Prop. 1982/83:126

Prop.
1982/83:126

Regeringens proposition

1982/83:126

om
underrätternas sammansättning m.m.;

beslutad den 10 mars 1983.

Regeringen förelägger riksdagen vad som lagils upp i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag för den åtgärd och del
ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar OLOF PALME

OVE RAINER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i fråga om
tingsrätternas sammansättning som innebär att en tingsrätt vid huvudförhandling
i brottmål och familjerättsliga tvistemål skall vara domför med en lagfaren
domare och tre nämndemän i stället för som nu en lagfaren domare och fem
nämndemän. Den större sammansättningen skall dock enligt förslaget bibehållas
i mål om brott för vilket det inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i
två år.

Nämndemännen i tingsrätterna föreslås vidare få
individuell rösträtt efter mönster från vad som gäller i bl.a. hovrätterna.
Samma omröstningsregler föreslås gälla som f.n. tillämpas i hovrätterna.

De nuvarande reglerna om möjlighet att förstärka
tingsrätten med ytterligare en nämndeman och om rätlens domförhet vid förfall
bland nämndemännen föreslås anpassade till de nya sammansättningsreglerna.

Vidare föreslås för länsrätternas del att domförhetsreglerna
anpassas lill vad som föreslås i fråga om tingsrätterna. Det innebär bl.a. att
en länsrätt vid avgörande av ett mål normalt skall bestå av en lagfaren domare
och tre nämndemän.

1 propositionen tas vidare upp frågor om vem som skall
bestämma antalet nämndemän i de olika domstolarna, om polismans behörighet som
nämndeman i vissa fall samt om den övre åldersgränsen för nämndeman-nauppdrag. Åven
andra frågor om nämndemännens tjänstgöringsförhållanden berörs.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1983.

1 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 126

Prop.
1982/83:126

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken' dels att
29 kap. 7 § skall upphöra att gälla, dels atl 1 kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 4 a §,
4 kap. 5 och 14 § och 6 §§ samt 49 kap. 7 § skall ha nedan angivna lydelse.

i, 29 kap. 1,3,4

Nuvarande
lydelse

Förestagen
lydelse

Tingsrätt
är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare
må ej sitta i rätten.

I
brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Kan
huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, må dock två
lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.

En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna
domare. Flera än fyra lagfarna domare får inle sitta i rätlen.

I brottmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare
och tre nämndemän. I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år, skalt rätten dock bestå av en lagfaren domare och
fem nämndemän. Om del behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon
annan särskUd omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver vad som följer
av första eller andra meningen sitta i rätten.

Kan huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst
fyra veckor,/(år två lagfarna domare sitta i rätten förutom nämndemännen.

Om det inträffar förfaU bland nämndemänilen sedan huvudförhandlingen
här påbörjats, ärrätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän etter,
i mål som avses i andra stycket andra meningen, med en lagfaren domare och fyra
nämndemän.

Tingsrält är domför med en lagfaren domare när mål avgörs
utan huvudförhandling,

vid annan
handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid syn på stället, vid
sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form.

' Senaste lydelse av 29 kap. 7 § 1976:560. Senaste
lydelse 1982:1123.

Prop. 1982/83:126 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vid huvudförhandling och syn på stället i mål om brott för
vilket inte är stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högsl sex
månader, under fömtsättning att det inte finns anledning alt döma Ull annan
påföljd än böter.

4 § •

/ domsaga skola finnas nämnde- Regeringen etter den myndighet

män till det antal, som hovrätten som regeringen bestämmer
skatt

efter tingsrättens hörande bestäm- fastställa hur många nämndemän

mer. som skall finnas i varje domsaga.

I nämnd skola sitta fem nämndemän. Om det är påkaUat med
hänsyn lill målets omfattning eller annan särskild omständighet, må dock sex
sitta i nämnden. Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling
påbörjats, är rät len domför med fyra i nämnden.

Tingsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen
efter samråd med dem.

2 kap.

4a§''

I hovrätts domkrets skola för Regeringen eller den myndighet

hovrätten fmnas nämndemän tiU som regeringen bestämmer
skatt

det antal, som föreskrives av rege- fastställa hur många nämndemän

ringen. som skalt finnas i hovrättens dom-

krets för tjänstgöring i hovrälten.

Hovrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen
efter samråd med dem.

4 kap. 5§- Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kommun, fördelar tingsrätten
antalet nämndemän mellan kommunerna i förhållande till deras folkmängd, varvid
iaktlages att varje kommun skall utse ett jämnt antal nämndemän.

Regeringen fastställer för varje Regeringen etter den myndighet

län inom hovrätts domkrets eller, som regeringen bestämmer
skatt

om del av län ingår i hovrätts dom- för varje län inom hovrätts dom

krets, för sådan del det antal nämn- krets eller, om del av län ingår i

demän i hovrätt som skall utses. hovrätts
domkrets, för sådan del

fastställa det antal nämndemän i hovrätt som skall utses.

Vart tredje år väljes halva antalet nämndemän inom
domkretsen. Då nämndeman skall väljas, skall rätten göra anmälan därom till den
som har att föranstalta om valet.

' Senaste lydelse 1975:1288.

■* Paragrafen införd genom 1976:560.

' Senaste lydelse 1976:560.

Nuvarande
Ivdelse

Förestagen
lydelse

14 §

Vet domare omständighet föreligga, som kan antagas utgöra
jäv mot honom, vare han skyldig atl självmant giva det till känna.

Vill part göra jäv mol domare, skall han framställa
invändning därom, då han första gången för talan i målet, sedan han erhöll
kännedom om att domaren sitter i rätten eller eljest lager befattning med målet
eller, om den omständighet, vara jävet grundas, då ej var känd för parten,
sedan han erhöll sådan kännedom. Underiåter parten det, vare hans rätt att
framställa invändningen förfallen.

Fråga
om jäv mot domare i lägre rätt må ej upptagas i högre rätt, med mindre jävet i
den högre rätten göres av part, som enligt vad i andra stycket stadgats är
berättigad därtill, eller talan föres mol beslut, varigenom jävet ogillats. EJ
må fråga om Jäv mot särskild ledamot av nämnd väckas i högre rätt.

Fråga om
jäv mot domare i lägre rätt får inte upptagas i högre rätt, med mindre jävet i
den högre rätlen görs av part, som enligt vad i andra stycket stadgats är
berättigad därtill, eller överklagande sker av beslut, varigenom jävet
ogillats.

29 kap. 1§*>

Om det
vid överläggning till dom eller beslut/ra w/örj skiljaktiga meningar, skall
omröstning ske.

Yppas vid överiäggning till dom eller beslul skiljaktiga
meningar, skall omröstning ske.

/ tingsrätt skaU, om nämnd har säte i rätlen först
ordföranden och, om ytterligare en lagfaren domare sitter i rätten, sedan denne
säga sin mening. Ordföranden inhämte därefter nämndens mening.

Vid
omröstningen skall den yngste i rätten först yttra sig. Därefter skall
ledamöterna yttra sig allt eftersom de har säte i rätten. Om målet har beretts
av en viss ledamot, skaU denne först säga sin mening. Om nämndemän ingår i
rätlen, skaU dessa säga sin mening

5(5/.

Var och en skall ange de skäl han grundar sin mening på.

Vid omröstning i annat fall skall den yngste i rätten
först yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har
målet beretts av viss ledamot, säge han försl sin mening. / hovrätt skall dock,
om nämndemän ingå i rätten, dessa sist säga sin mening.

Envar angive de skäl, vara han grundar sin mening.

' Senaste lydelse 1976:560.

Prop. 1982/83:126

Nuvarande lydelse

Förestagen lydelse

Yppas i tingsrätt, då rätten består av en lagfaren domare
och nämnd, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra etter, då i
nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle
nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Yppas,
då tingsrätten beslår av två lagfarna domare och nämnd, annan mening än sådan
som omfattas av de lagfarna domarna och förena sig, när sex sitta i nämnden,
minst fem och eljest minst fyra nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens
mening. I annat falt gälle den mening som omfattas av de lagfarna domarna.
Förena sig dessa ej om en mening, gälle av deras meningar den som biträdes av
de fiesta av nämndemännen eller, om Uka många biträda vardera meningen, den
som är lindrigast; kan ej någon mening anses som lindrigare, gälle
ordförandens. Om det erfordras, sker i fall som nu avses fortsatt omröstning
inom nämnden för att utröna hur många som biträda vardera meningen.

Vid omröstning ;' annat fall gälle den mening, som
omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften
av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild
omröstning, huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstillsyn eller skyddsfillsyn
jämte fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ådömas eller förordnande meddelas
om överlämnande till särskild vård, så ock eljest, då ej någon mening kan
anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av rösterna
och bland dem ordförandens.

Vid omröstning skaU den mening gäUa som omfattas av mer än
hälften av ledamöterna. Om någon mening har erhållit hälften av rösterna och
denna år den lindrigaste, skaU den meningen gälla. Vid särskild omröstning humvida
rätten skaU meddela villkorlig dom eller döma tiU skyddstillsyn eller
skyddstillsyn jämte fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller meddela
förordnande om överlämnande till särskild vård skaU dock den mening gälla som
har erhållit hälften av rösterna, bland dem ordförandens. Detsamma gäller även
i andra fatt när inte någon mening kan anses som lindrigare.

■'Senaste lydelse 1981:214.

Prop.
1982/83:126

Nuvarande lydelse

Förestagen lydelse

Yppas vid
omröstning, som avses i 3 § tredje stycket, flera än två meningar, utan att
någon skall gälla, skola de röster, som äro ogynnsammast för den tilltalade,
sammanläggas med de för honom därnäst minst förmånliga och, om det erfordras,
sammanläggningen fortsättas efter samma grund, fill dess någon mening skall
gälla; kan ej någon mening anses som ogynnsammare för den filltalade, gälle den
mening, för vilken rösterna äro fiera än för annan, eller, omför flera meningar
rösterna äro lika många, den som biträtts av den främste bland dem, som röstat
för någon av dessa meningar.

Om det vid
omröstning enUgt 3 § framförs flera än två meningar utan att någon skall gälla,
skaU de röster som är ogynnsammast för den tilltalade läggas samman med de röster
som är därnäst minst förmånliga för honom. Om det behövs skall sammanläggningen
fortsättas efter samma grund till dess någon mening skall gälla. Om inte någon
mening kan anses som ogynnsammare för den fiUtalade, skaU den mening gälla som
har fått fiest röster eller, om det ftnns flera meningar som har fått lika
många röster, den mening som biträtts av den främste bland dem som röstat för
någon av dessa meningar.

Beträffande
omröstning i fråga, som hör fill rättegången och ej avser ansvar eller som rör
enskilt anspråk, så ock i fråga enligt 5 § eller om rättegångskostnad, gälle
vad i 16 kap. är stadgat; angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28
kap., äge dock vad i detta kapitel/öre5/criv5 om omröstning i fråga om ansvar
motsvarande tillämpning. Föres i brottmål talan om enskilt anspråk, vare
rättens avgörande i ansvarsfrågan bindande vid prövningen av det enskilda anspråket.
Har nämnd säte i rätten, skall även vid tillämpning av reglerna i 16 kap.
gälla vad i 1 § andra stycket och 3 § första och andra styckena i delta kapUel
år stadgat.

Beträffande
omröstning i frågor som hör fill rättegången och inte avser ansvar eller som
rör enskilt anspråk samt i frågor enligt 5 § eller om rättegångskostnad gäller
vad som föreskrivs i 16 kap. Beträffande häktning eller åtgärd som avses i
25-28 kap. tillämpas dock bestämmelserna i detta kapitel om omröstning i
fråga om ansvar. Om det i brottmål förs talan om enskilt anspråk, skall
rättens avgörande i ansvarsfrågan vara bindande vid prövningen av det enskilda
anspråket.

* Senaste lydelse 1976:560. « Senaste lydelse 1975:1288.

Prop.
1982/83:126

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Har
underrätt förklarat domare jävig eUer ogillat Jäv mot särskild ledamot av nämnd
eller bifallit begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål, skall w(W
underrättens beslut/ör/j//va.

Har
underrätt förklarat en domare jävig eller bifallit en begäran om rättshjälp ål
misstänkt i brottmål, skall underrättens beslut 5/å/«ir.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre
bestämmelser gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före
ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till
sådana huvudförhandlingar.

2 Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom
föreskrivs att 15 kap. 29, 30 och 30 a §§ giftermålsbalken' skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

I
äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål rörande bodelning och mål om underhåll som
avses i denna balk skall underrätt vid handläggning, som enligt vad eljest är
föreskrivet skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, bestå av en lagfaren
domare och nämnd. Vad nu sagts gäller även annat mål som handlägges i samma
rättegång.

I
äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål rörande bodelning och mål om underhåll som
avses i denna balk skall underrätt vid handläggning, som enligt vad eljest är
föreskrivet skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän. Vad nu sagts gäller även annat mål som handläggs i
samma rättegång.

Om det
behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet,
får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det
inträffar förfall bland nämndemännen sedan hitvudför-handUng har påbörjats, är
rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

'" Senaste lydelse 1979:242. ' Balken omtryckt
1978:854.

Prop. 1982/83:126

Nuvarande lydelse

Förestagen lydelse

När
nämndemän skatt ingå i tingsrätten skall följande avvikelser gälla från vad
som annars år föreskrivet om överläggning och omröstning! tvistemål.

Har nämnd säte i underrätt skola i nämnden sitta nämndemän
tiU det antal som föreskrives i 1 kap.'4 § andra stycket rättegångsbalken. I
sådant fall skola vidare följande avvikelser gälla från vad som eljest är
föreskrivet om överläggning och omröstning i tvistemål.

Ordföranden
skall vid överläggningen framställa saken och vad lag stadgar därom.

Vid omröstning skall ordföranden först säga sin mening
och därefter inhämta nämndens.

Yppas
annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra etter, då i nämnden äro
endasi fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gäUer nämndens mening.
I annat falt gäller ordförandens mening.

Har
nämnden bestämt rätlens avgörande, svarar för delta envar nämndeman, som med
sin röst bidragit därtill.

Vid
omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin mening.

Vid
huvudförhandling i mål som avses i 29 § är hovrätt domför med tre lagfarna
domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän/o
ej sitta i rätten. Har målet i undertätten avgjorts utan nämnd, år dock hovrätten
domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första
stycket rättegångsbalken.

Deltaga
nämndemän enligl första stycket i målels avgörande, skall vid överläggningen
ordföranden eller, om målet beretts av annan lagfaren domare, denne
framställa saken och vad lag stadgar därom. Vid omröstning skall gälla vad som
är föreskrivet angående omröstning i tvistemål. Nämndemännen skota dock säga
sin mening sist.

Vid
huvudförhandling i mål som avses i 29 § är hovrätt domför med tre lagfarna
domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän /år
(/?/e sitta i rätten. Om målet i underrätten har avgjorts utan nämndemän, år
dock hovrätten domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2
kap. 4 § första stycket rättegångsbalken.

Om
nämndemän deltar enligt första stycket i målets avgörande, skall vid
överläggningen ordföranden eller, om målet har beretts av en annan lagfaren
domare, denne framställa saken och vad lag stadgar därom. Vid omröstning skall
gälla vad som är föreskrivet om omröstning i tvistemål. Nämndemännen skaU
dock säga sin mening sist.

Prop. 1982/83:126 9

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre
bestämmelser gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före
ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till
sådana huvud-, förhandlingar.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs att 13, 17 och 20 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

I
kammarrätts domkrets skall/ör kammarrätten finnas nämndemän /;// det antal, som
föreskrives av regeringen. Regeringen fastställer för varje län inom
domkretsen det anlal nämndemän som skall utses. Kammarrätten fördelar
tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Regeringen
etter den myndighet som regeringen bestämmer skall faststäUa hur många
nämndemän som skall finnas i kammarrättens domkrets för tjänstgöring i kammarrätten.
Regeringen eller myndigheten skatt vidare för varje län inom domkretsen/(25r5fä//fl
det antal nämndemän som skall utses. Kammarrätten fördelar tjänstgöringen
mellan nämndemännen efter samråd med dem.

17 §

Länsrätt
är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän om inte annat följer av
18 §. Fler än fyra nämndemän får inte sitta i rätten.

Länsrätt är domför med en lagfaren domare och tre
nämndemän, om inte annat följer av 18 §.

Om det behövs med hänsyn till målels omfattning etter
någon annan särskUd omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan handläggningen
har påbörjats, är rätten domför med Ivå nämndemän.

Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering
finns, förutom i 18 §, bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).

Regeringen bestämmer hur Regeririgen etter den myndighet

många
nämndemän som skall fin- som regeringen bestämmer skalt

nas i
varje län för tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen
mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Lagen
omtryckt 1981:1323.

fastställa hur många nämndemän som skall finnas i varje
län för tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen mellan
nämndemännen efter samråd med dem.

Nuvarande
Ivdelse

Förestagen
lydelse

20 §

Valbar
till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd
i länet och inte har fyllt sjuttio år.

Tjänsteman
vid allmän förvaltningsdomstol, länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande
myndighet, länstäkare, biträdande länsläkare, lagfaren domare, åklagare eller
advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta får
inte vara nämndeman.

Tjänsteman
vid allmän förvaltningsdomstol, länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande
myndighet, lagfaren domare, åklagare, polisman eller advokat eller annan som
har Ull yrke att föra andras talan inför rätta får inte vara nämndeman.

Nämndeman i länsräu får inte samtidigt vara nämndeman i kammartätt.

Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt
hinder är inte skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått
som nämndeman är inte skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efter sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre beslämmelser
gäller alltjämt när den handläggning i vilken nämndemän skall delta har påböijats
. före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning
till handläggningen.

4 Förslag till

Lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

Härigenom
föreskrivs att 21 kap. 8 § fastighetslaxeringslagen (1979:1152)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Förestagen
lyddse

Vid
prövning av mål om fastighetstaxering består länsrätten av en lagfaren domare,
värderingstekniska ledamöter samt nämndemän som särskilt utsetts för att
deltaga vid behandlingen av sådana mål.

Vid prövning
av mål om fastighetstaxering består länsrätten av en lagfaren domare, en
värderingsteknisk ledamot samt ?vå nämndemän som särskilt utsetts för att
detta vid behandlingen av sådana mål. Vad nu sagts gäller ej, om annat följer
av 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Senaste lydelse 1981:280.

Prop. 1982/83:126

Nuvarande lydelse

Rätten är domför med en lagfaren domare och tre andra
ledamöter, varav minst en värderingsteknisk ledamot och minst två nämndemän,
om inte annat följer av 18 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar. Fler än fyra ledamöter, utöver den lagfarne domaren,
får inte tjänstgöra i rätten.

11

Föreslagen lydelse

Om det behövs med hänsyn tiU målets omfattning eller någon
annan särskild omständighet, får ytterligare antingen en värderings- teknisk
ledamot eller en nämndeman ingå i rätten.

Inträffar
sedan handläggningen påbörjats förfall för en värderingsteknisk ledamot eller
för en eller två av nämndemännen, är rätten ändå domför, om minst en värderingsteknisk
ledamot och minst en nämndeman fortfarande ingår i rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre
bestämmelser gäller alltjämt när den handläggning i vilken nämndemän skall
delta har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och
omröstningar i anslutning till handläggningen.

5 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1918:523)

Härigenom
föreskrivs aU 11 kap. 12 § vaUenlagen (1918:523) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Förestagen
lydelse

11 kap. 12 §'

Vid
omröstning skatt försl vattenrättsdomaren säga sin mening, därefter de
tekniska ledamöterna och sist nämndemännen.

Yppas vid överläggning i vattendomstol skiljaktiga
meningar, vare lag som i rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där
allenast lagfarna ledamöter hava säte i rätten. Vid omröstning säge vattenrättsdomaren
sin mening/ör5f, därefter de tekniska ledamöterna och sist nämndemännen.

Denna lag träder i kraft den I juli 1983.

Senaste lydelse 1971:531.

Prop.
1982/83:126 12

6
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden

Härigenom
föreskrivs att i 6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden' ordet
"nämnd" skall bytas ut mot "nämndemän".

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre bestämmelser gäller alltjämt när den
handläggning i vilken nämndemän skall delta har påbörjats före ikraftträdandet
samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till handläggningen.

7
Förslag till

Lag
om ändring i miUtära rättegångslagen (1948:472)

Härigenom
föreskrivs att i 51 och 52 §§ militära rättegångslagen (1948:472)' ordet
"nämnd" skall bytas ut mot "nämndemän".

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1983.

8
Förslag till

Lag
om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs att i 38 kap. 6 § brottsbalken' ordet "nämnd' skall bytas ut
mot "nämndemän".

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1983.

9
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom
föreskrivs att 10 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

10
§

Förekommer
i mål mot den som Om det i mål mot den som inte

ej fyllt tjugoett år
anledning att har fyllt tjugoett år finns anledning döma till annan påföljd
än böter, att döma till annan påföljd än böter.

'
Senaste lydelse 1981:459.

' Senaste lydelse av 51 §
1973:19 och av 52 § 1969:262.

'
Senaste lydelse 1981:211.

Prop. 1982/83:126

Nuvarande lydelse

böra för tjänstgöring i nämnd företrädesvis anlitas
nämndemän med insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av ungdom.

