Prop. 1982/83:133

Regeringens
proposition

1982/83:133

om ändring i
aktiefondslagen (1974:931);

beslutad
den 17 mars 1983.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att aktiefondslagen (1974:931) ändras så att fondbolag
till aktiefond får förvärva av svenska staten utfärdade obligationer och andra
skuldförbindelser utan hinder av kravet på riskspridning.

1 Riksdagen 1982/83. 1 .samt. Nr 133

Prop.
1982/83:133 2

Förslag till

Lag om ändring i aktiefondslagen (1974:931)

Härigenom föreskrivs att 19 och 21 §§ akfiefondslagen
(1974:931) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §'

Medel som tillföres akfiefond skall så snart det anses
lämpligt placeras i värdepapper, i den män behov av likvida medel icke
föreligger.

Fondbolag
får tUl aktiefond förvärva endast följande slag av värdepapper, nämligen

1.
svenska aktier,
obligationer och andra värdepapper som noteras vid Stockholms fondbörs,

2.
utländska
aktier, obligafioner och andra värdepapper, om förvärv av sådana får ske enligt
fondbestämmelserna och värdepapperen är föremål för notering och handel vid
fondbörs eller eljest under betryggande förhållanden,

3.
aktier,
obligationer och andra värdepapper som utbjudes till försäljning under sådana
förhållanden att sannolika skäl finnes för antagande att de inom ett år från
förvärvet kommer att inregistreras vid fondbörs,

4.
andra svenska akfier,
obligationer, förlagsbevis, konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med
optionsrätt till nyteckning,

5.
bevis om rätt
att teckna eller erhålla akfier eller andra värdepapper som avses i 1—4,

6.
skattkammarväxlar. 6. skattkammar- och statsskuld-

växlar.

Har värdepapper som förvärvats enligt andra stycket 3 ej
inregistrerats eller noterats inom ett år från förvärvet, skall de avyttras så
snart det lämpligen kan ske, om de inte vid något tillfälle under
ettårsperioden kunnat inrymmas inom tioprocentsgränsen enligt sista stycket.

Fondbolag fär ej tiU aktiefond förvärva aktier i bolaget
eller fondandel i fonden.

Ett
fondbolag får ej till fonden mot vederlag förvärva värdepapper som avses i
andra stycket 4 eller bevis om rätt att teckna eller erhålla sådana värdepapper
i sådan omfattning alt värdet av värdepapperen och bevisen genom förvärvet
kommer att översliga tio procent av fondens värde.

21 §'

Fondbolag skall tillse att aktiefond fär en med hänsyn
till intresset av riskspridning lämplig sammansättning av värdepapper.

Fondbolaget får ej till fonden mot Fondbolaget får ej till fonden mot

vederlag förvärva
värdepapper med vederlag förvärva värdepapper med

samme utfärdare
i sådan omfattning samme utfärdare i sädan omfattning

att värdet
av de värdepapper i fon- att värdet av de värdepapper i fon-

Senasle lydelse 1982:544.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

den
som utfärdats av denne genom förvärvet kommer att överstiga tio procent av
fondens värde. FöreUgger särskilda skäl, kan bankinspekfionen medge att
procenttalet överskrides.

den som utfärdats av denne genom förvärvet kommer att
överstiga tio procent av fondens värde. Föreligger särskilda skäl, kan
bankinspektionen medge att procenttalet överskrids.

Utan hinder av andra stycket får tiU fonden förvärvas
obligationer och andra skuldförbindelser, utfärdade av staten.

Utan hinder av andra stycket och 19 § sista stycket får
vid emission aktier, konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med
optionsrätt till nyteckning förvärvas på grund av fondens fidigare
aktieinnehav. Sådana aktier eller skuldebrev skall dock avyttras på snart det
lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet, om värdepapperen ej vid
något fillfälle under ettårsperioden kunnat inrymmas inom de gränser som anges
i andra stycket och 19 § sista stycket. Om särskilda skäl föreligger, kan
bankinspektionen medge uppskov med avyttringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

Prop.
1982/83:133 4

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1983-03-17

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carisson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, Andersson, Rainer, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition med förslag till lag om ändring i
aktiefondslagen (1974:931)

1 Inledning

I febmari 1982 tillkallades en särskild utredare' för att
utreda möjligheten att öka statens försäljning av värdepapper direkt hos
företagen och hushällen. Detta förutsattes ske genom en särskild lagstiftning angäende
obligationsfonder. Systemet borde bygga pä aktiefondslagens regler men vara
betydligt enklare. Utredningen, som antog namnet utredningen om
obligationsfonder, avgav i juni 1982 betänkandet (Ds E 1982:1) Lagstiftning om
obligalionsfonder. Betänkandet har remissbehandlats.

Under ärendets beredning har en framställning om ändring
av aktiefondslagens placeringsregler såvitt avser bl. a. statspapper kommit in
frän Sveriges värdepappersfonders förening.

Till protokollet i detta ärenden bör fogas dels en
sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dets utredningens lagförslag som
bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av
remissyttrandena som bUaga 3, dels framställningen av Sveriges värdepappersfonders
förening som bilaga 4.

' Generaldirektören Sten Walberg. Experter: direktören Jan
Bökmark, numera bankokommissarien Lars-Erik Klangby, verkställande direktören
Jan Rydh, direktören Gösta Telestam och kapitalmarknadschefen Jan Österberg.

Prop.
1982/83:133 5

2
F ö redraganden

2.1
Förvärv av statspapper till obligationsfonder eller aktiefonder

Akfiefonderna
regleras i aktiefondslagen (1974:931). En aktiefond är enligt lagen en fond som
huvudsakligen består av akfier och andra värdepapper och som tillkommit genom
kapitaltillskott från allmänheten. Fonden ägs av dem som tillskjulit kapitalet
allt efter vars och ens tillskott. Andelarna skall vara lika stora och medföra
lika rätt fill fondegendomen. Fonden, som inte utgör ett självständigt
rättssubjekt, förvaltas av ett särskilt akfiebolag - fondbolag - vilket skall
ha bankinspektionens tUlstånd att bedriva aktiefondsverksamhet. Tillgångarna i
en aktiefond förvaras i bank — förvaringsbank.

Till
aktiefonderna får förvärvas aktier, obligationer och andra värdepapper som är
eller inom ett år sannolikt kan bli noterade vid Stockholms fondbörs. I viss
omfattning kan också förvärvas andra värdepapper än sådana som är börsnoterade
eller står inför en börsintroduktion (19 §). Aktiefonderna kan således redan nu
placera medel i statsobligationer och vissa andra statspapper. I 21 §
aktiefondslagen har tagits in bestämmelser som syftar lUl att åstadkomma
riskspridning. Sålunda får inte förvärvas mera värdepapper med samma utgivare
än som svarar mot 10% av fondens värde. Detta gäller även värdepapper som
utfärdats av staten. Om särskilda skäl föreligger får bankinspektionen medge
att procenttalet överskrids.

Det
finns sålunda i den nuvarande aktiefondslagstiftningen inte någonting som
hindrar att en aktiefond huvudsakligen placerar tillgångarna i t.ex.
obligationer. Så bestod t.ex. SE-Bankens Obligafionsfond vid årsskiftet
1981/82 till 72% av obligafioner. Obligationsfonden Banco innehöll vid samma
tidpunkt 32% obligationer.

Utredningen
har i enlighet med sina direktiv lagt fram ett förslag fill en särskild lag om obligafionsfonder.
Förslaget bygger på akfiefondslagen men är i vissa avseenden enklare. Sålunda
föreslås att obligationsfonderna inte skall förvaltas av något fondbolag utan
direkt av bank.

Med
hänsyn tiU utvecklingen på aktiefondsområdet - bl. a. med fondbolag
tillgängliga för samfiiga banker och tillkomsten av aktiefonder med särskild
dispens för statspappersinnehav — har flera remissinstanser — däribland Svenska
bankföreningen och PK-banken - motsatt sig att en särskild lag om
obligationsfonder införs. I stället bör obligationsfonder införas inom ramen
för den nuvarande aktiefondslagstiftningen. De förenklingar och besparingar
som uppnås genom utredningens förslag är obetydliga och i vissa fall
förknippade med betydliga nackdelar. Avsaknaden av fondbolag medför sålunda att
svårigheter kan uppstå att hålla isär bankens och andelsägarnas intressen.
Förslag har i stället förts fram att man skall bygga vidare på den
dispensmöjlighet från aktiefondsiagens placeringsregler som finns redan i den
nuvarande lagstiftningen. Bankföreningen

Prop.
1982/83:133 6

anser
att detta bör ske genom en generell dispens från riskspridningsregeln i
aktiefondslagen såvitt avser statspapper.

För
egen del får jag anföra följande.

Den
svenska ekonomin kännetecknas av mycket stora obalanser. Detta kommer bl. a.
till uttryck genom ett betydande bytesbalansunderskott och ett statligt
budgetunderskottet som stigit från 2 % av BNP år 1976 till 13 % av BNP år 1982.

Budgetunderskottet
kan beräknas ligga kvar på en hög nivå under läng tid. Det gör det nödvändigt
att öka statens upplåning hos allmänheten. Upplåningen från hushållssektorn
sker f.n. främst genom spar- och premieobligationer och från företagen genom
de under år 1982 introducerade statsskuldväxlarna. Det är emellertid viktigt
att i dagens situation pröva också andra sätt att finansiera
budgetunderskottet. Åtgärder för att öka hushållssparandet och underlätta
finansieringen av budgetunderskottet övervägs av en expertgmpp inom
regeringskansliet. I nu förevarande sammanhang vill jag ta upp möjligheten att
förbättra försäljningen av statspapper till allmänheten.

Ett
huvudsyfte med utredningens förslag om särskilda obligationsfonder är att
förvaltningen skaU bli enklare och billigare än enligt aktiefondslagen. Den
viktigaste förenklingen består i att obligationsfondernas förvaltning skulle
anförtros bankerna och att man därmed skulle kunna undvara de fondbolag som
skall finnas enligt aktiefondslagen. Vissa problem är dock uppenbarligen
förknippade med att bankerna i så fall skulle förvalta både sina egna
obligationsportföljer och obligationsfondernas. Inte minst med hänsyn till att
företrädare för bankerna, som avsetts dra fördel av den föreslagna förenklingen,
inte själva anser att det föreslagna systemet skulle vara bättre än det
nuvarande systemet, finns det skäl att pröva om en annan metod kan användas för
att öka avsättningen av statspapper till allmänheten. En lösning som bygger på
dispenser från gällande lagstiftning avvisades visserligen uttryckligen i obligationsfondsutredningens
direktiv. Som skäl härtill angavs att en fondkonstmktion som bygger på
dispenser inte kan ses som en permanent lösning. Man torde därvid emellertid ha
tänkt på dispens som beviljas från faU till fall efter enskild prövning. Jag
håller med om att en sådan lösning inte är lämplig. En smidig och enkel lösning
skulle emellertid vara att i stället i aktiefondslagen föra in en bestämmelse
om ett generellt undantag frän riskspridningsregeln i 21 § andra stycket, något
som bankföreningen har förordat.

Till
gmnd för den i nämnda stycke intagna tioprocentsgränsen ligger tanken att
åstadkomma en riskspridning av värdepappersinnehavet genom att kapitalet i en
aktiefond investeras i värdepapper utgivna ay olika, frän varandra fristående
företag Gfr prop. 1974:128 s. 122 f). Vid aktiefondslagens tillkomst fann man
inte anledning att undanta statsobligationer och andra guldkantade värdepapper
från riskspridningsbestämmelsen. Placering i statsobligationer och andra av
staten utgivna värdepapper är emellertid riskfria varför del knappast finns
några vägande skäl att låta dessa

Prop.
1982/83:133 7

papper
omfattas av tioprocentsgränsen. Däremot anser jag inte att, såsom värdepappersfondernas
förening förordat i sin framställning till regeringen, bankcertifikat bör undantas.

När del gäller frågan om
vilka statspapper som skall omfattas av ett undanlag har riksgäldsfullmäktige
ifrågasatt om obligationsfondsmedel skall få placeras i statsskuldväxlar och
andra statliga penningmarknadsinstrument. Gmnderna för villkorssättningen för
dessa papper kan vara sådana att oönskade effekter då skulle uppstå t.ex. i
form av en alltför kortsiktig upplåning. Fullmäktige anser därför att de
statspapper i vilka fondens medel fär placeras bör ha en löptid av förslagsvis
minst två år.

När riksgäldsfullmäklige
ifrågasatt om inte en sådan begränsningsregel borde finnas, har utgångspunkten
varit att särskilda obligationsfonder skulle inrättas. Frågan om en
begränsningsregel ställer sig annorlunda om inga sådana fonder behöver inrättas
utan placeringar i statspapper i stället underlättas genom ett generellt
undantag från riskspridningsbestämmelsen. Begränsningsregeln skulle då endast
innebära att placeringar utöver vad riskspridningsregeln medger skulle kräva
särskild dispens, såvitt avsåg mer kortfristiga statspapper. Enligt min mening
bör möjligheterna att placera i statspapper hellre styras genom utformningen
av lånevillkoren än genom begränsningar i placeringsreglerna. Jag vill därför
inte förorda att någon särskild begränsningsregel uppställs.

Mot
bakgmnd av vad här anförts föreslår jag att det i 21 § aktiefondslagen görs elt
undantag frän riskspridningsbestämmelsen avseende statspapper. Detta innebär
att en akfiefond utan särskilt tillstånd kan innehålla upp till 100% sådana
statspapper som anges i 19 § aktiefondslagen. Vidare föreslår jag en ändring i
samma paragraf så att i aktiefonder också kan ingå statsskuldväxlar.

Den föreslagna
undantagsbestämmelsen medför atl även fonder som helt eller till övervägande
del innehåller statspapper faller under aktiefondslagens bestämmelser. Fonden
är därigenom en aktiefond i lagens mening, även om den till 100% skulle bestå
av obligationer eller andra värdepapper som utfärdats av staten. Detta innebär bl.a.
att fonden förvaltas av ett fondbolag.

Jag
vill i detta sammanhang ta upp eti fråga som rör aktiefondernas placering i bankcertifikat.
Dessa papper ges ut av bankerna och har betecknats som ett slags kortfristiga obligafioner.
Löptiden skall vara högst ett år Ofr prop. 1978/79:165 s. 170). Bankcertifikat
noteras inte officiellt vid Stockholms fondbörs. Aktiefondsmedel kan emeUertid
placeras i bankcertifikat med stöd av 19§ andra stycket 4 aktiefondslagen.
Enligt denna punkt kan bl.a. placering i ej börsnoterade obligafioner
förekomma. För placering i ej börsnoterade värdepapper gäller dock enligt sista
stycket samma paragraf den begränsningen att värdet av papperen i princip inte
får överstiga 10% av fondens värde. Bankcertifikat kan vidare ingå bland de likvida
medel som får finnas i en aktiefond.

Utredningen
har angett att obligationsfonder inte skall vara öppna för

Prop.
1982/83:133 8

bankcertifikat.
Bankinspekfionen har föreslagit att det i aktiefondslagen tas in beslämmelser
som uUryckligen anger att placering får ske i bankcertifikat. De möjligheter
att använda aktiefondsmedel för förvärv av bankcertifikat - dels genom att
placera i bankcerfifikat inom den angivna tioprocentsgränsen, dels genom att
räkna bankcertifikat med mycket kort löptid som likvida medel - som redan finns
är emellerfid enligt min mening fillräckliga. Jag lägger därför inte fram något
förslag i detta hänseende.

2.2
Skattefrågor m. m.

Jag
har nyss förordat att det inte bör inrättas några särskilda obligationsfonder.
De fonder som innehåller obligationer och andra skuldebrev skall i stället
behandlas som akfiefonder och följa de regler som gäller för dessa. Frågan blir
då om detta bör gälla även på skatteområdet eller om man där i stället bör
sträva efter en samordning med de regler som gäller för direkt-ägande av obligafioner.
Innan jag går in på den frågan skall jag i korthet redogöra för de berörda
skattereglerna, dvs. reglerna för aktiefonder resp. obligationer.

Beskattningen
av akfiefonderna och deras andelsägare har utformats så aU ett sparande i
aktiefond skall ge ungefär samma skattemässiga konsekvenser som direktsparande
i aktier.

Fonderna
har av främst praktiska skäl gjorts till särskilda skattesubjekt, som således
är skattskyldiga för de utdelningsinkomster och realisationsvinster som härrör
från värdepapper i fonden. Den avsedda likformigheten med direktägande uppnås
genom att fonderna har rätt fiU avdrag för den utdelning som lämnas fill
delägarna. För att det skall finnas möjlighet att i viss ulslräckning reinveslera
realisafionsvinster utan att dessa dubbelbe-skaUas är vinster på aktier som
innehafts mer än två år (äldre akfier) skattefria.

Andelsägarna
beskattas på vanligt sätt för den utdelning som fonderna lämnar. Vinst vid
försäljning eller inlösen av en fondandel beskattas hos andelsägaren enligt de
regler som gäller för beskattning av realisationsvinst vid avyuring av aktier.
Det innebär i fråga om andelar som innehafts kortare tid än två år att hela
vinsten beskattas och i fråga om äldre andelar atl 40% av vinsten beskattas.

Obligationer
beskattas enligt delvis andra principer än aktier och andelar i aktiefonder.
Ränta på obligationer beskattas - liksom akfieutdelning -hos mottagaren som
inkomst av kapital. Däremot gäller inte samma regler för de båda slagen av
värdepapper i fråga om beskattningen av den värdestegring som realiseras vid
en avyttring. För akfier gäller som nyss nämnts att vinsten beskattas enligt
reglerna för realisationsvinstbeskattning även till den del den kan anses
utgöra upplupen utdelning. För obligafioner gäller att den vid avyttringsfillfället
upplupna räntan skall beskattas hos säljaren som inkomst av kapital, medan
eventuell återstående värdestegring realisationsvinstbeskattas enligt en
fallande skala som är beroende av

Prop.
1982/83:133 9

innehavstiden. Av realisationsvinst på obligationer
beskattas sålunda 100% om innehavstiden är kortare än 2 är, 75% om
innehavstiden uppgår till 2 men inte 3 år, 50% om innehavstiden uppgår till 3
men inte 4 är och 25% om innehavstiden uppgår till 4 men inte 5 år. Vinsten är
skattefri om innehavstiden uppgår till 5 år eller mer. För köparen av en
obligation är upplupen ränta avdragsgill i inkomstslaget kapital.

Utredningens
förslag innebär att särskilda obligationsfonder skall inrättas och att
fonderna och deras andelsägare skattemässigt skall behandlas ; enligt de regler
som gäller i fråga om aktiefonder.

De remissinstanser som yttrat sig i skattefrågan lägger
tonvikten vid att en enkel lösning väljs. Så gott som samtliga instanser
tillstyrker alt beskattningen anknyts till det system som gäller för
aktiefonder. Främst från bankhåll efterlyser man särskilda skattelättnader för
att stimulera sparandet.

För egen del känner jag från principiella synpunkter viss
sympati för att försöka utforma beskattningsreglerna för de fonder som skall
innehålla obligafioner på sådant sätt att likformighet uppnås i jämförelse med direktägande
av obligationer. För att uppnå likformighet skulle det emellertid krävas att man
vid en avyttring delade upp andelsägarnas värdestegring på en räntedel och en
realisationsvinstdel. En sådan ordning torde emellertid inte vara möjlig att
åstadkomma om man samtidigt vill tillgodose kravet på att reglerna skall vara
enkla att tillämpa. Jag är därför inte beredd att förorda en sådan lösning.

Det anförda leder fram till att värdestegringen bör i sin
helhet betraktas antingen som ränta eller som realisationsvinst. Eftersom
värdestegringen i regel fill större delen torde avse ränla ligger det nära till
hands att förorda räntealternafivet. Flera skäl talar emellertid mot en sådan
lösning och för en lösning som innebär att hela värdestegringen realisationsvinstbeskattas
enligt aktiefondsreglerna.

Till att börja med måste man hålla i minnet att det i
beslutet att inte tillskapa särskilda obligationsfonder ligger att det skall
vara möjligt att ha fonder med värdepapper av båda de ifrågavarande slagen. Om
man vill välja räntealternativet eller alternativet med
realisationsvinstbeskattning enligt obligationsreglerna måste man därför
reglera hur dessa blandade fonder skall behandlas, vilket komplicerar fillämpningen.

Vidare bör framhållas att det redan i dagsläget finns akfiefonder
som innehåller huvudsakligen obligationer. Dessa fonder och deras delägare
beskattas således f.n. enligt aktiefondsreglerna. I det sammanhanget bör vidare
uppmärksammas atl frägan om gränsdragningen mellan inkomst och kapitalvinst f. n.
utreds av kapitalvinstkommittén (B 1979:05). Detta talar starkt för att man inte
nu ändrar bestämm.elserna.

Jag finner således att övervägande skäl talar för att
sådana aktiefonder som innehåller obligationer i vart fall tills vidare skall
behandlas enligt nuvarande system, dvs. enligt de regler som gäller för vanliga
aktiefonder.

Prop. 1982/83:133 10

Man får då en ordning som är enkel att hantera för såväl
enskilda som myndigheter.

När det
sedan gäller frågan om åtgärder för att stimulera allmänhetens sparande i
aktiefonder som innehåller en stor andel obligationer har jag tidigare nämnt
att åtgärder för att öka hushållssparandet och därigenom bl. a. underlätta
finansieringen av budgetunderskottet f. n. övervägs av en expertgrupp knuten
till regeringskansliet. Den ändring i aktiefondslagen jag här föreslagit bör
leda till att aktiefonderna på sikt lämnar elt ej oväsentligt bidrag till
finansieringen av budgetunderskottet även om särskilda skattelättnader inte
medges för sparande i fonder som innehåller statspapper. Genom att fondandelsägarnas
eventuella realisationsvinster enligt vad jag nyss föreslagit skall beskattas
enligt de regler som gäller för aktiefonder i allmänhet kommer en viss
skattestimulans att kunna uppkomma om en andel innehafts i minst två år. Jag
framlägger därför inle någol förslag om extra stimulanser genom särskilda
skattelättnader.

Utredningen har i förtydligande syfte föreslagit en
ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. Enligt denna skulle
riksbanken kunna, vid tillämpningen av olika kreditpolitiska medel, ta viss
hänsyn till bankernas förmedling av statspapper till allmänheten. Eftersom det
här framlagda förslaget ansluter sig till aktiefondslagens system där särskilda
fondbolag placerar fondmedlen är en sådan kompensation till bankerna inte aktuell.
Jag finner därför inte skäl att föreslä någon ändring i nämnda lag:

2.3 Ikraftträdande m. m.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli
1983. Bankinspektionen har sedan den 1 juli 1982 beviljat ett tiotal
aktiefonder dispens från riskspridningsregeln i 21 § andra stycket
aktiefondslagen såvitt avser statspapper. Någon övergångsbestämmelse för de
fonder som fått sådan dispens behövs inte.

De föreslagna lagändringarna får anses vara av så enkel
beskaffenhet att lagrådets hörande inte är påkallat.

3 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att anta inom finansdepartementet upprättat förslag till
lag om ändring i aktiefondslagen (1974:931).

4 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag
föredraganden lagt fram.

Prop.
1982/83:133 11

Bilaga I

Sammanfattning av utredningens om obligationsfonder
betänkande (Ds E 1982:1) Lagstiftning om obligationsfonder

För att sälja statsobligationer i större skala till
allmänheten har riksbanken föreslagit att man tillskapar särskilda
obligationsfonder som skulle köpa obligafioner av staten och andra obligalionsulfärdare
och skaffa pengar till detta genom att sälja fondandelar till allmänheten.
Obligationsfonderna skulle likna aktiefonderna men ha en enklare och billigare
administration.

Utredningens
uppgift har varit att utarbeta de lagregler som behövs för ett sådant system med
obligationsfonder men inte att beröra de bakomliggande kreditpolifiska
bedömningarna. Dess lagförslag bygger på aktiefondslagen men är enklare.
Bankerna skall med bankinspektionens tillstånd kunna sköta hela förvaltningen,
dvs. göra vad som enligt aktiefondslagen ankommer både på fondbolaget och förvaringsbanken,
köpa och sälja obligationer osv. Fondandelsbevis skall inte utfärdas, utan
andelsinnehaven skall dataregistreras.

