Prop. 1981/82:88

Regeringens proposition

1981/82:88

om
åtgärder för att förbättra försäkringsdomstolarnas arbetsläge m. m.;

beslutad
den 10 december 1981.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

KARIN
SÖDER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs fram förslag om åtgärder för att minska ärendebalanserna
hos försäkringsrätterna och därmed förkorta väntetiderna för att få ärendena
avgjorda.

Förslagen
syftar till en minskning av tillströmningen av ärenden till försäkringsrätterna
genom ett utökat omprövningsförfarande hos de allmänna försäkringskassorna
samt överflyttning av vissa ärenden om arbetsgivaravgifter m. m. till de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Vidare syftar förslagen till en ökad målawerkning hos
försäkringsrätterna bl. a. genom ändrade domförhetsregler.

Det
föreslås också att en begränsning införs i rätten att fullfölja talan till försäkringsöverdomstolen.

De
nya reglerna avses träda i kraft den 1 april 1982.

1 Riksdagen 1981/82. J saml. Nr 88

Prop.
1981/82:88

Prop.
1981/82:88 2

1. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 1, 3 och 7 §§ lagen (1978:28) om
försäkringsdomstolar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

Försäkringsöverdomstolen är högsta försäkringsdomsol i mål
som fullföljes dit från försäkringsrätt eller från arbetsmarknadsstyrelsen
eller som arbetsmarknadsstyrelsen underställer domstolens prövning.

Försäkringsrätt är försäkrings- Försäkringsrätt är försäkrings-

domstol närmast under försäkrings- domstol närmast
under försäkringsöverdomstolen i mål som fullföljes överdomstolen i mål
som fullföljes dit från allmän försäkringskassa, dit från allmän
försäkringskassa eller lokal skattemyndighet eller riksför-
riksförsäkringsverket, säkringsverket.

Försäkringsrätter skall finnas till ett antal av tre.

3§

Försäkringsöverdomstolen är domför med fem ledamöter. Av
dem skall tre vara lagfarna.

Domstolen är domför med endast Domstolen är domför med endast

tre lagfarna ledamöter tre ledamöter varav två lagfarna

1. vid prövning av besvär över 1. vid prövning av besvär över beslut som ej innebär
avgörande av beslut som ej innebär avgörande av
saken, saken,

2. vid förordnande i avvaktan på 2. vid förordnande i avvaktan på målets avgörande
samt vid annan målets avgörande samt vid annan
åtgärd som avser endast måls bere- åtgärd som avser endast måls beredande, dande,

3. vid beslut genom vilket domsto- 3. vid beslut genom vilket domstolen skiljer sig
från målet utan att len skiljer sig från målet utan att
detta har prövats i sak, detta har prövats i sak,

4. vid avgörande av mål där 4. vid behandling av
frågor om pröv-

utgången är uppenbar. ningstillstånd.

1 de fall
som avses i andra stycket 1-3 är domstolen även domför med tre lagfarna ledamöter.
Uppkommer i mål fråga av betydelse för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning, får målet hänskjutas till avgörande av försäkringsöverdomstolen
i dess helhet. Därvid skall samtliga ledamöter deltaga i
avgörandet, om ej laga hinder möter.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Försäkringsrätt
är domför med tre ledamöter som är försäkringsrättsråd eller
försäkringsrättsassessorer. Härutöver skall två nämndemän ingå i rätten vid
prövning av besvär över

1. beslut som i allmän
försäkringskassa har avgjorts av pensionsdelegation,

2. beslut som i allmän
försäkringskassa har avgjorts av försäkringsnämnd i dess helhet och

3. beslut
enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen

(1977:265) om statligt personskadeskydd eller motsvarande äldre bestäm

melser.

Försäkringsrätt
är alltid domför utan nämndemän i fall som avses i 3 § andra stycket.

7 §

Försäkringsrätten
är domför med enbart en ledamot, som är försäkringsrättsråd eller
försäkringsrättsassessor, i fall som avses i 3 § andra stycket 1-3. Detsamma
gäller vid avgörande av mål där värdet av den förmån som är under prövning i
rätten understiger 2 500 kronor och det överklagade beslutet inte är sådant som
avses i första stycket. Om det av särskild anledning är påkallat, prövas ett
mål som förut sagts i stället av tre ledamöter, som är försäkringsrättsråd
eller försäkringsrättsassesso-

Denna lag träder i kraft den 1 april 1982.

Prop.
1981/82:88 4

2. Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)

Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen
(1971:291)

dels att 31 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att rubriken närmast före 35 S skall lyda "Särskilda
regler om besvär hos regeringsrätten och försäkringsöverdomstolen",

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 37 a §. av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 § Beslut, varigenom rätten avgör målet, skall tillställas
part genom handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening,
där sådan förekommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom innehålla
upplysning om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.

Kräves särskilt tillstånd för prov- Kräves särskilt tillstånd för pröv-

ning av besvär till regeringsrätten, ning av besvär till
regeringsrätten skall kammarrättens beslut innehål- eller försäkringsöverdomstolen,
skall la uppgift härom och om de grunder kammarrättens eller försåkringsrät-på
vilka sådant tillstånd meddelas. tens beslut innehålla uppgift härom

och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

37 a §

Vad som sägs i 35 § första och andra styckena, 36 § och 37
§ tredje stycket om besvär hos regeringsrätten över kammarrättens beslut skall
även tillämpas pä besvär hos försäkringsöverdomstolen över försäkringsrättens
beslut. Försäkringsöverdomstolen skall dock alltid meddela prövningstillstånd,
om del finns anledning att ändra det slut som försäkringsrätten har kommit
till.

Besvär som har anförts av riksförsäkringsverket prövas av
försäkringsöverdomstolen utan prövningstillstånd.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1982.1 fråga om
besvär över beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.

Prop. 1981/82:88 5

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring' dels att 20 kap.
10 § skall betecknas 20 kap. 10 a §, dels att 20 kap. 10 a-13 §§ skall ha nedan
angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 20 kap. 10 §,
av nedan angivna Ivdelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

20 kap.

10 §

Beslut av en allmän försäkringskassa i ärenden om försäkring
enligt denna lag skall omprövas av kassan, om det begärs av en enskild som
beslutet angår och beslutet inte har meddelats med stöd av 10 a §.

Vid omprövningen får beslutet inte ändras till den
enskildes nackdel.

Om omprövning begärs av ett beslut och
riksförsäkringsverket anför besvär över samma beslut, skall försäkringskassan
sända över ärendet till försäkringsrätten utan föregående omprövning. Begäran
om omprövning skall därvid i försäkringsrätten anses som en besvärsinlaga.

10 a §2

Allmän
försäkringskassa skall ändra beslut i ärende angående försäkring enligt denna
lag, som har fattats av kassan och ej har prövats av försäkringsrätt,

1. om beslutet på grund av skrivfel, räknefel eller annat
sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet.

Även om
begäran om omprövning inte har framställts, skall försäkringskassan ändra ett
beslut i ett ärende om försäkring enligt denna lag, som har fattats av kassan
och ej har prövats av försäkringsrätten,

1. om
beslutet på grund av skrivfel , räknefel eller annat sådant förbiseende
innehåller uppenbar oriktighet.

I Lagen omtryckt 1977:630. •Senaste lydelse (10 S)
1980:315.

Nuvarande lydelse

2. om beslutet har blivit orikfigt på
grund av att det har fattats på uppenbart felakfigt eller ofullständigt
underlag,

3. om beslutet har blivit oriktigt på
grund av uppenbart felaktig rättstill-lämpning eller annan liknande orsak.

Ändring får underlåtas om den oriktighet som vidlåder
beslutet är av ringa betydelse.

Beslut
får ej ändras tiWförsäkrads nackdel såvitt gäller förmån som har förfallit till
betalning och ej heller i annat fall om synnerliga skäl äro däremot.

Fråga
om ändring enligt denna paragraf får ej tagas upp sedan mer än två år förflutit
från den dag då beslutet meddelades. Ändring får dock ske även efter utgången
av denna tid, om det först därefter har kommit fram att beslutet har fattats på
uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller om annat synnerligt
skäl föreligger.

Föreslagen
lydelse

2. om beslutet har blivit orikfigt på
grund av att det har fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt
underlag,

3. om beslutet har blivit oriktigt på
grund av uppenbart felaktig rättstill-lämpning eller annan liknande orsak.

Ändring behöver inte göras om oriktigheten är av ringa
betydelse.

Ett beslut får ej ändras till den försäkrades nackdel
såvitt gäller förmån som har förfallit till betalning och ej heller i annat
fall om det finns synnerliga skäl mot det.

En fråga om ändring enligt denna paragraf får ej tagas upp
sedan mer än två år förflutit från den dag då beslutet meddelades. Ändring får
dock ske även efter utgången av denna tid, om det först därefter har kommit
fram att beslutet har fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt
underlag eller om det finns andra synnerliga skäl.

Talan
mot beslut av allmän försäkringskassa eller riksförsäkringsverket i ärende
angående försäkring enligt denna lag föres hos försäkringsrätt genom besvär.

11 §

Beslut av allmän försäkringskassa eller
riksförsäkringsverket i ärenden om försäkring enligt denna lag får överklagas
hos försäkringsrätten genom besvär. Försäkringskassans beslut får dock inte
överklagas av en enskild innan kassan har omprövat sitt beslut enligt 10 §.
Besvär som anförs av en enskild innan beslutet har omprövats skall anses som en
begäran om omprövning enligt nämnda paragraf.

3 Senaste lydelse 1978:30.

Nuvarande lydelse

Att talan mot försäkringsrätts beslut föres genom
besvär hos försäkringsöverdomstolen framgår av förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

När
besvär mot allmän försäkringskassas beslut anförts av enskild, skall kassan
taga upp det överklagade beslutet till ny prövning även om omständighet som
anges i 10 § första stycket ej föreligger. Ändring får därvid göras endast i
enlighet med klagandens yrkande. Sker sådan ändring, skola besvären anses
förfallna. I annat fall skall kassan översända besvären med eget yttrande
till försäkringsrätten.

Föreslagen lydelse

Att försäkringsrättens beslut överklagas genom besvär hos försäkringsöverdomstolen
framgår av förvaltningsprocesslagen (1971:291).

12

Riksförsäkringsverket har att verka för att
bestämmelserna om den allmänna försäkringen tillämpas likformigt och rättvist.
Verketfår, även till förmån för enskild part, föra talan mot försäkringsrätts
och allmän försäkringskassas beslut samt begära ändring enligt 10 §.

1 mål, där enskild part anför besvär hos försäkringsrätt
mot allmän försäkringskassas beslut, bestämmer riksförsäkringsverket huruvida
verket skall vara part i målet. Även om riksförsäkringsverket beslutat att ej
vara part, får försäkringsrätten förelägga verket att svara i målet, om
särskilda skäl föreligga.

Den omständigheten att riksförsäkringsverket icke varit
part i försäkringsrätt utgör ej hinder för ver-

Riksförsäkringsverket har att verka för att
bestämmelserna om den allmänna försäkringen tillämpas likformigt och rättvist.
Verket får, även till förmån för enskild part, överklaga försäkringsrätts och
allmän försäkringskassas beslut samt begära ändring enligt 10 a §.

I mål, där
en enskild part hos försäkringsrätten överklagar en allmän försäkringskassas
beslut, bestämmer riksförsäkringsverket om verket skall vara part i målet.
Även om riksförsäkringsverket beslutat att ej vara part, får försäkringsrätten
förelägga verket att svara i målet, om det finns särskilda skäl.

Den omständigheten att riksförsäkringsverket icke varit
part i försäkringsrätten hindrar ej verket att

Prop.
1981/82:88

Nuvarande lydelse

ket anföra talan mot försäkringsrättens beslut. Anför
enskild part besvär över försäkringsrätts beslut, är verket alltid motpart.

Föreslagen lydelse

överklaga försäkringsrättens beslut. Om en enskild part
överklagar försäkringsrättens beslut, är verket alltid motpart.

13§-'

Besvärshandling skall tillställas den myndighet som
meddelat beslutet.

Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in
till en försäkringsdomstol, riksförsäkringsverket eller en allmän
försäkringskassa, som ej är rätt myndighet enligt första stycket, skall besvärshandlingen
översändas till den rätta myndigheten och anses inkommen i rätt tid.

Vid besvär över beslut i mål eller Vid besvär över beslut i mål eller

lag skall besvärshandlingen vara inkommen inom två
månader från den dag då klaganden/(c/: del av beslutet eller, om besvären
anförts av riksförsäkringsverket, inom två månader från den dag då beslutet
meddelades.

Vad
som sägs i denna paragraf om besvär skall i tillämpliga delar gälla en
begäran om omprövning enligt 10 §.

Allmän
försäkringskassas, riksförsäkringsverkets och försäkringsrätts beslut skall
omedelbart gälla. om ej annat föreskrivits i beslutet eller bestäms av den
domstol som har att pröva beslutet.

ärende
angående försäkring enligt ärenden om försäkring enligt denna denna lag skall
besvärshandlingen vara inkommen inom två månader från den dag då klaganden
erhöll del av beslutet eller, om besvären anförts av riksförsäkringsverket,
inom två månader från den dag då beslutet meddelades.

Allmän försäkringskassas, riks-försäkringverkets och
försäkringsrätts beslut lända till omedelbar efterrättelse, om ej annat
föreskrivits i beslutet eller bestämmes av domstol som har att pröva beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1982. I fråga om ny
prövning av och besvär över beslut som har meddelats före ikraftträdandet
gäller äldre bestämmelser.

5 Senaste lydelse 1980:315.

Prop. 1981/82:88 9

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa
avgifter

enligt lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom
föreskrivs att 26 och 38 §§ lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen (1981:691) om socialavgifter' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

26'

Riksförsäkringsverket må, när synnerliga skäl därtill
föreligga, medgiva anstånd helt eller delvis med erläggande av påfört
avgiftsbelopp, som uppbäres av verket och förfaller till betalning efter det
ansökan om anstånd gjorts. Anståndstiden må bestämmas till längst två månader
efter utgången av den månad, varunder beloppet skolat erläggas. Söker
arbetsgivare rättelse av av-giftspåföring enligt 36 § eller anför han besvär
över beslut av riksförsäkringsverket enligt 38 § må anstånd meddelas även på
ansökan som ingivits efter det beloppet förfallit till betalning. Sådant
anstånd må beviljas intill dess två månader förflutit från dagen för
riksförsäkringsverkets eller försäkringsdomstols avgörande i saken.

Sedan anstånd meddelats, må det av anståndet omfattade
avgiftsbeloppet icke indrivas under tiden för anståndet, ej heller må restavgift
uttagas för beloppet.

Är arbetsgivare berättigad att utfå för mycket erlagd
arbetsgivaravgift, må denna tagas i anspråk för gäldande av arbetsgivaravgift,
som med anståndet avses.

Föreslagen lydelse

y-

Om det finns synnerliga skäl får riksförsäkringsverket
medge anstånd helt eller delvis med erläggande av påfört avgiftsbelopp som
uppbärs av verket och förfaller till betalning efter det att ansökan om anstånd
har gjorts. Anståndstiden får bestämmas till längst två månader efter utgången
av den månad, då beloppet skulle ha erlagts. Söker en arbetsgivare rättelse av
avgiftspåföring enligt 36 § eller anför han besvär över beslut av
riksförsäkringsverket enligt 38 §, får anstånd meddelas även på ansökan som har
ingetts efter det att beloppet har förfallit till betalning. Sådant anstånd/År
beviljas intill dess två månader har förflutit från dagen för
riksförsäkringsverkets, kammarrättens eller regeringsrättens avgörande i
saken.

Sedan anstånd har meddelats./«/• det avgiftsbelopp som
omfattas av anståndet inte drivas in under tiden för anståndet, ej heller/år restavgift
tas ut för beloppet.

Är en arbetsgivare berättigad att få ut för mycket erlagd
arbetsgivaravgift,/år denna tas i anspråk för au betala sådan
arbetsgivaravgift som omfattas av anståndet.

' Lagen omtrvcki 1974:938. Senaste Ivdelse av lagens
rubrik 1981:696. 2 Senaste Ivdelse 1978:38.

stycket.
Anståndsränta utgår från och med månaden efter den, då avgiften skulle ha erlagts
om anstånd icke hade medgivits, till och med den månad, då anståndstiden gått
till ända.

Nuvarande lydelse

Har anståndstiden gått till ända utan att avgiftsbeloppet (///
fullo guldits. skall arbetsgivaren erlägga restavgift å den del av beloppet,
som då återstod oguldel.

Den som åtnjutit anstånd i avvaktan på
försäkringsdomstols beslut skall erlägga anståndsränta för sådan del av
avgiftsbeloppet som genom beslutet fastställts till betalning. Ränta
understigande femtio kronor skall dock ej påföras. Ränta utgår för varje
kalenderår efter den räntesats, som för det året gäller enligt 24 a § andra
stycket.

Föreslagen lydelse

Har anståndstiden gått till ända utan att hela
avgiftsbeloppet har betalats, skall arbetsgivaren betala restavgift/jrt den del
av beloppet som då var obetald.

Den som
har fått anstånd i avvaktan på kammarrättens eller regeringsrättens beslut
skall betala anståndsränta för sådan del av avgiftsbeloppet som genom
beslutet har fastställts till betalning. Ränta som understiger femtio kronor
skall dock ej påföras. Ränta utgår för varje kalenderår efter den räntesats som
för det året gäller enligt 24 a § andra

38§-'

Över
annat beslut av riksförsäkringsverket enligt denna lag än i 37 § första
stycket avses må klagan föras hos försäkringsrätt genom besvär. Au talan mot
försäkringsrätts beslut föres genotn besvär hos försäkringsöverdomstolen
framgår av förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Ifråga om talan enligt första stycket skola
bestämmelserna i 20 kap. 12 och 13 §§ lagen (1962:381) om allmänförsäkring om
talan mot riksförsäkringsverkets och försäkringsrätts beslut äga motsvarande
tillämpning.

Andra beslut av riksförsäkringsverket enligt denna lag än
som avses i 37 § första stycket/or överklagas hos kammarrätten.

Kammarrättens avgörande får överklagas hos regeringsrätten
genom besvär. Även riksförsäkringsverket får överklaga kammarrättens
avgörande. Verket kan överklaga också till förmån för en enskild part. Om en enskild
part klagar över kammarrättens avgörande, är verket alltid motpart i
regeringsrätten.

Besvärshandlingen skall vara inkommen inom två
månader från

■"'Senaste lydelse 1978:38.

Nuvarande lydelse

Riksförsäkringsverkets och försäkringsrätts beslut lända
till efterrättelse utan hinder av att besvär anförts.

Föreslagen lydelse

den dag då klaganden fick del av det överklagade beslutet
eller, om besvären har anförts av riksförsäkringsverket, inom två månader
från den dag då beslutet meddelades.

Riksförsäkringsverkets och kammarrättens beslut skall
gälla även om beslutet har överklagats.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1982.1 fråga om
överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet, skall äldre
bestämmelser tillämpas. Besvär, som har anförts hos försäkringsrätten men ej
har avgjorts före ikraftträdandet eller som enligt meddelad besvärshänvisning
därefter anförs hos försäkringsrätten, skall dock prövas av kammarrätten.

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1959:551) oin
beräkning av pensions-grundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

/
fråga om talan mot lokal skattemyndighets och försäkringsrätts beslut
enligt denna lag ha. om ej annat följer av andra stycket, bestämmelserna i
20 kap. 11 § första och andra styckena samt 12 och 13 §§ lagen (1962:381) om
allmän försäkring motsvarande tillämpning. Vad som i nämnda lagrum föreskrives
om allmän försäkringskassa skall därvid gälla lokal skattemyndighet.

Föreslagen lydelse

11 §2

Den lokala skattemyndighetens beslut enligt denna lag/år
överklagas hos länsrätten genom besvär.

Den lokala skattemyndighetens, länsrättens och
kammarrättens beslut får överklagas även av riksförsäkringsverket. Verket kan
överklaga också till förmån för en enskild part. Om riksförsäkringsverket har
beslutat all inte överklaga, får länsrätten och kammarrätten ändå förelägga
verket all svara i målet, om det föreligger skäl till det.

Riksförsäkringsverket får överklaga ett avgörande av
länsrätten eller kammarrätten även om verket inte har varit part där. Om en
enskild part klagar över kammarrättens avgörande, är verket alllid motpart i
regeringsrätten.

Besvärshandlingen skall, om inte annat följer av femte
stycket, ha kommit in inom ivå månader från

' Lagen omtrvcki 1976:1015. Senaste lydelse ;\v lagens
rubrik 1976:101. -Senaste Ivdelse 1978:320.

Nuvarande lydelse

Över lokal skattemyndighets beslut beträffande beräkning
av pensionsgrundande inkomst, varoni den försäkrade har erhållit i 8 § första
eller andra stycket angiven underrät-teise under taxeringsåret, får besvär
anföras intill utgången av februari månad året efter taxeringsåret. Detsamma
gäller beslut som anges i 9 § tredje stycket och varom den försäkrade har
erhållit i 8 § fjärde stycket angiven underrättelse senast under taxeringsåret.
Har den försäkrade icke erhållit underrättelse som nu har sagts under
taxeringsåret, får besvär anföras intill utgången av året näst efter
taxeringsåret eller, om han icke under taxeringsåret har erhållit utfärdad
debetsedel eller underrättelse som i 8 § tredje stycket sägs, inom ett år
efter det han har erhållit sådan debetsedel eller underrättelse.

Försäkringsrätts
och lokal skattemyndighets beslut lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan.

Föreslagen lydelse

den dag då klaganden fick del av det överklagade beslutet
eller, om besvären har anförts av riksförsäkringsverket, inom två månader
från den dag då beslutet meddelades.

Den lokala
skattemyndighetens beslut beträffande beräkning av pensionsgrundande inkomst,
som den försäkrade har underrättats om under taxeringsåret enligt 8 § första .
eller andra stycket, får överklagas genom besvär intill utgången av februari
månad året efter taxeringsåret. Detsamma gäller beslut som anges i 9§
tredje-stycket och som den försäkrade har underrättats om senast under
taxeringsåret enligt 8 § fjärde stycket. Har den försäkrade inte fått någon
underrättelse under taxeringsåret, får beslutet överklagas intill utgången av
året näst efter taxeringsåret eller, om han inte under taxeringsåret har fått
en utfärdad debetsedel eller underrättelse enligt 8 § tredje stycket, inom ett
år efter det han har fått en sådan debetsedel eller underrättelse.

