Prop. 1981/82:89

Prop.
1981/82:89

Regeringens proposition

1981/82:89

om kommunal
högskoleutbildning m. m.;

beslutad
den 22 december 1981

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag ur
regeringsprotokoll för de åtgärder och ändamål som framgår av föredragandens
hemställan.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

JAN-ERIK
WIKSTRÖM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen tas ställning för ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap för vissa
värdutbildningar i högskolan, ett fortsatt statligt huvudmannaskap för
sjukgymnastutbildningen i Stockholm och Lund samt ett fortsatt enskilt
huvudmannaskap för de enskilda sjuksköterskolorna i Stockholm.

Propositionen
innehåller förslag om ett nytt statsbidragssystem för kommunal högskoleutbildning
inom vårdsektorn samt en ny beslutsordning för dimensionering och lokalisering
av sådan utbildning. Vidare föreslås i propositionen att universitets- och
högskoleämbetet skall ha det centrala myndighetsansvaret för all kommunal
högskoleutbildning inom vårdsektorn.

En
central antagningsnämnd för vårdutbildningarna i den kommunala högskolan kommer
att inrättas av Landstingsförbundet. Denna nämnd förslås även få ansvaret för
antagning till motsvarande statliga vårdutbildningar. Vidare läggs förslag om
ordningen för anförande av besvär över nämndens beslut.

I
samband med att statsbidraget fill kommunal högskoleutbildning inom vårdsektorn
inte längre anknyts till lärartjänster eller elevgrupper bör det ankomma på
utbildningshuvudmännen att efter förhandlingar med personalorganisationerna
utforma tjänster för lärare och skolledare. Endast behörighet fill tjänst som
lärare kommer att regleras generellt genom bestämmelser som regeringen
meddelar.

Den
nya ordningen föreslås gälla fr.o.m. den 1 juli 1982 men med en övergångsperiod
om tre år beträffande tjänsterna. 1 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 89

Prop. 1981/82:89 2

Propositionen
innehåller vidare förslag om övergången fill den nya studieorganisationen för
vissa vårdutbildningar i högskolan. Därvid föreslås att inrättandet av
rehabiliteringslinjen och den nya sociala servicelinjen framflyttas ett år till
den 1 juli 1983.

Prop. 1981/82:89 3

Förslag
till

Lag
om ändring i högskolelagen (1977:218)

Härigenom
föreskrivs att 35 § högskolelagen (1977:218) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

35 §

Regeringen får överlämna till or- Regeringen får överlämna till or

gan som Landstingsförbundet utser gan som Landstingsförbundet utser

att antaga studerande i grundlag- att antaga studerande i grundläg

gande högskoleutbildning som an- gande högskoleutbildning som an

ordnas av kommun eller landstings- ordnas av staten, kommun eller

kommun. landstingskommun.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Prop. 1981/82:89 4

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-12-22

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Wikström

Proposition
om kommunal högskoleutbildning m. m.

1
Inledning

Riksdagen
beslöt år 1975 med anledning av prop. 1975:9 om reformering av
högskoleutbildningen m.m. (UbU 1975:17, rskr 1975:1979) bl.a. att vissa
vårdutbildningar inom och vid sidan av gymnasieskolan skulle föras till
högskolan. Som en följd av detta beslut fördes dessa vårdutbildningar med
företrädesvis landstingskornmunalt huvudmannaskap den 1 juli 1977 till högskolan
(prop. 1976/77:59, UbU 1976/77:20, rskr 1976/77:246). 1 dag finns ca en
tredjedel av antalet nybörjarplatser på allmänna utbildningslinjer i högskolan
inom kommunal högskoleutbildning.

En
rad problemområden inom den kommunala högskolan kräver ett reform- och
utvecklingsarbete för att en utifrån värdpolitiska utgångspunkter nödvändig förnyelse
av värdutbildningarna skall kunna åstadkommas.

Bl.
a. mot denna bakgrund tillkallade jag efter bemyndigande av regeringen den 9
juni 1977 en kommitté med uppdrag att utreda vissa frågor om vårdutbildningar
inom högskolan. Kommittén antog benämningen Utredningen om vissa
vårdutbildningar inom högskolan (Vård 77). Utredningen avgav bl. a. betänkandet
(SOU 1978:50) Ny vårdutbildning. Efter remissbehandling framlades proposition (prop.
1978/79:197) om vårdutbildning inom högskolan. Riksdagen fastställde år 1979 (UbU
1979/80:7, rskr 1979/ 80:100) riktlinjer för en ny studieorganisation inom det
berörda området. Enligt riksdagens beslut skall utbildningen fr.o.m. den I juh
1982 anordnas i fem nya utbildningslinjer och, i anslutning till dem, sju
påbyggnadslinjer. De allmänna utbildningslinjerna är hälso- och
sjukvårdslinjen, hör-selvårdslinjen, medicinska servicelinjen,
rehabiliteringslinjen och sociala servicelinjen.

Prop. 1981/82:89 5

Även
den tjänsteorganisatoriska strukturen inom högskolan krävde enligt min mening
en översyn för att reformeringen av högskoleutbildningen skulle kunna fortlöpa
på ett fillfredsställande sätt. Genom riksdagens beslut med anledning av
proposition om vissa anställningsfrågor beträffande vårdlärare i gymnasieskolan
och kommunal högskoleutbildning m. m. (prop. 1978/79:16, UbU 1978/79:16, rskr
1978/79:126) reglerades övergångsvis vissa frågor om tjänster som lärare och
skolledare i den kommunala högskolan. Genom beslut av riksdagen år 1980 (prop.
1979/80:118, UbU 1979/80:31, rskr 1979/80: 359) reglerades dessa frågor tills
vidare.

Enligt
min uppfattning fanns motiv för en genomgripande översyn av tjänsteorganisationen
för de utbildningar som sedan den I juli 1977 ingick i den kommunala högskolan.
Lärartjänstutredningen (U 1977:04, LÄTU) fick i sina direktiv till uppgift att
se över bl. a. den kommunala högskolans tjänsteorganisafion samt att belysa
konsekvenserna av att införa en särskild tjänsteorganisation för denna del av
högskolan. LÄTU har i betänkandet (SOU 1980:3) Lärare i högskolan avgett
förslag bl. a. i fråga om tjänster för lärare och skolledare inom vårdsektorn
av den kommunala högskolan. Betänkandet har remissbehandlats. Jag kommer i det
följande att behandla frågan om tjänster för lärare och skolledare inom
kommunal högskoleutbildning inom vårdsektorn och avge förslag i detta
hänseende.

Yttranden
över LÄTU: s förslag fill tjänsteorganisation för den kommunala högskolan har
avgivits av Svenska kommunförbundet, Landsfingsför-bundet, socialstyrelsen,
universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen (SACO/SR),
statens arbetsgivarverk (SAV), statskontoret, huvudmannaskapskommittén (U
1978:16) och medicinska forskningsrådet (MER).

Till
protokollet i detta ärende bör som bilagorna 1 och 2 fogas en sammanfattning av
LÄTU: s förslag i denna del och en sammanställning av remissyttrandena över förslaget.

Reformeringen
av högskoleutbildningen skedde utan att huvudmannaskapsförhållandena
förändrades. Inom högskolan bedrivs således utbildningar med såväl kommunalt,
landstingskommunalt som statligt huvudmannaskap. Frågan om huvudmannaskapet
för högskoleutbildningen har debatterats alltsedan 1968 års
utbildningsutredning (U 68) i sitt betänkande (SOU 1973:2) Högskolan anförde
att starka skäl talade för en organisatorisk samordning av all
högskoleutbildning. Riksdagen beslöt med anledning av prop. 1976/77:59 om
utbildning och forskning inom högskolan m. m. att inifiativ borde tas till en
förutsättningslös utredning av frågan om ett enhetligt huvudmannaskap för
högskolan. Med stöd av regeringens bemyndigande i juli 1978 tillkallade jag en
särskild kommitté med uppgift att utreda denna fråga. Kommittén, som inledde
sitt arbete under våren 1979, antog namnet huvudmannaskapskommittén. Kommittén
avgav i januari 1981 betänkandet (SOU 1981: 9) Enhetligt huvudmannaskap för
hög-

Prop. 1981/82:89 6

skolan
- Förstatligande av de medellånga vårdutbildningarna. Betänkandet omfattar en
prövning av huvudmannaskapet för samtliga nu kommunala och landstingskommunala
högskoleutbildningar inom vårdsektorn, de statliga sjukgymnastutbildningarna i
Lund och Stockholm samt utbildningarna vid vissa sjuksköterskeskolor med
enskild huvudman. Två huvudal-ternafiv i huvudmannaskapsfrågan har prövats av
kommittén, nämligen ett enhetligt landstingskommunah resp. ett enhetligt
statligt huvudmannaskap för de berörda vårdutbildningarna. Kommittén
konstaterar bl. a. att det inom landstingskommunerna redan finns en väl
fungerande utbildningsorganisation. Båda huvudalternativen är därför, enligt
kommitténs uppfattning, var för sig fullt genomförbara. I den slutliga
avvägningen har kommittén stannat för det senare alternativet. Kommittén har
beräknat att ett statligt huvudmannaskap förutsätter en kostnadsöverföring från
landstingskommuner fill staten om drygt 300 milj. kr.

Betänkandet
har remissbehandlats. I en till remisshandlingen fogad promemoria angavs att
det av framför allt statsfinansiella skäl inte var aktuellt att ändra det
kommunala huvudmannaskapet för de korta vårdutbildningarna. Remissinstanserna
anmodades därför att särskilt koncentrera sig på olika förslag till
förbättringar inom det nuvarande systemets ram.

Yttranden
har avgivits av universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) som överlämnat
yttranden från regionstyrelser samt universitet och högskolor, skolöverstyrelsen
(SÖ) som överlämnat yttranden från länsskolnämnder-na, socialstyrelsen,
statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statens arbetsgivarverk (SAV),
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Styrelsen för Röda korsets
sjuksköterskeskola. Styrelsen för Sophiahemmets sjuksköterskeskola. Styrelsen
för Ersta diakonisällskaps sjuksköterskeskola. Centralorganisationen SACO/SR,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Sveriges förenade studentkårer (SFS) samt Sveriges sjuksköterskeelevers
förbund (SSEF).

Sammanfattning
av betänkandet och sammanställning av remissyttrandena över betänkandet bör
fogas till protokollet i detta ärende som bUa-gorna 3 och 4.

Jag
avser nu att ta upp de frågor som jag här har redovisat. Jag vill redan nu
påpeka att mina överväganden och förslag om statsbidrag, tjänster, centralt
myndighetsansvar och planeringsordning för kommunal högskoleutbildning avser
endast vårdsektorn. För utbildningar utanför vårdsektorn föreslår jag ingen ändring
av nuvarande regler. Jag har samrått med statsrådet Tilländer i frågor som rör
hennes ansvarsområde.

Prop. 1981/82:89 7

2
Föredragandens överväganden

2.1
Huvudmannaskap för viss vårdutbildning inom högskolan

2.1.1
Allmänna utgångspunkter

Huvudmannaskapskommittén
anför i sitt betänkande (SOU 1981:9) att mycket starka skäl talar för att
samtliga vårdutbildningar inom högskolan som har berörts av kommitténs uppdrag
så långt som möjligt bör samordnas innehållsmässigt och organisatoriskt.
Kommittén har prövat två huvudalternativ. Det ena huvudalternativet avser en i
princip helt statlig högskola och alltså ett överförande av de idag kommunala
vårdutbildningarna till staten. Det andra huvudalternativet avser en
bibehållen kommunal högskoleutbildning för de utbildningar inom vårdsektorn som
i dag är kommunala.

Som jag nyss har nämnt
konstaterar kommittén att båda alternativen, var för sig, är fullt
genomförbara. För vart och ett av alternativen bör dock, enligt kommittén, en
rad åtgärder vidtas för att den idag kommunala högskoleutbildningen skall kunna
utvecklas mot de mål som högskolereformen anvisat. Vissa av dessa åtgärder bör
vidtas oavsett vilket huvudmannaskap som gäller för utbildningen. Förändringar
är således nödvändiga rörande bl. a. den centrala ledningsorganisationen,
information om och antagning av studerande till högskoleutbildning,
lärartjänsternas konstruktion samt utbildningens forskningsanknytning.

Kommittén
har förordat att de i dag kommunala laboratorieassistentutbildningarna och de
enskilda sjuksköterskeskolorna överförs till antingen landstingskommunalt eller
statligt huvudmannaskap beroende på vilket huvudalternativ som genomförs.
Vidare har kommittén funnit skäl tala för att de stafiiga
sjukgymnastutbildningarna i Stockholm och Lund vid ett i övrigt bibehållet
landstingskommunalt huvudmannaskap för vårdutbildning bör överföras till
berörda landstingskommunala huvudmän. Till följd av dessa ställningstaganden
koncentrerar kommittén sin prövning till de två nämnda huvudalternativen.

För
en bibehållen landstingskommunal högskoleutbildning talar enligt kommittén i
första hand att en väl etablerad och fungerande utbildningsorganisation redan
finns inom landstingskommunerna. Med några få undantag anordnas nu berörda
vårdutbildningar inom kommunal högskola av landstingskommuner. Dessa har i
allmänhet byggt upp omfattande system och organisationer för drift och
planering av sina resp. verksamheter.

Även
om kommittén inte haft att närmare studera de olika utbildningarnas innehåll
och kvalitet konstaterar utredningen att den kritik som i vissa sammanhang har
riktats mot vårdutbildningen för bristande framförhållning vad gäller kvalitet
och dimensionering inte i första hand är beroende av huvudmannaskapet för
utbildningen utan är frukten av bl. a. tradition, gällande regler för
statsbidrag, det delade ledningsansvaret på central nivå

Prop. 1981/82:89 8

etc.
Kommittén påpekar att ett genomförande av kommitténs förslag vad gäller främst
centralt myndighetsansvar, antagningsfrågor, lärartjänsternas konstrukfion samt
forskningsanknytning innebär att flera av de faktorer som hindrar en positiv
utveckling av den i dag kommunala högskoleutbildningen försvinner. Dessutom
konstaterar den att en utveckling synes ha kommit i gång inom flera
landstingskommuner som talar för att några av de problem som hittills har varit
förknippade med vårdutbildningen är på väg att lösas. Hit hör bl. a.
utvecklandet av mer långsiktiga planer för utbildningen och en intensifierad
samverkan och samplanering av vård och utbildning.

De skäl som i första hand
har anförts mot att förändra huvudmannaskapet - kopplingen till gymnasieskolan
och till landstingskommunernas hälso- och sjukvård blir, enligt kommittén, med
den pågående utvecklingen allt mindre relevant. För flera av målen för
högskolan saknär, enligt kommitténs uppfattning, huvudmannaskapet för
utbildningen väsentlig betydelse. Vissa andra mål däremot, menar kommittén,
såsom t, ex. en utveckling av forskningsanknytningen främjas på sikt bäst av
ett förändrat huvudmannaskap. Detsamma gäller de studerandes och anställdas
möjlig- heter till inflytande i beslutsprocessen. Härtill kommer att
möjligheterna till en samordnad och enhefiig högskoleplanering ökar om
huvudmannaskapet är enhetligt för hela högskolan. De praktiska problem och den
eventuella ekonomiska belastning som, under ett övergångsskede, är förenade
med en förändring av huvudmannaskapet för viss del av vårdutbildningarna kan,
enligt kommitténs uppfattning, inte tas till intäkt för ett bibehållet
kommunalt huvudmannaskap utan kompenseras fullt ut av de långsiktiga vinsterna.
Mot denna bakgrund har kommittén således funnit skäl att föreslå att huvudmannaskapet
för vårdutbildningarna inom kommunal högskoleutbildning bör föras över till
staten. Kommittén är dock inte enig i sin uppfattning i huvudfrågan. Mot
förslaget har avlämnats en reservation samt två särskilda yttranden från fyra
till kommittén knutna experter.

Ett
genomförande av kommitténs förslag innebär att i princip samtliga nu befintliga
högskoleutbildningar kommer att ha statligt huvudmannaskap. Enligt kommitténs
uppfattning bör också eventuella nya utbildningar som inrättas ha staten som
huvudman och all högskoleutbildning således bedrivas med ett enhetligt statligt
huvudmannaskap.

För
egen del anser jag att kommittén på ett förtjänstfullt sätt har belyst olika
problem liksom konsekvenserna av alternativa lösningar i huvudmannaskapsfrågan.

Kommittén har t. ex. visat
att frågan om kommunalt eller statligt huvudmannaskap för utbildningen inte i
sig spelar någon avgörande roll för möjligheterna att vidareutveckla och
förbättra högskoleutbildningen enligt grunderna för högskolereformen. Denna
fråga var enligt direktiven för kommitténs arbete av grundläggande betydelse
för hur huvudmannaskapet bör lösas.

Prop.
1981/82:89 9

Därmed
blir alternativens ekonomiska konsekvenser av avgörande betydelse. Den totala
kostnadsöverföringen har kommittén beräknat till drygt 300 milj. kr. Kommitténs
majoritet hävdar att en huvudmannaskapsförändring är samhällsekonomiskt
neutral. Enligt min bedömning är det ofrånkomligt att en
huvudmannaskapsförändring ger upphov även till samhällsekonomiska
merkostnader. Som jag har nämnt anmodades remissinstanserna därför att
särskilt koncentrera sig på kommitténs olika förslag till förbättringar inom
det nuvarande systemets ram.

Flertalet
remissinstanser har med anledning härav avstått från att yttra sig över
huvudförslaget. UHÄ påpekar att ämbetet i flera tidigare sammanhang har
förordat ett statligt huvudmannaskap. UHÄ konstaterar emellertid att det f. n.
inte finns realistiska förutsättningar för att förverkliga ett enhetligt
huvudmannaskap och ansluter sig till dem som hävdar att ett förstatligande till
kostnader av den storlek som torde bli aktuell inte är värt priset. Ett
förstatligande kan enligt UHÄ:s mening inte heller från utbildningsverksamhetens
synpunkt prioriteras lika högt som bl. a. ett genomförande av
lärartjänstutredningens förslag om en ny lärartjänstorganisation för den
kommunala högskoleutbildningen eller ökade resurser för forskningsanknytning
av de berörda utbildningarna. TCO, SACO/SR, SFS och SSEF uttalar sig för ett
statligt huvudmannaskap. Även Svenska kommunförbundet tar i princip ställning
för ett statligt huvudmannnaskap.

Som
jag tidigare har nämnt beslöt riksdagen år 1977 att frågan om ett enhetligt
huvudmannaskap för högskolan skulle prövas. Den ekonomiska situationen har
väsentligt förändrats sedan dess. Enligt min mening är det därför av
statsfinansiella skäl omöjligt att genomföra kommitténs förslag om ati överföra
de kommunala högskoleutbildningarna till staten. Kommittén har dessutom visat,
som jag nyss har nämnt, att frågan om huvudmannaskapet för utbildningen inte
spelar någon avgörande roll för möjligheterna att vidareutveckla här aktuella
utbildningar.

Mot
bakgrund av vad jag har anfört anser jag det inte vara aktuellt att ändra det
kommunala huvudmannaskapet för de berörda utbildningarna. Detta innebär
självfallet inte, enligt min mening, att ett reformarbete i andra former
beträffande dessa utbildningar måste anstå. Av yttrandet från Landstingsförbundets
företrädare i kommittén framgår att också huvudmännen är beredda att medverka
till en fortsatt utveckling av utbildningarna i enlighet med principerna för
högskolereformen.

Kommittén
har även framhållit att en viktig förutsättning för en positiv utveckling av de
idag kommunala högskoleutbildningarna är frågan om lärartjänsternas
organisation. Lärartjänstutredningen (LÄTU) har föreslagit vid ett alternativ
med bibehållet kommunalt huvudmannaskap att tjänsterna hör vara kommunalt reglerade,
vilket redan nu är fallet beträffande huvudparten av tjänster för lärare och
skolledare inom vårdsektorn av den kommunala högskolan.

Jag
kommer i det följande att lägga fram förslag beträffande vissa huvud-

Prop. 1981/82:89 10

mannaskapsfrågor,
tjänster för lärare och skolledare, ett nytt statsbidragssystem för kommunal
högskoleutbildning, vissa frågor om den kommunala högskolans organisation och
arbetsformer samt en successiv övergång till den nya studieorganisationen för
vissa värdutbildningar i högskolan.

2.1.2
De enskilda sjuksköterskeskolornas ställning

Enligt
högskolelagen är staten samt, efter medgivande av regeringen eller myndighet
som regeringen utser, kommun och landstingskommun huvudman för högskolan.
Sålunda kan utbildning inom högskolan formellt sett inte ha enskild huvudman. F.
n. finns emellertid ett antal utbildningar på högskolenivå som har enskilt
huvudmannaskap och för vilka det även utgår statsbidrag ur anslagen för
högskoleutbildning. För vissa enskilda huvudmän gäller dessutom att de driver
utbildning som är jämförbar med statlig eller kommunal högskoleutbildning. Hit
hör bl. a. den grundutbildning av sjuksköterskor som bedrivs av de tre
enskilda sjuksköterskeskolorna - Sophiahemmets, Röda korsets och Ersta
diakonisällskaps sjuksköterskeskolor i Stockholm.

De
nämnda tre sjuksköterskeskolorna har en lång utbildningstradition. De svarar f.
n för 48% av den totala antagningskapaciteten på sjuksköterskelinjen i
Stockholms län. Enligt kommittén har samtliga de tre enskilda skolorna ett
större antal sökande per antagningsplats än riksgenomsnittet.

Skolornas
ställning som enskilda har vid skilda fillfällen behandlats sedan 1960-talet av
såväl regering som riksdag. Huvudmannaskapskommittén har redogjort härför. I
samband med förberedelserna för prop. 1968; 66 om vidareutbildning av
sjuksköterskor hölls år 1968 överläggningar mellan företrädare för staten, de
båda kommunförbunden samt Stockholms stad och Göteborgs stad. Överläggningarna
resulterade bl. a. i att statsbidrag för grundutbildning av sjuksköterskor vid
de nyssnämnda skolorna skulle utgå enligt samma grunder som för motsvarande
kommunala utbildning. Bidraget skulle betalas direkt till Stockholms läns landsungs-kommun,
som även skulle svara för driftunderskottet vid resp. skola. Det förutsattes
vidare att skolorna skulle överföras till landstingskommunal huvudman så snart
förutsättningar härför förelåg. Dessa regler för finansiering av skolornas
verksamhet gäller fortfarande. Såsom kommittén även har erinrat om har regering
och riksdag i samband med beslut om statsbidrag föreskrivit att
högskoleförordningen (1977:263) skall tillämpas på motsvarande sätt som för
övrig sjuksköterskeutbildning.

Utbildningen
vid de tre sjuksköterskeskolorna följer de av SÖ och UHÄ fastställda
utbildningsplanerna för sjuksköterskelinjen. Detta krävs bl. a. för att de som
utexamineras från dessa skolor skall kunna få legitimation av socialstyrelsen.

Kommittén
konstaterar att möjligheterna att vidareutveckla och förbättra utbildningen
enligt riktlinjerna för de riksdagsbeslut som rör kommunal högskoleutbildning
och på sikt även enligt grunderna för högskolereformen

Prop.
1981/82:89 11

ökar
vid ett enhetligt huvudmannaskap för vårdutbildningarna. Efter sina överväganden
har kommittén stannat för att föreslå att huvudmannaskapet för Ersta, Röda
korsets och Sophiahemmets sjuksköterskeskolor överförs t II Stockholms läns
landstingskommun i ett alternafiv med fortsatt kommunal högskoleutbildning.
Kommittén var dock inte enig. Två ledamöter reserverade sig mot förslaget.

Flertalet
remissinstanser, däribland socialstyrelsen, SÖ, RRV, SACO/ SR samt de tre
berörda enskilda sjuksköterskeskolorna avstyrker utredningens förslag och
förordar att skolorna får behålla sin ställning som enskilda. UHÄ anser att
frågan om huvudmannaskapet är av underordnad betydelse så länge det finns
garantier för att utbildningen vid skolorna planeringsmässigt samordnas med
sjuksköterskeutbildningen i övrigt. Endast LO och Landsfingsförbundet har
tillstyrkt kommitténs förslag. Landstingsförbundets styrelse är dock inte enig
i sin uppfattning.

För
egen del får jag anföra följande.

Av
remissinstansernas yttranden fäster jag särskild vikt vid de berörda skolornas
egna synpunkter. Styrelserna för såväl Ersta diakonisällskap. Röda korsets
sjuksköterskeskola som Sophiahemmet motsätter sig bestämt en förändring av
huvudmannaskapet. Styrelserna menar att ingen-fing kommer att vinnas vid en kommunalisering,
varken i utbildningens kvalitet eller i ekonomiskt hänseende.

Med hänsyn till den starka
remissopinionen mot en kom.munalisering är jag inte beredd att biträda
kommitténs förslag. Jag har härvid även noterat att Stockholms läns
landstingskommun, som ju har det ekonomiska ansvaret för utbildningen, ännu
inte har tagit ställning till en kommunalisering.

Jag
förutsätter att utbildningen vid de tre enskilda skolorna även fortsättningsvis
samordnas med övrig motsvarande utbildning inom Stockholms läns landsfingskommun
vad gäller planering av utbildningens innehåll, dimensionering,
praktikplatsbehov m.m. Vidare bör studerande alltjämt antas på samma sätt som
till sjuksköterskeutbildningen i övrigt.