13

Föreslagen lydelse

bör för tjänstgöring i tingsrätt företrädesvis anlitas
nämndemän med insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av ungdom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i
fastighetsmål

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1969:246) om
domstolar i fastighetsmål' skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

12 §

Vid omröstning skall först ordföranden säga sin mening,
därefter den andre lagfarne ledamoten, så den tekniske ledamoten och sist
nämndemännen.

Nuvarande lydelse

Yppas vid överläggning skiljaktiga meningar, tUlämpas
rättegångsbalkens regler om omröstning i domstol med endast lagfarna ledamöter.
Vid omröstning skall först ordföranden säga sin mening, därefter den andre lagfarne
ledamoten, så den tekniske ledamoten och sist nämndemännen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983,

11 Förslag till

Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att i 17 § bötesverkställighetslagen
(1979:189)' ordet "nämnd" skall bytas ut mot "nämndemän".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

Lagen omtryckt 1974:1064. Lydelse enligt prop. 1982/83:93.

Prop.
1982/83:126 14

12
Förslag till

Lag
om ändring i vattenlagen (1983:000)

Härigenom
föreskrivs att 13 kap. 10 § vattenlagen (1983:000) skall ha nedan angivna
lydelse.

Lydelse
enligt prop. 1981182:130 Föreslagen lydelse

13
kap. 10 §

Om
det vid överläggningar i vat- Vid omröstning skall först ordfö-

tendomstolen förekommer skiljakti-
randen säga sin mening, därefter de ga meningar, gäUer rättegångsbal-
tekniska ledamöterna och sist kens bestämmelser om omröstning
nämndemännen. / domstol med endast lagfarna ledamöter. Vid omröstningen skall
först ordföranden säga sin mening, därefter de tekniska ledamöterna och sist
nämndemännen.

Prop. 1982/83:126 15

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-02-17

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Rainer, Boström, Bodström,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande:
statsrådet Rainer

Lagrådsremiss
om underrätternas sammansättning m.m.

1
Inledning

I
samband med domstolarnas anslagsframställningar för budgetåret 1981/82 togs bl.a.
upp frågan om sammansättningsreglerna för tingsrätter och länsrätter. Inom
justitiedepartementet upprättades därefter promemorian (Ds Ju 1981:18)
Underrätternas sammansättning, vari föreslogs bl.a. en sänkning av antalet
nämndemän i tingsrätterna från fem till tre. De lagtextförslag som upptogs i
den nämnda promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 1.

Promemorian
har remissbehandlats. Yttranden har avgetls av juslitiekanslern (JK),
riksåklagaren (RÅ), domstolsverket (DV), hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för Nedre Norriand, Stockholms tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Malmö
tingsrätt, Ystads tingsräll, Göleborgs Ungsrätt, Härnösands tingsrätt, Luleå
tingsrätt, kammarrätten i Sundsvall, länsrätten i Stockholms län, länsrätten i
Malmöhus län, länsrätten i Göteborgs och Bohus län, länsrätten i Västernorrlands
län, länsrätten i Örebro län, räUegångsulredningen (1977:06), Sveriges
domareförbund, Sveriges advokatsamfund. Nämndemännens riksförbund. Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO) och
Centralorganisationen SACO/SR. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats
inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr
528-83).

Promemorians
förslag om nya sammansältningsregler för tingsrätterna och länsrätterna har ännu
inte lett till lagstiftning. Frågan har emellertid aktualiserats pä nytt i 1983
års budgetproposition (prop. 1982/83:100 bil. 4 s. 78). I enlighet med vad som
förutskickades i propositionen avser jag nu an ta upp bl.a. den frågan.

Prop.
1982/83:126 16

2 Allmän motivering

2.1 Frågor om fingsrätternas domförhet

2.1.1 Utgångspunkter

En tingsrätt är i brottmål domför med en lagfaren domare
och nämnd. I mål om brott av lindrigare natur får dock en lagfaren domare döma
ensam. Nämnd deltar också vid handläggningen av tvistemål rörande vissa familjerättsliga
förhållanden. Nämnden består i samtliga fall normalt av fem nämndemän.

Det är i dagens statsfinansiella situation nödvändigt att
ta till vara alla möjligheter att rationalisera och effektivisera domstolarnas
verksamhet. Samtidigt får besparingarna självfallet inte ske på det sättet att
verksamhetens ändamål - att komma fram till avgöranden som uppfyller höga krav
på rättssäkerhet och snabbhet - sätts i fara. Jag vill i det sammanhanget
erinra om att målulvecklingen under de senaste åren varit sådan att några
nämnvärda personalinskränkningar när det gäller yrkesdomarna i tingsrätterna
inte f.n. synes möjliga.

Mot bakgrund av del sagda avser jag nu att ta upp frågan
om sådana ändringar i domförhetsreglerna för tingsrätterna att dessa kan döma
med ett färte antal nämndemän än nu.

2.1.2 Gällande ordning

Som nämnts är en tingsrätt i brottmål domför med en
lagfaren domare och nämnd (1 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken, RB). Om
huvudförhandling i målet kan beräknas pågå mer än fyra veckor får dock två
lagfarna domare sitta i rätten jämte nämnden. I nämnden sitter fem nämndemän.
Sex nämndemän får delta om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller
annan särskild omständighet. Om det inträffar förfall för någon nämndeman sedan
huvudförhandlingen har inletts är rätlen domför med fyra i nämnden (1 kap. 4 § RB).
Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är stadgat strängare
straffan böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför med en
lagfaren domare ensam, under förutsättning att det inte finns anledning att
döma till annan påföljd än böter (1 kap. 3 § tredje stycket RB).

Vid huvudförhandling i tvistemål består tingsrätten av tre
eller högst fyra lagfarna domare (1 kap. 3 § RB), I mål om mindre värden är
rätten dock alltid domför med en lagfaren domare. Vid huvudförhandling i vissa
familjerättsliga mål skall rätten bestå av en lagfaren domare och nämnd. De mål
som avses är äktenskapsmål och vidare mål om boskillnad, bodelning, familjerättsligt
underhåll, faderskap, vårdnad, umgängesrätt samt omyndighetsförklaring och
hävande av sådan förklaring. 1 fråga om antalet nämndemän gäller samma regler
som vid huvudförhandling i brottmål (15 kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken samt
20 kap. 1 § föräldrabalken).

Prop. 1982/83:126 17

Vid förhandling i vissa domstolsärenden, i huvudsak tvistiga
ärenden som skall prövas enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken, skall
tingsrätten ha samma sammansättning som i familjerättsliga tvistemål.

I fråga om omröstning i tingsrätt finns regler för
brottmål i 29 kap. RB. Vid meningsskiljaktighet mellan nämnden och ordföranden
gäller nämndens mening om minst fyra nämndemän eller, när endast fyra
nämndemän sitter i rätten, minst tre är av samma mening om både domskälen och
domslutet. I annat fall gäller ordförandens mening. Särskilda omröstningsregler
finns för det fallet att två lagfarna domare ingår i rätten (3 §). De
omröstningsregler som gäller tvistemål och ärenden när nämnd deltar i
avgörandet motsvarar brollmålsreglerna.

Nuvarande domförhetsregler infördes i samband med
tingsrättsreformen år 1971. Tidigare bestod nämnden av minst sju och högst nio
nämndemän.

1 mål
om brott för vilket inte var stadgat svårare straffan fängelse ett år var

dock rätten domför med tre i nämnden.

Nämndemännen
i tingsrätt bmkar sägas ha kollektiv rösträtt. Denna benämning avspeglar dock
numera knappast omröstningsreglernas faktiska innehåll. Längre tillbaka var
nämndens kollektiva egenskaper mera framträdande. Det krävdes då i princip att
nämnden var enig för att den lagfarne domaren skulle kunna överröstas. Den
utformning av den kollektiva rösträtten som gäller i dag för nämnden i
tingsrätt skiljer sig till sin verkliga innebörd oftast inte från individuell
rösträtt. I det praktiskt sett mest betydelsefulla fallet med två meningar som
står mot varandra innebär omröstningsbestämmelserna i sak detsamma som om
individuell rösträtt hade gällt med utslagsröst för ordföranden.

Individuell rösträtt för nämndemän är numera det vanliga i
andra domstolar än tingsrätter. Så har t.ex. nämndemännen i hovrätt,
kammarrätt och länsrätt individuell rösträtt. Detsamma gäller då tingsrätten
dömer i egenskap av fastighetsdomstol eller vattendomstol. Beteckningen nämnd
har inte brukat användas på en grupp av nämndemän med individuell rösträtt.

2.1.3 Antalet nämndemän vid huvudförhandling

Departementsförslaget: En tingsrätt skall normalt vara domför
med en lagfaren domare och tre nämndemän i stället för som nu en lagfaren
domare och fem nämndemän. Den hittillsvarande domförhetsregeln behälls dock i
mål om brott för vilket inte är stadgal lindrigare straff än fängelse i två år.

Promemorieförslaget: En tingsrätt skall alltid vara domför
med en lagfaren domare och tre nämndemän i de fall där rätten f.n. är domför
med en lagfaren domare och fem nämndemän (promemorian s. 5-11).

Remissinstanserna: En knapp majoritet avstyrker promemorieförslagel.
Flera tillstyrker en minskning till tre nämndemän. Ett par remissinslanser
förordar fyra nämndemän.

2 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 126

Prop. 1982/83:126 18

Skäl för departementsförslaget: Lekmannamedverkan vid de
svenska underrätterna har uråldriga traditioner. Även om skälen för denna
medverkan skiftat under årens lopp, råder det även i våra dagar en bred
enighet om att den är av stort värde från flera synpunkter. Först och främst
utgör lekmannainflylandel en garanti för att domstolarnas avgöranden ligger i
linje med allmänna rättsuppfattningar i samhället. Särskilt gäller detta i
bedömningsfrågor, t.ex. angäende påföljdsval eller bevisvärdering. Lekmännens
medverkan bidrar därigenom till atl medborgarnas förtroende för rättskipningen
upprätthålls. Vidare tillgodoser lekmännen medborgarnas intresse av insyn i
domstolarnas verksamhet. På det sättet vidmakthålls tilltron till denna
verksamhet på ett mer allmänt plan.

Samfidigt som det är väsentligt att de positiva effekterna
av nämnde-mannamedverkan får full genomslagskraft även framgent, kräver en
rationell användning av rättsväsendets resurser att inte fler nämndemän deltar
i handläggningen av ett enskilt mål än som är mofiverat för aU tillgodose
behoven av insyn i domstolarnas verksamhet och inflytande på rättens avgörande.

Frågan är dä hur mänga nämndemän som behöver ingå i rätten
för att en lekmannamedverkan skall fylla dessa funkfioner. När det först gäller
insynen i rättskipningen kan jag instämma i vad som sägs i promemorian om att
behovet av sådan insyn måste anses tillgodosett med bara ett par lekmän, en
uppfattning som knappast motsagts under remissbehandlingen och som stöds av
erfarenheter från andra verksamhetsområden, t.ex. hyresnämnderna.

Det är naturligtvis svårare att ge ett entydigt och
generellt svar pä frägan hur många nämndemän som mäste ingå i rätten för atl
dess avgöranden i tillräcklig grad skall ge uttryck för allmänna medborgerliga
värderingar. I stor utsträckning måste man i denna del röra sig med schabloner,
eftersom det faktiska behovet av lekmannamedverkan i praktiken kan variera från
mål till mål, bl.a. med hänsyn till vilken typ av frågor som skall prövas i det
enskilda målet.

Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att
det vid de allmänna domstolarna - bortseU från något enstaka undantagsfall -
inte ställs upp något krav på att en nämndeman skall vara sakkunnig pä det
område som målet rör. Tvärtom är det karakteristiskt för systemet atl
nämndemännen skall vara just lekmän. Vad som krävs av en nämndeman är alltså
att han eller hon med hänsyn till sitt omdöme och sin livserfarenhet är lämpad
att tjänstgöra som meddomare.

En invändning som vid remissbehandlingen av promemorian
riktats mot en sammansättning med endast tre nämndemän är att den inte
tillräckligt garanterar att olika uppfattningar i samhället blir representerade
i rätten. Man torde därvid syfta på spridningen av såväl nämndemännens rent
politiska åsikter som deras personliga värderingar i övrigt.

Med anledning av detta vill jag först och främst
konstatera att det

Prop. 1982/83:126 19

givetvis
inte är förenligt med nämndemannens roll som domare att lägga partipolifiska
aspekter på ett mål, att alltså rösta för en viss utgång i målet därför att den
kan tänkas ligga i linje med de åsikter som omfattas av det politiska parti han
eller hon tillhör. Nämndemännen skall göra en självständig bedömning, där
endast rättsliga aspekter får beaktas. Det kan aldrig bli fråga om att
nämndemännen får låta sig bindas av annat än de ramar lagen drar upp. Det
skulle ulan tvivel vara förödande för domstolarnas anseende och i strid mot
deras grundlagsenliga självständighet om domarna lät sig påverkas av sådana
faktorer som t.ex. den åsikt ett politiskt parti företräder i en viss fräga
(jfr 11 kap. 2 § regeringsformen).

Redan
av detta följer att det aldrig kan bli tal om att låta politiska majoritetsförhållanden
o.d. bestämma sammansättningen i etl visst mål. Att nämndemännen inte uppträder
som representanter för ett visst parti betyder också att det inte kan
framställas några krav på "partirepresenta-Uon" i ett enskilt mål, t.ex.
att nämndemän från varje riksdagsparti skall delta i ett uppmärksammat mål. Jag
vill för tydlighetens skull framhålla att detta är innebörden även av gällande
ordning.

Men
även om nämndemännen i sin verksamhet skall bortse från partipolitiska aspekter
och i princip låta sig styras enbart av de rättsregler som samhället ställt
upp, finns det naturligtvis i många - kanske de flesta -mål ett utrymme för
nämndemannens personliga erfarenheter och värderingar. Det är i själva verket
genom att ge uttryck för dessa som nämndemannen kan göra en av sina viktigaste
insatser i rätten. Man kan emellertid aldrig komma sä långt som till att
nämndemännen i varje enskilt mål skall representera något slags genomsnitt av
de s.k. allmänna medborgerliga värderingar som är av betydelse för det målet.
Det är inte heller så att nämndemannakåren utgör nägot tvärsnitt av Sveriges
befolkning. Vilka värderingar som blir representerade i domstolen i ett visst
mål kan därför variera redan med nu gällande regler.

Jag
vill med det anförda givetvis inte ha sagt atl del är olämpligt-att tingsrätterna
vid indelningen av nämndemännen Ull tjänstgöring verkar för en spridning med
hänsyn till politiskt hemvisl eller till ålder, kön och yrkesverksamhet. Man
lägger vid många tingsrätter ned ett betydande arbete på detta och jag vill
understryka att en sådan fördelning kan ha ett stort värde. Jag menar
emellertid att någon avgörande försämring av åsiktsspridningen bland
tingsrättens ledamöter inte äger rum med en måttlig inskränkning av antalet
nämndemän och att det inte heller för att nämnden skall fylla sin funktion är
nödvändigt att i det enskilda målet få fill stånd en från partipoliUsk synpunkt
representafiv sammansättning.

Vid
remissbehandlingen av promemorian har det från några håll uttryckts oro för
att en sammansättning med tre nämndemän skulle medföra risk för att personligt
tyckande får alltför stort utrymme i ett mäl. Att en nämndeman i sitt dömande
låter sig påverkas av rättsligt irrelevanta faktorer kan naturligtvis inträffa
redan med gällande regler. Erfarenheterna talar

Prop. 1982/83:126 20

emellertid för att detta är ovanligt. Jag vill i det
sammanhanget understryka att del enligt lag ankommer pä den lagfarne domaren atl
för nämndemännen presentera de sakliga och rättsliga förutsättningarna för
rättens avgörande i varje enskilt mål (30 kap. 7 § första stycket RB och 15
kap. 30 § andra stycket giftermålsbalken).

Av det sagda framgår att man även med nu gällande domförhetsregler
i slor utsträckning är hänvisad till den enskilde nämndemannens personliga
egenskaper och till samspelet mellan yrkesdomaren och lekmännen när det gäller
möjligheterna atl komma fram till ett riktigt och rimligt avgörande i etl mål.
Alt nämndemännen i vårt land allmänt är väl kvalificerade för sitt uppdrag
torde det också råda en bred enighet om.

En jämkning av domförhetstalet för nämndemän kan i någon
mån bidra lill en mer allsidig rekrytering av nämndemän, om den leder till att
varje nämndeman inte behöver tjänstgöra så ofta som nu.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt kan jag för min del
inte finna att det skulle bli någon försämring av tingsrätternas möjligheter
att komma fram till en sakligt riktig dom, om mari i normalfallen minskar
antalet nämndemän från fem till tre. Jag vill i sammanhanget erinra om att
länsrätterna är domföra med en lagfaren domare och tre nämndemän.
Erfarenheterna därifrån talar inte för att ett sådant antal är för litet för
att rättens avgöranden skall fylla befogade krav på rättssäkerhet.

Vidare vill jag i detta sammanhang peka på atl de allmänna
underrätterna enligt de regler som gällde före den s.k. underrättsreformen år
1971 var domföra med en lagfaren domare och tre nämndemän i mål om brott för
vilket det inte var stadgat svårare straff än fängelse ;tt år. Det finns enligt
vad jag känner till inga belägg från denna tid för att tre nämndemän i brottmål
av normal beskaffenhet skulle vara ett otillräckligt antal. Tvärtom är det på
såväl domar- som nämndemannahåll en vanlig uppfattning att detta var en både
bland parter och domstolsledamöler uppskattad sammansättning som gagnade en
informell och odramatisk handläggning av mål om mindre allvarlig brottslighet.

Jag har alltså kommit fram till alt tre nämndemän normalt
sett räcker för att bevaka de intressen som lekmannamedverkan avser att
tillgodose. Det finns emellertid en grupp mål där man med visst fog kan göra
gällande att avgörandet bör träffas av ett större antal personer, nämligen mäl
om mycket grova brott. I sädana mål uppkommer oftare än annars grannlaga
bevisvärderingsfrågor. Vidare måste rätten göra svåra avvägningar när det
gäller påföljden. Eftersom del normalt gäller långvariga fängelsestraff, är
rättens bedömningar av synnerligen stor belydelse för den tilltalade. I dessa
mål talar enligt min mening övervägande skäl för att nuvarande domförhetsregler
i.princip behålls.

Det finns alltså skäl som talar för en ordning som i viss
mån kan sägas innebära en återgång till ett äldre system med olika domförhetsregler
beroende på målets beskaffenhet. 1 promemorian avvisas tanken på en

Prop. 1982/83:126 21

sådan
ordning, huvudsakligen med hänvisning till organisatoriska problem och risk för
rättegångsfel. Denna bedömning delas i allmänhet av remissinstanserna.

Om
ett differentierat nämndsystem skall införas på nytt, måste man söka åstadkomma
en sådan avgränsning av området för den större sammansättningen att man
undviker de nackdelar som har redovisats i promemorian. Detta kan enligt min
mening åstadkommas med en ordning.där den större sammansättningen förbehålls de
grövsta brottmålen. Som jag tidigare nämnt är det i dessa mål som behovet av
flera personers medverkan i rätten är störst. I sådana mål är den tilltalade
praktiskt laget alltid berövad friheten. Målen måste därför avgöras snabbt och
oftast med kort varsel. Huvudförhandlingen äger på gmnd därav ofta rum utanför
det ordinarie tidsschemat vid s.k. extrating. Del är i de flesta fall inte
aktuellt att handlägga andra mål vid samma fillfälle. Några beaktansvärda
organisatoriska problem när det gäller utsättande av mäl behöver således inte
uppkomma.

Det
är emellerfid också nödvändigt alt fixera en så klar gräns att tillämpningen
av domförhetsregeln inte kräver några mer ingående överväganden i varje enskilt
fall, med risk för rättegångsfel. Det är på grund därav inte möjligt alt knyta
an till den påföljd som den åtalade brottsligheten kan antas förskylla i det
konkreta fallet, utan man bör låta gränsen följa de straffskalor som formellt
gäller för det brott som åtalet avser.

En
lämplig avvägning är enligt min mening att förbehålla den större sammansättningen
för sådana brott där det lindrigaste straffet är fängelse i tvä är. En sådan
gränsdragning innebär att en fingsrätt blir domför med en lagfaren domare och
fem nämndemän i bl.a. mål om grova våldsbrott (t.ex. mord, dråp och våldtäkt),
vissa allvarliga sedlighetsbrott, vissa grova allmänfarliga brott (t.ex.
mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och grovt sabotage), allvarliga brott mot
rikets säkerhet, vissa grova brott under krig samt grovt narkotikabrott och
grov varusmuggling av narkotika.

Det kan naturligtvis
hävdas att en gräns som utgår från den formella straffskalan och inte från
brottets grovhet i det enskilda fallet inte garanterar att den större
nämndsammansättningen medverkar just i de viktigaste målen. Som tidigare sagts
är dock en klar gräns nödvändig för regelns tillämpning. Den omständigheten att
lagstiftaren satt en minimigräns pä två års fängelse för vissa brolt innebär
vidare ett principiellt ställningslagande att just brott av denna art generellt
selt är av mycket allvarlig beskaffenhet. Jag vill också erinra om att
motsvarande gräns redan finns i andra sammanhang i den allmänna
domstolsprocessen. Sålunda gäller för dessa brott särskilda regler i fräga om
häktning (24 kap. 1 § tredje stycket RB) och telefonavlyssning (27 kap. 16 § RB).

