Prop. 1982/83:145

Prop.
1982/83:145

Regeringens proposition

1982/83:145

om vissa skogspolitiska
åtgärder, m.m.;

beslutad
den 17 mars 1983.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

SVANTE
LUNDKVIST

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att det i skogsvårdslagen införs en allmän skyldighet
att avverka en del av den skog som är slutavverkningsmogen och att gallra yngre
skog. Förslaget syftar till att förmå de passiva skogsägarna att avverka.
Vidare föreslås att det skall finnas en skogsbruksplan för alla skogsfastigheter.
Genom planen får skogsägaren god kännedom om förhållandena på sin
skogsfastighet och om de skogsbruksåtgärder som behöver vidtas. De nya
bestämmelserna i skogsvårdslagen föreslås träda i kraft den Ijuli 1983.

Vidare
föreslås en ny lag om förbud mot spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.
Den föreslagna lagen avses ersätta den nuvarande lagen (1982:242) om spridning
av bekämpningsmedel över skogsmark. Enligt förslaget får kommunen möjlighet att
totalförbjuda användningen av lövbekämpningsmedel inom de områden som kommunen
bestämmer. Förslaget innebär att förbudet mot spridning av bekämpningsmedel
gäller även inom övriga områden i kommunen. Men i fråga om dessa områden får skogsvårdsstyrelsen
möjlighet att medge undantag från spridningsförbudet. Lagen föreslås träda i
kraft den 1 januari 1984.

I
propositionen tas vidare upp vissa anslagsfrågor för budgetåret 1983/84. Bl.a.
föreslås skogsstyrelsen få medel till nya avverkningsberäkningar och
skogsvårdsstyrelserna till ökad information, rådgivning och tillsyn i syfte att
främja avverkningen.

1 Riksdagen 1982183. 1 saml. Nr 145

Prop. 1982/83:145 2

1 Förslag till

Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)
dels att 9, 14 och 27 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall
införas en ny paragraf, 21 a §, samt närmast före 21 a § en ny rubrik av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§

Röjning av plantskog eller ungskog skall ske, när skogen
är så tät ellerav sådan beskaffenhet i övrigt att produktionen av värdefullt
virke väsentligt hämmas.

Om skogen är nära gallringsbar ålder, får
skogsvårdsstyrelsen i särskilda fall medge att röjningen ersätts med tidig
gallring.

GaUring av skog skall ske, när skogen är så tät att
produktionen av värdefuUt virke väsentUgt hämmas.

14 §

Skogsmarkens ägare svarar för Skogsmarkens
ägare svarar för

att slutavverkning bedrivs så att en att slutavverkning
bedrivs / lämpUg

jämn åldersfördelning av skogen på omfattning så att en jämn åldersför-

hans brukningsenhet främjas. delning
av skogen på hans bruk-

ningsenhet främjas.

Regeringen eller myndighet som Regeringen
eller den myndighet

regeringen bestämmer meddelar fö- som regeringen bestämmer
medde-

reskrifter om hur stor andel av en lar föreskrifter om hur stor andel av

brukningsenhets skogsmarksareal en brukningsenhets skogsmarksar-

som årligen eller eljest periodvis får eal som högst får slutav verkas un-

slutavverkas. der en viss period och om hur stor

andel av arealen som måste slutav-verkas under perioden.
Sistnämnda andel får inte överstiga hälften av den andel som det är tiUåtet att
slutavverka.

Skogsvårdsstyrelsen får i särskilda fall medge undantag
från första stycket.

Skogsbruksplan

21 a§

För varje brukningsenhet skall finnas en skogsbruksplan
med riktUnjer för skogens skötsel på enheten. Planen skall upprättas enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Regeringen
eller den myndighet

Prop. 1982/83:145

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

Till böter döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot
föreskrift som har

meddelats med stöd av 8§ första

stycket eller 20 § första stycket,

2.
bryter mot 12 § eller 13 §
första stycket,

3.
bryter mot den
avverkningsbegränsning som avses i 14 §,

4.
bryter mot 19 § första
stycket eller mot föreskrift om avverkning som har meddelats med stöd av 19 §
andra stycket,

5.
bryter mot avverkningsförbud som avses i 25 §,

6.
underiåter att fullgöra anmälningsskyldighet
som har föreskrivits med stöd av 17 §,

7.
underlåter att iaktta föreläggande
eller bryter mot förbud som har meddelats för att föreskrift enligt 21 §
skall efterlevas.

Till
böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter
mot föreskrift som har

meddelats med stöd av 8 § första

stycket eller 20 § första
stycket,

2. bryter mot 12 §, 13 § första

stycket eller 14 § första stycket.

3.
bryter mot 19 § första stycket
eller mot föreskrift om avverkning som har meddelats med stöd av 19 § andra
stycket,

4.
bryter mot avverkningsförbud som
avses i 25 §,

5.
underiåter att fullgöra anmälningsskyldighet
som har föreskrivits med stöd av 17 §,

6.
underiåter att iaktta föreläggande
eller bryter mot förbud som har meddelats för att föreskrift enligt 21 § skall
efterievas.

I
ringa fall döms ej till ansvar.

Har
flera medverkat till gärning som avses i första stycket gäller 23 kap. 4 och 5 §§
brottsbalken.

Den som har överträtt
vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för
gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1983.

2.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får föreskriva de avvikelser från lagen som kan
behövas med hänsyn till övergångssvårigheter som kan föranledas av den genom
lagen införda skyldigheten att gallra skog.

2
Förslag till

Lag
om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

Härigenom
föreskrivs följande.

1
§ Spridning över skogsmark av
bekämpningsmedel, avsedda för bekämpning av lövsly, är förbjuden. Detsamma
gäller användningen av metoder där enskilda trädstammar behandlas med
bekämpningsmedel.

2
§ Skogsvårdsstyrelsen får, om
inte annat följer av 3 §, medge undantag från 1 § om kravet enligt 1 §
skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om aterväxt

Prop. 1982/83:145 4

av
skog inte rimligen kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder. Vid
bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet,
skogsbeståndets sammansättning, arbetarskyddet och tillgången på arbetskraft.

Ett
medgivande om undantag skall förenas med de villkor som behövs till skydd för
naturmiljön.

3
§ Kommunfullmäktige kan besluta
att undantag enligt 2 § inte får medges i fråga om områden inom kommunen, om
detta framstår som påkallat med hänsyn till områdets betydelse för
friluftslivet, naturvården, den lokala befolkningens trivsel eller annat
kommunalt intresse.

4
§ Produktkontrollnämnden får
medge undantag från 1 §, om det behövs för vetenskaplig prövning.

5
§ Särskilda bestämmelser finns
om registrering av bekämpningsmedel och om medlens användning.

6
§ Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot 1 § eller åsidosätter villkor som har meddelats vid medgivande av
undantag enligt 2 eller 4 § döms till böter eller fängelse i högst ett år.

7 §
Skogsvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos

skogsstyrelsen genom besvär.

Beslut
av skogsstyrelsen eller produktkontrollnämnden får överklagas hos regeringen
genom besvär.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1984 då lagen (1982:242) om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark skall upphöra att gälla. Undantag som meddelats
enligt 3 § sistnämnda lag eller motsvarande äldre bestämmelser skall gälla även
efter den nya lagens ikraftträdande.

Före
den 1 april 1984 får undantag enligt 2§ inte medges, om inte kommunfullmäktige
dessförinnan har prövat den fråga som avses i 3 §.

3
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

Härigenom
föreskrivs att 1 § lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse ' Föreslagen lyddse

1§

Spridning över skogsmark av be- Spridning över skogsmark av be

kämpningsmedel, avsedda för be- kämpningsmedel, avsedda för be

kämpning av lövsly, är förbjuden. kämpning av lövsly, är förbjuden.

Med spridning av bekämpningsme- Med spridning av bekämpningsme

del avses enligt denna lag inte me- del avses enligt denna lag även me

toder där enskilda trädstammar be- toder där enskilda trädstammar be

handlas med bekämpningsmedel. handlas med bekämpningsmedel.

Denna
lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Prop.
1982/83:145 5

Utdrag

JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-03-17

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carisson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer,
Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström

Föredragande:
statsrådet Lundkvist

Proposition
om vissa skogspoliliska åtgärder, m.m.

1
Inledning

Vårt
land befinner sig i ett allvariigt ekonomiskt läge. Den svenska ekonomin har
försvagats under flera år. I det ekonomisk- politiska program som regeringen
presenterade under hösten 1982 (prop. 1982/83:50) betonades bl. a. behovet av
omedelbara och kraftfulla åtgärder i syfte att öka produktionen och trygga den
fulla sysselsättningen. En viktig del av den ekonomiska politiken är att skapa
balans i vår ekonomi och minska behovet av att låna i utlandet. Ett nödvändigt
led i detta arbete är att stärka och utveckla den industriella basen för vår
ekonomi.

Den
viktigaste förutsättningen för att långsiktigt kunna förbättra statsfinanserna
är att den ekonomiska tillväxten förbättras. För att detta skall bli möjligt
måste våra resurser utnyttjas så effektivt som möjligt. Kraftfulla åtgärder
måste vidtas för att bättre utnyttja landets egna råvaror och öka vår
produktion inom bl. a. skogsindustrin.

I
nyss nämnda proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder m. m. aviserades
mot bakgrund härav särskilda åtgärder i syfte att trygga skogsindustrins råvarubehov.
Jag avser att nu ta upp dessa frågor. I sammanhanget tar jag även upp frågan
om användningen av bekämpningsmedel i skogsbruket.

Regeringen
beslöt den 10 februari 1983 att inhämta lagrådets yttrande över följande inom
jordbruksdepartementet upprättade lagförslag, nämligen

1. lag
om inbetalning på avverkningskonto,

2.
lag om ändring i skogsvård
slagen (1979:429),

3.
lag om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark.

Prop. 1982/83:145 6

4.
lag om ändring i lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark.

Förslaget
till lag om inbetalning på avverkningskonto bör inte nu läggas fram för
riksdagen. Förslaget bör arbetas om. I sammanhanget bör även prövas alternativa
åtgärder avsedda att öka insatserna från de passiva skogsägarnas sida i
skogsvård och för virkesförsörjningen.

Till
protokollet i detta ärende bör som bUaga I fogas de övriga remitterade lagförslagen
och som bilaga 2 lagrådets yttrande i de delar som gäller dessa förslag.

Jag
återkommer till lagrådets yttrande i specialmotiveringen till förslaget till
lag om ändring i skogsvårdslagen (14 §) och förslaget till lag om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark (2 och 3 §§).

Utöver
nu angivna lagstiftningsfrågor tar jag upp vissa anslagsfrågor för budgetåret
1983/84.

2
Allmän motivering 2.1 Skogspolitiken

Skogsbruket
och skogsindustrin är sedan länge en av våra viktigaste exportnäringar.
Skogsnäringen har, jämfört med andra näringar, utomordentligt goda
förutsättningar att genom export medverka till en förbättrad balans i våra utrikesbetalningar.
Detta förhållande är en av utgångspunkterna i den skogspolitik som lades fast
av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:110, JoU 1978/79:30, rskr 1978/79:387).
Enligt de då fastlagda riktlinjerna för skogspolitiken måste skogsnäringen
verka i överensstämmelse med de övergripande samhällsekonomiska målen och i
samspel med andra samhällssektorer. Det slogs fast att skogen är en nationell
tillgång som skall utnyttjas för samhällets bästa. Skogens betydelse för
landets ekonomi och välstånd motiverar att. skogsmarken som produktionsresurs
tas till vara på bästa sätt. Målet för skogspolitiken är mot bakgrund härav en
varaktig, hög och värdefull virkesavkastning under hänsynstagande till
naturvårdens och andra allmänna intressen.

Under
överskådlig tid kommer det huvudsakliga ekonomiska utnyttjandet av våra skogar
att vara inriktat mot att tillgodose skogsindustrins råvarubehov. Det är därför
nödvändigt att leveranserna från skogen, med beaktande av den långsiktiga
principen om hushållning, sker i sådan omfattning att vi kan utnyttja
efterfrågan på skogsindustriprodukter på bästa sätt. Så har inte varit fallet
under den senaste högkonjunkturen. Från första hälften av 1970-talet till den
andra hälften sjönk sålunda de genomsnittliga årliga avverkningarna från 71milj.m'sk
(skogskubikmeter) till 57milj. msk, dvs. med 20procent. Genom brister i virkesleveranserna
kunde den svenska skogsindustrin inte utnyttja avsättningsmöjligheterna fullt
ut under högkonjunkturåren 1979 och 1980. Följden blev minskade

Prop. 1982/83:145 7

marknadsandelar,
förlorade arbetstillfällen och minskade valutainkomster. Enbart importen av
rundvirke och flis uppgick år 1981 enligt riksbankens statistik till ett värde
av ca 2,8 miljarder kr. av ett sammanlagt bytesbalansunderskott av 14.6
miljarder kr. Härtill kommer försvagad ekonomi för de berörda företagen. Den
förlängda lågkonjunkturen har medverkat till ytterligare utslagning av
enskilda företag vilket orsakar förluster av arbetstillfällen i bygder där
arbetslösheten redan är besvärande. Ett ökat utbud av virkesråvara måste säkras
inför nästa konjunkturuppgång så att inte skogsindustrins möjligheter att
medverka i ansträngningarna att få balans i vårt lands ekonomi skall minska
ytterligare.

Innan jag går närmare in
på de åtgärder som enligt min mening måste vidtas för att förbättra virkesförsöijningen
vill jag ta upp frågan om skogsproduktionens omfattning och därmed vilken
årlig avverkning som den fastlagda skogspolitiken medger. Denna fråga
behandlades ingående senast våren 1982 i prop. 1981/82:177 om ändring i skogsvårdslagen
(1979:429), m.m. Föredraganden redovisade då de nya beräkningar som virkesförsöijningsutredningen
hade presenterat i sitt betänkande (SOU 1981:81) Skogsindustrins virkesförsörjning.

Jag
vill först betona det principiella ställningstagande som gjordes i 1979 års
skogspolitiska beslut, nämligen att något detaljerat skogsproduktionsprogram
eller någon exakt avverkningsnivå för framtiden inte bör läggas fast. Detta
ställningstagande grundar sig på insikten om behovet att kunna göra justeringar
efter hand som förutsättningarna förändras. Jag vill emellertid erinra om att
det skogspolitiska beslutet inte förutsätter någon minskad skogsproduktion. I
stället skall strävan vara en ökad produktion både kvantitativt och
kvalitativt. I det längre perspektivet kommer de stora insatserna på
skogsproduktionsforskning att få betydelse. I samma riktning verkar de skärpta
bestämmelserna i 1979 års skogsvårdslag.

Även i det kortare
perspektivet ger riktlinjerna för skogspolitiken möjligheter att öka utbudet
av virke från skogen. Ställningstagandena i 1979 års skogspolitiska beslut
innebar bl. a. att hänsyn skulle kunna tas till konjunkturväxlingarna för
skogsindustrin. Den långsiktiga hushållningen med våra skogar äventyras inte
genom att man tillåter vissa variationer kring den genomsnittligt lämpliga
avverkningsnivån. Sådana variationer är för övrigt ofta önskvärda även sett
från den enskilde skogsägarens synpunkt.