F.
n. bedrivs endast grundutbildning för sjuksköterskor vid stiftelseskolorna.
Enligt min uppfattning bör även påbyggnadslinjer kunna anordnas där. Till Röda
korsets sjuksköterskeskola har landsfinget redan idag förlagt viss vidareutbildning
av sjuksköterskor. Ett sådant samarbete bör kunna utvecklas vidare av
utbildningshuvudmännen.

Den
kommunala högskoleutbildningen står under tillsyn av SÖ. Jag kommer i det
följande att föreslå att det totala tillsynsansvaret för kommunal högskoleutbildning
inom vårdsektorn förutom vad gäller vissa tjänsteorganisatoriska frågor skall
åvila UHÄ. Som en följd härav bör även den sjuksköterskeutbildning som bedrivs
vid de tre här berörda skolorna ställas under UHÄ:s tillsyn.

Prop.
1981/82:89 12

2.1.3 Kommunal laboratorieassistentutbildning

Laboratorieassistentlinjen finns på 14 orter. Linjen är uppdelad på fem

grenar. På alla orter utom tre drivs utbildningen i
landstingskommunal regi eller motsvarande. 1 Uppsala, Linköping och Lund är
utbildningen däremot inordnad i den kommunala skolorganisationen.

Kommittén redovisar i utredningen synpunkter från
företrädare för laboratorieassistentutbildningen i Uppsala, Linköping och
Lund. Inte någon av de berörda skolstyrelserna har motsatt sig att utbildningen
förs över till ett landstingskommunalt huvudmannaskap. Vidare konstateras att
det är administrativt betungande för berörda kommuner att driva denna enda
högskoleutbildning, som till stora delar har ett annat regelsystem än övrig
kommunal utbildning.

Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att de
nu kommunala laboratorieassistentubildningarna förs över till
landstingskommunalt huvudmannaskap i ett alternativ med fortsatt kommunalt
huvudmannaskap för delar av högskoleutbildningen.

Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker kommitténs
förslag.

Landstingsförbundet har i sitt remissyttrande framhållit
att förbundet är berett att medverka till att underlätta en sådan förändring av
huvudmannaskapet för laboratorieassistenthnjen. UHÄ framhåller att tidpunkten
för genomförandet måste anpassas till lokal- och lärarförhållandena på de olika
orterna.

Jag anser för egen del att kommittén har redovisat
övertygande skäl till ett förändrat huvudmannaskap för den
laboratorieassistentutbildning som nu har kommunalt sådant. Jag har nyss
förordat ett fortsatt landstingskommunalt huvudmannaskap för den
vårdutbildning inom högskolan som nu anordnas av landstingskommunerna.
Utbildning till laboratorieassistent kommer därigenom att på övriga orter även
i fortsättningen att anordnas av landstingskommunerna. Med hänsyn härtill
förordar jag att den utbildning till laboratorieassistent i Uppsala, Linköping
och Lund som nu anordnas av kommuner förs över till resp. landstingskommun. Det
ankommer på berörda huvudmän att träffa avtal i denna fråga. Om mina förslag i
det följande beträffande tjänsten genomförs, ankommer det även på dessa
huvudmän alt med företrädare för personalorganisationerna träffa avtal om
kommunalt reglerade tjänster för lärare och skolledare inom berörda
utbildningar. Jag utgår emellertid från att överföringen bör kunna påbörjas
samtidigt som den nya studieorganisationen för vårdutbildningen införs. Jag
förutsätter också att det förändrade huvudmannaskapet inte skall medföra någon
kostnadsökning för staten.

2.1.4 Statlig sjukgymnastutbildning

Sjukgymnastlinjen bedrivs i såväl statlig som
landstingskommunal regi.

Vård 77
fick i uppdrag att pröva frågan om enhetligt huvudmannaskap

för
sjukgymnastlinjen. I betänkandet (SOU 1978:50) Ny vårdutbildning

Prop. 1981/82:89 13

presenterades
olika lösningar av huvudmannaskapet. I avvaktan på resultaten av arbetet inom
den då aviserade utredningen rörande huvudmannaskapsfrågan för bl. a. samtliga
kommunala vårdutbildningar inom högskolan fann Vård 77 ingen anledning att
föreslå några förändringar av huvudmannaskapet för sjukgymnastlinjen. Varken
regeringen eller riksdagen hade någon erinran mot denna ståndpunkt.

Riksdagen har fattat ett
principbeslut om att inom ramen för en ny rehabiliteringslinje samordna
sjukgymnast- och arbetsterapeututbildningarna (prop. 1978/79:197, UbU
1979/80:7, rskr 1979/80:100). Kommittén hänvisar till detta beslut och till
regeringens uttalanden i samband med uppdrag till UHÄ år 1979 rörande utbyggnad
av sjukgymnastutbildningen om att denna, i avvaktan på ställningstaganden till
förslagen från huvud mannaskapskommittén, bör ske i landstingskommunal regi.
Kommittén har bl. a. mot denna bakgrtind funnit skäl att behandla frågan om
sjukgymnastutbildning i det alternativ som avser en bibehållen kommunal högskoleutbildning
inom vårdsektorn.

Sjukgymnastutbildningen
omfattar 100 poäng och innehåller såväl beteendevetenskapliga som medicinska
ämnen. De mest omfattande är sjukgymnastik och rörelseterapins
klinik/fysikalisk medicin. I samband med högskolereformen tillfördes
utbildningen ett nytt ämne, omvårdnadskunskap. Vidare skapades bl. a.
studieorganisatoriska förutsättningar för samordning med arbetsterapeutlinjen.
Utöver behovet av samverkan med arbetsterapeututbildningen betonas ibland
betydelsen av kontakt med läkarutbildningen. Kommittén konstaterar dock att
någon organisatorisk samverkan med läkarlinjen inte finns. Däremot förekommer
att de båda utbildningarna utbyter lärare och utnyttjar samma institutionella
resurser.

Enligt
huvudmannaskapskommitténs uppfattning bör i första hand en organisatorisk
samordning med övriga korta vårdutbildningar på resp. ort eftersträvas. Starka
skäl talar, enligt kommittén, för att vårdutbildningarna får en innehållsmässig
och organisatorisk samordning och därmed ett enhetligt huvudmannaskap.
Kommittén föreslår därför att sjukgymnastutbildningen vid karolinska institutet
och universitetet i Lund förs över till Stockholms läns landstingskommun resp.
Malmöhus läns landstingskommun vid ett alternafiv med bibehållen kommunal
högskoleutbildning.

Majoriteten
av remissinstanserna avstyrker kommitténs förslag om kommunalisering av
sjukgymnastutbildningen i Stockholm och Lund. Endast LO har tillstyrkt
förslaget. Några remissinstanser framhåller att ytterligare utredning krävs
för att man skall kunna ta ställning i frågan. UHÄ har i skrivelse den 28
september 1981 redovisat sitt uppdrag om studieorganisation m. m. för
rehabiliteringslinjen. Däri förordar UHÄ i princip ett landstingskommunalt
huvudmannaskap för rehabiliteringslinjen. Med hänsyn till de särskilda
förhållandena i Stockholm och Lund förordar emeller-fid UHÄ att det statliga
huvudmannaskapet för sjukgymnastutbildningen på dessa orter bevaras så att
rehabiliteringslinjen får delat huvudmanna-

Prop. 1981/82:89 14

skåp
under en femårig försöksverksamhet. Härvid förutsätter UHÄ att linjens båda
varianter hålls samman av en gemensam linjenämnd på resp. ort.

För
egen del får jag anföra följande.

Principiella
skäl talar för kommitténs förslag om en organisatorisk samordning av
sjukgymnastutbildningen med den kommunala vårdutbildningen på resp. ort.
Arbetsterapeuter och sjukgymnaster arbetar tillsammans med andra yrkesgrupper
med rehabilitering av patienter. Jag har tidigare betonat behovet av en
samordning mellan de båda utbildningarna. Detta behov utgjorde t. ex. grunden fill
mina förslag om en rehabiliteringslinje.

En
vikfig fråga är hur val av huvudmannaskap för utbildningar påverkar
möjligheterna att få tillgång till medicinsk sakkunskap i undervisningen. Kommittén
har konstaterat att oavsett huvudmannaskap är det på samtliga Orter sörjt för
en samordning av de medicinska inslagen i utbildningen och en anknytning av
utbildningen till medicinsk utbildning och forskning. För undervisningen svarar
till stor del läkare med specialistkompetens. Omfattningen av den läkarledda
undervisningen regleras inte i utbildningsplanerna, men har i praktiken kommit
att bestämmas av gängse utbildningstradition. Utredningen har visat att
utbildningen fungerar väl och på ett likartat sätt på samtliga utbildningsorter
oberoende av huvudmannaskap. Inte heller Vård 77 fann, som jag har nämnt,
någon grund för att uttala förord för stat eller kommun som lämpligaste
huvudman.

Karolinska
institutet och universitetet i Lund förordar ett fortsatt statligt
huvudmannaskap på resp. ort. Från båda utbildningsanordnarna har uttryckts en
vilja att t. ex. genom avtal underlätta den erforderliga samordningen med i
första hand arbetsterapeututbildningen.

För
egen del instämmer jag i Landstingsförbundets uppfattning att frågan om
huvudmannaskapet för den statliga sjukgymnastutbildningen närmast är av
ekonomisk och praktisk natur. Jag har mot denna bakgrund tagit stor hänsyn till
remissinstansernas bedömningar i frågan. Med tanke på de särskilda förhållanden
som råder beträffande sjukgymnastutbildningen i Stockholm och Lund förordar
jag därför att rehabiliteringslinjen på dessa orter får ett delat
huvudmannaskap. Detta medför bl. a. att tjänsterna som lärare och skolledare
inom sjukgymnastutbildningen i Stockholm och Lund alltjämt kommer att vara statliga.

Enligt
min uppfattning är det emellertid viktigt att en samordning mellan arbetsterapeut—
och sjukgymnastutbildningarna eftersträvas för att kunna uppfylla målen för en
sammanhållen rehabiliteringslinje. Kommittén pekar på, att sjukgymnastutbildningen
på dessa orter riskerar att bli isolerad från arbetsterapeututbildningen och
övrig kommunal högskoleutbildning. Enligt min mening bör en successivt
uppbyggd samverkan mellan huvudmännen undanröja dessa farhågor. Jag
förutsätter att karolinska institutet och universitetet i Lund kommer att
arbeta för att rehabiliteringslinjen kommer att utformas och utvecklas på
motsvarande sätt i Stockholm och Lund som på övriga orter.

Prop. 1981/82:89 15

2.2
Frågor om statsbidrag, tjänsteorganisation och resurssamband med gymnasieskolan
m. m.

2.2.1
Nuvarande ordning

De
nuvarande reglerna rörande organisation och statsbidrag innebär att man skiljer
mellan två kategorier av kommunal högskoleutbildning, nämligen kommunal högskoleutbildning
med statligt reglerade lärartjänster och kommunal högskoleutbildning som inte
har sådana lärartjänster. Med statligt reglerad tjänst avses tjänst för vilken
avlöningsförmånerna fastställs under medverkan av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer.

Till
den första kategorien, alltså kommunal högskoleutbildning med statligt
reglerade lärartjänster, hör sådan kommunal högskoleutbildning som inte utgör
sjuksköterskeutbildning.

I
regelsystemet för den första kategorien är sambandet med gymnasieskolan
framträdande. Enligt 23 kap. 5§ högskoleförordningen (1977:263) skall sådan
kommunal högskoleutbildning anordnas vid skolenheter med gymnasieskola, om inte
regeringen för visst fall bestämmer annat. Till denna bestämmelse anknyter andra
föreskrifter om samband med gymnasieskolan i högskoleförordningen och
skolförordningen (1971:235). Omfattningen av en kommuns eller
landstingskommuns skolväsende skall enligt 1 kap. 7§ skolförordningen i regel
beräknas enligt ett poängsystem i vilket ingår kommunal högskoleutbildning som
inte utgör sjuksköterskeutbildning. Poängsystemet har enligt andra
föreskrifter i skolförordningen och högskoleförordningen betydelse vid fillämpningen
av föreskrifter om underlag för tjänster som skolchef och föreskrifter om
skolledningens organisation och skolledares undervisningsskyldighet vid
skolenhet med gymnasieskola. Enligt högskoleförordningen har nämligen såväl
skolchef och biträdande skoldirektör som rektor, biträdande rektor och
studierektor vid skolenhet med gymnasieskola uppgifter även inom kommunal högskoleutbildning
av detta slag. Härtill kommer att undervisningen inom sådan kommunal
högskoleutbildning skall fullgöras av lärare vid kommunens eller
landstingskommunens gymnasieskola. Den nu berörda kommunala
högskoleutbildningen har således inte något eget tjänstesystem för vare sig
skolledare eller lärare.

Statsbidrag
till kostnaderna för tjänstgöring av rektorer, biträdande skolledare och
lärare inom kommunal högskoleutbildning som inte utgör sjuksköterskeutbildning
utgår enligt väsentligen samma regler som gäller för gymnasieskolan. Detta
innebär bl. a. att 98 procent av lönekostnaden f. n. täcks av statsbidrag.
Underlaget för lärartjänstgöring inom högskoleutbildningen och därmed för statsbidrag
till motsvarande kostnader beror på timramar som regeringen fastställer. Timramarna
för grupper om normalt 16 eller 30 studerande har framräknats ufifrån de fim-
och kursplaner för strikt definierade ämnen som fanns för berörda utbildningar
innan de år

Prop. 1981/82:89 16

1977
överfördes till högskoleorganisationen. Statsbidrag som avser utbildning på
allmän utbildningslinje eller påbyggnadslinje administreras av skolöverstyrelsen.
För lokala och individuella utbildningslinjer och enstaka kurser utgår
statsbidrag enligt motsvarande beräkningsgrunder efter beslut av
regionstyrelse.

Kommunal
högskoleutbildning som utgör sjuksköterskeutbildning har såsom nämnts inte
statligt reglerade lärartjänster. För sådan utbildning finns vad gäller
regelsystemet endast på någon enstaka punkt samband med gymnasieskolan.
Sjuksköterskeutbildning skall enligt högskoleförordningen förläggas till
särskild skolenhet. Skolöverstyrelsen får dock under vissa omständigheter medge
att sjuksköterskeutbildning förläggs till skolenhet med gymnasieskola. I ett
sådant fall är rektor för skolenheten tillika rektor för
sjuksköterskeutbildningen.

Till
skillnad från det kostnadsrelaterade statsbidraget till annan kommunal högskoleutbildning
är statsbidraget till sjuksköterskeutbildningen en-hetsrelaterat. Statsbidrag
till utbildning på sjuksköterskelinjen och påbyggnadslinjer för utbildning av
sjuksköterskor utgår med vissa belopp för varje studerandegrupp och termin.
Skolöverstyrelsen handhar administrationen. För lokala och individuella
utbildningslinjer och enstaka kurser inom sjuksköterskeutbildningen utgår
statsbidrag enligt beslut av regionstyrelsen, som beräknar bidragen med
utgångspunkt i de grunder som gäller för närmast motsvarande utbildning på
allmän utbildningslinje eller påbyggnadslinje.

2.2.2
Statsbidrag vid fortsatt kommunalt huvudmannaskap

Från
framför allt företrädare för den kommunala högskoleutbildningen har riktats
kritik mot det nuvarande systemet med statligt reglerade tjänster och
statsbidraget för lärarlöner. Kritiken avser främst den begränsade frihet som
systemet medför.

Enligt
sina direktiv skulle huvudmannaskapskommittén ge förslag till ett nytt
statsbidragssystem vid ett alternativ med bibehållet kommunalt huvudmannaskap
för delar av högskoleutbildningen.

I
likhet med vad LÄTU har föreslagit i sitt betänkande (SOU 1980: 3) Lärare i
högskolan finner huvudmannaskapskommittén det angeläget att ett enhetsrelaterat
statsbidrag införs för all kommunal högskoleutbildning. Kommittén avser med
detta ett bidragssystem per utnyttjad terminsstudieplats och utbildningslinje.
Bidraget bör beräknas på antalet studerande exempelvis per den 1 oktober resp.
den 1 mars. Vidare föreslår kommittén att bidraget skall följa
kostnadsutvecklingen. Bidraget bör vid terminens slut utbetalas av myndighet
inom högskolan.

För
att få ett enhetsrelaterat statsbidragssystem har kommittén räknat om de
statsbidrag, som f. n utgår till berörda linjer genom beräkning av timramar.
Ull ett bidrag per studerande. Kommittén har redovisat en beräkning av
skillnaden mellan vad resp. huvudman får i statsbidrag enligt

Prop. 1981/82:89 17

nuvarande
bidragsbestämmelser och vad en bidragsmodell med ett schablonbelopp per termin
och studerande skulle ge. Kommittén konstaterar att skillnaderna jämfört med
nuvarande system är anmärkningsvärt små. Vid ett införande av ett schabloniserat
bidragssystem bör det dock, enligt kommitténs uppfattning, vara möjligt att
övergångsvis göra vissa modifieringar i syfte att mildra vissa
omfördelningseffekter. Detta kan t. ex. ske i form av en utjämningspost som
står fill UHÄ:s förfogande.

I
ett alternativ med bibehållen kommunal högskoleutbildning fillstyrker samtliga
remissinstanser som yttrat sig i statsbidragsfrågan ett enhetsrelaterat
schablonbidrag. Jag vill nämna bl. a. RRV, SÖ, UHÄ, SFS, Landstingsförbundet,
LO och SACO/SR.

För
egen del vill jag anföra följande.

Min
utgångspunkt för de förslag jag här lägger fram rörande bl. a. statsbidrag
till kommunal högskoleutbildning är främst att söka skapa lika goda
förutsättningar för den kommunala delen av högskolan att utvecklas som för den
statliga.

De
områden som berörda utredningar, myndigheter och organisationer anser mest
angelägna att förändra är formerna för statsbidrag och lärartjänstorganisationen
inom den kommunala högskoleutbildningen. Många hävdar att en förändring av
dessa båda områden är en förutsättning för att man skall kunna genomföra den av
riksdagen beslutade nya studieorganisationen.

Ett
nytt statsbidragssystem bör enligt min mening vara enhetligt och lätthanterligt.
Bidragssystemet bör också medge största möjliga frihet för den som förfogar över
resurserna.

Högskolereformen
har medfört ett vidgat lokalt ansvar för utbildningens utformning. Den centrala
styrningen sker genom utbildningsplaner för allmänna utbildningslinjer. Dessa
binder inte den lokala utformningen av utbildningen genom angivande av fimantal
och gruppstorlekar m. m. Huvudmannaskapskommittén menar att det inte är
rimligt att statsbidragets utformning skall motverka en sådan utveckling. Jag
delar helt denna uppfattning. Riksdagens beslut om att en ny
studieorganisation för vissa delar av vårdutbildningarna i högskolan skall
införas den 1 juli 1982 förutsätter också en förändring av bidragssystemen.
Riksdagsbeslutet innebär nämligen att det inom en och samma utbildningslinje —
hälso- och sjukvårdslinjen - och t. o. m. inom samma variant -
operationssjukvård - kommer att ingå utbildningar som för närvarande har olika
bidragssystem.

Kommittén
har som jag har nämnt föreslagit ett s.k. enhetsrelaterat bidragssystem
beräknat på ett bidrag per studerande och linje. Jag vill gå ett steg längre.
Jag kommer även i det följande att föreslå en förändrad beslutsordning för
dimensionering och lokalisering av kommunal högskoleutbildning. Förslaget
innebär att riksdagen skall fastställa dimensionering och lokalisering av
samtliga allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer i högskolan. Därmed
uppnås en större likhet mellan statlig och 2 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr
89

Prop.
1981/82:89 18

kommunal högskoleutbildning. Även bidragssystemet bör
utformas så att det medger lika lokal handlingsfrihet inom de båda delarna av
högskolan. Därmed främjas enligt min mening också samverkan mellan statlig och
kommunal högskola.

Enligt min mening bör nya regler om statsbidrag införas
för kommunal högskoleutbildning inom vårdsektorn fr.o.m. den I juli 1982. Genom
ändringarna bör en frikoppling ske från gymnasieskolans statsbidragssystem.
BI. a. med hänsyn fill dessa ändringar bör också reglerna om organisatoriska
samband med gymnasieskolan ändras vilket jag ämnar behandla i ett senare
avsnitt.

Jag
behandlar först statsbidraget till kommunernas och landstingskommunernas
kommunala högskoleutbildning på allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer
inom vårdsektorn.

Enligt min mening bör i princip samtliga bidrag som nu
utgår till dessa utbildningar upphöra i sin nuvarande form. I stället bör varje
kommun eller landstingskommun för dessa utbildningar få ett samlat
schablonbidrag. Jag kommer i det följande att föreslå att riksdagen skall
fastställa planeringsramar per utbildningslinje och kommun eller
landstingskommun. Riksdagen bör samtidigt med utgångspunkt i
dimensioneringsbeslutet bestämma schablonbidragets storlek. Vid beräkningen bör
tills vidare följande belopp gälla som riktpunkter. Beloppen har räknats fram
på grundval av storleken av de bidrag som föreslås upphöra i sin nuvarande
form.

Vid beräkningen av bidraget bör staten tills vidare utgå
från följande normer:

Grupp 1 Bidrag (kr.) per termin, linje

och studerande

Hälso- och sjukvårdslinjen

Sociala
servicelinjen 4000 kr.

Påbyggnadslinje
för

sjuksköterskor

Påbyggnadslinje
i

blodgruppsserologi

Grupp 2

Hörselvårdslinjen

Tandhygienistlinjen 6000 kr.

Påbyggnadslinje i

klinisk cytologi

Grupp 3

Påbyggnadslinje i ortoptik

Rehabiliteringslinjen 8 000 kr.

Medicinska servicelinjen

Med hänsyn till vad jag kommer att föreslå i det följande
om centralt myndighetsansvar bör UHÄ handha administration och utbetalning av
schablonbidragen.

Prop.
1981/82:89 19

I
princip bör bidrag utgå endast för platser som tas i anspråk. Vissa undantag
kan dock behöva göras. Det bör ankomma på regeringen att utfärda bestämmelser
härför.

Jag
kommer senare denna dag att behandla bidragsberäkningarna. I
budgetpropositionen för budgetåret 1982/83 kommer jag att redovisa de totala
statsbidragen till samtliga landstingskommuner och kommuner för vårdutbildning
inom högskolan. Jag avser att i samband med regleringsbrevet för budgetåret
1982/83 återkomma till regeringen med förslag till en fördelning av
schablonbidragen per landstingskommun och kommun. I likhet med kommittén
föreslär jag att en särskild anslagspost om 5 milj. kr. ställs till regeringens
disposition i samband med övergången till ett nytt statsbidragssystem. För
följande år avser jag att i budgetpropositionen redovisa schablonbidragen för
varje landstingskommun och kommun. Jag kommer vidare i budgetpropositionen att
föreslå regeringen att 80 procent mot nuvarande 98 procent av i och för sig
gällande bidragsbelopp skall betalas ut fill kommuner och landstingskommuner
för vårdutbildning som anordnas inom högskolan.

Statsbidrag
till lokala och individuella linjer och enstaka kurser inom värdsektorn bör
beslutas av regionstyrelserna, som också bör betala ut bidragen. Bidragen bör
beräknas med utgångspunkt i de principer som fillämpas för beräkning av
schablonbidrag för vårdsektorn. Det bör ankomma på regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer att avgöra vilka närmare regler som skall gälla.

Den kommunala och
landstingskommunala högskoleutbildningen på allmänna utbildningslinjer och
påbyggnadslinjer utanför vårdsektorn är av jämförelsevis liten omfattning.
Dessa utbildningar ingår inte i det förslag som jag i det följande lägger fram
om dimensionering och lokalisering av kommunal högskoleutbildning. Frånsett den
landsfingskommunala utbildningen på musiklärarUnjen, för vilken särskilda
regler gäller enligt avtal, bör nuvarande statsbidragsregler övergångsvis gälla
för utbildningar utanför vårdsektorn. Jag avser att i denna fråga återkomma
med förslag som regeringen kan förelägga riksdagen i samband med överväganden
om det fortsatta huvudmannaskapet för berörda utbildningar.

Det
främsta syftet med en övergång fill ett schabloniserat statsbidragssystem är
att huvudmannen skall få stor frihet att avgöra hur bidraget skall användas för
de utbildningar och studerandeplatser som bidraget är avsett för. Det innebär
t. ex. att regeringen inte längre skall fastställa timramar. Därmed upphör
också grunden för de nuvarande reglerna om organisatoriska samband med
gymnasieskolan.

I
fråga om det hittills gällande systemet med statsbidrag till kommunal högskoleutbildning
ankommer det på regeringen att meddela bestämmelser om avveckhng och
utbetalning av retroaktiva bidrag.

Prop.
1981/82:89 20

2.2.3
Tjänsteorganisation vid fortsatt kommunalt huvudmannaskap

2.2.3.1 Utgångspunkter

Som
framgått av min tidigare redovisning finns ett samband mellan
statsbidragssystem och tjänsteorganisation inom den kommunala högskoleutbildningen.
Mitt förslag fill nytt statsbidragssystem för kommunal högskoleutbildning
avser vårdsektorn. Även mina överväganden och förslag rörande
tjänsteorganisatoriska förändringar avser vårdsektorn. För kommunal
högskoleutbildning utanför denna sektor - som avser endast få utbildningar -
bör nuvarande regler gälla fortsättningsvis i fråga om såväl statsbidrag som
tjänsteorganisation.

