Prop. 1981/82:96

Prop. 1981/82:96 Regeringens proposition

1981/82:96

med förslag till lag om preskription av skattefordringar m.
m.

beslutad den 17 december 1981.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som
har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

ROLF WIRTÉN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om preskription av
skattefordringar m. m. Den nuvarande ordningen med två skilda
preskriptionssystem för skatter, tullar och avgifter - dvs. att preskription
sker antingen enligt de allmänna reglerna om tioårig preskripfion eller enligt
de särskilda föreskrifterna i uppbördslagen - ersätts enligt förslaget med ett
enhetligt system.

Den femåriga preskripfipnstiden enligt uppbördslagen
föreslås gälla för i princip alla skatter, tullar och allmänna avgifter.
Preskriptionstiden skall i regel räknas från utgången av det kalenderår då
fordringen förföll till betalning.

Den femåriga preskriptionstiden kan under vissa
förutsättningar utsträckas. Den får sålunda förlängas med fem år om gäldenären
saboterat indrivningen genom att ha gjort sig av med egendom i syfte att
försvåra det allmännas möjligheter att få betalt. Förlängning får också ske om gäldenären
har hållit sig undan eller stadigvarande vistats utomlands. Beslut om
förlängning fattas i dessa fall av länsrätten.

Preskriptionstiden förlängs också om kronofogdemyndigheten
skriftligen medger att gäldenären helt eller delvis betalar sin skuld efter den
ordinarie preskriptionstidens utgång. I sådana fall inträder preskription vid
utgången av det kalenderår då betalningen skall vara fullgjord enligt
medgivandet.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1982.
Enligt förslaget skall de nya bestämmelserna gälla även för fordringar som vid
ikraftträdandet inte har preskriberats enligt äldre bestämmelser.

1 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 96

Prop. 1981/82:96

1 Förslag till

Lag om preskription av skattefordringar m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller i fråga om preskription av fordringar
som tillkommer det

allmänna och som drivs in enligt bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272)

eller tullagen (1973:670). Den tillämpas dock inte på fordringar enligt

studiestödslagen (1973:349).

Preskriptionstid

Inledande bestämmelse

2 § Har för en fordran gällt mer än en sista
betalningsdag, skall fordringen

anses ha förfallit till betalning på den betalningsdag som inföll först.

Ordinarie preskriptionstid

3 § En fordran preskriberas fem år efter utgången av det
kalenderår då den

förföll till betalning, om inte annat följer av andra stycket.

Har en fordran fastställts till sitt belopp

1.
sedan den
förfallit till betalning eller

2.
sedan
föreskriven tid för avlämnande av deklaration eller annan redovisning för
fordringen gått ut,

räknas preskriptionstiden i fråga om sådan del av
fordringen som dessförinnan inte har varit indrivningsbar från utgången av det
kalenderår då fastställelsen ägde rum. Punkt 2 gäller dock inte i fråga om en
fordran som har påförts enligt uppbördslagen (1953:272) eller lagen (1959:552)
om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter.

Preskriptionstid vid anstånd m. m.

4 § Medges den som svarar för
betalning av en fordran helt eller delvis anstånd med betalningen, preskriberas
fordringen i motsvarande mån tidigast två är efter utgången av det kalenderår då
anståndet upphörde att gälla.

5 § Förordnas god man enligt
ackordslagen (1970:847) innan fordringen har preskriberats, preskriberas den
tidigast två år efter utgången av det kalenderår då förordnandet meddelades
eller, om ackord kommer till stånd, efter utgången av det kalenderår då
ackordet skall vara fullgjort.

Första stycket gäller inte om god man förordnas under tid
då preskriptionstiden är förlängd på grund av 9 §.

Prop. 1981/82:96 3

6 § Får den som svarar för betalning av en fordran helt
eller delvis uppskov

med betalningen enligt kronofogdemyndighetens skriftliga medgivande,

preskriberas fordringen såvitt gäller honom tidigast vid utgången av det

kalenderår då betalningen skall vara fullgjord enligt medgivandet. Fordring

en preskriberas härigenom dock inte senare än fem år efter utgången av det

kalenderår då preskription annars skulle inträda enligt 3 §.

Preskriptionstid vid beslut om preskriptionsförlängning

7 § Preskriptionstiden får på kronofogdemyndighetens
ansökan förlängas av

länsrätten mot den som svarar för betalning av en fordran, om han

1. har överlåtit, undanskaffat eller
upplåtit särskild rätt till egendom och det kan antas att han gjort detta för
att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt för fordringen,

2. har saknat känt hemvist och det
inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig,

3.
inte har kunnat
anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han
uppehållit sig samt det kan antas att han hållit sig undan eller

4.
har
stadigvarande vistats utomlands.

En förlängning enligt första stycket 2 får beslutas endast
om de förhållanden som anges där förelegat sedan fordringen överlämnats för
indrivning och särskilda skäl inte talar mot en förlängning.

Mot en juridisk person får förlängning enligt första
stycket 2-4 beslutas, om sådana förhållanden som anges där har förelegat i
fråga om en företrädare för den juridiska personen och detta med hänsyn till
företrädarens inflytande över eller befattning med den juridiska personens
verksamhet kan antas ha varit av betydelse för det allmännas möjligheter att
få betalt för sin fordran.

8 § Vid tillämpning av 7 § skall preskriptionstiden
förlängas till utgången av

femte kalenderåret efter det då preskription annars skulle inträda enligt

3§.

9 § Har ansökan om förlängning av preskriptionstiden
ingivits inom den tid

och i den ordning som föreskrivs i 13 §, preskriberas fordringen tidigast, när

lagakraftägande beslut på grund av ansökningen föreligger.

Innebörden av preskription

10 § Preskription innebär att åtgärder för att få
betalt för en fordran inte får

vidtas. Har fordringen innan preskription inträtt helt eller delvis
säkerställts

genom sådan åtgärd, får dock denna fullföljas efter preskriptionstidens

utgång.

Prop. 1981/82:96 4

Under tid då preskriptionstiden är förlängd på grund av 9 §,
får åtgärd för att få betalt för fordringen inte vidtas utöver vad som krävs för
att säkerställa den. Lös egendom som hastigt faller i värde eller kräver
alltför kostsam vård får dock säljas.

Har ansökan om förlängning av preskriptionstiden
återkallats eller lämnats utan bifall enligt beslut, som har vunnit laga kraft,
skall åtgärd som avses i andra stycket såvitt möjligt återgå.

11 § Bestämmelserna i 8§ andra stycket
preskriptionslagen (1981:130)

tillämpas på fordringar som avses i denna lag. Om flera har gått i borgen för

betalning av en fordran gäller 9 § preskriptionslagen.

Svarar flera solidariskt för betalningen av en fordran i
andra fall än som avses i första stycket, inverkar det förhållandet att
preskription har inträtt mot någon av dem inte på de övrigas
betalningsskyldighet.

12 § Preskription inskränker inte det allmännas rätt
att ta ut sin fordran ur

egendom i vilken det allmänna har panträtt till säkerhet för fordringen.

Behöriga myndigheter m. m.

13 § Ansökan om förlängning av preskriptionstid
enligt 7 § görs av den

kronofogdemyndighet hos vilken målet om indrivning av fordringen är

anhängigt. Mål om sådan förlängning prövas av länsrätten i det län, där den

sökande myndigheten har sin verksamhet.

Ansökningen skall ha kommit in till länsrätten före
utgången av preskripfionstid som gäller enligt 3-6 §§.

14 § Det allmännas talan i mål om förlängning av
preskriptionstid enligt 7 §

förs i kammarrätt och regeringsrätten av riksskatteverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Lagen tillämpas även på fordringar som har förfallit till
betalning före ikraftträdandet och som inte har preskriberats dessförinnan
enligt äldre bestämmelser.

Fordringar som avses i andra stycket preskriberas ej före
den 1 januari 1984, om inte preskription skulle ha inträtt dessförinnan även
enligt äldre bestämmelser.

Prop.
1981/82:96

2
Förslag till

Lag
om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom
föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953:272)' dels att 71, 76, 77 och 77 a §§
skall ha nedan angivna lydelse, dels att rubriken närmast före 70 § skall lyda "Efterkrav
m. m.".

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

71 §

1 m o m . Åtgärder för uttagande

av skatt må icke vidtagas mot skatt

skyldig senare än fem år efter utgång

en av det uppbördsår, under vUket

skatten skolat erläggas enligt verk

ställd debitering eller, i fråga om

preliminär skatt som avses i 27 § 2

mom. vid 2), fastställts till betal

ning.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må kammarrätts
eller regeringsrättens beslut i mål, där anstånd med betalning av skatt
medgivits i anledning av besvär, verkställas inom en tid av två år från
utgången av det uppbördsår, då beslutet meddelades.

2 m o m . Har arbetsgivare verk

ställt skatteavdrag för preliminär

skatt men icke inbetalat det innehåll

na beloppet, må lokal skattemyndig

het icke fastställa ansvarighet för

arbetsgivaren senare än fem år efter

utgången av det uppbördsår då sådan

kvarstående skatt skulle ha erlagts,

som svarar mot preliminär skatt för

det inkomstår då skatteavdraget verk

ställdes. A vser skatteavdraget kvar

stående skatt, må fastställelsen icke

ske senare än fem år efter utgången av

det uppbördsår, under vilket skatten

skolat erläggas enligt verkställd debi

tering.

' Lagen omtryckt 1972:75.

Senaste
lydelse av lagens rubrik 1974:771.

1 mom.
Har arbetsgivare gjort avdrag för preliminär skatt eller kvarstående skatt men
inte betalat in det innehållna beloppet, får den lokala skattemyndigheten inte
ålägga arbetsgivaren betalningsskyldighet på grund härav, i fråga om
preliminär skatt, senare än sju år eller, ifråga om kvarstående skatt, senare
än fem år efter utgången av det kalenderår, då avdraget gjordes.

2 m o m . Har arbetsgivare underlåtit att göra avdrag för
preliminär skatt eller kvarstående skatt, får den lokala skattemyndigheten, om
inte annat följer av andra stycket, inte ålägga arbetsgivaren betalningsskyldighet
på grund härav, i fråga om preliminär skatt, senare än sju år eller, i fråga om
kvarstående skatt, senare än fem år efter utgången av det kalenderår, då
avdraget skulle ha gjorts.

Prop.
1981/82:96

Nuvarande lydelse

Åtgärder för indrivning av skatt, som arbetsgivare
innehållit genom skatteavdrag, må icke vidtagas senare än fem år efter utgången
av det uppbördsår då beslut om fastställelse enligt första stycket meddelades.

Har
arbetsgivare underlåtit att verkställa skatteavdrag, må hans ansvarighet för
skatten icke fastställas och ej heller åtgärder för uttagande av skatten
vidtagas mot honom sedan arbetstagarens ansvarighet för skatten upphört enligt
1 mom.

Utan
hinder av vad ovan föreskrivits må kammarrätts eller regeringsrättens beslut
varigenom arbetsgivare ålagts ansvarighet för arbetstagares skatt verkställas
inom en tid av två år från utgången av det uppbördsår då beslutet meddelades.

3 mom . Har enligt ackordslagen (1970:847) god man
förordnats före utgången av tid som angives i 1 eller 2 mom., må utan hinder av
vad som i nämnda moment sägs åtgärder för uttagande av skatt vidtagas inom två
år från utgången av det uppbördsår då förordnandet skett eller, om ackord
kommer till stånd, från utgången av det uppbördsår då ackordet skolat vara
fullgjort.

Föreslagen lydelse

Har skattskyldig beviljats anstånd med betalning av skatt
i avvaktan på kammarrätts eller regeringsrättens beslut med anledning av
besvär, får i fall som avses i första stycket betalningsskyldighet åläggas
arbetsgivaren inom en tid aw ytterligare högst två år, räknat från utgången av
det kalenderår, då domstolens beslut meddelades.

76 § -

Arbetsgivare,
som betalat skatt för arbetstagare jämlikt 75 §. äger söka skattebeloppet åter
av arbetstagaren. Härvid har arbetsgivaren att till vederbörande kronofogdemyn-

2 Senaste lydelse 1981:839.

Arbetsgivare
som har betalat skatt / enlighet med beslut om betalningsskyldighet enligt 75
§ får söka beloppet åter av arbetstagaren. Den arbetsgivare som vill söka
belopp åter

Prop. 1981/82:96

Nuvarande lydelse

dighet ingiva det indrivningskvitto, som må hava
överlämnats till arbetsgivaren, eller på annat sätt hos kronofogdemyndigheten
styrka, att han erlagt skatten.

Kronofogdemyndigheten
må hos arbetstagaren uttaga beloppet i samma ordning som stadgats i fråga om
indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas. Därvid är arbetstagaren
skyldig att å beloppet erlägga restavgift.

Föreslagen lydelse

av arbetstagaren skall till kronofogdemyndigheten ge in
det kvitto som han har fått vid betalningen eller på annat sätt styrka, att han
har betalat skatten.

Kronofogdemyndigheten får hos arbetstagaren driva in
beloppet i den ordning som gäller för indrivning av skatt. Införsel/År dock
inte beviljas. Arbetstagaren skall betala restavgift på beloppet.

Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i
fråga om arbetsgivarens regressfordran enligt första stycket.

77 § 3

gäller
för indrivning av skatt. Arbetstagaren är fri från betplningsansvar för
motsvarande skattebelopp.

Har arbetsgivare gjort skatteavdrag men inte inbetalat
det innehållna beloppet i tid och ordning, som är föreskriven i denna lag, får
beloppet indrivas hos arbetsgivaren i samma ordning som gäller för restförd
skatt.

Har
arbetsgivare gjort skatteavdrag men har han inte betalat in det innehållna
beloppet i tid och ordning, som föreskrivs i denna lag, får beloppet, sedan
betalningsskyldighet för det har ålagts arbetsgivaren, drivas in hos honom i
den ordning som

77 a §

Har den
som företräder arbetsgivare, som är juridisk person, verkställt skatteavdrag
men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala det innehållna
beloppet i tid och ordning som i 77 § sägs, är han jämte arbetsgivaren
betalningsskyldig för skattebeloppet jämte restavgift.
Betalningsskyldigheten

Har
någon, i egenskap av företrädare för arbetsgivare som är juridisk person,
verkställt skatteavdrag men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att
betala det innehållna beloppet i tid och ordning som i 77 § sägs, är han
tillsammans med arbetsgivaren betalningsskyldig för skattebeloppet och
den restavgift som

Senaste lydelse 1979:489,

Nuvarande lydelse

må jämkas eller eftergivas när särskilda skäl föreligga.

Talan om åläggande av betalningsskyldighet enligt första
stycket föres vid allmän domstol.

Yrkande om
åläggande av betalningsskyldighet som nu sagts må icke framställas och ej
heller åtgärder för indrivning vidtagas sedan arbetsgivarens ansvarighet för
skattebeloppet bortfallit på grund av bestämmelserna i 71 §. Utan hinder
härav må dom, varigenom sådan betalningsskyldighet ålagts, verkställas inom en
tid av två år från utgången av det uppbördsår då domen vunnit laga kraft. Hos
den som blivit ålagd betalningsskyldighet må indrivning ske i samma ordning som
gäller för restförd skatt.

Den som erlagt skattebelopp eller restavgift på grund av
betalningsskyldighet enligt första stycket äger söka beloppet åter av
arbetsgivaren. Därvid gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i 76 § om
uttagande av skatt som arbetsgivare betalat för arbetstagare.

Föreslagen lydelse

belöper på detta. Betalningsskyldigheten/År jämkas eller e//ergej-o/n
rfef föreligger särskilda skäl.

Talan om att ålägga betalningsskyldighet enligt första
stycket skall föras vid allmän domstol. Talan får inte väckas sedan
arbetsgivarens betalningsskyldighet för skattebeloppet har bortfallit enligt
lagen (1982:000) om preskription av skattefordringar m. m. Hos den som har
blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller
för restförd skatt.

Den som har fullgjort betalningsskyldighet för skattebelopp
eller restavgift enligt första stycket får söka beloppet åter av arbetsgivaren.
Därvid tillämpas bestämmelserna i 76 §.

Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i
fråga om regressfordran enligt tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om
fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före
ikraftträdandet.

Prop. 1981/82:96 9

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

Härigenom föreskrivs att 48 och 48 a §§ lagen (1968:430)
om mervärdeskatt' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

48 i

Betalas icke skatt i behörig fid och ordning indrives
skatt och restavgift.

Bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272) om indrivning,
avkort-ning och avskrivning samt efterkrav och preskription gäller i
tillämpliga delar i fråga om mervärdeskatt. Införsel enligt 15 kap. utsöknings-balken
får äga rum vid indrivning av mervärdeskatt och restavgift på skatten.

Föreslagen lydelse

§

Betalas inte skatt i behörig tid och ordning skall skatten
och den restavgift, som belöper på denna, drivas in.

Bestämmelserna
i uppbördslagen (1953:272) om indrivning, avkort-ning och avskrivning samt efterkrav
gäller i tillämpliga delar i fråga om mervärdeskatt. Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken
får äga rum vid indrivning av mervärdeskatt och restavgift på skatten.

48 a §

Har den som företräder skattskyldig, som är juridisk
person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att inbetala skatt i
rätt tid och ordning, är han jämte den skattskyldige betalningsskyldig för
skattebeloppet och restavgift enligt 47 §. Betalningsskyldigheten får jämkas
eller eftergivas när särskilda skäl föreligger.

Talan om åläggande av betalningsskyldighet/örei vid
allmän domstol. Talan får ej väckas och åtgärd för indrivning får ej vidtagas
sedan den skattskyldiges ansvarighet för skattebeloppet bortfallit på grund av
pre-

Har någon, i egenskap av företrädare för skattskyldig som
är juridisk person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala
in skatt i rätt tid och ordning, är han tillsammans med den skattskyldige
betalningsskyldig för skattebeloppet och restavgift enligt 47 §. Betalningsskyldigheten
får jämkas eller efterges om det föreligger särskilda skäl.

Talan om att ålägga betalningsskyldighet skall föras vid
allmän domstol. Talan får inte väckas sedan den skattskyldiges betalningsskyldighet
för skattebeloppet har bortfallit enligt lagen (1982:000) om pre-

1 Lagen omtryckt 1979:304.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:885.

2 Senaste lydelse 1981:843.

Nuvarande
lydelse

skription. Utan hinder härav får dom, varigenom
betalningsskyldighet ålagts, verkställas inom en tid av två år från utgången
av det kalenderår, under vilket domen vunnit laga kraft. Hos den som blivit
ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för
skatt.

Den som erlagt skattebelopp eller restavgift på grund av
betalningsskyldighet enligt första stycket äger söka beloppet åter av den
skattskyldige.

Föreslagen
lydelse

skription av skattefordringar m. m. Hos den som har blivit
ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för
skatt.

Den som fullgjort betalningsskyldighet/ör skattebelopp
eller restavgift enligt första stycket får söka beloppet åter av den
skattskyldige.

Bestämmelsen i 4 § preskriptions-lagen (1981:130) gäller i
fråga om regressfordran enligt tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om
fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före
ikraftträdandet.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning

Härigenom
föreskrivs att 27 a § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

27 a §2

Har den som företräder skattskyldig, som är juridisk
person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att inbetala skatt i
rätt tid och ordning, är han jämte den skattskyldige betalningsskyldig för
skattebeloppet och ränta därå enligt 27 §. Betalningsskyldigheten får jämkas
eller eftergivas när särskilda skäl föreligga.

Talan om åläggande av betalningsskyldighet enligt första
stycket/örei vid allmän domstol. Talan får ej väckas och åtgärder för
indrivning få ej vidtagas sedan den skattskyldiges an.svarighel för
skattebeloppet bortfallit på grund av preskription. Hos den som blivit ålagd
betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för skatt.

Den som erlagt skattebelopp eller ränta på grund av
betalningsskyldighet enligt första stycket äger söka beloppet åter av den
skattskyldige.

Har någon,
i egenskap av företrädare för skattskyldig som är juridisk person, uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in skatt i rätt tid och ordning,
är han tillsammans med den skattskyldige betalningsskyldig för skattebeloppet
och ränta som belöper på detta enligt 27 §. Betalningsskyldigheten får jämkas
eller efterges om det föreligger särskilda skäl.

Talan om
att ålägga betalningsskyldighet enligt första stycket skall föras vid allmän
domstol. Talan får inte väckas sedan den skattskyldiges betalningsskyldighet
för skattebeloppet har bortfallit enligt lagen (1982:000) om preskription av
skattefordringar m. m. Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får
indrivning ske i samma ordning som gäller för skatt.

Den som fullgjort betalningsskyldighet för skattebelopp
eller ränta enligt första stycket får söka beloppet åter av den skattskyldige.

Bestämmelsen i 4 § preskriptions-lagen (1981:130) gäller i
fråga om regressfordran enligt tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om
fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före
ikraftträdandet.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:863. - Senaste
lydelse 1973:929.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom
föreskrivs att 18 och 20 §§ lagen (1958:295) om sjömansskatt' skall ha nedan
angivna lydelse

18 § '-

Nuvarande
lydelse

Har
redare, utan att skatteavdrag verkställts, erlagt skatt för sjöman, äger
redaren söka skattebeloppet äter av sjömannen. Härvid har redaren att till
vederbörande kronofogdemyndighet ingiva det indrivningskvitto, som må hava
överlämnats till redaren, eller på annat sätt hos kronofogdemyndigheten styrka,
att han erlagt skatten.

Kronofogdemyndigheten
må hos sjömannen uttaga beloppet i samma ordning, som stadgas i fråga om
indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas. Därvid är sjömannen
skyldig att å beloppet erlägga restavgift enligt bestämmelserna i 14 § 2 mom.

Föreslagen
lydelse

Har en redare, som inte har verkställt skatteavdrag,
betalat skatt för en Sjöman, får redaren söka beloppet åter av sjömannen. Den
redare som vill söka belopp åter av sjömannen skall till kronofogdemyndigheten
ge in det kvitto som han har fått vid betalningen eller på annat sätt styrka,
att han har betalat skatten.

Kronofogdemyndigheten får hos sjömannen driva in beloppet
i den ordning som gäller för indrivning av skatt. Införsel/År dock inte
beviljas. Sjömannen skall betala restavgift på beloppet enligt bestämmelserna i
14 § 2 mom.

Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i
fråga om redarens regressfordran enligt första stycket.

Har redare underlåtit verkställa avdrag för sjömansskatt,
må hans eller sjömannens ansvarighet för skatten icke fastställas och ej heller
åtgärder för uttagande av skatten vidtagas senare än fem år efter utgången av
det år, under vilket skatteavdraget skolat verkställas.

' Lagen omtryckt 1970:933.

Senaste
lydelse av lagens rubrik [914:111.

2 Senaste
lydelse 1981:842.

•''
Senaste lydelse 1974:777.

Har en
redare underlåut verkställa avdrag för sjömansskatt,/ör hans eller sjömannens
betalningsskyldighet för skatten inte fastställas senare än fem år efter
utgången av det år, under vilket skatteavdraget skulle ha verkställts.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Revisionskrav mot redare / anledning av att innehållen
sjömansskatt icke inbetalats må icke fastställas senare än fem år efter
utgången av det år, under vilket skatteavdraget verkställdes.

Åtgärder
för indrivning av innehållen sjömansskatt må icke vidtagas senare ån fem år
efter utgången av det år, under vilket fråga om fastställelse av
revisionskravet prövats av sjömansskattenämnden eller, i fall som avses i 17 a
§ andra stycket, det år under vilket redovisning för den period skatten avser
inkommit till sjömansskattekontoret.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må kammarrätts eller
regeringsrättens beslut, varigenom redare eller sjöman ålagts ansvarighet för
sjömansskatt, verkställas inom en tid av två år från utgången av det år då
beslutet meddelades.

Har enligt ackordslagen

(1970:847)
god man förordnats före utgången av tid som angives i det föregående, må utan
hinder av vad ovan sägs åtgärder för uttagande av skatt vidtagas inom tvä dr
från utgången av det år då förordnandet skett eller, om ackord kommer till
stånd, från utgången av det år då ackordet skolat vara fullgjort.

Revisionskrav
mot en redare med anledning av att innehållen sjömansskatt inte har betalats
in får inte fastställas senare än fem år efter utgången av det år, under vilket
skatteavdraget verkställdes.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om
fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före ikraftträdandet.

Prop.
1981/82:96 14

6
Förslag till

Lag
om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

Härigenom
föreskrivs i fråga om kupongskattelagen (1970:624)'

dels
att 28 § skall upphöra att gälla.

dels
att rubriken närmast före 28 § skall utgå.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:996.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa
avgifter

enligt lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom
föreskrivs att 30 och 30 a §§ lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen (1981:691) om socialavgifter' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Vad i
uppbördslagen (1953:272) och föreskrifter angående tillämpningen av nämnda lag
stadgas om restavgift, indrivning och redovisning av restförd skatt, avkortning
och avskrivning av skatt, antagande av ackordsförslag som rör skatt samt
upprättande av balanslängd skall tillämpas också i fråga om avgiftsbelopp som
avses i 29§; dock skall befogenhet, som enligt 58 § 2 mom. angivna lag
tillkommer länsstyrelse eller riksrevisionsverket, i stället utövas av
riksförsäkringsverket. I fråga om efterkrav och preskription tillämpas
föreskrifterna i 70 och 71 §§ uppbördslagen, dock att vad i 70 § 2 mom. nämnda
lag sägs beträffande länsstyrelse i stället skall gälla

Vad i
uppbördslagen (1953:272) och föreskrifter angående tillämpningen av lagen
föreskrivs om restavgift, indrivning och redovisning av restförd skatt, avkortning
och avskrivning av skatt, antagande av ackordsförslag som rör skatt samt
upprättande av balanslängd skall tillämpas också i fråga om avgiftsbelopp som
avses i 29 §. Befogenhet, som enligt 58 § 2 mom. nämnda lag tillkommer
länsstyrelse eller riksrevisionsverket, skall dock i stället utövas av
riksförsäkringsverket. I fråga om efterkrav skall föreskrifterna i 70 §
uppbördslagen tillämpas. Vad i 70 § 2 mom. nämnda lag sägs beträffande
länsstyrelse skall dock i stället gälla riksförsäkringsverket.

riksförsäkringsverket.

Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken får äga rum vid
indrivning av avgifter som debiteras enligt denna lag.

30 a §-' Har någon, i egenskap av företrädare för
arbetsgivare som är juridisk person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåtit att betala in arbetsgivaravgift i rätt tid och ordning, är han
tillsammans med arbetsgivaren betalningsskyldig för avgiftsbeloppet och den restavgift
som belöper på detta. Betalningsskyldigheten får jämkas eller efterges om det
föreligger särskilda skäl.

' Lagen omtryckt 1974:938.

Senaste
lydelse av lagens rubrik 1981:696.

2 Senaste
lydelse 1981:846.

' Senaste
lydelse 1980:314.

Föreslagen
lydelse

Talan om att ålägga betalningsskyldighet enligt första
stycket skall föras vid allmän domstol. Talan får inte väckas sedan
arbetsgivarens betalningsskyldighet för avgiftsbeloppet har bortfallit
enligt lagen (1982:000) om preskripfion av skattefordringar m. m. Hos den som
har blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som
gäller för arbetsgivaravgift.

Nuvarande lydelse

Talan om att ålägga betalningsskyldighet enligt första
stycket skall

föras vid allmän domstol. Talan får

inte väckas och åtgärd för indrivning

inte vidtas sedan arbetsgivarens

ansvarighet för avgiftsbeloppet har

bortfallit på grund av preskription.

En dom på betalningsskyldighet får

dock verkställas inom två år från

utgången av det kalenderår då domen

vann laga kraft. Hos den som har

blivit ålagd betalningsskyldighet får

indrivning ske i samma ordning som

gäller för arbetsgivaravgift. Den som har fullgjort
betalningsskyldighet för arbetsgivaravgift eller

restavgift enligt första stycket får söka beloppet åter av
arbetsgivaren. Därvid

tillämpas bestämmelserna i 76 § uppbördslagen (1953:272).

Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i
fråga om regressfordran enligt tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om
fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före
ikraftträdandet.

Prop.
1981/82:96 17

8
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom
föreskrivs att 13 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

13 §'

Om
ej annat följer av denna lag gäller uppbördslagen (1953:272) i tillämpliga
delar i fråga om felparkeringsavgift. Reglerna om restavgift skall dock inte fillämpas.
Regeringen får föreskriva avvikelser från uppbördslagen, när det gäller avkortning,
avskrivning och det administrativa förfarandet i fråga om felparkeringsavgift.
Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken får äga rum vid indrivning av felparkeringsavgift.

Åläggande
enligt 6 § andra stycket får ej utfärdas senare än ett år efter den dag då
överträdelsen skedde.

Åtgärd för indrivning av felparkeringsavgift får ej vidtagas senare
än fem år efter den dag överträdelsen skedde.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fordringar som enligt dessa
bestämmelser har preskriberats före ikraftträdandet.

'
Senaste lydelse 1981:837.

2
Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 96

Prop.
1981/82:96 18

9
Förslag till

Lag om ändring i lagen
(1976:666) om påföljder och ingripanden

vid olovligt byggande m.
m.

Härigenom
föreskrivs att 28 § lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt
byggande m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

28 §

Betalas
ej avgift inom den fid som anges i 27 §, får avgiften jämte restavgift,
beräknad enligt 58 § 1 mom. uppbördslagen (1953:272), indrivas i den ordning
som enligt nämnda lag gäller för indrivning av skatt.

Vid
fördelning mellan staten och kommunen av medel som har influtit skall medel i
första hand avsättas för kommunens fordran.

Åtgärd för indrivning av avgift får ej vidtagas, sedan fem år har
förflutit från det beslutet eller domen angående avgiften vann laga kraft.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fordringar som enligt dessa
bestämmelser har preskriberats före ikraftträdandet.

Prop. 1981/82:96 19

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade

skattefordringar
m. m.

Härigenom föreskrivs att 3§ lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§'

Fordran på slutlig skatt enligt uppbördslagen (1953:272)
och fordran på slutlig avgift enligt författning, som anges i 1 § 7 denna lag,
har förmånsrätt endast om den tidrymd till vilken skatten eller avgiften är att
hänföra har gått fill ända innan beslutet om egendomsavträde meddelades.

Med sådan fordran på skatt eller avgift på vilken
förordningen (1862:10) om tioårig preskription och om kallelse å okända
borgenärer är tillämplig följer förmånsrätt endast om konkursansökningen gjorts
inom fem år efter utgången av det kalenderår under vilket skatten eller avgiften
skolat erläggas enligt lag eller författning eller, om särskilt beslut
meddelats om betalningstid, enligt detta beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

' Senaste lydelse 1974:771 (övergångsbest.).

Prop. 1981/82:96 20

Utdrag

BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-06-04

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo,
Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Wirtén

Lagrådsremiss
med förslag till lag om preskription av skattefordringar m.m.

1
Inledning

Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen (USS)
tillsattes den 16 februari 1973 med uppdrag att utreda frågor om kvarstad, skingringsförbud
m.fl. säkerhetsåtgärder i skatte- och avgiftsprocessen. USS har hittills avgett
fyra delbetänkanden. Bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen (SOU
1974:49), Betalningssäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen (SOU
1975:104), Lag dm preskripfion av skattefordringar m.m. (SOU 1978:87) och
Preskriptionshinder vid skattebrott (SOU 1980:4). Förslagen i de två
förstnämnda betänkandena har legat till grund för bevissäkringslagen
(1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen resp. lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar ochavgifter.

Det betänkande som här skall behandlas är det som avser
förslag till lag om preskription av skattefordringar m.m.'. Betänkandet
innehåller också en redogörelse för gällande rätt och för viss utländsk rätt.
Sammanfattningen och lagtexten i betänkandet bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden inkommit från justitiekanslern
(JK), riksåklagaren, hovrätten för nedre Norrland, kammarrätterna i Jönköping
och Sundsvall, rikspolisstyrelsen, försäkringsrätten för Mellansverige, riksförsäkringsverket
(RFV), kammarkollegiet, riksrevisionsverket (RRV), riks-

' Ledamöterna var vid avgivandet av betänkandet (SOU
1978:87) Lagom preskription av skattefordringar m.m. länsåklagaren för
speciella mål Anders Nordenadier. länsrådet Sten Bergh. riksdagsledamöterna
Wilhelm Gustafsson och Kurt Söderström, departementsrådet Gösta Welander samt
riksdagsledamoten Hans-Olof Westberg.

Prop. 1981/82:96 21

skatteverket (RSV), statens jordbruksnämnd,
generaltullstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västernorrlands och Västerbottens län,
länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), 1969 års punktskatteutredning (Fi
1970:57), skattetilläggsutredningen (Fi 1975:06), Centralorganisationen
SACO/SR, Föreningen auktoriserade revisorer. Föreningen Sveriges fögderitjänstemän,
Föreningen Sveriges kronofogdar. Landsorganisationen i Sverige (LO),
Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svensk Industriförening,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska
företagares riksförbund, Svenska kommunförbundet, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges ackordscentral, Sveriges advokatsamfund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation - Familjeföretagen, Sveriges industriförbund, Sveriges
Köpmannaförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

SAF, Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund
har åberopat yttrande från Näringslivets skattedelegation. SACO/SR har åberopat
yttrande som avgetts av Jurist- och Samhällsvetareförbundet och LRF har
åberopat yttrande som avgetts av Lantbrukarnas skattedelegation. Yttrande har
avgetts gemensamt av Sveriges hantverks- och industriorganisation
-Familjeföretagen samt Sveriges köpmannaförbund. Länsstyrelserna i fem län har
översänt yttranden från sammanlagt 19 kronofogdemyndigheter och 4 lokala
skattemyndigheter i länen.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter för en reform

För det allmännas fordringar på skatter, tullar och
avgifter gäller f.n. två skilda preskriptionssystem. Sådana fordringar
preskriberas nämligen antingen enligt reglerna i förordningen (1862:10 s. 1)
om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer
(preskriptionsförordningen) eller enligt preskriptionsbestämmelserna i
uppbördslagen (1953:272), UBL.

Det stora flertalet av de centrala skatterna och
avgifterna preskriberas enligt reglerna i UBL. Det gäller bl.a. inkomst- och
förmögenhetsskatterna, mervärdeskatten och arbetsgivaravgifterna. Som exempel
på skatter och avgifter som är underkastade preskriptionsreglerna i preskriptionsförordningen
kan nämnas arvs-och gåvoskatt, punktskatter, prisregleringsavgifter,
stämpelskatter och expeditionsavgifter.

Preskriptionsreglerna i de båda systemen skiljer sig åt i
flera viktiga avseenden, bl.a. i fråga om preskriptionstidens längd och
möjligheterna att avbryta preskriptionstiden.

Bestämmelserna i UBL om preskription innebär i huvudsak
följande.

Prop. 1981/82:96 22

Preskriptionstiden är fem år och räknas i regel från
utgången av det uppbördsår, då fordringen skulle ha betalats. Uppbördsåret
sträcker sig fr.o.m. mars månad ett år t.o.m. februari månad nästa år.

Preskriptionstiden kan inte brytas på det sätt som är
möjligt enligt preskriptionsförordningen. Däremot förlängs den i vissa fall. En
föriängning sker om anstånd med skattebetalning har medgetts i avvaktan på
kammarrätts eller regeringsrättens beslut i mål om taxering m.m. eller om god
man har förordnats enligt ackordslagen (1970:847). Fordringen preskriberas då
tidigast två år från utgången av det uppbördsår då domstolen avgjorde saken
resp. godmansförordnandet meddelades eller ackordet skulle ha varit fullgjort.

Föreskrifterna i preskriptionsförordningen innebär i stora
drag följande.

Preskriptionstiden är tio år. Den börjar löpa från dagen
för fordringens uppkomst.

Preskriptionsavbrott - vilket innebär att ny tioårig
preskriptionstid börjar löpa från dagen för avbrottet - får ske när som helst
under preskriptionstiden. Avbrottet kan verkställas på olika sätt. Vanligast är
att borgenären direkt kräver gäldenären på betalning eller annan fullgörelse
eller att han vid domstol väcker talan om fordringen mot gäldenären.

Preskriptionsförordningen kommer den 1 juli 1981 att
ersättas av en ny preskriptionslag (1981:130). Den innebär framför allt att
preskriptionstiden för konsumentfordringar, dvs. näringsidkares fordringar mot
konsumenter, förkortas.

Preskriptionstiden för konsumentfordringar skall vara tre
år. Tiden skall liksom nu räknas från fordringens tillkomst. Beträffande andra
fordringar än konsumentfordringar skall den allmänna preskriptionstiden även i
fortsättningen vara tio år räknat från fordringens tillkomst.

Liksom f. n. skall preskriptionen kunna avbrytas av både gäldenären
och borgenären. Den nya preskriptionstid som börjar löpa efter ett avbrott är
lika läng som den ursprungliga, dvs. tre år för konsumentfordringar och tio år
för andra fordringar.

Det bör
framhållas att preskriptionsbestämmelserna i UBL i princip bara reglerar den
tidrymd under vilken indrivningsåtgärder får vidtas, dvs. tiden från det att
fordringen förfaller till betalning till dess att preskription inträder.
Preskription kan emellertid också ske om skatteanspråket inte fastställs till
betalning av beskattningsmyndigheten inom vissa tidsfrister, s.k. talerättspreskription.
De flesta författningar som reglerar beskattningsförfarandet på de plika pmrådena
innehåller sålunda bestämmelser om fastställelsefrister. Dessa är i regel
utformade så att det finns dels en ordinarie beskattningsperiod, dels en efterbeskattningsperiod
som får utnyttjas av det allmänna i huvudsak bara om den skattskyldige har
brustit i sin uppgiftsskyldighet.

Prop. 1981/82:96 23

Även för vissa av de skatter och avgitter som, enligt vad
jag tidigare har sagt, preskriberas enligt preskriptionsförordningen finns
reglerom talerättspreskription, t.ex. för punktskatterna. För andra åter,
t.ex. gåvoskatten, saknas sådana regler, vilket innebär att
preskriptionsförordningens regler gäller även i fråga om talerätten.

USS har i
delbetänkandet (SOU 1978:87) Lag om preskription av skattefordringar m.m.
lämnat förslag till en reform av bestämmelserna om indrivningspreskription av
skatter, tullar och avgifter. Reglerna om talerättspreskription omfattas inte
av förslaget.

Kommittén
föreslår att den nuvarande ordningen med två skilda preskriptionssystem - dvs.
att preskription i princip sker antingen enligt preskriptionsförordningen eller
enligt de särskilda föreskrifterna i UBL -ersätts med ett enhefligt system i en
ny lag som kallas Lag om preskription av skattefordringar m.m. Kommitténs
förslag innebär i huvudsak följande.

Den femåriga preskriptionstiden enligt UBL behålls. Vissa
ändringar föreslås dock i fråga om beräkning av tiden. Preskriptionstiden skall
enligt förslaget i princip börja löpa från utgången av det kalenderår då
fordringen påfördes den betalningsskyldige.

Från denna huvudprincip för beräkning av
preskriptionstiden föreslås vissa undantag.

För det fall att den betalningsskyldige helt eller delvis
har medgetts anstånd med betalningen av fordringen föreslås, i nära anslutning
till vad som gällerf.n., etts.k. framskjutet preskriptionsinträde. Fordringen
preskriberas då i sin helhet tidigast två år från utgången av det kalenderår då
anståndet upphörde att gälla.

Vidare kan den ordinarie preskriptionstiden på fem år
under vissa förutsättningar förlängas genom särskilda myndighetsbeslut. Genom
ett sådant beslut förlängs preskriptionstiden med en fast period om två år. Förlängningstiden
är maximerad till tio år, vilket innebär att högst fem särskilda
förlängningsbeslut får fattas.

Förlängning av preskriptionstiden fårskeom den
betalningsskyldige sedan fordringen överlämnats för indrivning, saboterar
indrivningen genom att göra sig av med utmätningsbar egendom i syfte att
försvåra det allmännas möjligheter att få betalt för fordringen. Förlängning
får också ske om den som svarar för betalningen av fordringen håller sig undan
eller om han stadigvarande vistas utomlands samtidigt som han saknar
utmätningsbar egendom här i landet.

Preskriptionstiden får också förlängas om den
betalningsskyldige förbundit sig att betala skulden enligt en amorteringsplan
och en förlängning är nödvändig för att betalningen enligt planen skall kunna
fullgöras.

Ett beslut om förlängning skall meddelas av
kronofogdemyndighet (KEM). Länsrätten skall dock överpröva beslutet utom i
"amorteringsfallen".

Prop.
1981/82:96 24

Ett förlängningsbeslut träffar alla dem - gäldenärer och
borgensmän - som vid beslutstillfället är ansvariga för betalningen av
fordringen.

Kommitténs förslag har remissbehandlats.

Remissinstanserna delar uppfattningen att man nu bör
införa enhetliga regler om indrivningspreskription inom området för skatter,
tullar och därmed jämförliga offentligrättsliga avgifter. Det stora flertalet
remissinstanser godtar också kommitténs förslag att den ordinarie
preskriptionstiden skall vara fem år och att det skall öppnas möjlighet att
förlänga preskriptionstiden. Remissinstanserna har emellertid olika meningar
om hur reglerna bör utformas.

För egen del vill jag anföra följande.

Den nuvarande ordningen med två skilda system för
indrivningspreskription på skatte- och avgiftsområdet är otillfredsställande
från flera synpunkter. Den framstår som invecklad och svårförståelig för
allmänheten. Den medför också administrativa olägenheter, främst för
indrivningsmyndigheterna. Tolkningssvårigheter har också uppkommit vid
tillämpningen av bestämmelserna. Jag anser därför i likhet med kommittén och
remissinstanserna att enhetliga regler för indrivningspreskription bör införas
för skatter, tullar och avgifter. En sådan ordning är också angelägen med
hänsyn till den ökande användningen av ADB inom exekutionsväsendet. I den
försöksverksamhet med ADB som f.n. pågår, det s.k. REX-systemet. framtvingas
sålunda ett ställningstagande i fråga om preskriptionstidens beräkning redan i
samband med att målen överlämnas för indrivning. I systemet bevakas nämligen
alla preskriptionstider med hjälp av ADB och dessa måste anges redan när målen
registreras. Detta förhållande understryker ytteriigare behovet av att
preskriptionsreglerna görs klara och enhetliga.

Som jag nyss har nämnt hänger reglerna om
indrivningspreskription nära samman med reglerna om talerättspreskription. Båda
regelsystemen lägger fast tidsfrister för det allmännas åtgärder för att
realisera ett skatteanspråk. Vid en reform av reglerna om
indrivningspreskription finns det därför anledning att först överväga om det är
lämpligt att försöka samordna de båda regelsystemen.

Det kan då till en början konstateras att det inte är
möjligt att låta det allmännas skatteanspråk preskriberas - både vad gäller fastställelseåtgärder
och indrivningsåtgärder - efter samma regler som gäller på det civilrättsliga
området. Enligt de civilrättsliga reglerna beräknas ju preskriptionstiden från
fordringens uppkomst och reglerna förutsätter att borgenären har vetskap om
fordringen och kan avbryta preskriptionstiden om det behövs. Fordringar på
skatt uppkommer emellertid inte genom avtal e.d. utan som regel genom den
enskildes faktiska handlande som enligt i lag angivna förutsättningar
föranleder betalningsanspräk från det allmännas sida. Om den enskilde inte
lämnar några uppgifter om handlandet eller lämnar osanna sådana kan följden bli
att det allmänna inte får vetskap om fordringsförhållandet eller en felaktig
uppfattning om beloppets storlek.

Prop. 1981/82:96 25

Det innebär att man - när det gäller tidsfristerna för fastställelseåtgärder
-även i fortsättningen måste ha särskilda regler på skatteområdet som tar
hänsyn till nu angivna förhållanden. Därmed är inte sagt att behovet av sådana
regler utesluter att man inför ett för hela skatte- och avgiftsområdet
gemensamt system med enhetliga regler för både talerättspreskription och
indrivningspreskription. Frågan om införandet av en sådan ordning måste
emellertid övervägas mot bakgrund av en översyn av talerättsreglerna, som
omfattar inte bara tidsfristerna utan också de processuella reglerna i övrigt.
Eftersom någon sådan översyn inte har varit möjlig att företa i detta
lagstiftningsärende måste en reform av preskriptionsreglerna nu begränsas till
reglerna om indrivningspreskription.

Vid
utformningen av preskriptionsbestämmelserna skall som nämnts utgångspunkten
vara att reglerna skall vara enhetliga och klara. Reglerna måste vidare ge KEM
utrymme att bedriva en effektiv indrivningsverksamhet utan tidspress.
Preskriptionstiden måste sålunda vara så pass läng att myndigheterna hinner
planera och genomföra erforderliga indrivningsåtgärder på ett rationellt sätt.
Tiden får å andra sidan inte sättas så lång att det vållar myndigheterna ett
betydande administrativt merarbete och skapar negativa effekter på viljan att
göra rätt för sig. De nuvarande bestämmelserna i UBL tillgodoser enligt min
mening i huvudsak dessa krav. Systemet har emellertid vissa brister. Jag tänker
då närmast på att det saknas möjligheter att förlänga preskriptionstiden, t.ex.
om den betalningsskyldige saboterar indrivningen eller håller sig undan
utomlands. Bestämmelser om preskriptionsförlängning kan utan större svårigheter
passas in i de huvudprinciper som f.n. gäller enligt UBL. Bestämmelserna i UBL
bör därför som kommittén har föreslagit bilda mönster för den nya
lagstiftningen.

Jag kommer
således fram till att kommitténs förslag i huvudsak bör läggas till grund för
den reformerade lagstiftningen. Mina förslag avviker emellertid på några
väsentliga punkter från kommitténs förslag, bl.a. när det gäller utgångspunkten
för preskriptionstidens beräkning. Jag återkommer strax till den närmare
utformningen av preskriptionsreglerna. Först skall jag emellertid ta upp
kommitténs förslag att regleringen skall ske i en särskild lag.