Det
ftnns ytterligare en fråga med anknytning till den framtida skogsproduktionen
och dess avkastning som har intresse i sammanhanget. Det gäller frågan om hur
stor del av avkastningen som inte blir fillgänglig till följd av bl. a.
hänsynstagande till naturvårdens intressen samt tekniska och biologiska
begränsningar. Virkesförsörjningsutredningen redovisade en överslagsmässig
beräkning av dessa begränsningar. Det fmns anledning att framhålla att en sådan
beräkning givetvis är osäker. Bedömningar av det här slaget liksom de
bedömningar i övrigt som ligger till grund för långsiktiga prognoser måste
självfallet värderas och omprövas fortlöpande. Det

Prop. 1982/83:145 8

visar
inte minst de senaste uppgifterna från riksskogstaxeringen om en ökad skogsfillväxt.
Det är skogsstyrelsens uppgift att göra dessa omprövningar inom ramen för den
prognosverksamhet som på mitt förslag infördes år 1976. Jag återkommer i det
följande till de avverkningsberäkningar som behövs i anslutning härtill.

Vad
särskilt gäller naturvårdsfrågorna kan intensifierade insatser för ett aktivt
skogsbruk och därmed också för en ökad avverkning naturiigtvis i vissa fall
innebära risk för konflikter med naturvårdens intressen. Jag är därför
angelägen att framhålla att stor hänsyn skall tas till naturvårdssynpunkterna
vid utformningen och fillämpningen av olika åtgärder som syftar till att få
till stånd ett mera aktivt skogsbruk. Det är möjligt att förena de skogspolifiska
kraven med ett fillgodoseende av naturvårdsintressena.

Av
vad jag nu har redovisat om skogsproduktionen följer att det inte bör råda
någon tvekan om möjligheterna att i det korta perspektivet avverka fillräckligt
med virke för att tillgodose den nuvarande skogsindustrikapacitetens behov.
Jag avser då behovet även i en högkonjunktur med högt kapacitetsutnyttjande. En
sådan avverkning äventyrar enligt min bedömning inte den långsiktiga skogsprodukfionen.
Snarare är det så att avverkningsmöjligheterna kommer att öka allteftersom effekfivare
skogsvårdsåtgärder ger resultat.

En slutsats av min
redogörelse för skogsproduktionens möjligheter i vårt land är, att vi inte på
nytt får tillåta oss att hamna i en bristsituation när det gäller
skogsindustrins råvaruförsörjning. Med den avverkningspotenfial vi har är det
oförsvarligt att importera virke till höga priser för att något så när kunna
utnyttja avsättningsmöjligheterna för skogsindustriprodukter. Inte heller kan
vi på nytt fillåta oss att mista stora exportinkomster och försvaga
skogsnäringens vikfiga roll för sysselsättning och regionalpolifik av den
anledningen att avverkningsmöjligheterna inte utnyttjas fullt ut.

De
åtgärder som på förslag av de närmast föregående regeringarna har vidtagits
under de senaste åren i syfte att öka utbudet av virke har inte gett de
effekter som var avsedda. Det har nästan uteslutande varit fråga om att
ekonomiskt stimulera sådana åtgärder i skogsbruket som visseriigen är arbetskrävande
men som ger obetydliga virkesvolymer i utbyte. I vissa fall har
stimulansåtgärderna gett effekter motsatta de avsedda, i andra fall har den
enda elTekten varit ett ökat ekonomiskt överskott för skogsägaren.

Enligt
min mening är det nu hög fid att vidta effektiva åtgärder för att öka
virkesutbudet. Det är nödvändigt att avverkningarna ökar i sådan omfattning att
det vid en kommande högkonjunktur för skogsindustrin inte skall behöva göras
några produktionsbegränsningar till följd av virkesbrist. Utgångspunkten för
mina förslag i det följande är 1979 års skogspolitiska beslut. Av det beslutet
följer att skogen och skogsmarken är en viktig nationell resurs. Det är ett
samhällsintresse att den utnyttjas rationellt och riktigt. Av tradition är det
i vårt land inte markägaren ensam som bestämmer över utnyttjandet av denna
viktiga natunesurs. Samhället har genom

Prop. 1982/83:145 9

lagstiftning
och andra åtgärder reglerat detta utnyttjande sedan mycket lång tid tillbaka.
Senast i 1979 års skogsvårdslag sägs att skogen och skogsmarken skall skötas så
att den varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning. De allra senaste
åren har visat att det fordras ytterligare åtgärder från samhällets sida för
att alla skogsägare skall leva upp till den bestämmelsen.

De
förslag somjag redovisar i det följande berör i huvudsak skogsvårdslagen. Somjag
har angett inledningsvis avser jag att senare återkomma till regeringen med
förslag till ytterligare åtgärder för att förmå de passiva skogsägarna att öka
insatserna för avverkning och skogsvård.

Enligt
min mening bör det krävas att det för alla skogsfastigheter av betydelse finns
en skogsbruksplan. En sådan plan är en förutsättning för ett aktivt skogsbruk i
fråga om både skogsvård och avverkning. Skogs-bniksplanen ger ägaren till
fastigheten den grundläggande informafionen om fastigheten och om hur
samhällets krav i det enskilda fallet lämpligen bör tillgodoses. Utan en skogsbruksplan
kan dessa krav ofta te sig meningslösa eller alltför abstrakta.

Många
skogsägare sköter sin skog väl och avverkar i rimlig omfattning därför att
skogen är betydelsefull för deras sysselsättning och försöijning. För andra är
skogsfastigheten enbart ett objekt för kapitalplacering. Skilda förutsättningar
i fråga om ekonomiskt beroende av fastigheten spelar sålunda en stor roll.
Enligt min mening är det med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad jag
framhållit i det föregående om behovet av en ökad avverkning nödvändigt att
komplettera skogsvårdslagen med en bestämmelse om skyldighet att slutavverka.
Denna bestämmelse skall garantera en viss minimiaktivitet hos alla skogsägare.
Även om bestämmelsen skall gälla alla skogsägare kommer de allra flesta inte
att i praktiken beröras av den eftersom de normalt uppfyller det tilltänkta
kravet, ofta med god marginal. I det avseendet kommer den således att ha samma
karaktär som övriga bestämmelser i skogsvårdslagen. Som jag kommer att utveckla
närmare i det följande kommer en bestämmelse av detta slag att få betydelse inte
bara för virkesutbudet i det kortare perspektivet. Den kommer också att främja
en jämnare åldersfördelning hos skogen och därmed en hög och varaktig
avkastning. En bestämmelse utformad på det sätt jag föreslår behöver
kompletteras med en skyldighet att gallra yngre skog.

Den
starka ägosplittring som karakteriserar skogarna i stora delar av vårt land
utgör ett väsenfligt hinder för ett aktivt skogsbruk. Några förslag för att
avhjälpa detta problem lägger jag inte fram nu. Av den närmare redogörelse jag
kommer att ge i det följande framgår emellertid att vissa åtgärder bör kunna
vidtas inom de allra närmaste åren.

Det stafiiga ekonomiska
stödet till skogsbruket är ett viktigt medel i skogspolitiken. Bl.a. ger det
möjligheter till extra skogsvårdsinsatser för framtiden i områden med sämre
förutsättningar för skogsproduktion. I dessa områden har oftast skogsnäringen
avgörande betydelse för syssel- tl Riksdagen 1982183. 1 saml. Nr 145

Prop.
1982/83:145 10

sättning
och service. Enligt min mening finns det ett starkt behov av att förenkla
bidragssystemet. Bl. a. bör överlappande bidragsformer mönstras ut och mindre
angelägna och ineffekfiva bidrag avskaffas.

De
frågor jag tar upp i det följande har varit föremål för livlig diskussion sedan
ett par år tillbaka. Förslaget om avverkningsskyldighet har remissbehandlats
tidigare och remissyttrandena har redovisats för riksdagen (prop. 1981/82:177).
Jag har inför utformningen av mina förslag haft överläggningar med företrädare
för olika sektorer inom skogsindustrin och skogsbruket samt med företrädare för
fackliga organisationer. Jag har vid överläggningarna funnit att det allmänt
bland dessa företrädare finns enighet om behovet av åtgärder av ungefär det
slag jag nu föreslår. Ett genomgående önskemål har bl. a. varit en strikt
tillämpning av skogsvårdslagstiftningen. Men också behovet av stadga i
skogspolitiken har betonats. För egen del anser jag att detta är viktigt. De
medel jag här förordar kommer enligt min mening att utgöra väsentliga bidrag
härtill.

Jag
går nu över till att redovisa mina förslag mera i detalj.

2.2
Skogsbruksplaner

En skogsbruksplan
är en beskrivning i ord, siffror och bild av en skogsfastighets eller brukningsenhets
utseende och behovet av åtgärder på den. Skogsbruksplaner har upprättats sedan
lång tid tillbaka och deras innehåll varierar starkt med ålder och konstruktör.
De planer som har tillkommit efter 1979 års skogspolitiska beslut har fått en
enhetligare utformning. Det beror bl. a. på att statsmakterna har ställt som
villkor för att statsbidrag till skogsvård skall lämnas att skogsbruksplan
upprättas enligt föreskrifter som skogsstyrelsen meddelar.

Skogsbruksplanen
är inte någon exakt beskrivning av hur och när skogsvårdsåtgärder och
avverkning skall göras. En anledning härtill är att planen med hänsyn bl. a. fill
kostnaderna för den bör kunna utnyttjas under något decennium. Under denna fid
sker lätt sådana opåräknade förändringar att en plan med ett exakt program
skulle förlora sitt värde helt eller delvis. Det åtgärdsbehov som anges i
planen är därför i stor utsträckning rekommendafioner hänförliga till vissa
tidsperioder.

Från
socialdemokratiskt håll har man i flera år krävt att alla skogsfastigheter av
betydelse skall ha en skogsbruksplan. Det är nu dags att detta krav
förverkligas. Jag föreslår därför att det i skogsvårdslagen införs en särskild
bestämmelse med innebörden att det för varje brukningsenhet skall finnas en skogsbruksplan
med rikfiinjer för skogens skötsel på enheten. Planen bör upprättas enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Det innebär att statsmaktema skall lägga fast de minimikrav som bör
ställas på skogsbruksplanen i fråga om innehåll och kvalitet. Minimikravet i
fråga om en skogsbruksplans innehåll bör vara att den skall beskriva brukningsenheten
på sådant

Prop.
1982/83:145 11

sätt
att skogsägaren utan svårighet kan tillämpa skogsvårdslagens avverknings- och
skogsvårdskrav på de olika delarna av enheten. Vidare är det lämpligt att de
begränsningar i utnyttjandet av brukningsenheten som eventuellt gäller med
anledning av förordnanden enligt naturvårdslagen anges i planen. Även. andra
restriktioner från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt, t.ex. med
hänsyn fill renskötseln, som kan gälla för brukningsenheten bör framgå av
planen. Med hänsyn till de kostnader som är förknippade med planen men främst
mot bakgrund av de planeringsresurser som kan påräknas bör planema göras så
enkla som möjligt utan att syftet med dem förfelas.

Planeringsunderlaget
för skogsägaren varierar normalt med skogsinnehavets storiek. Så t.ex. har
storskogsbruket som regel detaljerade indelningssystem för sina skogar
kopplade till särskilda planeringsinstrument. Det är självklart att
skogsföretag som har sådant planeringsunderlag bör undantas från det generella
kravet på skpgsbruksplan av det slag jag har beskrivit i det föregående. Vidare
är det inte rimligt att för de allra minsta bmkningsenheterna ställa krav om en
sedvanlig skogsbruksplan. För dessa bör en enkel förteckning över behövliga
skötselåtgärder och lämpliga avverkningar kunna accepteras. En bestämmelse som
möjliggör undantag från det generella kravet bör därför finnas.

Bestämmelsen
om skogsbruksplan bör tas in som en ny paragraf (21 a §) i skogsvårdslagen.

2.3
Avverkningsskyldighet

Somjag
nyss har nämnt har det under senare år varit svårt att tillgodose skogsindustrins
behov av inhemsk virkesråvara. Skogsindustrins kapacitet har ökats successivt
under det senaste halvseklet. Samtidigt har en allt bättre skogsvård medfört
att virkesförrådet har ökat. Först i böljan av 1970-talet uppnådde industrins
produktionskapacitet en sådan nivå att hela den virkesvolym som enligt
långsiktiga bedömningar kunde avverkas också kunde utnyttjas industriellt. En
viss ytterligare ökning av industrikapaciteten har skett därefter. Under de
senaste åren har industrikapaciteten däremot minskat något samtidigt som råvarusnålare
processer har införts. Trots detta har skogsindustrin tvingats att importera
virke till höga priser.

Orsakerna
till det svaga virkesutbudet har utretts i olika sammanhang. Bl. a. redovisade virkesförsöijningsutredningen
hösten 1981 en omfattande analys och på denna grundade förslag till åtgärder.
Uppföljningen från den förutvarande regeringens sida av dessa förslag så som
den kom till uttryck bl.a. i prop. 1981/82:177 om ändring i skogsvårdslagen
(1979:429), m.m. och prop. 1981/82:182 om ändrade regler för skogskonto, m. m.
var enligt min mening inte tillfredsställande. Den förda politiken var alltför
passiv. De väsentligaste problemen angreps inte.

Prop.
1982/83:145 12

Det
står helt klart att den ändrade ägarstrukturen i fråga om skogsfastigheter är
en väsentlig anledning till det minskade virkesutbudet. Utvecklingen har gått
dithän att allt fler skogsägare blir allt mindre beroende av ekonomisk
avkastning från sina fastigheter. Skogsfastigheterna övergår i stor
utsträckning genom arv till personer som ofta har sin huvudsakliga försöijning
från annat håll och inte heller bor på fastigheterna. En mycket stor del av de
nuvarande skogsägarna är i sådan ålder att det nyss nämnda förhållandet kommer
att förstärkas under de närmaste åren. Det är svårt att komma till rätta med nu
nämnda problem. Andra åtgärder måste därför vidtas för att snarast skapa
förutsättningar för en ökad produktion inom skogssektorn.

Ett
av de viktigare medlen för att genomföra den fastlagda skogspolitiken är skogsvårdslagstiftningen.
Enligt lagstiftningen är skogsägarna skyldiga både att utföra aktiva
skötselåtgärder och att iaktta vissa restriktioner, allt i syfte att
säkerställa en hög och värdefull virkesavkastning. Lagstiftningens krav på
aktiva åtgärder gäller anläggningen av ny skog och vård av den yngre skogen.
Bestämmelserna ålägger skogsägarna skyldighet att efter avverkning sörja för
en fullgod aterväxt. Dessutom krävs att bl. a. lågproducerande bestånd avverkas
och ersätts med ny skog. Vidare är skogsägarna skyldiga att röja ungskogen.
Restriktionerna däremot gäller tillvaratagandet av avkastningen, dvs.
avverkningen, vare sig den sker i form av gallring eller slutavverkning.
Avverkningsbestämmelserna syftar till att skydda den växande skogen och skapa
förutsättningar för en på lång sikt jämn virkesavkastning.

Avverkningen
får sålunda inte ske i vilka former som helst. Enligt 12 § skogsvårdslagen är
de enda tillåtna huggningsformerna röjning eller gallring som främjar skogens
utveckling eller slutavverkning som är ändamålsenlig för anläggningen av ny
skog.

Slutavverkning
får ske först när skogen har uppnått en viss ålder. Syftet med att skydda den
växande skogen är att uppnå en hög virkesavkastning. Lagstiftningen bygger på
det förhållandet att en hög volymproduktion förutsätter att man behåller ett
skogsbestånd till dess det har uppnått en relativt hög ålder. När ett skogsbestånd
blir äldre minskar visserligen den årliga tillväxten men den är ändå under
mycket lång tid högre än årstillväx-ten i ett ungskogsbestånd. Den högsta
medelproduktionen, dvs. den i medeltal per år högsta produktionen, uppnås
därför först efter en förhållandevis lång växttid.

