Prop. 1982/83:134

Prop.
1982/83:134

Regeringens proposition

1982/83:134

med
förslag till åtgärder för att åstadkomma snabbare avgöranden i skattebrottmål;

beslutad
den 10 mars 1983.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

OVE
RAINER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Det
tar i många fall lång fid från det att ett skattebrott begås till dess en allmän
domstol kan döma den som begått brottet till ansvar. Detta medför betydande
olägenheter både för samhället och för de enskilda. I en promemoria (BRÅ PM
1982:1) Skattebrott och skattemål har en arbetsgmpp inom brottsförebyggande
rådet (BRÅ) föreslagit åtgärder för att förbättra nuvarande förhållanden.
Huvudtanken är att brollmålsförfarandet och själva beskattningsförfarandet
skall integreras, dvs. samordnas på ett mer långtgående sätt än enligt gällande
ordning. Förslaget har remissbehandlats och övervägs f.n. av den nyligen
filisatta kommissionen mot ekonomisk brottslighet.

Reformbehovet
på det aktuella området är emellerfid stort. I avvaktan på kommissionens
överväganden föreslås i denna proposUion vissa lagstiftningsåtgärder som kan
bidra till en förkortning av handläggningstiderna i skattebrottmål.

F.n.
anses att en allmän domstol i princip måste vänta på en pågående skatteprocess
innan man kan meddela dom i skattebrottmälet. I propositionen föreslås en ny
regel i skattebrottslagen (1971:69), enligt vilken en allmän domstol får vilandeförklara
ett skattebrottmål i avvaktan på utgången av en skatteprocess endast i den mån
denna är av avgörande belydelse för bedömningen av brottmålet.

Vidare föreslås flera lagregler som kan bidra till att få fram
snabbare avgöranden av sådana skattefrågor som är av väsenfiig betydelse för en
fömndersökning eUer en rättegång rörande skattebrott. Sålunda föresläs 1
Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 134

Prop. 1982/83:134 2

att
sådana skattefrågor skall handläggas med förtur bäde inom skatteförvaltningen
och vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Vidare föreslås vissa ändringar i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) i syfte att förkorta handläggningstidema vid nämnda domstolar.
Skattemyndigheterna föreslås bU generellt skyldiga att snarast anmäla
misstänkt skattebrottslighet till åklagare. Åklagaren å sin sida föreslås få en
skyldighet all se tiU att skattemyndigheter och allmänna förvaltningsdomstolar
hålls underrättade om att ett brottmälsförfarande pågår.

I propositionen behandlas
också vissa frågor rörande fördelningen av uppgifter vid länsstyrelsernas
skatteavdelningar.

De
nya reglerna föreslås träda i kraft den I juU 1983.

Prop.
1982/83:134 3

1 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs aU i skattebrottslagen (1971:69)
skall införas tre nya paragrafer, 15-17 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §

Har ett mål om brott enligt denna lag samband med en
fråga om skatt eller avgift som är anhängig vid en förvaltningsdomstol eller en
förvaltningsmyndighet, får handläggningen av brottmålet vila i avvaktan på
utgången i skatte- eller avgiftsfrågan endast om det är av avgörande betydelse
för prövningen av målet att den frågan avgörs först.

16 §

En fråga om skatt eller avgift som är anhängig vid en
förvaltningsdomstol eller en förvaUningsmyndighet skall där handläggas med
förtur, om handläggningens resultat är av väsentlig betydelse för en
förundersökning angående brott enligt denna lag eller ett åtal för sådant brolt.

Åklagaren skall se lill att den domstol eller myndighet
som avses i första stycket underrättas om sådana omständigheter som kan vara
av betydelse för frågan om förtursbehandling.

17 §

Förvaltningsmyndigheter som handlägger frågor om skatter
eller avgifter skall göra anmälan till åklagaren så snart det finns anledning
att anta att brott enligt denna lag har begåtts. Detta gäller dock inte om del
kan antas alt brottet inte kommer att medföra påföljd enligt denna lag eller om
anmälan av annatskäl inte behövs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

Prop. 1982/83:134 4

2 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 9 och 48 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§' Förfarandet är skriftligt.

I handläggningen får ingå muntlig I handläggningen får ingå muntlig

förhandling beträffande viss fråga, förhandling
beträffande viss fräga,

när det kan antagas vara tUl fördel när det kan antas vara till fördel för

för utredningen. utredningen eller främja ett snabbt

avgörande av målet.

I kammarrätt, försäkringsrätt, länsrätt och den mellankommunala
skatterätten skall muntlig förhandling hållas, om enskUd som för talan i målet
begär del saml förhandUngen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar
mot det.

48 § Den som för talan i mäl får anlita ombud eller
biträde.

Visar ombud eller biträde oskick- Visar ombud eller
biträde oskick

lighet eller oförstånd eller är han lighet eller oförstånd eller är han

eljest olämplig, får rätten avvisa ho- eljest olämplig, får rätten avvisa
ho

nom som ombud eller biträde i mä- nom som ombud eUer biträde i må

let, let. Rätten får också förklara ho

nom obehörig att brukas som om

bud eller biträde vid rätten anting

en för viss tid eller tills vidare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.

Senaste lydelse 1979: 167.

Prop. 1982/83:134 5

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-02-10

o

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-WaUén, Peterson, Andersson, Rainer,
Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande:
statsrådet Rainer

Lagrådsremiss
med förslag till åtgärder för att åstadkomma snabbare avgöranden i
skattebrottmål

1
Inledning

Överträdelser
av reglerna i skatte- och avgiftsförfaltningarna (skattebrott) beivras i de
flesta fall genom s.k. skatte- eller avgiftstillägg. Andra överträdelser
resulterar i strafföreläggande. Endast de grövre brotten leder numera fill åtal
vid domstol. I dessa fall dröjer det ofta lång tid från det att brottet begås fill
dess att tingsrätten kan döma i målet. Delta beror i huvudsak på att
skatteförfarandet drar ut på tiden och atl fingsrätten inte anser sig kunna ta
ställning till åtalet förrän skatteprocessen har utmynnat i ett slutligt
avgörande.

Brottsförebyggande
rådet (BRÅ) har - inom ramen för sin översyn av lagstiftningen mot organiserad
och ekonomisk brottslighet — tagit upp problemen med de länga
handläggningstiderna i skattebrottmål. BRÅ: s överväganden har redovisats i
promemorian (1982:1) Skattebrolt och skattemål. Huvudförslaget i promemorian
är att taxerings- och brottmålsförfarandena i de aktuella fallen slås samman.
Sålunda bör enligt promemorian utredningsverksamheten vid skattemyndigheterna
och vid de brotlsut-redande organen samordnas. Vidare föreslås ett integrerat
domstolsförfarande, där taxeringsfrågan och åtalet behandlas samtidigt inför
en och samma domstol, bestående av representanter för såväl skattedomstolar som
allmänna domstolar. Det allmännas processföring inför en sådan domstol kan
enligt förslaget åtminstone i vissa fall skötas av en enda person. En
sammanfattning av förslaget bör fogas fill protokoUet i detta ärende som bilaga
1.

Promemorian
har remissbehandlats. En sammanfattning av remissutfal-

Prop.
1982/83:134 6

let, som också innehåller en förteckning över
remissinstanserna, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Problemen med de långa handläggningstiderna i
skattebrottmål har också tagits upp i riksdagen vid 1981/82 års riksmöte. Med
anledning av tre motioner (mot. 1981/82:859, 1227 och 1578) uttalade justitieutskottet
-efter att ha konstaterat att det frän flera utgångspunkter är olyckligt med de
långa tider som löper tills det föreligger ett avgörande i skattebrollmålen
-följande: "Enligt utskottets uppfattning knyter sig ett särskilt intresse
till tanken på att genom organisatoriska förändringar tillskapa en ordning som
innebär atl en och samma domstol handhar både skattebrottmålet och det därtill
anknytande skattemålet. Olika förslag i den riktningen förs fram i motionerna
och utskottet hyser i princip sympati för de tankegångar som bär upp
motionsförslagen."

Utskottet uttalade vidare alt frägan om ett integrerat
domstolsförfarande rymmer flera svära avvägningar och att det är ofrånkomligt
med ganska omfattande lagändringar. En ändrad ordning för handläggningen vid domstol
borde enligt utskottet också föranleda en samordning av utredningsförfarandet.
Frågan om en snabbare handläggning av skattebrottmål och skattemål måste enligt
utskottet bli föremål för närmare utredning. Denna borde ske förutsätlningslöst
och även andra lösningar än ett integrerat domstolsförfarande måste övervägas.
Vad utskottet anfört borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (JuU
1981/82:28 s. 8).

Justitieutskottets betänkande godkändes av riksdagen (rskr
1981/82:180).

2 Föredragandens allmänna överväganden

Som har påpekats i skilda sammanhang dröjer det ofta lång
tid från det att ett skattebrott begås till dess att frågan om ansvar för
brottet kan tas upp till avgörande av en tingsrält. Detta medför betydande olägenheter.
Sålunda försämras möjligheterna att få fram bevisning rörande brottet, om
alltför läng tid förflyter från brottet fram till huvudförhandlingen i tingsrätten.
I den mån åtal inte kan väckas eller den misstänkte inte kan delges åtalet,
föreligger risk för att brottet preskriberas.

Etl utdraget förfarande medför också i övrigt nackdelar
frän både allmänna och enskilda synpunkter. För att straffet skall ha den
avsedda allmänpreventiva effekten är det angeläget att det utmäts så nära
tidpunkten för brottet som möjligt. För den enskilde själv kan det också
innebära en onödig psykisk påfrestning om han tvingas vänta länge på en slutlig
prövning av brottmålet.

Det råder en bred enighet om att det - pä grund av de
förhållanden som nu nämnts — behövs åtgärder för att åstadkomma snabbare
avgöranden i skattebrottmål. Detta behov har vitsordals inte bara i riksdagen
utan även

Prop. 1982/83:134 7

av
praktiskt taget alla de remissinstanser som yttrat sig över BRÅ:s tidigare
nämnda promemoria. Det är också en allmänt utbredd uppfattning atl
reformbehovet är så pass akut att åtgärder måste vidtas snabbt.

BRÅ:
s huvudförslag om ett s.k. integrerat förfarande innebär en radikal förändring
av de hittills tillämpade formerna för beivrande av skattebrott. Särskilt
gäller detta det skisserade domstolsförfarandet, där en och samma domstol avgör
såväl frågan om beskattning som ansvarsfrågan.

Remissinstansernas
reaktion pä förslaget om ett integrerat förfarande är blandad. Åtskilliga
remissinstanser finner tanken på en integration intressant och väl värd att
göras till föremål för vidare överväganden. Man pekar dock inom denna gmpp på
en hel del problem som måste lösas innan ett integrerat förfarande kan fungera
i praktiken. Det framhålls också atl det för att lösa problemen krävs ett
förhållandevis långvarigt utredningsarbete och att det är nödvändigt att under fiden
dämpa de mest akuta problemen genom reformer inom ramen för nuvarande system.

En
annan grupp remissinstanser är tveksamma till eller avvisar tanken på ett
integrerat förfarande enligt BRÅ: s modell. Särskilt gäller detta förslaget om
en sammanhållen domstolsprocess. Man pekar bl.a. på olika processueUa problem
som måste lösas innan ett integrerat förfarande kan fungera i praktiken. Detta
kräver - menar man - en omfattande lagstiftning, vilket knappast är rimligt
med tanke på det relafivt ringa antal mäl, uppskattningsvis drygt 500 per år,
som det är fråga om.

När
det gäller integration av utredningen och processföringen är många remissinstanser
positiva till att särskilda taxeringsintendenter utses för sådana skatlemål som
har samband med misstanke om skattebrott, men man är oense om vilka
befogenheter sädana intendenter bör ha. En slor majoritet av remissinstanserna
har avstyrkt förslaget om att intendenterna får till uppgift att leda
förundersökningar och föra talan om ansvar i broltmålsprocessen.

Enligt
min mening skulle ett integrerat förfarande i de aktuella fallen innebära
åtskilliga fördelar. Genom ett sådant förfarande skulle man kunna uppnå att skattebrollmålen
i en hel del fall avgörs snabbare. En annan posifiv effekt av ett sammanhållet
förfarande är att de sammanlagda kostnaderna för förfarandet minskar, såväl
för staten som för de enskilda. Jag har därför för min del den uppfattningen
att en lösning i anslutning till BRÅ-förslaget bör prövas. Remissbehandlingen
av BRÅ:s promemoria visar emellertid att ett genomförande av integrationstanken
kräver ytterligare överväganden i olika detaljfrågor och ett relativt
omfattande förberedelsearbete. En så genomgripande reform kan därför inte
genomföras inom tUlräckligt kort tid. Med tanke på det stora reformbehovet bör
man emellertid undersöka vad som kan göras redan nu, huvudsakligen inom ramen för
gällande organisafion.

I
detta sammanhang kan erinras om att det f.n. på flera håll pågår ett omfattande
utredningsarbete, som bl.a. syftar fill att rafionalisera såväl

Prop.
1982/83:134 8

taxeringsförfarandet
och skatleprocessen som rättegången vid de allmänna domstolarna. Jag tänker
därvid i första hand på utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m.m. i
skatteprocessen (USS), rättegångsutredningen (Ju 1977:06) och inte minst den
nyligen fiUsatta skatteförenklingskommittén (B 1982:03). Det är troligt atl
detta utredningsarbete inom en inle alltför lång tid kan resultera i lagsttflningsålgärder
som kan medverka till att de nu aktueUa problemen lättare kan bemästras.

Regeringen
har i november 1982 fiUsatt en kommission (Ju 1982:05) med uppdrag att lämna
förslag fiU åtgärder mot ekonomisk brottslighet. Det är naturligt att frågan om
ett integrerat förfarande övervägs ytterligare av kommissionen. Kommissionen
har då också möjlighet att följa upp resultatet av de reformer som föreslås i
det följande och i andra sammanhang samt föreslå de ytterligare åtgärder vid
sidan av ett eventuellt integrerat förfarande som behövs för att möta problemen
med de långa handläggningstiderna i skattebrottmål.

När
det sedan gäUer frågan vilka åtgärder som på kort sikt bör vidtas vill jag
inledningsvis anmärka följande. Att det tar så lång fid från det aU ett
skattebrott begås fill dess att en fingsrätt kan ta ställning fiU ett åtal för brottet
beror som tidigare nämnts i första hand på att tingsrätterna - till följd av
skattebedrägeribrottets konstmkfion som ett s.k. effektbrott -anser sig i de
flesta fall böra avvakta resultatet av en pågående skatteprocess innan
ansvarsfrågan avgörs. Tidsutdräkten för brottmålens del är alltså väsenfiigen
beroende på att utredningen och processen på skattesidan tar lång fid i
anspråk. Övervägandena i fråga om lämpliga ålgärder måste utgä från nu nämnda
förhållanden.

Åtskilliga remissinslanser
har i yttranden över BRÅ: s promemoria anfört att det borde vara möjligt för
de aUmänna domstolarna att i många fall ta ställning till åtal för skattebrott
utan hinder av att en skatteprocess pågår. Jag återkommer till denna fråga i
det följande (avsnitt 3). ~ Även om de aUmänna domstolarna i många fall kan ta
ställning till ålal för skattebrott utan hinder av en pågående skatteprocess,
måste det Ukväl, på gmnd av det centrala skattebrottets karaktär av
effektbrott, ofta bli nödvändigt för domstolarna alt avvakta ett avgörande i
skattefrågan, åtminstone en dom i första instans. Vad åtgärderna i dessa fall
måste syfta till är att åstadkomma att de beskattningsfrågor som har samband
med misstänkt skattebrottslighel handläggs så snabbt som möjligt. Jag kommer i
det följande även att behandla ett antal reformförslag i detta hänseende (avsnitt
4).

Jag
har i ärendet samrätt med chefema för finans- och civildepartementen.

Prop. 1982/83:134 9

3
Möjligheten att handlägga skattebrottmål utan att avvakta utgången av en
skatteprocess

3.1
Gällande ordning

Det
är en grundprincip för all handläggning vid de allmänna domstolarna - lät vara
inte direkt uttalad i den processrättsliga lagstiftningen - att handläggningen
skall äga mm utan onödiga dröjsmål och att målen skall avgöras så snart som
möjligt. Utrymmet för att låta mäl vila regleras i princip uttömmande av 32
kap. 5 § rättegångsbalken (RB), om inte särskilda regler ställts upp för en
viss målgrupp. I skattebrottmäl har domstolarna ofta tolkat gällande ordning på
det sättet att, om ett skattemål med nära anknytning till brottmålet samtidigt
varit anhängigt vid en skalledomstol, brottmålet fått vila i avvaktan på att
skattemålet avgjorts slutligt.

I
denna praxis ligger — tillsammans med de ofta långa handläggningstiderna i
skattedomstolarna - huvuddelen av förklaringen till att det tar så lång tid
innan de allmänna domstolarna kan avgöra skattebrottmål. Praxis torde gmnda sig
huvudsakligen på ett äldre rättsfall och på vissa uttalanden av föredragande
departementschefen i samband med fillkomslen av skattebrottslagen. Vid
remissbehandlingen av BRÅ: s tidigare nämnda promemoria (PM 1982:1)
Skattebrott och skattemål har det emeUertid från många håll, bl.a. från de
allmänna domstolarna, framhållits att det från saklig synpunkt inte borde möta
något hinder mot att avgöra vissa skattebrottmål pä ett tidigare stadium än
som f.n. är fallet. Man menar m.a.o. att vilandeförklaring av skattebrottmäl i
dag stundom sker i onödan. Mol den bakgmnden - och med hänsyn till önskemålet
om förkortade handläggningstider i skattebrottmål - ter det sig angeläget att
undersöka om det är möjligt att genom en ny lagreglering av utrymmet för vilandeförklaring
åtminstone delvis komma till rätta med nuvarande olägenheter.

Att
den allmänna domstolen över huvud taget anser sig böra beakta ett samtidigt anhängigt
skattemål när ett skattebrottmål skall avgöras hänger samman med den utformning
som lagstiftaren gett det centrala skattebrottet, skattebedrägeriet. Detta
brott är konstmerat som ett s.k. effektdelikt, vilket i huvudsak innebär att
den skattskyldige för att kunna dömas till ansvar måste visas ha fillfogat det
allmänna en ekonomisk skada — i form av uteblivna skatter eller avgifter —
genom en orikfig uppgift. För att det i brottmålet skall kunna konstateras all.
en sådan skatteskada uppstått, har det som tidigare sagts oftast ansetts
nödvändigt att avvakta en lagakraftägande dom i skattemålet.

När
det gäller frågan om de aUmänna domstolarnas bundenhet vid förvaltningsdomstolarnas
avgöranden vid handläggningen av skattebrottmäl kan först och främst
konstateras alt det inte finns någon generell skyldighet för en allmän domstol
att följa en allmän förvaltningsdomstols skatterätts-liga bedömningar i ett
skattemål (se t.ex. NJA 1979 s. 286). I prakfiken

Prop. 1982/83:134 10

torde
dock förvaltningsdomstolarnas avgöranden ha en betydande genomslagskrafl. Särskill
gäller detta sådana avgöranden som är till fördel för den tilltalade. Så till
vida torde dock den allmänna domstolen vara formellt bunden av en
förvaltningsdomstols bedömning att den i princip inle kan döma lill ansvar för
skattebedrägeri, om skatleprocessen har utmynnat i etl konstaterande atl
skattskyldighet inte föreligger för de belopp som åtalet gäller.

Däremot
händer det inte sällan att en allmän domstol frikänner en tilltalad från ansvar
för skattebedrägeri, trots att skattedomstolarna funnit atl skattskyldighet
föreligger. Detta kan bero antingen på att den allmänna domstolen har en annan
uppfattning i frägan om skattskyldighet eller på att rekvisilen för en fällande
dom anses brista på den subjektiva sidan. Det bör i sistnämnda hänseende särskill
uppmärksammas atl den tilltalades uppsåt måste omfatta även den omständigheten
att de ifrågavarande inkomsterna var skattepliktiga för att ansvar för
skattebedrägeri skall kunna ådömas. Trodde den tilltalade att skatteplikt ej
förelåg, skall han frikännas, om inte s.k. eventuellt uppsåt eller grov oaklsamhet
kan konstateras.