De
centrala bestämmelserna om preskription på skatteområdet finns f.n. i UBL.
Reglerna är utformade med hänsyn till uppbörd m.m. av direkt skatt men har
genom hänvisningar i olika författningar gjorts tillämpliga även på andra
medelslag. Jag finner i likhet med kommittén att preskriptionsbestämmelser,
som infattar praktiskt taget hela området för skatter, tullar och avgifter,
skulle bli ett främmande inslag i UBL. Det torde även från lagteknisk synpunkt
vara svårt att foga in sådana regler i UBL. Jag biträder därför förslaget att
den enhetliga regleringen i fråga om preskription bör ske i en särskild lag.

Prop. 1981/82:96 26

2.2 Tillämpningsområde

Kommittén föreslår att lagens tillämpningsområde skall
omfatta de av det allmännas fordringar som skall drivas in i den ordning som UBL
anger. Det innebär att tillämpningsområdet till att börja med innefattar de
medelslag som anges direkt i UBL (se 1 och 59 §§ UBL). Vidare ingår sådana
medelslag som, genom hänvisning i skilda skatte-, tull- och
avgiftsförfattningar, drivs in i sådan ordning. Därtill kommer, på grund av 64
§ UBL, sådana statliga fordringar som får tas ut genom utmätning utan
föregående dom.

Det av kommittén föreslagna tillämpningsområdet kommer
härigenom att omfatta praktiskt taget alla skatter, tullar och
offentligrättsliga avgifter. Utanför tillämpningsområdet faller bl.a. böter och
domstolskostnader. Dessa drivs in på ungefär samma sätt som skatter, men först
när lagakraftägande dom föreligger.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till den föreslagna
avgränsningen av tillämpningsområdet. Några remissinstanser förespråkar dock
att fillämp-ningsområdet utvidgas till att omfatta även vissa medelslag som får
drivas in först sedan lagakraftägande avgörande föreligger och som faller under
begreppet allmänt mål. I det nyligen antagna förslaget till utsökningsbalk (prop.
1980/81:8, LU 23, rskr 230) stadgas i 1 kap. 6§ andra stycket att allmänt mål
är bl.a. mål om uttagande av böter, vite, skatt, tull, avgift och liknande
medel som tillkommer staten och som får utsökas utan föregående dom samt,
enligt vad regeringen närmare föreskriver, annan liknande fordran som
tillkommer staten eller kommun. Utsökningsbalken träder i kraft den 1 januari
1982.

För egen del anser jag i likhet med kommittén att
enhetliga bestämmelser bör kunna tillämpas på i princip alla skatter, tullar
och allmänna avgifter. Hos KEM handläggs utöver dessa medelslag ytterligare
några som s.k. allmänna mål. Hit hör i första hand domstolskostnader och böter.
Jag ansluter mig emellertid till kommitténs mening att dessa medelslag inte bör
omfattas av den nya lagen. Domstolskostnaderna kan inte anses ha en sådan
offentligrättslig särprägel som motiverar att dessa undantas från de allmänna
preskriptionsreglerna. Intresset av en enhetlig handläggning av de allmänna
målen väger här inte tillräckligt tungt. Att böter även i fortsättningen i
preskriptionshänseende bör följa sina egna regler är enligt min mening
naturligt med hänsyn till fordringens särskilda natur. Detsamma gäller i fråga
om vite, disciplinbot, förverkande o.d.

De bestämmelser i UBL som tullagen (1973:670) hänvisar
till i fråga om indrivningsförfarandet kommer att upphävas från den 1 januari
1982. För att tillämpningsområdet för den föreslagna lagen skall omfatta
fordringar som följer tullagens bestämmelser måste redan av den anledningen
hänvisningen utformas på annat sätt. En generell hänvisning i tullagen till UBL:s
indrivningsbestämmelser i överensstämmelse med de bestämmelser som finns i
andra skatteförfattningar skulle innebära en inte önskvärd sakändring.

Prop.
1981/82:96 27

Enligt min mening bör därför i den föreslagna lagen
införas en bestämmelse om att de fordringar som drivs in enligt tullagens
bestämmelser skall omfattas av lagens tillämpningsområde.

Det
anförda innebär att jag biträder kommitténs förslag att lagens
tillämpningsområde skall begränsas till det allmännas fordringar som drivs in
enligt bestämmelserna i UBL eller tullagen. Undantag bör dock göras för
studiemedel. Dessa har en speciell konstruktion. Enligt studiestödslagen
(1973:349) förfaller ett beslut om debitering av avgift, om avgiften inte
betalas viss tid efter förfallodagen. I ett nytt beslut om debitering höjs
återbetalningsbeloppet bl.a. med hänsyn till det belopp som inte har betalats.
Studiemedel bör därför enligt min mening lämnas utanför lagens tillämpningsområde.

Bestämmelserna
om tillämpningsområdet anges i 1 §. Jag vill förutskicka att jag senare
(avsnitt 3.1.2) kommer att närmare ange de olika medelslag som omfattas av
tillämpningsområdet.

2.3 Ordinarie preskriptionstid

Kommittén föreslår att de nya preskriptionsreglerna
utformas i nära anslutning till de principer som kommer till uttryck 171 § UBL.
Den femåriga preskriptionstiden enligt UBL behålls sålunda. Men förslaget
innehåller två nyheter när det gäller utgångspunkten för preskriptionstidens
beräkning. Preskriptionstiden börjar nämligen enligt förslaget att löpa vid
utgången av det kalenderår, då fordringen påfördes gäldenären i stället för som
f.n. vid utgången av det uppbördsår. då fordringen förföll till betalning.

I fråga om
preliminär skatt enligt UBL och preliminär avgift enligt lagen (1959:552) om
uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m. (AVGL)
föreslås dock en undantagsregel. Härden preliminära skatten eller avgiften
avräknats på slutlig skatt resp. slutlig avgift löper preskriptionstiden från
utgången av det kalenderår, dä fordringen påfördes som slutlig skatt eller
avgift.

Kommittén
anser vidare att den ordinarie preskriptionstiden om fem år måste kunna
utsträckas i vissa situationer och föreslår att ett förlängningsinstitut
införs. Jag återkommer i ett senare avsnitt till denna fråga.

Remissinstanserna
godtar i allmänhet kommitténs förslag att den ordinarie preskriptionstiden
skall vara fem år. Bl.a framhålls att en kortare tid skulle medföra ett
betydligt hårdare indrivningsklimat medan en längre tid knappast skulle
förbättra indrivningsresultatet i nämnvärd mån.

Frågan om den ordinarie preskriptionstidens längd kopplas
i några yttranden samman med frågan om förlängning av preskriptionstiden. Från
några håll förordas mot denna bakgrund en kortare ordinarie preskriptionstid.
Några remissinstanser för å andra sidan fram alternativet att slopa
förlängningsmöjligheterna och i stället generellt förlänga den ordinarie

Prop. 1981/82:96 28

preskriptionstiden till tio år. En sådan ordning borde
enligt en remissinstans kompletteras med regler som ger t.ex. KFM möjlighet att
efter fem år avkorta statens fordran.

Förslaget att preskriptionstiden skall börja löpa från
utgången av kalenderår i stället för uppbördsår godtas också i allmänhet av
remissinstanserna. Förslaget anses innebära en förenkling och medföra fördelar
för allmänheten. Ett par remissinstanser anser emellertid att det är
naturligast att knyta preskriptionstiden till uppbördsår resp. kalenderår
alltefter sättet för uppbörden av det aktuella medelslaget. En remissinstans
föreslår att utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning skall vara det
kvartal fordringen påfördes gäldenären.

I fråga om vad som lämpligen bör utgöra den händelse som
gör att preskriptionstiden börjar löpa - påföringen av fordringen,
förfallodagen eller något annat - är meningarna delade bland remissinstanserna.

Enligt min mening bör i fråga om preskriptionstidens längd
valet stå mellan de tider som f.n. förekommer, dvs. fem eller tio år.
Preskriptionstidens längd tnåste givetvis avvägas så att KFM får tillräckligt
med tid för att i normalfallen driva in fordringarna utan att indrivningen för
den skull behöver forceras. Undersökningar som RSV har företagit visar att så
mycket som 90 % av fordringsbeloppen drivs in redan under de tre första åren
och att det finns utrymme för indrivningsåtgärder beträffande resterande
belopp. En längre preskriptionstid än fem år är därför inte påkallad i
normalfallen.

Vissa fall motiverar dock en längre tid. Hit hör de fall
där den betalningsskyldige saboterar indrivningen genom att t.ex. undanskaffa
egendom som skulle ha kunnat tas i anspråk. Andra fall kan röra t.ex. stora
skatteskulder, för vilkas betalning krävs längre tid än fem år. Man kan då
antingen förlänga den allmänna preskriptionstiden eller också införa en
möjlighet till förlängning av den kortare preskriptionstiden för dessa särfall.
Båda lösningarna har såväl förtjänster som svagheter. Enligt min mening bör man
emellertid fästa särskilt avseende vid att det från indrivningssynpunkt inte
föreligger behov av den längre preskriptionstiden för normalfallen. Den längre
preskriptionstiden skulle medföra en belastning på KFM från register-och beredningssynpunkt
utan att några betydande belopp tillfördes statsverket. Jag anser i likhet med
kommittén och flertalet remissinstanser att övervägande skäl talar för den
kortare tiden. Jag föreslår således att den ordinarie preskriptionstiden skall
vara fem år.

När det sedan gäller utgångspunkten för beräkning av
preskriptionstiden torde en anknytning till kalenderår i stället för uppbördsår
innebära en förenkling. Kalenderår är på ett helt annat sätt än uppbördsår ett
känt och i många sammanhang använt begrepp. Beträffande medelslag utanför UBL
saknas begreppet uppbördsår. Detta förhållande har medfört att hänvisningen
till UBL:s regler beträffande preskription föranlett tolkningssvårigheter.

Förslaget från en remissinstans att anknyta utgångspunkten
för beräkning

Prop.
1981/82:96 29

av preskriptionstiden till kvartal är en möjlighet att
tillgodose önskemålen om att indrivningstiden skall vara lika lång för alla
fordringar. En sådan ordning medför emellertid att indrivningsmyndigheterna får
ett ökat antal preskriptionstillfällen att bevaka. Praktiska olägenheter
uppkommer också vad gäller uppföljning och bevakning av medgivna
avbetalningsplaner. I förhållande till kommittéförslaget innebär en anknytning
till kvartal att det blir svårare att överblicka gäldenärens aktuella skulder.
Jag kan med hänsyn härtill inte förorda en sådan lösning.

Med hänsyn
till intresset att underlätta för såväl gäldenärer som andra att överblicka
skuldbilden och till att flertalet medelslag saknar anknytningen till
uppbördsår framstår det som naturligt att anknyta beräkningen av preskriptionstiden
till kalenderår. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag på denna
punkt.

Vad
slutligen beträffar förslaget att låta det faktiska påförandet av
fordringsbelopp utgöra utgångspunkten vid beräkning av preskriptionstid så
medför det vissa nackdelar enligt min mening. En nackdel är att det förutsätter
att man inför rutiner för att underrätta gäldenären om dagen för påförandet av
fordringen. Även KFM måste underrättas härom.

Metoden
att låta det faktiska påförandet vara avgörande för preskripdons-tidens
beräkning medför också olägenheter när det gäller arbetsgivaravgifterna.
Påförandet av den slutliga arbetsgivaravgiften för ett utgiftsår sker genom
datamaskinella bearbetningar som äger rum på båda sidor om ett årsskifte. Den
föreslagna beräkningsmetoden kan därigenom medföra exempelvis att slutlig
arbetsgivaravgift som skall erläggas år 1980 preskriberas för en arbetsgivare
vid utgången av år 1984 men för en annan först i och med 1985 års utgång och
detta beroende på om den maskinella bearbetningen skedde i slutet av år 1979
eller i början av år 1980. En sådan ordning anser jag inte vara
tillfredsställande. Härtill kommer svårigheter att fastställa när
databearbetningen skedde. Det kan också nämnas att avgiften i det valda
exemplet enligt gällande regler preskriberas vid utgången av år 1985 och att
detsamma skulle gälla om förfallodagen får utgöra utgångspunkt för beräkningen.

Det bör
vidare påpekas att kommitténs förslag innebär en förkortning av
indrivningstiden för kvarstående skatt med upp till 14 månader i förhållande
till vad som gäller enligt nuvarande bestämmelser i UBL. Kvarstående skatt som
skall erläggas under uppbördsåret mars 1982 - februari 1983 preskriberas
enligt gällande regler vid utgången av februari månad år 1988. Kommitténs
förslag innebär att den kvarstående skatten i stället preskriberas vid utgången
av år 1986. Väljer man i stället förfallodagen som utgångspunkt preskriberas
skatten vid utgången av år 1987, dvs. en förkortning i förhållande till nuläget
med endast två månader.

Kvarstående skatt är en av de tyngsta posterna hos KFM. Av
de s.k. månadsräkningsmedel som under år 1980 överlämnades till KFM för
indrivning utgjorde kvarstående skatt ca 34 % eller 1 484 milj. kr. Detta

Prop. 1981/82:96 30

innebär att en kraftig förkortning av preskriptionstiden
för kvarstående skatt direkt får stora återverkningar på KFM:s arbete och kan
framtvinga en forcering av indrivningsarbetet. Det anförda kan tyckas stå i
strid med erfarenheterna att ca 90 % av fordringsbeloppet drivs in under de tre
första åren. Det är dock fråga om ett medelslag, som både antals- och beloppsmässigt
har en dominerande ställning hos KFM. De belopp som kan tas ut under de sista
åren är därför inte oväsentliga.

Om man väljer förfallodagen som utgångspunkt för
preskriptionstidens beräkning så får det vissa konsekvenser som kan förefalla
mindre tilltalande i fråga om de fordringar som skall betalas i delposter under
en period som sträcker sig över ett kalenderårsskifte. Det gäller bl. a.
preliminär B-skatt enligt UBL. Enligt nuvarande regler hålls de delposter som
förfaller fill betalning under ett uppbördsår i princip samman i
preskriptionshänseende, dvs. de preskriberas samtidigt. Denna princip bryts om
man går över till kalenderårsberäkning och samtidigt väljer förfallodagen som
utlösande faktor.

Jag har emellertid för min del inte funnit något
förhållande i UBL som kräver att delposterna hålls samman i
preskriptionshänseende. Jag anser inte heller att det från principiella eller
administrativa synpunkter finns några betänkligheter mot att bryta med
nuvarande ordning på denna punkt. Detta innebär att om man väljer förfallodagen
som utgångspunkt så behövs det inte någon särskild bestämmelse för preliminär B-skatt
som förfaller till betalning på ömse sidor om ett kalenderårsskifte.

Starka skäl talar sålunda enligt min mening för att man
bör välja förfallodagen och inte påföringsdagen som utgångspunkt för beräkning
av preskriptionstiden. Påpekas bör vidare att det här gäller att bestämma den
tidsrymd under vilken indrivning av fordran får ske och att påföringsdagen i
det sammanhanget saknar betydelse. Fordringens förfallodag år däremot en
naturlig utgångspunkt för preskriptionstidsberäkningen. De nuvarande
bestämmelserna i UBL innebär också att förfallodagen i regel är den faktor som
gör att preskriptionstiden börjar löpa.

Med hänvisning till vad jag nu anfört föreslår jag att
utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden i princip skall vara
utgången av det kalenderår då fordringen förföll till betalning.

För vissa slag av fordringar är emellertid förfallodagen
inte lämplig som utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning. Med
förfallodag avses den dag skatten eller avgiften enligt resp.
författningsbestämmelser senast skulle ha erlagts. Det förhåller sig vanligen
så att skattefordringen vid denna tidpunkt är fastställd till sitt belopp och
alltså känd för beskattningsmyndigheterna. Men i fråga om exempelvis
mervärdeskatt föreskrivs i 42 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt (ML) att
skatt för viss redovisningsperiod förfaller till betalning den dag då
deklarationen senast skall lämnas. Lämnar den skattskyldige ingen deklaration ellei
deklarerar han ett för lågt belopp förfaller skatten ändå till betalning i sin
helhet, trots att beskattningsmyn-

Prop. 1981/82:96 31

digheten vid den tidpunkten kanske saknar kännedom om
fordringen. Det är uppenbart att för fordringar av dessa slag måste en annan
lösning väljas. En lämplig modell är enligt min mening att preskriptionstiden
räknas med utgångspunkt i det fastställelsebeslut som beskattningsmyndigheten
måste fatta. Beskattningsmyndigheten kan ibland meddela flera beslut
beträffande samma fordran t. ex. preliminärt beslut och slutligt beslut. Det
kan innebära att det tidigare fastställda skattebeloppet höjs. I sådant fall
bör särskild preskriptionstid endast beräknas på det ytterligare belopp som
skall betalas. Fordringen enligt det preliminära beslutet är ju indrivningsbar
oavsett att det inte vunnit laga kraft. Särskild preskriptionstid bör även
beräknas på de ytterligare belopp som har fastställts utöver vad som tidigare
har bestämts i beskattningsmyndighets slutliga beslut eller av domstol i lägre
instans. Preskriptionstiden bör således beräknas med hänsyn till ett fastställelsebeslut
bara i fråga om den del.av fordringen som inte redan tidigare har varit indrivningsbar,
I annat fall kan ny preskriptionstid komma att beräknas med hänsyn till varje
nytt fastställelsebeslut.

Enligt nuvarande regler behandlas preliminär och slutlig
skatt indrivnings-mässigt som två skilda fordringar. Att som kommittén förordat
koppla samman preliminär och slutlig skatt som utgångspunkt för en gemensam
preskriptionstid innebär en särreglering som enligt min mening inte är
nödvändig.

Sammanfattningsvis innebär alltså mitt förslagom den
ordinarie preskriptionstiden att en fordran preskriberas fem år efter utgången
av det kalenderår då den förföll till betalning. Har fordringen fastställts
till sitt belopp sedan den förfallit till betalning räknas dock
preskriptionstiden i fråga om den del av fordringen som före fastställelsen
inte varit indrivningsbar från utgången av det kalenderår då fastställelsebeslutet
meddelades. Bestämmelserna har tagits in i 2 S.

2.4 Förlängning av preskriptionstid m.m.

2.4.1 Undanskaffande av egendom m.m. Allmänna synpunkter

I UBL och i de skatterättsliga författningar som i fråga
om preskription hänvisar till UBL saknas såväl institutet preskriptionsavbrott
som preskriptionsförlängning. Däremot finns i några fall möjlighet till s.k.
framskjutet preskriptionsinträde. Annorlunda förhåller det sig med de medelslag
som faller under de allmänna preskriptionsreglerna. Preskriptionen kan i fråga
om sådana fordringar avbrytas av ett flertal anledningar. Efter varje
preskriptionsavbrott börjar en ny preskriptionstid att löpa.

Kommittén
uttalar att det föreligger behov av att i vissa situationer kunna utsträcka
preskriptionstiden. I betänkandet föreslås att förlängning av
preskriptionstiden skall kunna ske bl.a. i sådana fall där den som svarar för

Prop.
1981/82:96 32

betalning av en fordran söker sabotera
indrivningsförfarandet. Förfarandet beskrivs på det sättet att den
betalningsansvarige sedan fordringen överlämnats till indrivning gör sig av
med utmätningsbar egendom i syfte att omöjliggöra eller försvåra indrivningen.
Förlängning föreslås också kunna äga rum om den som är betalningsansvarig för
en fordran stadigvarande vistas utomlands och saknar utmätningsbara tillgångar
i Sverige. Möjligheten till förlängning föreslås även gälla betalningsansvariga
som söker undvika indrivning genom att hålla sig undan samt dem som saknar känt
hemvist och beträffande vilka det inte kan klarläggas var de uppehåller sig.
Preskriptionstiden får förlängas endast efter särskilt beslut av KFM. Beslutet
skall underställas länsrätt.

Kommittéförslaget har fått ett blandat mottagande av
remissinstanserna. De flesta är dock positiva till möjligheten att förlänga
preskriptionstiden i de s.k. sabotage- och utevarofallen även om man från en
del håll förordar en restriktiv tillämpning. Andra är tveksamma inför
förlängningsmöjligheten. Bl.a. med hänsyn till att merparten av beloppen drivs
in under de tre första åren ifrågasätts om det i praktiken blir aktuellt med
förlängning i annat än fä fall och om några resultat verkligen uppnås under den
förlängda preskriptionstiden.

Som jag redan anfört anser jag att den ordinarie
preskriptionstidens längd bör anpassas efter den tid det kan ta för att driva
in en fordran i normalfallen. Jag har därför föreslagit en femårig
preskriptionstid som huvudregel.

Det förekommer emellertid att betalningsskyldiga vidtar
åtgärder i syfte att försvåra eller omöjliggöra att egendom tas i anspråk för
deras skulder. Även om det i praktiken torde röra sig om relativt få fall är
det inte acceptabelt att en gäldenär genom illojala förfaranden kan undandra
sig att fullgöra sin betalningsskyldighet. Frågan måste också ses mot bakgrund
av det allt hårdare motstånd som numera möter indrivningen av skatter och som i
många fall har ett klart samband med den s.k. ekonomiska brottsligheten. Det är
vidare viktigt att hålla i minnet att man i fråga om skulder mellan enskilda
borgenärer i princip har en tioårig preskriptionstid på sig för att tillvarata
sin rätt och dessutom möjligheter att avbryta preskriptionstiden.

Jag kommer således, i likhet med kommittén, fram till att
det bör införas en möjlighet att förlänga preskriptionstiden i vissa fall där
den betalningsskyldige undanskaffar egendom eller håller sig undan
indrivningen. Jag återkommer strax till frågan om de närmare förutsättningarna
för en förlängning.

Förlängning av preskriptionstid skall enligt
kommittéförslaget ske genom särskilda beslut. Ett beslut om förlängning
föreslås medföra att den löpande preskriptionsfiden utsträcks med två
kalenderår. Uppstår på nytt förutsättningar för förlängning anser kommittén
att ytterligare beslut om föriängning skall kunna fattas. Den ordinarie femåriga
preskriptionsfiden föreslås kunna förlängas med sammanlagt tio kalenderår. För
att uppnå maximal förlängningstid om tio år krävs således fem beslut om
förlängning.

Prop. 1981/82:96 33

Bland remissinstanserna råder det delade meningar om hur
förlängningsinstitutet skall utformas. Med hänsyn framför allt till
administrativa svårigheter med de tvååriga beslutsperioderna uttalar sig flera
remissinstanser för femårsperioder. I fråga om den totala tid som förlängning
skall kunna ske diskuteras flera alternativ av remissinstanserna. Den av
kommittén föreslagna förlängningen med maximalt tio år godtas av en del
remissinstanser, medan andra anser en fördubbling av den ordinarie
preskriptionstiden som tillräcklig.

För egen
del ansluter jag mig till kommitténs förslag att förlängning skall ske genom
särskilt beslut. Vilken tidsrymd ett sådant beslut skall omfatta kan
diskuteras. Frågan är fill stor del beroende av vilken inställning man har fill
den totala förlängningstiden. Jag kommer därför först att uppehålla mig vid den
frågan.

Den totala förlängningstiden måste avpassas så att den
verkar avhållande på dem som har tankar på att försvåra indrivningen genom att
undanskaffa egendom eller avvika utomlands. För det fall att någon ändå genom sådana
åtgärder förhindrar indrivningen är det vidare viktigt att tiden är så pass
lång att det inte framstår som utmanande att gäldenären därefter kan skaffa nya
tillgångar eller återvända till landet utan ekonomiska olägenheter. Samtidigt
måste å andra sidan hänsyn tas till att det administrativa merarbetet ökar ju
längre den totala indrivningsperioden är. Den av utredningen föreslagna
förlängningsperioden tio år utöver den ordinarie femåriga preskriptionsfristen
är enligt min mening tilltagen i överkant. Den av några remissinstanser
förespråkade fördubblingen av den ordinarie femåriga preskriptionstiden finner
jag tillräcklig. Jag föreslår således en total förlängningstid om fem år.

De föreslagna tvååriga beslutsperioderna medför givetvis
en del administrativa svårigheter. Det förhållandet att beslut om förlängning
ofta kommer att omfatta ett flertal fordringar med olika förfallotid gör
metoden med återkommande tvååriga beslutsperioder svår att tillämpa.
Beslutsmyndigheten kan beträffande en och samma gäldenär och på samma grund
behöva fatta flera beslut om förlängning. Det beredningsarbete som erfordras
innebären administrativ belastning för den beslutande myndigheten utan att
medföra någon egentlig fördel för den enskilde. Jag föreslår därför att beslut
om förlängning redan från början skall avse hela förlängningstiden eller fem
år.

Utgångspunkt vid tidsberäkningen bör vara den ordinarie
preskriptionstiden. Bestämmelsen blir därigenom entydig och enkel att
tillämpa. Att man utgår från den ordinarie preskriptionstiden torde inte
innebära några olägenheter med hänsyn till den tvåårsfrist som finns i
anstånds- och ackordsfallen. Jag anser därför att man kan nöja sig med denna
förlängningsperiod på fem år räknat från utgången av den ordinarie
preskriptionstiden.

3 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 96

Prop. 1981/82:96 34

Jag övergår härefter till de närmare förutsättningarna för
förlängningsinstitutet.

Förutsättningarna för förlängning

Kommittén föreslår att förlängning skall kunna äga rum om
den som svarar för betalning av en fordran överlåter, upplåter eller
undanskaffar egendom och det kan antas ha skett för att försvåra det allmännas
möjligheter att få betalt för fordringen.

Andra fall som enligt kommittén bör föranleda förlängning
är att den betalningsansvarige är oanträffbar. I betänkandet anges tre olika "utevaro-situationer".
I den första krävs att den betalningsansvarige saknar känt hemvist och det inte
kan klarläggas var han uppehåller sig. I den andra förutsätts att vederbörande
har känt hemvist men inte kan anträffas där och det inte kan klarläggas var han
uppehåller sig. Det förutsätts vidare att det kan antas att han håller sig
undan. Den tredje situationen omfattar personer som stadigvarande vistas
utomlands. Här krävs även att det kan antas att egendom, som här i riket kan
tas i anspråk vid indrivningen, inte förslår till betalningen.

Remissinstanserna godtar i allmänhet förslaget om
förlängning i fall av indrivningssabotage, dvs. vid undanskaffande av egendom o.d.
Beträffande utevarofallen föreslås i några yttranden att som förutsättning för
förlängning skall i samtliga fall krävas ett illojalt beteende eller att det
kan antas att den betalningsskyldige håller sig undan. En instans menar å andra
sidan att en kontakt med den betalningsskyldige torde vara en grundläggande
förutsättning för att kunna anmoda denne att betala en fordran. För
förlängning bör det därför räcka att den betalningsskyldige inte kan anträffas.
Från ett annat håll påpekas att en utlandsvistelse inte alltid behöver innebära
att vidare indrivningsåtgärder är uteslutna. Ingångna handräckningsavtal ger
svenska myndigheter möjlighet att få fordringarna indrivna i andra länder. I
flera yttranden framhålls att fordringsbeloppet måste vara betydande för att
förlängning skall komma i fråga.

Jag ansluter mig i huvudsak till vad som föreslagits i
betänkandet om förlängning i fall av undanskaffande av egendom o.d. Förlängning
bör sålunda kunna ske om den som svarar för betalningen av fordringen har
överlåtit eller undanskaffat egendom eller upplåtit särskild rätt till egendom
och det kan antas att han gjort detta för att försvära det allmännas
möjligheter att få betalt för fordringen. Jag återkommer i specialmotiveringen
till den närmare innebörden av rekvisiten.

Förlängning bör också i huvudsak i enlighet med kommitténs
förslag kunna ske om den betalningsskyldige har saknat känt hemvist och det
inte har kunnat klarläggas var han uppehåller sig. Något krav på att det skall
kunna antas att han håller sig undan bör inte ställas upp för detta fall. Ett
sådant krav bör däremot som kommittén har föreslagit gälla för det fall att

Prop. 1981/82:96 35

den betalningsskyldige inte har kunnat anträffas på känt
hemvist. Som jag senare återkommer till bör förhållandena ha förelegat sedan
fordringen överlämnats för indrivning. Jag biträder alltså i huvudsak
kommitténs förslag även i den delen.

Jag ansluter
mig också i princip till kommitténs förslag att preskriptionstiden skall kunna
förlängas för den som stadigvarande vistats utomlands. Frågan är emellertid om
man för förlängning i dessa fall skall kräva att det är fråga om ett illojalt
förfarande e.d. eller om man skall följa kommitténs linje att varje
utlandsvistelse av stadigvarande natur kan medföra en förlängning så snart det
kan antas att egendom här i riket inte förslår till betalning.

En grundläggande målsättning med ett förlängningsinstitut
bör som jag tidigare har antytt vara att alla betalningsskyldiga skall kunna
bli föremål för faktiska indrivningsåtgärder under i princip lika lång tid. Om
den som svarar för betalningen av en fordran reser utomlands och vistas där
under en längre fid innebär det att indrivningen försvåras och försenas. Mot
den bakgrunden borde en stadigvarande utlandsvistelse alltid få medföra en
förlängning av preskriptionstiden.

Det är emellertid självklart att föriängning inte bör ske
generellt beträffande dem som stadigvarande vistas utomlands och har
skatteskulder. Om t.ex. den betalningsansvarige vistas på känd ort utomlands
och det restförda niedelslaget omfattas av handräckningsavtal bör man normalt
undersöka möjligheten att genom handräckning ta egendom i det främmande landet
i anspråk. I dessa fall bör alltså frågan om förlängning i regel aktualiseras
först när egendom inte kan påträffas vare sig här i riket eller i annat land
med utnyttjande av ingånget handräckningsavtal.

Fordringsbeloppets
storlek bör också kunna beaktas vid frågan om förlängning. Jag är emellertid inte
beredd att i lagtexten införa en bestämmelse av den innebörden att fordringen
skall uppgå till betydande belopp, vilket har förordats av några
remissinstanser. Samtidigt står det klart att en förlängning av praktiska skäl inte
bör komma i fråga när det gäller ringa belopp och att även andra omständigheter
i det enskilda fallet bör beaktas innan man förlänger preskriptionstiden. Det
bör därför enligt min mening införas en spärregel som förhindrar att
förlängning sker generellt i fråga om utevarofallen. Regeln bör innebära att
förlängning inte får ske om särskilda skäl talar mot detta.

Med denna lösning finns det inte något behov av att i
utlandsfallen som särskilt villkor för förlängning kräva att egendom som kan
tas i anspråk här i riket är otillräcklig för betalningen.

I betänkandet förutsätts att åtgärden som kan föranleda
förlängning skall ha företagits sedan fordringen överlämnats för indrivning,
alltså under indrivningsmålets handläggning. Förfaranden dessförinnan bör
enligt kommittén bemötas med lagstiftningsåtgärder i fråga om talerättspreskription.

Den föreslagna begränsningen har kritiserats av flera
remissinstanser. Bl.a. menar man att genom en sådan begränsning kan problem
uppkomma

Prop. 1981/82:96 36

beträffande indrivningsmål som skickas mellan uppdragsgivande
myndighet och kronofogdemyndighet och där de övervägande delen av tiden ligger
hos den förra (handräckningsmedel). Osäkerhet kan uppstå huruvida de åtgärder
som kan föranleda preskriptionsförlängning vidtagits under tid som målet legat
hos den uppdragsgivande myndigheten eller ej. Flera remissinstanser föreslår
att det nu aktuella villkoret skall utgå men anser dock att behov föreligger
att på annat sätt begränsa den tidsrymd inom vilken den förlängningsgrundande
handlingen skall ha företagits. Olika tidpunkter föreslås, bl.a. tidpunkten för
avlämnande av deklaration. Några föreslår en begränsning motsvarande den som
gäller för betalningssäkring, nämligen att den period som fordran avser har
gått till ända eller fordringen dessförinnan har förfallit fill betalning.

Föregen del finner jag att den i betänkandet föreslagna
begränsningen ger den betalningsskyldige stora möjligheter att innan indrivning
påkallas företa sådana dispositioner att fordringen inte kan tas ut. Det bör
framhållas att det ofta förflyter lång tid från det en fordran förfaller till
betalning och restförs och till dess den överlämnas till KFM för indrivning. Begränsningen
skapar också betydande osäkerhet i fråga om bedömningen av de s.k. handräckningsmålen
där indrivning kan påkallas upprepade gånger under preskriptionstiden. Av skäl
som jag närmare kommer att utveckla senare (avsnitt 2.6) anser jag att behörigheten
att besluta om förlängning skall läggas hos länsrätt. Frågan om tidsbegränsning
kommer då enligt min mening i ett annat läge. Länsrätt hör sålunda utan vidare
kunna anförtros att pröva om dispositioner företagna innan indrivning har
påkallats skall föranleda förlängning av preskriptionstiden. Enligt min mening
föreligger således inte behov av att i fall av undanskaffande av egendom m.m,
ange någon bestämd tidpunkt inom vilken den förlängningsgrundande handlingen
skall ha företagits.

När det gäller utevarofallen är situationen däremot en
annan. Jag vill genom ett exempel belysa detta. KFM försöker utan framgång
klarlägga var en betalningsskyldig uppehåller sig. I slutet av den ordinarie
preskriptionstiden ansöker KFM därför om förlängning av preskriptionstiden.
När domstolsprövningen skall ske infinner sig den betalningsskyldige. Den
ordinarie preskriptionstiden har dä gått till ända. Det förhållandet att
förutsättningarna för förlängning inte längre är för handen när domstolen skall
avgöra saken bör inte medföra avslagsbeslut eller upphävande av en underinstans
förlängningsbeslut. Detta förhindras om man anger en tidsperiod när utevaron
skall ha inträffat. Övervägande skäl talar för att som kommittén har föreslagit
utevaron skall ha inträffat sedan fordringen överlämnats för indrivning. Jag
biträder alltså kommitténs förslag i denna del såvitt avser utevarofallen. Det
innebär alltså att det i princip är tillräckligt om den betalningsskyldige
någon gång under indrivningstiden uppfyllt förutsättningarna för förlängning
av preskriptionstiden. Varar utevaron endast kortare tid finns möjlighet att
beakta detta förhållande genom föreskriften

Prop. 1981/82:96 37

att särskilda skäl inte skall tala emot en förlängning.

Preskriptionstiden bör som nämnts kunna förlängas genom
beslut av länsrätt. En grundläggande förutsättning för att förlängning över
huvud taget skall kunna medges är givetvis att ansökan härom görs innan
fordringen är preskriberad enligt övriga regler. En redan preskriberad fordran
kan sålunda inte "återupplivas" genom ansökan om förlängning. Men har
ansökan gjorts före preskriptionstidens utgång är det ett väsentligt krav för
att syftet med förlängningsinsfitutet inte ska gå förlorat att vissa
exekutionsåtgärder, t.ex. utmätning skall kunna vidtas fram till dess
förlängningsfrågan slutligt har avgjorts. Jag föreslår att reglerna om
förlängning utformas så att fordringen preskriberas tidigast när lagakraftägande
beslut med anledning av ansökan om förlängning föreligger.

Bestämmelserna om preskriptionstid vid beslut om
preskriptionsförlängning har tagits in i 6-8 §§.

Verkningarna av att en fordran preskriberas behandlas i
avsnitt 2.5. Det gäller även de begränsningar i verkställighetshänseende som
gäller från den ordinarie preskriptionstidens utgång och fram till dess lagakraftägande
beslut om förlängning föreligger.

Enligt kommittén skall beslut om förlängning avse själva
fordringen som sådan och gälla alla som vid tidpunkten för beslutet om
förlängning svarade för betalning av fordringen. Jag behandlar också denna
fråga i avsnitt 2.5 i samband med övriga frågor om solidarisk
betalningsskyldighet.

2.4.2 Anstånd med betalning

Enligt gällande rätt förlängs preskriptionstiden om
betalningsanstånd har meddelats i samband med överklagande av taxering eller
debitering. Bestämmelserna innebär att åtgärder för uttagande av skatt för vars
betalning anstånd har medgetts i avvaktan på kammarrätts eller regeringsrättens
beslut får vidtas inom en tid av två år från utgången av det uppbördsår, då
beslutet meddelades (71 § 1 mom. andra stycket UBL). Tiden för att fastställa
ansvarigheten för en arbetsgivare blir också förlängd på grund av meddelat
anstånd. Kammarrätts eller regeringsrättens beslut som förklarar arbetsgivare
ansvarig för arbetstagares skatt sedan lägre instans inte ansett honom ansvarig
kan verkställas inom en tid av två år efter utgången av det uppbördsår dä
beslutet meddelades (71 § 2 mom. fjärde stycket UBL).

Bestämmelser om anstånd finns även för andra fall än där
fordringen är föremål för prövning i överrätt. Anstånd får medges bl.a. om den
skattskyldige med anledning av omständigheter som han inte råder över
-arbetslöshet, sjukdom m. m. - har svårigheter att betala skatten. Sådana
anstånd påverkar inte preskriptionsinträdet.

Kommittén föreslår att i samtliga fall där anstånd med
betalning av hela fordringen eller dél därav medgetts fordringen skall
preskriberas i sin helhet

Prop. 1981/82:96 38

tidigast två år efter utgången av det kalenderår då
anståndet upphörde att gälla.

Förslaget godtas i huvudsak av remissinstanserna. Ett par
remissinstanser ifrågasätter emellertid kommitténs förslag att
preskriptionstiden skall förlängas för hela fordringen för det fall att
anståndet omfattar endast en del därav.

Jag får i detta sammanhang framhålla följande.

Bestämmelserna om framflyttning av preskriptionsinträdet
när anstånd medges på grund av överklagande i skatteärendet har sin grund i att
preskriptionstiden för skatt enligt UBL löper under anståndstiden. Preskripfionstiden
kan om inte framflyttning sker, ha löpt ut när överinstansen meddelar sitt
beslut. För att undvika en sådan konsekvens är det enligt min mening uppenbart
att en bestämmelse av motsvarande slag bör föras in i den nya lagen. Även här
bör utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning knytas till kalenderår.

187 § UBL stadgas att skatt skall erläggas även om beslut om
taxering och debitering inte vunnit laga kraft. I konsekvens härmed gäller att
den del av fordringen som inte omfattas av anståndet skall drivas in på vanligt
sätt. För egen del kan jag inte finna annat än att denna princip på sätt
remissinstanserna påpekat måste slå igenom i den nu föreslagna regleringen.
Jag föreslår därför att preskriptionstiden skall förlängas bara för den del av
fordringen som omfattas av anståndet.

För att förhindra att en forcering av indrivningen
framtvingas i andra fall av anstånd, finner jag i likhet med kommittén att
regeln om framskjutet preskriptionsinträde bör utvidgas att omfatta alla slags
anstånd som medgivits den betalningsskyldige. Det kan annars inträffa att
preskriptionstiden löper ut före anståndstidens utgång. Som exempel kan nämnas
att anstånd med erläggande av arvsskatt kan medges på så sätt att
skattebeloppet fördelas på tio i vissa fall tjugo årliga inbetalningar [55 §
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, AGL].

Jag föreslår att bestämmelserna om preskriptionstid vid
betalningsanstånd utformas i enlighet med det anförda och tas in i 3 §.

2.4.3 Ackord

Enligt 71 § 3 mom. UBL får, då god man förordnats enligt
ackordslagen, indrivning av skatt ske inom två år från utgången av det
uppbördsår då förordnandet skett, eller om ackord uppnås, från det uppbördsår
då ackordet skall vara fullgjort. En förutsättning för förlängning är att god
man hunnit förordnas innan preskription inträtt. Förlängningen av tiden för
indrivning gäller både vid underhandsackord och offentligt ackord (prop.
1970:136 s. 156). Däremot gäller bestämmelsen inte vid offentligt ackord i konkurs.

Prop. 1981/82:96 39

Kommittén föreslår att bestämmelsen utformas i huvudsak
enligt gällande rätt. S.k. underhandsackord skall dock enligt kommittén inte
omfattas av bestämmelsen om ackord. Förlängning i sådant fall får ske med stöd
av bestämmelserna om förlängning vid avbetalningsplan. Tidsberäkningen knyts
till kalenderår i stället för uppbördsår.

Förslaget
godtas eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Även jag
ansluter mig till uppfattningen att bestämmelsen bör utformas i
överensstämmelse med gällande rätt. I motsats till kommitténs förslag anser jag
dock att även underhandsackord bör omfattas av bestämmelsen. Med den utformning
av bestämmelserna om preskriptionsinträde vid avbetalningsplan som jag strax
kommer att föreslå (avsnitt 2.4.4) finns ingen möjlighet att hänföra ackord
till dessa bestämmelser.

Bestämmelserna om preskriptionstid vid ackord föreslås få
sin plats i 4§.

2.4.4 Avbetalningsplan

Har en gäldenär överenskommit med KFM om att göra
avbetalningar kan det enligt kommittén Hgga i båda parters intresse att
betalningen skall kunna fullgöras under en längre tidsrymd än vad den ordinarie
preskripfionstiden medger. Kommittén föreslår att fristen skall kunna förlängas
genom beslut av KFM men att någon överprövning av domstol inte behöver äga rum
i dessa fall. Förutsättning för förlängning är att den betalningsskyldige
skriftligen förbundit sig att betala fordringsbeloppet i särskilda poster och
att en längre preskriptionstid än den ordinarie är nödvändig för att
betalningen skall kunna fullgöras.

Remissinstanserna är i stort sett positiva till att en
förlängning skall kunna ske i avbetalningsfallen. En remissinstans befarar dock
att bestämmelsen kan innebära att preskriptionstiden för skötsamma gäldenärer
kan komma att förlängas på ett mindre tilltalande sätt. En annan remissinstans
påpekar att det är främmande för svenskt indrivningsväsende att låta gäldenären
vid sidan av exekutionsurkunden skriva på en särskild skuldförbindelse. Flera
remissinstanser framför förslag om att den tid beslut om förlängning avser
skall anpassas till avbetalningsplanens innehåll.

För egen del vill jag anföra följande.

KFM anses ha befogenhet att medge en betalningsskyldig att
betala restfört belopp i delposter och att lämna uppskov med betalning.
Särskilt vid större belopp söker KFM i sådana fall säkerställa fordringen genom
utmätning eller genom att ta emot säkerhet. Ofta begär gäldenären att få göra
avbetalningar på skatteskulden för att undvika försäljning av utmätt egendom
eller att lönen tas i anspråk genom införsel eller löneutmätning. Likaså
uppkommer ofta fråga om avbetalning i samband med att säkerhet ställs, särskilt
när säkerheten ställs av tredje man. KFM utreder först, oftast efter ingående
diskussioner med gäldenären, om förutsättningar föreligger

Prop. 1981/82:96 40

för att gäldenären skall kunna fullgöra
avbetalningsplanen. Finner KFM att sä är fallet lämnas ett, i regel skriftligt,
avbetalningsmedgivande. Medgivandet innebär att fordringen inte behöver
betalas omedelbart, alltså i realiteten ett uppskov med betalning till de i
planen angivna betalningsdagarna. Medgivandet kan avse uppskov med betalning av
såväl en enda post som av flera poster.

Jag är ense med kommittén och de flesta
remissmyndigheterna om att man bör öppna en möjlighet att i vissa fall kunna
fördela avbetalningar över en tidsperiod som överstiger femårstiden. Härigenom
kan en ibland inte önskvärd forcering av betalningarna undvikas. Genom att
avbetalning förutsätter någon form av begäran från gäldenärens sida anser jag
att det inte finns någon anledning att befara att en förlängning på ett mindre
tilltalande sätt skulle träffa skötsamma gäldenärer. Det bör framhållas att det
inte är fråga om någon civilrättslig skuldförbindelse utan ett medgivande av
myndighet om visst uppskov med betalning.

Ett medgivande att betala enligt en avbetalningsplan som
sträcker sig över den ordinarie preskriptionstidens utgång bör avfattas så att
det klart framgår att amortering sker enligt överenskommelse mellan KFM och den
betalningsskyldige. Medgivandet förfaller i princip omedelbart om den betalningsskyldige
inte följer den uppgjorda planen. Däremot står givetvis den genom
avbetalningsplanen förlängda preskriptionstiden fast även om den
betalningsskyldige inte följer planen.

Beträffande
frågan om det för förlängning bör krävas att det är "nödvändigt" för
att betalningen skall kunna fullgöras, vill jag framhålla att
indrivningsarbetet givetvis bör bedrivas med sikte på att kunna avslutas under
ordinarie preskriptionstid. Avbetalning av restfört belopp bör över huvud taget
medges endast om ett sådant avbetalningsförfarande är det bästa sättet för att
den betalningsskyldige skall kunna fullgöra sin betalningsskyldighet. Men att
som villkor för förlängning ange att preskriptionstiden får förlängas bara om
det är "nödvändigt" anser jag inte vara lämpligt. Det kan i själva
verket vara så att även den förlängda preskriptionstiden i vissa fall är
otillräcklig för att full betalning skall kunna påräknas.

I
uppskovsfallen är det själva uppskovet eller avbetalningen som står i centrum
för parternas intressen. Att ett längre uppskov också kan medföra en längre
preskriptionstid kan närmast ses som en bieffekt till uppskovs- och
avbetalningsfrågan. Jag anser det därför lämpligt att utforma regeln om
förlängning i dessa fall efter förebild i reglerna om framskjutet preskriptionsinträde
i anstånds- och ackordsfallen. Preskriptionstiden förlängs således automatiskt
på grund av KFM:s medgivande om avbetalning efter preskriptionstidens utgång.
Jag vill betona vikten av att KFM i samband med överenskommelsen om uppskov med
betalningen underrättar den betalningsskyldige om denna konsekvens. Eftersom
förlängning får ske med högst feiTi år räknat från utgången av den ordinarie
preskriptionstiden, bör denna begränsning gälla även i avbetalningsfallen.