Enligt 13 §
skogsvårdslagen gäller att skog inte får slutav verkas förrän den har nått
sådan ålder att endast en mindre ökning av dess medelproduk-fion kan erhållas,
om skogen får stå kvar. I skogsstyrelsens föreskrifter i anslutning till
bestämmelsen har angetts den lägsta tillåtna avverkningsåldern för olika
trädslag inom skilda delar av landet på mark av olika godhetsgrad. För skog som
har uppnått den föreskrivna lägsta tillåtna slutavverkningsåldern använder jag
i fortsättningen beteckningen slutavverkningsbar skog.

Prop. 1982/83:145 ' 13

För
att skapa förutsättningar för en jämn virkesavkastning skall den slutavverkningsbara
skogen ransoneras på i princip varje brukningsenhet. Ransoneringskravet har sin
grund i den ojämna åldersfördelningen i landets skogar. En obegränsad
avverkning av den slutavverkningsbara skogen kan med hänsyn till bristen på
skog i vissa åldersklasser minska avverkningsmöjligheterna i framfiden. För att
pä sikt åstadkomma en förbättring av ålderssammansättningen är skogsägarna
enligt 14 § skogsvårdslagen skyldiga att se till att slutavverkningen bedrivs
så att en jämn åldersfördelning av skogen på deras brukningsenheter främjas.
Bestämmelsen innebär en skyldighet att begränsa slutavverkningarna till att
avse endast en viss andel av brukningsenheternas skogsmarksareal. Bestämmelsen
bygger på den principen att den årliga slutavverkningsarealen inte skall vara
större än att skogen slutavverkas i en takt som svarar mot omloppstiden. Är
omloppstiden 100år bör inte mer än en hundradel av arealen slutavverkas vatje
år. I skogsstyrelsens föreskrifter har principen utvecklats och preciserats.
Föreskrifterna innebär bl.a. att storleken på den yta som får slutavverkas
varje år påverkas av hur stor andel slutavverkningsbar skog som finns på brukningsenheten.

Som framgår av min
redogörelse är skogsvårdslagstiftningens avverkningsbestämmelser huvudsakligen
inriktade mot att förhindra olämpliga eller alltför omfattande avverkningar.
Erfarenheterna under de senaste åren visar emellertid, som jag har framhållit i
det föregående, att lagstiftningen behöver kompletteras med bestämmelser som
ålägger skogsägarna skyldighet att genom avverkning ta till vara den avkastning
skogen ger. Förslag fill sådana kompletteringar har lagts fram av virkesförsörjningsutredningen
i betänkandet (SOU 1981:81) Skogsindustrins virkesförsöijning. Enligt
utredningen bör i 14 § skogsvårdslagen införas en bestämmelse som innebär att
en skogsägare skall vara skyldig att under en bestämd period, anfingen genom
gallring eller slutavverkning, avverka en virkeskvantitet som motsvarar hälften
av vad som är möjligt att avverka på hans brukningsenhet. Virkesförsörjningsutredningen
anvisar en schablonmetod som skall göra det möjligt för skogsägarna att med
ledning av fastighetstaxeringens uppgifter om skogstillståndet bestämma vilken
kvantitet de är skyldiga att avverka. Utredningen har själv påpekat att metoden
är behäftad med brister och behöver bearbetas ytterligare.

Virkesförsöijningsutredningens
förslag har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena finns bilagd
prop. 1981/82:177 om ändring i skogsvårdslagen (1979:429), m.m. Av
remissinstanserna har bl.a. skogsstyrelsen riktat krifik mot förslagets
tekniska utformning. Likartad kritik har framförts vid de överiäggningar jag
har haft med företrädare för skogsbruket. Skogsstyrelsen föreslår som alternativ
till utredningens förslag bestämmelser som innebär dels en skyldighet att
under en viss period slutavverka viss areal, dels en skyldighet att utföra
tidig gallring.

Enligt
min mening bör avverkningsskyldighetcn delas upp i två delar så

Prop. 1982/83:145 14

som
skogsstyrelsen har förordat. På så sätt blir avverkningsskyldigheten lättare
att fillämpa och enklare att förstå för skogsägarna.

Vad
först beträffar slutavverkningen är det enligt min mening naturiigt att knyta
en skyldighet att utföra sådan avverkning till den bestämmelse i
skogsvårdslagen som syftar till att på sikt åstadkomma en jämn åldersfördelning
i skogen. Jag föreslår mot bakgmnd härav att 14 § skogsvårdslagen ändras så att
det i fortsättningen krävs inte bara att den slutavverkningsbara skogen
ransoneras utan också att den i viss utsträckning avverkas. För båda kraven
skall gälla den förutsättningen att avverkning bedrivs i en takt som främjar en
jämn åldersfördelning av skogen på brukningsenheten. Som jag nyss har nämnt
bestäms den högsta tillåtna slutavverkningen enligt gällande regler till en
viss andel av bmkningsenhetens skogsmarksareal. Detsamma bör gälla
avverkningsskyldigheten. Genom att kravet knyts till viss areal uppmuntras inte
avverkning av i första hand virkesrika bestånd. En avverkning ensidigt inriktad
mot sådana bestånd skulle kunna påverka den långsiktiga produkfionsnivån negafivt.
Skogsstyrelsen har i det remissyttrande somjag har refererat fill i det
föregående föreslagit att avverkningsskyldigheten skall bestämmas fill hälften
av den areal som enligt ransoneringsreglerna får slutavverkas. Nivån blir
därmed i viss utsträckning anpassad till hur mycket slutavverkningsbar skog som
finns på bmkningsenheten. Förslaget innebär ett betydande spelmm mellan vad som
får avverkas och vad som skall avverkas. Jag kommer att närmare redovisa vad
mitt förslag innebär i specialmotiveringen till ändringarna i skogsvårdslagen.

Med
utgångspunkt i vad jag nu har anfört förordarjag att i 14 § skogsvårdslagen
föreskrivs att skogsmarkens ägare skall svara för att skogen på hans bmkningsenhet
slutavverkas i lämplig omfattning så att en jämn åldersfördelning av skogen på
hans bmkningsenhet främjas. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bör besluta föreskrifter om hur stora andelar av en bmkningsenhets
skogsmarksareal som minst skall och högst får slutavverkas under en viss
period. På denna punkt har lagrådet framfört synpunkter somjag tar upp i specialmotiveringen.

Somjag
har framhållit i det föregående kan mina förslag om en aktivare avverkning i
vissa fall innebära en risk för konflikter med naturvårdens intressen. Dessa
intressen kan t. ex. vara knutna till vissa fjällnära skogar och andra urskogsliknande
bestånd eller till särskilt intressanta områden angivna i länsstyrelsernas
naturvårdsplaner. Självfallet får de av mig föreslagna åtgärderna inte leda till
minskade möjligheter att beakta naturvårdsintressena inom skogsbruket.

Vad
gäller frågan vilka möjligheter som finns att praktiskt hävda naturvårdens
intressen i anslutning till skogsavverkningar vill jag först erinra om det
generella kravet enligt skogsvårdslagstiftningen att i förväg anmäla vatje
slutavverkning av viss storlek till skogsvårdsstyrelsen. För att möj-

Prop. 1982/83:145 15

liggöra
samråd mellan skogsägare och länsstyrelsen i naturvårdsfrågor får länsstyrelsen
regelmässigt fillgång ti|l alla anmälningar som hänför sig fill de områden som
länsstyrelsen själv har angett. Det kan t. ex. vara fråga om områden som har
pekats ut i naturvårdsplaner och särskilda inventeringar eller där
länsstyrelsen planerar förordnande enligt naturvårdslagen! Vid tillämpningen av
den nya avverkningsbestämmelsen skall givetvis hänsyn tas fill naturvårdens
intressen enligt 21 § skogsvårdslagen. Mina förslag om en aktivare avverkning
kan emellertid innebära att man i flera fall kommer att tvingas att ta
ställning i naturvårdsfrågan snabbare än vad som annars skulle vara fallet. Vid
tillämpningen av de nu föreslagna reglerna om avverkningsskyldighet är det
angeläget att skogsvårdsstyrelserna så långt möjligt beaktar de
naturvårdsintressen som föreligger. Har restriktioner i fråga om slutavverkningen
föreskrivits med stöd av naturvårdslagen följer av 4§ skogsvårdslagen att
bestämmelsen om avverkningskrav inte bUr tillämplig. Även då ett skogsområde i
andra fall är av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt bör undantag kunna
ges från den föreslagna avverkningsskyldigheten. Bestämmelsen kräver
verkställighetsföreskrifter som anger när ett område är av sådan betydelse. Jag
avser att senare föreslå regeringen att skogsstyrelsen får meddela sådana
föreskrifter efter samråd med naturvårdsverket. Jag vill i detta sammanhang
nämna att skogsstyrelsen efter samråd med naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet
redan utarbetat ett handlingsprogram för hur naturvårdsfrågorna och kulturminnesfrågorna
skall kunna beaktas i samband med avverkningar inom lågproducerande bestånd.
Därvid har bl.a. upprättats en lista med kriterier för sådana typer av områden
som kan vara av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt.

Det föreslagna
minimikravet på slutavverkning tjänar två syften. Sker inte någon avverkning på
en bmkningsenhet blir andelen slutavverkningsbar skog allt större och därmed
fördelningen på olika åldersklasser allt mera ojämn. Detta försämrar i sin tur
möjligheterna att långsiktigt åstadkomma en jämn avkastning. Det krav jag
föreslår innebär därför inte bara en garanti för en viss minsta virkesleverans
utan också ett viktigt bidrag till en jämn framfida virkesavkastning.

Vad härefter gäller
gallringen är jag inte beredd att förorda en generell gallringsskyldighet.
Enligt gällande bestämmelser är gallring tillåten bara om den främjar skogens
utveckling. Det förekommer emellertid alltför ofta att gallringsliknande
huggningar utförs i äldre bestånd. Denna typ av huggningar är olämpliga för
skogens utveckling. Att sådana huggningar förekommer kan bero på att
skogsägaren vill undgå kostnadema för återväxtåtgärder. Gallringsskyldigheten
bör därför, som skogsstyrelsen har föreslagit, begränsas fill att gälla den
yngre skogen som inte har blivit röjd i fid eller på rätt sätt. Enligt uppgifter
insamlade genom riksskogstaxeringen de senaste åren har endast något mer än
hälften av behovet av dessa s. k. förstagallringar blivit tillgodsett. Det
ligger i sakens natur att behovet av en

Prop.
1982/83:145 16

gallringsskyldighet
som avser de yngre bestånden är tidsbegränsat. Allt eftersom det eftersläpande
röjningsbehovet hämtas in och skogsägarna lever upp till den föreskrivna
röjningsskyldigheten minskar behovet av de tidigaste gallringarna.

Jag
föreslår att skogsvårdslagen kompletteras med en bestämmelse av innebörd att
gallring av skog skall ske, när skogen är så tät att den aktuella och framtida produkfionen
av värdefullt virke väsentligt hämmas. Bestämmelsen bör tas in som ett tredje
stycke i 9 § i lagen.

2.4
Vissa mera långsiktiga frågor

De
förslag somjag har lämnat i det föregående syftar till att ge effekter i form
av ett aktivare skogsbruk redan i ett något kortare perspektiv. Men de har
givetvis också stor betydelse i det längre perspektivet. Som jag har framhållit
utgör den prognosverksamhet som skogsstyrelsen bedriver en viktig del i
skogspolitiken. Prognosverksamheten skall registrera effekterna av de olika skogspolifiska
åtgärderna och bidra med underlag för justering av de skogspolitiska medlen.
Det är naturligt att de skogspolitiska medlen måste anpassas till
skogsproduktionens utveckling och till eventuella förändringar i omvärlden.

Vissa problem som
försvårar och utgör hinder för genomförandet av en akfiv skogspolitik har det
inte varit möjligt att angripa i detta sammanhang. Jag tänker då närmast på
vissa skattefrågor och frågor med anknytning fill fastighets- och
ägarstrukturen inom skogsbmket. En stor fråga är skogsbeskattningens
utformning överhuvud. I olika sammanhang har behovet av förändringar påtalats.
Efter samråd med chefen för finansdepartementet är jag emellertid inte nu
beredd att förorda några konkreta åtgärder på detta område. Jag vill dessutom
erinra om att det förslag om avverkningsskyldighet som jag har lagt fram i det
föregående också har betydelse för bedömningen av vilka åtgärder som kan behöva
vidtas på längre sikt.

Frågan
om fastighets- och ägarstmkturen har jag något berört tidigare. Det står helt
klart att ägosplittring, samägande, utboägande och hög medelålder hos
skogsägarna blir ett allt större problem. Alla dessa förhållanden hindrar ett akfivt
skogsbmk. Små eller splittrade fastigheter bildar för dåligt underlag för ett
företagsekonomiskt intressant skogsbmk. Det allt mer vanliga samägandet av
fastigheter hindrar eller fördröjer rationella beslut och försvårar för myndighetema
att ingripa med råd och anvisningar samt förelägganden. Det blir allt mer
vanligt att fastighetsägaren inte bor på fastigheten och att han inte är
beroende av någon ekonomisk avkastning från den. Därigenom finns det inte
heller något direkt intresse hos ägaren att bedriva ett aktivt skogsbruk. En
stigande medelålder hos skogsägarna betyder ökade svårigheter för dem att
själva vara aktiva i skogsbruket. Om det dessutom, som fallet varit under de
allra senaste åren, råder brist på entreprenadtjänster blir effekten lägre
aktivitet. Härtill kommer att en

Prop.
1982/83:145 17

skogsägare
som har för avsikt att snart överlåta sin fastighet normalt försöker spara av
virkesförrådet till den nye ägaren.

Det är ingen lätt uppgift
att komma till rätta med de strukturproblem som jag nu har redovisat, eftersom
det fömtsätter förändringar bl.a. i den fastighetsrättsUga lagstiftningen och i
arvslagstiftningen. Fastighetsregleringen, i vatje fall i de former den f. n.
bedrivs, är ett tidsödande arbete.

Två
särskilda kommittéer arbetar f. n. med frågor som har nära anknytning till
strukturproblemen. Den ena, stmktumtredningen för jord- och skogsbmket (Jo
1981:05) beräknas lämna sina förslag under hösten 1983. Utgångspunkten för
kommitténs kommande förslag är att markägare av alla kategorier skall göras nier
benägna att medverka fill strukturförbättringar eller att avyttra sina fasfigheter.
Kommitténs förslag skall bl. a. syfta till att försvåra det passiva ägandet och
förhindra att detta ökar. De regelområden som kommitténs arbete berör är främst
fastighetsbildningslagstiftningen, förvärvslagstiftningen och skattelagstiftningen.
Därvid övervägs t. ex. hur fastighetsregleringen skall kunna förenklas för att
snabbare få en bättre stmktur inom starkt ägosplittrade områden. Vidare undersöks
hur den fortlöpande strukturrationaliseringen skall kunna göras mer effektiv
genom ändringar i jordförvärvslagen och hur denna lag skall kunna utnyttjas för
att motverka ägosplittring och försvåra andelsägande. På skatteområdet övervägs
om ändringar kan göras för att t. ex. fördyra passivt ägande och ägandet av
fastigheter som behövs för strukturrationalisering. En fråga på skatteområdet
som särskilt studeras är om skattereglerna för de s. k. gemensamhetsskogarna
motverkar bildandet av sådana.