Den lokala skattemyndighetens, länsrättens och
kammarrättens beslut skall gälla även om beslutet har överklagats.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1982.1 fråga om
överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet, skall äldre
bestämmelser tillämpas. Besvär som har anförts hos försäkringsrätten men ej har
avgjorts före ikraftträdandet eller som enligt meddelad besvärshänvisning
därefter anförs hos försäkringsrätten, skall dock prövas av länsrätten.

6. Lag om ändring i lagen (1978:40) om införande av lagen
(1978:28) om försäkringsdomstolar, m. m.

Härigenom
föreskrivs att 8, 13-14 §§ lagen (1978:40) om införande av lagen (1978:28) om
försäkringsdomstolar, m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Bestämmelserna i 20 kap. 10 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring om ändring av beslut tillämpas även på beslut som har meddelats
före ikraftträdandet.

8§

Föreslagen
lydelse

Bestämmelserna i 20 kap. 10 a § lagen (1962:381) om allmän
försäkring om ändring av beslut tillämpas även på beslut som har meddelats
före ikraftträdandet.

13 §

I fråga om
beslut av riksförsäkringsverket, som enligt hittills gällande bestämmelser
efter fullföljd eller eljest prövas av försäkringsrådet, skall efter utgången
av år 1978 bestämmelserna i 20 kap. 10 §, 11 § första och andra styckena samt
12 och 13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om ändring av beslut samt
talan mot riksförsäkringsverkets och försäkringsrätts beslut ha motsvarande tillämpning.
Vad som föreskrives om allmän försäkringskassa i 20 kap. 10 § nämnda lag skall
därvid gälla riksförsäkringverket.

I fråga om
beslut av riksförsäkringsverket, som enligt hittills gällande bestämmelser
efter fullföljd eller eljest prövas av försäkringsrådet, skall efter utgången
av år 1978 bestämmelserna i 20 kap. 10 a ,?-13 §§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring om ändring av beslut samt talan mot riksförsäkringsverkets och
försäkringsrätts beslut ha motsvarande tillämpning. Vad som föreskrives om
allmän försäkringskassa i 20 kap. 10 a § nämnda lag skall därvid gälla
riksförsäkringsverket.

14 §
Ansökan om utbyte av livränta mot engångsbelopp, som enligt hittills gällande
bestämmelser skall göras hos försäkringsrådet, skall efter utgången av år
1978 göras hos riksförsäkringsverket.

Bestämmelserna
i 20 kap. 10 §, 11 :? första och andra styckena saml 12 och 13 §§ lagen
(1962:381) om allmän försäkring om ändring av beslut samt talan mot
riksförsäkringsverkets och försäkringsrätts beslut har motsvarande tillämpning
i ärende

Bestämmelserna
i 20 kap. 10 a-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om ändring av
beslut samt talan mot riksförsäkringsverkets och försäkringsrätts beslut har
motsvarande tillämpning i ärende som avses i första stycket. Vad som föreskrives

Prop. 1981/82:88

Nuvarande lydelse

som avses i första stycket. Vad som föreskrives om allmän
försäkringskassa i 20 kap. 10 § nämnda lag skall därvid gälla
riksförsäkringsverket.

15

Föreslagen lydelse

om allmän försäkringskassa i 20 kap. 10 a § nämnda lag
skall därvid gälla riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1982.

Prop.
1981/82:88

SOCIALDEPARTEMENTET

16

Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-11-19

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande, och
statsråden Wikström. Friggebo. Dahlgren. Åsling, Söder. Johansson. Wirtén. Boo.
Petri. Eliasson, Gustafsson. Elmstedt. Tilländer, Ahrland. Violin

Föredragande: statsrådet Söder

Lagrådsremiss om åtgärder för att förbättra försäkringsdomstolarnas
arbetsläge m. m.

1 Inledning

Den 1 januari 1979 infördes en ny besvärsorganisation inom
socialförsäkringen. Den innebar att tre regionala förvaltningsdomstolar, benämnda
försäkringsrätter, inrättades för att fungera som besvärsinstans mellan de
allmänna försäkringskassorna och försäkringsdomstolen. Namnet på den senare
domstolen ändrades samtidigt till försäkringsöverdomstolen.

Försäkringsrätterna har alltsedan de inledde sin
verksamhet haft en ständigt stigande måltillströmning som väsentligt har
överstigit vad soin beräknades då rätterna inrättades. Vidare motsvarade
avverkningen av mål under den första tiden inte fullt ut vad som förväntades vid
deras tillkomst. Detta sammantaget har lett till att försäkringsrätterna trots
att de har erhållit viss personalförstärkning inte har kunnat avverka mål i
takt med tillströmningen. Väntetiden för att få ett ärende avgjort har därmed
successivt ökat och uppgår nu genomsnittligt till närmare tre år.

För att komma till rätta med denna otillfredsställande
situation tillsatte regeringen under år 198(1 en kommitté med uppdrag att
överväga olika åtgärder för att förkorta väntetiderna för ärenden hos
försäkringsrätterna. Kommittén ', som antog namnet försäkringsdomstolskommittén.
har redovisat resultatet av sitt arbete i delbetänkandet (Ds S 1981:9)
Försäkrings-domstolarnas arbetsläge. Förslag till åtgärder. Ett sammandrag av
betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

' Ledamöter: Presidenten Leif Ekberg, ordförande, försäkringsriittsrädcn
och cheferna lör lörs.äkringsrätl Albert Bengtsson. Lars Gröinvall och Börje Wilhehnsson
samt överdirektören Marianne Sjönell.

Prop. 1981/82:88 17

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av försäkringsöverdomstolen,
försäkringsrätten för Mellansverige, försäkringsrätten för Södra Sverige,
försäkringsrätten för Norra Sverige, riksförsäkringsverket, kammarrätten i
Stockholm, länsrätten i Stockholms län, domstolsverket, riksskatteverket,
statskontoret, riksrevisionsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, justitiekanslern,
Försäkringskasséförbundet, landstingsförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen.
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/ SR, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund
och Sveriges folkpensionärers riksförbund. Försäkringskasseförbundet har
bifogat yttranden från de allmänna försäkringskassorna.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2 Allmänna överväganden

2.1 Allmänna synpunkter

I den proposition (prop. 1977/78:20), som låg till grund
för inrättande av de nuvarande försäkringsrätterna, framhöll dåvarande
departementschefen att socialförsäkringen hade fått en alltmer ökad betydelse
och utgjorde grundvalen för flertalet medborgares ekonomiska trygghet under
åtminstone något skede av deras levnad. Denna utveckling hade fört med sig en
betydande ökning av ärendemängden inom socialförsäkringen, bl. a. i
besvärsinstanserna. Även andra betydelsefulla ärendegrupper hade på senare år
förts över till socialförsäkringsadministrationen. De reformer som under årens
lopp hade genomförts på socialförsäkringens område hade emellertid framför allt
tagit sikte på det materiella innehållet i försäkringen. På den administrativa
sidan hade förändringarna varit av mindre omfattning. 1971 års
förvaltningsrättsreform berörde endast i ringa grad socialförsäkringssektorn.
Detta innebar att försäkringskassornas beslut alltjämt överklagades till eller
underställdes riksförsäkringsverket, som var såväl tillsyns-som besvärsinstans.
Ärendena handlades som vanliga förvaltningsbesvär på verkets besvärsavdelning.
Verkets beslut kunde sedan överklagas fill försäkringsdomstolen som var
slutinstans. Något tvåpartsförfarande fanns inte. För yrkesskadeärenden fanns
utöver verket en särskild mellaninstans, försäkringsrådet, som arbetade i
liknande former.

Utbyggnaden av förmånerna inom socialförsäkringen medförde
emellertid enligt föredraganden att ökade krav måste ställas på
besvärsprövningen inom socialförsäkringen. Denna borde anpassas till vad som
gällde för andra jämförbara områden. De bestämmelser som gällde för förfarandet
på riksförsäkringsverkets besvärsavdelning innebar att man där måste arbeta i
former som framstod som otidsenliga i jämförelse med annan förvaltningsrättsskipning.
Bl. a. saknades i stor utsträckning fasta regler om beslutför-heten.

2 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 88

Prop. 1981/82:88 18

Mot denna bakgrund föreslogs en förstärkning av
besvärsorganisationen inom socialförsäkringsområdet genom att tre regionala
försäkringsdomstolar - försäkringsrätter - inrättades på mellaninstansnivå.
Försäkringsrätterna skulle härvid ta över den besvärsprövning som
riksförsäkringsverkets besvärsavdelning och försäkringsrådet hade utfört.

Genom denna reform skulle besvärsprövningen inom
socialförsäkringen anpassas till det mönster som gällde för andra jämförbara
områden. Därmed avsågs i första hand en jämförelse med kammarrätt, som enligt
huvudregeln dömer med tre yrkesdomare. Detta avsågs också vara ägnat att
förbättra handläggningen och lätta trycket på den högsta prövningsinstansen, försäkringsöverdomstolen.
Vidare underströks starkt vikten av att försäkringsöverdomstolen genom en
förbättrad arbetssituation gavs möjligheter att stärka sin ställning som
prejudikatbildande instans.

Riksdagen anslöt sig till den bedömning som min
företrädare sålunda gav uttryck för och den föreslagna besvärsorganisationen
trädde i funktion den 1 januari 1979.

Reformen har nu varit i kraft i snart tre år. Det har
enligt min mening lett till att besvärsordningen för socialförsäkringsärenden
numera svarar mot de rättssäkerhetskrav man bör ställa med hänsyn till
ärendenas betydelse. Ett väsentligt problem är emellertid att tillströmningen
av besvärsärenden till försäkringsrätterna har varit kraftigare än beräknat.
Till följd därav har ärendebalanserna ständigt ökat och väntetiderna förlängts.
Mot den beräknade tillströmningen av 12 000 mål per är kom det sålunda in år
1979 ca 13 000 och år 1980 ca 16 500 mål. Den stigande tendensen har fortsatt
under år 1981. Vidare hör till bilden att rätterna när de inledde sitt arbete
fick ta över en målbalans på drygt 11 000 mål.

Det ligger självfallet ett väsentligt
rättssäkerhetsintresse också i att väntetiderna vid besvärsprövningen kan
hållas nere. En besvärsordning måste alltså vara utformad så att den kan
erbjuda en såväl snabb som ur andra synvinklar betryggande ärendehantering.

Försäkringsdomstolskommittén har i sitt delbetänkande lagt
fram förslag till olika åtgärder som syftar till en förkortning av väntetiderna
för ärenden hos försäkringsrätterna. Förslagen innebär i korthet

-
en utökad
omprövning av beslut hos försäkringskassorna

- en överflyttning av mål om
arbetsgivaravgift m. m. från försäkringsdomstolarna till de allmänna
förvaltningsdomstolarna

-
vissa förenklingar
i de interna arbetsrutinerna

- en
utökad behörighet för domare att ensam fatta beslut.

Kommittén föreslår dessutom en fullföljdsbegränsning i försäkringsöver

domstolen.

Kommitténs förslag har i huvudsak fått ett positivt
mottagande av remissinstanserna. Kammarrätten i Stockholm, länsrätten i
Stockholms län och domstolsverket för dock fram principiella synpunkter som
avser besvärsordningen i stort. De menar att den första domstolsprövningen av
ett

Prop.
1981/82:88 19

försäkringskassebeslut inte bör göras av en domstol som
har försäkringsrätternas nuvarande organisation och alltså är uppbyggd som en
överinstans. I anslutning härtill aktualiserar dessa remissinstanser på nytt
den fråga som var aktuell när försäkringsrätterna inrättades nämligen om en
integration av försäkringsdomstolarna med de allmänna förvaltningsdomstolarna.

När försäkringsrätterna inrättades som särskilda
socialförsäkringsdomstolar på mellaninstansnivå framhöll statsmakterna att
detta ställningstagande inte hindrade att man i en framtid kunde överväga att
integrera dessa domstolar och de allmänna förvaltningsdomstolarna med varandra.

Denna fråga kan sägas i viss mån ha kommit i ett annat
läge sedan länsrätterna har brutits ut till självständiga allmänna
förvaltningsdomstolar. Situafionen i försäkringsrätterna fordrar emellertid nu
en snabb lösning, vilket förutsätter omedelbara åtgärder inom ramen för
nuvarande domstolsorganisation. Frågan är också så vittomfattande att jag inte
finner anledning att nu ta upp den till prövning med tanke på de överhängande
problem försäkringsrätterna har att kämpa med.

I fråga om åtgärder som nu bör vidtas för att förbättra
arbetsläget i försäkringsdomstolarna kan jag i likhet med huvudparten av
remissinstanserna i allt väsentligt ansluta mig fill kommitténs överväganden.

I det följande kommer jag att närmare behandla kommitténs
förslag. Frågan om resursförstärkningar för försäkringsrätterna kommer jag emellertid
inte att ta upp i detta sammanhang utan återkommer till den vid min anmälan av
anslagen fill försäkringsrätterna i budgetpropositionen för budgetåret 1982/83.
Jag vill här också erinra om att försäkringsdomstolskommittén fortsätter sitt
arbete och enligt direktiven skall komma med förslag fill hur ett eventuellt
behov av fortsatta samordningsinsatser bör tillgodoses.

2.2 Försäkringskassornas omprövning

Enligt nuvarande ordning skall försäkringskassan ompröva
varje beslut mot vilket besvär anförs. Beslutet får dock ändras endast om
klagandens yrkande därigenom i sin helhet bifalls. I annat fall skall ärendet
lämnas över för handläggning i försäkringsrätten.

Kommittén föreslår att försäkringskassan vid omprövningen
inte längre skall vara på detta sätt bunden av den försäkrades yrkande utan
också kunna delvis bifalla det. Förslaget innebär å andra sidan att klaganden
alltid, när han har fått del av omprövningsbeslutet, måste ta ett nytt
initiativ om han önskar att ärendet skall tas upp i försäkringsrätten. Samtliga
remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran den princip för ändrade
omprövningsregler som kommittéförslaget sålunda bygger på.

Även jag delar kommitténs bedömning att det är lämpligt
att utöka försäkringskassornas omprövningsrätt på det nyss skisserade sättet.

Kommitténs förslag, som går ut på att omprövningen av ett
tjänstemannabeslut skall utföras av en överordnad befattningshavare på
centralkontoret

Prop. 1981/82:88 20

bör garantera att felaktigheter som beror på bristande
rutin m. m. rättas till utan att besvärsorganen behöver belastas.

Meningen är vidare att omprövningsbeslutet skall innehålla
en beslutsmotivering som mera direkt tar sikte på den argumentation som den
försäkrade har åberopat till stöd för sin talan. Även om det nya beslutet
alltså inte leder till någon ändring, kan i vart fall den utförliga
beslutsmotiveringen leda fill att den försäkrade får förståelse för beslutet
och därför avstår från att klaga.

Möjligheten att delvis bifalla den försäkrades yrkande i
kombination med vad jag nyss har sagt om effekten av bättre motiveringar är
också en omständighet som kan leda till att många ärenden slutligt stannar i
kassan.

Det utvidgade omprövningssystemet innehåller alltså så
många nya moment i förhållande till det nuvarande systemet att det enligt min
mening bör leda till att de försäkrade blir väsentligt mer benägna att nöja sig
med den prövning som sker i försäkringskassan. Detta är särskilt angeläget inot
bakgrund av den stora ärendevolymen i kassorna. Kommitténs bedöirtning är att 2
500 mål om året faller bort till följd av den utökade omprövningen.

När det gäller den närmare utformningen av
omprövningsreglerna presenterar kommittén två alternativa lösningar. Den första
(alternativ 1) innebär att den försäkrade liksom f. n. anför besvär över
försäkringskassans beslut, varefter kassan efter omprövningen delger den
försäkrade det nya beslutet och bereder honom tillfälle att fullfölja besvären
till försäkringsrätten inom viss tid. Fullföljer han inte. stannar ärendet i
kassan.

Den andra lösningen (alternativ 2) går ut på att förena
kassans första beslut med en rätt för den försäkrade att begära omprövning. Besvårsrätten
knyts i stället till det beslut som fattas med anledning av omprövningen.
Kommittén förordar alternativ 2.

De flesta remissinstanserna delar kommitténs bedöinning
att alternativ 2 innebär den bästa lösningen.

Riksförsäkringsverket (majoriteten) och
försäkringskasseförbundet förordar emellertid alternativ 1. Skälet härtill är
att kassans första beslut enligt dessa remissorgan kan uppfattas som
preliminärt och förtroendet för detta minska, om beslutet är förenat med
omprövningsrätt och inte med besvärsrätt. Även statskontoret förordar
alternativ 1 såsom den enklare lösningen.

För min del finner jag att skillnaderna mellan de båda
alternativen i viss mån har överbetonats när det gäller utfallet i praktiken.
Jag anser exempelvis att det knappast behöver befaras att allmänheten skulle uppfatta
ett beslut annorlunda bara för att det är förenat med en omprövningsrått och
inte med en besvärsrätt.

Vid valet av lösning bör man i stället fästa
uppmärksamheten på några andra omständigheter. En sådan är att alternativ 1
saknar motsvarighet inom något annat rättsområde. En viktig omständighet är
vidare att omprövnings-

Prop. 1981/82:88 21

förfarandet bör vara så utformat att det underlättar
försäkringsrättens handläggning av de ärenden som trots omprövning inte stannar
i kassan. Av de av kommittén utformade lösningarna har alternativ 2 den
fördelen framför alternativ 1 att de yrkanden och grunder som anges i
besvärsskrivelsen är direkt inriktade på det beslut som blivit resultatet av
omprövningen och som alltså ligger till grund för försäkringsrättens prövning.

Med alternativ 1 är däremot besvärsskrivelsens yrkanden,
grunder och övriga argument inriktade på det ursprungliga beslutet, dvs. på ett
beslut som efter omprövningen kanske inte längre är relevant. Detta kan medföra
att relevanta yrkanden, grunder och argument saknas i besvärsskrivelsen i det
fall försäkringskassan vid omprövningen delvis har bifallit de ursprungliga
besvären. Som exempel på en sådan situation kan nämnas att klaganden, sedan kassan
har avslagit hans ansökan om förtidspension, i besvären vidhåller sitt yrkande,
varefter omprövningen leder till att han får sjukbidrag i ett år. Medan
besvärsskrivelsen är inriktad på frågan om rätt till pensionsförmånen
överhuvudtaget föreligger är alltså den fråga som försäkringsrätten har att
pröva om förmånen skall vara tidsbegränsad eller inte. I detta och andra
liknande exempel är med alternativ 1 besvärsskrivelsen inte inriktad på det
som kan återstå att pröva hos försäkringsrätten, vilket kan leda till
rättsförluster.

Alternativ 2 har dessutom den fördelen att det drar upp en
klar gräns mellan kassans och försäkringsrättens ansvarsområde. Yrkanden som
framställs i besvärsskriften eller i senare skrifter skall nämligen med
alternativ 2 utan undantag prövas av försäkringsrätten, medan yrkanden som
framställs på ett tidigare stadium prövas av kassan. Med alternativ 1 måste man
däremot särskilt reglera om kassan eller försäkringsrätten skall pröva
exempelvis en ansökan om rättshjälp, ett inhibitionsyrkande o. dyl. som
framställs i besvärsskrivelsen. Om man i det läget väljer att låta försäkringsrätten
göra prövningen, vilket torde vara det naturliga, blir det f. ö. praktiska
svårigheter för kassan att samtidigt fullgöra omprövningsskyldigheten.

Mot bakgrund av det anförda anser jag i likhet med
kommittén och majoriteten av remissinstanserna att alternativ 2 är att föredra.
Jag delar också uppfattningen att riksförsäkringsverket direkt skall få anföra
besvär.

Jag vill avslutningsvis framhålla att mitt
ställningstagande enbart gäller socialförsäkringsprocessen. Frågan om
omprövning av beslut har aktualitet även utanför socialförsäkringsområdet. Det
gäller bi. a. skatteområdet, och ett förslag till en allmän bestämmelse om
omprövning i förvaltningslagen har också nyligen lagts fram av
förvaltningsrättsutredningen. Jag vill betona att jag med mitt förslag inte
vill föregripa ett eventuellt framtida ställningstagande i fråga om andra
regler för omprövning inom andra områden av förvaltningen.

Prop.
1981/82:88 22

2.3 Överflyttning till de allmänna
förvaltningsdomstolarna av mål om arbetsgivaravgifter m. m.

Enligt nuvarande ordning handlägger försäkringsrätten för
Mellansverige mål om aibetsgivaravgifter, pensionsgrundande inkomst och
bestämmande av underlaget för vissa egenavgifter. Första beslutsinstans är i
fråga om arbetsgivaravgifterna riksförsäkringsverket och i fråga om de andra
målgrupperna de lokala skattemyndigheterna. Försäkringsöverdomstolen är slutinstans.

Det har sedan länge planerats att riksförsäkringsverkets
handläggning av arbetsgivaravgifter skall decentraliseras till de lokala
skattemyndigheterna och att besvärsprövningen i dessa målgrupper därvid skall
flyttas till de allmänna förvaltningsdomstolarna (länsrätt- kammarrätt-
regeringsrätten). Även besvärsprövningen i fråga om de lokala
skattemyndigheternas övriga ärenden inom socialförsäkringsområdet avses då
flyttas över.

Kommittén föreslår nu en överflyttning av besvärsprövningen
utan att avvakta decentraliseringen till de lokala skattemyndigheterna.
Förslaget innebär att beslut om arbetsgivaravgifter skall överklagas från
riksförsäkringsverket till kammarrätten i Stockholm med regeringsrätten som
slutinstans. Besvärsordningen i fråga om pensionsgrundande inkomst m. m. blir
lokala skattemyndigheten - länsrätten - kammarrätten - regeringsrätten.

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan
erinran förslaget att flytta över dessa målgrupper till de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Domstolsverket tillägger, med instämmande av kammarrätten i Stockholm och
länsrätten i Stockholms län, att målen kan tas över utan krav på
resursförstärkningar. Även jag biträder kommitténs förslag.