Prop. 1981/82:96 41

Några remissinstanser har tagit upp frågan huruvida det är
möjligt att anpassa förlängningen av preskriptionstiden till vad som i det
konkreta fallet behövs med hänsyn till avbetalningsplanen. Med hänsyn till vad
jag sagt om regelns utformning anser jag att övervägande skäl talar för en
sådan lösning. Att förlänga preskriptionstiden åratal efter utgången av den tid
då betalning skulle vara fullgjord enligt avbetalningsplanen kan inte vara
motiverat. Betalas fordringen uppstår inga problem. Skulle avbetalningsplanen
inte fullföljas kan indrivningsåtgärder självfallet vidtas. Ett uppskovsinedgivande
hindrar nämligen inte KFM från att vidta indrivningsåtgärder, om det finns
anledning till det. Det är enligt min mening tillräckligt att förlänga tiden
till utgången av det kalenderår då betalningen skall vara fullgjord. Den
lösningen kräver endast att KFM vid uppläggningen av avbetalningsplanen
undviker att lägga stora avbetalningsposter i slutet av avbetalningsperioden
och i synnerhet i slutet av ett kalenderår. På så sätt hinner KFM att vidta
faktiska indrivningsåtgärder inom preskriptionstiden i de fall där gäldenären
av någon anledning inte betalar enligt planen. Bestämmelserna rörande
uppskovsfallen anges i 5 §.

Lagförslaget
innebär att olika förlängningssituationer kan kombineras. Det kan således
inträffa att KFM först medger uppskov med betalning enligt 5 §, att
preskriptionstiden därefter förlängs enligt 6 § och att preskriptionsinträdet
slutligen framflyttas enligt 4 §. Inget hindrar heller från att KFM i flera
omgångar medger uppskov enligt 5 S.

2.5 Innebörden av preskription

Särskilda rättsverkningar

Kommittén anser att de rättsliga verkningarna av de nya
bestämmelserna om preskription bör vara i huvudsak desamma som gäller f.n. I
enlighet härmed föreslår kommittén att åtgärder för att kräva ut en fordran
inte längre får vidtas när preskription har inträtt. Fordringen får t.ex,
därefter inte läggas till grund för utmätning och den får inte heller användas
för kvittning mot en genfordran. Preskription hindrar däremot inte att
fordringen tas ut ui egendom i vilken det allmänna har panträtt till säkerhet
för sin fordran. Vidare omfattar preskription av huvudfordran även fordran på
grund av borgen samt fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse. Om en
fordran har påförts flera betalningsansvariga vid skilda tillfällen och
preskription inträtt mot någon av dem inverkar detta enligt kommitténs förslag
inte på de övrigas betalningsansvar.

Remissinstanserna
läiunar kommitténs förslag om preskriptionens rättsliga verkningar i huvudsak
utan erinran. De synpunkter som förs fram rör närmast tekniska och språkliga
frågor.

För egen del kan jag också i huvudsak biträda kommitténs
förslag. Huvudregeln om verkan av preskription bör sålunda även i
fortsättningen

Prop. 1981/82:96 42

vara att åtgärder för att få fordringen betald inte kan
vidtas. Gäldenären skall inte längre vara skyldig att betala. En preskriberad
fordran bör inte heller kunna användas till kvittning. I det sistnämnda
hänseendet avviker verkningarna av preskription för offentligrättsliga fordringar
från vad som gäller för civilrättsliga fordringar enligt de allmänna
preskriptionsreglerna. Det bör vidare liksom f.n. ankomma på KFM och andra
statliga myndigheter att självmant beakta preskriptionsbestämmelserna för
offentligrättsliga fordringar. Det innebär att en gäldenär som betalar en
preskriberad fordran har rätt till återbetalning om han inte kände till att
fordringen var preskriberad.

Så länge som preskriptionstiden inte har gått till ända
kan utmätning och andra exekutiva åtgärder ske i vanlig ordning. Det är
tillräckligt att utmätning ägt rum inom preskriptionstiden. Därpå följande
exekutiva åtgärder, t.ex, försäljning av egendom samt fördelning och
redovisning av medel, får äga rum efter preskriptionstidens utgång. Staten har
även rätt till utdelning i konkurs för skattefordran om staten före
preskriptionstidens utgång har gjort konkursansökan eller, om den skattskyldige
har försatts i konkurs på annans ansökan, före denna tidpunkt har bevakat
fordringen i konkursen.

Det nu anförda har kommit till uttryck i 9 §.

När det gäller civilrättsliga fordringar finns
bestämmelser som innebär att preskription inte inskränker borgenärens rätt att
ta ut sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt
till säkerhet för fordringen. Beträffande borgen gäller på civilrättens område
att preskription av en huvudfordran också omfattar fordran pä grund av borgen. KFM
har enligt lagen (1978:882) om säkerhet vid skattefordringar rätt att ta emot
säkerhet för fordran som ersättning för utmätning. Säkerheten kan bestå av
bl.a. pant eller borgen. Sker inte betalning får säkerheten tas i anspråk.

Jag föreslår efter förebild av vad som skall gälla enligt
preskriptionslagen att det i 11 § anges att preskription inte inskränker det
allmännas rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken det allmänna har
panträtt.

Förslaget att preskription av huvudfordran även skall
omfatta fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse överensstämmer med vad
som föreslås gälla på det civilrättsliga området i denna fråga. Förutom ränta
förekommer tilläggsförpliktelser endast i begränsad omfattning på det
offentligrättsliga området. Som exempel kan anges att restavgift utgår, om
skattskyldig underlåter att betala in skatt enligt UBL i rätt tid och ordning. Restavgift
utgår vid motsvarande försummelser enligt vissa andra författningar, t.ex. ML
och AVGL.

Beträffande ränta och restavgift i UBL gäller att de i
indrivningshänseende faller under UBL:s bestämmelser (59 S). 1 fråga om
tilläggsförpliktelser utanför UBL blir UBL:s indrivningsregler tillämpliga
genom hänvisningar. Ränta och restavgift kommer därigenom i
preskriptionshänseende direkt att omfattas av lagförslagets tillämpningsområde.
Även om den på detta sätt

Prop. 1981/82:96 43

självständigt beräknade preskriptionstiden ofta kommer att
sammanfalla med huvudfordringens bör en bestämmelse införas i 10 § om att
fordran på ränta eller annan tilläggsförpliktelse preskriberas samtidigt som
huvudfordran. Avgift som kräver särskild sakprövning och där särskilt beslut
fattas av domstol eller annan myndighet, t.ex. skattetillägg och
förseningsavgift, ingår givetvis inte i begreppet annan tilläggsförpliktelse.
Preskriptionstiden för sådana avgifter skall beräknas för sig.

Enligt kommitténs förslag skall beslut om förlängning av
preskriptionstiden gälla genast. Försäljning av utmätt egendom får inte ske
innan beslutet har vunnit laga kraft. Förslaget innebär alltså att det
exekutiva förfarandet kan fortsätta även om förlängningsfrågan ännu inte hunnit
prövas av rätten enligt den av kommittén förordade beslutsordningen med
underställning.

Förslaget i denna del har lämnats utan erinran av
remissinstanserna.

Som jag fidigare nämnt kommer jag i det följande att
föreslå att förlängning skall beslutas av länsrätten på framställning av KFM.
Fråga uppkommer då om exekutiva åtgärder får vidtas om ansökan om förlängning
har gjorts men ännu inte prövats vid den tidpunkt då preskriptionstiden eljest
skulle ha löpt ut. Enligt min mening bör det vara tillåtet att vidta åtgärder
för att säkerställa en fordran. Detta innebär att bl.a. införsel och utmätning
får ske. Däremot får åtgärder utöver vad som krävs för att säkerställa
fordringen inte vidtas.

Det innebär att exempelvis redovisning av medel eller
försäljning av utmätt egendom inte får ske.

För sådana åtgärder bör man i princip avvakta ett lagakraftvunnet
avgörande av förlängningsfrågan. 1 denna del överensstämmer principerna i mitt
förslag med kommitténs. Till skillnad från kommittén anser jag emellertid att
det i vissa fall måste vara möjligt att också sälja den utmätta egendomen. Jag
tänker då på egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam
vård, t.ex. lager av blommor eller andra färskvaror eller djur som kräver
tillsyn och foder. I lagen bör införas en bestämmel:>e som medger att
försäljning i sådant fall sker. Redovisning av medlen skall dock anstå. Mina
förslag i dessa avseenden har tagits in i 9 S.

Solidarisk betalningsskyldighet

Solidarisk betalningsskyldighet på det offentligrättsliga
området grundar sig antingen på lag eller frivilliga åtaganden. Arbetsgivaren
har en central roll i uppbördsförfarandet i vad det gäller de anställdas
skatter. Fullgör inte arbetsgivaren sina skyldigheter i detta avseende kan han
åläggas betalningsskyldighet. Underlåter en arbetsgivare att göra skatteavdrag
eller gör han avdrag med för lågt belopp kan han åläggas betalningsskyldighet
för det skattebelopp soiu inte dragits av (75 S UBL).

Ett annat fall av solidariskt betalningsansvar i UBL
gäller företrädare för arbetsgivare som är juridisk person. Har skatteavdrag
gjorts men inte inbetalts kan företrädaren jämte arbetsgivaren åläggas
betalningsskyldighet

Prop. 1981/82:96 44

för skatten (77 a § UBL). Liknande ansvar för
ställföreträdare förekommer även i fråga om andra medelslag. t.ex,
mervärdeskatt. Som exempel på solidariskt ansvar på grund av frivilligt åtagande
kan nämnas borgen.

För fordringar som omfattas av i lag angivet solidariskt
betalningsansvar gäller särskilda regler i fråga om den tid inom vilken
ansvaret får fastställas och realiseras.

Vad angår en arbetsgivares ansvar enligt UBL på grund av underlåtenhet
att göra skatteavdrag, får varken ansvar fastställas eller indrivning ske sedan
arbetstagarens betalningsskyldighet för skatten har upphört. Arbetstagarens
betalningsskyldighet upphör fem år efter utgången av det uppbördsår då skatten
skulle ha betalts enligt den verkställda debiteringen. Har preliminär skatt
fastställts till betalning genom särskilt beslut räknas dock femårsperioden
från utgången av det uppbördsår då fastställelsen skedde. Kammarrätts och
regeringsrättens beslut varigenom en arbetsgivare ålagts betalningsskyldighet
får dock alltid verkställas inom en tid av två år från utgången av det
uppbördsår då beslutet meddelades.

I fråga om solidariskt betalningsansvar för
ställföreträdare gäller att talan om ansvarigheten skall föras hos allmän
domstol. Sådan talan får inte väckas sedan arbetsgivarens ansvarighet för
skattebeloppet bortfallit på grund av preskription. Denna begränsning gäller
också i fråga om möjligheterna att vidta åtgärder för indrivning av beloppet.
En dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts får dock alltid verkställas
inom två år från utgången av det uppbördsår domen vann laga kraft.

Fordringar mot en arbetsgivare omfattas också av det
förslag till preskriptionsregler som kommittén lagt fram. Enligt detta förslag
skall preskriptionstiden avseende fordran på preliminär skatt börja löpa först
när lokal skattemyndighet har fastställt arbetsgivares betalningsansvar enligt
75 § eller 77 § UBL.

Även fordran enligt 77 a § UBL mot ställföreträdare
omfattas av förslagets tillämpningsområde. Det innebär att preskriptionstiden
alltså börjar löpa först när domstol har ålagt ställföreträdaren
betalningsskyldighet. Detsamma gäller motsvarande typ av fordran enligt andra
lagar.

Det sagda innebär att i vissa situationer kan flera
personer vara solidariskt ansvariga för samma fordran även om
betalningsskyldigheten mot envar av dem har fastställts på olika grunder och
vid skilda tillfällen. Preskriptionstiden för en fordran beräknas enligt
huvudregeln var för sig i förhållande till den som är huvudansvarig och den som
är solidariskt ansvarig. Skulle till följd av detta fordringen mot den ena
preskriberas skall det enligt kommittén inte inverka på den andres ansvar för
betalning av fordringen. 1 betänkandet föreslås en regel i överensstämmelse
härmed.

För egen del får jag anföra följande.

Kommitténs förslag innebär att preskriptionstiden för
uttagande av en källskattefordran hos en arbetsgivare eller en ställföreträdare
skall frikopplas från anknytningen till preskriptionstiden för arbetstagaren
resp. den

Prop. 1981/82:96 45

juridiska personen i fråga. Detta är som framgår av den
lämnade, redogörelsen en avvikelse från gällande rätt. För civila fordringar
gäller i normalfallet att såväl fordran som solidariskt ansvar uppkommer
samtidigt. Inom skatteområdet behöver detta inte vara fallet. Detta motiverar
enligt min mening en regel om fullt ansvar för de solidariskt ansvariga under
en för envar självständig preskriptionstid. Det innebär att jag ansluter mig
till den av kommittén föreslagna ordningen att preskriptionstiden i de
behandlade situationerna i 75 § och 77 a § UBL frikopplas från bindningen till
preskriptionstiden för huvudfordringen. Preskriptionstiden för dessa fordringar
löper således självständigt och följer därmed lagförslagets huvudregel.

Enligt preskriptionslagen på det civilrättsliga området
svarar en solidariskt betalningsskyldigendast för sin andel, om skulden
preskriberas i förhållande till någon av de andra betalningsskyldiga. Uppkommer
brist hos någon av de kvarvarande gäldenärerna, fördelas ansvaret för bristen
mellan de övriga kvarvarande och borgenären. Var och en av gäldenärerna svarar
i förhållande till sin andel och borgenären i förhållande till den andel som
preskriberats. En konsekvens av mitt ställningstagande nyss är att en fordran
mot en solidariskt ansvarig skall kunna göras gällande i sin helhet även om
fordran preskriberats i förhållande till annan gäldenär. Detta överensstämmer
i sak med vad kommittén har föreslagit. Någon särskild bestämmelse i lagen om
detta torde inte behövas.

Jag vill understryka att det nu angivna rättsläget avser
endast situationer där det solidariska ansvaret grundar sig på lag. Det gäller
således inte i de fall där det solidariska ansvaret är en följd av avtalsbundna
åtaganden. Ett borgensåtagande anses nämligen även i preskriptionshänseende
vara accessorisk till skattefordringen. Preskription av huvudfordran bör
därför även omfatta fordran på grund av borgen.

I likhet med kommittén föreslår jag därför en bestämmelse
i 10 § att preskription av en huvudfordran också omfattar fordran på grund av
borgen.

Kommittén föreslår att ett beslut om förlängning mot en
betalningsansvarig skall få den verkan att fordringen mot övriga
betalningsansvariga preskriberas tidigast den dag då den förlängda
preskriptionstiden löper ut.

Kommittéförslaget har i denna del väckt stark kritik från
remissinstanserna.

För egen del får jag anföra följande. De skäl som
motiverar den nyss förordade regeln om självständig preskriptionstid för en var
av flera solidariskt ansvariga talar enligt min mening mot att
preskriptionstiden förlängs för alla ansvariga när en av dessa ådrar sig ett
förlängningsbeslut. Beslut om förlängning kommer i praktiken ofta att
aktualiseras först när KFM har vidtagit resultatlösa indrivningsåtgärder mot huvudgäldenären.
Har denne lämnat landet, medan annan betalningsskyldig finns kvar i riket.

Prop.
1981/82:96 46

framstår det för mg naturligt att väcka fråga om
förlängning gentemot huvudgäldenären medan sedvanliga indrivningsåtgärder
vidtas mot annan betalningsskyldig som är kvar i landet. En utgångspunkt för
lagstiftningen bör som jag har nämnt vara att alla betalningsskyldiga i
görligaste mån kan bli föremål för faktiska indrivningsåtgärder under lika lång
tid. Har t.ex. indrivningsförsök gjorts mot en gäldenär under ordinarie
preskriptionstid bör förlängning inte riktas mot honom även om det mot en
solidariskt ansvarig är möjligt att förlänga preskriptionstiden, t.ex. på grund
av att denne undandragit sig indrivning genom utlandsvistelse.

Jag föreslår således i motsats till kommittén att beslut
om förlängning skall gälla endast den som beslutet direkt riktar sig mot. Detta
framgår av formuleringen i 6 §. Preskriptionstiden förlängs "mot den som
svarar för betalning av en fordran, om han ".

2.6 Behörighet att fatta beslut, m.m.

Enligt kommittéförslaget skall förlängning av
preskriptionstiden ske genom ett särskilt beslut av myndighet. Behörigheten att
besluta om förlängning läggs enligt förslaget på KFM, men beslutet skall
överprövas av länsrätten i det län där den beslutande KFM är belägen. Kommittén
framhåller bl.a. att det är naturligt att den myndighet, som har att verkställa
indrivningen även fattar beslut, som har direkt betydelse för verksamheten. En
fördel med denna ordning är, framhålls det, att förlängning av preskriptionstid
kan ske utan dröjsmål, vilket har betydelse för det praktiska
indrivningsarbetet. I kommittén rådde inte enighet om denna lösning. Två
ledamöter ansåg i stället att länsskatterätten (numera länsrätten) borde
besluta om förlängning.

Flertalet av remissinstanserna ställer sig avvisande till
förslaget med överprövning av beslutet. Några remissinstanser förordar KFM som
beslutande utan någon överprövning. Andra remissinstanser föreslår att
behörigheten att besluta läggs direkt på domstol.

Som jag tidigare har framhållit är även jag av den
uppfattningen att beslutsbehörigheten bör läggas på domstol. Från
rättssäkerhetssynpunkt är det mindre tillfredsställande att den myndighet som
både företräder det allmänna som borgenär och har verkställande och beslutande
uppgifter i egenskap av exekutiv myndighet även skall ha rätt att besluta om
förlängning av preskriptionstiden. Frågan om förlängning är av sådan natur att
den bör utformas som en partsprocess inför domstol. Enligt mitt förslag skall
även åtgärder, som den betalningsskyldige har vidtagit innan indrivning har
påkallats, tas med vid bedömningen av förutsättningarna för förlängning. Med
hänsyn till det anförda föreslår jag att behörigheten läggs direkt på domstol.
För att förhindra att preskription inträder innan domstolen fattat beslut bör
som redan berörts redan en ansökan om förlängning medföra att fordringen tills
vidare inte preskriberas.

Prop. 1981/82:96 47

När det gäller vilken domstol, som skall pröva frågan om
förlängning, har remissinstanserna föreslagit både allmän domstol och
förvaltningsdomstol. RSV förordar allmän domstol som beslutsorgan och
framhåller att vissa gäldenärer alltid kommer att överklaga varje beslut om
förlängning. Samtidigt kan de överklaga ett beslut om utmätning via överexekutor
till hovrätt och högsta domstolen. Utmätningsprocessen blir då avhängig av
preskriptionsmålets utgång. För att i möjligaste mån undvika en sådan dualism
anser RSV att allmän domstol ligger närmare till hands som beslutsmyndighet än
länsrätt.

För egen
del finner jag den av RSV eftersträvade kopplingen till den exekutiva processen
vara svår att uppnå. Ett förlängningsförfarande bör naturligen anknyta fill
domstol i första instans, dvs. tingsrätt eller länsrätt. Tingsrätten har emellertid
ingen anknytning till den exekutiva besvärsprocessen. Den exekutiva processen
förs f.n. via överexekutor till hovrätt. I och med den nya utsökningsbalken
försvinner överexekutorsinstitutionen. Hovrätt kommer att bli första
besvärsinstans. Den exekutiva besvärsordningen är sålunda inte direkt
användbar som modell för förlängningsförfarandet. Det hindrar inte att problem
av det slag RSV har påtalat kan uppkomma. Dessa situationer torde dock inte bli
särskilt vanliga. Enligt min mening bör det vara en strävan att till
förvaltningsdomstolarna föra mål som nära anknyter till skatteområdet och jag
föreslår därför att länsrätten skall pröva förlängningsfrågorna i första insians.

Det
allmännas talan i mål om förlängning av preskriptionstid skall enligt
kommittéförslaget föras av den KFM, som beslutar om förlängning. Några
remissinstanser kritiserar förslaget i denna del och förordar att RSV bör
företräda det allmänna vid överklaganden.

Jag
ställer mig också kritisk till kommittéförslaget. Det ankommer f.n. på RSV att
föra talan i överklagat utsökningsmål [3 § förordningen (1970:752) med
instruktion för RSV]. I utsökningsbalken stadgasatt det allmänna i regel
företräds av KFM men i bl.a. besvärsmål företräds det allmänna av RSV. Jag
föreslår att reglerna om vem som skall utföra det allmännas talan om
förlängning utformas i huvudsak efter detta mönster. Det förefaller sålunda
mest ändamålsenligt att KFM gör framställning om förlängning av preskriptionstiden.
Behörigheten bör lämpligen läggas på den KFM som har att verkställa
indrivningen. Den myndigheten torde i samband med indrivningsarbetet ha gjort
de iakttagelser, som kan föranleda fråga om förlängning av preskriptionstiden.
En framställning om förlängning bör givetvis riktas till länsrätten i det län
där KFM är belägen.

Jag föreslår således att framställning till länsrätt och
utförande av talan där skall åvila KFM medan RSV har att anföra besvär och
utföra talan i kammarrätt och regeringsrätt.

De nu angivna bestämmelserna om behöriga myndigheter har
tagits in i 6, 12 och 13§§.

Prop. 1981/82:96 48

2.7 Ikraftträdande m.m.

Kommittén föreslår att de nya preskriptionsreglerna fillämpas
även på fordringar som vid ikraftträdandet inte har preskriberats enligt äldre
bestämmelser. Bestämmelserna skall dock inte få full giltighet i fråga om s.k.
äldre fordringar. För dessa föreslås en viss övergångstid innan de nya
bestämmelserna får full giltighet. Kommittén föreslår att den nya lagen träder
i kraft samtidigt med reformen på den allmänna preskriptionslagstiftningens
område.

De föreslagna övergångsbestämmelserna har i sakligt
hänseende lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

För egen del får jag anföra följande.

För att inte verkningarna av äldre bestämmelser skall
bestå under lång tid framåt bör de nya bestämmelserna tillämpas även på s.k.
äldre fordringar. Förslaget innebär att preskriptionstiden i några fall kan bli
längre än f.n. För att undvika att en redan preskriberad fordran återupplivas
vid ikraftträdandet bör dock som förutsättning föreskrivas att preskription
inte har inträtt dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

Om de nya bestämmelserna i princip blir tillämpliga också
på äldre fordringar kommer preskriptionstiden att förkortas avsevärt för de
fordringar för vilka tidigare en tioårig preskriptionstid har gällt. En sådan
fordran skulle då kunna preskriberas i och med ikraftträdandet. För att undvika
rättsförluster för det allmänna när den nya lagstiftningen träder i kraft bör,
som kommittén föreslagit, en viss övergångstid föreskrivas under vilken
indrivning av en fordran fortfarande kan äga rum.

Den nya allmänna preskriptionslagen träder i kraft den 1
juli 1981. En samordning i tiden med förevarande lag är därför inte
genomförbar. Jag föreslår att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1
januari 1982. Som tidpunkt för när bestämmelserna skall få full giltighet
föreslår jag utgången av år 1983.

Enligt mitt förslag skall frågan om förlängning av preskriptionstiden
bedömas av länsrätten efter ansökan av KFM. Det är inte möjligt att på detta
stadium bedöma i vilken omfattning den föreslagna lagstiftningen kommer att
inverka på myndigheternas arbetsbelastning. Skulle belastningen öka mer
påtagligt, får det senare övervägas vilka åtgärder som kan bli nödvändi-ea.

2.8 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom budgetdepartementet
upprättats förslag till

l.lag om preskription av skattefordringar m.m..

2. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272).

3, lag om ändring i lagen (1968:430) om
mervärdeskatt.

Prop. 1981/82:96 49

4. lag om ändring i lagen (1959:92) om förfarandet vid
viss konsumtionsbeskattning,

5.lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

6. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),

7.lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring m.m.,

8.lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

9. lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid

olovligt byggande m.m., 10. lag om ändring i lagen
(1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m.

Det under 7 angivna förslaget har upprättats i samråd med
chefen för socialdepartementet.

Det under 8 angivna förslaget har upprättats i samråd med
chefen för kommunikafionsdepartementet.

Det under 9 angivna förslaget har upprättats i samråd med
chefen för bostadsdepartementet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga
3.

3 Specialmotivering

3.1 Förslaget till lag om preskription av skattefordringar
m.m.

3.1.1 Lagens disposition

Lagförslaget är uppdelat på fyra avdelningar. I 1 § som
bildar den första avdelningen, finns bestämmelser om lagens tillämpningsområde.
Andra avdelningen, som omfattar 2-8 §§, innehåller bestämmelser om den ordinarie
preskriptionstiden och om preskripfionstiden i vissa särskilda situationer.

Tredje avdelningen omfattar 9-11 §§ och reglerar
innebörden och verkan av preskription.

Lagförslagets sista avdelning omfattar 12 och 13 §§ och
innehåller bestämmelser om det allmännas talan i mål om förlängning av
preskriptionstiden. Där regleras när ansökan om förlängning skall göras,
vilken myndighet som är behörig att föra talan och vilken domstol som skall
fatta beslut.

3.1.2 Tillämpningsområde

1 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens
tillämpningsområde. Detta begränsas till det allmännas fordringar som skall
drivas in enligt UBL eller tullagen. Fordringar enligt studiestödslagen undantas
dock från tillämpningsområdet.

4 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 96

Prop. 1981/82:96 50

I tillämpningsområdet ingår till en början de skatter och
avgifter som räknas upp i 1 § första stycket UBL, nämligen statlig
inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
kommunal inkomstskatt, skPgsvårdsavgifter, egenavgifter till den allmänna
tilläggspensioneringen, sjukförsäkringen m. m., skattetillägg och
förseningsavgift enligt taxeringslagen (1956:623) samt annuitet på avdikningslån.

Vidare ingår enligt 59 § andra stycket UBL fordringar på kvarskatteavgift,
restavgift, tilläggsavgift, förseningsavgift och ränta enligt UBL i tillämpningsområdet.

I fråga om en rad medelslag föreskrivs i resp. författning
att de får tas ut omedelbart genom utmätning eller genom utmätning utan
föregående dom eller utslag. Fordringarna drivs in i samma ordning som skatt
enligt UBL med stöd av 64 § UBL och omfattas således av lagförslaget. Här kan
nämnas flygplatsavgifter [6 kap, 13 § luftfartslagen (1957:297)], vissa
förrättningskostnader, t. ex. kostnader för lantmäteriförrättning [16 § lantmäteritaxan
(1971:1101)1 och kostnader för lantbruksnämndsförrättning [17 § förordningen
(1967:445) med lantbruksnämndstaxa] samt oljeavgift [10 § förordningen
(1957:344) om oljeagift m. m.].

Andra fordringar som ingår i tillämpningsområdet är
fordringar enligt 77 a § UBL och motsvarande bestämmelser i lagen (1958:295) om
sjömansskatt (SjL), ML, lagen (1959:92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning (FKL), och AVGL. Enligt dessa bestämmelser får under
vissa omständigheter den som företräder juridisk person åläggas
betalningsskyldighet för belopp som innehållits men inte redovisats i rätt tid
och ordning. Indrivning av den fordran som det allmänna erhållit skall ske i
den ordning som gäller för restförd skatt.

Till tillämpningsområdet hör också fordringar som på grund
av hänvisningar i olika författningar drivs in enligt UBL:s bestämmelser. Hänvisning-'
arna till UBL är utformade på olika sätt. Bestämmelser om att fordran skall
drivas in i den ordning som föreskrivs i UBL om indrivning av restförd skatt
finns exempelvis i 28 § FKL, 22 § kupongskattelagen (1970:624) KupL, 53 § AGL
och 28 § lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.
m.

Andra uttryck kommer till användning i andra
författningar. I vägtrafikskattelagen (1973:601) uttalas (30 §) aft vad i UBL
stadgas om indrivning, avkortning och avskrivning av skatt skall i tillämpliga
delar gälla fordonsskatt, kilometerskatt, skattetillägg och förseningsavgift.
I fråga om mervärdeskatt uttrycks på liknande sätt (48 S ML) att
bestämmelserna i UBL om indrivning, avkortning och avskrivning samt efterkrav
och preskription gäller i tillämpliga delar i fråga om mervärdeskatt. I 13 §
lagen (1976:206) om felparkeringsavgift stadgas att om ej annat följer av lagen
gäller UBL i fillämpliga delar. En liknande formulering finns i lagen (1908:128
s.l) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter (5 §). -

Även om formuleringarna skiftar i olika författningar är
det avgörande att

Prop. 1981/82:96 51

hänvisningarna syftar till att UBL:s
indrivningsbestämmelser skall tillämpas.

Beträffande
skatter och andra medel som drivs in i Sverige på grund av handräckningsavtal
med annat land gäller följande.

Skatt från
annat nordiskt land skall enligt förordningen (1978:724) om tillämpningen av
avtal mellan Sverige, Danmark, Finland. Island och Norge om handräckning i
skatteärenden drivas in i Sverige i den ordning som gäller i fråga om
indrivning av svensk skatt och med beaktande av de regler om preskription som
enligt svensk lagstiftning gäller beträffande svensk skatt av motsvarande slag.
Det innebär att den föreslagna lagen blir tillämplig vid indrivning av dessa
skatter m. m. i Sverige. Motsvarande princip tillämpas också i förhållande till
andra länder med vilka Sverige har träffat handräckningsavtal.

Inom OECD
har emellertid år 1981 antagits ett modellavtal för handräckning rörande
skatteindrivning. Avtalet innebär beträffande bestämmelser om preskription att
den begärande statens lagregler skall tillämpas. De nordiska länderna lämnade
en reservation i denna del som innebär att man förbehåller sig rätten att
tillämpa den modell som det nordiska avtalet föreskriver.

Även fordringar som drivs in enligt tullagens bestämmelser
ingår i tillämpningsområdet. Som nämnts i den allmänna motiveringen är en
uttrycklig hänvisning till denna lag nödvändig.

Fordran
enligt studiestödslagen undantas uttryckligen från tillämpningsområdet. Som
nämnts i den allmänna motiveringen har studiemedel en speciell konstruktion som
ger anledning till detta undantagande.

Vissa slag
av det allmännas fordringar faller utanför tillämpningsområdet. Detta är fallet
med domstols- och rättshjälpskostnader samt böter. Detsamma gäller fordringar
som drivs in i den ordning som stadgas för böter, t. ex. rättsverkansbelopp och
jaktvårdsavgifter. För de fordringar som inte faller inom lagens
tillämpningsområde och som inte preskriberas i särskilt reglerad ordning gäller
de allmänna preskriptionsreglerna.

3.1.3 Preskriptionstid

2§

I paragrafen
anges den ordinarie preskripfionstiden och från vilken tidpunkt den skall
beräknas.

Preskriptionstiden
är fem år och börjar enligt huvudregeln löpa efter utgången av det kalenderår,
då fordringen förföll till betalning. Har fordringen fastställts till sitt
belopp sedan den förfallit till betalning skall dock preskriptionstiden i fråga
om den del av fordringen, som före fastställelsen inte har varit indrivningsbar,
börja löpa efter utgången av det kalenderår då fastställelsebeslut meddelades
(undantagsregeln).

Reglerna om preskriptionstidens längd och utgångspunkten
för beräkning-

Prop. 1981/82:96 52

en har behandlats i avsnitt 1.3. Där har redogjorts för
bl. a. varför förfallodagen bör väljas som den normala utgångspunkten för
preskriptionstidens beräkning.

I de föreslagna bestämmelserna används begreppet
förfallodag. I de fall flera betalningsdagar kan förekomma beträffande samma
fordran behöver den innebörd begreppet har i förslaget förklaras. I
författningstext anges exempelvis att ett skattebelopp skall betalas den dag deklarafion
senast skall lämnas. Betalas inte skatten föreskrivs att
beskattningsmyndigheten fastställer skattebeloppet och bestämmer en viss dag
när skatten skall betalas. Den av beskattningsmyndigheten angivna
betalningsdagen som infaller efter huvudförfallodagen skall enligt de
föreslagna bestämmelserna inte vara utgångspunkt för preskriptionstidens
beräkning. I de fall skaften-redan har förfallit till betalning när ett fastställelsebeslut
meddelas blir själva fastställelsebeslutet utgångspunkt för
preskriptionstidens beräkning. Finns redan en förfallodag framflyttas således
utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning längst fill dagen för
beslutet. Detta givetvis under förutsättning att övriga rekvisit i
bestämmelserna är uppfyllda.

Med förfallodag avses vidare den dag skatten eller
avgiften enligt resp. författningsbestämmelser senast skall betalas i
normalfallen. Denna förfallodag skall inte påverkas av att anstånd med
betalning av skatten har medgetts. Med förfallodag avses således den dag
skatten senast skulle ha betalats om anstånd inte meddelats.

Slutligen kan framhållas att skatte- och
avgiftsförfattningarna ibland inte anger förfallodag utan
beskattningsmyndigheten har frihet att bestämma den tid inom vilken skatten
eller avgiften skall betalas.

Nuvarande regler i UBL innebär att om ett beslut om
betalningsskyldighet har överklagats anses betalningsskyldighet har ålagts
genom beslut av högre instans endast i den mån betalningsskyldigheten har
fastställts till högre belopp än enligt tidigare beslut. Bestämmelserna i den
nya lagen skall tillämpas på samma sätt. Detta följer av foreskriften att
preskriptionstiden beräknas med hänsyn till ett fastställelsebeslut bara i
fråga om den del av fordringen, som inte redan tidigare har kunnat överlämnas
för indrivning.

När ett mål överlämnas till KFM för indrivning, bör den uppdragsgivande
myndigheten lämna uppgift om när fordringen förföll till betalning resp.
fastställdes till betalning. Härigenom underiättas KFM:s arbete.

Jag skall i det följande lämna en redogörelse för hur de
föreslagna bestämmelserna skall tillämpas på de vanligaste skattefordringarna.

Skatt enligt UBL

Preliminär A-skatt skall innehållas och redovisas av
arbetsgivaren.

Underlåter arbetsgivaren att innehålla skatten kan
exekutiva åtgärder inte vidtas mot honom förrän lokal skattemyndighet genom
beslut fastställt det belopp, för vilket arbetsgivaren är ansvarig (75 § UBL).
Sker fastställelsen

Prop.
1981/82:96 53

innan
debitering av slutlig skatt har skett, fastställs ansvaret mot såväl arbetsgivare
som arbetstagare. Sker fastställelsen sedan kvarstående skatt har påförts den
skattskyldige, riktas fastställelsebeslutet i regel endast mot arbetsgivaren.

En fordran på grund av att
arbetsgivaren underlåfit att göra skatteavdrag torde få anses vara förfallen
till betalning först i och med att fastställelsebeslutet meddelas.
Förfallodagen kommer därför i dessa fall att sammanfalla med dagen för fastställelsebeslutet.
En sådan fordran följer vidare förslagets huvudregel att preskription inträder
fem år efter utgången av det kalenderår, då fordringen förföll till betalning.

I
fråga om innehållen preliminär A-skatt och kvarstående skatt anges i UBL en
viss senaste inbetalningsdag (24 och 28 §§). Om skatten inte betalas in
förutsätts emellertid också i dessa fall att lokal skattemyndighet fastställer arbetsgivarens
ansvar. Arbetstagaren gottskrivs därvid vad som innehållits och arbetsgivaren
blir genom fastställelsebeslutet ensam ansvarig för skattebeloppet. De beslut
om betalningsskyldighet som sålunda meddelas blir enligt förslagets
undantagsregel utgångspunkt för preskripfionsfidens beräkning. Dessa fordringar
preskriberas alltså fem år efter utgången av det kalenderår då beslut om
betalningsskyldighet meddelades.

Såvitt
gäller de skattskyldiga innebär förslaget som nämnts i den allmänna motiveringen
för den kvarstående skattens del en förkortning av preskriptionstiden med två
månader. Förkortningen beror på att man skall räkna med kalenderår i stället
för uppbördsår. I fråga om den kvarstående skatten kommer enligt förslagets
huvudregel de i UBL (28 §) angivna senaste inbetalningsdagarna att bilda
utgångspunkt för beräkning av preskriptionsfiden.

Även
beträffande preliminär B-skatt innebär förslaget vissa ändringar i förhållande
till dagsläget. Ett exempel får belysa detta. Med nuvarande regler preskriberas
preliminär B-skatt avseende uppbördsåret 1980/81 vid utgången av februari 1986.
Enligt förslaget preskriberas de fem första delposterna vid årsskiftet 1985/86
och den sjätte och sista delposten vid följande årsskifte. Utgångspunkt för
beräkning av preskriptionsfiden blir alltså även här de författningsreglerade
inbetalningsdagarna (26 § UBL).

I
fråga om fillkommande skatt enligt UBL gäller att debitering av sådan skatt kan
ske när som helst under året. Tillkommande skatt skall enligt 31 § UBL betalas
senast den 18 i den uppbördsmånad eller, vid högre belopp än 200 kr., de två på
varandra följande uppbördsmånader som lokal skattemyndighet bestämmer. Preskriptionsfiden
skall enligt huvudregeln räknas med utgångspunkt i dessa förfallodagar.

Mervärdeskatt

Redovisningsperioden
för mervärdeskatt omfattar enligt huvudregeln två kalendermånader méd
möjlighet till redovisning månadsvis om skatt

Prop. 1981/82:96 54

regelmässigt skall återbetalas av länsstyrelsen. Dessutom
finns möjlighet.till redovisning för helt eller halvt beskattningsår. Med
beskattningsår avses i princip beskattningsåret enligt kommunalskattelagen.
Deklaration skall lämnas senast den 5 i andra månaden efter utgången av den
redovisningsperiod som deklarationen avser (22 § ML). Skatt för viss
redovisningsperiod förfaller till betalning den dag då deklarationen senast
skall lämnas (42 § ML). Skatten anses fastställd i enlighet med deklarationen
utan att särskilt beslut meddelas. Framkommer nya omständigheter kan
länsstyrelsen ompröva den på detta sätt fastställda skatten och meddela
preliminärt beslut om fastställelse av skatten.

Som tidigare nämnts gäller f.n. UBL:s preskriptionsregler
i tillämpliga delar för mervärdeskatt. Som utgångspunkt för beräkningen av
preskriptionstid för mervärdeskatt används samma uppbördsår som för direkt
skatt. Detta har inneburit praktiska svårigheter vid tillämpningen.

Förslagets innebörd för mervärdeskatten kan belysas med
följande exempel. För redovisningsperioden september-oktober 1980 gäller att
skatten förfaller till betalning den 5 december. Om den skattskyldige lämnar
deklaration i rätt tid räknas preskriptionstiden i fråga om där angivet belopp
med utgångspunkt i förfallodagen. Preskriptionstiden beräknas således från
utgången av år 1980. Om den skattskyldige underiåter att lämna deklaration är
skatten enligt ML ändå förfallen till betalning den dag deklaration skulle ha
lämnats. Preskriptionstiden räknas emellertid i sådant fall från utgången av
det kalenderår då fordringen fastställs genom beslut. Dagen för skattens
fastställande och inte förfallodagen blir avgörande också då skatten i andra
fall fastställs genom preliminärt eller slutligt beslut eller beslut om efterbeskattning.

Den ordning som tillämpas för fastställelse av
mervärdeskatt innebär att hela skatten alltid fastställs för
redovisningsperioden även om det i praktiken bara gäller att lägga till skatt
för perioden utöver vad som tidigare deklarerats eller fastställts till
betalning. Ny preskriptionstid bör dock börja löpa endast för den del av
skatten som överstiger vad som tidigare fastställts för perioden. En sådan
ordning synes stämma överens med rådande praxis hos KFM och den föreslagna
preskriptionsbestämmelsen har utformats i enlighet härmed. Enligt denna skall
nämligen preskriptionstiden beräknas med hänsyn till ett fastställelsebeslut
bara i fråga om den del av skattefordringen, som inte redan tidigare har kunnat
överlämnas för indrivning. För det skattebelopp som skall anses fastställt
enligt lämnad deklaration eller som har fastställts genom ett tidigare beslut
och därmed blivit indrivningsbart beräknas preskriptionstiden från utgången av
det kalenderår då beloppet förföll till betalning resp. fastställdes genom det
tidigare beslutet.

Prop. 1981/82:96 55

Sjömansskatt

Sjömansskatten är en definitiv källskatt som betalas av
redaren genom avdrag på sjömans kontanta inkomst ombord. Det åligger redaren
att för varje period om två månader inbetala och redovisa under perioden
innehållen sjömansskatt. För varje redovisningsperiod utom novemberdecember
skall redaren senast den sista dagen i andra månaden efter periodens utgång
inbetala skatten. För redovisningsperioden novemberdecember skall inbetalning
ske senast den 15 följande februari (14 § SjL). Erläggs inte skatten eller erläggs
den med för lågt belopp framställer sjömansskattekontoret revisionskrav på
felande belopp (17 § 2 och 3 mom. SjL). Revisionskrav riktas i regel mot
redaren men skall riktas mot sjömannen om redaren inte kan lastas för det
uteblivna eller det för låga skatteavdraget. Om revisionskravet bestrids eller
det belopp som kravet avser inte betalas skall fordringen underställas sjömansskattenämnden
för fastställelse. Om det är fråga om innehållen men ej inbetald skatt och
redaren inte bestritt kravet skall någon underställning dock inte ske.
Fordringen anses då indrivningsbar utan föregående fastställelsebeslut (17 a
och 17 b §§ SjL).

Preskriptionstiden för sjömansskatt kommer enligt de
föreslagna bestämmelserna att beräknas med utgångspunkt i antingen ett
revisionskrav eller ett fastställelsebeslut av sjömansskattenämnden.

Dagen för ett revisionskravs utfärdande blir bara
avgörande i de fall då kravet avser innehållen sjömansskatt och redaren inte
bestritt kravet inom föreskriven fid. Preskriptionstiden räknas då från
utgången av det kalenderår då kravet utfärdades. I alla andra fall kommer
preskriptionstiden för obetalda skattebelopp att räknas från utgången av det
kalenderår då sjömansskattenämnden fastställde beloppet till betalning. Härvid
bortses från de fall då ytterligare skatt påförs av högre instans. För sådant
skattebelopp kommer preskriptionstiden att räknas med utgångspunkt i dagen för
domstolens beslut.

Bevillningsavgift

Bevillningsavgift är en skatt på inkomst av offentlig
föreställning eller fillställning som utgår om anordnaren eller en medverkande
är hemmahörande i utlandet. Bevillningsavgift fastställs och uppbärs av
länsstyrelsen. Avgiften skall i regel fastställas i samband med att
tillståndsansökan prövas och erläggas förskottsvis innan fillståndsbevis
meddelas. För det fall att avgiften skall utgå efter den verkliga bruttovinsten
eller efter andel av inkomst av föreställningen, krävs säkerhet innan
tillståndsbevis utfärdas. Avgiften skall i dessa fall inbetalas första vardagen
efter föreställningen eller om en följd av föreställningar getts i samma län
första vardagen efter varje veckas utgång. För det fall någon saknat
vederbörligt tillstånd fastställer

Prop. 1981/82:96 56

länsstyrelsen avgiften i efterhand.

Enligt förslaget blir enligt huvudregeln förfallodagen
utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning. I de fall länsstyrelsen i
efterhand fastställer avgiften räknas preskriptionstiden med utgångspunkt från
detta beslut.

Kupongskatt

Skatt enligt KupL betalas för utdelning på aktie i svenskt
aktiebolag av fysisk person som inte är bosatt eller stadigvarande vistas här i
landet. Kupongskatt betalas också av oskiftat dödsbo efter sådan person,
utländska juridiska personer och vissa andra utdelningsberättigade. RSV är
beskattningsmyndighet.

Olika regler gäller i fråga om innehållande och
redovisning av skatten för det fall då utdelningen sker från s.k. avstämningsbolag
och då utdelningen sker från annat akfiebolag.

Aktieutdelning från avstämningsbolag ombesörjs av
Värdepapperscentralen, (VPC). VPC skall vid utdelningen innehålla kupongskatt,
om det ej av tillgänglig uppgift framgår att den utdelningsberättigade ej är
skattskyldig. Kupongskatt skall vidare innehållas om utdelning ej kunnat ske
till följd av bristande uppgift om den utdelningsberättigade.

VPC skall senast fyra månader efter utdelningstillfället
lämna RSV uppgifter om utdelning och om innehållen kupongskatt och i regel inom
samma tid betala in den innehållna skatten (8 § KupL). Inbetalas ej innehållen
skatt förelägger RSV VPC att inom viss tid fullgöra sin betalningsskyldighet (22
§ KupL).

Har VPC underlåtit att innehålla kupongskatt fastän detta
bort ske, skall VPC förskjuta kupongskatten men får kräva skattebeloppet åter
av den skattskyldige. 1 sådant fall skall RSV förelägga VPC att inom två
månader från dag då VPC fick del av föreläggandet erlägga skattebeloppet. Vill VPC
bestrida kravet, skall den senast inom samma tid göra erinran hos RSV, som
meddelar beslut med anledning härav. Finner RSV att VPC skall förskjuta
kupongskatt, skall VPC föreläggas att inom viss tid erlägga skattebeloppet (11
§ KupL).

Den som lyfter utdelning i aktiebolag som inte är avstämningsbolag
är skyldig att på fastställt formulär besvara frågor fill ledning för bedömande
av om den utdelningsberättigade är skattskyldig. Den som utbetalar utdelning
skall innehålla kupongskatt om det av svaren inte uppenbarligen framgår att den
utdelningsberätfigade är fri från skattskyldighet (14 § KupL). Aktiebolag
skall senast fyra månader efter utdelningsfillfället, dock senast den 15
januari följande år överlämna till RSV de blanketter med uppgifter om utdelning
som har inkommit till bolaget samt inbetala kupongskatt för dels den utdelning
för vilken med hänsyn till innehållet i uppgifterna skatt har innehållits, dels
den utdelning för vilken uppgift ännu inte har inkommit till bolaget och dels
den utdelning för vilken ofullständiga uppgifter har

Prop. 1981/82:96 57

inkommit. Inbetalas ej innehållen skatt förelägger RSV
bolaget att inom viss tid fullgöra sin betalningsskyldighet (22 § KupL).