Akfiefonder
är alltid öppna, dvs. fondbolagen säljer ett obegränsat antal andelar men löser
också in andelar från delägare som vill ha ut sina pengar. Obligationsfonderna
väntas i allmänhet bli av samma slag. Utredningen föreslår emellertid att
obligationsfonder också skall kunna vara slutna, vilket innebär att antalet
fondandelar är begränsat, att inlösen inte sker men att fondandelarna går i
handel. Denna typ av fonder kan bli attraktiv särskilt för större placerare.

Däremot avstyrker utredningen en i direktiven framförd
tanke att konstruera vissa fonder så, att medlen blir låsta viss tid.
Utredningen understryker i stället vikten av att medel som placeras i
obligationsfonder blir likvida.

De nya
reglerna kan träda i kraft tidigast den 1 januari 1983. Om obliga-tionsfondssparande
skall ske dessförinnan, får man anlita det mera komplicerade och
administrativt dyrbarare förfarandet enligt aktiefondslagen. Utredningen
föreslår ett enkelt anmälningsförfarande för att aktiefonder, som bildats för obligationsfondssparande,
skall kunna övergå till att bli obligafionsfonder enligt den nya lagen.

Prop.
1982/83:133 12

Bilaga
2

Utredningens
om obligationsfonder förslag till

1 Obligationsfondslag

Inledande bestämmelser

1 § I denna lag förstås med

1.
obligalionsfond,
en av obligationer och av svenska staten utfärdade andra förbindelser bestående
fond, som uppkommit genom kapitaltillskott frän allmänheten och som äges av dem
som lillskjutit kapital men som inte förvaltas av fondbolag,

2.
obligalionsfondsverksamhet,
sådan förvaltning av obligationsfond saml försäljning och inlösen av andelar i
fonden som bedrives av förvallande bank,

3.
förvallande
bank, svensk bank som fått tillstånd att utöva obligalionsfondsverksamhet och
som förvarar fillgångarna i obligalionsfond samt mottager inbetalningar och
ombesörjer utbetalningar som avser fonden.

Lagen (1904:48) om samäganderätt, är icke fillämplig på delägarskap
i obligationsfond.

2
§ Vad i annan
författning än aktiefondslagen (1974:931) föreskrivs om aktiefond respekfive
fondbolag och förvaringsbank skall äga motsvarande tillämpning på obligalionsfond
respektive förvaltande bank.

3
§ Obligationsfondsvcrksamhet
fär ej utövas här i riket av annan än sådan bank som fäll tillstånd härför.

Obligationsfond

4 § Obligationsfond består av de värdepapper och medel som
tillföres

fonden, avkastning av sädan egendom samt av denna härfiytande rättighe

ter.

Obligationsfond skall ha beteckning varigenom den tydligt
kan skiljas från andra obligationsfonder.

5
§
Obligationsfond kan ej förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej
heller söka, kära eller svara inför domstol eller annan myndighet.

6
§ Egendom som
ingår i obligationsfond får ej tagas i mät. Fondandelsägare svarar ej för
förpliktelse som avser fonden.

7
§ För
obligationsfond skall finnas fondbestämmelser, vilka upprättas av den bank som
skall förvalta fonden. Fondbestämmelserna skall ange

1.
obligationsfonden
och den förvaltande banken,

2.
de allmänna
riktlinjerna för placering av fondmedlen,

3.
föreskrifter om
register över innehav av fondandelar,

4.
huruvida
utdelning till fondandelsägarna skall ske och om utdelning skall ske, gmnderna
och sättet för denna,

5.
grunderna för
beräkning av fondandelsvärdet,

6.
de högsta
tillägg till eller avdrag från fondandelsvärdet som får göras vid bestämmande
av försäljnings- eller inlösningspris för fondandel,

7.
grunderna för
den ersättning den förvaltande banken får ta ut ur fonden för sin befattning
med denna.

Prop. 1982/83:133 13

8.
var och hur
försäljning och inlösen av fondandelar skall ske,

9.
när och var
offentliggörande skall ske av försäljnings- och inlösningspris för fondandel
samt av årsberättelse för fonden.

Fondbestämmelserna fär innehålla föreskrift om alt
andelarna i en fond skall uppgå till visst antal samt att inlösen av andelar i
sådan fond ej får ske.

8 § Bankinspekfionen fastställer fondbestämmelser för
obligationsfond.

Strider bestämmelserna mot lag eller annan författning eller är de oskäliga

för fondandelsägarna, skall fastställelse vägras.'

Beslutar
förvaltande bank om ändring av fondbestämmelse, skall beslutet underställas
bankinspektionen. Är ändring befogad och är den föreslagna bestämmelsen skälig
för fondandelsägarna, skall inspektionen godkänna beslutet. Beslutet skall
offentliggöras av banken på sätt inspektionen bestämmer.

Obligalionsfondsverksamhet

9 § Bankinspektionen meddelar tillstånd att utöva obligalionsfondsverk

samhet och verksamhet som äger samband därmed.

TUlstånd att utöva obligafionsfondsverksamhet får meddelas
endast om

1.
fondbestämmelser
fastställts för den eller de obligationsfonder som banken avser att förvalta,

2.
banken är lämpUg
att utöva verksamheten.

Tillstånd enligt andra stycket meddelas särskilt
beträffande varje obligationsfond.

10 § Förvaltande bank företräder fondandelsägarna i frågor
som rör obli

gationsfonden.

Vid förvaltning
av obligationsfond skall banken handla uteslutande i fondandelsägarnas
gemensamma intresse. Vid förvaltningen beslutar banken över den egendom som ingär
i fonden samt utövar de rättigheter som härflyter ur egendomen. Banken handlar
vid förvaltningen i eget namn och skall därvid ange fondens beteckning.

11 § Medel som tillföres obligafionsfond skall så snart
det anses lämpligt

placeras i värdepapper, i den mån behov av likvida medel icke föreligger.

Till obligationsfond får förvärvas endast följande slag av
värdepapper, nämligen

1. andra
av svenska staten utgivna förbindelser än premie- och sparobli

gationer,

2. andra svenska obligationer som noteras vid Stockholms
fondbörs.

12
§ Värdepapper
får ej förvärvas till fonden över det vid tillfället gällande marknadsvärdet
eller avyttras frän fonden under sådant värde, om ej särskilda skäl föreligger.

13
§ Till
obligationsfond får ej förvärvas obligationer med samma utfärdare i sädan
omfattning att värdet av dessa obligationer kommer att överstiga tio procent
av fondens värde. Föreligger särskilda skäl kan bankinspektionen medge att
procenttalet överskrides. Vad nu sagts gäller ej obligationer utfärdade av
svenska staten, saml prioriterade obligationer som utfärdats av Konungariket
Sveriges Sladshypotekskassa, Sveriges Allmänna Hypoteksbank, Svensk
Bostadsfinansiering AB och Sparbankernas Intecknings AB.

Prop. 1982/83:133 14

14 § Förvaltande bank får ej utan bankinspektionens fillstånd
pantsätta

egendom som ingår i obligationsfond.

Bankinspektionen kan, om särskilda skäl föreligger, medge
att pantsättning får ske för viss tid, högst ett år, och intill visst belopp,
högst tjugo procent av värdet av den egendom som ingår i fonden. Inspektionen
kan medge förlängning av nämnda tid.

15
§ För sin
förvaltning av obligationsfond har bank rätt till ersättning ur fonden enligt
grunder som anges i fondbestämmelserna.

16
§ Värdepapper
som ingår i obligationsfond skall nedsättas i öppet förvar hos förvaltande
bank. Banken skall omedelbart pä räkning sätta in medel som inflyter i obligationsfondsverksamheten.

Fondandel och fondandelsregister m.m.

17 § Andelarna i en obligationsfond skall vara lika stora
och medföra Uka

rätt till den egendom som ingår i fonden.

Värdet av
en fondandel är obligationsfondens värde delat med antalet utelöpande
fondandelar. Fondens värde beräknas genom att från tillgångarna avdrages de
skulder som avser fonden, inbegripet framtida skatteskulder, om sådana skall
beaktas enligt fondbestämmelserna. Värdepapper som ingår i fonden värderas med
ledning av gällande marknadsvärde. Det åligger förvaltande bank att fortlöpande
beräkna fondandelsvärdet.

I den mån det är tillåtet enligt fondbestämmelserna får

1.
vid försäljning
och inlösen tillägg till värdet av andelen göras med upplupen och icke
förfallen ränta på de värdepapper som ingår i fonden,

2.
vid försäljning
av fondandel tillägg till värdet av andelen göras med försäljningskostnader och
kostnader vid inköp av värdepapper till fonden,

3.
vid inlösen av
fondandel avdrag från värdet av andelen göras med kostnader för
inlösningsförfarandet och för försäljning av värdepapper frän fonden.

18 § Förvaltande bank skall föra register över innehav av
andelar i

fonden.

Fondandelsägare skall av banken erhålla skriftlig
bekräftelse på att hans fondandelsinnehav registrerats.

Banken skall i samband med bekräftelse av registrering
lämna andelsägaren upplysning om

1.
obligationsfondens
beteckning och förvaltande bank,

2.
antal
fondandelar,

3.
i förekommande
fall hur inlösen av fondandel skall ske samt vad som bör iakttagas vid
överlåtelse och pantsättning av fondandel,

4.
var
fondbestämmelser och årsberättelser för fonden kan erhållas.

På uppdrag av förvaltande bank och efter bankinspekfionens
medgivande får annan än banken föra register och fullgöra uppgifter som har
samband därmed.

Föres register med hjälp av automatisk databehandling gäller
dessutom datalagen (1973:289).

19 § Begär fondandelsägare inlösen av fondandel, som
enligt fondbe

stämmelserna kan inlösas, skall inlösen ske omedelbart med medel ur

obligationsfonden, såvida annat ej följer av andra stycket.

Behöver medel för inlösen anskaffas genom försäljning av
värdepapper.

Prop. 1982/83:133 15

skall försäljningen ske så snart som möjligt och senast
fem börsdagar efter del att inlösen begärdes hos förvaltande banken. Inlösen
skall ske så snart försäljningslikvid influtit. Kan det antagas att inlösen
skulle väsentligt missgynna övriga fondandelsägares intressen, får förvaltande
banken efter anmälan till bankinspektionen överskrida femdagarsfristen.

Inlösen skall ske enligt det på inlösningsdagen gällande
fondandelsvärdet med avdrag för kostnader enligt 17 § tredje stycket 3.
Begäran om inlösen får återkallas endast om den förvaltande banken medger det.

Redovisning

20 § Kalenderår utgör räkenskapsår, om inte annat
följer av 12 § andra

stycket bokföringslagen (1976:125).

För varje
räkenskapsår skall förvaltande bank senast två månader efter räkenskapsårets
utgång avge årsberättelse för obligafionsfond som banken förvaltar. I
berättelsen skall anges

1. antal och slag av värdepapper,

2.
värdet av de
olika slagen av värdepapper,

3.
medel som inneslår
på bankräkning,

4.
skulder som
avser fonden,

5.
antalet
utelöpande fondandelar,

6.
för fondandel
som kan inlösas, värdet vid inlösen av fondandelen efter avdrag för kostnader
enligt 17 § tredje stycket 3,

7.
den under året
uppkomna avkastningen av fondegendomen,

8.
under året
uppkomna kostnader som avser fonden,

9.
utdelning under
året på fondandelarna,

10. övriga förhållanden av betydelse för bedömande av
fondens ställning.

Vid årsberättelse skall fogas de fondbestämmelser som
gäller för fonden.

Kan inlösen av andelar i fonden inte ske och är antalet
fondandelsägare mindre än tio och ingen av dem fysisk person, får
årsberättelsen i skälig mån förenklas.

Årsberättelsen skall så snart det kan ske hållas
tillgänglig hos den förvaltande banken samt pä de platser i övrigt som anges i
fondbestämmelserna.

Upphörande och överlåtelse av obligationsfondsverksamhet

21
§ Efter
medgivande av bankinspektionen får förvaltande bank överlåta obligationsfondsverksamhet
till annan bank. Denna skall med anlitande av fondmedlen fullgöra de
förpliktelser avseende fonden som tidigare förvaltare ådragit sig under
iakttagande av denna lag. Beträffande förvaltningen i övrigt och förvaringen av
fondens medel skall den nya banken anses ha trätt i den förutvarandes ställe.

22
§ Har bank
träffat överenskommelse om överiåtelse av obligationsfondsverksamhet till
annan bank, skall banken omedelbart utfärda kungörelse därom. Kungörelsen
skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och hållas fillgänglig på bankens
alla kontor.

23
§ Vill bank
upphöra med obligationsfondsverksamhet genom upplösning av fonden skaU banken
låta kungöra sin avsikt senast tre månader före upphörandets datum.

Skall
obligationsfond upplösas skall kungörelse härom införas i Post-och Inrikes
Tidningar och hållas tillgänglig på bankens aUa kontor. I

Prop.
1982/83:133 16

kungörelsen skall anges tidpunkten för upphörandet samt
vad andelsägare har att iakttaga i samband därmed.

Skall obligationsfond upplösas, åligger det banken att, så
snart det lämpligen kan ske, sälja de värdepapper som ingår i fonden. Influtna
medel skall tillföras räkning som anges i 16 §. Sedan försäljningen slutförts
och skulder som avser fonden betalats eUer medel avsatts därtiU, skall banken
utskifta de behållna tillgångarna till fondandelsägarna. Uppgift om när och på
vilket sätt utskiftat belopp hålles fillgängligt för lyftning skall skriffiigen
tillställas envar av andelsägarna.

24 § Har fondandelsägare ej inom fem år efter det
att medel, som utskif

tats enligt 23 § tredje stycket först blivit tillgängliga för lyftning anmält
sig

för att lyfta vad han erhållit vid skiftet, har han förlorat sin rätt därtill.

Sådana medel samt restbelopp, som vid skiftet ej kunnat fördelas på

samtliga fondandelsägare, tillfaller allmänna arvsfonden.

Besvär

25 § Talan mot bankinspektionens beslut enligt
denna lag föres hos rege

ringen genom besvär. Inspektionens beslut länder omedelbart till efterrät

telse.

Strajfbestämmelser

26 § Till böter eller fängelse i högst ett år dömes
den som uppsåtligen

eller av oaktsamhet här i riket utövar obligationsfondsverksamhet utan att

vara berättigad därtill eller meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i

årsberättelse enligt 20 § eller i handling som ingivits eUer upplysning som

lämnats till bankinspektionen om gämingen ej är belagd med straff i brotts

balken.

I ringa fall dömes ej till ansvar.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den

2. Om
fondbolag helt ägs direkt eller indirekt av en eller fiera svenska

banker och aktiefond, som bolaget förvaltar, ej innehåller akfier, får aktie

fondsverksamheten efter anmälan till bankinspektionen överföras till fon

dens förvaringsbank och i fortsättningen utövas såsom obligationsfonds

verksamhet enligt denna lag. Har för fonden utsetts flera förvaringsbanker

kan verksamheten uppdelas mellan bankerna efter fondbolagets bestäm

mande.

Banken övertager förvaltningen av fondens tillgångar och
fullgör med anlitande av dessa de förpliktelser avseende fonden som tidigare
förvaltare ådragit sig enligt aktiefondslagen (1974:931).

Till anmälan enligt första stycket skalt fogas
fondbestämmelser för obligationsfonden, vilka fastställes av bankinspektionen.
Förvältande bank skall tillse att fonden så snart som möjligt och senast fem
börsdagar från anmälan ej innehar andra värdepapper än dem som anges i 11 §
andra stycket.

Prop.
1982/83:133 17

2 Lag om ändring i aktiefondslagen (1974:931)

Härigenom föreskrives att 3 och 39 §§ aktiefondslagen
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Verksamhet, varigenom aUmänhe- Verksamhet, varigenom aUmänhe

ten erbjudes att deltaga i förvärv av ten erbjudes att deltaga i förvärv av

värdepapper för deltagarnas ge- värdepapper för deltagamas ge

mensamma räkning och som ej är mensamma räkning och som ej är

aktiefonds verksamhet, får utövas aktiefonds verksamhet eller mot-

endast av aktiebolag eller ekono- svarande verksamhet enligt lagen

misk förening och endast om erbju- (1978:428) om akliesparfonder eller

dandet avser rätt att teckna aktie i obligationsfondsverksamhet enligt

bolaget eller andel i föreningen. obligationsfondslagen (1982:000),

får utövas endast av aktiebolag eller ekonomisk förening
och endast om erbjudandet avser rätt att teckna aktie i bolaget eller andel i
föreningen.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan
medge undantag från första stycket, om särskUda skäl föreligger.

39 §

Återkallar bankinspekfionen tillstånd för fondbolag att
utöva aktiefondsverksamhet eller träder bolaget i likvidation på gmnd av
föreskrift i lag eller försättes bolaget i konkurs, skall bolagets
fondförvaltning omedelbart övertagas av förvaringsbank.

Efter medgivande av bankinspektionen får fondbolag
överlåta aktiefondsverksamhet till annat fondbolag. VUl fondbolag eljest
upphöra med aktiefondsverksamhet och föreligger ej fall som avses i första
stycket, skall fondförvaltningen övertagas av förvaringsbank vid den tidpunkt
verksamheten upphör.

Obligationsfondslagen (1982:000) innehåller särskilda
bestämmelser om övergång till sådan verksamhet varom där föreskrives (obligationsfondsverksamhet).

I fall som avses i andra stycket får fondbolag ej upphöra
med aktiefondsverksamhet tidigare än tre månader efter det att de ändrade
förhållandena kungjorts enligt 41 §.

Fondbolaget får besluta att träda i likvidation i annat
fall än som avses i första stycket först sedan bolagets aktiefondsverksamhet
upphört.

Denna lag träder i kraft den

2 Riksdagen 1982183. 1 saml. Nr 133

Prop. 1982/83:133 18

3
Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

Härigenom
föreskrives att 6 § lagen om kreditpolitiska medel skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

6
§ I fråga om likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering, placeringsplikt eller
räntereglering får riksbanken

1.
begränsa användningen till ett
eller flera slag av institut,

2.
undantaga visst institut, om
särskilda skäl föreligger,

3.
utfärda olika föreskrifter för
skilda institut,

4.
beträffa/ide bankinstitut begränsa användningen med hänsyn till institutens
förmedling tiU allmänheten av statsobligationer och andra statens
förskrivningar.

Denna
lag träder i kraft den

Prop. 1982/83:133 19

Bilaga
3

Sammanställning av remissyttrandena över utredningens om
obligationsfonder betänkande (Ds E 1982:1) Lagstiftning om obligationsfonder

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av bankinspektionen, riksskatteverket,
hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i SundsvaU, länsstyrelsen i
Stockholms län, länsstyrelsen i Västmanlands län, fullmäktige i Sveriges
riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, AUmänna pensionsfondens första-tredje
fondstyrelser, styrelsen för Stockholms fondbörs, Folksam, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Post- och Kreditbanken PK-banken, Svenska
bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges föreningsbankers
förbund och Sveriges värdepappersfonders förening.

Gemensamma remissyttranden
har avgetts dels av Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam, dels av
Svenska bankföreningen och Post- och Kreditbanken PK-banken.

1
Bankinspektionen

Bankinspektionen
tillstyrker att den lagstiftning som utredningen föreslagit kommer till stånd.

Inspektionen viU
emellertid något kommentera den placeringsinriktning som utredningen givit
uttryck för. I författningskommentaren till den föreslagna Il § anmärker
utredningen att obligationsfonder ej är öppna för aktier, konvertibla
skuldebrev, förlagsbevis eller bankcertifikat. Motivet för att utesluta de tre
förstnämnda typerna av värdepapper är att man i en obligationsfond vill undvika
papper för placering av riskkapital.

Beträffande bankcertifikaten
har i praxis viss osäkerhet uppkommit med hänsyn tiU den nu gällande
aktiefondslagstiftningen. Man har med visst fog kunnat hävda att bankcertifikaten
inte stort skiljer sig från bankräkningar. I båda faUen rör det sig om inlåning
där pengarna är i hög grad likvida. Bankinspektionen har också i vissa faU
accepterat att likvida medel placerats i certifikat i stället för på
bankräkning. Visst stöd härför finns också i prop. 1978/79:165, enligt vilken
medel som bank erhåller mot bankcertifikat bör räknas såsom inlåning, eftersom
de avses ersätta specialinlåning (s. 170). Temporär placering av aktiefonds
medel på specialinlåningsräkning har kunnat vara till gagn för fondandelsägama.

Bankcertifikaten
måste ändå enligt bankinspektionens mening betraktas

Prop.
1982/83:133 20

som
värdepapper och är rent definitionsmässigt obligationer, jfr 66 § tredje
stycket lagen (1955:183) om bankrörelse. De är emellertid inte noterade pä vanligt
sätt vid Stockholms Fondbörs. Enligt akfiefondslagen kan placering i icke
börsnoterade värdepapper efter 7 juli 1982 ske intiU 10 procent av fondens
värde, medan det tidigare inte var möjligt att placera i bankcertifikat i
annan mån än som tUlfälUg likviditetsplacering enligt vad ovan sagts. Någon
möjlighet att i aktiefonder genom dispens överskrida tioprocentregeln för icke
börsnoterade papper har ej införts.

Utredningen
har uttryckligen angivit att bankcertifikat inte får förekomma i en
obligationsfond. Enligt bankinspektionens uppfattning kan en temporär placering
av likvida medel i sådana papper vara tiU fördel för fondandelsägama.
Omfattningen av en sådan placering bör dock inte fill-låtas bli för stor då
detta skulle strida mot grundläggande principer för värdepappersfonder.

Bankinspektionen föreslår
att i såväl aktiefondslagen som den blivande obligationsfondslagen intas
bestämmelser som uttryckligen anger att placering får ske i bankcertifikat. Därvid
bör vanliga regler om riskspridning gälla. Huvudregeln bör alltjämt - både för
aktie- och obligationsfonder -vara att placering i bankcertifikat endast får
ske intill 10 procent av fondens värde. Med hänsyn till att dessa papper kan
anses så likvida att de kan jämställas med medel på bankräkning och utgör säkra
placeringar anser inspektionen att dispens att överskrida 10 procentgränsen bör
kunna ges upp till 30 procent av fondens värde i likhet med vad som redan skett
i fråga om vissa aktiefonders rätt att förvärva statsobligationer.

2
Riksskatteverket

Utredningen
har i 2 § lagen orn obligationsfonder (sid. 7) föreslagit att vad i annan
författning än aktiefondslagen föreskrivs om aktiefond respektive fondbolag
skall äga motsvarande tillämpning på obligationsfond. Fördelen med att använda
denna lagstiftningsteknik är att man på ett okomplicerat sätt får särtegleringar
om aktiefonder, bl. a. i skattelagstiftningen, att omfatta jämväl
obligationsfonder. Särskilda föreskrifter om obligationsfonder skulle således
ej erfordras i skattelagstiftningen. RSV ifrågasätter emellertid om denna
teknik är lämplig med avseende på det praktiska taxeringsarbetet. RSV förordar
därför att följdändringar explicit görs i berörda paragrafer, nämligen 35 § 3
mom., 53 § 5 mom., 54 § första stycket j, punkt 7 av anvisningama till 38 § och
punkt 4 av anvisningarna till 39 § kommunalskattelagen (KL), 6 § 5 mom. och 7 §
första stycket n, lagen om statlig inkomstskatt (SIL) samt 37 § 1 mom. 4a
taxeringslagen (TL).

Orsaken
till att RSV förordar en uttrycklig lagreglering är att en sammanblandning av
skattereglerna om obligationer och andel i obligations-

Prop.
1982/83:133 21

fond
annars kan komma att ske. Obligationer beskattas ju t. ex. vad avser realisationsvinst
såsom övrig lös egendom, vUken är skattefri efter fem års innehav, medan andel
i obligationsfond är tänkt att beskattas enligt reglerna om andel i akfiefond,
dvs. att 100% av vinsten beskattas om andelen innehafts 2 år eller kortare tid
och därefter med 40% av vinsten.

Dessutom
finner RSV att det rent språkligt ter sig mindre naturiigt att förbinda obligafionsfondsverksamhet
med aktiefondsverksamhet. Eftersom utredningen synes ha baserat sitt förslag i
2 § efter den modell som gäller för akliesparfonder, vill RSV framhålla att det
i fråga om akliesparfonder inte torde föreligga någon risk för sammanblandning
då det är naturligt att förknippa sådana med aktiefond.

