Prop. 1982/83:159

Prop.
1982/83:159

Regeringens proposition

1982/83:159

om
ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) m.m. (begränsning av redares ansvar,
befordran av passagerare);

beslutad
den 24 mars 1983.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

OVE
RAINER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Frågor
om begränsning av redarens samlade skadeståndsansvar, s. k. globalbegränsning,
regleras i 10 kap. sjölagen. Bestämmelsema bygger på 1957 års internationella
konvention om begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som används
till fart i öppen sjö. Främst på grund av att realvärdet av konventionens
begränsningsbelopp genom inflationen efter hand hade minskat allt kraftigare,
avslutades år 1976 en ny konvention om begränsning av sjörättsligt
skadeståndsansvar (begränsningskonventionen), avsedd atl ersätta 1957 års
konvention.

I
propositionen föreslås att riksdagen godkänner begränsningskonventionen och
att regeringen säger upp 1957 års konvention. Vidare läggs fram förslag till de
ändringar i 10 kap. sjölagen som är nödvändiga för ett svenskt tillträde till
begränsningskonventionen. I anslutning härtill föreslås också vissa andra
ändringar i sjölagen och i lagen om ansvarighet för oljeskada till sjöss.

Reglerna
om befordran av passagerare och resgods i 6 kap. sjölagen fick sin nuvarande
lydelse år 1973. De bygger i huvudsak på ett utkast till en internationell
konvention i ämnet som förelåg år 1969, det s.k. Tokyoutkastet. Med detta
utkast som grund utarbetades 1974 års Aténkonvention om befordran till sjöss av
passagerare och deras resgods. Den gällande svenska lagstiftningen
överensstämmer därför redan i allt väsentligt med konventionen.

I Aténkonventionen finns bl.a. bestämmelser som begränsar redarens
ansvarighet för skador på passagerare och resgods till vissa belopp. Dessa 1
Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 159

Prop. 1982/83:159 2

belopp
har emellertid genom inflationen minskat avsevärt i realvärde. Sverige bör
därför inte tillträda konventionen. I stället föreslås att de nuvarande
begränsningsbeloppen i 6 kap. sjölagen höjs med hänsyn till inflationen sedan
år 1974. Vidare liiggs fram förslag till vissa andra ändringar i 6 kap.
sjölagen för att den svenska lagstiftningen skall anpassas bättre till övriga
delar av Aténkonventionen.

I
propositionen föreslås också att riksdagen godkänner 1979 års ändringsprotokoll
till de s. k. Haag-Visbyreglerna om godsbefordran till sjöss och att Sverige
genomför den lagstiftning som erfordras för ett tillträde till detta protokoll.
Genom protokollet införs i Haag-Visbyreglema de av Intemationella valutafonden
använda särskilda dragningsrätterna (SDR) som beräkningsenhet i stället för s.
k. Poincaréfrancs. Lagförslaget innebär i konsekvens härmed att SDR införs som
beräkningsenhet även i 5 kap. sjölagen som behandlar godsbefordran.

Lagförslagen
har utarbetats i nordiskt samarbete.

Det
föreslås att regeringen bemyndigas att bestämma när lagändringarna skall träda
i kraft.

Prop.
1982/83:159 3

1
Förslag till

Lag
om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom
föreskrivs i fråga om sjölagen (1891:35 s. I)'

dels
att 172 § skall upphöra att gälla,

dels
att nuvarande 196 § skall betecknas 197 §,

dels
att nuvarande 197 § skall betecknas 196 §,

dels
att nuvarande 344—355 §§, som utgör nuvarande Femtonde kapitlet Särskilda
bestämmelser, skall betecknas 365-376 §§ och utgöra Sextonde kapitlet Särskilda
bestämmelser,

dels
att 39, 120, 168, 171, 173, 174, 177-180, 182-189, I9I-I95, nya 196, nya 197,
199-201, 233-243, 261, 328, 337 och de nya 368, 369 och 372-374 §§ samt
rubrikerna närmast före 200 och 369 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels
att i lagen skall införas en ny paragraf, 243 a §, av nedan angivna lydelse,

dels
att i lagen skall införas femton nya paragrafer, 350-364 §§, utgörande
Femtonde kapitlet Om begränsningsfond och begränsningsmål, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

39 §

Om införing i skepps- eller Om införing i skepps- eller skepps-

skeppsbyggnadsregistret finnes in- byggnadsregistret finnes innehålla

nehålla uppenbar oriktighet till följd uppenbar oriktighet
till följd av

av skrivfel eller annat dylikt förbi- skrivfel eller annat
dylikt förbi

seende, skall införingen rättas. Vad seende, skall
införingen rättas. Vad

som nu sagts har motsvarande som nu sagts har motsvarande

tillämpning på uppenbar oriktighet i tillämpning på
uppenbar oriktighet i

registret till följd av tekniskt fel. registret till följd
av tekniskt fel.

Kan rättelse bli till förfång för ägare Kan rättelse bli till
förfång för ägare

eller för innehavare av pantbrev på eller för innehavare av pantbrev på

grund av inteckning, skall det in- grund av inteckning, skall det in

bördes företrädet mellan berörda bördes företrädet mellan berörda

förvärv bestämmas efter vad som förvärv bestämmas efter vad som

finnes skäligt. Tillfålle att yttra sig finnes skäligt.
Tillfölle att yttra sig

skall lämnas part som beröres, om skall lämnas part som beröres, om

han är känd, samt myndighet som han är känd, samt myndighet som

avses i 351 §. avses i 372 §.

Beslut
om rättelse meddelas genom införing i registret. Skälen för beslutet antecknas
i dagboken eller akten. I stället för bevis eller handling, som utfärdats i
enlighet med den tidigare införingen, skall ny sådan handling utfärdas. Den
tidigare handlingen skall återfordras, göras obrukbar och behållas av
registermyndigheten. Den som innehar handlingen är skyldig att ingiva den för
detta ändamål. I föreläggande att fullgöra sådan skyldighet får vite utsättas.

Talan
mot beslut om rättelse får Talan mot beslut om rättelse får

föras även av myndighet som avses föras även av myndighet som avses

i35I §. i372§.

'
Lagen omtryckt 1975: 1289.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

120 § Skadestånd enligt 118 § beräknas efter värdet av
gods av samma slag på den plats och vid den tid godset avtalsenligt lossats
eller skulle ha lossats från fartyget. Detta värde bestämmes efter börspriset
eller, om sådant pris saknas, efter marknadspriset eller, om varken börs- eller
marknadspris finnes, efter det gängse värdet på gods av samma slag och kvahtet.

Bortfraktarens ansvarighet är Bortfraktarens ansvarighet är

dock
begränsad till tiotusen francs dock begränsad till 666,67 särskilda

för varje
kolli eller annan enhet av dragningsrätter (SDR) för
varje

godset
eller, om ansvarigheten där- kolli eller
annan enhet av godset

igenom blir högre, trettio francs för eller, om ansvarigheten därigenom

kilo av det berörda godsets brutto- blir högre, 2 SDR för kilo av det

vikt. Med franc förstås den vär- berörda godsets brattovikt.
Vad

deenhet som angives i 348 §. som förstås med SDR anges i

369 §.

Användes behållare (container), pall eller liknande
transportanordning för att sammanföra godset, skall vid tillämpning av andra
stycket varje koUi eller enhet som angivits i konossement eller annan
frakthandling anses utgöra ett kolli eller en enhet. I övrigt skall det
samlastade godset anses utgöra en enhet.

Genom överenskommelse mellan bortfraktaren och avlastaren
kan gränsen för bortfraktarens ansvarighet bestämmas till högre belopp än som
följer av andra och tredje styckena. Har uppgift av avlastaren om godsets art
och värde utan förbehåll infönts i konossement eller annan fraklhand-ling,
skall detta värde gälla som gräns för ansvarigheten, om denna därigenom blir
högre än enligt nämnda stycken, och vid tillämpning av första stycket anses
utgöra godsets verkliga värde, om ej annat styrkes.

Bestämmelserna i denna parag-af om begränsning"av
bortfraktarens ansvarighet gälla ej, om det visas att han själv vållat skadan
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle
uppkomma.

168 §

Vid sådan befordran som avses i Vid sådan befordran som avses i

169 § få bestämmelserna i 95 och 169 § få
bestämmelserna i 95 och

97 §§, 98 § andra stycket, 101 § 97 §§, 98 §
andra stycket, lOI §

första stycket, 118-123 §§, 152, första
stycket, 118-123 §§, 152,

161 och 162 §§ samt 347 § första 161 och 162
§§ samt 368 § första

stycket 5 och fjärde stycket ej åsi- stycket
5 och fjärde stycket ej åsi

dosättas genom avtal till nackdel dosättas
genom avtal till nackdel

för avlastare, befraktare eller mot- för
avlastare, befraktare eller mot

tagare. Bestämmelse i fraktavtal, tagare.
Bestämmelse i fraktavtal,

varigenom till bortfraktaren över- varigenom
till bortfraktaren över-

låtes rätt på grund av försäkring el- lates
rätt på grund av försäkring el

ler träffas annan sådan överens- ler träffas
annan sådan överens

kommelse, anses som förbehåll om kommelse,
anses som förbehåll om

befrielse från ansvarighet. befrielse
från ansvarighet.

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

för gods, som i fraktavtalet angives som lastat på däck
och befordras på det sättet, samt träffa överenskommelse rörande gemensamt
haveri.

Är det avtalat eller klart föratsatt att befordringen helt
eller till bestämd del skall utföras av annan än bortfraktaren, får denne
förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada som orsakas medan godset är i
den andres vård.

Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet
eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka
befordringen skall utföras, skäligt att genom särskild överenskommelse
inskränka bortfraktarens ansvarighet eller eljest utvidga hans rättigheter
enligt detta kapitel, skall sådan överenskommelse gälla, föratsatt att
konossement ej utfärdas men villkoren intagas i mottagningsbevis varav framgår
att det ej är löpande handling.

171 §

Med
bortfraktare förstås i detta kapitel den som, yrkesmässigt eller mot vederlag,
genom avtal åtager sig befordran med fartyg av passagerare eller passagerare
och resgods. Med resgods avses varje föremål, inbegripet fordon, som befordras
för passagerarens räkning men ej enligt certeparti eller konossement. Resgods
som passageraren bär med sig eller har i sin hytt eller eljest har i sin vård
under befordringen, inbegripet vad han har i eller på medfört fordon, utgör
handresgods.

I detta kapitel avses med

bortfraktare:
den som genom avtal, yrkesmässigt eller mot vederlag, åtar sig att med fartyg
befordra passagerare eller passagerare och resgods;

passagerare: den som befordras eller skall befordras med
fartyg enligt ett avtal om passagerarbefordran samt den som med bortfraktarens
samtycke följer med fordon eller levande djur som befordras enligt ett avtal
om godsbefordran;

resgods:
varje föremål, inbegripet fordon, som befordras för passagerarens räkning,
under förutsättning att befordringen inte sker enligt certeparti, konossement
eller annat dokument som brukar användas vid godsbefordran;

handresgods:
resgods som passageraren bär med sig eller har i sin hytt eller på annat sätt
har i sin vård under resan, inbegripet vad han har i eller på sitt fordon.

Bestämmelserna
i detta kapitel gälla ej i den mån befordringen är underkastad gällande
internationellt fördrag om befordran med annat transportmedel.

Bestämmelserna
i detta kapitel gäller inte i den mån befordringen är underkastad gällande
intematio-nellt fördrag om befordran med annat transportmedel.

174 §

Medföljer någon ett fartyg, vil- Om någon, som varken är passa-

ken varken är passagerare eller är i gerare eller är
anställd hos bort-

Nuvarande lydelse

bortfraktarens tjänst eller utjör arbete i fartygets tjänst,
och tillskyndas han därvid skada, som avses i 188 eller 189 §, ha
bestämmelserna i detta kapitel om befrielse från och begränsning av ansvarighet
på bortfraktarens sida motsvarande tillämpning till förmån för var och en på
redarens sida som kan hållas ansvarig för skadan.

Föreslagen lydelse

fraktaren eller utför arbete i fartygets tjänst, följer
med ett fartyg och därvid åsamkas skada av det slag som avses i 188 eller 189
§, skall bestämmelserna i detta kapitel om befrielse från och begränsning av
ansvarighet för bortfraktare tillämpas till förmån för var och en på redarens
sida som kan hållas ansvarig för skadan.

Avser
befordringsavtalet bestämd person, far denne icke till annan överlåta sin
rätt enligt avtalet. Sedan resan påbörjats får överlåtelse ej äga ram även om
avtalet ej avser bestämd person.

Avser
befordringsavtalet bestämd person, får denne inte överlåta sin rätt enligt
avtalet //// någon annan. Sedan resan har påbörjats far överlåtelse inte äga
ram, även om avtalet inte avser bestämd person.

Passageraren
är skyldig att iakttaga föreskrifter om ordning och säkerhet under
befordringen.

Bestämmelserna
i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om undersökning i anledning av brott
ombord och tvångsmedel mot besättningsmedlem ha motsvarande tillämpning i
fråga om passagerare.

Passageraren
är skyldig att iaktta föreskrifter om ordning och säkerhet under resan.

Bestämmelsema
i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om undersökning med anledning av
brott ombord och tvångsmedel mot besättningsmedlem skall även till-lämpas i
fråga om passagerare.

Passagerare får medföra resgods i skälig omfattning.

Känner
passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller väsentlig olägenhet
för fartyg, liv eller annat gods, skall han upplysa bortfraktaren därom före
resans början. Detsamma gäller, om annat resgods än handresgods kräver särskild
vård. Är resgods av sådan b<:-skaffenhet som nu sagts, skall detta om
möjligt utmärkas på godset innan befordringen börjar.

Passageraren får föra med sig resgods i skälig omfattning.

Känner
passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller väsentlig olägenhet
för person eller egendom, skall han/öre resans början upplysa bortfraktaren om
detta. Detsamma gäller om resgodset, handresgods undantaget, kräver särskild
vård. Är resgods av sådan beskaffenhet som nu har sagts, skall detta om möjligt
utmärkas på godset innan resan börjar.

Bortfraktaren
har rätt att vägia ' passageraren att medföra resgods, som kan medföra fara
eller väsentlig olägenhet för fartyg, liv eller gods.

Bortfraktaren
har rätt att vägra passageraren att föra med sig resgods som kan medföra fara
eller väsenflig olägenhet för person eller egendom.

Prop. 1982/83:159

Nuvarande lydelse

Har sådant resgods tagits ombord utan att bortfraktaren
kände till dess beskaffenhet, får han efter omständigheterna/öra det iland eller
oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan. Detsamma
gäller, om resgodset, efter att ha tagits ombord med bortfraktarens kännedom
om dess beskaffenhet, visar sig medföra sådan fara eller väsentlig olägenhet
för fartyg, liv eller gods att det ej är försvarligt att behålla det ombord.

Föreslagen lydelse

Har sådant resgods tagits ombord utan att bortfraktaren
kände till dess beskaffenhet, får han efter omständigheterna föra I land,
oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan. Detsamma
gäller, om resgodset, efter att ha tagits ombord med bortfraktarens kännedom
om dess beskaffenhet, visar sig medföra sådan fara eller väsentlig olägenhet
för person eller egendom att det inte är försvarligt att behålla det ombord.

Bortfraktaren
är icke skyldig att lämna ut annat resgods än handresgods förrän passageraren
betalt för befordringen och för kost eller annan tjänst under resan. Uteblir
betalning, äger bortfraktaren lägga upp godset i säkert förvar och genom
offentlig auktion eller på annat betryggande sätt sälja så mycket att hans krav
jämte förvarings- och försäljningskostnaderna täckas.

Bortfraktaren
är inte skyldig att lämna ut annat resgods än handresgods förrän passageraren
har betalt för resan och för kost eller annan tjänst under resan. Uteblir betalningen,
får bortfraktaren lägga upp godset i säkert förvar och genoni offentlig auktion
eller på annat betryggande sätt sälja så mycket av det att hans krav jämte
förvarings-och försäljningskostnaderna täcks.

Om
befordringsavtal avser bestämt fartyg och detta före resans början går
förlorat eller förklaras efter skada icke vara iståndsättligt, upphör
bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen.

Blir
fartygets avgång från den ort där befordringen skall börja väsentligt
fördröjd, har passageraren rätt att häva avtalet.

Om
befordringsavtal avser bestämt fartyg och detta före resans början går
förlorat eller efter skada förklaras inte kunna sättas i stånd, upphör
bortfraktarens skyldighet att uföra befordringen.

Blir fartygets avgång från den ort där resan skall börja
väsentligt fördröjd, har passageraren rätt att häva avtalet.

Uppehälles
fartyget under resan så att det icke skäligen kan fordras att passageraren
avvaktar att resan fortsattes, eller går fartyget förlorat eller förklaras det
efter skada icke vara iståndsättligt, skall bortfraktaren sörja för att
passageraren och dennes resgods befordras till bestämmelseorten på annat
lämpligt sätt och bära kostnaden därför. Underlåter bortfraktaren detta,
har

Om
fartyget uppehålls under resan så att det inte skäligen kan fordras att
passageraren avvaktar att resan fortsätts, eller går fartyget förlorat eller
förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd, skall bortfraktaren sörja
för att passageraren och dennes resgods befordras till bestämmelseorten på
annat lämpligt sätt och bära kostnaden/ör detta. Underlåter bortfraktaren
detta,

Prop. 1982/83:159

Nuvarande
lydelse

passageraren
rätt att häva avtalet.

Måste passageraren uppehålla sig iland på grand av haveri
eller annan omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpligt sätt
sörja för hans uppehälle och bära kostnaden därför.

Föreslagen lydelse

har passageraren rätt att häva avtalet.

Måste
passageraren uppehålla sig I land på grand av haveri eller annan omständighet
som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpligt sätt sörja för hans uppehälle
och bära kostnaden/ör detta.

Anträder
passageraren icke resan eller avbryter han den, skall avtalad
befordringsavgift likväl betalas. Vad som nu sagts gäller dock ej, om
passagerarens underlåtenhet att anträda eller fullfölja resan beror av att han
insjuknat eller avlidit eller av annan skälig anledning och bortfraktaren
underrättats härom inom rimlig tid.

Är
passageraren enligt förslå stycket skyldig att utgiva avtalad
befordringsavgift, skall denna dock nedsättas med skäligt belopp, om
bortfraktaren medfört annan passti-gerare i hans ställe eller eljest begränsat
eller, med iakttagande av tillbörlig omsorg, kunnat begränsa sin skada.

fflfoör/ar
passageraren inte resan eller avbryter han den, skall det avtalade biljettpriset
ändå betalas. Om passageraren har insjuknat eller det finns annan skälig
anledning för passageraren att inte påbörja eller fullfölja resan och bortfraktaren
har underrättats om detta inom rimlig tid, behöver dock biljettpriset inte
betalas.

Är passageraren enligt första stycket skyldig att betala
det avtalade biljettpriset, skall detta dock sättas ned med skäligt belopp, om
bortfraktaren har medfört en annan passagerare i hans ställe eller på annat
sätt har begränsat eller borde ha kunnat begränsa sin skada.

Visar det
sig, sedan befordringsavtal träffats, att resan skulle vara förenad med fara
för passageraren eller fartyget till följd av krig, blockad, uppror,
oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att s;å-dan fara väsentligt
ökat, har vardera parten rätt att häva befordringsavtalet även om resan
börjat. Häves avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.

Visar det
sig, sedan befordringsavtal har träffats, att resan skulle vara förenad med
fara för passageraren eller fartyget till följd av krig, blockad, uppror,
öroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt
har ökat, har vardera parten rätt att häva avtalet. En sådan rätt föreligger
även om resan har börjat. Hävs avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad
och skada.

Avbryter
passageraren resan på grand av förhållande som avses i 185 § första stycket
andra punkten eller hävs avtalet enligt 184§ eller, sedan resan har börjat,
enligt 186 §, skall biljettpriset sättas ned. Därvid

Nuvarande lydelse

ten betalas med avdrag för belopp, som bestämmes med
beaktande av den återstående och den avtalade resans längd, tidsåtgång och kostnader.

Har
bortfraktaren mottagit betalning utöver vad som sålunda tillkommer honom,
skall han återbära överskottet.

Förestagen lydelse

skall förhållandet mellan den avtalade och den
återstående resans längd, tidsåtgång och kostnader beaktas.

Har bortfraktaren tagit emot betalning utöver vad som
sålunda tillkommer honom, skall han betala tillbaka överskottet.

Bortfraktaren
är ansvarig för skada tillföljd av att passageraren avlider eller drabbas av
kroppsskada pä grand av händelse under befordringen eller försenas, om skadan
vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon för vilken
denne svarar.

Bortfraktaren
är ansvarig för personskada som drabbar passagerare på grand av händelse under
resan, om skadan har vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller
någon som han svarar för. Detsamma gäller skada på grund av att passagerare
försenas, även om förseningen inte beror på händelse under resan.

Bortfraktaren
är ansvarig för skada till följd av att resgods går förio-rat eller skadas på
grand av händelse under befordringen eller försenas, om skadan vållats genom
fel eller försummelse av honom eller någon för vilken han svarar. Med försening
likställes dröjsmål med utlämning av resgods på bestämmelseorten.

Bortfraktaren är icke skyldig att ersätta penningar,
värdepapper, konstföremål eller andra dyrbarheter, om han ej uttryckligen
åtagit sig sådan ansvarighet.

Bortfraktaren
är ansvarig för skada till följd av att resgods går förlorat eller skadas på
grund av händelse under resan, om skadan har vållats genom fel eller
försummelse av honom eller någon som han svarar för. Detsamma gäller skada till
följd av att resgodset försenas, även om förseningen inte beror på händelse
under resan. Med förse-ningjämställs dröjsmål med utiämning av resgodset på
bestämmelseorten.

Bortfraktaren är inte skyldig att ersätta pengar, värdepapper,
konstföremål eller andra dyrbarheter annat än om han har tagit emot egendomen
för säker förvaring.

Bortfraktaren
skall till sitt fredande från ansvarighet visa, att skada som avses i 188
eller I89§ ej orsakats genom fel eller försummelse av honom eller någon för
vilken han svarar. I fråga om personskada samt förlust av eller skada på

För att gå
fri från ansvarighet måste bortfraktaren visa, att skada som avses i 188 eller
I89§ inte har orsakats genom fel eller försummelse av honom eller någon som
han svarar för. I fråga om personskada och föriust av eller skada på

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

handresgods gäller dock vad nu sagts endast om skadan
inträffat vid eller i samband med förlisning, sammanstötning, strandning, explosion
eller brand.

Föreslagen lydelse

handresgods gäller dock det som nu har sagts endast om
skadan har inträffat vid eller i samband med förlisning, sammanstötning,
strandning, explosion eller brand eller uppkommit till följd av fel i fartyget.

Bortfraktarens ansvarighet skall ej överstiga
sjuhundratusen francs för varje passagerare vid personskada och sextontusen
francs för varje passagerare vid försening av passageraren.

Vid skada på eller förlust eller försening av resgods
skall ansvarigheten ej överstiga

1. tiotusen francs för vaije pas

sagerare i fråga om handresgods,

som icke förvaras i eller på medfört

fordon;

2.
femtiotusen
francs för varje fordon jämte resgods, som förvaras i eller på fordonet; och

3.
sextontusen
francs för varje passagerare i fråga om annat resgods.

Ifråga om skada på eller förlust av handresgods, som avses
i andra stycket I, gäller begränsningen för varje skadebringande händelse och i
övrigt för varje resa. Begränsningen gäller icke ränta och rättegångskostnader.

Med francs förstås den vårdeenhet som angives i 348 §.

Bortfraktarens ansvarighet skall vid personskada inte
överstiga 100000 särskilda dragningsrätter (SDR) för varje passagerare. När
ersättningen skall utgå som livränta, får det kapitaliserade värdet inte
överstiga denna gräns. Vid försening av passagerare skall ansvarigheten inte
överstiga 2000 SDR för varje passagerare.

Vid skada på eller förlust eller försening av resgods
skall ansvarigheten inte överstiga

1. 1300 SDR för varje passagerare i fråga om handresgods;

2.
5000 SDR
för varje passagerare i fråga om dyrbarheter som bortfraktaren har tagit emot
för .säker förvaring;

3.
8000 SDR
för varje fordon; och

4.
2 000 SDR för
varje passagerare i fråga om annat resgods.

Begränsningsbeloppen gäller för varje resa. De avser inte
ränta och rättegångskostnader.

Vad som förstås med SDR anges i369§.

Bortfraktaren kan genom uttrycklig överenskommelse åta
sig ansvarighet till högre belopp än som föreskrivs i denna paragraf.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Bortfraktaren
kan genom uttrycklig överenskommelse åtaga sig ansvarighet till högre belopp
än som föreskrives i 192 §. Han äger på samma sätt förbehålla sig att
passageraren själv skall stå risken intill ett belopp av

1.
ettusenfemhundra
francs för varje fordon som skadas;

2.
tvåhundra
francs för annan resgodsskada; och

3.
tvåhundra
francs för skada på grand av försening.

Avräkning/ör självrisk sker från skadans belopp.

Bortfraktaren
har rätt' att från skadans belopp göra avdrag med högst följande belopp, som
utgör passagerarens självrisk, nämligen

1. 750 SDR för varje fordon som

skadas;

2.
20 SDR för
annan resgodsskada; och

3.
20 SDR
för skada på grund av försening av passagerare eller resgods.

Avräkning enligt första stycket skall ske innan fråga om
begränsning av ansvaret enligt 192 § prövas.

Bortfraktaren
har ej rätt att åberopa bestämmelserna i 192 § om begränsning av
ansvarigheten eller överenskommelse om självrisk för passageraren enligt 193 §,
om det visas att han själv vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
och med insikt att skada sannolikt skulle uppkomma.

Bortfraktaren
har inte rätt att åberopa bestämmelsema i 192 och 193 §§ om begränsning av
ansvarigheten eller avdrag för självrisk, om det visas att han själv har
vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan
skada sannolikt skulle uppkomma.

s. 196 Kontrollera mot PDF

Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av
bortfraktarens ansvarighet gälla även om talan mot honom icke grundas pä befordringsavtalet.

797 § Utföres befordringen helt eller delvis av annan än
bortfraktaren, förblir denne likväl ansvarig som om han själv utfört hela
befordringen. Härvid gälla bestämmelsema i detta kapitel i tillämpliga delar.

Utför den andre befordringen med fartyg, är han jämte
bortfraktaren och enligt samma regler som denne ansvarig för sin del av befordringen.
Bestämmelserna i

Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av
bortfraktarens ansvarighet gäller även om talan mot honom inte grundas på befordringsavtalet.

796 §

Om befordringen helt eller delvis utförs av någon annan än
bortfraktaren, år bortfraktaren dock ansvarig som om han själv hade utfört
hela befordringen. Härvid gäller bestämmelsema i detta kapitel i tilllämpliga
delar.