Kupongskatt
får påföras skattskyldig i efterhand. RSV uppför i särskild längd utdelningsberättigad
som kan antas vara skattskyldig men till vilken utdelning har utbetalats utan
att kupongskatt har innehållits samt det skattebelopp som belöper på
utdelningen. Denne delges utdrag ur längden och föreläggs att inom två månader
från den dag då han fick del av utdraget erlägga skattebeloppet. En sådan
fordran torde få anses förfallen till betalning först när beloppet enligt
föreläggandet skall betalas. Vill den utdelningsberättigade bestrida skattepåföringen,
skall han inom samma tid göra erinran hos RSV som meddelar beslut med anledning
härav. Finner RSV att kupongskatt skall betalas, skall den skattskyldige
föreläggas att inom viss fid erlägga skatten (26 § KupL).

Preskriptionstiden
för kupongskatt kommer enligt den föreslagna bestämmelsen att beräknas med
utgångspunkt i antingen RSV:s föreläggande, fastställelsebeslut eller i
förfallodagen.

Dagen för
ett föreläggandes utfärdande blir avgörande i de fall då föreläggandet riktas
mot VPC avseende inte innehållen skatt och VPC inte bestrider kravet. Samma
utgångspunkt blir det i fråga om innehållen men av VPC eller aktiebolag ej
inbetald skatt. Preskriptionstiden räknas i dessa fall från utgången av det
kalenderår då föreläggandet utfärdades. I de fall RSV meddelar beslut med
anledning av att VPC bestrider ett föreläggande avseende inte innehållen skatt
kommer preskriptionstiden att räknas från utgången av det kalenderår då RSV
fastställde beloppet till betalning.

Såvitt
gäller utdelningsberättigad till vilken utdelning utbetalats utan att
kupongskatt innehåUits blir förfallodagen enligt RSV:s föreläggande avgörande
om föreläggandet inte bestrids. Preskriptionsfiden räknas då från utgången av
det kalenderår då fordringen enligt föreläggandet förföll till betalning.
Bestrids däremot föreläggandet kommer preskriptionstiden i regel att räknas
från utgången av det kalenderår då RSV fastställde beloppet till betalning.
Detta följer av att fordringen inte tidigare har kunnat överlämnas för
indrivning.

Arbetsgivaravgifter

AVGL är utformad efter mönster av UBL:s bestämmelser med
betalningsdag enligt debitering. Arbetsgivaravgift debiteras under året näst
efter utgiftsåret såsom slutlig avgift. I avräkning på den slutliga avgiften
skall arbetsgivaren under utgiftsåret betala preliminär avgift efter i stort
sett samma principer som preliminär B-skatt (19 § AVGL). Avgiftsbelopp som
återstår att erlägga sedan preliminär avgift avräknats från slutlig avgift erläggs
som kvarstående avgift senast den 18 i vardera av månaderna februari och april
under andra året efter utgiftsåret. Tillkommande avgift skall erläggas enligt
beslut om debitering fattat sedan den årliga debiteringen

Prop. 1981/82:96 58

avslutats. Avgiften preskriberas enligt nuvarande regler
fem år efter utgången av det kalenderår under vilket avgiften skulle ha
betalats. Förslaget innebär ingen förändring i preskriptionshänseende.
Bestämmelsens huvudregel blir nämligen tillämplig.

Punktskatter enligt FKL

Tidpunkten för beräkning av preskriptionstiden beträffande
punktskatter som faller under FKL:s tillämpningsområde bestäms på liknande sätt
som beträffande mervärdeskatt. Skattskyldig skall enligt FKL för varje beskattningsperiod
inkomma med deklaration till ledning för skattens fastställande. Har i
deklaration angivet belopp inte betalats inom föreskriven tid skall preskripfionstiden
således beräknas med utgångspunkt i förfallodagen, dvs. den dag deklarationen
senast bort avges. Formliga fastställelsebeslut fattas i regel endast om den
skattskyldiges deklaration frångåtts eller om tvist av annan anledning
föreligger rörande skattskyldigheten eller skattens belopp. Beslut erfordras
också om den skattskyldige underlåtit att deklarera (17 §). Preskripfionstiden
beräknas alltså med utgångspunkt i fastställelsebeslutet dels när deklaration
inte avgetts dels när deklaration avgetts och avvikelse skett från denna. I
sistnämnda fall gäller detta dock endast i fråga om den del av fordringen som
inte tidigare har kunnat överlämnas för indrivning.

Vägtrafikskatt

Beträffande vägtrafikskatt gäller att den i princip
förfaller till betalning vid utgången av en uppbördsmånad som bestäms av
slutsiffran i fordonets registreringsnummer [4 och 16 §§ vägtrafikskattekungörelsen
(1973:776)]. Vägtrafikskatt påförs i regel genom automatisk databehandling på
grundval av uppgifter i bilregistret utan att beslut meddelas av
beskattningsmyndigheten (22 § vägtrafikskattelagen).

Beslut om fastställelse av skatt kan påkallas av den som
anser att skatten påförts honom oriktigt. Även om beslut inte har påkallats får
beskattningsmyndigheten ändå besluta om fastställelse av skatt i vissa fall. Efterbeskattning
får ske i vissa fall om den skattskyldige föranlett skatteundandragande.

Skatt som fastställts genom nämnda beslut eller efterbeskattning
skall inbetalas inom tid som beskattningsmyndigheten bestämmer.

Även om beslut om fastställelse påkallas eller besvär
anförs befriar det inte den skattskyldige att eriägga tidigare påförd eller
fastställd skatt. Preskriptionstiden beräknas alltså normalt med utgångspunkt
i den dag då den förföll till betalning. För det fall att skatten genom beslut
fastställs till högre belopp än det ursprungligen påförda kommer
preskriptionstiden på det tillkommande skattebeloppet i likhet med vad som
sagts otri mervärdeskatt att beräknas med utgångspunkt i fastställelsebeslutet.
Detta belopp har tidigare inte

Prop. 1981/82:96 59

kunnat överlämnas för indrivning. Detsamma gäller i fråga
om belopp som tillkommer genom efterbeskattning.

Tull

Tull och annan införselavgift fastställs enligt tullagen
av tullmyndighet genom tulltaxeringsbeslut. Det fastställda beloppet skall i
regel betalas fill tullmyndighet inom femton dagar från den dag då beslut därom
meddelas (17 §). Det gäller vare sig beloppet fastställts vid tulltaxering eller
vid omtulltaxering eller eftertulltaxering. Om avgiften skall betalas enligt
särskild tullräkning är det generaltullstyrelsen som bestämmer senaste
inbetalningsdag. Denna får dock inte bestämmas senare än en månad från det att
räkningen utfärdades (18 §). Bestämmelsens huvudregel blir således tillämplig.

Beslut om omtulltaxering
kan medföra taxering till högre belopp än som tidigare beslutats. Det fillkommande
fordringsbeloppet får därvid på motsvarande sätt som mervärdeskatten betraktas
som en fordran för sig i preskripfionshänseende.

Arvs- och gåvoskatt

Arvsskatt utgår på arvs- eller testamentslott efter olika
skatteklasser, beroende på arvs- eller testamentstagarens släktskapsförhållande
till den avlidne. Arvsskatten förskjuts regelmässigt av dödsboet och avräknas
på arvs- eller testamentslotten när lotten fillträds. Gåvoskatt utgår vid gåva
och beräknas likaledes efter olika skatteklasser beroende på bl.a. gåvogivarens
och gåvotagarens inbördes släktförhållanden. Gåvotagaren är skattskyldig. De nu
nämnda skatterna förfaller om anstånd ej meddelats till betalning sex veckor
efter det att beslut om skattens fastställande meddelats eller kammarkollegiet
erhållit meddelande om att den skattskyldige har godtagit kollegiets anmärkning
mot beskattningsmyndighetens beslut (52 § 1 mom. AGL). För dessa skatter räknas
således preskriptionstiden med utgångspunkt i förfallodagen. Som tidigare
nämnts avses med förfallodag den dag skatten skulle ha betalats om anstånd inte
meddelats.

Skatt på lotterivinster

Skatt på lotterivinst enligt lagen (1928:376) om särskild
skatt å vissa lofterivinster utgår för vinst i svenskt lotteri och på svenska premieobliga-fioner,
om vinstens värde överstiger visst belopp. Skatten erläggs av lotteriets anordnare
eller premieobligationens utfärdare som i samband med utbetalningen av vinsten
skall innehålla så stor del av denna som motsvarar skatten.

Anordnare av lotteri skall anmäla vinstdragningen till RSV
inom en månad

Prop.
1981/82:96 60

efter
vinstdragningen eller, om den har ägt rum före lottförsäljningens början, inom
en månad efter utgången av den för lottförsäljningen bestämda tiden. I anmälan
skall lämnas uppgift om det sammanlagda värdet av vinster som har utfallit på
sålda lotter och är underkastade lotterivinstbeskattning. Samtidigt skall
lotteriets anordnare erlägga den på vinsterna belöpande skatten [1 §
kungörelsen (1964:805) om uppbörd och redovisning av särskild skatt å vissa
lotterivinster].

Lämnas
en korrekt anmälan räknas preskriptionstiden enligt förslaget med utgångspunkt
i förfallodagen. Underlåter anordnaren av lotteri däremot att anmäla
vinstdragningen eller beräknar anordnaren skatten till felakfigt belopp skall
RSV fastställa skattebeloppet. Preskripfionstiden beräknas i dessa fall i fråga
om den del av fordringen som fidigare inte kunnat överlämnas till indrivning
enligt undantagsregeln, dvs. från utgången av det kalenderår då beslutet
meddelades.

Stämpelskatt

Skatt
enligt stämpelskattelagen (1964:308) för förvärv av fast egendom m.m. samt för
inteckning skall i regel fastställas på den inskrivningsdag, då lagfart resp.
inteckning beviljas eller förklaras vilande. Skatten skall i regel inbetalas
inom en månad från den dag expedition var tillgänglig för sökanden (36 § första
stycket). Preskripfionstiden beräknas enligt huvudregeln.

Till
ledning för fastställelse av stämpelskatt för aktie samt för lotteri skall
deklaration lämnas till RSV inom särskilt angivna tider. Den skattskyldige
skall inom den tid som gäller för avgivande av deklaration inbetala skatten (36
§ andra stycket). Lämnas en korrekt deklarafion räknas således preskripfionstiden
med utgångspunkt i förfallodagen. Underlåter den skattskyldige däremot att
lämna deklaration eller bör avvikelse ske från deklaration fastställer RSV
skatten genom beslut. Preskriptionstiden räknas i dessa fall enligt
undantagsregeln, dvs. från utgången av det kalenderår då beslutet meddelades.
Vad som sagts gäller såvitt avser den del av fordringen som inte redan tidigare
har kunnat överlämnas för indrivning.

Expeditionsavgift

Avgift
enligt kungörelsen (1964:618) om expeditionsavgift m.m. fastställs av den
myndighet som utfärdar expeditionen eller mottar ansökan för vilken avgift
skall utgå.

Avgift
för ansökan skall betalas när ansökningen ges in till domstolen. Sker inte
detta skall domstolen förelägga ingivaren att betala avgiften inom viss kort
tid efter det att ansökan ingavs vid påföljd att ansökan i annat fall avvisas.
Preskriptionstiden räknas enligt förslaget med utgångspunkt i förfallodagen,
dvs. den dag när ansökningen gavs in.

Avgift
i ärende där stämpelskatt utgår skall erläggas inom den tid som

Prop. 1981/82:96 61

gäller för inbetalning av stämpelskatten. I övriga fall
skall avgift för expedition betalas inom en månad efter det att expeditionen
färdigställts. Om särskilda skäl föreligger har myndighet rätt att kräva att
beställare av expedifion skall betala avgiften helt eller delvis i förskott (22
§). Preskriptionstiden skall enligt förslaget beräknas enligt huvudregeln dvs.
med utgångspunkt i den normala förfallodagen eller den dag förskottet skall
betalas.

Felparkeringsavgift

I lagen om felparkeringsavgift nämns flera
betalningsdagar. Har parkeringsöverträdelse inträffat meddelas först en
parkeringsanmärkning med en uppmaning att inom viss tid betala en viss angiven
avgift. Betalas inte avgiften erinras fordonets ägare om betalningsansvaret och
uppmanas att inom viss tid betala avgiften. Betalas ej avgiften utfärdas
åläggande att betala en förhöjd avgift inom viss tid. Betalas avgiften ändå
inte skall den drivas in (6 §). Preskriptionstiden beräknas enligt förslaget
med utgångspunkt i betalningsåläggandet. Fordringen har inte tidigare kunnat
överlämnas för indrivning.

3§

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att den ordinarie
preskriptionstiden "automatiskt" förskjuts i den mån den
betalningsskyldige har medgetts anstånd med betalning av fordringen. Bestämmelsen
innebär att fordringen, om gäldenären har medgetts anstånd med betalning av
denna eller del därav, preskriberas i motsvarande mån fidigast två år från
utgången av det kalenderår då anståndet upphörde att gälla.

Bestämmelsen får alltså praktisk betydelse bara om
anståndet upphör senare än två år före preskriptionsfidens utgång. Har anstånd medgetts
endast med en del av fordran förlängs preskriptionstiden för den del av
fordringen, som omfattas av anståndet. Regeln avser alla de fall där anstånd medgetts
och är inte begränsad till anstånd föranledda av domstolsprövning. Utanför
bestämmelsen faller sådant uppskov med betalning som KFM kan medge vid
indrivning. Har KFM medgett uppskov med betalning fillämpas reglerna i 5 §.

I kommittéförslaget används här uttrycket "gäldenären"
för att ange vem som omfattas av anståndet. Med hänsyn till att lagen i övrigt
avser bestämmelser om preskription avseende även andra betalningsskyldiga som
ställföreträdare och borgensmän, anser jag att uttrycket "den som svarar
för betalningen" genomgående bör användas. Att bestämmelser om anstånd för
ställföreträdare och borgensmän inte finns hindrar inte att uttrycket används
också i förevarande paragraf.

Prop. 1981/82:96 62

4§

Paragrafen
innehåller bestämmelser om framskjutet preskriptionsintråde vid ackord.

Bestämmelserna
är i huvudsak utformade i överensstämmelse med gällande rätt. Paragrafen är
tillämplig både vid underhandsackord och offenfligt ackord. Däremot gäller
bestämmelsen inte vid offentligt ackord i konkurs.

I andra
stycket föreskrivs att vad som sagts tidigare i paragrafen inte gäller om god
man förordnas under tid fordringen hålls vid liv endast på grund av att ansökan
om förlängning getts in eller enligt ett icke lagakraftägande beslut om
förlängning. Ett förordnande av god man efter utgången av den preskripfionsfid
som anges i 2, 3 eller 5 §§ och innan en ansökan om förlängning är slufligt
avgjord flyttar således inte fram preskriptionsinträdet.

5§

I
paragrafen sägs att en fordran på den som av KFM skriftligen medgivits uppskov
med betalningen preskriberas tidigast vid utgången av det kalenderår, då
betalningen skall vara fullgjord enligt KFM:s medgivande.

Bestämmelserna
har behandlats i avsnitt 2.4.4. De innebär att möjligheterna att godta
avbetalning i fråga om fordringar som är föremål för indrivning förbättras i
förhållande till vad som f.n. är fallet. Bestämmelserna behövs särskilt med
tanke på gäldenärer som vill göra rätt för sig men behöver en amorteringstid
som är längre än den ordinarie preskriptionstiden.

Ett
uppskov med betalningen kan enligt paragrafen bara medföra en föriängning av
preskriptionstiden om högst fem år räknat från den ordinarie
preskriptionstidens utgång.

Preskripfionsinträdet
förskjuts vid uppskov endast i förhållande fill den som medgivits uppskov med
betalningen. Ett medgivande om betalningsuppskov för en betalningsskyldig
berör således inte preskriptionstiden för eventuellt andra ansvariga.

Bestämmelserna i första punkten anger förutsättningarna
för förlängning av preskriptionstiden vid s.k. indrivningssabotage. Det krävs
att den som svarar för betalning av fordringen överlåtit eller undanskaffat
egendom eller upplåtit särskild rätt till egendom och att det kan antas att han
gjort detta för att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt för
fordringen.

I orden "överlåfit
egendom" och "upplåtit särskild rätt till egendom" innefattas
försäljning, gåva, uthyrning eller pantsättning av fast eller lös egendom. Med
undanskaffande bör förstås att den betalningsskyldige har förstört, gömt eller
på annat sätt undanröjt egendom så att den inte varit åtkomlig för indrivning.

Prop. 1981/82:96 63

Förlängningen skall kunna utlösas av både rättsliga och
faktiska förfoganden . Avgörande är dock om förfarandet kan antas ha vidtagits
för att försvåra det allmännas möjlighet att få betalt för fordringen. Det
skall föreligga s.k. indrivningssabotage. De åtgärder som kan ge anledning anta
att ett sådant sabotage föreligger framstår ofta som "främmande"
händelser i den betalningsansvariges livsföring eller verksamhet. Det kan t.ex.
vara fråga om gåvor som framstår som omotiverade eller om en onormalt stor utförsäljning
av lagertillgångar i en rörelse.

De
förfaranden som det är fråga om är emellertid ibland av sådan art att de kan
förefalla som naturliga led i den betalningsskyldiges verksamhet. Men särskilda
faktorer kan tillkomma som gör att det kan antas att sabotagesyfte föreligger.
Som exempel kan anges att ett företag har sålt tillgångar till ett annat
företag med samma ägarintressen. Har transaktionen skett till underpris kan det
tyda på att åtgärden har vidtagits i syfte att förhindra exekution i egendomen
eller att försämra indrivningsresultatet. Även fordringsbeloppets storlek och
värdet av den egendom som undanskaffats har givetvis betydelse vid bedömningen
av förlängningsfrågan.

Förfarandet skall vara sådant att det "kan antas"
ha skett i syfte att försvåra indrivningen. Det behöver inte till fullo styrkas
att motivet för åtgärden var att försvåra indrivningen. Det är tillräckligt om
övervägande skäl talar för detta.

För att förlängning skall kunna ske enligt andra t. o. m.
fjärde punkten erfordras enligt andra stycket att de förhållanden som beskrivs
i resp. punkt förelegat sedan fordringen överlämnats för indrivning. Fordringen
anses vara överlämnad för indrivning när indrivningshandlingen har kommit in
till KFM eller, om REX-systemet har införts för den aktuella KFM, den dag då
målet registrerades i datasystemet.

Av rekvisiten
i bestämmelserna följer att förhållandena bör ha varat så lång tid att
indrivningen har försvårats eller omöjliggjorts. Om KFM trots efterforskningar
inte har kunnat klarlägga var den betalningsskyldige uppehåller sig är
förutsättningarna för en förlängning av preskriptionstiden i princip uppfyllda.
Om KFM däremot har lyckats komma i kontakt med den betalningsskyldige efter en
tids efterforskningar kan så lång tid av den ordinarie preskriptionstiden ännu
återstå, att man inte kan hävda att indrivningen genom utevaron har försvårats
eller omöjliggjorts. Dessa omständigheter kan beaktas inom ramen för
föreskriften att särskilda skäl inte skall tala emot en förlängning.

Bestämmelsen i andra punkten gäller situationer då den betalning.sskyldige
har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit
sig. Bestämmelsen anknyter nära till vad som föreskrivs i delgivningslagen
(1970:428) beträffande kungörelsedelgivning.

Med känt hemvist bör förstås att vederbörande har haft
fast bostad eller har vistats stadigvarande på känd bostadsadress. Vistelsen
bör ha varit så långvarig att KFM har haft möjlighet att vidta
indrivningsåtgärder mot den

Prop. 1981/82:96 64

betalningsskyldige. En person som har bytt bostad så ofta
att det omöjliggjort KFM:s möjligheter att komma i kontakt med honom faller i
princip under bestämmelsen, även om vistelsen på de olika adresserna varat viss
kortare tid.

Enligt bestämmelsen i andra punkten erfordras även att det
inte har kunnat klarläggas var den betalningsskyldige uppehållit sig. Har KFM
med sina normala rutiner inte kunnat få fram uppgifter om vistelseorten -exerhpelvis
genom arbetsgivare, släktingar eller myndigheternas register - är villkoret i
princip uppfyllt.

Har KFM trots efterforskningar inte kunnat klarlägga var
den betalningsskyldige uppehållit sig kan förhållandena ha ändrats när
domstolen skall avgöra saken. Genom spärregeln att särskilda skäl inte skall
tala mot en förlängning ges domstolen möjlighet att bedöma om så lång tid ändå
återstår innan preskription inträder att tiden ändå är tillfyllest för
ytterligare indrivningsåtgärder. En sådan bedömning bör innefatta en prövning
av om indrivningen i nämnvärd mån försvårats genom utevaron. Har så skett boren
förlängning ske.

Reglerna i tredje punkten gäller de situationer då den
betalningsskyldige inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det
inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig. Om det dessutom kan antas
att han hållit sig undan finns förutsättningar att förlånga preskriptionstiden
enligt denna punkt. Bestämmelsen ansluter nära till reglerna i 15 §
delgivningslagen. Den omständigheten att en person inte träffats i sin bostad
eller på sin arbetsplats och det inte har gått att få reda på var han
uppehållit sig tyder på att vederbörande velat undvika att komma i kontakt med
myndigheterna. Även andra omständigheter måste peka på att han medvetet hållit
sig undan. Avvisande hållning och svävande uppgifter av familjemedlemmar,
arbetskamrater eller vänner kan ge stöd för denna bedömning.

Enligt bestämmelserna i denna punkt krävs bl. a. att det
kan antas att den betalningsskyldige hållit sig undan. För att ett sådant
"syfte skall kunna konstateras måste förhållandena av naturliga skäl ha
förelegat en tid. Det ligger därför i sakens natur att indrivningen i sådant
fall har försvårats. Om den betalningsskyldige dyker upp efter en tid är möjligheterna
därför mer begränsade än enligt andra punkten att tillämpa spärregeln att
särskilda skäl talar mot en förlängning. Ett tänkbart skäl kan vara att egendom
finns tillgänglig som kan tas i anspråk vid indrivningen och som förslår till
betalning av fordringen.

Bestämmelserna i fjärde punkten omfattar utlandsfallen.
För förlängning enligt denna punkt fordras att utlandsvistelsen varit
stadigvarande. En vanlig semestervistelse eller en affärsresa utomlands är
således inte tillräcklig. Förlängning av preskriptionstiden får ske om inte
särskilda skäl talar mot detta. Genom denna spärregel ges möjlighet att ta
hänsyn till bl. a. om det funnits ett handräckningsavtal som möjliggjort en
effektiv indrivning i det land där den betalningsskyldige vistats. Den betalningsskyldige
kan exem-

Prop. 1981/82:96 65

pelvis ha avvikit i början av preskriptionstiden och den
ordinarie tiden framstår som tillräcklig för indrivningen. Om fordringsbeloppet
är mycket litet eller om vad som återstår av fordringen, sedan egendom här i
riket tagits i anspråk exempelvis genom utmätning, är ringa bör förlängning av
preskriptionstiden inte heller beslutas.

Ett förlängningsbeslut kan fattas redan i början av den
ordinarie preskriptionstiden. I allmänhet torde dock behovet av förlängning
uppstå först i slutet av perioden när KFM företagit indrivningsförsök mot den
betalningsskyldige. Det kan dock finnas tillfällen då den betalningsskyldige
redan i inledningsskedet har uppträtt på sådant sätt, att det finns anledning
att på ett tidigt stadium besluta om förlängning.

Med uttrycket "den som svarar för betalning av en
fordran" avses förutom de som direkt i olika medelslagsförfattningar anges
som skattskyldiga eller betalningsskyldiga även de som annars enligt lag kan
åläggas betalningsskyldighet. Därmed omfattas t.ex. när det gäller ej
inbetalda källskatter såväl arbetsgivare som ställföreträdare av bestämmelsen.
I fråga om betalningsskyldig som är juridisk person haren remissinstans funnit
det oklart vem som kan företa åtgärder som kan medföra förlängning mot den
juridiska personen. När det först gäller fall av undanskaffande av egendom o.d.
bör gälla att om den juridiska personen blir bunden av ett visst förfarande som
har företagits för den juridiska personens räkning finns förutsättningar att
betrakta förfarandet som förlängningsgrundande, oavsett vem som vidtagit
åtgärden. I utevaro- och utlandsfallen finns i tredje stycket bestämmelser som
tar sikte på "företrädare" för den juridiska personen. Uttrycket
företrädare avses ha samma innebörd som det har i bl.a. 77 a § UBL och 48 a §
ML. Detta innebär att bestämmelsen inte är begränsad till en juridisk persons
legala företrädare utan också kan tillämpas när någon annan i företaget bedöms
ha ett sådant inflytande att han framstår som ansvarig för att innehållen skatt
inte har betalts in. Exempel på en sådan tillämpning finns i rättspraxis. Jag
avser härvid bl,a. det rättsfall som redovisas i NJA 1979 s. 555. En förutsättning
för tillämpning av bestämmelsen är att företrädarens förhållanden kan antas ha
haft betydelse för möjligheterna att driva in fordringen. Detta följer av
föreskriften att särskilda skäl inte får tala mot en förlängning av
preskriptionstiden. Bestämmelsen får sin egentliga betydelse i fråga om s.k. fåmansbolag.
Det förhållandet att en företrädare för ett stort börsbolag "håller sig
undan" kan knappast få betydelse för möjligheterna att driva in
fordringen.

7§

I paragrafen finns föreskrifter av innebörd att
preskriptionstiden enligt 6 § skall förlängas med fem år räknat från den
ordinarie preskriptionstidens slut.

Har
preskriptionsinträdet tidigare framflyttats enligt 3-5 §§ kommer
förlängningsbeslutet i verkligheten att endast avse den fid som återstår till 5 Riksdagen 1981182. 1 saml. Nr 96

Prop. 1981/82:96 66

dess fem år förflutit efter den ordinarie
preskriptionstidens utgång.

8§

I paragrafen ges föreskrifter för det fall att ansökan om
förlängning av preskriptionstiden har getts in till domstol. I sådant fall
preskriberas fordringen tidigast då domstolens lagakraftägande beslut på grund
av ansökningen föreligger.

Om en ansökan om förlängning görs kort fid före preskripfionsfidens
utgång förhindrar bestämmelsen att fordringen preskriberas innan domstolen har
hunnit fatta beslut om förlängning. Fordringen hålls således vid liv i avvaktan
på att domstolen fattar beslut och detta vinner laga kraft.

3.1.4 Innebörden av preskription

9-11§§

I paragraferna behandlas innebörden av preskription. Dessa
frågor har utförligt behandlats i avsnitt 2.5 i den allmänna motiveringen.

Formuleringen i 9 § första stycket "att åtgärder för
att få betalt för en fordran inte får vidtas" avser att uttrycka att sådana
åtgärder som betalningsanmaning, kvittning, utmätning eller ansökan om
förlängning av preskriptionstiden inte får vidtas.

Bestämmelserna i 9 § tredje stycket innebär att det läge
som rådde innan åtgärden vidtogs om möjligt skall återställas. Det innebär
beträffande exempelvis införsel att KFM skall betala ut innehållet belopp till gäldenären.
Vid utmätning skall egendomen i regel återställas till gäldenären. Har
försäljning skett skall influtna medel normalt betalas ut till gäldenären.

3.1.5 Behöriga myndigheter

12 §

I paragrafen föreskrivs att KFM som har att verkställa
indrivning är behörig att ansöka om förlängning av preskriptionstiden. Ansökan
skall prövas av länsrätten i det län där myndigheten är belägen. Ansökan skall
inges innan fordringen har preskriberats.

Överflyttning till annan KFM får endast ske enligt vad som
i allmänhet gäller om överflyttning av utsökningsmål.

Länsrättens prövning påverkas inte av att
verkställigheten, innan förlängningsfrågan är avgjord, överflyttas till annan KFM
än den som ansökt om förlängning.

En ansökan om förlängning måste göras före
preskriptionstidens utgång. Redan en ansökan medger att indrivningsåtgärder kan
vidtas för att få en fordran infriad. Vissa begränsningar har dock ansetts böra
göras i de indrivningsåtgärder som får vidtas innan ett lagakraftägande beslut
i förlängningsfrågan föreligger. Dessa begränsningar finns angivna i 9 §.

Prop. 1981/82:96 67

Mål om förlängning handläggs hos länsrätten enligt
bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:191) FPL. Förfarandet är i
princip skriftligt. Föreskrifterna i FPL om kommunikation och delgivning (10
och 47 §§) är tillämpliga. Domstolen kan sålunda komma att använda kungörelsedelgivning
enligt delgivningslagen för att kunna avgöra målet.

I enlighet
med bestämmelserna i 33 § FPL förs talan mot länsrätts beslut hos kammarrätt.
Mot kammarrätts beslut förs talan hos regeringsrätten. Talan får föras av den
som beslutet angår om det har gått honom emot. Som framgår av 13 § skall det
allmännas talan föras av RSV.

Besvär
över kammarrätts beslut i fråga om förlängning av preskriptionstid prövas av
regeringsrätten endast om prövningstillstånd meddelas (35 § FPL).

I fråga om talan mot beslut i fråga om föriängning gäller
en besvärstid på tre veckor räknat från den dag klaganden fick del av beslutet
(7 § FPL).

Beslut om förlängning skall innehålla uppgift om vad den
har att iaktta som vill överklaga beslutet. Krävs prövningstillstånd skall
beslutet innehålla uppgift om detta och om de grunder på vilket sådant
tillstånd meddelas (31 § FPL).

13 §

I paragrafen föreskrivs att det allmännas talan i mål om föriängning
i överinstans förs av RSV [jfr 3 § andra stycket punkten 2 förordningen
(1970:752) med instruktion för RSV].

3.2 Övriga lagförslag

Särskilda bestämmelser om indrivningspreskription finns
som tidigare nämnts både i UBL och i en del andra skatte- och
avgiftsförfattningar. Den föreslagna lagen om preskription av skatter m.m.
föranleder ändringar i dessa. De mest omfattande ändringarna gäller UBL.

Preskriptionsreglerna i 71 och 77 a §§ i UBL avser såväl talerättspreskription
som indrivningspreskription.

Kommittén
föreslår att de bestämmelser som avser indrivningspreskription utgår, medan
bestämmelserna om fastställelsepreskription lämnas i stort sett oförändrade.
Anknytningen till uppbördsår behålls i kommitténs förslag angående talerättspreskription.

Förslaget om upphävande av bestämmelserna om indrivningspreskripfion
motiveras av att de ersätts av motsvarande bestämmelser i den nya lagen.

Kommitténs förslag har inte föranlett några erinringar
från remissinstanserna. En remissinstans ifrågasätter dock om inte begreppet
"uppbördsår" bör ersättas av begreppet "kalenderår".

För egen del skall jag i första hand ta upp frågan om
begreppet "uppbördsår" bör behållas och belysa denna med ett exempel.

En arbetsgivare som gjort avdrag för kvarstående skatt
enligt 1978 års

Prop. 1981/82:96 68

taxering skall enligt nu gällande bestämmelser betala in
det innehållna beloppet under uppbördsmånaderna mars och maj 1979. Underlåter
han att göra detta får den lokala skattemyndigheten ålägga honom betalningsskyldighet
för beloppet senast fem år efter utgången av upphördsåret 1979-1980, dvs.
senast 28 februari 1985.

Enligt huvudregeln i mitt förslag preskriberas en fordran
på kvarstående skatt enligt 1978 års taxering fem år efter utgången av det
kalenderår då den förföll till betalning, dvs. den 31 december 1984. Om
begreppet "uppbördsår" får kvarstå i 71 § UBL blir följden att den
lokala skattemyndigheten kan fastställa betalningsskyldighet för arbetsgivaren
ännu två månader efter det att fordringen preskriberats mot arbetstagaren. En
sådan ordning bör enligt min mening undvikas. Detta kan uppnås genom att
preskriptionstiden bestäms till fem år från utgången av det kalenderår då
avdraget gjordes.

När det gäller en arbetsgivares ansvarighet för innehållen
p/-e//7?;i«ä/- skatt är preskriptionstiden enligt nu gällande bestämmelser fem
år räknat från utgången av det uppbördsår under vilket arbetstagaren skall
betala den kvarstående skatt som hänför sig till det inkomstår då
skatteavdraget gjordes. Om man i denna bestämmelse byter ut uppbördsår mot
kalenderår följer att preskriptionstiden i stället räknas fem år från utgången
av det kalenderår då denna kvarstående skatt skall betalas. Detta kan också
uttryckas så att preskription inträder sju år efter utgången av det kalenderår
då skatteavdraget gjordes. Jag förordar att tiden för fastställelse av
arbetsgivares ansvarighet för innehållen preliminär skatt utformas på detta
sätt.

Den ordning som jag här har förordat bör också gälla i
fråga om tiden för fastställelse av arbetsgivares betalningsskyldighet på grund
av att han inte gjort avdrag för preliminär eller kvarstående skatt.

Det sagda innebär att man även i fråga om talerättspreskription
får samma regler för det fall arbetsgivaren har innehållit ett belopp men
underlåtit att betala in detta och det fall att han har underlåtit att
innehålla ett belopp.

Enligt nuvarande bestämmelser får den lokala
skattemyndigheten ålägga en arbetsgivare som underlåtit att göra skatteavdrag
betalningsskyldighet så länge den skattskyldiges ansvarighet för skatten
kvarstår. Om den skattskyldige har fått anstånd med betalning av skatten i
avvaktan på kammarrätts eller regeringsrättens beslut får sålunda
betalningsskyldighet åläggas arbetsgivaren inom en tid av två år från utgången
av det uppbördsår då domstolens beslut meddelades. Den ordningen bör bibehållas
med den jämkningen att uppbördsår byts ut mot kalenderår.

Som tidigare nämnts kan ställföreträdare för arbetsgivare
som är juridisk person åläggas betalningsskyldighet för innehållet inte
redovisat skattebelopp. Sådan talan får inte väckas sedan arbetsgivarens
ansvarighet för skattebeloppet bortfallit på grund av preskription. Jag
föreslår ingen ändring i denna ordning. Därav följer att ansvarighet för
ställföreträdare kommer att kunna fastställas om preskriptionstiden för den
juridiska personen förlängts

enligt särskilt beslut eller på grund av
betalningsuppskov. En sådan koppling föreslås också i fråga om
ställföreträdares ansvarighet enligt ML, FKL, AVGL och SjL.

Särskilda bestämmelser om indrivningspreskription eller
hänvisning till UBL:s preskriptionsregler finns f.n. i ML, FKL. SjL, KupL, AVGL,
lagen om felparkeringsavgift och lagen om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m.m. Dessa särskilda bestämmelser och hänvisningar ersätts nu
av den föreslagna lagen om preskription av skattefordringar m.m.

Slutligen återverkar den föreslagna enhetliga
preskriptionstiden för skattefordringar m.m. på bestämmelserna i 3§ lagen
(1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m.

Allmän förmånsrätt följer enligt 11 § förmånsrättslagen
(1970:979) med fordran på skatter och allmänna avgifter i de fall och med de
begränsningar som särskilt föreskrivs. De åsyftade föreskrifterna återfinns i
lagen om förmånsberättigade skattefordringar.

Förmånsrätten för skatter och avgifter som följer de
allmänna preskriptionsreglerna har tidsmässigt begränsats. Beträffande sådana
fordringar föreskrivs att förmånsrätt föreligger endast om konkursansökning
gjorts inom fem år efter utgången av det kalenderår under vilket skatten eller
avgiften skulle ha erlagts eller, om särskilt beslut meddelats om betalningstid,
enligt detta beslut (3 § andra stycket).

Genom att dessa skatter och avgifter kommer att omfattas
av den föreslagna lagen om preskription av skattefordringar m.m. bortfaller
skälen för den beskrivna särregleringen. Jag föreslår sålunda att andra stycket
i paragrafen får utgå.

En mångfald medelslag faller f.n. under de allmänna
reglerna om tioårig preskription. Förslaget innebär beträffande dessa medelslag
helt nya principer för beräkningen av preskriptionstiden, i första hand en
kraftig förkortning till en i princip femårig preskriptionstid. Till dessa
medelslag hör bl.a. arvs- och gåvoskatten. En remissinstans pekar på ett
speciellt problem som rör denna. Arvslotter och gåvor som kommer från samma
person inom en tioårsperiod skall nämligen enligt 19 och 41 S§ AGL läggas
samman vid skatteberäkningen. Det senaste förvärvet skall beskattas på
"toppen" av de sammanlagda förvärven under perioden eftersom
skatteskalan är progressiv. Motivet till att sammanläggningstiden bestämdes
till tio år var bl.a. att skatten omfattades av reglerna om tioårig
preskription (jfr prop, 1958:145. s. 68 och 70). Enligt min mening finns det
inte någon anledning att låta den föreslagna förkortningen av
preskriptionstiden få återverkningar på sammanläggningsregeln, Denna anger
endast en metod att beräkna skattens storlek. Metoden kan givetvis tillämpas
även om någon av de fordringar som ingår i beräkningsunderlaget är
preskriberad.

Prop.
1981/82:96 70

4 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om preskription av skattefordringar m.m.,

2. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

3. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

4. lag om ändring i lagen (1959:92) om förfarandet vid
viss konsumtionsbeskattning,

5. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

6. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),

7. lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m.m.,

8. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

9. lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m.m.,

10.
lag om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m.

5 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Bdaga 1

Statens offentliga utredningar

1978:87

Budgetdepartementet

Lag om preskription av skattefordringar m. m.

Delbetänkande av utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i
skatteprocessen

Stockholm 1978

Prop. 1981/82:96 72

Sammanfattning

Betänkandet utgör en tredje etapp i utredningens arbete.
Det innehåller reformerade bestämmelser om fordringspreskription vilka
bestämmelser avses bli tillämpliga inom hela området för skatter, tullar och
avgifter. Den nuvarande ordningen med två skilda preskriptionssystem - dvs. att
preskription sker antingen enligt 1862 års preskriptionsförordning eller de
särskilda föreskrifterna i uppbördslagen - ersätts således med en ny lag, som
kallas lag om preskription av skattefordringar m. m.

Den femåriga preskriptionsfristen enligt uppbördslagen
(1953:272) behålls i lagförslaget. Vissa ändringar i fråga om fristens
beräkning föreslås dock. F. n. gäller som preskriptionsutlösande faktor
fordringens förfallodag enligt verkställd debitering eller - för vissa fall -
det beslut varigenom fordringsanspråket fastställs till betalning. Enligt
förslaget skall preskriptionstiden i princip börja löpa från utgången av det
kalenderår då fordringen påfördes gäldenären.

Från
huvudprincipen att preskriptionstiden utgör fem år med början vid utgången av
det kalenderår då fordringen debiterades eller fastställdes görs vissa
undantag.

Till en början föreslås ett s. k. framskjutet
preskriptionsinträde i de fall där gäldenären har medgetts anstånd med
betalningen av fordringen helt eller delvis. Fordringen preskriberas då i sin
helhet tidigast två år från utgången av det kalenderår då anståndet upphörde
att gälla. Framskjutet preskriptionsinträde gäller också vid offentligt ackord
enligt ackordslagen (1970:847).

En annan nyhet i förslaget utgör institutet
preskriptionsförlängning. Det innebär att den ordinarie preskriptionstiden om
fem år under vissa angivna förutsättningar får förlängas genom ett särskilt
myndighetsbeslut. Genom ett sådant beslut förlängs preskriptionstiden med en
fast period om två år. Förlängningstiden är maximerad till tio år. För att så
lång tid skall kunna uppnås, krävs således fem särskilda beslut.

Förlängning av preskriptionstiden får ske om gäldenären
sedan fordringen har överlämnats till indrivning gör sig av med utmätningsbar
egendom i syfte att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt för
fordringen, håller sig undan eller stadigvarande vistas utomlands och därvid
saknar utmätningsbar egendom här i landet. I samtliga dessa s. k. sabptagefall
beslutar kronofogdemyndighet om förlängning. Beslutet skall obligatoriskt överprövas
av vederbörande länsskatterått eller efter den 1 juli 1979 länsrätt.

Preskriptionstiden
får enligt lagförslaget även förlängas om gäldenär har träffat en
överenskommelse om avbetalning på en skatteskuld om förlängning är nödvändig
för att betalningen skall kunna fullgöras.

Ett
förlängningsbeslut träffar i princip alla dem - gäldenärer och borgensmän - som
vid beslutstillfället var ansvariga för betalningen av fordringen.

Det föreslås att lagförslaget skall träda i kraft den 1
juli 1979.

Prop. 1981/82:96 73

1 Förslag till

Lag om
preskription av skattefordringar m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

1 S Denna lag är tillämplig i fråga om preskription av det
allmännas fordran,

som skall drivas in enligt bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272).

Preskriptionstid

2 § Preskriptionstiden är fem år.

3 § Preskriptionstiden börjar löpa
vid utgången av det kalenderår, då fordringen påfördes gäldenären. Har
fordringen avräknats på slutlig skatt enligt uppbördslagen (1953:272) eller på
slutlig avgift enligt lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring, m. m., löper preskriptionstiden dock från utgången
av det kalenderår, då fordringen har påförts som slutlig skatt eller slutlig
avgift.

4 § Har gäldenären medgivits anstånd
med betalningen av fordringen eller del av denna, preskriberas fordringen i sin
helhet tidigast två år från utgången av det kalenderår, då anståndet upphörde
att gälla.

5 § Har enligt ackordslagen
(1970:847) god man förordnats, preskriberas fordringen tidigast två år från
utgången av det kalenderår, då förordnandet har skett, eller, om offentligt
ackord har kommit till stånd, från utgången av det kalenderår, då det skall vara
fullgjort.

Förlängning av preskriptionstid

6 § Sedan fordringen har överlämnats till
indrivning, får preskriptionstiden förlängas om den som svarar för betalningen
av fordringen, överlåter, upplåter eller undanskaffar egendom, som kan tas i
anspråk vid indrivningen, och det kan antas ha skett för att försvåra det
allmännas möjligheter att få betalt för fordringen.

7 § Sedan fordringen har överlämnats till
indrivning, får preskriptionstiden förlängas om den som svarar för betalningen
av fordringen eller ställföreträdare för denne

1. saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var han
uppehåller sig.

Prop. 1981/82:96 74

2.
inte kan
anträffas på känt hemvist inom riket och det inte kan klarläggas var han
uppehåller sig samt det kan antas att han håller sig undan eller

3. stadigvarande vistas utomlands och
det kan antas att egendom, som här i riket kan tas i anspråk vid indrivningen,
inte förslår till betalningen av fordringen.

8 § Har den som svarar för
betalningen av fordringen skriftligen förbundit sig att betala i särskilda
poster, får preskriptionstiden förlängas om det är nödvändigt för att
betalningen skall kunna fullgöras.

9 S Preskriptionstiden förlängs genom
beslut. Beslutet innebär att preskriptionstiden i fråga om den beslutet avser
löper ytterligare två kalenderår. Förlängning får ske med högst tio år.

10 S Svarar flera solidariskt för
betalningen av fordringen, och har beslut om förlängning fattats mot en av dem,
preskriberas fordringen gentemot de övriga tidigast den dag, då
förlängningstiden löper ut.

11 § Beslut om förlängning gäller
genast. Försäljning av utmätt egendom eller därmed liknande åtgärd får inte äga
rum innan beslutet har vunnit laga kraft.

Innebörden av preskription m. m.

12 § Preskription innebär att åtgärder
för att kräva ut fordringen inte längre får vidtas. Rätten att kräva ut
fordringen ur egendom, i vilken det allmänna har panträtt till säkerhet för
fordringen berörs dock inte.

13 § Preskription av huvudfordran
omfattar även fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse samt fordran på
grund av borgen.

14 S Svarar flera solidariskt för
betalningen av fordran, som har påförts dem vid skilda tillfällen, inverkar det
förhållandet att preskription har inträtt mot någon av dem inte på de övrigas
betalningsansvar.

Behörighet att fatta beslut m. m.

15 § Förlängning av preskriptionstid beslutas av
den kronofogdemyndighet

som skall verkställa indrivning av fordringen.

Beslut om förlängning får av kronofogdemyndighet fattas
utan att den som berörs av beslutet har underrättats om det som har tillförts
ärendet genom annan än honom själv.

Prop. 1981/82:96 75

16 § Beslut som kronofogdemyndighet har fattat med
stöd av bestämmel

serna i 6-7 §§ skall omedelbart översändas till länsskatterätten i det län, där

myndigheten är belägen. Länsskatterätten prövar snarast om förutsättningar

för förlängning har förelegat.

Besvär m. m.

17 § Talan mot beslut som
kronofogdemyndighet har fattat med stöd av bestämmelserna i 8 § förs genom
besvär hos länsskatterätten i det län, där myndigheten är belägen.

18 § Det allmännas talan i mål om
förlängning av preskriptionstid förs av den kronofogdemyndighet som har
beslutat om förlängningen.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli 1979.

Lagen
tillämpas även på fordran sorh vid ikraftträdandet ännu inte har preskriberats
enligt äldre bestämmelser. Preskription inträder dock inte i något fall
tidigare än vid utgången av år 1981 om så inte skulle ha skett även enligt
äldre bestämmelser.

2 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs att i fråga om uppbördslagen
(1953:272)'

dels att 71 § 1 och 3 mom. skall upphöra att gälla,

dels att
71 § 2 mom. och 77 a § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

71 §

2 mom. Har
arbetsgivare verkställt skatteavdrag för preliminär skatt men icke inbetalat
det innehållna beloppet, må lokal skattemyndighet icke fastställa ansvarighet
för arbetsgivaren senare än fem år efter utgången av det uppbördsår då sådan
kvarstående skatt skulle ha erlagts, som svarar mot preliminär skatt för det
inkomstår då skatteavdraget verkställdes. Avser skatteavdraget kvarstående
skatt, må fastställelsen icke ske senare än fem år efter utgången av det
uppbördsår, under vilket skatten skolat erläggas enligt verkställd debitering.