I
sammanhanget vill RSV särskilt understryka att det i syfte att åstadkomma en
tillförlitlig taxeringskontroll är av vikt att obligafionsfondema omfattas av
regeln i 37 § I mom. 4a TL. RSV förutsätter därför, fömtom att obligationsfond
särskilt nämns i denna paragraf, även att utredningens förslag i 18 § (sid. Il)
lagförslaget att förvaltande bank skall föra register över innehav av andelar
praktiskt sker på motsvarande sätt som för aktiefonder. I så fall kan nämligen
37 § 1 mom. 4a TL kompletteras med en hänvisning till 18 § lagen om obligationsfonder.
Det är enligt RSVs mening ytterst angeläget att beskattningsmyndigheterna ges
uttrycklig rätt att utan anmaning erhålla uppgifter av vikt för den enskildes
taxering.

Utredningen
har som sin uppfattning (sid. 34) uttalat att den upplupna räntedelen av
andelspriset borde av billighetsskäl kunna dras från erhållen utdelning vid
taxeringen. Enligt utredningen är nämligen den skattemässiga situationen
densamma oavsett om obligationen ägs direkt eller via en fond. RSV vill bestämt
avstyrka förslag i denna riktning. Den skattemässiga situationen vid direktägande
och ägande via fond är helt olika. Vid direktägande är obligationsägaren bl. a.
garanterad en ränteavkastning (utfallande enligt obligationslånets
bestämmelser) medan andelsägaren eventuellt, dock helt beroende på
fondbestämmelserna, kan få viss utdelning från fonden. Hur stor utdelningen bUr
eller om sådan över huvud taget skall lämnas framgår av respektive fonds
bestämmelser (7 § lagförslaget, sid. 8). Utdelningen kan således bli högre
eller lägre än den garanterade räntesatsen enligt ett obligationslån vid direktägande.

Dessutom
kan en och samma obligationsfond, om RSV förstått utredningens förslag
riktigt, bestå av flera olika slags värdepapper som visserligen civilrättsligt
betraktas som obligationer men som skattemässigt behandlas olika. Som exempel
kan nämnas bankcertifikat. All avkastning på sådana värdepapper, även
eventuella kursvinster eller kursförluster, behandlas enligt 41 e § KL skattemässigt
som ränta. Här sker alltså inte någon uppdelning i huvudstol och ränta vilket
är vanUgt för andra slag av obligationer.

RSV
vill påpeka att förslaget ill § 2 st. punkten 2 (sid. 10) inte förefaller kongment
med utredningens uttalande på sid. 28, första stycket sista

Prop.
1982/83:133 22

meningen.
Visserligen finns ingen auktoritativ bestämning av vad som förstås med en
obligation i svensk rätt men enligt vedertagen praxis avses därmed även
konvertibla skuldebrev och förlagslån. Sådana noteras på börsen. Att förbjuda
förvärv av sistnämnda obligationer tiU obligationsfond synes alltså inte
överensstämma med ordalydelsen i 11 § 2 st. 2 punkten lagförslaget.

RSV
fömtsätter avslutningsvis att utredningen med uttrycket "inbegripet
framtida skatteskulder" i 17 § lagförslaget avsett "inbegripet skuld
för upplupna skatter". Enligt gällande skattelagstiftning kan nämligen
endast skuld för upplupna skatter påverka fondandelsvärdet.

3
Hovrätten för Övre Norrland

Hovrätten
avstår från att yttra sig över utredningens överväganden när det gäller
frågorna om slutna obligationsfonder bör tiUåtas och om placering i
obligationsfond skall kunna vara låst viss tid. Hovrätten delar utredningens
uppfattning att de föreslagna obligafionsfondema inte synes stå i strid mot
gällande banklagstiftning. Hovrätten delar också uppfattningen att det är
motiverat med ett tillägg till 6 § lagen om kreditpolitiska medel för att
lagligt stöd skall föreligga för att storleken av en banks obligationsfond
skall påverka samma banks likviditetskvot.

Genom
aktiefondslagen har det blivit olagligt för en bank att utan fondbolag
förvalta en värdepappersfond bestående av obligationer. Vid tillkomsten av
aktiefondslagen anfördes som skäl för behovet av lagstiftning om företag för
kollektiva investeringar främst att andelsägarna borde ha inflytande på
fondföretagens eller fondemas skötsel, att andelsägarna borde ha insyn i
fondemas förvaltning, att fondema borde bli föremål för offentlig tiUsyn och
att det var av betydelse att andelsägarna lämnades regelbundet återkommande
vederhäftig information om fondemas verksamhet (prop. 1974:128 s. 91 ff.).

Utredningens
förslag till lag om obligationsfonder innebär att andelsägarnas inflytande och
insyn kraftigt inskränks i förhållande till motsvarande regler i
aktiefondslagen. Informationen om fondernas verksamhet fill andelsägarna blir
också betydligt mindre än vad som är stadgat i aktiefondslagen. Några
särskilda regler om tillsyn av obligafionsfondema har inte heller ansetts
erforderliga eftersom en bankrörelse redan omfattas av bankinspektionens
tillsyn.

Mot
denna bakgmnd kan det vara befogat att stäUa frågan om det är nödvändigt med
någon annan lagstiftningsåtgärd än en föreskrift i aktiefondslagen att denna
lag inte gäller obligationsfondsverksamhet bedriven av svensk bank. Det finns
emellertid säkert starka skäl för att obligationsfondernas ställning i civilrättsligt
och associationsrättsligt hänseende klargörs på samma sätt som skett för
aktiefonderna genom aktiefondslagen.

Prop. 1982/83:133 23

Eftersom
reglerna för obligationsfondsverksamheten i stort sett kommer att bygga på
aktiefondslagen, kan lagstiftningen tekniskt lösas antingen genom en särskild
lag - såsom det föreslagits - eller genom erforderliga fillägg till gäUande
aktiefondslag.

En fördel med att
särbestämmelser för obligationsfonder intas i aktiefondslagen vore att de
centrala reglerna för värdepappersfonder kunde återfinnas i samma lag. Den av
aktiefondsutredningen (SOU 1969:16) föreslagna mbriceringen "lag om
värdepappersfondrörelse" skulle då bU mer relevant. En nackdel med denna
lösning är emellertid att lagtexten blir mer svårtiUgänglig på gmnd av
nödvändiga undantag och hänvisningar.

Även om det vid den
översiktliga granskning som varit möjlig i detta remissärende inte framkommit
att aktiefondslagen skulle behöva tyngas med alltför många ändringar på gmnd av
de nya reglerna om obligationsfonder, motsätter sig hovrätten inte
utredningens förslag att en särskild lag utfärdas.

Beträffande
innehållet i den föreslagna obligationsfondslagen viU hovrätten anföra
följande.

I
1 § p. 3 i lagförslaget har som definifion på förvaltande bank angetts bl.a.
att banken är svensk. Utredningens förslag innebär alltså, vUket också framgår
av 3 §, att endast en svensk bank kan få tiUstånd att utöva obligationsfondsverksamhet.
Det torde emellertid vara mer korrekt att denna fömtsättning anges i den föreslagna
9 § tillsammans med övriga fömtsättningar för tillstånd till fondverksamhet.

I
9 § 2 p. anges som fömtsättning för tillstånd att banken är lämplig att utöva
verksamheten. I betänkandet (s. 27) sägs att bankinspektionen bör fritt få
bedöma vilka banker som är lämpliga att bedriva obligationsfondsverksamhet.
Visserligen finns motsvarande kriterium föreskrivet i 15 § 3 p.
aktiefondslagen. I förarbetena fill denna lag (prop. s. 116) anges emellertid
närmare efter vilka principer denna prövning skall ske. Hovrätten anser att det
finns anledning till en fastare reglering av lämplighetskriteriet i lagtexten
eller åtminstone i lagkommentaren.

I
förslaget till 20 § 4 st. anges att under vissa fömtsättningar får det lagstadgade
innehållet i en obligationsfonds årsberättelse "i skälig mån
förenklas". I betänkandet (s. 44) anmärks att det bör ankomma på banken att
i samråd med bankinspektionen avgöra vilka förenkUngar som kan förekomma.
Hovrätten vill endast påpeka att bankinspektionen visserligen enligt 8 §
lagförslaget har att fastställa fondbestämmelser för fonden, vilka skall ha ett
visst i 7 § närmare föreskrivet innehåll. Det finns emeUertid inte någon
föreskrift om att innehållet i årsberättelse skall återges i fondbestämmelserna
även om så har skett i de till betänkandet som bUagor fogade mallarna för
fondbestämmelser. Det fmns således inget lagstöd för att banken, när den önskar
förenkla en årsberättelse med stöd av 20 § 4 st., skulle vara beroende av någon
prövning av eller samråd med bankinspektionen.

Prop. 1982/83:133 24

Hovrätten
vill också nämna att utredningen, utan att ange skäl för detta, tUI den
föreslagna lagen om obligationsfonder inte har fogat några regler som motsvarar
16 och 49 §§ i aktiefondslagen om återkallande av tillstånd tUl fondverksamhet
och särskilt skadeståndsansvar oberoende .av fel och försummelse.

I den föreslagna 8 §, som
motsvarar 13 § aktiefondslagen, har inte heUer regeln otn tidsfrist för tUlämpning
av ny fondbestämmelse medtagits. Däremot har denna intagits i de båda tidigare
nämnda mallarna (s. 52 och 58).

Det kan också förtjäna
anmärkas att de föreslagna bestämmelsema om kungörande i 22 och 23 §§ innebär
ett mer inskränkt kungörandeförfarande än motsvarande regler i 41 § 1 st. och
42 § akfiefondslagen.

I
övrigt föranleder betänkandet inte något yttrande från hovrätten.

4
Kammarrätten i Sundsvall

Förslaget
till lag om obligationsfonder, m.m.

Utredningens
uppgift har varit att utarbeta de lagregler som behövs för ett system med obligalionsfonder.
Enligt kammarrättens mening visar utredningsförslaget att det finns goda
möjligheter att åstadkomma ett väl fungerande sådant system. En betydande fördel
är att utredningen låtit aktiefondslagen vara utgångspunkt för det föreslagna
regelsystemet beträffande obligationsfonder och samtidigt kunnat anpassa reglema
fill de för sådana fonder särskUda förhåUandena. Härigenom har man kunnat tUlvarata
möjlighetema att åstadkomma en förhållandevis enkel och bUlig förvaltning,
något som blir av betydelse för att göra fondema attraktiva. Av mycket stor
betydelse när det gäller att erbjuda allmänheten och institu-fionella placerare
att förvärva andelar i obligationsfonder är självfallet att skattekonsekvenserna
i oUka hänseenden är klariagda. Kammarrätten återkommer tiU detta i det
följande. Redan nu måste emellertid framhåUas att förslaget i den delen inte
bygger på en tillräckligt uttömmande undersökning, något som utredningen också
framhåller i betänkandet.

Som
framgår av det anförda finner kammarrätten - med den angivna begränsningen
såvitt avser de skatterättsliga konsekvensema - att förslaget framstår som
ägnat att läggas till gmnd för lagstiftning. Ställningstagandet gmndas då på
en bedömning främst från lagteknisk synpunkt. Det innefattar alltså inte någon
bedömning i kreditpoliliskl hänseende eller i frågan om systemet bör
genomföras, vilka frågor också legat utanför utredningsuppdraget.

Vid
granskningen av förslaget till lag om obligationsfonder har kammarrätten
funnit anledning anlägga vissa detaljsynpunkter.

Utredningen
har i betänkandet (s. 29 o. f.) tagit upp frågan i vad mån det föreligger skäl
att begränsa bankers, försäkringsbolags m.fl. rätt att förvärva andel i
obligationsfond. Utredningen uttalar att de skäl som talar för en

Prop. 1982/83:133 25

sådan
begränsning såvitt gäller andel i aktiefond inte föreligger. Samfidigt framhålls
emeUertid att andra skäl talar för att banker, försäkringsbolag och AP-fonderna
bör göra sina placeringar direkt i obligationer och inte indirekt via andelar i
obligationsfonder. Det framstår som oklart humvida utredningen syftar till att
de tre nämnda gmppernas möjligheter att förvärva andelar i obligationsfonder
skall vara begränsad. Frågan härom bör övervägas ytterligare.

I I § andra stycket i
lagförslaget har upptagits stadgandet att lagen om samäganderätt inte är
tillämplig på delägarskap i obligationsfond. Stadgandet, som har sin
motsvarighet i aktiefondslagen, föranleder inte någon erinran i sak. Däremot
kan anmärkas att dess utformning kan ge anledning fill missförstånd om
samäganderättslagens tillämplighet i en situation då andel i obligationsfond av
något skäl kommit i flera personers ägo.

I 11 § andra stycket i
lagförslaget anges vilka värdepapper som får förvärvas till obligationsfond.
För att innebörden skall framgå klart bör stadgandet omformuleras så att det
anges att förvärv får avse dels av svenska staten utgivna förbindelser utom
premie- och sparobligationer, dels av andra än staten utgivna svenska
obligationer.

I anslutning till 13 § i
förslaget har utredningen uttalat att bestämmelsen avser enbart oprioriterade
obligationer. Detta framgår emellertid inte annat än indirekt av lagtexten. En
översyn av lagtexten och en begreppsbestämning synes vara att förorda.

Av utredningens behandling
av begreppet slutna fonder (s. 30) framgår att en sådan fond utmärks av, fömtom
att dess storlek redan från början är begränsad till ett visst högsta antal
andelar, att sålda inte inlöses utan går i handel. Beträffande en öppen fond
anges däremot gälla att dess storlek inte är bestämd på förhand, att nya
fondandelar skall emitteras fortlöpande samt att fondandelar inlöses om
andelsägare begär det. Vad utredningen har uttalat ger inte klart vid handen humvida
andelar i en öppen obligationsfond skall kunna gå i handel eller
överhuvudtaget kunna överlåtas. Denna fråga bör belysas ytterligare. Av
betydelse härvidlag torde också vara att något hinder inte synes föreligga mot
att en andel i obligationsfond pantsätts eller tas i anspråk genom utmätning.

Genom stadgandet i 2 § i
lagförslaget görs den särreglering som på skilda håll finns om akfiefonder tUlämplig
också såvitt ayser obligafionsfonder. Framhållas bör att en granskning av
konsekvenserna av stadgandet i skilda hänseenden visar att detta ibland
framstår som väl kategoriskt. Lämpligt torde vara att använda en formulering
som på sedvanligt sätt anger att särlagstiftning om aktiefonder i tillämpliga
delar också gäller i fråga om obligationsfonder.

Utredningens
förslag till följdändringar i akfiefondslagen och lagen om kreditpolitiska
medel föranleder inga erinringar eller synpunkter från kam-martättens sida.

Prop. 1982/83:133 26

Skattelagstiftningen
(avsnUt 3.4.2 i betänkandet)

När
det gäller frågan om obligationsfondernas inverkan på befintlig skattelagstiftning
har utredningen mot bakgrunden av sina direktiv funnit sig kunna begränsa sig
till att belysa problemställningen och inte ansett någon närmare penetrering
möjlig. Utredningen har nöjt sig med att i 2 § i lagförslaget göra den särlagstiftning
som gäller i fråga om aktiefonder tillämplig också i fråga om obligationsfonder
och andelar i sådana fonder. Som framgår av det föregående finner kammarrätten
det vara en brist att konsekvenserna i skattehänseende av förslagen på det
sättet lämnats utan närmare utredning. Att en sådan utredning genomförs ser
kammarrätten som ett nödvändigt led i ett fortsatt lagstiftningsarbete.

Kammarrätten
har inte haft möjlighet att under den tid som stått till buds genomföra en
sådan undersökning av förslaget i skattehänseende som i och för sig varit
önskvärd. Granskningen av vad utredningen har uttalat i frågan och de exempel
utredningen behandlat har emellertid givit anledning tUl vissa synpunkter.

Det
föreligger i och för sig anledning att i fråga om beskattning söka åstadkomma
en reglering beträffande obligationsfonder och andelar i dem som nära ansluter fill
de regler som gäller i fråga om akfiefonder och andelar i dem. Samtidigt gäller
emeUertid att en fullständig samordning som sker på det av utredningen
föreslagna sättet, dvs. genom att aktiefondsreglerna görs tillämpliga på
obligationsfonderna, inte kan genomföras utan att konsekvenserna i varje led
beaktas. Som exempel på att en reglering enligt förslaget kan föranleda
osäkerhet och missförstånd kan pekas på vad som stadgas beträffande andel i
aktiefond i I § kupongskattelagen. Avsikten torde inte vara att detta
stadgande skaU äga fillämpning i fråga om andel i obligationsfond. I det
föregående har kammarrätten påpekat att 2 § i lagförslaget bör omformuleras så
att det innebär att lagstUtning om aktiefonder i tillämpliga delar också gäller
i fråga om obligationsfonder. Vissa inte önskvärda konsekvenser av stadgandet
kan måhända undvikas därigenom. En närmare utredning i frågan av det slag som
kammarrätten förordar är emellertid vida att föredra framför en sådan svävande
formulering.

Utredningen
tar tiU särskUd behandling upp vissa skatterättsliga problem som kan uppkomma
vid förvärv och inlösen av andel i obligationsfond och diskuterar därjämte
vissa exempel. I anslutning härtill viU kammarrätten framhålla följande.

Den
som förvärvar en obligation äger rätt att från utfallande ränteavkastning göra
avdrag för den del av köpeskillingen som vid köpetillfallet belöpte på upplupen
ränta. Den som köper en andel i en obligafionsfond har att erlägga ett belopp
som motsvarar dels andelsvärdet och dels den del av upplupen ränta på i fonden
ingående värdepapper som svarar mot andelens storlek. Utredningen anför att
frågan humvida upplupen räntedel av andelspriset kan dras från erhållen
utdelning vid taxering av andelsäga-

Prop.
1982/83:133 27

rens
inkomst från fonden inte är prövad. Utredningen anser dock att av bUlighetsskäl
borde skattesituationen vara densamma om obligafionen ägs direkt eUer via en
fond. Kammartätten delar utredningens uppfattning att i förevarande sammanhang
skattesituationen bör vara densamma vid direkt och indirekt ägande. Denna
ståndpunkt får emellertid vissa konsekvenser. Medges avdrag mot utfaUande
utdelning för den del av förvärvspriset som belöper på upplupen ränta bör också
reglerna för bestämmande av anskaffningskostnaden för andel i obligafionsfond
och för obligation vara likartade. Härav följer att anskaffningskostnaden inte
bör bestämmas enligt reglema i anvisningarna 2b till 36 § KL vilka enligt
utredningens förslag avsetts skola bli tillämpliga.

I det exempel som
utredningen redovisar i betänkandet (s. 35) köper andelsägaren A 1000 andelar ijanuari
för 100000 kr. i en fond som består av 10 procentiga obligationer. Inga andra
delägare tillkommer förrän B också köper 1000 andelar men först i december. B
betalar IIOÖOO kr. Dessa pengar behåUs i fonden över årsskiftet i likvida
medel. Fonden delar ut 5 000 kr. tiU A och B. Deras andelar är därefter värda
105000 kr. Närde i januari påföljande år säljer andelarna gör enligt
utredningen A en realisationsvinst och B en realisationsförlust som i båda
fallen uppgår till 5000 kr. JämstäUs direkt ägande av obligafion med ägande av obligafion
via en fond framstår det som konsekvent att hänföra den realisationsvinst och
den realisationsförlust som framkommer i exemplet till inkomstslaget kapital eUer
i förekommande fall tUl inkomstslaget rörelse. För andelsägaren B i exemplet
uppkommer frågan om inte rätt till avdrag för hela räntedelen lOOOO kr.,
föreligger redan vid det tillfälle då han erhåller utdelning med 5000 kr.

De nu redovisade
synpunkterna på rätt till avdrag för upplupen räntedel av andelspriset och på
anskaffningskostnad för andel i obligationsfond tar endast sikte på utdelande
fonder. För reinvesterande fonder torde reglerna för akfiefonder vara tillfyUest.
Det framstår i viss mån som olyckligt med särregler för utdelande fonder men sådana
regler torde vara ofrånkomliga om man vill undvika rättsförluster för placerare
och göra utdelande fonder attraktiva. Det bör också anmärkas att utredningen
framhållit att juridisk person som betalar bolagsskatt och som köper andel i reinvesterande
fond i ett visst läge kan drabbas av onormalt hög skatt. Även detta förhållande
kan eventuellt böra medföra att särregler blir erforderliga för att göra fondplaceringar
attraktiva.

5
Länsstyrelsen i Stockholms län

Länsstyrelsen
begränsar sitt yttrande till att avse avsnitt 3.4.2 Skattelagstiftning. Från skatteadministrativ
synpunkt är det vikfigt att bestämmelser inte

Prop. 1982/83: l33 28

tillförs
regelsystemet som innebär att en stor mängd skattskyldiga årligen berörs. Genom
den konstmkfion med reinvesterade fonder som förslaget innebär blir det inte
fråga om någon löpande beskattning av avkastningen hos andelsägarna. Systemet
är därmed enkelt att tillämpa.

Länsstyrelsen tillstyrker
förslaget att de skatteregler som redan gäller för aktiefonder och deras
andelsägare utsträcks att gäUa även obligationsfonder och andelsägare i dessa.

6
Länsstyrelsen i Västmanlands län

Enligt
utredningens förslag skall obligafionsfonder och delägare i sådana fonder beskattas
efter samma grunder som aktiefonder och deras delägare. Lagstiftningstekniskt
skall detta åstadkommas genom att "i den föreslagna lagen införes en
hänvisning tUl annan lag än aktiefond slagen". Utredningen anser således
att det är tillräckligt att ange i den nya obligationsfondslagen, att de
bestämmelser angående aktiefonder som finns i annan lag än aktiefondslagen även
skall fiUämpas på obligationsfonder. Det finns dock betydande olikheter mellan
aktie- och obligafionsfonder och kan inte anses naturligt att i begreppet
aktiefond inbegripa obligationsfond. Länsstyrelsen anser därför, att ordet
obligationsfond bör läggas till i berörda paragrafer i kommunalskattelagen,
lagen om statlig inkomstskatt och lagen om statlig förmögenhetsskatt.

Ränta på obligationer
beskattas som inkomst av kapital. Vid beskattningen får från erhållen ränta
avräknas den del av erlagd köpeskilling som avser upplupen ränta. Endast nettot
beskattas. Enligt utredningen bör av billighetsskäl skattesituationen vara
densamma antingen obligationer ägs direkt eller via en fond. Det innebär att en
köpare av fondandel, som betalar dels andelsvärdet, dels den del av upplupen
ränta på i fonden ingående värdepapper som svarar mot andelens storlek, vid
beskattningen av utdelningen från fonden får räkna av erlagd ränta. En sådan
bestämmelse kräver kontinuerlig notering av andelarnas värde exklusive ränta.
Det bör även av köpehandlingarna framgå hur stor den upplupna räntan är. Noteringar
av detta slag kan vara svåra att få fram, särskilt med hänsyn till att många
olika slags värdepapper med olika typer av ränteberäkning kan ingå i fonden.
Såväl för den enskilde andelsägaren som ur kontroUsyn-punkt blir redovisningen
besvärlig. Länsstyrelsen anser inte att det finns några tungt vägande skäl för
att i detta hänseende likställa direkt ägande av obligafioner med ägande via
obligationsfond. Om sådan avräkning av upplupen ränta ändå skall godtas för
andelsägare i obligationsfond bör detta klart anges i lag.

I
kommentaren tiU exemplet på sidan 35 har uppgivits att B gjort en
realisationsförlust på 5 000 kr. öm utredningens förslag om avräkning av i köpeskillingen
ingående upplupen ränta godtas, kan B inte anses ha gjort

Prop.
1982/83:133 29

någon
realisafionsförlust. Den köpeskiUing han erlagt måste anses inkludera' ränta
som får avräknas. Man kan därför inte av detta exempel dra slutsatsen att
utdelande obligationsfonder av skatteskäl i regel inte kan rekommenderas.

Reinvesterande
fonder beskattas för avkastning på fondens värdepapper. Den del av
avkastningen som återstår efter skatt läggs till andelsyärr det, som därmed
ökar med motsvarande belopp. När andelsägaren därefter säljer eller låter lösa
in sin andel beskattas han för den realisationsvinst som uppkommer på grund av
andelens värdeökning. Icke utdelad avkastning hos fonden kommer härigenom att
i viss mån drabbas av dubbelbeskattning. Först beskattas fonden för
avkastningen och sedan beskattas avkastningen minus den skatt fonden erlagt som
realisationsvinst hos delägare. Det får anses tveksamt om denna typ av
beskattning kan vara förmånligare än enbart beskattning av delägaren för
avkastningen från fondandelen, vilket sker beträffande utdelande fonder.
Utdelande fonder erhåUer avdrag för utdelade belopp och betalar därför normalt
inte någon skatt.