Den
andra kommittén av särskilt intresse i detta sammanhang är kommittén om
ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m.m. (Ju 1977:07). Kommittén har
överlämnat delbetänkandet (SOU 1981:91) Ställföreträdare för fastighetsägare i
vissa fall. Betänkandet har remissbehandlats. Vid den fortsatta beredningen av
förslaget har det visat sig att kommitténs förslag om att det alltid skall
utses ställföreträdare för vissa fastighetsägare skulle medföra alltför höga
kostnader. En annan lösning på problemet har aktualiserats, nämligen att en
ställföreträdare förordnas först sedan någon myndighet har begärt det. Vidare
har det framstått som angeläget att överväga om inte ställföreträdaren bör ges
större befogenheter än vad kommittén har förordat. Särskih har då pekats på
behovet av att ställföreträdaren får befogenhet att genomföra åtgärder som
skogsvårdsstyrelsen har föreskrivit med stöd av skogsvårdslagen. Mot denna bakgmnd
har kommittén nyligen i tilläggsdirektiv (Dir 1983:5) fått uppdraget att pä
nytt pröva frågan om ställföreträdare. Dessutom skall kommittén behandla frågan
om avveckling av dödsbons innehav av jordbruksfastigheter. I uppdraget ingår
att pröva om och hur jordförvärvslagen skall göras tillämpUg på testamentsförvärv,
förvärv av andel i dödsbo och förvärv genom

t2
Riksdagen 1982/83. 1 samt. Nr 145

Prop.
1982/83:145 18

arvskifte
där två eller flera personer tillskiftas jordbruksfasfighet. Kommittén skall
redovisa sitt arbete före utgången av juni 1984.

De
frågor som dessa båda kommittéer behandlar är enligt min mening mycket viktiga
för att få till stånd ett mera aktivt skogsbruk. I avvaktan på att frågorna
blir lösta är det angeläget att skogsbruksåtgärder i samverkan stimuleras. Det
kan ske inom ramen för den tillsynsverksamhet och uppdragsverksamhet som
skogsvårdsstyrelserna f. n. bedriver. Det kan också ingå som ett led i storskogsbmkets
och skogsägareföreningarnas verksamhet med inköp och förmedling av virke.
Underlag för planering av samverkan kommer successivt fram i de översiktliga
skogsinventeringarna och skogsbmksplanerna. I detta sammanhang vill jag
särskilt peka på hur angeläget det är att äldre skogsägare eller andra som inte
har praktiska möjligheter att utföra avverkning eller skogsvård erbjuds
tjänster av detta slag. Det bör sålunda ligga i bl.a. storskogsbrukets intresse
att i det hänseendet utnyttja sina resurser på ett bättre sätt.

Det finns ännu en fråga
vars behandling fordrar ytterligare överväganden. Virkesförsöijningsutredningen
föreslog i sitt betänkande bl.a. att metoden för beräkning av den s.k. egenavgiften
skulle läggas om så att endast värdet av egen arbetsinsats kommer att ingå i
beräkningsunderlaget. Enligt utredningen påförs skogsägare ofta egenavgift för
inkomster som närmast är att hänföra till kapitaluttag. Så kan bli fallet om
skogsägaren har inkomster från både försäljning av rotposter och t.ex. jordbmk.
Detta förhållande har enligt utredningen en hämmande effekt på ägarens vilja
att också själv avverka i sin skog. Utredningens förslag fick ett positivt
bemötande vid remissbehandlingen. Riksförsäkringsverket och riksskatteverket
framhöll emellertid att en lösning av problemet fordrar ytterligare ingående
överväganden. Enligt vad jag har erfarit undersöks inom socialdepartementet f.n.
om det finns fömtsättningar att utan ett omfattande utredningsarbete vidta
åtgärder på området.

2.5
Skogsbesprutning

Användningen
av bekämpningsmedel i skogsbruket har varit en av de mest uppmärksammade och
debatterade miljöfrågorna under många år. Debatten har framför allt inriktats
på spridningen från luften av lövbekämpningsmedel. För användningen av alla
slags bekämpningsmedel har det sedan lång tid tillbaka funnits restriktioner i
lagstiftningen. Sedan år 1975 regleras användningen av bekämpningsmedel i skogsbmket
främst genom lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor och kungörelsen (1973:334)
i samma ämne. Denna lagstiftning innebär att spridningen har kringgärdats med
långtgående säkerhetsföreskrifter. Kontrollen har under åren successivt skärpts
bl.a. genom olika fillämpningsföreskrifter från produktkontrollnämnden.

I
augusti 1979 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

Prop. 1982/83:145 19

en
kommitté (Jo 1979:09) för att utreda frågan om användningen av bl.a. kemiska
bekämpningsmedel i skogsbmket. I avvaktan på resultatet av kommitténs arbete
och på kommande, mera långsiktiga beslut om vilka bestämmelser som skall gälla
för användningen av lövbekämpningsmedel i skogsbmket förbjöds i april 1980
spridning av sådana bekämpningsmedel genom lagen (1980:368) om förbud under
viss tid mot spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Förbudet gällde ull
utgången av juni 1981 eller den senare tidpunkt som regeringen kunde komma att
föreskriva. I maj 1981 beslutade regeringen att föriänga förbudet, dock längst
till utgången av juni 1982.

Kommittén
avlämnade i december 1980 sitt delbetänkande (Ds Jo 1980:11) Bekämpning av lövsly.
I betänkandet föreslogs bl. a. att kommunerna inom ramen för den fysiska
planeringen skulle fastställa vilka områden som är känsliga från miljövårds-
och friluftslivssynpunkt. Inom sådana områden skulle kommunen kunna förbjuda
spridning av lövbekämpningsmedel. Sedan betänkandet remissbehandlats förelades
riksdagen i prop. 1981/82:44 ett förslag till lag om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark. Förslaget innebar att spridning av
lövbekämpningsmedel i princip förbjöds. Förbudet skulle dock inte omfatta
spridning som innebär att enskilda trädstammar behandlas med bekämpningsmedel (fickning,
stubbehandling och liknande metoder). Länsstyrelsen och produktkontrollnämnden
föreslogs vidare få möjlighet att under vissa närmare angivna fömtsättningar
medge undantag från spridningsförbudet. Dispensmöjligheten skulle omfatta all
skogsmark.

Riksdagen
avslog i december 1981 regeringens förslag fill lag om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark (JoU 1981/82:16, rskr 1981/82:84). Riksdagen
begärde samtidigt bl.a. att regeringen skulle låta utarbeta ett nytt förslag
till lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark enligt vissa närmare
angivna riktlinjer.

Ijanuari
1982 förelades riksdagen i prop. 1981/82:91 ett förslag till lag om fortsatt
tillfälligt förbud mot spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Förbudet
var avsett att gälla i avvaktan på kommande, mera långsiktiga beslut om
bekämpningsmedlens användning i skogsbmket. Riksdagen beslutade i mars 1982 (JoU
1981/82:22, rskr 1981/82:223) att anta den föreslagna tillfälliga förbudslagen
att gälla fr. o. m. den 1 juli 1982 till 1982 års utgång. Majoriteten antog
samtidigt, med vissa mindre ändringar, det i prop. 1981/82:44 framlagda
förslaget till lag om bekämpningsmedel över skogsmark. Denna lag - lagen
(1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark - trädde i kraft den
1 januari 1983.

För
egen del vill jag anföra följande. Gällande lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark står inte i överensstämmelse med regeringens syn på användningen
av kemiska bekämpningsmedel inom skogsbmket. Lagstiftningen ger inte kommunerna
ett tillräckligt starkt inflytande över medlens användning i skogsbmket. Varje
kommun måste

Prop. 1982/83:145 20

ges
möjlighet att säga nej till skogsbesprutning inom sitt område, vilket innebär
att röjning med mekaniska metoder i stället måste användas.

Dessutom ger lagen med
dess vittgående dispensmöjligheter utrymme för godtyckliga bedömningar. I lagen
anges inte tillräckligt klart hur dispensgivningen skall ske och lagen medger
dispens från spridningsförbudet i fråga om all skogsmark. Detta leder till
betydande osäkerhet för såväl dem som slår vakt om miljö- och
rekreationsintressena som dem som hävdar skogsbmkets behov av att använda
bekämpningsmedel. Varje form av meningsfull planering omöjliggörs, vilket är
olyckligt både för skogsbruket och miljövården. Enligt min mening är det av
största vikt att skogsbruket för sin långsiktiga planering och för
genomförande av nödvändiga avverknings- och återväxtåtgärder får klara besked
om förutsättningarna för kemisk lövslybekämpning på längre sikt.

Jag anser därför att den
nu gällande lagstiftningen har sådana brister att den behöver omarbetas. Den
principiella utgångspunkten för en lagstiftning på området måste vara att
kemiska medel skall användas i så begränsad utsträckning som möjligt i skogsbmket.
Lagen bör därför utgå från ett generellt förbud mot spridning av
lövbekämpningsmedel.

I enlighet med vad jag
nyss har anfört bör kommunerna ges rätt att bestämma inom vilka områden skogsbespmtning
skall vara helt förbjuden. Kommunerna har den bästa möjligheten att med
utgångspunkt i de lokala fömtsättningarna bedöma om skogsmarken i fråga har
sådan betydelse för friluftslivet, naturvården, lokalbefolkningens trivsel och
andra lokala allmänna intressen att spridning av bekämpningsmedel inte bör få
ske. Kommunema bör inom ramen för den översiktliga fysiska planeringen bestämma
de områden där användningen av lövbekämpningsmedel skall vara totalförbjuden.
Besluten om förbudsområdenas omfattning bör fattas av kommunfullmäktige. Ett
sådant beslut kan enligt en allmän kommunalrättslig princip inte överklagas på
annat sätt än genom s. k. kommunalbesvär. Genom den av mig föreslagna
ordningen garanteras ett totalt lekmannainflytande över beslutet om för vilka
områden totalförbudet skall gälla.

För övrig skogsmark inom
en kommun, som inte kommer att omfattas av totalförbudet, bör ett generellt
förbud mot spridning av lövbekämpningsmedel gälla. Av främst arbetarskyddsskäl
bör förbudet även omfatta fickning och andra s. k. selektiva
bekämpningsmetoder. Det bör dock finnas möjlighet att medge undantag från det
generella spridningsförbudet. Frågor om undantag bör prövas av
skogsvårdsstyrelsen.

Vid prövningen av undantag
bör skogsvårdsstyrelsen göra en samlad bedömning av alla de omständigheter som
är av betydelse från skogsbruks-och arbetarskyddssynpunkt. För att dispens
skall kunna lämnas bör således gälla dels att lövslybekämpning är nödvändig för
att skogsvårdslagens krav i fråga om tryggandet av skogens aterväxt skall
uppfyllas, dels att omständigheterna är sådana att mekanisk röjning inte
rimligen kan komma i fråga. Vad som är rimligt fär bestämmas på grundval av en
samlad

Prop.
1982/83:145 21

bedömning
av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter. Det gäller bl.
a. det geografiska läget, terrängförhållandena samt tillgången på arbetskraft
som kan utföra röjning med mekaniska/metoder. Det är också viktigt att
arbetarskyddsaspekterna i fråga om möjligheterna att röja med mekaniska metoder
beaktas vid denna bedömning. Innan skogsvårdsstyrelsen beslutar i ett
dispensärende bör därför de fackliga organisationerna höras. Jag avser att
senare föreslå regeringen att uppdra åt skogsstyrelsen att meddela allmänna
råd tiU ledning för skogsvårdsstyrelsernas dispensprövning.

Föreskrifterna
om spridning av lövbekämpningsmedel bör tas in i en särskild lag som skall
ersätta den nu gällande lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark. I likhet med nuvarande förbudslag bör den nya lagen gälla vid sidan
av bl. a. lagstiftningen om hälso-och miljöfarliga varor. Det innebär bl. a.
att prövningen av ett bekämpningsmedels hälso- och miljöfarlighet och av
metoder m.m. får göras på vanligt sätt av produktkontrollnämnden och
arbetarskyddsstyrelsen.

I
lagen bör även tas in bestämmelser om besvär över skogsvårdsstyrelsens beslut.
Ett sådant beslut bör sålunda kunna överklagas till skogsstyrelsen.
Skogsstyrelsens beslut bör kunna överklagas till regeringen.

Lagen
bör också innehålla påföljdsbestämmelser. Några särskilda tillsynsbestämmelser
utöver dem som gäller enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor torde inte
vara erforderliga.

Somjag
tidigare anfört förordarjag att den nu föreslagna förbudslagen skall omfatta selekfiva
bekämpningsmetoder. Förbudet enligt den nu gällande lagen (1982:242) om
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark omfattar inte dessa metoder. Det
är angeläget att förbudet enligt den gällande lagen snarast utvidgas till att
omfatta även dessa metoder. Jag föreslår därför att 1 § i nuvarande förbudslag
ändras i enlighet härmed.

3
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbmksdepartemenlet upprättats
förslag till

1.
lag om ändring i
skogsvårdslagen (1979:429),

2.
lag om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark,

3.
lag om ändring i lagen
(1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.

Prop. 1982/83:145 22

4
Specialmotivering

4.1 Förslaget till
ändring i skogsvärdslagen

9§

Röjning
av plantskog eller ungskog skall ske, när skogen är så tät eller av sådan
beskaffenhet i övrigt att produktionen av värdefullt virke väsentligt hämmas.

Om skogen är nära gallringsbar
ålder, får skogsvårdsstyrelsen i särskilda fall medge att röjningen ersätts med
tidig gallring.

Gallring av skog skall
ske, när skogen är så tät att produktionen av värdefullt virke väsentligt
hämmas.

Som
framgår av den allmänna mofiveringen avser gallringsskyldigheten den yngre
skogen som inte har blivit röjd i tid eller på rätt sätt. Kännetecknande för
denna skog är att den är så tät att produktionen av värdefullt virke väsentligt
hämmas. Även i medelålders skog som tidigare är gallrad kan värdeprodukfionen
främjas genom förnyad gallring. Det kan dock inte sägas att värdeproduktionen i
dessa skogar är väsentligt hämmad. För verkställigheten av bestämmelsen i
första stycket om röjningsskyldighet har skogsstyrelsen meddelat föreskrifter
som anger när sådan skyldighet föreligger och vid vilken tidpunkt röjningen
senast skall vara utförd. Den nya bestämmelsen om skyldighet att gallra kommer
också att kräva verkställighetsföreskrifter.

Av 10 § lagen följer att
det är skogsmarkens ägare som är ansvarig för att gallringen utförs. Underlåter
en skogsägare att fullgöra gallringsskyldigheten kan skogsvårdsstyrelsen
meddela föreläggande med stöd av 24§.

Med hänsyn till det stora
gallringsbehov som föreligger kan det krävas särskilda föreskrifter för tiden
närmast efter ikraftträdandet av den nya bestämmelsen. Ett bemyndigande att
meddela sådana föreskrifter har tagits in i övergångsbestämmelsema.

14§

Skogsmarkens
ägare svarar för att slutavverkning bedrivs i lämplig omfattning så att en jämn
åldersfördelning av skogen på hans bmkningsenhet främjas.

Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om hur stor andel av
en bmkningsenhets skogsmarksareal som högst får slutavverkas under en viss
period och om hur stor andel av arealen som måste slutavverkas under perioden.
Sistnämnda andel får inte överstiga hälften av den andel som det är tillåtet
att slutavverka.

Skogsvårdsstyrelsen får i
särskilda fall medge undantag från första stycket.

Genom
ändringen i förevarande paragraf åläggs skogsägarna ett vidgat ansvar vad avser
slutavverkningen. Till den tidigare skyldigheten att ransonera den slutavverkningsbara
skogen för att främja en jämn åldersfördelning av skogen fogas ett krav på en
viss minsta avverkning.

