Prop. 1982/83:158

Prop.
1982/83:158

Regeringens proposition

1982/83:158

om
åklagarväsendets regionala organisation m.m.;

beslutad
den 24 mars 1983.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

OVE
RAINER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås riktlinjer för en ändrad regional indelning inom åklagarväsendet.

För
att kunna bemästra de ökade problemen med omfattande, komplicerade och
tidskrävande mål, särskilt mål om ekonomisk brottslighet, ges de regionala
myndigheterna en bredaVe bas och större flexibilitet. Områdena för verksamheten
görs större. Samtidigt förstärks myndigheterna, bl.a. genom att varje
myndighet, med undantag av Västerbottens län, får underlag för två eller flera
statsåklagare. Nuvarande 21 länsåklagarområden föreslås bilda tolv regioner.

Ändrade
Ijänstebenämningar föreslås samtidigt. Cheferna för de regionala myndigheterna
föreslås fortsättningsvis benämnas överåklagare, medan de nuvarande
länsåklagarna i övrigt föreslås få tjänstebenämningen statsåklagare.

Den
verksamhet som bedrivs av länsåklagarna för speciella mål, vilka huvudsakligen
handlägger mål om mycket kvalificerad ekonomisk brottslighet som berör flera
regionala områden, föreslås få en permanent form genom att en särskild
myndighet för denna verksamhet inrättas.

Vissa
frågor om åklagarnas behörighet tas också upp.

Ändringama
föreslås träda i kraft den I juli 1984, samtidigt med den reform inom polisväsendet
som förestår.

1
Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 158

Prop. 1982/83:158 2

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 7 kap. 7 § skall upphöra att gälla',

dels att 7 kap. 5 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

5 §2

Riksåklagaren så ock statsåkla- Riksåklagaren oc/z
statsåklagare/år

gare må övertaga uppgift, som tili- överta uppgifter som tillkommer

kommer lägre åklagare. Riksåkla- . lägre åklagare. Riksåklagaren oc/i, /

garen äge även förordna extra åkla- den omfattning regeringen bestäm-

gare att föra talan vid underrätt el- mer, statsåklagare får förordna

ler hovrätt eller, då talan fullföljts extra åklagare att föra talan vid un-

allenast av enskild part, vid högsta derrätt eller hovrätt. Riksåklagaren

domstolen. får vidare förordna extra åklagare

att föra talan vid högsta domstolen, om talan fullföljts
endast av enskild part.

Biträdande åklagare må i den omfattning, som bestämmes i
instruktion, utföra uppgift, som tillkommer åklagare, hos vilken han är
anställd. Väckande eller fullföljande av åtal i högsta domstolen må dock ej
beslutas av annan än riksåklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

' Senaste lydelse 1964:330. - Senaste lydelse 1947:616.

Prop. 1982/83:158 3

Utdrag
.

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-03-24

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer, Boström,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström

Föredragande:
statsrådet Rainer

Proposition
om åklagarväsendets regionala organisation m. m.

1
Inledning

Åklagarväsendet
förstatiigades den 1 januari 1965 och erhöll då sin nuvarande organisation.
Förstatligandet innebar en genomgripande omorganisation. Åklagaruppgifteraa
skildes ut från polischefsuppgifterna och uppgifterna som utmätningsman.
Samtidigt minskades antalet lokala distrikt kraftigt, i likhet med vad som
skedde inom polis- och exekutionsväsendet.

Redan
åren närmast efter förstatligandet påtalade riksåklagaren (RÅ) i sina
anslagsframställningar vissa svagheter i den organisation som hade skapats.
Frågan om åklagarväsendets organisation har varit föremål för överväganden dels
av 1967 års polisutredning, dels av en arbetsgrapp som RÅ tillsatte år 1970.
Dessa överväganden har endast föranlett smärre ändringar i
distriktsindelningen.

Den
10 augusti 1979 tillsatte RÅ en arbetsgrupp med uppdrag att bl.a. utreda
möjligheterna att åstadkomma en större flexibilitet i åklagarverk-samheten.
Uppdraget utvidgades genom tilläggsdirektiv den 30 januari 1981. Arbetsgrappen
skulle även utreda frågan om en ändring av indelningen i länsåklagarområden
och effektema av detta.

Arbetsgruppen,
som arbetade under benämningen åklagarutredningen', överlämnade i april 1982
till RÅ promemorian Åklagarväsendets organisation. En sammanfattning av
promemorian bör fogas till protokollet.i detta ärende som bilaga. Beträffande
reservationer och särskilda yttranden som

'
Då promemorian överlämnades ingick i utredningen byråchefen Arne Wikström, ordförande,
länsåklagaren Lars G. Andersson, förste byråassistenien Maj-Lis Ariebrand,
avdelningsdirektören Gunnar Carlson, byrådirektören Ingegerd Georgson,
kammaråklagaren Birgitta Lindgren och chefsåklagaren Sven Ljunggren.

Prop.
1982/83:158 4

har
avgetts av ledamöter och experter i utredningen hänvisas till promemorian.

RÅ
har med eget yttrande den 6 maj 1982 överlämnat utredningens promemoria till
regeringen. RÅ har därvid hemställt om författnings- och organisationsändringar
i enlighet med utredningens förslag.

Utredningen och RÅ:s
framställning har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av justitiekanslern
(JK), domstolsverket (DV), rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande rådet
(BRÅ), hovrätten för Västra Sverige, statskontoret, byggnadsstyrelsen,
riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), samtiiga länsstyrelser, samfliga
överåklagare, samtliga läns-åklagarmyndigheter, åklagarmyndighetema i Borås,
Enköpings, Helsingborgs, Kristianstads, Linköpings, Nacka, Sandvikens, Sunne,
Umeå och Värnamo åklagardistrikt, riksdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundet.
Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer,
Föreningen Sveriges åklagare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund,
Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Tjänstemännens Centralorganisations statstjänstemannasektion
(TCO-S), utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen
(USS) och Karlskrona kommun. Inom justitiedepartementet har upprättats en sammanställning
över remissyttrandena. Den finns tillgänglig i justitiedepartementets ärende
dnr 1255-82.

2
Föredragandens överväganden 2.1 Allmänna utgångspunkter

2.7.7
Bakgrund

Före
förstatligandet av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet var landet indelat
i 332 landsfiskalsdistrikt. I varje distrikt fanns en landsfiskal som chef.
Denne förenade funktionerna som åklagare, polischef och utmätningsman i
distriktet. Vissa städer ingick i landsfiskalsdistrikten, medan däremot städer
med rådhusrätt utgjorde egna åklagardistrikt med en stadsfiskal som chef. I
ungefär två tredjedelar av sistnämnda distrikt var stadsfiskalen också
polischef. I varje län fanns en landsfogde som hade den dubbla funktionen som
länspolischef och statsåklagare. 1 den förra egenskapen var landsfogden
underställd länsstyrelsen och i den senare riksåklagarämbetet. Stockholms,
Göteborgs och Malmö åklagardistrikt (i fortsättningen kallade
storstadsdistrikten) var i allt väsentligt organiserade på samma sätt som nu.
Central myndighet inom åklagarväsendet var riksåklagarämbetet som hade i
huvudsak samma arbetsuppgifter som dagens RÅ.

Vid
förstatligandet skildes åklagaruppgifierna ut och 90 åklagardistrikt bildades.
I de fall flera polisdistrikt ingick i ett åklagardistrikt stationerades åklagare
dels på åklagardislriklets huvudort, dels på varje polisdistrikts

Prop.
1982/83:158 5

kansliort.
På det regionala planet bildades 21 länsåklagarområden. Tre län (Gotlands,
Kronobergs och Jämtlands län) ansågs ha för litet underlag.för att bilda egna länsåklagarområden
och lades samman med andra län.

Under
de år som har gått sedan förstatligandet har endast små förändringar skett i åklagarorgaiiisationen.
Antalet tjänster som tillkommit är få (totalt 23 nya åklagartjänster) och
endast smärre justeringar i organisationen har skett. De viktigaste
förändringarna är att antalet åklagardistrikt genom sammanslagningar har
bringats ned till 86 samt att de utstationerade åklagarna successivt har
dragits in till huvudorten i distriktet. F. n. återstår sju utstationeringar av
tJrsprungliga 29.

Åklagaratredningen
har gjort en bred kartläggning av åklagarverksamhe-ten på lokal och regional
nivå. Tyngdpunkten ligger dock i överväganden om den regionala åklagarverksamheten
och dess framtida utveckling. Utredningen har vidare gjort en allmän bedörrining
av om åklagarverksamheten är rätt avvägd och organiserad inom ramen för
nuvarande resurser.

Utredningens förslag och
överväganden har j vissa delar fåtf ett blandat mottagande av
remissinstanserna, medan det i andra delar mottagits i huvudsak positivt. Många
remissinstanser har framhållit det värdefulla i att åklagarväsendets
organisation har belysts på detta sätt.

En
betydande del av remissinstanserna har tagit upp frågan om en översyn även av
åklagarväsendets lokala organisation. En sådan översyn bedöms av de allra
flesta som nödvändig.

Åsikterna bland
remissinstanserna har däremot gått isär då det gäller frågan om översynen av
den lokala organisationen bör avvaktas innnan man tar ställning till den
regionala organisationen. Vissa remissinstanser anser att så bör vara fallet,
medan andra menar att en regional omorganisation måste bilda granden för en
översyn av det lokala åklagarväsendet. Åter andra remissinstanser menar att åklagaratredningens
förslag bör ingå som en del i en förnyad, samlad översyn av hela
åklagarväsendet.

Åklagarväsendets
organisation har förblivit i huvudsak oförändrad sedan förstatligandet år
1965. Såväl polis- som exekutionsväsendet, har däremot undergått kraftiga
förändringar. Redan kort tid efter förstatligandet påtalade RÅ vissa svagheter
i organisationen. Dessa svagheter har på senare år blivit alltmer märkbara. Åklagaratredningen
har på ett förtjänstfullt sätt kartlagt de problem som har sin grand i organisationsstrakturen.
Under den tid som har gått sedan utredningen presenterades har arbetssituationen
inom åklagarväsendet ytterligare försurats. Man måste därför noga väga de
nackdelar som är förenade med att skjuta upp nödvändiga reformer mot de
eventuella fördelar en mera samlad översyn skulle kunna ge.

Även
om tyngdpunkten i åklagarverksamheten ligger på det lokala planet har
länsåklagarmyndigheterna en betydelsefull ställning genom länsåklagarens
lednings- och tillsynsfunktioner. Länsåklagare fullgör vidare åklagarlippgiflen
i mål där den är särskilt krävande. För ett fungerande

Prop.
1982/83:158 6

åklagarväsende är det därför betydelsefullt att den
regionala verksamheten är rätt organiserad och dimensionerad.

Åklagarna utgör ett väsenfligt led i samhällets
brottsbekämpning. Inte minst då det gäller bekämpningen av den ekonomiska
brottsligheten anser jag det ytterst betänkligt om åklagarväsendet till följd
av organisatoriska svagheter inte fortsättningsvis skulle kunna spela den
aktiva roll som behövs. Jag vill här erinra om att utanför storstadsdistrikten den
ekonomiska brottsligheten till övervägande del handläggs inom den regionala åklagarorganisationen.

Den samhällsekonomiska situationen ställer vidare stora
krav på rationaliseringar inom den offentliga verksamheten. Även om
brottsutvecklingen under de senaste åren inger oro är det ofrånkomligt att
också rättsväsendet måste anpassas till det läge med större resursknapphet som
vi måste räkna med framöver. E'!tt sätt att uppnå besparingar är genom
omorganisationer som leder till ökad effektivitet.

Mot bakgrand av vad jag här har anfört finner jag det
angeläget att den regionala organisationen snarast anpassas efter de krav som
samhällsförändringarna och den ändrade brottsstrakturen ställer.
Omorganisationen av det regionala åklagarväsendet bör i sin tur utgöra granden
för en översyn av den lokala organisationen. En sådan översyn har jag aviserat
i 1983 års budgetproposition (prop. 1982/83:100, bil. 4 s. 63). Jag vill också
i det här sammanhanget nämna att en särskild utredare har tillkallats med uppdrag
att göra en översyn av RÅ: s kansli (Ju 1982:04). Uppdraget skall redovisas
före sommaren 1983.

I de följande avsnitten kommer jag att i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningens disposition redovisa åklagaratredningens
förslag, remissutfallet och mina egna ställningstaganden i olika frågor.

2.7.2 Utvecklingstendenser

Åklagaratredningen har gjort en bred översikt över
förändringarna i samhällsstrakturen sedan förstatligandet. Översikten har fått
utgöra bakgrand till utredningens överväganden om vilka krav som kommer att
ställas på åklagarväsendet i framtiden och vilka möjligheter åklagarna har att
motsvara dessa krav med nuvarande organisation av verksamheten.

Bland utvecklingstendenserna berör utredningen den allmänna
straktur-omvandlingen i samhället. Under senare delen av 1960-talet och en bit
in på 1970-talet kännetecknades utvecklingen främst av en kraftig expansion i
storstadsområdena. Denna utveckling har medfört en stor belastning på delar av
åklagarväsendet genom att organisationen inte har anpassats efter
förändringarna i bl. a. befolkningsmängd och kriminalitet.

Vidare går utredningen in på brottsutvecklingen. Antalet
anmälda brott har fortlöpande ökat under en lång följd av år. Ökningen har
varit särskilt märkbar för vissa brottstyper. Samtidigt har en förändring skett
mot en brottslighet som är allt svårare och mer tidskrävande att utreda. Utred-

Prop. 1982/83:158 7

ningen
understryker att själva ökningen av antalet anmälda brott endast påverkar
åklagarväsendet sekundärt. Däremot är förändringarna inom andra
samhällssektorer, främst polisväsendet, av avgörande betydelse för åklagarnas
arbetsbörda. Utredningen pekar dels på den kraftiga ökningen av antalet polistjänster
under förra delen av 1970-talet, dels på en förbättrad vakanssituation på
framför allt kriminalsidan, dels på de omprioriteringar till förmån för
bekämpning av bl. a. ekonomisk brottslighet och narkotikabrottslighet som har
skett. Allt detta leder till att fler och större utredningar redovisas till åklagama.
Andra myndigheters insatser för brottsbekämpning, t. ex. skatte- och
exekutionsväsendets satsningar för bekämpning av ekonomisk brottslighet och
tullväsendets narkotikabekämpning, är andra faktorer som har ökat belastningen
på åklagarna.

Utredningen
framhåller i det sammanhanget de osäkerhetsfaktorer som ligger i den
omorganisation av polisväsendet som skall träda i kraft den 1 juli 1984. Enligt
utredningen är det i dagsläget oklart vilka resurser som efter omorganisationen
kommer att tillföras utredningssidan.

Den
ekonomiska brottsligheten är enligt utredningen en av de faktorer som mest har
påverkat åklagarväsendets arbetsbörda på senare år. Brott av detta slag har ökat
mycket kraftigt i antal. Sädana brott kräver aktiva åklagarinsatser och är
såväl tidskrävande som svårutredda. Det finns f.n. ingenting som tyder på att
brottsutvecklingen på detta område mattas av. Inom andra samhällssektorer har,
som nyss har nämnts, satsningar skett för att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten. Inte minst har pohsväsen-dets och skatteväsendets resurser
inriktats på detta. Effekterna av den ändrade konkurslagstiftningen har också
märkts genom en kraftig ökning av antalet anmälda gäldenärsbrott.

Utredningen
nämner vidare den utveckling som har skett på det arbetsrättsliga området med
framför allt ökade sociala ledigheter. Eftersom åklagarna inte har reglerad
arbetstid är effekterna av dessa förändringar svårare att utläsa inom åklagarväsendet
än inom andra samhällssektorer. Antalet åklagartjänster har ökat obetydligt
sedan förstatligandet. Totalt har 23 nya tjänster tillkommit. Utredningen
framhåller sammanfattningsvis att antalet disponibla åklagare idag är
obetydligt högre än i slutet av 1960-talet.

Enligt
utredningen har arbetsbelastningen inom åklagarväsendet ökat med 16 % från år
1969 till år 1980. Utredningen beräknar att arbetsbelastningen kommer att öka
med 20 % under tidsperioden åren 1980-86.

En faktor som enligt
utredningen i viss mån kan fungera som en arbets-regulator är åklagarens
undersökningsledarskap. Ökningen i arbetsbördan kan leda till att åklagaren
eftersätter det viktiga arbetet med att fortlöpande följa utvecklingen i de förandersökningar
som han leder. Detta kan medföra effektivitetsförluster i flera avseenden.
Inte minst för polisens utredningsverksamhet är en aktiv undersökningsledning
av avgörande betydelse. Kostsamma och tidskrävande utredningar kan begränsas
till de för

Prop. 1982/83:158 8

lagföringen
väsentiiga delarna. Åklagaren utnyttjar inte bara polisens resurser på ett
bättre sätt utan vinner för egen del i effektivitet om han kan ägna tillräcklig
lid åt undersökningsledarskapet. Åven domstolen kan göra vinster om förandersökningsmaterialet
har begränsats och åklagaren har bearbetat materialet på det från processuell
synpunkt lämpligaste sättet.