Utför
den andre befordringen med fartyg, är han ansvarig för sin del av befordringen
enligt samma regler som gäller för bortfraktaren. Har bortfraktaren åtagit sig
ansvar

Prop. 1982/83:159

Nuvarande lydelse

196 § ha motsvarande tillämpning. Bortfraktarens och den
andres ansvarighet är gemensamt begränsad enligt 192 §.

196 § Föres talan mot någon för vilken bortfraktaren
svarar enligt 233 § är denne berättigad till samma befrielse från och
begränsning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som
bortfraktaren och den för vilken han svarar förpliktas utgiva få ej sammanlagt
överstiga den gräns för ansvarigheten som föreskrives i 192§.

Bestämmelserna i första stycket gälla icke till förmån för
den som visas ha vållat skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt
att skada sannolikt skulle uppkomma.

Föreslagen lydelse

utöver vad som föreskrivs i detta kapitel, är den som
utför befordringen inte bunden av detta, såvida han inte skriftligen har
samtyckt till det.

I den mån ansvar åvilar både bortfraktaren och person som
avses i andra stycket, svarar de solidariskt.

197§

Förs talan mot någon som bortfraktaren svarar för enligt
796 eller 233 §, är denne berättigad till samma befrielse från och begränsning
av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som bortfraktaren och
de personer som han svarar för skall betala får inte sammanlagt överstiga de
gränser för ansvarigheten som föreskrivs i 192 §.

Bestämmelsema i första stycket gäller Inte till förmån för
den som visas ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.

Bestämmelser om hänskjutande till viss domstol eller till
skiljemän av tvist angående ansvarighet på grand av avtal om befordran av
passagerare och resgods finnas i 337 §.

Bestämmelser
om preskription finnas i 347 §.

Bestämmelser
om laga domstol för tvister som rör ansvarighet på grund av avtal om befordran
av passagerare och resgods samt om möjlighet att hänskjuta sådana tvister till
skiljemän finns i 337 §.

Bestämmelser
om preskription finns i 368 §.

Vissa bestämmelser om tillämpningen

200

Bestämmelserna i 181 — 198 §§ kunna ej åsidosättas genom
avtal till passagerarens nackdel vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland
och Norge eller mellan dessa stater, ej heller vid befordran med avtalsenlig
avgångsort eller bestämmelseort / någon av dessa

Om avtalsvillkors giltighet

Bestämmelserna i 178 § får inte åsidosättas genom avtal.

Avtalsvillkor
som inskränker passagerarens rättigheter enligt 181-198 §§, 337 § andra
stycket och 368 § första stycket 6 och 7 är ogiltiga

1. vid befordran inom Sverige,

Nuvarande lydelse

stater. Vad som nu sagts gäller även om utländsk lag i
övrigt är tillämplig på befordringen.

Föreslagen lydelse

Danmark, Finland eller Norge eller till från någon av
dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är tilllämplig på befordringen;

2. vid annan befordran, om svensk lag är tillämplig på
befordringen enligt allmänna svenska lag-valsregler.

Övriga
bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något annat är avtalat
eller följer av sedvänja.

Utan
hinder av 200 § får bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet
såvitt rör passagerare för tiden innan denne går ombord och efter det att han
gått iland. Detsamma gäller i fråga om handresgods för tiden innan detta
föres ombord och efter det att det förts iland. För sjötransport mellan fartyg
och land äro sådana förbehåll tillåtna i den mån transporten ej omfattas av
befordringsavgiften eller utföres med transportmedel, som annan än
bortfraktaren ställer till förfogande. Bortfraktaren får alltid förbehålla sig
frihet från ansvarighet för levande djur.

Är det avtalat eller klart förutsatt, att befordringen
helt eller till bestämd del skall utföras ay anrian än bortfraktaren, får denne
också förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada orsakad av händelse
under den del av befordringen som utföres av den andre. Detsamma gäller, om
passageraren enligt befordringsavtalet har rätt att helt eller delvis anlita
annan än bortfraktaren för befordringen.

Utan hinder av 200 § får bortfraktaren förbehålla sig
frihet från ansvarighet / fråga om passagerare för tiden innan denne går
ombord och efter det att han har gått i land. Sådant förbehåll är dock inte
till-låtet när det gäller sjötransporter mellan fartyg och land som omfattas
av biljettpriset eller som utförs med transportmedel som bortfraktaren ställer
till förfogande.

Ifråga
om handresgods som inte finns i eller på ett av passageraren medfört fordon kan
bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet för tiden innan
handresgodset förs ombord och efter det att det har förts i land. Förbehåll är
dock inte tillåtet när det gäller sådan transport till eller från fartyget som
avses i första stycket och inte heller för den tid då handresgodset har tagits
om hand av bortfraktaren medan passageraren vistas i terminalbyggnad, på kaj
eller annan harnnanläggning.

Är det avtalat att en bestämd del av befordringen skall
utföras av någon annan än bortfraktaren får, om den andre är namngiven,
bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada orsakad av en
händelse under den del av befordringen som utförs av den andre. Detsamma
gäller, om passageraren enligt befordringsavtalet har rätt att helt eller
delvis anlita någon annan än bortfraktaren för befordringen.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

233 §

Redaren
är ansvarig för skada som befälhavaren, medlem av besättningen eller lots
orsakar genom fel eller försummelse i tjänsten. Redaren är också ansvarig, om
skada vållas av annan, när denne på redarens eller befälhavarens uppdrag utför
arbete i fartygets tjänst.

Vad redaren sålunda utgivit har han rätt att söka åter av
den sotn vållat skadan.

Bestämmelser
om inskränkning av redares ansvarighet/j/jrtaj, utom i detta kapitel, i 5 och 6
kap. samt i lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års
internationella konvention rörande konossement.

Skadestånd
som redaren sålunda betalat har han rätt att kräva tillbaka av den som vållat
skadan.

Bestämmelser
om inskränkning av redares ansvarighety/n«.y, utom i detta kapitel, i 5 och 6
kap. samt i lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års
internationella konvention rörande konossement.

/ mom.
Föreligger ansvarighet för redare enligt denna eller allmän lag, är
ansvarigheten begränsad vad angår

1.
ersättning
för skada å person, som befinner sig ombord på farter-get för att medfölja
detta, och för skada å egendom ombord;

2.
ersättning
för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av någon som befinner sig
ombord på fartyget;

3.
ersättning
för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av omständighet som hänför
sig till navigeringen eller handhavandet av fartyget eller till lastningen, befordringen
eller lossningen av la.s-ten eller till inskeppningen, befordringen eller
landsättningen av pa.s-sagerarna;

4.
ersättning
för skada å hamnanläggning, bassäng eller segelbar vattenväg; samt

5.
ersättning
på grund av föreskriven skyldighet att avlägsna sjunket, strandat eller
övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg.

Begränsningen gäller dock ej ansvarighet på grund av
skada som åsamkats befälhavaren eller medlem av besättningen eller lots eller
någon person i redarens tjänst.

Redaren
har rätt att begränsa sin ansvarighet enligt bestämmelserna i detta kapitel.
Samma rätt har en sådan ägare av fartyg som inte är redare, den som i redarens
ställe har hand om fartygets drift, fartygets befraktare samt var och en som
utför tjänster i omedelbart samband med bärgning. Med bärgning avses även
åtgärder enligt 235 § första stycket 4, 5 och 6.

Om
ansvar görs gällande mot någon, för vilken redaren eller annan person som avses
i första stycket svarar, har även denne rätt att begränsa sin ansvarighet
enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Den som
på grund av ansvarighetsförsäkring svarar för fordran som är föremål för
begränsning har rätt att begränsa sin ansvarighet i samma utsträckning som
försäk-ringshavaren.

Nuvarande lydelse

som befinner sig ombord eller vilkens åligganden stå i
samband med fartygets tjänst. Den avser ej heller ansvarighet på grund av fel
eller försummelse av redaren själv, med mindre denne begått felet eller försummelsen
i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess besättning.

Begränsningen gäller icke ränta och kostnader i saken.

2 mom. Har redaren motfordran mot borgenären och grunda
sig fordran och motfordran på en och samma händelse, skall begränsningen avse
allenast det belopp varmed fordringen överstiger mot-fordringen.

Föreslagen
lydelse

År ansvarigheten begränsad, svarar redaren intill ett
belopp beräknat efter ettusen francs för ton av fartygets dräktighet, dock
minst etthundrafemtiotusen francs. Inträffar skada å person, höjes ansvarighetsgränsen
i vad avser sådan skada med tvåtusenetthundra francs för ton, dock med minst
sex-hundratrettiotusen francs.

Ansvarighetsgränsen gäller beträffande fordringar, vilka
uppkommit på grund av en och samma händelse.

Med
dräktighet avses nettodräk-tigheten, beräknad enligt reglerna i kungörelsen
(1954:550) angående skeppsmätning, för maskindrivet fartyg ökad med det
maskinrum som vid bestämmandet av netto-dräktigheten dragits från
brutto-dräktigheten. Vad som förstås med franc bestämmes i348§.

Om inte annat följer av bestämmelserna i detta kapitel,
föreligger rätt till ansvarsbegränsning, oavsett grunden för ansvarigheten, beträffande
fordringar med anledning av

1.
person-
eller sakskada, om skadan har uppkommit ombord på fartyget eller i omedelbart
samband med fartygets drift eller med bärgning,

2.
skada på
grund av dröjsmål vid befordran till sjöss av gods, passagerare eller deras
resgods,

3.
annan
skada, om den har orsakats av intrång i en rättighet, som inte grundar sig på
avtal, och den har uppkommit i omedelbart samband med fartygets drift eller med
bärgning,

4.
åtgärder
för att lyfta, avlägsna, förstöra eller oskadliggöra ett fartyg, inbegripet
allt som finns eller har funnits ombord, som har sjunkit, strandat, övergivits
eller blivit vrak,

5.
åtgärder
för att avlägsna, förstöra eller oskadliggöra fartygets last, samt

Senaste lydelse 1982:252.

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6. åtgärder för att avvärja eller begränsa skada, för
vilken ansvarsbegränsning gäller, samt skada som har orsakats av sådana åtgärder.

Har den som får begränsa sitt ansvar en motfordran mot
borgenären och grundar sig fordringen och motfordringen på en och samma
händelse, skall begränsningen avse endast den del av fordringen som överstiger
motfordringen.

236
§

Fordringar på grund av skada å person skola i första hand
tillgodoses med det ansvarighetsbelopp som avses i 235 § första stycket andra
punkten. Förslår ej detta, skall återstoden av fordringarria tillsammans med
övriga fordringar tillgodoses ur det belopp som avses i samma stycke första
punkten.

Fördelningen av ansvarighetsbelopp skall ske iförhållande
till fordringarnas storlek.

Har
redaren betalt fordran som avses i denna paragraf, skall han anses träda i
fordringsägarens ställe med samma rätt som denne och fordringsbeloppet
medtagas vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet, såvitt fordringen kiinnat
här i riket göras gällande mot redaren. Visar redaren att han, oaktat krav
ätinu ej skett, framdeles har att betalafordran som avses i denna paragraf,
skall Järnväl den fordririgen medtagas vid fördelningen.

Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte beträffande

1.
fordran
på bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri eller på avtal grundad ersättning
för åtgärder som avses i 235 § första stycket 4, 5 eller 6,

2.
fordran
med anledning av oljeskada som omfattas av 1 § och 2 § första stycket lagen
(1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss,

3.
fordran
underkastad en internationell konvention eller nationell lag som reglerar
eller förbjuder begränsning av ansvarighet för atomskada,

4.
fordran
med anledning av atomskada orsakad av ett atomfartyg.

5.
fordran
med anledning av skada som har åsamkats lots eller den som är anställd hos
någon som avses i 234 § första stycket och vars åligganden står i samband med
fartygets drift eller med bärgningen, samt

6.
fordran
på ränta eller ersättning för rättegångskostnader.

Rätt
till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas själv ha vållat
skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada
sannolikt skulle uppkomma.

' Senaste lydelse 1981:808.

Nuvarande lydelse

enligt 235 § jämte ett av rätten bestämt tillägg för
ränta och kostnader i saken. Säkerheten får åberopas gentemot alla
borgenärer, för vilkas fordringar gäller begränsning till samma ansvarighetsbelopp,
och skall anses varci ställd till förmån för alla sådana borgenärer.

Har
redaren ställt säkerhet för ett mindre belopp än i första stycket avses och
ställer han därefter hos samma domstol säkerhet för återstoden, skall ock vad
iförs-ta stycket stadgas äga tillämpning.

Om redaren ställt full säkerhet efter vad i första eller
andra stycket sägs, skall på hans yrkande tidigare ställd säkerhet för fordran
som avses med den fulla säkerheten frigivas.

Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, om säkerheten ställts hos vederbörlig myndighet i Danmark,
Finland eller Norge.

Föreslagen
lydelse

Kvarstad
för fordran, beträffande vilken ansvarigheten är begränsad, skall vägras och
beviljad sådan åtgärd hävas, om redaren visar att han, innan åtgärden genomförts,
utom riket ställt betryggande och för borgenären tillgänglig säkerhet för
fulla ansvarighetsbeloppet enligt 235 § i någon av följande hamnar:

1.
den hamn
där den händelse inträffat vara fordringen gruridas eller, om händelsen ej ägt
rum i hamn, den första hamn som fartyget anlöpt efter händelsen;

2.
landsättningshamnen,
om fordringen avser skada å person;

3.
lossningshamnen,
om fordringen avser skada å last.

Har i fall som avses i första stycket säkerheten ställts i
annan ort än där angives, prövar rätten

Om rätt till ansvarsbegränsning föreligger, skall
ansvarsbeloppen bestämmas på följande sätt.

1.
För
fordringar med anledning av personskada, som har tillfogats fart}'gets egna
passagerare, är ansvarsgränsen 46 666 särskilda dragningsrätter (SDR)
multiplicerat med det antal passagerare som fartyget enligt sitt certifikat
har tillstånd att befordra, dock högst 25 miljoner SDR.

2.
För
andra fordringar med anledning av personskada är ansvarsgränsen 333000 SDR,
om fartygets dräktighet inte överstiger 500. Är dräktigheten högre, höjs
ansvarsgränsen

för varje dräktighetstal från 501 till 3000 med 500 SDR,

för varje dräktighetstal från 3 001 till 30000 med 333
SDR,

" Senaste lydelse 1981:808.

2 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 159

Nuvarande
lydelse

med hänsyn till omständigheterna huruvida kvarstad skall
vägras eller hävas.

Vad i
första och andra styckena är stadgat gäller även om den utom riket ställda
säkerheten icke motsvarar det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 235 § men
redaren inom riket hos rätten ställer betryggande säkerhet för återstoden jämte
ett av rätten bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.

Vad i denna paragraf är stadgat om hävande av kvarstad
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om frigivande av säkerhet, som
ställts inom riket till befrielse från kvarstad.

Föreslagen
lydelse

för varje dräktighetstal från 30001 till 70000 med 250
SDR, och

för varje dräktighetstal över 70000 med 167 SDR.

3. För andra slag av fordringar

samt fordringar som avses i 2, i den

mån de inte tillgodoses med de be

lopp som anges där, är ansvars

gränsen 167000 SDR, om fartygets

dräktighét inte överstiger 500. Är

dräktigheten högre, höjs ansvars

gränsen

för varje dräktighetstal från 501 till 30000 med 167 SDR,

för varje dräktighetstal från 30001 till 70000 med 125
SDR. och

för varje dräktighetstal över 70000 med 83 SDR.

4.
Ansvarsgränserna
i 1—3 gäller summan av alla fordringar som på grund av en och samma händelse
har uppkommit mot redaren, ägare av fartyg som inte är redare, den som i
redarens ställe har hand om fartygets drift och fartygets befraktare samt mot
någon för vilken dessa svarar.

5.
Ansvarsgränserna
för borgare, som inte utför bärgning från fartyg eller som uteslutande
arbetar från det fartyg som bärgningen avser, skall motsvara de ansvarsgränser
som gäller för fartyg med en dräktighet av 1500. Ansvarsgränserna gäller
summan av alla fordringar som på grund av en och samma händelse har uppkommit
mot sådan bärgare och mot någon för vilken denne svarar.

6.
Med
fartygets dräktighet avses bruttodräktigheten beräknad enligt bestämmelserna om
skeppsmätning i bilaga 1 till 1969 års internationella skeppsmätningskonvention.
Vad som förstås med SDR anges i 369§.

Tvist
om beräkning av belopp, vartill redares ansvarighet är begränsad enligt 235 §,
eller om för-

Varje
ansvarsbelopp skall fördelas mellan borgenärerna i förhållande till storleken
av de styrkta

Nuvarande
lydelse

delningen av ansvarighetsbelopp mellan borgenärer må
hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch.

Ifråga
om dispasch enligt första stycket gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i 7
kap. om general-dispasch. Bestämmelse som avser haveridelägare gäller därvid i
stället sakägare.

Kostnaden för dispaschen ersattes av redaren, om icke
borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken till dispasch eller eljest särskilda
skäl föranleda annat.

Föreslagen lydelse

fordringar av det slag som ansvarsgränsen avser.

Om det belopp som avses i 238 § 2 inte räcker tillför
betalning av de fordringar som anges där, skall återstoden av dessa fordringar
betalas ur det belopp som nämns i 238 § 3 med samma rätt som övriga där
angivna fordringar.

Har redaren eller någon annan, innan ansvarsbeloppet
fördelats, helt eller delvis betalat en fordran, inträder han i borgenärens
rått intill det belopp som han har betalat.

Visar redaren eller någon annan att han senare kan bli
skyldig att helt eller delvis betala en fordran som han, om den hade betalats
färe ansvarsbeloppets fördelning, skulle ha kunnat kräva åter ur ansvarsbeloppet
enligt tredje stycket, skall medel tills vidare avsättas för att han senare
skall kunna göra sin rätt gällande.

Har
redaren utbetalt vad som åligger honom att utgiva enligt ovan givna
bestämmelser om begränsning av ansvarigheten och visar sig sedan annan
borgenär hava ägt rätt till betalning av arisvarig-hetsbeloppet, har redaren
dock icke någon ytterligare betalningsskyldighet, därest redaren, då betalningen
erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dispasch, denna
meddelades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning kunnat få
kunskap om den andres fordran.

Borgenär,
som sålunda uppburit vad som rätteligen bort tillkomma annan, svarar därmed för
den andres fordran, såvida han ägde kunskap om fordringen, när han erhöll
betalningen.

Om det
med anledning av en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning
här i riket har väckts talan eller framställts begäran om kvarstad eller andra
rättsliga åtgärder, kan en begränsningsfond upprättas. Fonden skall upprättas
hos den domstol där talan har väckts eller hos sjörättsdomstolen för den ort
där kvarstad eller andra rättsliga åtgärder begärts.

En begränsningsfond anses upprättad med verkanför alla
personer som kan åberopa samma ansvarsgräns. Den är avsedd för betalning
endast av fordringar av det slag som ansvarsgränsen avser.

Sedan en begränsningsfond har upprättats i Sverige, får
här i riket

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

talan rörande en fordran av det slag som är föremål för
ansvarsbegränsning väckas endast i begränsningsmål. Detsamma gäller talan
angående frågan huruvida den som upprättat begränsningsfonden har rätt till
ansvarsbegränsning och angående frågan om fördelning av fonden.

Behörig att anhängiggöra begränsningsmål är den som har
upprättat fonden, dennes försäkringsgivare och den som gör gällande en
fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning.

Närmare bestämmelser om begränsningsfond och begränsningsmål
finns i 15 kap.

241
§

Vad i detta kapitel är stadgat om begränsning av redares
ansvarighet äger tillämpning jämväl ifråga om ansvarighet som åvilar fartygets
ägare, som ej är redare, eller den som i egenskap av befraktare eller eljest
handhar fartygets drift i redarens ställe.

Detsamma gäller ansvarighet vilken åvilar befälhavare
eller medlem av besättningen eller lots eller någon, som är i tjänst hos
redaren, ägaren eller den som i egenskap av befraktare eller eljest handhar fartygets
drift i redarens ställe, såframt ansvarigheten uppkommit i tjänsten. Sådan
ansvarighet må begränsas, oaktat den uppkommit på grund av fel eller
försummelse.

Det sammanlagda belopp, till vilket redare och övriga i
denna paragraf omförmälda personer äga begränsa sin ansvarighet för fordringar,
som uppkommit på grund av en och samma händelse, skall ej överstiga det fulla
ansvarighetsbeloppet enligt 235 §.

Den som har gjort gällande en fordran mot en
begränsningsfond, som har upprättats i Sverige eller i en annan
konventionsstat, kan inte med anledning av denna fordran erhålla
säkerhetsåtgärd eller utmätning avseende fartyg eller annan egendom, som
tillhör någon som fonden har verkan för enligt 240 § andra stycket och som har
rätt till ansvarsbegränsning.

Sedan en begränsningsfond har upprättats här i riket eller
i Danmark, Finland eller Norge, kan säkerhetsåtgärd eller utmätning avseende
fartyg eller annan egendom som tillhör någon som fonden har verkan för enligt
240 § andra stycket och som har rätt till ansvarsbegränsning inte ske med anledning
av en fordran som kan göras gällande mot fonden. Har säkerhetsåtgärd eller
utmätning redan skett, skall åtgärden hävas. Säkerhet som har ställts för att
avvärja säkerhetsåtgärd eller utmätning eller för att få en sådan åtgärd hävd
skall friges.

Har fonden upprättats i en annan konventionsstat än som
avses i andra stycket, kan rätten eller

Prop. 1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

kronofogdemyndigheten avslå begäran om säkerhetsåtgärd
eller utmätning, häva säkerhetsåtgärd eller utmätning som redan har skett
eller frige säkerhet som har ställts. Begäran om säkerhetsåtgärd eller
utmätning skall alltid avslås och, om fonden här upprättats innan sådan åtgärd
företagits eller säkerhet ställts, åtgärden hävas och säkerheten friges, när
fonden upprättats i

a)
den hamn
där den händelse har inträffat på vilken fordringen grundas eller, om händelsen
inte ägt rum i hamn, den första hamn som fartyget har anlöpt efter händelsen;
eller

b)
landstigningshamnen,
om fordringen avser personskada som har åsamkats en person ombord på fartyget; eller

c)
lossningshamnen,
om fordringen avser skada på fartygets last.

Första och tredje styckena kan även tillämpas, om det
visas att en fond, som har upprättats i en stat som inte är konventionsstat, är
jämställbar med en sådan begränsningsfond som avses i 240 §.

Denna paragraf gäller endast om borgenären kan framställa
krav mot begränsningsfonden vid den domstol eller myndighet som förvaltar
fonden och han har möjlighet att av fondens medel få ut vad som belöper på
hans fordran och föra över det till ett annat land.

242
§

Vad i detta kapitel är stadgat äger tillämpning, när
begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk myndighet.

Ansvarsbegränsning
kan åberopas åven om en begränsningsfond inte upprättas.

Har talan väckts om fordran som är föremål för
ansvarsbegränsning, skall rätten, om någon begränsningsfond inte har
upprättats, vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel endast beakta
den

Nuvarande
lydelse

avtalet, om tjänsteavtalet regleras av lagen i annan stat,
som är ansluten till 1957 års internationella konvention angående
begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i
öppen sjö.

Föreslagen lydelse

fordran som målet gäller. Vill svaranden att även annan
fordran, för vilken samma ansvarsbelopp gäller, skall beaktas vid ansvarsbegränsningen,
skall förbehåll om detta tas in i domen.

En dom som inte innehåller förbehåll enligt andra stycket
får verkställas utan hinder av 241 §. Innehåller domen sådant förbehåll, kan
den ändå verkställas, såvida inte en begränsningsfond upprättas och
kronofogdemyndigheten med till-lämpning av 241 § finner att ansökningen om
verkställighet skall avslås.

Om
begränsningsfond inte har upprättats, kan parterna hänskjuta frågan om
ansvarsbeloppets storlek och fördelning till utredning och avgörande genom
dispasch. Bestämmelser om talan mot dispasch finns, i 14 kap.

Regeringen
äger förordna, att i stället för bestämmelserna i detta kapitel andra regler
skola här i riket tillämpas ifråga om fartyg hemmahörande i annan främmande
stat än sådan, som utan förbehåll anslutit sig till 1957 års internationella
konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som
användas till fart i öppen sjö.

Ansvarsgränserna för örlogsfartyg och andra fartyg, som
vid tiden för händelsen ägs eller brukas av en stat och används uteslutande för
statsändamål och inte för affärsdrift, får inte i något fall understiga de
gränser som gäller för ett fartyg med en dräktighet av 5000. Om en fordran
avser ersättning för skada som har orsakats av ett sådant fartygs särskilda
egenskaper eller användning, föreligger dock inte någon rätt till
ansvarsbegränsning. Bestämmelserna i detta stycke gäller inte fartyg som
huvudsakligen används för isbrytning eller bärgning.

Ansvarsgränserna för ett fartyg som är byggt eller
anpassat för borrning efter havsbottnens naturtillgångar skall vara 12
miljoner SDR för fordringar som avses i 238 § 2 och 20 miljoner SDR för
fordringar som avses i 238 § 3, om fordringarna gäller skada som har orsakats
medan fartyget används i

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

borrningsverksamhet. För fordran på ersättning för
oljeskada gäller särskilda bestämmelser.

Flyttbara plattformar som är avsedda för utforskning
eller utvinning av havsbottnens naturtillgångar anses som fartyg vid tillämpningen
av bestämmelserna i detta kapitel. Ansvarsgränserna för sådana plattformar
skall dock alltid motsvara de belopp som anges i andra stycket.

243 a §

När begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk domstol,
skall 234—243 §§ tillämpas. Föreligger en fordran som avses i 236 § 5 och är
lagen i någon annan konventionsstat tillämplig på tjänsteavtalet, skall dock
frågan om och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad avgöras enligt
nämnda lag.

Bestämmelserna i 234-243 §§ hindrar inte tillämpningen av
i övrigt gällande regler om jämkning av en skadevållares ansvar.

Med konventionsstat förstås i detta kapitel en stat som är
bunden av 1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar.

261 §

Ägare av
registrerat skepp eller skeppsbygge, som vill upplåta panträtt i skeppet eller
bygget till säkerhet för fordran, har rätt att i den ordning som angives i
detta kapitel hos registermyndigheten erhålla inskrivning i egendomen av visst
belopp (inteckning) i svenskt eller utländskt mynt eller i francs som avses i
348 §. Myndighetens bevis om inskrivningen kallas pantbrev.

Inteckning kan icke beviljas i andel av skepp eller
skeppsbygge, ej heller i flera skepp eller byggen gemensamt.