Jag
redovisar mina överväganden och förslag efter samråd med statsrådet Tilländer
såvitt gäller frågor som har samband med gymnasieskolan eller skolväsendet i
övrigt.

Utgångspunkten för mina
överväganden är att det nya statsbidragssystemet för vårdsektorn skall leda
till att högskolan frikopplas från gymnasieskolan när det gäller
tjänsteorganisatoriska frågor. De tjänsteorganisatoriska förändringarna bör
liksom det nya statsbidragssystemet gälla från den 1 juli 1982. Dock bör en
övergångsperiod om tre år gälla. Jag redovisar detta närmare i det följande.

2.2.3.2 Förläggning
till skolenhet med gymnasieskola

Sådan
kommunal högskoleutbildning som inte utgör sjuksköterskeutbildning skall
enligt 23 kap. 5 § högskoleförordningen anordnas vid en eller flera skolenheter
med gymnasieskola i kommunen eller landstingskommunen, om inte regeringen för
visst fall bestämmer annat. Sjuksköterskeutbildning däremot skall enligt
huvudregeln i 24 kap. 4§ högskoleförordningen förläggas till särskild
skolenhet. Skolöverstyrelsen får dock medge att sjuksköterskeutbildning
förläggs till skolenhet med gymnasieskola, om skolenheten omfattar annan
vårdyrkesutbildning inom den kommunala högskoleutbildningen eller
gymnasieskolan.

Enligt
min mening bör det för vårdsektorn inom den kommunala högskolan i
fortsättningen inte finnas regler som påbjuder eller förbjuder att utbildningen
förläggs till skolenhet med gymnasieskola. Denna ståndpunkt sammanhänger med
mina ställningstaganden i fråga om skolledare och lärare. Jag hänvisar fill vad
jag kommer att anföra i det följande.

2.2.3.3 Skolledare
och skolpoäng

Enhgt
nuvarande regler skall omfattningen av en kommuns eller landstingskommuns
skolväsende i regel beräknas enligt ett poängsystem i vilket ingår kommunal
högskoleutbildning som inte utgör sjuksköterskeutbildning. Poängsystemet har
enligt föreskrifter i skolförordningen och högskoleförordningen betydelse vid
tillämpningen av föreskrifter om underlag för tjänster som skolchef och
föreskrifter om skolledningens organisation och

Prop. 1981/82:89 21

skolledares
undervisningsskyldighet vid skolenhet med gymnasieskola. Detta sammanhänger med
att såväl skolchef och biträdande skoldirektör som rektor, biträdande rektor
och studierektor vid skolenhet med gymnasieskola har uppgifter även inom
kommunal högskoleutbildning av detta slag.

För
sjuksköterskeutbildningens del finns endast en föreskrift om att det för sådan
utbildning skall finnas en rektor. Om skolöverstyrelsen har medgett att
utbildningen förläggs fill skolenhet med gymnasieskola är rektor för
skolenheten tillika rektor för sjuksköterskeutbildningen.

I mitt förslag till nytt
statsbidragssystem inryms även bidrag fill skolle-dande uppgifter. Enligt min
mening bör det i fråga om skolledningen inom vårdsektorn finnas endast vissa
grundläggande föreskrifter om att det skall finnas en rektor och att rektor och
biträdande skolledare vid skolenhet med gymnasieskola under vissa
förutsättningar skall fullgöra motsvarande uppgifter även inom den kommunala
högskoleutbildningens vårdsektor, om huvudmannen så bestämmer. Ingen av de
kommunala högskoleutbildningarna inom värdsektorn bör i fortsättningen ingå i
beräkningen av skolpoäng såsom underlag för tjänster som skolledare eller
biträdande skolledare. Vad gäller skolchef och biträdande skoldirektör - vilka
förekommer endast i kommuner — bör dessa i fortsättningen inte ha några författningsreglerade
uppgifter i fråga om den kommunala högskoleutbildningens vårdsektor. När det gäller
rektor och biträdande skolledare bör utgångspunkten vara att huvudmannen med
hjälp av schablonbidraget för dessa funkfioner anställer personer pä kommunalt
reglerade tjänster. Nu berörda utbildningar bör alltså inte ingå i
poängberäkningen för de statligt reglerade tjänsterna vid skolenheter med
gymnasieskola. I vissa fall kan emellertid praktiska skäl tala för att rektor
eller biträdande skolledare vid en sådan skolenhet ges uppgifter även inom den
kommunala högskoleutbildningens vårdsektor. Huvudmannen bör då under vissa
förutsättningar få besluta om detta. Därvid bör statsbidrag enligt reglerna för
gymnasieskolan utgå endast för den del av rektors eller biträdande skolledares
tjänstgöring som hänför sig till gymnasieskolan. Det bör ankomma på regeringen
att avgöra vilka föreskrifter som behövs för det system som jag här har
förordat.

2.2.3.4
Lärare

För
sammanhangets skull lämnar jag inledningsvis här en kort redovisning av
gällande bestämmelser. Som fidigare har nämnts finns f. n. inom vårdsektorn
dels kommunalt reglerade tjänster som lärare hos landstingskommunerna och
vissa kommuner, dels statligt reglerade tjänster som lärare i gymnasieskolan
med tjänstgöring inom högskolan.

Bestämmelser
om lärare finns i högskoleförordningen (1977:263), i skolförordningen
(1971:235) och i kollekfivavtal.

Lärare
i sådan kommunal högskoleutbildning som inte är sjuksköterske-

Prop. 1981/82:89 22

utbildning
skall enligt högskoleförordningen vara anställda vid gymnasieskolan på
statligt reglerade lärartjänster. Detta gäller även om tjänstgöringen endast
omfattar undervisning inom högskoleutbildning. Dessa tjänster innefattar en
undervisningsskyldighet uttryckt i antal timmar per vecka. Enligt gällande
avtal är undervisningsskyldigheten knuten till det ämne eller de ämnen läraren
undervisar i.

Vissa
lärare med statligt reglerade tjänster har möjlighet att i sin tjänst räkna in
praktisk undervisning i sådana fall där huvudmannen anser det önskvärt och
praktiskt möjligt. Bestämmelser om detta finns i förordningen (SÖ-FS 1980:159)
om rätt för vårdlärare att fullgöra viss undervisning i gymnasieskolan och
kommunal högskoleutbildning, m. m.

Dessa
lärare åtnjuter ferier.

I
fråga om åligganden för lärare m. m. meddelas bestämmelser i 23 kap. högskoleförordningen.

För
de statligt reglerade tjänsterna finns bestämmelser i fråga om behörighet i
skolförordningen (1971:235).

I
fråga om tillsättning av tjänster som lärare och besvär över beslut om tillsättning
gäller reglerna i skolförordningen.

Enligt
vad jag har erfarit finns det f. n. ca 200 stadigt reglerade heltidstjänster
för lärare med tjänstgöring inom kommunal högskoleutbildning.

Enligt
högskoleförordningen får för sådan kommunal högskoleutbildning som inte är
sjuksköterskeutbildning finnas huvudlärare. Denne är huvudlärare vid
gymnasieskolan och verksamhetsområdet kan omfatta antingen både ämnen i
gymnasieskolan och kommunal högskoleutbildning eller enbart ett eller flera
utbildningsmoment i högskoleutbildningen. Inbyggd utbildning omfattas inte av
dessa bestämmelser.

För
de kommunalt reglerade tjänsterna gäller inte några behörighetsvillkor. I
fråga om tillsättande av tjänster gäller de regler som anges i bestämmelser meddelade
av vederbörande utbildningshuvudman. Tillsättningsbeslut överklagas hos
besvärsnämnd, om sådan finns inrättad, eller genom kommunalbesvär.

Enligt
gällande avtal har innehavare av kommunalt reglerad lärartjänst vanligen 40
timmars arbetsvecka samt rätt till semester, inte ferier.

Enligt
förordningen (SÖ-FS 1980:159) om rätt för värdlärare att fullgöra viss
undervisning i gymnasieskolan och kommunal högskoleutbildning, m.m. får
ifrågavarande lärare inom ramen för sin tjänst även fullgöra sådan teoretisk
undervisning som vanligen ankommer på innehavare av statligt reglerad
lärartjänst i gymnasieskolan.

Värdutbildningarna
inom den kommunala högskolan har utvecklats ur gymnasieskolans utbildningar
samt ur sjuksköterskeutbildningen. Fortfarande styr de för gymnasieskolan
gällande reglerna den lokala skolenhetens organisation, skolledningens
utformning och lärarnas tjänste- och arbetsorganisation. Flera företrädare för
denna del av högskolan har, som jag fidigare har nämnt, framhållit att en ny
lärartjänstorganisation utgör en

Prop.
1981/82:89 23

väsentlig
förutsättning för att den av riksdagen beslutade nya studieorganisationen
skall kunna genomföras fullt ut. De nu gällande reglerna innebär bl. a. att det
för lärare inom en och samma utbildningslinje kan gälla olika regler i fråga om
daglig tjänstgöringstid och semester. Den för utbildningen vitala integrationen
mellan teori och praktik samt tjänstgöring i lärarlag försvåras avsevärt. Den
mångsidiga användbarhet som måste känneteckna läraren i högskolan kan inte
uppnås med nuvarande anknytning till gymna sieskolans regelsystem.
Undervisningsskyldigheten uttryckt i ett visst antal veckotimmmar är en
formell reglering som nu ofta får en styrande effekt på arbetsformerna i
utbildningen och karaktären av lärarnas arbetsuppgifter.

LÄTU
föreslår att särskilda tjänster som lärare inom kommunal högskoleutbildning
inrättas för all högskoleutbildning som bedrivs med kommunalt huvudmannaskap
inom sektorn för utbildning för vårdyrken. Remissinstanserna tillstyrker
kommitténs förslag.

För egen del har jag
tidigare tagit ställning för ett fortsatt landstingskommunalt huvudmannaskap.
Ett avgörande skäl för detta beslut var bl. a. att landstingskommunerna
förklarat sig beredda att medverka till en fortsatt utveckling av de aktuella
utbildningarna i enlighet med principerna för högskolereformen. Jag har vidare
framlagt förslag till en ny typ av statsbidrag som är schabloniserat och som
inte längre är anknutet till lärartjänster, elevgrupper eller till
utbildningens art. En förutsättning för att statsbidrag skall utgå till den
kommunala högskoleutbildningen är dock att huvudmännen anordnar utbildningen
och inrättar tjänster efter utbildningens behov. Det finns därmed inte skäl att
behålla de nuvarande reglerna om att undervisning skall fullgöras av lärare i
gymnasieskolan. Jag föreslär att huvudmännen i fortsättningen får anställa
lärare pä kommunalt reglerade tjänster inom hela vårdsektorn av den kommunala
högskoleutbildningen. Regering och riksdag bör endast, enligt min uppfattning,
ange den nivå på lärarnas kompetens som är erforderlig med hänsyn till målen
för utbildningarna i högskotan.

Det
kommer självfallet även i fortsättingen att finnas ett behov av att i en del
fall kunna låta en vårdlärare som är anställd pä en kommunalt reglerad tjänst
inom högskolan fullgöra viss tjänstgöring i gymnasieskolan liksom att i en del
fall låta en vårdlärare som är anställd pä en statligt reglerad tjänst i gymnasieskolan
fullgöra viss tjänstgöring inom högskolan. Jag återkommer till dessa frågor i
det följande.

I
fråga om behörighet till tjänst som lärare i kommunal högskoleutbildning inom
vårdsektorn vill jag anföra följande.

För
de landstingskommunala lärartjänsterna har saknats bestämmelser om behörighet.
Jag anser att detta har varit en nackdel.

Det
finns nämligen starka skäl att värna om kraven på lärarnas kompetens i
högskolan med hänsyn till kvaliteten på undervisningen. En utgångspunkt för
kraven pä lärarnas behörighet är innehållet i lärartjänsten och de åligganden
som skall vara knutna till dem.

Prop.
1981/82:89 24

LÄTU
föreslår att för behörighet till tjänst som lärare i kommunal högskoleutbildning
skall krävas dels genomgången grundläggande högskoleutbildning, dels
genomgången praktisk pedagogisk utbildning.

Remissinstanserna
är i princip positiva Ull detta förslag. SÖ framhåller dock att möjlighet till
dispens måste finnas, eftersom det föreligger brist på utbildade vårdlärare.

För
min del anser jag att LÄTU:s förslag bör kunna ligga till grund för
kompetenskraven för lärare inom kommunal högskoleutbildning. Jag förordar
därför att regler om behörighet till tjänst som lärare i kommunal högskoleutbildning
utformas i enlighet med LÄTU:s förslag genom föreskrifter som regeringen
meddelar. Genom sädana föreskrifter bör även det behov av dispensmöjligheter,
som SÖ har påpekat, tillgodoses.

Jag
förordar sålunda att för de kommunalt reglerade tjänster som lärare som
utbildningshuvudmännen inrättar skall gälla de angivna behörighetsvillkoren.

LÄTU
har föreslagit att tjänsteorganisationen för kommunal högskoleutbildning även
skall omfatta en tjänstekategori för vilken krävs viss kompetens för forskning
och utvecklingsarbete. Kommittén har benämnt tjänsten FoU-tjänst och angett aU
syftet med den nya tjänsten skall vara dubbelt, nämligen dels att ansvara för
utbildningens forskningsanknytning, dels att utveckla arbetet inom vårdorganisationen.

Flertalet
av remissinstanserna tillstyrker att lärartjänster med inriktning på
forsknings- och utvecklingsarbete inrättas, även om det finns delade meningar
om hur forskningsanknytningen skall organiseras i ett uppbyggnadsskede. SÖ
framhåller vikten av en konkret åtgärd för att förankra forsknings- och
utvecklingsarbetet inom utbildningsorganisationen. Denna uppfattning delas i
huvudsak av UHÄ, Landstingsförbundet och socialstyrelsen.

LÄTU
har i fråga om behörighet till FoU-tjänst föreslagit en fri prövning av de
sökandes kompetens utifrån fyra, särskilt angivna kriterier, nämligen dels
genomgången allmän utbildningslinje, dels utbildning i forskningsmetodik, dels
erfarenhet från eget forskningsarbete, dels forskarutbildning med den inriktning
tjänsten avser.

Bland
remissinstanserna finns olika åsikter i fråga om de föreslagna kompetenskraven.
SACO/SR, som ansluter sig till LÄTU:s motiv för att införa FoU-tjänster,
framhåller att doktorsexamen eller motsvarande vetenskaplig kompetens bör
krävas. Företrädare för utbildningshuvudmännen liksom Landstingsförbundet och
socialstyrelsen förutser svårigheter att rekrytera sökande till FoU-tjänsterna
redan med de av LÄTU angivna kompetenskraven. Medicinska forskningsrådet anser
däremot att kompetenskraven satts för lågt och avstyrker LÄTU:s förslag.

Jag
finner för min del att LÄTU:s förslag om särskilda tjänster för forskningsanknytning
är väl motiverat. I likhet med bl. a. UHÄ och SÖ vill jag understryka behovet
av en tjänstetyp inom den kommunala högskole-

Prop.
1981/82:89 25

utbildningen
som bas för forsknings- och utveckhngsarbetet inom vårdområdet. F. n. sker en
successiv uppbyggnad av forskningsanknytande åtgärder pä såväl central nivå
som på regional och lokal nivå. En snabb utveckling av forskarutbildningen på
omvårdnadsområdet har ägt rum, sedan möjligheterna att genomgå
forskarutbildning väsentligt förbättrats genom de nya reglerna om behörighet
till forskarutbildning som infördes den 1 juli 1979. Jag har också erfarit att
flera landstingskommuner själva börjat inrätta särskilda tjänster för forskningsanknytande
uppgifter.

Jag
finner för min del att kraven pä likvärdig kvalitet inom högskolan, både den
statliga och den kommunala, bör leda till att tjänster med sådan föreskriven
behörighet skall kunna inrättas inom den kommunala högskoleutbildningen. Det
bör ankomma på landstingskommunerna att inrätta dessa tjänster.
Behörighetskraven bör dock, liksom för övriga lärartjänster, vara reglerade i
författning. Jag föreslår att krav på doktorsexamen skall gälla för behörighet
till dessa tjänster.

En
utveckling hai- redan påbörjats av flera huvudmän och i takt med att flera
doktorander inom bl. a. omvårdnadsforskning avslutar sin nu pågående
utbildning kommer flera sökande till tjänsterna att finnas. Jag anser i likhet
med Landstingsförbundet att de nya tjänsterna kommer att ge kvinnorna ökade
möjligheter att flytta fram sina positioner vad gäller forsknings- och utvecklingsarbete,
Eftersom de kommunala högskoleutbildningarna är dominerade av kvinnor anser
jag att jämställdheten mellan män och kvinnor inom både högskolans och vårdens
områden i väsentlig män ökar genom att lärartjänster med krav på doktorsexamen
inrättas.

Jag
har tidigare framhållit att statsbidragen till kommunal högskoleutbildning
inte i fortsättningen kommer att vara knutna till lärartjänster, elevgrupperingar
eller art av utbildningar. LÄTU har föreslagit att ett särskilt bidrag skall
utgå till de s. k. FoU-tjänsterna under de första åren med sammanlagt 5 milj.
kr.

Jag
har tidigare föreslagit införandet av ett schabloniserat statsbidragssystem
för kommunal högskoleutbildning. Jag finner mot denna bakgrund inte anledning
för staten att i särskild ordning ge bidrag till kostnaderna för dessa
tjänster. Utbildningshuvudmännen har också redan tagit initiativ i avsedd
riktning och därmed visat sin beredskap att successivt genomföra högskolereformen
inom kommunal högskoleutbildning. Tjänsternas benämning bör fastställas av
resp. utbildningshuvudman.

LÄTU
framhåller att reglerna för tillsättning av tjänster som lärare bör ges i
princip samma utformning som inom den statliga högskolan - med de modifikationer
som betingas av att landstingskommuner är huvudmän för utbildningarna. LÄTU
föreslär att beslut om tillsättning av lärartjänst meddelas av vederbörande
styrelse för den kommunala högskoleutbildningen. Förslag fill
tillsättningsbeslut skall — enligt LÄTU - avges av en tjänsteförslagsberedning,
ett nytt organ.

Prop.
1981/82:89 26

Remissinstanserna
har tillstyrkt LÄTU:s förslag, med undantag av den del som gäller tjänsteförslagsberedningen,
vilket helt avstyrks.

För
min del finner jag det helt naturligt att styrelsen för den kommunala högskoleutbildningen
beslutar om tillsättning av tjänster som lärare. Jag finner inte anledning
föreslå att särskilda beredningsorgan inrättas.

LÄTU
har föreslagit att besvär över beslut om tillsättning av tjänst som lärare
skall kunna anföras hos UHÄ. Förslaget avstyrks av Landstingsförbundet.
Svenska kommunförbundet är tveksam till en sådan ordning, medan UHÄ tillstyrker
förslaget.

För
min del anser jag att besvär över beslut om tillsättning av en kommunalt
reglerad tjänst som lärare endast bör kunna anföras genom kommunalbesvär eller
hos besvärsnämnd om sådan finns inrättad inom den landstingskommunala
förvaltningen.

2.2.3.5
Olika vårdlärares tjänstgöring i gymnasieskolan och kommunal högskoleutbildning

I
propositionen (1979/80:118) om anställningsfrågor för vårdlärare i gymnasieskolan
och kommunal högskoleutbildning föreslogs att lärare inom värdområdet skulle
kunna fullgöra undervisning i vårdämnen i gymnasieskolan eller den kommunala
högskolan även inom ramen för kommunalt reglerade tjänster. Likaså föreslogs
att lärare inom vårdområdet med statligt reglerad anställning skulle kunna
tjänstgöra inom den praktiska delen av vårdutbildningen, dvs. i inbyggd
utbildning.

1
propositionen anfördes att bestämmelserna skulle vara provisoriska i avvaktan
pä ställningstagandena till LÄTU:s och huvudmannaskapskommitténs förslag. En
orsak till detta var givetvis att en stor del av vårdutbildningarna bedrivs
inom den kommunala högskolan.

Jag
har tidigare förordat att tjänsterna inom den kommunala högskolan
fortsättningsvis i princip skall vara kommunalt reglerade. Därmed är de problem
som behandlas i propositionen om anställningsfrågor för vårdlärare i
gymnasieskolan och kommunal högskoleutbildning lösta för den kommunala
högskolans del.

Sä
är emellertid inte fallet i gymnasieskolan. De invändningar som riktas mot en
strikt tillämpning av reglerna om underlag för statligt reglerade tjänster,
resp. vad som får ingå i en statligt reglerad tjänst kvarstår. Enligt min
uppfattning finns inte heller nu någon rimligare lösning på problemen än att
innehavare av kommunalt reglerade anställningar även fortsättningsvis skall få
undervisa i sådant ämne som kan ingå i tjänst som lärare 145 (i vårdkunskap)
och 164 (vårdyrken). Vad jag nu har sagt bör även omfatta lärare i den
kommunala högskolan med kommunalt reglerade tjänster. Vidare bör lärare 145 och
164 i sina tjänster kunna inräkna tjänstgöring i inbyggd utbildning i
gymnasieskolan. Jag förordar således att nuvarande regler i dessa avseenden får
fortsätta att gälla.

Svenska
facklärarförbundet (SFL) har anhållit att dessa bestämmelser

Prop.
1981/82:89 27

skall
göras tillämpliga också för tjänster som lärare 146 (i minst ett av ämnena
barnkunskap samt barn- och ungdomskunskap). SFL påpekar att barnavärdslärare
kan förordnas på såväl tjänst 146 som tjänst 164. Vilken-cara tjänsten
förordnandet kommer att avse är, enligt SFL, mera en slump. SÖ anför i sitt
yttrande över ansökningen bl. a. att det från pedagogisk synpunkt är
synnerligen angeläget att läraren i karaktärsämnet barn- och undomskunskap pä
värdlinjens gren för barna- och ungdomsvård och specialkurserna ges möjlighet
att inom ramen för tjänsten inräkna viss praktik. Vikten av att teori och
praktik integreras har understrukits av lärare, elever och handledare i SÖ:s
utvärderingar av de aktuella utbildningarna. Mot bakgrund av vad SÖ och SFL
framfört, förordar jag att i tjänst som lärare 146 skall kunna ingå inbyggd
utbildning i gymnasieskolan och att personal med kommunalt reglerad anställning
skall kunna fullgöra undervisning i sådant ämne i gymnasiskolan som tjänst som
lärare 146 omfattar.

Det kan i vissa fall
finnas behov av att låta den som har tjänst som lärare 145, 164 eller 146 fä i
sin tjänst inräkna både tjänstgöring i inbyggd utbildning i kommunal
högskoleutbildning och sådan annan tjänstgöring inom kommunal
högskoleutbildning för vilken i fortsättningen normalt skall anställas lärare
på kommunalt reglerade tjänster. Det bör ankomma på regeringen att avgöra vilka
föreskrifter som bör gälla i detta avseende.

Riksdagens
godkännande bör inhämtas av vad jag anfört om tjänstgöring i gymnasieskolan för
personal med kommunalt reglerad anställning och om tjänstgöring i kommunal
högskoleutbildning samt i inbyggd utbildning inom båda utbildningsformerna för
lärare med statligt reglerad anställning i gymnasieskolan.

Reglerna om statsbidrag
bör inte ändras för undervisning som bedrivs i gymnasieskolan av personal som
har kommunalt reglerad anställning, dvs. statsbidraget utgår som om
undervisningen fullgjorts av timlärare. När lärare med statligt reglerad tjänst
i gymnasieskolan tjänstgör inom kommunal högskoleutbildning lämnas statsbidrag
för denna tjänstgöring genom det schablonbidrag som jag har föreslagit. Något
bidrag därutöver skall självfallet inte lämnas.

Eftersom
statsrådet Tilländer i 1982 års budgetproposition kommer att förorda att
statsbidraget fill inbyggd utbildning i gymnasieskolan inom vårdområdet skall
avskaffas, kommer statsbidrag inte att utgå för den del av tjänstgöringen för
lärare 145 och 164 samt 146 som förläggs till sådan inbyggd utbildning. Den
tjänstgöringen får finansieras av medel från huvudmannen för utbildningen. I
dessa fall, liksom i fråga om lärare i musik som har fyllnadstjänstgöring i
kommunal musikskola, bör således avsteg ske från principen att statsbidraget
till lärarlönekostnader direkt eller indirekt utgör underlag för inrättande av
statligt reglerade tjänster. Jag vill i detta sammanhang också erinra om vad
statsrådet Tilländer anfört i propositionen om studie- och yrkesorientering (prop.
1981/82:15) om möjlighet

Prop.
1981/82:89 28

att
i statligt reglerad tjänst som SYO-funktionär inräkna arbete som sekreterare i
lokala planeringsråd (SSA-råd). Riksdagens godkännande av vad jag nu har
förordat bör inhämtas.

Jag
har i dessa frågor samrått med statsrådet Tilländer.

