Prop. 1981/82:93

Prop. 1981/82:93 Regeringens proposition

1981/82:93

om män och kvinnor som präster i svenska kyrkan, m. m.;

beslutad den 8 januari 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen att för sin del anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

KARL BOO

Propositionens liuvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att lagen (1958:514) om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst upphävs vid utgången av år 1982. Åtgärden
syftar till att undanröja den s. k. samvetsklausulen och är ett led i
strävandena för jämställdhet mellan män och kvinnor som präster i svenska
kyrkan. Ett upphävande av 1958 års lag får fill följd att allmänna regler om
jämställdhet mellan män och kvinnor i regeringsformen och jämställdhetslagen
(1979:1118, omtryckt 1980:412) kommer att gälla också i svenska kyrkans
verksamhet.

I proposifionen föreslås också en ny lag om fillfällig
upplåtelse av kyrka som ersätter lagen (1963:501) om upplåtande av kyrkorum i
vissa fall. Genom den nya lagen får församlingens kyrkoråd ett vidgat
inflytande över kyrkorummets användning. 1 anslutning härtill föresläs vidare
en ändring i jordfästningslagen (1957:585). Den nya lagen och ändringen i
jordfästningslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

1 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 93

Prop. 1981/82:93 2

1
Förslag till

Lag
om upphävande av lagen (1958:514) om kvinnas behörighet

till prästerlig tjänst

Härigenom
föreskrivs att lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1982.

Prop. 1981/82:93 3

2
Förslag till

Lag
om tillfällig upplåtelse av kyrka

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Kyrkor, som har invigts för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av

en församling, får tillfälligt upplåtas enligt denna lag. Lagen gäller även

upplåtelse av domkyrkor som står under egen förvaltning.

Med
upplåtelse av kyrka avses medgivande att utnyttja kyrkorummet för annat ändamål
än gudstjänster som ingår i den av domkapitlet fastställda tjänstgöringen för
pastoratets präster, och kyrkliga förrättningar som hålls av församlingens
präster och avser någon som Ullhör församlingen.

Genom
denna lag ändras ej biskopens rätt att utnyttja domkyrkan för biskopliga
förrättningar.

2
§ Tillfällig upplåtelse av kyrka får
ske endast om det kan antas att kyrkorummet och dess inventarier kommer att
behandlas med pietet och aktsamhet. Upplåtelse får inte ske för ändamål som
kränker kyrkorummets helgd eller är oförenligt med svenska kyrkans ordning.
Upplåtelse får inte heller ske så att den hindrar församlingens gudstjänstliv
eller kyrkliga verksamhet i övrigt.

3 § Frågor om tillfällig upplåtelse av kyrka prövas av församlingens
kyrkoråd.

Kyrkorådet
får endast av skäl som anges i 2 § vägra upplåtelse av kyrkan för en kyrklig
förrättning som avser någon som tillhör församhngen.

4 § Innan kyrkorådet beslutar om upplåtelse av kyrkan, skall
kyrkoherden, om han eller hon är förhindrad att delta i beslutet, såvitt
möjligt få tillfälle att yttra sig. Om upplåtelsen gäller en domkyrka som står
under egen förvaltning, skall också den särskilda domkyrkostyrelsen få
tillfälle att yttra sig.

5 § Kyrkorådet får uppdra åt kyrkoherden eller åt en särskild avdelning,
bestående av kyrkoherden och andra ledamöter eller suppleanter i kyrkorådet,
att besluta i vissa ärenden på kyrkorådets vägnar.

6 § I annexförsamlingar där kyrkoherden har förordnat en annan präst att
vara ledamot i kyrkorådet, skall vad som sägs i 4 och 5 §§ om kyrkoherden gälla
den prästen.

7
§ Kyrkorådets beslut enligt denna lag
skall omedelbart gälla.

Kyrkorådets
beslut får överklagas hos domkapitlet genom besvär. Utöver vad som följer av
förvaltningslagen (1971:290) får besvär anföras av ledamot i kyrkorådet.

Domkapitlets
beslut får inte överklagas.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1983, då lagen (1963:501) om upplåtande av
kyrkorum i vissa fall skall upphöra att gälla.

Prop. 1981/82:93

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:585) om jordfästning m. m.

Härigenom
föreskrivs att 10 § lagen (1957:585) om jordfästning m. m.

skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10

För jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans må
kyrkorum som invigts för svenska kyrkans gudstjänst upplåtas, om särskilda skäl
därtill äro.

För jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans får
kyrkorum som har invigts för svenska kyrkans gudstjänst upplåtas enligt lagen
(1900:00) om tillfällig upplåtelse av kyrka.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Prop. 1981/82:93

Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-01-08

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Wirtén, Andersson, Boo,
Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Boo

Proposition om män och kvinnor som präster i svenska
kyrkan, m. m.

1 Inledning

År 1958 antog regering och riksdag gemensamt och med
samtycke av allmänt kyrkomöte lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till
prästerlig tj änst. I lagen föreskrivs att kvinna skall äga lika behörighet som
man att efter förtjänst och skickHghet befordras till prästerlig tjänst. Vid
lagens tillkomst ställde sig kyrkomötet bakom vissa uttalanden av kyrkomötets
särskilda utskott. Dessa uttalanden har kommit att betecknas som samvetsklausulen.
Lagen trädde i kraft den 1 januari 1959.

Sedan år 1959 är alltså kvinnor behöriga att anställas som
präster inom svenska kyrkan. En omfattande debatt om de kvinnliga prästernas arbetssi-tuafion
föranledde emellerfid att riksdagen år 1978 hemställde att regeringen skulle
lägga fram ett förslag som klargör konsekvenserna av 1958 års reform. Förslaget
skulle innebära en omprövning av samvetsklausulen och utformas på ett sådant
sätt, att de som har en avvikande mening i ämbetsfrågan kan bevara hemortsrätt
i svenska kyrkan.

Regeringen förelade 1979 års allmänna kyrkomöte ett
förslag till ny behörighetslag. Kyrkomötet godtog i princip förslaget. Samfidigt
behandlade kyrkomötet ett av kyrkliga organ utarbetat förslag till regler för
samarbetet inom svenska kyrkan mellan företrädare för olika uppfattningar i
ämbetsfrågan. Kyrkomötet uttalade att dessa regler t. v. bör vara vägledande
för behandlingen av uppkommande problem på området. En betydande minoritet
ansåg emellertid att reglerna skulle fidsbegränsas. I detta läge beslutade den
dåvarande regeringen att någon proposition i frågan inte skulle

Prop.
1981/82:93 6

läggas fram för riksdagen. I stället tillkallade
regeringen en särskild utredare' (Kn 1979:02), kvinnoprästutredningen, med
uppdrag att forfiöpande följa utvecklingen av kvinnoprästfrågan inom svenska
kyrkan samt lägga fram förslag till lagteknisk lösning. Vidare skulle
utredningen överväga den av 1979 års kyrkomöte väckta frågan om rätten att
besluta om upplåtande av kyrkorum. Till utredningen har varit knuten en
parlamentarisk referensgrupp.

Utredningen
avlämnade i april 1981 betänkandet (SOU 1981:20) Omprövning av samvetsklausulen
- Män och kvinnor som präster i svenska kyrkan. En sammanfattning av
utredningens överväganden och förslag bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 1 och de författningsförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga
2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanser och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 3.

2 Föredragandens överväganden 2.1 Kvinnoprästfrågan

2.1.1 Bakgrund

Frågan om kvinnors fillträde fill prästämbetet har i olika
sammanhang utretts sedan 1920-talet. Den har också fortlöpande diskuterats i
riksdagen och inom kyrkan. Med anledning av mofioner i ämnet begärde riksdagen
år 1955 att regeringen skulle för nästa kyrkomöte och därefter för riksdagen
lägga fram förslag till lagsfiftning om behörighet för kvinna till prästerHg
tjänst. Regeringen lade fram ett förslag i frågan för 1957 års allmänna
kyrkomöte (skr 1957:6). Detta förklarade sig emellertid inte kunna godkänna
förslaget (SäU 1957:1, kskr 1957:32). I början av år 1958 avgav regeringen en
proposition fill riksdagen med ett förslag till lag om kvinnas behörighet till
prästerlig tjänst. I förhållande till 1957 års förslag innebar detta förslag
endast den ändringen att ikraftträdandet hade flyttats fram ett halvår.
Lagförslaget antogs av riksdagen (prop. 1958:A 30, ILU 1958: A 11, rskr 1958:A
135, prop. 1958:B 19, ILU 1958:B 9) och lades därefter fram för det år 1958
inkallade allmänna kyrkomötet (skr 1958:1). Kyrkomötet lämnade sitt samtycke
till lagförslaget (SäU 1958:2, kskr 1958:18) och fastställde därmed att det
enligt den evangelisk-lutherska uppfattningen av bibel och ämbete inte förelåg
principiella hinder för kvinnor att inneha kyrkans ämbete. Samtidigt ställde
sig emellertid kyrkomötet bakom vissa uttalanden av särskilda utskottet som i
huvudsak syftade till att de som hade

' Statssekreteraren Elisabeth Palm

-
Förbundssekreteraren Gerd Engman (s), riksdagsledamoten Hilding Johansson (s),
riksdagsledamoten Britta Hammarbacken (c), t, f, komministern Lena Malmgren
(fp) och förste vice talmannen Ingegerd Troedsson (m).

Prop. 1981/82:93 7

en avvikande uppfattning i ämbetsfrågan alltjämt skulle
kunna verka som präster inom svenska kyrkan. Dessa uttalanden, som jag
återkommer till (avsnitt 2.1.2), har kommit att betecknas som samvetsklausulen.

Kvinnoprästfrågan har därefter aktualiserats vid
ytterligare kyrkomöten. Åtskilliga motioner i frågan har också väckts i
riksdagen.

På initiafiv av Biskopsmötet tillsatte ärkebiskopen i
början av år 1978 en samrådskommitté, som fick till uppgift att arbeta fram
riktlinjer och föreskrifter för att underlätta en gemenskap mellan företrädare
för olika uppfattningar i ämbetsfrågan. Resultatet blev ett förslag Ull
"Regler för samarbetet inom svenska kyrkan mellan företrädare för olika
uppfattningar i frågan om kvinnas behörighet fill prästämbetet".

Det av samrådskommittén föreslagna regelsystemet har som
utgångspunkt att samvetsklausulen fortfarande gäller. I ingressen till reglerna
sägs att de utgör riktlinjer för samexistens och samarbete inom svenska kyrkan.
De är avsedda att gälla både för dem som är präster och för dem som i framfiden
kommer att inträda i prästämbetet i svenska kyrkan. Huvudprincipen i dessa
regler är att, där olika samvetsbestämda uppfattningar stöter mot varandra,
kyrkans officiella uppfattning måste vara huvudregel och ha företräde, men att
den som har en annan uppfattning har rätt att träda åt sidan. Det slås fast att
den som accepterar att bli biskop måste vara villig att vara biskop för både
manliga och kvinnliga präster i sfiftet. I reglerna sägs vidare att den som
inte kan göra liturgisk tjänst tillsammans med en kvinnlig präst inte får
hindra hennes tjänsteutövning men har rätt att själv avstå från att tjänstgöra.

Den omfattande debatten i kvinnoprästfrågan, som inleddes
på nyåret 1978, ledde fill att fem mofioner i ämnet väcktes i riksdagen. 1 fyra
av dem begärdes att riksdagen skulle uttala sig mot diskriminerande behandling
av kvinnor i samband med prästutbildning, prästvigning och ämbetsutövning i
svenska kyrkan. Motionernas grundinställning var att det behövdes åtgärder för
att komma till rätta med ett kvarvarande och hårdnande motstånd mot kvinnliga
präster. Särskilt framhölls att samvetsklausulen inte längre kunde få tillåtas
att legitimera diskriminerande behandling av kvinnor. I den femte motionen
angreps problemet från en annan utgångspunkt. I motionen hävdades att det borde
finnas plats inom kyrkan för två meningsriktningar i fråga om den teologiska
tolkningen av kvinnas rätt att vigas till präst och bekläda prästämbetet.
Enligt motionären borde statsmakterna godkänna samvetsklausulen och verka för
att både anhängare och avståndstagare till reformen med kvinnliga präster fick
frihet att behålla sin av teologiska skäl dikterade åsikt.

Konstitutionsutskottet anförde i sitt betänkande (KU
1977/78:48) att samvetsklausulens tolkning och räckvidd inte kan förbli
opåverkade av den allmänna utvecklingen i kyrkans liv. Enligt utskottet var
läget nu helt annorlunda än år 1958. Den ändrade situationen hade redan
påverkat den praktiska tillämpningen av behörighetslagen och måste
uppenbarligen göra detta än mer i fortsättningen. Enligt utskottets mening
kunde det inte komma

Prop.
1981/82:93 8

i fråga att nytillträdande biskop utnyttjar sina
befogenheter med avseende på prästvigning på ett sätt som innebär att
prästkandidat diskrimineras på grund av sitt kön. Enligt vad utskottet vidare
uttalade måste den som skall prästvigas vara medveten om att prästerlig tjänst
i svenska kyrkan står öppen för både män och kvinnor och att han eller hon i
sin tjänsteutövning måste kunna samarbeta med kollega utan hänsyn till kön.
Utskottet ansåg att regeringen för kyrkomötets prövning borde lägga fram ett
förslag som klargör konsekvenserna av 1958 års reform för tjänst inom svenska
kyrkan i framtiden. Hnligt utskottet skulle förslaget innebära en omprövning av
samvetsklausulen. Det skulle säkerställa att de som efter beslut i saken har
påbörjat postgymnasiala studier med särskild inriktning på tjänst inom svenska
kyrkan inte skall kunna åberopa de av 1958 års kyrkomöte gjorda uttalandena för
ett handlande i tjänsten som strider mot 1958 års reform. Enligt utskottet
betydde självfallet denna reform att några trakasserier på grund av kön inte
får förekomma. Utskottet förutsatte att förslaget utformades på ett sådant sätt
att de som har en avvikande mening i ämbetsfrågan kan bevara hemortsrätt i
svenska kyrkan. Utskottet hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge
regeringen till känna vad utskottet hade anfört. Riksdagen biföll utskottets
hemställan (rskr 1977/78: 339).

Riksdagens skrivelse år 1978 föranledde regeringen att
utarbeta ett förslag fill en ny behörighetslag, som skulle ersätta 1958 års
lag, samt att kalla fill allmänt kyrkomöte i januari 1979.1 en skrivelse till
kyrkomötet (skr 1979:2) begärde regeringen kyrkomötets yttrande över
lagförslaget. Enligt detta skulle kvinnor och män ha lika rätt att vigas till
präster i svenska kyrkan och att tjänstgöra som präster inom kyrkan.

I
skrivelsen anförde min företrädare att det inte var godtagbart att en
lagstiftning, som en i det närmaste enig riksdag står bakom och vill
upprätthålla, ännu efter 20 år möter ett aktivt motstånd som vållar betydande
praktiska olägenheter. Enligt vad han framhöll måste denna situation, till
vilken motivuttalanden till 1958 års lag har medverkat, undanröjas. I
skrivelsen uttalades att den naturliga lösningen var att 1958 års lag ersattes
med en ny lag. Min företrädare påpekade att riksdagens skrivelse väckte två
frågor av större räckvidd. Den ena gällde riksdagens önskan att även de som
inte accepterar den officiella ståndpunkten i fråga om kvinnliga präster skall
kunna bevara sin hemortsrätt i svenska kyrkan. Den frågan kunde enligt vad som
uttalades i skrivelsen lösas på ett tillfredsställande sätt genom den s. k. väjningsrätten.
Man kunde dock inte sträcka sig längre än till att medge rätt att avstå från
medverkan vid gudstjänster och jämförliga förrättningar. Den andra frågan
gällde hur långt staten borde gå i fråga om ingrepp i kyrkans inre liv. Min
företrädare uttalade att kyrkan borde ges en chans att genom det då nyligen
framlagda förslaget till samarbetsregler komma fill rätta med problemen.
Alternativet var enligt vad han framhöll att staten själv tog på sig ansvaret
för ett motsvarande regelsystem, som då fick ges kyrkolags form.

Prop. 1981/82:93 9

Till ett så djupt ingrepp i kyrkans liv ansågs det
emellertid inte finnas skäl.

Kyrkomötet antog för sin del en lagtext enligt vilken
kvinnor och män skulle ha lika behörighet att antas till präster i svenska
kyrkan och lika rätt att tjänstgöra som präster inom kyrkan (KLU 1979:8, kskr
1979:9). I fråga om det förslag till samarbetsregler, som Biskopsmötets
samrådskommitté hade utarbetat, antog kyrkomötet ett uttalande av innehåll, att
samarbetsreglerna t. v. bör vara vägledande för behandlingen av uppkommande
problem på området. I fråga om lagen var kyrkomötet enigt men inte i fråga om
samarbetsreglerna. Vid votering avgavs 37 röster för att reglerna skulle gälla
endast för nu i tjänst varande präster och för dem som prästvigs före den 1
juli 1983, medan 59 röster avgavs mot en sådan fidsbegränsning.

Vid politiska överläggningar efter kyrkomötets slut erfor
den dåvarande regeringen att riksdagen kunde väntas avvisa den lag som
kyrkomötet för sin del hade antagit. Någon proposifion i frågan lades därför
inte fram för riksdagen. I stället tillkallade regeringen kvinnoprästutredningen.

Under utredningens arbete har frågan om kvinnliga präster
åter aktualiserats i riksdagen genom motioner. Konstitutionsutskottet har i
sina betänkanden (KU 1979/80:17, KU 1980/81:5) hänvisat till utredningens
arbete och inte ansett några nya riksdagsinitiativ motiverade. Motionerna har
av riksdagen förklarats besvarade med vad utskottet har anfört.

Jag går nu över till frågan om samvetsklausulen och kvinnoprästutred-ningens
förslag i denna del.

2.1.2 Samvetsklausulen

Som jag tidigare har sagt avses med samvetsklausulen de
uttalanden som allmänna kyrkomötets särskilda utskott gjorde vid behandlingen
av 1958 års förslag till behörighetslag. Uttalandena kan sammanfattas enligt
följande:

-
biskop skall
inte vara skyldig att mot sin religiöst grundade övertygelse viga kvinna till
präst

-
präst bör inte
åläggas att i tjänsten utföra sådant som uppenbarligen skulle kränka hans
samvete på grund av den övertygelse han hyser i kvinnoprästfrågan

-
prästlöftena
får inte tolkas så att den som ställer sig avvisande till kvinnliga präster
inte kan avlägga dem

-
vid
tillsättning av prästerlig tjänst utan val skall kyrkorådet i sitt yttrande
kunna ge till känna om kyrkorådet önskar att en kvinna inte skall komma i fråga
för tjänsten.

Kvinnoprästutredningen har konstaterat att samvetsklausulen
rättsligt sett innebär motiv till 1958 års behörighetslag. Detta har också
uttryckligen slagits fast av konstitutionsutskottet vid upprepade tillfällen
(KU 1975/76:38,

Prop.
1981/82:93 10

KU 1977/78:48). Utredningen har dragit slutsatsen att det
krävs en lagstiftningsåtgärd för att ändra eller upphäva dessa motiv.

Utredningen
har preciserat fyra utgångspunkter för sina överväganden. Enligt utredningen
skall omprövningen av samvetsklausulen utgå från vad svenska kyrkan själv har
fastställt i fråga om sin bekännelse, nämligen att det är förenligt med kyrkans
bekännelse att kvinna innehar prästämbete. Den andra utgångspunkten är enligt
utredningen att även den tro och bibelsyn som hävdas av kvinnoprästmotståndarna,
enligt kyrkans eget ställningstagande, har hemortsrätt i svenska kyrkan.
Vidare har utredningen utgått från att statsmakterna vill så långt som möjligt
undvika att gripa in i svenska kyrkans inre liv, men att de inte kan frånsäga
sig ett ansvar för att gällande lag respekteras. Den fjärde utgångspunkten är
enligt utredningen att statsmakterna inte kan undanta svenska kyrkan från de
allmänna principer om jämställdhet mellan kvinnor och män som gäller i
samhället.

Mot
bakgrund av dessa utgångspunkter har utredningen utformat tre olika alternativ
till lagtekniska lösningar. Den första lösningen (alternativ A) är att upphäva
1958 års lag utan att ersätta den med en ny lag. Den andra (alternafiv B) är
att ersätta 1958 års lag med en ny lag som genom uttalanden i motiven
accepterar den s. k. väjningsrätten utom för nytillträdande biskopar. Enligt
utredningen bör i sådant fall den nya lagen ges samma avfattning som den
lagtext som blev resultatet av frågans behandling hos regering och kyrkomöte
åren 1978-1979. Den tredje lösningen (alternativ C) är också den att upphäva
1958 års lag och motiv samt att sfifta en ny lag. Den nya lagens text föreslås
bli densamma som enligt den föregående lösningen. Det blir enligt utredningen
motivuttalandena som skiljer lösningarna åt. Utredningen har - som jag närmare
återkommer till - förordat den förstnämnda lösningen, dvs. att enbart upphäva
1958 års lag utan att ersätta den med en ny lag.

Utredningen
har pekat på att samvetsklausulen innehåller en särskild punkt om prästlöftena.
Enligt vad utredningen framhåller kommer denna att undanröjas i och med att samvetsklausulen
i övrigt försvinner. Tolkningen av prästlöftena framdeles kommer med
utredningens förslag att bli svenska kyrkans angelägenhet. Rätten att hysa en
annan tro, att omfatta en annan bibelsyn, i kvinnoprästfrågan kommer enligt
utredningen att finnas kvar så länge svensla kyrkan själv accepterar det som
förenligt med bekännelsen. Liksom svenska kyrkan själv avgör, om den kan godta
mer än en tolkning av bekännelsen, blir det kyrkans sak att avgöra, om
prästlöftena kan avläggas av den som finner kvinnliga präster vara oförenliga
med sin tro och bibelsyn. Men den som avlägger präsfiöftena lovar, betonar
utredningen, att utan reservation "troget efterleva kyrkans lag och
ordning".

Innan jag redovisar min uppfattning om vad omprövningen av
samvetsklausulen bör leda till, vill jag uppehålla mig något vid begreppet
hemortsrätt. Till en början vill jag erinra om att riksdagen i samband med sin
begäran om en omprövning av samvetsklausulen har förutsatt att de som har

Prop. 1981/82:93 11

en avvikande mening i ämbetsfrågan skall kunna bevara
hemortsrätt i svenska kyrkan.

Begreppet hemortsrätt kan ges olika innebörd. Det har, som
bl. a. domkapitlet i Karlstad påpekar i sitt yttrande, tillkommit under senare
år, och fanns inte med i kyrkomötets beslut år 1958.

Utredningen
har understrukit att en omständighet av grundläggande betydelse, som man måste
beakta vid omprövningen av samvetsklausulen, är att svenska kyrkan, samtidigt
som den genom 1958 års allmänna kyrkomöte antog en ordning med kvinnliga
präster som förenlig med bekännelsen, också fastslog att de som har en annan
tro och bibelsyn på denna punkt har hemortsrätt i svenska kyrkan. Utredningen
har vidare konstaterat att själva problemet i fråga om motståndet mot kvinnliga
präster ligger just i att svenska kyrkan godtar två uppfattningar som förenliga
med bekännelsen i denna fråga. Detta konstaterande har mött erinringar under
remissbehandlingen. En del remissinstanser, bl. a. några domkapitel och
Biskopsmötet, invänder att det är ett felaktigt synsätt att i ämbetsfrågan tala
om två uppfattningar som förenliga med bekännelsen. Enligt dessa instanser har
svenska kyrkan inte två uppfattningar i denna fråga utan endast en, nämligen
den att prästämbetet står öppet både för kvinnor och män. Vidare menar dessa
instanser att vad hemortsrätten egenfiigen handlar om är att de som ställer sig
avvisande till kvinnliga präster skall kunna avlägga prästlöftena, dvs. bli
präster.

Den nu angivna tolkningen av hemortsrätten innebär endast
att svenska kyrkan kan som präster anta personer med en avvikande uppfattning i
ämbetsfrågan. Hemortsrätten innebär däremot inte att svenska kyrkan godtar den
åskådning som motståndet mot kvinnliga präster bygger på. Punkten om präsfiöftena
i samvetsklausulen skulle enligt dess ordalydelse enbart göra det möjligt för
dem som inte kunde acceptera kyrkomötets beslut att öppna prästämbetet för
kvinnor att fortfarande göra tjänst i svenska kyrkan.

Enligt min mening kan den tolkning av begreppet
hemortsrätt som har gjorts på kyrkligt håll enligt vad jag nu har redovisat
accepteras. Jag vill på nytt betona att begreppet hemortsrätt inte återfinns i samvetsklausulen.
Det används inte heller i samarbetsreglerna. Det finns emellertid enligt min
mening ett samband mellan begreppet hemortsrätt och prästlöftena. Hur dessa
skall tolkas bör givetvis också i fortsättningen vara svenska kyrkans
angelägenhet. Enligt min mening är det i detta sammanhang av mindre intresse
att söka definiera ord och begrepp. Som utredningen har konstaterat är
problemets kärna rent praktiskt sett att även personer som inte delar svenska
kyrkans uppfattning i ämbetsfrågan godtas som präster och att både riksdagen
och svenska kyrkan har uttalat sig för en fortsatt hemortsrätt efter
omprövningen av samvetsklausulen. Enligt utredningens grundtanke varken kan
eller bör de svårigheter som följer av detta lösas genom att man formulerar en
ny samvetsklausul. Man måste bygga på allmänna regler och

Prop.
1981/82:93 12

principer och inom ramen för dessa åstadkomma praktiska
arrangemang som främjar en positiv utveckling inom kyrkan.

Jag ansluter mig helt till detta synsätt. Till de
praktiska arrangemang som kan övervägas hör vad som har kallats väjningsrätt
för kvinnoprästmotstån-dare. Jag återkommer till denna fråga men vill redan nu
slå fast, att jag liksom utredningen inte är beredd att precisera någon ny
princip, någon ny rätfighet, som kan ge upphov till ytterligare
tolkningstvister. Jag avvisar sålunda tanken på att formulera en princip som
kan ses som en ny samvetsklausul.

1 några remissyttranden framhålls att samvetsklausulen
måste sägas innebära ett gemensamt åtagande av svenska kyrkan och
statsmakterna. Det hävdas att samvetsklausulen saknar varje antydan om en
tidsbegränsning. Också den motsatta uppfattningen möter i remissyttrandena.
Domkapitlet i Karlstad uttalar t. ex. att samvetsklausulen gäller präster och
att den var tänkt som en övergångsbestämmelse.

Delade uppfattningar har länge rått om den egentliga
innebörden och räckvidden av samvetsklausulen. Den praktiska tillämpningen av
den i kyrkolivet har också varit mycket skiftande. Det sätt på vilket den
stundom åberopats till stöd för enskilda prästers agerande har på många håll
väckt stark reaktion. Samvetsklausulen tillkom huvudsakligen för att undvika en
kyrkosplittring och har fått bestå under lång tid. 1 likhet med utredningen
anser jag att statsmakterna inte längre kan bära sitt medansvar för den. Den
måste därför omprövas i enlighet med riksdagens beslut. Jag går nu över Ull att
behandla den lagtekniska sidan av en omprövning av samvetsklausulen.

2.1.3 Den lagtekniska lösningen

Som jag redan har nämnt har kvinnoprästutredningen
föreslagit att 1958 års behörighetslag skall upphävas utan att ersättas med en
ny lag. Lagen skall enligt utredningen upphöra att gälla vid utgången av år
1982. Därmed kommer enbart allmänna regler om jämställdhet mellan män och
kvinnor att gälla. Det nya rättsläget bör enligt utredningen inte slå igenom
helt för dem som redan har tjänst i svenska kyrkan och som här en avvikande
uppfattning i ämbetsfrågan. Detta bör enligt utredningen tas upp och preciseras
i motiven. Enligt utredningen innebär den föreslagna lösningen att de som efter
reformens ikraftträdande anställs som präster i svenska kyrkan skall vara
beredda att i alla tjänstefunktioner samarbeta med andra präster i kyrkan
oavsett kön.

Till förmän för att endast upphäva 1958 års lag utan att
stifta en ny lag har utredningen framhållit att en sådan lösning ger ett klart
uttryck för statsmakternas obenägenhet att gripa in i svenska kyrkans inre liv.
Det markerar också kyrkans både integritet och ansvar. Med utredningens
ståndpunkt skulle statsmakterna endast slå fast att allmänna regler om

Prop. 1981/82:93 13

jämställdhet skall gälla även inom svenska kyrkan i
framtiden, inte några specialbestämmelser. Enligt vanlig lagstiftningspraxis
skulle statsmakterna därutöver enligt vad utredningen har föreslagit göra ett
uttalande om hur de från sina synpunkter ser på rättsläget för dem som direkt
berörs av att den hittillsvarande samvetsklausulen upphävs.

Förslaget innebär enligt utredningen att kvinnoprästmoståndarna
inte utesluts från möjlighet att genom utövning av prästtjänster i prakfiken
begagna den hemortsrätt som de har i svenska kyrkan enligt den ställning som
1958 års kyrkomöte tog fill frågan om bekännelsen. Utredningen har betonat att
även jämställdhetslagen ger möjlighet att ta hänsyn till olika trosuppfattningar.
Sådana praktiska anordningar som är nödvändiga för att främja en fortsatt
utveckling mot målet, nämligen full gudstjänstgemenskap mellan alla präster,
kommer enligt utredningen att vara godtagbara enligt jämställdhetslagen.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag att
upphäva behörighetslagen fått ett övervägande positivt mottagande. Flertalet
instanser, däribland jämställdhetsombudsmannen, samtliga länsstyrelser som har
avgett yttranden, samtliga domkapitel utom domkapitlet i Göteborg, Biskopsmötet
och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, fillstyrker i huvudsak
eller lämnar utan erinran förslaget att 1958 års lag upphävs utan att det
stiftas någon ny behörighetslag. En del instanser, som förordar utredningens
förslag, framför emellertid viss kritik mot hur övergångsfrågorna föreslås bli
lösta enligt förslaget.

Ett mindre antal instanser redovisar en negativ
grundinställning Ull förslaget. Några, däribland domkapitlet i Göteborg,
svenska kyrkans diakoninämnd och Sveriges evangeliska student- och
gymnasiströrelse, avstyrker förslaget och förordar att nuvarande ordning
behålls. En del andra instanser, däribland Arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse
och Kyrklig samling, ansluter sig till att samvetsklausulen omprövas men anser
att den åskådning som motståndet mot kvinnliga präster bygger på skall
accepteras av statsmakterna genom hemortsrätt och väjningsrätt.

För egen del vill jag till en början erinra om att 1809
års regeringsform gällde vid tillkomsten av 1958 års behörighetslag. Enligt en
uttrycklig föreskrift i den äldre regeringsformen fick kvinna inte utnämnas
till prästerlig tjänst om inte annat hade blivit bestämt i kyrkolags ordning (§
28 tredje stycket). För att fillerkänna kvinna behörighet till prästerliga
tjänster var det således då nödvändigt att stifta en särskild lag i ämnet.

Den nya regeringsformen innehåller inte några föreskrifter
om behörighet att befordras till statliga tjänster. Inte heller innehåller den
något om utnämning av kvinnor till prästerliga tjänster. 1 nya regeringsformen
slås i stället fast att det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika
rättigheter. Från rättslig synpunkt är det alltså inte nödvändigt att ha en
särskild behörighetslag för prästerliga tjänster. Även utan en sådan lag är
dessa öppna för kvinnor också i framtiden.

Prop.
1981/82:93 14

Jag vill också erinra om att stadgandet i vår nuvarande
regeringsform att det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rätfigheter
utgör grundvalen för statsmakternas strävanden att åstadkomma jämställdhet
mellan män och kvinnor. För att främja utvecklingen mot ökad jämställdhet har
statsmakterna antagit lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män
i arbetslivet (omtryckt 1980:412). Jämställdhetslagen gäller för hela
arbetsmarknaden. Den gäller också svenska kyrkan och år ett starkt stöd för att
full jämställdhet skall råda mellan män och kvinnor som präster i svenska
kyrkan. Jämställdhetslagen är ett uttryck för strävandena att hindra och komma
till rätta med könsdiskriminering. Jag anser därför att det är en självklar
utgångspunkt att män och kvinnor som präster i svenska kyrkan skall ha lika
möjligheter och samma ansvar.

Utredningen har angett flera skäl för att enbart upphäva
1958 års lag utan att stifta en ny behörighetslag. Jag vill ta fasta på några
av dem.