Remissinstansema instämmer
i stort sett i utredningens bedömning av den hittillsvarande och framtida
utvecklingen inom åklagarväsendet. Några remissinstanser anser t.o.m. att
dagsläget är ännu besvärligare än sorn framgår av utredningens redovisning.
Likaså finns det de som hyser farhågor för att arbetsbelastningen kommer att
öka mera än vad utredningen har föratspått. Många remissinstanser uttalar
särskild oro för utvecklingen då det gäller ekonomisk brottslighet och annan
brottslighet av svåratredd och tidskrävande art. En enda remissinstans, RRV,
uttrycker tveksamhet om inte utredningen överskattat den förväntade
arbetsökningen. RRV anser det dock befogat att räkna med en ökad
arbetsbelastning inom åklagarväsendet.

För
egen del kan jag i allt väsentligt vitsorda den beskrivning av förhållandena
efter förstatligandet som utredningen har lämnat. Jag kan likaså ansluta mig
till utredningens bedömning av den framtida utvecklingen. Utvecklingen är sådan
att det är ytterst angeläget med en översyn av hela åklagarväsendet. En sådan
översyn håller, som jag nämnde i föregående avsnitt, också på att ske.

2.2
Den regionala organisationen

2.2.1
Val av principlösning

I
och med förstatligandet fick åklagarväsendet sin nuvarande organisation. Som
jag tidigare i korthet berört bedrevs den regionala åklagarverksamheten före
år 1965 av landsfogdarna. En sådan fanns i vatje län. Några län hade även
biträdande landsfogdar. Vidare fanns landsfogdeassistenter.

Efter
riksdagens principbeslut om förstatligande av åklagar-, polis- och exekutionsväsendet
(prop. 1962:148, SU 183, rskr 387) tillsattes en beredning, polisberedningen,
som fick till uppgift att utarbeta närmare förslag om hur omorganisationen
skulle genomföras. Polisberedningen bedrev sitt arbete i flera sektioner, varav
åklagarsektionen var en.

För
åklagarväsendets del fann polisberedningen det önskvärt att de regionala åklagafområdena
så långt möjligt fick ett likvärdigt arbetsunder-lag, så att organisationen
kunde göras lika i områdena. Detta mål kunde inte uppfyllas om länen togs som
utgångspunkt. Beredningen valde trots detta att behålla länen som
indelningsgrand för den regionala åklagarverksamheten. En anledning till detta
var att den då pågående utredningen om länsindelningen väntades leda till
förslag om större och bärkraftigare län. Beredningen föreslog att 21 länsåklagarområden
skulle bildas. Gotlands, Kronobergs och Jämtlands län ansågs för små för att
bilda egna länsåkla-

Prop.
1982/83:158 9

garområden
och lades i beredningens förslag samman med andra län. .

En annan uppfattning
framfördes i ett särskilt yttrande av tre av polisberedningens experter i åklagarsektionen.
Dessa framhöll att man - också övergångsvis — borde undvika att inrätta enmansämbeten.
Den regionala åklagarverksamheten borde enligt deras uppfattning bedrivas i
områden som var så stora att de gav underlag för en länsåklagare och en
kvalificerad medarbetare till denne. De angav riktlinjer för en lämplig
regional indelning och föreslog att landet skulle indelas i.tolv regioner.

Departementschefen
anslöt sig i prop. 1964:100 till beredningens förslag och erinrade om att vid
principbeslutet om åklagarväsendets omorganisation hade uttalats att länet tills
vidare skulle utgöra verksamhetsområde för det regionala åklagarväsendet.
Riksdagen beslutade i enlighet med förslagen i propositionen (SU 114, rskr
259).

Landet
är fortfarande indelat i 21 länsåklagarområden. Länsåklagarens
verksamhetsområde utgörs sålunda av ett län, utom såvitt avser de tre län som
ansågs för små för att bilda egna områden. Dessa har i stället lagts samman med
andra län. Stockholms län och Gotlands län utgör verksamhetsområdet för en
myndighet, Blekinge län och Kronobergs län verksamhetsområdet för en annan
myndighet. Västernorrlands län och Jämtlands län utgör det tredje fallet av
sammanlagda län. Av de 21 länsåklagarmyndigheterna sysselsätter merparten, 13
myndigheter, endast en åklagare på det regionala planet (här bortses från att
assistentåklagarna organisatoriskt hänförs till den regionala myndigheten). Den
största länsåklagarmyndigheten, Stockholms län och Gotlands län, har
sammanlagt fyra länsåklagare medan de övriga sju har två länsåklagare vardera.

Eftersom
länen.bildar utgångspunkt för den regionala verksamheten varierar det
organisatoriska och personalmässiga underlaget för länsåklagarmyndigheterna
högst avsevärt. Den minsta enheten utgörs av Hallands län med två lokala
åklagarmyndigheter och elva åklagare, den största av Stockholms län och Gotiands
län med nio lokala myndigheter och 70 åklagartjänster. I medeltal har de
nuvarande enmanslänen tre-fyra lokala myndigheter och ca 15 åklagare.

Bland
länsåklagarens arbetsuppgifter bör först nämnas hans funktioner som åklagare.
Länsåklagaren skall enligt 20 § åklagarinstraktionen (1974:910) fullgöra åklagarappgiften
i mål där den är särskilt krävande. Vidare förekommer i olika författningar
regler om att åklagarprövningen i vissa fall ankommer på statsåklagare. Del kan
gälla så skilda saker som handläggning av brott i samband med tjänsten av den
som är anställd inom polisväsendet, vissa åtalsunderlåtelser, åtalsprövning
enligt lagen (1950:596) om rätt till fiske, förandersökningsbegränsning i vissa
fall eller bevistalan mot minderårig. -

RÅ
har gett ut anvisningar (cirkulär C 80) om målfördelningen mellan regional och
lokal åklagarmyndighet. Av cirkuläret framgår att länsåklagaren, föratom
sådana mål där åklagarappgiften på grand av författnings-

Prop.
1982/83:158 10

bestämmelse
åligger honom, i huvudsak skall handlägga tre typer av mål. I första hand är
det fråga om s. k. auktoritetsmål, dvs. mål i vilka det allmännas företrädare
av skilda anledningar bör ha den auktoritet som länsåklagaren får på grund av
sin ställning. Vidare bör länsåklagare handlägga mål i vilka det förekommer
komplicerade rättsfrågor eller där handläggningen av annat skäl erbjuder särskilda
svårigheter. Den tredje gruppen består av sällan förekommande grövre brott,
där erfarenheterna av m-åltypen är ringa och där en centraliserad handläggning
kan krävas för att få enhetlighet i bedömningen.

Inom sill
verksamhetsområde skall länsåklagaren vidare utöva ledningen av
åklagarväsendet. Han skall genom bl. a. inspektionsverksamhet se till att underordnade
åklagare fullgör sina skyldigheter. Han skall verka för en enhetlig rältstillämpning,
särskilt då det gäller åtalsunderlåtelser, åtalsprövningar och
strafförelägganden. Länsåklagaren skall bistå underordnade åklagare med råd
och upplysningar i deras verksamhet.

Som
ett utflöde av länsåklagarens lednings- och tillsynsfunktioner följer hans rätt
att överta mål från underordnad åklagare och hans möjUghet att genom
överprövning ändra underordnad åklagares beslut. Överprövnings-institutet är inte
förfatlningsreglerat. Antalet överprövningar varierar kraftigt men kan utgöra
en jnte obetydlig del av länsåklagarens arbetsbörda.

Då
det gäller länsåklagarens administrativa funktion begränsas den i huvudsak till
personaladministrativa frågor, eftersom ekonomiadministrationen i hög grad är
centraliserad till RÅ. Länsåklagaren har dock vissa uppgifter även i fråga om
ekonomiadministrationen, bl. a. att månadsvis lämna underlag för
löneuträkningen och att förvalta vissa expensmedel för inköp av t. ex. kontorsmateriel.
Länsåklagaren skall också vatje år komma in till RÅ med förslag till
anslagsäskanden för sitt verksamhetsområde.

Personaladministrationen
sköts till huvuddelen centralt för hela länet. Ett fåtal frågor som t. ex.
ledighetsansökningar m. m. handläggs på de lokala åklagarmyndigheterna. I
övrigt insamlar och vidarebefordrar den lokala myndigheten underlaget medan
handläggningen sker på det regionala planet. Då det gäller vissa
personaladministrativa uppgifter sker enbart bearbetningen på det regionala
planet medan frågorna handläggs centralt av RÅ. I länsåklagarens uppgifter
ingår bl. a. anställning och entledigande av personal på andra tjänster än åklagartjänster,
frågor om ledighet som inte handläggs av lokal myndighet, yttrande över
tjänsteansökningar på "åklagartjänster, vitsordsgivning m. m.
Länsåklagaren beslutar vidare i sådana disciplinärenden som avser
kanslipersonal.

Bland
länsåklagarens övriga arbetsuppgifter kan nämnas handledning och utbildning av
bl. a. åklagaraspiranter och assistentåklagare, kontakter och samråd med andra
myndigheter inom länet och besvarande av remisser.

Åklagarutredningen
har mot bakgrand av sin bedömning av den framtida utvecklingen ansett det
nödvändigt att skapa mer bärkraftiga regionala

Prop. 1982/83:158 11

myndigheter
genom sammanslagning av länsåklagarområden. I ett fall, då det gäller
Stockholms län, har utredningen dock funnit det lämpligare att gå motsatt väg
och i stället föreslagit en delning av den nuvarande regionen.

Utredningen
framhåller då det gäller åklagarfunktionen att en ändrad målfördelning mellan
regional och lokal åklagarmyndighet bör ske. I fortsättningen bör rena
lämplighetsaspekter vara avgörande för målfördelningen. Utredningen anser att
länsåklagaren fortsättningsvis huvudsakligen bör handlägga auktoritetsmål, mål
som kräver en allmän överblick och samordnande insatser och slutligen mål
angående kvalificerad brottslighet som är så omfattande och kräver så stort
engagemang i undersökningsledningen att de svårligen kan handläggas på en
lokal myndighet.

Mål
som kräver en allmän överblick samt initierande och samordnande insatser kan
enligt utredningen vara av vitt skilda typer. Det kan vara fråga om mål med interregionala
förgreningar och mål om vissa sällan förekommande brott av speciell natur, t.
ex. brott mot lagstiftningen om arbetar-och miljöskydd. Dessa mål är vanligen
komplicerade. Antalet sådana mål är vidare så litet att knappast någon vid en
lokal myndighet kan få ratin och erfarenhet på området.

Vad
därefter gäller de stora och tidskrävande målen kan ett sådant mål helt rubba ratinema
i ett litet distrikt. Vid lokala myndigheter, där åklagarna arbetar under
trycket av en ständig mållillströmning, är det vidare svårt att handlägga stora
mål effektivt och fullödigt. Rubbningar i den lokala organisationen i form av
partiella ledigheter upplevs som besvärande och medför effektivitetsförluster.
Flertalet lokala myndigheter saknar en inbyggd reserv för stora mål.

Utredningen
framhåller att sådana mål som har nämnts sist ofta avser ekonomisk
brottslighet. Undersökningsledningen är av avgörande betydelse för
effektiviteten i beivrandet av den ekonomiska brottsligheten. Dessa mål kräver
en helt annan arbetsinsats från åklagaren under förundersökningsstadiet än vad
målen om traditionell brottslighet gör. Trots satsningarna på poUssidan under
senare år svarar tillgången på utredningsresurser inte mot behovet. Detta
medför enligt utredningen att processekonomin alltid måste beaktas så att
undersökningsledaren koncentrerar utredningen till de relevanta delama. Därtill
kommer att materian ofta är så komplicerad att den måste underkastas
fortlöpande juridisk bedömning inte minst på grand av svårigheterna att på
detta område dra gränsen mellan straffbara och icke straffbara förfaranden. En
sådan aktiv undersökningsledning fordrar att åklagaren periodvis kan lägga all
annan verksamhet åt sidan och koncentrera sig på ett enda mål.

Sådana
mål, som kräver lång tid att handlägga, är av hög svårighetsgrad och fordrar
att åklagaren engagerar sig djupt i undersökningsledningen, lämpar sig enhgt
utredningen bäst att handläggas på en regional myndighet.

Utredningen
framhåller också att det är av väsentlig betydelse för effek-

Prop. 1982/83:158 12

tivileten
i beivrandet av den ekonomiska brottsligheten att de övergripande kontakt-,
informations- och ledningsfunktionerna samlas på en hand inom varje statsåklagarregion.
Slatsåklagaren är den som ärbäst skickad att överblicka regionens samlade
resurser och bedöma prioriteringsfrågorna.

I
fråga om åklagarfunktionema i övrigt föreslår utredningen att vissa ålalsprövningar
som nu ankommer på länsåklagare i fortsättningen skall göras av åklagare på
lokal myndighet. Detta kommer att i någon mån minska länsåklagarnas
arbetsbörda. Motsatt effekt kan uppkomma av utredningens förslag att prövning
av frågan om åtalsunderlålelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 3
rättegångsbalken (RB), som nu.ankommer på RÅ, i fortsättningen skall göras av
statsåklagare som är chef för en myndighet. Även såvitt avser överprövningarna
har utredningen föreslagit en begränsning av RÅ: s handläggning.

Den
personaladministrativa verksamheten har enligl utredningen ökat väsentligt
sedan förstatligandet och kan förväntas öka ytterligare. Nyare arbetsrättslig
lagstiftning gör ärendena alltmer komplicerade och ställer stora krav på
cheferna. Enligt utredningen bör den utvecklingen fortsätta som innebär att de
personaladministrativa ärendena läggs ut på de regionala myndigheterna, efter
delegation från RÅ eller genom att de lokala myndigheterna avlastas dessa
ärenden. Då det gäller ekonomiadministrationen föratser utredningen att
länsåklagarens arbetsuppgifter kommer att utökas, främst genom en vidgad
delegation från RÅ:s sida i fråga om medel för verksamheten.

De
svagheter som finns i organisationen hänför sig enligt utredningen i huvudsak
till två faktorer. Den ena är att merparten av länsåklagarmyndigheterna
sysselsätter en enda åklagare. Detta innebär dels att myndigheten blir oerhört
sårbar vid sjukdom, semesterledigheter etc. eftersom ingen annan på myndigheten
då kan träda till och överta sysslorna. Samma är förhållandet om länsåklagaren
på heltid måste sysselsätta sig med ett krävande mål. Lednings- och
tillsynsfunktionen förlorar i kontinuitet så snart en vikarie måste hämtas
utifrån, vilket i princip alltid måste ske på dessa myndigheter. Detta utlöser
i sin tur mbbningar i den organisation varifrån vikarien hämtas.

Den
andra faktorn av betydelse är att många av de lokala myndighetema är alltför
små för att ge underlag för en regional verksamhet på det sätt som är avsett.
Antalet lokala myndigheter inom regionerna är få, normalt trefyra och likaså
antalet åklagartjänster. Utrymmet för personalplanering och omdisponeringar av
personal är därför begränsat i flertalet av de nuvarande regionerna. Inte
sällan får den regionala funktionen stödja sig på de centrala omdisponeringar
som kan ske mellan olika länsåklagarområden.

Vid
en samlad bedömning finner utredningen att de regionala myndigheterna i sådana
regioner som bara ger underlag för en länsåklagare redan

Prop. 1982/83:158 13

idag
utgör en svag länk i åklagarväsendets organisation och att en förstärkning av
den regionala organisationen måste komma till stånd. En sådan förstärkning
framstår som en av grundförutsättningarna för att åklagarväsendet skall kunna
leva upp till de ökade krav som ställs på det i skilda hänseenden.

Utredningen har även
diskuterat andra lösningar än en ändrad regional indelning. En sådan är
förstärkning av organisationen inom dess nuvarande ramar. I det samhällsekonomiska
läge som råder nu torde enligt utredningen möjligheterna att få nya tjänster
inom åklagarväsendet vara begränsade. Realistiskt sett synes föratsättningen i
princip vara att åklagarväsendet genom någon form av omorganisation kati göra
sådana rationaliseringsvinster att de ger kostnadstäckning för tjänsterna.

Utredningen
framhåller att, även om man tar med i beräkningen de rationaliseringsvinster
som kan uppkomma om utredningens förslag genomförs, en förstärkning av
åklagarväsendet krävs därutöver. Utredningen har bedömt behovet till ett
40-tal nya tjänster för tiden fram till den 1 juli 1984. Mot denna bakgrund har
utredningen inte funnit det realistiskt att enbart förstärka den nuvarande
organisationen.

En
annan lösning som utredningen har diskuterat är alt ersätta de nuvarande
regionala myndigheterna med en organisation som motsvarar den som idag
förekommer i storstadsdistrikten.

Utredningen
anser att i vissa län kan en modifierad organisation av samma typ som kammarorganisalionen
i storstadsdistrikten väl lämpa sig. 1 resten av landet anser utredningen inte
att en sådan organisation kan införas med tanke på de geografiska förhållandena
och länens struktur i övrigt.

Remissopinionen
är starkt splittrad då det gäller frågan om ändrad regional indelning.
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av ett betydande antal
remissinstanser. Bland dessa är sex länsstyrelser, sex länsåklagarmyndigheter,
fyra lokala åklagarmyndigheter, JK, RPS, BRÅ, hovrätten för Västra Sverige,
statskontoret, byggnadsstyrelsen, RSV, länsåklagarna för speciella mål, JO,
Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund och USS.

