Prop. 1982/83:151

Prop.
1982/83:151

Regeringens proposition

1982/83:151

om byggnadsforskning m. m.;

beslutad den 24 mars 1983.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som
har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

HANS GUSTAFSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I proposirionen läggs fram förslag om inriktning och
former för det statliga stödet till den allmänna byggnadsforskningen. Förslagen
syftar till att stärka och effektivisera forskningsverksamheten inom
byggsektorn.

I propositionen föreslås att statens råd för
byggnadsforskning (BFR) skall ha ansvaret även för den långsiktiga'
kunskapsuppbyggnaden för byggsektorns behov. Förslagen innebär att tyngdpunkten
i det statliga forskningsstödet successivt förskjuts mot mer långsiktig
forskning samt att stödet i betydande utsträckning riktas in på att bygga upp
och långsiktigt stödja befintliga institutioner och forskningsinstitut.

Vidare lämnas förslag som syftar till en närmare samverkan
mellan BFR och byggsektorns intressenter. En sådan fördjupad samverkan ställer
krav på att sektorns intressenter ökar sitt engagemang i FoU-arbetet, vilket
förutsätter att de dels tar del i uppläggningen av det arbete som riktar sig
särskilt mot deras områden, dels till en inte obetydlig del medverkar i
finansieringen av FoU-arbetet. Detta föreslås ske genom att BFR träffar
överenskommelser med olika intressenter och intressentgruppér om inriktningen
och finansieringen av den del av rådets verksamhet som rör deras områden.

Slutligen slås fast att statens institut för
byggnadsforskning (SIB) skall vara ett självständigt institut med ansvar för
långsiktig kompetensuppbyggnad för sektorns behov..

1 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 151

Rättelse: S. 2 under Närvarande rad 1; Utgår I. Carlsson

rad 3: Utgår Thunborg

Prop. 1982/83:151 2

Utdrag

BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-03-24

Närvarande:
statsministern Palme, statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon,
Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer, Boström, Göransson, Gradin, Dahl, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström

Föredragande:
statsrådet Gustafsson. Proposition om byggnadsforskning m. m.

1 Inledning

Den
dåvarande chefen för bostadsdepartementet uppdrog ijanuari 1981 åt landshövding
Ingemar Mundebo att som särskild utredare biträda bostadsdepartementet med en
översyn och utvärdering av verksamheten vid statens råd för byggnadsforskning
(BFR) och statens institut för byggnadsforskning (SIB). Uppdraget omfattade
dels en översyn och utvärdering av de senaste tre årens
byggnadsforskningsverksamhet, dels överväganden avseende byggnadsforskningens
framtida organisation, inriktning och finansiering. Utredningsmannen har i
oktober 1982 överlämnat slutrapporten (Ds Bo 1982:2) Byggnadsforskning — en
översyn och utvärdering. En sammanfattning av rapporten bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1:1.

Rapporten
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 1:2.

Regeringen
uppdrog i augusri 1980 åt statens råd för byggnadsforskning att se över
organisation och redovisningssystem vid rådet. Översynen skulle syfta till att
effektivisera organisationen och genomföras med alternativa antaganden om
omfattningen av rådets verksamhet fram till år 1990. Som ett led i detta
uppdrag har rådet utarbetat en rapport (G 13:1982) Byggsektorn 1990 - Behov av
forskning och utveckling under 1980-talet, som rådet har överlämnat. En
sammanfattning av rådets rapport bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 2:1.

Rådets
rapport har remissbehandlats samtidigt med byggnadsforskningsutredningens
slutrapport. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet
som bilaga 2:2.

Prop. 1982/83:151 3

2 Föredragandens överväganden 2.1 Bakgrund

Forskning
och utveckling (FoU) på byggnadsområdet bedrevs fram till år 1942 i tämligen
splittrade former. Byggbranschen omfattade ett mycket stort antal små företag
som inte ensamma kunde göra någon insats för forskning och tekniskt
utvecklingsarbete. Nämnda år tog statsmakterna initiativ till att samordna och
systematisera byggnadsforskningen. Statens kommitté för byggnadsforskning
inrättades med uppgift att fördela medel till forskning inom byggnadsområdet.
Forskningen skulle i första hand avse byggnadsteknik, byggnadsstaristik samt
hus- och brobyggnad.

I
syfte att möjliggöra ökade FoU-insatser inom byggnadsområdet beslöt
statsmakterna år 1953 om en särskild avgift - den s.k. byggnadsforskningsavgiften
- som togs ut av arbetsgivare i husbyggnadsbranschen. Statens kommitté för
byggnadsforskning ombildades samridigt till statens nämnd för byggnadsforskning
med uppgift att främja forskning och rationalisering inom byggnadsområdet med
tonvikt på husbyggnad.

Byggnadsforskningens
organisation ändrades på nytt 1960, när nämnden delades och omorganiserades i
två skilda organ, nämligen statens råd för byggnadsforskning (BFR) med uppgift
att fördela rillgängliga forskningsmedel, främst ur fonden för
byggnadsforskning, samt statens institut för byggnadsforskning (SIB) med
uppgift att bedriva egen forskning och utveckling inom byggnadsområdet.

När
byggnadsforskningsavgiften infördes år 1953 beräknades avgiften åriigen
inbringa 2,5 milj.kr. År 1971 vidgades avgiften till att gälla såväl husbyggnads-
som anläggningsverksamhet. Därefter höjdes avgiften vid flera tillfällen. År
1981 motsvarade avgiften 0,7% av lönesumman i byggbranschen och inbringade ca
110 milj.kr. rill fonden för byggnadsforskning.

Byggnadsforskningsavgiften
infördes ursprungligen som ett medel att sammanföra FoU-resurser i
byggbranschen. BFR: s verksamhet har förutom genom avgiften finansierats genom
anslag över statsbudgeten. Statsanslaget motsvarade i princip en avgift pä den
statliga byggnadsverksamheten.

Genom
beslut av riksdagen slopades byggnadsforskningsavgiften med utgången av år 1981.
Denna förändring följde som en del av en reformering av
socialförsäkringssystemet. Därmed har BFR förlorat sin finansiella särställning
gentemot andra statliga forskningsråd. Avgiften gav tidigare BFR en automatik i
resurstillförseln, vars motsvarighet f.n. finns enbart beträffande
arbetarskyddsfonden. Fr. o. m. ingången av år 1982 finansieras verksamheten med
statsanslag.

Den
av BFR stödda forsknings- och utvecklingsverksamheten har ökat mycket kraftigt
under hela 1970-talet. Särskilt dramatisk har volymökningen varit inom
energiområdet. Volymen har där flerfaldigats sedan år 1975,

Prop.
1982/83:151 4

samtidigt
som BFR: s uppgifter har kommit att vidgas långt utöver ett traditionellt
forskningsråds. Detta hänger samman med statens starka energipoliriska
ambitioner, främst vad gäller energihushållning i bebyggelsen och utnyttjande
av förnybara energikällor i bebyggelseuppvärmningen. BFR har här givits och
tagit på sig viktiga initierande och pådrivande uppgifter.

Budgetåret 1982/83 utgör
den totala resursramen för den statligt finansierade byggnadsforskningen ca
300 milj.kr., varav drygt hälften tillfaller energiforskningen.

Någon samlad och löpande
statistik över byggnadsindustrins forsknings-och utvecklingsverksamhet finns
inte att rillgå. Sett i ett vidare samhälleligt perspektiv blir emellertid
frågan om den samlade byggnadsforskningens volym den centrala frågan.
Byggsektorn har en strategisk roll i den svenska ekonomin, dels på grund av sin
storlek och dels pä grund av att verksamheten i hög grad påverkar övrig
ekonomisk aktivitet i landet. Under senare år har byggsektorns betydelse för
utrikeshandeln kommit att uppmärksammas allt mer. Bedömningar av byggsektorns
forsknings- och utveckUngsbehov måste ses i detta vidare perspektiv.

Det är främst de stora
företagen inom byggsektorn som avsätter särskilda medel för forsknings- och
utvecklingsarbete. I små och medelstora företag kan utvecklingsarbetet ingå i
andra aktiviteter, t. ex. vid anbudsgivning och direkt i produktionen. Även om
detta förhållande beaktas är forsknings- och utvecklingsarbetet inom
byggbranschen förhållandevis ringa.

Ett antal organisationer
inom byggbranschen, bland andra Byggförbun-det och Svenska
Byggnadsarbetareförbundet, har nyligen beslutat att inrätta Svenska
Byggbranschens Utvecklingsfond (SBUF). Fonden är avsedd att främja
produktionsinriktad forskning och utveckling inom byggnads-, anläggnings-, bygghantverks-
och installationsföretag. Verksamheten skall i huvudsak riktas in på att
stödja forskning och utveckling vid i första hand företag, men även vid
universitet, högskolor och andra forskningsorgan. Avgiftsmedlen till fonden
beräknas under år 1983 uppgå till ca 20 milj. kr. Med nuvarande utformning
kommer SBUF: s bidrag till forskning och utveckling att vara mindre än 0,1 %
av förädlingsvärdet i branschen. Avgiften motsvarar ca 18% av
byggnadsforskningsavgiften för år 1981.

Den forskning som stöds
med medel från BFR bedrivs till en inte obetydlig del inom enskilda och
kollektiva organ, bl. a. branschforskningsinstitut eller av enskilda forskare
och den är till stor del inriktad på produktutveckling och lösning av tekniska
branschproblem. Andra för branschen gemensamma organ med anknytning till byggnadsforskningen
och till vilka staten genom BFR riktar ett betydande stöd är Byggstandar-diseringen
(BST), vars verksamhet bl. a. syftar till att ta till vara industrialiseringens
ekonomiska fördelar, samt informationsföretagen AB Svensk Byggtjänst och
Institutet för byggdokumentation (ByggDok).

Prop.
1982/83:151 5

Byggnadsforskningen
har varit föremål för debatt och utredningar under en lång följd av år. Ett
genomgående tema har varit byggnadsforskningens inriktning, ett annat
byggnadsforskningsavgiften - avgiftsunderlaget och avgiftens storlek. Från
näringslivets sida har intresset under senare år främst riktats mot
verksamhetens inriktning och fördelningen av stödet till olika
forskningsområden. Bl. a. har framförts att en alltför stor del av stödet har
kommit att riktas in på samhällsvetenskapligt orienterad forskning, medan den
för byggnadsindustrin väsentliga tekniska forskningen har fått stå tillbaka.

Från
statsmakternas sida har intresset riktats mot verksamhetens inriktning,
organisation och arbetsformer. I 1971 års budgetproposition strök föredraganden
under behovet av dels fortlöpande information om pågående och planerad
byggnadsforskning, dels utvärdering av forsknings-och utvecklingsverksamheten.
BFR gavs samma år i uppdrag att regelbundet utarbeta fleråriga
verksamhetsplaner till grund för riksdagens beslut om byggnadsforskningens
huvudsakliga inriktning och omfattning. Vidare har rådets interna organisation
och arbetsformer setts över vid skilda tillfällen. Den senaste översynen
genomfördes år 1982.

Byggnadsforskningens
långsiktiga inriktning har återkommande uppmärksammats i samband med de årliga
budgetpropositionerna. Vid flera tillfällen har därvid framhållits behovet av
att ompröva fastlagda planer och program inom byggnadsforskningen. En annan
fråga som har diskuterats gäller gränsdragningen mellan rådets ansvarsområde
och andra forskningsråds.

Byggnadsforskningens
kvalitet och effektivitet beror i hög grad av dess organisation och
arbetsformer. Byggnadsforskningsutredningen har i sitt betänkande (Ds Bo
1982:2) Byggnadsforskningen - en översyn och utvärdering lämnat vissa förslag
till ändrade arbetsformer främst vid BFR. Förslagen bygger i huvudsak på de
förutsättningar som hittills har gällt för verksamheten. Utredningen föreslår
också vissa organisatoriska förändringar som främst rör verksamheten vid SIB.
Vidare föreslår utredningen att institutet i finansiellt hänseende frigörs från
BFR. Verksamheten vid SIB föreslås i stället finansieras dels via ett basanslag
över bostadsdepartementets huvudtitel, dels via externa uppdragsmedel.

Byggnadsforskningens
omfattning och inriktning måste bedömas med utgångspunkt i de problem och möjligheter
som samhällsbyggandet står inför på kort och lång sikt och de uppgifter
förvaltningen av redan existerande byggnader och anläggningar utgör. BFR har i
sin rapport (G 13: 1982) Byggsektorn 1990 - Behov av forskning och utveckling
under 1980-talet bedömt byggsektorns viktigaste uppgifter under det närmaste decenniet
och redovisat sin uppfattning om det långsiktiga behovet av forsknings- och
utvecklingsinsatser. Rapporten är avsedd att vara ett underlag för en
diskussion inför den fottsatta forskningsplaneringen.

En
majoritet av remissinstanserna redovisar en positiv inställning rill

Prop. 1982/83:151 6

den
nuvarande verksamheten vid BFR och SIB. Utredningens förslag om ändrade
arbetsformer vid BFR har dock i stort sett vunnit anslutning. En majoritet av
remissinstanserna ansluter sig också till utredningens förslag om att
relationerna mellan BFR och SIB ändras så att institutet i fortsättningen
finansieras dels direkt över statsbudgeten, dels i större utsträckning än nu
med uppdragsmedel. Förslaget om att styrelserna vid rådet och institutet skulle
ha en majoritet av forskare - i likhet med andra forskningsråd - har däremot
inte vunnit remissinstansernas gillande.

BFR
har i sin rapport lagt stor vikt vid forsknings- och utvecklingsvolymens
omfattning och utveckling. En majoritet av remissinstanserna stryker under
behovet av en ökad forsknings- och utvecklingsverksamhet inom byggsektorn.
Samtidigt påtalar många att den knappa resurstillgången - både när det gäller
medel och tillgången på kompetenta forskare — och frågan om effektiviteten i
och utfallet av gjorda satsningar också måste beaktas i detta sammanhang. Det
behövs en genomtänkt strategi där en avvägning och prioritering görs bland de
frågeställningar som kan och bör angripas med forskning.

2.2
Översiktliga ställningstaganden

2.2.1
Allmänna forskningsfrågor

Frågorna
om vilket forsknings- och utvecklingsarbete som skall bedrivas, vem som skall
finansiera det och hur det skall ske är kärnfrågor i forskningspolitiken. Andra
väsentliga frågor rör hur forsknings- och utvecklingsverksamheten kan
systematiseras samt hur arbetet inom denna verksamhet skall fördelas. Ju större
och fler problem samhället ställs inför, desto starkare blir kraven på forsknings-
och utvecklingsarbetet och behovet av att forma en forskningspolitik som
medger en effektivare planering och användning av de resurser som samhället
ställer till förfogande för ändamålet.

Regeringen
har i andra sammanhang, bl. a. i regeringsförklaringen och i årets
budgetproposition (prop. 1982/83: 100 bil. 2), framhållit den centrala roll som
forskningen spelar för utvecklingen i landet. Den är en av de viktigaste
förutsättningarna i strävandena att stimulera näringslivets långsiktiga förnyelse
och bygga upp den svenska industrins kompetens och konkurrenskraft på
världsmarknaden. I den ekonomiska situation där Sverige nu befinner sig, måste
forskningen få en framträdande plats. Även om byggnadsindustrin fortfarande i
hög grad är inriktad på hemmamarknaden går internationaliseringen även på detta
område mycket snabbt. Det betyder att forsknings- och utvecklingsinsatserna
inom byggsektorn måste intensifieras.

En
framgångsrik teknisk och industriell utveckling är grundläggande för vår
ekonomiska välfärd, men den påverkar också våra levnadsförhållanden i en mängd
andra avseenden. Sociala och kuhurella förhållanden

Prop. 1982/83:151 7

ändras. Boendeformerna, villkoren inom arbetslivet, kontaktmönstren,
formerna för utnyttjandet av service, den regionala utvecklingen, miljön,
hushållningen med naturresurser m. m. påverkas och förändras. Detta framhäver
behovet av sådan forskning som kan ge kunskap om såväl de långsiktiga
konsekvenserna av teknisk och industriell utveckling som hur man skall kunna
förebygga eller lösa de problem av skilda slag som denna utveckling för med
sig.

Den forskning som behövs inom byggsektorn för att främja
en balanserad samhällsutveckUng och fortsatt välfärd begränsar sig alltså inte
till de kunskaper som krävs för att stärka industrins kompetens. Dessa kunskaper
måste också förenas med forskning på en mängd andra områden med syfte att ge
kunskaper som möjliggör en bedömning av helheten i samhällsutvecklingen. Detta
synsätt bör också prägla de övergripande prioriteringar inom
byggnadsforskningens område som kommer att göras i samband med planeringen av
denna verksamhet inför kommande programperiod. Samtidigt vill jag framhålla att
en sådan ambition i dagens ekonomiska läge reser krav på en bättre planering av
byggnadsforskningen och ett bättre utnyttjande av resurserna. Man måste därvid
vara beredd att omfördela resurser mellan olika forskningsområden och samridigt
vara öppen för behovet av en höjd kvalitet i forskningen.

Den statligt stödda byggnadsforskningsverksamheten
omfattar f.n. såväl långsiktig strategisk kunskapsutveckling som uppgifter som
syftar till att underlätta och påverka innovationsprocessen i byggsektorn. Det
senare är av stor betydelse för förståelsen av byggnadsforskningens
hittillsvarande inriktning och arbetsformer och de förändringar som jag kommer
att föreslå i det följande.

Jag går nu över till att redovisa några begrepp och
definitioner som i olika sammanhang brukar användas när man diskuterar
forskning och utveckling. Den begreppsapparat som jag har valt följer de
definitioner som tillämpas inom organisationen för ekonomiskt samarbete och
utveckling (OECD) och som också har slagits fast i 1982 års
forskningspolitiska beslut (prop. 1981/82: 106, UbU 37, rskr 397).

Inom OECD enades man år 1970 om vissa begrepp och
definitioner rörande forsknings- och utvecklingsarbete. Med grundforskning
avses ett systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer
utan någon bestämd tillämpning i sikte, med tillämpad forskning ett systematiskt
och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer med en bestämd tillämpning
i sikte och med utveckUngsarbete ett systematiskt utnyttjande av vetenskaplig
och annan kunskap samt nya idéer för att åstadkomma nya produkter, nya
processer, nya system eller väsentliga förbättringar av redan existerande
sådana.

Utöver dessa definitioner används också några begrepp av
närmast administrativ natur. Med sektorforskning avses sådan forskning som motiveras
utifrån en viss samhällssektors behov av kunskap för att främja dess

Prop.
1982/83:151 8

utveckling och som finansieras av denna sektor. Med
långsiktig kunskapsuppbyggnad avses uppbyggnad av kunskaper och kompetens på
nya områden som motiveras utifrån sektoriella och motsvarande ändamål. Den
finansieras vanligen av vederbörande sektor. Med inomvetenskapligt motiverad
forskning avses slutligen forskning som motiveras av rent inomvetenskapliga
bedömningar. Den finansieras vanligen av högskolan eller
forskningsrådsorganisationen.

Att
bedriva inomvetenskapligt motiverad forskning och att utbilda forskare tillhör
högskolornas grundläggande uppgifter. Högskolans inomvetenskapligt motiverade
forskning blir grundläggande för en långsiktig kunskapsuppbyggnad som i sin
tur är ägnad att främja skilda samhällssektorers och industrins utveckling.
För att fullgöra denna roll måste den inomvetenskapligt motiverade forskningen
ha en sådan omfattning och stabilitet att den kan bevara sin självständighet
och integritet.

Syftet med
grundforskning är att söka ny kunskap och nya idéer utan en bestämd tillämpning
i sikte. De kunskaper och idéer som grundforskningen frambringar är en källa ur
vilken tillämpad forskning och utvecklingsarbete ständigt på nytt måste ösa för
att kunna hålla sig livskraftiga. Det förhållandet att grundforskningen
angriper problem, vilkas lösning när problemen formuleras inte synes ha någon
praktisk tillämpning, innebär således inte att de kunskaper som vinns skulle
vara onyttiga i ett vidare och längre perspektiv. Det är tvärtom så att en
utomordentligt stor del av dessa kunskaper och idéer förr eller senare kommer
till praktisk användning. Först när man accepterar att grundforskningen arbetar
med det okända kan man på ett riktigt sätt väga behovet av sådan forskning mot
behovet av annan forskning.

Den tillämpade forskningen kan till följd av problemens
art och den nära avnämarkontakten få en påtagligt annorlunda karaktär.
Forskningen är ofta mång- eller tvärvetenskaplig. Forskningens inriktning
bestäms i samarbete med en avnämare och måste anpassas till dennes verksamhet
och behov av underlag för beslut. Forskningen måste därvid vägledas förutom av
inomvetenskapliga kriterier också av en strävan att uppfatta avnämarens
problem och omsätta dessa i forskningsbara uppgifter. Den tillämpade
forskningen ställer särskilda anspråk på avnämarens förmåga att analysera sina
problem tillsammans med forskare och att tillgodogöra sig forskningsresultaten.
En gemensam planering av forskningen är nödvändig för att resultaten skall
kunna utnyttjas som grund för åtgärder och beslut. Samverkan måste avpassas
till de speciella omständigheterna och bör inte tvingas in i standardiserade
rutiner.

Forsknings- och utvecklingsarbete är en framåtsyftande
verksamhet. I de flesta fall kan man inte med säkerhet förutsäga resultaten av
forskningen eller effekterna av tillämpningen av dess resultat. Detta talar
enligt min uppfattning för att anspråken på att forsknings- och
utvecklingsarbetet i första hand skall kunna lösa kortsiktiga problem bör tonas
ned något.

Prop. 1982/83:151 9

I
likhet med byggnadsforskningsutredningen och flera av remissinstanserna vill
jag betona kraven på en hög kvalitet i forskningen. Om de frågor som behandlas
saknar betydelse för verksamheten inom sektorn hjälper det emellertid föga att
forskningen är aldrig så kvalificerad. Samhället och avnämarna av
forskningsresultaten måste kunna ställa krav på att forskningen bedrivs kring
relevanta problemställningar. De två ledstjärnorna för forskningen måste vara
kvalitet och relevans. En inte ovanlig uppfattning är att kravet på kvalitet
skulle kunna sättas lägre för sektorforskningen med dess speciella krav på
praktisk tillämpning. Detta är enligt min uppfattning en felbedömning.
Tillämpad forskning av låg kvalitet kan - om resultaten verkligen också används
- åstadkomma allvarliga skador i samhället. För sektorforskningens del är det
därför viktigt att konstatera att kraven på relevans och kvalitet inte är
utbytbara. Båda måste uppfyllas samtidigt.

Ett
effektivt forskningsarbete ställer vidare krav på utvärderingar av tidigare och
pågående verksamhet. I detta sammanhang vill jag betona att kvaliteten i
forskningen inte beror endast av själva forskningsprocessen utan också av den
vetenskapliga granskningen av projekten innan de påbörjas. Denna del i
kvalitetskontrollen är enligt min mening betydelsefull för att man skall nå
ett effektivt utnyttjande av forskningsresurserna och så långt möjligt
säkerställa att den forskning som påbörjas ger värdefulla resultat.

All
forskning har ett i grunden gemensamt drag, nämligen att den söker ge svar på
frågor eller lösa problem. Även den inomvetenskapligt motiverade
kunskapsuppbyggnaden präglas av problemlösning. Det är främst arten av frågor
eller problem som skiljer olika slags forskning från varandra. Arten,bestäms
av utgångspunkterna vid formuleringen av problemen, av metoderna att angripa
problemen, av vem eller vilka som efterfrågar problemens lösning och slutligen
också av den möjliga användningen av de kunskaper som vinns genom att problemen
löses eller belyses. Det är också i valet och formuleringen av problem som
olika värderingar påverkar forskningens inriktning. Värderingarna kan röra sig
från inomvetenskapliga bedömningar av nyttan för kunskapsutvecklingen inom ett
specifikt område i att lösa ett visst problem till allmänpolitiska bedömningar
av behovet av att genom forskning lösa problem för att främja utvecklingen inom
en viss samhällssektor. En av förutsättningarna för att forskningen skall vara
väsentlig är att man förmår att redovisa de värderingar som styr problemvalen.
All forskning måste också kunna underkastas en prövning av
forskningsresultatens hållbarhet för att den kunskap som den frambringar skall
kunna användas av samhället för olika ändamål och av forskningen själv för en
fortsatt kunskapsuppbyggnad.

Vad
jag här har sagt berör en viktig del av forskningen, nämligen forskarnas
frihet att välja undersökningsuppgifter och deras ansvar inför avnämarna av
forskningsresultaten - dvs. ansvaret såväl inför samhället som

Prop. 1982/83:151 10

inför
forskarvärlden. Forskningens frihet gäller rätten att med utgångspunkt i
vetenskapligt dokumenterade fakta och i en vetenskaplig begreppsapparat och
teoribildning välja metod att lösa det uppställda problemet och att redovisa
resultaten. En sådan frihet är väsentlig för all forskning och självklar i vårt
land. Valet av problem däremot kan och bör inte vara en rätt som är förbehållen
den enskilda forskaren. Här måste olika värderingar alltifrån
inomvetenskapliga till allmänpolitiska bedömningar få påverka ställningstagandena.
Men även då är det nödvändigt att forskare medverkar vid formuleringen av de
problem som skall undersökas. Det är forskningens företrädare som är bäst
skickade att bedöma möjligheterna att angripa ett problem genom forskning och
därmed att säkra att de valda problemområdena blir forskningsbara.

Jag har uppehållit mig vid
dessa frågor eftersom de är av central betydelse för mina ställningstaganden
till byggnadsforskningens inriktning och verksamhetsformer under de kommande
åren. Kraven på vetenskaplighet och långsiktighet är ofta precis lika viktiga i
praktiskt orienterade studier som i grundforskningen. Från denna utgångspunkt
blir en indelning av forskningen i olika kategorier, såsom grundforskning,
tillämpad forskning, utvecklingsarbete etc. inte alltid meningsfull. Inslag av
de skilda kategorierna förekommer ofta samtidigt i samma projekt. Jag anser
för egen del att en rimlig kategorisering av sektorforskningen kan vara att
dela in den i uppdragsforskning resp. forskning på eget programansvar. Uppdragsforskning
innebär att det finns en uppdragsgivare som önskar få ett visst problem belyst
och som helt eller delvis finansierar arbetet. Ansvaret för att problemet är
relevant vilar då på uppdragsgivaren. Den som utför forskningsuppdraget
ansvarar för att det genomförs på ett från vetenskaplig synpunkt korrekt sätt.
Forskning på eget programansvar innebär att ansvaret för såväl ämnesvalet som
kvaliteten vilar på dem som är verksamma inom ifrågavarande
forskningsinstitution. Gränserna ges här av de ramar som har ställts upp vid
preciseringen av forskningsprogrammet. Jag återkommer till dessa frågor när jag
senare i mitt anförande tar upp forskningsstödets inriktning och former.

2.2.2
Byggnadsforskning

En
lämplig utgångspunkt vid en diskussion om byggnadsforskningens uppgifter och
inriktning är betingelserna för forskning och utvecklingsarbete inom
byggsektorn. Dessa skiljer sig från dem som finns inom många andra sektorer i
samhället, t. ex. inom tillverkningsindustrin. Skillnaderna är av flera slag.

En
skillnad är hänförlig till byggsektorns organisation. Det brukar framhållas
som ett särdrag att verksamheten inom sektorn är uppdelad på ett stort antal
olika parter: planerare, byggherrar, konsulter, entreprenörer, materialtillverkare,
förvaltare, brukare osv. Dessa svarar för olika uppgifter i byggprocessen. Det
betyder att den samlade utvecklingsverksam-

Prop. 1982/83:151 11

heten
är uppdelad på skilda aktörer. Dessa har olika inriktning och därmed olika
behov av forsknings- och utvecklingsverksamhet. När det gäller nybyggandet är
denna skillnad knappast längre särskilt framträdande. Där har förhållandena
allt mer kommit att likna dem inom tillverkningsindustrin. När det gäller
ombyggnad och förvaltning är uppdelningen på olika parter och små
företagsenheter mera tydlig. Denna uppdelning kontrasterar mot förhållandena
inom tillverkningsindustrin, där de olika produktionsleden är mer samlade i en
organisation. Uppdelningen bidrar sannolikt till att FoU-volymen inom
byggsektorn är mindre och att FoU-arbetet är mer uppsplittrat än inom andra
sektorer.

En
annan skillnad rör FoU-verksamhetens förhållande till det producerande
systemet. Inom tillverkningsindustrin utförs i Sverige cirka tre Qär-dedelar av
allt forsknings- och utvecklingsarbete inom företagen. Inom byggsektorn råder
snarast ett omvänt förhållande. Huvuddelen av FoU-arbetet utförs där utanför
det producerande systemet.

Den
tredje skillnaden gäller byggsektorns storlek och betydelse för landets
ekonomi. Den betydande samhällsfinansieringen och subventioneringen av sektorn
utgör en fjärde skillnad.

Till detta kan läggas en
femte skillnad, nämligen produkternas stora betydelse för samhällsmiljön och
människornas vardag. Samhällets och konsumenternas behov av och krav på
forskning om byggande, förvaltande och boende och om dess betydelse för
välfärdens fördelning är därför stort.

Till
detta vill jag foga ytterligare några omständigheter som är av betydelse för
förståelsen av byggsektorns speciella karaktär. Den årliga byggproduktionen
utgör endast några få procent av det totala byggnads- och anläggningskapitalet.
Den stora skillnaden mellan det redan byggda realka-pitalet och det årliga
tillskottet samt byggnadernas långa livslängd gör att intresset i hög grad
riktas in på förvaltningen av byggnadsmassan. Det finns också ett stort
ömsesidigt beroende mellan den privata och den offentliga
investeringsverksamheten inom byggsektorn. Möjligheterna att använda en byggnad
är ju helt beroende av offentliga investeringar i form av en utbyggd
infrastruktur.

De
förhållanden som jag här har nämnt m.edför att FoU inom byggsektorn får en
delvis annorlunda funktion och betydelse än FoU inom annan teknisk och
industriell verksamhet. När det gäller det företagsspecifika tekniskt-industriella
forsknings- och utvecklingsarbetet saknas det emellertid enligt min bedömning
motiv för en särbehandling av byggsektorn. Styrelsen för teknisk utveckling (STU)
har som uppgift att främja och stödja tekniska och industriella innovationer
och kunskapsuppbyggande forskning som är av betydelse för näringslivet och
samhället. Byggnadsindustrin kan, i likhet med andra industrisektorer, söka
stöd hos STU för sina projekt. STU tillämpar då samma bedömningskriterier för
projekt inom denna sektor som för andra industriella områden. Den gällande

Prop.
1982/83:151 12

ansvarsfördelningen mellan BFR och STU bör enligt min
mening bestå.

Samhällets stöd till det forsknings- och utvecklingsarbete
som syftar till att utveckla mål eller stödja och utveckla verksamhet inom
särskilda samhällssektorer förmedlas av de myndigheter som svarar för verksamheten
eller av särskilda organ med nära anknytning till dessa myndigheter. Statens
råd för byggnadsforskning initierar och finansierar forskning och
utvecklingsverksamhet inom byggnads- och anläggningsområdet. Rådet ansvarar
vidare för finansieringen av det allmänna forsknings- och utvecklingsarbetet
inom bebyggelseplaneringens, byggnadsteknikens och byggnadsförvaltningens
område och för program 3 Energianvändning för bebyggelse inom huvudprogrammet
Energiforskning. Rådet svarar härvid också för sådan forsknings-, utvecklings-
och demonstrationsverksamhet m. m. som rör energihushållning i ny och befintlig
bebyggelse samt installationsteknik. Med programverksamheten samordnas stöd
till forskningsin-riktat experimentbyggande inom energiområdet och inom
bostadsförsörjningen.

