Prop. 1982/83:12

Regeringens proposition

1982/83:12

om
utökning av yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan på s. k. icke
gymnasieorter;

beslutad
den 2 september 1982.

Regeringen
föreslår riksdagen atl antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ULLA
TILLÄNDER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Riksdagen
beslutade i juni 1982 med anledning av regeringens förslag om möjligheter för
vissa större kommuner med gymnasieskola (s. k. gymnasieorter) att anordna
yrkesinriktad filialutbildning i kommuner utan gymnasieskola (prop.
1981/82:157, om flexibel skolplanering m. m.).

På
ett sextiotal s.k. icke gymnasieorter (s.k. icke g-orter) fick vissa yrkesutbildningar
finnas kvar, när gymnasieskolan infördes, men någon utökning har inte fått ske.

I
den proposifion som nu läggs fram föreslås att även icke g-orter Skall kunna ijtöka
sin yrkesinriktade utbildning inom av riksdagen för hela riket medgivna
dimensioneringsramar, Avsikten är att på detta sätt ytterligare öka den
yrkesinriktade utbildningen i gymnasieskolan.

1 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 12

Prop.
1982/83:12

Prop. 1982/83:12

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1982-09-02

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Friggebo, Dahlgren,
Åsling, Johansson, Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt,
Tilländer, Ahriand och Molin.

Föredragande:
statsrådet Tilländer

Proposition
om utökning av yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan på s. k. icke
gymnasieorter

1
Inledning

Med
hänsyn bl. a. till arbetsmarknadssituationen behövs åtgärder för alt ytterligare
främja yrkesinriktad utbildning inom gymnasieskolan. En sådan åtgärd är att
sprida utbildningen, så att den blir lättare tillgänglig för flera ungdomar.
Regeringen föreslog därför i prop. 1981/82:157 om flexibel skolplanering m. m.
att en kommun som är huvudman för en gymnasieskola med yrkesinriktad
utbildning på en s. k. gymnasieort (g-ort) under vissa förutsättningar skall få
bedriva viss yrkesinriktad utbildning som filialutbildning i en näriiggande
kommun som saknar gymnasieskola. Med g-ort menas en ort som har en allsidig
gymnasieskolutbildning med ortens kommun som huvudman.

Riksdagen
godkände förslaget (UbU 1981/82: 36, rskr 1981/82:445).

Riksdagens
beslut innebär vissa nya möjligheter men inte skyldigheter för kommunerna. Det
är utformat på sådant sätt, att ökade kostnader inte skall uppkomma för staten
och heller inte åläggas kommunerna.

De
nya reglerna för yrkesinriktad filialutbildning skall gälla fr. o. m. den IjuU
1983.

Regeringen
hade samtidigt lagt fram ett förslag om ytterligare spridning av den
yrkesinriktade utbildningen på de orter som - utan atl vara g-orter — redan har
yrkesinriktad gymnasieskolutbildning i form av någon eller några linjer
och/eller specialkurser. G-ortskommunen är i dessa fall själv huvudman för
gymnasieutbildningen. På dessa orter, s. k. icke gymnasieorter (icke g-orter),
skulle enligt regeringens förslag följande principer kunna tillämpas. Om den
önskade studievägen finns inom en utbildningssektor som redan är representerad
i kommunens gymnasieskola, borde

Prop. 1982/83:12 3

länsskolnämnden
inom den av skolöverstyrelsen (SÖ) tilldelade ramen för antalet
utbildningsplatser i länet få pröva om skoloriskommunen skall få utöka den
yrkesinriktade utbildningen. Om den önskade studievägen avser en annan
utbildningssektor, borde SÖ:s medgivande krävas för att kommunen skall få
anordna den. Konsekvenserna i ekonomiskt och andra avseenden behövde dock
utredas ytterUgare, och regeringen var därför inte beredd att ta slutlig
ställning till om dessa principer borde införas. Om utredningen skulle ge underiag
för detta, behövde dock ett beslut kunna fattas omgående för alt kommunerna
skulle få tillräcklig planeringstid. Regeringen begärde därtor riksdagens
bemyndigande atl genomföra förslaget.

Utbildningsutskottet
tillstyrkte inte förslaget om bemyndigande för regeringen men hade inget att
erinra mot att möjligheterna till en spridning av den gymnasiala
yrkesutbildningen närmare undersöktes. Då det enligt utskottet är angeläget att
göra den yrkesinriktade utbildningen tillgänglig för så många ungdomar som
möjligt, borde utredningen genomföras snarast möjligt. Regeringen borde, om
den fann skäl därtill, återkomma till riksdagen i ärendet.

Riksdagen
anslöt sig till vad utskottet anfört.

2
F ö redragandens ö verv ä ganden

2.1 Behovet
att sprida den yrkesinriktade utbildningen

Sedan
regeringen framlade propositionen om. flexibel skolplanering m. m. med förslag
om spridning av yrkesinriktad utbildning har en ny kull 16-åringar lämnat
grundskolan och en ny intagning har gjorts till årskurs I i gymnasieskolan. Av
den statistik som nu finns från intagningen och av de framställningar om
förändrad organisation som gjorts från en rad kommuner framgår enligt min
mening klart alt skälen för en spridning av yrkesutbildning inte bara kvarstår
utan även förstärkts och utökats. Jag har därför ansett det vara av stor vikt
att återkomma i frågan snarast möjligt för att - vid ett bifall till det
förslag som kommer att läggas fram -ge kommunerna en rimlig planeringstid inför
läsåret 1983/84. För en allmän översikt av hittillsvarande planeringsprinciper
och deras bakgrund får jag hänvisa till propositionen om flexibel skolplanering
m. m. (avsnitt 4.1).

2.2 Gymnasieskolans
dimensionering i början av 1980-talet

Gymnasieskolan
har under de senaste åren dimensionerats för att kunna ta emot alla 16-åringar
och även vissa äldre sökande. Många kommuner har dock haft svårt att i
praktiken anordna alla de yrkesinriktade elevplatser som de skulle ha kunnat
få. Eftersom det alltså saknats lokaler, utmstning och lärare för att öka
kapaciteten på yrkesinriktade studievägar

Prop. 1982/83:12 4

så
som statsmakterna önskat, har man tvingats lill en omfördelning av platserna
från yrkesinriktade till teoretiska.

Staten
kan inte tvinga en kommun vare sig att anordna gymnasieskola över huvud taget
eller att anordna en viss studieväg inom gymnasieskolan. Kommunernas önskemål
om omfördelning till fler teoretiska platser har därför, särskilt tidigare,
ofta tillgodosetts. Delta har fått till följd alt ökningen av kapaciteten i
gymnasieskolan under senare delen av 70-talet i stor utsträckning skett på
vissa teoretiska linjer, där det varit lättast och billigast att öka antalet
platser.

De
två senaste åren har regeringen med stöd av riksdagen styrt gymnasieskolans
utbildningar till att omfatta fler yrkesinriktade platser och färre allmänt
teoretiska. Bakgrunden härtill har varit och är en strävan att ge dagens
ungdomskullar större möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden.

