Prop. 1982/83:130

Prop.
1982/83:130

Regeringens proposition

1982/83:130

om
åtgärder för tekoindustrin, m.m.;

beslutad
den 3 mars 1983.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandenas
hemställan.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

THAGE
G PETERSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Enligt
propositionen skall tekopolitiken även i fortsättningen baseras på riktmärket
om 1978 års produktionsvolym och målet om en svensk marknadsandel för
tekovaror på hemmamarknaden om 30% eller mer. I proposifionen föreslås en
omläggning av de stafiiga åtgärdernas inriktning. En väsenfiig ökning föreslås
i fråga om de effekfivilelshöjande och marknads-stödjande åtgärderna. Det s.k.
äldrestödet trappas ned med början den 1 januari 1984. Åtgärderna föreslås avse
en treårsperiod.

Ökningen
av de industripolitiska åtgärderna avser främst marknadsföringsåtgärder på
såväl exportmarknader som på hemmamarknaden saml fortsatt stöd fiU rafionalisering.
För industripolitiska åtgärder under budgetåret 1983/84 föreslås sammanlagt 82
milj. kr.

I
proposifionen föreslås införande av en särskild utbildning för tekoindustrin
inom arbetsmarknadsutbildningens ram. För detta ändamål föreslås för
budgetåret 1983/84 10 milj. kr.

Propositionen
innehåller en anmälan om regeringens avsikt att pröva en fortsatt begränsning
av lågprisimporten genom bilaterala avtal. Skulle förhandlingarna om sådana
överenskommelser inte ge ett tillfredsställande resultat kan en övergång fill
ett annat skyddssystem bli aktuell. Förslag lämnas om åtgärder för att minska
möjligheterna till kringgående av nu gällande importbegränsningar på tekoomrädet.
I detta syfte föreslås en skärpt kontroU främst genom en uppstramning av
hemtagningssystemet. För att kommerskollegium och tullverket skall kunna lösa
de därmed 1 Riksdagen 1982/83. I samt. Nr 130

Prop. 1982/83:130 2

ökade
arbetsuppgifterna föreslås för budgetåret 1983/84 ett medelstillskott om
sammanlagt drygt 3 milj. kr.

När det gäller
försörjningsberedskapen föresläs bl.a. en ökning av de effektivitetshöjande
åtgärderna samt att i beredskapsplaneringen skall övervägas möjligheterna till
en viss sänkning av den i en krissituation förutsaUa försörjningsstandarden.
För försörjningsberedskapspolitiska åtgärder under budgetåret 1983/84 föreslås
ytterligare 16 milj. kr. utöver förslaget i årets budgetproposition.

Prop. 1982/83:130 3

Utdrag

INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-03-03

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, Rainer, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson,
Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsråden Peterson, Hellström, Thunborg, Feldl
och Leijon

Proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.m.

Statsråden anmäler sina förslag. Anförandena och förslagen
redovisas i underprotokollen för resp. departement. Statsrådet Peterson anför

1 Inledning

Riksdagen har vid olika tillfällen under senare år
beslutat om den statliga lekopolitikens inriktning. Senast skedde detta vären
1982 dä riksdagen beslöt bl.a. omen lagom ursprungsmärkning av kläder (prop.
1981/82:148, NU 50 och 59, rskr 402).

I budgetpropositionen 1983, har regeringen föreslagit
riksdagen alt, i avvaktan pä särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1983/84 beräkna till TUlfälligt .sysselsättningsbidrag för textil- och
konfektionsindustrierna eU reservafionsanslag av 300milj. kr. (prop.
1982/83:100 bil. 12 s. 106), lill Branschfrämjande åtgärder för.tekoindustrin
ett reservationsanslag av 38 milj. kr. och till Kostnader för ränlebefrielse
vid särskUda strukturgaranlier för textil- och konfektionsindustrierna ett
förslagsanslag av 3,5 milj.kr. (prop. 1982/83:100 bil. 14 s. 44 och 48).

Jag anhåller nu att fä ta upp dessa frägor.

Den 29 december 1982 tillsatte jag en särskild arbetsgrupp
inom vilken samråd skulle ske mellan företrädare för de anställda och företagen
inom tekoindustrin samt företrädare för regeringskansliet. De synpunkter som
framförts beträffande den fortsatta tekopolitiken från företrädarna för de
anställda och företagen har sammanfattats i en rapport den 1 februari 1983. Jag
anhåller aU rapporten får fogas som bUaga l.l till protokollet i detta ärende.

Prop. 1982/83:130 4

En
översyn av planeringsnormerna för försörjningsberedskapen på tekoområdet har
utförts inom den interdepartementala arbetsgruppen. Gruppen bildades år 1976
för samordning av den verksamhel med anknytning till tekoomrädet som bedrivs
inom olika departement.

Överstyrelsen
för ekonomiski försvar (ÖEF) har den 15 september 1982 och den 14februari 1983
till regeringen rapporterat om bl.a. tekoindustrins produktionsmöjligheter i en
krissituation. Statens industriverk (SIND) har den 1 september 1982 lämnat
rapporten (SIND PM 1982:11) TEK082 som innehåller en bedömning av
lekoindustrins utveckling under åren 1982-83.

Kommerskollegium
och generallullstyrelsen har i en gemensam skrivelse den 24 januari 1983 till
regeringen föreslagil åtgärder för effektivisering av kontrollen av
tekoimporten.

Synpunkter
och förslag om åtgärder pä tekoområdet har lämnats av bl.a. Beklädnadsarbetarnas
förbund, Sveriges textil- och konfektionsindustriförbund, Textilrådel/Konfektionsindustriföreningen,
Textilimportörerna, Marks kommun och representanter för länsmyndigheterna i
Älvsborgs län.

2
Branschutvecklingen

Tekoindustrin
har sedan länge karakteriserats av en stark tillbakagäng. Antalet sysselsatta,
som år 1970 var 67500 personer och år 1975 50400 personer, hade är 1982 minskal
till ca 29000 personer. Tekoindustrins andel av den totala induslrisysselsältningen
minskade därmed från ca 8% år 1970 tiU ca 3% år 1982.

Inom
tekoindustrin fanns år 1975 ca 1000 produktionsenheter. 1 takt med branschens
minskning har även antalet arbetsställen minskat. År 1981 utgjordes
tekoindustrin av drygt 650 produktionsenheter. Branschen är liksom tidigare
starkt smäförelagsdominerad. År 1981 hade endast ca 20 arbetsställen fler än
200 anställda. Vid ca 600 arbetsställen var antalet anställda mindre än 100.

Minskningen
sammanhänger i första hand med konfektionsindustrins successivt minskade
marknadsandel i Sverige. För textilprodukter har importandelen utvecklats pä
följande sätt efter år 1977.

1977
1978 1979 1980 1981 1-3 kvartal 1982

Importandel

i procent av

tillförseln i ton 74 76 77 78 76
78

Beräknat
i fasta priser, vilket är mer rättvisande, i stället för i vikt var importandelen
under de tre första kvartalen 1982 75%. För kläder har importandelen utvecklats
enligl följande.

Prop.
1982/83:130

1977
1978 1979 1980 1981 1-3 kvartal 1982

Importandel

i
procent av

tillförseln
i

fasta
priser 71 74 79 81 82
83

Importandelen
för kläder kan i verkligheten beräknas vara 3-5 procentenheter lägre än den
statistiskt redovisade uppgiften. Detta sammanhänger med att en viss del av
importen reexporteras och således inte tUlförs hemmamarknaden. Industriverket
har beräknat denna andel till 4 procentenheter för är 1980.

Den
svenska tekoindustrins nuvarande marknadsandelar på hemmamarknaden kan därför
anges till 25 % för textilprodukter och ca 20 % för kläder.

Tekoindustrins
utveckling har i ett längre perspektiv varit mer positiv pä exportsidan än på
hemmamarknaden. Under de senaste åren har dock exportvolymen minskat pä såväl
textil- som konfektionssidan. Den slalisfiskl registrerade exporten motsvarar
ungefär hälften av tekoindustrins produktion. För kläder förekommer även här en
viss missvisning i och med att nästan en Qärdedel av exporten utgörs av
importerade plagg. Vidare bör observeras atl i exporten ingär i Sverige
tillskurna plaggdelar, som förs ur landet för sömnad utomlands.

Efter
en viss stabilisering under åren 1979 och 1980 har nedgången inom tekoindustrin
fortsatt. Produkfionen minskade med ca 8% mellan åren 1980 och 1981.
Tillgängliga uppgifter för år 1982 visar att nedgången fortsatte under de tre
första kvartalen i någol högre takt inom konfektionsindustrin finkl.
trikåindustrin). På texfilsidan var utveckUngen bättre med en ungefär
oförändrad produktion under de tre första kvartalen 1982.

I
rapporten (SIND PM 1982:11) TEKO 82 har industriverket på regeringens uppdrag
redovisat en bedömning av tekoindustrins utveckling. SIND räknar med en mindre
återhämtning mellan åren 1982 och 1983 inom textil-och trikåindustri och att
nedgången inom konfekfionsindustrin (exkl. trikåindustrin) bUr avsevärt mindre
— mellan 3 och 5% — än under de närmast föregående åren. Enligt SIND kan
antalet sysselsatta väntas minska med ca 1000 personer mellan åren 1982 och
1983.

3
Nuvarande statliga åtgärder

De
totala årliga kostnaderna för de statliga åtgärderna för tekoindustrin har
under de senaste budgetåren uppgått fill 400-450 milj.kr.

På
det arbetsmarknadspolitiska området finns den kostnadsmässigl helt dominerande
stödformen, nämligen det tillfälliga sysselsättningsbidraget för äldre
arbetskraft inom tekoindustrin, det s.k. äldrestödet. Åldrestödet

Prop. 1982/83:130 6

utgär
under innevarande budgetår för arbetskraft i åldern 50-64 år med 28 kr. per limme,
dock högst vad som motsvarar 15 % av de totala lönekostnaderna för produklionspersonal.
Kostnaderna för äldreslödet beräknas för innevarande budgetår till ca 280 milj.
kr.

De
försörjningsberedskapspolitiska åtgärderna utgörs främst av de s.k.
beredskapslänen som den 1 juli 1982 ersatte tidigare gällande läneformer. Innebörden
av beredskapslånen är att staten genom ÖEF köper bered-skapsljänster, främst
upprätthållande av sädan produktionskapacitet som är oundgänglig av
försörjningsberedskapsskäl. För att erhålla beredskapslån skall företag
normalt vidta åtgärder som på sikt minskar kostnaderna för atl utföra
beredskapstjänsten. Beredskapslånen kan med hänsyn härtill hänföras till effektiviielsfrämjande
åtgärder.

De
industripoUtiska åtgärderna för tekoindustrin beslår av främst slöd till
marknadsföringsåtgärder på såväl export- som hemmamarknaderna och stöd tiU
införande av ny teknik, bl.a. genom län lill rationaliseringsinvesteringar. I
åtgärderna ingär även bidrag till konsultundersökningar och visst utbildningsslöd.
Vidare stöds forskning och utveckling på tekoområdet.

4
Föredragandens överväganden 4.1 Inriktningen av tekopolitiken

Den f.n.
dominerande statliga åtgärden för lekoindustrin - äldreslödet - infördes år
1977 som en tillfällig insats i en akut situation där ulslagningen inom
tekoindustrin riskerade atl bli av en omfattning som inte var socialt
acceptabel. Denna insats har givetvis haft stor betydelse när det gäller att
mildra tillbakagången inom branschen men har inte förmått att på ett avgörande
sätt förändra de långsiktiga utvecklingstendenserna. De svenska tekovarornas
marknadsandel på hemmamarknaden har gått tillbaka, produktionen har, trots en
något mer positiv utveckling på exportmarknadema, minskat och sysselsältningsminskningen
har varit avsevärd.

Det
finns mot denna bakgrund nu skäl att ompröva tekopolitiken, som hittills främst
haft karaktären av en generell subvenlionspolilik gentemot företagen. De
statliga åtgärderna måste i större utsträckning än hiuills syfta till att
åstadkomma positiva förändringar i branschen genom att stimulera företagen alt
vidta åtgärder som stärker konkurrenskraften. Åtgärderna bör i högre grad än
hittills inriktas på det som är utvecklingsbart så att en på sikt livskraftig
industri skapas.

För
att en sådan politik skall vara framgångsrik måste den bygga på en långsiktig
planering av de statliga åtgärderna. Dessa bör därför läggas fast för en längre
tidsperiod.

Jag
avser efter samråd med chefema för försvars- och arbetsmarknadsdepartementen
samt utrikeshandelsministern att i del följande lägga fram förslag till en
omläggning av tekopolifiken enligt de huvudlinjer somjag här harangett.

Prop.
1982/83:130 7

4.2 Mål och riktmärken för tekopolitiken

Riksdagen har vid olika tiUfällen behandlat frågor rörande
mål och riktmärken för den statliga tekopolitiken. De ambitioner som därvid kommit
till uttryck grundas enligt uttalanden i propositioner och ulskottsbetän-kanden
på bl.a. försörjningsberedskaps-, regional- och sysselsältningspolitiska
motiv.

När det gäller försörjningsberedskapen beslöt riksdagen år
1977 om fömtsättningar för beredskapsplaneringen avseende försörjningsuthållighet
och försörjningsstandard (prop. 1977/78:42, FöU 5, rskr 81). Sedan år 1981
gäller vidare på försörjningsberedskapsområdet att ett upprätthållande av den
produktionskapacitet i fråga om olika tekovaror som enligt gällande
planeringsnormer erfordras av försörjningsberedskapsskäl skall betraktas som
ett riktmärke för den fortsatta försörjningsberedskapspolitiken (prop. 1980/81:100
bU. 14, NU 47, rskr 279).

Mot bakgrund av den översyn av planeringsnormerna på
beklädnadsområdet, som har genomförts inom den interdepartementala
tekoarbetsgruppen, kommer chefen för försvarsdepartementet senare idag bl.a.
att anföra att en viss sänkning av den på tekoomrädel f.n. förutsatta
försörjningsstandarden bör vara möjlig och vidare att statsmakternas
ställningstagande på detta område bör formuleras pä ett mer övergripande sätt.

1 samband med behandlingen hösten 1978 av regeringens
förslag om medelstilldelning till Statsföretag AB uttalade riksdagen sig för atl
en övergripande plan för de statliga insatserna på tekoområdet borde läggas
fram och syfta till att dåvarande produktionsvolym skulle bibehållas (prop.
1978/79:43 bil 1, NU 16, rskr 122).

Riksdagen beslöt vären 1981 atl ett upprätthållande av
1978 års produktionsvolym bör utgöra ett riktmärke för den fortsatta
tekopolitiken (prop. 1980/81:100 bil. 14, NU 47, rskr 279). Produktionsvolymen
var år 1982 ca 15% lägre än år 1978.

Näringsulskoltel uttalade i betänkandet NU 1978/79:48 alt
ett långsiktigt mål för den statliga lekopolitiken bör vara alt svensk
tekoindustri skaU vara för 30% eller mer av den totala fiUförseln av tekovaror.
Någon formell låsning på denna nivå bör dock enligt utskottet inte komma i
fråga.

Tekopolitiken
bör även fortsältningsvis baseras på riktmärket om 1978 års produktionsvolym
och målet om en svensk marknadsandel pä hemmamarknaden om 30 % eller mer.
Varken riktmärket om 1978 års produktionsvolym eller målet om 30%
självförsörjning är f.n. uppfyllt. Total inhemsk produktion motsvarar dock mer
än 30% av den inhemska tillförseln. Den inriktning av åtgärderna för
tekoindustrin somjag och cheferna för försvars-och arbetsmarknadsdepartementen
samt utrikeshandelsministern nu kommer att föreslå bör tillsammans med den år
1982 vidtagna devalveringen enligt min mening skapa förutsättningar för en
förbättrad konkurrenskraft inom branschen på sikt och därmed för en ökning av

Prop.
1982/83:130 8

produktionsvolymen
och en förbättring av självförsörjningsgraden med sikte på 30% målet.

Jag
har här redovisat de särskilda mäl och riktmärken som gäller för den statliga
tekopolitikens inriktning. Jag vill betona aU tekoindustrin även måste ses i
ett vidare industripolitiskt perspektiv där målet är atl branschen genom bl.a.
omställningar stärker sin konkurrenskraft och därmed främjar sysselsättningen
på lång sikt.

4.3
De statliga åtgärdernas inriktning och omfattning

I
årets finansplan angavs som ett led i ett sammanhållet program för aU dra ned
subventionerna till näringslivet vissa riktlinjer för utformningen av det
statliga stödet till tekoindustrin. Enligt dessa bör eU långsiktigt beslut fattas
beträffande de statliga insatserna, tyngdpunkten i stödet bör under en
övergångsperiod förskjutas frän generellt stöd till mer selektivt stöd och målet
bör vara en gradvis neddragning av det totala stödets omfaUning.

Behovet
av fortsatt stöd lUl lekoindustrin måste bedömas mot bakgrund av den
förbättring av konkurrenskraften som devalveringen hösten 1982 ger. Den svenska
tekoindustrin arbetar i slor utsträckning med importerade råvaror och
halvfabrikat när det gäller fiber, garn och väv. Trots den kostnadsökning som
devalveringen innebär i dessa avseenden är det en rimlig bedömning att den
totala effekten blir en avsevärd förbättring av tekoindustrins konkurrenskraft
på såväl export- som hemmamarknaden.

Den
omläggning av tekopolitiken somjag nu efter samråd med chefema för försvars-
och arbetsmarknadsdepartementen samt utrikeshandelsministern lägger fram
förslag om syftar främst till att stärka tekobranschens konkurtenskraft på
sikt. Detta är enligt min mening den enda möjliga vägen för att öka
produktionsvolymen och höja marknadsandelen på hemmamarknaden. Alternativet
att med ökade statliga subventioner inom ramen för arbetsmarknadspolitiken
åstadkomma den åsyftade tillväxten inom branschen skulle innebära risker för
att branschen på lång sikt blir beroende av statligt stöd, vilket från såväl
statsfinansiella som andra utgångspunkter är en ohållbar utveckling.

Jag
förordar att de statliga åtgärderna till stöd för tekoindustrin ges en annan
profil genom en kraftig satsning pä effektivitetsfrämjande och mark-nadsstödjande
åtgärder och en neddragning av äldrestödet. Jag förordar vidare att åtgärderna
läggs fast för en treårsperiod omfattande budgetåren 1983/84-85/86.
Devalveringen och övergängen till en mer offensiv stöd-profil bör tillsammans
göra det möjligt att inleda en gradvis neddragning av det totala stödet lill
tekoindustrin under treårsperioden utan att deUa äventyrar möjligheterna för
branschen aU utvecklas i riktning mot ökad produktionsvolym och höjd
marknadsandel på hemmamarknaden.

Det
statliga åtgärderna för tekoindustrin m.m. under innevarande budgetär samt
enligt förslagen under budgetåren 1983/84, 1984/85 och 1985/86 framgår av
följande tabell (milj. kr.).

Prop. 1982/83:130

1982/83 1983/84 1984/85 1985/86

Åtgärder riktade Ull tekoindustrin

Effektivitetsfrämjande och marknadsstödjande åtgärder

Industripolitiska

åtgärder 56,5' 82

Försörjningsbered- \ 175 \ 175

skapspolitiska åt

gärder 67,5 78

Särskilt stöd till

utbildning inom teko

industrin 10 10 10

Summa 124 170 185 185

Övriga åtgärder med direkt inriktning på tekoindustrin

Äldrestöd 277 247 192 166

Försörjningsbered

skapspolitiska åt

gärder 4

Summa 405 417 377 351

Andel effektivitets

främjande och marknads-

stödjande åtgärder 30% 41% 49% 53%

Övriga åtgärder

Särskilda åtgärder för

tekokommuner 15

Förstärkning av import

kontrollen 3 3 3

Totalt 420 420 380 354

' Inkl. 15 milj.kr. som beviljats på tilläggsbudget III
för budgetåret 1981/82 men i sin helhet utnyttjas under budgetåret 1982/83. Beräknat

Anm. Statens stöd till FoU ingår ej i tabellen

På det industripoUtiska området, som jag strax återkommer fill
utföriigare, föreslår jag ökade insatser under treårsperioden.