Till
förmån för att endast upphäva 1958 års lag talar att man med denna åtgärd ger
ett klart uttryck för statsmakternas obenägenhet att göra ingrepp i svenska
kyrkans inre liv. Ett upphävande av behörighetslagen markerar kyrkans både
integritet och ansvar. Att ersätta 1958 års lag med en ny lag kan uppfattas som
ett intrång i kyrkans egna inre angelägenheter. Genom att endast upphäva
behörighetslagen ges svenska kyrkan förtroendet att med tillämpning av de
regler som gäller i samhället i övrigt självmant bringa en lösning till stånd.
Svenska kyrkan får alltså ett ansvar för den framtida utvecklingen.

Från
kyrkans sida sluter man i stor utsträckning upp bakom utredningens förslag att
1958 års lag upphävs utan att ersättas med en ny lag. Jag ser detta som en
mycket positiv faktor. En lösning av kvinnoprästfrågan med dess svåra
avvägningsproblem förutsätter en god uppslutning. Med hänsyn till det breda
stöd som förslaget att enbart upphäva 1958 års lag har fått anser jag att denna
lagtekniska lösning nu bör genomföras. Med denna lösning kan färdriktningen
klart anges och målsättningen bäst uppnås, nämligen att alla präster samarbetar
också i gudstjänsten, som är centrum i kyrkans liv.

Under remissbehandlingen har det anmärkts att det i vissa
delar är oklart vad förslaget innebär. I ett särskilt yttrande av experten
Ingegerd Troedsson i utredningen har också anförts att kommentarerna i
anslutning till förslaget att upphäva 1958 års lag har fått en mindre lycklig
utformning. Jag skall i det följande ange min syn på denna fråga. Redan nu vill
jag emellertid betona att ett särskilt spörsmål utgörs av de övergångsfrågor
som en omprövning av samvetsklausulen aktualiserar. Dessa övergångsfrågor
återkommer jag till (avsnitt 2.1.4).

Riksdagens
begäran om en omprövning av samvetsklausulen innefattar vissa riktlinjer i
fråga om vad omprövningen skall syfta till i sak. Dessa riktlinjer finns
angivna i konstitutionsutskottets betänkande (KU 1977/ 78:48). Jag har tidigare
redovisat det väsentliga i dem (avsnitt 2.1.1).

Ett av syftena med en omprövning av samvetsklausulen är
att göra klart att

Prop.
1981/82:93 15

några trakasserier på grund av kön inte får förekomma i
svenska kyrkan. Samvetsklausulen skall inte längre kunna få åberopas för ett
handlande i tjänsten som strider mot 1958 års reform. De som efter omprövningen
skall prästvigas måste vara medvetna om att prästerlig tjänst i svenska kyrkan
står öppen för både män och kvinnor och att han eller hon i sin tjänsteutövning
måste kunna samarbeta med sina kollegor utan hänsyn fill kön. En nytillträdande
biskop skall inte kunna utnyttja sina befogenheter med avseende på prästvigning
på ett sätt som innebär att en prästkandidat diskrimineras på grund av sitt
kön.

Dessa
grundläggande riktlinjer, som riksdagen har ställt sig bakom, är enligt min
mening den självklara grunden för förslagets utformning. Den föreslagna
lösningen innebär att allmänna regler om jämställdhet mellan kvinnor och män,
närmast i regeringsformen och jämställdhetslagen, skall främja en lika rätt
mellan könen i fråga om arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter. Med
jämställdhetslagens hjälp finns goda förutsättningar att angripa
diskriminerande åtgärder. Lagen ålägger också en arbetsgivare att vidta vissa i
lagen närmare angivna aktiva åtgärder för jämställdhet.

Det kan i
fortsättningen inte få förekomma att en präst vägras att tjänstgöra vid
gudstjänster och jämförliga förrättningar därför att prästen är kvinna. En
präst måste oberoende av kön ha rätt att fullgöra de arbetsuppgifter som
ankommer på en församlingspräst eller eljest hör fill hans eller hennes
tjänsteåligganden, t. ex. som stifts- eller kontraktsadjunkt. En kyrkoherde
måste, oavsett sin personliga uppfattning i ämbetsfrågan, se till att en
kvinnlig präst i pastoratet inte missgynnas vid fördelningen av de prästerliga
arbetsuppgifterna.'

Den som
väljer att bli präst i svenska kyrkan måste vara medveten om att prästämbetet
står öppet för både män och kvinnor. 1 detta ligger att den som efter samvetsklausulens
slopande söker anställning som präst i svenska kyrkan måste vara beredd att i
alla tjänstefunkUoner samarbeta med andra präster i kyrkan, oavsett kön. Jag
vill i sammanhanget särskilt erinra om att Biskopsmötet i sitt remissyttrande
har uttalat att det är nödvändigt att med stor konsekvens hävda att målet är
att alla präster samarbetar med varandra i alla tjänstefunktioner.

F. n.
finns det kvinnliga präster i samtliga sfift. Antalet kvinnliga präster ökar
varje år. De rent praktiska förhållandena i framtiden kommer förmodligen att
vara sådana att det vid missiveringen av präster inte finns utrymme för att ta
samma hänsyn Ull en kvinnoprästmoståndares bibelsyn som i dag.

Frågan om full jämställdhet mellan män och kvinnor som
präster i svenska kyrkan kan i det praktiska livet inte lösas omedelbart.
Lösningen ligger i en process på sikt. Man får acceptera vissa praktiska
anordningar som kan vara nödvändiga för att främja en fortsatt utveckling mot
målet. Utredningen har framhållit att sådana anordningar kommer att vara
godtagbara enligt

Prop. 1981/82:93 16

jämställdhetslagen, som ger utrymme för att man tar hänsyn
till olika trosuppfattningar. Mot utredningens uttalanden har
jämställdhetsombudsmannen och jämställdhetskommittén anmärkt att det inte har
klargjorts vilka praktiska anordningar som avses. Enligt dessa båda
remissinstanser kan jämställdhetslagen inte åberopas till stöd för någon form
av särbehandling.

Med hänsyn
härtill vill jag understryka att en nödvändig förutsättning för alla sådana
praktiska anordningar som det kan bli fråga om är att de är förenliga med
jämställdhetslagen. Målet om full jämställdhet mellan män och kvinnor som
präster i svenska kyrkan ligger fast. Varje form av diskrimineringav kvinnliga
präster är självfallet utesluten. Som utredningen har framhållit bör sådana
hänsynstaganden till skilda trosuppfattningar som har till syfte att underlätta
det praktiska samarbetet inom kyrkan och främja utvecklingen mot det angivna
målet kunna godtas.

Det som framför allt har kommit att stå i förgrunden för
diskussionerna under senare år är den s. k. väjningsrätt för kvinnoprästmotståndare
som finns i de inomkyrkliga samarbetsreglerna. Därmed avses en rätt för dem som
har en annan uppfattning i ämbetsfrågan än svenska kyrkans att träda åt sidan i
vissa situafioner. 1 denna fråga har utredningen uttalat att statsmakterna bör
undvika att tala om en "rätt" att handla på visst sätt. Det kan
enligt utredningen markera en kategoriklyvning som inte är önskvärd, och det
kan ge upphov till både juridiska och teologiska diskussioner. Enligt
utredningen bör statsmakterna endast i samband med att samvetsklausulen
undanröjs uttala att vissa praktiska arrangemang inom svenska kyrkan inte
kommer att föranleda något ingripande från statens sida. Utredningen har vidare
uttalat att man inte kan diskutera mer än möjligheten att träda åt sidan vid
gudstjänster och jämförliga förrättningar.

Jag delar utredningens syn på dessa frågor. Sålunda
ställer jag mig avvisande till att införa en princip om väjningsrätt för den
enskilde prästen. Vad saken gäller är praktiska anordningar som kan underlätta
en positiv utveckling för jämställdhet inom kyrkan. Att i praktiken söka vägar
för att undvika konfliktsituationer kan inte anses innebära en diskriminering
av de kvinnliga prästerna. Någon formell rätt att vägra tjänstgöring kan det
emellertid inte bli fråga om att införa. Var och en som inträder som präst i
svenska kyrkan måste vara beredd att fullgöra alla med prästämbetet förenade
uppgifter och måste göra klart för sig att han förr eller senare kan komma att
ställas i situationen att få fullgöra även liturgisk tjänst med en kvinnlig
präst. Full gudstjänstgemenskap inom svenska kyrkan måste, som Biskopsmötet har
uttalat, vara målet. Till frågan om de präster som har prästvigts medan samvetsklausulen
ännu gällt återkommer jag i det följande.

Den framtida utvecklingen av svenska kyrkans
jämställdhetsarbete kommer till stor del att bero på kyrkan själv. Det är min
förhoppning att den

Prop.
1981/82:93 17

nu föreslagna lösningen kommer att leda fill att
tillfredsställande resultat skall uppnås.

Den av mig förordade lösningen innebär att det ankommer på
svenska kyrkan själv att inom ramen för allmänna regler komma till rätta med de
samarbetsproblem som kan uppstå till följd av att det inom svenska kyrkan finns
präster som har en annan bibelsyn i ämbetsfrågan. Som jag har uttalat förut
anser jag att rättsläget efter samvetsklausulens slopande kan beskrivas på det
sättet att den som söker anställning som präst i svenska kyrkan måste vara
beredd att fullgöra de arbetsuppgifter som åligger honom eller henne i
anställningen, dvs. i alla tjänstefunkfioner samarbeta med andra präster i
kyrkan, oavsett kön. I biskopens lämplighetsprövning måste följaktligen ingå en
bedömning av om den blivande prästen är beredd till sådan samverkan som jag
nyss har talat om.

Som jag tidigare har berört innehåller samvetsklausulen en
särskild punkt om prästlöftena. Med samvetsklausulens slopande försvinner också
punkten om prästlöftena. Tolkningen av dessa kommer enligt intentionerna bakom
förslaget att upphäva 1958 års lag också i fortsättningen att vara svenska
kyrkans egen angelägenhet. Det blir alltså svenska kyrkans sak att avgöra, om
prästlöftena kan avläggas av den som finner kvinnliga präster vara oförenliga
med sin tro och bibelsyn. Svenska kyrkan har enhgt vad som framhållits i flera
remissyttranden bara en tolkning av bekännelsen i ämbetsfrågan. Jag vill erinra
om att den som avlägger prästlöftena enhgt gällande lydelse lovar utan reservafion
att "troget efterleva kyrkans lag och ordning".

Jag har nu redovisat vad förslaget innebär för den som
söker anställning som präst i svenska kyrkan efter behörighetslagens
upphävande. Det återstår att ange vad detta förslag innebär för den som utnämns
till biskop.

I likhet med konstitutionsutskottets och riksdagens
uttalanden anser jag att det inte kan komma i fråga att nyfillträdande biskop
utnyttjar sina befogenheter med avseende på prästvigning på ett sätt som
innebär att blivande präster diskrimineras på grund av kön. Den som accepterar
att bli biskop måste vara beredd att fullgöra biskopstjänstens alla funktioner,
alltså även prästvigning av kvinnliga prästkandidater. En nytillträdande biskop
måste vara villig att vara biskop för både manliga och kvinnliga präster i
stiftet. Rättsläget för de nuvarande biskoparna återkommer jag till när jag nu
övergår till att diskutera övergångsfrågorna.

2.1.4 Övergångsfrågorna

Ett upphävande av 1958 års behörighetslag och därmed ett
slopande av samvetsklausulen förutsätter att ställning också tas till vad som
bör gälla övergångsvis. Enligt min mening bör de rättsliga följderna av
förslaget inte slå igenom fullt ut för dem som har prästvigts under
hittillsvarande rättsläge. 2 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 93

Prop. 1981/82:93 18

Riksdagen förutsatte i samband med sin begäran om en
omprövning av samvetsklausulen att ett regeringsförslag utformades på ett
sådant sätt att de som har en avvikande mening i ämbetsfrågan kan bevara
hemortsrätt i svenska kyrkan. Riksdagen förutsatte vidare att förslaget
säkerställde att de som efter omprövningen har påbörjat postgymnasiala studier
med särskild inriktning på tjänst inom svenska kyrkan inte skall kunna åberopa samvetsklausulen
för ett handlande i tjänsten som strider mot 1958 års reform.

Kvinnoprästutredningen har konstaterat att det torde ligga
i sakens natur att de som har prästvigts före förslagets ikraftträdande skall
omfattas av en övergångsanordning. Utredningen har avstått från att sätta ut en
bestämd tidsgräns för övergångsanordningens giltighet. Utredningen har vidare
stannat för att föreslå att en övergångsanordning inte skall omfatta dem som
före förslagets ikraftträdande har påbörjat sina teologiska studier för att bli
präst i svenska kyrkan. Utredningen har också övervägt om man skall stifta en
särskild övergångsbestämmelse till den lag om upphävande av 1958 års lag som
har förordats eller om man skall nöja sig med ett motivuttalande. Utredningen
har stannat för att föreslå att övergångsfrågorna behandlas i motiven i stället
för att frågorna löses i uttryckliga övergångsbestämmelser.

1 de förut nämnda samarbetsreglerna fastslås principen att
kyrkans officiella uppfattning måste vara huvudregel och ha företräde där olika
samvetsbestämda uppfattningar stöter mot varandra, och att den som har annan
uppfattning har rätt att träda åt sidan. Utredningen har ansett att denna
praktiska handlingsprincip, den s. k. väjningsrätten, bör kunna godtas
övergångsvis och få utnyttjas av de präster som har prästvigts före samvetsklausulens
slopande. Den bör emellertid enligt utredningen begränsas till att avse att en
kvinnoprästmotståndare inte skall kunna tvingas att fullgöra liturgisk tjänst
tillsammans med en kvinnlig präst.

Under remissbehandlingen har viss kritik framförts mot
utredningens förslag till lösning av övergångsfrågorna. Hovrätten över Skåne
och Blekinge kan inte tillstyrka att övergångsfrågorna får sin lösning genom
motivuttalanden. Hovrätten förordar för sin del särskilda
övergångsbestämmelser. Inte heller kammarkollegiet kan biträda utredningens
förslag att lagstifta endast genom motivuttalanden. Även JO framhåller att det
är en diskutabel metod att direkt lagstifta genom motiven. Kammarrätten i
Sundsvall ansluter sig däremot till uppfattningen att bestämmelser om hur
övergången ordnas inte bör ges i lagform.

Flera remissinstanser är kritiska mot fortsatt "väjningsrätt"
och föreslår att det nya rättsläge som inträder efter behörighetslagens
upphävande bör slå igenom fullt ut även för den som har prästvigts under
hittillsvarande rättsläge. Jämställdhetsombudsmannen föreslår att man sätter en
bestämd tidsgräns - förslagsvis tio år från senaste allmänna kyrkomöte - efter
vilken "väjningsrätten" inte längre får åberopas.

Prop.
1981/82:93 19

Jag vill för egen del anföra följande.

Som jag
har framhållit i det föregående måste vissa praktiska anordningar kunna vidtas
inom svenska kyrkan för att underlätta utvecklingen mot full arbetsgemenskap
mellan alla präster. Detta synsätt måste bilda utgångspunkten för en
diskussion av de speciella övergångsproblem som anknyter till dem som har
prästvigts medan samvetsklausulen ännu gällt. Det är för mig uppenbart att man
måste ta särskild hänsyn till dessa präster. Jag kan emellertid inte medverka
till en lagfäst övergångsanordning som lägger fast en princip om väjningsrätt
och preciserar vissa tidsangivelser. Liksom utredningen är jag angelägen om att
dessa övergångsfrågor inte dramatiseras och att en skarp kategoriklyvning
undviks. Enligt min bedömning skulle den eftersträvade utvecklingen inom kyrkan
motverkas av formella övergångsanordningar. Sådana skulle rentav kunna
innebära ett hinder för en utveckling som annars kunde ha varit möjlig.

Jag delar utredningens åsikt att diskussionen måste
begränsas fill att gälla tjänstgöring vid gudstjänster och andra förrättningar.
När det gäller t. ex. barn- och ungdomsarbete eller uppgifter av administrativ
karaktär, fortbildningskurser, konferenser eller liknande kan en präst inte
under några förhållanden få åberopa trosskäl som stöd för en vägran att utföra
uppgifter som följer av tjänsten. Med denna begränsning blir de praktiska
problemen inte betydande eftersom prästen tjänstgör ensam vid de flesta
gudstjänster och förrättningar. Jag har förut framhållit att det över huvud
taget är naturligt att så långt som möjligt försöka undvika konfliktsituafioner
i samband med liturgisk tjänst. Vad frågan gäller i detta sammanhang är om en
präst, som har vigts till prästämbetet före beslutet i detta ärende, skall
tvingas att mot sin samvetsbestämda övertygelse fullgöra liturgisk tjänst
tillsammans med en kvinnlig präst. Jag kan inte se något skäl för att tvinga
fram en sådan tjänstgöring eller något behov av att lagstifta i ämnet. Den
positiva utveckling inom kyrkan som eftersträvas skulle inte främjas. Samfidigt
vill jag emellerfid också uttala att inte heller de präster som det här gäller
bör ställa sig vid sidan av denna utveckling utan se det som angeläget att
underlätta läkningsprocessen inom kyrkan. Svenska kyrkan måste med kraft verka
för att inom en så snar framfid som möjligt nå målet om en full
gudstjänstgemenskap. Detta förutsätter emellertid också en vilja till
samförstånd och samarbete från alla meningsriktningar.

En
ytterligare fråga gäller vilka som övergångsvis skall kunna få åberopa
möjligheten att träda åt sidan som jag nyss har angett. I likhet med
utredningen anser jag att denna möjlighet bör begränsas till att avse dem som
har prästvigts för tjänst i svenska kyrkan före behörighetslagens upphävande.
Jag är inte beredd att sträcka mig längre och beakta även dem som före denna
tidpunkt har påbörjat teologiska studier med sikte på tjänst inom svenska
kyrkan. Jag ansluter mig också till utredningens förslag att inte sätta ut en
bestämd slutpunkt för övergångsperioden.

Jag vill erinra om att den som efter behörighetslagens
upphävande

Prop. 1981/82:93 20

accepterar
att bli biskop måste vara beredd att fullgöra biskopstjänstens alla funktioner,
alltså även prästvigning av kvinnor. Som jag har antytt tidigare bör rättsläget
för de nuvarande biskoparna beröras i det här sammanhanget. För deras del anser
jag att rättsläget inte nu bör ändras.

I
samarbetsreglerna anges en ordning enligt vilken prästvigning för tjänstgöring
i visst stift kan förrättas av en annan biskop än biskopen i stiftet, om denna
avböjer av trosskäl. Enligt min mening kan den angivna ordningen godtas
övergångsvis.

I
utredningens direktiv angavs att utredningen skulle överväga "åtgärder som
kan stimulera och underlätta rekryteringen av kvinnliga präster, framför allt i
de sfift där antalet kvinnliga präster är ringa". I flera stift, t. ex. i Strängnäs,
Växjö, Göteborgs och Visby stift, finns endast ett fåtal kvinnliga präster. Det
har framkommit att prästvigning av kvinnor hittills inte har skett för
Göteborgs stift, trots den i samarbetsreglerna anvisade möjligheten.

Domkapitlet
i Göteborg framhåller i sitt remissyttrande att den provisoriska
prästvigningsordningen enligt samarbetsreglerna skulle kunna genomföras i den
mån arbetsförhållandena i missiveringsförsamlingarna blir hanterbara.
Jämställdhetsombudsmannen anser att det i lagmotiven bör framhållas att svenska
kyrkan själv anvisar en ordning så att prästvigning av kinnor för Göteborgs
stift kan komma till stånd. Jämställdhetskommittén anser att statsmakterna
aktivt bör söka finna vägar för att kvinnor skall kunna vigas till präster för
Göteborgs stift.

Evangeliskt
forum framhåller "att kvinnliga prästkandidater inte längre kan tillåtas
bli föremål för diskriminering såsom hitfills skett". Evangeliskt forum
exemplifierar med att redovisa de kvinnliga prästkandidaternas svårigheter att
få venia av biskopen i Göteborg samt att få föreskriven praktiktjänstgöring.
Evangeliskt forum föreslår att det i mofiven till den föreslagna lagändringen
klart fastslås att varje biskop har skyldighet att ha positiv kontakt med både
manliga och kvinnliga studerande, som avser att ansöka om prästvigning för
stiftet, att objekfivt pröva deras lämplighet och på lika villkor ge män och
kvinnor venia samt medverka till förordnande som tjänstebiträde och förrätta
prästexamen. Vidare föreslås att det skall ankomma på svenska kyrkan att
ansvara för att vigning av kvinnlig präst vid behov sker i Göteborgs domkyrka.
Det föreslås att uppgiften läggs på ärkebiskopen som får rätt att i sitt ställe
utse annan biskop.

Jag
vill för egen del understryka det angelägna i att svenska kyrkan skyndsamt
åstadkommer en lösning på det problem som föreligger i Göteborgs stift. Även
där måste givetvis samma möjligheter till prästvigning av kvinnliga och manliga
prästkandidater finnas som i övriga stift. Om inte biskopen själv förrättar
sådan vigning, måste ärkebiskopen eller annan biskop inträda i hans ställe för
denna uppgift. Möjlighet måste också föreligga för kvinnor att förordnas som
praktikanter eller tjänstebiträden och i samband därmed erhålla venia. Jag
anser mig kunna förutsätta att en

Prop. 1981/82:93 21

praktisk
lösning kommer till stånd utan något initiativ från statsmakternas sida.

2.2
Upplåtande av kyrkorum

2.2.7
Bakgrund

Enligt
sedvanerätt beslutar pastor - dvs. församlingens kyrkoherde - om kyrkans
användning för gudstjänst och därmed jämförlig förrättning inom ramen för den
församlingsvård som ankommer på prästerna i församlingen. Det anses också
tillkomma pastor att besluta om kyrkans användning för andra förrättningar av
religiös karaktär. I dessa fall kan det emellertid finnas skäl att samråda med
kyrkorådet med hänsyn till de kostnader som kan uppkomma vid användningen.

För upplåtande av
kyrkorummet för andra ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning
finns särskilda bestämmelser i lagen (1963:501) om upplåtande av kyrkorum i
vissa fall. Enligt lagen fillkommer beslutanderätten kyrkorådet.

Enligt 10 § jordfästningslagen
(1957:585, ändrad senast 1963:538) får kyrka upplåtas för jordfästning i annan
ordning än svenska kyrkans, om det föreligger särskilda skäl för en sådan
upplåtelse. Bestämmanderätten om upplåtelse i dessa fall följer den ordning som
i övrigt gäller för upplåtande av kyrkorum. Är det fråga om frikyrklig eller
annan jordfästning av religiös karaktär bestämmer alltså pastor enligt
sedvanerätt om upplåtelse. Är det fråga om jordfästning utan religiös karaktär
är det i princip kyrkorådet som enhgt den nyssnämnda lagen om upplåtande av
kyrkorum har bestämmanderätten.

Frågan om vem som bör
bestämma om kyrkorummets upplåtande har övervägts vid skilda tillfällen. På
senare tid har frågan aktualiserats i samband med att kvinnliga präster har
nekats fillgång till kyrka för gudstjänst eller förrättning.

I sitt betänkande (SOU
1955:47) Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m. framhöll 1951 års
kyrkomöteskommitté att det vid en blivande kodifiering av kyrkolagen förtjänade
att övervägas om inte lagstiftning om kyrkas upplåtande för utomkyrkliga
ändamål borde komma fill stånd. I samband därmed borde enligt kommittén även
regleras vem som har beslutanderätt i dessa frågor.

Också församlingsstyrelsekommittén
ansåg i sitt betänkande (SOU 1957:17) Församlingslag att det skulle vara av
värde med lagsfiftning om kyrkas upplåtande. I propositionen med förslag till
lag om fösamlingsstyrelse m. m. (prop. 1961:70) framhöll departementschefen att
frågan om upplåtande av kyrka fick anses ha sådan kyrkorättslig anknytning att
den inte kunde regleras i en ny församlingsstyrelselag. Departementschefen
ansåg det emellerfid vara av vikt att få till stånd en lagsfiftning om
kyrkorummets

Prop. 1981/82:93 22

upplåtande för andra än kyrkliga ändamål och att det
därvid också slogs fast vem som har att besluta om upplåtandet.

Frågan om lagstiftning om upplåtande av kyrkorum för annat
än kyrkligt ändamål togs därefter upp i propositionen med förslag till lag om
upplåtande av kyrkorum i vissa fall (prop. 1963:149). I propositionen framhöll
föredragande statsrådet att han inte fann någon anledning att införa en ny
ordning beträffande upplåtande av kyrkorummet för kyrkliga ändamål. Den i
kyrkolags ordning antagna lagen kom, som jag nyss har nämnt, att omfatta regler
om upplåtelse av kyrkorummet för endast utomkyrkliga ändamål.

En översyn av beslutanderätten i fråga om fillfällig
upplåtelse av kyrkorum för kyrkligt ändamål har begärts under senare år i några
riksdagsmofioner (mot. 1976/77:1002, mot. 1977/78:355), som emellertid inte har
föranlett särskilda riksdagsinitiativ (KU 1976/77:39, KU 1979/80:17).

Även
justitieombudsmännen (JO) har vid några tillfällen behandlat frågan om
upplåtande av kyrka. I JO:s ämbetsberättelse 1978/79 (s. 462) redovisas ett
ärende som gällde vägran att upplåta kyrka för en vigsel som skulle förrättas
av en kvinnlig präst. I sitt beslut uttalade JO Ulf Lundvik att möjligheten att
få disponera över kyrka för förrättning i svenska kyrkans ordning inte får
göras beroende av om den kallade prästen är man eller kvinna.

Frågan om pastors befogenhet att upplåta kyrka för
gudstjänst eller förrättning togs upp vid 1979 års allmänna kyrkomöte. I en
motion hemställdes att kyrkomötet skulle anhålla hos regeringen om sådan
författningsreglering att pastor inte kan utan kyrkorådets medgivande besluta
om upplåtelse av kyrka för gudstjänst eller förrättning.

Kyrkolagsutskottet
anförde i sitt betänkande (KLU 1979:18) att starka skäl talar för att ansvaret
för kyrkorummets användning i sin helhet åligger kyrkorådet. Utskottet betonade
att stor vikt självfallet måste tillmätas kyrkoherdens mening i frågan om en
viss upplåtelse kan tänkas strida mot kyrkorummets helgd eller vålla
betänkligheter med hänsyn till svenska kyrkans bekännelse. Utskottet hemställde
att kyrkomötet skulle anhålla hos regeringen om utredning och förslag till
lagstiftning om upplåtande av kyrkorum, innebärande att beslutanderätten i
dessa frågor i princip skall fillkomma församlingens kyrkoråd.

I en
reservation till utskottsbetänkandet yrkades att motionen skulle avslås av
kyrkomötet. De två reservanterna anförde att pastor har ansvaret för ordets
förkunnelse och sakramentens förvaltning. Därmed sammanhänger enligt
reservanterna också oskiljakfigt ansvaret för kyrkorummet när det gäller
gudstjänst och därmed jämförlig förrättning och förpliktelsen att tillse att
kyrkorummet används på sätt som överensstämmer med dess karaktär och inte
kommer i strid med kyrkans budskap och bekännelse. Att överflytta denna uppgift
på kyrkorådet skulle enligt reservanterna innebära ett avsteg från hittills
grundläggande kyrkorättsliga principer och rubba den balans

Prop. 1981/82:93 23

mellan ämbetsansvar och församlingsinflytande som är
karakteristisk för svenska kyrkans författning.

I en annan reservation förordades att kyrkomötet med
anledning av motionen skulle uppdra åt kyrkomötets utredningsnämnd att utreda
och till nästkommande kyrkomöte framlägga förslag till ny lagstiftning om upplåtande
av kyrkorum. Att utredningsnämnden borde ges utredningsuppdraget mofiverades
med att motionen aktualiserade många frågor av teologisk, kyrkorättslig och
praktisk betydelse.

Kyrkomötet biföll utskottets hemställan.

Majoritetens uppfattning, som den kom till uttryck i
kyrkomötesdebatten, kan i huvudsak återges på följande sätt.

Prästen har självfallet ett alldeles bestämt ämbetsansvar
för förkunnelsen och sakramentens förvaltning. Församlingen har emellerfid
också ett ansvar för kyrkans inre liv. Frågan om kyrkorummets upplåtande gäller
närmast det ansvar för hela den kyrkliga verksamheten som prästen och lekmännen
delar i en församling. Kyrkorummet är inte minst församlingsmedlemmarnas
kyrkorum. För dess upplåtelse kan därför präst och lekmän bära ett gemensamt
ansvar. Lekmännen bör tillsammans med sin präst få besluta om när deras kyrka
skall upplåtas för gudstjänst eller förrättning.

Reservanterna i kyrkolagsutskottet förde under
kyrkomötesdebatten fram i stort sett följande synpunkter.

Svenska kyrkan har i sin uppbyggnad två ansvarslinjer: ett
ämbetsansvar och ett förtroendeansvar. Det går en klar gräns mellan dessa båda
ansvarsområden. I prästens ämbetsansvar ingår att ta fill vara kyrkans
identitet och konfinuitet. Ansvaret för förkunnelsen och sakramentsförvaltningen
är ett ämbetsansvar och ett prästerligt ansvar. Med detta ämbetsansvar hör
oskiljaktigt samman ansvaret för kyrkobyggnaden och dess användning. Genom
invigningen av kyrkorummet till ett "Guds hus" ställs det under
bekännelsen och blir med hänsyn till sitt särskilda ändamål lagt under pastors ämbetsansvar.
Det går inte att ta ifrån pastor detta ansvar utan att man på ett grundläggande
sätt förändrar den uråldriga och mycket noga genomtänkta syn som gäller inom
kyrkan på fördelningen mellan ämbetsansvar och förtroendeansvar.

2.2.2 Nya regler om upplåtande av kyrkorum

Kvinnoprästutredningen har föreslagit att 1963 års lag
ersätts med en ny lag om upplåtelse av kyrkorum. Utredningen har anfört att det
av flera skäl kan anses önskvärt att föra över pastors nuvarande beslutanderätt
i fråga om kyrkorummets användning till kyrkorådet. Enligt utredningen är emellerfid
kyrkorummets disposition för kyrkliga ändamål alldeles uppenbart ett kyrkligt frågekomplex
som inrymmer både teologiska och i övrigt ömtåliga

Prop. 1981/82:93 24

spörsmål.
Det berör så grundläggande förhållanden som kyrkorummets till följd av
invigningen särskilda karaktär och ändamål, prästernas rätt och plikt att
tjänstgöra, församlingsbornas tillgång fill kyrkorummet för förrättningar m. m.
Mot denna bakgrund har utredningen ansett sig böra begränsa sina överväganden
till vad som måste följa av uppdraget och som ter sig naturligt för statsmakterna
att ta upp. Utredningen har utgått från kyrkomötets ställningstagande i den
grundläggande inomkyrkliga frågan. Utredningen har konstaterat att kyrkomötet
vill föra över pastors beslutanderätt till kyrkorådet och att statsmakterna från
sina synpunkter inte kan ha någon invändning mot kyrkomötets önskemål. Enligt
utredningen är det angeläget att såvitt möjligt inte dra in också andra frågor
i bilden. Utredningen har därför avvisat tanken på en närmare reglering av
kyrkorummets användning i dess helhet. Med utgångspunkt i 1963 års lag har
utredningen preciserat ett upplåtelsebegrepp som ger kyrkorådet beslutanderätt
i de prakfiskt viktiga fallen utan att samtidigt aktualisera frågor om
prästernas rätt och plikt att tjänstgöra, församlingsbornas fillgång till
kyrkorummet etc.

Utredningen har avvisat en
lagteknisk konstruktion som ger intryck av att något slags beslut om upplåtelse
skulle ligga i grunden varje gång ett kyrkorum begagnas. Det av utredningen
föreslagna upplåtelsebegreppet avser i stället kyrkas användning för andra
ändamål än gudstjänster, dop och andra kyrkliga förrättningar som hålls av
församlingens präster. Enligt lagförslaget får kyrkorådet besluta om fillfällig
upplåtelse av församlingens kyrkorum för sådana ändamål. Ändamålet får inte
kränka kyrkorummets helgd eller kyrkans ordning. En upplåtelse av kyrkorummet
får enligt förslaget inte heller hindra församlingens gudstjänstliv eller kyrkhga
verksamhet i övrigt. Det ankommer på kyrkorådet att vid sin prövning särskilt
beakta om det kan anses säkert att kyrkorummet och dess inventarier kommer att
behandlas med pietet och aktsamhet. Kyrkorådet skall såvitt möjligt också
bereda pastor tillfälle att yttra sig. Enligt förslaget får kyrkorådet vidare
möjlighet att uppdra åt pastor eller åt särskild avdelning, bestående av
kyrkoherden och andra ledamöter eller suppleanter i kyrkorådet att besluta i
vissa ärenden på kyrkorådets vägnar. Den nya lagen föreslås gälla även
upplåtelse av domkyrka som står under egen förvaltning.

