Prop. 1982/83:11

Prop.
1982/83:11

Regeringens proposition

1982/83:11

med
förslag till lag om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa
uppdragsersättningar;

beslutad
den 9 september 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ROLF
WIRTÉN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

För
att minska användningen av s. k. grå arbetskraft i samband med att uppdrag
utförs i uppdragsgivarens rörelse eller på uppdragsgivarens fastighet föreslås
i propositionen en särskild lag med bestämmelser om avdrags-och
uppgiftsskyldighet i fråga om vissa uppdragsersättningar. Genom att
ersättningar för sådana uppdrag inte redovisas i föreskriven ordning undandras
f. n. skatter och avgifter med betydande belopp. Utbredningen av den grå
arbetskraften skapar ocksä mycket besvärande problem för de seriösa företagarna
inom berörda branscher.

De
uppdrag som de föreslagna bestämmelserna om avdrags- och uppgiftsskyldighet
gäller motsvarar vissa tjänster som är skattepliktiga enligt 10 § lagen
(1968:430) om mervärdeskatt.

Den
som ger ett uppdrag av det slag som anges i lagen och inte är huvudarbetsgivare
för den som skall utföra arbetet skall kontrollera att fakturan för uppdraget
innehåller vissa uppgifter om bl. a. uppdragstagarens registrering för
betalning av preliminär skatt eller mervärdeskatt. Saknas uppgifterna, är han
skyldig att göra avdrag med 50% av ersättningen och att betala in beloppet
till länsstyrelsen. Är uppdragstagaren en fysisk person, skall avdrag på
ersättningen sålunda göras om fakturan saknar uppgift om att uppdragstagaren
skall betala B-skatt. För en uppdragstagare som är en juridisk person skall
avdrag göras, om fakturan inte innehåller uppgift om under vilket nummer
uppdragstagaren är registrerad till mervärdeskatt. 1 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr
11

Prop.
1982/83:11 2

Från lagens bestämmelser om avdragsskyldighet finns dock
flera undantag. Avdrag skall således inte göras om uppdraget getts till staten
eller till kommun. Avdragsskyldighet föreligger inte heller om det med fog kan
antas att ersättningen för uppdraget kommer att understiga 500 kr.

Särskilda bestämmelser gäller om uppdragsgivaren är fysisk
person eller dödsbo och uppdraget avser arbete på en schablontaxerad fastighet.
Nägon kontroll- eller avdragsskyldighet föreligger dä inte. Småhusägaren skall
i stället lämna uppgifter om uppdragstagaren och om ersättningens storlek i sin
självdeklaration. Om någon ersättning inte har betalats ut under
beskattningsåret eller om utbetalad ersättning inte för någon uppdragstagare
uppgått til 500 kr., skall en försäkran lämnas om detta. Samma bestämmelser
föreslås gälla för den som låter utföra ett arbete i en bostadslägenhet som
han innehar som medlem i en bostadsförening eller som delägare i ett
bostadsaktiebolag.

Lagens bestämmelser för det fall att en uppdragsgivare
inte fullgör sin avdrags- eller uppgiftsskyldighel överensstämmer i stort sett
med vad som enligt uppbördslagen (1953:272) i motsvarande situation gäller för
en arbetsgivare. Uppdragsgivaren kan sålunda göras betalningsskyldig för det
belopp som han har underlåtit att innehålla. En småhus- eller lägenhetsägare,
som lämnar oriktig uppgift eller trots anmaning underlåter att avge försäkran,
kan på liknande sätt bli betalningsskyldig för ett belopp som motsvarar viss
del av den utbetalade ersättningen. Om underiåtenheten eller det oriktiga uppgiftslämnandet
framstår som ursäktligt, kan betalningsskyldigheten dock helt efterges.

Ett belopp som uppdragsgivaren har innehållit eller har
betalat in till länsstyrelsen efter beslut av lokal skattemyndighet eller
förvaltningsdomstol skall krediteras uppdragstagaren som preliminär skatt
eller - om uppdragstagaren är handelsbolag eller annars inte skall taxeras för
ersättningen - som mervärdeskatt. En uppdragsgivare som underlåtit att göra
avdrag eller lämnat oriktig uppgift och på grund därav ålagts betalningsskyldighet
har regressrätt mot uppdragstagaren för det belopp som han betalar in till
länsstyrelsen.

Lagen föreslås också i övrigt följa uppbördslagens
mönster. Detta gäller bestämmelserna om indrivning, uppdragsgivarens
anteckningsskyldighet, preskription, betalningsskyldighet för juridisk persons
ställföreträdare, straff och besvär.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983 och
tillämpas i fråga om ersättningar som betalas ut efter ikraftträdandet.

Prop. 1982/83:11

1 Förslag till

Lag om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa
uppdragsersättningar

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1
§ I denna lag
ges bestämmelser om avdrags- och uppgiftsskyldighet i fråga om ersättningar för
vissa uppdrag, som lämnas till fysiska eller juridiska personer.

2
§
Bestämmelserna i denna lag om avdragsskyldighet är inte tillämpliga om
uppdragsgivaren är skyldig att som huvudarbetsgivare göra skatteavdrag på
ersättningen enligt 39 § I mom. första stycket uppbördslagen (1953:272).

3
§ När i denna
lag uttryck används som förekommer i kommunalskattelagen (1928:370), lagen
(1968:430) om mervärdeskatt, taxeringslagen (1956:623) eller uppbördslagen
(1953:272), har de samma innebörd som i dessa lagar.

Uppdragen

4 § Denna lag gäller i fråga om uppdrag som utgör
skattepliktig tjänst

enligt 10 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt och

1. avser mark och innefattar undersökning, planering,
jordbearbetning,

jordförbättring, schaktning, sprängning, borrning, dränering, utfyllning

eller ytbeläggning;

2. avser växande skog, odling eller
annan växtlighet och innefattar röjning, sådd, plantering, uppskattning,
märkning, gödsling, beskärning, gallring, skörd, avverkning eller växtskydd;

3. avser byggnad eller annan
anläggning och innefattar uppförande, anläggande, rivning, reparation, ändring
eller underhäll;

4. avser uppdragsgivarens rörelse och
innefattar tillverkning på beställning, montering, rengöring, reparation,
ändring eller underhåll samt utförs på uppdragsgivarens arbetsplats;

5. avser godstransport för sådan
verksamhet för vilken uppdragsgivaren är bokföringsskyldig.

Avdragsskytdighet m. m.

5 § En uppdragsgivare skall vid varje utbetalning av
ersättning på grund

av uppdraget göra avdrag med 50 procent av ersättningen. Något avdrag

skall dock inte göras

1. om uppdraget avser fastighet, för vilken intäkten
skall beräknas

schablonmässigt enligt 24§ 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370) och

uppdragsgivaren är fysisk person eller dödsbo;

2. om uppdraget avser bostadslägenhet
som uppdragsgivaren innehar på grund av hyresavtal eller tjänsteavtal eller som
medlem i bostadsförening eller som delägare i bostadsaktiebolag;

3. om uppdraget ges tUl staten,
landstingskommun, kommun eller kyrklig kommun;

Prop.
1982/83:11 4

4.
om
uppdragstagaren är fysisk person och betalningen eriäggs mot faktura som
innehåller uppgift om uppdragstagarens namn och personnummer, ersättningens
storlek samt uppgift om att uppdragstagaren är skyldig att betala preliminär B-skatt;

5. om uppdragstagaren är juridisk
person och betalningen eriäggs mot faktura som innehåller uppgift om
uppdragstagarens namn och det nummer som uppdragstagaren är registrerad under
enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt samt uppgift om ersättningens storlek
och mervärdeskattens belopp;

6. om det med fog kan antas att
ersättningen till uppdragstagaren på grund av uppdraget inte kommer att uppgå
till 500 kronor.

I ersättning som avses i första stycket skall inte räknas
in vad som utgör betalning för material och dylikt.

6
§ Den lokala
skattemyndighet som skall utfärda uppdragstagarens skattsedel för preliminär
skatt för det år då ersättningen betalas ut, får besluta att avdraget skall
underlåtas elller göras efter en lägre procentsats än som anges i 5§. Sådant
beslut får meddelas om uppdragstagaren gör sannolikt, eller det annars framstår
som troligt, att den preliminära skatten därmed bättre kommer att motsvara den
slutliga skatten.

7
§ I fråga om
inbetalning och redovisning av ett innehållet belopp skall bestämmelserna i 24§
2 mom. samt 52-55 och 83 §§ uppbördslagen (1953: 272) om arbetsgivares
inbetalning och redovisning av preliminär A-skatt gälla i tillämpliga delar.

Bestämmelser om skyldighet att lämna kontrolluppgift om
den utbetalade ersättningen finns i 37§ 1 mom. taxeringslagen (1956:623).

På ett innehållet belopp som inte har betalats i rätt tid
och ordning skall restavgift och tilläggsavgift utgå enligt 58 § I mom.
uppbördslagen. Därvid skall bestämmelserna i 58§ 2 mom. samma lag tillämpas.

Uppgiftsskyldighet

8 § Den som i sin allmänna självdeklaration skall redovisa
fastighet, för

vilken intäkten skall beräknas schablonmässigt enligt 24 § 2 mom. kom

munalskattelagen (1928:370), aktie i bostadsaktiebolag eller andel i bo

stadsförening skall, om ersättning under beskattningsåret har betalats för

uppdrag enligt 4§ 1-3 beträffande fastigheten eller bostadslägenhet som

hör till aktien eller andelen, i deklarationen lämna uppgift om

1. namn, postadress och personnummer,
organisationsnummer eller registreringsnummer till mervärdeskatt för den som
har uppburit ersättningen;

2. ersättningens storlek.

Har under beskattningsåret inte betalats ut någon sådan
ersättning som avses i första stycket eller uppgår den utbetalade ersättningen
inte för någon uppdragstagare till 500 kronor, skall en försäkran lämnas om
detta.

I ersättningen skall inte räknas in vad som utgör
betalning för material och dylikt.

9 § Underlåter den uppgiftsskyldige att lämna uppgift
eller försäkran

eller är uppgiften eller försäkran ofullständig, får taxeringsnämnden, läns

styrelsen eller den lokala skattemyndigheten anmana den uppgiftsskyldige

att avhjälpa bristen.

Prop. 1982/83:11 5

10 §
En uppgiftsskyldig som inte har lämnat uppgift eller försäkran enligt

8 § påförs en avgift med 100 kronor.

En
uppgiftsskyldig som har anmanats att lämna uppgift eller försäkran men inte
fullgjort sin skyldighet inom den tid som har angetts i anmaningen påförs en
avgift med 200 kronor.

Avgiften skall av den
lokala skattemyndigheten påföras som slutlig eller tillkommande skatt. Avgiften
får helt efterges av länsstyrelsen om särskilda skäl föreligger. Närmare
föreskrifter om detta meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

11 §
Om en uppgiftsskyldig inte hörsammar en anmaning enligt 9§, får

taxeringsnämnden, länsstyrelsen eller den lokala skattemyndigheten före

lägga vite. Bestämmelserna i 83 § uppbördslagen (1953:272) om vite gäller i

tillämpliga delar. Anmaning vari vite har förelagts skall delges den upp

giftsskyldige.

Betalningsskyldighet
för uppdragstagarens skatt

12 § En uppdragsgivare som underlåter att fullgöra sin
skyldighet enligt 5 § är betalningsskyldig för uppdragstagarens skatt för det
beskattningsår då ersättningen betalades ut intill det belopp som skulle ha
innehållits. Betalningsskyldighet föreligger dock inte om uppdragstagaren vid
utbetalningen av ersättningen är skyldig att betala preliminär B-skatt eller,
om uppdragstagaren är juridisk person, registrerad enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt.

13 § Har en uppgiftsskyldig i fall som avses i 8 § lämnat
oriktig uppgift eller osann försäkran och har därigenom en ersättning inte
blivit redovisad av honom, är den uppgiftsskyldige betalningsskyldig för
uppdragstagarens skatt för det beskattningsår då ersättningen betalades ut
intill ett belopp som svarar mot 50 procent av den oredovisade ersättningen.
Medför den oriktiga uppgiften att uppdragstagaren inte kan identifieras,
föreligger betalningsskyldighet intill ett belopp motsvarande 50 procent av
den ersättning som har betalats ut.

En
uppgiftsskyldig som i sin självdeklaration inte har lämnat någon uppgift om
utbetalad ersättning eller någon försäkran och inte heller trots anmaning enlig
9 § har avgett försäkran inom föreskriven tid är, om ersättning ändå har
betalats ut, betalningsskyldig enligt första stycket.

Betalningsskyldighet
föreligger inte, om den uppgiftsskyldige frivilligt har rättat oriktig uppgift.

14 §
Betalningsskyldighet enligt 12 eller 13 § får helt efterges, om under

låtenheten eUer felaktigheten kan antas ha sådant samband med uppdrags

givarens eller den uppgiftsskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet

eller därmed jämförligt förhållande att den kan anses ursäktlig. Detsamma

gäller om underlåtenheten eller felaktigheten framstår som ursäktlig med

hänsyn till den oriktiga uppgiftens beskaffenhet, till upplysningar som

uppdragstagaren lämnat eller till någon annan särskild omständighet.

Om
det visar sig att eftergift skulle kunna beviljas enligt bestämmelserna i
första stycket, skall dessa bestämmelser beaktas, även om detta inte har yrkats.

15 §
Fråga om betalningsskyldighet enligt 12 eller 13 § eller på grund av

att uppdragsgivaren inte har betalat in ett innehållet belopp i rätt tid skall

Prop.
1982/83:11 6

prövas
av den lokala skattemyndighet som skall utfärda uppdragsgivarens eller den
uppgiftsskyldiges skattsedel på slutlig skatt för det inkomstår då ersättningen
betalades ut. Om uppdragsgivaren eUer den uppgiftsskyldige är handelsbolag
eller annars enligt 53 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370) inte skall
taxeras för ersättningen, är lokal skattemyndighet, som skall utfärda sådan
skattsedel för delägare, i stället behörig.

På
ett belopp för vilket betalningsskyldighet har ålagts enligt 12 eller 13 § skall
utgå restavgift enligt 58 § I mom. uppbördslagen (1953:272). Därvid skall
bestämmelserna i 58 § 2 mom. samma lag tillämpas.

Kreditering
på uppdragstagaren

16 §
Ett belopp som uppdragsgivaren har innehållit enligt 5 § skaU

gottskrivas uppdragstagaren som preliminär skatt för det beskattningsår då

det innehölls, även om det inte betalas in av uppdragsgivaren. Om upp

dragstagaren är handelsbolag eller annars enligt 53 § 2 mom. kommunal

skattelagen (1928:370) inte skall taxeras för ersättningen, skall beloppet i

stället gottskrivas som mervärdeskatt för den redovisningsperiod då det

innehölls.

Ett
belopp, som inte har innehållits men betalats in av uppdragsgivaren eller den
uppgiftsskyldige i enlighet med beslut av den lokala skattemyndigheten eller förvaltningsdomstol,
skall gottskrivas uppdragstagaren som preliminär skatt för det beskattningsår
då ersättningen betalades ut. Om uppdragstagaren är handelsbolag eller annars
enligt 53 § 2 mom. kommunalskattelagen inte skall taxeras för ersättningen, skall
beloppet i stället gottskrivas som mervärdeskatt för den redovisningsperiod då
ersättningen betalades ut.

Ett
belopp som inte har kunnat gottskrivas en uppdragstagare inom sju år efter
utgången av det kalenderår då det betalades in skall tillfalla statsverket.

Indrivning
av obetalda belopp, m.m.

17 §
Om en uppdragsgivare har innehåUit ett belopp enligt 5 § men inte

betalat in detta i rätt tid och ordning eller är betalningsskyldig för ett

belopp enligt 12 §, får beloppet, sedan beslut om betalningsskyldighet har

meddelats, drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skatt enligt

uppbördslagen (1953:272). Detsamma gäller om en uppgiftsskyldig är be

talningsskyldig för ett belopp enligt 13 §. Införsel enligt 15 kap. utsök-

ningsbalken får äga rum utom för belopp för vilket betalningsskyldighet

ålagts med stöd av 12 §. Bestämmelserna i uppbördslagen om avkortning,

avskrivning och antagande av ackordsförslag skall också tillämpas.

Anleckningsskyldighel,
revision m.m.

18 §
En uppdragsgivare som är bokföringsskyldig skall ha sin bokföring

så ordnad att det av denna framgår uppdragstagarens namn och post

adress, personnummer, organisationsnummer eller registreringsnummer

till mervärdeskatt samt ersättning. Har avdrag gjorts på ersättningen enligt

5 §, skall också det avdragna beloppet framgå. Uppdragsgivare som inte är

bokföringsskyldiga skall föra motsvarande anteckningar.

En
uppdragsgivare är skyldig att efter anmaning lämna uppgift om anlitade uppdragstagare,
utbetalade ersättningar och beloppen av gjorda avdrag. Hörsammas inte anmaningen
gäller bestämmelserna i 83 § uppbördslagen (1953:272) om vite.

Prop.
1982/83:11 7

Revision
får verkställas hos en uppdragsgivare för kontroll av att bestämmelserna om
avdrag eller uppgiftsskyldighet har följts. Därvid gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i 56 och 58 §§ taxeringslagen (1956:623) om taxeringsrevision.

Behörig
att besluta om anmaning, föreläggande av vite eller revision är riksskatteverket
samt den länsstyrelse och lokala skattemyndighet som får besluta om revision
hos uppdragsgivaren enligt 78 § uppbördslagen.

Regressrätt
m.m.

19 §
Om en uppdragsgivare eller uppgiftsskyldig har betalat ett belopp

för uppdragstagaren i enlighet med ett beslut om betalningsskyldighet på

grund av underlåtenhet att innehålla beloppet eller ett beslut om betal

ningsskyldighet med stöd av 13 §, får uppdragsgivaren eller den uppgifts

skyldige söka detta äter av uppdragstagaren. Därvid skall till kronofogde

myndigheten överlämnas det indrivningskvitto som har utfärdats vid betal

ningen eller på annat sätt styrkas att beloppet har betalats.

Kronofogdemyndigheten
får driva in beloppet hos uppdragstagaren i den ordning som gäller för
indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Uppdragstagaren skall
betala restavgift enligt 58 § 1 mom. samma lag.

Bestämmelsen
i 4 § preskriptionslagen (1981: 130) gäller i fräga om regressfordran enligt
första stycket.

20 § Om uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige
efter besvär funnits icke vara ansvarig för ett belopp, skall länsstyrelsen
återbetala det belopp och den avgift som har betalats. På det återbetalade
beloppet skall restitu-tionsränta beräknas enligt 69 § 2 mom. uppbördslagen
(1953:272). Om uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige står i skuld för
skatt enligt uppbördslagen, mervärdeskatt eller arbetsgivareavgift enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter, har denne dock rätt att återfå bara vad som överstiger
de obetalda skatterna eller arbetsgivaravgifterna och de räntor eUer avgifter
som belöper på dessa.

21 § Om en uppdragsgivare har underlåtit att betala in
ett belopp som har innehållits eller underlåtit att innehålla ett belopp eller
om en uppgiftsskyldig är betalningsskyldig enligt 13 §, får den lokala
skattemyndigheten inte ålägga uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige
betalningsskyldighet för beloppet senare än sju år efter utgången av del
kalenderår, då ersättningen betalades ut.

Ställföreträdares
betalningsskyldighet

22 §
Den som i egenskap av företrädare för en uppdragsgivare, som är

juridisk person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala

in ett innehållet belopp i rätt tid och ordning är tillsammans mediuppdrags-

givaren betalningsskyldig för beloppet och den restavgift som belöper på

detta. Betalningsskyldigheten får jämkas eller efterges om det föreligger

särskilda skäl.

Talan
om att ålägga betalningsskyldighet enligt första stycket skall föras vid allmän
domstol. Talan får inte väckas sedan uppdragsgivarens betalningsskyldighet för
beloppet har bortfallit enligt lagen (1982: 188) om preskription av
skattefordringar m. m. Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får
indrivning ske i den ordning som gäller för indrivning av skatt enligt
uppbördslagen (1953:272). Därvid får införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken
äga rum.

Prop. 1982/83:11 8

Den
som har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt första stycket får söka
beloppet åter av den juridiska personen. Därvid skall bestämmelserna i 19 §
tillämpas.

Bestämmelsen
i 4 § preskriptionslagen (1981: 130) gäller i fråga om regressfordringar
enligt tredje stycket.

Straff,
besvär m.m.

23 §
En uppdragstagare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till

myndighet, uppdragsgivare eller uppgiftsskyldig lämnar oriktig uppgift om

något förhållande, som har betydelse för uppdragstagarens skyldighet att

vidkännas avdrag eller för den uppgiftsskyldiges redovisning enligt 8 §,

eller underlåter att lämna föreskriven uppgift av sådant slag, döms till

böter.

Ansvar
enligt första stycket inträder ej, om gärningen är belagd med straff i
uppbördslagen (1953:272) eller i skattebrottslagen (1971:69). I ringa fall döms
inte till ansvar enligt första stycket.

24 §
En uppdragsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsi

dosätter sin skyldighet att innehålla ett belopp för en uppdragstagare, som

inte är påförd preliminär B-skatt eller, om uppdragstagaren är juridisk

person, inte är registrerad enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt, döms

till böter.

I
ringa fall döms inte till ansvar enligt första stycket.

25 §
En uppdragsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet un

derlåter att i föreskriven tid till länsstyrelsen betala in ett belopp som har

innehållits, döms till böter. Om gärningen rör betydande belopp eller

någon annan försvårande omständighet föreligger, döms till fängelse i

högst ett år.

I
ringa fall döms inte till ansvar enligt första stycket.

26 §
Den som i fall som avses i 8 § uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

lämnar oriktig uppgift eller osann försäkran döms till böter.

Ansvar
enligt första stycket inträder ej, om gärningen är belagd med straff i
skattebrottslagen (1971:69).

I
ringa fall döms inte till ansvar enligt första stycket.

27 §
Den lokala skattemyndighetens beslut får överklagas genom besvär

hos länsrätten. Beslut enligt 6 § överklagas dock genom besvär hos läns

styrelsen.

Följande
beslut av den lokala skattemyndigheten får inte överklagas; beslut om revision,
beslut varigenom vite har förelagts.

Taxeringsnämndens
beslut varigenom vite har förelagts får inte heller överklagas.

28 §
Följande beslut av länsstyrelsen får inte överklagas:

beslut
som meddelats med anledning av besvär över beslut enligt 6 §,

beslut
som avser sättet för redovisning eller inbetalning av ett innehållet belopp,

beslut
om revision,

beslut
varigenom vite har förelagts.

Andra
beslut av länsstyrelsen får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Prop. 1982/83:11 9

29 § Har riksskatteverket beslutat om revision eller
föreläggande av vite, får beslutet inte överklagas.

30 § Hos länsstyrelsen förordnat allmänt ombud som
avses i 72 a § uppbördslagen (1953:272) skall föra det allmännas talan i mål
enligt denna lag och får hos den lokala skattemyndigheten yrka att
betalningsskyldighet enligt 12 eller 13 § åläggs uppdragsgivaren eller den
uppgiftsskyldige.

Allmänt
ombud får överklaga till uppdragstagarens, uppdragsgivarens eller den
uppgiftsskyldiges förmån. Den lokala skattemyndighetens beslut får allmänt
ombud överklaga endast vad avser uppdragsgivarens eller den uppgiftsskyldiges
betalningsskyldighet enligt 12 eller 13 §.

31 §
Besvär över beslut enligt denna lag inverkar inte på skyldigheten att

betala det belopp som besvären avser.

Ändras
eller upphävs ett beslut, på vUket utmätning eller annan verkställighet följt
hos uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige, skall verkställigheten såvitt
möjligt återgå.

Ett
beslut varigenom uppdragsgivarens eller den uppgiftsskyldiges betalningsskyldighet
har bestämts till ett lägre belopp än det allmänna ombudet har yrkat eller
medgivit, får inte föranleda återbetalning innan det har vunnit laga kraft, om
det allmänna ombudet har anmält hinder mot detta. Om sådant hinder har anmälts
får dock länsstyrelsen på ansökan medge återbetalning. Därvid skall
bestämmelserna i 49 § 2 mom. sista stycket uppbördslagen (1953:272) om
ställande av säkerhet tillämpas.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1983 och tillämpas i fråga om ersättningar som
betalas ut efter ikraftträdandet.

Prop. 1982/83:11 10

2 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen
(1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla
skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt), som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Att
koncernbidrag, som inte utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall
och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

Avdrag får inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga
utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt
understöd eller därmed jämföriig periodisk utbetalning till person i sitt
hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och
svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria
enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller
av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts
i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980:376);

avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:000);

belopp, för vilket arbetsgivare är belopp, för vilket arbetsgivare är

ansvarig
enligt 75 § uppbördslagen betalningsskytdig enligt 75 § upp-

(1953: 272); bördslagen (1953: 272) eller för
vil-

ket betalningsskyldighet föreligger på grund av
underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:000) om avdrags- och uppgiflsskyldighet
beträffande vissa uppdragsersättningar;

avgift enligt lagen (1976; 206) om felparkeringsavgift; överförbrukningsavgift
enligt ransoneringslagen (1978:268); ränta på lånat kapital till den del räntan
täcks av sådant statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;
kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §. (Se vidare
anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983 och tillämpas
första gången vid 1984 års taxering.

' Lydelse enligt prop. 1981/82: 146 och 154.

Prop.
1982/83:11 II

3 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs att 39 § 1 mom. uppbördslagen
(1953:272)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §

1 mom. Vid utbetalning av kon- 1 mom. Vid utbetalning av kon-

tant belopp, som för mottagaren tant belopp, som för
mottagaren

(arbetstagaren) utgör sådan (arbetstagaren) utgör sådan

inkomst av tjänst som i 3 § 2 mom. inkomst av tjänst som i 3 § 2 mom.

under 1 första och andra styckena under 1 första och andra styckena

avses (lön), skall den som utbeta- avses (lön), skall den som utbeta

lar beloppet (arbetsgivaren) lar beloppet (arbetsgivaren)

göra avdrag för betalning av preli- göra avdrag för betalning av preli

minär A-skatt som arbetstagaren minär A-skatt som arbetstagaren

haratt betala (skatteavdrag). har att
betala (skatteavdrag).

Bestämmelser om skyldighet att göra avdrag i vissa faU när
det utbetalade beloppet inte utgör sådan lön finns i lagen (1982:000) om avdrags-
och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar.

Har arbetstagare, vilken har att vidkännas skatteavdrag
för preliminär A-skatt, att erlägga kvarstående skatt, som har debiterats året
före det år skatteavdraget skall göras, är arbetsgivaren skyldig att vid
utbetalning av lön göra skatteavdrag även för sådan skatt. Avdragsskyldighet
föreligger dock inte, om anställningen är avsedd att vara kortare tid än en
vecka. För betalning av den kvarstående skatten skall arbetsgivaren vid varje
utbetalningstillfälle avdraga det belopp, som motsvarar så stor del av den
skatt som skall betalas under nästföljande uppbördsmånad som belöper på utbe-talningstUlfället
med hänsyn till antalet utbetalningstillfällen före ingången av nämnda
uppbördsmånad. Belopp, som dras av vid annat utbetalningstillfälle än det
första, skall dock avrundas till närmast lägre hela antal kronor och återstoden
dras av vid det första utbetalningstillfället.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

' Lagen omtryckt 1972:75.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 771. Senaste
lydelse 1979:489.

Prop.
1982/83:11 12

4 Förslag till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs att 37 § 1 och 2 mom. taxeringslagen
(1956:623)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse 37 § / mom. Till ledning vid
inkomsttaxering och registrering av preliminär A-skatt, som har innehållits
genom skatteavdrag, skall varje år utan anmaning avlämnas uppgifter
(kontrolluppgifter) för det föregående kalenderåret enligt följande
uppställning.

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften Vad uppgiften

skall
avse skatt avse

8. Den som
har gjort avdrag för preliminär A-skatt och inte enligt annan bestämmelse i
detta moment är skyldig att lämna kontrolluppgift om den ersättning på vilken
skatteavdraget har gjorts.

Den på
vilkens ersättning skatteavdrag har gjorts.

Utgiven
ersättning.

Föreslagen lydelse

37 §

/ mom. Till ledning vid inkomsttaxering och registrering
av preliminär A-skatt, som har innehållits genom skatteavdrag, skall varje år
utan anmaning avlämnas uppgifter (kontrolluppgifter) för det föregående
kalenderåret enligt följande uppställning.

Uppgiftsskytdig Vein uppgiften Vad uppgiften

skall avse skall avse

j) ersättning om vilken uppgift skatt lämnas i
självdeklaration enligt lagen (1982:000) om avdrags- och uppgiftsskyldighel
beträffande vissa uppdragsersättningar och på vilken avdrag inte har gjorts
enligt nämnda tag eller enligl uppbördstagen (1953:272).

' Lagen omtryckt 1971:399.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 773. - Senaste
lydelse 1980:74.

Prop. 1982/83:11 13

Föreslagen lydelse

8. Den som har Den
för vilken av- Utgiven ersättning,

gjort avdrag för preli- drag har gjorts, minär A-skatt eUer
avdrag enligt lagen (1982:000) om avdrags- och uppgifts-skyldighet
beträffande vissa uppdragsersättningar och inte enligt annan bestämmelse i
detta moment är skyldig att lämna kontrolluppgift om den ersättning på
vilken avdraget har gjorts.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 mom. Vid avlämnande av uppgifter, varom stadgas i 1 mom.
skall iakttagas följande.

Avser sådan förmån, varom i 1 mom. första och andra
punkterna för-mäles, endast en del av året, skall upplysning meddelas om den
tidrymd, för vilken förmånen utgått.

I kontrolluppgift, som upptager särskild resekostnads- och
traktaments-ersättning, skall angivas beloppet av dels resekostnadsersättning
och dels traktamentsersättning jämte fid för vilken traktamentsersättning
utgått. Därvid skola uppgifter lämnas om traktamentsersättning dels för förrättningar
inom riket i enlighet med vad nedan sägs och dels för förrättningar utom riket.
I fråga om förrättningar inom riket skola uppgifter lämnas särskilt för
förrättningar som icke varit förenade med övernattning (en-dagsförrättningar),
förrättningar som varit förenade med övernattning men icke medfört vistelse mer
än femton dygn i följd på en och samma ort (korttidsförrättningar) samt övriga
resor (långtidsförrättningar). För en-dagsförrättningar uppgives utgiven traktamentsersättning
och antal dagar. Vid beräkning av antalet dagar för endagsförrättningar
medräknas icke sådan endagsförrättning, som varat högst fyra timmar;
förrättning som varat mer än fyra timmar men högst fio timmar räknas som halv
dag; längre förrättning räknas som hel dag. För korttids- och
långtidsförrättningar uppgives utgiven traktamentsersättning och antal nätter
övernattning skett. De första femton dygnen av varje långtidsförrättning
uppgivas såsom korttidsförrättning. - I kontrolluppgift skall i förekommande
fall särskilt anmärkas, att arbetsgivaren utöver traktamentsersättningen, haft
utgifter för den anställdes bostad eller uppehäUe under förrättningen.

Om skattechefen i det län där arbetsgivarens hemortskommun
är belägen medger det, behöver arbetsgivaren, i stället för att lämna uppgift
enligt tredje stycket om traktamentsersättning vid förrättning inom riket,
endast anmärka i kontrolluppgiften att sådan ersättning utgått. Förutsättning
för medgivande är att ersättning utgår enligt sådana grunder att den kan

' Senaste lydelse 1981:1319.

Prop. 1982/83:11 14

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

antagas icke komma att överstiga avdragsgill ökning i
levnadskostnaderna. Motsvarande medgivande kan lämnas även beträffande
resekostnadsersättning för färd med allmänt kommunikationsmedel. Medgivande
lämnas endast om arbetsgivaren har ett större antal anställda, som mera
regelbundet företager tjänsteresor, och medgivandet bedömes vara utan
olägenhet för taxeringsarbetet. Medgivande får ej lämnas fåmansföretag i fråga
om uppgifter rörande företagsledaren och honom närstående personer samt
delägare i företaget. Lämnat medgivande gäller tills vidare. Det kan begränsas
till viss grupp av anställda. — Ansökan om medgivande göres hos länsstyrelsen
senast den 31 oktober året före taxeringsåret. Talan mot beslut, varigenom
ansökan om medgivande avslagits eller medgivande återkaUats, föres hos riksskatteverket
genom besvär som skola ha inkommit till verket inom en månad från den dag då
klaganden erhöU del av beslutet. Mot riksskatteverkets beslut får talan icke
föras.

Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för
löntagares eller hans eflerlevandes pensionering, skall i kontrolluppgiften
upptagas bruttolön och vad som avdragits.

Av kontrolluppgift enligt 1 mom. första, andra eller
sjunde punkten skall framgå om arbetsgivaren har att för utgivet belopp betala
arbetsgivaravgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. I
kontrolluppgift som nu har sagts skaU särskilt för sig tas upp
representationsersättning och särskilt för sig annan kostnadsersättning än
resekostnads- och traktamentsersättning.

I kontrolluppgift skall särskilt för I kontrolluppgift skall särskilt för

sig upptagas sådant skatteavdrag, sig tas upp sådant
avdrag som har

som skett för uttagande av prelimi- gjorts för preliminär A-skatt etter

när A-skatt. enligt tagen (1982:000) om
av-

drags- och uppgiftsskyldighel beträffande vissa
uppdragsersättningar.

I kontrolluppgift skall anges namn och postadress samt
personnummer eller organisationsnummer för såväl den uppgiftsskyldige som den
uppgiften avser. Kan personnummer inte anges för den som uppgiften avser skall
redovisas dennes födelsetid. Har den uppgiftsskyldige tilldelats särskilt
redovisningsnummer enligt 53 § 1 mom. uppbördslagen (1953:272) skall detta
anges i stället för den uppgiftsskyldiges personnummer eller organisationsnummer.
I kontrolluppgift som lämnas av fåmansföretag skall anges om personen är
företagsledare eller honom närstående person eller delägare i företaget.

Kontrolluppgift, som i 1 mom. tredje punkten sägs och som
avser pensionsförsäkring tagen annorledes än i samband med tjänst, skall innehålla
uppgift om fidigare och nuvarande ägare till försäkringen och, om möjligt, fång
varigenom äganderätten övergått samt, i förekommande fall, den som erhållit
förfoganderätten till försäkringen. Kontrolluppgift, som avser pensionsförsäkring
tagen i samband med tjänst, skall innehålla uppgift om den som enligt
tjänsteavtalet skall åtnjuta pensionsförmånen.

Kontrolluppgift enligt I mom. punkterna 1-3, 3 b— 3 f
eller 8 skall avfattas på blankett enligt fastställt formulär. Särskild uppgiftshandling
skall lämnas för varje person.

Riksskatteverket får på ansökan av uppgiftsskyldig medge
undantag från bestämmelserna i tionde stycket. Mot riksskatteverkets beslut får
talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den I januari 1983 och tillämpas
första gången i fråga om kontrolluppgift till ledning vid 1984 års taxering.

Prop. 1982/83:11 15

Utdrag

BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-04-22

Närvarande:
statsministern FäUdin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo,
Dahlgren, ÅsUng, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Eliasson,
Gustafsson, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande:
statsrådet Wirtén

Lagrådsremiss
med förslag till lag om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa
uppdragsersättningar

1
Inledning

De
problem som förekomsten av s. k. grå arbetskraft vållar är numera allmänt
omvittnade. Skatter och avgifter undandras sammantaget med betydande belopp och
de seriösa företagarna har inom vissa branscher stora svårigheter att hävda sig
i konkurrensen med sådana som baserar sin verksamhet på att skatter och
avgifter inte betalas.

Olika,
mer allmänna reformer, som kan bidra fill att begränsa benägenheten och
möjligheterna att använda grå arbetskraft har också genomförts. Hit hör bl.a.
ökade satsningar på revisioner samt en förstärkning av kontrollen över
arbetsgivarnas redovisning och inbetalning av källskatt och
arbetsgivaravgifter. Vidare har en möjlighet införts att ålägga en arbetsgivare
betalningsskyldighet för inte innehållna skattebelopp trots att arbetstagarna
inte kan identifieras.

Det
har emellertid kunnat konstateras att fusket genom att undanhålla ersättningar
för uppdrag av olika slag från beskattning också kräver lagstiftningsåtgärder
som är utformade med direkt tanke på de situationer där den grå arbetskraften
företrädesvis förekommer. Ett förslag med denna inriktning lades 1976 fram i en
promemoria som hade utarbetats inom dåvarande finansdepartementet. Promemorian (DsFi
1976:4) utmynnade i ett förslag till en lag om särskilt uppdragsgivaransvar för
skatt m.m. Förslaget innehöll bestämmelser om uppgiftsskyldighet och solidarisk
betalningsskyldighet för uppdragsgivarna. Den soUdariska betalningsskyldigheten
avsåg preliminära skatter och arbetsgivaravgifter som belöpte på löner till
arbetstagare hos uppdragstagaren för arbetet hos uppdragsgivaren.

Prop.
1982/83:11 16

Promemorian remissbehandlades och remissinstanserna var i
stort sett ense om att särskilda åtgärder behöver vidtas för att
missförhållandena skall kunna motarbetas effektivt. Förslaget ansågs dock ha
byggts på en alltför omfattande uppgiftsskyldighet och en för långtgående
solidarisk betalningsskyldighet.

Med hänsyn till de invändningar och synpunkter i övrigt
som framfördes vid remissbehandlingen har inom budgetdepartementet utarbetats
en promemoria med förslag till en lag som innebär ett åliggande för uppdragsgivare
i form av en kontroll- och avdragsskyldighet som svarar mot vad arbetsgivare
har att iaktta enligt uppbördslagen (1953:272), UBL. Skyldigheten att i vissa
fall göra avdrag på en uppdragsersättning gäller dock inte ägarna av småhus
eller lägenheter. Dessa får enligt den föreslagna lagen i stället en
uppgiftsskyldighet. Förslaget i denna promemoria. Den grå arbetskraften och
skattekontrollen (DsB 1980:10), har vidare i högre grad än den föregående
inriktats mot den grå arbetskraft som består av enpersonsföretag och liknande.
Sammanfattningen samt lagtexten och spe-cialmotioneringen till denna i
promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Promemorian har remissbehandlats. Förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av deras ställningstaganden till de
huvudsakliga delarna av promemorians förslag bör fogas till protokollet som
bilaga 2 resp. bilaga 3. För remissinstansernas synpunkter på olika
detaljfrågor kommer jag att redogöra i anslutning till mina egna överväganden
och förslag.

Jag vill nu i det följande i första hand redovisa vilka
former av grå arbetskraft som särskilt bör uppmärksammas vid lagstiftningens
utformning. I anslutning härtill kommer jag också att redogöra för huvuddragen
i promemorians förslag.

2 Den grå arbetskraften

Uttrycket grå arbetskraft är inte någon beteckning, som
entydigt anger inom vilka ramar man håller sig när man diskuterar åtgärder för
att begränsa statens förluster på grund av att ersättningar för utfört arbete
undanhålls från beskattning. I promemorian erinras sålunda inledningsvis om att
uttrycket grå arbetskraft från början tycks ha använts som en beteckning på
arbetstagare, som genom olaga arbetsförmedling sätts in för att utföra arbete
på en uppdragsgivares arbetsplats. I detta arrangemang ligger att förmedlaren,
som kan vara en fysisk eller juridisk person, söker framstå och av
uppdragsgivaren också behandlas som en självständig yrkesutövare med anställda.
Verkligheten är dock en annan. Arbetstagarna ingår bland uppdragsgivarens
övriga anställda och får tillsammans med dessa utföra olika arbeten under
uppdragsgivarens eller dennes förmans personliga

Prop. 1982/83:11 17

ledning.
Förmedlarens roll inskränker sig till att fakturera uppdragsgivaren för den
ersättning som är avtalad med hänsyn till arbetstagarnas löneanspråk och
förmedlarens medverkan.

Det
bör framhållas att arbetsförmedling i Sverige inte får bedrivas yrkesmässigt
och inte i annat syfte kan utövas utan särskilt tillstånd. Som arbetsförmedling
anses inte bara ett förfarande varigenom en arbetstagare mot avgift hänvisas
till en uppdragsgivare för att själv avtala om arbetet och ersättningen.
Arbetsförmedling blir det bl.a. också om arbetstagaren visserligen är anställd
hos den som åtar sig uppdraget men det av omständigheterna framgår att det
huvudsakliga syftet med anställningen är förmedling av arbete åt
arbetstagaren. Huruvida ett åtagande att utföra ett uppdrag i det särskilda
fallet innebär olaga arbetsförmedling eller inte saknar dock praktisk betydelse
i nu förevarande sammanhang. Frågan om ett uppdragsförhållandes karaktär får
nämligen oberoende härav bedömas med hänsyn till arbetstagarens ställning i
förhållande till uppdragsgivaren. Om förhållandena är sådana att arbetstagaren
i praktiken får anses ha samma ställning som uppdragsgivarens egen personal
betraktas uppdragsgivaren som arbetsgivare och får därmed också en
arbetsgivares ansvarighet i fråga om källskatt och arbetsgivaravgifter. En
annan sak är att man kan konstatera att den grå arbetskraft, som skulle kunna
bedömas vara engagerad genom olaga arbetsförmedling, regelmässigt är anställd
hos förmedlaren dvs. den som formellt står som uppdragstagare.

Här
angivna förhållande innebär att utnyttjandet av grå arbetskraft genom ett
förfarande, som mer eller mindre tydligt framstår som en olaga
arbetsförmedling, smälter ihop med andra fall i vilka arbetstagaren också i
verkligheten intar en annan ställning gentemot, uppdragsgivaren än som framgår
av det avtal som träffats angående uppdraget. I promemorian pekas på de fall i
vilka det mellan uppdragsgivaren och dem som skall arbeta för hans räkning
sätts in en s.k. mellanman. Denne står formellt som arbetsgivare men företräder
i verkligheten bara de övriga arbetstagarna när arbetsavtalet ingås och vid
arbetets utförande.

Det
utmärkande för dessa former av arbetsavtal är att förmedlaren eUer meUanmannen
inte gör något avdrag för preliminär A-skatt vid utbetalningen av arbetstagarnas
ersättningar och inte heller lämnar föreskrivna kontrolluppgifter efter
inkomstårets utgång. Arbetstagarna får på detta sätt möjlighet att undanhålla
inkomsterna från beskattning. Förmedlaren eller mellanmannen som också
underlåter att redovisa sin inkomst av verksamheten undandrar sig inkomstskatt
samtidigt som varken han själv eller uppdragsgivaren redovisar de
arbetsgivaravgifter som belöper på arbetstagarnas ersättningar. Till bilden
hör också att förmedlaren eller mellanmannen undandrar sig sina skyldigheter i
fråga om mervärdeskatt och försvårar möjligheterna till kontroll genom att inte
anmäla sig för registrering enligt lagen om mervärdeskatt.

Det
framhålls i promemorian att uppdragsavtal av detta slag kan vara men inte
alltid är ett mellan parterna överenskommet arrangemang. Det 2 Riksdagen
1982/83. 1 samt. Nr 11

Prop.
1982/83:11 18

torde
inte sällan hända att en uppdragsgivare anser sig ha goda skäl för att uppfatta
den med vilken han avtalar som en självständig näringsutövare. Han tror sig t.ex.
veta att uppdragstagaren inte sällan anlitas för arbeten av det slag som han
själv vill ha utförda. Uppdragstagaren kan dock i själva verket ha en
skattsedel på preliminär A-skatt och inte ha anmält sig som skattskyldig till
mervärdeskatt. Om det dessutom visar sig att uppdragstagaren inte bedriver sin
verksamhet yrkesmässigt och utför arbetet under förhållanden som motsvarar en arbetsanställning
är uppdragsgivaren betalningsskyldig enligt uppbördslagen för de skattebelopp
som han inte dragit av på ersättningarna.