Denna
styrning har nu fått effekt trots kommunernas svårigheter att i ett kärvt
ekonomiskt läge öka den ofta mycket kostnadskrävande yrkesutbildningen. Enligt
vad jag erfarit har SÖ till läsåret 1982/83 kunnat lägga ut ca 3000 fler
yrkesinriktade platser än förra året inom den s. k. stora, grund-skolanknutna
ramen. Ökningen motsvarar nästan fem procent.

Många
kommuner har sålunda inom sitt uppföljningsansvar för 16- och 17-åringarna
gjort beaktansvärda ansträngningar för att öka den yrkesinriktade
utbildningen. Här bör de allmänt förbättrade möjligheterna lill företagsförlagd
utbildning liksom i viss mån också stimulansbidraget till utbildningar inom
industri och hantverk ha spelat en roll.

Samtidigt
fortsätter arbetsmarknadssituationen att vara särskilt svår för ungdomar, och sökandetryckel
på gymnasieskolan är större än någonsin. Antalet behöriga förstahandssökande till
gymnasieskolan är i år - med oförändrat antal 16-åringar - 6500 fler än 1981.
Av dessa har 4400 fler än förra året sökt till yrkesinriktad utbildning.
Benägenheten att söka till gymnasieskolan direkt efter avslutad grundskola har
ökat under ett antal år och tycks, enligt vad jag erfarit av den pågående
intagningen till gymnasieskolan, öka ytterligare: Antalet äldre sökande är
enligt preliminära uppgifter också större än tidigare. Jag räknar med att i
den redovisade ökningen ingår sökande som inte kommil in på önskad utbildning
föregående år och nu t.ex. genomgått yrkesintroduktion. Jag vill här slutligen
uppmärksamma den grupp ungdomar som efter en allmänt teoretisk utbildning söker
på nytt till gymnasieskolan för att få den yrkesinriktade utbildning de önskat
från början. De negativa effekterna för den enskilde eleven av sådan
dubbelutbildning har påtalats i olika sammanhang. En verksam åtgärd mot
dubbelutbildning är givetvis att ytterligare öka den yrkesinriktade
utbildningen så att fler kan tas in på sina förstahandsval.

Svårigheterna
att öka kapaciteten hos den yrkesinriktade sektorn har belysts av SÖ i en
skrivelse till regeringen den 23 april i år:

Prop.
1982/83:12 5

...
finns ett kraftigt överskott på sökande även till yrkesinriktade studievägar. SÖ:s
ambition är att i första hand försöka åstadkomma en ytteriigare utökning av
den yrkesinriktade utbildningen. Några möjligheter för huvudmännen att till
läsåret 1982/83 utöka organisationen inom denna grupp av studievägar så att
befintliga ramar kan utnyttjas, finns dock inte. Sannolikt medför den nuvarande
begränsningen av ramen för vissa teoretiska linjer i stället att antalet
ungdomar som faktiskt kommer alt kunna tas in i gymnasieskolan blir lägre
läsåret 1982/83 än 1981/82. En sådan utveckUng vore i rådande
arbetsmarknadsläge synnerligen olycklig. Svårigheter finns också för kommunerna
att kompensera ett sådant platsbortfall med en ytterligare utbyggnad av
yrkesintroduktionen.

Mot
denna bakgrund ansåg SÖ att det vore olyckligt att till läsåret 1982/83
genomföra den minskning av organisationen på vissa teoretiska • linjer som hade
beslutats av riksdagen. En utökning i förhållande till riksdagsbeslutet på dessa
studievägar bedömdes möjlig från resurssynpunkt och klart motiverad när det
gällde antalet sökande. En sådan utökning kunde vidare antas få positiva
effekter även för de yrkesinriktade studievägarna, där fler ungdomar skulle
kunna tas in på sina förstahandsval.

Med
hänsyn till att den yrkesinriktade utbildningen faktiskt har ökat medgav
regeringen att SÖ till läsåret 1982/83 fick omfördela intagningsplatserna så
att den allmänt teoretiska linjegmppen fick samma antal platser som året innan.
Samtliga dessa platser har enligt vad jag erfarit tagits i anspråk.

2.3
Framställningar från skolstyrelser och länsskolnämnder om dimensioneringen av
gymnasieskolan

Tvä
slag av framställningar i fråga om gymnasiedimensioneringen har inkommit från
enskilda kommuner. De har gällt en utökning av teoretiska respektive
yrkesinriktade intagningsplatser.

Den
förra gruppen av framställningar (från bl. a. Borås, Stockholm och Ystad) har i
allt bekräftat SÖ:s analys av situationen, som jag nyss återgav. Kommunerna har
gjort mycket stora ansträngningar att öka den yrkesinriktade utbildningen. Det
tar också tid innan de nysatsningar som gjorts och ännu görs får full effekt.
För storstockholmsområdet kan här nämnas nya gymnasieskolor i Botkyrka, Danderyd,
Tensta, Tyresö och Upplands-Bro samt hantverksutbildning och ytterligare
satsningar på bygg- och anläggningsteknisk samt grafisk utbildning i Stockholm.
Såväl av framställningarna som vid olika uppvaktningar som jag mottagit från
andra kommuner har klart framgått att kommunerna anser sig ha nått en gräns för
vad som är möjligt i en utbyggnad av yrkesutbildningen.

I
likhet med bl. a. SÖ har jag uppmärksammat att svårigheterna att utöka den
yrkesinriktade utbildningen bl. a. kan få denna konsekvens för elever-tl
Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 12

Prop. 1982/83:12 6

na:
Om inte antalet yrkesinriktade intagningsplatser räcker, slås elever med lägre
betyg, som vitt ha yrkesinriktad utbildning, ut från denna av elever med högre
betyg, som i första hand vill ha en mer teoretisk utbildning men kommit in på
en yrkesutbildning som andrahandsval.

Med
tanke på den stora betydelse ett förstahandsval har för många elever, framför
allt för dem som är mindre motiverade för gymnasiestudier, ser jag det som
viktigt att detta kan tillgodoses i görligaste mån, särskilt beträffande den av
riksdag och regering prioriterade yrkesutbildningen. För elevernas trivsel och
studieresultat finns här mycket att vinna. De totala vinsterna för samhället i
form av färre studieavbrott och därmed färre vakanta platser liksom av ett
minskat antal dubbelutbildningar bör också uppmärksammas.

Jag
övergår nu till att redogöra för det andra slaget av framställningar i fråga om
gymnasieskolans dimensionering. Det gäller här inrättande av nya yrkesinriktade
studievägar på orter, som före gymnasieskolreformen 1971 endast hade
yrkesskola, dvs. s.k. icke gymnasieorter (icke g-orter), att skilja från
gymnasieorter (g-orter), som redan före 1971 hade både teoretisk och praktisk
utbildning. Innan jag går vidare, måste jag dock ge en kort beskrivning av
förhållandena beträffande icke g-orter. Jag skall också redovisa den s. k.
ungdomsuppföljningens roll.