Åtgärder för indrivning av skatt, som arbetsgivare
innehållit genom skatteavdrag, må icke vidtagas senare än fem år efter utgången
av det uppbördsår då beslut om fastställelse enligt första stycket meddelades.

Har arbetsgivare underlåtit att verkställa skatteavdrag,
må hans ansvarighet för skatten icke fastställas och ej heller åtgärder för
uttagande av skatten vidtagas mot honom sedan arbetstagarens ansvarighet för
skatten upphört enligt 1 mom.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må kammarrätts eller
regeringsrättens beslut varigenom arbetsgivare ålagts ansvarighet för
arbetstagares

Har
arbetsgivare verkställt skatteavdrag för preliminär skatt men icke inbetalat
det innehållna beloppet, må lokal skattemyndighet icke fastställa ansvarighet
för arbetsgivaren senare än fem år efter utgången av det uppbördsår då sådan
kvarstående skatt skulle ha erlagts, som svarar mot preliminär skatt för det
inkomstår då skatteavdraget verkställdes. Avser skatteavdraget kvarstående
skatt, må fastställelsen icke ske senare än fem år efter utgången av det
uppbördsår, under vilket skatten skolat erläggas enligt verkställd debitering.

Har arbetsgivare underlåtit att verkställa skatteavdrag,
må hans ansvarighet för skatten icke fastställas sedan arbetstagarens
ansvarighet för skatten upphört.

' Lagen om omtryckt 1972:75.

Senaste Ivdelse
av lagens rubrik 1974:771,

Prop. 1981/82:96 77

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skatt verkställas inom en tid av två år från utgången av
det uppbördsår då beslutet meddelades.

77 a S

Har den som företräder arbetsgivare, som är juridisk
person, verkställt skatteavdrag men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåtit att betala det innehållna beloppet i tid och ordning som i 77 §
sägs, är han jämte arbetsgivaren betalningsskyldig för skattebeloppet jämte restavgift.
Betalningsskyldigheten må jämkas eller eftergivas när särskilda skäl
föreligga.

Talan om åläggande av betalningsskyldighet enligt första
stycket föres vid allmän domstol.

Yrkande om åläggande av betal- Yrkande om åläggande av betal-

ningsskyldighet som nu sagts må icke ningsskyldighet
som nu sagts må icke framställas och ej heller åtgärder för framställas
sedan arbetsgivarens an-indrivning vidtagas sedan arbetsgi- svårighet för
skattebeloppet bortfal-varens ansvarighet för skattebelop- lit på grund av
bestämmelserna i pet bortfallit på grund av bestäm- 71 §. Hos den som
blivit ålagd betal-melserna i 71 §. Utan hinder härav ningsskyldighet må
indrivning ske i må dom, varigenom sådan betal- samma ordning som gäller
för rest-ningsskyldighet ålagts, verkställas förd skatt. inom en tid
av två år från utgången av det uppbördsår då domen vunnit laga kraft. Hos
den som blivit ålagd betalningsskyldighet må indrivning ske i samma
ordning som gäller för restförd skatt.

Den som erlagt skattebelopp eller restavgift på grund av
betalningsskyldighet enligt första stycket äger söka beloppet åter av
arbetsgivaren. Därvid gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i 76 § om
uttagande av skatt som arbetsgivare betalat för arbetstagare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

Härigenom
föreskrivs att 48 och 48 a § lagen (1968:430) om mervärdeskatt' skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Betalas
icke skatt i behörig tid och ordning indrives skatt och restav-

gift.

Bestämmelserna
i uppbördslagen om indrivning, avkortning och avskrivning samt efterkrav och
preskription gäller i tillämphga delar i fråga om mervärdeskatt. Införsel enligt
införsellagen den 6 december 1968 (nr 621) får äga rum vid indrivning av
mervärdeskatt och restavgift på skatten.

Bestämmelserna i uppbördslagen om indrivning, avkortning
och avskrivning samt efterkrav gäller i tillämpliga delar i fråga om mervärdeskatt.
Införsel enligt införsellagen den 6 december 1968 (nr 621) får äga rum vid
indrivning av mervärdeskatt och restavgift på skatten.

48a§- Har
den som företräder skattskyldig, som är juridisk person, uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet underlåtit att inbetala skatt i rätt tid och ordning, är han
jämte den skattskyldige betalningsskyldig för skattebeloppet och restavgift
enligt 47 §. Betalningsskyldigheten får jämkas eller eftergivas när särskilda
skäl föreligger.

Talan om
åläggande av betalningsskyldighet föres vid allmän domstol. Talan får ej
väckas och åtgärd för indrivning får ej vidtagas sedan den skattskyldiges
ansvarighet för skattebeloppet bortfallit på grund av preskription. Utan hinder
härav får dom, varigenom betalningsskyldighet ålagts, verkställas inom en lid
av två år från utgången av det kalenderår, under vilket domen vunnit laga
kraft. Hos den som blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i
samma ordning som gäller för skatt.

Talan om
åläggande av betalningsskyldighet föres vid allmän domstol. Talan får ej
väckas sedan den skattskyldiges ansvarighet för skattebeloppet bortfallit på
grund av preskription. Hos den som blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning
ske i samma ordning som gäller för skatt.

' Lagen omtryckt 1969:237. Senaste lydelse av lagens
rubrik 1974:885. -Senaste lydelse 1973:928.

Prop. 1981/82:96 79

Den som eriagt skaUebelopp eller restavgift på grund av
betalningsskyldighet enligt första stycket äger söka beloppet åter av den
skattskyldige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:92) om förfarandet vid

viss konsumtionsbeskattning

Härigenom föreskrivs att 27 a § lagen (1959:92) om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 a §2

Har den som företräder skattskyldig, som är juridisk
person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att inbetala skatt i
rätt tid och ordning, är han jämte den skattskyldige betalningsskyldig för
skattebeloppet och ränta därå enligt 27 §. Betalningsskyldigheten får jämkas
eller eftergivas när särskilda skäl föreligga.

Talan om åläggande av betal- Talan om åläggande av betal-

ningsskyldighet
enligt första stycket ningsskyldighet enligt första stycket föres vid allmän
domstol. Talan får föres vid allmän domstol. Talan får ej väckas och åtgärder
för indrivning ej väckas sedan den skattskyldiges få ej vidtagas sedan den skattskyldi-
ansvarighet för skattebeloppet bort-ges ansvarighet för skattebeloppet fallit
på grund av preskription. Hos bortfallit på grund av preskription. den som
blivit ålagd betalningsskyl-Hos den som blivit ålagd betalnings- dighet får
indrivning ske i samma skyldighet får indrivning ske i sam- ordning som gäller
för skatt. ma ordning som gäller för skatt.

Den som erlagt skattebelopp eller ränta på grund av
betalningsskyldighet enligt första stycket äger söka beloppet åter av den
skattskyldige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

' Senaste Ivdelse av lagens rubrik 1974:863. = Senaste
lydelse 1973:929,

Prop. 1981/82:96 80

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs att 20 S lagen (1958:295) om sjömansskatt'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 r-

Har redare underlåtit verkställa Har redare underlåtit verkställa

avdrag för
sjömansskatt, må hans avdrag för sjömansskatt, må hans eller sjömannens
ansvarighet för eller sjömannens ansvarighet för skatten icke fastställas och
ej heller skatten icke fastställas senare än fem åtgärder för uttagande av
skatten år efter utgången av det år, under vidtagas senare än fem år efter
vilket skatteavdraget skolat verkutgången av det år, under vilket ställas,
skatteavdraget skolat verkställas.

Revisionskrav mot redare i anledning av att innehållen
sjömansskatt icke inbetalats må icke fastställas senare än fem år efter
utgången av det år, under vilket skatteavdraget verkställdes.

Åtgärder för indrivning av innehållen sjömansskatt må
icke vidtagas senare än fem år efter utgången av det år, under vilket fråga om fastställelse
av revisionskravet prövats av sjö-mansskattenämnden eller, i fall som avses i
17 a § andra stycket, det år under vilket redovisning för den period skatten
avser inkommit till sjömansskattekontoret.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må kammarrätts eller
regeringsrättens beslut, varigenom redare eller sjöman ålagts ansvarighet för
sjömansskatt, verkställas inom en lid av Ivå år från utgången av del år då
beslutet meddelades.

' Lagen omtryckt 1970:933, Senaste lydelse av lagens
rubrik 1974:777. - Senaste lydelse 1974:777,

Prop. 1981/82:96 81

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har enligt ackordslagen (1970: 847) god man förordnats
före utgången av tid som angives i det föregående, må utan hinder av vad ovan
sägs åtgärder för uttagande av skatt vidtagas inom två år från utgången av det
år då förordnandet skett eller, om ackord kommer till stånd, från utgången av
del år då ackordet skolat vara fullgjort.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

6 Förslag till

Lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

Härigenom föreskrivs att 28 § kupongskattelagen
(1970:624)' skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1979.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 § Åtgärd för indrivning av obetald kupongskatt får ej
vidtagas senare än fem år efter utgången av det kalenderår, under vilket
förordnande cm indrivning meddelats.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:996, 6 Riksdagen
1981/82. 1 saml. Nr 96

7 Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa

avgifter
enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom
föreskrivs att 30 § lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen
om allmän försäkring, m. m.' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Vad i
uppbördslagen och föreskrifter angående tillämpningen av nämnda lag stadgas om
restavgift, indrivning och redovisning av restförd skatt, avkortning och
avskrivning av skatt, antagande av ackordsförslag som rör skatt samt
upprättande av balanslängd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
avgiftsbelopp som avses i 29 §; dock skall befogenhet, som enligt 58 § 2 mom.
angivna lag tillkommer länsstyrelse eller riksrevisionsverket, i stället utövas
av riksförsäkringsverket. Angående efterkrav och preskription skall vad i 70
och 71 §§ uppbördslagen stadgas äga motsvarande till-lämpning, dock att vad i
70 § 2 mom. nämnda lag sägs beträffande länsstyrelse i stället skall gälla
riksförsäkringsverket.

Vad i
uppbördslagen och föreskrifter angående tillämpningen av nämnda lag stadgas om
restavgift, indrivning och redovisning av restförd skatt, avkortning och
avskrivning av skatt, antagande av ackordsförslag som rör skatt samt
upprättande av balanslängd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avgiftsbelopp
som avses i 29 §; dock skall befogenhet, som enligt 58 § 2 mom. angivna lag
tillkommer länsstyrelse eller riksrevisionsverket, i stället utövas av
riksförsäkringsverket. Angående efterkrav skall vad i 70 § uppbördslagen
stadgas äga motsvarande tillämpning dock att vad i 70 § 2 mom. nämnda lag sägs
beträffande länsstyrelse i stället skall gälla riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Lagen omtryckt 1974:938, Senaste lydelse av lagens rubrik
1974:938,

Prop. 1981/82:96 83

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden

1 Allmän motivering 1.1 Allmänna synpunkter

Remissinstanserna är positiva till förslagets allmänna
inriktning, dvs. att en reformerad preskriptionslagstiftning i princip bör
innebära enhetliga regler om fordringspreskription för alla skatter, tullar och
därmed jämförliga offentligrättsliga avgifter.

Av de allmänt positiva remissinstanserna tillstyrker några
utredningens förslag i sin helhet eller lämnar det utan erinran. Det gäller
rikspolisstyrelsen, riksåklagaren, generahullstyrelsen, statens jordbruksnämnd,
länsstyrelserna i Västernorrlands och Örebro län, kronofogdemyndigheterna i
Örebro, Hallsberg och Sollentuna, lokala skattemyndigheten i Malmö, Föreningen
Sveriges fögderitjänstemän. Svenska kommunförbundet, landstingsförbundet.
Föreningen auktoriserade revisorer, Sveriges ackordscentral. Svensk
industriförening och Svenska företagares riksförbund.

Huvuddelen av remissinstanserna vitsordar, som nyss
framhållits, behovet av enhetliga regler om fordringspreskription inom området
för skatter, tullar och avgifter. Hit hör bl. a. hovrätten för Nedre Norrland,
kammarrätten i Sundsvall, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och
Södermanlands län, kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Södertälje, Solna,
Huddinge, Malmö, Trelleborg, Göteborg, Uddevalla, Skövde, Lidköping och
Falköping, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges advokatsamfund. Utredningens
ståndpunkt att en reformering av preskriptionslagstiftningen bör ske genom
ätten särskild lag införs delas av bl. a. 7/C enligt vars mening starka skäl
talar för en ny gemensam lag om preskription av skattefordringar. Enligt
kammarrätten i Jönköping år det utmärkt att de nu spridda bestämmelserna
sammanförs till en gemensam lag. Hovrätten för Nedre Norrland, RSV och
försäkringsrätten för Mellansverige uttalar sig också för en särskild lag.

Utredningens uppfattning att preskriptionsbestämmelserna i
UBL ligger i linje med de krav, som bör ställas på en framfida
preskriptionslagstiftning delas av bl. a. kammarrätten i Jönköping och
hovrätten för Nedre Norrland. RFV och försäkringsrätten för Mellansverige pekar
på betydelsen av att reglerna utformas på ett sätt som underlättar
indrivningsmyndigheternas arbete.

1.2 Tillämpningsområde

Utredningen föreslår att den nya
preskriptionslagstiftningens tillämpningsområde skall avse det allmännas
fordringar som får drivas in i den ordning som anges i UBL.

Prop. 1981/82:96 84

Kammarrätterna i Jönköping och Sundsvall ansluter sig till
utredningens förslag. Avgränsningen av tillämpningsområdet ifrågasätts av andra
remissinstanser som i stället förespråkaren utvidgning av tillämpningsområdet.
Det gäller bl. a, RSV som understryker att en så långt möjligt enhetlig
preskriptionslagstiftning underlättar indrivningsarbetet. Enligt RSV:s mening
kan det ifrågasättas om den omständigheten att vissa andra medelslag- t. ex.
rättegångs-och rättshjälpskostnader- drivs in först sedan lagakraftägande
avgörande föreligger bör medföra att dessa medelslag lämnas utanför den
enhetliga regleringen. Även kronofogdemyndigheterna i Malmö, Göteborg,
Trelleborg och (/(Yr/evöZ/rt uttalar att tillämpningsområdet för den föreslagna
lagen bör utvidgas att omfatta även domstols- och rättshjälpskostnader. JK
framhåller att det skulle vara till fördel om ytterligare fordringar som faller
under begreppet allmänt mål kunde föras in under en lag av den föreslagna
beskaffenheten.

1.3 Preskriptionstid

Utredningens förslag att den ordinarie preskriptionstiden,
förde fordringar varom här är fråga, bör vara fem år godtas av de flesta
remissinstanserna. Däremot råder det delade meningar om vad som lämpligen bör
utgöra utgångspunkt för beräkning av preskriptionstiden. Den föreslagna möjligheten
fill förlängning har föranlett några remissinstanser att väcka frågan om inte
en kortare ordinarie preskriptionstid än fem år är motiverad, medan andra
föredrar en utsträckt ordinarie preskriptionstid för att undvika särskilda
beslut om förlängning.

Utredningens förslag avseende s. k. framskjutet
preskriptionsinträde i samband med anstånd med betalning av fordring och vid
offentligt ackord godtas i huvudsak av remissinstanserna.

Den femåriga
preskriptionstiden godtas av S/1 CO/5/?, Enligt organisationen skulle en
kortare tid medföra ett betydligt hårdare indrivningsklimat medan en längre tid
å andra sidan inte skulle förbättra indrivningsresultatet i nämnvärd mån. Den
skattskyldige skulle förmodligen anse det meningslöst att försöka få ordning pä
sin ekonomi om preskriptionstiden gjordes längre än fem år. En femårig
preskriptionstid som huvudregel anses av försäkringsrätten för Mellansverige
vara väl avvägd med hänsyn till såväl det allmännas som de enskildas intressen.
Uppfattningen att den ordinarie preskriptionstiden bör vara fem år delas även
av Sveriges advokatsamfund. SAF, Svenska bankföreningen och Sveriges
industriförbund. Även Föreningen Sveriges kronofogdar anser den föreslagna femåriga
preskriptionstiden väl anpassad till det praktiska behovet i normalfallet.
Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands. Malmöhus och Västerbottens län
ansluter sig också till utredningens uppfattning att den normala
preskriptionstiden bör vara fem år.

JK anser den föreslagna preskriptionstiden som lämplig om
den förenas

Prop. 1981/82:96 85

med sådana möjligheter till förlängning av
preskriptionstiden som förslaget innehåller.

Kammarrätten
i Sundsvall berör också preskriptionsförlängningens påverkan på den ordinarie
preskriptionstiden. En preskriptionstid om fem år, som dessutom liksom hittills
är obrytbar, torde enligt kanunarrätten böra accepteras. Möjligen kan skäl
anföras för att förkorta preskriptionstiden till fyra år med hänsyn till att ca
90 procent av fordringsbeloppen drivs in under de tre första åren. Om
institutet preskriptionsförlängning genomförs, bör man enligt kammarrättens
mening överväga att förkorta den vanliga preskriptionstiden för
skattefordringar m. in, till fyra år. Det kan även enligt skatletilläggsutredningen
sättas i fråga om inte en kortare preskriptionstid är fullt tillräcklig för att
tillgodose det allmännas berättigade intressen i nu förevarande sammanhang.
Utredningsförslaget öppnar möjlighet att, i fall av betalningssabotage eller då
gäldenär erbjuder sig att betala sin skuld i särskilda delposter, genom beslut
förlänga preskriptionstiden. Emellertid är skattetilläggsutredningen vid en
samlad bedömning inte beredd att föreslå en kortare preskriptionstid.

RSV
kritiserar den föreslagna ordningen med möjlighet till
preskriptions-förlängning och för i stället fram alternativet att generellt förlänga
den ordinarie preskriptionstiden till tio år. För att uppnå samma begränsning i
ett sådant lagförslag som i utredningens kan en generell tioärsfrist enligt
verket kompletteras med regler som ger exempelvis kronofogdemyndigheterna
möjlighet att efter fem år avkorta statens fordran. 1969 års punktskatte-ulredning
pekar också på alternativet att ersätta möjligheten till preskriptionsförlängning
med en generell längre preskriptionstid.

Kronofogdemyndigheterna
i Göteborg och Mariestad förordar i första hand en preskriptionstid av tio år i
likhet med vad som gäller för civila fordringar. Kronofogdemyndigheten i
Göteborg anför, att en betydande fördel med en sådan ordning är att det
administrativa merarbete som följer med förlängning av preskriptionstid bortfaller.
Vidare når man likställighet i princip med vad som gäller beträffande civila
fordringar. En så lång preskriptionstid förutsätter emellertid att
kronofogdemyndigheten får datateknik till hjälp för bevakning av de allmänna
målen sedan det mer aktiva indrivningsskedet har passerats. I andra hand
tillstyrker kronofogdemyndigheten utredningens förslag om fem års
preskriptionstid.

Den
föreslagna huvudregeln att preskriptionstiden börjar löpa vid utgången av det
kalenderår då fordringen påfördes gäldenären, godtas av flera remissinstanser,
bl. a. av försäkringsrätten för Mellansverige, kammarrätterna i Jönköping och
Sundsvall, JK och några länsstyrelser samt ett flertal kronofogdemyndigheter.

Förslaget
att preskriptionstiden börjar löpa från utgången av kalenderår i stället för
uppbördsår innebär enligt länsstyrelsen i Stockholms län en förenkling för både
mvndigheten och allmänheten. Kronofogdemyndigheten i Malmö anser att
fördelarna för allmänheten med beräkning med

Prop. 1981/82:96 86

utgångspunkt från kalenderår, bör väga över de
indrivnings- och uppbördstekniska invändningar som kan göras mot en sådan
regel. Föreningen Sveriges kronofogdar, SAF. Svenska bankföreningen, Sveriges
industriförbund och Sveriges advokatsamfund uttalar sig också för
preskriptionstidens anknytning till utgången av kalenderåret.

Skattelilläggsulredningen föreslår i stället att
utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning skall vara det kvartal, då
fordringen påfördes gäldenären. Det nuvarande systemet, liksom
utredningsförslaget, innebär att preskriptionstidens längd kan variera
betydligt med anledning av förhållanden som den skattskyldige inte råder över.
Skattetilläggsutredningen finner detta otillfredsställande och menar att
reglerna bör utformas så att preskriptionstidens längd skall variera i mindre
grad än f. n.

Utredningens uppfattning att uppbördsår är olämpligt som
utgångspunkt delas inte av SACOISR som anser det naturligast att knyta
preskriptionstiden fill uppbördsår resp. kalenderår alltefter sättet för
uppbörden av det aktuella medelslaget. SACO/SR pekar vidare på att förslaget
innebär att preskriptionstiden för slutlig skatt börjar löpa flera månader
innan den första uppbörden förfaller till betalning. Liknande synpunkter
utvecklas av kronofogdemyndigheten i Skövde. Utformningen av bestämmelsen
innebär, enligt kronofogdemyndigheten i Huddinge, i fråga om kvarstående skatt
och avgift att preskription inträder 14 månader tidigare än enligt nuvarande
bestämmelser i UBL. RSV visar på samma konsekvens och drar, med hänvisning till
underlag från kronofogdemyndigheten i Borås, slutsatsen att om
indrivningsresultatet från Borås är representativt för hela landet, skulle det
under de 14 sista månaderna indrivna beloppet omräknat, representera ett totalt
bortfall om 2-4 milj. kr.

För att få full visshet om när en fordran på skatt eller
avgift verkligen påförts gäldenären torde det, enligt kronofogdemyndigheten i
Malmö, rent praktiskt krävas att alla indrivningshandlingar innehåller uppgift
därom. LRF menar att i de fall påföringen anses ske vid databehandling måste
det framgå av underrättelsen till gäldenären när påföring skett. Lokala
skaltemyndigheten i Helsingborg föreslår att förfallodagen, i stället för påföringstillfället,
bör vara utgångspunkt för preskriptionstiden. Preskriptionstiden blir i vissa
fall längre om förfallodagen används.

Även RFV har erinringar i fråga om utredningens förslag
att vid beräkning av preskriptionstid utgå från när fordringen påfördes. Enligt
gällande bestäiumelser skall RFV fastställa avgiftsunderlag för
arbetsgivaravgifterna och i förekommande fall tillställa arbetsgivaren
räkningar på preliminär resp. slutlig arbetsgivaravgift. Räkning på preliminär
avgift skall översändas till arbetsgivaren senast den 25 januari under
utgiftsåret och räkning på slutlig avgift tillställas honom senast den 15
januari andra året efter utgiftsåret. För de datamaskinella bearbetningarna i
fråga om debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter svarar emellertid RSV
och länsstyrelsernas dataenheter. Beräkningen av avgifterna och utskriften av
räkningarna sker antingen hos

Prop. 1981/82:96 87

dataenheten vid länsstyrelsen i Stockholms län eller hos
RSV:

Framställningen
av räkningar på slutlig avgift sker såväl i november som under första veckorna
i januari, innan utsändningen till den 15 januari äger rum. Utredningens
förslag att tidpunkten för den datastyrda uträkningen av avgifterna skall vara
avgörande för preskriptionstidens inträde skulle därför medföra, att
fordringarna, på vilka räkningar tillställts arbetsgivaren för betalning vid
samma tidpunkt, skulle bli preskriberade vid olika tidpunkter. Denna ordning
förefaller RFV olämplig och enligt verkets mening är det också orimligt att i
vissa fall låta preskriptionstiden börja löpa innan gäldenären ens fått
kännedom om det allmännas fordran mot honom. RFV vill därför föreslå, att
tidpunkten för uppkomsten av fordran på arbetsgivaravgift inte görs beroende
av tidpunkten föi" den datamaskinella uträkningen av avgiften utan av den
tidpunkt, dvs. det kalenderår, då räkning på avgiften tillställts
arbetsgivaren.

I detta
sammanhang påpekar RFV. att det vid anmälan för indrivning av restförda
arbetsgivaravgifter inte framgår av indrivningshandlingarna när avgiften
beräknats utan endast vid vilken uppbörd det för indrivning anmälda beloppet
skulle ha erlagts. Att vid slutet av preskriptionstiden, dvs. flera år efter
avgiftsdebiteringen, utforska när avgiftsbeloppet räknats ut datamaski-nellt
skulle såväl för kronofogdemyndigheterna som för RFV medföra betydande
administrativt merarbete.

Kammarrätterna
i Jönköping och Sundsvall har inget att erinra mot förslaget om s. k.
framskjutet preskriptionsinträde. /?FV finner förslaget om framskjutet
preskriptionsinträde väl motiverat. Andra remissinstanser som uttryckligen
godtar förslaget är SAF, Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och
Sveriges advokatsamfund.

1.4 Förlängning av preskriptionstid

Beträffande utredningens förslag att komplettera den
ordinarie preskriptionstiden med en möjlighet att under vissa omständigheter
förlänga den ordinarie preskriptionstiden med en ytterligare tidsrymd
föreligger såväl positiva som kritiska remissyttranden.

Huvuddelen
av remissinstanserna tillstyrker eller godtar att det skall finnas möjlighet
till preskriptionsförlängning i vissa fall. Skilda uppfattningar redovisas dock
i fråga om i vilken omfattning förlängning bör kunna medges. Beträffande de
kritiska eller negativa remissinstanserna gäller tveksamheten i första hand
lämpligheten av att inom ramen för.en s. k. massärendeprocess införa ett
institut som kräver beslut grundade på omständigheterna i det enskilda fallet.

Det av
utredningen föreslagna förfarandet vid förlängning av preskriptionstiden
lämnas i allmänhet utan erinran. Metoden kritiseras emellertid i vissa
avseenden av en del remissinstanser. Kritiken riktas mot att förlängning skall
ske genom upprepade beslut avseende korta tidsperioder. Vidare

Prop.
1981/82:96 88

ifrågasätts den längsta tid för förlängning som
utredningen föreslagit. 1 några yttranden tas också upp frågan om inte tiden
för förlängning i samband med avbetalningsuppgörelse skall knytas direkt till
tiden för fullgörande av planen.

En allmänt positiv inställning till införandet av en
möjlighet till preskriptionsförlängning redovisas av försäkringsrätten för
Mellansverige, JK. LON, länsstyrelserna i Malmöhus och Södermanlands län.
Kronofogdemyndigheterna år också i huvudsak positiva till möjligheten till
preskriptionsförlängning men förordar i allmänhet en restriktiv tillämpning.
Kronofogdemyndigheterna i Göteborg och Mariestad förordar dock i första hand
en längre ordinarie preskriptionstid. /r"örÉ'/!(>7ge/i Sveriges
kronofogdar förespråkar att en bestämmelse om preskriptionsforlängning vid
sabotage ges ett relativt vidsträckt innehåll för att inte regeln enkelt skall
kunna kringgås.

RFV finner förslaget att skattskyldiga och arbetsgivare
som gör sig skyldiga till s. k. indrivningssabotage skall kunna avkrävas
skatter och arbetsgivaravgifter under en förlängd preskriptionstid vara väl
motiverat. LO hälsar med tillfredsställelse att möjlighet till
preskriptionsförlängning införs i de s. k. sabotagefallen.

Kammarrätten i Jönköping är däremot tveksam inför ett
förlängningsinstitut. Skälet härtill är att de flesta enkätmyndigheterna
uppgivit att det sällan förekommit att preskriptionsfristerna i 71 § UBL
utgjort hinder för att till fullo ta ut skatt genom införsel eller genom
frivillig betalning. Kammarrätten befarar att uppfattningen hos skattskyldiga
och gäldenärer att preskriptionsreglerna är invecklade kominer att bestå, även
framgent, i vart fall om preskriptionslagstiftningen utökas med ett
förlängningsinstitut. Kammarrätten har uppfattningen att i fall där gäldenären
söker undgå indrivning genom att överlåta, upplåta eller undanskaffa egendom i
syfte att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt är en snabb
indrivning det effektivaste motvapnet. För att komma till rätta med en del av
dessa svårbemästrade fall pekar kammarrätten på möjligheterna till återvinning
i konkurs. Enligt kammarrättens mening finns det mot bakgrund av det anförda
skäl att vara restriktiv när det gäller att medge förlängning av
preskriptionstid. Endast sådana fall där ett uppenbart sabotage föreligger bör
kunna drabbas av preskriptionsförlängning. Kammarrätten ställer sig tveksam
till förslaget om förlängning i avbetalningsfallen. Kammarrätten befarar att
bestämmelsen kan komma att förlänga förfarandet för skötsamma gäldenärer på ett
mindre tilltalande sätt.

Tveksam till institutet preskriptionsförlängning är även SACOISR
som dock godtar att förlängning får ske för att komma till rätta med sabotagefallen
och andra stötande fall där preskriptionstiden avvaktas utomlands. Förespråkare
för en restriktiv tillämpning är Sveriges hantverks- och industriorganisation -
Familjeföretagen och Sveriges Köpmannaförbund. Organisationerna anser att en preskriptionsforlängning
kan vara motiverad under den uttryckliga förutsättningen att den enbart
utnyttjas vid uppenbara

Prop. 1981/82:96 89

sabotagefall och då det rör sig om betydande belopp.
Sveriges advokatsamfund godtar att beslut om preskriptionsförlängning kan
fattas vid klara fall av indrivningssabotage. Även SAF, Svenska bankföreningen
och Sveriges industriförbund finner det rimligt att sabotagehandlingar som
sammanhänger med gäldenärens uppträdande under indrivningsärendets handläggning
skall kunna utsträcka preskriptionstiden. För en restriktiv tillämpning uttalar
sig även några kronofogdemyndigheter, bland dem kronofogdemyndigheten i
Huddinge, som menar att förlängning bör ske endast i fall där gäldenären genom
sina dispositioner visat bristande lojalitet mot staten som borgenär. Sålunda
bör förlängning inte kunna komma i fråga enbart av det skälet att gäldenären
lämnat landet, om detta skett t. ex. för fullgörande av militärtjänstgöring i
hemlandet eller av annat godtagbart skäl.

Möjligheten till förlängning i avbetalningsfallen
kommenteras särskilt av RFV. SACO/SR och LRF som är positiva till den. SAF,
Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund anser det angeläget att
möjliggöra en sådan preskriptionsförlängning så att gäldenärer utan att råka i
betalnings-svårigheter kan fullfölja sirta intentioner att betala sina skatteskulder.

Förslaget om att införa institutet
preskriptionsförlängning har också rönt kritik. Hovrätten för Nedre Norrland
ifrågasätter av flera skäl, om det föreslagna institutet är ägnat att i
praktiken utgöra någon önskvärd förbättring av det allmännas ställning som part
i avgift- och skatteprocessen. I och för sig delar hovrätten utredningens
uppfattning att behov kan föreligga av en längre preskriptionstid än fem år för
att ge kronofogdemyndighet möjlighet att i fråga om fordringsanspråk som är
föremål för indrivning godta frivilliga avbetalningsplaner som sträcker sig
längre än den normala preskriptionstiden.

I fråga om de s. k. sabotagefallen skulle det enligt
hovrätten i praktiken vara få fall där förlängning skulle behöva tillgripas
samtidigt som beträffande dessa fall det med fog kan ifrågasättas om några
resultat verkligen skulle uppnäs under den förlängda preskriptionstiden. Mot
bakgrund härav ställer sig hovrätten mycket tveksam till om det kan anses
motiverat att för sabotagefallen medge en förlängning av preskriptionstiden.
Enligt hovrättens mening kan det även ifrågasättas om det i något fall över
huvud taget kan anses lämpligt att inom ramen för en massärendeprocess låta
frågan om preskriptionstidens längd vara avhängig av ett med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet fattat beslut. För det fall behov av
längre preskriptionstid än fem år kan anses föreligga i vissa fall torde
bestämmelser med generella regler om preskriptionsuppehåll eller
preskriptionsavbrott, lämpligen med anknytning till åtgärder i slutet av den
ordinarie preskriptionstiden, bli enklare och entydigare. Om övervägande skäl
trots allt skulle anses tala för det föreslagna institutet preskriptionsforlängning,
har hovrätten i och för sig inget att erinra mot huvuddragen av den utformning
som institutet fått i den föreslagna lagtexten.

Kammarrätten I Sundsvall anser det tveksamt om den föreslagna
reele-

Prop.
1981/82:96 90

ringen får avsedd verkan. Med beaktande härav och då det
här är fråga om lagstiftning som skall användas inom ramen för en s. k. massärendeprocess
kan det enligt kammarrättens mening ifrågasättas om regelsystemet bör belastas
med institutet preskriptionsförlängning. Det kan påpekas att behovet av att ha
lagstiftningen i en särskild lag minskar om de föreslagna reglerna i det
avseendet får utgå. Oiu en ordning med förlängning anses böra införas bör det
enligt kammarrätten övervägas att begränsa förlängningen fill fall som rör
poster av viss storleksordning.

Kritiska till förslaget om preskriptionsförlängning är,
som redan nämnts, RSV som för fram ett alternativ om en tioårig ordinarie
preskriptionstid och RRV. Det kan enligt RRV:s mening ifrågasättas vilket system,
en längre ordinarie preskriptionstid eller ett system med förlängning, som är
att föredra vid en massärendehantering som det här är fråga om. En generell
preskriptionstid skulle ge enkla och entydiga regler och inte heller kräva en
särskild beslutsprocess. Ett sådant system är därför administrativt och kostnadsmässigt
mindre krävande än det föreslagna systemet med preskriptionsförlängning i
vissa fall. Utredningen hänvisar emellertid också till skäl av social och
psykologisk art. RRV vill mot denna bakgrund inte motsätta sig att utredningens
förslag genomförs.

Beslut om förlängning av preskriptionstiden innebär enligt
utredningen att preskriptionstiden löper ytterligare två år. För att uppnå
maximal förlängningstid om tio år krävs således fem beslut om förlängning.

Skattetilläggsutredningen anser den föreslagna ordningen
rationell och ändamålsenlig. Den innehåller till förmån för gäldenärens
befogade intressen en garanti för att förutsättningarna för beslut
återkommande omprövas.

Med hänsyn framför allt till administrativa svårigheter
med de tvååriga beslutsperioderna uttalar sig flera remissinstanser för
beslutsperioder om fem år. TCO tror att en viktig och ofta förekommande
målgrupp för förlängningsinstitutets tillämpning blir den gäldenärskategori som
med ofta mycket stora skatteskulder söker hålla sig undan eller på annat sätt
försvåra indrivningen. Eftersom ambitionen att sabotera indrivningen oftast är
synnerligen stor hos ifrågavarande klientel bör enligt organisationens bestämda
mening löptiden för ett beslut om förlängning omfatta fem år. Detta underlättar
arbetet för kronofogdemyndigheten, som har att införskaffa den utredning som
krävs för beslutet. Ofta är det dessutom i dessa fall fråga om mycket
komplicerad och tidsödande indrivning. Förutsättningarna för en effektiv
planering av indrivningsarbetet blir därför större om kronofogdemyndigheten
från början vet att preskriptionstiden är förlängd med fem år.

Liknande uppfattning förs fram av kronofogdemyndigheterna
i Stockholm, Huddinge. Göteborg. Uddevalla, Skövde och Falköping. För femåriga
beslutsperioder uttalar sig också LON. Svenska sparbanksföreningen samt
länsstyrelserna i Göteborg och Bohus och Västerbottens län. Sistnämnda

Prop. 1981/82:96 91

länsstyrelse pekar på att det korta förlängningssystemet
medför ett betydande administrativt merarbete. Kammarrätten i Sundsvall anser
att i det fall preskriptionsförlängning bör införas det lämpligaste sättet är
att man öppnar möjlighet att under vissa förutsättningar komplettera den
vanliga preskripfionsfiden med en ytterligare tidsrymd.

I fråga om hur lång den totala förlängningsperioden bör
vara diskuteras flera alternativ av remissinstanserna.

Den av utredningen föreslagna sammanlagt 15-åriga preskriptionsfiden
godtas av TCO, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och några
kronofogdemyndigheter, nämligen de i Stockholm, Huddinge, Uddevalla och
Falköping. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att förlängningsperioden bör
göras flexibel från två fill fio år allt efter omständigheterna i det enskilda
fallet.

Hovrätten
för Nedre Norrland ifrågasätter om inte de av utredningen anförda sociala
skälen för att ej låta den ordinarie preskriptionsfiden översfiga fem år också
talar för att, främst av billighetshänsyn, den ordinarie preskriptionstiden
inte bör kunna förlängas med så lång tid som 10 år. Med hänsyn till reglerna om
talerättspreskription skulle annars vissa fordringar kunna leva kvar mer än 20
år efter det att de ursprungligen skulle ha erlagts. En maximal tioårig
preskriptionstid förordas av RSV och kammarrätten i Sundsvall som anser att en fördubbhng
av den ordinära femåriga preskriptionstiden torde vara tillräcklig. För en
sammanlagd tioårig preskripfionstid uttalar sig också LON, SACOISR, Sveriges
advokatsamfund, länsstyrelsen i Västerbottens län och kronofogdemyndigheten i
Skövde. Kronofogdemyndigheten i Göteborg föreslår likaså en sammanlagd preskripfionsfid
om tio år i sabotagefallen.

Vad gäller
förlängning i samband med avbetalningsuppgörelser diskuterar skattetilläggsutredningen
frågan huruvida det är möjligt att anpassa förlängningen av preskriptionstiden
till vad som i det konkreta fallet behövs med hänsyn till avbetalningsplanen. RFV
ifrågasätter om inte kronofogdemyndighetens förlängningsbeslut av praktiska
skäl skulle kunna avse den fid avbetalningsplanen omfattar med möjlighet fill
ytterligare förlängning om denna inte följs. Även kronofogdemyndigheten i
Göteborg för fram att preskriptionstiden i avbetalningsfallen bör förlängas med
den tid som skäligen erfordras för att betalningen skall kunna fullgöras.

1.5 Innebörden av preskription m. m.

Några allmänna uttalanden har i denna del inte gjorts av
remissinstanserna. De synpunkter som lämnats redovisas i samband med genomgång
av specialmotiveringen.

Prop. 1981/82:96 92

1.6 Behörighet att fatta beslut m. m.

Utredningens förslag att kronofogdemyndighet skall vara
behörig att fatta beslut om förlängning men att detta beslut skall överprövas
av länsskatterätten har mött stark kritik. Förslaget om överprövning röner den
starkaste kritiken och förkastas av i stort sett alla remissinstanser.

I
frågan om behörigheten att fatta beslut om förlängning i sabotagefall följer
remissutfallet två huvudlinjer. Den ena linjen, som följer utredningens förslag
- dvs. att kronofogdemyndighet tilläggs beslutsfunktionen men med möjlighet
till besvär över beslutet hos domstol - förespråkas av RRV, de flesta länsstyrelserna
och alla kronofogdemyndigheter som yttrat sig i frågan samt SACOISR och
Föreningen Sveriges kronofogdar. Den andra linjen, som nära ansluter till
reservationen i utredningen, innebär att behörigheten att fatta beslut läggs
direkt på domstol omfattas bl. a. av RSV, JK, kammarrätterna i Jönköping och
Sundsvall samt Sveriges advokatsamfund.

Skattetilläggsutredningen biträder utredningens förslag
att kronofogdemyndighet bör ges behörighet att besluta om
preskriptionsförlängning i sabotagefallen och understryker vikten av att beslut
om förlängning kan fattas utan dröjsmål i sabotagefall.

Länsstyrelsen i Stockholm, Malmöhus, Skaraborgs.
Västerbottens och Södermanlands län anser också liksom utredningen att
kronofogdemyndigheterna skall kunna besluta om förlängning av
preskriptionstiden men. som nämnts, utan att överprövning behöver ske.
Länsstyrelsen I Stockholms län bedömer kronofogdemyndigheterna som väl skickade
att på egen hand ta ställning till och avgöra om förutsättningar föreligger för
en förlängning av preskriptionstiden. Liknande uppfattning framförs av de
angivna länsstyrelserna och av kronofogdemyndigheterna. Föreningen Sveriges
kronofogdar och SA CO/SR förespråkar också kronofogdemyndighet som behörig att
fatta beslut.

Utredningens förslag om obligatorisk överprövning möter kritik
från länsstyrelserna och kronofogdemyndigheterna. Länsstyrelsen i Stockholms
län anser förslaget om överprövning vara byråkratiskt och hävdar att
kronofogdemyndigheterna har full kompetens inom området och att rättssäkerheten
tillgodoses genom att kronofogdemyndighetens beslut kan överklagas.
Länsstyrelsen anser därutöver att utredningens förslag skulle öka länsrätternas
arbetsbelastning, som redan i dag är allför stor. De "rättspolitiska"
skäl utredningen anfört till förmån för överprövning förefaller enligt lä)isslyrelsen
i Södermanlands län knappast övertygande, Gäldenärens befogade intressen
tillgodoses bl. a, därigenom att kronofog-demvndighetens beslut bör få
överklagas. Inte heller SACO/SR anser att behov av överprövning föreligger.
Föreningen Sveriges kronofogdar finner inte något sakligt skäl för en
överprövning. Erfarenheten genom åren av överprövningssystem inoiu olika
rättsområden visar också att en sådan ordning sällan är meningsfvlkl. Enligt RRV:s
inenine kan det ifrågasättas om

Prop.
1981/82:96 93

inte en sådan prövning mer fyller ett formellt krav än ett
reellt behov. I samma ärende kan överprövning komma att ske vid fem olika tillfällen
utan att något nytt tillförts ärendet,

I frågan
vilken myndighet som bör fatta beslut i ärenden om förlängning av
preskriptionstiden tar JK avstånd från utredningens förslag. Det förslag som
utredningens majoritet i denna del stannat för utgör enligt JK:s mening en
märklig hybrid. Underställning - i alla former - är ett institut som är på
avskrivning i svensk rätt. Om man över huvud taget skall tillämpa
underställning bör det enligt JK:s mening ske på begäran av part. Obligatorisk
underställning bör däremot ersättas av en lösning med ett annat beslutsorgan,
JK ansluter sig i övrigt till vad som anförts i reservationen.

Övriga
remissinstanser som yttrat sig i frågan ansluter sig också till uppfattningen i
reservationen om att det bör ankomma på domstol som första instans att avgöra
om förutsättningar för förlängning av preskriptionstiden föreligger. Däremot
finns ingen enhetlig uppfattning om vilken domstol, allmän domstol eller
förvaltningsdomstol, som bör tilläggas uppgiften.

Till
reservanternas uppfattning att beslut skall fattas av länsrätt ansluter sig
hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätterna i Jönköping och Sundsvall, LRF,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges hantverks- och industriorganisalion -
Familjeföretagen och Sveriges Köpmannaförbund. Även länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus lån anser att länsrätt skall besluta om förlängning och föreslår att
det allmänna ombud som för statens talan enligt betalningssäkringslagen också
skall föra talan i samband med förlängning av preskriptionstiden.

/?5Vanser
att förlängningsfrågan bör prövas av domstol. Utformningen av de rekvisit som
enligt 6 och 7 §§ i förslaget uppställts för ett förlängningsbeslut talar
enligt verkets mening för reservanternas förslag, RSV anser att den av
utredningen föreslagna kopplingen till länsrätt inger betänkligheter.
Utredningen synes enligt verket inte till fullo ha beaktat de svårigheter som
en sådan koppling ger upphov till. Svårigheterna hänger samman med att
indrivningen mot den betalningsskyldige i princip skall fortgå utan hinder av
att förlängningsfrågan inte är slutligt avgjord. Utredningens förslag bör
enligt RSV bedömas utifrån att de betalningsskyldiga i de s. k. sabotagefallen är
klart betalningsovilliga. De torde därför komma att driva förlängningsfrågan så
långt som möjligt i de fall avgörandet ärav ekonomisk betydelse för dem. t. ex.
när kronofogdemyndighet anträffar utmätningsbar egendom. Följden blir att de
överklagar varje beslut om förlängning. Samtidigt kan de överklaga
utmätningsbeslutet via överexekutor till hovrätt och högsta doiustolen.

Med hänvisning till det anförda föreslår RSV att
prövningen läggs på tingsrätten,

SAF. Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund
anser i likhet med reservanterna att domstolsalternativet bör väljas, men
finner med

Prop. 1981/82:96 94

hänsyn till preskriptionsmålens karaktär det lämpligast
att frågan handläggs av allmän domstol.

Utredningens förslag att kronofogdemyndighet beslutar om
preskriptionsförlängning i samband med upprättande av avbetalningsplan som
sträcker sig över längre tidsrymd än ordinarie preskriptionsfrist möter inte
några invändningar. SAF, Svenska hankföreningen och Sveriges industriförbund
biträder i sitt gemensamma yttrande förslaget.

1.7 Besvär m. m.

Av de remissinstanser som förespråkar kronofogdemyndighet
som beslutsmyndighet (1.6) behandlar några frågan om vilken domstol som bör
utgöra besvärsinstans. Föreningen Sveriges kronofogdar anser det tveksamt om
länsrätt bör pröva frågor om preskription. Bedömningen av dessa frågor hör
typiskt sett inte till sådan domstols kompetensområde. Föreningen vill därför
ifrågasätta om inte reglerna om besvär över beslut om förlängning av
preskription bör följa bestämmelserna oiri utmätningsbesvär. Beslut om
förlängning bör enligt kronofogdemyndigheten i Göteborg få överklagas endast i
samband med klagan över indrivningsåtgärd. Med den ordning som kommittén
föreslagit blir det risk för kompetenstvister mellan allmän domstol och
förvaltningsdomstol. Även kronofogdemyndigheterna i Huddinge, Södertälje och
Skövde liksom SACO/SR är tveksamma till förslaget att länsrätt skall vara
överprövnings- och besvärsinstans i fråga om preskriptionsförlängning och
förespråkar i stället att man anknyter till fullföljdsreglerna i utsökningsl
;n och förslaget till ny utsökningsbalk.

2 Specialmotivering 2.1 Rubrik och disposition

Lagen anger den tidsrymd som står till förfogande för att
kräva ut vissa fordringar. Den avser fastställda fordringsanspråk. Preskription
av rätten att föra talan om fordrans fastställande regleras således inte i
lagen. Skattetill-läggsutredningen anser att det måhända finns skäl för att
detta förhållande bör komma till uttryck i lagens rubrik. Denna kan t. ex. lyda
"Lag om preskription av fastställd skattefordran m. m." eller
"Lag om preskription av påförd skattefordran m.m."