De remissinstanser som
tillstyrker förslaget stöder sig i huvudsak på samma argument som utredningen
framför. Sårbarheten, den bristande flexibiliteten och svårigheterna att
bedriva arbetet effektivt på en enmans-myndighet framhålls av dessa. Det
avgörande skälet för många av dessa remissinstanser är dock att en effektiv
bekämpning av den ekonomiska brottsligheten inte anses möjlig med nuvarande
organisation med små enheter. För atl kunna handlägga de komplicerade och
tidskrävande mål, som utgör en allt större del av de regionala myndigheternas
arbetsbörda, krävs en helt annan struktur på myndigheterna.

Ett stort antal
remissinstanser är emellertid negativa till att förslaget genomförs.. Skälen
för detta varierar högst betydligt. Tre huvudlinjer kan

Prop. 1982/83:158 14

skönjas.
En grupp utgörs av remissinstanser som anser att åklagarväsendet bör förstärkas
kraftigt inom ramen för nuvarande organisation. En annan grupp menar att frågan
om det regionala åklagarväsendet bör vila i avbidan på ytteriigare översyner.
Några föreslår andra lösningar, t. ex. avskaffande av den regionala funktionen.

Den
numerärt största gruppen bland dem som avstyrker förslaget om ändrad regional
indelning består av remissinstanser som anser att åklagarväsendet bör
förstärkas inom ramen för nuvarande organisation. Här återfinns sex länsstyrelser,
fem länsåklagarmyndigheter, tre lokala åklagarmyndigheter, Föreningen Sveriges
länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer. Dessa remissinstanser
synes utgå från att något egentligt utrymme föi" rationaliseringar inte
föreligger inom åklagarväsendet. I huvudsak delar man utredningens uppfattning
om behovet av ett tillskott på ett 40-tal åklagartjänster. De flesta som stöder
tanken på enbart förstärkningar anser att därutöver bör i enmanslänen
ytterligare en länsåklagar-tjänst tillskapas.

En
något mindre grapp avstyrker förslaget mot bakgrund av att de anser att en ytteriigare
översyn är nödvändig. I denna grupp återfinns tre länsstyrelser, sju
länsåklagarmyndigheter, fem lokala åklagarmyndigheter. Föreningen Sveriges
åklagare, SACO/SR och TCO-S. Tolv av dessa remissmyndigheter förordar en
förstärkning av nuvarande organisation under mellantiden. Meningarna är
emellertid delade om hur översynen bör ske.

Vissa
anser att en ny översyn omfattande hela åklagarväsendet bör ske. Andra, som i
princip godtar huvudlinjerna i utredningens förslag, menar att en översyn av
den lokala åklagarorganisationen bör avvaktas. Åter andra förkastar
utredningsförslaget och anser atl frågan ånyo bör tas upp först sedan
åklagarväsendets lokala och centrala nivåer har setts över.

Några
remissinstanser föreslår andra lösningar. DV anser att den regionala
funktionen inom åklagarväsendet kan avskaffas och förordar en ny utredning med
denna inriktning. RRV framför likartade tankegångar om behovet av regionala
myndigheter. Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt föreslår en
organisation som liknar kammarorganisationen i storstadsdistrikten. Två
länsåklagarmyndigheter kan eventuellt tänka sig att kammarorganisationen
överförs till de regionala myndigheterna.

Vad
de remissinstanser som avstyrker förslaget främst har framhållit är att länen
av ålder har utgjort gmnden för den regionala indelningen av åklagarväsendet
och att detta är fallet även för polisväsendet. Fördelarna med små områden,
lokalkännedom och personliga kontaktytor betonas. Man uttrycker farhågor för
att de kontakter och det samråd länsåklagaren har i olika frågor med andra
regionala organ kommer att försämras. Vad man särskilt lagt tonvikten på är
samarbetet mellan åklagar-, polis- och skatteväsendet i kampen mot den
ekonomiska brottsligheten. Många av dessa remissinstanser anser att det
samarbete som nu har byggts upp kommer att raseras i de län som enligt
förslaget inte längre skall ha en

Prop. 1982/83:158 15

regional
myndighet. Vissa framhåller att även i de län som får behålla den regionala
myndigheten kan motsvarande problem uppstå på grund av en ökad arbetsbörda.

Andra
negativa faktorer som nämns är faran för en ökad byråkratisering, försämrade
möjligheter alt personligen delta i olika åtgärder under förundersökningen och
ökade kostnader för resor.

För
egen del vill jag, efter samråd med chefen för civildepartementet, anföra
följande.

Länen har av ålder utgjort
verksamhetsområden för den regionala åklagarverksamheten. Vid förstatligandet
ifrågasattes emellertid om länet skulle ge tillräckligt underlag för en
regional myndighet. För de tre län där bara en lokal åklagarmyndighet bildades
ansåg man att så inte var fallet medan man i övrigt behöll länet som
verksamhetsområde för statsåklagaren.

Redan
kort tid efter förstatligandet fäste RÅ statsmakternas uppmärksamhet på
svagheterna i den organisation som hade skapats. RÅ gjorde också år 1970 en
framställning om sammanslagning av två av de minsta länsåklagarområdena till en
enhet. Någon åtgärd företogs emellertid inte.

Jag delar utredningens
uppfattning att stora, tidskrävande och komplicerade brottmål inte kan
handläggas vid de lokala åklagarmyndigheterna utan att leda till allvarliga rabbningar
i den lokala organisationen. Till denna kategori av brottmål hör i första hand
målen om kvalificerad ekonomisk brottslighet.

Den ekonomiska
brottsligheten har brett ut sig och utgör nu en av de tyngsta bitarna i en regional
åklagares verksamhet. Av länsåklagaren krävs inte bara att han skall
upprätthålla kontakter och samråda med övriga regionala myndigheter som är
inblandade i bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten. Han skall också
handlägga sådana mål om ekonomisk brottslighet som inte kan överiämnas till en
lokal åklagarmyndighet. Antalet sådana mål har ökat mycket kraftigt de senaste
åren. Dessa mål kräver normalt heltidsinsatser av åklagaren. Atl förena
handläggningen av kvalificerade mål om ekonomisk brottslighet med chefskapet i
en enmans-myndighet är i längden inte möjligt. Eftersom målen i sig är sådana
att de inte kan handläggas annat än på en regional myndighet kan denna konflikt
inte lösas med nuvarande organisation.

Även
andra kvalificerade brottstyper som kan kräva motsvarande insatser av
länsåklagaren har blivit aktuella på senare år, t. ex. omfattande miljöbrott
och andra brott inom arbetslivets område.

Den grövre
narkotikabrottsligheten har ofta stor geografisk spridning och sträcker sig
över flera åklagardistrikt. De inblandade personernas brottslighet har vanligen
ett nära samband. Det är då väsentligt med samlade insatser under
förundersökningen. Länsåklagaren är den som bäst kan överblicka läget och
avgöra vilka åklagarresurser som vid varje särskilt tillfälle bör sättas in.
Det är ofta lämpligt att sådan grövre narkotikabrottslighet handläggs av
åklagare med regional behörighet. För en samlad

Prop.
1982/83:158 16

bekämpning
av den grövre narkotikabrottsligheten inom de regionala områdena är därför
länsåklagarens lednings- och planeringsfunktioner av vikt.

Länsåklagarens
chefsfunktioner kräver en kontinuitet i verksamheten. Jag tänker här främst på
hans åligganden att verka för en enhetlig rättstill-lämpning beträffande bl. a.
åtalsprövningar och åtalsunderlåtelser. Likaså har länsåklagarens lednings- och
planeringsfunktioner fått ökad betydelse mot bakgrund av den arbetssituation
som råder inom åklagarväsendet. Någon kontinuitet kan, som utredningen har
framhållit, inte upprätthållas i de län som sysselsätter bara en länsåklagare.

Frågan om länen utgör ett
tillräckligt underiag för en effektivt bedriven regional verksamhet väcktes
redan vid förstatligandet och vissa tvivel uttalades då. Antalet åklagartjänster
som har tillkommit därefter är få. De har i huvudsak tillförts storstadsdistrikteri
och angränsande länsåklagarområden. Underlaget för den regionala verksamheten
kan därför i huvudparten av länen inte anses ha breddals. Kraven på
åklagarväsendet har däremot ökat både kvantitativt genom den ökade
måltillströmningen och kvalitativt genom att brotten har blivit grövre och allt
svårare att utreda. Dessa förändringar ställer större krav på att den regionala
åklagarverksamheten är rätt dimensionerad och organiserad. Som jag redan har
nämnt bör de också leda till att den lokala organisationen ses över.

De
skäl jag här har redovisat talar alltså enligt min mening för att det behövs en
ändrad organisation av det regionala åklagarväsendet. Den nya organisationen
bör i första hand innebära att enmansregionerna försvinner. Jag har i avsnitt
2.1.1 uttalat att översynen av den regionala åklagarorganisationen bör ingå
som ett led i en översyn av åklagarväsendets alla nivåer.

Många
remissinstanser har uttalat sig för enbart en förstärkning av den nuvarande
organisationen. I och för sig är jag väl medveten om att det behövs
personalförstärkningar inom åklagarväsendet. Jag har också i årets
budgetproposition (prop. 1982/83:100 bil. 4 s. 62) föreslagit att åklagarväsendet
tillförs tolv nya åklagartiänster för bekämpning av ekonomisk brottslighet. Att
i dagens läge lösa problemet med bristande resurser enbart genom
personalförstärkningar är emellertid helt otänkbart. I nuvarande
statsfinansiella läge måste kraven på effektivitet och rationaliseringar inom
statsförvaltningen ställas högt. Även angelägna förstärkningar måste granskas
kritiskt mot bakgrund av de förhållanden som råder. Åklagarväsendet måste, som
också utredningen framhåller, genom någon form av omorganisation åstadkomma
rationaliseringsvinster. Jag vill för övrigt framhålla att enbart en
förstärkning av nuvarande myndigheter enligt min mening inte kan lösa de
problem som åklagarväsendet brottas med. För detta krävs mer ingripande
åtgärder.

Utredningen
har som ett alternativ till den nuvarande regionala organisar tionen diskuterat
möjligheten av att införa en motsvarighet till storstadsdistriktens
kammarorganisation. Tanken har väckt föga gensvar hos remissinstanserna. Jag
delar den uppfattning som utredningen har framfört

Prop. 1982/83:158 17

att
det visserligen skulle vara möjligt med en sådan organisation i några av länen
men att den i de flesta fall inte skulle gå att genomföra. Att genomföra en
oenhetlig organisation på det regionala planet bör inte komma ifråga. Jag anser
därför att inte heller detta förslag bör genomföras.

Någon
remissinstans har framhållit att den regionala funktionen inom åklagarväsendet
bör avskaffas. Det har därvid hävdats att de lokala åklagarmyndigheterna kan
jämföras med tingsrätterna, som är behöriga att handlägga alla typer av mål.
Jag anser för min del att åklagarväsendet inte kan jämföras med
domstolsväsendet på detta sätt. Detta beror framför allt på att det inom
domstolsväsendet inte finns någon direkt motsvarighet till länsåklagamas
tillsyns- och ledningsfunktioner. Särskilt med hänsyn till de alltmer utvidgade
möjligheterna till strafförelägganden, åtalsunderlåtelser och åtalsprövningar
är en sådan tillsynsfunktion nödvändig för att säkerställa en enhetlig
rättstillämpning.

Det
alternativ som då återstår är förslaget att genom en omorganisation åstadkomma
ett bättre underlag för den regionala verksamheten. Utredningen har föreslagit
att de nuvarande länsåklagarområdena slås samman till större regioner. I fråga
om Stockholms län har utredningen dock föreslagit en delning av den nuvarande
regionen.

Jag
anser för min del att det framlagda förslaget har sådana förtjänster att det i
huvudsak bör genomföras. I de följande avsnitten kommer jag att behandla
förslaget mera i detalj. Jag vill emellertid först allmänt ge några synpunkter
på den valda principlösningen.

Genom
denna lösning eliminerar man de svagheter som är förknippade med nuvarande enmansregioner.
De föreslagna regionerna ger samtliga utom i ett fall underlag för två eller
fler statsåklagare. Man bygger upp starka regionala myndigheter. Sådana
myndigheter är enligt min mening nödvändiga för att åklagarväsendet på rätt
sätt skall kunna bemästra de problem som är förenade med bl.a. bekämpningen av
ekonomisk brottslighet. Åklagarväsendet har en aktiv roll i denna bekämpning.
Det är nödvändigt att få en organisation med största möjliga effektivitet. Jag
har fäst särskild vikt vid att förslaget tillgodoser dessa synpunkter.

Även
i övrigt har förslaget förtjänster. Lednings- och planeringsfunktionen
förstärks. Underlaget för regional verksamhet breddas. De kostnadsbesparingar
som förslaget medför är också väsentliga. Man kan härigenom frigöra medel att
använda för angelägna behov inom det hårt ansträngda åklagarväsendet.

En
sammanläggning av flera län till en länsåklagarmyndighet är ingen nyhet. Tre av
21 myndigheter består redan av mer än ett län. Jag fäster särskild vikt vid att
remissinstanserna i dessa områden har visat en positiv attityd till
utredningens förslag. Flera länsstyrelser har framhållit att organisationen
med länsåklagarområden som består av flera län inte har inneburit några nackdelar.
Jag anser därför atl farhågorna för väsentligt försämrade kontakter mellan
t.ex. länsstyrelsens olika organ och länsåklagaren är överdrivna. 2
Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 158

Prop. 1982/83:158 18

2.2.2
Allmänna riktlinjer för en ändrad regional indelning

Enligt
åklagaratredningen finns det flera faktorer som kan påverka indelningsfrågan.
Vid jämförelser med andra grenar av rättsväsendet har utredningen konstaterat
att en indelning som motsvarar hovrättsområdena visserligen skulle ge
effektivitetsvinster vad gäller administrationen. Däremot skulle sådana
regioner bli otympliga om man ser till åklagarväsendets egentliga uppgift, åklagarverksamheten.
Utredningen har därför inte ansett att en sådan indelningsgrand är lämplig.

Utredningen konstaterar
att länsåklagarmyndigheterna saknar organisatorisk anknytning till
länsstyrelsernas verksamhet. Den mest rationella indelningen skulle nås om man
inte behövde ta hänsyn till länsgränserna. Utredningen anser emellertid inte
att man bör låta delar av olika län ingå i regionerna. Det avgörande skälet för
detta är att en sådan organisationsändring skulle vara alltför ingripande i
förhållande till de fördelar som kunde uppnås. Utredningen har därför utgått
från principen om länets odelbarhet vid förslag till sammanläggningar. Däremot
anser utredningen att inget hindrar att man delar ett län om man genom detta
får en lämpligare indelning.

Vid utformningen av statsåklagarregionerna
bör man, menar utredningen, i första hand se till frågan om dimensioneringen.
Utgångspunkten bör vara att regionema får ett likvärdigt arbetsunderlag.
Undantag kan emellertid behöva göras till följd av de geografiska
förhållandena eller behovet av att få en så flexibel ordning som möjligt inom
den lokala åklagarorganisationen.

Utredningen fäster störst
vikt vid den faktiska arbetsbelastningen på lokalplanet, uttryckt i åklagartjänster.
Härvid har utredningen även räknat in assistentåklagarna. Antalet icke fasta
tjänster (assistentåklagartjänster) uppgår till ca 1/4 av totala antalet åklagartjänster.
I vissa regioner är andelen assistentåklagare högre.

Enligt utredningen bör
dimensioneringen i princip vara en statsåklagare per 15 lokala åklagare.
Regionerna bör vara så stora att de ger underlag för en statsåklagare och en
biträdande statsåklagare. Områdena bör inte bli så stora att statsåklagaren får
svårt att utöva sina lednings- och tillsynsfunktioner. Likaså måste han ha
möjlighet att förbli utövande åklagare. Den lämpligaste dimensioneringen är
därför regioner med två statsåklagare. Även regioner med en statsåklagare och
två biträdande statsåklagare kan vara lämpliga.

En annan faktor av
betydelse är enligt utredningen att regionen får en lämplig geografisk
utbredning. Hänsyn måste tas till statsåklagarnas tjänsteresor och till de
allmänna kommunikationerna.

Utredningen har även tagit
upp frågan om storstadsdistrikten borde ingå i de regionala
verksamhetsområdena. Lednings- och planeringsverksamheten vid dessa
myndigheter är så omfattande och krävande att det skulle

Prop.
1982/83:158 19

medföra
betydande nackdelar om myndigheterna skulle ingå i större åkla-garregioner.
Utredningen anser därför att särlösningen för storstadsdistrikten bör
behållas.

Utredningen
föreslår att åklagarverksamheten delas in i följande regioner (föreslagna
kansliorter anges inom parentes).

Stockholms
läns norra region och Gotlands län (Stockholm)

Stockholms
läns södra region (Stockholm)

Södermanlands
län och Östergödands län (Linköping)

Kronobergs
län, Kalmar län och Blekinge län (Kalmar)

Kristianstads
län och Malmöhus län CMalmö)

Hallands
län, Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs län (Göteborg)

Jönköpings
län och Skaraborgs län (Jönköping)

Värmlands
län och Örebro län (Karlstad)

Västmanlands
län och Kopparbergs län (Västerås)

Uppsala
län och Gävleborgs län (Gävle)

Västemorrlands
län och Jämtlands län (Hämösand)

Västerbottens
län (Umeå)

Norrbottens
län (Luleå).

Bara ett fåtal
remissinstanser kommenterar de mera allmänna synpunkter som utredningen lämnar
på hur regionema bör utformas. Några är dock kritiska mot resonemanget att man
i första hand skall utgå från arbetsunderlaget vid dimensioneringen. Man bör enligt
dessa remissinstanser inte fästa alltför avgörande vikt vid utredningens
resonemang om att två statsåklagare är en idealisk dimensionering. Andra
faktorer måste vara avgörande när man utformar regionerna.