De försörjningsberedskapspolitiska åtgärderna är genom sin
konstruktion också att hänföra till effekfivitetsfrämjande åtgärder. Chefen
för försvarsdepartementet kommer senare i dag att redovisa sina förslag om
ökade försörjningsberedskapspolitiska åtgärder.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare i dag
att föreslå au äldrestödet utgår enligt nu gällande regler under första hätften
av budgetåret 1983/84 och aU det fr.o.m den I januari 1984 minskas till högst
10% av lönekostnaderna för produktionspersonal. För budgetåren 1984/85 och
1985/86 föreslås att äldrestödet bibehålls och att procenttaket sätts till 8
och 7 % resp. budgetär.

Från Beklädnadsarbetarnas förbunds sida har föreslagits
att eU stöd

Prop. 1982/83:130 10

införs
för anställning av långtidsarbetslösa, yngre personer för upplärning inom
företagen. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare i dag att
föreslå att ett särskilt stöd till utbildning inom tekoindustrin införs. Utbildningen
föresläs inriktad pä nyanställda inom tekoindustrin.

Utrikeshandelsministern
kommer senare i dag att redogöra för inriktningen av handelspolitiken på
lekoområdet, innebärande en fortsättning av systemet med bilaterala
begränsningsavtal med lågprisländer inom ramen för del förlängda multifiberavtalet.

Från
olika häll har krav riktats pä en förstärkt kontroll av tekoimporten. Bl.a. har
framhåUits aU det s.k. hemtagningssystemet, som innebär att flertalet
importörer fär ta hem varorna efter en anmälan vid gränsorten utan föregående förtullning,
skulle medföra stora risker för att gällande importbegränsningar kringgås.
Utrikeshandelsministern kommer senare i dag atl anmäla åtgärder som syftar lill
en skärpt kontroll av importbegränsningarna främst genom en uppstramning av
hemtagningssystemet och föreslå en viss resursförstärkning av kommerskollegium
med anledning härav.

Chefen
för finansdepartementet kommer senare i dag all föreslå en resursförstärkning
vad gäller tullverket med anledning av förslaget om skärpt importkontroll.

Det
föreslagna åtgärdsprogrammet bör tillsammans med devalveringen enligt min
bedömning ge förutsättningar för en allmänt förbättrad konkurrenssituation och
en positiv utveckling inom tekoindustrin. Ställning till de stafiiga
tekoåtgärdernas inriktning och omfattning för tiden efter den treårsperiod som
nu omfattas av förslagen får tas senare och självfallet vara beroende av
utvecklingen inom branschen. Jag vill i delta sammanhang understryka vikten av
att tekopolifiken även i fortsättningen utformas så att flera budgetår omfattas
av förslagen för att ge underlag för förelagen att vidta långsiktiga åtgärder.

5 Hemställan

Statsrådet
Peterson anför:

Jag
hemställer att regeringen i en proposition

dels
föreslår riksdagen atl godkänna vad jag har förordat om ändrad inriktning och
omfattning av de statliga åtgärderna för tekoindustrin,

dels
förlägger riksdagen vad jag och statsråden Hellström, Thunborg, Feldl och Leijon
har anfört för den åtgärd eller det ändamål som de har hemställt om.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar atl genom
proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för den åtgärd
eller det ändamål som föredragandena har hemställt om.

Regeringen
beslutar alt de anföranden och förslag som redovisas i underprotokoUen skall
bifogas proposifionen som bilagorna 1-5.

Prop.
1982/83:130 11

Bilaga
I

Utdrag

INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-03-03

Föredragande:
statsrådet Peterson

Anmälan
till proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.m

1
Inledning

De
industripolitiska åtgärderna för tekoindustrin består i första hand av s.k.
branschfrämjande åtgärder, vilka innefattar exportfrämjande åtgärder, utbildningsstöd,
bidrag till konsultundersökningar i omställningsfrämjande syfte och stöd till
kollektiva marknadsföringsåtgärder pä hemmamarknaden, av statliga
lånegarantier — s.k. särskilda strukturgaranlier med viss möjlighet lill
räntebefrielse — och av lån till ralionaliseringsinvesteringar inom konfekfionsindustrin.
Åtgärdema administreras av statens industriverk (SIND).

Inom ramen för
industripolitiken stöds också forskning och utveckling på tekoomrädet genom
styrelsen för teknisk utveckling (STU). Ett inslag i de branschfrämjande
åtgärderna vid SIND är i detta sammanhang stöd till att sprida information om
forskning och utveckling och till atl ny teknik införs, vilket kan ske genom
bidrag till konsultinsatser och tidigare nämnda lån till
rationaliseringsinvesteringar.

Den största delen av
branschprogrammet vid SIND är inriktad på att stimulera företagens
marknadsföringsansträngningar. De exportfrämjande åtgärderna, införda år 1970,
är av stor betydelse för tekoföretagen. En krympande marknadsandel på
hemmamarknaden och vissa framgångar -under påverkan av branschprogrammel - på
exportsidan har lett lill att exportens andel av tillverkningen ökat och numera
utgör omkring hälften av produktionen. Den svenska tekoindustrins största
exportmarknader är Norge, Finland, Danmark, Västtyskland och Storbritannien.

En annan betydelsefull del
i branschprogrammet är det år 1977 införda stödet till marknadsföring av
svenska lekovaror på hemmamarknaden. Detta slöd har kommit att spela en allt slörre
roll när det gäller att få till stånd ett samarbete mellan tekoförelagen,
hittills främst inom konfektionsindustrin, och handeln. Genom sin inriktning
på enbart kollektiva projekt har stödet även sfimulerat till en ökad samverkan
mellan tekoföretagen när

Prop. 1982/83:130 12

det
gäller marknadsföringen. Som ett led i branschprogrammets aktiviteter vad gäller
hemmmarknaden genomförde SIND år 1981 en utredning för att kartlägga
distributionsvägarna för tekovaror på hemmamarknaden och belysa de svenska
tekoföretagens möjligheter alt bättre nå ut pä den svenska marknaden.
Huvudresultaten har tidigare redovisats för riksdagen (prop. 1981/82:100 bil.
17 s.37).

Inom
ramen för branschprogrammel kan också stöd ges i produktutvecklings- och
designfrågor. Detta kan ske i form av dels utbildningsinsatser och hjälp för
alt anlita konsulter i dessa frågor, dels slöd lill Svenska moderädet, som
uppdelat på dam-, herr- samt barn- och tonårsmode syftar till att fortlöpande
informera industrin och handeln om utvecklingen pä modeomrädet.

Ytteriigare
en viktig del i SIND:s aktiviteter på tekoområdet utgörs av stödet lill att ny
teknik införs. Detta sker genom konsultinsatser men framför allt genom de är
1976 införda lånen lill rationaliseringsinvesteringar inom
konfektionsindustrin. Investeringsstödet har kommit att få en bred inriktning
genom att del i slor utsträckning utgår till branschens många mindre företag.

Som
jag nämnt lämnar staten slöd till forskning och utveckling (FoU) inom
tekoområdet. FoU inom tekoområdet bedrivs i huvudsak vid textil-forskningsinstitutet
i Göteborg (TEFO). Del statliga stödet till FoU inom textiltekniska områden
kanaliseras via STU, som sedan år 1968 lämnar stöd till TEFO. STU och Intressenlföreningen
Svensk Textilforskning har tecknat ett treårigt ramavtal som sträcker sig fram t.o.m.
budgelårel 1984/85.

TEFO
har ca 40 anställda och en årsomslutning på ca 10 milj. kr. Verksamheten vid TEFO
är kvantitativt minskande genom naturliga personalavgångar och
anställningsstopp. Under senare år har planeringen och styrningen av
verksamheten genomgått vissa förändringar.

Tekobranschens
strukturomvandling, som påbörjades på 1950-talet, har efter hand förändrat
inriktningen av arbetet vid TEFO. STU har låtit utvärdera verksamheten vid
detta branschforskningsinstitut. Denna utvärdering har visat bl.a. att
institutets f.n. mest efterfrågade kompetens ligger inom området textila
materials egenskaper och karakterisering saml provning. Här planerar TEFO
ökade insatser inför nästa treårsperiod.

Utöver
stödet till TEFO har STU under de två senaste budgetåren beviljat stöd till ett
40-tal forsknings- och utvecklingsprojekt inom tekoområdet. Tyngdpunkten
ligger på produktionsteknisk utveckling. Området arbetskläder har varit föremål
för särskilda STU-insatser med nya och nu marknadsförda produkter som följd.
Stöd har även utgält lill projekt som ska ge nya textila produkter för
användning i industriell produktion.

Insatser
på FoU-området är av stor betydelse för att pä läng sikt öka konkurrenskraften
inom tekobranschen. Treärsprogrammet för STU:s totala verksamhet utlöper
budgetåret 1983/84. Jag avser atl i samband med

Prop.
1982/83:130 13

beredningen
av STU:s kommande treårsprogram även pröva behovet av FoU-insatser inom
tekoområdet både vad avser verksamheten vid TEFO och STU:s egen verksamhet.

Jag
vill vidare nämna att en särskild ram om ca 4 milj. kr. ingående i till STU
anvisade medel avsattes budgetåret 1976/77 för stöd tUl teknisk utveckling inom
konfeklionsindustrin (prop. 1975/76:206 bil. 1 s. 16, NU 70, rskr 415). En
särskild styrgmpp med representanter för STU, SIND, forskningen samt branschens
företag och anställda har lett denna verksamhet, som har pågått till helt
nyligen. Enligt vad jag erfarit diskuteras f.n. formerna för en fortsatt
verksamhet inriktad pä den tekniska utvecklingen inom konfektionsindustrin.
Betydelsefull för denna verksamhets inriktning i fortsättningen blir därvid
bevakningen av den internationella tekniska utvecklingen på området, som nu
startats av STU med hjälp av de tekniskvetenskapliga attachéerna inom EG, USA
och Kanada samt Japan.

2
Föredragandens överväganden

2.1
Industripolitiska åtgärder

I
samband med att branschfrämjande åtgärder infördes för tekoindustrin år 1970
angavs att verksamheten fick ses som ett näringspolifiskt experiment och att
resultaten skuUe bli av stort intresse frän allmän näringspolitisk synpunkt (prop.
1970:41 s. 37). Vid flera tillfäUen har uppföljningar och utvärderingar gjorts,
främst genom SIND:s försorg. Den senaste genomfördes är 1982 av riksrevisionsverkel
(RRV) på regeringens uppdrag. Erfarenheterna av åtgärdema är som helhet goda.
Visserligen är det i praktiken inte möjligl att precisera effekten av
åtgärderna pä branschens konkurrenskraft och utveckUng. Allt tyder emellertid
pä att åtgärderna i förhållande till de resurser som avsatts har gett goda
effekter. Detta styrks också av de bedömningar som vid olika tillfällen lämnats
av de anställdas och branschens organisationer.

Jag har tidigare redovisat
förslag till omläggning av tekopolitiken innebärande en markant ökning av de
effektivitetsfrämjande och marknadsstödjande åtgärderna och en successiv
minskning av äldrestödet under en treårsperiod. I fråga om de industripolitiska
åtgärderna förordar jag atl avsevärda satsningar görs pä främst
marknadsförings- och investeringsområdena med följande inriktning.

För
budgetåret 1982/83 har - under anslaget Branschfrämjande åtgärder - beräknats
38 milj. kr. för branschfrämjande ålgärder för tekoindustrin (prop. 1981/82:100
bil. 17, NU 50 och 59, rskr 402). För verksamheten under innevarande budgetår
kan även utnyttjas 5 milj. kr., som anvisades på tilläggsbudget budgetåret
1981/82 men inte hann utnyttjas detta budgetår (prop. 1981/82:148 bil. 3, NU
50 och 59, rskr 402).

SIND
har i sin anslagsframställning för budgetåret 1983/84 föreslagit ett treårigt
program med en betydande resursförstärkning av de branschfrämjande åtgärderna
för tekoindustrin. SIND föreslår för de tre budgetåren

Prop. 1982/83:130 14

1983/84,
1984/85 och 1985/86 att 80, 90 resp. 100 milj. kr. beräknas för deUa ändamål.

SIND
har i skrivelse den 28 oktober 1982 fill regeringen hemställt om att ytterligare
11 milj. kr. anvisas för branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin under
budgetåret 1982/83. SIND har upprepat sin hemstäUan i skrivelse den 2 febmari
1983.

Intresset
för exportprogrammet vid SIND har successivt vuxit samtidigt som projekten ökal
i storlek. Det är enligt min mening viktigt atl den stärkta konkurrenskraft som
devalveringen innebär utnyttjas av företagen till nya inbrytningar på
exportmarknaderna. Samtidigt innebär dock devalveringen ökade kostnader för
företagen när det gäller marknadsföringsåtgärder utomlands. Även för SIND
innebär devalveringen ökade kostnader för dessa ålgärder. Jag förordar att de
exportfrämjande åtgärderna ökas under en treårsperiod.

Åven
i fräga om stödet tUl marknadsföring av svenska tekoprodukter på hemmamarknaden
har intresset från tekoföretagens sida ökal avsevärt. Jag bedömer alt ökade
resurser till branschprogrammel på detta område bör kunna ge goda effekter i
form av ökad slagkraft för den svenska tekoindustrin på hemmamarknaden. Härvid
är det enligt min mening angeläget att ett fortsatt och fördjupat samarbete
mellan tekoindustrin och handeln sfimuleras. Genom att tekopoliliken nu läggs
fast för en treårsperiod ökar möjligheterna lill en mer långsiktig planering av
detta samarbete. Jag förordar en kraftig resursförstärkning på detta område
under den kommande treårsperioden.

Enligt
min bedömning är tekoföretagens ansträngningar i fråga om produktutveckling
och design av stor betydelse för branschens framtida konkurrenskraft. Ett
stärkt branschprogram för tekoindustrin i enlighet med vad jag föreslår bör
inrymma resurser för en fortsatt utveckling av slödel på detta område.

För
branschprogrammet för tekoindustrin beräknar jag 60,5 milj. kr. för budgetåret
1983/84.

För
kostnader för räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier för textil- och konfektionsinduslrierna
har under innevarande budgetår anvisats 3,5 milj. kr. Beslutsramen för
behovsprövad ränlebefrielse är under innevarande budgetår 2,5 milj. kr.
Garantiramen uppgår under detta budgetår fill 259,5 milj. kr. Av ramen var 38,4
milj. kr. beslutsmässigt odisponerat vid ingången av innevarande budgetår.

Jag
har i årets budgetproposition redovisat huvudresullalen av den översyn av de
branschfrämjande åtgärderna m.m. som RRV gjort på regeringens uppdrag (prop.
1982/83:100 bil. 14 s. 36-38). I frågan om möjliga besparingar har RRV ansett
att de särskilda struklurgaranlierna och den härtill kopplade räntebefrielsen
skulle kunna avvecklas. Vid remissbehandlingen har nästan samtliga remissinstanser
som yttrat sig i frågan instämt i eller inte motsatt sig att denna stödform
avvecklas. Några remiss-

Prop.
1982/83:130 15

instanser har dock ansett räntesubvention eller
motsvarande stöd viktigt även i fortsättningen.

Jag
förordar att verksamheten med särskilda strukturgaranlier för tekoindustrin
fortsätter under budgetåret 1983/84 ulan höjning av garantiramen. Regeringen
bör alltså inhämta riksdagens bemyndigande alt inom en ram av 259,5milj. kr.,
inkl. redan gjorda ålaganden, under budgetåret 1983/84 ikläda staten ekonomiska
förpliktelser i samband med särskilda strukturgarantier för lekoindustrin. Jag
förordar dock alt möjligheten att bevilja räntebefrielse slopas fr.o.m.
budgetåret 1983/84. För att täcka kostnader för räntebefrielse som beviljas t.o.m.
innevarande budgetår bör anslaget föras upp med 1,5 milj. kr. under budgetåret
1983/84.

För
verksamhet under innevarande budgetår med lån till ralionaliseringsinvesteringar
inom konfektionsindustrin fanns vid ingången av budgetåret 13,9milj. kr. som
anvisats tidigare men inte disponerats.

Lån till
rationaliseringsinvesteringar inom konfektionsindustrin kan lämnas för sådan
produktionsutrustning som påtagligt höjer effektiviteten inom arbetsintensiv
produktion av i första hand plagg men även av andra konfektionerade
tekoprodukter. Det är enligt min mening angeläget all en fortsatt förbättring
av eff'ekliviteten inom denna tillverkning stimuleras. Jag förordar därför en
fortsatt verksamhet med rationaliseringslån.

Beklädnadsarbetarnas
förbund har föreslagit atl slöd i någon form bör införas till företag som
överför tillverkning i utlandet till Sverige. Jag finner det också angeläget
att stimulera hemtagning av utlandstillverkning. En lämplig form för sådant
stöd är rationaliseringslänen. Dessa kan ges fill bl.a. sådana investeringar
som långsiktigt ökar den totala produktionskapaciteten inom branschen om de
avser tillverkningsområden där konkur-renssituafionen och marknadsutvecklingen
kan bedömas pä sikt ge utrymme för en ökad inhemsk lönsam produktion (prop.
1975/76:206 bil.l s. 15, NU 70, rskr 415).

Jag beräknar anslagsbehovet för ralionaliseringslånen till
20 milj. kr. under budgetåret 1983/84. Jag har härvid räknat in del behov som kan
uppstå för investeringar i samband med att tiUverkning utomlands förs över till
Sverige.

Sammanfattningsvis innebär mina förslag till industripoliliska
åtgärder för tekoindustrin följande (milj. kr.).

Anvisat Förslag

1982/83 1983/84

43'

60,5

3.5

1.5

10-

20

56,5

82

Branschfrämjande åtgärder

Räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier

Rationaliseringslån till konfektionsindustrin

Summa

' Inkl. 5 milj.kr. som beviljats pä tilläggsbudget 111 för
budgetåret 1981/82. - Tilläggsbudget 111 för budgetåret 1981/82.

Prop.
1982/83:130 16

2.2
Övriga frågor

Förslag
har framförts att frågan om prissättningen av tekovaror i detaljhandeln skall
aktualiseras. Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har kunnat konstatera att
generella kostnadspålägg i procent inte leder fill kostnadsmässigl motiverade
priser inom detaljhandlen. Förhandlingar mellan SPK och handeln har emellertid
inte lett fill några resultat. Från Beklädnadsarbetarnas förbund har anförts
att frågan bör tas upp av regeringen och att en lösning kan vara ett gradvis
införande av en tvingande lagstiftning.

Efter samråd med chefen
för finansdepartementet vill jag i denna fräga anföra följande. Stödet till
marknadsföring av svenska tekoprodukter på hemmamarknaden inom ramen för
branschprogrammet vid SIND har under senare år fått allt större betydelse och
fått till följd ett sfigande intresse för samarbete mellan tekoindustrin och
handeln. Ett betydelsefullt steg i denna utveckling var den
distributionsutredning avseende tekovaror som SIND presenterade år 1981 och som
jag tidigare berört. Enligt vad jag erfarit kommer, som en uppföljning av denna
utredning, ett projekt att genomföras med stöd av SIND i syfte att se över
leverans- och betalningsvillkoren på tekoområdet. Jag anser att resultaten av
den positiva utveckling som på olika sätt är i gång när det gäller samarbetet
mellan tekoföretagen och handeln bör avvaktas. Jag är därför inte beredd att
nu föreslå att frågan om lagsfiftning av prissättningsmetoderna på tekoomrädet
aktualiseras.