Av byggsektorns karaktär och uppgifter följer att
forsknings- och utvecklingsarbetet inom sektorn omfattar ett mycket brett
intresseområde. Därmed blir också avvägningar och anpassningar gentemot annan
sektorforskning av väsentlig betydelse. Problemet kan exemplifieras med byggnadsforskningens
flytande gränser gentemot på ena sidan humanistisksamhällsvetenskapliga
forskningsrådet och på andra sidan styrelsen för teknisk utveckling. En av alla
vedertagen definition av byggnadsforskning finns inte. Enligt min uppfattning
är det därför utomordentligt väsentligt att frågor om samverkan och avgränsning
tas upp till behandling mellan de olika organ som verkar inom detta område.
Även i fråga om utvärderingar bör en ökad samverkan eftersträvas.

Verksamheten vid BFR avser f. n. stöd till såväl
traditionell forsknings-och utvecklingsverksamhet som rationalisering,
information och utredningar samt experiment- och demonstrationsverksamhet.
Dessa uppgifter bedrivs på olika sätt, har olika förutsättningar och måste
bedömas därefter. Spännvidden i verksamheten är mycket stor. Det innebär att
BFR: s verksamhet inte helt kan jämföras med de traditionella forskningsrådens.
Bl. a. den omfattande experiment- och demonstrarionsverksamheten förutsätter
en kompetens av annat slag hos BFR än hos de andra forskningsråden. Jag vill
redan här göra denna skillnad klar. Byggnadsforskningsutredningen har enligt
min mening i sina överväganden och förslag inte alltid beaktat dessa särskilda
förhållanden. Utredningen har anlagt ett perspektiv som väsentligen är vetenskapsorienterat
och präglat av en forskningssyn med förankring i första hand inom andra
forskningssektorer och forskningsråd.

Prop.
1982/83:151 13

2.3
Forskningsstödets nuvarande inriktning och former

Till
en början hade den sektoriella forskningen i huvudsak karaktären av tillämpad
forskning, utvecklingsarbete och utredningsverksamhet. I takt med att
tilldelningen av resurser till den sektoriella forskningen ökade under 1960-
och 1970-talen har emellertid sektorforskningen även kommit att omfatta inslag
av grundforskning eller långsiktig kompetensuppbyggnad inom sektorn i fråga.

Den
under 1970-talet starka expansionen av framför allt sektorforskningen har
också inneburit en splittring av forskningsresurserna. Det splittrade huvudmannaskapet
mellan grundforskningsråden, universiteten och högskolorna samt ett stort
antal sektorforskningsorgan har kommit atl uppmärksammas som ett nytt problem.
Det av riksdagen år 1982 fattade forskningspolitiska beslutet (prop. 1981/82:
106, UbU 37, rskr 397) innebär främst att en ny ordning för övergripande
forskningsplanering införs. Riksdagens beslut ger i en del avseenden nya
förutsättningar för byggnadsforskningen. Forsknings- och
utvecklingsverksamheten inom byggsektorn skall enligt beslutet inordnas i den
samlade forskningsplaneringen och ingå i det program som riksdagen vart tredje
år skall besluta om. Det innebär att BFR får ett direkt ansvar dels för den
långsiktiga forskningsplaneringen inom bebyggelseområdet, dels för den
långsiktiga kunskapsuppbyggnaden inom detta område. Det innefattar också
grundforskningens utveckling och resursförsörjning på detta område.

Innan jag närmare går in
pä konsekvenserna av riksdagens beslut, skall jag något beröra stödet till
byggnadsforskning och dess fördelning.

Det
är knappast möjligt att exakt ange hur stort samhällsstödet är till
byggnadsforskningen. Förutom BFR finansierar exempelvis grundforskningsråden
forskningsprojekt som kan betecknas som byggnadsforskning. A andra sidan
finansieras genom BFR många aktiviteter som inte kan betecknas som
byggnadsforskning i egentlig bemärkelse. Samtidigt stöds forskningsarbetet inom
företagen också genom skattemässiga förmåner.

BFR
arbetar med olika former av ekonomiskt stöd. Den vanligaste stödformen är
projektanslag som innebär finansiering - helt eller delvis -av genomförandet av
projekt. Projekten kan avse forskning, utvecklingsarbete, utredningsverksamhet
eller informationsinsatser. Projektanslaget ges på grundval av en ansökan och
är bundet rill den tid som behövs för genomförandet. Som regel beviljas inte
projektanslag för längre tid än tre år. En annan stödform är ramanslag som
innebär finansiering av en mer brett upplagd verksamhet, vanligen forskning,
under viss tid och inom ett visst ämnes- eller problemområde. Ramanslagen berör
främst institutions-bunden FoU vid de tekniska högskolorna men förekommer även
vid bl. a. de kollektiva branschforskningsinstituten. BFR kan också bevilja s.k.
programanslag, vilka som regel avser vidareutveckling av ett projekt. Vid sidan
av dessa anslagsformer kan BFR bevilja stipendier, anslag till for-

Prop. 1982/83:151 14

skartjänster,
reseanslag samt anslag för deltagande i konferenser och symposier.

De
stödformer som jag nu har berört avser bidrag rill olika FoU- och informationsverksamheter.
BFR beviljar dessutom lån till framför allt satsningar inom
energiforskningsområdet, t. ex. för uppförande av experimentbyggnader.

Under
perioden 1978/79-1980/81 beviljade BFR 520 milj. kr. i FoU-me-del fördelade på
2863 projekt. Av dessa medel lämnades 83 % i bidrag till FoU-projekt.
Resterande 17 % avsåg lån till experimentbyggande inom energiområdet.

FoU-stöd
lämnas till en rad olika typer av organ som utför forskning, utvecklingsarbete
och utredningsverksamhet, alltifrån institutioner vid universitet, tekniska
högskolor och forskningsinstitut till enskilda företag, kommuner, bransch- och
intresseorganisationer m. m. I följande sammanställning redovisas översiktligt
hur de bidrag som beviljades under perioden 1978/79-1980/81 fördelades på
skilda typer av utförande organ.

Beviljade
bidrag i procent av beviljade medel 1978/79—1980/81, fördelade på FoU-utförande
organ

78/79-

Mottagare

78/79

79/80

80/81

80/81

Universitet
och högskolor

33

33

35

34

SIB

20

16

19

18

Övriga
forskningsinstitut

10

12

11

11

Enskilda
företag'

22

22

18

20

Kommuner,
statliga myndigheter

6

8

7

7

Övriga

9

9

10

10

100%

100%

100%

100%

'
Avser bl. a. entreprenörer och konsulter.

Avser
bl. a. Byggstandardiseringen (BST). AB Svensk Byggtjänst och ByggDok.

Källa:
Byggnadsforskningsutredningen

Som
framgår av sammanställningen tar universiteten och högskolorna emot ca en
tredjedel av de medel som BFR fördelar.

Sektorforskningsinstitutet,
av vilka SIB är den största mottagaren, svarar för en tredjedel av medlen,
medan den resterande tredjedelen avser FoU som utförs av enskilda företag - 20
% - och kommuner, statliga myndigheter m.fl. - 10%.

Flera
remissinstanser, bl. a. universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), forskningsrådsnämnden
(FRN) och Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), erinrar om statsmakternas beslut
i anslutning till 1982 års forskningspolitiska beslut. Av detta beslut följer,
som jag tidigare har sagt, att sektormyndigheterna skall ha det fulla
programansvaret och ett finansiellt ansvar för sektorns FoU, innefattande även
långsiktig kunskapsuppbyggnad för sektorns behov.

Prop.
1982/83:151 15

Med
hänsyn till vad som sägs i utredningen om byggnadsforskningens nuvarande
situation finner UHÄ att det torde vara till gagn för byggnadsforskningens
kvalitet om framdeles en ökande andel av de totalt tillgängliga FoU-medlen
kunde anvisas för långsiktig kunskapsuppbyggande forskning inom högskolan.
Anslag som i likhet med BFR:s stöd beviljas för korta perioder om 1-3 år ger
enligt UHÄ;s mening sällan önskvärd effekt när det gäller att bygga upp goda
forskningsmiljöer och att organisera en forskarutbildning av god kvalitet.
Liknande synpunkter förs också fram av Landsorganisationen i Sverige (LO) och IVA.

Statens
väg- och trafikinstitut (VTI), Centralorganisationen SACO/SR, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Arkitektförbundet (AF), Sveriges Allmännyttiga
Bostadsföretag (SABO) och Sveriges fastighetsägareförbund framhåller att en
större andel bör styras till universitet, högskolor och institut och kopplas till
utbildningen. Anslagen bör i större utsträckning finansiera långsiktiga
ramprogram. Synpunkter av detta slag förs också fram av riksantikvarieämbetet (RAÄ),
Svenska Arkitekters Riksförbund (SAR), Handikappförbundens Centralkommitté (HCK),
Föreningen för samhällsplanering (FFS), Industrins Byggmaterialgrupp och
Näringslivets Byggnadsdelegation (NBD).

Samhällsvetenskapliga
fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala tar i sitt yttrande till UHÄ upp
frågan om hur sektoriellt inriktade forskargrupper kan organiseras. Enligt
fakultetsnämndens uppfattning beror den statligt finansierade
byggnadsforskningens brister bl. a. på att statsmakterna under 1960- och 70-talen
avstod från att utforma en samordnad politik för byggnadsforskningens
långsiktiga institutionalisering. Mycket talar enligt nämnden för att
proportionerna mellan programstöd och projektstöd bör vara de omvända mot vad
som gäller i dag. BFR: s uppgift borde i högie grad vara att inrätta,
vidmakthålla och utvärdera forskningsmiljöer. Fakultetsnämnden förordar en
parallell institutionalisering längs två olika linjer - den ena mångvetenskaplig
inom ramen för befintliga institut och den andra ämnesmässig inom ramen för respekrive
samhällsvetenskapligt ämne inom högskolan.

Innan jag går in på
forskningsstödets framtida inriktning vill jag erinra om att den förskjutning
mot tillämpad forskning och mer kortsiktiga projekt av utvecklingskaraktär som
BFR: s forskningsstöd har fått, har sin grund i kraven från statsmakterna och
avnämarna under det senare decenniet. Särskilt inom energiområdet har krav
rests om forskningsresultat som snabbt kan föras ut i praktisk tillämpning.

2.4
Byggnadsforskningens framtida verksamhetsformer

2.4.1
Behovet av en allmän kompetensuppbyggnad

För
egen del vill jag framhålla följande.

De
forskningspolitiska riktlinjer som statsmakterna nyligen har lagt fast har
betydelse även för verksamheten vid statens råd för byggnadsforsk-

Prop. 1982/83:151 16

ning. Stöd till sådan forskning som innebär en reell
kunskapsuppbyggnad inom forsknings- och utvecklingsområden som är långsiktigt
viktiga för samhället och byggsektorn bör ges hög prioritet. Jag är medveten om
att det kan finnas hinder på kort sikt för en sådan utveckling. Den
tillgängliga forskningskapaciteten vid högskolor och insdtut är ju på kort sikt
given. En utbyggnad av kapaciteten är en långsiktig process. Om BFR skall fylla
sitt ansvar för utvecklingen av all byggnadsforskning, måste stödet i betydande
utsträckning riktas in på att bygga upp och långsiktigt stödja befintliga
institutioner och institut. FoU-stödet bör i sådana fall ges formen av
ramanslag som löper under en följd av år. Det är enligt min mening väsentligt
att rådet samtidigt aktivt medverkar i och samverkar med andra berörda organ i
syfte att få till stånd mer samlade satsningar inom för byggsektorn på lång
sikt viktiga områden.

För egen del anser jag att den offentligt finansierade
byggnadsforskningen bör ske främst vid universitet och högskolor samt vid
andra långsiktigt arbetande forskningsinstitut. Den kompetens och kapacitet som
där finns bör till fullo utnyttjas och utvecklas vidare genom det statliga
stödet.

Universitet och högskolor har väsentliga uppgifter i fråga
om forskning och forskarutbildning, vilka grundas på deras ansvar för teori-
och metodutveckling inom olika vetenskapliga områden. Den kompetens som finns
och utvecklas vid institutionerna är också på sikt nödvändig för att hålla uppe
kvalitetsnivån på forsknings- och utvecklingsverksamheten inom byggsektorn i
övrigt. Rådet har ett särskilt ansvar för att stödja och vidareutveckla den
långsiktiga kunskapsuppbyggnaden inom byggsektorn. Stöd bör ges för att
utveckla teorier och metoder inom olika ämnesområden i anslutning till
byggsektorns utveckling. Som jag tidigare har nämnt ger denna långsiktiga
verksamhet inte omedelbart utslag i form av resultat som lätt kan tillämpas.
Därför är det nödvändigt att de organisatoriska förutsättningarna är sådana att
resultaten av det långsiktigt inriktade arbete som utförs nu kan tas till vara
och vidareutvecklas också i en fortsatt verksamhet. Det talar enligt min mening
för att det behöver skapas en större stabilitet och kontinuitet i
byggnadsforskningen.

Inom de
ramar som ger de allmänna villkoren för anslagen bör forskning

en ske på eget programansvar och därmed på eget kvalitetsansvar. Men.

förutsättningar för en sådan kompetensuppbyggnad som tillgodoser sek

torns långsiktiga kunskapsbehov måste skapas genom åtgärder också inom

högskolan själv. Här gäller det för BFR att hantera sektormedlen i sådana

former som säkrar att byggsektorns krav på problembelysning tillgodoses,

samtidigt som institutionernas kapacitet för såväl utbildning som teori- och

metodutveckling förstärks. En samverkan mellan rådet och högskolan med

den redovisade inriktningen bör kunna lägga en grund för stabila forsk

ningsmiljöer som ger en hög FoU-avkastning. .

Min
uppfattning är att rådets ansvar för den långsiktiga kompetensuppbyggnaden
inom byggsektorn bör ta sig uttryck i att tyngdpunkten succés-.

Prop. 1982/83:151 17

sivt
förskjuts mot mer långsiktig forskning. Det torde härvid vara till gagn för
byggnadsforskningen om en större del av forskningsstödet lämnas i form av
samlade ramprogram till institutioner och forskningsinstitut i avsikt att skapa
en stabil forskningsmiljö. Detta förekommer redan för att bygga upp kunskap på
nya områden. Rådet bör gå vidare i denna riktning. Vid tillkomsten av sådana
ramprogram bör självklart institutionerna och instituten spela en aktiv roll.
Enbart ett ökat stöd till sådan forskning garanterar emellertid inte att man
får de avsedda effekterna. Som jag återkommer till i det följande måste rådet
utveckla former som gör det möjligt att följa och utvärdera även det arbete som
bedrivs inom ramprogrammen. Högskoleenheterna och instituten får här särskilda
förpliktelser mot rådet såvitt gäller verksamhetens kvalitet och uppfyllelsen
av villkoren förde överenskomna ramprogrammen. Rådet måste också - om det brister
i dessa hänseenden - kunna ompröva villkoren för ramprogrammen eller avbryta
sitt stöd till ett pågående program.

På rådet faller ett ansvar
att skapa garantier för att verksamheten vid universitet, högskolor och
institut i huvudsak bedrivs enligt avtalade programplaner och att därmed
relevanskravet upprätthålls. Rådet kan därvid även förvissa sig om att det
finns förutsättningar för att forskningen håller en hög kvalitet. Rådet bör
också se till att forskningsarbetet utvärderas efter programperiodens slut.

Jag vill fästa
uppmärksamheten på att statens institut för byggnadsforskning har unika
möjligheter att ta på sig och driva stora mångveten-skapliga projekt med en
betydande kontinuitet. Som jag återkommer till i det följande bör institutet
även finansiellt ges en klar ställning av en självständig insritution med ett
ansvar för att ta på sig och att utföra forsknings- och utvecklingsarbete samt
att tillgodose sektorns behov av långsiktig kunskapsuppbyggnad inom komplexa
kunskapsområden.

De
fristående forskningsinstitutens styrka ligger enligt min mening i deras
möjligheter att säkra relevans och kontinuitet i verksamheten. Relevansen
tryggas bl. a. genom att det i organisationen finns inbyggda garantier för att
avnämarnas intressen tillgodoses. Det sker genom ledningsorganens
sammansättning, olika referens- eller sakkunniggrupper och genom anknytningen
till dem som finansierar verksamheten. Kontinuiteten tryggas genom den områdesavgränsning
som anknytningen till en bestämd samhällssektor medför och av en fast anställd
personalstyrka som gör det möjligt för instituten att ta på sig och fullgöra
uppgifter av varaktig karaktär. Också det forsknings- och utvecklingsarbete
som skall bedrivas vid instituten bör därför i första hand vara långsiktigt och
kunskapsuppbyggande.

Den
långsiktiga forsknings- och utvecklingsverksamheten tryggar samtidigt den
grund av erfarenhet och kunnande som är nödvändig för att institutionerna och
forskningsinstituten skall kunna ta på sig uppdrag av mer kortsiktig karaktär.
Uppdragsverksamheten ger enligt min uppfattning 2 Riksdagen 1982/83. I saml.
Nr 151

Prop.
1982/83:151 18

kontakter med sektorn och kännedom om dess problem.
Uppdragen är också en värdemätare på FoU-arbetets relevans och utgör en
värdefull stimulans för forskningen.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av det som
jag nu har förordat i fråga om inriktningen av statens stöd till den
långsiktiga allmänna byggnadsforskningen.

För energiforskningen finns ett fastställt program med
definierade mål och medelsramar för verksamheten under innevarande
treårsperiod. Programmet innehåller såväl grundforskning som tillämpad
forskning och utvecklingsarbete. Ansvariga för genomförandet av programmet är
ett antal programansvariga organ, vilka disponerar medlen inom programmet. BFR
är ett av dessa programorgan. Energiforskningsnämnden fäster i sitt remissvar
över byggnadsforskningsutredningen uppmärksamheten på att om rådets verksamhet
på energiområdet främst riktas in mot långsiktig kunskapsuppbyggnad utan att
samtidigt andra organisatoriska åtgärder vidtas på energiområdet, är risken
stor att t. ex. de icke-bränslebaserade värmetillförselteknikerna får en
försvagad ställning, vilket kan få konsekvenser för möjligheterna att nå de
långsiktiga energipolitiska målen. De frågor som rör ansvarsfördelning,
verksamhetsformer och inriktning av energiforskningen under den kommande
programperioden kommer att behandlas i samband med regeringens samlade
forskningspolitiska överväganden våren 1984.

2.4.2 Byggbranschens forskning och utvecklingsarbete

Byggbranschen består till mycket stor del av små företag.
Av de ca 30000 företagen är endast något hundratal så stora att de har
möjlighet att satsa på ett eget konrinuerligt FoU-arbete. Det är därför
angeläget och nödvändigt att FoU-arbetet i företagen kompletteras med
institutionsforskning. Så har också sedan länge skett genom exempelvis Cement-
och Betonginstitutet, Träforskningsinstitutet, Stålbyggnadsinstitutet och högskoleinstitutionerna.
Ett betydande utvecklingsarbete sker, då det gäller konsult- och
entreprenadföretagen, direkt i uppdraget.

FoU-volymen inom byggbranschen är dock förhållandevis
liten. En ökad satsning på forskning och utvecklingsarbete är därför nödvändig
om innovationsförmågan och produktiviteten i byggbranschen skall kunna ökas. Om
företagen skall kunna behålla sin internationella konkurrenskraft krävs en
ständig teknisk förnyelse och de enskilda företagen måste kontinuerligt vara
inriktade på att utveckla nya metoder, produkter och system. Jag vill i
sammanhanget kraftigt stryka under behovet av samverkan mellan näringslivets
och statens ansträngningar för att främja exporten av byggsektorns tjänster och
produkter och för att öka dess förmåga att konkurrera med import på
hemmamarknaden. För att det skall vara möjligt att även fortsättningsvis hävda
byggsektorns internationella konkurrenskraft på utlandsmarknaden krävs en väl
fungerande forsknings- och pro-

Prop.
1982/83:151 19

duktionsorganisation i Sverige. Ökade FoU-insatser är
nödvändiga om sysselsättningen i företagen långsiktigt skall kunna tryggas.

Det saknas emellertid i många stycken anledning att i
forskningshänseende behandla byggbranschen annorlunda än industrin i övrigt.
Enligt min uppfattning måste nu branschen och företagen öka sin forsknings- och
utvecklingsverksamhet betydligt. Jag tänker då både på sådan företagsspecifik
forsknings- och utvecklingsverksamhet som bedrivs inom företagen och sådan som
med fördel kan bedrivas i kollektiva former. Byggbranschens företag bör i sin
metod- och produktutveckling, liksom industrin i övrigt, utnyttja möjligheterna
till samarbete med styrelsen för teknisk utveckling (STU). Som jag tidigare har
sagt finns det enligt min uppfattning f.n. inte någon anledning att överväga en
ändring i ansvarsfördelningen mellan BFR och STU.

En närmare samverkan mellan företagen och BFR bör kunna
utvecklas och fördjupas om företagens engagemang i forsknings- och
utvecklingsarbetet ökar. Forskningen skulle härigenom också bättre komma att
anknyta till företagens problem. Detta bör i sin tur leda till att FoU-resultaten
snabbare omsätts i praktisk rillämpning samt leder till förnyelse, ökad
produktivitet och bättre produkter.

2.4.3 Forskning och utvecklingsarbete i kollektiva former m.
m.

Alla parter inom byggsektorn - förutom byggnads- och
byggmaterialindustrin även statliga verk, kommuner, enskilda fastighetsägare
och allmännyttiga bostadsföretag, bostadskooperativa och fackliga
organisationer, boende och yrkesutövare — ställer krav på och behöver sätta av
resurser för forsknings- och utvecklingsarbete. Inom den offentliga sektorn
behövs ökade kunskaper om bl. a. olika styrmedels fördelningspolitiska effekter
och om deras inverkan på den fysiska planeringen. Inom den kommunala sektorn
behövs vidare ett ökat utvecklingsarbete på det kommunaltekniska området. De
olika grupper och organisationer som är engagerade i förvaltningen av byggnader
och bostadsområden har behov av kunskaper som kan påverka både kvaliteten och
kostnaderna i förvaltningsskedet och som rör möjligheterna att utöva inflytande
över processen.

Ansvaret för forskning och utvecklingsarbete med nära
anknytning till industriell och praktisk verksamhet ligger i första hand hos
dem som utnyttjar forskningsresultaten. Hos dem finns också den erfarenhet och
kunskap som är nödvändig för att leda detta arbete och styra det mot uppsatta
mål. En väsentlig del av finansieringsansvaret bör då självfallet vila på
avnämarna själva, men det bör också vara möjligt för branschorgan, företag,
statliga myndigheter m. fl. att vända sig till rådet för delfinansiering av
projekt.

En fördjupad samverkan mellan dessa olika intressenter och
BFR, vilken syftar till att öka såväl FoU-volymen som effektiviteten i FoU-sats-ningarna,
förutsätter enligt min mening dels att intressenterna tar del i

Prop. 1982/83:151 20

uppläggningen
av det arbete som riktar sig särskilt mot dessa områden, dels att dessa
intressenter till en inte obetydlig del medverkar i finansieringen av
verksamheten. Detta bör ske genom att BFR träffar överenskommelser med olika
intressenter och intressentgrupper om inriktningen och finansieringen av den
del av BFR: s verksamhet som rör deras områden. Rimlig hänsyn måste därvid tas
till att vissa intressenter har små ekonomiska resurser. När det gäller denna
typ av intressenter bör samhället genom BFR ta en större del av ansvaret för
finansieringen.

Rådets andra huvudfunktion
blir alltså att genom finansiell medverkan ge ett kompletterande stöd till företagens,
myndigheternas och organisationernas egen FoU. En nära samverkan med företag
och organisationer inom sektorn blir helt nödvändig. BFR bör kunna sluta avtal
med företagen eller olika delar av branschen, och självfallet även med
kommuner, bostadsföretag och hyresgästorganisationer, när behovet av en samlad
forsknings- och utvecklingsinsats aktualiseras. En förutsättning för att BFR-stöd
skall komma i fråga till sådan FoU bör vara att verksamheten samfinansieras och
regleras genom ett ramavtal mellan BFR och berörda intressenter. Till avtalet
bör knytas ett FoU-program, som definierar den verksamhet som skall bedrivas
under avtalsperioden. Det bör ankomma på BFR att självständigt företräda staten
i sådana överenskommelser.

Rådets
uppgift bör vara att initiera, planera och samordna utvecklingsinsatserna samt
att utveckla former för att utse forskare och för att upprätthålla kraven pä
vetenskaplig kvalitet. Parterna inom sektorn bevakar genom ramavtalet att
verksamheten riktas in mot relevanta områden. Det FoU-arbete sotn avtalen
förutsätter bör kunna bedrivas såväl vid högskolan som vid sektorforskningsinsritut
och enskilda företag, myndigheter eller organisationer.

Jag
vill erinra om att inom några FoU-områden har staten tillsammans med en grupp
avnämare, t. ex. företag, åtagit sig att garantera en viss basorganisation för
forskning. Denna forskning brukar kallas för kollektiv forskning. Vanligen
bygger den på ett ramavtal mellan staten och en industristiftelse. Till avtalen
knyts forskningsprogram. Huvuddelen av den kollektiva forskningen omfattar
avtal som tecknats mellan STU och industristiftelser, där STU svarar för hälften
av forskningsstödet. I flertalet fall arbetar de kollektiva
forskningsinstituten för att tillgodose FoU-behov som är gemensamma för en viss
bransch och, inom denna, för de företag som ingår i resp. industristiftelse.
Till skillnad från vad jag har förordat i fråga om BFR har avtalen inom STU: s
område vanligen slutits under förbehåll av regeringens godkännande.

Jag
är medveten om att denna inriktning ställer stora krav på såväl sektorns
företrädare som BFR, särskilt i ett initialskede. Jag utgår dock från att de
problem som möter kan lösas i samverkan mellan BFR och dem som är verksamma
inom sektorn.

De
statliga myndigheter som verkar inom byggsektorn bör enligt min

Prop.
1982/83:151 21

mening
ges Ullfälle att, i den mån de inte själva kan utföra utrednings- och utvecklingsuppgifter,
få sina specifika kunskapsbehov tillgodosedda. Det skulle underlätta deras
arbete med att hålla sig underrättade om utvecklingen inom sektorn och därmed
ge dem ett bättre underlag för att föreslå de medel som krävs för att genomföra
den politik som statsmakterna beslutarom. De statliga verken i fråga -
planverket, bostadsstyrelsen och lantmäteriverket - bör därvid kunna sluta
avtal med såväl BFR som institut och insfitutioner om vissa bestämda
undersökningsuppgifter.

Myndighetema
bör bl. a. därför kunna disponera särskilda medel för utvecklings- och
utredningsändamål inom ramen för de resurser som totalt anvisas för
byggnadsforskning. Dessa medel bör föras upp på statsbudgeten och ställas till
myndigheternas förfogande. Upprättande av FoU-planer och fördelning av dessa
medel på olika projekt bör ske i samråd med BFR. Jag avser att återkomma till
regeringen med förslag i denna del i samband med mina förslag i fråga om
budgetregleringen inför budgetåret 1984/85.

Regeringen
bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat i fråga om formerna
för samverkan mellan statens råd för byggnadsforskning och företag,
myndigheter och organisationer inom den allmänna byggnadsforskningens område.

Utöver de former för
statlig forsknings- och utvecklingsverksamhet som jag nu har nämnt, kan det
även i andra fall vara nödvändigt att genom omprioriteringar sätta av resurser
för särskilda ändamål.

Punktvis
utformade insatser i form av uppdrag för att täcka akuta kunskapsbehov inom
sektorn bör kunna läggas ut såväl på högskolor som på instituten eller på
personer utanför dessa.

FoU-verksamheten är av
långsiktig karaktär och ger inte omedelbart utslag i mätbara resultat eller nya
produkter och system. Teknikupphand-hng har kommit att bli ett samlingsbegrepp
för en hel anskaffningsprocess där utveckling stimuleras i syfte att få fram en
behovsanpassad produkt. Ofta rör det sig om att utnyttja känd teknik, men med
nya systemlösningar. Processen omfattar hela kedjan från målformulering till
upphandling.

Det
finns enligt min bedömning ett stort behov av utvecklingsinsatser inom
byggsektorn, särskilt på ombyggnads- och energiområdet. Själva sökandet efter
ny teknik måste stödjas finansiellt av staten, eftersom byggbranschens struktur
och planeringsmetoder ännu inte är anpassade till de förutsättningar som
kännetecknar byggmarknaden i dag.

Sådan
upphandling har vissa beröringspunkter med den experiment- och
demonstrationsverksamhet inom energiområdet som f. n. bedrivs med stöd från
BFR.

2.5
Byggnadsforskningens framtida inriktning — några utgångspunkter

Jag
har nyss tagit ställning för att BFR skall ha programansvaret och det finansiella
ansvaret för den statligt finansierade byggnadsforskningen inne-

Prop. 1982/83:151 22

fattande
även långsiktig kunskapsuppbyggnad. Innebörden härav är enligt min mening att
BFR i ökad utsträckning måste göra omprioriteringar inom sina FoU-resurser för
att få utrymme för den nödvändiga kunskapsuppbyggnaden. Jag har också strukit
under angelägenheten av att sträva efter att så långt möjligt förlägga FoU-arbetet
till befintliga institutioner och institut. I synnerhet gäller detta den
långsiktiga kunskapsuppbyggnaden som har ett nära släktskap med grundforskningen.
Jag vill i det sammanhanget betona att FoU-resurserna kan behöva koncentreras till
ett färre antal forskningsenheter som kan uppnå en sådan storlek och stabilitet
att de kan garantera den kvalitetsmässiga utvecklingen av forskningen. Jag har
vidare framhållit betydelsen av att byggsektorns olika intressenter i större
utsträckning än nu medverkar till att bygga upp och vidmakthålla byggsektorns FoU
dels genom egna FoU-satsningar, dels genom samverkan med BFR.

Jag
tar i det följande upp vissa frågor om byggnadsforskningens allmänna
inriktning och omfattning under de kommande åren. Statens råd för byggnadsforskning
har i sin rapport (G 13: 1982) Byggsektorn 1990 -Behov av forskning och
utveckling under 1980-talet redovisat de problem och uppgifter som byggsektorn
står inför. Rådet bedömer att det behövs kraftigt ökade satsningar på forskning
och utveckling inom sektorn i framtiden. FoU-satsningarna syftar rill att öka
byggsektorns effektivitet och till resursoptimering i byggproduktionen. Rådet
bedömer att kommande satsningar bör göras inom områdena teknik och produktion,
energiförsörjning, planering, bostadsförsörjning och förvaltning samt
byggsektorns betydelse för samhällsekonomin. Den betoning av produktion och
teknik som rådet bedömer som nödvändig motiveras främst med de stigande
kostnaderna inom byggsektorn och byggnadsindustrins exportpotential.

Rådet
anser att en FoU-volym om minst 4 % av förädlingsvärdet torde vara ett minimivärde
för att byggnadsindustrin skall kunna hävda sin konkurrenskraft på såväl hemma-
som utlandsmarknaden. I byggsektorn ligger många branscher långt under denna
nivå. Det är rnot den bakgrunden som rådet gör bedömningen att det behövs en
snabb utveckling av FoU-verksamheten i byggsektorn. Rådet uppskattar att totalt
minst 4 miljarder kr. årligen bör satsas på forskning och utvecklingsarbete
inom teknik och produktion. Det företagsnära utvecklingsarbetet måste enligt rådet
få en huvudroll i en utbyggd FoU-verksamhet. Den del av en ökad satsning som BFR
bör svara för gäller planeringsfrågor och byggnadsteknik, med tyngdpunkt i
grundläggande FoU, systeminriktad FoU samt experimentbyggnadsverksamhet.