Någon
anledning att göra skillnad mellan olika typer av tvistemål i vilka nämndemän
deltar finns enligl min mening inte. I sådana tvistemål bör alltså
nämndemännens antal i princip minskas från fem till tre.

Prop. 1982/83:126 22

Jag förordar att reglerna i 1 kap. 3 och 4 §§ RB ändras i
enlighet med det anförda.

2.1.4 IndividueU rösträtt för nämndemännen m.m.

Departementsförslagei: Nämndemännen i tingsrätterna får
individuell rösträtt i enlighet med vad som gäller i länsrätterna, hovrätterna
och kammarrätterna. Vid lika röstetal fär ordföranden i princip utslagsröst. I
brottmål skall dock den lindrigaste meningen gälla om den fått hälften av
rösterna. Nämndemännen får vidare samma juridiska ansvar för domen som den lagfarne
domaren.

Promemorieförslagel: Överensstämmer med
departementsförslaget (promemorians. 11-15).

Remissinstanserna; Majoriteten avstyrker förslaget, i
huvudsak under anförande att nämndemännen får för stort inflytande över domen
på bekostnad av juristdomaren. Några remissinstanser tillstyrker dock förslaget.

Skäl för departementsförslaget: Nämndemännen i
länsrätterna, hovrätterna och kammarrätterna har individuell rösträtt, vilket
i princip innebär att varje nämndemans mening väger lika tungt som
juristdomarens. Vid lika röstetal har dock den senare utslagsröst. Detsamma
gäller dä en tingsrätt dömer i egenskap av fastighetsdomstol eller
vattendomstol. 1 andra fall då nämndemän deltar i tingsrätterna ses de däremot
fortfarande som ett kollektiv — nämnden. Tidigare gällde att endast en enhällig
nämnd kunde övertösta juristdomaren. Sedan år 1971, dä den nuvarande femman-nanämnden
infördes, finns omröstningsregler som i huvudsak innebär att vid oenighet
nämndens mening skall gälla, om minst fyra nämndemän är överens om domskälen
och domslutet. I praktiken innebär denna ordning i de flesta fall detsamma som
individuell rösträtt med utslagsröst för ordföranden.

Remisskritiken
mot promemorieförslaget tar närmast sikte på frägan om juristdomarens
inflytande på domen i ett system med individuell rösträtt. Den frågan
återkommer jag till i det följande. När det gäller spörsmålet om individuell
eller kollektiv rösträtt framstår emellertid nuvarande syslem, där nämndemännen
formellt ses som ett kollektiv, enligt min mening knappast som fidsenligt. Om
man i ett system med tre nämndemän i flertalet mål skulle behålla den
kollektiva rösträtten, borde det som regel krävas en enig nämnd för att
överrösta ordföranden. Detta skulle i princip innebära en försvagning av
nämndemännens ställning som går tvärs emot den förstärkning av lekmannainflylandel
som i andra sammanhang anses önskvärd.

Jag anser sålunda att man i detta hänseende nu bör anpassa
förfarandereglerna för tingsrätterna till vad som gäller vid övriga domstolar
och till vad som i praktiken i stor utsträckning är en följd även av nu
gällande regler. Nämndemännen i tingsrätterna bör alltså ges individuell
rösträtt.

Prop. 1982/83:126 23

I
de övriga domstolar där nämndemännen har individuell rösträtt har ordföranden somjag
tidigare nämnt utslagsröst vid lika röstetal. Om motsvarande ordning införs
vid tingsrätterna, innebär det i praktiken att juristdomarens inflytande i
förhållande till nämndemännen inte nämnvärt förändras i förhållande till vad
som gäller f.n. Remissinstanserna har i allmänhet inte haft någon erinran mot
att man i ett system med individuell rösträtt i princip låter ordföranden få
utslagsröst vid lika röstetal.

I brottmål gäller
emellertid f.n. en delvis annan ordning för omröstning i kollegiala domstolar.
Liksom i andra mäl vinner den mening som omfattas av mer än hälften av
ledamöterna. Har någon mening fått hälften av rösterna och är denna den lindrigaste
skall den meningen gälla. I fall då inte någon mening kan anses som lindrigare
gäller den meningen som fått hälften av rösterna och bland dem ordförandens (29
kap. 3 § tredje stycket RB). En kompletterande bestämmelse finns för det fall
alt flera än två meningar föreligger utan att nägon skall gälla enligt den nyss
beskrivna regeln. I sådant fall skall de röster som är ogynnsammast för den
tilltalade sammanläggas med de därnäst minst förmånliga och, om det erfordras, sammanläggningen
fortsättas efter samma gmnd till dess någon mening skall gälla. Kan inte nägon
mening anses ogynnsammare för den tilltalade gäller den mening för vilken
rösterna är flera än för en annan eller, om det finns lika många röster för
flera meningar, den mening som biträtts av den främste bland dem som röstat för
nägon av dessa meningar (29 kap. 4 § RB).

Lagens nuvarande
ståndpunkt är att villkorlig dom, skyddstillsyn, skyddstillsyn jämte fängelse
samt överlämnande till särskild vård inte är att anse som lindrigare än fängelse
och att de angivna påföljderna inte heller inbördes kan graderas i svårhet.
Detta innebär att vid lika röstelal mellan exempelvis fängelse och villkorlig
dom ingen påföljd är att anse som lindrigare och ordförandens utslagsröst
fäller avgörandet. Resultatet blir alltså i det fallet detsamma som det skulle
ha blivit vid en omröstning enligt de nuvarande reglerna för tingsrätt med
nämnd. När omröstningen däremot gäller t.ex. frågan om frikännande eller om
längden av ett fängelsestraff är en av meningarna lindrigare än den andra och
denna kan därför komma att gälla vid omröstning i kollegial ordning. Vid
nämndomröstning skulle vid lika röstetal utgången även i detta fall bli
beroende av ordförandens ställningstagande.

I
promemorian föreslogs för brottmålens del att samma omröstningsregler som
enligt vad jag nu har sagt gäller i andra kollegiala domstolar skulle införas
även i tingsrätterna. Vid remissbehandlingen mötte detta förslag kritik från
många håll. Man menade att juristdomaren - i kraft av sin specialutbildning -
borde få ett avgörande inflytande vid lika röstetal, oavsett om han röstade för
den lindrigaste meningen eller inte. Förslaget befarades leda till fler
materiellt felaktiga domar och ett ökat antal överklaganden.

Prop.
1982/83:126 24

För
egen del vill jag först och främst erinra om att skiljaktiga meningar vid
tingsrätterna i praktiken förekommer endast i begränsad utsträckning. I de
allra flesta fall råder enighet inom rätten. Att det föreligger två förslag som
vart för sig samlar lika många röster är ovanligt. Härtill kommer att ordföranden
enligt promemorieförslaget normalt skulle få utslagsrösl om lika röstetal
skulle uppkomma i den kanske vanligaste situation där skiljaktiga meningar över
huvud taget föreligger, nämligen den att omröstningen gäller lämplig påföljd
över bötesnivån.

De
nuvarande omröstningsreglerna för brottmål i kollegiala domstolar kan ses som
ett modernt uttryck för den gamla grundsatsen "hellre fria än fälla".
Råder så stor tvekan inom domstolen att ingen mening får mer än hälften av
rösterna, får det anses ligga i linje med principerna för ett rättssamhälle att
den mening fär gälla som är till fördel för den tilltalade. Denna princip har
hittills genomförts i alla kollegiala domstolar som har att handlägga brottmål,
oavsett om lekmän deltar i rättskipningen eller ej och oavsett vilka som röstar
för den ena eller den andra lösningen. Att ha en annan ordning för just
tingsrätterna när nu individuell rösträtt införs även där skulle innebära etl
avsteg från den tidigare nämnda grundsatsen som är svårt att försvara. Vill man
ge nämndemännen i tingsrätterna en slällning i rätten som är förenlig med
moderna former för lekmannamedverkan, får man enligt min mening ta steget fullt
ut och acceptera att samma regler för inflytandet över domen gäller som i
övriga domstolar.

Som
framgått av det sagda kan reglerna för omröstning i en kollegial domstol i
brottmål i vissa fall få konsekvenser som för en lekman kan te sig svårförståeliga.
Om lika röstetal uppkommer t.ex. vid omröstning i frågan om den tilltalade
skall dömas till fängelse eller bara till böter, skall den mening som förordar
böter vinna, oavsett vilka som röstar för den, eftersom böter anses som en
mildare påföljd än fängelse. Gäller omröstningen däremot val mellan fängelse
och t.ex. villkorlig dom, får ordföranden utslagsrösl på grund av att ingen
mening kan anses som mildare. Hela frågan om påföljders inbördes stränghet är f.n.
under övervägande av fängelsestraffkommiltén (Ju 1979:04). Enligt vad jag har
erfarit avser kommittén att lägga fram ett förslag till en reform i bl.a.
detta ämne under år 1984. Enligt min mening fär man under tiden fram till dess
att en reform kan genomföras acceptera att omröstningsreglerna ger de resultat somjag
nyss har redogjort för.

Mot
bakgrund av det anförda förordarjag att samma omröstningsregler för broumäl som
f.n. gäller i överrätlerna enligt 29 kap. 3 och 4 §§ RB får gälla även i
tingsrätterna. De särregler som f.n. gäller för omröstning i tingsrätt (29 kap.
1 § andra stycket samt 3 § första och andra styckena) kan därvid upphävas.

Nämndemän
med individuell rösträtt bör som anförs i promemorian inte sammanföras under
beteckningen nämnd. Om nämndemännen i tingsrätterna får självständig rösträtt
medför det att den kollekliva nämnden inle

Prop.
1982/83:126 25

längre
kommer att finnas kvar i någon domstolssammansättning (frånsett krigsrätt). De
regler i bl.a. RB som avser nämnd bör därför upphävas och ordet nämnd
utmönstras ur de föreskrifter som syftar på den kollekfiva nämnden. I samband
därmed kan reglerna om omröstning i fastighetsdomstol och vattendomstol i viss
utsträckning förenklas.

Vid
individuell rösträtt är det — i enlighet med vad som sägs i promemorian -
rimligt att varje ledamot har samma ansvar för avgörandet som ordföranden.
Förslaget har i denna del knappast mött någon erinran vid remissbehandlingen.

I
29 kap. 7 § RB sägs att när nämnden ensam har bestämt rättens avgörande varje
nämndeman som med sin röst har bidragit till avgörandet svarar för delta. För
att det inte skall råda någon tvekan om att varje domare - alltså även lekmannadomare
- som med sin röst har deltagit i avgörandet också är ansvarig för domen i
juridisk mening bör detta stadgande upphävas i samband med att individuell
rösträtt införs för nämndemännen i fingsrälterna.

Nämndemän med individuell
rösträtt bör naturligtvis ha inflytande på domens eller beslutets närmare
utformning. Hur detta inflytande mera konkret skall komma till uttryck fär
avgöras från fall till fall. Erfarenheterna från bl.a. hovrätterna och
länsrätterna talar dock för att samarbetet mellan de lagfarna ledamöterna och
lekmännen kan ordnas på ett smidigt sätt. I de talrika fall när domen i ett mål
avkunnas i direkt anslutning till huvudförhandlingen kan. nämndemännen redan nu
ta akfiv del i utformningen av domskälen. Åven i övriga fall - där alltså
domen meddelas vid ett senare tillfälle - bör rätten normalt redan i samband
med överläggningen kunna dra upp sådana riktlinjer för domens utformning att
vidare samråd rörande denna är överflödigt. Det finns därför enligt min mening inte
anledning att befara att lekmännens ökade formella ansvar för domen kommer att
medföra några praktiska eller andra problem.

2.1.5
Tingsrättens sammansättning i vidlyftiga brottmål

Departementsförslaget:
Tingsrätterna skall äyen med de föreslagna domförhetsreglerna ha möjlighet att
förstärka rätten med en extra nämndeman, om det behövs med hänsyn till målets
omfattning eller någon annan särskild omständighet.

Promemorieförslagel:
Överensstämmer med departementsförslaget (promemorian s. 15).

Remissinstanserna:
Ingen har framfört någon erinran i denna del.

Skäl
för departementsförslaget: Enligt 1 kap. 3 § RB skall, som tidigare har angetts,
tingsrätten i brottmål bestå av en lagfaren domare och nämnd. Om
huvudförhandlingen kan beräknas kräva minst fyra veckor får dock två lagfarna domare
och nämnd sitta i rätten. I 1 kap. 4 § RB anges att fem skall sitta i nämnden
och att det, om det är påkallat med hänsyn till målets omfattning eller någon
annan särskild omständighet, får sitta sex i nämnden.

Prop. 1982/83:126 26

Möjligheterna att förstärka tingsrättens sammansättning
infördes år 1976 (prop. 1975/76:64, JuU 18, rskr 124). Det ansågs att behov av
en utökad sammansättning emellanåt kunde föreligga för att undvika atl rätten, t.ex.
vid sjukdom, förlorar sin domförhet. Den dåvarande departementschefen betonade
emellertid att den förstärkta juristsammansättningen endast borde komma i fråga
i undantagsfall, där olägenheterna av att huvudförhandlingen måste göras om
framstod som särskilt stora, och att det inte var meningen att domstolarna
slentrianmässigt skulle ha dubblerad juristsammansättning så snart en
rättegång beräknades pågå fyra veckor.

Som anförs i promemorian kvarstår behovet av att i vissa
mål kunna utöka tingsrätten med en extra lagfaren ledamot och en nämndeman, anfingen
samtidigt eller var för sig, även om sådana ändringar i fråga om fingsrätternas
domförhet somjag har förordat i det föregående genomförs. Remissinstanserna har
inte haft nägot att erinra mot förslaget i denna del. Tingsrätten bör därför
ges möjlighet atl, i de fall rätten är domför med tre nämndemän, sätta in en
fjärde nämndeman om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon
annan särskild omständighet. Nuvarande möjlighet att förstärka en femmannanämnd
med yllerligare en nämndeman bör givetvis bestå.

Jag förordar att 1 kap. 3 och 4 §§ RB ändras i enlighet
med det anförda.

2.1.6 Domförhet i tingsrätt vid förfall.

Departementsförslaget: En tingsrätt skall även med de föreslagna
domförhetsreglerna fortsätta att vara domför om det efter huvudförhandlingens
början inträffar förfall för en nämndeman. Om rätten från början är domför med
tre nämndemän, får alltså handläggningen i detta fall slutföras med endast två
nämndemän. Är målet av sådan beskaffenhet att fem nämndemän skall delta, är
rätten vid förfall domför med fyra.

Promemorieförslagel: Överensstämmer i princip med deparlemenisförslaget
(promemorian s. 16).

Remissinstanserna: Meningarna är delade bland dem som
yttrat sig i frågan. Somliga tillstyrker förslaget eller lämnar det utan
erinran, medan andra avstyrker under anförande att medverkan av endast två
nämndemän innebär en alltför svag sammansättning.

Skäl för departementsförslagei: Enligt gällande ordning
skall som nämnts fem sitta i tingsrättsnämnden (1 kap. 4 § RB). Rätlen är
emellertid domför med fyra i nämnden om det inträffar förfall för en nämndeman
sedan huvudförhandlingen har påböijats. Vid huvudförhandlingens början måste
alltså rätten vara fulltalig. Rätten behåller inte sin domförhet om den lagfarne
ledamoten får förfall. I de sällsynta fall när två lagfarna ledamöter sitter i
rätten jämte nämnd behåller rätten sin domförhet om en av dem får förfall.

Enligt promemorian behöver den säkerhetsventil som det
innebär alt rätten förblir domför trots alt en nämndeman får förfall inte
anlitas särskilt

Prop. 1982/83:126 27

ofta. Det är enligt promemorian emellertid av stort
praktiskt värde att ha denna utväg med tanke pä de kostnader och olägenheter
som parter, domstolen och ibland även andra förorsakas av att en
huvudförhandling måste avbrytas på grund av bristande domförhet och, i värsta
fall, tas om från början vid ett senare fillfälle. Det sägs därför vara
angeläget att behålla motsvarande regler om domförhet vid förfall även efter en
nedskärning av antalet nämndemän.

Jag vill för min del instämma i atl det från
processekonomisk synpunkt framstår som angeläget att man behåller en möjlighet atl
fortsätta en huvudförhandling trots att en nämndeman får förfall. Jag kan
visserligen hysa förståelse för den under remissbehandlingen framförda
uppfattningen att en sammansättning med en juristdomare och endast två
nämndemän är väl liten. Det bör emellertid erinras om att det enligt mitt
förslag inte är fråga om ätt gå ned till två nämndemän i de grövsta brottmålen,
där ju sammansättningen med fem nämndemän föreslås bibehållen. Med hänsyn
härtill och till att förfall för en ledamot av rätten under pågående huvudförhandling
i praktiken är sällan förekommande, anser jag det godtagbart att tingsrätten
även med de föreslagna domförhetsreglerna bibehåller sin domförhet vid förfall
för en nämndeman. Det åligger emellertid domstolen att frän fall till fall noga
pröva om huvudförhandlingen bör fortsätta med det lägre antalet nämndemän.

Reglerna i 1 kap. 3 och 4 §§ RB bör ändras i enlighet med
det anförda.

2.2 Frågor om länsrätternas domförhet

2.2.1 Utgångspunkter

Sedan år 1971 deltar nämndemän i rättskipningen i länsrätt
- tidigare länsskatterätt och länsrätt (prop. 1971:14, CU 9, rskr 52). Rätten
är därvid domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Nämndemännen har
individuell rösträtt. Fler än fyra nämndemän får inte sitta i rätten. I viss
utsträckning är länsrätten dock domför med en lagfaren domare ensam. Länsrätten
behåller inte sin domförhet om nämndemännens antal blir lägre än tre. Reglerna
om länsrättens domförhet finns i 17 och 18 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar.

I det nyss nämnda lagstiftningsärendet förordade lagrådet atl
både omröstningsreglerna och bestämmelserna om antalet nämndemän skulle fä
samma utformning som beträffande tingsrätterna. Propositionsförslaget kom dock
att få det innehåll som sedermera blev lag. I riksdagen väcktes en motion som
innebar att antalet nämndemän borde vara fyra, dock med bibehållen domförhet
vid förfall för en av nämndemännen. Avsikten var att rätten i normalfallet
skulle ha ett udda antal röstande och lika röstetal alltså kunna undvikas.
Civilutskottet, vars yttrande godtogs av riksdagen, uttalade bl.a. att man
ansåg det lämpligt att t.ex. relativi okomplicerade mål

Prop.
1982/83:126 28

kunde handläggas med tre nämndemän (CU 1971:9 s. 14).
Därvid förutsatte utskottet att mer svårbedömda mål alltid avgjordes med fyra
nämndemän.

Länsrätterna låter ofta fyra nämndemän ingå i rätten.
Anledningen till detta är främst atl man inte vill riskera att domförheten
brister, exempelvis på grund av jäv hos någon nämndeman. I den tidigare nämnda
promemorian (Ds Ju 1981:18) Underrätternas sammansättning föreslogs att
antalet nämndemän i länsrätt skulle minskas till normalt tre, i
överensstämmelse med vad som förordades för tingsrätternas del. Vidare
föreslogs att länsrätten skulle få slutföra handläggningen av etl mål även om
det inträffar förfall för en nämndeman under handläggningens gång.

I det följande kommer jag mot den nu angivna bakgrunden
alt ta upp frågan omen anpassning av domförhetsreglerna för länsrätterna till
vad jag tidigare förordat för tingsrätternas del.

2.2.2 Antalet nämndemän vid handläggning i länsrätt

Deparlemenisförslaget: En länsrätt skall vara domför med
en lagfaren domare och tre nämndemän. Endast om del behövs med hänsyn lill
målets omfattning eller någon annan särskild omständighet får fyra nämndemän
sitta i rätlen. Vid förfall för en nämndeman sedan handläggningen har påbörjats
skall rätten vara domför med två nämndemän.

Promemorieförslaget: Överensstämmer i princip med
departementsförslaget (promemorian s. 22-23).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har
tillstyrkt promemorieförslaget eller lämnat det utan erinran. Ett par
remissinstanser har avstyrkt förslaget.

Skäl för departementsförslagei: När jag tidigare
behandlade frågan om tingsrätternas domförhet konstaterade jag att det av
statsfinansiella skäl är nödvändigt att inte fler nämndemän dellar i
handläggningen av ett mål än som är motiverat från saklig synpunkt. Detta
gäller naturligtvis även för länsrätternas del. När det gäller tingsrätterna
har jag ansett att en sammansättning med en lagfaren domare och tre nämndemän
är tillräcklig i alla mål utom de grövsta brottmålen. Lagstiftarens ståndpunkt
i fråga om länsrätterna är redan enligt nu gällande regler att denna
sammansättning i princip är tillräcklig i alla sorters mål.

Tingsrätterna har vissa begränsade möjligheter att
förstärka rätten med ytterligare en nämndeman. Förstärkningsmöjligheten gäller
dock i huvudsak bara de vidlyftiga målen. För länsrätternas del är förstärkningsmöjlighelen
formellt obegränsad och används på många häll i praktiskt tagel samtliga mål
där nämndemän deltar. Med hänsyn till besparingsinlressel är det viktigt att
denna praxis ändras så att fyra nämndemän deltar endast när det är sakligt
motiverat. Samma regler bör i princip gälla för båda processerna. Som påpekats
under remissbehandlingen bör reglerna för fastighetstaxeringsprocessen
anpassas till vad som gäller i länsrätterna i övrigt.