Kommitténs förslag till närmare utformning av
besvärsreglerna har också fått ett positivt mottagande. Flera av
remissinstanserna delar sålunda kommitténs uppfattning att överflyttningen bör
föranleda så få ingrepp som möjligt i regelsystemet. Sveriges domareförbund
ifrågasätter dock om det inte vore bättre att redan nu låta samtliga avgiftsmål
och mål om pensionsgrundande inkomst handläggas av länsrätterna även om
decentraliseringen till de lokala skattemyndigheterna av beslutsfunktionen
beträffande avgiftsmålen kommer att dröja något. Enligt förbundet är den
ordningen lämpligare ur handläggningssynpunkt. Avgiftsmålen gäller ofta frågan
huruvida en viss inkomst skall utgöra underlag för egenavgifter eller för
arbetsgivaravgifter. Även i mål om pensionsgrundande inkomst uppkommer ofta
frågan om en viss inkomst skall anses utgöra inkomst av anställning eller
inkomst av annat förvärvsarbete. Samtidigt, påpekar domareförbundet, är
taxeringen av betydelse för underlaget för olika avgifter. Det kan därför
enligt förbundet uppstå olägenheter om handläggningen av frågor som har samband
med varandra sker på olika nivåer i instanskedjan och på geografiskt skilda
håll.

För att komma till rätta med dessa problem, som i
praktiken torde bli

Prop. 1981/82:88 23

sällsynta, förordar domstolsverket att förordningen
(1977:937) om kammarrätternas domkretsar m. m. kompletteras så att mål vid
olika kammarrätter rörande en och samma ersättning handläggs vid en av
kammarrätterna.

För min del anser jag att domstolsverkets förslag på ett
lämpligt sätt tillgodoser det önskemål som domareförbundet framför. Vidare ökar
förutsättningarna för en smidig samordning av försäkringsdomstolarnas praxis
med de principer som tillämpas inom skatteprocessen om en kammarrätt i stället
för 24 länsrätter i vart fall övergångsvis får handlägga dessa ärenden som
första domstol. Jag föreslår därför att frågan löses på det av domstolsverket
förordade sättet och kan mot den bakgrunden ansluta mig till kommittéförslaget.

2.4 Förenklingar och rationaliseringar i arbetsmetoderna

Kommittén har undersökt olika möjligheter att uppnå
förenklingar och rationaliseringar i försäkringsrätternas arbetsmetoder. I
betänkandet redovisar kommittén ett antal åtgärder som bör genomföras i
rationaliseringssyfte. Åtgärderna avser

-
ökad speciallottning

-
bättre
förberedelser inför sessionerna samt bättre föredragningar

- mindre detaljkontroll från
ordförandens sida vid justeringen av utkasten till dom

-
förenklad
domskrivning

-
förenklade delgivningsrutiner.

Kommitténs åtgärdsförslag, som inte förutsätter några
författningsändringar utan kan genomföras direkt av domstolarna, har mottagits
positivt av de flesta remissinstanserna. Försäkringsrätterna upplyser bl. a.
att flera av förslagen redan har börjat att praktiseras. Försäkringsrätten för
Norra Sverige framhåller särskilt att förslaget om en förenklad domskrivning är
den åtgärd som jämte koncentrerade föredragningar torde få störst betydelse för
en ökning av försäkringsrätternas avverkningsförmåga.

Kammarrätten i Stockholm, länsrätten i Stockholms län och
Sveriges domareförbund betonar också vikten av att domskrivningen förenklas.

För egen
del anser jag det angeläget att åtgärder av den karaktär som kommittén har
redovisat vidtas för att förenkla och effektivisera arbetet hos
försäkringsrätterna. Det gäller här en form av vardagsrationalisering som inte
förutsätter ställningstagande från regering och riksdag utan ankommer på
vederbörande domstol att själv besluta om. Jag vill tillägga att jag instämmer
i bedömningen att kommittéförslagen är ägnade att förenkla handläggningen i
försäkringsrätterna och därmed öka avverkningen. Särskilt ■ gäller detta
förslaget om en förenklad domskrivning som, att döma av försök som har gjorts,
tveklöst underlättar arbetet för såväl juristpersonalen som kanslipersonalen.

Prop. 1981/82:88 24

Några remissorgan har visserligen visat tveksamhet inför
en förkortad domskrivning. Med anledning av denna tvekan vill jag betona att
förslaget inte syftar till att inskränka domskälen i den del som de redovisar
domstolens bedömning. Tvärtom är det viktigt att domstolens skäl för sitt
avgörande kommer till klart och otvetydigt uttryck. Förkortningen och
förenklingen skall i stället ta sikte på redovisningen av faktamaterialet i
ärendet, som redan är känt för parterna.

Förutsättningarna för en förkortad och samtidigt
förbättrad domskrivning torde vidare öka som en följd av de föreslagna
omprövningsreglerna i försäkringskassorna. Dessa regler bör som tidigare har näinnts
leda till att de överklagade besluten får en mera utförlig motivering, vilken i
sin tur kan bilda utgångspunkten för försäkringsrättens domskrivning.

Några remissorgan menar att kommittén borde ha gjort mera
ingående studier av effektiviteten i försäkringsrätterna. Jag vill med
anledning därav påpeka att kommittén under sitt fortsatta arbete har möjlighet
att göra sådana undersökningar som nu efterlyses. Jag är för min del beredd att
stödja kommittén med organisatorisk expertis m. m. som kan visa sig behövas.

2.5 Domförhetsreglerna i försäkringsrätterna

Enligt nuvarande ordning skall tre yrkesdomare delta i
alla avgöranden som försäkringsrätterna fattar. Vid handläggning av ärenden som
försäkringskassans pensionsdelegation eller försäkringsnämnd har avgjort jämte
vissa särskilda ärendegrupper skall dessutom två nämndemän medverka. I
praktiken medverkar nämndemän i drygt en tredjedel av antalet mål.

Försäkringsrätten är dock alltid domför med de tre
yrkesdomarna

-
vid prövning av
besvär över beslut som inte innebär avgörande av saken,

-
vid förordnande
i avvaktan på målets avgörande samt vid annan åtgärd som avser endast målets
beredande,

-
vid beslut
genom vilket domstolen skiljer sig från målet utan att detta har prövats i sak,

-
vid avgörande
av mål där utgången är uppenbar.

Kommittén
diskuterar olika ingrepp i domförhetsreglerna i syfte att öka avverkningen. Av
främst rättssäkerhetsskäl avvisar kommittén sådana uppslag som innebär en
övergång till ett ensamdomarsystem eller ett tvådomarsystem. Även ändringar som
leder till ett minskat lekmannainflytande avvisar kommittén. Däremot anser
kommittén att en ensamdomare bör få pröva alla de frågor som enligt det nyss
sagda alltid kan avgöras utan nämndemannamedverkan, om det inte av särskild
anledning är påkallat att prövningen görs av fullsutten rätt. Förslaget innebär
alltså att en ensamdomare får pröva frågor som inte innebär någon sakprövning
samt avgöra mål där utgången är uppenbar.

Prop. 1981/82:88 25

Kommitténs förslag får ett blandat mottagande av
remissorganen. Försäkringsrätterna, riksförsäkringsverket. SACO/SR. Sveriges
domareförbund och en minoritet av försäkringsöverdomstolen delar helt korninitténs
bedömning.

Försäkringsöverdomstolens majoritet, kammarrätten i Stockolin
och länsrätten i Stockolms län anser det däremot av rättssäkerhetsskäl
olämpligt att utvidga behörigheten för ensamdoinare på det sätt som kommittén
föreslår. Möjligen kan dessa remissorgan tillstyrka att en ensamdoinare får
skriva av återkallade mål.

LO tillstyrker förslaget med det undantaget att
ensamdomare inte bör få avgöra mål i sak även om utgången av ensamdomaren bedöms
vara uppenbar. Även advokatsamfundet anser det tveksamt att låta ensamdomare
avgöra sådana mål.

Flera remissorgan anser att den besvärande
balanssituationen motiverar större ingrepp i domförheten än vad kominittéförslaget
innebär. Sålunda anser kammarrätten i Stockholm att domförhetsreglerna bör
utformas efter förebild av länsrätterna, vilket innebär en juristdoniare och
tre. högst fyra nämndemän. Synpunkter av liknande slag förs fram av
domstolsverket, som ifrågasätter om inte ensamdomare kan handlägga i vart fall
mål soin rör mindre värden. Statskontoret, riksrevisionsverket, justitiekanslern
och försäkringskasseförbundet förordar ett tvådomarsystem. dock med möjlighet
att kalla in en tredje domare vid oenighet i mål som avgörs utan medverkan av
nämndemän.

För egen del vill jag betona att ingreppen i domförheten
inte får drivas så långt att man i realiteten är tillbaka i den besvärsordning
som rådde före försäkringsdomstolsreformen den 1 januari 1979. Att övergå till
ensamdomare som generell huvudregel skulle innebära en grundläggande
förändring av intentionerna bakom statsmakternas beslut år 1978 om
besvärsprövningen inom socialförsäkringsområdet. Även ett tvådomarsystem
träffas till väsentliga delar av den kritik som riktades mot den äldre
besvärsordningen.

Frågan om ändrade domförhetsregler måste också bedömas mot
bakgrund av kommitténs förslag om en fullföljdsbegränsning i försäkringsöverdomstolen.
Det förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som
samtliga remissinstanser. Även jag delar kommitténs uppfattning att en fullföljdsbegränsning
är nödvändig, om försäkringsöverdomstolen skall kunna möta den ökade
ärendemängden från försäkringsrätterna utan resursförstärkningar och med
bibehållen kvalitet på avgörandena. En fullföljdsbegränsning i försäkringsöverdomstolen
ställer emellertid ökade krav på rättskipningen i försäkringsrätterna.

Dessutom kan påpekas att ett tvådomarsystem med möjlighet
att kalla in en tredje domare vid oenighet medför att föredragningen i många
fall måste göras om. Detta reducerar effektivitetsvinsterna. Den lösningen har
också principiella nackdelar och saknar förebild inom jämförliga rättsområden.

Mot bakgrund av det anförda anser jag i likhet med
kommittén att det inte

Prop.
1981/82:88 26

är lämpligt att införa en generell huvudregel för domförheten
som innebär att försäkringsrätt får döma med enbart en eller två domare.

Kommitténs
förslag om en viss utvidgad behörighet för ensamdomare kan jag i likhet med de
flesta remissinstanserna ställa mig bakom. För egen del är jag också beredd att
utvidga ensamdomarbehörigheten ytterligare något.

Inom vissa
rättsområden har man infört enklare handläggningsformer för mål som rör lägre
värden. Inom taxeringsprocessen finns sålunda en beloppsgräns vid 1 000 kr. och
för dispositiva tvistemål vid de allmänna domstolarna en gräns vid ett halvt
basbelopp, alltså ca 8 500 kr. Det finns enligt min mening skäl att överväga en
motsvarande ordning också inom socialförsäkringsprocessen, särskilt mot
bakgrund av det besvärande balansläget. Det är i ett sådant läge inte en
rimlig ordning att mål som gäller relativt blygsamma belopp skall hanteras på
samma sätt som mål som är av avgörande betydelse för någons försörjning för
lång tid och således inverka fördröjande på handläggningen av de senare målen.

Enligt min
mening är det också mera tilltalande att låta mål som gäller mera begränsade
belopp handläggas i något enklare form än att som antytts i något
remissyttrande införa ett direkt fullföljdsförbud.

Ett problem som skulle kunna befaras med en beloppsgräns
är att det i många socialförsäkringsmål inte går att fastställa ett exakt värde
på tvisteföremålet. En stickprovsundersökning, som har utförts vid en försäkringsrätt,
visar emellertid att ett sådant värde i vart fall går att fastställa i ca 70%
av målen.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att mål.
som i försäkringsrätten rör ett värde som understiger ett visst belopp, skall
få handläggas och avgöras av ensamdomare. Beloppsgränsen bör sättas vid 2 500
kr., vilket enligt den stickprovsundersökning som jag tidigare nämnt gör att
drygt 20 % av målen kommer under gränsen.

Under
beloppsgränsen faller huvudsakligen mål angående sjukpenning och
föräldrapenning under någon eller några dagar. dvs. mål som i försäkringskassan
har avgjorts av en tjänsteman. Det kan naturligtvis också förekomma att mål
avgjorda av pensionsdelegation eller försäkringsnämnd hamnar i denna målgrupp.
Enligt min mening bör mål avgjorda av de senare organen undantas från ensamdomarprövningen.
Även andra mål som normalt skall handläggas under medverkan av nämndemän bör undantas.
Förslaget leder följaktligen inte till någon inskränkning i lekmannainflytan-det.

Med den
utvidgade behörighet för ensamdomare som jag nu förordar finns det inte
anledning att ha någon speciell regel i försäkringsrätten för de mål där
utgången är uppenbar. Det kan för övrigt förutsättas att en del av de uppenbara
målen faller under beloppsgränsen på 2 500 kr. och av den anledningen kan
handläggas av ensamdomare. Mitt förslag innebär följaktligen att
försäkringsrätten blir domför med en domare

Prop. 1981/82:88 27

1
vid prövning av
besvär över beslut som inte innebär avgörande av saken,

2
vid förordnande
i avvaktan på målets avgörande samt vid annan åtgärd som avser endast måls
beredande,

3
vid beslut
genom vilket domstolen skiljer sig från målet utan att detta har prövats i sak,

4
vid avgörande
av mål där värdet av den förmån som är under prövning i försäkringsrätten
understiger 2 500 kr. och det överklagade beslutet inte är sådant att nämndemän
skall delta.

Domförhetsregeln bör utformas som en minimiregel. Om det
är påkallat av särskild anledning, bör prövningen alltså göras i
normalsammansättningen, dvs. av tre domare. Detta gäller bl. a. i mål av
principiell betydelse där utgången kan få prejudicerande verkan.

Den regel som jag nu förordar innebär naturligtvis att ett
ökat ansvar läggs på de enskilda domarna i försäkringsrätterna. Jag anser
emellertid att de är kapabla att ta detta ansvar. Bedömningen av lämpligheten
att meddela förordnande som försäkringsrättsassessor förutsätter jag dock
kommer att ske bl. a. med beaktande av den utvidgade behörighet som mitt
förslag innebär. Försäkringsrätten har också möjlighet att genom ändringar i
arbetsordningen anpassa målfördelningen med hänsyn till de enskilda domarnas
rutin.

Tillämpningen av den föreslagna ensamdomarregeln måste
noggrant följas och jag är självfallet beredd att ta upp frågan om jämkningar i
regeln om det visar sig befogat.

Effekten i form av ökad målavverkning, som bör följa
kommitténs förslag till ensamdomarbehörighet, uppskattar kommittén till 600 mål
om året. Mitt förslag bör leda till en ökning i avverkningen med omkring 1 200
mål per år. Det är också klart över vad ett tvådomarsystem skulle ge,

2.6 Fullföljdsbegränsning i försäkringsöverdomstolen

Enligt nuvarande ordning finns det in?en begränrning i rätten
att fullfölja talan till försäkringsöverdomstolen. I regeringsrätten gäller
däremot att mål tas upp till prövning först sedan rätten har meddelat
prövningstillstånd. Prövningstillstånd meddelas

1
om det är av
vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas i regeringsrätten
(prejudikatdispens) eller

2
om det
föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning
föreligger eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt
förbiseende eller grovt misstag.

Prop.
1981/82:88 28

Reglerna i högsta domstolen har motsvarande innehåll.

Kommittén föreslår att det införs en fullföljdsbegränsning
i försäkringsöverdomstolen. Den bör enligt förslaget i princip få samma utformning
som den som gäller i regeringsrätten. Försäkringsöverdomstolen skall alltså
meddela prövningstillstånd för att målet skall få fullföljas. Förutsättningarna
för att få sådant tillstånd skall dock vara något vidare än i regeringsrätten.
Förslaget innebär att försäkringsöverdomstolen också skall ge prövningstillstånd
om det finns anledning att ändra det slut som försäkringsrätten har kommit till
(s. k. ändringsdispens).

Förslaget får nästan genomgående ett gott mottagande.
Några remissinstanser framhåller särskilt att försäkringsöverdomstolen
egentligen bör vara en renodlad prejudikatinstans, men att det under en
övergångstid ändå kan vara lämpligt att som kommittén föreslår tillåta
ändringsdispens.

Försäkringsöverdomstolen (majoriteten) uttalar sig varken
för eller emot ett prövningstillstånd men är tveksam om en sådan ordning leder
till den ökning av avverkningen som kommittén räknar med.

En viss tvekan inför en fullföljdsbegränsning framför
länsrätten i Stockholms län. Ett klart avstyrkande kommer endast från
advokatsamfundet och LO.

De åtgärder som jag tidigare har förordat för
försäkringsrätternas del syftar i förening med andra åtgärder till att öka
dessa rätters målavverkning och man får därför förutse att måltillströmningen
till försäkringsöverdomstolen snart kommer att öka. 1 det läget riskerar man
att domstolens prejudikatbildande verksamhet lamslås till följd av en alltför
stor målbelast-ning och för att förebygga detta anser jag det som förut antytts
oundgängligt att införa en fullföljdsbegränsning till domstolen.

Genom en sådan begränsning får domstolen möjlighet att
koncentrera sig på sin verksamhet som rättsledande på socialförsäkringsområdet,
vilket kommer att underliitta ärendehanteringen såväl i försäkringskassorna som
i försäkringsrätterna. I vart fall till dess den nya besvärsorganisationen har
vunnit större stadga bör dock försäkringsöverdomstolen såsom kommittén föreslår
kunna be\'iljas. k. ändringsdispens. Det synes också lämpligt att som kommittén
föreslår undanta riksförsäkringsverket från kravet på prövningstillstånd.

När det gäller försäkringsöverdomstolens sammansättning
vid dispensprövningen föreslår kommittén två juristdomare och en lekman,
vilket de flesta remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran.
Kammarrätten i Stockholm, riksrevisionsverket och Sveriges domareförbund anser
dock att lekmän inte behöver medverka.

För min del anser jag att mitt tidigare ställningstagande
att ändringsdispens skall tillåtas gör en lekmannamedverkan naturlig redan vid dispensprovning-en.
Jag kan därför ansluta mig till kommittéförslaget på denna punkt.

När det gäller omröstningen vid dispensprövningen föreslår
kommittén en vanlig majoritetsregel, som alltså leder till att minst två av de
tre ledamöterna

Prop. 1981/82:88 29

måste rösta för prövningstillstånd för att sådant skall
beviljas. Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran,
dock med undantag för försäkringsöverdomstolen (majoriteten) som anser att
prövningstillstånd skall beviljas om en av ledamöterna röstar för detta.

För egen del anser jag inte att det finns skäl att införa
en omröstningsregel som innebär att en minoritet av de röstande får diktera
utgången och som saknar motsvarighet inom andra domstolar. Jag biträder alltså
kommitténs förslag i fråga om omröstningen vid dispensprövningen.

I sitt remissyttrande ifrågasätter försäkringsöverdomstolen
om inte införandet av den särskilda domförhetsregeln för dispensprövningen (två
lagfarna och en lekman) motiverar att regeln i 3 S andra stycket lagen
(1978:28) om försäkringsdomstolar upphävs. Den regeln föreskriver att försäkringsöverdomstolen
är domför med endast tre lagfarna ledamöter

1 vid prövning av besvär som inte
innebär avgörande av saken.

2
vid förordnande
i avvaktan på målets avgörande samt vid annan åtgärd som avser endast måls
beredande,

3
vid beslut
genom vilket domstolen skiljer sig från målet utan att detta har prövats i sak,

4
vid avgörande
av mål där utgången är uppenbar.

Enligt försäkringsöverdomstolen bör
dispenssammansättningen bli behörig att avgöra också frågor som har väckts
först i domstolen. Däremot menar försäkringsöverdomstolen att det ligger
närmast till hands att processuella frågor som har avgjorts i försäkringsrätten
och genom besvär har förts vidare till försäkringsöverdomstolen. om
prövningstillstånd meddelas, avgörs i fullsutten rätt och inte i
dispenssammansättning.

Jag instämmer med försäkringsöverdomstolen att den
speciella domförhetsregeln vid dispensprövningen motiverar vissa ytterligare
justeringar i domförhetsreglerna. Det torde nämligen kunna uppkomma situationer
där det är praktiskt för försäkringsöverdomstolen att i direkt anslutning till
att prövningstillstånd ges kunna avgöra vissa ytterligare frågor. Som exempel
nämner försäkringsöverdomstolen att pröva ett interimistiskt yrkande. Jag anser
emellertid att dispenssammansättningens behörighet med fördel kan utvidgas
ytterligare så att den sammanfaller ined den behörighet som tre lagfarna domare
f. n. har enligt vad jag tidigare har nämnt. Den särskilda regeln för uppenbara
mål bör dock inte längre kvarstå, eftersom dessa mål som regel torde komma att
avgöras genom att dispens vägras.

Den behörighet som jag anser att dispenssammansättningen
skall ha bör utgöra ett komplement till och inte ersätta den nuvarande tredomarbehö-righeten.
Sammanfattningsvis innebär mitt förslag att försäkringsöverdomstolen blir domför
med antingen tre lagfarna ledamöter eller två lagfarna och en icke lagfaren
ledamot i fall som avses under de tidigare nämnda punkterna 1-3 och vidare med
två lagfarna och en icke lagfaren ledamot vid behandlingen av en fråga om
prövningstillstånd.

I vad mår) fullföljdsreglerna kommer att få avsedd effekt
är mycket

Prop.
1981/82:88 30

beroende av hur tidskrävande själva dispensprövningen blir
och hur stor andel av målen som dispenseras. Kommittén har i det avseendet
gjort vissa beräkningar, som försäkringsöverdomstolen anser vara alltför
optimistiska.