I
likhet med remissinstanserna finner jag att rådet på ett intresseväckande sätt
har redovisat de problem och möjligheter som byggsektorn står inför under
1980-talet. Den helhetssyn som präglar rådets rapport är enligt min uppfattning
väsentlig av flera skäl. Den kan utgöra ett samlat underlag för en diskussion
och därmed en utgångspunkt för en gemensam syn på hur

Prop.
1982/83:151 23

problemen inom sektorn kan lösas. Det är enligt min mening
särskilt viktigt med en sådan gemensam grundsyn inom byggsektorn när denna
utsätts för större förändringar än tidigare. Vid snabba förändringar utsätts
sektorn för stora risker. Konsekvenserna av en dåligt underbyggd teknik blir
ofta allvarliga. Jag tänker bl. a. på byggskadorna i den nyare bebyggelsen och
på de risker som finns inbyggda i utvecklingen på energiområdet och vid
tillämpningen av nya material och tekniker vid ombyggnad. Rådets ansats tjänar
vidare som en god utgångspunkt för en närmare precisering av BFR: s roll och
ansvarsområde. I rådets rapport har särskild uppmärksamhet ägnats åt
byggnadsforskningens betydelse för landets ekonomi samt för sysselsättningen
och exporten.

För egen
del kan jag i väsentliga delar ställa mig bakom den problembeskrivning som
rådet gör i sin rapport. Jag noterar också att rådet håller fast vid de
verksamhetsplaner som har utarbetats under senare år vad gäller inriktningen av
forsknings- och utvecklingsverksamheten och vilkas huvudsakliga innehåll har
antagits av statsmakterna. Viss kritik kan dock riktas mot att rapporten saknar
analytiska inslag. Det är emellertid också uppenbart att rapportens vida avgränsning
av verksamhetsområdet medför att den tangerar problem som det i första hand
ankommer på andra forskningsorgan att belysa. Jag tänker bl. a. på industri-
och handelspolitiska frågor och frågor med utpräglad anknytning till
humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. När det gäller sådana
gränsområden anser jag att rådet genom kontakter med andra forskningsorgan kan
söka bidra till att klarlägga fördelningen av forskningsinsatserna mellan de
olika organen. Rådet bör också i sina kontakter med andra forskningsorgan kunna
bidra till att sådan forskning, som också har betydelse för byggsektorn, tas
upp inom näraliggande forskningsområden. Genom en sådan anpassning av roll- och
ansvarsfördelning kan onödigt dubbelarbete undvikas och samtidigt kan rådet
ange inom vilka gränsområden som ett fruktbringande samarbete bör kunna ske.
Mina synpunkter i gränsdragningsfrågorna grundas på uppfattningen att BFR
liksom hittills bör vara ett sektorforskningsorgan och att den av rådet stödda
forskningen i första hand skall avse områden som hellre bör behandlas av rådet
än av andra forskningsorgan eller myndigheter. Gränsdragningsfrågorna kommer
att behandlas närmare i anslutning till den forskningspolitiska propositionen våren
1984. Av vad jag har anfört framgår att jag i stora delar kan ansluta mig till
rådets beskrivning av forskningsbehoven.

Beträffande rådets bedömning av behovet av ökade resurser
för forskning och utveckling inom byggsektorn vill jag anföra följande. Jag
delar rådets och remissinstansernas bedömning att byggsektorn måste göras mer
effektiv. Det finns annars en stor risk för att belastningen på övriga delar av
samhällsekonomin kan bli så stor att bostads-, energi- och välfärdspolitiska
mål blir svåra att upprätthålla. Forskningen spelar naturligtvis en central
roll för samhällets möjligheter att komma till rätta med problem och

Prop. 1982/83:151 24

att effektivisera produktionen. En lika viktig uppgift är
att bidra till att samhället och den byggda miljön får sådana egenskaper att
välfärden får ett reellt innehåll för människorna. För egen del anser jag
emellertid att det i ett kortsiktigt perspektiv knappast finns några enkla
samband mellan den kvantitativa forskningsvolymen och framgångar på
exportmarknaden, eller mellan forskningsvolymen och välfärd i vidare
bemärkelse. Däremot vill jag betona att en intensifierad forsknings- och
utvecklingsverksamhet på lång sikt är nödvändig för en gynnsam samhällsutveckling.

För BFR,
som har ansvaret för hur de statliga forskningsresurserna i byggsektorn skall
brukas och fördelas, är uppgiften att skaffa sig en helhetsbild av de problem
inom sektorn som är angelägna att lösa och att därefter analysera möjligheterna
att genom forsknings- och utvecklingsinsatser komma till rätta med dessa
problem. Härvid krävs med nödvändighet avvägningar och prioriteringar. Det är
inte heller givet att samhällets resurser i första hand skall satsas på FoU när
ett problem uppdagas. Prioriteringar måste hela tiden göras med hänsyn till att
resurserna vid varje given tidpunkt är begränsade. Därvid måste avvägningar
göras mellan det offentligas och industrins ansvar för forsknings- och
utvecklingsverksamheten, mellan långsiktig kunskapsuppbyggande forskning och
utvecklingsarbete, mellan teknisk forskning och samhällsvetenskaplig forskning
samt mellan forsknings- och utvecklingsverksamhet och andra åtgärder. Oavsett
hur man ser på FoU-volymens storlek och betydelse ställs statsmakterna inför
sådana avvägningsproblem. I det nuvarande statsfinansiella läget är det av
utomordentligt stor betydelse att de resurser som satsas på olika områden i
samhället används på ett sådant sätt att de bidrar till att höja effektiviteten
i produktionen och samhällsorganisationen samt att de medverkar till att de
välfärdspolitiska målen kan nås. Detta gäller även forsknings- och
utvecklingsarbetet.

Enligt min mening bör strävan vara att nå en nära
samverkan mellan rådet och företagen och övriga intressenter i avsikt att öka
den totala volymen av forsknings- och utvecklingsarbete inom byggsektorn.
Därför bör ett kraftfullt statligt stöd kunna lämnas till det branschanknutna
forsknings- och utvecklingsarbetet inom områden där utvecklingsmöjligheterna
är goda. En förutsättning för det statliga stödet bör, som jag tidigare har
sagt, vara att de olika intressenterna själva satsar medel av minst samma
omfattning i detta gemensamma arbete.

Jag vill samtidigt peka på vikten av samhällsvetenskaplig
forskning. FoU kring planering, bostadsförsörjning, boende och dess betydelse
för välfärdens fördelning måste ha en framträdande plats inom den statliga
byggnadsforskningen. Likaså vill jag betona vikten av forskning om lagstiftningens
roll för bebyggelseutvecklingen och för den enskilde samt forskning om
byggsektorns betydelse i samhällsekonomin, som hittills varit eftersatta
forskningsområden. Det bör återspeglas i rådets verksamhet under kommande år.

Prop.
1982/83:151 25

Det
finns inte anledning att nu göra några ytterligare uttalanden rörande
byggnadsforskningens allmänna inriktning och omfattning. Jag vill erinra om att
rådet till den 1 september 1983 kommer att presentera sin verksamhetsplan för
perioden 1984/85-1986/87. I samband med budgetprövningen inför budgetåret
1984/85 och i samband med regeringens forskningspolitiska överväganden våren
1984 kommer jag att ta ställning till inriktningen och omfattningen av
verksamheten för nästa treårsperiod.

2.6
Vissa särskilda frågor

De
överväganden och förslag som jag har redovisat tidigare i fråga om det statliga
stödet till byggnadsforskningen innebär inga omedelbara organisatoriska eller
andra förändringar vad gäller statens råd för byggnadsforskning. Rådets
huvuduppgifter i fortsättningen blir att dels svara för den övergripande
planeringen och samordningen av forsknings- och utvecklingsarbetet inom
byggsektorn, dels fördela medel till forsknings- och utvecklingsverksamhet. Den
av mig förordade förstärkningen av den långsiktigt kunskapsuppbyggande
forskningen medför emellertid att rådets roll och verksamhetsformer successivt
kommer att förändras. I det följande tar jag upp vissa frågor som har
behandlats av byggnadsforskningsutredningen eller som annars är av intresse för
att belysa verksamheten vid statens råd för byggnadsforskning och statens
institut för, byggnadsforskning.

2.6.1
Statens råd för byggnadsforskning (BFR)

Den sektoriella
forskningens kraftiga utbyggnad under 1970-talet har för BFR, liksom för andra
sektororgan, bl. a. inneburit att verksamhetsområdet successivt har vidgats.
Den första stora förändringen för BFR: s del skedde år 1971, då skyldigheten
att betala byggnadsforskningsavgift utsträcktes till att gälla även
anläggningsarbete.

En
ny fas i rådets utveckling inleddes år 1975 i samband med det första statliga
energiforskningsprogrammet. BFR tilldelades därvid ett huvudansvar för ett av
delprogrammen. Energiforskningen har därefter byggts ut kraftigt och utgör i
dag drygt hälften av rådets samlade verksamhet.

På
en övergripande nivå har målen för den FoU-stödjande verksamheten inom BFR inte
förändrats under 1970-talet. Däremot har verksamhetens inriktning ändrats i
fråga om vilka problemområden som ges prioritet. Den mest påtagliga
förändringen är det ökade inslaget av energiforskning. En annan förändring är
en förskjutning mot insatser rörande ombyggnad och bostadsförnyelse ävensom mot
förvaltning, drift och underhåll. Tidigare, fram till mitten av 1970-talet,
dominerades verksamheten av FoU-behovet i anslutning till den stora
nybyggnadsepoken. Under 1970-talet har också frågor om samhällsplanering och brukarperspektivet
på planering och byggande kommit att uppmärksammas i växande grad.

Det
utvidgade verksamhetsområdet har samtidigt inneburit ett antal nya

Prop.
1982/83:151 26

målgrupper för byggnadsforskningen. Tidigare vände sig BFR
i första hand till byggnadsindustrin och byggföretagen. Med anläggningsområdet
och ökade satsningar rörande samhällsplanering följde kommunerna som en viktig
målgrupp. Brukare och andra intressentgrupper inom förvaltnings-och boendeområdet
har tillkommit efter hand. Genom det statliga energiforskningsprogrammet har
vidare statsmakterna samt olika statliga myndigheter kommit att bli viktiga
målgrupper för rådets verksamhet.

Rådet har enligt sin instruktion (SFS 1977: 466) till
uppgift att främja forskning och rationalisering inom husbyggnads- och
anläggningsområdet. Inom ramen för instruktionen skall rådet regelbundet
redovisa verksamhetsplaner för den närmast följande treårsperioden. Senast
skedde detta i samband med anslagsframställningen för budgetåret 1981/82.

BFR leds av en styrelse som utses av regeringen. Kansliet
leds av en föreståndare som förordnas av regeringen.

Styrelsen bestod fram till den 1 juli 1982 av en
ordförande och 14 ledamöter samt två företrädare för personalorganisationerna
vid BFR. Den från och med nämnda datum tillträdda styrelsen har minskats till
för närvarande sju ledamöter inklusive ordföranden. Ledamöterna i den nya
styrelsen har hämtats i huvudsak från de större avnämargrupperna. Två av
ledamöterna har forskarbakgrund.

Styrelsen har det övergripande ansvaret för rådets
verksamhet. Styrelsen fastställer de verksamhetsplaner och programplaner som
skall styra verksamhetens inriktning och svarar för den övergripande policyutform-ningen.
Tidigare deltog styrelsens ledamöter aktivt även vid fördelningen av FoU-medel
till olika projekt. I takt med att omslutningen av rådets verksamhet ökat
kraftigt under senare år har styrelsen beslutat delegera en omfattande
beslutsrätt i anslagsärenden till föreståndaren och till enhetscheferna i
kansliet.

Byggnadsforskningsutredningen har lämnat ett antal
synpunkter och förslag som rör den interna verksamheten vid BFR. Enligt
utredningen finns brister i planering, initiering, beredning, genomförande och
redovisning av den forskning som finansieras av BFR. De olika punkterna kan
sammanfattas enligt följande.

Planeringen och därmed resursanvändningen bygger nu på
otillräcklig utvärdering och analys av pågående och avslutad byggnadsforskning.

I beredningen av inkomna ansökningar är granskningen inte
tillräckligt noggrann med hänsyn till sökandes kompetens, realismen i ansökningarna
och projektets forskningsbarhet.

Ibland saknas tillräcklig handledning under
projektarbetets gång, liksom uppföljning av pågående projekt.

Projektresultatets granskning före publicering är inte
alltid tillräcklig avseende kvalitet, relevans och utformning.

Utredningen föreslår ett antal åtgärder av både
organisatorisk och praktisk natur i syfte att undanröja de brister som
utredningen har pekat på.

Prop. 1982/83:151 27

BFR
bör aktivt följa upp och söka dra slutsatser av redan avslutade projekt. Sådana
utvärderingar och utfallsanalyser bör i framtiden utgöra naturiiga inslag i
planeringsarbetet. BFR föreslås också regelmässigt använda sig av utomstående
sakkunniga bedömare vid beredningen av inkomna ansökningar. Utlåtandena bör
vara skriftliga. Vidare föreslår utredningen aU styrelsen mer aktivt skall
delta i fördelningen av FoU-medel. I konsekvens därmed föreslås att
delegationsreglerna inom rådet ändras och att styrelsens sammansättning ändras
på sådant sätt att majoriteten av styrelsens ledamöter är forskare. I arbetet
med den översiktliga forskningsplaneringen bör BFR utnyttja kompetensen hos
den vetenskapliga nämnd som skall inrättas vid rådet. Den initiering av
forskning som idag sker genom att BFR på olika sätt för ut information till
olika forskare och FoU-organ om vilka forskningsområden som är prioriterade,
bör kompletteras med att en person med sinne för intressanta projekt på
uppdrag från BFR initierar forskningsprojekt hos dem som sysslar med praktisk
verksamhet inom husbyggnads- och anläggningsområdet. Styr- och referensgrupper
bör delta aktivt i initiering, planering och uppföljning av projekten. Slutligen
föreslår utredningen att ett ökat samråd och samarbete tas upp med andra forskningsråd
i syfte att mer aktivt verka för att fasta tjänster inrättas direkt inom
fakultetsanslagens ram.

För
egen del vill jag anföra följande. Den bild som byggnadsforskningsutredningen
ger av svensk byggnadsforskning är i huvudsak positiv. Mot bakgrund av en
allmänt sett positiv bedömning för emellertid utredningen fram en bitvis mycket
detaljerad kritik. Utredningen kopplar i huvudsak denna kritik till vissa
administrativa svagheter, som utredningen har ansett sig kunna observera.

Utredningens
förslag i fråga om styrelsens sammansättning, delegationsprinciperna samt
utnyttjandet av sakkunniga och den vetenskapliga nämnden kan beskrivas som ett
försök att med olika organisatoriska ingrepp säkra en hög vetenskaplig kvalitet
i det forsknings- och utvecklingsarbete som BFR har ansvaret för. Givetvis är
det angeläget att man vidtar åtgärder för att bevara och höja kvaliteten på FoU-verksamheten.
Det är samridigt viktigt att BFR: s roll som sektororgan inte därmed naggas i kanten.

I
likhet med en majoritet av remissinstanserna kan jag inte dela utredningens
uppfattning att styrelsen skall ha en majoritet av forskare. Rådet är ett
sektororgan som i första hand skall tillgodose byggsektorns behov av ny
kunskap. Styrelsen bör även i framtiden bestå av ledamöter som företrädesvis
representerar samhället och övriga avnämare av forskningens resultat.
Forskarnas insyn i rådets arbete och möjligheter till inflytande över
verksamheten bör säkras främst genom remissbehandlingen av ärenden och genom
löpande samråd med forskarna samt - inte minst - genom den vetenskapliga nämnd
som rådet redan har inrättat. Styrelsen gör enligt min mening sin viktigaste
insats genom att behandla övergripande och

Prop. 1982/83:151 28

principiellt
viktiga frågor. Det ankommer på styrelsen att besluta om sina arbetsformer. Jag
finner därför inte skäl att här ta upp de frågor om principerna för delegering
som utredningen har diskuterat.

Den
vetenskapliga nämnd som finns vid rådet kan enligt min bedömning komma att på
ett verkningsfullt sätt bidra till att höja den vetenskapliga nivån i de
program och projekt som rådet finansierar. BFR har i sitt remissvar betonat
nämndens uppgift att bistå rådet med löpande bedömningar av verksamhetens
vetenskapliga kvalitet och att komma med förslag som kan förbättra den.
Viktigare förslag från nämnden och de övergripande bedömningar som nämnden gör
skall behandlas i rådets styrelse. Jag har inhämtat att rådet avser att ge
nämnden en bred representation frän de vetenskapliga discipliner som förekommer
i rådets verksamhet. Jag konstaterar att även utredningen är positiv till den
vetenskapliga nämnden.

Jag
delar i likhet med en majoritet av remissinstanserna utredningens bedömning av
behovet av utvärderingar av pågående och avslutad forskning som grund för
planeringen av FoU-arbetet. Utvärderingarna bör ske i samråd med alla i
forsknings- och utvecklingsverksamheten inblandade parter. BFR har också anmält
att man aktivt arbetar med utvärderingar och analyser av verksamheten i
anslutning till arbetet med den verksamhetsplan som rådet skall presentera för
statsmakterna under hösten detta år. Längst har man kommit inom energiområdet
där ett antal expertgrupper för närvarande arbetar med utvärderingen. Rådet
har också startat ett särskilt projekt som skall utarbeta och testa olika
metoder för utvärdering.

Även
när det gäller hur det övergripande utvärderings- och planeringsarbetet skall
läggas upp är det rådets styrelse som har det yttersta ansvaret. Jag utgår
ifrån att utvärderingar av verksamheten i fortsättningen kommer att ske efter
programperiodens slut.

I
syfte att formalisera och förbättra berednings- och beslutsprocessen vid
handläggningen av ärenden föreslår utredningen att utomstående sakkunniga
bedömare samt skriftliga offentliga utlåtanden utnyttjas vid beredningen av
ansökningar om FoU-medel. Remissinstanserna instämmer i utredningens bedömning
att berednings- och beslutsprocessen bör ges fastare former. Däremot råder
delade meningar om hur detta skall ske. Många remissinstanser varnar för att
beredningen av ärendena inte får bli allt för omständlig och byråkratisk.

För
egen del vill jag stryka under att en saklig beredning av ansökningar om FoU-medel
självklart är en viktig del av varje medelsbeviljande organs verksamhet. Men
objektivitets- och rättvisekraven får inte drivas så långt att
forskningsadministrationen blir onödigt tungrodd. Enligt min mening bör mindre
omständliga vägar prövas än de som utredningen har föreslagit. Jag delar därför
planverkets bedömning att ett mer systematiskt användande av remissförfarande
samt redovisning av de externa remissvaren synes vara en rimligare väg att gå.
Det ankommer emellertid på rådet att självt bedöma vilka beredningsformer som
är mest ändamålsenliga. Den översyn

Prop. 1982/83:151 29

av
arbetsordningarna som pågår vid BFR med anledning av kansliets omorganisation
sker enligt vad jag har erfarit i syfte att stärka kvaliteten i handläggningen
av ansökningsärenden. Med ett ökat inslag av programanslag kan beredningen
koncentreras till färre anslagsbeslut, samtidigt som bedömningen begränsas till
klarare avgränsade frågor vilket underlättar en kvalificerad beredning av vatje
enskilt beslut.

Referens- och styrgrupper
används regelmässigt av rådet sedan flera år. Jag instämmer liksom flertalet
remissinstanser i utredningens förslag om ett mer systematiskt användande av
referens- och styrgrupper. För ett sektororgan med ansvar även för tillämpad
forskning är det av grundläggande betydelse att det under forskningsarbetet
etableras goda kontakter mellan forskare och avnämare. Jag vill samtidigt peka
på att detta behov kommer att Ullgodoses redan i samband med upprättandet av de
av mig förordade ramprogrammen för den kollektiva forskningen.

Informationsverksamheten
vid BFR har varit föremål för krifik och debatt. Byggnadsforskningsutredningen
har lämnat synpunkter och förslag också på denna verksamhet. Frågor om
informations- och publiceringsformer tar jag. upp under en särskild punkt i
slutet av mitt anförande.

Utredningen lämnar
slutligen synpunkter och förslag beträffande rådets samarbete med andra FoU-organ.
Möjligheterna rill samfinansiering av projekt mellan skilda forskningsråd bör
enligt utredningen utvecklas vidare. Mot bakgrund av vad jag har anfört i det
föregående finner jag att det är lämpligt att samarbetet med andra FoU-organ
ses över och fördjupas. Ansvaret för detta och för att möjligheterna till
samfinansiering av vissa projekt prövas bör åvila BFR i samråd med berörda
organ, inom ramen för rådets ansvar för den övergripande forskningsplaneringen
inom bostadsdepartementets område.

Jag
vill slutligen ytterligare stryka under vad jag tidigare har sagt rörande rådets
uppgifter och verksamhetsformer. BFR bör i princip ha två huvudfunktioner.
Rådet skall dels svara för den övergripande planeringen och samordningen av
forskning och utvecklingsarbete inom byggsektorn, dels fördela medel till
forsknings- och utvecklingsverksamhet. Inom ramen för dessa funktioner bör det
ankomma på rådet att i samråd med universitet, högskoleenheter och institut
programmera FoU och bygga upp en stabil institutionsbaserad byggforskning samt
att planera, organisera och följa upp utveckhngsarbetet i övrigt inom sektorn.
I denna senare del bör rådet söka etablera en fast samverkan med olika
intressegrupper inom sektorn.

BFR
bör vidare svara för att institutionsforskningen uppfyller kraven på relevans.
Institutionerna och instituten bör själva i första hand svara för att kraven på
vetenskaplig kvalitet upprätthålls. Enligt min uppfattning är detta en rimlig
arbetsfördelning mellan rådet och de forskningsutförande organen.

Inom
ramen för rådets ansvar för planeringen av byggnadsforskningsverksamheten bör
rådet liksom hittills förelägga statsmakterna treåriga

Prop.
1982/83:151 30

verksamhetsplaner,
som omfattar den samlade statliga byggnadsforskningen. BFR bör vidare årligen
komma in med anslagsframställningar som omfattar den av BFR finansierade
verksamheten.

Jag
har i det föregående lagt stor vikt vid den vetenskapliga nämnd, bestående av
aktiva forskare, som skall finnas vid rådet. Jag återkommer i annat sammanhang rill
regeringen med förslag som avser att markera nämndens självständiga ställning
inom rådet, endast underställd styrelsen. I likhet med vad som gäller i fråga
om rådets föreståndare, bör ordföranden i nämnden vara heltidsarbetande och
förordnas av regeringen.

Jag
avser dessutom att inom kort föreslå regeringen särskilda budgetdirektiv till
rådet som skall ligga till grund för rådets planering av byggnadsforskningen
fr. o. m. den 1 juli 1984.

2.6.2
Statens institut för byggnadsforskning (SIB)

Statsmakterna
har successivt inrättat ett betydande antal från högskolan fristående
myndigheter och institut för forskning och utveckling inom avgränsade områden.
Motiven för detta har i allmänhet varit att få till stånd en tvärvetenskaplig
forskning och med nära anpassning till avnämarnas behov. Andra motiv har varit
behov av särskild utrustning, uppgifter av speciell natur eller behov av
särskild lokalisering. Särskilda institut för tillämpningsinriktad forskning
har vidare inrättats bl. a. i syfte att säkra ett inflytande från olika
intressenter.

Statens
institut för byggnadsforskning har enligt sin instruktion till uppgift att
bedriva forskning och försöksverksamhet som är ägnad att främja en rationell
utveckling av planering, produktion och förvaltning inom byggnadsområdet.
Institutet skall företrädesvis koncentrera sin verksamhet på sådana problem
som är väsentliga för utvecklingen inom byggnadsområdet, men som inte
uppmärksammas från andra forskningsinstitutioners, eller enskilda forskares
sida.

Föreskriften
att SIB företrädesvis skall forska på områden där andra inte forskar avsågs
ursprungligen vara en uppmaning till institutet att söka nya områden. Vid
tidpunkten för institutets tillkomst var forskningsaktiviteten låg inom många
områden vid de tekniska högskolorna. Institutet skulle i detta sammanhang kunna
fungera som "plantskola" för forskare som så småningom kunde bygga
upp forskningsinstitutioner vid högskolorna. SIB: s inriktning och
arbetsuppgifter kom i praktiken att i stor utsträckning styras av de uppgifter
och den personal som övertogs från nämnden för byggnadsforskning. Så hade t.
ex. institutet redan vid tillkomsten särskild kompetens inom byggnadsplaneringsområdet
genom tidiga laboratorieförsök i nämndens regi. Bl. a. på grundval av dessa
erfarenheter byggdes så småningom upp institutioner för byggnadsfunktionslära
vid de tekniska högskolorna. "Plantskoleidén" förverkligades således
inom detta område.

I
enlighet med 1959 års byggforskningsutredning och det efterföljande beslutet
vid 1960 års riksdag (prop. 1960: 1 bil. 7 s. 94, SU 5, rskr 5) fick

Prop.
1982/83:151 31

institutet redan vid tillkomsten vissa forsknings- och
utredningsuppgifter inom samhällsplaneringsområdet. Vid mitten av 1960-talet
svarade samhällsplanering och byggnadsplanering för närmare hälften av
institutets forskningsverksamhet. Forskning och utredningsverksamhet rörande material
och konstruktioner, VVS-teknik och produktionsteknik svarade samtidigt
tillsammans för ca 40 % av institutets tidiga forskningsverksamhet.

Samhällsplanering och byggnadsplanering är fortfarande en
ansenlig del av institutets forskningsverksamhet. Inom det mer
samhällsvetenskapligt inriktade forskningsområdet har därtill kommit ökade
satsningar i samband med att brukarperspektivet på byggande och förvaltning
introducerades under 1970-talet. Inom området klimat- och installationsteknik
har institutet vidareutvecklat sin kompetens. Detta område, för vilket institutet
har stora laboratorieresurser i Gävle, utgör en tung del i institutets
verksamhet i dag.

SIB var fram till år 1976 stationerat i Stockholm.
Därefter skedde av regionalpolitiska skäl en omlokalisering till Gävle.
Förutsättningarna för institutets verksamhet förändrades därmed. Följderna av omlokaliseringen
har för institutets del varit både positiva och negativa. Fördelen ligger
främst i att institutet genom utflyttningen fått nya och mer ändamålsenliga
lokaler med bl. a. laboratorieutrustning. Nackdelen låg i svårigheterna att få
den befintliga personalen att flytta med till Gävle. Endast 25 % av personalen
följde med från Stockholm till Gävle. Dessa omställningsproblem är nu enligt
min mening övervunna. Därtill kommer institutets fördelar jämfört med
universitets- och högskoleinstiturionerna i fråga om långsiktig
kompetensuppbyggnad för sektorn, tvärvetenskaplighet, uppdrag och andra
kontakter med sektorn samt basresurser.

Utredningen pekar på faran av att omlokaliseringen kan ha
medfört att institutet isolerats. Under tiden för själva omlokaliseringen torde
vissa problem med den innebörden också ha gjort sig gällade. Enligt vad jag har
erfarit har institutet nu byggt upp ett mycket omfattande kontaktnät både mot
högskolan och mot avnämarna.

Institutet är ett självständigt organ med en av regeringen
utsedd styrelse. I instruktionen (SFS 1982: 200) finns fastlagt vilka frågor
som avgörs av styrelsen. Denna skall bl. a. besluta om verksamhetens inriktning
genom att avgöra inom vilka områden som forsknings- och försöksverksamheten
skall bedrivas. Institutet avlämnar varje år en anslagsansökan till BFR.
Därjämte utformar insritutet långsiktiga verksamhetsplaner.

SIB: s verksamhet finansieras f. n. i huvudsak via anslag
från BFR. En mindre del - 6-8 % - består av externa uppdragsmedel. Rådet tar
inte ställning i detalj till de olika verksamheter som redovisas i anslagsframställningarna
från institutet, utan meddelar som regel beslut om den totala
medelstilldelningen. Budgetåret 1960/61 hade BFR en budget på drygt 4 milj.kr.,
varav SIB disponerade något mindre än hälften. Budgetåret

Prop.
1982/83:151 32

1981/82
hade rådet en budget om ca 310 milj. kr., varav SIB disponerade ca 30 milj.
kr., dvs. 10% av rådets samlade budget.

Beträffande
SIB lämnar byggnadsforskningsutredningen synpunkter och förslag om finansiering
och organisation.

Jag
tar först upp frågan om institutets finansiering. Utredningen föreslår att
institutet i finansiellt hänseende frikopplas från BFR och i stället får huvuddelen
av sin finansiering genom ett basanslag under bostadsdepartementets
huvudtitel. Dessutom föreslås att andelen uppdragsfinansiering successivt ökas
till mellan 20 och 25 %.

Flertalet
remissinstanser delar utredningens uppfattning att institutet i finansiellt
hänseende bör skiljas från BFR. SIB och BFR avstyrker dock förslaget med
motiveringen att rådets möjligheter att bedriva en samordnad planering med en
god framförhållning skulle komma att försämras. Institutets planeringsförutsättningar
och den trygghet i finansieringen över flera år, som är angelägen för ett
forskningsinstitut, skulle också i viss utsträckning försämras.

SIB
anför vidare att insUtutets anslag som hittills bör vara ett totalanslag som
täcker alla institutets normala kostnader inklusive personal, basresurser och
projektomkostnader. Anslaget bör inte delas upp i ett antal projektanslag och
inte heller bestå av delanslag från olika huvudmän eller med olika villkor
beträffande formerna för prövning, anslagens varaktighet eller annat.
Institutet avvisar således tanken om en uppdelning av medelstilldelningen i
ett basanslag och olika tilläggsanslag.

För
egen del vill jag stryka under att institutets finansiering måste diskuteras
med utgångspunkt i dess roll som sektorforskningsinstitut med ett långsiktigt
ansvar för vissa programområden. För att institutet skall kunna uppfylla detta
ansvar krävs en stabil finansiering. Detta förutsätter långsiktiga
ställningstaganden och att medel till viss del reserveras för längre tid än ett
år i taget. Endast härigenom kan en fasthet i verksamheten garanteras. En
osäkerhet om medelsrilldelningen ökar också risken för kortsiktig anpassning
och opportunism i forskningen, speciellt om verksamheten görs allt för beroende
av uppdragsmedel. En fast och långsiktig finansiering i form av ett totalanslag
och bemyndiganden för kommande år kan emellertid åstadkommas oavsett om BFR
svarar för finansieringen eller om anslag huvudsakligen lämnas direkt över
statsbudgeten.

BFR
skall liksom hittills förelägga statsmakterna treåriga verksamhetsplaner, som
omfattar den samlade statligt finansierade byggnadsforskningen. BFR skall
vidare årligen komma in med anslagsframställningar som omfattar den av BFR
finansierade verksamheten. I syfte att förbättra såväl rådets som institutets
planering bör också institutet upprätta treåriga verksamhetsplaner. Dessa bör
överlämnas till rådet i god tid så att de kan vägas in i rådets egen
verksamhetsplan. Rådet bör i sin verksamhetsplan också redovisa sina
bedömningar av institutets verksamhet under kommande treårsperiod. För den åriiga
prövningen av medel till programverksamhe-

Prop.
1982/83:151 33

ten
vid SIB bör institutet så tidigt som möjligt till rådet överlämna ett underlag
för rådets översiktliga bedömning. Institutets anslagsframställning bör liksom
rådets överlämnas till regeringen den 1 september varje år. Jag avser att inom
kort återkomma till regeringen med förslag till anvisningar rörande
institutets anslagsframställningar.

Utredningen
föreslår att SIB skall höja sin externt finansierade uppdragsdel. Flertalet
remissinstanser delar utredningens syn på uppdragsverksamheten. SIB, Sveriges Allmännytriga
Bostadsföretag och Svenska byggnadsarbetareförbundet erinrar.dock om att
institutet idag har en betydligt högre andel externt initerad verksamhet än
vad siffran 8 % uppdragsfinansiering anger. Delar av vad som idag finansieras
med fasta anslag från BFR skulle med andra former för finansieringen ha utförts
som beställda uppdrag från BFR. SIB anför att det med institutets nuvarande inriktning
inte finns en marknad utanför den offentliga sektorn för uppdrag i den
omfattning som utredningen har förutsett. Jag delar institutets bedömning att
en sådan expansion knappast är möjlig: Institutet skulle bli tvunget att
konkurrera med konsultmarknaden och statens provningsanstalt om uppdrag som
inte i första hand är av forskningsnatur, vilket inte är önskvärt. Institutets
verksamhet bör inte riktas in i första hand efter bedömningar av
uppdragsmarknaden utan bör ha sin grund i det långsiktiga kunskapsbehovet inom
sektorn.

