981-11-26

Närvarande:
justitierådet Fredlund, regeringsrådet Brodén, justitierådet Palm.

Enligt
lagrådet den 20 oktober 1981 fillhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 15 oktober 1981 har regeringen på hemställan av
statsrådet och chefen för jUstifiedepartementet beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till

1.
lag om ändring i brottsbalken,

2.
lag om ändring i
bokföringslagen (1976:125),

3.
lag om ändring i
skattebrottslagen (1971:69).

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessor Jan Vilgeus. Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget
till lag om ändring i brottsbalken

11
kap. 5 §

Såsom
berörts i remissprotokollet, har bestämmelsen om straff för bokföringsbrott
numera betydelse inte bara som skydd för den bokföringsskyldiges borgenärer
utan även i flera andra hänseenden. Alltjämt träder emellertid skyddet för
borgenärerna, däribland det allmänna såsom skatteborgenär, så i förgrunden,
att bestämmelsen fortfarande försvarar sin plats i brottsbalkens kapitel om gäldenärsbroU.
Den omständigheten att konkurs och vad därmed jämställs inte längre skall
utgöra villkor för aU åtal för bokföringsbrott skall få anställas föranleder ej
till annat bedömande.

I
förslaget liksom i gällande rätt kan straff för bokföringsbrott endast ifrågakomma
för den som är gäldenär. Som villkor för strafltarhet krävs således bl. a., att
den bokföringsskyldige, när han åsidosätter bokföringsskyldigheten, har
åtminstone någon gäld. Det förhåller sig naturiigtvis så, att en
bokföringsskyldig mestadels också är gäldenär. Likväl kan den frågan ställas,
om det med hänsyn fill bestämmelsens syfte att främja intresset av åtminstone i
huvudsak korrekt och tillföriitlig bokföring kan anses motiverat att
upprätthålla ett straffbarhetsvillkor av ifrågavarande slag. Om en bokföringsskyldig
gör för rörelsen betydelsefulla transaktioner Utan att bokföra dem, blir ju
hans bokföring för framtiden missvisande, alldeles oavsett om han stod i skuld till
någon eller inte, när han förfor som han gjorde. Även om det rör sig om en
detalj, vill lagrådet förorda att berörda straffbarhetsvillkor slopas.
Härigenom kan samhällets utredningsmaskineri i förekommande fall besparas
arbete med att söka klarlägga, om den som är misstänkt för bokföringsbrott
häftade i skuld till någon, när

Prop.
1981/82:85 81

felaktigheterna
i bokföringen begicks. Även efter en ändring av det slag som nu förordats bör
bokföringsbrottet kunna betraktas som ett gäldenärsbrott, riktat mot bl. a.
den bokföringsskyldiges presumtiva borgenärer, och straffbestämmelsen kunna stå
kvar i 11 kap. brottsbalken. Beaktas lagrådets nu berörda förslag, bör i 11
kap. 7 § första stycket brottsbalken införas en bestämmelse av innehåll, att
vad där stadgas om gäldenär skäll i fråga om gärning som avses i 5 § i stället
gälla bokföringsskyldig.

Förutom vad som nu har
anförts i fråga om rekvisitet gäldenär vill lagrådet i fråga om bestämmelsens
utformning anmärka, att uppräkningen av exempel på åsidosättande av bokföringsskyldigheten
synes onödigtvis komplicera författningstexten. Exemplifieringen torde närmast
ha tillkommit för att klargöra att även uppsåtlig eller oaktsam underlåtenhet
att bevara räkenskapsmaterial omfattas av bestämmelsen. Att så är fallet är emellertid
klart utan den föreslagna exemplifieringen. Bokföringslagen innehåller ju en
utförlig beskrivning av vad som åligger en bokföringsskyldig. Såsom framgår av
2 och 22 §§ i lagen, ingår bland dessa åligganden också skyldigheten att bevara
räkenskapsmaterial. Att skyldigheterna enligt bokföringslagen inte rör enbart
själva bokföringen utan också bevarandet av räkenskapshandlingar är desutom på
ett tydligt sätt betonat i sammanhanget genom den föreslagna ändringen i
bokföringslagen och vad som därtill har äiiförts. Lagrådet förordar med hänsyn
till det sagda att exemplen slopas. Öm vad lagrådet tidigare föreslagit
beaktas kan paragrafen få följande lydelse:

"Om någon som är
bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1976:125) uppsåtligen eller av oaktsamhet
på sådant sätt åsidosätter vad som åligger honom enligt lagen att rörelsens
förlopp eller ekonomiska resultat eller ställning inte kan i huvudsak bedömas
med ledning av bokföringen, döms han för bokföringsbrott till fängelse i högst
två år eller, om brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt, skall han
dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år."