I denna fråga konstaterar jag att de föreslagna reglerna
har nackdelar från effektivitetssynpunkt som kommer sig av att
prövningstillstånd skall meddelas inte enbart om ett mål har prejudikatsintresse
utan även om det finns anledning att ändra det överklagade beslutet. Denna
dubbla prövning kommer givetvis att vålla tidsutdräkt och även medföra att
antalet meddelade prövningstillstånd blir större. Målsättningen på sikt bör
vara att göra försäkringsöverdomstolen till en renodlad prejudikatinstans i
likhet med regeringsrätten och högsta domstolen. Jag ser de regler som nu
föreslås som ett första steg på väg mot det målet, även om
effektivitetsvinsterna till en början blir måttliga.

3 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom
socialdepartementet upprättats förslag till

1
lag om ändring
i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar

2
lag om ändring
i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

3
lag om ändring
i lagen (1962:381) om allmän försäkring

4
lag om ändring
i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter

5
lag om ändring
i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta
ärende som bilaga

-?.'

4 Specialmotivering

4,1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:28) om
försäkringsdomstolar

1§

Ändringen i andra stycket är en följd av att målen angående
pensionsgrundande inkomst och bestämmande av underlaget för vissa egenavgifter
flyttas till de allmänna förvaltningsdomstolarna. Därmed kommer det inte längre
att finnas några mål som fullföljs från de lokala skattemyndigheterna till
försäkringsrätterna.

3§

Ändringen innebär att den särskilda regeln för mål där
utgången är

1 Bilagan har uteslutits här såvitt gäller de under 1-2, 4
och 5 angivna lagförslagen. Frånseu några ledaktioneWa ändringar är förslagen likalydande
med dem som är fogade till propositionen.

Prop.
1981/82:88 31

uppenbar slopas. Ändringen innebär vidare att den s. k.
dispenssammansättningen (två lagfarna och en icke lagfaren ledamot) också får
behörighet att pröva sådana frågor som tre lagfarna ledamöter f. n. får pröva.
1 fråga om motivet till bestämmelsen hänvisas till ansnitt 2.6.

De nya reglerna skall givetvis inte läsas på det sättet
att alla mål i vilka det har beviljats prejudikatdispens skall avgöras av försäkringsöverdomstolen
i dess helhet enligt regeln i fjärde stycket. Bestämmelserna är inte heller
avsedda att ändra försäkringsöverdomstolens nuvarande praxis att handlägga mål
i en starkare sammansättning när detta har ansetts praktiskt.

7 §

Ändringen innebär att en ensamdomare blir behörig att
avgöra bl. a. alla mål, där värdet av den förmån som är under prövning i rätten
understiger 2 500 kr.

Vid
uppskattningen av värdet (tvistevärdet) får man utgå från klagandens yrkande
och jämföra vad ett bifall beloppsmässigt skulle innebära i förhållande till
det överklagade beslutet. Om såväl riksförsäkringsverket som den försäkrade
klagar och yrkar verket på ett lägre och den försäkrade på ett högre belopp än
vad kassan har beslutat, blir det i stället spännvidden mellan de båda
parternas yrkanden som blir utgångspunkt för jämförelsen.

Inte så sällan förekommer det att den förmån som är under
bedömande är tidsanknuten så att den utgår antingen tills vidare eller tills
vidare dock längst fram till en viss tidpunkt. Om det yrkas att förmånen skall
utgå tills vidare utan någon tidsgräns, kan ett värde överhuvudtaget inte
anges. Målet kan alltså inte handläggas av ensamdomare. Finns det däremot en
tidsgräns måste man beräkna tvistevärdet efter den. även om den inte har passerats
när försäkringsrätten prövar målet.

Det kan
också vara så att tidsperioden för den förmån som är under bedömande är till
ända när försäkringsrätten får målet, men att bedömningen av just den perioden
är av avgörande betydelse för senare perioder. Tvisten kan exempelvis gälla
rätten till traktamente under den första veckan av en flera månader lång
arbetsmarknadsutbildning. Tvistevärdet kommer här formellt att ligga under 2
500 kr, men i realiteten uppgå till högre belopp. I detta läge skall det högre
beloppet ligga till grund för bedömningen av domförheten.

Det bör emellertid inte vara så att enbart det
förhållandet att den bedömning som har gjorts i ett visst mål kan ha
återverkningar i ett senare sammanhang skall omöjliggöra en handläggning av ensamdomare.
Det skall alltså vara ett mera direkt samband som i det nyss angivna exemplet
med traktamentsersättning.

1 den allmänna motiveringen har angetts att ensamdomarregeln
är en minimiregel för domförheten. Om det av särskild anledning är påkallat,
skall målet prövas av tre ledamöter. En regel av detta innehåll har därför
tagits in i andra stycket sista meningen. Som exempel på särskild anledning kan

Prop.
1981/82:88 32

nämnas att frågan har prejudicerande betydelse eller
eljest har mera allmänt intresse. Det är vidare lämpligt att en assessor med
begränsad domarerfarenhet inte pä egen hand avgör mål som är svåra eller
vidlyftiga eller som av någon annan anledning kräver särskild erfarenhet.

4.2 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291)

31 och 37 a §§

Enligt 37 § första stycket förvaltningsprocesslagen
(1971:291) får omständigheter eller bevis, som klaganden åberopar först i
regeringsrätten, beaktas endast om det föreligger särskilda skäl. Kommittén
föreslår att den bestämmelsen också skall gälla i försäkringsöverdomstolen.
Detta kritiseras i remissyttranden från försäkringsöverdomstolen och
försäkringsrätten för Södra Sverige,

I likhet med de nämnda remissinstanserna anser jäg att det
finns skäl som talar emot att göra regeln tillämplig på försäkringsöverdomstolen.
Den aktuella regeln i förvaltningsprocesslagen är lämplig i en renodlad prejudikatinstans
som regeringsrätten men inte i försäkringsöverdomstolen, som enligt vad jag
tidigare har föreslagit, också skall kunna ta upp mål efter s. k.
ändringsdispens. Någon hänvisning till 37 S första stycket görs därför inte i
den föreslagna 37 a §.

I sitt remissyttrande efterlyser försäkringsöverdomstolen
närmare anvisningar i fråga om domstolens skyldighet att som ett led i
dispensprövningen komplettera utredningen och infordra yttrande från
riksförsäkringsverket.

1 förevarande fall gäller frågan att inhämta motpartens
yttrande i själva prövningen om fullföljdstillstånd skall meddelas. Frågan är
av stor processekonomisk betydelse såväl för försäkringsöverdomstolen som för
riksförsäkringsverkets ombudsenhet i egenskap av klagandens motpart. Frågan
måste givetvis prövas enligt allmänna förvaltningsprocessrättsliga grundsatser
och några bindande uttalanden om dessas innebörd kan givetvis inte göras i
detta sammanhang. Det kan emellertid konstateras att praxis i högsta domstolen
och regeringsrätten är att sådant yttrande inte inhämtas i motsvarande fall.
Dispensreglerna i försäkringsöverdomstolen kommer att skilja sig från de som
gäller i nämnda domstolar pä det sättet att fullföljdstillstånd skall ges även
när det finns anledning att ändra det överklagade beslutet. Detta torde dock i
och för sig inte behöva anses medföra någon avgörande skillnad. Meddelas
dispens pä denna grund innebär det ju inte något mera än i prejudikatfallet,
nämligen att målet skall tas upp till prövning i sak i försäkringsöverdomstolen.

Dessa överväganden skulle alltså närmast leda till att
något yttrande inte normalt behöver inhämtas inför dispensprövningen. En annan
sak är givetvis att det kan vara befogat att inför dispensprövningen inhämta
yttrande över dispensansökningar som grundas på omständigheter som inte tidigare
anförts

Prop.
1981/82:88 33

i målet. Det nu sagda torde också kunna tillämpas på
frågan om försäkringsöverdomstolens skyldighet att komplettera utredningen i
dessa fall,

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring

20 kap, 10 §

I första stycket föreskrivs att beslutet skall omprövas om
det begärs av enskild som beslutet angår. Riksförsäkringsverket får alltså inte
begära omprövning utan skall direkt anföra besvär. Därmed kan den situationen
uppkomma i fråga om ett och samma beslut att den försäkrade begär omprövning
och verket anför besvär. Det är då mest praktiskt att ärendet i sin helhet
lämnas över till försäkringsrätten, där den försäkrades begäran om omprövning
skall betraktas som en besvärsinlaga. Den nu beskrivna situationen regleras i
sista stycket.

På samma sätt som en besvärsmyndighet skall avvisa besvär
om det finns något formellt hinder mot att ta upp dem till prövning skall
kassan i motsvarande fall avvisa en begäran om prövning. I praktiken torde den
vanligast förekommande orsaken till avvisning bli att omprövningen har begärts
för sent. Ett sådant beslut av kassan får anses avse en annan fråga än ett
ärende enligt AFL. Mot ett sådant beslut är alltså rättsmedlet besvär.

Det ligger i sakens natur att ett beslut inte får omprövas
mer än en gång enligt denna paragraf. Man kan alltså inte begära omprövning av
ett omprövningsbeslut. En annan sak är att omprövning enligt 10 a § inte i och
för sig förhindrar omprövning enligt 10 §.

Den föreslagna ordningen leder vidare till att
försäkringsrätten och inte försäkringskassorna skall pröva om det finns något
formellt hinder mot att ta upp besvär till saklig prövning.

Vem eller vilka inom försäkringskassan som skall fatta
omprövningsbeslutet är inte en fråga som behöver regleras i lag. Däremot bör
riksförsäkringsverket som hittills ge anvisningar på denna punkt.

Det är naturligtvis angeläget att kassan gör sin
omprövning så skyndsamt som möjligt. Den föreskrift som gäller i dag och som
har utfärdats av riksförsäkringsverket anger att omprövningen normalt skall
vara slutförd inom sex veckor. Detta kan även framöver vara en lämplig
tidsgräns. Jag förutsätter att fillämpningen av de föreslagna omprövningsreglerna
noga följs av riksförsäkringsverket. Mot den bakgrunden anser jag det inte
påkallat att i AFL närmare detaljreglera omprövningsförfarandet.

De nya omprövningsreglerna leder till att det inte längre
blir obligatoriskt för försäkringskassan att avge yttrande till
försäkringsrätten. Vad kassan har grundat sitt avgörande på skall ju framgå av
det beslut som har blivit resultatet av omprövningen. Försäkringsrätten kan
dock även framdeles med stöd av 13 § förvaltningsprocesslagen begära yttrande
om det behövs.

3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 88

Prop. 1981/82:88 34

10 a S

Denna paragraf motsvarar nuvarande 10 § med några mindre
redaktionella ändringar.

11§

Tilläggen i paragrafen fastslår principen att en enskild
som är missnöjd med försäkringskassans beslut i första hand skall begära en
omprövning av beslutet hos kassan. För att förebygga rättsförluster föreskrivs
att en som besvärsskrivelse betecknad handling från en enskild skall behandlas
som en begäran om omprövning, om den kommer in innan besvären får anföras.
Riksförsäkringsverket får naturligtvis anföra besvär över såväl det ursprungliga
beslutet som det nya beslutet efter omprövningen.

12 §

Ändringen är främst en följd av att nuvarande 10 S
föreslås bli betecknad 10 a §. Vidare föreslås vissa språkliga ändringar.

13 §

Genom bestämmelsen i fjärde stycket blir reglerna för
besvär tillämpliga på omprövningsförfarandet. Det gäller t. ex. tiden och
sättet för att begära omprövning.

4.4 Förslagen till lag om ändring i dels lagen (1959:552)
om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, dels
lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring

1 avsnitt 2.3 har bestämmelserna närmare motiverats.
Utöver vissa redaktionella ändringar innebär förslagen att de allmänna
förvaltningsdomstolarna tar över handläggningen av ifrågavarande målgrupper.
Vid utformningen av reglerna har strävan varit att få handläggningsrutiner för
dessa mål som så långt möjligt anpassas till vad som gäller för övriga mål i de
allmänna förvaltningsdomstolarna. Detta innebär bl, a, att besvärsinlagan skall
ges in till besvärsmyndigheten och inte som har föreslagits i något
remissyttrande till beslutsmyndigheten. Frågan om var en besvärshandling skall
ges in är f. ö. under övervägande i regeringskansliet i samband med beredningen
av förvaltningsrättsutredningens betänkande (SOU 1981:46) Ändringar i förvaltningslagen.
Resultatet av dessa överväganden kan naturligtvis leda till en ändring även för
nu ifrågavarande mål.

Kommitténs förslag till övergångsbestämmelser innebär i
princip att försäkringsrätterna när de nya reglerna trader i kraft lämnar över
alla icke avgjorda mål till länsrätterna resp, kammarrätten i Stockholm, medan försäkringsöverdomstolen
slutför handläggningen av de inneliggande målen.

Prop. 1981/82:88 35

Riksförsäkringsverket har dock menat att de mål som vid årsskiftet
1978/79 flyttades över från verkets besvärsavdelning och som ännu inte är
avgjorda borde undgå ytterligare en överflyttning.

Jag har förståelse för verkets synpunkter. Enligt vad jag
har inhämtat från försäkringsrätten för Mellansverige rör det sig emellertid
endast om ett drygt 30-tal mål. Rätten räknar f, ö, med att dessa mål skall
vara avgjorda före årsskiftet. Jag har därför inte anledning att föreslå några
speciella regler för de nu aktuella målen.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över
förslagen till

1.
lag om ändring
i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar,

2.
lag om ändring
i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

3.
lag om ändring
i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

4.
lag om ändring
i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter,

5.
lag om ändring
i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring,

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

Prop.
1981/82:88 36

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-11-30

Närvarande: f. d. justitierådet Petrén, regeringsrådet
Delin, justitierådet Bengtsson.

Enligt lagrådet fillhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 19 november 1981 har regeringen på hemställan av
statsrådet och chefen för socialdepartementet Söder beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1978:28) om
försåkringsdomstolar,

2.
lag om ändring
i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

3.
lag om ändring
i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

4.
lag om ändring
i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter,

5.
lag om ändring
i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Bengt Björklund.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring

20 kap, 11§

Prövningen enligt 10 a §. som kan avse också ett beslut
meddelat vid omprövning enligt 10 §, kan ske efter framställning av den
försäkrade eller på försäkringskassans eget initiativ; det förra är förmodligen
det vanligaste. Leder prövningen enligt 10 a § inte till den ändring som den
försäkrade önskar, har han rätt att fullfölja talan mot det därvid meddelade
beslutet. Enligt det remitterade förslaget förutsätter dock detta att den
försäkrade först enligt 10 § begärt omprövning av beslutet i fråga. Först om
försäkringskassan då inte tillmötesgår den försäkrades önskemål i sak, får han
anföra besvär hos försäkringsrätten. Denna reglering innebär, att samma ärende
kan komma att prövas minst tre gånger av försäkringskassan, låt vara att vid
någon av prövningarna nytt material kan ha tillkommit (jfr 10 a § första
stycket punkt 2), Omprövningen enligt 10 § av beslut som meddelats enligt 1(1

Prop.
1981/82:88 37

a § kan som regel inte antas leda till att
försäkringskassan ändrar ståndpunkt och synes innebära en omgång utan
motsvarande nytta.

Med hänsyn till det sagda synes det föreligga goda skäl
att tillägga den försäkrade rätt att föra talan mot beslut som fattats med stöd
av 10 a § hos försäkringsrätten utan att omprövning enligt 10 § först skall
ske. En sådan ordning kan uppnås genom att i förevarande paragrafs första
stycke en ny fjärde mening av följande lydelse upptas:

"Bestämmelserna i andra och tredje meningarna gäller
dock ej beslut som meddelats med stöd av 10 a §."

13 §

I paragrafens sista stycke föreskrivs enligt förslaget,
att bl. a. allmän försäkringskassas beslut skall omedelbart gälla, om ej annat
föreskrivits i beslutet eller bestäms av den domstol som har att pröva
beslutet. Däremot ger förslaget ingen motsvarande möjlighet för
försäkringskassan att vid omprövning av beslut enligt 10 § eller prövning
enligt 10 a § bestämma, att ett tidigare meddelat beslut i avvaktan på att
frågan slutligen prövas tills vidare inte skall tillämpas. Frågan är om inte
behov finns av en sådan möjlighet särskilt i vissa fall där kassans första
beslut är av förpliktande natur. Om omprövningsförfarandet enligt 10 § skall
bli en fullgod ersättning för besvärstalan hos domstol, bör man också ha
motsvarande tillgång till inhibition. Även i fall som avses i 10 a § första
stycket punkt 2 och 3 är det tänkbart att ett inhibitionsbeslut kan vara
påkallat. Dessa skäl talar för att i sista stycket av förevarande paragraf
efter ordet "domstol" bör inskjutas "eller
försäkringskassa".

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1981/82:88 38

Utdrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-12-10

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande, och
statsråden Ullsten. Wikström. Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén,
Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer. Ahdand,
Molin

Föredragande: statsrådet Söder

Proposition om åtgärder för att förbättra
försäkringsdomstolarnas arbetsläge m. m.

1. Anmälan av lagrådets yttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till

1.
lag om ändring
i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar,

2.
lag om ändring
i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

3.
lag om ändring
i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

4.
lag om ändring
i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter,

5.
lag om ändring
i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande.

Lagrådet har uttalat att beslut som meddelas med stöd av
20 kap. 10 a § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) - dvs, enligt
reglerna om omprövning av uppenbart oriktiga beslut - bör kunna överklagas
direkt till försäkringsrätten och således utan att dessförinnan behöva på nytt
omprövas enligt 10 §. Jag instämmer i denna bedömning.

Den
lagtekniska lösning som lagrådet har förordat innebär inget direkt förbud för
den försäkrade att begära omprövning enligt 10 § av ett beslut som har
meddelats med stöd av 10 a §, om han föredrar det framför att genast klaga till
försäkringsrätten. För min del anser jag inte att det finns något

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 19 november 1981,

Prop. 1981/82:88 39

behov av en sådan valmöjlighet. Det skulle också skapa
förvirring hos allmänheten med en fullföljdshänvisning som anger att beslutet
antingen kan omprövas av kassan eller överklagas direkt till försäkringsrätten.
Jag förordar i stället att 10 § utformas så att från prövning enligt den
paragrafen undantas beslut som har meddelats med stöd av 10 a §. Därmed kommer
beslutet också att undantas från inskränkningen i besvärsrätten i 11 § första
stycket andra meningen. Detta får vidare den konsekvensen att rättsmedlet blir
besvär i fråga om samtliga omprövningsbeslut.

Lagrådet har vidare ifrågasatt om det inte i 20 kap, 13 § AFL
borde införas en regel som gör det möjligt för försäkringskassan att inhibera
ett beslut som den försäkrade har begärt att få omprövat, särskilt i vissa fall
där kassans första beslut är av förpliktande natur. Med anledning härav vill
jag erinra om att nu gällande omprövningsregler i och för sig också skulle
kunna fordra en sådan regel. Vid omprövning enligt nuvarande regler har något
sådant behov emellertid inte visat sig i praktiken. Dock förekommer det, om än
i mycket begränsad omfattning, att det i en besvärsinlaga framställs ett inhibitionsyrkande.
Enligt anvisningar av riksförsäkringsverket skall kassan i den situationen
omedelbart eller senast inom tre veckor fullgöra den nuvarande omprövningen
enligt 20 kap. 11 § och sedan sända över handlingarna till försäkringsrätten,
som då får pröva bl. a. inhibitionsfrågan. Denna ordning har visat sig fungera
väl i praktiken.

De omprövningsregler som har upptagits i det remitterade
förslaget fordrar visserligen mer ingående överväganden från kassans sida än de
nuvarande reglerna. Jag vill emellertid understryka att utredningen självfallet
skall vara avslutad redan när det första beslutet fattas. På omprövningsstadiet
bör det därför normalt inte finnas behov av att komplettera utredningen. I vart
fall bör en sådan komplettering klaras av så snabbt att hela omprövningsproceduren
är slutförd inom den tidsram på tre veckor som enligt det tidigare sagda gäller
i dag när det har framställts ett inhibitionsyrkande. Mot den bakgrunden bör
ett inhibitionsyrkande lika snabbt komma under försäkringsrättens prövning med
de regler som har upptagits i det remitterade förslaget som i det nuvarande
systemet. En möjlighet till inhibition redan i kassan ar därför enligt min
mening inte påkallad.

2. Övriga författningsfrågor

I fråga om ett flertal ärenden i kassor och
försäkringsdomstolar återfinns de materiella reglerna i annan lagstiftning än AFL,
Det gäller t, ex, arbetsskador och delpension, som regleras i lagen (1976:380)
om arbetsskadeförsäkring resp. lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring. Andra
exempel är ärenden om barnbidrag och bidragsförskott. Gemensamt för dessa
lagar är att de innehåller en föreskrift om att bestämmelserna i 20 kap. 10-13 §§
AFL om ändring av beslut samt talan mot försäkringskassas och försäkringsrätts
beslut skall tillämpas på även dessa ärenden. 10-13 §§ -

Prop. 1981/82:88 40

inbegripet 10 a § - i ny lydelse skall alltså tillämpas på
ifrågavarande ärenden. Hänvisningarna kan därför kvarstå oförändrade.

När det gäller hänvisningarna till AFL i 13 och 14 §§
lagen (1978:40) om införande av lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar, m. m.,
är förhållandet något annorlunda. Dessa bestämmelser, som reglerar
riksförsäkringsverkets handläggning av ärenden enligt den äldre
yrkesskadelagstiftningen, innebär att verkets beslut kan omprövas endast med
stöd av nuvarande 20 kap. 10 § AFL och alltså inte enligt 11 § tredje stycket
samma kapitel. Någon utvidgad omprövningsrätt i fråga om dessa beslut är inte
åsyftad genom den nu föreslagna lagstiftningen. Hänvisningen till 10 § skall
därför ändras till att avse 10 a §. Motsvarande ändring skall ske i 8 §.

3. Resursförstärkningar

Vid min anmälan av anslagen till försäkringsrätterna i
budgetpropositionen för budgetåret 1982/83 avser jag att föreslå
resursförstärkningar för försäkringsrätterna. Förslagen kommer att innebära att
två nya avdelningar kan inrättas vid försäkringsrätten för Södra Sverige och en
ny avdelning vid försäkringsrätten för Mellansverige samt viss förstärkning
till befintliga avdelningar vid försäkringsrätten för Norra Sverige.