2.4
Utbildningen på icke g-orter

Vid
planeringen av gymnasieskolan klassificeras vissa av rikets kommuner som g-orter.
Med g-orl avses kommun, som har alla eller nästan alla teoretiska linjer i
gymnasieskolan och dessutom en allsidig uppsättning yrkesinriktade linjer. De
orter som vid införandet av den integrerade gymnasieskolan 1971 enbart hade
yrkesskola kom att betecknas som icke g-orter. Huvudprincipen i 1968 års beslut
om gymnasieskolan (prop. 1968: 140, SU 1968: 195, rskr 1968:404) var att sådana
icke g-orter under vissa betingelser skulle kunna få bibehålla men inte utöka
sitt utbildningsutbud för att i stället g-orternas större skolenheter skulle
kunna växa till sig och erbjuda ett alltmer allsidigt urval studievägar. Målet
för denna politik var den integrerade gymnasieskolan, för vilken jag redogjorde
i propositionen om flexibel skolplanering m. m. (avsnitt 4.1.2).

Enligt
1968 års riksdagsbeslut skuUe gymnasieskolan fr.o.m. 1971 endast få anordnas i
form av specialkurser på sådana icke g-orter som tidigare endast hade haft
yrkesskola. För dessa specialkurser utanför g-ort skulle normalt de tim- och
kursplaner tillämpas som tidigare hade gällt för yrkesskolan. Dessa timplaner
omfattade oftast enbart yrkesämnen. För att möjliggöra undervisning även i
allmänna ämnen godkände Kungl. Maj:t år 1974 av SÖ föreslagna principer för
övergång från yrkesinriktad specialkurs till linje på icke g-ort. Detta skedde
också möt bakgrund av att flera icke g-ortskommuner besvärat sig över SÖ:s
beslut i organisationsfrågor.

Prop. 1982/83:12 7

Övergång
från specialkurs till linje har som försöksverksamhet skett i sammanlagt 18
icke g-ortskommuner som uppfyllt vissa fastlagda kriterier. Dessa innebär i
korthet att skolorten skall kunna anordna utbildning inom minst två av de
utbildningsområden, som täcks in av linjerna Dk, Et, Fo och Ve. (En förteckning
över gymnasieskolans linjebeteckningar och förkortningar av dessa bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 1.) Specialkurser som i stort
motsvarar den önskade linjen skall finnas. Vidare skall elevunderlaget i skolortens
naturliga upptagningsområde omfatta minst 150 16-åringar och
intagningskapaciteten inom de aktuella linjerna omfatta minst 23 intagningsplatser.
Slutligen skall grundskolans högstadium finnas på skolorten.

Jag
kan här också erinra om att utbildningsutskottet berörde frågan om utbyte av
specialkurs mot linje i sitt betänkande (UbU 1980/81:38) med anledning av prop.
1980/81:107 om den statliga skoladministrationen m. m. I behandlingen av
motioner om spridning av gymnasieskolutbildning till icke g-ort hänvisade
utskottet bl.a. till det utredningsarbete om flexibel skolplanering som dä
pågick inom regeringskansliet och som senare skulle ligga till grund för
regeringens förslag om bl. a. filialutbildning i gymnasieskolan (prop.
1981/82:157, UbU 1981/82:36, rskr 1981/82:445). 1 specialkurs-linjefrågan
anförde utskottet bl. a. följande. Om det i en kommun f. n. finns inrättad
äldre specialkurs som har nära motsvarighet i en linje och om ett stadigt
elevunderlag bedöms finnas under åtminstone 4—5 år framöver, borde det enligt
utskottets bedömning vara möjligt att, om kommunen så önskar, låta motsvarande
linje ersätta den befintliga specialkursen. Riksdagen anslöt sig till vad
utskottet anfört.

2.5
Ungdomsuppföljningen

Sedan
beslutet om den integrerade gymnasieskolan fattades har under 1970-talet flera
betydande förändringar inträtt beträffande kravet på utbildning för ungdom i
åldrarna 16-17 är.

Den
allt svårare arbetsmarknadssituationen under de senasie åren har drabbat
ungdomarna särskilt hårt. i synnerhet dem som inte har någon yrkesutbildning.
Sedan mitten av 1970-talet har riksdagen fattat en rad beslut avseende ungdom
under 18 år, som innebär dels ett ökat ansvar för kommunerna gentemot dessa
ungdomar, dels att åtgärder även utanför den reguljära gymnasieutbildningen
ställts till kommunernas förfogande för att förverkliga detta ansvar.

De
grundläggande bestämmelserna om kommunernas s. k. uppföljningsansvar finns fr.o.m.
den 1 juli 1982 i skollagen (1962: 319) efter beslul av riksdagen med anledning
av kompletteringspropositionen 1982 (prop. 1981/82:150 bil. 4, AU 1981/82:28, rskr
1981/82:392, SFS 1982:455). 1 skollagen föreskrivs att varje kommun skall
bedriva uppföljande studie-och yrkesorientering och vidta andra åtgärder till
stöd för ungdomar som

Prop. 1982/83:12 8

inte har fyllt 18 år och som efter avslutad grundskola
inte genomgår utbildning eller har fast anställning. Åtgärder inom delta område
skall normalt ankomma på skolstyrelsen i kommunen. Skolstyrelsen skall också
fullgöra de uppgifter som följer av särskilda föreskrifter om statligt bidrag
till åtgärder för utbildning och arbete åt ungdomar under 18 år.

Målet är att ungdomarna skall ges möjlighet till arbete,
praktik eller utbildning. Som framgår av en uttrycklig föreskrift i
skolförordningen (1971: 235) skall skolstyrelsen fortlöpande hålla sig
underrättad om ungdomarnas sitviation (jfr prop. 1978/79:180. UbU 1978/79:45. rskr
1978/79:422).

Särskilda statsbidrag lämnas för vissa verksamheter som
anordnas för ungdomar i den aktuella åldern som annars skulle stå utan sysselsättning.
Sedan ett par år finns introduktionsprogram för utbildning om högst 4 veckor
och yrkesintroduktion om högst 40 veckor. Här kan också nämnas gymnasial
lärlingsutbildning, låt vara alt denna inte är till bara för de ungdomar som
jag nyss nämnde. Numera kan nästan alla kommuner -alltså även de som inte har
gymnasieskola - få anordna dessa verksamheter, i vissa fall efter medgivande
av SÖ (jfr prop. 1981/82: 125 bil. 5, UbU 1981/82:36, rskr 1981/82:445). Sedan
början av år 1982 lämnar staten bidrag till arbetsgivare som anställer ungdomar
på särskill inrättade ungdomsplatser. Kommunernas skolstyrelser har sedan den
I juli 1982 administrativa uppgifter i fråga om bidragsgivningen.

Många av de kortare specialkurserna inom den reguljära
gymnasieutbildningens ram är också väl lämpade för de ungdomar som del här
gäller. Sedan den 1 juli 1982 har skolstyrelserna också möjlighet atl ansöka om
alt få inrätta lokalt arbetsmarknadsanknutna specialkurser efter lokalt fastställda
kursplaner.