Utredningen håller enligt
institutets uppfattning inte isär relevans- och finansieringsfunktionen hos
uppdrag. Den diskussion som utredningen för är nästan uteslutande koncentrerad till
relevansfunktionen, trots att dess förslag i frågan gäller
finansieringsfunktionen. I likhet med institutet delar jag dock utredningens
bedömning att en viss mängd uppdrag är viktig för att säkerställa att problem
som institutet ägnar sig åt också är relevanta för sektorn. Uppdragen behöver
dock inte för den skull ha formen av beställningar från kommersiellt inriktade
avnämare. Det finns ett stort behov av kunskaper också för den samhälleliga
sektorns bruk.

Mot
bakgrund av vad jag har anfört förordar jag att institutet även finansiellt ges
ställningen av en självständig institution med ansvar för långsiktig
kunskapsuppbyggnad. Möjligheten att bygga upp FoU-resurser för att upprätthålla
nödvändig kontinuitet och kompetens inom byggforskningen är fördelar som
erhålls genom ett fristående forskningsinstitut. Institutetets verksamhet bör
riktas in mot stora och tvärvetenskapliga frågeställningar som kräver ett
långsiktigt inriktat arbete.

Verksamheten
bör enligt min uppfattning från och med budgetåret 1984/85 finansieras med
basanslag under bostadsdepartementets huvudtitel. Därutöver bör institutet
kunna söka projektanslag från BFR och andra forskningsråd samt ta på sig
uppdrag. Institutets ansökningar om forskningsmedel hos BFR bör behandlas
likvärdigt med ansökningar från andra institutioner och institut. SIB:s
uppdragsverksamhet bör på sikt kunna utökas. Uppdragen bör emellertid inte vara
ett villkor för att verksamheten 3 Riksdagen 1982183. 1 saml. Nr 151

Prop.
1982/83:151 34

skall gå ihop ekonomiskt på kort sikt. Till den del
löpande utgifter till följd av tillfälliga likviditetsfluktuationer inte kan
bestridas med löpande inkomster bör institutet få disponera en rörlig kredit.
Min bedömning är att en sådan kredit skapar tillräcklig trygghet och
underlättar en flexibel uppdragsverksamhet.

Mina förslag innebär att SIB: s verksamhet finansieras
dels med bidrag direkt över statsbudgeten, dels med ersättning för
uppdragsforskning. Bidraget över statsbudgeten bör användas för sådan
långsiktig forskning på eget programansvar som bidrar rill en långsiktig
kompetensuppbyggnad för sektorns behov samt för att utföra forskning inom
områden som av statsmakterna angivits som viktiga men där uppdragsgivare
saknas. Härigenom skapas också den nödvändiga grunden för en kvalificerad uppdragsverksamhet.

Utredningen lägger också fram förslag om organisatoriska
förändringar vid institutet. Det gäller en indelning av verksamheten i tre
delar, inrättandet av styrgrupper för de olika delarna samt en förändring av
styrelsens sammansättning.

Utredningen föreslår en indelning av institutet i tre
övergripande verksamhetsområden, nämligen "samhällsforskning",
"utredningsverksamhet" samt "teknisk forskning med provnings-,
test- och försöksverksamhet". För var och en av delarna föreslår
utredningen att en styrgrupp tillsätts med företrädare för huvudavnämarna.

Institutet bedriver i dag såväl forskning som utrednings-
och utvecklingsarbete. Detta sker i olika proportioner vid alla
forskningsavdelningarna. Jag instämmer i att verksamheten även i
fortsättningen bör omfatta såväl forskning som utrednings- och
utvecklingsarbete. Forskningen och den långsiktiga kunskaps- och
kompetensuppbyggnaden bör dock även i fortsättningen vara institutets primära
ansvarsområde. Denna verksamhet bör kompletteras med uppdrag av utrednings- och
utvecklingskaraktär. Uppdragen kan vara helt eller delvis kontraktsfinansierade,
men de kan också utföras inom ramen för institutets fasta anslag. Som jag
tidigare har nämnt bör det i princip ställas samma krav på vetenskaplig metod
vid utrednings- och utvecklingsarbete som vid forskning. Valet av metod skall i
princip bestämmas av det problem som behandlas, inte av om det är en utredning
med givna begränsningar i vad som skall undersökas eller en forskningsuppgift
med färre sådana begränsningar. Inte heller bör det finnas någon skillnad
mellan externt och internt inirierade projekt då det gäller gängse
vetenskapliga krav på logisk stringens, saklighet och kontrollerbarhet.

Utredningen framhåller att de offentliga organen inom
byggnadssektorn i stor utsträckning saknar egna resurser för
utredningsverksamhet och föreslår att institutet åläggs ett ansvar för att
fylla denna brist. Jag anser att det är rimligt att institutet även
fortsättningsvis bistår andra statliga myndigheter inom sektorn med visst
utredningsarbete. Det är dock inte rimligt

Prop. 1982/83:151 35

att
på ett forskningsinstitut lägga ett generellt ansvar för sektormyndigheternas
behov av utredningar, som inte alltid är av forskningskaraktär. Det är inte
heller alltid som ett utredningsbehov är av den arten att det bäst utförs av
institutet. Som jag tidigare har nämnt synes det därför vara mer ändamålsenligt
att de aktuella myndigheterna tilldelas särskilda medel för ändamålet, vilka
kan användas för beställningar antingen hos institutet eller på annat håll, beroende
på frågornas natur.

Även
om jag delar utredningens uppfattning att säväl forskning som utrednings- och
utvecklingsarbete bör bedrivas vid institutet, kan jag inte instämma i
förslaget att de tre slagen av verksamhet skulle bedrivas som organisatoriskt
och finansiellt åtskilda delar. De olika verksamheterna bör i stället ses som
komplement till varandra och bedrivas inom alla avdelningar, i olika
proportioner beroende på avdelningens forskningsinriktning och efterfrågan på
uppdrag från olika beställare. Forskningen och den långsiktiga kunskaps- och
kompetensuppbyggnaden är basen för all meningsfull uppdragsverksamhet,
samtidigt som uppdragsverksamheten kan ge värdefull stimulans åt forskningen.
Om personalen ges möjlighet att i olika skeden delta både i forskning och i
uppdragsverksamhet, gynnar det både kompetensuppbyggnaden på institutet som
helhet och de anställdas utveckling i arbetet.

I
utredningens förslag om en tredelning av institutets verksamhet ingår också att
var och en av de tre delarna skall ha en styrgrupp utsedd av institutets
styrelse. I styrgrupperna skulle ingå företrädare för huvudavnämarna till de
olika slagen av verksamhet. Även om jag alltså motsätter mig en tredelning av
verksamheten enligt utredningens förslag, kan frågan om inrättandet av
styrgrupper i någon form diskuteras. Avsikten skulle vara att säkra att
forsknings- och utvecklingsarbetet riktas in på relevanta problem. Några av
remissinstanserna, bl. a. planverket och statskontoret, är positiva till att
styrgrupper inrättas vid institutet. Enligt SIB: s uppfattning föreligger
inget behov av att vid sidan av styrelsen och sakkunniggrupperna vid
institutet inrätta särskilda permanenta styrgrupper. Det föreligger enligt
institutet en risk för att det uppstår oklara ansvarsförhållanden och en
onödig formalisering av verksamheten. För egen del kan jag inte se att
särskilda styr- eller referensgrupper skulle behöva medföra sådana nackdelar
som SIB befarar. När det gäller hur kraven på relevans och aktualitet i
institutets verksamhet skall säkerställas är det emellertid institutets
styrelse som har det yttersta ansvaret. Jag finner därför inte skäl för
statsmakterna att binda styrelsen i detta avseende.

När det gäller
utredningens förslag om styrelsens sammansättning vill jag hänvisa till vad jag
har sagt om BFR:s styrelse. Styrelsens främsta uppgift bör vara att pröva
forskningens relevans och att stå som garant för den. Detta talar för att en
majoritet av styrelse:ns ledamöter också i fortsättningen utses bland
verksamma inom myndigheter, näringsliv och intresseorganisationer.

Prop.
1982/83:151 36

Slutligen
vill jag framhålla betydelsen av att institutet som forskningsmiljö befästs
och utvecklas. Institutet har nyligen genomfört en omorganisation som enligt
min uppfattning utgör en god grund för ett fortsatt forsknings- och
utvecklingsarbete.

De
förslag som jag har redovisat i fråga om institutet och dess finansiering
avser på samma sätt som i fråga om BFR förhållandena efter den I juli 1984. Jag
avser därför att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag i de
frågor som jag nu har behandlat.

2.6.3
Information om byggnadsforskning

Som
en ytterligare information vill jag i det följande ta upp vissa frågor rörande
informations- och publiceringsverksamheten.

För
de sektoransvariga forskningsorganens informationsverksamhet gäller att
informationen skall tillgodose avnämarintresset. Den sektorie;lla
forskningsinformationen skall således uppfylla samma krav på nytta som
forskningen och dessutom skapa förutsättningar för att forskningsresultaten
kan komma till praktisk användning. Detta förutsätter att det vid sidan av den
reguljära dokumentationen av forskningsresultat skapas former för en avnämarinriktad
information som kan bidra till ett nyttiggörande av forskningsresultat i
praktisk tillämpning.

Utredningen
tar upp ett antal kritiska synpunkter på informationen inom
byggnadsforskningens område. Utredningen har funnit att större ansträngningar
behöver göras för att välja, anpassa och sammanfatta byggforskningsresultat så
att de kan nyttiggöras snabbare och bättre. Det förutsätter att det vid sidan
av den reguljära dokumentationen av FoU-verksamhet skapas former för en mer användarinriktad
information. Rådet bör rutinmässigt studera publiceringsformer på ett tidigt
stadium i ett utvecklingsprojekt. Alla FoU-projekt bör avslutas rhed,någon
form av slutrapport, men endast en mindre del av dessa bör publiceras. I
stället bör resurser satsas på annan form av information, t. ex.
kunskapsöversikter. Väl strukturerade sammanfattningar eller
kunskapsöversikter för olika FoU-områden bör således utarbetas i större
utsträckning. Behovet av sådana sammanställningar framstår som särskilt stort
inom prioriterade områden under snabb expansion - t. ex. ombyggnad och energi.
Den som önskar får därigenom möjlighet att utifrån dessa gå vidare till andra
publikationer eller till dokumentation som finns hos rådet.

I
likhet med en övervägande del av remissinstanserna anser också jag att informationsverksamheten
behöver förbättras. BFR har under årens lopp prövat flera olika metoder för att
nå ut med forskningsresultaten men har ännu inte funnit lämpliga former. Jag
konstaterar med tillfredsställelse att rådet f. n. ser över
informationsverksamheten. Målet för översynen är en förbättrad information med
bl. a. större antal kunskapsöversikter och informationsinsatser som riktar sig
till olika intressegrupper. Rådet framhåller i sitt remissvar att det också är
viktigt att finna former där motta-

Prop.
1982/83:151 37

garna
av information är mer aktiva. En kontinuerlig vidareutbildning inom byggsektorn
är mycket angelägen.

Jag kan även i övrigt
instämma i vad utredningen har anfört i fråga om inriktningen av rådets
informationsverksamhet och om principerna för urval av de rapporter som
publiceras. Jag vill särskilt peka på värdet i att mer regelmässigt utnyttja
etablerade vetenskapliga tidskrifter och publikationsserier för att sprida
forskningsarbetets resultat. Genom den kvalitetsgranskning som rapporterna då
utsätts för kan rådet få ett värdefullt stöd för sin utvärdering av det lämnade
stödet. Jag räknar med att rådets styrelse fortlöpande uppmärksammar de frågor
som rör publiceringen av och informationen kring det forskningsarbete som rådet
stöder.

3. Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1.
godkänna vad jag har förordat i
fråga om inriktningen av statens stöd till den långsiktiga allmänna
byggnadsforskningen,

2.
godkänna vad jag har förordat i
fråga öm formerna för samverkan mellan statens råd för byggnadsforskning och
företag, myndigheter och organisationer inom byggnadsforskningens område.

4. Beslut

Regeringen
ansluter sig rill föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag föredraganden har lagt fram.

Prop. 1982/83:151 38

Bilaga
1:1

Sammanfattning av byggnadsforskningsutredningens betänkande
(Ds Bo 1982:2) Byggnadsforskningen — en översyn och utvärdering.

Byggnadsforskningsutredningens
huvuduppgift har varit att, med utgångspunkt från den hittillsvarande
verksamheten vid framförallt statens råd för byggnadsforskning (BFR) och
statens institut för byggnadsforskning (SIB), ge statsmakterna ett allsidigt
underlag för planeringen av den statligt stödda byggnadsforskningen.
Utredningsarbetet omfattar dels en översyn och utvärdering av de senaste tre årens
byggnadsforskning, dels överväganden rörande byggnadsforskningens framtida
organisation, inriktning och finansiering. Tyngdpunkten i utredningens arbete
rör frågor om forskningsresultatens kvalitet och tillgänglighet,
forskningsadministration och information samt frågor om verksamhetens
inriktning och arbetsformer.

Som underlag för
ställningstagandena redovisar utredningen omfattningen och inriktningen av
statlig och privat byggnadsforskning i landet och jämför situationen i Sverige
och några andra länder. Ett urval forsknings-och utvecklingsprojekt frän
perioden 1978/79-1980/81 har granskats och utvärderats av experter,
organiserade i sex expertgrupper. I det sammanhanget stryks också under
svårigheterna att utvärdera FoU-verksamhet. Resultatet av expertutvärderingen
har redovisats i delrapporten "Utvärdering av
byggforskningsprojekt".

Utredningen
konstaterar att byggbranschens forskningsvolym är liten, uppskattningsvis
0,6-0,7% av produktionsvärdet. Detta är anmärkningsvärt lågt sett mot bakgrund
av byggsektorns betydelse för samhällsekonomin. Vidare konstaterar utredningen
att den privata byggnadsforskningen står för den större delen av
forskningsvolymen. Den statliga byggnadsforskningen (exkl. energiforskning)
svarar för ca 20-25%. Av den BFR-finansierade FoU-verksamheten utförs
huvuddelen, eller ca 65%, utanför universitets- och högskoleinstitutionerna.

Utredningen
har, som tidigare nämnts, gjort en expertutvärdering av ett antal
forskningsprojekt som finansierats av BFR. De aktuella projekten har värderats
med avseende pä forskningsprojektens relevans, kvalitet och relevans/tillgänglighet
för olika avnämargrupper.

Utredningen
har funnit att projekten vanligen har god relevans, dvs. forskarna sysslar med
angelägna och aktuella frågor, och att FoU-verksamheten i stort följer
beslutade program och planer. Men det finns också svagheter. En del
forskningsresultat anses brista i vetenskaplig kvalitet, andra bedöms vara
svårtillgängliga. Att FoU-verksamheten inte till fullo nått de mål som anges,
antas bero på att granskningen och prövningen av ansökningar, sökande och
projektresultat inte varit tillräckligt noggrann och att det brustit i
handledning och uppföljning från BFR: s sida.

Prop. 1982/83:151 39

Svårigheterna
att göra en objektiv bedömning av ett så varierande och omfattande fält som
byggforskningen är uppenbar. Vissa bedömare lägger stor vikt vid vetenskaplig
stringens, andra vid tillämpbarheten av forskningsresultaten.

Utredningen
framför som sin uppfattning att svensk byggnadsforskning av i dag utför ett
gott arbete. Mycket av det forsknings- och utvecklingsarbete som utförs är av
god kvalitet och en hel del görs för att förbättra kvaliteten och effektiviteten
ytterligare. Utredningen konstaterar emellertid att det finns grund för en del
av den kritik som riktas mot verksamheten vid BFR och SIB. Kritiken har ibland
varit överdriven och ensidig, men ändå i grunden berättigad om rimliga krav
skall ställas på relevans, kvalitet och rillgänglighet.

Utredningen
nämner några problem och svagheter som borde kunna undanröjas eller i varje
fall minimeras.

Planeringen och därmed den
allmänna inriktningen och resursanvändningen bygger f. n. på en otillräcklig
utvärdering och analys av pågående och avslutad forsknings- och
utvecklingsverksamhet. Återkopplingen mellan forskningsadministrationen,
forskare och avnämare är outvecklad. Beredningen av ansökningar om
forskningsmedel grundas inte alltid på en rillräckligt noggrann granskning av
ansökningar eller en tillräcklig prövning av de sökandes kompetens, av
realismen i ansökningarna och projektens forskningsbarhet. Utredningen slår
vidare fast att handledning och uppföljning vid genomförandet av projekten
många gånger försummas. Somliga forskare får sköta sig själva i alltför stor
utsträckning, vilket de inte har tillräckliga kunskaper och erfarenheter för.
Slutligen nämner utredningen de svårigheter som är förknippade med
redovisningen av forskningsresultaten. Nästan allt har hittills tryckts och
redovisats i olika rapportserier, vilket medfört en alltför strid ström av
rapporter.

Svagheter i ett eller
flera av nämnda avseenden har lett till att kritik har kunnat riktas mot en del
projekt som finansierats av BFR. Utredningen betonar dock att det inom ett så
omfattande forskningsområde som byggnadsforskning inte är rimligt att allt
skall vara bra eller mycket bra. Strävan bör dock vara att så långt möjligt förbättra
kvaliteten och effektiviteten. Utredningen lämnar synpunkter och förslag i
detta syfte.

BFR:
s roll och uppgifter

Tidigare
hade den sektoriella forskningen, till skillnad från den forskning som
finansierades över grundforskningsräden, i huvudsak karaktären av tillämpad
forskning, utvecklingsarbete och utredningsverksamhet. I takt med att
resurstilldelningen till sektorforskningen expanderade under 1960-och 1970-talen
har emellertid sektorforskningen även kommit att omfatta FoU med inslag av grundforskning
eller långsiktig kompetensuppbyggnad inom sektorn i fråga.

Prop.
1982/83:151 40

Den under 1970-talet starka expansionen av framför allt
sektorforskningen, men även traditionell forskning, har samtidigt inneburit en
viss splittring av forskningsresurserna. Det splittrade huvudmannaskapet
mellan grundforskningsråden, universiteten och högskolorna resp. ett stort
antal sektorforskningsorgan har kommit att uppmärksammas som ett nytt problem.
Helheten är svår att få grepp om. Ett balansproblem mellan grundforskning på
ena sidan och tillämpad forskning/utvecklingsarbete på den andra sidan har
uppstått.

Riksdagens
forskningspolitiska beslut våren 1982 (prop. 1981/82: 106, UbU 37, rskr 397)
innebär att behovet av en samlad nationell forskningsplanering slås fast. Det
nuvarande splittrade ansvaret för FoU skall enligt riksdagens beslut samordnas.
Sektororganen får sålunda ett tydligare ansvar för den långsiktiga
kompetensuppbyggnaden inom resp. samhällssektor. För statens råd för
byggnadsforskning (BFR) innebär den nya ordningen att rådet i sina
verksamhetsplaner mer än tidigare måste analysera behoven av en långsiktig
kompetensuppbyggnad. Vidare måste rådet bl. a. i samband med att nya
problemområden aktualiseras vara berett att i samråd med de forskningsutförande
organen och övriga forskningsråd göra lämpliga avvägningar mellan behovet av
långsiktig kompetensuppbyggnad och kravet på snabba resultat. Det ställs också
krav på en kontinuerlig utvärdering av FoU. I många fall kan sådana
utvärderingar leda till att ridigare planer får revideras och resurserna
omdisponeras.

Utredningen menar att BFR skall ha det direkta ansvaret
för den långsiktiga forskningsplaneringen inom bostadsdepartementets ansvarsområde.
Vidare bör alla möjligheter tas till vara för att förbättra planeringsarbetet,
bl. a. genom att analysera och utvärdera utfallet av FoU och även se vilka
praktiska tillämpningar och förbättringar som verksamheten bidragit till. BFR
bör enligt utredningen utnyttja utomstående experris samt den kompetens som
finns företrädd i den vetenskapliga nämnd som rådet avser att inrätta i detta
organiserade utvärderingsarbete.

Under planperioden skall BFR fördela resurser till olika
forskare och FoU-områden som är prioriterade i verksamhetsplanen. BFR använder
en rad olika kanaler för att få ut denna information och tar även egna
initiativ till kontakter med olika FoU-organ och enskilda forskare.

Som komplement till den initieringsverksamhet som förekommer
i dag föreslår utredningen att BFR avsätter resurser för initiering av FoU
direkt ute på fältet. Lämpliga personer vid olika organ inom byggnads- och
anläggningsområdet skulle få till uppgift att söka och samla ihop intressanta FoU-projekt.
Av betydelse är att få impulser från näringslivet och andra avnämargrupper.

Beredning av och beslut i ansökningsärenden skall beakta
problemets relevans och angelägenhetsgrad, problemets forskningsbarhet,
forskarens kompetens m. m. Utredningen anser att nuvarande ordning inte är
tillräckligt oberoende och tillförlitlig. Detta skulle enligt utredningen
kunna av-

Prop. 1982/83:151 41

hjälpas
genom att BFR regelmässigt använder sig av utomstående sakkunniga vid
bedömningen av FoU-projekten resp. forskarkompetens. BFR bör härvid utnyttja
den sakkunskap som kommer att finnas inom den vetenskapliga nämnden. Styrelsen
bör ges större insyn. Beredningsförfarandet bör medge större öppenhet visavi de
sökande. Bl. a. bör sakkunnigutlåtanden vara offentliga handlingar.

Utredningen
föreslår att den modell som tillämpas av Medicinska forskningsrådet (MFR) -
ett tyåstegsförfarande — skall prövas i samband med att nya problemområden
aktualiseras och där man har liten erfarenhet av problemet resp. begränsad
tillgång på forskare.

Ett betydelsefullt moment
i beredningsarbetet är att organisera referens-och styrgrupper. Dessa
förberedelser ger ökade garantier för att projektverksamheten bedrivs enligt
uppställda planer och mål.

BFR: s styrelse har
ansvaret för fördelningen av FoU-medlen. Utredningen föreslår att styrelsen
skall delta i handläggningen av fler ärenden och en mindre långtgående
delegation förordas. Man bör också överväga att återinföra fasta ansökningstillfällen.

Uppföljning av FoU-projektens
utveckling är viktig för att forskaren skall få möjlighet att stämma av sitt
arbete. Uppföljnings- och utvärderingsarbetet vid BFR har enligt utredningen
vissa brister. En organisation för det löpande uppföljningsarbetet bör därför
tillskapas. Referens- och styrgruppsorganisationen bör användas också i detta
syfte.

Kraven på kontakter och
samarbete med andra planeringsansvariga FoU-organ, såväl i
verksamhetsplaneringen som i den löpande verksamheten, ökar. Möjligheterna
till samfinansiering av projekt mellan skilda forskningsråd bör enligt
utredningen prövas särskilt. Samarbete med andra FoU-organ skulle ge BFR
möjligheter att stimulera långsiktig kunskapsuppbyggnad. Grundforskningsråden
kunde härvid åta sig att rekrytera forskare, som i samarbete med forskare
verksamma inom byggforskningen, utvecklar nya forskningsområden.

Utredningen betonar
styrelsens roll. Styrelsen föreslås få en storlek och sammansättning som är mer
likartad övriga forskningsråds. En majoritet av ledamöterna bör enligt
utredningen representera forskare, och kompletteras med ledamöter från
näringsliv och samhälle. Såväl producent- som konsumentintressen bör vara
representerade och ledamöterna bör bestå av både män och kvinnor. Styrelseuppdraget
bör vara tidsbegränsat för att medge förnyelse och växling i styrelsens
sammansättning.

Den
vetenskapliga nämnd som BFR avser att inrätta ges av utredningen vissa
uppgifter såsom ansvar för att höja den vetenskapliga tillförlitligheten,
förstärka internationellt samarbete, initiera tvärvetenskaplig aktivitet,
initiera vetenskaplig utvärdering samt att ansvara för
"forskningsdelen" i BFR: s långsiktiga planer.

Prop. 1982/83:151 42

SIB:
s roll och uppgifter

Utredningen
beskriver bakgrunden till SIB: s rillkomst och konstaterar att institutets
uppgift att svara för sådan FoU som inte uppmärksammas av andra
forskningsinstitutioner knappast är särskih adekvat i dag. Det framhålls att
det nu förekommer FoU-projekt som kanske t. o. m. bättre skulle kunna utföras
vid högskolor och universitet. Utredningen gör emellertid den bedömningen att
det finns starka motiv för att bevara ett samlat forskningsinstitut inom
byggsektorn. SIB: s instruktion bör därför ändras så att insritutet får ett
sektoransvar för byggandet. Ett institut ägnat en viss sektor förutsätter dock
ett stort mått av inflytande från avnämarledet, framför allt när det gäller
verksamhetens inriktning. Utgångspunkten bör således vara att institutet skall
ta hand om de problem som avnämaren anser som angelägna att lösa.

SIB:
s verksamhet finansieras i huvudsak via BFR. En mindre del finansieras genom
externa uppdrag. Denna finanisella koppling mellan två i övrigt självständiga
organ har enligt utredningen visat sig olycklig. Utredningen föreslår en
frikoppling i finansiellt hänseende mellan BFR och SIB. Härigenom förstärks SIB:
s ställning som ett självständigt FoU-organ med ett eget planeringsansvar.
Verksamheten föreslås i fortsättningen finansieras via dels basanslag under
bostadsdepartementets huvudtitel, dels externa uppdragsmedel. BFR: s roll som
det övergripande planeringsorganet när det gäller statlig byggforskning ändras
dock inte. BFR bör vidare kunna lägga ut uppdrag på SIB, och omvänt bör SIB
kunna ansöka om finansiering vid BFR.

Utredningen
föreslår att verksamheten vid SIB delas in i tre övergripande
verksamhetsområden, nämligen "samhällsforskning", "utredningsverksamhet"
samt "teknisk forsknings- och utvecklingsarbete med provnings-, test- och
försöksverksamhet". De tre verksamhetsområdena föreslås få följande
inriktning och finansiering:

"Samhällsforskning"
med inriktning på planerings-, boende- och förvaltningsfrågor föreslås
finansieras genom anslag över bostadsdepartementets huvudtitel. Av forskarna
inom detta område krävs formell forskarutbildning samt erfarenhet av
vetenskapligt arbete. En professur bör inrättas med ansvar för
forskningsarbetets utförande.

"Utredningsverksamhet"
med inriktning i första hand på den offentliga sektorns kunskapsbehov föreslås
finansieras genom dels anslag över bostadsdepartementets huvudtitel, dels
externa uppdragsmedel.

"Teknisk
forskning och utvecklingsarbete med provnings-, test- och försöksverksamhet"
föreslås finansieras via ett mindre anslag över bostadsdepartementets
huvudtitel, men i övrigt baseras på externa uppdrag.

SIB:
s arbete bör liksom hittills ledas av en självständig styrelse. Utredningens
förslag rörande BFR: s styrelse bör i tillämpliga delar även gälla för SIB: s
styrelse.

Prop. 1982/83:151 43

I
syfte att garantera ett inflytande från avnämarledet bör enligt utredningen en
styrgrupp inrättas för vart och ett av de tre föreslagna verksamhetsområdena.
Styrgruppernas uppgifter bör vara att rill styrelsen föreslå prioriterade FoU-områden
samt att i övrigt följa verksamheten.

Utredningen föreslår ätt SIB
bör genomföra en inledande marknadsundersökning som underlag för
styrgruppernas och styrelsens beslut om verksamhetens inriktning. Vidare bör SIB
avveckla projekt som inte faller inom de prioriterade område;ha eller som med
fördel kan utföras vid universitet och högskolor i syfte att göra FoU-projekten
mer enhetlig. Slutligen bör enligt utredningen prövas att vid SIB anordna högre
utbildning inom vissa prioriterade områden, t. ex. bostadsförvaltning. En
sådan utbildning kunde lämpligen finansieras via anslag under utbildningsdepartementets
huvudtitel.

Information

Utredningen
anser att de FoU-resultat som skall lyftas fram och ges en vidare spridning bör
bedömas utifrån såväl nyttoaspekten som kvalitetsaspekten. Denna typ av
bedömningar kräver särskild kompetens. Utredningen diskuterar styrelsens roll i
detta sammanhang och som ett alternativ inrättandet av en särskild
publiceringsnämnd vid BFR. Man anser vidare att de referensgrupper som knyts till
projekten bör ges i uppdrag att föreslå lämplig form för publicering och
spridning av FoU-resultat. Vid mindre projekt kan kansliet svara för uppgiften.
Den vetenskapliga nämnden bör också kopplas in i publiceringsärendena.

När det gäller
"samhällsforskningen" vid SIB menar utredningen att framkomna
resultat bör underställas vetenskaplig prövning, t. ex. genom ett nära
samarbete med universiteten och högskolorna. För de grenar utredningen kallar
"utredningsverksamhet", resp. "teknisk forskning" m. m. bör
utformningen av informationen om pågående och avslutade verksamheter primärt
styras av avnämarnas behov. Dessa behov kan komma till uttryck i de styrgrupper
som föreslås knytas till resp. verksamhetsområde.

Framtida
byggnadsforskning

Utredningen
menar att det finns behov av en ökad FoU-volym i landet. Det gäller i första
hand behovet av grundforskning och långsiktig kunskapsuppbyggnad, men även
tillämpad och praktiskt inriktad forskning och utvecklingsverksamhet. De
uppgifter och problem som byggsektorn står inför under 1980-talet kräver nya
och förbättrade kunskaper. Utredningen menar också att en väsentlig del av en
ökad FoU-volym inom

Prop. 1982/83:151 44

sektorn
i första hand bör finansieras av företagen och branschen. Den statligt
finansierade byggnadsforskningen bör avse långsiktig kunskapsuppbyggnad inom
områden som BFR prioriterar samt sådan forsknings-och utvecklingsverksamhet som
är särskilt lämpad för kollektivt bruk. En ökad FoU-volym bör enligt
utredningen även inbegripa samhällsvetenskapligt inriktade projekt rörande
förvaltning, fysisk planering, bostadsförsörjning, brukarfrågor m.m.

Rådet bör även i
fortsättningen stödja viss utrednings- och undersökningsverksamhet ("icke-FoU").
Genom sådana verksamheter skapas en grund för nya FoU-områden och forskningsuppgifter.
Utredningen gör också den bedömningen att många av de problem och uppgifter
byggsektorn nu står inför kräver såväl FoU som utrednings- och enklare undersökningsinsatser.

Prop. 1982/83:151 45

Bilaga
1:2

Sammanställning av remissyttrandena över byggnadsforskningsutredningens
betänkande (Ds Bo 1982:2) Byggnadsforskning — en översyn och utvärdering.

Över
betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av transportforsk-ningsdelegationen,
statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, universitets- och
högskoleämbetet efter hörande av berörda högskoleenheter, bostadsstyrelsen,
statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning,
statens planverk, statens industriverk, statens vattenfallsverk, nämnden för
energiproduktionsforskning, energiforskningsnämnden, styrelsen för tekiiisk
utveckling, statens provningsanstalt, forskningsrådsnämnden, humanisrisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet, socialstyrelsen, statens handikappråd, trafiksäkerhetsverket,
statens väg-och trafikinstitut, riksanrikvarieämbetet, konsumentverket, arbetarskyddsfonden,
statens lantmäteriverk, byggstandardiseringen, Norges byggforskningsinstitut
och Norges tekniska högskola, statens byggforskningsinstitut (Danmark),
Ingenjörsvetenskapsakademien, Svenska kommunförbundet. Landsorganisationen i
Sverige, Tjänstemännens centralorganisation. Centralorganisationen SACO/SR,
Hyresgästernas riksförbund. Svenska riksbyggen, HSB: s riksförbund, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag. Svenska byggnadsarbetareförbundet. Svenska
byggnadsentreprenörföreningen och Näringslivets byggnadsdelegafion, Stockholms
kommun, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges Bostadsföreningars
Centralorganisation, Handikappförbundens centralkommitté genom Synskadades
Riksförbund, Föreningen för samhällsplanering. Svenska arkitekters
riksförbund. Arkitektförbundet, Svenska konsultföreningen.
Kraftverksföreningens utvecklingsavdelning VÄST och Industrins byggmaterialgrupp.
Dessutom har inkommit ett antal skrivelser med anledning av betänkandet.