Förslag
har framförts om en ökad samordning av de statliga åtgärderna på tekoområdet. I
den arbetsgmpp som tillsatts för samråd inför arbetet med propositionen om
tekoindustrin har företrädarna för de anställda och företagen föreslagit att SIND
ges en samordnande funktion på myndighetsplanet, varvid särskilt samordningen
mellan industriverket och ÖEF bör observeras.

Från
Beklädnadsarbetarnas förbunds sida har föreslagits inrättandet av en särskild
grupp med uppgift att överväga behovet av saneringsåtgärder inom krisdrabbade
företag i branschen. I gruppen skuUe ingå representanter för myndigheter, de
anställda och företagen under ledning av SIND. Gruppen skulle enligt förslaget
sammanträda regelbundet och följa utvecklingen inom branschen med särskild
inriktning på krisdrabbade företag. Enligt min mening bör en gmpp med denna
uppgift inrättas vid SIND på försök under perioden 1983/84—1985/86. Det
ankommer på regeringen att besluta i denna fråga. Genom förslaget tillgodoses tUl
viss del önskemålet om att ge SIND en ökad samordnande roll.

Beklädnadsarbetamas
förbund har föreslagit att ett utredningsarbete genomförs avseende hur tekoindustrins
framtida struktur påverkas av ny teknik och av ändrade distribufionsformer inom
handeln. SIND lämnar i september varje år en bedömning av den kommande
utvecklingen inom tekoindustrin på uppdrag av regeringen. Enligt min mening bör
ett utred-

Prop. 1982/83:130 17

ningsarbete
med föreslagen inriktning lämpligen ske i anslutning till industriverkets
arbete med dessa septemberrapporter. Jag avser atl återkomma till regeringen
med förslag i frägan.

3
Hemställan

Jag
hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att
ta del av vad jag har anfört om industripolitiska ålgärder m. m. för
tekoindustrin.

4
Anslagsfrågor för budgetåret 1983/84

Jag
övergår nu fill att ta upp vissa anslagsfrågor för budgetåret 1983/84.

1
budgetpropositionen 1983 har jag, i avvaktan på särskild proposition i ämnet,
föreslagit att anslagen B 8. Branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin och Bil.
Kostnader för räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier för textil- och
konfektionsindustrierna tas upp med oförändrade belopp. Jag avser nu att
redovisa förslag till medelstilldelning under bl.a. dessa anslag med
utgångspunkt i vad jag har anfört i det föregående.

B
8. Branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin

NyU
anslag (förslag 56189000)

För
branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin under innevarande budgetår har 38
milj. kr. beräknats under anslaget Branschfrämjande åtgärder. Medlen för
insatserna för tekoindustrin bör fr.o.m. budgetåret 1983/84 föras upp på ett
nytt anslag; benämnt Branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin. Medel som har
avsatts för tekoindustrin under anslaget Branschfrämjande åtgärder och som inte
har utnyttjats under innevarande budgetår bör föras över tiU detta nya anslag.

Jag
har nyss föreslagit ökade branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin och
därvid beräknat 60,5 milj. kr. för detta ändamål under budgetåret 1983/84. För
administrations- och genomförandekostnader vid SIND för åtgärdema för
tekoindustrin har 4311000 kr. räknats in vid beräkningen av anslaget B 1.
Statens industriverk: Förvaltningskostnader, somjag nyligen har lagt fram
förslag om (prop. 1982/83:113 s. 65). Dessa medel skall således inte tas upp
här. Jag förordar att för Branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin anvisas
56189000 kr. för budgetåret 1983/84.

De
ökade industripolitiska åtgärder för tekoindustrin som jag föreslår innebär att
ytterligare medel kommer att behövas för administrafions- och genomförandekostnader
vid SIND. Jag avser att senare återkomma till 2 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr
130

Prop.
1982/83:130 18

regeringen
med förslag av innebörd att sådana kostnader får täckas frän detta anslag.

Med
hänvisning till vad jag har anfört i fråga om branschfrämjande åtgärder för
tekoindustrin hemstäUer jag att regeringen föreslår riksdagen att tiU
Branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin för budgetåret 1983/84 under tolfte
huvudtiteln anvisa ett reservafionsanslag av 56189000 kr.

B
11. Kostnader för räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier för texfil-
och konfektionsindustrierna

1981/82 Utgift

4507901

1982/83 Anslag

3500000

1983/84 Förslag

1500000

Med
hänvisning till vad jag nyss har anfört om verksamheten med särskilda strukturgaranfier
för tekoindustrin under budgetåret 1983/84 hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att

1. bemyndiga regeringen att under budgetåret 1983/84 ikläda slaten förpliktelse
i form av särskilda strukturgarantier för textil- och konfektionsindustrierna,
som inberäknat tidigare utställda garantier innebär åtaganden om högst
259500000 kr.,

2. till Kostnader för räntebefrielse vid särskUda strukturgarantier för
textil- och konfektionsindustrierna för budgetåret 1983/84 under tolfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 500000kr.

B
24. Lån till rationaliseringsinvesteringar inom konfektionsindustrin

1981/82
Utgift 12290070 Reservafion 26482929

1982/83
Anslag -

1983/83
Förslag 20000000

Med
hänvisning till vad jag nyss har anfört i fråga om lån till rationaliseringsinvesteringar
inom konfektionsindustnn hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att
till Lån till rationaliseringsinvesteringar inom konfeklionsindustrin för
budgetåret 1983/84 under tolfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
20000000 kr.

Prop. 1982/83:130 19

Bilaga 2

Utdrag

UTRIKESDEPARTEMENTET PROTOKOLL

Handelsavdelningen vid regeringssammanträde

1983-03-03

Föredragande: statsrådet Hellslröm

Anmälan till proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.m.

Chefen för induslridepartementet har i sitt anförande
presenterat regeringens förslag om åtgärder för tekoindustrin, m.m. Jag kommer
i det följande att behandla dels frågan om handelspolitiska åtgärder, dels den
om kontroll av importbegränsningar.

HandelspoUtiska åtgärder

Multifiberavtalet (MFA) ersatte år 1974 GATT:s bomullstextilavtal
som internationellt regelverk för handeln med tekoprodukter. Det anger under
vilka omständigheter och på vilket sätt importrestriktioner får införas och
utgör därmed en ram för bilaterala begränsningsarrangemang.

I multifiberavtalet finns en s.k. nordisk klausul. Den
innebär att särskild hänsyn skall tas till länder med smä marknader, en
exceptionellt hög importnivå och en motsvarande låg inhemsk produktion, i syfte
atl undvika skada på dessa länders nödvändiga minimiproduktion (minimum viable
production, MVP) av textilier.

Del ursprungliga multifiberavtalet löpte ul med utgången
av år 1977 och har därefter förlängts i två omgångar, senast i december är
1981, då man inom GATT:s textilkommitté enades om en förlängning (MFA III) för
perioden den 1 januari 1982 — den 31 juli 1986. De nordiska länderna har i MFA
III uppnått en viss förstärkning av MVP-klausulen. Varje avvikelse från det
egentliga MFA:s regler kräver emellertid exportlandets medgivande.

Sverige anslöt sig i augusti 1982 till MFA III och avgav i
samband därmed en reservation med innebörden att svenska regeringen förväntade
sig att Sveriges ställning som MVP-land skulle beaktas i kommande bilaterala
avtal och att anslutningen lill MFA III således fömtsalte att tillfredsställande
bilaterala avtal kan träffas.

Som ett alternativ till Sveriges nuvarande
begränsningssystem med bilaterala avtal under MFA har frän skilda håll
föreslagils etl globalkontingent-syslem med stöd av artikel XIX i GATT-avtalet.
Kommerskollegium fick med anledning härav våren 1982 i uppdrag att fördjupa
redan företagna

Prop. 1982/83:130 20

studier
om globala begränsningsarrangemang pä tekoomrädet, särskilt med avseende på
skyddseffekterna och de handelspolitiska konsekvenserna.

Kollegiet
framhåller i sin utredning, som blev klar i november 1982, atl ett globalkontingentsyslem
omfattande samtliga länder utom EG, EFTA och Spanien inte skulle leda till
någon volymmässig nedskärning i förhällande till nuvarande importnivå. Detta
beror på att kontingenternas storiek inte kan fastställas godtyckligt ulan
måste baseras på en representativ referensperiod enligl inlernalionellt
vedertagna regler. Pä grund av skadekriterierna i artikel XIX skulle det också
bli svårt alt motivera en så bred varumässig omfattning som den nuvarande.
Däremot skulle etl tak sättas för framlida imporlökning av de varor som täcks
av systemet. Kollegiet pekar på risken att det geografiskt utökade skyddet inte
skulle fä någon slörre effekt på den svenska tekoindustrin utan i stället leda till
en omfördelning mellan exportländerna. Enligt kollegiet skulle importen från
EG, EFTA och Spanien kunna öka samlidigt som inom globalsystemel en ökande
andel av importen skulle kunna gå till de mest konkurrenskraftiga länderna på
de mindre utvecklade och mindre effektiva exportländernas bekostnad. Slutligen
skulle ett globalkonfingentsystem medföra uppenbara risker för motåtgärder och
krav på kompensation från de drabbade ländernas sida.

Kommerskollegium
konstaterar sammanfattningsvis att ett globalsystem skulle kunna motiveras
endast om ett sådant leder lill bättre skydd åt svensk tekoindustri än
nuvarande syslem under MFA. Under rådande omsländigheter synes emellertid
enligt kollegiet den förbättrade skyddseffekten av ett globalsystem vara högst
osäker, samtidigt som en övergång till ett sådant system skulle innebära att
Sverige riskerade alt få betala ett handelspolitiskt pris som inte slår i
rimlig proportion till det eventuellt förbättrade skyddet. Kollegiet upprepar
därför sin tidigare framförda uppfattning att ett globalkonfingentsystem inte
bör införas.

Som
framgått av det nyss nämnda skulle svensk tekoindustri i nuvarande läge inte
få ett bättre skydd genom ett globalsyslem. Sverige har, om än med reservation,
anslutit sig till MFA och bör därför enligt min mening i första hand pröva
möjligheterna att inom dess ram begränsa lågprisimporten genom omförhandling
av gällande bilaterala avtal allteftersom dessa löper ut. Enligt min
uppfattning skulle det vara en fördel för svensk tekoindustri att vela vad som
gäller för importen av begränsningsvaror under en längre period.
Förutsättningarna att sluta avtal med längre löplid än hitfills kommer därför
att undersökas. För att inte begränsa handlingsfriheten kommer emellertid
uppsägningsklausuler att begäras i sådana nya, långsiktiga avtal.

Som
etl motiv för att lämna det bilaterala begränsningssystemel har anförts atl
delta tillåter stora importökningar från länder utanför systemet innan åtgärder
vidtas från svensk sida. För atl i framtiden undvika sädana situationer anser
jag det angeläget att en skärpt övervakning kommer till

Prop. 1982/83:130 21

stånd. Kommerskollegium har i importlicenssystemel ett
effektivt medel för bevakning av importutvecklingen och kan på ett tidigt
stadium uppmärksamma departementet på ökningar av importen från länder med
vilka Sverige inte har slufil begränsningsavtal.

Jag vill dock understryka att en fömtsättning för att stå
kvar i MFA är alt del samlade resuliatet av inledda och kommande förhandlingar
bedöms som tillfredsställande. Skulle detta inte bli fallet kan etl fortsatt
svenskt deltagande i MFA behöva tas under omprövning, vilket skulle innebära
att vi mäste överväga ett annat skyddssystem, i första hand globalkontingenter.
En sådan prövning måste givetvis ske i ljuset av vilket skydd elt allernativt
system skulle ge svensk tekoindustri jämfört med bilaterala avtal.

Kontroll av importbegränsningar

Del har från olika håll krävts en förstärkt kontroll av
tekoimporten. Man har därvid särskiU vänt sig mot det s.k. hemtagningssystemet.
Delta innebär att flertalet importörer får ta hem varorna efter en anmälan vid
gränsorten och sedan använda dem i sin rörelse utan föregående förtullning, om
fillämpUga särskilda importvillkor är uppfyllda. Det har framhållits att
hemtagningssystemet medför stora risker för att gällande importregleringar
kringgås. I regeringens proposition 1981/82:148 om ålgärder för tekoindustrin m.m.
finns intagen en närmare beskrivning av hemtagningssystemet och därmed
sammanhängande kontrollproblem. Emellertid har på senare tid särskilda insatser
gjorts för att effektivisera kontrollen i syfte att motverka försök att kringgå
gällande importregleringar.

Såväl kommerskollegium som generaltullstyrelsen har
prioriterat kon-troUfrägorna högt. Kollegiet har sålunda ägnat granskningen av
de uppgifter om varors ursprung som lämnas i licensansökningar stor uppmärksamhet
och styrelsen har på olika sätt skärpt kontrollen av varuinförseln, framför
allt genom intensifierad godskonlroU och granskning av affärskorrespondens och
andra handlingar hos importörerna. Åven andra ålgärder har vidtagits. Bland
dessa kan särskilt nämnas inrättandet av en samordningsgrupp för
tekokontrollen inom generaltullstyrelsen. Gruppen skall bl.a. tillgodose de
särskilda informations-, samarbets- och samordningsbehov som finns på detta
kontrollområde. Dessa behov hänger bl.a. samman med atl den brottsliga verksamhel
som utmynnar i kringgående av regleringarna ofta inleds i utlandet. Gruppen
samarbetar med myndigheter i och utom Sverige och med organisationer som
representerar företag och anställda för att utveckla och effektivisera
kontrollarbetet. En uppgift för gruppen är att söka spåra förändringar i
varuströmmar m.m. som kan antyda var det finns speciella "riskområden".
Kollegiet har i samma syfte intensifierat uppföljningen av impprtlicensstatistiken.

Kommerskollegium och generaltullslyrelsen har i skrivelse
till regeringen redovisat de åtgärder som myndigheterna har vidtagit och kan
vidta för

Prop. 1982/83:130 22

att minska möjligheterna att kringgå
importbegränsningarna. Kollegiet har för sin del genomfört en rad åtgärder när
det gäller att ,eff'ektivisera och strama upp licensproceduren samt öka
kontrollen på tekoområdet. Bland dessa kan nämnas striktare licensdirektiv för
att förhindra missbruk av importlicenser, liksom ökade direktkontakter med
organ och myndigheter i exportlandet för att påtala avvikelser mellan
exportdokument och faktisk import. Generaltullstyrelsen å sin sida har tagit
initiativ tUl en diskussion i EFTA rörande förenklad form av kontroll av.varas
ursprung, vilken skulle kunna öka antalet kontroller utan att nämnvärt påverka
arbetsinsatserna. Överväganden pågår om hur användandet av datorer och
överförande av uppgifter mellan de båda myndigheterna skall kunna förstärka
kontrollen. Det bör i detta sammanhang erinras om den nyligen genomförda
kompletteringen av 54 a § tullagen (SFS 1982:1009, prop. 1981/82:227, SkU 4, rskr
10) som ger rätt till överföring frän tuUverket till kommerskollegium av
uppgifter som rör import eller export av varor.

Generaltullslyrelsen
och kommerskollegium har härutöver i sin skrivelse föreslagit vissa
ytterligare åtgärder som bedöms viktiga när del gäller efterievnaden av
importbegränsningarna på tekoområdet. Myndigheternas förslag lar i första hand
sikte på del s.k. förfogandeförbudet inom ramen för hemtagningssystemet. Licensbelagda
varor som las hem ligger under s.k. förfogandeförbud enligt lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring av införselregleradc varor, m.m. Förfogandeförbudel
innebär atl varan skall förvaras i oförändrat skick till dess tullmyndighet
meddelat atl hinder för vidare förfogande över den inle föreligger eller - enligl
kommerskollegiets föreskrifter (KFS 1981:6) om importlicenssystemel -lill dess
att importlicens erhållits. Det har vid stickprovskontroller som tullmyndighet
har utfört emellertid visat sig att förfogandeförbudel överträds i mycket stor
omfattning. Nyligen gjorda undersökningar av ett begränsat antal
importtransaktioner tyder på att överträdelserna uppgår till inemot 40 % av de
fall då licens saknas vid hemtagningstillfället. Det har gjorts gällande alt
överträdelserna i stor ulslräckning är alt beteckna som ordningsförseelser,
eftersom det i de flesta fall visat sig att förutsättningar funnits för att få
licens. Åven vid en sådan bedömning av överträdelserna anser myndigheterna de
rådande förhållandena vara helt otillfredsställande. Åsidosättandet av förfogandeförbudel
medför stora ölägenheter för kontrollmyndigheterna, samtidigt som respekten för
regleringarna urholkas. Kontroll av att en vara överensstämmer med en
sedermera beviljad importlicens kan inte göras, något som ju är syftet med
förfogandeförbudet. I vissa andra fall har det visat sig alt kvoten är
förbrukad när licensansökan behandlas. Genom att varorna skingras försvåras
förundersökningar angående ifrågasatt varusmuggling. Möjlighelerna till beslag
och varuförverkande i vissa smugglingsfall minskas eller omöjliggörs dessutom.
Slufiigen innebär överträdelserna av förfogandeförbudet att vissa importörer
tillskansar sig en orättmätig konkurrensfördel i förhållande till dem som

Prop.
1982/83:130 23

följer
gällande bestämmelser. Generaltullstyrelsen och kommerskollegium anser därför
att en uppstramning av hemtagningssystemel är nödvändig, när det gäller licensbelagda
tekovaror. Myndigheterna anser att en sådan uppstramning bör kunna ske med en
måttlig ökning av samhällets kontroll-resurser, under det atl elt fullständigt
slopande av hemtagningssystemet -något som föreslagits i olika sammanhang -
inte skulle ge tillräckliga fördelar från kontrollsynpunkt för att motivera det
kraftiga ingrepp i varuirafiken och det resurskrävande merarbete för
myndigheterna som delta skulle förorsaka.

Enligt
myndigheternas förslag bör en uppstramning av hemtagningssystemet ges formen
av ett åläggande för hemlagaren att för sändningar som innehåller lekovaror pä
hemtagningsanmälan - utöver den redan nu erforderiiga uppgiften om i vad mån vamsändningen
är underkastad bestämmelser om importlicenser eller ej — i förekommande fall
lämna uppgift om importlicensnummer och var licensen förvaras. Detta skulle
gälla samtliga licenser pä tekoomrädet, således även s.k. övervakningslicenser.
Författningsmässiga förulsättningar av innehåll att importören inte får
förfoga över sändningar som innehåller licensbelagda lekovaror förtän
uppgifterna har lämnats bör enligt myndigheternas mening skapas. Om uppgifterna
inte lämnas måste anmälan till hemtagning avvisas och sändningen tills vidare
förvaras (eventuellt efter transitering) på tullupplag, tullager eller i frihamn
eller åtemlföras .

För
egen del vill jag efter samråd med chefen för finansdepartementet anföra
följande.

Hemtagningssystemet
har påtagliga fördelar för såväl myndigheter som importörer. Det är etl arbetsbesparande,
smidigt och resurssnålt system. Den kritik som har riktats mol det har i första
hand tagit sikte pä de risker som finns för all imporlregleringarna kringgås.

Generaltullstyrelsen
och kommerskollegium har visat att det finns grund för en sådan kritik. Jag
ansluter mig därför till myndigheternas uppfattning all en reform av hemtagningssystemel
är nödvändig men i likhet med myndigheterna vill jag inte föreslå ett fullständigt
slopande av systemet. Jag förordar dock att man prövar den av myndigheterna
föreslagna upp-stramningen av systemet. Härigenom kan man skapa förutsättningar
för en kontroll av att förfogandeförbudet i fråga om licensbelagda varor
verkligen iakttas.

Företrädare
för importhandeln har för mig framhållit atl en uppstramning av hemtagningssystemel
av det slag jag nu förordar kommer att innebära olägenheter för vissa
importörer. Jag finner dock att anpassningen av de administrativa rutinerna inle
går längre än vad som ofrånkomligen krävs för att gällande regleringar skall
fungera på det sätt som har avsetts.