Uppföljningsansvaret för ungdom som ej fyllt 18 år åvilar
alla kommuner i samma mån, oavsett om de har gymnasieskola eller inte. En
kommun har lättare att fullgöra sitt uppföljningsansvar, om det finns
yrkesinriktad utbildning inom kommunen antingen i egen gymnasieskola eller
genom filialutbildning med närliggande kommun som huvudman.

Många tidigare yrkesskolor har numera stabiliserat sin
ställning och uppfattas allmänt som konsoliderade enheter av gymnasieskolan. De
torde inom sina sektorer ha samma kapacitet och samma kvalitet på undervisningen
som skolenheterna på de större g-orterna. Med hänsyn till den omfattande
verksamhet, som även icke g-ortskommuner bedriver med anledning av
uppföljningsansvaret, synes det befogat att i den nuvarande situationen med
särskilda problem vidga icke g-orlernas möjligheter att erbjuda yrkesinriktad
utbildning.

Så länge som dagens eller rättare 1968 års
planeringsprinciper för gymnasieskolan på g-orter och icke g-orter kvarstår
oförändrade, kan dock ingen utökning av antalet yrkesinriktade utbildningar ske
på icke g-orter.

Jag finner det för min del otillfredsställande alt en
kommuns möjligheter

Prop.
1982/83:12 9

att
uppfylla sitt uppföljningsansvar inför sina 16- och I7-åringar skall vara
beroende av hur kommunens skolväsende såg ut i slutet av 1960-lalet, dvs. av om
kommunen hade både teoretiska och praktiska linjer och var g-ort eller om den
endast hade prakfiska linjer och var icke g-ort.

2.6
Exempel på aktuella framställningar om utökning av yrkesinriktad utbildning på
icke g-orter

I
planeringen av den integrerade gymnasieskolan har framförts olika kriterier på
integration. Man talar om sektors-, nivå-, praktik/teori- och könsintegration.
Dessa av SÖ föreslagna kriterier har visserligen endast delvis föranlett
regleri skolförordningen (1971:235) men får ändå sägas ha varit vägledande for SÖ:s
planering av gymnasieskolan. Tyvärr kan dock principerna om den integrerade
gymnasieskolan motverka ett uppfyllande av t.ex. en könsintegration på flera
mindre orter med traditionellt "enkö-nade" utbildningar. Som exempel
kan jag nämna en rad framställningar om inrättande av den klart flickdominerade
tvååriga Ss-linjen på icke g-orter som Arvidsjaur, Säffle, Tidaholm och Vara,
vilka har en rad kraftigt pojkdominerade utbildningar.

Jag
har funnit det vara av värde att i den vidare utredning, som enligt riksdagens
beslut (UbU 1981/82: 36 s. 14, rskr 1981/82:445) borde göras om yrkesinriktad
utbildning på icke g-ort, redovisa de lokala förhållandena i en rad aktuella
fall. Jag har valt att här göra min redovisning relativt detaljerad för att ge
en rättvisande bild av olika kommuners strävanden att ta sitt ansvar för
ungdomsuppföljningen. En förteckning över icke g-ortskommuner och deras
framställningar om utökad organisation bör fogas till protokollet i detta
ärende som bUaga 2.

Exempelvis
har framställningar från Tidaholms och Vara kommuner om inrättande av Ss-linje fillstyrkts
av länsskolnämnden i Skaraborgs län. De principiella skäl som jag tidigare
redovisat har dock inte medgetl att SÖ låter dessa kommuner anordna
utbildningen, och regeringen har av samma anledning inte kunnat bifalla
kommunernas besvär över SÖ:s beslut.

Länsskolnämnden
i Skaraborgs län har i fråga om Tidaholm och Vara bl.a. anfört att avsteg bör
kunna göras från gällande planeringsprinciper med hänsyn till just det smalare
utbildningsutbudet för flickor och för att tillgodose deras val inom denna
snäva sektor.

Arbetsmarknaden
i de båda kommunerna har, som nämnden anfört, en inriktning på traditionellt
manliga yrken (verkstadsindustri och jordbmk). Det är svårt för flickor med en
allmänt teoretisk gymnasialskolutbildning att få en anställning. Speciellt
svårt kan det vara om de genomgått tvåårig So-linje. En mer yrkesinriktad
utbildning vore här att föredra.

Med
en utläggning av Ss-linjen på dessa orter skulle enligt min uppfattning flera
fördelar ha kunnat uppnås. Fler elever hade kunnat få en för arbetsmarknaden
relevant utbildning på eller närmare hemorten, g-orterna

Prop.
1982/83:12 10

Falköping
och Lidköping hade avlastats till förmån för sökande på och kring dessa orter,
och gymnasieskolenheterna i Tidaholm och Vara hade blivit något bättre köns-
och sektorsintegrerade.

Mot
bakgmnd av 1968 års syn på integration vill jag anföra följande. Som jag redan
påpekat har vi idag en situation då g-orterna, enligl vad de själva omvittnar,
endast i undantagsfall anser sig kunna ytteriigare öka sin yrkesutbildning. I
detta nya läge finner jag inte att kravet på integration och allsidighet i
utbildningsutbudet på g-orterna riskerar att åsidosättas av att vissa mindre
orter, om så befinns rimligt, får öka sin yrkesinriktade utbildning. Tvärtom
kan, som jag nyss visat, köns- och sektorsintegrationen öka på dessa orter,
medan den inte minskas på g-orterna. Vad det handlar om är ju en total
kapacitetsökning av den prioriterade yrkesinriktade utbildningen inom av
riksdagen medgivna ramar.

Tidaholm
och Vara har i sina framställningar också aktualiserat frågan om övergång från
specialkurs till linje.

Jag
vill här fästa uppmärksamheten på följande. Kriterierna för övergång från
specialkurs till linje bestämdes, som jag redovisat, år 1974. De avsåg därmed
de utbildningar som man då ville prioritera. Ss-linjen, som Tidaholm, Vara och
andra kommuner velat inrätta, tillkom som försöksverksamhet först läsåret
1979/80 och har gjorts reguljär fr. o. m. läsåret 1982/83. SÖ stötte i sin
bedömning 1981 av Tidaholms och Varas framställningar på två komplikationer.
Dels fanns inte Ss-linjen bland de linjer, som enligt 1974 års direktiv kunde
vara aktuella för inrättande, om motsvarande specialkurs redan fanns, dels hade
linjen år 1981 endast karaktär av begränsad försöksverksamhet.

Den
senare komplikationen upplöstes i och med att linjen blev reguljär fr.o.m.
innevarande läsår. SÖ har senare, efter vad jag erfarit, medgett inrättande av Ss-linje
i Arvidsjaur, som fått den tvååriga linjen i utbyte mot sin tidigare
tjugoveckors specialkurs för vårdbiträden.