När
det gäller den föreslagna geografiska indelningen avstår många av remissinstanserna
från att yttra sig. I huvudsak är det de regionala myndighetema, dvs.
länsstyrelser och länsåklagarmyndigheter, samt i viss utsträckning de lokala
åklagarmyndigheterna, som diskuterar detta. De har som regel bara synpunkter på
den region som närmast berör dem. På en punkt ger emellertid ett större antal
remissinstanser synpunkter. Det gäller den föreslagna delningen av Stockholms
län som genomgående avstyrks.

För
egen del vill jag framhålla följande. Huvudsyftet med indelningsändringen är
att skapa regionala myndigheter som får en större flexibilitet och effektivitet
och som kan svara mot de krav som nu ställs bl.a. när det gäller hanteringen av
tidskrävande och omfattande mål. Arbetsunderlaget är därför en viktig faktor.
Jag anser emellertid att man inte får överbetona betydelsen av att i alla lägen
försöka skapa regioner som har ett likvärdigt arbetsunderlag. Minst lika
viktigt är enligt min mening att ta hänsyn till brottslighetens inriktning i
ett visst område och till den geografiska utformningen av regionerna. En i
övrigt väl sammanhållen enhet med goda kommunikationer kan mycket väl bilda en
region, även om antalet statsåklagare den sysselsätter skulle bli tre eller
eventuellt flera. Jag anser alltså att man inte bör tveka att tillskapa
regioner som hår fler än två statsåkla-

Prop. 1982/83:158 20

gare,
om man från åklagarsynpunkt erhåller en lämplig region. I huvudsak kan jag
emellertid biträda utredningens synpunkter när det gäller den föreslagna
dimensioneringen av de regionala myndighetema.

Jag
kommenterar i det följande utredningens förslag till nya regionala verksamhetsområden.
De benämns efter föreslagen kansliort.

2.2.3
Nya regionala verksamhetsområden Stockholmsregionerna

Utredningen
föreslår att det nuvarande länsåklagarområdet Stockholms län och Gotlands län
delas i två regioner - Stockholms läns norra region, till vilken Gotlands län
skall föras, och Stockholms läns södra region. De två regionerna föreslås båda
få Stockholm som kansliort.

Som
skäl för en delning anför utredningen att Stockholms län och Gotiands län är
den i särklass största och mest arbetstyngda regionen. Den har fyra
länsåklagare. Den omfattar nio lokala åklagarmyndigheter, varav några är bland
de största i landet. Regionen har drygt 70 åklagare. Den kan storleksmässigt
närmast jämföras med Stockholms åklagardistrikt. I motsats till sistnämnda
distrikt saknar länsåklagarmyndigheten en utbyggd personal- och
ekonomiadministration som kan underlätta chefens arbete och därmed göra det
möjligt för denne att vara utövande åklagare i den utsträckning som förutsätts
av en regional chef. Vidare framhåller utredningen att arbetsbördan i
Stockholms län sannolikt kommer att öka ytterligare. Ledning, tillsyn och
administration är så omfattande att dessa uppgifter på sikt måste äventyras om
chefen för myndigheten även handlägger mål i någon nämnvärd utsträckning.

Mot
förslaget om en delning av Stockholms län har en ledamot reserverat sig. En av
utredningens experter har anslutit sig till reservationen. Dessa båda
framhåller bl. a. områdets enhetliga struktur och kriminalitetens förgreningar
inom olika delar av regionen som skäl emot en delning. Även det förhållandet
att två mindre flexibla regioner blir följden av en delning här påpekats,
liksom att en sådan skulle gå stick i stäv med strävandena på polissidan att få
en mera sammanhållen organisation i storstadsområdena.

Det
övervägande antalet remissinstanser som yttrar sig i frågan är negativa till
förslaget om delning. Till dessa hör bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län,
länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län, BRÅ, RSV, USS,
länsåklagarna för speciella mål, överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt och
Föreningen Sveriges åklagare. Argumenten är i huvudsak desamma som framförs i
reservationen.

För
egen del kan jag till en början hålla med utredningen om att regionens storlek
onekligen har inneburit vissa problem. Dessa kan dock i hög grad sägas ha varit
förknippade med den lokala åklagarorganisationen. Befolkningsunderiaget i
grannkommunerna till Stockholm har växt explosionsartat under några år. Skilda
problem har följt i spåren, bl. a. en

Prop.
1982/83:158 21

kraftigt
ökad kriminalitet i vissa områden. Den lokala åklagarorganisationen har inte
hunnit anpassas efter de ändrade förhållandena. Under en följd av år har det
funnits ett arbetskraftsunderskott. Detta har även inneburit en ökad belastning
på länsåklagarmyndigheten, som inte erhålllit någon förstärkning i
administrativt hänseende. Bl. a. har chefen för länsåklagarmyndigheten måst
ägna orimligt mycket tid åt att lösa akuta personalproblem i distrikten. Vad som
har sagts nu talar emellertid, om man håller sig till det regionala planet,
närmast för att administrationen hos den regionala myndigheten bör ses över och
förstärkas, inte att regionen delas.

Rent
allmänt kan konstateras då det gäller områdena närmast omkring Stockholm att
dessa har en karaktär som i hög grad liknar storstadens. Befolkningstalen är
höga, kriminaUteten har som regel samma struktur och inriktning, naturliga
gränser mellan storstaden och de närmaste områdena saknas ofta. På polissidan
har detta lett till att man nu väljer en särskild organisation för
storstadsdistrikten och deras omgivningar.

Jag
anser att man även på åklagarsidan måste dra konsekvensema av de särskilda
förhållanden som råder i dessa områden. Även om man naturligtvis inte måste
välja samma organisation som inom polisväsendet, finner jag för min del att man
i Stockholmsområdet måste acceptera att det finns en regional myndighet som är
större än vad som kanske från renodlad åklagarsynpunkt är önskvärt. Stockholms
län och Gotlands län bör därför även fortsättningsvis bilda en region.

Linköpingsregionen

Enligt
utredningen bör Östergötiands län och Södermanlands län läggas samman till en
region. Som kansliort föreslår utredningen Linköping.

Utredningen
finner att Östergötlands län med tre lokala myndigheter och 24 åklagare har ett
väl litet underlag för att kvarstå som egen region, trots att länet nu har två
länsåklagare. Södermanlands län har idag med tre lokala myndigheter och 16
åklagare underiag för bara en länsåklagare. Utredningen framhåller att
Östergötland i hög grad orienterar sig nonrut. Tillsammans ger de två länen ett
lämpligt underlag för en regional verksamhet. Tyngdpunkten i åklagarverksamheten
kommer att ligga i Östergötlands län, varför Linköping är den naturligaste stationeringsorten.

Såväl
länsstyrelserna som länsåklagarmyndigheterna i de båda länen avstyrker
förslaget. De förordar i stället en förstärkning av den nuvarande organisationen.
Vad gäller den föreslagna kansliorten tillstyrker länsstyrelsen i Östergötiands
län och länsåklagarmyndigheten i samma län förslaget. Länsstyrelsen i
Södermanlands län och länsåklagarmyndigheten i samma län förordar en placering
i Nyköping.

Jag
delar utredningens uppfattning att inget av de båda länen har ett tillräckligt
underlag för att kvarstå som egen region. Vid en sammanslagning bildas däremot
en väl avvägd region. Som utredningen föreslår bör den regionala myndigheten
placeras i Linköping.

Prop. 1982/83:158 22

Kalmarregionen

Utredningen
föreslår att Kalmar län tillsammans med det nuvarande länsåklagarområdet
Blekinge län och Kronobergs län bildar en region. Som kansliort föreslår
utredningen Kalmar.

Utredningen
anser att den sedan länge etablerade kopplingen mellan Blekinge län och
Kronobergs län bör behållas. Området har med tre lokala myndigheter och 17
åklagare idag underlag för bara en länsåklagare. Samma är förhållandet med
Kalmar län som har tre lokala myndigheter och 14 åklagare. Utredningen anser
att en sammanläggning av dessa tre län ger underiag för en lämplig region. När
det gäller kansliort har utredningen mot bakgrund av de geografiska
förhållandena diskuterat alternativen Kalmar och Växjö. Växjö är idag en av de
få residensstäder som saknar regional åklagarmyndighet. En lokalisering dit
skulle medföra onödiga kostnader och även i övrigt onödigtvis försvåra
genomförandet av regionbildningen. Mot denna bakgrand förordar utredningen
Kalmar som kansliort.

Länsstyrelserna
i Blekinge län och Kalmar län avstyrker förslaget medan länsstyrelsen i
Kronobergs län uttrycker tveksamhet. De förra förordar en förstärkning av den
nuvarande organisationen. Länsåklagarmyndigheten i Blekinge län och Kronobergs
län avstyrker förslaget. Länsåklagarmyndigheten i Kalmar län tillstyrker det
med tvekan. Vad gäller den föreslagna kansliorten förordar länsstyrelsen i
Kronobergs län Växjö, länsstyrelsen i Blekinge län Karlskrona och
länsstyrelsen i Kalmar län Kalmar. Länsåklagarmyndigheten i Blekinge län och
Kronobergs län förordar i första hand Karlskrona och i andra hand Växjö, medan
länsåklagarmyndigheten i Kalmar län tillstyrker förslaget om en placering av
den regionala myndigheten i Kalmar.

Jag
finner att de skäl utredningen anför för regionbildningen är välgran-dade. De
nuvarande länsåklagarområdena är båda för små för att ge ett tillräckligt underiag
för en regional verksamhet. Beträffande frågan om var den regionala myndigheten
skall placeras godtar jag utredningens förslag om Kalmar som kansliort.

Malmöregionen

Utredningen
föreslår en sammanslagning av Kristianstads län och Malmöhus län till en
region. Som kansliort föreslår utredningen Malmö.

Vad
gäller Malmöhus län framhåller utredningen att det redan idag är stort
befolkningsmässigt sett och med sex lokala myndigheter och 29 åklagare ger
underlag för två länsåklagare. Kristianstads län däremot har med fyra lokala
myndigheter och 16 åklagare ett otillräckligt underlag för en regional
verksamhet. Utredningen framhåller att endast ett fåtal län har så nära samband
att regionbildningen är självklar. De båda skånelänen är just sådana län som
bildar en naturlig enhet. Detta talar enligt utredningen för att de bör föras
samman i en region. Den nackdel som det kan innebära

Prop. 1982/83:158 23

att
ha en region som omfattar så mycket som tio lokala myndigheter uppvägs av att
de geografiska avstånden är korta och kommunikationerna mycket goda. Malmöhus
län bildar tyngdpunkten och en placering av den regionala myndigheten i Malmö
är därför naturUg.

Länsstyrelsen i Malmöhus
län tillstyrker förslaget. Länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län tillstyrker
förslaget med viss tvekan med tanke på regionens storlek. Länsstyrelsen och
länsåklagarmyndigheten i Kristianstads län avstyrker båda förslaget.

Mellan de båda länen i
Skåne finns många bindningar. Tyngdpunkten ligger i Malmöområdet. Avstånden är
korta och kommunikationerna goda. Området utgör en sammanhållen enhet och att
lägga samman de båda länen faller sig därför naturligt. Som jag har nämnt
tidigare i avsnitt 2.2.2 bör man inte tveka att tillskapa en region som har
fler än två statsåklagare, om man får en från åklagarsynpunkt lämplig region.
Den regionala myndigheten bör placeras i Malmö.

Göteborgsregionen

Utredningen
föreslår att Älvsborgs län, Göteborgs och Bohus län saml Hallands län bildar en
region. Göteborg föreslås som kansliort.

Utredningen konstaterar
beträffande ett vart av Hallands län och Göteborgs och Bohus län att dessa har
otillräckligt underlag för en regional verksamhet. Hallands län har idag två
lokala myndigheter och 11 åklagare. För Göteborgs och Bohus län är motsvarande
siffror tre lokala myndigheter och 13 åklagare. Även vid en sammanslagning av
dessa två län är enligt utredningen underlaget för en regional verksamhet i
minsta laget. Älvsborgs län med fyra lokala myndigheter och 22 åklagare har
däremot redan idag underlag för två länsåklagare om man ser till åklagarverksamheten.
Sambandet mellan länen är emellertid starkt. Särskilt gäller detta Älvsborgs
län och Göteborgs och Bohus län. Samtliga län graviterar mot Göteborg. Vidare
ligger enligt utredningen underlaget för en framtida statsåklagarmyndighet i
Älvsborgs län klart under vad som kan anses rimligt i fråga om sådana uppgifter
som ledning, tillsyn och planering. Utredningen konstaterar att en region med
de tre berörda länen inte blir större än Malmöregionen om man ser till
befolknings- och arbetsunderlaget. Utredningen har slutligen stannat för en
sammanläggning av de tre länen och funnit Göteborg vara den från geografisk
synpunkt lämpligaste kansliorten.

Förslaget
avstyrks av länsstyrelserna och länsåklagarmyndighetema i samtliga län. Man
föreslår i stället en förstärkning av den nuvarande organisationen.

Min egen syn på dessa
frågor är följande. Hallands län och Göteborgs och Bohus län tillhör de län som
har det minsta underlaget för en regional verksamhet. Inte ens vid en
sammanslagning av dessa båda län är, som utredningen har funnit, underlaget
tillräckligt. En annan regionbildning är

Prop. 1982/83:158 24

därför
nödvändig. Även om Älvsborgs län är förhållandevis stort är underlaget klart i
underkant för en regional verksamhet. Att låta Älvsborgs län kvarstå som en ejgen
region bör därför inte komma ifråga. Detta talar enligt min mening för den
lösning sotn utredningen har föreslagit. Sambandet mellaf» länen är starkt.
Närheten till Göteborg sätter sin prägel på området. Befolkningsunderlaget, strakturen
och kriminalitetens inriktning talar för en sammanhållen region, även om den i
förstone kan verka väl stor. Jag biträder alltså utredningens förslag och anser
Göteborg vara den lämpligaste placeringen för den regionala niyndigheten.

Jönköpingsregionen

Utredningen
föreslår att Jönköpings län och Skaraborgs län sammanförs till en region. Som
kansliort föreslår utredningen Jönköping.

Utredningen
har haft svårt att finna någon lämplig regionbildning som Skaraborgs län
naturligt kan ingå i. Länet har med tre lokala myndigheter och 12 åklagare bara
underlag för en statsåklagare. Anledningen till att Skaraborgs län är svårplacerat
är bl.a. att delar av detta graviterar mot Jönköpings län medan länet i övrigt
har sin inriktning mot i första hand Vänersborg och i andra hand Göteborg.
Eftersom också Jönköpings län med tre lokala myndigheter och 16 åklagare är för
litet för att bilda en egen region har utredningen funnit en sammanslagning med
Skaraborgs län lämpUg. Regionen får enligt utredningen en fullt acceptabel arrondering,
särskilt med Jönköping som välbelägen centralort. Inom åklagarväsendet finns
ett starkare samband mellan dessa båda län än inom andra förvaltningsområden.
Sålunda brakar länsåklagarna i Jönköping och Mariestad vikariera för varandra.
Länen har också i övrigt visst samarbete på åkla-garområdet.

Såväl
länsstyrelserna som länsåklagarmyndigheterna i de båda länen avstyrker
förslaget. Några av dem förordar i stället en förstärkning av den nuvarande
organisationen. Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län förklarar att, om en
regionändring beslutas, det inte finns något att erinra mot regionens
utformning eller valet av Jönköping som kansliort.

Jag
delar utredningens uppfattning att det i vissa delar av landet kan vara svårt att
finna en regionbildning som både uppfyller kraven på lämplighet från åklagarsynpunkt
och där bindningarna mellan länen är sådana att en sammanslagning faller sig naturiig.
Inget av de båda länen har idag sådant underiag för en regional verksamhet att
det kan kvarstå som egen region. Några egentliga skäl emot den föreslagna
regionbildningen kan jag inte finna och regionen som sådan är bl.a. när det
gäller arbetsunderiaget för regional verksamhet väl avvägd. Jag anser därför
att den föreslagna regionbildningen bör godtas. Jönköping framstår som den
naturliga kansliorten.

Prop. 1982/83:158 25

Karlstadsregionen

Utredningen
föreslår att Värmlands län och Örebro län sammanförs till en region med Karistad
som kansliort.

Utredningen
finner beträffande Värmlands län och Örebro län att dessa har otillräckligt
underlag för en regional verksamhet. Värmlands län har fyra lokala myndigheter
och 16 åklagare. Örebro län har motsvarande siffror. Utredningen framhåller att
vid en sammanläggning bildas en lämplig och naturlig region. Karlstad har på
grand av sin mera centrala belägenhet föreslagits som kansliort.

Förslaget
avstyrks av länsstyrelsen i Örebro län och länsåklagarmyndigheten i samma län
samt av länsstyrelsen i Värmlands län. Länsåklagarmyndigheten i Värmlands län
tillstyrker. Förslaget om Karlstad som kansliort biträds av länsstyrelsen i
Värmlands län och länsåklagarmyndigheten i samma län. Länsåklagarmyndigheten i
Örebro län föreslår Örebro som kansliort.

Jag
delar utredningens uppfattning att de båda länen har ett alltför litet underlag
för en regional verksamhet. Vid en sammanläggning bildas en väl avvägd region.
Den regionala myndigheten bör placeras i Karlstad.