Enligt
promemorian avses med uttrycket grå arbetskraft numera inte bara sådana fall
som har beskrivits här och i vilka alltså ett anställningsförhållande utåt
framstår som ett uppdragsförhållande mellan två självständiga näringsutövare.
Ett utnyttjande av grå arbetskraft föreligger också när personer ensamma
anlitas för ett uppdrag under förhållanden som kan medföra att en tjänste-
eller rörelseinkomst undanhålls för beskattning. Detta gäller enligt
promemorian bl. a. personer som åtar sig uppdrag som bisyssla eller i egenskap
av s. k. enmansföretagare. I promemorian ges bl. a. exempel på hur
uppdragsgivaren och en sådan uppdragstagare kan ha ett gemensamt intresse av
att några uppgifter inte lämnas om ersättningen.

3
Promemorians förslag

s
Som torde ha framgått av den förut lämnade beskrivningen inriktas

promemorian
på det utnyttjande av grå arbetskraft som kan förekomma när ett uppdrag lämnas
antingen till någon - juridisk eller fysisk person -som har egna arbetstagare
eller direkt till den person, som själv skall utföra arbete. En sådan
uppdragstagare kan exempelvis vara en entreprenör i svetsningsbranschen med ett
antal anställda eller en person som åtar sig byggnadsarbete ensam eller
tillsammans med några andra byggnadsarbetare.

Promemorians överväganden
om åtgärder bygger vidare på att utnyttjandet av grå arbetskraft till en inte
obetydlig del synes sammanhänga med i vilken utsträckning uppdragsgivaren och
uppdragstagaren är tvingade att vid sin överenskommelse sinsemellan diskutera
ersättningen med hänsyn till skatter och avgifter och med tanke på de följder
det kan få om en redovisning för uppdraget inte lämnas i föreskriven ordning.
Så som förhållandena är nu finns det ofta inte något som initierar en sådan
dialog mellan parterna. Med hänsyn härtill bör enligt promemorian skapas en sådan
ordning att uppdragsgivaren får starka skäl att vidta en åtgärd som ger
skattemyndigheterna upplysning om uppdragsavtalet. Detta förutsätter att
uppdragsgivaren vet med sig att han tar en inte obetydlig ekonomisk risk om han
inte fullgör sin skyldighet.

Prop. 1982/83:11 19

Det
förslag som läggs fram mot bakgrund av de här redovisade synpunkterna innebär
att uppdragsgivaren skall kontrollera att uppdragstagaren är registrerad till
mervärdeskatt innan han betalar ut ersättningen för uppdraget. Att man enligt
förslaget valt mervärdeskatteregistreringen för uppdragsgivarens kontroll
beror på att det ansetts angeläget att rikta åtgärderna mot den grå
arbetskraft som utför arbeten på uppdragsgivarens arbetsplats, fastighet eller
bostadsrättslägenhet och som från konkurrenssynpunkt visat sig vara särskilt
besvärande för de lojala företagarna. För de uppdrag som det här vanligen är
fråga om föreligger registreringsskyldighet enligt mervärdeskattelagen. Uppdrag
av detta slag ligger ofta inom byggnads-, schaktnings-, måleri-, rörlednings-,
el- och glasmästeribranscherna. När det gäller uppdrag inom industrin är det
vanligen fråga om reparation, montering eller svetsning.

Kontrollen av att
uppdragstagaren är registrerad till mervärdeskatt skall uppdragsgivaren göra
genom att be att få se uppdragstagarens registreringsbevis eller intyg om
registrering. Kan uppdragstagaren inte förete en sådan handling och inte heller
på annat sätt styrka att han är registrerad, skall uppdragsgivare innehålla 50%
av ersättningen och betala in beloppet till länsstyrelsen i den ordning som
gäller i fråga om en arbetsgivares redovisning och inbetalning av källskatt.
Beloppet skall i första hand krediteras uppdragstagaren som preliminär skatt.
Avdragsskyldighet föreligger dock enligt promemorieförslaget inte om det med
fog kan antas att ersättningen inte kommer att uppgå fill minst 1000 kr. Om
uppdragsgivaren underlåter att betala in beloppet eller att innehålla
föreskrivet belopp kan lokal skattemyndighet ålägga honom betalningsskyldighet
på samma sätt som när en arbetsgivare inte fullgör sin skyldighet i fråga om källskatt.
De föreslagna bestämmelserna om uppdragsgivarens ansvarighet är också i övrigt
utformade i huvudsaklig överensstämmelse med uppbördslagstiftningens
föreskrifter angående arbetsgivarnas ansvarighet för källskatt.

I
promemorian konstateras till sist att det av olika skäl finns anledning att
komplettera det föreslagna systemet såvitt gäller ägarna av egnahem och
lägenheter. Två tänkbara lösningar redovisas. Enligt den ena får sådan ägare en
skyldighet att i självdeklarationen uppge om han låtit utföra något arbete på
fastigheten eller i lägenheten. Är svaret positivt skall han också lämna
uppgift om uppdragstagarens namn m. m. och ersättningens storlek. Det andra alternaUvet
innebär att egnahemsägarna vid inkomsttaxeringen medges rätt att i viss
utsträckning göra avdrag för uppdragsersättningarna. Även då är förutsättningen
att uppgifter lämnas om uppdragstagaren.

Prop. 1982/83:11 20

4
Huvudlinjerna för en lagstiftning

4.1
Inledning

Innan
jag går in på frågan efter vilka huvudlinjer en lagstiftning bör utformas, vill
jag först beskriva den bakgrund som jag anser att mina överväganden bör ses
mot.

Nuvarande
uppbördssystem är utformat med sikte på att både arbetstagare och egna företagare
under inkomståret skall betala en preliminär skatt som så nära som möjligt
svarar mot den slutliga skatt som kommer att debiteras under året efter
inkomståret.

I
fråga om arbetstagarna gäller att arbetsgivaren skall göra avdrag för den
preliminära skatten vid utbetalningen av löner. Denna skyldighet föreligger
dock bara om arbetsgivaren är huvudarbetsgivare till arbetstagaren.
Bestämmelserna om skatteavdrag för preliminär skatt har därför i praktiken sin
främsta betydelse i fråga om arbetstagare med en fast och varaktig anställning.
I fråga om sådana arbetstagare fungerar också kontrollen av källskatteredovisningen
på ett i stort sett tillfredsställande sätt. Arbetsgivaren är registrerad och
det kan fortlöpande kontrolleras att det varje uppbördsmånad betalas in så
mycket preliminär skatt som kan beräknas belöpa på arbetstagarnas löner.

När
det gäller tillfälliga anställningar blir förhållandet däremot ett annat. Några
skatteavdrag görs inte och kontrollen av att ersättningarna tas upp till
beskattning blir i det närmaste helt beroende av om arbetsgivaren lämnar
föreskrivna kontrolluppgifter enligt taxeringslagen (1956:623), TL eller inte.
Om arbetstagaren inte redovisar sin ersättning i självdeklarationen och det
inte heller finns någon kontrolluppgift kan detta fusk i bästa fall upptäckas
vid en revision hos arbetsgivaren.

Det
säger sig självt att det kan vara frestande för en arbetstagare, som inte fär
vidkännas skatteavdrag, att söka ordna det så att han relativt riskfritt kan
underlåta atl ta upp ersättningen i sin självdeklaration. För atl detta skall
bli fallet måste han bara se till att arbetsgivaren avstår frän att skicka in
någon kontrolluppgift och inte heller namnger honom i någon arbetsgivaruppgift.

Det
är ett sådant förfarande som bl. a. ger förutsättningen för grå arbetskraft.
Arbetsgivarens medverkan har arbetstagaren därvid ofta fått genom att betinga
sig en ersättning som är mindre än vad arbetsgivaren skulle få betala om
arbetet i stället utfördes av en seriös uppdragstagare.

Vad
som har sagts nu har avseende på en uppdragsgivare och en uppdragstagare
mellan vilka ett arbetsgivare-arbetstagareförhållande föreligger enligt
bestämmelserna i UBL men där arbetstagaren samtidigt har nägon annan som huvudarbetsgivare.
Till dessa fall kan man också räkna sådana i vilka uppdragsgivaren är
huvudarbetsgivare men av olika skäl bedömer uppdraget som en tillfällig
anställning på vilken UBL:s bestämmelser om skatteavdrag inte är tillämpliga.

Prop. 1982/83:11 21

Problemen
med den grå arbetskraften är emellertid inte begränsade till de ersättningar
som betalas för arbete i ett arbetsgivare-arbetstagareförhållande. De
föreligger i minst lika hög grad i fråga om ersättningar som betalas till någon
som har åtagit sig uppdraget som rörelseidkare. I sådana fall är det dock inte
fråga om ett undanhållande med hjälp av uppdragsgivarens underlåtenhet att
göra skatteavdrag eller att lämna kontroll- och arbetsgivaruppgift. Någon
skyldighet härtill föreligger inte för uppdragsgivaren eftersom
uppdragstagaren inte utför arbetet i egenskap av arbetstagare. Medan det i de
förut nämnda fallen är fråga om undanhållande av en tjänsteinkomst gör sig
uppdragstagaren i förevarande fall skyldig till vad man brukar kalla krympning
av sin rörelseinkomst. I dessa fall rör det sig vidare om både fysiska och
juridiska personer som uppdragstagare. När uppdragstagaren är en fysisk person
förhåller det sig inte sällan så att han utövar sin yrkesmässiga verksamhet vid
sidan av.en fast anställning.

I
promemorian framhålls att undanhållandet av uppdragsersättningar är särskilt
framträdande i uppdragsförhållanden som innebär att uppdragstagaren åtar sig
att utföra ett arbete på uppdragsgivarens fastighet eller arbetsplats. Sådana
uppdrag ges till uppdragstagare inom bl. a. byggnads-, schaktnings-, måleri-,
rörlednings-, el- och glasmästeribranscherna och det är då framför allt fråga
om arbeten på uppdragsgivarens byggnader eller mark. Inte minst avser dessa
uppdrag arbeten på egnahem och fritidshus. När det gäller uppdrag inom
industrin är det ofta fråga om reparation, montering och underhåll av maskiner m.
m.

Enligt
promemorian bör därför övervägandena om vilka åtgärder som bör vidtas för att
så långt möjligt hindra utnyttjandet av grå arbetskraft framför allt inriktas
på dessa uppdragsförhållanden. För detta anses också tala att det särskilt är
inom de förut nämnda branscherna som den grå arbetskraften innebär besvärande
konkurrens för de seriösa företagarna.

Det
förslag som med hänsyn till de här redovisade förhållandena har lagts fram i
promemorian bygger på att en uppdragsgivare, som uppdrar åt någon att utföra
ett arbete av ifrågavarande slag på sin fastighet, lägenhet eller arbetsplats,
skall förmås att kontrollera om uppdragstagaren är registrerad tUl
mervärdeskatt eller inte. Skattskyldighet till mervärdeskatt föreligger
regelmässigt i fråga om sådana uppdrag om de utförs yrkesmässigt. Kan
uppdragstagaren med ett registreringsbevis eller på annat sätt visa att han är
registrerad har uppdragsgivaren därmed fullgjort vad på honom ankommer i detta
sammanhang. Skattemyndigheternas kontroll av uppdragstagaren förutsätts i
sådana fall få ske med utgångspunkt i mervärdeskatteregistreringen. Om
uppdragstagaren inte kan visa att han är registrerad blir uppdragsgivaren
däremot skyldig att vidta vissa andra åtgärder. Han skall nämligen då innehålla
50% av ersättningen och betala in det innehållna beloppet till länsstyrelsen i
den tid och ordning som gäller i fråga om en arbetsgivares redovisning och
inbetalning av källskatt. Gör han inte detta är han betalningsskyldig för
beloppet, som efter beslut av

Prop.
1982/83:11 22

den lokala skattemyndigheten får drivas in på samma sätt
som restförd skatt.

En avdragsskyldighet kommer med andra ord enligt
promemorian att föreligga för en uppdragsgivare dels då uppdragstagaren utför
uppdraget som arbetstagare utan att uppdragsgivaren är att anse som
huvudarbetsgivare, dels då uppdragstagaren visserligen driver rörelse men ändå
inte är registrerad till mervärdeskatt. I det senare fallet är det då utan
betydelse om uppdragstagaren inte heller skall vara registrerad på grund av att
han inte har så stor omsättning i sin uppdragsverksamhet att redovisningsskyldighet
föreligger enligt lagen om mervärdeskatt.

Problemen med den grå arbetskraften har utan tvekan blivit
så stora att särskilda åtgärder nu måste vidtas. Som har nämnts förut gäller
dessa problem inte bara den arbetskraft som åtar sig arbete såsom arbetstagare.
De föreligger i lika hög grad i fråga om redovisningen av ersättningar som
utgår till uppdragstagare som utför arbetet i sin yrkesmässiga verksamhet. Som
många remissinstanser har framhållit är problemen vidare inte begränsade till
de områden som lagförslaget särskilt tar sikte på. De föreligger sannolikt i
mindre eller större utsträckning inom alla områden där arbeten uppdras åt annan
än uppdragsgivarens egen fast anställda personal.

När man skall ta ställning till föreliggande problem kan
det konstateras att grundfrågan gäller hur man kan skapa en ordning som ger
taxeringsmyndigheterna information om uppdragstagarnas intäkter. Det krävs
alltså ett system där uppdragsgivarna förmås att lämna uppgift om utgivna
ersättningar. I huvudsak två linjer synes härvidlag vara möjliga. Enligt den
ena kopplas uppgiftsskyldigheten ihop med en skyldighet att göra skatteavdrag
och ett ekonomiskt ansvar för detta. Detta är den lösning som ligger till grund
för vårt nuvarande källskattesystem. Enligt den andra linjen görs uppgiftslämnandet
i stället till ett villkor för uppdragsgivarens rätt att fä avdrag för den
utgivna ersättningen vid den egna beskattningen. Det är denna princip som tillämpas
vid periodiskt understöd och som från 1983 års taxering skall tillämpas också i
fråga om villaräntor och ränteutgifter i inkomstslaget kapital.

I promemorian har primärt den första linjen följts. I
fråga om uppdragstagare som inte är registrerade till mervärdeskatt blir
uppdragsgivaren skyldig att verkställa avdrag.på ersättningen och lämna uppgift
om detta i princip efter samma modell som i källskattesystemet. Promemorian
pekar emellertid när det gäller uppdragsgivare som är småhusägare också på
möjligheten att kombinera de två linjerna. För att ge småhusägaren ett ökat
incitament att följa bestämmelserna skulle denne kunna ges en viss avdragsrätt
vid inkomsttaxeringen för de aktuella ersättningarna. Förutsättningen skulle
då vara att han uppger uppdragstagarens namn m. m. och ersättningens storlek.
Enligt det andra alternativet i promemorian ges småhusägaren inte någon sådan
avdragsrätt, men åläggs ändå skyldighet att lämna dessa uppgifter i
självdeklarationen.

Prop. 1982/83:11 23

Den
helt övervägande delen av remissinstanserna har anslutit sig till uppfattningen
att det är efter dessa linjer som man bör söka sig fram för att så långt
möjligt få bukt med det grå arbetskraftsproblemet. Remissinstanserna har också
allmänt accepterat och förordat att promemorians förslag om avdragsskyldighet
och uppbördsansvar följs såvitt gäller sådana uppdragsgivare som rörelseidkare,
kommun och landsting. Förslaget att även ägare av småhus och lägenheter skall
vara skyldiga att i förekommande fall göra avdrag på en uppdragsersättning
accepteras också av en stor del av remissinstanserna samtidigt som dock mänga
avvisar eller ställer sig tveksamma till en sådan lösning och i stället
förordar att man närmare utreder hur en avdragsrätt för reparationskostnader
skulle kunna utformas för småhusägarna.

Vid
den bedömning som skall göras nu måste också beaktas hur den som lämnar ett
uppdrag kan avgöra vilken ställning uppdragstagaren kommer att inta - som
arbetstagare eller som egen företagare. Detta ställningstagande är ibland
långt ifrån lätt.

Om
uppdragstagaren är en fysisk person måste uppdragsgivaren i dagens läge i
första hand göra klart för sig om uppdragstagaren åtar sig uppdraget i egenskap
av rörelseidkare. Om så är fallet är uppdragsgivaren inte skyldig att
verkställa något skatteavdrag och han skall inte heller betala någon arbetsgivaravgift
på uppdragstagarens ersättning.

För
att så långt möjligt vara på den säkra sidan bör uppdragsgivaren först och
främst be uppdragstagaren visa upp sin skattsedel. Har denne B-skattesedel kan
uppdragsgivaren utgå från att han kan underlåta att göra skatteavdrag utan att
löpa risk för att senare bli betalningsskyldig för uppdragstagarens skatt. Ett
uppvisande av en B-skattesedel medför däremot inga garantier för att
uppdragsgivaren inte vid en senare företagen kontroll kan bli bedömd som
arbetsgivare och skyldig att betala arbetsgivaravgift på den utgivna
ersättningen. B-skattesedel kan nämligen under vissa förutsättningar utfärdas
också för den som inte driver rörelse. Det är vidare inte ovanligt att någon,
som har drivit rörelse, upphör med denna och tar anställning utan att anmäla
förhållandet till den lokala skattemyndigheten. Han kan på så sätt ha kvar sin
B-skattesedel under förhållandevis lång tid trots att han inte åtar sig
uppdrag vid sidan av sin anställning i sådan omfattning att han kan anses driva
rörelse och därmed ha rätt till B-skattesedel. Härtill kommer att frågan
huruvida ett arbetsgivare-arbetstagareförhållande föreligger eller inte bedöms
enligt något olika grunder när det gäller å ena sidan skyldigheten att göra
skatteavdrag och å andra sidan skyldigheten att betala arbetsgivaravgift.

Har
den som åtar sig uppdraget en A-skattesedel ställs uppdragsgivaren inför frågan
om han blir huvudarbetsgivare för uppdragstagaren eller om denne vid utförande
av uppdraget bara får anses ha detta som bisyssla vid sidan av en anställning
hos en annan arbetsgivare som är skyldig att göra skatteavdrag. Huruvida
uppdragsgivaren skall anses vara huvudarbetsgi-

Prop. 1982/83:11 24

vare
eller inte blir beroende av om uppdraget medför att uppdragstagaren därigenom
har sin huvudsakliga arbetsanställning hos uppdragsgivaren eller sin huvudsakliga
inkomst av tjänst från denne. Är så fallet skall han göra skatteavdrag.
Arbetsgivaravgift är han skyldig att betala oberoende av om det är fråga om en
huvudsaklig arbetsanställning eller bisyssla.

Det
säger sig självt att det inte sällan kan vara svårt för en uppdragsgivare att
med bestämdhet avgöra i vilket förhållande han kommer till uppdragstagaren.
Försiktigheten bjuder därför varje uppdragsgivare, som skall ha ett arbete
utfört av någon, som har A-skattesedel, att inte underiåta skatteavdrag utan
att ha fått bekräftelse från den lokala skattemyndigheten att något avdrag inte
behöver göras. Myndigheten är enligt 44 § UBL skyldig att på begäran lämna
besked i denna fråga.

Det
bör framhållas att en uppdragsgivare som vill undgå ansvarighet för uppdragstagarens
skatt inte heller bör ingå ett uppdragsavtal med ett för honom okänt
handelsbolag utan vissa undersökningar. Han bör sålunda övertyga sig om att
handelsbolaget är registrerat i handelsregistret, vilka bolagsmännen är och att
den som utför arbetet för handelsbolagets räkning har B-skatt. Det sistnämnda
gäller i varje fall om arbetet utförs av någon som inte bara har ställning som
arbetstagare hos handelsbolaget. Vid tvekan om att handelsbolaget är ett
seriöst verkande företag bör också kontrolleras att det är registrerat till
mervärdeskatt. En registreringskontroll bör uppdragsgivaren också göra när
uppdragstagaren är ett aktiebolag. Är bolaget inte registrerat löper han risk
att bli ansedd som arbetsgivare för den eller dem som utför arbetet.

En uppdragsgivare kan
också ställas inför frågan om de som utför arbetet åt honom för
uppdragstagarens räkning och får sin lön av denne, vid en kontroll av
myndigheterna kan bedömas ha arbetat under sådana villkor och förhållanden på
hans arbetsplats eller fastighet att de skall jämställas med hans egna
arbetstagare och han själv alltså anses som arbetsgivare. Han står med andra
ord inför risken att uppdraget bedöms som en form av arbetsförmedling. För att
vara på den säkra sidan bör uppdragsgivaren självfallet också i detta fall
inhämta besked av den lokala skattemyndigheten.

Enligt
lagförslaget i promemorian skall uppdragsgivaren kontrollera om uppdragstagaren
är registrerad till mervärdeskatt. Om så inte är fallet skall uppdragsgivaren
innehålla 50% av ersättningen och betala in det innehållna beloppet till
länsstyrelsen.

Denna
anknytning till mervärdeskatteregistreringen medför att uppdragsgivaren inte
behöver ta ställning till om uppdragstagaren utför uppdraget som en bisyssla
vid sidan av en ordinarie anställning eller som rörelseidkare. Systemet avses
vidare få den konsekvensen, att en uppdragsgivare som gör avdrag enligt den
föreslagna lagen, regelmässigt inte skall behöva riskera att bli
betalningsskyldig enligt UBL om han vid en senare kontroll trots allt skulle
anses ha varit huvudarbetsgivare till upp-

Prop.
1982/83:11 25

dragstagaren.
Betalningsskyldighet för en eventuell skillnad mellan det gjorda avdraget och
ett avdrag enligt UBL, skall han nämligen bara kunna åläggas om det måste ha
varit uppenbart för honom att han var huvudarbetsgivare.

Det
bör framhållas att en anknytning på föreslaget sätt till mervärdeskatteregistreringen
synes få betydelse också i det fall uppdragsgivaren underlåter att göra avdrag
på grund av att uppdragstagaren visat sig vara registrerad till mervärdeskatt.
Också i detta fall torde betalningsskyldighet enligt UBL kunna åläggas
uppdragsgivaren bara om det måste ha varit uppenbart för honom att han var
huvudarbetsgivare till uppdragstagaren. Registreringen till mervärdeskatt får
med andra ord den verkan, att en uppdragsgivare som övertygat sig om att
uppdragstagaren är registrerad, i regel inte behöver befara att bli
betalningsskyldig enligt UBL.

Den
helt övervägande delen av remissinstanserna har också anslutit sig till
förslaget att uppdragsgivarens skyldighet att göra avdrag på ersättningen
skall anknytas fill mervärdeskatteregistreringen. Många remissinstanser ser
det dock som en brist att beviset om registrering inte är tidsbegränsat. Detta
anses medföra risk för missbruk av bevisen. I stället förordas att bevisen
tidsbegränsas till ett år för de branscher som berörs av lagstiftningen. En
remissinstans anser att detta lämpligen kan ordnas genom att de uppdragstagare,
som vill kunna visa upp ett registreringsbevis, skall få ett bevis för ett år
efter ansökan hos länsstyrelsens mervärdeskatteenhet. Åtskilliga
remissinstanser anser att anknytningen fill mervärdeskatteregistreringen bör
kunna förenklas och åstadkommas utan en användning av registreringsbevis eller
särskilda intyg om registrering. Det bör enligt deras mening vara tillräckligt
att uppdragstagaren styrker sin registrering genom att ange sitt
registreringsnummer på fakturan. Flera remissinstanser framhåller vidare att
man bör kunna få en bättre samordning med de ordinarie uppbördsbestämmelserna
genom att inordna det föreslagna systemet i UBL. Härigenom skulle det också
kunna ges en mer allmängiltig form.

Många
remissinstanser anser å andra sidan att en anknytning till mervärdeskatteregistreringen
inte ger tillräcklig effekt och förordar att uppdragsgivarnas kontroU och
avdragsskyldighet i stället binds till ett särskilt bevis, som skulle
framställas med hjälp av ADB och utfärdas av den lokala skattemyndigheten.
Några remissinstanser föreslår att den utökade kontroll- och
avdragsskyldigheten utformas inom ramen för UBL:s nuvarande A- och B-skattesystem.

4.2
Överväganden och förslag

4.2.1
Anknytningen till mervärdeskatte- och preliminärskatteregistrering-en

Som
jag har sagt förut bygger vårt skattesystem till stor del på arbetsgivarnas
medverkan. Deras skyldighet att göra skatteavdrag på arbetstagar-

Prop. 1982/83:11 26

nas
löner och att lämna skattemyndigheterna uppgifter om utgivna ersättningar och
förmåner är en grundförutsättning för att inkomstredovisningen skall kunna
kontrolleras och för att skatterna skall bli betalda i så nära anslutning som
möjligt till inkomsternas förvärvande.

Skyldigheten
att lämna uppgifter — s. k. kontrolluppgifter - om utgivna löner och
ersättningar fullgörs dock inom många områden inte på ett tillfredsställande
sätt. Orsakerna härtill synes vara fiera och en redovisning har lämnats för
dessa i promemorian. Den främsta orsaken är uppenbarligen att parterna i många
uppdragsförhållanden har fördelar att vinna med att någon kontrolluppgift inte
lämnas. Den som uppbär ersättningen får möjlighet att undanhålla denna från
beskattning och kan därigenom erbjuda uppdragsgivaren ett reducerat pris för
sina tjänster. Genom att någon kontrolluppgift inte lämnas öppnas också
möjlighet för uppdragsgivaren att undgå arbetsgivaravgift.

I
promemorian framhålls också att påföljderna för underlåtandet att lämna
föreskrivna uppgifter inte är särskilt kännbara och att en underlåtenhet
sällan påtalas.

Utnyttjandet
av grå arbetskraft torde också sammanhänga med uppbördslagstiftningens
utformning. Skyldigheten att göra skatteavdrag och den ekonomiska ansvarighet
som följer om detta åliggande inte fullgörs är knutna fill ersättningar som
hänför sig till en arbetstagares huvudsakliga arbetsanställning eller annars
utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst. För den som lämnar ett uppdrag kan
det många gånger vara svårt att avgöra om den som skall utföra arbetet gör
detta i en yrkesmässigt driven verksamhet eller som en bisyssla vid sidan av en
huvudanställning. Det kan också innebära problem att med bestämdhet avgöra om
det är fråga om en huvudsaklig arbetsanställning eller en bisyssla. Som
framhålls i promemorian kan dessa oklarheter bidra till ätt en uppdragsgivare
och uppdragstagare försöker se och behandla sitt avtalsförhållande på det sätt
som ger dem de största möjligheterna att undgå skatter och avgifter.

Enligt
promemorieförslaget undanröjs dessa gränsdragningsproblem för uppdragsgivaren
eller minskas de betydligt genom att hans ansvarighet för uppdragstagarens
skatt m. m. knyts till en kontroll av om uppdragstagaren är registrerad till
mervärdeskatt eller inte. Om uppdragstagaren inte är registrerad skall
uppdragsgivaren innehålla 50% av ersättningen oberoende av om uppdragstagarens
ersättning i det särskilda fallet vid inkomsttaxeringen skall anses utgöra
inkomst av rörelse eller tjänst. Fullgör uppdragsgivaren sin avdragsskyldighet
kan han också regelmässigt räkna med att inte bli betalningsskyldig för det
eventuellt högre avdrag som skulle gjorts enligt UBL.

Jag
kan också för egen del ansluta mig till grundtanken i promemorieförslaget, att
utnyttjandet av grå arbetskraft bör försvåras genom att uppdragsgivarna får en
utvidgad kontrollskyldighet inom de uppdragsområden som redovisas i
promemorian. Jag delar lika så uppfattningen att denna

Prop. 1982/83:11 27

skyldighet
skall anknytas till en registrering, som blir avgörande för om uppdragsgivaren
skall vidta viss ytterligare åtgärd eller inte.

Som
jag har antytt förut medför en ordning, som innebär att en registrering blir
avgörande för en avdragsskyldighet att gränsen mellan rörelseinkomst och
tjänsteinkomst blir utan betydelse vid tillämpningen. Också skillnaden mellan
bisyssla och huvudsaklig anställning mister i allt väsentligt sin betydelse.
Enligt UBL har dessa gränsdragningar däremot avgörande betydelse i fråga om en
arbetsgivares/uppdragsgivares ansvarighet. Om det föreslagna systemet i stället
inordnas i UBL måste denna gränsdragning utjämnas i viss mån, nämligen i fråga
om de uppdragsersättningar som det nya systemet skall avse,

Förslaget
att uppdragsgivarnas kontroll- och avdragsskyldighet skall knytas till
mervärdeskatteregistreringen har som jag nämnt förut mottagits positivt av den
helt övervägande delen av remissinstanserna. När det gäller det sätt på vilket
uppdragsgivaren skall kontrollera uppdragstagarens registrering går meningarna
däremot i sär. Många remissinstanser ansluter sig till förslaget att kontrollen
bör ske genom att uppdragstagaren visar upp sitt registreringsbevis, men anser
att detta bör utfärdas att gälla för ett år i taget. Enligt en remissinstans
bör ett sådant tidsbegränsat bevis bara utfärdas efter ansökan hos
länsstyrelsens mervärdeskatteenhet. Åtskilliga remissinstanser anser å andra
sidan att kontrollen bör kunna ske på ett enklare sätt och föreslår att
uppdragsgivarna skall få utgå från att uppdragstagaren är registrerad om denne
har angett sitt registreringsnummer på fakturan.

Jag
ser det också för egen del som önskvärt att uppdragsgivarnas kontrollskyldighet
kan fullgöras på ett så enkelt sätt som möjligt. Om man stannar för att anknyta
det föreslagna systemet till mervärdeskatteregistreringen bör man även enligt
min mening kunna nöja sig med en kontroll som bygger på en skyldighet för
uppdragstagaren att ange sitt registreringsnummer till mervärdeskatt på
fakturan. Fråga är emellertid i vilken utsträckning denna kontroll i
förekommande fall bör utmynna i en skyldighet att innehålla en del av
ersättningen eller en skyldighet att lämna uppgift till skattemyndigheterna i
viss ordning. Härom får jag anföra följande.

En
stor del av remissinstanserna ställer sig tveksamma till eller avstyrker
promemorians förslag att också ägare av småhus och bostadslägenheter skall
vara skyldiga att göra avdrag på ersättningen. Vad som härvid framhålls är
framför allt att det finns risk för att efterlevnaden blir dålig och svår att
kontrollera.

Jag
har stor förståelse för remissinstansernas tveksamhet på denna punkt och anser
att det också finns anledning befara att en skyldighet för småhus- och
lägenhetsägare att innehålla och redovisa skatt skulle medföra avsevärda
praktiska problem. Jag tänker härvid bl.a på det nya systemet för kreditering
av preliminär skatt och vad som med hänsyn tUl detta krävs av arbetsgivarna i
fråga om korrekt uppgiftslämnande enligt TL. Det

Prop. 1982/83:11 28

står
å andra sidan klart att utnyttjandet av grå arbetskraft har blivit ett problem
inte minst när det gäller arbeten av olika slag på småhus och lägenheter. Om
man inte accepterar promemorians förslag om en avdragsskyldighet måste man
därför enligt min mening söka finna en annan lösning som kommer åt problemet
inom detta område.

Som
jag redan har nämnt har många remissinstanser här önskat en närmare utredning
av ett system där småhusägarnas uppgiftslämnande knyts till någon form av
avdragsrätt vid inkomsttaxeringen, men utan promemorians skyldighet att göra
skatteavdrag. Ett sådant system med avdragsrätt för faktiska kostnader i fråga
om småhus som f.n. schablontaxeras innebär emellertid enligt min mening en
ändring med så omfattande konsekvenser att förslag härom måste övervägas i ett
större perspektiv. Som jag angett i annat sammanhang tidigare finns det också
flera andra svåra avvägningsfrågor med anknytning till bostadsbeskattningen som
behöver utredas. Starka skäl talar för att dessa olika frågor bör övervägas i ett
sammanhang eftersom ändringar på en punkt får återverkningar på flera andra
håll. Jag avser därför att inom kort och efter samråd med chefen för bostadsdepartementet
återkomma till dessa utredningsfrågor.

Under
tiden måste emellertid en mindre ingripande lösning finnas. Jag vill redan här
förutskicka att jag ser möjlighet till en sådan lösning genom att kombinera den
uppgiftsskyldighet som uppdragsgivaren enligt det ena alternativet i
promemorian skall ha med en viss solidarisk betalningsskyldighet. Till denna
fråga återkommer jag strax.

Det
är naturligtvis i och för sig möjligt att i övrigt följa promemorians förslag i
fråga om avdragsskyldigheten och sålunda låta denna skyldighet föreligga när
uppdragsgivaren är rörelseidkare, lantbrukare, kommun eller myndighet och
ersättning utges till en uppdragstagare som inte är registrerad till
mervärdeskatt. En lösning av detta slag förordas också av åtskilliga
remissinstanser. För egen del vill jag emellertid redovisa följande synpunkter.

Som
jag har nämnt tidigare medför en anknytning till mervärdeskaltere-gistreringen
att denna registrering får en direkt betydelse vid tillämpningen av
bestämmelserna i UBL om en arbetsgivares betalningsskyldighet för arbetstagares
skatt. Enligt UBL är denna skyldighet beroende av vilken skattsedel - A- eller B-skattesedel
- som utfärdats för uppdragstagaren, om den utgivna ersättningen utgjort inkomst
av rörelse eller tjänst för uppdragstagaren och - i sistnämnda fall - om fråga
varit om en huvudsaklig arbetsanställning eller inte. Anknytningen till
mervärdeskatten innebär att betalningsskyldighet för arbetstagares skatt m. m.
kan åläggas en uppdragsgivare även om uppdragstagaren har B-skattesedel.
Registreringen till mervärdeskatt kan också få den verkan i vissa fall att en
arbetsgivare, som ådragit sig betalningsskyldighet enligt UBL:sbestämmelser,
kan undgå denna skyldighet. UBL:s bestämmelser sätts vidare ur spel på det
sättet att uppdragsgivarens betalningsskyldighet för en arbetstagares skatt i
vissa

Prop. 1982/83:11 29

faU
kan bli mindre än som följer vid en tillämpning av UBL. Till detta korhmer att
man enligt promemorians förslag låter mervärdeskatteregistreringen vara
avgörande också när det är fråga om fysiska personer, som åtar sig ett uppdrag
som en bisyssla och inte är och inte heller skall vara registrerade till
mervärdeskatt.

De
svårigheter som dessa sammanstötande regler vållar undviker man om
mervärdeskatteregistreringen får vara avgörande bara när det är fråga om en
uppdragstagare som enligt UBL:s bestämmelser alltid skall påföras preliminär B-skatt
eller enligt 53 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370), KL, inte skall taxeras
för inkomst och därför inte betalar någon preliminär skatt. De uppdragstagare
som det här gäller är juridiska personer och, i nu förevarande sammanhang,
framför allt aktiebolag och handelsbolag. I fråga om de uppdragstagare, som är
fysiska personer, skulle kontroUen i stäUet avse registreringen i
uppbördssystemet och uppdragsgivarens avdragsskyldighet alltså göras beroende
av om uppdragstagaren är påförd B-skatt eller inte.

En
sådan modifiering av promemorieförslaget skulle komma att nära ansluta tUl en
lösning, som antytts i några remissyttranden.

Flera
remissinstanser har sålunda uttalat att det borde gå att inordna det föreslagna
systemet i UBL och att därigenom få en god samordning med det ordinarie
uppbördssystemet. Jag har också för egen del funnit att syftet med
promemorieförslaget med fördel bör kunna uppnås genom att den föreslagna
ordningen i den del som den gäller uppdragstagare som är fysiska personer
samordnas med uppbördsförfarandets registreringssystem för A- och B-skattesedlar.
En sådan samordning har bl. a. den fördelen att bestämmelserna, om så är
önskvärt, kan göras tillämpliga också på uppdragsområden som inte faller in
under mervärdeskattelagstiftningen. Den öppnar vidare möjlighet att
effektivisera källskattesystemet. Detta kan ske genom att UBL:s bestämmelser
jämkas så att en A-skattsedel under vissa angivna förutsättningar får utfärdas
för en uppdragstagare utan hinder av att hans ersättningar kan anses hänförliga
till inkomst av rörelse. Jag kommer att redovisa synpunkter på denna fråga i
det följande.

En
samordning med UBL:s bestämmelser innebär bl.a. att uppdragsgivaren skall
kontrollera - i stället för uppdragstagarens registrering till mervärdeskatt —
om uppdragstagaren har påförts B-skatt eller A-skatt. Som har framgått av vad
jag sagt förut måste en uppdragsgivare redan i dagens läge göra denna kontroll
om han vill vara säker om att undgå risken att bli betalningsskyldig för
uppdragstagarens skatt. En sådan samordning innebär också att uppdragsgivaren
skall vara skyldig att göra avdrag om uppdragstagaren inte visar att han har B-skatt
och att han blir betalningsskyldig för det skattebelopp som han underiåter att
innehålla. Denna betalningsskyldighet skall vidare inträda oberoende av om
uppdragstagarens ersättning skaU taxeras som inkomst av rörelse eller som
inkomst av tjänst.

Prop. 1982/83:11 30

Anknytningen
till A- och B-skattesedelsregistreringen skall med andra ord, när
uppdragstagaren är en fysisk person, på samma sätt som den i promemorian
föreslagna anknytningen till mervärdeskatteregistreringen, medföra att
uppdragsgivaren inte behöver ta ställning fill om uppdragstagaren driver
rörelse eller åtar sig uppdraget som arbetstagare.

Genom
att samordna den föreslagna lagens bestämmelser också med UBL:s A- och B-skattesedelsystem
kommer den i promemorian föreslagna kontroll- och avdragsskyldigheten att
inriktas på fysiska personer, som åtar sig uppdrag som enmansföretagare eUer
som arbetstagare vid sidan av en fast anställning. När ett uppdrag lämnas till
en sådan person måste uppdragsgivaren för att vara på den säkra sidan alltid
kontrollera vilket slag av preliminärskatt som uppdragstagaren har. Är
uppdragstagaren en juridisk person blir förhållandet ett annat. För en
uppdragsgivare kan ett avtal med ett aktiebolag eller handelsbolag som visar
sig vara registrerat till mervärdeskatt Uksom f. n. medföra
betalningsskyldighet bara i de fall, då arbete enligt avtalet utförts av
arbetstagare, som får anses ha förmedlats av bolaget och för vilka
uppdragsgivaren kan bedömas vara arbetsgivare.

Jag
föreslår med hänvisning till vad jag har anfört nu att den i promemorian
redovisade kontroll- och avdragsskyldigheten anknyts till A- och B-skattesedelssystemet
i fråga om uppdragstagare som är fysiska personer.

4.2.2 Småhus-
och lägenhelsägarna

Jag
vill härmed återkomma tiU vad jag har antytt nyss om en speciallösning för
småhus- och lägenhetsägarna.

Som
jag har sagt förut bör småhus- och lägenhetsägarna inte åläggas någon
skyldighet att göra avdrag på en uppdragsersättning. De bör i stället lämna
vissa uppgifter i självdeklarationen. En småhus- eller lägenhetsägare, som har
uppdragit åt någon - det må vara en fysisk eller juridisk person - att utföra
ett arbete på fastigheten eller lägenheten, bör sålunda vara skyldig att i
självdeklarationen lämna uppgift om uppdragstagaren och den utbetalade
ersättningen. Om han inte betalat ut någon ersättning för uppdrag av det slag
som den av mig föreslagna lagen avser bör han i stället avge en försäkran om
detta i självdeklarationen. Denna uppgiftsskyldighet bör vidare vara förenad
med en ekonomisk ansvarighet som innebär att småhus- eller lägenhetsägaren - om
han lämnar oriktiga uppgifter eller osann försäkran - i viss utsträckning blir
betalningsskyldig för uppdragstagarens eventuella skatteskulder. Jag kommer
att lämna en närmare redovisning också för denna del av mitt förslag i
avsnittet om bestämmelserna i den föreslagna lagen.

4.2.3 Särskilt
om anknytningen tiU UBL

I
promemorian behandlas några frågor som sammanhänger med att bestämmelser om
avdragsskyldighet enligt förslaget införs i en särskild lag vid sidan av UBL:s
föreskrifter om avdrags- och betalningsskyldighet för

Prop. 1982/83:11 31

arbetsgivarna.
Hur jag anser att dess frågor bör lösas redovisar jag i avsnittet om
bestämmelserna i den föreslagna lagen. Vad jag skall behandla nu gäller mitt
förslag att en uppdragsgivare skall vara betalningsskyldig om han underlåter
att göra avdrag för en uppdragstagare som är fysisk person och som inte har
visat att han har B-skatt.

Preliminär
A-skatt skall enligt 3 § 2 mom. UBL betalas av skattskyldig som har inkomst av
tjänst. Om den skattskyldige också har annan inkomst eller är skattskyldig för
garantibelopp för fastighet eller för förmögenhet får den lokala
skattemyndigheten föreskriva att preliminär A-skatt skall betalas även för
denna inkomst, för garantibeloppet eller för förmögenheten. Har den
skattskyldige inkomst både av tjänst och rörelse och uppgår inkomsten av
rörelse till högst 1/4 av den sammanlagda uppskattade inkomsten, bör den
skattskyldige enligt anvisningarna till 3 § i regel betala preliminär A-skatt.
I annat fall bör han påföras B-skatt.

Som
har nämnts förut kan det ibland vara svårt att med bestämdhet avgöra om en
skattskyldigs inkomster bör hänföras till inkomst av tjänst eller rörelse. I
förarbetena till anvisningarna så som de senast kompletterats (prop. 1974:159,
SkU 57, rskr 360) har vidare framhållits att det förekommer att skattskyldiga
begär att få övergå från A-skatt till B-skatt med hänvisning till att de driver
rörelse, medan omständigheterna i verkligheten ofta är sådana, att den
skattskyldige kan anses anställd. Med hänsyn härtill föreskrivs i
anvisningarna, att preliminär A-skatt skall utgå även om den skattskyldige
uppger sig driva rörelse, men det av utredning i ärendet framgår att hans
verksamhet bedrivs under sådana förhållanden som motsvarar arbetsanställning.
Gränsen mellan A-skatt och B-skatt har också mjukats upp genom ett annat
uttalande i anvisningarna. Det sägs sålunda att omständigheterna kan vara
sådana, att B-skatt visserligen framstår som den naturliga skatteformen, men
att preliminär A-skatt ändå bör betalas, exempelvis därför att den
skattskyldige vid upprepade tillfällen tidigare år har underlåtit att i
vederbörlig ordning betala den debiterade B-skatten.

Om
en arbetsgivare/uppdragsgivare inte gör skatteavdrag, har det för bedömningen
av hans betalningsskyldighet, enligt UBL inte i och för sig någon avgörande
betydelse om arbetstagaren/uppdragstagaren har A-skattesedel. Förutsättningen
för att betalningsskyldighet skall kunna åläggas är nämligen att ersättningen
har utgjort lön för mottagaren. Så är inte fallet om det visar sig att
uppdraget har utförts i en av uppdragstagaren bedriven rörelse.

Enligt
den lag som föreslås nu blir förhållandet ett annat. Enligt denna görs
uppdragsgivarens betalningsskyldighet direkt beroende av om uppdragstagaren
har tilldelats A-skattesedel eller visar att han är påförd B-skatt.

När
det nu gäller att söka skapa en bättre skatte- och avgiftskontroll, är det
enligt min mening nödvändigt att i den föreslagna lagen ge preliminär-

Prop. 1982/83:11 32

skatteregistreringen
den här angivna effekten. En sådan ordning behövs i första hand med tanke på
uppdragstagare som åtar sig att utföra arbete vid sidan av en fast anställning
eller har en uppdragsverksamhet som han själv bedörher ha så ringa omfattning
att skattskyldighet till mervärdeskatt inte föreligger. En direkt bindning till
uppdragstagarens fakliska preliminära skatt behövs också för att skapa en
avdragsskyldighet, som uppdragsgivaren måste iaktta även om han inte anser sig
kunna bedöma om arbetet utförs som en bisyssla eller skall anses utgöra
uppdragstagarens huvudsakliga anställning.