Avsnittet "Innebörden av preskription m. m." är
enligt skattetilläggsutredningen av så grundläggande karaktär att det bör
flyttas fram och placeras före avsnittet om preskriptionstiden och omedelbart
efter bestämmelserna om lagens tillämpningsonn'åde.

Prop. 1981/82:96 95

2.2 Tillämpningsområde

2.2.7 1 §

Lagen föreslås omfatta praktiskt taget alla fordringar på
skatt, tull eller offentligrättslig avgift samt betalningsförpliktel.ser som
hänför sig till sådan fordran. Utanför tillämpningsområdet faller däremot vissa
grupper av fordringar som ryms inom begreppet "allmänt mål" t. ex,
böter, vite och rättegångskostnader.

Liksom utredningen anser skattetilläggsulredningen att den
naturliga räckvidden för lagen bör vara de fordringar som från uppbörds- och
indrivningstekniska synpunkter är av samma karaktär. Mot den bakgrunden finner
skattetilläggsutredningen det föreslagna tillämpningsområdet väl avpassat. Ur
lagteknisk synvinkel kan det enligt skattetilläggsutredningen diskuteras
huruvida inte samtliga lagar beträffande vilka preskriptionsbestämmelserna är
avsedda att tillämpas borde efter förebild av t. ex. skattebrottslagen
(1971:69) räknas upp i paragrafen.

2.3 Preskriptionstid

2.3.1 2§

I paragrafen anges att preskriptionstiden är fem år. Det
innebär att vissa skatteslag som f. n. omfattas av tioårig preskriptionstid
kommer att få förkortad preskriptionstid.

Länsstyrelsen i Södermanlands län pekar i detta sammanhang
på ett speciellt problem som rör arvs- och gåvoskatt. Sammanläggning av arvs-
och gåvoskatter vid skatteläggning skall enligt 19 § AGL ske inom en
tioårsperiod. Vid den senaste skatteläggningen inom en tioårsperiod skall sista
förvärv beskattas från "toppen" av sammanlagda förvärven under
perioden. Skatteskalan är progressiv. Den skattskyldige får härigenom fillgodoräkna
sig skatt på tidigare förvärv, även om skatt då inte erlagts och även om
tidigare förvärv inte ens deklarerats. Denna sammanläggningsregel infördes
1958. Motiv till kumulationsregeln var bl. a. att skatten omfattas av reglerna
om tioårig preskription varigenom skattskyldighet kvarstår under hela
sammanläggningstiden. Införs femårig preskription är enligt länsstyrelsen
måhända motiven till den sammanläggningsregel som infördes 1958 inte fullt
bärande.

2.3.2 3§

I paragrafen anges från vilken tidpunkt den femåriga
preskriptionstiden skall beräknas.

1969 års punktskatteutredning tar upp förslagets
återverkningar på punktskatteområdet och påtalar vissa olägenheter med
förslaget. Bestäms

Prop. 1981/82:96 96

punktskatt i enlighet med deklarationen meddelas inte ett
formellt skattebeslut utan ett sådant anses fattat vid den s. k.
beslutsfristens utgång. Beslutsfristen, dvs. den tid inom vilken beslut om
skatten kan meddelas, löper ut ett år efter utgången av det kalenderår under
vilket beskattningsperioden gått fill ända. Eftersom preskriptionstiden enligt
förslaget skall räknas från skattepåföringen leder reglerna i 19 § FKL till att
denna tid förkortas om beslut om skatt meddelas före beslutsfristens utgång.
Denna skiljaktighet torde enligt punktskatteutredningen inte vara avsedd. Punktskatteutredningen
uttalar att den kommer att föreslå en ny beslutsordning för punktskatter som
även skall tillämpas på prisregleringsavgifter. Genomförs det förslaget kommer
de påtalade olägenheterna med preskriptionsförslaget aU undanröjas.

Kronofogdemyndigheten i Trelleborg pekar på att för
mervärdeskattens del har utredningens tolkning av paragrafen fått olyckliga
konsekvenser. Utredningen fastslår att mervärdeskatt för samma
redovisningsperiod kan komma att preskriberas vid olika tidpunkter då skatten
fastställs till högre belopp vid tillfälle efter det första automatiska fastställelsebeslutet.
Det är förvånande att utredningen, som haft till målsättning att förenkla
preskriptionsreglerna för allmänna fordringar, kan föreskriva en sådan
ordning. En grundläggande regel för preskription av mervärdeskatt måste uppställas:
skatt för en och samma redovisningsperiod preskriberas vid en och samma
tidpunkt. Enligt kronofogdemyndighetens mening finns ingen anledning att ändra
på den praxis beträffande preskription av mervärdeskatt som gäller för
närvarande.

JKviW ur språklig synpunkt ifrågasätta om det är riktigt
att här säga att en fordring påförs gäldenären. I själva verket är det ju fråga
om en skuld som påförs gäldenären. Förslagsvis skulle man i stället kunna
formulera texten på följande sätt. "Preskriptionstiden börjar löpa vid
utgången av kalenderår, då det allmännas fordran på gäldenären uppkommer".
Vad nu sagts gäller även motsvarande formulering i slutet av paragrafen.

RSV och RFV berör båda problem som sammanhänger med talerättspreskription.

RSV påpekar att enligt 71 § 2 mom. första stycket UBL
skall alltså även i fortsättningen utgången av uppbördsåret vara utgångspunkt
för beräkning av talerättspreskriptionsfiden. RSV vill i detta sammahang
framhålla vikten av att man i samband med en eventuell översyn av
bestämmelserna om taleräftspreskription också ser över övriga bestämmelser i UBL
vari uppbördsåret används som utgångspunkt för beräkning av tidsfrist, t. ex.
56 § 5 mom, och 70 § 1 mom.

RFV vill för sin del påpeka ett preskriptionsproblem som
sammanhänger med talerättspreskriptionen inom arbetsgivaravgiftsområdet. Enligt
gällande bestämmelser kan avgiftsunderlag vid efterdebitering av
arbetsgivaravgift - t. ex. efter revision i avgiftsärendet - bestämmas senast
intill utgången av sjätte året efter utgiftsåret. I praktiken innebär en sådan efterdebitering,
att

Prop. 1981/82:96 97

en tillkommande avgift beräknas som en ny
"slutlig" avgift för utgiftsåret i fråga med avräkning för tidigare
påförda preliminära och kvarstående avgifter. Om en sådan tillkommande avgift
påförs mot slutet av ovannämnda sexårstid, utlöper preskriptionstiden för de
avräknade avgifterna flera år innan preskripfionstiden för den tillkommande
avgiften löper ut.

2.3.3 4 §

I fråga om det framskjutna preskriptionsinträdet kan enligty!.
för fall där anståndet gäller endast en del av fordringen, sättas i fråga om
preskriptionstiden för hela fordringen bör förlängas. Skälen för en sådan
ordning framgår inte klart. När det gäller 4 iJ i övrigt är innebörden helt
klar för den som är expert och har insikt i terminologin på det nu aktuella
området. För andra är emellertid "anstånd" och "uppskov"
synonyma begrepp. Även den som fått uppskov av kronofogdemyndigheten kan därför
synas falla under paragrafen. Det bör enligt JK vara möjligt att finna en
lösning som tydligt anger vad paragrafen innebär. RSV anser också att
begränsningen till författningsreg-lerat anstånd bör framgå tydligare.

Skatteiilläggsutredningcn finner liksom JK att utredningen
inte närmare motiverat förslaget att det framskjutna preskriptionsinträdet
skall avse fordringen i sin helhet trots att anståndet omfattade endast en del
av fordringen. Det är enligt skattetilläggsutredningen inte självklart att den
förlängda preskriptionstiden skall oinfatta även sådant belopp för vilket hinder
för indrivning inte föreligger på grund av anstånd,

2.4 Förlängning av preskriptionstid

2.4.1 Rubrik

RSV anser att eftersom också 4 och 5 §§ innehåller regler
om preskrip-fionsföriängning rubriken bör förtydligas. Förslagsvis kunde den
lyda "Beslut om förlängning av preskription".

2.4.2 6 §

Enligt paragrafen får preskripfionstiden förlängas, om den
som svarar för betalning av fordringen sedan denna lämnats för indrivning gör
sig av med utmätningsbar egendom i syfte att försvåra det allmännas möjligheter
att få betalt för fordringen.

Kritiska synpunkter förs fram mot förslaget, att den
handling som skall hgga fill grund för beslut om förlängning måste ha ägt rum
efter det att fordringen överlämnats för indrivning, av bl. a. RSV,
länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län, skattetilläggsutredningen
samt kronofogdemyndigheterna i Karlskoga, Södertälje, Huddinge, Lund och
Malmö.

1 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 96

Prop. 1981/82:96 98

RSV delar inte utredningens uppfattning att det bör krävas
att de i 6 § intagna rekvisiten har uppfyllts sedan fordringen överlämnats för
indrivning. Det år enligt verket svårt att förstå skälet till en sådan
begränsning. Det kan vidare uppkomma osäkerhet om när en förlängningsgrundande
åtgärd har vidtagits, särskilt beträffande fordringar tillhörande kategorin
handräckningsmedel, där indrivningsärendena skickas mellan kronofogdemyndighet
och uppdragsgivande myndighet och övervägande delen av tiden ligger hos den
senare.

Utredningens åsikt att sabotagehandlingar som begåtts
innan mål överlämnats för indrivning får bemötas med lagstiftningsåtgärder i
fråga om talerättspreskription finner skattetilläggsutredningen inte
övertygande. Visserligen är det uppenbart att det erfordras
lagstiftningsinsatser av annat slag för att komma till rätta med de nu avsedda
förfarandena. Emellerfid är det tveksamt om någon annan lagregel kan förhindra
betalningssabotage som vidtas t. ex. sedan gäldenären fått misstanke om att
hans skatteundanhållande är upptäckt men innan fordringen har överlämnats för
indrivning. Villkoret att fristen får förlängas endast om förfarandet har
företagits sedan fordringen har lämnats över för indrivning bör enligt
skattetilläggsutredningens mening utgå. Motsvarande bör gälla för fall som
avses i 7 S. Utmönstras detta villkor ur lagtexten föreligger behov av att på
annat sätt begränsa den tidsrymd inom vilken förfarande som avses i paragrafen
skall ha företagits för att kunna grunda beslut om förlängning.
Skattetilläggsutredningen anser att en praktisk lösning av problemet får anses
vara att förfarande av nu avsett slag. såvitt avser det allmännas fordran på
skatt, tull eller avgift, skall ha inträffat sedan tidpunkten för avlämnande av
deklaration eller annan liknande handling, som borde ha utgjort grund för
fordringen, har inträtt.

Olika modeller för att fastställa tidpunkten förs fram i
andra remissyttranden. Kronofogdemyndigheten i Karlskoga förespråkar en modell
där möjligheten till preskriptionsförlängning är knuten till tidpunkten för
fordrans fastställande. En sådan regel medför att parterna alltid i förväg vet
från vilken tidpunkt indrivningshindrande åtgärder kan föranleda preskriptionsförlängning.
Som utredningens förslag är utformat kan den betalningsskyldige inte veta när
nämnda tidpunkt inträffar. Kronofogdemyndigheten i Huddinge föreslår att
begränsningen skulle vara den som gäller för betalningssäkring, dvs. att den
period skattefordran avser gått till ända eller att skatten dessförinnan
förfallit till betalning. Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår
debiteringstillfället som utgångspunkt.

1 fråga om avgränsningen av den personkrets som avses i
paragrafen, anser skattetilläggsutredningen att med uttrycket "den som
svarar för betalningen av fordringen" måste förstås gäldenär och
borgensman men även företrädare som har ålagts betalningsskyldighet enligt 77 a
§ UBL genom lagakraftägande dom. De förfaranden som avses i den nu förevarande
paragrafen kan emellertid även företas av andra personer än de nu
nämnda, t. ex.

Prop. 1981/82:96 99

förmyndare. Vad angår juridisk persons skatteskuld kan
ofta förfarandena vidtas av någon som inte är i ställningen att han kan
"legalt" ha handlat för den juridiska personens räkning fastän det
kan antas att legal ställföreträdare har initierat eller godtagit åtgärden. Det
skulle leda till otillfredsställande konsekvenser om invändningar grundade på
sådana situationer skulle förhindra beslut om preskriptionsförlängning.
Bestämmelsen bör därför kompletteras med att avse även åtgärder av företrädare
för betalningsskyldig. Uttrycket "företrädare" bör ges samma innehåll
som företrädarebegreppet enligt bl. a. 77 a § UBL.

RSV
behandlar fallet, att en fordran kanske inte kan hållas vid liv gentemot
företrädare p. g. a. att företrädaransvaret inte hunnit fastställas. Intresset
av att hålla fordringen vid liv gentemot bolaget är i dessa fall stort. Likaså
kan återvinningsinstitutet i konkurs föranleda att en fordran bör hållas vid
liv gentemot bolaget. 1 nu anförda fall torde intresset att sabotera
förlängningsprocessen vara stort. Om företrädarprocessen inte hunnit så långt
att dom hunnit meddelas medför den föreslagna konstruktionen att möjligheten
att slutföra processen mot företrädare blir beroende av utgången i
förlängningsärendet. Företrädarens åtgärder med sin privata egendom -den
egendom som företrädarprocessen syftar till att åtkomma - kan enligt förslaget
i ett sådant läge inte föranleda preskriptionsförlängning, inte ens vad gäller
den presumtiva fordran som företrädarprocessen rör. 1 de fall det allmänna
förlorar företrädaransvarsmålet p. g. a. att fordringar preskriberats
tillkommer dessutom rättegångskostnaderna. En sådan ordning är enligt RSV:s
mening otillfredsställande och innebär i förhållande till de nuvarande
bestämmelserna en allvarlig försvagning av statens ställning gentemot de
personer mot vilka lagförslaget vänder sig. Om förslaget genomförs måste de nu
berörda olägenheterna undanröjas,

JK pekar
på att i bl. a, 6 och 7 SS förekommer uttrycket "den som svarar för
betalning av fordringen". JK vill ifrågasätta om man inte. för att underlätta
läsningen och förståelsen, kunde använda uttrycket "gäldenären eller annan
som svarar etc". Därmed uppnås bättre anknytning till främst 3 §.

Skatletilläggsutredningen
betonar det önskvärda i att reglerna om preskription är enkla och tydliga så
att såväl myndigheter och gäldenärer i varje situation utan egentliga
tolkningssvårigheter kan avgöra preskriptionsfrågan. I förevarande paragraf
har föreslagits ett subjektivt rekvisit för beslut om förlängning ("det
kan antas ha skett för att försvåra" etc. ,..). Självfallet måste detta villkor
normalt bedömas på grundval av objektivt iakttagbara fakta, vilket även framgår
av specialmotiveringen till paragrafen. Men det kan å andra sidan antas att
tvister om tolkningen av rekvisitets tillämplighet i det enskilda fallet måste
uppkomma. Skattetilläggsutredningen vill understryka att det här ju rör sig om
förlängning av preskriptionstid, alltså om beslut som inte återverkar på det
förfarande som har försvårat indrivningen. Mot denna bakgrund synes det fullt
försvarligt att byta ut det nämnda

Prop.
1981/82:96 100

subjektiva rekvisitet mot ett objektivt villkor,
förslagsvis att "förfarandet med hänsyn till föreliggande omständigheter
kan anses ha minskat det allmännas möjlighet att få betalt för
fordringen". 1 andra avseenden bör de objektiva villkoren skärpas.
Paragrafen föreslås sålunda få följande lydelse. "Preskriptionstiden får
förlängas om den som svarar för betalning av fordringen eller företrädare för
denne har överlåtit, upplåtit eller undanskaffat egendom av ej obetydligt
värde, som kunde ha tagits i anspråk vid indrivningen, och detta med hänsyn till
föreliggande omständigheter kan anses ha påtagligt minskat det allmännas
möjligheter att få betalt för fordringen.

Förlängning som nu avses får, i fråga om fordran som skall
påföras med ledning av gäldenärs uppgift till myndighet, beslutas endast om
åtgärd enligt första stycket har vidtagits sedan gäldenär lämnat eller hade
bort lämna den uppgift som grundar fordringen".

Föreningen Sveriges kronofogdar föreslår i sitt yttrande
att paragrafen ges ett mera vidsträckt innehåll, på så sätt att det räcker för
kronofogdemyndighet att visa sannolika skäl för att överlåtelse etc.
förekommit. Villkoret för förlängning bör enligt L/?Fförstärkas så att orden
"kan antas ha skett" utbyts mot "på sannolika skäl kan antas att
åtgärden vidtagits".

Sveriges advokatsamfund anser att lagtexten bör preciseras
så att därav framgår att förlängningsbeslut skall meddelas endast i klara fall
av indrivningssabotage. Formuleringen i paragrafen "och det kan antas ha
skett" bör ändras till "och det måste antas ha skett" eller
alternativt "och det får antas ha skett". Därigenom tvingas den
beslutande myndigheten till den avsedda noggranna prövningen av om
förutsättningarna för förlängning föreligger. Av författningsförslaget framgår
inte. enligt samfundet, om indrivningsåtgärd måste föregå heslut om
preskriptionsförlängning. 1 praktiken torde försök till undanskaffande av
egendom konstateras först i samband med indrivningsåtgärd. Samfundet anser att
det i klarhetens intresse bör intas en bestämmelse med innebörd att förlängning
får ske först sedan indrivningsåtgärd visat sig resultatlös eller otillräcklig.

Sveriges hantverks- och industriorganisalion -
Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund anser att
preskriptionsförlängning skall få ske endast då fordringen uppgår till
betydande belopp.

Kritik mot förslagets utformning i fråga om avgränsningen
av sabotageåtgärder framförs också av kammarrätten i Jönköping. Enligt
kammarrättens bedömning kan en lagstiftning, som utformas på det sätt som skett
i paragrafen, komma att innebära att gäldenärer med mindre god solvens löper
större risk än andra att få preskriptionstiden förlängd. Fall där exempelvis en
rörelseidkare med betalningssvårigheter avyttrar tillgångar i syfte att skaffa
sig ytterligare rörelsekapital torde ibland komma att vara svåra att särskilja
från fall där syftet är renodlat indrivningssabotage. Kammarrätten avstyrker
därför att en sådan bestämmelse som avses i 6 § införs.

Prop. 1981/82:96 101

2.4.3 7 §

Paragrafen anger förutsättningarna för förlängning av
preskriptionstid i det fall den betalningsansvarige eller ställföreträdare för
denne inte kan nås. Med hänsyn till ändamålet med bestämmelserna ifrågasätter
skattetilläggsutredningen om inte personkretsen som avses bör begränsas till
den betalningsskyldige och legal ställföreträdare. Uttrycket ställföreträdare
är inte entydigt och i vart fall kan det inte anses att vilken ställföreträdare
som helst kan vara behörig att fullgöra skyldigheter i utmätningsförfarandet,
t. ex. avlägga utmätningsed. Det särskilda villkor för förlängning av
preskriptionstid som föreslås i punkt 3, nämligen att det kan antas att egendom
som här i riket kan tas i anspråk vid indrivningen inte förslår till betalning
av fordringen, bör gälla även för förlängning med stöd av punkterna 1 och 2. De
sistnämnda punkterna kan lämpligen föras samman i en bestämmelse.

Skattetilläggsutredningen anser att kontakt med gäldenären
torde vara en grundläggande förutsättning för att kunna anmoda denne att betala
en fordran. För förlängning bör det därför räcka att gäldenären inte kan
anträffas. Det villkor som anges i punkt 2. att det kan antas att gäldenären
håller sig undan, bör därför lämpligen utgå.

Sveriges
köpmannaförbund anser att förlängning i de fall som avses i paragrafen bör få beslutas
endast då fordringen uppgår till betydande belopp. Det bör också ställas krav
på att gäldenärens beteende har skett eller kan antas ha skett för att försvåra
indrivningen av fordran. För förlängning enligt punkt 1 och 3 bör det enligt
LRF krävas att det görs sannolikt att ett illojalt undanhållande föreligger.
RSV anser att lagtexten bör omformuleras på motsvarande sätt som verket
föreslagit beträffande 6 §. RSV tolkar uttrycket "den som svarar för
betalningen av fordringen" så att det avser den som det finns i exegibel
fordran mot. Med hänsyn härtill och i enlighet med de synpunkter som berörts
under 6 § bör enligt RSV:s mening "ställföreträdare" omformuleras så
att begreppet motsvarar samma krets av personer som avses i bl. a. 77 a § UBL.

Sveriges advokatsamfund fäster uppmärksamheten på den
regel som föreslås under punkt 3. Denna regel syns enligt samfundet innebära
att preskriptionstiden får förlängas - förutsatt att övriga rekvisit är
uppfyllda- så snart den skattskyldige är utländsk medborgare som är bosatt i
sitt hemland. Situationen kan t. ex. vara att en dansk medborgare, vilken är
bolagsman i ett handelsbolag med i övrigt svenska bolagsmän, har påförts svensk
skatt p.g.a. handelsbolagets verksamhet i Sverige. Samfundet vill ifrågasätta
om preskriptionstiden i sådant fall bör fä förlängas, så mycket mer som det
nordiska handräckningsavtalet ger svenska myndigheter möjlighet att få fordran
indriven i Danmark på i princip samma villkor som om den skattskyldige var
bosatt i Sverige. Det bör enligt samfundets mening prövas om lagtexten kan
utformas så att regeln endast kommer att avse svenska

Prop. 1981/82:96 102

medborgare som stadigvarande vistas utomlands. Om regeln
likväl anses böra behälla den generella utformningen så bör i vart fall av
motiven framgå att nordiska medborgare, som är bosatta i sina respektive
hemländer, bör undantas från tillämpningen av samma regel med hänsyn till
existensen av det nordiska handräckningsavtalet.

2.4.4 8 §

I paragrafen sägs att preskriptionstiden får förlängas om
den som svarar för betalningen av fordringen skriftligen förbundit sig att
betala i särskilda poster och förlängningen är nödvändig för att betalningen
skall kunna fullgöras.

JK anser
att efter ordet fullgöras bör läggas till "inom preskriptionstiden".
Betalning av fordran torde, enligt skatletilläggsutredningen. i och för sig
kunna fullgöras utan förlängning av preskriptionstiden eftersom frivillig betalning
av preskriberad fordran får godtas. Avsikten med bestämmelsen torde dock vara
att genom förlängning skall undvikas att fordringen preskriberas. Orden
"för att betalningen skall kunna fullgöras" bör därför bytas ut mot
"för att förbindelsen skall kunna godtas".

Kronofogdemyndigheten
i Södertälje tar,upp frågan om vilken karaktär förbindelsen att betala har. För
att indrivning över huvud taget skall få ske krävs en giltig exekutionsurkund.
Det är främmande för svenskt indrivningsväsende att vid sidan av
exekutionsurkunden låta gäldenären skriva på en särskild skuldförbindelse. En
sådan skuldförbindelse skulle formellt sett kunna åberopas i ett iagsökningsmäl
med följd att gäldenären ålades dubbel betalningsskyldighet, nämligen dels
enligt beskattningsmyndighetens beslut, dels enligt lagsökningsutslaget.
Däremot är det vanligt att kronofogdemyndigheten upprättar ett
skriftligt'avbetalningsmedgivande och låter gäldenären skriftligen bekräfta
att han fått del av det. Ett sådant avbetalningsmedgivande bör. om
avbetalningstiden är tillräckligt lång. kunna åberopas för ett beslut om
preskriptionsförlängning. Kronofogdemyndigheten - som finner den föreslagna
bestämmelsen riktig i sak - anser att föreslagna 8 S fått en språkligt sett
mindre lyckad utformning. Orden "skriftligen förbundit sig att
betala" bör bytas ut.

Kronofogdemyndigheten
i Lidköping, som är tveksam till lämpligheten av att förlänga
preskriptionstiden i samband med avbetalningsuppgörelse, ifrågasätter om inte
ränta skall utgå för tid efter "den vanliga preskriptionstiden",
förslagsvis gällande diskonto med 4 % tillägg. Kronofogdemyndigheten i
Lindesberg anser att förslaget bör kompletteras med ett andra stycke som medger
möjlighet att förlänga preskriptionstiden om det är nödvändigt för att
betalning skall kunna fullgöras genom införsel.

RSV
behandlar i sitt yttrande ett par punkter i paragrafen. Enligt verkets mening
bör "nödvändigt" ersättas mctl "skäligen erfordras". Genom
en sådan ändring ges kronofogdemyndigheten möjlighet att förlänga amorteringstiden
i syfte att inte tvinga giiklenären att leva pa existensminimum. Ett

Prop. 1981/82:96 103

sådant beslut kan vara skäligt i vissa efterbeskattningssituationer.
Likaså kan den föreslagna uppmjukningen få till följd att gäldenären kan
behålla kapitalvaror som är av stort värde för just honom eller henne. RSV
tolkar utredningens uttalanden i specialmotiveringen på så sätt att
förlängningsbeslut endast kan meddelas om en realistisk amorteringsplan leder
till att hela fordringen betalas. En sådan tolkning stöds också av
lagtextförslagets uttryck "fullgöra". RSV ifrågasätter om detta är
avsikten och om det är lämpligt.

2.4.5 9§

Såsom /?5K tidigare anfört i de allmänna synpunkterna på
lagförslaget bör enligt verkets mening endast ett förlängningsbeslut kunna
fattas. Om. utredningens förslag följs bör lagtexten förtydligas genom tillägg
enligt

följande. "..... Förlängning får ske sammanlagt med
högst tio är". Den

föreslagna lagtextens formulering "Beslutet innebär att
preskriptionstiden i fråga om den beslutet avser löper ytterligare två
kalenderår" är något oklar. Av beslutet torde, såvitt RSV förstår, endast
framgå gäldenärens namn. Beslutet borde således endast kunna anses
"avse" gäldenären. Utredningen uttalar dock att ett beslut om
förlängning bör avse själva fordringen som sådan och gälla alla som vid
tidpunkten för beslutet om förlängning svarade för betalning av fordringen. I
enlighet härmed borde lagtexten ha följande

lydelse. ".... preskriptionstiden i fråga
om den fordran beslutet

avser. . . .".

2.4.6 10 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om rättsverkningarna av
förlängningsbeslut när flera är betalningsansvariga för samma fordran. Mot
förslaget har kraftiga invändningar riktats.

Hovrättenför
Nedre Norrland anför följande. För civila fordringar gäller i normalfallet att
såväl fordran som borgensansvar eller solidariskt ansvar uppkommer samtidigt
medan detta ej alls behöver vara fallet inom skatte-, tull- och avgiftsområdet.
Detta torde därför kunna motivera en regel om fullt ansvar för solidariskt
ansvariga under en för envar självständig preskriptionstid. Om man enligt
huvudregeln emellertid skall ha självständiga preskriptionsperioder förefaller
det dock något oegentligt att, för det fall en av de ansvariga ådrager sig ett
förlängningsbeslut, detta också enligt 10 S får till följd att
preskriptionstiden för övriga ansvariga skulle kunna bli förlängd. Ett
förlängningsbeslut mot någon som genom myndighetsbeslut är solidariskt ansvarig
för fordringen bör därför enligt hovrättens mening ej beröra övriga ansvarigas
preskriptionstider.

Enligt
kammarrättens i Jönköping mening är de av utredningen anförda skälen inte
tillräckliga för att låta beslut beträffande en gäldenär få så långtgående
rättsverkningar, som det här är fråga om, mot andra eventuella
betalningsansvariga.

Prop. 1981/82:96 104

Kritiska till förslaget att förlängningsbeslut skall gälla
även solidariskt betalningsansvariga är även LRF samt SAF, Svenska
bankföreningen och Sveriges industriförbund. De tre sistnämnda
remissinstanserna anser att bestämmelserna i den föreslagna 10 § bör utgå och
ersättas med en föreskrift att endast den som föranlett
preskriptionsförlängning skall drabbas av densamma. Detta anses också lämpligt
av rent praktiska skäl; i annat fall skulle de solidariskt ansvariga behöva indras
i handläggningen av förlängningsärendet.

Den föreslagna regleringen medför enligt /?.SVjämfört med
14 S iförslaget att betalningsansvaret kan bli beroende av när förlangningsbeslutet
fattas. Utredningens avsikt är att förlängningsbeslut skall kunna meddelas
tidsmässigt när som helst under preskriptionstiden. Detta innebär att om en
arbetsgivare med stöd av 75 § första stycket UBL åläggs betalningsansvar året
efter det att arbetstagaren påförts skatten kan preskriptionstiden för
arbetstagarens betalningsansvar bli beroende av när förlängningsbeslut fattas.
Om arbetsgivaren uppfyller rekvisiten för förlängning och förlängningsbeslutet
fattas inom den preskriptionstid som löper för arbetstagaren omfattas enligt 10*!
även arbetstagaren av förlangningsbeslutet. Om förlängningsbeslutet fattas
under det sista året av arbetstagarens preskriptionstid berörs enligt 14 S
arbetstagaren inte av förlängningsbeslutet. Såsom utredningen forinulerat
lagtextförslaget koiuiuer 10 S att också bli tillämplig i de fall
förlängningsbeslut fattas med stöd av 8 S.

RSV framhåller emellertid att de nu påpekade effekterna
har mindre praktisk betydelse för de betalningsansvariga med hänsyn fill att
den allmänna tioåriga preskriptionstiden gäller beträffande eventuella regresskrav
solidarerna emellan. Det anförda torde dock få betydelse för
förlängningsprocessen, eftersom besvär enligt 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen
(1971:291) får anföras av den som beslutet angår. Sålunda kan även sådana
förlängningsbeslut som med stöd av 8 § i förslaget fattas i största samförstånd
med gäldenären p.g.a. innehållet i 10 § bli föremål för en invecklad process.

1 svfte att \ iniia större klarhet föreslår./A.' att
uttrycket "förlängningstiden" byts ut mot uttrvcket "den
förlängda preskriptionstiden". Även skattetill-läggsiiiredniiigeit
föreslår vissa oml'ornuilering;ir s;uiit att paragrafen skall kompletteras med
ett andra stycke, där del utsågs att beslut om förlängning av preskriptionstid
inte galler mot borgensman som har gjort förbehåll för borgens giltighet vid
sådant beslut.

2.4.7 II §

1 paragrafen föreskrivs att beslut om ITiriangning giillcr
gen;ist. Vidare sägs att föisäljning av inmätt egendom cllci- liknande åtgärd inte
får äga rum innan beslutet har vunnit laga krall, Nägra reniissinsianscr. RSV. skatietill-läggsiiircdningcn.
lokalavdelningen för Stockholms län av föreningen Sveri-

Prop. 1981/82:96 105

ges kronofogdar och kronofogdemyndigheten i Malmö
ifrågasätter om inte en uppmjukning av försäljningsförbudet bör ske. Den nämnda
lokalavdelningen och kronofogdemyndigheten i Lindesberg anser att det av paragrafen
klart bör framgå att försäljningsförbudet inte omfattar egendom som utmätts
före preskriptionstidens utgång.

Skatletilläggsutredningen uttalar följande. Avsikten med
paragrafen torde ha varit att beslut varigenom preskriptionstiden förlängs
skall gälla även om det inte vunnit laga kraft. 1 praktiken har bestämmelsen
betydelse endast för kronofogdemyndighets beslut och bör uttryckligen begränsas
till att avse sådant beslut. Med hänsyn härtill bör bestämmelsen flyttas och
placeras efter 15 S i lagförslaget. Visst undantag bör göras i andra meningen
(jfr förslaget fill utsökningsbalk).

2.5 Innebörden av preskription m. m.

2.5.1 12 §

Förslaget innebär i första punkten inte någon ändring i
gällande rätt. En fordran som omfattas av lagförslaget anses utsläckt så snart
den har preskriberats. Därefter får fordringen inte användas för kvittning mot
genfordran som gäldenären kan ha mot det allmänna, Erlägger gäldenären
betalning för preskriberad fordran, skall återbetalning ske till honom om han
inte kände till att fordringen var preskriberad och trots detta ändå vill
betala.

För att bättre beskriva det rättsläge som avses med
preskription bör det enligt skattetilläggsulredningens mening i paragrafen
anges att preskription av fordran enligt denna lag innebär att fordringsrätten
ej längre föreligger.

/?5V anser också att det direkt av lagtexten bör framgå
att fordringen är att anse som utsläckt. Lagtexten bör också förtydligas genom
att orden "eller företagsinteckning" fogas efter ordet
"panträtt" samt kompletteras så att preskription som inträffar efter
det att utmätning skett inte påverkar utmätningens giltighet.

Även kronofogdemyndigheten i Göteborg föreslår att
paragrafen lörtvdli-gas med ett tillägg beträffande företagsinteckning.
Kronofogdemyndigheten i Södertälje föreslår att ordet "panträtt" byts
ut mot "förmånsrätt" i svfte att klargöra att utmätning som skett
före preskriptionsd;igen får fullföljas. Kronofogdemyndigheten i Malmö påpekar
att har pant enligt lagen (197iS:(S(S2) om säkerhet vid skattefordringar emottagits
och bedöms pantens värde täcka fordringen, kan tydligen beslut om förliingning
underlåtas, även om \illkoicii i övrigt fiHcliggcr,

Prop. 1981/82:96 106

2.5.2 LU

1 paragrafen föreskrivs att preskription av huvudfordran
även omfattar fordran pä ränta och annan tilläggsförpliktelse samt fordran på
grund av borgen.

Av betänkandet framgår indirekt enligt skattetillägsutredningen
att borgensåtagande att betala fordran, även om denna har preskriberats enligt
UBL:s bestämmelser, grundar betalningsskyldighet för borgensmannen. Med hänsyn
till detta bör enligt skattetilläggsutredningens uppfattning paragrafen förses
med följande tillägg "om ej annat framgår av borgensåtagandets
innehåll".

Även RSV framför liknande uppfattning.

2.6 Behörighet att fatta beslut m. m.

2.6.1 15 §

I första stycket föreskrivs att beslut om förlängning av preskriptionsfid
skall fattas av den kronofogdemyndighet, som skall verkställa indrivning av
fordringen.

Ett par
remissinstanser anser att formuleringen är oklar och att osäkerhet kan råda om
på vilken kronofogdemyndighet det ankommer att fatta beslut. För att undvika
tolkningssvårigheter anser kronofogdemyndigheterna i Huddinge och Lindesberg
att det klart bör anges att behörighetsregeln syftar på den kronofogdemyndighet
som har målet för indrivning vid den tidpunkt då fråga om förlängning
uppkommer, dvs. inte nödvändigtvis den kronofogdemyndighet där fordran
uppdebiterats. Förslag till omformulering förs fram

av RKsom
föreslår en lydelse enligt följande " kronofogdemyndighet

som verkställer indrivning av fordringen "
och av skattetilläggsutred

ningen som föreslår att orden "som skall verkställa indrivning av
fordringen"

byts ut mot "som har att driva in fordringen".

Kronofogdemyndigheterna i Stockholm och Huddinge tar upp
frågan om beslutsbehörighet i fråga om preskriptionsförlängning i mål enligt 64
S UBL. s. k. handräckningsmål. Handräckningsmålen återredovisas efter verkställighetsförsök
till sökanden och kronofogdemyndigheten har vanligen inte målen för indrivning
när preskriptionstiden närmar sig.

Enligt andra stycket paragrafen får beslut om förlängning
fattas utan kommunikation enligt 15 S förvaltningslagen. JK anser att en
bestämmelse av detta slag naturligtvis är nödvändig. För att regeln inte skall
missbrukas bör emellertid i lagtexten anges att regeln får användas bara i
vissa fall. Tidsfaktorn kan t. ex. vara ett skäl men om förlängningsfrågan tas
upp i god tid är detta inte fallet. Även Sveriges advokatsamfund tar upp frågan
om kommunikation. Sanniianfattningsvis anser samfundet att uppfattningen, att
kommunikation om möjligt skall sökas med gäldenären. på lämpligt sätt bör komma
till uttryck i lagtexten.

Prop. 1981/82:96 107

2.7 Besvär m. m.

2.7.1 18 §

Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter de i 18 §
föreslagna reglerna om talerätt för kronofogdemyndighet. För det fall
kronofogdemyndighet ges beslutanderätt synes det ej lämpligt att myndigheten
också utför det allmännas talan vid besvär över myndighetens beslut. Statens
rätt bör, i likhet med vad som i stort sett i övrigt gäller inom området för
skatter, tullar och avgifter, lämpligen bevakas av RSV. Detta bör för övrigt
gälla även för det fall kronofogdemyndighet ej erhåller den i utredningen
föreslagna beslutanderätten, dock att ärendet i länsrätt naturligtvis bör
upptagas till prövning efter ansökan från vederbörande kronofogdemyndighet.

Beträffande förslaget att kronofogdemyndighet skall föra
det allmännas talan enligt paragrafen, påpekar /?5Katt om bestämmelsen behålls,
skall det allmännas talan föras av RSV (se 2 kap, 30 § andra stycket i
förslaget till utsökningsbalk),

2.8 Övriga författningsförslag

2.8.1 Uppbördslagen

Av utredningens förslag följer bl, a. att arbetsgivarens
ansvarighet inte får fastställas sedan arbetstagarens ansvarighet för skatten
upphört, men har fordran dessförinnan fastställts, får denna indrivas.
Förslaget innebär enligt /?5Vtill skillnad mot f. n.. att arbetsgivarens
regresskrav mot arbetstagaren enligt 76 S UBL på grund av indrivning hos
arbetsgivaren kan uppkomma även efter det att arbetstagarens ansvar för skatten
har upphört. Arbetstagaren blir i dessa fall således inte fri från skulden
trots att statens fordran pä arbetstagaren har preskriberats. Förslaget leder
endast till att arbetstagaren får arbetsgivaren som borgenär i stället för
staten.

Lokala skattemyndigheten i Helsingborg ifrågasätter varför
det i den kvarstående lydelsen av 71 § UBL skall stå "fem år efter
utgången av det uppbördsår, då sådan osv." och föreslår att ändring sker
till kalenderår.

2.8.2 Tullagen

Enligt bestämmelserna i 21 S tullagen (1973:670) gäller
att till betalning förfallen tull och annan införselavgift skall indrivas av
utmätningsman pa framställning av tullmyndighet samt att 60 S 1-3 mom. UBL
därvid äger motsvarande tillämpning. Med hänsyn till utformningen av 1 S i
förslaget till lag om preskription av skattefordringar ifrågasätter generahullstyrelsen
om inte nuvarande lydelse av nämnda paragraf i tullagen bör ändras.

Prop. 1981/82:96 108

Bilaga 3 De remitterade förslagen

1 Förslag till

Lag om preskription av skattefordringar m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

I § Denna lag gäller i fråga om preskription av fordringar
som tillkommer det allmänna och som drivs in enligt bestämmelserna i
uppbördslagen (1953: 272) eller tullagen (1973: 670). Den fillämpas dock inte
på fordringar enligt studiestödslagen (1973: 349).

Preskription.stid

Ordinarie preskriptionstid

2 § En fordran preskriberas fem år efter utgången
av det kalenderår då den

förföll till betalning. Har fordringen fastställts till sitt belopp sedan den

förfallit till betalning, räknas dock preskriptionstiden i fråga om den del av

fordringen som dessförinnan inte varit indrivningsbar från utgången av det

kalenderår då fastställelsen ägde rum.

Preskriptionstid vid anstånd m. m.

3 § Medges den som svarar för
betalning av en fordran helt eller delvis anstånd med betalningen, preskriberas
fordringen i motsvarande mån tidigast två år efter utgången av det kalenderår,
då anståndet upphörde att gälla.

4 § Förordnas god man enligt
ackordslagen (1970: 847) innan fordringen har preskriberats, preskriberas den
tidigast två år efter utgången av det kalenderår, då förordnandet meddelades
eller, om ackord kommer till stånd, efter utgången av det kalenderår då
ackordet skall vara fullgjort.

Första
stycket gäller dock inte om god man förordnas under tid då preskriptionstiden
är förlängd endast på grund av att ansökan har ingivits enligt 12 § eller
enligt ett icke lagakraftägande beslut om förlängning.

5 § Får den som svarar för betalning av en
fordran helt eller delvis uppskov

med betalningen enligt kronofogdemyndighetens skriftliga medgivande,

preskriberas fordringen såvitt gäller honom tidigast vid utgången av det

kalenderår, dä betalningen skall vara fullgjord enligt medgivandet. Ford-

Prop. 1981/82:96 109

ringen preskriberas härigenom dock inte senare än fem är
efter utgången av det kalenderår, då preskription annars skulle inträda enligt
2 §.

Preskriptionstid vid beslut om preskriptionsförlängning

6 § Preskriptionstiden får på
kronofogdemyndighetens ansökan förlängas av

länsrätten mot den som svarar för betalning av en fordran, om han

1.
har överlåtit,
undanskaffat eller upplåtit särskild rätt till egendom och det kan antas att
han gjort detta för att försvåra det allmännas möjligheter att fä betalt för
fordringen,

2.
har saknat känt
hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig,

3.
inte har kunnat
anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han
uppehållit sig samt det kan antas att han hållit sig undan eller

4.
har stadigvarande
vistats utomlands.

En förlängning enligt första stycket 2-4 far beslutas
endast om de förhållanden som anges där förelegat sedan fordringen överlämnats
för indrivning och särskilda skäl inte talar mot en förlängning.

Bestämmelserna om förlängning i fall som avses i första
stycket 2-4 är tillämpliga på en juridisk person, om sådana förhållanden som
anges där har förelegat i fråga om företrädare för den juridiska personen.

7 § Vid tillämpning av 6 S skall
preskriptionstiden förlängas till utgången av femte kalenderåret efter det dä
preskription annars skulle inträda enligt 2§.

8 8 Har ansökan om förlängning av
preskriptionstiden ingivits inom den tid och i den ordning som föreskrivs i 12 S.
preskriberas fordringen tidigast, när lagakraftägande beslut på grund av
ansökningen föreligger.

Innebörden av preskription

9 8 Preskription innebär att åtgärder för att få
betalt för en fordran inte får

vidtas. Har fordringen innan preskription inträtt helt eller delvis
säkerställts

genom sådan åtgärd, får dock denna fullföljas efter preskriptionstidens

utgång.

Under tid då preskriptionstiden är förlängd endast på
grund av att ansökan har ingivits enligt 12 S eller enligt ett icke lagakraftägande
beslut om förlängning, får åtgärd för att få betalt för fordringen inte vidtas
utöver vad som krävs för att säkerställa den. Lös egendom som hastigt falleri
värde eller kräver alltför kostsam vård får dock säljas.

Prop. 1981/82:96 110

Har ansökan om förlängning av preskriptionstiden
återkallats eller lämnats utan bifall enligt beslut, som har vunnit laga kraft,
skall åtgärd som avses i andra stycket såvitt möjligt återgå.

10 § Preskription av en huvudfordran
omfattar även fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse samt fordran på
grund av borgen.

11 § Preskription inskränker inte det
allmännas rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken det allmänna har
panträtt till säkerhet för fordringen.

Behöriga myndigheter m. m.

12 § Ansökan om förlängning av preskriptionstid
enligt 6 § görs av den

kronofogdemyndighet som skall vidta åtgärder för att få betalt för

fordringen. Mål om sådan förlängning prövas av länsrätten i det län. där

sökande myndighet har sin verksamhet.

Ansökningen skall ha kommit in till länsrätten före
utgången av preskriptionstid som gäller enligt 2-5 §§.

13 8 Det allmännas talan i mål om förlängning av
preskriptionstid enligt 6 §

förs i kammarrätt och regeringsrätten av riksskatteverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982,

Lagen tillämpas även på fordringar som har förfallit till
betalning före ikraftträdandet och som inte har preskriberats dessförinnan
enligt äldre bestämmelser.

Fordringar som avses i andra stycket preskriberas ej före
den 1 januari 1984, om inte preskription skulle ha inträtt dessförinnan även
enligt äldre bestämmelser.

2 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs i fräga om uppbördslagen (1953:272)'

dels att 71 och 77 a §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att
rubriken närmast före 70 8 skall lyda "Efterkrav m.m.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

71 8

1 m
om . Åtgärder för uttagande

av skatt må icke vidtagas mot skatt

skyldig senare än fem år efter utgång

en av det uppbördsår, under vilket

skatten skolat erläggas enligt verk

ställd debitering eller, i fråga om

preliminär skatt som avses i 27 § 2

mom. vid 2), fastställts till betal

ning.

Utan
hinder av vad i första stycket sägs må kammarrätts eller regeringsrättens
beslut i mål, där anstånd med betalning av skatt medgivits i anledning av
besvär, verkställas inom en tid av två år från utgången av det uppbördsår, då
beslutet meddelades.

2 m
o m . Har arbetsgivare verk

ställt skatteavdrag för preliminär

skatt men icke inbetalat det innehåll

na beloppet, må lokal skattemyndig

het icke fastställa ansvarighet för

arbetsgivaren senare än fem år efter

utgången av det uppbördsår då sådan

kvarstående skatt skulle ha erlagts,

som svarar mot preliminär skatt för

det inkomstår då skatteavdraget verk

ställdes. Avser skatteavdraget kvar

stående skatt, må fastställelsen icke

ske senare än fem år efter utgången av

det uppbördsår, under vilket skatten

skolat erläggas enligt verkställd debi

tering.

1 mom.
Har arbetsgivare gjort avdrag för preliminär skatt eller kvarstående skatt men
inte betalat in det innehållna beloppet, får den lokala skattemyndigheten inte
ålägga arbetsgivaren betalningsskyldighet på grund härav, i fråga om
preliminär skatt senare, än sju år eller, ifråga om kvarstående skatt, senare
än fem år efter utgången av det kalenderår, då avdraget gjordes.