Västerås-
och Gävleregionema

Utredningen
föreslår att en region bildas genom sammanläggning av Västmanlands län och
Kopparbergs län, med Västerås som kansliort.

Utredningen
föreslår vidare att Uppsala län och Gävleborgs län läggs samman till en region,
med Gävle som kansliort.

Enligt
utredningen har Uppsala län med tre lokala myndigheter och 15 åklagare inte
tillräckligt underlag för en regional verksamhet. Gävleborgs län med fyra
lokala myndigheter och 19 åklagare sysselsätter redan i dag två statsåklagare.
Enligt utredningen finns inom åklagarväsendet ett väl etablerat samarbete
mellan de två länen. Länsåklagarna i Gävle vikarierar ofta för länsåklagaren i
Uppsala. Man får också en jämnare fördelning av antalet lokala myndigheter och
distriktsåklagare än vid en sammanläggning Uppsala län - Västmanlands län, i
vilket senare fall man skulle få regionen Gävleborgs län - Kopparbergs län.

Förslaget
om en sammanläggning av Uppsala län och Gävleborgs län avstyrks av
länsstyrelserna och länsåklagarmyndigheterna i båda länen. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län och länsåklagarmyndigheten i samma län uttalar att Kopparbergs
län och Gävleborgs län har ett betydligt starkare samband. Länsstyrelsen i
Uppsala län framhåller att sambandet med Västmanlands län är betydligt
starkare än med Gävleborgs län. Som skäl anförs brottslighetens inriktning.

Västmanlands
län med tre lokala myndigheter och 17 åklagare har idag bara underlag för en
länsåklagare. Kopparbergs län har däremot redan idag två länsåklagare. I Kopparbergs
län finns fem lokala myndigheter och 15 åklagare. Utredningen anser, mot
bakgrund av att den har föreslagit sam-

Prop. 1982/83:158 26

manläggning
av Uppsala län och Gävleborgs län, att en sammanläggning bör ske av
Västmanlands län och Kopparbergs län. För Västerås som kansliort talar enligt
utredningen att här finns en EKO-rotel och att Västerås är en betydligt större
ort och har en större lokal myndighet än Falun.

Förslaget
om en sammanläggning av Västmanlands län och Kopparbergs län avstyrks av
länsstyrelserna i båda länen och av länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län. Länsåklagarmyndighelen
i Västmanlands län har inte något att erinra mot den föreslagna geografiska
indelningen. Såväl länsstyrelsen som länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län
anser att om en sammanslagning skulle bli aktuell så är Gävleborgs län en
naturligare partner. Strukturen i länen, de geografiska förhållandena och
brottslighetens inriktning talar för detta.

Jag
delar utredningens uppfattning att varken Uppsala län eller Västmanlands län
har tillräckligt underlag för en regional verksamhet. En sammanläggning med
annat län är därför aktuell. Jag kan då till en början konstatera att man inom
Kopparbergs län och Gävleborgs län är enig om alt vid en eventuell
indelningsändring dessa båda län bör ingå i en ny region. Jag kan vidare
konstatera att sambandet mellan mälardalslänen är starkt på många områden inom
samhällslivet. Detta har även framhållits av remissinstanserna i Uppsala län.
Vid en sammanläggning mellan Uppsala län och Västmanlands län skulle bildas en
region vars underlag är något i underkant för två statsåklagare. Regionen
skulle få sex lokala myndigheter och 27 åklagare. Trots detta anser jag att en
sådan regionbildning är betydligt naturligare än den som utredningen har
föreslagit. Inte minst bör vikt fästas vid att brottslighetens inriktning i
hela det aktuella området, Kopparbergs-Gävleborgs-Uppsala-Västmanlands län, har
mera östvästlig inriktning än nord—sydlig. Detta måste vara avgörande då det
gäller uppbyggnaden av en regional åklagarmyndighet.

Jag
föreslår därför att en region bildas genom sammanläggning av Västmanlands län
och Uppsala län. Det kan diskuteras om myndigheten bör placeras i Västerås
eller Uppsala. Skäl kan tala för båda lösningarna. Med hänsyn till den
geografiska utformningen av regionen anser jag dock att Västerås bör väljas.

Då det därefter gäller
frågan om Gävleborgs och Kopparbergs län bör läggas samman till en region måste
man väga in att båda länen redan idag har två länsåklagare. Det är också fråga
om två geografiskt relativt stora 'områden. Ett huvudsyfte med
indelningsändringen har varit att komma ifrån problemen med enmansregionerna.
Den frågan är inte aktuell för dessa två län.

Det
andra huvudsyftet har emellertid varit att bredda underlaget för den regionala
verksamheten. Särskilt vad gäller Kopparbergs län kan man konstatera att länet
idag får anses ha alltför litet underlag för att kvarstå som en egen region.
Gävleborgs län är också i minsta laget för att bilda en egen region. Även om
man väger in de nackdelar det kan innebära med en

Prop. 1982/83:158 27

geografiskt
tämligen stor region - den skulle bli den Qärde i storlek i landet - är
dimensioneringen i övrigt sådan att det ur åklagarsynpunkt bildas en lämplig
region vid en sammanslagning av de båda länen. Jag har alltså stannat för denna
lösning. I den föreslagna regionen utgör Gävleborgs län tyngdpunkten. Det är
därför naturligt att placera den regionala myndigheten i Gävle.

Övriga
regioner

Då
det gäller de nordligaste delarna av landet föreslår utredningen inte några
förändringar i regionindelningen. Västernorrlands län och Jämtlands län, som
bildar ett regionalt verksamhetsområde, har redan idag två länsåklagare och
samma är förhållandet med Norrbottens län. Även om, med utredningens beräkningssätt,
underlaget är något i underkant för två statsåklagare finnns det, menar
utredningen, skäl att behålla regionerna oförändrade.

Västerbottens län däremot
har med tre lokala myndigheter och 14 åklagare underlag för bara en
länsåklagare. Med tanke på de geografiska förhållandena avstår emellertid
utredningen från att föreslå sammanslagning med något annat län.

Bland
remissinstanserna har såväl länsåklagarmyndigheten i Västerbottens län som
åklagarmyndigheten i Umeå åklagardistrikt förklarat att de för sin del skulle
kunna tänka sig en framtida sammanläggning med Norrbottens län. Regionen
skulle då motsvara hovrättsområdet.

Jag delar utredningens
uppfattning att inga förändringar bör göras i dessa tre regioner. Det innebär
visserligen att man alltjämt kommer att ha kvar ett län, Västerbotten, som inte
ger underlag för mer än en länsåklagcue. De geografiska förhållandena är
emellertid sådana att man får välja en säriös-ning för Västerbottens län och
förstärka den regionala myndigheten på något annat sätt.

2.3
Åklagare för regionens behov

En
av svagheterna i den regionala organisationen, som den idag är utformad, är att
det i de flesta län bara finns en åklagare med regional behörighet. Övriga
åklagare har enbart behörighet att handlägga mål i det distrikt där de är
placerade. För behörighet utanför det egna distriktet krävs särskilt
förordnande. Sådant förordnande utfärdas av RÅ (38 § åklagarinstraktionen).

För
två speciella brottstyper har utvecklingen inom åklagarväsendet lett fram till
särskilda handläggningsformer.

När
det gäller bekämpningen av narkotikabrottslighet har det visat sig att det i
allmänhet är lämpligt att samla åklagarappgifterna i en och samma region på ett
fåtal händer. Brottsligheten bildar ofta nätverk som sträcker sig över större
geografiska områden. På åklagaren ställs inte sällan krav på

Prop.
1982/83:158 28

ingående
kännedom om brottsmetoder och brottsstraktur. Ett nära och fortlöpande
samarbete med polisens narkotikautredare är också många gånger en förutsättning
för att förandersökningen skall kunna bedrivas framgångsrikt. Ett annat skäl
för en vidare behörighet kan vara att man vidgar förutsättningama för en
enhetlig straffmätning.

Sådana
synpunkter har lett fram till att man i många län har utsett regionala narkotikaåklagare.
Dessa har lilllagts behörighet att handlägga narkotikamål i hela länsåklagarområdet.
Rent organisatoriskt har dessa åklagare inte, utom då det varit fråga om assislentåklagare,
kunnat knytas till den regionala myndigheten. Några tjänster för
distriktsåklagare förekommer nämligen inte där. En regional narkotikaåklagare
har därför tjänstgjort på sin ordinarie åklagartjänst i ett distrikt men
erhållit förordnande för handläggning av mål utanför detta. RÅ utfärdar i
dessa fall ett generellt förordnande att handlägga sådana mål om narkotikabrott
som chefen för länsåklagarmyndigheten bestämmer. Detta generella förordnande
fylls sedan ut med särskilt förordnande från länsåklagaren för varje mål.

När
det gäller den ekonomiska brottsligheten är förhållandena delvis likartade. En
specialisering har även här drivits fram av utvecklingen. Det är i huvudsak två
faktorer som har bidragit till detta. Den ena är att dessa mål kräver djupa
kunskaper i t.ex. företagsekonomi, redovisningsteknik, skatterätt m.m. Sådan
specialutbildning är mycket tidskrävande och kostsam och har endast kunnat ges
till ett begränsat antal åklagare, som fortlöpande skäll syssla med
kvalificerad ekonomisk brottslighet. Den andra faktorn är att dessa mål är
tidsödande att handlägga och kräver heltidsinsatser från åklagaren. Ett enda
mål kan huvudsakligen sysselsätta en åklagare under långa tider, stundom
årsvis. Sådana mål kan därför normalt inte skötas jämsides med vanliga mål på
en åklagartjänst.

De
åklagare som handlägger mål om kvalificerad ekonomisk brottslighet har vanligen
placerats på den regionala myndigheten under kortare eller längre tid. Rent
organisatoriskt kräver sådan tjänstgöring specialförordnanden på samma sätt
som för narkotikaåklagare, eftersom tjänster för distriktsåklagare saknas på
den regionala myndigheten.

Utredningen
anser att de regionala myndigheterna måste tillföras förstärkning för
handläggning av de omfattande, tidsmässigt krävande målen. Detta behov av
ytterligare åklagare på de regionala myndigheterna tillgodoses enligt
utredningen bäst genom att man inrättar särskilda fasta tjänster som distriktsåklcigare
för regionens behov. Utredningen föreslår att sådana tjänster skapas genom
omvandling av assistentåklagartjänster.

Enligt
utredningen är en specialisering ofrånkomlig då det gäller vissa måltyper,
t.ex. beträffande ekonomisk brottslighet. En åklagare för regionens behov bör
emellertid kunna handlägga även andra typer av tidskrävande mål eller mål som
kräver större överblick. En åklagare för regionens behov bör därför ha full
behörighet i sådana mål som handläggs på statsåklagarmyndigheten.

Prop.
1982/83:158 29

Två
ledamöter har reserverat sig mot utredningens förslag i viss del såvitt gäller
de föreslagna tjänsterna. Reservanterna anser att ett inrättande inte bör ske
genom omvandling av tjänster ulan genom nytillskott. Vidare anser de att det
inte bör vara fasta tjänster utan atl tjänstgöringeh som åklagare för regionens
behov bör tidsbegränsas, exempelvis till tre år.

Praktiskt taget alla
remissinstanser framhåller det angelägna i att vissa åklagare avdelas för att
handlägga omfattande och tidskrävande, mål, i synnerhet mål om ekonomisk
brottslighet. När det gäller frågan om hur dessa särskilda tjänster skall
inrättas går däremot åsikterna isär. Flertalet remissinstanser stöder
utredningsmajoritetens förslag. Vissa ansluter sig dock till reservanternas
uppfattning. Några menar att åklagarna för regionens behov i stället bör
placeras på lokala åklagarmyndigheter. Ett par remissinstanser anser att
skillnaden mellan dessa åklagare och biträdande statsåklagare blir så liten att
man i stället bör inrätta fler tjänster för biträdande statsåklagare.

Som jag har anfört i
avsnitt 2.2.1 är den förändrade brottsstrakturen ett avgörande skäl för att man
bör bilda större regioner. De regionala myndigheterna belastas alltmer av
komplicerade, tidsödande och omfattande mål som kräver heltidsinsatser av
åklagaren. Jag tänker här främst på den ekonomiska brottsligheten som utgör en
mycket tung del av arbetsbördan på regionmyndigheterna.

De nya regionerna ger,
utom i ett fall, underlag för flera statsåklagare. Genom att man för samman
administration, ledning, tillsyn etc. i större regionala myndigheter vinner man
i effektivitet och frigör vissa resurser på åklagarsidan. Denna
effektivitetsvinst är emellertid inte ensam tillräcklig för att bemästra
problemen med de stora och tidskrävande målen.

Jag anser för min del att
utvecklingen under de senaste åren klart har visat på behovet av specialiserade
åklagare som har ett vidare arbetsfält. Detta gäller främst den ekonomiska
brottsligheten och narkotikabrottsligheten. Brottsutvecklingen har medfört att
man redan idag inom åklagarväsendet funnit provisoriska lösningar. Då det
gäller narkotikamålen har man valt en lösning och då det gäller de ekonomiska
brottmålen en annan. Man kan då konstatera att när det gäller narkotikamålen
värdet av en regional behörighet främst har varit avgörande. När det gäller den
ekonomiska brottsligheten har det i ställef varit behovet av att kunna arbeta
med ett enda mål på heltid samt behovet av en kvalificerad utbildning som
föranlett lösningen.

Utredningens förslag om
inrättande av särskilda tjänster som åklagare för regionens behov kan jag i
huvudsak biträda. Dessa tjänster bör inriktas på handläggning av sådana brott
som kräver särskilda insatser. I första hand tänker jag givetvis på den
ekonomiska brottsligheten. Andra brott, t.ex. miljöbrott eller brott pä arbetslivets
område, kan emellertid också vara så omfattande eller tidskrävande att de
lämpligen bör handläggas av en regional åklagare. Även narkotikabrottsligheten
kan lid efter annan

Prop.
1982/83:158 30

kräva
regionala insatser. Jag delar därför utredningens uppfattning att åklagare för
regionens behov bör ha full behörighet i sådana mål som handläggs på den
regionala myndigheten.

Såsom
utredningen föreslår bör tjänster som åklagare för regionens behov tillskapas
genom omvandling av tjänster för assistentåklagare. Jag avser att återkomma
till regeringen i de frågor som jag här har berört.

2.4
Frågor om åklagares behörighet

2.4.1
Regional behörighet

Några
egentliga regler om åklagarnas territoriella behörighet finns inte. I 7 kap. 4
§ RB sägs att allmän åklagare vid underrätt och hovrätt är statsåklagare eller
distriktsåklagare. Här ges indirekt en behörighetsregel.

Landet är indelat i åklagardistrikt.
Av kungörelsen (1964:345) om rikets indelning i åklagardistrikt framgår att
varje åklagardistrikt består av ett eller flera polisdistrikt.
Åklagarmyndigheterna i distrikten är, med undantag av de i Stockholms,
Göteborgs och Malmö åklagardistrikt, underställda en länsåklagarmyndighet.
Enligt 34 § åklagarinstraktionen är distriktsåklagaren anställd i ett åklagardistrikt.
En analog tillämpning av 19 kap. RB om laga domstol ger vid handen att
distriktsåklagaren är behörig åklagare i brottmål för vilka brottmålsforam
finns inom distriktet, utom då handläggningen på grand av
författningsbestämmelser ankommer på högre åklagare eller denne tar över mål
från distriktsåklagaren. På motsvarande sätt har statsåklagaren behörighet inom
sitt verksamhetsområde.

Distriktsåklagarens
behörighet anses alltså, om han inte har något särskilt förordnande, vara
inskränkt till handläggning av de mål för vilka foram finns i distriktet.
Enligt 38 § åklagarinstraktionen är allmän åklagare skyldig att fullgöra
uppgift som ankommer på annan allmän åklagare, om han förordnas till det.
Förordnande utfärdas av RÅ (7 kap. 5 § RB). Det sagda innebär att en
distriktsåklagare inte kan tas i anspråk för tillfälliga arbetsuppgifter
utanför det egna fiklagardistriktet om inte särskilt förordnande utfärdas.

Åklagaratredningen
anser att det är otillfredsställande att en för åklagarverksamheten så
fundamental fråga som åklagarnas undersöknings- och processbehörighet inte är
uttryckligen reglerad. Utredningen föreslår att bestämmelser härom tas in i RB.

Utredningen
föreslår vidare att åklagarnas behörighet vidgas från att avse distriktet till
att omfatta den regionala myndighetens verksamhetsområde. Att införa en
generell regional behörighet för distriktsåklagama utgör enligt utredningen en
viktig markering av den regionala helhetssyn som måste skapas när det gäller
fördelningen av arbetsbelastningen och personalresurserna. Det viktigaste
skälet till att vidga behörigheten är möjligheterna till en mera flexibel åklagarverksamhet.

Utredningen
diskuterar om även tjänsteplikten bör utsträckas till att

Prop. 1982/83:158 31

omfatta
hela den regionala myndighetens område. Utredningen anser emellertid att
distriktsåklagarens tjänsteplikt i första hand alltjämt skall vara att fullgöra
åklagaruppgifter i mål för vilka brottmålsforum finns i det distrikt där han är
anställd. I andra hand skall han, om han förordnas till det, fullgöra uppgift
som ankommer på allmän åklagare i annat distrikt.