Ägare av
registrerat skepp eller skeppsbygge, som vill upplåta panträtt i skeppet eller
bygget till säkerhet för fordran, har rätt att i den ordning som anges i detta
kapitel hos registemiyndigheten erhålla inskrivning i egendomen av visst belopp
(inteckning) i svenskt eller utländskt mynt eller i särskilda dragningsrätter
(SDR). Vad som förstås med SDR anges 1369 §. Myndighe- , tens bevis om
inskrivningen kallas pantbrev.

Inteckning kan inte beviljas i andel av skepp eller
skeppsbygge och inte heller i flera skepp eller byggen gemensamt.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

328 §

Befålhavare dömes till böter,

1. om han försummar att enligt 58 § tredje stycket
underrätta redaren

om fel eller brist i fartygets behöriga skick,

2.
om han
försummar att enligt 60 § andra stycket på fartyget medföra skeppshandlingar
eller ett exemplar av denna lag,

3.
om han
försummar att avgiva rapport enligt 70 § eller uppsåtligen eller av oaktsambet
lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i sådan rapport,

4.
om han vägrar
att i fall som avses i 317 § överlämna fartygets nationa-htetshandling till
besiktningsmännen, eller

Befälhavare
döms till böter.

5. om han
utan laga hinder vägrar att i sådant fall som avses i 346 § på fartyget
medtaga befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterlämnade effekter.

Till samma
straff dömes befölha-vare eller redare, om han försummar att enligt 306 § göra
anmälan om sjöförklaring eller om han uppsåtligen eller av oaktsambet föranleder
att sjöförklaring uppskjutes, utan att föratsättningar äro för handen enligt
304 §.

5. om han
utan laga hinder vägrar att i sådant fall som avses i 367 § på fartyget
medtaga befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterlämnade effekter.

Till samma
straff döms befälhavare eller redare, om han försummar att enligt 306 § göra
anmälan om sjöförklaring eller om han uppsåtligen eller av oaktsambet föranleder
att sjöförklaring skjuts upp, utan att föratsättningar är för handen enligt
304 §.

I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att upptaga
tvistemål, som avses i 336 §, äga bestämmelserna om laga domstol i tvistemål:
i allmänhet motsvarande tillämpning. Talan får även väckas viid
sjörättsdomstolen för den ort diir fartyget finnes. Har säkerhet för fordran
ställts hos myndighet till befrielse från kvarstad eller annain handräckning,
far talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten ställts.
Talan ai-i-gående fordran som säkerheten avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol,
även om säkerheten frigivits.

Överenskommelse att framtida tvist angående ansvarighet på
grund av avtal om befordran av passagerare eller resgods skall hänskjutas till
viss domstol eller till skiljemän är ogiltig. Utan hinder härav får dock
avtalas, att talan efter kärandens val endast' skall kunna väckas vid domstol

I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp
tvistemål som avses i 336 § skall bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i
allmänhet tillämpas. Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort
där fartyget finns. Har säkerhet för en fordran ställts hos myndighet till
befrielse från kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, far talan väckas även vid
sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har ställts. Talan angående en
fordran som säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol,
även om säkerheten har frigetts.

Talan om ansvarighet på grund ay avtal om befordran av
passagerare eller resgods får väckas endast vid domstol

s. 350 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

1.
för den ort där
svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga rörelse;

2.
för den
avtalsenliga avgångs-eller bestämmelseorten; e//er

3.
i den stat där
käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt, föratsatt att
svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad
dess domsrätt.

Finnes icke sjörättsdomstol i den ort där svaranden kunnat
sökas enligt första stycket eller andra stycket I eller 2, väckes talan vid
sjörättsdomstol som är närmast den orten.

Åro flera redare i ett fartyg, skall fartygets hemort
anses som rederiets hemvist.

Föreslagen
lydelse

1.
för den ort.där
svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga rörelse;

2.
för den
avtalsenliga avgångs-dier bestämmelseorten;

3.
i den
stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt, förutsatt
att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad
dess domsrätt; eller

4.
i den
stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att svaranden har
driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt.

Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått
får parterna avtala att talan skall väckas vid annan domstol eller att tvisten
skall hänskjutas till skiljemän.

Finns inte sjörättsdomstol i den ort där svaranden har
kunnat sökas enligt första stycket, andra stycket I eller 2 eller tredje
stycket, väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.

Om fiera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort
anses som rederiets hemvist.

350 §

Bestämmelserna i detta kapitel gäller begränsningsfond som
upprättas enligt 240 § (glohalfond).

Bestärhmelserna i 352-364 §§ tillämpas också i vissa delar
ifråga ' om begränsningsfond som upprättas enligt 5 § lagen (1973; 1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjö.ss.

351 §

En globalfond skall motsvara

1. summan av de belopp som en

ligt 238 § utgör ansvarsgräns för de

fordringar beträffande vilka an

svarsbegränsning görs gällande

och som har uppkommit på grund

av en och samma händelse, och

2. ränta på belopp som avses i 1,

beräknad enligt 6 § räntelagen

Prop. 1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

(1975:635), för tiden från dagen för händelsen till dagen
för fondens upprättande.

352 §

Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond
skall betala fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet
för detta.

I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden
redogöra för omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på
dem som kan antas vilja anmäla fordringar mot fonden.

I ärenden om begränsning.sfond gäller i tillämpliga delar
lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden, om inte annat sägs i detta
kapitel.

353 §

Rätten skall fastställa fondens storlek och avgöra om erbjuden
säkerhet kan godtas.

Om det inte finns särskilda skäl mot det, skall rätten
även besluta att sökanden till rätten skall betala in eller ställa
tillfredsställande säkerhet för ett tilläggsbelopp avsett att täcka ersättning
till förvaltare i fonden, rättegångskostnader och andra kostnader med anledning
av J~ondens upprättande och fördelning samt ansvaret för ränta för tiden
efter fondens upprättande.

Framgår det av beslutet att er-jorderlig inbetalning har
gjorts eller att tillfredsställande säkerhet har ställts, anses fonden
upprättad den dag då beslutet har meddelats. I annat fall anses fonden
upprättad den dag då inbetaltiing har skett eller säkerheten har ställts.

Beslut som avses i första och andra styckena gäller till
dess annat förordnas eller frågan om fondens fördelning avgörs. Innefattar
ett sådant beslut att högre belopp skall betalas eller ytterligare säker-

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

het ställas, skall rätten förelägga den som har upprättat
fonden att inom viss tid betala in felande belopp eller ställa ytterligare
säkerhet. Om föreläggandet inte följs, förordnar rätten att fonden inte längre
skall ha sådan verkan som avses i 241 och 357 §§. Erinran om detta skall tas in
i föreläggandet.

Talan mot beslut som avses i första och andra styckena och
mot förordnande enligt fiårde stycket förs särskilt.

354 §

När begränsningsfond har upprättats, skall rätten genast
låta kungöra detta. I kungörelsen skall samtliga borgenärer uppmanas att
skriftligen anmäla sina fordringar hos rätten inom viss tid (anmälningsfrist),
som inte får understiga två månader. Erinran om bestämmelserna i 240 § tredje
stycket, 357 och 364 §§ skall tas in i kungörelsen.

Kungörelsen skall införas i Post-och Inrikes Tidningar och
i ortstidning. Om det finns skäl till det, skall kungörelse ske även i annan
stat.

Den som har upprättat fonden och alla kända borgenärer
skall underrättas om kungörelsen genom särskilt meddelande.

355 § Om det är lämpligt med hänsyn till sakens
beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt, skall rätten när en
begränsningsfond har upprättats förordna förvaltare i fonden. På förvaltaren
skall ankomma, förutom de uppgifter som anges i 360 § andra stycket, att biträda
vid handläggningen av fondärendet eller begränsningsmålet och vid
förhandlingar mellan parterna. Förvaltaren skall vara lagfaren och ha den
särskilda insikt

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

och erfarenhet som uppdraget kräver.

Ersättning till förvaltaren fastställs av rätten.

356 §

En borgenär som anmäler en fordran skall lämna rätten
uppgift om fordringens storlek och grunden för denna. Har dom meddelats angående
fordringen eller pågår särskild rättegång om denna, skall uppgift lämnas om
detta.

357 §

För en fordran som inte har anmälts till rätten innan
handlägg-. ningen av frågan om fondens fördelning avslutas vid tingsrätten,
kan ersättning endast utgå enligt 363 § andra stycket.

358 §

Fonden kan inte upplösas förrän anmälningsfristen har gått
ut och såväl den som har upprättat fonden som de borgenärer vilka har gjort
gällande fordringar mot fonden samtycker till det.

359 §

Med begränsningsmål avses mål i vilket frågor om ansvar
och dess begränsning och om anmälda fordringar avgörs samt fonden fördelas.
Ett begränsningsmål anhängiggörs genom atl talan väcks genom stämning vid den
domstol där fonden är upprättad. Sedan målet har anhängiggjorts, kan talan
väckas utan stämning.

Om inte annat sägs i detta kapitel, gäller i
begränsningsmål i till-lämpliga delar rättegångsbalkens regler om tvistemål
vari förlikning om saken är tillåten.

360 §

-. I begränsningsmål skall rätten, sedan den
anmälningsfrist som anges i 354 § har gått ut, hålla

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

fondsammanträde. Till sammanträdet skall rätten kalla
förvaltaren, den som har upprättat fon-r den, den som har anhängiggjort be
gränsningsmålet och borgenärerna. Finns någon annan person, vars rätt är
berörd, skall även denne kallas. Vid fondsammanträdet skall behandlas frågor
om ansvar och dess begränsning, om ansvarsbeloppets storlek och om anmälda
fordringar.

Före fondsammanträdet skall förvaltaren granska anmälda
fordringar samt, i den mån det kan ske, upprätta förslag till fondens fördelning.
Förslaget skall översändas till dem som har kallats till sammanträdet. Har
förvaltare inte förordnats, skcfll rätten vidta dessa åtgärder,

Om fiågon invändning mot förslaget, med de ändringar som
kan ha gjorts vid fondsammanträdet, inte kvarstår när detta avslutas, skall
förslaget läggas till grund för fondens fördelning. . Kvarstår någon
iiivändning när fondsammanträdet avslutas, skall rätten bestämma viss tid, inom
vilken den som har framställt invändningen skall ange om han vidhåller den
och begär rättens prövning av tvisten. Har en sådan begäran inte framställts i
rätt tid, anses invändningen förfallen. Om den vidhålls, skall rätten så snart
som möjligt pröva tvisten.

Parter i en sådan tvist som anges i fjärde stycket är den
som har framställt invändning och den gentemot vilken invändningen riktas.

361 §

Fondsammanträde är att jämställa med muntlig
förberedelse, om inte annat sägs i detta kapitel.

Tredskodom får inte meddelas vid utevaro från
fondsammanträde. Uteblir någon som har kallats till sådant sammanträde, får
målet

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

handläggas och avgöras utan hinder av utevaron. Detta
skall anges i kallelsen till sammanträdet.

362 §

Efter utgången av anmälningsfristen kan rätten förordna
att en viss del av de fordringar som har visats föreligga skall betalas omedelbart.

Talan mot tingsrättens beslut i frågor som avses i första
stycket förs särskilt. Mot hovrättens beslut i sådana frågor får talan inte
föras.

363 §

När samtliga tvister är avgjorda, skall rätten besluta om
fördelning av fonden. Om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen,
får målet avgöras utan sådan förhandling.

Rätten kan avsätta ett visst belopp till att täcka
fordringar som inte har anmälts innan handläggningen av frågan om fondens fördelning
har avslutats vid tingsrätten. Detta belopp fördelas när samtliga anmälda
fordringar har behandlats och det kan antas att ytterligare fordringar inte
kommer att anmälas.

Fördelning av fonden skall ske även om den som har
upprättat fonden inte har rätt till ansvarsbegränsning. I sådant fall kan
rätten på yrkande meddela dom avseende den del av en fordran som inte får
utdelning ur fonden.

364 §

Lagakraftvunnet avgörande i begränsningsmålet i frågor om
ansvar, rätten till ansvarsbegränsning, ansvarsbeloppets storlek, anmälda
fordringar och fondens fördelning gäller gentemot alla som kan göra gällande
fordringar mot fonden, oavsett om de har anmält sina fordringar eller inte.

Prop. 1982/83:159 31

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

347
§ 368 §

Nedanstående
fordringar upphöra, vare sig ansvarigheten för dem är begränsad eller
obegränsad, om talan ej väckes i laga ordning i fråga om

1.
fordran på bärgarlön, inom två
år från det bärgningsföretaget slutförts;

2.
fordran på andel i bärgarlön
enligt 229 § I mom. andra stycket, inom ett år från det vederbörande av redaren
erhållit underrättelse om bärgarlönens och andelens storlek;

3.
fordran på ersättning för
sammanstötning, inom två år från den dag skadan inträffade;

4.
fordran på belopp som någon
erlagt utöver vad som rätteligen belöper på honom enligt 220 §, inom ett år
från det beloppet utgivits av honom;

5.
fordran på ersättning på grand
av att last skadats, gått förlorad eller försenats vid befordran eller på grand
av att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, inom ett
år från det godset utlämnats eller borde ha utlämnats;

6.
fordran på ersättning för
personskada eller försening vid passagerarbefordran, inom två år från
ilandstigningen eller, om passageraren avlidit under befordringen, från den dag
ilandstigning skulle ha ägt ram, eller, om passageraren avlidit efter
ilandstigningen, inom två år från dödsfallet men icke senare än tre år från
ilandstigningen;

7.
fordran på ersättning på grund
av att resgods skadats, gått förlorat eller försenats vid befordran, inom två
år från det godset förts iland eller, om det gått förlorat, skulle ha förts
iland;

8.
fordran på bidrag till
gemensamt haveri eller annan kostnad, som skall fördelas enligt samma grand
(136 och 216 §§), inom ett år från den dag dispaschen vann laga kraft.

Svarar
gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för ersättning eller för
annan fordran med begränsning av redareansvaret eller endast med inlastat gods,
upphör fordringen, om talan ej väckes i laga ordning, i fråga om fordran på
ersättning inom två år från den dag skadan inträffade och i fråga om annan
fordran inom ett år efter det att fordringen förföll till betalning. Äger
borgenären för fordringen hålla sig även till redare, lastägare eller annan,
utan att begränsning av ansvarigheten äger ram, gäller sådan rätt under samma
tid som för fordran i allmänhet.

Har
fordran som avses i första eller andra stycket kommit under dispa-schörs
behandling, anses talan om fordringen väckt.

Den
som infriat fordran som avses i första stycket 5 kan väcka återkrav mot tredje
man efter utgången av den där angivna tiden. Sådan talan får dock ej väckas
senare än ett år från den dag huvudanspråket infriades eller talan väcktes
därom.

Avtal
om förlängning av pre- Avtal om förlängning av pre

skriptionstid som avses i denna pa- skriptionstid som avses i denna pa

ragraf är giltigt endast om det in- ragraf är giltigt endast om det in-

gåtts efter fordringens tillkomst och gåtts efter fordringens tillkomst och

äger ej verkan för längre tid än tre äger ej verkan för längre tid än tre

år åt gången, räknat från dagen för år åt gången, räknat från dagen för

avtalet. Preskriptionstid kan dock avtalet. Preskriptionstid kan dock

icke i något fall genom avtal för- icke i något fall genom avtal för

längas med sammanlagt mer än tio längas med sammanlagt mer än tio.

år eller, i fall som avses i första år eller, i fall som avses i första

Nuvarande
lydelse

stycket 6 eller 7, med mer än tre år från det ilandstigning
eller ilandfö-ring ägt rum eller skulle ha ägt ruin.

Föreslägen lydelse

stycket 6 eller 7, med mer än tre år från det
ilandstigning eller ilandfö-ring ägt rum eller skulle ha ägt ram. / 200 § andra
stycket finns föreskrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som inskränker
passagerares rättigheter enligt första stycket 6 och 7.

Fråga om
preskription av fordran som avses i denna paragraf bedöms här i riket enligt
svensk lag, även om utländsk lag i övrigt är tillämplig på rättsförhållandet.

Poincaréfranc

348 §

Med franc förstås i denna lag en värdeenhet innehållande
sextiofem och ett halvt milligram guld av niohundra tusendelars finhet.

Regeringen
kungör motvärdet av franc uttryckt i de av Internationella valutafonden
använda särskilda dragningsrätterna.

Omräkning till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag
då betalning sker eller, om säkerhet ställes för betalningen, då säkerheten
ställes. Vid omräkning från särskilda dragningsrätter skall kronans värde
bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod, som Internationella valutafonden
sagda dag tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.

i57 § Staten företrädes i ärende om ersättning enligt 349
eller 350 § av myndighet som regeringen bestämmer.

352 § Vill den som är part i mål.om beståndet av rätt till
skepp eller skeppsbygge framställa anspråk på ersättning enligt 349 §, om han
förlorar målet, skall han antingen till gemensam handläggning med målet väcka
talan mot staten om sitt er-

Särskilda
dragningsrätter 369 § Med särskilda dragningsrätter förstås de av
Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR).

Omräkning av SDR till svenskt mynt skall ske efter kursen
den dag då betalning sker eller, om säkerhet ställs för betalningen, då säkerheten
ställs. Kronans värde skall bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod som
Internationella valutafonden nämnda dag tillämpar för sin verksamhet och sina
transaktioner.

372 §

Staten företräds i ärende om ersättning enligt 370 eller
371 § av myndighet som regeringen bestämmer.

373 §

Vill den som är part i mål om beståndet av rätt till skepp
eller skeppsbygge framställa anspråk på ersättning enligt 370 §, om han.förlorar
målet, skall han antingen till gemensam handläggning med målet väcka talan mot
staten om sitt er-

Senaste lydelse 1978:136.

Prop.
1982/83:159 33

Nuvarande
lydelse ' Föreslagen lydelse

sättningsanspråk
eller skriftligen sättningsanspråk eller skriftligen

underrätta den myndighet . som underrätta den myndighet som

avses i 351 § om rättegången. avses i 372 § om rättegången.

Har
förberedelsen i målet slutförts utan att ersättningstalan väckts eller
underrättelse lämnats enligt första stycket; skall domstolen förelägga parten
att vidtaga endera åtgärden inom viss tid. Iakttages ej tiden, är ersättningsanspråket
förfallet. Erinran därom skall intagas i föreläggandet.

353
§ 374 §

Har den som enligt 349 eller Har den som enligt 370 eller

350 § är berättigad till ersättning av 371 § är berättigad till ersättning av

staten haft rätt att utkräva beloppet staten haft rätt att utkräva beloppet

av annan såsom skadestånd, in- av annan såsom skadestånd, in

träder staten i rätten mot denne. träder staten i rätten mot denne.

Ersättning
enligt 349 eller 350 § Ersättning enligt 370 eller 371 §

på grand av domstols dom utbeta- på grand av domstols dom utbeta

las sedan domen vunnit laga kraft. las sedan domen vunnit laga kraft.

Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestämmelser gäller
dock i fall då den händelse som ansvarigheten grundas på har inträffat före
ikraftträdandet.

2 Förslag
till

Lag
om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss

Härigenom
föreskrivs att 2, 5-7, 9, 13, 14, 18 och 22§§ lagen (1973:1198) om ansvarighet
för oljeskada till sjöss skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2
§ Denna lag äger tillämpning på oljeskada, som uppkommit i Sverige eller annan
konventionsstat och orsakats av fartyg, som befordrar olja som last i lös vikt
(bulklast), samt på kostnad för förebyggande åtgärder som vidtagits för att
förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige eller annan konventionsstat.

I
fråga om lagens tillämplighet på I fråga om lagens tillämplighet på

krigsfartyg och vissa andra statsfar- örlogsfartyg och vissa andra stats

tyg samt fartyg som icke befordrar fartyg samt fartyg som icke beford-

olja som bulklast gäller bestämmel- rar olja som bulklast gäller bestäm-

serna i 22 §. melserna i 22 §.

Ersättning
för åtgärder med anledning av oljeskada utgår enligt denna lag även då
skyldighet att vidtaga åtgärderna förelegat enligt lag eller annan författning.

Denna
lag tillämpas utan hinder av eljest gällande regler om tillämplig lag.

Bestämmelserna
i denna lag tillämpas icke i den mån en sådan tillämpning skulle vara oförenlig
med Sveriges förpliktelser enligt internationellt fördrag.

3 Riksdagen
1982/83. 1 saml. Nr 159

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Fartygets
ägare har rätt att för varje olycka begränsa sin ansvarighet enligt denna lag
till ett belopp motsvarande etthundratrettiotre särskilda dragningsrätter/ör
ton av fartygets dräktighet. Ansvarigheten skall dock ej i något fall överstiga
fiorton miljoner särskilda dragningsrätter. Rätt till begränsning föreligger
icke i fråga om ränta eller ersättning för rättegångskostnad.

Om det
påkallas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser i förhållande till stat
som tillträtt den i Bryssel den 10 oktober 1957 avslutade konventionen
angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till
fart i öppen sjö, skall bestämmelserna i 10 kap. sjölagen (1891:35 s. I) gälla
ifråga om ägarens rätt att begränsa sin ansvarighet. Ansvarighetsbeloppet
bestämmes enligt 235 § sjölagen.

Fartygets ägare har ej rätt till ansvarsbegränsning om
olyckan vållats genom fel eller försummelse av ägaren själv med mindre han begått
felet eller försummelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av
besättningen.

Fartygets
ägare har rätt att för varje olycka begränsa sin ansvarighet enligt denna lag
till ett belopp motsvarande 133 särskilda dragningsrätter (SDR) per ton av
fartygets dräktighet. Ansvarigheten skall dock inle i något fall överstiga 14
miljoner SDR. Rätt till begränsning föreligger inte i fråga om ränta eller
ersättning för rättegångskostnad.

Fartygets ägare har inte rätt till ansvarsbegränsning, om
olyckan har vållats genom fel eller försummelse av ägaren själv, såvida han
inte har begått felet eller försummelsen i egenskap av fartygets befälhavare
eller medlem av besättningen.

Rätt
till ansvarsbegränsning enligt 5 § första stycket föreligger endast om
ägaren, dennes försäkringsgivare eller annan på ägarens vägnar enhgt denna lag
eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats lag upprättar en begränsningsfond
uppgående till det ansvarighetsbelopp som gäller för ägaren.
Ansvarighetsbeloppet omräknas från särskilda dragningsrätter till svenskt mynt
efter kursen

Rätt
till ansvarsbegränsning enligt 5 § första stycket föreligger endast om ägaren,
dennes försäkringsgivare eller annan på ägarens vägnar enligt denna lag eller
motsvarande bestämmelser i en annan konventionsstats lag upprättar en
begränsningsfond uppgående till det ansvarighetsbelopp som gäller för ägaren
och det tilläggsbelopp som fastställs enligt 353 § andra stycket sjölagen
(1891:35 s. 1).

' Senaste lydelse 1978: 134. - Senaste lydelse 1978: 134.

Nuvarande lydelse

den dag då fonden upprättas. Därvid skall kronans värde
bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella valutafonden
sagda dag tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.

Begränsningsfond skall här i landet upprättas hos den
domstol där talan om ersättning väckts enligt 18 §. Fonden får upprättas antingen
genom att ansvarighetsbeloppet inbetalas kontant eller genom ställande av
säkerhet som godtages av domstolen.

Vill någon upprätta begränsningsfond, skall domstolen på
ansökan av honom så snart ske kan meddela beslut om ansvarighetsbeloppets
storlek. Beslutet gäller till dess annorlunda förordnas. Efter utgången av den
frist som föreskrivits enligt 7 § första stycket prövar domstolen slutligt
frågan om ansvarighetsbeloppets storlek.

Talan mot beslut om fastställande av ansvarighetsbelopp
eller rörande fråga om godkännande av säkerhet skaliföras särskilt.

Regeringen
meddelar närmare bestämmelser om upprättande av begränsningsfond och om fondens
förvaltning och fördelning.

Föreslagen lydelse

Ansvarighetsbeloppet omräknas till svenskt mynt med
tillämpning av bestämmelserna i 369 § andra stycket sjölagen.

Begränsningsfond skall här i landet upprättas hos den
domstol där talan om ersättning har väckts enligt 18 §.

/ fråga
om förfarandet när begränsningsfond enligt denna lag upprättas och omförlust i
vissa fall av möjligheten att erhålla ersättning för fordran som kan åberopas
mot fonden skall bestämmelserna i 352—364 §§ sjölagen ha motsvarande
tillämpning. Betalning eller säkerhet som avses i 353 § andra stycket får dock
krävas också ifråga om ränta för tiden till dess fonden upprättas. Vad som
sägs i 353 § fiårde stycket om verkan som avses i 241 § sjölagen skall i
stället gälla verkan som avses i 9 § förevarande lag. Följs inte föreläggande
enligt 353 §fiärde stycket, skall i förordnande som där sägs tillkännages att
rätt till ansvarsbegränsning inte längre föreligger.

Har
begränsningsfond upprättats här i riket, skall den domstol vid vilken fonden
upprättats genom kungörelse uppmana sakägarna att inom viss tid, som ej får
understiga sex månader, skriftligen anmäla sitt anspråk och begära att visst belopp
avsattes för deras räkning. Kungörelsen skall införas i Post-och Inrikes
Tidningar och i en eller flera tidningar inom den del av landet, där oljeskada
i anledning av ifrågavarande olycka har uppkommit. Har oljeskada uppkommit i
annan konventionsstat, skall kungörelsen införas även i den officiella
tidningen i sådan stat. Särskilt meddelande skall genom brev tillställas alla
kända sakägare.

En
begränsningsfond som avses i denna lag fördelas mellan borgenärerna i
förhållande till storleken av de styrkta fordringarna.

Prop. 1982/83:159 36

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Sakägare som icke inom den i kungörelsen föreskrivna
fristen anmäler sitt anspråk får ej göra anspråket gällande mot begränsningsfonden
med mindre han varken haft eller bort ha kännedom om kungörandet. Utan hinder
av vad nu sagts får sådant anspråk göras gällande om den skada på vilken
anspråket grundas inträffade efter fristens utgång eller så kort tid
dessförinnan att sakägarens underlåtenhet att göra anmälan inom förelagd tid
icke kan läggas honom till last som försummelse. Rätten kan besluta att avsätta
visst belopp till att täcka sådana anspråk som ej har anmälts före fristens
utgång men som trots detta får göras gällande mot begränsningsfonden. Detta
belopp fördelas när samtliga sådana anspråk avgjorts eller när på grund-av vad
som sägs i 10§ talan om ersättning icke längre får väckas.

Om ansvarighetsbelopp som gäller enligt 5 § första
stycket ej förslär till gottgörelse åt dem som är berättigade till ersättning,
nedsättes deras ersättningar med samma kvotdel.

Har begränsningsfond upprättats här i riket och kan det
befaras att det för fartyget gällande ansvarighetsbeloppet ej kommer att förslå
till gottgörelse åt dem som är berättigade till ersättning, kan rätten
förordna att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

Fördelning av fonden skall ske även om ägaren enligt 5§
tredje stycket icke har rätt att begränsa sin ansvarighet.