När
det gäller sädana tekovaror, som är underkastade begränsning eller övervakning
som administreras från svensk sida, har importören möjlighet att till kollegiet
inkomma med en komplett licensansökan i så god fid att

Prop,
1982/83:130 24

importlicens i normalfallet kan föreligga vid tidpunkten
för anmälan till hemtagning. Då det gäller varor som är begränsade i
exportlandet kan däremot en komplett ansökan inges försl sedan erforderligt
exportdokument erhållits från leverantörslandet. Då dessa dokument ofta
utfärdas i samband med alt leveransen äger rum kan licensansökan i många fall
inte ges in förrän i nära anslutning lill atl varorna anländer lill Sverige.
Eftersom den normala behandlingstiden för licensansökningar uppgår till mellan
sex och tio arbetsdagar blir följden att sådana leveranser kommer att få läggas
på tullupplag enbart pä grund av de adminislrativa rutiner som sammanhänger med
exporlregleringarna.

Genom att anpassa dokumenthanteringen till de nya
förhållandena bör importörerna i fiertalet fall kunna komma till rätta med
olägenheterna. Den författningsreglering som kan behövas för reformen bör
därför inte sättas i krafl förtån den 1 januari 1984. I en del fall torde man
dock fä räkna med att hemtagning inte kan ske direkt ulan att varorna först mäste
läggas pä tullupplag i avvaktan pä att licens utfärdas. Detta kan t.ex. vara
fallet när varorna ankommer med flyg eller när samlastade leveranser till flera
importörer eller från flera exportörer innehåller licensbelagda varor. Den
sistnämnda leveransmetoden synes öka i omfattning, vilket enligt min mening
från kontrollsynpunkl bör särskilt uppriiärksammas.

Det är angeläget, att tullverkels och kommerskollegiels
handläggning blir snabb och smidig sä atl den reguljära handeln inte störs mer
än nödvändigt av den nya ordningen. Detta kräver viss förstärkning av myndigheternas
resurser.

Jag anser det också vara angeläget att godskontrollen
förstärks utöver vad som erfordras för att genomföra själva uppstramningen av
systemet. De avtal om begränsning av importen som regeringen förhandlar fram
med vissa länder får inte äventyras genom bristande resurser på kontrollsidan.

Chefen för finansdepartementet kommer senare i dag atl ta
upp frågan om resursbehov och resursförstärkningar för tullverket.

När det gäller kommerskollegiet behövs en
resursförstärkning för att inte det föreslagna systemet skall få negativa
effekter för behandlingstiderna för licensärenden. Detta gäller i synnerhet
för exportbegränsnings-varorna. Jag föreslår därför en resursförstärkning
motsvarande en licenshandläggare. Ytterligare resurser, motsvarande en tjänst,
borde också tillföras kollegiets Ucensseklion för alt ökade kontrollåtgärder
skall kunna genomföras. Denna resursförstärkning erfordras för alt kollegiet
skall kunna fullgöra de utökade arbetsuppgifter som förordas för förbäUrad
tekokontroll. Då en sådan förstärkning inte ryms inom tillgänglig resursram
föreslär jag etl medelstillskolt motsvarande 272 000 kr. för helt år.

Jag vill nämna ytterligare några åtgärder som är ägnade
att effektivisera kontrollen.

Generaltullstyrelsen har tidigare föreslagit att sanktionssyslemet
när det gäller överträdelser av näringspolifiska importbegränsningar
kompletteras

Prop. 1982/83:130 25

med en avgift motsvarande 20 % av importvärdel som skall
las ul i administraliv ordning. Chefen för finansdeparteriientet kommer senare
i dag alt la upp denna fråga.

Det slag
av samarbetsavtal på tullområdet som Sverige har med de nordiska länderna och
Västtyskland har visat sig utgöra ett värdefullt stöd i genomförandet av
tekokontrollen. Kommerskollegium och generaltullstyrelsen har mot den
bakgrunden föreslagit att ytterligare sådana avtal kommer till stånd. Jag kan
redan nu anmäla alt kontakt har tagits med Frankrike och jag överväger även
andra initiativ.

Jag har nyligen vid samtal med EG-kommissionen gett
uttryck för värt intresse att fördjupa samarbetet med EG på tekokontrollområdet.
Detta möttes med en positiv reaktion. Frägan kommer att följas upp genom
kontakter pä expertplanel.

Några förfatlningsföreskrifter med s.k. allmänna
ursprungsregler finns f n. inte. Delta har i flera sammanhang upplevts som en
brist, särskilt när det gäller tillämpningen av bestämmelserna om importreglering
av tekovaror. Inom regeringskansliet pågår ett arbete med att utarbeta sådana regler.Jag
räknar med atl senare i år kunna lägga fram förslag lill en förordning om varas
ursprung i vissa fall.

Avslutningsvis vill jag erinra om atl lagen (1982:736) om
ursprungsmärkning av kläder träder i kraft den IjuU 1983 (prop. 1981/82:148,
NU 59, rskr 402). De bestämmelser om ursprungsmärkning som regeringen utfärdat
i anslutning härtill (SFS 1982:910) innebär bl.a. att kläder skall vara märkta
när de saluhålls till förbrukare inom landei. 1 enlighet med vad riksdagen uttalat
vid behandlingen av nyssnämnda proposition har en arbetsgmpp inom
regeringskansliet fått i uppdrag att undersöka förutsättningama att senare
komplettera systemet med krav pä ursprungsmärkning vid införsel tiU landet (s.k.
gränsmodell).

Med hänvisning tUl vad jag nu har anfört hemställer jag aU
regeringen föreslår riksdagen

att till KommerskoUegium för budgetåret 1983/84 under
tredje huvudtiteln anvisa ett i förhåUande till prop. 1982/83:100 bil. 5 punkt
E 1. med 272 000 kr. förhöjt förslagsanslag av 30 539 000 kr.

Prop.
1982/83:130 27

Bilaga
3

Utdrag

FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-03-03

Föredragande:
statsrådet Thunborg

Anmälan
till proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.m.

1 Inledning

Beklädnadsomrädet
är etl av de områden där det är särskilt viktigt alt kunna upprätthålla en
försörjning i en krissituation. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av den
successiva minskningen av lekoindustrins produktionskapacitet har riksdagen
vid olika lillfällen under de senasie tio åren beslutat om mål och åtgärder för
försörjningsberedskapen på tekoomrädet.

Besluten
har avsett bl.a. grunderna för beräkningar av det krislida behovet av tekovaror
eller vad som brukar kallas planeringsnormerna. Riksdagen har också tagit
ställning till den produktionskapacitet som bör upprätthällas av
försörjningsberedskapsskäl. 1 prop. 1981/82:148 om åtgärder för lekoindustrin
förordade dåvarande chefen för handelsdepartementet att planeringsnormerna
skulle ses över. Riksdagen hade ingen erinran mot delta. (NU 1981/82:50, rskr
402).

Översynen
har utförts av en arbetsgrupp inom den interdepartementala tekoarbetsgmppen').
Underlag för arbetet har lämnats av överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF).
Arbetsgruppen har redovisat sitt arbete i en promemoria. Promemorian bör fogas
till protokollet i detta ärende som underbilaga 3:1.

2 Föredragandens
överväganden

2.1
Nu gällande planeringsnormer

De
viktigaste planeringsnormerna avser följande

—
FörsörJningsuthåUighet eller den tid för vilken en försörjningsberedskap skall
upprätthållas

1)
Den interdepartementala tekoarbetsgruppen bildades år 1976 för samordning av
den verksamhet med anknytning till tekoomrädet som bedrivs inom olika
departement.

Prop. 1982/83:130 28

-
Försörjningsslandard
med vilket avses den minimistandard som skall kunna uppräUhållas i en kris

-
Kristida
utrikeshandel eller krisimport och, i viss ulslräckning, kris-export

-
KommersieU
lagring

Enligl eu riksdagsbeslut hösten 1977 (prop. 1977/78:42, FöU
5, rskr 81) skall försörjningsuthåUigheten uppgå till ca tre är.

Mot bakgrund av atl beklädnadsvaror oftast kan belraktas
som varaktiga konsumentvaror har man i beredskapsplaneringen för personer i
åldrarna 15-70 år valt atl uttrycka försörjningsstandarden i fråga om de flesta
slag av kläder som ett visst minimiinnehav som skall kunna upprätthållas i en
krissituation. Riksdagen tog i det tidigare nämnda riksdagsbeslutet hösten 1977
ställning till sammansättningen av delta minimiinnehav, den s.k.
krisgarderoben. Den ser ut på följande sätt:

Plagg Män Kvinnor

Ytterplagg 2 2

(överrockar, kappor, jackor)

Plagg över midjan 4 3

(kostymer, kavajer och tröjor resp. dräkter, tröjor och
jumprar)

Plagg under midjan 4 6

(kostymer, udda långbyxor, resp. dräkter, kjolar, klänningar,
långbyxor)

För de plagg som inte ingär i krisgarderoben har i
planeringen standarden uUryckis som elt flöde motsvarande fillförsel/lilldelning/inköp.
Vissa av dessa klädesplagg är nämligen av förbrukningskaraktär varför en innehavsstandard
inte bedömts som lämplig. En flödesslandard har även vaUs i fräga om skydds-
och överdragskläder samt för barns och äldre personers behov av
beklädnadsartiklar.

Vissa tekovaror används för tekniska ändamål. Det kristida
behovet av sådana varor har bedömts med utgångspunkt från antaganden om bl.a.
krislida produktionsnivå i industribranscher som livsmedel pch massa/papper.
Krisbehovet av teknisk textil är betydande och avser lill största delen
produkter spm inte framställs inom landet. Elt visst behov av tekovaror finns
även inom försvarsmakten och sjukvården. I förhållande till det totala behovet
av tekovaror är dock dessa behov av mindre betydelse.

Krisiinporten förutsätts enligt prop. 1978/79:145 om
åtgärder för tekoindustrin uppgå till 25 % av den genomsnittliga importen åren
1974- 1976. För krisexporten räknar man i planeringen med en kvantitet
motsvarande 20% av exporten under samma tidsperiod.

Vid behovsberäkningarna har 50% av de kommersiella lagren
betraktats som en fillgång.

Prop. 1982/83:130 29

Av de planeringsnormer som jag här har redogjort för har
riksdagen uttryckligen tagit slällning till krisgarderobens sammansättning och
de antaganden som skall användas vid bedömningen av den kristida importen, dvs.
de normer som kan sägas ha den största betydelsen vid bedömningen av den
inhemska produktion som erfordras i en krissituation. Övriga planeringsnormer
har antingen anmälts i propositioner eller bestämts av ÖEF inom ramen för dess
beredskapsplanering.

Riksdagen
har våren 1981 fattat beslul om del behov av produktionskapacitet som kan
beräknas med ledning av givna planeringsnormer. Enligt beslutet skall etl
upprätthällande av den produktionskapacitet i fråga om olika tekovaror som
enligt gällande planeringsnormer erfordras av försörjningsberedskapsskäl
betraktas som ett riktmärke för den fortsatta försörj-ningsberedskapspplitiken (prop.
1980/81:100 bil. 14, NU 47, rskr 1279).

2.2 Produktionskapacitet i en kris. Beredskapsläget.

ÖEF lämnar i mars och september varje år rapporter om den
produktion som under en treårig kris bedöms vara möjlig med den befintliga
tekoindustrin. Avgörande för resukaten av dessa bedömningar är i vilken män en
ökning av skiftgången kan tänkas ske i en krissituation. 1 de kapacitelsbe-dömningar
som gjordes av ÖEF i början av 1970-lalel antogs att övergång till
treskiftsdrift skulle vara möjlig i flertalet delbranscher under etl tredje
krisår. Dessa anlaganden har sedan dess nedjusterats, senast i ÖEF:s rapport
den 15 september 1982. Med ett par undantag bedömer ÖEF nu alt endast en ökning
till tvåskiftsdrift är möjlig. Anledningen är enligl ÖEF främst svårigheten att
utbilda det ökade behovet av kvalificerad arbetskraft.

Sammanställningar
avseende behov av och möjlig produktion av tekovaror i en kris uttrycker
beredskapsläget på området. I följande tabell redovisas beredskapsläget med
utgångspunkt från tekoindustrins nuvarande produktionskapacitet enligt ÖEF:s
rapport den 14 februari 1983 och enligt nu gällande planeringsnormer för
behovsberäkningar. Alternativ 1 grundas pä den skiftgångsökning som hittills
bedömts möjlig, medan alternativ 2 avser ÖEF:s nya mer pessimistiska
bedömning. Beredskapsläget uttrycks i tabellen som möjlig produktion i procent
av behov av produktion.

Varuområde Alt 1 Alt 2

100

79

92

78

80

70

152

123

159

152

103

61

112

93

Tung konfektion Lätt konfektion Strumpor, strumpbyxor Egentlig
väv Trikåväv (svenskt gam) Kam- och kardgarn Bomullsgam

Prop.
1982/83:130 30

Av tabellen framgår att enligt ÖEF:s nya bedömning skulle
beredskapsläget vara helt tillfredsställande endast i fräga om väv.

Under
begränsade perioder bör det emellertid enUgt ÖEF:s uppfattning vara möjligt att
öka produktionen inom de flesta delbranscher genom aU öka arbetstiden. Bristen
i produktionskapacitet för ullgarn skulle därigenom delvis kunna uppvägas. För
att helt uppväga bristen skulle man enligt ÖEF behöva öka arbetsfiden för
framställning av ullgarn till i genomsnitt ca 60 timmar per vecka och skift
under en treårig kris.

Jag vill
här framhålla att ÖEF:s behovsberäkningar baseras på uppgifter om människors
innehav av kläder enligt en undersökning från år 1976. 1 samband med sin
översyn av planeringsnormerna lät arbetsgruppen genom statistiska centralbyrån
genomföra en ny undersökning vären 1982. Resultatet av denna undersökning, som
tyder på vissa mindre förändringar av klädinnehavet, har legat till gmnd för arbetsgmppens
beräkningar.

2.3 Ställningstagande beträlTande planeringsnormerna

TiU grund för sina överväganden rörande planeringsnormerna
har arbetsgmppen låtit utföra ett antal beräkningar med olika antaganden om
försörjningsstandard och krisfida utrikeshandel.

Arbetsgmppens slutsatser är i sammanfattning följande.

-
En jämförelse
mellan planeringsnormerna för de olika oundgängliga försörjningsområdena
(livsmedel, beklädnad, värme samt hälso- och sjukvård) visar dels att normerna
inte är enhefiiga, dels att det inte synes självklart att det finns en överambilion
på beklädnadsområdet. En särskild studie rörande dessa frågor är önskvärd.

-
En väsentlig
sänkning av försörjningsstandarden i fråga om kläder ingående i krisgarderoben
kan medföra problem med att genomföra en ransonering med generell tilldelning.

-
Riksdagen
bör ta ställning till frågan om försörjningsstandarden på beklädnadsområdet i
en mer allmän form än tidigare.

-
Jämfört med den
fredslida totala utrikeshandeln är den f.n. antagna krisimporten inte stor. Å
andra sidan kan hävdas att krisimporten förutsätts tillgodose en betydande del
av den jämfört med normala förhållanden kraftigt nedskurna krislida tillförseln
av lekovaror.

-
En gmndsyn bör
utarbetas om möjligheterna fill kristida import på alla de oundgängliga försörjningsområdena.
Statsmakterna bör ta ställning till en sådan grundsyn och inte till antaganden
rörande enskilda försöij-ningsområden.

Arbetsgruppen har i sin promemoria framhållit alt del
föreligger en viss brist pä enhetlighet i de förutsättningar som bestämmer
omfattning och inriktning av de konkreta beredskapsåtgärdema på de oundgängliga
försörjningsområdena livsmedel, beklädnad, värme samt hälso- och sjukvård. En
sådan oenhetlighet i planeringsnormerna är enligt min mening naturlig

Prop.
1982/83:130 31

när
det gäller försörjningsstandarden. Däremot är det angeläget att det finns en
för dessa försörjningsområden gemensam grundsyn i fråga om
försörjningsuthålligheten och den kristida utrikeshandelns omfattning.

Jag
avser att senare återkomma till regeringen med förslag hur en sädan grundsyn skaU
utarbetas. Jag vill dock ange några utgångspunkter som i avvaktan härpå skall
gälla för den fortsatta planeringen av försörjningsberedskapen på tekoområdet.

Jag
har i det föregående redogjort för den försörjningsstandard som enligt
riksdagens beslut skall kunna upprätthällas på tekoomrädet i en krissituation.
Riksdagens ställningstagande avser primärt endasi en del av det totala behovet
av tekovaror, nämligen den del som motsvaras av krisgarderoben.

Genomsnilfiigl sett har
befolkningen en stor mängd kläder i sina hem. Den beräkningsmetod som används
vid bedömning av krisbehovet av sådana kläder som ingår i krisgarderoben
innebär att hänsyn tas till denna tillgång och att tilldelning skall ges till
den del av befolkningen i åldern 15-70 år vars innehav av kläder sjunkit under
miniminivån. Detta innebär från ransoneringssynpunkt sett att en helt selektiv tiUdelning
skulle vara genomförbar. Eftersom detta i praktiken inte torde vara möjligt
gäller som restriktion i planeringen att högst 25% av befolkningen i åldem
15-70 år skall erhåUa selektiv tiUdelriing av resp. vamgrupp. Särskilda ransoneringstekniska
tillägg görs då så erfordras för att fillgodose denna restriktion, dvs. att
åstadkomma en generell filldelning. Detta inträffar då normen enligt
krisgarderoben är hög i förhåUande till normalinnehavet och många människor
således behöver filldelning. Om normen däremot är relativt sett "låg"
klarar sig nästan alla människor med de plagg de äger. Det beräknade selektiva
behovet blir då mycket lågt och den generella tilldelningen noU.

Den
f.n. gällande krisgarderoben innebär atl en generell tilldelning med ett plagg
blir aktuell för plagg över midjan och, ifråga om män, ett plagg under midjan.
När det gäller ytterplagg och för kvinnor plagg under midjan är tillgången på
kläder i hemmen så god att det med gällande krisgarderob inte blir fråga om
någon generell tilldelning.

Jag
vill betona att alla människor måste räkna med en väsentlig sänkning av den
personliga standarden på många områden i en krissituation. Detta gäller inte
minst i fråga om beklädnadsvaror där det blir nödvändigt bäde att slita
kläderna längre och att så småningom klara sig med ett mindre antal plagg. Det
stora innehavet av kläder vid början av en kris innebär emellertid att den
faktiska standarden endast successivt sjunker till en låg nivå.

Som
framgått av det föregående uttrycks försörjningsstandarden för krisgarderobsplagg
som ett innehav. När det gäller dessa kläder går det emellertid inte att helt
bortse från tillförselns storlek eller annorlunda uttryckt inköpsmöjligheterna.
Här aktualiseras frågan om avvägning mellan olika gruppers behov. Den i
planeringen förutsatta tillförseln av här

Prop. 1982/83:130 32

aktuella
plagg till barn i åldern 4-14 är och till äldre, vilken framgår av arbetsgruppens
promemoria, kan således förefalla hög jämfört med den tilldelning som enligt vad
jag nyss nämnde skulle bli aktuell för personer i åldern 15-70 år ("krisgarderobskategorin").
Åven när det gäller vissa andra slag av kläder som t.ex. skydds- och
överdragskläder förefaller tilldelningen vara relativt högt beräknad.

Enligt
min mening bör en viss sänkning av den f.n. förutsatta försörjningsstandarden
vara möjlig. Mot bakgrund av vad jag här anfört kan i det sammanhanget vissa omprioriteringar
aktualiseras i den tänkta tilldelningen av kläder till olika grupper inom
civilbefolkningen. En utgångspunkt bör vara att en ransonering med en viss
minsta generell tilldelning av lämpligl indelade grupper av kläder skall kunna
genomföras. Det får ankomma på den för beredskapsplaneringen på området
ansvariga myndigheten ÖEF att med ledning av de allmänna riktlinjer jag här har
redovisat precisera vilken försörjningsslandard som bör gälla på tekoomrädet.