2 m o m . Har arbetsgivare underlåtit att göra avdrag för
preliminär skatt eller kvarstående skatt, får den lokala skattemyndigheten, om
inte annat följer av andra stycket, inte ålägga arbetsgivaren betalningsskyldighet
på grund härav, i fråga om preliminär skatt, senare än sju år eller, i fråga om
kvarstående skatt, senare än fem år efter utgången av det kalenderår, då
avdraget skulle ha gjorts.

' Lagen omtryckt 1972:75, Senaste lydelse av lagens rubrik
1974:771

Nuvarande lydelse

Åtgärder för indrivning av skatt, som arbetsgivare
innehållit genom skatteavdrag, må icke vidtagas senare ån fem år efter utgången
av det uppbördsår då beslut otn fastställelse enligt första stycket meddelades.

Har arbetsgivare underlåtit att verkställa skatteavdrag,
må hans ansvarighet för skatten icke fastställas och ej heller åtgärder för
uttagande av skatten vidtagas mot honom sedan arbetstagarens ansvarighet för
skatten upphört enligt 1 mom.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må kammarrätts eller
regeringsrättens beslut varigenom arbetsgivare ålagts ansvarighet för
arbetstagares skatt verkställas inom en tid av två år från utgången av det
uppbördsår då beslutet meddelades.

3 m o m . Har enligt ackordslagen (1970:847) god man förordnals
före utgången av tid som angives i 1 eller 2 mom., må utan hinder av vad som i
nämnda moment sägs åtgärder för uttagande av skatt vidtagas inom ivå år från
utgången av det uppbördsår då förordnandet skett eller, om ackord kommer till
stånd, från utgången av det uppbördsår då ackordet skolat vara fullgjort.

77

Har den som företräder arbetsgivare, som är juridisk
person, verkställt skatteavdrag men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåtit att betala det innehållna beloppet i tid och ordning som i 77 §
sägs. är

Föreslagen lydelse

Har skattskyldig beviljats anstånd med betalning av skatt
i avvaktan på kammarrätts eller regeringsrättens beslut med anledning av
besvär, får i fall som avses i första stycket betalningsskyldighet åläggas
arbetsgivaren inom en tid a\ ytterligare högst två år, räknat från utgången av
det kalenderår, då domstolens beslut meddelades.

a§

Har någon, i egenskap av företrädare för arbetsgivare som
är juridisk person, verkställt skatteavdrag men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåtit att betala det innehållna beloppet i tid och ordning som i 77 8

Prop. 1981/82:96

Nuvarande lydelse

han jämte arbetsgivaren betalningsskyldig för
skattebeloppet jämte restavgift. Betalningsskyldigheten må jämkas eller
eftergivas när särskilda skäl föreligga.

Talan om åläggande av betalningsskyldighet enligt första
stycket föres vid allmän domstol.

Yrkande om åläggande av betalningsskyldighet som nu sagts
må icke framställas och ej heller åtgärder för indrivning vidtagas sedan
arbetsgivarens ansvarighet för skattebeloppet bortfallit på grund av
bestämmelserna i 71 §. Utan hinder härav må dom, varigenom sådan betalningsskyldighet
ålagts, verkställas inom en tid av två år från utgången av det uppbördsår då
domen vunnit laga kraft. Hos den som blivit ålagd betalningsskyldighet må
indrivning ske i samma ordning som gäller för restförd skatt.

Den som erlagt skattebelopp eller restavgift på grund av
betalningsskyldighet enligt första stycket äger söka beloppet åter av
arbetsgivaren. - Därvid gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i 76 § om
uttagande av skatt som arbetsgivare betalat för arbetstagare.

113

Föreslagen lydelse

sägs, är han tillsammans med arbetsgivaren
betalningsskyldig för skattebeloppet och den restavgift som belöper på detta.
Betalningsskyldigheten/år jämkas eller e/iterge5 om rfe/ föreligger särskilda
skäl.

Talan om
att ålägga betalningsskyldighet enligt första stycket skall föras vid allmän
domstol. Talan får inte väckas sedan arbetsgivarens betalningsskyldighet för
skattebeloppet har bortfallit enligt lagen (1981:000) om preskription av
skattefordringar m.m. Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får
indrivning ske i samma ordning som gäller för restförd skatt.

Den som har fullgjort betalningsskyldighet för skattebelopp
eller restavgift enligt första stycket får söka beloppet åter av arbetsgivaren.
Därvid tillämpas bestämmelserna i 76 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fordringar
som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före ikraftträdandet.

8 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 96

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

Härigenom
föreskrivs att 48 och 48 a S§ lagen (1968:430) om mervärdeskatt' skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

48 8-

Betalas
icke skatt i behörig tid och ordning indrives skatt och restavgift.

Bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272) om indrivning, avkortning
och avskrivning samt efterkrav och preskription gäller i tillämpliga delar i
fråga om mervärdeskatt. Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken får äga rum
vid indrivning av mervärdeskatt och restavgift på skatten.

Betalas
inte skatt i behörig tid och ordning skall skatten och den restavgift, sotn
belöper på denna, drivas in.

Bestämmelserna
i uppbördslagen (1953:272) om indrivning, avkortning och avskrivning samt efterkrav
gäller i tillämpliga delar i fråga om mervärdeskatt. Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken
får äga rum vid indrivning av mervärdeskatt och restavgift på skatten.

48 a 8

Har
någon, i egenskap av företrädare för skattskyldig som är juridisk person, uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in skatt i rätt tid och
ordning, är han tillsammans med den skattskyldige betalningsskyldig för
skattebeloppet och restavgift enligt 47 8. Betalningsskyldigheten får jämkas
eller efterges om det förehgger särskilda skäl.

Talan
om att ålägga betalningsskyldighet skall föras vid allmän domstol. Talan får
inte väckas sedan den skattskyldiges betalningsskyldighet för skattebeloppet
har bortfallit enligt lagen (1981:000) om preskription av skattefordringar m.m.

Har den som företräder skattskyldig, som är juridisk
person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att inbetala skatt i
rätt tid och ordning, är han jämte den skattskyldige betalningsskyldig för
skattebeloppet och restavgift enligt 47 §. Betalningsskyldigheten får jämkas
eller eftergivas när särskilda skäl föreligger.

Talan om åläggande av betalningsskyldighet/örei vid
allmän domstol. Talan får ej väckas och åtgärd för indrivning får ej vidtagas
sedan den skattskyldiges ansvarighet för skattebeloppet bortfallit på grund av
preskription. Utan hinder härav får

' Lagen omtryckt 1979:304.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:885, - Lydelse
enligt prop, 1980/81:84, LU 24. rskr 351.

Nuvarande lydelse

dom, varigenom betalningsskyldighet ålagts, verkställas
inom en tid av två år från utgången av det kalenderår, under vilket domen
vunnit laga kraft. Hos den som blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning
ske i samma ordning som gäller för skatt.

Den som erlagt skattebelopp eller restavgift på grund av
betalningsskyldighet enligt första stycket äger söka beloppet åter av den
skattskyldige.

Föreslagen
lydelse

Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får
indrivning ske i samma ordning som gäller för skatt.

Den som fullgjort betalningsskyldighet för skattebelopp
eller restavgift enligt första stycket får söka beloppet åter av den
skattskyldige.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om
fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före
ikraftträdandet.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning

Härigenom
föreskrivs att 27 a § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

27 a 8-

Har den
som företräder skattskyldig, som är juridisk person, uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet underlåtit att inbetala skatt i rätt tid och ordning, är han
jämte den skattskyldige betalningsskyldig för skattebeloppet och ränta därå
enligt 27 8. Betalningsskyldigheten får jämkas eller eftergivas när särskilda
skäl föreligga.

Talan om åläggande av betalnings-

Har någon,
i egenskap av företrädare för skattskyldig som är juridisk person, uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in skatt i rätt tid och ordning,
är han tillsammans med den skattskyldige betalningsskyldig för skattebeloppet
och ränta som belöper på detta enligt 27 8. Betalningsskyldigheten får jämkas
eller efterges om det föreligger särskilda skäl.

Talan om att ålägga betalnings-

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:863, Senaste lydelse
1973:"929,

Prop. 1981/82:96

Nuvarande lydelse

skyldighet enligt första stycket föres vid allmän domstol.
Talan får ej väckas och åtgärder för indrivning få ej vidtagas sedan den
skattskyldiges ansvarighet för skattebeloppet bortfallit på grund av
preskription. Hos den som blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske
i samma ordning som gäller för skatt.

Den som erlagt skattebelopp eller ränta/7(3 grund av
betalningsskyldighet enligt första stycket äger söka beloppet åter av den
skattskyldige.

116

Föreslagen lydelse

skyldighet enligt första stycket skall föras vid allmän
domstol. Talan får inte väckas sedan den skattskyldiges betalningsskyldighet
för skattebeloppet har bortfallit enligt lagen (1981:000) om preskription av
skattefordringar m.m. Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får
indrivning ske i samma ordning som gäller för skatt.

Den som fullgjort betalningsskyldighet för skattebelopp
eller ränta enligt första stycket får söka beloppet åter av den skattskyldige.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fordringar
som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före ikraftträdandet.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom
föreskrivs att 20 8 lagen (1958:295) om sjömansskatt' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

20 8-

Har redare underlåtit verkställa avdrag för sjömansskatt,
må hans eller sjömannens ansvarighet för skatten icke fastställas och ej heller
åtgärder för uttagande av skatten vidtagas senare än fem år efter utgången av
det är, under vilket skatteavdraget skolat verkställas.

Revisionskrav mot redare i anledning av att innehållen
sjömansskatt icke inbetalats må icke fastställas

' Lagen omtryckt 1970:933,

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777,

2 Senaste
lydelse 1974:777.

Har en
redare underlåtit verkställa avdrag för sjömansskatt,/år hans eller sjömannens
betalningsskyldighet för skatten inte fastställas senare än fem år efter utgången
av det år, under vilket skatteavdraget ii(//e/;a verkställts.

Revisionskrav mot en redare med anledning av att
innehållen sjömansskatt inte har betalats in får inte

Nuvarande lydelse

senare än fem år efter utgången av det år, under vilket
skatteavdraget verkställdes.

Åtgärder för indrivning av innehållen sjömansskatt må
icke vidtagas senare än fem år efter utgången av det år, under vilket fråga om fastställelse
av revisionskravet prövats av sjömansskattenämnden eller, i fall som avses i
17 a § andra stycket, det år under vilket redovisning för den period skatten
avser inkommit till sjömansskattekontoret.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må kammarrätts eller
regeringsrättens beslut, varigenom redare eller sjöman ålagts ansvarighet för
sjömansskatt, verkställas inom en tid av två år från utgången av det år då
beslutet meddelades.

Har enligt ackordslagen

(1970:847) god man förordnats före utgången av tid som angives
i det föregående, må utan hinder av vad ovan sägs åtgärder för uttagande av
skatt vidtagas inom två år från utgången av det år då förordnandet skett eller,
om ackord kommer till stånd, från utgången av det år då ackordet skolat vara
fullgjort.

Föreslagen lydelse

fastställas senare än fem år efter utgången av det år,
under vilket skatteavdraget verkställdes.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om
fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före
ikraftträdandet.

6 Förslag till

Lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

Härigenom föreskrivs i fråga om kupongskattelagen
(1970:624)'

dels att 28 8 skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 28 8 skall utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. ' Senaste
lydelse av lagens rubrik 1974:996,

7 Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter

enligt
lagen om allmän försäkring, m.m.

Härigenom
föreskrivs att 30 och 30 a 8§ lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen om allmän försäkring, m.m.' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

30 § -

försäkringsverket.

Införsel
enligt 15 kap. utsökningsbalken får äga rum vid indrivning av avgifter som
debiteras enligt denna lag.

Vad i
uppbördslagen (1953:272) och föreskrifter angående tillämpningen av nämnda lag
stadgas om restavgift, indrivning och redovisning av restförd skatt, avkortning
och avskrivning av skatt, antagande av ackordsförslag som rör skatt samt
upprättande av balanslängd skall tillämpas också i fråga om avgiftsbelopp som
avses i 29 8; dock skall befogenhet, som enligt 58 § 2 mom. angivna lag
tillkommer länsstyrelse eller riksrevisionsverket, i stället utövas av
riksförsäkringsverket. I fråga om efterkrav och preskription tillämpas
föreskrifterna i 70 och 71 §§ uppbördslagen, dock o/r vad 170 8 2 mom. nämnda
lag sägs beträffande länsstyrelse i stället skall gälla riks-

Vad i uppbördslagen (1953:272) och föreskrifter angående
tillämpningen av lagen föreskrivs om restavgift, indrivning och redovisning
av restförd skatt, avkortning och avskrivning av skatt, antagande av
ackordsförslag som rör skatt samt upprättande av balanslängd skall tillämpas
också i fråga om avgiftsbelopp som avses i 29 8. Befogenhet, som enligt 58 8 2
mom. nämnda lag tillkommer länsstyrelse eller riksrevisionsverket, skall dock
i stället utövas av riksförsäkringsverket. I fråga om efterkrav j/:ö// föreskrifterna i 70 8
uppbördslagen tillämpas. Vad i 70 8 2 mom. nämnda lag sägs beträffande
länsstyrelse skall dock i stället gälla riksförsäkringsverket.

30 a 8-Har någon, i egenskap av företrädare för
arbetsgivare som är juridisk person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåtit att betala in arbetsgivaravgift i rätt tid och ordning, är han
tillsammans med arbetsgivaren betalningsskyldig för avgiftsbeloppet och den restavgift
som belöper på detta. Betalningsskyldigheten får jämkas eller efterges om det
föreligger särskilda skäl.

1 Lagen omtryckt 1974:938.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:938,

2 Lydelse enligt prop, 1980/81:84. LU 24, rskr
351,

- Senaste Ivdcfsc 1980:314.

Prop. 1981/82:96 119

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Talan om att ålägga betalnings- Talan om att ålägga
betalningsskyldighet enligt första stycket skall skyldighet enligt första
stycket skall föras vid allmän domstol. Talan får föras vid allmän domstol.
Talan får inte väckas och åtgärd för indrivning inte väckas sedan
arbetsgivarens inte vidtas sedan arbetsgivarens betalningsskyldighet
för avgiftsbe-ansvarighet för avgiftsbeloppet har loppet har
bortfallit enligt lagen bortfallit på grund av preskription. (1981:000)
om preskription av En dom på betalningsskyldighet får skattefordringar m.m.
Hos den som dock verkställas inom två är från har blivit ålagd betalningsskyldighet
utgången av det kalenderår då domen får indrivning ske i samma ordning vann
laga kraft. Hos den som har som gäller för arbetsgivaravgift, blivit ålagd
betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för arbetsgivaravgift.

Den som har fullgjort betalningsskyldighet för
arbetsgivaravgift eller restavgift enligt första stycket får söka beloppet åter
av arbetsgivaren. Därvid tillämpas bestämmelserna i 76 8 uppbördslagen
(1953:272).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om
fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före
ikraftträdandet.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 13 8 lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 8'

Om ej annat följer av denna lag gäller uppbördslagen
(1953:272) i tillämpliga delar i fråga om felparkeringsavgift. Reglerna om restavgift
skall dock inte tillämpas. Regeringen får föreskriva avvikelser från uppbördslagen,
när det gäller avkortning, avskrivning och det administrativa förfarandet i
fråga om felparkeringsavgift. Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken får äga
rum vid indrivning av felparkeringsavgift.

Åläggande enligt 6 8 andra stycket får ej utfärdas senare
än ett år efter den dag då överträdelsen skedde.

1 Lydelse enligt prop, 198(1/81:84. LU 24. rskr 351,

Prop. 1981/82:96 120

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Åtgärd för indrivning av felparkeringsavgift får ej
vidtagas senare än fem år efter den dag överträdelsen skedde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fordringar
som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före ikraftträdandet.

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden

vid olovligt byggande m.m.

Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1976:666) om påföljder
och ingripanden vid olovligt byggande m.m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 8

Betalas ej avgift inom den tid som anges i 27 8, får
avgiften jämte restavgift, beräknad enligt 58 8 1 mom. uppbördslagen
(1953:272), indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indrivning
av skatt.

Vid fördelning mellan staten och kommunen av medel som har
influtit skall medel i första hand avsättas för kommunens fordran.

Åtgärd för indrivning av avgift får ej vidtagas, sedan fem
år har förflutit från det beslutet eller domen angående avgiften vann laga
kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om
fordringar som enligt dessa bestämmelser har preskriberats före
ikraftträdandet.

Prop. 1981/82:96 121

10 Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade

skattefordringar
m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 8 lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m.m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 8'

Fordran på slutlig skatt enligt uppbördslagen (1953:272)
och fordran på slutlig avgift enligt författning, som anges i 1 8 7 denna lag,
har förmånsrätt endast om den tidrymd till vilken skatten eller avgiften är att
hänföra har gått till ända innan beslutet om egendomsavträde meddelades.

Med sådan fordran på skatt eller avgift på vilken
förordningen (1862:10) om tioårig preskription och om kallelse å okända
borgenärer är tillämplig följer förmånsrätt endast om konkursansökningen gjorts
inom fem år efter utgången av det kalenderår under vilket skatten eller
avgiften skolat erläggas enligt lag eller författning eller, om särskilt
beslut meddelats om betalningstid, enligt detta beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Senaste lydelse 1974:771 (övergångsbest,).

Prop. 1981/82:96 122

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-11-05

Närvarande: justifierådet Fredlund, regeringsrådet Brodén,
justitierådet Palm.

Enligt lagrådet den 23 oktober 1981 tillhandakommet utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1981 har regeringen på
hemställan av statsrådet och chefen för budgetdepartementet beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till

1.
lag om
preskription av skattefordringar m. m.,

2.
lag om ändring
i uppbördslagen (1953:272),

3.
lag om ändring
i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

4. lag om ändring i lagen (1959:92) om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,

5.
lag om ändring
i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

6.
lag om ändring
i kupongskattelagen (1970:624),

7. lag om ändring i lagen (1959:552)
om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m.,

8.
lag om ändring
i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

9. lag om ändring i lagen (1976:666)
om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.,

10. lagom ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skatteford

ringar m. m.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessor Per-Erik Nistér.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om preskription av skattefordringar m. m.

1§

Nuvarande
preskriptionsbestämmelser på skatte- och avgiftsområdet är av två olika slag. I
första hand ges bestämmelser om den tidrymd under vilken indrivningsåtgärder
får vidtas sedan det allmännas anspråk fastställts och förfallit till betalning
(s. k. indrivningspreskription). Vidare innehåller åtskilliga författningar
bestämmelser om särskilda tidsfrister för själva fastställandet till betalning
av anspråket (s. k. talerättspreskription). 1 den allmänna motiveringen till
den föreslagna lagen om preskription av skattefordringar m. m. anges att
förslaget avser en reform endast av bestämmelserna om indrivningspreskription
under det att reglerna om

Prop.
1981/82:96 123

talerättspreskription
inte omfattas av förslaget (avsnitt 2.1). Denna begränsning till reglerna om
indrivningspreskription bör framgå redan av den inledande paragrafen.

Lagrådet
föreslår att 1 § får följande lydelse:

"Denna lag gäller i
fråga om preskription av rätten att driva in fordringar som tillkommer det
allmänna och som drivs in enligt bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272)
eller tullagen (1973:670). Den tillämpas dock inte på fordringar enligt
studiestödslagen (1973:349)."

28

12
8 första meningen uppställs .som huvudregel, att en fordran preskriberas fem
år efter utgången av det kalenderår, då den förföll till betalning. Eftersom
förslaget med preskriptionstid åsyftar en tidrymd under vilken indrivning av
fordran får ske, utgör fordringens förfallodag, såsom departementschefen
framhållit, en naturlig utgångspunkt för beräkning av preskriptionstiden.
Trots regelns avfattning avses med fordringens förfallotid inte allfid den
verkliga förfallotiden. När anstånd har förekommit, skall nämligen enligt
motiven som utgångspunkt för preskriptionstiden gälla den dag då fordringen
skulle ha förfallit till betalning, om anstånd inte medgetts. För att uppnå
överensstämmelse mellan lagtext och motiv bör detta anges i paragrafen. När
delar av en fordran förfaller till betalning vid olika tider, bör preskripfionstiden
beräknas för varje del för sig. Detta torde också vara förslagets ståndpunkt.
Även på denna punkt framstår ett förtydligande av lagtexten som önskvärt.

Från berörda huvudregel
görs i förslaget undantag genom bestämmelsen i paragrafens andra mening. Har en
fordran fastställts till sitt belopp sedan den förfallit till betalning, skall
enligt denna bestämmelse preskripfionstiden i fråga om den del av fordringen
som dessförinnan inte var indrivningsbar räknas från utgången av det kalenderår
då fastställelsen ägde rum. Bestämmelsen förutsätter tydligen för sin
tillämplighet, att skattefordran eller annan hithörande fordran förfaller till
betalning redan innan den blivit till sin storlek fastställd och att den
sålunda förfallna fordringen eller del därav blir indrivningsbar först när den
fastställts till sitt belopp. Bestämmelsen avses framför allt bli tillämplig
dels vid den typ av reglering som förekommer i lagen om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning och i lagen om mervärdeskatt dels i fall då arbetsgivare
gjort skatteavdrag men inte inbetalat det innehållna beloppet (77 8
uppbördslagen) och då betalning av sjömansskatt uteblivit eller erlagts med för
lågt belopp (17 8 lagen om sjömansskatt).

Vad till en början angår
lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbe-skattning föreskrivs i den bl. a.,
att skattskyldig skall avge deklaration för varje beskattningsperiod och i
deklarationen ange det skattebelopp som enligt deklarationen belöper på
beskattningsperioden (5 8). Det åligger den

Prop. 1981/82:96 124

skattskyldige att inom tid som är föreskriven för deklarationens
avgivande inbetala det i deklarationen angivna skattebeloppet (26 8 första
stycket). Erläggs inte skattebeloppet inom den tiden kan fordran på beloppet
indrivas (28 8). Eftersom förfallen fordran på det i deklarationen angivna
skattebeloppet är indrivningsbar utan föregående fastställelse är den
föreslagna undantagsbestämmelsen inte tillämplig på sådan fordran, vilken
följaktligen preskriberas enligt huvudregeln. Om beskattningsmyndigheten eller
besvärsmyndighet fastställer skatten till högre belopp än som skolat betalas
enligt deklarationen eller, när beslut förut meddelats i saken, enligt närmast
föregående beslut, åligger det den skattskyldige att betala det felande
beloppet inom fid som beskattningsmyndigheten bestämmer (27 § första stycket).
Detsamma gäller, när skatt fastställts utan att deklaration har avgetts (27 8
första stycket). Inte heller fordran på felande belopp kommer att falla under
undantagsbestämmelsen, därför att dylik fordran, såsom följer av sistnämnda
lagrum, förfaller till betalning först efter fastställelsen.

Beträffande
härefter lagen om mervärdeskatt stadgas däri bl. a., att den som är
redovisningsskyldig för sådan skatt skall lämna deklarafion för varje
redovisningsperiod inom viss i lagen bestämd frist (22 §). Om så sker, anses
skatten fastställd i enlighet med deklarationen utan att något beslut härom
meddelas (32 8). Har deklaration inte lämnats, anses skatten utan något beslut
fastställd till O kronor (32 8). Skall skatten bestämmas till annat belopp än
som anses fastställt enligt 32 8, fordras formligt beslut om fastställelse av
skatten (33-38 8§). Skatt som fastställts genom formligt beslut skall betalas
inom fid som länsstyrelsen bestämmer (43 8). Skatt som utan formligt beslut
anses fastställd i enlighet med deklarationen förfaller till betalning den dag
då deklarationen senast skall lämnas (42 § sammanställd med 43 8). Av denna
reglering följer att varken fordran på skatt som anses fastställd i enlighet
med deklaration eller fordran på skatt som fastställts i formligt beslut
förfaller till betalning före fastställelsen. Även dessa fordringar faller
alltså utanför undantagsbestämmelsens tillämplighetsområde.

Enligt stämpelskattelagen (1964:308) skall i vissa fall
till ledning för fastställelse av stämpelskatt deklaration avges till riksskatteverket
inom vissa i lagen angivna tider (27 och 29 8§). När deklarationsplikt
föreligger, har den skattskyldige att inbetala skatten inom deklarationsfristen
(36 8 andra stycket). Fordran på stämpelskatt som skall utgå enligt
deklarationen förfaller således till betalning vid deklarationsfristens utgång
och preskriberas enligt huvudregeln. Om stämpelskatten av
beskattningsmyndigheten eller besvärsmyndighet fastställs till belopp som
överstiger vad som skolat utgöras enligt deklarationen eller, då beslut förut
meddelats i saken, enligt det beslut som närmast föregått, åligger det den
skattskyldige att inom tid som beskattningsmyndigheten bestämmer inbetala det
felande beloppet (36 § andra stycket). Detsamma gäller, om skatt fastställts,
ehuru deklaration inte avgetts (36 8 andra stycket). Till skillnad frän vad
som antagits i remissprotokollet kommer även fordran på felande stämpelskatt,
för vilken

Prop.
1981/82:96 125

beskattningsmyndigheten bestämt förfallodag, att
preskriberas enligt huvudregeln, därför att förfallodagen inträffar efter fastställelsedagen.

Även i
andra fall då myndighet fastställer skatt eller avgift till högre belopp än som
skolat utgå enligt deklaration eller fidigare beslut eller vad därmed jämställs
och särskild förfallodag bestäms för det tillkommande beloppet, kommer fordran
på detta belopp att preskriberas enligt huvudregeln.

Beträffande
härefter det i 77 8 uppbördslagen behandlade fallet att arbetsgivare gjort
skatteavdrag men underlåtit att inbetala beloppet framgår av 24 8
uppbördslagen, att preliminär A-skatt som innehållits genom skatteavdrag på
arbetstagares lön förfaller till betalning den 18 i den uppbördsmånad som
infaller närmast efter utgången av den månad då skatteavdraget gjordes. Enligt
vad som upplysts för lagrådet kan det i många fall dröja flera år efter
förfallodagen, innan det kommer till skattemyndighets kännedom, att
arbetsgivare gjort skatteavdrag utan att inbetala det innehållna beloppet.
Tydligt är därför, att förfallotiden inte utgör någon lämplig utgångspunkt för
preskriptionstidens beräkning, när det gäller fordran som avses i 77 §
uppbördslagen. Förslaget utgår ifrån att preskriptionstiden för sådan fordran
skall med tillämpning av undantagsregeln räknas från utgången av det
kalenderår, då fordringen fastställts till sitt belopp. Med fastställelse torde
här åsyftas beslut av lokal skattemyndighet enligt 55 8 uppbördskungörelsen,
eftersom uppbördslagen inte själv innehåller någon bestämmelse om fastställelse
av fordran enligt 77 8. Till grund för förslagets ståndpunkt i denna del ligger
tydligen den bedömningen att fordran enligt 77 8 uppbördslagen inte är indrivningsbar
förrän efter det fordringen fastställts. Denna bedömning rimmar emellertid
mindre väl med ordalydelsen av 77 8 uppbördslagen som enligt sin avfattning
knyter indrivningsbar-heten till förfallodagen och inte till någon därefter
infallande fastställelsedag. I nämnda paragraf stadgas nämligen, att om
arbetsgivare gjort skatteavdrag men inte inbetalat det innehållna beloppet i
tid och ordning som är föreskriven i uppbördslagen beloppet får indrivas hos
arbetsgivaren i samma ordning som gäller för restförd skatt (jfr avfattningen
av 17 b 8 första stycket sjömansskattelagen).

Även när
det gäller fordran på sjömansskatt föreligger såsom framhållits i
remissprotokollet behov av annan utgångspunkt för preskriptionsfidens beräkning
än förfallodagen. I fråga om fordran på innehållen men ej inbetald sjömansskatt
utgår förslaget ifrån att undantagsregeln i 2 8 skall vara tillämplig inte bara
när fordringen fastställts i härför stadgad ordning utan även när krav på
betalning för fordringen lämnats obestritt av redaren. Som undantagsregeln är
avfattad, synes den inte bli fillämplig i sistnämnda fall, som kännetecknas av
att någon fastställelse inte äger rum. Är avsikten att undantagsregeln skulle
vara analogt tillämplig i berörda fall, kan inte dagen för kravets
framställande, såsom antagits i remissprotokollet, bli avgörande för
preskriptionstidens beräkning utan den dag då tiden för erinran mot kravet
utgår utan att bestridande sker.

Prop. 1981/82:96 126

Av det ovan anförda framgår att det på åtskilliga punkter kan
råda delade meningar om undantagsregelns räckvidd och innebörd. Regeln kommer
med all sannolikhet att vålla tillämpningssvårigheter. Som lätt inses, möter
betydande svårigheter att i en enkel och klar regel fånga de sinsemellan
olikartade fall, då preskriptionstiden kan behöva beräknas från annan
utgångspunkt än förfallodagen. Lagrådet föreslår med hänsyn härtill att
undantagsregeln utgår och att huvudregeln förses med förbehåll för fall då
annat är särskilt föreskrivet. Om så sker, får behövliga undantag från
huvudregeln - i stället för att sammanföras i en generell bestämmelse av mer
eller mindre svårhanterlig natur - regleras var för sig i vederbörande
specialförfattning. Med den här skisserade lagtekniken kan exempelvis i 77 8
uppbördslagen föreskrivas, att åtgärder för indrivning av belopp som där avses
inte får vidtas senare än fem år efter utgången av det kalenderår då lokal
skattemyndighet meddelat beslut om arbetsgivarens ansvarighet för beloppet.
Undantag behöver även göras bl. a. i sjömansskattelagen (jfr 20 8 i lagen) och
i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Någon fullständig kartläggning av de
författningar, i vilka specialregler om preskriptionstidens beräkning kan
behöva införas, har inte kunnat ske under lagrådsbehandlingen. Det är också
möjligt att, med bibehållande av tanken att varje undantag behandlas för sig,
samla specialreglerna i ett andra stycke i 2 8 enligt följande modell: Preskriptionsfiden
räknas dock i fråga om

1) fordran enligt 77 8 uppbördslagen
från utgången av det kalenderår då lokal skattemyndighet meddelade beslut om
arbetsgivarens betalningsskyldighet;

2) fordran på felparkeringsavgift från
utgången av det kalenderår då åläggande att betala avgiften utfärdades;

3) fordran osv.

Om i de berörda författningarna i stället kan preciseras
vad som i preskriptionshänseende skall anses som förfallodag bortfaller
givetvis i motsvarande mån behovet av särskilda regler i författningarna eller
i 2 § preskripfionslagen.

38

Denna paragraf behandlar frågan om verkan i
preskriptionshänseende av anstånd med betalning, medan 5 8 reglerar samma fråga
vid uppskov med betalning. I gängse juridiskt språkbruk är anstånd med
betalning och uppskov med betalning synonyma begrepp. Med sådan terminologi kan
det i 5 8 reglerade fallet i och för sig inbegripas under 3 8.1 förslaget torde
emellertid begreppen anstånd och uppskov användas i speciell betydelse.
Förslaget synes med anstånd avse senareläggning av förfallofid med stöd av
uttrycklig författningsmässig reglering och med uppskov åsyfta sådan

Prop. 1981/82:96 127

senareläggning av förfallotid som kronofogdemyndighet
enligt sedvana beslutar om.

Mot bakgrunden av det anförda föreslår lagrådet, att 3 8
får följande lydelse:

"Har
enligt därom meddelade bestämmelser anstånd med betalning av en fordran eller
del därav medgetts den som svarar för betalningen, preskriberas fordringen i
motsvarande mån tidigast två år efter utgången av det kalenderår, då anståndet
upphörde att gälla.

Om preskriptionstid vid uppskov av kronofogdemyndighet
gäller 5 8."

4 8 andra stycket

Paragrafens första stycke innehåller en motsvarighet fill
den regel om framskjutet preskripfionsinträde vid förordnande av god man enligt
ackordslagen som för närvarande återfinns i 71 8 3 mom. uppbördslagen.
Förutsättning för sådan framflyttning av preskripfionsfiden är enligt
förslaget att godmansförordnandet meddelas innan det allmännas fordran har
preskriberats enligt bestämmelserna om ordinarie och särskild preskriptionstid
i 2, 3 och 5 8§.

I
paragrafens andra stycke regleras verkan i preskripfionshänseende av ett godmansförordnande
i det fall preskriptionstid löper interimistiskt enligt 8 8 i förslaget i avbidan
på lagakraftägande beslut i ärende om preskriptionsförlängning med stöd av 6 8
förslaget. I andra stycket stadgas sålunda att regeln i första stycket om
framskjutet preskriptionsinträde inte är tillämplig, om god man förordnas under
fid då "preskriptionsfiden är förlängd endast på grund av att ansökan har
ingivits enligt 12 8 eller enligt ett icke lagakraftägande beslut om
förlängning". Formuleringen av denna föreskrift kan emellertid ge intryck
av att två skilda fall av förlängning åsyftas, ehuru vad som avses endast är
sådan temporär förlängning som följer av den föreslagna bestämmelsen i 8 8.
Samma formulering används även i 9 8 andra stycket av förslaget.

För enkelhetens skull föreslår lagrådet att 4 8 andra
stycket får följande lydelse:

"Första stycket gäller dock inte om god man förordnas
under tid då preskriptionstiden är förlängd endast med stöd av 8 8."

Om vad lagrådet här anfört beaktas bör motsvarande ändring
göras i 9 8 andra stycket i förslaget.

6 8 tredje stycket

Som förutsättning för förlängning av preskriptionstid för
det allmännas fordran mot en juridisk person föreskrivs i 6 8 tredje stycket
att förhållanden som anges i första stycket 2-4 (utevaro- och utlandsfallen)
har förelegat i fråga om en företrädare för den juridiska personen. 1
specialmotiveringen fill

Prop.
1981/82:96 128

detta
stadgande sägs att tillämpligheten av bestämmelsen förutsätter att företrädarens
förhållanden kan antas ha haft betydelse för möjligheterna att driva in
fordringen. Vidare sägs att detta följer av föreskriften i paragrafens andra
stycke att särskilda skäl inte får tala mot en förlängning av preskripfionstiden.

Lagrådet
kan i och för sig instämma i vad som sålunda mofivledes uttalas om
företrädarens förhållanden som en ytterligare förutsättning för förlängning av
preskriptionstid mot en juridisk person. Avsikten med föreskriften i tredje
stycket får i anslutning fill motivuttalandet antas vara att möjliggöra en förlängning
i utevaro- och utlandsfallen när företrädaren haft sådan befattning med den
juridiska personens verksamhet som får antas kunna inverka på betalningen av
det allmännas fordran. Den i motiven gjorda hänvisningen fill regeln om
särskilda skäl kan emellertid i detta sammanhang inte anses vara tillfyllest. I
stället bör vad som anförs i mofiven om förutsättningarna för förlängning av
preskriptionstid enligt lagrådets mening komma fill direkt uttryck i lagtexten.

Med
hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att 6 8 tredje stycket får följande
lydelse:

"Mot
en juridisk person får förlängning enligt första stycket 2-4 beslutas, om
sådana förhållanden som anges där har förelegat i fråga om en företrädare för
den juridiska personen och detta med hänsyn till företrädarens inflytande över
eller befattning med den juridiska personens verksamhet kan antas ha varit av
betydelse för det allmännas möjligheter att få betalt för sin fordran."

98

Lagrådet
har vid 1 8 föreslagit, att lagens begränsning fill indrivningspreskription
markeras redan i den inledande paragrafen. 19 8 första stycket definieras
innebörden av begreppet preskription så, att "åtgärder för att få betalt
för en fordran inte får vidtas". Uttrycket drar enligt lagrådets mening inte
på ett tillräckligt tydligt sätt upp gränsen mot talerättspreskription. Lagrådet
föreslår att uttrycket byts ut mot orden "rätten att driva in en fordran
bortfaller". Om så sker, bör uttrycket "sådan åtgärd" i första
stycket utbytas mot orden "särskild åtgärd" och i andra stycket orden
"få betalt för" ersättas med orden "driva in".

Såsom
framgår av vad lagrådet anfört under 4 8 andra stycket bör även av annan
anledning en viss jämkning ske av andra stycket.

Lagrådet
föreslår sålunda att 9 8 får följande lydelse:

"Preskripfion
innebär, att rätten att driva in en fordran bortfaller. Har fordringen innan
preskription inträtt helt eller delvis säkerställts genom särskild åtgärd, får
dock denna fullföljas efter preskriptionsfidens utgång.

Under
tid då preskriptionstiden är förlängd endast med stöd av 8 8 får åtgärd för att
driva in fordringen inte vidtas utöver vad som krävs för att säkerställa den.
Lös egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför

Prop. 1981/82:96 129

kostsam vård får dock säljas.

Har ansökan om förlängning av preskriptionsfiden
återkallats eller lämnats utan bifall enligt beslut, som har vunnit laga kraft,
skall åtgärd som avses i andra stycket såvitt möjligt återgå."

10 8

Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse om verkan
av preskripfion när borgen föreligger. Bestämmelsen har samma innehåll som 8 8
i den allmänna preskripfionslagen (1981:130), nämligen att preskripfion av
huvudfordran också omfattar fordran på grund av borgen. Om solidariska
skuldförhållanden i övrigt finns ingen särbestämmelse i den föreslagna
särskilda preskriptionslagen. Av motiven rörande innebörden av preskripfion
(avsnitt 2.5) och av de övriga författningsförslagen framgår emellertid, att en
ändring är åsyftad när det gäller solidarisk ansvarighet som är fastställd i
lag. Ändringen innebär, att preskription av en fordran hos den som är
skattskyldig inte längre skall ha någon betydelse för möjligheten att driva in
fordringen hos den som ålagts ett garanfiansvar för betalningen (garanfigäl-denären).

Lagbestämmelser om solidarisk ansvarighet finns i inte
obetydlig omfattning på det område som berörs av förslaget. Flera
författningar innehåller bestämmelser som anger, att under vissa
förutsättningar företrädare skall jämte skattskyldig juridisk person vara
betalningsskyldig för innehållen skatt eller avgift som inte betalats in fill
det allmänna. Sådana regler finns i uppbördslagen (77 a 8), lagen om
mervärdeskatt (48 a 8), lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
(27 a 8), lagen om sjömansskatt (17 8, som hänvisar fill 77 a 8 uppbördslagen)
och lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.
(30 a 8). Ansvarigheten är avsedd och uppbyggd som ett solidariskt ansvar med
den skattskyldige som huvudgäldenär. I samtliga fall anges, att talan mot
företrädaren inte får väckas och att indrivningsåtgärd mot denne inte får
vidtas sedan den skattskyldiges ansvar bortfallit på grund av preskripfion.
Från denna princip görs vissa undantag om rätt till indrivning under två år
efter det företrädaren förklarats betalningsskyldig genom lagakraftvunnen dom
(se t. ex. 77 a 8 tredje stycket uppbördslagen). Det finns i samtliga fall
också en regel som innebär, att företrädare som betalat skattebeloppet och
vissa tilläggsavgifter får söka beloppet åter av den skattskyldige. I fråga om
bl. a. skatt enligt uppbördslagen kan härvid utmätningsman driva in beloppet på
samma sätt som skatt, frånsett att införsel inte får användas.

I uppbördslagen (75, 75 a och 76 8§) och i lagen om
sjömansskatt (17 och 18 8§) finns bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare
resp. redare att under vissa omständigheter jämte den skattskyldige
arbetstagaren eller sjömannen svara för skattebelopp som skolat innehållas men
ändå betalats ut. Reglerna i sjömansskattelagen är konstruerade så att redarens
och sjömannens ansvar upphör i princip samtidigt. Uppbördslagen (71 8 2 mom. 9 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 96

Prop. 1981/82:96 130

tredje och fjärde styckena) innehåller en uttrycklig
regel, som beträffande arbetsgivaren innebär att, med visst undantag,
betalningsskyldighet inte får fastställas och indrivning inte får ske, sedan
fordringen preskriberats hos arbetstagaren. Även här finns en bestämmelse om
regressrätt.

Av remissen framgår inte några andra situationer av
solidarisk betalningsskyldighet på det offentligrättsliga området. Ytterligare
fall finns emellertid. Lagrådet vill särskilt nämna 8 § vägtrafikskattelagen,
där - i motsats till de förut angivna ansvarssituationer som till sin
konstruktion närmast är jämförliga med borgen - flera gäldenärer svarar
solidariskt för en gemensam skuld.

De överväganden i remissen, som leder till förslaget om
upphävande av sambandet mellan huvudgäldenärens ansvarighet och rätten att
driva in betalning hos garanti gäldenären, berör konkret endast de redovisade
bestämmelserna i uppbördslagen. Motiven är kortfattade. Någon olägenhet av vad
som gäller nu har inte angetts. Till grund för ställningstagandet läggs en
jämförelse med förhållandena när det gäller "civila" fordringar. Det
anförs att det solidariska ansvaret för dessa normalt uppkommer samtidigt med
huvudfordringen, medan detta inte behöver vara fallet inom skatteområdet.
Utifrån enbart detta konstaterande finner departementschefen en regel om
"fullt ansvar för de solidariskt ansvariga under en för envar självständig
preskriptionstid" vara motiverad. Att en fordran mot en solidariskt
ansvarig skall kunna göras gällande i sin helhet, även om den preskriberats i
förhållande till annan gäldenär, är enligt departemenstchefen en konsekvens av
det nyss sagda.

Frågan om regressrätt för garantigäldenären mot den
huvudansvarige, om betalningen sker efter det att dennes ansvar upphört på
grund av preskription, berörs inte alls i remissen. Frågan får anses ha
särskild vikt med hänsyn till att förlängning av preskriptionstiden för en garantigäldenär
enligt förslaget inte skall leda till en motsvarande förlängning hos huvudgäldenären.
Enligt upplysningar som lämnats lagrådet utgår förslagen från förutsättningen,
att, om betalningsskyldighet för garantigäldenären fastställts, denne får en
regressfordran i betalningsögonblicket, oavsett om han betalar före eller efter
tidpunkten för preskription hos huvudgäldenären. Det har vidare förutsatts, att
garanfigäldenären kan återkräva beloppet av den huvudansvarige enligt de
regler som gäller för preskription av privata fordringar. Uppfattningen stöds
på de förut berörda bestämmelser i uppbördslagen m.fl. lagar enligt vilka den
som svarar för annans skatt eller avgift har rätt att återkräva vad han har erlagt.

Den förordade nya ordningen har i författningsförslagen
kommit till uttryck genom att de förut angivna bestämmelserna, där det sägs att
ansvarighet för huvudgäldenären är en förutsättning för att fordringen skall
kunna drivas in hos garantigäldenären, har tagits bort. Departementschefen har
ansett det obehövligt att i den nya preskriptionslagen ta upp någon

Prop. 1981/82:96 131

bestämmelse motsvarande den som kommittén hade föreslagit
(se 14 8 lagförslaget i bilaga 1 till remissen).

Lagrådet, som anser en uttrycklig regel i den särskilda
preskriptionslagen vara påkallad om den ifrågavarande avvikelsen från gällande
rätt skall göras, får i sakfrågan anföra följande.

Den jämförelse med fordringar på civilrättens område som
lagts till grund för förslaget synes inte vara hållbar som motivering för den
principiella ändring som föreslås. Det kan anmärkas, att också enligt de
allmänna preskriptionsreglerna i princip skilda preskripfionstider skall
beräknas vid solidarisk ansvarighet. Frågan om beräkningen av preskripfionstid
har i förarbetena fill preskriptionslagen inte ansetts vara avgörande för
frågan om verkan av preskription i solidariska skuldförhållanden (se prop.
1979/80:119 s. 74). Utslagsgivande måste i stället vara om skulden skall anses
fortsatt kvarstå hos garantigäldenären eller ej. De anförda mofiven leder
enligt lagrådets mening inte på något sätt fram till den lösning som valts.

Enligt
nuvarande ordning gäller, i den mån särbestämmelser inte har meddelats, den
allmänna preskriptionslagen också för alla fordringar som tillkommer det
allmänna (se 1 8 denna lag). De regler i den lagen som nu närmast är av
intresse, dvs. 8, 9 och i viss mån även 4 8§, bygger på den allmänna principen
att den som solidariskt svarar för annans skuld blir fri från ansvaret när huvudgäldenären
inte längre är betalningsskyldig. Det är vidare förutsatt, att den garanfigäldenär
som betalar efter det att fordringen preskriberats hos huvudgäldenären inte har
någon regressrätt mot denne (se prop. 1979/80:119 s. 96 vid 4 8; se också
beträffande fidpunkten för uppkomsten av en regressfordran samma prop. s. 89
vid 2 8). På den s. k. specialpreskriptionens område har i vissa avseenden en
annan ordning vunnit insteg - se Rodhe i Svensk Juristtidning 1979 s. 627 f med
där anmärkt rättsfall NJA 1975:449.

Den koppling till huvudgäldenärens ansvarighet som, i
linje med vad som gäller enligt de allmänna reglerna, har skett i de tidigare
nämnda specialförfattningarna på skatteområdet tycks enligt motiven till dessa
bestämmelser ha befunnits vara i princip självfallen (se t. ex. ett uttalande
vid tillkomsten av bl. a. 77 a 8 uppbördslagen, prop. 1967:130 s. 131 nederst).
Rättsläget blir, om reglerna tas bort, svårbedömt och bör analyseras närmare.
Oavsett vilken lösning som väljs, bör denna komma till synes i uttryckliga
lagregler. Det kan beträffande valet av lösning anmärkas följande.

I den mån under en för garantigäldenären
"överskjutande" preskriptionsfid betalning kan drivas in men
regressrätt inte föreligger är det inte längre fråga om garantiansvar utan om
ett självständigt ansvar för skatten. Detta bör i så fall också utformas som
ett sådant. Beträffande å andra sidan ett system med regressrätt, oberoende av
preskription hos huvudgäldenären. måste framhållas, att det skulle göra preskripfionen
för denne närmast

Prop. 1981/82:96 132

meningslös.
Det torde - frånsett vad som sagts förut om möjligheten till införsel -
nämligen vara likgiltigt för denne för vems räkning fordringen drivs in hos
honom. De sociala syften som delvis bär upp preskriptionsreglerna (jfr det nyss
anmärkta rättsfallet NJA 1975:449) sätts också ur spel om regressrätt kan göras
gällande, när preskription inträtt. Från rättssäkerhetssynpunkt måste mot en
sådan ordning riktas den invändningen, att det bör framgå klart för envar gäldenär
under vilken fidrymd han har anledning att bevara bevisning om ett
fordringsanspråk som kan riktas mot honom.