Enligt
utredningens förslag skall realisationsvinst som uppkommer vid försäljning
eller inlösen av en obligationsfondsandel beskattas enUgt samT ma regler som
gäller vid försäljning av aktier. Detta innebär 100% beskattning av vinsten
vid försäljning inom 2 år efter förvärvet. Vid längre tids innehav beskattas
40% av vinsten. Reahsationsvinst vid försäljning ay obligationer beskattas
efter andra regler. 100% beskattning vid upp fill 2 års innehav, därefter 75%
beskattning vid innehav 2-3 år, 50% beskatta ning vid innehav 3-4 år, 25%
beskattning vid innehav 4-5 år, När innehavstiden överstiger 5.år är eventuell
reahsationsvinst skattefri, Dessutom beskattas i allmänhet inte
realisationsvinst på obligationer som förvärvats genom benefikt fång. Speciellt
vid längre tids innehav är det således förmånligare att äga obligationerna
direkt jämfört med att äga en andel i en obligafionsfond.

Länsstyrelsen
tar inte ställning fill de kreditpolitiska aspekterna på obli-gationsfondema.
Det förefaller dock som om obligationsfonder av föreslagen modell på gmnd av
skattekonsekvenserna inte kan anses som särskilt attraktiva ur
placeringssynpunkt.

7
Fullmäktige i Sveriges riksbank

Den
utredning om en speciell lagstiftning för obligationsfonder, som nij föreligger,
kan sägas ha initierats av riksbanken. Motiven för obligationsfonder har
utförligt behandlats i utredningens direktiv. Det förslag fill lagstiftning som
utredningen lägger fram är enligt fullmäktiges mening väl lämpat för att ligga
till grund för en lag om obligationsfonder. Fullmäktige kan därför begränsa
sitt yttrande till ett par frågor.

Prop. 1982/83:133 30

Den
första frågan gäller den skattemässiga behandlingen av avkastning från en
obligationsfond. Utredningen redovisar kortfattat den skattesituation som
råder om skattereglerna blir de som gäller för en akfiefond men har inte ansett
sig kunna gå närmare in på frågan. Fullmäktige har erfarit att Kapitalvinstkomittén
nyligen har fått lilläggsdirekfiv som gäller beskattningen av avkastningen
från obligationsfonder. Fullmäktige vill understryka vikten av att klarare
skatteregler snarast kommer till stånd.

Den andra frågan
fullmäktige vill ta upp gäller i vad mån en obligationsfond skall vara öppen
för alla kategorier placerare. 1 det lagförslag, som utredningen presenterar,
utestängs banker, försäkringsbolag och allmänna pensionsfonden från möjligheten
att bli andelsägare i en obligationsfond. Enligt fullmäktiges mening är det
helt naturligt att så sker. Frågan uppkommer emellertid om det inte finns skäl
för att möjlighet öppnas för att begränsa en obligafionsfond tUl enbart
hushåll. I riksbankens diskussioner med bankerna om obligationsfonder har hela
tiden utgångspunkten varit möjligheten att få hushållen att i större omfattning
bidra till statsupplåningen. En möjlighet tUl en begränsning till
hushållssektorn skulle bl. a. öka möjligheterna för en räntedifferentiering
avsedd att gynna just hushållen. För större placerare - t.ex. störte företag -
synes det inte vara nödvändigt att låta placeringarna ske via en fond. Dessa
mer professionella institutioner torde vara fullt kapabla att själva direkt
förvärva andra statliga skuldbevis. Dessutom har en ny placeringsform, specieUt
avsedd för företagen, skapats, nämligen statsskuldväxeln. Begränsningen fill
hushållssektorn bör dock inte vara tvingande. I princip kanske möjligheten skaU
finnas även för t. ex. småföretag att bli andelsägare.

I de diskussioner som
riksbanken fört om obligationsfonder har utgångspunkten varit att dessa skall
administreras av bankerna. Det är av många skäl naturligt att så blir fallet.
Denna tanke återfinns också i utredningens förslag men har där, enligt
fullmäktiges mening, kanske drivits till sin spets. Lagförslaget utgår från att
andra än banker över huvud taget inte kan komma ifråga. Enligt fullmäktiges mening
bör det inte i princip uteslutas att även andra än banker skulle kunna
administrera en obligationsfond. Den individuella prövningen bör naturligtvis åvUa
bankinspektionen.

Mot
bakgmnd av ovanstående vill fullmäkfige förorda att utredningens förslag läggs
till gmnd för en ny lagstiftning om obligafionsfonder med beaktande av de
ytterligare synpunkter fullmäktige har redovisat. Utan att nu ta ställning tUl
någon preciserad tidpunkt när obligafionsfonder kan börja fungera är det enligt
fullmäktiges mening önskvärt att en speciell lag om obligationsfonder föreUgger
den Ijanuari 1983.

8
FuUmäktige i riksgäldskontoret

De
stora statliga budgetunderskotten under senare år har i allt störte
utsträckning kommit att påverka den svenska kreditmarknaden bl. a. ge-

Prop.
1982/83:133 31

nom
en kraftig likviditetsökning. Underskotten har också gett upphov till en
motsvarande ökning av statens upplåningsbehov och därmed till en växande
statsskuld. Som en följd härav har finansieringen av statsskulden kommit att
spela en allt viktigare roll i kreditpolitiken. En huvuduppgift för statsskuldspolitiken
har därför blivit att försöka begränsa den likvidiserande effekten av
budgetunderskotten genom en ökad statlig upplåning utanför banksystemet. Ett
viktigt steg i denna riktning togs i början av sommaren genom introduktionen av
statsskuldväxlarna, med vilka staten kontinuerligt kan vända sig till
penningmarknaden för att delvis täcka sina finansieringsbehov och då särskilt
till placerarkalegorier utanför bankerna, som tidigare endast i begränsad
omfattning engagerats för statsfinansieringen såsom företag, kommuner,
landsting, fonder och sfiftelser.

För att ytterligare öka
upplåningen från allmänheten har nu såsom ett andra steg föreslagits införandet
av bankanknutna obligationsfonder, i vilka allmänheten skuUe förvärva andelar.
Den utredning som tillsattes i början av året och vars betänkande nu är föremål
för remissbehandling har haft till uppgift att klarlägga vilka
lagstiftningsåtgärder som bör vidtas för att möjliggöra en smidig uppbyggnad av
sådana fonder.

En viktig utgångspunkt för
förslaget har varit att skapa en institutionell ram för statens upplåning från
allmänheten. Fullmäktige finner det därvid vara naturligt att såsom anges i
direktiven — och även förordas av utredningen - utnyttja det väl förgrenade kbntorsnät
som bankerna och posten kan erbjuda. Andra skäl som enligt fullmäktige talar
för detta är att de medel som härtör från budgetunderskotten flyter in i
bankerna i form av inlåning. Slutligen finns hos bankerna även en personal, som
bör vara väl lämpad att bistå allmänheten med finansiell rådgivning. Allt detta
talar för att bankerna och posten bör kunna spela en akfiv roll även i denna
del av statsupplåningen.

För att bankema skall
kunna spela en aktiv roll krävs emellertid enligt utredningens mening att de
kreditpolitiska styrmedlen anpassas så att bankema kan avstå från en del av sin
inlåning utan att det begränsar deras utlåningskapacitet. Redan idag har
riksbanken via ett kompensationsförfarande försökt stimulera bankerna till en
mer aktiv försäljning av sparobligationer fill hushåUen. Utredningen har i
detta sammanhang föreslagit att all försäljning av statspapper — oavsett form -
bör behandlas lika i kreditpolitiskt hänseende. Bankernas roll i
statsupplåningen är såsom framgår av utredningen av central betydelse och
fullmäktige avser att ta upp denna fråga i annat sammanhang.

Obligationsfondernas
uppbyggnad

Utgångspunkten
för utredningens förslag till obligationsfondslag har varit aktiefondslagens
bestämmelser. Utredningsarbetet har därvid inriktats på att med denna
lagstiftning som gmnd göra förenklingar och mindre kostnadskrävande lösningar
och på så sätt åstadkomma ett regelsystem

Prop. 1982/83:133 32

som
passar för obligafionsfonder. Förslaget skiljer sig från aktiefondslagen bl, a.
så till vida att fonden förvaltas av en bank istället för ett fondbolag, att andelsägarinflylandet
borttagits och att kraven på information till andelsägarna sänkts. Vidare
föreslår utredningen att en prövning från bankinspektionens sida bör komma fill
stånd beträffande vilka banker som kan vara lämpliga att bedriva obligafionsfondsverksamhet.
Såsom skäl anger Utredningen aU denna typ av verksamhet kräver ganska
omfattande resurser både personellt och maskinellt samt framförallt
beträffande kunskap om obligationsmarknaden.

Fullmäktige
anser att frågan om fondförvaltningen inte i första hand bör avgöras på
grundval av förenklings- och kostnadsskäl, även om sådana skäl givetvis inte
helt bör negligeras. Istället bör fondförvaltningsfrågan liksoni andra frågor
med anknytning till obligationsmarknaden behandlas såsom ett jed i en aUmän
strävan att utveckla den svenska kapitalmarknaden. Det är särskiU angeläget
för statens del eftersom staten är den största låntagaren på marknaden för
räntebärande obligationer.

I
analogi pied när aktiefonderna infördes borde ett införande av obligationsfonder
rätt utformade -= kunna innebära en välbehövlig stimulans för
obligationsmarknaden. Genom au införa fristående obligationsfonder inom ramen
för redan existerande och nya fondbolag skulle en sådan satsning kunna komma tiU
stånd som utredningen anser erforderiig för att bedriva obligationsfondsverksamhet.
Dessutom skulle göd informafion och kunskap om obligationsmarknaden kunna
spridas genom de andelsägarerepresentanter i styrelserna och den kvartalsvisa
redovisningen av fonderna som aktiefondslagen föreskriver.

Mot
här angivna bakgmnd anser fullmäktige att något behov av en särskild lag om obligalionsfonder
inte föreligger. Fullmäktige vill i stället föreslå att bestämmelser om sådana
fonder inarbetas i den existerande aktiefondslagen. Härigenom undgår man även
den av utredningen berörda konfliktsituationen som kan uppkomma för bankerna
genom aU de å ena sidan förvaltar obligafionsfonder och å andra sidan handhar
förvaltningen av egna obligationsportföljer.

Placering
av fondmedel

Vad
gäller placering av fondmedel föreslår utredningen att medel får placeras i
såväl statspapper som bostads- och industriobligationer. Statspapper för vilka
särskilda skatteförmåner utgår bör ej komma ifråga. Härigenom utesluts premie-
och sparobligationer.

TiU
en början bör konstateras att förslaget alt införa obligationsfonder har haft
sitt upphov i en önskan att öka försäljningen av statspapper fiU hushållen.
Utredningen har emeUertid velat se något längre än tUl dagens behov av ökad
statsupplåning och därför också velat utsträcka placerings-rätten äyen till
andra obligationer. Utredningens förslag fömtsätter emellertid enligt fuUmäktiges
mening att villkoren även för de prioriterade

Prop, 1982/83:133 33

obligationema
i framtiden skuUe faststäUas på marknadsmässiga gmnder. I annat fall får inte
placeringen i statspapper den omfattning som är önskvärd och den avsedda
effekten med obligationsfondema skuUe härigenom utebli. Om däremot de olikheter
i viUkorssättningen som idag råder meUan prioriterade och oprioriterade
obligationer skulle bestå anser fullmäktige att dessa obligationsfonder endast
bör få placera sina medel i statspapper.

Utredningens förslag att
göra ett uttryckligt undantag för placeringar i statspapper för vilka särskilda
skatteförmåner utgår anser sig fuUmäktige inte böra tUlstyrka, då det synes
innebära en oönskad begränsning i placeringsrätten för framtiden. Vad spar-
och premieobligationerna beträffar torde de av andra skäl inte bli aktuella som
placeringsobjekt för obligationsfonder.

Ytterligare en fråga som
bör stäUas är humvida fonderna ska ha rätt att placera medel i statsskuldväxlar
och andra statUga penningmarknadsin-stmment. Även här förekommer nämligen en skiUnad
i gmnderna för viUkorssättningen som kan skapa oönskade effekter t.ex. i form
av en aUtför kortfristig statsupplåning. I det här sammanhanget är det enligt fuUmäktiges
mening viktigt att framhåUa att de statspapper i vilka fondema skaU få placera
sina medel är börsnoterade statsobligationer av traditionellt slag, vUka skall
kunna bli föremål för handel på marknaden. Först härigenom kan man uppnå de
positiva effekter för obligationsmarknaden som ovan nämnts.

Fullmäktige
anser för sin del att de obligationsfonder som här är ifråga endast bör fa
placera sina medel i statsobligationer och eventuellt bostadsobligationer med
en kortaste löptid av förslagsvis två år.

Rätt
att förvärva andelar i obligationsfond

Enligt
utredningens förslag skaU andelar i fonderna kunna förvärvas av alla placerare
utom AP-fonderna, försäkringsbolag och banker, vilka samtliga har någon form
av placeringsplikt och förväntas fortsätta att göra sina placeringar direkt i
obligationer.

Intresset
att förvärva andelar i obligationsfonder torde vara avhängigt av humvida
andelsinnehavet kombineras med skatteförmåner av något slag, såsom för akliesparfonder.
Om så skulle bli faUet torde en begränsning av rätten att förvärva andelar bli
nödvändig. Det måste starkt ifrågasättas om en betydande ökning av
statsupplåningen från hushållen via obligationsfonder är möjlig att uppnå med
nuvarande skatteregler, räntestmktur/ räntenivå och inflafionstakt, utan någon
form av skatteförmån.

Sluten
fond

Fullmäktige
tillstyrker utredningens förslag att öppna möjlighet till slutna fonder.

3 Riksdagen 1982/83. I samt. Nr 133

Prop. 1982/83:133 34

Låsning
av aUmänhetens placeringar i obUgationsfond

En
fråga som utredningen enligt direkfiven särskilt skuUe undersöka är humvida aUmänhetens
placeringar i obligationsfonder kan vara lästa under viss fid. Utredningen
framhåller därvid bl. a. att "den enda som har någon nytta av en sådan
låsning är statsmakten". Detta konstaterande är mycket väsentligt. Ett
viktigt inslag i statsskuldpolitiken är nämligen att den genomsnittliga
löptiden för statsskulden inte får bli för kort, vilket skuUe få en likvidiserande
effekt på kreditmarknaden. Därför bör staten eftersträva en medel- eller
långfristig upplåning från hushållen och får då också vara beredd att betala
för detta, antingen genom en högre ränta och/eller skatteförmåner.

Utredningen å sin sida
anser det vara ett nödvändigt viUkor för att fonderna skall få framgång att
allmänheten betraktar placeringar i fondandelar som likvida och lägger därför
inte heller något förslag som möjliggör en dylik låsning.

Fullmäktige instämmer i
att obligationsfondsandelar måste betraktas såsom likvida placeringar av de
potentiella köparna. Denna egenskap hos andelarna kan åstadkommas på olika sätt
anfingen genom att en andel får inlösas när andelsägaren så önskar eller genom
att andelen kan säljas på en fungerande andrahandsmarknad. Beroende på vilket
sätt man väljer uppstår oUka konsekvenser. Inlösenalternativet fömtsätter att
fonden har likvida medel eller kan realisera tillgångar (dvs. obligationerna)
genom att avyttra dem på marknaden. I det andra alternativet berörs inte
obligationsfonden utan andelsägaren kan göra sig likvid genom att sälja sin
andel pä marknaden. I båda fallen erhåller man en låsningseffekt för låntagaren
dvs. staten, samtidigt som obligafionsfondsandelen blir en likvid tillgång för långivaren.

Man
kan givetvis också - om det anses önskvärt - åstadkomma en faktisk
låsningseffekt även hos långivaren, säsom fallet är för sparobligationer och
skattesparande. Fullmäktige anser det angeläget att lagstiftningen utformas sä
att alla alternativen kan utnyttjas.

Kontoförhållande

Beträffande
frågan om andelsägaren enbart skall registreras eller om andelsbevis skall
utfärdas är ett ställningstagande beroende av om det rör sig om öppna eller
slutna fonder. För slutna fonder utfärdas endast andelsbevis. För öppna fonder
kan båda alternativen användas. Det bör dock vara valfritt för en fond vilken
teknik som skall tillämpas.

Skattelagstiflning

De
skatterättsliga konsekvenserna av ett införande av obligationsfonder är svåra
att kartlägga och torde kräva vidare utredning. Kapitalvinstkommittén har i
sina tilläggsdirektiv fått uppdraget att bl.a. utreda och lägga förslag till
nya regler för obligationsbeskattning. Det är angeläget att dessa

Prop.
1982/83:133 35

frågor om möjligt behandlas med förtur med hänsyn till den
betydelse de har för statsupplåningen. Riksskatteverket har i ett nyligen
handlagt ärende haft anledning aU ta ställning tiU de skatterättsliga konsekvensema
av obligafionsemission till underkurs. Såsom en följd av det osäkra rättsläget
på detta område har verket inte ansett sig kunna lämna klargörande besked i
alla delar. Detta är ytteriigare ett starkt skäl för en snabb behandling av
frågan.

Sammanfattningsvis anser fullmäktige

att obligationsfonder är en lämplig form för statlig medel-
och långfristig upplåning från hushållen

att förvaltningen av obligationsfondema av skäl som ovan
angivits bör ske i fondbolag

att bestämmelser om obligationsfonder bör föras in i
aktiefondslagen

och att placering av fondmedel endast bör få ske i statsobligationer
och eventuellt bostadsobligationer med en kortaste löptid av förslagsvis två
år.

9 Allmänna pensionsfondens första, andra och tredje
fondstyrelse

Anledningen till att inrättandet av obligationsfonder för
cirka ett år sedan aktualiserades av riksbanken var de bestående och förstärkta
ba-lansbristema i den svenska ekonomin. Underskottet i statens budget har vuxit
till 67 miljarder kronor det senaste budgetåret 1981/82. Prognosen för
innevarande budgetår pekar på ca 78 miljarder kronor. Trenden med stigande
budgetunderskott - med en ökning av storleksordningen 6-10 miljarder kronor per
år under budgetåren 1977/78-1981/82 - skulle alltså fortsätta. Att bryta denna
trend kräver såsom framgår av långtidsbudgeten långtgående och svårgenomförbara
sparprogram. MöjUgheterna att kortsiktigt nedbringa underskotten begränsas
också av att minskningen av budgetunderskottet inte torde fillåtas bli
genomförd med metoder som har negativa effekter på sysselsättningen.

Statens bruttoupplåning kommer redan vid eU i kronor
oförändrat budgetunderskott att översfiga 100 miljarder kronor.

Budgetunderskotten har under budgetåren 1979/80, 1980/81
och 1981/82 finansierats enligt följande.

TabeU I (kkr)

79/80 80/81 81/82

Riksbanken 10887 10597 21303

Affärsbanker 6008 15458 13934

Sparbanker 867 1770 -404

Föreningsbanker -2 -4 -9

Försäkringsbolag 6511 3 364 3071

Offentliga för

säkringsinrättningar 5 857 7 744 5860

Allmänheten 5407 7462 7086

Utlandet 17258 14650 15848

Totalt = budgetunderskottet 52793 61041 66689

Tendensen
har alltså gått mot en markant ökning av finansiering i banksystemet.

Statsupplåningens
fördelning under perioden på olika instrument visar en förskjutning fill
kortare upplåning. Denna gäller även för försäkringsinstitutens placeringar
som fått kortare karaktär. En tilltagande likvidisering av statsskulden har
inträtt.

raM/2(kkr)

79/80

80/81

81/82

Långa
obligationer

5424

6394

- 42793

Korta
obligationer

13936

3 100

9375

Premier

3 750

1325

2000

Sparobligationer

1915

4928

3420

Skattkammarväxlar
i

riksbanken

9286

8512.

15005

Skattkammarväxlar
utanför

riksbanketi

717

21758

-22379

Övrigt

716

213

656

Summa
statsskuld inom landet

35744

46230

50870

Statsverkets
och rgk:s

checkräkning,
utlämnade

dagslån
(ökning = -)

-209

161

-29

Finansiering
av budget-

underskottet
inom landet

35535

46391

50841

Utvecklingen
har för bankema inneburit att deras totala placeringar i prioriterade
obligationer ökat från ca 30% av de totala inhemska tillgångarna år 1978 fiU
ca 40% år 1981. Av inlåningsökningen 1980-1981 gick inte mindre än 80% till
obligationsplaceringar. Vid en fortsatt sådan utveckling kommer snart mer än
hälften av bankernas förbindelser att vara placerade i prioriterade
obligationer (stats- och bostadsobligationer).

Den
ökade finansieringen av budgetunderskottet i banksystemet leder tUl en snabb
ökning av bankinlåningen, som tvingar riksbanken tUl fortgående höjningar av Ukviditetskvotema.
Utvecklingen innebär att man snart närmar sig den legala gränsen för den högsta
tillåtna likviditetskvoten. Bankema bhr kapitalmarknadsinstitut och kan inte
fullfölja sina traditioneUa uppgifter med utlåning till näringsUvet och
hushållen. Principiella betänkligheter inför dessa inslag i utvecklingen tillmätes
på vissa håll en betydande tyngd men de pekar ändå inte på de verkligt
allvarliga och riskfyllda konsekvenserna av den pågående utvecklingen. Det kan
dessutom understrykas att bankernas minskade roll som finansiärer av näringslivet
började inträda redan innan budgetunderskotten fått den omfattning som de nu
har, liksom att uppgången i utlåningen över statsbudgeten och via statliga
fonder och institut haft andra orsaker än budgetunderskottets finansiering i
banksystemet, även om denna uppgång varit en av faktorerna bakom underskottets
stegring.

Ökningen
av obligationsportföljens andel av bankernas balansomslut-

Prop.
1982/83:133 37

ning
i förening med inlåningens likviditet och ränterörlighet leder till starka variationer
i bankernas vinster. Detta har ökat angelägenheten för bankema att få ränterörliga
obligationer, alternativt placera i obligationer med kort löptid eller i skattkammarväxlar.
Höjningen av likviditetskvoterna medför en ökande skUlnad meUan inlåningens
storlek och den tUlåtna utlåningen och sambandet dem emellan blir alltmer uttunnat.
Bankerna får vidare svårigheter att upprätthålla sin soliditet. Den snabba
tillväxten i inlåningen ökar kravet på tillväxt också av det egna kapitalet;
räntabilitetskraven blir därigenom höga.

Den
ökade bankinlåningen representerar en omedelbart disponibel köpkraft. Det är
en viktig uppgift för penningpolitiken att sköta statsupplåningen så att
likviditetsökningen i ekonomin begränsas.

Detta
är motivet bakom strävandena att öka statsupplåningen på kapitalmarknaden. SkuUe
riksbanken lyckas att genom kort upplåning finansiera budgetunderskottet
utanför banksystemet i form av skattkammarväxlar och statsskuldväxlar, minskar
detta inte likviditeten i ekonomin jämfört med en ökad inlåning i bank. Den
utelöpande stocken av skattkammarväxlar och statsskuldväxlar måste räknas in i
penningmängden. (Det kan även ifrågasättas om inte stocken av sparobligafioner
borde inräknas i penningmängden.) Strävan måste därför vara att uppnå en
längre placering av statsskulden. Detta hindrar inte att en omfattande marknad
av korta statspapper hos allmänheten i och för sig är önskvärd och är ett
viktigt led i UtveckUngen av en längre marknad i statspapper.

Mot
den här antydda bakgmnden är det naturligt att det råder enighet om den principieUa
önskvärdheten av en ökad placering av statsskulden utanför banksystemet och i
former som begränsar likviditetsökningen i ekonomin. Obligationsfonder är en
möjlig teknik för att nå dessa syften. En effektiv användning av
obligationsfonder riktade till allmänheten fömtsätter bl. a. att försäljning
av andelar i fondema skall vara tekniskt enkel, att allmänhetens uttag av
inlåningsmedel inte skall förändra kundförhållandet till resp. bank och att
det skapas fillräckliga incitament såväl för allmänheten att efterfråga
fondandelar som för bankema att inrätta sådana fonder.