Anvisningarna
för utfärdande av skattsedlar skall ses mot bakgrund av -aft det ibland kan
vara svårt för den lokala skattemyndigheten att med bestämdhet avgöra om den
skattskyldiges inkomster under det kommande året skall taxeras som inkomst av
tjänst eller rörelse. I sådana fall kan den lokala skattemyndigheten utfärda A-skattesedel.
Det rör sig då regelmässigt oni uppdragstagare som enligt myndighetens
bedömning kommer att utföra sitt arbete under sådana förhållanden, att han bör
ses som en arbetstagare och mycket väl kan betala sin preliminära skatt genom
skatteavdrag. Det säger sig självt att en uppdragstagare, som anser sig ha
rätt till B-skattesedel, ber den lokala skattemyndigheten ändra sitt beslut
eller besvärar sig hos länsstyrelsen för att få frågan prövad.

Enligt
min mening kan de här angivna förhållandena inte bedömas kräva att män med
tanke på den föreslagna lagen ger snävare gränser för myndigheternas
möjligheter att utfärda A-skattesedlar. Tvärtom finns det skäl som talar för en
utvidgning. Det finns sålunda grupper av uppdragstagare som strikt bedömda
enligt KL:s bestämmelser får anses driva rörelse men som i praktiken arbetar
under samma förhållanden som en arbetstagare och skuUe kunna betala en
preliminär A-skatt, som beräknades enligt grunder som angetts av den lokala
skattemyndigheten. En sådan ordning skulle utan tvekan vara ett effektivt sätt
att förhindra att dessa uppdragstagare drar pä sig skatteskulder, som blir så
stora, att de i praktiken inte kan betalas. Som jag har sagt förut öppnar
anknytningen i den föreslagna lagen till A- och B-skatteregistreringen
möjligheter att utvidga källskattesystemet på detta sätt. Jag är ernellertid
inte beredd att nu gå så långt. Man bör enligt min mening först vinna en viss
erfarenhet av den nu föreslagna lagens tillämpning.

Jag
vill i detta sammanhang avslutningsvis framhålla följande.

Som
framgått av vad jag har sagt förut är det från både beskattnings- och uppbördssynpunkt
av största betydelse att man så långt möjligt tar tillvara den medverkan som
arbetsgivarna och uppdragsgivarna kan lämna. Detta förutsätter bl.a. att
myndigheten före en registrering skaffar sig sådan information om den
skattskyldiges inkomst- och arbetsförhållanden att det tillförlitligt kan
bedömas vilken skattsedel som bör utfärdas — A-skattesedel eller B-skattesedel.
Till denna information hör bl. a. upplysning om hur det i övrigt förhåller sig
med den skattskyldiges registrering. Har han

Prop. 1982/83:11 33

uppgett sig driva rörelse, som medför skattskyldighet till
mervärdeskatt, måste kontrolleras att han finns upptagen i länsstyrelsens
mervärdeskatteregister och, om han har anställda, att han är registrerad för
redovisning av källskatt och arbetsgivaravgifter. Det är ofta först genom
sådana kontroller, som man får den samlade bild som behövs för att bedöma
vilket slags skattsedel som bör utfärdas. Man får därmed också en samordning
som är av värde inte bara med tanke på uppbördssystemet utan även med hänsyn
till kontrollen av mervärdeskatten och arbetsgivaravgifterna. De här nämnda
åtgärderna är dock inte tillräckliga. Det måste bl.a. också fortlöpande
kontrolleras hur skattskyldiga med B-skatt sköter sina inbetalningar och vid
eventuellt upprepade betalningsförsummelser undersökas om den skattskyldige
verkligen driver rörelse och är berättigad till B-skattesedel.

4.2.4 Sammanfattning

En lag i syfte att begränsa användningen av grå
arbetskraft skall enligt de huvudlinjer som jag har redovisat i det föregående
gälla uppdrag som utgör skattepliktig tjänst enligt lagen (1968:430) om
mervärdeskatt, ML, och avser arbeten pä fastighet eller byggnad. Den skall
också vara tillämplig i fråga om vissa mervärdeskattepliktiga uppdrag som en rörelseidkare
lämnar i sin verksamhet och låter utföra på sin arbetsplats.

Uppdragsgivaren skall kontrollera att uppdragstagaren
enligt uppgift på fakturan är registrerad i viss ordning. Om uppdragstagaren är
en fysisk person skall uppdragsgivaren sålunda kontrollera om denne har A-
eller B-skattesedel. Är uppdragstagaren en juridisk person skall
uppdragsgivarens kontroll i stället avse uppdragstagarens registrering till
mervärdeskatt. Om uppdragstagaren inte har angett att han har B-skatt resp. är
registrerad till mervärdeskatt skall uppdragsgivaren vara skyldig att innehålla
viss del av ersättningen för inbetalning till länsstyrelsen.

Dessa bestämmelser om kontroll- och avdragsskyldighet
skall dock inte gälla den som låter utföra ett arbete i sin bostadslägenhet som
han innehar på grund av hyresavtal eller tjänsteavtal. Inte heller småhus- och
lägenhetsägarna skall ha några sådana skyldigheter. De skall i stället lämna
uppgift i självdeklarationen om vilka uppdragstagare som utfört arbete på
fastigheten eller lägenheten och hur stora ersättningar som har betalats ut.
Har någon ersättning inte betalats under beskattningsåret skall en försäkran
avges om detta. Om uppgift eller försäkran är oriktig blir småhus- eller
lägenhetsägaren i viss utsträckning betalningsskyldig för uppdragstagarens ev.
skatteskulder.

3 Riksdagen 1982/83.1 saml. Nr 11

Prop. 1982/83:11 34

5 Författningsregleringen

5.1 Inledande bestämmelser

5.7.7 1 §

Den föreslagna lagen bör enligt min mening inledas med en
kort redovisning för vilka skyldigheter som åläggs enligt lagen i fråga om
vissa uppdrag. I enlighet med några remissinstansers förslag bör härvid också
uttryckligen anges att skyldigheterna avser uppdrag åt såväl fysiska som
juridiska personer.

Lagens bestämmelser är tillämpliga på den som ger ett
uppdrag av det slag som beskrivs i lagens 4 §. I promemorians lagförslag (3 §)
har denne getts beteckningen uppdragsgivare. En motsvarande beteckning har föreslagits
också för den som gentemot uppdragsgivaren åtar sig att utföra uppdraget. Denne
har benämnts uppdragstagare. Innebörden av dessa beteckningar är emeUertid
enligt min mening så pass klar att de inte behöver definieras. Några sådana
definitioner återfinns därför inte i mitt lagförslag.

I anslutning till detta kan framhållas att en uppdragsgivares
avdragsskyldighet enligt lagen är knuten till en kontroll av skattesedels-
eller mervärdeskatteregistreringen för uppdragstagaren. Om denne i sin tur
uppdrar åt någon annan att utföra arbetet har uppdragsgivaren sålunda inte
någon kontroll- eller avdragsskyldighet i fråga om uppdragstagaren i detta uppdragsförhållande.
Den skall i stället fullgöras av hans egen uppdragstagare, som ju enligt
innebörden av begreppet uppdragsgivare kommer att ha ställning också som en
sådan.

5.1.2 2 § (samt 39 § 1 mom. UBL)

Lagens bestämmelser om en uppdragsgivares skyldighet att
göra avdrag för preliminär skatt skall med ett undantag tillämpas oberoende av
om den som åtar sig uppdraget är rörelseidkare eller enligt UBL:s eller
sociallagstiftningens bestämmelser får anses utföra arbetet som arbetstagare
hos den som lämnat uppdraget. Undantaget gäller de fall då uppdragsgivaren är
huvudarbetsgivare åt arbetstagaren och alltså enligt UBL i princip skyldig att
göra skatteavdrag på ersättningen. I sådana fall skall det inte föreligga någon
skyldighet att göra avdrag enligt den nu föreslagna lagen utan UBL:s
bestämmelser skall i stället gälla.

I promemorians lagförslag (5 §) har bestämmelsen om denna fillämpning
tagits in som ett undantag från föreskriften om avdragsskyldighet. Jag anser
emellertid att man vinner i klarhet och överskådlighet genom att i stället
redan i en inledande paragraf slå fast att lagens bestämmelser om avdrag inte
är tillämpliga om uppdragsgivaren såsom huvudarbetsgivare är skyldig att göra skatteavdrag
på ersättningen enligt 39 § 1 mom. första stycket UBL. Såsom RSV har framhållit
bör vidare för tydlighetens skull

Prop.
1982/83:11 35

denna
paragraf i UBL förses med en erinran om den skyldighet att göra avdrag som
föreligger enligt den föreslagna lagen när uppdragsgivaren inte är
huvudarbetsgivare.

Jag
anser mig redan i detta sammanhang böra ta upp en fråga som behandlats i
promemorian och som gäller förhållandet mellan den föreslagna lagen och UBL.

Den
föreslagna lagens bestämmelser om avdragsskyldighet skall inte tillämpas, om
den som åtar sig uppdraget, har sin huvudsakliga inkomst av tjänst hos
uppdragsgivaren och denne alltså enligt UBL är att anse som huvudarbetsgivare.
I sådant fall är det UBL:s bestämmelser som är tillämpliga. Som har framhållits
i promemorian är det emellertid inte alltid möjligt för den som får ett arbete
utfört åt sig att med bestämdhet avgöra om arbetet är en bisyssla eller om han
själv med hänsyn till olika omständigheter får anses vara huvudarbetsgivare
enligt UBL. Omständigheterna kan i ett uppdragsförhållande vidare vara sådana
att den som utför arbetet får anses stå i uppdragsgivarens tjänst även om
parterna grundat sin överenskommelse på att så inte är fallet. Ett
uppdragsförhållande, i vilket parterna anger sig vara uppdragsgivare och
uppdragstagare, kan sålunda i verkligheten innebära en förmedling av
arbetskraft. De som gör arbetet är dä anställda hos uppdragstagaren men utför
arbetet hos uppdragsgivaren under sådana förhålladen och villkor, att det är
denne som är den verklige arbetsgivaren. Uppdragsavtalet kan vara en mellan
uppdragsgivaren och uppdragstagaren överenskommen konstruktion för att dölja
det verkliga förhållandet. Det kan också ha ingåtts utan att uppdragsgivaren
har gjort klart för sig att han kommer att stå som huvudarbetsgivare för den
arbetskraft som utför arbetet.

Enligt
vad som sägs i promemorian bör en uppdragsgivare, som gjort avdrag enligt den
föreslagna lagen men rätteligen borde gjort skatteavdrag enligt UBL åläggas
betalningsskyldighet för en eventuell mellanskillnad bara om det måste ha varit
uppenbart för honom att han var huvudarbetsgivare. Det bör enligt promemorian
vidare kunna förutsättas att en sådan tillämpning kan iakttas med stöd av
ansvarighetsbestämmelserna i 75 § första stycket UBL.

Jag
finner det också för egen del rimligt att den som gjort ett avdrag enligt den
föreslagna lagen regelmässigt inte skall behöva befara att bli betalningsskyldig
enligt UBL. På motsvarande sätt bör regelmässigt inte heller den som gjort
avdrag enligt UBL behöva befara att senare bli ålagd betalningsskyldighet
enligt den föreslagna lagen. Betalningsskyldighet för en eventueU
mellanskillnad bör bara komma i fråga om det måste ha varit uppenbart för
uppdragsgivaren vilken lag han rätteligen bort tillämpa. Den
ansvarighetsbestämmelse i 75 § första stycket UBL som enligt promemorian bör
kunna ge stöd för en sådan tillämpning när avdrag har gjorts enligt den
föreslagna lagen har en motsvarighet i denna lag, nämligen i 14 §. Jag anser
mig därför kunna utgå från att uppdragsgivarnas ansvarighet enligt

Prop. 1982/83:11 36

de båda lagarna - när avdrag har gjorts enligt en av dem -
skall kunna avvägas på det sätt som jag har sagt nu utan någon uttrycklig
bestämmelse.

Som någon remissinstans har påpekat synes det tveksamt om
en regel, som innebär att uppdragsgivaren åläggs betalningsskyldighet bara om
det måste ha varit uppenbart för honom att han var huvudarbetsgivare, skall
kunna gälla fullt ut också när uppdragsgivaren inte gjort avdrag enligt UBL och
inte heller enligt den föreslagna lagen på grund av att uppdragstagaren visat
sig vara registrerad till mervärdeskatt eller ha B-skatt och utför arbetet med
hjälp av "egna" arbetstagare.

Om man också i dessa fall kunde göra uppdragsgivaren
betalningsskyldig enligt UBL bara om det måste ha varit uppenbart för honom
att han var huvudarbetsgivare, skulle möjligheterna att utkräva
betalningsskyldighet i samband med förmedling av arbetskraft sannolikt bli
mycket små. En sådan konsekvens kan man enligt min mening inte acceptera.

Ansvarighetsbestämmelsen i 75 § första stycket UBL innebär
att en arbetsgivare ådrar sig betalningsskyldighet om han utan skälig anledning
underiåter att göra skatteavdrag. Enligt den tillämpning som jag har förordat
tidigare skall dock en arbetsgivare, som gjort avdrag enligt den föreslagna
lagen eller underiåtit att göra avdrag på grund av att uppdragstagaren visat
att han skall betala B-skatt, regelmässigt inte kunna göras betalningsskyldig
enligt UBL. En sådan tillämpning bör i enlighet med vad jag har sagt nyss inte
gälla när det visar sig att uppdragsgivaren använt sig av förmedlad arbetskraft
och alltså i verkligheten har varit arbetsgivare. I sådana fall bör frågan om
uppdragsgivarens/arbetsgivarens betalningsskyldighet enligt UBL med andra ord
prövas på samma sätt som hittills och alltså med utgångspunkt i den innebörd
som ansvarighetsbestämmelsen nu ges när det visar sig att det har varit fråga
om förmedlad arbetskraft.

I promemorian har också berörts förhållandet mellan den
föreslagna lagen och bestämmelserna om arbetsgivaravgifter. Det uttalas sålunda
att en uppdragsgivare regelmässigt inte borde behöva befara att i efterhand bli
bedömd som arbetsgivare om uppdragstagaren kunnat styrka sin registrering till
mervärdeskatt för den verksamhet som uppdraget avsåg. Hur en sådan ordning
skulle kunna åstadkommas har dock inte övervägts närmare. I promemorian har
endast framhållits att förutsättningen torde vara att man inför en bestämmelse
i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter, AVGL, som gör det möjligt att undanta ersättningen från
uppdragsgivarens avgiftsunderiag om uppdragstagaren kunnat visa att han är
registrerad till mervärdeskatt.

Riksförsäkringsverket (RFV) har med anledning av detta
uttalande bl. a. framhållit att registreringen till mervärdeskatt i stort sett
är utan intresse när det gäller att bedöma om en person enligt
sociallagstiftningen är att anse som arbetstagare eller uppdragstagare.
Avgörande är i stället sådana omständigheter som arbetets art, under vilka
förhållanden det har utförts, sättet och grunderna för bestämmandet av ersättning,
om den part som

Prop.
1982/83:11 37

utför
arbetet härigenom ådrar sig något ekonomiskt ansvar samt parternas ekonomiska
och sociala situation. Enligt verkets mening finns det därför inte
förutsättningar för att i AVGL införa en bestämmelse av det slag som har angetts
i promemorian.

I
denna fråga får jag för egen del anföra följande.

Den
av mig föreslagna lösningen innebär att en uppdragsgivare åt en fysisk person
på samma sätt som hittills kan försäkra sig om att inte bli ansvarig för
uppdragstagarens skatt bara genom att kontrollera att uppdragstagaren skall
betala B-skatt. Den omständigheten att uppdragstagaren har B-skattesedel blir
däremot lika litet som f. n. någon garanti för att denne inte utför sitt
uppdrag som arbetstagare. En B-skattesedel kan nämligen utfärdas till andra än rörelseidkare,
t.ex. till den, som har betydande inkomster vid sidan av sin huvudsakliga
inkomst av tjänst. Det förekommer vidare att någon exempelvis driver jordbruk
och därför tilldelats B-skattesedel, men vid sidan härav åtar sig uppdrag som
innebär anställning som arbetstagare. Exempel finns också på uppdragstagare,
som tilldelats B-skattesedel i egenskap av uppgivna rörelseidkare, men som
aldrig startat någon rörelse eller övergått till att åta sig uppdrag som arbetstagare.

Man
får mot denna bakgrund enligt min mening acceptera att B-skatten inte i samband
med den nu föreslagna reformen kan ges en funktion som skulle innebära att en
uppdragsgivare befriades från avgiftsskyldighet om uppdragstagaren har B-skatt.
Det är emellertid önskvärt att det uppnås en bättre överensstämmelse mellan
reglerna på skatteområdet och avgiftsområdet såvitt avser gränsdragningen
mellan begreppen arbetstagare, uppdragstagare och rörelseidkare. Det skulle
nämligen vara till stor fördel om skatterna och avgifterna beräknades på samma
underlag och skyldigheten att göra skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter
bands till ett och samma arbetstagare-/arbetsgivarebegrepp eller till ett och
samma lönebegrepp. Med en sådan ordning skulle det öppnas goda förutsättningar
för att också utforma skattsedelsystemet så att arbetsgivarnas avdrags- och avgiftsskyldighet
gjordes direkt beroende av vilken typ av skattsedel arbetstagaren/uppdragstagaren
har.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om att gränsdragningen mellan begreppen
arbetstagare, uppdragstagare och rörelseidkare inom avgiftsområdet har
behandlats i socialförsäkringsutskottets betänkande SfU 1980/ 81:28 (s. 12-13)
och berörs i direktiven för socialavgiftsutredningen (S 1981:04). Denna
utrednings arbete syftar till en samordning till de lokala skattemyndigheterna
av uppbörden och kontrollen av arbetsgivarnas redovisning och inbetalning av käUskatter
och arbetsgivaravgifter och till en samordning av regelsystemen.

Jag
har i frågan om en samordning mellan dessa regler på skatte- och avgiftsområdena
samrått med chefen för socialdepartementet.

Prop.
1982/83:11 38

5.1.3 3 §

Denna
paragraf motsvarar 4 § i promemorians lagförslag med bara den skillnaden att
också TL har tagits med bland de uppräknade lagarna.

5.2
Uppdragen

5.2.1 4 §

5.2.1.1
Anknytningen till ML

I
promemorieförslaget (1 §) har uppdragsgivarens skyldighet att under vissa
förutsättningar innehålla en del av uppdragsersättningen knutits till vissa
särskilt angivna uppdrag. Dessa uppdrag, som motsvaras av skattepliktiga
tjänster enligt ML, har i promemorian delats upp i fyra punkter. I punkterna
1—3 har sådana uppdrag förts samman som avser arbeten på fastighet medan i
punkt 4 har angetts vilka arbeten som berörs av avdragsskyldigheten om de
utförs på uppdrag av en rörelseidkare och utgör ett led i dennes rörelse.

Denna
uppdelning och beskrivning av uppdragen i punkterna I -4 behålls i mitt
förslag. Vissa jämkningar och tillägg föreslås dock. Jag skall först behandla
en viss utvidgning av uppdragsområdet.

Promemorians
förslag bygger på att lagen skall gälla i fråga om uppdrag för vilka
skattskyldighet till mervärdeskatt regelmässigt föreligger om uppdragstagaren
utför dem i sin yrkesmässiga verksamhet. Det är inom denna ram och i syfte att
begränsa lagstiftningen till de områden där den grå arbetskraften har visat sig
vara särskilt besvärande för de seriösa företagarna som de olika uppdragen har
valts ut. Som flera remissinstanser har påpekat förekommer ett utnyttjande av
grå arbetskraft också inom branscher som inte tillhandahåller
mervärdeskattepliktiga tjänster. Som exempel nämns städning och viss
konsultverksamhet.

De
grunder som den föreslagna lagstiftningen bygger på innebär att den blir
tillämplig bara när uppdraget innefattar en tjänst som är skattepliktig enligt
ML. Vill man göra den tillämplig också på vissa inte skattepliktiga tjänster i
den mån som de utförs av juridiska personer förutsätts att man för sådana
tjänster inför något slag av registrering som kan anknytas fill bestämmelserna
om avdragsskyldighet m. m. på samma sätt som registreringen till mervärdeskatt.
Jag ansluter mig emellertid fill de remissinstanser som uttalat att man i
varje fall till en början bör nöja sig med en anknytning till mervärdeskatten.
Jag vill däremot göra ett tillägg av en skattepliktig tjänst, som inte har
någon motsvarighet i promemorians förslag.

I
10 § 6 ML anges som skattepliktig tjänst "transport som ej utgör personbefordran
eller förmedling av sådan transport". Att denna tjänst inte alls har
tagits med i promemorians förslag torde sammanhänga med att i promemorian uppställts
ett generellt krav på att det skall vara fråga om ett uppdrag som utförs på
uppdragsgivarens arbetsplats. Ett sådant krav kan

Prop.
1982/83:11 39

inte upprätthållas när det gäller transporttjänster. Som
framgår av det följande föreslår jag en uppmjukning i detta avseende och något
hinder mot att också ta med transporttjänst föreligger inte. Flera
remissinstanser har vidare framhållit att det finns skäl att låta lagen omfatta
transporter. Svenska åkeriförbundet erinrar härvid om att förekommande osund
konkurrens består både av "svartåkare" som saknar trafiktillstånd
och inte heller låtit registrera sig till mervärdeskatt och av personer som
visserligen har trafiktillstånd men saknar registrering till mervärdeskatt.
Förbundet anser att lagen i varje fall bör gälla transportuppdrag inom
företagssektorn.

Jag anser också för egen del att uppdragsområdet bör
utvidgas så att lagen blir tillämplig när godstransport utförs på uppdrag av rörelseidkare
eller när ett sådant uppdrag annars ges i och för en verksamhet som
uppdragsgivaren är bokföringsskyldig för. Jag föreslår denna lösning. Bestämmelsen
har tagits in som punkt 5 i 4 §.

Jag övergår härmed till promemorians förslag till
bestämmelse om arbetsplats.

5.2.1.2 Uppdragsgivarens arbetsplats

För att lagen skall vara tillämplig i fråga om de
uppräknade uppdragen förutsätts enligt promemorian att uppdraget utförs på
uppdragsgivarens arbetsplats. Denna förutsättning har uppställts med hänsyn
till att syftet med lagstiftningen är att nå uppdragstagare, som åtar sig
arbete på uppdragsgivarens fastighet eller hos en näringsidkare i dennes
verksamhet. Vad angår själva begreppet arbetsplats skall detta enligt
promemorian uppfattas bokstavligt och alltså vara mark- eller skogsområde,
varvsområde, byggnad, verkstad, fabrik, lägenhet, kontor, butik osv. När ett
arbete utförs i flera led genom entreprenad blir vidare uppdragsgivarens
arbetsplats - t.ex. en byggherres markområde - också huvudentreprenörens
arbetsplats i förhållande till hans entreprenör. Enligt promemorian följer med
detta att uppdragsgivaren inte behöver vara ägare till arbetsplatsen. Det är
tillräckligt att uppdraget grundas på att han har en förfoganderätt till
arbetsplatsen, som ger honom möjlighet att låta annan utföra arbetet på den.

Flera remissinstanser har uttalat att uttrycket
"uppdragsgivarens arbetsplats" kan vara vilseledande och medföra
missförstånd och därför bör förtydligas. Riksskatteverket (RSV) erinrar därvid
om att avsikten med paragrafens utformning bl. a. är att uppdrag på
uppdragsgivarens villa skall omfattas av lagen. Enligt RSV:s mening är det
knappast adekvat att i ett sådant fall tala om arbete på uppdragsgivarens
"arbetsplats". RSV föreslår i stället formuleringen "på arbetsgivarens
arbetsplats eller annan plats hos honom". En liknande synpunkt framförs av
Byggherreföreningen. Denna föreslår att uttrycket ändras till "på en av
uppdragsgivaren tillhandahållen arbetsplats" eller "på arbetsplats
som upplåts av uppdragsgivaren".

Prop.
1982/83:11 40

Frågan hur bestämmelsen om arbetsplats bör formuleras tas
upp av Svenska försäkringsbolags riksförbund med särskild tanke på försäkringsbolagens
skaderegleringsverksamhet. Det förekommer att försäkringsbolagen som service
åt försäkringstagarna åtar sig att stå som beställare av olika
reparationsarbeten i skadefall. Förbundet anser att det av lagtexten inte klart
kan utläsas om t.ex. en skadad villa, som repareras enligt ett försäkringsbolags
uppdrag, skall anses vara bolagets "arbetsplats".

För egen del får jag anföra följande.

Enligt promemorians förslag skall lagens bestämmelser
gälla bara om uppdraget utförs på "uppdragsgivarens arbetsplats". Med
en sådan arbetsplats förstås enligt promemorian som redan nämnts i första hand
uppdragsgivarens fastighet eller, om uppdragsgivaren är rörelseidkare, dennes
varvs- eller industriområde eller verkstadslokaler. Uppdragsgivaren behöver
dock inte vara ägare av arbetsplatsen. Det är tillräckligt att han har en sådan
förfoganderätt till arbetsplatsen, att han kan låta någon annan utföra ett
arbete på den åt sig. Med anledning av vad Svenska försäkringsbolags
riksförbund har uttalat kan framhållas att promemorians förslag därmed också
bör innebära att en skadad villa, som repareras på uppdrag av ett
försäkringsbolag, är att anse som försäkringsbolagets arbetsplats.

Den
utformning av bestämmelsen om arbetsplats som föreslagits i promemorian syftar
särskilt till att för lagens tillämpning utskilja uppdrag som en uppdragsgivare
låter utföra på sin egen fasta arbetsplats, t.ex. på sitt varvs- eller
industriområde eller i sina verkstadslokaler. Bestämmelsen har med andra ord
sin egentliga betydelse i fråga om de uppdrag som avses i punkt 4 i 4 §. När
det gäller uppdragen enligt punkterna I -3, dvs. arbeten på fastighet, synes
bestämmelsen däremot inte ha någon praktisk betydelse. Dessa uppdrag avser
arbeten som har en direkt fysisk anknytning till mark, växtlighet eller byggnad
och det ligger i sakens natur att den som uppdrar ett sådant arbete
regelmässigt har sådan förfoganderätt till marken m. m. som har angetts i
promemorian. Jag anser att lagen därför kan göras tillämplig på uppdragen
enligt punkterna 1-3 utan något i lagstiftningen infört krav på att det skall
vara fråga om uppdragsgivarens arbetsplats. Med denna ändring undanröjs bl.a.
den tveksamhet som Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalat med tanke på
försäkringsbolagens skaderegleringsverksamhet. Om ett försäkringsbolag låter
utföra reparationer på en skadad villa blir bolaget skyldigt att iaktta lagens
bestämmelser redan och enbart av det skälet att bolagets uppdrag avser
reparation av byggnad enligt punkt 3. Jag föreslår i enlighet med vad jag har
sagt nu att en bestämmelse om arbetsplats bara ges i fråga om uppdragen enligt
punkt 4.

Om man begränsar en bestämmelse om arbetsplats till
uppdrag enligt punkt 4 torde det i promemorian använda uttrycket
"uppdragsgivarens arbetsplats" inte kunna medföra några tolkningsproblem.

Prop.
1982/83:11 41

5.2.1.3
Sambandet med uppdragsgivarens rörelse, m.m.

När
det gäller punkt 4 i 4 § finns det också en fråga att behandla som gäller
promemorians förslag att uppdraget skall utgöra ett led i uppdragsgivarens
rörelse.

Med
denna bestämmelse avses enligt promemorian att klargöra att det arbete som
utförs enligt uppdraget skall ingå i uppdragsgivarens verksamhet och vara en
del av denna. Om en industriidkares maskiner behöver repareras eller rengöras
är detta sålunda enligt promemorian ett uppdrag som faller under lagen.
Rengöring av kontors- eller verkstadslokaler sägs däremot falla utanför.

Några remissinstanser
anser att bestämmelsen bör göras mera entydig. Bokföringsnämnden framhåller
sålunda att avsikten synes vara att fånga in uppdrag som är direkt hänföriiga till
verksamhetens ändamål, medan uppdrag av mer indirekt slag inte skulle
omfattas. Enligt nämndens bedömning skulle bokföringsskyldiga uppdragsgivare
kunna få problem med en sådan gränsdragning. Som exempel framhåller nämnden att
ett uppdrag som en textilindustri lämnar för reparation av en vävstol som
används i produktionen torde falla under lagen. Mer osäker anser nämnden
bedömningen bli om reparationen avser en vävstol som bara används av en
utvecklingsavdelning inom företaget 1 arbetet med nya material. Kammarrätten i
Göteborg efterlyser också en mera klargörande avgränsning av vad som utgör ett
led i uppdragsgivarens rörelse. Kammarrätten pekar härvid på promemorians
synsätt, enligt vilket reparation eller rengöring av maskiner faller under
lagen men inte rengöring av kontors- eller verkstadslokaler. För kammarrätten
förefaller detta synsätt tveksamt.

Innebörden
av förevarande bestämmelse bör enligt min mening vara att i princip varje
uppdrag av det slag som anges i punkt 4 faller under lagen om det avser
uppdragsgivarens verksamhet och utförs på hans arbetsplats. Ett uppdrag att t.
ex. reparera en vävstol i en utvecklingsavdelning bör sålunda också falla under
lagen.

Jag
anser mot denna bakgrund att det finns skäl att ge bl. a. bestämmelsen i punkt
4 en något annan utformning än som har föreslagits i promemorian. Jag föreslår
i enlighet med vad jag har sagt nyss att promemorians formulering "utgör
ett led i uppdragsgivarens rörelse" ersätts med "avser uppdragsgivarens
rörelse". Med tanke pä att det är önskvärt att få en entydig bestämning av
de uppdrag som lagen skall avse, vill jag också föreslå en annan jämkning av
bestämmelserna. Om detta får jag anföra följande.

De
uppdragsarbeten som anges i 4 § motsvaras av skattepliktiga tjänster enligt 10
§ ML. Enligt promemorians förslag (3 §) skall vidare de uttryck som används i
den föreslagna lagen och som förekommer i ML ha samma innebörd som i ML. Detta
innebär att exempelvis ett uppdrag att utföra en rengöring bara faller under
lagen om den är att anse som en skatteplikfig tjänst enligt ML. Om rengöringen
innebär städning av bostad eller annan

Prop.
1982/83:11 42

lokal är tjänsten inte skattepliktig. Detsamma gäller vid
rengöring av möbler och annan lös egendom i samband med sådan städning.

Parterna i ett uppdragsförhållande torde mycket sällan få
anledning att ta ställning fill om ett uppdrag enligt 4 § innefattar en skatteplikfig
tjänst enligt 10 § ML eller inte. Det kommer i praktiken att regelmässigt vara
tillräckligt med ett konstaterande huruvida det arbete som utförs enligt
uppdraget är eller inte är sådant som anges i 4 § 1 -5.1 vanliga fall behöver
inte ens en sådan bedömning göras eftersom den enligt mitt förslag får praktisk
betydelse för uppdragsgivaren bara om uppdragstagarens faktura saknar de
uppgifter som krävs för att avdrag skall kunna underiåtas och uppdraget avser
arbete som inte regelmässigt ingår i uppdragsgivarens verksamhet. Till detta
kommer att lagens bestämmelser om avdragsskyldighet enligt vad jag föreslår i
det följande inte skall gälla uppdrag i fråga om småhus eller lägenheter. Det
blir därför i stort sett bara uppdragsgivare som har erfarenhet av ML som kan
få anledning att ta ställning i denna fråga. Det kan dock tänkas förekomma fall
då frågan kommer på sin spets och får avgörande betydelse vid en prövning av
uppdragsgivarens betalningsskyldighet vid underiåtenhet att innehålla en del
av ersättningen. Innebörden av bestämmelserna står vidare uppenbarligen inte
helt klar med den utformning som har föreslagits i promemorian. Paragrafen bör
därför enligt min mening förtydligas så att det redan av ingressen framgår att
det arbete som uppdras skall utgöra en tjänst som är skattepliktig enligt 10 §
ML. Jag föreslår denna ändring.

5,3 Avdragsskyldighet m. m.

5.3.1 5 §

5,3.1.1 Anknytningen fill UBL och ML

1 promemorians lagförslag har bestämmelserna om
uppdragsgivarens skyldighet att göra avdrag och undantagen från denna
skyldighet tagits in i två paragrafer, 2 och 5 §§. Man får emellertid enligt
min mening en bättre överskådlighet genom att redovisa samtliga undantag i den
paragraf som innehåller föreskrifter om uppdragsgivarens avdragsskyldighet,
dvs. i 5 § av mitt lagförslag. Innan jag kommenterar bestämmelserna i dessa
delar skall jag först redovisa hur kontroll- och avdragsskyldigheten enligt min
mening bör anknytas till UBL och ML.

Uppdragsgivarens kontroll- och avdragsskyldighet har i
promemorians förslag knutits till mervärdeskatten på så sätt att
uppdragsgivaren är skyldig att innehålla en del av ersättningen om
uppdragstagaren inte visar sig vara registrerad enligt ML för den verksamhet
som uppdraget avser. Sin registrering skall uppdragstagaren kunna styrka genom
ett av länsstyrelsen utfärdat bevis eller intyg. Företes inte någon sådan
handling måste uppdragsgivaren innehålla viss del av ersättningen om han vill
undgå risken att bli betalningsskyldig för ett belopp motsvarande vad som bort
innehållas.

Prop. 1982/83:11 43

Som
framgått av vad jag har sagt tidigare har jag anslutit mig till grundprincipen
i promemorians förslag, att uppdragsgivarnas kontroll bör anknytas till den
registrering av skattskyldiga som finns i uppbördssystemen. Detta är en
förutsättning för att förfarandet skall kunna utformas på ett för alla parter
så enkelt och lättillämpligt sätt som möjligt. Jag har emellertid kommit till
uppfattningen att man vid valet av en sådan anknytning som huvudgrund för
uppdragsgivarnas kontroll- och avdragsskyldighet bör ha registreringssystemet
för preliminär A-skatt och B-skatt enligt UBL. Registreringen till
mervärdeskatt skall enligt mitt förslag bli avgörande bara då uppdragstagaren
är en juridisk person. En anknytning till mervärdeskatteregistreringen är i
sådant fall nödvändig eftersom en juridisk person antingen, såsom ett
aktiebolag, alltid har B-skatt eller, såsom ett handelsbolag, inte taxeras för
inkomst och därför inte registreras för betalning av preliminär skatt.

Remissinstanserna har haft
att ta ställning bara till en ordning med anknytning till
mervärdeskatteregistreringen. Jag anser det därför lämpligt att i första hand
redovisa vad som enligt min mening bör gälla i den del som förfarandet grundas
på denna registrering.

Många remissinstanser har
synpunkter på hur anknytningen till mervärdeskatten bör ordnas. Flera anser
att uppdragsgivaren i stället för ett bevis eller intyg bör kunna godta, att
uppdragstagaren på fakturan anger det registreringsnummer som han har
tilldelats för redovisningen av mervärdeskatt. En sådan ordning anses underiätta
kontrollen för uppdragsgivaren. Några remissinstanser framhåller att det i
praktiken kan vara svårt för en uppdragsgivare att konstatera om en
registrering avser den bransch som uppdraget gäller. Uppdragsgivaren bör därför
vara skyldig att kontrollera bara om uppdragstagaren är registrerad till
mervärdeskatt eller inte. Det finns också remissinstanser som pekar på att det
kan vara problem med att nuvarande registreringsbevis inte är tidsbegränsade.
Sålunda framhålls att det finns risk för att bevisen kommer att användas sedan avregistrering
skett eller registreringen blivit inaktuell på grund av att den registrerade fått
ändrade inkomstförhållanden. Det bör därför enligt dessa remissinstansers
mening övervägas att göra bevisen tidsbegränsade för de branscher som faller
under lagen. Ett annat förslag är att uppdragstagare som vill undvika avdrag på
ersättningarna får vända sig till länsstyrelsen med begäran om ett
registreringsintyg. Antalet företag som kan komma i fråga för ett sådant intyg
är enligt förslagsställarens uppfattning relativt begränsat och förfarandet
skulle därför inte behöva medföra särskilt stort merarbete för företagen och
myndigheterna.

För
egen del fär jag anföra följande.

En
anknytning till rnervärdeskatten bör självfallet ordnas så att den medför så
litet besvär som möjligt för uppdragsgivare och uppdragstagare. En ordning som
innebär att uppdragstagaren får visa upp sitt registreringsbevis eller ett av
länsstyrelsen särskilt utfärdat intyg skulle säkerligen i

Prop. 1982/83:11 44

flertalet fall komma att fungera på ett för alla parter
tillfredsställande sätt, i all synnerhet om uppdragsgivarens kontroll fick avse
bara själva registreringen och alltså inte också uppdragstagarens
branschtillhörighet. En sådan anknytning fill mervärdeskatten skulle dock
ibland fungera mindre väl. Jag tänker härvid särskilt på de
uppdragsförhållanden, där uppdraget ges och utförs på ett håll medan
ersättningen utanordnas från uppdragsgivarens huvudkontor på ett helt annat
håll. I dessa fall skulle det vara mycket enklare för parterna om
uppdragsgivaren kunde bedöma frågan om sin avdragsskyldighet enbart på grundval
av uppgifter på uppdragstagarens faktura.

Enligt det förslag som lagts fram av flera remissinstanser
- byggnadsstyrelsen, SAF', Sveriges industriförbund. Lantbrukarnas riksförbund
och Svenska byggnadsentreprenörföreningen — bör uppdragsgivaren kunna godta att
uppdragstagaren har angett sitt registreringsnummer till mervärdeskatt på
fakturan. Jag anser alt frågan om anknytningen till mervärdeskatten löses på
det enklaste och smidigaste sättet i huvudsaklig överensstämmelse med detta
förslag.

Såsom
lagen föreslås bli konstruerad är det väsentliga huruvida uppdraget avser en
för uppdragstagaren enligt ML skattepliktig tjänst eller inte.

Uppdragsgivarens avdragsskyldighet bör därför enligt min
mening inte knytas bara till uppdragstagarens uppgift om registreringen. Den
bör också knytas till dennes skyldighet enligt 16 § ML att pä fakturan ange vederiaget
och skattens belopp. En skyldighet för uppdragsgivaren att innehålla viss del
av uppdragsersättningen bör i överensstämmelse härmed utformas så att avdrag
får underlåtas bara om fakturan innehåller uppgift om vederlaget, skattens
belopp och det nummer som uppdragstagaren är registrerad under enligt ML. Det
ligger enligt min mening i sakens natur att uppdragstagaren också skall ha angett
sitt namn på fakturan. Skyldighet härtill föreligger f. ö. enligt anvisningarna
till 16 § ML.

Jag vill framhålla att den föreslagna utformningen medför
att uppdragsgivaren inte behöver bedöma för vilken bransch uppdragstagaren är
registrerad. Som vissa remissinstanser har påpekat skulle ett sådant
ställningstagande i praktiken kunna vara svårt för uppdragsgivaren.

Om uppdragstagaren är en fysisk person skall uppdragsgivaren
i enlighet med mitt förslag i stället kontrollera om uppdragstagaren skall
betala preliminär A-skatt eller B-skatt. Det är önskvärt att också denna
kontroll förenklas så långt möjligt och alltså får ske i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som skall gälla i fråga om uppdragsgivarens kontroll
av en juridisk persons registrering till mervärdeskatt. Detta innebär att uppdragsgivaren
också då uppdragstagaren är en fysisk person bör kunna nöja sig med en kontroll
av att fakturan innehåller de uppgifter som i detta fall krävs för att han inte
skall vara skyldig att innehålla en del av ersättningen. Fråga är då vilka
uppgifter som bör finnas på fakturan för att avdragsskyldighet inte skall
föreligga.

Prop.
1982/83:11 45

Många
uppdragstagare kommer naturligtvis också i dessa fall att vara skattskyldiga fill
mervärdeskatt och utfärda fakturor i enlighet med vad som krävs för att avdrag
skall kunna underlåtas då uppdragstagaren är en juridisk person. Anknytningen
till preliminärskatteregistreringen har emellertid valts bl. a. med tanke på
alla de uppdragstagare som åtar sig arbeten vid sidan av sin huvudsakliga
tjänst och inte är skattskyldiga till eller redovisningsskyldiga för
mervärdeskatt. När det gäller uppdrag till fysiska personer bör därför kravet
på fakturans innehåll i nu förevarande lagstiftning begränsas till vad som
behövs för identifiering och bedömning av skyldigheten att göra avdrag. För att
uppdragsgivaren skall kunna underlåta avdrag bör i enlighet härmed krävas att
på fakturan anges uppdragstagarens namn och personnummer, ersättningens
storlek samt uppgift om att uppdragstagaren är skyldig att betala preliminär B-skatt.
Att uppdragsgivaren utan risk för att bli betalningsskyldig kan godta en
faktura som fyller kraven i fråga om en faktura från en mervärdeskattepliktig
juridisk person, om fakturan kompletterats med uppgift om uppdragstagarens
skyldighet att betala B-skatt, torde inte behöva anges särskilt i lagen.

Några
sådana skäl som föranlett att registreringsbevisen för mervärdeskatt inte
skall kunna beaktas vid uppdragsgivarnas kontroll föreligger inte i fråga om preliminärskattesedlarna.
B-skattesedlarna är tidsbegränsade och en uppdragsgivare som får en sådan sedel
uppvisad för sig kan med stor säkerhet lita på att uppdragstagaren skall betala
B-skatt. Om en uttrycklig bestämmelse infördes om att en B-skattesedel får
godtas som bevis torde denna dock behöva kompletteras med föreskrift om att en skattsedel
för ett visst år får godtas också under en viss tid av det följande året.
Skattsedlarna på preliminär B-skatt skall nämligen enligt 36 § UBL översändas
till de skattskyldiga senast den 25 februari under inkomståret.

Man
får emellertid enligt min bedömning med tanke på myndigheternas möjligheter att
kontrollera bestämmelsernas efterlevnad en bättre och säkrare ordning, om
uppdragsgivarna också när det gäller fysiska personer kan helt utesluta risk
för betalningsskyldighet bara genom att försäkra sig om att en faktura för
uppdraget innehåller föreskrivna uppgifter. En sådan ordning bör f. ö. vara till
stor fördel också för uppdragsgivarna, eftersom de därmed alltid har grund för
att begära en faktura som kan bevaras som bevis.

Jag
föreslår att uppdragsgivarnas kontroll- och avdragsskyldighet i 5 § anknyts till
B-skattesystemet och mervärdeskatteregistreringen på det sätt som jag har
redovisat här.

5.3.1.2
Vissa undantag från avdragsskyldigheten

Enligt
promemorians förslag (2 §) skall någon avdragsskyldighet inte föreligga i fråga
om de uppdrag som anges i punkterna 1-3 om ett sådant uppdrag avser
uppdragsgivarens bostad och denna har upplåtits till uppdragsgivaren genom
hyresavtal eller tjänsteavtal. Den skall inte heller gälla

Prop,
1982/83:11 46

i
fråga om uppdrag som ges till staten eller kommun. Med kommun bör här förstås
borgerlig primärkommun, landstingskommun och kyrklig kommun. Dessa undantag
görs också i mitt lagförslag (5 § 2 och 3). Med den utformning som jag anser
att lagstiftningen i övrigt bör ha följer emellertid att ett par ytterligare
undantag bör göras. Jag bortser härvid från undantagen i punkterna 4 och 5 i 5
§ som sammanhänger med anknytningen till UBL;s och ML:s registreringssystem och
som jag har redogjort för nyss.