Prop. 1982/83:145 23

För
en närmare beskrivning av den föreslagna avverkningsskyldigheten är det
nödvändigt att redovisa huvuddragen i de föreskrifter som skogsstyrelsen har
meddelat om ransoneringsskyldigheten. De allra minsta bmkningsenheterna med en
årlig ideal produktion av högst 100 msk har helt undantagits från
ransoneringskravet. För bmkningsenheter med en årlig produktion som översfiger lOO
msk men är högst 200 msk gäller endast den restriktionen att slutavverkning
inte får ske om enhetens skogsmarksareal redan till mer än hälften består av
kalmark eller skog yngre än 20 år eller kan komma att göra detta efter den
tilltänkta avverkningen. För övriga bmkningsenheter bestäms den högsta tillåtna
årliga slutavverkningsarealen, årsytan, genom att man först beräknar en
normalyta. Den ytan får man fram genom att dividera bmkningsenhetens
skogsmarksareal med den lägsta genomsnittliga omloppstiden för skogen på brukningsenheten,
dvs. lägsta tillåtna slutavverkningsålder med fillägg för normal kal-markstid.
För att därefter erhålla årsytan korrigeras normalytan med hänsyn till hur
stor andel slutavverkningsbar skog som finns på bmkningsenheten. Det anses
rimligt att slutavverkningama får bedrivas i en hårdare takt så länge det finns
mycket slutavverkningsbar skog på en brukningsenhet. Beräkningen sker med
hjälp av korrekfionsfaktorer. Om t.ex. den lägsta genomsnittliga omloppstiden
är 100 år på en brukningsenhet blir normalytan 1 procent av enhetens
skogsmarksareal. Finns det 30 procent slutavverkningsbar skog på bmkningsenheten
får normalytan korrigeras så att årsytan blir 1,6 procent av skogsmarksarealen.
Är andelen slutavverkningsbar skog 50 procent blir årsytan efter korrigering
2,0 procent. Vid 80 procent slutavverkningsbar skog tillåts en årsyta av 2,6
procent. Korrektionsfaktorerna är ett resultat av en skälighetsbedömning.

För att göra det möjligt
att genomföra rafionella avverkningar på mindre brukningsenheter får på sådana
enheter ett antal årsytor sammanföras och avverkas på en gång. Reglerna innebär
följande. På brukningsenheter med en ideal årlig produktionsförmåga av mellan 200msk
och 3000 msk får årsytoma under en tioårsperiod tas ut genom en eller flera
avverkningar när som helst under perioden. Perioderna räknas från den 1 januari
1980. På bmkningsenheter med en ideal produkfionsförmåga om minst 3000 m-sk om
året fömtsätts slutavverkningen bedrivas så att ungefär lika stora uttag görs
varje år.

Som
jag har anfört i den allmänna motiveringen leder en inaktivitet i fråga om
slutavverkning fill en allt skevare åldersfördelning genom att alltmer skog
blir slutavverkningsbar på bmkningsenheten. En alltför omfattande
slutavverkning leder å andra sidan till en ojämnhet av rakt motsatt slag. Ett
rimligt minimikrav på avverkning bör sålunda ligga någonstans mellan dessa båda
ytterligheter. Jag har dessutom påpekat att avverkningskravet för att främja
utvecklingen mot en jämn åldersfördelning bör anpassas fill andelen
slutavverkningsbar skog på bmkningsenheten. I det avseendet bör således samma
princip användas som vid bestämmandet av

Prop.
1982/83:145 24

ransoneringskravet.
Jag avser med detta att avverkningskravet skall ställas högre när brukningsenheten
har en stor andel slutavverkningsbar skog jämfört med när andelen sådan skog är
liten.

Skogsstyrelsens
föreskrifter i anslutning fill ransoneringsbestämmelsen har utformats med stor
frikostighet. Så t.ex. medger de nyss nämnda korrektionsfaktorerna en avsevärd
överavverkning i vissa fall. Vidare får, då korrigeringen av normalytan skall
göras, som slutavverkningsbar skog räknas även den skog som kommer att bli
slutavverkningsbar under tio år framöver. När det gäller att avgöra om
avverkningsskyldighet föreligger borde sådan skog inte ingå i bedömningsunderlaget.
Det är å andra sidan en fördel om både ransoneringskravet och avverkningskravet
bedöms med utgångspunkt i samma basunderlag. Jag anser att detta problem kan
lösas genom att skog vars ålder inte överstiger den lägsta tillåtna slutåldern
med mer än tio år undantas från kravet på avverkning trots att den ingår i
beräkningsunderlaget. Vidare bör avverkningskravet gälla först om den skog som
får slutavverkas uppgår fill en viss andel av bmkningsenhetens skogsmarksareal.
Därigenom ges ytterligare utrymme för utnyttjande av möjligheterna till
värdeproduktion under ett antal år efter det att ett bestånds lägsta ttllåtna>slutålder
har uppnåtts. Jag finner det rimligt och med hänsyn till önskemålet om en
utjämnad åldersfördelning lämpligt att nivån på avverkningskravet bestäms fill
ungefär hälften av årsytan så som den framkommer efter den nyss nämnda
korrigeringen av normalytan. Det innebär med motsvarande exempel som i det
föregående en minimiårsyta enligt följande.

På
en bmkningsenhet med 100 års lägsta genomsnitfiiga omloppsfid och därmed en
normalyta av 1 procent skulle den årsyta som minst skall avverkas komma att
uppgå till 0,8 procent av bmkningsenhetens areal om andelen slutavverkningsbar
skog är 30 procent. I exemplet med 50 procent slutavverkningsbar skog blir årsytan
1,0 procent av bmkningsenhetens areal. Har, som i det tredje exemplet, bmkningsenheten
80 procent slutavverkningsbar skog blir årsytan 1,3 procent.

Som
jag nämnt inledningsvis innebär skogsvårdslagens bestämmelser om anläggning av
skog i vissa fall en skyldighet att avverka lågproducerande bestånd. Skog som
omfattas av dessa bestämmelser bör inte räknas in i bedömningsunderlaget för
den nu föreslagna avverkningsskyldigheten. Avverkning av sådana lågproducerande
bestånd bör därmed inte heller få tillgodoräknas vid en bedömning av humvida
kravet på minimiavverkning har uppfyllts.

För
slutavverkning i svårföryngrad skog och skyddsskog krävs skogsvårdsstyrelsens fiUstånd.
Krav på tillstånd för slutavverkning gäller också enligt lagen (1974:434) om
bevarande av bokskog och kan ha föreskrivits med stöd av naturvårdslagen. Det
är givet att avverkningsskyldigheten bortfaller om sådana tillstånd inte ges.
Sådan skog bör då inte heller räknas

Prop. 1982/83:145 25

som
slutavverkningsbar vid beräkning av det avverkningskrav som kan gälla för annan
skogsmark som ingår i bmkningsenheten.

Avverkningskravet skall
inte behöva fullgöras omedelbart genom årliga avverkningar. Det bör vara
tillräckligt att kravet blir tillgodosett inom en viss avgränsad fidsperiod. En
skogsägare bör således ges möjlighet att samla ihop till en virkeskvantitet som
det är ekonomiskt rimligt att avverka på en och samma gång. Vidare bör
skogsägarna ges möjlighet att förlägga avverkningarna så att de passar med
konjunkturen för skogsindustrin och därmed dess efterfrågan på virke. Jag anser
också att periodlängden av praktiska skäl så långt möjligt bör överensstämma
med den som gäller enligt ransoneringsbestämmelserna. Somjag har redovisat i
det föregående tillämpas därvid tio år för brukningsenheter med en ideal
produktionsförmåga lägre än 3000m'sk om året. För de större bmkningsenheterna
är periodens längd i princip ett år. Antalet större brukningsenheter i enskild ägo
uppgår till endast ca 1 500. Att bestämma en särskild periodlängd för dessa
vore en onödig administrativ omgång. Jag anser mot bakgmnd härav att
avverkningskravet bör tillgodoses inom tio år när det gäller alla brukningsenheter.
För att periodiseringen skall överensstämma med den som gäller för
ransoneringskravet bör avverkningskravet första gången vara uppfyllt senast den
1 januari 1990.

I likhet med vad som
gäller för ransoneringsreglerna bör det finnas vissa möjligheter att medge
undantag från kravet på minimiavverkning. Ett mofiv för undantag bör kunna vara
att slutavverkningskravet omfattar bestånd med mycket hög värdeproduktion. Ett
annat godtagbart skäl för undantag bör vara att avverkningen är så liten att
den av ekonomiska skäl bör ske i samverkan med någon granne som först inom
något år planerar att avverka. Ett tredje skäl är de särskilda hänsyn till
naturvårdens intressen sonri jag har berört i den allmänna motiveringen.

Lagrådet förordar på
anförda skäl att den nyss angivna principen om avverkningsskyldighetens
omfattning kommer fill uttryck i lagtexten. Jag har inte något att erinra mot
att paragrafens andra stycke preciseras närmare på det sätt lagrådet förordar.
Jag vill emellertid påpeka att gränsen med nödvändighet blir i viss mån
flytande, eftersom avverkningsskyldigheten bestäms till en viss andel av vad
som är tillåtet att avverka. Gränsen för den högsta tillåtna avverkningen
bestäms i sin tur, enligt givna bemyndiganden, av skogsstyrelsen och det är fömtsatt
att styrelsen skall anpassa denna gräns bl. a. till förändringar i
skogstillståndet. Jag ansluter mig alltså till lagrådets förslag till ändring
av andra stycket i paragrafen.

21a§

För
vatje bmkningsenhet skall finnas en skogsbmksplan med riktlinjer för skogens
skötsel på enheten. Planen skall upprättas enligt föreskrifter som meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från
första stycket.

Prop.
1982/83:145 26

I
de föreskrifter, vartill hänvisas i paragrafens första stycke, skall som framgår
av den allmänna motiveringen anges minimikraven beträffande skogsbmksplanens
innehåll och kvalitet. Dit hör vilket aktualitetskrav som skall ställas. Även
om skogsbmksplanerna endast skall gälla som rekommendationer bör de inte få
vara alltför gamla. F. n. accepterar skogsstyrelsen i regel inte planer äldre
än tio år när bidragsansökningar skall behandlas.

Vidare bör det i
föreskrifterna regleras inom vilken tidsrymd skyldigheten att ha en skogsbruksplan
skall vara uppfylld. Med 1979 års skogspolitiska beslut startades en s. k.
översiktlig skogsinventering i hela landet. Inventeringen skall tjäna som
underlag för skogsbmksplaner men också för planering av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet och för samhällsplanering av olika slag. Det är angeläget att
inventeringarna kan göras i något snabbare takt än hittills så att upprättandet
av skogsbmksplaner underiät-tas. I fråga om de ekonomiska resurserna till
inventeringarna återkommer jag i det följande. Andra begränsningar i
planeringsresurserna m.m. gör dock att det kommer att ta flera år innan skogsbmksplaner
kan tas fram för hela landet. Utgångspunkten bör vara att alla bmkningsenheter
skall ha en skogsbmksplan inom tio år. Skogsägaren bör dock vara skyldig att
skaffa en skogsbmksplan tidigare om den översiktliga skogsinventeringen för det
aktuella området har genomförts.

Jag
har i den allmänna motiveringen redovisat i vilka fall det finns anledning att
meddela föreskrifter om undantag från kravet på att det skall finnas en skogsbmksplan.

Den
skogsägare som inte skaffar sig en skogsbmksplan kan med stöd av 24 §
skogsvårdslagen föreläggas att göra detta.

27
§ Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.
bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 8§ första stycket eller 20 § första stycket,

2.
bryter mot 12 § eller 13 §
första stycket,

3.
bryter mot den
avverkningsbegränsning som avses i 14 §,

4.
bryter mot 19 § första stycket
eller mot föreskrift om avverkning som har meddelats med stöd av 19 § andra
stycket,

5.
bryter mot avverkningsförbud
som avses i 25 §,

6.
underlåter att fullgöra
anmälningskyldighet som har föreskrivits med stöd av 17 §,

7.
underlåter att iaktta
föreläggande eller bryter mot förbud som har meddelats för att föreskrift
enligt 21 § skall efterlevas.

I
ringa fall döms ej till ansvar.

Har
flera medverkat till gäming som avses i första stycket gäller 23 kap. 4 och 5 §§
brottsbalken.

Den
som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte fill ansvar
enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Prop. 1982/83:145 27

Den
föreslagna ändringen av 14§ föranleder en ändring av straffbestämmelserna i förevarande
paragraf. Skyldigheten att ransonera den slutavverkningsbara skogen skall
liksom hittills vara straffsanktionerad. Underlåter en skogsägare att uppfylla
minimikravet pä slutavverkning får däremot skogsvårdsstyrelsen gripa in och
meddela föreläggande med stöd av 24 § skogsvårdslagen. Motsvarande ingripande
får ske om skogsägaren underlåter att gallra.

Övergångsbestämmelser

1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1983.

2.
Regeringen eller dén myndighet
som regeringen bestämmer får föreskriva de avvikelser från lagen som kan
behövas med hänsyn till övergångssvårigheter som kan föranledas av den genom
lagen införda skyldigheten att gallra skog.

4.2
Förslaget till lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

1 §

Spridning
över skogsmark av bekämpningsmedel, avsedda för bekämpning av lövsly, är
förbjuden. Detsamma gäller användningen av metoder där enskilda trädstammar
behandlas med bekämpningsmedel.

I
överensstämmelse med vad jag har föreslagit i det föregående innehåller
bestämmelsen förbud mol kemisk lövslybekämpning. Spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark är således förbjuden, oavsett om den sker från luften eller från
marken.

Förbudet
omfattar även sådan spridning av bekämpningsmedel som innebär att enskilda trädstammar
behandlas med medlen i fråga (fickning, stubbehandling och liknande metoder).

Begreppet
bekämpningsmedel används i lagen i samma betydelse som i kungörelsen (1973:334)
om hälso- och miljöfarliga varor. Med begreppet skogsmark avses skogsmark i skogsvårdslagens
(1979:429) mening.

2§

Skogsvårdsstyrelsen
får, om inte annat följer av 3§, medge undantag från 1 § om kravet enligt 7 §
skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om aterväxt av skog inte rimligen kan
tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder. Vid bedömningen skall hänsyn
tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets sammansättning,
arbetarskyddet och tillgången på arbetskraft.

Ett
medgivande om undantag skall förenas med de villkor som behövs till skydd för
naturmiljön.

I
paragrafens första stycke anges under vilka fömtsättningar dispens kan medges
från spridningsförbudet. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen.

Undantag
får inte medges i fråga om områden inom vilka totalförbud

Prop. 1982/83:145 28

mot
spridning av lövbekämpningsmedel gäller på gmnd av kommunens beslut enligt 3§.
För att undantag från spridningsförbudet skall kunna medges inom övriga områden
inom kommunen krävs att det är nödvändigt att ta bort lövvegetafionen för att i
enlighet med kravet i 7 § skogsvårdslagen (1979:429) trygga återväxten av skog
av tillfredsställande täthet och beskaffenhet i övrigt. Det krävs vidare att
lövröjning inte rimligen kan ske med mekaniska metoder med hänsyn till
beståndssammansättningen, terrängförhållandena och det geografiska läget. Även
fillgången pä arbetskraft, som kan utföra röjning med mekaniska metoder, och
arbetarskyddsaspekter måste somjag fidigare har anfört beaktas.

Av paragrafens andra
stycke framgår att dispens från spridningsförbudet får förenas med de villkor
som behövs för att tillvarata naturvårdens intressen. Villkoren kan avse
begränsningar i spridningen av bekämpningsmedel i förhållande till exempelvis
vattendrag, skogsbryn eller mindre lokaler med sällsynta växter.

Självfallet bör, i
enlighet med vad som i övrigt gäller på produktkontrollens område, någon
ersättning inte utgå i de fall tillstånd fill spridning vägras.