Remissutfallet är
splittrat. Bland svenska kyrkans församlingar har förslaget fått ett
övervägande posifivt mottagande. Också flertalet länsstyrelser ställer sig
positiva till förslaget. Åtskilliga av de kyrkliga remissinstanser som har
yttrat sig i frågan motsätter sig emellertid förslaget till ny lagstiftning om
upplåtande av kyrkorum. Bland dessa remissinstanser finns samtliga domkapitel,
svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, svenska
kyrkans diakoninämnd. Biskopsmötet, Rikskommittén för stiftsfingen.
Riksförbundet kyrkans ungdom och Svenska kyrkans personalförbund. De anser att
frågan om kyrkorummets användning bör regleras i dess helhet. Enligt deras
mening bör frågan utredas vidare.

Prop. 1981/82:93 25

eftersom den har teologiska och kyrkorättsliga aspekter
som inte har blivit tillräckligt utredda.

För egen del vill jag anföra följande.

Som jag nyss har nämnt har frågan om en ny lagstiftning om
upplåtelse av kyrkorum väckts av kyrkomötet som har uttalat att starka skäl
talar för att ansvaret för kyrkorummets användning i dess helhet åligger
kyrkorådet. Kvinnoprästutredningen har emellertid betonat att en vidgad lagsfiftning,
som också omfattar kyrkorummets användning för kyrkliga ändamål, kan
aktualisera ömtåliga spörsmål av inomkyrklig natur. Utredningen har därför
begränsat kyrkorådets beslutanderätt till de praktiskt viktiga fallen och
preciserat begreppet upplåtelse fill att avse en viss del av kyrkorummets
användning. Jag delar uppfattningen att det av flera skäl kan anses önskvärt
att i huvudsak föra över pastors nuvarande beslutanderätt till kyrkorådet. I
likhet med utredningen anser jag att statsmakterna från sina synpunkter inte
kan ha någon invändning mot en ändrad lagstiftning i den riktning som
kyrkomötet har begärt. Ett överförande av pastors beslutanderätt i dess helhet fill
kyrkorådet väcker emellertid frågor om prästernas rätt och pHkt att tjänstgöra,
församlingsbornas tillgång fill kyrkorummet m. m., som utredningen också har
framhållit. Om beslutanderätten i dess helhet skall tillkomma församlingens
kyrkoråd, fordrar detta ingående överväganden av både teologisk och praktisk
natur. Utredningen har inte ansett sig böra gå in på teologiska bedömningar och
har därför begränsat kyrkorådets beslutanderätt till de praktiskt viktiga
fallen för vilka man kan tala om en upplåtelse i egentlig mening. Utredningen
har sålunda avvisat tanken på en total reglering av kyrkorummets användning.
Jag ansluter mig till detta grundläggande synsätt. Liksom utredningen ställer
jag mig alltså avvisande till en ordning som innebär att ett beslut om
upplåtelse av kyrkorummet skulle ligga i grunden varje gång ett kyrkorum
begagnas.

Remisskritiken mot utredningens förslag kommer främst från
kyrkliga riks- och stiftsorgan. Dessa anser att den föreslagna lagstiftningen
bör vara heltäckande och inte reglera endast en del av kyrkorummets användning.
Dessa organ föreslår ytterligare utredning. Jag har i och för sig förståelse
för dessa synpunkter. En heltäckande lagstiftning kräver emellertid teologiska
överväganden, som det inte bör ankomma på statsmakterna att göra. Mot bakgrund
av kyrkomötets behandling av frågan anser jag att ett förslag som syftar fill
att vidga kyrkorådets inflytande över kyrkorummets användning nu bör läggas
fram. Ett väsentHgt syfte, som med utredningens förslag kan fillgodoses, är att
genom en ny lag om upplåtelse av kyrkorum utesluta möjligheterna för pastor att
ensam vägra annan präst i svenska kyrkan att i församlingens kyrka hålla
gudstjänst, dop eller kyrklig förrättning. Med utredningens förslag undviker
man enligt min mening också de svåra teologiska överväganden som en fullständig
reglering av kyrkorummets användning skulle ge upphov till. Jag anser vidare
att utredningens förslag, som i väsentliga avseenden tillmötesgår
kyrkomötets önskemål, inte

Prop.
1981/82:93 26

föregriper den ytterligare utredning som eventuellt kan behövas
för en fullständig lagstiftning om kyrkorummets användning. Enligt min mening
kan den gränsdragning som utredningen har gjort i fråga om begreppet upplåtelse
i huvudsak accepteras. Jag anser således att kyrkorådet bör få ett vidgat
inflytande över kyrkorummets användning i de fall när det är naturligt att tala
om upplåtelse. Med den nu nämnda avgränsningen kommer beslutsordningen inte att
medföra praktiska olägenheter. Liksom enligt nuvarande lag bör nämligen
kyrkorådet få rätt att delegera sin beslutanderätt. Denna delegationsrätt får
ökad betydelse när kyrkorådet enligt den nya lagen får ett vidgat inflytande.

Med
anledning av remissinstansernas synpunkter föreslår jag vissa justeringar i
förslaget. Utredningen har inte velat reglera den ordinarie
gudstjänsthållningen och har ansett att begreppet upplåtelse inte bör begagnas
i förhållande till församlingens egna präster. Kammarkollegiet kritiserar i
sitt remissyttrande att det föreslagna upplåtelsebegreppet även
fortsättningsvis medför att församlingsprästernas fillgång till kyrkorummet i
vissa fall blir beroende av både kyrkoråd och pastor. Kollegiet föreslår att
kyrkorådet ensamt får besluta om upplåtelse i de fall där rådet redan nu har
någon form av medbestämmanderätt. Kollegiet anser att gränsen mellan pastors
och kyrkorådets beslutanderätt då blir klar. Det blir enligt kollegiet fråga om
upplåtelse när kyrkorummet används för andra ändamål än de gudstjänster och
andra kyrkliga förrättningar, som församlingens präster utför som
tjänsteåliggande. Kollegiet föreslår att kyrkorådet får besluta om tillfällig
upplåtelse för andra ändamål än gudstjänster, som har fastställts i
tjänstgöringsföreskrifter av domkapitlet, och andra kyrkliga förrättningar, som
avser församlingsbor.

Jag
ansluter mig till uppfattningen att den ordinarie gudstjänsthållningen t. v.
bör hållas utanför ett förslag till ny lag om upplåtelse av kyrkorum. Vidare
bör enligt min mening en ny lag inte heller omfatta kyrkliga förrättningar som
hålls av församlingens präster och avser någon som tillhör församlingen. Inte
heller biskops rätt att utnyttja domkyrka för biskopliga förrättningar bör
omfattas av lagen. 1 de nu angivna fallen framstår det inte som naturligt att
tala om upplåtelse av kyrkorummet. Församlingens kyrka skall först och främst
användas för församlingens kyrkliga verksamhet. Avgränsningen bör därför göras
så att det inte fordras medgivande av kyrkorådet för att utnyttja kyrkorummet
för allmänna gudstjänster och kyrkliga förrättningar i församlingen. Med ett så
avgränsat upplåtelsebegrepp kommer man i praktiken mycket nära kyrkomötets
önskemål att kyrkorådet i princip skall ha ansvaret för kyrkorummets användning
i dess helhet. I likhet med kammarrätten i Sundsvall anser jag att begreppet
upplåtelse bör definieras i den nya lagen. Jag återkommer till dessa frågor i
specialmotiveringen.

Utredningen har föreslagit att en ny lag om upplåtelse av
kyrkorummet skall vara tillämplig på de sju äldre domkyrkor som står under egen

Prop. 1981/82:93 27

förvaltning. Denna fråga behandlas i allmänhet inte av
remissinstanserna. Endast domkapitlet i Lund pekar på att bestämmelserna
rörande domkyrkornas upplåtande inte synes kunna anpassas till Lunds domkyrka
med dess speciella förhållanden.

Jag biträder förslaget att en ny lag om upplåtelse av
kyrkorummet skall gälla även domkyrka som står under egen förvaltning. Det
saknas enligt min mening skäl att göra undantag för Lunds domkyrka. Enligt
utredningens förslag skall den särskilda domkyrkostyrelsen få tillfälle att
yttra sig när fråga är om upplåtelse av domkyrka. Utredningen har också
föreslagit en vetorätt för den särskilda domkyrkostyrelsen i de fall man kan
befara att kyrkorummet och dess inventarier inte kommer att behandlas med pietet
och aktsamhet. Jag är inte beredd att förorda en sådan vetorätt. Det bör vara
tillräckligt med en yttranderätt för den särskilda domkyrkostyrelsen. Den
slutliga prövningen bör i alla ärenden om upplåtelse av kyrka åvila kyrkorådet.

Enligt 2 § 1963 års lag får upplåtelse ske endast om
upplåtelsen inte hindrar eller försvårar bruket av kyrkorummet för gudstjänst,
annan på präst ankommande förrättning eller kyrkans verksamhet i övrigt.
Upplåtelse får inte heller ske om den innebär något som strider mot kyrkorummets
helgd eller kyrkans ordning. Upplåtelse får vidare bara ske om det kan tas för
visst att kyrkorummet och dess inventarier behandlas med aktsamhet och pietet.
Utredningen har föreslagit att kyrkorådets rätt att upplåta kyrkorummet
begränsas på väsentligen samma sätt som enligt den nuvarande lagen. Även jag
anser att en ny lag bör utgå från de villkor för upplåtelse som anges i 2 §
1963 års lag. Villkoren bör emellertid enligt min mening inte föras över
oförändrade till en ny lag. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.

Utredningen har i sitt lagförslag föreslagit
förfaranderegler som i huvudsak motsvarar dem som finns i 1963 års lag.
Utredningen har emellertid föreslagit den nyheten att inte bara kyrkoherden
eller den präst som i en annexförsamling har förordnats att i stället för
kyrkoherden vara ledamot i kyrkorådet, utan även annan ordinarie ledamot av
kyrkorådet skall ha rätt att överklaga kyrkorådets beslut till domkapitlet. Jag
ansluter mig till vad utredningen i dessa hänseenden har föreslagit.

Kyrkomusikernas riksförbund har - med hänvisning till det
ansvar som en organist har för vården av orgelverket enligt 11 § kyrkomusikerförordningen
(1950:375, omtryckt 1973:681, ändrad senast 1978:877) - i siu remissyttrande
föreslagit att det i lagförslaget införs dels en bestämmelse om skyldighet för
kyrkorådet att före upplåtelse av kyrkorummet inhämta kyrkomusikerns yttrande,
dels en bestämmelse som löser kyrkomusikern från dennes författningsreglerade
ansvar, om kyrkorådet mot kyrkomusikerns vilja upplåter kyrkorummet. Förbundet
har vidare föreslagit att även kyrkomusikern ges rätt att anföra besvär över
kyrkorådets beslut.

Jag vill erinra om att frågan om kyrkomusikerverksamhetens
organisation

Prop. 1981/82:93 28

ses över av en särskild utredare (Kn 1980:04). Det får
antas att kyrkomusikerförordningen med anledning härav kommer att ändras. Det
ankommer på kyrkorådet att vid sin prövning av om kyrkorummet får upplåtas
beakta om orgeln och eventuellt övriga musikinstrument kommer att behandlas med
aktsamhet. Om orgeln skall få användas vid upplåtelse av kyrkorummet, måste
kyrkorådet enligt 11 § kyrkomusikerförordningen inhämta organistens yttrande.
Det får enligt min mening förutsättas att kyrkorådet iakttar denna föreskrift
även utan erinran härom i den föreslagna lagen om upplåtelse av kyrkorum. Jag
är därför inte beredd att biträda de förslag som Kyrkomusikernas riksförbund
har framfört.

En del lagtekniska synpunkter i fråga om utformningen av
lagtexten framförs i övrigt av några remissinstanser. Vissa justeringar har
därför gjorts i lagförslaget. Jag återkommer härtill i specialmotiveringen.

2.2.3 Ändring i jordfästningslagen

Som jag har nämnt förut får enligt 10 § jordfästningslagen
ett kyrkorum som har invigts för svenska kyrkans gudstjänst upplåtas för
jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans, om det finns särskilda skäl.
Det anges emellertid inte närmare i paragrafen vad som avses med särskilda
skäl. Föredragande statsrådet framhöll i propositionen med förslag till
jordfästningslag (prop. 1957:171) att den närmare innebörden i lagregeln fick
bli beroende på den praxis som utvecklas. Föredraganden framhöll vidare att fillämpningen
borde ske i en generös anda. Om de efterlevande av särskilda skäl önskade fira
den dödes minne på ett värdigt och allvarligt sätt vid en högtid i kyrkan,
borde detta enligt föredraganden i allmänhet tillåtas dem, även om de inte
önskade följa den kyrkliga jordfästningsritualen.

Flera paragrafer i jordfästningslagen, bl. a. 10 §, är av
kyrkolags natur. Kyrkomötet yttrade sig därför i lagsfiftningsärendet. Detta
bereddes av kyrkolagsutskottet som i sitt betänkande (KLU 1957:18) erinrade om
att man ofta ställt emot varandra en restriktiv och en generös tolkning av
stadgandet om upplåtande av kyrka vid jordfästning i annan ordning än svenska
kyrkans. Utskottet ansåg att det ligger i öppen dag att stadgandet i och för
sig är av restriktiv innebörd. Utskottet uttalade den uppfattningen att
upplåtelse av kyrka näppeligen borde ifrågakomma för begravningsakt med icke-kristen
karaktär. Utskottet kritiserade vad som anfördes i propositionen om begreppet
särskilda skäl. Om begreppet fattades så vitt som anfördes i propositionen,
nämligen att redan en persons önskan att kyrkan skall upplåtas för att akten
skall bli högtidligare, så förlorade enligt utskottet talet om "särskilda
skäl" varje mening. Utskottet menade att pastors prövningsrätt blev
illusorisk i dylika fall.

10 § jordfästningslagen anger inte vem som får besluta om
upplåtelse av kyrkorummet för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans.
Gällande ordning innebär, som jag tidigare har berört, att pastor beslutar om

Prop. 1981/82:93 29

upplåtelse när det gäller frikyrklig eller annan
jordfästning av religiös karaktär. När det är fråga om jordfästning utan
religiös karaktär ligger beslutanderätten hos kyrkorådet med
delegationsmöjlighet till pastor. För upplåtelse av kyrkorummet för
jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans görs i 2 § 1963 års lag om
upplåtande av kyrkorum i vissa fall en särskild hänvisning till
jordfästningslagens villkor för upplåtelse. Hänvisningen innebär att
jordfästningslagens villkor skall fillämpas vid prövningen av om ett kyrkorum
skall upplåtas för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans.

Kvinnoprästutredningen har ansett det lämpligt att
kyrkorådets vidgade beslutanderätt också omfattar upplåtelse av kyrkorummet för
jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans. Enligt vad utredningen har
föreslagit bör det i jordfästningslagen tas in en hänvisning till den av
utredningen föreslagna lagen om upplåtelse av kyrkorum. Utredningen har vidare
föreslagit att kravet på särskilda skäl i 10 § jordfästningslagen slopas.

Enligt min mening är det inte någon bra lösning att frågan
om upplåtelse av kyrkorummet regleras i flera olika lagar. 1 likhet med
utredningen anser jag därför att frågor om upplåtelse av kyrkorummet för skilda
ändamål bör samlas i en enda lag och prövas enligt denna.

Den av mig förordade lagen om fillfällig upplåtelse av
kyrka anger i 2 § de villkor under vilka en kyrka tillfälligt får upplåtas.
Upplåtelse får ske endast om det kan antas att kyrkorummet och dess inventarier
kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Upplåtelse får inte ske för
ändamål som kränker kyrkorummets helgd eller är oförenligt med svenska kyrkans
ordning. Inte heller får upplåtelse av kyrkorummet ske så att upplåtelsen
hindrar församlingens gudstjänstliv eller kyrkliga verksamhet i övrigt. De nu
angivna villkoren är enligt min mening ett fillräckligt skydd för att en kyrka
inte upplåts för ändamål som strider mot svenska kyrkans trosuppfattning eller
det invigda gudstjänstrummets särskilda karaktär. Dessa villkor för upplåtelse
av kyrkorummet motsvarar gott och väl kravet på särskilda skäl i
jordfästningslagen. Några ytterligare villkor anser jag inte behöver ställas
upp när det gäller upplåtelse av kyrkorummet för jordfästning i annan ordning
än svenska kyrkans. I likhet med utredningen anser jag därför att kravet på
särskilda skäl för upplåtelse av kyrka för jordfästning i annan ordning än
svenska kyrkans inte behöver föras över till den föreslagna lagen om tillfällig
upplåtelse av kyrka. Jag föreslår alltså att 10 § jordfästningslagen ändras så
att upplåtelse av kyrka för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans
endast prövas enligt den föreslagna lagen om tillfällig upplåtelse av kyrka.

Prop.
1981/82:93 30

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
kommundepartementet upprättats förslag till

1.
lag om
upphävande av lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst,

2. lag om tillfällig upplåtelse av
kyrka,

3. lag om ändring i lagen (1957:585)
om jordfästning m. m.

Alla tre lagförslagen är av kyrkolags natur. Enligt punkt
9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen fordras samtycke av alllmänt
kyrkomöte till lagstiftning av detta slag. Ett allmänt kyrkomöte är inkallat
till den 15 april 1982, Sedan riksdagen har tagit ställning till lagförslagen,
bör dessa därför föreläggas 1982 års allmänna kyrkomöte.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om upphävande av 1958 års
behörighetslag

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.3)
föreslås att 1958 års behörighetslag upphävs. Om lagen upphävs undanröjs därmed
också de till lagen knutna motivuttalandena. Samvetsklausulen kommer härigenom
inte längre att gälla. Det föreslås att lagen upphör att gälla vid utgången av
år 1982. Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.4) behövs
inte några särskilda övergångsbestämmelser.

4.2 Förslaget till lag om tillfällig upplåtelse av
kyrka

Som har framgått av den allmänna motiveringen föreslås att
1963 års lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall ersätts med en ny lag. Till
skillnad från den nuvarande lagen föreslås den nya lagen omfatta också sådant
utnyttjande av kyrkorummet för kyrkliga ändamål som inte avser det ordinarie
gudstjänstlivet i församlingen.

Den föreslagna lagen har getts namnet Lag om tillfällig
upplåtelse av kyrka. Det i modernt språkbruk mindre vanliga ordet kyrkorum, som
förekommer i rubriken till den nuvarande lagen, har alltså i rubriken ersatts
av ordet kyrka. Någon saklig ändring avses inte med det ändrade ordvalet. I
lagförslaget används termen upplåtelse för att ange att det är fråga om ett
utnyttjande av kyrkorummet som faller utanför prästernas användning av
kyrkorummet för gudstjänster och förrättningar som åligger dem i tjänsten. I
likhet med den nuvarande lagstiftningen på området omfattar lagförslaget endast
tillfällig upplåtelse. Detta grundläggande förhållande har ansetts böra komma
till uttryck i lagförslagets rubrik.

Lagförslaget innehåller sju paragrafer. 1 den inledande
paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Därefter anges i en paragraf de
förutsättningar under vilka en kyrka får upplåtas. De följande fyra
paragraferna innehåller

Prop.
1981/82:93 31

regler om beslutanderätten vid upplåtelse av kyrka och om
förfarandet vid handläggningen av ärenden om upplåtelse. Den avslutande
paragrafen innehåller bl. a. besvärsregler.

1 § Kyrkor, som har invigts för svenska kyrkans gudstjänst
och som vårdas av en församling, får tillfälligt upplåtas enligt denna lag.
Lagen gäller även upplåtelse av domkyrkor som står under egen förvaltning.

Med
upplåtelse av kyrka avses medgivande att utnyttja kyrkorummet för annat ändamål
än gudstjänster som ingår i den av domkapitlet fastställda tjänstgöringen för
pastoratets präster, och kyrkliga förrättningar som hålls av församlingens
präster och avser någon som tillhör församlingen.

Genom
denna lag ändras ej biskopens rätt att utnyttja domkyrkan för biskopliga
förrättningar.

Denna paragraf anger lagens tillämpningsområde.

I
paragrafens första stycke s\ås fast att lagen omfattar kyrka, som har invigts
för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av en församling. Till skillnad
från 1963 års lag används ordet kyrka i stället för uttrycket kyrkorum. Som
redan har berörts innebär det ändrade ordvalet inte någon saklig ändring i
förhållande till 1963 års lag. Den nya lagen omfattar alltså utöver
församlingskyrkorna även kyrkorum i församlingshem eller i andra byggnader.

En
förutsättning för att en gudstjänstlokal eller ett annat andaktsrum skall
omfattas av lagen är emellertid att kyrkorummet har invigts enligt
kyrkohandbokens kyrkoinvigningsritual. Utanför lagens tillämpningsområde faller
andra kyrkliga lokaler, som kan ha invigts i annan ordning eller eljest getts
en sakral utformning. Hit hör t. ex. vissa begravningskapell, krematorier,
gravkapell, kyrksalar samt vigsel- och doprum. En ytterligare förutsättning för
att lagen skall vara tillämplig är att kyrkorummet vårdas av en församling.
Utanför lagens tillämpningsområde faller därmed sådana kyrkorum som innehas av
enskilda personer eller institutioner.

De
domkyrkor, vilka såom stiftskyrkor utnyttjas av biskopen och för stiftets gemensamma
ändamål, utnyttjas också som församlingskyrkor för domkyrkoförsamlingarna. De
äldre domkyrkorna, dvs. domkyrkorna i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs,
Västerås, Växjö och Lund, står under egen förvaltning. Eftersom det beträffande
dessa domkyrkor kan uppkomma tvekan om de står under församlingens vård och
därför omfattas av lagförslaget har det i paragrafens första stycke särskilt angetts
att lagen gäller även upplåtelse av domkyrka som står under egen förvaltning. 1
sak innebär detta en nyhet i förhållande till 1963 års lag, som uttryckligen
undantar de äldre domkyrkorna.

I paragrafens andra stycke definieras begreppet upplåtelse
av kyrka. Syftet härmed är att från lagens tillämpningsområde undanta sådant
utnyttjande av kyrkan för kyrkliga ändamål vid vilket det inte framstår som
naturligt att tala om en upplåtelse. Definitionen av upplåtelsebegreppet är
alltså av betydelse för vilket utnyttjande av kyrkan som omfattas av de

Prop. 1981/82:93 32

följande bestämmelserna, bl. a. bestämmelsen i 3 § om att
fråga om upplåtelse prövas av församlingens kyrkoråd.

Genom definifionen har från lagens tillämpningsområde undantagits
utnyttjande av kyrkan för gudstjänster, som ingår i den av domkapitlet fastställda
tjänstgöringen för pastoratets präster. I fråga om gudstjänster gäller således
den föreslagna lagen endast vad som ligger utanför den föreskrivna
gudstjänsthållningen. Kyrkorådet kan i dessa fall ha intresse av att få
inflytande över kyrkorummets användning även om gudstjänsten hålls av en präst
i församlingen. Från lagens tillämpningsområde undantas också kyrkliga
förrättningar som hålls av församhngens präster och avser någon som fillhör
församlingen. När kyrka utnyttjas för dop, vigsel och andra kyrkliga
förrättningar, som hör till prästernas tjänsteåUgganden i församlingen, är det
således inte fråga om en upplåtelse av kyrkorummet i lagens mening. Däremot
skall lagen tillämpas vid förrättningar som avser andra än församlingsbor eller
vid en kyrklig förrättning som visserligen avser en församlingsbo men som hålls
av annan än någon av pastoratets präster.

I likhet med 1963 års lag omfattar den föreslagna lagen
utnyttjande av ett kyrkorum för icke kyrkliga ändamål. I dessa fall blir det
alltså alltid fråga om en upplåtelse i lagens mening.

För domkyrkans användning vid gudstjänster och
förrättningar, där biskopen framträder som stiftschef, får det anses vara ett
naturligt betraktelsesätt, att beslutanderätten tillkommer biskopen. I
paragrafens tredje stycke har därför föreskrivits att det genom den nya lagen
ej görs

ändring i biskops rätt att utnyttja domkyrka för
biskopliga förrättningar.

I 2
§ Tillfällig upplåtelse av kyrka får ske endast om det kan antas att
kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet.
Upplåtelse får inte ske för ändamål som kränker kyrkorummets helgd eller är
oförenligt med svenska kyrkans ordning. Upplåtelse får inte heller ske så att
den hindrar församlingens gudstjänstliv eller kyrkliga verksamhet i övrigt.

Paragrafen anger under vilka förutsättningar en kyrka
tillfälligt får upplåtas. Paragrafen motsvarar i sak de förutsättningar som
anges i 2 § 1963 års lag.

Enligt 1963 års lag får upplåtelse ske endast om den inte
"strider mot kyrkorummets helgd". Med hänsyn fill påpekanden vid
remissbehandlingen har det angivna uttryckssättet ersatts med "ändamål som
kränker kyrkorummets helgd". Ändringen är enbart av redaktionell natur.
Avsikten är att en kyrka liksom nu skall kunna upplåtas för förrättningar som
äger rum i annan ordning än svenska kyrkans. En kyrka skall sålunda kunna
upplåtas för jordfästning i annan ordning, dvs. med annan kristen ritual än
svenska kyrkans. Kyrkan skall också kunna upplåtas för begravning utan
religiöst inslag, s. k. borgerlig begravning. Den begränsning som uppställs i
paragrafen är att ändamålet för upplåtelsen inte får vara oförenligt med
svenska kyrkans ordning. Ett kyrkorum får följaktligen inte upplåtas för t. ex.

Prop. 1981/82:93 33

ändamål som strider mot svenska kyrkans trosuppfattning
eller det invigda gudstjänstrummets särskilda karaktär.

1 paragrafen uppställs som villkor för upplåtelse att
upplåtelsen inte hindrar församlingens gudstjänstliv eller kyrkliga verksamhet
i övrigt. Uttrycket "försvårar bruket av kyrkorummet" i 1963 års lag
har inte medtagits i den nya texten. Den nya formuleringen avser att utesluta
att upplåtelse vägras utan att sakliga skäl föreligger.

3 § Frågor om tillfällig upplåtelse av kyrka
prövas' av församlingens

kyrkoråd.

Kyrkorådet får endast av skäl som anges i 2 § vägra
upplåtelse av kyrkan för en kyrklig förrättning som avser någon som fillhör
församlingen.

I paragrafens första stycke föreskrivs att det är församlingens
kyrkoråd som prövar om kyrkan tillfälligt får upplåtas. Styrande för prövningen
är de villkor som anges i 2 §. I övrigt har kyrkorådet en fri beslutanderätt.
Prövningen bör liksom enligt hittillsvarande praxis ske i en generös anda. I
förhållande till 1963 års lag innebär lagförslaget en utvidgad beslutanderätt
därigenom att denna även omfattar upplåtelse för vissa kyrkliga ändamål.

I en total ekonomisk samfällighet kan regeringen i
undantagsfall dispensera från kravet att kyrkoråd skall finnas i församlingen.
För att täcka dessa fall används i paragrafens första stycke uttrycket
församlingens kyrkoråd. Det avser alltså i dessa undantagsfall det samfällda
kyrkorådet.

Enligt gällande ordning anses den som tillhör församlingen
utan inskränkning ha rätt att disponera kyrkan för förrättningar i svenska
kyrkans ordning. Församlingsborna anses därvid ha rätt att kalla även en präst
utom församlingen. 1 paragrafens andra stycke föreskrivs därför att kyrkorådet
endast av skäl som anges i 2 § får vägra upplåtelse av kyrkan för en kyrklig
förrättning som avser någon som tillhör församlingen.

4 § Innan kyrkorådet beslutar om upplåtelse av
kyrkan, skall kyrkoherden,

om han eller hon är förhindrad att delta i beslutet, såvitt möjligt få fillfälle
att

yttra sig. Om upplåtelsen gäller en domkyrka som står under egen

förvaltning, skall också den särskilda domkyrkostyrelsen få tillfälle att yttra

sig.

Paragrafen innehåller vissa förfaranderegler. 1 paragrafen
föreskrivs att kyrkoherden såvitt möjligt skall få tillfälle att yttra sig i
upplåtelseärendena, om han eller hon inte kan delta i beslutsfattandet.
Bestämmelsen har sin motsvarighet i 3 § 1963 års lag.

Kyrkoherden
är ledamot i kyrkorådet och deltar normalt i handläggningen av dess ärenden.
När det gäller ärenden om upplåtelse av kyrka, vilka handläggs efter delegation
enligt 5 §, medverkar också kyrkoherden. Bestämmelsen tar sikte på den
situationen att kyrkoherden på grund av sjukdom eller annat förhinder inte
deltar i beslutsfattandet. Bestämmelsen utgör en garanti för att kyrkoherdens
synpunkter inhämtas i dessa fall. Någon vetorätt är emellertid inte
tillförsäkrad kyrkoherden. Om ett beslut om

3 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 93

Prop.
1981/82:93 34

upplåtelse av kyrkorummet meddelas i strid mot
kyrkoherdens uppfattning har han eller hon enligt 7 § möjlighet att genom
besvär få saken prövad av domkapitlet.

Vidare föreskrivs i paragrafen att den särskilda
domkyrkostyrelsen, när det gäller domkyrka som står under egen förvaltning,
alltid skall beredas tillfälle att yttra sig. Som ha nämnts i anslutning till 1
§ är lagen tillämplig på de sju äldre domkyrkor som står under egen
förvaltning. Att domkyrkostyrelsens uppfattning skall inhämtas när det gäller
upplåtelse av de äldre domkyrkorna motiveras av de särskilda styrelsernas
ansvar för kyrkobyggnaden och dess inventarier. Med uttrycket den särskilda
domkyrkostyrelsen avses i förekommande fall domkapitlet, domkyrkorådet i Lund
eller annan på särskilt sätt sammansatt styrelse för de domkyrkor det här är
fråga om.

5 § Kyrkorådet får uppdra åt kyrkoherden eller åt en
särskild avdelning,

bestående av kyrkoherden och andra ledamöter eller suppleanter i kyrko

rådet, att besluta i vissa ärenden på kyrkorådets vägnar.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om delegation.
Paragrafen motsvarar den delegafionsbestämmelse som finns i 3 § 1963 års lag.
Enligt förevarande paragraf får kyrkorådet möjlighet att delegera sin
beslutanderätt till kyrkoherden eller till särskild avdelning av kyrkorådet.
Om delegation sker till en särskild avdelning av kyrkorådet måste i avdelningen
ingå kyrkoherden och två eller flera andra ledamöter eller suppleanter i
kyrkorådet. Förfarandereglerna i 4 § skall naturligtvis tillämpas också när
efter delegation beslut fattas på kyrkorådets vägnar.

Delegafionsrätten får ökad betydelse när kyrkorådet enligt
den föreslagna lagen får en vidgad beslutanderätt. Det får förutsättas att
kyrkorådet i stor utsträckning kommer att utnyttja sin delegationsrätt. Det kan
vidare antas att delegation i regel kommer att göras fill kyrkoherden ensam.
Även om delegafion sker till en särskild avdelning av kyrkorådet får
kyrkoherden rätt att vara med och besluta i de typer av ärenden som har
delegerats. Delegafion torde naturligen komma i fråga i rutinärenden. När
kyrkorådet utnyttjar sin delegationsrätt, har kyrkorådet möjlighet att
fastställa klara riktlinjer och ramar för hur prövningen av delegerade ärenden
skall göras. Ett rationellt utnyttjande av delegafionsrätten innebär att
eventuella praktiska olägenheter vid beslutsfattandet i vanliga eller
brådskande ärenden kan undvikas.

6 § I annexförsamlingar där kyrkoherden har förordnat en
annan präst att

vara ledamot i kyrkorådet, skall vad som sägs i 4 och 5 §§ om kyrkoherden

gälla den prästen.