Jag
vill här aktualisera den av arbetsgmppen i promemorian väckta frågan om formen
för riksdagens ställningslagande till försörjningsstandarden. Enligt min
uppfattning innebär riksdagens beslul om krisgarderoben en alltför detaljerad
styrning av beredskapsplaneringen. Dessutom avser krisgarderoben endast en del
av civilbefolkningens behov. Jag anser därför att statsmakternas stäUningstagande
på detta område bör formuleras på etl mer övergripande sätt och avser återkomma
till regeringen i frågan när ÖEF har lämnat förslag beträffande
försörjningsstandarden på tekoområdet.

Översynen
av planeringsnormerna bör avse bl.a. vilka antaganden spm kan göras om den
kristida utrikeshandelns omfattning. Somjag har nämnt i det föregående skall
krisimporten enligt riksdagsbeslut år 1979 beräknas uppgå lill 25% av importen
åren 1974- 1976. Med hänsyn till att importens struktur fortlöpande förändras förordarjag
att ÖEF successivt bör kunna ändra basåret för beräkningarna så att anpassning
kan ske till aktueUt produktsortiment. Någon ändring av antaganden om
krisimportens omfattning bör dock t.v. inte ske.

Jag
har tidigare kort redogjort för ÖEF:s rapporter i september 1982 och februari
1983 om tekoindustrins produktionskapacitet under en treårig kris. Av naluriiga
skäl mäste de bedömningar det här är fråga om vara av mycket osäker natur.
Särskilt svårt är atl uppskatta vilken ökning av industrins skiftgäng som är
möjlig i kristid. Denna fråga sammanhänger bl.a. med möjligheterna att i en sädan
situation rekrytera och utbilda personal. Under den senaste 10-årsperioden har ÖEF:s
antaganden i detta avseende förändrats i pessimistisk riktning, vilket medfört
alt en allt slörre "levande" tekoindustri erfordras av försöijningsberedskapsskäl.

Med
hänsyn till frågans avgörande betydelse för bedömningen av beredskapsläget
avser jag återkomma med förslag till regeringen om att särskilda resurser
avsätts till ÖEF för att genomföra en studie omfattande en kart-

Prop. 1982/83:130 33

läggning av de hinder som föreligger för ökning av
skiftgången i en krissituation. Förslag bör lämnas om hur dessa hinder i
möjlig utsträckning bör kunna undanröjas genpm åtgärder inpm ramen för
beredskapsplaneringen. Studien bör främst avse den grundtextila industrin inkl.
trikåindustrin och skall, mot bakgrund av de erfarenheter som erhålls under
arbetets gång, läggas tiU gmnd för de löpande bedömningar som görs av den
produktion av tekovaror som är möjlig under en treårig kris. Härutöver bör inom
ramen för studien utarbetas metoder som gör det möjligt för ÖEF att lättare
följa produktionsskapacitetens utveckling inom tekoindustrin.

2.4 Åtgärder för försörjningsberedskapen på tekoområdet

Genom beslut av riksdagen våren 1982 (prop: 1981/82:102
bil. 3, FöU 18, rskr 374) ersattes den 1 juli 1982 den tidigare omfattande floran
av försörjningsberedskapspolitiska stödåtgärder med en låne- och en
garantiform, benämnda beredskapslån resp. beredskapsgaranti. Närmare
bestämmelser har meddelats av regeringen i förordningen (1982:517) om
beredskapslån och beredskapsgaranli.

Systemet med beredskapslån innebär att ÖEF i princip inte
längre stödjer företag utan köper beredskapstjänster som t.ex. upprätthållande
av produktionskapacitet, utvecklande av substitut etc. I samband med alt
beredskapslån lämnas för upprätthållande av produktionskapacitet kräver ÖEF
regelmässigt att förelaget i fråga genomför åtgärder som kan medföra att pä
sikt ytterligare lån inte behöver lämnas. Eftersom sådana åtaganden utgör
villkor för att lån skall erhållas kan beredskapslänen hänföras till kategorin
offensiva åtgärder.

Beredskapslån är normah ränte- och amorteringsfria och kan
gälla för en period på 1-15 år. Lånen skrivs normalt av med lika årliga belopp
om låntagande företag uppfyller sina åtaganden.

Eftersom beredskapslän kan innebära utbetalningar under
flera är har riksdagen beviljat en särskild bemyndiganderam. Denna uppgår för
innevarande budgetår till 200 milj. kr. vilket belopp även innefattar
beredskapslån som lämnas inom andra program än beklädnad. Ytteriigare 200milj.
kr. har i budgetpropositionen begärts för budgetåret 1983/84. I stället för
beredskapslån eller i kombination med beredskaplån kan beredskapsgaranti
lämnas. Villkoren för garantin överensstämmer i stort med vad som gäller för
andra statliga garantier. För beredskapsgarantier finns en ram på 125 milj. kr.

Jag har i det föregående redogjort för beredskapsläget med
de förutsättningar som f.n. gäller för bedömning av det krisfida behovel av
lekovaror och lekoindustrins produktionskapacitet. Jag har vidare föreslagit
att vissa studier bör genomföras vilka kan komma att påverka dessa bedömningar.
Med hänsyn härtill vill jag inte nu redovisa några preciserade slutsatser om beredskapssläget.
Det står emellertid klart att det inom vissa sektorer finns 3 Riksdagen
1982/83. 1 saml. Nr 130

Prop.
1982/83:130 34

risk
för att en tillfredsställande försöijning inte kan tryggas såvida inte särskilda
åtgärder vidtas.

När
det gäller inriktningen av beredskapsåtgärderna på tekoområdet vill jag erinra
om uttalandena av 1978 års försvarskommitté och i prop. 1981/82:148 om åtgärder
för tekoindustrin m.m. Enligt dessa uttalanden är det särskiU angeläget att
behovet av produktionskapacitet tryggas på det grundtextila området samt vad
som erfordras för sjukvårdens och försvarsmaktens särskilda behov.

Mot bakgmnd
av vad jag här har anfört förordar jag att regeringen hos riksdagen hemställer
att utöver de medel som föreslagits i årets budgetproposition ytterligare 16
milj. kr. anvisas för beredskapslän inom programmet Beklädnad m.m. samt att bemyndiganderamen
utökas méd 120 milj. kr. utöver vad som tagit upp i årets budgetproposifion,
dvs. totalt 320 milj. kr.

2.5
Försörjningsberedskapen på läderskoområdet

Riksdagen
beslöt våren 1977 om planeringsnormer för försörjningsberedskapen på
läderskoområdet (prop. 1976/77:85, FöU 11, rskr 238). För försörjningsuthåUigheten/krislängden
beslöts om samma fidsperiod som i det föregående redovisats för tekoområdet,
dvs. en kris om totalt tre år. I fråga om försörjningsstandarden innebar
riksdagsbeslutet att en krisgarderob om ett par grövre skor skaU kunna
upprätthållas. Vidare uttalade riksdagen att en årlig produktion av ca 2 milj.
par läderskor bör säkerställas. Strävan borde dock vara att upprätthåUa en
produktion på 2,5mUj. par per år. Föredragande statsrådet framhöll därvid att i
vilken utsträckning en produktion om 2,5milj. par skall kunna upprätthållas i
stor utsträckning beror bl.a. på de statsfinansieUa kostnader detta kan
medföra.

Genom
beslut av riksdagen våren 1981 (prop. 1980/81:100 bU. 14,NU47, rskr 1279) skall
ett upprätthållande av en årlig läderskoproduktion om 2— 2,5 milj. par utgöra
ett riktmärke för den fortsatta försörjningsberedskapspolitiken pä
läderskoområdet.

För
försörjningsstandarden på läderskoområdet gäller följande.

— Barn får ett par grövre skor varje år.

— Vuxna får ett par totalt under treårsperioden.

— Vuxna som har mycket lågt innehav får ytterligare
ett par (beräkning på basis att ett lägsta innehav = krisgarderoben skaU säkerstäUas).

På
tekoområdet är det av ÖEF redovisade produkfionsbehovet av oUka produkter
väsentligen härlett från planeringsnormema. Somjag har nämnt i det föregående
har emellertid vissa tiUägg gjorts av ransoneringstekniska skäl. När det gäUer
skor är kopplingen mellan planeringsnormer och krav på produktionskapacitet mer
indirekt. I prop. 1976/77:85 om åtgärder för försörjningsberedskapen på
skoområdet gjordes således inget uttalande om krisimportens nivå.

Prop. 1982/83:130 35

Föredragande
statsrådets förordande att en årlig produktion om ca 2 milj. par borde
säkerställas, innebar dock indirekt att en krisimport förutsattes om ca 25% av
den fredstida normalimporten.

Om
hänsyn tas tiU befolkningens nuvarande innehav av skor enligt genomförda
enkäter, erfordras för nu gäUande normer för krisgarderoben saml en krisimport
motsvarande 25% av 1974-1976 års import, en ärlig produktion om ca 1,8milj.
par. Produktionen år 1982 kan beräknas ha uppgått tiU ca 2,0milj. par.

Enligt
min uppfattning är det inom beklädnadssektorn särskilt viktigt att trygga en krisfida
försörjning av skor. Jag vill därför framhålla att nägon väsentlig sänkning av försötjningsstandarden
på detta område inte bör komma i fråga. I likhet med vad jag förordat ifråga om
tekovaror anser jag emellertid att statsmakternas ställningstagande på detta
område bör formuleras pä ett mer övergripande sätt. I avvaktan på den översyn
av planeringsnormerna för de oundgängliga försörjningsområdena, som jag har förordat
i det föregående, vill jag emellerfid inte föreslå nägon ändring av det nu
gällande produktionsmålet.

Den
studie avseende den kristida produktionskapaciteten pä tekoomrädet somjag
tidigare har föreslagit, bör även omfatta skosektorn.

3
Hemställan

Med
hänvisning tiU vad jag har anfört hemstäUer jag att regeringen föreslår
riksdagen

att
godkänna de allmänna rikfiinjer för försörjningsberedskapen på teko- och
läderskoområdena somjag har förordat.

4
Anslagsfrågor för budgetåret 1983/84 FJÄRDE HUVUDTITELN H. Ekonomiskt försvar

H.3
Beredskapslagring och industriella åtgärder.

Regeringen
har i prop. 1982/83:100 bU. 6 (s. 229) under denna mbrik föreslagit riksdagen bl.a.
att bemyndiga regeringen att under budgetåret 1983/84 medge avtal om nya
beredskapslån som medför utbetalningar under flera år inom en kostnadsram av
200 mUj. kr. samt att för budgetåret 1983/84 anvisa ett reservationsanslag av 285,08
milj. kr.

Prop. 1982/83:130 36

Med
hänvisning tUl vad jag har anfört i det föregående hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att

1. bemyndiga regeringen att under budgetåret 1983/84
inom en kostnadsram av 120000000 kr. - utöver i prop. 1982/83:100 bU. 6 föreslagna
200000000 kr. - medge avtal om nya beredskapslån som medför utbetalningar under
senare budgetår,

2. till Beredskapslagring och industriella åtgärder
för budgetåret 1983/84 utöver i prop. 1982/83:100 bil. 6 föreslaget
reservationsanslag anvisa ytterligare 16000000 kr.

Prop.
1982/83:130 37

Underbilaga
3:1

Översyn av planeringsnormerna för försörjningsberedskapen
på teko-området

Promemoria
utarbetad av en arbetsgrupp inom den interdepartementala tekoarbetsgruppen

1
Bakgrund

1978
års försvarskommitté uttalade i sitt slutbetänkande (Ds Fö 1981:14) Totalförsvaret
1982/87 bl.a. följande.

Inom
beklädnadsprogrammet bör beredskapsåtgärderna enligt kommitténs mening
inriktas så att nödvändiga behov i en krissituation i huvudsak kan tillgodoses
genom inhemsk produktion.

För
försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet har statsmakterna vidare angett
detaljerade anvisningar avseende bl.a. importantaganden och normer för den s.k.
krisgarderoben. Vid sina överväganden har kommittén funnit att dessa normer,
ställda i relation fill de övriga överlevnadsbehoven, ger uttryck för en högre
ambition än inom andra motsvarande för-sörjningsornräden. Försvarskommittén
anser att balans bör råda i fråga om ambitionerna för primärbehoven och
föreslär därför att planeringsnormema för beklädnadsprogrammet bör ses över.

Kommittén
anser det vara särskilt angeläget atl behovet av produktionskapacitet tryggas
beträffande viskosfiber, bomullsgarn, kam- och kardgarn, väv, läderskor samt
vad som erfordras för sjukvårdens och försvarsmakternas särskilda behov. För
att prioriterad verksamhet skall kunna upprätthållas i erforderiig omfattning
anser försvarskommittén också att vissa medel måste avdelas för försöriningsberedskapsstöd
till dessa och vissa andra delbranscher.

I prop.
1981/82:148 om åtgärder för tekoindustrin m.m. förordade handelsministern att
en översyn skulle ske av planeringsnormema. Han uttalade därvid bl.a.
följande.

Vid
översynen och de avvägningar som därvid aktualiseras i förhållande till ambifionerna
på andra försörjningsområden, bör beaktas vad jag tidigare i dag har uttalat
om behovet av att försöijningsförmågan i första hand skall säkerställas på
försörjningsområden som är centrala för individens överlevnad och samhällets
funktion. Beklädnad utgör ett sådant område. Med hänsyn härtill bör målet för försörjningsuthälligheten
inte sänkas. Däremot är det rimligt att överväga förändringar av andra normer
främst normen avseende den försörjningsstandard som bör kunna upprätthållas i en
krissituation.

Jag
avser låta genomföra en översyn av planeringsnormerna, varvid i första hand
försörjningsstandarden kommer atl ses över. Resultatet av

Prop. 1982/83:130 38

översynen
bör föreligga i sådan tid att hänsyn härtill kan tas i 1983 års
budgetproposition.

Riksdagen
hade ingen erinran mot dessa uttalanden (NU 1981/82:50,

rskr
402).

Arbetet
med översynen av planeringsnormerna har utförts av en arbetsgrupp inom den interdepartementala
tekoarbetsgmppen. Underiag för arbetet har lämnats från beklädnadsbyrån inom
överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). Datorkörningar av en
beräkningsmodell för beklädnadsområdet har utförts av ÖEF:s OA-grupp.

2
Nu gällande mål/planeringsnormer för försörjningsberedskapen på tekoområdet

Riksdagen
har vid olika tillfällen under de senaste fio åren beslutat om fömtsättningar
som skall gälla vid bedömning av behovet av beklädnadsvaror i en
krissituation. Dessa förutsättningar har ibland benämnts mäl, ibland
planeringsförutsättningar. Som ett gemensamt begrepp kommer i det följande att
användas termen planeringsnormer.

De
planeringsnormer som behandlas är

— Försörjningsuthållighet
dvs. den tid för vilken en försörjningsberedskap skall upprätthållas.
Bestämmande är här vilka slag av krisscenarios man räknar med.

— Försörjningsstandard
med vUket avses den minimistandard som skall kunna upprätthållas under en kris.

— Omfattningen
av den kristida utrikeshandeln

— Möjligheterna
till minskning av de kommersieUa lagren.

Riksdagen
har även tagit särskild ställning fill det med ledning av planeringsnormerna framräknade
behovet av produktionskapacitet. Enligt beslut av riksdagen skall ett upprätthåUande
av den produktionskapacitet i fråga om olika tekovaror som enligt gällande
planeringsnormer erfordras av försörjningsberedskapsskäl betraktas som ett
riktmärke för den fortsatta försörjningsberedskapspolitiken (prop. 1980/81:100
bU. 14, NU 47, rskr 1279).

2.1
Försörjningsuthållighet

Det
första beslutet om mer omfattande åtgärder för försörjningsberedskapen på beklädnadsomrädet
togs av riksdagen år 1972 (prop. 1972:127, FöU 25, rskr 325). Preliminär
ställning togs då bl.a. tiU den försörjningsuthållighet som bör eftersträvas.
Föredragande departementschefen uttalade således

Prop. 1982/83:130 39

",att
man tiUs vidare bör räkna med att försörjningen med beklädnadsvaror skall
kunna upprätthåUas under en så lång avspärrningstid att en inte obetydlig
produktion inom landet är nödvändig för en tillfredsställande beredskap" (prop.
1972:127 s. 39).

ÖEF,
som på myndighetsnivå ansvarar för handläggningen av ärenden rörande
försörjningsberedskapen på bl.a. beklädnadsomrädet, utgick i sin planering fr.o.m.
år 1973 från fömtsättningen om en treårig avspärrning.

Riksdagen
tog hösten 1977 mer preciserad ställning till planeringsnormerna på
tekoområdet. I fråga om försörjningsuthälligheten uttalades

"att
denna t.v. skall bestämmas med utgångspunkt i en avspärrningssituation på ca
ett år följd av en efterkristid av ungefär den längd som har studerats i
försöken med långsiktsplanering inom det ekonomiska försvaret" (prop.
1977/78:42 s. 49).

Uttalandet
innebär en försörjningsuthåUighet om ca tre år. Den tänkta krissituationen är
en partieU avspärrning med krig i vår omvärld. Sverige omfattas inte av några
krigshandlingar.

Ibland brukar man i försöijningsberedskapssammanhang
skilja mellan begreppen försörjningsuthållighet och krislängd. Det brukar
därvid hävdas att för de viktigaste försörjningsområdena kan ingen bestämd
gräns sättas för försörjningsuthålligheten utan denna skall i princip vara
oändlig. Begreppet krislängd skulle reserveras för den tidsperiod som läggs
till gmnd för den praktiska planeringen och dimensioneringen av de konkreta
beredskapsåtgärderna. Begreppet krislängd kommer att användas i det följande.

2.2
Civilbefolkningens försörjningsstandard

Beklädnadsvaror
är varaktiga konsumentvaror som inte förbrukas omedelbart vid användandet.
Detta innebär en skillnad mot t.ex. livsmedels-och energiområdena, där
standarden kan relateras till förbrukning och i praktiken t.o.m. till
inköp/försäljning.

Mot denna bakgrund har
strävan varit att så långt möjligt uttrycka försörjningsstandarden på
beklädnadsområdet i termer av ett individuellt minimiinnehav av olika beklädnadsvaror
vilket inte bör underskridas i en krissituation. Riksdagen beslöt i det
tidigare nämnda riksdagsbeslutet hösten 1977 om sammansättningen av detta
individuella minimiinnehav, den s.k. krisgarderoben.

Krisgarderoben omfattar i
princip alla slag av kläder utom lättare plagg som skjortor, blusar,
underkläder, strumpor, mössor etc. för personer i åldern 15-70 år. Tunna kläder
utan värmande egenskaper ingår inte.

Prop.
1982/83:130 40

Krisgarderobens sammansättning. Personer i åldern 15—70 år

Plagg Män Kvinnor

Ytterplagg 2 2

(överrockar, kappor,

jackor)

Plagg över midjan 4 3

(kostymer, kavajer och tröjor resp. dräkter, tröjor och
jumprar)

Plagg under midjan 4 6

(kostymer, udda långbyxor, resp. dräkter, kjolar, klänningar,
långbyxor)

Det bör betonas att krisgarderoben innebär en
innehavsstandard motsvarande ett minimum som skall kunna upprätthållas. 1 en
krissituation avses därför, i den utsträckning delta är möjligt, fiUdelning i
första hand ske tiU personer vars innehav underskridil detta minimum.