2.2.3.6
Tidpunkt för tjänsteorganisatoriska förändringar

Jag
har föreslagit att det nya statsbidragssystemet skall träda i kraft den 1 juli
1982. De nya reglerna om tjänster m. m. bör också gälla från samma fidpunkt. En
övergångsperiod om tre är bör dock gälla för avveckling av nuvarande system och
införande av kommunalt reglerade tjänster. Under övergångsfiden bör ny personal
inte fä anställas för lärartjänstgöring inom kommunal högskoleutbildning inom
ramen för nuvarande system. Behov av ny personal bör i stället tillgodoses
genom anställningar på kommunalt reglerade tjänster pä samma sätt som nu sker
inom sjuksköterskeutbildningen. I övrigt bör det få ankomma pä regeringen att
avgöra vilka övergångsanordningar som kan behövas.

Jag
avser att senare låta ta upp överläggningar mellan staten och företrädare för Landsfingsförbundet
i de frågor som kan aktualiseras med anledning av att, enligt mina förslag, nu
statligt reglerade tjänster inom kommunal högskoleutbildning skall föras över till
kommunalt reglerade tjänster.

Jag
förutsätter att förhandlingar skall föras enligt gällande regler mellan berörda
organisationer om de anställningsvillkor som skall gälla för den personal som
övergår till kommunalt reglerad anställning.

2.3
Den kommunala högskolans organisation m. m.

2.3.1
Det centrala tillsynsansvaret

Den skoladministrativa
kommittén (SAK) föreslog i sitt betänkande (SOU 1980:5) Förenklad skoladministration
- principer för ny organisation att UHÄ skulle få tillsynsansvaret för den
kommunala högskoleutbildningen oavsett hur huvudmannaskapsfrågan kommer att
lösas. Regeringen har i prop. (1980/81:107) om den statliga skoladministrationen
m. m. föreslagit att UHÄ tilldelas det centrala myndighetsansvaret för frågor
som gäller högskoleplanering, dvs. utbildningens innehåll, dimensionering och
organisation samt lokalisering, anslagsframställning och antagningsfrägor. Riksdagen
har lämnat detta utan erinran. Arbetsuppgifter rörande den administrativa
tillsynen över dessa områden vad gäller utbildning som har väsentligt samband
med gymnasieskolan borde dock enligt vad som anfördes i nämnda proposition
vila pä SÖ. Föredraganden anförde i propositionen att vissa
gränsdragningsfrågor behövde utredas närmare.

Med
hänsyn till de förändrade förutsättningar som nu föreligger genom de här
framlagda förslagen om bl. a. ett nytt statsbidragssystem och tjänster som
lärare i den kommunala högskoleutbildningens.vårdsektor tar jag.

Prop.
1981/82:89 29

efter
samråd med statsrådet Tilländer, nu upp frågan om det fortsatta tillsynsanvaret.
Huvudmannaskapskommittén konstaterar att de flesta problemen på central nivå i
fråga om kommunal högskoleutbildning är kopplade till det delade ansvaret
mellan UHÄ och SÖ. Enligt kommitténs uppfattning har det delade
planeringsansvaret medfört onödigt krångliga arbetsrutiner och i en del fall
omfattande dubbelarbete. Det har även medfört en oklarhet i
ansvarsfördelningen, bl. a. i informationsfrågor. Kommittén menar att de båda
verken har skilda utgångspunkter beträffande arbetsrutiner, detaljeringsgrad i
beslut, språkbruk etc. Kommittén anser också att risken för att de kommunala
högskoleutbildningarna skall falla "mellan två stolar" pä grund av
oklarheter mellan olika myndigheter minskar om ansvaret åvilar ett verk.

Samtliga
remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag om att hela det centrala
myndighetsansvaret nu förs över till UHÄ. Många remissinstanser påpekar vikten
av att den kommunala högskoleutbildningen kopplas bort från gymnasieskolans
regelsystem och får utvecklas enligt högskolans villkor och förutsättningar.
Detta bör underlättas om UHÄ har det samlade myndighetsansvaret för hela
högskolan.

Jag
delar kommitténs uppfattning att ett samlat centralt ansvar för högskolan
skapar förutsättningar för en enklare handläggning av arbetsuppgifter som
åvilar verksnivän. Ett samlat ansvar ökar även möjligheterna till mer enhetliga
regeltolkningar. Det är enligt min mening väsentligt att det görs en likvärdig
bedömning av resursbehov för alla delar av högskolan.

Det
huvudsakliga skälet till att arbetsuppgifter rörande den administrativa
tillsynen för den kommunala högskoleutbildningen fortfarande ligger på SÖ är
dessa utbildningars direkta resursmässiga och organisatoriska samband med
gymnasieskolan. Samtliga utredningar som under de senaste åren analyserat denna
del av högskolan ufifrån olika utgångspunkter har konstaterat att detta samband
inte är så uttalat i dag. Ett genomförande av mitt förslag om ett nytt
statsbidragssystem för kommunal högskoleutbildning liksom om lärartjänster
enbart för kommunal högskoleutbildning, kommer att minska sambandet med
gymnasieskolan ytterligare.

Jag
förordar därför i princip att det samlade centrala myndighetsansvaret för all
högskoleutbildning inom vårdsektorn skall åvila UHÄ oavsett huvudmannaskap fr.
o. m. den 1 juli 1982. Som jag fidigare har nämnt bör en övergångsperiod om tre
är gälla innan den nya tjänsteorganisationen är helt genomförd. Under denna
övergångsperiod bör frågor som rör de stafiigt reglerade tjänsterna inom denna
del av högskolan fortfarande stå under tillsyn av SÖ. Jag utgår från att de
båda verken vidtar erforderliga samordningsåtgärder.

2.3.2
Planeringssystem

När
det gäller den kvantitativa planeringen har för den kommunala högskoleutbildningen
andra rutiner tillämpats än för den statliga högsko-

Prop. 1981/82:89 30

lan.
För kommunal högskoleutbildning fastställer riksdagen en planeringsram för
riket och ett beräkningsunderlag för lokalisering och dimensionering per
utbildningshuvudman. Det ankommer sedan pä SÖ att omfördela platserna mellan
huvudmännen inom av riksdagen fastställd planeringsram.

Ett
problem som har uppmärksammats vad gäller kommunal högskoleutbildning har
varit det dåliga kapacitetsutnyttjandet av antalet platser inom fastställd
planeringsram. I syfte bl. a. att förbättra detta beslöt riksdagen om
försöksverksamhet med ny planeringsordning för sjuksköterskeutbildning (prop.
1978/79:198, UbU 1978/79:41, rskr 1978/79:354). Enligt denna skall
regionstyrelserna besluta om fördelning av nybörjarplatser mellan olika
huvudmän.

Huvudmannaskapskommittén
anser att en avstämning mellan efterfrågan och utbud även fortsättningsvis bör
göras centralt av UHÄ i samband med anslagsframställningen. Enligt den modell
som kommittén förordar skall riksdagen fatta beslut om en planeringsram per
högskoleregion. Regionstyrelserna fördelar sedan antalet platser per huvudman
och utbildning. Den slutliga lokaliseringen av beviljad utbildning fastställs
av huvudmannen.

Samtliga
remissinstanser som berör frågan om ledning och planering i sina yttranden
framhåller att ett överförande av tillsynsansvaret för vårdutbildningarna inom
den kommunala högskolan till UHÄ bör leda till att dessa utbildningar sä långt
som möjligt inordnas i det planeringssystem och de administrativa rutiner som
gäller för den övriga högskolan. Arbetet med t. ex. anslagsframställning och
utbildningsplaner m. m. bör lösas på samma sätt som för högskolan i övrigt.

Jag
delar denna uppfattning.

Jag
har i det föregående redogjort för mitt förslag fill ett nytt statsbidragssystem
— med ett schablonbidrag till varje landstingskommun beräknat utifrån antalet
studerandeplatser per utbildningslinje. Ett sådant bidragssystem bör öka
överensstämmelsen mellan planerat och faktiskt antal nybörjarplatser.

Vad
gäller värdutbildningarnas lokalisering och dimensionering utgår jag från
beslutsordningen för den statliga högskoleutbildningen. Enligt denna
fastställer riksdagen planeringsramar per utbildningslinje eller grupp av utbildningslinjer
och högskoleenhet. Riksdagen bör därför för den kommunala utbildningen
fastställa planeringsramar för allmänna utbildningslinjer samt påbyggnadslinjer
per landstingskommun. Beslut om lokalisering av en utbildningslinje inom
landstingskommunen eller motsvarande samt fördelning pä varianter bör fattas
av huvudmännen själva efter samråd med berörda myndigheter på länsnivå sä att
de regionalpolitiska aspekterna beaktas. För att möjliggöra en smidig
anpassning till förändrade förutsättningar bör regionstyrelserna bemyndigas
att omfördela platser och statsbidrag mellan landsfingskommun eller
motsvarande inom resp. region. Om-

Prop.
1981/82:89 31

fördelning
mellan regioner bör enligt min uppfattning ankomma på UHÄ. Ett sådant flexibelt
planeringssystem bör även främja en bättre överensstä-melse än hittills mellan
vårdplanering och utbildningsplanering. Därmed kommer också ett i dessa
avseenden likartat planeringssystem att skapas för hela högskolan. Enligt min
uppfattning bör en sådan ordning även öka förutsättningarna för ett fullt
resursutnyttjande och bidra fill en reaUstisk planering av värdutbildningarna.

I
anslutning härtill vill jag betona vikten av att det skapas former för att samordna
resurskrävande utbildningar, bl. a. med avseende på praktikplatser. Detta bör
ske på regional nivå.

Jag
avser inte att med mitt ställningstagande i denna fråga föregripa de förslag
som kan komma att framläggas av uppföljningskommittén (U 1979:03).

2.3.3
Antagningsfrågor

Huvudmannaskapskommittén
konstaterar att frågan om en samordning av antagningen inom hela högskolan äter
är aktuell pä grund av att de korta värdutbildningarna fr. o. m. den 1 juli
1982 kommer att följa samma behörighets- och urvalsregler som de allmänna
utbildningslinjer för vilka UHÄ ombesörjer antagningen. Kommittén anser att de
förändringar i fråga om behörighet och urval till viss värdutbildning i
högskolan som riksdagen har beslutat om, helt oberoende av
huvudmannaskapsfrågan, kräver att ett nytt antagningssystem byggs upp.

I propositionen om ny
värdutbildning i högskolan förutsattes att UHÄ skulle granska denna
samordningsfråga. Inom UHÄ har en arbetsgrupp arbetat med att se över
antagningen fill den kommunala högskoleutbildningen. Representanter för UHÄ,
SÖ, Svenska kommunförbundet, Landsfingsförbundet, berörd personal och de
studerande har ingått i gruppen. Gruppens arbete slutfördes i juni 1980 och
redovisades i en promemoria De medellånga vårdutbildningarnas
antagningsorganisation och en samordning av högskoleantagning fr.o.m. den I
juli 1982. Arbetsgruppen har diskuterat olika modeller för
antagningsorganisationen. Gruppens förslag innebär att antagningen till de
korta vårdutbildningarna centraliseras till en fristående
antagningsorganisation i Jönköping. UHÄ redovisade i skrivelse den 29 augusti
1980 överväganden och förslag i frågan samt begärde uppdrag att fortsätta
arbetet i enlighet med av arbetsgruppen uppdragna riktlinjer. Med anledning av
skrivelsen gav regeringen den 6 november 1980 UHÄ i uppdrag att anpassa datorsystemet
för central antagning till de särskilda förutsättningar som finns för antagningsorganisafionen
för kommunal högskoleutbildning i Jönköping. Anpassningsarbetet skulle
bedrivas pä sådant sätt att en samordning av antagningsförfarandet på sikt underlättas.

UHÄ
har i skrivelse den 18 september 1981 lagt fram förslag om ett fristående,
centralt antagningsorgan i Jönköping. Detta organ bör enligt

Prop.
1981/82:89 32

UHÄ,
liksom Landstingsförbundets antagningsnämnd för sjuksköterskeutbildning, vara
knutet till Landstingsförbundet. Den nya organet får enligt förslaget ansvaret
för all antagning till sådan högskoleutbildning för vårdyrken som har
kommunalt huvudmannaskap liksom fill de statligt bedrivna sjukgymnastutbildningarna
i Stockholm och Lund. Utöver sina uppgifter som centralt antagningsorgan fyller
nuvarande antagningsnämnden för sjuksköterskeutbildning vissa uppgifter som ett
samarbetsorgan för huvudmännen för berörda kommunala utbildningar.
Landstingsförbundet härför UHÄ framhållit att även det nya antagningsorganet
bör ha sädana samordnande uppgifter och därför ges formen av en nämnd.

Jag
delar uppfattningen att ett nytt antagningssystem måste utformas sä att en sä
långtgående samordning som möjligt av antagningen till olika utbildningslinjer
eftersträvas. Framförallt är en samordning viktig mellan utbildningar som utgör
valalternativ för den sökande. Enligt vad jag har erfarit tillstyrker samtliga
remissinstanser som berört denna fråga UHÄ:s förslag om att antagningen till
alla vårdutbildningar inom kommunal högskoleutbildning centraliseras till
Jönköping. Ansvaret för denna uppgift bör läggas på Landstingsförbundets
antagningsnämnd för högskoleutbildning, ett nytt organ som, efter vad jag har
erfarit. Landstingsförbundet vid överläggningen med UHÄ har förklarat sig
berett att inrätta. 1 denna nya antagningsnämnd som utses av
Landstingsförbundets styrelse, kommer utöver ledamöter som representerar
huvudmännen att ingå företrädare för de anställda och de studerande inom
nämndens verksamhetsområde. Dessutom skall en företrädare för UHÄ ha rätt att
delta i nämndens överläggningar.

Jag
delar UHÄ:s uppfattning att Landstingsförbundets antagningsnämnd för
högskoleutbildning även bör få ansvara för antagningen till de statliga
sjukgymnastutbildningarna i Stockholm och Lund. Enligt 35 § högskolelagen
(1977:218) får regeringen överlämna åt organ som Landstingsförbundet utser att
anta studerande i grundläggande högskoleutbildning som anordnas av kommun
eller landstingskommun. För att nämnden skall få ansvara även för antagning
till högskoleutbildning som anordnas av staten krävs därför ändring i högskolelagen.
En sådan ändring bör träda i kraft den I juli 1982. Förslag till ändring har
upprättats inom utbildningsdepartementet och bör fogas till detta protokoll.

UHÄ
har vidare i skrivelse den 18 september 1981 föreslagit att besvär över
antagningsbeslut av Landstingsförbundets antagningsnämnd för högskoleutbildning
skall prövas av den nämnd som enligt beslut av riksdagen (prop. 1980/81:184, UbU
1980/81; 39, rskr 1980/81:418) skall inrättas för att överta regeringens
funktion som högsta besvärsinstans beträffande central antagning fill
grundläggande högskoleutbildning.

Eftersom
samma regler för behörighet och urval skall fillämpas av antagningsnämnden som
av UHÄ är det naturligt att besvär över beslut ifråga om antagning behandlas av
samma instans. Därför tillstyrker jag UHÄ;s förslag.

Prop. 1981/82:89 33

UHÄ
föreslär i ovannämnda skrivelse att kostnaderna för antagningen till den
kommunala högskoleutbildningen skall delas mellan staten och huvudmännen för
utbildningen på sä sätt att staten svarar för utvecklingskostnader som avser antagningsorganisafion
och ADB-system, medan huvudmännen bestrider kostnaderna för den löpande
driften av verksamheten och underhållet av systemet, detta i likhet med vad
som f. n. gäller för Landstingsförbundets antagningsnämnd för
sjuksköterskeutbildning. Vad gäller utvecklingskostnader inför den nya
antagningsmyndighetens igångsättande har staten redan tidigare iklätt sig
kostnadsansvaret.

Jag
finner att denna fördelning av kostnadsansvaret mellan huvudmännen och staten
är rimlig och godtagbar.

2.3.4
Linjenämnds- och inflytandefrågor

Huvudmannaskapskommittén
framhåller att det vid en bibehållen landstingskommunal högskoleutbildning är
angeläget att skapa likvärdiga förutsättningar för denna jämfört med den
statliga högskolan. Lösningar avseende medinflytande inom en bibehållen
kommunal högskoleutbildning måste dock enligt kommittén anpassas till den
kommunala demokrafins förutsättningar.

Utredningen
om den kommunala demokratin har funnit att systemet med närvarorätt för
anställda i styrelser och nämnder gör att företagsdemokratin kan förverkligas
utan negativ inverkan på den kommunala demokratin. Huvudmannaskapskommittén
menar att en konstrukfion med närvarorätt för företrädare för de anställda och
de studerande i olika organ inom den kommunala högskolan kanske inte leder lika
långt som den form för medinflytande som tillämpas inom den statliga högskolan.
Den bör dock fillsammans med de möjligheter som redan finns genom linjenämndsverksamheten
ge de studerande och anställda inte bara tillfälle till insyn och information
utan också bättre möjligheter att påverka utbildningens utformning och den egna
situafionen.

Flera
remissinstanser är kritiska mot att utredningen lägger fram endast få förslag
till förändringar vad gäller inflytande för studerande och anställda. Några
remissinstanser vill stärka linjenämndernas ställning genom att ge dessa reella
möjligheter att bedriva ekonomisk planering och större ansvar i
budgetsammanhang.

För
egen del får jag anföra följande.

Med stöd av lagen
(1972:271) om närvarorätt vid sammanträde med kommunal eller landstingskommunal
nämnd har sedan år 1973 pågått en: försöksverksamhet med närvarorätt för
personalrepresentanter i 37 kommuner och 20 landsfingskommuner. Omkring 1900 nämndledamöter
och drygt 600 personalrepresentanter har medverkat i försöksverksamheten. Enligt
lagen får regeringen pä framställning av en kommun eller landsfingskommun
medge att en viss nämnd beslutar att företrädare för de anställda 3 Riksdagen
1981182. 1 saml. Nr 89

Prop. 1981/82:89 34

hos
kommunen eller landstingskommunen får närvara vid nämndens sammanträden och
delta i överläggningarna men inte i besluten.

Utredningen
om den kommunala demokratin föreslog i betänkandet (SOU 1977:39)
Företagsdemokrati i kommuner och landsfingskommuner närvarorätt för
representanter för de anställda och att partssammansatta organ skulle kunna
inrättas.

I prop.
1978/79:188 om fördjupad företagsdemokrati i kommuner och landstingskommuner
föreslogs en lagändring så att partssammansatta organ skulle kunna inrättas.
Riksdagen beslöt i enlighet med förslagen (KU 1978/79:38, rskr 1978/79:362).

Som
ett resultat av den nämnda propositionen utfärdades tilläggsdirekfiv till
kommittén (Kn 1978:02) för fortsatt utredning av frågan om medbestämmande för
de anställda i kommuner och landstingskommuner (Dir. 1979:54).

Kommittén
ges i direktiven i uppdrag att med utgångspunkt i det tidigare nämnda
betänkandet och remissvaren m. m. utreda och lämna förslag i frågan om
närvarorätt för de anställda i de kommunala och landstingskommunala nämnderna.
Kommittén väntas komma med förslag under 1982.

Vad
gäller de studerande vill jag enrinra om att frågor om inflytande för dem som
nyttjar kommunernas tjänster utreds av kommunaldemokratiska kommittén (Kn
1977:07, Dir. 1977:96).

Med
hänsyn till det pågående utredningsarbetet är jag inte beredd att lägga fram
något förslag om närvarorätt för anställda och studerande i landstingskommunemas
utbildningsnämnder eller motsvarande. Jag har i denna fråga samrätt med chefen
för kommundepartementel.

Vad
gäller linjenämndernas möjligheter att få ekonomiskt ansvar för utbildningen
kan jag endast konstatera att kommunalförfattningarna inte medger att beslut
formellt delegeras till icke politiskt sammansatta organ. Efter vad jag har
erfarit fungerar trots detta linjenämndsverksamheten enligt intentionerna inom
landstingskommunerna. Jag har fidigare i olika sammanhang betonat linjenämndernas
viktiga arbete för utbildningens utveckling. Jag konstaterar att
förutsättningar för detta arbete också finns inom kommunal högskoleutbildning.

Både
UHÄ och Landstingsförbundet för fram förslag om att den kommunala högskolan
bör ges möjligheter att inrätta organ motsvarande institutionsstyrelserna vid
de stafiiga högskoleenheterna. Uppföljningskommittén (U 1979:03) har fått
tilläggsdirektiv (Dir 1981:13) att se över bl. a. den lokala
högskoleorganisationen. Med anledning härav anser jag att det inte nu är
möjligt att ta ställning till frågan om institutionsstyrelser inom kommunal
högskoleutbildning.

Prop. 1981/82:89 35

2.4 Genomförande av den nya studieorganisationen

2.4.1 Allmänt

Riksdagens beslut år 1979 om ny vårdutbildning i högskolan
(prop. 1978/ 79:197, UbU 1979/80:7, rskr 1979/80:100) innebär bl. a. en
väsentlig förändring av dels anknytningen mellan gymnasieskolan och högskolan,
dels studieorganisafionen för berörda utbildningar. I den nya studieorganisationen
har antalet studievägar begränsats. Syftet därmed är att göra studieorganisationen
mer överskådlig än vad den är i dag. Den nya studieorganisafionen är uppbyggd
så att studierna inleds med en för de allmänna utbildningslinjerna gemensam
grundkurs med inriktning mot öppen vård och förebyggande insatser. Därefter
sker en stegvis differentiering mot områdena socialvård, hälso- och sjukvård
samt medicinsk service. Genom denna reform har grunden lagts för en nödvändig
förnyelse av vårdutbildningarna i samklang med utvecklingen inom hälso- och
sjukvården.

Den 1 juli 1982 samordnas således flertalet av nuvarande
utbildningslinjer inom de kommunala vårdutbildningarna. Tandhygienistlinjen
berörs inte av några förändringar nu. Riksdagsbeslutet innefattar inte heller
ett slutligt ställningstagande till rehabiliteringslinjens längd, innehåll och
uppläggning. Samma förhållande gäller sociala servicelinjens uppläggning,
längd och sektorstillhörighet. Regeringen uppdrog den 19 juli 1979 åt SÖ och
UHÄ att inkomma med förslag i dessa frågor i så god tid att de båda linjerna
kan inrättas den 1 juli 1982.

UHÄ och SÖ har i skrivelse den 17 september 1980 hemställt
att regeringen fastställer vissa övergångsbestämmelser i samband med
införandet av den nya studieorganisationen. UHÄ och SÖ har vidare i samma
skrivelse hemställt att inrättandet av rehabiliteringslinjen samt
reformeringen av sociala servicelinjen uppskjuts till den 1 juli 1983.
Ämbetsverken har i september 1981 inkommit med slutliga förslag beträffande
dessa båda linjer.

2.4.2 Rehabiliteringslinjen och sociala servicelinjen

I proposifion 1978/79: 197 om vårdutbildning inom
högskolan föreslog jag att en rehabiliteringslinje skulle inrättas. Den
motsvaras i dag av dels arbetsterapeutlinjen om 120 poäng, dels
sjukgymnastlinjen om iOO poäng. Arbetsterapeututbildningen syftar till att ge
sådan kunskap och färdighet som fordras för arbetsterapeutisk verksamhet inom
öppen och sluten hälso- och sjukvård samt arbete inom social service och omvårdnad.
Sjukgymnastutbildningen syftar till att ge den kunskap och färdighet som
fordras för arbete som legifimerad sjukgymnast. Utbildningslinjerna har avsnitt
som är gemensamma. Samläsning kan därför förekomma mellan de båda
utbildningslinjerna.

I nämnda proposition förordade jag att beslut om
inrättande av rehabiliteringslinjen skulle anstå till dess att
arbetsterapeututbildningen hade setts

Prop. 1981/82:89 36

över
i sin helhet. Jag förordade vidare att arbetsterapeututbildningen skulle ha
samma poängtal som sjukgymnastutbildningen, dvs. 100 poäng.

Riksdagen
biföll förslaget om en översyn av arbetsterapeututbildningen men tog inte
ställning fill utbildningstidens längd. Denna fråga borde enligt riksdagen
prövas förutsättningslöst i översynsarbetet (UbU 1979/80:7). Regeringen uppdrog
genom beslut den 19 juli 1979 åt UHÄ att i samråd med SÖ genomföra översynen.

Även
förslag till en reformerad social servicelinje lades fram i propositionen om
vårdutbildning inom högskolan. Jag föreslog i nämnda proposition att frågan om
en ny social servicelinje skulle ses över, både vad gäller utbildningens
uppläggning och längd. Riksdagen biföll förslaget.

Regeringens
uppdrag åt UHÄ och SÖ angående rehabiliteringslinjen omfattade därför även ett
uppdrag om översyn av sociala servicelinjen.

Som
jag nyss har nämnt bedömer UHÄ och SÖ det inte möjligt att lämna ett
tillfredsställande undertag för statsmakternas beslut i sådan fid att de nya
linjerna kan inrättas den 1 juli 1982. De hemställer därför att inrättandet av
rehabiliteringslinjen och en ny social servicelinje skjuts upp till den Ijuli
1983.

Det är enligt min mening
väsentligt att de lokala myndigheterna får en rimlig planeringstid inför genomförandet
av en ny linje. Det är vidare angeläget att information till blivande
studerande ges i god tid. Med hänsyn fill att översynsarbetet har visat sig
mera omfattande än vad som har kunnat förutses är det inte möjligt att
tillgodose de behov av planeringstid och information som jag nyss har nämnt om
linjerna skulle inrättas den 1 juli 1982. De båda linjerna bör därför enligt
min mening inte inrättas vid denna tidpunkt. Ett uppskov är nödvändigt. I
övrigt avser jag att i budgetpropositionen återkomma till regeringen med
förslag i denna fråga. Som en följd härav bör nu gällande behörighets- och
meritvärderingsbestämmelser tillämpas under uppskovstiden.