Som
nämnts inledningsvis har de allmänna domstolarna i princip rätt alt låta
handläggningen av mål vila endast i den mån del är tillåtet enligt reglerna om vilandeförklaring
i 32 kap. 5 § RB. Enligl detta lagrum får ett mål förklaras vilande om det är
av "synnerlig vikt" för prövningen av målet att en fråga, som är
föremål för annan rättegång eller behandling i annan ordning, avgörs först. I
Gärdes m.fl. kommentar till RB (Stockholm 1949) nämns som ett exempel på när
bestämmelsen kan bli tillämplig atl en person åtalats för deklarationsbrott men
taxeringsfrågan ännu inte prövats.

Som
skäl för att låta skaltebroltmålel vila har, som tidigare nämnts, även åberopats
ett uttalande av föredragande departementschefen i propositionen angående
skattebrottslagen. Departementschefen anförde att - eftersom skattebedrägeriet
är ett effektbrott — det fanns "anledning att förvänta atl den allmänna
domstolen avvaktar lagakraftägande beslut i beskatl-ningsfrågan innan
ansvarsmålet avgörs" (prop. 1971:10 s. 247).

Elt
annat stöd för vilandeförklaring av skattebrotlmål bmkar hämtas i rättsfallet
NJA 1934 s. 88. Högsta domstolens majoritet uttalade där att det för
tillämpning av straffbestämmelsen i dåvarande 143 § taxeringsförordningen — en
regel som var konstmerad som ett s.k. farebrott - förutsattes att det förelåg
ett slutligt avgörande i fråga om de taxeringar som åtalet grundade sig på.

På
senare tid har vissa tendenser till uppluckring av principen om vilandeförklaring
i nu aktuella fall kunnat skönjas. Från tingsrättshåU har det sålunda hävdats
att inte så få domare numera gör en prövning från fall till fall av om det är
möjligt att handlägga ett skattebrottmål utan att avvakta lagakraftägande dom i
ett skattemål som har samband med brottmålet. Avgörande vid denna bedömning
synes vara om skatteprocessen kan väntas ge något resultat som är av betydelse
för brottmålet och som inte

Prop. 1982/83:134 11

kan
förutses av tingsrätten. Ibland anser man sig kunna döma redan före länsrättens
dom, i andra fall avvaktar man denna. Handläggningssältet har motiverats med
att en pågående skatteprocess - med tanke på vikten av snabba avgöranden i
skattebrottmål - inte bör få hindra brottmålets handläggning i de fall där en
slutlig dom i skattemålet inte krävs för att man skall kunna bedöma
ansvarsfrågan på ett tillräckligt säkert sätt.

3.2
Överväganden

BRÅ
har i sin promemoria tagit upp frågan om problemen med de långa handläggningstidema
skulle kunna lösas genom en omkonstmklion av det centrala skattebrottet från
ett s.k. effektdelikt till ett faredelikt. BRÅ har dock ansett sig sakna
anledning att gå närmare in på denna fråga. Ävenjag finner att tanken på en omkonstruktion
av skattebrottet inte lämpligen kan ' tas upp i detta sammanhang. Jag vill
emellertid påpeka att en reform som innebär att man helt frigör brottsrekvisiten
från effekterna i skattehänseende, t.ex. genom att straffbelägga alla orikliga
uppgifter i medborgarnas självdeklarationer, skulle strida mot senare ärs
strävanden att använda endast skattetillägg som påföljd vid lindrigare
förseelser. Myckel talar alltså för aU man åtminstone på något sätt knyter an till
effekterna av en oriktig uppgift. I och med detta måste man ocksä acceptera att
det finns ett samband mellan skattebrottmålet och själva skattefrågan.

Vad
som kommit fram vid remissbehandlingen av BRÅ-promemorian tyder emellertid på
att del inle bara vid tingsrätterna utan även i hovrätter och kammarrätter
finns sympati för tanken att skattebrottsprocessen i många fall skulle kunna
genomföras utan hinder av att skattefrågan inte är lagakraflvunnet avgjord. Man
har också pä sina häll efteriyst en närmare reglering från lagstiftarens sida
av frägan i vilken utsträckning de allmänna domstolarna skall få döma i skattebrotlmål
som har samband med en icke slutligt avgjord skattefråga.

För
min del vill jag först slå fast att en allmän domstol knappast kan döma i ett skattebrottmäl
utan att avvakta utgången av skatteprocessen, om skattemålet innehåller
svårbedömda skatterättsliga frågor av betydelse för ansvarsdelen. Skulle den
allmänna domstolen i ett sådant fall ge sig in på en egen bedömning av
skattefrågan och lägga denna bedömning till grund för en dom, kan det föreligga
en beaktansvärd risk för att den tilltalade blir dömd för skattebedrägeri trots
att - enligt det slufiiga avgörandet i skatteprocessen - någon skatteskada
inte uppkommit. Domen i ansvarsfrågan kan också bli materiellt oriktig på annat
sätt. Vidare kan processekonomiska föriuster uppstå. Dels innebär det ett
resursslöseri att en besväriig skattefråga ingående prövas på två håll. Och
dels har, om skattemålet resulterar i aU skattskyldighet inte befinns
föreligga, hela rättegängen i den allmänna domstolen medfört en onödig
belastning både för den misstänkte och för samhällel. En oriktig dom i
ansvarsfrågan kan

Prop. 1982/83:134 12

också
medföra att resningsförfarandet måste tillgripas och alt staten blir skadeståndsskyldig
gentemot den tilltalade enligt lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning.

Medan
det alltså å ena sidan framstår som olämpligt att allmän domstol dömer i
skattebrottmål i de nu berörda situationerna, är det å andra sidan klart att
den allmänna domstolen i många fall kan avgöra skattebrottmålet på etl
tillräckligt säkert underlag utan alt behöva avvakta ett lagakraftägande
avgörande i skattemålet. Att man - för att främja snabbheten i broUmälsförfarandet
- bör utnyttja detta utrymme är enligt min mening uppenbart.

Med
nu redovisade utgångspunkter vill jag anföra följande om möjligheterna att
döma i ett skattebrotlmål utan hinder av ett samtidigt pågående skattemål.

Av
skäl som nämnts tidigare bör det inte komma i fråga att den allmänna domstolen
ger sig in på egna bedömningar av komplicerade skatterättsliga frågor, när
dessa frågor samfidigt är anhängiga vid skattedomstol. Detta gäller såväl när
utgången i hela ansvarsfrågan är beroende av utgången i skattemålet (fällande
eller frikännande dom) som när skattemälet är av väsentlig betydelse för
uppskattningen av skatteskadans storiek. I dessa fall bör det krävas att
skattefrågan har avgjorts slutligt. Det räcker således inle - som enligl BRÅ: s
förslag - med ett icke lagakraflvunnet avgörande i skattefrågan. Risken för att
högre rätt ändrar en lägre domstols dom och att därmed de ovan redovisade
nackdelarna uppkommer är i dessa situationer alltför stor.

Är
en skatterättslig fråga, som är av betydelse för utgången i ansvarsdelen,
mindre komplicerad men ändå av kvalificerad beskaffenhet, bör det vara möjligl
för den allmänna domstolen atl företa brottmålet fill avgörande redan med
ledning av en lägre skaltedomstols, t.ex. en länsrätts, dom. Det avgörande
måste härvid vara hur sannolikt det är att en högre skatle-domstol kommer tUl
ett annat avgörande vid ett överklagande. Framstår det för den allmänna
domstolen som klart att någon ändring på väsentliga punkter av den lägre
skatterättens avgörande inte kommer atl äga mm, bör man kunna avgöra
skattebrottmålet redan på grundval av den icke lagakraftvunna domen i
skattemålet.

Om
en skattefråga, som är av betydelse för ansvarsfrågan, är av enkel
beskaffenhet, bör den allmänna domstolen normalt kunna på egen hand göra
erforderliga skatterättsliga bedömningar utan alt avvakta någol avgörande från
en skattedomstol. Del gäller framför allt okomplicerade frågor där de faktiska
omständigheterna i stort sett är ostridiga, t.ex. där en inkomst av arbete
eller kapital har utelämnats eller en kapitaltillgång förtigits. I sådana fall
bör den allmänna domstolen alltså kunna avgöra brottmålet ulan alt invänta ens
länsrättens dom.

Skatteprocessen
är f.n. konstmerad som en s.k. beloppsprocess. Detta innebär att skaltedomstolen
formellt sett har att ompröva hela den ifråga-

Prop.
1982/83:134 13

varande
taxeringen, även om det i prakfiken bara är en viss fråga som är föremål för
tvist. På gmnd av detta förhållande har de allmänna domstolarna hitfills i en
del fall ansett sig förhindrade att avgöra elt skattebrottmäl på grund av ett
pågående skatlemål, trots atl överklagandet i skattedelen bara gällt en för
brottmålet oväsentlig eUer perifer fråga. Det torde knappast kunna anföras
några sakliga skäl för att vänta med att avgöra brottmålet i dessa situationer.
Även i de nu avsedda fallen bör den allmänna domstolen därför kunna avgöra skattebrottmålet
utan hinder av alt skattemälet ännu inte är lagakraflvunnet avgjort. FöreUgger
det någon speciell anledning att anta att överprövningen av skattemålet kan
komma atl resultera i något som är av betydelse för brottmålet, bör avgörandet
av brottmålet givetvis anstå.

En ganska vanlig situafion
i skattebrottmål är enligt flera remissinstanser alt målet inte innefattar
några rent skatlerättsliga frågor, utan alt det bara gäller om åklagaren kan
bevisa att den tilltalade haft vissa inkomster, som - om de kan styrkas -
ostridigt är skattepliktiga. Eftersom åklagaren i brottmålet anses ha strängare
beviskrav på sig för utelämnade inkomsler än vad taxeringsintendenten har i
skattemålet, är det mycket osannolikt att skattemålet resulterar i att den
tilltalade taxeras för lägre belopp än de inkomsler som han i brottmålet visas
ha haft. På gmnd härav kan det knappast riktas någon avgörande invändning mot
att den allmänna domstolen i nu avsedda fall handlägger brottmålet redan före
ett slutligt avgörande i skattemälet, i vissa okomplicerade fall kanske t.o.m.
innan ens länsrätten meddelat dom. Man måste dock i dessa situationer alltid
beakta möjligheten att den skatlskyldige gör s.k. kvittningsinvändningar. Jag ålerkommer
strax till den frågan.

Om
åklagaren och den tilltalade är överens när det gäller de objektiva rekvisiten
för åtalet och ett bestridande från den tilltalade endasi innefattar invändning
om bristande uppsåt, bör det normalt sett inle möta något hinder mot att
handlägga brottmålet trots att en skalteprocess pågår.

Jag
övergår nu tiU problemet med kvittningsinvändningar i skatteprocessen. En
sådan invändning innebär att den skattskyldige gör gällande att han, även om
han anses ha haft den inkomst skattemälet gäller, skall tUlgodoräknas avdrag
som han hade kunnat göra om han hade tagit upp inkomsten i sin självdeklarafion,
och att därför någon ytterligare skatt inte skall påföras, i varje fall inte
med så högt belopp som taxeringsinlendenten yrkat.

Kvittningsinvändningar
skiljer sig i prindp inte från andra frågor som är gemensamma för skattemålet
och brottmålet. Om invändningen är av sådan art att det är svårt ätt ta
ställning lill den från skatterättslig synpunkt, torde det i allmänhet vara
nödvändigt att vänta på en lagakraftägande dom i skattemälet innan brottmålet
handläggs. Är kvittningsinvändningen däremot skatterättsligt okomplicerad, kan
den allmänna domstolen - i enlighet med vad jag fidigare anfört - i många fall
ta självständig ställning fill den.

Prop. 1982/83:134 14

Ofta
torde svårigheterna vid bedöm.ningen av en kvittningsinvändning hänföra sig
till bevisningen. 1 skatteprocessen torde normalt avsevärt högre krav ställas i
bevishänseende på den skattskyldige än vad som krävs för alt den tilltalade
skall fä en invändning om kvittning godtagen i en skattebrottsprocess (i fråga
om det sistnämnda, se rättsfallet NJA 1980 s. 359). Detta innebär att, när en
tilltalad gör kvittningsinvändning i både skattemålet och brottmålet, den
situationen i de flesta fall inle uppkommer att invändningen sedermera godtas i
skatteprocessen, trots att den lämnats utan avseende i brottmålet (jfr också prop.
1971:10 s. 249). Detta förhållande bör beaktas när den allmänna domstolen
bedömer möjligheterna att handlägga brottmålet trots att kvittningsinvändningen
inte slutligt prövats i skattedomstolarna.

Om
en kvittningsinvändning framställts i skattemålet och är av betydelse även för
brottmålet, kan den som framgår av det nyss sagda i princip behandlas på samma
sätt som har förordats när det gäller andra frågor som är gemensamma för skattemälet
och brottmålet. Kvittningsmöjlighelerna medför emellertid ytterligare en
komplikation. En kvittningsinvändning kan - f.ö. på samma sätt som övriga
invändningar från den skattskyldiges sida i skattemål - framställas i princip
hur sent under processens gång som helst, t.ex. först i regeringsrätten. Under
dessa förhållanden skulle man kunna hävda att ett skattebrottmål aldrig borde
få handläggas utan att skattemålet är lagakraflvunnet avgjort, eftersom man i samfiiga
fall riskerar att den skattskyldige framställer en framgångsrik kvittningsinvändning
(eller annan invändning), som rycker undan grundvalen för åtalet.

I
praktiken är kvittningsinvändningar inte alltför vanliga. Möjligheterna för den
skattskyldige att göra en kvittningsinvändning så trovärdig att den kan godtas
minskar givetvis ju längre han dröjer med att framställa den. Att en helt ny kvittningsinvändning
framställs först i kammarrätt eller i regeringsrätten torde därför vara
sällsynt. Möjligheten till eventuella kommande kvittningsinvändningar bör mot
denna bakgrund i princip inte hindra brottmålets handläggning. Om däremot
rätten i ett enskilt fall - med hänsyn till särskUda omständigheter i målet -
finner det föreligga en beaktansvärd möjlighet att en kvittningsinvändning av
betydelse för brottmålet kommer att framställas, bör man självfallet vänta med
handläggningen av brottmålet åtminstone till dess länsrätten meddelat dom i skattemälet.

Sammanfattningsvis
innebär det ovan sagda att de allmänna domstolarna i avsevärt större
utsträckning än f.n. bör göra en prövning i varje enskilt skattebrottmål av i
vilken mån en ej avslutad skatteprocess bör hindra att målet avgörs.
Bestämmande för rättens bedömning bör vara hur stora möjligheterna är att
resultatet av de olika skedena i skatteprocessen kan komma att påverka
ansvarsdelen. Beroende på utfallet av denna bedömning kan den allmänna
domstolen i vissa fall döma i brottmålet redan före länsrättens dom i
skattemålet, i en del fall se sig nödsakad att invänta

Prop. 1982/83:134 15

länsrättens
och kanske även kammarrättens dom och i andra fall komma till att ett lagakraflvunnet
avgörande i skattefrågan måste avvaktas.

För att ändra pä nuvarande
praxis, som innebär att skattebrottmäl i stor utsträckning vilandeförklaras,
krävs som fidigare antytts en ny lagsiiftning i ämnet. Eftersom domstolarnas
möjligheter att låta mål vila utan handläggning i princip regleras av
bestämmelserna om vilandeförklaring i 32 kap. 5 § RB, bör den nya regleringen
på något sätt anknyta fill dessa bestämmelser. Regleringen skaU ta sikte endast
på skattebrottmål, och det torde därför vara lämpligt att införa den i skaltebrottslagen
(1971:69), förslagsvis som en ny 15 §.

Det
är knappast möjligt att i själva lagtexten närmare beskriva de olika
situationer där handläggningen av ett skattebrottmål får resp. inte fär vila. Den
nya regeln måste i stället ges etl allmänt innehåll. Jag återkommer i specialmotiveringen
till vissa tillämpningsfrågor.

4
Snabbare handläggning av beskattningsfrågor som har samband med misstanke om
skattebrott

4.1
Inledande anmärkningar

Genomförs
de förslag som jag har lagt fram i föregående avsnitt, torde åtskilliga
skattebrottmål kunna avgöras betydligt tidigare än som f.n. är fallet. Bl.a. på
grund av det centrala skattebrotlets konstruktion kommer skattebrottsprocessen
emellertid även i fortsättningen i många fall att vara på olika sätt beroende
av vad som händer i en pågående skatteutredning eller skalteprocess.

I en stor del av de
aktuella fallen tar det f.n. avsevärd tid innan förfarandet vid
skattemyndigheter och skattedomstolar kommit så långt att slutlig skatt kan
fastställas. Det kan finnas flera orsaker till detta. Sålunda kan den
taxeringsrevision, som i många fall föranleder en skatteprocess, komma i gång
sent och dra ut på tiden. När revisionen är avslutad, kan det ta en icke
obetydlig tid innan den taxeringsinlendent som skaU sköta processföringen i
skattemålet från det allmännas sida hinner bli sä insatt i frågan att han kan
väcka talan vid länsrätten. Eventuellt krävs det kompletterande utredning.
Slutligen tar processen vid skattedomslolarna ofta lång tid. Detta kan bero
dels på att mål- och ärendebalanserna - bäde hos taxe-ringsinlendenter och
domstolar - på många håll är avsevärda, dels på att domstolarnas processledning
inte alltid är fillfredsställande, dels i vissa fall på att den skattskyldige
försöker fördröja förfarandet. Även det förhällan-del att målet i många fall är
skatterättsligt komplicerat bidrar naturligtvis till de långa handläggningsfiderna.

Att
allmänt sett förkorta handläggningstiderna vid länsstyrelsernas skatteavdelningar
och vid skattedomstolarna är angeläget frän flera syn-

Prop.
1982/83:134 16

punkter.
Det pågår också f.n. ett omfattande reformarbete med detta syfte, bl.a. vid riksskatteverket
och domslolsverkel saml inom USS och skatleförenklingskommittén.

Det
finns anledning anta att del pågående reformarbetet - inte minst på lite längre
sikt - kommer att resultera i att frågor om taxering och beskattning i
allmänhet kommer att kunna hanteras på ett snabbare och effektivare sätt. Med
hänsyn till det stora behovet av att snabbt åstadkomma ålgärder för att
påskynda förfarandet i skattebrottmål bör emellertid redan nu undersökas om det
inte är möjligt att genom vissa mindre ingripande åtgärder skapa utrymme för en
snabbare behandling av sådana beskattningsfrågor som har samband med misstanke
om skattebrott.

Den
åtgärd som ligger närmast till hands är att lotsa de aktueUa beskail-ningsfrågorna
snabbare genom de olika instanserna genom att bygga ut och förbättra de regler
om förtursbehandling som f.n. finns. Jag behandlar denna fråga i det följande
(avsnitt 4.2). För att effektivare förtursregler skall medföra önskat resultat
fordras att kommunikationerna mellan olika myndigheter och domstolar fungerar effekfivt.
Även den frågan behandlas i det följande (avsnitt 4.3). Vidare tar jag upp
vissa frågor om organisafionen av länsstyrelsernas skatteavdelningar (avsnitt
4.4) och frågor om hur de aUmänna förvaltningsdomstolarna genom en bättre
processledning kan bidra till att förtursbehandlingen av skattemål med
brottsmisstanke bUr effektiv (avsnitt 4.5).

4.2
Förtursregler

4.2.1
Gällande ordning

F.n.
finns i skilda författningar bestämmelser om skyndsam behandling av beskatlningsfrågor
som har samband med skattebrottmål. Enligt 46 § 2 mom. taxeringskungörelsen
(1957: 513) skall sålunda åtgärder som ankommer på länsrätt och
taxeringsintendent vidtas snarast möjligt i ett mål om taxering, om ett skattebrotlmål
har förklarats vilande i avvaktan på taxeringsmålets utgång.