Tillsammans med de åtgärder jag föreslår i denna
proposition bör ifrågavarande resursförstärkningar medföra att man på några års
sikt kan komma till rätta med nuvarande arbetsbalanser och därmed väntetiderna
för att få ärenden avgjorda hos försäkringsrätterna. Mot bakgrund bl. a. av vad
som anförts i några remissyttranden över försäkringsdomstolskommitténs
betänkande bör i det fortsatta arbetet prövas vilka för- och nackdelar som kan
finnas med en anknytning av försäkringsrätterna till domstolsverket som central
förvaltningsmyndighet.

4. Hemställan

Med hänvisning till var jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen fill

1. lag om ändring i lagen (1978:28) om
försäkringsdomstolar,

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291),

3. lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring,

4. lag om ändring i lagen (1959:552)
om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter,

5. lag om ändring i lagen (1959:551)
om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring.

6. lag om ändring i lagen (1978:40) om
införande av lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar, m. m.

De under 1-5 angivna förslagen har granskats av lagrådet.

Prop. 1981/82:88 41

Det under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med
chefen för justitiedepartementet.

5. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.

Prop.
1981/82:88 42

Bilaga I

Sammanfattning av försäkringsdomstolskommitténs betänkande
(Ds S 1981:9) Försäkringsdomstolarnas arbetsläge. Förslag till åtgärder

1 Några bakgrundsfakta

Den nuvarande besvärsorganisatioiien på
socialförsäkringsområdet tillkom den 1 januari 1979, Reformen innebar i
korthet att den besvärsprövning som tidigare hade utövats av
riksförsäkringsverkets (RFV:s) besvärsavdelning och av försäkringsrådet
övertogs av tre nybildade försäkringsrätter, nämligen en för Mellansverige (FRM).
en för Södra Sverige (FRS) och en för Norra Sverige (FRN).

Storleken
pä de tre försäkringsrätterna bestämdes med ledning av den beräkning som
utredningen angående översyn av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen
ni. m. (i fortsättningen benämnd besvärsutredningen) hade gjort i betänkandet
Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol (SOU 1976:53). Utredningen räknade
med att försäkringsrätterna skulle få handlägga minst 14 000 mål per år. Dessa
mål fördelade utredningen på de tre försäkringsrätterna med ledning av
folkmängden inom resp. domkrets. FRM beräknades dock få ca 2 000 mål extra till
följd av att den rätten skulle handlägga några speciella målkategorier (de
flesta mål om yrkesskada samt mål om arbetsgivaravgift, egenavgift och
pensionsgrundande inkomst), som de andra båda rätterna skulle slippa.
Fördelningen innebar följande för varje försäkringsrätt,

FRM FRS FRN Totalt

Antal mål 7 500 4 700 1800 14 000

Under bearbetningen i regeringskansliet av
besvärsutredningens förslag utvidgade man försäkringskassornas möjlighet att
ompröva sina beslut (nuvarande 20 kap. 11 <! tredje stycket AFL), Den
utökade omprövnings-rätten beräknades enligt regeringens proposition
(1977/78:20 s, 132) medföra ett bortfall av 2 000 mål per år. De återstående
målen bedömdes enligt propositionen bli fördelade enligt följande,

FRM FRS FRN Tolalt

Aiual mål h 000 4 000 2 000 12 000

Bedömningen av måltillstvömningen grundade besvärsiitredningen
i huvudsak på uiUalet inkomna ärenden vid RFV:s besvärsavdelning och vid försakrinsisrädct.

Prop. 1981/82:88 43

Antalet inkomna mål till försäkringsrätterna blev från
första stund väsentligt större än beräknat. Antalet har också hela tiden visat
en stigande utveckling som framgår av följande.

Antalet

inkomna
m å l

Tidsperiod

FRM

FRS

FRN

Totalt

1979

5 810

5 077

2 144

1.031

1980

7 546

6 554

2412

16 512

ian, -
maj 1979

2 290

1 994

803

5 087

1980

3 249

2 551

966

6 766

1981

3.) 19

? 025

1 195

7 .5.9

Storleken på försäkringsrätterna bestämdes naturligtvis också
med hänsyn till den förväntade avverkningsförmågan. Vid den bedömningen utgick
man från vad RFV:s besvärsavdelning och försäkringsrådet hade avverkat.
Avverkningstakten vid kammarrätterna, vilkas organisation utgjorde förebild
för försäkringsrätterna, påverkade också bedömningen. Utifrån dessa förutsättningar
beräknade man avverkiiiiigsförmågan till 135 mål per handläggare och år. Med
handläggare avsågs domare och föredragande. Den beräkningen har visat sig vara alltför
optimistisk och i praktiken har avverkningen blivit lägre, I
anslagsframställningarna för budgetåret 1981/82 räknar exempelvis
försäkringsrätterna själva med en avverkningsförmåga pä ca 110 mål per
handläggare och år. De exakta avverkningssiffrorna är följande.

Antalet

avgjorda
inål

Tidsperiod

FRM

FRS

FRN

Totalt

1979

3 883

2 284

1 443

7 610

1980

4 4.54

3 4.50

1 560

9 464

jan,
-maj 1979

1451

973

628

3 052

1980

2 031

1 404

661

4 096

1981

1 867

2 351

919

5 137

Måltillströmningen har alltså blivit större och
avverkningen mindre än beräknat. Inte under någon månad har försäkringsrätterna
haft en avverkning som nått upp till antalet nya mål under samma månad.
Målbalansen har därför ökat hela tiden, vilket närmare framgår av följande
uppställning.

Antal rnål i balans

Tidpunkt FRM FRS FRN Totalt

6 281

5 269

1 990

13 540

7 348

6 909

2 351

16 608

8 782

8 277

2 815

19 874

10 436

10 003

3 226

23 665

1 1 892

I()(i67

3 503

26 062

1979-06-30 1979-12-31 1980-06-30 1980-12-31 1981-05-31

Prop. 1981/82:88 44

De ökade målbalanserna har också lett till en väsentlig
förlängning av väntetiden för alt få ett ärende avgjort. På RFV:s besvärsavdelning
var det ovanligt med en längre väntetid än sex månader. Denna tid. om den
räknas fram genom att dividera målbalansen med avverkningsförniågan per är. var
fördubblad redan när försäkringsrätterna inledde sin verksamhet. Efter ett års
verksamhet hade väntetiden utsträckts till omkring I: år för att vid utgången av år 1980 vara över två år.

Av statistiken kan man utläsa en tendens till fortsatt
ökning av måltillströmningen. Kommitténs bedömning ;ir att den kommer att ligga
pä ca 17 500 mål redan år 1981. Med nuvarande avverkningsförmäga innebärande
11 000 mål per år och med beaktande av vissa personalförstärkningar fr, o, m,
hösten 1980 blir följden att den totala målbalansen vid utgången av år 1981 kan
antas komma att uppgå till följande.

FRM FRS FRN Totalt

Beräknad balans vid

iitaånaen av 1981 13
500 13 000 3 700 ,0 20(1

Om det inte skulle vidtas några särskilda åtgärder för att
minska väntetiderna i försäkringsrätterna, skulle den genomsnittliga
handläggningstiden i försäkringsrätterna i slutet av år 1981 uppgå till drygt
tre är. Detta innebär självfallet inte att varje mål har tre års
handläggningstid. Vissa målgrupper- t. ex. arbetsskador och pensioner- skall
nämligen behandlas med förtur. 1 gengäld medför detta att andra målgrupper får
en ännu längre handläggningstid.

Redovisningen ovan av målantalet har skett i totalsiffror,
dvs. utan att specificera på olika målkategorier. Som framgår nedan visar en
sådan specifikation att mål om sjukförsäkring, pension och yrkesskada/arbetsskada
är de dominerande målgrupperna och uppgår till 80-85 % av det totala
målantalet. Därav utgör yrkesskade/arbetsskademålen 25-35 % i försäkringsrätten
för Norra Sverige och försäkringsrätten för Mellansverige och drygt 10 % i
försäkringsrätten för Södra Sverige. I sistnämnda rätt är sjukförsäkringsmålen
dominerande och upptar en andel av över 50 %.

Prop. 1981/82:88 45

Inkomna mål 1980-07-01—12-30 fördelade pä målgrupp (%)

Målgrupp FRM' FRS FRN

9.0

-

-

13.8

(21,5)

23.6

25.3

28.6

(44,6)

.50.7

36.8

3,0

_

_

0.6

( 0.9)

1.0

2.0

0.6

( 0.9)

0.8

0.5

3.1

( 4.9)

2.6

4.2

0.9

( 1.3)

1.8

2.1

12.0

(18.8)

14.3

24,7

4.5

( 7.0)

5.1

4.4

Arbetsgivaravgift

Pension

Sjukf ö rs ä kring

Pensionsgrundande inkomst

Yrkesskada

Barnbidrag

Arbetsmarknadsutbildning

Delpension

Arbetsskada

Bidragsförskott

Yrkesskada

(från RFV) 24.0

100.1 (99.9) 99.9 100.0

' Inom parentes redovisas de procenttal som skulle gälla
om FRM endast hade de målgrupper som finns vid övriga råtter.

Om rätternas balansproblem skall lösas enbart med
personalförstärkningar måste ansenliga resurser avsättas för ändamålet. Enligt
rätternas egen bedömning som den kommit till uttryck i anslagsframställningarna
för budgetåret 1981/82 rör det sig om närmare 40 handläggart jänster. Dessutom
tillkommer förstärkningar på biträdessidan,

2 Kommitténs förslag till åtgärder

2.1 En utöka! omprövningsförfarande i försäkringskassorna

Enligt nuvarande ordning är försäkringskassorna skyldiga
att ompröva varje beslut mot vilket besvär anförs av en försäkrad. Vid
omprövningen får dock beslutet ändras endast om klagandens yrkande helt kan
bifallas.

Det finns flera skäl som talar för en mera långtgående
omprövningsrätt för försäkringskassorna än för förvaltningsmyndigheter i
allmänhet. Ett skäl är att det vid kassorna finns ärenden som förekommer i bet>dande
omfattning och där besluten grundas på bestämmelser som ger ringa utrymme för skönsmässiga
bedömningar. Detta hindrar dock inte att bestämmelserna kan vara invecklade och
svårförståeliga för gemene nian. Beslut av denna typ kan av praktiska och
ekonomiska skiil inte ges en sådan individuell utformning att alla försäkrade -
med de olika förutsättningar som de har att tillgodogör;i sig såväl skriftlig
som muntlig information - förstår innehållet i eller motivet för dem.

Till bilden hör också att försäkringskassorna delegerar
beslutsfattandet till tjänstemän som inte har den överblick som behövs för att
på ett övertygande sätt förklara varför tillämpningen av en viss bestämmelse är
riktig och rinilie.

Prop.
1981/82:88 46

Ett annat skäl är att många beslut tillställs de
försäkrade genom skriftliga meddelanden som framställs maskinellt och som innehåller
en begränsad mängd information eller är starkt schabloniserade. Detta kan
naturligtvis ge upphov till missförstånd. Inom RFV pågår en verksamhet som
syftar till att få kassornas beslut mera informativt utformade. Denna
verksamhet kommer naturligtvis att få en positiv effekt, men man måste
samtidigt ha klart för sig att beslut som inte är utformade med hänsyn till
förhållandena i det enskilda fallet alltid löper en särskild risk alt bli
missförstådda. En viss grupp försäkrade - i relativa tal liten men inte i
absoluta tal - kommer därför troligen trots RFV:s ansträngningar att missförstå
försäkringskassornas beslut och anse sig nödsakade att överklaga för att fä
"'rätt"'. 1 många av dessa fall är det onödigt och resurskrävande att
ta besvärsorganen i anspråk, när det främst är fråga om att bättre förklara
eller motivera de beslut som har fattats. Genom ett utvidgat omprövningsförfarande
borde man kunna förklara besluten på ett sätt som är bättre anpassat till
förhållandena i det enskilda fallet. Det är sannolikt att en viss andel av dem
som är missnöjda med det första beslutet i realiteten är nöjda sedan de har
fått en mera utförlig motivering efter omprövningen.

Kommittén föreslår en utvidgning av omprövningsinstitutet
innebärande att kassan kan ändra sitt beslut även om ändringen inte medför
fullt bifall till klagandens yrkande. Enda inskränkningen blir att kassan inte
får ändra beslutet till nackdel för den försäkrade. Samtidigt föreslår
kommittén att besvärsrätten knyts till oniprövningsbeslutet och inte till
kassans första beslut,

(En reservant i kommittén föreslår att omprövningsreglenia
utformas så att besvärsrätten knyts till kassans första beslut och att kassan
efter omprövning bereder den försäkrade tillfälle att fullfölja besvären till
försäkringsrätten.)

Omprövningen bör på samma sätt som nu utföras av en
överordnad befattningshavare inom kassan. Beslutsmotiveringen i oniprövningsbeslutet
kan i förhållande till det första beslutet göras utförligare och därför bli mera
informativt.

Kommittén räknar med att ett inte ringa antal klagande
genom omprövningen blir övertygade om att beslutet är korrekt och därför
avstår från att besvära sig.

2.2 Överflyttningen till de allmänna
förvaltningsdomstolarna av vissa avgifts-mål m. m.

Vid försäkringsrätten för Mellansverige handläggs i dag
mål om arbetsgivaravgifter, pensionsgrundande inkomst och vissa egenavgifter.
Första beslutsinstans är i fråga om arbetsgivaravgifterna riksförsäkringsverket
(RFV) och i fråga om de andra målgrupperna de lokala skattemyndigheterna, Försäkringsöverdomstolen
är slutinstans.

Prop. 1981/82:88 47

Sedan länge har statsmakterna planerat att dessa
målgrupper skall föras över till de allmänna förvaltningsdomstolarna (länsrätt,
kammarrätt och regeringsrätten), när de lokala skattemyndigheterna i stiillet
för RFV blir första beslutsinstans även för målen om arbetsgivaravgifter. Denna
decentralisering kommer emellertid att dröja ännu flera år. Kommittén har
därför undersökt om målen kan flyttas över utan att avvakta decentraliseringen.
Kommittén har funnit att så är möjligt. Förslaget innebär att mål om
arbetsgivaravgifter skall överklagas från RFV till kammarrätten i Stockholm med
regeringsrätten som slutinstans, Besvärsordningeii för övriga mål blir lokala
skattemyndigheten - länsrätten - kammarrätten - regeringsrätten,

2.3 Förenklingar och rationaliseringar i arbetsmetoderna

Kommittén diskuterar olika åtgärder som kan medföra
förenklingar och rationaliseringar i försäkringsrätternas verksamhet och som
bör kunna leda till en ökad avverkning. Bland åtgärderna kan nämnas följande,

1, Speciallottning, Mål av likartad beskaffenhet förs
samman på ett

begränsat antal rotlar i stället för att som i dag spridas på samtliga rotlar.

En variant ar att sådana mål föredras för samtidigt avgörande vid en och

samma session,

2.
Justering av
utkasten till dom. Kommittén föreslår att ordföranden som regel bör kunna avstå
från en detaljkontroll av fakta i målen. Den kontroll som övriga domare redan
gjort får anses till fyllest.

3.
Domskrivningen.
En ökad avverkning kan uppnås genom en förkortad domskrivning, t, ex. genom att
kassans beslut och annat material fogas som bilagor till domen, i stället för
att en egen redogörelse för bakgrundsfakta (recit) tas in i domen. Vid en försäkringsrättsavdelning
har försöksvis praktiserats en metod som innebär att redovisningen av
faktamaterialet kraftigt beskärs. Denna metod ökar möjligheterna att skriva dom
efter mall, vilket förenklar domskrivningen,

4, Delgivningsrutinerna, Domar och beslut delges med
de klagande men

detta lyckas ibland först efter flera försök. Kommittén föreslår att

försöken bör kunna avbrytas på ett tidigare stadium än f, n,

2.4 Domförhetsreglerna i försäkringsrätterna

Enligt nuvarande regler skall tre domare delta i wirje avgörande
som försäkringsrätterna fattar, 1 omkring 1/3 av målen - i försäkringsrätten fiir
Mellansverige närmare hälften - måste dessutom två nämndeman delta. Om
avverkningen skall öka och kostnadskrävande åtgärder inte får föreslås, finner
kommittén att man måste ställa frågan om inte ett färre antal domare skulle
kunna delta i avgörandet. Enligt kommittén är då olika förslag tänkbara, bl, a,
följande.

Prop.
1981/82:88 48

1, Mål som i dag avgörs av tre domare utan nämnd avgörs
av ensamdomare.

Nämndmålen får behålla nuvarande domförhetsregler,

2, Antalet domare minskar från tre till två i

a)
alla mål,

b)
n ä mndm å len,

c)
mål där de två
domarna är ense om slutet,

3, Ensamdoniare i stället för tre domare

a) vid prövning av besvär över beslut
som inte innebär avgörande i saken,

b) vid förordnande i avvaktan på inålets
avgörande samt vid en annan åtgärd som avser endast målets beredande,

c) vid beslut genom vilket domstolen
skiljer sig från målet utan att detta har prövats i sak,

d) vid avgörande av ett mål där utgången är uppenbar.

Det första förslaget ger den största effekten och är det
enda som inom ramen för nuvarande domaruppsättning ökar avverkningen så att den
når upp till och även överstiger tillströmningen av mål. Kommittén avvisar dock
det alternativet. Anledningen ar att socialförsäkringsärendena måste garanteras
samma rättssäkerhet som andra jämförbara ärenden. 1 skatteniål erbjuds
exempelvis en prövning i fyra instanser varav tre är i domstolsmässig form. Ett
annat skäl år att ett ensamdomarsystem gör det omöjligt att införa en fullföljdsbegränsning
i försäkringsöverdomstolen. Konsekvensen av en ökad avverkning i
försäkringsrätterna blir därför att den domstolen måste byggas ut. Ett ensamdomarsystem
skulle också innebära att försäkringsrätterna måste organiseras om. vilket i
sin tur skulle leda till att den handläggande personalen - i vart fall domarna
- fick ändrade arbetsuppgifter. Vissa rekryteringsproblem och effektivitetsförluster
skulle, åtminstone övergångsvis, bli följden av detta.

De invändningar som kan riktas mot ensanidoinarförslagen
gäller i mer eller mindre grad också de tre tvådomarförslagen. Dessa alternativ
ger inte heller samma effektivitetsvinster. En total sammanvägning leder därför
till att ingetdera av tvådomarförslagen framstår som bättre än det andra.

Det tredje förslaget som gör det möjligt för en domare att
ensam avgöra mål. då ej själva saken prövas, t. ex. pröva en inhibitionsfråga. avvisa
eller avskriva ett mål. samt att avgöra ett mål där utgången är uppenbar,
innebär enligt kommittén en lämplig modifiering av domförheten. Förslaget
medför en inte obetydlig ökning av avverkningskapaciteten. Kommittén föreslår
en doniförhetsregel av detta innehåll, dock med möjlighet att pröva målet i
försutten rätt om det finns särskild anlednina till detta.

Prop. 1981/82:88 49

2.5 Fullföljdsbegränsning i försäkringsöverdomstolen

Om försäkringsöverdomstolen skall kunna fortsätta som prejudikatbildare
och samtidigt klara den ökade måltillströmning som måste följa av att
försäkringsrätterna höjer sin målavverkning, är en fullföljdsbegränsning
nödvändig. Rättskipningen i försäkringsrätterna har också den kvalitet att en fullföljdsbegränsning
är möjlig att införa.

Fullföljdsbegränsningen föreslås få samma utformning som
den som gäller i regeringsrätten. Försäkringsöverdomstolen skall alltså meddela
prövningstillstånd för att målet skall få fullföljas. Förutsättningarna för
att få sådant tillstånd skall dock vara något vidare än i regeringsrätten, som
i princip endast tar upp mål av prejudikatintresse. Förslaget innebär att försäkringsöverdomstolen
också skall ge prövningstillstånd om det finns anledning att ändra det slut som
försäkringsrätten har kommit till.

Frågan om prövningstillstånd skall prövas av två försäkringsdoniare
och en lekman. Riksförsäkringsverket undantas från kravet på prövningstillstånd.

2.6 En sammanfattande bedömning

Kommittén beräknar den årliga rnåltillströmningen till ca
17 500. En ökad omprövning i försäkringskassorna samt överflyttning till de
allmänna förvaltningsdomstolarna av vissa avgiftsmål ni, m, beräknas minska
målantalet med 2 500 resp, 1 000, Antalet inkomna mål per år skulle då bli 14
000,

I fråga om avverkningsförmågan räknar kommittén med att
denna för år räknat kan höjas med närmare 1 600 mål till följd av en
ytterligare rationalisering av arbetsmetoderna och ined ca 600 mål genom ändrad
domförhet.

Kommittén bedömer fördelningen på rätterna enligt följande

FRM FRS FRN Totalt

Beräknat antal inkomna

mål per år 5
8.50 6 000 2 150 14 000

Beräknat antal avgjorda

mål per år ' 6 000 4 800 2 250 13 0.5(1

De åtgärder som kommittén föreslår leder till att det blir
i det närmaste balans mellan måltillströmning och målavverkning i
försäkringsrätten för Mellansverige och försäkringsrätten för Norra Sverige
medan tillströmningen alltjämt kommer att överstiga avverkningen (med ca 1 200
mål om året) i försäkringsrätten för Södra Sverige, Atgäideriia kommer inte
heller att racka till för någon avarbetning av redan uppkomna balanser. För att
komma till rätta med väntetiderna måste man därför tillföra
rätterna ytterligare

4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 88

Prop.
1981/82:88 50

resurser. Några besparingsuppslag inom rätternas
verksamhetsområde som kan finansiera kostnadsökningarna har kommittén inte
kunnat peka på. Kommittén anser att man i stället får leta upp de erforderliga
besparingarna inom socialförsäkringsområdet i dess helhet.

Kommittén framhåller att de kostnadsökningar som blir
aktuella är tämligen måttliga. Den enda permanenta utbyggnaden iir den som
behövs i försäkringsrätten för Södra Sverige och den motsvarar en avdelning.
Genom en omorganisation av försäkringsrätten från sjumanna- till sexmannaavdel-ningar
beräknar kommittén att kostnadsökningen stannar på 1.2 milj, kr, om året.