Prop.
1982/83:126 29

I enlighet med vad jag tidigare förordat för
tingsrätternas del bör en länsrätt behålla sin domförhet om det inträffar
förfall för en nämndeman under pågående handläggning. Med hänsyn till
förvaltningsprocessens konstmktion kan man — som påpekats vid
remissbehandlingen - inte knyta rätten att fortsätta handläggningen till att
huvudförhandling pågår när förfallet inträder. Man får i stället ställa upp som
krav att den handläggning i vilken nämndemännen deltar skall ha påbörjats.

Ett praktiskt problem tycks på vissa håll inom
länsrätterna vara den situationen att en nämndeman under handläggningen av ett mäl
finner sig jävig att delta i avgörandet. Det bör påpekas att den omständigheten
att jäv föreligger inte kan anses utgöra sådant förfall som medför alt rätten
bibehåller sin domförhet trots att en nämndeman avträder. Om det på gmnd av
några särskilda omständigheter skulle finnas anledning för länsrätten att
befara att jävssituationer kan uppkomma under en session, kan det finnas skäl
att utnyttja möjligheten att kalla en fjärde nämndeman till sessionen i
enlighet med de regler somjag förordat i det föregående.

Reglerna i 17 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar och i 21 kap. 8 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) om
länsrätts domförhet bör ändras i enlighet med det anförda.

2.3 Antalet nämndemän vid domstolen

Departementsförslaget: Antalet nämndemän vid varje domstol
skall bestämmas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Tanken
är att den som fastställer domstolens arbetsordning även skall bestämma
antalet nämndemän.

Bakgrund och skäl för departementsförslagei: Enligt 1 kap.
4 § RB ankommer det pä hovrätten att efter tingsrättens hörande bestämma det
antal nämndemän som skall finnas i varje domsaga. För hovrätterna och de
allmänna förvaltningsdomstolarna bestäms däremot antalet nämndemän av
regeringen, förordningen (1976:696) om antalet nämndemän i hovrätt och
kammarrätt samt förordningen (1979:591) om antalet nämndemän i länsrätt.

Inom regeringskansliet pågår ett fortlöpande arbete med
alt decentralisera beslutsfattande från regeringen till myndigheterna.
Bestämmandet av antalet nämndemän är enligt min mening en sådan fråga som inte
behöver handläggas av regeringen utom beträffande den mellankommunala skatterätten,
där ju regeringen själv utser nämndemännen.

Vid valet av beslutande myndighet förefaller det mig
naturligt att anknyta fill den myndighet som fastställer arbetsordningen för
en domstol. Dessa myndigheter får anses besitta sådana kunskaper om
arbetsförhållandena på de olika domstolarna som gör dem särskilt lämpade att
handha frägan om antalet nämndemän.

Enligt domstolarnas instmktioner fastställer hovrätterna
arbetsordning-

Prop.
1982/83:126 30

ar
för tingsrätterna med undantag för de tre största tingsrätterna, som själva gör
det. Motsvarande gäller för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Hovrätterna
och kammarrätterna fastställer sina egna arbetsordningar. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att frågan om domstolarnas arbetsordningar berörs i 1983
års budgetproposifion (prop. 1982/83:100 bil. 4 s. 69—70) och att jag där
förordat att det nuvarande systemet behålls.

För
att man skall få till stånd den önskvärda ordningen bör de regler som nu finns
i 1 kap. 4 § och 2 kap. 4 a § RB samt 13 och 17 §§ lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar ersättas av en regel som anger att befogenheten atl
bestämma det antal nämndemän som skall finnas i varje domkrets tillkommer
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. En bestämmelse av
detta slag finns redan beträffande nämndemän i fastighetsdomstol i 6 § lagen
(1969:246) om domstolar i fastighetsmål.

När det gäller hovrätterna
och kammarrätterna skall regeringen enligt nuvarande regler också bestämma hur
många nämndemän som skall utses för varje län eller del av län inom domkretsen
(4 kap. 5 § RB och 13 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar). I samband med
de ändringar jag nyss förordat bör givetvis även öppnas möjlighet Ull
delegation av denna befogenhet.

Jag vill tillägga att det
även med de nyss förordade ändringarna i domförhetsreglerna i allmänhet torde
vara lämpligt att behälla det nuvarande antalet nämndemän i de olika
domkretsarna. En minskad tjänstgöringsfrekvens gör uppdraget mindre betungande
samtidigt som ett stort antal lekmän även i fortsättningen kommer att vara
engagerade i rättskipningen. De nuvarande lagreglerna om val av nämndemän är
dessutom så avfattade att det endast i ringa utsträckning är möjligt att minska
antalet nämndemän i en domsaga.

Däremot är det inget som
hindrar att man ökar antalet nämndemän. Utgångspunkten bör vara att
nämndemännen får en väl avvägd tjänstgöringstäthet. Någon allmängiltig regel
för delta kan inte ställas upp. En ordning där varje nämndeman i sin schemalagda
tjänstgöring deltar åtminstone en dag var sjätte vecka bör emellertid kunna
tjäna som riktmärke. Den genomsnittliga tillströmningen av nämndmål och andelen
mål som är vidlyftiga eller som i övrigt kräver extra rättegångsdagar är
faktorer som bör tas med i bilden. Dessutom bör beaktas förekomsten av
tingsställen där lokalt rekryterade nämndemän tjänstgör. Självfallet bör en
viss enhetlighet eftersträvas så att tjänstgöringen blir ungefär lika
omfattande oberoende av var i landet som en nämndeman tjänstgör.

Jag
vill understryka att den omständigheten att en nämndeman inte kan eller vill
tjänstgöra i den omfattning som behövs inte bör vara skäl att öka antalet
nämndemän. 1 allmänhet bör saken kunna ordnas under hand genom alt domstolen
samråder med nämndemännen. Föreligger bestående svårigheter för en nämndeman atl
fullgöra sitt uppdrag som nämndeman bör han ställa sin plats till förfogande
för nyval.

Prop.
1982/83:126 31

2.4 Frågan om polismän som nämndemän i de allmänna
förvaltningsdomstolarna

Departementsförslaget: I lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar anges uttryckligen att polismän inte kan vara nämndemän
i allmän förvaltningsdomstol.

Bakgrund och skäl för departementsförslagei: Tjänsteman
vid allmän förvaltningsdomstol, länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande
myndighet, länsläkare, biträdande länsläkare, lagfaren domare, åklagare eller
advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta får
enligt 20 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
inte vara nämndeman i kammarrätt eller länsrätt. En motsvarande regel gäller
för mellankommunala skatterätten. En nämndeman i länsrätt får inte samfidigt
vara nämndeman i kammarrätt. Det ankommer på rätten atl självmant pröva den
valdes behörighet. Upphör en nämndeman att vara valbar eller behörig förfaller
uppdraget (21 § första stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar).

Enligt 4 kap. 6 § RB får lagfaren domare,
befattningshavare vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den som
annars har till uppgift att föra andras talan inför rätta inte vara nämndeman i
tingsrätt eller hovrätt.

Föreskriften om vilka funktionärer som inte får vara
nämndemän i länsrätt och kammarrätt infördes år 1979 i samband med
länsrättsreformen. Den motsvarades närmast av 9 § andra stycket lagen
(1971:52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt, som upphävdes
genom länsrättsreformen. Den lagen byggde på förslag i en departementspromemoria
(Stencil C 1970:3). Bestämmelserna om valbarhets- och behörighetsvillkor m.m.
för nämndeman i skatterätt och länsrätt borde enligt promemorian (s. 58)
utformas med motsvarande bestämmelser för nämndeman i allmän underrätt som
mönster. Promemorians författningsförslag innehöll en föreskrift om att en
lagfaren domare, tjänsteman vid länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande
myndighet, åklagare, polisman eller advokat eller annan som har till yrke att
föra andras talan inför rätta inte skulle få vara nämndeman vid skatterätt
eller länsrätt. I promemorieförslaget var alltså polisman uttryckligen
undantagen.

Remissinstanserna hade inte något att invända mot att
bestämmelserna om valbarhets- och behörighetsvillkor för nämndemän i skatterätt
och länsrätt utformades efter mönster av motsvarande bestämmelser i RB.
Föredragande departementschefen uttalade (prop. 1971:14 s. 86) atl bestämmelserna
om valbarhet och behörighetsvillkor för nämndemän i allt väsentligt borde
utformas i enlighet med förslaget i departementsprome-. morian. I lagförslaget
i propositionen togs inte polisman upp men däremot tillades tjänsteman vid länsnykterhetsnämnden,
länsläkare, biträdande länsläkare och sodalvårdskonsulenl bland de funktionärer
som uteslöts från valbarhet. Frågan om polismans valbarhet berördes inte vid riksdagsbehandUngen
(jfr CU 1971.9 s. 16).

Prop. 1982/83:126 32

När
det gäller tolkningen av uttrycket "tjänsteman vid - - - länsstyrelse
eller under länsstyrelse lydande myndighet" kan framhållas att enligt 30 §
första stycket polisinstmktionen (1972:511) länsstyrelsen är den högsta polismyndigheten
i länet. I 4 § polisinstmktionen anges att som polisman räknas tjänsteman hos
rikspolisstyrelsen som i sin tjänst är skyldig atl fullgöra polisverksamhet,
länspolischef, biträdande länspolischef, polismästare, polisöverintendent och
polissekreterare som har genomgått polischefskurs I av polischefsutbildningen
samt polis- eller kriminalkommissarie, polis- eller kriminalinspektör, polis-
eller kriminalassistent, extra ordinarie polisman och extra polisman som har
genomgått grundkursen vid polishögskolan. I den mån någon av dessa
befattningshavare inte kan anses vara tjänsteman vid länsstyrelse eller under
länsstyrelse lydande myndighet är denne alltså trots sin egenskap av polisman
behörig att vara nämndeman i allmän förvaltningsdomstol.

Vid
1981/82 års riksmöte väcktes en motion (1981/82:518) om aU riksdagen hos
regeringen skulle hemställa om förslag till en sådan ändring av gällande lag
att det klart framgår att polisman vid polisdistrikt är behörig att vara
nämndeman i länsrätt. Justitieutskottet inhämtade remissyttranden över
motionen från kammarrätten i Stockholm, länsrätten i Stockholms län,
rikspolisstyrelsen och Svenska polisförbundet. Kammarrätten och
rikspolisstyrelsen avstyrkte medan polisförbundet tillstyrkte bifall till motionen.
Länsrätten ansäg att reglerna om valbarhet beträffande nämndeman i allmän
domstol och i allmän förvaltningsdomstol borde bli föremål för en gemensam
översyn.

Justitieutskotlet
uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1982/83:5) bl.a. aU det enligt
utskottets mening var otillfredsställande aU det råder osäkerhet rörande
innebörden av gällande rätt i det hänseende som aktualiserats genom motionen.
Denna osäkerhet borde undanröjas genom lagstiftning. I detta syfte borde enligt
utskottets mening översyn ske av frågan om polismans valbarhet till uppdrag som
nämndeman i länsrätt, kammarrätt och mellankommunala skatterätten. Som framkommit
under remissbehandlingen finns det skäl som talar för och emot att en polisman
bör vara valbar till nämndeman i sådan domstol. Under översynsarbetet borde
skälen för och emot närmare belysas och övervägas. Åven andra frågor om
villkoren för valbarhet till uppdrag som nämndeman i skilda sammanhang borde
kunna tas upp till behandling i syfte att få så enhetliga bestämmelser som
möjligt. Det borde ankomma på regeringen att besluta om formerna för översynen.

För
egen del anser jag det naturligt att en polisman inte bör komma i fråga som
nämndeman i allmän domstol med tanke på polisens roll i brottmålsförfarandet. En
polisman kommer emellertid i sin yrkesutövning på olika sätt i kontakt även med
frågor som faller inom de allmänna förvaltningsdomstolarnas målområden, t.ex.
vid omhändertaganden enligt lagstiftningen om värd av missbrukare och vård av
unga. Polismän som

Prop. 1982/83:126 33

nämndemän
skulle därför av parter i dessa domstolar kunna uppfattas som företrädare för
motstående myndighetsintressen. De skäl som talar mot att polismän är nämndemän
i de allmänna domstolarna talar därför i stor utsträckning även mot att de är
nämndemän i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Detta valbarhetshinder bör
klart framgå av lagtexten. Det bör alltså anges i 20 §,andra stycket lagen öm
allmänna förvaltningsdomstolar att polismän inte fär vara nämndemän i allmän
förvaltningsdomstol. Länsläkarorganisationen avskaffades år 1981. Åven om någon
länsläkare på grund av vissa övergångsbestämmelser fortfarande kan ha sin
befattning kvar torde något praktiskt behov av att bibehålla valbarhetshindret
för länsläkare och biträdande länsläkare i det nyss nämnda lagrummet inte
längre föreligga.

2.5
Frågan om den övre åldersgränsen för nämndemannauppdrag

Departementsförslagei:
Den övre åldersgränsen för nämndemannauppdrag behålls.

Bakgrund och skäl för
departementsförslaget: Enligl 4 kap. 6 § första stycket RB är den som fyllt 70
år inte valbar till nämndeman i hovrätt eller tingsrätt. Motsvarande
bestämmelse för nämndemän i allmän förvaltningsdomstol finns i 20 § första
stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Om en nämndeman uppnår 70 års
ålder under sin mandatperiod, förfaller uppdraget.

Regeln i RB om en övre
åldersgräns på 70 år för nämndemän infördes år 1963 (prop. 1963:156, ILU 27). I
propositionen anförde departementschefen bl.a. följande:

Såsom
första lagutskottet i ett förra året avgivet yttrande funnit, talar beaktansvärda
skäl för att en övre åldersgräns stipuleras för valbarhet till nämndeman i
allmän underrätt. Därmed ökas garantierna för att i nämnden icke kommer att
sitta personer, som på grund av alltför hög ålder är mindre skickade att
tjänstgöra säsom domare. Åven om de organ, som har att välja nämndemän, fullgör
denna uppgift med stor omsorg, får likväl icke förbises, att det mången gång
kan vara vanskligt att avgöra, humvida en viss till nämndeman föreslagen person
med hänsyn till sin ålder kommer att vara i stånd att under mandatperioden på fillfredsställande
sätt fullgöra med nämndemansuppdraget förenade åligganden, särskilt som mandatperioden
är så lång som sex år.

Med
hänvisning till bestämmelsen i RB har sedermera 70-årsgränsen införts för
nämndemän i andra domstolar. Samma åldersgräns gäller f.ö. också i
arrendenämnderna, hyresnämnderna och taxeringsnämnderna.

I
en motion vid 1979/80 års riksmöte (mot. 1979/80:1039) yrkades att riksdagen
hos regeringen skulle begära att tillämpliga lagar och förordningar ändrades
så att ingen övre åldersgräns fastställdes för innehav av offent- 3 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr
126

Prop. 1982/83:126 34

liga
uppdrag. Enligl mofionen kan man ibland inte dra tillräcklig nytta av äldre
personers livserfarenhet och kunnande på grund av att man har beslutat om övre
åldersgränser.

I
sitt av riksdagen godkända betänkande (KU 1980/81:8) uttalade konstitutionsutskottet
bl.a. följande:

Enligt
utskottet bör huvudprincipen vara att inga övre åldersgränser skall finnas för
offentliga uppdrag. Detta är också det normala förhällandet. För förtroendemannauppdrag
i domstolar och vissa domstolsliknande organ har emellertid under 1960- och 1970-talen
införts en sjutfioårsgräns. Motivet synes då ha varit att man har velat öka garantiema
för att inte uppdraget skall innehas av personer som på grund av alltför hög
ålder är mindre skickade att tjänstgöra som domare. Utskottet har förståelse
för detta motiv. Å andra sidan kan det med större tyngd hävdas att det även i dessa
fall borde få ankomma pä de organ som utser uppdragstagarna att utan lagfästa
begränsningar av detta slag välja de personer som anses mest lämpade för
uppdragen.

Även
om starka skäl således synes tala mot att behålla de existerande övre
åldersgränserna för offentliga uppdrag, kan utskottet inte ställa sig bakom
motionärernas krav att utan närmare utredning slopa dessa gränser. Utskottet
föreslär därför att regeringen får närmare pröva behovet av övre åldersgränser
som villkor för valbarhet till offentliga uppdrag mot bakgrund av vad
utskottet i det föregående anfört. Detta bör ges regeringen till känna.

Utskottsbetänkandet
remissbehandlades samtidigt med promemorian om underrätternas sammansättning
och rapporten om nämndemännens tjänstgöringsförhållanden. Så gott som alla
remissinstanser som uttalade sig i denna fråga avstyrkte ett avskaffande av 70-årsgränsen.

För
nämndemannauppdrag är det, som jag anfört i det föregående, av största
betydelse att uppdragstagarna har en bred folklig förankring. Det kan därför
inte komma i fråga att utan tungt vägande skäl genom valbarhetsvillkor
utesluta stora grupper av medborgare. För min del anser jag dock att de skäl
som år 1963 ansågs tala för införandet av en övre åldersgräns för nämndemän
alltjämt är bärande. Jag vill tillägga atl en av de ojämnheter i nämndemannakårens
sammansättning som särskilt påtalats är att genomsnittsåldern är markant högre
bland nämndemännen äri bland befolkningen i övrigt. Ett slopande av den övre
åldersgränsen kan befaras förstärka detta förhållande. Det kan här påpekas att
en undersökning om nämndemännens tjänstgöringsförhållanden visar att
ålderspensionärerna redan nu utgör en Uka stor andel av nämndemannakåren som av
befolkningen i övrigt.

Jag
vill f.ö. erinra om att de lagfarna domarna är skyldiga att avgå med pension
från sina tjänster vid 67 års ålder. Åven om det förekommer att domstolarna
anlitar pensionerade domare för förstärkningsändamål torde det vara sällsynt
att man därvid anlitar domare som fyllt 70 år.

Jag
förordar alltså att man behåller de nuvarande reglerna om åldersgräns för nämndemän.

Prop. 1982/83:126 35

3 Kostnadsfrågor

Kostnaderna
för nämndemannaersättningar i tingsrätt och hovrätt uppgick budgetåret 1981/82
till 38,7 milj. kr. och i länsrätt och kammarrätt till 7,7 milj. kr. 11983 års budgetproposifion
har jag angett att en minskning av antalet nämndemän kan medföra en
kostnadsminskning med (12,5 -F 1,5) 14 milj. kr. Det förhållandet att fem
nämndemän alltjämt kommer att tjänstgöra i tingsrätt i vissa mål påverkar inte
denna beräkning. För domstolsverket och domstolarna uppkommer dessutom vissa
mera marginella besparingar på det administrativa området.

4 Ikraftträdande
m.m.

Jag
förordar alt de nya reglerna får träda i kraft den 1 juli 1983. I övergångshänseende
bör i fråga om tingsrätterna föreskrivas att äldre bestämmelser skall fillämpas
i fråga om sådana huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet
samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana
huvudförhandlingar. Vad nu sagts om huvudförhandlingar gäller i fråga om
länsrätterna i stället handläggning, i vilken nämndemän deltar.

5
Upprättade lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag fill

1. lag
om ändring i rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i giftermålsbalken,

3.
lagom ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

4.
lag om ändring i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

5.
lag om ändring i vattenlagen
(1918:523),

6.
lag om ändring i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

7.
lag om ändring i militära
rättegångslagen (1948:472),

8.
lag om ändring i brottsbalken,

9.
lag om ändring i lagen
(1964:167) med särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare,

10.
lag om ändring i lagen
(1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

11.
lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189) samt

12.
lag om ändring i vattenlagen
(1983:000).

I
fråga om förslaget under 4 har jag samrått med chefen för finansdepartementet.
Förslagen bör fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Prop.
1982/83:126 36

6
Specialmotivering

6.1
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

/
kap. 3§

Iförsta
stycket föreslås endast språkliga ändringar.

Andra
stycket innehåller f.n. huvudregeln för tingsrättens sammansättning i
brottmål, dvs. att rätten skall bestå av en lagfaren domare och nämnd. Vidare
regleras möjligheten att förstärka rätten med en extra lagfaren ledamot vid
långvariga huvudförhandlingar.

I
enlighet med vad jag anfört i den allmänna mofiveringen (avsnitt 2.1.3) föreslås
domförhetsregeln ändrad så att tingsrätten vid huvudförhandling i brottmål
normalt skall bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. 1 mål om brott för
vilket inle är stadgat lindrigare straff än fängelse i tvä år skall dock enligt
andra meningen i andra stycket en lagfaren domare och fem nämndemän sitta i
rätten.

När
det gäller att bedöma frågan om den större sammansättningen behövs i ett
enskilt fall torde de allra flesta mäl inte bereda några svårigheter.
Bedömningen skall normalt utgå från åklagarens brottsrubricering i
stämningsansökningen. Skulle tingsrätten i något enstaka fall vid granskningen
av stämningsansökningen finna att målet sannolikt rör ett grövre brott än vad
rubriceringen ger vid handen, bör fem nämndemän delta. Om t.ex. åtalet justeras
under huvudförhandlingen till att avse ett brott med minimum två års fängelse i
straffskalan kan förhandlingen nämligen inle fortsätta med tre nämndemän.