Paragrafen behandlar förhållandet i en annexförsamling. I
en sådan har kyrkoherden enligt 44 § 1 mom. lagen (1961:436) om
församlingsstyrelse (omtryckt 1976:500, ändrad senast 1981:558) rätt aU i sitt
ställe som ledamot i kyrkorådet förordna en annan präst som tjänstgör i
pastoratet. Paragrafen anger att vad som sägs i 4 och 5 §§ om kyrkoherden skall
gälla den förordnade

Prop.
1981/82:93 35

prästen. Den rätt som tillkommer kyrkoherden att få yttra
sig i ärenden om upplåtelse av kyrka och att efter delegation av kyrkorådet få
besluta i sådana ärenden skall alltså gälla den präst som i en annexförsamling
har förordnats i kyrkoherdens ställe.

7 § Kyrkorådets beslut enligt denna lag skall omedelbart
gälla.

Kyrkorådets beslut får överklagas hos domkapitlet genom
besvär. Utöver vad som följer av förvaltningslagen (1971:290) får besvär
anföras av ledamot i kyrkorådet.

Domkapitlets beslut får inte överklagas.

I paragrafens första stycke regleras när ett beslut av
kyrkorådet i ärenden om fillfällig upplåtelse av kyrka blir verkställbart.
Stycket motsvarar 5 § 1963 års lag.

Om besvär har anförts, kan domkapitlet med stöd av 13 §
förvaltningslagen (1971:290) i avbidan på domkapitlets prövning förordna om inhibition,
dvs. att beslutet inte skall gå i verkställighet. Detta behöver därför inte
anges i paragrafen. Det ankommer på domkapitlet att pröva frågan om inhibition
även utan särskilt yrkande härom. Det ligger i sakens natur att en fråga om inhibition
skall behandlas skyndsamt. Det är även i övrigt önskvärt att besvärsprövningen
sker snabbt, eftersom upplåtelse av kyrkorum inte sällan, t. ex. när det gäller
jordfästning, måste beslutas inom kort tidsrymd.

Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelser om
besvär. I likhet med vad som gäller enligt 4 § 1963 års lag får kyrkorådets
beslut överklagas till domkapitlet. I stycket föreskrivs vidare vem som har
besvärsrätt. Detta sker i första hand genom en hänvisning fill
förvaltningslagen. Dess allmänna besvärsregel innebär att talan får föras av
den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Härutöver har besvärsrätten
utvidgats till att omfatta också ledamot i kyrkorådet. Detta innebär en saklig
nyhet i förhållande till 1963 års lag, enligt vilken endast kyrkoherden eller
dennes ersättare i annexförsamling har en särskild besvärsrätt. Såsom ledamot i
kyrkorådet har dessa kvar sin besvärsrätt enligt den föreslagna lydelsen.
Suppleanter i kyrkorådet är inte besvärsberättigade.

I paragrafens tredje stycke föreskrivs att domkapitlets
beslut inte kan överklagas vidare. Denna ordning stämmer överens med vad som
gäller enligt 1963 års lag.

Ikraftträdande

Det föreslås att lagen skall träda i kraft den 1 januari
1983. Eftersom den nya lagen skall ersätta 1963 års lag, föreskrivs samtidigt
att denna skall upphöra att gälla. Frågan om upplåtelse av kyrka är av
kyrkolags karaktär. Som jag tidigare har berört kräver den föreslagna
lagstiftningen samtycke av allmänt kyrkomöte. Sedan riksdagen har tagit
ställning till lagförslaget, bör den föreslagna lagen underställas kyrkomötets
prövning.

Prop. 1981/82:93 36

4.3
Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:585) om jordfästning m. m.

Som
har redovisats i den allmänna motiveringen föreslås en ändring av 10 § jordfästningslagen.
Det föreslås att upplåtelse av kyrka för jordfästning i annan ordning än
svenska kyrkans prövas enligt den föreslagna lagen om tillfällig upplåtelse av
kyrka. Vidare föreslås att kravet på särskilda skäl i 10 § jordfästningslagen
slopas. I fråga om de närmare övervägandena för vad som sålunda har föreslagits
hänvisas fill den allmänna motiveringen.

110
§ jordfästningslagen har införts en hänvisning till den föreslagna lagen om
tillfällig upplåtelse av kyrka. Vidare har i paragrafen gjorts några redaktionella
ändringar. Lagändringen kräver samtycke av allmänt kyrkomöte. Den föreslås
träda i kraft samtidigt med den nya lagen om fillfällig upplåtelse av kyrka.

5 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att för sin del anta förslagen till

1. lag om upphävande av lagen (1958:514) om kvinnas behörighet
till prästeriig tjänst,

2. lag om tillfällig upplåtelse av kyrka,

3. lag om ändring i lagen (1957:585) om jordfästning m.
m.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att för sin del anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.

Prop. 1981/82:93 37

Bdaga 1

Utredningens sammanfattning av sina överväganden och
förslag

Utredningens överväganden

Utredningen konstaterar att samvetsklausulen rättsligt
sett innebär motiv till 1958 års behörighetslag samt att det krävs en lagsfiftningsåtgärd
för att ändra eller upphäva ett motivuttalande.

Utredningen påpekar att en omständighet av grundläggande
betydelse är att svenska kyrkan, samtidigt som den genom 1958 års allmänna
kyrkomöte antog en ordning med kvinnliga präster som förenlig med bekännelsen,
också fastslog att de som har en annan tro och bibelsyn på denna punkt har
hemortsrätt i svenska kyrkan. Utredningen konstaterar att själva problemet
ligger just i att svenska kyrkan godtar två uppfattningar som förenliga med
bekännelsen i denna fråga.

Det är enligt utredningens mening i och för sig inte
märkligt att mera än en trosuppfattning ryms inom kyrkans bekännelse.
Meningsbrytningar i trosfrågor, konflikter i teologiska ämnen är lika
ofrånkomliga i ett stort trossamfund som en utveckling i fråga om organisation,
ritual, bibelöversättning etc. Det som gör konflikten i kvinnoprästfrågan
speciell är att den omedelbart berör enskilda människor som arbetar inom kyrkan
och därmed påverkar hela arbetsgemenskapen inom samfundet liksom dettas
relationer med samhället och medborgarna. Kvinnoprästkonflikten påverkar också
församlingsmedlemmarna som särskilt drabbas av de interna samarbetspro-blemen.

Fyra utgångspunkter

Utredningen preciserar fyra utgångspunkter för sitt
förslag. Den första är att omprövningen av samvetsklausulen skall utgå från vad
svenska kyrkan själv har fastställt i fråga om sin bekännelse: det är förenligt
med kyrkans bekännelse att kvinna innehar prästämbete. Detta är en självklar
utgångspunkt för utredningen, som inte går in på några egna teologiska
bedömningar.

Den andra utgångspunkten är att även den tro och bibelsyn
som hävdas av kvinnoprästmotståndarna har hemortsrätt i svenska kyrkan enligt
kyrkans eget ställningstagande. Utredningen erinrar om att allmänna kyrkomötet
år 1958 var enigt om att vilja undvika kyrkosplittring. Från kyrkorättslig
synpunkt måste dess ställningstagande innebära, att den som hävdar en tro och
bibelsyn, vilken i fråga om kvinnas behörighet till prästämbetet avviker från
svenska kyrkans officiella ståndpunkt, inte därmed avviker från kyrkans

Prop. 1981/82:93 38

bekännelse och ställer sig utanför kyrkans gemenskap. 1
denna mening har kvinnoprästmotståndarna således hemortsrätt i svenska kyrkan.
Från lärosynpunkt kommer de - om inte den samstämmiga meningen vid 1958 års
allmänna kyrkomöte frångås - att också i en framfid bevara denna hemortsrätt.

Den tredje utgångspunkten är att statsmakterna så långt
som möjhgt vill undvika att gripa in i svenska kyrkans inre liv men kan inte frånsäga
sig ett ansvar för att gällande lag respekteras. Statsmakterna har - och detta
är något som inte bara aktualiseras i kvinnoprästfrågan - att göra en avvägning
mellan sina skyldigheter att upprätthålla respekt för rättsordningen och
svenska kyrkans berättigade krav på frihet i sitt andliga liv. Staten måste se
till att gällande lag respekteras av alla. Detta är uttryck för en princip som
är grundläggande och självklar inom varje rättssamhälle och inom varje
organisation. Statsmakterna har emellertid sedan länge eftersträvat att så
långt som möjligt avhålla sig från att gripa in i kyrkans inre liv. Särskilt
vill de inte påtvinga kyrkan några ställningstaganden i fråga om bekännelsen.

Den fjärde
utgångspunkten är att statsmakterna inte kan undanta svenska kyrkan från de
allmänna principer om jämställdhet mellan kvinnor och män som gäller i
samhället. I och med att svenska kyrkan har fastställt att kvinna kan inneha
prästämbetet utan hinder av bekännelsen, kan statsmakterna enligt utredningens
mening i dag inte undanta kyrkan från den allmänna strävan efter jämställdhet
mellan kvinnor och rhän. Det är i dagens samhälle en självklar princip att
kvinnor och män skall ha lika rättigheter. Denna grundsyn har kommit fill
uttryck både i regeringsformen och i jämställdhetslagen. Utredningen anser att
statsmakterna för sin del inte kan göra avsteg härifrån när det gäller svenska
kyrkan, särskilt inte när det har gått mer än 20 år sedan kvinnor prästvigdes
första gången och bortåt 400 kvinnliga präster verkar inom kyrkan.

Den
ståndpunkt i kvinnoprästfrågan, som ligger närmast till hands för statsmakterna
i dagens läge, är enligt utredningens uppfattning att upphäva 1958 års lag och
därmed dess mofiv samt för sin del endast hänvisa till allmänna regler, bl. a.
jämställdhetslagen. Det överlåts då åt svenska kyrkan själv att, inom ramen för
allmänna regler, själv lösa de samarbetsproblem som följer av att kyrkan har
accepterat två olika riktningar i fråga om tro och bibelsyn som förenliga med
bekännelsen.

Olika tekniska alternativ

Utredningen presenterar tre alternativ till lagteknisk
lösning. Syftet med dessa är att såvitt möjligt täcka in de huvudsakliga
ståndpunkter som har kommit fram under frågans handläggning sedan år 1978. Som
alternativ A betecknas lösningen att upphäva 1958 års lag utan att det stiftas
en ny behörighetslag. Det får till följd att man får falla tillbaka på allmänna
regler

Prop. 1981/82:93 39

om jämställdhet mellan kvinnor och män närmast i
regeringsformen och i jämställdhetslagen.

Utredningen framhåller att det bör kunna anföras särskilda
skäl för att stifta en ny behörighetslag. Det motiv som ligger närmast till
hands är att man vill avvika från det rättsläge som skulle gälla i kraft av
enbart allmänna principer. Någon större avvikelse kan enligt utredningens
mening inte diskuteras än den s. k. väjningsrätten. Ett alternativ med en
speciell lag som accepterar denna avvikelse läggs fram, betecknat som
alternativ B. Allmänt konstaterar utredningen att detta alternafiv kan sägas
lägga fast ett system för samexistens och samarbete mellan företrädare för
olika uppfattningar i fråga om kvinnas behörighet till prästämbetet. Man skapar
därmed "en modern samvetsklausul".

Utredningen lägger också fram ett alternativ C som även
det innebär att 1958 års lag ersätts med en ny behörighetslag men utan att
godta väjningsrätten. Utredningen framhåller att även den som i princip är för alternafiv
A kan anse det säkrast och bäst att ha en särskild lag för att uttryckligen
klargöra rättsläget. Man kan också tänkas vilja göra en annan och mindre
avvikelse än väjningsrätten i alternativ B.

I alla tre alternativen uppkommer övergångsfrågor som
hänger samman med att riksdagen har förutsatt att omprövningen av samvetsklausulen
inte skall slå igenom fullt ut för dem som hittills haft ett stöd i samvetsklausulen.
Dessa övergångsfrågor behandlas i ett gemensamt avsnitt. Huvudfrågan blir där
om det behövs särskilda övergångsbestämmelser eller om man kan nöja sig med
motivuttalanden. Utredningen förordar motivuttalanden.

Till de tre huvudalternaUven lägger utredningen fram
förslag fill lagtexter och gör kortfattade kommentarer.

Alternativ A innebär sålunda att 1958 års lag upphävs utan
att den ersätts med en ny lag. Det föreslås att lagen (1958:514) om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst skall upphöra att gälla vid utgången av år
1982.

Det nya rättsläget bör inte slå igenom helt för dem som
redan har tjänst i svenska kyrkan och som har en avvikande uppfattning i
ämbetsfrågan. Detta bör tas upp och preciseras i motiven. I övrigt görs inga
uttalanden rörande rättstillämpningen i framtiden. Alternativ A innebär sålunda
att de som efter reformens ikraftträdande anställs som präster i svenska kyrkan
skall vara beredda att i alla tjänstefunktioner samarbeta med andra präster i
kyrkan oavsett kön, på sätt som utredningen har utvecklat.

Alternativ B innebär att 1958 års lag ersätts med en ny
lag som genom uttalanden i mofiven accepterar "väjningsrätten" utom
för nyfillträdande biskopar. Den nya lagen bör ges samma avfattning som den
lagtext som blev resultatet av frågans behandling hos regering och kyrkomöte
åren 1978-1979. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983, då lagen
(1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst skall upphöra att
gälla.

Alternativ C innebär liksom alternativ B att 1958 års lag
och motiv upphävs

Prop.
1981/82:93 40

samt att en ny lag stiftas. Lagtexten blir enligt
utredningens förslag densamma som i alternafiv B. Det blir motivuttalandena som
skiljer alternativen åt. Även inom ramen för alternativ C ryms olika
möjligheter att närmare utforma motiven. De kan innebära en mindre avvikelse än
alternafiv B från det rättsläge, som alternativ A avser att skapa. De kan också
inskränka sig till att ge en uttrycklig bekräftelse på detta rättsläge etc.

I alternativ C gäller i fråga om en övergångsanordning,
inskriven i motiven, detsamma som i alternativ A.

Utredningens eget ställningstagande

Utredningen avvisar till en början alternativ B.
Huvudskälet är att det skulle innebära en fastlåsning vid en viss situation.
Det skulle därmed kunna motverka en fortsatt positiv utveckling inom svenska
kyrkan.

Mot alternafiv B kan också invändas att det lätt kan leda
till sådana tolknings- och tillämpningstvister som de inomkyrkliga
samarbetsreglerna har gett upphov till. Sådana tvister motverkar en positiv
utveckling. Över huvud taget bör statsmakterna såvitt möjligt undvika att ta
ansvaret för att formulera principer för samarbete inom svenska kyrkan.

Alternativ C kan ges olika innebörd genom motivuttalandena.
Utredningen har inte funnit några bärande skäl för att genom en ny
behörighetslag och därtill knutna motivuttalanden göra någon avvikelse från det
rättsläge som skulle inträda, om man endast upphäver 1958 års lag och låter
allmänna regler om jämställdhet gälla.

Utredningen kan inte förorda att statsmakterna tar
initiativ till en lagstiftning som innebär, att kvinnoprästmotståndare
utestängs från möjlighet fill prästvigning. Det synes tillräckligt att slå
fast, att envar som inträder som präst i svenska kyrkans tjänst måste vara
medveten om att han måste kunna tjänstgöra fullt ut tillsammans med kvinnliga
präster, förr eller senare, beroende på rent praktiska förhållanden.

Inte heller kan utredningen se tillräckliga skäl för att
statsmakterna skall göra några uttryckliga avvikelser från allmänna regler fill
förmån för kvinnoprästmotståndarna.

Det måste
kunna anföras vägande skäl för att stifta en lag som är obehövlig från rättslig
synpunkt, som närmast fyller en pedagogisk uppgift. Utredningen har för sin
del inte kunnat finna att sådana skäl föreligger. Mot en särskild lag talar
också att det blir svårt att undvika intrycket - missförståndet - att någonting
annat gäller än allmänna regler. Det ligger i sakens natur, hur klart än
lagstiftaren uttrycker sig i motiven. Tvister om lagens innebörd skulle kunna
uppkomma liksom i alternativ B.

Utredningen
har stannat för att föreslå en lösning enligt alternativ A. Till förmån för att
endast upphäva 1958 års lag talar att det ger ett klart uttryck för
statsmakternas obenägenhet att ingripa i svenska kyrkans inre liv. Det markerar
också kyrkans både integritet och ansvar. Häri ser utredningen

Prop. 1981/82:93 41

tungt vägande skäl för att välja alternativ A. Genom en
sådan lösning skulle man enligt utredningens bedömning bäst främja den positiva
utveckling, den läkningsprocess inom kyrkan, som är målet.

Statsmakterna skulle alltså, med utredningens ståndpunkt,
endast slå fast att allmänna regler om jämställdhet skall gälla även inom
svenska kyrkan i framtiden, inte några specialbestämmelser. Enligt vanlig lagsUftningspraxis
skulle statsmakterna därutöver göra ett uttalande om hur de från sina
synpunkter ser på rättsläget för dem som direkt berörs av att den
hittillsvarande samvetsklausulen upphävs. Utredningen hänvisar till vad som fidigare
har anförts om den sistnämnda frågan.

Den lösning som utredningen förordar innebär inte att kvinnoprästmotståndarna
utesluts från möjlighet att genom utövning av prästtjänster i praktiken begagna
den hemortsrätt, som de har i svenska kyrkan enligt ställningstagandet i fråga
om bekännelsen vid 1958 års kyrkomöte. Även jämställdhetslagen ger utrymme för
att ta hänsyn fill olika trosuppfattningar. Den av Biskopsmötet år 1978
uttalade grundsynen, att alla vägar måste prövas för att även i
gudstjänstsammanhang nå full arbetsgemenskap mellan alla präster, ligger helt i
linje med jämställdhetslagen. Sådana praktiska anordningar, som är nödvändiga
för att främja en fortsatt utveckling mot det angivna målet, kommer att vara
godtagbara enligt jämställdhetslagen.

Svenska kyrkan ges alltså prakfiska möjligheter att
bemästra de kvarstående samarbetsproblemen. Den framtida utvecklingen kommer
att bero på kyrkan själv. Utredningen är emellertid angelägen om att stryka
under ordet utveckling. Att jämställdheten mellan kvinnor och män möter
praktiska problem på många områden är välkänt, men färdriktningen är klar. Den
måste gälla även inom svenska kyrkan.

Utredningen anser sig inte ha anledning att föreslå några
andra åtgärder från statsmakternas sida än som ligger i alternativ A. Några
särskilda initiativ för att t. ex. främja rekryteringen av kvinnliga präster är
enligt utredningens bedömning inte påkallade i dagens läge. Utvecklingen kommer
sannolikt på sikt att leda till en kontinuerlig ökning av antalet kvinnliga
präster. Det finns enligt utredningens mening goda möjligheter för svenska
kyrkan själv att genom lämpliga åtgärder främja både prästutbildningen och prästrekryteringen.

Beträffande de inomkyrkliga samarbetsreglerna anmärker
utredningen att de bygger på att samvetsklausulen gäller. Om denna undanröjs,
kommer alltså beslutet av 1979 års kyrkomöte om reglernas vägledande karaktär
att få omprövas.

Upplåtande av kyrkorum

Allmänna kyrkomötet år 1979 begärde hos regeringen en
utredning och förslag till lagstiftning om upplåtande av kyrkorum, innebärande
att beslutanderätten i dessa frågor i princip skall tillkomma församlingens

Prop.
1981/82:93 42

kyrkoråd. Bakgrunden var väsentligen att det på olika håll
har förekommit konflikter genom att kvinnliga präster har vägrats hålla
gudstjänster, dop och kyrkliga förrättningar i vissa kyrkor. Nu gällande lag
från år 1963 reglerar endast upplåtelse för icke kyrkliga ändamål. 1 övrigt
anses beslutsrätten sedvanerättsligt tillkomma pastor.

Huvudfrågan
är alltså att överföra beslutanderätten från pastor till kyrkorådet i fråga om
kyrkorums begagnande för kyrkliga ändamål. Utredningen erinrar om de synpunkter
som har utvecklats i samband med kvinnoprästfrågan rörande statsmakternas
inställning när det gäller reglering av frågor som rör kyrkans inre liv.
Utredningen anser det nödvändigt att anlägga samma synsätt här. Kyrkomötets
önskemål i sak kan inte möta några invändningar från statsmakternas sida, men
vid avfattningen av en ny lag måste man undvika att komma in på teologiska
frågor eller andra spörsmål rörande församlingskyrkans ändamål, prästernas
tjänstgöring, församlingens tillgång till församlingskyrkan etc. som kan vara
av ömtålig natur.

Utredningen avvisar sålunda tanken på en närmare reglering
av kyrkorummets användning i dess helhet. Med utgångspunkt i 1963 års lag
lägger utredningen fram ett lagförslag som utgår från ett preciserat
upplåtelsebegrepp. Kyrkorådet ges beslutanderätten i de praktiska viktiga
fallen utan att man samtidigt aktualiserar frågorna om prästernas rätt och
plikt att tjänstgöra, församlingens tillgång till kyrkorummet etc.

Prop. 1981/82:93 43

Bilaga
2

Utredningens lagförslag

1
Förslag till

Lag om upphävande av
lagen (1958:514) om kvinnas behörighet

till prästerlig tjänst

Härigenom
föreskrivs att lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
skall upphöra att gälla vid utgången av år 1982.

Prop.
1981/82:93 44

2 Förslag till

Lag om upplåtelse av kyrkorum

Härigenom föreskrivs följande.

1§

Upplåtelse av kyrkorum, som har invigts för svenska
kyrkans gudstjänst och som vårdas av församling, får ske enligt bestämmelserna
i denna lag.

Lagen gäller även upplåtelse av domkyrka som står under
egen förvaltning.

2§

Kyrkorådet får besluta om tillfällig upplåtelse av församlingens
kyrkorum för annat ändamål än gudstjänster, dop och kyrkliga förrättningar som
hålls av församlingens präster.

Upplåtelse får dock inte ske för ändamål som strider mot
kyrkorummets helgd eller kyrkans ordning och inte heller så att den hindrar
församlingens gudstjänstliv eller kyrkliga verksamhet i övrigt.

3§ Vid beslut om upplåtelse skall kyrkorådet särskilt
beakta, om det kan anses säkert att kyrkorummet och dess inventarier kommer att
behandlas med pietet och aktsamhet. Domkyrka, som står under egen förvaltning,
får inte upplåtas om den särskilda domkyrkostyrelsen motsätter sig upplåtelsen
på grund av farhågor i sådant avseende.

4§

Innan kyrkorådet beslutarom upplåtelse av församlingens
kyrkorum, skall såvitt möjligt kyrkoherden få tillfälle att yttra sig och, om
det gäller domkyrka, som står under egen förvaltning, även den särskilda
domkyrkostyrelsen.

Kyrkorådet får uppdra åt kyrkoherden eller åt särskild
avdelning, bestående av kyrkoherden och andra ledamöter eller suppleanter i
kyrkorådet, att besluta i vissa ärenden på kyrkorådets vägnar.

5§ Kyrkorådets befogenheter enhgt 2 § utgör inte hinder
för kyrkoherden att utan kyrkorådets hörande låta en präst eller annan därtill
behörig, som inte är knuten till församlingen, hålla gudstjänst eller annan
kyrklig förrättning i stället för präst inom församlingen. Den innebär inte
heller någon inskränkning i tillgången till kyrkan för kyrkliga förrättningar
som avser någon som tilhör församlingen.

6§

Talan mot kyrkorådets beslut enligt denna lag förs genom
besvär hos domkapitlet.

Utöver vad som följer av förvaltningslagen (1971:290) får
besvär anföras av ledamot i kyrkorådet.

Mot domkapitlets beslut får talan inte föras.

7§ Kyrkorådets beslut gäller omedelbart utan hinder av
anförda besvär, om inte domkapitlet förordnar annat.

Prop.
1981/82:93 45

8§ I annexförsamling, där en annan präst har förordnats
att i stället för kyrkoherden vara ledamot i kyrkorådet, skall vad som sägs i
denna lag om kyrkoherden gälla om den prästen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983, då lagen
(1963:501) om upplåtande av kyrkorum i vissa fall skall upphöra att gälla.

Prop. 1981/82:93 46

3
Förslag till

Lag om ändring i lagen
(1957:585) om jordfästning m. m.

Härigenom
föreskrivs att 10 § lagen (1957:585) om jordfästning m. m. skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

10
§

För jordfästning i annan ordning För jordfästning i annan ordning

än svenska kyrkans må
kyrkorum än svenska kyrkans får kyrkorum

som invigts för svenska kyrkans som har invigts för svenska kyrkans

gudstjänst upplåtas, om särskilda gudstjänst upplåtas enligt bestäm

skäl därtill äro. melserna i lagen (1900:00) om upplå

telse av kyrkorum.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Prop. 1981/82:93 47

Bilaga 3

Förteckning över remissinstanser och sammanställning av
remissyttranden över betänkandet (SOU 1981:20) Omprövning av samvetsklausulen -
män och kvinnor som präster i svenska kyrkan

1 Remissinstanser och inkomna yttranden

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Sundsvall, kammarkollegiet,
statens arbetsgivarverk (SAV), statens arbetsmarknadsnämnd (SAMN), universitets-
och högskoleämbetet (UHÄ), länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings,
Kronobergs, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro,
Kopparbergs och Västernorrlands län, samtliga domkapitel, svenska kyrkans
missionsstyrelse, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och
församlingsarbete, styrelsen för svenska kyrkan i utlandet, svenska kyrkans
diakoninämnd, jämställdhetskommittén (Ju 1976:08), riksdagens ombudsmän (JO
Per-Erik Nilsson), Biskopsmötet, Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund, Rikskommittén för stiftstingen. Riksförbundet kyrkans ungdom.
Svenska kyrkans utbildningsnämnd, stiftsråden i Uppsala, Strängnäs, Västerås,
Lunds, Karlstads, Härnösands, Visby och Stockholms stift, Ansgarsförbundet,
Arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse. Evangeliskt forum i Göteborgs stift.
Kyrklig samling. Kristna studentrörelsen i Sverige, Sveriges evangeliska
student- och gymnasiströrelse, Sveriges kyrkliga kvinnoråd. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Kyrkomusikernas
riksförbund. Svenska kyrkans personalförbund, Statstjänstemannaförbun-det.
Centerns kvinnoförbund. Folkpartiets kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-förbundet,
Moderata kvinnoförbundet, Sveriges socialdemokrafiska kvinnoförbund.
Vänsterpartiet kommunisterna (VPK).

Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet och
Landsorganisationen i Sverige (LO) har förklarat att de avstår från att yttra
sig. Statsanställdas förbund har meddelat att förbundet inte har funnit
anledning att anföra några synpunkter.

Ärkebiskopen har upplyst att han deltar i Biskopsmötets
yttrande och därför inte yttrar sig för egen del. Domkapitlet i Visby och
stiftsrådet i Visby stift har avgett ett gemensamt yttrande.

UHÄ har till sitt remissvar fogat yttranden från
religionsvetenskapliga linjenämnden och teologiska fakultetsnämnden vid Lunds
universitet samt teologiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet. Flertalet
domkapitel har överlämnat yttranden från försarhlingar och samfälligheter.
Vidare har

Prop. 1981/82:93 48

Svenska kyrkans utbildningsnämnd bifogat yttranden från
pastoralinstituten i Lund och Uppsala.

Utan föregående remiss har yttranden avgetts av
Centralkommittén för kvinnoorganisationer i Göteborg, Förbundet för kristen
enhet. Husmodersförbundet hem och samhälle. Lunds stiftskommitté av Kyrkliga
förbundet för evangelisk-luthersk tro, Societas Sanctae Birgittae, Botkyrka-Tumba
kyrkliga samfällighet, Nedertorneå-Haparanda församling och Trollhättans
församling.

2 Kvinnoprästfrågan

Flertalet instanser tar i regel ställning till något av de
tre lagtekniska alternativ som utredningen har diskuterat i betänkandet. Många
instanser kompletterar sitt ställningstagande med att ange dels sin
principiella syn på innebörden av det alternativ som instansen förordar, dels
vilka mål och riktlinjer som bör gälla vid ett upphävande av 1958 års
behörighetslag.

De
flesta instanser tillstyrker i huvudsak eller lämnar utan erinran förslaget att
1958 års lag upphävs utan att det stiftas någon ny behörighetslag (alternativ
A). Till dessa instanser hör hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i
Sundsvall, SAV, SAMN, UHÄ, jämställdhetsonibudsman-nen, samtliga länsstyrelser
som har avgett yttranden, samtliga domkapitel utom domkapitlet i Göteborg,
svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, styrelsen
för svenska kyrkan i utlandet, JO, Biskopsmötet, Svenska kyrkans församlings-
och pastoratsförbund. Rikskommittén för stiftstingen. Svenska kyrkans
utbildningsnämnd, stiftsråden i Strängnäs, Västerås, Lunds, Karlstads och
Stockholms stift, Ansgarsförbundet, Evangeliskt forum. Kristna studentrörelsen
i Sverige. Sveriges kyrkliga kvinnoråd, TCO, SACOISR, Statstjänstemannaförbundet,
Folkpartiets kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Moderata
kvinnoförbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, VPK,
Centralkommittén för kvinnoorganisationer i Göteborg, Botkyrka-Tumba kyrkliga samfällighet.
Husmodersförbundet hem och samhälle, Nedertorneå-Haparanda församling och
Trollhättans församling.

Några instanser, som förordar alternativ A, anger
uttryckligen att vad som sägs i det särskilda yttrandet av experten Ingegerd Troedsson
bör beaktas vid detta alternativs utformning. Ytterligare några instanser, som
förordar alternativ A, gör det under förbehåll att alternativet utformas så att
nuvarande och blivande präster i svenska kyrkan som har en avvikande
uppfattning i ämbetsfrågan ges en garanterad hemortsrätt. De instanser som
biträder alternativ A med sådana förbehåll är domkapitlen i Strängnäs,
Härnösand och Visby, Riksförbundet kyrkans ungdom, siiftsråden i Uppsala,
Härnösand och Visby stift.

Några få instanser förordar inte något av de lagtekniska
alternativen men framför viss kritik mot utformningen av lösningarna. Hit hör kammarkolle-

Prop. 1981/82:93 49

giet, jämställdhetskommittén. Svenska kyrkans
personalförbund och Centerns kvinnoförbund.

Ett mindre antal instanser redovisar en negativ
grundinställning till förslagen. Av dessa instanser avstyrker domkapitlet i
Göteborg, svenska kyrkans diakoninämnd, Sveriges evangeliska student- och
gymnasiströrelse och Lunds stiftskommitté av Kyrkhga förbundet för
evangelisk-luthersk tro förslagen. De anser att nuvarande ordning i huvudsak
bör behållas. En del andra instanser, nämligen Arbetsgemenskapen Kyrklig
förnyelse. Kyrklig samling. Förbundet för Kristen enhet och Societas Sanctae Birgittae,
som i och för sig ansluter sig till att samvetsklausulen omprövas, anser att
den åskådning som motståndet mot kvinnliga präster bygger på skall accepteras
av statsmakterna genom hemortsrätt och väjningsrätt.

Domkapitlen har överlämnat ett nittiotal yttranden från
församlingar och samfälligheter. Flertalet av dessa tillstyrker alternativ A.
Ett tiotal församlingar och samfälligheter, som förordar alternativ A, uttalar
att alternafivet bör utformas i enlighet med de riktlinjer som anges i experten
Ingegerd Troedssons särskilda yttrande. Ett par församlingar och samfälligheter
tar inte uttrycklig ställning till något av de lagtekniska alternafiven, medan
några andra förordar alternativ B eller alternativ C. Ett femtontal
församlingar och samfälligheter avstyrker en omprövning av samvetsklausulen och
anser att nuvarande ordning bör behållas.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har i
sitt remissyttrande upplyst att förbundet genom underremiss har begärt
yttranden från förbundets 15 förbundsavdelningar samt Malmö kyrkliga samfällighet.
Av förbundets remissyttrande framgår att samtliga 14 förbundsavdelningar, som
har avgett svar, och Malmö kyrkliga samfällighet förordar utredningens
alternativ A.

2.1 Allmänna uttalanden om kvinnoprästfrågan

2.7./ Kommentarer till utredningens fyra utgångspunkter

Några instanser kommenterar de utgångspunkter för ett
ställningstagande i kvinnoprästfrågan som utredningen har preciserat i sitt
betänkande.