För arbetet med avverkning av balanserna behövs tillfälliga
förstärkningar. Om man vill minska väntetiden till ca 8 månader, vilket är
önskvärt att ha som riktmärke, motsvarar inneliggande balanser årsavverkningen
hos 15 avdelningar. Årskostnaden för varje avdelning kan beräknas till 2 milj.
kr. Vill man ha bort balanserna inom en treårsperiod måste man således för
varje år tillföra 10 milj, kr, i resurser för tillskapandet av fem extra
avdelningar.

Förslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1982.

Prop. 1981/82:88 51

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

Försäkringsdomstolarnas arbetsläge. Förslag till åtgärder
(Ds S 1981:10)

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av försäkringsöverdomstolen,
försäkringsrätten för Mellansverige, försäkringsrätten för Södra Sverige,
försäkringsrätten för Norra Sverige, riksförsäkringsverket, kammarrätten i
Stockholm, länsrätten i Stockholms län, domstolsverket, riksskatteverket,
statskontoret, riksrevisionsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, justitiekanslern.
Försäkringskasseförbundet, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen.
Landsorganisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).
Centralorganisationen SACO/ SR. Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund
och Sveriges folkpensionärers riksförbund,

1 Allm ä nt

Kommitténs förslag har i sina huvuddrag fått ett positivt
bemötande. De flesta remissinstanserna betonar hur otillfredsställande det är
med de långa väntetiderna i försäkringsrätterna och anser att åtgärder snarast
måste vidtas för att rätta till missförhållandena. Tre remissinstanser framför
vissa särskilda synpunkter på hur instansordningen bör vara på
socialförsäkringsområdet. Kammarrätten i Stockholm, länsrätten i Stockholm och
domstolsverket anser således att försäkringsdomstolarna bör integreras med de
allmänna förvaltningsdomstolarna.

Kammarrätten i Stockholm anför att socialförsäkringsdomstolsorganisa-tionen
har fått en utformning som inte är ändamålsenlig. Trots att försäkringsrätterna
i allt väsentligt har att fylla funktioner av samma art som en länsrätt har
sålunda deras sammansättning och arbetsformer huvudsakligen utformats efter
kammarrättsmodell. Kammarrätten föreslår att det utan dröjsmål anförtros åt en
särskild kommitté att utreda integrationsfrågor.

Även länsrätten i Stockholms län anser att frågorna om en
ändrad instansordning bör bli föremål för en skyndsam utredning. Länsrätten
finner att det kan starkt ifrågasättas inte minst av ekonomiska skäl om det år
lämpligt att släppa fram ett så stort antal mål som med nuvarande ordning
överklagas till försäkringsrätterna, direkt från prövning inom försäkringskasseorganisationen
till en prövning med tre lagfarna domare, delvis också med nämnd.

Det är enligt länsrättens uppfattning långt ifrån
osannolikt att en domstolsinstans före försäkringsrättsnivån bestående av en
lagfaren domare med nämnd och med handläggningsformer motsvarande länsrättens
både

Prop. 1981/82:88 52

skulle leda till att flertalet mål blev snabbare slutligt
avgjorda än f, n, och att de totala kostnaderna skulle minska. Innebörden av en
sådan lösning skulle vara att det tillskapades en mellaninstans för prövning av
den stora massan av besvär medan försäkringsrättsnivån skulle förbehållas ett
mera begränsat antal mål och i stället kunna förbättras kvalitativt för att i
realiteten kunna bli slutinstans i flertalet mål och möjliggöra en omvandling
av försäkringsöver-domstolsnivån till en renodlad prejudikatsnivä med
prövningstillstånd utan möjlighet till ändringsdispens.

Domstolsverket anför axt det mot en integration skulle
kunna anföras att arbetssituationen visserligen är under kontroll i
kammarrätterna men att den allmänna förvaltningsdomstolsorganisationen f, n,
har tillräckliga problem till följd av balansläget i länsrätterna. Emellertid
torde en organisatorisk ändring av besvärsprövningen, efter principbeslut,
kräva ett omfattande utredningsarbete. Det är rimligt att anta att länsrätterna
nått ett normalt arbetsläge vid den tidpunkt då en integrering kan komma till
stånd.

2 Möjligheterna att begränsa måltillströmningen i
försäkringsrätterna

2.1 Allmänt

Kommittén anser att det inte år lämpligt att begränsa rnåltillströmningen
i försäkringsrätterna på annat sätt än genom att utöka försäkringskassornas
omprövningsrätt och genom att flytta över mål om arbetsgivaravgifter m, in.
till de allmänna förvaltningsdomstolarna. Den uppfattningen delas av de flesta
remissinstanserna. Några anser emellertid att ytterligare åtgärder kan
övervägas för att reducera tillströmningen av mål och anför följande.

Försäkringsrätten för Södra Sverige anför att de
besvärshänvisningar m. m, som finns på meddelanden från försäkringskassan torde
både genom förekomsten och innehållet mänga gånger vara ett incitament för den
enskilde i detta sammanhang.

Eftersom
kommittén på olika sätt nämner arbetsskadeförsäkringen som en bidragande orsak
till balansproblemen i försäkringsrätterna, anser rätten att detta jämte i
betänkandet angivet förhållande mellan antalet arbetsskadeärenden och övriga
delegationsärenden hos försäkringskassorna bör föranleda en närmare utredning
om handläggningen av ärenden enligt 1976 års lag om arbetsskadeförsäkring.

Domstolsverket
framhåller att kommitténs förslag till åtgärder enligt kommitténs egen
bedömning nätt och jämnt räcker till för att klara av den förväntade rnåltillströmningen
till försäkringsrätterna, än mindre att nedbringa balanserna. Även om goda
skäl talar för kommitténs försiktighet vid valet av föreslagna åtgärder måste
inan starkt ifrågasätta om inte den uppkomna situationen, som väl närmast får
betecknas som en krissituation, påkallar extraordinära åtgärder. Rejäla
resurstillskott är nödvändiga för det

Prop.
1981/82:88 53

fall kommitténs förslag anses utgöra gränsen för möjliga
förenklingsåtgärder. Förutsättningarna för att tillföra domstolarna betydande
resursförstärkningar torde emellertid vara begränsade i det budgetläge som f, n.
råder. Det är därför rimligt att även sådana åtgärder övervägs som i ett nornialläge
skulle ha ansetts mindre tilltalande.

En utväg skulle kunna vara att reducera tillströmningen av
mål till försäkringsrätterna genom att begränsa rätten att föra talan mot vissa
beslut i försäkringskassa. Kommittén nämner detta uppslag men avvisar sådana
lösningar med hänvisning till att ett fullföljdsförbud står i strid med de
principer som finns i förvaltningen i övrigt och som tillåter ett överklagande
i vart fall i en instans. För att göra undantag bör speciella skäl finnas och
sådana har kommittén inte kunnat finna i fråga om någon målgrupp. Enligt
domstolsverkets mening kan det dock starkt ifrågasättas om inte problemet med
de stora ärendebalanserna utgör tillräckligt skäl för en inskränkning i fullföljdsrätten.
Den föreslagna utvidgningen av försäkringskassornas omprövningsrätt borde
dessutom minska betänkligheterna mot en fullföljdsbegränsning,

2.2 Försäkringskassornas omprövningsrätt

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan
erinran ettdera av de båda alternativ till ändrade omprövningsregler som
kommittén redovisar. Med de undantag som redovisas i det följande har
remissinstanserna genomgående delat kommitténiajoritetens uppfattning att alternativ
2 innebär den bästa lösningen.

Försäkringsrätten för Mellansverige anser i likhet med
kommittén att fördelarna med ett omprövningsförfarande enligt alternativ 2 är
klart större än med ett förfarande enligt alternativ 1, Någon anledning att -
som reservanterna befarar - anta att antalet överklagningar skulle öka genom
alternativ 2 torde inte föreligga. Reservanternas farhågor för att med detta
alternativ allmänheten skulle komma att uppfatta kassans första beslut som mera
preliminärt torde vara överdrivna. Tanken att kassatjanstemännen skulle bli
mindre noggranna därför att man inför ett vidgat omprövningssystem ter sig
inte sannolik.

Rätten framhåller också att man med alternativ 2 kommer
att undanröja nuvarande oklarhet när det gäller att bestämma när ett mål är anhängiggjort
i rätten, något som f. n. vållar problem.

Rätten framhåller att det bör komma till uttryck i
författning att omprövning av tjänstemannabeslut skall göras av överordnad
tjänsteman. Helst bör denna omprövning ske på försäkringskassans centralkontor
som -då det gäller medicinska och odontologiska frågor - har tillgång till
medicinsk och odontologisk sakkunskap. I många fall uppkommer också frågor av
juridisk natur. Det vore därför önskvärt att samtliga centralkontor hade
jurister (t, ex, lagkonsulter och biträden till dessa) som vid behov kunde

5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 88

Prop. 1981/82:88 54

medverka vid omprövningen. Detta skulle bidra till att
kassornas omprövningsbeslut blev av högre kvalitet. Försäkringsrätten
understryker vikten av att omprövningsbeslutet utformas så att det framgår vilka
frågor som prövats och vilka skäl och bestämmelser som legat till grund för
kassans ställningstagande och även i övrigt skrivs på ett uttömmande och
enkelt sätt. Ett väl underbyggt och utformat omprövningsbeslut torde medverka
till att antal besvär minskas, I de fall besvär anförs, skulle kopia av ett
sådant beslut kunna bifogas försäkringsrättens dom i större utsträckning än som
nu sker och därigenom underlätta domskrivningen. Detta skulle bidra till att
öka niålavverkningen hos försäkringsrätterna.

Försäkringsrätten för Södra Sverige framhåller att både
den rättssökande allmänheten och rätten är betjänta av enhetliga principer och
handläggningsrutiner på jämförbara sektorer inom rättsväsendet. Den i
alternativ 1 övervägda ordningen kommer att många gånger skapa svårigheter
genom att klagandens ursprungliga besvär avser ett beslut som i realiteten har
ersatts av ett senare med annat innehåll. Besvärsskrivelsens yrkanden, grunder
och övriga argument kan nämligen helt eller delvis komina att framstå som
förfallna samtidigt som relevanta yrkanden, grunder och argument saknas i den
mån försäkringskassan vid omprövningen inte har bifallit de ursprungliga
besvären. I sådana fall är besvärsskrivelsen inte längre inriktad på det som
kan återstå att pröva hos försäkringsrätten. Detta kan leda till
rättsförluster.

Alternativ 2 torde innebära en ökad effektivitet även när
det gäller att vid domskrivningen använda sig av den s. k. dombilagemetod som
kommittén förordar i annat sammanhang.

Länsrätten i Stockholms län anser inte att det föreligger
någon beaktans-värd risk för att försäkringskassornas första beslut blir sämre
eller att allmänhetens förtroende för besluten minskar på grund av att dessa
beslut inte förenas med besvärsrätt utan bara med omprövningsrätt,

Sveriges domareförbund anser alternativ 2 vara det mest
raka och konsekventa, eftersom man här undviker den sammanblandning mellan
omprövning och besvär som alternativ 1 skulle innebära.

Riksförsäkringsverket, statskontoret och
Försäkringskasseförbundet uttalar i likhet med vad som görs i en reservation
till betänkandet sitt stöd för alternativ 1, De skäl som anförs för alternativ
1 är följande.

Vid bedömningen av de administrativa konsekvenserna av de
båda alternativen måste man enligt riksförsäkringsverkets mening också beakta
försäkringskassornas arbetssituation. Om försäkringskassans första beslut i
ärendet förses med omprövningshänvisning finns det risk för att den försäkrade
uppfattar det första beslutet som preliminärt, vilket kan leda till att ett
antal försäkrade som annars nöjt sig med försäkringskassans beslut begär
omprövning. En omprövning enligt alternativ 2 torde vidare innebära en större
arbetsbelastning på kassorna än en omprövning enligt alternativ 1 eller
nuvarande ordning, I den mån de försäkrade låter sig nöja med

Prop.
1981/82:88 55

omprövningsbeslutet uppvägs detta av den minskade
belastningen hos besvärsinstansen. Leder ett yrkande både till ett
omprövningsbeslut och -efter besvär över detta beslut - ett beslut av
besvärsmyndigheten innebär detta inte en förenkling av handläggningen utan
tvärtom en ökning av den administrativa belastningen.

Verket framhåller att det är vanligt att en försäkrad, som
är missnöjd med kassans beslut, kontaktar denna. Kassan har då möjlighet att ge
honom en utförlig och till den speciella situationen anpassad motivering, även
om nytt beslut inte utfärdas. Enligt verkets mening finns det inte grund för
att anta att det av kommittén förordade alternativet skulle leda till att ett
färre antal ärenden förs till försäkringsrätterna än enligt alternativ 1,
Tvärtom kan kanske en ordning, som innebär att besvär inte får anföras förrän
omprövning skett, leda till att förtroendet för försäkringskassorna minskar,
vilket i sin tur kan leda till att antalet besvär hos försäkringsrätterna ökar.

Försäkringskasseförbundet finner det tveksamt om
alternativ 2 totalt sett leder till önskad effekt. Den försäkrade kominer att
uppfatta det första beslutet som ett preliminärt beslut och man kan med stor
säkerhet förutse att flertalet avslagsbeslut kommer att bli föremål för
omprövning. Härigenom skulle kassorna komma att drabbas av ett väsentligt inerarbete.

Den närmare utformningen av kommitténs förslag till oniprövningsregel
tas upp av några remissinstanser,

Försäkringsöverdomstolen ifrågasätter lämpligheten av att
från sådan omprövning undanta beslut, vilka redan omprövats med stöd av den i
förslaget i 20 kap. 10 a § lagen om allmän försäkring (AFL) intagna
bestämmelsen. Sistnämnda form av omprövning förekommer i ett stort antal
variationer. Enligt domstolens mening utgör förekomsten av en smärre rättelse i
ett av försäkringskassan redan fattat beslut inte skäl att undanta beslutet
från det av kommittén föreslagna oniprövningsförfarandet. Domstolen finner det
vidare sakligt motiverat att även beslut som innebär ställningstagande till
fråga om ändring enligt 20 kap. 10 a S AFL i fall av missnöje blir föremål för
omprövningsförfarandet i 10 S, Det är önskvärt att det föreslagna oinprövningsförfarandet
utan undantag appliceras på samtliga de av försäkringskassan fattade beslut som
inte redan varit föremål för sådan prövning.

Domstolen utgår från att en för sent inkoninien begäran om
omprövning enligt 20 kap, 10 S AFL inte tas upp till prövning men att beslutet liksom
f. n. sker blir föremål för omprövning enligt 10 a § samma kapitel samt att
beslut i dessa hänseenden tillställs den försäkrade.

Domstolen utgår vidare från att försäkringsrätterna vid
prövning av talan mot försäkringskassas omprövningsbeslut har att tillämpa
vanliga processuella regler och att det således i alla avseenden är försäkringsriitten
och inte försäkringskassan som självmant prövar huruvida förutsättningar
föreligger för prövning av besvären. Det är emellertid angeläget med ett
klarläggande i

Prop. 1981/82:88 56

vilken utsträckning försäkringsrätten skall beakta
huruvida förutsättningar för sakprövning förelegat vid försäkringskassans (oni-)prövning.

Riksförsäkringsverket anser liksom kommittén att besvär
som anförs av verket bör tas upp av försäkringsrätten direkt utan föregående
omprövning av försäkringskassan. Har både verket och den försäkrade
"överklagat" leder detta emellertid till att samma beslut samtidigt
kan bli anhängigt hos försäkringskassan och försäkringsrätten. För att undvika
de problem som detta kan leda till anser verket att i dessa fall också den
försäkrades "överklagning" skall tas upp direkt av rätten utan
föregående omprövning av kassan. Riksförsäkringsverket anser vidare att
omprövning bör kunna ske. även om ärendet tidigare omprövats enligt
motsvarigheten till bestämmelserna i 20 kap, 10 § AFL.

Verket påpekar att kommittén inte klargjort i vilken mån
formella krav på besvärsrätt m, m. skall vara uppfyllda för att kassan skall
kunna göra en omprövning i sak. Utformningen av lagtexten kan dock tyda på att
även icke överklagbara beslut kan omprövas, men att den personkrets som kan
begära omprövning är begränsad. Verket understryker att dessa frågor bör
klargöras. Verket pekar vidare på att det kan förekomma fall då någon annan än
den försäkrade har ett beaktansvärt intresse av utgången,

2.3 Överflyttningen till de allmänna
förvaltningsdomstolarna av mål om arbetsgivaravgifter m. m.

Kommitténs förslag att flytta över mål om arbetsgivaravgifter,
pensionsgrundande inkomst och vissa egenavgifter till de allmänna
förvaltningsdomstolarna får genomgående ett positivt mottagande av
remissorganen. 1 fråga om den närmare utformningen av reglerna framhåller några
remissinstanser följande.

Riksförsäkringsverket påpekar att förslaget är oklart
ifråga om de mål som övertagits från verket i samband med inrättandet av
försäkringsrätterna. Verket anser att det är motiverat att inte göra den nya
ordningen tillämplig på dessa mål, som redan en gång varit föremål för en
överflyttning.

Enliat såväl förslaget som gällande regler kan besvär över
beslut om debitering och erläggande av egenavgift till tilläggspensioneringen
komma att handläggas av tre olika besvärsniyndigheter. Enligt verkets mening
bör därför dessa avgiftsbestämmelser utredas.

Kammarrätten i Stockholm anför att så små ändringar som
möjligt bör göras i avgiftsreglerna i avvaktan på socialavgiftsutredningens
arbete för att undvika dubbla ändringar.

Arbetsläget
i kammarrätten är f, n. så pass tillfredsställande att domstolen är beredd att
utan resursförstärkning ta på sig målgruppen ifråga. Detta gäller även de mål
som redan är anhängiga i försäkringsrätten för Mellansverige, Man får dock
räkna med att en måttlig ökning av balanserna i kammarrätten blir följden.

Prop.
1981/82:88 57

Det är emellertid angeläget att ändringen sker så snart
som möjligt så att de mål som ingår i balansen hos försäkringsrätten för
.Mellansverige hinner tas om hand innan de besvär som hänför sig till årets
allmänna fastighetstaxering börjar komma in till kammarrätten mot slutet av är
1982.

Kommittén har föreslagit att besvärshandlingen i
fortsättningen skall tillställas besvärsinstansen så som är normalt i
skatteprocessen. Med anledning härav vill kammarrätten erinra om att
förvaltningsrättsutredningen i sitt betänkande (SOU 1981:46) föreslår att förvaltningsprocesslagen
skall ändras så att besvärshandling alltid skall tillställas den domstol eller
den förvaltningsmyndighet som har fattat beslutet. Kammarrätten sätter därför i
fråga om det inte i detta läge ligger närmast till hands att för de nu aktuella
målkategorierna behålla den nuvarande regeln om var besvärshandling skall
inges.

Även länsrätten i Stockholms län framhåller att nuvarande
besvärsregler bör behållas, med det undantaget att besvärshandlingen tillställs
den domstol som har att pröva besvären. Behandlingen av frågan om var
besvärshandling på längre sikt bör lämnas torde få samordnas med behandlingen
av motsvarande fråga i förvaltningsrättsutredningens betänkande.

Beträffande de organisatoriska konsekvenserna för
länsrätterna med denna överflyttning av mål biträder länsrätten förslaget att
målen om pensionsgrundande inkomst och egenavgifter sprids ut på samtliga
länsrätter. I förhållande till den totala genomströmningen av mål i
länsrätterna måste detta tillskott betraktas som marginellt och inte kräva
några ytterligare resurser.

Domstolsverket (DV) finner i likhet med kommittén
övervägande skäl tala för att riksförsäkringsverkets beslut om
arbetsgivaravgifter prövas av kammarrätten i Stockholm, Besvärsprövningen i mål
om pensionsgrundande inkomst och egenavgifter bör utan nämnvärda svårigheter
kunna överlåtas på länsrätterna. Den föreslagna besvärsordningen kan. såsom
kommittén framhåller, medföra att ett mål om arbetsgivaravgift och ett mål om
pensionsgrundande inkomst handläggs i olika kammarrätter, trots att de rör en
och samma ersättning. Situationen, som torde bli sällsynt, kan redan nu
uppkomma inom skatteområdet. Besvären skall då handläggas vid en av
kammarrätterna. Domstolsverket förordar att förordningen om kammarrätternas
domkretsar kompletteras så att mål vid olika kammarrätter rörande en och samma
ersättning skall handläggas vid en av kammarrätterna (såvida inte särskilda
skål talar mot detta).

Domstolsverket delar kommitténs uppfattning att
överflyttningen bör föranleda så få ingrepp som möjligt i de bestämmelser som
reglerar förfarandet och att en samlad och mer genomgripande översyn bör göras
i samband med decentraliseringen av beslutsfunktionen beträffande arbetsgivaravgifterna.
Således bör nuvarande besvärstider behållas. Som stöd för detta talar även den
omständigheten att riksskatteverkets ÖBO-projekt

Prop.
1981/82:88 58

föreslår ändringar av de i skatteprocessen nu gällande
besvärstiderna. Verket tillstyrker dock kommitténs förslag att
besvärsförfarandet anpassas till reglerna inom skatteprocessen att
besvärshandling skall ges in till den domstol som har att pröva besvären.

Verket anser att även om de flesta länsrätter f. n, har en
stor arbetsbelastning kan de nya årendegrupperna tillföras länsrätterna utan
resursförstärkningar. Inte heller när det gäller kammarrätterna torde
överföringen medföra någon nämnvärt ökad arbetsbelastning,

Sveriges domareförbund ifrågasätter om det inte vore
bättre att redan nu låta samtliga avgiftsmål och mål om pensionsgrundande
inkomst handläggas av länsrätterna även om decentraliseringen till lokal
skattemyndighet av beslutsfunktionen beträffande avgiftsmålen kommer att dröja
något,

3 Förenklingar och rationaliseringar i arbetsmetoderna

Kommittén behandlar några olika åtgärder som bör leda till
förenklingar och rationaliseringar. De flesta remissinstanserna ställer sig
positiva till vad kommittén anför. Några anser emellertid att mera ingående
undersökningar av försäkringsrätternas effektivitet bör göras.