För
länsrätternas del kompletteras den nu nämnda bestämmelsen av regler om
förtursbehandling av vissa målgrupper. Enligt 18 § förordningen (1979:573) med länsrättsinstmkfion
skall ett mål handläggas med förtur, om målet av någon särskild anledning bör
avgöras skyndsamt. Vilka mål som är förtursmål skall bestämmas i länsrätternas
arbetsordningar. Dessa fastställs av kammarrätterna eller - när det gäller de
tre största länsrätterna - av länsrätten själv. Domstolsverket har meddelat
allmänna anvisningar för innehållet i arbetsordningarna (domstolsverkets
författningssamling 1979:18). I dessa anvisningar finns ingen uttrycklig regel
om vilka mål som skall vara förtursmål. I ett tiU anvisningarna fogat exempel
på arbetsordning nämns dock vissa målgrupper som skall behandlas med förtur.
Som en gmpp nämns "mål, i vilka utgången är av betydelse för

Prop. 1982/83:134 17

skattebrottsprocess".
Praktiskt taget samtliga länsrätters arbetsordningar torde innehålla regler om förtursbehandUng
av de mål som nu nämnts.

För kammartätternas
del regleras förtursbehandlingen av 22 § förordningen (1979:571) med kammarrättsinstmktion,
som har samma lydelse som motsvarande regel i länsrättsinstmkfionen. Vilka mål
som skaU handläggas med förtur bestäms alltså i kammarrättemas
arbetsordningar, som faststäUs av kammartätterna själva efter domstolsverkets
anvisningar. I dessa anvisningar (domstolsverkets författningssamUng 1980:28)
nämns ingenting om vilka mål som är förtursmål. Alla kammarrätters arbetsordningar
innehåller dock föreskrifter om förtursbehandling av skattemål av betydelse för
ett skattebrottmål.

När
det gäUer regeringsrätten är den instruktionsmässiga regleringen av förturshandläggningen
densamma som nyss redovisats för kammarrätternas del, se 11 § förordningen
(1979:568) med instmkfion för regeringsrätten. Enligt regeringsrättens
arbetsordning skaU mål, vars utgång är av betydelse för fömndersökning eller
åtal rörande skattebrott, handläggas med förtur.

Förtursbehandling
vid länsstyrelsernas skatteavdelningar av ärenden som har samband med misstänkt
skattebrott föreskrivs endast genom den tidigare nämnda regeln i 46 §
taxeringskungörelsen angående taxeringsintendenternas arbete.

4.2.2
1978 års BRÅ-promemoria

Brottsförebyggande
rådet avgav i augusti 1978 - inom ramen för översynen av lagstiftningen mot
den organiserade och ekonomiska brottsligheten - promemorian (PM 1978:6)
Förslag rörande förtursregler i vissa skattemål. Man föreslog där generella
bestämmelser om snabb handläggning av sådana beskattningsfrågor som hade
samband med misstänkt skattebrott.

Enligt
förslaget skulle i taxeringslagen införas en ny bestämmelse av följande
innebörd. Om del i samband med ett ärende om någons taxering inletts
förundersökning eller väckts ätal angäende brott mot skatlebrollslagen, skulle
de åtgärder som ankommer på skattechef, taxeringsinlendent och domstol vidtas ofördröjligen.
För domstolarnas del föreslogs härutöver frister för handläggningen. Domstolen
skulle sålunda företa målet till avgörande inom tre månader frän det målet kom
in, om inte längre tid krävdes med hänsyn tUl målets särskilda beskaffenhet
eller andra särskilda omständigheter.

Den
föreslagna bestämmelsen i taxeringslagen - som ju träffade endast den direkta
beskattningen - föreslogs kompletterad av motsvarande regler. för indirekt skalt
i lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
(förfarandelagen) och i lagen (1968:430) om mervärdeskatt.

Även
för de allmänna domstolarnas del föreslogs regler i syfte att garantera snabba
avgöranden. Enligt promemorian skulle sålunda i skatlebrotts-2 Riksdagen
1982/83. 1 samt. Nr 134

Prop. 1982/83:134 18

lagen
införas en ny regel av innebörd att skattebrottmål, som förklarats vilande i
avvaktan på lagakraflvunnet beslut om taxering, skulle avgöras så snart det
kunde ske och — om synnerligt hinder ej mötte - senast inom en månad från det
taxeringen vunnit laga kraft.

När
det gäller tid för åtals väckande föreslog man i promemorian en regel, enligt
vilken åklagaren ålades atl inom en månad från det taxeringen vunnit laga kraft
pröva humvida åtal för brott enligt skaltebrottslagen skulle väckas.

4.2.3
Remissyttranden över 1978 ärs BRÅ-promemoria

Vid
remissbehandlingen av 1978 års BRÅ-promemoria visade det sig att ett flertal
remissinstanser fann det angeläget att handläggningtiderna förkortades i de
mål som omfattades av förslagen. Många ställde sig positiva lUl förtursregler
för skattefrågans behandUng i huvudsak enligt de principer som drogs upp i
promemorian.

Det saknades dock inte
kritiska röster tUl huvuddragen i förslaget. Ett par remissinstanser ansäg alt
det hade behövts en mer djupgående undersökning för alt kartlägga orsakerna
till fördröjningarna. Det sades också att mycket skulle kunna vinnas redan om
de allmänna domstolarna kunde förmås att inte mtinmässigt vilandeförklara alla
skattebrottmål i avvaktan på elt slufiigt avgörande i skatteprocessen. Vidare
påpekades att förtursregler - för att bli effektiva — måste kombineras med ett
fungerande informationssystem myndigheterna emellan och med en fast processledning
från skattedomstolarnas sida, bl.a. i syfte att motverka förhalnings-tendenser
frän den skattskyldige.

De
flesta remissinstanser var ense om att skyndsamhetsregler endast eller
huvudsakligen behövdes i fråga om skatteprocessen. Man menade att
handläggningen av ett skattebrottmål vid allmän domstol som regel kunde slutföras
inom rimlig tid sedan väl skatteprocessen utmynnat i ett lagakraflvunnet avgörande.

När
det gäller frågan huruvida särskilda tidsfrister för handläggningen bör införas
eller om det räcker med genereUa skyndsamhetsregler var meningarna delade bland
remissinstanserna. Bland dem som förordade tidsfrister rådde det oenighet i fråga
om hur långa fristerna borde vara. Det påpekades att alltför snävt tUltagna
gränser kunde få till följd att den medgivna fristen kom att överskridas i
flertalet fall, vilket inte var lämpligt.

Meningarna
delade sig också i frågan huruvida skyndsamhetsreglerna borde införas i lag
eller om de borde stå i instruktionen för resp. domstol eller myndighet. Bl.a.
uttalades från kammarrältshåll att man vid de allmänna förvaltningsdomstolarna
hade även andra grupper av mäl där en snabb handläggning var minst lika viktig
som för den nu ifrågavarande målgruppen och att frågan om förtursbehandling av
sistnämnda mälgmpp var en sådan avvägningsfråga som principiellt setl borde
lösas i domstolarnas arbetsordningar, där förtursfrägan för andra målgmpper
behandlas.

Prop.
1982/83:134 19

Det
ifrågasattes från några håll om skyndsamhetsregler inte borde införas även på
andra områden än de föreslagna. Härvid nämndes bl.a. handläggningen av mål och
ärenden enligt uppbördslagen och enligt lagen (1959:552) om uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter (den s.k. avgiftslagen).
Vidare föreslogs att bl.a. tullmyndigheternas verksamhet borde omfattas av
förtursregler.

4.2.4 Förtursfrågans
fortsatta behandling

BRÅ:
s förslag i 1978 ärs promemoria har ännu inte föranlett nägon lagstiftning
eller några författningsändringar i övrigt. Domstolsverket har inom ramen för
projektet om översyn av länsrättemas organisation och arbetsformer tagit upp
vissa frågor som har samband med förtursbehandling av skattemål (se DV rapport
1981:5 s. 9-10). De synpunkter som där anläggs har dock främst avseende på
möjligheterna att få redan existerande förtursregler att fungera effektivt. Den
frågan berörs ytterligare i det följande (avsnitt 4.3 och 4.5).

Även
i promemorian (1982: 1) Skattebrott och skattemål påpekar BRÅ att
"vissa tidsvinster" skulle kunna göras genom mer efiektiva förtursregler.
Samtidigt mäste enligt BRÅ domstolarnas processledning bli stramare och de
skattskyldigas möjligheter att medvetet förhala förfarandet stävjas. Som
tidigare nämnts förordas i promemorian dock en mer radikal lösning på problemen
med långa handläggningstider än åtgärder av den typ som nu diskuteras.

En
stor gmpp av de remissinstanser som yttrat sig över BRÅ: s nu nämnda promemoria
menar att en effektivare förtursbehandling av sådana beskattningsfrågor som har
samband med brottsmisstanke skulle i prakfiken la bort en stor del av hindren
för en rimlig handläggningstid i skattebrottmål. Endast ett par
remissinstanser vänder sig mot förtursregler, med argumentet att sådana regler
i princip inte löser problem utan bara flyttar dem. Mot detta säger andra
remissinstanser atl det antal skattemål som blir aktueUt för förtursbehandling
frän nu aktuella synpunkter är så litet atl det praktiskt selt inte har någon
nämnvärd inverkan på handläggningstiderna i övriga skattemål.

4.2.5 F ö redragandens
ö verv ä ganden

Allmänt

Arbetsbelastningen
vid länsstyrelsernas skatteavdelningar (i Stockholms län laxeringsavdelningen)
och vid de allmänna förvaltningsdomstolarna är f.n. — och kan inom de närmaste
åren förväntas förbli - så hög att handläggningstiderna över lag blir långa.
Vill man försäkra sig om att vissa typer av ärenden handläggs snabbt, måste man
därför tänka sig en ordning där handläggningen av dessa ärendetyper på något
sätt priorileras. Det nu sagda gäller oavsett om man vill följa BRÅ: s förslag
om ett integrerat

Prop. 1982/83:134 20

förfarande
eller om nuvarande kompetensfördelning mellan olika utredande och dömande
organ behålls.

Det råder enighet om att
del av flera skäl är angeläget att mål om brolt enligt skatlebrollslagen kan
avgöras inom relativt kort tid från del alt brottet begicks. Det har heller inle
riktats någon invändning mot atl man i detta syfte - och i enlighet med gmndtankarna
bakom nuvarande förtursregler - fidsmässigt prioriterar sådana
beskattningsärenden som har samband med misstanke om skattebrott.

Om önskemålet är atl få lill
stånd en särskilt snabb handläggning av de beskaltningsärenden som nu nämnts,
måste man fråga sig om nuvarande regler är tUlräckliga för alt tUlgodose denna
önskan. Del är t.ex. väl känt att handläggningstiderna vid länsrättema i många
av de åsyftade skaUemå-len är långa, trots att domstolarna åläggs att handlägga
dem snabbt både genom regeln i 46 § taxeringskungörelsen och genom bestämmelser
i arbetsordningarna. Det har under remissbehandlingen av de fidigare nämnda BRÅ-promemoriorna
från många häll efterlysts vad man kallar "effekfivare
förtursregler".

Det är en självklarhet att
föreskrifter om skyndsam handläggning inte ensamma kan lösa alla problem med
för långa handläggningstider. Genom sädana föreskrifter kan emeUertid
statsmakternas gmndläggande intenfioner och prioriteringar komma liU uttryck.
Reglerna ger på del sättet en principiell ram för domstolars och andra
myndigheters agerande i de enskilda fallen, men man måste - för att reglerna
skall få full effekt - se Ull atl de skUda organen har praktiska fömtsättningar
att leva upp till de krav som ställs. Sistnämnda problemafik tas upp i det
följande (avsnitt 4.3-4.5). Först skall emellertid behandlas frågan om den mer gmndläggande
regleringen av snabbhetskravet när det gäUer handläggning av beskatlningsfrågor
som har samband med misstanke om skattebrott.

När man överväger
utformningen av föreskrifter om prioritering av sådana beskaltningsärenden som
har samband med brottsmisstanke är det flera frågor som måste besvaras. Först
och främst måste man göra klart för sig hur kvalificerad en misstanke om
skattebrott skall vara för all en därmed sammanhängande beskattningsfråga skall
handläggas med särskild skyndsamhet. Vidare måste övervägas vilka stadier av beskattningsfrä-gans
handläggning en skyndsamhetsregel skall omfatta. Man måste också ta slällning
till vilka slag av skatter och avgtfter m.m. som regleringen skall omfatta. När
det gäller skyndsamhelskravets närmare utformning måste man dessutom ta upp
frågan huruvida särskilda frister för handläggningen skall föreskrivas, eller
om del räcker med en generell skyndsamhetsregel, eventuellt i kombination med
en förtursbestämmelse. Nära sammanhängande med det sistnämnda är frågan om
föreskrifter skall meddelas i lag, i förordning eller i arbetsordningar.

Prop. 1982/83:134 21

Brottsmisstankens
kvalifikation

I
de skyndsamhets- och förtursregler som f.n. finns är det oftast en fömtsättning
för reglemas giltighet atl en skattebroltsprocess pågår, dvs. att åtal för
skattebrott väckts eller i varje fall alt en fräga om tvångsmedel i anledning
av ett misstänkt skattebrott aktualiserats hos en allmän domstol. Vid
remissbehandlingen av de tidigare nämnda BRÅ-promemoriorna har från flera håll
sagts att skyndsamhels- resp. förtursreglerna generellt borde omfatla även den
situationen att förundersökning pågår men åtal ännu inte väckts.

Skälet för en särskilt
snabb handläggning av en skattefråga som har anknytning tiU ett misstänkt
skattebrott är - som ovan nämnts - att delta i många fall kan väsentligt bidra
till att frågan om ansvar för skallebrottet kan avgöras relafivt snabbi. Delta
argument väger tungt även under den förundersökning som föregår ett åtal.
Särskilt tydligt framstår della i de faU där åklagaren - på grund av
skattefrågans komplicerade natur - inte anser sig kunna väcka åtal innan lagakraftvunnen
dom i skattemålel föreligger.

En nackdel med en skyndsamhetsregel
uppbyggd kring rekvisitet pågående fömndersökning är att särskilt snabb
handläggning kommer fill stånd även i vissa fall där man i efterhand kan
konstatera att förundersökningen av någon anledning lades ned utan alt något ätal
väcktes. Detta förhållande torde emellertid komma att uppstå bara i ett mycket
begränsat antal mål. HärtiU kommer att den misstänkte även i de avsedda fallen
har befogade krav på att åtalsfrågan avgörs så snart som möjligl. Den berörda
komplikationen bör därför enligt min mening inte hindra en reform i den antydda
riktningen.

Vad jag nu har anfört
leder till att en skyndsamhetsregel bör omfatta dels den situationen att fömndersökning
pågår och dels det fallet atl fömnder-sökningen avslutats och åtal väckts. Det
är samlidigt viktigt att betona att skälen för skyndsam behandling bortfaller
så snart fömndersökningen läggs ner eller avslutas utan att resultera i att ätal
väcks eller dä åtal visserligen väcks men sedermera läggs ner.

För atl en skyndsamhetsregel
av den nu angivna omfattningen skall kunna fungera praktiskt, krävs att kommunikafionerna
mellan olika inblandade organ löper väl. Jag återkommer tiU den frågan i det
följande (avsnitt 4.3).

VUka
stadier av beskattningsfrågans handläggning bör en skyndsamhetsregel omfatta?

Nuvarande
skyndsamhels- och förtursregler inom beskattningsförfarändet gäller som
tidigare nämnts i allmänhet endast det fallet att en skatteprocess pågår. De
som berörs är — fömtom skattedomstolarna — endast taxeringsinlendenten (se 46 §
taxeringskungörelsen).

Enligl
det förslag till regler om förtursbehandling som BRÅ lade fram år 1978 skulle
förtur vid misstänkt skatlebroltslighel gälla inle bara hos taxe-

Prop.
1982/83:134 22

ringsintendenter och skattedomstolar, utan förturen skulle
omfatta även de åtgärder som ankommer på skattechef. Härmed avsågs att hela den
revisionsverksamhet och processförberedande verksamhet som ankommer på länsstyrelsernas
skatteavdelningar skulle ske med förtur i nu avsedda fall (promemorian s. 11).
Förslaget synes i denna del i allmänhet ha godtagils av remissinstanserna.

När fömndersökning inletts angäende ett misstänkt
skattebrott eller ätal väckts för sådant brott, är det som tidigare sagts
angeläget att de beskattningsfrågor som sammanhänger med den aktuella
brottsmisstanken avgörs snabbt. Detta gäller oavsett om det arbete som återstår
att göra, innan beskattningsfrågorna kan slutligt lösas, skall utföras vid
länsstyrelsernas revisionsenheter eller besvärsenheter eller vid
skattedomstolarna. Skälen för snabb behandUng är i princip lika starka, oavsett
pä vilket stadium handläggningen av beskattningsfrågan befinner sig. Det har
vid remissbehandlingen knappast påståtts att en utvidgning av skyndsamhetsreglerna
i den nu antydda riktningen skulle medföra nägra väsenfiiga olägenheter för
handläggningen av övriga ärenden.

Mol den nu tecknade bakgmnden framstår det som tydligt atl
en skyndsamhetsregel för beskattningsfrågor som har samband med misstanke om
skattebrott bör omfatta hela verksamheten vid länsstyrelsernas skatteavdelningar
(när det gäller den direkta skatten främst revisionsenheler och besvärsenheter)
samt vid de domstolar som skall pröva frågorna (länsrätter, kammarrätter och
regeringsrätten).

VUka typer av skatter, avgifter m.m. bör en skyndsamhetsregel
omfatta?

Det hittills sagda har främst tagit sikte på den direkta
beskattningen och konsumtionsbeskattningen. Det är emellertid befogat att
ställa frågan om inte en förtursregel bör omfatta även handläggningen av frågor
rörande andra skatter och avgifter.

Den nuvarande skyndsamhetsregeln i 46 §
taxeringskungörelsen gäller endast direkt beskattning. De förtursregler som
finns i skattedomstolarnas arbetsordningar synes enligt sin ordalydelse ofta
kunna tolkas så att de avser även andra former av skatter och avgifter. Det är
dock osäkert om de alltid tillämpas på det sättet.

BRÅ föreslog i 1978 års promemoria generella skyndsamhetsregler
dels i taxeringslagen för mål om direkta skatter, dels i mervärdeskattelagen
för mål om mervärdeskatt och dels i den s.k. förfarandelagen för viss annan
indirekt beskattning.

BRÅ: s förslag i 1982 års promemoria om ett integrerat
förfarande omfattade endast inkomst-, förmögenhels- och mervärdeskatt. Man
förklarade sig i promemorian visserligen inse vikten av att alla skatter och
avgifter behandlas lika, men menade alt en sådan likabehandling inte kan
genomföras nu, eftersom det "saknas en enhetlig reglering av de olika
skatterna och avgifterna" (promemorian s. III).

Prop.
1982/83:134 23

Den
allmänna uppfattningen bland remissinstanserna synes vara att alla skatter och
avgifter såvitt möjligt bör behandlas lika när det gäller särreglering på
grund av misstänkt skattebrottslighet. Redan 1978 års promemoria kritiserades
för att inte vara heltäckande i denna del, och vid remissbehandlingen av 1982
års promemoria har del från flera håll som ett argument mot ett integrerat
förfarande enligt den föreslagna modellen framförts att det inle skulle komma
att omfatta alla skatter och avgifter.

Från
såväl effektivitets- som rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget att alla
former av beskattning och offenfiigt avgiftsuttag sker efter gemensamma
regler, så längt det nu är möjligt. Det är etl välkänt faktum att skattesystemet
f.n. brister i detta hänseende, men arbete pågår på flera håU för att uppnå
större likformighet. Det är under dessa förhållanden angeläget att inte
tillskapa regler som ytterligare förstärker nuvarande brister. Härtill kommer -
och det är inte det minst vikfiga - att skälen för en särskiU skyndsam
behandling av beskattningsärenden på gmnd av misstanke om skattebrott
principiellt sett är lika starka, oavsett vilket slags skatt eller avgift
misstanken rör. Det kan i sammanhanget erinras om atl socialavgifterna ger det
aUmänna nästan lika stora inkomster som inkomst- och förmögenhetsskatterna.