9§ Har begränsningsfond upprättats enligt 6 § och har
ägaren rätt att begränsa sin ansvarighet, får annan ägaren tillhörig egendom
ej tagas i anspråk för tillgodoseende av krav på ersättning som kan göras
gällande mot fonden.

Nuvarande lydelse

Har
i fall som avses i första stycket ägaren tillhörig egendom blivit föremål för
kvarstad eller annan handräckning med anledning av krav på ersättning som kan
göras gällande mot begränsningsfonden, skall den beviljade åtgärden hävas. Har
ägaren ställt säkerhet för att undvika sådan åtgärd, skall säkerheten
återställas till honom.

Föreslagen lydelse

Har
i fall som avses i första stycket ägaren tillhörig egendom blivit föremål för
kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd med anledning av krav på ersättning som
kan göras gällande mot begränsningsfonden, skall den beviljade åtgärden hävas.
Har ägaren ställt säkerhet för att undvika sådan åtgärd, skall säkerheten
återställas till honom.

Om
begränsningsfond har upprättats i annan konventionsstat, skall vad i första och
andra styckena sägs gälla endast om den skadelidande har rätt att föra talan
vid den domstol eller myndighet som förvaltar fonden och har möjlighet att av
fondens medel utfå vad som belöper på hans fordran.

13 § '

s. 12 Kontrollera mot PDF

För
utländskt fartyg som anlöper eller lämnar svensk hamn eller på svenskt
sjöterritorium belägen tilläggsplats och som vid tillfället befordrar mer än
tvåtusen ton olja som bulklast skall finnas försäkring eller annan betryggande
säkerhet som täcker ägarens ansvarighet enligt denna lag eller motsvarande
lagstiftning i annan konventionsstat intill det ansvarighetsbelopp som avses i
5 § första eller andra stycket. Vad nu sagts gäller ej fartyg som äges av
främmande stat.

Fartyget skall ombord
medföra certifikat som visar att sådan försäkring eller annan betryggande säkerhet
som avses i första stycket finnes. Äges fartyget av främmande stat, skall
ombord medföras certifikat som bestyrker att fartyget äges av den staten och
att dess ansvarighet är täckt intill det ansvarighetsbelopp som gäller enligt
5 § första eller andra stycket.

Närmare
bestämmelser om certifikat som avses i andra stycket meddelas av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer.

För
ett utländskt fartyg som an-löper eller lämnar svensk hamn eller på svenskt
sjöterritorium belägen tilläggsplats och som vid tillfället befordrar mer än
2000 ton olja som bulklast skall finnas försäkring eller annan betryggande
säkerhet som täcker ägarens ansvarighet enligt denna lag eller motsvarande
lagstiftning i annan konventionsstat intill det ansvarighetsbelopp som avses i
5 § första stycket. Vad nu sagts gäller inte fartyg som ägs av en främmande
stat.

Fartyget skall ombord
medföra ett certifikat som visar att en sådan försäkring eller annan
betryggande säkerhet som avses i första stycket finns. Ägs fartyget av en
främmande stat, skall ombord medföras ett certifikat som bestyrker att
fartyget ägs av den staten och att dess ansvarighet är täckt intill det ansvarighetsbelopp
som gäller enligt 5 § första stycket.

Närmare
bestämmelser om certifikat som avses i andra stycket meddelas av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.

14
§ Försäkring som avses i 12 eller 13 § skall för den som är berättigad till
ersättning medföra rätt att få ut ersättningen direkt av försäkringsgivaren.

'
Senaste lydelse 1975:408.

Nuvarande lydelse

Försäkringsgivaren
är dock fri från ansvarighet, om fartygets ägare är fri från ansvarighet eller
om denne själv uppsåtligen vållat skadan. Försäkringsgivarens ansvarighet
skall ej i något fall överstiga det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 5 §
första eller andra stycket.

I vidare mån än som följer
av andra stycket kan försäkringsgivaren icke till befrielse från ansvarighet
mot annan än ägaren åberopa omständighet som han kunnat åberopa mot ägaren.

Föreslagen lydelse

Försäkringsgivaren
är dock fri från ansvarighet, om fartygets ägare är fri från ansvarighet eller
om denne själv uppsåtligen har vållat skadan. Försäkringsgivarens ansvarighet
skall inte i något fall överstiga det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 5 §
första stycket.

I
vidare mån än som följer av andra stycket kan försäkringsgivaren inte till
befrielse från ansvarighet mot någon annan än ägaren åberopa omständigheter
som han kunnat åberopa mot ägaren.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Talan om ersättning för
oljeskada, som enligt 17 § får tas upp i Sverige, väcks vid den sjörättsdomstol
som är närmast den ort där skadan uppkom.

Talan
om ersättning för oljeskada, som enligt 17 § får upptagas i Sverige, väckes
vid den sjörättsdomstol som är närmast den ort där skadan uppkom.

Har talan om ersättning för
sktida som uppkommit på grand av samma olycka väckts vid flera domstolar, skall
regeringen förordna en av dessa domstolar att handlägga samtliga mål.

Har begränsningsfond
upprättats här i landet enligt 6 § och har ägare eller försäkringsgivare, mot
vilken talan om ersättning väckts här eller i annan konventionsstat, rätt att
begränsa sin ansvarighet, prövar den domstol, vid vilken fonden upprättats, frågor
om ansvarighetsbeloppets fördelning mellan de er-sättningsberättigade.

Har en begränsningsfond
upprättats här i landet enligt 6 §, prövar den domstol, vid vilken fonden har
upprättats, frågor om ansvarighetsbeloppets fördelning mellan de er-sättningsberättigade.
Denna prövning skall göras i begränsningsmål som avses i 15 kap. sjölagen
(1891:35 s.l).

s. 36 Kontrollera mot PDF

Denna lag gäller ej i
fråga om oljeskada orsakad av krigsfartyg eller annat fartyg som vid tiden för
olyckan äges eller brakas av stat och användes uteslutande för statsändamål
och icke för affärsdrift. Har sådant fartyg orsakat oljeskada genom förorening
i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits för att förhindra eller
begränsa sådan" skada i Sverige, äger dock bestäm-

Denna lag gäller inte i
fråga om oljeskada orsakad av örlogsfartyg eller annat fartyg som vid tiden för
olyckan ägs eller brakas av en stat och används uteslutande för statsändamål
och inte för affärsdrift. Har ett sådant fartyg orsakat oljeskada genom
förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits för att
förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige, skall dock

s. 37 Kontrollera mot PDF

"
Senaste lydelse 1975:408.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

melserna
i I §, 2 § tredje stycket, 3-5, 10 och 18 §§ tillämpning.

Har
fartyg som vid tiden för olyckan icke befordrade olja som bulklast orsakat
oljeskada genom förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits
för att förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige, tillämpas bestämmelserna
i I §, 2 § tredje och femte styckena, 3, 10 och 18 §§. I fråga om ägarens rätt
att begränsa sin ansvarighet gäller i sådant fall bestämmelserna i 10 kap.
sjölagen (1891:35 s. 1). Ansvarighetsbeloppet bestämmes enligt 235 § sjölagen.

Föreslagen
lydelse

bestämmelsema
i I §, 2 § tredje stycket, 3-5, 10 och 18 §§ tillämpas.

Har ett fartyg som vid
tiden för olyckan inte befordrade olja som bulklast orsakat oljeskada genom
förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits för att
förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige, tillämpas bestämmelserna i 1
§, 2 § tredje och femte styckena, 3, 10 och 18 §§. I fråga om ägarens rätt att
begränsa sin ansvarighet gäller i sådant fall bestämmelsema i 10 kap.
sjölagen (1891:35 s. I).

s. 39 Kontrollera mot PDF

Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestämmelser gäller
dock i fall då den händelse som ansvarigheten grundas på har inträffat före
ikraftträdandet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 40

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-01-05

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carisson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Rainer,
Boström, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg

Föredragande:
statsrådet Rainer

Lagrådsremiss
om ändring i sjölagen (1891:35 s.l) m.m. (begränsning av redares ansvar,
befordran av passagerare)

1
Inledning

Bestämmelser
om begränsning av redares skadeståndsansvar finns i 10 kap. sjölagen. Dessa
bestämmelser bygger på 1957 års konvention om begränsningen av ansvarigheten
för ägare av fartyg som används till fart i öppen sjö. År 1976 antogs en ny
konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar som är avsedd att
ersätta 1957 års konvention.

I 6
kap. sjölagen finns bestämmelser om befordran av passagerare och resgods. Dessa
bestämmelser är inle konventionsbundna. År 1974 avslutades i Aten en
konvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods
(Aténkonventionen).

Enligt
bemyndigande av regeringen tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet
år 1977 en kommitté för att se över sjölagen. Kommittén skulle överväga
huravida Sverige skulle tillträda 1976 års begränsningskonvention och 1974 års
Aténkonvention. Vidare skulle kommittén utarbeta förslag till de lagändringar
som erfordras för tillträde till dessa konventioner. Kommittén borde också
överväga om 1957 års begränsningskonvention skulle sägas upp. Kommittén antog
namnet sjölagsutredningen. Den har senare genom tilläggsdirektiv fått i
uppdrag att även se över bestämmelserna i 5 kap. sjölagen om befordran av gods.

Sjölagsutredningen
har i betänkandet (SOU 1981:8) Översyn av sjölagen I behandlat de frågor som
togs upp i de urspmngliga direktiven.'

'
Ledamöter när betänkandet avlämnades: hovrättslagmannen Birgitta Blom, ordförande,
advokaten Lennart Hagberg och direktören Per Erik Hedborg: sakkunnig professorn
Kurt Grönfors.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 41

Ungefär samtidigt som sjölagsutredningéii tillkaliadés i
Sverige gavs nationella kommittéer i Danmark, Finland och Norge likartade
uppdrag som sjölagsutredningen. De olika kommittéerna här samarbetat och har
lagt fram betänkanden med förslag till ändringar i respektive sjölagar.
Förslagen är i huvudsak likalydande.

Till protokollet i detta ärende bör fogas en
sammanfattning av sjölagsutredningens betänkande som bilaga 1 och utredningens
lagförslag som bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har avgivits
av justitiekanslern, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Stockholms
län, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, sjöfartsverket, kommerskollegium,
konsumentombudsmannen, försvarets civilförvaltning, rättegängs-utredningen,
Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening. Rederiföreningen för mindre
fartyg, Sveriges advokatsamfund. Svenska hamnförbundet, Sveriges
industriförbund, dispaschören, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam,
Sjöassuradörernas förening, Svenska bankföreningen, Sveriges ångfartygs
assurans förening, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska
maskinbefälsförbundet. Sjösportens sam-arbetsddegation, Sjörättsföreningen i
Göteborg och Institutet för sjörätt och annan transporträtt. Till
kommerskollegiums yttrande har fogats yttranden från Stockholms
Handelskammare, Västra Handelskammaren och Skånes Handelskammare. En
sammanställning av remissyttrandena har gjorts i justitiedepartementet och
finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 1001-81).

Sjölagsutredningen har föreslagit att Sverige skall
tillträda 1976 års begränsningskonvention. Konventionen i de engelska och
franska versionerna jämte en översättning till svenska som har utarbetats av
utredningen och på några punkter justerats inom justitiedepartementet bör fogas
till protokollet som bilaga 3. Utredningen har däremot ansett atl Sverige inte
skall tillträda Aténkonventionen.

I detta lagstiftningsärende tas även upp frågan om ett
svenskt tillträde till ett år 1979 avslutat protokoll till 1924 års
konossementskonvention i dess lydelse enligt ett tilläggsprotokoll av år 1968,
de s.k. Haag-Visbyreglerna. 1979 års protokoll i de engelska och franska
versionerna jämte en inom justitiedepartementet utarbetad översättning till
svenska bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

I lagstiftningsärendet har överläggningar hållits.med de
ansvariga ministerierna i Danmark, Finland och Norge.

Aténkonventionen i dess engelska och franska versioner
jämte en av utredningen utarbetad översättning till svenska finns intagen som
bilaga 2 till utredningens betänkande.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 42

2
Det internationella konventionsarbetet

2.1
Begränsning av redares ansvar

Med
globalbegränsning avses den högsta sammanlagda ansvarighet som kan åläggas en
redare i anledning av en och samma sjöolycka. Regler om globalbegränsning finns
i de flesta sjörättssystem. Det föreligger dock stora skillnader mellan olika
stater bl.a. när det gäller sättet att genomföra begränsningen.

Från
början var ansvaret i de flesta länder i en eller annan form begränsat till
sjöförmögenheten, dvs. till fartyg och frakt, eller dess värde efter olyckan.
Hade fartyget gått förlorat, gick således också de skadelidandes möjligheter
att få betalt för sina fordringar förlorade. Begränsningen gällde i regel alla
skador som hade uppkommit per resa. Detta system gäller alltjämt i vissa
länder, t.ex. Italien, Grekland och USA. I den engelska rätlen var ansvaret
tidigare begränsat till sjöförmögenhetens värde före olyckan.

I
mitten av 1800-talet utvecklades emellertid i Storbritannien ett annat system.
Enligt delta var ansvaret för alla skador som uppkom vid en och samma olycka
begränsat till ett visst belopp per ton av fartygets dräktighét. Detta system
har spritts till andra europeiska länder, bl.a. de nordiska.

Det
föreligger också olikheter mellan olika rättssystem när det gäller frågan vilka
fordringar som omfattas av redarens begränsningsrätt.

I
syfte att åstadkomma en internationellt enhetlig ordning antogs år 1924 en
konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om
begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som används till fart i öppen
sjö. Konventionen utgjorde en kompromiss mellan de båda typerna av
begränsningssystem. Enligt konventionen kunde redaren i fråga om sakskador
välja mellan begränsning till sjöförmögenhetens värde efter olyckan eller
begränsning till ett visst belopp per ton av fartygets dräktighet. Beträffande
personskador skulle oberoende av sjöförmögenhelen inträda en ytterligare
ansvarighet intill ett visst belopp per ton av fartygets dräktighet. Om
personskadorna inte erhöll full täckning ur detta belopp, fick de för
återstoden konkurrera med egendomsfordringarna i det belopp som gällde för
dessa senare fordringar.

1924
års konvention fick tämligen ringa anslutning. Ett nytt försök gjordes därför
att åstadkomma internationellt enhetiiga regler. År 1957 antogs en konvention
om begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som används till fart i
öppen sjö. Enligt denna konvention kan begränsning av ansvaret till
sjöförmögenhetens värde över huvud taget inte ske. Ansvarsgränserna bestäms i
stället till ett visst belopp per ton av fartygets dräktighet. Olika
ansvarsgränser gäller för det fall att enbart sakskador har uppstått och för
det fall att personskador, enbart eller i

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 43

förening
med sakskador, har uppkommit. Även i 1957 års konvention prioriteras
personskador. Sverige har liksom de övriga nordiska länderna tillträtt
konventionen. Det är på denna som reglema om globalbegränsning i svensk rätt
bygger. Dessa regler finns i 10 kap. sjölagen (234-243 §§).

1957 års konvention om
begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som används till fart i
öppen sjö trädde i kraft år 1968. Den har tillträtts av ca 30 stater. Flertalet
västeuropeiska länder är bundna av konventionen, men Grekland, Irland och
Italien står utanför. Bland de övriga konventionsstaterna märks Japan, Polen
och Tyska Demokratiska Republiken. USA står liksom alla andra stater i Nord-
och Sydamerika utanför konventionen.

Bara några år efter
ikraftträdandet visade det sig föreligga ett behov av att revidera 1957 års
konvention. Den utlösande faktorn var tillkomsten av 1969 års internationella
konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja
(oljeansvarighetskonventionen). Den konventionen innehåller bestämmelser om
begränsning av ansvaret för oljeskador. Ansvarsgränserna ligger här emellertid
högre än motsvarande gränser i 1957 års konvention. För de stater som
ratificerade oljeansvarighetskonventionen och som samtidigt var bundna av 1957
års konvention uppstod på grund härav vissa svårigheter. Den senare konventionens
lägre ansvarsgränser måste nämligen tillämpas av dessa stater även på
oljeskador, om det fartyg som hade orsakat oljeskadorna var hemmahörande i en
stat som hade tillträtt 1957 års konvention men inte 1969 års
oljeansvarighetskonvention. Detta ansågs givetvis vara otillfredsställande och
dessutom stötande, eftersom en stat som hade tillträtt 1969 års konvention
måste tillämpa denna konventions strängare ansvarsregler på fartyg hemmahörande
i den egna staten.

Även
andra omständigheter gjorde det nödvändigt att revidera 1957 års konvention.
Den inflation som hade ägt rum sedan är 1957 hade minskat begränsningsbeloppens
värde. Vidare hade kapaciteten hos den internationella försäkringsmarknaden
ökat. Mot bakgrand härav hade gränserna i 1957 års konvention kommit att
framstå som alltför låga. År 1969 hade dessutom antagits en ny
skeppsmätningskonvention som påverkade reglerna om hur ansvarsgränserna skulle
beräknas. Vidare hade under 1960-talet utarbetats nya konventioner om
ersättning för atomskador vilka var avsedda att ensamma reglera ansvaret för
sådana skador även såvitt avsåg ansvarsbegränsning. Slutligen hade några
rättsliga avgöranden visat att det förelåg behov av smärre justeringar i 1957
års konventionstext.

Efter
förberedande arbete i den mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO, numera IMO), som är FN:s fackorgan för sjöfartsfrågor, och den
internationella sjörättskommittén (CMI) anordnade IMO en diplomatisk konferens
i London år 1976. Vid konferensen avslutades en konvention om begränsning av
sjörättsligt skadeståndsansvar. Konventionen avser att ersätta 1957 års
konvention. Den har hittills tillträtts av fem

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 44

stater,
Arabreplibliken Jemen, Frankrike, Liberia, Spanien och Storbritannien. För att
konventionen skall träda i kraft krävs att den har tillträtts av tolv stater;

2.2
Befordran av passagerare och resgods

År
1961 avslutades en konvention om befordran av passagerare till sjöss
(passagerarköriventiönen). Denna konvention innehöll inte några bestämmelser
om passagerares resgods. En särskild konvention i detta ämne antogs år 1967
(resgodskonventionen). Inom CMI inleddes därefter arbete med att föra samman
dessa konventioner. Detta arbete ledde till ett utkast till en konvention om
befordran av passagerare och resgods till sjöss. Utkastet antogs av CMI vid
dess konferens i Tokyo år 1969.

För
svensk rätts del tillkom de nu gällande bestämmelserna i 6 kap. sjölagen oiti
befordran av passagerare och resgods i samband med 1973 ärs sjölagsfévision.
Dessa bestämmelser utformades på grandval av innehållet i Tokyoutkastet.
Motsvarande bestämmelser finns i de övriga nordiska sjölägariiä.

År
1974 hölls i Aten en diplomatisk konferens angående passagerarbe-fordrari till
sjöss. Till grund för arbetet låg ett konventionsutkast som hade
utai"betats inom IMO på grandval av Tokyoutkastet. Vid konferensen
avslutades en konvention om befordran av passagerare och deras resgods till
sjöss, Aténkonventionen. Denna konvention har hittills tillträtts av sex stater.
Arabrepubliken Jemen, Liberia, Spanien, Storbritannien, Tonga och Tyska
Defnokratiska Republiken. För ikraftträdande krävs anslutning äv tio stater.

3
Gällande svensk rätt

3.1
Begränsning av redares ansvar

Allmänt
om globalbegränsning

Som
har nämnts i det föregående finns de nuvarande svenska bestämmelserna om
globalbegränsning i 10 kap. sjölagen. Dessa bestämmelser bygger på 1957 års
konvention. De innebär, att ansvarsgränserna bestäms till visst belopp per ton
av fartygets dräktighét. Olika ansvarsgränser gäller för det fall att enbart
sakskador har uppstått och för det fall att personskador, enbart eller i
förening med sakskador, har uppkommit.

Frågan
huruvida skadeståndsansvar över huvud taget föreligger regleras däremot inte av
bestämmelserna om globalbegränsning. Dessa föratsätter för sin tillämpning att
skadeståndsansvar föreligger enligt andra regler, t.ex. 233 § sjölagen eller
sjölagens regler om kollisionsansvar eller transportansvar.
Globalbegränsningen omfattar inte alla slag av fordringar. Vilka fordringar som
är föremål för globalbegränsning framgår av 234 §.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 45

Allmänt
kan sägas att bestämmelsema om ansvarsbegränsning avser främst fordringar på
grand av person- eller sakskador som har uppkommit ombord eller i övrigt i samband
med driften av fartyget.

Ansvarsbegränsningen
gäller det samlade ansvar som kan komma i fråga för redaren, fartygets ägare
eller befraktare eller personer i deras tjänst.

Globalbegränsningsreglerna
gäller inte fordringar på grund av skador som har åsamkats befälhavaren,
besättningsmedlem, lots eUer någon person i redarens tjänst som befinner sig
ombord eller vilkens åhgganden står i samband med fartygets tjänst. Ansvaret är
vidare obegränsat när redaren själv har vållat skadan genom fel eller försummelse,
såvida han inte har begått felet eller försummelsen i egenskap av fartygets
befålhavare eller medlem av dess besättning.

Beräkningsenheter

Begränsningsbeloppen
anges i visst antal Poincaréfrancs per ton av fartygets dräktighet. En
Poincaréfranc är en fiktiv beräkningsenhet, som innehåller en bestämd
guldmängd. Den användes tidigare ofta i internationella konventioner för att
ange begränsningsbelopp. Genom att använda en sådan fiktiv värdeenhet ville man
uppnå att begränsningsbeloppen blev oberoende av valutafluktuationer. En
förutsättning för att ett systern med begränsningsbelopp uttryckta i
Poincaréfrancs skall fungera är emellertid ett internationellt valutasystem som
bygger på guldvärdet.

Utvecklingen
under senare år inom det internationella valutasystemet har emellertid lett
till att det har uppstått tveksamhet beträffande sättet för omräkning av
Poincaréfrancs till nationellt mynt. Sedan man inom Internationella
valutafonden hade beslutat att formellt överge guldet som bas för kurssystemet,
förstärktes denna tveksamhet. Denna utveckling har lett till att många av de
konventioner som innehåller bestämmelser om fiktiva värdeenheter baserade på
guld har reviderats. En sådan revision har genomförts beträffande de flesta
transporlrätlsliga konventioner. Poincaré-francen har därvid bytts ut som
beräkningsenhet mot Internationella valutafondens särskilda dragningsrätter
(SDR). En SDR har då ansetts motsvara 15 Poincaréfrancs.

Värdeförhållandet
mellan SDR och nationella valutor bestäms enligt en metod som är baserad på en
korg ("standard basket") i vilken numera de fem viktigaste
världshandelsvalutorna ingår (dollar. D-mark, pund, yen och franska francs).
Var och en av valutorna har tiUdelats ett reduktionstal som bestämmer valutans
relativa betydelse i korgen. Reduktionstalen har bestämts med hänsyn till de
olika valutornas andel i världshandeln och deras betydelse för det
internationella valutasystemet. Denna metod för värdering använder
Internationella valutafonden för sin verksamhet och sina transaktioner.

För
att underlätta en tillämpning av de bestämmelser i sjölagen som innehåller
belopp uttryckta i Poincaréfrancs kungör regeringen motvärdet

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 46

av
francs uttryckta i SDR.' Den I november 1982 motsvarade en SDR 7 kr. 92 öre.

En närmare
redogörelse för den utveckling på valutamarknaden som har lett till alt man i
olika konventioner har lämnat systemet med att uttrycka begränsningsbelopp i
guldenheter och för den teoretiska bakgrunden till omräkningen mellan
Poincaréfrancs och SDR finns i prop. 1977/78:70 om värdet av vissa
beräkningsenheter i guld.

Ansvarsgränserna

Ansvarsgränserna
är olika för det fall att endast sakskador föreligger och för det fall att
personskador, enbart eller i förening med sakskador, har uppkommit. Föreligger
endast sakskador, är begränsningsbeloppet l.OOO francs (ca 525 kr.) per ton av
fartygets dräktighet, dock minst 150 000 francs (ca 80 000 kr.). Det
begränsningsbelopp som föreskrivs för sakskador höjs om även personskador
föreligger med 2 100 francs (ca I 100 kr.) per ton, dock med minst 630 000
francs (ca 330 000 kr.).

Det
belopp med vilket förhöjning sker skall i första hand tas i anspråk för
personskadefordringarna. Förslår det inte till att täcka dessa, får
person-skadefordringarna på lika villkor konkurrera med sakskadefordringarna i
det belopp som är avsett för dessa fordringar.

Det
eller de begränsningsbelopp som gäller enligt vad som nyss har angetts skall
fördelas proportionellt mellan samtliga begränsningsbara fordringar som har
uppkommit på grund av en och samma händelse.

För
att undvika säkerhetsåtgärder i anledning av fordringar som är föremål för
globalbegränsning kan redaren ställa säkerhet för begränsningsbeloppet. Enligt
svensk rätt torde fö. numera endast kvarstad kunna bli aktuell. Sedan
säkerheten har ställts, skall säkerhetsåtgärder vägras. Om en sådan åtgärd har
beviljats, skall den hävas. Någon motsvarande möjlighet att hindra utmätning
för en fordran som har fastställts genom dom finns däremot inte.

Beträffande
gällande rätt hänvisas i övrigt till avsnitt 2.1 i sjölagsutredningens
betänkande.

3.2
Befordran av passagerare och resgods

I 6
kap. sjölagen förstås med t)ortfraktare den som, yrkesmässigt eller mot
vederlag, genom avtal åtar sig befordran med fartyg av passagerare eller passagerare
och resgods. Uttrycket passagerare definieras inte. Av kravet att ett
befordringsavtal skall föreligga följer emellertid att bl.a. besättning och
fripassagerare faller utanför bestämmelserna. Med resgods avses varje föremål
som befordrtis för en passagerares räkning. Som resgods behandlas även ett
fordon som passageraren medför.

'
Förordning (1978:140) om motvärdet av vissa guldfrancs uttryckt i
Intemationella valutafondens särskilda dragningsrätter.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 47

I
6 kap. regleras dels bortfraktarens och passagerarens rättigheter och
skyldigheter i samband med befordringen, dels bortfraktarens ansvar gentemot
passageraren för skador som uppkommer vid befordringen.

Bortfraktaren
är ansvarig för skador som uppstår genom fel eller försummelse på hans sida.
Ansvaret är tvingande när befordringen sker inom Sverige, Danmark, Finland och
Norge eller mellan dessa stater samt när den i befordringsavtalet bestämda
avgångs- eller bestämmelseorten ligger i något av dessa länder. Bortfraktarens
ansvar omfattar personskador som drabbar passagerare och skador till följd av
att resgods går förlorat eller skadas. I fråga om dyrbarheter ansvarar
bortfraktaren dock endast om han uttryckligen har åtagit sig sådan ansvarighet.
Han är vidare ansvarig för skador som uppkommer genom att passagerare och
resgods försenas.