Utredningen
om obligationsfonder (Ds E 1982:1) har haft fill uppgift att utarbeta de
lagregler som behövs för ett sådant system men inte att beröra de bakomliggande
kreditpolifiska bedömningama. Utredningens förslag bygger på gällande
aktiefondslagstiftning men är enklare. Bankema föreslås sålunda kunna — utan
fondbolag — ensamma sköta hela förvaltningen. Fonderna förutsattes i allmänhet
vara öppna men också kunna vara slutna; i det senare fallet är antalet
fondandelar begränsat, inlösen sker inte men andelarna går i handel..
Utredningen förordar att medel som placeras i obligationsfonder blir likvida
och inte låses viss tid.

Fondstyrelserna
delar de önskemål som ligger bakom förslagen om obligationsfonder. FÖr att
fonderna skall nå en eftersträvad omfattning

Prop. 1982/83:133 38

måste
incitamenten vara tillräckligt starka såväl för allmänheten att välja en
överflyttning av banklåning tUl placering i fondandelar som för bankerna att
aktivt medverka och inte ur konkurrenssynpunkt driva upp ränteviUkoren för
bankinlåning. Utformningen av dessa incitament har betydande penningpolifiskt
intresse men berörs inte vare sig i utredningen (som därmed endast följer sina
direktiv som begränsar utredningens uppgift till att överväga de legala fömtsättningarna
för obligationsfonder) eller i riksbankens hittillsvarande diskussioner, som
dessutom begränsats till bankema och lämnat kapitalmarknadsintressenterna
utanför. Med denna uppläggning har det inte skett någon utvärdering av andra
möjligheter att ordna statsfinansieringen utanför bankernas balanser; t.ex.
genom speciella inlåningskonton från vilka de insatta medlen i sin helhet
överfördes fill riksgäldskontoret med möjlighet tiU altemativa bindningstider
och räntemodeller.

Obligationsfonder
har aktualiserats som en form för att bredda statsskuldens finansiering.
Utredningens direktiv fömtsätter att fonderna exklusivt skall innehålla skuldförbindelser
utfärdade av svenska staten. Utredningen har dock häremot föreslagit att
fondema även skall få innehåUa bostads-och industriobligationer. Principiella
skäl kan anföras för att inte binda fonderna enbart tiU en typ av värdepapper. Å
andra sidan kan åberopas och har åberopats — att en vidgning inte f.n. verkar konkurrensneulralt
meUan bankerna genom att den gynnar det fåtal banker som är ledande emissionsbanker
för industrin och dessutom skulle motverka fondernas huvudintresse att vidga marknaden
för den statliga upplåningen. Fondstyrelserna vill påpeka att fonder med denna
differentierade inriktning kan inrättas redan idag inom ramen för gällande
lagstiftning. Syftar man emellertid till fonder inriktade på statens upplåning
och i detta sammanhang inte utesluter speciella villkor för denna upplåning
synes det mest konsekvent att fonderna - åtminstone inledningsvis - begränsas fill
statsskuldsfinansiering.

En
viktig fördel med obligationsfonder har sagts vara att de möjliggör en. räntedifferentiering
på så sätt att statsobligationer eller statsskuldsförbindelser kan placeras
genom riktade emissioner till fonderna. De kan då ges en sådan avkastning
(genom ränte- och/eller skattefavörer) att de effektivt bidrar till överföring
av bankinlåningen (Perspektiv på budgetunderskottet. Del 1, sid. 103, Ds B
1982:9). Denna möjlighet att genom en uppdelning av marknaden sänka kostnaden
(eller begränsa ökningen av kostnaden) för statens upplåning har
uppmärksammats också i föreliggande utredning, som framhåller (sid. 29) att
banker, försäkringsbolag och AP-fonder skall göra sina placeringar direkt i
statsobligationer och inte indirekt via andelar i obligafionsfonder. Staten
skulle enligt utredningen annars gå miste om den möjlighet att främja
andelsförsäljningen till allmänheten som ligger i att ge fonderna förmåner. Vad
utredningen betecknar som den grundläggande skillnaden mellan allmänheten och
placerare som AP-fon-

Prop.
1982/83:133 39

den
och försäkringsbolag är att de senare men inte de förra är underkastade
placeringsplikt enligt lagen om kreditpolifiska medel. Fondstyrelserna måste
bestämt vända sig mot dessa antydningar om en diskriminerande sänkning av AP-fondens
avkastning. Det är tveksamt om den står i överensstämmelse med den
kreditpolitiska lagstiftningens syften som är att påverka den generella
räntenivån för prioriterade sektorer, inte att påverka olika placerares
avkastning. En diskriminerande sänkning av fondens avkastning är vidare inkonsekvent,
eftersom diskrimineringen i sista hand drabbar just allmänheten.

Fondstyrelserna
vill i detta sammanhang också ifrågasätta om en sådan antydd sektorisering med
åtföljande räntedifferenser låter sig genomföras utan långtgående regleringsåtgärder.
Den står dessutom uppenbarligen i strid med utvecklandet av en andrahandsmarknad
som samfidigt betecknats som ett viktigt led i statsskuldspoUfiken.

Ett
annat problem gäller fondandelarnas likviditet. Utredningen utgår från att
några åtgärder för att låsa allmänhetens placeringar inte kommer att vidtas.
Ett väsentligt syfte med inrättandet av obligationsfonder har av riksbanken angetts
vara att minska penningmängdens ökningstakt. I det fall likviditeten i
fondandelarna i sista hand garanteras av staten och/eller bankerna och därmed
kan likställas med bankinlåningen uppnås inte denna effekt. I det fall
likviditeten i fondandelarna uppnås genom försäljning på en marknad utanför
staten och bankerna blir penningmängdens ökningstakt mera beroende av
fondandelamas urspmngliga löptid. Utredningen framstår med avseende på
likviditetsaspekten på fondandelarna något oklar. Utredningen låter sig närmast
tolkas som om det nya systemet -oberoende av om det utformas som andelar i obligafionsfonder
eller insättningar på särskilda inlåningskonton — skulle innebära en fortsatt likvidisering
av statsskulden. Det bör för fullständighetens skull tilläggas att även om
därigenom ett väsentligt syfte inte skuUe uppnås, skulle en överflyttning av
bankinlåning till nya placeringsformer ändå inte vara utan betydelse ur penningpolitisk
synvinkel genom krympningen av bankernas balanser och begränsning av bankernas
utlåningskapacitet.

Fondstyrelsema
anser det angeläget att en breddning av budgetunderskottets finansiering
kommer till stånd. För att detta skall kunna ske måste de målkonflikter som
skymtar - nämligen den meUan angelägenheten att begränsa kostnaden för
statsskuldsfinansieringen och önskvärdheten att bredda upplåningsbasen - lösas.
Fondstyrelsema finner inte att de problemställningar som tagits upp i denna
skrivelse har diskuterats i tiUräcklig omfattning och finner det dessutom
anmärkningsvärt att kapitalmarknadens parter har stått utanför diskussionerna
som förts meUan Riksbanken och bankerna. Innan de penningpoUfiska implikafionerna
av olika obliga-tionsfondsarrangemang preciserats, är det inte meningsfullt att
ta ställning till dem.

Fondstyrelserna
vill redan nu framhålla att de inte kan ställa sig bakom

Prop. 1982/83:133 40

något
förslag beträffande statsskuldsfmansieringen som syftar till en sektorisering
av marknaden, där en spararkategori gives avkastningsmässiga förmåner på antlra
sparares bekostnad och förordar därför en fortsatt och vidgad diskussion i
frågan om statsskuldens finansiering, före ett beslut om inrättande av obligafionsfonder.

10
Styrelsen för Stockholms fondbörs

De
föreslagna reglema om obligafionsfonder bygger på gällande aktie-fondslagstiftnmg
men är enklare och mindre detaljerade. Den viktigaste förenklingen ligger i att
obUgationsfondemas förvaltning anförtros förva-ringsbankeraa. Börsstyrelsen
anser inte att de fördelar som kan vinnas genom att slopa kravet på förvaltning
genom särskilda fondbolag väger tyngre än nackdelarna med en. sådan lösning.
Det framstår som mindre lämpligt att bankerna samtidigt förvaltar sina egna
obligationsportföljer och fondemas. Mot bakgmnd härav och med hänsyn fill att
aktiefondslagens bestämmelser såvitt nu är i fråga inte är särskilt betungande
talar enKgt börsstyrelsens mening starka skäl för att - liksom f.n. - en och samma
lagstiftning får gälla för både aktiefonder och obligafionsfonder. Detta bör
dock inte som nu ske med utnyttjande av en dispensmöjlighet utan i stället bör
ändringar göras i aktiefondslagen så att den omfattar båda typerna av fonder.
Några större svårigheter torde inte möta när det gäller att arbeta in undantag
från gäUande riskspridningskrav eller i övrigt vidta erforderliga justeringar.

1
lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs anges vad som förstås med fondpapper (1
§ 2 stycket). Andel i aktiefond är enligt denna bestämmelse ett fondpapper och
kan alltså bli föremål för registrering och börshandel. Med den av utredningen
föreslagna lagstiftningstekniken skall också andel i obligationsfond - ulan att
det kommer till uttryck i lagen om Stockholms fondbörs — vara fondpapper (2 §
förslaget till obligationsfondslag jmft. med I § 2 stycket lagen om Stockholms
fondbörs). Det anförda utgör ett exempel på hur den föreslagna tekniken verkar.
Börsstyrelsen anser för sin del att man i klarhetens intresse bör undvika konstmktioner
av detta slag. Styrelsen förordar att man i stäUet gör de tillägg i skilda
författningar som ett nytt regelsystem om obligafionsfonder kan föranleda.

Börsstyrelsen
vill slutUgen fästa uppmärksamhet på en detalj som sammanhänger med att
begreppet obligationsfondsverksamhet definierats på det sätt som skett.
Eftersom obligationsfondsverksamhet enligt definitionen fömtsätter tillstånd,
synes 3, 9 och 26 §§ lagförslaget ha fått en mindre lyckad utformning. I nämnda
paragrafer skulle måhända uttrycket "verksamhet enligt denna lag" i
stället kunna användas.

Prop. 1982/83:133 41

11
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam

(gemensamt
benämnda försäkringsbolagen)

Utredningen
noterar att rätlen att förvärva aktier och andelar i aktiefond är beskuren bl.
a. för försäkringsbolag. Orsaken är bl. a. det infiytande som aktieinnehav kan
ge över det emitlerande bolaget. Utredningen konstaterar vidare att
motsvarande skäl för begränsningar av obligationsinnehav inte föreligger.
Utredningen anser emellertid att andra skäl talar för att försäkringsbolagen
bör göra placeringar direkt i obligationer och inte genom andelar i
obligationsfonder. Utredningen uttalar härvid: "Eljest skulle staten gå
miste om den möjlighet att främja andelsförsäljningen till allmänheten som
ligger i att ge fonderna förmåner, t. ex. emission lill underkurs. Den gmndläggande
skillnaden mellan dessa placerare och andra personer är bl. a. att de
förstnämnda har placeringsplikt."

I
tidigare utredningar, såsom kapitalmarknadsutredningen och senare långtidsutredningar,
har uttalats att dirigering av kreditinstituts placeringar genom prioritering
och placeringskvoter bl. ä. kan innebära att avkastningen på prioriterade
placeringar inte blir marknadsmässig. Sådan diskriminering har redan de facto
förekommit, vilket försäkringsbolagen i många sammanhang protesterat mot. När
det långsikfiga och regelbundna försäkringssparandet diskrimineras, trots att
det av alla instanser bedöms som högst VärdefuUt för samhället, är det inte
förvånande att t.ex. pensionssparandet söker sig andra vägar såsom genom
bildandet av pensionsstiftelser. Fortsatt diskriminering av
försäkringssparandet skulle uppenbariigen bli resultatet om förslagen i
förevarande betänkande genomfördes.

När
utredningen ställer allmänhetens intressen mot försäkringsbolagens i fråga om
sparande, gör den sig skyldig till ett allvarligt tankefel. Försäkringsbolagen
- liksom för övrigt AP-fonderna - förvaltar allmänhetens sparande. Vad det här
gäller är sålunda endast två olika sparkanaler församma sparare, obligationsfondsparande
och försäkringssparande. Eftersom utredningen uppenbarligen inte uppmärksammat
att försäkringsbolagen i dessa stycken företräder aUmänheten, har den inte
heller försökt bedöma vUken form av sparande från aUmänhetens sida som är den
mest värdefuUa. Resultatet har blivit att utredningen ställer det långfristiga
och regelbundna sparandet i efterhand.

Försäkringsbolagen
har förståelse för att man vill finna nya vägar för aUmänheten att placera i
obligationer. För ohka för aUmänheten avsedda sparformer bör dock tillämpas
samma villkor. Tillskapandet av obligafionsfonder bör därför ske mot en annan bakgmnd
än den som ges i utredningens motivuttalanden. Dessa uttalanden väcker
förvåning genom att i dem marknadsmässiga synpunkter på sparande och
kapitalbildning åsidosätts.

Utöver
vad försäkringsbolagen ovan angivit som sin allmänna inställning • fill
utredningens förslag får försäkringsbolagen i korthet anföra följande.

Prop. 1982/83:133 42

I
13 § i förslaget till obligationsfondlag jämslälles stats- och bostadsobligationer
från säkerhetssynpunkt. Försäkringsbolagen har i skrivelse till regeringen -
senast i en skrivelse 1982-08-27 - framhållit att bostadsobligationerna med
den osäkerhet som råder om bostadssubventionernas fortbestånd inte har full
kreditvärdighet. Försäkringsbolagen kan därför inte med hänsyn till
allmänhetens intressen tillstyrka att stats- och bostadsobligationer jämslälles
så länge inte osäkerheten om bostadsobligationernas bonitet blivit undanröjd.

12
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

Utredningen
har haft till uppgift att utarbeta lagregler som behövs för ett system med
obligationsfonder. Systemet har föreslagits av riksbanken i syfte att få till
stånd ett medel för att i första hand till staten låna in långfristigt kapital
från allmänheten. Utredningen har enligt direktiven inte haft att beröra de
bakomliggande kreditpolitiska bedömningarna avseende systemet.

Det
ligger för kassastyrelsen nära till hands att i detta sammanhang erinra om de
synpunkter som styrelsen utvecklade i remissyttrandet över kapitalmarknadsutredningens
betänkande (SOU 1978:11-13). Den omfattande långfristiga finansiering på den
inhemska kreditmarknaden som staten behöver, måste enligt vad styrelsen då
framhöll, motsvaras av nya kapitaltillskott, om inte konsekvenserna för övriga
låntagare av obligationskapital skall bli allvariiga, och om inte kraven pä
bankernas obligationsköp skall bli för stora. Styrelsen gick också igenom fömtsättningarna
när det gäller att intressera allmänheten att göra placeringar på obligationsmarknaden
och konstaterade att betydande informations- och försäljningsinsatser måste till,
varvid bankernas medverkan syntes nödvändig. Styrelsen underströk betydelsen
av att lämpliga vägar snarast prövades att tillföra obligationsmarknaden
ytterligare kapital genom att stimulera hushållen till sådana placeringar.
Åtgärderna borde i första hand gälla stats-upplåningen men även näringslivets
och bostadssektorns behov. Styrelsen förordade bl.a. en likartad skattemässig premiering
för hushåll och ev. andra placerare vid obligationsköp som vid det då nyligen
beslutade skattepremierade bank- och aktiesparandet.

Styrelsen
finner att de synpunkter som utvecklades i det nämnda remissyttrandet
fortfarande äger giltighet och ställer sig positiv till att systemet med
obligationsfonder prövas. Styrelsen anser emellertid att åtskilliga frågor
behöver belysas ytterligare innan systemet utvecklas i större skala. Detta
gäller frågor avseende fondernas konstmkfion, placeringsregler och handhavande,
bl.a. den av utredningen uppmärksammade jävsfrågan. Vidare synes frågor såvitt
gäller skatteaspekter i olika avseenden liksom andelsägarnas insyn behöva
studeras närmare.

Prop.
1982/83:133 43

Med
hänsyn till det angelägna att få till stånd en vidgning av statens
upplåningsmarknader och inte minst av obligationsmarknaden ställer sig styrelsen
emellertid inte avvisande till att den föreslagna lagstiftningen nu kommer lill
stånd med den begränsningen att verksamheten inskränker sig till statspapper
och prioriterade bostadsobligationer.

Om
utredningsförslaget kommer att genomföras fullt ut, synes det styrelsen
viktigt att den begränsning av innehaven som föreslås i 13 § obligationsfondslagen
inte kommer att gälla bostadsinstituten. För stadshypotekskassans del är att
observera att stadgandet också måste omfatta obligafioner emitterade av den
med kassan fusionerade Svenska bostadskreditkassan.

Styrelsen
viU också föreslå att det av 11 § andra stycket punkt 2 framgår att även
obligationer som avses bli noterade vid Stockholms fondbörs får förvärvas till
obligationsfond. Det kan nämligen förekomma viss tidsutdräkt från
emissionsdagen innan prioriterade bostadsöbligationer blir föremål för sådan
notering.

13
Svenska bankföreningen och Post- och Kreditbanken, PKbanken

Inledande
synpunkter

Under
mer än ett år har diskussioner förts mellan riksbanken och bankerna om olika
sätt att öka försäljningen direkt till allmänheten - företag och hushåll - av
värdepapper som utfärdats av staten. Diskussionerna har förts som ett led i
strävandena att förbättra fömtsättningarna för statsupplåningen. Samfidigt har
ett syfte varit att åstadkomma en statsupplåning vid sidan om bankerna, vars
innehav av statsobligationer inte kan tillåtas fortsätta växa i den
utsträckning som skett under senare år. Till följd av dessa diskussioner
tillkom direktiven för en utredning om permanenta obligationsfonder.
Utredningen har endast haft att överväga de legala fömtsättningarna för
obligationsfonder och alltså varken de marknadsmässiga fömtsättningama eller
de bakomliggande kreditpolitiska bedömningarna. Utredningen har därför i
enlighet med direkfiven lagl fram i huvudsak endast ett förslag till en
särskild obligationsfondslag.

Under
det att utredningens arbete pågått har diskussionerna om statsupplåningen
fortsatt. Så t.ex. har bankföreningen i en framställning till riksbanken och
riksgäldskontoret framlagt vissa alternativa förslag till hur allmänhetens
deltagande i statsskuldsfinansieringen bör kunna ordnas. Denna framställning
och de därav föranledda diskussionerna har gett vid handen att det kan
ifrågasättas om det behövs en särskild lag om obligationsfonder; andra former
för statens upplåning hos allmänheten än genom sådana fonder skulle vara
effektivare. Bankföreningen vill således även i detta sammanhang framföra sitt
förslag om ett särskilt konto i bank ("fem-

Prop. 1982/83:133 44

årskonto").
Detta skulle vara ett speciellt inlåningskonto för ett med skattefavörer
förenat långsikfigt sparande från vilket de insatta medlen i sin helhet
överfördes till riksgäldskontoret. Pengarna skuUe bindas på viss tid varvid
alternativa bindningstider kunde tänkas. Det kunde vara lämpligt också med
alternativa räntemodeller, rörlig eller fast ränta. Bankernas medverkan i en
sådan förmedling av hushållssparande till statspapper kunde ske i rollen av kommissionärer
för riksgäldskontorets räkning. Eftersom den som gör affär med en kommissionär
får en fordran på denna, torde det krävas särskilda anvisningar för att
transaktionen skulle kunna elimineras från bankernas balansräkningar. Bankema
skulle givetvis få kostnadsläckning för sin administration samt därutöver
provision.

Till den nu framförda
åsikten att det finns andra möjligheter att ordna statsfinansieringen i stället
för genom särskilda obligationsfonder kan läggas att det visat sig att
obligationsfonder kunnat skapas inom ramen för aktiefondslagen (1974:931) utan
några ölägenheter bortsett från vissa restriktioner pä placeringssidan, vilka
inneburit att en fond inle kunnat placera enbart i statsobligationer. Några
nackdelar med en fondbolagskon-stmktion som krävs enligt den lagen med bl. a. andelsägarrepresentation
har inte påvisats. Utredningen har heller inte lagt fram något förslag om inskränkning
i möjligheterna att enligt aktiefondslagen filiföra aktiefonder obligationer.
Detta skulle för framfiden innebära att obligationsfonder i något olika
utformning skulle kunna skapas med stöd av två parallella lagar. Det kan synas
tveksamt om detta är en praktisk ordning. Bankföreningen vill dock framhålla
det väsentliga i att obligationsfonder alltjämt -såsom också är möjligt enligt
utredningens förslag - enligt resp. banks val kan inrättas inom ramen för akliefondslagen.
Det vore olyckligt om formella skäl skulle tvinga till en fonduppbyggnad bara
enligt den nu föreslagna lagen med hänsyn fill att det finns ett starkt
allmänt intresse av att skapa så goda kanaler som möjligt för statens
finansiering hos allmänheten samt ett intresse av att upprätthålla en
funktionsduglig kapitalmarknad.

Bankföreningen
är som redan påpekats för sin del inte övertygad om behovet av en särskild obligationsfondslag.
Det vore på många sätt praktiskt och lämpligt att fondhanteringen fick äga mm
i fondbolag. Man skuUe därigenom bl.a. få en klar uppdelning mellan fondens och
bankens verksamhet. Det står visserligen klart atl bankerna, om utredningens
förslag genomförs, vid fondförvaltningen skulle se till kundernas bästa men de
svårigheter i fråga om ansvarsfördelningen som föranleds av utredningens
förslag skulle undvikas om förvaltningen handhades av fondbolag. Även fonder
med ett stort innehav av statspapper skuUe kunna fillåtas enligt akfiefondslagen
om en generell dispens i fråga om riskspridningen gavs för statsobligationer. I
utredningens direkfiv har visserligen en sådan ordning avvisats. Man kunde dock
tänka sig att i aktiefondslagen i anslutning fill riskspridningsbestämmelsen i
21 § gjordes ett direkt undantag för statspapper från förvärvsbegränsningen.
Detta borde inte anses stridande mot internafionella åtaganden avseende
fonduppbyggnaden.

Prop. 1982/83:133 45

Enligt
bankföreningens mening är det vidare svårt att nu bedöma hur meningsfull den
föreslagna lagstiftningen kan bli. Bankföreningen har den bestämda
uppfattningen att obligationsfonder som ett medel att främja statens
finansiering inte kan få någon påtaglig effekt om inte stalsriiakterna skapar marknadsmässiga
stimulanser för placering i fonderna. Detta kan t. ex. ske genom att någon form
av skattefavörer skapas. Innan det är känt vilka sfimulanser för placering i
fondema som kan komma i fråga torde man inte kunna uttala sig om det är
meningsfullt att lagstifta om den nya typ av obligafionsfonder som utredningen
föreslår.

Bankföreningen
anser att det självfaUet inte kan riktas någon kritik mot utredningen som
föreslagit en särskild obligafionsfondslag. Utredningen har haft att följa
direktiven som varit entydiga på den punkten att en särskild lagstiftning bör
föreslås. Bankföreningen instämmer givetvis också i den bedömning som
utredningen gjort att sänkta kostnader till följd av förenklad hantering av de obligafionsfonder
som kan komma att skapas är något som bör eftersträvas. Det bör dock påpekas
att kostnaderna för att driva fondverksamhet i fondbolag enligt aktiefondslagen
i stället för, såsom föreslagits, i bank torde vara tämligen ringa.

Förslaget
om en särskild obligationsfondslag bygger i grunden pä statens stora
upplåningsbehov. Som redan framgått har bankföreningen den uppfattningen att
detta behov kan tUlgodoses på andra sätt än genom fiUkomslen av en särskild
lag om obligationsfonder. Föreningen anser mot bakgrund av den utveckling som
förevarit att det inte är angeläget att särskilt lagstifta om obligationsfonder.

Skulle
lagstiftaren trots de nu framförda synpunkterna likväl anse atl en obligafionsfondslag
bör införas vill bankföreningen lägga följande synpunkter på det av
utredningen framförda förslaget. Föreningen kan därvid i stort ansluta sig till
utredningens förslag om lagens innehåll och instämmer i utredningens
uppfattning att en eventuell obligationsfondslag bör lagtekniskt bygga på akfiefondslagen.