Det
bör påpekas att den större sammansättningen inte bör användas i mål om sådana
brott där det finns en generell möjlighet att underskrida en strafftid om två
års fängelse. Delta medför att mäl om t.ex. ett försöksbrott till följd av
regeln i 23 kap. 1 § andra stycket brottsbalken alltid bör handläggas med tre
nämndemän oavsett vilket minimistraff som är stadgat för ett fullbordat brott
av samma art. De straffnedsättningsgmnder, som kan komma i fråga enligt
reglerna i 33 kap. brottsbalken och som mer är hänförliga till situationen i
det enskilda målet, bör däremot inte inverka på frågan om rättens
sammansättning i det nu aktuella hänseendet.

I
andra styckets sista mening upptas - i enlighet med vad som anförts i avsnitt
2.1.5 i den allmänna motiveringen - en regel om möjlighet att under vissa
omständigheter förstärka rätten med en nämndeman. Regeln motsvarar i sak
nuvarande andra meningen i 4 § andra stycket. Den föreslagna lydelsen avser att
täcka både det fallet att rätten är domför med tre nämndemän och den
situationen att fem nämndemän är ett minimikrav. Om förutsättningarna för en
utökning av antalet nämndemän - vilka i sak helt överensstämmer med gällande
rätt - är uppfyllda, får alltså rätten bestå av en lagfaren domare och fyra
nämndemän resp. en lagfaren domare och sex nämndemän.

Prop.
1982/83:126 37

Till tredje stycket har överförts den nuvarande regeln i
andra styckets andra mening om att två juristdomare under vissa omständigheter fär
ingå i rätten. Regeln har endast jämkats redaktionellt.

1 ett nytt fiärde stycke upptas en regel om att
tingsrätten skall anses domför även om det under huvudförhandlingen inträffar
förfall bland nämndemännen. Regeln motsvarar nuvarande 4 § andra stycket sista
meningen. Av skäl som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.6)
skall principen om bibehållen domförhet vid förfall gälla oavsett om tingsrätten
från början var domför med tre eller fem nämndemän.

Reglerna om ensamdomarkompetens i nuvarande tredje stycket
föreslås utan ändringar få bilda ett nytt femte stycke.

1 kap. 4 §

1 enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.3) bör befogenheten att bestämma antalet nämndemän i en domsaga
tillkomma regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Paragra-fens/öM/fl
50'c har ändrats i enlighet med det sagda.

Paragrafens
andra stycke innehåller f.n. regler om bl.a. antalet nämndemän i nämnden, om
förstärkning av rätten med en nämndeman och om domförhet trots förfall för en
hämndeman. Dessa regler har i förslaget flyttats till 1 kap. 3 §.

2 kap. 4 a § och 4 kap. 5 §

I paragraferna finns bestärnmelser om att regeringen skall
bestämma antalet nämndemän i varje hovrätts domkrets och fastställa hur många
nämndemän som skall utses för varje län eller del av län som ingår i
domkretsen. Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) bör
regeringen ha möjlighet att delegera dessa uppgifter. Reglerna har ändrats i enlighet
med det sagda. Dessutom har första stycket i 2 kap. 4 a § genomgått vissa
redaktionella ändringar.

4 kap. 14 §

Paragrafen behandlar bl.a. parternas rätt att göra
jävsinvändning mot domare. Tredje styckets sista mening innehåller en särregel
i fråga om särskild ledamot av nämnd. Som påpekats vid remissbehandlingen av
promemorian bör denna särregel upphävas i samband med att nämndemännen i
tingsrätterna får individuell rösträtt och fullt självständig ställning. En
fråga om jäv mol en tingsrättsnämndeman kommer alltså enligt förslaget att
kunna väckas även i högre rätt, på samma sätt som nu är fallet när det gäller
jäv mot t.ex. en juristdomare eller en nämndeman i hovrätt (jfr 49 kap. 7 § i
det följande).

Det föreslås också vissa språkliga justeringar i tredje
stycket.

Prop.
1982/83:126 38

29 kap.

Kapitlet innehåller regler för omröstningsförfarandet i
brottmål. Reglerna i 1, 3, 4 och 6 §§ föreslås ändrade med anledning av
förslaget om individuell rösträtt för tingsrättsnämndemän. Den nuvarande 7 §
innehåller en bestämmelse om nämndens ansvar för domen i de fall där nämnden
har bestämt utgången i målet. I enlighet med vad som sägs i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.1.4) kommer nämndemännens ansvar för domen med den
föreslagna ordningen inte att skilja sig från det som en juristdomare har.
Regeln i 7 § föreslås mot denna bakgrund upphävd.

1§

I denna paragraf ges regler för omröstning i brottmål.
Första stycket har jämkats redaktionellt. Nuvarande andra stycket behandlar
omröstningsordningen i tingsrätt när nämnd medverkar. Bestämmelserna är
avpassade för en nämnd med kollektiv rösträtt. Det föreslås att stycket upphävs
och att behövliga bestämmelser i stället tas upp i nuvarande tredje stycket.

I det nuvarande tredje stycket finns bestämmelser om
omröstning i andra fall än när nämnd deltar i tingsrätt. Där stadgas att den
yngste i rätten eller, i förekommande fall, referenten i målet först skall säga
sin mening, att voteringen därefter skall ske i åldersordning i rätten samt att
när nämndemän ingår i hovrätt dessa skall säga sin mening sist. I förslaget
har denna reglering av omröstningsordningen behållits och stycket gjorts
generellt tillämpligt. Detta innebär att samma bestämmelser kommer att gälla
för omröstning i både hovrätt och fingsrätt, oavsett hur rätten är sammansatt.
På samma sätt som gäller nu skall nämndemännen rösta sist.

I övrigt har en viss språklig bearbetning gjorts.

3§

Paragrafen innehåller bestämmelser om röstsammanräkning i
brottmål. De två första styckena ger regler om kollektiv omröstning av nämnd
när sådan ingår i tingsrätten. Dessa stycken föreslås bli upphävda.

Den gällande lydelsen av tredje stycket avser
röstsammanräkningen i brottmål i andra fall än när nämnd medverkar i
tingsrätten. Dessa regler avser individuell rösträtt och gäller f.n. endast vid
omröstning i brottmål i hovrätt. Det föreslås att reglerna skall gälla också
för tingsrätterna oavsett om en eller två juristdomare deltar och oavsett
antalet nämndemän. Vidare har språket moderniserats.

4 och 6 §§

Paragraferna innehåller bestämmelser om röstsammanräkning
i vissa fall vid flera skiljaktiga meningar än två och om omröstning i vissa
särskilda frågor. Sista meningen i 6 §, vari hänvisas till bestämmelser som tar
sikte på kollektiv rösträtt för nämnd och som nu föreslås upphävda, har utgått
i förslaget. I övrigt har gjorts vissa redaktionella och språkliga ändringar i
paragraferna.

Prop.
1982/83:126 39

49 kap. 7§

Paragrafen
innehåller regler om förbud mot att överklaga en underrätts beslut i vissa
fall. Där upptas bl.a. det fallet att underrätten ogillat jäv mot en särskild
ledamot av nämnd. Som påpekats vid remissbehandlingen finns det inget skäl att
ha kvar detta fullföljdsförbud när nämndemännen nu ges individuell rösträtt och
fullt självständig slällning. Ett beslut om ogillande av jäv mot en
tingsrättsnämndeman bör i stället följa de regler som gäller för motsvarande
beslut i fråga om jurisldomare. Paragrafen har justerats i enlighet med det
sagda. Vidare föresläs en språklig modernisering.

6.2
Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

15
kap. 29 §

Paragrafen
innehåller f.n. vissa bestämmelser om tingsrättens sammansättning i familjerätlsliga
tvistemål. Övriga regler i detta hänseende finns f.n. i 30 § första stycket
första meningen.

Enligt
förslaget sammanförs alla regler om tingsrättens sammansättning i de aktuella
målen till 29 §. I samband därmed har en viss redaktionell omdisposition ägt
mm. Bl.a. har hänvisningarna till RB i stor utsträckning tagits bort och
reglerna i stället skrivits in direkt i paragrafen.

Första
stycket innehåller huvudregeln för tingsrättens sammansättning i de aktuella
målen. Tingsrätten skall vid all handläggning som ej kan äga rum inför
ensamdomare bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Regeln blir
tillämplig vid sådan huvudförhandling, som ej hålls i förenklad form enligt 42
kap. 20 § andra stycket RB, samt vid syn pä stället. I fräga om skälen för den
föreslagna minskningen av antalet nämndemän frän fem till tre hänvisas till den
allmänna motiveringen, avsnitt 2.1.3.

I
andra stycket regleras förutsättningarna för att förstärka rätten med en extra
nämndeman. Möjligheterna till sådan förstärkning är enligt förslaget desamma
som enligt gällande rätt (nuvarande 1 kap. 4 § andra stycket RB, som är
tillämpligt på grund av hänvisningen i 15 kap. 30 § giftermålsbalken).

I
tredje stycket upptas en regel om att tingsrätten skall anses domför trots att
det under pågående huvudförhandling inträffar förfall bland nämndemännen.
Regeln motsvarar i prindp gällande rätt (1 kap. 4 § andra stycket RB), dock med
den ändringen att tingsrätten enligt förslaget blir domför med en lagfaren
domare och endast två nämndemän (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 2.1.6).

15 kap. 30 §

I
första stycket ges f.n. bestämmelser om nämndemännens antal i familjerättsmål.
Alla regler om tingsrätts domförhet i dessa mål har i förslaget samlats i 29 §.

Paragrafens
gällande lydelse föreskriver i övrigt vissa avvikelser från de

Prop. 1982/83:126 40

vanliga reglerna om överläggning och omröstning i
tvistemål. Dessa avvikelser är dels att ordföranden vid överläggningen skall
framställa saken och vad lag stadgar om den, dels att vid omröstning
ordföranden först skall säga sin mening och sedan inhämta nämndens, dels alt
sammanräkning av rösterna vid skiljaktiga meningar skall ske enligt de
nuvarande reglerna för brottmål i 29 kap. 3 § första stycket RB, dels att
nämndemännen ansvarar för domen om denna bestämis av nämnden.

1 första och tredje styckena föreslås jämkningar som
betingas av förslaget om individuell rösträtt för nämndemännen.

När
nuvarande regler för nämndemannamedverkan i familjemål infördes år 1971 gjordes
röstberäkningen lika som för brottmålen. Därvid redovisades inga närmare
överväganden om hur omröstningsreglerna borde vara beskaffade. Uppenbarligen
ansågs det naturligt alt - på samma sätt som tidigare hade gällt vid
häradsrätterna — ha en enda omröstningsregel när nämnd ingick i tingsrätt,
oavsett om målet gällde brott eller familjerätlsliga förhållanden. När det nu
föreslås individuell rösträtt för nämndemännen är det mindre lämpligt att behälla
den rådande överensstämmelsen mellan röstsammanräkning i brottmål och i
familjerättsmål. Den lösning som ligger närmast till hands är att låta reglerna
i 16 kap: RB om omröstning i tvistemål bli tillämpliga, dvs. att vid lika röstelal
ge ordföranden utslagsröst. Detta åstadkoms genom alt den nu gällande
föreskriften i 15 kap. 30 § fjärde stycket giftermålsbalken om
röstsammanräkning upphävs. I sä fall kommer hänvisningen till Ivislemålsreglerna
i paragrafens första stycke att gälla.

Bestämmelsen i femte stycket om nämndemännens ansvar för
domen när de bestämt utgången har utgått i förslaget. Skälen för detta har
närmare utvecklats i anslutning till 29 kap. RB.

15 kap. 30 a §

I paragrafen, som behandlar hovrätternas domförhet i
familjerättsmål, har gjorts vissa redaktionella och språkliga ändringar.

6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar

13 §

1 paragrafen finns bestämmelser bl.a. om att regeringen
bestämmer om antalet nämndemän i varje kammarrätts domkrets och fördelar dessa
nämndemän mellan de län som ingår i domkretsen. 1 enlighet med vad som anförts
i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) bör regeringen ha möjlighet att
delegera denna befogenhet. Reglerna har ändrats i enlighet med det sagda.

Prop. 1982/83:126 41

17§

Paragrafen innehåller bestämmelser om länsrätts domförhet
och vissa regler av organisatorisk natur rörande nämndemän i länsrätt.

Enligt den nuvarande lydelsen av första stycket år länsrätt
domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Fler än fyra nämndemän får
inte sitta i rätten.

Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.2.2) bör reglerna för länsrätternas domförhet i allt väsentligt nu
samordnas med motsvarande regler för tingsrätterna. I enlighet med det sagda
föreslås i andra stycket som en förutsättning för att en Qärde nämndeman skall
få sitta i rätten - på samma sätt som för tingsrätternas del - att detta är
behövligt med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild
omständighet. I den allmänna motiveringen har nämnts att det torde kunna bli
aktuellt att tillämpa förstärkningsmöjligheten inför en sessionsdag då det av
någon särskild orsak finns misstanke om att jävssituationer kan uppkomma.
Ytterligare en situation då regeln kan bli tillämplig är den att målet kräver
att nämndemännen deltar i handläggningen vid flera olika tillfällen, t.ex. dels
vid en riiuntlig förhandling och dels vid ett eller fiera föredragningsUllfällen
avsevärt tidigare eller senare. Avsikten med förstärkningen skall givetvis
vara att undvika bristande domförhet om en nämndeman är hindrad att delta i den
fortsatta handläggningen.

I tredje stycket har införts en regel om att länsrätten
bibehåller sin domförhet trots att det inträffar förfall bland nämndemännen
efter det att handläggningen av ett mål börjat. Med uttrycket
"handläggning" avses i detta sammanhang den handläggning vid rätten i
vilken nämndemännen deltar, anfingen det är fråga om en muntlig förhandling
eller en föredragning. Rätten att fortsätta handläggningen trots förfallet
omfattar endast det aktuella målet, däremot inte andra mål som planerats in
under sessionsdagen.

Det
nuvarande andra stycket, som innehåller upplysningar rörande domförhetsregler
i fastighetstaxeringsmål, har tagits upp oförändrat i ett nytt fiärde stycke.

I nuvarande tredje stycket finns bestämmelser bl.a. om att
regeringen bestämmer om antalet nämndemän i varje länsrätts domkrets. I
enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) bör regeringen
ha möjlighet att delegera denna befogenhet. Reglerna har ändrats i enlighet med
det sagda och flyttats över till ett nytt femte stycke.

20 §

I paragrafen finns regler om vilka som är valbara till
nämndemän i länsrätter och kammarrätter. I andra stycket föreslås ett tillägg,
varav uttryckligen följer att polismän inte får vara nämndemän i dessa
domstolar. Den närmare innebörden av förslaget har berörts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.4). Av skäl som nämnts i den allmänna motiveringen har

Prop. 1982/83:126 42

vidare
det som sägs i regeln om länsläkare och biträdande länsläkare tagits bort.

6.4 Förslaget
till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

21 kap. 8 §

I
paragrafen upptas regler för länsrättens sammansättning i mål om
fastighetstaxering. Vissa ändringar föreslås i syfte att anpassa reglerna till
vad som gäller i övrigt för länsrätternas del. Vidare har en redaktionell omdisposition
av reglerna gjorts.

Iförsta
stycket enligt förslaget upptas huvudregeln för länsrättens sammansättning i
mål om fastighetstaxering. Enligt denna skall rätten vid sådan handläggning,
som ej kan ske inför ensamdomare i enlighet med reglerna i 18 § lagen (1971 ;289)
om allmänna förvaltningsdomstolar, bestå av en lagfaren domare, en
värderingsteknisk ledamot och två nämndemän.

I
andra stycket behandlas möjligheterna att förstärka rätten med ytterligare en
värderingsteknisk ledamot eller en nämndeman. Enligt gällande rätt har
länsrätten full frihet i delta hänseende. Den föreslagna regleringen innebär
att utrymmet för att tillkalla ytterligare en ledamot anpassas till vad som
gäller i övriga mål vid länsrätterna. I den delen kan hänvisas till vad som
anförts i specialmotiveringen till 17 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
Det bör observeras att det liksom enligt gällande rätt endast är tillåtet att
tillkalla ytteriigare en ledamot, anfingen en värderingsteknisk ledamot eller
en nämndeman.

I
tredje stycket upptas en regel om att rätten behåller sin domförhet trots att
en värderingsteknisk ledamot eller en eller två nämndemän får förfall. Regeln,
som för fastighetstaxeringsmålens del är ny, innebär en anpassning till vad
som föreslås gälla i övriga mål vid länsrätterna samt till vad som redan nu
gäller för mål vid tingsrätt och fastighetsdomstol (jfr prop. 1982/83:41). En
förutsättning för att rätten skall vara domför trots förfallet är enligt förslaget
att någon representant för varje kategori av ledamöter -lagfaren ledamot,
värderingsteknisk ledamot och nämndeman - sitter kvar i rätten. Har t.ex.
antalet nämndemän från början varit två, får endast förfall inträffa för den
ene. öm rätten däremot utnyttjat den i andra stycket föreslagna möjligheten att
anlita ytterligare en nämndeman, bibehålls domförheten även om två av
nämndemännen får förfall.

6.5 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastig

hetsmål

12
§

Paragrafen
innehåller regler för omröstning i fastighetsmål. Om det vid överläggning
framförs skiljaktiga meningar, skall enligt första meningen fillämpas RB:s
regler om omröstning i domstol med endast lagfarna leda-

Prop. 1982/83:126 43

möter,
dvs. reglerna för omröstning i kollegial domstol. När nämndemännen i
tingsrätterna enligt vad som tidigare anförts får individuell rösträtt, kommer
i RB i omröstningshänseende endast att finnas kvar regler för kollegial domstol.
Hänvisningen i första meningen framstår därvid som mindre lämplig. Eftersom det
i 2 § finns en allmän hänvisning för fastighetsmålens del till reglerna för
rättegången i allmän domstol, kan hela första meningen i förevarande paragraf
utgå. I fråga om turordningen vid omröstning, som behandlas i paragrafens andra
mening, måste däremot särregleringen finnas kvar.

6.6 Förslaget
till lag om ändring i vattenlagen (1918:523)

11
kap. 12 §

Paragrafen
innehåller regler för omröstning i vatlenmäl. Av skäl som angetts i
specialmotiveringen till förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om
domstolar i fastighetsmäl kan första meningen, som hänvisar till RB:s regler
för omröstning i kollegial domstol, utgä och ersättas av den allmänna
hänvisningen till RB när det gäller handläggningen av vattenmål i 11 kap. 1 § Ijärde
stycket.

6.7 Förslaget
till lag om ändring i vattenlagen (1983:000)

13
kap. 10 §

I
prop. 1981/82:130 har föreslagits en ny vattenlag, som avses ersätta bl.a. 1918
års vattenlag. Riksdagsbehandlingen av förslaget är ännu inte avslutad. Det kan
dock fömtses att den nya vattenlagen kan träda i kraft den 1 januari 1984. I
förevarande paragraf i förslaget finns regler för omröstning i vattenmål, vilka
i sak är desamma som i nuvarande lagstiftning. Hänvisningen i paragrafens
första mening till RB:s regler om omröstning i kollegial domstol bör — på
samma sätt som tidigare föreslagits när det gäller 1918 års vattenlag - utgå
och ersättas av den allmänna hänvisningen till RB:s regler i 13 kap. 2 §
förslaget till ny vattenlag.

Åndringen
bör träda i kraft samtidigt som den nya vattenlagen.

6.8 Övriga
ändringsförslag

Som
nämnts i den allmänna motiveringen bör ordet "nämnd" i princip ersättas
med "nämndemän". Detta berör 38 kap. 6 § brottsbalken, 6 § lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden, 51 och 52 §§ militära
rättegångslagen (1948:472), 10 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare och 17 § bötesverkställighetslagen (1979:189).

Prop.
1982/83:126 44

7 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i giftermålsbalken,

3.
lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar,

4.
lag om ändring i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

5.
lag om ändring i vattenlagen
(1918:523),

6.
lag om ändring i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

7.
lag om ändring i militära
rättegångslagen (1948:472),

8.
lag om ändring i brottsbalken,

9.
lag om ändring i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

10.
lag om ändring i lagen
(1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

11.
lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189) samt

12.
lag om ändring i vattenlagen
(1983:000).

8 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1982/83:126 45

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1983-03-02

Närvarande:
f.d. justitierådet Petrén, jusfitierådet Rydin, regeringsrådet Brink.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 17 februari 1983 har regeringen på
hemställan av statsrådet Rainer beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till

1. lag
om ändring i rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i giftermålsbalken,

3.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

4.
lag om ändring i fasfighetstaxeringslagen
(1979:1152),

5.
lag om ändring i vattenlagen
(1918: 523),

6.
lag om ändring i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

7.
lag om ändring i militära
rättegångslagen (1948:472),

8.
lag om ändring i brottsbalken,

9.
lag om ändring i lagen
(1964:167) med särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare,

10.
lag om ändring i lagen
(1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

11.
lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979: 189) saml

12.
lag om ändring i vattenlagen
(1983:000).

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Eklycke och hovrättsfiskalen
Stefan Strömberg. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget
till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Övergångsbestämmelsen

Övergångsbestämmelsen till
lagen syftar endast pä den handläggning med nämndemän som påbörjats före lagens
ikraftträdande och fortsätter därefter. Med den utformning bestämmelsen fält i
det remitterade förslaget kan den måhända uppfattas som gällande också mål där
handläggning med nämndemän förekommit före ikraftträdandet men sedan av någon
anledning inställts. Till undvikande av sådant missförstånd förordar lagrådet
att övergångsbestämmelsen får följande lydelse: "Äldre bestämmelser gäller
alltjämt när den handläggning i vilken nämndemän skall delta har påbörjats före
ikraftträdandet samt vid överiäggningar och omröstningar i anslutning till
handläggningen."