Allmänt

De
allmänna omdömena om betänkandet Byggnadsforskning - en översyn och
utvärdering är övervägande posifiva. Flertalet remissinstanser vitsordar
utredningens kartläggning av svensk byggnadsforskning och ställer sig i
huvudsak bakom utredningens synpunkter och förslag.

Transportforskningsdelegationen
(TFD) finner att den allmänna problembeskrivningen ull stora delar också är
tillämplig på TFD. TFD menar att de organisations- och arbetsformer som väljs i
hög grad måste vara flexibla och snabbt kunna förändras i takt med omvärldens
krav. Det måste enligt TFD ankomma på statens råd för byggnadsforskning (BFR)

Prop.
1982/83:151 46

att självt ta ställning till huvudparten av de åtgärder
som är nödvändiga för att BFR skall kunna svara mot de krav som ställs på rådet
i fråga om opartiskhet, effektivitet, kvalitet m. m.

Även om flertalet remissinstanser finner att utredningen
har gjort en både ingående och uttömmande utvärdering av byggnadsforskningsverksamheten
pekar man på vissa brister i utredningen.

Flera remissinstanser erinrar om att verksamhetsformerna
vid BFR liksom stödinsatserna tar sig en rad olika uttryck, från forskning och
utveckling i gängse mening till rationaliserings-, utrednings-, demonstra-fions-
och experimentbyggnadsverksamhet.

Några, bl. a. Energiforskningsnämnden (Efn), menar att
utredningen haft allt för begränsade utgångspunkter för sitt arbete. Efn
framhåller att utredningen egenfligen inte har behandlat den grundläggande
frågan om balansen mellan BFR: s faktiska uppgifter och organisatoriska
resurser. Ett klarläggande, utifrån den energi- och bostadspolitiska
situationen som nu gäller, av BFR: s roll och uppgifter i förhållande till
andra statliga organ m.m. efterlyses. Dessutom måste rådets uppgifter i
förhållande fill såväl andra forskningsstödjande organ som övriga organ med
uppgifter på de bostads- och energipolitiska områdena definieras bättre. En
grundlig analys av BFR: s roll och uppgifter bör därför göras.

Statens provningsanstalt (SP) anser att utredningen
behöver kompletteras, vad avser intemationella jämförelser samt vad gäller
tillgängliga resurser för byggnadsforskning och teknisk utveckling i Sverige.
Detta är enligt SP väsentligt dels vid jämförelser mellan olika institutioner,
dels vid bedömningen av tillgängliga forskningsresurser och behovet av samordning
av insatser inom byggnadsforskningen. SP stryker också under att man inom
provningsanstalten har resurser på hög teknisk nivå och stor teknisk bredd,
väsentligen riktade mot byggsektorn och med goda möjligheter att utföra
byggnadsforskning.

Enligt styrelsen för teknisk utveckling (STU) och
Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) borde utredningen ha gjort en djupare
analys av BFR: s olika verksamhetsgrenar samt diskuterat för- och nackdelar med
att det inom organisationen finns en rad delvis olikartade uppgifter.

Utredningen har i första hand behandlat BFR som ett
forskningsråd. IVA menar att en utvärdering av BFR: s verksamhet som sker
enbart med den utgångspunkten kan leda fel. Sektorforskningsorgan med BFR: s
stora spännvidd och därmed olika roller innebär också olika målgrupper, olika
syften med insatserna och att valet av metoder och arbetssätt, resultatens form
samt sättet att presentera dem måste anpassas till sektorforskningens speciella
villkor. En bedömning av verksamheten som sker utifrån ett vetenskapsorienterat
perspektiv kan således inte bli heltäckande. Statens planverk, BFR och
Industrins byggmaterialgrupp anför liknande synpunkter.

Experiment- och demonstrationsbyggande har på senare år
blivit ett allt

Prop. 1982/83:151 47

större
inslag i BFR: s verksamhet. Ökad uppmärksamhet bör enligt STU: s mening
framdeles ägnas nämnda delar av BFR: s verksamhet och de samband de har med
den övriga verksamheten.

Nämnden
för energiproduktionsforskning (NE) finner att utredningen inte har beaktat det
förhållandet att BFR i betydande grad är ett programorgan inom
energiforskningen, vilken f. n. omfattar ca hälften av rådets budget. Även
delar av den övriga verksamheten kan ha programkaraktär, där rådet har att
genomföra statsmakternas riktlinjer och mål etc.

Industrins
byggmaterialgrupp finner att omständigheterna kring tillämpad forskning och
utvecklingsarbete samt näringslivets medverkan i denna verksamhet är
bristfälligt belysta i utredningen. Byggmaterialgruppen menar vidare att
statens och byggmaterialindustrins kostnader för utvecklingsarbete är större
än vad som anges i utredningen. Den anförda kritiken stöds bl, a. av det faktum
att utredningen inte alls har behandlat den statligt finansierade
byggnadsforskning som bedrivs i STU: s regi. Härtill kommer stöd från STU till
branschforskningsinstituten.

Byggnadsstyrelsen
(KBS) efterlyser en analys och översyn av BFR: s totala roll. Frågan är enligt
styrelsen om BFR skall spänna över hela FoU-området och främja både den
vetenskapliga forskningen och det mer praktiskt inriktade utvecklingsarbetet.
Detta torde kräva en nästan orimligt hög och bred kompetens hos rådets
personal.

Näringslivets
byggnadsdelegation (NBD) efterlyser också, med instämmande från Svenska
byggnadsentreprenörföreningen (SBEF), en mer djupgående analys av behovet av
förändringar inom byggnadsforskningsverksamheten.

Forskningens
kvalitet och effektivitet — projektutvärderingen

Utredningen
har med hjälp av expertgrupper utvärderat ett antal byggforskningsprojekt.
Syftet med utvärderingen var att bedöma det studerade problemets relevans,
kvaliteten i det genomförda arbetet samt resultatens relevans och
tillgänglighet för olika avnämargrupper. Urvalet av projekt skedde slumpmässigt
efter ett antal på förhand uppställda kriterier. Urvalet hänför sig till
treårsperioden 1978/79-1980/81.

Hyresgästernas
riksförbund bedömer att de erfarenheter som finns inom organisationen inte i
nämnvärd grad avviker från de slutsatser som utredningen dragit av sin
utvärdering. Omdömet är inte odelat positivt. Liksom utredningen bedömer
förbundet det vara möjligt att med olika åtgärder skapa förutsättningar för en
ännu bättre användning av de statliga medel som avsätts för byggforskningen.

Utredningens
resultat stämmer också väl med de erfarenheter som Svenska kommunförbundet har.
Kommunförbundet konstaterar bl. a. att relevanta och för avnämarna intressanta
problem ofta resulterar i ointres-

Prop.
1982/83:151 48

santa produkter och att nyttan för avnämarna av FoU-resultaten
inte är vad man kan kräva av projekt som finansieras med sektorforskningsmedel.
Svenska arkitekters riksförbund (SAR) framför liknande synpunkter.

Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag .{SABO) finner att
urvalet är för begränsat för att det skall vara möjligt att dra några
långtgående slutsatser. SABO noterar dock att den särställning som SIB intar
väl stämmer överens med SABO: s subjektiva uppfattning, byggd på erfarenheter
som en av byggforskningens avnämare. Även det övriga utfallet stämmer i
huvudsak överens med SABO: s uppfattning.

Även
statens råd för byggnadsforskning (BFR) anser att urvalet av projekt varit för
litet och urvalsbasen för snäv för att man skall kunna dra bestämda slutsatser
av materialet. Genom begränsningen av urvalet till projekt som både igångsatts
och avslutats under perioden 1977-1980 och som skulle representera skilda
anslagsmottagare och ämnesområden, omfattar urvalet ett alltför stort antal
programanslag och andra kortare projekt och ger inte en genomsnittlig bild av
rådets verksamhet och resultat.

Liknande synpunkter framförs av planverket som menar att
bristerna i projekten till en del kan förklaras av att forskningsområdet är så
nytt att en etablerad metodkunskap just börjat byggas upp genom utvärdering av
de tidigare satsningarna. Verket finner dock att resultaten antyder en kvalitetsskillnad
mellan olika forskarkategorier som pekar på vikten av att det byggs upp stabila
forskarmiljöer.

Byggnadsstyrelsen finner att utredningen har tonat ned sin
egen undersökning. Utredningens resonemang blir därför delvis motsägelsefuUt. Styrelsen
menar att utredningen borde kunnat dra vidare slutsatser av stickprovsundersökningen
än vad man har gjort.

STU finner att utvärderingen har flera förtjänster. STU
menar dock att en väsentlig brist hos utvärderingen är dess karaktär av projektvis
bedömning av projekt som inte har annat inbördes samband än att de
finansierats av BFR. Därmed saknas en referensram som utgångspunkt för
diskussion av utvärderingens resultat. Vidare framhåller STU att forskningsfinansie-rade
organ har till uppgift att bl. a. bygga upp och underhålla kompetens inom vissa
områden. Det gör att stödet inte kan riktas mot enbart forskningsområden som
är väl försörjda med kompetenta eller väletablerade forskare. Från den
utgångspunkten är det inte anmärkningsvärt att finna projekt med låg kvalitet.

Även IVA vitsordar utredningens undersökning, men påpekar
att även i den blandas BFR: s olika roller samman. Stickprovsundersökningen indikerar
dock enligt IVA en delvis mycket kritisk bedömning av FoU-projekten. Brister i
projektgenomförandet och i resultatens relevans och tillgänglighet för
avnämare kommer fram, och synes i en del fall mycket allvarliga. IVA bedömer
att det finns anledning att anta att många av dessa brister har uppkommit som
en följd av att det har skett en sammanblandning och en kompromiss mellan olika
funktioner och syften hos verksamheten vid BFR.

Prop.
1982/83:151 49

Utredningen har enligt NE: s mening inte tillräckligt
beaktat att för ett programorgan som BFR blir i mänga fall tidpunkten då en
användbar teknisk utformning skall föreligga ett avgörande krav framför t. ex.
vetenskaplig fullständighet och publiceringsform.

Industrins
byggmaterialgrupp menar att en anledning till att utvärderingen utföll så
negativt kan vara att andelen forskare inom expertgrupperna varit alltför
stor. Avnämarsidan har varit bristfälligt representerad och antalet företrädare
för näringslivet mycket litet. Vetenskapliga kvalitets- och avrapporteringskrav
har ställts på säväl forskningsprojekt som utvecklingsprojekt. Vissa mycket
påtagliga resultat från expertgruppsutvärderingen måste man dock enligt
byggmaterialgruppen ta fasta på. Den kraftiga satsningen inom energiområdet
visar att det inte är meningsfullt att anslå omfattande ekonomiska ramar, om
inte kvalificerade forskare och projektledare finns tillgängliga.
Expertutvärderingen visar också att etablerade institutioner har lyckats bäst,
vilket tyder på att forskningsmedel i ökad omfattning bör slussas till universitet,
högskolor och branschforskningsinstitut.

Näringslivets byggnadsdelegation erfar att det råder en
oklarhet om mål och gränser för partsforskning, som i sin tur gjort uppföljning
och utvärdering svår eller omöjlig. Också här förefaller BFR att ligga efter
jämförbara forskningsorgan menar delegationen. Kvalitets- och
relevanskontrollen blir lidande till men för byggnadsforskningens användbarhet.

Samtliga universitet och högskolor instämmer i de farhågor
rörande forskningens kvalitet som förs fram i utredningen, men flera påpekar
att utredningen inte dragit några konkreta slutsatser av utvärderingsresultaten.
Slutsatsen måste enligt dessa bli att högskoleforskningens andel av hela
byggforskningen måste ökas och att högskolan själv har den bästa kompetensen
att bedöma forskningens kvalitet.

Centralorganisationen SACO/SR, AF och SAR stryker under
behovet av mer långsiktiga forskningsprogram som kan bidraga till en
kvalitetsförbättring - och stryker därmed under anställningstrygghetens betydelse
för forskningens kvalitet.

Svenska konsultföreningen hävdar att utredningens antydan
om att kon-sult-FoU har lägre kvalitet än annan FoU är felaktig och bygger på
ett för en sådan bedömning olämpligt urvalskriterium. Konsultföretagen bör inom
områden som svarar mot konsultens verksamhetsområde i regel ha förutsättningar
att genomföra FoU-projekt med en kvalitetsnivå som överstiger
institutionsforskningens, eftersom konsultföretagens FoU-resultat oftast prövas
i verklig tillämpning.

4 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 151

Prop.
1982/83:151 50

BFR: s roll och uppgifter

Utredningens överväganden innebär att BFR får ett samlat
ansvar för den övergripande forskningsplaneringen inom byggsektorn innefattande
den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden för sektorns behov.

Flera remissinstanser, bl. a. universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ), Forskningsrådsnämnden (FRN) och IVA, erinrar om
statsmakternas beslut i anslutning till propositionen om forskning m. m. (prop.
1981/82:106, UbU 37, rskr 397). Av detta beslut följer att sektormyndigheterna
skall ha det fulla programansvaret och det finansiella ansvaret för sektorns FoU
innefattande även långsiktig kunskapsuppbyggnad för sektorns behov.

Med hänsyn till vad som sägs i utredningen om
byggnadsforskningens nuvarande situation finner UHÄ att det torde vara till
gagn för byggnadsforskningens kvalitet om framdeles en ökande andel av de
totalt tillgängliga FoU-medlen kunde anvisas för långsiktig
kunskapsuppbyggande forskning inom högskolan. I det sammanhanget fäster UHÄ
också uppmärksamheten på de i relation till fakultetsanslagen betydande belopp
som BFR anslår till FoU inom högskolan, framför allt till de tekniska och
samhällsvetenskapliga fakulteterna. Styrkraften i dessa medel förstärks av det
faktum att de regelmässigt beviljas för korta perioder, normalt 1 -3 år. Anslag
som beviljas för så korta perioder ger emellertid enligt UHÄ: s mening sällan
önskvärd effekt när det gäller att bygga upp goda forskningsmiljöer och att
organisera en forskarutbildning av god kvalitet. Liknande synpunkter förs fram
av Landsorganisationen (LO), AF och IVA. IVA finner det väsentligt att balansen
i FoU-stödets fördelning förskjuts mot mer långsiktigt motiverad FoU och
kunskapsutveckling. LO hävdar bl. a. att sektorsforskningen bör bli mer stabilt
organiserad och mindre projektberoende samt att forskningen, oavsett om den
bedrivs vid högskolan eller vid fristående institut, bör bedrivas på
professionellt ansvar och inte myndighetsansvar.

Statens väg- och trafikinstitut (VTI),
Centralorganisationen SACO/SR och samtliga universitet och högskolor framhåller
vikten av att en större andel ay anslagen styrs till universitet, högskolor och
institut och kopplas till utbildningen. Anslagen bör i större utsträckning
finansiera långsiktiga ramprogram.

Byggmaterialgruppen finner att BFR i första hand bör
stödja grundforskning och tillämpad forskning samt forskning rörande
systemlösningar och konstruktioner. Grundforskning och tillämpad forskning
beträffande byggnadsmaterial bör i första hand bedrivas vid tekniska högskolor
och branschforskningsinstitut.

Sveriges fastighetsägareförbund och SABO framför också som
sin mening att en större andel av FoU-medlen bör kanaliseras till
högskoleinstitutioner och forskningsinstitut. På så sätt uppnås också den
viktiga kopplingen mellan forskning och utbildning.

Prop. 1982/83:151 51

Däremot anser Sveriges fastighetsägareförbund att avgränsningarna
mellan byggnadsforskning och samhällsvetenskaplig forskning bör göras snävare
än vad fallet är i dag. Liknande synpunkter förs fram av NBD och SBEF. SBEF
betonar vikten av att avsevärt höja kvaliteten i högskoleutbildningen och
främja en till denna kopplad grundforskning inom väl valda och högprioriterade
ämnesområden.

Riksantikvarieämbetet
(RAÄ), SAR, Handikappförbundens Centralkommitté (HCK) genom Synskadades
Riksförbund (SR) samt Föreningen för samhällsplanering (FFS) stödjer
bedömningen att den statligt finansierade byggnadsforskningen bör riktas in på
långsiktig kunskapsuppbyggnad samt på att bygga upp lämpliga miljöer för en
effektiv och kvalitets-mässigt högtstående byggnadsforskning.

Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid universitetet i
Uppsala tar, med instämmande av rektorsämbetet vid universitetet upp frågan om
hur sektoriellt inriktade forskargrupper kan organiseras. Dessa tankar
vidimeras också av UHÅ såvitt gäller sektormyndigheternas ansvar för den
långsiktiga kunskapsuppbyggnaden. Enligt fakultetsnämndens uppfattning beror
den stafligt finansierade byggnadsforskningens brister bl. a. på att
statsmakterna under 1960- och 70-talen avstod från att utforma en samordnad pohtik
för byggnadsforskningens långsiktiga institutionalisering. Mycket talar därför
för att proportionerna mellan programstöd och projektstöd bör vara det omvända
mot vad som gäller i dag. Rådet skulle sannolikt bättre fullgöra sin uppgift om
det mera ägnade sig åt att inrätta, vidmakthålla och utvärdera
forskningsmiljöer än att styra på marginalen konstaterar nämnden.
Fakultetsnämnden förordar en parallell institutionalisering längs två olika
linjer - den ena mångvetenskaplig inom ramen för befinUiga institut och den
andra ämnesmässig inom ramen för respektive samhällsvetenskapligt ämne inom
högskolan.

Det har emellertid inte ingått i utredningens uppdrag att
närmare överväga vilka samarbetsformer mellan BFR och högskolan som kan antas
vara särskilt ägnade att främja en långsiktig kunskapsuppbyggnad, eller hur
forskningsresultaten på bästa sätt skall komma utbildningen till godo.

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR)
anser, bl. a. mot bakgrund av att byggsektorns expansion nu har avstannat, det
inte längre vara självskrivet att merparten av forskningen inom BFR: s
nuvarande ansvarsområde finansieras av ett enda forskningsråd. Dagens
situation, som kräver eftertanke och sökande av nya vägar, motiverar en ökad
satsning på grundforskning. HSFR pekar bl. a. på möjligheten att överföra den humanistisk-samhällsvetenskapliga
delen till högskoleorganisationen och grundforskningsråden, främst HSFR.

Planverket framför som sin uppfattning att de centrala
verken inom fysisk planering och byggande — planverket, bostadsstyrelsen och
lantmäteriverket - bör ges ökade möjligheter att påverka FoU-verksamhetens
inriktning. Ett sätt att åstadkomma detta är att tilldela verken egna medel

Prop.
1982/83:151 52

för utvecklingsarbete och försöksverksamhet, som gör det
möjligt att beställa FoU hos SIB och andra forskningsorgan. Liknande synpunkter
förs fram av samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid universitetet i
Uppsala. Enligt fakultetsnämnden skulle en sådan dubbel satsning från
statsmakternas sida troligen indirekt komma att leda till att även kommunerna,
landstingen och organisationerna kom att förstärka sina utredningsresurser.
Följden skulle bli att en marknad för uppdrag inom byggforskningsområdet
skulle uppkomma även på den offentliga och halvoffentliga sidan.

Stockholms kommun pekar på att det i dag saknas ett organ
med ansvar för att formulera kommunernas specifika problem och kunskapsbehov
som forskningsuppgifter, trots den strategiska roll den kommunala sektorn har i
den svenska ekonomin. Kommunen kommer därför att föreslå kommunförbunden att
ett särskilt forskningsråd för kommunal forskning inrättas. Inrättandet av ett
sådant forskningsråd kräver att ansvarsfördelningen gentemot BFR stäms av.

Utredningen föreslår att BFR får ett ansvar för den
övergripande forskningsplaneringen inom byggsektorn. En sådan planering bör
enligt utredningen i ökad utsträckning bygga på utvärderingar av utfallet av FoU-verksamheten.

Många remissinatanser ställer sig bakom utredningens
förslag. Några, bl. a. Näringslivets byggnadsdelegation ifrågasätter dock om
BFR är ett lämpligt organ att ha det avgörande ansvaret för FoU inom hela
byggområdet. SABO stryker under att BFR: s nya roll ställer krav på
utvärdering, långsiktigt tänkande och vetenskaplig kompetens.

Riksrevisonsverket (RRV) delar utredningens syn på behovet
a\ utvärderingar som underlag för styrning och planering av BFR: s verksamhet.
Kontinueriiga utvärderingar är nödvändiga inslag i verksamhetsplaneringen och
för val av insatsområden. BFR bör enligt RRV: s mening ta del av de
erfarenheter söm har gjorts inom området och granska de olika utvärderingsmetoder
som tillämpas. Liknande synpunkter framförs bl. a. av bostadsstyrelsen, statens
institut för byggnadsforskning (SIB), Efn, STU, riksantikvarieämbetet, IVA.
kommunförbundet. Hyresgästernas riksförbund. Näringslivets byggnadsdelegation,
Stockholms kommun och Sveriges fastighetsägareförbund.

Forskningsrådsnämnden (FRN) pekar på att svårigheterna att
koppla samman utvärdering och verksamhetsanalys med den faktiska långsiktiga
planeringen är väl kända för de flesta FoU-organ. Förnyade försök av BFR att
tackla dessa svårigheter är enligt FRN angelägna.

Enligt statskontorets uppfattning kan planeringsansvaret
innebära att vissa planeringsresurser måste säkerställas inom rådets
organisation som bl. a. får infordra och sammanställa uppgifter om
forskningsbehov och uppnådda resultat från alla områden inom. byggsektorn,
hålla kontakt med avnämargrupper och internationell byggforskning m. m. Planeringsarbe-

Prop.
1982/83:151 53

tets innehåll och organisation bör kunna utvecklas ytteriigare
bl. a. så att BFR: s forskningsinriktade delar och den vetenskapliga nämnden
får ett reellt inflytande på underlaget rill styrelsens beslut om
byggforskningens inriktning, innehåll och omfattning både på längre sikt och
vid den årliga verksamhetsplaneringen.

TFD
instämmer i att det behövs en övergripande och långsiktig planering av FoU-verksamheten.
En viss försiktighet när det gäller planeringsprocessens centralisering och detaljeringsgrad
är enligt delegationen nödvändig. En alltför centraliserad och styrd
forskningsplanering riskerar att föra med sig byråkrati och stelbenthet. Man
riskerar också att i en sådan process Qärma sig från de forskningsutförande insritutionerna.
forskningsutförande insritutionerna.

BFR delar
också utredningens uppfattning att det är önskvärt med en utökad utvärdering.
Rådet arbetar aktivt på detta i anslutning till arbetet med rådets nya
verksamhetsplan som skall presenteras för statsmakterna i september 1983.
Särskilt långt har utvärderingsverksamheten kommit inom energiområdet, där ett
antal expertgrupper arbetar för närvarande.

När det
gäller planerings- och initieringsverksamheten föreslår utredningen vissa
åtgärder för att aktuella forskningsbehov skall göras kända. Bl. a. föreslås
att BFR avsätter resurser för initiering direkt ute bland dem som sysslar med
konkret verksamhet inom husbyggnads- och anläggningsområdet.

Flertalet remissinstanser stödjer utredningens uppfattning
att BFR i större utsträckning bör initiera forskning inom intressanta områden.

Utredningens
förslag om initiering på fältet tillstyrks varmt av HSB: s riksförbund,
kommunförbundet, Stockholms kommun. Näringslivets byggnadsdelegation och
Svenska konsultföreningen. Även Efn, Tjänstemännens centralorganisation och FFS
finner att denna form för initiering kan vara väl värd att pröva.

Svenska
konsultföreningen framhåller konsulternas mycket goda förutsättningar att vara
en brygga mellan institutionsforskningen och verkligheten - i synnerhet vid en
ökad satsning på experimentbyggnadsverskam-het.

Även STU
delar utredningens uppfattning om vikten av initierande verksamhet hos FoU-stödjande
organ. STU: s erfarenheter tyder emellertid på att initieringsarbete är mycket
tidskrävande och att en framgångsrik initiering förutsätter god kännedom om
intentioner, kompetens och beredskap hos FoU-utförande organ att ta på sig nya
uppgifter. De erhålls bäst genom den dagliga kontakt med FoU-utförare som
forskningssekreterare har. Enligt STU: s uppfattning bör delvis annoriunda
vägar sökas för att vidga BFR: s initierade verksamhet. Därvid bör beaktas att
framgångsrik formulering av en forskningsuppgift och tillgodogörande av
resultatet förutsätter en god förankring hos forskare och avnämare. För att
tillgodose kraven pä förankring bör resurser avdelas för projekt och utredning
som genomförs av personer som är verksamma inom husbyggnads- och anläggningsområdet
och som själva skall ta emot projektets resultat.

Prop.
1982/83:151 54

Även statskontoret anser att förslaget om direkt initiering
ute på fältet kan ifrågasättas eftersom forskningssekreterarnas uppgifter på
detta sätt delvis dubbleras. Det bör i stället strykas under att forskningssekreterarnas
ansvar även omfattar en aktiv kontakt med verksamheten på fältet inom resp.
ansvarsområde.

Berednings- och beslutsprocessen bör enligt utredningen formaliseras
och förbättras. Bl. a. föreslås att externa sakkunniga bedömare, skriftliga
utlåtanden och en bedömning av projektförslag i två steg bör prövas. Den
vetenskapliga nämnden bör ha ett stort inflytande vid valet av sakkunniga.
Fasta ansökningstillfällen bör övervägas. Styrelsen bör vidare ges större
inblick i ansökningar och projektbeslut. Forskningsprojekten bör ges stöd genom
krav på handledare, referens- och styrgrupper.

Flertalet remissinstanser är i huvudsak positiva till
utredningens förslag till ändringar i berednings- och beslutsförfarandet vid
BFR. Hit hör bl. a. statskontoret, RRV, SP, Efn, FRN, statens industriverk (SIND),
RAÄ, statens lantmäteriverk (LMV), kommunförbundet, TCO, SACO/SR, SABO,
Hyresgästernas riksförbund. Näringslivets byggnadsdelegation, Sveriges
Bostadsföreningars Centralorganisation (SBC), Kraftverksföretagens
utvecklingsavdelning VÄST, AFoch Industrins byggmaterialgrupp.

Flera remissinstanser ställer sig dock tveksamma till
vissa inslag i utredningens förslag.

TFD anför
att det från objektivitets- och rättvisesynpunkt kan vara önskvärt att remissutlåtanden
om och andra synpunkter på projekt och sökande görs skriftligt. Det är dock
nödvändigt att den egna organisationen har kompetens inom sitt eget
verksamhetsområde. Att regelmässigt, som utredningen föreslår, lita till
skriftliga utlåtanden från utomstående förefaller därför inte ändamålsenligt.
Ett formaliserat beredningsförfarande leder också lätt till en betydande byråkratisering
och en utdragen beslutsprocess. TFD tillstyrker utredningens förslag om en
utbyggd referens- och styrgruppsorganisation. För ett sektorsorgan med ansvar
för tillämpad forskning är det enligt TFD av grundläggande betydelse att det
under arbetets gång etableras goda kontakter mellan forskare och avnämare.

Byggnadsstyrelsen biträder utredningens förslag, men enligt
styrelsen är det viktigt att beredningen inte görs alltför omständlig, vilket
kan leda till en för lång tidsåtgång vid bedömningen. Andra mindre omständliga
vägar bör också prövas. Erfarenhet från andra foskningsråd bör inhämtas. Liknande
synpunkter förs fram av bostadsstyrelsen och planverket.

Planverket menar att ett mer systematiskt användande av
remissförfarande och redovisning av de externa remissvarens innehåll
förefaller vara en rimligare väg att gå. Tvåstegsförfarande avstyrks.
Planverket har också i många fall goda erfarenheter av medverkan i
referensgrupper och styrgrupper. En förstärkt användning av sådana grupper har
planverkets stöd.

Stockholms kommun anför att om forsknings- och
utvecklingsverksamheten på ett praktiskt sätt skall kunna stödja och utveckla
den konkreta

Prop. 1982/83:151 55

verksamheten krävs smidiga handläggningsrutiner för de
enskilda projektansökningarna. Det är därför olyckligt om beredningstiden
förlängs genom mer omfattande remissbehandling m. m. I stället bör ramprogram
tas fram där den aktuella forsknings- och utvecklingsverksamhetens omfattning
och inriktning beskrivs.

Konsultföreningen instämer inte i utredningens förslag
beträffande formalisering av beredning och beslut. Detta leder inte självklart
till större objektivitet och tillförlitlighet i beredningsförfarandet.
Kostnader för ökad administration och förseningar måste vägas mot risken att
anslag beviljas till projekt på felakriga grunder. Stramare regler för rådets
arbete med ansökningar kan dock rekommenderas liksom en vidare användning av
referensgrupper även i beredningsskedet.

STU instämmer i utredningens förslag om inrättandet av
referens- och styrgrupper. STU har goda erfarenheter av att arbeta med särskilda
referens- och styrgrupper som inrättas för en bestämd och tidsbegränsad
uppgift. Det gör det möjligt att i varje enskilt fall sätta samman grupperna
med hänsyn till de aktuella uppgiftera. Principiellt viktiga projekt bör
oavsett storlek tas upp i styrelsen. STU finner emellertid mot bakgrund av
omfattande erfarenheter, att det inte är lämpligt att allmänt sträva efter att
i större utsträckning behandla enskilda projekt i organ av styrelsens typ.

FFS konstaterar att en noggrannare beredning kan vara
befogad när det gäller de mer renodlade forskningsprojekten. Ansökningar om
medel till projekt med bestämda avnämare och med förutsättningar för omedelbar
användning av resultat i praktiken bör enligt föreningens uppfattning bedömas
av fasta avnämargrupper. Grupperna bör utses för olika delområden och
möjliggöra en enklare handläggning än vid nuvarande förfarande med externa
remisser.

BFR pekar på att rådet har arbetsordningar som reglerar
hur externa sakkunniga skall anlitas för bedömning av ansökningar. Den översyn
av arbetsordningarna som pågår med anledning av kansliets omorganisation sker i
syfte att ytterligare förstärka handläggningens kvalitet. Utredningens förslag
stämmer val överens med nuvarande arbetsordningar och de förslag till
förändringar som diskuterats. Rådet konstaterar också att utredningen när det
gäller referens- och styrgrupper föreslår åtgärder som regelmässigt använts av
rådet i många år. De flesta projekt av någorlunda storlek och vikt har
referensgrupper och vid behov även styrgrupper.

Enligt IVA bör rådet ges i uppgift att på ett lämpligt
sätt organisera fackgranskning och principerna för denna bl. a. i fråga om
vetenskaplig bedömning av större projekt och program samt söka former för avnämar-kontakter.
Det bör ske flexibelt och sä att onödig byråkratisering förhindras.
Vetenskaplig granskning, avnämarsynpunkter och inhämtning av dessa kan behöva
organiseras olika med avseende på BFR: s olika funktioner. För närvarande synes
detta bedrivas pä ett alltför slumpmässigt och oorganiserat sätt, vilket
enligt akademiens uppfattning är otillfredsställande.

Prop.
1982/83:151 56

Utredningen föreslår också vad gäller BFR att styrelsens
ledamöter skall delta i handläggningen av fler ärenden och en mindre
långtgående delegation förordas.

TFD och SACO/SR delar utredningens farhågor om riskerna
med en alltför långt gången delegering till enskilda tjänstemän av rätten att
bevilja FoU-medel. En av styrelsens viktigaste uppgifter är att fatta beslut i
- icke minst för forskarna - väsentliga ekonomiska angelägenheter och hit hör
huvuddelen av forskningsprojekten. En viss delegationsrätt kan dock vara
nödvändig av administrativa och andra praktiska skäl.