Enligt lagrådet är det i
någon mån oklart om paragrafen medger att hänsyn tas också till friluftslivets
intressen. Lagrådet påpekar att när det gäller skydd för naturmiljön med stöd
av naturvårdslagen kan man också ta hänsyn fill naturmiljöns betydelse för
friluftslivet (prop. 1974:166s.98f). Jag vill bekräfta att avsikten är att, pä
samma sätt som enligt naturvårdslagen, hänsyn kan tas även till naturmiljöns
betydelse för friluftslivet. Jag anser inte att det finns skäl att förtydliga
lagtexten i detta hänseende.

Av vad jag anför i
anslutning till 5§ framgår att avsikten är att de föreskrifter som behövs för
att fillgodose rennäringens intressen i första hand skall regleras med stöd av
lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. Det finns därför inte heller
anledning att i paragrafen särskih ange rennäringens intressen.

3§

Kommunfullmäktige
kan besluta att undantag enUgt 2 § inte får medges i fråga om områden inom
kommunen, om detta framstår som påkallat med hänsyn fill områdets betydelse för
friluftslivet, naturvården, den lokala befolkningens trivsel eller annat
kommunalt intresse.

Av
paragrafen, somjag har utformat enligt lagrådets förslag, framgår att förbudet
mot spridning av lövbekämpningsmedel blir indispensabelt för andra ändamål än
vetenskaplig prövning (jämför 4 §) inom de områden som kommunen bestämmer. Det
innebär dock inte att ett beslut om dispens enligt 2§ för ett visst område
upphör att gälla om kommunen senare förbjuder spridning över området i fråga.

Kommunen
bör på lämpligt sätt märka ut på karta de områden som

Prop.
1982/83:145 29

omfattas
av kommunens förbud mot spridning. För att skogsvårdsstyrelsen skall få
kännedom om de områden, inom vilka detta förbud gäller, bör kommunen sända en
avskrift av beslutet till skogsvårdsstyrelsen.

4§

Produktkontrollnämnden
får medge undantag från 1 §, om det behövs för vetenskaplig prövning.

Paragrafen
motsvarar 3§ lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.

5§

Särskilda
bestämmelser finns om registrering av bekämpningsmedel och om medlens
användning.

Den
lagstiftning som åsyftas är främst lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga
varor liksom även arbetsmiljölagstiftningen.

Kungörelsen
om hälso- och miljöfarliga varor (1973:334) innehåller generella föreskrifter
om registrering av bekämpningsmedel. Av dessa föreskrifter framgår bl. a.
vilka möjligheter som produktkontrollnämnden har att i samband med
registreringen meddela föreskrifter och villkor för medlens användning. Dessutom
har produktkontrollnämnden fått bemyndigande att meddela ytterligare
föreskrifter i fråga om spridning av bekämpningsmedel.

Skogsvårdsstyrelsens
prövning av dispensärenden måste ske med beaktande av bl. a. de särskilda
föreskrifter som utfärdats fill skydd för rennäringens intressen. Bl.a. har
skogsstyrelsen utfärdat allmänna råd om skogsbmkets hänsynstagande till
rennäringen (SKSFS 1982:2). Vidare bör produktkontrollnämnden, på motsvarande
sätt som har gällt t.o.m. utgången av år 1982, med stöd av kungörelsen
(1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor meddela de ytterligare föreskrifter
om spridning av bekämpningsmedel som behövs för att tillgodose rennäringens
intressen.

6§

Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § eller åsidosätter villkor
som har meddelats vid medgivande av undantag enhgt 2 eller 4 § döms till böter
eller fängelse i högst ett år.

Påföljdsbestämmelsen
har anpassats till motsvarande bestämmelser i lagstiftningen om hälso- och
miljöfarliga varor.

7§

Skogsvårdsstyrelsens
beslut enligt denna lag får överklagas hos skogsstyrelsen genom besvär.

Beslut
av skogsstyrelsen eller produktkontrollnämnden får överklagas hos regeringen
genom besvär.

Prop. 1982/83:145 30

Ikraftträdandebestämmetserna

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1984 då lagen (1982:242) om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark skall upphöra att gälla. Undantag som meddelats
enligt 3 § sistnämnda lag eller motsvarande äldre bestämmelser skall gälla även
efter den nya lagens ikraftträdande.

Före
den 1 april 1984 får undantag enligt 2§ inte medges, om inte kommunfullmäktige
dessförinnan har prövat den fråga som avses i 3 §.

Undantag
enligt 2 § från spridningsförbudet i den gällande lagen (1982:242) om spridning
av bekämpningsmedel över skogsmark eller motsvarande äldre bestämmelser torde
vanligen medges endast för ett år i taget. Om i något undantagsfall en dispens
har lämnats för tiden efter utgången av år 1983 framgår motsatsvis av första
stycket i ikraftträdandebestämmelserna att den föriorar sin giltighet fr. o. m.
den 1 januari 1984.

Som
framgår av andra stycket är skogsvårdsstyrelsen förhindrad att före den 1 april
1984 medge undantag från spridningsförbudet inom andra kommuner än de som
dessförinnan hunnit fatta beslut enligt 3§. Skogsvårdsstyrelsen får alhså inte
medge dispens från spridningsförbudet under den tid som kommunerna beräknas
behöva för att fatta erforderliga beslut enligt 3 §. En kommun som redan under
första året som lagen tillämpas vill förhindra spridning av bekämpningsmedel
över vissa områden måste alltså fatta beslut härom före den 1 april 1984. Om
kommunen efter nämnda tidpunkt ändrar ett tidigare beslut eller fattar ett nytt
beslut enligt 3§ påverkas inte de dispenser som skogsvårdsstyrelsen kan ha
meddelat dessförinnan.

5
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta följande av lagrådet granskade lagförslag med vidtagna
ändringar, nämligen

1.
lag om ändring i
skogsvårdslagen (1979:429),

2.
lag om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark,

3.
lag om ändring i lagen
(1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.

Ärendet
bör behandlas under innevarande riksmöte.

6
Anslagsfrågor för budgetåret 1983/84

I
prop. 1982/83: 100 (bil. 11 s. 48) har regeringen föreslagit riksdagen att, i
avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1983/84 under angivna
anslagsrubriker beräkna följande belopp.

D
5. Skogsvärdsstyrelserna: Investeringar 46000000kr.

Prop.
1982/83:145 31

D
6. Bidrag till skogsvård m. m. 295000000kr.

D
7. Stöd till byggande av skogsvägar 50000000kr.

Jag
anhåller att nu få anmäla bl. a. dessa frågor;

NIONDE
HUVUDTITELN D. SKOGSBRUK

D
1. Skogsstyrelsen

I prop.
1982/83:100 (bil. 11 s. 44) har regeringen under denna rubrik föreslagit att
27056000kr. anvisas till skogsstyrelsen för budgetåret 1983/84.

Jag har nyss redogjort för
den betydelse som skogsstyrelsens s. k. prognosverksamhet har för
utformningen, tillämpningen och uppföljningen av skogspolitiken.
Prognosverksamheten organiserades efter beslut av regering och riksdag på mitt
förslag fr. o. m. den 1 juli 1976 (prop. 1975/76:132, JoU 1975/76:41, rskr
1975/76: 333). Ett av de viktigaste inslagen i prognosverksamheten är
långsiktiga avverkningsberäkningar grundade på bl. a. de uppgifter om våra
skogar som registreras vid riksskogstaxeringen. Avverkningsberäkningarna är
mycket kostsamma. Mot den bakgrunden anförde jag i nämnda proposifion att en
mer fullständig redovisning som behövs för samhällets del bör göras ungefär
vart femte år.

Skogsstyrelsen
har i skrivelse den 23 december 1982 anfört att det nu är lämpligt att påbörja
arbetet med en ny virkesbalansutredning. I detta arbete skulle ingå fömtom nya
avverkningsberäkningar utförda med hjälp av ett nytt beräkningssystem och
grundade på nya data även en inventering av sågverksindustrin och en
totalbedömning av virkesbehovet för skogsindustrin och för andra användare.
Vidare är avsikten att göra samhällsekonomiska analyser av olika slag.

Kostnaderna
för arbetet som beräknas vara slutfört vid slutet av år 1985 skall täckas från
detta anslag. Det räcker emellertid inte till för avverkningsberäkningarna.
Sammanlagt för budgetåren 1983/84 - 1985/86 beräknas medelsbehovet för
avverkningsberäkningarna till 3550000 kr. varav 1600000 kr. för nästa budgetår.
Mot bakgrund härav behöver ytterligare 1,6milj. kr. tillföras ifrågavarande
anslag.

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att
till Skogsstyrelsen för budgetåret 1983/84 utöver i prop. 1982/83:100 bil. 11
föreslaget förslagsanslag anvisa ytterligare 1600000 kr.

Prop. 1982/83:145 32

D 3. Skogsvårdsstyrelserna: Myndighetsuppgifter

I prop. 1982/83: 100 (bil. 11 s. 47) har regeringen under
denna rubrik föreslagit att 115.962000kr. anvisas till skogsvårdsstyrelsernas
myndighetsuppgifter. Under rubriken Skogsvärdsstyrelserna (s. 44 - 46) har jag
redovisat att skogsstyrelsen har föreslagit att samhället skall bekosta en handlingsinriktad
avverkningsrådgivning i form av utsyning av skog. Kostnaderna härför beräknar
skogsstyrelsen till ca 25milj. kr. Den plan för skogsvärdsstyrelsernas samlade
verksamhet under budgetåret 1983/84 som jag har redovisat under samma mbrik är
mot bakgmnd av de förslag jag nu lägger fram betecknad som preliminär.

Det omedelbara behovet av ett aktivare skogsbruk inkl.
tillämpningen av de bestämmelser som jag har förordat i det föregående kräver
ett ökat engagemang för skogsvårdsstyrelserna i form av information samt rådgivning
och tillsyn i direkt kontakt med skogsägarna. Jag föreslår mot bakgrund härav
att skogsvårdsstyrelserna tillförs medel för ytterligare ca 7 000
tjänstgöringsdagar utöver vad jag tidigare har beräknat. Jag beräknar kostnaderna
härför fill lOmilj. kr. Däremot är jag inte beredd att förorda en av staten
finansierad utsyning av skog. Enligt min mening står kostnaderna för utsy
ningen inte i rimlig proportion till den effekt som kan väntas.

Vad jag nu har förordat och vad jag föreslår i det
följande om det stafiiga stödet fill skogsbruket innebär att
skogsvårdsstyrelsernas samlade verksamhet kommer att förändras i förhållande
till vad som anges i den nämnda prehminära planen. Jag bedömer omfattningen
till sammanlagt ca 795 milj. kr. varav uppdragsverksamhet 630 milj. kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Skogsvårdsstyretserna: Myndighetsuppgifter för
budgetåret 1983/84 utöver i prop. 1982/83:100 bil. 11 föreslaget förslagsanslag
anvisa ytterligare 10000000kr.

D 5. Skogsvårdsstyrelserna: Investeringar

1981/82 Utgift 18504058 Reservation 22745941

1982/83 Anslag 46000000

1983/84 Förslag 44700000

Över anslaget anvisas medel främst för nyinvesteringar i
skogsvårdsstyrelsernas uppdragsverksamhet och i frö- och plantverksamhelen.

Skogsstyrelsen

Investeringarna i uppdragsverksamheten har under
budgetåret 1981/82 uppgått till närmare 13 milj. kr. varav ca 850000 kr. täckts
av ifrågavarande anslag. Några slörre förändringar planeras inle för
innevarande budgetår. För budgetåret 1983/84 planeras investeringar till en
kostnad av ca

Prop.
1982/83:145 33

18,5
milj. kr. varav ca 3,7 milj. kr. bör täckas från i frågavarande anslag. De senare
är avsedda för möbler, kontorsmaskiner, skogsredskap, fordon och personalvagnar
saml för byggnadsarbeten.

Investeringarna
i frö- och plantverksamheten under budgetåret 1981/82 som har finansierats över
detta anslag har uppgått till ca 32 milj. kr. För innevarande budgetår planeras
investeringar för sammanlagt ca 41,5milj. kr. varav 36,6milj. kr. från detta
anslag. För budgetåret 1983/84 planeras investeringar för ca 45milj.kr. varav
ca 37milj. kr. från detta anslag. Mer än hälften härav är avsedd för nya
plantskolor och förvarings-utrymmen för plantor.

Över
anslaget anvisas även medel för bidrag till anläggning av skogsfrö-plantager.
För delta ändamål behövs oförändrat 5 milj. kr.

Sammanlagt
föreslår skogsstyrelsen att anslaget tas upp med 45,3 milj. kr. för nästa
budgetår.

Föredragandens
överväganden

Skogsstyrelsens
plan för investeringar i frö- och plantverksamheten, vilken jag i huvudsak kan
godta, innebären fortsatt anpassning till kraven på högvärdigt plantmaterial till
acceptabla priser. Planen fömtsätter en fortsatt, nödvändig stmkturrationalisering.

Skogsstyrelsen
har i samråd med byggnadsstyrelsen utformat en principöverenskommelse om
förvaltningen av skogsvårdsstyrelsernas kontorsfas-figheter m.m.
Överenskommelsen innebär bl.a. att byggnadsstyrelsen övertar ansvaret för
skogsvårdsstyrelsernas regionkontor. Härav följer att investeringar för del
ändamålet inte kommer att finansieras över detta anslag. Vid min beräkning av
medel för investeringar i uppdragsverksamheten har jag gjort en mindre
justering med hänsyn fill att vissa investeringar har tidigarelagts i sysselsättningsfrämjande
syfte.

Jag
hemställer atl regeringen föreslår riksdagen

att
till Skogsvårdsstyrelserna: Investeringar för budgetåret 1983/84 anvisa ett
reservationsanslag av 44700000 kr.

D
6. Bidrag till skogsvård m.m.

1981/82
Utgift 155740668

1982/83
Anslag 295000000

1983/84
Förslag 300000000

Frän
anslaget bekostas bidrag till särskilda skogsvårdsåtgärder inom det skogliga
stödområdet, skogsodling efter avverkning av lågproducerande bestånd, dikning,
tillvaralagande av klenvirke, skogsbruksplaner och åtgärder mot skadegörelse
av skogsinsekter. Vidare bekostas översiktliga

skogsinventeringar
från anslaget. Bidragsbestämmelserna finns i förordningen (1979:792) om
statligt stöd till skogsbmket (ändrad senast 1982:961) och kungörelsen
(1974:472) om statsbidrag fill skogsvård i norra Sverige (omtryckt 1979:793,
ändrad 1982:982).

1982/83

Beräknad
ändring

;
1983/84

Skogs-

Före-

styrelsen

draganden

Rambelopp

1.
Särskilda skogsvårdsåtgär-

der inom det skogliga stöd-

området

120000000

—

-hl OOOO
000

2.
Skogsodling efter avverk-

ning av lågproducerande

bestånd

195000000

—

-

3.
Dikning

8000000

-

-

4.
Tillvaratagande av klen-

virke

40000000

-

-40000000

5.
Skogsbruksplaner

5 500000

-

-
5500000

6.
Översiktliga skogsinven-

teringar

16000000

-1-12000000

-1-12000000

384500000

-1-12000000

-23 500
000

Anslag

295000000

-1- 5000000

-1-
5000000

Skogsstyrelsen

De
för budgetåret 1981/82 tillgängliga rambeloppen för bidrag till skogsvård har
inte utnyttjats helt. Det tillfälliga stödet till återväxtåtgärder i den inre
zonen av stödområdet har inte utnyttjats fullt ut. Verksamheten med skogsodling
efter avverkning av lågproducerande bestånd har tredubblats men ändå inte
kommit upp till den nivå som rambeloppet medger. Genom en sänkning av
bidragsprocenten till dikning har verksamheten kunnat hållas på ungefär
oförändrad nivå. Ramen för klenvirkesbidrag har inte förbrukats helt.
Motsvarande gäller skogsbmksplaner där verksamheten trots personalbrisl i
samband med omorganisationen ökat med 25%. Översiktliga skogsinventeringar har
av samma skäl inte kunnat göras i planerad omfattning. Uttryckt i areal
harbidragen disponerats enligt följande.