2.4.3
Successiv övergång till den nya studieorganisationen

Den
nya studieorganisationen träder enligt riksdagens beslut i kraft den

Ijuli
1982. Följande allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer avvecklas

fr.
o. m. samma tidpunkt:

Allmänna
utbildningslinjer

hörselvårdsassistentlinjen

laboratorieassistenfiinjen

medicinska
assistentlinjen

oftalmologassistentlinjen

operationsassistentlinjen

sjuksköterskelinjen

Prop.
1981/82:89 37

Påbyggnadslinjer
utbildning till ortoptist vidareutbildning av sjuksköterskor

UHÄ
och SÖ har i samråd hemställt att regeringen utfärdar bestämmelser för en
stegvis övergång till den nya studieorganisationen. Myndigheterna menar att en
omedelbar avveckling av befinUiga utbildningar medför problem dels i form av
ett kraftigt minskat antal examinerade sjuksköterskor från grundutbildningen
år 1983, dels i fråga om anpassningen av vidareutbildningen av sjuksköterskor
till hälso- och sjukvårdslinjens inriktning mot allmän hälso- och sjukvård.
UHÄ och SÖ har i sin bedömning ansett att en temporärt minskad examination av
sjuksköterskor kan medföra allvarliga konsekvenser för sjukvården. Vad gäller päbyggnadsutbild-ning
för sjuksköterskor kommer, påpekar de båda ämbetsverken, behöriga sökande till
den nya päbyggnadsutbildningen att finnas först inför vårterminen 1985, vilket
också kan medföra en olycklig nedgång i examinationen.

I
likhet med UHÄ och SÖ förordar jag en successiv övergång till den nya studieorganisationen.
Ämbetsverkens förslag till övergångsbestämmelser bör i stort sett följas. Jag
har redan tidigare förordat ett uppskov med inrättandet av
rehabiliteringslinjen samt reformeringen av sociala servicelinjen.

Mot
denna bakgrund förordar jag att hörselvårdsassistentlinjen, operationsassistentlinjen,
oftalmologassistentlinjen, laboratorieassistentlinjen, medicinska
assistentlinjen, sjuksköterskelinjen om 63 p, 73 p eller 105 p och utbildning i
ortoptik, som påbörjats före den 1 juli 1982, får fortgå enligt äldre
föreskrifter fills dess att de studerande har avslutat sin utbildning, dock
längst t. o. m. höstterminen 1984.

Antagning till den nya hälso-
och sjukvårdslinjen, medicinska servicelinjen och hörselvårdslinjen bör såsom
jag tidigare har föreslagit i propositionen om vårdutbildning inom högskolan
göras första gången inför läsåret 1982/83. För att det skall bli en jämn examinafion
bör studerande tas in även till nuvarande grundutbildning för sjuksköterskor 65
poäng samt till vidareutbildning av sjuksköterskor i psykiatrisk vård samt operationssjuk-värd
under 1983. Denna övergångsanordning bör gälla t.o.m. höstterminen 1983. För
de sjuksköterskor som härefter vill komplettera sin utbildning inom
psykiatrisk sjukvård eller operationssjukvård utgår jag från att berörda
högskolemyndigheter utvecklar en lämplig kurs inom ramen för den nya hälso- och
sjukvårdslinjen. Antagning till 65-poängsutbildningen sker således sista gången
höstterminen 1982.

UHÄ
och SÖ föreslår att vidareutbildning för sjuksköterskor i medicinsk och kirurgisk
sjukvård får anordnas t.o.m. år 1985. Enligt den nya studieordningen ingår
motsvarande moment i hälso- och sjukvårdslinjen. I skrivelser frän bl. a. SSEF,
Svenska hälso- och sjukvärdens tjänstemannaförbund och enskilda studerande
till regeringen har föreslagits att vidareut-

Prop. 1981/82:89 38

bildningen
inom medicinsk och kirurgisk sjukvård inte skall avvecklas innan dagens grundutbildade
sjuksköterskor har beretts möjlighet att genomgå den. Frågan har även
behandlats av riksdagen med anledning av en motion i anslutning till prop.
1980/81:100 (UbU 1980/81:29, rskr 1980/81:354). Enligt riksdagens mening måste
det även när den nya studieorganisationen införts och den gamla helt
avvecklats finnas möjligheter för sjuksköterskor med tidigare grundutbildning
att i någon form vidareutbilda sig i kirurgisk och medicinsk sjukvård.

Jag
delar de uppfattningar som har uttryckts i nämnda skrivelser. Det är enligt min
mening väsentligt att samtliga grundutbildade sjuksköterskor får en fullständig
yrkesutbildning. För utbildning i medicinsk och kirurgisk sjukvård är det
motiverat med en särskild övergångsanordning med hänsyn till det stora antalet
sjuksköterskor som saknar sådan utbildning. Vidareutbildning i medicin och
kirurgi bör därför få fortgå t. o. m. vårterminen 1983. Jag är däremot inte
beredd att förorda att utbildningen i medicin och kirurgi får anordnas efter
den 1 juli 1983 i sin nuvarande utformning. Enligt min uppfattning bör
utbildningsbehovet därefter kunna tillgodoses genom kompletterande utbildning
om 10 veckor. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om ett
uppdrag till UHÄ att utforma en sådan utbildning. Utbildningen bör organiseras
inom ramen för den nya hälso-och sjukvårdslinjen och anordnas sä länge
myndigheterna anser att det finns tillräckligt stort behov av en sådan
kompletteringsutbildning.

De nya påbyggnadslinjerna
bygger på den nya hälso- och sjukvårdslinjen. Studerande från den nya linjen
kan först inför vårterminen 1985 resp. höstterminen 1986 direkt fortsätta sin
utbildning inom påbyggnadslinjerna. Enligt de av UHÄ och SÖ fastställda
behörighetsbestämmelserna är även sjuksköterskor som genomgått nuvarande
grundutbildning behöriga att söka till de nya päbyggnadslinjerna efter 1 1/2
resp. 3 års yrkeserfarenhet inom yrket. För att behöriga sökande överhuvudtaget
skall finnas bör antagning till påbyggnadslinjer i anestesi- och intensiv värd,
hälso- och sjukvård för barn och ungdom och obstetrisk och gynekologisk vård
första gången ske inför vårterminen 1984. Antagning till påbyggnadslinjen i öppen
hälso- och sjukvård bör ske första gången inför vårterminen 1985. Nuvarande
utbildningar inom dessa områden bör således anordnas över-gängsvis, dock längst
t. o. m. budgetåret 1984/85.

Jag
förordar att de ändrade behörighetsreglerna och den nya studieorganisationen
helt skall ha trätt i kraft under 1985 för samtliga här berörda utbildningar.
Det innebär en övergångsperiod om 3 1/2 är räknat från reformstarten den 1 juli
1982. För tiden därefter utgår jag frän att individuella dispenser ges enligt
de bestämmelser som finns i högskoleförordningen.

Prop.
1981/82:89 39

3
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen dels bereder
riksdagen tillfälle att

1. ta
del av vad jag har anfört om huvudmannaskap i fråga om de

kommunala vårdutbildningarna, de statliga sjukgymnastutbild

ningarna i Stockholm och Lund samt sjuksköterskeskolor med

enskild huvudman,

dels
föreslår riksdagen att

2.
anta ett inom
utbildningsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i högskolelagen
(1977:218),

3.
besluta om ett nytt
statsbidragsystem för kommunal högskoleutbildning inom vårdsektorn enligt de
riktlinjer som jag har förordat,

4.
godkänna vad jag har förordat
om upphörande av regler om anknytning till skolenhet och om poängberäkning för
kommunal högskoleutbildning inom värdsektorn,

5.
godkänna vad jag har förordat
om tjänster som skolledare och lärare i den kommunala högskoleutbildningen inom
värdsektorn,

6.
godkänna vad jag har förordat i
fråga om behörighet för tjänst som lärare inom den kommunala
högskolutbildningen,

7.
godkänna vad jag har förordat
om tjänstgöring i gymnasieskolan för lärare med kommunalt reglerad anställning
och om tjänstgöring i den kommunala högskoleutbildningen och i inbyggd utbildning
för lärare med statligt reglerad anställning i gymnasieskolan,

8.
godkänna vad jag har förordat
om det centrala tillsynsansvaret för kommunal högskoleutbildning inom
vårdsektorn,

9.
godkänna vad jag har förordat
om en ny planeringsordning för kommunal högskoleutbildning inom vårdesektorn,

10.
godkänna vad jag har förordat i
fråga om besvär över vissa antagningsbeslut,

11.
godkänna vad jag har förordat i
fråga om fördelning av ansvaret för kostnaderna för antagning av studerande
till kommunal högskoleutbildning inom värdsektorn,

12.
godkänna vad jag har förordat
om uppskov med inrättande av rehabiliteringsHnjen och den nya sociala
servicelinjen,

13.
godkänna vad jag har förordat
om övergången till den nya studieorganisationen för vissa värdutbildningar i
högskolan.

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens övervägande och beslutar att genom proposition
förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder eller ändamål
som föredraganden har hemställt om.

Prop.
1981/82:89 40

Bilaga
1

Sammanfattning av lärartjänstutredningens (LÄTU) förslag
i fråga om tjänsteorganisation för den kommunala högskolan

LÄTU
redogör inledningsvis för de nuvarande tjänstgörings- och anställningsförhållandena
för lärarna inom den kommunala högskolan, som hittills har saknat en tjänsteorganisation
för lärare.

De
som tjänstgör som lärare är dels lärare med statligt reglerade anställningar i
gymnasieskolan, dels lärare med kommunalt reglerade tjänster, huvudsakligen
inom sjuksköterskeutbildningen. I stor utsträckning förekommer att samma
lärare tjänstgör i vårdutbildning både inom gymnasieskolan och inom kommunal
högskoleutbildning.

Till
kostnaderna för de statligt reglerade tjänsterna utgår statsbidrag till utbildningshuvudmännen
till lönerna för lärartjänster som inrättas inom de ramar som fastställs av
staten.

För-sjuksköterskeutbildningen
regleras däremot tjänsterna kommunalt och statsbidrag utgår i form av ett
schablonbidrag utan koppling till tjänsterna.

LÄTU
föreslår att man för all högskoleutbildning som bedrivs med kommunalt
huvudmannaskap inom sektorn för utbildning för vårdyrken inrättar tjänster som
lärare inom kommunal högskoleutbildning. Integration av teoretiska och
klinisk/praktiska moment i utbildningen är av fundamental betydelse i all
vårdyrkesutbildning. Detta bör avspeglas i tjänsteorganisationen genom att
lärartjänsterna inrättas på underlag från såväl den teoretiska som den
klinisk/praktiska delen av utbildningen. Vidare bör det åligga såväl
utbildningshuvudmannen som den enskilde läraren att utforma tjänstgöringen sä
att sambandet mellan de båda grenarna av verksamheten blir kontinuerlig.

LÄTU
föreslår vidare att lärartjänsterna skall vara knutna till utbildningsorganisationen
och inte till vårdorganisationen.

Utredningen
föreslår att det för tjänsterna fastställs regler för behörighet och
befordringsgrunder. Högskoleförordningen bör med stöd i högskolelagen
tillföras föreskrifter om behörighet och befordringsgrunder för tjänst som
lärare i kommunal högskoleutbildning. Dessa regler bör ges samma principella
och författningstekniska utformning som motsvarande regler för lärartjänsterna
inom den statliga högskolen. Bestämmelserna bör således vara av ramkaraktär,
och inte innehålla detaljerade regler om t. ex. ämneskombinationer och
poängtal.

Utredningen
har i en bilaga till betänkandet utformat förslag till bestämmelser om bl. a.
behörighet fill tjänst som lärare i kommunal högskoleutbildning.

Prop. 1981/82:89 41

Vidare
föreslår LÄTU att tjänster som lärare med särskild inriktning pä forskning och
utvecklingsarbete inrättas.

Utredningen
föreslär att tjänsterna som lärare i kommunal högskoleutbildning skall
tillsättas efter förslag av en tjänsteförslagsberedning.

Besvär
skall kunna anföras över beslut om tillsättning av lärartjänst hos UHÄ.

Vidare
föreslär LÄTU att nuvarande tjänster som rektor och studierektor bibehålls
oförändrade och att även tjänster som rektor och studierektor skall kunna
inrättas för enbart kommunal högskoleutbildning. Däremot anser kommittén att
tjänsterna som huvudlärare, institutionsföreståndare och l:e lärare bör
avskaffas.

LÄTU
anser att samarbete i fråga om lärarresurser mellan högskoleutbildning och
gymnasieskola skall ske i form av uppdragsundervisning.

Under
förutsättning av oförändrat kommunalt huvudmannaskap föreslår LÄTU att lärar-
och skolledartjänsterna för kommunal högskoleutbildning skall vara kommunalt
reglerade och att nu inrättade, statligt reglerade tjänster, t. v. inte
överförs fill det kommunala avtalsområdet.

LÄTU
föreslår att ett enhetsreglerat statsbidrag för kommunal högskoleutbildning
införs och att detta bidrag knytes till årsstudieplats, utbildningslinje och
läsår. I fråga om lärartjätisten med inriktning på forskning och utvecklingsarbete
förordar LÄTU att ett särskilt statsbidrag i inledningsskedet skall utgå till
utbildningshuvudmännen.

Prop. 1981/82:89 42

Bilaga
2

Remisssammanställning över lärartjänstutredningens förslag
om tjänsteorganisation för kommunal högskoleutbildning

1 Bakgrund

Genom
högskolereformen fördes vissa utbildningar med kommunal huvudman till
högskolan. F.n. finns tvä slag av kommunal högskoleutbildning, dels utbildning
som administrativt och i viss utsträckning är samordnad med gymnasieskolan,
dels fristående utbildning som sjuksköterskeutbildningen. Tyngdpunkten i den
kommunala högskoleutbildningen ligger inom sektorn för vårdyrkesutbildning.

Pä
grundval av prop. 1978/79:197 om vårdutbildning inom högskolan har riksdagen
beslutat om rikfiinjer för en ny studieorganisafion inom detta område.
Nuvarande tio allmänna utbildningslinjer skall fr.o.m. den I juli 1982 bedrivas
inom fem allmänna utbildningslinjer.

Tjänsteorganisationen
är delvis integrerad med gymnasieskolans. Det finns lärare inom
högskoleutbildningen som är anställda i gymnasieskolan och för dem gäller samma
bestämmelser som för övriga gymnasielärare i fråga om tjänstgöringsskyldighet m.m.
Inom en och samma tjänst kan dock förekomma tjänstgöring i både gymnasieskolan
och den kommunala högskolan. Dessa lärartjänster är statligt reglerade och ca
100 procent statsbidrag utgår till lönerna för de tjänster som inrättas inom de
ramar som fastställs av staten. Tjänsterna för sjuksköterskeutbildningen är däremot
kommunalt reglerade. Statsbidrag utgår i form av ett schablonbidrag utan
anknytning till lärartjänsterna.

2 Allmänna
överväganden

En
reformerad tjänsteorganisation bör enligt LÄTU tillgodose behovet av ett
samordnat resursutnyttjande mellan olika högskoleutbildningar, oavsett
huvudmannaskap. Tjänsteorganisafionen bör vidare kunna fungera inom ramen för
ett system med en långt driven decentralisering av ansvaret för
resursanvändningen i utbildningen. LÄTU menar aU den flexibilitet och
mångsidiga användbarhet som måste känneteckna läraren i högskolan inte kan
uppnäs med nuvarande koppling till tjänsteorganisationen i gymnasieskolan.

Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet (LF), socialstyrelsen, universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen (SACOI SR),
huvudmannaskapskommittén, statskontoret och statens arbetsgivarverk (SAV) har
yttrat sig över utredningens förslag till tjänsteorganisafion för den kommunala
högskolan.

Prop.
1981/82:89 43

De
inom parantes angivna förkortningarna kommer att användas i den fortsatta
framställningen.

LÄTU:s
förslag tillstyrks i huvudsak av remissinstanserna, som i sina ; ttranden
åberopar utgångspunkterna för högskolereformen 1977 och reformen om en ny
vårdutbildning i högskolan 1979.

Enligt LF:s uppfattning
skulle ett genomförande av högskolereformen pä värdutbildningsområdet hösten
1982 allvarligt äventyras om inte statsmakterna nu är beredda att bl. a. pä
det tjänsteorganisatoriska området ta konsekvenserna av sina beslut. Riksdagens
beslut om en förnyelse av vårdutbildningarna förutsätter, enligt förbundet, att
motsvarande beslut också fattas när det gäller tjänsteorganisation och former
för statsbidrag. Om inte de båda reformerna samordnas och genomförs i princip
vid samma tidpunkt kommer betydande prakfiska svårigheter att uppstå vilka - i värsta
fall - kan fördröja eller förhindra en utifrån vårdpolitiska utgångspunkter
nödvändig reformering av utbildningarna. LF påpekar vidare nödvändigheten av
att snabbt fä besked i fråga om det framtida huvudmannaskapet för de idag
kommunala vårdutbildningarna i högskolan. Förbundets ställningstaganden och
överväganden gäller endast vid ett fortsatt landstingskommunalt huvudmannaskap
för utbildningen.

UHÄ
ser med fillfredsställelse pä LÄTU:s förslag fill förändrad tjänsteorganisation
för flertalet lärare inom denna del av högskolan. Enligt UHÄ:s mening skapar
förslagen de nödvändiga förutsättningarna som pä sikt behövs för att åstadkomma
några av de önskvärda förändringarna. UHÄ markerar dock att de organisatoriska
förslagen måste kompletteras med andra åtgärder, t. ex. fort- och
vidareutbildningsinsatser för lärarna. Samtliga regionstyrelser tillstyrker i
princip LÄTU:s förslag för denna del av högskolan. Man menar att förslagen ger
goda möjligheter till att utveckla berörda högskoleutbildningar.

Även
SÖ anser att behovet av beslut om förändring inom denna del av högskolan är
nödvändig. Den kommunala högskolans tjänste- och arbetsorganisation är
splittrad därför att utbildningar med olika tradition sammanförts i denna
skolform. Vissa tjänster är t. ex. konstruerade med utgångspunkt i kurs- och
timplaner som inte längre tillämpas. Vidare, anför SÖ, har provisorier måst.
tillgripas för att sanktionera att tjänster konstrueras för verksamhetens
bästa - för såväl teorefisk som praktisk/klinisk undervisning. Av de till SÖ
inkomna yttrandena framgår att landstingskommunernas utbildningsnämnder i
huvudsak är positivt inställda till utredningens förslag och de överväganden
som ligger bakom dem. SÖ kritiserar dock utredningen för att "den
kommunala högskolan behandlas högst kortfattat, trots att den omfattar 1/3 av
all högskoleutbildning och är ett relativt nytt tillskott till en äldre och väl
etablerad högskoleorganisation". Såväl socialstyrelsen som SÖ påpekar att
bristen på utbildade lärare är ett stort problem för värdyrkesutbildningarna.
För de lärare som finns är det angeläget att dels förstärka anknytningen till
vetenskaplig verksamhet, dels erbjuda dem utbildning pä olika nivåer, menar
socialstyrelsen. SÖ delar utredningens uppfattning om behov av åtgärder för
forskningsan-

Prop. 1981/82:89 44

knytning
och tillägger att det är angeläget att en diskussion snarast kommer till stånd
om behovet av en egen disciplin som bas för forskning inom omvårdnadsområdet.
SÖ utesluter dock inte att forskning av här berörda yrkesgrupper även kan ske
inom redan etablerade discipliner. Aspekten att de begränsade personella
resurserna måste tillvaratas väl är i högsta grad betydelsefull. Enligt SÖ: s
mening har den inte alltid varit tillräckligt håg-kommen när utredningen sedan
ger sina förslag.

De
skilda systemen för lärartjänster försvårar ett närmare samarbete mellan
sjuksköterskeutbildningen och den övriga kommunala högskoleutbildningen, anför
huvudmannaskapskommittén. Kommittén anför, i likhet med UHÄ, SÖ och LF, att
behovet av ett sådant samarbete kommer att öka i och med riksdagens beslut om
en ny studieorganisation för de medellånga vårdutbildningarna. Kommittén
understryker angelägenheten i att lärartjänstkonstruktionen anpassas till de
nya högskolemålen, bl. a. forskningsanknytningen. Lärarna i de kommunala
högskoleutbildningarna saknar oftast forskarutbildning och egen erfarenhet av
forsknings- och utveckhngsarbete. Här skiljer sig de kommunala utbildningarna
från flertalet statliga. Detta beror inte i första hand på
huvudmannaskapsförhållandena, menar kommittén, utan på att utbildningarna
utvecklats i anslutning till gymnasiala skolformer med annan art och tradifion.
Även SÖ menar att många av de aktuella problemen i utredningen måste lösas,
oberoende av vilket beslut som kommer att fattas i huvudmannaskapsfrågan.

Varken
statskontoret eller Svenska kommunförbundet har något att erinra mot förslagen fill
förändringar i arbets- och tjänsteorganisation för den kommunala
högskoleutbildningen.

SACO/SR
och TCO uttalar sig för ett enhetligt stafiigt huvudmannaskap för hela
högskolan. SACOISR menar att utredningen ensidigt utgått frän ett bibehållande
av nuvarande huvudmannaskap och inte belyst konsekvenserna av ett överförande
av de här aktuella utbildningarna till ett statligt huvudmannaskap. Enligt
SACO/SR bör de allmänna ramarna för den statliga högskolans arbets- och
tjänsteorganisation kunna tillämpas och genomföras samtidigt som för övriga
delar av högskolan.

TCO
menar att mänga problem som utredningen tar upp skulle lösas automatiskt om
huvudmannaskapet vore enhetligt statligt. Forskning och forskningsanknytning
för denna sektor skulle därigenom även komma i ett helt annat läge.

3
Grunddrag i tjänsteorganisationen för kommunal högskoleutbildning

LÄTU:s
förslag innebär bl. a. att särskilda tjänster som lärare för kommunal
högskoleutbildning inom sektorn för vårdyrken inrättas. Tjänsterna skall enligt
förslaget normalt inrättas för tjänstgöring i såväl teoretisk som

Prop. 1981/82:89 45

klinisk/praktisk
utbildning och vara knutna till utbildningsorganisationen. Behörighets- och
befordringsgrunder föresläs bli reglerade i högskoleförordningen.

Samtliga
remissinstanser som yttrat sig om den kommunala högskolan tillstyrker i princip
utredningens principiella utgångspunkter beträffande tjänsteorganisationen.

SACO/SR och TCO anser dock
inte att lärar- och skolledartjänsterna skall vara kommunalt reglerade. SACOISR
konstaterar i sitt yttrande att vissa av de nuvarande tjänsterna i den
kommunala högskolan ej belysts av utredningen, nämligen tjänster i s. k.
allmänna ämnen t. ex. adjunktstjänst i fysik, kemi samt biologi. De kriterier
som anges för anknytning till studieorganisationen är ej i samtliga fall
fillämpliga pä lärartjänster i dessa ämnen anför organisafionen. Även SÖ
uppmärksammar svårigheten att inordna dessa tjänster i den tjänsteorganisation
som skisseras för övriga lärare. Det måste därför ingå i det fortsatta
utredningsarbetet att undersöka hur dessa skall kunna inordnas inom den
kommunala högskolans tjänsteorganisation.

Huvudmannaskapskommittén
anser att förslagen kommer att bidra till en utveckling som främjar såväl den
kommunala högskolan som utbildningen inom gymnasieskolan. SAV påpekar att
vissa övergängsanord-ningar torde behöva utformas beträffande de statligt
reglerade tjänsterna, när en överföring till kommunal reglering sker.

LF
markerar sin principiella inställning att den nya tjänsteorganisationen inte
får förverkligas fill priset av för huvudmännen avsevärt ökade kostnader.

Även
SÖ anser att en enhetlig tjänsteorganisation kan främja utvecklingen av den
kommunala högskolan. Förslaget att lärartjänsterna skall vara knutna till
utbildningsorganisationen innebär en förbättring för de utbildningar som idag
har s. k. inbyggd utbildning. SÖ menar dock att förslaget ytterligare kommer
att accentuera bristen på behöriga vårdlärare och därför kommer att medföra
behov av ökad utbildningskapacitet av vårdlärare för att täcka behovet inom
både högskolan och gymnasieskolan.

Utredningen
slår fast att det skall finnas reella möjligheter till växling mellan teori och
praktik liksom flexibilitet i fidsintervaller m.m. för den enskilde läraren.
Detta bör enligt LÄTU vara en fråga för den lokala verksamhetsplaneringen.
Såväl SÖ som UHÄ delar denna uppfattning. UHÄ tvekar dock inför det resonemang
utredningen för om linjenämndernas roll. Som UHÄ ser det är det till stor del
ett personalplaneringsproblem som normalt löses inom skolorganisafionen. Mänga
av de problem som är förknippade med personalplanering skulle enligt ämbetets
uppfattning lösas om ett organ motsvarande institutionsstyrelserna vid de
statliga högskoleenheterna fanns inom den kommunala högskoleutbildningen. UHÄ
finner starka skäl föreligga för att denna fråga övervägs närmare. SÖ påpekar
att tjänstekonstruktionen måste kunna ge skolorna lokal frihet att

Prop. 1981/82:89 46

välja
arbetssätt för den praktiska ubildningen efter lokala förhållanden, utbildningens
art och elevgruppernas storlek. Vissa normer torde dock behöva utarbetas
centralt och genom både förordningar och avtal, menar SÖ.