I
promemorian uttalades att det inte borde möta några betänkligheter att låta
lagen gälla i fråga om sådana ägare eller brukare av fastigheter som är juridiska
personer eller fysiska personer som bedriver rörelse eller jordbruk. Det
bedömdes däremot som något tveksamt om lagen också borde omfatta ägare av en-
och tvåfamiljsfastighet eller av bostadsrätts- eller andelsrättslägenhet. För
en tillämpning av lagen på dessa ägare ansågs bl.a. tala att de - och då
framför allt egnahems- och fritidshusägarna -tillhör de uppdragsgivare som
mycket ofta kommer i kontakt med den grå arbetskraften. Mot en sådan
tillämpning framfördes å andra sidan att de uppdragsgivare som det här är fråga
om i regel inte har någon erfarenhet som arbetsgivare av nuvarande
uppbördssystem och därmed inte heller har samma förutsättning som övriga
uppdragsgivare för en tillämpning av den föreslagna lagen. Efter ingående
överväganden bedömdes det dock vara möjligt att också innefatta dessa ägare i
lagstiftningen. Härvid pekades bl.a. på att det enligt förslaget finns
möjlighet att helt befria en uppdragsgivare från betalningsskyldighet om hans
underlåtenhet att följa bestämmelserna kan antas bottna i hans ålder, sjukdom,
bristande erfarenhet m.m.

Det
helt övervägande antalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga
anser att man inte bör åläggaägare av småhus och lägenheter en sådan kontroll-
och avdragsskyldighet som har föreslagits i promemorian. Jag delar denna
uppfattning. Den föreslagna ordningen ställer på uppdragsgivarna i stort sett
samma krav som de bestämmelser som gäller för arbetsgivarna i fråga om
skatteavdrag och redovisning enligt UBL och TL. Betydelsen av att
bestämmelserna följs är mycket stor, inte minst med tanke på det redovisnings-
och krediteringssystem som gäller numera. För att ett avdraget belopp skall
kunna krediteras uppdragstagaren på rätt sätt krävs bl. a. att uppdragsgivaren
anger beloppet på en kontrolluppgift, som skall lämnas senast den 31 januari
året efter det då avdraget gjordes. Jag är i varje fall inte nu beredd att
föreslå en ordning som skulle innebära att detta system också skulle omfatta
alla småhus- och lägenhetsägare. Dessa bör i stället åläggas viss
uppgiftsskyldighet. Undantaget för småhusägarna bör dock bara gälla i fråga om
sådan ägare/uppdragsgivare som är fysisk person eller dödsbo. Om
ägaren/uppdragsgivaren är aktiebolag eller annan juridisk person bör
bestämmelserna om kontroll- och avdragsskyldighet kunna gälla fullt ut. Jag
föreslår i enlighet härmed att undantag görs -förutom för hyreslägenheter - för
en- och tvåfamiljsfastigheter som innehas

Prop.
1982/83:11 47

av
fysisk person eller dödsbo samt bostadslägenheter som uppdragsgivaren förfogar
över som medlem i bostadsförening eller som delägare i bostadsaktiebolag. De nu
behandlade undantagen finns intagna i punkterna 1-3. Till undantaget i punkt 6
återkommer jag strax.

5.3.1.3
Avdragets storlek m.m.

Promemorians
förslag innebär att uppdragsgivaren i förekommande fall skall innehålla 50% av
den ersättning som han betalar för uppdraget om denna uppgår till minst 1000
kr. Får uppdragstagaren sin ersättning i form av delbetalning som inte uppgår till
1 000 kr. skall någon del av denna inte innehållas om det med fog kan antas att
den sammanlagda ersättningen för uppdraget inte kommer att uppgå till detta
belopp.

Den
procentsats som uppdragsgivaren skall göra avdrag efter har allmänt
accepterats av remissinstanserna och jag anser också för egen del att ett
avdrag efter 50% framstår som lämpligt avvägt. Flera remissinstanser har
däremot vissa erinringar som gäller den föreslagna beloppsgränsen på 1000 kr.

Länsstyrelsen
i Jönköpings län framhåller att lagen inte hindrar att man delar upp ett uppdrag
som består i skilda arbetsmoment i flera uppdrag för vilka ersättningen inte
uppgår till 1 000 kr.

SHIO-Familjeföretagen
uttalar att en gränsdragning efter 1 000 kr. kan ge intryck av att den illegala
yrkesverksamheten legitimeras då dét gäller uppdrag som underskrider gränsen.
Med tanke på att uppdragsgivaren i många fall själv skaffar det material som
behövs för arbetet medför beloppsgränsen vidare att arbeten av
storleksordningen 15-20 timmar går fria. Effekten blir att flertalet
reparationsuppdrag inom bl.a. rör-, el- och glasmästeribranschen kommer att gå
fria från det föreslagna kontrollsystemet. Samma synpunkter framförs av
Målaremästarnas riksförening. Lantbrukarnas riksförbund påpekar att
gränsbeloppet enligt promemorian avvägts bl.a. för att inte sällan hastigt
påkomna arbeten skall kunna utföras utan att lagen behöver tillämpas. Med den
utformning förslaget har enligt promemorian borde dock beloppet vara minst 2000
kr. Om kontrollen i stället knyts till fakturan och skyldighet att på denna
ange registreringsnumret kan ett gränsbelopp på 1 000 kr. däremot godtas.
Behovet av ett sådant belopp blir dä inte så uttalat, eftersom hastigt påkomna
uppdrag av nödtvång torde få lämnas till etablerade företag.

För
egen del får jag anföra följande.

Praktiska
skäl talar för att en beloppsgräns sätts för avdragsskyldigheten. Den
avvägning som har gjorts i promemorian skall emellertid också ses mot bakgrund
av den lösning som i övrigt har föreslagits i promemorian. Jag tänker härvid
på att uppdragsgivaren enligt promemorians förslag skall kontrollera
uppdragstagarens registrering genom att få ett registreringsbevis eller intyg
företett för sig. Med ett sådant förfarande finns det skäl att sätta
beloppsgränsen relativt högt. Som jag har nämnt har en

Prop. 1982/83:11 48

remissinstans från denna synpunkt ansett sig böra förorda
en beloppsgräns på minst 2000 kr. Förhållandet blir däremot ett annat om man.
som jag har föreslagit, knyter uppdragsgivarens kontroll till uppgifterna på
fakturan. Beloppsgränsen bör då kunna sänkas i förhållande till promemorians
förslag och i stället bestämmas till 500 kr. Jag föreslår denna beloppsgräns.

Det har vidare uttalats farhågor för att ett uppdrag som
består i skilda arbetsmoment skall delas upp i flera uppdrag för vilka
ersättningen faller under beloppsgränsen. Det kan naturligtvis inte uteslutas
att parterna ibland försöker utnyttja ett sådant förfarande. En möjlighet att
helt förhindra detta skulle exempelvis vara att utvidga bestämmelsen så att
avdrag bara får underlåtas om det med fog kan antas att ersättningen för
uppdraget och annat uppdrag som skall utföras inom en viss angiven tid inte
kommer att uppgå till beloppsgränsen. Om man sänker gränsbeloppet kan jag dock
inte se att det finns något större behov av en sådan bestämmelse. Jag föreslår
därför att promemorians förslag godtas med endast den justeringen att
gränsbeloppet bestäms till 500 kr.

Avdraget med 50% skall enligt promemorians förslag göras
vid varje utbetalning på grund av uppdraget. Avdrag skall med andra ord göras
på vad uppdragsgivaren kontant skall betala ut till uppdragstagaren och detta
oberoende av om utbetalningen avser ersättning för själva arbetet eller täcker
också uppdragstagarens kostnader för exempelvis material.

Bokföringsnämnden har i sitt remissyttrande uttalat att
det skulle kunna uppkomma tillämpningssvårigheter om lagen också omfattade
uppdragstagarens faktiska utlägg. Nämnden föreslår därför att undantag görs
för dessa.

Enligt min bedömning kommer de ersättningar som betalas ut
och på vilka det blir aktuellt att tillämpa lagen att i helt övervägande antal
fall bara avse ersättning för arbetad tid. Som några remissinstanser har
framhållit är det vanligt att uppdragsgivaren själv införskaffar det material
som kan behövas för arbetet. Det synes å andra sidan inte behöva följa några
olägenheter med att undanta kostnad för material och dylikt som behövs för
arbetets utförande och som uppdragstagaren tillhandahållit. Med hänsyn härtill
föreslår jag att 5 § kompletteras med bestämmelse om detta.

5.3.2 6 §

5.3.2.1 Jämkning av avdraget

I promemorian har framhållits att en uppdragstagare, som
får vidkännas avdrag enligt den föreslagna lagen, enligt UBL har möjlighet att
begära jämkning av sin preliminära skatt och på så sätt kan kompensera sig om
avdraget eller avdragen skulle medföra att den preliminära skatten blir för
stor i förhållande till den slutliga skatten. Jag anser emellertid att det i
fråga om de uppdragstagare som är fysiska personer finns anledning att gå ett
steg längre och öppna möjlighet för den lokala skattemyndigheten att nedsätta
avdraget helt eller delvis om uppdragstagaren kan göra sannolikt

Prop.
1982/83:11 49

eller
det annars framstår som troligt för den lokala skattemyndigheten att den
preliminära skatten ändå kommer att motsvara den slutliga skatten. Bestämmelse
med denna innebörd har därför tagits in i förevarande paragraf. Den har dock
utformats så att den också kan tillämpas på en juridisk person som skall
taxeras för inkomst.

5.3.3
7 § (samt 37 § TL)

5.3.3.1
Inbetalning och redovisning av innehållna belopp

Denna
paragraf motsvarar 6 § i promemorians lagförslag.

En
uppdragsgivare som har gjort avdrag enligt bestämmelserna i 5 § skall redovisa
och betala in beloppet i den ordning som gäller enligt UBL i fråga om
arbetsgivares redovisning och inbetalning av källskatt. I paragrafen hänvisas
i enlighet härmed till bestämmelserna i 24 § 2 mom., 52-55 och 83 §§ UBL samt
58 § samma lag.

Också
krediteringen på uppdragstagaren av ett innehållet belopp skall grundas på ett
underlag som överensstämmer med vad som gäller i fråga om krediteringsförfarandet
för källskatt. Enligt promemorians förslag förses 37 § 1 mom. taxeringslagen
(1956:623), TL, i enlighet härmed med ett tillägg om att kontrolluppgift skall
lämnas också när ett avdrag har gjorts enligt den föreslagna lagen. Det
innehållna belopp som anges i kontrolluppgiften kan sedan krediteras
uppdragstagaren samtidigt med innehållen preliminär A-skatt innan debiteringen
av slutlig skatt sker.

Mot
den föreslagna ordningen har inte gjorts någon erinran från remissinstansernas
sida och jag biträder också själv förslaget. Med anledning av några
remissyttranden vill jag endast föreslå en mindre ändring och ett tillägg.

Ändringen
är av rent redakfionell natur och gäller andra stycket i 7 § som innehåller en
erinran om uppdragsgivarens skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt TL.

Tillägget
avser kontroUuppgiften. Enligt gäUande bestämmelser skall i kontrolluppgift
särskilt för sig tas upp sådant skatteavdrag som gjorts för preliminär A-skatt.
Denna bestämmelse i 37 § 2 mom. sjunde stycket TL bör också gälla avdrag enligt
den nu föreslagna lagen.

5.4
Uppgiftsskyldighet

5.4.1
8 § (samt 37 § TL)

5.4.1.1
Anknytningen tiU självdeklarationen

Som
jag har framhållit tidigare skall skyldigheten att göra avdrag på uppdragsersättningar
bl. a. inte gäUa när uppdraget avser en- eller tvåfamiljsfastigheter eller
bostadslägenhet som uppdragsgivaren innehar som medlem i bostadsförening eUer
som andelsägare i bostadsaktiebolag. Uppdragsgivarna skall i dessa fall i
stället åläggas skyldighet att lämna viss uppgift eUer försäkran. 4 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr
11

Prop. 1982/83:11 50

Ett
förslag om uppgiftsskyldighet har översikUigt redovisats i promemorian. Enligt
detta förslag skall de uppdragsgivare som det här är fråga om i sina självdeklarationer
lämna uppgift om de uppdragsersättningar som betalats ut under
beskattningsåret. Uppgiften skall avse ersättningens storlek och
uppdragstagarens namn m. m. Om någon uppdragsersättning inte utbetalats skall i
stället avges en försäkran om detta i självdeklarationen.

Förslaget
har föranlett delade meningar bland remissinstansema. De som avstyrker
förslaget gör detta framför aUt med hänvisning till att det blir svårt att
kontrollera bestämmelsens efterlevnad. Det invänds också att den skattskyldige
åläggs skyldighet att lämna uppgifter i självdeklarationen som inte har
betydelse för hans egen taxering. De övriga remissinstanser som uttalat sig
angående förslaget anser däremot att en ordning med en uppgiftsskyldighet som
är knuten till självdeklarationen bör kunna stärka kontrollen över den grå
arbetskraften och bidra fill en begränsning av denna arbetskraft när det gäller
reparations- och underhållsarbeten på småhus och lägenheter. Några av
remissinstanserna anser att skyldigheten bör vidgas något. Kammarrätten i
Göteborg och Sveriges bokförings- och revisionsbyråers förbund uttalar sålunda
att uppgiftsskyldigheten bör gälla generellt och inte bara vissa ägare av
fastighet eller lägenhet.

Som
har framhållits i promemorian har utnyttjandet av grå arbetskraft tagit en
sådan utveckling att man nu måste vara beredd att vidta relativt långtgående
åtgärder så att myndigheterna får en bättre insyn på de områden där den grå
arbetskraften har visat sig vara särskilt besvärande. Enligt vad jag har sagt
förut är jag inte nu redo att låta de föreslagna bestämmelserna om kontroll
och avdragsskyldighet omfatta också småhus- och lägen-hetsägama. Jag anser mig
inte heUer nu kunna ta ställning tiU en lösning som skulle innebära att dessa
ägare i viss utsträckning fick göra avdrag för reparationskostnader m. m. Det
återstår då enligt min mening bara att i stället införa en uppgiftsskyldighet
för småhus- och lägenhetsägama.

Erfarenhetema
av hur skyldigheten att lämna kontrolluppgifter om ersättningar för kortvariga
och tillfälliga arbeten fullgörs visar, att ett åläggande att lämna uppgifter
om reparationsarbeten m. m. måste ges en särskild tyngd och bundenhet för att
bli respekterat. För detta krävs enligt min bedömning att uppgiftsskyldigheten
direkt samordnas med självdeklarationen.

Som
vissa remissinstanser har framhållit och som också påpekats i promemorian kan
det naturligtvis mot en sådan anknytning invändas att den skattskyldige därmed
får lämna vissa uppgifter som inte har någon direkt betydelse för hans egen
taxering. Enligt den bedömning som har gjorts i promemorian kan detta
förhållande dock inte tillmätas sådan prin-cipieU betydelse att det bör hindra
en från andra synpunkter lämplig lösning. Jag bedömer det också för egen del på
detta sätt. En skyldighet att i självdeklarationen eller i en bilaga till denna
lämna uppgift om vilka kostnader man haft för arbeten på fastigheten eller
lägenheten och vem

Prop.
1982/83:11 51

som
utfört arbetet har enligt min mening en sådan betydelse för taxeringskontrollen
och beskattningen att man inte utan mycket tungt vägande skäl bör avstå från en
sådan anknytning. Det förhållandet att uppgifterna med nuvarande
beskattningsregler inte har någon direkt betydelse för uppgifts-lämnarens egen
taxering finner jag inte vara något sådant skäl.

Vad
de remissinstanser, som har avstyrkt förslaget, särskilt invänt är att det
skulle vara svårt att kontrollera bestämmelsens efterlevnad. För denna
invändning finns uppenbarligen visst fog om man därmed avser svårighe-tema att
kontrollera sanningshalten i de lämnade uppgiftema. Den lösning som jag
föreslår bör dock som framgår av det följande ses ur en vidare synvinkel.

I
promemorian har inte diskuterats vilka konsekvenserna bör vara för den som
underlåter att lämna föreskrivna uppgifter eller lämnar oriktig uppgift. Med
konsekvenser avser jag då inte bara straffrättsliga påföljder utan också
konsekvenser av ekonomisk natur.

Betydelsen
av att lämnade uppgifter är sanningsenliga är enligt min mening så stor att den
som lämnar oriktig uppgift bör vara ekonomiskt ansvarig för det belopp som
därigenom riskeras bli undanhållet från beskattning.

Som
framgår av mina kommentarer till vissa av de följande paragraferna föreslår jag
att en ekonomisk ansvarighet av detta slag införs. Syftet med denna är framför
allt att uppgiftslämnaren skall stäUas inför konsekvenser, som är klara och
entydiga och som han vet att han måste ta om det upptäcks att uppgiften har
varit oriktig. Det är naturligtvis önskvärt att uppgiftslämnaren samtidigt
måste räkna med en icke obetydlig risk för upptäckt. Hur stor den risken kommer
att uppfattas väräi blir bl. a. beroende av uppdragets beskaffenhet och hur uppgiftslämnaren
själv bedömer situationen och sitt förhåUande till uppdragstagaren. Någon
kontroll särskilt avpassad just för dessa lämnade uppgifter torde inte vara
behövlig. Uppgiftsskyldigheten bör redan genom risken för en ekonomisk ansvarighet
få stor betydelse som ett medel att begränsa uppdragsgivarnas utnyttjande av
grå arbetskraft.

Jag
föreslår därför att en skyldighet att i självdeklarationen lämna uppgift om
utbetalda uppdragsersättningar under beskattningsåret och till vem de betalats
ut införs för småhusägare och lägenhetsägare. Jag föreslår vidare att detta lagtekniskt
uttrycks så att skyldigheten enligt lagen kommer att gälla den som i sin
allmänna självdeklaration skall ta upp annan fastighet för vilken intäkten skaU
beräknas enligt 24 § 2 mom. KL eUer andel i bostadsförening eller aktie i
bostadsaktiebolag till vilken hör bostadslägenhet.

Som
torde ha framgått ansluter jag mig också till promemorians förslag för det fall
att någon uppgiftspliktig ersättning inte betalats ut. När så är fallet skall
den uppgiftsskyldige avge en försäkran om detta i deklarationen.

Prop.
1982/83:11 52

I
promemorian har framhåUits att en skyldighet att lämna uppgifter i självdeklarationen
kommer att medföra ett dubbeluppgiftslämnande för den som har gjort
skatteavdrag på ersättningen eller annars är skyldig att lämna kontrolluppgift
enligt TL i fråga om ersättningen. Ett sådant dubbeluppgiftslämnande bör i
enlighet med vad som har sagts i promemorian begränsas till de fall då
kontrolluppgiften behövs för kreditering av det innehållna skattebeloppet.
Detta kan ske genom att ett fillägg görs till de uppräknade undantagen i 37 § 1
mom. första punkten med innebörd att kontrolluppgift inte behöver lämnas i fråga
om ersättning som skall redovisas i självdeklaration enUgt den nu föreslagna
lagen och på vilken avdrag inte gjorts enligt denna lag eller enligt UBL. Att
det krav på uppgifter som lämnas i självdeklarationen inte alltid kommer att
helt överensstämma med kravet på de uppgifter som skulle ha lämnats i
kontrolluppgiften torde i förevarande sammanhang sakna praktisk betydelse. Jag
föreslår att ett fillägg med angivna innebörd görs.

5.4.1.2 Beloppsgräns

Enligt
vad jag har föreslagit tidigare i fråga om avdragsskyldigheten för andra
uppdragsgivare skall något avdrag inte göras på en ersättning som inte uppgår
till 500 kr. Jag anser att samma beloppsgräns bör gälla i fråga om
uppgiftsskyldigheten såvitt gäller en och samme uppdragstagare. Detta innebär
att uppgift om namn m. m. för en uppdragstagare och storleken av dennes
ersättning bara behöver uppges om denna under beskattningsåret totalt uppgått
till minst 500 kr. Om fastighets- eller lägenhetsägaren inte haft någon
uppdragstagare som fått 500 kr. eller mer skall försäkran avges om detta. I
överensstämmelse med mitt förslag angående beräkningen enligt 5 § bör i
ersättningen inte räknas in vad som utgör betalning för uppdragstagarens utlägg
för material o. d.

En
beloppsgräns öppnar givetvis i vissa fall möjlighet att dela upp betalningar av
mindre ersättningar mellan två beskattningsår så att beloppet för det ena
eller båda åren inte blir uppgiftsplikfigt. Ett sådant förfarande torde dock
inte i prakfiken kunna få någon beaktansvärd omfattning.

5.4.1.3 Uppdragen

De
arbeten som det främst är fråga om när det gäller småhusfastigheter och
lägenheter är ny-, fill- och ombyggnadsarbeten och reparafions- och underhållsarbeten
på fastighetens byggnader eller på lägenheten. I mindre utsträckning förekommer
också vissa arbeten på själva tomten. Det är då oftast fråga om arbeten som
kräver maskiner eller särskild yrkeskunskap, t. ex. schaktning, dränering,
sprängning och borrning.

Det
skulle i och för sig kunna övervägas att begränsa uppgiftsskyldigheten till de
arbeten som på detta sätt har en direkt fysisk anknytning till byggnaden,
lägenheten eller själva marken och är vanligast förekommande. Med en sådan
gränsdragning skulle man säkerligen fånga in de upp-

Prop.
1982/83:11 53

dragsarbeten
som det främst är av intresse att få in under uppgiftskyldigheten. Den skuUe
dock knappast innebära någon förenkling för uppgiftslämnaren.

Som
jag har sagt i kommentaren till 4 § kommer en uppdragsgivare i praktiken bara
att behöva bedöma om arbetet är av det slag som anges i denna paragraf eller
inte. Frågan om arbetet också är en skattepliktig tjänst kan endast rent
undantagsvis komma på sin spets. Förhållandet blir detsamma för den
uppgiftsskyldige småhus- eller lägenhetsägaren om de i 4 § 1 -3 angivna
arbetena får omfatta också honom fullt ut. Ett avskUjande av vissa arbeten från
dessa tre grupper skulle tvärtom sannolikt skapa gränsdragningsproblem och
osäkerhet. Det måste vidare ses som en stor fördel om man i en och samma lag
kan ha ett gemensamt uppdragsområde för de båda skyldigheterna. Det underlättar
lagens tillämpning och utvecklingen av en klar och fast praxis.

När
man bedömer denna fråga bör också hållas i minnet att småhus- och lägenhetsägamas
uppgiftsskyldighet är knuten tiU självdeklarationen. Det är därmed möjligt att
ge de skattskyldiga en vägledning i deklarationsupp-lysningama. Men som sagt, i
prakfiken bör några problem inte uppkomma. Gäller arbetet marken, byggnaden eller
lägenheten och har ersättningen till uppdragstagaren uppgått till 500 kr. skall
uppgift lämnas om ersättningen och uppdragstagaren. Undantag gäller i praktiken
bara för snöskottning, fönsterputsning och städning.

Jag
föreslår därför att de bestämmelser om uppdragsarbeten i 4 § 1-3 som skaU gälla
i fråga om de andra uppdragsgivarnas kontroll- och avdragsskyldighet skall
vara tiUämpliga också när det gäller småhus- och lägenhetsägamas
uppgiftsskyldighet.

5.4.2 9-11 §§

5.4.2.1
Anmaning m.m.

I dessa paragrafer
föreslås bl. a. bestämmelser som ger taxeringsnämnden, länsstyrelsen och den
lokala skattemyndigheten rätt att anmana den skattskyldige att fullgöra sin
uppgiftsskyldighet om han underlåtit att lämna en försäkran och inte heller
redovisat några uppgifter om utbetald ersättning. Den skattskyldige kan också anmänas
att fullständiga en uppgift som är bristfällig. Om den skattskyldige inte
hörsammar anmaningen får taxeringsnämnden, länsstyrelsen eller den lokala
skattemyndigheten förelägga honom vite. Bestämmelsema (9 och 11 §§) är
utformade efter mönster av motsvarande föreskrifter i UBL.

Enligt 10 § skall en
uppgiftskyldig, som har underlåtit att lämna uppgift eller försäkran, påföras
en avgift på 100 kr. eller, om han trots anmaning inte fullgjort sin skyldighet
i dessa hänseenden, 200 kr. Om särskilda skäl föreligger får länsstyrelsen helt
efterge avgiften. Bestämmelsema har också i denna del utformats efter mönster
av en föreskrift i UBL, nämligen i 54 § 3 mom. Avgiften bör påföras som slutlig
eller tiUkommande skatt. Den bör vidare kunna redovisas på skattsedeln som en
förseningsavgift.

Prop.
1982/83:11 54

5.5
Betalningsskyldighet för uppdragstagarens skatt

5.5.7
12 § (samt 20 § KL)

5.5.1.1
Betalningsskyldighet då avdrag inte har gjorts

Promemorians
förslag om uppdragsgivarens ekonomiska ansvarighet för det fall att han
underlåter att göra föreskrivet avdrag på en uppdragsersättning är utformat i
överensstämmelse med vad som gäller enligt UBL när en arbetsgivare inte fullgör
sin skyldighet att göra avdrag för preliminär eller kvarstående skatt. Om
uppdragsgivaren utan skälig anledning underlåter avdrag blir han sålunda
betalningsskyldig för det belopp som han rätteligen bort innehålla. Mot denna
lösning har inte framförts några erinringar från remissinstansernas sida och
jag finner det också för egen del vara befogat att man i detta avseende får en
ordning som i princip följer UBL:s bestämmelser. En bestämmelse som innebär att
uppdragsgivaren inte blir betalningsskyldig om hans underlåtenhet att göra
avdrag framstår som ursäktlig synes vara befogad bl. a. med tanke på att
betalningsskyldighet inte skall behöva utkrävas när det trots allt varit svårt
för uppdragsgivaren att inplacera arbetet som uppgiftspliktigt. Enligt min
mening bör dock en föreskrift med denna innebörd lämpligen samordnas med de
bestämmelser om eftergift som jag föreslår i det följande. Den konstruktion som
jag föreslår att lagen skall ha i fråga om uppdragsgivarnas kontroll-och
avdragsskyldighet förutsätter ocksä en annan speciell undantagsbestämmelse. Om
detta får jag anföra följande.

Avdrag
skall göras om uppdragstagaren inte företer någon faktura eller om ersättningen
betalas enligt en faktura som saknar föreskrivna uppgifter. Med denna ordning
avses att få en sådan tillämpning, att avdrag kommer att göras för
uppdragstagare som inte skall betala B-skatt resp. inte är registrerade till
mervärdeskatt medan uppdragstagare med B-skattesedlar och de mervärdeskatteregistrerade
uppdragstagarna hålls utanför lagens kontrollsystem. Med detta bör enligt min
mening följa att en uppdragsgivare, som trots avsaknad av faktura eller
föreskrivna uppgifter på en sådan inte gjort skatteavdrag, inte bör vara
betalningsskyldig om det visar sig att uppdragstagaren vid utbetalningen i
verkligheten hade B-skatt resp. var registrerad till mervärdeskatt. Jag vill
framhålla att den här lösningen svarar mot vad som i visst fall gäller för en
arbetsgivare som underlåter att göra skatteavdrag för preliminär A-skatt trots
att han inte på något sätt kontrollerat vilken typ av skattsedel som utfärdats
för arbetstagaren. Visar det sig att arbetstagaren haft B-skattesedel då lönen
betalades ut kan någon betalningsskyldighet inte åläggas arbetsgivaren på grund
av hans underlåtenhet.

Bestämmelserna
om uppdragsgivarens betalningsskyldighet vid underlåtenhet att göra avdrag
finns i mitt lagförslag intagna i 12 § och är frånsett ett tillägg utformade i
överensstämmelse med de synpunkter som jag har redovisat nu. För att
bestämmelserna i 16 § om kreditering på uppdragsta-

Prop. 1982/83:11 55

garen av innehållna eller inbetalade belopp skall kunna göras
enkla och överskådliga bör nämligen enligt min mening redan av 12 § framgå att
uppdragsgivarens betalningsskyldighet avser uppdragstagarens skatt för det
beskattningsår då ersättningen betalades ut. I enlighet med promemorians
förslag har 20 I KL i anslutning till dessa bestämmelser försetts med ett
tillägg om att avdrag vid inkomstberäkningen inte får göras för ett belopp som
uppdragsgivaren är betalningsskyldig för på grund av att han inte gjort
föreskrivet avdrag.

5.5.2 13 §

5.5.2.1 Betalningsskyldighet för småhus- och
lägenhetsägare

Jag övergår härmed till frågan hur en motsvarande
bestämmelse om betalningsskyldighet bör utformas när det gäller en småhus-
eller lägenhetsägares skyldighet att lämna uppgift eller försäkran i självdeklarationen.

En förutsättning för att betalningsskyldighet skall
inträda bör vara att lämnad uppgift är oriktig eller att en försäkran är osann
och att den uppgiftsskyldige därigenom undanhållit en ersättning från sin
redovisning. Med en oriktig uppgift bör i detta fall förstås att någon eller
några uppdragsersättningar utelämnats eller tagits upp med för lågt belopp
eller att identitetsbeteckningar för nägon uppdragstagare inte redovisats eller
angetts felaktigt med följd att den som utfört uppdraget och fått ersättningen
inte kan identifieras. Om de av den uppgiftsskyldige lämnade uppgifterna om
uppdragstagarens namn m.m. överensstämmer med uppgifterna på fakturan men dessa
är felaktiga, föreligger visseriigen i och för sig en oriktig uppgift. Kan den
uppgiftsskyldige i sådant fall antas ha saknat anledning misstänka, att rätta
identitetsbeteckningar inte angetts på faktu ran, bör emellertid befrielse
från betalningsskyldighet medges med stöd av bestämmelser som jag föreslår i
det följande.

Skall bestämmelserna om småhus- och lägenhetsägarnas
uppgiftsskyldighet få avsedd effekt kan man emellertid enligt min mening inte
nöja sig med en betalningsskyldighet som utlöses bara om oriktig uppgift eller
osann försäkran lämnas. En betalningsskyldighet bör kunna inträda också för den
som inte lämnat uppgift om någon utbetalad ersättning och inte heller avgett
försäkran om att han inte betalat ut någon uppgiftspliktig ersättning.
Förutsättning för att betalningsskyldighet i detta fall skall kunna uppstå bör
dock vara att den uppgiftsskyldige har anmanats att inom viss tid inkomma med
uppgift eller försäkran och underlåtit att göra detta. Det bör kanske till sist
framhållas att en förutsättning för att betalningsskyldighet under sådana
förhållanden skall inträda självfallet är att den uppgiftsskyldige betalat ut
en ersättning som han har varit uppgiftsskyldig för.

Betalningsskyldighet kommer sålunda enligt vad jag har
sagt hittills att inträda bl. a. i och med att den uppgiftsskyldige utesluter
en ersättning i sin

Prop.
1982/83:11 56

självdeklaration eller lämnar en osann försäkran. Den
uppgiftsskyldige bör emellertid enligt min mening ha möjlighet att undgå
betalningsskyldighet genom att frivilligt göra rättelse. Med frivillig rättelse
avser jag då att den uppgiftsskyldige skriftligen kompletterar sin
självdeklaration med riktiga uppgifter innan han har anledning tro att
oriktigheten upptäckts eller kommer att upptäckas av myndigheterna. Detta
överensstämmer med vad som enligt prop. 1971; 10 s. 269 f (SkU 1971; 16, rskr
1971:72) förutsätts för att en rättelse skall kunna anses ha vidtagits
frivilligt och medföra att skattetillägg inte utgår. Också de synpunkter som i
övrigt redovisats i nämnda proposition bör kunna vara vägledande vid
bedömningen, om en rättelse skall kunna anses ha vidtagits frivilligt eller
inte.

Jag är därmed framme vid frågan hur småhus- och
lägenhetsägarnas betalningsskyldighet bör avvägas.

De uppdragsgivare som enligt lagen får en kontroll- och
avdragsskyldighet blir om de inte fullgör sin skyldighet betalningsskyldiga
för det belopp som rätteligen skulle ha innehållits. Såsom avdraget bestämts
innebär detta att de kan åläggas betalningsskyldighet för uppdragstagarens
skatteskulder intill ett belopp som motsvarar 50% av den kontant utgivna
ersättningen. Det finns enligt min mening inte några bärande skäl för att
beräkna den uppgiftskyldiges ansvarighet efter någon annan procentsats. Småhus-
och lägenhetsägarnas uppgiftsskyldighet kan sägas ersätta andra uppdragsgivares
kontroll- och avdragsskyldighet och det framstår då som naturligt att i princip
välja en ekonomisk ansvarighet som skulle gällt om en avdragsskyldighet i
stället förelegat. Ansvarigheten bör sålunda begränsas till 50% av vad som
betalats.

Jag
föreslår att uppdragsgivarnas betalningsskyldighet på grund av åsidosättande
av uppgiftsskyldigheten avvägs i enlighet med vad jag har sagt här. 1
överensstämmelse med vad jag har föreslagit i fråga om 12 § bör också av 13 §
framgå att betalningsskyldigheten avser uppdragstagarens skatt för det
beskattningsår då ersättningen betalades ut. Frågan om uppdragsgivarnas
ekonomiska ansvarighet är emellertid inte härmed slutbehandlad. Ett par frågor
återstår. Den ena som jag strax skall beröra, gäller behovet av att kunna
efterge betalningsskyldighet.

Den andra frågan som jag tänker på är hur innehållna
belopp skall gottskrivas uppdragstagarna. Denna fråga tar jag upp vid
behandlingen av 16 §.

5.5.3 14 §

5.5.3.1 Eftergift av betalningsskyldighet

I promemorian har föreslagits att den som underlåtit att
göra föreskrivet avdrag under vissa förhållanden skall kunna befrias från sin
betalningsskyldighet. Bestämmelsen är utformad efter mönster av TL:s
bestämmelse i 116 h § om eftergift av skattetillägg m. m.

Promemorians förslag innebär att uppdragsgivarens
betalningsskyldig-

Prop.
1982/83:11 57

het
får efterges helt om underlåtenheten att göra avdrag kan antas ha sådant
samband med uppdragsgivarens ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller därmed
jämförligt förhållande att den kan anses ursäktlig.

Jag
bedömer det också för egen del som nödvändigt att befrielse kan meddelas under
dessa förhållanden. Denna möjlighet bör självfallet inte bara gälla vid
underlåtenhet att göra avdrag utan också om oriktigheten i en uppgift eller
försäkran kan antas ha samband med uppdragsgivarens ålder m. m. Jag anser
emellertid att det särskilt med tanke på småhus- och lägenhetsägarnas uppgiftsskyldighet
finns skäl att också i övrigt följa föreskrifterna i 116 h § TL. Jag tänker
härvid bl. a. på vad jag har sagt förut om behovet av att kunna medge befrielse
om felaktiga identitetsbeteckningar har angetts för uppdragstagaren. Jag
föreslår därför att betalningsskyldigheten skall kunna efterges också när
underlåtenheten eller felaktigheten framstår som ursäktlig med hänsyn till den
oriktiga uppgiftens beskaffenhet eller annan särskild omständighet.
Möjligheten att medge eftergift bör - såsom också har föreslagits i promemorian
- beaktas utan särskilt yrkande, om omständigheterna talar för det.
Bestämmelserna i 14 § har utformats i enlighet härmed.

5.5.4 15 §

5.5.4.1
Behörig myndighet m. m.

I
det avsnitt av lagen som jag har behandlat nu finns också bestämmelse (15 §) om
vilken myndighet som skall pröva frågan om uppdragsgivarnas betalningsskyldighet.

Enligt förslaget i
promemorian (7 §) skall fråga om betalningsskyldighet prövas av lokal
skattemyndighet. Behörig skall den lokala skattemyndighet vara som skall
utfärda uppdragsgivarens skattsedel på slutlig skatt det år då ersättningen
betalades ut. Mot detta förslag har inte gjorts några erinringar från
remissinstansernas sida och jag anser också för egen del att prövningen bör
göras av lokal skattemyndighet. Detta överensstämmer med vad som gäller när
fråga om en arbetsgivares betalningsskyldighet enligt UBL skall prövas. Jag
anser mig däremot böra föreslå en viss jämkning av förslaget att behörigheten
skall anknytas till den lokala skattemyndighet som skall utfärda skattsedeln
på slutlig skatt det år då ersättningen betalades ut. Man får enligt min
mening en bättre anknytning om man i stället ger behörighet till den lokala
skattemyndighet som skall utfärda uppdragsgivarens eller den uppgiftsskyldiges
slutliga skattsedel för det inkomstår då ersättningen utgavs. Jag föreslår
denna ändring.

I
fråga om uppdragsgivare eller uppgiftsskyldig, såsom handelsbolag, som inte
taxeras för inkomst, kan en anknytning inte göras till någon för
uppdragsgivaren utfärdad skattsedel. Jag föreslår att behörighet i dessa fall ges
till lokal skattemyndighet som skall utfärda skattsedel på slutlig skatt för
delägare. Att flera lokala skattemyndigheter med en sådan regel i vissa fall
kan komma att bli behöriga torde inte medföra några olägenheter. När

Prop. 1982/83:11 58

betalningsskyldighet enligt UBL skall åläggas ett
handelsbolag såsom arbetsgivare inhämtas regelmässigt också uppgifter om vilka
som är delägare. Detta sker bl.a. för att bolaget och delägarna skall kunna
åläggas solidarisk betalningsskyldighet genom ett och samma beslut. Det kan
förutsättas att samma förfarande kommer att tillämpas enligt den nu föreslagna
lagen och att beslutet meddelas efter samråd med övriga ev. berörda lokala
skattemyndigheter.

I förevarande paragraf föreslås också bestämmelser om restavgift
på de belopp som uppdragsgivarna åläggs betala på grund av att avdrag inte har
gjorts eller att uppdragsgivaren brustit i sin uppgiftsskyldighet. Bestämmelser
om restavgift och tilläggsavgift på belopp som dragits av men inte betalats i
rätt tid ges i 7 §.

5.6 Krediteringen på uppdragstagaren

5.6.1 16 §

Enligt promemorians förslag skall ett belopp, som
uppdragsgivaren innehållit eller betalat in i enlighet med ett beslut av lokal
skattemyndighet eller förvaltningsdomstol, i första hand gottskrivas
uppdragstagaren som preliminär skatt för det beskattningsår då beloppet
innehölls eller borde ha innehållits. Om ett inbetalat belopp inte kan
krediteras som preliminär skatt innan slutlig skatt debiteras för
beskattningsåret, skall beloppet i stället tas i anspråk för betalning av
uppdragstagarens kvarstående eller tillkommande skatt enligt UBL, kvarstående
eller tillkommande arbetsgivaravgift eller mervärdeskatt, allt i den mån
skatterna eller avgifterna belöper på det år under vilket beloppet skulle ha
innehållits. Kan beloppet inte gottskrivas pä detta sätt skall det betalas
tillbaka till uppdragsgivaren.

Mot den här föreslagna krediteringsordningen har
remissinstanserna inte haft något att erinra och jag kan också för egen del i
huvudsak ansluta mig till förslaget. Krediteringen bör dock enligt min mening
kunna ske enligt ett enklare mönster. Innan jag går närmare in på detta vill
jag dock först ge följande synpunkter.

Såsom har föreslagits i promemorian bör paragrafen inledas
med föreskrift om att ett belopp som uppdragsgivaren dragit av på ersättningen
skall gottskrivas uppdragstagaren som preliminär skatt för det beskattningsår
då det innehölls och detta oberoende av om uppdragsgivaren betalar in beloppet
eller inte. Denna ordning överensstämmer med vad som i motsvarande situation
gäller enligt UBL.

Från en sådan krediteringsregel bör dock göras undantag
för de fall då avdrag har gjorts på ersättningen till en uppdragstagare som är
juridisk person, t.ex. ett handelsbolag, som inte taxeras för inkomst. I dessa
fall har uppdragsgivaren varit skyldig att kontrollera uppdragstagarnas registrering
till mervärdeskatt och det innehållna beloppet bör gottskrivas uppdragstagaren
som mervärdeskatt för den redovisningsperiod då beloppet

Prop.
1982/83:11 59

innehölls.
Den inledande föreskriften om kreditering av preliminär skatt har därför i mitt
lagförslag kompletterats med en bestämmelse av denna innebörd. En sådan regel
om kreditering av mervärdeskatt bör i praktiken inte kunna medföra några
problem. Beloppen skall av uppdragsgivaren redovisas och betalas in i samma
ordning som gäller i fråga om innehållen preliminär skatt och av själva krediteringsförfarandet
berörs han inte på något sätt. Förfarandet kommer också för myndigheternas del
att följa redan gällande rufiner. Beloppen skall sålunda krediteras på grundval
av den kontrolluppgift som uppdragsgivaren är skyldig att lämna enligt mitt förslag
till komplettering av betsämmelserna i 37 § TL. Den enda skillnaden blir att
beloppet skall överföras till länsstyrelsens konto för kreditering av
mervärdeskatt.

När det gäller frågan i
vilka situationer i övrigt som en betalningsskyldighet för uppdragsgivaren bör
medföra en kreditering på uppdragstagaren biträder jag promemorians förslag att
en kreditering bara skall ske i den mån uppdragsgivaren har fullgjort sin
betalningsskyldighet. Jag är alltså inte beredd att, som någon remissinstans
har förordat, låta uppdragstagaren få ett belopp gottskrivet bara av det
skälet att uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige ålagts en viss
betalningsskyldighet. Detta medför att jag också kan acceptera promemorians
förslag beträffande paragrafens andra stycke och som innebär att ett belopp,
som uppdragsgivaren inte har innehållit men betalat i enlighet med lokal
skattemyndighets eller förvaltningsdomstols beslut, skall gottskrivas
uppdragstagaren som preliminär skatt för det beskattningsår då ersättningen
betalades ut. Också för dessa fall behövs dock en särskild krediteringsregel
med tanke på uppdragstagare som är juridiska personer och inte taxeras för
inkomst. Det inbetalade beloppet börda, i likhet med vad som föreslagits i
fråga om belopp som har innehållits, krediteras uppdragstagaren som
mervärdeskatt. Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet härmed.

Promemorians
förslag (9 § tredje stycket) innebär att uppdragsgivarens betalningsskyldighet
för ett icke innehållet belopp - om det inte kan gottskrivas före debiteringen
av slutlig skatt - skall kunna tas i anspråk för betalning av uppdragstagarens
skatter eller avgifter som belöper på det år då uppdragsgivaren skulle ha gjort
avdrag på ersättningen. Jag anser att man får en enklare och mer rationell
ordning genom att begränsa kredite-ringsreglerna till de av mig förut
föreslagna bestämmelserna, att ett innehållet eller inbetalat belopp skall gottskrivas
som preliminär skatt resp. mervärdeskatt för det beskattningsår eller
redovisningsperiod som beloppet är att hänföra till. Genom dessa krediteringsregler
kommer beloppen att inordnas i uppbörds- och mervärdeskattesystemens ordinarie
avräkningsförfarande och att inom ramen för dessa system kunna tas i anspråk för
betalning av uppdragstagarens obetalda skatter och avgifter. Möjligheterna att
göra en sådan avräkning blir än större om man genomför ett aUmänt
avräkningsförfarande för skatter och avgifter i enlighet med de överväganden
som f. n. görs inom regeringskansliet.

Prop. 1982/83:11 60

Jag föreslår att krediteringsbestämmelserna utformas på
det sätt som jag har redovisat nu. Jag vill framhålla att fråga om att ålägga
en uppdragsgivare betalningsskyldighet på grund av underlåtenhet att göra
avdrag eller på grund av att oriktig uppgift lämnats i självdeklaration, främst
kommer att aktualiseras när det upptäcks att uppdragstagaren inte deklarerat
sin uppdragsersättning och därför skall påföras kvarstående eller tillkommande
skatt eller mervärdeskatt. Med den av mig föreslagna lösningen följer vidare
att det saknas anledning att ha någon särskild föreskrift om återbetalning i
vissa fall till uppdragsgivaren av ett av honom inbetalat belopp.