Prop. 1982/83:126 46

Förslaget till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen
(1979:1152)

Övergångsbestämmelsen

Övergångsbestämmelsen torde böra ges samma lydelse som den
lagrådet förordat vid förvallningsdomslolslagen.

Förslaget fill lag om ändring i lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden

Övergångsbestämmelsen

För att det skall vara otvetydigt att - när handläggning
med nämnd påbörjats före lagens ikraftträdande och skall fortsätta därefter -
de äldre domförhetsreglerna gäller förordar lagrådet en övergångsbestämmelse av
samma lydelse som den lagrådet föreslagit beträffande förvaltningsdomstolslagen.

Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen
(1948:472)

Enligt förslaget skall ordet "nämnd" i 52 §
militära rältegångslagen (1948:472) bytas ut mot "nämndemän".
Motsvarande ändring bör göras också i 51 §.

Förslaget fill lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

10 §

Regleringen i denna paragraf enligt dess nuvarande lydelse
avser endast tjänstgöring i tingrättsnämnd. Enligt den i remissen föreslagna
utformningen kommer emellertid även nämndemän i hovrätt att omfattas, vilket
inte torde vara meningen. Därför torde efter ordet "tjänstgöring" i
den föreslagna lydelsen böra inskjutas orden "i tingsrätt".

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen ulan erinran.

Prop. 1982/83:126 47

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-03-10

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden
1. Carisson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, Andersson, Rainer, Boström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,
Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Rainer

Proposition om underrätternas sammansättning m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslagen
till

1.
lag om ändring
i rättegångsbalken,

2.
lag om ändring
i giftermålsbalken,

3.
lag om ändring
i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

4.
lag om ändring
i fastighetslaxeringslagen (1979: 1152),

5.
lag om ändring
i vattenlagen (1918:523),

6.
lag om ändring
i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,

7.
lag om ändring
i militära rältegångslagen (1948:472),

8.
lag om ändring
i brottsbalken,

9.
lag om ändring
i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

10. lag om ändring i lagen (1969: 246)
om domstolar i fastighetsmäl,

11. lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189) saml

12. lag om ändring i vattenlagen
(1983:000). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

1 De remitterade förslagen

Lagförslagen bör ändras i enlighet med vad lagrådet
anfört. Därutöver bör etl par ändringar av redaktionell natur göras.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 17 februari 1983.

Prop.
1982/83:126 48

2
Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m.m.

I
detta avsnitt tar jag upplysningsvis upp vissa frågor om nämndemännens
tjänstgöringsförhållanden m. m.

2.1
Allmänt

Nämndemän
förekommer numera i en rad domstolar: tingsrätterna, hovrätterna, länsrätterna,
kammarrätterna och den mellankommunala skatterätten. Det helt övervägande
antalet nämndemän, omkring 6 000 av de totalt drygt 7 000 nämndemännen i dessa
domstolar, tjänstgör i lingsrälterna. Det var först under 1970-talel som
nämndemän infördes i andra domstolar än de allmänna underrätterna. På
förvaltningsdomstolssidan finns de flesta nämndemännen, ca 1 000, i
länsrätterna.

Nämndemän
finns också i försäkringsrätterna. Del hundratal nämndemän som finns i dessa
domstolar berörs inte här.

Det
är i princip en medborgeriig skyldighet atl äta sig uppdrag som nämndeman.
Endast den som fyllt 60 är eller annars uppger giltigt skäl fär vägra att ta
emot ett sådant uppdrag. Valbar till nämndeman i tingsrätt och hovrätt är varje
myndig svensk medborgare som inte har fylll 70 år. En nämndeman skall vara kyrkobokförd
i en kommun eller, såvitt gäller nämndemän i en övertätt eller en länsrätt, ett
län som ingår i domkretsen för den domstol för vilken han väljs. Lagfarna
domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polismän eller advokater eller
de som eljest har till yrke att föra någon annans talan inför rätta får inte
vara nämndemän vid allmän domstol (4 kap. 6 § RB). Beträffande nämndemän vid
länsrätterna och kammarrätterna gäller - som framgått av lagrådsremissen -
liknande inskränkningar enligt 20 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar.

Ingen
får samtidigt vara nämndeman i hovrätt och tingsrätt resp. i kammarrätt och
länsrätt. Upphör en nämndeman atl vara valbar förfaller uppdraget.

Nämndemän
väljs för sex år. Hälften av nämndemännen väljs vart tredje år. Särskilda
bestämmelser gäller för de nämndemän som deltar i länsrätt i mål om fastighetslaxering.

Nämndemän
i tingsrätt väljs av kommunfullmäktige i de kommuner som ingår i domsagan.
Nämndemän i fastighetsdomstol utses av landstinget eller i några fall av
kommunfullmäktige. Nämndemän i vattendomstol utses bland dem som är valda lill
nämndemän i fastighetsdomstol inom vattendomstolens domsområde.

Nämndemän
i hovrätt, kammarrätt och länsrätt väljs av landstingen eller i några fall av
kommunfullmäktige. Regeringen får för visst län förordna att

Prop. 1982/83:126 49

nämndemän
för kammarrätt skall utses bland dem som har utsetts till nämndemän i hovrätt.
Sådana förordnanden gäller för samtliga län utom Stockholms, Göteborgs och
Bohus, Västernorrlands samt Jönköpings län, dvs. de län där det finns
kammarrätter.

De
fio nämndemännen i mellankommunala skatterätten utses direkt av regeringen.

För alla nämndemannaval
gäller enligt 4 kap. 7 § RB och 19 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar
att valet under vissa förutsättningar skall vara proportionellt.

Ersättningen till
nämndemännen regleras i förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän
och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m. Enligt denna utgår till
nämndemän av allmänna medel arvoden, reseersättning och traktamenten.
Reseersättning och traktamente utgår enligt de bestämmelser om reseförmåner
som enligt kollektivavtal gäller för statstjänstemän i allmänhet.

Arvode för sammanträde
uppgår sedan den 1 juli 1981 lill 220 kr. för varje sammanträdesdag. Under
vissa förutsättningar betalas sådant arvode även för resdagai". Till
nämndemän i länsrätt och mellankommunala skatterätten utgår även arvode för
förberedelsearbete.

2.2
Rapporten (Ds Ju 1981:20) Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m.m.

Riksdagen
beslöt i december 1979 om en undersökning av nämndemännens
tjänstgöringsförhållanden (JuU 1979/80: 8, rskr 88).

I den motion (1978/79:
1183) som bildade utgångspunkt för riksdagens beslut framhölls bl.a. att de
politiska partierna när de utser nämndemän borde eftersträva att nämndemännen
får en så bred förankring som möjligt i samhället. Tjänstgöringsförhållandena
och de ekonomiska villkoren för nämndemännen måste - framhöll motionärerna -
vara sådana att personer ur alla medborgargmpper kan åta sig uppdrag som
nämndemän. Motionärerna uppgav att förhållandena nu är sådana att
rekryteringen blir alltmera ensidig. Andelen icke förvärvsarbetande och stals-
eller kommunalanställda angavs vara stor, särskilt i storstäderna. Enligt
motionärerna borde ersättningen till nämndemän utgå med belopp som motsvarar
den föriorade arbetsförtjänsten. De pekade i denna del på möjligheten att knyta
an fill reglema om sjukpenning. Regeringen borde föranstalta om den utredning
som behövdes för att närmare utforma ersättningssystemet. Vid utredningen borde
det också tas upp andra frågor rörande nämndemännens tjänstgöring av betydelse
för möjligheten att bredda rekryteringen.

Justitieutskottet
framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande atl man av vissa statistiska
uppgifter kunde utläsa att de icke förvärvsarbetan-

4
Riksdagen 1982/83. I samt. Nr 126

Prop. 1982/83:126 50

de
och de stats- eller kommunalanställda bland nämndemännen var överrepresenterade,
i allt fall i de största städerna. Nägot underlag för slutsatsen alt detta
gällde över lag fanns dock inte. Utskottet anförde vidare:

Enligt
utskottels mening är det angeläget atl lekmannamedverkan i dömandet utövas av
personer av så många olika kategorier av medborgare som möjligt. Orsaken till
den snedrekrytering som enligt föreliggande material synes förekomma torde
kunna sökas bl.a. i de regler som gäller belräffande ersätiningen lill nämndemän
och i deras tjänstgöringsförhållanden i allmänhet. Vissa grupper av medborgare
torde sålunda inte kunna tjänstgöra som nämndemän ulan att göra en ekonomisk
förlust. Eftersom bortfallet av inkomst också minskar underlaget bl.a. för
tilläggspension kan den gällande ordningen inverka negativt pä nämndemännens
framtida sociala trygghet. Nuvarande regler kan också i vissa fall leda lill
förlust av semesterförmåner.

Frågan
om ersätiningen till nämndemän och deras tjänstgöringsförhållanden i övrigt bör
enligt utskoUets mening med hänsyn Ull det anförda undersökas närmare.
Undersökningen bör i första hand avse nämndemannakårens sammansättning.
Arbetet bör mynna ut i de förslag till ändringar i gällande ordning som kan
befinnas erforderliga för att säkerställa en allsidig rekrytering. Arbetet bör
ske med utgångspunkt i att nämndemannaupp-draget har karaktär av
förtroendeuppdrag. I övrigt bör övervägandena ske förulsältningslöst, t.ex. då
det gäller reglerna om ersättning.

Regeringen
beslöt i september 1980 att översynen av nämndemännens
tjänstgöringsförhållanden skulle inledas genom att nämndemannakårens
sammansättning och nämndemännens tjänstgöringsförhållanden kartlades samt genom
att orsakerna till nämndemannakårens nuvarande sammansättning analyserades.
För delta ändamål tillsattes en projektgmpp inom justitiedepartementet.

Projektgruppen
redovisade i september 1981 resultatet av sitt arbete i en rapport (Ds Ju 1981:
20) Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m.m. Redovisningen byggde bl.a. på
en enkät till ett urval av nämndemännen och frågor lill olika berörda
domstolar. Av rapporten framgår bl.a. följande.

Genomsnittsåldern
är markant högre bland nämndemännen än bland befolkningen i övrigt. Medan 63%
av befolkningen i åldern 20-70 år är under 50 år ulgör denna åldersgrupp endast
24% av nämndemännen vid tingsrätt. De nämndemän i tingsrätt som är över 60 år
utgör 43 % av tingsrättsnämndemännen. Ser man till totalbefolkningen utgör
denna åldersgrupp endasi 18 %.

Nämndemannakåren
är inte representafiv i fråga om könsfördelningen, utan det finns fler män än
kvinnor bland nämndemännen. Andelen kvinnor i nämndemannakåren är totalt 38 %.
Största andelen finns bland tingsrättsnämndemännen, där den är 39 %. I
länsrätterna är andelen kvinnor endast 22%.

Prop.
1982/83:126 < 51

Fördelningen
på yrkesgrupper skiljer sig från befolkningen i övrigt i framför allt tre
avseenden. Andelen lantbrukare är klart större bland nämndemännen. Andelen
industriarbetare är klart mindre. En grupp som kan karakteriseras som allmänt
administrativt verksamma och lärare är överrepresenterad.

Andelen
icke förvärvsarbetande år 27 %, varav 19 % ålderspensionärer. Ålderspensionärerna
utgör samma andel av nämndemannakåren som av befolkningen i övrigt.

När det gäller
nämndemännens anstätlningsförhållanden visar undersökningen att de offentligt
anställda är överrepresenterade. Deras andel av nämndemannakåren är dubbelt sä
stor som deras andel av befolkningen i övrigt (35 % mot 17 %). De privatanställda
är underrepresenterade (19 % mot 35 % av befolkningen i övrigt).

Nämndemännen har i
allmänhet högre inkomster ån befolkningen i övrigt.

Den vanligaste tjånstgöringsfrekvensen
bland lingsrättsnämndemännen är 11-20 dagar om året (37 %). Endast 22 % av
nämndemännen tjänstgör mer än så. I allmänhet är tjänstgöringen fastlagd i
halvårs- eller helårsscheman, jämnt fördelad över året. Andelen nämndemän med
hög tjänstgöringsfrekvens är störst i de äldre åldersgrupperna.

Åtskilliga nämndemän har
andra offentliga uppdrag vid sidan av nämn-demannauppdraget. Nästan var Qärde
nämndeman har fler än tre andra uppdrag.

De allra flesta av de
nämndemän som förvärvsarbetar får avdrag med hela lönen för de dagar de
tjänstgör som nämndemän. Undantaget är främst de statligt anställda, som får
avdrag med högst 11 % av lönen. Det nuvarande nämndemannaarvodet, 220 kr.,
motsvarar löneavdraget vid en årsinkomst av drygt 55 000 kr. De flesta förvärvsarbetande
nämndemän har högre inkomster.

I
sin analys av undersökningsresultatet anförde projektgruppen bl.a. följande.

Undersökningen
visar att de bl.a. i riksdagen uttalade farhågorna för att nämndemannakåren
inte är så allsidigt sammansatt som är önskvärt i viss utsträckning är
berättigade. Det finns en viss överrepresentation av män. Genomsnittsåldern är
markant högre bland nämndemännen än bland befolkningen i övrigt även om
ålderspensionärerna inte är fler än vad som motsvarar deras andel av
totalbefolkningen i övrigt. De offentligt anställda är fler och de privatanställda
färre, inte minst i storstadsområdena. Industriarbetarna är färre och
lantbrukarna fler. Däremot är de icke förvärvsarbetande färre bland
nämndemännen än bland befolkningen i övrigt.

I de olika
lagstiftningsärenden där nämndemannafrågor har behandlats under senare år har
betonats att lekmannamedverkan bör utövas av så många olika kategorier av
medborgare som möjligl. Samtidigl finns emellertid ett av lagstiftaren uttalat
intresse av att nämndemännen skall besitta moget omdöme och allmän
livserfarenhet. Att nämndemännen fullt ut

Prop.
1982/83:126 52

skulle
representera ett statistiskt genomsnitt av totalbefolkningen synes mot denna
bakgrund knappast ha varit avsett. Här kan också erinras om att den som är över
70 år inte får väljas till nämndeman.

Det
är olika politiska församlingar (kommunfullmäktige och landsting) som väljer
nämndemännen. I praktiken är det de politiska partierna som genom sina
nomineringar avgör vilka som kommer alt väljas. Projektgruppen har inte
närmare undersökt vilka kriterier som partierna går efter vid sina
nomineringar. Genomgående synes emellertid vara att man vänder sig till
personer som är eller har varit aktiva inom resp. parti. Nämndemanna-' kårens
sammansättning blir härigenom på sätt och vis en återspegling av den politiskt
verksamma delen av befolkningen.

Ett
annat förhållande, som främst har belydelse för åldersfördelningen, är en
tendens bland de politiskt aktiva atl avsluta sin verksamhet i det allmännas
tjänst med ett uppdrag som nämndeman. Åtskilliga nämndemän innehar också sina
uppdrag under läng tid.

De
flesta domstolar har tjänstgöringsscheman som förutsätter att varje nämndeman
tjänstgör minst en gång i månaden. Inte sällan krävs ännu tätare tjänstgöring.
Dessa förhållanden gör det självfallet svårt för den som inte fritt disponerar sin
fid att ställa upp som nämndeman. Det skulle mot denna bakgrund kunna övervägas
att sprida nämndemannauppdragen på flera personer och på så sätt minska den
särskilt för de yrkesverksamma betungande tjänstgöringstätheten. 1 detta
sammanhang kan också framhållas betydelsen av i förväg uppgjorda
tjänstgöringsscheman.

Del
finns - främst bland tingsrätterna - ett behov av personer som kan ställa upp
med kort varsel eller som kan medverka vid ibland långa rättegångar. Från
samhällsekonomisk synpunkt är det självfallet gynnsamt om man här kan anlita
pensionärer och andra icke förvärvsarbetande och inle behöver rycka bort folk
från deras ordinarie arbetsplatser.

Vid
sidan av de tidigare angivna faktorerna torde de ekonomiska villkoren ha
betydelse för rekryteringen. Arvodets höjd synes emellertid inte vara så
utslagsgivande som ibland har antagits.

Vid
överläggningar med företrädare för Nämndemännens Riksförbund framkom att man
inom de politiska partierna söker verka för en mera allsidig rekrytering av
nämndemän. Bl.a. har andelen kvinnor ökat betydligt under senare år. Man
undviker att förstagångsnominera personer som är över 60 år och arbetar aktivt
för att rekrytera yngre och yrkesverksamma. Med tanke på de långa
mandatperioderna, sex är, och benägenheten lill omval är detta självfallet
något som inte omedelbart kan få genomslag i rekryteringen. Detsamma torde
gälla även andra ålgärder för alt bredda rekryteringen.

Rapporten
remissbehandlades samtidigt med promemorian om underrätternas sammansättning.
Merparten av de remissinstanser som berörde rapporten vitsordade den bild av nämndemannakåren
som där framkom och betonade vikten av att åtgärder vidtogs för att göra kåren
mer representativ.

Prop.
1982/83:126 53

2.3
Föredragandens synpunkter

Det
framgår klart av projektgruppens undersökning att nämndemannakåren inte i alla
stycken är representativ för landets befolkning. Det finns många orsaker fill
det. Att nämndemännens genomsnittsålder är högre än befolkningens i övrigt
torde som projektgmppen har anfört kunna bero på dels att nämndemannauppdraget
ofta följer på en tidigare politisk verksamhet, dels att många nämndemän
innehar sina uppdrag under lång tid. Utan tvivel spelar det också in att vi här
har att göra med en gammal och traditionsrik institution, där förändringar äger
mm i långsam takt.

Den enskilda faktor som
spelar den största rollen för nämndemannakårens sammansättning är troligen
sättet att utse nämndemännen. De väljs av kommunfullmäktige eller landsfinget.
I praktiken är det de politiska partierna som genom sina nomineringar avgör
vilka som kommer i fråga. Enligt projektgmppen synes det genomgående vara så atl
partierna vänder sig fill personer som är eller har varit aktiva inom resp.
parti. Detta innebär självfallet en första begränsning av urvalet. Underlag
saknas för atl bedöma vilka kriterier som härefter är utslagsgivande när man
väljer bland de politiskt akfiva. Sammantaget innehåller emellertid systemet
moment som i sig motverkar en mera exakt representativitet.

Projektgmppens
undersökning har avsett sådana som redan är nämndemän. Personer som blivit
erbjudna men avböjt att bli nämndemän har inte omfattats av undersökningen. Vi
vet alltså inte vilka dessa är och varför de har avböjt. Det finns dock
knappast skäl att tro att nämndemannakåren skulle ha fått en påtagligt högre
grad av representativitet om dessa personer i stället accepterat.

Som
en viktig orsak till att nämndemannakåren inte är allsidigt sammansatt anges
ofta att nämndemännens ekonomiska ersättning är för låg och att löneavdragen
skiftar beroende på vem som är deras ordinarie arbetsgivare. En
industriarbetare får t.ex. som regel vidkännas fullt löneavdrag när han
tjänstgör som nämndeman medan anställda inom stat och kommun i allmänhet får
endast ett mindre avdrag.

Rapporten visar också att
de ekonomiska konsekvenserna av nämndemannauppdraget är olika beroende på
inkomst- och arbetsförhållanden. Sämst blir konsekvenserna för högt avlönade privatanställda.
Mest gynnade kan pensionärer och andra icke förvärvsarbetande sägas vara, för
vilka ju några löneavdrag över huvud taget inte blir aktuella. Åven om det, som
projektgruppen anfört, antagligen är så att arvodet inte spelar någon avgörande
roll för nämndemannakårens sammansättning, förekommer del förmodligen
medborgare som av ekonomiska skäl har avböjt att åta sig uppdrag som nämndeman.

Med
tanke på att nämndemännen i allmänhet rekryteras bland dem som är eller har
varit kommunalpolitiskt aktiva är det naturligt att se på vad som gäller för de
förtroendevalda i kommunema.

Prop.
1982/83:126 54

Enligt
2 kap. 29 § kommunallagen (1977:179) får kommunfullmäktige besluta att till
ledamöter och suppleanter i fullmäktige eller beredning skall i skälig
omfattning utgå ersättning för resekostnader och andra utgifter som föranleds
av uppdraget samt arvode, pension och andra ekonomiska förmåner. Fullmäkfige
får däremot inte besluta att det skall utgå ersättning för förlorad
arbetsförtjänst. Motsvarande regler finns för förtroendemän inom landstinget.

Kommunaldemokratiska
kommittén (Kn 1977:07) har i belänkandet (SOU 1982:5) De förtroendevalda i
kommuner och landstingskommuner föreslagit åtgärder för atl göra det politiska
arbetet mera attraktivt och därigenom förbättra förutsättningarna för en
allsidig rekrytering. Ett av förslagen var att det i kommunallagen skulle
öppnas en möjlighet för kommuner och landstingskommuner att besluta om ersättning
för förlorad arbetsförtjänst till de förtroendevalda. Jag har erfarit att
chefen för civildepartementet avser att senare i dag ta upp frågan om en
proposition med förslag i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommiuén
förordat. Lagändringen avses träda i kraft den 1 juli 1983. I praktiken torde
detta innebära atl de nya ersättningsbestämmelserna skulle kunna börja tillämpas
i kommunerna under år 1984.