Det
ansvar som åvilar bortfraktaren är ett presumtionsansvar. Detta innebär att fel
eller försummelse skall anses föreligga till dess han bevisar motsatsen. I
fråga om personskador och förlust av eller skador på handresgods, dvs. resgods
som passageraren har i sin egen vård under befordringen, gäller dock
presumtionsansvaret endast om skadan har inträffat vid eller i samband med
förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand. För förlust av
eller skador på annat resgods än handresgods gäller alltid ett
presumtionsansvar.

Bortfraktarens
ansvar är begränsat till vissa belopp angivna i Poincaréfrancs. För
personskador gäller t.ex. ett begränsningbelopp på 700 000 francs (ca 370 000 kr.)
för varje passagerare. Bortfraktaren kan emellertid åta sig ansvar till högre
belopp än de som anges i 6 kap. Han kan också förbehålla sig att passageraren
själv skall stå risken intill vissa belopp.

Ansvarsbegränsningen
gäller för varje resa. I fråga om handresgods som inte förvaras i eller på ett
medfört fordon avser begränsningen dock varje skadebringande händelse.
Ansvarsgränserna skall tillämpas på summan av de krav som framställs i
anledning av personskador eller förlust av eller skador på resgods. Rätt till
ansvarsbegränsning föreligger inte, om det visas alt den som är
skadeståndsansvarig själv har orsakat skadan uppsåtii-, gen eller av grov
vårdslöshet och med insikt om att en skada sannolikt skulle uppkomma.

Beträffande
gällande rätt hänvisas i övrigt till avsnitt 2.2 i sjölagsutredningens
betänkande.

4
Konventionernas huvudsakliga innehåll

4.1
1976 års begränsningskonvention

I
sina huvuddrag företer 1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt
skadeståndsansvar stora likheter med 1957 års konvention. Det finns dock
betydelsefulla skillnader mellan konventionerna både i sakligt och i formellt
hänseende.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 48

Kretsen
av begränsningsberättigade personer omfattar enligt 1976 års konvention -
liksom en|igt 1957 års konyention - redare, befraktare och sådana ägare av
fartyg som inte samtidigt är redare. Kretsen har emellertid ytyidgats genom att
inte bara redare av bärgningsfartyg har rätt till ansvarsbegränsning utan
också sådana bärgare som utför bärgning utan att använda fartyg.

De
fordringar som kan bli föremål för begränsning är, liksom enligt 1957 års
konvention, i huvudsak sådana som avser person- eller sakskador som har
uppstått i sanriband med fartygets drift. Tillämpningsområdet för 1976 års
konvention är emeHertid större främst därigenom att även vissa dröjsmålsskador
orpfattas Ijkspm krav på ersättning för skadeförebyggande åtgärder. I
överensstämmelse med 1957 års konvention undantas från ansvarsbegränsning
fordringar på bärgariön och bidrag till gemensamt haveri.

I
regel föreligger inte heller rätt till ansvarsbegränsning i fråga om fordringar
i aniedning av skador som åsamkas besättningsmedlemmar. Till skillnad från yad
som gäller enligt 1957 års konvention undantas krav på ersättning för
oljeskador och atomskador från tillämpningsområdet för 1976 års konvention.
Detta leder ti}! att för sådana skador kommer att gälla de särskilda
ansvarsgränser sorn föreskrivs i andra konventioner eller, i vissa länder,
obegränsat ansvar.

Enligt
1957 år§ konvention bortfaller rätten till ansvarsbegränsning om redaren själv
- varmed också ayses personer i rederiledningen - har vållat skadan genoni
vårdsjöshet. Enligt 1976 års konvention har möjligheterna att bryta
ansvarsbegränsningen inskränkts till att avse fall när skadan har orsakats
uppsålHgen eller "hänsynslöst och med insikt alt sådan skada sannolikt
skulle uppkonima". Den grgya vårdslöshet som det här är fråga om är sådan
som ligger på gränsen till uppsåt.

Ansvarsbegränsningen
gäller det sarnlade ansvar per olycka som kan komma i fråga för redaren,
fartygets ägare eller befraktare eller för personer i deras tjänst,

Begränsningsbeloppen
i 1976 års konvention är avsevärt högre för de små och medelstora fartygen än
de belopp som gäller enligt 1957 års konvention. Ep annan betydelsefull
skillnad är att ett särskilt begränsningsbelopp föreskrivs för
passagerarskador. Detta beräknas på sådant sätt att det bara i undantagsfall
torde bji aktuellt att sätta ned passagerares skadeståndsfprdringar till följd
av reglema om globalbegränsning. I övrigt gäller, liksom enligt 1957 års
konvention, ett särskilt begränsningsbelopp för personskador och ett för övriga
skador (främst sakskador). Personska-doma prioriteras även enligt 1976 års
konvention på det sättet atl den del av personskadekraven som ipte täcks av det
särskilda begränsningsbeloppet för personskador får vara med vid fördelningen
av det begränsningsbelopp som gäller för övriga fordringar.

Vid
beräkning av de allmänna begränsningsbeloppen för person-, och

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 49

sakskador
följer även 1976 ärs konvention tonnageprincipen, dvs. de fastställs till
visst belopp per fartygston. I 1976 års konvention Jigger dock brattotonnaget
till grand för beräkningen av beloppen och inte nettotonnaget som i 1957 års
konvention. Brattotonnaget beräknas i enlighet med bestämmelsema i 1969 års
internationella skeppsmätningskonvention.'

Både
för personskador och för sakskador m.m. föreskrivs ett minimibelopp för fartyg
med ett tonnage på 500 ton eller därander. För personskador uppgår detta
belopp till 333 000 SDR (ca 2,6 milj. kr.) och för övriga skador till 167 000
SDR (ca 1,3 milj. kr.). Härefter ökar begränsningsbeloppen stegvis i
förhållande till fartygets storlek. Ökningama blir dock något mindre per steg
för de större fartygen. En uppställning över begränsningsbeloppen i den nya
konventionen jämförda med motsvarande belopp i 1957 års konvention bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 5.

Begränsningsbeloppet
för passagerares ersättningsanspråk för personskador fastställs inte i
relation till fartygets tonnage utan till det antal passagerare som fartyget
enligt sitt certifikat har rätt att transportera. Beloppet per sådan
passagerare är detsamma som enligt Aténkonventionen gäller som
begränsningsbelopp per passagerare, 46666 SDR (ca 370 000 kr.).
Begränsningsbeloppet är dock maximerat till 25 milj. SDR (ca 200 milj. kr.).

För
att freda sig mot alltför omfattande krav på säkerhet från borgenärernas sida
i form av kvarstad eller andra säkerhetsåtgärder kan redaren, eller den som
annars påstås vara ansvarig, upprätta en begränsningsfond . Genom att upprätta
en begränsningsfond kan den skadeståndsansvarige också säkra att
begränsningsreglerna iakttas. Har en begränsningsfond upprättats, skall de
åtgärder för att säkra fordringen hävas som redan har vidtagits i den stat där
fonden har upprättats och i andra stater som har viss närmare anknytning till
ersättningsanspråken. Upprättandet av en begränsningsfond är enligt
konventionen inte någon föratsättning för rätten till ansvarsbegränsning annat
än om detta föreskrivs i lagen i den stat där talan om ersättning förs (lex
fori).

Begränsningsfonden
eller, om någon fond inte har upprättats, begränsningsbeloppet skall fördelas
proportionellt mellan borgenärerna i förhållande till storleken av deras
styrkta fordringar. Bara sådana fordringar som är föremål för
ansvarsbegränsning får delta i fördelningen. Har redaren, dennes
försäkringsbolag eller någon annan reglerat en fordran innan fördelningen
sker, inträder han i den rätt som vederbörande borgenär skulle ha haft vid
fördelningen. Om det visas att ytterligare skadeståndsfordringar kan finnas,
får den myndighet som har hand om fondens fördelning

'
I 1976 års begränsningskonvention används alltjämt begreppen
"tonnage" och "ton". I den lagstiftning som har införts i
Sverige med anledning av tillträdel till skeppsmätningskonventionen har
emellertid dessa begrepp slopats. I stället talas uteslutande om dräktighet.
Olika dräktighetsgränser anges utan någon sortbeteckning.

4
Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 159

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 50

besluta
att avsätta ett särskilt belopp för sådana fordringar innan fonden fördelas.

Övriga
frågor om upprättande och fördelning av begränsningsfond skall enligt
konventionen regleras enligt lagen i den stat där fonden har upprättats.

Beträffande
konventionens tillämpningsområde gäller som huvudregel att konventionen skall
tillämpas som domstolslandets lag (lex fori). Konventionen skall alltid
tillämpas när ansvarsbegränsning åberopas inför en domstol i en konventionsstat
eller frågan om hävande av säkerhetsåtgärd uppkommer där. Detta gäller även om
t.ex. ansvarsbegränsning görs gällande i fråga om ett fartyg som hör hemma i
en icke-konventionsstat.

Konventionen
innehåller inte någon definition av begreppet fartyg. I stället finns
bestämmelser som gör det möjligt för en konventionsstat att undanta vissa
fartyg och anordningar från konventionens tillämpning. Konventionsstaterna har
sålunda getts rätt att i nationell lag reglera ansvarsbegränsningen för fartyg
som är avsedda för fart på sjöar, floder och andra inre farvatten. Detsamma
gäller beträffande fartyg på mindre än 300 bruttoton. Från konventionens
tillämpningsområde har helt undantagits svävarfarkoster och flytande
plattformar som är avsedda för oljeborrning o.dyl. För borrningsfartyg finns en
särskild undantagsregel, som innebär att konventionen inte är tillämplig i en
konventionsstat som har infört särskilda högre ansvarsgränser för
borraingsfartyg eller har tillträtt en internationell konvention som reglerar
ansvarigheten för sådana fartyg.

Konventionen
träder i kraft ett år efter det att tolv stater har tillträtl den.

I
fråga om innehållet i de särskilda bestämmelserna i 1976 års konvention
hänvisas till bilaga 3 och till avsnitt 3.3 i sjölagsutredningens betänkande.

4.2
Aténkonventionen

I
Aténkonventionen regleras bortfraktarens och passagerarens rättigheter och
skyldigheter i samband med befordringen. Vidare regleras bortfraktarens ansvar
gentemot passageraren för skador som uppkommer under befordringen. Som
tidigare nämnts (avsnitt 2.2) bygger Aténkonventionen på det s.k.
Tokyoutkastet. Detta utkast låg också till grand för den lagstiftning rörande
sjötransport av passagerare och resgods som gäller i de nordiska länderna (6
kap. sjölager). Den nordiska lagstiftningen överensstämmer därför i huvudsak
med Aténkonventionen.

Systemet
i konventionen för bortfraktarens ansvar gentemot passageraren för skador som
uppkommer i samband med befordringen är således i huvudsak detsamma som i 6 kap.
sjölagen. Ansvaret är i princip ett presumtionsansvar. Detta innebär att fel
eller försummelse på bortfraktarens sida skall anses föreligga till dess han
bevisar motsatsen. Konventionen innebär dock en viss utvidgning av
bortfraktarens presumtionsan-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 51

svar
för personskador och skador på handresgods i förhållande till sjölagens
reglering. Enligt konventionen gäller detta ansvar, föratom såsom enligt
sjölagen skador orsakade av vissa slag av sjöolyckor, även när skadan har
uppkommit till följd av fel i fartyget ("defect in the ship").

Till
skillnad från vad som gäller enligt 6 kap. sjölagen (188 och 189 §§) innehåller
konventionen inte någon allmän reglering av bortfraktarens ansvar för skador
till följd av att passagerare eller resgods kommer fram för sent. Konventionen
hindrar dock inte att denna fråga regleras i nationell lag.

Begränsningsbeloppen
har höjts i förhållande till Tokyoutkastel och överensstämmer i stort med de
belopp som f.n. gäller enligt de nordiska sjölagarna. Beloppen angavs vid
konventionens tillkomst i Poincaréfrancs. År 1976 antogs emellertid ett
ändringsprotokoll till Aténkonventionen som innebär att SDR skall användas som
beräkningsenhet. I fråga om skälet till denna ändring hänvisas till vad som har
anförts i avsnitt 3.1 beträffande utvecklingen inom det internationella
valutasystemet.

Frågan
om bortfraktarens rätt att göra passagerarkraven till föremål för
globalbegränsning har i konventionen lösts på så sätt att den inte inskränker
den rätt till globalbegränsning som kan föreligga enligt en annan internationell
konvention.

Aténkonventionen
innehåller ansvarsregler för det fall att transporten helt eller delvis utförs
av någon annan än den som har slutit avtalet med passageraren. Några sådana
bestämmelser fanns inte i Tokyoutkastet men infördes i 6 kap. sjölagen vid 1973
års nordiska sjölagsrevision. Bl.a. dessa bestämmelser utgjorde förebild för
Aténkonventionens regler på denna punkt.

En
närmare redogörelse för de särskilda bestämmelserna i Aténkonventionen finns i
avsnitt 5.2 i utredningens betänkande.

5
Allmän motivering

5.1
1976 års begränsningskonvention

5.1.1
Sveriges tillträde till konventionen

Departementsförslaget:
Sverige säger upp 1957 års konvention om begränsningen av ansvarigheten för ägare
av fartyg som används till fart i öppen sjö och tillträder 1976 års konvention
om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar.

Utredningens
förslag överensstämmer med departementsförslaget (se betänkandet s. 83-88).

Remissinstanserna:
Med något undantag tillstyrker remissinstanserna utredningens förslag eller
lämnar det utan erinran.

Skäl
för departementsförslaget: Den främsta anledningen till att 1957 års konvention
ansågs vara i behov av revision var att begränsningsbeloppen i

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 52

denna
med tiden hade visat sig varci alltför låga. Under tiden mellan år 1957 och år
1976, då den nya konventionen antogs, hade begränsningsbeloppens realvärde till
följd av inflationen minskat med drygt hälften. Samtidigt hade
försäkringsmarknadens kapacitet att täcka högre ansvar ökat betydligt. Vidare
hade nya skadetyper, främst miljöskador, tillkommit. Mot denna bakgrand har
utredningen föreslagit att Sverige säger upp 1957 års konvention.

De
flesta remissinstanserna har tillstyrkt detta förslag. Sveriges advokatsamfund
har dock hävdat att nuvarande reglering inte har föranlett några nämnvärda
praktiska olägenheter och att de föreslagna ändringama inte är så angelägna att
de bör föranleda separat lagstiftning.

Enligt
min mening föreligger det ett starkt intresse av att ansvarsgrän-sema i största
möjliga utsträckning anpassas till det försämrade penningvärdet. I likhet med
utredningen och flertalet remissinstanser finner jag det redan på grund härav
vara uppenbart att Sverige bör säga upp 1957 års konvention. Ett annat viktigt
skäl för uppsägning är förhållandet till 1969 års oljeansvarighetskonvention.
Så länge Sverige är bundet av 1957 års konvention, är Sverige folkrättsligt
förpliktat att tillämpa de lägre ansvarsgränserna i den konventionen på oljeskador
orsakade av fartyg från en stat som är bunden av 1957 års konvention men inte
av 1969 års konvention. Det är vidare angeläget att Sverige genom en uppsägning
av 1957 års konvention får möjlighet att tillämpa de högre begränsningsbeloppen
enligt 1969 års konvention på alla oljeskador. Även Danmark, Finland och Norge
torde komma att säga upp 1957 års konvention. Till frågan om tidpunkten för
uppsägningen återkommer jag i det följande.

Utredningen
framhåller all 1976 års konvention på åtskilliga punkter innebär betydande
förbättringar jämfört med nu gällande regler. Det finns dock enligt utredningen
anledning att trots detta beklaga att begränsningsbeloppen inte har höjts mera
än sorn skett och att man inte har lyckats lösa frågan om en inflationssäkring
av beloppen på ett tillfredsställande sätt. Utredningen förklarar att det mot
denna bakgrund måste övervägas om Sverige, när 1957 års konvention sägs upp,
bör avstå från att ratificera den nya begränsningskonventionen och i stället
införa lagstiftning som visserligen i huvudsak bygger på konventionen men som
innehåller högre begränsningsbelopp.

Utredningen
förordar emellertid för sin del att Sverige tillträder 1976 års
begränsningskonvention. Den pekar därvid på att den svenska lagstiftningen om
globalbegränsning av tradition har byggt på internationella konventioner,
först 1924 års begränsningskonvention och därefter 1957 års konvention. Vidare
framhålls att det för den intemationella sjöfarten är av stor betydelse att
lagstiftningen på detta område är enhetlig, och man har enligt utredningen på
grandval av 1957 års konvention kommit ett gott stycke på väg. Utredningen
anser att Sverige därför bör verka för att den nya konventionen, med de
förbättringar den innebär, snarast träder i kraft och

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 53

ersätter
1957 års konvention. Sverige bör enligt utredningen också verka för att den får
så bred anslutning som möjligt.

Flertalet
remissinstanser delar utredningens uppfattning om värdet av internationell
rättslikhet på det berörda området och tillstyrker mot bakgrund härav en
svensk anslutning till 1976 års konvention. Några remissinstanser framhåller
dock att konventionen saknar en tillfredsställande lösning på frågan hur
ansvarsgränserna skall kunna justeras med hänsyn till inflationen. De förordar
därför att Sverige, tillsammans med de övriga nordiska länderna, tills vidare
ställer sig utanför konventionen och i stället inom IMO verkar för en höjning
av beloppsgränserna.

När
det gäller frågan om Sverige skall tillträda 1976 års konvention vill jag för
egen del anföra följande.

Vid
en värdering av 1976 års konvention är givetvis begränsningsbeloppen av
avgörande betydelse. Allmänt kan sägas att personskadekraven har fått en
gynnsammare ställning i den nya konventionen. En betydelsefull förbättring i
förhållande till 1957 års konvention är enligt min uppfattning att det i 1976
års konvention föreskrivs ett särskilt begränsningsbelopp för skador på
fartygets egna passagerare. Detta belopp har som tidigare nämnts inte satts i
relation till passagerarfartygets tonnage utan utgör 46 666 SDR (ca 370 000
kr.) multiplicerat med det antal passagerare som fartyget enligt sitt
certifikat får föra, dock högst 25 milj. SDR (ca 200 milj. kr.). Till följd av
det sätt som denna särskilda begränsning har utformats på torde
globalbegränsningsreglerna endast undantagsvis komma att leda till att
ersättning för passagerarskador sätts ned. Detta framgår av de beräkningar som
utredningen har redovisat (betänkandet s. 83 f).

Den
omständigheten att skador som drabbar passagerare har särbehandlats och
omfattas av ett särskilt begränsningsbelopp medför vidare den fördelen att det
allmänna begränsningsbeloppet för personskador som regel kan användas
uteslutande för att ersätta skador på personer som befinner sig utanför det
egna fartyget, dvs. ombord på annat fartyg eller i land. Skador på besättningen
är nämligen enUgt nordisk rätt inte föremål för ansvarsbegränsning. Det är dock
tänkbart att ersättningarna för skador på passagerare som uppkommer i samband
med en kollision mellan ett passagerarfartyg och ett annat mindre fartyg kan
komma att nedsättas enligt reglema om globalbegränsning. Detta kan bli fallet,
om passagerarfartygets ägare går fri från ansvar genom att bevisa att det
andra fartyget var vållande till koUisionen. Passagerarskadorna kommer då att
omfattas av de allmänna begränsningsbelopp som gäller för det andra fartyget.

1976
års konvention innebär vidare att det allmänna begränsningsbeloppet för
personskador och andra skador (främst sakskador) har höjts. Denna höjning har
varit särskilt stor för de mindre fartygen. För fartyg på 300-500 ton är
beloppen i 1976 års konvention 5-8 gånger högre än enligt 1957 års konvention.
För de större fartygen är höjningen däremot avsevärt

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 54

mindre.
De nya beloppen för sådana fartyg innebär i huvudsak endast en uppräkning av
begränsningsbeloppen med hänsyn till den inflation som hade ägt ram mellan 1957
och 1976. Det bör dock påpekas att begränsningsinstitutet i praktiken har sin
största betydelse för de mindre fartygen. Av det material som utredningen har
redovisat beträffande tiden 1968-77 framgår att, såvitt gäller fartyg
försäkrade i Sverige, globalbegränsningsreglerna har tillämpats huvudsakligen
i fråga om mindre fartyg. En uppställning över begränsningsbeloppen enligt
1976 års konvention jämförda med motsvarande belopp i 1957 års konvention har
som tidigare nämnts fogats till protokollet i detta ärende (se bilaga 5).

Det hade emellertid enligt
min uppfattning varit önskvärt med ännu större höjningar av
begränsningsbeloppen i förhållande till de belopp som gäller enligt 1957 års
konvention. Den inflation som har ägt ram sedan år 1976 har dessutom lett till
att realvärdet av begränsningsbeloppen i 1976 års konvention redan har minskat
kraftigt. Den intemationella försäkringsmarknaden torde i och för sig ha
kapacitet att täcka högre ansvarsbelopp utan att detta skulle medföra orimliga
premiehöjningar. Det är emellertid att märka att försäkringsmarknadens
kapacitet när det gäller globalbegränsning påverkas av att ansvar kan åvila
redare och fartygsägare vid sidan om globalbegränsningen. Utanför
globalbegränsningen faller oljeskador enligt 1969 års
oljeansvarighetskonvention som trädde i kraft år 1975. Inom IMO pågår arbete
med att revidera denna konvention. Revisionen kan förväntas leda till en
väsentiig höjning av de begränsningsbelopp som gäller för oljeskador. Vidare
kan försäkringskapaciteten komma att påverkas av en ny konvention om
skadeståndsansvar vid sjötransport av farligt gods, som f n. utarbetas inom
IMC».

I
likhet med utredningen och några remissinstanser anser jag att en svaghet i
1976 års konvention är att den inte innehåller någon tillfredsställande
reglering av frågan hur begränsningsbeloppen i framtiden skall anpassas till
en fortsatt inflation. Visserligen har begränsningsbeloppen i konventionen
angivits i SDR i stället för i en enhet som är baserad på guldvärdet. Detta
innebär dock inte något skydd mot en allmän inflation utan avser bara all
såvitt möjligt motverka att valutafluktuationer påverkar begränsningsbeloppens
storiek.

Det
hade därför varit önskvärt atl i konventionen ha bestämmelser som hade gjort
det möjligt att genom ett enkelt och snabbt förfarande ändra
begränsningsbeloppen i takt med inflationen, och detta med bindande verkan för
alla fördragsslutande stater. Konventionens reglering på denna punkt måste
anses otillfredsställande. Visseriigen skall särskilda revisionskonferenser
kunna äga ram för justering av begränsningsbeloppen med hänsyn till
penningvärdets fall. En stat som har ratificerat en ändring som innebär en
höjning av beloppen får dock inte tillämpa de högre beloppen i förhållande till
fartyg och medborgare i stater som står kvar vid den ursprungliga
konventionstexten. Detta leder till att en stat som tillträder en

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 55

sådan
ändring måste — i vart fall under en avsevärd övergångstid — tillämpa ett
system med dubbla ansvarsgränser. Det finns vidare anledning att befara att det
kommer att dröja ganska länge innan en revision av beloppen äger ram och ännu
längre innan de reviderade beloppen träder i kraft. Genom ett tillträde till
konventionen skulle Sverige därför förbinda sig att för åtskillig tid framöver
tillämpa begränsningsbelopp vilkas realvärde minskar i takt med inflationen.

Trots de kritiska
synpunkter som jag har anfört i det föregående anser jag dock att 1976 års
konvention innebär betydande förbättringar när det gäller begränsningsbeloppen
jämfört med 1957 års konvention. Till detta kommer att 1976 års konvention
enligt min uppfattning innehåller viktiga förbättringar på åtskilliga andra
punkter.

Vissa
oljeskador undantas sålunda från tillämpningsområdet för 1976 års konvention.
Sådana skador omfattas däremot alltid av 1957 års konvention. Detta har som
jag tidigare har berört vållat svårigheter vid tillämpningen av 1969 års
oljeansvarighetskonvention. Även atomskador utesluts i princip från
tillämpningsområdet för 1976 års konvention. Härigenom kan de konventioner som
reglerar ansvarigheten för atomskador tillämpas utan hinder av 1976 års
konvention.

1976
års konvention är vidare anpassad till den nya konventionen om skeppsmätning
som antogs år 1969 och trädde i kraft den 18 juli 1982. När
begränsningsbeloppen beräknas, skall fartygets brattotonnage enligt den nya
skeppsmätningskonventionen ligga till grand och inte som hittills fartygets
nettolonnage bestämt enligt äldre mätningsregler. Det finns anledning att
påpeka att redan det nya sättet för beräkning av tonnage för de flesta fartyg
innebär en viss höjning av ansvarigheten.

En
ytterligare fördel med 1976 års konvention är att globalbegränsningen omfattar
alla krav på ersättning för skador som uppkommer vid bärgningsarbete. Det är
också tillfredsställande att en bärgare som inte använder sig av fartyg i
bärgningsarbetet kan begränsa sitt ansvar. Enligt min mening skulle det inte
vara rimligt om en bärgare som arbetar från t.ex. en helikopter har obegränsat
ansvar när en bärgare som utnyttjar ett fartyg i bärgningsarbetet har rätt till
ansvarsbegränsning.

Jag
anser också att bestämmelsen om begränsningsrättens bortfallande i vissa fall
har fått en mera tillfredsställande utformning i 1976 års konvention. Den nya
bestämmelsen är mera restriktiv och bör i betydligt mindre utsträckning än
motsvarande bestämmelse i 1957 års konvention ge upphov till tvister.

I
detta sammanhang vill jag också framhålla att det för den internationella
sjöfarten är av stor betydelse att regleringen rörande globalbegränsning är
enhetlig i olika länder. En sådan enhetlighet kan uppnås endast genom
internationella konventioner. Det finns därför anledning att frän svensk sida
verka för att den nya konventionen snarast skall träda i kraft och ersätta 1957
års konvention. Som utredningen har framhållit kan Sverige

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 56

göra
detta bara genom att tillträda konventionen. Det är givetvis också av stor
betydelse för det svenska ställningstagandet i tillträdesfrågan att Danmark,
Finland och Norge torde komma att tillträda 1976 års konvention.

En
samlad bedömning av de omständigheter som jag nu har redovisat leder enligt min
uppfattning till att Sverige bör tillträda 1976 års konvention.