Kammarrätten i Stockholm finner att det klart framgår att
rutinerna och arbetsformerna i övrigt i försäkringsrätterna är i starkt behov
av en mera djupgående och fortlöpande översyn än vad som torde vara möjligt för
kommittén. Den naturliga lösningen är enligt kammarrättens mening att domstolsverket
så snabbt som möjligt görs till huvudman i administrativt hänseende för försäkringsdomstolsorganisationen.

Länsrätten i Stockholms län anför liknande synpunkter.

Statskontoret
anser att det finns ett överordnat behov av jämförande effektivitets- och
produktivitetsbedömningar mellan försäkringsrätterna. Vid större olikheter
mellan rätterna i fråga om produktiviteten, dvs. antalet slutbehandlade
mål/ärenden i förhållande till befintliga resurser, bör orsakerna till
skillnaderna analyseras och i förekommande fall lämpliga åtgärder genomföras
för att höja effektiviteten/produktiviteten. Enligt statskontorets uppfattning
är det en viktig uppgift för kommittén i det fortsatta arbetet att föreslå
lämpliga former för hur rationaliseringsarbetet inom försäkringsrätternas
område skall kunna bedrivas med erforderlig samordning och hur önskvärda effektivitetshöjande
åtgärder skall initieras och genomföras.

Kommitténs
förslag i fråga om speciallottning och om samman-föring av mål av likartad beskaffen
het till gemensam föredragning tillstyrks helt eller delvis eller lämnas utan
erinran.Försäkringsrätten för Mellansverige förklarar sig beredd att pröva
möjligheterna till speciallottning av målgrupper som kan finnas lämpliga.
Rätten anser dock att en sådan speciallottning inte skulle öka avverkningen
annat än marginellt. Större effektivitetsvinster och ökad avverkningsförmåga
torde man enligt rättens uppfattning kunna uppnå, om man för samman likartade
mål till

Prop. 1981/82:88 59

behandling i en och samma session, I rätten har man redan
prövat detta system med gott resultat.

Försäkringsrätten för Södra Sverige anser de skäl som
kommittén har redovisat mot en speciallottning av mål vara tungt vägande. Rätten
anser sig emellertid ändå med hänsyn till omständigheterna kunna godta att
inledningsvis en försöksverksamhet med speciallottning genomförs i enlighet
med närmare regler som rätten själv har att bestämma.

Sådana specialsessioner som kommittén förordar har redan
förekommit i några fall och försäkringsrätten är även i detta avseende beredd
att pröva en mera utvecklad metod i syfte att öka målavverkningen.

Försäkringsrätten för Norra Sverige ställer sig tveksam
till om s, k. speciallottning av mål av likartad beskaffenhet till en eller ett
par rotlar skulle vara gynnsam för avverkningsförmågan. Rätten anser däremot
att den modell, som innebär att mål av likartad beskaffenhet i möjligaste mån
förs samman till handläggning vid ett och samma sessionstillfälle, kan ha en
större effekt på avverkningsförmågan. Rätten har-om än i begränsad
omfattning-tillämpat den föreslagna modellen och därvid funnit att förfarandet
är tidsbesparande såväl vid uppsättandet av målen som vid föredragningen.

Utredningens förslag i fråga om antalet sessioner och sessionstidens
längd har berörts av de tre försäkringsrätterna. Bl. a. redovisas olika
åtgärder för att öka målavverkningen.

I fråga om förberedelserna inför en session samt föredragningen
anför försäkringsrätten för Mellansverige att man kommer att pröva sig fram för
att finna de effektivaste arbetsformerna. En möjlighet kan vara att övergå till
det system, som tillämpas i försäkringsöverdomstolen. dvs. ett relativt
utförligt tryck delas ut i förväg till ledamöter och nämndemän, varvid
föredragningen i större utsträckning än som nu är fallet begränsas.

Försäkringsrätten för Södra Sverige anser liksom kommittén
att man bör fortsätta att pröva sig fram för att finna de effektivaste
arbetsformerna. Rätten vill också redan nu ge till känna att önskemål inte
finns om att med en annan personalstruktur gå över till en rutin som i princip
innebär att ledamöterna förutsätts enskilt läsa handlingar på tjänsterummet i
stället för att tillsammans lyssna på en föredragning, som ersätter en
domstolsförhandling.

Försäkringsrätten för Norra Sverige uppger att det f. n.
pågår försök att i nämndmål tillställa ledamöterna visst aktmaterial i förhand.
Härigenom förväntas föredragningarna kunna göras mera summariska och till följd
därav ett större antal mål kunna avgöras vid varje sammanträdestillfälle.

Länsrätten i Stockholms län anför att målen föredras
relativt utförligt vid försäkringsrätterna trots att domare och nämndemän synes
förberedas inför en session genom att de tilldelas visst aktmaterial. Systemet
förefaller innefatta onödigt dubbelarbete, domarna borde i och för sig vara
tillräckligt kompetenta för att kunna avgöra flertalet mål utan att ta del av
material i förväg. Antingen borde man tilldela ledamöterna ett material med
förslag till

Prop.
1981/82:88 60

dom i förväg och begränsa föredragningarna till en
presentation eller också borde ledamöterna komma oförberedda till sessionerna
och där få en utförlig föredragning. Det måste även finnas en mängd mål där
utgången är fullständigt klar, I dessa mål får inte tryckskrivning eller
föredragning bli ett självändamål.

Statskontoret finner den uppläggning av föredragningen som
man enligt betänkandet gått in för i försäkringsöverdomstolen vara en rationell
lösning som med fördel bör kunna tillämpas även hos försäkringsrätterna.

De flesta remissinstanserna uttalar sitt stöd för vad
kommittén anför om domskrivningen.

Försäkringsrätten för Södra Sverige framhåller att en
förenklad domskrivning år i sig inte önskvärd men har prövats hos rätten med
hänsyn till att målbalanserna snart år oacceptabla och för att biträda
kommittén med uppslag till möjliga lösningar på balansproblemen. Beroende på
hur långt förenklingar drivs under hänsynstagande till olika intressen framstår
det som sannolikt att en ökning av betydelse kan uppnås i målavverkningen.
Rätten vill också framhålla att den försöksvis använda niallsainlingen bara har
syftat till att snabbt få till stånd åtminstone en undersökning av effekterna
och att ett mera allmänt användande av domsmallar bör föregås av ett så brett
samråd som möjligt i frågan om mallarnas utformning.

Med anledning av att kommittén ansett att
riksförsäkringsverket borde kunna utgå från att mål som har avgjorts genom
förenklade domar inte behöver föras upp till prövning i försäkringsöverdomstolen
anför försäkringsrätten att den anser sig varken kunna eller böra lämna
garantier av innebörd att målets utgång har bedömts uppenbar e, d, bara därför
att domskrivningen är förenklad. Rätten vill för sin del i stället sätta i
fråga om det inte med nuvarande målbalanser är ett viktigare
rättssäkerhetsintresse på socialförsäkringsområdet att målavverkningen hålls på
en hög nivå med bibehållen kvalitet i fråga om domsluten och att de försäkrades
väntetider snarast bringas ned till acceptabel längd än att andra organ inom
socialförsäkringen och klagandena tillfredsställs med fylligare doniskäl.
Under normala förhållanden får sammanvägningen av olika intressen ett annat
resultat.

Försäkringsrätten för Norra Sverige anser att förslaget om
en förenklad domskrivning är den åtgärd jämte koncentrerade föredragningar som
torde få störst betydelse för en ökning av försäkringsrätternas
avverkningsförmåga. Eftersom försäkringskassornas yttrande redan i dag i ett
stort antal mål är av godtagbar standard såväl beträffande innehåll som
utformning och det dessutom kan förväntas en förbättring därvidlag, förordar
försäkringsrätten att den s. k. dombilagemetoden bör användas sa långt möjligt,
I ett icke ringa antal mål torde reciten även kunna helt utelämnas. Däremot är
det, som påpekats, angeläget att de s. k. egentliga domskälen utformas med
större precision än f. n. Även med hänsyn härtill bedömer försäkringsrätten att
den

Prop.
1981/82:88 61

nu rekommenderade förenklingen kan medföra en väsentlig
ökning av avverkningsförmågan.

Kammarrätten i Stockholm och länsrätten i Stockholm
ansluter sig i stort sett till vad kommittén anför om domskrivningen i
försäkringsrätterna.

Sveriges
domareförbund betonar vikten av att domskrivningen förenklas. Den omfattande
redogörelse för bakgrundsfakta som förekommer i försäkringsrätterna bör med
fördel kunna beskäras väsentligt eller fogas till domen i bilagor. Ett sådant
förfaringssätt praktiseras nu på de flesta av våra övriga domstolar. Om
förslaget att försäkringskassorna skall ompröva samtliga beslut blir
verklighet, torde dessutom kvaliteten på dessa beslut komma att öka. vilket bör
få till följd att försäkringsrätterna oftare än hittills kan underlåta att
skriva nya domskäl när ett beslut fastställs.

Några remissinstanser redovisar dock viss tvekan inför
förslaget eller för fram reservationer eller andra särskilda synpunkter,

Försäkringsöverdomstolen understryker vikten av att
försäkringsrättens domar utformas med särskild hänsyn till den enskildes
möjligheter att förstå innehållet i domen och utgången av prövningen. Detta ter
sig särskilt viktigt om den av kommittén föreslagna fullföljdsbegränsningen hos
försäkringsöverdomstolen skulle komma att förverkligas. Detta skulle medföra
att försäkringsrättens prövning i mänga fall skulle komma att bli den enda
fullständiga prövning som sker i domstolsmässiga former.

Riksförsäkringsverket
framhåller att en minskning av redovisningen av bakgrundsfakta i domen i och
för sig inte behöver innebära nackdelar, om de delar som behövs för att
motivera utgången i målet redovisas på annat sått. Den bästa lösningen är
naturligtvis om de egentliga domskälen kan utformas så att särskilda
faktareferat blir obehövliga. En sådan lösning skulle innebära en fördel från
klagandens, försäkringskassornas och verkets synpunkt. Försäkringsrätternas
arbetsbörda torde emellertid inte minska härigenom, eftersom en sådan
domskrivning, även om den kan blir mindre omfångsrik, dock är mer krävande än
ett rent referat av fakta. En annan möjlighet är att som bilagor till domen
foga handlingar som redogör för bakgrunden. Enligt förslaget till lagtext föreligger
inte längre en skyldighet för kassan att yttr.T sig över besvären. Om avsikten
är att kassorna endast skall avge yttrande då rätten begär det, skulle det
innebära att bakgrundsfakta och motivering normalt redovisas endast i kassans
omprövningsbeslut. Även om utformningen av kassornas beslut och yttranden
successivt förbättras kan man inte räkna med att kassorna alltid har möjlighet
att uppfylla så högt ställda krav, som detta förutsätter. Verket vill därför
starkt understryka att en förkortad domskrivning inte får leda till att man av
domen inte kan utläsa på vad avgörandet grundas. En sådan ordning kan också
befaras ge upphov till fler besvär.

Landsorganisationen
i Sverige understryker att en förkortad domskrivning inte får leda till att man
av domen inte kan utläsa på vad avgörandet grundas. Liknande synpunkter förs
fram av Försäkringskasseförbundet.

6 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 88

Prop.
1981/82:88 62

Kommitténs förslag att delgivningsförsöken vid e x p e d i
e r i n g e n av domar och beslut bör kunna avbrytas tidigare än f. n,
tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna, Försäkringskasséförbundet
anser dock att delgivningsrutinerna bör ändras mera radikalt. Förbundet anser
att det är fullt motiverat att snarast ändra det omständliga och arbetskrävande
delgivningsförfarandet på grund av det ansträngda arbetsläge rätternas kanslier
befinner sig i. För kassorna skulle det dessutom innebära en betydande fördel
genom att akterna skulle kunna återsändas till dem från rätterna samtidigt som
domarna expedieras. F, n, är det inte ovanligt att kassorna får vänta ett
halvår på att återfå akter efter det att domar avkunnats.

4 Domförhetsreglerna i försäkringsrätterna

Kommittén föreslår som enda ingrepp i domförhetsreglerna
att en domare ensam skall kunna pröva frågor som inte rör själva saken samt
avgöra mål där utgången är uppenbar. De remissorgan som uttryckligen
tillstyrker förslaget gör det under följande motivering.

Försäkringsrätten
för Mellansverige varnar för tanken på att försämra domförheten jämfört med
framför allt kammarrätterna. Sådana åtgärder skulle kunna leda till att man - i
mål pä det för snart sagt alla människor viktiga socialförsäkringsområdet -
skulle få en domstolsprövning med lägre standard än i mål på andra
samhällsområden.

Ett enligt
rättens mening avgörande skäl mot en försämring av domförheten är att det
skulle omöjliggöra en fullföljdsbegränsning i försäkringsöverdomstolen. Rätten
kan inte heller underlåta att varna för de negativa rekryteringseffekter som
ändrade domförhetsregler skulle medföra för rätterna. Det finns t. o. m.
anledning att befara en viss personalflykt från försäkringsrätterna till mer
gynnade domstolar med de konsekvenser detta skulle föra med sig för
målbalanserna.

Försäkringsrätten
är ense med kommittén att socialförsäkringsmål måste garanteras samma
rättssäkerhet som andra jämförbara mål och att ingen annan ändring bör vidtas i
domförhetsreglerna än den av kommittén föreslagna som gör det möjligt för en
domare att ensam avgöra vissa mål.

Försäkringsrätten
för Södra Sverige redovisar de skäl som regering och riksdag anförde till stöd
för nuvarande domförhetsregler när nuvarande besvärsorganisationen infördes.
Dessa skål för inrättandet av en kollegialt uppbyggd domstolsorganisation har
samma eller ökad styrka i dag. En återgång till den tidigare ordningen synes
vara omöjligt att motivera.

Rätten
framhåller bl. a, att skälighetsuppskattningar och skälighetsbedömningar är
mycket vanliga i målen och att också detta är ett starkt skäl att behålla ett
kollegialt dömande av dagens modell.

Även från personalpolitisk synpunkt är genomgripande
försämringar av rättens karaktär oacceptabla, i synnerhet om de skall
genomföras redan

Prop.
1981/82:88 63

några år efter rättens tillkomst på grund av att
verkligheten i fråga om främst måltillströmningen inte motsvarar statsmakternas
beräkningar.

I fråga om alternativet med tvådomarmål påpekar
försäkringsrätten att effekten på avverkningssidan bedöms bli mycket begränsad
i förhållande till det stora ingrepp i arbetsformer och personalförhållanden
som detta doniförhetsalternativ kommer att innebära. Den ökning i avverkningen
som kan beräknas ske i försäkringsrätten för Södra Sverige skulle stanna vid ca
100 mål per avdelning och år. En så begränsad ökning kan enligt rättens mening
hellre åstadkommas genom en vidareutveckling av andra förslag i betänkandet.

Försäkringsrätten för Norra Sverige anser att endast den domförhetsänd-ring
som tillstyrkts av kommitténs majoritet kan accepteras som en realistisk åtgärd
för att nedbringa försäkringsrätternas balanser. Rätten delar därvid helt de
motiv mot mera långtgående ingrepp i domförhetsreglerna som kommittén redovisat
i betänkandet. För försäkringsrätterna bör liksom för andra domstolar gälla att
rimliga kvalitativa krav skall kunna ställas pä deras rättskipning. Stor
enighet rådde när försäkringsrätterna inrättades, om att de domförhetsregler
som gäller för kammarrätterna skulle tjäna som förebild. Nuvarande balanser
beror inte på ineffektiva domförhetsregler utan främst på att antalet
inkommande mål varit betydligt större än vad man ursprungligen räknat med.

Riksförsäkringsverketlillsiyrker förslaget ätten domare
ensam kan avgöra mål, i vilka själva saken inte prövas m. m. Verket anser och
understryker vidare i likhet med kommittén att längre gående ändringar i
nuvarande domförhetsregler- främst med hänsyn till rättssäkerheten och mot
bakgrund av förslaget om införande av en fullföljdsbegränsning i försäkringsöverdomstolen
- inte skall göras. Liknande synpunkter förs fram av Centralorganisationen
SACO/SR.

Sveriges domareförbund ansluter sig till kommitténs
resonemang på denna punkt, men vill betona att förslaget knappast kan medföra
annat än en mycket begränsad ökning av avverkningstakten. De mål som föreslås
bli avgjorda av ensamdomare år av den karaktären att de normalt tar lite tid i
anspråk. En ytterligare utökning av möjligheten att låta en eller två domare
avgöra vissa eller samtliga mål i försäkringsrätterna skulle dock försvaga
dessa domstolar på ett sätt som inte är acceptabelt ur rättssäkerhetssynpunkt
eller vid en jämförelse med andra domstolar av liknande karaktär.

Några remissorgan avstyrker helt eller delvis förslaget
och menar att det innebär ett alltför långtgående ingrepp i domförhetsreglerna,

Försäkringsöverdomstolen
(majoriteten), som instämmer i kommitténs bedömningar i övrigt om alternativa domförhetsregler,
kan inte biträda förslaget att försäkringsrätt i fall som avses med 3 § andra
stycket lagen om försäkringsdomstolar skulle vara domför med en ledamot om det
inte av särskild anledning är påkallat att målet prövas av fullsutten rätt.
Frågor om t. ex, avvisning på grund av bristande talerätt eller besvärsrätt
eller om

Prop.
1981/82:88 64

förordnanden enligt 28 § förvaltningsprocesslagen kan ofta
vara av invecklad och svår beskaffenhet, gälla avsevärda rättsanspråk och
givetvis ha utomordentlig betydelse för den enskilde.

Enligt domstolens meninc föreligaer dessutom skäl att
avvakta resultatet av den pågående översynen av domförhetsreglerna i bl. a.
hovrätterna innan någon ändring förutom möjligen beträffande rena beredningsätgärder
och avskrivning av återkallade mål. företas i gällande domförhetsregler för
försäkringsrätterna.

Kammarrätten
i Stockholm finner att den föreslagna regleringen ligger nära vad som gäller för
länsrätterna. Situationen är emellertid en annan för försäkringsrätterna, som
endast har en instans över sig. till vilken dessutom enligt förslaget fullföljdsrätten
skall vara begränsad. Det ligger därför närmare till hands att följa den modell
som gäller för kammarrätt. Man måste ha klart för sig att exempelvis en fråga
om inhibition inte sällan inrymmer intrikata rättsliga spörsmål och har stor
praktisk betydelse, I fråga om regeln att ensamdomare får avgöra mål där saken
är uppenbar måste observeras att vad som för den ena domaren framstår som
uppenbart kan vara tveksamt för den andre. Sammantaget finner kammarrätten att
så pass starka skäl föreligger från principiell synpunkt mot förslaget i
aktuellt hänseende att de överväger de ganska begränsade vinster som står att
göra ur arbetsteknisk synvinkel. Rent rutinbetonade åtgärder, t. ex.
avskrivning efter återkallelse. bör dock kunna handläggas av en ensamdoniare.

Länsrätten
i Stockholms län framhåller att det inom var och en av de grupper av mål som
föreslagits fä avgöras av ensamdomare döljer sig mål eller frågor som enligt
länsrättens uppfattning inte lämpar sig för att anförtros till en enskild
ledamot av en domstol med försäkringsrätternas placering i instansordningen. Merbelastningen
för försäkringsrätterna av att handlägga målet i kollegial sammansättning är
tämligen liten. Besparingarna genom enmanshandläggning uppväger enligt
länsrättens uppfattning inte uppoffringarna från rättssäkerhetssynpunkt.
Avskrivningsbeslut efter återkallelse och andra rent rutinbetonade beslut borde
dock rimligen kunna fattas av en lagfaren domare.

Landsorganisationen i Sverige (LO) tillstyrker att en
domare ensam kan avgöra mål som inte prövas i sak. Ensamdomare bör dock inte
enligt LO:s uppfattning kunna avgöra mål som prövas i sak även om utgången av
ensamdomaren bedöms vara uppenbar.

Sveriges Folkpensionärers Riksförbund anser det tveksamt
om en domare ensam skall få fatta beslut i en inhibitionsfråga.

Andra remissorgan anser däremot att mera långtgående ingrepp
bör göras i domförhetsreglerna och anför följande.

Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om inte det
nuvarande balansläget gör det motiverat att överväga att redan nu närma domförhetsreglerna
till vad som gäller för länsrätterna i syfte att komma till rätta med missförhål-

Prop. 1981/82:88 65

landena utan att organisationen ytterligare byggs ut.
Kammarrätten sätter alltså i fråga om inte utan dröjsmål domförhetsreglerna för
försäkringsrätterna bör i stort sett utformas efter den ordning med yrkesdoniare
och nämnd som gäller för länsrätterna. Om det är nödvändigt kan
sammansättningen förstärkas med ytterligare yrkesdomare i mål där saken har
prövats av pensionsdelegation eller försäkringsnämnden.

Domstolsverket anser att om tillströmningen av mål till
försäkringsrätterna inte kan reduceras utöver vad kommittén föreslår bör
övervägas att genom ändringar i domförhetsreglerna öppna någon sorts möjlighet
till "inassav-verkning". Detta skulle kunna gälla ärenden som
förekommer i betydande omfattning och där besluten grundas på bestämmelser som
ger ringa utrymme för skönsmässiga bedömningar. Verket anför att i
skatteprocessen avgörs mål som gäller mindre värden i mycket stor utsträckning
av ensamdoinare. Verket ifrågasätter om inte en liknande ordning kan etableras
inom socialförsäkringens område.

Sammanfattningsvis anser domstolsverket att det i rådande
läge finns mycket som talar för ett större ingrepp i domförhetsreglerna än vad
kommittén föreslår. Hur långt man skall gå hänger intimt samman med frågan om
en begränsning av måltillströmningen till försäkringsrätterna genom någon form
av fullföljdsförbud.