ObUgationsfondemas
uppbyggnad

Såsom
redan nämnts har den uppenbara avsikten med utredningen varit att finna en
enkel form för att bredda statsskuldens finansiering. Från den utgångspunkten
vore det naturligt att de obligationsfonder som kan komma att skapas helt eUer
i huvudsak skulle byggas upp av statsobligationer. Utredningen har emellertid
sett mera långsiktigt än tiU dagens behov av att öka försäljningen av
statspapper till allmänheten och har därför föreslagit att fondema dessutom
skall få innehålla bostads- och industriobligationer. TiU industriobligationer
torde därvid få räknas obligationer emitterade av kraftbolag och andra
näringsidkare.

I
fråga om obligafionsfondernas uppbyggnad har inom bankföreningen yppats olika
uppfattningar.

Oavsett
hur lagen formuleras torde inte fonderna bli framgångsrika om

Prop. 1982/83:133 46

inte
några marknadsmässiga stimulanser skapas. Detta kan ske exempelvis genom en god
ränta på de ingående pappren eller genom skaUefavörer. Om statsmakterna önskar
gynna statens finansiering, bör man skapa någon form av sådana stimulanser för
placering i statspapper, för vilkas avsättning fonderna egentligen skapas.
Enligt vissa av bankföreningens medlemsbanker (Götabanken, Handelsbanken och
Skandinaviska Enskilda Banken), med vilka Post- och Kreditbanken, PKbanken,
instämmer, fär man därför räkna med att fondema de facto i första hand kommer
att byggas upp av statspapper. Mot detta kan enligt dessa banker naturiigtvis inte
riktas några anmärkningar. Enligt deras mening bör nämligen fonduppbyggnaden
inte styras genom formella bestämmelser i lagen utan genom att de marknadsmässiga
förutsättningarna fär vara avgörande; fonderna bör byggas upp på det för
placerarna mest förmånliga sättet och under den förutsättningen gäller det för
staten att erbjuda tillräckligt goda villkor i en eller annan form för
statspappren.

Bankföreningens övriga
åtta medlemsbanker anser i likhet med vad som kan utläsas ur direktiven till
kommittén att de nya obligationsfonderna exklusivt skaU innehålla skuldförbindelser
utfärdade av svenska staten. Detta innebär, som direktiven explicit uttalar,
"att bankema via fonderna skulle komma att agera som förmedlare av
statsobligationer åt andelsägarna, dvs. allmänheten". En breddning av
statsskuldfinansieringen är av övergripande intresse och kommer sä förbli under
den helt överblickbarä framtiden. Detta har också hela tiden utgjort det klara
syftet för den diskussion som förts mellan riksbanken och bankerna och i vars
perspektiv det aktuella betänkandet bör ses. Det är då inte rimligt aU
placerings- och marknadsföringsmässigt komplicera bilden med andra värdepapper
typ industriobligationer eller bostadsobligafioner. Förslaget gynnar i fier avseenden
ensidigt det fåtal banker som i kraft av sin storlek är ledande som emissionsbanker
för industrin. Också ur avnämarnas, dvs. enbart hushållens, synpunkt är det
rimligt att begränsa den totala risken till säkra statspapper.

Slutna
fonder

MöjUgheten
att låta aktiefonds- och sålunda också obligationsfondsverksamhet bedrivas
inom slutna fonder finns inte i dag. Fondema skall vara öppna, vilket innebär
att antalet andelar kan växla. En sluten fond däremot innebär att antalet
andelar är bestämt från början. En andelsägare som vill avyttra sin andel kan
inte få den inlöst hos fonden utan andelen måste överlåtas till ny köpare.
Fördelen med slutna fonder är att andelsägarna i förväg kan beräkna den
avkastning som de kan förvänta sig under den löptid som gäller för de papper
som ingår i fonden. Bankföreningen anser att möjlighet till slutna fonder bör
införas och tillstyrker utredningens förslag härom.

Föreningen
vill i detta sammanhang peka pä att slutna fonder bör kunna

Prop. 1982/83:133 47

konstmeras på något olika vis. Antingen består fonden av
ett eller flera från början bestämda papper med känd löptid efter vars utgång
fonden upplöses, eller kan för den slutna fonden ha satts ett tak för antalet
andelar och deras värden med möjlighet att reinveslera influtna medel. I det
senare fallet kan i fondbestämmelserna föreskrivas att efter hand som visst
papper löper ut detta kan ersättas med annat.

Låsning av aUmänhetens placeringar i obligationsfonder

Utredningen diskuterar kortfattat frågorna om allmänhetens
placeringar i obligationsfonder kan vara låsta under viss tid. Efter att ha
konstaterat att inga skatteförmåner eller någon avsevärt högre avkastning än på
nuvarande statsobligafioner aviserats och påpekat att fondkonstmktionen inte
lämpar sig för en dylik låsning, avstår utredningen från att lägga fram förslag
därom.

Som redan framgått anser bankföreningen att en absolut
förutsättning för att skapa ett intresse för placering i obligationsfonder är
att en stimulans skapas. Föreningen återkommer till frågan härom längre fram
men vill framhåUa att för det fall sådan stimulans skapas genom skatteförmåner
kan frågan om en låsning av placeringarna komma i ett annat läge än det från
vilket utredningen utgått. En eventuell låsning av placeringarna bör i så fall
göras inom ramen för skattesystemet och inte i obligationsfondslagen.

Obligationsfondernas inverkan på befintlig lagstiftning Aktiefondslagen

Som nämnts instämmer bankföringen i utredningens
uppfattning om att akliefondslagen bör vara utgångspunkten för obligationsfondslagstiftning-en.
Föreningen delar uppfattningen att 3 § aktiefond slagen bör ändras på sätt som
föreslås, varigenom obligationsfondsverksamhet samt verksamhet enligt lagen om
akliesparfonder undantas från förbudet i 3 § mot annan värdepappersfondsverksamhet
än aktiefondsverksamhet.

Skattelagstiftningen

Bankföreningen konstaterar att någon ändring i
skattelagstiftningen för att möjliggöra särskilda favörer för den i obligationsfondema
placerande allmänheten inte föreslås. Detta är i enlighet med direktiven som
inte har lämnat sådant uppdrag åt utredningen. Som redan framgått anser bankföreningen
emellertid att de föreslagna obligationsfonderna måste ha mycket svårt att
konkurrera på kapitalmarknaden utan stimulanser för placerarna.

Utredningen har, när man dragit paralleller med
aktiefonder, inte nämnt att en aktiefond kan sälja s.k. tvåårsaktier
skattefritt medan någon liknande regel inte gäller för obligationer.
Bankföreningen anser att obligationerna i detta hänseende bör behandlas på
samma sätt som aktier. I sammanhanget vill föreningen föreslä att också
skattereglerna för aktiefonder ändras i nu angivet hänseende så att
skattefriheten efter två års innehav får

Prop. 1982/83:133 48

omfatta
också andra papper som får ingå i en aktiefond än aktier. Om således
skattefriheten vidgas till att avse t. ex. konvertibla skuldebrev och obligationer
som får ingå i aktiefonder blir det lagstiftningsmässigt lätt att införa
skattefriheten för tvåårspapper också för papper som ingär i obligationsfonder
enligt den nu föreslagna lagen. Bankföreningen vill erinra om att gmnden för
skattefriheten för tvåårsaktier är att dubbelbeskattning -hos fond och
andelsägare - skall undvikas. Samma prindp bör självfallet gälla för andra
liknande placeringar.

Den skattemässiga
samordningen av obligationsfonder med aktiefonder leder till vissa nackdelar
för den som placerar i en fond uppbyggd enligt obligafionsfondslagen jämfört
med en direktplacering i obligationer, öm de nyss framförda förslagen om tvåårspapper
genomförs har vissa av dessa nackdelar undanröjts. Ett alternativ vore annars
att från skattesynpunkt. likställa placering i obligationsfonder med placering
i obligafioner bortsett från de särskilda skattestimulanser som kan behövas för
fonderna, öm en andel i en obligationsfond säljs efter fem års innehav får
säljaren enligt förslaget skatta för vinsten. Om han i stället skulle sälja en
obligation efter fem års innehav skulle försäljningen vara skattefri. Den nu
diskuterade alternativa lösningen borde leda lUl att sådana ändringar vidtas
att skattemässig kongruens i alla avseenden uppkommer i fråga om placeringar
direkt i obligafioner och i obligafionsfonder.

Bankföreningen
kan inte dela utredningens uppfattning om a« utdelande obligationsfonder i
regel inte kan rekommenderas och kan inte instämma i de slutsatser utredningen
dragit av exemplet på s. 35. Enligt bankföreningens mening torde i motsats
till vad utredningen funnit avkastande fonder komma att föredras framför reinvesterande
fonder.

Kapitalvinstkommittén
(B 1979:05) har i tilläggsdirektiv (Dir. 1982:46) fått i uppdrag att utreda
vissa skattefrågor angående obligationsfonder. Det har därvid inte angetts att
kommittén skall förtursbehandla dessa frågor. Detta kan komma att medföra
ovisshet om de skattemässiga förhållandena när obUgationsfondslagen träder i
kraft och när fonderna således kan börja marknadsföras. En sådan ovisshet är
som redan nämnts ytterligt ofillfredsslällande både för bankerna och - framför
allt - för dem som tänker placera medel i fondema.

Lagen
om kreditpolitiska medel

Utredningen
har lagt fram förslag till ändring i lagen om kreditpolifiska medel. Det har
emellertid inte ålegat utredningen att göra några kreditpolitiska bedömningar
i fråga om obligationsfonder. Den ändring spm föreslås i den kreditpolitiska
lagen kan inte heller anses vara sådan aU utredningen gjort någon sådan
bedömning. Bankföreningen instämmer i utredningens uppfattning att bankerna bör
kunna få rätt tiU avräkning för försålda obligafionsfondsandelar inte bara i
fråga om likviditetskrav utan också i fråga om andra kreditpolitiska medel.
Föreningen har således jngen in-

Prop,
1982/83:133 49

vändning
mot det föreslagna fillägget tUl 6 § lagen om kreditpolitiska medel. Stor aktsamhet
måste emellertid iakttas när det gäller ändringar i den kreditpoUtiska lagen så
att den pågående översynen av denna lag inte föregrips.

Utredningens
lagtextförslag

1 §
Första stycket bör förtydligas. Av bestämmelsen framgår inte klart

vad en obligationsfond är för någonting. Det valda uttryckssättet kan leda

till missförstånd. Ett bättre altemativ kan vara att i 1 § föra in en del av

lydelsen av 11 § samt skriva om sistnämnda paragraf. Första stycket I

kunde då lyda: "obligafionsfond, en fond som uppkommer genom kapital

tillskott från aUmänheten och som ägs av dem som tUlskjutit kapital men

som inte förvaltas av fondbolag, och till vilken endast får förvärvas av

svenska staten utgivna förbindelser, dock ej premie- och sparobligafioner,

samt andra svenska obligationer, ...". Vid behandlingen av 11 § nedan

föreslås ändringar, vUka kan böra beaktas också i detta sammanhang.

I
anslutning tiU första stycket 3 vill bankföreningen beröra den grannlaga befogenhetsuppdelning
som en bank enligt utredningen har att iaktta vid köp och försäljning för
obligationsfond samt för bankens egen räkning. Det förutsätts av utredningen
därvid en ansvarsfördelning på olika personer inom banken. I och för sig är
naturligtvis utredningens ambition förståelig. Bankerna har emeUertid säUan
resurser som skulle medge fördelning av vissa uppdrag till kunniga personer och
andra uppdrag till andra kunniga personer. Ansvarsfördelningen är alltid spmngen
ur en delegation från bankernas styrelser. Ansvaret för köp och försäljning
kommer därför oavsett om det sker för en obligationsfond eller för bankens egen
räkning att ligga hos bankens ledning. Mot denna bakgrund finns inte anledning
att arbeta med en särskUd uppdelning av uppgifter mellan olika anställda som
utredningen tänkt sig. AUa affärer bör kunna skötas av samma person. Det kan
förutsättas att marknadsintresset tillräckligt gagnar de presumtiva andelsägama.
I annat fall torde man få övergå till en fonduppbyggnad såsom hittills i
fondbolag enligt akfiefondslagen.

2 §
Utredningen har i denna paragraf valt en lagsfiftningsteknik som

skiljer sig från den sedvanliga tekniken vilken skulle gå ut på att i varje lag

eller särskild bestämmelse där aktiefond nämns och vilken avses bli fiU-

lämplig på obligationsfonder gjordes en uttrycklig hänvisning till obliga

tionsfonder. En sådan teknik bör användas i detta sammanhang. Utred

ningens förslag är olärnpligt i synnerhet som de bestämmelser fill vilka den

refererar kan vara av både positiv och negativ natur. Förslaget skulle

skapa ovisshet om vad som skulle gälla i enskilda fall.

Som redan påpekats får
hänvisningen fill att vad som gäller aktiefonder också gäller obligationsfonder
vissa inte önskvärda resultat i skattehänseende. 4 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr
133

Prop. 1982/83:133 50

Bestämmelsen
om att för förvaltande bank skall tillämpas vad eljest stadgas om fondbolag
innebär att förordningen (1974:936) om tillsyn över fondbolag och aktiefonder m.m.
får analog tillämpning bl.a. på förvaltande bank. En del av förenklingen i att
inte låta fondbolag förvalta obligationsfonder skulle gå förlorad om den
förvaltande banken i stället ålades att lämna sådana uppgifter som det enligl
den nämnda förordningen åligger fondbolag att lämna. Bankinspektionens vanliga
tillsyn över bankerna torde vara tillfyllest i detta hänseende.

11
och 13 §§ De banker som anser att fonderna skall kunna omfatla öckså annat än
statspapper vill i fråga om dessa paragrafer anföra följande synpunkter.

Även om det materiella
innehållet i 11 §, såsom angetts, bör överflyttas lill en grundläggande
definition i 1 § bör paragrafen kommenteras något. I fräga om punkten 2 i
paragrafen bör i enlighet med vad som föreskrivs i akfiefondslagen också sådana
obligationer som avses bli noterade pä fondbörsen kunna ingå i
obligationsfonder. Tidsutdräkten mellan emission och notering på börsen är
nämligen i vissa fall förhållandevis lång, t.ex. för bostadsobligationer där
det kan röra sig om 6 månader.

I punkten 2 talas om
"andra svenska obligafioner". Det vore av värde att lagstiftaren
exempelvis genom ett motivuttalande klargjorde vad som avses med svenska
obligationer. Härmed torde i detta sammanhang få avses obligationer med svensk gäldenär
i svenska kronor. Det bör anmärkas att hela lagstiftningsärendet är uppbyggt
kring begreppet obligation, vUket inte närmare definierats. Lagstiftaren bör på
lämpligt sätt precisera begreppet.

I fonderna borde också få
ingå bankcertUlkat. Utredningen har utan närmare motivering avvisat detta. Bankcertifikaten
har emellertid i tidigare lagstiftningsärenden ansetts vara obligationer. Det
vore därför följdriktigt att de fick ingå i fonderna och det skulle öka
möjligheterna att bygga upp flexibla fonder till gagn för placerarna. Också
andra liknande förbindelser utfärdade av banker bör få ingå i fonderna. Till
11 § andra stycket bör således göras tillägget "och andra förbindelser
utfärdade av svensk bank". Öm bestämmelsen överförs tUl 1 § som
bankföreningen föreslagit vid behandling av den paragrafen skall givetvis
motsvarande tiUägg göras där.

Bestämmelsen i 13 § syftar
tiU riskspridning, varvid undantag från föreslagen begränsning i en fonds
obligationsinnehav görs för statsobligationer och vissa bostadsobligationer.
Det är därvid oegentligt att såsom föreslagits dra gränsen vid prioriterade
bostadsobligationer. Prioriteringen har inget avseende på risken utan hänger
endast samman med bostadspolitiska överväganden. Det kan ocksä anmärkas att det
är olämpligt att utan närmare beskrivning av vad som avses med att vissa
obligationer är prioriterade introducera begreppet "prioriterad" i
lagtext. En sådan beskrivning

Prop. 1982/83:133 51

finns
i lagen om kreditpolitiska medel. I uppräkningen av utfärdande institut saknas
utan skäl Stockholms och Göteborgs tomträttskassor. Bo-sladsobligationerna kan
inte från risksynpunkt jämställas med statsobligafioner. De bör därför inte undantas
från begränsningsregeln. Undantaget bör således endast omfatta statspapper. I
lagtexten bör därvid ordet "obligationer" utbytas mot "förbindelser".
Härigenom skulle också andra för fonderna tillåtna statspapper än obligationer undantas
från tioprocentsre-geln. Här kan anmärkas att i bl.a. 11 § används begreppet
"av svenska staten utgivna förbindelser".

Det bör slutligen anmärkas
att bestämmelsen har fått en något missvisande avfattning. öm sista meningen
inleds med "Vad i första meningen", i stället för "Vad nu"
torde den språkliga avfattningen svara mot avsikten.

14
§ I paragrafen anges att förvaltande bank med bankinspektionens medgivande kan
pantsätta egendom som ingår i en obligationsfond. Med tanke på att bankerna
själva skall förvalta fonderna för andelsägarnas räkning kan bestämmelsen
föranleda vissa svårigheter. Värdet av en pant-sättningsmöjlighet kan också
ifrågasättas och är svårförenlig med 5 § i lagförslaget. Bankföreningen har
dock för sin del inget skäl att motsätta sig bestämmelsen. Föreningen anser
dock att banken oberoende av en pant-sättning bör ha rätt att belasta fonden
med sina fordringar på gmnd av fondförvaltningen.

En annan sak är att
pantsättning av fondandelarna enligt bankföreningens uppfattning bör kunna
förekomma. För att detta skall kunna ske bör också fondandelarna kunna
överlåtas. Detta är självklart i fråga om slutna fonder. Enligl 10 § i det
förslag till fondbestämmelser som utredningen presenterat skall detta dock inte
få ske i fräga om andra fonder än slutna. Även om det i fråga om icke slutna
fonder är naturligt atl fondandelarna inlöses när en person vill upphöra med
sitt innehav torde det vara lämpligt att tillåta överlåtelse.
Överlåtelseförbudet skulle annars lätt kunna kringgås genom en fingerad
pantsättning. Något civilrättsligt överlåtelseförbud finns inte utöver det i 10
§ fondbestämmelserna angivna.

18
§ Enligt andra stycket av den föreslagna paragrafen skall fondandelsägare
erhålla skriftlig bekräftelse på att fondandelsinnehav registrerats. Ordalydelsen
ger vid handen att det är fråga om en omedelbar bekräftelse efter registrering.
Enligt 4 § i de föreslagna fondbestämmelserna föreskrivs emellertid
kvartalsvisa besked om fondkontots förändringar. Bankföreningen anser — i
förenklingssyfte - att denna tidsfrist bör utsträckas till att avse årsvisa
besked, lämpligen i samband med självdeklaration, eller ett besked per halvår.
Föreskrift om fristen bör finnas i 18 §. Dessutom bör framgå av 18 § att banken
inte vid varje bekräftelse fill fondandelsägare måste lämna upplysning enhgt 18
§ tredje stycket 3 om inlösen, överiåtelse och pantsättning. De nu angivna
förenklingarna torde ligga i linje med lagstiftarens avsikt att skapa så enkla
och prakfiska rutiner som möjligt.

Prop. 1982/83:133 52

23
§ Paragrafen bör kompletteras med en bestämmelse om att vad däri stadgas inte
gäller för slutna fonder. Som ovan angetts skall dessa kunna upphöra efter
utgången av de ingående obligafionernas löpfid.

De
föreslagna fondbestämmelserna

.
De föreslagna fondbestämmelserna har redan i viss mån berörts i samband med
utredningens lagtext. Vissa ytteriigare synpunkter skall dock lämnas på de
föreslagna fondbestämmelserna.

I
5 § i de båda förslagen anges i slutet att skattkammarväxlar och övriga
statsskuldsförbindelser som ej är obligafioner skall värderas till nominellt värde.
Är det fråga om papper som är räntebärande bör dock hänsyn tas därtill, varvid
det nominella värdet kan bli missvisande.

Utöver
vad tidigare anförts i fråga om 10 § i de båda föreslagna fondbestämmelserna
vill bankföreningen påpeka att sista meningen fått en olycklig avfattning.
Syftningen av ordet "Härefter" är oklar och detta ord bör ersättas
med "Efter pantsättningen".

Enligt 11 §
fondbestämmelserna för slutna fonder skall banken varje dag notera
försäljningspriset för fondandelarna. Det är självklart att banken gör detta i
den utsträckning det kan ske. I fråga om slutna fonder kan detta dock svårligen
ske. Även om banken får underrättelse om alla överlåtelser, sker detta först i
efterhand för överlåtelser som inte skett genom biträde av banken.
Försäljningspriset hänger i detta fall helt samman med de marknadsmässiga fömtsättningarna.
Till ledning för marknaden kan banken tUlhandahålla uppgift om det matematiska
andelsvärdet. Bestämmelsen i 11 § har alltså en alltför kategorisk avfattning.

Enligt
15 § i de båda förslagen skall årsberättelse i lämplig sammanfattning
överlämnas till pressen. Bankföreningen anser att en sådan bestämmelse är
onödig och knappast hör hemma i fondbestämmelserna. Bankerna torde likväl
överlämna årsberättelsen till pressen.

Bankföreningen
fömtsätter att de av utredningen presenterade fondbestämmelserna bara är
förslag, vilka kan vara lämpliga som underlag för kommande bestämmelser men där
detaljerna kan avpassas lill vad som visar sig vara praktiskt och lämpligt.

Marknadsmässiga
stimulanser

Bankföreningen
har bl. a. i den inledningsvis nämnda framställningen till riksbanken och
riksgäldskontoret påpekat att obligafionsfondema inte torde få någon störte
omfattning om det inte skapas några stimulanser för allmänheten att placera i
sådana fonder. Som redan klart framgått har bankföreningen alltjämt denna
uppfattning. Det finns således enligt föreningens uppfattning inget som helst
skäl att tro att just obligationsfonderna i sig skulle vara attraktiva
placeringsobjekt.

De
sfimulanser som behövs för att förmå allmänheten att placera i fonderna kan
bestå i en god räntesättning på de ingående obligafionerna.

Prop.
1982/83:133 53

Här
finns emellertid vissa rimliga begränsningar såtillvida att den redan alltför
höga räntenivån inte bör drivas upp ytterligare. Närmare till hands ligger
därför alt förknippa placering i fonderna med någon form av skattefavörer,
vilket redan vid flera tillfällen påpekats.

Bankföreningen
finner inte anledning att närmare gå in på hur tänkbara skallefavörer skall
utformas. Förebild kan exempelvis hämtas från skattefondsparandet. Det torde
också gä att knyta skattefavörer till de ingående papperen. Tänkbart är ocksä
att kombinationer av god ränta och förmånliga avkastnings- och reaUsationsvinstbestämmelser
kan innebära en fillräcklig stimulans för att få igång placeringarna.

14
Svenska sparbanksföreningen

Utredningens
uppgift har varit att utarbeta de lagregler som behövs för ett system med
obligationsfonder men inte att beröra de bakomliggande kreditpolitiska
bedömningarna. Sparbanksföreningen vill likväl i detta sammanharig kort
redogöra för sin principieUa syn på förslaget om statsupplåning genom
obligationsfonder.

Sparbanksföreningen
har vid flera tidigare tilUallen redovisat sin uppfattning att en alltför stor
börda lagts på penningpolifiken för att rätta tUl rådande obalanser i vår
samhällsekonomi. Förslaget om obligafionsfonder och de komplicerade frågor som
härvid uppkommer ser föreningen i aUt väsentligt som ett exempel på konsekvensema
av en ekonomisk polifik, i vilken penningpolitiken tvingas spela en alltför
stor roll.

Bakgrunden till obligafionsfondförslaget
anger riksbanken vara bl.a. följande. Om en fortsatt stor och växande
statsupplåning till väsentlig del skall finansieras på traditionellt sätt i
bankerna kommer betydande svårigheter att uppstå i banksystemet genom den
kraftigt ökande andelen fast förräntade placeringar. Förändringar i ränteläget
skulle ge mycket kraftiga utslag i bankernas resultat, eftersom
kapitalanskaffningen i allt väsenfiigl sker till rörliga räntor. Riksbanken
skulle därvid få betydande svårigheter . att driva en aktiv räntepolitik. Också
andra problem uppkommer. Riksbanken har redovisat dessa i sin promemoria i
frågan.