Biskopsmötet anför att utredningen i sina överväganden har
försökt att tillfredsställa kyrkans krav att få bestämma i sina egna
angelägenheter och att framhäva att statsmakterna inte bör besluta i teologiska
frågor. Vidare anför Biskopsmötet att utredningen har hävdat legitima intressen
i samhälle och kyrka om jämställdhet mellan kvinnor och män. Biskopsmötet
ansluter sig till både den religiösa frihetens och jämställdhetens principer.
Enligt Biskopsmötet kan dessa principer självklart komma i konflikt med
varandra, om frihet skall tillåtas och om man menar något med jämställdhet.
Biskopsmötet anser att i religiösa konflikter bör huvudprincipen vara att dessa
skall lösas genom teologiska argument och inte genom legalt tvång.

4 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 93

Prop.
1981/82:93 50

Den anmärkning som enligt Biskopsmötet kan riktas mot
utredningen är bristande klarhet. Biskopsmötet menar att det i varje fall finns
risk för att skilda tolkningar av vad förslaget innebär kan leda till onödiga
konflikter. Utredningens beskrivning av några av utgångspunkterna kan enligt
Biskopsmötet ge anledning till missförstånd. Beskrivningen ger intryck av att
svenska kyrkan i denna fråga inte skulle ha någon bestämd uppfattning utan att
det i kyrkan skulle finnas två ur kyrkans synpunkt likvärdiga ståndpunkter. Vad
som sägs om kyrkans bekännelse ger också intryck av att kyrkans
ställningstagande skulle ha inskränkts till ett konstaterande att kvinnliga
präster är förenliga med bekännelsen. Det verkliga läget är ett annat,
framhåller Biskopsmötet. Kyrkan har inte två uppfattningar utan en. Män och
kvinnor har enligt kyrkans ståndpunkt lika rätt att vara präster men det är
också viktigt att både män och kvinnor blir präster. Vad hemortsrätten handlar
om är att också den som i ämbetsfrågan har en annan syn än kyrkans officiella
uppfattning skall kunna avlägga prästlöftena, dvs. bli präst. Frågan om
kvinnliga präster skiljer sig teologiskt sett inte från andra frågor där olika
syn finns bland kyrkans präster, men där dock alla samverkar med varandra,
framhåller Biskopsmötet. Liknande uttalanden gör domkapitlet i Skara.
Domkapitlet i Uppsala betonar att svenska kyrkan har sagt ja till att öppna
prästämbetet för kvinnor och att kyrkan - också efter bibelkommisionens
närgångna konfrontation med det bibliska materialet - håller fast vid att kvinnoprästreformen
är förenlig med kyrkans tro och bekännelse. Enligt domkapitlet innebär samvetsklausulen
inte att kyrkan har tagit tvä principiellt likvärdiga ståndpunkter i frågan,
utan endast att en minoritet inte har berövats hemortsrätt i kyrkan.
Domkapitlet i Lund framhåller också att det inte är så att svenska kyrkan i
fråga om kvinnliga präster har två uppfattningar. Uttalandena om att de som i
ämbetsfrågan har en avvikande mening skall ha hemortsrätt i kyrkan skall inte
förstås på det sättet. Enligt domkapitlet betyder hemortsrätten bara att kyrkan
inom sig kan rymma de människor som i ämbetsfrågan har en annan uppfattning än
den officiella. Kyrkan har en uppfattning men accepterar att inom sig ha
enskilda personer med en avvikande uppfattning, framhåller domkapitlet. Till
dess kyrkan säger något annat kommer samvetsklausulen att gälla som en kyrkans
uttolkning av vad kyrkomötets beslut år 1958 innebär, även om 1958 års
behörighetslag upphävs. Annan åsikt i fråga om kvinnliga präster än den
officiella hindrar enligt domkapitlet inte heller i fortsättningen någon från
att avlägga prästlöftena. Domkapitlet i Karlstad betonar att kyrkomötets beslut
år 1958 innebar något mera än det passiva konstaterandet att det är förenligt
med kyrkans bekännelse att kvinna innehar prästämbete. Beslutet innebar bl. a.
att kyrkan inte kan utföra sitt uppdrag rätt, om den inte tar kvinnan i sin
tjänst. Enligt domkapitlet har kyrkan bara en bekännelse, nämligen den att
prästämbetet står öppet både för kvinnor och män. Samvetsklausulen skulle göra
det möjligt för dem som inte delade kyrkomötets uppfattning att fortfarande
göra sin tjänst i kyrkan. Den gäller enligt domkapitlet präster och

Prop. 1981/82:93 51

den var tänkt som en övergångsbestämmelse. Kyrkan
utestänger inte de medlemmar som har en annan uppfattning i ämbetsfrågan, men
det betyder inte att kyrkan har flera jämbördiga ståndpunkter, framhåller
domkapitlet. Uttrycket hemortsrätt leder enligt domkapitlet lätt vilse. Det
säger att även den som är motståndare till kvinnliga präster har rätt till
hemort i kyrkan. Härifrån glider tanken lätt över till att även hans åskådning
har en hemort i kyrkan, dvs. är accepterad av kyrkan. Enligt domkapitlet har
påståendet att kvinnliga präster är emot kyrkans lära ingen hemortsrätt i en
evangeliskluthersk kyrka, men den person som har en sådan åskådning stöts inte
ut ur kyrkan utan får ha sin hemort där, därför att svenska kyrkan är så öppen
och vid att kyrkan tolererar avvikelser från läran, om dessa inte skadar andra
människor. Domkapitlet i Härnösand framhåller att svenska kyrkan i enlighet med
sin bekännelse har en tro och att de ordningar som kyrkan har antagit, av vilka
en är beslutet om kvinnas behörighet till prästämbetet, är giltiga för alla.
Det finns emellertid inom kyrkan personer och grupper med en annan uppfattning
och dessa måste enligt domkapitlet tillförsäkras hemortsrätt i kyrkan också i
framtiden.

Evangeliskt forum ställer sig frågande till utredningens
bedömning att svenska kyrkan har två tolkningar av bekännelsen i ämbetsfrågan. Samvetsklausulen
tillkom för att kyrkan inte skulle splittras i den situation som rådde för
drygt 20 år sedan. Samvetsklausulen har enligt Evangeliskt forum ingen
bekännelsekaraktär. Man bör inte tala om två uppfattningar som förenliga med
bekännelsen, som om dessa uppfattningar skulle vara jämbördiga, framhåller
Evangeliskt forum. 1958 års kyrkomöte tog entydigt ställning i ämbetsfrågan.

2.7.2 Remissinstanser som är positiva till att 1958 års
lag upphävs.

Flera av de instanser som förordar att 1958 års lag
upphävs utan att den ersätts med en ny lag redovisar sin principiella syn på en
lösning av kvinnoprästfrågan.

Hovrätten
över Skåne och Blekinge delar utredningens uppfattning att 1958 års
behörighetslag såsom obehövlig bör upphävas samt att skäl saknas att ersätta
den med annan lag av likartat innehåll. Detta medför enligt hovrätten att samvetsklausulen
faller bort och att allmänna regler om jämställdhet mellan kvinnor och män
kommer att gälla för svenska kyrkan. Kammarrätten i Sundsvall ansluter sig till
de av utredningen preciserade utgångspunkterna för en omprövning av samvetsklausulen
och förordar alternativ A. Kammarrätten anför att det ligger närmast till
hands att söka åstadkomma en ordning som innebär att svenska kyrkan själv inom
ramen för allmänna regler, bl. a. jämställdhetslagen, har att lösa de
föreliggande samarbetsproblemen. Kammarrätten anser att det framstår som
angeläget att man inte genom en mer omfattande lagreglering griper in i den
process som pågår inom kyrkan, utan att man i så stor utsträckning som möjligt
låter utvecklingen styras av

Prop.
1981/82:93 52

kyrkan själv. Vidare framhåller kammarrätten att det inte
framstår som vare sig lämpligt eller nödvändigt att i en särskild
behörighetslag markera att full jämställdhet råder mellan män och kvinnor även
som präster i svenska kyrkan. Varje särskild lagstiftningsåtgärd som tar sikte
på att främja jämställdheten inom kyrkan kan uppfattas som ett intrång i
kyrkans angelägenheter och bli en hämsko på den vidare utvecklingen, menar
kammarrätten. Av stor betydelse i sammanhanget är enligt kammarrätten att
regeringsformen liksom jämställdhetslagen ger utrymme för ett hänsynstagande
till olika trosuppfattningar och också medger att kyrkan antar och tillämpar
samarbetsregler vilkas syfte är att utjämna motsättningar och främja
arbetsgemenskapen mellan präster av olika kön. Kammarrätten uttalar också att
det med en ordning som den som ligger i alternativ A skapas större möjligheter
för statsmakterna att, utan att det uppfattas som alltför långtgående eller
opåkallade ingrepp i kyrkans integritet och ansvar, göra uttalanden av
principiell och vägledande natur.

5.4 V har inte något att erinra mot ett upphävande av 1958
års lag. SAV anser emellerfid att det från arbetsgivarsynpunkt är önskvärt med
regler som så långt möjligt ger uttryck för prästers rättigheter och
skyldigheter och på så sätt möjliggör att jämställdhetslagens
könsdiskrimineringsförbud efterlevs. 5/4 Af/Vfillstyrker alternativ A och anser
att det bör ankomma på kyrkan själv att bearbeta såväl de meningsskiljaktigheter
som råder som att lösa de genom dessa uppkomna praktiska problemen. Om man
förbehåller kyrkan denna rätt, måste man enligt SAMN samfidigt uttala en
bestämd förväntan att man inom kyrkan tveklöst och akfivt skall eftersträva den
dialog som alltid är en förutsättning för förståelse och förmåga till
samarbete. Enligt SAMN ställs speciella krav på kyrkoledningen i den process
som kyrkan har framför sig. SAMN betonar att kvinnoprästfrågan i det praktiska
livet inte kan lösas omedelbart. Lösningen ligger i en process på sikt. SAMN
anser att pastoralinstituten har en viktig uppgift och att instituten under den
blivande prästens utbildningstid skall utveckla prästens vilja och förmåga till
fullt samarbete med kollegor även där dogmatiska gränser skiljer. En nytillträdande
präst, som på grund av tro och bibelsyn är emot kvinnliga präster, skall enligt
SAMN kunna vara så förberedd att han i alla tjänstefunktioner kan samarbeta med
andra präster i kyrkan oavsett kön. UHÄ, som förordar alternativ A, menar att
någon särlagstiftning i behörighetsfrågor inom svenska kyrkan inte bör
förekomma. Jämställdhetsombudsmannen delar utredningens uppfattning att
ingripanden från statsmakternas sida i kyrkans inre arbete i det längsta bör
undvikas. Efter mer än 20 års väntan på att kyrkan själv skulle lösa problemen
måste emellertid enligt jämställdhetsombudsmannen staten nu ta sitt ansvar för
att de kvinnliga prästerna till fullo får ta i anspråk den behörighet till
prästämbetet som de erhöll redan år 1958.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att behandlingen av kvinnoprästfrågan
har präglats av en kluvenhet såväl från svenska kyrkans som från

Prop. 1981/82:93 53

statsmakternas sida. Enligt länsstyrelsen bör ett nytt
kyrkomöte ompröva ställningstagandet i fråga om bekännelsen och förklara att
endast den officiella ståndpunkten, dvs. kvinnans rätt till prästämbetet, är
godtagbar. Troskonflikten torde enligt länsstyrelsen inte kunna lösas förrän
svenska kyrkan och staten är beredda att ta steget att förändra relationerna
sig emellan. Länsstyrelsen tillstyrker det av utredningen förordade lagtekniska
förslaget som länsstyrelsen finner elegant och tilltalande, eftersom denna
lösning bör tillfredsställa statsmakternas ambition att i minsta möjliga
utsträckning blanda sig i kyrkans egna inre angelägenheter. Länsstyrelsen
understryker vikten av att samvetsklausulen upphävs. Först därigenom finns
förutsättningar att på sikt få en lösning på kvinnoprästfrågan, framhåller
länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Jönköpings län biträder alternativ A och anser
att det mer än 20 år efter behörighetslagens tillkomst måste kunna krävas av
den som skall prästvigas att denne skall vara beredd att samarbeta med kollegor
utan hänsyn till kön. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att tiden nu borde
vara inne för att förhindra fortsatt diskriminering av kvinnliga präster.
Länsstyrelsen i Gotlands län delar utredningens uppfattning att tiden nu är
mogen att avskaffa behörighetslagen. Enligt länsstyrelsen speglar den dessutom
en förlegad syn i jämställdhetsfrågan som statsmakterna inte kan dela.
Länsstyrelsen framhåller att det inte finns något som i dag talar för att inte
samma regler skall gälla inom svenska kyrkan som inom andra delar av samhället.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det naturligt att upphäva 1958
års behörighetslag och därmed dess motiv samt i övrigt endast hänvisa till den
grundsyn om jämställdhet mellan kvinnor och män som återfinns i regeringsformen
och jämställdhetslagen. Kyrkan bör enligt länsstyrelsen själv inom ramen för
allmänna regler lösa de samarbetsproblem som följer av att kyrkan har
accepterat två olika riktningar i fråga om tro och bibelsyn som förenliga med
bekännelsen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län tillstyrker alternativ A och finner
det angeläget att ytterligare steg nu tas för tillämpning av de lagstadganden
som skall gälla generellt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att de
allmänna regler om jämställdhet mellan kvinnor och män som finns i
regeringsformen och i jåmställdhetslagen bör gälla även för de prästerliga
tjänsterna. Härigenom och genom att samvetsklausulen tas bort markeras tydligt
att den som söker befattning som präst i svenska kyrkan har att rätta sig efter
de allmänna behörighetsreglerna i fråga om kön som gäller offentlig tjänst,
framhåller länsstyrelsen.

Domkapitlet i Linköping förordar alternativ A. Domkapitlet
framhåller att kyrkans väsen är enhet och att det därför är ytterst viktigt att
även kyrkans präster i gudstjänsten ger uttryck för denna. Men vägen att nå
fram fill denna enhet måste enligt domkapitlet vara övertygelsens. Domkapitlet
menar att den vägen är framkomlig och att allt måste göras för att fördjupa de
teologiska samtalen på detta område. Domkapitlet i Skara anser att alternativ A
bör genomföras. Domkapitlet uttalar att det mål eller den färdriktning som
utredningen anger, nämligen full jämställdhet mellan män och kvinnor i

Prop.
1981/82:93 54

kyrkan oavsett kön, måste vara vägledande för det
fortsatta arbetet med en lösning av ämbetsfrågan. Alla prästers samverkan med
varandra oavsett kön gäller framför allt gudstjänster. I denna kommer kyrkans
innersta väsen som gemenskap i Anden klarast till uttryck, framhåller
domkapitlet. Med tillfredsställelse konstaterar domkapitlet att utredningen har
ansett att ämbetsfrågan om möjligt bör tonas ned fill de proportioner som andra
troskonflikter har. Det krävs emellertid enligt domkapitlet en ömsesidig
respekt för upprikfiga övertygelser som företrädarna menar vara grundade i
bibel och bekännelse. Domkapitlet anser att konflikter av denna art skall lösas
inte genom legalt tvång utan genom fortsatta samtal. En bearbetning av de
kvarstående samarbetsproblemen förutsätter enligt domkapitlet en grundligare
teologisk debatt än kyrkan hittills har haft. Domkapitlet anser att en sådan är
en viktig del i den läkningsprocess som måste få ta sin tid. Domkapitlet
framhåller samtidigt att läkningsprocessen inom kyrkan lägger ett stort ansvar
på biskop och domkapitel att både respektera de två uppfattningar som
föreligger i kvinnoprästfrågan och samfidigt söka lösningar i den riktning som
utredningen har angett. Domkapitlet anser det synnerligen betydelsefullt att
utredningen så klart betonar, att dess förslag till lösning överlämnar åt
kyrkan själv att söka bemästra de problem, som den rådande meningsmotsättningen
skapar. Det är enligt domkapitlet av fundamental betydelse att kyrkans
självständighet värnas och att man från statligt håll respekterar att detta är
en övervägande inomkyrklig fråga som kyrkan såsom ett trossamfund måste lösa
utifrån sina egna förutsättningar. Men det är också av fundamental betydelse
att kyrkan besinnar sitt ansvar och medvetet bearbetar de kvarstående samarbetsproblemen,
framhåller domkapifiet. Domkapitlet i Strängnäs anför att samvetsklausulen
innebär ett gemensamt åtagande av statsmakt och kyrka. Någon antydan om tidsbegränsning
innehåller klausulen inte och kan enligt domkapitlet inte heller utläsas av
särskilda utskottets betänkande. Domkapitlet framhåller att vad som inträffat
efter 1979 års kyrkomöte synes ge vid handen att man från statligt håll inte är
beredd att över huvud taget ge sanktion åt några regler eller uttalanden, som
skulle innebära att man godtar att minoriteten fillförsäkras rätt att i vissa
avseenden handla på ett sätt, som man från sin övertygelse finner nödvändigt.
Alternativ B, som eljest skulle vara en naturlig lösning och som skulle
innebära att man i princip står fast vid de åtaganden statsmakterna gjorde år
1958 synes därför inte erbjuda en framkomlig väg. Domkapitlet menar att i detta
läge förefaller alternativ A att vara det enda möjliga alternativet.
Domkapitlet framhåller att det är av avgörande vikt att man från statligt håll
respekterar att ämbetsfrågan är en inomkyrklig fråga som kyrkan måste få
bearbeta utifrån sina egna förutsättningar. Att man från statens sida skulle
sätta en definitiv "bortre gräns" för anställning som präster i
svenska kyrkan för vissa prästkandidater eller begränsa biskopens
vigningsfrihet skulle enligt domkapitlet innebära att man inte visade sådan
respekt. Domkapitlet anser att vissa uttalanden i

Prop. 1981/82:93 55

utredningens betänkande kan missuppfattas så att man får
intrycket att detta skulle vara avsikten. Enligt domkapitlet förtjänar vad som
har sagts i det särskilda yttrandet beaktande. Det är heller inte förenligt med
den för kyrkan nödvändiga friheten att statsmakten förbehåller sig att avgöra
om utvecklingen inom kyrkan går i en för staten acceptabel riktning och att
man, om man finner så inte vara fallet, "tvingas att göra ingripanden som
egentligen strider mot deras syn på svenska kyrkan". Med ett sådant
synsätt gör man kyrkans självständighet i dess egna inre angelägenheter rent
illusorisk, framhåller domkapitlet.

Domkapitlet i Västerås finner det inte vara fruktbart att
närmare analysera om utredningens tolkning av samvetsklausulen och det faktiska
problemläget är riktig - framför allt vilken plats kvinnoprästmotståndarnas
uppfattning i ämbetsfrågan har inom kyrkan. Domkapitlet, som ansluter fill
alternativ A, anser att det måste ankomma på kyrkan själv att lösa den aktuella
frågan, ingen annan kan ha kompetens att tvinga på kyrkan någon lösning. Det är
alltså kyrkan som måste komma fram till en lösning på det som är konflikten
-att en betydande del av prästerna har en uppfattning i ämbetsfrågan som
strider mot det beslut som kyrkan i rättslig ordning tog år 1958. Men lösa
måste enligt domkapitlet betyda att bringa konflikten ur världen, inte att
permanenta den genom något kompromissdokument med diverse regler hur konkreta
konfliktsituationer på lokalplanet skall klaras upp. Målsättningen för en kyrka
måste enligt domkapitlet vara en samsyn i de stora frågorna. Särskilt måste det
gälla det sublimaste uttrycket för kyrkans budskap -gemensamhet i gudstjänsten med
nattvarden som dess innersta kärna. Kyrkans medlemmar i allmänhet och i
synnerhet de som är satta att leda gudstjänsten måste kunna mötas just där,
framhåller domkapitlet. Vad som verkligen är kyrkans tolkning av bekännelsen
kan enligt domkapitlet inte i längden hållas svävande. Domkapitlet i Växjö
ansluter sig till de grundvärderingar som ligger bakom utredningens fyra
utgångspunkter och tillstyrker alternativ A. Domkapitlet anser att det inte kan
betraktas som omotiverat, när samvetsklausulen nu blir föremål för omprövning.
Domkapitlet framhåller att det i 1970-talets debatt ofta har gjorts gällande
att samvetsklausulen skulle vara tidsbestämd och endast avse de präster som var
i tjänst när den kom till. En dylik tolkning måste enligt domkapitlets uppfattning
betecknas som en efterhandskonstruktion. Ett motivuttalande gäller så länge en
lag gäller. Någon begränsning i tiden finns alltså inte. Men riksdag och
kyrkomöte har enligt domkapitlet självfallet ständigt möjligheten att anta en
ny lag och därmed en ny motivskrivning. Domkapitlet menar vidare att
utvecklingen bör formas både av den religiösa frihetens och av jämställdhetens
principer. Naturligtvis kan det bli en konflikt, om frihet skall tillåtas och
om man menar något med jämställdhet. Troskonflikter bör enligt domkapitlet
lösas genom teologiska argument och inte genom legalt tvång. Domkapitlet i Lund
anser att målet måste vara att alla präster i svenska kyrkan skall kunna
tjänstgöra med varandra i alla funkfioner. också i

Prop. 1981/82:93 56

gudstjänsten. Samverkan i denna är naturligtvis här
avgörande. Det är enligt domkapitlets uppfattning nödvändigt att åtgärder
vidtas som kan främja en utveckling mot att det målet nås, bl. a. genom att samvetsklausulen
upphör att gälla som lagmotiv, vilket kan ske genom att 1958 års behörighetslag
upphävs. Enligt domkapitlet är det nödvändigt att kyrkan själv får lösa frågan.
Domkapitlet menar att kyrkan har förutsättningar för att själv komma till rätta
med problemet. Domkapitlet fäster därvid avseende vid den utbildning av
blivande präster som i kyrkans egen regi numera drivs vid pastoralinsfituten.
Kyrkan har här en möjlighet att påverka blivande präster så att förutsättningar
skapas för en ny och bättre anda, framhåller domkapifiet. Enligt dotnkapidet i
Karlstad skall möjligheterna till ett snabbt övervinnande av motståndet mot
kvinnliga präster inte överdrivas. Det finns hos motståndarna till kvinnliga
präster en strävan att på något sätt markera att det finns två slags präster:
de som menar att ämbetet skall vara öppet för både kvinnor och män och de som
inte anser detta. Väjningsrätten är nu ett medel att hålla den gränsen levande.
Det kan också tänkas andra medel. Eftersom dessa medel inte bara är
samvetssaker utan också ett medel att hålla samman en grupp, kan de enligt
domkapitlet bli svåra att övervinna. Därför måste domkapitlen vara inställda på
ett aktivt handlande för att uppnå det avsedda målet, nämligen full
arbetsgemenskap bland präster oavsett kön, framhåller domkapitlet. Domkapitlet
i Visby anser att kvinnoprästfrågan måste lösas genom teologiska
ställningstaganden och inte genom en mer eller mindre framtvingad lagstiftning.
Enligt domkapitlet speglar utredningens överväganden i vissa fall tankar om
statens överhöghet över svenska kyrkan som i dag rimmar illa med den svenska
kyrkoförfattningen. För domkapitlet framstår det som allt klarare att frågan
om samexistens inom svenska kyrkan inte primärt är en författningsfråga utan en
personalvårdsfråga.

Styrelsen för svenska kyrkan i utlandet framhåller att
kvinnas behörighet till prästämbetet knappast kan vara bara en
jämställdhetsfråga. Enligt styrelsen är den med svenska kyrkans synsätt en
teologisk fråga. Styrelsen anser att det är av synnerligen stor vikt att
svenska kyrkan verkligen får den arbetsro som är nödvändig för att på sikt lösa
ett svårt problem. Styrelsen menar vidare att det är väsentligt att kyrkan inte
genom direktiv utifrån tvingas behandla s. k. kvinnoprästmotståndare på ett i
ett demokratiskt samhälle icke tillfredsställande sätt. Styrelsen upplyser att
den för några år sedan har fastslagit att såväl män som kvinnor har rätt att
söka och inneha tjänst hos svenska kyrkan i utlandet. Styrelsen ansluter sig till
alternativ A.

Jäinställdhetskommittén
framhåller att statsmakterna icke kan undanta svenska kyrkan från de allmänna
strävandena i samhället mot jämställdhet mellan kvinnor och män. Denna
grundläggande uppfattning finns numera dokumenterad både i regeringsformen och
i jämställdhetslagen, 1958 års behörighetslag kan enligt kommittén därför sägas
ha spelat ut sin roll och

Prop. 1981/82:93 57

man behöver inte dessutom genom särlagstiftning
ytterligare understryka denna självklarhet. Kommittén framhåller att det gäller
att se till att kvinnor även får reella möjligheter att bli präster och att
kunna fullgöra prästerlig tjänst. Kommittén tar inte ställning till vilket lagtekniskt
alternativ som väljs för att upphäva samvetsklausulen. Kommittén är emellertid
tveksam till det resonemang som utredningen för om möjligheterna för dem som
inte delar uppfattningen att kvinnor skall ha rätt till prästerlig tjänst att
bevara 'hemortsrätt i svenska kyrkan. Kommittén framhåller att utredningens
förslag innebär att samvetsklausulens effekter kommer att kvarstå under lång
tid framöver. Enligt kommittén medför detta att manliga präster under omkring
40 år kommer att kunna vägra att samarbeta med kvinnliga kollegor.

Biskopsmötet anser att det är nödvändigt att med stor
konsekvens hävda att målet är att alla präster samarbetar med varandra i alla
tjänstefunktioner. Biskopsmötet anser vidare att det med samma konsekvens måste
hävdas att vad det därvid framför allt gäller är samverkan i gudstjänsten,
främst i nattvarden. Att permanenta ett förhållande där vissa präster inte
erkänner andra som präster och av den anledningen inte kan fira nattvard med
dem löser enligt Biskopsmötet inte problemet. Biskopsmötet betonar att den
yttersta målsättningen måste vara full gudstjänstgemenskap. Svenska kyrkans
församlings- och pastoralsförbund godtar i allt väsentligt de skäl och
synpunkter som utredningen åberopar till stöd för alternativ A, vilket
förbundet tillstyrker. Förbundet noterar med tillfredsställelse att statsmakterna
så långt möjligt vill undvika att gripa in i kyrkans inre liv. Förbundet anser
att det inom svenska kyrkan i dag synes finnas en början till en helande
process i ämbetsfrågan. Enligt förbundet finns det stora möjligheter att
bearbeta och finna lösningar-på de problem som återstår, trots kvarvarande
motstånd mot kvinnliga präster. Förbundet betonar pastoralinstitutens
möjligheter att bearbeta frågeställningarna kring ämbetet i den praktiska
prästutbildningen. Förbundet understryker också möjligheten att via perso-nalrekryteringsnämnden
verka för ett aktivt rekryteringsarbete. Det är förbundets förhoppning att
svenska kyrkan under de nya förutsättningar som ges själv skall kunna ta det
ansvar som lagstiftningen ålägger den och att statsmakterna inte skall behöva
gripa in med särlagstiftning för svenska kyrkan. Svenska kyrkans ulbildnings?iämnd
upplyser att den i enlighet med remissbeslutet har inhämtat yttranden från
pastoralinstituten i Lund och Uppsala. Liksom båda instituten förordar nämnden
alternativ A. Nämnden menar att kyrkan inom sig har förutsättningar att i ett
långsiktigt perspektiv finna lösningar som låter ämbetsfrågan träda tillbaka
för kyrkans evangeli-satoriska och sociala uppgift. Enligt nämnden har svenska
kyrkan via den nya praktiska prästutbildningen nu möjligheter att bearbeta
ämbetsfrågan på ett sätt som tidigare inte fanns. Stiftsrådet i Strängnäs stift
anser öet självklart att de båda trosuppfattningarna i kvinnoprästfrågan också
i framtiden får finnas sida vid sida inom kyrkan. Stiftsrådet framhåller att
kyrkan själv har ett

Prop. 1981/82:93 58

ansvar att se till att de båda uppfattningarnas
företrädare lojalt kan samarbeta och ges möjligheter till sådant samarbete.
Enligt stiftsrådet måste ordet hemortsrätt innebära att den som är motståndare
till kvinnliga präster skall kunna inneha också prästerlig tjänst. Om ordet
hemortsrätt för minoriteten endast skulle innebära en möjlighet till
prästvigning men inte möjlighet till att inneha prästerlig tjänst inom kyrkan,
innebär det väsentliga inskränkningar utifrån hur man vid reformens antagande
bedömde framtiden. När 1958 års behörighetslag kom till förutsattes att
meningsmotsättningarna skulle bestå och kyrkan ta på sig uppgiften att
fortsättningsvis under överskådlig tid leva med denna motsättning. Denna
motsättning finns flerstädes i kristenheten, utan att man fördenskull velat
ifrågasätta legitimiteten i de olika företrädarnas uppfattning, framhåller stiftsrådet.

Ansgarsförbundet
framhåller att frågan om kvinnliga präster inte är en könsfråga, utan en fråga
om tro och tolkning av Bibel och bekännelse. Frågan kan därför inte lösas med
lagstiftning. Förbundet menar att en mjuk övergång och en läkning bäst främjas,
om kyrkan själv får lösa de problem som kommer att uppstå. Kyrkan måste själv
med ömsesidig varsamhet och ömhet aktivt arbeta för en lösning efter
behörighetslagens upphävande, framhåller förbundet. Kristna studentrörelsen i
Sverige konstaterar att utredningens förslag är realistiskt och har möjlighet
att underlätta en utveckling mot jämställdhet mellan kvinnor och män i
prästämbetet. Mer än så kan man knappast kräva av statsmakterna, framhåller
Kristna studentrörelsen. Sveriges kyrkliga kvinnoråd anser att några
specialbestämmelser för svenska kyrkan inte bör gälla i framtiden och att en
behörighetslag speciellt för kvinnor är fullständigt onödig och dessutom
diskriminerande. Enligt kvinnorådet är jämställdhetsprincipen en självklar
princip också i svenska kyrkan. Kvinnorådet framhåller att det efter
behörighetslagens upphävande bör ankomma på svenska kyrkan att bemästra samarbetsproblemen
och styra kyrkans framtida utveckling mot hel och full jämställdhet mellan
kvinnor och män som präster i svenska kyrkan. Kvinnorådet anser att
prästvigning av motståndare bör ske också i fortsättningen, men att alla som
efter år 1983 prästvigs för tjänJt < svenska kyrkan måste kunna tjänstgöra
tillsammans med kvinnliga präster.