Jag
vill tillägga att man enligt min mening från svensk sida bör noggrant följa
utvecklingen och vid behov ta initiativ till en revision av begränsningsbeloppen
i konventionen. Utredningen har uttalat att det inte bör dröja alltför lång tid
innan ett initiativ tas inom IMO för en diskussion av frågan om en sådan
revision. Jag är för egen del medveten om den förhållandevis kraftiga
realvärdeförsämring som begränsningsbeloppen har undergått sedan år 1976.
Detta förhiillande samt den fortgående världsinflationen talar naturligtvis
starkt till förmån för utredningens uppfattning. Mot en alltför tidigt väckt
diskussion om revision av ansvarsgränserna talar emellertid intresset av att
1976 års konvention får en så bred anslutning som möjligt. Vetskapen om att
begränsningsbeloppen inom en snar framtid kan komma att revideras skulle kunna
medföra att åtskilliga stater, som står i begrepp att tillträda konventionen,
väntar med detta för att i stället kunna ansluta sig direkt till den reviderade
konventionen.

Med
hänsyn till vad jag nu har anfört bör Sverige enligt min mening i första hand
medverka till att konA'entionen får en så bred anslutning som möjligt. Efter
hand som antalet fördragsslutande stater ökar bör frågan om eii revision av
begränsningsbeloppen kunna aktualiseras. Vid en sådan revision bör man sträva
efter att få till stånd en ordning som gör det möjligt att med jämna mellanram
på ett eiikeh sätt ändra beloppen med anledning av inflationens verkningar (jfr
avsnitt 5.2). Jag vill i detta sammanhang påpeka att en minoritet av de
fördragsslutande staterna kan få till stånd en konferens för att revidera
begränsningsbeloppen. En sådan konferens skall enligt art. 21 sammankallas av
IMO, om minst en fjärdedel av de fördragsslutande staterna begär det. En
förutsättning för att en ändring av beloppen skall göras är att en väsentiig
förändring i deras verkliga värde har skett. Jag vill emellertid understryka
att Sverige givetvis alltid har möjlighet att frigöra sig från
konventionsförpliktelserna. Om det skulle visa sig att det inte går att inom
rimlig tid få till stånd en revision av begränsningsbeloppen trots att deras
värde har kraftigt urholkats genom inflationen, bör Sverige enligt min mening
allvarligt överväga att säga upp konventionen.

När
det gäller tidpunkten för ikraftträdande av den lagstiftning som är nödvändig
för ett tillträde till 1976 års konvention har utredningen förordat att den nya
lagstiftningen sätts i kraft så snart uppsägningstiden för 1957 års konvention
har gått ut. Den nya lagstiftningen om globalbegränsning bör enligt utredningen
sättas i kraft även om 1976 års konvention då ännu inte har trätt i kraft.
Några remissuttalanden i denna fråga föreligger inte.

Som
jag tidigare har anfört föreslår jag, liksom utredningen, att Sverige

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 57

skall
säga upp 1957 års konvention. En sådan uppsägning kan inte ske utan att
riksdagen har fattat beslut om det. Man kan därför utgå från att en svensk
uppsägning inte kan ske förrän under senare delen av våren 1983. En uppsägning
träder i kraft ett.år efter det att uppsägningsinstramentet har deponerats. En
svensk uppsägning av 1957 års konvention skulle därför inte få verkan förrän under
våren 1984. Den lagstiftning som gran-das på 1976 års konvention kan givetvis
inte sättas i kraft så länge Sverige är bundet av 1957 års konvention. Den nya
svenska lagstiftningen skulle därför inte kunna träda i kraft förrän under
våren 1984.

1976
års konvention träder i kraft ett år efter det att den har tillträtts av tolv
stater. Den 1 november 1982 hade fem stater tillträtt konventionen. I Danmark
behandlas f.n. en proposition i tillträdesfrågan av folketinget, och
motsvarande propositioner torde komma att läggas fram inom kort i Finland och
Norge. Jag har vidare erfarit att även andra stater avser att tillträda
konventionen inom en nära framtid. Det finns därför anledning anta att 1976 års
konvention kommer att träda i kraft under första halvåret 1984. Om detta blir
fallet, skulle 1976 års konvention träda i kraft ungefår samtidigt med att
uppsägningstiden för 1957 års konvention går ut för Sveriges del. Det skulle då
vara möjligt att samordna ikraftträdandet av den nya svenska lagstiftningen om globalbegränsning
med ikraftträdandet av 1976 års konvention. Även om 1976 års konvention inte
träder i kraft under första halvåret 1984 anser jag, i likhet med utredningen,
att den nya lagstiftningen bör sättas i kraft så snart uppsägningstiden för
1957 års konvention har gått ut. Vid de nordiska departementsöverläggningama
har enighet rått om detta.

Mot
bakgrand av att det f.n. inte är möjligt att exakt ange när uppsägningstiden
för 1957 års konvention kommer att gå ut, förordar jag dock att frågan om den nya
lagstiftningens ikraftträdande tills vidare hålls öppen. Regeringen bör därför
bemyndigas att bestämma när lagändringarna rörande globalbegränsning skall
träda i kraft.

5.1.2
Huvuddragen av den föreslagna lagstiftningen

Departementsförslaget:
Konventionsreglerna transformeras till svensk lagtext. De allmänna
bestämmelserna om globalbegränsning tas in i 10 kap. sjölagen. De bestämmelser
som rör begränsningsfond - såväl enligt sjölagen som beträffande sådan fond
som skall upprättas enligt lagen (1973: 1198) om ansvarighet för oljeskada till
sjöss (oljeansvarighetslagen) - tas in i ett nytt 15 kap. i sjölagen.
Bestämmelserna i nuvarande 15 kap. flyttas till ett nytt 16 kap. Vissa
ändringar görs i oljeansvarighetslagen.

Utredningens
förslag överensstämmer med departementsförslaget (se betänkandet s. 88-90).

Remissinstanserna:
Samtliga lämnar utredningens förslag utan erinran.

Skäl
för departementsförslaget: 1957 års konvention införlivades med svensk rätt
genom att konventionsreglerna transformerades till svensk

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 58

lagtext.
Därvid tillämpades den lagstiftningsteknik som normalt används i Sverige. I
likhet med utredningen finner jag det därför naturligt att vid ett tillträde
till 1976 års konvention svensk lagstiftning bringas i överensstämmelse med
konventionen genom transformering. Jag delar vidare utredningens uppfattning
att de allmänna reglerna om globalbegränsning liksom hittills bör ha sin plats
i 10 kap. sjölagen. Som utredningen har konstaterat är de flesta bestämmelserna
i konventionen tvingande. Detta innebär att innehållet i de regler som skall
tas in i 10 kap. till största delen är givet.

På
några punkter finns det enligt konventionen utrymme för nationella särregler.
Detta gäller t.ex. i fråga om skador på hamnanläggningar och för fartyg under
300 brattoton. Dessa frågor behandlas i avsnitt 5.1.3.

1976
års konvention innehåller liksom 1957 års konvention vissa bestämmelser om
upprättande och fördelning av begränsningsfond. Bestämmelserna i den nya
begränsningskonventionen har delvis utformats med motsvarande bestämmelser i
1969 års oljeansvarighelskonvention som förebild.

En
begränsningsfond skall motsvara det begränsningsbelopp som gäller för fartyget
och upprättas hos en domstol eller annan myndighet i den stat där den fordran
som är föremål för begränsning görs gällande. I konventionen regleras också
vilka rättsverkningar som upprättandel av en begränsningsfond medför. Sedan en
fond har upprättats, skall borgenärerna i princip inte kunna la annan egendom i
anspråk som säkerhet för sina krav. De närmare bestämmelsema om hur en
begränsningsfond upprättas och fördelas skall i övrigt regleras i nationell
rätt. Detsamma gäller enligt oljeansvarighetskonventionen.
Oljeansvarighetslagen innehåller därför vissa sådana bestämmelser.

Enligt
oljeansvarighetskonvenlionen gäller som förutsättning för ansvarsbegränsning
att en begränsningsfond upprättas. Detta är inte fallet enligt 1976 års
konvention, men konvenlionsstalerna har rätt att föreskriva atl upprättande av
fond skall vara obligatoriskt. Utredningen har inte ansett att i den svenska
lagstiftningen bör föreskrivas att begränsningsfond måste upprättas för att
rätt till ansvarsbegränsning skall föreligga.

I
likhet med utredningen anser jag att det i vissa situationer kan vara en fördel
både för redaren och för borgenärerna att ha tillgång till det formali-serade
fondförfarandet. Genom att upprätta en fond kan redaren skydda sig mot att hans
fartyg beläggs med kvarstad till säkerhet för borgenärernas rätt. Detta är av
särskild betydelse när ett stort antal borgenärer finns, av vilka en del kanske
inte är kända. Ett system med begränsningsfond medför också den fördelen att
man kan få till stånd en samlad bedömning av de frågor som skall avgöras innan
fonden fördelas. Vidare kan man i huvudsak förhindra att redaren eller andra
ansvariga personer tvingas betala mer än som följer av reglerna om
globalbegränsning.

Jag
delar också utredningens uppfattning att det inte bör vara en förutsättning
för ansvarsbegränsning att en begränsningsfond upprättas. När

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 59

globalbegränsning
är aktuell, torde det liksom hittills ofta vara tillräckligt att fartygets
försäkringsgivare eller en bank ställer säkerhet för en viss borgenärs eller
vissa borgenärers krav. Frågor om vilken ersättning som skall utgå och om
ansvarsbeloppets fördelning kan sedan eventuellt lösas utan,
domstolsförfarande. Särskilt i det fall att det bara finns ett fåtal borgenärer
är det långt smidigare att parterna själva utom rätta ombesörjer fördelningen
av begränsningsbeloppet. I detta avseende föreligger en skillnad mellan
olyckor som orsakar oljeskador och andra olyckor. Vid större oljeolyckor finns
det ofta ett stort antal borgenärer medan detta mera sällan är fallet vid
globalbegränsning enligt 10 kap. sjölagen. Som utredningen har föreslagit bör
det också vara möjligt att åberopa rätten till ansvarsbegränsning utan att en
fond upprättas även när frågan om ansvarighet blir föremål för prövning vid
domstol.

På
grund av vad nu har anförts föreslår jag att i sjölagen tas in bestämmelser om
begränsningsfond och vissa processudla bestämmelser som anknyter härtill. De
bestämmelser som svarar mot konventionen bör las in i 10 kap. tillsammans med
vissa processudla regler för det fall att begränsningsfond inte upprättas. I
övrigt bör reglerna om begränsningsfond tas in i ett särskilt kapitel. Dessa
regler bör vara gemensamma för en begränsningsfond enligt 10 kap. sjölagen och
en fond som skall upprättas enligt oljeansvarighetslagen. Reglerna bör tas in i
ett nytt 15 kap. och de bestämmelser som nu finns i 15 kap. flyttas till ett
nytt 16 kap. Vissa huvudfrågor rörande begränsningsfond kommer att behandlas
närmare i avsnitt 5.1.4.

Eftersom
reglerna i 15 kap. föreslås gälla även begränsningsfond enligl oljeansvarighetslagen,
blir vissa bestämmelser i den lagen överflödiga. Jag föreslår därför att dessa
bestämmelser upphävs. Vissa frågor som rör begränsning av ansvarigheten för
oljeskador som inte omfattas av 1969 års oljeansvarighetskonvention kommer att
behandlas i avsnitt 5.1.5.

Utredningen
har framhållit att det för att det omfattande samarbetet mellan de nordiska
länderna på sjöfartens och sjörättens områden skall fungera är av stor
betydelse att de sjörättsliga reglerna såvitt möjligt är enhetliga i Norden.
Utredningen har därför med tillfredsställelse konstaterat att det visat sig
möjligt att utarbeta praktiskt taget enhetliga förslag till ny lydelse av 10
och 15 kap. sjölagen.

Jag
vill för egen del helt instämma i vad utredningen har anfört beträffande värdet
av en långtgående rättslikhet i Norden på sjörättens område. Del nordiska
samarbetet pä sjörättens och sjöfartens områden bygger på snart lOO-åriga
traditioner. Detta samarbete har inte bara haft betydelse för den omfattande
sjöfarten mellan de nordiska länderna utan har också medfört att Norden i olika
internationella sammanhang har kunnat uppträda som en enhet. Härigenom har de
nordiska länderna kunnat spela en mer framträdande roll än vad de annars
skulle ha kunnat göra.

Vid
de nordiska överläggningar som har ägt ram på departementsnivå i detta
lagstiftningsärende har detta intresse av en enhetlig nordisk lagstift-

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 60

ning
starkt betonats, och utgångspunkten har varit att den överensstämmelse mellan
lagförslagen som har uppnåtts under kommittéarbetet skall bevaras i största
möjliga utsträckning. Det är därför med stor tillfredsställelse som jag finner
att det pä alla punkter av någon betydelse har varit möjligt att finna
gemensamma lösningar i de fall då det på grand av remisskritik eller av annan
anledning har visat sig nödvändigt att vidta justeringar i kommittéförslagen.
Innehållet i de svenska lagförslag som nu läggs fram överensstämmer därför i
allt väsentligt med de förslag till ny lagstiftning som har lagts fram eller
kommer att läggas fram i Danmark, Finland och Norge.

5.1.3
Särlösningar på vissa områden 5.1.3.1 Skador pä hamnanläggningar m.m.

Departementsförslaget:
Ingen särbehandling föreslås i fråga om skador på hamnanläggningar och liknande
eller i fråga om kostnader vid avlägsnande av vrak eller last.

Utredningens
förslag överensstämmer med departementsförslaget (se betänkandet s. 90-91).

Remissinstanserna:
Samtliga g.odtar utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.

Skäl
för departementsförslaget: Som utredningen har framhållit kunde en
konventionsstat enligt signatärprotokollet till 1957 års konvention förbehålla
sig rätt att inte tillämpa konventionen på fordringar som avser skador på
hamnanläggningar o.d. eller avlägsnande av vrak. När Sverige ratificerade
konventionen, utnyttjades inte denna möjlighet. Som skäl för detta anfördes,
att man inte utan starka skäl borde avvika frän konventionens regler samt att
begränsningsrätten inte syntes ha medfört några betydande olägenheter för
hamnarna.

Frågan
om dessa slag av fordringar bör ha en särställning diskuterades ingående i
samband med tillkomsten av den nya begränsningskonventionen. Frän början var
stämningen närmast för att de borde behandlas på samma sätt som alla andra
fordringar, men till slut visade det sig nödvändigt att ge konventionsstaterna
rätt att i någon form prioritera dem. Detta resulterade i en kompromisslösning
som innebär följande.

En
konventionsstat har rätt att i nationell lagstiftning ge fordringar i anledning
av skador pä hamnanläggningar, bassänger, segelbara vattenvägar och
navigationshjälpmedel prioritet vid betalning ur begränsningsbeloppet för
sakskador. En föratsättning är dock att detta inte sker på sådant sätt att det
inkräktar på personskadekravens rätt. De personskadekrav som inte har fått full
betalning ur begränsningsbeloppet för personskador skall alltså ha samma
möjlighet till betalning för återstoden ur begränsningsbeloppet för sakskador
som de skulle ha haft, om prioriteringen inte hade skett (art. 6.3). I fråga om
fordringar avseende avlägsnande av vrak eller last finns vidare möjlighet för
en konventionsstat att genom en reser-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 61

vation
förbehålla sig rätt att inte tillämpa begränsningsreglerna. En sådan
reservation måste göras i samband med att staten tillträder konventionen (art.
18.1).

Vad
först angår frågan om prioritering av krav som avser skador på hamnanläggningar
och liknande hänvisar utredningen till att, enligt uppgifter från Svenska
hamnförbundet, frågan om ansvarsbegränsning för sådana skador under de senaste
tio åren har varit aktuell i endast tre fall. Det kan därför enligt utredningen
inte med fog.göras gällande att systemet med globalbegränsning hittills har
visat sig medföra en ekonomisk belastning av någon betydelse för hamnarna. Med
en avsevärd höjning av begränsningsbeloppen för mindre fartyg bör enligt
utredningen risken för att fullt skadestånd inte skall erhållas minska
ytterligare. Sammanfattningsvis anser utredningen att man inte bör använda sig
av möjligheten att prioritera sådana fordringar framför andra
sakskadefordringar.

Jag
vill för egen del anföra, att frågan om en eventuell prioritering av fordringar
avseende skador på hamnanläggningar och liknande givetvis måste bedömas mot
bakgrand av del praktiska behovet av en sådan särbehandling. Utredningens
slutsats att något sådant behov inte skulle föreligga bekräftas av de
remissinstanser som har uttalat sig i frågan. Dessa remissinstanser
tillstyrker genomgående utredningens förslag. Mot bakgrand härav anser jag
liksom utredningen att någon prioritering inte bör ske av sådana skador.

När
det gäller kostnader för avlägsnande av fartygsvrak och liknande åtgärder
konstaterar utredningen att det inte föreligger några uppgifter om att
ersättningarna skulle ha avsevärt reducerats på grund av globalbegränsning.
Detta förhållande talar enligt utredningen emot en särreglering. Enligt
utredningen skulle förhällandet kunna bli ett annat, om det införs bestämmelser
som innebär plikt att ta bort fartygsvrak. En sådan ordning hade föreslagits i
betänkandet (SOU 1975:81) Farliga vrak.

I
likhet med de remissinstanser som har uttalat sig på denna punkt biträder jag
utredningens förslag att inte införa någon särskild reglering för fordringar
som uppkommer vid avlägsnande av fartygsvrak eller last. Beträffande frågan om
införandet av en plikt att ta bort fartygsvrak vill jag upplysa om att det inte
f.n. är aktuellt att genomföra någon lagstiftning på grundval av förslagen i
det nämnda betänkandet. Åven om en sådan lagstiftning skulle införas, anser jag
för min del att det inte finns anledning att särbehandla sådana fordringar.

5.1.3.2
Fartyg under 300 ton

Departementsförslaget:
Möjligheten att införa särregler i form av lägre ansvarsgränser för fartyg
under 300 ton utnyttjas inte.

Utredningens
förslag överensstämmer med departementsförslaget (se betänkandet s. 91-93).

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 62

Remissinstanserna:
Med något enstaka undantag tillstyrks utredningens förslag eller lämnas det
ulan erinran.

Skäl
för departementsförslaget: Enligt 1976 års konvention gäller som huvudregel ett
lägsta begränsningsbelopp som svarar mot ett fartyg på 500 ton. En
konventionsstat har dock rätt att för fartyg under 300 ton i nationell
lagstiftning införa lägre ansvarsgränser än som föreskrivs i konventionen (art.
15.2). En motsvarande möjlighet ges i 1957 års konvention. Från svensk sida har
denna möjlighet utnyttjats på så sätt att fartyg under 150 ton vid beräkningen
av begränsningsbeloppet för sakskador jämställs med fartyg pä 150 ton medan det
verkliga tontalet läggs till grand för fartyg mellan 150 och 300 ton.
Minimiansvaret för sakskador uppgår således enligt svensk rätt till 150 000
francs (ca 80 000 kr.) och inle till 300 000 francs, som skulle följa av
huvudregeln i 1957 års konvention.

Utredningen
har föreslagit att Sverige inle skall utnyttja möjligheten att föreskriva
särregler i form av liigre ansvarsgränser för fartyg under 300 ton. Innebörden
av förslaget är att begränsningsbeloppet för sådana fartyg bestäms som om
fartyget hade \arit på 500 ton.
Detta skulle innebära ett begränsningsbelopp på 333 000 SDR (ca 2,6 milj. kr.)
för personskador och pä 167 000 SDR (ca 1,3 milj. kr.) för övriga skador.
Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen.
En remissinstans, sjöfartsverket, har emellertid ansett att utredningens
förslag skulle leda till en alltför stor ökning av begränsningsbeloppen för
mindre fartyg.

För egen del vill jag
anföra följande. Jag har i det föregående (avsnitt 5.1.1) framhållit som en
fördel med den nya begränsningskonventionen att begränsningsbeloppen för de
mindre fartygen höjs betydligt. Det går nämligen inte att bortse från att även
dessa fartyg kan orsaka betydande skador. Såsom utredningen har understrakit,
är det angeläget att ansvarsgränserna inte sätts så lågt att skadeståndet till
väsentlig del mister sin funktion att, så långt det av försäkringsmässiga skäl
är möjligt, bereda skadelidande ersättning. De högre ansvarsgränser som 1976
års konvention innebär för mindre fartyg torde inte komma att medföra mer än en
förhållandevis obetydlig ökning av försäkringspremierna. Detta gäller både för
mindre fartyg i yrkesmässig trafik och för fritidsbåtar.

Mot
bakgrand av vad jag nu har anfört delar jag utredningens uppfattning att
Sverige inte bör utnyttja möjligheten att införa lägre ansvarsgränser för små
fartyg än som följer av konventionens huvudregler.

Utredningen
har också tagit upp frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring för småbåtar,
särskilt fritidsbåtar.

Jag anser för egen del att
det är angeläget att säkerställa att personer som skadas vid småbåtsolyckor får
fullgod ersättning. Det finns mot denna bakgrand anledning att noga överväga
frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring för detta slag av båtar. Samtidigt
är det emellertid viktigt att den övriga lagstiftning som berörs i detta ärende
inte fördröjs av dessa överväganden. Jag är därför inte beredd att nu närmare
behandla frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring för småbåtar.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 63

5.1.3.3
Fartyg för inre farvatten m.m.

Departementsförslaget:
Möjligheten att införa särregler för fartyg i inre farvatten utnyttjas inte.
Någon bestämmelse som uttryckligen undantar svävarfarkoster från reglerna om
globalbegränsning anses inte nödvändig. Särskilda regler om globalbegränsning
införs för borrningsfartyg och flyttbara borrplattformar.

Utredningens
förslag överensstämmer med departementsförslaget (se betänkandet s. 93-96).

Remissinstanserna:
Med ett undantag godtar remissinstanserna utredningens förslag eller lämnar
det utan erinran.

Skäl
för departementsförslaget: Tidigare konventioner om redares ansvarsbegränsning
från år 1924 och år 1957 avser havsgående fartyg ("sea-going ships").
När lagstiftning pä grundval av dessa konventioner genomfördes, utnyttjades
emellertid för Sveriges del möjligheten att ge begränsningsreglerna
tillämpning även pä fartyg som används i inre farvatten. Man ansåg nämligen att
samma begränsningsregler borde gälla för båda dessa kategorier av fartyg.

Även
1976 års begränsningskonvention avser i första hand havsgående fartyg. Detta
framgår indirekt av definitionen av fartygsägare i art. 1.2 ("Med
uttrycket fartygsägare förstås ägare ... av fartyg som används till fart i
öppen sjö"). Med hänsyn främst till svårigheterna att dra gränsen mellan
havsgående fartyg och fartyg som används i inre farvatten beslöts emellertid
vid tillkomsten av konventionen att den skall vara tillämplig på båda dessa
slag av fartyg. Konventionsstaterna fick möjlighet att i sin nationella lag
införa särregler för fartyg som är avsedda för navigering i inre farvatten
(art. 15.2).

Utredningen
har föreslagit att även i fortsättningen samma regler i sjölagen skall gälla
för havsgående fartyg och för fartyg som används i inre farvatten. Förslaget
har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Sjöfartsverket har dock
uttalat att, om den drastiska höjning av ansvarsbeloppen för mindre fartyg som
utredningen har föreslagit genomförs, det kan vara lämpligt att begränsa den
samlade effekten av detta genom undantagsregler för fartyg som används i inre
vatten.

För
egen del är jag av den uppfattningen att det saknas anledning att införa
särregler för fartyg avsedda för navigering i inre farvatten. Jag biträder
därför utredningens förslag på denna punkt.

Konventionen
innehåller uttryckliga regler om tillämpligheten på svävarfarkoster,
borrningsfartyg och flytande plattformar.

Beträffande
svävarfarkoster föreskrivs att de inte omfattas av konventionen (art. 15.5).
Sådana farkoster betraktas i nordisk rätt inte som fartyg i rättslig mening. I
likhet med utredningen anser jag att reglema om globalbegränsning inte heller
i fortsättningen skall vara tillämpliga på dem. Jag delar utredningens
uppfattning att det inte behövs någon särskild bestämmelse i 10 kap. sjölagen
som anger detta. Som utredningen har påpekat

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 64

skulle
en sådan bestämmelse kunna få den icke avsedda följden att andra bestämmelser i
sjölagen motsatsvis ansågs tillämpliga på svävarfarkoster.

Utredningen
har föreslagit att i sjölagen skall tas in särskilda regler om
ansvarsbegränsning för borrningsfartyg och fiyttbara borrplattformar. Förslaget
har godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

1957
års konvention innehåller inte något särskilt undantag för borrningsfartyg.
Det får anses klart att dessa skall betraktas som fartyg. Det har därför
ansetts att reglerna om globalbegränsning utan vidare är tillämpliga i fråga
om skador som dessa fartyg orsakar när de används på samma sätt som andra
fartyg. Däremot har det hävdats att de allmänna reglerna om globalbegränsning
inte bör vara tillämpliga beträffande skador som är en följd av de särskilda
risker som bormingsverksamhet innebär.

1976
års begränsningskonvention är inte tillämplig pä bormingsfartyg när dessa
används för bormingsverksamhet, om vederbörande konventionsstat antingen i sin
nationella lagstiftning har fastställt en högre ansvarsgräns än den som anges
i art. 6 eller har tillträtt en intemationell konvention som reglerar frågan om
ansvarsbegränsning beträffande sådana fartyg (art. 15.4). Flytande plattformar
som har konstraerats för utforskning eller utvinning av havsbottnens
naturtillgångar onifattas över huvud taget inte av 1976 års konvention (art.
15.5).

Någon
konvention som avser globalbegränsning för borrningsfartyg finns inte f n.
Däremot finns en i London antagen konvention från år 1977 om ansvarighet för
oljeskador vilka har uppkommit i samband med utforskning och utvinning av
havsbottnens mineraltillgångar. Konventionen, som innehåller vissa regler om
begränsning av ansvaret, är tillämplig på borrningsfartyg och flytande
plattformar. Som framgår av titeln är den dock begränsad till att avse ansvaret
för oljeskador. Sverige har ännu inte tillträtt denna konvention. Några
särregler för bormingsfartyg och flytande plattformar finns inte i svensk rätt.