För den händelse
exemplifieringen behålls, föreslår lagrådet vissa jämkningar av
författningstexten. Till överensstämmelse med bokföringslagens terminologi bör
sålunda orden "föra eller bevara räkenskaper" ersättas med
"bokföra affärshändelser eller bevara räkenskapsmaterial". Ordet "dessa"
bör därvid bytas ut mot ordet "bokföringen". För att rekvisitet som
rör möjligheten att bedöma rörelsen otvetydigt skall hänföra sig också till de
först uppräknade exemplen på åsidosatt bokföringsskyldighet bör vidare i
stället för orden "så att" insättas orden "och om
därigenom".

I anledning av de
synpunkter som i remissprotokollet anlagts på förhållandet mellan
bokföringsbrott och osant intygande vill lagrådet anföra följande. Att lämna
osann uppgift om egna angelägenheter är med visst undantag inte straffbart
såsom osant intygande. När bestämmelsen om osant intygande kom till, utgick man
i motiven (se NJA II 1948 s. 474 och 480, jfr NJA II 1962 s. 244) från
att uppgifter i bokföring skulle hänföras Ull

Prop. 1981/82:85 82

uppgifter
om egna angelägenheter och alltså falla utanför bestämmelsens tillämplighetsområde.
Detta skedde fastän det redan då måste ha stått klart, att uppgifter i
bokföring var av betydelse inte bara för den bokföringsskyldige själv utan
också för hans borgenärer. Sedan dess har, såsom departementschefen framhållit,
uppgifter i bokföring kommit att få betydelse även för andra kategorier av
utomstående än borgenärerna. Huruvida detta förhållande ensamt för sig eller i
förening med den nu föreslagna ändringen av 11 kap. 8 § brottsbalken medför att
straffbestämmelsen om osant intygande framdeles skall - mot vad som förutsatts
i motiven till bestämmelsen - anses omfatta jämväl uppgifter i bokföring, är
emellertid enligt lagrådets mening osäkert.

Övriga
förslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop.
1981/82:85 83

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-12-17

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Petri

Proposition
om ändring i brottsbalken m. m. (bokföringsbrott)

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag fill

1.
lag om ändring i brottsbalken,

2.
lag om ändring i
bokföringslagen (1976:125),

3.
lag om ändring i
skattebrottslagen (1971:69). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och
anför.

Lagrådet
har i allt väsentligt godtagit de remitterade förslagen men har förordat vissa
ändringar beträffande avfattningen av bestämmelsen om bokföringsbrott i 11 kap.
5 § brottsbalken. I denna del har lagrådet till en början föreslagit att man
slopar det straffbarhetsvillkor som ligger i att den bokföringsskyldige, när
han åsidosätter bokföringsskyldigheten, skall vara gäldenär.

När
jag i remissprotokollet stannade för att behålla anknytningen till gäldenärsbegreppet,
uttalade jag att detta fick anses mest följdrikfigt vid den i remissen valda
lösningen att låta bestämmelsen om bokföringsbrott stå kvar i kapitlet om gäldenärsbrott.
Lagrådet har påpekat att ett slopande av det aktuella straffbarhetsvillkoret
skulle medföra att polis och åklagare i förekommande fall kan besparas arbete
med att söka klarlägga, om den som är misstänkt för bokföringsbrott häftade i
skuld till någon när felaktigheterna i bokföringen begicks. Häremot kan
visserligen invändas att det i praktiken knappast torde förekomma annat än att
den bokföringsskyldige åtminstone i någon mening är gäldenär. Jag anser mig
emellertid böra godta ändringsförslaget, särskilt som detta kan ses som en
ytterligare markering av bestämmelsens syfte att generellt främja intresset av
en korrekt och tillförlitlig bokföring. Även efter en sådan ändring bör som lagrådet
har anfört bokföringsbrottet kunna betraktas som ett gäldenärs-

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde 1981-10-15.