I fråga om plagg som inte ingår i krisgarderoben - lättare
plagg som skjortor, blusar, underkläder, stmmpor, mössor etc. - dvs. dels
kläder med begränsad hållbarhet, dels diverse "småplagg" - har det
inte bedömts meningsfullt aU uttrycka standarden som ett innehav. I stället
har valts att formulera den i termer av tUlförsdltUlddning, dvs. som ett flöde
motsvarande inköp/försäljning.

Åven för sädana yrkeskläder som skydds- och
överdragskläder uttrycks försörjningsstandard i form av tillförsel/filldelning.

Barns behov av kläder bestäms mer av atl deras kläder blir
urvuxna än av att de slits ut. Det är därför naturligt att standarden uttrycks
som tillförsel. För att ange äldre personers krisbehov av kläder har det i
planeringen också bedömts lämpligt att använda alternativet med en tillförselstandard.

För de plagg- och personalkategorier som här redogjorts
för gäller i planeringen följande antaganden om uUförsel/tilldelning i en
krissituation.

Beräknat tillförselbehov kläder exkl. plagg ingående i
krisgarderoben

Tillförsel

Lättare plagg för personer i åldem 15-60 % av normal konsumtion

15-70 år = plagg som ej ingår i krisgarderoben (skjortor,
underkläder, mössor strumpor etc.)

Skydds- och överdragskläder 90 % av normal konsumtion

Plagg för barn (personer yngre än 15 är) 50-100% av
normal konsumtion

Plagg för personer äldre än 70 år Under en treårig kris tilldelning
av

ett ytterplagg, två plagg över midjan och två (för kvinnor
tre) plagg under midjan.

I fråga om hemtextilier har räknats med ett jämfört med
normala förhållanden starkt nedskuret tillförselbehov.

Prop. 1982/83:130 41

2.3
Försörjningsstandard/tillförselbehov i övrigt

En
väsentlig del av den fredstida textilförbrukningen utgörs av s.k. teknisk
textil. Det rör sig här om varor som utgör insalsvaror i andra industribrarischer
än tekoindustrin eller som slutligt används i skilda tekniska sammanhang. I
beredskapsplaneringen har del kristida behovet av teknisk textil beräknats med
utgångspunkt i bedömningar bl.a. av i vilken utsträckning olika
industribranschers verksamhet skall fortgå i kristid.

Försvarsmakten
har anmält vissa behov som skall tillgodoses i en krissituation. I fråga om
sjukvårdens behov räknas med en jämfört med normala förhållanden något
nedskuren förbrukning.

2.4
Kristida utrikeshandel

I
planeringen förutsälts krisimport och krisexport minska kraftigt i inledningen
av en kris och nä en mycket låg nivå i slutet av år 1. Under de tvä därpå
följande efterkrisåren sker en successiv återgång till i stort normala förhållanden.

Enligt
uttalande i prop. 1978/79:145 skall krisimporten förutsättas uppgå fill 25% av
den genomsnittliga importen åren 1974-1976. 1 planeringen räknas vidare med en
krisexport som motsvarar 20% av exporten under samma period.

Det
bör observeras att den del av utrikeshandeln som över huvud taget
"uppmärksammas" i planeringen är den som är av intresse i en
krissituation, dvs. i huvudsak kläder, teknisk textil samt väv, garn och
fiber. Stora varugrupper som t.ex. hemtexfil beaktas nästan inte alls. Eftersom
kläder och andra "beredskapsintressanta" produkter utgör en större
andel av fredsimporten än av fredsexporten innebär detta att en relativt större
andel av den totala tekoimportens 10 miljarder kr. utgör bas för beräkningarna
än den totala tekoexportens 3 miljarder kr.

I
fråga om de varuslag som således är av intresse måste i beredskapsplaneringen
göras vissa korrigeringar. En viss del av den normala fredstida utrikeshandeln
med kläder och andra för försörjningen väsentliga tekovaror avser nämligen ett
sortiment som har endast obetydligt värde i en krissituation. Det rör sig bl.a.
om modebetonade varor utan värmande egenskaper. Handel med sådana varor kan
också förväntas minska väsentligt i en skärpt internationell situation. Mol
denna bakgmnd har i planeringen gjorts en "sortimentsmässig
korrigering" av den normala fredstida importen och exporten. Korrigeringen
innebär att i beräkningarna i genomsnitt omkring 35% av importen pch 20% av
exporten har skurits bort. I den nuvarande planeringen tas alltså egentligen
endast hänsyn till (0,25.0,65) ca 16% av importen resp. (0,2.0,8) 16% av
exporten av de "beredskapsintressanta" produkterna . Som nämnts ovan
beaktas i allt väsentligt inte övrig utrikeshandel pä tekoomrädet.

Prop. 1982/83:130 42

2.5 Minskning av kommersiella lagren

Inom tekoindustrin, partihandeln och detaljhandeln finns
lager av sådana tekovaror som är av intresse för försöijningen i en
krissituation. Man kan emellertid inte betrakta dessa lager i sin helhet som en
försöijnihgs-mässig tillgång. För att verksamheten inom industrin och handeln
skall kunna fortgå krävs nämligen vissa minimilager. I planeringen har man
schablonmässigt räknat med 50% av de fredstida kommersiella lagren som en
tillgång.

2.6 Nuvarande beredskapsläge

Inom ÖEF utvecklades under mitten av 1970-talet en
datormodell i vilken bl.a. tillförsel- och produktionsbehov av tekovaror kan
beräknas.

Modellen tar hänsyn tiU befintliga garderobstillgångar hos
civilbefolkningen och andra fillgångar som nettokrisimport och minskning av de
kommersiella lagren. Med ledning härav beräknas behovet av inhemsk produktion
under en treårig kris.

I rapporter om beredskapsläget på tekoområdet som ÖEF
lämnar till regeringen två gånger om året jämförs det beräknade
produktionsbehovet med vad svensk tekoindustri skulle kunna framställa under
samma tid fömtsatt en viss ökning av skiftgången. Enligt de senaste rapporterna
i september 1982 och februari 1983 har beredskapsläget väsentligt försämrats.
Anledningen är främst att ÖEF nu är mer pessimistisk tiU möjligheterna att öka
skiftgängen i en krissituation.

1 följande tabell redovisas beredskapsläget enligt ÖEF:s
rapport i februari 1983 som möjlig produktion i procent av behov av
produktion.

Möjlig produktion/behov av produktion under en treårig
kris (%)

Alt. 1 grundas pä den skiftgångsökning som hittills
bedömts möjlig. Alt. 2 grundas på en ny, mer pessimistisk bedömning av ÖEF.

Varuområde Alt I Alt 2

Tung
konfektion'

100

79

Lätt
konfektion

92

78

Strumpor,
strumpbyxor

80

■
70

Egentlig
väv

152

123

Trikåväv
(svenskt gam)

159

152

Kam- och
kardgarn

103

61

Bomullsgam

112

93

' Plagg ingående i krisgarderoben, barns och äldre
personers behov av plagg motsvarande krisgarderoben, skydds- och
överdragskläder samt försvarsmaktens behov av värmande plagg. Främst
skjortor, blusar och underkläder

Vamområdet//feer ingår inte i ÖEF:s rapporter. Svenska Rayon
AB:s produktionskapacitet i fråga om rayonfiber täcker emellertid krisbehovet

Prop. 1982/83:130 43

för
inblandning i bomulls-, ull- och syntetgarn, enligt nu gällande planeringsnormer.

Tabellen
visar att enligt ÖEF:s nya bedömning är kapacitetsläget helt tillfredsställande
endasi i fråga om väv. Skillnaden mellan behov av produktion och möjlig
produktion är särskilt stor när det gäller kam- och kardgarn.

Under
begränsade perioder bör det enligt ÖEF:s uppfattning vara möjligt att öka
produktionen inom de flesta delbranscher genom att öka arbetstiden. Brislen i
produktionskapacitet för kam- och kardgarn skulle därigenom kunna delvis
uppvägas. För atl helt uppväga brislen skuUe man behöva öka arbetstiden till i
genomsnitt ca 60 timmar per vecka och skift under en treårig kris.

3
Planeringsnormer för de primära försörjningsområdena

Enligt
1977 och 1982 års tolalförsvarsbeslut skall en prioritering ske av oundgängliga
behov inom försörjningsområdena livsmedel, beklädnad, värme, hälso- och
sjukvård (de s.k. primära överlevnadsområdena) samt härför erforderliga
stödfunktioner.

Som
ovan nämnts uttalade 1978 års försvarskommitté atl planeringsnormerna på
beklädnadsområdet är ambitiösare än på övriga primära försörjningsområden.

För
att få klarhet i graden och arten av denna överambifion har arbetsgruppen
gjort en sammanställning av gällande planeringsnormer pä samtliga primära
försörjningsområden. Det har därvid visat sig att för vissa försörjningsområden
saknas en av statsmaklerna beslutad inriktning eller är denna i vissa avseenden
endast mycket allmänt formulerad.

Strävan
har därför varit att klarlägga vilka antaganden som i praktiken används vid
dimensionering av konkreta beredskapsåtgärder som beredskapslagring och köp av
beredskapstjänster från företag (t.ex. avseende upprätthållande av försörjningsberedskapsviklig
produklionskapadtet).

De
planeringsnormer som redovisas i det följande har således olika "status"
i den meningen att de är bestämda på olika nivåer i beslutshierarkin.

Planeringsnormer
för de prioriterade försörjningsområdena

Försöriningsomräde
Försörjningsstandard Krislängd

Kristida
utrikeshandel

Livsmedel

Beklädnad

Kriskost
motsvarande 2900 kcal per person och dag (=fredskon-sumtion men med annan
sammansättning)

Krisgarderob m.m. se pp. 2.2 och 2.3

"Lång försörjningsförmåga" (efter ett
omställningsskede på 3 år)

3 ä r

Successiv minskning till O under krisens 6 första månader

Import 25% av normalimporten (visst sortiment) åren
1974-1976. Export 20% av normalexporten (visst sortiment) samma år

Värme

Hälso- och sjukvård

I lokaler där människor vistas 18° på dagen och 16° på natten

"Varje människa skall ges den vård som tillståndet
kräver så långt möjlighetema medger"

En kombination av olika fall

-
Avspärrning på
ca 1 år

-
Angreppsfasen i
ett krigsfall

-
Fredskris av
ospecificerad längd (lEA-åtagande om lagring för 90-dagars förbrukning av olja)

Ingen egentlig precisering av det övergripande målet, dock
beslut om beredskapslagring av läkemedel motsvarande 12 mån total avspärrning
samt prioritering av behoven i ett krigsfall.

25% av normal fredsimport I stort sett ingen export 1
stort sen O

Inga särskilda antaganden

Inga särskilda antaganden (se dock kolumnen Krislängd)

Anm. I det ekonomiska försvarets programplan
1983/84-1987/88 anmäls vissa utgångspunkter som använts för planeringen i
andra fall än de då regeringen redan angett utgångspunkter för planeringen. Bl.a.
förutsätts beredskapslagring ske om de kommersiella lagren under en
omställningsperiod inte kan tillgodose de oundgängliga behoven. För det första
krisåret beräknas importen till ca 20% av den fredstida, medan importen för
efterföljande år antas utebli. Inga antaganden görs om krisexport.
Statsmaktema har inte tagit ställning till detta förslag.

Sammanställningen föranleder enligt arbetsgruppen två
slutsatser.

För del första är planeringsnormerna på de prioriterade
försörjningsområdena inte enhetliga.

För det ändra synes det inte självklart att det för
planeringsnormerna sammantaget skulle föreligga en överambition på
beklädnadsområdet. Man bör emellertid hålla i minnet att krisgarderoben innebär
en minimistandard för innehav. Det stora flertalet människor har vid
inledningen av en kris ett innehav som klart överstiger detta minimum. Man
startar således med en fredsstandard som under loppet av en kris successivt i
takt med förslitningen övergår till en miniminivå som därefter i princip skall
tryggas. På andra områden — som livsmedel och värme - där försörjningsstandarden
uttrycks som (svarar mot) ett flöde, blir det däremot fråga om att mer eller
mindre direkt övergå fill en reducerad nivå.

Prop. 1982/83:130 45

4 Behovsberäkningar

Som nämnts i det föregående har ÖEF sedan mitten av
1970-talet pä beklädnadsområdet utnyttjat en datormodell för att med
utgångspunkt från givna planeringsnormer beräkna behovet av tillförsel- och
produktionsbehov samt beredskapslagring.

Modellen kan sägas ha tvä delar.

I den ena delen beräknas civilbejölkningens titlförsetbehov
av sådana beklädnadsvaror som ingår i krisgarderoben. Utgångspunkten är härvid

-
Antal plagg i
krisgarderoben

-
Fakfiskt
innehav enligl genomförda s.k. garderobsinventeringar

-
Antaganden om
livslängden/hållbarheten hos kläder.

På uppdrag av arbetsgruppen genomförde SCB vären 1982 i
enkätform en garderobsinventering i 1000 hushåll. Genomsnittligt var innehavet
följande för krisgarderobsplaggen.

Plagg (benämning i enkät) Genomsnittligt innehav för personer i

åldern 15-70 år

Män Kvinnor

-
Värmande eller
vindtäta ytter- 4 4 plagg ("ytterplagg")

-
Kavajer,
dräktöverdelar och

grövre tröjor ("plagg över midjan") 5 5

- Långbyxor,
klänningar och kjolar 6 10

("plagg under midjan")

I underbilaga 3:1:1 redovisas vissa närmare uppgifter om
garderobsinventeringens resultat.

När det gäller kläders "livslängd"/hållbarhet
här ÖEF gjort bedömningar med utgångspunkt från dels en enkät genomförd år
1976, i vilken frågor ställdes bl.a. om bedömd livslängd hos kläder, dels
särskilda beräkningar med ledning av tillförselstatistik och uppgifter om
innehav enligt enkäten.

Förenklat uttryckt tillgår behovsberäkningarna så att
tilldelning först tankes ske till den del av befolkningen som enligt garderobsinventeringen
har ett innehav som är mindre än krisgarderoben. Allteftersom tiden går sliter
andra delar av befolkningen successivt ner sitt innehav till krisgarderobens
nivå. Dessa grupper fömlsälls då erhålla filldelning.

Självfallet är det inte möjligt att konstmera ett så
selektivt ransoneringssyslem som modellen förutsätter. I praktiken kan elt
inslag av generell filldelning inte undvikas. I behovsberäkningarna har ÖEF
därför förutsau att högst 25% av befolkningen skall erhålla selekfiv
tilldelning av viss varugrupp. Därför görs i vissa fall ransoneringstekniskt
motiverade tillägg.

Åven om en ransonering har förbereUs innan en kris har
inträffat är det inte möjligt att omedelbart låta den träda i. tillämpning.
Skälet är att reglerings- och ransoneringsmyndigheter samt handeln behöver viss
förbe-

Prop. 1982/83:130 46

redelse- och anpassningstid. F.n. förutsätts att en
ransonering kan påbörjas 3-6 månader efter beslut och att förbrukningen/inköpen
under denna period uppgår till 50-75% av det normala. Denna åtstramning av konsumfionen
åstadkoms genom vissa regleringar i handelsledet som snabbt kan sättas i
tillämpning.

I beräkningsmodellens andra del beräknas med utgångspunkt
från ett givet tillförselbehov för civilbefolkning, försvarsmakt, teknisk texfil
etc. den produktionskapacUet och beredskapslagring som behövs sedan hänsyn
tagits tiU fillgångar som nettoimport och minskning av de kommersieUa lagren.

Datormodellens beräkning sker i produktstrukturer för
flera förädlingsled (plagg, väv, garn) och för eU stort antal olika varuslag
(ca 400).

5 Variation av planeringsnormer

Som har nämnts i det föregående uttalade föredragande
statsrådet i prop. 1981/82:148 om åtgärder för tekoindustrin m.m. aU målet för för-söijningsuthålUgheten
(krislängden) på beklädnadsomrädet inte skulle sänkas.

I den variation av planeringsnormerna som arbetsgruppen
låtit utföra ingär därför ingen ändring av krislängden. Inte heUer har gjorts
någon justering av gällande antaganden om möjlig minskning av de kommersiella
lagren. Skälet är aU rimliga ändringar av dessa antaganden (50% minskning fömtsätts
f.n.) skulle ha endast obetydlig inverkan på beräkningsresultatet.

Beräkningar har utförts på basis av tre alternativ för försörjningsslandard
och tre alternativ för krisfida utrikeshandel. Av de nio kombinationer av
normer som således erhålls svarar en mot nuvarande planeringsnormer medan åtta
utgör sänkningar av ambitionsnivån.

Följande antaganden har använts för försörjningsstandard
och krisfida utrikeshandel.

Försörj ningsstandard

Krisgarderoben (personer i åldrarna 15—70 år)

Alt 1

(nuvarande norm) Män Kvinnor

Alt 2 Män

Kvinnor

Alt 3 Män

Kvinnor

Ytterplagg

2

2

1,5'

1,5'

1

1

Plagg
över midjan •

4

3

3

2

2

2

Plagg under midjan

4

6

3

4

2

3

' Halva plagg svarar mot viss försöfiningsmässig
ambitionsnivå som givetvis inte utgör något konkret ransoneringsaltemativ.

Prop. 1982/83:130 47

Civilbefolkningens
övriga behov

Inom
ÖEF:s beklädnadsbyrå har för andra kläder än de som ingär i krisgarderoben
bedömts vilket behov som i stort kan sägas "svara mol" de tvä nedskärningsaltemativen
för krisgarderobsplaggen. Det rör sig här om skydds-och överdragskläder samt
vissa underkläder och barnplagg. Jämfört med alternativ 1 uppgår
nedskärningarna i altemativ 2 till ca 10% och i alternafiv 3 till ca 25%.

Övriga
behov

Övriga
behov av tekovaror är bestämda utanför beklädnadsprogrammel och omfattas därför
inte av översynen. Dessa behov har därför inle varierats.

Kristida
utrikeshandel

I
planeringen fömtsätts f.n. en krisimporl och krisexport som motsvarar 25 resp.
20% av genomsnittet för åren 1974-1976. Sedan dessa år har utrikeshandeln ökat.
Samtidigt har produktsortimentet förändrats.

Det
har från ÖEF framhållits att hänsyn bör tas till den successiva förändringen i
produktsortimentet. Inom ÖEF vill man därför i beredskapsplaneringen numera utgä
frän 1979 års utrikeshandelssortiment.

Arbetsgruppen
delar ÖEF:s uppfattning att en viss successiv anpassning fill förändringen av stmkturen
hos den normala fredsmässiga utrikeshandeln är motiverad. Med 1979 års
utrikeshandel som bas ger en korrigering av de ovan nämnda procentandelarna för
krisimport och krisexport frän 25 resp. 20% till 20 resp. 15% ingen förändring
av den kristida utrikeshandelns omfattning.

Beräkningar
har utförts för följande tre alternativ

Krisimport och krisexport (% av 1979 års kvantiteter)

ÄiTl Äitl Äitl

(nuvarande
norm)

Krisimport 20% 30% 40%

Krisexport 15% 20% 30%

Som
nämnts i det föregående uttrycker procenttalen inte relafionen mellan krisfida
utrikeshandel och total fredsutrikeshandel. De avser i stället ett
"smalare" och mer krisanpassat produktsortiment.

Övrigt

Som
nämnts ovan måste man i bötjan av en kris, innan etl ransoneringssystem har
trätt i kraft, räkna med en period med enbart generell tilldelning.

Prop. 1982/83:130 48

I
hittillsvarande planering har ÖEF fömtsatt att denna period är 6 månader och
att förbrukningen då uppgår till 75% av den normala. ÖEF bedömer emellertid att
det med det nya ransoneringssystem, som f.n. utarbetas inom verket, kan bli
möjligt att nedbringa tiden till ca tre månader och att genom regleringar i
handelsledet begränsa tillförseln under denna fid tiU 50% av den normala.

I de beräkningar som arbetsgmppen
låtit utföra har förutsatts att elt nytt ransoneringssystem har utvecklats.