TCO
instämmer i utredningens ståndpunkt att statsmakterna inte kan undanta svenska
kyrkan från de allmänna principerna om jämställdhet mellan kvinnor och män som
gäller i samhället, TCO anser att de regler om jämställdhet mellan kvinnor och
män som har accepterats i arbetslivet skall gälla fullt ut också inom svenska
kyrkan. Enligt TCO finns det inte längre skäl att behålla 1958 års
behörighetslag. TCO avvisar utredningens alternativa förslag som medger väjningsrätt
eller undantagsregler. 5/1COISR framhåller att det i dagens samhälle är en
självklar princip att kvinnor och män skall ha lika rättigheter och att denna
grundsyn finns såväl i regeringsformen som i jämställdhetslagen. SACO/SR anser
att statsmakterna inte kan göra avsteg härifrån när det gäller svenska kyrkan.
SACO/SR

Prop. 1981/82:93 59

tillstyrker alternativ A. Därmed slår statsmakterna fast
att allmänna regler om jämställdhet skall gälla även inom svenska kyrkan i
framtiden, framhåller SACO/SR. Det markerar också kyrkans integritet och
ansvar. Den framtida utvecklingen kommer att bero på kyrkan själv, påpekar
SACO/SR. Att jämställdhet mellan kvinnor och män möter praktiska problem på
många områden är välkänt, men färdriktningen är klar. Den gäller enligt SACO/SR
även svenska kyrkan. Svenska kyrkans personalförbund upplyser att såväl
förbundet som helhet som dess styrelse är delad i fråga om kvinnliga präster.
Förbundet avvisar alternativ C men kan inte klart förorda vare sig alternativ A
eller alternativ B. Förbundet avvisar vidare tanken på en bortre gräns för
prästvigning av den som i ämbetsfrågan har en avvikande ståndpunkt. Förbundet
uttalar att lösningen av kvinnoprästfrågan måste såsom en kyrkans egen
angelägenhet anförtros kyrkans egna organ. Statstjänstemannaförbundet anser i
likhet med utredningen att statsmakterna inte kan undanta svenska kyrkan från
de allmänna principer om jämställdhet mellan kvinnor och män som gäller i
samhället. Förbundet menar att allmänna regler om jämställdhet skall gälla även
inom svenska kyrkan i framtiden. Förbundet tillstyrker att 1958 års
behörighetslag och därmed även samvetsklausulen upphör att gälla från den 1
januari 1983,

Centerns kvinnoförbund erinrar om att förbundet i slutet
av 1970-talet ifrågasatte om generation efter generation av nya präster skulle
ha rätt att städja sig på samvetsklausulen. Förbundet uttalade redan då kravet
att de präster som inträdde i sitt ämbete skulle vara beredda att följa
lagstiftningen och samarbeta med de kvinnliga prästerna. Sedan prästämbetet öppnades
för kvinnor, har speciell hänsyn tagits till kvinnoprästmotståndarna. Enligt
förbundet har det skett på bekostnad av kyrkans trovärdighet bland medlemmar
och till förfång och men för de kvinnliga prästerna i deras ämbetsutövning.
Detta kan inte längre accepteras. Förbundet anser att situationen nu är så
ohållbar att samhället måste ingripa, även om förbundet i princip anser att
svenska kyrkan själv skall besluta om sitt inre liv. Förbundet beklagar djupt
att kyrkan inte själv har lyckats lösa konflikterna kring kvinnoprästfrågan.
Förbundet är inte berett att föreslå hur man lagtekniskt löser frågan om att
upphäva samvetsklausulen. Folkpartiets kvinnoförbund instämmer i utredningens
uttalande att statsmakterna inte kan undanta svenska kyrkan från de allmänna
principer om jämställdhet mellan kvinnor och män som gäller i samhället i och
med att svenska kyrkan själv har fastställt att kvinna kan inneha prästämbete
utan hinder av bekännelsen. Förbundet som förordar alternativ A betonar att den
som efter samvetsklausulens undanröjande inträder som präst i svenska kyrkan
måste vara beredd på att det kommer att krävas av honom att han skall i alla
tjänstefunktioner samarbeta med andra präster i kyrkan oavsett kön. Vad kvinnoprästfrågan
egentligen gäller är enligt förbundet att skapa ett fungerande samarbete inom
kyrkan grundat på ett lojalt respekterande av kyrkans officiella ordning,
samtidigt som en annan trosuppfattning respekteras som förenligt med

Prop. 1981/82:93 60

bekännelsen. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
framhåller att ett så stort trossamfund som svenska kyrkan naturligtvis kan
rymma olika trosuppfattningar, men när den ena trosuppfattningen mynnar ut i
trakasserier mot en grupp inom kyrkan, nämligen de kvinnliga prästerna, hotas
hela gemenskapen inom svenska kyrkan. Förbundet anser att någon särskild . lag
att kvinna är behörig till prästerlig tjänst inte längre behövs. Förbundet
tillstyrker utredningens förslag om upphävande av 1958 års lag och därmed samvetsklausulen
utan att det stiftas en ny behörighetslag. Förbundet delar utredningens
optimistiska bedömning att ett slopande av samvetsklausulen ger svenska kyrkan
ett förtroende som främjar strävandena att hålla ihop svenska kyrkan.
Vänsterpartiet kommunisterna tillstyrker utredningens förslag att samvetsklausulen
avskaffas. Partiet framhåller att det av regeringsformen och jämställdhetslagen
framgår att kvinnor och män skall ha lika rättigheter. Enligt partiet är det
naturligtvis statsmakternas skyldighet att se till att dessa lagar respekteras.
De präster som inte kan efterleva gällande lagstiftning borde kunna finna andra
möjligheter att utöva sitt kyrkliga arbete, framhåller partiet,

Botkyrka-Tumba kyrkliga samfällighet, som ansluter sig
till alternativ A, anser att samvetsklausulen snarast bör avlösas. Enligt samfälligheten
är det inte acceptabelt att kvinnoprästlagstiftningen inte respekteras med
hänsyn till att 1958 års allmänna kyrkomöte tillstyrkte behörighetslagen.
Trollhättans församling framhåller att efter snart 25 år 1958 års beslut bör
få slå igenom för dem som tar tjänst som präst i svenska kyrkan. Som villkor
för antagande till präst skall domkapitlet i varje stift uppställa att
vederbörande är villig att samverka i alla tjänstefunktioner med andra präster
i kyrkan, oavsett kön. Det är också nödvändigt att den som skall utnämnas till
biskop förklarar sig villig att viga kvinnor som präster och verka för
jämställdhet mellan kvinnor och män i prästämbetet, framhåller församlingen.
Ett fortsatt kvinnoprästmotstånd inom kyrkan skadar nämligen dess trovärdighet
och riskerar att fjärma den från folket.

2.1.3 Remissinstanser som är negativa till utredningens
förslag

Några instanser redovisar en negativ grundinställning till
förslagen. Av dessa anser en del att nuvarande ordning i huvudsak bör behållas,
medan andra, som ansluter sig till att samvetsklausulen omprövas, anser att den
åskådning som motståndet mot kvinnliga präster bygger på skall accepteras av statsmakterna.

Dotnkapidet i Göteborg anför att utredningen har
koncentrerat förslagen till de prästvigningsvillkor som skall gälla efter
utgången av år 1982. Vidare anför domkapitlet att förslagen har koncentrerats
till frågan hur man bäst skall kunna styra utvecklingen därhän att en ny
prästgeneration kommer att ha den trosuppfattning som majoriteten har. Enligt
domkapitlet har denna koncentration på den nya prästgenerationen lämnat frågan
vad som händer

Prop.
1981/82:93 61

med de redan prästvigda i oklarhet. Domkapitlet menar att
utredningen alltför kraftigt har strukit undei att den trosuppfattning som
svenska kyrkan har haft fram till år 1958 inom en snar framfid bör försvinna.
Trosfrågor är av andlig art och bör bearbetas genom andliga mekanismer och inte
genom tvång och lagstiftning, framhåller domkapitlet. Det är den andliga
kraften i en trosuppfattning som är den avgörande. Domkapitlet anser att kyrkan
själv skall lösa de problem av samarbetskaraktär som kan uppstå och att
stiftsledningarna bör kunna bäst hantera de lokala problem som kan uppstå.
Domkapitlet menar att det är möjligt att behålla nuvarande ordning med vissa
justeringar. Om 1958 års behörighetslag med dess samvetsklausul upphävs, anser domkapitlet
att en ny lag klart måste ange att de präster som håller fast vid vad som var
svenska kyrkans bekännelse fram till år 1958 inte bara får äga en tro som
stämmer med kyrkans bekännelse utan också handla efter den enligt de av kyrkan
själv utarbetade samarbetsreglerna. Enligt domkapitlet är endast en sådan
lagteknisk lösning acceptabel som undviker ett förvärrande av situationen i
kyrkan. Ingen definitiv bortre gräns för prästvigning bör sättas. Domkapitlet
framhåller att de i tjänst varande prästerna liksom de nya prästerna bör ges en
sådan hemortsrätt i kyrkan att de kan verka med frimodighet i överensstämmelse
med en tro som enligt utredningen inte avviker från kyrkans bekännelse. Svenska
kyrkans diakoninämnd yrkar avslag på utredningens förslag att 1958 års
behörighetslag upphävs och att den till lagen knutna samvetsklausulen därmed
elimineras. Nämnden förordar att samarbetsreglerna får möjlighet att
praktiseras en längre tid. Enligt nämnden borde det förhållandet att det inte
är någon ringa minoritet av prästerskapet som hyser uppfattningen, att
institutionen med kvinnliga präster strider mot nytestamentlig uppfattning och allmänkyrklig
tradition, ha föranlett utredningen att gå närmare in på detta faktum. En
analys av denna från kyrkans officiella syn avvikande övertygelse hade enligt
nämnden försvarat sin plats. Nämnden uttalar vidare att svenska kyrkan är ett
trossamfund, i vars interna lärofrågor statsmakterna inte har möjlighet att
ingripa. Staten kan för sin verksamhet hävda demokratiska principer om
jämställdhet. Men kyrkan, i synnerhet ett evangelisk-lutherskt samfund, är i
första hand och uteslutande bunden vid Den heliga skrift som rättesnöre för
kyrkans och den enskildes trosliv. Nämnden anser att statsmakterna inte har
kompetens att ingripa i frågor som rör kyrkans bekännelse. Nämnden anmärker att
ett borttagande av den samvetsbestämda rörelsefrihet som hittills har
tillförsäkrats präst med annan uppfattning i kvinnoprästfrågan än svenska
kyrkans officiella måste betraktas som oacceptabelt, så länge ifrågavarande
uppfattning är förenlig med svenska kyrkans bekännelse. En bevarad hemortsrätt,
som utredningen vill tillförsäkra dem som inte kan förena kvinnoprästreformen
med sin trosövertygelse, måste för att inte framstå som en chimär och leda till
hyckleri även framdeles bygga på att svenska kyrkan i sin bekännelse lika väl
som i det praktiska handlandet ger utrymme för båda ståndpunkterna, framhåller
nämnden, Sveriges evangelis-

Prop.
1981/82:93 62

ka student- och gymnasiströrelse (SESG) framhåller att den
tro och bibelsyn som hävdas av kvinnoprästmotståndarna och som svenska kyrkan
accepterar som förenlig med bekännelsen måste garanteras verklig hemortsrätt i
kyrkan. SESG framhåller också att svenska kyrkan måste betraktas som ett
trossamfund som inte självklart kan dirigeras av statliga principer. Att
stelbent genomdriva jämlikhet och behandla präster som statstjänstemän, utan
att ta hänsyn till att de kan och måste vägledas av sin tro och övertygelse, är
att behandla kyrkan endast som en del av staten och underkänna kyrkans karaktär
av trossamfund, framhåller SESG. Det är märkligt att jämställdhetslagen av
hänsyn till religionsfriheten kan göra undantag för trosöverty-gelser inom
andra trossamfund än svenska kyrkan, medan svenska kyrkan tydligen betraktas
som ett statligt verk. Enligt SESG är antagligen alternativ A det enda
realistiska av utredningens alternativ. SESG anser emellertid att det klokaste
torde vara att behålla nuvarande lagstiftning och låta gällande inomkyrkliga
samarbetsregler vara vägledande för den praktiska handläggningen av
uppkommande problem.

Arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse (aKF) anser att
utredningens sätt att resonera innebär mycket allvarliga ingrepp i kyrkans inre
angelägenheter, ingrepp som för svenska kyrkan är ett stort steg närmare en
förödande kyrkokamp och kyrkosplittring. aKF menar att utredningens resonemang
visar bristande respekt för svenska kyrkan som trossamfund. Enligt aKF passar
utredningens slutsatser väl in i den trolöshetsdebatt som kvinnopräst-reformens
tillskyndare har ägnat sig åt alltsedan år 1958. Denna trolöshet mot givna
löften från kyrkomöte, riksdag och regering att ingen skulle tvingas att handla
mot sitt samvete i ämbetsfrågan visar sig också på en annan punkt. aKF
framhåller att ordningsfrägan från 1958 nu har förvandlats till den stora
bekännelsefrågan, den enda fråga som man inte får tveka om svaret på, om man i
framtiden vill bli prästvigd och om man redan nu skall vara meriterad för en
kyrkoherdetjänst i vissa stift. Enligt aKF skapar utredningens uttalanden
intrycket att den grundläggande bakomliggande principen för utredningen har
varit att staten är överordnad kyrkan, vilket inte är i överensstämmelse med
svensk lagstiftning. aKF framhåller att det inte är självklart att samma regler
måste gälla i kyrkan som i samhället. Enligt aKF kan kvinnoprästfrågan aldrig
för kyrkan framstå som en jämställdhetsfråga. I den mån statsmakterna i något
avseende vill "falla tillbaka på allmänna regler om jämställdhet mellan
kvinnor och män" måste detta självfallet i lika grad beröra samtliga
religiösa samfund i landet. Det finns enligt aKF anledning att peka på
utredningens bristande sinne för konsekvens i behandlingen av trossamfunden. aKF
anser att all statlig inblandning i inomkyrkliga frågor enbart skadar både
kyrkan och staten. Utredningens attityd mot svenska kyrkan kommer enligt aKF
inte att bidra till lösningen av några samarbetsproblem. Sådana löses inte
genom maktspråk uppifrån utan genom samtal på samma plan mellan människor som
respekterar övertygelser. aKF bejakar givetvis att 1958 års behörighetslag
upphävs. aKF förväntar

Prop.
1981/82:93 63

sig emellertid att en sådan lagteknisk lösning anges som
ger både i tjänst varande präster och blivande präster, som inte accepterar
kvinnliga präster, en hemortsrätt i svenska kyrkan som minst motsvarar
innehållet i samarbetsreglerna.

Kyrklig
samling framhåller att samvetsklausulen måste sägas innebära ett gemensamt
åtagande av kyrka och statsmakt. När prästämbetet öppnades för kvinnor rådde
full enighet om dels att en kyrkosplittring måste undvikas, dels att detta var
möjligt genom att båda ståndpunkterna i kvinnoprästfrågan kunde rymmas inom
kyrkan och inom ramen för bekännelsen. Enligt Kyrklig samling bör det särskilt
framhållas att samvetsklausulen saknar varje antydan om en tidsbegränsning
eller att meningsmotsättningen kunde antas vara av övergående natur eller att
erkännandet av minoritetens sätt att leva och verka i kyrkan skulle betraktas
som en övergångsanordning. Kyrklig samling betonar värdet av utredningens
markering att det är fråga om en inomkyrklig angelägenhet, i vilken staten bör
undvika att gripa in. Om staten inte är beredd att respektera att detta är en inomkyrklig
fråga som kyrkan måste få bearbeta utifrån sina egna förutsättningar utan hot
om statliga ingripanden i syfte att göra allmänt samhälleliga värderingar
gällande i kyrkan, blir kyrkans självständighet i dess egna inre angelägenheter
en ren illusion och allt tal därom tomma ord. Med en sådan hållning skulle man
riva upp själva den grund på vilken förhållandet mellan kyrka och stat vilar,
nämligen åtskillnaden mellan andligt och värdsligt regemente, framhåller
Kyrklig samling. Enligt Kyrklig samling synes emellertid utredningen vilja fillerkänna
statsmakterna en ur folksuveräniteten härledd kompetens att utifrån
samhälleligt accepterade värderingar fälla avgöranden även i trosfrågor. Inom
1958 års kyrkomöte rådde dock full enighet om att frågan om kvinnas behörighet
till prästerlig tjänst inte skulle avgöras utifrån samhällets allmänna
principer om likställighet mellan man och kvinna utan att det utslagsgivande
måste vara Bibelns vittnesbörd. Kyrklig samling uttalar att den inomkyrkliga
meningsskiljaktigheten inte har sin grund i om man godtar eller inte godtar den
samhälleliga jämställdhetsprincipen utan bottnar i olikheten i bibelsyn och
bekännelsetolkning. 1 kyrkans liv kan folkvilja och statsmakt aldrig bli en
högsta auktoritet, överordnad Bibel och bekännelse. Den statsmakt som försöker
etablera sig som en sådan högsta auktoritet även i trosfrågor försätter inte
bara berörda trossamfund utan framför allt sig själv i en ohållbar situation.
Enligt Kyrklig samling framgår av utredningens uttalanden att det problem som
statsmakterna med växande otålighet vill se en lösning pä inte är hur en inomkyrklig
samexistens mellan två bestående meningsriktningar skall kunna etableras, utan
tvärtom hur den ena av dessa båda meningsriktningar skall tvingas att försvinna
ur kyrkans liv. Denna grundläggande tvetydighet om vad hela saken egentligen
gäller bidrar enligt Kyrklig samling inte till någon "lösning" av
vare sig det ena eller det andra problemet. Tvärtom kommer den att leda till
ständigt nya missförstånd och konflikter. Kyrklig samling menar att mycket
skulle vara vunnet om man på

Prop. 1981/82:93 64

politiskt ansvarigt håll gjorde klart för sig att den
åskådning som ligger till grund för motståndet mot kvinnliga präster inte
kommer att försvinna från svensk mark och inte heller kommer att kunna stängas
ute från svenska kyrkan. En sådan åskådning får man inte att försvinna vare sig
genom administrativa och legislativa åtgärder eller med politiskt-moraliska opinionsyttringar.
Så länge staten ställer försvinnandet av en religiös åskådning ur svenska
kyrkan som villkor för att avstå från ingripanden i kyrkans inre liv endast
hindrar den läkningen av den inomkyrkliga motsättningen. På sikt bäddar man för
en förödande kyrkokamp, framhåller Kyrklig samling.

Förbundet för kristen enhet finner det utomordentligt
anmärkningsvärt att statsmakterna medelst lagstiftning försöker tvinga den
minoritet i svenska kyrkan som håller sig till den allmänkristna
majoritetsuppfattningen att mot sin övertygelse i handling acceptera kvinnor
som präster. Societas Sanctae Birgittae erinrar om att faran för
kyrkosplittring alltjämt kvarstår, om samvetsklausulen bortskaffas utan att
motsvarande garantier skapas för lekfolk och ämbetsinnehavare att med okränkta
samveten och behållen handlingskraft få tjäna svenska kyrkan. Enligt Societas Sanctae
Birgittae ger utredningen inga garantier för att hemortsrätten i framtiden
skall respekteras och främjas. Förhoppningsvis kommer det alltid i svenska
kyrkan att finnas lekfolk, präster, kanske t. o. m, biskopar, som genom sin
bundenhet vid Guds ord inte kan tillerkänna det kvinnliga prästämbetet biblisk
legitimitet, Societas Sanctae Birgittae framhåller att svenska kyrkans dilemma
i ämbetsfrågan inte ligger däri att tro står emot tro utan att en i Guds ord
grundad ordning står emot en av människor stiftad lag, och att man alltid måste
lyda Gud mer än människor. Enligt Societas Sanctae Birgittae måste i en ändrad
lagstiftning biskopar, präster och lekfolk, som genom sin på Bibeln och
bekännelsen grundade övertygelse inte kan finna prästvigning av kvinnor
förenlig med den kristna kyrkans ordning, uttryckligen tillerkännas inte blott
formell hemortsrätt i svenska kyrkan utan också rätt att i ämbetsförvaltning
och kyrklig verksamhet följa sin övertygelse.

2.2 Uttalanden om de olika lagtekniska alternativen

2.2.7 Utredningens tre huvudalternativ

Flera av de instanser som tillstyrker alternativ A
diskuterar innebörden i alternativet och lagmotivens utformning.

Länsstyrelsen
i Kronobergs län anser att ett upphävande av 1958 års behörighetslag bör
förenas med ett motivuttalande som innebär att nytillträdande präster skall vara
skyldiga att samarbeta fullt ut med kollegor, oavsett kön. Länsstyrelsen
tillstyrker alternativ A under förutsättning att ett sådant motivuttalande
görs. Länsstyrelsen i Skaraborgs län tillstyrker alternativ A och förutsätter
att de motivuttalanden som avses komplettera alternativet klart anger
statsmakternas ogillande av sådan diskriminering.

Prop. 1981/82:93 65

som t. ex. har skett när en biskop med hänvisning till sin
principiella inställning till kvinnliga präste. har vägrat att utföra de
åligganden som enligt praxis ankommer på biskopen.

Domkapitlet
i Uppsala ansluter sig till alternativ A. Domkapitlet finner att alternativen B
och C innebär en fastlåsning i ett visst läge, som i sin tur innebär en risk för
att motsättningarna konserveras. En lösning enligt alternativ A innebär enligt
domkapitlet att kyrkan tar på sig ett stort ansvar att ensam svara för sina
angelägenheter i kvinnoprästfrågan. Domkapitlet är av den övertygelsen att
detta ändå är den enda möjliga vägen, eftersom den läkningsprocess som nu är på
gång beträffande denna känsliga fråga sannolikt skulle försvåras av ett
ingripande från statsmakternas sida. Domkapitlet i Linköping anser att
huvudlinjerna i förslaget brister i klarhet och att det finns risk för att
skilda tolkningar av vad alternativ A innebär kan leda fill onödiga konflikter.
Domkapitlet framhåller att lagmotiven rimligen måste tolkas så att ingen
definitiv bortre gräns sätts för anställning som präst i svenska kyrkan för den
som har en sådan samvetsövertygelse att full samverkan vid den tidpunkten inte
syns vara möjlig. Domkapitlet uttalar vidare att det för kyrkans frihet är helt
grundläggande att biskopens fria lämplighetsprövning får gälla och att
domkapitlet, som bäst känner till läget i ett stift, får bedöma vilka präster
som kan antas eller inte. Denna princip är enligt domkapitlet i Linköping
omistlig för kyrkan därför att den är ett uttryck för kyrkans religiösa frihet.
Dotnkapidet i Skara framhåller att alternativ A bäst tillgodoser principen att
staten inte bör gripa in på kyrkans interna område. Domkapitlet instämmer i att
konsekvensen av att 1958 års behörighetslag upphävs blir att allmänna principer
kommer att gälla, främst jämställdhetslagen. Detta innebär enligt domkapitlet
att den som efter ett upphävande vigs till präst måste vara beredd på att det
kan komma att krävas av honom att han i alla tjänstefunktioner samverkar med
andra präster oavsett kön. Domkapitlet anser det utomordentligt viktigt att
detta klargörs såväl i början av de teologiska studierna som inför prästvigning
och missivering. Domkapitlet i Lund förordar alternativ A och anser att denna
lösning ger kyrkan möjlighet att själv lösa frågan. Domkapitlet framhåller
vidare att alternativ B innebär ett olyckligt konserverande av dagsläget och
inte ger förutsättningar för att målet om fullständig gemenskap skall uppnås.
Ett alternativ av innebörd att en definitiv bortre gräns sätts för vigning av
motståndare till kvinnliga präster skulle vara mycket olyckligt och oförenligt
med kyrkomötets uttalanden år 1958 samt kunna förorsaka en splittring av
kyrkan. Detta måste enligt domkapitlet undvikas. Domkapitlet vill därför
bestämt avstyrka alternativ C. Domkapitlet framhåller också att en
förutsättning för att alternativ A verkligen skall innebära att kyrkan kan
komma vidare i frågan är att det klart framgår vad alternativet innebär.
Domkapitlet anmärker att utredningen på denna punkt själv tycks sväva på målet
och citerar olika uttalanden i utredningens betänkande. Enligt domkapiflets
uppfattning är det viktigt att det mycket klart i motiven slås fast 5 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 93

Prop. 1981/82:93 66

vad alternativ A innebär. Domkapitlet betonar att det är
på biskopens och domkapitlets framtida behandling av frågor om prästkandidaters
lämplighet för prästvigning resp. antagning för tjänst i stiftet som
utvecklingen beror. Domkapitlet i Karlstad förordar alternafiv A. En lösning
enligt alternativ B eller C skulle blott innebära att en ny form av samvetsklausul
infördes som skulle låsa läget. Domkapitlet uttalar att en lösning enligt
alternativ A innebår att de som prästvigs efter reformens ikraftträdande måste
vara beredda att i alla tjänstefunktionerna samarbeta med andra präster oavsett
kön. Något förbud att prästviga dem som är motståndare till kvinnliga präster
bör enligt domkapitlet inte finnas. Domkapitlet framhåller vidare att det bör
höra till domkapitlets lämplighetsprövning att avgöra den frågan. Läget kan
emellertid vara olika i skilda stift. Men prästvigningslöftet att "troget
efterleva kyrkans lag och ordning" bör enligt domkapitlet innefatta också
att samarbeta med alla präster oavsett kön. Domkapitlet är medvetet om att vad
domkapitlet förordar kan leda till vissa oklarheter. Det fastslås inte direkt
vad som krävs av en motståndare till kvinnliga präster. Risken finns enligt
domkapitlet att somliga stift passivt accepterar ett motstånd mot kvinnliga
präster. Domkapitlet framhåller att det är viktigt att domkapitlen är medvetna
om att målet måste vara att alla präster kan medverka med andra präster oavsett
kön och att domkapitlen år aktiva för att uppnå aetta mål. Men det måste enligt
domkapitlet också finnas en viss öppenhet för praktiska lösningar och själavårdsmässigt
handlande. Domkapitlet i Härnösand, som förordar alternativ A, ställer sig
avvisande till utredningens motivuttalanden som kan leda till oklarhet om vad
som avses. Uttalandet "att de som efter reformens ikraftträdande anställs
som präster i svenska kyrkan skall vara beredda att i alla tjänstefunktioner
samarbeta med andra präster i svenska kyrkan oavsett kön" kan - som också
har anförts i det särskilda yttrandet -komma att missuppfattas genom att
lösryckt ge ett intryck av att det sätts en definitiv bortre gräns för
anställning som präster i svenska kyrkan för dem som har en så djupgående
uppfattning i ämbetsfrågan att full samverkan inte ter sig möjlig. Domkapitlet
anser att uttalandet bör formuleras om. Enligt domkapitlet skall personer med
annan upfattning i ämbetsfrågan ha hemortsrätt i svenska kyrkan. Domkapitlet i
Visby biträder alternativ A under förutsättning att alternativet utformas så
att uppfattningen i ämbetsfrågan efter behörighetslagens upphävande inte
omöjliggör för präster att stå kvar i tjänst eller för prästkandidat att
erhålla prästvigning och tjänst. Domkapitlet anser att detta skall garanteras
genom ett motivuttalande eller på annat sätt.

Biskopsmötet tillstyrker alternativ A och menar att kyrkan
själv måste ges förtroendet att lösa problemet. Biskopsmötet framhåller att
ansvaret för att den i motiven uttryckta målsättningen uppfylls kommer, enligt
den ordning som råder i svenska kyrkan, att vila på biskop och domkapitel. Det
år enligt Biskopsmötet nödvändigt att biskopens fria lämplighetsprövning
bevaras. Till lämplighetsprövningen hör att avgöra om prästkandidaten med den
syn

Prop.
1981/82:93 67

han eller hon har i teologiska frågor kan fungera som präst
i svenska kyrkan och i det stift som han eller hon vill prästvigas för. Bl. a.
handlar det därvid om villigheten att samarbeta med andra präster i stiftet,
framhåller Biskopsmötet. Biskopen har vid sin lämplighetsprövning att ta
ställning till bl. a. detta. Enligt Biskopsmötet ankommer det på biskopar och
domkapitel att beträffande prästerliga tjänster skapa en praxis i anslutning
till jämställdhetslagen. Rikskommittén för stiftstingen tillstyrker alternativ
A och framhåller att förutsättningar nu skapas för ett fungerande samarbete i
kyrkan. Rikskommittén förordar även den föreslagna kommentaren tolkad så att
ingen definitiv bortre gräns sätts för anställning som präst i svenska kyrkan
för den som har en sådan samvetsövertygelse att full samverkan inte syns
möjlig. Även om delar av prästerskapet alltjämt avvisar kvinnoprästreformen,
främjas utvecklingen inte av tvångsåtgärder utan genom fortlöpande tålmodigt
arbete i samtal och teologiskt meningsutbyte. Rikskommittén framhåller att det
är oundgängligen nödvändigt för kyrkan att biskopens fria lämplighetsprövning
får gälla och att domkapitlet, som bäst känner till läget inom stiftet, får
bedöma om präst skall antas eller ej. Riksförbundet kyrkans ungdom tillstyrker
alternativ A men kan inte ställa sig bakom utredningens kommentarer till
alternativet. Förbundet ansluter sig beträffande innebörden i alternativ A
till vad som anförs i experten Ingegerd Troedssons särskilda yttrande. Enligt
JO förefaller alternativ A vara det enda tänkbara av de tre alternativen.

Stiftsrådet
i Strängnäs stift, som biträder alternativ A, menar att det inte är nödvändigt
att ha en särskild lag i de fall allmänna bestämmelser gör rättsläget klart.
Enligt stiftsrådet tillgodoser alternativ A synpunkten att staten så litet som
möjligt bör gå in i kyrkans inre angelägenheter. Alternativ A innebär också att
det överlämnas till kyrkan att själv komma till rätta med de svårigheter som
ett accepterande av kvinnoprästmotståndet som förenligt med bekännelsen utgör.
Enligt stiftsrådet blir det kyrkans uppgift att på olika nivåer söka tillskapa
goda arbetsförhållanden för samtliga präster. Siftsrådet framhåller att detta
ställer stora krav på kyrkans ledning på de olika nivåerna och på företrädarna
för de olika meningsriktningarna i fråga om hänsyn, klokhet och respekt för de
förutsättningar fill vilka kyrkan har förpliktat sig när kvinnoprästreformen
genomfördes. Stiftsrådel i Västerås stift biträder alternativ A, Stiftsrådet
noterar med tillfredsställelse att detta alternativ innebär en frihet för
kyrkan att i praktiken finna samarbetslösningar. Kyrkan har enUgt stiftsrådet
själv ansvar för att frågan får en lösning. Svenska kyrkan bör även i
fortsättningen ha högt i tak så att människor med en annan uppfattning alltjämt
har hemortsrätt i kyrkan. Stiftsrådet är inte övertygat om att det i lagmotiven
bör anges en sista gräns efter vilken alla, som träder i tjänst i svenska
kyrkan, måste vara beredda att samarbeta med andra präster i alla
tjänstefunktioner. Målsättningen måste emellertid vara att alla präster
samarbetar också i gudstjänsten som är centrum i kyrkans liv. Detta måste
enligt stiftsrådet stå helt klart för dem som efter det att beslut har fattats
om

Prop. 1981/82:93 68

upphävande av 1958 års behörighetslag börjar studera
teologi för att bli präster. Stiftsrådet framhåller att lagförslaget genom sina
formuleringar inte bör förutsätta ett motstånd mot kvinnliga präster. Kyrkans
praktiska lösningar måste i nuläget finna vägar till samarbete mellan
företrädare för skilda uppfattningar. Stiftsrådet i Karlstads stift anser att
alternativ A bäst främjar den positiva utveckling, den läkningsprocess inom
kyrkan som är målet. Stiftsrådet erinrar samtidigt om att det är viktigt att de
präster som har uppfattningen att en kvinna inte kan vara präst blir behandlade
på ett sådant sätt att de känner hemortsrätt i svenska kyrkan. I framtiden bör
enligt stiftsrådet emellertid sådana personer inte prästvigas som inte i alla
sina tjänstefunktioner kan samarbeta med andra präster oavsett kön. Stiftsrådet
i Härnösands stift ansluter sig till alternativ A och tillstyrker att det åt
svenska kyrkan överlåts att inom ramen för allmänna regler lösa sina samarbetsproblem.
Stiftsrådet instämmer i experten Ingegerd Troedssons särskilda yttrande, vari
sägs att lösningen ligger i en process på sikt. Förändringen måste komma
inifrån för att bestående lösningar skall uppstå. Stiftsrådet anser emellertid
att utredningens krav på samarbetsvilja hos nyanställda präster kan motverka
den inre mognadsprocess som är en förutsättning för full jämställdhet mellan
kvinnor och män i kyrkans ämbeten, likaväl som i samhället i övrigt. Stiftsrådel
i Stockholms stift anser att man inte skall permanenta möjligheten att vägra samarbete
med kvinnliga präster. Stiftsrådet biträder alternativ A som tillförsäkrar kvinnoprästmotståndare
hemortsrätt i kyrkan och tillgodoser övertygelsen att envar som inträder som
präst i svenska kyrkans tjänst måste kunna tjänstgöra fullt ut tillsammans med
kvinnliga präster. Trollhällans församling tillstyrker alternativ A och
framhåller att 1958 års behörighetslag inte längre behövs, eftersom
regeringsformen och jämställdhetslagen ger kvinnorna en rätt till lika
behandling även inom prästämbetet. Enligt församlingen visas med alternativ A
all rimlig hänsyn till präster som trätt i tjänst före reformens genomförande
och som är motståndare till kvinnliga präster. Däremot markeras klart att de
som efter reformens ikraftträdande anställs som präster i svenska kyrkan skall
vara beredda att i alla tjänstefunktioner samarbeta med andra präster i kyrkan,
oavsett kön. framhåller församlingen. Kyrkan kan inte bygga på väjningsrätten
för all framtid. Den måste betraktas som en övergångsanordning. Församlingen framhåller
att redan de undantag som utredningen har förutsatt innebär att väjningsrätten
blir behövlig i flera årtionden för präster som redan har prästerlig tjänst.