Mot
den nu angivna bakgmnden framstår det som angeläget att en skyndsamhetsregel
för beskattningsärenden som har samband med misstänkt skattebrottslighet om
möjligt får omfatta samtliga sådana skatter och avgifter beträffande vilka fömndersökning
och åtal för skattebrott över huvud taget kan bli aktuella. Detta innebär att
regeln i princip bör avse handläggningen av alla de skatter och avgifter som
nämns i 1 § skaltebrottslagen.

Prioriteringen
iförhållande tiU andra typer av mål och ärenden

Det
är en gmndprincip både inom den statliga förvaUningen och vid domstolarna att
handläggningen av mäl och ärenden skall äga rum ulan onödiga dröjsmål och atl
målen och ärendena skall avgöras så snart som möjligt. Redan av dessa allmänna
principer följer alltså ett krav på skyndsam handläggning. Vill man särskilt
försäkra sig om att vissa typer av mål och ärenden handläggs snabbt, räcker det
därför inte med en regel, enligt vilken dessa skaU handläggas
"skyndsamt" e.d. Det fordras i stället att man uttryckligen
prioriterar handläggningen av dessa mål framför andra grupper.

En
sådan prioritering som nu angetts kan författningstekniskt uttryckas anfingen
så att vissa mål skall handläggas "med särskild skyndsamhet" eller sä
att målen skall tas upp till behandling "med förtur". Den sistnämnda
tekniken torde vara den i prakfiken vanliga och är dessutom den språkligt
enklaste. Den används därför i det följande.

Frågan
är då i vad mån det är rimligt att beskattningsfrågor som har samband med
misstanke om skattebrottslighet behandlas med förtur i olika

Prop. 1982/83:134 24

sammanhang.
För att bötja med de allmänna förvaltningsdomstolarna, har dessa att vid sidan
av skattemålen handlägga en mängd skilda typer av frågor inom skiftande
ämnesområden. Somliga av dessa frågor är uppenbarligen av minst lika
brådskande natur som de nu aktuella skattemålen. Skaltemålen bör inte
prioriteras så högt att handläggningen av andra brådskande mål - t.ex. mål om
verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken -blir lidande.

Även
om de berörda skattemålen således inte bör ges generell förtur framför alla
andra typer av mål som de aUmänna förvaltningsdomstolarna har att handlägga kan
det ifrågasättas om målen bör ges en absolut prioritet framför andra skattemål.
På den punkten vUl jag erinra om att skattemål kan vara brådskande av andra
skäl än att de har samband med misstanke om skattebrott. Ett exempel är sådana
mål som har samband med frågor om bevissäkring eller betalningssäkring. Det kan
inte med fog hävdas att skattemål med brottsmisstanke alltid skall gå före alla
andra skattemål, alltså även sådana mål där hänsynen tiU en enskild parts
rättssäkerhet eller nägot annat skäl starkt talar för en särskilt snabb
handläggning.

Det
sagda leder till slutsatsen att en förtursregel vid de allmänna förvaltningsdomstolarna
för sådana skattemål som har samband med brottsmisstanke - Uksom enligt
gällande ordning — f.n. endast bör ge förtur i förhållande till mål som inte är
av sådan karaktär att de kräver särskill snabb handläggning.

Vid
remissbehandlingen av 1982 års BRÅ-promemoria sades från ett par håll att
skärpta förtursregler för den berörda målkategorin endast innebär atl
handläggningen av andra mål blir lidande. Med den uppläggning av förtursregeln
som jag nu har förordat förlorar detta argument mycket av sin styrka. Som
påpekats vid remissbehandlingen kommer fill detta att de skatlemål som har
samband med misstanke om skattebrott är så få till antalet - f.n. högst 500-600
per år i hela landet - att en prioritering av dem inte har någon nämnvärd
inverkan totalt sett pä handläggningsfiderna i övriga mål.

Det
hittills sagda har gällt handläggningen vid de allmänna förvaltningsdomstolarna.
När det gäller direkta skatter och mervärdeskatt återstår att la ställning tUl
förtursregelns utformning vid länsstyrelsernas skatteavdelningar - i huvudsak
pä taxeringsenheter, revisionsenheter, mervärdeskatteenheter och
besvärsenheter. Här är problematiken så till vida enklare som att andra frågor
än sådana som har med skatter och avgifter att göra inte handläggs på
skatteavdelningarna. Vad som ovan sagts i fräga om absolut prioritet i
förhållande till andra skatteärenden vid domstolarna har emellertid giltighet även
för handläggningen vid länsstyrelserna. Det kan självfallet förekomma även där
att ett ärende är brådskande av andra skäl än att del föreligger etl samband
med en misstanke om skattebrott.

Med
hänsyn till det sagda bör man inte generellt prioritera handläggningen av de
aktuella skatteärendena framför alla andra ärenden. Man får i

Prop. 1982/83:134 25

stället
- precis som när det gäller förvaltningsdomstolarna - nöja sig med att
föreskriva att skatteärenden som har samband med misstanke om skattebrott skall
handläggas med förtur i förhåUande fill andra ärenden där någon speciell
anledning till skyndsam behandling inte föreligger.

I fråga om vissa skatter
och avgifter sker handläggningen inle bara eller inte alls vid länsstyrelsernas
skatteavdelningar och länsrätterna, utan vid andra myndigheter. Sålunda fattar t.ex.
riksskatteverket beslut i fråga om punktskatter och riksförsäkringsverket (i
andra instans kammarrätten i Stockholm) är beslutsorgan när det gäller
arbetsgivaravgifterna. Vad som nyss sagts i fråga om prioriteringen i
förhällande lill andra mäl och ärenden har dock motsvarande tillämpning såvitt
avser handläggningen vid dessa andra myndigheter.

En särskild fråga är om
del bör införas speciella frister för handläggningen av de aktuella
skattemålen. Denna fråga är komplicerad, bl.a. med hänsyn till målens skiftande
omfattning och beskaffenhet. Frågan om frister kan med hänsyn härtill inte
lämpligen tas upp i detta sammanhang. Till detta kommer att kommissionen mot
ekonomisk brottslighet kommer att överväga ett integrerat förfarande för
skattemål och brottmål. Frågan om särskilda frister bör ses mol bakgrund av
övervägandena i denna del.

Förtursregelns
författningstekniska utformning

En skyndsamhetsregel
för handläggningen vid domstolar och andra myndigheter av sådana
beskattningsärenden som har samband med misstanke om skattebrott bör som
nämnts vara uiformad som en förtursregel, som prioriterar handläggningen av
dessa ärenden i förhåUande till andra ärenden, under fömtsättning att det
beträffande de sistnämnda inte föreligger någon särskild anledning fill
skyndsam behandling. Vidare har resonemanget utmynnat i att
förtursbehandlingen skall omfatla ärenden om sådana skatter och avgifter som
tas upp i I § skaltebrottslagen.

Den
uppläggning som förtursregleringen föreslås få kan enklast uppnås genom en
samlad reglering i lag. Till förmån för lagformen talar också -som påpekats vid
remissbehandlingen av 1982 års BRÅ-promemoria - alt statsmakternas önskemål om
en snabb handläggning av dessa ärenden kommer fill ett mer auktoritativt
uttryck (jfr 11 kap. 4 § regeringsformen).

Förfarandet
vid länsstyrelser och övriga förvaltningsmyndigheter regleras i princip av
förvaltningslagen (1971:290), medan förvaltningsdomstolarnas verksamhet följer
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och förvaltningsprocesslagen
(1971:291). En förtursregel av del aktuella slaget passar inte på ett naturligt
sätt in i någon av dessa lagar. Att tillskapa en särskild lag i ämnet bör å
andra sidan såvitt möjligt undvikas. Man bör därför i första hand undersöka om
det är möjligt att infoga förtursregeln i en redan befintlig lagstiftning av
materiell natur.

De
materiella reglema rörande de aktuella skattema och avgifterna finns - vilket
framgår redan av uppräkningen i 1 § skattebrottslagen - i ett stort

Prop.
1982/83:134 26

antal
författningar. Att införa förtursregler i alla dessa författningar är olämpligt
med hänsyn till dels att en omfattande lagstiftning måste göras och dels att
förtursreglerna i många fall skulle komma att hamna i mindre adekvata
sammanhang.

En lösning som ligger
närmare till hands är att införa förtursreglerna i skaltebrottslagen. Man kan
därvid på ett enkelt sätt anknyta till uppräkningen i lagens 1 §. Man kan
vidare i en och samma lag fä en reglering som täcker bäde länsstyrelsernas,
förvaltningsdomstolarnas och övriga myndigheters handläggning. Mot en sådan
lösning kan visseriigen med visst fog sägas att skattebrottslagen normalt inle
tillämpas av dessa organ och att därför en bestämmelse som riktar sig till dem
inte hör hemma i den lagen. Med tanke pä de stora fördelar frän lagteknisk
synpunkt som denna lösning har bör det sagda dock inte kunna anses som elt
avgörande hinder. Det bör givetvis åligga berörda organ att se till att
förturslagstiftningen genom arbetsordningsbestämmelser eller pä annat sätt blir
uppföljd på ett effektivt sätt. Det måste också anses ingå i t.ex. en
domstolschefs allmänna ansvar för arbetets bedrivande att övervaka att
förtursreglerna får avsedd effekt vid handläggningen av mäl inom domstolen.

Skyndsamhetsregler
för handläggningen vid åklagarmyndigheter och allmänna domstolar

I
1978 års BRÅ-promemoria föreslogs tidsfrister även för handläggningen av skattebroUsfrågor
hos åklagarmyndigheter och allmänna domstolar. Remissinstansernas inställning lill
förslaget i denna del var i allmänhet negativ. Man menade dels atl särskilda
tidsfrister inte behövdes och dels att sådana frister kunde skapa praktiska
problem.

I
remissyttrandena över 1982 års BRÅ-promemoria har det varit en nära nog
samstämmig uppfattning att handläggningstiderna vid åklagarmyndigheter och
allmänna domstolar inte utgör något större prakfiskt problem. Jag delar den
uppfattningen. Sedan skattefrågan väl avgjorts av förvaltningsdomstolarna, kan
åtalsfrågan resp. brottmålet i allmänhet avgöras relativt snabbt. Något behov
av särskilda regler för att skapa garantier för snabba avgöranden av
ansvarsfrågan torde således inte föreligga. Härtill kommer att lagstiftaren vid
tillskapandet av sådana regler skulle ställas inför mycket känsliga frågor
rörande prioriteringen mellan olika typer av brottslighet.

Mol
denna bakgrund bör några särskilda skyndsamhetsregler för handläggningen av
skattebrottmål vid åklagarmyndigheter och allmänna domstolar inte införas.

4.3
Bättre kommunikation mellan myndigheterna

4.3.1
Inledning Frågor som har samband med skattebrott handläggs - som framgår av

Prop.
1982/83:134 27

det
tidigare sagda - vid elt slort antal olika organ. Ofta pågår aktiviteter rörande
samma fråga på fleia håll samtidigt. Det förekommer redan nu ett icke
obetydligt samarbete mellan myndigheterna på olika nivåer. Remissbehandlingen
av 1982 års BRÅ-promemoria visar dock atl kommunikationerna på några punkter
behöver förbättras. Detta gäller oavsett om man inför ett integrerat
domstolsförfarande enligl BRÅ: s modell eller ej.

Vad
det i denna del är fråga om är att se till dels att de brottsutredande organen
(åklagare och polismyndigheter) så snart som möjligt får kännedom om misstänkt
skattebrottslighel och dels atl de domstolar och andra myndigheter, som har att
tillämpa den tidigare (avsnitt 4.2) förordade förtursregeln, får upplysningar
om när förutsättningar för förtursbehandling föreligger. Frågorna behandlas i
det följande i nu nämnd ordning.

Inledningsvis
bör även nämrias att BRÅ, inom ramen för översynen av lagstiftningen mot den
organiserade och den ekonomiska brottsligheten, har övervägt möjligheterna till
etl ökal informationsutbyte myndigheterna emellan i brottsbekämpande syfte. En
arbetsgrupp inom BRÅ kommer inom kort att lägga fram en promemoria i ämnet.
Ingenting hindrar emellerfid alt man - såvitt gäller skattebroltsområdet -
redan nu överväger ett effektivare undertättelsesystem. De förslag som jag
behandlar i det följande kan omprövas om den kommande BRÅ-promemorian och
remissbehandlingen av den ger anledning till det.

4.3.2
Underrättelse om misstänkt skattebrottslighel

Förekommer
anledning till misstanke om brott enligt bl.a. skaltebrottslagen, skall enligt
43 § taxeringskungörelsen (1957:513) och 26 § mervärdeskatlekungörelsen
(1968:431) skattechefen eller en av riksskatteverket särskilt förordnad
tjänsteman göra anmälan därom tUl åklagaren. I praktiken kan det inte sällan
dröja relafivt länge innan denna anmälan görs, vilket medför att
förundersökningen rörande skattebrottet fördröjs i motsvarande mån. Detta
förhållande har av BRÅ påtalats som en olägenhet, och ett stort antal remissinslanser
har betonat vikten av att anmälan görs på ett så tidigt stadium som möjligt.

Den
enda sakliga invändning som framförts mot att misstanke om skattebrott anmäls
så fidigt som möjligt är atl den skattskyldige kan antas bli mindre benägen att
samarbeta med den skaltemyndighet som gjort en sådan anmälan (1982 års BRÅ-promemoria
s. 125). Det förefaller dock svårt att tro att just den omständigheten alt en
formell anmälan görs skulle väsentligt förändra den skattskyldiges vilja att
lämna uppgifter för skatteutredningen. Det avgörande i denna del torde i
stället vara den faktiska inställning till frägan om brottslighet som den skatlskyldige
av olika skäl tror att skattemyndigheterna har.

Även
om det i några fall skulle förekomma att den skattskyldige blir mindre benägen
att lämna uppgifter på gmnd av en formell anmälan, kan detta - i enlighet med
vad som sägs i BRÅ-promemorian - inte tillmätas

Prop.
1982/83:134 28

så
slor vikt att det finns skäl all på grund därav vänta med anmälan. Det bör
därför enligt min mening vara en allmän regel att anmälan skall ske så snari
anledning förekommer till misstanke om skattebrott.

Att
de brottsutredande organen så tidigt som möjligl får kännedom om misstänkt
skattebrottslighet är i princip av lika stor vikt oavsett vilken typ av skatt
eller avgift misstanken rör. Nuvarande regler på området täcker bara inkomst-,
förmögenhets- och mervärdeskatt, även om de i praktiken får genomslagskraft
också på vissa andra områden (t.ex. för riksskatteverkets del i fråga om
punktskatter, på grund av interna anvisningar).

Riksskatteverkets
kontrollavdelning har år 1980 utfärdat anvisningar med arbetsrutiner för
anmälningsförfarandet såvitt avser anmälningar från avdelningens sida. I dessa
anvisningar preciseras bl.a. vid vilka tidpunkter anmälan skall göras, och
vidare vem som skall göra anmälan och fill vilken åklagare anmälan skall ske.
Jag anser det angeläget att anvisningar av detta slag vid behov kommer till
stånd även för andra myndigheter som handlägger frågor om sådana skatter och
avgifter som avses i skattebrottslagen.

För
att säkerställa att anmälningsmfinerna pä olika håll fungerar tillfredsställande
är det av värde med en generell lagföreskrift om anmälningsskyldighet. En
sådan föreskrift bör omfatta samtliga skatter och avgifter enligt
skattebrottslagen och kan lämpligen införas i denna lag som en ny 17 §.
Undantag från anmälningsskyldigheten bör dock göras för de fall där det av
någon anledning står klart att någon anmälan inte behövs, t.ex. därför att det
undandragna beloppet är så ringa att någon fömndersökning inte är aktuell.

4.3.3
Underrättelse om pågående fömndersökning och åtal

För
att förtursregler av den art som jag har förordat i det föregående (avsnitt
4.2) skall få någon genomslagskraft i praktiken krävs att de domstolar och
andra myndigheter som skall tillämpa förtursregeln blir underrättade, så snart
rekvisiten för förtursbehandling är uppfyllda. Det har vid remissbehandlingen
av 1978 års BRÅ-promemoria från flera håll påtalats att det föreligger brister
i detta hänseende. Även om rutinerna på många håll torde ha förbättrats en del
sedan år 1978, är situationen i dag ändå inle tillfredsställande. En
undersökning som nyligen genomfördes vid en länsrätt visade t.ex. att mer än
hälften av vid länsrätten anhängiga mål, som hade samband med misstanke om skattebrottslighel
och som därför skulle handläggas med förtur, saknade anteckning i diariet om
att förtursbehandUng skulle ske.

Den
information som i detta sammanhang behövs är - om en förtursregel utformas i
enlighet med vad jag fidigare har förordat - upplysning om pågående
förundersökning resp. väckt åtal för brolt enligl skattebrottslagen. Eftersom
förtursbehandling behövs endast i de fall brottmålet uppehålls av en pågående
handläggning av en skattefråga, är underrättelse onödig om något sådant
uppehållande inte sker. Detta innebär att underräl-

Prop.
1982/83:134 29

telse
i praktiken oftast är obehövlig när del gäller mer okomplicerade brolt eUer
förseelser enligt skattebrottslagen.

Den
information som nu angetts skall lämnas lill olika instanser, beroende dels pä
vUkel slags skalt eller avgift del är fråga om och dels på vilket stadium
skattefrågans handläggning befinner sig. Om brottsmisstanken gäller t.ex.
direkt beskattning och beskailningsfrågan inte hunnit längre än tiU
revisionstadiet, är det revisionsenheten vid länsstyrelsen som skall
underrättas. Är däremot revisionen avslutad och målet ligger hos taxeringsintendenten,
är det denne som skall få informafionen. Detsamma är fallet om
taxeringsintendenten redan väckt talan eller om process redan pågår vid en
allmän förvaltningsdomstol på grund av den skatlskyldiges överklagande. Om
talan är anhängig vid domstol, är det som tidigare nämnts vikfigt atl även
domstolen blir underrättad om det pågående brollmålsförfarandet.

När
del gäUer andra typer av skatter eUer avgifter än direkt beskattning bör
informationen tiUställas den myndighet och — i förekommande fall -den domstol
som handlägger den aktuella frägan. När det gäller t.ex. punktskatt bör
underrättelse ske till RSV.

I de
fall underrättelse skaU ske tiU länsstyrelse - vare sig det nu gäller taxeringsenheten,
revisionsenheten, mervärdeskatteenheten eUer besvärs-enheten - synes det
lämpligast att underrättelsen kanaliseras genom chefen för skatteavdelningen
(i Stockholms län chefen för taxeringsavdelningen), som genom sin centrala
position har bäst möjligheter att överblicka vilka befattningshavare som
behöver informeras. Nägon särskild underrättelse frän de brottsutredande
organen tiU skaltedomstolen torde inte behövas, utan i denna del kan
informationen gå via den som för talan på statens vägnar, normalt
taxeringsintendenten. I en del faU kan dock en sådan kontakt från åklagaren
vara av värde.

Nästa
fråga är hur man bland de brottsbeivrande organen bör fördela ansvaret för att
information enligl det nyss sagda lämnas. Den som ligger närmast lill hands att
lämna underrättelse om att en brotlmålsprocess inletts är givelvis åklagaren.
Han kan också informera om vad som händer i processen, t.ex. att åtalet läggs
ner eller att dom meddelas, atl domstolen beslutar vilandeförklara brottmålet i
avvaktan på skattefrågans behandling resp. beslutar företa målet fill avgörande
ändå.

Under
förundersökningsstadiet - alltså innan åtal väckts - är det naturligt att
underrättelseskyldigheten åvilar förundersökningsledaren. Åklagaren torde i
praktiken alltid vara förundersökningsledare i de situationer där undertättelse
är aktueU.

I
enlighet med det ovan sagda bör en regel om underrättelseskyldighet för
åklagare tas in i skaltebroltslagen, lämpligen som etl andra stycke i en ny 16 §,
alltså efter den tidigare (avsnitt 4.2.5) föreslagna förtursregeln.

Det
får ankomma på RÅ att i samråd med företrädare för skatte- och avgiflsmyndigheterna
och domstolsverket utarbeta lämpliga rutiner för

Prop. 1982/83:134 30

anmälningsskyldigheten
enligt den föreslagna regeln. Särskild uppmärksamhet bör därvid riktas på
problemet med att skattedomstolarna i praktiken ofta inte - i varje fall inte
tillräckligt snabbt - får reda på att ett visst mål skall handläggas med
förtur.