Återväxtåtgärder

41700 ha

Röjning

59500 ha

Gallring

375 ha

Åtgärder
i lågproduce-

rande
bestånd

39500 ha

Skogsdikning

20600 ha

Skogsbmksplaner

418700
ha

Klenvirkesstöd

53 700
ha

Dämtöver
har för bekämpning av granbarkborren utnyttjats 14,5 milj.kr. För innevarande
budgetår kommer bidragsramarna för åtgärder i lågproducerande bestånd och för
klenvirke sannolikt inte att utnyttjas helt.

Prop.
1982/83:145 35

Dikningsverksamheten
kan stödjas i något mindre omfattning än föregående år. I övrigt sker inga
förändringar.

För nästa budgetår
föreslår styrelsen att ramen för översiktliga skogsinventeringar räknas upp
med 12 milj.kr. till 28 milj.kr. I övrigt föreslås oförändrade ramar.
Sammanlagt bör rambeloppet således bestämmas till 396,5 milj. kr. Utbetalningen
under anslaget beräknas till 300 milj. kr.

Skogsstyrelsen har i
särskild skrivelse den 6 september 1982 pä regeringens uppdrag redovisat en
utvärdering av de tidsbegränsade stöden för tillvaratagande av klenvirke och
för återväxtåtgärder pä enskilda skogsmarker i Norrlands inland. Stöden
infördes efter beslut av riksdagen år 1981 (prop. 1980/81:136, JoU 1980/81:25, rskr
1980/81:295). När det gäller klenvirkesstödet bedömer styrelsen att del har
haft viss avsedd effekt och att intresset för ett ökat tillvaratagande av
klenved har stigit hos privata mindre skogsägare. Styrelsen anser att intresset
nu har nätt en sädan nivå att marknadskrafterna och nya avverkningsmetoder har
större betydelse totalt sett än ett specifikt klenvirkesstöd.

I
fråga om det särskilda stödet till återväxtåtgärder i Norrlands inland anser
skogsstyrelsen att effekterna är svåra atl värdera efter så kort tid som drygt ell
år. Styrelsen bedömer att stödets effekt på avverkningen under denna lid
sannolikt har varit måttlig. Styrelsen föreslår att stödformen bör få
tillämpas tills vidare utan tidsbegränsning och att effekterna utvärderas efter
några år.

Föredragandens
överväganden

Nu
gällande gmnder för det statliga ekonomiska stödet till skogsbruket godkändes
av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:110, JoU 1978/79:30, rskr 1978/79:387).
Utgångspunkten är att skogsbmket i princip skall vara självfinansierat. Så t.
ex. skall de gmndläggande krav som ställs enligt skogsvårdslagstiftningen
alltid tillgodoses utan statligt stöd. I de fall då det är ett samhällsintresse
att få till stånd en skogsvård som går utöver dessa krav bör emelletid statligt
stöd kunna ges. Särskilt framträdande är därvid de regionalpolitiska motiven.
Det statliga stödet skall rent allmänt inriktas mot sådana åtgärder som från
samhällets synpunkt är angelägna men som för skogsägaren ger avkastning först i
en förhållandevis avlägsen framtid. Regionalpoliliska skäl har ansetts tala för
statligt stöd fill bl.a. vissa åtgärder som i och för sig kan vara föreskrivna
i skogsvårdslagstiftningen men som med hjälp av slöd kan bli utförda på ett
kvalitativt bättre sätt.

Stöd
i form av bidrag kan utgå till skogsdikning, återväxtåtgärder, viss röjning,
viss annan avverkning, tillvaratagande av klenvirke och till skogsbmksplaner.
Samtliga dessa bidrag finansieras över detta anslag som också finansierar de
översiktliga skogsinventeringarna.

Bidragen
är differentierade på så sätt att högre bidrag kan utgå i ett särskilt skogligt
stödområde som dessutom är indelat i två zoner, en inre och en yttre.
Utgångspunkten för stödområdesindelningen har varit en

Prop. 1982/83:145 36

sammanvägning
av de biologiska och ekonomiska förutsättningarna för skogsbruk och regionalpolifiska
motiv.

En
utgångspunkt år 1979 för förslaget om statligt stöd till skogsvård var att
någon skillnad inte skulle göras mellan olika skogsägargmpper i fråga om möjlig
bidragsprocent. En annan var att gamla stödformer skulle upphöra omedelbart.
Genom riksdagens beslut kom emellertid vissa differentierade stöd att bestå
samtidigt som en äldre stödområdesindelning skulle behållas t. o. m. budgetåret
1983/84. Bestämmelserna om dessa stöd finns i en särskild författning, nämligen
kungörelsen (1974:472) om statsbidrag till skogsvård i norra Sverige (bidragen
13, 14 och 15 i följande sammanställning).

Genom
riksdagens beslut vären 1981 infördes somjag fidigare har redovisat två nya,
tidsbegränsade stödformer, nämligen klenvirkesstödet om 40 milj. kr. och stödet
till återväxtåtgärder i Norriands inland om 35 milj. kr. Det senare (bidraget
12) förbehölls fysiska personer, dödsbon och familjesfiftelser i stödområdets
inre zon och differentierades dessutom ytteriigare. Hösten 1981 beslutade
riksdagen om en förstärkning av stödet till avveckling av gles skog. Beslutet
innebar bl.a. en höjning av bidragsprocenten och en differentiering mellan
ägargrupper (bidragen 2 och 3).

Följande
sammanställning visar de olika formerna av statsbidrag fill skogsvården.

Skogs-

Högsta 1

Didragsproccnt

ägare

I stödområdets

Övr.

inre zon

yttre zon

landet

Ej
tidsbegränsat stöd

1.
Skogsdikning

alla

50

50

50

2. Återväxtåtgärder
efter

enskilda

90-70

70

50

avverkning av gles m. m.

övriga

70

70

50

skog

3. D:o
täckning av avverk-

ningsförlust

alla

100

100

100

4.
Försenade eller komplet-

terande återväxtåtgärder

alla

50

30

-

5.
Eftersatt röjning

alla

50

30

-

6.
Täckning av gallrings-

förlust

alla

100

100

—

7. Återväxtåtgärder
efter

normal avverkning

alla

50

-

-

8. Hjälpplantering
efter sork-

och kaninskador

alla

70-90

70-90

-

9.
Bekämpning av insekter

alla

Anvisas

särskilt

10. Skogsbmksplaner

enskilda

50

50

50

Skogsägare

Högsta bidragsprocent

I
stödområdets

inre zon yttre
zon

Övr.
landet

Tidsbegränsat stöd

11. Tillvaratagande
av klen

virke

12.
Återväxtåtgärder efter avverkning
senare än 1980

13.
Försenade och kompletterande åtverväxtåtgärder
efter avverkning av tras-och restskog

14. Eftersatt röjning

15. Viss dikning

alla

30

enskilda

90-60

enskilda

70

ovnga enskilda

60 70

ovnga enskilda

60 70

ovnga

60

30

30

Min
redovisning av det statliga stödet fill skogsvården visar att det finns all
anledning att förenkla det och göra en utmönstring av vissa stödformer. En
första åtgärd bör vara att slopa samtliga fidsbegränsade stöd. Tidsbegränsade
stöd snedvrider planeringen inom skogsbruket, kan ge effekter i felakfig tid
och vållar stort administrafivt besvär för skogsvårdsmyndighe-len. Genom att
slopa stödformerna 11 — 15 i min sammanställning försvinner dessutom en föråldrad
stödomrädesgräns. En sådan förenkling ger även bättre överskådlighet för alla
berörda parter. Överlappande stödformer slopas. Därtill kommer att ytterligare
ett mäl näs, nämligen att så långt det är rimligt minska differentieringen
mellan olika ägargrupper. När det särskilt gäller klenvirkesstödet hänvisar jag
till skogsstyrelsens bedömning att verksamheten nu bör kunna fortgå utan
statligt stöd. Frågan om statsbidrag till återväxtåtgärder i Norrlands inland
tar jag upp i det följande.

Av
de återstående stödformerna finns det ytterligare två som bör utmönstras. Jag
avser bidragen tili täckning av förluster i samband med avverkning av glesa
skogar och gallring (bidrag 3 och 6 i sammanställningen). Det förstnämnda blir
i stort sett aldrig aktuellt, det senare har utnyttjats i mycket obetydlig
omfattning.

Slutligen
bör bidraget till skogsbmksplaner slopas. Detta bidrag utgör numera en
obetydlig stimulans. Därtill koittmer att mitt förslag om skyldighet att
inneha skogsbmksplan gör det onödigt atl behålla ett strikt stimulansmedel för
ändamålet. Genom att de översikfiiga skogsinventeringarna utgör underlag för
skogsbruksplaner kommer kostnaderna för planerna att indirekt subventioneras.
För s. k. naturvårdsinriktade skogsbruksplaner bör bidrag dock kunna utgå även
i fortsättningen. Sådana bidrag bör belasta rambeloppel för de översiktliga
inventeringarna. Jag återkommer strax till mina förslag om inventeringarna.

Återstående
bidragsformer bör behållas (bidragen 1, 2, 4, 5, 7, 8 och 9 i

Prop. 1982/83:145 38

sammanställningen).
I fråga om bidraget till återväxtåtgärder efter avverkning av gles skog bör
dock den högsta möjliga bidragsprocenten i den svårföryngrade delen av
stödområdets inre zon uppgå till 90 för alla skogsägare. I sammanhanget vill
jag nämna att det på olika sätt har uttryckts farhågor för att naturvårdens
intressen inte skall kunna beaktas vid ställningstagande fill enskilda bidragsfrägor
som rör de glesa skogarna. Jag vill emellertid erinra om att man i fråga om en
stor del av bidragsbesluten utgår från de s. k. översikfiiga
skogsinventeringarna som pågår. I samband med inventeringarna aktualiseras
naturvärdena. Det förekommer givetvis ansökningar om bidrag fill objekt inom
områden som inte har inventerats. Rambeloppet för detta bidrag bör mot bakgrund
härav i viss omfattning kunna utnyttjas för att bekosta undersökningar av
naturvärdena hos aktualiserade bidragsobjekt då osäkerhet om dessa värden
råder. Härigenom blir det möjligt att i ökad utsträckning förena naturvårdens
och skogsbrukets intressen samtidigt som handläggningen av bidragsfrågorna
underlättas.

Det generella bidraget
till återväxtåtgärder (bidraget 7 i sammanställningen) bör i fortsättningen
inom de svårföryngrade områdena av stödområdets inre zon kunna uppgå till
högst 90 % för enskilda skogsägare och högst 50 % för övriga. I resten av den
inre zonen bör bidraget för alla kunna uppgå till högst 50 %. Det generella
bidraget bör förbehållas återväxtåtgärder pä områden som har slutavverkats
efter utgången av år 1980. Förändringarna bör genomföras fr. o. m. nästa
budgetår. Jag har för avsikt att senare föreslå regeringen att det i
förordningen (1979:792) om statligt stöd till skogsbruket uttryckligen anges
att hänsyn till naturvårdens och andra allmänna intressen skall tas i samband
med beslut om de stöd förordningen avser.

Sammanfattningsvis
innebär mina förslag en väsentlig förenkling av det stafiiga stödet till
skogsvård genom en halvering av antalet stödformer och en minskad
differentiering mellan ägargrupper.

När det gäller de
översiktliga skogsinventeringarna har jag i det föregående redovisat deras
betydelse. Med hänsyn till behovet av bl. a. underlag för nya skogsbruksplaner
bör resurserna för inventeringarna ökas. Samtidigt bör alla möjligheter las fillvara
för att sänka kostnaderna för insamling av data. Elt led i en sådan rafionalisering
är utnyttjandet av lämpligt kartmaterial. Statens lantmäteriverk arbetar f. n.
i samråd med bl. a. skogsstyrelsen med en långsiktsplan för kartframställning
som bör kunna förbättra förutsättningarna för de översiktliga
skogsinventeringarna.

I min föredragning till
regeringens förslag om utveckling i Norrbotten (prop. 1982/83:120 bil. 3 s. 1)
förordade jag att extra insatser görs under en treårsperiod för skogsbruket i
Norrbotten, bl.a. i form av ett utökat bidragsbelopp för återväxtåtgärder efter
avverkning. Bidragsramen för särskilda skogsvårdsåtgärder inom det skogliga stödområdet
bör mot bakgrund härav ökas med 10 milj. kr.

Med
hänvisning lill sammanställningen över rambeloppen för olika ändamål föreslår
jag att för budgelårel 1983/84 tas upp en sammanlagd ram av 361 milj. kr. för
bidrag fill skogsvård m.m. Regeringen bör kunna jämka fördelningen mellan de
olika ändamålen. För utbetalning under anslaget beräknar jag 300 milj. kr.

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna
vad jag har förordat om del statliga ekonomiska stödet

fill skogsvård m.m.,

2.
medge att under budgetåret
1983/84 statsbidrag beviljas med sammanlagt högst 361000000 kr. till skogsvård m.
m.,

3.
till Bidrag tiU skogsvård m. m.
för budgetåret 1983/84 anvisa ett förslagsanslag av 300000000kr.

D 7. Stöd till
byggande av skogsvägar

1981/82 Utgift 1982/83
Anslag 1983/84 Förslag

54969330 50000000 50000000

Från
anslaget bekostas statsbidrag till byggande av skogsvägar enligt förordningen
(1979:792) om statligt stöd till skogsbruket (ändrad senast 1982:961).

1982/83

Beräknad ändring 1983/84

Skogsstyrelsen

Föredraganden

Rambelopp

1. Skogsvägbyggnadsföretag i det skogliga stödområdets
inre zon

22000000

-1- 8000000

-1-5000000

2. Skogsvägbyggnadsföretag utanför det skogliga stödområdets
inre zon

28000000

-1-22000000

'50000000

4-30000000

+5000000

Anslag

■50000000

-1-25000000

-

Därtill
har tagits upp ytterligare 15 milj. kr. i sysselsättningsfrämjande syfte.

Skogsstyrelsen

Under
budgetåret 1981/82 har vägbyggnadsarbeten startats med stöd från detta anslag
till en summa av 75 milj. kr. Därutöver har bidrag beviljats med 9 milj. kr.
till arbeten som startas under hösten 1982. Till arbeten som bedrivs som
beredskapsarbeten har dämtöver beviljats bidrag med 4 milj. kr. Sammanlagt har
under budgetåret 1981/82 bidrag sålunda beviljats fill byggande av 1557 km
skogsbilvägar vilket är den största omfattningen verksamheten har haft under
den senaste tioårsperioden.

Prop. 1982/83:145 40

Tillgång
till väg är en grundläggande förutsättning för att skogsbruk skall kunna
bedrivas. Skogsstyrelsens nya långtidsplan visar att ca 4,6 milj. ha ligger
utanför normalt verkningsdjup för befintliga vägar. Dessa avlägset belägna
skogar ligger i huvudsak i norra Sverige och har stora förråd av avverkningsmogen
skog. Ca 49000 km av befinfiiga vägar är smala och krokiga och medger inte
trafik med rationella fordonsekipage. Vägarnas bärighet är i vissa län inte
heller fillräcklig.

Det statliga stödet till
skogsvägar är ett synnerligen effektivt skogspoli-tiskt medel. Styrelsen
föreslår därför att den sammanlagda bidragsramen för nästa budgetår utökas till
80 milj. kr. och alt uppdelningen av rambeloppet på två geografiska områden
slopas. Om en sammanslagning inte kan bifallas bör rambeloppet för stödområdets
inre zon fastställas fill 30 milj.kr. Av den förstnämnda ramen bör 100000 kr.
få disponeras för vägtekniska försök.