Evangeliskt forimi föredrar alternativ A under
förutsättning att det klart framhålls i motiven till den föreslagna
lagändringen att de som efter reformens ikraftträdande anställs som präster i
svenska kyrkan skall vara beredda att i alla tjänstefunktioner samverka med
andra präster i kyrkan, oavsett kön. Evangeliskt forum anser att det i motiven
också bör ingå en passus enligt vilken det bör åligga domkapitlet att ställa
som villkor för antagande av prästkandidat i stiftet, att vederbörande är
villig att i alla

Prop. 1981/82:93 69

tjänstefunktioner samverka med andra präster i kyrkan
oavsett kön. Evangeliskt forum anser vidare att det i motiven klart bör uttalas
att nytillträdande biskopar måste vara villiga att förätta prästvigning av
såväl kvinnor som män. Evangeliskt forum föreslår även att det i motiven klart
fastslås att varje biskop har skyldighet att ha positiv kontakt med både de
manliga och de kvinnliga teologie studerande som avser att ansöka om
prästvigning för stiftet, objektivt pröva deras lämplighet, på lika villkor ge
män och kvinnor venia, medverka till förordnanden som tjänstebiträde och
förrätta deras prästexamen.

Fredrika-Bremer-förbundet tillstyrker alternativ A och
framhåller att förekommande diskriminering av kvinnliga präster inom svenska
kyrkan inte längre kan accepteras. Förbundet föreslår att motiven till den
föreslagna lagen om upphävande av behörighetslagen klart stadgar att det inte
längre skall vara möjligt att prästviga kvinnoprästmotståndare i svenska kyrkan
och att de som anställs som präster skall vara beredda att i alla
tjänstefunktioner samarbeta med andra präster i kyrkan oavsett kön. Vidare
föreslår förbundet att biskop och kyrkoherde såsom arbetsledare skall vara
skyldiga att samarbeta med såväl kvinnliga som manliga präster, att både
kyrkans beslutsfattare och prästkandidater ges utbildning i jämställdhétsfrågor
och att kyrkan åläggs att föra en engagerad och på jämställdhet inriktad
rekrytering till prästämbetet. Enligt förbundets mening har hemortsrätten fått
en för vid tolkning av utredningen genom att likhetstecken har satts mellan
rätten att ha en tro och rätten att i yrket förkunna den, även om den strider
mot kyrkans officiella uppfattning. Det kan enligt förbundet inte anses strida
mot grundlagen att vägra någon att bli präst. Moderata kvinnoförbimdet ansluter
sig till alternativ A och betonar att den som inträder som präst i svenska
kyrkan måste vara beredd på att det kan krävas av honom att han skall i alla
tjänstefunktioner samarbeta med andra präster i kyrkan, oavsett kön. Förbundet
anser att det mycket angeläget att man inom svenska kyrkan kommer till rätta
med missförhållandet att vissa manliga präster anser sig inte kunna - och inte
heller behöva - samarbeta med kvinnliga kollegor.

Några instanser diskuterar frågan om vad det kan innebära
att jämställdhetslagen gäller också svenska kyrkan.

Jämställdhetsombudsmannen ansluter sig till alternativ A.
Om man vill tillgodose kraven på att gällande lag - t. ex. jämställdhetslagen -
skall respekteras inom svenska kyrkan och allmänna principer om jämställdhet
mellan kvinnor och män följas, får detta oundgängligen vissa konsekvenser för
den hemortsrätt som man samtidigt vill ge kvinnoprästmotståndarna, framhåller
jämställdhetsombudsmannen. Om man med hemortsrätt menar att även den som har en
från kyrkans officiella ståndpunkt avvikande syn i behörighetsfrågan kan vara
präst i svenska kyrkan, vållar den bevarade hemortsrätten inte några problem.
Om däremot den avvikande uppfattningen - i enlighet med vad kyrkan hitintills
godtagit - får föranleda

Prop. 1981/82:93 70

särbehandling i form av väjningsrätt eller liknande, går
hemortsrätten enligt ombudsmannens uppfattning inte att förena med kravet på
att de kvinnliga prästerna skall ha full jämställdhet på samma sätt som gäller
för andra yrkeskategorier. Ombudsmannen framhåller att utredningen på flera
ställen i sitt betänkande har uttalat dels att jämställdhetslagen efter det att
1958 års behörighetslag har upphävts ger utrymme för att ta hänsyn till oHka trosuppfattningar,
dels att sådana praktiska anordningar som är nödvändiga för att främja en
fortsatt utveckling mot det angivna målet kommer att vara godtagbara enligt
jämställdhetslagen. Enligt ombudsmannen har utredningen inte närmare klargjort
vilka "praktiska anordningar" som avses. Någon rätt eller skyldighet
till särbehandling av kvinnliga eller manliga präster på nu ifrågavarande grund
kan emellertid enligt ombudsmannens uppfattning inte göras gällande utifrån
jämställdhetslagens bestämmelser eller syfte. Efter det att behörighetslagen
har upphävts kan alltså inte påfordras att en arbetsgivare skall leda och
fördela arbetsuppgifterna i en församling så att kvinnliga präster och kvinnoprästmotståndare
inte behöver förrätta liturgisk tjänst tillsammans, framhåller
jämställdhetsombudsmannen.

Domkapitlet i Uppsala beklagar att utredningen inte har
redovisat hur utredningen ser på de konfliktsituationer som även i
fortsättningen kommer att uppstå. Enligt domkapitlet har utredningen inte visat
upp på vilket sätt jämställdhetslagen ger utrymme för oliktänkande i kvinnoprästfrågan.
Jämställdhetskommittén tar avstånd från en lösning som ger kvinnoprästmotståndarna
möjlighet att åberopa annan lagstiftning till stöd för ett fortsatt motstånd
mot kvinnliga präster även sedan behörighetslagen har upphört att gälla.
Kommittén ställer sig tveksam till utredningens tolkning av 3 § andra stycket
jämställdhetslagen som medger särbehandling på grund av kön om det är
berättigat av hänsyn till ett ideellt eller annat särskilt intresse som inte
bör vika för jämställdhetsintresset. Såvitt kommittén känner Ull har det i
samband med jämställdhetslagens tillkomst inte förekommit något i diskussionen
som stöder uppfattningen att 3 § andra stycket skulle kunna åberopas för
särbehandling av kvinnliga präster i svenska kyrkan. När behörighetslagen
upphävs torde enligt kommitténs uppfattning detta därför inte medföra att
jämställdhetslagens nyssnämnda bestämmelse i stället kan åberopas till stöd för
manliga präster att fortsätta motståndet mot kvinnliga präster. Skulle
emellertid en sådan tolkning som utredningen ger uttryck för vara möjlig, anser
kommittén att jämställdhetslagen måste ses över i den delen.

Ansgarsförbundet framhåWer att det behöver klargöras vad jämställdhetslagen
innebär när det gäller kvinnoprästmotståndarnas möjligheter att fungera som
präster i svenska kyrkan, t. ex. möjligheten till befordran och rätten att
väja. Folkpartiets kvinnoförbund pekar på att även jämställdhetslagen ger
utrymme för att ta hänsyn till olika trosuppfattningar, men praktiska
anordningar för att främja samarbetet mellan män och kvinnor som präster i
svenska kyrkan bör kyrkan själv få stå för.

Prop.
1981/82:93 71

2.2.2 Övergångsfrågor \

Några remissinstanser delar utredningens uppfattning att
övergångsfrågorna inte bör regleras i lagform. Ett par remissinstanser framför
kritiska synpunkter på att övergångsfrågorna föreslås bli behandlade i
motivuttalanden.

Kammarrätten
i Sundsvall ansluter sig fill uppfattningen att bestämmelser om hur övergången
ordnas inte bör ges i lagform. Även om det inte synes vara förknippat med
oöverstigliga svårigheter att åstadkomma sådana bestämmelser synes enligt
kammarrätten en lämpligare ordning vara att statsmakterna anger sin inställning
i annan form. Kammarrätten förordar att inställningen kommer till uttryck i
samband med att statsmakterna gör de principiella och vägledande uttalanden i kvinnoprästfrågan
som befinns påkallade. Att uttalanden görs i denna form och inte ges
ställningen som lagmotiv framstår som särskilt påkallat, om man finner att
alternativ A bör genomföras och således begränsar sig till en lagstiftning som
endast innefattar att 1958 års lag upphävs. Länsstyrelsen i Stockholms län har
inget att erinra mot utredningens förslag att regleringen av övergångsfrågorna
begränsas till ett mofivuttalande. Länsstyrelsen anser det naturligt att
övergångsanordningen skall omfatta dem som har prästvigts före ikraftträdandet
av det nu framlagda förslaget, d. v. s. den 1 januari 1983. Domkapitlet i
Uppsala förordar motivuttalanden när det gäller övergångsfrågorna och avvisar
övergångsbestämmelser som t. ex. en fidsgräns.

Hovrätten
över Skåne och Blekinge framhåller att det från olika synpunkter mest
komplicerade problemet med den föreslagna lagstiftningsåtgärden hänger samman
med övergångsfrågorna. Den lagtekniska lösning av dessa som utredningen
föreslår kan hovrätten inte tillstyrka. Hovrätten finner det anmärkningsvärt
att utredningen har dagtingat inför uppgiften att åstadkomma en lagtext som
ger uttryck för det innehåll, bl a. i fråga om väjningsrätten, som
övergångsreglerna bör innehålla. Om det är så att statsmakterna har en bestämd
uppfattning i övergångsfrågorna så bör det rimligtvis vara möjligt att
formulera lagregler som slår fast vad som skall gälla. Redan en jämförelse
mellan utredningsmajoriteten och det särskilda yttrandet av Ingegerd Troedsson
avslöjar enligt hovrätten de vanskligheter som är förenade med den av utredningen
tänkta lösningen att styra utvecklingen genom motivuttalanden. Erfarenheterna
av 20 års tillämpning av samvetsklausulen är knappast sådana att de manar till
efterföljd. Det finns uppenbarligen anledning anta att svårigheten att
formulera en lagtext bottnar i motsättningar om hur övergångsfrågorna skall
lösas. Detta förhållande är enligt hovrätten inte ett godtagbart skäl att
undvika lagstiftning. Den väsentligaste invändningen mot utredningens
ståndpunkt är emellertid att ett motivuttalande inte kan ersätta en lagregel.
Hovrätten betonar att ett motivuttalande över huvud inte är bindande för
domstolarna och andra. Även om motiven har en viss betydelse vid
lagtillämpningar, så kan de inte ersätta en uttrycklig

Prop.
1981/82:93 72

lagregel. Det är en dålig väg att slå in på, om man mera
allmänt anser sig kunna styra utvecklingen genom motivuttalanden. Även från
rättssäkerhetssynpunkt är det otillfredsställande, eftersom det inte är
möjligt att räkna med att medborgarna skall ha kännedom om eller ens rimlig
möjlighet att skaffa sig sådan beträffande det som må ha uttalats av regering,
lagråd, riksdagsutskott m. fl. under ett lagstiftningsärende. Sådana uttalanden
skulle sammantagna komma att utgöra s. k. motiv. Det finns all anledning befara
att dessa i den nu aktuella frågan knappast kan komma att bli entydiga. Det
förhållandet att ämbetsfrågan är i hög grad kontroversiell bör enligt
hovrättens mening inte tas fill intäkt för att lösa övergångsfrågorna enligt
den av utredningen föreslagna modellen. Den förda diskussionen visar hur
motsägelsefull varje lösning av kyrkans inre problem genom lagstiftning med
nödvändighet blir. Enhgt hovrättens mening måste statsmakterna välja endera av
två möjligheter: antingen avstå från att ge några föreskrifter avseende
övergångstiden, eller meddela sådana i form av en i grundlagsenlig ordning
antagen övergångslag. Det förstnämnda alternativet innebär att kyrkan får
förtroendet att lösa sina problem på eget ansvar. Svårigheterna med den senare
lösningen har belysts av utredningen. Hovrätten vill för sin del förorda
alternativet med särskilda övergångsbestämmelser. Även kammarkollegiet avråder
från att lagstifta endast genom motivuttalanden.

JO framhåller följande: Först stiftar man en lag men
begränsar dess effekt i ett väsentligt hänseende, inte genom en uttrycklig
föreskrift i lagen utan genom ett uttalande i ett betänkande från ett
kyrkomötesutskott; detta uttalande godkänns senare av kyrkomötet men blir
aldrig föremål för någon behandling av riksdagen. Det förutsätts emellertid att
den begränsningen av lagens tillämpningsområde skall iakttas av de
rättsvårdande myndigheterna. Sedan upphäver man den lag till vilket detta
motivuttalande hänför sig; det gör man bl. a. därför att det finns en annan lag
som väl täcker första lagens syfte och denna följaktligen har blivit i sak
överflödig. Men den särskilda "föreskrift" - som alltså inte fanns
med i texten till den lag som skall upphävas- förutsätts iakttagen även vid
tillämpningen av denna, den andra lagen vid vars tillkomst den
"föreskriften" inte ens diskuterades. M. a. o. vid bedömningen av om
det föreligger en överträdelse av en lag skall domstolarna följa inte lagen
eller dess förarbeten utan ett motivuttalande som gjordes i samband med att den
lag upphävs till vilken motivuttalandet hänför sig. Motivuttalanden är
förträffliga hjälpmedel när man skall tolka en lag; men det är en diskutabel
metod att direkt lagstifta genom motiven.

En del instanser diskuterar frågan om innehållet i en
övergångsanordning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att för de kvinnoprästmotståndare
som före lagens upphävande prästvigs eller nu är präster inom kyrkan bör den s.
k. väjningsrätten fortsätta att tillämpas. Biskopsmötet kan inte acceptera en i
lag eller lagmotiv fastlagd bortre gräns av innebörd att den som inte delar
kyrkans syn på kvinnliga präster inte skall kunna prästvigas efter

Prop. 1981/82:93 73

visst datum. En sådan bortre gräns skulle enligt
Biskopsmötet vara ett uttryck för ett statens tvång på kyrkan. För dem som
börjar studera teologi för att bli präster efter det att beslut har fattats om
upphävande av 1958 års behörighetslag måste det emellertid stå helt klart att
målet är att alla präster skall samarbeta också i gudstjänsten, som är centrum
i kyrkans liv, framhåller Biskopsmötet. Även domkapitlet i Skara menar att
någon formell s. k. bortre gräns inte bör sättas ut. Domkapitlet i Växjö anser
att några övergångsbestämmelser inte behövs. Sådana skulle enligt domkapitlet
medföra en kategoriklyvning mellan olika slags präster. Domkapitlet noterar med
tillfredsställelse att någon s. k. bortre gräns för prästvigning av dem som
inte kan acceptera ett kvinnligt prästämbete inte har blivit satt. En sådan
åtgärd skulle för övrigt ha varit ett ingripande i biskopens rätt att lämplighetspröva,
som har saknat varje stöd i svensk kyrkorättslig tradifion. Även den som har en
annan åsikt eller uppfattning i ämbetsfrågan, men godtar att arbeta för
gemenskap i kyrkan, skall alltså ha hemortsrätt i kyrkan och kunna prästvigas
samt inneha prästerlig befattning, framhåller domkapitlet. Enligt domkapitlet
i Göteborg bör ingen definitiv bortre gräns sättas för prästvigning. Domkapitlet
framhåller vidare att hemortsrätten inte får begränsas till att avse endast dem
som hyser en särskild tro. De nya prästerna skall ha hemortsrätt i kyrkan och
få handla efter sin tro, framhåller domkapitlet.

Flera instanser är kritiska till fortsatt väjningsrätt och
förslaget till övergångsanordningar.

Jämställdhetsombudsmannen
kan inte finna att de föreslagna övergångsanordningarna är rimliga. Den
allvarligaste invändningen, menar jämställdhetsombudsmannen, är att man för
lång tid framåt skulle permanenta just den situation som man velat komma till
rätta med, nämligen samvetsklausulens negativa verkningar för de kvinnliga
prästerna, församlingarna och kyrkan i dess helhet. Eftersom antalet kvinnliga
präster snabbt ökar, kan enligt jämställdhetsombudsmannen problemen dessutom
komma att förvärras innan den 40-åriga övergångstiden gått till ända. Det
förtjänar dessutom att framhållas, att man genom att godta utredningens förslag
i fråga om övergångsfrågorna skulle ge samvetsklausulen en giltighet i tiden
som aldrig varit avsedd. Jämställdhetsombudsmannen föreslår att man sätter en
bestämd tidsgräns - förslagsvis tio år från senaste allmänna kyrkomöte - efter
vilken väjningsrätten inte längre får åberopas. Med hänsyn till frågans vikt bör
enligt jämställdhetsombudsmannen regeln ges i form av en särskild
övergångsbestämmelse. Någon rätt för nytillträdande biskop att med åberopande
av väjningsrätten vägra att prästviga en kvinna har utredningen uppenbarligen
inte avsett skulle föreligga. Detta bör klart framgå av lagmotiven, framhåller
jämställdhetsombudsmannen. Jämställdhetskommittén tar avstånd från
övergångsbestämmelser som kan komma att ha giltighet under omkring 40 år.
Kommittén menar att den tid som har förflutit sedan behörighetslagen antogs år
1958 har varit tillräckligt lång och borde ha gett de 6 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 93

Prop.
1981/82:93 74

prästkandidater som har vigts till präster under dessa år
full insikt om att sådana förbehåll som samvetsklausulen beskriver inte i
längden skulle kunna åberopas. Dessutom torde det vara exceptionellt att man
har övergångsbestämmelser som kan gälla under så lång tid. Kommittén anser att
det finns all anledning att nu låta svenska kyrkan börja arbeta i enlighet med
de allmänna principerna om jämställdhet mellan kvinnor och män som gäller i
samhället i övrigt. Det rimliga är enligt kommittén att nya regler får full
genomslagskraft så snart som möjligt. Kommittén pekar vidare på att någon lösning
inte heller föreslås på det problem det innebär att biskop av samvetsskäl även
i fortsättningen skall kunna vägra att viga kvinnor till präster. De föreslagna
övergångsbestämmelserna får enligt kommitténs mening orimliga konsekvenser.

Domkapitlet i Stockholm yrkar på en snar omprövning av väjningsrätten.
Domkapitlet finner det oacceptabelt att vissa präster kan anses berättigade att
i handling visa att de underkänner andra prästers legitimitet - präster som har
vigts till sitt ämbete i svenska kyrkans lagstadgade ordning. Svenska kyrkans
församlings- och pastoratsförbund tar inte särskilt upp övergångsfrågorna i
sitt yttrande, I några reservationer behandlas däremot dessa frågor. Av
förbundsstyrelsens nio ledamöter anser fyra ledamöter att alternativ A inte
skall förenas med något motivuttalande om nuvarande befattningshavare. Dessa
reservanter menar att det nya rättsläge som inträder när 1958 års
behörighetslag upphävs skall gälla även för dem som innehar prästerlig tjänst
vid lagändringens genomförande. Statstjänstemannaförbundet kan av principiella
skäl inte acceptera den s. k. väjningsrätten och menar att denna efter den 1
januari 1983 inte får utnyttjas. Förbundet anser att några
övergångsbestämmelser inte är nödvändiga. Förbundet framhåller att omprövningen
av samvetsklausulen skall slå igenom fullt ut även för dem som har prästvigts
under hittillsvarande rättsläge.

Centerns kvinnoförbund kan inte för framtiden acceptera
någon form av fortsatt väjningsrätt. Förbundet framhåller att samhällets lagar
självfallet måste gälla alla medborgare. Förbundet kan därför inte acceptera de
övergångsbestämmelser som utredningen har föreslagit. Förbundet anser
emellertid att hemortsrätten för kvinnoprästmotståndarna skall bevaras. Om kvinnoprästmotståndarna
skall kunna fortsätta sitt arbete som präster i svenska kyrkan, är enligt
förbundet en fråga för dem och deras samvete. Moderata kvinnoförbundet anför
att de övergångsbestämmelser som tillkom vid kvinnoprästreformen förmodligen då
var nödvändiga, men att de inte får permanentas. Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund uttrycker oro inför det rättsläge som kan komma att uppstå under övergångsfiden,
eftersom det nya läget inte helt kommer att gälla dem som redan har tjänst i
svenska kyrkan och som har en avvikande uppfattning om kvinnliga präster.
Förbundet befarar att övergångstiden kan bli lång. Därför bör rättsläget för de
kvinnliga präster, som även i fortsättningen kan komma att bli trakasserade,
klarläggas, menar förbundet. Vänsterpartiet kommunisterna

Prop. 1981/82:93 75

(VPK) kan inte acceptera några övergångsbestämmelser med väjningsrätt
för kortare eller längre tid. Sådana bestämmelser skulle innebära att den
situation som man vill komma till rätta med permanentas, framhåller VPK. Inte
heller Husmodersförbtmdet hem och samhälle kan acceptera någon form av fortsatt
väjningsrätt i de föreslagna övergångsbestämmelserna.

Några instanser tar särskilt upp förhållandena i Göteborgs
stift.

För att komma till rätta med de särskilda problemen i
Göteborgs stift anser jämställdhetsombudsmannen att det i lagmotiven bör
framhållas att kyrkan själv skall anvisa en ordning så att prästvigning av
kvinnor för Göteborgs stift kan komma till stånd. Jämsiälldhetskommitién anser
att statsmakterna inte utan vidare skall acceptera den situation som nu råder i
Göteborgs stift. Enligt kommittén bör statsmakterna aktivt söka finna vägar för
att lösa problemet där, sä att kvinnor kan vigas till präster i stiftet och kan
fullgöra sina tjänsteåligganden utan att motarbetas av sina manliga kollegor.
Domkapitlet i Göteborg framhåller att den ordning för prästvigning i Göteborgs
stift som anges i samarbetsreglerna skulle kunna genomföras i den mån
arbetsförhållandena i missiveringsförsamlingarna blir hanterbara.

Evangeliskt forum anser att kvinnliga prästkandidater inte
längre kan tillåtas bli föremål för diskriminering såsom hittills har skett i
Göteborgs stift. Evangeliskt forum framhåller att sådan diskriminering har
förekommit i form av svårigheter att få venia av biskopen i stiftet och få
föreskriven praktiktjånstgöring. Vidare har avvisande svar getts på frågan om
inte samarbetsreglernas punkt 8 om vigning för direkt tjänst i stiftet kunde
tillämpas. Enligt Evangeliskt forum kan inte denna avvisande och kyliga
hållning från stiftsledningens sida längre accepteras. Det är inte acceptabelt
att en kvinnlig prästkandidat tvingas välja prästvigning och viss tids
tjänstgöring i annat stift såsom har skett med de tre kvinnor som nu är präster
i Göteborgs stift. Evangeliskt forum framhåller att motståndet mot kyrkans ämbetsordning
i Göteborgs stift framför allt representeras av biskopen och de flesta
ledamöterna i domkapitlet. Evageliskt forum föreslår att det skall ankomma på
kyrkan - i viss analogi med de nuvarande reglerna för vigsel av frånskilda -
att ansvara för att vigning av kvinnlig präst vid behov sker i Göteborgs
domkyrka. Enligt Evangeliskt forum kan uppgiften lämpligen ligga på
ärkebiskopen som får rätt att i sitt ställe utse annan biskop. Liknande förslag
och uttalanden gör Folkpartiets kvinnoförbtmd. Predika-Bremer-forbundet
föreslår att biskopen i Göteborgs stift erinras om sin tjänsteplikt att viga
kvinnor till präster. Centralkommittén för kvinnoorganisationer i Göteborg
anser att 1958 års behörighetslag och samvetsklausulen bör avskaffas med
omedelbar verkan. Centralkommittén anser vidare att motståndare till kvinnliga
präster i fortsättningen inte bör kunna vigas till präst i svenska kyrkan och
inte heller bör kunna utses till biskop eller kyrkoherde. Centralkommittén
framhåller att vad den sålunda har föreslagit självfallet bör gälla även i
Göteborgs sfift. Centralkommittén menar att också domkapitlet i Göteborg bör
tillämpa jämställdhetslagen och arbeta

Prop.
1981/82:93 76

aktivt för att förbättra jämställdheten på arbetsplatsen.
Centralkommittén förutsätter att biskopen i Göteborgs stift i fortsättningen
skall prästviga både kvinnor och män enligt gällande lag.

2.2.3 Samarbetsreglerna

En del instanser tar upp frågan om samarbetsreglerna i
sina yttranden.

Domkapitlet
i Uppsala anser att samarbetsreglerna på nytt borde antas av kyrkomötet, sedan
en översyn av dem har ägt rum i syfte att nå överensstämmelse med
jämställdhetslagen. Domkapitlet anser att referensgruppen för samrådsfrågor på
riksplanet bör få vidgade befogenheter, bl. a. ges initiativrätt i fråga om
samarbetsreglernas efterlevnad. Domkapitlet föreslår att kyrkomötet
rekommenderas att låta utarbeta och anta samarbetsregler som riktlinjer för de
fortsatta strävandena att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor som präster
i svenska kyrkan. Domkapitlet i Skara framhåller att behandlingen i framtiden
av motsättningarna i ämbetsfrågan kommer att bli beroende av kyrkans eget
ansvarstagande. Enligt domkapitlets mening kan detta med fördel ske genom att
samarbetsreglerna efter en viss överarbetning tillämpas. Tillkomsten av dessa
och den respekt de flerstädes har fått visar att det finns förutsättningar för
rimliga samarbetsförhållanden så att sådana åtgärder kan undvikas som upplevs
som tvång i trosövertygelser, framhåller domkapitlet. Enligt domkapitlet i
Växjö hade samarbetsreglerna kunnat bli ett lämpligt instrument för samverkan
mellan olika åsiktsriktningar. De mindre tolkningsproblem som har påtalats
upphäver inte detta. Domkapitlet framhåller emellertid att problemet är att
samarbetsreglerna inte har kunnat parlamentariskt förankras. Domkapitlet i Lund
uttalar att samarbetsreglerna måste ses över, om samvetsklausulen upphör som
lagmotiv. Enligt domkapitlet i Härnösand har svenska kyrkan att arbeta mot
målet - full gudstjänstgemenskap - med de medel kyrkan kan finna.
Samarbetsregler av den art som antogs av 1979 års allmänna kyrkomöte bör enligt
domkapitlet även i fortsättningen vara vägledande för frågans hanterande.
Samarbetsreglerna anger nämligen vad domkapitlet anser vara mycket väsenfiigt,
nämligen att kyrkan har en officiell uppfattning, men att personer med annan
uppfattning även i fortsättningen skall ha hemortsrätt i kyrkan. Domkapitlet i
Stockholm begär en snar omprövning av samarbetsreglerna. Riks kommittén för
stiftstingen anser att samarbetsreglerna i och för sig hade kunnat bli ett
lämpligt instrument för samverkan mellan olika åsiktsriktningar.
Samarbetsreglerna bör emellertid kunna vara vägledande för den fortsatta
utvecklingen inom kyrkan, framhåller rikskommittén.

Arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse (aKF) menar att
utredningen har dragit en alltför snabb slutsats när den har hävdat att
samarbetsreglerna "bygger på att samvetsklausulen gäller". aKF
framhåller att samarbetsreg-

Prop. 1981/82:93 77

lerna aldrig har fått någon kyrkorättslig status som'
skulle kunna undanröjas. Ett upphävande av samvetsklausulen gör här varken till
eller från, menar aKF. Det finns ingenting att ompröva. Enligt aKF uttrycker
samarbetsreglerna den inomkyrkliga viljan att åstadkomma en fungerande
samexistens. Samarbetsreglerna markerar att kyrkan för sin del och helt
oberoende av statens sanktion står fast vid de åtaganden som, utan
tidsbegränsning, gjordes vid 1958 års kyrkomöte. Att 1979 års kyrkomöte
accepterade samarbetsreglerna betyder att kyrkomötet för sin del fortfarande
håller fast vid denna samförståndslinje. aKF anser att samarbetsreglerna
alltjämt måste gälla som ett inomkyrkligt rättesnöre för konfliktbehandling.
Enligt aKF utgör samarbetsreglerna det absoluta minimum av handlingsfrihet,
utan vilket talet om hemortsrätt mister all mening, allt innehåll. Liknande
uttalanden om samarbetsreglerna gör Kyrklig samling.

Enligt Svenska kyrkans personalförbund bör
samarbetsreglerna t. v. vara vägledande, även om dessa av skilda skäl är
föremål för olika uppfattningar.

Stiftsrådet i Stockholms stift och Moderata
kvinnoförbundet anser att samarbetsreglerna måste betraktas som tillfälliga
nödlösningar.

3 Upplåtande av kyrkorum

Av de remissinstanser som har avgett yttranden har ett
femtontal instanser inte behandlat frågan om upplåtande av kyrkorum.

Remissutfallet är splittrat. Omkring hälften av de
remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga motsätter sig förslaget till
ny lagstiftning om upplåtande av kyrkorum. Dessa negativa remissinstanser har
mestadels anknytning fill svenska kyrkan. De anser att frågan om kyrkorummets
användning bör regleras i sin helhet och att den har teologiska och
kyrkorättsliga aspekter som inte har blivit tillräckligt utredda. De menar att
frågan därför bör utredas vidare.

Instanser som helt eller i stort sett godtar utredningens
förslag i denna del är hovrätten över Skåne och Blekinge, SAMN,
jämställdhetsombudsmannen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings,
Kronobergs, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs
och Västernorrlands län, jäinställdhetskommittén, Svenska kyrkans församlings-
och pastoratsförbund, stiftsråden i Västerås, Härnösands och Stockholms stift,
Ansgarsförbundet, Folkpartiets kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-förbundet,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Botkyrka-Tumba kyrkliga samfällighet
och Trollhättans församling.

Till de instanser som är positiva till förslaget men ändå
framför vissa erinringar mot lagtexten hör kammarrätten i Sundsvall,
kammarkollegiet, JO och Kyrkomusikernas riksförbund.

Förslaget om upplåtelse av kyrkorum avstyrks av UHÄ,
samtliga domkapitel, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och
församlings-

Prop. 1981/82:93 78

arbete, svenska kyrkans diakoninämnd. Biskopsmötet,
Rikskommittén för stiftstingen. Riksförbundet kyrkans ungdom, stiftsråden i
Uppsala, Strängnäs och Karlstads stift. Kyrklig samling. Kristna
studentrörelsen i Sverige, Svenska kyrkans personalförbund och Socieias Sanctae
Birgittae.

Som har berörts förut har domkapitlen hört ett antal
församlingar och samfälligheter och i regel hit överlämnat deras yttranden.
Sålunda har domkapitlen överlämnat ett nittiotal yttranden från församlingar
och samfälligheter. Flertalet av dessa godtar den föreslagna lagstiftningen om
upplåtelse av kyrkorum. Ett tjugotal församlingar och samfälligheter yttrar sig
inte i frågan, medan ett femtontal redovisar en negativ attityd.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har i
sitt remissyttrande upplyst att förbundet genom underremiss har begärt
yttranden från förbundets 15 förbundsavdelningar och Malmö kyrkliga samfällighet.
Av förbundets remissyttrande framgår att tio av de tretton förbundsavdelningar,
som har avgett svar, och Malmö kyrkliga samfällighet ansluter sig till
utredningens förslag.

3.1 Allmänna uttalanden om förslaget

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker utredningens
förslag och anser det väsentligt att kyrkoherde utesluts från möjligheten att
vägra annan präst i svenska kyrkan att hålla gudstjänst, dop eller kyrklig
förrättning i församlingens kyrka. Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller
att det får anses angeläget att kvinnoprästmotståndarna fråntas nuvarande
möjlighet att försvåra verksamheten för sina kvinnliga kollegor mot bakgrund av
de konflikter som på olika håll har uppstått när kvinnliga präster har vägrats
hålla gudstjänster, dop eller kyrkliga förrättningar i vissa kyrkor.

En del instanser tillstyrker förslaget men framför ändå
vissa erinringar.

Kammarrätten
i Sundsvall anser att det framstår som förklarligt att utredningen med hänsyn
till de ömtåliga teologiska spörsmålen har avvisat tanken på en reglering av
kyrkorums användning i dess helhet. Den valda begränsningen innebär emellertid
att i sammanhanget inte oväsentliga frågor lämnas olösta och att det, även om
lagförslaget genomförs, kommer att kvarstå oklarheter i fråga om upplåtelse och
användning av kyrkorum. Det förhållandet att frågor om församlingsprästernas
tjänstgöring i församlingens kyrkorum och om församlingsbornas rätt till
kyrkliga förrättningar i kyrkan inte nu blir föremål för lagreglering innebär
enligt kammarrättens mening att risker för motsättningar och tvister kommer att
kvarstå. Kammarrätten finner det vara en brist att frågan om ansvaret för
kyrkorums användning inte nu bringas till en samlad lösning. Den begränsning av
den tilltänkta lagens räckvidd som utredningen har förordat får emellertid i
nuläget enligt kammarrättens mening accepteras.