Lagrådet finner
sammantaget, att förslaget i denna del behöver ytterligare övervägas, innan det
kan läggas till grund för lagstiftning. I detta läge torde en lösning vara, att
nuvarande regler får gälla i vart fall tills vidare, även om detta måste
innebära, att de nya reglerna i 5 och 6 8§ i den föreslagna preskriptionslagen
om förlängning av preskriptionstid inte kan utnyttjas helt i solidariska
ansvarsförhållanden. Förutom de ändringar som i så fall skall göras i förslagen
rörande uppbördslagen och övriga berörda specialförfattningar bör enligt
lagrådets uppfattning en hänvisning fill 9 § i den allmänna preskriptionslagen
tas in i den särskilda preskriptionslagen. Hänvisningen behövs för de fall av
solidarisk ansvarighet, där- såsom vid ansvar enligt 8 8 vägtrafikskattelagen -
för närvarande reglerna i 9 § allmänna lagen torde vara att tillämpa. Den torde
också, oberoende av den fråga som nu har diskuterats, vara påkallad för vissa
fall av frivilliga ansvarsåtaganden, t. ex. då flera åtagit sig borgensansvar
för annans skatteskuld. Reglerna i den allmänna preskriptionslagen synes, om
den nya lagen antas, inte kunna utan att hänvisning sker tillämpas i något
avseende som rör förhållandet till det allmänna som borgenär för fordran som
omfattas av de nya bestämmelserna. En sådan hänvisning som nu förordats kan tas
in i 10 8 och bör då lämpligen omfatta också de regler om ränta,
tilläggsförpliktelse och borgen som inte innebär någon avvikelse från de
allmänna reglerna. Ett undantag för särskilda föreskrifter i speeialförfattningarna
måste göras.

Lagrådet
föreslår att 10 8 får följande lydelse:

"Bestämmelserna
i 8 8 andra stycket och 9 8 preskriptionslagen (1981:130) äger motsvarande
tillämpning på fordringar som avses i denna lag, om annat inte följer av
särskilda bestämmelser."

12
8

Ansökan
om sådan förlängning av preskriptionsfid som avses i 6 8 skall enligt 12 8 göras
av "den kronofogdemyndighet som skall vidta åtgärder för att få betalt för
fordringen". Det är i vissa lägen oklart vilken kronofogdemyndighet som
åsyftas i paragrafen, t. ex. när kronofogdemyndighet vid indrivning av
fordringen biträder annan kronofogdemyndighet och båda myndigheterna var för
sig men på olika håll skall vidta åtgärder för att få betalt för fordringen.
Enligt lagrådets mening bör de citerade orden utbytas mot uttrycket "den
kronofogdemyndighet hos vilken målet om indrivning av

Prop.
1981/82:96 133

fordringen
är anhängigt". Därmed förstås i första hand den kronofogdemyndighet till
vilken beskattnings- eller uppbördsmyndighet överlämnat ärendet för indrivning.
Har målet om indrivning av fordringen överflyttats från nämnda
kronofogdemyndighet fill annan kronofogdemyndighet blir i stället sistnämnda
myndighet behörig att göra ansökan om förlängning. Däremot faller
kronofogdemyndighet som endast biträder annan kronofogdemyndighet vid indrivning
av fordringen utanför den av lagrådet föreslagna bestämningen. Anses det
önskvärt att sådan kronofogdemyndighet i ett eller annat läge blir behörig att
göra ansökan om förlängning i stället för den kronofogdemyndighet där målet om
indrivning är anhängigt erfordras således ett tillägg härom i lagtexten.

Övriga
författningsförslag

Om
vad lagrådet anfört under 10 8 i förslaget fill lag om preskription av
skattefordringar m. m. beaktas, krävs såsom angetts där vissa ändringar i lagförslagen
under 2-4 och 7.

Lagrådet tar
avslutningsvis upp en fråga av enbart formell natur. Av författningsförslagen
under 3, 7 och 8 framgår att förslagen omfattar lagrum vilka erhållit ändrad
lydelse enligt beslut av 1980/81 års riksdag (rskr 351). Lagsfiftningen träder
i kraft den 1 januari 1982, dvs. samtidigt med de remitterade förslagen. I
enlighet med rådande ordning för författningsarbetet bör de ifrågavarande
ändringsförslagen brytas ut och rubriceras som lag om ändring i den
ändringsförfattning som tidigare antagits och utfärdats (se SFS 1981:843,
1981:846 och 1981:837).

Prop.
1981/82:96 134

Utdrag

BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1981-12-17

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson,
Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Wirtén

Proposition
med förslag till lag om preskription av skattefordringar m. m.

1
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande ' över förslag fill

1. lag om preskription av skattefordringar m. m.,

2. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

3. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

4. lag om ändring i lagen (1959:92) om förfarandet vid
viss konsumtionsbeskattning,

5. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

6. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624),

7. lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m.,

8. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

9. lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m.,

10. lag
om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberätfigade skatteford

ringar m. m.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget
till lag om preskription av skattefordringar m. m.

1§

I
den allmänna motiveringen fill denna paragraf har jag framhållit att det i detta
lagstiftningsärende inte har varit möjligt att göra en översyn av både

1
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 4 juni 1981.

Prop. 1981/82:96 135

talerätts-
och indrivningspreskriptionsreglerna. En reform måste nu begränsas till
reglerna om indrivningspreskription.

Lagrådet
har i sitt yttrande hänvisat fill vad jag har uttalat och ansett att reformens
begränsning till reglerna om indrivningspreskription bör framgå redan av den
inledande paragrafen. Enligt lagrådets mening bör 1 8 därför inledas med en
bestämmelse om att lagen gäller i fråga om preskripfion av rätten att driva in
de fordringar som lagen avser.

Jag
får med anledning härav anföra följande.

Syftet
med den föreslagna lagen är främst att samordna och i en lag ange de preskripfionsbestämmelser
som skall gälla i fråga om det allmännas rätt att driva in skatter, tullar och
allmänna avgifter. Nuvarande preskriptionsbestämmelser avser emellerfid inte
enbart indrivningspreskription. Bl. a. UBL och SjL innehåller
preskriptionsbestämmelser som begränsar tiden inte bara för indrivning utan
också i fråga om möjligheterna att få betalt för en fordran genom s. k.
avräkning. Avräkning är inte något indrivningsförfarande utan en åtgärd som
grundas på bestämmelser om att en skattskyldig, som är berätfigad att få
tillbaka ett skattebelopp, bara har rätt att få ut vad som återstår sedan
eventuellt restförda skattebelopp betalts. Det remitterade förslaget innebär
att preskriptionsbestämmelserna i UBLm. fl. författningar upphävs också i vad
de gäller avräkning.

Den
föreslagna lagen bör därför också gälla i fråga om avräkning. I det remitterade
lagförslaget har detta förhållande beaktats i en särskild bestämmelse om
preskriptionens innebörd. Den innebär sålunda att åtgärder för att få betalt
för en fordran inte får vidtas. Man skulle i och för sig kunna överväga att
efter mönster av lagrådets förslag inleda 1 8 med föreskrift om att lagen
gäller i fråga om preskription av rätten att vidta åtgärder för att få betalt
för en fordran sedan den förfallit fill betalning. Man skulle emellerfid därmed
få, i 1 § en bestämmelse om preskription av rätten att vidta åtgärder för att
få betalt, och i övriga paragrafer bestämmelser om preskription av fordringen
som sådan. Jag föreslår därför att 1 8 behålls oförändrad.

28

En
redovisning för bestämmelsen i 2 8 lämnar jag i samband med min kommentar till
3 8.

3
8 (2 8 i det remitterade lagförslaget)

Enligt
denna paragraf gäller som huvudregel, att en fordran preskriberas fem år efter
utgången av det kalenderår då den förföll fill betalning. Undantag görs i viss
mån för de fall då fordringen fastställts till sitt belopp efter förfallodagen.
Till den del fordringen inte redan dessförinnan varit indrivningsbar, räknas
preskriptionstiden från utgången av det kalenderår då fastställelsen ägde rum.

Prop.
1981/82:96 136

Förklaringen till att förfallodagen inte alltid bör tas
som utgångspunkt för beräkningen av preskripfionsfiden är bl. a. att en fordran
i vissa fall förfaller fill betalning utan att myndigheterna kan känna till att
den har uppkommit. Om inte dagen för fastställelsen i stället togs som utgångspunkt,
skulle fordringen i sämsta fall hinna bli preskriberad innan
indrivningsåtgärder hann vidtas. Ett annat skäl är att förfarandet enligt vissa
författningar är så utformat, att den betalningsskyldige kan få fillfälle att
betala vid flera efter varandra följande betalningsdagar. Fordringen är då dock
inte indrivningsbar efter utgången av varje betalningsdag. Den bästa
gemensamma regeln har också för dessa fall ansetts vara, att låta fastställelsen
bli utgångspunkt för beräkningen i den mån fordringen först därefter blir indrivningsbar.
Lagrådet har i sitt yttrande granskat vissa författningar som berörs av denna
undantagsregel för preskriptionstidens beräkning och jag återkommer till den i
det följande. Jag vill nu först ta upp några uttalanden av lagrådet som kan ha
också en viss principiell betydelse för mina följande ställningstaganden.

Lagrådet har funnit att fordringens förfallodag utgör en
naturlig utgångspunkt för beräkningen av preskriptionstiden, eftersom
förslaget med preskriptionstid åsyftar en fidrymd under vilken indrivning av
fordran får ske. Lagrådet invänder emellertid att trots regelns avfattning
avses med fordringens förfallotid inte alltid den verkliga förfallotiden. När
anstånd har förekommit - uttalar lagrådet - skall nämligen enligt motiven som
utgångspunkt för preskriptionstiden gälla den dag då fordringen skulle ha
förfallit till betalning om anstånd inte medgetts. För att uppnå överensstämmelse
mellan lagtext och motiv bör detta enligt lagrådets mening anges i paragrafen.

Jag får med anledning härav anföra följande.

Det uttalande som har gjorts i mptiven angående anstånden
har bara syftat fill att ange att ett anstånd inte i och för sig medför en
ändring av den förfallodag som preskriptionstiden skall beräknas med utgångspunkt
i. Det skulle enligt min mening bli missvisande och stämma mindre väl med den
föreslagna lagens konstruktion att komplettera paragrafen med ett tillägg i
enlighet med lagrådets förslag.

Vad lagrådet har uttalat ger å andra sidan vid handen att
det är önskvärt att en bestämmelse tas in i lagen varav det direkt följer, att
en föriängning av betalningstiden på grund av anstånd eller uppskov med
betalningen inte medför någon framflyttning av den dag som skall vara
utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning. En sådan bestämmelse får man
enligt min mening genom att i en inledande bestämmelse närmast under rubriken "Preskripfionstid"
ange, att en fordran för vilken har gällt mer än en sista betalningsdag skall
anses ha förfallit till betalning på den betalningsdag som inföll först. Denna
bestämmelse kommer därmed att betecknas 2 8. Detta medför en förskjutning i
numreringen av de efterföljande paragraferna. För

Prop.
1981/82:96 137

tydlighets
skull kommer jag i följande kommentarer att parentefiskt ange de paragrafbeteckningar
som har gällt i det remitterade lagförslaget.

Lagrådet
har i anslutning till den nu diskuterade frågan också funnit det önskvärt att 3
8 (2 8) förses med ett fillägg om att preskriptionsfiden skall beräknas för
varje del för sig när delar av en fordran förfaller till betalning vid olika
tidpunkter.

Preskriptionsfiden
skall enligt 3 8 (2 §) beräknas med utgångspunkt i den dag då en fordran
förföll till betalning eller den dag då fordringen, sedan den förfallit till
betalning, fastställdes till sitt belopp. Denna anknytning mellan en fordran
och en förfallo- eller fastställelsedag medför enligt min mening att en
beräkning av preskripfionstid bara kan avse den del av fordringen som förfaller
till betalning eller fastställs. En fordran som delas upp till betalning vid
olika tider kommer med andra ord att vid fillämpningen av 3 8 (2 8) att utgöra
lika många fordringar som de delar som förfaller eller fastställs särskilt.
Detta överensstämmer exempelvis med vad som gäller i fråga om B-skatt. Denna
skatt debiteras i en gemensam post men delas uppbörds-tekniskt upp i sex
poster, var och en med sin förfallodag. På liknande sätt görs också en
uppdelning av kvarstående och fillkommande skatt eller arbetsgivaravgift. Jag
anser därför att man inte behöver göra något fillägg.

Lagrådet
har därefter tagit upp undantagsbestämmelsen i 3 8 (2 8) enligt vilken
preskriptionstiden skall beräknas med utgångspunkt i fastställelsen. Lagrådet
uttalar att bestämmelsen för sin fillämplighet tydligen förutsätter, att
skattefordran eller annan hithörande fordran förfaller till betalning redan innan
den blivit fill sin storlek fastställd och att den sålunda förfallna fordringen
eller del därav blir indrivningsbar först när den fastställts till sitt belopp.

I
denna fråga vill jag framhålla följande.

Undantagsbestämmelsen
förutsätter för sin tillämpning att det är fråga om fastställelse av en
tidigare till betalning förfallen fordran. Huruvida denna fordran kan anses ha
blivit helt eller delvis fastställd redan tidigare är därvid utan betydelse.
Det väsenfiiga är att en eventuell tidigare fastställelse inte medfört att
fordringen blivit indrivningsbar.

Jag
övergår härmed till den bedömning av undantagsregelns tillämpning som lagrådet
har gjort i anslutning till sin genomgång av vissa författningar.

Som
jag har sagt förut innebär undantagsregeln i 3 8 (2 8) att dagen för fastställandet
av en fordran i vissa fall skall vara utgångspunkt för preskriptionsfidens
beräkning i stället för den dag då fordringen förföll fill betalning.
Förutsättning för en sådan tillämpning är att fordringen har förfallit till
betalning fidigare men inte varit indrivningsbar. Som lagrådet konstaterat har denna
undantagsregel främst tillskapats med tanke på den reglering som förekommer i FKL,
ML, SjL och de fall då en arbetsgivare har gjort skatteavdrag enligt UBL men
inte betalat in det innehållna beloppet (77 8 UBL).

1*
Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 96

Prop. 1981/82:96 138

Lagrådet har vid genomgången av bestämmelserna i FKL, ML,
stämpelskattelagen och UBL för sin del funnit, att undantagsregeln inte bhr
tillämplig i den utsträckning som har antagits i motiven till det remitterade
förslaget. Lagrådet har därvid gjort en annan bedömning av när en fordran skall
anses ha förfallit till betalning enligt de olika bestämmelserna.

Syftet med undantagsregeln är att fastställelsen skall
vara avgörande för preskriptionstidens beräkning när förfallofiden inte
lämpligen bör tas som utgångspunkt. En sådan ordning har enligt motiven bedömts
kunna erhållas genom att som en förutsättning uppställa, att fordringen skall
ha förfallit till betalning innan fastställelsen äger rum. Bestämmelserna i
vissa författningar har dock uppenbarligen en sådan utformning att denna
förutsättning inte är fillräcklig för att på ett entydigt sätt ange när
undantagsregeln är avsedd att vara tillämplig.

Lagrådet har för sin del funnit sig böra föreslå att
undantagsregeln utgår och att huvudregeln förses med förbehåll för fall då
annat är särskilt föreskrivet. Om så sker får behövliga undantag från
huvudregeln regleras var för sig i vederbörande speeialförfattning. Ett annat
alternativ som lagrådet också har diskuterat är att i stället samla
specialreglerna i ett andra stycke av 3 8 (2 8).

Det förstnämnda alternativet skulle enligt min mening
innebära att man i praktiken övergav syftet med den föreslagna lagen, nämligen
att i en enda lag reglera indrivningspreskriptionen i fråga om skatter, tullar
och avgifter. Detta är jag av tidigare anförda skäl inte beredd till.

Det andra alternativet skulle däremot kunna inarbetas i
lagen på det sätt som lagrådet har angett. Jag har emellertid funnit att en
tillfredsställande reglering i den föreslagna lagen bör kunna uppnäs utan en
lång och utförlig redovisning av de fall för vilka undantagsregeln skall gälla.
De författningar som det här närmast gäller och på vilka undantagsregeln enligt
motiven bör vara tillämplig synes själva innehålla lösningen på detta problem.
Man kan nämligen konstatera att den tillämpning som man vill ha av
undantagsregeln kan erhållas oberoende av vilken innebörd som man anser sig
böra ge författningarnas bestämmelser om förfallo- eller betalningstider. Detta
har sin förklaring i att undantagsregeln i förevarande fall, i överensstämmelse
med vad som åsyftas enligt motiven, kan anges som tillämplig, om en fordran
fastställts till sitt belopp sedan föreskriven tid för avlämnande av
deklaration eller annan redovisning för fordringen gått ut.

Jag föreslår därför att bestämmelserna i 3 8 (2 8)
kompletteras på sådant sätt att undantagsregeln blir fillämplig inte bara om
fordringen förfallit fill betalning före fastställelsen utan också om fastställelsen
ägt rum sedan föreskriven tid för avlämnande av deklarafion eller annan
redovisning gått ut. Denna alternativa förutsättning kan dock inte ges generell
fillämplighet. Undantag måste göras för fordringar som påförs enligt UBL eller AVGL.
I fråga om dessa fordringar kan bara bestämmelser om förfallotid gälla. Detta

Prop. 1981/82:96 139

undantag föranleder mig att också föreslå en redaktionell omformning
av paragrafen.

Som
lagrådet har påpekat i detta sammanhang framstår en fordran mot en
arbetsgivare, som uppkommit på grund av hans underlåtenhet att betala in
avdragen skatt, som direkt indrivningsbar enligt 77 8 UBL. För att fordringen
skall kunna drivas in krävs emellertid enligt uppbördskungörelsen (1967:626)
att den lokala skattemyndigheten ålagt arbetsgivaren betalnings skyldighet för
det belopp som han underlåtit att betala in. Detta bör dock uttryckligen framgå
av lagparagrafen och jag föreslår att den kompletteras med en bestämmelse
härom. Det blir därmed också helt klart att det är fastställelsen av
betalningsskyldigheten som skall vara utgångspunkt för preskripfionsfidens
beräkning.

Lagrådet har också behandlat undantagsregelns tillämpning
med hänsyn fill SjL:s bestämmelser om redares betalningsskyldighet vid
underlåtenhet att betala in avdragen sjömansskatt.

Enligt det
remitterade förslaget avses undantagsregeln bl. a. bli tillämplig när
sjömansskattekontoret, på grund av att innehållen skatt inte betalats in, har
utfärdat ett s. k. revisionskrav mot redaren och denne inte bestritt kravet
inom utsatt tid. Lagrådet har uttalat att undantagsregeln inte synes bli
fillämplig enär detta fall enligt lagrådets mening kännetecknas av att någon fastställelse
inte äger rum. Om avsikten är att undantagsregeln skall vara analogt tillämplig
i detta fall, kan enligt lagrådets bedömning i varje fall inte dagen för
kravets framställande bli avgörande för preskriptionstidens beräkning utan blir
i stället den dag avgörande då fiden för erinran mot kravet går ut utan att
bestridande sker.

Det revisionskrav som sjömansskattekontoret utfärdar kan
emellertid enligt min mening jämställas med det fastställelsebeslut som
meddelas enligt UBL då en arbetsgivare inte betalat innehållen skatt, med den
skillnaden att revisionskravet inte kan användas som grund för indrivning
förrän efter viss tid. När den tiden gått ut utan att någon erinran gjorts, kan
det skattebelopp som redaren enligt revisionskravet är betalningsskyldig för
omedelbart drivas in. Detta revisionskrav bör man därför enligt min mening se
som en fastställelse av sådant slag att preskriptionstiden skall beräknas med
utgångspunkt i dagen för kravets utfärdande.

De justeringar som jag nu har föreslagit medför inte att
preskriptionstiden skall beräknas på annat sätt än som angetts i
lagrådsremissen.

Genom de föreslagna reglerna i 2 8 och 3 8 (2 8) har
fångats in alla de sinsemellan olikartade fall, då preskriptionsfiden bör beräknas
från annan utgångspunkt än då fordringen förföll fill betalning. Ställer man de
föreslagna reglerna mot de olika specialförfattningarnas nuvarande preskripfionsbestämmelser
kan man enligt min mening konstatera att en samordning fill en lag bör komma
att medföra betydande fördelar. Man vinner inte bara i översikt utan undanröjer
också den osäkerhet i tillämpningen som bestämmelsernas utformning i
åtskilliga författningar nu skapar.

Prop.
1981/82:96 140

4 8 (3 8)

Lagrådet
har föreslagit en annan lydelse av bestämmelsen i 4 8 (3 8) om anstånd.
Lagrådet har därvid framhållit att anstånd med betalningen och uppskov med
betalningen i gängse juridiskt språkbruk är synonyma begrepp. Syftet med förslaget
har varit att närmare ange vad som skall förstås med anstånd till skillnad från
uppskov som behandlas i 6 8 (5 8).

Anstånd
är enligt skatte- och uppbördsförfattningarna ett uppskjutande av betalningen
som under vissa förutsättningar beviljas av den myndighet som handhar
debitering och uppbörd. Förfarandet med uppskov faller inom kronofogdemyndigheternas
verksamhetsområde och är förutsatt i utsökningsbalken (4 kap. 36 8) och lagen
(1978:882) om säkerhet för skattefordringar m. m. (1 8). Begreppen anstånd och
uppskov har sålunda i uppbörds-och indrivningGsammanhang olika innebörd. Mot
denna bakgrund föreligger det enligt min mening inte något behov av ett sådant
förtydligande som lagrådet förordat.

5 §
andra stycket (4 8 andra stycket)

Enligt
förevarande bestämmelse skall någon förlängning av preskripfionstiden i
samband med förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) inte inträda
om god man förordnas under fid då preskriptionsfiden är förlängd endast på
grund av att ansökan har ingetts enligt 13 8 (12 8) eller enligt ett icke lagakraftägande
beslut om förlängning.

Mot
denna bestämmelse har lagrådet invänt att formuleringen kan ge intryck av att
två skilda fall av förlängning åsyftas, trots att vad som avses bara är en sådan
temporär förlängning som enligt 9 8 (8 8) följer av att kronofogdemyndighet
lämnat in en ansökan om förlängning enligt 7 8 (6 §). Lagrådet har med hänsyn
härtill förordat att undantaget i förevarande stycke begränsas fill en
bestämmelse om att en förlängning i samband med godmansförordnande inte skall
inträda, om god man förordnas under tid då preskripfionsfiden är förlängd
endast med stöd av 9 8 (8 8).

I
denna fråga får jag anföra följande.

Ett
beslut om förlängning enligt 7 8 (6 8) innefattar en förklaring att preskripfionstiden
förlängs till utgången av ett visst angivet år. Redan en ansökan om förlängning
medför emellerfid enligt 9 8 (8 8) att fordringen preskriberas fidigast när ett
lagakraftägande beslut på grund av ansökningen föreligger. Om länsrätten
bifaller ansökningen innebär bestämmelsen att preskriptionsfiden förlängs i
enlighet med beslutet under förutsättning att det vinner laga kraft. Detta kan
också uttryckas så att en villkorlig förlängning inträder i och med beslutets
meddelande. Med detta synsätt kan det vara svårt att se att preskripfionstiden
är förlängd endast på grund av 9 8 (8 8). Jag anser att man löser förevarande
formuleringsfråga på ett lämpligt sätt genom att införa den av lagrådet
föreslagna lydelsen med uteslutande av ordet "endast". Jag föreslår
dock också en mindre redaktionell ändring.

Prop.
1981/82:96 141

7
8 tredje stycket (6 8 tredje stycket)

Jag
biträder lagrådets förslag fill ändrad lydelse på de skäl som lagrådet har anfört.

10 8
(9 8)

Lagrådets
förslag till ändring av förevarande paragraf bygger delvis på vad lagrådet har
föreslagit beträffande bestämmelsen i 1 8. I överensstämmelse med sistnämnda
förslag bör sålunda enligt lagrådets mening preskripfion sägas innebära, att
rätten att driva in en fordran bortfaller. Som jag har sagt fidigare kan jag
inte biträda lagrådets förslag till ändring av 1 8. Som en följd härav bör
bestämmelsen om vad preskription innebär ha den lydelse som angetts i det
remitterade lagförslaget.

Lagrådets
förslag till ändring i övrigt av 10 8 (9 8) ansluter till vad lagrådet förordat
i fråga om utformningen av 5 8 andra stycket (4 § andra stycket). I denna del
har jag med en mindre jämkning anslutit mig fill lagrådets förslag och föreslår
i överensstämmelse härmed att bestämmelsen i andra stycket av nu förevarande
paragraf ändras på motsvarande sätt.

11 §(10
8)

Lagrådet
har under denna paragraf tagit upp frågor som särskilt gäller en arbetsgivares
eller ställföreträdares betalningsskyldighet för arbetstagarens resp. den
juridiska personens skatte- eller avgiftsskuld. Innan jag tar ställning till
lagrådets synpunkter vill jag först redovisa innebörden av nuvarande och
föreslagna bestämmelser. Jag utgår härvid från bestämmelserna i UBL.

En
arbetsgivare som underiåter att göra skatteavdrag är tillsammans med arbetstagaren
betalningsskyldig för den skatt som han inte har innehållit.
Betalningsskyldigheten skall fastställas av den lokala skattemyndigheten genom
beslut. Den lokala skattemyndighetens beslut måste meddelas innan skattefordringen
har preskriberats mot arbetstagaren. Preskripfionstiden mot arbetstagaren är
regelmässigt fem år från utgången av det uppbördsår då skattebeloppet skulle ha
betalats enligt den verkställda debiteringen. Preskriptionstiden kan dock vara
längre i vissa fall. Om arbetstagaren fått anstånd med betalningen i avvaktan
på kammarrättens eller regeringsrättens beslut, får sålunda domstolens beslut
verkställas inom en tid av två år från utgången av det uppbördsår då beslutet
meddelades. En förlängning kan också inträda om god man förordnas enligt
ackordslagen för arbetstagaren. I sådant fall får skatten drivas in hos
arbetstagaren inom två år från utgången av det uppbördsår, då förordnandet
meddelades, eller- om ackord kommer till stånd - från utgången av det
uppbördsår då ackordet skulle ha varit fullgjort.

En
arbetsgivares skyldighet att betala ett skattebelopp som han ålagts

Prop. 1981/82:96 142

betalningsskyldighet för av lokal skattemyndighet är också
knuten fill arbetstagarens preskriptionstid. Sedan denna löpt ut kan
skattebeloppet inte drivas in hos arbetsgivaren. Detsamma gäller om
arbetsgivaren ålagts betalningsskyldighet först genom beslut av länsrätten. Om
det är kammarrätten eller regeringsrätten som ålagt honom
betalningsskyldighet, får beloppet däremot drivas in inom en fid av två år från
utgången av det uppbördsår då domstolens beslut meddelades. I dessa fall kan
arbetsgivaren sålunda tvingas betala ett skattebelopp lång tid efter det att
skatten preskriberats mot arbetstagaren. Arbetsgivaren kan bli skyldig att
betala skattebeloppet sedan preskription inträtt mot arbetstagaren också i ett
annat fall, nämligen om preskripfionstiden mot honom själv förlängts på grund
av att god man förordnats för honom enligt ackordslagen. Preskriptionstiden
förlängs då mot honom på samma sätt som när god man förordnas för
arbetstagaren. De här redovisade bestämmelserna finns i 71 8 UBL.

En arbetsgivare som har betalat skatt för arbetstagaren
har enligt 76 8 UBL regressrätt mot denne. Arbetsgivaren kan få beloppet
indrivet hos arbetstagaren i samma ordning som gäller för indrivning av skatt
genom att fill kronofogdemyndigheten överlämna det kvitto som han fått vid
betalningen eller genom att på annat sätt styrka att han betalat skatten.

UBL
innehåller inte några bestämmelser om inom vilken tid som arbetsgivaren måste
göra sin regressfordran gällande mot arbetstagaren för att undvika preskription
av fordringen. Vad som kan konstateras är att man vid källskattesystemets
införande såg regressrätten som en grundförutsättning för att arbetsgivarna
skulle åläggas betalningsskyldighet för arbetstagarnas skatter då skatteavdrag
inte gjorts. Att arbetsgivaren skall ha regressrätt när han tvingas betala
skatt för arbetstagaren har med all sannolikhet också förutsatts när
bestämmelserna ändrades så att arbetsgivaren genom beslut av skattedomstol
eller i samband med godmansförordnande kan bli skyldig att betala sedan det
allmännas skattefordran preskriberats mot arbetstagaren. Denna utvidgning av
bestämmelserna gjordes mot bakgrund av den uttryckliga bestämmelsen i 76 8 UBL,
att en arbetsgivare, som betalat skatt för arbetstagaren, har regressrätt mot
denne.

En
utgångspunkt för bestämmelsen om regressrätt för arbetsgivaren har enligt min
bedömning vidare varit att arbetsgivarens regressfordran setts som en
civilrättslig fordran som omfattas av de allmänna bestämmelserna om tioårig
preskription och som arbetsgivaren kan hålla vid liv genom preskripfionsavbrott.

Med det här angivna synsättet följer att en arbetsgivare,
som betalar skatt för en arbetstagare, i enlighet med betämmelsen i 4 §
preskriptionslagen (1980:130) alltid har minst ett år på sig räknat från
betalningsdagen för att kräva arbetstagaren och därmed undgå att fordringen
preskriberas.

Prop. 1981/82:96 143

I det remitterade förslaget har inte gjorts någon ändring
av nuvarande bestämmelse, att lokal skattemyndighets beslut om arbetsgivarens
betalningsskyldighet skall meddelas innan skattefordringen har preskriberats
mot arbetstagaren. Förslaget innebär bara en utvidgning av möjligheterna att
driva in fordringen hos arbetsgivaren oberoende av arbetstagarens preskriptionstid.
Det blir sålunda enligt förslaget möjligt att vidta indrivningsåtgärder mot
arbetsgivaren sedan preskription inträtt mot arbetstagaren inte endast i de
förutnämnda ackordsfallen och då betalningsskyldighet ålagts av skattedomstol.
Mot arbetsgivaren kan enligt förslaget indrivningsåtgärder allfid vidtas inom
fem år räknat från utgången av det kalenderår då fordringen fastställdes till
betalning och blev indrivningsbar.

Med
anledning av lagrådets uttalanden vill jag först framhålla att den föreslagna
utvidgningen av möjligheterna att driva in en skattefordran hos arbetsgivaren
utan hinder av att fordringen preskriberats mot arbetstagaren gjorts med
utgångspunkt i att arbetsgivaren skall vara bibehåilen sin regressrätt på samma
sätt som jag förutsatt vara fallet enligt nuvarande ordning då betalning sker i
ackordsfallen eller efter beslut av skattedomstol.

Om man i
stället införde en gemensam preskripfionsfid för arbetstagare och arbetsgivare
skulle, som lagrådet också har framhållit, bestämmelserna om
preskriptionstidens förlängning vid uppskov med betalningen eller enligt beslut
av länsrätten inte kunna utnyttjas helt i solidariska ansvarsförhållanden. En
sådan konsekvens kan enligt min mening inte accepteras med tanke på att det nu
framlagda förslaget föranletts inte minst av behovet att kunna förlänga
preskriptionstiden mot arbetsgivare som på olika sätt försöker sabotera
indrivningen. Jag är därför inte beredd att ansluta mig fill lagrådets förslag
om en gemensam preskriptionstid.

Det är naturligtvis inte tillfredsställande om nuvarande
regressbestämmelse i UBL har en sådan utformning att tveksamhet uppstår om vad
arbetsgivarens regressrätt innebär. Jag föreslår därför att bestämmelsen i 76 8
UBL förses med ett fillägg av vilket det klart framgår att en arbetsgivare, som
fullgör sin betalningsskyldighet, har regressrätt och att regressfordringen
preskriberas tidigast ett år efter det att skattebeloppet betalades. Det torde
däremot inte uttryckligen behöva anges att en förutsättning år att betalningen
har erlagts innan det allmännas fordran preskriberats mot arbetsgivaren själv.
Jag föreslår att ett sådant tillägg också görs i den bestämmelse i 18 8 SjL som
reglerar regressrätten för redare som betalat skatt för sjömän.

Lagrådets
erinringar gäller också i fråga om en ställföreträdares betalningsskyldighet
för juridisk person. Bestämmelser om ställföreträdares betalningsskyldighet
finns i UBL, ML, FKL, SjL och AVGL. Bestämmelserna innebär att en företrädare,
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att betala in för
arbetstagare innehållen skatt eller skatt eller

Prop. 1981/82:96 144

avgift, som den juridiska personen själv skall erlägga, är
solidariskt betalningsskyldig med den juridiska personen.

Talan om åläggande av betalningsskyldighet för
ställföreträdare skall framställas hos allmän domstol innan det allmännas
fordran preskriberats mot den juridiska personen. Som huvudregel gäller vidare
att fordringen inte får drivas in hos ställföreträdaren sedan preskription
inträtt för den juridiska personen. En dom på betalningsskyldighet för
ställföreträdaren får dock alltid verkställas inom en fid av två år från
utgången av det uppbördsår eller kalenderår då domen vann laga kraft. En
ställföreträdare som har betalat i enlighet med domstolens beslut har slufiigen
rätt att söka beloppet åter av den juridiska personen. Några bestämmelser om
inom vilken tid regresskravet måste framställas för att preskripfion inte
skall inträda finns inte heller i fråga om ställföreträdarens regressfordran.

Det
remitterade förslaget innebär, i överensstämmelse med vad som föreslås i fråga
om arbetsgivarna, inte någon ändring beträffande den fid då talan om åläggande
av betalningsskyldighet senast får framställas. Förslaget innebär också när det
gäller ställföreträdarna bara en utvidgning av möjligheterna att driva in en
fordran oberoende av att den har preskriberats mot den huvudansvarige, dvs. i
förevarande fall den juridiska personen. En fordran på ställföreträdaren skall
sålunda alltid kunna drivas in under fem år räknat från utgången av det
kalenderår då den fastställdes till betalning av domstolen.

Nuvarande
bestämmelser om ställföreträdarens regressrätt har också utformats med
utgångspunkt i att ställföreträdaren kan göra sin regressfordran gällande mot
den juridiska personen också när han enligt domstols beslut tvingas betala
sedan fordringen preskriberats mot den juridiska personen. Det remitterade
förslaget innebär sålunda inte heller när det gäller ställföreträdarens
regressrätt ett genombrytande av någon tidigare fastlagd princip. Förslaget
innebär att ställföreträdaren skall vara bibehållen vid sin regressrätt inte
bara då han åläggs betalningsskyldighet sedan preskription inträtt mot den
juridiska personen utan också då hans preskripfionstid förlängs utöver vad som
gäller för den juridiska personen enligt beslut av länsrätten eller i samband
med att kronofogdemyndigheten beviljar honom ett betalningsuppskov.

Jag anser,
i likhet med vad jag uttalat tidigare i fråga om arbetsgivarna, att en
grundförutsättning för ställföreträdarens betalningsskyldighet bör vara, att
han allfid får en viss tid på sig för att kräva den juridiska personen sedan
han har erlagt betalning. Preskriptionsbestämmelserna i fråga om ställföreträdares
betalningsskydlighet bör därför enligt min mening vara utformade på samma sätt
som jag föreslagit beträffande arbetsgivarna och redarna.

Lagrådet har också berört bestämmelsen i lagförslagets 11
8 (10 8) att preskription av en huvudfordran omfattar fordran på grund av
borgen. Enligt lagrådets mening bör i denna paragraf tas in en hänvisning till
9 8 i den

Prop. 1981/82:96 145

allmänna
preskriptionslagen. Lagrådet anser att en sådan hänvisning behövs för de fall
av solidarisk ansvarighet, där - såsom vid ansvar enligt 8 8
vägtrafikskattelagen (1973:601) - bestämmelserna i 9 § i den allmänna preskriptionslagen
f. n. torde vara att tillämpa. Enligt lagrådets mening torde hänvisningen vara
påkallad också för vissa fall av frivilliga ansvarsåtaganden, t. ex. då flera
har åtagit sig borgensansvar för annans skatteskuld. Reglerna i den allmänna
preskriptionslagen synes nämligen - framhåller lagrådet- inte utan att
hänvisning sker kunna tillämpas i något avseende som rör rättsförhållandet till
det allmänna som borgenär för en fordran som omfattas av de nya bestämmelserna.
En sådan hänvisning bör enligt lagrådets mening också omfatta den allmänna preskripfionslagens
bestämmelser i 8 § andra stycket om ränta, tilläggsförpliktelse och borgen.

Jag får med anledning av
vad lagrådet anfört först framhålla att när flera ålagts solidarisk
betalningsskyldighet eller - som enligt vägtrafikskattelagen - har en i lag
fastställd solidarisk ansvarighet för en skatt eller avgift, skall det förhållandet
att preskription har inträtt mot någon av dem inte inverka på de övrigas
betalningsskyldighet.

Detta har - som lagrådet
också påpekat - i det remitterade förslaget ansetts följa av att de
bestämmelser i de olika speciallagarna som f. n. förutsätter ansvarighet för huvudgäldenären
för att fordringen skall kunna drivas in hos annan betalningsskyldig, har
tagits bort. Jag delar emellertid lagrådets uppfattning att förhållandet bör
komma fill ett klarare uttryck och föreslår att 11 § (10 8) förses med ett
andra stycke av följande lydelse.

"Svarar
flera solidariskt för betalningen av en fordran i andra fall än som avses i
första stycket, inverkar det förhållandet att preskription har inträtt mot
någon av dem inte på de övrigas betalningsskyldighet."

Vad
härefter angår den av lagrådet föreslagna hänvisningen till 9 8 i den allmänna
preskriptionslagen får jag anföra följande.

Denna paragraf innehåller
bestämmelser om hur ansvarigheten skall fördelas mellan flera solidariskt
betalningsskyldiga när skulden preskriberats i förhållande fill någon av dem
och hur en brist hos en kvarvarande gäldenär skall fördelas mellan övriga
kvarvarande gäldenärer och borgenären.

Mitt remitterade förslag
innebär att preskription i förhållande fill en av flera solidariskt
betalningsskyldiga inte påverkar de övrigas betalningsskyldighet, om
fordringen påförts dem eller de är solidariskt betalningsskyldiga för den
enligt bestämmelse i lag. Preskription av en huvudfordran omfattar vidare
fordran på grund av borgen. Såvitt jag kunnat finna får en hänvisning till 9 8
i den allmänna preskriptionslagen betydelse bara om preskripfionstiden har
förlängts mot en av flera borgensmän samtidigt som den förlängts mot den som
borgen ingåtts för. En hänvisning av det slag som lagrådet förordat måste
sålunda utformas så att den bara blir fillämplig på borgensmän.

Jag
delar lagrådets uppfattning att en hänvisning av här angivet slag bör tas in i
11 8 (10 8) och att denna också bör omfatta bestämmelsen i 8 8 andra

Prop.
1981/82:96 146

stycket
i den allmänna preskriptionslagen. Jag föreslår i enlighet härmed att 11 § (10
8) första stycket ges följande lydelse.

"Bestämmelserna
i 8§ andra stycket preskripfionslagen (1981:130) tillämpas på fordringar som
avses i denna lag. Om flera har gått i borgen för betalning av en fordran
gäller 9 8 preskriptionslagen."

13
§ (12 8)

Jag
föreslår att paragrafens lydelse jämkas i enlighet med vad lagrådet har anfört.

Övriga
författningsförslag

Som
framgått av min kommentar till 3 och 11 8§ i förslaget till lag om preskription
av skattefordringar m. m. har jag föreslagit vissa förtydliganden i 76 och 77 8§
UBL, 18 § SjL samt i de bestämmelser om ställföreträdares betalningsskyldighet
som finns i UBL, ML, FKL, SjL och AVGL.

I fråga om förslaget till
lag om ändring i AVGL skall beaktas att lagen fr. o. m. den 1 januari 1982
rubriceras som lag om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter (se SFS 1981:696).

I lagrådsremissen har
föreslagits att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1982.
Med hänsyn till den korta tid som återstår till denna tidpunkt föreslår jag att
dagen för ikraftträdandet ändras till den 1 juli 1982. Vid sådant förhållande
faller grunden för lagrådets påpekanden om rubricering av vissa
författningsförslag bort.

2 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet granskade
lagförslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden lagt
fram.

Prop. 1981/82:96 147

Innehållsförteckning

Propositionen.................................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag....................................................................... 2

1
Förslag till
lag om preskription av skattefordringar m.m 2

2
Förslag till
lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) 5

3
Förslag till
lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärde-skaU ; 9

4
Förslag till
lag om ändring i lagen (1959:92) om förfarandet vid

viss konsumtionsbeskattning................................... 11

5
Förslag till
lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt 12

6
Förslag till
lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624) ... 14

7
Förslag till
lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter............................................................ 15

8
Förslag till
lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift 17

9
Förslag till
lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt
byggande m.m ................................................................................. 18

10
Förslag till
lag om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m 19

Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1981.... 20

1
Inledning.................................................................. ...... 20

2
Allmän
motivering..................................................... ...... 21

2.1
Allmänna
utgångspunkter för en reform........... 21

2.2
Tillämpningsområde.......................................... 26

2.3
Ordinarie preskriptionsfid................................. 27

2.4
Förlängning av
preskriptionstid m. m................ 31

2.4.1
Undanskaffande
av egendom m .m....... 31

2.4.2
Anstånd med
betalning ........................ ..... 37

2.4.3
Ackord .................................................. 38

2.4.4
Avbetalningsplan................................... 39

2.5
Innebörden av
preskription.............................. 41

2.6
Behörighet att
fatta beslut, m.m...................... 46

2.7
Ikraftträdande m.
m......................................... 48

2.8
Upprättade
lagförslag...................................... 48

3 Specialmotivering...................................................... 49

3.1 Förslaget fill lag om preskription av
skattefordringar

m. m................................................................. 49

3.1.1
Lagens disposition................................ 49

3.1.2
Tillämpningsområde............................... 49

18.......................................................... 49

3.1.3 Preskriptionstid..................................... 51

28.......................................................... 51

38.......................................................... ..... 61

Prop.
1981/82:96 148

4 8......................................................... ...... 62

5 8.......................................................... 62

6 8.......................................................... 62

7 8.......................................................... 65

8
§ .......................................................... 66

3.1.4 Innebörden av preskripfion................... 66

9-11 §§................................................. ...... 66

3.1.5 Behöriga myndigheter .......................... 66

12 §........................................................ ...... 66

13 §........................................................ ...... 67

3.2 Övriga lagförslag............................................ ...... 67

4 Hemställan ................................................................... ...... 70

5 Beslut........................................................................... ...... 70

Bilaga 1

Sammanfattning och författningsförslag i betänkandet Lag
om pre

skription av skattefordringar m. m. (SOU 1978:87)......... ..... 71

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet
Lag om

preskription av skattefordringar m. m. (SOU 1978:87).... ..... 83

1 Allmän motivering..................................................... ..... 83

1.1
Allmänna
synpunkter....................................... 83

1.2
Tillämpningsområde......................................... ..... 83

1.3
Preskriptionsfid
............................................... ..... 84

1.4
Förlängning av
preskriptionstid ...................... 87

1.5
Innebörden av preskriptipn
m. m..................... ..... 91

1.6
Behörighet att
fatta beslut m. m...................... 92

1.7
Besvär m. m..................................................... 94

2 Specialmotivering...................................................... 94

2.1
Rubrik och
disposition...................................... ..... 94

2.2
Tillämpningsområde......................................... 95

2.2.1 18....................................................... 95

2.3 Preskriptionsfid................................................ ..... 95

2.3.1
2 8......................................................... ..... 95

2.3.2
3 8......................................................... 95

2.3.3
4 8......................................................... ..... 97

2.4 Föriängning av preskriptionsfid ...................... ..... 97

2.4.1
Rubrik.................................................... ..... 97

2.4.2
6 8......................................................... ..... 97

2.4.3
7 8......................................................... ... 101

2.4.4
8 8......................................................... ... 102

2.4.5
9 8......................................................... ... 103

2.4.6
10 8....................................................... ... 103

2.4.7
118........................................................ ... 104

Prop. 1981/82:96 149

2.5 Innebörden
av preskripfion m.m................ ... 105

2.5.1
12 8........................................... ... 105

2.5.2
13 8........................................... 106

2.6 Behörighet
att fatta beslut m. m............... ... 106

2.6.1
15 8........................................ ... 106

2.7 Besvär
m.m........................................... 107

2.7.1
18 8........................................ 107

2.8 Övriga
författningsförslag ....................... 107

2.8.1
Uppbördslagen.............................. 107

2.8.2
Tullagen ..................................... ... 107

Bilaga
3

De remitterade förslagen
.................................. ... 108

1 Förslag till lag om preskripfion av
skattefordringar m.m. ... 108

2 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen
(1953:272) 111

3 Förslag fill lag om ändring i lagen (1968:430) om
mervärdeskatt

................................................................ 114

4 Förslag
fill lag om ändring i lagen (1959:92) om förfarandet vid

viss
konsumtionsbeskattning ........................ 115

5 Förslag
fill lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

................................................................ 116

6 Förslag till lag om ändring i kupongskattelagen
(1970:624) ... 117

7 Förslag fill lag om ändring i lagen (1959:552) om
uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m........................................... ... 118

8 Förslag fill lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
119

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:666) om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m .m ................................................................. 120

10
Förslag till lag om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberät

tigade skattefordringar m.m............................ 121

Utdrag
av lagrådets protokoll den 5 november 1981.. 122

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 17 december 1981.

..................................................................... 134