I
fråga om den Qärde av de orter jag nämnde, Säffle, har frågan om huvudman för
utbildningen utgjort en komplikation. Säffle kommun ville ursprungligen ha Ss-linjen
med landstingskommunen som huvudman. SÖ hade 1973 i sina förslag till principer
för övergång från specialkurs till linje inte räknat med att
landstingskommunala utbildningar skulle komma i fråga. Dk-, Et-, Fo- och Ve-linjerna,
som då var aktuella, har alla primärkommunal huvudman. SÖ fann sig därför ej
kunna fatta beslut i Säffle-ärendet och överlämnade det med tillstyrkan till
regeringen. De specialkurser som i Säffle var aktuella för övergång till linje
var två hemtekniska kurser om vardera ett år.

Eftersom
SÖ tillstyrkt framställningen men ansett sig förhindrad att själv fatta beslut
om övergång från specialkurs till linje till följd av huvudmannaskapsfrågan,
har Säffle skolstyrelse senare, efter vad jag erfarit, hemställt hos SÖ om att
få anordna utbildningen primärkommunalt. SÖ har bifallit framställningen i
detta enskilda faU.

Prop.
1982/83:12 11

Regeringen
befinner sig i samma situation som beträffande Tidaholm och Vara när det gäller
besvär över SÖ:s beslut från Hällefors och Oxelösunds kommuner. Hällefors har
anhållit om att få anordna en ettårig högre specialkurs i reparationsteknik,
byggande på Ve-linjen. Kommunen har planerat kursen som s. k. inbyggd
utbildning i samverkan med SKF-Sleel i Hällefors. Jag har senare erfarit att SÖ
efter framställning från g-ortskommunen Filipstad lagt ut kursen i
reparationsteknik där. Hällefors har alltså möjlighet att få åtminstone den
praktiska, inbyggda delen av utbildningen utlagd från Filipstad. På en lösning
av sådant slag har även utbildningsul-skoUet pekat i det betänkande (UbU
1980/81: 38 s. 12) som jag tidigare citerade:

I
fråga om yrkesinriktad utbildning vill utskottet erinra om att det redan nu
finns vissa möjligheter att "utlokalisera" sådan. Delta kan ske genom
att inbyggd utbildning förläggs till arbetsställe på annan ort än den ort där gymnasieskolan
är belägen. Genom samverkan mellan berörda kommuner kan även andra delar av
undervisningen samt fillsynen ske på lokaliseringsorten, om erforderliga
personella och materiella resurser finns. Utbildningen administreras från den
ort där gymnasieskolan är belägen.

Att
mer generellt behöva genomföra sådana lösningar skulle enligt min mening
innebära en onödig byråkrati. Det skulle rimma illa med det nya decentraliserade
beslutssystemet som är tänkt att ge en smidigare planering av gymnasieskolan, till
gagn främst för de elever som söker dit. För den enskilde eleven kan det inte
spela någon roll vilken kommun som är huvudman för utbildningen. Däremot skapas
en rad praktiska olägenheter som t. ex. att man får skilda huvudmän och
skolledningar för utbildningar inom samma sektor på icke g-orten. Här kan också
uppstå risker för längre planeringstider, ansvarstvister och mer komplicerade slatsbidragsrutiner
t.ex. för inbyggd utbildning.

Jag
kan i sammanhanget även nämna att Hällefors skolstyrelse också

anhållit hos SÖ om att till läsåret 1983/84 få inrätta en specialkurs i

miljövård-fiskodling. . .

Framställningen
från Oxelösunds kommun gäller två högre specialkurser, den ena densamma som i
Hällefors, reparationsteknik, den andra byggande på Et-linjen, nämligen
processautomatik.

Båda
dessa framställningar om högre specialkurser ger enligl min uppfattning ett
intressant exempel på en annan aspekt av frågan om gymnasieskolans
dimensionering och inriktning på olika orter. Regeringen har i årets
budgetproposition (prop. 1981/82:100 bil. 12 s.308f.) förespråkat en satsning
på yrkesprofilerade högre specialkurser, vilka dels bör kunna underlätta
ungdomarnas inträde på arbetsmarknaden, dels kan utgöra ett attraktivt
alternativ till studier inom högskolan och sålunda bidra till en avlänkning
från denna. Riksdagen har (UbU 1981/82:18 och 23, rskr 1981/82:252) godkänt
de-riktlinjer som förordats av regeringen. 1 dessa

Prop.
1982/83:12 12

riktlinjer
ingick särskilt en satsning på det tekniska området, alltså helt i överensstämmelse
med de utbildningar, som Hällefors och Oxelösund önskat få men som inte kan
medges med mindre än att avsteg görs från 1968 års planeringsprinciper.

Jag vill
nu avsluta min exemplifiering av aktuella kommunala initiativ med två
framställningar från Grums och Härjedalens kommuner. Även dessa gäller den
teknisk-industriella sektorn, nämligen tvåårig specialkurs för
reparatörer-smeder-svetsare. För Härjedalens del tillkommer tvåårig specialkurs
för installationselektriker. I fråga om Härjedalen har SÖ tillstyrkt
framställningen. Båda kommunerna är beredda att satsa icke oansenliga belopp
på lokaler och utrustning, om bara utbildningarna får inrättas.

Det
måste enligt min mening framstå som svårförståeligt för de ansvariga i både
dessa och andra kommuner i liknande situation att ett anordnande av
yrkesinriktad utbildning, som både ortens ungdomar och statsmakterna
eftersträvar, skall stå eller falla på principfrågan om kommunen hade
teoretiska studievägar för ett tiotal år sedan.

Jag
vill här också nämna att två länsskolnämnder redan i' en skrivelse resp. vid en
uppvaktning tagit upp frågan om de antal intagningsplatser som SÖ preliminärt
fördelat på olika utbildningssektorer för läsåret 1983/84.

De
båda länsskolnämnderna befarar att tilldelade elevplatsramar inte kommer att
räcka på den mer teoretiska sidan resp. kommer att vara för stora på den mer
yrkesinriktade sidan. Problemet är här på länsplanet detsamma som jag tidigare
redovisat för enskilda kommuner. Om sökandetrycket på gymnasieskolan består
men antalet anordnade platser inom yrkesutbildningen inte ökar, återkommer bl.a.
de negativa konsekvenserna för eleverna i form av att 16-åringar med lägre
betyg, som i första hand sökt en yrkesinriktad utbildning, slås ut från denna
av elever - med högre betyg och inte sällan äldre - som i andra hand kommit in
på en yrkesutbildning men i första hand sökt en teoretisk utbildning.

Sådana
brister i anpassning mellan elevval och platsutbud bör i viss mån kunna rättas till
med det nya, decentraliserade beslutssystemet för gymnasieskolan, som innebär
att besluten om skolorganisationen tas närmare de berörda och därmed även
snabbare.

Jag
skall i det följande beskriva det nya planeringssystemet närmare, eftersom det
har betydelse för det förslag som jag kommer att lägga fram.