Som
framgått av lagrådsremissen anser jag lekmannamedverkan vid domstolarna vara av
stort värde. Lekmannainflylandel garanterar i princip att domstolarnas
avgöranden ligger i linje med allmänna rättsuppfattningar i samhället. En
viktig förutsättning för detta är givetvis att nämndemannakåren är
representativ för medborgarna i samhället. Jag vill emellertid understryka atl
det varken är avsett eller ens möjligt att åstadkomma en ordning där
nämndemännen i det enskilda målet, i den enskilda domstolen eller i landet i
dess helhet kan företräda alla de skillnader i fråga om ålder, kön,
yrkestillhörighet, politisk uppfattning m.m. som förekommer i samhället.

Den
främsta garantin för att nämndemännen har en folklig förankring är det sätt på
vilket de väljs. Valförsamlingarna - kommunfullmäktige och landslingen - har
frihet att med beaktande av de i lagen uppställda behörighetskraven välja de
män och kvinnor som de finner lämpliga som nämndemän. Atl genom mer delaljerade
valbarhelsföreskrifler eller genom någol slags kvoteringssystem beskära
valförsamlingarnas suveränitet kan inte komma i fråga.

En
annan sak är atl man här liksom på andra områden bör eftersträva
representativitet och undvika snedfördelningar. Men detta måste i allt väsentligt
ankomma på valförsamlingarna och ytterst på de politiska partierna. Jag anser
mig kunna utgå från atl partierna vid sina nomineringar så långt som möjligt
försöker rätta till mera uppenbara ojämnheter, t.ex. den påfallande låga
andelen kvinnor bland nämndemännen i länsrätt. Att öka antalet kvinnor bland
nämndemännen är över huvud taget en viktig uppgift.

Prop.
1982/83:126 55

Beträffande
rekryteringen av nämndemän vill jag peka på ytterligare en faktor av betydelse.
Den minskning av antalet nämndemän i tingsrält från fem till tre som jag har
förordat i lagrädsremissen bör inte leda lill att antalet nämndemän i domsagan
minskar. Ett bibehållet anlal leder till alt tjänstgöringen blir mindre
betungande för den enskilde nämndemannen. En minskad ijänslgöringsfrekvens frän
uppemot 20 tillfällen om året till ungefär 10 lillfällen om året skulle
knappast göra nämndemännen mindre skickade alt utföra sina uppdrag. Den
minskade tjänstgöringsfrekvensen skulle däremot kunna bidra fill att ytteriigare
bredda rekryteringsunderia-get.

Genom det tidigare nämnda
förslaget till ändring i kommunallagen kommer kommunerna atl få möjlighet att
betala ut ersättning för förlorad arbetsförtjänst till de kommunala
förtroendemännen. Det återstår att se i vilken utsträckning som kommunerna i
dagens ekonomiska situation kommer att utnyttja denna befogenhet. Jag avser
att följa utvecklingen härvidlag med uppmärksamhet.

3
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dets
föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade förslagen med

vidtagna
ändringar, dels bereder riksdagen tillfälle atl ta del av vad jag har anfört om

nämndemännens
tjänstgöringsförhållanden m. m.

4 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och
del ändamål som föredraganden har hemställt om.

Bilaga I

Departementspromemorians

lagjörstag

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken' dels att
29 kap. 7 § skall upphöra att gälla,

dels
att 1 kap. 3 och 4 §§, 29 kap. 1, 3 och 4 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Tingsrätt
är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare må
ej sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och
nämnd. Kan huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, må dock
två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare.
Flera än fyra lagfarna domare/år inte sitta i rätten.

I
brottmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Kan
huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, får dock två
lagfarna domare sitta i rätten förutom nämndemännen.

Om del
behövs med hänsyn till målets omfattning etter någon annan sårskild
omständighet får fyra nämndemän sitta i rätten. Om det inträffar förfall för
någon nämndeman sedan huvudförhandling har påbörjats är rätten domför med Ivå
nämndemän.

Tingsrätt
är domför med en lagfaren domare

vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället,

vid sådan
huvudförhandling i tvistemål,, som hålles i förenklad form,

vid huvudförhandling och syn å stället i mål om brott för
vilket icke är stadgat svårare straffan böter.

när mål avgörs utan huvudförhandling,

vid annan
handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid syn på stället,

vid sådan
huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form,

vid
huvudförhandling och syn på stället i mål om brott för vilket inte är stadgat
svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning
att svårare straffan böter inle döms ut.

' Senaste lydelse av 29 kap. 7 § 1976:560. - Senaste
lydelse 1975:1288.

Nuvarande
lyddse

Föreslagen
lyddse

I domsaga skola finnas nämndemän till det antal, som
hovrätten efter tingsrättens hörande bestämmer.

I nämnd
skola sitta fem nämndemän. Om det är påkallat med hänsyn till målets
omfattning eller annan särskild omständighet, må dock sex sitta i nämnden.
Inträffar förfaU för nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats, är rätten domför
med fyra i nämnden.

I domsaga skall det finnas så många nämndemän som
hovrätten bestämmer efter att först ha hört tingsrätten.

Yppas vid
överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall omröstning ske.

/
tingsrätt skall, om nämnd har säte i rätten först ordföranden och, om
ytterligare en lagfaren domare sitter i rätten, sedan denne säga sin mening.
Ordföranden inhämte därefter nämndens mening.

Vid
omröstning i annat faU skall den yngste i rätten först yttra sig och sedan var
efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot, säge
han först sin mening. / hovrätt skaU dock, om nämndemän ingå i rätten, dessa
sist säga sin mening.

Envar angive de skäl, vara han grundar sin mening.

Om det vid överläggning till dom eller beslut framförs
skiljaktiga meningar, skall omröstning ske.

Vid omröstningen skall den yngste i rätten först yttra
sig. Därefter skall ledamöterna yttra sig allt eftersom de har säte i rätten.
Om målet har beretts av en viss ledamot skall denne först säga sin mening. Om
nämndemän ingår i rätten skall dessa säga sin mening sist.

Var och en
skall ange de skäl som han gmndar sin mening på.

3 § =

Yppas i tingsrätt, då rätten består av en lagfaren domare
och nämnd, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i
nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle
nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Yppas, då tingsrätten består av två lagfarna domare och
nämnd,

' Senaste lydelse 1975:1288. " Senaste lydelse
1976:560. ' Senaste lydelse 1981:214.

Prop. 1982/83:126

Nuvarande lydelse

annan mening än sådan som omfattas av de lagfarna domarna
och förena sig, när sex sUta i nämnden, minst fem och eljest minst fyra
nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening. I annat faU gälle den
mening som omfattas av de lagfarna domarna. Förena sig dessa ej om en mening, gälle
av deras meningar den som biträdes av de flesta av nämndemännen eller, om lika
många bUräda vardera meningen, den som är lindrigast; kan ej någon mening anses
som lindrigare, gälle ordförandens. Om det erfordras, sker i fall som nu avses
fortsatt omröstning inom . nämnden för att utröna hur många som bUräda vardera
meningen.

Vid omröstning / annat faU gälle den mening, som omfattas
av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna
och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huravida
villkortig dom skall meddelas eller skyddsfillsyn, skyddstillsyn jämte
fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ådömas eller förordnande meddelas om
överlämnande till särskild vård, så ock eljest, då ej någon mening kan anses
som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland
dem ordförandens.

58

Föreslagen lydelse

Vid omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer
än hälften av ledamöterna. Om någon mening har erhållit hälften av rösterna
och denna är den lindrigaste, skaU den meningen gälla. Vid särskild omröstning
huruvida rätlen skall meddela viUkorlig dom eller döma tiU skyddstillsyn,
skyddstillsyn jämte fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller meddela
förordnande om överlämnande till särskild vård skaU dock den mening gäUa som
har erhållit hälften av rösterna, bland dem ordförandens. Detsamma gäller i
andra falt när inte någon mening kan anses som lindrigare.

Yppas vid
omröstning, som avses i 3 § tredje stycket, flera än två meningar, utan att
någon skall gälla, skola de röster, som äro ogynnsammast för den tilltalade,
sammanläggas med de för honom därnäst minst förmånliga och, om det erfordras,
sammanläggningen fortsättas efter samma gmnd, till dess någon mening skall
gälla; kan ej någon

Om det vid
omröstning enligt 3 § finns flera än två meningar utan att någon skall gälla,
skall de röster som är ogynnsammast för den tilltalade läggas samman med de
röster som är därnäst minst förmånliga för honom. Om det behövs skatt sammanläggningen
fortsättas efter samma grund till dess någon mening skall gälla. Om inte någon
me-

Senaste lydelse 1976:560.

Prop. 1982/83:126

Nuvarande lydelse

mening anses som ogynnsammare för den tilltalade, gälle
den mening, för vilken rösterna äro fiera än för annan, eller, omför fiera
meningar rösterna äro lika många, den som biträtts av den främste bland dem,
som röstat för någon av dessa meningar.

59

Föreslagen lydelse

ning kan anses som ogynnsammare för den tilltalade skaU
den mening gälla som har fått fiest röster eller, om det finns fiera meningar
som har fått lika många röster, den mening som bilrätts av den främste bland
dem som röstat för någon av dessa meningar.

Beträffande
omröstning i fråga, som hör till rättegängen och ej avser ansvar eller som rör
enskilt anspråk, 5a ock i fråga enligt 5 § eller om rättegångskostnad, gälle
vad i 16 kap. är stadgal; angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28
kap., äge dock vad i detta kapitel/öre5A;r/ve5 om omröstning i fråga om ansvar
motsvarande tilllämpning. Föres i brottmål talan om enskilt anspråk, vare
rättens avgörande i ansvarsfrågan bindande vid prövningen av det enskilda anspråket.
Har nämnd säte i rätten, skall även vid tillämpning av reglerna i 16 kap.
gälla vad i I § andra stycket och 3 § första och andra styckena i detta kapitel
är stadgat.

Beträffande
omröstning i frågor som hör fill rättegången och inte avser ansvar eller som
rör enskilt anspråk samt i frågor enligt 5 § eller om rättegångskostnad gäller
vad som föreskrivs i 16 kap. Beträffande häktning eller åtgärd som avses i
25-28 kap. tillämpas dock bestämmelserna i delta kapitel om omröstning i
fråga om ansvar. Om det i brottmål förs talan om enskilt anspräk, skcdt
rättens avgörande i ansvarsfrågan vara bindande vid prövningen av del enskilda
anspråket.

7 §

Har nämnden enligt 3 § ensam bestämt rättens avgörande, svare
för detta envar nämndeman, som med sin röst bidragit därtiU.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Äldre beslämmelser
gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före lagens ikraftträdande
samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana
huvudförhandlingar.

'Senaste lydelse 1975:1288.

Prop.
1982/83:126 60

2 Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om giflermälsbalken'

dels att i 15 kap. 29 § ordet "nämnd" skall
bytas ut mot "nämndemän",

(iÉ'/5 att
15 kap. 30 och 30 a §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

15 kap 30 §

När nämndemän skall ingå i tingsrätt skall de vara så
många som föreskrivs i I kap. 3 § rättegångsbalken. I sådana fall skall vidare
följande avvikelser gälla från vad som annars år föreskrivet om överläggning
och omröstning i tvistemål.

Ordföranden skall vid överläggningen framställa saken
och vad som föreskrivs därom i tagen.

Vid
omröstning skall ordföranden först säga sin mening. Därefter skall han
inhämta nämndemännens mening.

Har nämnd säte i underrätt skola i nämnden sitta nämndemän
till del antal som föreskrivs i 1 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken. I
sådant fall skola vidare följande avvikelser gälla från vad som eljest är
föreskrivet om överläggning och omröstning i tvistemål.

Ordföranden skall vid överläggningen framställa saken och
vad lag stadgar därom.

Vid omröstning skall ordföranden först säga sin mening
och därefter inhämta nämndens.

Yppas annan mening än ordförandens och förena sig minst
fyra eller, då i nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och
stulet, gäller nämndens mening. I annat fall gäller ordförandens mening.

Har nämnden bestämt rättens avgörande, svarar för detta
envar nämndeman, som med sin röst bidragit därtiU.

30 a §

Vid
huvudförhandling i mål som avses i 29 § är hovrätt domför med tre lagfarna
domare och tvä nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän/å
ej sitta i rätten. Har målet i underrätten avgjorts utan nämnd, år dock hovrätten
domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första
stycket rättegångsbalken.

Vid
huvudförhandling i mål som avses i 29 § är hovrätt domför med tre lagfarna
domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får
inle sitta i rätten. Om målet i underrätten har avgjorts utan nämndemän, år
dock hovrätten domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2
kap. 4 § första stycket rättegångsbalken.

Balken omtryckt 1978:854.

Prop. 1982/83:126 61

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Deltaga nämndemän enligt förs- Om nämndemän deltar enligt

ta stycket i målets avgörande, skall första
stycket i målets avgörande,

vid överläggningen ordföranden el- skall
vid överläggningen ordföran-

ler, om målet beretts av annan lag- den
eller, om målet har beretts av

faren domare, denne framställa sa- en
annan lagfaren domare, denne

ken och vad lag stadgar därom. framställa
saken och vad 50m/öre-

Vid omröstning skall gälla vad som skrivs
därom i lagen. Vid omröst-

är föreskrivet angående omröst- ning skall
gälla vad som är föreskri-

ning i tvistemål. Nämndemännen vet om
omröstning i tvistemål.

skola dock säga sin mening sist. Nämndemännen
skaU dock säga sin

mening sist.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Äldre
bestämmelser gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före
lagens ikraftträdande samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning
till sädana huvudförhandlingar.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i
fastighetsmål

Härigenom föreskrivs att 3 och 12 §§ lagen (1969:246) om
domstolar i fastighetsmål' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

3§

Fastighetsdomstol består av två lagfarna ledamöter, en
teknisk ledamot och två nämndemän. Om särskilda skäl föreligger, kan efter
ordförandens bestämmande ytterligare en teknisk ledamot ingå i domstolen.

I mål eller ärende angående arrende, hyra, bostadsrätt
eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet består domstolen dock av två
lagfarna ledamöter och tre nämndemän. Teknisk ledamot fär efter ordförandens
bestämmande ingå i domstolen i stället för en av nämndemännen, om målets
beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder det.

En av de lagfarna ledamöterna skall vara ordförande i
fastighetsdomstolen. Denne utses bland de lagfarna domarna i tingsrätten. Den
andre lagfame ledamoten skall vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan
tingsrätt. Teknisk ledamot skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av fasfighetsbildning
eller fastighetsvärdering. Nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl
förtrogna med sin orts förhållanden.

Om det sedan huvudförhandling har påbörjats inträffar
förfall för en av de lagfarna ledamöterna eller för en av nämndemännen eller,
om två tekniska ledamöter deltar, för en av dem är rätten ändå domför.

' Lagen omtryckt 1974:1064. Senaste lydelse av lagens
rubrik 1974:1064.

Prop. 1982/83:126 62

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Yppas vid överläggning skiljakti- Om det vid överläggning fram

gå meningar, tillämpas rättegångs- förs
skiljaktiga meningar, skaU rät-

balkens regler om omröstning ; tegångsbalkens
regler om omröst-

domstol med endast lagfarna leda- ning
lillämpas. Vid omröstning

möter. Vid omröstning skall först skall
först ordföranden säga sin me-

ordföranden säga sin mening, där- ning,
därefter den andre lagfarne le-

efter den andre lagfarne ledamoten, damoten,
så den tekniske ledamo-

så den tekniske ledamoten och sist ten
och sist nämndemännen,

nämndemännen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Äldre
bestämmelser gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påböijats före
lagens ikraftträdande samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning fill
sådana huvudförhandlingar.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Länsrätt är domför med en lag- Länsrätt är
domför med en lag-

faren
domare och tre nämndemän faren domare och tre nämndemän

om inte annat följer av 18 §. Fler än om inte annat följer av 18 §.

fyra nämndemän får inte sitta i rät- Om det behövs med hänsyn till

ten. målets omfattning eller någon an-

nan särskild omständighet får fyra nämndemän sitta i
rätten.

Om det inträffar förfaU för någon nämndeman sedan
huvudförhand-Ung har påbörjats är rätten domför med två nämndemän.

Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering
finns, förutom i 18 §, bestämmelser i taxeringslagen (1956:623).

Regeringen bestämmer hur många nämndemän som skall finnas
i varje län för tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen
mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Äldre
bestämmelser gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före
lagens ikraftträdande samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning
till sådana huvudförhandlingar.

' Lagen omtryckt 1979:165.

Prop.
1982/83:126 63

5
Förslag till

Lag
om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs att i 38 kap. 6 § brottsbalken' ordet "nämnd" skall bytas
ut mot "nämndemän".

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982.

6
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden

Härigenom
föreskrivs att i 6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden' ordet
"nämnd" skall bytas ul mot "nämndemän".

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982.

7
Förslag till

Lag
om ändring i militära rättegångslagen (1948:472)

Härigenom
föreskrivs att i 52 § militära rättegångslagen (1948:472)' ordet
"nämnd" skall bytas ut mot "nämndemän".

Denna
lag träder i kraft den 1 juh 1982.

8
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom
föreskrivs att 10 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Förestagen lydelse

10 §

Förekommer
i mäl mot den som Om det i mål mot den som inte

ej fyllt tjugoett år
anledning att fylU tjugoeU år//n«5 anledning att

döma till annan påföljd än
böter, döma fill annan påföljd än böter,

böra för tjänstgöring /
nämnd före- bör för tjänstgöring företrädesvis

Irädesvis anlitas
nämndemän med anlitas nämndemän med insikt och

insikt och erfarenhet beträffande erfarenhet
beträffande värd och

vård och fostran av
ungdom. fostran av ungdom.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982.

'
Senaste lydelse 1979:680. ' Senaste lydelse 1978:862. ' Senaste lydelse
1969:262 (jfr 1969:514).

Prop.
1982/83:126 64

9
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1964:168) om förvandling av böter

Härigenom
föreskrivs att i 21 och 22 §§ lagen (1964:168) om förvandling av böter' ordet
"nämnd" skall bytas ut mot "nämndemän".

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Senaste lydelse av 21 och 22 §§ 1969:260 (jfr 1969:513)
lagens rubrik 1979:191.

Bilaga 2 De remitterade förslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken' dets att
29 kap. 7 § skall upphöra att gälla,

dels
au 1 kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 4 a §, 4 kap. 5 och 14 §§, 29 kap. 1, 3, 4 och 6 §§
samt 49 kap. 7 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

1 kap 3§

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare.
Flera än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare
och nämnd. Kan huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, må
dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.

En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna
domare. Flera än fyra lagfarna domare får inte sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare
och tre nämndemän. I mål om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år, skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och
fem nämndemän. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon
annan särskild omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver vad som följer
av första eller andra meningen sitta i rätten.

Kan huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst
fyra veckor,/år två lagfarna domare sitta i rätten/örw/om nämndemännen.

Om det inträffar förfaU bland nämndemännen sedan huvudförhandlingen
har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän eller,
i mål som avses I andra stycket andra meningen, med en lagfaren domare och fyra
nämndemän.

Tingsrätt år domför med en lagfaren domare när mål avgörs
utan huvudförhandling,

vid annan
handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid syn på stället, vid
sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form.

' Senaste lydelse av 29 kap. 7 § 1976:560. Senaste
lydelse 1982:1123.

5 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 126

Prop.
1982/83:126 66

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vid huvudförhandling och syn på stället i mål om brott för
vilket inte är stadgat svårare straff än böter eller fängelse i högst sex
månader, under fömtsättning att det inte finns anledning att döma till annan
påföljd än böter.

4§'

/ domsaga skola finnas nämnde- Regeringen eller den myndighet

män till det antal, som hovrätten som regeringen bestämmer
skall

efter tingsrättens hörande bestäm- fastställa hur många nämndemän

mer. som skall finnas i varje domsaga.

I nämnd skola sitta fem nämndemän. Om det är påkallat med
hänsyn tiU målets omfattning eller annan särskild omständighet, må dock sex
sitta i nämnden. Inträffar förfaU för nämndeman sedan huvudförhandling
påbörjats, är rätten domför med fyra i nämnden.

Tingsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen
efter samråd med dem.

2 kap. 4a§''

I hovrätts domkrets skola för Regeringen eller den myndighet

hovrätten finnas nämndemän till som regeringen bestämmer
skall

det antal, som föreskrives av rege- fastställa hur många nämndemän

ringen. som skall finnas i hovrättens dom-

krets för tjänstgöring i hovrätten.

Hovrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen
efter samråd med dem.

4 kap.

5§'

Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kommun, fördelar tingsrätten
antalet nämndemän mellan kommunerna i förhållande till deras folkmängd, varvid
iaktlages att varje kommun skall utse ett jämnt antal nämndemän.

Regeringen faststäUer för varje Regeringen eller den myndighet

län inom hovrätts domkrets eller, som regeringen bestämmer
skalt

om del av län ingår i hovrätts dom- för varje län inom hovrätts dom

krets, för sådan del det antal nämn- krets eller, om del av län ingår i

demän i hovrätt som skall utses. hovrätts
domkrets, för sådan del

fastställa det antal nämndemän i hovrätt som skall utses.