Socialstyrelsen
betonar särskilt det nära sambandet mellan teori och praktik där prakfiken
utgör en viktig del av utbildningen.

4
Tjänst som lärare med tjänstgöring företrädesvis inom viss utbildningslinje

LÄTU
förordar att innehavaren av en tjänst skall ha (1) en allmän kompetens som
möjliggör verksamhet inom flera utbildningslinjer, (2) kompetens med direkt
anknytning till den yrkesfunktion en linje avses leda fram fill samt (3) en
särskild inriktning pä sin kompetens vilken skall avse de specifika
ämneskunskaper som krävs för ett visst område. Lärartjänsterna ska vara
konstruerade så att de sfimulerar den enskilde till vidare utbildning. Syftet
är att vårdlärarna ges möjlighet att överta den undervisning som traditionellt
meddelas av läkare i framför allt prekliniska ämnen.

Remissinstanserna
ansluter sig i princip till utredningens förslag.

TCO
anser dock att utredningens resonemang i dessa avseenden är sä allmänt att i
praktiken torde en så bred kompetens endast undantagsvis kunna krävas vid en tjänstefillsättning.
Utredningens kompetenskriterier får inte heller innebära att den kommunala
högskolan föredrar att anställa lektorer för exempelvis naturvetenskapliga
ämnen. Det är också viktigt, menar organisationen, att nuvarande lärare får
vidareutbildning sä att lärarbehovet kan tillgodoses pä bästa sätt.

SÖ
påpekar att några avsteg från kompetenskraven i verkligheten måste göras på
grund av lärarbristen. Vidareutbildning för innehavare av tjänst som lärare för
att vidga kompetensen är en fråga som enligt SÖ:s mening borde ha diskuterats,
i synnerhet inom de vårdområden som karaktäriseras av särskilt stor brist på
utbildad personal t. ex. i arbetsterapi och sjukgymnastik.

Socialstyrelsen
anser att rehabiliteringsinnehållet i samfiiga vårdyrkesutbildningar bör höjas
och förstärkas organisatoriskt t. ex. genom att arbetsterapeut- och
sjukgymnastiklärare undervisar i parallella utbildningslinjer i detta ämne och
även på gymnasienivå. Vidare, menar styrelsen, bör forskningsanslagen delas
efter angelägenhetsgrad och inte efter kvanfita-tiva grunder.

Huvudmannaskapskommitténs
uppfattning är att den föreslagna tjänsteorganisationen tillgodoser såväl
behovet av ett samordnat resursutnyttjande mellan olika högskoleutbildningar
oavsett huvudmannaskap som behovet av lärarnas forskningsanknytning. Det
sistnämnda syftet tillgodoses genom att t. ex. deltagande i teoretiska och
yrkespraktiska kurser.

Prop. 1981/82:89 47

medverkan
i forskning kan betraktas som fort- och vidareutbildning inom ramen för
lärartjänster. Villkoren för lärarnas forskningsanknytning blir härigenom lika
i de båda huvudmannaskapsalternafiven, påpekar kommittén.

5
Lärartjänst med särskild inriktning på forsknings- och utvecklingsarbete

LÄTU
föreslär att tjänster som lärare med särskild inriktning pä forskning och
utvecklingsarbete inrättas främst för att ge organisatorisk stabilitet åt
forskningsanknytningen.

En
allmän uppfattning bland remissinstanserna är att såväl utbildningen som hälso-
och sjukvårdens kvalitet och resursutnyttjande måste höjas och förbättras. Man
är även överens om att en expansion av forskningsinsatser inom hälso- och
sjukvårdsforskningen är att vänta av personer med grundutbildning inom de
berörda vårdutbildningarna. Meningarna är dock delade hur denna
forskningsanknytning skall organiseras i ett uppbyggnadsskede.

Flertalet
remissinstanser tillstyrker i princip att lärartjänster med särskild
inriktning mot forsknings- och utvecklingsarbete inrättas och att tjänsterna
knyts till utbildningsorganisationen. Bland dessa märks huvudmannaskapskommittén,
LF, TCO, UHÄ och SÖ. SACOISR ansluter sig till utredningens mofiv för tjänster
men är f. n. inte beredd att ta ställning till om dessa bör införas vid ett
statligt huvudmannaskap. Frågan bör belysas i ett kompletterande
utredningsarbete, menar organisationen. SACO/SR är dock av den åsikten att
innehavaren av den av LÄTU föreslagna FoU-tjänsten bör ha avlagt doktorsexamen
eller ha motsvarande vetenskaplig kompetens.

Enligt
SÖ:s mening är det vikfigt att konkreta åtgärder kommer till stånd inom den
kommunala högskolan, som ger forsknings- och utvecklingsarbetet en fast
förankring inom utbildningsorganisationen. De föreslagna tjänsterna bör kunna
tjäna som en bas för det forsknings- och utvecklingsarbete inom vårdområdet,
som nu börjar utvecklas. Denna uppfattning delas av UHÄ, LF och
socialstyrelsen. SÖ menar vidare att det är angeläget att diskussion om och
arbete med innehållet i en framväxande omvårdnadsdisciplin medför att
forskning i det praktiska värdarbetet kan fortsätta och intensifieras. FoU-arbetet
bör så långt möjligt ges en sådan inriktning att det kan nyttiggöras inom
gymnasieskolan. Flera av styrelserna för de landstingskommunala
vårdutbildningarna påpekar att vissa svårigheter med rekryteringen till
tjänsterna kan förutses, liksom med att balansera tjänsternas innehåll mellan
värd- och utbildningsorganisationerna. Denna uppfattning delas av LF och
socialstyrelsen.

Prop.
1981/82:89 48

Den
föreslagna tjänsten måste enligt LF:s uppfattning också utformas sä att den kan
utgöra en tillgång för det klinikanslutna utvecklingsarbetet. Den nya
lärartjänsten kommer, enligt förbundet, att ge kvinnorna ökade möjligheter a«
flytta fram sina positioner vad gäller forsknings- och utvecklingsarbete.
Detta kan bidra ull att skapa ökade förutsättningar för en jämställdhet mellan
män och kvinnor inom både högskolans och vårdens områden, menar LF.

Socialstyrelsen
däremot markerar att den föreslagna tjänsten framför allt bör ansvara för värdpedagogisk
forskning och anser det orealistiskt att innehavaren av en sådan tjänst även
skall vara ansvarig för utvecklingsarbete inom det praktiska omvärdnadsarbetet.
För forskning inom det prakfiska omvårdnadsarbetet och dess administrafion och
organisation bör finnas särskilt inrättade tjänster som är knutna till
sjukvårdsorganisationen. Även TCO är av denna uppfattning.

Sjukvårdshuvudmännen
har hittills alltför ensidigt förutsatt att läkare skall svara för det
praktiska vårdarbetets utveckling, anser TCO. Medel för forsknings- och
utvecklingsarbete måste, enligt organisationen, tillföras den kommunala
högskolan i form av fasta resurser. Därmed finns underlag för inrättande av
lektorstjänster. TCO påpekar att förfarandet vid tillsättning av
lektorstjänster med inriktning på forskning/utveckling blir i princip detsamma
som när den stadiga högskolan filisätter lektorstjänster inrättade på
forskningsmedel.

MFR
ser det som en självklarhet att hälso- och sjukvårdsforskning inkl. omvårdnadsforskning
i ett uppbyggnadsskede skall vara knuten till institutioner/kliniker med
forskningserfarenhet och forskningsresurser. Härigenom skapas möjligheter för
adekvat handledning genom tillgängen till handledare från olika discipliner och
olika fakultetsområden. MFR kritiserar även LÄTU för att ha satt
kompetenskraven för tjänsterna på för låg nivå. MFR anser därför att
utredningens förslag inte bör genomföras.

6
Timlärares medverkan i utbildningen

Utredningens
förslag att fastare knyta timlärarna till utbildningen för att möjliggöra
deltagande i verksamhet utöver ren undervisning har endast berörts av ett fåtal
remissintanser.

SÖ
och LF påpekar i sina yttranden att förslaget tillhör dem där behov av
ytterligare granskning finns. Malmöhus läns landsting har cjpck uttalat sig
positivt om den föreslagna konstruktionen med speciallärare.

Även
SACOISR anser att utgångspunkten skall vara att inrätta lärartjänster inom
utbildningen och att timlärares medverkan minimeras.

Prop. 1981/82:89 49

7
Läkare som lärare i kortare vårdyrkesutbildningar

Utredningen
föreslår också att en i läkartjänsterna inbyggd undervisningsskyldighet bör
gälla all högskoleutbildning för värdyrken och alla sjukhus där sådan
utbildning bedrivs. Vidare föreslås att läkares medverkan inom de medellänga
vårdutbildningarna reduceras och begränsas till sådana moment som andra lärare
inte behärskar på ett för utbildningen tillfredsställande sätt.

Huvudmannaskapskommittén, LF,
UHÄ, socialstyrelsen och SÖ ser positivt på utredningens förslag.

LF framhåller att det inte
längre är rimligt att de utbildningsinsatser som även fortsättningsvis kräver läkarmedverkan
skall ske pä frivillig grund. Förbundet utgår från att avtal om inbyggd
undervisningsskyldighet för läkarna kan träffas med berörd
personalorganisation. I ett centralt avtal bör särskilt regleras på vilket sätt
sådan undervisning skall värderas i förhällande till värdarbete menar
förbundet.

Bristen pä pedagogisk
utbildning hos läkarna skapar ofta svårigheter i dagens skola vid utnyttjande
av deras fackkunskaper anser socialstyrelsen. Läkarledd teoretisk undervisning
bör därför reserveras för de moment som oundgängligen kräver läkarens samlade
teoretiska och kliniska kunnande. Socialstyrelsen föreslär att man bör
vidareutveckla och organisera möjligheterna för vårdlärarna att höja sin
kompetens att undervisa genom att t. ex. genomgå lämpliga avsnitt av delkurser
inom den statliga högskolan såsom läkarnas utbildning i pediatrik, medicin
osv. Vårdläraren kan därmed överta flera avsnitt i vårdutbildningen. Dessa
tankegångar delas av flertalet remissinstanser.

Såväl SACO/SR som Svenska
läkaresällskapet menar dock att den snabba medicinska utvecklingen och behovet
av lärare med vetenskaplig bakgrund medför att läkares medverkan i undervisningen
inom de här berörda utbildningarna är nödvändig. Där undervisningsvolymen är
tillräcklig bör särskilda läkarlärartjänster inrättas. Ett system med
särskilda läkarlärare för vårdyrkesutbildningar skulle, enligt de båda
remissinstanserna, bl. a. främja kontinuiteten i undervisningen. Om lärarna
inom sektorn för vårdyrken i ökad utsträckning skall kunna överta den s.k. läkarun-dervisningen
är förbättrade möjligheter till vidareutbildning en förutsättning, menar 5ACO/5J?.

8
Tillsättning av lärartjänster

LÄTU
föreslår att de allmänna behörighetskrav som föreslagits för lärare i statlig
högskoleutbildning bör tillämpas även för lärare i kommunal högskoleutbildning
och att särskilda föreskrifter om befordringsgrunder utformas. Vidare föresläs
att tjänster som lärare i kommunal högskoleut- 4 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr
89

Prop. 1981/82:89 50

bildning
skall tillsättas efter förslag av en tjänsteförslagsberedning samt att besvär över
beslut om tillsättning av lärartjänst skall kunna anföras hos UHÄ.

Remissinstanserna
ansluter sig i huvudsak till LÄTU:s förslag - med undantag av de delar som aver
införande av tjänsteförslagsberedning och besvär över beslut om
tjänstetillsättningar hos UHÄ.

SÖ
och flertalet styrelser för kommunal högskoleutbildning anser att förslaget om tjänsteförslagsberedning
inte bör genomföras därför att systemet bhr för tungrott och inte kan
förbättra urvalet. Även Svenska kommunförbundet, LF och UHÄ motsätter sig
allmänt inrättandet av s. k. tjänsteförslagsberedningar.

LF
framhåller att det bör ankomma pä tillsättningsmyndigheten (styrelsen för
utbildningen) att själv avgöra pä vilket sätt ett tillsättningsärende skall
beredas. Däremot accepterar förbundet de behörighets- och befordringsgrunder
som utredningen föreslär. LF betonar emellertid nödvändigheten av att
bestämmelserna ges ramkaraktär och att möjlighet till befrielse från
behörighetsvillkor garanteras. Samma uppfattning har också SÖ med underremissinstanser.

Svenska
kommunförbundet menar att befinfiigt kommunalt beredningsorgan bör förstärkas
med vetenskaplig kompetens när förslag till innehavare av tjänst som lärare i
kommunal högskoleutbildning skall avges fill styrelsen.

UHÄ
kan för sin del tillstyrka inrättande av en särskild tjänsteförslagsberedning
endast i fråga om den föreslagna FoU-tjänsten.

LÄTU
förutsätter att den prakfisk/pedagogiska utbildningen fortlöpande anpassas till
högskoleutbildningens behov.

SÖ
finner det oklart vad utredningen avser med detta och menar att den pedagogiska
utbildningen skall, vara lika för alla lärare, oavsett om man kommer att
undervisa i gymnasieskola eller högskola. SÖ anser det dock värdefullt att få
ett system för behörighet inom hela den kommunala högskolan, där skillnaderna
nu är stora mellan den del av lärarna som har tjänster inrättade vid
gymnasieskolan och övriga lärare. Det är riktigt, tycker SÖ, att reglerna för
tjänstetillsättningar utformas sä likt den statliga högskolans som möjligt och
att det är berättigat med statligt inflytande på urvalet i den omfattning som
föresläs. Den statliga regleringen av lärartill-sättningen möter dock motstånd
frän flertalet landstingskommunala styrelser för värdutbildning även om man
erkänner värdet av anpassningen till den stadiga högskolan.

SACO/SR
noterar i sitt yttrande att de önskemål organisationen haft när det gäller
tillsättningen av lärartjänster inom denna del av högskolan delvis kan
tillgodoses om ett förstatligande av den idag kommunala högskolan genomförs.

TCO
tillstyrker förslaget om tillsättningsordning och en tillsättningsberedning
motsvarande tjänsteförslagsnämnder i den statliga högskolan.

Prop. 1981/82:89 51

LÄTU:s
förslag om UHÄ som besvärsinstans beträffande besvär över beslut om
tillsättning av kommunalt reglerade lärartjänster avvisas av LF. Även Svenska
kommunförbundet är tveksam till en sådan ordning.

UHÄ
tillstyrker förslaget och påpekar att ett genomförande kräver ändring av
kommunallagen.

9
Ledningsfunktioner för utbildningen

I
likhet med vad som föreslagits i fråga om lärartjänster anser LÄTU att även
tjänster som rektor och studierektor skall kunna inrättas enbart för kommunal
högskoleutbildning.

Inte
någon remissinstans uttalar sig mot detta förslag. En separation av
utbildningsformerna beträffande skolledningen skulle säkert skapa bättre
förutsättningar för en utveckling av de medellånga värdutbildningarna i enlighet
med målsättningarna för högskolan och fritt frän gymnasieskolan, anser
huvudmannaskapskommittén. Kommittén finner skäl tala för en sådan separation
även vid bibehållen kommunal högskoleutbildning. 1 de fall underlag saknas för
en separat skolledning inom en kommunal högskoleutbildning bör det, vilket
också LÄTU föreslär, finnas möjligheter fill samordning med gymnasieskola,
menar kommittén. En sådan samordning bör då i första hand avse arbetsuppgifter
som inte är av pedagogisk natur och således endast kunna avse rektorstjänsten.
Huvudmannaskapskommittén framhåller dock att en övre gräns bör sättas för hur
omfattande den kommunala högskoleutbildningen får vara för att en sådan
samordning skall fä ske.

Några
av styrelserna för kommunal vårdyrkesutbildning avstyrker LÄTU:s förslag att
avskaffa tjänster som I:e lärare med bibehållande av funktionen genom att
arbetsuppgifterna fullgörs av lärare inom ramen för ett särskilt uppdrag. SÖ
härför sin del ingen erinran motförslagen. LF och TCO stöder denna uppfattning.
TCO förutsätter dock att möjligheten att förordna lärare pä uppdrag som
studierektor i den statliga högskolan får en motsvarighet i den kommunala
högskolan.

10
Sambandet med gymnasieskolan resp. den statliga högskolan

LÄTU
föreslår att samarbete i fråga om lärarresurserna mellan högskoleutbildning
och gymnasieskola skall ske i form av uppdragsundervisning. Härmed menar
utredningen bl. a. att underlag för tjänst inom kommunal högskoleutbildning
skall definieras i ekonomiska termer och inte skall knytas till
undervisningsskyldigheten som för lärarna i gymnasieskolan.

Flertalet
remissinstanser anser att utredningens förslag kommer att främja utvecklingen
av såväl den kommunala högskolan som gymnasieskolan.

Prop. 1981/82:89 52

Såväl
SÖ som LF framhåller dock att frågan om sambandet mellan vårdutbildning i
högskolan och gymnasieskolan måste ägnas stor uppmärksamhet i det fortsatta
arbetet. SÖ påpekar att det för mindre orter kan bli svårt - t. o. m. omöjligt
- att realisera utredningens förslag om att underlag för lärar- och skolledartjänster
för kommunal högskoleutbildning skall hämtas inom sådan utbildning. Både SÖ och
LF anser dock att utredningens förslag till uppdragsredovisning ullräckligt
kommer att garantera det nödvändiga sambandet mellan de båda
utbildningsformerna. SÖ anser att någon form av central reglering av i vad mån
arbetsgivaren skall få ålägga en anställd uppdragstjänstgöring blir nödvändig
vid ett genomförande av LÄTU:s förslag.

TCO.s
uppfattning är att den huvudman, som bidrar med minst hälften av underlaget för
en tjänst, skall inrätta och tillsätta tjänsten samt ha arbetsgivaransvaret. SACOISR
däremot avvisar förslaget om uppdragsundervisning. Förslaget är dåligt
underbyggt och dess konsekvenser är inte tillräckligt belysta, anser
organisationen. SACO/SR förordar istället fortsatt användning av
fyllnadstjänstgöring.

Några
remissinstanser berör frågan om s.k. vertikal handledning. LF sätter denna i
centrum och är överhuvudtaget inte berett att acceptera förslag som avsevärt
skulle försvåra möjligheterna att genomföra sådan handlening. SACOISR däremot
är av motsatt uppfattning. Undervisningen i gymnasieskola och högskola bedrivs
enligt två olika lagar med ohka målsättning. Att bedriva undervisning på ett
vetenskapligt sätt är högskolans målsättning. Att göra det för en elevkategori
och att undervisa enligt skollagen för en annan elevkategori, innebär en stor
belastning för lärarna. SACO/SR anser därför att den s.k. vertikala handledningen
bör avvecklas.

11
Arbetsorganisation för den kommunala högskolan

Nästan
alla remissinstanser stöder LÄTU:s förslag att de principiella ställningstagandena
i kapitel 6 rörande arbetsorganisation för den statliga högskolan skall äga
motsvarande tillämpning inom den kommunala högskoleutbildningen. Bland dessa
märks t. ex. huvudmannaskapskommittén, LF, TCO, SÖ, UHÄ, och socialstyrelsen. I
yttranden från vissa utbildningsnämnder anförs att organisafionen i stort sett
stämmer överens med den som redan tillämpas.

En
stark remissopinion delar LÄTU: s uppfattning att den reglering av enbart
undervisningsskyldigheten som f. n. gäller för de statligt reglerade tjänsterna
inte är ändamålsenlig för den kommunala högskolan.

En
sådan reglering styr i några fall lärarnas arbetsinsatser pä ett sådant sätt
att mänga för verksamhetens kvalitet viktiga arbetsuppgifter kommer i skymundan,
menar bl. a. LF. Mot den bakgrunden förklarar förbundet sig

Prop. 1981/82:89 53

berett
att verka för en ny reglering av arbetstiden för samfiiga lärare inom den
kommunala högskolan som i princip överensstämmer med vad som idag redan gäller
för de kommunalt reglerade tjänsterna i den nuvarande organisationen. Enligt LF:s
uppfattning kommer en sådan ny reglering att medverka till att likställa
arbetsinsatser av olika slag och främja långsiktig planering och utveckling av
utbildningsverksamheten.

För
att förslagen skall kunna genomföras utan att medföra en kostnadsökning i form
av ökad administrafion och ökat antal tjänster krävs, enligt SÖ, bl. a. att den
pågående utvecklingen mot mer högskolemässiga undervisningsformer, mer
flexibelt arbetssätt och väl fungerande samarbete med arbetstagarorganisationerna
inte stoppas.

LÄTU
föreslår att skolledningen åläggs att upprätta en bemanningsplan för
verksamheten.

LF
instämmer i syftet med en sådan plan men ställer sig tveksam till om ett direkt
åliggande på denna punkt bör regleras genom centrala föreskrifter. Det måste,
enligt förbundet, vara en uppgift för den enskilda högskolestyrelsen att själv
bestämma på vilket sätt den önskar planlägga och utveckla verksamheten.

12
Statsbidrag för kommunal högskoleutbildning

LÄTU:s
analys av nuvarande statsbidragssystem visar på svårigheter att samordnat
utnyttja befintliga statliga resurser. Från framför allt företrädare för den
kommunala högskoleutbildningen riktas kritik mot det nuvarande systemet med
statligt reglerade tjänster och statsbidraget till lärarlöner. Främst avser
kritiken den begränsade lokala planeringsfrihet som systemet medför. Flera
remissinstanser påpekar att det inte är rimligt att statsbidragets utformning
skall motverka en utveckhng mot ökad lokal frihet där läraren kan utnyttjas på
det mer flexibla sätt som krävs inom högskolans ram och som ingått som en av
förutsättningarna i högskolereformen.

Samtliga
remissinstanser som berört frågan om statsbidrag tillstyrker utredningens
förslag om att ett enhetsrelaterat statsbidrag för kommunal högskoleutbildning
införs och att det knyts fill årsstudieplats, utbildningslinje och läsår.

Ett
genomförande av ett sådant bidragssystem underlättas om lärar- och skolledartjänsterna,
i enlighet med utredningens förslag, blir kommunalt reglerade menar UHÄ, SÖ, LF
och huvudmannaskapskommittén. 1 ett system med kommunalt reglerade tjänster är
det inte ens tekniskt möjligt att bibehålla ett statsbidragssystem som är
relaterat till lärariönekostnader, påpekar 5Ö. SÖ ställer sig dock tveksam till
LÄTU:s förslag att nu inrättade statligt reglerade tjänster tills vidare inte
överförs till det kommunala avtalsområdet. Både SÖ och flera
utbildningsnämnder ifrågasätter 5 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 89

Prop.
1981/82:89 54

om
det är lämpligt och praktiskt att låta lärare med stafiigt reglerad anställning
kvarstå i sådan men pä väsentUga arbetsorganisatoriska punkter göra om det
regelsystem som nu gäller för anställningen.

I
huvudmannaskapskommitténs betänkande Enhetligt huvudmannaskap för högskolan (SOU
1981:9), som avlämnades i januari 1981, beskrivs de närmare detaljerna i ett enhetsrelaterat
statsbidragssystem för en bibehållen kommunal högskoleutbildning. Förutom
kommittén själv hänvisar LF ull dessa förslag. Enligt LF:s uppfattning bör ett
arbete omgående påbörjas som syftar fill ett förändrat system för statsbidrag i
huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag. Både LF och Svenska
kommunförbundet understryker bestämt att ett nytt statsbidragssystem inte får
överföra kostnader frän stat till kommun.

LÄTU:s
förslag om ett särskilt statsbidrag för lärartjänster med inriktning pä
forskning och utvecklingsarbete tillstyrks av LF. Staten måste, anför
förbundet, självfallet betala ett bidrag för innehavarens medverkan i
utbildning och forskning. Frågan om forskningsanknytning av de aktuella utbildningarna
kräver att staten tar det ekonomiska ansvar som motsvarar lagstiftarnas
ambitioner pä denna punkt, framhåller LF. LF utgår från att bidragets volym och
utformning bestäms först efter överläggningar med förbundet.

13
Vissa övriga frågor

13.1
Ämnesteoretisk forskningsmetodisk fortbildning

Eftersom
den ämnesmässiga fortbildningen är angelägen för lärare av alla slag oavsett
undervisningsnivå, föreslår SÖ, att sådan fortbildning förläggs till högskolor
med adekvat forskningskapacitet. Den föresläs vidare vara öppen för alla lärare
oavsett undervisningsnivä. Att behovet av ämnesteoretisk och forskningsmetodisk
fortbildning av lärarna inom den kommunala högskolan bör prioriteras framhålls
av flera remissinstanser. Bl. a. socialstyrelsen påpekar att lärarna intar en
nyckelställning när det gäller att låta nya forskningsrön fä ett snabbt
genomslag både inom utbildningen och den praktiska värden.
Vårdlärarutbildningen bör därför knytas till vetenskaplig verksamhet.
Socialstyrelsen anser vidare, att forskningsanknutna kurser som f. n. pågår är
särskilt betydelsefulla därför att de ger möjlighet till vidareutbildning åt
personer som är direkt verksamma i vården. Detta är sannolikt ett av de mest
betydelsefulla sätt varpå den nya högskolan snabbt kan stimulera utvecklingen
inom omvårdnadsarbetet, framhåller styrelsen.