4.4
Vissa frågor rörande organisationen av länsstyrelsernas skatteavdelningar m.m.

Skatteavdelningarna
på länsstyrelserna är uppdelade på olika enheter med skilda uppgifter. Av
intresse i detta sammanhang är framför allt taxeringsenheten och
revisionsenheten å ena sidan, vilka handhar frågor rörande taxering och
revision, samt besvärsenheten ä andra sidan, som svarar för det allmännas processföring
vid skattedomstolarna. Detharfrån flera håll gjorts gällande att en orsak till
dröjsmålen i skatteprocessen ligger i bristande samordning mellan dessa
enheter.

I
1982 års BRÅ-promemoria föreslogs - delvis som etl sätt att komma till rätta
med det nu redovisade problemet - att särskilda taxeringsintendenter skulle
utses för ledningen av skatteutredningar med brottsmisstanke. De särskilda intendenterna
föreslogs få en ställning i förhållande till de utredande organen inom
skatteavdelningen motsvarande den som åklagaren har i egenskap av
förundersökningsledare i förhållande till polisen. Intendenterna skulle enligt
förslaget dessutom kunna leda fömndersök-ningar rörande skattebrott åtminstone
i mer okomplicerade fall och föreslogs vidare få befogenhet att i en gemensam
skatte- och brotlmålsprocess föra det allmännas talan både i skattefrågan och
ansvarsfrågan.

Vid
remissbehandlingen av BRÅ-promemorian var man i allmänhet ense om att särskUt
utsedda taxeringsintendenter för skattemål med brottsmisstanke kunde vara av
värde för att åstadkomma ett mer rationellt arbete inom skatteavdelningama. Hur
långt intendenternas befogenheter borde sträcka sig rådde det däremot delade
meningar om. Somliga biträdde förslaget i denna del, medan andra menade att
ökat formellt inflytande för intendenternas del pä arbetet vid taxerings- och
revisionsenheterna var både onödigt och olämpligt. De flesta remissinstanserna
ställde sig negativa till förslaget om särskilda intendenter som
förundersökningsledare och processförare i en gemensam process. Ett flertal
remissinstanser ansåg att frågan om särskilda intendenter i vart faU krävde
ytterligare utredning.

Somjag
redan tidigare har nämnt pågår f.n. ett omfattande reformarbete på det nu
aktuella området. Sålunda har USS bl.a. till uppgift alt undersöka om det är
lämpligt att i Sverige - efter tyska förebilder - införa regler om gemensam
utredning av skattemål och skattebrottmål genom en och samma myndighets
försorg. Utredningen lämnar såvitt nu kan bedömas sitt slutbetänkande under år
1983. Vidare skall skatteförenklingskommittén göra en översyn av
taxeringsförfarandet och av det allmännas processföring i skattemål. Även
förslag från denna kommitté kan väntas inom inle

Prop. 1982/83:134 31

alltför
lång tid. De överväganden som kommissionen mot ekonomisk brottslighet skall
göra beträffande ett integrerat förfarande kommer att omfatta även själva
utredningsfasen.

Det
finns åtminstone två urskiljbara orsaker till att det ofta tar tid från det att
ett misstänkt skattebrott upptäcks - företrädesvis vid en revision -och tiU
dess att taxeringsintendenten väcker talan i en skatteprocess. Den ena orsaken
är att revisionen kan vara onödigt omfattande i förhållande fill vad som i
praktiken är möjligt att driva med framgång från det allmännas sida i en
skatteprocess, m.a.o. i förhållande till vad som är "processbart".
Den andra orsaken är att intendenten - sedan revisionen väl avslutats och ärendet
överlämnats lUl besvärsenheten — måste använda åtskillig tid till att läsa in
målet och eventuellt låta komplettera utredningen innan talan kan väckas.

I båda de hänseenden som
nu nämnts kan avsevärda förbättringar uppnås om intendenten deltar mer aktivt
under själva utredningsskedet vid revisions- eller taxeringsenheten. Därmed är
inte sagt att intendenten behöver formeUt gå in i ledningen av de
skatteutredningar där brottsmisstanke föreligger eller i övrigt överta
arbetsuppgifter som f.n. ankommer på taxerings- och revisionsenheterna. Vad det
är fråga om är huvudsakligen att han eller hon skaU hålla sig informerad om
pågående skatteutredningar där brottsmisstanke föreligger och ge råd i fråga om
utredningarnas inriktning och omfattning.

För
att uppnå en bättre medverkan från intendenlsidan redan under utredningsskedet
krävs att man i förväg utser - "öronmärker" - någon eller några
befattningshavare vid besvärsenheterna med uppgift att ansvara för rådgivning m.m.
för sådana skatteutredningar där brottsmisstanke föreligger. Normalt kan det
vara lämpligl att chefen för besvärsenheten eUer motsvarande befattningshavare
får denna funktion. Pä flera håll torde man redan använda sig av en sådan
ordning, men det synes önskvärt atl den snarast blir mer allmän.

Den särskilt utsedde
befattningshavaren bör alltså ha fill uppgift att följa arbetet vid taxerings-
och revisionsenhetema med sädana skatteutredningar där brottsmisstanke
föreligger. Han eller hon skall ge råd från processekonomisk och
processteknisk synpunkt rörande inriktningen och omfattningen av
utredningarna. Om det blir aktuellt med t.ex. husrannsakan vid en
förundersökning som har samband med ett skatteärende eller att företa en
säkringsåtgärd enligt bevissäkringslagen (1975: 1027) för skatte- och
avgiftsprocessen, kan det åtminstone i vissa fall vara lämpligt att intendenten
deltar. Genom att nära följa ärendet redan på utredningsstadiet blir intendenten
också på ett tidigare stadium förtrogen med de materiella frågorna i ärendet
och kan, sedan revisionen avslutats, snabbare väcka talan hos domstolen.

När
det gäller mervärdeskatteenheten kan det vara lämpligt att lägga de nu berörda
uppgifterna på det allmänna ombudet för mervärdeskatt.

Prop. 1982/83:134 32

Enligt
vad jag erfarit kommer kommissionen mot ekonomisk brottslighet att efter samråd
med länsstyrelsernas organisationsnämnd och riksskatteverket behandla de
frågor som jag har nämnt i det föregående. Några särskilda åtgärder i de
aktuella hänseendena torde därför inte behöva vidtas i detta sammanhang. Delta
hindrar naturligtvis inte att man vid länsstyrelsernas skatteavdelningar redan
nu verkar för att den nyss förordade ordningen med rådgivning m.m. från
besvärsenhetens sida genomförs.

En
annan fråga, som närmast rör kompetensfördelningen mellan skattemyndigheter
och polis, är huruvida det bör anförtros tjänstemän inom skatteförvaltningen
att hålla förhör med en för brott misstänkt skaltskyldig och att därvid ställa
frågor som kan vara till nytta även för en pågående eller kommande fömndersökning.
Som påpekats i 1982 års BRÅ-promemoria och som anförts från många håll under
remissbehandlingen inrymmer denna frågeställning inte obetydliga problem. Det
synes lämpligast alt även dessa frägor övervägs av kommissionen mot ekonomisk
brottslighet.

4.5
Effektivare processledning m.m.

4.5.1 AUmänt

Som
tidigare nämnts i flera sammanhang är det de långa handläggningstiderna vid de
allmänna förvaltningsdomstolarna - framför allt vid många länsrätter - som
utgör en av huvudorsakerna till att avgöranden av skattebrottmäl dröjer. Att
handläggningstiderna vid förvaltningsdomstolarna är långa har flera orsaker. En
viktig orsak är naturligtvis de nuvarande stora målbalanserna. De förtursregler
som fidigare förordats (avsnitt 4.2) syftar i princip tiU att få fram snabba
avgöranden i de aktuella skattemålen trots balanserna.

Förtursregler
kan emellertid inte lösa alla problem. För att reglerna skall få
genomslagskraft i praktiken krävs att domstolarna - och givetvis även parterna
— gör sitt bästa för att leva upp tiU statsmakternas intentioner i fråga om
snabb handläggning. Det är väl känt att handläggningen av de aktuella skaltemålen
tar avsevärd tid i förvaltningsdomstolarna, trots gällande förtursregler. Frägan
är då vad som f.n. kan göras, vid sidan av effektivisering av förtursreglerna
och underrättelsemtinerna, för att förbättra nuvarande situation.

4.5.2 Formerna
för förberedelse av mål

De
långa handläggningstiderna torde i många fall bero på en grundläggande tröghet
i det förfarande som föregår avgörandet i skattemål. Det sker således
rutinmässigt en - ofta utdragen - skriftväxUng i målen. Vad det därvid gäller
är dels att parterna skall precisera sina yrkanden och grunder och dels all man
skall bestämma vilken utredning som skall förebringas. I vissa fall beror
dröjsmålen pä att intendenten väcker talan

Prop. 1982/83:134 33

utan
fullständigt underlag, t.ex. därför att utredningen vid revisionsenheten ännu
inte är klar. I andra fall är det den skattskyldiges ståndpunkt (yrkanden
och/eller gmnder) som behöver klarläggas. Det är inte ovanligt att den
skattskyldige underlåter att lämna behövliga uppgifter eller ändrar sina
uppgifter under ärendets gång.

Förberedelseförfarandet är
i allmänhet skriftligt. De frister som sätts ut för yttrande är ofta generöst
tilltagna. Det förekommer i stor utsträckning att parterna inte håller utsatta
frister utan kommer med yttranden först långt senare. I länsrätten tar den
domare på vars ansvar förberedelsen sker, dvs. rolelinnehavaren, praktiskt
taget aldrig personligen del i förberedelsearbetet utan skriftväxlingen sköts
av icke rättsbildad personal.

Det
pågår f.n. arbete på flera håll i syfte att komma tUl rätta med nuvarande
problem när det gäller det utdragna förberedelseförfarandet i skattemål.
Sålunda arbetar domstolsverket på att effektivisera mtinema för bevakning av
frister i skattemål, och man anordnar kurser i process-ledningsteknik för
förvaltningsdomare. Vidare har skatteförenklingskommittén till uppgift att se
över skatteprocessen, och sannolikt kommer kommitténs arbete därvidlag att
inriktas bl.a. på förberedelseförfarandet.

Det
kan antas att förberedelseförfarandet generellt sett kan effektiviseras i ett
lite längre perspektiv genom det reformarbete som nu pågår. Även den successiva
minskningen av målbalanserna vid framför allt länsrätterna som kan väntas de
närmaste åren torde bidra till att förberedelsetiderna förkortas. Redan nu bör
emellertid ett par mer begränsade åtgärder vidtas för att åstadkomma
förbättringar för de nu aktuella skattemålen.

Ett
viktigt medel för att förkorta förberedelsetidema är - därom har allmän enighet
rätt vid remissbehandlingen av 1982 års BRÅ-promemoria - att domstolarna,
framför allt länsrätterna, ägnar sig åt en mer kraftfull processledning. En
sådan processledning kräver för länsrätternas del att den domare som ansvarar
för målet — rolelinnehavaren - tar aktiv del i förberedelsen.

Mot detta kan man invända
att roteUnnehavarna med nuvarande målbalanser inte har fid att ägna sig åt
förberedelsen av mål. Man måste emellertid komma ihåg att antalet skattemål
som har samband med brottsmisstanke kan beräknas uppgå till 500-600 per år, en
siffra som skall jämföras med det totala antal skattemål som avgörs vid
länsrätterna varje år, ca 150000. Det medför ingen orimlig ökning av en
länsrättsdomares arbetsbörda om han personligen ansvarar för förberedelsen av
högst några få skattemål med brottsmisstanke vatje år.

När
det gäller de allmänna domstolarna är det en vanlig erfarenhet att förberedelseverksamheten
i många - t.o.m. de flesta - faU sker effektivast vid ett sammanträde. Vid ett
sådant direkt sammanträffande mellan domstolen och parterna kan
ofullständigheter och oklarheter i parternas ståndpunkter i aUmänhet snabbt
klaras ut. Domaren har heh andra möjligheter att inskrida mot otydligheter och
ofullständigheter än vid skriftlig 3 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 134

Prop.
1982/83:134 34

förberedelse.
Partema kan i många fall direkt lämna besked om sin instäUning till motpartens
yrkanden i skilda hänseenden.

Enligt
9 § förvaltningsprocesslagen får muntlig förhandling hållas, när det kan antas
vara till fördel för utredningen. Av motiven fill detta stadgande framgår att
förhandling är avsedd att tUlgripas bl.a. i sådana fall där det behövs för att
reda ut parternas ståndpunkter och eventuellt undanröja onödiga eUer
betydelselösa tvistefrågor, eller med andra ord för att förbereda målet för
avgörande (prop. 1971:30 del 2 s. 535).

Muntlig förhandUng som ett
medel att förbereda mål torde hittills ha använts i mycket begränsad
utsträckning vid länsrätterna. Skälet till delta har säkerligen i allmänhet
varit den stora belastningen på domarpersonalen när det gäller att avgöra färdigförberedda
mäl. Vid flera länsrätter har man emellertickgjort det tUl en mtin att hålla
förhandling av förberedande nalur just i skattemål med brottsmisstanke
(givetvis i den mån förhandling i det enskilda fallet är av värde) för att leva
upp till gällande regler om förtursbehandling. Erfarenheterna från dessa
domstolar är i denna del mycket positiva.

Om
man inför en generell skyldighet för roteUnnehavarna vid länsrätterna alt
personligen leda förberedelsen av skattemål med brottsmisstanke, är det
angeläget att den nu redovisade mtinen med muntlig förhandling i förberedande
syfte i dessa mål kommer fill användning framför allt i sådana mål där sakförhåUandena
är komplicerade. Med hänsyn till det begränsade antalet mål och till att
förberedelsen kan drivas på ett mycket mer effektivt sätt genom muntlighet,
torde det inte råda något tvivel om att denna verksamhet kan klaras av inom
ramen för nuvarande resurser. Det bör dock understrykas att muntlig förhandling
inte bör hållas i mål som är av så enkel beskaffenhet att de kan beredas inom
rimlig fid genom skriftväxling.

Det
bör i detta sammanhang också påpekas att en telefonkonferens mellan domaren och
parterna kan vara ett effektivt sätt att driva förberedelsen framåt. Sådana
konferenser torde kunna håUas utan uttryckligt stöd i förvaltningsprocesslagen.

Sedan
muntlig förhandling i förberedande syfte hållits i ett mål, är det angeläget
att målet avgörs så snart som möjligt. I vissa fall kan förberedelsen inle
avslutas vid förhandlingen, utan parterna kan behöva ytterligare tid för att
bemöta vad motparten anfört eller för att precisera sin ståndpunkt i något
hänseende. Domaren bör dock se till alt huvudUnjema i parternas yrkanden och
åberopanden läggs fast vid förhandlingen och att den ytterligare skriftväxling
som kan behövas blir av kompletterande natur. Domaren bör mot denna bakgmnd
vara mycket restriktiv när det gäller att bestämma frister för skriftliga
yttranden efter en munfiig förhandling.

Även
i övrigt är det en självklar uppgift för rolelinnehavaren att se fill att frister
för yttranden inte sätts för långa och att yttranden kommer in inom förelagd
tid. Jag återkommer i det följande (avsnitt 4.5.3) tUl frågan om

Prop. 1982/83:134 35

vUka
medel domaren bör ha till sitt förfogande när det gäller att komma tUl rätta
med försumlig processföring från en parts sida. Det bör särskilt uppmärksammas
att taxeringsintendenterna - om en allmän förtursregel genomförs — i normala faU
knappast har befogade anspråk på längre tid än ett par veckor för yttranden.
Vidare medför förtursregeln att det inte kan accepteras att man från
intendentsidan dröjer med yttranden utöver den förelagda tiden utan att begära
anstånd hos domstolen.

Föreskrifter
om roteUnnehavamas ansvar för förberedelse av skattemål med brottsmisstanke kan
lämpligen tas in i förordningen (1979:573) med länsrättsinstruktion. För att
åstadkomma tillräcklig genomslagskraft för den ovan förordade mtinen med
muntlig förhandling i förberedande syfte bör 9 § förvaltningsprocesslagen
ändras så att det klart framgår att förhandUng får användas som ett medel att
nå ett snabbt avgörande.

När det gäller
överrätterna är behovet av en genereU föreskrift om roteUnnehavares ansvar för
förberedelsen av mål inte lika stort. Man bör emeUertid även i kammartätterna
och i regeringsrätten uppmärksamma att muntlig förhandling kan vara ett
effektivt sätt att i komplicerade eller omfattande mål bringa förberedelsen tUl
ett snabbt slut.

4.5.3
Åtgärder mot försumlig processföring

I remissyttrandena över
1982 års BRÅ-promemoria efterlyste flera remissinstanser bättre möjligheter
för de allmänna förvaltningsdomstolama att ingripa mot parter som försöker
medvetet förhala ett slutligt avgörande i skatteprocessen. Man föreslog bl.a.
att en motsvarighet tUl preklusionsre-geln i 50 kap. 25 § tredje stycket RB skuUe
införas för skatteprocessens del. Enligt den regeln får en part i hovrätten
åberopa nya omständigheter och bevis i princip endast om han har giltig ursäkt
för sin underlåtenhet att tidigare åberopa omständigheten eller beviset.

Intresset
för skatteprocessens del av åtgärder mot försumlig processföring knyter sig
framför allt till ökade möjligheter att avgöra mål trots en parts underlåtenhet
att lojalt medverka i förfarandet. Det bör därvid påpekas att domstolarna
redan med nu gällande lagsfiftning har icke obetydliga sådana möjligheter.
Genom att ge en part föreläggande att yttra sig enligt 10 eller 12 § förvaltningsprocesslagen
vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras kan domstolen tvinga fram ett
ståndpunktstagande från en part.

MöjUgheterna
att förelägga en part att yttra sig vid sådan påföljd som nu nämnts torde stå
öppna även senare under processen (18 § förvaltningsprocesslagen; jfr prop.
1971:30 del 2 s. 547 och Wennergren, Förvaltningsprocess, 2 uppl., s. 154).
Ingenting torde t.ex. hindra domstolen att i ett komplicerat mål upprätta en
sammanfattning av parternas ståndpunkter och tiUställa parterna den, tillsammans
med etf föreläggande om yttrande vid påföljd att målet annars avgörs. Särskilt
effektivt kan ett sådant hand-läggningssätt visa sig vid muntlig förberedelse.
Rätten kan då göra sam-

Prop.
1982/83:134 36

manfattningen
vid förhandlingen och samtidigt förelägga parterna att yttra sig inom en
relativt kort tid. Det blir i denna situation i praktiken fråga om ett s.k.
slutföreläggande.

Frågan
om de allmänna förvaltningsdomstolarna skall få större möjligheter än som nu
sagts att avgöra mål trots bristande medverkan frän en part — t.ex. genom
införande av preklusionsregler — är komplicerad. Inte minst hänger problemen
samman med frägan om rättens ansvar för utredningens fullständighet i mäl om
skatter och avgifter, dvs. frågan i vad mån sådana mål skall vara av dispositiv
eUer indisposifiv karaktär. Uppenbarligen kan man i denna del inte införa några
särregler för just skattemål med brottsmisstanke, utan reglerna mäste gmnda
sig på mer generella överväganden.

Skatteförenklingskommittén
har enligt sina direktiv att överväga frågor om utformningen av
skatteprocessen, bl.a. spörsmålet om processen skaU konstmeras som en
beloppsprocess eller som en s.k. sakprocess. Frågan om preklusion av rätten att
åberopa nytt material i processen hänger intimt samman med de uppgifter
kommittén har. Det torde redan ligga inom kommitténs uppdrag att behandla
frågor av detta slag.

Andra
uppslag till effektivisering av skatteprocessen som kommit fram under
remissbehandlingen av 1982 års BRÅ-promemoria, t.ex. införande av en allmän
möjlighet tiU s.k. slutdelgivning, möjlighet till överflyttning av mål mellan
olika länsrätter och en motsvarighet för skatteprocessens del till nöjdförklaringsinslitutet
i brottmål, faller också inom ramen för skatte-förenklingskommitténs uppgifter.