Bostadsstyrelsen, planverket, BFR, Sveriges
fastighetsägareförbund och Svenska konsultföreningen menar emellertid att
nuvarande delegationsregler i princip kan bibehållas. Planverket.mner att det
är viktigare att styrelsen ägnar sig åt övergripande och principiella frågor,
vilka knappast kan avgränsas med beloppsgränser. Däremot bör styrelsen enligt
verket kunna beredas tillfälle att diskutera även mindre anslag som är av
principiellt intresse.

Flera remissinstanser, bl. a. statskontoret,
byggnadsstyrelsen, RRV, planverket och Näringslivets byggnadsdelegation, anser
i likhet med utredningen att det är nödvändigt att den löpande uppföljningen
av projekten förbättras. FFS stryker under att styr- och referensgrupperna bör
vara rådgivande i det sammanhanget.

BFR anför att det inte ingår i rådets uppgifter att
handleda forskare under projektarbetets gång. Däremot är det BFR: s uppgift att
försäkra sig om att en kompetent forskningsledning finns för de enskilda
projekten innan forskningsanslag beviljas. Detta sker också, enligt rådets
uppfattning, regelmässigt genom att projektledarens kompetens diskuteras och
styr- och referensgrupper tillsätts för projekten. I fortsättningen avser rådet
att i principiella fall använda den samlade kompetensen inom den vetenskapliga
nämnden för hjälp vid bedömningen av projektledningens kompetens.

VA5r ställer sig i det sammanhanget frågande inför
utredningens diskussion kring problemet att tillsätta handledare. Denna fråga
borde enligt VÄST rimligen vara löst redan när ansökan lämnas till BFR.

Några remissinstanser diskuterar frågan om fasta
ansökningstillfällen närmare. Planverket, BFR. SACOISR och VÄST avstyrker
utredningens förslag. Statskontoret anser att en analys av förutsättningarna
för ett genomförande av förslaget bör göras.

Utredningen föreslår att styrelsen får en sammansättning
med en majoritet av forskare samt att den kompletteras med ledamöter från
näringsliv och samhälle. En vetenskaplig nämnd kommer enligt utredningen att
inrättas vid BFR.

Utredningens förslag rörande styrelsens sammansättning
tillstyrks endast av Näringslivets byggnadsdelegation och Sveriges
fastighetsägareförbund.

Prop.
1982/83:151 57

RRV finner att det argument som utredningen anför som stöd
för förslaget inte är hållbart. Ett sektorforskningsråd som BFR måste enligt
RRV: s mening, till skillnad från andra forskningsråd, bevaka och beakta inte
bara de krav som vetenskapssamhället ställer utan även sektorintressen vid
utformning och genomförande av sin verksamhet. Enligt RRV:s metiing borde
utredningen däremot ha behandlat frågan om styrelsens storlek och den betydande
minskning av antalet ledamöter som nyligen har skett. Såvitt RRV har kunnat
bedöma finns i dag inte ett tillräckligt antal personer i styrelsen för att
kunna tillgodose den representation som är önskvärd ochTämplig. Liknande
synpunkter förs fram av statskontoret, TFD, byggnadsstyrelsen,
konsumentverket. Efn, FRN, NE, TCO, SACO/SR, Hyresgästernas riksförbund.
Svenska riksbyggen, HSB:s riksförbund, FFS och Synskadades Riksförbund.

Svenska byggnadsarbetareförbundet avstyrker också
utredningens förslag till ändring av styrelsens sammansättning. Enligt
förbundet har BFR: s styrelse andra uppgifter än styrelserna i de andra forskningsråden.
Om den vetenskapliga nämnden får de funktioner som utredningen har föreslagit,
anser förbundet att BFR får en väl avvägd utökning av den vetenskapliga
kompetensen i sin ledning. Bostadsstyrelsen, BFR, planverket. Vattenfall, STU,
kommunförbundet. SABO, SBC, Industrins byggmaterialgrupp. Svenska
konsultföreningen och VÄST avstyrker utredningens förslag rörande styrelsen
med liknande moriveringar.

Flertalet remissinstanser som närmare berört frågan
biträder i huvudsak utredningens förslag till uppgifter för den vetenskapliga
nämnden.

Planverket delar dock inte uppfattningen att den
vetenskapliga nämnden bör få ansvaret för "forskningsdelen" i BFR: s
långtidsplan, dvs. för bedömningen av forskningsbehovet.

FFS
betvivlar att inrättandet av en vetenskaplig nämnd vid rådet skulle få någon
större betydelse för forskningens kvalitet. Alltför många olika problemtyper
uppträder i projekten för att en fast nämnd skulle kunna bli en effektiv hjälp.
Föreningen vill i stället understryka betydelsen av väl utvalda referensgrupper
för enskilda projekt.

Statskontoret, Efn, STU, SP, VTI och TCO instämmer i
utredningens bedömning och förslag beträffande samarbetet med andra FoU-organ. STU
finner dock att formerna för samarbete som redovisas kan behöva ses över och
fördjupas. Ansvaret för detta och för att möjligheterna till samfinansiering
av vissa projekt prövas bör åvila BFR i samråd med berörda organ.

Även statens vattenfallsverk och Stockholms kommun ser
positivt på att nya samverkansformner utvecklas. Vattenfall pekar dock på att
gränsdragningsfrågorna, exempelvis mellan BFR, STU, högskolan och vattenfall,
borde ha berörts mera i utredningen.

Enligt Efn: s uppfattning bör rådets uppgifter i
förhållande till andra forskningsstödjande organ definieras bättre. En
grundligare analys av BFR: s roll och uppgifter bör därför göras.

Prop. 1982/83:151 58

SIB:
s roll och uppgifter

Enligt
utredningen är det nödvändigt att renodla och specificera institutets
uppgifter och gå ifrån tanken att institutet inte bör bedriva forskning på problemområden
som uppmärksammas av andra. Utgångspunkten för institutet bör enligt
utredningen vara att ta hand om problem som avnämarna ser som angelägna.

Statens
institut för byggnadsforskning (SIB) finner att man i dag har byggt upp en
stabil forskningsmiljö som ger goda förutsättningar för att ta itu med många av
de viktiga kunskapsproblem som 1980-talets bostads-, mark- och energipolitik
står inför. En omsorgsfullt förberedd organisationsförändring har nyligen
genomförts. I denna situation vore det enligt institutets uppfattning olämpligt
att genomföra mera omfattande förändringar i institutets organisation och finansieringsformer
längs de linjer som utredningen föreslår. Institutet som forskningsmiljö
erbjuder också betydande fördelar för en långsiktigt inriktad sektorforskning.
Dessa fördelar har stor betydelse för möjligheten till mer omedelbara insatser
av uppdragskaraktär. Utredningen har i sin analys och sina förslag inte
tillräckligt beaktat dessa fördelar.

Hyresgästernas
riksförbund, LO och Svenska byggnadsarbetareförbundet konstaterar att
institutet nu inte bara har återhämtat sig från de problem som var förknippade
med omlokaliseringen utan dessutom vunnit en betydande stabilitet. Institutet
har blivit den professionella miljö som är nödvändig för att forskningen skall
kunna bedrivas med kvalitet och kontinuitet.

Planverket,
BFR och SABO instämmer i utredningens motiv att det bör finnas ett fristående
statligt forskningsinsfitut inom byggsektorn. Enligt planverket bör man ta
fasta på institutets möjligheter till stora tvärvetenskapliga projekt som kan
ges en betydande kontinuitet. Väg- och trafikinstitutet anför liknande
synpunkter.

RRV
delar utredningens bedömning att den blandade verksamheten vid institutet
medför svårigheter när det gäller att renodla och identifiera en samlad
målsättning för institutets verksamhet. Mot den bakgrunden anser RRV att
utredningen tydligare borde ha sökt klargöra och precisera institutets
framtida roll och uppgifter, till ledning för den prioritering och "sanering"
av projektverksamheten som utredningen anser nödvändig.

UHÄ
menar att samhällsforskningen i första hand skall bedrivas vid universiteten.

Byggnadsstyrelsen
anser att man bör ytterligare överväga om SIB skall vara kvar som ett
självständigt insfitul eller om forskningen skall flyttas över eller knytas
till universitet och högskolor. HSFR anser att institutet helt bör inordnas i
högskoleorganisationen.

Näringslivets
byggnadsdelegation. Svenska konsultföreningen och Industrins byggmaterialgrupp
menar också att den samhällsvetenskapligt

Prop.
1982/83:151 59

inriktade forskningen bör omfördelas till universitet och
högskolor eller nedprioriteras.

Utredningens
förslag om att institutet finansiellt frikopplas från BFR och i stället
tilldelas ett basanslag under bostadsdepartementets huvudtitel tillstyrks av flehalet
remissinstanser.

Planverket
menar att ett sätt att lösa samordningen är att institutets anslagsäskanden
skall ske efter samråd med BFR. En annan väg att lösa samordningen kan vara att
bostadsdepartementet genom remiss inhämtar BFR: s synpunkter. Därutöver bör
institutet, liksom andra forskningsinstitutioner, kunna söka projektanslag och
åta sig utredningsuppdrag.

Bostadsstyrelsen,
BFR, SIB, Svenska byggnadsarbetareförbundet och LO avstyrker förslaget om en
finansiell frikoppling från BFR.

SIB anför
att eftersom institutet också i fortsättningen bör vara ett forskningsinstitut
med långsiktiga uppgifter inom sektorn, sä bör finansieringen ske genom samma
källa som för annan byggnadsforskning, dvs. via BFR. För detta talar också
rådets ansvar för den långsiktiga kunskapsbyggnaden inom sektorn, i vilken
institutet bör kunna spela en viktig roll. Institutet bör dock i egenskap av
den största samlade byggforskningsre-suren ingå i underlaget för statsmakternas
ställningstaganden till den totala byggforskningen i landet.

RRV,
statskontoret, planverket. Industrins byggmaterialgrupp och Svenska
byggnadsarbetareförbundet betonar liksom utredningen BFR: s ansvar för den
övergripande samordningen och planeringen av den statliga byggnadsforskningen.

TCO anser
att relationerna mellan rådet och institutet inte blivit tillräckligt belysta.
Sålunda borde värdet av en sammanhållen behandling av byggforskningsfrågorna
under departementsnivån närmare ha diskuterats. Rådets och institutets
möjligheter att verkligen kunna svara för den långsikflga planeringen på
området måste därvid vara utgångspunkten. TCO vill därför för närvarande inte
ta ställning till den föreslagna uppdelningen.

Flertalet
remissinstanser avstyrker eller är tveksamma till utredningens förslag om en
indelning av institutets verksamhet i tre delar.

SIB
avstyrker bestämt utredningens förslag. En tredelning efter de linjer som
utredningen föreslår skulle enligt SIB riva upp den nuvarande organisationen
på ett sätt som skulle få allvarliga konsekvenser såväl för forskningen och
den långsiktiga kunskaps- och kompetensuppbyggnaden som för
uppdragsverksamheten. Om institutet skall behålla sin karaktär av
forskningsinstitut är det nödvändigt att utrednings- och utvecklingsarbetet
bedrivs i direkt anslutning till forskningen, och med forskningen och den
långsiktiga kunskaps- och kompetensuppbyggnaden som grund. Detta gäller enligt
institutet i samma mån för de tekniska som för de samhällsvetenskapliga
delarna av verksamheten.

VTI är också tveksamt till den föreslagna
organisationsindelningen eftersom många FoU-projekt troligen omfattar två
eller tre av de nämnda

Prop.
1982/83:151 60

indelningarna. Om en ny organisation skall diskuteras
torde i stället någon form av funktionell indelning vara att föredra.

Statskontoret finner inte heller motivet till förslaget
helt övertygande. Det viktigaste resultatet tycks vara att man åstadkommer eri
indelning av verksamheten för att ge underlag för en uppdelning efter
finansieringsform där samhällsforskning skall anslagsfinansieras,
utredningsverksamhet delvis anslags- delvis uppdragsfinansieras samt teknisk
forskning och utvecklingsarbete m. m. som till övervägande del skall uppdragsfinansieras.

Planverket och bostadsstyrelsen menar att det inte är
meningsfullt att skilja av en speciell utredningsverksamhet. Planverket kan
inte dela utredningens syn på gränsdragningen mellan institut och högskolor
och inte heller på gränsen mellan forskning, utveckling och utredning.
Planverket föreslår att institutet delas i två huvudenheter, en för
samhällsforskning och en för teknisk forskning, var och en ledd av en
professor.

Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid universitet i
Uppsala finner att det från allmänna utgångspunkter syns mindre välbetänkt att
dela in verksamheten enligt utredningens förslag. Vida bättre är det enligt
nämnden att behålla den nuvarande organisationen med nio ämnesområden och att
tilldela varje sådan enhet ansvar för såväl uppdrag som egen forskning. På så
sätt vidmakthåller och utvecklar institutet i längden mycket bättre sitt
kunnande på olika delområden.

Byggnadsstyrelsen och SP finner att vad avser provnings-
test- och försöksverksamhet bör gränsdragningen mot och samarbete med provningsanstalten
analyseras.

Industrins byggmaterialgrupp stödjer utredningens förslag
att dela institutets verksamhet i tre delar. Området teknisk forskning och
utveckling, som innehållsmässigt klart skiljer sig från de övriga två områdena,
bör dock göras fristående och arbeta med systemutveckling - ett område som har
en påtagligt stor utvecklingspotential. SIB:s nuvarande verksamhet inom
installationssektorn bör väl passa in i en sådan organisation.

Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens förslag
om att höja den uppdragsfinansierade delen av SIB:s verksamhet.
Remissinstanserna tar dock inte ställning till den absoluta uppdragsnivån.

ÄÄVfinner en ökning av uppdragsandelen motiverad både av
statsfinansiella skäl och som ett incitament för att förbättra styrning och
uppföljning av verksamheten vid institutet. Enligt RRV: s mening torde också en
ökad uppdragsfinansiering förbättra marknadskännedomen.

BFR delar också utredningens uppfattning att det är
angeläget att SIB ökar sin uppdragsverksamhet. För att skapa viss trygghet och
underlätta en flexibel uppdragsverksamhet bör institutet, i likhet med
myndigheter med avgiftsbelagda verksamheter, disponera över en mindre fond
eller krediträtt som kan överbrygga ojämnheter i inströmningen av uppdrag.
Tillfälliga överskott kan samlas upp i denna fond och användas under kommande
budgetår.

Prop.
1982/83:151 61

TCO tillstyrker ökad extern finansiering endast under
förutsättning att skillnader i anställningstrygghet inte uppstår mellan
personal vars verksamhet finansieras med statsanslag resp. med externa medel.

SIB, SABO och Svenska byggnadsarbetareförbundet avstyrker
utredningens förslag att verksamheten rill mellan 20 och 25 % skall
finansieras med uppdragsmedel. SIB anför att fasta resurser (personal, lokaler,
utrustning, bibliotek m. m.) bör finansieras med fasta anslag och inte göras
beroende av uppdragsintäkter. Uppdragen bör inte primärt ses som en
finansieringskälla utan som ett viktigt sätt av flera att öka relevansen i
forskningen. Med ett sådant synsätt - som också delas av utredningen -fyller
obetalda eller endast delvis betalda uppdrag samma funktion som uppdrag vilka
helt finansieras av beställaren. Definierat på detta sätt närmar sig
institutets uppdragsandel redan i dag den kritiska storieksordning som
utredningen anger som möjlig utan att störningarna för forskningen blir
påtagliga.

Flertalet remissinstanser avstyrker utredningens förslag
att institutets styrelse skall ha en majoritet av forskare.

Enligt planverket krävs alt institutets styrelse
företrädesvis innehåller personer från avnämarsidan, med särskild betoning av
den offentliga sektorn.

Utredningens förslag om permanenta styrgrupper som skall
föreslå prioriterade problemområden och följa pågående verksamhet, tillstyrks
av statskontoret, planverket och Svenska byggnadsarbetareförbundet.

SIB avstyrker att nya permanenta styrgrupper för
verksamheten inrättas. De till varje forskningsavdelning knutna
sakkunniggrupperna tillgodoser mer än väl samma syfte. Något bärande skäl för
att ändra sammansättningen av institutets styrelse anförs heller inte av
utredningen. Den av institutet nyligen genomförda omorganisationen
tillfredsställer de krav på organisatorisk samordning, vetenskaplig kontroll
och kontakter med sektorn som utredningen ställer utan de avigsidor och risker
som utredningens förslag i organisationsfrågorna innebär.

Utredningen tar upp frågan om att anordna högre utbildning
inom "vissa prioriterade problemområden". Ett sådant område som
utredningen i dagsläget finner tänkbart är bostadsförvaltningspmrådet.
Utredningen menar att en eventuell sådan utbildningsverksamhet bör förläggas
till SIB och finansieras över utbildningsdepartementets huvudtitel.

Flera
remissinstanser stryker under behovet av utbildning på bostadsförvaltningsområdet.

Sveriges fastighetsägareförbund anser att utbildningen bör
förläggas till en befintlig högskola. På grund av fastighetsförvaltningens
tvärvetenskapliga karaktär måste lärarkrafter hämtas även från högskolor
utanför den där undervisningen förläggs. Det är härutöver väsentligt att till
undervisningen också knyts kvalificerade lärare med långvarig praktisk
verksamhet inom olika ämnesområden. Om det skall vara möjligt att beakta
angivna

Prop. 1982/83:151 62

krav
på högskoleutbildningen synes det vara nödvändigt att den förläggs till
Stockholm.

UHÄ
anser i princip att all högre utbildning som inte är att anse som fortbildning
eller vidareutbildning bör anordnas inom högskolan. Det kan dock finnas skäl
att i vissa fall frångå denna princip. Emellertid är utredningens motiveringar
på denna punkt så knapphändiga att UHÄ finner det svårt att ta definitiv
ställning till förslaget.

Information
om byggnadsforskning

Remissinstanserna
instämmer helt i utredningens uppfattning att forskningsinformationen måste
förbättras så att användare av olika slag får större användning för forskningens
resultat. En mer genomtänkt utgivning av rapporterna är önskvärd. Flera
remissinstanser stryker under sambandet mellan information och utbildning.

Bostadsstyrelsen
menar att de svårigheter styrelsen möter i tillämpningen av FoU-resultat inte
beror på bristande kvalitet och relevans hos den forskning styrelsen
tillgodogör sig utan på problemet att ta del av allt som publiceras och att
göra en ändamålsenlig gallring. Styrelsen vill därför betona vikten av
återkommande systematiska sammanställningar av kunskapsläget på olika
forskningsområden.

Kommunförbundet
finner att kunskapsöversikter bör utarbetas för olika områden, t. ex.
stadsförnyelse, ombyggnad, energihushållning, lokala energikällor osv. För den
som så önskar finns det då möjlighet att utifrån dessa översikter gå vidare
till angivna forskningsrapporter. I stället för att publicera
forskningsrapporterna i obearbetat skick skulle det dessutom för vissa projekt
kunna vara lämpligt att en på fältet verksam praktiker fick i uppdrag att ur en
eller flera forskningsrapporter dra ut det som kan komma till omedelbar
praktisk användning.

BFR
anför att en grundläggande princip vid FoU-dokumentation har varit att allt,
bra som dåligt, bör dokumenteras. Även projekt med dåliga resultat eller helt
misslyckade projekt kan vara värdefulla som hjälp och ledning för fortsatt FoU-arbete
inom ämnesområdet. Rådets rapportserie (R-serien) har i stor utsträckning varit
en sådan dokumentationsserie. Den information av mer praktisk natur som haft en
direkt användning hos avnämarna inom byggsektorn har ofta redovisats i andra
former. Som exempel nämner rådet att mer än hälften av rådets rapporter ges ut
i olika institutioners namn, s. k. institutionsrapporter. Rådet har under årens
lopp prövat flera metoder att nå ut med forskningsresultaten utan att ännu ha funnit
helt tillfredsställande former. Rådet håller på att se över informationsverksamheten.
Målet är en förbättrad information med bl. a. större antal kunskapsöversikter
och informationsinsatser som riktar sig till olika intressegrupper.

Prop. 1982/83:151 63

VÄST
anser att projektresultat normalt bör rapporteras skriftligt till BFR. Detta
står också i enlighet med den allmänna principen för den statliga
energiforskningen att dess resultat skall vara allmänt tillgängliga. Formerna
för projektrapportering bör så långt som möjligt regleras vid besluts- och
beställningstillfället. Av huvudprincipen följer inte att alla projektresultat
bör publiceras och spridas. Publicering av resultat från flera projekt
samtidigt i kunskapsöversikter och utvärderingar är dock av stort värde i
synnerhet om de kan tas fram i sådana former att aktualiteten bibehålls, VÄST
instämmer i utredningens förslag att former för spridning av FoU-resultat bör
föreslås av referens- och styrgrupper samt av kansliet i kontakt med den
vetenskapliga nämnden.

Byggnadsstyrelsen
varnar för att den ökade byråkratin försenar publiceringen så att för lång tid
går sedan projektet blivit färdigt. Man bör rutinmässigt på ett tidigt stadium
i ett projekt studera publiceringsformen. Vidare bör man arbeta mera med
kunskapsöversikter som inspirerar avnämarna till ytterligare studier.

Planverket, BFR, SIB och
Svenska byggnadsarbetareförbundet stryker under utbildningens betydelse, bl. a.
när det gäller att ta emot forskningsinformation.

SIB
föreslår att de mer övergripande frågorna om sambanden mellan forskning,
utbildning samt spridning och tillämpning av forskningsresultat görs till föremål
för en särskild utredning.

Planverket
erinrar om att BFR har ett betydande ansvar för att stödja verksamheten inom Byggdok,
Byggtjänst m.fl. organ. En översyn och rationalisering genomfördes i vissa
hänseenden för några år sedan. Planverket framhöll därvid att en studie borde
ha gjorts för att klarlägga förutsättningar för och inre uppbyggnad av ett
organ för norm- och informationsuppgifter inom byggbranschen. Verket beklagar
att utredningen i sin utvärdering inte studerat effektiviteten för detta
ansvarsområde.

Prop.
1982/83:151 64

Bilaga
2:1

Sammanfattning av byggforskningsrådets rapport (G 13:
1982) Byggsektorn 1990 - Behov av forskning och utveckling under 1980-talet.

Statens
råd för byggnadsforskning behandlar i rapporten behovet av forskning och
utveckling (FoU) inom byggsektorn under 1980-talet. Rapporten analyserar
byggsektorns roll ur olika synvinklar, berör sektorns viktigaste uppgifter det
närmaste decenniet och bedömer i grova drag det långsiktiga behovet av
forskning och utveckling m. m. Den utgör ett led i ett regeringsuppdrag till
rådet. Skriften vänder sig emellertid i lika stor utsträckning till företrädare
för bygg- och materialindustrin, kommuner, byggherrar, förvaltare och olika
intresseorganisationer. Enligt rådets me-o ning är byggsektorns betydelse för
samhällsekonomin och dess roll i samhället i övrigt underskattad.

På
rådets uppdrag har Åke E Andersson, Börje Johansson och Christer Anderstig
utarbetat en rapport (R 134:1982) Byggsektorn och den ekonomiska utvecklingen.
De sifferuppgifter och andra bedömningar rörande byggsektorn och
samhällsekonomin m. m. som redovisas i rådets skrift bygger i allt väsentligt
på denna rapport.

Vad
gäller forskningens inriktning har framställningen karaktär av exempel på
viktiga insatsområden. Rådet har inte sett det som meningsfullt eller ens
önskvärt att försöka bedöma forskningens inriktning under hela 1980-talet. Den
löpande bedömningen av forskningens inriktning måste hela tiden ta hänsyn till
och bygga på nya fakta, inte minst nya resultat från forsknings- och
utvecklingsarbetet inom sektorn. Vissa strategiska vägval kan emellertid
urskiljas.

Byggsektorns
roll och uppgifter

I
ett inledande avsitt redovisas byggsektorns strategiska betydelse för sysselsättning,
ekonomisk tillväxt och för bytesbalansen.

Byggsektorn
står för en Qärdedel av bruttonationalprodukten (BNP) om man räknar in
oljeförbrukning för uppvärmning och kostnader för bebyggelsens förvaltning.
Var femte förvärvsarbetande är verksam inom byggsektorn. Beståndet av
byggnader och anläggningar utgör mer än tredubbla värdet av BNP. Under
1970-talet ökade byggsektorns exportöverskott i löpande priser från ca 1,5
miljarder kronor år 1968 till ca 11 miljarder kronor år 1979.

Sektorns
roll framgår också genom dess stora betydelse för bl. a. bostads-, social-,
energi-, arbetsmarknads-, naturvårds- och jordbrukspolitiken.

Prop. 1982/83:151 65

Rådet
framhåller byggsektorns strategiska betydelse för svensk ekonomi och
reformpolitik. Med en kraftig ökning av satsningarna på forskning, utveckling,
experimentbyggande och demonstrationsverksamhet kan 1980- och 90-talens bostadspolitik
och stora ombyggnads- och energiomvandlingsprogram bli framgångsrika. En
fortsatt gynnsam utveckling av bygg- och materialexporten blir också möjlig.
Den låga prioriteringen av forskning och utveckling inom sektorn är emellertid
mycket oroande. Rådet konstaterar att en kraftig ökning av statsmakternas och
företagens insatser i fråga om forskning och utveckling blir nödvändig under
den. närmaste tio-årsperioden.

Teknik
och produktion — FoU inför 1990-talet

Den
byggnadstekniska kompetensen i Sverige är hög. 1960-talets omfattande
nybyggnadsprogram gav ett teknikförsprång, som bygg- och materialföretagen
kunnat utnyttja utomlands, när hemmamarknaden har ändrat karaktär. Nybyggandet
har inte längre samma omfattning och projekten är betydligt mindre. I stället
har ombyggnadsverksamheten och åtgärder för energihushållning fått ökad
betydelse. Därför behövs kraftfulla forsknings-och utvecklingsinsatser som ger
möjlighet till strategiska tekniska genombrott för byggandet och förvaltningen
under 1980-talet.

I
centrum för 1980-talets utveckling står ambitionen att minska kostnaderna för
förvaltning och byggande, att hålla en hög kvalitet i fråga om funktion och
utformning samt att vidareutveckla den svenska industrins förutsättningar till
långsiktig konkurrenskraft såväl hemma som utomlands.

Forskning
och utveckling inom det byggnadstekniska området har enligt rådet inte den omfatting
som är nödvändig för att trygga konkurrenskraften på lång sikt. Eftersatta
områden måste uppmärksammas och tillgängliga kunskaper ständigt utvecklas.

En
ökad användning av datatekniken i projektering, administration, materialtillverkning,
drift och förvaltning gör det möjligt att öka effektiviteten och sänka
kostnaderna. Under den närmaste femårsperioden bör datautvecklingen ges en
mycket hög prioritet och syfta till ett genombrott på bred front inom
byggprocessens alla led och i förvaltningen av byggnaderna.

Rådet
har undersökt vilka tekniska problem som föreligger beträffande nya material
och konstruktioner samt under vilka betingelser och i vilken typ av byggnader
och konstruktioner byggskador uppträder. En kraftsamling i företagen och inom
ramen för rådets forskning om byggskador bör kunna ge väsentligt bättre och
billigare material och konstrukfioner för 1980- och 1990-talens byggande och
ombyggnadsverksamhet.

Rådet
pekar på behovet av forskning och utveckling rörande bestän-5 Riksdagen
1982/83. I saml. Nr 151

Prop. 1982/83:151 66

dighet
och långtidsegenskaper hos material. Ansvaret för att utvecklingen på detta
område går framåt ligger till största delen på byggmaterialföretagen. Som
exempel på angelägna utvecklingsområden framhåller rådet plaster, trä och
träprodukter, in- och utvändiga ytskikt, färger, hälsoskydd i byggnader m. fl.
områden. Rådet stryker i det sammanhanget också under material- och
komponentegenskapernas avgörande betydelse för byggnaders och anläggningars
funktion och totalkostnad.

För
byggsektorn innebär 1980-talet en definitiv omställning från nybyggande till
reparations-, ombyggnads- och tillbyggnadsverksamhet (ROT). Huvuddelen av denna
verksamhet kommer att omfatta 1940-, 50- och 60-talets bostadsproduktion. Men
det handlar också om ombyggnad av skolor, sjukhus, kontorshus, industrilokaler
och serviceinrättningar som skall anpassas till nya funktionskrav. Eftersom
kostnadsutvecklingen allvarligt kan bromsa ombyggnadsverksamheten krävs något
av ett tekniskt genombrott. Rådet föreslår som ett medel att teknikupphandling
utnyttjas för att utveckla och producera objekt med klart formulerade funktionskrav.
Forskning, utveckling, experimentbyggande och demonstrationsverksamhet bör
inriktas på utveckling av nya material, verktyg och arbetsmetoder,
installationssystem, system för byggledning, administration och organisation
samt prqjekteringsmetoder.

Olika energibesparande
åtgärder för befintlig bebyggelse har utvecklats under 1970-talet och bötjan av
1980-talet. Funktionssätt och verkningsgrad studeras och utvärderas under
första hälften av 1980-talet i praktisk tillämpning. I dag finns enligt rådet
teknik för att nå det av riksdagen beslutade energisparmålet, dvs. 30 % minskad
energiförbrukning fram till 1988. Fortsatt forskning och utveckling,
informations- och demonstrationsverksamhet är dock viktiga förutsättningar för
att energisparmålet skall kunna förverkligas. Forsknings- och
experimentverksamheten tyder på att ytterligare besparingar kan erhållas främst
i ny bebyggelse. Då handlar det inte längre om energihushållningsåtgärder i
traditionella byggnads- och installationssystem utan om helt nya
byggnadssystem, där man har ett effektivt samspel mellan byggnads-,
installations-, uppvärmnings-samt styr- och reglersystem.

Infrastrukturens
andel av byggnadskostnaderna ökar. Rådet genomför under innevarande treårsplan
en omfattande satsning på geoteknik, vatten-och avloppssystem samt
anläggningsbyggande. Eftersom dessa frågor har stor betydelse både för
utvecklingen på den svenska marknaden och för utlandsbyggandet förordar rådet
en kraftig satsning på forskning, utveckling, experimentbyggande,
demonstrations- och informationsinsatser under 1980-talet. Som exempel på
viktiga områden framhåller rådet behovet av bättre metoder för grundläggning,
säkrare teknik för hantering av dag-och grundvatten, ny och småskalig VA-teknik,
tekniker för avfallshantering, teknik för billigare drift och underhåll av
gator, vägar och ledningsnät samt teknik för undermarksbyggande och anläggning
på utlandsmarknaden.

Prop.
1982/83:151 67

En
minskad nyproduktion och en ökad ombyggnadsverksamhet har ställt
byggnadsindustrin inför en ny marknadssituation. De delvis ändrade förutsättningarna
medför behov av utvecklingsinsatser inom produktion och ekonomi. Rådet anser
det särskilt angeläget att satsa på forskning och utveckling för att anpassa
produktionens styrning och organisation, projektmanagement vid
utlandsbyggande, nya utvecklingsstimulerande upphandlingsformer och produktionsstrategi
för diversifierat och småskaligt byggande.

Byggarbetsplatsens
miljö - kemiska hälsorisker och byggergonomi -bör också få en framträdande
plats i 1980-talets forsknings- och utvecklingsarbete.

Framtida
energiförsörjning av bebyggelsen

Energihushållningen
skall bedrivas kraftfullt. Den framtida energiförsörjningen skall i huvudsak
baseras på uthålliga - helst förnybara och inhemska - energikällor med minsta
möjliga miljöpåverkan. Dessa långsiktiga mål för utvecklingen på energiområdet
är fastlagda genom beslut av riksdagen.

De
senaste årens omfattande satsningar på forskning och utveckling avkastar nu
resultat. Ett tillräckligt kunskapsunderlag för att skissera ett stegvis
införande av energihushållning och ny energiteknik under 1980-och 90-talen
finns tillgängligt. Flera tekniker är under införande redan i dag. En fortsatt
kraftig satsning på forskning och utveckling är nödvändig för att lyckas. I
denna kraftsamling ingår insatser från näringsliv, organisationer, förvaltare,
kommuner, statliga myndigheter och verk m. fl.