Det återstår härmed till sist bara en fråga som främst
gäller krediteringsförfarandet då det kan konstateras att en uppdragsgivare
har underlåtit att göra föreskrivet avdrag för en eller flera uppdragstagare
som inte kan identifieras.

Enligt UBL
kan en arbetsgivare, som har underlåtit att göra skatteavdrag, göras
betalningsskyldig för de inte innehållna beloppen oberoende av om de
arbetstagare som beloppen rätteligen skall krediteras på kan identifieras
eller inte. Så som mitt lagförslag är utformat blir det möjligt att fastställa
betalningsskyldighet också för en uppdragsgivare utan hinder av att
uppdragstagaren inte kan identifieras men då det har klarlagts att ersättning
för ett arbete har betalats ut. Med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna,
att ett innehållet eller inbetalat belopp skall gottskrivas uppdragstagaren som
preliminär skatt eller mervärdeskatt, bör i förevarande paragraf ocksä
regleras vad som skall gälla om det förr eller senare får konstateras att beloppet
inte kan gottskrivas någon uppdragstagare.

Enligt 56 § andra stycket UBL tillfaller ett belopp
statsverket, om det på grund av bristfälliga identifieringsuppgifter inte
kunnat tillgodoföras en skattskyldig inom sju år efter utgången av det uppbördsår
dä det betalades in. Jag föreslår att en bestämmelse med liknande innebörd tas
in i ett sista stycke av förevarande paragraf.

5.7 Indrivning av obetalda belopp, m. m.

5.7.7 17 §

Bestämmelserna om hur ett belopp, som uppdragsgivaren inte
betalar inom föreskriven tid, skall drivas in bygger i promemorian på att UBL:s
bestämmelser skall gälla också i detta avseende. Obetalda belopp skall alltså
kunna drivas in i samma ordning som bl. a. gäller för indrivning hos
arbetsgivare som har undedåfit att betala in avdragen skatt eller belopp som
han ålagts betala på grund av att skatteavdrag inte har gjorts. Promemorians
förslag går dock i ett avseende något längre än vad som gäller enligt UBL.
Enligt UBL får införsel i lön m. m. bara användas mot arbetsgivaren i fråga om
belopp som han innehållit genom skatteavdrag. I promemorians förslag medges
införsel också beträffande belopp som uppdragsgivaren skall betala på grund av
att han inte gjort föreskrivet avdrag eller brustit i sin uppgiftsskyldighet.

Prop.
1982/83:11 61

Jag
kan också när det gäller dessa bestämmelser ansluta mig till promemorians
förslag med endast några mindre justeringar. Föreskriften om införsel bör
sålunda enligt min mening sammanjämkas med UBL:s ordning på sådant sätt, att
införsel får äga mm i fråga om innehållna belopp och belopp som
betalningsskyldighet föreligger för enligt 13 §, dvs. på grund av att oriktig
uppgift eUer osann försäkran har lämnats eller att uppgiftsskyldigheten inte
har fullgjorts inom förelagd tid. Införsel bör däremot, i överensstämmelse med
vad som gäller enligt UBL, inte få användas för indrivning av belopp som
uppdragsgivaren underlåtit att innehålla. Som någon remissinstans har påpekat
bör i förevarande paragraf också göras en hänvisning till UBL:s bestämmelser om
avkortning, avskrivning och antagande av ackordsförslag.

5.8
Anteckningsskyldighet, revision m. m.

5.8.1 18 §

Enligt
78 § 1 mom. UBL har arbetsgivarna skyldighet att föra uppgifter om arbetstagarnas
namn, lönebelopp och skatteavdrag. En arbetsgivare som är bokföringsskyldig
skall sålunda ha sin bokföring ordnad så att dessa uppgifter framgår. Andra
arbetsgivare skall föra anteckningar i dessa hänseenden. För kontroll av att
bestämmelserna om skatteavdrag har följts får vidare revision verkställas hos
arbetsgivarna.

Enligt
promemorians förslag skall dessa bestämmelser också äga tillämpning på
uppdragsgivarna. Föreskrifter om detta har i promemorieförslaget angetts genom
en hänvisning fill bestämmelserna i 78 § I mom. UBL om arbetsgivarnas
skyldigheter och om revision. Mot förslaget har inte gjorts några erinringar
från remissinstansernas sida.

Förutsättningarna
för lagtextens utformning blir emellertid delvis ändrade om man i enlighet med
mitt förslag inför en uppgifts- och betalningsskyldighet för småhus- och
lägenhetsägarna. Tydligheten bjuder vidare att bestämmelserna direkt anges i
lagen. Till detta kommer att det enligt min mening finns skäl att i viss mån
utvidga uppdragsgivarnas uppgiftsskyldighet i förhållande till promemorians
förslag. Mot denna bakgrund får jag anföra följande.

Den
som ger ett uppdrag av det slag som avses i 4 § bör i enlighet med promemorians
förslag vara skyldig att ha sin bokföring så ordnad eller annars föra sådana
anteckningar att uppdragstagarens namn, adress och ersättning samt avdraget
belopp framgår. Anteckningsskyldigheten bör också omfatta uppdragstagarens
person- eller organisationsnummer eller registreringsnummer till mervärdeskatt.
En uppdragsgivare bör vidare kunna anmanas av länsstyrelsen eller den lokala
skattemyndigheten att lämna uppgift om anlitade uppdragstagare, utbetalda
ersättningar och beloppet av gjorda avdrag. Om anmaningen inte hörsammas bör
vite kunna föreläggas. I paragrafen bör också uttryckligen anges att revision
får ske

Prop. 1982/83:11 62

och att bestämmelserna i 56 och 58 §§ TL om
taxeringsrevision därvid gäller i tillämpliga delar.

Jag föreslår att bestämmelser med denna innebörd tas in i
ett första, andra och tredje stycke av 18 §. Bestämmelser om vilka myndigheter
som skall vara behöriga att utfärda anmaning, förelägga vite och besluta om
revision föreslår jag i ett Qärde stycke av paragrafen.

5.9 Regressrätt m. m.

5.9.7 19 §

5.9.1.1 Uppdragsgivarens regressrätt

Promemorians förslag (13 §) om uppdragsgivarens
regressrätt mot uppdragstagaren, om han har tvingats betala ett belopp för
dennes räkning på grund av att han inte ort något avdrag, följer i sak helt UBL:s
bestämmelser angående en arbetsgivares regressrätt mot arbetstagaren i
motsvarande situafion. Från remissinstansernas sida har inte gjorts någon
erinran mot förslaget och jag föreslår att bestämmelserna införs i 19 § av mitt
lagförslag med den komplettering som föranleds av att regressrätt också bör
föreligga när en uppgiftsskyldig betalat ett belopp på gmnd av att han ålagts
betalningsskyldighet enligt 13 §;

Som framgår av bestämmelsen får kronofogdemyndigheten
driva in beloppet i samma ordning som gäller för indrivning av skatt enligt UBL.
Med anledning av vad några remissinstanser har uttalat vill jag framhålla att
med denna formulering följer att införsel inte får beviljas och att detta står
i överensstämmelse med vad som gäller enligt UBL vid indrivning av en
arbetsgivares fordran mot en arbetstagare.

I förevarande paragraf bör slutligen enligt min mening tas
in en hänvisning till 4 § preskripfionslagen (1981:130). Denna behövs för att
klargöra att en uppdragsgivare, som har betalat in ett belopp för
uppdragstagarens räkning innan den fordran preskriberats mot vilken det
inbetalade beloppet har avräknats, allfid har minst ett år på sig för att göra
sin fordran gällande.

5.9.2 20 §

5.9.2.1 Restitution

Promemorian (14 §) innehåller i överensstämmelse med
förfarandet enligt UBL också föreskrifter om uppdragsgivarens rätt att få
tillbaka ett inbetalat belopp jämte ränta om högre instans befriar honom från
hans betalningsskyldighet. I anslutning härtill ges också vissa bestämmelser om
avräkning. Dessa innebär att uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige av det
belopp som skall betalas ut bara har rätt att återfå vad som överstiger de
skatte- eller avgiftsskulder som han eventuellt har. Jag föreslår att
bestämmelserna utformas i enlighet med promemorians förslag med undantag för
en mindre redaktionell ändring.

Prop. 1982/83:11 63

5.9.i 27 §

5.9.3.1 Preskription

I promemorian har ingående analyserats hur
preskriptionsbestämmelserna i fråga om uppdragsgivarens betalningsskyldighet
bör vara utformade. Övervägandena har gällt bäde s.k. talerättspreskription
och indrivningspreskription. Förslaget angående talerättspreskription innebär
att den lokala skattemyndigheten inte kan ålägga uppdragsgivaren betalningsskyldighet
senare än sju år efter utgången av det kalenderår då ersättningen för
uppdraget betalades ut. Bestämmelserna om indrivningspreskription har i
förslaget utformats i överensstämmelse med UBL;s nuvarande föreskrifter om
sådan preskription.

Frågan om
preskriptionsbestämmelsernas utformning har emellertid numera kommit i ett
nytt läge. Riksdagen har nämligen antagit en lag med enhetliga bestämmelser om
indrivningspreskription för så gott som samtliga skatter och allmänna avgifter
(prop. 1981/82:96, SkU 1981/82:38, rskr 1981/82: 178, SFS 1982:188).
Bestämmelserna kommer också att gälla det allmännas fordran på belopp som en
uppdragsgivare blir betalningsskyldig för. Preskription för indrivning kommer
regelmässigt att inträda fem år efter utgången av det kalenderår då fordringen
förföll till betalning. Lagen innebär vidare att preskriptionstiden i vissa
fall kan förlängas. Några jämkningar har också gjorts i fråga om UBL;s
bestämmelser om talerättspreskription av arbetsgivarnas betalningsskyldighet
för arbetstagarnas skatt. Dessa överensstämmer med promemorians förslag till
bestämmelse om talerättspreskription i fråga om uppdragsgivarnas
betalningsskyldighet.

Man bör under dessa förhållanden enligt min mening i nu
förevarande lag bara införa bestämmelse om talerättspreskription. Det förslag
som i detta avseende har redovisats i promemorian överensstämmer som jag har
sagt med de nya preskriptionsbestämmelserna i fråga om arbetsgivarnas
betalningsskyldighet. Jag föreslår att promemorians förslag (15 §) förs in i 21
§ av mitt lagförslag med den jämkning som föranleds av att betalningsskyldighet
också kan åläggas om uppgiftsskyldigheten inte fullgörs på rätt sätt av småhus-
eller lägenhetsägare.

5.10 Ställföreträdares betalningsskyldighet

5.10.1 22 §

I UBL, ML, AVGL, lagen (1958:295) om sjömansskatt och
lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning finns bestämmelser
om betalningsskyldighet för juridisk persons ställföreträdare. Om
ställföreträdaren med uppsåt eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala
in ett belopp som dragits av på arbetstagarens lön eller som skulle ha betalats
vid en viss tidpunkt är han sålunda tillsammans med den juridiska personen
betalningsskyldig för beloppet och den restavgift som belöper på

Prop.
1982/83:11 64

detta. Betalningsskyldigheten får jämkas eller helt
efterges om det föreligger särskilda skäl. Talan om att ålägga
ställföreträdaren betalningsskyldighet skall enligt bestämmelserna föras vid
allmän domstol. 1 de nämnda lagarna finns också föreskrifter om talerätts- och
indrivningspreskription. Beträffande talerättspreskriptionen gäller i princip
att talan kan väckas mot företrädaren så länge indrivningsåtgärder för fordringens
uttagande kan vidtas hos den juridiska personen.

Promemorians
förslag (17 §) om betalningsskyldighet för en juridisk persons ställföreträdare
och väckande av talan överensstämmer med vad som gäller enligt UBL när en
ställföreträdare uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att betala in
ett innehållet belopp i rätt tid och ordning. Talerättspreskription inträder
vidare enligt promemorian samtidigt med att fordringen preskriberas för
indrivning mot den juridiska personen. Också i detta avseende råder alltså
överensstämmelse med UBL:s föreskrift.

Jag biträder promemorians förslag och föreslår bara de
redaktionella ändringar som betingas av att det i den föreslagna lagen inte
behövs några bestämmelser om indrivningspreskription. Som jag har nämnt
omfattar de bestämmelser om indrivningspreskription som finns i den förut
nämnda lagen (SFS 1982: 188) också fordringar enligt den nu föreslagna lagen.
Det räcker därför med en hänvisning till dessa bestämmelser.

Promemorians bestämmelser om ställföreträdaren
överensstämmer också i ett par andra avseenden med UBL:s ordning. En fordran
mot ställföreträdaren skall sålunda kunna tas ut genom införsel. Har
ställföreträdaren tvingats betala ett belopp för den juridiska personen får han
vidare regressrätt mot denna och kan vända sig till kronofogdemyndigheten för
att få sin fordran indriven. Jag föreslår att också dessa bestämmelser tas in i
22 §. I paragrafen bör vidare, i överensstämmelse med mitt förslag i fråga om
19 §, en hänvisning göras till 4 § preskriptionslagen (1981: 130).

5.11 Straff, besvär m. m.

5.11.1 23 §

5.11.1.1 Straffansvar för uppdragstagaren

Den straffbestämmelse som enligt promemorians förslag (19 §)
avser uppdragstagaren grundas på att uppdragstagaren skall förete sitt registreringsbevis
eller ett särskilt utfärdat intyg om sin registrering till mervärdeskatt.
Bestämmelsen tar sikte på det fall att en uppdragstagare, som inte är
registrerad, företer ett registreringsbevis och därigenom uppsåtligen förmår
uppdragsgivaren att inte innehålla föreskrivet belopp. Han skall då dömas till
böter eller - om det är fråga om betydande belopp eller annan försvårande
omständighet föreligger - till fängelse i högst ett år.

Enligt mitt förslag bygger uppdragsgivarnas åligganden på
att uppdragstagarna utfärdar fakturor på sina uppdrag och på dessa anger vissa
upp-

Prop.
1982/83:11 65

gifter. Uppdragsgivaren bör självfallet kunna utgå från
att uppgifterna är riktiga. Han bör exempelvis kunna räkna med att
uppdragstagaren inte utnyttjar en B-skattesedel sedan han fått en A-skattesedel
eller en registrering fill mervärdeskatt som inte längre är aktuell. En
uppdragstagare kan vidare enligt mitt förslag få avdraget jämkat av den lokala
skattemyndigheten. Han skall i så fall visa upp myndighetens beslut för
uppdragsgivaren. Myndigheterna måste också för sin del kunna förvänta sig att
få riktiga uppgifter från uppdragstagaren när en fråga om uppdragsgivarens och
uppdragstagarens tillämpning av lagen behöver utredas. Det är därför enligt min
mening nödvändigt att införa en straffbestämmelse med en något vidare innebörd
än som har föreslagits i promemorian. Den bör utformas så att den blir
tillämplig om en uppdragstagare lämnar oriktig uppgift till myndighet,
uppdragsgivare eller uppgiftsskyldig om förhållande, som har ' betydelse för
hans skyldighet att vidkännas avdrag på ersättningen eller för den
uppgiftsskyldiges redovisning. Den bör också omfatta underlåtenhet att lämna
föreskriven uppgift.

En straffbestämmelse av det slag som behövs här synes böra
utformas i huvudsaklig överensstämmelse med straffbestämmelsen i 79 § UBL. Denna
bestämmelse avser skattskyldig som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet fill
myndighet eller arbetsgivare lämnar oriktig uppgift eller underiåter att lämna
föreskriven uppgift som har betydelse för hans skyldighet att betala skatt.
Straffet är i sådana fall böter om inte gärningen är belagd med straff i
skattebrottslagen. I ringa fall skall dock inte dömas till ansvar.

Jag föreslär att en straffbestämmelse med denna innebörd
ges också i fråga om uppdragstagarna. Bestämmelsen, som har tagits in i 23 §,
bör även när det gäller uppdragstagarna vara subsidiär och alltså utesluta
brottskonkurrens om gärningen är belagd med straff i skattebrottslagen. Om
uppdragstagarens handlande exempelvis är att bedöma som vårdslös skatteuppgift
bör sålunda straffbara kunna ådömas enligt 5 § skattebrottslagen.
Brottskonkurrens bör också vara utesluten om gärningen är straffbelagd i UBL.
Så torde exempelvis kunna bli fallet om uppdragstagaren genom orikfiga
uppgifter förmår den lokala skattemyndigheten att utfärda en B-skattesedel.

5.11.2 24 och 25 §§

5.11.2.1 Straffansvar för uppdragsgivaren

De fömt redovisade bestämmelserna om uppdragsgivarens
avdragsskyldighet, inbetalning av innehållna belopp och ekonomiska
ansvarighet, om åliggandena inte fullgörs, är utformade i överensstämmelse med UBL:s
motsvarande föreskrifter angående arbetsgivarna. Denna anknytning till UBL har
i promemorian hållits också när det gäller de straffrättsliga påföljderna på gmnd
av underlåtenhet att betala in ett avdraget belopp.

En uppdragsgivare som med uppsåt eller av grov oaktsamhet underiåter
att betala in ett innehållet belopp i rätt tid skall sålunda dömas till böter.
5 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr II

Prop. 1982/83:11 66

Om det är fråga om betydande belopp eller annan
försvårande omständighet föreligger skall han dömas till fängelse i högst ett
år. I överensstämmelse med vad som gäller enligt UBL skall vidare inte dömas
till ansvar i ringa fall. Dessa straffbestämmelser återfinns i 25 § av mitt
lagförslag.

I UBL (80 §) finns en straffbestämmelse också för det fall
att arbetsgivaren uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att göra
föreskrivet skatteavdrag. Om det inte är fråga om ett s. k. ringa fall skall
han dömas till böter.

I
promemorian har inte föreslagits någon motsvarande straffbestämmelse beträffande
uppdragsgivarna. Skälet härtill torde närmast ha varit att straffbestämmelsen i
UBL mycket sällan tillämpas i prakfiken. Det är i regel bara den ekonomiska
ansvarigheten som utkrävs. Jag anser emellertid inte detta vara tillräckliga
skäl för att avvika från UBL:s bestämmelser. Jag föreslår därför att en
föreskrift av förut angivet slag tas in i 24 § med den jämkning som föranleds
av att böter bara bör kunna ådömas om uppdragstagaren inte är påförd preliminär
B-skatt resp. inte är registrerad enligt ML. I anslutning till detta förslag
bör dock framhållas aU en arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet f.n. ser
över sanktionssystemet på uppbördsområdet. De jämkningar av UBL:s
straffbestämmelser som denna översyn kan komma att leda till blir självfallet
av betydelse också i fråga om bestämmelserna i den nu föreslagna lagen.

5.11.3 26 §

5.11.3.1 Straffansvar för småhus-och lägenhetsägare

Småhus- och lägenhetsägarnas skyldighet enligt 8 § att i
självdeklarationen lämna vissa uppgifter om uppdragsersättningar står mycket
nära skyldigheten enligt 37 § TL att lämna kontrolluppgift om utgiven lön.
Denna skyldighet gäller i viss mån också småhusägarna. Om en småhusägare låter
någon, som inte är rörelseidkare, utföra arbete på sin fastighet, är han
sålunda skyldig att lämna kontrolluppgift om ersättningen, om denna uppgår till
minst 300 kr.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter
att fullgöra sin skyldighet i fråga om kontrolluppgift kan enligt 120 § TL
dömas till böter. I ringa fall skall dock inte dömas till ansvar. Ansvar enligt
120 § TL inträder vidare inte om gärningen är belagd med straff i
skattebrottslagen.

Jag anser att en straffbestämmelse av detta slag bör
finnas också i fråga om småhus- och lägenhetsägarnas skyldighet att lämna
uppgifter enligt 8 § i självdeklarationen. Den bör dock enligt min mening
begränsas till fall då den uppgiftsskyldige lämnar oriktig uppgift eller osann
försäkran. Jag föreslår att bestämmelsen tas in i förevarande paragraf.

Prop. 1982/83:11 67

5.11.4 27-31 §§ (Besvär m.m.)

5.11.4.1 27 §

Enligt promemorians förslag (20 §) skall den lokala
skattemyndighetens beslut angående en uppdragsgivares betalningsskyldighet,
krediteringen av inbetalda belopp m. m. få överklagas genom besvär hos
länsrätten. I övrigt skall förvaltningsprocesslagens bestämmelser gälla.

Mot detta förslag har remissinstanserna inte haft något
att erinra och jag biträder det ocksä för egen del. En komplettering behövs
dock bl.a. med hänsyn till att mitt lagförslag innehåller vissa bestämmelser
som inte återfinns i promemorian. Om detta får jag anföra följande.

Enligt 6 §
i mitt lagförslag skall den lokala skattemyndigheten kunna besluta om jämkning
av det avdrag som uppdragsgivaren är skyldig att göra på uppdragstagarens
ersättning. Ordningen för anförande av besvär över ett sådant beslut bör enligt
min mening följa samma regler som gäller enligt UBL. Jag föreslår i enlighet
härmed att talan mot sådana beslut skall föras hos länsstyrelsen. I förevarande
paragraf bör också anges att talan inte får föras mot den lokala
skattemyndighetens beslut om revision eller vitesföreläggande. Sådana beslut
får inte överklagas enligt vad som är särskilt föreskrivet i bl. a. UBL och TL.
Paragrafen har utformats i enlighet härmed. Bestämmelse om att talan mot
länsstyrelsens beslut i fråga om jämkning inte får föras föreslår jag i 28 §.

5.11.4.2 28 §

Promemorians förslag innehåller inte någon begränsning av
möjligheterna att anföra besvär över länsstyrelsens beslut. Man bor emellerfid
enligt min mening också i detta avseende i huvudsak ansluta till UBL:s ordning.
Detta innebär att talan inte bör få föras mot länsstyrelsens beslut i fråga om
jämkning eller sättet för redovisning eller inbetalning av ett innehållet
belopp. Jag föreslår att bestämmelser med denna innebörd tas in i förevarande
paragraf. I paragrafen anges också - på motsvarande sätt som i 27 § — att talan
inte får föras mot beslut om revision eller vitesföreläggande.

5.11.4.3 29 §

RSV skall enligt mitt förslag kunna besluta om revision.
Det kan därvid också bli fråga om att förelägga vite. I överensstämmelse med
vad jag har föreslagit förut anges i förevarande paragraf att besvär inte får
anföras över verkets beslut om revision eller vitesföreläggande.

5.11.4.4 30 §

I promemorian (21 §) har föreslagits att det allmännas
talan skall föras av ett allmänt ombud enligt i stort sett de regler som
föreskrivs i UBL. Jag kan för egen del ansluta mig till förslaget. Det finns
dock enligt min mening skäl att heU följa UBL:s ordning. Det allmänna ombudet
bör sålunda

Prop. 1982/83:11 68

kunna
anföra besvär inte bara till uppdragsgivarens eller den uppgiftsskyldiges utan
också till uppdragstagarens förmån. I likhet med vad som gäller enligt UBL bör
det allmänna ombudet vidare få anföra besvär över den lokala skattemyndighetens
beslut endast vad avser uppdragsgivarens eller den uppgiftsskyldiges
betalningsskyldighet.

5.11.4.5
31 §

Bestämmelserna
i denna paragraf om betalningsskyldighet i samband med besvär m. m.
överensstämmer i princip med promemorians förslag. Bestämmelserna, som i sak
motsvarar UBL:s föreskrifter i 87 §, har kommenterats närmare i promemorian.

6
Ikraftträdande

Den
föreslagna lagen bör träda i kraft den I januari 1983 och tillämpas i fräga om
ersättningar som betalas ut efter ikraftträdandet. Detta innebär att lagen
kommer att gälla också i sådana fall då ett uppdrag har lämnats och påbörjats
under 1982 men ersättning helt eller delvis betalas först efter detta års
utgång. Om en uppdragsgivare exempelvis under 1982 betalat ut 11 000 kr. som dellikvid
för ett uppdrag och vid uppdragets slutförande följande år betalar ytteriigare
4000 kr., är han sålunda - om avdragsskyldighet föreligger - skyldig att
innehålla 2000 kr. och betala in detta belopp till länsstyrelsen. Skyldighet
att lämna försäkran i självdeklaration eller kontrolluppgift kommer att
föreligga först år 1984.

7
Upprättade lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom budgetdepartementet upprättats förslag till

1. lag
om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragser

sättningar,

2. lag om ändring i kommunalskatlelagen (1928:370),

3. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

4. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623).

Förslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.'

'
I bilagan har uteslutits förslagen under 2-4. Förslagen är likalydande med dem som
är fogade till propositionen.

Prop. 1982/83:11 69

8 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen.

9 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1982/83:11 71

BUaga 1

DEN GRÅ ARBETSKRAFTEN OCH SKATTEKONTROLLEN

DsB 1980:10

Prop. 1982/83:11 72

Sammanfattning

Undanhållandet
av uppdragsersättningar från beskattning har växt till ett allvarligt
samhällsproblem. De skatter och avgifter som undandras på detta sätt uppgår
sammantaget till betydande belopp. Svårigheter uppstår också för de seriösa
företagarna. De kan inte hävda sig i konkurrensen med sådana uppdragstagare som
baserar sin prissättning på skatte- och avgiftsfusk.

Problemet
med den s. k. grå arbetskraften är särskilt framträdande i uppdragsförhållanden
som innebär att uppdragstagaren åtar sig att utföra ett arbete på
uppdragsgivarens fastighet eller arbetsplats. Sådana uppdrag ges till
yrkesutövare inom många olika områden. Det gäller bl.a. byggnads-, schaktnings-,
måleri-, röriednings-, el- och glasmästeribranscherna. Det är i dessa branscher
framför allt fråga om arbeten på uppdragsgivarens byggnader eller mark. Inte
minst gäller det arbeten på egnahem och fritidshus. Allvarliga problem med grå
arbetskraft föreligger också i fråga om sådana uppdrag inom industrin som avser
t. ex. reparation, montering eller svetsning.

Det
lagförslag som läggs fram i promemorian har utarbetats med hänsyn till dessa
förhållanden. Förslaget har sålunda utformats med sikte på att försvåra
utnyttjandet av grå arbetskraft inom sådana områden där problemen är särskilt
besvärande med avseende på skatteundandragande och illojal konkurrens för de
seriösa företagarna.

En
utgångspunkt vid förslagets utformning har ansetts böra vara att uppdragsgivaren
skall åläggas viss skyldighet och ansvarighet när ett uppdrag ges till någon
som inte är registrerad på sådant sätt som krävs för att skattemyndigheterna
skall kunna känna till hans verksamhet och utöva erforderlig kontroll. Eftersom
uppdragen inom här förevarande områden utförs bäde av arbetstagare som bisyssla
och av företagare, som kan vara fysisk eller juridisk person, har det bedömts
nödvändigt att låta uppdragsgivarens åligganden avse båda dessa fall. För en
sådan lösning har även ansetts tala, att det inte sällan kan vara svårt för en
uppdragsgivare att avgöra i vilken av dessa egenskaper som uppdragstagaren
utför arbetet. Det avgörande för uppdragsgivaren skall vara endast huruvida
uppdragstagaren är registrerad på visst sätt eller inte. Är uppdragstagaren
införd i registret får nödvändig kontroll utövas på grundval av registreringen.
Enligt promemorian är det registreringen till mervärdeskatt som skall vara avgörande.
Att denna registrering har valts beror framför allt på att de uppdrag, som det
här är fråga om, är skattepliktiga tjänster enligt lagen (1968:430) om
mervärdeskatt och alltså medför registreringsskyldighet till mervärdeskatt för
uppdragstagaren.

En
uppdragsgivare skall sålunda innan han betalar ut ersättningen för uppdraget ta
reda på om uppdragstagaren - han må vara fysisk eller juridisk person - är
registrerad till mervärdeskatt eller inte. Detta gör han enklast genom att be
uppdragstagaren visa upp det registreringsbevis eller

Prop. 1982/83:11 73

intyg
som han skall ha fått av länsstyrelsen, om han är registrerad. Kan
uppdragstagaren inte förete en sådan handling och inte heller på annat sätt
styrka att han är registrerad skall uppdragsgivaren innehålla 50% av ersättningen.
Det avdragna beloppet skall redovisas och betalas in till länsstyrelsen i
samma ordning som en arbetsgivare skall redovisa och betala in innehållen
preliminär A-skatt. Någon avdragsskyldighet föreligger dock inte om det med fog
kan antas att den sammanlagda ersättningen för uppdraget inte kommer atl uppgå till
1 000 kr. Det avdragna beloppet skall krediteras uppdragstagaren som preliminär
skatt på grundval av den kontrolluppgift som uppdragsgivaren skall lämna.

Som
redan har sagts inriktas förslaget på sådana uppdragsområden där det har visat
sig att de största problemen med den grå arbetskraften föreligger. Skyldighet
att kontrollera uppdragstagarens registrering lill mervärdeskatt och alt i
förekommande fall göra avdrag på ersättningen föreslås i enlighet härmed i
fråga om praktiskt taget alla slags arbeten som en fastighetsägare kan uppdra
åt någon att utföra på sin mark eller sina byggnader eller andra anläggningar.
Samma skyldighet gäller för medlem i bostadsrättsförening o. d. som låter någon
reparera eller göra installation i sin bostadslägenhet. En kontroll- och
avdragsskyldighet får också den uppdragsgivare som på sin egen arbetsplats och
som ett led i sin rörelse låter en uppdragstagare utföra ett arbete åt sig. De arbetsuppdrag,
som lagen omfattar, räknas upp och anges i lagen på det sätt som de beskrivs i lagen
om mervärdeskatt som skattepliktiga tjänster.

De beslämmelser
som i promemorian föreslås gälla i fråga om uppdragsgivarens
betalningsskyldighet, indrivning, preskription m.m. för det fall att
föreskrivet avdrag inte görs eller ett avdraget belopp inte betalas in till länsstyrelsen,
har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med uppbördslagens (1953:272)
föreskrifter angående arbetsgivarnas ansvarighet för källskatt.

I
promemorian framhålls till sist att det finns skäl alt överväga vissa kompletterande
bestämmelser i fråga om ägare av småhus och bostadslägenheter. Det synes
nämligen önskvärt att dessa uppdragsgivare får antingen ett åliggande eller en
rätt, som medför atl uppdragstagarna får insikt om alt det finns ett starkt
intresse för uppdragsgivarna atl iaktia bestämmelserna i den föreslagna lagen.
Myndigheterna skall därmed också kunna få ett vidgat underlag för sin kontroll.

Två
alternativ redovisas i promemorian, dock utan något slutligt ställningstagande.
Enligt de ena åläggs ägare av smähus och bostadslägenheter en skyldighet att i
självdeklarationen avge en försäkran huruvida någon uppdragsersättning har utgetts
eller inte. Är svaret positivt, skall uppgift lämnas om ersättningens storlek
och vem mottagaren är. Enligl det andra alternativet, som bara torde kunna
göras tillämpligt på småhusägare, får uppdragsgivaren i stället en rättighet
att i viss utsträckning göra avdrag vid inkomsttaxeringen för utgivna
uppdragsersättningar. Ett villkor för avdraget skall vara att uppgift lämnas i
självdeklarationen om vem mottagaren

Prop.
1982/83:11 74

1
Förslag till

Lag
om skyldighet för uppdragsgivare att i vissa fall göra avdrag för skatt m. m.

Uppdragen
och uppdragsgivarens avdragsskyldighet

1 §
Denna lag är om inte annat sägs nedan tillämplig på uppdrag som

utförs på uppdragsgivarens arbetsplats och som

1. avser mark och innefattar undersökning, planering,
jordbearbetning, jordförbättring, schaktning, sprängning, borrning, dränering, utfyUning
eller ytbeläggning;

2. avser växande skog, odling eller annan växfiighet
och innefattar röjning, sådd, plantering, uppskattning, märkning, gödsling, beskärning,
gaUring, skörd, avverkning eller växtskydd;

3. avser byggnad eller annan anläggning som utgör
fastighet enligt 7 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt och innefattar
uppförande, anläggande, rivning, reparation, ändring eller underhåll;

4. utgör ett led i uppdragsgivarens rörelse och
innefattar tillverkning på beställning, montering, rengöring, reparation,
ändring eller underhåll, i andra fall än som avses i punkt 3.

2 §
Denna lag gäller inte i fråga om uppdrag som

1. avser uppdragsgivarens bostad, om denna har
upplåtits till uppdragsgivaren genom hyresavtal eUer tjänsteavtal;

2. ges till staten eller kommun.

3 § I denna lag förstås med uppdragsgivare den som
har lämnal ett uppdrag enligt 1 § och med uppdragstagare den som åtagit sig ett
sådant uppdrag.

4 § I denna lag använda uttryck, som förekommer i
kommunalskattelagen (1928:370), lagen (1968:430) om mervärdeskatt eller
uppbördslagen (1953:272), har samma innebörd som i dessa lagar.

5 § Uppdragsgivaren skall vid varje utbetalning, som
görs till uppdragstagaren på gmnd av uppdraget, innehålla 50 procent. Något
belopp skall dock inte innehållas

1. om det med fog kan antas att vad uppdragsgivaren
skall betala till uppdragstagaren på gmnd av uppdraget inte kommer att uppgå till
I 000 kronor;

2. om uppdragsgivaren enligt uppbördslagen (1953:272)
är skyldig att göra skatteavdrag för preliminär A-skatt vid utbetalningen;

3. om uppdragstagaren är registrerad enligt lagen
(1968:430) om mervärdeskatt för den verksamhet som uppdraget avser.

Om
uppdragsgivaren begär det, skall uppdragstagare som avses i punkt 3 förete av
länsstyrelsen utfärdat bevis eller intyg om registreringen.

6 §
I fråga om uppdragsgivarens inbetalning och redovisning av ett inne

hållet belopp skall bestämmelserna i 24 § 2 mom. samt 52-55 och 83 §§

uppbördslagen (1953; 272) om arbetsgivares inbetalning och redovisning av

preliminär A-skatt gälla i tillämpliga delar.

Uppdragsgivaren
är enligt 37 § 1 mom. taxeringslagen (1956:623) skyldig att lämna
kontrolluppgift om den utbetalade ersättningen.

Prop.
1982/83:11 75

På belopp, som inte har betalats i rätt tid skall restavgift
och tilläggsavgift utgå enligt 58 § 1 mom. uppbördslagen. Därvid är
bestämmelserna i 58 § 2 mom. samma lag tillämpliga.

Uppdragsgivarens betalningsskyldighet

7 § Om uppdragsgivaren utan skälig anledning underlåter
att innehålla

föreskrivet belopp är han betalningsskyldig för beloppet.

Fråga om
betalningsskyldighet enligt första stycket eller på grund av att uppdragsgivaren
inte har betalat in ett innehållet belopp i rätt tid skall prövas av den lokala
skattemyndighet som skall utfärda uppdragsgivarens skattsedel på slutlig skatt
det år då ersättningen utgavs.

8 § Betalningsskyldighet på gmnd av att föreskrivet belopp
inte har

innehållits får helt efterges, om underlåtenheten kan antas ha sådant sam

band med uppdragsgivarens ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller

därmed jämförligt förhållande att den kan anses ursäktlig.

Bestämmelserna om eftergift skall beaktas även om yrkande
härom inte har framställts, om det föranleds av vad som har förekommit.

Krediteringen av beloppen

9 § Ett belopp som uppdragsgivaren har innehållit enligt 5
§ skall gott

skrivas uppdragstagaren som preliminär skatt för det beskattningsår då det

innehölls, även om det inte betalas in av uppdragsgivaren.

Ett belopp som uppdragsgivaren inte har innehållit men
betalat in i enlighet med beslut av den lokala skattemyndigheten eller
förvaltningsdomstol, skall om inte annat följer av tredje stycket gottskrivas
uppdragstagaren som preliminär skatt för det beskattningsår då beloppet skulle
ha innehållits.

Kan en inbetalning inte beaktas vid debiteringen av
slutlig skatt för det beskattningsår som avses i första stycket, skall det
inbetalade beloppet gottskrivas uppdragstagaren till betalning av sådan
kvarstående eller tillkommande skatt enligt uppbördslagen (1953:272),
kvarstående eller tillkommande arbetsgivaravgift eller mervärdeskatt, som
belöper på det beskattningsår, utgiftsår respektive kalenderår under vilket
beloppet skulle ha innehållits. Om beloppet inte kan gottskrivas på detta sätt,
skall det återbetalas till uppdragsgivaren.

10 § Ett belopp som uppdragsgivaren har betalat in får
också gottskrivas

uppdragstagaren till betalning av ränta eller avgift som belöper på sådan

skatt eller arbetsgivaravgift som avses i 9 § tredje stycket.

Indrivningen av obetalda belopp, m.m.

11
§ Om
uppdragsgivaren har innehållit ett belopp enligt 5 § men inte betalat in detta
i rätt tid eller underlåtit att innehålla föreskrivet belopp, fär detta, sedan
beslut om betalningsskyldighet har meddelats, drivas in hos honom i samma
ordning som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272).
Därvid får införsel enligt införsellagen (1968:621) äga rum.

12
§
Bestämmelserna i 78 § 1 mom, uppbördslagen (1953:272) om en arbetsgivares
skyldigheter och om revision skall gälla i fråga om uppdragsgivaren.

Prop. 1982/83:11 76

Uppdragsgivarens regressrätt m.m.

13 § Om uppdragsgivaren har betalat ett belopp för
uppdragstagaren i

enlighet med ett beslut om betalningsskyldighet på grund av hans underlå

tenhet att innehålla beloppet, får han söka detta åter av uppdragstagaren.

Uppdragsgivaren skall därvid till kronofogdemyndigheten överlämna det

indrivningskvitlo som han har fått vid betalningen eller på annat säll styrka

att han har betalat beloppet. Uppdragstagaren är vid indrivningen skyldig

att betala restavgift enligt 58 § I mom. första stycket uppbördslagen

(1953:272)."

Kronofogdemyndigheten får driva in beloppet hos
uppdragstagaren i samma ordning som gäller för indrivning av skatt enligl
uppbördslagen.

14 § Om uppdragsgivaren efter besvär funnits icke vara
ansvarig för elt

belopp, skall länsstyrelsen återbetala det belopp och den avgift, som

uppdragsgivaren har betalat. På det återbetalade beloppet skall restitu-

tionsränta beräknas enligt 69 § 2 mom. uppbördslagen (1953:272). Om

uppdragsgivaren står i skuld för skatt enligt uppbördslagen, arbetstagares

skatt, mervärdeskatt eller arbetsgivaravgift, har han dock rätt atl återfå

bara vad som överstiger de obetalda beloppen och de räntor eller avgifter

som belöper på dessa.

Preskription m.m.

15 § Om uppdragsgivaren har underlåtit alt betala in ett
belopp som han

har innehållit, eller underlåtit att innehålla elt belopp, får den lokala

skattemyndigheten inte ålägga honom betalningsskyldighet för beloppet

senare än sju år efter utgången av det kalenderår, då beloppet innehölls

eller skulle ha innehållits.

Åtgärder för indrivning av elt belopp för vilket
betalningsskyldighet har ålagts uppdragsgivare, får inte vidtas senare än fem
år efter utgången av det kalenderår, då beslutet om betalningsskyldighet
meddelades av den lokala skattemyndigheten. Har frågan om uppdragsgivarens
betalningsskyldighet prövats av förvaltningsdomstol skall betalningsskyldighet
anses ha ålagts genom domstolens beslut i den mån detta medför större betalningsskyldighet
än del överklagade beslutet.

16 § Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847)
före utgång

en av den tid som avses i 15 § andra stycket, får utan hinder av vad som

sägs där åtgärder för indrivning vidtas inom två år från utgången av det

kalenderår, då förordnandet meddelades eller, om ackord kommer till

stånd, från utgången av det kalenderår, då ackordet skulle ha fullgjorts.

Ställföreträdares betalningsskyldighet

17 § Har någon i egenskap av företrädare för
uppdragsgivare som är juridisk person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåtit att betala in ett innehållet belopp i rätt tid och Ordning, är han
tillsammans med uppdragsgivaren betalningsskyldig för beloppet och den restavgift
som belöper på detta. Betalningsskyldigheten får jämkas eller efterges om det
föreligger särskilda skäl.

Talan om att ålägga betalningsskyldighet enligt första
stycket skall föras vid allmän domstol. Talan får inte väckas och åtgärd för
indrivning får inte vidtas sedan uppdragsgivarens ansvarighet för beloppet har
bortfallit enligt 15 § andra stycket. En dom på betalningsskyldighet får dock i
den mån den

Prop. 1982/83:11 77

medför
större betalningsskyldighet än den överklagade domen verkställas inom två år
från utgången av det kalenderår då domen vann laga kraft. Hos den som har
blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller
för indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Därvid får införsel
enligt införsellagen (1968:621) äga rum.

Den som har fullgjort sin
betalningsskyldighet enligt första stycket fär söka beloppet åter av den
juridiska personen. Därvid skall bestämmelserna i 13 § tillämpas.

Påföljder,
besvär m.m.

18 §
En uppdragsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet under

låter att i föreskriven tid till länsstyrelsen betala in ett belopp som han har

innehållit döms till böter. Om gärningen rör betydande belopp eller annan

försvårande omständighet föreligger skall han dömas till fängelse i högst

ett år.

I
ringa fall döms inte till ansvar enligt första stycket.

19 § Företer en uppdragstagare, som inte längre är
registrerad enligl lagen (1968:430) om mervärdeskatt för den verksamhet som
uppdraget avser, bevis om sådan registrering och förmår han därigenom uppsåtligen
uppdragsgivaren att inte innehålla föreskrivet belopp, döms han till böter. Om
gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger
skall han dömas till fängelse i högst ett år.

20 § Den lokala skattemyndighetens beslul får
överklagas genom besvär hos länsrätten.

21 § Hos länsstyrelsen förordnat allmänt ombud som
avses i 72 a § uppbördslagen (1953:272) skall föra det allmännas talan i mål
enligt denna lag och får anföra besvär till uppdragsgivarens förmån. Ombudet
får yrka att betalningsskyldighet åläggs uppdragsgivaren.

22 § Besvär över beslut enligt denna lag inverkar inte
på skyldigheten att betala det belopp som besvären avser.

Ändras
eller upphävs ett beslut, på vilket utmätning eller annan verkställighet följt
hos uppdragsgivaren, skall verkställigheten såvitt möjligt återgå.

Ett
beslut varigenom uppdragsgivarens betalningsskyldighet har bestämts till ett
lägre belopp än det allmänna ombudet har yrkat eller medgivit får inte
föranleda återbetalning innan det har vunnit laga kraft, om del allmänna
ombudet har anmält hinder därför. Om sådant hinder har anmälts får dock
länsstyrelsen på ansökan medge återbetalning. Därvid skall bestämmelserna i 49
§ 2 mom. sista stycket uppbördslagen (1953:272) om ställande av säkerhet
tillämpas.

Denna
lag träder i kraft

Prop. 1982/83:11 78

2 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:
370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Vid beräkningen--- byggande m. m.;

belopp, för vilket arbetsgivare är belopp, för vilket arbetsgivare är

ansvarig
enligt 75 § uppbördslagen betalningsskyldig enligt 75 § upp-

(1953:272); bördslagen (1953:272) eller enligt

7'§ första stycket lagen (0000:00) om skyldighet för
uppdragsgivare att i vissa faU göra avdrag för skatt m.m.

avgift enligt---- kapitalförlust m.m.

(Se vidare
anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft

3 Förslag till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs att 37 § 1 mom. taxeringslagen
(1956:623)' skall ha nedan angivna lydelse.