Fram till dess resultatet
av skatteförenklingskommitténs arbete föreligger, får man alltså i huvudsak
klara sig med de medel mot försumlig processföring som finns f.n. SärskUt bör
därvid betonas vikten av att följande regler iakttas. Rätten måste i varje
enskilt fall se till att frister för yttrande inte sätts längre än som är
nödvändigt. Vidare skall föreläggande om yttrande regelmässigt kombineras méd
påföljd att målet - om yttrande inte avges — avgörs i befintligt skick, om inte
sådan påföljd i det enskilda fallet framstår som obehövlig. Rätlen skall noga
bevaka att förelagda frister hålls och skall, om en part underlåter att följa
ett föreläggande, döma i målet trots uteblivet yttrande, i den utsträckning det
är möjligt med hänsyn tiU bl.a. den s.k. officialprindpen. Muntlig förhandling
kan - som tidigare sagts - i många fall vara ett sätt att snabbare och
effektivare få fram slutliga ståndpunkter från parternas sida.

En
särskild lagstiftningsfråga bör emellertid tas upp redan i detta sammanhang.
Det gäller frägan om avvisande av ombud i förvaltningsprocessen. Enligt 48 §
första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) får den som för talan i ett
mål vid förvaltningsdomstol anUta ombud eller biträde. Rätten får enligt andra
stycket avvisa ombud eller biträde som visar oskicklighet eller oförstånd eller
som eljest är olämplig. Ett avvisningsbe-slut gäller bara i det aktuella målet.
Det har från länsrättshåll framförts önskemål om att de allmänna
förvaltningsdomstolarna — i likhet med de

Prop.
1982/83:134 37

allmänna
domstolarna (se 12 kap. 5 § RB) - får möjlighet att avvisa ombud med verkan
även för andra mål vid den domstolen. En sådan möjlighel anser man skuUe
underlätta hanteringen av inte så få mål. SärskiU praktiskt användbar skulle
möjligheten vara i en del skattemål med brottsmisstanke.

Anledningen
till att man i förvaltningsprocesslagen inte införde samma vida avvisningsmöjUghet
som i den aUmänna domstolsprocessen synes ha varit att nägot praktiskt behov av
att kunna avvisa ett ombud annat än i ett enskilt mål inte ansågs föreligga (prop.
1971:30 del 2 s. 602). Jag anser att det numera inte längre finns skäl att
upprätthålla nägon skUlnad i detta hänseende mellan förvaltningsprocessen och
rättegången i aUmän domstol. Jag föreslår alt 48 § förvaltningsprocesslagen
ändras i enlighet med det anförda.

Det
är en stundom gjord erfarenhet i skatteprocessen att en muntlig förhandling av
förberedande natur i ett skattemål med brottsmisstanke kan effektiviseras
väsentligt om den skattskyldige får biträdas av den offentUge försvarare som
kan ha förordnats för honom på gmnd av det pågående brottmålsförfarandet. Bl.a.
kan försvararens medverkan bidra tiU att den skattskyldiges ståndpunkter i
skilda hänseenden lättare kan preciseras. Enligt ett beslut av högsta domstolen
har en offentlig försvarare under vissa omständigheter rätt till ersättning av
allmänna medel för sitt arbete i skatteprocessen (se NJA 1982 s. 212).

Med
hänsyn fiU det nu sagda synes det lämpUgt att domaren, när muntUg förhandUng
skall hällas i ett skattemål med brottsmisstanke, undertättar en eventuell
försvarare om förhandlingen, om dennes medverkan kan antas vara fill fördel för
utredningen.

5
Ikraftträdande

Jag
förordar att de föreslagna ändringama i skattebrottslagen och förvaltningsprocesslagen
träder i kraft den 1 juli 1983.

6
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1. lag
om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

2. lag
om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Förslaget under 1 har
upprättats efter samråd med chefen för finansdepartementet. Förslagen bör
fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Prop,
1982/83:134 38

7 Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag
om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

15 §

Har
ett mål om brott enligt denna lag samband med en fräga om skatt eller avgift
som ännu inte är slutligt avgjord, får handläggningen av brottmålet vila i
avvaktan på avgörandet av skatte- eller avgiftsfrågan endast om det är av
väsentlig betydelse för prövningen av målet att den frågan avgörs först.

Den
föreslagna regeln har behandlats utförligt i den aUmänna motiveringen (avsnitt
3.3). Regeln är avsedd att komplettera de aUmänna bestämmelserna om vilandeförklaring
i 32 kap. 5 § RB i de situationer som här är aktuella. Domstolen skall för
varje skattebrottmål göra en individuell bedömning av om fömtsättningama för vilandeförklaring
är uppfyllda.

Enligt
den föreslagna regeln far ett skattebrottmål vila i avvaktan på utgången av en
skatteprocess endast i den mån denna är av väsentlig betydelse för prövningen
av brottmålet. Häri ligger till att börja med ett krav på att utgången i
skattemålet kan antas vara av stor vikt antingen för prövningen av själva
skuldfrågan (fallande eller frikännande dom) eller för bestämmandet av påföljd
(om t.ex. stor osäkerhet råder i fråga om det undandragna beloppets storlek).
Och vidare får avgörandet i brottmålet uppskjutas bara / den utsträckning det
behövs med hänsyn till det nu sagda. Kan tiUräcklig klarhet för brottmålets del
skapas redan genom t.ex. länsrättens dom i enlighet med vad som sagts i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.3), skall brottmålet företas fill avgörande
även om länsrättens dom överklagas.

Innan
rätten fattar beslut om brottmålet skall vila med stöd av den föreslagna
bestämmelsen, bör samråd självfallet äga mm med åklagaren och den tilltalade
eller hans försvarare. Av den tilltalade bör krävas att han anger de
omständigheter som han ämnar åberopa i skattemålet och som kan påverka
brottmålet.

Den
i lagtextförslaget använda termen "fråga om skatt eller avgift" avser
en fråga om skatt eller avgift enligt uppräkningen i 1 § skattebrottslagen.

Det
bör i detta sammanhang påpekas att det f.n. stundom förekommer alt
handläggningen av skattebrottmål i praktiken ligger nere under längre tid i
avvaktan på utgången i en skatteprocess, trots att inget formellt beslut om vilandeförklaring
har fattats. Som nämnts tidigare torde ett sådant förfaringssätt strida mot gmndtankama
bakom RB. Det har bl.a. den nackdelen att partema — om de inte delar rättens
bedömning i vilandefrå-gan - inte har något beslul att överklaga och därför
inte kan få frågan prövad av högre rätt, såvida inte ett särskilt beslut
påkallas. Att handläggningen av mål faktiskt vilar utan formell vilandeförklaring
bör under alla omsländigheter komma i fråga bara när det gäller korta perioder.
Även i

Prop.
1982/83:134 39

sådana
fall bör de riktlinjer som angetts i den allmänna motiveringen i fråga om
tidpunkten för målets åtempptagande kunna tillämpas.

Den
föreslagna regleringen riktar sig i första hand till de allmänna domstolarna.
De uttalanden som gjorts kan emellertid även tjäna till vägledning för
åklagarna, när det gäller tiden för åtals väckande. I vissa fall anser sig åklagaren
f.n. inte kunna väcka åtal utan att det föreligger lagakraftägande dom i
skattemålet. Det är emellertid angeläget att åklagarna prövar om inte åtal i
större utsträckning kan väckas fidigare.

Det
bör i detta sammanhang erinras om att åtal i många fall kan väckas på ett
betydligt tidigare stadium än annars, om åklagaren inskränker sitt åtal till
belopp om vilka tvist ej råder. Som flera remissinstanser påpekat kan det
stundom också vara lämpligt att inskränka åtalet till ett visst eller vissa
skatteslag. Åklagaren har vissa möjligheter att åtala endast för t.ex.
undandragen mervärdeskatt, där de skatterättsliga kompUkationema normalt är
ringa, och underlåta åtal beträffande en svåmtredd inkomstskattefråga. Begränsningar
av åtal och fömndersökning i sådana fall torde kunna ske enligt reglerna i 20
kap. 7 § första stycket 2 och 23 kap. 4 a § första stycket 2 RB.

Riksåklagaren
har möjlighet att lämna närmare information till åklagarna i de frågor som nu
nämnts.

Det
kan också nämnas att man på åklagarhåll på senare tid i vissa fall tillämpat
den ordningen att åtal väckts endast beträffande en sådan del av den misstänkta
brottsligheten där utredningen kunnat slutföras snabbt, medan fömndersökningen
fortsatt eller vUat när det gäUer övrig svåmtredd brottslighet. Ett exempel är
att åtal väckts för försvårande av skattekontroll medan fömndersökningen
fortsatt i fråga om svåmtredd skattebrottslighet.

16
§

Om
en fråga om skatt eller avgift behandlas vid en förvaltningsdomstol eller en
förvaltningsmyndighet, skall frågan där handläggas med förtur, om handläggningens
resultat är av väsentlig betydelse för en pågående fömndersökning eller ett
åtal för brott enligt denna lag.

Åklagaren
skall se till att de domstolar och andra myndigheter som avses i första stycket
får underrättelse om sådana omständigheter som kan vara av betydelse för frågan
om förtursbehandling.

I
första stycket föreslås en genereU regel om skyldighet för domstolar och andra
myndigheter att handlägga skattefrågor som har samband med misstänkt
skattebrottslighet med förtur. Regeln har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 4.2.5).

Uttrycket
"av väsentlig betydelse" bör ses i samband med den föreslagna regeln
i 15 § skattebrottslagen (se avsnitt 3.3), enligt vUken allmän domstol får vilandeförklara
ett skattebrottmål i avvaktan på utgången av

Prop. 1982/83:134 40

en
skatteprocess endast om denna är av väsentlig betydelse för bedömningen av
skattebrottmålet. Meningen är att bestämmelserna i 15 och 16 §§ skall kortespondera
med varandra på det sättet att förtursbehandling inte skall ske, om det kan
antas att handläggningen av brottmålet inte stoppas upp av beskatlningsfrågans
behandling.

Del
framgår av regelns lydelse att förtursbehandling endast kommer i fråga så länge
fömndersökning pågår eller åtal är anhängigt. Om fömndersökningen läggs ner
eller avslutas utan att åtal väcks, skall således förtursbehandlingen upphöra.
Detsamma är fallet om ett väckt åtal läggs ner. Vidare bortfaUer givetvis
skälen för förtursbehandUng, om skattebrottmålet avslutas genom lagakraftägande
dom.

I
andra stycket föreslås en regel som syftar till att de domstolar och andra
myndigheter som avses i första stycket skaU få vetskap om att förtursbehandling
skaU äga rum. Regeln har behandlats i avsnitt 4.3.3 i den aUmänna motiveringen.

17
§

Förvaltningsmyndigheter
som handlägger frågor om skatter eller avgifter skall göra anmälan till
åklagaren så snart det finns anledning att anta att brott enligt denna lag har
begåtts. Detta gäller dock inte om det kan antas atl brottet inte kommer att
medföra påföljd enligt denna lag eller om anmälan av annat skäl inte behövs.

Den
föreslagna regeln är som nätnnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.2)
avsedd som en generell föreskrift om anmälningsskyldighet. Det får ankomma på riksskatteverket
att efter samråd med berörda myndigheter förorda lämpliga mfiner för
anmälningsskyldigheten. Särskild uppmärksamhet bör därvid riktas mot frågan om
hur taxeringsnämnderna skall förfara när man misstänker skattebrott. Vidare
ankommer det givetvis på varje myndighet att — t.ex. genom bestämmelser i
arbetsordningen - se till att föreskriften efterlevs i praktiken.

Enligt
den föreslagna regeln skall anmälan göras så snart det finns anledning att anta
att brott begåtts. Uttryckssättet anknyter till formuleringen i 23 kap. 1 § RB,
som anger fömtsättningarna för att fömndersökning skall inledas. Meningen är
alltså att anmälan skall äga mm så snart som det finns fömtsättningar för att
inleda en fömndersökning. Om det misstänkta skattebrottet är av sådan
beskaffenhet att man kan utgå från att det kommer att beivras bara genom
skattetillägg och att fömndersökning eller ätal aUtså inte blir aktueUt,
behöver någon anmälan inte göras. Detta följer av paragrafens andra mening. Där
görs också undantag för sådana fall där det av annat skäl är uppenbart att nägon
anmälan inte behövs. Härmed avses bl.a. den situationen att det står klart att
anmälan redan skett eller att åklagaren eljest har kännedom om saken.

En
viktig fråga är på vilken nivå inom de berörda myndigheterna som

Prop. 1982/83:134 41

ansvaret
för anmälningarna skall ligga. Den ordning, som f.n. tillämpas vid länsstyrelsernas
skatteavdelningar och som innebär att uppgiften ankommer på skattechefen eUer
pä en särskilt förordnad tjänsteman, torde i och för sig vara ändamålsenlig.
Det är nämligen av flera skäl - bl.a. med hänsyn tiU intresset av en enhetlig
praxis - angeläget att ansvaret för anmälningarna ligger centralt. Samtidigt är
det viktigt att kontakterna mellan dem som upptäcker ett misstänkt skattebrott
och dem som skall göra den formella anmälan fungerar smidigt. Att se till att
de interna informationskanalerna inom varje myndighet löper effektivt bör vara
en viktig uppgift för myndigheten. Beträffande fördelningen av olika funktioner
inom länsstyrelsernas skatteavdelningar, se vidare avsnitt 4.4 i den allmänna
motiveringen.

När det sedan gäller
frågan till vilken åklagare anmälan skall göras, finns del f.n. en i viss mån
varierande praxis. Somliga länsstyrelser lämnar anmälan till länsåklagare,
andra anmäler till lägre åklagare. Mycket talar i denna del för en centraUserad
ordning, där statsäklagama får ansvaret för att ta emot alla anmälningar inom
länet och sedan fördela arbetet med att leda förundersökningarna på lämpligt
sätt. Det kan emellertid inte uteslutas att en annan ordning av olika skäl kan
vara lämpligare i vissa län. Det får ankomma på riksåklagaren att efter samråd
med berörda myndigheter förorda lämpliga mtiner i denna del.

7.2
Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

9 §
andra stycket

I
handläggningen får ingå munfiig förhandling beträffande viss fråga, när det kan
antas vara tiU fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av
målet.

Förslaget
har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.2) och innebär ett förtydligande
av något som redan gäller, nämligen att muntlig förhandling kan användas som
ett medel att nå ett snabbt avgörande i ett mål. Denna möjlighet tar främst
sikte på förhandling i förberedande syfte och är avsedd att utnyttjas framför
allt i sådana fall där en snabb handläggning framstår som särskilt starkt
motiverad, t.ex. i skattemål som har .samband med misstanke om skattebrott. Som
har angetts i den allmänna motiveringen bör det normalt krävas att
sakförhållandena i målet är av mer komplicerad natur för att förhandling i
förberedande syfte skall få hållas.

Det är viktigt att
förhandlingen ägnas bara åt de frågor där det är till fördel med muntlighet.
Plädering från partemas sida bör normaU inte äga mm vid en förhandling som
hålls enbart i förberedande syfte.

Det
bör påpekas att en länsrätt vid en förhandling som avser bara beredandet av ett
mål är domför med endast en lagfaren domare.

Prop. 1982/83:134 42

48 §

Den
som för talan i mål får anlita ombud eller biträde.

Visar
ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig,
får rätlen avvisa honom som ombud eller biträde i målet. Rätten fär ocksä
förklara honom obehörig att bmkas som ombud eller biträde vid rätten antingen
för viss tid eller lills vidare.

Förslaget,
som behandlats i avsnitt 4.5.3 i den allmänna motiveringen, innebär att rättens
handlingsmöjligheter när ett ombud eller biträde handlar på ett olämpligt sätt
anpassas lill vad som gäller i den aUmänna domslolsprocessen enligl RB. Rätten
föreslås sålunda få möjlighet att - som ett altemativ till avvisning i det
aktuella målet - förklara ombudet eller biträdet obehörigt att användas som
ombud resp. biträde vid rätten för viss lid eller lills vidare. De
motivuttalanden som gjordes vid tillkomsten av reglerna i 12 kap. 5 § RB torde
kunna ge vägledning även för förvaltnings-processens del (se bl.a.
processlagberedningen i SOU 1938:44 s. 165).

8
Hemställan

Jag
hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

9
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1982/83:134 43

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1983-03-08

Närvarande:
f.d. justitierådet Petrén, jusfifierådet Rydin, regeringsrådet Brink.

Enligt
protokoU vid regeringssammanträde den 10 febmari 1983 har regeringen på
hemställan av statsrådet Rainer beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag tiU

1. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) samt

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Eklycke. Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget
till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

15 §

Med
"fråga om skatt eller avgift som ännu inte är slutligt avgjord" torde
— såsom framgår av motiven och vid en jämförelse med 16 § - avses sådan fråga
som är anhängig vid en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet.
Lagtexten bör lämpligen förtydligas på denna punkt.

Enligt
32 kap. 5 § rättegångsbalken får en domstol förklara ett mål vilande endast om
det för prövning av målet är av synnerlig vikt att en fråga, som är föremål för
annan rättegång eller behandling i annan ordning, först avgörs eller annat
hinder av längre varaktighet möter mot handläggningen. Av lagrådsremissen framgår
att de allmänna domstolarna med stöd av denna bestämmelse i stor utsträckning
låter skattebrottmål vila tUl dess att ett vid en skattedomstol samtidigt anhängigt
skattemål med anknytning till brottmålet har blivit slutligt avgjort. I syfte
att begränsa utrymmet för vilandeförklaring av skattebrottmål i sådana fall
föreslås i förevarande paragraf en regel, enligt vUken handläggningen av
brottmålet får vila i avvaktan på avgörandet av skatte- eller avgiftsfrågan
endast under fömtsättning att det är "av väsenfiig betydelse" för
prövningen av målet att nämnda fräga först avgörs. Det sålunda föreslagna
villkoret framstår knappast som en skärpning i förhållande tiU rekvisitet
"synnerlig vikt" i den allmänna bestämmelsen i 32 kap. 5 §
rättegångsbalken. För att syftet med den särskilda regleringen i
skattebrottslagen skall klart framgå förordar lagrådet att ordet
"väsentlig" i lagtexten utbyts mot "avgörande".

I
enlighet med det anförda föreslås att paragrafen får följande lydelse:

"Har
ett mål om brott enligt denna lag samband med en fråga om skatt eller avgift
som är anhängig vid en förvaltningsdomstol eUer en förvalt-

Prop. 1982/83:134 44

ningsmyndighet,
får handläggningen av brottmålet vila i avvaktan på avgörandet av skatte-
eller avgiftsfrågan endast om det är av avgörande betydelse för prövningen av
målet att den frågan avgörs först."

16
§

Enligt
uttalande i specialmofiveringen till denna paragraf bör uttrycket "av
väsentlig belydelse" ses i samband med den i remissen föreslagna regeln i
15 §. Meningen sägs vara att bestämmelserna i 15 och 16 §§ skaU kortespondera
med varandra på det sättet att förtursbehandling inte skaU ske, om det kan
antas att handläggningen av brottmålet inte stoppas upp av beskattningsfrågans
behandling. Som framgått förordar lagrådet att uttrycket "av väsentlig
betydelse" i 15 § ersätts med "av avgörande betydelse". Det kan
synas ligga nära tiU hands att göra motsvarande ändring i 16 §. Emellertid
torde det vara vanskligt för den förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet
där skatte- eller avgiftsfrågan behandlas att bedöma, om handläggningens
resultat kan sägas vara av avgörande betydelse för en fömndersökning angående
skattebrott eller ett åtal för sådant brott. Med hänsyn härtill och till
ändamålet med regleringen bör enligt lagrådets mening uttrycket "av
väsentlig betydelse" behållas i 16 §.

Bl.a.
fill följd av den jämkning som lagrådet i övrigt förordat i 15 § torde emellertid
vissa redaktionella ändringar böra göras i förevarande paragrafs första stycke.
Följande lydelse av detta stycke föreslås:

"En
fråga om skatt eller avgift som är anhängig vid en förvaltningsdomstol eller
en förvaltningsmyndighet skall där handläggas med förtur, om handläggningens
resultat är av väsentlig betydelse för en förundersökning angående brott enligl
denna lag eller ett åtal för sådant brott."