Nya
forskningsresultat kan givetvis komma att leda till en delvis annan prioritering
mellan olika system. Men även om fördelningen mellan olika energislag kommer
att påverkas av många faktorer, kan huvudlinjerna i en ny energiteknik för
byggnadsuppvärmning nu identifieras.

Sverige
har redan byggt upp en god tillverkningskapacitet och håller f. n. på att
sammanställa systemerfarenheter från ett stort antal experimentanläggningar
inom värmepumps- och solvärmeområdet. Den snabba svenska utvecklingen inom
lagringstekniken uppvisar intressanta kostnadsnivåer även för värmelagring i
mark. Energilagring har stor betydelse för möjligheterna att utnyttja
solvärme, industriell och kommunal spillvärme, skapa effektiva kraftvärme- och
värmepumpssystem m. m.

Internationellt
ligger Sverige således redan nu långt framme vad gäller komponenter och
systemkunnande inom vissa områden av ny energiteknik. Dessa kunskaper behöver
nu integreras i befintliga energisystem, provas ut och vidareutvecklas. Med ett
kraftfullt stöd till forskning och utveckling under 1980-talet kan svensk
teknik utvecklas till en internationellt sett mycket slagkraftig nivå.

Prop. 1982/83:151 68

Med
kännedom om dagens lokala energikällor och med utgångspunkt i en ekonomiskt
optimal tidpunkt anser rådet att det är möjligt att stegvis införa ny och
effektivare energiteknik för uppvärmning av bebyggelsen. För att få svar på de
frågor som återstår fordras vid sidan av andra insatser även en kontinueriig
forskning och utveckling kring värmepumpar, solvärmesystem, lager, distriburion
och systemfrågor. För att få mer exakta ekonomiska bedömningar och underlätta
industrins produktutveckling måste även experimentbyggnadsverksamheten
fortsätta.

Rådet
föreslår en stegvis övergång till nya energisystem enligt följande modell.

Steg
1. Energihushållning kan under 1980-talet införas i alla typer av byggnader.
Genom en förutseende kommunal planering, där sparåtgärder vägs mot andra
åtgärder på tillförselsidan, kan konflikter identifieras och undvikas.

Steg
2. Värmepumpar som utnyttjar olika lokalt tillgängliga värmekällor införs.
Fortsatta utveckhngsinsatser, bättre systemopfimering och erfarenheter från
experimentprojekt ökar tillföriitligheten hos medelstora och stora värmepumpar
och underiättar deras användning i fjärrvärmenät och i gruppcentraler.

Steg
3. Solvärme med energilager.

Steg
4. Avancerade värmepumpar och solvärmesystem med termokemiska lager.

I
den övergripande energiplaneringen måste produktion och distribution av kraft
och värme vägas mot åtgärder på användarsidan både lokalt och regionalt. Detta
kommer att kräva omfattande planeringsinsatser av kommunerna.

Planering,
bostadsförsörjning och förvaltning

Den
kommunala planeringen har grundläggande betydelse för kvalitet och ekonomi i
byggande och förvaltning. Under 1980-talet behöver kommunerna få ökade
kunskaper om den kommunala planeringen och en ökad forskning kring dess villkor
och förutsättningar behöver komma till stånd.

Samhällsförändringarna
gör det nödvändigt att utveckla samhällsplanering och samhällsbyggande i nya
riktningar. Vid sidan av bostadsförnyelsen blir utbyggnad och förnyelse av transport-
och försöijningssystemen viktiga områden under de kommande decennierna.

Mot
bakgrund av tillgänglig kunskap framhåller rådet några exempel på utvecklingsområden
som är särskilt angelägna under 1980-talet.

Planeringen
för samhällsförändringar i eft hårdare ekonomiskt klimat kommer bl. a. att
ställa krav på bättre och mer omfattande kunskaper om de befintliga
förhållandena i olika bebyggelsemiljöer. En stram ekonomi ställer också
kommunerna inför nya och svårare avvägningsproblem än

Prop.
1982/83:151 69

fidigare.
Utvecklingen av planeringsorganisation och planeringsmetoder samt att
tillgodose behoven av faktaunderlag som är anpassade till den förändrade
situationen kan bedömas vara inslag i en långsiktig process rned behov av
betydande utveckingsinsatser under hela 1980-talet.

Rådet har givit hög
prioritet åt forskning och utveckling kring frågor om ekonomisk planering och
kostnadsstyrning. Nuvarande verksamhet är dock inte tillräcklig. Det behövs väl
samordnade och målinriktade insatser om den önskade styrningen tillräckligt
snabbt skall komma till stånd.

Under de senaste
decennierna har lagstiftningen inom bebyggelsesektorn byggts ut och blivit
omfattande. Regelsystemet har sarhtidigt blivit svårt att överblicka. Det
brister ibland i samordningen mellan olika lagar. Studier av lagarnas roll för
bebyggelseutvecklingen och för den enskilde saknas dock i stort sett. Under 1980-talet
kommer reformer av den lagstiftning som tillämpats under efterkrigstidens
expansiva utbyggnadsskede att genomföras. Den mest betydelsefulla lagreformen
gäller byggnadslagstiftningen. Lagar har lång livslängd. Forskningen kan
medverka till ett mer kontinueriigt reformarbete där brister i lagstiftningen
snabbare kan rättas till.

Kommunerna
har ett stort ansvar för övergången till nya energisystem. Kommunerna har
emellertid liten erfarenhet av en sådan strategisk planering som både främjar
en energisnål bebyggelsestruktur och ger goda förutsättningar för införande av
de nya energisystemen.

Det råder ett ömsesidigt
förhållande mellan bebyggelse och transportsystem. Bebyggelsens lokalisering
och utformning påverkar omfattningen av transportarbetet och därigenom
energikonsumtionen. Planeringen av transporter är därför en viktig del av forskingen
om bebyggelseplaneringen.

Förutsättningarna för
genomförandet av 1980-talets omfattande ombyggnadsprogram hänger i hög grad
samman med den kommunala planeringens effektivitet. Den tekniska sidan är
relativt väl belyst. De nya problemen gäller genomförandeprocessen. Detta forskingsområde
bör få en given plats vid sidan om den väl utvecklade forskningen om bostäder och
bostadsområden.

Det
ömsesidiga beroendet mellan näringsliv, bosättning och infrastruktur får allt
större betydelse. Infrastrukturen i form av tekniska försöij-ningssystem
representerar mycket stora och ofta långvarigt styrande investeringar.
Förnyelsen av försörjningssystemen bör samordnas med den översiktliga
planeringen av byggnader och anläggningar. Befintliga kunskaper behöver byggas
på med forskning som medverkar till en samordnad planering av försöijningssystemens
underhåll.

Utvecklingen
under senare år ställer bostadsförsörjningen inför delvis nya problem. Åtgärder
beträffande bostadsförsörjningen har i allt högre grad riktats in på att bygga
om och underhålla äldre bostäder, förbättra dåliga bostadsmiljöer och att spara
energi. Ett annat framträdande drag i

Prop. 1982/83:151 70

utvecklingen
har varit de stigande byggpriserna. Enligt statsmakternas uttalanden bör ökade
boendekostnader mötas med kostnadssänkningar i byggandet och i förvaltningen,
inte med nya subventioner.

Ett
omfattande forsknings- och utvecklingsarbete när det gäller boendets kvalitet
är av stor vikt under 1980-talet. Det är bl. a. angeläget att få till stånd en
kartläggning av de faktiska bostadsförhållandena och som innefattar den totala
boendemiljön. En sådan kartläggning behöver ständigt hållas aktuell och torde
vara en av de mest angelägna kunskapsunderlagen för utformning av en framtida
bostadspolitik.

Frågan
om segregation, hur den uppstår och hur den kan undvikas, är en uppgift för
forskningen. Det handlar såväl om kartläggning som om analyser av den nu
befintliga segregationen. Men det handlar också om utvecklingsarbete med
experiment och försök till åtgärder för att motverka en oönskad segregation.

Kostnaden
för bostaden är en väsentlig fråga för bostadspolitiken. Det är viktigt att
under 1980-talet kartlägga prisbildningen på fastigheter och lägenheter. Det är
också angeläget att analysera orsakerna till en eventuell ogynnsam
prisutveckling och att undersöka möjligheterna att åstadkomma förändringar.

Dagens
former för bostadsfinansiering och bostadsbidrag behöver anpassas till delvis
nya förutsättningar. Trots att utgifterna över både statsbudgeten och de
kommunala budgetarna växer mycket snabbt finns det fortfarande stora uppgifter
inom bostadsförsörjningen som återstår. Utan en omfattande forskning och
utveckling som kan ge ett underlag för utformningen av låne- och regelsystemet
och andra styrmedel, kartläggning av förhållandena samt analyser av möjliga
förändringar är det svårt att göra förändringar i systemet med begränsningar av
subventionernas storiek och samtidigt uppnå angelägna bostadspolitiska mål.

Andra
viktiga uppgifter för forskningen är att utveckla metoder för lokala analyser
av bostads- och servicebehov och att löpande kartlägga såväl förändringar och
trender inom bostadsmarknaden som bostädernas kvalitet och kostnad.

Den
tekniska utveckingen inom alla områden måste i ökad utsträckning baseras på
erfarenheter från drifts- och förvaltningsskedet. Förvaltningskostnaderna måste
uppmärksammas långt mer än tidigare. Det är väsentligt att erfarenheterna från
förvaltningen återförs till konsulter, entreprenörer och materialtillverkare.
Datatekniken ger helt nya möjigheter att organisera en samordnad erfarenhetsåterföring
med stora informationsmängder. System för ekonomi, administration och
organisation inom förvaltningen behöver utvecklas vidare under 1980-talet för
att åstadkomma lägre kostnader till samma kvalitet. De boendes inflytande i
bostadsförvaltningen är också en viktig fråga liksom de fastighetsanställdas
arbetsmiljö.

Prop. 1982/83:151 71

Byggsektorn
och samhällsekonomin

Kunskaperna
om byggproduktionen, byggmaterialindustrin samt förvaltningen och planeringen
av byggnadsbeståndet är bristfälliga. Det gäller såväl elementär statistisk
kunskap som sambanden mellan olika delar av byggsektorn. Inte minst gäller det
sektorns samhällsekonomiska betydelse. Mot denna bakgrund bör en kraftig
ökning av kvalificerad forsknings-och utvecklingsverksamhet om byggsektorns
ekonomiska förhållanden komma till stånd. I första hand bör de största och
allvarligaste kunskapsbristerna undanröjas. Rådet anser det angeläget att om
möjligt få till stånd kvalificerade ekonomiska långtidsbedömningar med särskild
inriktning på investerings- och byggnadsverksamhet. Den bör också inrymma
förvaltningens, energisektorns och planeringens roll för byggsektorn ur
samhällsekonomisk synvinkel. I en tid av stora förändringar i byggproduktionen
och dess förutsättningar försvårar bristen på kunskap en ändamålsenlig politisk
diskussion. Den försvårar också planeringen och långtidsbedömningarna i
byggmaterialindustrin och hos entreprenörer, konsulter, byggherrar, förvaltare
och kommuner.

Rådet
efterlyser en förbättrad statistisk kunskap om byggsektorns storlek,
utveckling och betydelse, analyser av byggnadsverksamhetens betydelse för
samhällsekonomin och andra näringar samt analyser av planeringens betydelse
för byggnadsverksamheten och samhällsekonomin. Vidare behöver frågor om
ändrade förutsättningar för byggproduktionen, byggsektorn och utrikeshandeln,
förvaltningen, bostadssektorn.m.fl. frågor belysas.

Svensk
byggsektor i internationellt perspektiv

Den
svenska byggexperten har i dag vuxit till cirka 15% av den totala exporten av
varor och tjänster. Materialindutrin står för 3/4 av denna export, medan
entreprenörer och konsulter tillsammans svarar för 1/4. Härtill kommer vissa
företag inom verkstadsindustrin, som huvudsakligen producerar utrustning för
byggandet. Utlandsbyggandet har expanderat snabbt - 40% per år under 70-talet -
men det är fortfarande begränsat i jämförelse med andra europeiska länder.
Exportöverskottet (export minus import) från byggmaterialindustrin och
utlandsbyggandet har också ökat kraftigt mellan åren 1968 och 1979 - från 1,5
miljarder kronor till ca 11 miljarder kronor i löpande priser. Inom några få
områden har svensk byggmaterialindustri försämrat sin internationella konkurrensförmåga.
Samtidigt har konkurrensförmågan stärkts kraftigt på många områden.

Byggsektorn
måste planera för fortsatt ökad export, men står samtidigt inför stora
uppgifter på hemmamarknaden. Omfattande forsknings- och

Prop. 1982/83:151 72

utvecklingsinsatser
kan öka vår internationella konkurrensförmåga och minska vårt importberoende.
Utlandsberoendet är dock inte på något sätt unikt. Flera av Europas mindre
ekonomier befinneri sig i en liknande beroendeställning. Stora länder som USA,
Japan och Västtyskland har självfallet större möjligheter att förverkliga
stordriftsfördelar i varu- och tjänsteproduktionen inom sitt eget land. För
Sveriges del är det nödvändigt med en exportmarknad i de flesta branscher för
att bäst kunna utnyttja de teknologiska fördelarna av produktion i stor skala.
Den svenska byggnadsindustrins problem bör behandlas i detta perspektiv.

En
analys av framgångsrika exportbranscher i högindustrialiserade länder visar att
framgången är förknippad med vissa kännetecken. Man har en systemorienterad
affärsidé med ett stort antal komponenter i en komplicerad
sammansättningsprocess. Produkten skall ha en långvarig funktionsduglighet.
Produkterna är vidare beroende av forsknings- och utvecklingsinsatser samt av
utbildningsinsatser i samband med att produkterna används. Produkterna
kännetecknas slutligen av att de är kapitalkrävande, designberoende,
transportkänsliga och i möjligaste mån energisnåla.

Under
1960-talet gjordes i USA utförliga undersökningar av forsknings-och
utvecklingsinvesteringarnas betydelse för landets exportprofil. En av
undersökningarna visar att de fem branscher som stått för mindre än 40% av den
totala produktionen, svarar för nära 90% av forsknings- och utvecklingsverksamheten
och för 72% av exporten. Samma mönster kan skönjas i Sverige. Med ökade
forsknings- och utvecklingsinsatser torde byggsektorn ha stora likheter med de
verksamheter som idag är fördelaktiga för svenska exportsatsningar.
Byggsektorn utgör således ett gynnsamt expansionsområde för svensk export. Det
visar sig även att de delar av materialindustrin som varit särskilt
framgångsrika på exportmarknaden har haft mer än normala inslag av forskning
och utveckling inom sin verksamhet.

FoU
i byggsektorn de närmaste tio åren

Rådet
har i sin skrift redovisat exempel på angelägna områden för forskning och
utveckling. Detta är inte ett försök att åstadkomma en heltäckande bild av den
forskning och utveckling som behövs inom sektorn under 1980-talet, men genom
en relativt utförlig beskrivning av exempel har rådet velat konkretisera
beskrivningen av forskningsbehovet och markera vissa strategiska vägval. Rådet
har också markerat att sektorn får räkna med ökad internationell konkurrens
såväl på hemmamarknaden som på utlandsmarknaden.

Bedömningen
av behovet av forskning och utveckling inom byggsektorn bör vad gäller volymen
bygga på följande utgångspunkter. Beträffande FoU rörande teknik och
produktion, förvaltning, materialtillverkning och

Prop.
1982/83:151 73

byggande
pekar erfarenheterna på att en FoU-volym om minst 4% av förädlingsvärdet tycks
vara ett minimum för att säkerställa en hygglig konkurrenskraft på såväl hemma-
som utlandsmarknaden. De mest framgångsrika branscherna satsar betydligt mer.
Vad som ovan sagts gäller också för material, komponenter och system för
energiförsörjning. Därtill kommer FoU som motiveras av statsmakternas ambition
att begränsa oljeimporten och att avveckla kärnkraften. Beträffande FoU rörande
planering, bostadsförsöijning, förvaltning m.m. bör utgångspunkten vara att den
kommunala planeringen liksom fastighetsförvaltningen berör hela det befintliga
byggnadsbeståndet, som representerar mer än tredubbla värdet av BNP. Vidare
slussas f.n. drygt 20 miljarder över statsbudgeten till bostadsförsöijningen. FoU-volymen
bör anpassas till vad som är lönsamt med hänsyn till de avsatta resurserna.

I
byggsektorn ligger många branscher som nämnts långt under den kritiska 4%-nivån.
Mot bakgrund av tillgänglig statistik finner rådet att den totala omfattningen
av forsking och utveckling inom byggsektorn sannolikt inte överstiger 1 miljard
kronor per år.

Minst
4 miljarder kronor borde totalt satsas på FoU inom byggsektorn. En större
satsning skulle vara önskvärd. Med tanke på den låga nivå satsningarna f. n.
befinner sig på är det inte möjligt att omedelbart komma upp till den önskvärda
nivån på FoU-volymen. Avgörande för vilken ökningstakt som skall väljas och i
vilken utsträckning statsmakterna bör bidra med medel är tillgången på
framförallt personella resurser och utbildningskapacitet. Det är angeläget att
den statligt finansierade forskningen, central branschforskning samt forskning
finansierad av företag, kommuner och bostadsförvaltande organisationer baseras
på samma uppfattning om byggsektorns framtid och på vad som är strategiskt
viktiga områden för forskning och utveckling.

Byggsektorn
är en sektor där det lämpar sig att ha en förhållandevis stor och samlad FoU-verksamhet.
Mycket av kunskapsunderlaget kan och bör användas av många företag och kommuner
tillsammans. Den grundläggande forskningen och en del av utvecklingsarbetet
samt experimentbyggandet lämpar sig väl för statlig finansierig. En kraftig
satsning på FoU med statliga medel inom byggsektorn torde också vara en lönsam
investering från samhällsekonomisk synpunkt. Ju närmare tillämpning man befiner
sig, desto viktigare är det att företagen själva utvecklar sina mer företagsspecifika
kunskaper. Det är viktigt att företagens finansieringsvillkor formas så att
ett löpande utvecklingsarbete inom förelagen stimuleras. Samma resonemang
gäller komtnunerna och förvaltarna.

Den
kraftiga ökning av FoU-volymen som rådet förspråkar måste ha stor tyngd i det
företagsnära utveckhngsarbetet. De senaste fem årens omfattande energiforskning
har visat att samordnade insatser från statsmakterna och näringslivet har
kunnat engagera kvalificerade personer och institutioner i FoU-arbetet. En
kraftsamling från statsmakternas sida kring

Prop.
1982/83:151 74

en
långsiktig byggpolitik skulle få mycket stor betydelse för att srimulera ökad FoU
inom byggsektorns olika områden. Avgörande för utveckhngstakten totalt sett
blir, enligt rådets bedömriing, tillgången på kompetenta forskare och
forskarmiljöer.

BFR bedömer att rådets
verksamhet mot slutet av nästa treårsperiod — 1984/85-1986/87 - kan behöva vara
dubbelt så stor för att de samlade insatserna skall bli så effektiva som
möjligt. Den del av en ökad samlad satsing som rådet bör åta sig gäller främst
byggnadsteknisk forskning, forskning om planering och om samhällsekonomiska
aspekter på byggsektorn. Huvudinriktningen bör gälla grundläggande,
kunskapsuppbyggande forskning och utveckling, systeminriktad forskning och
utveckling samt experimentbyggnadsverksamhet.

Prop. 1982/83:151 75

Bilaga
2:2

Sammanställning av remissyttrandena över byggforskningsrådets
rapport (G 13: 1982) Byggsektorn 1990 — Behov av forskning och utveckling under
1980-talet.

Rapporten
har remissbehandlats samtidigt med byggnadsforskningsutredningens betänkande
(Ds Bo 1982: 2). Yttranden har efter remiss avgetts av samtliga i bilaga 1: 2
uppräknade remissinstanser utom statens råd för byggnadsforskning (BFR). Rådet
har inte anmodats eller beretts tillfälle att yttra sig över rapporten i fråga.

Inledningsvis
kan nämnas att av de yttranden som har inkommit från 50 myndigheter och
organisationer, har man i 41 fall behandlat rådets rapport.

Flertalet remissinstanser
har med intresse tagit del av rådets analys av behovet av forsknings- och
utvecklingsinsatser under 1980-talet. Beskrivningen av de allmänna
utvecklingstendenserna och deras följder för forskningsbehovet inom olika
problemområden anses ambitiöst genomförd. Skriften ger därför ett värdefullt
underlag för de diskussioner som måste föras om inriktningen av forskningen
under 1980-talet. En prioritering av de olika områdena skulle dock enligt
remissinstanserna ha varit önskvärd.

Teknik
och produktion — FoU inför 1990-talet

Statens
industriverk (SIND) finner liksom BFR att det är motiverat att prioritera
forskning kring teknik och produktion. Med tanke på den allt större andelen
reparations- och ombyggnadsverksamhet både i Sverige och utomlands stödjer
verket BFR:s förslag om teknikupphandling vad avser utveckling av nya material,
verktyg, arbetsmetoder, organisationssystem m. m. och som är inriktad på
reparations-, ombyggnads- och tillbyggnadssektorn (ROT-sektorn).

Industrins
Byggmaterialgrupp framhåller att den förväntade utvecklingen inom byggsektorn
pekar på ett successivt ökat forskningsbehov inom i första hand tre områden,
nämligen ombyggnadsverksamhet finkl. energihushållning), krav på ökad
beständighet hos och mindre underhåll av material och konstruktioner samt
exportverksamheten.

Stockholms
kommun delar BFR: s uppfattning att det är angeläget med en kraftfull
forsknings- och utvecklingsinsats när det gäller ombyggnad, upprutning och
förtätning. Det är nödvändigt att projekteringsmetoder, byggteknik,
byggledning, byggadministration etc. utvecklas och anpassas till de
förutsättningar som gäller vid ombyggnad och komplettering. De föreslagna
teknikupphandlingsprojekten stämmer väl med kommunens intentioner. Kommunen
pekar också på behovet av forsknings- och utvecklingsinsatser rörande
upprustning och förnyelse av äldre arbetsområden.

Prop.
1982/83:151 76

Svenska Riksbyggen menar att de annorlunda krav som
stadsförnyelsen ställer på olika slag av teknik i vidaste bemärkelse också
motiverar en betydligt klarare prioritering av forskning inom denna sektor, än
den som rådets rapport ger uttryck åt.

Sveriges fastighetsägareförbund betonar också behovet av
en intensifierad FoU-verksamhet avseende stadsförnyelse och då med tonvikt på
ombyggnads- och underhållsfrågorna.

Byggnadsstyrelsen
(KBS) menar dock att det är optimistiskt att tro att man inom
ombyggnadsverksamheten kan göra tekniska genombrott under 1980-talet i den
omfattning som BFR förfäktar. Rapporten har enligt styrelsens uppfattning en
övertro på teknikupphandling som medel. Styrelsen pekar emellerfid samtidigt på
att reparations- och ombyggnadsverksamheten kommer att öka. Utvecklingsarbete
behövs för att pröva lämpliga genomförandeformer både vad avser projektering,
upphandling och produktion. Former som underlättar bestämning av kvaliteter
och som ger en effektivare kostnadsstyrning måste utvecklas.

Statens planverk betonar särskilt behovet av forskning och
utveckling kring ombyggnadsfrågor. Större resurser bör avdelas för företagsanknutet
utvecklingsarbete på detta område. Därvid måste särskild uppmärksamhet ägnas de
omfattande byggskadorna, åtgärder för att reparera dessa samt utveckling av
material med goda långtidsegenskaper.

Byggstandardiseringen
(BST) finner att datorisering inom byggbranschen kommer att ske i ökad
omfattning. Byggstandardiseringens uppfattning är att byggbranschens
datorisering skall ske med utgångspunkt från branschgemensamma system och
program som möjliggör ett enkelt informationsutbyte mellan alla i byggprocessen
inblandade parter. BST vill medverka till en sådan utveckling men framhåller
också nödvändigheten av en samordnad FoU-insats för att kunna genomföra denna
målsättning och skapa förutsättningar för ett meningsfullt
standardiseringsarbete. Liknande synpunkter förs fram av bostadsstyrelsen.

Statens institut för byggnadsforskning (SIB) fäster liksom
BFR uppmärksamheten på att samtidigt som ny byggteknik och nya normer införs,
måste riskerna för oönskade och oväntade effekter både på byggnader och på inomhusklimat
beaktas.

Socialstyrelsen finner att nya byggnadsmaterial och
tekniker kan skapa hittills okända hälsoproblem som borde förebyggas genom
forskning.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) menar att
forsknings- och utvecklingsverksamheten har en väsentlig uppgift när det gäller
att utveckla bra material och teknik. Mögel- och rötskador är exempel på vad
som inträffar om FoU-verksamheten ligger efter.

Statens provningsanstalt (SP) pekar också på att
reparationer av byggskador, ökad beständighet och goda långtidsegenskaper hos
material är viktiga insatsområden. Till beständighetsområdet bör i detta fall
kopplas insatser inom drift och underhåll i byggnadsbeståndet. Dessa områden

Prop. 1982/83:151 77

visar
speciellt på behovet av ett säkrare tekniskt underlag med en mer fullständig
utvärdering där den tekniska provningen har stor betydelse. Provningsanstalten
framhåller även problemet med negativa effekter av olika tekniktillämpningar.
Dessa kan vara av miljökaraktär, men även av säkerhets-, arbetarskydds- eller
olycksfallsnatur. Den framrida tekniska utvecklingen kommer generellt att få
arbeta med dessa problem. Sammantaget kommer utvecklingen att ställa krav på
säkrare teknisk utvärdering innan olika material, komponenter och system tas i
bruk.

Byggnadsstyrelsen
menar att det inte är särskilt angeläget att utveckla nya material då det
gäller reparation och ombyggnad. Det är däremot vikfigt med nya verktyg och
arbetsmetoder och kanske framför allt maskiner som är speciellt anpassade för
ombyggnad. Det kan gälla borrmaskiner, transport- och lyftdom m. m. Utveckling
där betyder även mycket för arbetsmiljön. Enligt styrelsens erfarenhet är
installationerna ett besvärligt område vid ombyggnad. Byte av ledningar,
trummor och dylikt medför ofta stora ingrepp i byggnadsstommen, vilket gör att
detta blir en tung ekonomisk post. Utvecklingsarbete för att åstadkomma goda
lösningar på detta område kommer att ha stor betydelse för ett projekts
lönsamhet.

Industrins
Byggmäterialgrupp anser att en ökad ombyggnadsverksamhet kommer att kräva en
omfattande forskning. I detta arbete ingår bl. a. förändringarna i stadsbilden,
energiförsörjningen, grunder och grundläggningar samt bedöhiningsunderlag för
ombyggnad eller förnyelse av det befinfliga byggnadsbeståndet. Teknisk
utveckling av material och konstrukfioner samt arbetsmetoder är viktiga liksom
studier om möjligheter till prefabriceringsmetoder av material och komponenter,
lämpliga hissanordningar och andra åtgärder i det befintliga byggnadsbeståndet
för anpassning fill ohka krav och önskemål.

Provningsanstalten
anför att det vid ombyggnad är viktigt att den tek-. niska utvärderingen är så
säker att inte nya problem byggs in i det äldre byggnadsbeståndet. Detta är ju
i hög grad till sin tekniska funkfion en följd av sin tids erfarenhet.

Byggstandardiseringen
menar också att för att erhålla bättre material och konstrukfioner måste en
utveckling av provningsmetoder och utvärderingssystem skapas så att man på
basis av dessa kan ge säkra utsagor om långtidsegenskaper. Detta är en
förutsättning för att kunna åstadkomma teknisk/ekonomiskt optimala lösningar
för produktion och förvaltning. BST ser det som en angelägen uppgift att
standardisera sådana metoder och utvärderingssystem. Därigenom ges möjligheter
till jämförelse mellan provningar utförda vid ohka provningsinstitutioner eller
vid olika fid-punkter.

Riksantikvarieämbetet
(RAÄ) finner att den av rådet prioriterade ROT-sektorn är av särskilt intresse
för ämbetet, vars sektorsansvar till stora delar berörs av verksamhet och
åtgärder i befinflig bebyggelse. Innehållsmässigt anser ämbetet att den
programförklaring som rådet presenterat är

Prop. 1982/83:151 78

viktig och att stora insatser kommer att behövas. Ämbetet
finner dock att forskningen kring den befintliga byggnadsmassan synes
påfallande undervärderad i förhållande till nybyggnads- och energiforskningen.

Arbetarskyddsfonden konstaterar att arbetsmiljöfrågorna
har fått ett begränsat utrymme, trots att byggsektorn inrymmer många mycket besvärliga
arbetsmiljöproblem och trots att rådets position som "bransch"-finansiär
borde ge goda möjligheter till ett helhetsgrepp över arbetsmiljöfrågorna inom
branschen. Styrelsen vill understryka vikten av att arbetsmiljöforskningen
integreras med sådan forskning som syftar till nya produkter och nya
arbetsmetoder.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) erinrar om att
träteknik och materialteknik, där polymera material - plaster - ingår, tillhör
de s. k. prioriterade områdena vid STU. Områdena är snabbt växande och av stor
betydelse för den svenska industrins konkurrenskraft och utveckling. Inom dessa
områden bedrivs givetvis redan idag omfattande FoU-arbeten finansierade från
olika källor, av vilka STU tillför betydande medel.

Planverket stryker under att en effektivare
energihushållning i byggnader kräver forskning som gör det möjligt att
förbättra klimatskalet men också ventilations- och uppvärmningssystemen. En
integration av konstruktions-, installations- och materialkunskap behövs för
att få nivåhöjande kunskaper. Planverket bedömer att intensifierad forskning
och praktisk försöksverksamhet på dessa områden kan leda fram till betydande utveckling
av bättre byggsystem.

Byggnadsstyrelsen delar BFR: s uppfattning att större
energibesparingar kan göras vid nyproduktion än vid ombyggnad. Enligt tidigare
konstaterande kommer en väsentlig del av den framtida byggnadsverksamheten att
handla om ombyggnad varför forskning och utveckling då det gäller energibesparing
där förefaller särskilt angeläget. Forskning om hur äldre hus fungerar då ytterskalet
blir tätare torde vara en viktig uppgift.

Sveriges Bostadsföreningars Centralorganisation (SBC)
framhåller att det med hänsyn till energihushållningens betydelse för en
ekonomiskt effektiv förvaltning, och till de beslut som fattats om den
långsiktiga energipolitiken, är det rimligt att energifrågorna även i framtiden
får stort utrymme i rådets verksamhet.

Svenska Arkitekters Riksförbund (SAR) anför att en alltför
ensidig prioritering av områdena teknik och energi kan leda fill bristfälliga
helhetslösningar. En byggnadsdels tekniska utformning bör bedömas också i sitt
funktionella och estetiska sammanhang. Människans sätt att bruka, förvalta,
sköta och värdera miljön bör prägla även det tekniska utvecklingsarbetet.

Prop.
1982/83:151 79

Framtida energiförsörjning av bebyggelsen

Kraftverksföreningens utvecklingsavdelning (VÄST) anser i
likhet med BFR att betydande forskningsinsatser kommer att krävas under
1980-talet, men stryker också under att omställningen av energisystemet kräver
konsekventa åtgärder även på en rad andra områden.

Byggnadsstyrelsen
finner att BFR på ett värdefullt sätt ställt samman de problem och behov som
finns inom energiforskningsområdet. Forskning och utveckling med uppdelning i
flera steg kan vara en rimlig arbetsmodell.

Provningsanstalten
anser också att redovisningen av en stegvis övergång till nya energisystem ger
en klar och, väsentligen rimlig bakgrund till de förändringar som kan väntas.
Erfarenheterna hittills på energiområdet understryker det angelägna i att nya
tekniker prövas i fillräcklig utsträckning. Vikten av planering av insatser
för teknisk provning och utvärdering bör understrykas. Inte minst
experimentbyggnadsverksamheten har visat att den i hög grad bör inskränkas fill
sådana projekt där komponenter och system är utprovade. En utvärderingsform,
som i dessa sammanhang bör nyttjas ytterligare, förutom teoretiska studier och
laboratorieundersökningar, är undersökningar i speciella provhus.