Utredningen anser att RÅ: s
rätt enhgt 7 kap. 5 § RB atl förordna allmän åklagare att fullgöra uppgift som
ankommer på annan allmän åklagare bör föras över till statsåklagaren såvitt
avser distriktsåklagarna i regionen. Att denna förändring genomförs är enligt
utredningen en grundföratsättning för att flexibiliteten inom det lokala
åklagarväsendet skall kunna öka. Statsåklagaren är nämligen den som har
överblick över förhållandena i länet. Om förordnanderätten tillkommer honom kan
det förutsättas att en smidig anpassning kan ske till snabbt skiftande
arbetsförhållanden.

Utredningen framhåller att
de vidgade möjlighetema att ta distriktsåklagare i anspråk utanför det egna
distriktet bör utnyttjas så att största möjliga hänsyn tas till åklagarens
personliga förhållanden. Förstärkningstjänstgöring bör i första hand baseras
på frivilliga åtaganden. Utredningen pekar emellertid särskilt på möjligheten
att låta en åklagare fullgöra uppgifter från annat distrikt på den egna
myndigheten. Del innebär visserligen en viss administrativ omgång. I gengäld
minskar de personliga olägenheterna för åklagaren och kostnaderna för resor och
traktamenten.

En ledamot har reserverat
sig mot förslaget om regional behörighet. Denna ledamot anser att
åklagarväsendets problem inte kan lösas genom en vidgad behörighet. I stäUet
måste nya tjänster inrättas. Till statsåklagaren bör emellertid delegeras
rätten att förordna distriktsåklagare att inom regionen fullgöra
arbetsuppgifter utanför det egna distriktet.

Bland remissinstanserna
har förslaget fått ett blandat mottagande. Det övervägande antalet
remissinstanser anser att förslaget om vidgad behörighet är positivt. Några
menar att förslaget bara bör kunna få marginell betydelse. Andra betonar att de
anser att en restriktiv tillämpning bör vara en förutsättning. När det gäller
de lokala åklagarmyndigheterna är remissutfallet till huvuddelen negativt. Där
uttrycker man sin oro för en försämrad arbetsmiljö. Man framhåller den
osäkerhet som ligger i att åklagaren aldrig skulle få en fast tjänstgöring utan
för all framtid tvingas vara på resande fot. Förslaget att statsåklagaren skall
få utfärda förordnande för distriktsåklagare att fullgöra arbetsuppgifter
utanför distriktet har genomgående bemötts positivt, även av remissinstanser
som ställt sig negativa till en vidgad behörighet.

Som tidigare har nämnts
föreslår utredningen att åklagamas behörighet regleras i RB. Många av de
remissinstanser som har uttalat sig i frågan framhåller att bestämmelserna i
stället naturligt hör hemma i åklagarinstraktionen. Enjämförelse görs m.ed
bl.a. domare, vars behörighet regleras närmare i instraktioner.

För
egen del vill jag framhålla att vad utredningen nu föreslår inte

Prop. 1982/83:158 32

innebär
någon avgörande förändring. Redan nu kan distriktsåklagare med stöd av 38 § åklagarinstraktionen
tas i anspråk för arbetsuppgifter utanför det egna distriktet. Så till vida
sker emellertid en förändring att de fasta gränser som nu anses finnas mellan
de olika åklagardistrikten tas bort. Man markerar att regionen är en enhet och
att strävandena bör vara att inom denna enhet fördela personalresurserna och
arbetet så jämnt som möjligt. En mera öppen attityd mot
förstärkningstjänstgöring bör bli följden av förslaget.

Utredningens
förslag innebär också en avsevärd förenkling av ratinema för alt utförda
förordnanden vid tillfällig förstärkningstjänslgöring.

Med
hänsyn till vad som nu har sagts och då det kan medföra vissa besparingar, som
av utredningen beräknats motsvara ett tiotal årsarbetskrafter, kan jag biträda
förslaget om en vidgad behörighet för distriktsåklagarna. Jag delar emellertid
den uppfattning som har framförts av flera remissinstanser att regleringen av
åklagarnas behörighet bör ske i åklagar-instruktionen.

Om
RÅ: s rätt att utfärda förordnande i vissa fall skall kunna delegeras till
statsåklagare torde en ändring krävas i 7 kap. 5 § RB. Av bestämmelsens
nuvarande lydelse framgår att endast RÅ får förordna någon att som extra
åklagare utföra åklagaruppgifter som han annars inte skulle ha varit skyldig
att handlägga. Utredningen har föreslagit att lagrammet ändras även i andra
avseenden och i ett särskilt yttrande har tre ledamöter och en av experterna
föreslagit ytterligare en ändring.

Jag
är inte beredd att nu ta slutlig ställning till alla de frågor som har tagits
upp i sammanhanget. Jag föreslår därför att i nuläget enbart den ändringen görs
att i 7 kap. 5 § RB tas in ett bemyndigande för regeringen att utfärda
bestämmelser om statsåklagares rätt att förordna distriktsåklagare att fullgöra
arbetsuppgifter i vissa fall. Övriga frågor får tas upp under den fortsatta
översynen av åklagarväsendet.

2.4.2
Andra behörighetsfrågor

Assistentåklagare
är enligt RB biträdande åklagare. Assistentåklagare tjänstgör antingen vid
länsåklagarmyndigheten eller vid någon lokal myndighet inom
länsåklagarmyndighetens verksamhetsområde. Vid tjänstgöring på en regional
myndighet är enligt 24 § åklagarinstruktionen assistentåklagarens behörighet
begränsad till beredning och föredragning av mål och ärenden. Detta innebär att
inte ens enklare åklagarappgifter kan delegeras till assistentåklagare. I den
mån eri assistentåklagare i utbildningssyfte tilldelas mål vid tjänstgöring på
regional myndighet måste RÅ utfärda särskilt förordnande för denne all få
handlägga mål vid myndigheten.

Utredningen
föreslår att assistentåklagarens behörighet vidgas. Under tjänstgöring på
regional myndighet bör assistentåklagaren få fullgöra sådana åklagarappgifter
som statsåklagaren bestämmer.

Utredningen
framhåller att ett mål som från början handlagts av en

Prop. 1982/83:158 33

statsåklagare
under handläggningens gång kan förändras så att misstanken avser ett ringare
brott. Det skulle da vara en fördel om den fortsatta handläggningen kunde övertas
av en assistentåklagare som har förberett och föredragit målet. Med nuvarande
bestämmelser måste statsåklagaren antingen fortsätta handläggningen själv eller
överlämna målet till en lokal myndighet för vidare handläggning där.

Remissinstansema
har genomgående varit positiva till förslaget.

Även
jag är positiv till förslaget. Det resurstillskott på en regional myndighet som
en assistentåklagare utgör utnyttjas bättre om denne självständigt kan vidta
åtgärder i mål och ärenden. Jag avser att återkomma till regeringen i denna
fråga.

2.5
Ändrade tjänstebenämningar m.m.

Från
funktionella synpunkter delas åklagama in i allmänna åklagare, biträdande
åklagare och extra åklagare. Den förstnämnda grappen utgörs av RÅ, statsåklagama
samt distriktsåklagama (7 kap. I § RB). Med biträdande åklagare avses bl.a, assistentåklagama.
I grappen extra åklagare ingår t.ex. aspiranter på åklagarbanan, tillfälligt
anställd åklagarpersonal eller allmänna åklagare som fullgör annan tjänstgöring
än den de är anställda för (jfr 7 kap. 5 § RB).

Inom
de olika grapperna förekommer olika titlar på sidoordnade åklagare.
Statsåklagare är länsåklagama och överåklagarna (7 kap. 7 § RB). De sistnämnda
är chefer för storstadsdistrikten och har där en funktion som motsvarar chefens
för en regional myndighet. Distriktsåklagama har tre olika titlar;
chefsåklagare, kammaråklagare och distriktsåklagare. Detsamma är fallet med assistentåklagama
där titlarna kammaråklagare till förfogande, distriktsåklagare till förfogande
och assistentåklagare förekommer.

Tjänstebenämningama
inom åklagarväsendet har diskuterats under en följd av år. Tjänstebenämningama
länsåklagare och överåklagare tillkom vid förstatligandet. Beteckningen
statsåklagare infördes genom RB.

1957
års polisutredning, vars förslag låg till grand för riksdagens principbeslut
om förstatligande av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet (prop. 1962:148, SU
183, rskr 387), hade föreslagit att tjänstetiteln på det lokala planet skulle
vara distriktsåklagare och på länsplanet statsåklagare.

Departementschefen
uttalade, mot bakgrand av viss remisskritik mot titelförslaget beträffande de
lokala åklagarna, att ett krav som i första hand bör ställas på en tjänstetitel
är att den anger befattningshavarens funktion. Departementschefen förordade
titeln länsåklagare för åklagare på länsplanet. För storstadsdistrikten borde
enligt departementschefen särskilda titlar övervägas.

Det fortsatta arbetet inför förstatligandet bedrevs av en särskild
beredning, polisberedningen. Denna hade vissa invändningar mot beteckningen 3 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr
158

Prop.
1982/83:158 34

statsåklagare
som en samlingsbeteckning för de blivande regionala åklagarna. Bl.a. framhölls
alt alla åklagare framdeles skulle vara statliga tjänstemän. Beredningen
föreslog att samlingsbeteckningen överåklagare skulle användas för
länsåklagarna och moisvarande befattningshavare i storstadsdistrikten.

Vid
1964 års riksdag (prop. 1964: 100, SU 114, rskr 259) fastställdes benämningen
statsåklagare för cheferna för storstadsdistrikten och för de regionala
åklagarna. Vidare beslutades att cheferna för storstadsdistrikten skulle
tituleras överåklagare och att de regionala åklagarna skulle ha titeln länsåklagare.

Statsåklagarföreningen
hemställde i en skrivelse till justitiedepartementet i oktober 1976 om att
läns- och överåklagarnas titlar skulle ändras till statsåklagare. Som skäl
anfördes att prefixet län förde tanken till länsorganisationen till vilken
länsåklagarna saknar anknytning, att de regionala verksamhetsområdena inte
alltid stämmer överens med länsindelningen, alt länsåklagarna för speciella mål
handlägger mål i hela riket, att titeln statsåklagare förekom redan före
åklagarväsendets förstatligande samt att missförstånd uppkommer på grand av de
nuvarande titlarna. RÅ tillstyrkte förslaget, dock med det tillägget att
statsåklagare som inte tillika var chef borde benämnas biträdande statsåklagare.
Skrivelsen har hittills inte föranlett någon åtgärd.

Åklagarutredningen
tar på nytt upp frågan om ändrad titulatur för läns-och överåklagarna.
Utredningen erinrar om att RÅ redan tidigare har ställt sig positiv till att de
åklagare som är statsåklagare också får denna titel.

Utredningen
anser att del är ännu mer motiverat att byta tjänstebenämningar om en ändrad
regional indelning kommer till stånd. Flertalet läns-åklagare skulle enligt
förslaget få verksamhetsområden som omfattar mer än ett län. Vidare påtalar
utredningen att det ofta uppkommer missförstånd p.g.a. att många inte känner
till alt storsladsdistrikten inte ingår i någon länsåklagarmyndighets
verksamhetsområde.

Enligt
utredningen bör titeln statsåklagare reserveras för chefen för den regionala
myndigheten, medan övriga statsåklagare bör ha titeln biträdande
statsåklagare. Överåklagarna bör också ha titeln statsåklagare. Utredningen
anser vidare att de regionala myndigheterna bör benämnas statsåklagarmyndigheter.
Någon funktionell förändring avses inte med de föreslagna
tjänstebenämningarna.

Remissinstanserna har i
huvudsak godtagit förslaget om att införa stats-åklagartiteln. Några
remissinstanser föreslår andra titlar. Hovrätten för Västra Sverige förordar
titlarna överåklagare och biträdande överåklagare. Åklagarmyndigheten i Umeå åklagardistrikt
föreslår benämningen regionåklagare. Då det gäller förslaget att statsåklagare
som inte är chef för regional myndighet skall benämnas biträdande statsåklagare
är däremot en betydande andel av remissinstanserna negativa. Man anför bl.a.
att i dessa åklagares titel skulle ingå ordet biträdande utan att de är
biträdande åklagare i RB: s mening.

Prop. 1982/83:158 35

För
egen del vill jag anföra följande. De förändringar som föreslås beträffande
regionindelningen medför att frågan om tjänstebenämningarna kommer i ett annat
läge. Benämningen statsåklagare har förekommit ända sedan RB infördes.
Benämningen läns- och överåklagare förekommer i RB och åklagarinstraktionen,
medan man i övrig författningstext använder samlingsbegreppet statsåklagare.
Den nya tjänstebenämningén bör knyta an till detta begrepp, vilket skulle
innebära en förenkling.

Vad
däremot gäller förslaget om tjänstebenämningen biträdande statsåklagare för
statsåklagare som inte tillika är chef för en myndighet delar jag den kritiska
uppfattning som har kommit fram i remissvaren. Det skulle vara missvisande att
använda ordet biträdande i en tjänstebenämning när vederbörande inte
funktionellt är att hänföra till gruppen biträdande åklagare.

Sedan
förstatligandet har länsåklagare som tillika är chef för regional myndighet och
övriga länsåklagare haft samma tjänstebenämning. Cheferna för
storstadsdistrikten, som motsvarar chefen för en regional myndighet, har
däremot haft särskilda tjänstebenämningar, överåklagare. Jag anser inte att det
finns behov av skilda tjänstebenämningar för cheferna för de regionala
myndigheterna och cheferna för storstadsdistrikten. Jag förordar däiför att
cheferna för de regionala myndigheterna fortsättningsvis benämns överåklagare,
medan de nuvarande länsåklagarna i övrigt får tjänstebenämningen statsåklagare.

I
överensstämmelse med vad som har skett beträffande tjänstebenämningarna för
åklagare på lokalplanet bör frågan om motsvarande benämningar på
regionalplanet kunna regleras i åklagarinstruktionen. 7 kap. 7 § RB bör därför
upphävas. Jag har för avsikt att återkomma till regeringen beträffande
ändringarna i åklagarinstruktionen.

2.6
Andra frågor som rör den regionala organisationen

Utredningen
har strävat efter att göra en fullständig genomlysning av den regionala
organisationen. I det syftet har utredningen också tagit upp en del frågor som
närmast tar sikte på beslutsstrukturen inom åklagarväsendet. Jag kommer att i
detta avsnitt beröra dessa frågor samt ytterligare en fråga som inte har
behandlats av åklagaratredningen.

Vad
först gäller målfördelningen mellan regional och lokal myndighet styrs denna
dels av författningsbestämmelser som anger ätt statsåklagare skall handlägga
vissa frågor, dels av anvisningar från RÅ. Utredningen har föreslagit att vissa
bestämmelser i åklagarinstruktionen ändras. Vidare föreslås att principerna för
målfördelningen mellan de regionala och lokala myndigheterna ändras i enlighet
med de riktlinjer som utredningen angett och att detta kommer till uttryck i
nya anvisningar från RÅ.

Remissutfallet
har i huvudsak varit positivt. Då det gäller enstaka punkter i förslaget till
framtida riktlinjer för målfördelningen har dock kritiska synpunkter kommit
fram.

Prop. 1982/83:158 , 36

Jag
har i avsnitt 2.2.1 kortfattat redovisat utredningens förslag i denna del. För
egen del har jag uppehållit mig huvudsakligen vid frågan om var de stora,
tidskrävande och komplicerade brottmålen bör handläggas. Jag har där anfört att
jag delar utredningens uppfattning att dessa brottmål, i första hand målen om
kvalificerad ekonomisk brottslighet, inte kan handläggas vid de lokala
myndigheterna utan att leda till allvarliga rabbningar i den lokala
organisationen. Jag avser att senare återkomma till regeringen be-trä£fande
behovet av ändringar i åldagarinstraktionen. I övrigt berör utredningens
förslag frågor som det ankommer på RÅ att besluta om.

Åklagarutredningen
har vidare förordat vissa lagändringar. Förslagen tar sikte på bestämmelsema om
åtalsprövtting och åtalsunderlåtelse.

Enligt
20 kap. 7 § RB får en åklagare besluta om åtalsunderlåtelse i fyra fall (första
stycket I - 4).

Punkt
1 ger åklagaren rätt att besluta om åtalsunderlåtelse om det kan antas att i
händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och
den misstänktes lagföring inte är påkallad ur allmän synpunkt.

Punkt
2 ger möjlighet till åtalsunderlåtelse i vissa återfalls- och konkurrenssituationer.

Enligt
punkt 3 finns möjlighet till åtalsunderlåtelse i sådana fall där det av särskilda
skäl är uppenbart att påföljd inte behövs för att avhålla den misstänkte firån
vidare brottslighet och det med hänsyn till omständigheterna inte heller i
övrigt är påkallat att åtal väcks.

Enligt
punkt 4 kan åklagaren uiiiderlåta åtal för brott som uppenbarligen har begåtts
under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 §
brottsbalken.

Beslut
enligt 20 kap. 7 § första stycket 3 RB får fattas endast av RÅ (se andra
stycket i lagrammet). Beträlfande övriga beslut om åtalsunderlåtelse finns
föreskrifter i åklagarinstraktionen. Beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap.
7 § första stycket 4 RB är sålunda, utom såvitt gäller några få enkla brottstyper,
förbehållna statsåklagare och i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt
chefsåklagare. Detsamma gäller beslut enligt 20 kap. 7 § första stycket I RB om
fängelse är stadgat för brottet. Övriga beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20
kap. 7 § RB •får fattas av varje åklagare.