2.7
Planeringssystemet för gymnasieskolan

Den
statliga skoladministrationen - SÖ och länsskolnämnderna - har från den I juli
1982 fått en förändrad organisation och delvis förändrade uppgifter (prop.
1980/81: 107, UbU 1980/81:38, rskr 1980/81:395). Reformen är ett uttryck för
den syn på skolväsendets framtida utveckling som

Prop. 1982/83:12 13

präglade
riksdagens beslut om den S: k. SlAreformen 1976 och innebär en relativt
långtgående decentralisering (piöp. 1975/76:39, UbU 1975/76:30, rskr 1975/76:
367). SÖ:s arbete inriktas mOt övergripande ekonomiska frågor, långsiktig
planering, uppföljning och Utvärdering av skolans verksamhet. De årliga
besluten om gymnasieskolans dimensionering i olika kommuner har i allt
väsentligt decentraliserats ffåfl SÖ fill länsskolnämnderna.

Den nya organisationen
skall, som jag redan tidigare anfört, dels ge möjlighet att snabbare möta nya
behov och tillgodose efterfrågan på olika typer av gymnasieskolutbildning, dels
öka det lokala och regionala inflytandet över planeringen av den gymnasiala
utbildningen. Genom det senare kan snabba justeringar göras, när sä erfordras,
även på ett sent stadium i planeringsprocessen.

Riksdag och regering skall
liksom hittills fastställa totaldimensioneringen av gymnasieskolan och
fördelningen av intagningsplatser på olika utbildningssektorer i hela riket. I
syfte att åstadkomma en mera långsiktig planering beslutar riksdagen efter
förslag av regeringen årligen dels om slutliga ramar för det närmaste
budgetåret, dels om planeringsramar för de två följande budgetåren för sex
olika utbildningssektorer. Definitivt förslag om dimensioneringen läsåret
1983/84 kommer alltså att läggas fram i 1983 årsbudgetproposition.

Platserna fördelas på sex
sektorer som skall avspegla arbetslivets efterfrågan på utbildade med viss
inriktning: I. Humanistisk och samhällsvetenskaplig sektor, 2. Vård-, social-
och konsumtionssektor, 3. Ekonomisk och merkantil sektor, 4. Teknisk och naturvetenskaplig
sektor, 5. Teknisk och industriell sektor samt 6. Jordbruks- och
skogsbrukssektor. Vissa specialkurser hålls tills vidare utanför
sektorsindelningen.

Beslut
om fördelningen av årselevplatser på sektorsramar för resp. län (länsramar) tas
av SÖ. Länsskolnämnderna har därefter att besluta om gymnasieskolans
organisation i varje kommun med gymnasieskola inom resp. län. Länsskolnämndernas
beslut skall avse omfattningen av varje studieväg för sig, dvs. avse bestämd
linje eller specialkurs.

Undantag görs för beslut
om vissa lågfrekventa utbildningar i gymnasieskolan, främst inom det
yrkesinriktade området. Beslut om förändringar gällande lågfrekventa
studievägar av riksintresse liksom beslut om vissa försöksverksamheter tas även
i framtiden centralt av SÖ. SÖ:s medgivande krävs också för tilldelning av
platser på en för kommunen ny utbildningssektor, t.ex. Ss-linjen, om tidigare
ingen utbildning finns pä orten inom vård-, social- och konsumtionssektorn.

Enligt
min mening skulle planeringsprocessen för gymnasieskolan ytterligare underiätlas
genom större rörelsefrihet för såväl SÖ som länsskolnämnderna när det gäller
anordnande av yrkesinriktad utbildning på icke g-ort. En större flexibilitet
härvidlag bör kunna förbättra anpassningsmöjligheterna så att fler får
yrkesinriktad utbildning, varigenom samtidigt de teoretiska platserna räcker
bättre.

Prop. 1982/83:12 14

2.8
Ekonomiska överväganden

De
överväganden jag här gör utgår från att en ökning av den ianspråktagna
kapaciteten i gymnasieskolan görs inom givna riks- och länsramar. Den medför då
inte behov av någon höjning av medelstilldelningen till gymnasieskolan,
eftersom denna ju beräknas för samtliga av riksdagen beslutade platser.

Om
sålunda t.ex. en viss del av tilldelade men idag outnyttjade platser genom det
förslag jag kommer att lägga fram kan tas i bruk, blir de ekonomiska
konsekvenserna följande, om de nya platserna anordnas på icke g-orter jämfört
med om de anordnas på g-orter.

På
icke g-orter skulle vid ett nyinrättande av en studieväg utgå samma statsbidrag
till utrustning och lärariöner som på g-orter. Vid utvidgning av en befintlig
utbildning på en g-ort skulle i skiftande utsträckning visst sambruk av
materiel kunna ge lägre kostnader än vid elt nyinrättande på en icke g-ort. Det
bör dock påpekas att även på en icke g-ort kan i vissa fall givetvis visst
sambruk av materiel ske mellan en nyinrättad och en tidigare existerande
studieväg.

En
utvidgning på en g-ort skulle vidare, om den kom till stånd, i vissa fall kunna
ge lägre kostnader för lärariöner än vid en utvidgning på en icke g-ort. Det
gäller här den mindre del av undervisningen på yrkesinriktade studievägar som
består av s. k. allmänna ämnen, i vilka eleverna alltefter sina tillval förs
samman från olika studievägar.

Kostnaderna
för skolledare i gymnasieskolan regleras av antalet s. k. skolpoäng, beräknade
på antalet klasser vid skolan. Dessa kostnader torde inte kunna påverkas i
nämnvärd utsträckning av om en utökning av den yrkesinriktade utbildningen kan
komma till stånd på en icke g-ort jämfört med på en g-ort. I båda fallen gäller
vissa gränsvärden för inrättande av nya tjänster som skolledare och för
skolledarnas undervisningsskyldighet. Även om dessa gränsvärden skulle
överskridas i fler fall vid en utökning av yrkesutbildningen på icke g-orter,
där den slörre expansionen kan tänkas ske, ryms även dessa ökade kostnader inom
de totalramar som gäller för gymnasieskolan.

Jag
är slutligen angelägen framhålla att redan gjorda investeringar på en g-ort
måste vägas in, då en g-regions hela utbildningsstruktur, inklusive icke g-orter,
skall bestämmas. Jag utgår ifrån att hänsyn tas till gjorda investeringar också
i situationer, då man måste minska utbildningen på antingen g-orten eller icke g-orten.
Jag vill bl.a. av detta skäl understryka det nödvändiga i att den slafiiga skoladministrationen
i sin prövning bedömer långsiktigheten i utbildningsbehoven och beaktar
rimligheten av för framtiden styrande kostnader.

Prop.
1982/83:12 15

2.9
Sammanfattning av övervägandena

Mot
bakgrund av regeringens och riksdagens eniga syn på vikten av att utöka den
yrkesinriktade utbildningen i gymnasieskolan har jag i det tidigare analyserat
möjlighelerna att åstadkomma en sådan ökning. Den behövs för att kommunernas
uppföljning av ungdomar i åldrarna 16-17 år skall ge ett verksammare försvar
mot ungdomsarbetslöshet. Riksdagens beslut med anledning av regeringens förslag
om möjligheter fill yrkesinriktad filialutbildning i kommuner utan
gymnasieskola innebar ett steg på vägen.