Vart tredje år väljes halva antalet nämndemän inom
domkretsen.

Då nämndeman skall väljas, skall rätten göra anmälan därom till den

som har att föranstalta om valet. ,

Senaste lydelse 1975:1288.

■* Paragrafen införd genom 1976:560.

' Senaste lydelse 1976:560.

Prop.
1982/83:126

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

67

14 §

Vet domare omständighet föreligga, som kan antagas utgöra
jäv mot honom, vare han skyldig att självmant giva det till känna.

Vill
part göra jäv mot domare, skall han framställa invändning därom, då han första
gången för talan i målet, sedan han erhöll kännedom om att domaren sitter i
rätten eller eljest tager befattning med målet eller, om den omständighet, vara
jävet gmndas, då ej var känd för parten, sedan han erhöll sådan kännedom.
Underlåter parten det, vare hans rätt att framställa invändningen förfallen.

Fråga
om jäv mot domare i lägre rätt må ej upptagas i högre rätt, med mindre jävet i
den högre rätten göres av part, som enligt vad i andra stycket stadgats är
berättigad därtill, eller talan föres mot beslut, varigenom jävet ogillats. Ej
må fråga om jäv mot särskUd ledamot av nämnd väckas I högre rätt.

Fråga om
jäv mot domare i lägre rätt får inte upptagas i högre rätt, med mindre jävet i
den högre rätten görs av part, som enligt vad i andra stycket stadgats är
berättigad därtill, eller överklagande sker av beslut, varigenom jävet
ogillats.

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga
meningar, skall omröstning ske.

/ tingsrätt skall, om nämnd har säte i rätten först
ordföranden och, om ytterligare en lagfaren domare sitter i rätten, sedan denne
säga sin mening. Ordföranden inhämte därefter nämndens mening.

Vid
omröstning i annat fall skall den yngste i rätten först yttra sig och sedan var
efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot, säge
han först sin mening. / hovrätt skaU dock, om nämndemän ingå i rätten, dessa
sist säga sin mening.

Envar angive de skäl, vara han grundar sin mening.

Om det vid överläggning till dom eller beslut/ram/ör5
skiljaktiga meningar, skall omröstning ske.

Vid omröstningen skall den yngste i rätten först yttra
sig. Därefter skaU ledamöterna yttra sig aUt eftersom de har säte i rätten. Om
målet har beretts av en viss ledamot, skaU denne först säga sin mening. Om
nämndemän ingår i rätten, skaU dessa säga sin mening sist.

Var och en skall ange de skäl han gmndar sin mening på.

* Senaste lydelse 1976:560.

Nuvarande
lydelse

Förestagen
lydelse

Yppas i tingsrätt, då rätten består av en lagfaren domare
och nämnd, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i
nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle
nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Yppas, då tingsrätten består av två lagfarna domare och
nämnd, annan mening än sådan som omfattas av de lagfarna domarna och förena
sig, når sex sitta i nämnden, minsl fem och eljest minst fyra nämndemän om
skälen och slutet, gälle nämndens mening. I annat fall gälle den mening som
omfattas av de lagfarna domarna. Förena sig dessa ej om en mening, gälle av
deras meningar den som biträdes av de fiesta av nämndemännen eller, om lika
många biträda vardera meningen, den som är lindrigast; kan ej någon mening
anses som lindrigare, gälle ordförandens. Om del erfordras, sker i fall som nu
avses fortsatt omröstning inom nämnden för att utröna hur många som biträda
vardera meningen.

Vid omröstning / annat faU gälle den mening, som omfattas
av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna
och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning,
huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstillsyn eller skyddstillsyn
jämte fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ådömas eller förordnande meddelas
om överlämnande till särskild vård, 5å ock eljest, då ej någon mening kan
anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av rösterna
och bland dem ordförandens.

Vid omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer
än hälften av ledamöterna. Om någon mening har erhållit hälften av rösterna
och denna är den lindrigaste, skaU den meningen gälla. Vid särskild omröstning
huruvida rätten skaU meddela villkorlig dom eller döma tiU skyddsfillsyn eller
skyddstillsyn jämte fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller meddela
förordnande om överiämnande till särskild vård skall dock den mening gälla
som har erhållit hälften av rösterna, bland dem ordförandens. Detsamma gäller
även i andra fall när inte någon mening kan anses som lindrigare.

' Senaste lydelse 1981:214.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Yppas vid
omröstning, som avses i 3 § tredje stycket, flera än två meningar, utart att
någon skall gälla, skola de röster, som äro ogynnsammast för den tilltalade,
sammanläggas med de för honom därnäst minst förmånliga och, om det erfordras,
sammanläggningen fortsättas efter samina grund, till dess någon mening skall
gälla; kan ej någon mening anses som ogynnsammare för den tilhalade, gälle den
mening, för vilken rösterna äro flera än för annan, eller, omför flera meningar
rösterna äro lika många, den som biträtts av den främste bland dem, som röstat
för någon av dessa meningar.

Om det vid
omröstning enligt 3 § framförs flera än två meningar utan att någon skall gäUa,
skaU de röster som är ogynnsammast för den filltalade läggas samman med de röster
som är därnäst minst förmånliga för honom. Om det behövs skall sammanläggningen
fortsättas efter samma grund till dess någon mening skall gälla. Om inte någon
mening kan anses som ogynnsammare för den tilltalade, skaU den mening gäUa som
har fått flest röster eller, om det finns flera meningar som har fått lika
många röster, den mening som biträtts av den främste bland dem som röstat för
någon av dessa meningar.

Beträffande
omröstning i fråga, som hör till rättegången och ej avser ansvar eller som rör
enskilt anspråk, så ock ifråga enligt 5 § eller om rättegångskostnad, gälle vad
i 16 kap. är stadgat; angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap., äge
dock vad i detta kapitel föreskrives om omröstning i fråga om ansvar
motsvarande tillämpning. Föres i brottmål talan om enskilt anspråk, vare
rättens avgörande i ansvarsfrågan bindande vid prövningen av det enskilda anspråket.
Har nämnd säte i rätten, skall även vid tillämpning av reglerna i 16 kap.
gälla vad i 1 § andra stycket och 3 § första och andra styckena i detta kapUel
är stadgat.

Beträffande
omröstning i frågor som hör till rättegången och inte avser ansvar eller som
rör enskilt anspråk samt i frågor enligt 5 § eller om rättegångskostnad gäller
vad som föreskrivs i 16 kap; Beträffande häktning eller åtgärd som avses i
25-28 kap. tillämpas dock bestämmelserna i detta kapitel om omröstning i
fråga om. ans var. Om del i brottmål förs talan om enskilt anspråk, skaU
rättens avgörande i ansvarsfrågan vara bindande vid prövningen av det enskilda
anspråket.

' Senaste lydelse 1976:560. ' Senaste lydelse 1975:1288.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Har
underrätt förklarat domare jävig eller ogillat Jäv mot särskild ledamot av
nämnd eller bifallit begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål, skall vid
underrättens beslut/örW/va.

Har undertätt
förklarat en domare jävig eller bifallit en begäran om rättshjälp åt misstänkt
i brottmål, skall underrättens beslut stå fast.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre
bestämmelser gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före
ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till
sådana huvudförhandlingar.

2 Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom
föreskrivs att 15 kap. 29, 30 och 30 a §§ giftermålsbalken' skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

I
äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål rörande bodelning och mål om underhåll som
avses i denna balk skall underrätt vid handläggning, som enligt vad eljest är
föreskrivet skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, bestå av en lagfaren
domare och nämnd. Vad nu sagts gäller även annat mål som handlägges i samma
rättegång.

I äktenskapsmål,
boskillnadsmål, mål rörande bodelning och mål om underhåll som avses i denna
balk skall underrätt vid handläggning, som enligt vad eljest är föreskrivet
skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, bestå av en lagfaren domare och
tre nämndemän. Vad nu sagts gäller även annat mål som handläggs i samma
rättegång.

Om det
behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild
omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det
inträffar förfaU bland nämndemännen sedan huvudförhandling har påbörjats, är
rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

"> Senaste lydelse 1979:242. ' Balken omtryckt
1978:854.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

När
nämndemän skall ingå i tingsrätten skaU följande avvikelser gälla från vad
som annars är föreskrivet om överläggning och omröstning i tvistemål.

Har nämnd säte i underrätt skola i nämnden sitta nämndemän
tiU det antal som föreskrives i I kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken. I
sådant fall skola vidare följande avvikelser gälla från vad som eljest år föreskrivet
om överläggning och omröstning i tvistemål.

Ordföranden
skall vid överläggningen framställa saken och vad lag stadgar därom.

Vid
omröstning skall ordföranden först säga sin mening och därefter inhämta
nämndens.

Yppas annan mening än ordförandens och förena sig minst
fyra eller, då i nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och
slutet, gäller nämndens mening. I annat fall gäUer ordförandens mening.

Har
nämnden bestämt rättens avgörande, svarar för detta envar nämndeman, som med
sin röst bidragit därtill.

Vid
omröstning skall ordföranden först säga sin mening. Därefter skall han inhämta
nämndemännens mening.

Vid huvudförhandling i mäl som avses i 29 § är hovrätt domför
med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfama domare och
tre nämndemän/å ej sitta i rätten. Har målet i underrätten avgjorts utan
nämnd, är dock hovrätten domför även med enbart lagfarna domare enligt vad
som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken.

Deltaga
nämndemän enligt första stycket i målets avgörande, skall vid överläggningen
ordföranden eller, om målet beretts av annan lagfaren domare, denne
framställa sa- , ken och vad lag stadgar därom. Vid omröstning skall gälla vad
som är föreskrivet angående omröstning i tvistemål. Nämndemännen skola dock
säga sin mening sist.

Vid huvudförhandhng
i mäl som avses i 29 § är hovrätt domför med tre lagfarna domare och två nämndemän.
Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte sitta i rätten. Om
målet i underrätten har avgjorts utan nämndemän, är dock hovrätten domför även
med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket
rättegångsbalken.

Om nämndemän
deltar enligt första stycket i målets avgörande, skall vid överläggningen
ordföranden eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne
framställa saken och vad lag stadgar därom. Vid omröstning skall gälla vad som
är föreskrivet om omröstning i-tvistemål. Nämndemännen skall dock säga sin
mening sist.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre
bestämmelser gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före
ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till
sådana huvudförhandlingar.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs att 13, 17 och 20 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

/
kammarrätts domkrets skall/ör kammarrätten finnas nämndemän tiU det antal, som föreskrives
av regeringen. Regeringen fastställer för varje län inom domkretsen det antal
nämndemän som skall utses. Kam-martätten fördelar tjänstgöringen mellan
nämndemännen efter samråd med dem.

Regeringen
etter den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många
nämndemän som skall finnas i kammarrättens domkrets för tjänstgöring i kammarrätten.
Regeringen eller myndigheten skaU vidare för varje län inom domkretsen/n5/5?ä//a
det antal nämndemän som skall utses. Kammarrätten fördelar tjänstgöringen
mellan nämndemännen efter samråd med dem.

17 §

Länsrätt
är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän om inte annat följer av
18 §. Fler än fyra nämndemän får inte sitta i rätten.

Länsrätt är domför med en lagfaren domare och tre
nämndemän, om inte annat följer av 18 §.

Om det behövs med hänsyn till målets omfattning etter
någon annan särskUd omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfaU bland nämndemännen sedan handläggningen
har påbörjats, är rätten domför med två nämndemän.

Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering
finns, förutom i 18 §, bestämmelser i fastighetslaxeringslagen (1979:1152):

Regeringen eller den myndighet

som
regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i
varje län för tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen
mellan nämndemännen efter samråd med dem.

Regeringen bestämmer hur många nämndemän som skall finnas
i varje län för tjänstgöring i länsrätten. Länsrätten fördelar tjänstgöringen
mellan nämndemännen efter samråd med dem.

' Lagen omtryckt 1981:1323.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §

Valbar
till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd
i länet och inte har fyllt sjuttio år.

Tjänsteman vid allmän
förvaltningsdomstol, länsstyrelse eller under länsstyrelse lydande myndighet,
lagfaren domare, åklagare, polisman eller advokat eller annan som har till
yrke att föra andras talan inför rätta får inte vara nämnde-

Tjänsteman
vid allmän förvalt

ningsdomstol, länsstyrelse eller uri

der länsstyrelse lydande myndig

het, tänsläkare, biträdande länslä

kare, lagfaren domare, åklagare el

ler advokat eller annan som har till

yrke alt föra andras talan inför rätta

får inte vara nämndeman. man.

Nämndeman
i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammarrätt.

Den
som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är inte skyldig att
mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig
att mottaga nytt uppdrag förrän efter sex är.

Rätten
prövar självmant den valdes behörighet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i mål
där den handläggning i vilken nämndemän skall delta har påbörjats före
ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning fill
sådan handläggning.

4
Förslag till

Lag
om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

Härigenom
föreskrivs att 21 kap. 8 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Vid prövning av mål om
fastighetstaxering består länsrätten av en lagfaren domare, värderingstekniska
ledamöter samt nämndemän som särskilt utsetts för att deltaga vid behandlingen
av sådana mål.

Vid prövning av mål om
fastighetstaxering består länsrätten av en lagfaren domare, en värderingsiek-nisk
ledamot samt två nämndemän som särskilt utsetts för att delta vid behandlingen
av sådana mål. Vad nu sagts gäller ej, om annat följer av 18 § lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar.

Senaste
lydelse 1981:280.

Prop. 1982/83:126

Nuvarande lydelse

Rätten är domför med en lagfaren domare och Ire andra
ledamöter, varav minst en vårderings-teknisk ledamot och minst två nämndemän,
om inte annat följer av 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
Fler än fyra ledamöter, utöver den lagfarne domaren, får inte tjänstgöra i
rätten.

74

Föreslagen lydelse

Om det behövs med hänsyn tiU målets omfattning eller någon
annan särskild omständighet, får ytterligare en värderingsteknisk ledamot
eller ytterligare en nämndeman Ingå I rätten.

Inträffar
sedan handläggningen påbörjats förfall för en värderingsteknisk ledamot eller
för en eller två av nämndemännen, är rätten ändå domför, om minst en värderingsteknisk
ledamot och minst en nämndeman fortfarande ingår i rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983. Äldre
bestämmelser gäller alltjämt i mål där den handläggning i vilken nämndemän
skall delta har påbörjats före ikraftträdandet.

5 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1918:523)

Härigenom
föreskrivs att 11 kap. 12 § vattenlagen (1918:523) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Yppas vid
överläggning i vattendomstol skiljaktiga meningar, vare lag som i
rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där allenast lagfarna ledamöter
hava säte i rätten. Vid omröstning säge vattenrättsdomaren sin mening/ör5/,
därefter de tekniska ledamöterna och sist nämndemännen.

Vid
omröstning skall först vattenrättsdomaren säga sin mening, därefter de
tekniska ledamöterna och sist nämndemännen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

Senaste lydelse 1971:531.

Prop.
1982/83:126 75

6
Förslag till

Lag om ändring i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden

Härigenom
föreskrivs att i 6 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden' ordet
"nämnd" skall bytas ut mot "nämndemän".

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1983.

7
Förslag till

Lag
om ändring i militära rättegångslagen (1948:472)

Härigenom
föreskrivs alt i 52 § militära rältegångslagen (1948:472)' ordet
"nämnd" skall bytas ut mot "nämndemän".

Denna
lag träder i kraft den I juli 1983.

8
Förslag till

Lag
om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs aU i 38 kap. 6 § brottsbalken' ordet "nämnd' skall bytas ut mot
"nämndemän".

Denna
lag träder i krafl den 1 juli 1983.

9
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om

unga
lagöverträdare

Härigenom
föreskrivs alt 10 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Förekommer
i mål mot den som Om del i mål mot den som inte

ej
fyllt tjugoett år anledning att /lar fyllt tjugoett år yiAzn5 anledning

döma
till annan påföljd än böter, att döma till annan påföljd än böter,

böra
för tjänstgöring / nämnd före- bör för tjänstgöring företrädesvis

Irädesvis
anlitas nämndemän med anlitas nämndemän med insikt och

insikt
och erfarenhet beträffande erfarenhet beträffande vård och

vård
och fostran av ungdom. fostran av ungdom.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1983.

'
Senaste lydelse 1981:459. ' Senaste lydelse 1969:262. ' Senaste lydelse
1981:211.

Prop. 1982/83:126 76

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i
fastighetsmål

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1969:246) om
domstolar i fastighets-mål' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Yppas vid överläggning skiljakti- Vid omröstning skall först ordfö-

ga meningar, tiUämpas rättegångs- randen säga sin
mening, därefter balkens regler om omröstning i den andre lagfarne
ledamoten, så domstol med endast lagfarna leda- den tekniske ledamoten
och sist möter. Vid omröstning skall först nämndemännen, ordföranden säga
sin mening, därefter den andre lagfarne ledamoten, så den tekniske ledamoten
och sist nämndemännen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

11 Förslag till

Lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att i 17 § bötesverkställighetslagen
(1979:189)' ordet "nämnd" skall bytas ut mot "nämndemän".

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1983.

12 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1983:000)

Härigenom föreskrivs aU 13 kap. 10 § vattenlagen
(1983:000) skall ha nedan angivna lydelse.

Lydelse enligt prop. 1981182:130 Föreslagen lydelse

13 kap. 10 §

Om det vid överläggningar i vat- Vid omröstning skall först ordfö-

tendomstoten
förekommer skiljakti- randen säga sin mening, därefter de ga meningar,
gäller rättegångsbal- tekniska ledamötema och sist kens
bestämmelser om omröstning nämndemännen. / domstol med endast lagfarna ledamöter.
Vid omröstningen skall först ordföranden säga sin mening, därefter de tekniska
ledamöterna och sist nämndemännen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Lagen omtryckt 1974:1064. Lydelse enligt prop. 1982/83:93.

Prop.
1982/83:126 77

Innehåll

Proposilion
........................................................ ... 1

Proposifionens
huvudsakliga innehåll ..................... .... I

Lagförslag ......................................................... 2

1. Lag
om ändring i rättegångsbalken .................... ... 2

2.
Lag om ändring i giflermälsbalken
..................... ... 7

3.
Lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 9

4.
Lag om ändring i
fastighetstaxeringslagen (1979:1152) 10

5.
Lag om ändring i vattenlagen
(1918:523) .......... .. 11

6.
Lag om ändring i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden 12

7.
Lagom ändring i militära
rättegångslagen (1948:472) 12

8.
Lag om ändring i brottsbalken ........................... 12

9.
Lag om ändring i lagen
(1964:167) med särskilda beslämmelser

om
unga lagöverträdare ................................. 12

10.
Lag om ändring i lagen
(1969:246) om domstolar i fastighetsmål 13

11.
Lagom ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189) 13

12.
Lag om ändring i vattenlagen
(1983:000) .......... 14

Utdrag
av regeringsprotokollet den 17 februan' 1983 .. 15

1
Inledning ......................................................... 15

2
Allmän motivering .......................................... 16

2.1 Frågor
om tingsrätternas domförhet 16

2.1.1
Utgångspunkter ............................ .... .. 16

2.1.2
Gällande ordning ................................... .. 16

2.1.3
Antalet nämndemän vid
huvudförhandling ... .. 17

2.1.4
Individuell rösträtt för
nämndemännen m.m.. .. 22

2.1.5
Tingsrättens sammansättning i
vidlyftiga brottmål 25

2.1.6
Domförhet i tingsrätt vid
förfall ............... .. 26

2.2 Frågor
om länsrätternas domförhet 27

2.2.1
Utgångspunkter .......................... ..... .. 27

2.2.2
Antalet nämndemän vid
handläggning i länsrätt 28

2.3
Antalet nämndemän vid
domstolen ................ .. 29

2.4
Frågan om polismän som
nämndemän i de allmänna förvaltningsdomstolarna 31

2.5
Frågan om den övre
åldersgränsen för nämndemannauppdrag 33

3
Kostnadsfrågor.................................................. .. 35

4
Ikraftträdande m.m..................................
...... 35

5
Upprättade lagförslag ....................................... 35

6
Specialmotivering ........................................... 36

6.1
Förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken , 36

6.2
Förslaget till lag om ändring i
giftermålsbalken .. .. 39

6.3
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 40

6.4
Förslaget till lag om
ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152) 42

6.5
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål 42

6.6
Förslaget till lag om ändring i
vattenlagen (1918:523) 43

6.7
Förslaget till lag om ändring i
vattenlagen (1983:000) 43

6.8
Övriga ändringsförslag ................................. 43

Prop. 1982/83:126 78

7
Hemställan .................................................... 44

8
Beslut .......................................................... . 44

Utdrag
av lagrådets protokoll den 2 mars 1983 ....... . 45

Utdrag
av regeringsprotokollet den 10 mars 1983 .... . 47

1
De remitterade förslagen .................................. 47

2
Nämndemännens
tjänstgöringsförhållanden m.m....... . 48

2.1
Allmänt .................................................... 48

2.2
Rapporten (DsJu 1981:20)
Nämndemännens tjänstgöringsförhållanden m.m 49

2.3
Föredragandens synpunkter ......................... 53

3
Hemställan .................................................... . 55

4
Beslut ............................ .......................... . 55

Bilagor

Bilaga
1 Departementspromemorians lagförslag ...... . 56

Bilaga
2 De remitterade lagförslagen ................... . 65

Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1983