TCO
anser att det är viktigt att UHÄ ges ett övergripande ansvar för fort- och
vidareutbildning även för den kommunala högskolan.

Prop. 1981/82:89 55

13.2
Yrkesfortbildning

LÄTU:s
förslag att lärarna skall kunna ges yrkesfortbildning inom ramen för
lärartjänsten tas emot positivt av remissinstanserna.

TCO
noterar med tillfredsställelse att fortbildning i yrkeslivet föreslås
likställas med teoretisk fortbildning. Huvudmannaskapskommittén ser det som väsenfiigt
att lärarna i de medellänga värdutbildningarna har praktisk sjukvårdserfarenhet
och kan hålla en nära kontakt med utvecklingen i vårdarbetet. Liknande
synpunkter har framförts av flera andra remissinstanser.

14
Avslutande synpunkter

SÖ
anser att ett genomförande av LÄTU:s förslag beträffande den kommunala
högskolan skulle bidra till att målen för högskolans reformering närmas. Denna
uppfattning får stöd i flertalet remissyttranden angående den kommunala högskolan.
Många framhåller att flera av statsmakterna redan fattade beslut om reformer
förutsätter även en reformerad lärartjänstorganisation inom den kommunala
högskolan.

Någon
enig uppfattning om tidpunkten för ett genomförande av LÄTU:s förslag kan dock
inte skönjas. Mänga remissinstanser menar att de olika reformer som berör denna
del av högskolan bör samordnas den I juli 1982 medan t. ex. SÖ anser att denna|idpunkt
inte är lämplig på grund av den ökade belastning som genomförandet av den s. k.
Vård 77-reformen innebär.

I
den mån samtliga förslag inte kan tillgodoses mot bakgrund av det statsfinansiella
läget vill SÖ prioritera dels en rörlig forskningsresurs, dels förslaget om
särskilda lärartjänster för forsknings- och utvecklingsarbete vid den kommunala
högskolan.

Prop. 1981/82:89 56

Bilaga
3

Sammanfattning av betänkandet om enhetligt huvudmannaskap
för högskolan

Uppdraget
och dess omfattning m. m.

Huvudmannaskapskommitténs
huvuduppgift är enligt direktiven att lägga fram förslag om hur
huvudmannaskapsfrågan bör lösas. Med huvud-mannaskapsfrägan avses frågan om
primärkommunala och landstingskommunala högskoleutbildningar bör föras över till
statligt huvudmannaskap. Av grundläggande betydelse är därvid enligt direktiven
hur huvudmannaskapsförhållandena påverkar möjligheterna att på kort och lång
sikt vidareutveckla och förbättra högskoleutbildningen enligt grunderna för
högskolereformen. Även forskningens betingelser bör beaktas inte minst med hänsyn
Ull kravet på forskningsanknytning av all grundläggande högskoleutbildning. En
annan viktig fråga om direktiven pekar på är hur huvudman-naskpet beträffande
högskoleutbildningen påverkar fullgörandet av andra samhällsuppgifter som pä
olika sätt berörs av den kommunala högskoleutbildningen, t. ex.
skolundervisning och hälso- och sjukvård.

Huvuddelen
av de utbildningar som inom högskolan har kommunalt huvudmannaskap återfinns
inom värdsektorn. Härutöver är ADB-linjen i princip den enda utbildning som
omfattas om kommittéuppdraget. I fråga om övriga i dag kommunala linjer i
högskolan utanför värdyrkessektorn har beslut fattas av utbildning med statligt
huvudmannaskap eller i ett fall anordnas inom folkhögskolan.
Huvudmannaskapskommittén har i juni 1980 i ett särskild delbetänkande Förändrat
huvudmannaskap för ADB-linjen (Ds U 1980:6) föreslagit att AD-linjen bör
överföras från primärkom-munalt till statligt huvudmannaskap fr.o.m. den 1 juli
1982. Ett genomförande av detta förslag innebär således att återstående
kommunala högsko-leutbildnignar i sin helhet återfinns inom vårdsektorn. Dessa
utbildningar har med några fä undantag i dag landsfingskommunalt
huvudmannaskap. Undantagen utgörs av att laboratorieassistentutbildning f. n.
pä tre orter i landet bedrivs i primärkommunal regi.

I
kommitténs direktiv talas endast om ett överförande av utbildningar frän
kommunalt till statligt huvudmannaskap. Kommittén har emellertid även funnit
skäl att här behandla de i dag statliga sjukgymnastutbildningarnas i Stockholm
och Lund ställning. Vidare har kommittén diskuterat huvudmannaskapet för de tre
i dag enskilda sjuksköterskeskolorna i Stockholm bl. a. mot bakgrund av den
likartade ställning som dessa skolor har jämfört med andra sjuksköterskeskolor
beträffande utbildningens uppläggning, planering och innehåll. Däremot har
kommittén inte funnit skäl att behandla frågan om socialpedagogutbildningens
huvudmannaskap mot bakgrund av att SÖ och UHÄ genom regeringsbeslut fått
särskilt uppdrag

Prop. 1981/82:89 57

att
inkomma med förslag rörande denna utbildnings ställning, uppläggning och
huvudmannaskap.

Utredningsuppdraget
och det här aktuella betänkandet omfattar därmed, efter kommitténs
delbetänkande angående ADB-linjen, en prövning av huvudmannaskapet för samtliga
nu primär- och landstingskommunala högskoleutbildningar inom värdsektorn, de stathga
sjukgymnastutbildningarna i Lund och Stockholm samt utbildningarna vid vissa
sjuksköterskeskolor med enskild huvudman.

Betänkandets
uppläggning och innehåll

Enligt
direktiven bör kommittén belysa olika alternativ i huvudmannaskapsfrågan.
Flera skäl talar enligt kommittén för att samtliga vårdutbildningar som berörs
av uppdraget så långt möjligt ges en innehållsmässig och organisatorisk
samordning. Det är därför i huvudsak två alternafiv som är aktuella och som har
prövats av kommittén. Det ena huvudalternativet är en organisatorisk samordning
av all högskoleutbildning dvs. ett enhetUgt statligt huvudmannaskap. Det andra huvudalternaUvet
avser ett landstingskommunalt huvudmannaskap för de högskoleutbildningar inom
vårdsektorn som i dag är kommunala men en i övrigt i princip helstatlig
högskola.

Som
grund för kommitténs överväganden och förslag lämnas i betänkandet en
beskrivning av den nuvarande kommunala högskolan inom vårdsektorn. Vidare förs
en diskussion kring vissa aktuella förändringar och utvecklingslinjer som har
betydelse för bedömning av frågan om huvudmannaskapet. Bland dessa märks i
första hand riksdagens beslut i december 1979 om en förändrad
studieorganisation m. m. för vissa vårdutbildningar inom högskolan.

Den
kommunala högskoleutbildningen diskuteras och analyseras utifrån olika
problemområden. Hit hör frågan om ledning och planering, forskningsanknytning,
samband med gymnasieskolan och annan kommunal verksamhet, frågan om
praktikplatser samt kostnads- och statsbidragsfrä-gor. I anslutning till resp.
problemområde redovisas vissa behov av åtgärder för en positiv utveckling av
utbildningen i enlighet med målen i högskolereformen. Vidare behandlas här för
resp. problemområde konsekvenserna av ett antingen bibehållet eller förändrat
huvudmannaskap.

I
betänkandet redovisas de utbildningar som faller inom uppdraget, men ej har
landstingskommunalt huvudmannaskap. Hit hör således de primärkommunala laboratorieassistentutbildningama,
de statliga sjukgymnastutbildningarna och de enskilda sjuksköterskeskolorna.
Kommittén tar ställning fill dessa utbildningars huvudmannaskap.

Till
följd av dessa ställningstaganden koncentreras den därefter följande prövningen
till de tvä nämnda huvudalternativen. Kommitténs allmänna

Prop. 1981/82:89 58

överväganden
och ställningstagande till dessa redovisas liksom kommitténs syn på hur och
när föreslagna förändringar bör genomföras.

Överväganden
och förslag

Kommittén
förordar att huvudmannaskapet för de i dag primärkommunala
laboratorieassistentutbildningarna och de enskilda sjuksköterskeskolorna
överförs till antingen landstingskommunalt eller statligt huvudmannaskap
beroende pä huvudahernativ. Vid en i övrigt bibehållen landstingskommunal
högskoleutbildning inom vårdsektorn talar vidare skäl för att de i dag stadiga
sjukgymnastutbildningarna i Stockholm och Lund överförs till berörda kommunala
huvudmän.

Båda huvudalternativen är
enligt kommitténs uppfattning, var för sig, fullt genomförbara. Även om
kommittén inte haft att närmare studera de olika utbildningarnas innehåll och
kvalitet kan konstateras att den kritik som i vissa sammanhang riktats mot
vårdutbildningen för bristande framförhållning vad gäller kvalitet och
dimensionering inte i första hand är beroende av huvudmannaskapet för
utbildningen. Andra faktorer såsom den historiska traditionen, gällande regler
för statsbidrag och lärartjänstkonstruktion, det delade ledningsansvaret på.central
nivå etc. spelar också stor roll. Oavsett huvudmannaskapet för utbildningen är
det angeläget att de organisatoriska och andra förhållanden som missgynnat en
utveckling av de kommunala högskoleutbildningarna i enlighet med högskolereformens
intentioner så långt möjligt undanröjs. Kommitténs arbete syftar också till att
så långt möjligt skapa likvärdiga förhållanden mellan de i dag statliga och
kommunala högskoleutbildningarna.

Kommittén
föreslår därför bl. a. att oavsett huvudmannaskap bör det centrala
myndighetsansvaret för de medellånga värdutbildningarna överföras från SÖ till
UHÄ och att dessa utbildningar så långt möjligt inordnas i det planeringssystem
och de administrativa rutiner som gäller för den övriga högskolan. Vidare anser
kommittén att ett nytt, för samtliga medellånga vårdutbildningar gemensamt,
antagningssystem bör byggas upp. Det förutsätts att goda samordningsmöjligheter
skapas mellan antagningen till dessa utbildningar och antagningen till övriga
högskoleutbildningar, vilket bäst tillgodoses med ett för samtliga
utbildningslinjer gemensamt system.

Huvudmannaskapet
för de i dag kommunala högskoleutbildningarna har debatterats alltsedan U 68 är
1973 presenterade sitt betänkande Högskolan. Utgångspunkten har i allmänhet
varit en önskan att organisatoriskt samordna all högskoleutbildning och ge
denna ett enhetligt statligt huvudmannaskap. De invändningar eller
tveksamheter som framförts häremot, och som förhindrat en förändring, har i
första hand betingats av den kommunala högskoleutbildningens - och då främst
vårdutbildningens -nära samband med annan kommunal verksamhet såsom
gymnasieskolan

Prop. 1981/82:89 59

och
hälso- och sjukvården och dess planering. Kommitténs genomgång av olika
problemområden tyder pä att dessa samband, frånsett den kliniska prakfiken,
inte är särskilt starka. Till detta kommer att sambandet med gymnasieskolan på
sikt, oavsett huvudmannaskapsförhållandena bl. a. genom de fattade besluten
angående ny studieorganisation för högskolan, kommer att reduceras ytterligare.
Behovet av en närmare koppling av utbildnings- och sjukvårdsplanering gäller i
första hand en regional och central samplanering och i mindre utsträckning en
koppling på landsfings-kommunal nivå. Ett förändrat huvudmannaskap skulle
således, enligt kommitténs uppfattning, inte innebära att landstingens
möjligheter att fullgöra sina uppgifter inom skolundervisning och hälso- och
sjukvård försämras.

För ett bibehållet
kommunalt huvudmannaskap talar i första hand att en väl etablerad och
fungerande utbildningsorganisation redan finns inom landstingen. Ett
genomförande av kommitténs ovan redovisade förslag beträffande central ledningsorganisafion
m. m. liksom av lärartjänstutredningens förslag fill lärartjänstkonstruktion
innebär att några av de faktorer som hindrar en positiv utveckling av den i dag
kommunala högskoleutbildningen försvinner. Kommittén uttalar sig också för att
ett nytt enhetsrelaterat statsbidragssystem införs vid ett bibehållande av en
kommunal högskoleutbildning. En utveckling synes dessutom ha kommit i gång
inom flera landsting som talar för att några av de problem som hittills varit
förknippade med vårdutbildningen, såväl ur kvantitativ som kvalitativ synpunkt,
är på väg att lösas. Hit hör bl. a. utvecklandet av mer långsiktiga planer för
utbildningen och en intensifierad samverkan och samplanering av vård och
utbildning. Även en något utökad regional samverkan har påbörjats. För ett
kommunalt huvudmannaskap för de här aktuella högskoleutbildningarna talar
vidare sambandet med gymnasieskolans vårdutbildningar och det gemensamma
resursutnyttjandet t. ex. vad gäller lokaler och utrustning. Vidare kan det
kommunala huvudmannaskapet bidra till främjandet av återkommande utbildning.
Även om betydelsen av de anförda resurssambandet minskar genom bl. a. den nya
studieorganisationen och vid ett genomförande av redovisade förslag beträffande
lärartjänster finns det åtminstone övergångsvis en integration mellan
gymnasieskolan och högskolans vårdutbildningar. Det behov av samarbete mellan
de båda utbildningsformerna pä skolenhetsnivä som betingas av de gemensamma
lokalerna och den gemensamma utrustningen måste vid ett förstatligande lösas
genom samarbetsavtal och överenskommelser.

Motiven
för ett förstatligande av de medellånga värdutbildningarna har bl. a. varit
önskemålen om en mer enhetlig planering och ledning och en samordning av dessa
utbildningar med övriga högskoleutbildningar. Behovet av en sådan samordning
framför allt med läkarutbildningen har mot bakgrund av pågående utveckling vad
gäller arbetsfördelning m.m. inom hälso- och sjukvärden också accentuerats. En
del av dessa frågor kan lösas

Prop. 1981/82:89 60

utan
en förändring av huvudmannaskapet bl. a. genom att det centrala
ledningsansvaret för all högskoleutbildning överförs till en och samma myndighet.
Däremot förutsäUer en reell samordning pä lokal nivå sannolikt ett enhetligt
statligt huvudmannaskap.

För
flera av målen i högskolereformen saknar huvudmannaskapet för utbildningen
väsentlig betydelse. Vissa andra mål såsom t. ex. en utveckling av
utbildningarnas arbetsformer och forskningsanknytningen främjas dock bäst av
ett förändrat huvudmannaskap. Flera, i första hand organisatoriska, skäl talar,
enligt kommittén, för att kontakter mellan grundläggande högskoleutbildning
och forskning och forskarutbildning bäst främjas inom ramen för en statlig
högskola.

En
strävan att skapa identiska förhållanden för den kommunala och statliga
högskoleutbildningen förhindras av de villkor som gäller för den kommunala
demokratin. Härigenom kan t. ex. inte inflytandet i beslutsprocessen för de
anställda och studerande garanteras pä samma sätt som i den statliga högskolan.
Härtill kommer de skillnader i beslutskompetens och förutsättningar i övrigt
som finns mellan kommunala och statliga linjenämnder. Vidare kräver den
kommunala demokratin att resp. landsting självt fattar beslut i frågor om t.
ex. lokalisering och dimensionering samt val av linjer inom ramen för de maximital
som anges av riksdagen via UHÄ och regionstyrelsen.

På
många håll i landet är de befintliga statliga högskolorna relativt små. Eu införiivande
av de kommunala högskoleutbildningarna i den statliga högskoleorganisationen
skulle på flera orter skapa relativt stora högskolor med ett brett utbud av
utbildningar och valmöjligheter. Ett förstatligande av vårdutbildningarna kan
därför innebära en vitalisering och stabilisering även av de befintliga
statliga högskolorna utanför universitetsorterna.

Huvudmannaskapskommittén
föreslår därför att huvudmannaskapet för de medellänga vårdutbildningarna
överförs till staten. Ett genomförande av kommitténs förslag i denna del,
liksom av kommitténs tidigare redovisade förslag beträffande huvudmannaskapet
för ADB-linjen, innebär att i princip samtliga nu befintliga
högskoleutbildningar kommer att ha statligt huvudmannaskap. Enligt kommitténs
uppfattning bör också eventuella nya utbildningar som tillförs högskoleorganistationen
ha staten som huvudman och all högskoleutbildning bör således bedrivas med ett
enhetligt statligt huvudmannaskap.

Genomförande

Vid
ett förstatligande av de medellänga värdutbildningarna kommer dessa att
inordnas i det för den statliga högskolan gällande lednings- och planeringssystemet.
Hur de berörda utbildningarna skall inlemmas i den

Prop.
1981/82:89 61

statliga
högskoleorganisationen lokalt beträffande såväl linjenämnder som institufioner
avgörs av resp. högskoleenhet.

Kommittén utgår emellertid
frän att de olika utbildningarnas lokalisering och dimensionering är givna och
att utbildningarna åtminstone tills vidare kommer att bedrivas i de lokaler de
har i dag. Staten förutsätts därvid hyra de lokaler som disponeras av
utbildningarna vid övertagandet. Det behov av samarbete mellan de båda
utbildningsformerna gymnasieskola och högskola, som betingas av att dessa
bedrivs i gemensamma lokaler och med hjälp av gemensam utrustning, får lösas
genom samarbetsavtal och överenskommelser. Detsamma gäller beträffande de
praktikplatser som krävs för utbildningen.

Kommitténs förslag till
förändrat huvudmannaskap för de medellånga vårdutbildningarna innebär
samhällsekonomiskt sett inte ökade kostnader. Däremot medför ett genomförande
av förslaget en kostnadsöverföring från kommunerna till staten. Detta gäller
dels de 210 milj. kr. som huvudmännen redovisar i nettokostnader för
utbildningen, dels kostnader för praktikplatser och administration av dessa
samt vissa lokalkostnader. Kommittén har översikfiigt beräknat den totala
kostnadsöverföringen till drygt 300 milj. kr. per är i 1979 års kostnads- och
löneläge.

Ett överförande av
tillsynsansvaret frän SÖ till UHÄ bör kunna ske 1982-07-01, dvs. samordnat med
införandet av den nya studieorganisationen för ifrågavarande utbildningar.
Enligt kommitténs mening bör ett principbeslut i huvudmannaskapsfrägan fattas
sä snart som möjligt. Ett överförande av huvudmannaskapet och övriga föreslagna
åtgärder bör genomföras utan dröjsmål. Mot bakgrund av bl. a. de relativt
omfattande förhandlingar som krävs efter beslutet föreslår kommittén att de
medellänga värdutbildningarna erhåller statligt huvudmannaskap fr. o. m. 1984-07-01.

6
Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 89

Prop. 1981/82:89 62

Bilaga
4

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU
1981:9) Enhetligt huvudmannaskap för högskolan

Huvudmannaskapskommitténs
(HK) betänkande EnheUigt huvudmannaskap för högskolan - Förstafiigande av de
medellånga vårdutbildningarna (SOU 1981:9) har remissbehandlats. Yttranden har
avgivits av socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statens
arbetsgivarverk (SAV), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) efter hörande
av samtliga högskolemyndigheter, skolöverstyrelsen (SÖ) efter hörande av samtliga
länsskolnämnder. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet (LF),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Landsorganisationen i Sverige (LO), styrelsen för Röda Korsets
sjuksköterskeskola, styrelsen för Sophiahemmets sjuksköterskeskola, styrelsen
för Ersta Diakonisällskaps sjuksköterskeskola, Sveriges förenade studentkårer
(SFS) och av Sveriges sjuksköterskeelevers förbund (SSEF).

De
inom parentes angivna vedertagna förkortningarna av vissa myndigheters och
organisationers namn kommer att användas i den fortsatta framställningen.

1
Allmänna synpunkter

HK:s
förslag rör frågan om de primärkommunala och landstingskommunala
högskoleutbildningarna bör föras över till statligt huvudmannaskap. Av
grundläggande betydelse har härvid varit hur huvudmannaskapsförhållandena
påverkar möjligheterna att på kort och lång sikt vidareutveckla och förbättra
högskoleutbildningen enligt grunderna för högskolereformen. Även forskningens
betingelser har beaktats inte minst med hänsyn till kravet på
forskningsanknytning av all grundläggande högskoleutbildning. Kommittén har
även behandlat den idag stafiiga sjukgymnastutbildningen samt enskilt bedrivna
sjuksköterskeutbildningen.

Två
huvudalternativ i huvudmannaskapsfrågan har prövats av HK, nämligen ett enheUigt
landstingskommunalt resp. ett enhetligt statligt huvudmannaskap för de berörda
vårdutbildningarna. HK förordar att huvudmannaskapet för de idag
primärkommunala laboratorieassistentutbildningarna och de enskilda
sjuksköterskeskolorna överförs till antingen landsfingskommunalt huvudmannaskap
eller stafiigt huvudmannaskap beroende på huvudalternafiv. Likaså bör, enligt
kommittén, den statliga sjukgymnastutbildningen överföras till berörda
kommunala huvudmän vid en i övrigt bibehållen landstingskommunal
högskoleutbildning inom vårdsektorn.

Prop.
1981/82:89 63

Båda
huvudahernativen är, enligt kommitténs uppfattning, var för sig fullt
genomförbara. I den slutliga avvägningen föreslår emellertid kommittén att
huvudmannaskapet för de medellånga vårdutbildningarna fr. o. m. 1984-07-01
överförs till staten. Enligt kommitténs uppfattning bör också eventuella nya
utbildningar som filiförs högskoleorganisationen ha staten som huvudman och all
högskoleutbildning bör således bedrivas med ett enhetligt statligt
huvudmannaskap. Kommittén har beräknat den totala kostnadsöverföringen till
drygt 300 milj. kr. per är i 1979 års kostnads- och löneläge.

Oavsett
huvudmannaskapet för utbildningen är det, enligt kommittén, angeläget att de
organisatoriska och andra förhållanden som missgynnat en utveckling av de
kommunala högskoleutbildningarna så långt möjligt undanröjs. Till de områden
där förändringar är nödvändiga, menar HK, hör bl. a. den centrala
ledningsorganisationen, frågan om informafion om och antagning fill högskolan,
lärartjänsternas konstruktion och frågan om forskningsanknytning.

I en
till remisshandlingen bifogad promemoria har utbildningsdepartementet angett
att en förändring av det kommunala huvudmannaskapet för de berörda
värdutbildningarna av framför allt statsfinansiella skäl inte är aktuell för
närvarande.

Flertalet
remissinstanser har därför avstått från yttranden på huvudförslaget och
koncentrerat sina yttranden på kommitténs olika förslag till förbättringar inom
det nuvarande systemets ram. Några remissinstanser har ändå avgivit synpunkter
pä huvudmannaskapsfrägan.

UHÄ
påpekar att ämbetet i flera tidigare sammanhang förordat ett statligt
huvudmannaskap för högskolan och att denna grundinställning kvarstår. Även TCO,
SFS, SACOISR, och SSEF tar ställning för ett statligt huvudmannaskap. Svenska
kommunförbundet uttalar sig i princip för ett statligt huvudmannaskap
(Styrelsen för Svenska kommunförbundet är inte enig i sin uppfattning i denna
fråga.)

UHÄ
konstaterar emellertid att det f.n. inte finns realistiska förutsättningar för
att förverkliga ett enhetligt huvudmannaskap och ansluter sig till dem som
hävdar att ett förstatligande till kostnader av den storlek som torde bli
aktuell inte är värt priset. Ett förstatligande kan inte heller enligt UHÄ:s
mening frän utbildningsverksamhetens synpunkt prioriteras lika högt som bl. a.
ett genomförande av lärartjänstutredningens förslag om en ny
lärartjänstorganisation för den kommunala högskoleutbildningen eller ökade
resurser för forskningsanknytning av de berörda utbildningarna.

Enligt
socialstyrelsens uppfattning bör strävan vara att pä längre sikt åstadkomma ett
enhetligt statligt huvudmannaskap för all högskoleutbildning. 1 avvaktan härpå
anser styrelsen att åtgärder av såväl organisatorisk som innehållsmässig
karaktär skall vidtas i syfte att förbättra vårdsektorns högskoleutbildningar.

SAV
påpekar att om kommunal högskoleutbildning skall anordnas även

Prop. 1981/82:89 64

fortsättningsvis bör kommunalt reglerade skolledar- och
lärartjänster inrättas i enlighet med lärartjänstutredningens förslag.

2 Några problemområden och behov av förändringar

2.1 Lednings- och planeringsfrågor m. m.

2.1.1 Centralt myndighetsansvar m.m.

Enligt HK:s mening bör det centrala ansvaret för de
medellånga vårdutbildningarna åvila endast en myndighet. I ett alternativ med
ett fortsatt landstingskommunalt huvudmannaskap för de medellånga
vårdutbildningarna föreslår kommittén att det centrala myndighetsansvaret
läggs på UHÄ.

Samtliga remissinstanser som berört denna fråga (SÖ, UHÄ, SACOISR,
RRV. LF, Svenska kommunförbundet, LO. SAV, socialstyrelsen, styrelsen för
Sophiahemmets sjuksköterskeskola, styrelsen för Ersta Diakonisällskap, SFS och
TCO) tillstyrker kommitténs förslag och menar att de medellånga vårdutbildningarna
dä pä ett naturligt sätt kan inordnas i det planeringssystem och de
administrativa rutiner som gäller för övriga högskolan.