För
att reducera dessa svårigheter avser riksbanken att stimulera bankerna att
starta obligationsfonder för i första hand hushållen. Statsupplåningen kan
därigenom i ökad omfattning ske direkt hos allmänheten i stället för i
bankerna. Bankväsendet kan enligt riksbankens uppfattning fungera bättre och
riksbanken kan driva en akfivare räntepolitik.

Sparbanksföreningen
har åtskilliga invändningar att resa mot riksbankens förslag till lösningar.
Föreningen har förståelse för att ökad statsupplåning hos allmänheten måste
komma tUl stånd. Däremot måste det starkt ifrågasättas om den föreslagna formen
för denna upplåning är lämplig för den breda allmänhet man i huvudsak vänder
sig tUl. Sparande i

Prop. 1982/83:133 54

obligationsfonder
med fast förräntade placeringar kommer sannolikt att endast attrahera en
begränsad gmpp hushåll. Om en sådan upplåningsform inte blir framgångsrik
kommer bankema likväl att tvingas förvärva fast förtäntade statspapper i en
omfattning som skapar de problem som ovan nämnts. Enligt sparbanksföreningens
uppfattning är det nödvändigt att en sådan statsupplåning riktad till
allmänheten sker till rörlig, diskontoanknu-ten ränta,

Föreningen har på ett fidigt
stadium i diskussioner om olika former för statsupplåningen presenterat ett altemativ
till obligationsfonder. Förslaget innebär att sparbankerna konstmerar särskilda
inlåningskonton - t. ex. ett kapitalkonto med 60 månaders uppsägning - vars
behållning direkt överförs fill konto i riksgäldskontoret. Den ränta
sparbankerna kan erbjuda allmänheten blir beroende av den ränta staten i sin
tur betalar sparbankerna. Båda räntesatserna bör göras diskontoanknutna. En
sådan räntesättning gör avkastningen lätt jämförbar med andra för hushållen
välkända spar- och placeringsformer. En rörlig ränta eliminerar den risk för
kursförlust som finns i obligafionsfondförslaget. För en sådan lösning talar
också att allmänheten lättare kan antas acceptera en sådan känd sparform och
att bankema dessutom kan sköta hela hanteringen inom befintliga administrafiva
system.

Sparbanksföreningen
gör således den bedömningen att erforderlig statsupplåning bäst kan
åstadkommas inom ramen för bankernas normala in-och ufiåningsverksamhel. Fömtsättningarna
är att den statsupplåning som sker hos hushållen genom bankema görs tUl marknadsanpassade
villkor.

Sparbanksföreningen
vill därför avstyrka den nu planerade satsningen på särskilda
obligationsfonder. Om trots detta en särskild lagstiftning rörande
obligationsfonder anses erforderlig vill föreningen framföra följande synpunkter.

Den
föreslagna lösningen som innebär den förenklingen att bankerna, till skillnad
mot aktiefonder, inte behöver särskilda fondbolag för förvaUningen av fondema,
löser praktiska/administrativa problem som följer med fondbolag, andelsstämmor
och andelsägarnas inflytande. I stället skapas nya problem genom att det torde
bli mycket svårt för en enskild bank att avväga bankens eget intresse av
placeringar med hänsyn till de lättnader som banken kan uppnå när det gäller
likviditetskvoten, och kundens/ allmänhetens intresse av att placeringarna uteslutande
tar hänsyn lUl bästa möjliga avkastning för kunden. Utgår man från kundens
intresse torde det enbart vara möjligt att placera statspapper i fondema med
den fömtsättningen att avkastningen på dessa värdepapper hela tiden ligger
över vad som är möjligt att erhålla på marknaden för industriobligationer.

Sparbanksföreningen
viU vidare framhålla att enligt 26 § i utredningsförslaget kan den som uppsåfiigen
eller av oaktsamhet här i riket bl. a. utövar obligationsfondsverksamhet utan
att vara berättigad därtill ådömas böter eller fängelse i högst ett år. Med obligationsfondsverksamhet
avses enligt

Prop. 1982/83:133 55

I
§ i förslaget viss närmare angiven verksamhet som bedrivs av förvaltande bank.
Med förvaltande bank förstås enligt samma paragraf svensk bank som bl. a. fått fillstånd
att utöva obligationsfondsverksamhet.

Som framgår av det nu
sagda innefattar den föreslagna straffbestämmelsen en självmotsägelse,
eftersom obligationsfondsverksamhet definifionsmässigt enligt
utredningsförslaget inte kan bedrivas utan tiUstånd. Denna ofullkomlighet i
förslaget är enligt sparbanksföreningens mening särskilt betänklig med tanke på
de krav som rent allmänt måste ställas på en straffbestämmelse i fråga om
klarhet och logisk uppbyggnad.

För
att undvika tillämpningssvårigheter bör 26 § i utredningsförslaget formuleras
om. Ordet obligationsfondsverksamhet bör ersättas med ett uttryck som bättre
svarar mot paragrafens avsedda innebörd. Förslagsvis kan bestämmelsen
formuleras sålunda: "TiU böter eUer fångelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet här i riket utövar sådan verksamhet som avses i denna lag
utan att vara berättigad därtill" osv.

Den
ovan berörda straffbestämmelsen torde ha utformats med motsvarande bestämmelse
i 50 § aktiefondslagen som förebUd. Det kan här tilläggas att också denna
straffbestämmelse torde innehålla en självmotsägelse av samma slag som
återfinns i utredningsförslaget.

15
Sveriges allmänna hypoteksbank

Bakgmnden
till det nu framlagda förslaget står att finna i Riksbankens önskan att undvika
konkurtens om inlåningsmedel mellan bankerna och staten. Riksbanken har därför
tänkt sig någon form av obligationsfonder som genom en enkel administration
underlättar allmänhetens förvärv av fondandelar samtidigt som bankerna genom
sin försäljning inte skall behöva förlora kunder genom det nya systemet.

Det nu framlagda förslaget
tillgodoser enligt bankens uppfattning i alla väsentliga delar de av Riksbanken
framförda intentionema. Tekniskt har utredningen lyckats att på kort tid lägga
fram ett väl genomtänkt lagförslag, som i huvudsak sluter an till den gällande
aktiefondslagen men som genom åtskilliga förenklingar har administrativa och kostnadsmässiga
fördelar framför denna. Hypoteksbanken tillstyrker därför förslaget. I det
följande redovisar banken vissa synpunkter på några enskilda frågeställningar.

Med hänsyn tUl de
förenklingar som föreslås i förhållande tiU akfiefondslagen anser hypoteksbanken
i likhet med utredningen det värdefullt att de föreslagna reglerna tas in i en
särskild lag. En väsentlig fördel härmed är att regelsystemet för
obligationsfonderna blir mera lältöverskådligt samtidigt som man undviker åtskiUiga
undantag eller tUlägg i själva aktiefondslagen.

Hypoteksbanken konstaterar
att utredningen ansett sig böra föreslå införande även av s. k. slutna
obligationsfonder. Med tanke på den nära anknytning som föreligger mellan de tradifionella
aktiefonderna och de nu

Prop. 1982/83:133 56

föreslagna
obligationsfondema, får förslaget i denna del betraktas som en principieU
nyhet. Möjligen kan ifrågasättas, om behov verkligen föreligger av slutna obligafionsfonder,
främst med hänsyn till önskvärdheten av att fondandelarna kan bli föremål för
omedelbar inlösen (varigenom fondandelsinnehavarna erhåller en tryggare
ställning i likviditetshänseende jämfört med innehavare av andelar i en sluten
fond). Risken för sådana kurspåverkande faktorer som skulle kunna leda tUl
önskemål om omedelbar avyttring kan man inte heller helt bortse från. Med
hänsyn emellertid till dels att intresset för slutna fonder sannolikt kommer
att vara begränsat, dels att krav på upplysningsskyldighet om de nackdelar som
kan vara förenade med innehav av andelar i slutna fonder torde få ställas, kan
förslaget godtas.

En
annan nyhet med stora administrafiva och kostnadsmässiga fördelar är förslaget att
slopa krav på förvaltning av obligationsfonder via fondbolag. Hypoteksbanken
delar utredningens uppfattning att administrationen av fonderna kan skötas inom
ramen för bankemas ordinarie verksamhet. Av säkerhetsskäl bör administrationen
inte has om hand av banker som saknar erforderliga resurser härför. En lämplig
gränsdragning - som också överensstämmer med motiven till de förutsättningar
som anges för rätten att vara förvaringsbank enligt aktiefondslagen - kan vara
att banken har egen notariatavdelning, vUken då fömtsätts sköta förvaltningen
av obligationsfonderna. Mindre banker kan härigenom inte komma i fråga som förvaltare
av sådana fonder.

En
viktig fråga, som har samband med det nyss berörda, gäller utredningens
förslag att köp och försäljningar för fonderna bör beslutas av andra befattningshavare
än de som fattar inköps- och försäljningsbeslut för bankens egen räkning. Även
om det är givet att banken bevakar sina intressen av att fonderna i görligaste
mån innehåller statspapper med hänsyn till möjligheterna för banken att erhåUa
avräkning i likviditetskvotshänseende, måste dock av hänsyn till
fondandelsägarna tillbörliga krav ställas på åtskillnad i handhavandet av
fondandelsägarnas resp. bankens egna intressen. I akliefondslagen har detta
kommit till uttryck genom att administrationen av fondandelsägarintressena
måste ske via ett särskilt organ (fondbolaget). Genom avsaknad av sådant
fristående organ måste från rättssäkerhetssynpunkt stränga krav ställas på så
stor åtskillnad som möjligt i nämnda hänseende. Möjligen fordras även särskilda
regler i redovisningshänseende eftersom aktiefondslagens regler om förvaringsbank
och fondbolag genom det nu framlagda förslaget sammanfaller i ett och samma organ.

Banken
delar utredningens uppfattning att obligationsfonderna skall kunna omfatta även
andra obligationer än statspapper. Från riskspridningssynpunkt är det
likgiltigt, om värdepappersportföljen beslår av uteslutande statsobligationer
eller med dem i säkerhelshänseende likvärdiga obligationer såsom
bostadsobligationer och hypoteksbankens obligationer.

Prop.
1982/83:133 57

Banken
anser det också fömtseende att möjlighet redan nu skapas för att låta
fondförmögenheten omfatta även industriobligationer, låt vara att dessa inte
bör få ha annan sammansättning än som följer av huvudregeln i förslagets 13 §.

Eftersom
fondbolag inte kommer att finnas som förvaltare av obligalionsfonder, är det
naturligt att bankinspektionens tUlsyri över fondförvaU-ningen i stället kommer
att ske genom kontroll av bankens verksamhet. Särskilt med hänsyn härtUI är det
emellertid viktigt att speciell uppmärksamhet ägnas åt denna del av bankens
verksamhet. Härigenom åstadkoms i prakfiken i tillämpliga delar
överensstämmelse beträffande tiUsynen enligt aktiefondslagen resp.
bestämmelserna i den nu föreslagna lagstiftningen.

En
betydelsefull fråga gäller möjligheterna att låsa aUmänhetens placeringar i
obligationsfonder under viss tid. Under fömtsättning att varken staten eller
bankerna tiUhandahåUer några särskilda förmåner i utbyte mot att allmänheten håUer
sina medel placerade under en längre tid i obligationsfondema, saknas
anledning att tro att enskilda sparare skulle vara intresserade av någon form
av frysning av de insatta medlen. IdeeUa skäl torde man kunna bortse från. Av
denna anledning anser hypoteksbanken i likhet nied utredningen att fömtsättningar
saknas för att binda allmänhetens placeringar i obligationsfonder. Banken vill
i stäUet särskilt understryka utredningens uppfattning att det är ett
nödvändigt viUkor för atl fonderna skall få framgång att allmänheten kan
betrakta sina placeringar som likvida. Rättviseskäl talar också för att
obligationsfondandelarna i detta hänseende inte skall behandlas annorlunda än
vad som är fallet beträffande aktiefondsandelar. Skulle lagstiftning tUlgripas
för att tvinga innehavama av obligationsfondandelar att under en viss minsta tid
ligga kvar med sina placeringar, riskerar man att i hög grad minska intresset
för denna typ av fonder.

16
Sveriges föreningsbankers förbund (SFF)

Riksbanken
och bankerna har sedan sommaren 1981 fört diskussioner om olika sätt att öka
försäljningen av statsskuldförbindelser tiU allmänheten (företag och hushåll).
Utgångspunkt för diskussionerna har varit riksbankens PM "Statens
upplåning och utformningen av bankemas likviditetskvoter". Riksbanken och
bankerna har i princip varit överens om atl den alltmer växande
statsupplåningen i avsevärt ökande utsträckning måste kanaliseras till områden
utanför banksektom, vars innehav av statsobligationer inte kan expandera på
sätt som skett under senare år. Olika former för allmänhetens medverkan i
statsupplåningen har diskuterats, bl. a. obligationsfonder.

Diskussionerna
ledde till att utredningen om obligationsfonder tillsattes. 5 Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr
133

Prop.
1982/83:133 58

Enligt
sina direktiv hade utredningen endast att överväga de legala fömtsättningama
för obligationsfonder, däremot inte de marknadsmässiga förutsättningama eller
de bakomliggande kreditpolitiska bedömningama.

Utredningen
har också fullgjort sitt uppdrag utan att väga in annat än legala aspekter på
obligationsfonder. Vid bedömningen av betänkandet måste emeUertid - enligt SFF:s
mening - även marknadsmässiga fömtsättningar och kreditpolitiska aspekter
beaktas.

Som
närmare utvecklas i det följande anser SFF att en sådan övergripande analys
leder fill att en särskild lagsfiftning om s. k: bankanknutna obligationsfonder
inte bör genomföras.

Erfarenheter
från de diskussioner som förts under och efter utredningsarbetet meUan
riksbanken och bankema ang. statens upplåning, har lett till insikten om att en
lag enUgt betänkandet inte på ett fillfredsställande sätt leder tiU att syftet
- att underlätta statsupplåningen vid sidan om bankerna - kan uppnås.

Sedan
utredningen avgivit sitt betänkande har riksbanken och bankerna gemensamt
kommit fram till ett statligt upplåningssystem avseende den s. k. korta
storinlåningen. Systemet innebär att bankema förmedlar statsskuldväxlar till
placerarna. Hittills gjorda erfarenheter visar att systemet upplevs som
positivt av såväl den aktueUa målgmppen som bankerna och riksbanken.

Införandet
av "statsskuldväxelsystemet" har därigenom delvis ändrat de fömtsättningar,
som gällde när direktiven tiU utredningen skrevs.

De medel som nu skall
kanaliseras tUl staten via obligafionsfonder skall i huvudsak komma från
hushållen. Riksbankens avsikt är att de s.k. hus-håUsfonderna skall köpa
statliga skuldförbindelser med särskilt hög ränta. Om ingen ändring görs i
föreliggande lagförslag, betyder det att vilken placerare som helst kan köpa
andelar i en s.k. hushållsfond, dvs. även sådana placerare som eljest förvärvar
statsskuldväxlar. Detta kommer att få mycket allvarliga konsekvenser pä
marknaden. Systemet skulle sannolikt på mycket kort tid leda till
räntehöjningar över hela penning- och kapitalmarknaden. SFF anser därför att
det är helt nödvändigt att det i lagen definieras vilka som får placera i de s.
k. hushållsfondema. Pä detta sätt elimineras räntespridningseffekten och man
undviker ett högräntesy-stem som skulle vara förödande. En lämplig utgångspunkt
när det gäller definition av vilka som får placera i nu aktuella "hushållsobligations-fonder"
synes vara nuvarande bestämmelser om skattesparande.

Om
en speciell lag avseende obligationsfonder skall stiftas i syfte att underlätta
statsupplåningen direkt från allmänheten krävs, enligt SFF:s mening, att denna
lag anger att placeringar uteslutande får göras i statliga skuldförbindelser
(mer härom nedan) och att placerargruppen definieras såsom utvecklats ovan. En
lag som inte uppfyller dessa krav skulle motverka sitt huvudsyfte och leda
till störningar på penningmarknaden. Å andra sidan skulle en sådan lag få ett
mycket begränsat tillämpningsområde.

Prop. 1982/83:133 59

SFF
anser därför att det vore bättre att införa system där bankerna ges möjlighet
att införa ett speciellt konto för långsiktigt sparande. Medlen på dessa konton
skulle i sin helhet överföras fill riksgäldskontoret. Kontosystemet har många
fördelar gentemot ett obligationssystem. Bland fördelama kan nämnas

-
sparformen är känd

-
administrafiva mtiner finns hos
bankerna

-
ingen konfliktsituafion uppstår
mellan bankens och kundens intressen

-
erfarenhet av att definiera
placerarna finns

-
skattefavörer kan lätt kopplas
till kontosparandet

-
obligationsmarknaden blir
sundare

-
risken för etl allmänt
högränteläge begränsas

-
risken för kursförluster
elimineras samtidigt som både fast och rörlig ränta kan tillämpas.

Dessutom
kan nämnas a« regler om avräkning mot banks likviditetskrav i förhållande till
tillväxt på kontot kan appliceras på detta kontosystem på samma sä« som f.n.
gäller beträffande t.ex. sparobligationer och statsskuldväxlar.

SFF
anser således att en särskild lagsfiftning om obligafionsfonder inte erfordras,
öm en sådan lag ändock - trots de anförda synpunkterna -skulle genomdrivas bör
förslaget ändras på några punkter.

Den
viktigaste frågan gäller vilka obligationer som skall kunna placeras i en
obligationsfond. Utredningen föreslår (11 §) att tiU obligationsfonden får
förvärvas

dels
statsobligationer (utan premie- och sparobligationer)

dels
andra svenska obligationer som noteras vid Stockholms fondbörs.

SFF
anser att av skäl som utvecklas i det följande obligationsfonder enbart skall
få förvärva statsobligationer.

Invändningarna
kan gmpperas i tre avsnitt:

1
Marknadsförutsättningar
(huvudsyftet motverkas)

2
Bristande konkurrensneutralitet

3
Riskpapper ej förenliga med
lagens konstmkfion.

1
Marknadsförutsättningar

Huvudsyftet
med lagen är att underiätta statsupplåningen utanför banksystemet. Detta syfte
framgår på ett flertal ställen i direktiven.

Inte
på något ställe sägs däri att obligationsfonderna skaU innehålla annat än
skuldförbindelser utfärdade av staten. Tvärtom anförs aU förenklingen som kan
uppnås genom tillskapande av en särskild obligationsfondslag har sin grund i aU
fonden gör sina placeringar i statsobligationer (se direktiven sid. 3, 3 st.).
Utredningens förslag innebär att obligationsfondslagen även kan komma att
omfatta fonder som väljer att enbart placera i exempelvis industriobligationer.
Utredningens motiv härför är att man

Prop.
1982/83:133 60

säger
sig vilja se något längre än till dagens behov av att öka försäljningen av
statspapper tiU allmänheten. Lagen bör därför enligt utredningen ej begränsas tiU
att avse enbart statspapper eftersom det i ett annat ekonomiskt läge kan hända
att intresset för att öka omsättningen på obligationsmarknaden överhuvud taget
kan komma att överväga.

Enligt SFF:s uppfattning
motverkas huvudsyftet med lagen om andra obligationer än statsobligafioner får
ingå i obligationsfonder som regleras enligt denna lag. Slutsatsen bygger på
uppfattningen att riksbanken inte har för avsikt att driva upp räntenivån sä
högt att man tar död på industriobligationsmarknaden.

Den placerande aUmänheten
har inte nägot explicit intresse atl under rådande ekonomiska läge placera i
statspapper. Avgörande för intresset är avkastningen efter skalt pä placeringama.
§10 i förslaget till lag om obligationsfonder har följande lydelse: "Vid
förvaltning av obUgationsfond skaU banken handla uteslutande i fondaridelsägarnas
gemensamma intresse". Detta betyder att.fonderna i första hand kommer att
placera influtna medel i börsnoterade industriobligationer och placerar i
statspapper först när industriobligationsmarknaden är mättad. Det är högst
tveksamt om en fond kan motivera ett innehav av statspapper med hänvisning till
att tUlgängliga industriobligafioners avkastning inte är konkurrenskraftig om hänsyn
tas tiU skillnad i risk. Det förhåller sig nämligen så att skiUnaden mellan
räntan på industriobligationer och räntan på statsobligationer inte i sin
helhet avspeglar skillnaden i risk. Större delen av skillnaden beror helt enkelt
på att räntenivån på statsobligationer inte är marknadsmässig.

SFF:s bedömning är således
att, om fonderna enligt lag medges rätt att placera i annat än i stafiiga
skuldförbindelser, statens upplåning via dessa fonder kommer att avsevärt
försvåras. Om det mol förmodan skulle bli så att de statliga
skuldförbindelserna kommer att ge en högre avkastning än t. ex.
industriobligationer utgör den av SFF föreslagna begränsningen - att placeringar
får göras enbart i statsobligafioner - inget hinder.

2
Bristande konkurrensneutralitet

Med
hänsyn till att banklagama bygger på principen om konkurtensneu-tralitet mellan
bankinsfitulgmpperna är det en självklar utgångspunkt att även en lag om obligationsfondsverksamhet
i bankerna skall vara konkurrensneutral.

Enligt SFF:s mening
innebär förslaget om möjligheten att i samma fond blanda statspapper med
industriobligationer att storbankerna, som i huvudsak fungerar som
emissionsbanker för storföretagens industriobligationslån, gynnas på bekostnad
av de banker, som genom sin kundstruktur endast i mindre omfattning agerar som
emissionsbanker. Fördelarna för storbankerna är av flera slag. För det första
har en emissionsbank ett eget intresse av att försäljningen av
industriobligationer skall bli så framgångs-

Prop.
1982/83:133 61

rik
som möjligt; ju bättre försäljning, desto mer pengar förtjänar emissionsbanken
direkt på emissionen. Dessutom innebär ett industriobligationslän att
emissionsbanken förbättrar sin likviditet, trots att den särskilda likvidi-tetskvotsavräkningen
inle omfattar industriobligafioner. Detta sammanhänger med ätt det emitlerande
företaget antingen har möjligheter att lyfta av krediter i banken eller med att
företagets behov av framfida krediter i banken minskar. För det andra har
emissionsbanken ett klart försteg gentemot andra banker när det gäller möjligeten
att förvärva industriobligationer fiU den egna obligafionsfonden, vilket
innebär större möjligheter för denna att förbättra avkastningen i fonden. För
det tredje har fond förvaltad av emissionsbank en klar fördel vid försäljning
av i fonden ingående industriobligationer. Genom att emissionsbanken oftast
ombesörjer amorteringar på utelöpande obligafionslån kan banken erbjuda den
egna fonden ett högre pris än vad som är det egentliga marknadspriset på de
aktuella obligationerna. Emissionsbanken kan således på två sätt förbättra
avkastningen på sin obligationsfond jämfört med konkurrenternas fonder, dels
genom en relativt större andel industriobligationer i fonden, dels genom
fördelaktiga kurser vid försäljningar från fonden.

Det
anförda leder enligt SFF:s mening till att förslaget om att industriobligationer
skall få ingå i samma fond som statsobligationer inte är konkurrensneulralt
mellan bankerna..Förslaget gynnar enbart storbankerna, som kan ha intresse av
att förslaget genomförs i denna del, oavsett hur stats-upplåningen via fonderna
lyckas.

Förslaget
är heller inte konkurrensneulralt i förhållande tiU fonder som förvaltas av
icke bankägda fondbolag. I detta avseende förhindrar lagen en allmän breddning
av obligafionsmarknaden. .

3
Riskpapper ej förenliga med lagens konstruktion

Utredningen
konstaterar - efter samråd med banklagsutredningen - att obligationsfondslagen
inte påverkar gäUande banklagar, varför någon ändring inte föreslås i dessa.

När
det gäller förhållandet till banklagama vill SFF anföra följande. SFF bygger
sitt resonemang på att industriobligafioner är riskpapper, som i vart fall
teoretiskt kan innebära kapitatföriuster för placerarna. Att industriobligationer
även officiellt betraktas som riskpapper framgår av att banklagarna för
placering i industriobligationer kräver kapitaltäckning till skillnad mot vad
som är faUet med s. k. prioriterade obligafioner.