Utredningen
anser det vara osäkert hur flytande plattformar som används till sjöss skall
behandlas i sjörättsligt hänseende. Vissa typer av plattformar företer likheter
med fartyg genom att de har manövreringsförmåga och eget maskineri för
förilyttning. I andra hänseenden skiljer sig dock även dessa typer av
plattformar från fartyg, främst genom att de inte är avsedda för att
transportera personer eller gods. Även om plattformar inte är att anse som fartyg,
kan dock enligt utredningen vissa av sjölagens regler vara analogt tillämpliga
pii dem. Utredningen konstaterar att det även för borrplattformarnas del finns
samma behov av ansvarsbegränsning som för fartyg. Den hänvisar härvid till de
särskilda regler som redan finns i den norska sjölagen. Enligt deiisa regler
gäller att 10 kap. sjölagen är tillämpligt för borrplattformar som inte är att
anse som fartyg. Dock skall ansvarsbeloppet för personskador vara 12 milj. SDR
(ca 95 milj. kr.) och för övriga skador 20 milj. SDR (ca 160 milj. kr.).
Ansvarsbeloppen skall också gälla för bortningsfartyg när de används för
utforskning eller utvinning av havsbottnens naturtillgångar.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 65

Utredningen
föreslår ett system för globalbegränsning av ansvar för bormingsfartyg och
flyttbara borrplattformar av det slag som f n. gäller i Norge. Till skillnad
från vad som f.n. föreskrivs i norsk rätt innebär dock utredningens förslag att
det beträffande borrningsfartygen inte görs någon skillnad när det gäller de
ansvarsbelopp som skall gälla i själva bormingsfa-sen och de som i övrigt skall
gälla vid förflyttning av fartyget.

För
egen del instämmer jag i utredningens uppfattning att det skulle vara sakligt
otillfredsställande att ha ett avsevärt mycket lägre ansvarsbelopp under
fartygets förflyttning än under själva bormingsfasen. EnUgt min uppfattning är
det inte heller av folkrättsliga skäl nödvändigt att ha olika ansvarsgränser
för dessa två faser. Som utredningen har påpekat behöver undantaget i 1976 års konvention
för oljebormingsfartyg inte tolkas så restriktivt att de begränsningsbelopp som
föreskrivs i konventionen måste tillämpas för olyckor som inträffar medan
borrningsfartyget är under förflyttning. Visserligen gäller undantaget enligt
konventionstextens ordalydelse endast det fall att fartyget "är
sysselsatt med borrning" ("engaged in drilling"). Enligt min
mening bör detta dock inte anses innebära mera än att fartyget under den
aktuella tiden huvudsakligen används i borrningsverksamhet. Liksom utredningen
anser jag därför att samma begränsningsbelopp bör gälla för bormingsfartygen,
oavsett om de för tillfället används i borrningsverksamhet eller är under
förilyttning.

Jag
instämmer också i utredningens uppfattning att det finns behov av särskilda
regler om globalbegränsning för flyttbara borrplattformar, I likhet med
utredningen anser jag att ett begränsningssystem för sådana plattformar inte
kan grandas på dräktighetsprincipen. Om mätningsreglerna för fartyg tillämpades
på dem, skulle detta nämligen leda till en förhållandevis obetydlig dräktighet.
Dräktighetsbaserade ansvarsgränser skulle därför inte stå i rimlig proportion
vare sig till plattformarnas ekonomiska bärkraft eller till de skador som kan
uppkomma i samband med deras användning eller förflyttning. Jag anser det
därför vara lämpligt att ansvarsgränserna för borrplattformar fastställs till
ett bestämt belopp oberoende av plattformens storlek. Jag anser det också
riktigt att som utredningen har föreslagit använda begreppet "flyttbara plattformar"
i stället för det uttryck som förekommeri konventionen, "flytande
plattformar". Uttrycket "flyttbara plattformar" används redan i
norsk rätt. Inom oljeutvinnings verksamheten är det gängse uttrycket i dag
"mobila plattformar", vilket närmast motsvarar "flyttbara
plattformar". Någon skillnad i sak torde dock inte föreligga.

Samma
belopp bör gälla för borrningsfartyg och borrplattformar. Jag föreslär att
begränsningsbeloppet bestäms till 12 milj. SDR (ca 95 milj. kr.) för
personskador och till 20 milj. SDR (ca 160 milj. kr.) för andra skador.

Den lösning som jag nu
har föreslagit beträffande borrningsfartyg och borrplattformar överensstämmer
med den reglering som torde komma att gälla i de andra nordiska länderna. 5
Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 159

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 66

5.1.3.4 Örlogsfartyg och andra statsfartyg

Departementsförslaget: För örlogsfartyg och vissa andra
statsfartyg föreskrivs ett minimiansvar som motsvarar det ansvar som åvilar ett
fartyg med en brattodräktighet av 5 000. Rätt till ansvarsbegränsning skall
dock inte föreligga när skadan har orsakats av fartygets särskilda egenskaper
eller användning.

Utredningens Jorslag överensstämmer med
departementsförslaget (se betänkandet s. 96-98; jfr även det särskilda
yttrandet, s. 169).

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har
yttrat sig i denna fråga stöder uppfattningen i det särskilda yttrandet atl
reglema om globalbegränsning inte skall gälla i fråga om statens
skadeståndsansvar för skada som vållas av fartyg som uteslutande används för
statliga ändamål.

Skäl för departementsförslaget: Inledningsvis bör påpekas
att utredningen använder beteckningen "krigsfartyg". Denna benämning
torde inte längre användas i officiellt språk. I förordningen (1982:755) om
utländska statsfartygs och statsluftfartygs tillträde till Sveriges
territorium, m.m. används begreppet "öriogsfartyg". Med krigsfartyg
torde utredningen ha åsyftat det slags fartyg som i förordningen betecknas som
örlogsfartyg. På grund av det anförda anser jag att benämningen örlogsfartyg
bör användas i stället för termen krigsfartyg.

I sjölagen görs inte något undantag från reglerna om
globalbegränsning för örlogsfartyg och andra statsfairtyg. Dessa regler är
därför i princip tillämpliga på sådana fartyg. Detta förhållande har också
slagits fast i rättspraxis. Rätt till ansvarsbegränsning har emellertid i
rättspraxis inte ansetts föreligga, när skadan har orsakats av ett
örlogsfartygs speciella egenskaper eller användning. 1976 års konvention
innehåller inte några särbestämmelser för örlogsfartyg och andra statsfartyg.

Utredningen har föreslagit att rätt till
ansvarsbegränsning inle skall föreligga för örlogsfartyg, när skadan har
orsakats av fartygets särskilda egenskaper eller användning. Delsamma föreslås
gälla andra statsfartyg som vid tiden för olyckan ägs eller brakas av en stat
och används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift. För de fall
där skadan inte har orsakats av fartygets särskilda egenskaper eller användning
föreslås ett minimiansvar motsvarande det ansvar som åvilar ett fartyg med en
brutto-dräktighet av 5 000. Statsägda isbrytare och bärgningsfartyg föreslås
dock inte omfattade av de särskilda reglerna för statsfartyg utan skall följa
vanliga regler.

Utredningen framhåller att den hade föredragit att lägga
fram ett förslag om att begränsningsreglerna över huvud tagel inte skall vara
tillämpliga på örlogsfartyg och vissa andra statsfartyg. Förslaget i
betänkandet bygger dock på en kompromiss mellan de nordiska kommittéerna.
Önskemålet om nordisk enhetlighet ansågs av kommittéerna väga mycket tungt.

I elt särskilt yttrande har en av den svenska utredningens
ledamöter och den sakkunnige hävdat att reglerna om globalbegränsning över
huvud tagel

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 67

inte
bör gälla i fråga.om statens skadeståndsansvar för skador som vållas av fartyg
som uteslutande används för statliga ändamål. Den av utredningen föreslagna
ordningen kommer vidare enligt yttrandet att medföra avsevärda
gränsdragningsproblem.

Flertalet
av de remissinstanser som har uttalat sig i frågan instämmer i det särskilda
yttrandet. Justitiekanslern (JK), som i och för sig godtar utredningens
förslag, framhåller dock att det rent principiellt kan ifrågasättas om man
frän svensk sida bör införa regler som undantar svenska statsfartyg frän
reglema om ansvarsbegränsning, om inte andra stater inför motsvarande
undantagsregler för sina statsfartyg. Institutet för sjörätt och annan
transporträtt anser för sin del att det undantag från reglema om
ansvarsbegränsning som utredningen föreslår är konventionsstridigt.

När
det gäller frågan om de föreslagna särbestämmelserna för örlogsfartyg och
vissa andra statsfartyg strider mot de folkrättsliga förpliktelser som en
anslutning till 1976 års konvention medför vill jag anföra följande.

Som jag nyss nämnde
innehåller konventionen inte några särbestämmelser för örlogsfartyg och andra
statsfartyg. Konventionen innehåller däremot undantagsbestämmelser för vissa
slag av fartyg, t.ex. svävarfarkoster och vissa flytande plattformar samt
borrningsfartyg. Vidare ger konventionen en konventionsstat rätt att genom
nationell lagstiftning införa särskilda regler om ansvarsbegränsning för t.ex.
fartyg på mindre än 300 ton. Som utredningen har påpekat kunde det därför göras
gällande att det i konventionen har uttömmande reglerats vilka slags fartyg som
får undantas från konventionens tillämpningsområde eller underkastas särskilda
bestämmelser. Det skulle därför inte vara förenligt med konventionen att i
nationell lagstiftning införa särbestämmelser för örlogsfartyg och därmed
jämställda statsfartyg.

Utredningen
har emellertid ansett, att det från folkrättslig synpunkt inte föreligger något
hinder mot att i svensk lag ta in regler om strängare ansvar för svenska fartyg
av detta slag. Utredningen har också påpekat att utländska örlogsfartyg och
andra statsfartyg av det slag som nu behandlas åtnjuter immunitet. Talan mot en
främmande stat såvitt angår sådana fartyg får sålunda inte väckas i Sverige.
Föreskrifter om detta finns i lagen (1938:470) med vissa bestämmelser om
främmande statsfartyg m.m., som bygger på en internationell konvention i ämnet
från år 1926. Utredningen har därför, hksom de övriga nordiska
sjölagskommittéerna, inte ansett hinder föreligga för särbestämmelser
beträffande ansvarsbegränsningen för statsfartyg av det slag som det nu är
fråga om. Jag delar utredningens uppfattning i detta avseende.

Jag
anser vidare att man inte av sådana principiella skäl som JK har anfört bör
avhålla sig frän att införa regler som för svenska statsfartygs del leder till
ett strängare ansvar än vad som följer av konventionen. Del handlar ju i första
hand om att tillförsäkra svenska sakägare fullgod ersättning för de skador som
örlogsfartyg och andra statsfartyg kan förorsaka.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 68

Det
torde nämligen inte råda något tvivel om att de skador som det här gäller i
största utsträckning kommer att uppkomma i svenska farvatten samt drabba
svenska intressen.

Vad härefter angår den
motsatta ståndpunkten, dvs. att öriogsfartyg och andra statsfartyg över huvud
taget inte skulle fä begränsa sitt ansvar, har jag förståelse för denna
ståndpunkt. Ur rent principiell synvinkel kan det framstå som
otillfredsställande att staten skulle kunna begränsa sitt skadeståndsansvar.
De ekonomiska och försäkringsmässiga motiv som annars gör sig gällande kan
knappast åberopas i fräga om fartyg som används uteslutande för statliga
ändamål.

Emellertid
måste även i denna fråga beaktas det intresse av nordisk enhetlighet som har
varit av avgörande betydelse för de nordiska kommittéernas ställningstagande.
Detta intresse gör sig enhgt min mening lika starkt gällande pä denna punkt som
när det gäller övriga sjörättsliga regler. Det bör också understrykas att
kommittéernas förslag utgör en kompromiss. Som den svenska utredningen har
påpekat var man från dansk och norsk sida inledningsvis närmast inställd på att
inte föreskriva någon särskild undre ansvarsgräns för statsfartyg. Under
remissbehandlingen i Danmark och Norge har också framförts kritik mot att det
för statsfartygen införs ett särskilt minimiansvar som ligger på en högre nivå
än vad som föreskrivs i konventionen. Den remisskritik av närmast motsatt
innebörd som framförts i Sverige har inte förekommit i Danmark och Norge. Vid
de nordiska departementsöverläggningama har från dessa länders sida betonats
vikten av att den kompromiss som kommittéerna har enats om inte rabbas.

De
omständigheter som jag nu har redogjort för måste naturligtvis vägas in när man
tar ställning till hur ansvaret för örlogsfartyg och andra statsfartyg skall
regleras. Avgörande för denna fråga måste emellertid vara vilka effekter som
kompromisslösningen rent faktiskt kan väntas fä. Det bör dä påpekas att frågan
om rätt till globalbegränsning för statsfartyg av det slag som det nu är fråga
om i praktiken aktualiseras relativt sällan. Som utredningen har konstaterat
torde det nämligen komma att bli en undantagsföreteelse att ett statsfartyg
med en lägre dräktighet än 5 000 ådrar sig ansvar över de föreslagna
minimigränserna. Dessa gränser blir för personskador 2249000 SDR (ca 18 milj.
kr.) och för övriga skador 918 000 SDR (ca 7 milj. kr.). För det fall att
skadorna skulle komma att överstiga begränsningsbeloppet finns ju vidare
möjligheten för staten att avstå fråri rätten att åberopa ansvarsbegränsning.
Det förhållandevis höga minimiansvaret torde dessutom medföra att tvister om en
skada verkligen har orsakats av fartygets speciella egenskaper eller användning
i största utsträckning kan undvikas.

Mot bakgrund av det
anförda finner jag utredningens förslag utgöra en god avvägning mellan de olika
intressen som gör sig gällande i frågan. Jag biträder därför utredningens
förslag beträffande örlogsfartyg och andra statsfartyg.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 69

5.1.3.5
Personer och fartyg utan anknytning till konventionsstat

Departementsförslaget:
Några särskilda regler för personer och fartyg som saknar anknytning till
konventionsstat föreslås inte.

Utredningens
förslag överensstämmer med departementsförslaget (se betänkandet s. 98-99).

Remissinstanserna:
Utredningens förslag lämnas utan erinran av samtliga instanser utom en. Denna
remissinstans anser att regeringen bör ha möjlighet att i vissa fall förordna
om tillämpning av andra regler än sjölagens.

Skäl
för departementsförslaget: Konventionsstaterna har enligt konventionen (art.
15.1) rätt att från dess tilllämpning helt eller delvis utesluta personer som
inte har sitt stadigvarande hemvist eller sin huvudsakliga rörelse i en
konventionsstat eller fartyg som inte seglar under en konventionsstats flagga.
En motsvarande bestämmelse finns i 1957 års konvention. Den föranledde en
bestämmelse i 243 § sjölagen som innebär att regeringen kan förordna, att i
stället för bestämmelserna i 10 kap. andra regler skall tillämpas här i riket i
fråga om fartyg som hör hemma i annan främmande stat än sådan som utan
förbehåll har anslutit sig till 1957 års konvention. Några sådana bestämmelser
har inte utfärdats. Begränsnings-reglerna i 10 kap. tillämpas således utan
hänsyn till var fartyget eller den som åberopar ansvarsbegränsning hör hemma.

Utredningen
har inte funnit något skäl att utnyttja den rätt som konventionens art. 15.1
ger att förordna om tillämpning av andra begränsningsregler för fartyg eller
personer som inte är hemmahörande i någon konventionsstat. Jag delar
utredningens uppfattning i detta avseende. Under den tid som
fullmaktsbestämmelsen har funnits i 243 § sjölagen har det inte förelegat något
behov av att utnyttja den i praktiken. En motsvarande fullmakt torde f.ö. inte
vara i överensstämmelse med den nya regeringsformens regler om
normgivningsmakten.

Enligt
konventionens art. 15.3 får en konventionsstat införa särskilda bestämmelser om
ansvarsbegränsning för det fall att inte några personer som är medborgare i
andra konventionsstater är berörda. Denna bestämmelse i konventionen kom till
på japanskt förslag för att lösa vissa särskilda japanska problem. Utredningen
har ansett att det saknas anledning att föreslå någon bestämmelse i den svenska
sjölagen som grandas på denna konventionsregel. Jag anser att utredningens
förslag bör följas även i detta hänseende.

5.1.4
Upprättande och fördelning av begränsningsfond

Departementsförslaget:
Regler införs om förfarandet vid upprättande och fördelning av
begränsningsfond. Genom att upprätta en sådan fond kan den skadeståndsskyldige
hindra att annan egendom tas i anspråk som säkerhet för skadeståndsanspråk.
Rätten till ansvarsbegränsning görs dock inte beroende av om en fond upprättas
eller ej.

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 70

Utredningens
förslag: När det gäller förslaget i stort överensstämmer detta med
departementsförslaget (se betänkandet s. 99-105). Vad däremot beträffar
utformningen av lagbestämmelserna föreligger vissa skillnader mellan
utredningens förslag och departementsförslaget.

Remissinstanserna:
Samtiiga tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att införa
bestämmelser om begränsningsfond. Detsamma gäller förslaget att rätt till
ansvarsbegränsning inte skall göras beroende av om en fond upprättas. Däremot
förekommer en omfattande kritik mot utformningen av de enskilda bestämmelserna.

Skäl
för departementsförslaget: 1957 års konvention medger att ansvarsbelopp
avsätts såsom en särskild begränsningsfond. Några bestämmelser om detta har
emellertid inte tagits in i 10 kap. sjölagen. Kapitlet innehåller endast ett
fätal regler om hur begränsningsbeloppet skall fördelas. Bestämmelser finns om
att beloppet skall fördelas i förhällande till fordringarnas storlek och om
subrogationsrätt för den som redan har betalt en fordran när fördelningen sker
(236 §). Tvist om fördelningen kan enligt 239 § hänskjutas till dispaschör.
Därvid skall reglerna om generaldispasch tillämpas. Slutligen innehåller 240 §
vissa bestämmelser om betalning av en fordran som anmäls först sedan
ansvarsbeloppet har fördelats. Redaren kan då undgå att betala den nyanmälda
fordringen bara om han varken hade eller genom vederbörlig undersökning hade
kunnat fä kunskap om fordringen när ansvarsbeloppet betalades ut. Även om ett
dispaschförfa-rande har inletts, kan det bli nödvändigt att i vissa frågor
invänta domstolsprövning. Parterna är därför också i denna situation
oförhindrade att väcka särskild talan vid domstol.

Enligt
1969 års oljeansvarighetskonvention är upprättandet av en begränsningsfond ett
villkor för att fartygsägaren skall få begränsa sitt ansvar. I
oljeansvarighetslagen finns därför bestämmelser om en sådan fond. Bestämmelser
om begränsningsfond finns också i 1976 års konvention. Dessa bygger i stor
utsträckning på motsvarande bestämmelser i oljeansvarighetskonventionen. Av begränsningskonventionens
bestämmelser framgår bl.a. när och av vem en fond kan upprättas, vilka belopp
fonden skall motsvara och sättet för fondens upprättande. Vidare regleras vissa
frågor som har samband med fördelningen av fonden. 1976 års konvention skiljer
sig emellertid från oljeansvarighetskonventionen på det sättet alt upprättandet
av en fond enligl huvudregeln inte har gjorts till en förutsättning för att
begränsning av ansvaret skall få ske. Ingendera konventionen innehåller några
närmare bestämtnelser om förfarandet vid upprättande och fördelning av en
begränsningfond. Dessa frågor har överlämnats till reglering i nationell rätt.

Som
jag tidigare har anfört (avsnitt 5.1.2) tillstyrker jag utredningens förslag
att det även vid begränsning av ansvaret enligt 10 kap. sjölagen skall vara
möjligt att upprätta en begränsningsfond. I sjölagen bör därför införas regler
om upprättande och fördelning av begränsningsfond. Dessa

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 71

regler
bör i princip göras tillämpliga också vid upprättande av begränsningsfond
enligt oljeansvarighetskonventionen.

Liksom
utredningen anser jag att upprättandet av en fond inte skall utgöra
föratsättning för rätten till globalbegränsning. Denna begränsning bör sålunda
kunna åberopas utan att en fond upprättas även när frågan om ansvarighet prövas
vid domstol. Om redaren eller den som annars görs ansvarig har anledning att
räkna med att det finns flera borgenärer än den eller de borgenärer som är hans
motparter i målet, bör han kunna begära att det i domen tas in förbehåll om
rätten till ansvarsbegränsning. Om däremot alla aktuella krav är uppe till
bedömning i samma rättegång, bör frågan om fördelning av begränsningsbeloppet
kunna avgöras i domen.

Den
borgenär som, innan en begränsningsfond har upprättats, vill säkra sin fordran
bör få göra detta med stöd av vanliga regler. Vill redaren inte upprätta en
fond bör han, på samma sätt som annars när kvarstad begärs, ha möjlighet att
ställa säkerhet i form av pant eller borgen för att undgå åtgärden. En sådan
säkerhet kommer då att gälla bara till förmån för den borgenär som har begärt
den. Redaren utsätter sig alltså för risken att andra borgenäier senare begär
kvarstad och att han då blir tvungen att ställa ytterligare säkerhet. Detta kan
vara en risk som han i vissa fall är beredd att ta. Vill han inte utsätta sig
för denna risk, bör han ha möjlighet att upprätta en begränsningsfond och
därigenom hindra att hans egendom beläggs med kvarstad. Den rättsverkan som
följer på upprättandet av en fond är nämligen enligt konventionen att samtiiga
borgenärer som har begränsningsbara krav med anledning av olyckan - även de som
inte har begärt någon säkerhet — har rätt till utdelning ur fonden. Därav
följer att den som har upprättat fonden, liksom andra personer som kan vara skadeståndsskyldiga
pä fartygets sida, därefter är skyddade mot att deras egendom tas i anspråk
för borgenärernas krav. Har fonden upprättats i någon annan konventionsstat
gäller i princip detsamma, men inte obetingat.

Någon
möjlighet att hindra utmätning för verkställighet av dom genom att ställa
säkerhet finns inte enligt 10 kap. sjölagen i dess nuvarande lydelse. I detta
avseende gäller således de allmänna exekutionsrättsliga bestämmelserna. Den
omständigheten att domen innehåller förbehåll för redarens rätt till
ansvarsbegränsning torde alltså inte utgöra något hinder mot verkställighet av
en lagakraftvunnen dom, som avser ett lägre belopp än begränsningsbeloppet. Om
flera sådana lagakraftvunna domar föreligger, kan redaren komma att få betala
mer än begränsningsbeloppet. Har förbehåll för rätt till ansvarsbegränsning
gjorts, kan en enskild borgenär dock inte erhålla verkställighet på högre
belopp än begränsningsbeloppet även om den fordran som har fastställts genom
domen överstiger begränsningsbeloppet.

Ett
förslag om att även utmätning skulle kunna förhindras genom att säkerhet för
ansvarsbeloppet ställdes lades visserligen fram i samband med lagstiftningen på
grandval av 1957 års konvention. Det avvisades emeller-

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 72

tid,
sedan lagberedningen hade framhållit bl.a. att särskilda och utförligare
bestämmelser i så fall erfordrades om hur borgenärerna skulle kunna utverka
verkställighet av domen i säkerheten. Enligt norsk och engelsk.rätt kan redaren
däremot genom att ställa säkerhet för ansvarsbeloppet förhindra utmätning och
verkställighet av dom. Den säkerhet som ställs kan åberopas också gentemot
andra borgenärer som har fordringar med rätt till utdelning ur
begränsningsbeloppet. Liknande bestämmelser finns i tysk och fransk rätt, där
det krävs att säkerheten ställs i form av en begränsningsfond.

Även
i det fallet att en borgenär för sin fordran har hunnit utverka en dom, som
innehåller förbehåll för ansvarsbegränsning, och begär verkställighet av domen
bör det enligt min mening vara möjligt att upprätta en fond och därmed hindra
att särskild verkställighet sker. Som nämnts kan redaren annars bli tvungen
att till denne borgenär betala mer än borgenären enligt begränsningsreglerna
har rätt till. Situationen kan vara den att parterna har varit inställda på
att begränsningsbeloppet skulle fördelas utom rätta och att förhandlingar om
detta har pågått. Om förhandlingarna bryter samman, bör redaren kunna upprätta
en fond och därigenom få till stånd en fördelning av begränsningsbeloppet vid
domstol. För borgenären innebär det att han tvingas finna sig i ett dröjsmål
med betalningen, om inte redaren är villig att betala vad borgenären får antas
vara berättigad till vid fördelning av fonden. För att motverka ett alltför
långt dröjsmål i avvaktan t.ex. på atl ansvaret gentemot andra borgenärer
utreds bör det finnas möjlighet för domstolen att förordna om en preliminär
utbetalning från fonden till de borgenärer, vars fordringar är fastställda. Har
redaren i rättegången mot borgenären inte gjort något förbehåll för
ansvarsbegränsning med hänsyn till att andra krav kan föreligga, bör domen
emellertid kunna verkställas på vanligt sätt.

De
processudla bestämmelsema om förfarandet vid upprättande av begränsningsfond
och fördelning av medlen i fonden bör som utredningen har föreslagit tas in i
ett nytt 15 kap. i sjölagen.

Enligl
utredningens förslag skall frågor rörande ansvar och ansvarsbegränsning,
frågor rörande skadeståndsfordringarnas storlek och frågor rörande fördelning
av begränsningsfonden avgöras inom ramen för elt och samma mål, det s.k.
begränsningsmålet. Såsom har angetts inledningsvis har en relativt omfattande
remisskritik framförts mol den utformning av de processudla bestämmelser som
utredningen har föreslagit. Bakom kritiken står hovrätten för Västra Sverige,
Stockholms tingsrätt och Göteborgs tingsrätt, dvs. samtliga domstolar bland
remissinstanserna, samt rätte-gängsutredningen.

För
min del har jag funnit anledning att tillmäta denna kritik stor betydelse.
Allvariigast är att domstolarna, dvs. de som i framliden skall tillämpa
bestämmelserna, uppenbariigen anser sig sakna vägledning för hur den föreslagna
ordningen med begränsningsmål skall genomföras i praktiken.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 73

Även
rättegångsutredningen har ansett att det på flera punkter råder en avsevärd
oklarhet om hur begränsningsförfarandet enligt förslaget praktiskt sett bör gå
till. Remisskritiken har föranlett att man på svensk sida har tagit upp frågan
om en genomgripande omarbetning av utredningsförslaget såvitt gäller de
processudla bestämmelserna. Saken har diskuterats vid nordiska
departementsöveriäggningar i november 1981 och i marS 1982.

Från
de övriga nordiska länderna har man inte haft någon större förståelse för den
svenska remisskritiken. Motsvarande kritik har inte kommit till uttryck vid
remissbehandlingen i Danmark, Finland och Norge. Frän dessa länders sida har
man därför inte varit villig att göra någon mera genomgripande omarbetning av
kommittéförslagen. Frän svensk sida har framförts tanken på en svensk
särlösning på detta område, men detta har väckt starkt motstånd från de övriga
nordiska länderna. Man har därvid särskilt framhållit, att det är lika
angeläget att de processuella bestämmelserna får en så långt möjligt enhetiig
utformning i de nordiska länderna som att de materiella bestämmelserna i
konventionen leder till enhetlig lagstiftning. Det har påpekats att de
processuella reglerna syftar till att genomföra de materiella reglerna. Det har
också framhållits att det skulle vara olyckligt om skillnader i
rättegängsbestämmdserna i de nordiska länderna skulle leda till s.k. foram
shopping, dvs. att den skadeståndsskyldige väljer att upprätta
begränsningsfonden i det land där rättegängsbestämmdserna är fördelaktigast för
honom. Från de övriga nordiska länderna har hävdats att detta skulle kunna
innebära påtagliga nackdelar för de skadelidande.