Vid
sidan av reglerna om åtalsunderlåtelse finns det olika bestämmelser om särskild
åtalsprövning i vissa fall.

Åklagaratredningen
föreslår att åtalsprövningen i vissa fall decentraliseras. Åtalsunderlåtelse
enligt 20 kap. 7 § första stycket 3 RB får som nämnts enligt gällande regler
beslutas endast av RÅ. Utredningen föreslår att sådana beslut i fortsättningen
får fattas av statsåklagare som är chef för myndighet. Vidare föreslår
utredningen beträffande 20 kap. 7 § första stycket I och 4 RB att de beslut som
nu är förbehållna statsåklagare, och i storstadsdistrikten chefsåklagare, skall
få fattas av distriktsåklagare samt

Prop.
1982/83:158 37

av assislentåklagare med minst tre års tjänstgöring.
Därjämte anser utredningen att den åtalsprövning enligt 40 § lagen om rätt
till fiske som nu ankommer på statsåklagare fortsättningsvis skall få göras av
varje åklagare. I sammanhanget föreslås också att lagen (1964:332) om
behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall skall upphävas.

Förslaget
har i huvudsak mottagits positivt. Remissinstansema understryker den
förenkling som det innebär att beträffande de allra flesta typer av åtalsunderlåtelser
beslutet kan fattas av den handläggande åklagaren. Ett fåtal remissinstanser är
negativa eller uttrycker sin tveksamhet till att låta statsåklagare besluta om åtalsunderlåtelse
enligt 20 kap. 7 § första stycket 3 RB.

För egen
del kan jag konstatera att ett genomförande av utredningens förslag kommer att
påverka arbetsbelastningen på de regionala myndigheterna. En viss minskning av
arbetsbördan bör bli följden om beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 §
första stycket 1 och 4 RB helt förs över på lokal myndighet. Motsatt effekt kan
uppkomma om statsåklagare som är chef för en myndighet skall pröva åtalsunderlåtelse
enligt 20 kap. 7 § första stycket 3 RB. Förändringama i arbetsbördan blir
emellertid marginella och kan på intet sätt påverka ställningstagandet till de
grandläggande organisatoriska frågor som jag tidigare har berört. Jag anser
därför att dessa lagstiftningsfrågor bör tas upp i ett annat sammanhang.

De regionala myndigheterna har, som jag har nämnt i
avsnitt 2.2.1, en relativt omfattande personaladministration. Vissa
personalärenden handläggs dock på de lokala myndigheterna. Det är fråga om
bl.a. beslut i olika typer av ledighetsärenden.

Åklagaratredningen har föreslagit att nära nog samtliga
ledighetsärenden som nu handläggs på de lokala myndigheterna förs över till den
regionala myndigheten. Utredningen framhåller att åklagama kan avlastas arbetsuppgifter
både på lokal och regional nivå om besluten förs samman till den regionala
myndigheten och där delegeras till kanslipersonal. Utredningen anser också att
vissa av de administrativa uppgifter som redan nu ankommer på den regionala
myndigheten bör kunna delegeras på motsvarande sätt.

Remissinstansernas
reaktioner på förslagen är blandade. Förslaget om vidgade möjligheter till
delegation har genomgående mottagits positivt. Då det gäller att föra över
vissa arbetsuppgifter från lokal till regional nivå har majoriteten av
remissinstanserna ställt sig positiv. Kritiska synpunkter i vissa detaljfrågor
finns. De lokala åklagarmyndigheterna har varit odelat negativa till förslaget.
De framhåller att det är nödvändigt för chefsåklagaren att ha kvar rätten att
besluta i ledighetsärenden för att han skall kunna fullgöra sina uppgifter i
fråga om planering och arbetsledning.

Som jag har nämnt i avsnittet 2.1.1 har en särskild
utredare tillkallats med uppdrag att göra en översyn av RÅ:s kansli. I
uppdraget ingår att överväga om vissa administrativa uppgifter som nu handhas
inom RÅ: s 4 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 158

Prop. 1982/83:158 38

kansli
i stället kan föras över till regional eller lokal nivå. Vidare är det, som jag
också framhållit i avsnitt 2.1.1, aktuelh med en översyn av den lokala åklagarorganisationen.
Det är naturligt att ta upp nu berörda frågor även vid sistnämnda översyn. Jag
avser därför att senare återkomma till regeringen i fråga om beslutsstrakturen
beträffande de personaladministrativa ärendena.

En
annan fråga som åklagaratredningen har behandlat ingår också i
arbetsuppgifterna för den utredning som har till uppgift att se över RÅ: s kansli.
Jag tänker på överprövningsinstitutet.

I
såväl RÅ: s som statsåklagarnas arbetsuppgifter ingår att utöva tillsyn över
underordnade myndigheter. Som ett utflöde av denna tillsynsverksamhet har överprövningsinstitutet
tillkommit. Det är inte förfatlningsreglerat. Till följd av en begäran om
överprövning kan snart sagt varje beslut av en åklagare prövas av överordnad
åklagare. I praktiken gäller dock överprövningarna för det mesta beslut att
väcka resp. ej väcka åtal eller att nedlägga resp. ej inleda förandersökning.
Utredningen har föreslagit att överprövning i princip begränsas till åklagarprövning
i två instanser. Som skäl anförs dels att överprövningsarbetet är betungande
för RÅ, dels att rättssäkerheten tillgodoses i tillräckligt hög grad även utan
RÅ: s prövning i varje enskilt fall.

Förslaget
har i huvudsak mottagits positivt av remissinstanserna. I flera yttranden
avstyrks emellertid förslaget. Så länge RÅ: s tillsynsskyldighet är oförändrad
kan RA inte, menar man, avhända sig skyldigheten att pröva underordnade
åklagares handläggning.

Enligt
sina direktiv skall den utredning som ser över RÅ: s kansli bl.a. överväga
möjligheten att begränsa överprövningsinstitutets nuvarande tillämpning. Jag
avser mot bakgrund av detta att ta upp frågan senare.

Jag
vill sluthgen ta upp en fråga som inte har behandlats av åklagaratredningen,
nämligen frågan om lekmannainfiytande inom åklagarväsendet.

Sedan
lång tid tillbaka finns lekmannainflytande hos vissa av de rättsvårdande
organen. Inom domstols- resp. polisväsendet förekommer nu sådant inflytande i
olika former på flera nivåer. Åklagarväsendet däremot saknar motsvarighet till
detta. Frågan har emellertid vid flera tillfällen uppmärksammats i
lagstiftningsärenden (se bl.a. SOU 1953:17 s. 119, ILU 1968:37 s. 56, SOU
1976:47 s. 345, prop. 1975/76:148 s. 97). Den tidigare nämnda utredningen
angående översyn av RÅ: s kansU skall enligt direktiven överväga frågan om
lekmannainflytande på den centrala nivån inom åklagarväsendet.

Justitieutskottet
har nyligen uttalat (JuU 1982/83:2, rskr 22) att även om det råder betydande ohkheter
i fråga om de uppgifter som åvilar RÅ och länsåklagarna det enligt utskottets
mening kan finnas skäl att överväga förutsättningarna för någon form av
lekmannainflytande också på regional nivå inom åklagarväsendet. Enligt
utskottet bör övervägandena inte ta sikte på lekmannainflytande på den egentiiga
åklagarfunktionens utövande i det särskilda fallet.

Prop. 1982/83:158 39

Frågan
om lekmannainflytande på regional nivå inom åklagarväsendet har inte behandlats
av åklagaratredningen. Som jag tidigare har nämnt utreds frågan såvitt gäller
den centrala nivån. Enligt min mening finns det, särskilt mot bakgrand av att
erfarenheter av lekmannainflytande helt saknas inom åklagarväsendet, skäl att
avvakta förslagen från denna utredning innan man går in på frågan såvitt gäller
den regionala nivån. Jag har vidare för avsikt att låta se över den lokala åklagarorganisationen.
Jag avser därför att återkomma i denna fråga vid en senare tidpunkt.

2.7
Den interregionala verksamheten

Redan
före förstatligandet fanns en landsfogde för speciella mål. I samband med
omorganisationen år 1965 förordnades denne att vara länsåklagare vid
länsåklagarmyndigheten i Stockholms län och Gotlands län. Bakom den formella
anknytningen till denna länsåklagarmyndighet låg praktiska skäl. Länsåklagaren
för speciella mål skulle dels befrias från administrativa göromål och dels ha
tillgång till kanslipersonal. Han erhöll också lokaler hos
länsåklagarmyndigheten.

Under
tiden fram till år 1977 utökades verksamheten hos länsåklagaren för speciella
mål successivt. Ytterligare tre länsåklagartjänster tillkom, liksom två tjänster
för kanslipersonal. Formellt behöll verksamheten karaktären av en arbetsenhet.
Genom särskilt förordnande från RÅ i varje mål bestämdes dessa länsåklagares
arbetsuppgifter. Denna ordning gäller alltjämt.

År
1976 upphörde de praktiska föratsättningarna för ett samband mellan länsåklagarmyndigheten
i Stockholms län och Gotlands län och länsåklagarna för speciella mål genom
att länsåklagarmyndigheten bytte lokaler. Den administrativa verksamheten vid
arbetsenheten för speciella mål har därefter bedrivits provisoriskt med hjälp
av förordnande för en av länsåklagama. Förordnandet grandades på att
delegation av administrativa uppgifter kan ske till en tjänsteman vid en
länsåklagarmyndighet.

Tjänsterna som
länsåklagare för speciella mål har successivt bytt befattningshavare. För de
nuvarande tjänsteinnehavarna, som har tillsatts efter år 1976, har ingen
myndighetsanknytning angetts vid utnämningen. Det medför att även de formella möjlighetema
för att utfärda förordnande för en av dem att handha de administrativa
uppgifterna nu har upphört. En av länsåklagama betraktas dock som chef för
arbetsenheten, även om han rent organisatoriskt inte kan förordnas att fullgöra
chefsuppgifterna.

I
motsats till övriga statsåklagare har länsåklagarna för speciella mål inget
bestämt verksamhetsområde. De fullgör åklagarappgifter i hela landet. Deras
arbetsuppgifter utgörs dels av sådana mål som berör flera länsåklagarområden,
dels av mål som är så omfattande att de inte kan handläggas av de regionala
myndigheterna eller inom storstadsdistrikien. I

Prop.
1982/83:158 40

praktiken
har deras verksamhet i huvudsak omfattat grövre ekonomisk brottslighet och
annan likartad biottsHghet. I förundersökningar använder länsåklagama för
speciella mål sig huvudsakligen av polispersonal från rikskriminalens
ekonomiska enhet. Denna är stationerad i Stockholm.

Enligt
7 kap. I § RB är statsåklagare allmän åklagare. Detta gäller även länsåklagarna
för speciella mål. Till följd av att inget särskilt verksamhetsområde
förekommer för länsåklagarna för speciella mål för de talan i domstol i
egenskap av extra åklagare, särskilt förordnade av RÅ (7 kap. 5 § RB).

I en
skrivelse till regeringen den 30 mars 1978 begärde RÅ att en länsåklagarmyndighet
för speciella mål skulle inrättas. Framställningen remissbehandlades. Den fick
ett något blandat mottagande. Inom åklagar-kåren förekom ett kraftigt fackligt
motstånd mot förslaget. Man ville bl.a. se hur den satsning, som då var aktuell
på s.k. EKO - utbildade åklagare, skulle utfalla.

Åklagarutredningen
har aktualiserat RÅ: s förslag om inrättande av en myndighet för speciella mål.
Utredningen anser att tiden har visat att det klart föreligger ett behov av intenegional
verksamhet, bl.a. med hänsyn till att de kvalificerade målen om ekonomisk
brottslighet ökat i antal och omfattning och att det blivit allt vanligare att
den ekonomiska brottsligheten har en vid geografisk spridning. Utredningen
framhåller vidare att utvecklingen har lett till att motståndet inom åklagarkåren
mot specialåklagare nu har bratits.

Till
detta kommer de administrativa problem som är förknippade med den nuvarande
arbetsenheten. Utredningen framhåller att vissa förenklingar i
handläggningsrutinerna hos RÅ kan göras då det gäller förordnande för dessa
länsåklagare. Mål bör fortsättningsvis kunna överiämnas direkt till myndigheten.

Beträffande
behörigheten för länsåklagarna för speciella mål föreslår utredningen att
särskilda regler tas in i RB, i likhet med vad som föreslås för övriga
åklagare.

Utredningen
har som ett alternativ till inrättande av en särskild myndighet övervägt om
arbetsenheten organisatoriskt bör ingå i RÅ: s kansli. Utredningen har inte
funnit skäl att för en särskild brottsart, dvs. de omfattande målen om
ekonomisk brottslighet, helt bryta den normala organisatoriska uppbyggnaden
inom åklagarväsendet. Inte heller anser man att vissa mål bör handläggas direkt
av den centrala instansen. Härigenom skulle bl.a. överprövning i dessa mål
inte kunna ske.

Utredningen
har slutligen föreslagit en förstärkning av den nya myndigheten. Dels föreslås
att enheten tillförs en tjänst för en kvalificerad ekonom, dels att en tjänst
för assistentåklagare inrättas där. I assistentåklagarens arbetsuppgifter
skulle ingå att vara sekreterare i RÅ: s.arbetsgrupp för kvalificerad ekonomisk
brottslighet.

En
ledamot av utredningen har reserverat sig mot förslaget. Denna

Prop.
1982/83:158 41

ledamot
anser att länsåklagarna för speciella mål bör ingå som en enhet i RÅ: s kansli
men att frågan bör anstå till dess översynen av RÅ: s kansli genomförts.

Behovet
av en särskild interregional verksamhet understryks av en i stort sett enig
remissopinion. Förslaget att inrätta en myndighet tillstyrks eller lämnas utan
erinran av det övervägande antalet remissinstanser. Flera remissinstanser
framhåller det angelägna i ytterligare förstärkning av enheten.

Ett fåtal remissinstanser
föreslår andra organisatoriska lösningar. RRV anser att länsåklagarna för
speciella mål bör kunna knytas till redan existerande myndigheter. Ett annat
alternativ skulle enligt RRV vara förstärkta lokala myndigheter och ett mycket
litet antal regionmyndigheter. Då skulle eventuellt en interregional verksamhet
inte alls behövas. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att arbetsenheten bör
knytas tUl RÅ: s kansli. Länsåklagarmyndigheten i Västmanlands län menar att
arbetsenheten bör splittras, varvid några länsäklagare bör stationeras i
Stockholm och övriga i södra eller västra Sverige, vid redan befintliga
åklagarmyndigheter. Även RSV framhåller behovet av sådana åklagare på fler
orter än Stockholm.

För egen del vill jag på
nytt peka på den i många avseenden oroande utvecklingen vad gäller den
ekonomiska brottsligheten. Länsåklagarna för speciella mål har en viktig
funktion att fylla vid bekämpningen av den allra grövsta ekonomiska
brottsligheten. En i stort sett helt enig remisskår framhåller behovet av en
sådan verksamhet. Jag delar dess uppfattning att de mål som det här är fråga om
inte kan handläggas inom ramen för åklagarverksamheten på lokala och regionala
åklagarmyndigheter. Inte ens efter den väsentligt utökade kapacitet som mina
förslag i det föregående innebär för de regionala myndigheterna anser jag att
sådana mål kan handläggas vid dessa myndigheter. Länsåklagama för speciella mål
utgör på åklagarsidan en motsvarighet till rikskriminalens ekonomiska enhet
inom polisväsendet.

När
det gäller den organisatoriska frågan bör man komma ihåg att enheten under en
följd av år haft sitt nuvarande omfång och att verksamheten har bedrivits i
samma former. Enheten har alltmer förlorat karaktären av provisorium och
betraktas av många som en myndighet.

Jag
biträder därför i allt väsentligt utredningens synpunkter på hur verksamheten
hos länsåklagarna för speciella mål bör organiseras och förordar att en
särskild myndighet för speciella mål inrättas. Att, som någon föreslagit,
splittra enheten vore att rasera en väl fungerande verksamhet. Jag anser också
att den åklagarverksamhet som skall bedrivas i RÅ: s kansU bör inskränka sig
till sådan som följer av RÅ: s ställning som högste åklagare och allmän
åklagare i högsta domstolen. Det skulle därför enligt min mening vara principiellt
mindre lyckligt att knyta enheten direkt till RÅ: s kansli. Att tillskapa en
särskild myndighet synes vara den bästa lösningen.

Prop. 1982/83:158 42

Då
det gäller förslaget om en förstärkning av myndigheten vill jag framhålla att
jag redan i årets budgetproposition (prop. 1982/83:100 bil. 4 s 63) har
föreslagit att länsåklagarna för speciella mål skall tillföras en ekonomtjänst,
detta som ett led i satsningarna på bekämpning av den ekonomiska brottsligheten.
Den av utredningen i övrigt föreslagna förstärkningen bör enligt min mening
kunna ske genom en omfördelning inom ramen för befintliga resurser.

Jag
anser att en närmare reglering av behörigheten för länsåklagama för speciella
mål bör ske genom bestämmelser i åklagarinstraktionen. I denna del får jag
hänvisa till vad jag har anfört i anslutning till avsnitt 2.4.1. Jag vill
slutligen erinra om att även länsåklagama för speciella mål enligt mitt förslag
kommer att få tjänstebenämningen överåklagare respektive statsåklagare.