Förslaget
till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

I
den allmänna motiveringen till detta förslag (avsnitt 4.5.3) påpekar
departementschefen att en muntlig förhandling av förberedande natur i ett
skattemål där misstanke om brott föreligger kan effektiviseras väsentligt, om
den skattskyldige får biträdas av den offentlige försvarare som kan ha förordnats
för honom på gmnd av pågående brottmälsförfarande. Enligt departementschefen
synes det lämpligt att, när munfiig förhandling skaU hållas i ett skattemål där
brottsmisstanke förefinns, domaren undertättar en eventuell försvarare om
förhandlingen, ifall dennes medverkan kan antas vara till fördel för
utredningen. Med anledning av dessa uttalanden bör framhåUas att den offentlige
försvararen inte i denna egenskap kan tillerkännas ersättning i skattemålet för
sin medverkan i detta. Och den omständigheten att skattedomstolen har funnit
försvararens deltagande vara till fördel för utredningen i skattmälet medför
inte utan vidare att han blir berättigad att i brottmålet fä ersättning för
sina insatser i skattemålet. Frågan om ersättning lill försvararen för hans
medverkan i skatteproces-

Prop.
1982/83:134 45

sen
får bedömas självständigt i brottmålet med tUlämpning av 21 kap. 10 §, jämförd
med 7 §, rättegångsbalken (se i anslutning härtill det i remissprotökollet
anmärkta rättsfallet NJA 1982 s. 212).

Prop. 1982/83:134 46

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanlräde 1983-03-10

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer,
Boström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande:
statsrådet Rainer

Proposition
med förslag till åtgärder för att åstadkomma snabbare avgöranden i
skattebrottmål

1
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) samt

2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Jag
ansluter mig tiU vad lagrådet har anfört i fråga om 15 och 16 §§ skattebrottslagen
och godtar - med en smärre justering av 15 § - de föreslagna ändringarna av
lagtexten.

Jag
har inte heller någon erinran mot lagrådets uttalanden i anslutning tUl förslaget
till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen.

2
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 10 februari 1983.

Prop.
1982/83:134 47

Bilaga
I

Sammanfattning
av BRÅ: s promemoria (1982:1) Skattebrott och skattemål, hämtad från
arbetsgruppens sammanfattning i promemorian s. 13—17

Det
går ofta många år från att en misstanke om skattebrolt väcks och till att ett
sådant mål slutligt avgörs i allmän domstol. Detta gäller framför allt de stora
och komplicerade fallen. Ibland kan tidsutdräkten bidra till att ålal för
skattebrott över huvud taget aldrig väcks.

En
orsak till detta missförhållande är att själva skattefrågan i regel först skall
prövas av förvaltningsdomstol innan allmän domstol avgör det brottmål som
hänger samman med skattemålet. Förfarandet är dubbelspårigt och håUs isär även
på tidigare stadier, t.ex. under själva utredningen. Fömtom att det tar lång
tid medför det nuvarande systemet att våra begränsade resurser utnyttjas
ineffektivt.

I
den här promemorian diskuteras dessa frågor. Ändamålet är att åstadkomma dels
att skattebrotten bUr snabbare och effektivare handlagda än nu, dels att de
resurser som står tiU förfogande för utredning, processföring och domslolshandläggning
utnyttjas bättre.

I
avsnitt 1 anges vårt uppdrag och syftet med vår promemoria. Avsnitten 2—4 är
rent beskrivande. Där behandlas skattebrottslagen (avsnitt 2), domstolar och
andra myndigheter som verkar dels inom skatte- och avgiftsområdet, dels på
brottmålssidan (avsnitt 3) samt förfarandet vid utredning och handläggning i
domstol av skattemål och skattebrottmål (avsnitt 4). Dessa delar har blivit
ganska omfattande. Det förklaras av alt vi har velat ge en bakgmnd till våra
tankegångar och förslag för att sätta in dessa i sitt sammanhang.

Avsnitt
5 inleds med en redogörelse för reformer som har gjorts under 1970-talet.
Därefter pekar vi på de allvarligaste bristerna den nuvarande handläggningen
har och frågar oss vUka verkningar dessa brister får när det gäller att ge
eftertryck åt skattesystemet och att beivra överträdelser. I avsnittet
diskuteras vidare olika tänkbara reformvägar.

En
väg är att konstmera om det centrala skattebrottet. En annan är att ge myndighetema
ökade resurser. En tredje är att ändra formerna för handläggningen eller att
integrera skattemålet och skattebrottmålet. Det finns skäl att pröva alla dessa
vägar. Den väg som vi för vår del funnit vara mest intressant och som på sikt
skulle ge de största effektivitetsvinsterna vore att integrera handläggningen.
En sådan integration bör inte begränsas till domstolsförfarandet utan avse även
utredningsstadiet och processföringen.

I
de följande avsnitten, 6—8, redovisar vi hur man skulle kunna integrera utredningen
(avsnitt 6), processföringen (avsnitt 7) och domstolsförfarandet (avsnitt 8).

Prop. 1982/83:134 48

Beträffande
utredningen har visserligen betydelsefulla satsningar gjorts för en bättre
samordning av främst polisens och skattemyndigheternas insatser. Man bör dock
kunna gå längre på den vägen. Något som bör ägnas särskUd uppmärksamhet är att
taxeringsintendenten nu spelar en förhållandevis passiv roll under utredningen.
Vi har jämfört hans roU med den som en åklagare har under en fömndersökning.
Från bl.a. polishåll har man också efterlyst att taxeringsintendenten skall få
en mer framträdande ställning och att han skall komma in i målet på ett
tidigare stadium än nu.

Vi
föreslår därför att det skall finnas särskilda intendenter som har till huvuduppgift
att föra det allmännas talan i sådana skattemål där det finns misstanke om skapebrott.
En sådan särskild intendent skall på samma sätt som en åklagare komma in i ett
ärende redan på utredningsstadiet. Därmed gagnas samarbetet mellan honom och
åklagaren. Det bör också innebära att intendenten snabbare och mer effekfivt
kan driva skattemålet.

Vi
behandlar också mtiner för anmälan om brottsmisstanke och hur de skatteutredningar
som skall skötas av den särskUde intendenten skall kunna särskiljas på ett
tidigt stadium. Sist i detta avsnitt berörs frägor om sekretess och om
samordning av taxeringsrevision och fömndersökning.

När
det gäller processföringen i ett integrerat förfarande uppehåller vi oss vid
arbetsfördelningen mellan den särskilde intendenten och åklagaren. Vår
slutsats blir att dessa två tillsammans efter omständigheterna får avgöra vem
som skall föra talan i den integrerade processen. I vissa fall kan säkert den särskUde
intendenten föra det allmännas talan inte bara i skattemålet utan även i
skattebrottmålet. Om tyngdpunkten i ett ärende ligger mer på ansvarssidan än på
skattesidan, bör på motsvarande sätt åklagaren ibland kunna ensam föra talan. I
många fall blir det emellertid säkert nödvändigt att intendenten och åklagaren
samarbetar både under utredningen och när lalan väcks och utförs.

Utan
att ta stäUning berör vi frågan om en regional organisafion för utredning och processföring.
Vi uppmärksammar även samordningsproblem vid eflertaxering och när skattemål
handläggs vid olika länsrätter, liksom de fall när skattebrottmål inte har
direkt samband med något pågående skattemål.

Tyngdpunkten
i promemorian ligger på en beskrivning av hur ett integrerat
domstolsförfarande skulle kunna se ut. TUl en början visar vi på oUka lösningar
av integrationsfrågan. Det finns varianter från en låg grad av integration med
bara en gemensam huvudförhandling i båda målen tUl ett från böljan integrerat
förfarande vUket innebär bl.a. att talan i skattemålet och talan i
skattebrottmålet väcks i samma domstol. För att helt ta vara på fördelarna bör
en fuUständig integration stäUas upp som mål.

Det
måste resas särskilda krav på en domstol som skall handlägga både skattemål och
skattebrottmål. Kraven gäller kunskaper, erfarenheter, medverkan av nämndemän,
handläggningsformer m.m. Detta beskrivs närmare.

Vi
avvisar tanken på att inrätta fristående specialdomstolar. En central fråga
blir om någon av de existerande domstolarna, dvs. länsrätt eller

Prop.
1982/83:134 49

tingsrätt,
i nuvarande sammansättning skulle kunna döma i både skattemål och
skattebrottmål. Trots betydande olikheter går utvecklingen mot att skiUnaderna
blir mindre meUan allmän domstol och förvaltningsdomstol. Som exempel kan
nämnas förändringar av själva domstolsorganisationen och rekryteringen av
domare men även reglerna för handläggningen.

Ingen av de nämnda
domstolarna är dock i dagens läge och i sin nuvarande skepnad lämplig att
samtidigt handlägga både skattemål och skattebrottmål. I stället bör man ta tUl
vara inslag från båda håll och anpassa såväl sammansättning som förfarande tiU
en gemensam handläggningsform för skatte- och ansvarsfrågan.

I
första instans skall domstolen bestå av två juristdomare - en från förvaltningsdomstol
och en från allmän domstol — samt nämndemän. Härigenom blir domstolen väl
kvalificerad. I andra och tredje instans skall domare från både kammarrätt och
hovrätt, resp. regeringsrätten och högsta domstolen delta.

Ett
nytt inslag blir att nämndemän kommer att medverka i skattemål även i andra
instans på samma sätt som de nu gör när hovrätt dömer brottmål. Det skall dock
bara gäUa när skattemål handläggs gemensamt med skattebrottmål.

Handläggningen
skaU mynna ut i en huvudförhandUng. Också det blir ett nytt inslag vad gäller
skattemålen. Vi ser inte detta som någon nackdel. Det kan tvärtom ha betydande
fördelar att skattemålet avgörs efter en muntlig huvudförhandUng.

Våra
förslag innebär bl.a. att domstolens kompetens, sammansättning och arbetsformer
blir desamma oavsett om målen placeras i aUmän domstol eller i
förvaltningsdomstol. Valet får göras med hjälp av andra kriterier. Efter en
diskussion av för- och nackdelar med de båda lösningarna finner vi att
övervägande skäl talar för att placera målen i förvaltningsdomstol.

I
avsnitt 8 finns också bl.a. ett avsnitt om hur oUka mer komplicerade kombinationer
av mål skall handläggas, ett om häktning och ett om hur parts försök att förhala
processen skall motverkas.

Avslutningsvis diskuterar
vi hur de förändringar vi föreslår kan genomföras. Eftersom det kan ta tid att
genomföra reformen fullt ut pekar vi på möjligheten att gå fram etappvis. Vissa
av våra förslag är sådana att de kan genomföras snabbt. Andra fömtsätter dock
fortsatta överväganden vars former och omfattning naturligtvis får bero på hur
våra förslag tas emot.

Promemorian
innehåller inte några förslag till lagtext. Det har inte heller varit vår
uppgift att utforma sådana. Vår promemoria är en konkret hållen idéskiss som
skall stimulera till debatt om och initiativ fiU hur skattebrott skaU bekämpas.

Vi
vill framhålla att man|.i en sådan debatt inte bör jämföra vårt förslag med ett
tänkt idealtillstånd utan med den betydligt bistrare verklighet som omger oss.
4 Riksdagen 1982/83. I samt. Nr 134

Prop.
1982/83:134 50

Bilaga
2

Sammanställning
av remissyttranden över brottsförebyggande rådets promemoria (PM 1982:1)
Skattebrott och skattemål

Yttranden
över promemorian har till justitiedepartementet avgetts av riksåklagaren (RÅ),
domstolsverket (DV), rikspolisstyrelsen (RPS), riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket
(RSV), aUmänna ombudet för meUankommunala taxeringar vid RSV, hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Nortland, Stockholms fingsrätt, Malmö fingsrätt,
Göteborgs tingsrätt, Trollhättans tingsrätt, kammarrätten i Stockholm,
kammarrätten i Sundsvall, länsrätten i Stockholms län, länsrätten i Malmöhus
län, länsrätten i Göteborgs och Bohus län, länsrätten i Västerbottens län, mellankommunala
skatterätten (MKSR), länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Jämfiands
län, rättegångsutredningen (Ju 1977:06), utredningen (Fi 1973:01) om
säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen (USS), juridiska fakultetsnämnden vid
universitetet i Uppsala, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund,
Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen
Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges skattechefer. Föreningen
auktoriserade revisorer FAR, Svenska revisorssamfundet SRS, Föreningen
Sveriges taxeringsrevisorer. Centralorganisationen SACO/SR, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO) samt Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF).

RÅ
har bifogat yttranden från överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt, länsäklagarna
i Gävleborgs, Kalmar, Värmlands och Örebro län samt länsåklagaren för speciella
mål Eric Östberg.

Centralorganisationen
SACO/SR har överlämnat ett yttrande från JUSEK. LO har överlämnat ett yttrande
från Svenska Metallinduslriarbe-tareförbundet. Svenska poUsförbundet har tUl
departementet för kännedom överlämnat ett yttrande tUl TCO i anledning av
promemorian.

1
Allmänt

1.1
Reformbehovet

Praktiskt
taget samtliga remissinstanser har uttalat att handläggningstiderna i
skattebrottmål f.n. är alldeles för långa och att åtgärder behöver vidtas för
att förkorta dem. En del remissinstanser har som skäl för en reform också
framfört att nuvarande ordning med separata förfaranden i skattemålet och skattebrotlmålet
medför att tiUgängliga resurser utnyttjas dåligt.

Prop.
1982/83:134 51

1.2 Orsaker
till de långa handläggningstiderna

De
flesta remissinstanser menar - i enlighet med vad som sägs i promemorian - att
orsaken till de långa handläggningstidema i skattebrottmål framför allt är att
söka i det förhåUandet att själva skattefrågan oftast slutligt prövas av
förvaltningsdomstol innan tingsrätten behandlar skattebrottmålet, eller ibland
innan ens åtal väcks. Man menar aUmänt att det är det faktum att
handläggningstiderna vid förvaltningsdomstolama - framför allt vid länsrättema
- av flera skäl är långa som prakfiskt sett skapar de största hindren för ett
snabbt avgörande av skattebrottmålen. När väl skattefrågan blivit avgjord,
avgör fingsrätten enligt de flestas åsikt i allmänhet brottmålet snabbt.

En
annan viktig orsak tiU tidsutdräkten är enligt några remissinstanser att
utredningen i skattedelen resp. brottmålsdelen inte görs parallellt, utan att fömndersökningen
inte sällan kommer i gång först sedan t.ex. en taxeringsrevision avslutats.
Detta sägs stundom ha sin förklaring i att skattemyndigheterna inte på ett tiUräckligt
tidigt stadium gör anmälan om brottsmisstanke till åklagaren.

Någon
remissinstans har också tagit upp organisationen av länsstyrelsernas
skatteavdelningar som en orsak till att förfarandet drar ut på tiden.

1.3 Reform
vägar

1.3.1
Omkonstmklion av det centrala skattebrottet

Det
råder i viss utsträckning delade meningar bland remissinstanserna i frågan humvida
en omkonstmklion av det centrala skattebrottet - i första hand från ett s.k. effektdelikt
till ett s.k. farebrott - är ägnad att inverka på tingsrättemas möjligheter att
döma i skattebrottmål utan att invänta lagakraflvunnet avgörande i
skattefrågan eller är i övrigt lämplig.

Flera remissinstanser
menar att uttalandet i promemorian om att det enligt gällande ordning "i
princip måste finnas ett lagakraflvunnet beslut i beskattningsfrågan innan
allmän domstol kan avgöra ett mål om skattebedrägeri" är alltför
kategoriskt. Till denna gmpp hör hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms
tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, kammarrätterna, länsrätten i
Göteborgs och Bohus län, Sveriges domareförbund och rättegångsutredningen.
Enligt denna åsikt bör skattebrott-målsprocessen i många - kanske t.o.m. de
flesta - fall kunna genomföras innan taxeringsfrågan är slutligt avgjord. Många
skattebrottmål är, sägs det, inte skattejuridiskt komplicerade, utan svärighetema
hänför sig bara tiU bevisningen. Tingsrätterna är - menar man - stundom för
okritiska vid sin prövning av om brottmålet kan avgöras utan hinder av att
skattefrågan inte prövats slutligt.

De
remissinstanser som nu nämnts saml ytterligare några — bl.a. överåklagaren i
Göteborg, RPS, länsrätten i Stockholms län och Föreningen

Prop.
1982/83:134 52

Sveriges
åklagare — menar att en omkonstruktion av skattebrottet inte bör övervägas. Som
skäl för denna ståndpunkt anförs dels att en omkonstruktion inte behövs med
hänsyn till det som sagts ovan och dels att en reform i varje faU inte alltid
hjälper, t.ex. i de faU skattedomstolarna måste pröva om en viss uppgift varit
oriktig eller ej.

Till förmån för en översyn
av skattebrottets konstmktion har några remissinstanser uttalat sig, bl.a. RÅ,
länsåklagaren i Gävleborgs län, RSV och Svenska Polisförbundet. Bakom denna
ståndpunkt torde ligga tanken att en omkonstmkfion av det centrala
skattebrottet till ett s.k. farebrott skuUe underlätta handläggningen vid
tingsrätt av sådana skattebrottmål, i vilka något lagakraflvunnet avgörande i
skattefrågan inte föreligger. RRV "och länsrätten i Stockholms län
ifrågasätter om en omkonstmklion inte borde gå ut på en ökad depenalisering av
skattebrottsligheten, dvs. på att i störte utsträckning än i dag låta den
straffrättsliga reaktionen ersättas av skattefiUägg.

1.3.2 Resursförstärkning

De
remissinstanser som uttalat sig i fråga om resursförstärkningar är ense om att
sådana förstärkningar i varje fall inte ensamma kan lösa problemen med långa
handläggningslider. När det gäller länsrättemas resurser menar några att mer
resurser borde tillföras för att bemästra balanserna och därmed avgöra även skaltemålen
med brottsmisstanke snabbare, medan andra har anfört att balansläget numera är
bättre och att länsrättsorganisafionen, så snart målen från den senaste
fastighetstaxeringen har avgjorts, snarare bör krympas. Det har också sagts
att tillförsel av resurser på länsrättssidan knappast kan ha annat än marginell
betydelse för handläggningstiderna i det fåtal mål som är aktuella i detta
sammanhang.

Från
åklagarhåll och från den allmänna domstolssidan har anförts att åklagarna och
tingsrätterna borde tillföras mer resurser för att kompensera de insatser som
samhället gjort på polissidan i fråga om bekämpande av den ekonomiska
brottsligheten.

1.3.3 Integrering
av förfarandet

Det
råder mycket delade meningar i frågan om ett integrerat förfarande bör
eftersträvas och hur långt integrationen i så fall bör sträcka sig. Grovt sett
kan man säga följande. En gmpp remissinstanser släller sig negativa lill ett
integrerat förfarande och anser att reformbehovet kan tillgodoses minst lika
bra pä annat sätt och inom ramen för nuvarande system. En annan grupp
remissinstanser menar att tanken på ett integrerat förfarande på olika stadier
är intressant och bör utredas vidare, men att man under tiden bör företa
reformer inom ramen för nu gällande system. Inom denna grupp menar många att en
integration i varje fall på domstolssidan är en reform på lång sikt. Flera
anser att en fömtsättning för att ett integrerat

Prop.
1982/83:134 53

förfarande
skall få någon effekt är att de materiella och processuella regelsystemen för
skatter och avgifter först ses över. Några få remissinstanser synes mena att
en integration i enlighet med förslaget kan genomföras relativt snabbt och
utan större omgångar.

I
avsnitt 2 nedan redogörs närmare för remissinstansemas inställning fiU ett
integrerat förfarande på olika stadier, och i avsnitt 3 upptas förslag till reformer
inom ramen för nu gällande system.

2
Närmare om ett integrerat förfarande

2.1
Integration på utredningsstadiet

Många
remissinstanser har uttalat sig till förmån för ett bättre och utökat samarbete
meUan skattesidan och de brottsutredande organen. Till denna gmpp hör bl.a.
överåklagaren i Göteborg, länsåklagaren Östberg, RPS, RSV, kammarrätten i
Stockholm, kammarrätten i SundsvaU, länsrätten i Stockholms län, juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet. Föreningen Sveriges
taxeringsrevisorer och Föreningen Sveriges skattechefer. Man har inom denna gmpp
också anfört att det är viktigt att det nuvarande samarbetet formaliseras och institutionaliseras.