Prop.
1981/82:85 84

brott,
riktat mot bl. a. den bokföringsskyldiges presumtiva borgenärer, och straffbestämmelsen
kunna stå kvar i 11 kap. brottsbalken.

Jag
godtar också lagrådets förslag att i 11 kap. 7 § första stycket brottsbalken
införa en bestämmelse av innehåll att vad som där föreskrivs om gäldenär skall
i fråga om gärning som avses i 5 § gälla den bokföringsskyldige.

Lagrådet
har i fråga om utformningen av 11 kap. 5 § brottsbalken även anmärkt att den
uppräkning av exempel på åsidosättande av bokföringsskyldigheten som har
gjorts i remissförslaget synes onödigtvis komplicera författningstexten.
Lagrådet har därför förordat att exemplen slopas.

Som
framgår av vad jag har anfört i remissprotokollet har syftet med
exemplifieringen främst varit att klargöra att även en bristfällig förvaring eller
vårdslös hantering av räkenskapsmaterial kan omfattas av bestämmelsen. I
förening med den i remissen föreslagna ändringen i bokföringslagen får
naturligtvis bestämmelsen i sak samma innebörd, även om man slopar exemplen. I
brottsbalken är det emellertid en vanlig teknik att mera frekventa typfall som
omfattas av en strafestämmelse anges som exempel i lagtexten. Det får också
enligt min mening sägas ligga ett pedagogiskt värde i att man i bestämmelsen om
bokföringsbrott uttryckligen erinrar om vikten av att räkenskapshandlingar
bevaras på ett betryggande sätt. Detta gäller särskilt mot bakgrund av att det
- som närmare har påvisats i remissen — av allt att döma har blivit allt
vanligare att räkenskapsmaterial påstås helt eller delvis ha förkommit genom
stöld, brand, översvämning eller på annat sätt. Med hänvisning till vad som har
anförts nu anser jag mig inte ha anledning att frångå det remitterade
förslaget. Däremot godtar jag, med någon redaktionell avvikelse, de jämkningar
av författningstexten som lagrådet har förordat för det fall att
exemplifieringen behålls.

I
remissprotokollet uttalade jag som min mening att straffbestämmelsen om osant
intygande i 15 kap. 11 § brottsbalken i vissa fall skulle kunna tänkas bli
tillämplig även på oriktiga uppgifter i bokföringen. Lagrådet har på närmare
anförda skäl betecknat detta som osäkert. Eftersom det här får anses gälla en
rättstillämpningsfråga utan avgörande samband med det remitterade förslaget,
anser jag mig inte böra gå in på detta spörsmål i vidare mån än som skett.

Utöver
vad som följer av vad jag förut har anfört bör vissa redaktionella ändringar
göras.

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

att
antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Regeringen
ansluter sig till föredragandens övervägande och beslutar att genom proposition
föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop.
1981/82:85 85

Innehåll

Propositionen
.................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Lagförslag
......................................................... ... 2

1
Lag om ändring i brottsbalken
........................... 2

2
Lag om ändring i
bokföringslagen (1976:125) ....... 4

3
Lag om ändring i
skattebrottslagen (1971:69) ...... 4

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1981 6

1
Inledning ........................................................ 6

2
Allmän motivering ........................................... 7

2.1
Allmänt om
bokföringsbrottslighet. Behovet av en reform ... 7

2.2
De särskilda åtalförutsättningama
................. . 17

2.3
Ett nytt bokföringsbrott m.m........................... 20

3
Upprättade lagförslag ....................................... 29

4
Specialmotivering ............................................ . 30

4.1
Förslaget till lag om ändring i
brottsbalken ........ 30

4.2
Förslaget till lag om ändring i
bokföringslagen (1976:125) 33

4.3
Förslaget till lag om ändring i
skattebrottslagen (1971:69) .... 34

5
Hemställan . ............................................... . 34

6
Beslut .......................................................... . 34

Bilaga
1 Sammanfattning av promemorian .............. 35

Bilaga
2 Lagförslag i promemorian ........................ .. 37

Bilaga
3 Skrivelsen från riksåklagarens arbetsgrupp . .. 41

Bilaga
4 Sammanställning över remissyttrandena .... .. 45

Bilaga
5 De remitterade lagförslagen ..................... 77

Utdrag
av lagrådets protokoll den 26 november 1981 .. 80

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den

17
december 1981 ......................................... .. 83

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981