37 § Nuvarande lydelse 1 mom. Till ledning vid
inkomsttaxering och registrering av preliminär A-skatt, som har innehållits
genom skatteavdrag, skall varje år utan anmaning avlämnas uppgifter
(kontrolluppgifter) för det föregående kalenderåret enligt följande
uppställning.

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften skaU Vad uppgiften skaU

avse avse

8. Den som har gjort Den
på vilkens er- Utgiven ersättning,

avdrag för preliminär sättning skatteavdrag A-skatt och
inte enligt har gjorts, annan bestämmelse i detta moment är skyldig att lämna
kontrolluppgift om den ersättning på vilken skatteavdraget har gjorts.

' Senasie lydelse 1979:1146.

' Lagen omtryckt 1971: 399. Senaste lydelse av lagens
rubrik 1974:773.

Senaste
lydelse 1980:74.

Prop. 1982/83:11 79

Föreslagen lydelse 1 mom. Till ledning vid inkomsttaxering
och registrering av preliminär A-skatt, som har innehållits genom skatteavdrag,
skall varje år utan anmaning avlämnas uppgifter (kontrolluppgifter) för det
föregående kalenderåret enligt följande uppställning.

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften skaU Vad uppgiften skall

avse avse

8. Den som har gjort Den
på vilkens er- Utgiven ersättning,

avdrag för preliminär sättning avdrag har A-skatt eller
avdrag gjorts. enligt lagen (0000:00) om skyldighet för uppdragsgivare alt i
vissa fall göra avdrag för skatt m.m. och inte enligt annan bestämmelse i
detta moment är skyldig att lämna kontrolluppgift om den ersättning på vilken
avdraget har gjorts.

Denna lag träder i kraft

4.2 Lagen om skyldighet för uppdragsgivare att i vissa
fall göra avdrag för skatt m. m.

Uppdragen (1 -4 §§)

Enligt de förut uppdragna riktlinjerna skall
uppdragsgivaren alltid förvissa sig om huruvida uppdragstagaren är registrerad
till mervärdeskatt eller inte. Hans undersökningsskyldighet skall dock vara
begränsad lill vissa särskilt angivna uppdrag för vilka skattskyldighet till
mervärdeskatt regelmässigt föreligger, om uppdragstagaren utför dem i sin
yrkesmässiga verksamhet.

De uppdrag det här är fråga om anges i 10 § ML som
skattepliktiga tjänster. Som har sagts föriit bör dock
undersökningsskyldigheten begränsas till sådana uppdragsområden där den grå
arbetskraften har visat sig vara särskilt besvärande för de seriösa
företagarna. I den särskilda lag, som behövs för att ange bestämmelserna om
uppdragsgivarens skyldighet och ansvarighet, bör sålunda uppdragen inom dessa
områden anges på ett klart och överskådligt sätt. Detta synes man bäst nå genom
att redan i 1 § beskriva de uppdrag på vilka lagen är tillämplig. Man bör
därvid vidare ansluta till de uttryck och den gruppindelning somanvänds i ML
för att beskriva de skattepliktiga tjänsterna. Man vinner därmed också den
fördelen att man får en beskrivning som de mervärdeskatteskyldiga är förtrogna
med.

Prop. 1982/83:11 80

Uppdragen
bör med ledning av ML:s beskrivning delas upp i fyra punkter. 1 punkterna 1—3
bör lämpligen de uppdrag föras samman som i praktiken avser arbeten av olika
slag på faslighet.

Hit
hör när det gäller mark tjänster som innefattar undersökning, planering,
jordbearbetning, jordförbättring, schaktning, sprängning, borrning, dränering, utfyllning
eller ytbeläggning. I fråga om växande skog - varmed odling eller annan
växtlighet jämställs - omfattas tjänster som innefattar röjning, sådd,
plantering, uppskattning, märkning, gödsling, beskärning, gallring, skörd,
avverkning eller växtskydd. Beträffande tjänster som avser byggnad innefattas
uppförande, anläggning, rivning, reparation, ändring eller underhåll. Denna
bestämmelse om byggnad gäller också annan anläggning som utgör fasUghet enligt
7 § ML. Detta innebär att bestämmelsen också är tillämplig på ledning,
stängsel och annan anläggning som har anbragts i eller ovanjord för
stadigvarande bruk.

Till
punkt 4 bör de uppdrag föras som är av sådan karaklär att de huvudsakligen
förekommer mellan rörelseidkare. Hil hör bl.a. tjänster som avser annat än fastighet
och innefattar tillverkning på beställning, montering, rengöring, reparation,
ändring eller underhåll.

Några
svårigheter bör inte uppstå för en uppdragsgivare att avgöra när ett uppdrag är
sådant att det omfattas av lagens bestämmelser. Uppdragen i punkterna 1-3 är
beskrivna särskill vad gäller mark, särskilt vad gäller växande skog, odling
eller annan växtlighet och särskilt vad gäller byggnad eller annan anläggning.
Någon tveksamhet bör därför inte heller kunna uppstå för den som inte har mött dessa
uttryck tidigare i egenskap av mervärdeskatteskyldig.

Uppdragen
i punkt 4 förekommer som redan har sagts huvudsakligen mellan rörelseidkare.
Undantag finns dock. Vissa av uppdragen kan också gälla arbeten åt andra
uppdragsgivare. Det finns dock knappast någon anledning att låta lagen omfatta
dessa uppdrag i andra fall än då uppdragsgivaren driver rörelse och arbetet
enligt uppdraget utgör ett led i rörelsen. Det arbete som utförs enligt
uppdraget skall med andra ord ingå i uppdragsgivarens verksamhet och vara en
del av denna. Om en industriidkares maskiner behöver repareras eller rengöras
är detta sålunda ett uppdrag som faller under lagen. Rengöring av kontors-
eller verkstadslokaler faller däremot utanför. Eftersom uppdragen i punkt 4 på
delta sätt bara kommer att gälla rörelseidkare bör detta underlätta
tillämpningen väsentligt.

Lagens
tillämpning bör begränsas också i ett par andra avseenden. Med hänsyn till att
syftet med uppdragsgivarens undersökningsskyldighet och ansvarighet är att nå
uppdragstagare, som åtar sig arbete på uppdragsgivarens fastighet eller hos en
näringsidkare i dennes verksamhet bör en förutsättning för lagens tillämplighet
vidare vara att uppdraget utförs på uppdragsgivarens arbetsplats. Vad först
angår själva begreppet arbetsplats skall detta uppfattas bokstavligt. Som
arbetsplats skall alltså anses mark-eller skogsområde, varvsområde, byggnad,
verkstad, fabrik, lägenhet.

Prop.
1982/83:11 81

kontor, butik osv. När ett arbete utförs i flera led genom
entreprenad blir uppdragsgivarens arbetsplats - t.ex. en byggherres markområde
- också huvudentreprenörens arbetsplats i förhållande till hans entreprenör.
Härav framgår vidare alt uppdragsgivaren inte behöver vara ägare till
arbetsplatsen. Det är tillräckligt att uppdraget grundas på att han har en
förfoganderätt till arbetsplatsen som ger honom möjlighet att låta annan
utföra arbete på den. Bestämmelsen om alt uppdraget skall utföras på uppdragsgivarens
arbetsplats föreslås få sin plats i I §.

Del finns vidare inte någon anledning att låta lagen gälla
i fråga om uppdrag som ges till staten eller en kommun. Bestämmelse om detta
undantag föreslås i 2§. I 3 och 4§§ bör slutligen förklaras vad som skall
förstås med uppdragsgivare och uppdragstagare och anges alt uttryck som
förekommer i kommunalskatlelagen (1928: 370), KL, eller i ML eller UBL skall ha
samma innebörd i den föreslagna lagen som i dessa lagar.

1 anslutning till vad som har sagts nu bör också
framhållas att lagen självfallet inte skall vara tillämplig på
"uppdrag" som utförs av en arbetstagare för vilken
"uppdragsgivaren" är huvudarbetsgivare. 1 sådant fall gäller UBL:s
bestämmelser och huvudarbetsgivaren kan göras betalningsskyldig för inte
innehållen källskatt och arbetsgivaravgifter som belöper på arbetstagarens
ersättning (lön). Till vissa frågor som gäller en uppdragsgivares ansvarighet
enligt den föreslagna lagen i konkurrens med UBL:s och AVGL:s bestämmelser återkommes
i del följande.

Upppdragsgivarens skyldighet att innehålla del av
ersättningen (5§)

Det har förul framhållits att det inle sällan kan vara svårl
alt avgöra om uppdragstagaren i det särskilda fallet är verksam som egen
företagare eller som en deltidssysselsatt arbetstagare hos uppdragsgivaren. Om
uppdragstagaren inte kan styrka att han är registrerad till mervärdeskatt,
skall uppdragsgivaren självfallet inte behöva ta ställning till denna fråga vid
tillämpningen av lagen. Hans skyldighet skall bara vara atl innehålla en del av
ersättningen och betala in denna lill länsstyrelsen. Därmed följeratt ett och
samma belopp bör innehållas antingen uppdraget är en bisyssla eller utförs i
uppdragstagarens yrkesmässiga verksamhet.

Den omständigheten att det för uppdragstagaren kan vara
fråga om antingen tjänsteinkomst eller inkomst av rörelse bör också beaktas när
det gäller att bestämma hur mycket uppdragsgivaren skall innehålla av ersättningen.

När uppdraget i verkligheten är en bisyssla för
uppdragstagaren och denne alltså är arbetstagare hos uppdragsgivaren kan del
innehålla beloppet närmast jämställas med ett skatteavdrag som
huvudarbetsgivaren skall göra på extrainkomster som arbetstagaren uppbär
förutom huvudinkomst. Ett sådant skatteavdrag skall enligt 7§ UBL göras enligt
grunder som riksskatteverket bestämmer. Skatteavdragets storlek bestäms enligt
dessa med hänsyn till arbetstagarens årslön och beräknas enligt procentsatser 6 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr
11

Prop. 1982/83:11 82

mellan
20 och 70%. Elt avdrag med 50% skall göras om årslönen är lägst 45 001 och
högst 50000 kr. Är årslönen exempelvis lägst 60001 och högst 80000 kr., skall
avdraget göras med 60% av extrainkomsten.

Någon
sådan jämförelse kan inte göras om uppdragstagaren är näringsidkare. Som sådan
är han skyldig att betala inte bara inkomstskatt utan också avgifter och
mervärdeskatt. Med tanke på att ersättningen ofta bara avser att täcka arbetad tid
skulle det därför generellt sett vara befogat att tillämpa en högre procentsats
för honom än för den uppdragstagare som utför uppdraget som en bisyssla. En
sådan skillnad kan dock inte göras. Som har sagts fömt har uppdragsgivaren ofta
stora svårigheter att avgöra om uppdragstagaren utför arbetet som en bisyssla
eller i egenskap av rörelseidkare. Uppdragsgivaren måste därför få tillämpa en
enda fast procentsats.

Det
kan erinras om att den procentsats, som lokal skattemyndighet skaU tillämpa när
ansvarighet fastställs för arbetsgivare som har underiåfit att göra
skatteavdrag på lön till okända arbetstagare, är 40%. Mot bakgrund av de här fömt
angivna förhållandena synes den procentsats, som en uppdragsgivare skall
tillämpa, lämpligen böra bestämmas till 50%.

De
linjer efter vilka en uppdragsgivares skyldigheter byggs upp enligt del här
framlagda förslaget medför som synes att en del av ersättningen kan komma att
innehållas både för en arbetstagare och för en rörelseidkare. Den uppdragstagare
som utför uppdraget som en bisyssla vid sidan av sitt huvudarbete kan därmed
sägas komma i en särställning i förhållande fill många andra arbetstagare som
kan skaffa sig ett extraarbete utan att få vidkännas något avdrag för
preliminär skatt. Detta är emellerfid en direkt konsekvens av att man för att
försvåra utnyttjandet av grå arbetskraft måste inrikta sig på vissa
uppdragsområden inom vilka båda uppdragsformerna förekommer utan möjlighet att
skilja mellan dem. På samma sätt får ocksä den finna sig i ett avdrag med 50%
som utför uppdrag, som i och för sig är mervärdeskattepliktiga men på grund av
den begränsade omsättningen inte medför registreringsskyldighet.

Man
synes böra begränsa uppdragsgivarens skyldighet att innehålla 50% ull utbetalningar
som uppgår till ett visst minsta belopp. Detta bör lämpligen bestämmas fill
1000 kr. Med detta gränsbelopp uppnår man bl.a. att mindre och kanske inte
sällan hastigt påkomna arbeten kan uppdras utan att lagen behöver fillämpas. En
bestämmelse av denna innebörd måste dock utformas så att den inte kan kringgås
genom att ersättningen delas upp på flera utbetalningar som understiger detta
belopp. Detta synes kunna förhindras genom föreskrift om att något belopp inte
skall innehållas om det med fog kan antas att vad uppdragsgivaren skall betala
till uppdragstagaren för uppdraget inte kommer att uppgå till 1000 kr. De
föreslagna bestämmelserna bör tas in i lagens 5 §. I denna paragraf bör också,
i enlighet med vad som har sagts i föregående avsnitt, anges att något belopp inte
skaU innehållas enligt lagen, om skatteavdrag skall göras enligt UBL.

Prop. 1982/83:11 83

Uppdragsgivarens kontroll av uppdragstagarens
registrering, m.m. (5.7 och 19 §§)

Uppdragsgivarens undersökning angående uppdragstagarens
registrering till mervärdeskatt bör i och för sig utgöra en kontroll av
registreringsförhållandet vid den tidpunkt då ersättning för uppdraget skall
betalas ut. Kontrollförfarandet måste å andra sidan utformas så att
uppdragsgivaren på ett enkelt sätt kan få en sådan bekräftelse på
uppdragstagarens registrering att han inte skall behöva riskera någon
ansvarighet i efterhand.

Kravet på att förfarandet skall vara lättillämpligt
uppfylls bäst genom att uppdragsgivarens undersökning angående uppdragstagarens
registreringsförhållande får begränsas till en kontroll av att uppdragstagaren
innehar ett av länsstyrelsen utfärdat bevis om registrering till mervärdeskatt.
Om uppdragstagaren kan förete-ett sådant bevis och det av detta framgår all han
har registrerats för den verksamhet som uppdraget avser, bör uppdragsgivaren
regelmässigt kunna betala ut ersättningen ulan att i övrigt behöva vidta någon
åtgärd eller löpa risk att senare bli ålagd nägon ansvarighet. Tillgång till
ett sådant bevis har som nämnts tidigare var och en som är registrerad till
mervärdeskatt. Länsstyrelsen skall nämligen enligt 19 § ML utfärda ett särskilt
bevis för varje registrerad. På detta anges bl. a. den verksamhet som den skattskyldige
har anmält för registrering. I fråga om bevisets lämplighet i övrigt att
användas i här angivna avseende kan anföras följande.

Registreringen till mervärdeskatt sker inte för någon viss
tid. Den som har registrerats står kvar i registret till dess länsstyrelsen
finner alt förutsättning för registrering inte längre föreligger. Impulsen
till avregistrering är vanligen en anmälan från den registrerade om att han har
upphört med sin registrerade verksamhet. Beslut om avregistrering kan också ske
på initiativ av länsstyrelsen sedan denna har konstaterat att verksamheten
upphört eller att den har fått sä liten omfattning att registreringsskyldighet
inte föreligger.

Angivna förhållande medför att inte heller
registreringsbeviset är be-grän.sat till viss tid. Fråga är då vilken betydelse
detta skall tillmätas i nu förevarande sammanhang.

En ordning som innebar att registreringsbeviset
tidsbegränsades skulle i och för sig vara till fördel för förfarandet. Om
bevisen utfärdades alt gälla för exempelvis ett år i taget, skulle det sålunda
bli mycket litet utrymme för en uppdragsgivare att vara verksam med stöd av
beviset sedan han har avförts ur registret. En sådan begränsning av
registreringen skulle emellertid om den fillämpades generellt bli mycket arbetskrävande
och besvärande för både myndigheterna och de skattskyldiga. Kvar står därför
att bedöma möjligheterna av att ge länsstyrelsen rätt att meddela registrering
för viss tid om den i det särskilda fallet finner anledning fill det. Skäl för
en tidsbegränsning skulle då vara att det synes osäkert alt registreringssökanden
kommer att bedriva den anmälda verksamheten eller att det kan

Prop. 1982/83:11 84

ifrågasättas
att verksamheten kommer att pågå någon längre tid. Betydelsen av att en sådan
möjlighet öppnas för länsstyrelsen bör bedömas med hänsyn till vad som i övrigt
måste förutsättas för tillämpningen av den föreslagna ordningen.

En uppdragstagare, som
trots att han inte längre är registrerad, företer bevis om registrering och
därigenom uppsåtligen förmår uppdragsgivaren att inte innehålla föreskrivet
belopp, bör sålunda kunna dömas till böter. Om det är fråga om betydande belopp
eller om annan försvårande omständighet föreligger bör han dömas till fängelse
i högst ett är. Det kan vidare förutsättas att länsstyrelsen har sin
uppmärksamhet särskill riktad på sådana fall i vilka det har funnits anledning till
tveksamhet vid registreringen eller i vilka det annars framkommer
omständigheter som lyder på att frågan om registrering bör omprövas. Dessa fall
följs alltså noga av länsstyrelsen och beslul om avregistrering kommer att
meddelas så snart det visar sig att förutsättning för registrering inte längre
föreligger. Sedan avregistrering har skett kan uppdragstagaren inte uppsåtligen
förete sitt bevis ulan att göra sig skyldig lill straffbar handling.

Det
framstår mot bakgrund av här angivna förhållanden som tveksamt om det finns
tillräckliga skäl att ge länsstyrelsen rätt att i särskilda fall tidsbegränsa
registreringen till mervärdeskatt. De fall i vilka etl sådant beslut skulle
komma att meddelas kan ändå följas upp av länsstyrelsen. Om länsstyrelsen
därvid finner att en avregistrering bör ske kan den vidare begära att
registreringsbeviset återlämnas och samtidigt erinra om påföljderna för ett
utnyttjande av beviset efter avregistreringen.

Vad
som har sagts nu ger vid handen att man bör nöja sig med UL:s nuvarande
registreringsordning. Om det skulle visa sig alt bevisen missbrukas i oväntad
omfattning bör dock självfallet frågan om en tidsbegränsning las upp till
förnyad prövning.

Mol del nuvarande
registreringsbeviset kan riktas vissa anmärkningar med tanke på dess lämplighet
som bevishandling. Det innehåller sålunda uppgifter om redovisningsperiod,
redovisningsmetod, räkenskapsår m.m. som inte är av något intresse i
förevarande sammanhang och som uppdragstagaren kan vara obenägen att låta
uppdragsgivaren la del av. Det är inte heller lämpligl i formatet. Det bör
därför förutsättas att länsstyrelsen utfärdar elt eller flera särskilda intyg
om registreringen i de fall då den registrerade begär det. Detta gör det
samtidigt möjligl för länsstyrelsen att beakta de önskemål som den registrerade
ev. kan ha i fråga om beskrivningen av den verksamhet för vilken han är
registrerad och avser att utöva som uppdragstagare. Ett sådant intyg bör vara
kostnadsfritt och utfärdas enligt formulär som fastställs av riksskatteverket.

De
bestämmelser på vilka uppdragsgivarens undersökningsskyldighet skall grundas i
enlighet med det sagda böra utformas så att någon åtgärd i övrigt inte behöver
vidtas enligt lagen, om uppdragstagaren är registrerad till mervärdeskatt för
den verksamhet som uppdraget avser. Det bör vidare

Prop.
1982/83:11 85

framgå
av bestämmelserna atl uppdragsgivaren regelmässigt kan begränsa sin
undersökning angående uppdragstagarens registreringsförhällande till en
kontroll av att uppdragstagaren innehar ett av länsstyrelsen utfärdat bevis
eller intyg om att han är registrerad för den verksamhel som uppdraget avser.
Om uppdragstagaren företer etl sådant bevis eller intyg bör uppdragsgivaren
kunna utgå från alt registreringen fortfarande gäller. En ytterligare kontroll
bör bara kunna krävas av uppdragsgivaren om omständigheterna är sådana att det
finns starka skäl att niisstänka att uppdragstagaren inte längre är
registrerad till mervärdeskatt. Sådana skäl till misstanke kan exempelvis
föreligga om uppdragsgivaren vet att uppdragstagaren lagt ned sin rörelse och
tagit anställning.

Den
här angivna ordningen synes lämpligen kunna erhållas genom att man i den
paragraf (7 §), som skall reglera uppdragsgivarens betalningsskyldighet om han
inte innehåller föreskrivet belopp när uppdragstagaren är oregistrerad, tar in
bestämmelse om att någon ansvarighet inle inträder om uppdragsgivaren haft
skälig anledning för sin underlåtenhet. En skälig anledning skall självfallet
regelmässigt vara alt uppdragsgivaren genom ett av uppdragstagaren företett
bevis eller intyg har övertygat sig om att denne är registrerad. Man synes
emellertid inte böra stanna härvid. Förhållandet bör komma till uttryck också i
direkt anslutning lill föreskriften i 5 § om atl uppdragsgivaren inte behöver
vidta någon ytterligare åtgärd enligl lagen, om uppdragstagaren är registrerad till
mervärdeskatt. Detta synes kunna ske genom att föreskriften förses med ett
tillägg om att en registrerad uppdragstagare är skyldig atl förete av
länsstyrelsen utfärdat bevis eller intyg om registreringen, när uppdragsgivaren
begär det.

Bestämmelserna
om den här redovisade ordningen föreslås intagna i lagens 5 och 7 §§.
Bestämmelserna om påföljder för uppdragstagare, som missbrukar sitt
registreringsbevis eller särskilda intyg, har tagits in i lagens 19 §. Till
bestämmelserna i 7 § om uppdragsgivarens betalningsskyldighet återkommes i ett
följande avsnitt.

Uppdragsgivarens
redovisning och inbetalning av innehållna belopp (6 § samt 37 § 1 mom. TL)

Det
är naturligtvis i och för sig tänkbart att utforma en speciell rutin för
uppdragsgivarens inbetalning av belopp som har innehållits. Det är emellertid
önskvärt att man så långt som möjligt undviker särmtiner. Detta är inte minst
angeläget med tanke på att ett innehållet belopp bör gottskrivas
uppdragstagaren som inbetalad preliminär skatt. Därmed följer att beloppet
också såvitt möjligt bör redovisas och betalas enligt de rutiner som gäller för
arbetsgivare i fråga om skatteavdrag för preliminär skatt. Den bästa lösningen
synes därför vara att uppdragsgivaren gör sin inbetalning på samma sätt som
arbetsgivaren enligt UBL.

En
sådan ordning innebär att uppdragsgivaren skall betala in beloppet till
länsstyrelsen med användande av den inbetalningshandling som han

Prop. 1982/83:11 86

enligt
UBL skulle ha begagnat sig av om han som arbetsgivare i stäUet betalat in
beloppet efter skatteavdrag. Den innebär vidare att inbetalningen skall ske
senast den 18 i den uppbördsmånad som följer närmast efter den kalendermånad då
ersättningen betalades ut.

På
inbetalningshandlingen finns också plats för en s. k. uppbördsdeklaration.
Bestämmelserna i UBL om denna deklaration bör i tillämpliga delar gälla
uppdragsgivaren. Denne bör sålunda på samma sätt som en arbetsgivare ange sitt
personnummer, organisationsnummer eller särskilda redovisningsnummer samt
uppgift om den tid för vilken redovisning lämnas. Uppdragsgivaren bör också
ange den ersättning på vilken han har innehållit beloppet samt namnet och
personnumret eller organisationsnumret för den uppdragstagare som har fått
ersättningen, allt i den utsträckning som följer av UBL:s bestämmelser för
arbetsgivarna. Skyldighet att ange namn och personnummer för arbetstagare
föreligger om arbetsgivaren har högst fyra arbetstagare eller länsstyrelsen
beslutar att dessa uppgifter skaU lämnas.

Frågan
om vilka uppgifter som uppdragsgivaren skall lämna vid redovisningen av
innehållna belopp är emellertid beroende av från vilket underlag krediteringen
skall ske på uppdragstagaren. Härom kan följande anföras.

Enligt
det uppbördssystem som tillämpas fr. o. m. år 1980 skall avdragen preliminär
skatt krediteras arbetstagarna med ledning av de kontrolluppgifter som lämnas
enligt TL. En arbetsgivare som har gjort avdrag för preUminär A-skatt är i
enlighet härmed alltid skyldig att lämna kontrolluppgift med angivande av
skattebeloppet. Bestämmelse härom finns i 37 § 1 mom. 8 TL.

När
det gäller belopp som har innehållits enligt den föreslagna lagen synes man i
och för sig kunna överväga att införa sådana bestämmelser att krediteringen kan
ske på gmndval av uppbördsdeklarationen. En sådan ordning förutsätter bl.a. att
de företagare som är både arbetsgivare och uppdragsgivare, håller isär
redovisningen av innehållna belopp från preli-minärskatteredovisningen och på
inbetalningskortet särskilt markerar att beloppet har innehållits enligt den
föreslagna lagens bestämmelser.

En
sådan ordning skulle säkerligen kunna tillämpas på ett tillfredsställande sätt
av en uppdragsgivare, som inte har några anställda eller bara ett fätal
arbetstagare. För arbetsgivare med många arbetstagare skulle ordningen däremot
utan tvivel medföra stora olägenheter. Den skulle också medföra problem för
myndigheterna i deras krediteringsarbete och kontroll av inbetalningarna,
eftersom den skulle innebära ett avsteg från de mtiner som har utformats för
att åtgärderna så långt möjligt skall kunna vidtas med hjälp av ADB.

Man
synes därför också i fråga om förfarandet för krediteringen av innehållna
belopp enligt den föreslagna lagen böra följa UBL:s system. Detta innebär att
den som har innehållit ett belopp bör vara skyldig att lämna kontrolluppgift
härom på samma sätt som när avdrag har gjorts för preliminär A-skatt.

Prop.
1982/83:11 87

En
arbetsgivare som inte betalar innehållen skatt i rätt tid påförs restavgift.
Om han underlåter att lämna uppbördsdeklaration påförs honom förseningsavgift
med 100 kr. eller, om han har anmanats att lämna deklaration men inte gjort
detta inom angiven tid, med 200 kr. Förseningsavgift får helt efterges av
länsstyrelsen om särskilda skäl föreligger. Arbetsgivaren kan också anmanas vid
vite att lämna deklaration. Även dessa föreskrifter bör gälla i fråga om
uppdragsgivaren.

De
i detta avsnitt föreslagna bestämmelserna har tagits in i lagens 6§. I denna
har också erinrats om skyldigheten att lämna kontrolluppgift i enlighet rried
det tillägg som föreslås till 37 § 1 mom. TL.

Uppdragsgivarens
betalningsskyldighet m. m. (7-12 §§ samt 20§ KL)

Bestämmelserna
om fastställelse m. m. av uppdragsgivarens betalningsskyldighet, om han
underlåter att innehålla ett belopp eller inle betalar in ett belopp, som han
har dragit av på ersättningen, bör utformas i överensstämmelse med vad som
enligt UBL gäller i fräga om en arbetsgivare i motsvarande situation. Ordningen
bör i enlighet härmed vara följande.

Fråga
om uppdragsgivarens ansvarighet skall prövas av den lokala skattemyndigheten.
Behörig bör den lokala skattemyndighet vara som skall utfärda uppdragsgivarens
skattsedel på slutlig skatt det år under vilket ersättningen utgavs. Sedan den
lokala skattemyndigheten har meddelat beslut om uppdragsgivarens
betalningsskyldighet får beloppet drivas in i samma ordning som gäller för
indrivning av skatt enligt UBL. Därvid skall också införsel få äga rum.

Bestämmelserna
om uppdragsgivarens ansvarighet för belopp som han har innehållit men inte
redovisat till länsstyrelsen föreslås intagna i lagens 7§. Vidare föreslås att
beloppet skall gottskrivas uppdragstagaren som inbetalad preliminär skatt på
samma sätt som sker för en arbetstagare även om arbetsgivaren inte betalar den källskatt
som han har dragit av på arbetstagarens lön. Att ett innehållet belopp alltid
skall krediteras som inbetalad preliminär skatt medför att uppdragstagaren i
likhet med en arbetstagare kan begära s. k. jämkning hos den lokala skattemyndigheten,
om han anser att han har betalat in för mycket preliminär skatt och därför vill
få en del av denna utbetalad redan under inkomståret eller i början av det
följande året. Bestämmelsen om gottskrivning har tagits in i lagens 9§ första
stycket.

En
arbetsgivare som utan skälig anledning underlåter att göra skatteavdrag är
enligt 75 § UBL ansvarig för den skatt som han har underlåtit att dra av. En
bestämmelse av sådan innebörd bör också ges i fräga om en uppdragsgivare som
underlåter att innehålla föreskrivet belopp av uppdragstagarens ersättning.
Härvid bör dock erinras om att betalningsskyldigheten skall kunna efterges
helt om underlåtenheten kan antas ha samband med uppdragsgivarens ålder,
sjukdom m. m. För denna bestämmelse, som föreslås intagen i lagens 8 §, har
redovisats i avsnittet om uppdragsgi-

Prop. 1982/83:11 88

varkretsen.
I enlighet med vad som gäller angående en arbetsgivare bör också i övrigt vissa
förutsättningar vara uppfyllda för att uppdragsgivarens betalningsskyldighet
skall tas i anspråk. Härom får anföras följande.

För
att uppdragsgivarens betalningsskyldighet skall tas i anspråk bör sålunda i
princip förutsättas att beloppet kan gottskrivas uppdragstagaren när betalningsskyldighet
åläggs antingen som preliminär skatt före debiteringen av slutlig skatt för
det beskattningsår under vilket beloppet skulle ha innehållits eller till
betalning av sådan kvarstående eller tillkommande skatt enligt UBL, kvarstående
eller tillkommande arbetsgivaravgift eller mervärdeskatt, som belöper på det
beskattningsår, utgiftsår resp. kalenderår under vilket beloppet skulle ha
innehållits. Om man bortser från de beslut som kan komma att meddelas före
debiteringen av slutlig skatt, kommer sådana bestämmelser om gottskrivning - i
likhet med tillämpningen enligt UBL - att medföra att beslut om
betalningsskyldighet bara meddelas om uppdragstagaren häftar i skuld för dessa
skatter eller arbetsgivaravgifter eller med fog kan antas bli påförd skatt
eller avgift. Skulle del sedan ett beslut har meddelats trots allt visa sig att
del inte finns någon skatt eller avgift att gottskriva uppdragstagaren för, bör
beloppet återbetalas till uppdragsgivaren. Bestämmelserna om uppdragsgivarens
betalningsskyldighet och om gottskrivning föreslås utformade i enlighet härmed
och har tagits in i lagens 7 och 9§§. Bestämmelserna om gottskrivning bör också
gälla ränta eller restavgift som belöper på skatten eller arbetsgivaravgiften.
Detta anges i lagens I0§.

Bestämmelserna
om indrivning hos uppdragsgivaren för uttagande av belopp som han är
betalningsskyldig för har tagits in i 11 §. 1 anslutning till dessa
bestämmelser bör också ges vissa föreskrifter om anteckningsskyldighet m. m.
Härom kan följande anföras.

Enligt
78 § 1 mom. UBL skall en bokföringsskyldig arbetsgivare ha sin bokföring så
ordnad att arbetstagarnas namn, lönebelopp och skatteavdrag framgår av den.
Annan arbetsgivare, som är skyldig alt göra skatteavdrag, skall föra
anteckningar om dessa uppgifter. Vidare får revision verkställas hos
arbetsgivaren för kontroll av att bestämmelserna om skatteavdrag har följts.
Beslut om revision får meddelas av riksskat.teverket, länsstyrelsen eller den
lokala skattemyndigheten. I övrigt gäller TL:s beslämmelser i 56 och 58§§ om
taxeringsrevision. Dessa bestämmelser bör också vara tilllämpliga på en
uppdragsgivare. Föreskrift härom föreslås i 12 §.

De
föreslagna bestämmelserna om uppdragsgivarens ansvarighet bör medföra en
ändring i 20 § KL. Enligt en föreskrift i denna paragraf får en arbetsgivare
inte göra avdrag för ett belopp som han är ansvarig för på grund av att han har
underlåtit att göra skatteavdrag. Föreskriften bör utvidgas att också gälla
uppdragsgivaren om han underlåter att innehålla ett belopp enligt den
föreslagna lagen. En ändring av 20 § KL föreslås i enlighet härmed.

Prop.
1982/83:11 89

Uppdragsgivarens regressrätt m. m. (13 och 14§§)

Den föreslagna lagen bör också i ett par andra avseenden
ha bestämmelser i fråga om uppdragsgivaren som överensstämmer med UBL:s
föreskrifter om arbetsgivare.

I en särskild paragraf, 13 §, bör sålunda anges att
uppdragsgivaren har regressrätt mot uppdragstagaren för det belopp som han har
ålagts betalningsskyldighet för på grund av sin underlåtenhet att innehålla
beloppet. Sedan han har betalat beloppet bör han på samma sätt som en
arbetsgivare få utmätningsmannens hjälp för att få det uttaget hos
uppdragstagaren. Beloppet bör därvid få drivas in i samma ordning som gäller
för indrivning av skatt. I överensstämmelse med vad som gäller angående
arbetsgivares regressrätt enligt UBL bör dock inte införsel få meddelas.

Det bör också tas in bestämmelser om uppdragsgivarens rätt
all återfå inbetalt belopp jämte ränta om beslutet om hans betalningsskyldighet
undanröjs. Det bör likaså anges alt beloppet vid återbetalning i första hand
skall tas i anspråk för betalning av skatt enligt UBL, arbetstagares skatt,
mervärdeskatt eller arbetsgivaravgift som uppdragsgivaren eventuellt står i
skuld för. De angivna bestämmelserna föreslås i lagens 14§.

Enligt UBL kan en arbetsgivare, som underlåter att göra
skatteavdrag, åläggas betalningsskyldighet även om arbetstagaren inte kan
identifieras av den lokala skattemyndigheten. Delta bör vara möjligt också när
det gäller en uppdragsgivares betalningsskyldighet på grund av underlåtenhet
att innehålla 50% av en uppdragstagares ersättning. Så som bestämmelserna om
uppdragsgivarens betalningsskyldighet är utformade enligt den föreslagna lagen
behövs dock inte någon uttrycklig föreskrift om denna möjlighet.

Preskription (15 och 16 §§)

Man bör också när det gäller den föreslagna lagens
preskriptionsbestämmelser undersöka i vilken mån man bör följa UBL:s
föreskrifter. Härvid skall i första hand behandlas preskriptionsbestämmelserna
angående ansvarighet på grund av att ett innehållet skattebelopp inte har
betalats in.

Enligt 71 § 2 mom. UBL får betalningsskyldighet på grund
av underlåtenhet att inbetala innehållen källskatt inte åläggas arbetsgivaren
senare än fem år efter utgången av det uppbördsår då den kvarstående skatt
skulle ha betalats, som svarar mot källskatt för det inkomstår då källskatten
innehölls. Har arbetsgivaren gjort skatteavdrag för kvarstående skatt men
underlåtit att betala in det avdragna beloppet får betalningsskyldighet för
detta inte åläggas honom senare än fem år efter utgången av det uppbördsår
under vilket skatten skulle ha betalats enligt den verkställda debiteringen. I
fråga om möjligheterna att driva in dessa skattebelopp gäller att åtgärd för
indrivning inte får vidtas senare än fem år efter utgången av det uppbördsår då
beslutet om fastställelse meddelades. Dessa preskriptionsbestämmelser bryts
dock av en specialföreskrift angående kammarrätts

Prop. 1982/83:11 90

och
regeringsrättens beslut. Ett beslut varigenom en sådan domstol har ålagt en
arbetsgivare ansvarighet får utan hinder av de angivna bestämmelserna verkstäUas
inom en tid av två år från utgången av det uppbördsår då beslutet meddelades.

Som
synes inträder preskription fem år från utgången av ett uppbördsår. Ett
uppbördsår löper enligt 2§ 2 mom. UBL fr.o.m. mars månad ett år t.o.m. februari
månad det följande året. Uppbördsåret är en frän uppbördsteknisk synpunkt
konstruerad period som man vid källskatlesyste-mets införande valde också som
utgångspunkt för beräkningen av preskriptionstiden för fastställande och
indrivning av skatt. Det synes inte finnas några fördelar med att använda
uppbördsåret för beräkningen av preskripfionstiden i fråga om en
uppdragsgivares ansvarighet. Man får en enklare och mer lättförståelig ordning
om man i stället låter preskriptionsfi-den börja löpa från utgången av ett
kalenderår. En sådan lösning slår också i överensstämmelse med övervägandena i
det förslag som utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m.m. i
skatteprocessen har lagt fram i betänkandet (SOU 1978:87) Lag om preskription
av skattefordringar m. m. och som nu behandlas inom budgetdepartementet.

Fråga
är då från vilket kalenderår preskriptionstiden bör beräknas. När det gäller en
arbetsgivares ansvarighet för innehållen preliminär skatt räknas preskriptionstiden
som förut har sagts fem år från utgången av det uppbördsår under vilket
arbetstagaren skall betala den kvarstående skatt som hänför sig till det
inkomstår då skatteavdraget gjordes. Om man i denna bestämmelse bytte ut
uppbördsår mot kalenderår skulle följa att preskriptionstiden i stället
räknades fem år från utgången av det kalenderår då denna kvarstående skatt skaU
betalas. Detta kan också uttryckas så att preskription inträder sju år efter
utgången av det kalenderår då skatteavdraget gjordes.

De
belopp som innehålls enligt den föreslagna lagen skall gottskrivas uppdragstagaren
som betald preliminär skatt. När uppdragstagaren utför uppdraget som en
bisyssla kommer vidare innehållandet av beloppet att också i praktiken bli helt
jämförbart med ett skatteavdrag enligt UBL. Detta talar för att bestämmelsen om
preskription av uppdragsgivarens ansvarighet för ett innehållet belopp utförmas
i överensstämmelse med vad som gäller för en arbetsgivare beträffande ett
verkställt skatteavdrag. En sådan bestämmelse kan enligt vad som har sagts
förut enklast uttryckas så att den lokala skattemyndigheten inte får ålägga
uppdragsgivaren betalningsskyldighet senare än sju år efter utgången av det
kalenderår då beloppet innehölls. I överensstämmelse med UBL:s föreskrifter bör
vidare indrivning inte få ske senare än fem år efter utgången av det kalenderår
då den lokala skattemyndigheten meddelade sitt beslut om betalningsskyldighet.
Har frågan om betalningsskyldighet prövats av förvaltningsdomstol bör femårsperioden
räknas med utgångspunkt i det kalenderår då domstolen meddelade sitt beslut, i
den mån det innebär att betalningsskyldighet

Prop. 1982/83:11 91

åläggs uppdragsgivaren för ett större belopp än som skulle
betalas enligt det överklagade beslutet. En sådan ordning gäller enligt UBL.

Vad härefter angår en arbetsgivares ansvarighet enligt UBL
på grund av underlåtenhet att göra skatteavdrag, får varken ansvarighet
fastställas eller indrivning ske sedan arbetstagarens betalningsskyldighet för
skatten har upphört.

Kammarrätts och regeringsrättens beslut får dock också när
det gäller ansvarighet för inte innehållen skatt alltid verkställas inom en tid
av två år från utgången av det uppbördsär då beslutet meddelades.
Arbetstagarens (den skattskyldiges) betalningsskyldighet upphör fem år efter
utgången av det uppbördsår då skatten skulle ha betalats enligt den verkställda
debiteringen. Har preliminär A-skatt fastställts fill betalning genom särskilt
beslut räknas dock femårsperioden från utgången av det uppbördsår då fastställelsen
skedde.

När det är fråga om preliminär B-skatt beräknas
femårsperioden för arbetstagaren sålunda från utgången av det uppbördsår som
löper ut under taxeringsåret medan den beträffande kvarstående skatt beräknas
från utgången av det uppbördsår som löper ut under andra året efter taxeringsåret.
Av förarbetena till bestämmelserna (SOU 1965:23, prop. 1967:130, BevU 1967:53. rskr
1967: 336) framgår vidare att betalningsskyldighet inte skall åläggas en
arbetsgivare på grund av att han underlåtit att göra skatteavdrag för
preliminär skatt senare än fem år från utgången av det uppbördsår under vilket
arbetstagaren skall betala kvarstående skatt för det inkomstår då arbetsgivaren
underlät att göra skatteavdraget. Härvid bortses från undantagsbestämmelsen
angående kammarrätt och regeringsrätten.

Om man översätter en sådan preskriptionsregel på det sätt
som har gjorts förut beträffande bestämmelserna om preskription när ett belopp
har innehållits men inte betalats in, får man en regel som innebär atl den
lokala skattemyndigheten inte kan ålägga uppdragsgivaren betalningsskyldighet
senare än sju år efter utgången av det kalenderår dä beloppet skulle ha
innehållits. Man får med andra ord samma preskriptionsregel för det fall alt
uppdragsgivaren har innehållit ett belopp men inte betalat in detta och det
fall att han har underlåtit atf innehålla ett belopp.

Bestämmelserna föreslås utformade i enlighet med vad som
har sagts nu. De här tagits in i lagens 15 §.

Bestämmelserna om preskription av uppdragsgivarens
ansvarighet bör slutligen kompletteras med samma föreskrifter om förlängning av
preskriptionstiden, som gäller enligt 71 § 3 mom. UBL när god man har förordnats
enligt ackordslagen (1970; 847). Bestämmelserna föreslås i lagens 16 §.

Det bör fill sist nämnas att det förslag till lag om
preskription av skattefordringar m. m. som utredningen om säkerhetsåtgärder i
skatteprocessen har lagt fram gäller i fråga om indrivning av skatter, tullar
och avgifter. I den mån en sådan preskriptionslag kan göras tillämplig också på
uppdrags-

Prop. 1982/83:11 92

givaren, får givetvis de nu föreslagna bestämmelserna
ändras i enlighet därmed.

Ställföreträdares betalningsskyldighet (17 och 18§<))

De förelslagna bestämmelserna om uppdragsgivarens
betalningsskyldighet bör förenas med föreskrifter om viss solidarisk
betalningsskyldighet för den som företräder en uppdragsgivare som är juridisk
person. Sådana föreskrifter finns bl. a. när del gäller en arbetsgivares
ansvarighet för skatt som har innehållits enligt UBL. Dessa innebär att den som
har verkställt skatteavdrag i egenskap av företrädare för en juridisk person,
men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala in
beloppet, är solidariskt betalningsskyldig med den juridiska personen för
skattebeloppet och den restavgift som belöper på detta. Om det föreligger
särskilda skäl får betalningsskyldigheten jämkas eller efterges.

Talan om att ålägga företrädaren betalningsskyldighet
skall enligt 77 a § UBL föras vid allmän domstol. Sådan talan får inte väckas
sedan arbetsgivarens ansvarighet för skattebeloppet har bortfallit på grund av
preskription. Denna begränsning gäller också i fråga om möjligheterna att
vidta åtgärder för indrivning av beloppet. En dom på betalningsskyldighet får
dock alltid verkställas inom två år från utgången av det uppbördsår då domen
vann laga kraft. Hos ställföreträdaren får skattebeloppet drivas in i samma
ordning som gäller för indrivning av skatt. En företrädare som har fullgjort
sin betalningsskyldighet har regressrätt mot den juridiska personen.

Bestämmelser av detta slag bör också gälla när en
företrädare för en juridisk person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåtit alt betala in etl belopp som har innehållits enligt den föreslagna
lagen. Enligt de föreslagna bestämmelserna om preskription av uppdragsgivarens
ansvarighet skall den tid under vilken indrivning får ske räknas med
utgångspunkt i det kalenderår då förvaltningsdomstolens beslut meddelades, i
den mån detta medför större betalningsskyldighet än det överklagade beslutet.
Också denna ordning bör gälla när fråga om ställföreträdares
betalningsskyldighet har prövats av allmän domstol. Bestämmelserna föreslås
intagna i lagens 17§.

En arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaklsamhet
underlåter att betala in skatt som har innehållits genom skatteavdrag döms
enligt 81 § UBL till böter. Om gärningen rör betydande belopp eller om annan
försvårande omständighet föreligger kan dock dömas till fängelse i högst ett
år. I ringa faU skall inte dömas till ansvar.

Sådana straffbestämmelser bör också gälla för en
uppdragsgivare som uppsåtligen eller av grov oaklsamhet underlåter att betala
in ett belopp som har innehållits. Bestämmelser härom föreslås i lagens 18§.
Det bör framhållas att detta medför att det allmännas talan mot
ställföreträdaren om betalningsskyldighet kan föras av åklagaren i
brottmålsprocessen på

Prop.
1982/83:11 93

del sätt som sker när åklagaren för talan om ansvar för en
företrädare enligt UBL:s beslämmelser. Det kan dessutom tänkas förekomma fall
då åklagaren i elt och samma mål för del allmännas talan om betalningsskyldighet
både enligt UBL och den föreslagna lagen.

Besvär m. m. (20—22 §§)

Enligt 85 § UBL får den lokala skattemyndighetens beslut
angående en arbetsgivares ansvarighet för arbetstagarens skatt överklagas genom
besvär hos länsrätten. Av bestämmelserna i 7§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291) följeratt besvärshandlingen skall ha kommil in inom tre veckor från
den dag då klaganden fick del av beslutet. Enligt 33 § samma lag gäller vidare
att talan mot länsrättens beslut skall föras hos kammarrätten och talan mot
kammarrättens beslul hos regeringsrätten.

Denna besvärsordning bör också gälla beslut angående
uppdragsgivarens betalningsskyldighet. Bestämmelser med denna innebörd
föreslås därför i lagens 20 §.

Det allmänna bör i mål angående en uppdragsgivares
betalningsskyldighet företrädas av ett allmänt ombud på samma sätt som i mål
beträffande en arbetsgivares ansvarighet. Det allmänna ombud som enligt 72 a § UBL
har förordnals att föra talan i uppbördsmål bör kunna få till uppgift alt föra
talan också när det gäller en uppdragsgivares ansvarighet. Ombudet bör därvid
ha samma befogenheter som i uppbördsmålen och bör alltså kunna anföra besvär
till uppdragsgivarens förmån samt yrka att betalningsskyldighet åläggs enligt
den föreslagna lagen. Bestämmelserna härom har tagits in i lagens 21 §.

Enligt UBL (87 §) måste en arbetsgivare fullgöra sin
betalningsskyldighet även om han överklagar det beslut varigenom denna
skyldighet har ålagts honom. Om beslutet ändras eller upphävs skall å andra
sidan de verkställighetsåtgärder, som har vidtagits, såvitt möjligt återgå.
Återbetalning får dock inte ske innan beslutet har vunnit laga kraft, om det
allmänna ombudet har anmält hinder därför. Har sådant hinder anmälts kan
emellertid länsstyrelsen medge att återbetalning sker. Därvid skall UBL:s
bestämmelser i 49§ 2 mom. sista stycket om ställande av säkerhet tillämpas.

Bestämmelser med denna innebörd bör också tillämpas i
fråga om beslul angående en uppdragsgivares ansvarighet. De har tagits in i
lagens 22 S.

4.3 Förhållandet mellan den föreslagna lagen och UBL m. m.

Som har framhållits förut bör några ord bl. a. sägas om
den konkurrenssituation som kan uppkomma vid tillämpningen av den föreslagna
lagen och UBL.

Det föreslagna förfarandet innebär atl uppdragsgivaren
inte behöver bedöma om uppdragstagaren utför uppdraget som en bisyssla eller
som etl arbete i sin yrkesmässiga verksamhet. Allt han behöver kontrollera är
om

Prop. 1982/83:11 94

uppdragsgivaren
har ett giltigt registreringsbevis eller inte. Han skall naturligtvis också ha
konstaterat att det är fråga om ett sådant uppdrag som anges i lagen.

Det är emellertid inte allfid
möjligt för en uppdragsgivare att helt bestämt avgöra om uppdraget utgör en
bisyssla för uppdragstagaren eller om han själv med hänsyn fill olika
omständigheter får anses vara huvudarbetsgivare fill uppdragstagaren enligt UBL
under den tid uppdraget utförs. Det skatteavdrag som han skall göra som
huvudarbetsgivare kan ibland vara större än det belopp som han är skyldig
innehålla enligt den föreslagna lagen. Det får anses ligga i sakens natur att
en uppdragsgivare, som har följt bestämmelserna i den föreslagna lagen, inte
skall göras ansvarig enligt UBL för en eventuell mellanskillnad utan att
särskilda skäl föreligger. Ansvarighet bör bara åläggas om den föreslagna lagen
har tillämpats trots att det måste ha varit uppenbart för uppdragsgivaren att han
var huvudarbetsgivare. Det bör kunna förutsättas att en sådan tillämpning kan
iakttas med stöd av ansvarighetsbestämmelsen i 75 § första stycket UBL. På motsvarande
sätt borde en uppdragsgivare regelmässigt inte behöva befara att bli bedömd som
arbetsgivare i efterhand om uppdragstagaren har kunnat styrka att han är
registrerad tUl mervärdeskatt för den verksamhet som uppdraget avser. Härför
torde dock förutsättas att man inför en särskild bestämmelse i AVGL, som gör
det möjligt att i sådant fall undanta uppdragsersättningen från
uppdragsgivarens avgiftsunderlag. Utformningen av en sådan bestämmelse kräver emeUertid
ytterligare överväganden, som torde få göras i annan ordning.

Prop.
1982/83:11 95

BUaga2
Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av bokföringsnämnden,
fortifikationsförvaltningen, riksförsäkringsverket (RFV), statens vägverk,
statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket
(RSV), statens vattenfallsverk, länsstyrelsernas organisationsnämnd,
kammarrätten i Göteborg, statsföretag AB, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län, lokala
skattemyndigheterna i Stockholms, Göteborgs och Malmö fögderier,
kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborgs och Malmö distrikt. Svenska
kommunförbundet, landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation - Familjeföretagen, lantbrukarnas riksförbund.
Föreningen Auktoriserade revisorer. Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Tjänstemännens centralorganisation. Landsorganisationen i Sverige, Svenska
arbetsgivarföreningen, ASAB Serviceföretaget, Byggherreföreningen, Centralorganisafionen
SACO/SR, Elektriska installatörs-organisationen EIO, Föreningen Sveriges
kronofogdar, Föreningen Sveriges fögderitjänstemän. Handelns
arbetsgivarorganisation, HSB:s riksförbund. Kooperativa förbundet,
Målarmästarnas riksförening i Sverige, Rörfirmornas riksförbund.
Rörledningsfirmornas arbetsgivareförbund, Stockholms kommun, Svensk industriförening.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Svenska företagares riksförbund.
Svenska revisorsamfundet. Svenska åkeriförbundet, Sveriges allmännytfiga
bostadsföretag (SABO), Sveriges bokförings- och revisionsbyråers förbund,
Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges redovisningskonsulters förbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges varvsindustriförening,
Sveriges villaägareförbund och Sveriges schaktentreprenörers riksförbund.

Prop.
1982/83:11 96

BUDGETDEPARTEMENTET BUaga 3

Remissyttrandena

Så
gott som samtliga remissinstanser vitsordar att utnyttjandet av grå arbetskraft
tagit en sådan utveckling att det krävs särskilda åtgärder för att så långt
möjligt komma till rätta med de allvarliga samhällsproblem som är förenade med
detta. Av de 67 remissinstanser som har uttalat sig angående den föreslagna
lagen ställer sig ungefär 2/3 positiva till att man nu söker angripa problemen
i huvudsaklig överensstämmelse med de regler som anges i lagen. Uppfattningen
hos de övriga remissinstanserna är emellertid inte entydig. Också bland dessa
finns de som synes beredda att efter vissa ändringar eller tillägg acceptera en
lösning i enlighet med förslaget. Krav på lösningar efter helt andra linjer har
bara ett mindre antal remissinstanser.

Statskontoret
anser sig inte kunna bedöma förslaget innan detta kompletterats med en
kostnads- och intäktsbedömning och en beskrivning av förslagets konsekvenser i
organisatoriskt och administrativt hänseende. Statskontoret ger ändå några
synpunkter med anledning av förslagel att avdrag skall göras om uppdragstagaren
inte är registrerad till mervärdeskatt. Det är sålunda enligl statskontorets
uppfattning angeläget att det sker ett klargörande av dagens uppdragstagare/uppdragsgivarebegrepp
för att underlätta för personer som anlitar arbetskraft. Statskontoret anser
att ett enhetligt uppdragstagarebegrepp bör vara en naturlig utgångspunkt för de
förslag som redovisas i promemorian.

Att
låta registreringsbeviset till mervärdeskatt bli det bevis som utvisar om en
person är uppdragstagare eller inte anser statskontoret vidare vara ett något
snävt synsätt på uppdragstagarebegreppet. Ett mer allmänt bevis bör kunna
utfärdas med uppgifter om företagarens registrering för B-skatt, anställdas källskatt
och mervärdeskatt. Ett sådant årligen utfärdat "skatteregistreringsbevis"
bör på ett mer enhetligt sätt klargöra förhållandet uppdragstagare-uppdragsgivare
för inblandade parter. Statskontoret föreslår att frågan om ett "skatteregistreringsbevis"
utreds inom ramen för RSV:s pågående samordningsprojekt.

Kammarrätten
i Göteborg anser att förslaget framstår som halvhjärtat och ofullgånget och
finner alt delta bottnar i en motvilja mol alt utvidga uppgiftsskyldigheten
gentemot skattemyndigheterna och mot att bygga ut kontrollapparaten. Detta
anser kammarrätten vara ett i och för sig respektabelt skäl, men det bör
enligt kammarrättens mening alltid vägas mol de värden som står på spel. Sett i
detta perspektiv bör såväl en utvidgad uppgiftsskyldighet som en utbyggd
kontrollapparat för atl förebygga eller i vart fall starkt minska användningen
av grå arbetskraft enligl kammarrättens mening vara ett i hög grad befogat
steg. Enligt kammarrättens bedömning skulle en i princip allmän
uppgiftsskyldighet gentemot skattemyndigheterna bara innebära en marginell
ökning av uppgiftsskyldighelen för de

Prop.
1982/83:11 97

seriösa
företagarna. För ägarna av schablontaxerade fastigheter skulle denna skyldighet
däremot öka markant. Kammarrätten anser dock att en sådan ändring av
handlingsmönstren torde vara nödvändig om man verkligen skall få bukt med
företeelsen grå arbetskraft.

Kammarrätten
vänder sig också mot att begreppet "uppdrag" används i lagförslaget
och motiven också när det är fråga om anställningsförhållande. En naturligare
lösning skulle enligl kammarrättens mening vara att göra lagen tillämplig i den
mån uppgifts- och avdragsskyldighet inte föreligger enligt taxeringslagen (TL)
och uppbördslagen (UBL). Kammarrätten anser avslutningsvis att förslaget måste
grundligt omarbetas innan det läggs till grund för lagstiftning. Omarbetningen
bör enligt kammarrättens mening inriktas på att åstadkomma verkligt effektiva
medel för att få bukt med användningen av grå arbetskraft.

Länsstyrelsen
i Ålvsborgs län framhåller att det i förslaget inte görs någon åtskillnad
mellan de fall där uppdragstagaren kryper bakom en företagsbildning av ett
eller annat slag och de där en enpersonsföretagare åtar sig tjänster på
fastigheter. Enligt länsstyrelsens mening uppvisar dessa olika fall - av
länsstyrelsen benämnda entreprenadfallen och enpersonfö-retagarna - så stora
olikheter atl del svårligen går att finna en gemensam lösning. Länsstyrelsen
anser att man bör inrikta sig på en lösning som innebär att UBL kompletteras
med en skyldighet för uppdragsgivare alt innehålla och inbetala källskatt även
om arbetena faktureras och "rörel-seidkaren" inte kan styrka att han
har B-skattsedel.

Länsstyrelsen
i Kopparbergs län anser att den frågeställning som redovisas i promemorian
främst är ett kontrollproblem som inte kan lösas genom ändrade regier om
uppbördsansvar och uppgiftsskyldighet med i promemorian föreslaget innehåll.
Länsstyrelsen anser sig för sin del kunna göra antagandet att effekten av de
framlagda förslagen blir marginell. Med hänsyn härtill saml till att den
skatterättsliga lagstiftningen redan nu är omfattande och komplicerad
förefaller förslagel enligt länsstyrelsens uppfattning ha en låg
angelägenhetsgrad.

Sveriges
advokatsamfund avstyrker i första hand helt en lagstiftning i enlighet med
förslaget. 1 andra hand anser samfundet att den föreslagna lagen bara skall
omfatta uppdragsgivare som är rörelseidkare.

Samfundet
påpekar att förslaget är avsevärt mera långtgående än vad som anges. Den
kontrollplikt som i gällande system åvilar en arbetsgivare/ uppdragsgivare i
förhållande till arbetstagare och likställd har sålunda utsträckts till att
gälla i ett affärsförhållande mellan två i övrigt oberoende personer eller
företag. Samfundet anser att den föreslagna metoden att komma åt fuskande s. k.
enpersonsföretagare och liknande är principiellt felaktig. Om det godtas att
metoden med uppdragsgivaransvar får användas just för de fall som avses i
förslaget finns det sedan enligt samfundets mening inga principiella spärrar
mot metoden i alla de fall där det allmänna anser sig behöva de betalandes
hjälp för att komma åt undansmitande 7 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 11

Prop. 1982/83:11 98

betalningsmottagare. Enbart effektivitetsskäl skulle i så
fall bli avgörande för vilka indrivningspålagor del allmänna skulle vilja
föreskriva.

Om det skulle anses att de principiella hindren mot
föreslagen typ av uppdragsgivaransvar uppvägs av behovet att komma fiU rätta
med de påtalade missförhållandena, så är det enligt samfundets mening och
enligt dess andrahandsinställning inte välbetänkt att låta andra uppdragsgivare
omfattas av ansvaret än rörelseidkare. De föreslagna särskilda förpliktelserna
kan anpassa till rörelseidkarnas bokföringsplikt och det finns i avdragsrätten
för utgiven betalning en grund för att systemet skall fungera. För denna
kategori av uppdragsgivare synes förslaget enligt samfundets uppfattning kunna
godtas från rent praktiska synpunkter.

Föreningen auktoriserade revisorer FAR ställer sig tveksam
tiU att införa ett system som bygger på ett sådant formellt kriterium som
registreringen till mervärdeskatt utgör. Föreningen ifrågasätter om problemen
över huvud taget kan lösas med ett system av det slag som föreslås.

Centralorganisationen SACO/SR kan inte instämma i de i
promemorian framförda förslagen. Organisationen anser att ett resurstillskott
till den redan befintliga skatteadministrationen dels skulle ge personalen
bättre arbetsförhållanden dels ge minst lika bra resultat som promemorians förslag.

Elektriska Installalörsorganisationen EIO anser att den
bästa metoden är att lita på uppdragsgivarens eget välförstådda ekonomiska
intresse. Den kontrollmöjlighet som eftersträvas bör därför åstadkommas genom
en avdragsrätt. En liknande uppfattning redovisar Rörtedningsfirmornas riksförbund,
som bestämt avstyrker förslaget.

Svenska företagares riksförbund tar starkt avstånd från
förslaget. Detta innebär enligt förbundets mening ett markant steg från en
hävdvunnen rättsuppfattning att laglydnaden skall tillses och kontrolleras
genom det allmännas försorg. Förbundet ser förslaget som ett bevis på taxeringsnämndernas
bristande effektivitet och framhåller att det är sällsynt att taxeringsnämnden skönstaxerar
löntagare för inte deklarerade sidoinkomster trots att det ofta torde vara
ledamöterna bekant vilka kommuninvånare som har sidoinkomster.

Den mer eller mindre avvisande hållning som en del av de
andra remissinstanserna intar till förslaget, synes genomgående bottna i en
tveksamhet att gmnda förfarandet på mervärdeskatteregistreringen eller att
ålägga småhus- och lägenhetsägare en kontroll- och avdragsskyldighet. I fråga
om den föreslagna anknytningen till mervärdeskatteregistreringen invänds bl. a.
att registreringen f. n. sker utan tillräcklig kontroll av den skatteskyldiges
förhållanden och att registreringsbevisen inte är knutna till viss tid. Vidare
framhålls att ett utnyttjande av grå arbetskraft också förekommer inom
branscher som inte tillhandhåller mervärdeskattepliktiga tjänster och därför
inte kan beaktas om man lägger mervärdeskatteregistreringen till grund för
uppdragsgivarens kontroll- och avdragsskyldighet. En återkom-

Prop. 1982/83:11 99

mande invändning är också att det blir svårt att
kontrollera bestämmelsernas efterlevnad.

Riksrevisionsverket
ställer sig sålunda ytterst tveksam fill att ålägga enskilda medborgare
skyldighet att utföra en kontroll som normalt ankommer på skattemyndigheterna.
Även om man kompletterar systemet med något av de två alternativ som redovisas
i promemorian finns det stor risk för att efterlevnaden av bestämmelserna blir
dålig, t.ex. i de fall där uppdragsgivaren är ägare av småhus eller innehavare
av bostadsrätt. Det blir också svårt att kontrollera efterlevnaden. Verket vill
även fästa uppmärksamheten på att en registreringskontroll inte i sig utgör
något hinder mot att mindre nogräknade uppdragstagare kan vara registrerade men
ändå basera sin verksamhet på skatte- och avgiftsfusk.

Om den föreslagna ordningen genomförs bör enligt
riksrevisionsverkets mening uppdragsgivarkretsen begränsas till uppdragsgivare
som får göra avdrag för utgiven ersättning. Den skulle dock kunna utvidgas till
statliga och kommunala myndigheter och vissa juridiska personer som inte driver
rörelse. Dessa kategorier uppdragsgivare har redan nu sådana administrativa
system som gör det relativt enkelt för dem att utföra den föreslagna
kontrollen. Verket anser vidare att lagstiftningen inte bör knytas till mervärdeskatteregistret.
För skattemyndigheternas behov bör i stället utformas ett lämpligt
"skattebevis". Ett sådant kan enligt verkets mening tas fram ur de
skatteregister som RSV och länsstyrelserna skall föra enligt
skatteregisterlagen (1980: 343). Detta skattebevis skulle också kunna vara till
hjälp i uppdragsgivarens verksamhet om det innehöll sådana uppgifter att
beviset tillsammans med andra uppgifter kunde ligga till grund för en bedömning
av olika uppdragstagare. Verket vill härvid peka på möjligheten att låta
lagstiftningen omfatta också andra slag av verksamhet än som anges i promemorian,
t. ex. konsultuppdrag.

Andra
remissinstanser som också ställer sig avvisande eller tveksamma till att låta
kontroll- och avdragsskyldigheten omfatta ägare av egnahem och lägenheter är
länsstyrelserna i Kalmar län, Ålvsborgs län och Örebro län. Kronofogdemyndigheten
i Göteborg, Sveriges advokatsamfund, SHIO-Familjeföretagen, Svenska
försäkringsbolags riksförbund och Sveriges redovisningskonsulters förbund.
Samma inställning har i denna fråga också länsstyrelsen i Jönköpings län, ASAB
Serviceföretaget AB, HSB:s riksförbund, Sveriges aUmännyttiga bostadsföretag
SABO, Svenska åkeri-förbundet och Sveriges schaktentreprenörers riksförbund.
Enligt dessa remissinstansers mening bör förslaget — om det antas - bara gälla rörelseidkare
som uppdragsgivare. Några menar dock att det också bör kunna omfatta kommuner
och landsting.

Riksrevisionsverkets uppfattning att kontroll- och
avdragsskyldigheten bör knytas till någon annan registrering än
mervärdeskattregistret delas av åtskilliga andra remissinstanser. Enligt
statskontorets mening bör det sålunda vara möjligt att utfärda ett
skatteregistreringsbevis med RS-syste-

Prop. 1982/83:11 100

mets förelagsskattedatabas som utgångspunkt. På liknande
sätt uttalar sig länsstyrelserna i Malmöhus län och Södermanlands län samt
kronofogdemyndigheten i Stockholm. Dessa remissinstanser anser att en
avdragsskyldighet bör bygga på utfärdandet av ett maskinellt framställt
registreringsbevis som skulle fungera som ett slags "frikort".
Stockholms kommunstyrelse framhåller för sin del att det krävs en bättre
registreringslegitimation än nuvarande bevis om mervärdeskatteregistrering. De
lokala skattemyndigheterna i Stockholm och Malmö fögderier och föreningen
Sveriges fögderitjänstemän anser att de lokala skattemyndigheterna borde få möjlighet
att årligen utfärda s. k. skattebevis. Dessa skulle innehålla uppgifter om
skatteslag och form för skatteuttag, registrering fill mervärdeskatt,
registrering i egenskap av arbetsgivare m. m. och ligga till grund för uppdragsgivarnas
skyldighet att göra avdrag på utbetalda ersättningsbelopp.

Bakom önskemålen om anknytning till en annan registrering
än mervärdeskatteregistret ligger hos åtskilliga remissinstanser bl.a.
uppfattningen att den föreslagna lagen också bör gälla uppdrag som inte är mervärdeskat-teplikliga.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ansluter sig sålunda till metoden med
avdragsskyldighet för uppdragsgivaren men anser att denna inte bör begränsas
till vissa situationer och områden. Sveriges vittaägareförbund motsätter sig en
speciallagstiftning, som bara riktar sig mot småhusägare och vissa andra
grupper. En lagstiftning mot grå arbetskraft bör enligt förbundets mening göras
generell och täcka alla områden, där skatte- och avgiftsfusk kan förekomma, t.ex.
ifråga om bilreparationer och annan hantverksmässig hjälp. Den lokala
skattemyndigheten i Göteborg påpekar att lagens tillämpningsområde inte täcker
alla uppdragsformer i vilka grå arbetskraft förekommer. En utvidgning till
andra områden vill också länsstyrelsen i Västernorrlands län och
kronofogdemyndigheten i Malmö ha. Som exempel anges servicenäringarna. ASAB
Serviceföretaget AB framhåller att städning på entreprenad är undantagen från
mervärdeskatt. Bolaget säger sig känna till att grå arbetskraft förekommer i branchen
och anser att den därför inte bör lämnas utanför. Föreningen Sveriges
fögderitjänstemän pekar särskilt på behovet av en kontroll beträffande både städnings-och
konsultuppdrag. Behovet av att konsultuppdragen kontrolleras framhålls också
av Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Enligt föreningens mening bör lagen
också omfatta transporter. En sådan komplettering önskar även Svenska
åkeriförbundet såvitt gäller uppdrag inom företagssektorn. Sveriges
bokförings- och revisionsbyråers förbund anser atl kontroll- och
avdragsskyldigheten bör utsträckas till sådana kategorier som städhjälp och
barnpassning.

Några remissinstanser vill gå ännu längre och förordar att
källskatt tas ut på extrainkomster i huvudsakUg överensstämmelse med det
förslag till s.k. E-skatt som RS-utredningen lade fram för ett antal år sedan.
De remissinstanser som förordar en sådan lösning är de lokala skattemyndigheterna
i Stockholms och Malmö fögderier, samt Svenska kommunförbundet.

Prop. 1982/83:11 101

De remissinstanser som tillstyrker förslagel eller anser
sig kunna acceptera det med vissa ändringar eller tillägg är byggnadsstyrelsen,
riksskatteverket, länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län, Väslernorrlands
län, Norrbottens län, Jönköpings län. Haltands län. Malmöhus län och Örebro
län, kronofogdemyndigheten i Malmö, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund.
Lantbrukarnas riksförbund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
byggnadsarbetarförbundet. Svenska målareförbundet, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), ASAB Serviceföretaget AB, Byggherreföreningen,
Föreningen Sveriges kronofogdar. Föreningen Sveriges fögderitjänstemän, SIHO-Familjeföretagen,
Handelns arbetsgivareorganisation, HSB:s riksförbund. Kooperativa förbundet.
Svenska byggnadsenlreprenörföreningen. Svenska revisorssamfundet. Svenska
åkeriförbundet, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag SABO, Sveriges
bokförings- och revisionsbyråers förbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges varvsindustriförening och Sveriges schaktenlreprenörers
riksförbund. Lagförslaget synes - om man bortser från vissa terminologifrågor i
några av yttrandena — också accepteras av fortifikalionsförvattningen,
riksförsäkringsverket, statens vägverk, statens vattenfallsverk och
Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

De förslag och synpunkter som dessa remissinstanser
redovisar avser både mer grundläggande regler i förslaget och frågor som kan
sägas vara av i stort sett teknisk natur. Flera av dessa förslag och synpunkter
återkommer också hos många av de remissinstanser som ställer sig mer eller
mindre avvisande till att den föreslagna ordningen genomförs.

Enligt förslaget regleras skyldigheten att kontrollera
uppdragstagarens registrering till mervärdeskatt och att i förekommande fall
innehålla 50 % av ersättningen i en särskild lag. Flera remissinstanser anser
alt del borde vara möjligt att inordna bestämmelserna i uppbördslagen (UBL).

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller sålunda
att bestämmelserna bör vara konstmerade så att det inte kan råda någon tvekan
om i vilka fall de blir fillämpliga. Den föreslagna lagen blir parallellt
tillämplig med bestämmelserna i UBL och det kan enligt länsstyrelsens mening i
det särskilda fallet uppkomma osäkerhet huruvida avdrag skall göras enligt den
ena eller andra lagen. I förslaget uttalas visserligen att det får anses ligga
i sakens natur att den som har gjort avdrag enligt den föreslagna lagen inte
utan att särskilda skäl föreligger skall åläggas betalningsskyldighet för
eventuell mellanskillnad. En bättre samordning borde dock enligt länsstyrelsens
mening kunna åstadkommas om alla skatteavdrag reglerades direkt i UBL. Också
länsstyrelsen i Haltands län anser att den föreslagna ordningen bör kunna
tillämpas inom ramen för nuvarande uppbördslagstiftning. En liknande
uppfattning redovisas av kronofogdemyndigheten i Stockholm och länsstyrelsen i Väslernorrlands
län. Enligt kronofogdemyndighetens mening bör det dock inte bara vara fråga om
en samordning. 8
Riksdagen 1982/83. I samt. Nr 11

Prop.
1982/83:11 102

Bestämmelsema
om avdragsskyldighet bör samtidigt ges en mer allmängiltig karaktär och
utvidgas tUl att gälla alla uppdragsförhållanden. Länsstyrelsen anser att man
bör gå ytterligare ett steg och låta uppdragsgivarens kontroll avse om
uppdragstagaren har A- eller B-skattesedel. Har denne A-skattesedel skaU avdrag
alltid göras på ersättningen.

Många
av remissinstanserna har synpunkter på den anknytning till mervärdeskatteregistreringen
som föreslås och hur uppdragsgivaren bör kontrollera att uppdragstagaren är
registrerad. Enligt förslaget skall denna kontroll regelmässigt ske genom att
uppdragsgivaren ber att få se uppdragstagarens registreringsbevis eller
länsstyrelsens intyg om registrering.

Byggnadsstyrelsen, Svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund. Lantbrukarnas riksförbund
och Svenska byggnadsentreprenörföreningen anser att uppdragsgivaren i stället
för registreringsbevis eller intyg bör kunna godta att uppdragstagaren på
fakturan anger det registreringsnummer som han tilldelats för redovisningen av
mervärdeskatt. En sådan ordning skulle underlätta kontrollen för
uppdragsgivarna. Samma uppfattning har också Sveriges fastighetsägareförbund.
Sveriges varvsindustriförening pekar på en annan lösning, nämligen att låta
uppdragsgivaren kräva intyg av uppdragstagaren om att han är registrerad.
Kooperativa förbundet. Svenska byggnadsenlreprenörföreningen och Svenska försäkringsbolags
riksförbund framhåller att det i praktiken kan vara svårt för en uppdragsgivare
att konstatera om uppdragstagarens registrering avser den bransch som uppdraget
gäller. Uppdragsgivarens undersökning bör därför begränsas till en kontroll av
om en registrering till mervärdeskatt föreligger eller inte.

Flera
remissinstanser berör de problem som det kan innebära att registreringsbevisen
inte är bundna till någon bestämd tid. Det pekas härvid på att det finns risk
för att bevisen kommer att användas också sedan avregistrering skett eller
registreringen blivit inaktuell på grund av den registrerades ändrade
inkomstförhållanden.

Länsstyrelsen
i Stockholms län anser sålunda att systemet förutsätter en mycket noggrann
kontroll i samband med registreringen till mervärdeskatt. Enligt länsstyrelsens
mening svarar registreringen som den nu fungerar inte upp mot ett sådant krav.
Vikten av en noggrann prövning vid registreringen har länge varit förbisedd.
Den har betraktats som en kameral åtgärd. Länsstyrelsen anser sig dock kunna
förutse en ändrad ordning och pekar härvid på att såväl i
mervärdeskatteutredningen (Ds B 1980:6), som i det inom riksskatteverket (RSV)
bedrivna s. k. MOMSORG-projektet (delrapport 1) framhållits vikten av att
mervärdeskatteregistreringen ges en högre dignitet. Denna utredning föreslår
sålunda bl.a. atl registreringen skall få rättsverkan och att skatterevision
skall kunna företas i samband med ansökan om registrering. Länsstyrelsen anser
att det också finns anledning att räkna med en förstärkt bemanning på
registreringssidan. Även ett väl fungerande registreringssystem har emellertid
enligt länssty-

Prop.
1982/83:11 103

relsens
mening den svagheten att de förhållanden som legat till grund för registreringen
kan ändras och ett utfärdat bevis därmed bli inaktuellt.

Länsstyrelsen
diskuterar med tanke härpå möjligheten av att införa något slag äv
tidsbegränsat bevis. Med jämna mellanrum, kanske årligen, skulle då också
undersökas hur uppdragstagaren skött sina skatteangelägenheter och ett nytt
bevis bara utfärdas om uppdragstagaren fullgjort sina åligganden i fråga om
skattebetalning, deklarationsskyldighet, redovisningsskyldighet m.m.
Länsstyrelsen finner dock att ett sådant syslem sannolikt skulle leda alltför längt
i olika avseenden. Enligt länsstyrelsens mening bör därför den föreslagna
ordningen med nuvarande registreringsbevis prövas.

Frågan
om en tidsbegränsning av registreringsbevisen tas också upp av nägra andra
remissinstanser.

Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län framhåller sålunda att kopplingen till mervärdeskatten ger ett
gott kriterium vid bedömningen huruvida någon bedriver yrkesmässig verksamhet
eller inte. Vid en anknytning till mervärdeskatten bör dock övervägas att göra
registreringsbevisen tidsbegränsade för de branscher som faller in under
lagen. Också länsstyrelsen i Västernorrlands län och Sveriges bokförings- och
revisionsbyråers förbund anser att det bör övervägas att införa tidsbegränsade
registreringsbevis redan från lagens ikraftträdande. Länsstyrelsen i Örebro
län uttalar, att ett gammalt och tidlöst registreringsbevis inte bör få
funktionen som ett "frikort". Det bör i stället vara så atl företag
som vill undvika skatteavdrag får vända sig till länsstyrelsen med begäran om
intyg om registrering. Intygets gilfighet bör vara bara ett år. Antalet företag
som kan komma i fråga för sådant intyg är enligt länsstyrelsens bedömning
relativt begränsat och förfarandet behöver därför inte medföra särskilt stort merarbete
för vare sig företagen eller myndigheterna. Fördelen med denna metod anser länsstyrelsen
vara att myndigheterna på ett snabbt och enkelt sätt får kännedom om vilka
företag som finns i resp. bransch. Det blir härigenom lättare att få till stånd
ett informationsutbyte mellan myndigheterna och företagen. Myndigheterna får
också möjlighet att snabbt sätta in erforderliga kontrollåtgärder när detta
visar sig nödvändigt.

Ett par remissinstanser —
Kronofogdemyndigheten i Malmö och Föreningen Sveriges kronofogdar — föreslår
att uppdragsgivarna skall vara skyldiga att alltid kontakta länsstyrelsens
mervärdeskatteenhet. På så sätt skulle myndigheterna få veta när en ersättning
kommer att betalas ut till en uppdragstagare. Den lokala skattemyndigheten i
Göteborgs fögderi förordar att uppdragsgivarna skall vara uppgiftsskyldiga
gentemot lokal skattemyndighet i samband med att förfrågan görs om avdrag
skall verkställas på en uppdragsersättning. Uppgift skall därvid lämnas om
tilltänkt utbetalning, uppdragets art, tidsperiod m. m.

I
promemorian redovisas också möjligheten att kombinera den föreslagna lagen med
något av två alternativ. Enligt alt. I åläggs ägare av egnahem

Prop. 1982/83:11 104

och lägenheter skyldighet att i självdeklarationen avge
försäkran huruvida de låtit någon utföra arbete på fastigheten eller
lägenheten. Om svaret är positivt skall uppdragstagarens namn m. m. och
ersättningens storlek anges. Enligt alt. 2 får ägarna av egnahem rätt atl i
viss utsträckning göra avdrag för reparationskostnader.

Alternativet med en försäkran tillstyrks av riksskatteverket,
kammarrätten i Göteborg, länsstyrelserna i Ålvsborgs län, Jönköpings län och
Västmanlands län, lokala skattemyndigheten i Malmö fögderi, kronofogdemyndigheterna
i Göteborg och Malmö, Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Svenska
Byggnadsarbetareförbundet. Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges
bokförings- och revisionsbyråers förbund och Sveriges fastighetsägarejörbund.
Kammarrätten i Göteborg och Sveriges bokförings- och revisionsbyråers förbund
anser att skyldigheten att avge försäkran bör gälla generellt och inte bara
för vissa ägare av fastighet eller lägenhet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län
framhåller att intresset för att lämna försäkran och kontrollupgifter skulle
öka om ett avdrag medgavs.

Ett stort antal remissinstanser ställer sig ä andra sidan
negativa lill detta alternativ med hänvisning framför allt till alt det blir
svårt att kontrollera bestämmelsens efterlevnad. Mot alternativet invänds också
att det innebär att den skattskyldige åläggs att lämna uppgifter som inte i
något hänseende har betydelse för hans egen taxering. De remissinstanser som
tar avstånd från alternativet är Statskontoret, länsstyrelsernas organisaiionsnämnd,
länsstyrelserna i Stockholms län, Kalmar län. Malmöhus län, Göteborgs och Bohus
län, Örebro län. Västernorrlands län, Norrbottens län, Södermanlands län och
Hallands län, IISB:s riksförbund, lokala skattemyndigheterna i Stockholms och Göleborgs
fögderier, Sveriges advokatsamfund. Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, SHIO-Familjeföretagen, Föreningen
auktoriserade revisorer, FAR, Elektriska installalörsorganisationen EIO,
Kooperativa förbundet, Sveriges redovisningskonsulters förbund, och Sveriges
villaägareförbund.

Alternativet med en avdragsrält avvisas med bara elt
undantag av de remissinstanser som uttalat sig angående detta alternativ.
Härvid invänds bl. a. att en godtagbar kontroll av avdragen inte kan ske utan
att andra väl så viktiga kontrollområden skulle komma att eftersättas. Vidare
påpekas att effekten av en avdragsrält förtas mycket av att det belopp som
årligen får dras av måste begränsas och sättas relativt lågt. I några yttranden
framhålls att avdragsrätten rör en begränsad personkrets och atl det finns risk
för att detta kan uppfattas som ett inte rättvist syslem hos allmänheten.
Alternativet avstyrks av Statskontoret, riksskatteverket, länsstyrelsernas
organisationsnämnd, kammarrätten i Göteborg, länsstyrelserna i Stockholms län,
Kalmar län. Malmöhus län, Örebro län, Väslernorrlands län, Norrbottens län och
Södermantands län, lokala skattemyndigheterna i Stockholms, Göteborgs och Malmö
fögderier, Sveriges advokatsamfund.

Prop. 1982/83:11 105

Lantbrukarnas riksförbund. Landsorganisationen i Sverige,
Svenska byggnadsarbetareförbundet. Föreningen Sveriges fögderitjänstemän,
Sveriges bokförings- och revisionsbyråers förbund, Sveriges redovisningskonsulters
förbund och Sveriges vittaägareförbund. Länsstyrelsen i Hatlands län anser att
en lösning enligt alternativet med avdragsrätt bör kunna åstadkommas om
erforderliga granskningsresurser ställs till förfogande.

Åtskilliga remissinstanser, som ställer sig avvisande till
alternativet som sådant, är å andra sidan i princip positiva till atl en
avdragsrätt införs.

Länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus län och Södermantands län, HSB:s riksförbund, kronofogdemyndigheten
i Stockholm, SHIO-Familjeföretagen, Föreningen auktoriserade revisorer FAR och
Kooperativa förbundet anser sålunda att ett system med avdragsrätt kan ha
fördelar och föreslår att frågan utreds närmare. De båda länsstyrelserna visar
härvid på möjligheten att anknyta uppgiftsskyldigheten fill
realisationsvinstbeskattningen och låta uppgiftslämnandet i deklarationen vara
en förutsättning för framtida avdrag vid denna beskattning. Samma synpunkt
framförs av länsstyrelsen i Örebro län och Landsorganisationen i Sverige.

Också
andra remissinstanser anser att en avdragsrätt skulle ha fördelar. Svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och Elektriska installalörsorganisationen
EIO framhåller sålunda att bara en rätt till avdrag för reparationskostnader
får verklig effekt. På liknande sätt uttalar sig också Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges aUmännyttiga bostadsföretag SABO. Lantbrukarnas riksförbund vill
upprepa ett tidigare framfört krav på en återgång till konventionell inkomstredovisning
och full avdragsrätt för reparationskostnader. Förbundet säger sig vidare
föredra alternativet med försäkran framför en begränsad avdragsrält. Ett
införande av avdragsrätt förordas också av Målarmästarnas riksförening, Rörtedningsfirmornas
arbetsgivareförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges
grossistförbund och Föreningen Sveriges kronofogdar.

Prop.
1982/83:11 106

BUaga4
De remitterade lagförslagen

1
Förslag till

Lag
om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar

Inledande
bestämmelser

1 § I denna lag ges bestämmelser om avdrags- och
uppgiftsskyldighet i fråga om ersättningar för vissa uppdrag, som lämnas till
fysiska eller juridiska personer.

2 § Bestämmelserna i denna lag om avdragsskyldighet
är inte tiUämpliga om uppdragsgivaren är skyldig att som huvudarbetsgivare göra
skatteavdrag på ersättningen enligt 39 § I mom. första stycket uppbördslagen (1953:272).

3 § När i denna lag uttryck används som förekommer i
kommunalskattelagen (1928:370), lagen (1968:430) om mervärdeskatt,
taxeringslagen (1956:623) eller uppbördslagen (1953:272), har de samma innebörd
som i dessa lagar.

Uppdragen

4 §
Denna lag gäller i fråga om uppdrag som utgör skattepliktig tjänst

enligt 10 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt och

1. avser mark och innefattar undersökning, planering,
jordbearbetning, jordförbättring, schaktning, sprängning, borrning, dränering, utfyllning
eller ytbeläggning;

2. avser växande skog, odling eller annan växtlighet
och innefattar röjning, sådd, plantering, uppskattning, märkning, gödsling, beskärning,
gallring, skörd, avverkning eller växtskydd;

3. avser byggnad eller annan anläggning och innefattar
uppförande, anläggande, rivning, reparation, ändring eller underhåll;

4. avser uppdragsgivarens rörelse och innefattar
tillverkning på beställning, montering, rengöring, reparation, ändring eller
underhåll samt utförs på uppdragsgivarens arbetsplats;

5. utgör godstransport för sådan verksamhet för vilken
uppdragsgivaren är bokföringsskyldig.

Avdragsskyldighet
m. m.

5 §
En uppdragsgivare skall vid varje utbetalning av ersättning på grund

av uppdraget göra avdrag med 50 procent av ersättningen. Något avdrag

skall dock inte göras

1. om
uppdraget avser fastighet, för vilken intäkten skall beräknas scha

blonmässigt enligt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928: 370) och upp

dragsgivaren är fysisk person eller dödsbo;

2. om uppdraget avser bostadslägenhet som
uppdragsgivaren innehar på gmnd av hyresavtal eller tjänsteavtal eller som
medlem i bostadsförening eller som delägare i bostadsaktiebolag;

3. om uppdraget ges till staten, landstingskommun,
kommun eUer kyrklig kommun;

Prop. 1982/83:11 107

4.
om
uppdragstagaren är fysisk person och betalningen eriäggs mol faktura som
innehåller uppgift om uppdragstagarens namn och personnummer, ersättningens
storlek samt uppgift om att uppdragstagaren är skyldig att betala preliminär B-skatt;

5. om uppdragstagaren är juridisk
person och betalningen eriäggs mol faktura som innehåller uppgift om
uppdragstagarens namn och det nummer som uppdragstagaren är registrerad under
enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt samt uppgift om ersättningens storlek
och mervärdeskattens belopp;

6. om det med fog kan antas att
ersättningen till uppdragstagaren på grund av uppdraget inte kommer att uppgå
till 500 kronor.

I ersättningen som avses i första stycket skall inte
räknas in vad som utgör betalning för material och dylikt.

6
§ Den lokala
skattemyndighet som skall utfärda uppdragstagarens skattsedel för preliminär
skatt för det år då ersättningen betalas ut, får besluta att avdraget skall
underlåtas eller göras efter en lägre procentsats än som anges i 5 §. Sådant
beslut får meddelas om uppdragstagaren gör sannolikt, eller det annars framstår
som troligt, att den preliminära skatten därmed bättre kommer att motsvara den
slutliga skatten.

7
§ I fråga om
inbetalning och redovisning av ett innehållet belopp skall bestämmelserna i 24
§ 2 mom. samt 52-55 och 83 §§ uppbördslagen (1953: 272) om arbetsgivares
inbetalning och redovisning av preliminär A-skatt gälla i tillämpliga delar.

Bestämmelser om skyldighet att lämna kontrolluppgift om
den utbetalade ersättningen finns i 37 § 1 mom. taxeringslagen (1956:623).

På ett innehållet belopp som inte har betalats i rätt tid
och ordning skall restavgift och tilläggsavgift utgå enligt 58 § I mom.
uppbördslagen. Därvid skall bestämmelserna i 58 § 2 mom. samma lag tillämpas.

Uppgiftsskyldighet

8 § Den som i sin allmänna självdeklaration skall redovisa
fastighet, för

vilken intäkten skall beräknas schablonmässigt enligt 24 § 2 mom. kom

munalskattelagen (1928: 370), aktie i bostadsaktiebolag eller andel i bo

stadsförening skall, om ersättning under beskattningsåret har betalats för

uppdrag enligt 4 § 1—3 beträffande fastigheten eller bostadslägenhet som

hör till aktien eller andelen, i deklarationen lämna uppgift om

1.
namn,
postadress och personnummer, organisationsnummer eller registreringsnummer
till mervärdeskatt för den som har uppburit ersättningen;

2.
ersättningens
storlek.

Har under beskattningsåret inte betalats ut någon sådan
ersättning som avses i första stycket eUer uppgår den utbetalade ersättningen
inte för någon uppdragstagare till 500 kronor, skall en försäkran lämnas om
detta.

I ersättningen skall inte räknas in vad som utgör
betalning för material och dylikt.

9 § Underlåter den uppgiftsskyldige att lämna uppgift
eller försäkran

eller är uppgiften eller försäkran ofullständig, får taxeringsnämnden, läns

styrelsen eller den lokala skattemyndigheten anmana den uppgiftsskyldige

att avhjälpa bristen.

xif:-;

Prop. 1982/83:11 108

10 § En uppgiftssskyldig som inte har lämnat uppgift eller
försäkran

enligt 8 § påförs en avgift med 100 kronor.