Statskontoret bedömer arbetsläget hos försäkringsrätterna
vara så krisartat att det krävs extraordinära åtgärder för att komma tillrätta
med situationen. Det är därför nödvändigt med större ingrepp i domförhetsreglerna
än vad kommittén ansett sig kunna föreslå. Statskontoret delar kommitténs
bedömning att man inte ens för en övergångsperiod bör införa ett system med
ensamdomare i samtliga de mål som i dag avgörs med tre juristdoniare. Däremot
anser statskontoret i likhet med en av kommitténs experter att det bör vara
möjligt att ändra domförhetsreglerna sä att försäkringsrätten blir domför med
tvä juristdomare. Denna huvudregel bör kompletteras med en bestämmelse att om
de två juristdoniarna inte är ense skall en tredje domare delta i avgörandet i
mål som inte än nämndinål. Med en sådan komplette-ringssregel synes det frän
rättssäkerhetssynpunkt inte kunna riktas några befogade invändningar mot den
ifrågavarande ändringen,

/?/A:5rev'/.s'/o/;.vv6'rer framhåller önskvärdheten av
likartade lösningar för de allmänna och de administrativa domstolarna,
inbegripet försäkringsdomsto-larna, I nuvarande statsfinanisella läge är det
därvid angeläget att skyndsamt pröva olika tänkbara möjligheter att begränsa
resursåtgången inom domstolsväsendet utan att därvid kravet på rättssäkerhet
åsidosätts. För försäkringsrätternas vidkommande medför detta att möjligheten
att införa ett tvådomarsystem i alla typer av mål bör övervägas ytterligare.
Ett sådant system kan lämpligen kompletteras med en regel om att en tredje
domare skall tillkallas vid oenighet mellan de båda "ursprungliga"
domarna. Vidare bör enligt verkets mening frågan om behovet av lekmannamedverkan
i försäkringsrätterna ånyo prövas.

Prop. 1981/82:88 66

Justitiekanslern tillstyrker kommitténs förslag om
ensamdomare i frågor som inte rör själva saken och i uppenbara fall. Det bör
dock i fråga om domförhetsreglerna vara möjligt att vidta ytterligare åtgärder
i resursska-pande syfte. Det torde därvid vara lämpligt att i fall, då
domstolen inte är domför med endast en domare, minska antalet juristdoniare
från tre till två. En sådan ordning medför givetvis att i mål där nämnd ej
deltar en tredje juristdomare måste tillkallas vid oenighet. Detta bör dock
inte utgöra någon avgörande olägenhet.

Även Försäkringskasseförbundet anser att ytterligare
åtgärder bör vidtas för att förkorta de försäkrades väntetid och förordar att
antalet juristdomare vid sessionerna minskas från tre till två.

S Fullföljdsbegränsning i försäkringsöverdomstolen

Kommitténs förslag i fråga om fullföljdsbegränsningar i försäkringsöverdomstolen
får nästan genomgående ett positivt mottagande. Endast LO och en reservaru i försäkringsöverdomstolen
avstyrker helt. Övriga remissorgan ansluter sig till kommitténs bedömning med
vissa undantag främst i.fråga om lekmannamedverkan. Försäkringsöverdomstolen är
dock något splittrad i frågan. Majoriteten framhåller att det knappast finns
något utrymme för att med oförändrad personalstyrka och med bibehållna
möjligheter att tillgodose kraven på försäkringsöverdomstolens
prejudikatbildande verksamhet höja avverkningen därutöver. Om man vidare måste
utgå från att några nämnvärda ytterligare resurser i form av tillskott av
personal i princip inte kommer att tillföras försäkringsöverdomstolen, måste
åtgärder av annat slag vidtas för att undvika uppkomsten av besvärande balanser
i försäkringsöverdomstolen.

För domstolen står det klart att möjligheterna är mycket
små att med det föreslagna fullföljdsinstitutet nå de avverkningssiffror som
kommittén förutskickat. Möjligheten att uppnå någon förbättring av avverkningen
efter införandet av fullföljdsbegränsning är avhängig av utformningen av
reglerna för dispensförfarandet.

Om fullföljdsbegränsning skall införas anser domstolen i
likhet med kommittén att vid ett system med prövningstillstånd möjlighet till s.
k, ändringsdispens måste finnas. Domstolen godtar de överväganden som lett fram
till den av kommittén föreslagna sammansättningen vid dispenspröv-ning. Vad
däremot avser omröstningsreglerna anser domstolen att rättssäkerhetsskäl
påkallar att endast enhälliga beslut skall kunna föranleda avslag vid s. k.
ändringsdispens. Praktiska skäl talar för att denna omröstningsregel får gälla
också vid beslut avseende övriga dispensgrunder.

Domstolen efterlyser ett uttalande om hur 8 § första
stycket förvaltningsprocesslagen skall tillämpas i dispensförfarandet. En
närliggande aspekt gäller tillämpningen av 37 § första stycket samma lag i det
föreslagna dispensförfarandet i försäkringsöverdomstolen. Med hänsyn till
möjligheten

Prop. 1981/82:88 67

till s. k. ändringsdispens i försäkringsöverdomstolen är
nämnda bestämmelse enligt domstolens mening här inte berättigad. Kommittén har
vidare förutsatt att dispensfrågan som regel torde kunna avgöras utan yttrande
från riksförsäkringsverket. Möjlighet att regelmässigt underlåta kommunicering
av besvär från enskild med riksförsäkringsverket synes påkalla ändring av 20
kap. 12 § sista stycket AFL, Riksförsäkringsverkets partsställning i samband
med besvär av enskild hos försäkringsöverdomstolen bör därvid knytas till
beviljat prövningstillstånd eller till särskilt förordnande frän försäkringsöverdomstolen.

Sammanfattningsvis ser domstolen betydligt mer
pessimistiskt än kommittén på möjligheterna att med det föreslagna
prövningstillståndssystemet klara av den ökade måltillströmning som måste
påräknas. Domstolen vill därvid särskilt understryka att möjligheterna att utan
ytterligare personalförstärkning klara den ökade belastningen ter sig nära nog
obefintliga.

Domstolen ifrågasätter om inte i samband med införandet av
ett dispenssystem domförhetsregeln i 3 § andra stycket lagen om försäkringsdomstolar
kan tas bort. Dispenssanimansättningen skulle dä ges behörighet att avgöra
också frågor som väckts först i försäkringsöverdomstolen. Något hinder mot att
olika voteringsprinciper därvid tillämpas i dispensfrågor resp. övriga frågor
synes inte föreligga.

Länsrätten i Stockholms län avstyrker en fullföljdsbegränsning
utan möjlighet till ändringsdispens. Länsrätten vill dock icke motsätta sig en fullföljdsbegränsningsregel
som innefattar möjlighet till ändringsdispens under förutsättning att
dispensprövningen kan ske i former som åtminstone medför sådana
effektivitetsvinster som väger över olägenheterna från rättsvårdssynpunkt.

I frågan om lekmän skall delta i dispensprövningen är
några remissinstanser av skiljaktig uppfattning.

Kammarrätten i Stockholm framhåller att lekmän normalt
inte deltar med hänsyn till att prövningen är av renodlat juridisk karaktär.
Praktiska skäl talar för att prövningen endast företas av yrkesdoniare. I så
fall synes en lämplig lösning vara att prövningen ankommer på två domare och
att dispens meddelas om någon av dem uttalar sig härför.

Riksrevisionsverket ifrågasätter om det finns behov av
medverkan av en lekmannadomare vid behandling av fråga om prövningstillstånd.
Ett alternativ är att domstolen i detta fall är domför med två juristdomare,
varvid prövningstillstånd beviljas om en av dem röstar för sådant tillstånd.

Sveriges domareförbund anser att de skal som normalt kan
åberopas för lekmannamedverkan inte är bärkraftiga vid dispensprövningen. En
lösning som innebär att dispensprövningen görs av enbart lagfarna ledamöter ter
sig därför naturligare.

LO som helt avstyrker en fullföljdsbegränsning framhåller
att frågan om en fullföljdsbegränsning tidigare har övervägts av
besvärsutredningen som dock avvisade en sådan begränsning. LO vidhåller denna
uppfattning. En

Prop.
1981/82:88 68

ändring skulle innebära en allvarlig försvagning av bl. a.
lekmannamedverkan i ärenden av stor betydelse för den enskilde.
Effektivitetsvinsten med den föreslagna ordningen begränsas också av att de mål
där prövningstillstånd ges måste föredras och prövas på nytt.

6 Effekterna av kommitténs förslag och frågan om resursförstärkningar

De flesta remissinstanserna delar i huvudsak kommitténs
bedömning i fråga om effekten av förslagen och behovet av resursförstärkningar.

Försäkringsrätten för Mellansverige finner att de av
kommittén föreslagna åtgärderna borde kunna leda till att det blir i det
närmaste balans mellan måltillströmning och målavverkning i försäkringsrätten för
Mellansverige. Detta under förutsättning att måltillströmningen inte blir
större än den kommittén räknat med i sitt förslag. Åtgärderna kommer däremot
inte att räcka till för någon avarbetning av den redan uppkomna balansen. För
att komma till rätta med väntetiderna måste man därför såsom kommittén
konstaterat tillföra rätten ytterligare resurser.

Försäkringsrätten för Södra Sverige vill med skärpa
framhålla att nuvarande balanssituation och arbetsläge är allvarliga och snart
oacceptabla för både de försäkrade och för rättens personal.

Försäkringsrätten för Norra Sverige anför att det står
klart att förordade åtgärder inte kan nedbringa mälbalanserna. endast fördröja
ökningen därav. I ett sådant läge återstår endast att tillföra försäkringsrätterna
ytterligare resurser i form av personalförstärkningar. Det måste här bli en
fråga om fördelning och prioritering av tillgängliga ekonomiska resurser inom
socialförsäkringen.

Riksförsäkringsverket
finner att de i betänkandet redovisade förslagen kan leda till att
avverkningstakten bättre motsvarar måltillströmningen. De stora balanser som f.
n. finns hos försäkringsrätterna torde dock inte minskas härigenom.
Riksförsäkringsverket vill därför i likhet med kommittén understryka, att det
är angeläget att rätterna filiförs förstärkningar. Ett absolut krav är att de i
vart fall tillförs tillfälliga sådana för att möjliggöra att balanserna
nedbringas.

Verket
understryker också att den översyn i förenklingssyfte av hela
socialförsäkringslagstiftningen som pågår f. n. är mycket angelägen för att
förbättra för försäkringsrätterna.

Statskontoret
delar kommitténs uppfattning att försäkringsrätterna måste få resurser för tillfällig
personalförstärkning för att kunna avarbeta de befintliga balanserna. En rimlig
utgångspunkt synes vara att balanserna skall kunna avarbetas på 4-5 år så att
väntetiden minskas till omkring 8 1/2 månader.

Även
riksrevisionsverket anser att det med all sannolikhet inte går att undvika att
tillföra försäkringsrätterna tillfälliga personalförstärkningar om

Prop. 1981/82:88 69

man skall kunna komma till rätta med de nuvarande
synnerligen betänkliga niålbalanserna. Riksrevisionsverket förutsätter
emellertid att motsvarande besparingar görs på andra håll inom
socialförsäkringsområdet.

LO framhåller att man på längre sikt bör eftersträva att
väntetiderna genomsnittligt kommer att ligga under det riktmärke på åtta
månader som utredningen förordat. LO vill därför starkt understryka att
försäkringsrätterna måste tillföras förstärkningar, delvis tillfälliga, för
att balanserna skall kunna nedbringas och väntetiderna förkortas.

Försäkringskasseförbundet tillstyrker kommitténs förslag
om resursförstärkningar. Förbundet är emellertid tveksamt till om effekterna av
de föreslagna organisatoriska åtgärderna och förslagen om tillfälliga förstärkningar
är tillräckliga för att avarbeta redan uppkomna balanser. Förbundet anser
därför att man bör överväga en mera permanent lösning exempelvis i form av en
ny försäkringsrätt. Förbundet hänvisar till att temporära åtgärder för att
avverka balanser kan ske genom att försäkringsrätterna lånar in personal från
försäkringskassorna och därmed får förstärkta föredragande-resurser. Även om
formerna för och konsekvenserna av en sådan åtgärd inte nu kan överblickas och
bedömas anser förbundet att denna möjlighet bör närmare studeras.
Balanssituationen är alltför svår och antalet redovisade möjliga åtgärder alltför
litet för att något konstruktivt förslag skall få lämnas oprövat.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) framhåller att
man i en högre grad än i dag bör ta till vara den resurs som den icke rättsbildade
personalen utgör vid försäkringsrätterna. Genom en delegering av
arbetsuppgifter till denna personalkategori, t. ex. mer utredningsarbete, mer
ingående gransk ning av inkomna mål, protokollföring samt föredragningar i enklare
mål, skulle föredragande personal kunna användas effektivare och en större
avverkning blir möjlig.

De föreslagna rationaliseringsätgärderna torde endast fä
marginella effekter på avverkningen av mål. Den enda möjligheten att öka
avverkningen i väsentlig grad är att tilldela försäkringsrätterna större
resurser.

Prop. 1981/82:88 70

BUaga 3

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring' dels att 20 kap,
10 § skall betecknas 20 kap. 10 a §, dels att 20 kap. 10 a-13 §§ skall ha nedan
angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 20 kap, 10 §,
av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen lydelse

20 kap. 10 S

Beslut av en allmän försäkringskassa i ärenden om
försäkring enligt denna lag skall omprövas av kassan, om del begärs av en
enskild som beslutet angår.

Vid omprövningen får beslutet inte ändras till dennes
nackdel.

Om omprövning begärs av eu beslut och riksförsäkringsverket
anför besvär över samma beslut, skall försäkringskassan sända över ärendet
till försäkringsrätten ulan föregående omprövning. Begäran om omprövning
skall därvid i försäkrings-rätlen anses som en bcsvärsinlaga.

10 a S-

Allmän
försäkringskassa skall Även om begäran om omprövning

ändra
beslut i ärende angående för- inte har framställts, skall försäkrlngs-

säkring
enligt denna lag. som har kassan ändra sådanahes\\iX\ ärenden

fattats
av kassan och ej hur prövats om försäkring enligt denna lag som

a v fö rsä krii igsrä ti.

1, om beslutet på grund av skrivfel, räknefel eller annat
sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet,

I Laiien omtrvckt 1977:630.

- Senaste Ivdelse (lOS) 1980:315.

har
fattats av kassan och ej har prövats av försäkringsrätten.

1. om
beslutet på grund av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller
uppenbar oriktighet.

Nuvarande lydelse

2. om beslutet har blivit oriktigt

på grund av att det har fattats på

uppenbart felaktigt eller ofullstän

digt underlag.

3, om
beslutet har blivit oriktigt

på grund av uppenbart felaktig rätts

tillämpning eller annan liknande

orsak.

Ändring
får underlåtas om den oriktighet som vidlåder bpslutei är av ringa betydelse.

Beslut
får ej ändras U\\ försäkrads nackdel såvitt gäller förmån som har förfallit
till betalning och ej heller i annat fall om synnerliga skäl äro däremot.

Fråga
om ändring enligt denna paragraf får ej tagas upp sedan mer än tvä år förflutit
från den dag då beslutet meddelades. Ändring får dock ske även efter utgången
av denna tid. om det först därefter har kommit fram att beslutet har fattats på
uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller om armat synnerligt
skäl föreligger.

Föreslagen lydelse

2. om beslutet har blivit oriktigt på
grund av att det har fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt
underlag,

3.
om beslutet har
blivit oriktigt på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning eller annan
liknande orsak.

Ändring
behöver inte göras om oriktighetcn är av ringa betydelse.

Beslut får ej ändras till den försäkrades nackdel såvitt
gäller förmån som har förfallit till betalning och ej heller i annat fall om
del finns synnerliga skäl mot det.

Frågor om
ändring enligt denna paragraf får ej tagas upp sedan mer än två år förflutit
från den dag då beslutet meddelades. Ändring får dock ske även efter utgången
av denna tid. om det först därefter har kommit fram att beslutet har fattats på
uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller om det finns andra
synnerliga skäl.

11 §'

Talan mot beslut av allmän försäk- Beslut
av allmän försäkringskassa

ringskassa eller riksförsäkringsver- eller
riksförsäkringsverket i ären-

ket i ärende angående försäkring 'den om försäkring enligt denna lag

enligt denna lag föres hos försäk- får överklagas hos försäkringsrätten

ringsräll genom besvär. genom besvär. Försäkringskassans

heslut får dock inte överklagas av en enskild innan kassan
har omprövat sitt beslut enligt 10 §. Besvär som anförs av en enskild Innan
beslutet har omprövats skall anses som en begäran om omprövning enligt nämnda
paragraf.

' Senaste lydelse 1978:30.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Att talan mot försäkringsrätts Att försäkringsrättens beslut

beslut föres genom besvär hos för- öv'e/-A7rtg«5 genom
besvär hos försäk-

säkringsöverdomstolen framgår av ringsöverdomsiolen framgår av för-

förvaltningsprocessla- valtningsprocesslagen (1971:291).

gen (1971:291).

När
besvär mot allmän försäkringskassas beslut anförts av enskild, skall kassan
taga upp det överklagade beslutet till ny prövning även om omständighet som
anges i 10 § första stycket ej föreligger. Ändring får därvid göras endast i
enlighet med klagandens yrkande. Sker sådan ändring, skola besvären anses
förfallna. I annat fall skall kassan översända besvären med eget yttrande
till försäkringsrätten.

12 Riksförsäkringsverket
har att verka för att bestämmelserna om den allmänna försäkringen tillämpas
likformigt och rättvist. Verketfår. även till förmån för enskild part, föra lalan
mot försäkringsrätts och allmän försäkringskassas beslut samt begära ändring enligt
10 §.

I mål. där enskild part anför besvär hos försäkringsräu mot
allmän försäkringskassas beslut, bestämmer riksförsäkringsverket huruvida
verket skall vara part i målet. Även om riksförsäkringsverket beslutat att ej
vara part. får försäkringsrätten förelägga verket att svara i målet, om
särskilda skäl föreligga-

Den omständigheten att riksförsäkringsverket icke varit part
i försäkringsrätt utgör ej hinder för ver-

Riksförsäkringsverket har att verka för att
bestämmelserna om den allmänna försäkringen tillämpas likformigt och rättvist.
Verketfår. även till förmån för enskild part. överklaga försäkringsrätts och
allmän försäkringskassas beslut samt begära ändring enligt 10 a §.

I mål. där
en enskild part hos försäkringsrätten överklagar en allmän försäkringskassas
beslut, bestämmer riksförsäkringsverket om verket skall vara part i målet.
Även om riksförsäkringsverket beslutat att ej vara part, får försäkringsrätten
förelägga verket att svara i målet, om del finns särskilda skäl.

Den omständigheten att riksförsäkringsverket icke varit
part i för-säkringsrätlen Itiitdrar ej \erket att

.Senaste Ivdelse I978:,10.

Nuvarande
lydelse

Föreslaien
lydelse

ket
att/öra talan mot försäkringsråt- överklaga försäkringsrättens beslut,

tens beslut. Anför enskild part O/;; <?/; enskild part öicA/ogrtr/ö/-

hesvär över försäkringsrätts beslut. säkringsrätlens
beslut, är verket all-

är verket alltid motpart. tid motpart.

13 r

Besvärshandling skall tillställas den myndighet som
meddelat beslutet.

Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit
in till en försäkringsdomstol, riksförsäkringsverket eller en allmän
försäkringskassa, som ej är rätt myndighet enligt första stycket, skall
besvärshandlingen översändas till den rätta myndigheten och anses inkommen i
rätt tid.

Vid besvär över beslut i mål eller Vid besvär över beslut i mål
eller

ärende angående försäkring enligt ärenden om försäkring
enligt denna denna lag skall besvärshandlingen lag skall
besvärshandlingen vara in-

vara
inkommen inom två månader från den dag då klaganden erhöll del av beslutet
eller, om besvären anförts av riksförsäkringsverket, inom två månader från den
dag då beslutet meddelades.

Allmän försäkringskassas, riksförsäkringsverkets och
försäkringsrätts beslut lända till omedelbar efterrättelse, om ej annat
föreskrivits i beslutet eller bestämmes av domstol som har att pröva beslutet.

kommen
inom två månader från den dag då klaganden//cA' del av beslutet eller, om
besvären anförts av riksförsäkringsverket, inom två månader från den dag då
beslutet meddelades.

Vad som
sägs I denna paragraf om besvär skall i tillämpliga delar gälla en begäran om
omprövning enligt

10 .■.

Allmän
försäkringskassas, riksförsäkringsverkets och försäkringsrätts beslut skall
omedelbart gälla. om ej annat föreskrivits i beslutet eller bestäms av den
domstol som har att pröva beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1982. I fråga om ny
prövning av besvär över beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.

Senaste lydelse 1980:315.

Prop.
1981/82:88 74

Innehåll

Proposition...................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Proposifionens lagförslag................................................ 2

Utdrag av regeringsprotokollet den 19 november 1981 med
beslut om

lagrådsremiss ................................................................. 14

1
Inledning................................................................... 14

2
Allmänna
överväganden .......................................... 15

2.1
Allmänna
synpunkter....................................... 15

2.2
Försäkringskassornas
omprövning.................. 17

2.3
Överflyttning
till de allmänna förvaltningsdomstolarna av

mål om arbetsgivaravgifter m. m...................... 20

2.4
Förenklingar
och rationaliseringar i arbetsmetoderna . . 21

2.5
Domförhetsreglerna
i försäkringsrätterna........ 22

2.6
Fullföljdsbegränsning
i försäkringsöverdomstolen 25

3
Upprättade
lagförslag............................................... ..... 28

4
Specialmotivering...................................................... ..... 28

4.1
Förslaget till
lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar 28

4.2
Förslaget till
lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291) 30

4.3
Förslaget till
lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring 31

4.4
Förslagen till
lag om ändring i dels lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen (1981:691) om socialavgifter, dels lagen (1959:551) om beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring........... ..... 32

5
Hemställan................................................................ 33

6
Beslut ....................................................................... 33

Utdrag av lagrådets protokoll den 30 november 1981 .. 34

Utdrag av regeringsprotokollet den 10 december 1981 med
beslut om

proposition...................................................................... 36

Bilagor

1............................................................................... Sammanfattning
av försäkringsdomstolskommitténs betänkande

(Ds S 1981:9) Försäkringsdomstolarnas arbetsläge. Förslag till

åtgärder...................................................................
39

2.
Sammanställning
av remissyttranden....................... 48

3.
Lagförslag.................................................................
67