Besparingar och organisatoriska konsekvenser till följd av
den av kommittén föreslagna förändringen bör, enligt RRV, beaktas i den
pågående översynen av SÖ.

LF anser att en förändring av det centrala
myndighetsansvaret måste leda till en förändrad sammansättning av UHÄ: s
verksstyrelse. Enligt förbundets uppfattning måste landstingen och berörda
kommuner bli representerade i UHÄ:s styrelse och ges ett inflytande över UHÄ:s
verksamhet som svarar mot den kommunala högskolans betydelse och omfattning. LF
påpekar även att planeringsordningen för utbildningarna inom den kommunala
högskolan bör ses över och förnyas.

Socialstyrelsen understryker det starka samband som råder
mellan å ena sidan utbildning - utbildningsplan, kursplan och måluppfyllelse -
och ä den andra kompetens att tillgodose kvalitets- och säkerhetskrav i vården.
I egenskap av central myndighet med ansvar för den verksamhet vårdyrkesutbildningen
siktar till måste, påpekar styrelsen, den på ett avgörande sätt kunna påverka
dessa yrkesutbildningars innehåll och dimensionering.

Flertalet myndigheter och organisationer påpekar att
utbildningsplaneringen måste arbeta i nära samband med vårdplaneringen.

2.1.2 Antagningsfrågor

De ändringar avseende behörighet och urval som riksdagen
beslutat beträffande de medellånga vårdutbildningarna kräver att ett helt nytt
antagningssystem byggs upp. Kommittén föreslär att ett gemensamt antag-

Prop.
1981/82:89 65

ningssystem
skapas för samtliga medellänga värdutbildningar och att de uppgifter som kommer
att åvila den centrala myndighetsnivån även beträffande antagningsfrågor skall
fullgöras av UHÄ. Härmed skapas goda samordningsmöjligheter mellan antagningen
till dessa utbildningar och antagningen till övriga högskoleutbildningar menar
HK.

Kommitténs
förslag har mötts genomgående positivt och tillstyrks av samtliga
remissinstanser som yttrat sig i denna fråga.

Socialstyrelsen
betonar i anslutning härtill vikten av att det finns möjligheter att pä ett
flexibelt sätt kunna komplettera tidigare genomförd utbildning till en annan
yrkeskompetens inom värdområdet. Styrelsen menar att det är angeläget att det
finns reella möjligheter att genomgå endast vissa delar av en utbildningslinje
som komplement till tidigare genomförd utbildning.

Statskontoret
konstaterar dock att ett gemensamt antagningssystem kommer att kräva omfattande
förberedelser under förhållandevis läng tid. Nuvarande regler för behörighet
och urval medför att ett antagningssystem för behandling och ansökningar om
tillträde till högskoleutbildning blir komplicerat och — för den enskilde -
svåröverskådligt. Med hänsyn till den utveckling som skett och den tid som
förflutit sedan skolreformerna genomfördes bör därför enligt statskontoret
dessa frågor göras till föremål för översyn och omprövning när det gäller
användarkraven pä ett ADB-baserat system för urval och antagning av sökande
till högskolan.

SÖ
påpekar att ett nytt antagningssystem inte får medföra en ökad byråkratisering
och ökad handläggningstid.

2.1.3
Linjenämnds- och inflytandefrågor vid bibehållet kommunalt huvudmannaskap

Lösningar
avseende medinflytande inom en bibehållen kommunal högskoleutbildning måste
anpassas till den kommunala demokratins förutsättningar menar HK. Utredningen
om den kommunala demokratin har funnit att systemet med närvarorätt gör att
företagsdemokratin kan förverkligas utan negativ inverkan pä kommunala
demokratin och att närvarorätten kan vara ett värdefullt komplement fill andra
former av företagsdemokrati. Kommittén menar att även om en konstrukfion med
närvarorätt för den kommunala högskolan inte skulle leda lika långt som inom
den statliga så bör det tillsammans med de möjligheter som redan idag finns
genom linjenämndsverksamheten ge de studerande och anställda inte bara fillfälle
till insyn och informafion utan också bättre möjligheter att påverka utbildningens
utformning och den egna situationen.

Flera
remissinstanser är kritiska mot att kommittén lägger fä förslag till förändringar
vad gäller inflytande för studerande och anställda. SACO/SR menar att ett
fortsatt utredningsarbete är angeläget i syfte att skapa mer hkvärdiga
förhållanden inom landsfingskommunal och statlig högskola. Även UHÄ betonar
vikten av likvärdiga förhållanden mellan stadig och

Prop. 1981/82:89 66

kommunal
högskola. Som ett första steg bör, enligt SACOISR, lärare som arbetar i
linjenämnd, beredningsgrupp e.dyl. i större utsträckning än nu kompenseras
genom nedsättning i undervisningsskyldigheten.

UHÄ
menar att det är angeläget att ge linjenämnderna reella möjligheter att bedriva
ekonomisk planering kopplad till verksamhetsplaneringen och således stärka
deras ställning i budgetsammanhang. Ämbetet förordar vidare möjligheterna att
för den kommunala högskoleutbildningen inrätta organ motsvarande
institutionsstyrelserna vid de statliga högskoleenheterna. Förslag om att
inrätta organ motsvarande institufionsstyrelser tas även upp av LF. LF påpekar
att frågan om de studerandes, lärarnas och den övriga personalens inflytande är
av stor betydelse och måste ses i ett brett och samlat perspektiv. Den modell
för ledning av verksamheten som fillämpas vid de stafiiga arbetsenheterna borde
efter vissa justeringar kunna vara möjlig att tillämpa pä skolenhetsnivä inom
den kommunala högskoleutbildningen. Förbundet erinrar i detta sammanhang om
den framställning som utbildnings- och kulturnämnden i Östergötlands läns lands-fing
ingivit till regeringen om försöksverksamhet med institutionsstyrelse.

SFS
anser att eftersom beslutanderätt för de studerande inom det kommunala
högskoleområdet är oförenligt med den kommunala demokratiska principen så är
ett statligt huvudmannaskap alt föredra. Denna åsikt stöds även av SSEF.

Kommitténs
förslag att avskaffa den bestämmelse i högskoleförordningen som gör det möjligt
att inte inrätta linjenämnd inom den kommunala högskoleutbildningen stöds av
SACO/SR och LF.

TCO
är kritisk mot HK: s bedömning av en positiv utveckling av linjenämndsverksamheten
i den kommunala högskolan och hänvisar till TCO-rapporten "Erfarenheter av
arbetslivsrepresentationen i högskolan" och citerar:

"Bland
yrkeslivsrepresentanterna inom den kommunala högskolan är man genomgående mer
negativ beträffande arbetsformerna inom linjenämnden än på den statliga sidan.
Ständigt återkommer man till att besluten fattas utanför linjenämnden och att
man inte har något eget budgetansvar. Avsaknaden av budgetansvar tycks pä
många håll vara sä total att man inte ens diskuterar utbildningsfrågorna i
kostnadstermer. Man har som regel inte heller någon budget för linjenämndens
egen verksamhet. De kommunala linjenämndernas svaga ställning kan till viss del
förklaras med att kommunalförfattningarna inte medger beslutsdelegering till
icke politiskt sammansatta organ. Samtidigt måste de syssla med en mängd detaljfrågor
som inom den statliga högskolan handläggs på institufionsnivä."

Styrelsen
för Ersta Diakonisällskap anför att man inom en mindre enhet med bibehållet
enskilt huvudmannaskap på ett naturligt sätt kan tillvarata den positiva sidan
av de anställdas och studerandes inflytande.

Prop. 1981/82:89 67

2.2
Forskningsanknytning

Kommittén
föreslår vid ett bibehållet kommunalt huvudmannaskap för en önskvärd utveckling
avseende forskningsanknytning av de medellånga vårdutbildningarna bl. a.:

— förstärkning
av biblioteksservicen

— lärarna
i grundutbildningen ges forskarutbildning eller inslag av vetenskaplig
utbildning

— möjligheter
att inom tjänsten forska och hålla kontakt med forsknings-och utvecklingsarbete

— utveckling
av omvärdnadsforskning

— inrätta
lärartjänster främst avsedda för forskning och forskarutbildning

— forskningsorganisationen
knyts till universiteten resp. karolinska institutet

-för
omvärdnadsforskning inrättas forskartjänsterna i direkt anslutning

till
grundutbildningen.

Remissinstanserna
anser allmänt att det är viktigt att de medellånga värdutbildningarna ges samma
möjligheter till forskningsanknytning som de statliga högskoleutbildningarna.
SFS, SSEF, SACOISR, TCO och Svenska kommunförbundet menar att detta bäst
tillgodoses med ett överförande av utbildningarna till ett statligt
huvudmannaskap.

Socialstyrelsen
understryker för sin del starkt angelägenheten av att förutsättningarna för en forskningsanknuten
utbildning för de medellånga vårdutbildningarna förbättras oberoende av
huvudmannaskapet bl. a. när det gäller insatser inom lärarutbildning och
-fortbildning samt förstärkt biblioteksservice. Denna uppfattning stöds av
flera remissinstanser bl. a. SACO/SR, UHÄ och styrelsen för Sophiahemmets
sjuksköterskeskola. UHÄ, SACOISR, LF och styrelsen för Sophiahemmets
sjuksköterskeskola påpekar att de av lärartjänstutredningen föreslagna FoU-tjänsterna
för den kommunala vårdutbildningen spelar en viktig roll i sammanhanget.

De
kommunala högskoleutbildningarna saknar idag vissa viktiga förutsättningar för
forskningsanknytning framhålles av flertalet remissinstanser. Förutom att de
saknar den inom den övriga högskolan så betydelsefulla forskartraditionen har
de dels ej några fasta resurser för forsknings-och utvecklingsarbete, dels har
lärarna i regel ej heller någon forskarutbildning påpekar SÖ.

SACOISR
framhåller att forskningsresurser bör finnas för alla ämnen i högskolan. LO
däremot menar att en förstärkning av insatserna när det gäller
forskningsanknytningen av här berörda utbildningar bör kunna ske utan att de
landstingskommunala högskolorna får fasta forskningsresurser men med en ökning
av den praktiska samverkan mellan de statliga och kommunala
högskolemyndigheterna. Även UHÄ, SACOISR, LF och socialstyrelsen påpekar att
ett samarbete med den statliga högskolan bör utvecklas så att ett
tvärvetenskapligt synsätt befrämjas inom vårdutbild-

Prop.
1981/82:89 68

ningen.
LF anser att den kommunala högskolan härvid måste få ett ökat inflytande över
statens resuser för forskning och forskarutbildning genom t. ex. utökad
representation i berörda fakulteter och fakultetsnämnder. UHÄ föreslår att
företrädare för den statliga högskoleutbildningen och forskningen bereds plats
i linjenämnderna inom den kommunala delen av högskolan.

TCO
och SACOISR betonar särskilt att behovet av att volymen forskarutbildning och
forskning inom vårdämnena ökar och prioriteras vid fördelning av medel.

LF
menar att stat och kommun delar det ekonomiska ansvaret vid en utveckling av
värdutbildningarna.

2.3 Samband
med gymnasieskolan

Kommitténs
överväganden och förslag rörande sambandet med gymnasieskolan har endast
kommenterats av några remissinstanser.

Såväl
UHÄ som LO betonar vikten av att den kommunala högskoleut-bildningenfär
utvecklas så långt som möjligt pä sina egna villkor och utan onödiga bindningar
till regelsystemet för gymnasieskolan.

SACO/SR
anser att den vertikala handledningen bör avvecklas. TCO fillstyrker att det
blir skild ledning för vårdutbildningarna på gymnasie-resp. högskolenivå.

2.4 Praktikplatsfrågan

Enligt
kommitténs uppfattning bör inte huvudmannaskapet i sig ha någon större
betydelse för möjligheterna att anskaffa praktikplatser. Av större betydelse är
enligt HK förändringar av utbildnings- och kursplaner som möjliggör att
alternativa praktikplatser kan utnyttjas liksom att praktiktillfällen i ökad
utsträckning kan förläggas till de delar av dygnet, veckor och året som f. n. i
ringa utsträckning utnyttjas. Vidare bör former skapas i samtliga regioner för
samordning av utbud och efterfrågan på praktikplatser.

HK:s
förslag om att regionstyrelserna skall handha samordningen av praktikplatsutnyttjandet
tillstyrks av TCO och socialstyrelsen. SACOISR är däremot av motsatt
uppfattning. Organisationen menar att detta vore att formalisera samordningen.
Socialstyrelsen tillstyrker även kommitténs förslag om tillvaratagande av
praktiktillfällen under hela dygnet. Det är även angeläget med en noggrann
planering av befintliga praktikplatser inom primärvården framhåller styrelsen.

Prop. 1981/82:89 69

2.5
Samband mellan utbildnings- och sjukvårdsplanering

De
remissinstanser som berört frågan om utbildningsplanering och sjukvårdshuvudmännens
personalplanering delar kommitténs förslag om ett ökat regionalt samarbete. TCO
betonar särskih behovet av ett ökat samarbete mellan sjukvårdsregioner och
högskoleregioner.

LF
anser att planeringsordningen för utbildningarna inom den kommunala högskolan
bör ses över och förnyas. Inom förbundet har nyligen påbörjats ett arbete för
att tillsammans med berörda intressenter försöka dra upp riktlinjerna för en
sådan ny planeringsordning.

UHÄ
påpekar att det f. n. pågår en försöksverksamhet med regionala planeringsramar
för sjuksköterskeutbildningen. Enligt ämbetets uppfattning bör man framöver
kunna tillämpa försöksverksamhetens planeringsordning också för de övriga
berörda vårdutbildningarna.

Socialstyrelsen
understryker angelägenheten av att utbildningsplaneringen på ett bättre sätt
än hittills tar sin utgångspunkt i vårdplaneringen. Styrelsenframhåller också
dess egen roll i såväl den kvalitativa som kvanfi-tativa
utbildningsplaneringen.

En
förstärkt samverkan inom och mellan landstingen vore att föredra menar SACOISR.

2.6
Kostnads- och statsbidragsfrågor

I
likhet med vad lärartjänstutredningen har föreslagit finner HK det angeläget
att ett enhetsrelaterat statsbidrag införs för kommunal högskoleutbildning.
Kommittén föreslår ett statsbidrag i form av ett schablonbidrag per studerande,
utbildningslinje och termin. Bidraget bör beräknas på arttalet studerande per
exempelvis den 1 oktober resp. den 1 mars. HK anser vidare att bidraget bör
följa kostnadsutvecklingen.

I
ett alternafiv med bibehållet kommunalt huvudmannaskap tillstyrker samtliga
remissinstanser som yttrat sig i frågan att ett enhetsrelaterat schablonbidrag
införs beräknat per studerande och Utbildningslinje. Om bidraget skall utgå per
terminsstudieplats eller årsstudieplats råder det dock delade meningar.
Kommitténs förslag att bidraget skall utgå per terminsstudieplats tillstyrks av
RRV, SÖ, SFS, styrelsen för Sophiahemmets sjuksköterskeskola, SACOISR och LF.

UHÄ
däremot menar att en beräkning per årsstudieplats skulle underlätta
jämförbarheten mellan den statliga och den kommunala delen av högskolan.
Ämbetet anser att de skäl kommittén anför för sitt förslag väger lätt i
förhållande till de vinster som kan uppnås med en enhetlig ordning för hela
skolan. Även LO förordar att bidraget bör utgå per årsstudieplats.

/?/?F
avstyrker bestämt att statsbidraget indexregleras. Som skäl härför anför RRV
dels det statsfinansiella läget, dels ock och framför allt det faktum att en
indexreglering försvårar en fortlöpande prövning av statsbi-

Prop. 1981/82:89 70

dragets
storlek. RRV menar vidare att det även finns en risk för att de produktivitets-
och effektivitetsvinster som normalt görs i utbildningen inte beaktas och
påverkar statsbidraget i ett indexreglerat system. Kommunstyrelsen i Göteborg
anser att statsbidragets värdebeständighet bör kopplas till konsumentprisindex.

Inte
någon remissinstans har någon invändning mot kommitténs förslag att
statsbidraget skall administreras av högskolemyndighet.

LF
påpekar att ett nytt system för statsbidrag får under inga omständigheter
innebära en kostnadsövervältring från stat till landsting och berörda kommuner.
Under en övergångsperiod föreslår förbundet att en utjämningspost ställs till UHÄ:s
förfogande i syfte att mildra vissa uppenbara omfördelningseffekter. LF utgår
vidare ifrån att bidragets volym och närmare utformning fastställs först efter
överläggningar mellan företrädare för regeringen och huvudmännen.

3
Utbildning under annat huvudmannaskap än landsting

3.1 Primärkommunal
laboratorieassistentutbildning

Majoriteten
av remissinstanserna fillstyrker kommitténs förslag att -vid alternativ med
bibehållen kommunal högskola - den nu primärkommunala
laboratorieassistentlinjen med päbyggnadsutbildning i Uppsala, Linköping och
Lund överförs till den landstingskommunala utbildningsorganisationen på resp.
ort. Bland dessa kan nämnas socialstyrelsen, SÖ, LO, UHÄ och RRV. Inordnandet
bör enligt kommittén ske senast vid den tidpunkt då övriga delar av kommitténs
förslag genomförs.

Endast
SACOISR avstyrker förslaget. Mot bakgrund av sin principiella uppfattning i huvudmannaskapsfrägan
bör de kommunala laboratorieassistentutbildningarna förstatligas anser organisafionen.

Svenska
kommunförbundet, SÖ och LF betonar dock att förutsättningarna för ett
överförande är beroende av överenskommelser mellan berörda huvudmän. LF påpekar
att förbundet är berett att medverka till att underlätta ett sådant
övertagande av laboratorieassistentutbildningen. UHÄ framhåller att tidpunkten
för genomförandet måste anpassas till lokal- och lärarförhällanden på de olika
orterna. RRV utgår från att den offentliga sektorns kostnader inte förändras
genom överförandet.

3.2 Statlig
sjukgymnastutbildning

HK
anser att vid en i övrigt bibehållen kommunal högskola talar skäl för att de
idag stafiiga sjukgymnastutbildningarna i Stockholm och Lund överförs till
berörda kommunala huvudmän.

En
majoritet av remissinstanserna anför att de inte delar kommitténs uppfattning i
denna fråga. SFS, SACO/SR, TCO, RRV och socialstyrelsen

Prop. 1981/82:89 71

avstyrker
att de statliga sjukgymnastutbildningarna i Stockholm och Lund överförs till
landstingskommunalt huvudmannaskap. Endast LO tillstyrker förslaget.

Enligt UHÄ:s mening finns
det skäl att ta ställning i huvudmannaskapsfrägan först i samband med att
ställning tas fill studieorganisationen inom detta område och vill återkomma
till denna fråga i samband med att regeringens uppdrag till UHÄ rörande
studieorganisation m. m. för rehabiliteringslinjen kommer att redovisas. Även
SÖ vill avvakta ett ställningstagande i denna fråga. SÖ framhåller att
ytterligare utredning krävs. LF anser att om de båda berörda landstingen och
staten gemensamt anser att en förändring av huvudmannaskapet bör komma till
stånd så föreligger inga principiella invändningar mot en kommunalisering på
denna punkt och menar att frågan snarast är av ekonomisk och praktisk natur.

3.3
Enskild sjuksköterskeutbildning

HK
föreslår att utbildningen vid Ersta Diakonianstalts, Röda Korsets och
Sophiahemmets sjuksköterskeskolor överförs till Stockholms läns landstings
utbildningsorganisation i ett alternativ med bibehållen landstingskommunal
högskola.

Av
de remissinstanser som berört frågan om de enskilda sjuksköterskeskolornas
ställning är det endast LO som utan reservationer tillstyrker kommitténs
förslag om en kommunalisering. Mot LF:s uppfattning att starka och principiella
skäl talar för att berörd utbildning övertas av Stockholms läns landsting har
åtta reservationer avgivits. TCO utgår i sitt yttrande frän ett förstatligande
av såväl kommunal som enskilt bedriven värdutbildning.

Socialstyrelsen.
SÖ, UHÄ, RRV, SACOISR samt de tre berörda enskilda sjuksköterskeskolorna avstyrker
i nuläget kommitténs förslag.

Socialstyrelsen
anser att Ersta Diakonisällskaps, Röda Korsets och Sophiahemmets
sjuksköterskeskolor bör få fortsätta under enskilt huvudmannaskap till dess
att frågan om ett statligt huvudmannaskap på nytt tas upp till generell
prövning.

SÖ
vill uppskjuta sitt ställningstagande i avvaktan pä en eventuell minskad
dimensionering av sjuksköterskeutbildningen i Stockholm. UHÄ tillmäter för sin
del huvudmannaskapsfrågan för de berörda utbildningarna underordnad betydelse
så länge garantier skapas för att utbildning i planeringshänseende är
samordnade med övrig motsvarande utbildning i Stockholm.

Styrelserna för såväl Ersta
Diakonisällskap som för Röda Korset och Sophiahemmet motsätter sig bestämt en
förändring av huvudmannaskapet. Styrelserna hänvisar bl. a. till sin
utbildningshistoriska tradition när det gäller sjuksköterskeutbildning och sina
utbildningsprofiler som ger värdefulla bidrag till vårdutbildningen och alternafiv
i utbildningsutbudet.

Prop. 1981/82:89 72

Styrelserna
framhåller att de enskilda skolorna alla har sin bakgrund i den humanitära och idealisfiska
livssyn, som genomsyrade företrädarna för sjukvården i vårt land redan på
1800-talet. Vidare anförs: "traditionen därifrån hålls fortfarande levande
och ger en profil i utbildningsutbudet. Vid samtliga de tre enskilda skolorna
har det setts som angeläget att ge de studerande en fördjupad kunskap om
livsåskådningens betydelse för personligheten i sjukdomskris, en kunskap som
skall ge vägledning för sjukvårdspersonalens beteende vid möte med människor
med skiftande livsåskådningar ävensom förståelse för den enskilda
medmänniskans behov." Styrelserna menar vidare att ingenting kommer att
vinnas vid en kommunalisering, varken i utbildningens kvalitet eller i
ekonomiskt hänseende.

Styrelsen
för Sophiahemmets sjuksköterskeskola framhåller i sitt yttrande flera faktorer
- bl. a. lokaler och donationsbestämmelser - som försvårar ett överförande av
utbildningen till landstinget. Styrelsen för Röda Korsets sjuksköterskeskola
påpekar bl. a. att skolans huvudman bidrar med medel sä att lärare och
studerande vid skolan fortlöpande får företa studier vid utländska sjukvårdsinsfitutioner.
Detta ger enligt styrelsen erfarenhetsmässigt en vidgad blick för den egna
verksamheten.

Prop. 1981/82:89 73

Innehållsförteckning

Propositionen
.................................................... .... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ... .............. 1

Lagförslag ......................................................... ... 3

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 22 december 1981 4

1
Inledning ........................................................ ... 4

2
Föredragandens överväganden ........................... 7

2.1 Huvudmannaskap
för viss värdutbildning inom högskolan ... 7

2.1.1
Allmänna utgångspunkter ...................... 7

2.1.2
De enskilda sjuksköterskeskolornas
ställning 10

2.1.3
Kommunal
laboratorieassistentutbildning ... 12

2.1.4
Statlig sjukgymnastutbildning ................... 12

2.2............................................................. Frågor
om statsbidrag, tjänsteorganisafion och resurssamband

med gymnasieskolan m. m............................... 15

2.2.1
Nuvarande ordning ................................ 15

2.2.2
Statsbidrag vid försatt
kommunalt huvudmannaskap ... 16

2.2.3
Tjänsteorganisation vid
fortsatt kommunalt huvudmannaskap 20

2.2.3.1
Utgångspunkter ........................... 20

2.2.3.2
Förläggning fill skolenhet med
gymnasieskola .. 20

2.2.3.3
Skolledare och skolpoäng .............. 20

2.2.3.4
Lärare ....................................... 21

2.2.3.5
Olika värdlärares tjänstgöring
i gymnasieskolan och kommunal högskoleutbildning .................................................. 26

2.2.3.6
Tidpunkt för
tjänsteorganisatoriska förändringar 28

2.3 Den
kommunala högskolans organisation m. m 28

2.3.1
Det centrala tillsynsansvaret ................... .. 28

2.3.2
Planeringssystem .................................. .. 29

2.3.3
Antagningsfrågor ................................... .. 31

2.3.4
Linjenämnds- och inflytandefrägor
.......... 33

2.4 Genomförande
av den nya studieorganisationen 35

2.4.1
Allmänt ............................................. .. 35

2.4.2
Rehabiliteringslinjen och
sociala servicelinjen 35

2.4.3
Successiv övergång till den nya
studieorganisationen .. 36

3
Hemställan ..................................................... 39

4
Beslut .......................................................... 39

Bilaga
1 Sammanfattning av Lärartjänstutredningens förslag avseende
tjänsteorganisationen för den kommunala högskolan

Bilaga
2 Sammanställning av remissyttranden över tjänsteutredningens förslag avseende
tjänsteorganisation för kommunal högskoleutbildning

Bilaga
3 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1981:9) Enhefiigt huvudmannaskap för
högskolan

Bilaga
4 Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1981:9) Enhetligt
huvudmannaskap för högskolan

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982