Som jag påpekat har vi en
situation, där ett sextiotal kommuner med erfarenhel av gymnasial
yrkesutbildning sedan 50- och 60-lalen inte kan utöka denna. Initiativ finns
och satsningar har gjorts, men denna grupp kommuner hindras av 1968 års
planeringsprincip för gymnasieskolan, som medger utökning av yrkesutbildningen
endast på g-orter. Dessa senare avses erbjuda ett integrerat och allsidigt
utbud av studievägar. Jag konstaterar dock alt en rad g-orter motiverat sina
framställningar om mer teoretisk utbildning med att man inle förmår öka den
yrkesinriktade sektorn ytterligare. Jag vill också vitsorda de ofta mycket
stora ansträngningar som enskilda kommuner gjort på delta område. En slutsats
är emellertid att integrationen och allsidigheten i utbildningsutbudet i de
flesta fall inte kan drivas så mycket längre.

G-orterna klarar således i
många fall inte av all öka den yrkesinriktade utbildningen så som regering och
riksdag önskat. Resultatet blir då antingen att av riksdagen beslutade
utbildningsplatser på detta område inle kan utnyttjas av kommunerna, samtidigt
som ungdomar blir utan plats i gymnasieskolan, eller atl omfördelning av
platser måste medges till vissa teoretiska studievägar, som kan anordnas av g-orterna,
varigenom yllerligare vissa ungdomar får plats. Samtidigt blir dock regeringens
och riksdagens mål - att få en ökad kapacitet på yrkesutbildningen - än svårare
atl nå.

Jag har tidigare erinrat
om de olika temporära åtgärder regeringen vidtagit för att möta
arbetsmarknadssituationen under åren för de stora 16-års-kuUarna. Mol bakgrund
av vad jag också sagt om behovet av mer yrkesutbildning är det enligl min
mening angeläget alt som elt komplement till de tidigare åtgärderna vidga icke g-orlernas
möjligheter alt erbjuda yrkesinriktad utbildning.

Efter
regional och i vissa fall central bedömning bör därför vissa undanlag kunna
göras från hittillsvarande riktlinjer för utbildningsutbudet på icke g-orter.
Jag vill understryka att jag inte syftar till någon uppbrytning av principen om
att nyetablering av studievägar förbehålls g-orterna. Denna princip behåller
sitt värde som huvudregel av såväl integrationsmässiga som ekonomiska skäl,
särskilt i elt längre tidsperspektiv med minskande 16-årskullar.

Prop. 1982/83:12 16

3 Förslag om möjligheter till utökning av yrkesinriktad
utbildning i gymnasieskolan på s. k. icke gymnasieorter

Del finns, som jag beskrivit i det föregående, ett antal
orter som - utan atl vara g-orter - har yrkesinriktad gymnasieutbildning i form
av linjer och/eller specialkurser. Det rör sig då om utbildning som bedrevs på
orten redan före gymnasieskolreformen 1971 och som genom den blev gymnasieskolutbildning.

Dessa orter intar en mellanställning i gymnasieskolplaneringen.
De utgör en egen grupp mellan g-orterna och de orter som helt saknar gymnasial
utbildning. Riksdagen har efter förslag i prop. 1981/82: 157 om flexibel skolplanering
m. m. beslutat (UbU 1981/82: 36, rskr 1981/82:445) att yrkesinriktad
filialutbildning skall kunna anordnas på orter utan gymnasieskola med näriiggande
g-ortskommun som huvudman. Möjlighel har alltså skapats för yrkesutbildning på
orter som tidigare saknat all gymnasial utbildning.

Vad gäller icke g-orterna med egen yrkesutbildning finns f.
n. inle någon formell möjlighet atl utöka denna vare sig genom filialutbildning
med närliggande g-ort som huvudman eller med icke g-ortskommunen som huvudman.

Alla dessa orter har i skiftande utsträckning haft elt
underlag för en ofta lokalt arbetsmarknadsanknuten yrkesinriktad
gymnasieskolutbildning. De har så gott som undantagslöst haft en kontinuitet,
baserad på sökande- och avnämarintresse, sedan åtminstone 1960-talet. Icke g-ortskommunen
är själv huvudman för gymnasieskolutbildningen. Skolorna får samma bidrag till
utrustning som skolorna på g-orterna och de har egen skolledning. Ett antal av
orterna har under 1970-talet även i en bemärkelse medgivits en Utvidgning av
sin yrkesinriktade utbildning, nämligen i form av övergång från specialkurser
till linjer.

Mol bakgrund av vad jag nu och i del tidigare anfört
föreslår jag följande riktlinjer för den ytterligare utökning av yrkesinriktad
utbildning på icke g-orter som nu är motiverad av del kraftiga trycket från de
stora ungdomskullarna.

En utökning av antalet platser på en i icke g-orlskommunen
redan inrättad studieväg bör kunna medges under samma förutsättningar och i
samma former som gäller när huvudmannen är en g-orlskommun.

Om utökningen avser en för icke g-ortskommunen ny
studieväg, bör följande gälla. Jag behandlar först studievägar, som inleds
redan i årskurs I eller motsvarande på linje eller specialkurs.

Om den önskade studievägen finns inom en utbildningssektor
som redan är representerad i kommunens gymnasieskola, bör länsskolnämnden inom
givna länsramar få besluta om kommunen skall få utöka den yrkesinriktade
utbildningen. En förutsättning är givetvis att beslutanderätten hade legat hos länsskolnämnden,
om det gällt platser för en g-orlskommun. Så är inte fallet i fråga om
nyetablering av lågfrekventa studievägar.

Prop.
1982/83:12 17

Om den önskade studievägen avser en annan utbUdningsseklor
eller är lågfrekvent, bör SÖ:s medgivande krävas för att kommunen skall få
anordna den.

Vissa
specialkurser förs inte till någon av de sex utbildningssektorerna. Om en sådan
specialkurs är lågfrekvent, bör SÖ:s medgivande krävas för. nyetablering.
Annars bör normalt länsskolnämnden kunna besluta inom given länsram.

I fråga om nyetablering av grenar och varianter sorn finns
endast i högre årskurser bör krävas medgivande av länsskolnämnden eUer, i fråga
om lågfrekventa grenar och varianter, av SÖ.

Dessa riktlinjer bör tillämpas för liden fr. o. m. den 1
juli 1983.

Jag vill för tydlighetens skull tillägga att mitt förslag
gäller primärkommunala utbildningar. I fråga om landstingskommunala
utbildningar finns ingen uppdelning i g-orter och icke g-orter. För de
utbildningar, som enligt skolförordningen får anordnas av landstingskommuner,
bör därför hittillsvarande regler gälla oförändrade.

Vid ett bifall till mitt förslag om ändrade riktlinjer för
gymnasieplaneringen på icke g-orter får försöksverksamheten med övergång från
yrkesinriktad specialkurs lill linje på icke g-ort en naturlig avslutning. Om
icke g-orter i fråga om lokalisering av yrkesinriktad utbildning skall
jämställas med g-orter och om beslul om lokalisering tas av länsskolnämnd eller
SÖ, finns inte längre någon grund för regeringen att i enskilda fall avgöra om
en icke g-ort skall ha yrkesinriktad specialkurs eller linje.