Förslaget
att särskilda taxeringsintendenter utses för ledningen av sådana
skatteutredningar där brottsmisstanke föreligger tillstyrks av ett flertal
remissinstanser, bl.a. DV, RPS, kammarrätten i Stockholm, kammarrätten i
Sundsvall, länsrätten i Stockholms län, länsrätten i Göteborgs och Bohus lån,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, polischefsföreningarna.
Föreningen auktoriserade revisorer FAR, LO och Föreningen Sveriges
skattechefer. Man menar inom denna gmpp också allmänt att det är av värde att
intendenten övertar ledningen av skatteutredningen på ett tidigare stadium än
som nu ofta är fallet.

Hovrätten
över Skåne och Blekinge, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer och SAF
ifrågasätter däremot värdet av särskilda intendenter som leder skatteutredningar
med brottsmisstanke. Huvudargumentet för denna ståndpunkt är att intendentema
inte har större kompetens än taxeringsrevisorerna själva. Däremot kan det,
menar man, vara värdefuUt med löpande informationsutbyte mellan revisor och
intendent i de mer komplicerade målen. Rättegångsutredningen och TCO menar att
frågan om särskUda intendenter bör utredas vidare.

En
stor majoritet av remissinstanserna ställer sig negativa tUl tanken på att de
föreslagna särskilda taxeringsintendenterna också får befogenhet att leda fömndersökningar
i skattebrottmål. Denna ståndpunkt intar bl.a. RÅ, flera statsåklagare, DV, RPS,
RSV, hovrätterna, kammarrätterna, länsstyrelserna, Sveriges advokatsamfund.
Föreningen Sveriges åklagare och polischefsföreningarna. Huvudskälet för denna
åsikt är att intendentema

Prop. 1982/83:134 54

inte
kan förväntas ha eller skaffa sig sådan kompetens och erfarenhet som krävs av fömndersökningsledare
i komplicerade mål. Man har också pekat på svårigheten för intendenten att
hålla isär rollen som ledare av skatteutredningen och rollen som fömndersökningsledare
— de regler som gäller för de båda utredningarna är i många hänseenden ohka, bl.a.
i vad avser den skattskyldiges/misstänktes rättigheter och skyldigheter.

Några
remissinstanser är positiva till förslaget om att den särskilde intendenten
också skall vara fömndersökningsledare, bl.a. länsåklagaren Östberg, RRV,
Sveriges domareförbund och LO. Trollhättans tingsrätt synes mena att
specialutbildade åklagare borde leda utredningen i såväl skattemälet som
brottmålet.

Flera
remissinstanser har vänt sig mot tanken på att intendenter och/eller revisorer
skulle få befogenhet att självständigt hålla förhör med misstänkta i
skattebrottmål. Huvudargumentet för denna ståndpunkt, som intas bl.a. av
länsåklagaren i Kalmar län, RPS, länsrätten i Västerbottens län. Svenska
Polisförbundet och SAF, är att polisiära uppgifter, som kräver särskild utbUdning
och erfarenhet, endast bör tillkomma polispersonal. Föreningen Sveriges
taxeringsrevisorer år däremot positiv till förslaget i denna del.

Vikten
av att skattemyndighetema på ett tidigt stadium anmäler brottsmisstanke tiU
åklagaren har understmkits av många remissinstanser, bl.a. RÅ, RPS, RSV,
Stockholms tingsrätt och Föreningen Sveriges åklagare.

Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar att skatteutredningarna skulle
kunna avsevärt effekfiviseras om länsstyrelsernas skatteavdelningar
organiserades om. 1 stället för att som nu vara uppdelad på besvärsenheter och
revisionsenheter borde vaije avdelning indelas i ett flertal mindre enheter,
med taxeringsintendenter och revisorer stationerade på varje enhet.

USS
påpekar att man har till uppgift bl.a. att undersöka om det är lämpligt att
införa regler om gemensam utredning av skattemål och skattebrottmål genom en
och samma skattemyndighets försorg.

2.2
Integration av processföringen

En
stor majoritet av remissinstansema har ställt sig negativa till förslaget om
att de särskilda intendenterna får till uppgift att vara åklagare i skattebrottmål.
I stort sett är det fråga om samma remissinstanser som vänt sig mot tanken på
att intendenterna skall vara förundersökningsledare, och de skäl som anförs
motsvarar dem som redovisats i det sammanhanget ovan. Ytterligare några
remissinstanser, nämligen rättegångsutredningen. Föreningen auktoriserade
revisorer FAR, Svenska revisorssamfimdet SRS och Föreningen Sveriges
taxeringsrevisorer har också uttalat sig mot förslaget om intendenten som
åklagare.

Positiva
till förslaget i fråga om processföringen är bl.a. RRV, Sveriges domareförbund
samt LO.

Prop. 1982/83:134 55

2.3 Ett integrerat domstolsförfarande

Förslaget om ett integrerat domstolsförfarande tiUslyrks
eller lämnas utan erinran av några remissinstanser, nämligen RRV, Trollhättans
tingsrätt, länsrätten i Västerbottens län, länsstyrelsen i Jämtlands län.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet (majoriteten). Föreningen
Sveriges taxeringsrevisorer. Svenska revisorssamfundet SRS och LO.

Ytterligare ett antal remissinstanser anser att tanken på
ett integrerat domslolsförfarande i skattemål och skattebrotlmål är intressant
och bör göras till föremål för ytterligare utredning, i syfte att komma till
rätta med de komplikationer som kan uppstå i en samordnad process. Till denna
grupp hör överåklagaren i Göteborg, RPS, länsåklagarna i Örebro och Värmlands
län, RSV, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, länsrätten i Malmöhus
län, rättegångsutredningen. Föreningen Sveriges åklagare,
polischefsföreningarna, SACO/SR och TCO.

En grupp remissinstanser avstyrker ett integrerat
domstolsförfarande enligt den modeU som skisseras i promemorian. Hit hör RÅ, DV,
hovrätterna, Malmö tingsrätt, kammarrätterna, länsrätten i Stockholms län,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, USS, Sveriges advokatsamfund och
Sveriges domareförbund. Flera skäl anförs för denna ståndpunkt. För det första
anförs att komplikationer av principiell natur kan uppstå om rättskipningen i
en viss typ av skattemål resp. brottmål överförs till något som i praktiken
framstår som en specialdomstol; all åtalad brottslighet kanske inte kan prövas
på en gång. Vidare pekas på en mängd praktiska svårigheter med ett blandat
förfarande; det sägs bl.a. att en sådan ordning kräver en omfattande processuell
lagstiftning, som det blir svårt för de agerande att sätta sig in i. En tanke,
som återkommer i många remissyttranden, är att man för det fåtal mål som den
aktuella problematiken rör inte bör acceptera ett förfarande som inrymmer så
många komplikationer som det föreslagna. Det sägs också att förslagen inte
träffar de verkliga orsakerna till de långa handläggningstidema. Det ifrågasätts
dessutom av flera instanser om ett blandat förfarande verkligen medför några effekfivitets-vinster;
man pekar därvid t.ex. på att var och en av de deltagande juristdomarna måste
så att säga döma i två mål och att även hela skattemålet måste gås igenom vid
den gemensamma huvudförhandlingen i enlighet med omedelbarhetsprincipen.

Några
remissinstanser - delvis samma som ställer sig avvisande till den . föreslagna
modellen - ställer sig positiva till att på längre sikt och i ett bredare
perspektiv överväga om man kan få ett gemensamt förfarande i mål som handläggs
av de allmänna domstolarna och mål som handläggs av förvaltningsdomstolama
(skattemål - skattebrottmål, mål om trafikbrott - körkortsmål, vårdnadsmål -
mål om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad). Från ett par håll
sägs också att total integration allmän domstol - förvaltningsdomstol kanske är
det som på sikt bör övervägas,

Prop. 1982/83:134 56

men
att tiden ännu inte är mogen för detta. Åsikter av de slag som nu nämnts
framförs av länsåklagare Östberg, länsåklagaren i Kalmar län, domstolsverket,
hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i SundsvaU, länsrätten i
Göteborg, en minoritet av fakultetsnåmnden vid universitetet i Uppsala, USS
samt Sveriges domareförbund.

SAF
säger sig inte ha tillräckUgt underlag för att kunna uttala sig om förslaget
till ett integrerat domstolsförfarande.

När
det gäller frågan humvida man i ett integrerat förfarande bör förlägga
handläggningen till länsrätt eller tingsrätt råder delade meningar bland
remissinstanserna. Inom skatteadministrationen och vid förvaltningsdomstolama
anser man allmänt att länsrätt bör vara första instans, medan man från åklagar-
och polishåll samt på den allmänna domstolssidan stundom framför åsikten att
tingsrätt bör ta hand om både skattemålet och brottmålet (se bl.a.
länsåklagaren i Örebro län, RPS, Stockholms tingsrätt och rättegångsutredningen).
Totalt sett torde dock de flesta remissinstanser förorda att handläggningen
förläggs till förvaltningsdomstol.

Från
ett par håll (bl.a. Trollhättans tingsrätt) framförs att det bör räcka med en
enda juristdomare - specialutbUdad — i första instans.

3
Förslag till reformer inom ramen för nu gällande ordning

Både
de remissinstanser som är positiva till ett integrerat förfarande och de som avstyrker
ett sådant har lämnat förslag till åtgärder som kan genomföras utan att man
ändrar den nuvarande kompetensfördelningen mellan de utredande, processförande
och dömande organen.

Ett
sätt att åtminstone delvis komma till rätta med de långa handläggningstidema
är enligt RRV och länsrätten i Stockholms län att depenali-sera skattebrotten
ytterligare, dvs. att öka utrymmet för skattetillägg på bekostnad av det
straffbara området.

En
av de flesta framförd åsikt är att det är de långa handläggningstiderna vid
förvaltningsdomstolarna - framför allt vid länsrätterna - som skapar de i
praktiken största hindren för en snabb handläggning av skattebrottmål. Remissinstanserna
är i aUmänhet positiva till åtgärder som syftar till en snabbare handläggning
av skattemål där brottsmisstanke föreligger.

En
majoritet av remissinstanserna är positiva till förslaget att förtursreg-lema
för skattemål med brottsmisstanke effektiviseras. Till denna gmpp hör bl.a. RÅ,
DV, RSV, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Malmö
tingsrätt, kammarrätten i Stockholm, länsrätten och länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, USS, Sveriges advokatsamfund, LO och SAF. Göteborgs tingsrätt
och rättegångsutredningen menar däremot att förtursregler i princip inle löser
problem utan endast flyttar dem. Mot detta säger ett par andra remissinstanser
att bättre förtursregler för skattemål med brottsmisstanke inte har någon nämnvärd
inverkan på handläggningstiderna i övriga skatlemål.

Prop. 1982/83:134 57

Det råder också en bred enighet om att
handläggningstiderna i förvaltningsdomstolama kan skäras ned om domstolarna
tillämpar en stramare processledning, särskiU mot parter som försöker förhala
rättegången. Sålunda måste domstolarna enligt mångas uppfattning bättre än i
dag se till att förelagda fidsfrister, t.ex. för avgivände av yttranden, hålls
och att anstånd inte beviljas längre än som är absolut nödvändigt. Uttalanden i
denna riktning görs bl.a. av RÅ, DV, RPS, hovrätten över Skåne och Blekinge,
kammarrätten i Sundsvall, länsrätten i Stockholms län, länsrätten och
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, USS, Föreningen Sveriges åklagare, MetaUindustriarbetareförbundet,
SAF och Föreningen Sveriges skattechefer. Det sägs från ett par
förvaltningsdomstolar att länsrätternas möjligheter att i praktiken tillämpa
en stramare processledning f.n. ökar, i och med att målbalansema sjunker.

Flera
remissinstanser, bl.a. DV och Stockholms tingsrätt, betonar att
förvaltningsdomstolarna måste ges bättre vapen i händerna mot parter som söker
förhala ett avgörande i målet. USS anser att muntlig förberedelse bör vara i
princip obligatorisk i skattemål som har samband med brottsmisstanke; man
menar att risken för en utdragen skriftväxling därigenom minskar betydligt.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill att man för skatteprocessens del
inför en motsvarighet till 50 kap. 25 § tredje stycket RB, dvs. en preklusionsregel.
Länsrätten i Stockholms län förordar en möjlighet tiU "slutdelgivning"
med den skattskyldige, vidgade befogenheter för intendentema samt personella
tvångsmedel även i skattemålet. Svenska Revisorssamfundet SRS ställer sig
däremot negafivt till tanken på sådana tvångsmedel.

Även andra förslag för påskyndande av handläggningen har
lämnats. Kammarrätten i Stockholm, Sveriges domareförbund och Föreningen
Sveriges åklagare anser att promemorians förslag om möjlighet för länsrätt att
överflytta mål till annan länsrätt är till fördel. Kammarrätten i Stockholm
förordar också vidgade möjligheter för förvaltningsdomstolarna att undvara
förhandling i skattemål. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår
införande av en möjlighet till nöjdförklaring i skatteprocessen efter mönster
från 38 kap. 1 § BrB. Rättegångsutredningen menar att mycket tid skulle vinnas
om taxeringsprocessen konstmerades om från en beloppsprocess till en
frågeprocess, något som f.n. övervägs av skatteförenklingskommittén (B
1982:03).

Som framgått av det ovan sagda (avsnitt 1.3.1) anser flera
remissinstanser att det redan med nu gällande regler finns goda möjligheter
för tingsrätterna att döma tidigare i många skattebrottmål åtminstone direkt
efter länsrättens dom. Några remissinstanser förordar att man tillskapar ett
system som mer formaliserar dessa möjligheter och som kanske får omfatta
samtliga skattebrottmål. Kammarrätten i SundsvaU uttalar sålunda att det borde
vara möjligt att skapa regler som förhindrar att någon slutligt döms för ett
skattebrott i strid mot skattedomstolamas slutliga avgörande i

Prop. 1982/83:134 58

skattefrågan.
DV, RSV, Göteborgs tingsrätt och länsrätten i Göteborgs och Bohus län synes
också förorda en mer formaliserad möjlighet att döma i skattebrottmål direkt
efter länsrättens dom.

Många remissinstanser
uttalar att ett mer utbyggt samarbete mellan taxeringsintendenter/revisorer och
polis/åklagare samt mellan förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar kan
åstadkomma förbättringar. Många tror att särskilda taxeringsintendenter i
skattemål med brottsmisstanke kan vara fill fördel från denna synpunkt, i
synnerhet om vederbörande kommer in under ett fidigt stadium av
skatteutredningen. Som fidigare nämnts har också flera remissinstanser underslmkit
vikten av att brottsanmälan från skattemyndigheter fill åklagare sker så snart
misstanke om brott uppkommer.

Stockholms tingsrält
och SACO/SR föreslår bättre utbildning för domarpersonal som ett sätt att
effektivisera handläggningen. Erfarenhetsutbyte i form av utbytestjänstgöring
mellan skattemyndigheter och polis/åklagare föreslås av Föreningen Sveriges
skattechefer.

Prop.
1982/83:134 59

Bilaga 3

De
remitterade

lagförslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att i skattebrottslagen (1971:69)
skall införas tre nya paragrafer, 15-17 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §

Har ett mål om brott enligt denna lag samband med en
fråga om skatt eller avgift som ännu inte är slutUgt avgjord, får handläggningen
av brottmålet vila i avvaktan på avgörandet av skatte- eller avgiftsfrågan
endast om det är av väsentlig betydelse för prövningen av målet att den
frågan avgörs först.

16 §

Om en fråga om skatt eller avgift behandlas vid en
förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet, skaU frågan där handläggas
med förtur, om handläggningens resultat är av väsentlig betydelse för en
pågående förundersökning eller ett åtal för brott enligt denna lag.

Åklagaren skaU se tiU att den domstol eller myndighet som
avses i första stycket underrättas om sådana omständigheter som kan vara av
betydelse för frågan omförturs-behandling.

I7§

Förvaltningsmyndigheter som handlägger frågor om skatter
eller avgifter skall göra anmälan till åklagaren så snart det finns anledning att
anta att brott enligt denna lag har begåtts. Detta gäller dock inte om det kan
antas att brottet inte kommer att medföra påföljd enligt denna lag eller om
anmälan av annat skäl inte behövs.

Denna lag träder i kraft den I juli 1983.

Prop. 1982/83:134 60

2
Förslag till

Lag
om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom
föreskrivs att 9 och 48 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

9§'
Förfarandet är skriftligt.

I
handläggningen får ingå muntlig I handläggningen får ingå muntlig

förhandling
beträffande viss fråga, förhandling beträffande viss fråga,

när det kan antagas vara till fördel när det kan antas vara till fördel för

för utredningen. utredningen eller främja ett snabbt

avgörande av målet.

1
kammarrätt, försäkringsrätt, länsrätt och den mellankommunala skatterätten
skall muntlig förhandling hållas, om enskUd som för talan i målet begär det
samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det.

48
§ Den som för talan i mål får anlita ombud eller biträde.

Visar
ombud eller biträde oskick- Visar ombud eller biträde oskick

lighet eller oförstånd eller är han lighet eller oförstånd eller är han

eljest olämplig, får rätten avvisa ho- eljest olämplig, får rätten avvisa
ho

nom som ombud eller biträde i må- nom som ombud eller biträde i må

let, let. Rätten får också förklara ho

nom obehörig att brukas som om

bud eller biträde vid rätten anting

en för viss tid eller tills vidare.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1983.

Senaste
lydelse 1979: 167.

Prop. 1982/83:134 61

Innehåll

Proposilion
......................................................... .... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... ... 1

Lagförslag ......................................................... 3

1. Förslag tiU lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69) 3

2. Förslag tiU lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) . 4 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den
10 februari 1983 5

1 Inledning ........................................................ ... 5

2 Föredragandens allmänna överväganden ............. 6

3 Möjligheten att handlägga skattebrottmål utan att
avvakta utgången

av
en skatteprocess.......................................... 9

3.1 Gällande ordning........................................... 9

3.2 Överväganden.............................................. Il

4.................................................................... Snabbare
handläggning av beskattningsfrågor som har samband

med misstanke om skattebrott .......................... 15

4.1 Inledande anmärkningar ................................. 15

4.2 Förtursregler ............................................... . 16

4.2.1 Gällande ordning ................................... 16

4.2.2 1978 års BRÅ-promemoria ...................... 17

4.2.3 Remissyttranden över 1978 års BRÅ-promemoria 18

4.2.4 Förtursfrågans fortsatta behandling ........... 19

4.2.5 Föredragandens överväganden ................. 19

4.3 Bättre
kommunikation mellan myndigheterna 26

4.3.1 Inledning .............................................. 26

4.3.2 Underrättelse om misstänkt skattebrottslighet 27

4.3.3 Underrättelse om pågående fömndersökning och åtal .. 28

4.4 Vissa frågor rörande organisationen av
länsstyrelsemas skatteavdelningar m.m 30

4.5 Effekfivare processledning m. m....................... 32

4.5.1 Allmänt................................................. 32

4.5.2 Formerna för förberedelse av mål ............ 32

4.5.3 Åtgärder mot försumlig processföring ......... 35

5 Ikraftträdande ............................................... . 37

6 Upprättade lagförslag ....................................... . 37

7 Specialmotivering ............................................ . 38

7.1 Förslaget tiU lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69) 38

7.2 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) 41

8 Hemställan....................................................... . 42

9 Beslut .......................................................... . 42

Utdrag
av lagrådets protokoll den 8 mars 1983 ....... 43

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1983 ... 46

1 Anmälan av lagrådsyttrande ............................. . 46

2 Hemställan .................................................... . 46

3 Beslut .......................................................... . 46

Bilagor

Bilaga
1 Sammanfattning av BRÅ:s promemoria (1982:1) Skatte

brott och skattemål ............................. 47

Bilaga
2 Sammanställning av remissyttranden över BRÅ:s pro

memoria (1982:1) Skattebrott och skattemål 50

Bilaga 3 De
remitterade lagförslagen ............. 59

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983