SIB finner att det behövs fortsatt forskning om de olika
energisystemens funktion, för att bättre och energisnålare system inte bara
skall konstrueras utan också fungera i praktisk drift.

Bostadsstyrelsen stryker också under behovet av en
omfattande energiforskning för att få underlag för åtgärder som kan öka
energisparandet och för att få en sådan inriktning av förbrukning, sparande och
produktion av energi att de övergripande målen på energiområdet uppfylls.

Stockholms
kommun finner att behovet av sammansatta lösningar, optimeringar inom hela
system och av en helhetssyn präglad energiforskning är eftersatt inom tidigare
och pågående energiforskning. Ett systeminriktat utvecklingsarbete måste vara
upplagt så att alla förutsättningar och konsekvenser belyses vid val av ett
energiförsörjningssystem inom ett avgränsat område. De steg som prioriteras i
strategiskt syfte måste därför vara administrativt eller organisatoriskt
avgränsade, ej tekniskt.

Planverket
delar BFR: s bedömning att en övergripande energiplanering behövs och att den
även har en tydlig geografisk dimension. En betydande metodutveckling krävs för
att åtgärder i det korta tidsperspektivet ska kunna göras på ett sätt som inte
försvårar andra lösningar på lång sikt och för att finna former även för den
regionala nivåns medverkan i samspelet stat - kommun. Verket delar också
bedömningen att problemen kring införandet av lokala energikällor blir föremål
för forskning. Inom energiområdet behöver också bebyggelsestrukturen, dess
energiegenskaper och alternativa utvecklingstendenser belysas bättre för att
värmeförsörjningsfrågorna skall kunna behandlas och inordnas i de normala
planeringsrutiner som utvecklas för bebyggelseplaneringen. Här finns enligt
verkets mening ett forskningsfält som bör få ökade resurser.

Prop.
1982/83:151 80

Statens vattenfallsverk framför, när det gäller
energiplanering och problem i samband med införandet av lokala energikällor,
liknande synpunkter som planverket.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) delar rådets
bedömning att de senaste årens omfattande satsningar pä forskning och
utveckling nu avkastar resultat, men att en fortsatt kraftig satsning är
nödvändig för att man skall få genomslag för nya tekniker.

Byggstandardiseringen menar att energiforskningen i det
långa perspektivet är energiforskningen en av samhällets viktijgaste
forskningsområden både för att komma till rätta med nationens balansproblem och
för att minska kostnaden för bostadsuppvärmningen för den enskilde boende. En
ökad kunskapsuppbyggnad inom detta område kommer också att medföra behov av
ökade standardiseringsinsätser.

Konsumentverket pekar på att i rådets rapport nämns inte
de problem som kan uppstå i samband med att det kan vara svårt atl få de boende
att acceptera och hantera nya produkter och svårigheten att få fram en serviceorganisation
söm klarar underhåll och reparationer av dessa. En del problem har redan visat
sig och fler kommer säkert att uppstå. Enligt verkets uppfattning är det även i
fortsättningen angeläget att initiera och stödja sådan forskning. Man bör också
bedriva FoU-aktiviteter för att förebygga eventuella negativa bieffekter av nya
energisystem.

Planering, bostadsförsörjning och förvaltning

Planverket instämmer i rådets bedömning att den kommunala
planeringen står inför delvis nya krav. Om kommunerna skall klara de stora och
svåra förändringar som förestår behöver forskningen kring planeringssystemen
och deras roll i det kommunala beslutsfattandet ges hög prioritet. Rena
forskningsprojekt måste förenas med kommunalt utvecklingsarbete. Planverket
delar alltså bedömningen att de statliga insatserna bör ökas kraftigt för
utvecklingsarbete på reformer, lösningar och experiment som kommunerna kan
tillämpa i sitt praktiska planeringsarbete. Införandet av en ny plan- och
bygglag bör ge goda förutsättningar att samla erfarenheter från introduktionen
av ett stort lagkomplex. En sådan forsking bör ges hög prioritet. De
frågeställningar, bostadsfrågorna och den byggda miljöns behandling, som
utvalts är också viktiga forskningsområden. Det bör enligt planverkets mening
klart uttalas att rådet har ansvar också för forskning kring kommunal planering
och administration.

SIB pekar på att kommunerna i större utsträckning än
tidigare tvingas ta ställning i konflikter mellan olika intressen. Det skapar
ett behov av att undersöka hur dessa konflikter rörande markanvändning och
bebyggelse skall hanteras.

TCO framhåller att en långsiktig politik inom byggsektorn
förutsätter en

Prop. 1982/83:151 81

god
samhällsplanering. Utveckling av formerna för samhällsplanering, i vilken
kommunerna har en viktig roll, måste få central betydelse i det kommande
utvecklingsarbetet. Härvid bör beaktas att en god samhällsplanering
förutsätter ett nära samarbete mellan olika samhällssektorer, bl. a. mellan
byggnadssektorn, socialtjänsten, hälso- och sjukvården.

Föreningen
för samhällsplanering (FFS) betonar vikten av att forskning om
samhällsplanering och kommunal planering ges ökade resurser. Föreningen anser
att större uppmärksamhet bör ägnas åt planeringens villkor. Även
plangenomförandet bör ges större utrymme, liksom de kommunalekonomiska och
samhällsekonomiska följderna. För detta måste organiseras långsiktigt
arbetande forskargruper.

Svenska
Arkitekters Riksförbund (SAR) anser också att den framtida byggforskningen bör
inriktas mot samhällsplaneringen och de styrmedel och redskap som kan användas
i översiktlig planering och detaljplanering för att ge förutsättningar för goda
miljöförändringar. Det är t. ex. angeläget att studera hur översiktlig
planering kan bidra till energisparande vad gäller transporter och lokalisering
av bebyggelse.

Socialstyrelsen
menar att den framtida kommunala planeringen måste ges en bred ekonomisk och
social inriktning mot den enskilda människans välfärd. Bl. a. sektoriseringen
av forskningen innebär då svårigheter att göra önskvärda studier om sociala
konsekvenser av olika planer. Styrelsens förhoppning är att den omfattande
forskningsinsats som projektet med kommunal planering innebär, får karaktär av
övergripande utvecklingsplanering med höga krav på socialt kunskapsunderlag
och att den ger stöd till en socialt inriktad områdesplanering. Styrelsen
instämmer i rådets bedömning att forskning och utveckling rörande planering och
bostadsförsörjning bör öka kraftigt.

Planverket
delar också rådets bedömning att en effektiv bostadsförsöijning och
fastighetsförvaltning har central betydelse för kostnadsutveckling och boendekvalitet,
vilket är av särskild betydele i en situation med begränsade ekonomiska
resurser. Inför 90-talet behövs kraftfulla forsknings-och utvecklingsinsatser
som grund för den betydelsefulla tekniska utveckhngen för byggandet och
förvaltningen.

Stockholms
kommun framhåller att det idag saknas en framförhållning och kunskap om hur den
kommunala infrastrukturen — och problemen på sikt — skall hanteras. Behovet av
besparingar går bl. a. ut över underhåll och reinvesteringar. Forsknings- och
utvecklingsverksamhet som belyser den kommunala ekonomins förutsättningar,
utvecklingstendenser och alternativa möjligheter att hantera problem och
brister i infrastrukturen och den kommunala servicen är därför viktig.

Arbetarskyddsfonden
stryker under — förutom bostadsmiljön - även övrig byggd miljös stora betydelse
från fondens utgångspunkter. Miljö- och byggnadsplanering inom näringsliv,
förvaltning m.m. ger förutsättningar-

6 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 151

Prop. 1982/83:151 82

na
och begränsningarna för hur arbetsmiljö och arbetsorganisation kan utformas.

Industrins
Byggmaterialgrupp finner att man bör pröva olika möjligheter att åstadkomma
rationella anläggningar bl. a. inom långvården, skolväsendet etc. för att
åstadkomma intressanta ekonomiska lösningar. Systemupphandling inom ramen för
teknikupphandling och andra utvecklingsmöjligheter bör studeras.

Transportforskningsdelegationen
(TFD) framhåller att det sedan flera år har gjorts och görs betydande insatser
inom området bebyggelse och transportsystem, både i Sverige och utomlands. Om
man ändå av olika skäl anser att man bör bygga upp en mer långsiktig verksamhet
inorri området synes dock även energi- och miljöaspekter böra inkluderas i denna
forskning. Viss forskningsverksamhet på området pågår vid bl. a. Umeå
universitet och Lunds tekniska högskola. Sådana insatser kan med fördel
finansieras av flera medelsbeviljade organ. Fortsatta insatser på kollektivtrafikområdet
bedöms även av TFD som viktigt.

Väg-
och trafikinstitutet (VTI) framhåller behovet av forskning om t. ex. sambandet
mellan den byggda miljön och de förflyttningsmöjligheter som finns. Hur
påverkar den byggda miljön trafiken och de människor som färdas där, eller
omvänt, hur påverkar trafiken den byggda miljön utifrån aspekter kring
säkerhet, barriäreffekter, miljö, energi etc.

Trafiksäkerhetsverket
(TSV) finner det angeläget att forskning och utveckling rörande bebyggelse och
transportsystem inom tätortsregionerna. Det återstår ännu mycket att göra när
det gäller att utforma bebyggelser som skapar en god trafikmiljö. Det är
önskvärt att trafiksäkerhetsfrågor i ökad utsträckning beaktas i detta arbete.
Av intresse därvidlag är bl. a. planverkets allmänna råd gällande
byggnadsstadgans tillämpning vid planläggning (TRÅD).

Statens
lantmäteriverk (LMV) konstaterar med tillfredsställelse att rådet
uppmärksammar såväl behovet av bättre och mer omfattande kunskaper om
bebyggelsemiljön och naturmiljön och de nya möjligheter som bl. a. utvecklingen
inom datatekniken och Qärranalysen öppnar som behovet av nya och utvecklade
genomförandemöjligheter, inte minst i samband med stadsförnyelse. Detta bör
leda till att forskning inom lantmäteriets verksamhetsområde i ökad
utsträckning kommer till stånd och blir finansierad genom byggforskningen.

Socialstyrelsen
poängterar att samhällets bostadspolitiska målsättning att göra goda, sunda och
rymhga bostäder tillgängliga för alla människor är ett viktigt
forskningsområde. Hit hör givetvis bostadsförsörjningens ekonomiska sida.
Styrelsen menar emellertid att rådet i sin skrift ser frågan om att åstadkomma
lägre bostadskostnader främst som en fråga om bättre teknik och rationellare
produktion. Enligt styrelsens mening bör problemet med de höga kostnaderna ses
i ett vidare samhällsperspektiv. Man bör då också diskutera olika socioekonomiska
gruppers möjligheter att bära de

Prop.
1982/83:151 83

ökande
bostadskostnaderna samt fördelnings- och välfärdspolitiska effekter av olika subventioneringsformer
i boendet. En viktig fråga är också de nödvändiga samhällsekonomiska analyserna
av förutsättningarna att reducera särboendet för grupper som behöver stöd och
hjälp och en motsvarande ökad tyngdpunkt på ordinärt boende. För närvarande
pågår en sådan omvandling av den sociala sektorns verksamheter som får
återverkningar i andra sektorer. Den bör i hög grad uppmärksammas i forskning
och utveckling om bostadsförsörjningen. De grupper som har svårast att göra egna
bostadsval - t. ex. de äldre och de fysiskt och psykiskt handikappade - bör i
en förändringssituafion särskilt beaktas. FoU-arbetet skulle kunna inriktas på
hur man generellt ökar tillgängligheten för dessa grupper, men också hur
kvardröjande s. k. standardbrister - som i första hand drabbar dem - skall
kunna avhjälpas.

SIB konstaterar att det
ökade intresset för ombyggnad och stadsförnyelse har medfört att frågan om
bostadsförsörjningens inriktning och omfattning blivit ett av de centrala
problemen. Vi måste nu öka våra kunskaper om olika hushålls boendeförhållanden
och om bostadsmiljöns användning, liksom om de medel som avser att garantera
bostadsmiljöns kvaliteter. SIB pekar också på behovet av FoU kring problem som
rör bostadsstandarden, kostnadsutvecklingen samt om byggandets finansiering
och prissättning.

Bostadsstyrelsen stryker
under behovet av att det utvecklas metoder som kan ge en bättre överblick över
lokala delmarknader inom bostadsmarknaden. Styrelsen finner också att
åldringars, handikappades och ungdomars bostadsbehov och bostadsefterfrågan
måste bli föremål för ökade FoU-insatser.

Synskadades Riksförbund (SRF)
anser att det behövs mer avancerade analysmetoder där analyserna måste omfatta
olika grupper människor, bl. a. synskadade och där jämlikhetssträvanden måste
vara en viktig faktor när prioriteringar görs. I arbetet med att utveckla
analysmetoder för dessa helhetsbedömningar måste bl. a. synskadades behov
beaktas. På flera områden finns det dessutom behov av att öka kunskapen om
miljöns anpassning till synskadade. En minst lika viktig uppgift är att på
basis av den kunskap som finns, utveckla ett bättre planeringsunderlag för den
generella och den individuella anpassningen av miljön till synskadade.

Hyresgästernas Riksförbund
stryker under att de växande fördelningsproblemen i bostadsförsörjningen måste
uppmärksammas. En satsning på bostadspolitiken kräver ökade insatser för
kunskapsuppbyggande forskning.

Sveriges
fastighetsägareförbund iramYiåWer vikten av att konsekvenserna för
fastighetsförvaltningen av olika subventioner analyseras. Härvid bör även
kommunernas roll i bostadsförsörjningen studeras.

Bostadsstyrelsen
pekar också på behovet av FoU rörande de bostadspolitiska styrmedlens
effekter. FoU om styrmedlen bör emellertid inte be-

Prop. 1982/83:151 84

gränsas
till att gälla de traditionella bostadspolitiska medlen utan bör även innefatta
uppföljning av andra lagars och föreskrifters tillämpning och effekter.

SIB
menar att det finns ett behov av att analysera hushållens flyttning och
pendling, som kan ge ett förbättrat underlag för planeringen av bostadsbyggandet
och lokaliseringen av arbetsplatser och service i förhållande fill
bostadsområdena.

HSB:
s riksförbund pekar på att den stora omvandling av samhällsstrukturen som
påbörjats med förändringar i hushållens sammansättning, förvärvsarbetets
omstrukturering, fritidens innehåll, en kommande datorisering inom alla
områden etc, ger anledning att återuppta bostadsvaneun-dersökningarna samt att
söka analysera hur dessa faktorer kommer att påverka boendet under 1980- och 90-talen.

SAR
menar att hög prioritet bör ges åt forskning som beskriver byggnadsbeståndet,
dess användning och förändring. Kunskapen om vilken bebyggelse vi har, dess
tekniska beskaffenhet och användbarhet är ofullständig.Vidare måste
människornas levandsvillkor, boendevanor, hushållens struktur och tänkbara
boendeformer studeras. Kunskapen om arbetslivets lokaler, arbetsmiljön, är
också ofullständig.

Planverket
finner också att grundläggande information ombyggnadsbeståndets egenskaper,
användning och ombyggbarhet behöver byggas upp. Även inom planväsendet behövs
en systematisk kunskapsuppbyggnad.

Byggnadsstyrelsen
framhåller, liksom BFR, fastighetsförvaltningens betydelse när det gäller att
åstadkomma kostnadsbesparingar. Särskilt viktigt torde utvecklingen av system
för erfarenhetsåterföring väva. Det är enligt styrelsen särskilt angeläget med
forskning och utveckling inom datateknikområdet vad gäller driftsstyrning,
underhållsplanering etc.

HSB:s
riksförbund. Svenska Riksbyggen, Sveriges fastighetsägareförbund, TCO,
Hyresgästernas Riksförbund och Sveriges Bostadsföreningens Centralorganisation
framhåller också att kostnaderna för förvaltningen och underhåll numera har så
stor betydelse att ökad uppmärksamhet måste ägnas denna sektor.

Hyresgästernas
Riksförbund framhåller dessutom att de mänskliga relationernas betydelse för
förvaltningens kvalitet måste uppmärksammas. Byggnaderna och deras omgivning är
också ett eftersatt område för forskningen.

TCO,
Svenska Riksbyggen och bostadsstyrelsen stryker också under vikten av forskning
och utveckling kring frågor om inflytande för de boende i
fastighetsförvaltningen.

Fastighetsägareförbundet
anser att den hittillsvarande stora och ensidiga satsningen på energiforskning
är tveksam. En stor del av resurserna till energiområdet bör i stället
samordnas med förvaltningsområdet. Dét är bl. a. viktigt att de ekonomiska
förutsättningarna för förvaltningen är sådana att såväl hyresgäster som
fastighetsförvaltare får incitament till energihushållning.

Prop. 1982/83:151 85

Forskning
om byggsektorns betydelse

Statens
industriverk (SIND) betonar betydelsen av forskning om byggsektorns roll i
samhällsekonomin. Den existerande kunskapen om byggsektorns förhållanden och
samband med övriga näringar och samhällsekonomin är bristfällig.

Landsorganisationen
i Sverige (LO) menar att förhållandet mellan olika sektorer är förbluffande
lite utredd och det saknas statistiska data om byggnadsproduktion,
materialproduktion och förvaltning. LO vill med skärpa föra fram vikten av att
detta område blir föremål för en upprustning.

Svensk
byggsektor i internationellt perspektiv

Industrins
Byggmaterialgrupp ställer sig positiv till möjligheten att öka exportvolymen
genom intensifierad FoU-verksamhet. Därvid bör har-moniseringsarbetet vad avser
provningsmetoder, byggnormer och standard löpande uppmärksammas. Liknande
synpunkter framförs av planverket.

Svenska
Riksbyggen och TCO menar att det finns starka skäl för antagandet att Sverige
även skulle kunna få till stånd en betydande export av förvaltningskunnande
under förutsättning att detta byggdes upp av en motsvarande forskningsinsats
som BFR förespråkar beträffande export av teknik och material.

Riksbyggen
finner dock att BFR övervärderat möjligheten att via FoU öka byggexperten.

Styrelsen
för teknisk utveckling (STU) menar att det inte existerar ett så enkelt samband
mellan FoU-volym och exportframgångar som rapporten beskriver. STU finner att
exportframgångar beror på ett komplext nätverk av samverkande faktorer av vilka
FoU är enbart en. Liknande synpunkter förs fram av Ingenjörsvetenskapsakademien
(IVA) och Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO).

FoU
i byggsektorn de närmaste tio åren

Byggnadsforskningsutredningen
(Ds Bo 1982:2) diskuterar i sitt betänkande problembilden i byggsektorn under
1980-talet, FoU: s möjligheter att lösa problemen, ansvarsfördelning och
finansiering av FoU, den tillgängliga FoU-kapaciteten samt realismen i
bedömningarna. Utredningen slår i likhet med BFR fast att det finns ett behov
av en ökad FoU-volym i landet. Det gäller primärt behovet av grundforskning -
långsiktig kompetensuppbyggnad, men även fillämpad forskning och utvecklingsverksam-

Prop. 1982/83:151 86

het.
Utredningen delar BFR: s uppfattning att byggsektorns FoU-volym är oroväckande
låg jämfört med andra industriverksamheter. Utredningen menar att en väsentlig
del av en ökad FoU-volym inom sektorn bör finansieras av i första hand
företagen och branschen. Den statligt finansierade byggforskningen bör avse
långsiktig kunskapsuppbyggnad inom de områden som BFR prioriterar samt sådan FoU
som är särskilt lämpad för kollektivt bruk. Utredningen framhåller att den
samhällsvetenskapliga forskningen inom byggsektorn bör ökas.

IVA framhåller att den
jämförelse som görs i BFR: s rapport med FoU-intensiteten inom
tillverkningsindustri m.m. är delvis missvisande och kan inte ligga till grund
för beslut rörande den mer långsiktiga kunskapsutvecklingen och motsvarande
forskningsbehov inom byggsektorn. Den kvantitativa forskningsvolymen är ej
ensam avgörande för ekonomisk framgång. De enskilda FoU-insatsernas kvalitet
och lönsamhet bör i stället vara utgångspunkten, snarare än totalnivån i sig.

LO finner att den
volymökning som BFR framhåller inte är möjlig att åstadkomma, med tanke på
främst vilka personella resurser i form av forskare och tekniker som finns att
tillgå, men att en ökning av byggforskningen är önskvärd framgår helt klart.
Enligt LO: s mening står vi inför så avsevärda problem inom bostadssektorn, att
en ökad effektivitet och rationalitet måste till. Forskningen bör på sikt
kunna bidra till detta. Liknande synpunkter har Byggnadsstyrelsen och
Centralorganisationen SACO/SR.

Statens
provningsanstalt (SP) menar att det finns uppenbara problem inom byggsektorn,
såväl vad gäller brister i byggbeståndet, som att byggsektorn står inför stora
förändringar. Detta ökar kraven såväl på forskning som annan teknisk utveckling
inom hela byggområdet. Likaså ökas kraven på en medveten planering och
rationell insats av resurserna.

Industrins
Byggmaterialgrupp delar rådets uppfattning att en ökad satsning bör ske på
forskning och utveckling och då i första hand inom det byggnadstekniska
området. Byggmaterialgruppen ställer sig emellertid tveksam till om den
kraftiga satsning som rådet förespråkar är realistisk. De nödvändiga ekonomiska
resurserna finns tyvärr ej hos varken näringsliv eller myndigheter. Det är
även tveksamt om kvalificerade forskarre-surser finns för en kraftigt ökad
satsning.

Riksrevisionsverket (RRV)
ställer sig ytterst tveksam till möjligheterna att förverkliga de av BFR högt
ställda ambitionerna avseende ökningen av FoU-volymen. Dels ifrågasätter RRV
realismen i rådets bedömning vad gäller branschens vilja och förmåga att i ett
läge präglat av begränsade resurser svara mot så högt ställda krav och
förväntningar, dels ifrågasätter RRV möjligheterna att bygga ut
utbildningskapacitet, forskarkompetens och lämpliga forskarmiljöer i den
utsträckning som krävs för att kunna genomföra den eftersträvande volymökningen
av FoU inom byggsektorn.

Universitets-
och högskoleämbetet (UHÄ) anser att bedömningarna om

Prop.
1982/83:151 87

högskolans
möjligheter att snabbt bygga ut sin forskarstab och att medverka till en
volymökning inte är tillräckligt väl underbyggda i rapporten.

STU anser sig inte på
föreliggande underlag kunna avgöra om den föreslagna ökningen av statens
insatser för byggforskning är lämpliga. Den fördubbling av rådets verksamhet
som diskuteras förutsätter en grundligare motivering. STU utgår från att BFR
återkommer därmed i sin treårsplan. Av rapporten framgår inte vilka de
tänkbara aktörerna är, varken på den FoU-utförande eller den FoU-stödjande
sidan. Inte heller preciseras någon ansvarsfördelning mellan offentliga FoU-satsningar
och privata.

SABO delar rådets
uppfattning att FoU-intensiteten i dag inom byggsektorn som helhet är låg med
tanke på sektorns storlek och roll i samhällsekonomin samt med tanke på den
relativt sett högre nivån i andra sektorer. Men för att en volymökning skall
vara effektiv krävs en FoU-strategi med en medveten inriktning av satsningarna.
Denna strategi saknas i stort sett helt i programplanerna. Tonvikten i BFR: s programplan
ligger på FoU rörande produktion och teknik med särkild betoning på sådana
satsningar som kan stärka den svenska ekonomin och Sveriges konkurrenskraft. Planen
har enligt SABO i väsentliga stycken karaktären av ett industripolitiskt
dokument.

Hyresgästernas riksförbund
stryker under behovet av att det avsätts betydande resurser för forskning om
byggande och boende. Att sätta upp exportframgångar i byggsektorn som ett
huvudmål för tilldelning och fördelning av forskningsmedel torde däremot vara
en osäker väg. En väg som dessutom kan innebära betydande risk för att vårt
inhemska behov av kunskapsuppbyggande forskning och utvecklingsarbete inte
tillgodoses.

TCO
menar att det är nödvändigt att det avsätts tillräckliga resurser för
forsknings- och utvecklingsarbetet. TCO instämmer i rådets ställningstagande
att en markant ökning av utvecklingsarbetet inom företagen är nödvändig. I
rapporten berörs dock inte närmare hur ett sådant engagemang skulle
stimuleras. Enligt TCO: s uppfattning bör mycket av utvecklingsarbetet kunna
ske genom samverkan mellan företagen. Detta gäller såväl inom den s. k.
branschgemensamma forskningen som mellan de olika faserna i byggnadsprocessen,
dvs. mellan materialtillverkare, entreprenörer, konsulter och arkitekter.

Statens
vattenfallsverk finner det önskvärt med en ökad FoU-verksamhet inom
byggsektorn. Därvid vill Vattenfall - liksom BFR gör - understryka vikten av
att hålla hög kompetens inom hela byggsektorn och koncentrera insatserna till
strategiska områden. Höga FoU-anslag behöver dock inte betyda att en effektiv
och framgångsrik FoU bedrivs. Brister behöver inte alltid avhjälpas med FoU.
Förbättringar kan erhållas genom att krav eller mål formuleras och att dessa
uppfylls resp. uppnås genom normalt planerings-, konstrukfions- eller
ekonomiskt arbete.

Byggnadsstyrelsen
menar att rapporten som helhet redovisar en alltför opfimistisk syn på
forskningens och BFR: s möjligheter att lösa de problem

Prop. 1982/83:151 88

som
förestår. Som exempel kan enligt styrelsen nämnas den egna tolkningen av de
senaste årens energiforskning och experimentverksamhet, som beskrivs i nära nog
uteslutande positiva termer. Byggnadsstyrelsen menar att erfarenheterna nog
också bör leda till eftertanke.

Energiforskningsnämnden
(Efn) finner att analysen präglas av en viss övertro på forskning som ett
botemedel mot oUka problem i samhället. Någon utvärdering av forsknings- och
utvecklingssatsningarnas effektivitet eller av effekten av statliga anslag
till ändamålet redoivsas t. ex. inte. Inte heller behandlas BFR: s strategiska
roll i förhållande till andra forskningsstödjande organ eller forsknings- och
utvecklingsstödets samspel med andra statliga medel för att styra och stimulera
utvecklingen inom de energipolitiska och bostadspolitiska områdena. Särskilt
anmärkningsvärt är att någon riktig grund för det helt avgörande antagandet,
att volymen forsknings- och utvecklingsarbete borde uppgå till minst 4 % av
förädlingsvärdet inom byggbranschen, inte presenteras i rapporten. Detsamma
kan enligt Efn sägas om den mycket summariska behandlingen av byggbranschens
incitament till egenfinansiering av forsknings- och utvecklingsarbete och av
relationen mellan statsstödd och egenfinansierad verksamhet.

Bostadsstyrelsen
ifrågasätter om det är möjligt och fruktbart att mångdubbla
byggnadsforskningen pä tio år. Styrelsen menar att det tar lång tid att
utveckla sak- och metodkunskap och att skapa goda forskarmiljöer och forskare.
Det är också viktigt att undersöka vilken FoU som byggherrar, förvaltare,
projektorer etc. känner till och hur de vill ha den för att tillämpa den. Det
finns enligt styrelsens mening risk för att pengar och personella resurser
satsas planlöst inom byggsektorn. Rådets rapport anger varken hur målkonflikter
mellan olika sektorer skall lösas eller hur forskningsinstitutionerna skall
specialiseras för att forskning och utbildning skall få klarare riktlinjer och
högre status.

SIB
konstaterar att rådets rapport är ett ambitiöst program som om det skall
genomföras kräver en omfattande forskningsorganisation. Enligt institutets
bedömning kommer bristen på forskare och fungerande forskningsenheter att bli
en svår stötesten. Det framstår som nödvändigt att grunda ett program på en
utomordentligt sorgfällig bedömning av existerande förutsättningar och
utvecklingsmöjligheter.

Flera
remissinstanser pekar på att rådets ansats innebär att produktions-och
konstruktionstekniska frågor samt metoder och instrument för rationaliseringar
och kostnadsbesparingar sätts i centrum.

Planverket
finner en obalans i rapporten där de tekniska frågorna givits en alltför stor
tyngd i relation till de samhällsvetenskapliga. Verket saknar t. ex. en närmare
diskussion av handikappfrågor i ett bredare samhällsperspektiv. Vidare behöver
behovsanalyser, planerings- och utformningsfrågor diskuteras utförligare.
Verket menar att både behovet av och målen för den samhällsvetenskapliga delen
av forsningsfältet bort utvecklas ytterii-

Prop. 1982/83:151 89

gare.
Enligt verket bör successivt ökade resurser tilldelas bl. a. forskning om
kommunal planering, byggnadsväsendets administration och samspelet mellan stat
och kommun. Vad beträffar behovet av samhällsvetenskaplig forskning förs
liknande synpunkter fram av konsumentverket, socialstyrelsen, statens
handikappråd. Hyresgästernas Riksförbund, Centralorganisationen SACO/SR,
Stockholms kommun. Svenska Arkitekters Riksförbund och Synskadades
Riksförbund.

Riksantikvarieämbetet
anser att målbeskrivningen för FoU inom byggsektorn är alltför inskränkt. En
vidgad målbeskrivning motiverar bl. a. ett uppmärksammande av den
kulturpolitiska aspekten på de välfärdsmål, som enligt ämbetets mening bör
påverka inte bara samhällsplanering och samhällsbyggande utan också
forskningsinriktningen inom byggsektorn. Ämbetet finner också att
behovsanalysen är så ensidig, att ämbetet vill ifrågasätta om en
verksamhetsplan som utgår från analysen kan förenas med riksdagens
forskningspolitiska beslut och dess betoning av forskningsbehoven inom det
samhällsvetenskapliga området.

Andra
remissinstanser ser positivt på rapportens inriktning på teknisk forskning med
tonvikt på byggsektorns produktionsuppgifter.

Industrins
Byggmaterialgrupp ser flertalet av de insatsområden som behandlas i rapporten
som angelägna och delar i långa stycken framförda värderingar. Även statens
industriverk betonar vikten av att FoU inom byggsektorn får en teknisk
inriktning.

Näringslivets
Byggnadsdelegation menar att ökad tonvikt bör läggas vid den
teknisk-industriella forskningen, som dessutom i ökad utsträckning bör bedrivas
i samråd med det enskilda näringslivet.

Prop.
1982/83:151 90

Innehållsförteckning

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 24 mars 1983 ... 2

1
Inledning ........................................................ 2

2
Föredragandens överväganden ............... ........ 3

2.1
Bakgrund ................................................... 3

2.2
Översiktliga
ställningstaganden ...................... 6

2.2.1
Allmänna forskningsfrågor...........................
6

2.2.2
Byggnadsforskning.................................... 10

2.3
Forskningsstödets nuvarande
inriktning och former 13

2.4
Byggnadsforskningens framtida
verksamhetsformer 15

2.4.1
Behovet av en allmän
kompetensuppbyggnad 15

2.4.2
Byggbranschens forskning och
utvecklingsarbete 18

2.4.3
Forskning och utvecklingsarbete
i kollektiva former m. m. 19

2.5
Byggnadsforskningens framtida
inriktning - några utgångspunkter 22

2.6
Vissa särskilda frågor..................................... 25

2.6.1
Statens råd för
byggnadsforskning .............. 25

2.6.2
Statens institut för
byggnadsforskning.......... 36

2.6.3
Information om
byggnadsforskning ............ 36

3
Hemställan .................................................... 37

4
Beslut............................................................. 37

Bilaga
1:1 Sammanfattning av byggnadsforskningsutredningens

betänkande (Ds Bo 1982:2) Byggnadsforskningen - en

översyn och utvärdering ....................... 38

Bilaga
1:2 Sammanställning av remissyttrandena över byggnads

forskningsutredningens betänkande ........ 45

Bilaga
2:1 Sammanfattning av byggforskningsrädets rapport

(013:1982) Byggsektorn 1990 - Behov av forskning

och utveckling under 1980-talet.............. 64

Bilaga
2:2 Sammanställning av remissyttrandena över byggforsk

ningsrådets rapport.............................. 75

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983