6
Resultat

I
följande diagram redovisas utfallet av de datorkörningar som genomförts med
utgångspunkt från ovan beskrivna alternativ för försörjningsstandard och
krisimport (krisexport). För åskådlighetens skull sker redovisningen av de nio
alternativen i form av kurvor.

Varje enskild kurva
ulvisar sambandet mellan krisimport och behov av produktion under en treårig
kris förutsatt en given försörjningsstandard. Var och en av kurvorna svarar mot
ett av de tre alternativen för försöij-ningsstandard. Hänsyn har tagits till
resultatet av den år 1982 genomförda undersökningen av befolkningens innehav av
kläder.

I diagrammen har lagts in ÖEF:s
bedömning av möjlig produktion under en treårig kris enligt rapporten i
februari 1983. Alternativ 1 utgår från tidigare antaganden om möjlig ökning av sktftgången
och alternativ 2 från ÖEF:s nya mer pessimistiska bedömning. Uppgifterna är för
vardera fallet uttryckt som ett intervall.

Behov av produktion för olika nedskärningsalt. samt möjlig
produktion enligt ÖEF (3 års kris)

Tung konfektion'

60--

50 ---

40 --

30 --

20 --

10--5 --

Behov av prod. (milj. plagg)

M ö jlig produktion
alt. 1

M ö jlig produktion
alt. 2

F ö rs ö rjningsstandard alt. 1 F ö rs ö rjningsstandard alt. 2 F ö rs ö rjningsstandard alt. 3

10 %

20

30

40 %

50 %

_\Krisimport
(%av 1979)

' Plagg ingående i krisgarderoben, bams och äldre
personers behov av plagg motsvarande krisgarderoben, skydds- och
överdragskläder samt försvarsmaktens behov av värmande plagg.

4 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 130

L ä tt
konfektion*

Behov av prod.

(milj. plagg)

100
--

50 --

M ö jlig produktion alt. 1

--- — — ■) M ö jlig produktion

_ _ _j alt. 2

F ö rs ö rjningsstandard alt. 1 F ö rs ö rjningsstandard alt. 2 F ö rs ö rjningsstandard
alt. 3

10 % 20 %

' Främst skjortor, blusar och underkläder.

30 %

40 %

50 %

Krisimport
'C5iav 1979)

Strumpor, strumpbyxor

Behov av prod.

(milj. ' A st.)

200
--

150 -■

J

M ö jlig produktion alt. 1

M ö jlig produktion alt. 2

100 ■-

F ö rs ö rjningsstandard
alt. 1 F ö rs ö rjningsstandard alt. 2 F ö rs ö rjningsstandard alt. 3

10 ■ •

10 %

20 %

30 %

40 %

50 %

_ Krisimport {%av 1979)

Egentlig v ä v

Behov av prod. 5 (mnj. m')

200--

150--

_■. M ö jlig produktion

-i alt. 1

-1 M ö jlig produktion

■J alt. 2

100 --

F ö rs ö rjningsstandard alt. 1 F ö rs ö rjningsstandard alt. 2 F ö rs ö rjningsstandard alt. 3

50 --

10

10 X 20 % 30 X

40 X

50 t

■v Krisimport ■ (X av 1979)

prod.

Trik å v ä v (svenskt gam) Behov av *

„ 2
-

(milj. m )

100 i---

--- • ---- "> M ö jlig produktion

:____ Jalt. 1

__ fM ö jlig
produktion

- alt. 2

50--

F ö rs ö rjningsstandard alt. 1 F ö rs ö rjningsstandard alt. 2 F ö rs ö rjningsstandard alt. 3

10-

5

10 %

20 X

30 %

40 X

50 X

Krisimport -7 (X av 1979)

Kam- och kardgarn

Behov
av prod. (ton)

40 000-

M ö jlig produktion alt. 1

30 000-■

F ö rs ö rjningsstandard
alt. 1

F ö rs ö rjningsstandard alt. 2 F ö rs ö rjningsstandard alt. 3

M ö jlig produktion alt. 2 .

S OOO-

10 X 20 X

30

40 X

50 X

Krisimport
-> (Xav 1979)

Bomullsgam

Behov av prod. (ton) /.

40 000--

30 000-■

--]

M ö jlig produktion alt. 1

-- \ M ö jlig
produktion

alt. 2

20 000-■

F ö rs ö rjningsstandard alt. 1 F ö rs ö rjningsstandard alt. 2 F ö rs ö rjningsstandard
alt. 3

10 000--

5 000 ■-

10

20

30

40

50

•
Kris import ■(Xav 1979)

7 Arbetsgruppens överväganden

7.1 Beredskapsläget under förutsättning av att
planeringsnormerna ändras

De
resultat som redovisas i avsnitt 6 föranleder följande allmänna kommentarer
vad gäller förhällandet mellan behov av produktion och möjlig produktion
(beredskapsläget).Möjlig produktion avser ÖEF:s nya mer pessimistiska
bedömning.

Varuområde

Beredskapsläge Nu gällande planeringsnormer

Reviderade planeringsnormer

Kläder -
Tung konfektion

Lätt konfektion

- Strumpor,

strumpbyxor

Väv

-
Egentlig väv

-
Trikåväv

Garn

- Kam- och

kardgarn

Bomullsgarn

Underkapacitet Tillräcklig
kapacitet.

Det bör framhållas att begreppet tung konfektion inrymmer
delområden där brist kän föreligga. Om produktionsapparatens flexibilitet inte
är tillräcklig får behoven tillgodoses genom "nästbästa" alternativ.

Beroende på antagen försörjnings-standard krävs en
krisimport som uppgår till 30-40 % av den normala importen för att behoven
skall klaras.

Tillräcklig kapacitet.

Överkapacitet
Överkapacitet

Överkapacitet Överkapacitet

Underkapacitet

Behoven tillgodoses endast vid kardgarnkapacitetsantaganden
om lägsta försöriningsstandard och största krisimport.

Tillräcklig kapacitet

Sammanfattningsvis skulle med de mer restrikfiva
planeringsnormer som arbetsgmppen har prövat, beredskapsläget vara
tillfredsställande för väv och tung konfektion. Situationen är mer problematisk
för lätt konfektion, samt kam- och kardgarn.

7.2 Försörjningsstandard

När det gäller möjligheten att sänka
försörjningsstandarden bör erinras om att för den väsentliga del av behovet som
avser plagg i krisgarderoben är standarden uttryckt som ett minimiinnehav. Åven
om det m.h.t. dessa kläders karaktär är ganska självklart att standarden bör
uttryckas pä detta sätt, är det ändå inte möjligt att helt bortse från det
förhållandet att de

flesta
människor i standardbegreppel (ocksä för denna typ av plagg) lägger in
möjligheten att med vissa tidsmellanrum införskaffa nya plagg.

I
följande tabell redovisas fillförselbehovet (1000-lal plagg) av kläder hörande lill
"tung konfektion", dvs. krisgarderobsplagg både för den grupp för
vilken försörjningsstandarden uttrycks som minimiinnehav (15-70 år) och övriga
behovskategorier.

Försörinings-

Försvars-

Överdrags

- Tre
första

Personer
i

i åldem

S:a

standard

makten

kläder

månaderna
0-3

4-14

15-70

Äldre

än 70

Alt 1

500

10500

3 800

4800

22500

15 800

4 600

62500

(=
nuvarande

norm)

Alt 2

500

9200

3 800

4600

20800

5 800

4000

48700

Ah3

500

7 900

3 800

4400

19200

3 200

3400

42400

Del
framgår av tabellen att minskningen av krisgarderoben har mycket stor effekt pä
tUlförselbehovet för den personkategori som berörs härav, dvs. personer i
åldern 15-70 år. Således medger alternativ 1 (= nuvarande planeringsnormer) en
tilldelning som motsvarar i genomsnitt ca 2,8 plagg under nästan tre års kris
(här bortses från fiUförseln under de inledande tre månaderna). I alternativen
2 och 3 sjunker denna siffra till ca 1 resp. ca 0,5 plagg. Alternativ 3 innebär
att endasi människor med etl på något vis dokumenterat behov kan få
tilldelning. I detta alternativ och troligen ocksä i alternativ 2 skulle det
således inle bli frägan om nägon generell filldelning.

Fördelningen
av tillförseln av tung konfektion som den redovisas i tabellen ovan avspeglar
en avvägning mellan olika befolkningsgruppers behov som självfallet kan
diskuteras. Således innebär alternativ 1 en betydande
"tillförselmässig" prioritering av barn och ungdom (samt äldre
personer) men, vilket är viktigt att framhålla, inte en motsvarande prioritering
av den egenfiiga försörjningsstandarden (med den definition av denna som
används). I nedskärningsalternafiven 2 och 3 accentueras skillnaden i beräknad
tillförsel per capita mellan personer i åldern 15-70 år å ena sidan och övriga
personkategorier å den andra. Det kan vara tveksamt om så stora skiUnader är
acceptabla.

Framställningen
har hittills behandlat försötjningsstandarden i fråga om vad som benämns tung
konfektion. I detta sammanhang motsvarar begreppet tung konfektion huvuddelen
av klädsortimentet, dvs. alla kläder utom skjortor, blusar, underkläder och
strumpor etc. För dessa senare grupper, här benämnda lätt konfektion resp.
strumpor/strumpbyxor innebär de två nedskärningsalternativen en
försörjningsstandard som för flertalet plagg är ca 10 resp. ca 25% lägre än i
alternativ 1. För dessa slag av kläder uppkommer inte sådana ransoneringslekniska
problem som för plagg ingående i krisgarderoben.

Prop. 1982/83:130 56

7.3 Krisimport
(kristida utrikeshandel)

Mot
bakgrund av de förutsättningar som har redovisats i det föregående innebär
antaganden om en större kristida utrikeshandel beräkningsmässigt alt behovel av
inhemsk produktionskapacitet för alt tillgodose det beräknade fillförselbehovet
minskar. Skälet är att neltokrisimporlen alltid förutsätts vara positiv och
kvantitativt sett ökar för ökande kristida utrikeshandel. För enkelhetens
skull används i det följande enbart termen krisimport för den tillgång som den
kristida utrikeshandeln utgör i beräkningarna.

De
förutsättningar som i beredskapsplaneringen görs om krisimport inverkar på de
konkreta beredskapsåtgärdernas omfattning. Det kommer alltid att råda osäkerhet
om dessa anlaganden kan förverkligas i ett kris-läge. Man rör sig därför här
med en risk som innebär att den ambition som man satt upp för försörjningen pä
tekoområdet kanske inte kan realiseras i en krissituation.

Redan
de antaganden som i nuvarande planering gäller för krisimporten innebär att
denna täcker ca 45% av det totala tillförselbehovet av beklädnadsvaror
uttryckt i garnvikt. Krisimporten i de olika förädlingsleden garn, väv och
kläder har härvid omräknats till garnvikt och summerats (se underbilaga 3:1:2).

De
av arbetsgruppen undersökta alternativen innebär jämfört med nuvarande
planeringsnormer sänkt försörjningsslandard och större krisimport. Den andel av
krisbehoven som skulle tillgodoses genom krisimport blir därför i dessa fall
större än 45%.

7.4 Sammanfattande
slutsatser

Arbetsgruppens
översyn av planeringsnormerna för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet
har avsett civilbefolkningens försörjningsstandard i en krissituation och
omfattningen av den kristida importen.

De
minskningsalternafiv som har prövats i fråga om försörjningsstandarden har
främst gällt krisgarderoben. Det redan med nu gällande planeringsnormer låga
tillförselbehovet av dessa plagg sjunker i de två redovisade
minskningsalternativen till så låga nivåer att någon generell tilldelning
knappast blir möjlig. TUldelning skulle i stället fä bU selekfiv, vUket tekniskt
medför svåra problem. Om man m.a.o. accepterar en låg innehavsstandard för den
vuxna befolkningen i slutet av en kris är de befintliga garderobstillgångarna
så stora alt den generella filldelningen till denna grupp personer under tre
års tid inskränks till en obetydlighet eller lill noll.

Här
aktualiseras ocksä avvägningsfrågor gentemot övriga prioriterade försörjningsområden.
Som nämnts ovan har arbetsgmppen vid jämförelse mellan dessa försöijningsområden
inte kunnat dra några slutsatser om över- eller underambition vad gäller
nuvarande planeringsnormer på beklädnadsomrädet. En särskild studie rörande
dessa frägor skulle enligt arbetsgruppen vara önskvärd. Syftet med en sådan
studie skulle kunna vara att pröva om det är möjligt att uttrycka planeringsnormerna
för de

Prop. 1982/83:130 57

olika prioriterade försörjningsområdena mer likformigt än
vad som nu gäller.

Arbetsgmppen
viU avslutningsvis ta upp den principiella frågan om formen för statsmakternas
beslut om planeringsnormer.

Hittills har riksdagen tagit detaljerad ställning till den
kristida försötjningsstandarden för en del av civilbefolkningen och därvid
enbart för vissa plagg som i och för sig är de "viktigaste" (krisgarderobsplaggen).
Den ansvariga myndigheten, ÖEF, bör enligt arbetsgruppen få möjlighet att göra
vissa justeringar i fråga om den försörjningsstandard som bör gälla för olika
befolkningsgrupper allt eftersom erfarenheter erhålls under planeringen. Det
bör enligt arbetsgmppens uppfattning vara tUl fyllest att riksdagen mer aUmänt
än hittills tar ställning till vilken ambition som bör gälla för
försörjningsstandarden på beklädnadsområdet i en kris men ändock mer preciserat
än vad som hittills gjorts på andra områden.

Antaganden om krisimportens omfattning handlar i stor
utsträckning om vilka risker man är beredd att ta vid dimensioneringen av
beredskapsåtgärderna. Enligt arbetsgruppens mening bör det råda
överensstämmelse mellan de antaganden som görs i detta avseende för de olika
prioriterade försörjningsområdena. Överensstämmelse behöver inte innebära att
nedskärningen i förhållande tUl fredsimporten blir densamma i procent. Det
väsentliga är att det finns en övergripande gmndsyn i denna fråga som kan
appliceras på planeringen inom de olika försörjningsområdena.

Arbetsgmppen anser att det är den gemensamma grundsynen
och inte antaganden för enskilda försörjningsområden som statsmakterna bör ta
ställning till.

Mot bakgmnd härav förordar arbetsgruppen, att en gmndsyn i
fråga om krisimporten utarbetas.

5 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 130

UnderbUaga 3:1:1

Vissa
uppgifter om den vuxna befolkningens (15—70 år) innehav av kläder enligt
statistiska centralbyråns garderobsenkät våren 1982

Plagg i krisgarderoben

Vara

Andel av befolkningen med visst innehav (%)
Män Kvinnor
0 1 2 3 4 5 >5 0 1

2

3

4

5
>5

Ytterplagg Plagg över midjan Plagg under midjan

0,2 1,5 0,8

4,8
18,7 25,7 <-50,6-

2,1
5,7 7,9 13,4 15,3 54,4

0,6
1,2 8,2 13,3 21,8 54,3

0,0
4,4 3,4 3,7 0,2 0,8

13,9 10,8
0,0

24,3
13,9 1,1

«- 57,4 - 18,2 50,0 4,6 4,6 89,0

Vissa
övriga kläder

Vara

Andel av befolkningen med visst innehav (%) Män
Kvinnor 12 3 4 5-10 >10 1 2

3

4

5

5-10 >10

Skjortor,
blusar Tröjor, jumprar Underkläder för vinterbruk Övriga underkläder
Strumpor, sockor

2,7
1,7 3,2 3,8 37,9 41,8 2,1 11,8 12,6 13,7 46,9 12,8
7,5 18,5 15,2 18,8 31,2 8,9 0,8 0,8 1,9 4,5
36,7 65,3 0,8 0,0 0,0 1,2 4,2 93,8

1,8
1,1

1,2
7,3

16,5
23,0

0,6
1,2

4,8
4,7

3,3 6,4

16,4 1,1

10,8

8,2 7,8

12,2 1,8

10,6

10,5 17,8
13,0 5,0 10,1

32,2
42,9

31.0 28,5

13,9 5,0

14,7 75,6

62.1 -

UnderbUaga 3:1:2

Tekovaror
under en treårig kris. Tillförselbehov, krisimport och minskning av
kommersiella lager enligt nu gällande planeringsnormer uttryckta i ton garn

I
följande tabell är samtliga behov och fillgångar i oUka förädlingsled då det
gäller kard-, kam- och bomullsgarn omräknade till garn i ett enhetligt s. k. krisgarnnummer
(enhetlig finlek), anpassat fill den svenska spinnings-industrins
produktionsmöjligheter. Angivna kvantiteter uttrycker däremot inle vikten för
de enskilda behovs- och tillförselkategorierna. (T.ex. kan behovet av
arbetskläder inte jämföras med behovet av hemtextil.)

Hänsyn
har inte tagits till varor som förbmkas redan i fiberform (vadd, non woven
etc).

Kardgarn

Kamgam

Bomullsgarn

Ändlöst

konstgjort

beklädnad

Ändlöst

konstgjort

tekniskt

Övrigt tekniskt

TILLFÖRSELBEHÖV

Civilbefolkningen

- 0-14
år

- 15-70
år

- Äldre än 70 år

Arbetskläder

Hemtextil

Sjukvården

Försvarsmakten

Teknisk textil

11100

33 300

5 100

200

900 1200

6100 7 100 1 100

7700 20400

3 300

7000

1800

4 800

1400

1900

2000 6900 1000

100

5900

600 18 300

Krisexport

2800

400

1300

800

Summa

54600

14700

49600

10800

5900

18900

Summa beklädnad 129700 och viss teknisk textil

TILLGÅNGAR

Krisimport Minskning av kommersiella lager

20700 2500

11700 2300

20200 4400

6600 1000

1900

2 300

Summa

23 200

14000

24600

7 600

1900

2 300

Summa 69400 varav krisimport 59200

Krisimport/tillförselbehov
(beklädnad och viss teknisk textil)

59200

--------- >
= 46%

129700

Prop. 1982/83:130 61

Bilaga
4

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-03-03

Föredragande:
statsrådet Feldt

Anmälan
till proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.m.

Chefen
för industridepartementet har i sitt anförande presenterat regeringens förslag
om åtgärder för tekoindustrin, m.m. och utrikeshandels-ministem har tagit upp
frågan om åtgärder för att förbättra kontroUen av tekoimporten och föreslagit bl.a.
en uppstramning av det s.k. hemtagningssystemet för licensbelagda tekovaror. I
anslutning därtUl tar jag nu upp behovet av resursförstärkningar för tullverket
samt frågan om en administrafiv straffavgift vid överträdelser av
importregleringarna på tekoområdet.

Årligen kommer ca 165 000
sändningar med tekovaror in i landet. Av dessa är ca 125 000 föremål för s. k.
hemtagning, som innebär att importörerna får ta hem varorna efter en anmälan.
Det är av väsentlig betydelse att de nya uppgifter om importlicensnummer och om
var licensen förvaras som skaU lämnas i hemtagningsanmälan vid import av
tekovaror ägnas fillräcklig uppmärksamhet och stickprov görs för att
kontrollera om de lämnade uppgifterna är korrekta. När uppgifter saknas eller
är oriktiga måste varorna transiteras eller läggas upp på tuUupplag, vilket
kräver ökade arbetsinsatser och ökad godsexpediering. Även den godskonlroU som
görs genom öppning av kollin och besiktning av tekovarorna måste ökas bl.a. för
att det skall kunna fastställas om lämnade uppgifter är riktiga. När
tulldeklarationen sedan granskas måste det kontrolleras att de uppgifter som
har lämnats i hemtagningsanmälan för godset i fråga är riktiga.