F.
n. kan allmänheten direkt eUer indirekt placera i riskpapper enligt följande.
Ett alternativ är att placeraren själv förvärvar riskpapperet varvid han
givetvis själv står risken. Ett annat aUernafiv är att han köper en andel i t.
ex. en aktiefond som placerar i industriobligationer. Fortfarande står
placeraren risken men han har själv (eUer genom fondandelsägarrepre-sentant)
möjligheter att i styrelse och pä fondandelsägarstämma framföra

Prop. 1982/83:133 62

synpunkter
på fondbolagets förvaltning och placeringspolitik. Härigenom kan placeraren i
viss mån påverka och bevaka riskgraden i placeringarna. En tredje - leorefiskt
tänkbar men givetvis i praktiken utesluten - möjUghet är att placeraren sätter
in pengar i en bank som uteslutande förvärvar industriobligationer i egen
portfölj. En sådan placering är i praktiken riskfri men ger en lägre avkastning
bl. a. beroende på att banken mäste hålla kapitaltäckning.

Utredningens
förslag stämmer inte med det ovan beskrivna mönstret. Placerama har ingen
möjlighet att påverka obligafionsfondens placeringspolitik samtidigt som
placerarna står hela risken för kapitalförluster. Enligt SFF:s mening är den
ordningen orimlig, när placeraren inte har någon möjlighet att påverka
placeringspolitiken. Han kan endast avyttra sina andelar i fonden. SFF anser
att en bank i prakfiken knappast skulle kunna undgå att ta sitt ansvar om den
hypotetiska möjligheten inträffade att en totalförlust inträffade på ett
industriobligationslån. Därför borde egentligen särskilda skyddsregler införas
- antingen i obligationsfondslagen i form av särskilda reserveringar direkt i
fondema eller i banklagarna genom nya kapitaltäckningsbestämmelser.

Båda altemativen synes
olämpliga. Obligationsfondslagen är till sin konstmktion inte anpassad för ett
reserveringssystem. Att i banklagarna införa en regel om kapitaltäckning för
placeringar som inte är bankens egna och således inte inryms i bankens
balansräkning förefaller knappast möjligt.

Det anförda leder enligt SFF:s
mening till slutsatsen att obligationsfonder utformade i enlighet med
utredningsförslaget inte lämpar sig för placering i riskpapper. Om lagförslaget
ändock genomförs, kommer marknadsförutsättningarna för industriobligationer
att förbättras mer än marknadsfömtsättningarna för prioriterade obligationer. SFF
vill härvidlag ånyo peka på att en bank måste hålla kapitaltäckning för förvärv
av industriobligationer i egen portfölj. Att förbättra marknadsfömtsättningarna
för industriobligationer relafivt mer än för statsobligationer kan knappast
vara ägnat att tillgodose huvudsyftet med lagen, nämligen att underlätta
statsupplåningen utanför banksystemet.

Sammanfattningsvis
leder vad SFF ovan anfört fill att obligationsfondslagen ej skall medge
obligationsfonder rätt att förvärva annat än statsobligationer. Vad SFF anfört
under punkterna 2 och 3 utgör dock inget hinder mot att obligationsfonder kan
förvärva andra prioriterade obligationer än statens. Detta innebär att även t.ex.
bostadsobligationer skulle kunna förvärvas.

Slutna
fonder

Utredningen
har föreslagit att obligafionsfonder skall kunna vara både öppna och slutna. En
öppen fond innebär att antalet andelar kan växla. I en sluten fond är däremot
antalet andelar bestämt från början. Endast öppna fonder tillåts enligt akfiefondslagen.

Prop. 1982/83:133 63

SFF
har i och för sig ingen erinran mot förslaget om att tUlåta slutna fonder. SFF
vill emellertid påpeka att det prakfiska värdet med slutna fonder torde vara
relativt begränsat, i vart fall när det gäller fonder som vänder sig till
hushållssektorn (som är den stora målgmppen i detta sammanhang). En helt annan
sak är fonder som riktar sig mot större placerare. För dessa är det nästan
uteslutet att göra placeringar om avkastningen inte kan med säkerhet beräknas
på förhand. I vart faU kräver spekulationsplaceringar en högre avkastning.
Resonemangen i dessa frågor ledde som ovan berörts till att tanken på
obligationsfonder övergavs när det gäller den s. k. storinlåningen och ersattes
med statsskuldväxlar.

Låsning
av allmänhetens placering i obligationsfonder

Utredningen
har kortfattat diskuterat frågan om möjligheten att placeringen i
obligationsfond kan vara låsta under viss tid. Utredningen avstår emellertid
från att lägga något förslag om sådan låsning. Även SFF anser att en fömtsättning
för att obligationsfonder skall uppfattas som en attraktiv placeringsform hos
allmänheten är att andelama är likvida. Möjligheten att låsa placeringama borde
endast kunna åstadkommas inom ramen för eventuella skatteförmåner och i så fall
inom skattesystemet, inte i obligationsfondslagen.

Skattelagstiftningen

Utredningen
har inte haft i uppdrag att pröva humvida skatteförmåner skall knytas fill
allmänhetens förvärv av obligationsfondsandelar. Någol förslag därom redovisas
således inte.

SFF
anser emellertid att de föreslagna obligafionsfondema knappast kan bli
framgångsrika om inte stimulanser för allmänheten införs. Det är angeläget att
frågan om eventuella skattefavörer kopplade till förvärv av obligationsfondsandelar
snarast klarläggs. Kapitalvinstkommittén har i filläggsdirektiv (Dir. 1982:46)
fått i uppdrag att se över vissa skattefrågor angående obligationsfonderna.

Det
har därvid inte angetts att kommittén skall behandla dessa frågor med förtur. SFF
anser att det är nödvändigt att ha kännedom om de skattemässiga förhållandena
när obligationsfondslagen träder i kraft.

SFF
vill understryka vikten av att det finns stimulanser för aUmänheten. Utan
sådana kommer det avsedda systemet - att förmå allmänheten att direkt delta i
statsskuldfinansieringen - inte att uppnås. SFF tror för sin del att stimulansema
bör inriktas på skattesidan dels därför att här finns framgångsrika förebilder,
dels därför att stimulanser på räntesidan kan innebära störningar på marknaden
(och sannolikt bli dyrare för staten än skattesubventionen). Sfimulanser bör
emellertid kunna tillgripas efter skiftande omständigheters krav. Därför bör
möjligheter finnas att stimulera både på skattesidan och/eller räntan.

Prop. 1982/83:133 64

Utredningens
lagtextförslag

I §
Beträffande 1 § vill SFF endast kommentera utredningens åsikt att

banker skaU på flera personer fördela uppgiften att köpa och försälja

obligationer, dels till obligationsfond, dels för bankens egen räkning.

SFF vill framhålla att en
sådan ansvarsuppdelning i praktiken skulle vara svår att uppnå. Oftast finns
det en befattningshavare som är mer kvalificerad för uppgiften än andra inom
banken. Denne bör enligt SFFs mening omhänderha hela verksamheten. Detta är
också en resursfråga. Omfattningen av placeringsverksamheten avseende
obligationsfonder kan fömtsättas blir relativt blygsam - i vart fall
inledningsvis — jämfört med bankens normala placeringsverksamhet.

En ansvarsuppdelning
enligt förslaget skuUe medföra att banken inte tillåts utnyttja den avsatta
resursen inom dennes specieUa kompetensområde för bankens övriga verksamhet.
Ett sådant resursslöseri kan i praktiken inte fungera. Den av SFF förordade
ordningen är också naturlig eftersom den interna befogenheten ytterst härrör
från en delegation från bankens styrelse, som givetvis har det fulla ansvaret
för hela verksamheten.

II §
Utöver vad ovan anförts angående placeringar i obligationsfonder

vill SFF framföra följande. Om även andra obligafioner än statens kommer

att tillåtas förvärvas av obUgationsfond enligt lagen - mot SFFs bestämda

avstyrkande - bör i lagtexten införas en definition på begreppet "obliga

tion". Hela lagstiftningen är uppbyggd på detta begrepp som inte finns

definierat på ett entydigt sätt i svensk lag. SFF fömtsätter exempelvis att

bankcertifikat, som möjligen skulle kunna definieras som obligation, inte

kommer att kunna förvärvas av obligationsfond. Om bankcertifikat legaU

inordnas under begreppet obligation krävs därför ett särskUt undantag för

bankcertifikat direkt i lagtexten.

14
§ Enligt stadgandet i denna paragraf kan förvaltande bank med bankinspektionens
medgivande pantsätta egendom i obligafionsfond. Mofivet härför är att fondens
egendom kan tjäna som pant för bankens fordringar på fonden på gmnd av fondförvahningen.

SFF anser att bestämmelsen
är svårförenlig med 5 § i lagförslaget - som bl. a. stadgar att obligationsfond
ej kan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter - och därför borde
ersättas med en uttrycklig lagregel om att banken har rätt att belasta fonden
sina fordringar på gmnd av fondförvaltningen.

En
helt annan sak är emellertid att pantsättning av fondandelarna bör kunna
förekomma. Detta innebär i praktiken ett krav på att fondandelarna även skall
kunna överlåtas (eftersom ett överlåtelseförbud kan kringgås genom fingerad
pantsättning).

Enligt
utredningens utkast till fondbestämmelser skall emellertid endast

Prop.
1982/83:133 65

andelar
i slutna fonder kunna överlåtas. Tröts att det i fråga om öppna fonder närmast
är av teoretiskt intresse - eftersom det normala måste vara att andelsägaren
inlöser sin andel - bör ändå möjlighet till överlåtelse finnas. Den lämpligaste
lösningen ur lagteknisk synpunkt är en föreskrift i lagtexten att frågan om en obligafionsandel
kan överlåtas och/eller pantsättas regleras i fondbestämmelser. Härigenom har
bank möjlighet att själv reglera frågan med hänsyn till de praktiska fömtsättningar
som bankens obligafionsfondssystem och andra faktorer innebär.

Föreningsbankemas
Bank har deltagit i detta ärende och har förklarat sig instämma i detta
yttrande.

17
Sveriges värdepappersfonders förening

AUmänna
synpunkter

Utredningen
har tillsatts då det har framkommit att aktiefondslagen inte ger utrymme för
tillkomsten av fonder som enbart placerar i av svenska staten utfärdade
obligationer och andra förbindelser. Dessa s. k. statsobligationsfonder skulle
enligt Riksbankens intentioner bidra till att överföra en del av
budgetunderskottets finansiering från bankerna till allmänheten.

Föreningen
tillstyrker att sparande i av staten utgivna förbindelser sker inom den institufionella
ram som aktiefonder och akliesparfonder bildar i Sverige. Fördelen med fonder
är bl.a. att dessa hos allmänheten, främst genom den breda anslutningen inom skattefondsparandet,
blivit, en väl känd sparform. Fondsparande i kombination med lämpliga sparindtament
bör därför ha goda fömtsättningar att ge en önskad sparvolym i statspapper.

Aktiefondslagen
har i linje med den internationella lagstiftningen placeringsrestriktioner
innebärande att placering inte får ske så att av viss utgivare emitterade
värdepapper kommer att överstiga 10% av fondens värde. Bankinspektionen har,
"om synnerliga skäl" föreligger, möjlighet att ge dispens. Det har
dock uppenbarligen bedömts omöjligt att inom ramen för gällande aktiefondslag
medge dispens till att en fond helt placeras i statsobligafioner. En
lagändring har därför ansetts nödvändig i detta avseende.

Från
diskussioner under senaste året har också framkommit att vissa placerare kan ha
behov av att i förväg veta vilken avkastning en fondplacering kommer att ge.
En variant av en sluten fond har därvid ansetts nödvändig. En sluten fond
innebär att antalet utgivna andelar inte kan ändras och att återiösen av
andelar inte sker genom fonden. Däremot kan fondens livslängd begränsas genom att
datum och former för upplösning av fonden fastställs i förväg.

I
huvudsak är det på ovanstående två punkter, placeringsreglerna och möjligheten
att ha slutna fonder, som gällande aktiefondslag enligt före-

Prop.
1982/83:133 66

ningens
åsikt inte uppfyller de krav som bildande av statsobligafionsfonder ställer.

Utredningen
har föreslagit en särskild lag för obligationsfonder. Denna har i stort samma
uppbyggnad som aktiefondslagen. Dock föreslås att den juridiska organisatoriska
uppbyggnaden blir annorlunda i det att fondens förvaltning inte ska skötas av
ett fondbolag utan av den förvaltande banken.

Föreningen
anser att obligationsfonder enligt Riksbankens intentioner bör tillskapas helt
inom akfiefondslagens ram vilket innebär att förvaltningen också av
obligationsfonder handhas av fondbolag. Endast vissa anpassningar och förtydliganden
vad avser placeringsreglerna skulle därmed behöva vidtagas. I samband härmed
bör lagen ges beteckningen "lag om värdepappersfonder".

Placeringsbestämmelser

Gmndläggande
för såväl den internationella som den svenska lagsfiftningen kring aktiefonder
är riskspridningsprincipen. I propositionen för aktiefondslagen säger dep.
chefen (prop. 1974:128 sid. 122): "Ett av ändamålen med
aktiefondsverksamheten är att åstadkomma en riskspridning av värdepappersinnehavet
genom att kapitalet i en aktiefond investeras i värdepapper utgivna av oUka,
från varandra fristående företag."

Av
yttrandet framgår också att riskfördelningen i första hand är avsedd att minska
andelsägarnas risk om ett visst/öretag skulle få sådana problem att kursen på
företagets aktier eUer skuldförbindelser kraftigt faller. Att det är av just
företag emitterade värdepapper som avses i lagen, styrks även av den
formulering som återfinns i Europarådets år 1972 antagna riktlinjer för akfiefonder:
Art. 11 p. 2: "Placeringar i värdepapper av väd slag det vara må som har
utfärdats av ett enstaka bolag eller en grupp av företag får inte överstiga 5%
av fondens tillgångar."

Vid
aktiefondslagens tillkomst 1974 var, som bl.a. framgår av namnet, fondernas
placeringar tänkta att inriktas på akfier. Departementschefen konstaterar
således: "En naturlig följd ... blir att också innehavet av statsobligationer
och andra guldkantade värdepapper kommer att maximeras. Jag finner inte nu
anledning att undanta sådana papper från det allmänna kravet på fördelning av
värdepappersinnehaven i fonderna" (prop. 1974:128 sid. 123).

Nu
har situationen helt förändrats. Nya fonder med inriktning på högavkastande
räntebärande placeringar har tillkommit i Sverige. En motsvarande utveckling
kan konstateras utomlands där s.k. money-market funds haft en mycket snabb
ökning under senare delen av 1970-talet. Finansieringen av budgetunderskottet
har vidare aktualiserat frågan om bildande av fill allmänheten riktade fonder
som heU eller delvis skulle bestå av statspapper.

Föreningen
vUl med ovanstående dels visa att aktiefondslagens riskför-

Prop. 1982/83:133 67

delningsprincip
enligt lagstiftarens intentioner är inriktad på av företag utgivna värdepapper,
dels att placeringsinriktningen nu har breddats. Det skulle därför vara
naturligt att - utan att detta skulle strida mot aktiefondslagens gmndtankar —
vidga placeringsreglerna, så atl i verklig mening riskfria placeringar såsom av
svenska staten eller av svensk bank utgivna förbindelser inte skulle omfattas
av 10%-restriktionen. Ett sådant tillägg tiU aktiefondslagen skulle möjliggöra
bildandet av statsobligationsfonder och även ge utrymme för en utveckling av
fonder som placerar på såväl penning- som obligationsmarknaden.

Föreningens
förslag om en direkt anknytning till aktiefondslagen är också i linje med
utredningens tanke att obligationsfondernas placeringsal-temativ måste ses i
ett vidare perspektiv och att lagen därför bör medge så vida placeringsramar
som möjligt.

Fondbolag

Utredningen
har med syfte att åstadkomma en förenklad och billigare administrafion
föreslagit att förvaltningen av obligationsfonden skulle handhas av resp. bank
i stället för av ett fondbolag. En sådan ordning skulle enligt föreningens
bedömning ge endast mycket marginella kostnadsminskningar.

En
fördel med akfiefondslagens uppbyggnad med fondbolag är att en klar uppdelning
mellan fondens och bankens verksamhet erhålles. Föreningen anser att
aktiefondslagens uppdelning på fondbolag och förvaringsbank bör bibehållas.
Skulle utredningens förslag, d.v.s. inget fondbolag, vinna gehör, vill
föreningen framhåUa det väsentliga att statsobligations-fonder eller
motsvarande på lika villkor även ska få bildas enligt aktiefondslagen.

Slutna
fonder

Utredningens
förslag om att tillåta slutna fonder tillstyrks. Dock föreslår föreningen atl
en särskild lag vid sidan av aktiefondslagen ger denna möjlighet. Föreningen
kan se flera fördelar med att i slutna fonder erbjuda allmänheten "färdiga
paket" av placeringsobjekt. Dessa skulle då inte nödvändigtvis behöva
inskränkas till värdepapper enligt aktiefondslagens bestämmelser utan skulle
även kunna omfatta onoterade värdepapper exempelvis i mindre och medelstora
företag.

Lag
om värdepappersfonder

Vid
aktiefondslagens tillkomst var då existerande fonder helt inriktade på aktier.
Som ovan nämnts och vilket också redovisas i utredningen har under senare år
fonder med inriktning på räntebärande placeringar tillkommit. Samtidigt anser
föreningen att någon särskild lag om obligafionsfonder inte behövs. Från dessa
utgångspunkter är beteckningen aktiefondslag inte

Prop. 1982/83:133 68

adekvat.
Föreningen föreslår därför att lagen ges namnet lag om värdepappersfonder.

Skattelagstiftningen

Utredningen
har inte haft att ta ställning till ändringar i skattelagsfiftningen.
Föreningen vill dock i detta sammanhang erinra om önskvärdheten att en fonds
placeringar i obligationer etc. vad avser realisationsvinstbeskattning
likställs med aktier. Realisationsvinst på aktier som en akfiefond innehaft mer
än 2 år är skattefri. Gmnden härför är att dubbelbeskattning av kursvinsten ska
undvikas. Andra typer av värdepapper såsom t.ex. obligationer eller konvertibla
skuldebrev omfattas inte av denna bestämmelse. Föreningen finner det därför
angeläget att även en aktiefonds innehav av värdepapper av annat slag än
aktier erhåller en likvärdig realisationsvinstbeskattning.

Prop.
1982/83:133 69

BUaga4

Framslällan den 9 november 1982 av Sveriges värdepappersfonders
förening om komplettering av aktiefondslagens placeringsregler

Sveriges
värdepappersfonders förening får härmed hemställa att aktiefondslagens regler
för placering av medel ändras så att en anpassning sker tUl de nya placeringsin.stmment
som under senare år utvecklats på främst penningmarknaden. Nuvarande lag har i
huvudsak inriktats på att reglera placeringar i aktier och lagen är därför inte
längre tiUämpbar på dagens förhållanden.

Gällande
lag och dess bakgrund

Gmndläggande
för såväl den internationella som den svenska lagstiftningen kring aktiefonder
är riskspridningsprincipen. I proposifionen för aktiefondslagen säger dep.
chefen (prop. 1974:128 sid. 122): "Ett av ändamålen med
aktiefondsverksamheten är att åstadkomma en riskspridning av värdepappersinnehavet
genom att kapitalet i en aktiefond investeras i värdepapper utgivna av olika,
från varandra fristående företag."

Av
yttrandet framgår också att riskfördelningen i första hand är avsedd att minska
andelsägarnas risk om ett visst företag skulle få sådana problem atl kursen på-företagets
aktier eUer skuldförbindelser kraftigt faller. Att det är av just företag
emitterade värdepapper som avses i lagen, styrks även av den formulering som
återfinns i Europarådets år 1972 antagna riktlinjer för akfiefonder: Art. II p.
2: "Placeringar i värdepapper av vad slag det vara må som har utfårdats av
ett enstaka bolag eller en grupp av företag får inte överstiga 5% av fondens
tillgångar."

Vid
aktiefondslagens tiUkomst 1974 var, som bl. a. framgår av namnet, fondernas
placeringar tänkta att inriktas på aktier. Departementschefen konstaterar
således: "En naturlig följd ... blir att också innehavet av statsobligationer
och andra guldkantade värdepapper kommer att maximeras. Jag finner inte nu
anledning att undanta sådana papper från det allmänna kravet på fördelning av
värdepappersinnehaven i fonderna" (prop. 1974:128 sid. 123).

Här
åsyftas den bestämmelse i akfiefondslagen (par. 21) som säger att fond ej får
förvärva värdepapper med samma utfärdare varigenom värdet kommer att överstiga
10% av fondens värde.

Krav
på en modernisering av aktiefondslagen

Under
senare år har en väsentlig förändring av marknaden för fonder skett genom att
penningmarknaden på olika sätt aktiverats och fått en ökad betydelse för bl.a.
statens upplåning. Många nya typer av räntebärande värdepapper har skapats: bankcertifikat,
deposifionsbevis och under 1982 statsskuldväxlar.

Prop. 1982/83:133 70

Denna
utveckling har i sin tur inneburit att nya fonder med inriktning pä högavkastande,
räntebärande placeringar utgivna av svenska staten eUer av svensk bank, eller
avses att introduceras. En motsvarande utveckling kan konstateras utomlands där
s. k. money-market funds haft en mycket snabb ökning under senare delen av
1970-talet. Finansieringen av budgetunderskottet har vidare aktualiserat
frågan om bildande av till allmänheten riktade fonder som helt eller delvis
skulle bestå av statspapper.

Med
nuvarande lag om aktiefonder och med den syn på gäUande placeringsregler som
bankinspektionen helt nyligen givit uttryck för, är en fortsatt utveckling att
erbjuda den sparande allmänheten ett räntebärande alternativ till
aktiefondssparande (i ordets egentliga mening) förhindrad. Bankinspektionen har
vad gäller statsskuldväxlar visserligen likställt dessa med de i lagen nämnda skattkammarväxlarna.
Härigenom ärdet möjligt att placera högst 10% av fondens värde i statspapper
(inspektionen kan medge dispens till 30%). Lagen ger således inte utrymme för
fonder som helt inriktas på statspapper.

Vad avser bankcertifikat
har bankinspektionen meddelat följande "Inspektionen har tidigare
underhand godkänt att likvida medel temporärt placerats i bankcertifikat. Detta
godkännande byggde på tanken att bankcertifikat var liktydiga med insättningar
på specialinlåningsräkning. Emellertid har bankinspektionen vid närmare
prövning funnit detta betraktelsesätt felaktigt. Sålunda har inspektionen i
sitt yttrande 1982.08.26 över utredningens om obligationsfonder betänkande
uttalat att bankcertifikat är att betrakta som värdepapper av typ icke
börsnoterade obligationer, varför nu gällande aktiefondslagstiftning endast
tillåter att aktiefond placerar tio procent av sina tillgångar i sådana
papper."

Någon
möjlighet för bankinspektionen att ge dispens från 10%-gränsen finns inte.

Innebörden av detta är,
vad avser bankcertifikat, dels att ingen fond med målsättningen att ge hög
ränteavkastning kan placera mer än 10% i bankcertifikat - oavsett om dessa emitterats
av en eller flera banker, dels att akliesparfonder helt är förhindrade att ens
temporärt förränta sina likvida medel i bankcertifikat.

Hemställan

Föreningen
har med ovanstående visat dels att aktiefondslagens riskfördelningsprincip
enligt lagstiftarens intentioner är inriktad på av företag utgivna värdepapper,
dels att en snabb utveckling av penningmarknaden har skett under senare år,
dels att nya fonder med en ny och breddad placeringsinriktning tillkommit eller
kan väntas. Det skulle därför vara naturligt att — utan att detta skulle strida
mot aktiefondslagens grundtankar - vidga placeringsreglerna, så att i verklig
mening riskfria placeringar

Prop.
1982/83:133 71

såsom
av svenska staten eller av svensk bank utgivna förbindelser inte skulle
omfattas av 10%-restriktionen. Ett sådant tillägg till aktiefondslagen skulle
på ett enkelt sätt möjliggöra bildandet av statsobligationsfonder och även ge
utrymme för en utveckling av fonder som placerar på såväl penning- som
obligationsmarknaden.

Föreningen har under hand
erfarit att bankinspektionen delar uppfattningen att en modernisering av
aktiefondslagen och en anpassning tiU de krav som numera gäller är nödvändig
och bör genomföras med kortast möjliga tidsutdräkt. En sådan ändring är
dessutom lagtekniskt enkel att genomföra.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983