Jag vill framhålla vikten av en väl fungerande planermgsdialog
mellan den statliga skoladministrationen och berörda kommuner. SÖ:s sakkunskap
kompletterad med länsskolnämndernas och i vissa avseenden länsstyrelsernas och
länsarbetsnämndernas detaljkunskaper om länens struktur rörande bl. a.
arbetsmarknadsläge och utbildningsbehov bör kunna leda fram till efiektivare
rutiner vad gäller gymnasieskolans planering.

En sådan samlad regional bedömning kommer alt få en viktig
roll vid en decentraliserad gymnasieutbildning. Flera länsstyrelser, i bl.a.
Hallands och Södermanlands län, har tiUsammans med utbildningsansvariga organ
kartlagt utbildningsutbudet inom den egna regionen. Detta har f.ö. redan
framhållits av industriministern i regeringens proposition med program för
regional utveckling och resurshushållning (prop. 1981/82: 1|3). Härvidlag bör
också de regionala planeringsräden, i vi|ka även arbetsrnarknadens parter
ingår, kunna få en viktig roll.

I den prövning som skall göras måste också bedömas möjlighelerna
till insatser för elever med särskljda behov. Exempelvis kan möjligheten att
anordna hemspråksundervisning skifta me||an den större g-orten och den mindre
icke g-orten.

Prop. 1982/83:12 18

4 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

atl
godkänna de riktlinjer för utökning av yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan
på s. k. icke gymnasieorler som jag har förordat.

5 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har
lagt fram.

Prop.
1982/83:12 19

Bilaga
1

Gymnasieskolans
linjer — namn och namnförkortningar

Minst
treåriga linjer (teoretiska)

Ekonomisk linje E

Humanistisk
linje H

Naturvetenskaplig linje N

Samhällsvetenskaplig linje S

Teknisk
linje (fyraårig) T

Tvååriga teoretiska linjer

Ekonomisk linje Ek

Musiklinje Mu

Social linje So

Teknisk linje Te

Tvååriga yrkesinriktade linjer

Beklädnadsteknisk linje Be

Bygg- och anläggningsteknisk linje Ba

Distributions- och kontorslinje Dk

Drift- och underhållsteknisk linje

(försöksverksamhet) Du

El-teleteknisk linje Et

Fordonsleknisk linje Fo

Jordbrukslinje Jo

Konsumtionslinje Ko

Livsmedelsteknisk linje Li

Processteknisk linje Pr

Skogsbrukslinje Sb

Social servicelinje Ss

Trädgårdslinje Td

Träteknisk linje Tr

Verksladsteknisk linje Ve

Vårdlinje Vd

Bilaga
2

Icke gymnasieorter (icke g-orter) läsåret 1982/83

Län

Kommun

Gymnasieregion

Harfrqmsiälh om litökning av organisationen inför
läsåret 1982/83

C

Östhammar

Tierp

X

D

Flen

Eskilstuna

X

Oxelösund

Nyköping

X

E

Valdemarsvik Åtvidaberg

Norrköping Linköping

F

Sävsjö

Nässjö/Vetlanda

0

Alvesla Lessebo Markaryd

Växjö Växjö Ljungby

X

Tingsryd

Växjö

X

Uppvidinge

Nybro/Vijxjö

H

Borgholrn Emmaboda Högsby Mönsterås Mörbylånga

Kalmar

Nybro

Kalmar/Oskarshamri

Kalmar

Kalmar

1

Vimmerby

Hultsfred

X

L

"Tomelilla

Åstorp

Örkelljunga

Simrishamn

Klippan

Klippan

X

Östra Göinge

Kristianstad

X

0

Orust Strömstad

Stenungsund Uddevalla

P

Herrljunga Vårgärda

Alingsås Alingsås

R

Hjo

Tibro

Karlsborg

Tibro

■

Tidaholm

Falköping

X

Vara

Lidköping/Skara

X

S

Eda

Arvika

Grums

Karlstad

X

Hammarö

Karlstad

X

Munkfors

Hagfors

Storfors

Kristinehamn

Sunne

Torsby

X

Säfne

Åmål

X

Årjäng

Arvika

X

T

Degerfors

Karlskoga

Hällefors

Filipstad

X

Laxå

Hallsberg

U

Heby

Norberg

Surahammar

Sala

Fagersta

Hallstahammar

w

Leksand Malung

Borlänge

Mora

X

Orsa

Mora

X

Rättvik

Mora

X

Län

Kommun

Gymnasieregion

Har
framställt

om
utökning av

organisationen

inför
läsåret . ■ ■

1982/83

Smedjebacken

Ludvika

\

Vansbro

Borlänge

X
■ ' ■'

Älvdalen

Mora

X

H ofors

Sandviken

Z

Bräcke

Ånge/Östersund

■

Härjedalen (Sveg)

Östersund

X

Krokom

Strömsund/ Östersund

Ragunda

Sollefteå/Östersund

Åre

Östersund

AC

Norsjö

Lycksele/Skellefteå

Robertsfors

Skellefteå/Umeå

Storuman

Lycksele

Vännäs

Umeå

X

BD

Arvidsjaur

Piteå

X

Jokkmokk

Boden/Gällivare

Pajala

Haparanda/Kiruna

Älvsbyn

Piteå

Överkalix

Kalix

Övertomeå

Haparanda

X '

Prop. 1982/83:12 22

Innehåll

Sid.

1
INLEDNING .................................................... ... 2

2
FÖREDRAGANDENS ÖVERVÄGANDEN .................... .... 3

2.1
Behovet att sprida den
yrkesinriktade utbildningen 3

2.2
Gymnasieskolans dimensionering
i början av 1980-talet 3

2.3
Framställningar från
skolstyrelser och länsskolnämnder om dimensioneringen av gymnasieskolan ................................................................. 5

2.4
Utbildningen på icke g-orter ......................... .... 6

2.5
Ungdomsuppföljningen .................................. ... 7

2.6
Exempel på aktuella
framställningar om utökning av yrkesinriktad utbildning på icke g-orter 9

2.7
Planeringssystemet för
gymnasieskolan .......... .. 12

2.8
Ekonomiska överväganden ................ .............. 14

2.9
Sammanfattning av
övervägandena ............... .. 15

3 FÖRSLAG
OM MÖJLIGHETER TILL UTÖKNING AV YR

KESINRIKTAD UTBILDNING I GYMNASIESKOLAN PÅ

S.
K. ICKE GYMNASIEORTER .............................. .. 16

4
HEMSTÄLLAN ................................................. 18

5
BESLUT............................................................ .. 18

BILAGOR

1
Gymnasieskolans linjer - namn
och namnförkortningar 19

2
Icke gymnasieorter (icke g-orter)
läsåret 1982/83... 20

Norstedts Tryckeri, Stociiholm 1982