TuUverkets
ökade arbetsuppgifter faller på såväl bevakningstjänstemän som på
kontorspersonal och handläggare (tulltaxeringsutbildade tjänstemän). De ökade
arbetsuppgifterna för den sistnämnda personalkategorin måste — med hänsyn till
den långa utbildningstiden för tulltaxeringstjänste-män - tills vidare täckas
genom ytterligare prioritering. När det gäller bevakningstjänstemän och
kontorspersonal är det däremot nödvändigt att på förhållandevis kort tid
åstadkomma en personalförstärkning. Generaltullstyrelsen har räknat med alt 15
bevaknings-/ kontorstjänstemän erfordras för att ge stöd åt de föreslagna
skärpta reglerna när det gäller import av tekovaror. Jag delar styrelsens
uppfattning på denna punkt.

Prop. 1982/83:130 62

Jag
har dock erfarit att generaltullstyrelsen vid utformandet av sitt förslag om en
personalförslärkning har utgått från den allmänna kontroll-nivå som i dag finns
när det gäller godskontrollen. Med hänsyn till den betydelse som jag tillmäter
kontrollen av att licenssystemet efterlevs på tekoområdet - särskilt mot
bakgrund av utvecklingen under senare tid -finner jag det emellertid angeläget
att godskontrollen ytterligare förstärks utöver de åtgärder som blir nödvändiga
till följd av de ändrade bestämmelserna.

Jag förordar att
tullverket tillförs ett medelstillskolt om 3 milj. kr. för budgetåret 1983/84
för importkontrollen av tekovaror.

Överträdelser av
införselförbud är straffbelagda enligt varusmugglings-lagen (1960:418) om
gärningen har skett med uppsåt eller av grov oaktsamhet. Om åtal kommer till
stånd och den misstänkte fälls för gärningen torde påföljden i regel bli
dagsböter.

Generaltullslyrelsen har
tidigare föreslagit en komplettering av sanktionssystemet. Förslagel innebär bl.a.
alt en avgifi motsvarande 20 procent av importvärdet skall tas ut i
administrativ ordning vid överträdelser av importregleringar. Vid
remissbehandlingen biträdde kommerskollegiet förslaget och var inte främmande
för atl avgiften i vissa fall eller pä vissa områden, t.ex. tekoområdet, skulle
sättas högre än styrelsen föreslagit. En sådan särskild sanktion ansågs som etl
allt mer nödvändigt komplement till straffbestämmelserna i vamsmuggUngslagen.
Detta förhållande skulle kvarstå även efter en ändring av reglerna om
hemtagning. Förslaget borde enligt myndigheterna genomföras snarast möjligt.

Generaltullstyrelsens
förslag om en ny sanktionsavgifi övervägs f. n. inom regeringskansliet. Jag är
därför inte beredd att i detta sammanhang föreslå att en sädan avgift införs.

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

atl
lill Tullverket: Förvaltningskostnader för budgetåret 1983/84 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett i förhållande till prop. 1982/83:100 bil. 9 punkt D 3
med 3 000000 kr. förhöjt förslagsanslag av 663 379000 kr.

Prop.
1982/83:130 63

BUaga5

Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-03-03

Föredragande:
statsrådet Leijon

Anmälan
till proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.m.

1 Sysselsättningsutvecklingen
inom tekoindustrin

Under
åren 1977 och 1978 minskade både sysselsättningen och produktionsvolymen
kraftigt inom tekoindustrin. Antalet årsanställda minskade under dessa är med
10000 personer och produktionsvolymen sjönk med 25%. Under år 1981 uppgick
antalet anställda till 31 600 personer. Minskningen i sysselsättningen
fortsatte även under år 1982 med ca 8%. Sysselsättningen inom branschen uppgår
nu fill ca 29000 årsanställda. Enligt statens industriverks (SIND) bedömning
kommer antalet årsanställda att fortsätta minska under år 1983 med ca 3%.
Beträffande produkfionsut-vecklingen gör SIND bedömningen att det kommer att
ske en viss mindre återhämtning under år 1983 inom textil- och trikåindustrin
och att nedgången inom konfektionsindustrin blir mindre än de föregående åren.

Arbetslösheten
bland beklädnadsarbetarnas kassamedlemmar har under hela året 1982 legat på en
hög nivå. I procent räknat har arbetslösheten pendlat mellan 5,0 och 7,3%. Det
totala antalet arbetslösa kassamedlemmar i samfiiga industrikassor har under
motsvarande period pendlat mellan 3,2 och 4,5%. Den arbetslöshet som har
uppmätts under hösten 1982 är den högsta under den senaste femårsperioden.
Detta gäller både beklädnadskassan och den totala arbetslösheten inom
industrikassorna.

Enligt
konjunkturinsfitutets konjunkturbarometer i december 1982 var sysselsättningen
inom tekoindustrin i stort sett oförändrad under det fjärde kvartalet.
Utvecklingen av antalet anstäUda under första kvartalet 1983 väntas bli
negativ. Inom samtliga branscher förväntar man sig att antalet anställda skall
minska.

2 Tillfälligt
sysselsättningsbidrag för tekoindustrin

Det
tiUfäUiga sysselsättningsbidraget inom textil- och konfektionsindustrin - det s.k.
äldrestödet - infördes år 1977.

Prop. 1982/83:130 64

I
prop. 1976/77:105 (AU 30, rskr 306) föreslog den dåvarande arbetsmarknadsministern
att ett tillfälligt sysselsättningsbidrag för tekoindustrin skulle införas.
Bidraget skulle inriktas på att hålla tillbaka ulslagningen av hela företag,
eller delar av företag, med hög andel äldre arbetskraft. Syftet uttrycktes som
att i dåvarande konjunkturläge hälla tillbaka den ökning i driftinskränkningarna
som annars skulle vara oundviklig. Avsikten var inte att på sikt försöka
förhindra de nödvändiga strukturella omställningarna.

Äldrestödet utgår f.n. med
28 kr. per timme för arbetstagare som har fyllt 50 är men inte 65 år och som
sysselsätts i tillverkningsarbete. Det sammanlagda bidraget får dock inle
överstiga 15% av det bidragsunderlag som beräknas på företagels totala
lönekostnader för anställda som sysselsätts med tillverkningsarbete.

Äldrestödet har medfört en
viss stabilisering av tekoindustrin. Takten i sysselsältningsminskningen avtog
under år 1979 och utvecklingen av produktionsvolymen blev gynnsammare. Som jag
tidigare visat är dock utvecklingen inom branschen fortfarande negativ,
samtidigt som en förbättring av den allmänna sysselsättningssituationen inte
kan förväntas förrän under våren 1984. Min uppfattning är att äldrestödet f.n.
spelar en viktig roll för lekoindustrin och att branschen mot bakgrund härav i
god lid bör få besked om förändringar i stödnivån.

Utvecklingen av
tekoindustrin till en långsiktigt konkurrenskraftig bransch kan dock, enligl
min mening, inte ske utan att avsevärda stmkturella förändringar kommer till
stånd. Chefen för industridepartementet har tidigare i dag redovisat förslag om
kraftigt ökade åtgärder för att effektivisera och stärka branschen. Mot
bakgrund av den i höstas genomförda devalveringen som obestridligt ger
branschen fördelar samt de kraftigt ökade offensiva åtgärderna föreslår jag att
en nedtrappning av äldrestödet inleds den 1 januari 1984. Detta innebär att
äldrestödet bör utgå på samma villkor som gäller för innevarande budgetår under
hösten 1983.

Jag angav i
budgetpropositionen (prop. 1982/83:100, bil. 12) att äldreslödet dä beräknades
uppgå lill 290 milj. kr. för budgetåret 1981/82. Enligt senare gjorda
beräkningar stannar den totala bidragsnivån på ca 280 milj. kr. Mot den
bakgrunden beräknar jag utfallet för äldreslödet för innevarande budgetår till
277 milj. kr. Jag har då tagit hänsyn tiU alt Svenska Rayon inte längre
erhåller äldrestöd.

Som jag tidigare nämnt
förordar jag att nedtrappningen av äldrestödet inleds den 1 januari 1984.
Bidragsbeloppets maximala storlek bör då minskas från att utgöra 15% av
företagets totala lönekostnader för anställda som sysselsätts med
tillverkningsarbete till 10%. Nedtrappningen bör sedan fortsätta pä motsvarande
sätt så att ifrågavarande procenttal minskas fiU 8% budgetåret 1984/85 och 7%
budgetåret 1985/86. Förslaget innebär att det sammanlagda bidragsbeloppet
beräknas minska till 247 milj. kr. budgetåret 1983/84, 192 milj. kr. budgetåret
1984/85, och till 166 milj. kr. budgetåret 1985/86.

Prop. 1982/83:130 65

Vid
en sådan relativt snabb neddragning av äldreslödet som jag här har förordat är
det enligt min mening angeläget att regeringen följer utvecklingen inom
branschen. Utöver de ökade industripolitiska ätgärderna som chefen för
industridepartementet tidigare i dag har redogjort för är också självfallet
arbetsmarknadsmyndigheterna beredda att, inom ramen för sina resurser, sätta in
de åtgärder som krävs för att underlätta de problem som kan uppstå vid nedtrappningen
av äldrestödet. Den övervägande delen av de anställda i tekoindustrin är
kvinnor. Del är angeläget att sådana åtgärder kan sättas in som kan underlätta
för dessa att erhålla nya arbeten. Den särskilda utbildning som jag nu kommer
att föreslå är en sådan åtgärd som bör kunna underlätta omställningen.

3
Utbildning inom tekoindustrin

Från
både branschorganisationema inom tekoindustrin och de fackliga organisationerna
har framförts önskemål om en utbildning direkt anpassad för tekobranschens
behov. Ålderssammansättningen inom branschen är sådan att avgångarna genom
pensionering är större än inom industrin i genomsnitt. Dessutom är branschen tiU
viss del högt speciahserad vilket vid nyanställning ofta innebär krav på
utbildning på nya moment och/eUer maskiner.

Mot
den bakgmnden har jag senare för avsikt att föreslå regeringen att
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) ges i uppdrag att planera en särskild utbildning
inom arbetsmarknadsutbildningens ram för tekoindustrin. Jag kommer i mitt
förslag i stort sett att utgå från de regler och mtiner som gäller för
bristyrkesutbildning. Det finns två motiv för bristyrkesutbildning, nämligen
dels att förse arbetsmarknaden med yrkesutbildad arbetskraft som behövs inom
särskilda bristområden, dels att göra det möjligt för personer som har arbete
att förbättra sin ställning på arbetsmarknaden. I bristyrkesutbildning har även
den som inte är eller löper risk att bli arbetslös rätt att delta. Detta
innebär att den som har stadigvarande arbete kan beviljas bristyrkesutbildning.
Mitt förslag avser dock endast personer som nyanställs inom tekoindustrin och
som alltså skall erbjudas att genomgå utbildning enligt ovan angivna regler.
Vidare innebär mitt förslag att för att genomgå utbUdningen skall personen fast
anställas hos det aktuella företaget. Under sådan utbildning som anordnas på
det aktuella företaget utgår utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen
(1966:368) fill deltagama. Enligt de regler som gäller för
bristyrkesutbildning skall en läroplan finnas som upprättas av
skolöverstyrelsen. Min avsikt är vidare att föreslå regeringen att AMS får i
uppdrag att tillsammans med berörda centrala parter se över behovet av nya
ramläroplaner för sådan utbildning som jag skisserat ovan. Läroplanerna bör
därefter kunna modifieras lokalt. Till dess att ramläroplaner tagits fram får
kursstyrelserna besluta om provisoriska läroplaner.

Prop. 1982/83:130 66

Det
är svårt att ange exakt vilken omfattning den föreslagna utbUdningen kommer att
få. Nettorekryteringen inom tekoindustrin uppgår tiU ca 2 000 personer/år i
genomsnitt. Min bedömning är att den föreslagna utbildningen under nästa
budgetär kan utnyttjas vid ca en femtedel av dessa rekryteringar. Jag beräknar
alltså att 350 personer kan genomgå utbildningen budgetåret 1983/84. Kostnaden
för delta beräknar jag till 10 milj. kr., varav 7 milj. kr. i kurskostnader och
3 milj. kr. i utbildningsbidrag.

Med
hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att

1. godkänna
vad jag har anfört om nedtrappningen av det tillfälliga

sysselsättningsbidraget för äldre arbetskraft inom textil- och kon

fektionsindustrin

2. till Arbetsmarknadsutbildning under tionde
huvudtiteln för budgetåret 1983/84 utöver i prop. 1982/83:100 bU. 12 upptagna
medel anvisa ytterligare 7000000 kr.

3. till Bidrag till arbetslöshetsersättning och
utbildningsbidrag under tionde huvudtiteln för budgetåret 1983/84 utöver i prop.
1982/83:100 bU. 12 upptagna medel, anvisa ytteriigare 30000Ö0 kr.

4. till Tillfälligt sysselsättningsbidrag för textil-
och konfektionsindustrierna under fionde huvudtiteln för budgetåret 1983/84
anvisa ett reservafionsanslag av 247000000 kr.

Prop.
1982/83:130 67

Bilaga
1:1 1983-02-01

Sammanfattning av synpunkter som framförts i arbetsgruppen
för frågor rörande tekoindustrin

Chefen
för industridepartementet liUsalte i december 1982 en arbetsgrupp för frågor
rörande tekoindustrin. I arbetsgruppen, i vilken har ingått företrädare' för de
anställda och företagen inom tekoindustrin och för regeringskansliet, har
samråd skett som en förberedelse inför arbetet med den proposition om
tekoindustrin som regeringen avser att lägga fram i vår. Ordförande i
arbetsgruppen har varit statssekreteraren i induslridepartementet, Bert
Ekström.

Vid
genomgången av de olika mål- och älgärdesområdena på tekoområdet har från
företrädarna för de anställda och företagen i huvudsak följande synpunkter
framförts beträffande den fortsatta tekopolitiken.

I
fråga om försörjningsberedskapsmåien har arbetsgruppen informerats om resuUaten
av den översyn av normerna för försörjningsberedskapen, som gjorts av den interdepartementala
lekoarbetsgruppen. Från företrädarna för de anställda och företagen betonas
dessa frågeställningars grundläggande betydelse när det gäller fortsatt slöd
till tekoindustrin.

Företrädare
för de anställda och företagen anser att för tekopolitiken skall de tidigare
fastlagda målen om 1978 års produkfionsvolym och om att svensk tekoindustri på
sikt skall svara för 30% eller mer av den totala tillförseln av lekovaror
gälla. Härvid bör i ett första steg nedgången inom branschen bringas att
upphöra. I ett andra steg bör 1978 års produktionsvolym nås.

Industripolitiskt
bör målsättningen vara att öka branschens konkurrenskraft genom åtgärder som
utvecklar branschen genom att främja företagens effektivitet och
marknadsföringsinsatser.

De
statliga åtgärderna för tekoindustrin skall läggas fast för minst en
treårsperiod. Vidare anser man att en mllande, långsiktig planering bör tillämpas
för de statliga åtgärdema.

Företrädare
för de anstäUda anser att stödprofilen bör ändras i riktning mot en ökad andel effekfivilelshöjande
åtgärder. Beklädnadsarbetarnas förbund och SALF anser att äldrestödet tills
vidare bör behållas pä oförändrad nivå per timme. Enligt SIF:s uppfattning har
äldrestödet flera från industripoliliska utgångspunkter negativa effekter och
bör således succes-

'
I arbetsgruppen har de anställda och företagen företrätts av ombudsman Rune
Claesson, ombudsman Leif Hoffstedt, civilekonom Christian Horney, andre förbundssekreterare
Christina Högmark, utredningssekreterare Christer Jansson, direktör Hasse
Samuelsson och direktör Sven Älvebom.

Prop. 1982/83:130 68

si
vt avskaffas, samfidigt som detta stöd ersätts med kraftfulla effektivitetshöjande
åtgärder.

Företrädama för företagen
anser ett genereUt stöd - äldrestöd - vara en gmndfömtsättning för positiva
resultat av övriga åtgärder. Äldrestödet bör därför göra helt konkurrensneulralt
och räknas upp i takt med inflationen. Mot denna gmnd anses det dock väsentligt
att fortsätta med effektivitetshöjande åtgärder.

Enighet råder om att inom
de effekfivilelshöjande åtgärderna särskilt prioritera dels åtgärder för att
främja företagens marknadsföringsansträngningar, dels åtgärder som främjar
införandet av ny teknik. Det första slaget av åtgärder bör avse såyäl export-
som hemmamarknader, även omfattande ett ökat samarbete med handeln. Det senare
slaget av åtgärder bör utgöras av stöd tiU forskning och utveckling, till att
kunskap om ny teknik sprids samt till investeringar.

Enighet råder om att
statens industriverk bör få en samordnande funktion gentemot andra
myndigheter, varvid särskilt samordningen mellan industriverket och
överstyrelsen för ekonomiskt försvar bör observeras.

Vidare är företrädarna för
de anställda och företagen eniga om att handelspolitiken bör läggas om så att
nuvarande bUaterala begränsningsavtal gentemot lågprisländerna ersätts av
globalkvotering av tekoimport med undantag för EG och EFTA. Enighet råder också
om att de förslag tiU effekfivare importkontroll av tekovaror som
generaltullstyrelsen och kommerskollegium i dagarna lagt fram, bör genomföras,
liksom att utredningen om urspmngsmärkning vid gränsen bör påskyndas.

Bland andra frågor som
tagits upp kan nämnas frågan om utbildningen inom tekoindustrin, beträffande
vilken företrädarna för de anställda och företagen är eniga om att förstärkande
åtgärder snabbt behöver vidtas.

För att bryta den
nedåtgående trenden bör statens industriverk inom branschprogrammets ram ges
ökade möjligheter tiU insatser för att där så erfordras underlätta ägar- och
generationsskiften i företag.

Prop. 1982/83:130 69

Innehållsförteckning

Propositionens
huvudsakliga innehåU ...................... 1

Industriministerns
anförande om tekopoliliken och de

statliga åtgärdernas
inriktning och omfattning ........ 3

1 Inledning ........................................................ 3

2 BranschutveckUngen.......................................... 4

3 Nuvarande statliga åtgärder................................ 5

4 Föredragandens överväganden ............................ 6

4.1 Inriktningen av tekopolitiken ........................... 6

4.2 Mål ocb riktmärken för tekopolitiken ................. 7

4.3 De statliga åtgärdernas inriktning och omfattning .... 8

5 Hemställan .................................................... 10

6 Beslut............................................................. 10

Bilaga
1. Industriministerns anförande .................... .. 11

1 Inledning ........................................................ .. 11

2 Föredragandens överväganden ........................... .. 13

2.1 Industripolitiska åtgärder .............................. .. 13

2.2 Övriga frågor............................................... 16

3 Hemställan .................................................... 17

4 Anslagsfrågor för budgetåret 1983/84................... .. 17

Bilaga
2. Utrikeshandelsministerns anförande............. 19

Bilaga
3. Försvarsministerns anförande .................... .. 27

1 Inledning ........................................................ .. 27

2 Föredragandens överväganden .......................... .. 27

2.1 Nu gällande planeringsnormer ......................... .. 27

2.2 Produktionskapacitet i en kris. Beredskapsläget.. 29

2.3 Ställningstagande beträffande planeringsnormerna 30

2.4 Åtgärder för försörjningsberedskapen på tekoområdet
33

2.5 Försörjningsberedskapen på läderskoområdet ... .. 34

3 HemstäUan ................................................... .. 35

4 Anslagsfrågor för budgetåret 1983/84................... .. 35

Underbilaga
3:1 Översyn av planeringsnormerna för försöijnings-

beredskapen
på teko-området ........................... .. 37

Bilaga
4. Finansministerns anförande ...................... .. 61

Bilaga
5. Arbetsmarknadsministerns anförande ........ 63

1 Sysselsättningsutvecklingen inom tekoindustrin ...... 63

2 Tillfälligt sysselsättningsbidrag för tekoindustrin...... .. 63

3 Utbildning inom tekoindustrin............................... .. 65

Bilaga
1.1 Sammanfattning av synpunkter som framförts i arbets

gmppen för frågor rörande tekoindustrin................ .. 67

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983