Kammarkollegiet
framhåller att det nuvarande rättsläget beträffande kyrkorummets användning för
kyrkliga ändamål inte är entydigt. Det

Prop. 1981/82:93 79

grundar sig huvudsakligen på sedvana. Kammarkollegiet
lämnar följande redovisning av läget. Pastor har ensam rätt att besluta om
kyrkorummets användning för de gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar
som församlingens präster utför som tjänsteplikt. Kyrkorådet avgör om församlingen
får orsakas extra kostnader vid upplåtelse för frivilligt församlingsarbete
som faller inom ramen för prästens ämbetsverksamhet, t. ex. extra gudstjänster.
Utan kyrkorådets tillstånd kan pastor förmodligen inte disponera över
kyrkorummet för förrättningar, som visserligen ingår i prästens ämbetsgöromål,
t. ex. vigsel, men som inte avser församlingsbor. Både kyrkorådet och pastor
torde ha vetorätt och rätt att uppställa villkor vid dispositionen av
kyrkorummet för kyrklig verksamhet, som inte hör till prästens ämbetsgöromål
och inte avser församlingens ändamål. Enligt kammarkollegiets mening hade det
varit lämpligast att i enlighet med direktiven ge kyrkorådet i princip ansvaret
för kyrkorummets användning i dess helhet. Kammarkollegiet föreslår därför
vissa ändringar av 2 och 5 §§ i lagförslaget. Med den fördelning av
beslutanderätten mellan pastor och kyrkoråd som dessa ändringar innebär uppnår
man enligt kollegiet i huvudsak samma syfte. JO har inga kommentarer i sak till
hur upplåtelse av kyrkorum skall regleras men menar att lagförslaget från
teknisk synpunkt lämnar en del övrigt att önska.

Omkring hälften av de instanser som har yttrat sig
motsätter sig lagändringarna och framför kritiska synpunkter.

UHÄ som har inhämtat yttranden från universiteten i
Uppsala och Lund, anför att dessa bl, a. med hänvisning till sedvanerätt och på
teologiska grunder har motsatt sig utredningens förslag till lag om upplåtelse
av kyrkorum och ansett att det inte finns tillräckliga motiv för en lagändring.
UHÄ delar universitetsmyndigheternas ställningstagande och de grunder härför
som de har gett uttryck för. Om en ny lagstiftning ändå skulle anses påkallad,
bör enligt UHÄ lagen bli föremål för ytterligare bearbetning.

Domkapitlet i Uppsala anser frågan om upplåtande av
kyrkorum så väsentlig att den måste bli föremål för en utredning som tar upp
alla aspekter av problemen. En delreform nu är inte av behovet påkallad utan
kan tvärtom få olyckliga konsekvenser, inte minst när det gäller synen på
prästens ämbetsansvar. framhåller domkapitlet, som föreslår att utredningens
förslag inte föranleder någon ny lagstiftning. Domkapitlet i Linköping
ifrågasätter om lagen om upplåtelse av kyrkorum är behövlig. Enligt domkapitlet
får nämligen inte användningen av kyrkorummet för förrättning i svenska kyrkans
ordning göras beroende av om prästen är man eller kvinna. Om en lagändring
skall göras, fordrar det en grundlig teologisk analys. Domkapitlet föreslår att
frågan får utredas ytterligare. Liknande uttalanden gör domkapitlen i Växjö.
Karlstad och Härnösand. Domkapitlet i Skara anser att en omedelbar ändring av lagstiftningen
inte längre är påkallad. Domkapitlet framhåller vidare att frågan om kyrkas
upplåtelse innesluter stora problem av både teologisk, kyrkorättslig och
praktisk art som utredningen inte har

Prop. 1981/82:93 80

kunnat ta hänsyn fill. Enligt domkapitlets uppfattning
krävs det en mera allsidig utredning dels av upplåtelsebegreppet, dels av de
konsekvenser förslaget får för balansen mellan prästerlig ämbetsförvaltning och
församlingens förtroendeansvar, som är utmärkande för svenska kyrkan. Svårigheterna
med detta problemkomplex synes inte minst bero på att gudstjänstlivet främst
relateras till prästerna och deras ämbetsansvar och inte i lika hög grad till
församlingen. Domkapitlet föreslår en ny utredning som får se över
upplåtelsebegreppet i alla dess aspekter och som bör uppmärksamma innebörden i
kyrkans lära om det allmänna prästadömet och dess ansvar för gudstjänstliv och
gudstjänstrum. Domkapitlet förutsätter att den föreslagna ändringen av
jordfästningslagen inte aktualiseras. För den händelse förslagen likväl leder
till lagstiftning anser domkapitlet det nödvändigt att det i lagtexten inflyter
att särskilda skäl skall föreligga vid upplåtelse av kyrkorum för
jordfästningar och andra kulthandlingar i annan ordning än svenska kyrkans.
Domkapitlet i Strängnäs avvisar med bestämdhet de föreslagna lagändringarna.
Domkapitlet anser att en ändring av gällande regler för upplåtelse av kyrka är
helt överflödig och att förslaget inger de allvarligaste principiella
betänkligheter. Domkapitlet menar att det numera inte föreligger något behov
av en lagändring för att tillgodose de kvinnliga prästernas
tjänstgöringsförhållanden. En förändring och inskränkning av pastors ansvar för
gudstjänster och förrättningar i kyrkan berör direkt frågan om ansvaret för
förkunnelse och sakramentsförvaltning och därmed hela det pastorala ansvaret i
församlingen. Den föreslagna lagstiftningen innebär en väsentlig förändring av
den svenska kyrkans struktur i kongregationalistisk riktning och kan komma att
få vittgående konsekvenser för kyrkans hela rättsordning, framhåller
domkapitlet. Att frånta pastor ansvaret för hela gudstjänstlivet innebär
enligt domkapitlet inte bara ett brott mot hittills rådande tradition och mot
den praxis som följts av kyrkan genom hela dess historia utan innebär också att
man inför en ordning som strider mot den i bekännelsen förankrade synen på
prästämbetets funktioner som alltid bestämt den svenska kyrkoorganisationens
uppbyggnad. Kyrkorådets föreslagna rätt att "upplåta" kyrkan för
gudstjänst kan i enstaka fall komma att leda till att det vid sidan av
församlingens vanliga gudstjänstliv förekommer ett alternafiv, anordnat av
kyrkorådet eller med kyrkorådets godkännande av någon organisation eller
enskild, kanske i strid med.pastors vilja och planering. Att en dylik ordning
mestadels skulle bli fill allvarligt men för församlingslivet ligger i öppen
dag, betonar domkapitlet. Domkapitlet i Västerås kan i och för sig biträda
förslaget men ifrågasätter om inte frågan lämpligen bör lösas i ett större
sammanhang, t. ex. när spörsmålet tas upp om ärendefördelningen i
fortsättningen mellan ett reformerat kyrkomöte och riksdagen. Domkapitlet i
Lund anser att frågan om kyrkorummets disposi-fion måste bli föremål för
förnyad utredning. Enligt domkapitlets mening innehåller förslaget svaga
punkter i fråga om utformningen av enskilda bestämmelser. Domkapitlet pekar
särskilt på att bestämmelserna rörande

Prop. 1981/82:93 81

domkyrkornas upplåtande inte synes kunna anpassas till
Lunds domkyrka med dess speciella förhållanden. Domkapitlet i Göteborg
avstyrker lagförslaget i dess helhet och anser att en grundligare utredning
bör göras. Enligt domkapitlets uppfattning fordras en mera djupgående utredning
i vilken skälen för den föreslagna förändringen mera grundligt redovisas,
eftersom frågan gäller ett avsteg från grundläggande principer för svenska
kyrkan. Domkapitlet i Luleå föreslår också att frågan överlämnas till en ny
utredning. Domkapitlet i Visby år tveksamt till om det föreligger behov av en
ändring av upplåtandereglerna. Domkapitlet hänvisar till att frågan regleras i
samarbetsreglerna. Domkapitlet avstyrker därför förslaget.

Svenska
kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete ifrågasätter
behovet av en lagändring i saken. Centralrådet påpekar att hänsyn till kön vid
kyrkas upplåtande strider mot gällande rätt. Enligt centralrådet lider den
föreslagna lagen om upplåtelse av kyrkorum av den grundläggande svagheten att
den reglerar endast en del av kyrkorummets användning, medan återstoden
fortfarande är sedvanerättsligt reglerad. Centralrådet menar att denna viktiga
fråga borde analyseras i sin helhet teologiskt, innan en lagändring företas. En
förändring av den urgamla balansen mellan pastors särskilda ämbetsansvar och
folkligt förankrad självstyrelse bör tänkas igenom noga, framhåller
centralrådet. Svenska kyrkans diakoninämnd konstaterar att förslaget till lag
om upplåtelse av kyrkorum medför ett betydande ingrepp i de ämbetsuppgifter som
av ålder har tillkommit pastor. Diakoninämnden ifrågasätter om inte förslaget i
en framtid skulle kunna ge anledning till nya och fler konfliktmöjligheter i
kyrkoförsamlingarna mot bakgrund av att ledamöter av kyrkofullmäktige och
kyrkoråd i regel väljs utifrån partipolitiska hänsyn och inte sällan saknar
insikter i ting som rör "kyrkorummets helgd eller kyrkans ordning".
Diakoninämnden finner det vidare omotiverat att göra den föreslagna ändringen i
jordfästningslagen. Diakoninämnden förordar att lagförslagen blir föremål för
ytterligare bearbetning. Biskopsmötet framhåller att frågan om kyrkas
upplåtande innesluter problem av både teologisk, kyrkorättslig och praktisk natur
som utredningen inte har kunnat ta hänsyn till. Enligt Biskopsmötet är det
otillfredsställande att den föreslagna lagen om upplåtelse av kyrkorum reglerar
endast en del av kyrkorummets användning, medan återstoden fortfarande är sedvanerättsligt
reglerad. Biskopsmötet erinrar om att rättsläget genom JO:s uttalanden numera
får anses klarlagt så att möjligheten att vägra kvinnlig präst tjänstgöring på
grund av hennes kön praktiskt taget torde vara utesluten. Biskopsmötet anser
att förslaget till lag om upplåtelse av kyrkorum förtjänar en grundligare
bearbetning. Biskopsmötet föreslår att frågan om upplåtande av kyrka utreds i
ett vidare sammanhang.

Rikskommittén för siiftsiingen avstyrker att förslaget
till lag om upplåtelse av kyrkorum läggs fram. Rikskommittén anser att det
först bör ske en grundlig utredning, där även teologiska motiveringar får komma
till uttryck.

Prop.
1981/82:93 82

Enligt rikskommittén behövs inte den föreslagna lagen,
eftersom hänsyn till kön vid kyrkas upplåtande strider mot gällande rätt.
Frågan är inte kopplad till samvetsklausulen och torde inte heller bli löst
enbart genom att frånta pastor beslutanderätten, framhåller rikskommittén.
Riksförbundet kyrkans ungdom framhåller att det är av största vikt att det
grundläggande draget i svenska kyrkans uppbyggnad, nämligen kombinationen av
folkligt förankrat självstyre och prästerlig ämbetsförvaltning, behålls även i
en framtida kyrka. De för förkunnelse och sakramentsförvaltning särskilt
invigda gudstjänstrummen faller enligt förbundet naturligt under den
prästerliga ämbetsförvaltningens ansvarsområde. Förbundet betonar att pastors
prövning av frågan om. upplåtelse av kyrka inte får göras beroende av om den
präst som har vidtalats att tjänstgöra är man eller kvinna. Om denna regel
upprätthålls inom svenska kyrkan, finns inte anledning att genomföra den
förändring av lagstiftningen som utredningen har föreslagit. Förbundet anser
att ett upphävande av gällande kompetensfördelning mellan präster och demokratiskt
förtroendevalda på denna punkt inte är något konstruktivt sätt att komma till
rätta med frågan om kvinnas rätt att utöva prästämbetet. Förbundet ser det som
olyckligt att genomföra en förändring som otvivelaktigt kan rubba vad som måste
betraktas som ett för svenska kyrkan grundläggande drag.

Stiftsrådet
i Uppsala stift avstyrker förslagen i fråga om upplåtande av kyrkorum.
Stiftsrådet menar att gällande ordning med mycket få undantag fungerar
tillfredsställande och finner att bärande skäl för en ändring av denna ordning
inte har framkommit. Stiftsrådet menar vidare att förslaget kräver ytterligare
överväganden, såväl med hänsyn till de praktiska konsekvenserna som beträffande
de principiella utgångspunkterna. Stiftsrådet i Strängnäs stift avvisar det nya
upplåtelsebegreppet och de lagförslag som har lagts fram. Stiftsrådet menar att
hittillsvarande ordning bör behållas. Pastor har ansvaret för gudstjänstlivet i
kyrkan, oavsett vem som tjänstgör vid resp. tillfälle. Det syns stiftsrådet
inte rimligt att låta någon annan än den som bär ansvaret för gudstjänstlivet
besluta om det gudstjänstliv som skall förekomma i kyrkan. Förslaget till lag
om upplåtelse av kyrkorum kan enligt stiftsrådet komma att innebära att man i
någon församling kan komma att få ett alternativt gudstjänstliv, dels det av
pastor anordnade, dels det av kyrkorådet anordnade. Lagförslaget medför
uppenbara praktiska svårigheter. Det innebär också att kyrkan får en ny
struktur, framhåller stiftsrådet. Stiftsrådet i Karlstads stift anser att
pastors beslutanderätt i fråga om upplåtande av kyrkorum inte skall överföras
till kyrkorådet. Pastor bör emellertid inte ha möjlighet att vägra någon annan
präst, oavsett kön att hålla gudstjänst och kyrkliga förrättningar i kyrkan.
Domkapitlet bör enligt stiftsrådel ha rätt att ingripa mot pastor, om någon kvinnlig
präst på grund av sitt kön nekas tillträde till kyrkan. Kyrklig samling
avstyrker bestämt förslaget till ny lag om upplåtande av kyrka. Detta
avstyrkande innebär att också förslaget till ändring i jordfästningslagen
faller. Utredningens förslag

Prop.
1981/82:93 83

leder enligt Kyrklig samling i vissa fall till både
tolkningssvårigheter och betydande praktiska olägenheter. Förslaget innebär
också en onödigt komplicerad beslutsgång. Svårigheterna är en naturlig
konsekvens av att förslaget strider mot fundamentala kyrkorättsliga principer,
framhåller Kyrklig samling. Till dessa tungt vägande principiella och praktiska
betänkligheter mot förslaget kommer att lagförslaget över huvud taget inte
synes nödvändigt för att uppnå det uttalade begränsade syftet att undanröja
alla hinder för kvinnliga prästers tillträde till kyrkor i vilka de anmodas att
utföra förrättningsangelägenheter. Det är numera klargjort att pastors prövning
av fråga om kyrkas upplåtande inte får göras beroende av om den präst som har
vidtalats att tjänstgöra är man eller kvinna. Kyrklig samling instämmer i och
hänvisar till vad som reservationsvis anfördes i saken vid 1979 års allmänna
kyrkomöte. Om kyrkorådet får befogenhet att upplåta kyrkan för gudstjänst, kan.
vid sidan av och kanske i konkurrens med församlingens ordinarie gudstjänstliv
för vilket pastor enligt vår kyrkas ordning har ansvaret, växa fram ett alternativt
gudstjänstliv, anordnat av kyrkorådet eller med kyrkorådets godkännande av
någon organisation eller enskild. Även om risken för ett sådant parallellt
gudstjänstliv i de flesta församlingar i praktiken är liten och på den grunden
skulle kunna avfärdas som ett rent teoretiskt tankeexperiment, visar blotta
möjligheten att vad man här har föreslagit skulle innebära inte endast ett
brott mot vad som från äldsta tid varit tradition och praxis utan ett radikalt
ingrepp i kyrkans struktur och ansvarsfördelning med vittgående konsekvenser
för kyrkans hela rättsordning, framhåller Kyrklig samling. Kristna
studentrörelsen i Sverige (KRISS) avstyrker förslaget till lag om upplåtelse av
kyrkorum och till ändring i jordfästningslagen. Förslagen innebär kraftiga och
avgörande förändringar i församlingens liv. Förändringarna implicerar en helt
ny kyrkosyn, församlingssyn och ämbetssyn som är helt främmande för svenska
kyrkans väsen. Det mest allvarliga enligt KRISS är att den noga prövade
balansen mellan pastors ansvarsområde och församlingens självförvaltning genom
kyrkorådet rubbas. Förslaget innebär en förstärkning av banden mellan kyrkans
och det sekulära samhällets beslutsfattande och kommer enligt KRISS att
försvåra kyrkans skiljande från staten. Svenska kyrkans personalförbund
avstyrker utredningens förslag i fråga om upplåtande av kyrkorum och anser att
några bärande skäl knappast har anförts för de föreslagna ändringarna.
Förbundet motsätter sig ändringen i jordfästningslagen, eftersom vad som har hävdats
mycket klart från kyrkans sida i samband med tillkomsten av 10 §
jordfästningslagen än äger sin giltighet. Societas Sanctae Birgittae anför att
det är många starka skäl som talar mot den föreslagna reformen. Kyrkoherdens
ansvar för kyrkorummets helgd och rätta användning kan enligt den allmänneliga
Kyrkans ordning och enligt Societas Sanctae Birgittae's uppfattning inte
skiljas från hans ansvar för församlingsvården i övrigt. Det tillhör hans
ämbetsplikter som församlingspräst, för vilka han står till svars inför sina
kyrkliga överordnade, biskop och domkapitel, Societas

Prop.
1981/82:93 84

Sanctae Birgittae framhåller att det är biskopens plikt
att övervaka att det kyrkorum han har invigt inte utsätts för profanering genom
att brukas på ovärdigt sätt. Denna ämbetsplikt har han delegerat till
församlingarnas kyrkoherdar. Detta är enligt Societas Sanctae Birgittae en sida
av kyrkoherdeinstallationens kyrkorättsliga innebörd. Det är alltså på biskopens
direkta uppdrag som kyrkoherden skall ansvara för kyrkorummets helgd och rätta
användning. Societas Sanctae Birgittae kan inte finna något skäl fill att
frågan om kyrkorummets upplåtande undandras kyrkoherdens personliga ämbetsutövning
i högre grad än som redan gäller enligt 1963 års lag.

3.2 Lagtextens utformning i fråga om upplåtelse av
kyrkorum

Några instanser föreslår annan utformning av lagtexten.

Kammarrätten
i Sundsvall anmärker att förslaget till lag om upplåtelse av kyrkorum inte
innehåller en uttrycklig definition av begreppet upplåtelse. Detta framgår i
stället indirekt genom föreskriften om kyrkorådets beslutskompetens i 2 § och
genom innehållet i 5 §, Enligt kammarrättens mening är detta tillvägagångssätt
ägnat att skapa oklarhet och missförstånd. Kammarrätten anser att det redan i
lagens inledande paragraf bör ges en definition av begreppet upplåtelse och att
2 § som en följd därav bör formuleras om. Kammarrätten finner det lämpligt att
man redan i 2 § infogar de begränsningar i kyrkorådets beslutsbefogenhet som
innefattas i 5 §, Kammarrätten förordar sålunda att det i ett första stycke i
den inledande paragrafen anges att med kyrkorum i lagen avses sådant kyrkorum
som har invigts för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av församling och
dessutom att lagen även gäller domkyrka som står under egen förvaltning, I ett
andra stycke bör härefter anges att med upplåtelse i lagen avses sådan tillfällig
upplåtelse som sker för annat ändamål än gudstjänster, dop och andra kyrkliga
förrättningar som hålls av församlingens präster. Vidare förordar kammarrätten
att första stycket i 2 § ges innehållet att kyrkorådet beslutar om upplåtelse
av församlingens kyrkorum samt att vad utredningen har tagit upp i 5 § förs in
i 2 § som ett nytt stycke. Kammarrätten påpekar därvid att innebörden av andra
punkten i 5 § bör klarläggas ytterligare. Enligt kammarrätten kan formuleringen
medföra missförstånd i fråga om församlingsmedlemmarnas rätt att få tillgång
till kyrkorum. Kammarrätten framhåller med anledning av 6 § att hänvisningen
till förvaltningslagen har kompletterats på sä sätt att det genom en särskild
föreskrift anges att varje ledamot av kyrkorådet får anföra besvär. Mot en
sådan ordning kan i och för sig resas invändningar av principiell natur
hänförliga till det förhållandet att ledamot i kyrkorådet därigenom ges en
obegränsad rätt att anföra besvär över beslut som har fattats av rådet eller
efter delegation av annan på dess vägnar. Mot bakgrunden av vad utredningen har
anfört framstår emellertid en sådan ordning som ändamålsenlig och praktisk.
Kammarrätten motsätter sig därför inte att den genomförs.

Prop. 1981/82:93 85

Enligt kammarkollegiets mening är det otillfredsställande
att det föreslagna upplåtelsebegreppet i 2 § jämfört med 5 § även
fortsättningsvis medför att församlingsprästernas tillgång till kyrkorummet i
vissa fall blir beroende av både kyrkoråd och pastor. Kollegiet föreslår därför
att kyrkorådet ensamt får besluta i de fall där det redan nu har någon form av
medbestämmanderätt. Såvitt kollegiet förstår blir då gränsen mellan pastors och
kyrkorådets beslutanderätt klar. Vidare ges kyrkorådet i enlighet med
direktiven en något utökad beslutanderätt, framhåller kollegiet. Det blir fråga
om upplåtelse, när kyrkorummet används för andra ändamål än de gudstjänster och
andra kyrkliga förrättningar, som församlingens präster utför som tjänsteplikt.
Kollegiet föreslår att första meningen i 2 § ges innebörden att kyrkorådet får
besluta om tillfällig upplåtelse för andra ändamål än gudstjänster, som
fastställts i tjänstgöringsföreskrifter av domkapitlet, och andra kyrkliga
förrättningar, som avser församlingsbor. Om avgränsningen sker på detta sätt,
blir enligt kollegiet hela 5 § obehövlig. Första meningen kan utgå, eftersom
upplåtelsebegreppet inte knyts till församlingens präster utan till vissa klart
definierade gudstjänster. Andra meningen fyller ingen funktion, eftersom det
klart framgår att kyrkorådet inte får besluta när det gäller kyrkliga
förrättningar som avser församlingsbor. Enligt 3 § lagförslaget får domkyrka
som står under egen förvaltning inte upplåtas om den särskilda
domkyrkostyrelsen motsätter sig upplåtelsen på grund av farhågor att
kyrkorummet och dess inventarier inte kommer att behandlas med pietet och aktsamhet.
Enligt utredningens kommentar har den särskilda domkyrkostyrelsen här
vetorätt. Denna vetorätt har emellertid inte kommit till uttryck i 4 §,
anmärker kollegiet. Där föreskrivs endast att den särskilda domkyrkostyrelsen
såvitt möjligt skall få tillfälle att yttra sig i dessa fall.

Domkapitlet i Strängnäs anser att förslaget till lag om
upplåtelse av kyrkorum i vissa fall föranleder tolkningssvårigheter. Av
specialmotiveringen till 5 § framgår att utredningen har menat att kyrkorådets
medgivande till upplåtelse av kyrkan krävs så snart en "extra"
gudstjänst skall hållas av en präst som inte tjänstgör i församlingen eller när
en sådan präst skall viga eller jordfasta den som inte är församlingsbo. Med
denna tolkning av bestämmelsen kommer den enligt domkapitlet att innebära
betydande olägenheter av praktisk art. Domkapitlet i Göteborg ifrågasätter om
inte kyrkoherdens befogenheter enligt 5 § av rent praktiska skäl bör utökas.
Enligt denna paragraf tillerkänns kyrkoherden rätt att medge - men inte neka -
upplåtelse av kyrkorum åt icke församlingspräst att förrätta ordinarie
gudstjänst. Enligt domkapitlet förekommer emellertid i åtskilliga fall att
vissa kyrkor i stor omfattning används som bröllopskyrkor och även för
jordfästningar utan att förrättningen avser församlingsbor och där den
tjänstgörande prästen heller inte är präst i församlingen. Det synes enligt
domkapitlet onödigt omständligt att kyrkoherden i sådana fall inte skulle
kunna lämna sitt medgivande utan vara tvungen att varje gång hänskjuta frågan
till kyrkorådet, som därvid särskilt vid jordfästningar med kort varsel måste
kallas in extra. Svenska

Prop.
1981/82:93 86

kyrkans diakoninämnd vill resa en kraftig gensaga mot vad
som anförts i specialmotiveringen till 5 §, nämligen att kyrkorådet enligt
förslaget skall besluta om upplåtelse av kyrkorummet om en extra gudstjänst
skall anordnas av en präst eller annan därtill behörig som inte är knuten till
församlingen. Enligt diakoninämnden är ju ordningen normalt den att också en
"extra gudstjänst" utlyses av pastor, även om han för gudstjänstens
förrättande anlitar i församlingen icke tjänstgörande präst eller veniat. Det
synes diakoninämnden helt orimligt och oacceptabelt att det i sådant fall
skulle krävas upplåtelsebeslut av kyrkorådet. Upplåtelsebeslut kan aldrig
erfordras annat än i de fall. när någon annan än församlingens präster önskar
anordna gudstjänst i församlingens kyrkorum, framhåller diakoninämnden. Också
Kyrklig samling anser att den föreslagna ordningen på den här punkten innebär
en onödigt komplicerad beslutsgång och även i övrigt medför betydande praktiska
olägenheter.

JO menar att orden "bestämmelserna" i 1 § första
stycket förslaget till lag om upplåtelse av kyrkorum saklöst kan undvaras. Om
inan i paragrafens andra stycke gör tillägget "vad som sägs om kyrkoråd
resp, kyrkoherde skall i sådana fall gälla den särskilda domkyrkostyrelsen"
(eller något liknande) så kan man stryka såväl sista meningen i 3 § som
avsnittet "och. om det gäller--

---- " i 4 §. JO förutsätter att innebörden av första
meningen i 3 § är att

kyrkorådet skall kunna vägra upplåtelse om man är säker på
att kyrkorummet inte kommer att behandlas så som är förutsatt. Är detta inte
avsikten utan har man tänkt sig att markera en saklig skillnad mellan första
och andra (sista) meningen i 3 § så bör enligt JO paragrafen arbetas om helt.
JO anser vidare att 4 § hör kunna moderniseras språkligt och pekar på ordet
"även" i första stycket sista raden. JO ifrågasätter också om inte
det rätta verbet är "kränker" i 2 § andrastycket "ändamål som
strider mot kyrkorummets helgd eller kyrkans ordning".

öis/sopsHiörerundrar varför ordet "försvårar",
som används i 1963 års lag i sammansättningen "hindrar eller försvårar
bruket av kyrkorummet" avsiktligt har slopats i 2 § andra stycket
förslaget till lag om upplåtelse av kyrkorum.

Kyrkomusikernas riksförbund kritiserar formuleringen
gudstjänster, dop och kyrkliga förrättningar i 2 § förslaget till lagom
upplåtelse av kyrkorum. Förbundet föreslår uttrycket "gudstjänster och
kyrkliga förrättningar" och att ordet dop sålunda slopas, eftersom dop är
en kyrklig förrättning liksom konfirmation, vigsel och jordfästning. Förbundet
föreslår vidare att kyrkorådsbeslut om upplåtelse inte skall erfordras vid
främmande prästs förrättning avseende icke församlingsbo. Detta framgår enligt
förbundet inte otvetydigt av lagtexten och specialmotiveringen. Förbundet
framhåller att enligt 2 S upplåtelse inte får ske för ändamål som strider mot
kyrkans ordning, men att upplåtelse för jordfästning i annan ordning än svenska
kyrkans skall få ske enligt förslaget till ändring i jordfästningslagen. Enligt
förbundets definition av begreppet svenska kyrkans ordning torde med de

Prop.
1981/82:93 87

föreslagna textformuleringarna ett kyrkoråd inte få
befogenhet att upplåta kyrkorum ens för förrättning enligt ett svenska kyrkan
närstående fritt samfunds egen ordning, eftersom en sådan förrättning skulle
kunna anses strida mot svenska kyrkans ordning, och självfallet inte heller för
en begravningsakt utan religiös karaktär, när i stället hänvisning bör ske till
profana lokaler. Förbundet erinrar också om kyrkomusikerns särskilda intressen
vid upplåtande av kyrka på grund av kyrkans inventarier såsom kyrkorglar och
övriga musikinstrument. Förbundet föreslår med hänsyn till kyrkomusikerns
ansvar enligt 11 § kyrkomusikerförordningen att det i 4 § förslaget till lag om
upplåtelse av kyrkorum införs dels en bestämmelse om skyldighet för kyrkorådet
att före upplåtande inhämta yttrande även av kyrkomusikern, dels en bestämmelse
som löser kyrkomusikern från dennes författningsstadgade ansvar, om kyrkorådet
upplåter kyrkorummet mot kyrkomusikerns vilja. Förbundet föreslår också att
även kyrkomusikern ges rätt att anföra besvär över kyrkorådets beslut.

Svenska
kyrkans personalförbund framhåller att frågan om vad som är förenligt med
kyrkans lära och tro är helt avgörande för om upplåtelse av kyrka kan ske.
Enligt förbundet bör observeras att det endast är pastor (inte kyrkorådet) som
är förpliktad att vid handlande låta sig bestämmas av vad som är förenligt med
kyrkans lära och tro. Förbundet tolkar 2 och 5 §§ förslaget till lag om
upplåtelse av kyrkorum så att pastor såsom ansvarig för gudstjänstlivet har
obeskuren rätt att begagna kyrkorummet. Det kan därvid inte råda någon
intressemotsättning mellan församlingens intresse och pastors uppgift. Detta
har enligt förbundet inte kommit fram i utredningen, Statstjänstemannaförbundet
föreslår att orden "såvitt möjligt" i 4 § första stycket förslaget
till lag om upplåtelse av kyrkorum utgår, eftersom det är rimligt att
kyrkoherden skall få yttra sig innan kyrkorådet beslutar om upplåtelse. Socieias
Sanctae Birgittae anser att förslaget till lag om upplåtelse av kyrkorum
präglas av stor oklarhet på flera punkter. Detta gäller framför allt texten i 5
§ om "präst eller annan därtill behörig" som skall kunna "hålla
gudstjänst eller annan kyrklig förrättning" med kyrkoherdens tillåtelse
samt om "tillgången till kyrkan för kyrkliga förrättningar som avser någon
som tillhör församlingen". Enligt Societas Sanctae Birgittae verkar det
som om en kyrka skulle kunna rekvireras av en församlingsbo som var den en
profan lokal. "Kyrklig förrättning" är ett mångtydigt begrepp och en
sådan förrättning, som inte slår under det lokala prästerskapets ledning, kan
tänkas bli förenad med sådant som kränker kyrkorummets helgd, betonar Societas Sanctae
Birgittae,

Prop.
1981/82:93 88

Innehåll

Regeringens proposition................................................. 1

Proposifionens
huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag....................................................................... ........ 2

1. lag
om upphävande av lagen (1958:514) om kvinnas behörighet

till prästerlig tjänst................................................... 2

2.
lag om tillfällig
upplåtelse av kyrka........................... ........ 3

3.
lag om ändring
i lagen (1957:585) om jordfästning m.m 4

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 8 januari
1982 5

1
Inledning.................................................................. 5

2
Föredragandens
överväganden............................... 6

2.1 Kvinnoprästfrågan......................................... ........ 6

2.1.1
Bakgrund .............................................. ........ 6

2.1.2
Samvetsklausulen
............................... ........ 9

2.1.3
Den lagtekniska
lösningen.................... 12

2.1.4
Övergångsfrågorna............................... ...... 17

2.2. Upplåtande av kyrkorum................................. 21

2.2.1
Bakgrund .......... ',................................. ...... 21

2.2.2
Nya regler om
upplåtande av kyrkorum. 23

2.2.3
Ändring i
jordfästningslagen.................. 28

3
Upprättade
lagförslag............................................... 30

4
Specialmotivering...................................................... 30

4.1
Förslaget till
lag om upphävande av 1958 års behörighetslag 30

4.2
Förslaget till
lag om tillfällig upplåtelse av kyrka 30

4.3
Förslaget
till lag om ändring i lagen (1957:585) om jordfästning m. m 36

5 Hemställan................................................................ 36

6 Beslut ...................................................................... ..... 36

Bilaga 1 Utredningens sammanfattning av sina överväganden
och

förslag............................................................................. ..... 37

Bilaga 2 Utredningens lagförslag.................................... 43

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser och
sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1981:20) Omprövning av

samvetsklausulen - Män och kvinnor som präster i svenska
kyrkan 47

GOTAB, Slockhoim ]9H2