En uppgiftsskyldig som har anmanats att lämna uppgift
eller försäkran men inte fullgjort sin skyldighet inom den tid som har angetts
i anmaningen påförs en avgift med 200 kronor.

Avgiften skall av den lokala skaltemyndigheten påföras som
slutlig eller tillkommande skatt. Avgiften får helt efterges av länsstyrelsen
om särskilda skäl föreligger. Närmare föreskrifter om detta meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

11 § Om en uppgiftsskyldig inte hörsammar en anmaning
enligt 9 §, får

taxeringsnämnden, länsstyrelsen eller den lokala skattemyndigheten före

lägga vite. Bestämmelserna i 83 § uppbördslagen (1953:272) om vite gäller

i tillämpliga delar. Anmaning vari vite har förelagts skall delges den upp

giftsskyldige.

Betalningsskyldighet för uppdragstagarens skatt

12
§ En
uppdragsgivare som underlåter att fullgöra sin skyldighet enligt 5 § är
betalningsskyldig för uppdragstagarens skatt för det beskattningsår då
ersättningen betalades ut intill det belopp som skulle ha innehållits.
Betalningsskyldighet föreligger dock inte om uppdragstagaren vid utbetalningen
av ersättningen är skyldig att betala preliminär B-skatt eller, om
uppdragstagaren är juridisk person, registrerad enligt lagen (1968:430) om
mervärdeskatt.

13
§ Har en
uppgiftsskyldig i fall som avses i 8 § lämnat oriktig uppgift eUer osann
försäkran och har därigenom en ersättning inte blivit redovisad av honom, är
den uppgiftsskyldige betalningsskyldig för uppdragstagarens skatt för det
beskattningsår då ersättningen betalades ut intill ett belopp som svarar mot 50
procent av den oredovisade ersättningen. Medför den oriktiga uppgiften att
uppdragstagaren inte kan identifieras, föreligger betalningsskyldighet intill
ett belopp motsvarande 50 procent av den ersättning som har betalats ut.

En uppgiftsskyldig som i sin självdeklaration inte har lämnal
någon uppgift om utbetalad ersättning eller någon försäkran och inte heller
trots anmaning enligl 9 § har avgett försäkran inom föreskriven tid är, om
ersättning ändå har betalats ut, betalningsskyldig enligt första stycket.

Betalningsskyldighet föreligger inte, om den
uppgiftsskyldige frivilligt har rättat oriktig uppgift.

14 § Betalningsskyldighet enligt 12 eller 13 § får helt
efterges, om under

låtenheten eller felaktigheten kan antas ha sådant samband med uppdrags

givarens eller den uppgiftsskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet

eller därmed jämförligt förhållande att den kan anses ursäktlig. Detsamma

gäller om underlåtenheten eller felaktigheten framstår som ursäktlig med

hänsyn till den oriktiga uppgiftens beskaffenhet eller någon annan särskild

omständighet än som anges i första meningen.

Om det visar sig att eftergift skulle kunna beviljas
enligt bestämmelserna i första stycket, skall dessa bestämmelser beaktas, även
om detta inte har yrkats.

15 § Fråga om betalningsskyldighet enUgt 12 eller 13 §
eller på grund av

att uppdragsgivaren inte har betalat in ett innehållet belopp i rätt fid skall

Prop. 1982/83:11 109

prövas av den lokala skattemyndighet som skall utfärda
uppdragsgivarens eller den uppgiftsskyldiges skattsedel på slutlig skatt för
det inkomstår då ersättningen betalades ut. Om uppdragsgivaren eller den
uppgiftsskyldige är handelsbolag eller annars enligt 53 § 2 mom.
kommunalskattelagen (1928:370) inte skall taxeras för ersättningen, är lokal
skattemyndighet, som skall utfärda sådan skattsedel för delägare, i stället
behörig.

På ett belopp för vilket betalningsskyldighet har ålagts
enligt 12 eller 13 § skall utgå restavgift enligt 58 § 1 mom. uppbördslagen
(1953:272). Därvid skall bestämmelserna i 58 § 2 mom. samma lag tillämpas.

Kreditering på uppdragstagaren

16 § Ett belopp som uppdragsgivaren har innehållit enligt
5 § skall

gottskrivas uppdragstagaren som preliminär skatt för det beskattningsår då

det innehölls, även om det inte betalas in av uppdragsgivaren. Om upp

dragstagaren är handelsbolag eller annars enligt 53 § 2 mom. kommunal

skattelagen (1928: 370) inte skall taxeras för ersättningen, skall beloppet i

stället gottskrivas som mervärdeskatt för den redovisningsperiod då det

innehölls.

Ett belopp, som inte har innehållits men betalats in av
uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige i enlighet med beslut av den lokala
skattemyndigheten eller förvaltningsdomstol, skall gottskrivas uppdragstagaren
som preliminär skatt för det beskattningsår då ersättningen betalades ut. Om
uppdragstagaren är handelsbolag eller annars enligt 53 § 2 mom. kommunalskattelagen
inte skall taxeras för ersättningen, skall beloppet i stället gottskrivas som
mervärdeskatt för den redovisningsperiod då ersättningen betalades ut.

Ett belopp som inte har kunnat gottskrivas en
uppdragstagare inom sju år efter utgången av det kalenderår då det betalades in
skall tillfalla statsverket.

Indrivning av obetalda belopp, m. m.

17 § Om en uppdragsgivare har innehållit ett belopp enligt
5 § men inte

betalat in detta i rätt tid och ordning eller är betalningsskyldig för ett

belopp enligt 12 §, får beloppet, sedan beslut om betalningsskyldighet har

meddelats, drivas in i den ordning som gäller för indrivning av skatt enligt

uppbördslagen (1953: 272). Detsamma gäller om en uppgiftsskyldig är be

talningsskyldig för ett belopp enligt 13 §. Införsel enligt 15 kap. utsök

ningsbalken får äga rum utom för belopp för vilket betalningsskyldighet

ålagts med stöd av 12 §. Bestämmelserna i uppbördslagen om avkortning,

avskrivning och antagande av ackorsförslag skall också tillämpas.

Anteckningsskyldighet

18 § En uppdragsgivare som är bokföringsskyldig skall ha
sin bokföring

så ordnad att det av denna framgår uppdragstagarens namn och post

adress, personnummer, organisationsnummer eller registreringsnummer

tiU mervärdeskatt samt ersättning. Har avdrag gjorts på ersättningen enligt

5 §, skall också det avdragna beloppet framgå. Uppdragsgivare som inte är

bokföringsskyldiga skall föra motsvarande anteckningar.

En uppdragsgivare är skyldig att efter anmaning lämna
uppgift om anlitade uppdragstagare, utbetalade ersättningar och beloppet av
gjorda avdrag. Hörsammas inte anmaningen gäller bestämmelserna i 83 § uppbördslagen
(1953:272) om vite.

Revision får verkställas hos en uppdragsgivare för
kontroll av att be-

9 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr II

Prop.
1982/83:11 110

stämmelserna
om avdrag eller uppgiftsskyldighet har följts. Därvid gäller i fillämpliga
delar bestämmelsema i 56 och 58 §§ taxeringslagen (1956:623) om
taxeringsrevision.

Behörig
att besluta om anmaning, föreläggande av vite eller revision är riksskatteverket
samt den länsstyrelse och lokala skattemyndighet som får besluta om revision
hos uppdragsgivaren enligt 78 § uppbördslagen.

Regressrätt
m.m.

19 §
Om en uppdragsgivare eller uppgiftsskyldig har betalat ett belopp

för uppdragstagaren i enlighet med ett beslut om betalningsskyldighet på

grund av underlåtenhet att innehålla beloppet eUer ett beslut om betal

ningsskyldighet med stöd av 13 §, får uppdragsgivaren eller den uppgifts

skyldige söka detta åter av uppdragstagaren. Därvid skall till kronofogde

myndigheten överlämnas det indrivningskvitto som har utfärdats vid betal

ningen eller på annat sätt styrkas att beloppet har betalats.

Kronofogdemyndigheten
får driva in beloppet hos uppdragstagaren i den ordning som gäller för
indrivning av skatt enligt uppbördslagen (1953:272). Uppdragstagaren skall
betala restavgift enligt 58 § 1 mom. samma lag.

Bestämmelsen
i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om regressfordran enligt
första stycket.

20 § Om uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige
efter besvär funnits icke vara ansvarig för ett belopp, skall länsstyrelsen
återbetala det belopp och den avgift som har betalats. På det återbetalade
beloppet skall restitu-fionsränta beräknas enligt 69 § 2 mom. uppbördslagen
(1953:272). Om uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige står i skuld för
skatt enligt uppbördslagen, mervärdeskatt eller arbetsgivaravgift enligt lagen (1981:691)
om socialavgifter, har denne dock rätt att återfå bara vad som överstiger de
obetalda skatterna eller arbetsgivaravgifterna och de räntor eller avgifter som
belöper på dessa.

21 § Om en uppdragsgivare har underlåtit att betala in
ett belopp som har innehållits eller underiåfit att innehålla ett belopp eller
om en uppgiftsskyldig är betalningsskyldig enligt 13 §, får den lokala
skattemyndigheten inte ålägga uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige
betalningsskyldighet för beloppet senare än sju år efter utgången av det
kalenderår, då ersättningen betalades ut.

Ställföreträdares
betalningsskyldighet

22 §
Den som i egenskap av företrädare för en uppdragsgivare, som är

juridisk person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala

in ett innehållet belopp i rätt tid och ordning är tillsammans med uppdrags

givaren betalningsskyldig för beloppet och den restavgift som belöper på

detta. Betalningsskyldigheten får jämkas eller efterges om det föreligger

särskilda skäl.

Talan
om att ålägga betalningsskyldighet enligt första stycket skall föras vid allmän
domstol. Talan får inte väckas sedan uppdragsgivarens betalningsskyldighet för
beloppet har bortfallit enligt lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m. m. Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får
indrivning ske i den ordning som gäller för indrivning av skatt enligt
uppbördslagen (1953:272). Därvid får införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken
äga mm.

Den
som har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt första stycket får

Prop.
1982/83:11 111

söka
beloppet åter av den juridiska personen. Därvid skall bestämmelserna i 19 § fillämpas.

Bestämmelsen
i 4 § preskriptionslagen (1981:130) gäller i fråga om regressfordringar enligt
tredje stycket.

Straff,
besvär m.m.

23 §
En uppdragstagare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till

myndighet, uppdragsgivare eller uppgiftsskyldig lämnar oriktig uppgift om

något förhåUande, som har betydelse för uppdragstagarens skyldighet att

vidkännas avdrag eller för den uppgiftsskyldiges redovisning enligt 8 §,

eller underlåter att lämna föreskriven uppgift av sådant slag, döms till

böter.

Ansvar
enligt första stycket inträder ej, om gärningen är belagd med straff i
uppbördslagen (1953:272) eller i skattebrottslagen (1971:69). I ringa fall döms
inte till ansvar enligt första stycket.

24 §
En uppdragsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsi

dosätter sin skyldighet att innehåUa eft belopp för en uppdragstagare, som

inte är påförd preliminär B-skatt eller, om uppdragstagaren är juridisk

person, inte är registrerad enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt, döms

till böter.

I
ringa fall döms inte tiU ansvar enligt första stycket.

25 §
En uppdragsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet un

deriåter att i föreskriven fid till länsstyrelsen betala in ett belopp som har

innehållits, döms till böter. Om gärningen rör betydande belopp eller

någon annan försvårande omständighet föreligger, döms fill fängelse i

högst ett år.

I
ringa fall döms inte till ansvar enligt första stycket.

26 §
Den som i fall som avses i 8 § uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

lämnar oriktig uppgift eller osann försäkran döms till böter.

Ansvar
enligt första stycket inträder ej, om gärningen är belagd med straff i skattebroUslagen
(1971:69). I ringa fall döms inte till ansvar enligt första stycket.

27 §
Den lokala skattemyndighetens beslut får överklagas genom besvär

hos länsrätten. Beslut enligt 6 § överklagas dock genom besvär hos läns

styrelsen.

Följande
beslut av den lokala skattemyndigheten får inte överklagas:

beslut
om revision,

beslut
varigenom vite har förelagts.

28 §
Följande beslut av länsstyrelsen får inte överklagas:

beslut som avses i 6 §,

beslut
som avser sättet för redovisning eller inbetalning av ett innehållet belopp,

beslut
om revision,

beslut
varigenom vite har förelagts.

Andra
beslut av länsstyrelsen får överklagas hos kammanätten genom besvär.

29 §
Har riksskatteverket beslutat om revision eller föreläggande av vite

får beslutet inte överklagas.

Prop.
1982/83:11 112

30 §
Hos länsstyrelsen förordnat allmänt ombud som avses i 72 a § upp

bördslagen (1953:272) skall föra det allmännas talan i mål enligt denna lag

och får hos den lokala skattemyndigheten yrka att betalningsskyldighet

enligt 12 eller 13 § åläggs uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige.

Allmänt
ombud får överklaga till uppdragstagarens, uppdragsgivarens eller den
uppgiftsskyldiges förmån. Den lokala skattemyndighetens beslut får allmänt
ombud överklaga endast vad avser uppdragsgivarens eller den uppgiftsskyldiges
betalningsskyldighet enligt 12 eller 13 §.

31 §
Besvär över beslut enligt denna lag inverkar inte på skyldigheten att

betala det belopp som besvären avser.

Ändras
eller upphävs ett beslut, på vilket utmätning eller annan verkställighet följt
hos uppdragsgivaren eller den uppgiftsskyldige, skall verkställigheten såvitt
möjligt återgå.

Ett
beslut varigenom uppdragsgivarens eller den uppgiftsskyldiges betalningsskyldighet
har bestämts till ett lägre belopp än det allmänna ombudet har yrkat eller
medgivit, får inte föranleda återbetalning innan det har vunnit laga kraft, om
det allmänna ombudet har anmält hinder mot detta. Om sådant hinder har anmälts
får dock länsstyrelsen på ansökan medge återbetalning. Därvid skall
bestämmelserna i 49 § 2 mom. sista stycket uppbördslagen (1953:272) om
ställande av säkerhet tiUämpas.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1983 och tillämpas i fråga om ersättningar som
betalas ut efter ikraftträdandet.

Prop. 1982/83:11 113

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1982-05-18

Närvarande:
f.d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Delin, justitierådet Bengtsson.

Enligt
lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 22
april 1982 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för
budgetdepartementet Wirtén beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till

1. lag
om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragser

sättningar,

2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

3. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

4. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623).

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av avdelningsdirektören P. G. Linde.

Föredragningen
inför lagrådet har pågått vid en tidpunkt, då lagförslagen ännu icke erhållit
slutlig utformning, och vissa inom lagrådet därvid framförda synpunkter har
beaktats i de förslag som genom remissen överlämnats till lagrådet.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget
till lag om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar

Allmänna
synpunkter

Lagförslaget
innebär en utökning av de skyldigheter som åligger företagare och
privatpersoner till underlättande av beskattningen av andra personer. Vad
företagarna angår kan lagstiftningen väntas medföra vissa komplikationer,
särskilt påtagliga för lantbrukare och småföretagare i övrigt. Av större
principiell betydelse är emellertid den utvidgade uppgiftsskyldighet som
föreskrivs för småhus- och lägenhetsägare och det ekonomiska ansvar som dessa
kan ådraga sig om skyldigheten eftersattes. Den uppgiftsplikt som för
närvarande åligger dem enligt 37 § I mom. taxeringslagen är av betydligt
mindre omfattning, och den föreslagna skyldigheten att betala annans skatt
trots att avdragsplikt inte föreligger utgör något nytt i skattelagsfiftningen.
Vissa invändningar av mera allmän natur som kan anföras mot en sådan ordning
har redovisats i motiven (5.4.1.1). Invändningarna har emellertid inte ansetts
tillräckligt vägande med hänsyn till det angelägna i att man nu söker komma till
rätta med problemen med beskattning av den grå arbetskraften. Under alla
förhållanden torde det stå klart.

Prop. 1982/83:11 114

att
bestämmelserna kommer att medföra ytterligare besvär och bekymmer för de
berörda kategorierna av privatpersoner. Skillnaden kommer att bli påtaglig
mellan de laglydiga småhus- och lägenhetsägare, som försöker att uppfylla de
krav som nu ställs på dem, och de som underlåter detta och får arbeten utförda
utan något besvär, dessutom i allmänhet för billigare pris. Det är tveksamt om
hotet om straff, avgiftsskyldighet och ansvarighet för uppdragstagarens skatt
kan framtvinga de uppgifter som lagstiftningen avser. Man kan befara att risken
för upptäckt trots allt kommer att te sig begränsad. - I detta sammanhang kan
framhållas att lagstiftningen inte omfattar ersättning som lämnas genom
tjänster eller på annat sätt in natura; här skiljer den sig bl. a. från
motsvarande regler om uppgifter enligt taxeringslagen (37 § I mom.). Del är
emellertid förståeligt atl inte lagstiftningen ansetts böra kompliceras
ytterligare genom att utvidgas till uppdragsersättningar av angivet slag.

Utan
tvivel talar starka skäl för sådana åtgärder mot skatteflykt som förslaget
innebär. Frågan om dessa skäl väger tyngre än de betänkligheter som här har
antytts torde inte vara av sådant slag atl lagrådet har att ta ställning till
den. Lagrådet har från de synpunkter lagrådet har att beakta ej anledning att
motsätta sig den föreslagna lagstiftningen.

13 §

Underlåtenhet
att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt 8 § - däri inbegripet lämnande av
oriktig uppgift - kan medföra betalningsansvar för en uppdragsgivare, fastän
inkomstbortfallet för det allmänna icke föranletts av underlåtenheten. Så blir
nämligen händelsen om uppdragstagaren, ehum uppdragsgivaren underlåtit fullgöra
sin uppgiftsskyldighet, i sin deklaration upptagit erhållen ersättning men, t.ex.
pä grund av iråkat obestånd, icke kunnat erlägga skatt som påförts honom i
anledning av ersättningen eller annan inkomst. I detta fall saknas
orsakssamband mellan uppdragsgivarens försummelse och inkomstförlusten för det
allmänna, och dennes skyldighet att betala skatten kommer att framstå som en inkonsekvent
och alltför sträng påföljd för försummelsen. Stadgandet i 14 § om möjlighet att
efterge betalningsskyldigheten kan väl i vissa fall medföra att sådant resultat
kan undvikas. Stadgandet synes dock icke tillämpligt i det fall att ingen ursäktande
omständighet föreligger i fråga om försummelsen men på sätt nyss angivits det
brister i orsakssammanhanget mellan uppdragsgivarens underlåtenhet och det
allmännas inkomstbortfall.

Från
uppdragsgivarens betalningsskyldighet bör därför undantagas fall då hans
försummelse att fullgöra uppgiftsskyldigheten icke kan anses ha föranlett vare
sig att en inkomst dolts för det allmänna eller att det allmänna gått förlust
en inkomst. Så är uppenbarligen händelsen när uppdragstagaren uppgivit
mottagen ersättning i sin självdeklaration. Ett undantag med denna innebörd
kan stundom medföra komphkafioner genom att det inte utan närmare undersökning
kan konstateras humvida upp-

Prop. 1982/83:11 115

dragstagaren
uppgivit ersättningen till beskattning. Detta förhållande kan dock icke utgöra
tillräckligt skäl för att underlåta att meddela en undantagsregel, som är
nödvändig för att undvika stötande konsekvenser av lagstiftningen.

Under
åberopande av det anförda förordar lagrådet att en ytterligare undantagsregel
med angiven innebörd upptages i tredje stycket. Detta kan förslagsvis ges
följande lydelse:

"Betalningsskyldighet
föreligger inte, om den uppgiftsskyldige frivilligt har rättat oriktig uppgift,
och ej heller, om uppdragstagaren upptagit ersättningen i sin
självdeklaration."

14 §

Regeln
om eftergift får betydelse bl. a. då den uppgiftsskyldige byggt en oriktig
uppgift på upplysningar, som uppdragstagaren lämnat på fakturan eller i annat
sammanhang. Enligt specialmotiveringen till 13 § bör han befrias från
betalningsskyldighet, om han i sådant fall saknat anledning misstänka att rätta
identitetsbeteckningar inte angetts på fakturan. Avsikten är att 14 § första
stycket andra meningen skall tillämpas i detta fall. Avfattningen av denna
bestämmelse ger emellertid knappast något klart stöd för en sådan tillämpning.
Lagrådet förordar att meningen får följande lydelse:

"Detsamma
gäller om underlåtenheten eller felaktigheten framstår som ursäktlig med hänsyn
till den oriktiga uppgiftens beskaffenhet, till upplysningar som
uppdragstagaren lämnat eller till någon annan särskild omständighet."

Övriga
lagförslag

Lagrådet
finner ej anledning till erinran mot förslagen.

Prop. 1982/83:11 116

Utdrag

BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-09-09

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson, Wirtén,
Andersson, Boo, Eliassion, Elmstedt, Tilländer, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Wirtén

Proposition med förslag till lag om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till

1. lag om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande
vissa uppdragser

sättningar,

2.
lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370),

3.
lagom ändring i
uppbördslagen (1953:272),

4. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget till lag om avdrags- och uppgiftsskyldighet
beträffande vissa uppdragsersättningar.

Allmänna synpunkter

Lagrådet har från de synpunkter lagrådet har att beakta
inte ansett sig ha anledning att motsätta sig den föreslagna lagsfiftningen.
Enligt lagrådets mening talar utan tvivel starka skäl för sådana åtgärder mot
skatteflykt som förslaget innebär. Lagrådet har dock ansett att lagstiftningen
får vissa konsekvenser, som lagrådet velat redovisa.

Lagrådet konstaterar inledningsvis att lagförslaget innebär
en utökning av de skyldigheter som har ålagts företagare och privatpersoner för
att beskattningen av andra personer skall underlättas.

Den föreslagna lagens bestämmelser om avdragsskyldighet
för företagare innebär som lagrådet har antytt en utvidgning av deras
medverkan i skatteuppbörden. Företagarnas nuvarande skyldighet att göra skatteav-

' Beslut om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 22 april 1982.

Prop. 1982/83:11 117

drag
när de är huvudarbetsgivare åt den som utför arbetet utvidgas ju atl under
vissa fömtsättningar också gälla ersättningar för arbeten som utförs av andra
än fast anställd personal. Den i praktiken viktigaste förutsättningen för att
en skyldighet att göra avdrag skall inträda är att uppdragstagaren inte företer
någon faktura vid ersättningens utbetalande eller på fakturan inte angett att
han är skyldig att betala preliminär B-skatt. Är uppdragstagaren en juridisk
person blir det avgörande för uppdragsgivaren i stället om fakturan innehåller
uppgift om uppdragstagarens registrering till mervärdeskatt eller inte. Man
kan därför räkna med att en avdragsskyldighet på grund av de föreslagna
bestämmelserna i stort sett bara kommer att uppstå i fråga om uppdragstagare som
är fysiska personer. Utvidgningen av företagarnas avdragsskyldighet innebär
med andra ord praktiskt sett framför allt att skatteavdrag införs beträffande
ersättningar för vissa bisysslor.

Enligt
min bedömning kan en sådan utvidgning av företagarnas avdragsskyldighet inte
sägas medföra någon särskild svårighet. För detta talar inte minst det
förhållandet att frågan om avdragsskyldighet av uppdragsgivaren kan avgöras på
ett så enkeU sätt som genom en granskning av den faktura som uppdragstagaren
utfärdar och som skall ligga fill grund för uppdragsgivarens bokföring. Jag
vill härvid också erinra om att skyldigheten att göra skatteavdrag enligt
förslaget i departementspromemorian var beroende av om uppdragstagaren
företedde ett särskilt registreringsbevis eller inte. I mitt nu föreliggande
förslag har avdragsskyldigheten i stället knutits till uppdragstagarens
uppgifter på fakturan. Denna förenkling har gjorts bl.a. med tanke på de
komplikationer som den andra lösningen skulle kunna medföra för särskilt de
större företagen. Den innebär naturligtvis samtidigt en fördel också för andra
företagare.

Lagrådet
har också berört förslaget angående småhus- och lägenhetsägarnas
uppgiftsskyldighet och det ekonomiska ansvar som inträder om skyldigheten
eftersatts. Lagrådet påpekar därvid bl.a. att den skyldighet att lämna
kontrolluppgift som f.n. gäller för denna grupp enligt 37 § 1 mom. TL är av
betydligt mindre omfattning.

Jag
vill med anledning härav framhålla att den föreslagna uppgiftsskyldigheten i
praktiken innebär ett helt nytt åliggande för lägenhetsägarna, som hittills
varit skyldiga att lämna kontrolluppgift bara om de kunnat anses vara
huvudarbetsgivare åt den som utfört arbetet. Förhållandet är däremot ett annat
när det gäller småhusägarna. De är redan nu skyldiga att lämna kontrolluppgift
enligt TL i fråga om ersättningar för arbeten på fastigheten. Undantag gäller
bara för de fall när ersättningen till en uppdragstagare för hela året inte
uppgått fill 300kr. eller ersättningen utgör, intäkt av rörelse för
uppdragstagaren. En mycket stor del av de arbeten som utförs på
småhusfastigheter synes emellertid falla på uppdragstagare som arbetar under
sådana betingelser att de inte är att anse som rörelseidkare. Enligt mitt
förslag blir vidare en småhusägare, som skall lämna uppgift om utgiven
ersättning i självdeklarationen, i det helt övervägande

Prop. 1982/83:11 118

antalet
fall i gengäld befriad från skyldigheten att lämna kontrolluppgift enligt TL.
För gruppen småhusägare synes mitt förslag därför inte i praktiken komma att
medföra någon större utvidgning av uppgiftsskyldigheten.

Lagrådet
framhåUer vidare att det kommer att bli en påtaglig skillnad mellan de
laglydiga småhus- och lägenhetsägare, som försöker att uppfylla de krav som
ställs på dem, och dem som underlåter detta och får arbeten utförda utan något
besvär och dessutom i allmänhet för ett billigare pris. Lagrådet finner det
tveksamt om hotet om straff, avgiftsskyldighet och ansvarighet för uppdragstagarens
skatt kan framtvinga de uppgifter som lagstiftningen avser. Det kan enligt
lagrådets mening befaras att risken för upptäckt trots allt kommer att te sig
begränsad.

Lagrådets
uttalande att skillnaden mellan laglydiga och inte laglydiga småhus- och
lägenhetsägare kommer att bli påtaglig är ett konstaterande som jag kan ansluta
mig till om man därmed bara vill slå fast, att en småhus- eller lägenhetsägare
som kommer överens med uppdragstagaren att uppdraget inte skall redovisas,
naturligtvis därigenom räknar med ett lägre pris än om lagens bestämmelser
följdes. Motivet med den osanna uppgiften är ju just att möjliggöra ett lägre
pris genom att ersättningen inte redovisas. Detta är å andra sidan bara en typ
av de fördelar som en icke laglydig kan tiUskansa sig genom en brottslig
gärning, om denna inte uppdagas. Jag ställer mig däremot tveksam till lagrådets
uttalande, att de småhus- och lägenhetsägare som underlåter att uppfylla lagens
krav kommer att få arbeten utförda utan något besvär. Enligt min bedömning kan
förhållandet snarare bli det motsatta.

En
småhus- eller lägenhetsägare som vill få ett arbete utfört till ett pris som är
lägre än det gängse på gmnd av att ersättningen inte skall redovisas måste
försäkra uppdragstagaren om att han skall lämna en orikfig uppgift eUer en
osann försäkran i sin självdeklaration. Parterna förs med andra ord in i en
dialog som de ofta inte behöver föra i dag och som den förestagna lagen, enligt
vad jag sagt i lagrådsremissen, just avses tvinga fram.

Jag
menar sålunda att parterna om de avser att handla mot lagens bestämmelser
försätts i en situation som ofta måste bli besvärlig med hänsyn tiU de
överenskommelser och försäkringar som förutsätts för att båda parter skall vara
beredda att riskera de konsekvenser, som blir följden om gämingen upptäcks. Som
jag har framhåUit i lagrådsremissen är det naturligtvis önskvärt att uppgiftslämnaren
måste räkna med en icke obetydlig risk för upptäckt. Hur stor den risken kommer
att uppfattas vara blir, som jag också har framhållit, bl.a. beroende av
uppdragets beskaften-het och hur uppgiftslämnaren själv bedömer situationen och
sitt förhållande till uppdragstagaren.

Även
om risken för upptäckt i samband med ett visst uppdrag av parterna inte skulle
uppfattas som särskilt stor, kommer de ändå inte ifrån att diskutera sin
situation och, om de beslutar sig för att dölja avtalsförhållandet, inför
varandra öppet medge att de skaU göra sig skyldiga till brottsliga

Prop.
1982/83:11 119

handlingar.
Detta förhållande bör enligt min mening också vägas in när man söker bedöma
vilka effekter man kan vänta sig genom att ålägga småhus- och lägenhetsägare en
skyldighet att i självdeklarationen redovisa utgivna ersättningar resp. avge en
försäkran om att nägon redovisnings-pliktig ersättning inte betalats ut.

Jag
vill också erinra om att frågan huruvida uppgiftsskyldigheten i självdeklarationen
har fullgjorts kan komma att aktualiseras i samband med en försäljning av
fastigheten där uppdragsgivaren yrkar avdrag för kostnaden. Med nuvarande
regler om bl. a. deklarationernas bevarande torde en kontroll av detta endast
kunna avse de senaste åren före försäljningen. Enligt min mening bör man
emellertid för framtiden kunna överväga en ordning där man direkt ställer som viUkor
för avdrag vid realisationsvinstbeskattningen att kostnaden tidigare
verifierats på föreskrivet sätt. Denna fråga bör, tiUsammans med bl.a. frågan
om en ev. avdragsrätt för reparationskostnader, prövas i det större
utredningssammanhang som jag berört i lagrådsremissen (sid 28).

13§

Denna
paragraf i lagförslaget innehåller bestämmelser om betalningsskyldighet för
småhus- och lägenhetsägare som i självdeklarationen lämnar oriktig uppgift
eller osann försäkran. Mot dessa bestämmelser har lagrådet viss erinran. Innan
jag går in på denna vill jag först påminna om de föreslagna bestämmelsernas
innebörd.

Om
en småhus- eller lägenhetsägare lämnar oriktig uppgift eller osann försäkran i
självdeklarationen, bhr han i viss utsträckning betalningsskyldig för
uppdragstagarens skatt för det beskattningsår då ersättningen betalades ut.
Betalningsskyldigheten gäller infill ett belopp som svarar mot 50% av den
ersättning som genom den oriktiga uppgiften eller den osanna försäkran inte
redovisats av småhus- eller lägenhetsägaren. Medför en oriktig uppgift att
uppdragstagaren inte kan identifieras gäller betalningsskyldigheten intill ett
belopp motsvarande 50% av den ersättning som betalats ut. Så blir också fallet
om småhus- eller lägenhetsägaren lämnat varken någon uppgift om utbetalad ersäUning
eller någon försäkran och inte heller trots anmaning avgett försäkran inom
föreskriven fid. Någon betalningsskyldighet föreligger dock inte om småhus-
eller lägenhetsägaren frivilligt har rättat den oriktiga uppgiften.

Lagrådet
har framhållit att de här redovisade bestämmelserna kan medföra
betalningsansvar även om inkomstbortfaUet för det allmänna inte har föranletts
av att småhus- eller lägenhetsägaren lämnat oriktig uppgift eller underlåtit
att fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Som exempel på detta har lagrådet nämnt
det fallet att uppdragstagaren i sin deklaration tagit upp ersättningen men på
grund av iråkat obestånd inte kunnat betala skatt som påförts honom på grund av
ersättningen eller annan inkomst. I detta faU saknas, framhåller lagrådet,
orsakssamband mellan småhus- eller lägenhetsägarens försummelse och
inkomstförlusten för det allmänna. Skyldig-

Prop. 1982/83:11 120

heten
att betala skatten kommer enligt lagrådets mening därmed att framstå som en inkonsekvent
och alltför sträng påföljd för försummelsen.

Lagrådet
anser att frän betalningsskyldighet därför bör undantas fall då försummelse att
fullgöra uppgiftsskyldigheten inte kan anses ha föranlett vare sig att en
inkomst dolts för det allmänna eller att det allmänna gått förlustig en
inkomst. Så är enligt lagrådets mening uppenbarligen fallet när uppdragstagaren
uppgett mottagen ersättning i deklarationen. Lagrådet har med hänvisning till
detta förordat en undantagsregel med innebörd, att betalningsskyldighet inte
skall föreligga om uppdragstagaren tagit upp ersättningen i sin
självdeklaration.

För
egen del får jag anföra följande.

Bestämmelserna
om småhus- och lägenhetsägarnas betalningsskyldighet har som framgår av
lagrådsremissen ansetts böra utformas med särskild hänsyn till vikten av att
lämnade uppgifter är sanningsenliga. Redan den risk som uppstår för att
uppdragstagaren inte deklarerar ersättningen om småhus- eller lägenhetsägaren
lämnar oriktiga uppgifter bör leda till en ekonomisk ansvarighet, som
omedelbart kan tas i anspråk för att tillgodoräkna uppdragstagaren skatt för
det beskattningsår då ersättningen betalades ut. Det har med andra ord bedömts
befogat att ålägga småhus- och lägenhetsägarna en betalningsskyldighet som
inträder oberoende av hur uppdragstagaren i det särskilda fallet senare visar
sig ha fullgjort sin deklarationsskyldighet.

Denna
avvägning av småhus- och lägenhetsägarnas betalningsskyldighet är inte något i
princip nytt. En arbetsgivare som underlåter att göra föreskrivet skatteavdrag
kan sålunda enligt UBL omedelbart åläggas att betala det inte innehållna
beloppet för att tillgodoräknas arbetstagaren som preliminär skatt för det
inkomstår då skatteavdraget skulle ha gjorts. Huruvida arbetsgivarens
underlåtenhet i det särskilda fallet leder till för låg preliminär skatt för
arbetstagaren och ett inkomstbortfall för det allmänna eller inte är ovidkommande.

Om
man, som lagrådet, finner att betalningsskyldigheten kommer alt framstå som en inkonsekvent
och alltför sträng påföljd i fall där småhus-eller lägenhetsägaren lämnat
oriktig uppgift eller osann försäkran men uppdragstagaren deklarerat ersättningen,
har man uppenbarligen inte den syn på de föreslagna bestämmelserna som jag har
redovisat här. Man torde då se betalningsskyldigheten som en konsekvens av en
effekt som kan inträda om en oriktig uppgift eller osann försäkran lämnas. Om
denna effekt - dvs. underlåtenhet från uppdragstagarens sida alt deklarera ersättningen
- inte uppkommer bör följaktligen med detta synsätt någon betalningsskyldighet
inte föreligga.

Som
framgått av vad jag har sagt nyss har emellertid fömtsättningarna för betalningsskyldighet
enligt mitt förslag inte ansetts böra kopplas fill någon sådan effekt. Som jag
har framhållit i lagrådsremissen är syftet med att förena småhus- och
lägenhetsägarnas uppgiftsskyldighet med en ekono-

Prop.
1982/83:11 121

misk
ansvarighet framför allt att uppgiftslämnaren skall ställas inför konsekvenser,
som är klara och entydiga och som han vet att han måste ta om det upptäcks att
uppgiften varit oriktig.

Jag
kan sålunda inte ansluta mig till lagrådels förslag. Jag vill härvid också
framhålla att en lösning i enlighet med vad lagrådet har förordat inte bara
skulle försvaga betalningsskyldigheten som ett påtryckningsmedel. Den skulle
också medföra fillämpningssvårigheter, inle minst med tanke på att tidpunkten
för avgivande av deklaration kan vara olika för uppdragsgivare och
uppdragstagare.

14 §

Jag
föreslår att paragrafens lydelse jämkas i enlighet med vad lagrådet har anfört.

27
och 28 §§

I
dessa paragrafer bör några mindre justeringar göras. Jag föreslår sålunda att
27 § förses med ett tillägg om att taxeringsnämndens beslut om föreläggande av
vite inte får överklagas. Detta överensstämmer med vad som enUgt paragrafen
gäller i fråga om sådant beslut av den lokala skattemyndigheten. Ändringen i
28 § är av redaktionell natur.

Jag
vill i detta sammanhang avslutningsvis säga några ord om den föreslagna lagens
tillämpning.

Bestämmelserna
om avdragsskyldighet i den föreslagna lagen ansluter till UBL:s bestämmelser
och innebär atl arbetsgivarna skall göra avdrag för preliminär A-skatt också då
lön betalas ut till någon som har utfört arbetet som en bisyssla inom ett
sådant uppdragsområde som anges i lagen. Skyldighet att göra avdrag på
ersättning till en juridisk person torde bara undantagsvis uppkomma.

Det
kontrollförfarande som nu är uppbyggt hos myndigheterna med hänsyn till
arbetsgivarnas skyldigheter enligt UBL kommer därför att också omfatta kontroll
av att arbetsgivarna/uppdragsgivarna följer den nya lagens bestämmelser om
skatteavdrag och inbetalning av innehållna belopp.

Beträffande
småhus- och lägenhetsägarnas uppgiflsskyldighet har jag framhållit i
lagrådsremissen, att några särskilt anpassade åtgärder för kontroll av lämnade
uppgifters riktighet inte torde behövas. Det är däremot -inte minst i ett
inledningsskede - angeläget att det kontrolleras att föreskrivna uppgifter
eller försäkran har lämnats i självdeklarationerna och att de uppgiftsskyldiga
i förekommande fall anmanas att fullgöra sin skyldighet.

I
enlighet med vad jag har sagt i lagrådsremissen utgår jag från att deklarationsblanketterna
och anvisningarna till dessa på ett klart och tydligt sätt kommer att ange hur
uppgiftsskyldigheten skall fullgöras och vilka konsekvenserna blir om den
eftersatts. Det är enligt min mening också

Prop. 1982/83:11 122

nödvändigt
att en informafion vid lämpliga tillfällen lämnas i press, radio och TV genom RSV:s
försorg.

2
Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet granskade
lagförslagen med vidtagen ändring.

3 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden lagt
fram.

Prop.
1982/83:11 123

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................................. I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................. 1

Lagförslag
.........................................................................

1 Förslag
till lag om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande

vissa uppdragsersättningar ......................................... 3

2
Förslag till
lagom ändring i kommunalskattelagen (1928:370) .... 10

3
Förslag till
lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) 11

4
Förslag till
lag om ändring i taxeringslagen (1956:623) 12

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträdet den 22 april
1982 15

1
Inledning ....................................................................... .. 15

2
Den grå
arbetskraften .................................................. 16

3
Promemorians
förslag .................................................... .. 18

4
Huvudlinjerna
för en lagstiftning .................................. 20

4.1
Inledning ................................................................ 20

4.2
Överväganden
och förslag ..................................... 25

4.2.1
Anknytningen
till mervärdeskatt- och preliminärskatteregistreringen 25

4.2.2
Småhus- och
lägenhetsägarna ....................... .. 30

4.2.3
Särskill om
anknytningen till UBL....................... .. 30

4.2.4
Sammanfattning ............................................... .. 33

5 Författningsregleringen
............................................... 34

5.1 Inledande bestämmelser ........................................ 34

5.1.1
I § ................................................................... 34

5.1.2
2 § .................................................................. 34

5.1.3
3 § .................................................................. 38

5.2 Uppdragen ............................................................ .. 38

5.2.1 4§ ................................................................. 38

5.2.1.1
Anknytningen
till ML .............................. 38

5.2.1.2
Uppdragsgivarens
arbetsplats .............. 39

5.2.1.3
Sambandet med
uppdragsgivarens rörelse, m.m. 41

5.3 Avdragsskyldighet m.m............................................. .. 42

5.3.1......................................................................... 5
§ 42

5.3.1.1
Anknytningen fill
UBL och ML ................. 42

5.3.1.2
Vissa undantag
från avdragsskyldigheten 45

5.3.1.3
Avdragets
storlek m. m........................... .. 47

5.3.2......................................................................... 6§ 48

5.3.2.1 Jämkning av avdraget ......................... 48

5.3.3......................................................................... 7
§ (samt 37 § TL) 49

5.3.3.1 Inbetalning och redovisning av innehållna belopp 49

5.4 Uppgiftsskyldigheten ............................................. .. 49

5.4.1......................................................................... 8
§ (samt 37 § TL) 49

5.4.1.1............................................................... Anknytningen
till självdeklarationen 49

5.4.1.2
Beloppsgräns ....................................... 52

5.4.1.3
Uppdragen ........................................... 52

5.4.2......................................................................... 9-11
§ 53

5.4.2.1 Anmaning m.m....................................... 53

5.5 Betalningsskyldighet för uppdragstagarens skatt ... 54

5.5.1.......................................................................... 12
§ (samt 20 § KL) 54

5.5.1.1 Betalningsskyldighet dä avdrag inte har gjorts 54

5.5.2.......................................................................... 13
§ 55

5.5.2.1 Betalningsskyldighet för småhus- och lägenhets

ägare ................................................... 55

Prop.
1982/83:11 124

5.5.3 14
§ 56

5.5.3.1 Eftergift av betalningsskyldighet ........ ... 56

5.5.4 15
§ 57

5.5.4.1 Behörig myndighet m.m........................ 57

5.6 Krediteringen på uppdragstagaren ........................ 58

5.6.1 16 §................................................................ 58

5.7 Indrivning av obetalda belopp, m. m......................... ... 60

5.7.1 17 § ............................................................. ... 60

5.8 Anteckningsskyldighet, revision m. m........................ ... 61

5.8.1 18 §................................................................. ... 61

5.9 Regressrätt m. m....................................................... ... 62

5.9.1 19
§ 62

5.9.1.1 Uppdragsgivarens regressrätt .......... ... 62

5.9.2 20
§ 62

5.9.2.1 Resfitufion .......................................... ... 62

5.9.3 21
§ 63

5.9.3.1 Preskription ........................................ ... 63

5.10................................................................................ Ställföreträdares
betalningsskyldighet 63

5.10.1 22 §................................................................ ... 63

5.11................................................................................ Straff,
besvär m.m 64

5.11.1........................................................................ 23
§ 64

5.11.1.1 Straffansvar för uppdragstagaren .. ... 64

5.11.2........................................................................ 24
och 25 §§ 65

5.11.2.1 Straffansvar för uppdragsgivaren .... ... 65

5.11.3........................................................................ 26
§ 66

5.11.3.1 Straffansvar för småhus-och lägenhetsägare . 66

5.11.4........................................................................ 27-31
§§ (Besvär m.m.) 67

5.11.4.1
27 § ................ '................................. 67

5.11.4.2
28 § .................................................. 67

5.11.4.3
29 § ........................................ ,........ ... 67

5.11.4.4
30 § ................................................. 67

5.11.4.5
31 § .................................................. 68

6
Ikraftträdande
............................................................ ... 68

7
Upprättade
lagförslag................................................... ... 68

8
Hemställan.................................................................... 69

9
Beslut..................................................................
...... 69

Bilaga I

Sammanfattning och författningsförslag i betänkandet

Den grå arbetskraften och skattekontrollen (Ds B 1980:
10) 71

Bilaga 2

Remissinstanserna ......................................................... 95

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet Den
grå ar

betskraften och skattekontrollen (Ds B 1980:10) ........... 96

Bilaga 4

De remitterade lagförslagen .......................................... 106

1 Förslag fill lag om avdrags- och uppgiftsskyldighet

beträffande vissa uppdragsersättningar ....................... 106

Utdrag av lagrådets protokoll den 18 maj 1982 ............. 113

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 9
september 1982 116

Norstedts Tryclceri, Stockholm 1982