För
kreditgarantier, som under det senaste budgetåret beviljades med 2 milj. kr.,
föreslås en ram av oförändrat 11 milj. kr.

Utbetalningama
under anslaget beräknas till 75 milj. kr.

Föredragandens
överväganden

Genom
beslut i april och september 1982 har med stöd av regeringens finansfullmakt
sammanlagt 24 milj. kr. ställts till förfogande i sysselsättningsfrämjande
syfte för bidrag till skogsvägbyggande under innevarande budgetår. Sammanlagt
uppgår anslaget alltså till 74 milj. kr.

Det förslag om extra
insatser för skogsbruket i Norrbottens län som jag hänvisade till nyss under
punkten D 6 omfattar också det stafiiga stödet fill byggande av skogsvägar. Jag
förordar mot bakgmnd härav att bidragsramen för skogsvägbyggnadsföretag i det
skogliga stödområdets inre zon ökas med 5 milj. kr. under en treårsperiod.

Med hänsyn till
skogsvägarnas betydelse för virkesförsörjningen totalt sett bör verksamheten
för nästa budgetår planeras för en omfattning motsvarande ett bidragsbelopp av
ca 75 milj. kr. Härav bör projekt motsvarande ca 20 milj. kr. hållas i reserv
för eventuella sysselsättningsskapande åtgärder.

Med hänvisning till
sammanställningen föreslår jag alt för budgetåret 1983/84 tas upp en sammanlagd
ram av 55 milj. kr. för bidrag till byggande av skogsvägar. Jag har därvid
tagit hänsyn till behovet av medel för vägtekniska försök. Regeringen bör kunna
jämka fördelningen mellan de båda ändamålen. För utbetalning under anslaget
beräknar jag 50 milj. kr.

Jag föreslår vidare att
under budgetåret 1983/84 statlig garanfi för lån till skogsvägbyggnadsföretag
får lämnas intill ett belopp av 11 milj. kr.

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1.
medge atl under budgetåret
1983/84 statsbidrag beviljas med sammanlagt högst 55000000 kr. till byggande av
skogsvägar,

2.
medge alt under budgetåret
1983/84 statlig garanti lämnas för lån

Prop.
1982/83:145 41

fill
byggande av skogsvägar med sammanlagt högst 11000000 kr., 3. till Stöd till
byggande av skogsvägar för budgetåret 1983/84 anvisa ett förslagsanslag av
50000000 kr.

7
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop. 1982/83:145 42

BUaga I

Till lagrådet remitterade lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvård slagen
(1979:429) dels att 9, 14 och 27 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i
lagen skall införas en ny paragraf, 21 a §, samt närmast före 21 a § en ny
rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§

Röjning av plantskog eller ungskog skall ske, när skogen
är så tät eller av sådan beskaffenhet i övrigt att produktionen av värdefullt
virke väsenlligl hämmas.

Om skogen är nära gallringsbar ålder, fär
skogsvårdsstyrelsen i särskilda fall medge att röjningen ersätts med tidig
gallring.

Gallring av skog skall ske, när skogen är så tät att
produktionen av värdefullt virke väsentligt hämmas.

14 §

Skogsmarkens ägare svarar för Skogsmarkens ägare svarar för

att slutavverkning bedrivs så att en att slutavverkning
bedrivs i lämplig

jämn åldersfördelning av skogen på omfattning så att en jämn åldersför-

hans bmkningsenhet främjas. delning
av skogen på hans bruk-

ningsenhet främjas.

Regeringen eller myndighet som Regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer meddelar fö- som regeringen bestämmer
medde-

reskrifter om hur stor andel av en lar föreskrifter om hur stora ande-

bmkningsenhels skogsmarksareal lar av en bmkningsenhets skogs-

som årligen etter eljest periodvis får marksareal som minst skaU och

slutavverkas. högst fär slutavverkas under en
viss

period.

Skogsvårdsstyrelsen får i särskilda fall medge undantag
från första stycket.

Skogsbruksplan

21 a§

För varje brukningsenhet skall finnas en skogsbruksplan
med riktUnjer för skogens skötsel på enheten. Planen skaU upprättas enligl
föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Prop, 1982/83:145 43

Nuvarande
lydelse Föreslagen lyddse

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
undantag från första stycket.

27 §

Till
böter döms den som uppsåtli- Till böter döms den som uppsåtli

gen eller av oaktsamhet gen eller av oaktsamhet

1.
bryter mot föreskrift som har 1. bryter
mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8 § första meddelats
med stöd av 8§ första stycket eller 20 § första stycket, stycket
eller 20§ första stycket,

2.
bryter mot 12 §, 13 § första 2. bryter
mot 12 § eller 13§förs-stycket eller 14 § första stycket, ta
stycket,

3.
bryter mol den avverkningsbegränsning som avses i 14 §,

3.
bryter mot 19 § första stycket 4. bryter
mot 19 § första stycket eller mot föreskrift om avverkning eller mot
föreskrift om avverkning som har meddelats med stöd av 19 § som
har meddelats med stöd av 19 § andra stycket, andra stycket,

4.
bryter mot avverkningsförbud 5. bryter
mot avverkningsförbud som avses i 25 §, som avses i 25 §

5.
underiåter att fullgöra anmäl- 6.
underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskri- ningsskyldighet
som har föreskrivits med stöd av 17 §, vits med stöd av 17 §.

6.
underiåter att iaktta förelag- 7. underiåter
att iaktta föreläggande eller bryter mot förbud som gande
eller bryter mot förbud som har meddelats för att föreskrift en- har
meddelats för att föreskrift enligt 21 § skall efterlevas. ligt 21 § skall efterievas.

I
ringa fall döms ej till ansvar.

Har
flera medverkat till gärning som avses i första stycket gäller 23 kap. 4 och 5
§8 brottsbalken.

Den
som har övei-trätt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar
enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1983.

2.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får föreskriva de avvikelser från lagen som kan
behövas med hänsyn till över-gängssvärigheter som kan föranledas av den genom
lagen införda skyldigheten att gallra skog.

2
Förslag till

Lag
om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

Härigenom
föreskrivs följande.

1 § Spridning över skogsmark av bekämpningsmedel,
avsedda för bekämpning av lövsly, är förbjuden. Detsamma gäller användningen
av metoder där enskilda trädstammar behandlas med bekämpningsmedel.

2
§ Skogsvårdsstyrelsen får, om
inte annat följer av 3 §, medge undantag

från
1 § om kravet enligt 7 § skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om aterväxt av skog
inte rimligen kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder. Vid
bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet,
skogsbeståndets sammansättning, arbetarskyddet och tillgången på arbetskraft.

Ett
medgivande om undantag skall förenas med de villkor som behövs till skydd för
naturmiljön.

3 §
Kommunfullmäkfige får besluta att undantag enligl 2§ inte får

medges i fråga om de områden inom kommunen som fullmäktige bestäm

mer.

4
§ Produktkontrollnämnden får
medge undanlag från 1 §, om det behövs för vetenskaplig prövning.

5
§ Särskilda bestämmelser finns
om registrering av bekämpningsmedel och om medlens användning.

6
§ Den som uppsåfiigen eller av oaktsamhet
bryter mot 1 § eller åsidosätter villkor som har meddelats vid medgivande av
undantag enligt 2 eller 4 § döms till böter eller fängelse i högst ett år.

7 §
Skogsvårdsstyrelsens beslut enligl denna lag får överklagas hos

skogsstyrelsen genom besvär.

Beslut
av skogsstyrelsen eller produktkonlrollnämnden får överklagas hos regeringen
genom besvär.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1984 då lagen (1982:242) om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark skall upphöra atl gälla. Undantag som meddelats
enligt 3 § sistnämnda lag eller motsvarande äldre bestämmelser skall gälla även
efter den nya lagens ikraftträdande.

Före
den 1 april 1984 fär undantag enligt 2§ inte medges, om inte kommunfullmäktige
dessförinnan har prövat den fråga som avses i 3 §.

3
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

Härigenom föreskrivs
att 1 § lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Spridning
över skogsmark av bekämpningsmedel, avsedda för bekämpning av lövsly, är
förbjuden. Med spridning av bekämpningsmedel avses enligt denna lag inte metoder
där enskilda trädstammar behandlas med bekämpningsmedel.

II

Föreslagen
lydelse

)

Spridning
över skogsmark av bekämpningsmedel, avsedda för bekämpning av lövsly, är
förbjuden. Med spridning av bekämpningsmedel avses enligl denna lag åven metoder
där enskilda trädstammar behandlas med bekämpningsmedel.

Denna
lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har
utkommit från trycket i Svensk författningssamUng.

Prop. 1982/83:145 45

Bilaga
2

Transumt

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1983-03-01

Närvarande:
f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Delin, justitierådet Bengtsson.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 10 febmari 1983, som kommit lagrådet
tillhanda den 18 februari 1983, har regeringen på hemställan av statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet Lundkvist beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till

1.
lag om inbetalning på avverkningskonto,

2.
lag om ändring i skogsvärdslagen
(1979:429),

3.
lag om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark,

4.
lag om ändring i lagen
(1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.

Förslagel
har den 10 - den 18 febmari 1983 inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna
Hans Petterson och Per Olding. Förslagen föranleder följande yttrande av
lagrådet:

Allmänna
synpunkter på lagen om inbetalning på avverkningskonto och lagen om ändring i
skogsvårdslagen.

Huvudsyftet
med ifrågavarande två lagförslag är att inom ramen för en långsiktig
hushållning med skogen åstadkomma en ökad avverkning så att skogsindustrins råvambehov
sä långt möjligl kan tillgodoses med inhemskt virke. Den tanke som ligger bakom
förslagen - att ägare av naturtillgångar har ett ansvar för att dessa används i
samhällets intresse - framträder i åtskillig fastighetsrättslig lagsfiftning,
och det är naturligt att den får prägla också reglerna om användningen av en så
väsentlig nationell resurs som skogen. Att skyldighet att avverka nu införs på
detta område är en nyhet, vars principiella betydelse bör betonas. Från de
synpunkter som lagrådet har att beakta ger en sådan skyldighet i och för sig
inte anledning till erinran.

Prop.
1982/83:145 46

Särskilda synpunkter på lagen om ändring i skogsvårdslagen

14§

Skogsvårdslagen innehåller i dag inte någon bestämmelse om
skyldighet för skogsägaren att slutavverka sin skog, fränsett det i 6§
beskrivna fallet att skogsbeståndet är överårigt och markens virkesproducerande
förmåga tas till vara endast i ringa utsträckning (jfr även 5 §). Genom
ändringen av 14 § föreslås nu att i lagen skall införas en allmän skyldighet atl
även i andra fall avverka skog som är slutavverkningsmogen. Som inledningsvis
anförts har lagrådet, från de synpunkter lagrådet har att beakta, inte något
att erinra mot atl en sådan avverkningsskyldighet införs.

Den föreslagna lagtexten innehåller inte någon närmare
precisering av avverkningsskyldighetens omfattning. Denna skall enligt
förslaget närmare bestämmas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer. Av motiven framgår emellertid atl avverkningsskyldigheten avses
bestämmas så att den motsvarar ungefär hälften av den enligt paragrafen högsta
tillåtna avverkningen.

Såsom lagrådet tidigare framhållit innebär införandet av
en generell avverkningsskyldighet en nyhet av stor principiell betydelse. En
sådan skyldighet innefattar givetvis ett betydande ingrepp i den enskildes näringsutövning,
och bestämmelse härom synes närmast innebära en utökad vanhävdslagstiftning.
Ett så väsentligt åliggande för enskild bör emellertid enligt lagrådets mening
inte till sitt omfång lämnas helt öppet i lagtexten. Att utan närmare
precisering överlåta till regeringen eller annan myndighet att bestämma hur
långt skyldigheten sträcker sig, däri inbegripet möjlighet att utan riksdagens
hörande ändra omfånget från tid till annan, står inte väl i överensstämmelse
med de tankegångar, pä vilka reglerna i 8 kap. regeringsformen vilar. Lagrådet
förordar att den i remissprotokollet förutsatta principen om
avverkningsskyldighetens omfattning kommer till direkt uttryck i lagtexten.
Detta kan ske genom att andra stycket i paragrafen ges förslagsvis följande
lydelse.

"Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter om hur stor andel av en bmkningsenhets skogsmarksareal
som högst får slutavverkas under en viss period och om hur stor andel av
arealen som måste slutavverkas under perioden. Sistnämnda andel fär inte
överstiga hälften av den andel som del är tillåtet att slutavverka."

Lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

2§

Det är i någon män oklart, om paragrafen medger att hänsyn
tas också fill friluftslivets intressen. När del gäller skydd för naturmiljön
med stöd av naturvårdslagen kan man också ta hänsyn till naturmiljöns betydelse
för friluftslivet (prop. 1974:166 s. 98 O- För att anlägga ett sådant synsätt
även

Prop. 1982/83:145 47

i
det nu aktuella sammanhanget talar att behovet av mark för friluftsliv inte kan
anses vara en angelägenhet enbart för kommunen. Som framgår av 2 § naturvårdslagen
är naturvården - inbegripet den sociala naturvården- också en statlig
angelägenhet. Självfallet kan det vara av stort intresse också bl.a. för
invånarna i närliggande kommuner att möjligheterna att utöva allemansrätt
beslår på vissa områden som är aktuella för besprutning. År det riktigt alt
även friluftslivets intressen bör beaktas vid prövning enligt 2§, torde det
finnas skäl all förtydliga lagtexten i detta hänseende. Av specialmofiveringen
till 5 § framgår vidare att man i sammanhanget även skall la hänsyn till
rennäringens behov. För tydlighetens skull torde också detta böra direkt
utsägas i paragrafen. Förslagsvis kan i andra stycket efter ordet
"naturmiljön" tilläggas "friluftslivet och rennäringen".

3§

Enligt
remissprotokollet skall det avgörande för kommunfullmäktiges beslut vara om
skogsmarken i fräga har betydelse för friluftslivet, naturvården,
lokalbefolkningens trivsel och andra lokala allmänna intressen. Delta bör komma
till direkt uttryck i lagtexten. Lagrådet förordar att denna får följande
lydelse:

"Kommunfullmäktige
kan besluta att undantag enligt 2 § inte får medges i fråga om områden inom
kommunen, om detta framstår som påkallat med hänsyn till områdets betydelse för
friluftslivet, naturvärden, den lokala befolkningens trivsel eller annat
kommunalt intresse."

Lagen
om ändring i lagen (1982:242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

Prop. 1982/83:145 48

Innehåll

Proposition......................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ 1

Lagförslag.......................................................... 2

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde .......... 5

1
Inledning ......................................................... 5

2
Allmän motivering ........................................... 6

2.1
Skogspolitiken.............................................. 6

2.2
Skogsbmksplaner............................
.......... 10

2.3
Avverkningsskyldighet ................................. 11

2.4
Vissa mera långsikfiga frågor........................... 16

2.5
Skogsbesprutning.......................................... 18

3
Upprättade lagförslag ....................................... . 21

4
Specialmotivering ........................................... . 22

4.1
Förslaget fill ändring i
skogsvårdslagen ............ 22

4.2
Förslaget till lag om spridning
av bekämpningsmedel över skogsmark 27

5
Hemställan....................................................... . 30

6
Anslagsfrågor för budgetåret
1983/84 ................. . 30

7
Beslul ........................................................... . 41

Bilaga
1 Till lagrådet remitterade lagförslag .............. . 42

Bilaga
2 Utdrag av lagrådets protokoll den 1 mars 1983 45

Norstedts Tryckeri, Stockholm 19B3