2.8
Kostnadsfrågor

Utredningen
redovisar en uträkning av förväntade rationaliseringsvinster och kostnader om
förslagen genomförs. Utredningen utgår därvid från att tjänster dras in, men
att i gengäld nya tjänster inrättas på de regionala myndigheterna. Vissa
besparingar uppkommer emellertid. Besparingar uppkommer också i fråga om
lokalkostnader. Utredningen räknar med kostnader för inrättande av tjänster som
distriktsåklagare för regionens behov genom utbyte av tjänster för assistentåklagare.
En utgiftspost som enligt utredningen sannolikt kommer att öka är kostnaderna
för resor. Som en direkt rationaliseringsvinst nämner utredningen den ökade
effektivitet som följer med förslaget om vidgad behörighet för
distriktsåklagare. Man beräknar att denna vinst motsvarar ett tiotal
årsarbetskrafter.

Utredningen
anser att det överskott som uppkommer till följd av reformen, vilket
utredningen har beräknat till knappt 1,8 miljoner kr., bör användas till att
omvandla 40 tjänster för assistentåklagare till tjänster för distriktsåklagare
inom den lokala åklagarorganisationen samt till att inrätta ytterligare några
av de tjänster som åklagarväsendet har behov av.

Bland
remissinstansema har utredningens beräkningar genomgående utsatts för kritik.
Det allmänna oi-ndömet är att de redovisade rationaliseringsvinsterna är
alltför optimistiskt beräknade och att kostnadema har underskattats. Flera
remissinstanser framhåller emellertid att åtskilliga vinster kan göras i sådana
avseenden som inte direkt kan mätas i pengar. Det gäller främst en allmänt ökad
effektivitet inom åklagarväsendet. Inom andra verksamheter, i första hand
polisens brottsutredande verksamhet, bör också besparingseffekter uppkomma.

Jag har i det föregående
framhållit att åklagaratredningens förslag, som jag till stora delar har
anslutit mig till, i flera hänseenden kommer att leda till en ökad effektivitet
inom åklagarväsendet.

Prop. 1982/83:158 43

Då
det gäller frågan om rationaliseringsvinster och kostnader har jag i mina
beräkningar i likhet med utredningen utgått från att ett antal tjänster dras
in. Nya tjänster måste i gengäld inrättas på regionmyndigheterna. Totalt medför
mitt förslag emellertid sådana rationaliseringseffekter att det behövs något
färre tjänster för statsåklagare och att den administrativa personalen kan
minskas.

Något som i viss mån
kommer att öka är kostnaderna för resor. Under en övergångsperiod får man också
räkna med att kostnader för övertalig personal kan uppkomma. Det förtjänar
sålunda att påpekas att den framräknade rationaliseringsvinsten inte uppkommer
förrän reformen är helt genomförd.

Jag delar utredningens
uppfattning att en del av den rationaliseringsvinst som uppkommer bör användas
för förstärkning av regionmyndigheterna genom omvandling av tjänster. Jag har
alltså räknat med kostnader för detta. Vidare har jag tagit hänsyn till att,
som jag har framhållit i avsnitt 2.2.3, en förstärkning måste ske av den
administrativa funktionen vid statsåklagarmyndigheten i Stockholmsregionen,
vilken region ju enligl mitt förslag inte delas. Den av mig föreslagna
regionindelningen innebär således en något annan kostnadsbild. Jag räknar
emellertid med en vinst som något överstiger den av utredningen uppskattade.

Som jag tidigare har
framhållit är det angeläget att en översyn sker av den lokala organisationen.
Det är naturligt att avvakta en sådan översyn innan slutiig ställning tas till
hur de medel skall användas som kan frigöras genom att ändringar görs i den
regionala organisationen. Jag tar därför inte nu upp utredningens förslag i
dessa delar.

2.9
Genomförandet

Utredningen
lämnar vissa synpunkter på hur den föreslagna ändringen i regional indelning
skall genomföras. Det gäller främst hur personalfrå-goma skall lösas.
Utredningen föreslår att tjänstema på de nya regionala myndigheterna skall
tillsättas efter intresseanmälan. Utredningen anser att företräde till
chefstjänst bör ges åt en myndighetschef i något av de län som bildar den nya
regionen. Motsvarande företrädesregler bör gälla beträffande övriga tjänster
på de regionala myndigheterna. Utredningen anser att, om några tjänster inte är
besatta efter ett sådant anmälningsförfarande, de bör tillsättas på vanligt
sätt efter ansökan.

Eftersom de nuvarande chefema
för länsåklagarmyndigheterna är tillsatta med fullmakt kan de endast
förflyttas till annan statiig tjänst som tillsätts med fullmakt. I den mån
länsåklagare som tillsatts med fullmakt inte får någon tjänst eller inte avger
intresseanmälan måste denne beredas annan tjänstgöring. Utredningen anvisar som
en möjlighet att dessa åklagare får personliga tjänster, som förs på
övergångsstat. Utredningen menar också att åklagare som erhållit en personlig
tjänst bör kunna medges att stanna

Prop. 1982/83:158 44

kvar
på sin nuvarande stationeringsort. Då det gäller den administrativa personalen
pekar utredningen på möjligheten att i vissa fall placera om vederbörande till
den lokala åklagarmyndigheten.

Utredningen
föreslår att ändringarna skall träda i kraft den I juli 1984.

Utredningens
överväganden när det gäller genomförandet föranleder inte några egentiiga
invändningar bland remissinstansema. Den föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet
biträds genomgående i yttrandena. Några av remissinstanserna anser emellertid
att vissa delförslag är så angelägna att de bör genomföras tidigare. Främst är
det förslaget om regional behörighet som man pekar på i detta sammanhang.

Jag
delar utredningens uppfattning att omorganisationen bör genomföras utan
dröjsmål och anser att den föreslagna tidpunkten är lämplig.

Jag
avser att återkomma till regeringen beträffande de särskilda frågor angående
genomförandet som utredningen tar upp. Det ankommer på regeringen att
fastställa detaljema i organisationen och att meddela närmare föreskrifter om
genomförandet.

Vissa av förslagen, t.ex.
frågan om regional behörighet, kan otvivelaktigt genomföras separat. Man bör
emellertid inte bortse från att den nya polisorganisationen avses träda i kraft
den 1 juli 1984. Det kan vara naturligt att även de aktuella förslagen beräffande
åklagarväsendet genomförs i sin helhet vid samma tidpunkt. Jag har därför
stannat för denna lösning.

3
Upprättat lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken. Med hänsyn till den aktuella
lagändringens begränsade karaktär får del anses uppenbart alt lagrådets hörande
i ärendet skulle sakna betydelse.

4
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen dels att anta inom justitiedepartementet upprättat förslag till

1. lag
om ändring i rättegångsbalken,

dels att

2.
godkänna de av mig förordcide
riktlinjerna för åklagarväsendets regionala organisation,

3.
godkänna att en
statsåklagarmyndighet för speciella.mål inrättas den 1 juli 1984.

Prop. 1982/83:158 45

5
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop. 1982/83:158 46

Sammanfattning
av promemorian (1982-04-22) Åklagarväsendets organisation

Under
de senaste åren har frågan om en mer ändamålsenlig organisation inom
åklagarväsendet kommit i förgirunden av tre skäl. Ett skäl är en delvis förändrad
karaktär på brottmålen, ett annat en ökande arbetsbörda och ett tredje
utvecklingen av samhällsekonomin. Gapet mellan arbetsbelastningen och de
disponibla personalresurserna i åklagarväsendet har ökat successivt. Detta
förhållande har lett till att organisationsfrågan nu har blivit akut.

Utredningen
redogör för denna utveckling i avsnitten 2 - 5 i denna promemoria. Samtidigt
söker den analysera den tänkta utvecklingen under de närmaste fyra åren. I
avsnitt 5.9 (s. 156) är dessa utvecklingslinjer sammanfattade. Avsnittet
innehåller i övrigt ett koncentrat av de utgångspunkter som är av stor
betydelse för övervägandena om den framtida organisationen. Innehållet kan inte
krympas utan risk för att sammanhangen går föriorade. Utredningen hänvisar
därför läsaren att ta del av innehållet i avsnittet före den fortsatta
genomgången av sammanfattningen.

I avsnitt 6 behandlar
utredningen den regionala organisationen. Till en början diskuterar den styrkan
och svagheterna i den nuvarande organisationen (6.3). Sedan överväger den
alternativa lösningar på organisationsfrågan (6.4). I avsnitt 6.4.3.5 (s. 216)
sammanfattas synpunkterna på denna fråga.

Övervägandena i denna del
leder bl.a. till två slutsatser. De svårigheter som de ensamsittande
länsåklagarna har kommer att accentueras inom en nära framtid. Att lägga samman
icke bärkraftiga länsåklagarområden till större regioner är ägnat att ge den
regionala åklagarorganisationen bättre stadga än den har i dag och att göra det
möjligt för de regionala myndigheterna att fullgöra sitt arbete på ett effektivare
sätt.

Sedan utredningen i
anslutning härtill (6.5 och 6.6) diskuterat hur en ny regional organisation bör
se ut föreslår den att de nuvarande 21 länsåklagarområdena minskas till 13
regioner. Dessa består av följande län eller länsdelar (kansliorten inom
parentes):

1)
Kristianstads län och Malmöhus
län (Malmö)

2)
Kronobergs län, Kalmar län och
Blekinge län (Kalmar)

3)
Jönköpings län och Skaraborjgs
län (Jönköping)

4)
Hallands län, Göteborgs och
Bohus län och Älvsborgs län (Göteborg)

5)
Södermanlands län och
Östergötlands län (Linköping)

6)
Stockholms läns norra region
och Gotlands län (Stockholm)

7)
Stockholms läns södra region
(Stockholm)

8)
Uppsala län och Gävleborgs län
(Gävle)

9)
Västmanlands län och Kopparbergs
län (Västerås)

10) Värmlands
län och Örebro län (Karlstad)

Prop. 1982/83:158 47

11)
Västemorrlands län och
Jämtlands län (Härnösand)

12)
Västerbottens län (Umeå)

13)
Norrbottens län (Luleå)

I
varje region finns en statsåklagarmyndighet. Chef för denna är en
statsåklagare. Dessutom finns det minst en biträdande statsåklagare. Det enda
undantaget är Västerbottens län, där de geografiska förhållandena talar emot en
sammanläggning. I denna region kommer det alltjämt att finnas endast en
statsåklagare.

I
samband med organisationsändringen ersätts de nuvarande tjänstebenämningarna
överåklagare och länsåklagare med titeln statsåklagare.

Statsåklagarmyndigheterna
förstärks med tjänster för distriktsåklagare för hela regionens behov (jfr
6.6.1.2). Assistentåklagare föreslås få behörighet att fullgöra åklagarappgifter
under tjänstgöring hos statsåklagare (6.6.1.3).

Genom att det i
fortsättningen finns minst två statsåklagare på den regionala myndigheten
minskas risken för att den "slås ut" av ett vidlyftigt brottmål.
Myndigheten får en ökad kapacitet att fullgöra åklagaruppgifter. Främst kommer
detta att gälla den kvalificerade ekonomiska brottsligheten. Kontinuiteten i
verksamheten blir också bättre. Vikariefrågan kommer i ett gynnsammare läge än
i de nuvarande enmansmyndigheterna. Betydande administrativa vinster kan göras.
Genom att myndigheterna blir färre och bärkraftigare ökar föratsättningarna för
en decentralisering av uppgifter från RÅ till regionerna. De nackdelar som från
kommunikationssynpunkt kan uppstå för allmänheten, polisen och åklagarna i
regionen vägs mer än väl upp av de nu angivna fördelama. Av avgörande betydelse
är emellertid att statsåklagaren får större möjlighet att utöva sina lednings-och
tillsynsfunktioner, vilket i ett hårdnande ekonomiskt klimat blir allt viktigare.

I
avsnitt 7 diskuterar utredningen möjligheterna att öka flexibiliteten inom den
lokala åklagarorganisationen. Svaghetema i denna organisation påvisas i avsnitt
7.3. Främst sammanhänger de med att den nuvarande distriktsindelningen med sina
många små myndigheter bidrar till att låsa de arbetskraftsöverskott som, i vart
fall tidvis, uppkommer i vissa distrikt.

Utredningen
kommer i avsnitt 7.4.2 till slutsatsen att åtskilligt står att vinna i arbetsutjämnande
och produktivitetshöjande syfte om distrikts-åklagamas behörighet vidgas från
det egna distriktet till hela den statsåklagarregion, inom vilken de är
anställda. Åklagarens tjänsteplikt är primärt begränsad till åklagarens eget
distrikt men kan utvidgas genom RÅ: s förordnande. Utredningen föreslår att RÅ:
s förordnanderätt skall överföras till statsåklagarna. En sådan ordning är
ägnad att öka smidigheten och effektiviteten i åklagarverksamheten. Genom ett
effektivt utnyttjande av den regionala behörigheten bör det vara möjligt att ta
i anspråk resurser som sammanlagt motsvarar inemot ett tiotal årsarbetskrafter.

Prop. 1982/83:158 48

Utredningen
föreslår vidare (11.2) att de regionala och lokala åklagarnas behörighet
regleras i RB.

I
avsnitt 8 behandlas den interregionala verksamheten. Något förslag lämnas inte
i den delen. Utredningen menar nämligen att större och bärkraftigare regioner
underlättar även interregionala lösningar. Däremot aktualiserar utredningen
RÅ: s tidigare förslag om att inrätta en myndighet för speciella mål i stället
för den enhet därför som finns nu. Samtidigt föreslås att en tjänst för en
kvalificerad ekonom inrättas vid myndigheten.

Rationaliseringseffekterna
och de ekonomiska konsekvensema i övrigt av utredningens förslag framgår av
avsnitt 10. Rationaliseringsvinsten på personalsidan, ca 2,2 milj. kr.,
föreslås använd för att förstärka de regionala myndigheterna och förändra personalstrakturen
inom åklagarväsendet. Sålunda föreslår utredningen bl.a. att 55 assistentåklagartjänster
omvandlas till distriktsåklagartjänster. En ökad rörlighet hos distriktsåklagarna
motiverar inte att man som f.n. har en vikariats- och förstärkningskader som
uppgår till närmare en tredjedel av det totala antalet åklagartjänster.

Ytterligare
rationaliseringsvinster är redovisade i avsnitt 10. Vad som inte kan beräknas i
ekonomiska termer är värdet av de decentraliseringsåtgärder som kan genomföras
vid en minskning av antalet regioner. Hit hör överförandet av vissa
arbetsgivarfunktioner enligt MBL och MBA-S, rätten att besluta om åtalsunderlåtelse
enligt 20 kap. 7 § 1 st. 3 p. RB och en i princip striktare överprövningspraxis
som leder till att statsåklagarna normalt blir de som slutligt prövar beslut
av distriktsåklagare i brottmål.

Utredningen
föreslår väsentiigt ändrade principer för fördelningen av brottmål mellan
regional och lokal nivå (6.2.2.1). Härigenom förs ett stort antal kvalificerade
brottmål över från de regionala till de lokala åklagarmyndigheterna. Vidare
flyttas åtalsprövningen enligt 20 kap. 7 § 1 st. 1 p. - i de fall fångelse kan
förekomma - och 4 p. RB över från statsåklagarna till distriktsåklagarna.

Vad
gäller den personaladministrativa verksamheten föreslår utredningen (jfr 6.2.4
och 7.2.2) att myndighetschefema skall få vidgade möjligheter att delegera
uppgifter till administrativ tjänstemän.

Utredningen
bedömer (6.6.2) att det behövs ett 40-tal nya åklagartjänster fram till den 1
juli 1984. Tjänsternas placering regionvis anges i samma avsnitt.

Utredningen
bedömer att organisationsändringen kan genomföras den 1 juli 1984 (jfr avsnitt
9).

Prop. 1982/83:158 49

Innehåll

Proposition
....................................................... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Lagförslag

Förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken ......... 2

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1983 ... 3

1
Inledning ....................................................... ... 3

2
Föredragandens överväganden ......... ........... 4

2.1 Allmänna
utgångspunkter 4

2.1.1
Bakgrand .......................................... 4

2.1.2
Utvecklingstendenser ............................ 6

2.2 Den
regionala organisationen 8

2.2.1
Val av principlösning.............................. 8

2.2.2
Allmänna riktlinjer för en ändrad
regional indelning 18

2.2.3
Nya regionala
verksamhetsområden ........ 20

Stockholmsregionerna
......................... 20

Linköpingsregionen
.............................. 21

Kalmarregionen
.................................... .. 22

Malmöregionen
..... .......................... '22

Göteborgsregionen
.............................. 23

Jönköpingsregionen
............................. 24

Karlstadsregionen
................. ........... 25

Västerås-
och Gävleregionema ................ 25

Övriga
regioner .................................. .. 27

2.3
Åklagare för regionens behov ...................... 27

2.4
Frågor om åklagares
behörighet ................... 30

2.4.1
Regional behörighet ............................ 30

2.4.2
Andra behörighetsfrågor ...................... .. 32

2.5 Ändrade
tjänstebenämningar m. m 33

.
2.6 Andra frågor som rör den regionala organisationen 35

2.7
Den interregionala
verksamheten ........... 39

2.8
Kostnadsfrågor ...;...................................... 42

2.9
Genomförandet ....................................... 43

3
Upprättat lagförslag ...................................... 44

4
Hemställan ................................................... 44

5
Beslut ......................................................... 45

Bilaga

Sammanfattning
av åklagaratredningens förslag ...... 46

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983