Jag
vill för egen del först framhålla att jag har stor förståelse för den kritik
som domstolarna och rättegångsutredningen har framfört i sina remissvar. Jag
skulle därför i och för sig för egen del ha varit beredd att göra en
genomgripande omarbetning av de processuella bestämmelserna för att tillgodose
remisskritiken. Mot bakgrund av de övriga nordiska ländernas inställning har
jag dock ansett att utredningens förslag bör i huvudsak läggas till grand för
lagstiftningen. Avgörande för mitt ställningstagande har därvid varit
betydelsen av att en mycket lång tradition med nordisk enhetlighet pä
sjörättens område upprätthålls.

Vad
jag nu har sagt innebär, att man för svensk del får godta en ordning som på
vissa punkter passar mindre väl in i det processrättsliga systemet i stort.
Enligt min mening bör detta emellertid medföra endast begränsade nackdelar. Jag
vill framhålla att det torde bli relativt ovanligt att begränsningsfond
upprättas. Det bör påpekas att, i de fall en begränsningsfond upprättas, detta
enligt min mening bör ske vid någon av de sju tingsrätter som är
sjörättsdomstolar. Frågor rörande fördelning av fonden skulle i så fall komma
att handläggas av en domstol med stor erfarenhet av sjörättsliga frågor. Med
hänsyn härtill har jag också ansett det tillräckligt att i sjölagen ta in
endast vissa grundläggande regler för förfarandet. Jag har vidare funnit att
remisskritiken till viss del kan tillgodoses genom smärre justeringar och
kompletteringar i utredningens förslag. I stor utsträckning

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 74

har
motsvarande ändringar gjorts i de lagförslag som läggs fram i de andra nordiska
länderna, som därvid på en del punkter har tillmötesgått svenska önskemål om
justeringar. Den nordiska rättslikheten kan därför i allt väsentligt
upprätthållas även när det gäller regleringen av de frågor som har samband med
begränsningsfonden.

Enligt
min mening bör förfarandet vid upprättande och fördelning av begränsningsfond
utformas på följande sätt.

Begränsningsfonden
bör upprättas genom inbetalning av kontanta medel eller genom att säkerhet
ställs. Det senare fallet torde bli det i praktiken vanligaste. Det belopp som
skall betalas in eller som säkerheten skall avse bör i överensstämmelse med
konventionen i första hand motsvara det eller de begränsningsbelopp som är
tillämpliga. När en fond enligt 10 kap. upprättas, bör den också omfatta ränta
på begränsningsbeloppet från dagen för den skadevållande händelsen fram till
dagen för fondens upprättande. Domstolen bör dessutom kunna kräva att ett
tilläggsbelopp betalas in som skall utgöra säkerhet för borgenärernas räntekrav
och de rättegångskostnader som kan uppkomma.

Sedan
en fond har upprättats, ligger det enligt min mening i alla parters intresse
att samtiiga frågor som måste avgöras innan en fördelning av fonden kan ske
blir avgjorda så snart som möjligt. Detta underlättas, om alla sådana
tvistefrågor kanaliseras till den domstol där fonden är upprättad. Ett annat
skäl för att kanalisera tvisterna till denna domstol är att det så långt
möjligt bör undvikas att frågan om rätt till ansvarsbegränsning i anledning av
en och samma olycka kommer upp till bedömning vid skilda tingsrätter. Sedan en
fond har upprättats, bör det därför inte vara möjligt att föra särskild talan
beträffande en fordran som är föremål för ansvarsbegränsning. Talan rörande en
sådan fordran liksom frågan huruvida den som upprättat fonden har rätt till
ansvarsbegränsning och frågan om fördelning av fonden bör avgöras inom ramen
för ett och samma mål, begränsningsmålet. Emellertid bör det inte krävas att
tvistemål, som redan har inletts när fonden upprättas, avskrivs för att
fordringen skall kunna anmälas i fonden. Då pågående rättegångar bör avslutas.
Domarna i dessa mål bör sedan få åberopas gentemot fonden och läggas till grand
vid fördelningen. Detsamma bör gälla beträffande domar som har meddelats innan
fonden har upprättats och som innehåller förbehåll om ansvarsbegränsning.

När
fonden har upprättats, bör borgenärerna genom kungörelse uppmanas att
skriftligen anmäla sina fordringar. Under vissa omständigheter bör rätlen också
utse en förvaltare i fonden. Detta bör ske exempelvis om det finns anledning
misstänka att antalet borgenärer är stort eller att fördelningen av fonden
annars kan komma att bli komplicerad. Förvaltare bör också utses, om det kan
antas att mera betydande tvister kommer att uppstå, t.ex. rörande storleken av
vissa fordringar.

När
anmälningsfristen har gätt ut, bör det fortsatta förfarandet kunna följa två
olika vägar. Det enklaste fallet är att det råder fullständig enighet

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 75

mellan
den skadeståndsskyldige och borgenärerna både om fondens storlek och
beträffande anmälda fordringar. I ett sådant fall bör fonden kunna upplösas
helt formlöst sedan ansökningen om upprättande av begränsningsfond har
återkallats. Om någon önskar att fonden skall fördelas genom dom, bör det
däremot vara nödvändigt att talan väcks i begränsningsmål. Föreligger inte
någon tvist, bör detta mål avgöras snabbt utan huvudförhandling. Om däremot
tvist skulle råda i något hänseende, blir det enligt min mening nödvändigt att
pröva frågan eller frågorna inom ramen för ett begränsningsmål.

När ett begränsningsmål
har anhängiggjorts, bör rätten kalla borgenärerna och den som har upprättat
fonden till ett fondsammanträde. Om en förvaltare har förordnats, bör givetvis
även denne kallas. Det är enligt min mening lämpligt att förvaltaren inför
sammanträdet granskar anmälda fordringar och om möjligt även upprättar ett
förslag till fördelning av fonden. Har någon förvaltare inte utsetts, bör det
åligga rätten att vidta dessa åtgärder. Detta förslag bör sändas ut till dem
som har kallats till sammanträdet. Fondsammanträdet bör syfta till att bringa
eventuella meningsskilj-aktigheter ur världen. Om detta inte lyckas, är det
enligt min uppfattning lämpligt att rätten ges möjlighet att förordna att
fondsammanträdet skall fortsätta vid ett senare tillfälle. Enas däremot
parterna pä alla punkter bör förslaget, med de justeringar som eventuellt har
gjorts vid fondsammanträdet, läggas till grand för fördelning av fonden.

Om
det vid fondsammanträdets slut visar sig att någon eller några invändningar mot
fördelningsförslaget fortfarande kvarstår, bör domstolen avgöra dessa frågor.
Detta bör alltjämt ske inom ramen för begränsningsmålet. När det är möjligt
bör olika frågor behandlas var för sig och avgöras genom deldom eller
mellandom. Liksom när det gäller begränsningsmålet i stort bör tillämpas de
vanliga tvistemålsreglerna för dispositiva mål, dvs. mål i vilka förlikning om
saken är tillåten.

Som
utredningen har framhållit kan det vara svårt för parterna att omedelbart efter
fondsammanträdets avslutande ta ställning till om de skall anta fördelningsförslaget
eller om en tvist i en viss fråga skall drivas vidare. En ordning bör därför
införas där det åligger den som har gjort en invändning att inom viss tid som
rätten bestämmer anmäla huruvida han vidhåller sin invändning. Om någon sådan
anmälan inte görs, bör invändningen anses förfallen. Vidhålls däremot
invändningen, bör rätten så snart som möjligt pröva tvisten.

Ett
fondsammanträde bör i den mån inga särregler ges jämställas med muntlig
förberedelse enligt rättegångsbalken. Detta innebär bl.a. att det finns
möjligheter att hålla huvudförhandling i förenklad form i omedelbar anslutning
till fondsammanträdet under samma föratsättningar som i vanliga tvistemål.
Rätten bör givetvis också kunna besluta om ytterligare förberedelse om sådan är
nödvändig.

Om
det kan antas att avgörandet av återstående tvistefrågor kommer att

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 76

ta
någon längre tid i anspråk, bör domstolen kunna förordna om preliminär
betalning av en viss del av de fordringar som är oslridiga. Detsamma bör gälla
i de fall då det visserligen inte råder någon tvist om de redan anmälda
fordringarna men det inte kan uteslutas ätt det finns ytterligare
ersättnings-berättigade fordringar. En preliminär fördelning av fonden bör då
kunna ske, sedan rätten har avsatt ett bestämt belopp för att täcka sådana fordringar
som nyss har nämnts. Först när alla tvister rörande fordringsanspråk har
avgjorts och del inte längre finns anledning anta att ytterligare fordringar
kan uppkomma, bör slutlig fördelning av fonden ske.

Skulle
det visa sig att rätt till ansvarsbegränsning inte föreligger, bör enligt
sjölagsutredningen fonden ändå fördelas bland borgenärerna. Enligt
sjölagsutredningen bör nämligen den omständigheten att ansvaret är obegränsat
inte försätta borgenärerna i en sämre ställning än om rätt till
ansvarsbegränsning hade förelegat. Rättegångsutredningen uttalar på denna
punkt att, om del konstateras att rätt till ansvarsbegränsning föreligger,
beslutet om upprättande av fonden i princip har varit felaktigt. Enligt rättegångsutredningen
borde de medel som fonden innehåller i stället ha ingått i gäldenärens totala
förmögenhetsmassa och kommit borgenärerna till godo enligt allmänna
förmänsrättsregler. Rättegångsutredningen påpekar att förslaget i.denna del
därför gynnar borgenärerna i begränsningsmålet på bekostnad av övriga
borgenärer.

I
anledning av vad rättegångsutredningen har anfört på denna punkt vill jag för
egen del framhålla följande. Det skulle i och för sig kunna hävdas att en
reglering i enlighet med sjölagsutredningens förslag gynnar borgenärerna i
begränsningsmålet. Jag vill emellertid erinra om att dessa borgenärer i och
med att en begränsningsfond upprättas förlorar möjligheten att genom kvarstad
eller utmätning säkerställa sina fordringar. Skulle kvarstad eller utmätning
redan ha ägt ram, skall åtgärden i princip hävas. Har säkerhet ställts för en
fordran som är av det slag att den omfattas av ansvarsbegränsningsreglerna,
skall säkerheten friges. Det kan emellertid senare visa sig att den som
upprättat fonden inte har rätt till ansvarsbegränsning och att någon fond
däiför inte skulle ha upprättats. Enligt min uppfattning skulle det vara
obilligt mot borgenärerna i begränsningsmålet, om fondbeloppet i sådana fall
inte fördelades mellan fondborgenärerna utan kom att ingå i gäldenärens totala
förmögenhetsmassa. Fondborgenärerna skulle dä missgynnas i förhållande till
redarens, övriga borgenärer. Jag anser därför att sjölagsutredningens förslag
bör följas på denna punkt.

För
den del av en fordran som inte blir betald genom fondfördelningen i de fall som
nu avses bör borgenärema få begära verkställighet på vanligt sätt, under
förutsättning alt hela fordringen har fastställts genom domen i
begränsningsmålet. För att så skall kunna ske bör det krävas att särskilt
yrkande om detta har framställts mot den som påstås vara ansvarig med anledning
av händelsen. Borgenärerna bör fö. vara oförhindrade att, redan innan ett
slutligt avgörande föreligger i fråga om rätlen till ansvars-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 77

begränsning,
begära säkerhet i form av kvarstad för sin fordran utöver den säkerhet som
fonden utgör genom att göra sannolikt alt rätt till ansvarsbegränsning inte
föreligger. Vid sin prövning har domstolen då givetvis att dessutom ta
ställning till om skäl i övrigt föreligger för kvarstad enligt 15 kap. 1 §
rättegångsbalken.

Samtiiga
parter i begränsningsmålet bör ha möjlighet att hävda sin rätt genom att göra
invändning mot fördelningsförslaget och genom att efter fondsammanträdet
fullfölja invändningen tills rättskraftig dom föreligger. En dom som har vunnit
laga kraft bör givetvis läggas till grund för fördelningen i målet. Även den
som inte har gjort någon invändning mot förslaget bör således bli bunden av
domen. Den som har en fordran men som inte har anmält denna bör också bli
bunden av domen för att begränsningssystemet skall bli effektivt. Annars
riskerar gäldenären att få betala mer än vad han enligt begränsningsreglerna är
skyldig att betala. En bestämmelse bör därför införas om att domar i
begränsningsmål har rättskraft mot alla som kan göra fordringar gällande mot
fonden, oavsett om de har anmält sina fordringar eller inte. Mot bakgrund härav
bör den kungörelse till borgenärerna varigenom de uppmanas all anmäla sina
fordringar innehålla en erinran om den rättskraft som domar i begränsningsmål
har.

De av mig förordade
bestämmelserna för upprättande av begränsningsfond och för begränsningsmål
följer i stort de linjer för förfarandet som utredningens förslag innehåller.
Skillnaden mellan deparlementsförslaget' och utredningens förslag är främst att
det i departementsförslaget görs en klarare uppdelning av förfarandet i de två
moment som det är fråga om; nämligen upprättandel av en fond och
begränsningsmålet. Som jag tidigare har förklarat torde nämhgen inte alltid det
förhållandet att en fond har upprättats behöva leda till atl ett
begränsningsmål uppkommer. Tvärtom kan det antas att eventuella tvister som
regel kan lösas utom rätta och att fonden därefter kan upplösas utan att
fördelningen behöver fastställas genom dom.

Mot
bakgrund härav bör föratsättningarna för förordnande av förvaltare skärpas i
förhållande till vad utredningen har föreslagit. En förvaltare bör således
tillsättas endast om det är lämpligt med hänsyn till sakens beskaffenhet eller
omständigheterna i övrigt. Vidare bör förvaltarens uppgifter begränsas.
Utredningen har föreslagit att förvaltaren skall utreda saken och att han skall
ha möjlighet att anlita särskild expertis för att utreda ett visst förhällande,
t.ex. om ett fartyg har manövrerats felaktigt eller till vilket belopp en viss
skada skall uppskattas. Att ge förvaltaren sådana uppgifter skulle enligt min
mening föra för långt. Förvaltaren bör därför endast ha till uppgift att
granska anmälda fordringar och upprätta förslag till fondens fördelning.

Om
förfarandet vid upprättande och fördelning av begränsningsfond och förfarandet
i begränsningsmål utformas i enlighet med vad jag nu har anfört, bör detta
enhgt min mening tillgodose en del av de kritiska syn-

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 78

punkter
som har framförts under remissbehandlingen såvitt gäller den principiella
uppbyggnaden av systemet. Jag kommer att i specialmotiveringen behandla en del
av de frågor som remissinstanserna har berört.

5.1.5
Oljeskador

Departementsförslaget:
Från den allmänna globalbegränsningen i 10 kap. sjölagen undantas sådana
oljeskador som omfattas av 1969 års oljeansvarighetskonvention. Förslaget
grundas på en tolkning av art. 3 (b) i 1976 års konvention.

Utredningens
förslag: Från den allmänna globalbegränsningen undantas sådana oljeskador som
är av det slag som avses i oljeansvarighetskonventionen, dvs. inte bara
oljeskador som konventionen faktiskt är tillämplig på utan även oljeskador som
inte omfattas av konventionen till följd av den begränsning som gäller i fråga
om dess geografiska tillämpningsområde. Ett särskilt begränsningsbelopp införs
för skador av det sistnämnda slaget. Reglerna om begränsningsfond tillämpas
även i fråga om en sådan begränsningsfond som upprättas enligt
oljeansvarighetslagen (se betänkandet s. 105-106).

Remissinstanserna:
Viss kritik har riktats mot utredningens tolkning av konventionens art. 3 (b),
vilken tolkning har föranlett förslaget om ett särskilt begränsningsbelopp för
de oljeskador som faller utanför tillämpningsområdet för oljeansvarighetskonventionen.
I övrigt har förslaget inte föranlett erinringar.

Skäl
för departementsförslaget: År 1969 avslutades en särskild konvention om
ansvarighet för oljeskada till sjöss. Enligt den konventionen är en
fartygsägare ansvarig för skador som orsakas av utsläpp från fartyget, och
detta oberoende av om det på fartygets sida har begåtts fel eller försummelse.
Oljeansvarighetskonventionen gäller skador som har orsakats av förorening genom
utsläpp av beständig olja frän ett fartyg som befordrar olja som bulklast.
Konventionen omfattar endast skador som har uppkommit utanför det fartyg som
transporterar den skadevållande oljan. Konventionen är vidare tillämplig
endast på oljeskador som har uppkommit i konventionsstater och pä kostnader för
vissa s.k. förebyggande åtgärder, dvs. åtgärder som är avsedda ai:t förhindra
eller begränsa oljeskador i konventionsstater. Fartygsägarens ansvarighet är
begränsad till ett belopp som i princip är dubbelt sä högt som
begränsningsbeloppet för sakskador enligt 1957 ärs begränsningskonvention.

1957
års konvention innehåller inte något undantag för oljeskador. På grund härav
uppkommer svårigheter för stater som är bundna av både 1957 års konvention och
1969 års oljeansvarighetskonvention. En stat som är bunden av båda
konventionerna kan nämligen inte tillämpa de högre begränsningsbelopp som
föreskrivs ii 1969 års konvention på oljeskador som har orsakats av olja från
ett fartyg hemmahörande i en stat som har tillträtt 1957 års konvention men
inte 1969 års konvention. I ett sådant fall måste

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 79

den
förstnämnda staten tillämpa de belopp som följer av 1957 års konvention. När
den svenska lagstiftning som grundas på 1969 års konvention utarbetades,
gjordes därför undantag från de särskilda begränsningsbeloppen för oljeskador
enligt 1969 års konvention för de fall detta påkallas för att Sverige skall
uppfylla sina förpliktelser enligt 1957 års konvention. I dessa fall gäller 10
kap. sjölagen i fråga om ägarens rätt att begränsa sin ansvarighet, och begränsningsbeloppet
bestäms enligt 235 § sjölagen.

När 1976 års konvention
utarbetades, strävade man efter att undgå konflikter mellan den nya
konventionen och oljeansvarighetskonventionen. Förhållandet mellan dessa
konventioner behandlas i art. 3 (b). Där föreskrivs att 1976 års konvention
inte är tillämplig pä fordringar med anledning av vissa oljeskador. I den
engelska texten anges undantaget avse "claims for oil pollution damage
within the meaning of 1969 ärs oljeansvarighetskonvention eller sådan ändring
av eller sådant protokoll till denna konvention som har trätt i kraft.

Sedan konventionen
avslutades, har uttalats olika meningar rörande undantagets omfattning. Det
råder inte något tvivel om att sådana oljeskador pä vilka 1969 års
oljeansvarighetskonvention är tillämplig inte omfattas av globalbegränsningen
enligt 1976 års konvention. Enligt den svenska sjölagsutredningen är emellertid
innebörden av art. 3 (b) att frän globalbegränsningen enligt 1976 års
konvention undantas alla oljeskador av det slag som avses i 1969 ärs
oljeansvarighetskonvention, dvs. alla oljeskador som orsakas av beständig olja
från ett fartyg som vid olyckstillfället befordrar sådan olja i bulklast. Detta
skulle enligt utredningen gälla oberoende av om 1969 års konvention till följd
av begränsningen av det geografiska tillämpningsområdet faktiskt är tillämplig
på en viss skada eller inte. Denna tolkning leder till att vissa oljeskador på
vilka 1969 ärs konvention inte är tillämplig varken bhr föremål för begränsning
enligt oljeansvarighetskonventionen eller enligt globalbegränsningsreglerna.
Det skulle emellertid enligt utredningen inte vara rimligt att låta ansvaret
för dessa oljeskador bli obegränsat. Utredningen har därför föreslagit alt i
oljeansvarighetslagen tas in en bestämmelse om en särskild ansvarsgräns för
oljeskador som är av det slag som avses i oljeansvarighetslagen men som faller
utanför de nuvarande reglerna i denna lag. De finska och norska kommittéerna
har intagit samma ståndpunkt beträffande konventionens tolkning som sjölagsutredningen.

Enligt en annan tolkning
av art. 3 (b), som har hävdats från bl.a. brittisk sida, skulle såvitt gäller
en stat som har tillträtt 1969 års oljeansvarighetskonvention undantaget från
globalbegränsningsreglerna omfatta endast sådana skador som rent faktiskt
ansvarsbegränsas genom 1969 års konvention, dvs. oljeskador i
konventionsstater. För en stat som inte har tillträtt den konventionen skulle
undantaget från globalbegränsningen enligl 1976 års konvention omfatta —
föratom oljeskador i 69-stater - sädana skador i vederbörande stat som skulle
ha omfattats av 1969 ärs konvention om den staten hade varit ansluten till den
konventionen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 80

Den
danska kommittén har föreslagit att undantaget från globalbegränsningen för
oljeskador endast skall omfatta sådana skador på vilka 1969 års konvention
faktiskt är tillämplig.

Den lösning som den
svenska sjölagsutredningen föreslagit har kritiserats av redareföreningen.'
Föreningen framhåller i sitt remissvar alt förslaget innebär att det inte
längre är fråga om globalbegränsning utan om en separat maximering av ansvaret
mot flera olika skadelidande eller kollektiv av skadelidande. Förslaget bhr
enligt föreningen till nackdel för redaren som under vissa omständigheter kan
bli tvungen att upprätta både en ordinarie 1969 års fond, en svensk
tilläggsfond (fonder) samt en fond enligt 1976 års regler vid t.ex. en
kollisiion. Redareföreningen hävdaratt redarens totala ansvar vid en olycka som
leder till oljeskador skall vara högst ett maximum enligt den allmänna
globalbegränsningen plus ett maximum enligt oljeansvarighetslagen. Föreningen
säger sig inte heller finna något stöd för utredningens tolkning av art. 3 (b)
i begränsningskonventionen och hänvisar i det sammanhanget till den tolkning av
bestämmelsen som har gjorts i bl.a. Storbritannien.

Frågan
om tolkningen av art. 3 (b) i 1976 års konvention har diskuterats vid ett möte
med IMO:s juridiska kommitté i oktober 1982. Vid diskussionen visade det sig
att den brittiska tolkningen av konventionen fick stöd av samtiiga delegationer
som yttrade sig utom de svenska och norska.

Utformningen
av art. 3 (b) var föremål för omfattande diskussioner under 1976 års
diplomatiska konferens. EnUgt min uppfattning ger varken konventionens ordalydelse
eller vad som förekom under den diplomatiska konferensen något direkt stöd för
vare sig den ena eller den andra tolkningen. Jag anser att båda de tänkbara
lösningama, dvs. den lösning som sjölagsutrédningen har förordat och en lösning
grundad på den brittiska tolkningen, ryms inom konveritionstexten.

Jag vill i detta
sammanhang påpeka att båda lösningarna i praktiken i regel kommer att leda till
samma resultat. Det torde nämligen bli sällsynt att svenska domstolar får
bedöma frågan om ansvarsbegränsning för oljeskador som inte omfattas av 1969
ärs konvention. Utanför den konventionen faller skador i icke konventionsstat
och skador pä det fria havet. Mot bakgrand av det skadebegrepp som konventionen
bygger på (skada genom förorening) är det över huvud taget inte så vanligt att
skador i konventionens mening uppkommer på det fria havet. I praktiken kan det
inte heller förekomma att oljeskador uppkommer både i en konventionsstat och i
en icke konventionsstat i samband med olyckor i svenska farvatten eller eljest
i östersjö- och nordsjöomrädet. Samtiiga strandstater i dessa områden har
nämligen tillträtt 1969 års konvention. För det fall att

'
Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening och Rederiföreningen för
mindre fartyg har avgelt ett gemensamt remissyttrande. När det i det följande
hänvisas till Sveriges redareföreniing (redareföreningen) avses således de synpunkter
som gemensamt har framförts av de nu nämnda remissinstansema.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 81

talan
förs vid en svensk domstol mot en svensk redare i anledning av en olycka i
någon annan del av världen är det tänkbart att en sådan situation kan uppkomma.
Det torde.dock bli sällsynt att en sådan talan väcks vid svensk domstol.

Mot
bakgrand av vad jag nu har anfört anser jag det vara av avgörande betydelse att
de allra flesta stater som kan förväntas tillträda 1976 års konvention delar
den brittiska uppfattningen rörande konventionens tolkning. Jag anser därför
för egen del att Sverige, i likhet med Danmark, bör utforma sin lagstiftning i
enlighet med den tolkning av konventionen som har hävdats från brittiskt håll.
Även den finska lagstiftningen torde komma att grundas pä den brittiska
tolkningen. Detta innebär att i den svenska lagstiftningen från
globalbegränsningen enligt 1976 års konvention undantas endast sådana
oljeskador på vilka 1969 års konvention faktiskt är tillämplig. Någon särskild
ansvarsgräns för oljeskador av det slag som utredningen har föreslagit blir då
inte aktuell.

Utredningen
har föreslagit att reglerna om begränsningsfond i sjölagens 15 kap. skall
tillämpas också i fråga om sådan fond som upprättas enligt
oljeansvarighetslagen. Därmed skulle vissa av de särskilda bestämmelserna om
begränsningsfond i oljeansvarighetslagen bli onödiga och kunna upphävas.
Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag vill för min del
framhålla att det givetvis är lämpligt att en begränsningsfond upprättas och
fördelas efter samma regler, oavsett om fonden grundas på oljeansvarighetslagen
eller på de allmänna globalbegränsningsreglema i sjölagen. Jag tillstyrker
därför utredningens förslag i denna del.

5.2
Aténkonventionen

Departementsförslaget:
Sverige avstår frän att tillträda Aténkonventionen, eftersom konventionens
begränsningbelopp för passagerares ersättningsanspråk är för låga. I stället
höjs de nuvarande begränsningsbeloppen i 6 kap. sjölagen. Lagstiftningen
anpassas till konventionen i övriga delar.

Utredningens
förslag överensstämmer med departementsförslaget (se betänkandet s. 118-120).

Remissinstanserna:
Ett flertal av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag att Sverige
inte skall tillträda konventionen. De finner det samtidigt angeläget att
Sverige inom IMO verkar för en höjning av begränsningsbeloppen i konventionen
för att möjliggöra ett senare svenskt tillträde. Några remissinstanser förordar
att Sverige ansluter sig till konventionen. De hänvisar därvid främst till
intresset av en bred anslutning till konventionen.

6
Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 159

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 82

Skäl
för departementsförslaget Tillträdesfrågan

Utredningen
har föreslagit att Sverige inte skall tillträda konventionen, eftersom de
begränsningsbelopp som föreskrivs där enligt utredningen är för låga.
Utredningen har ansett att Sverige inom IMO bör aktualisera frågan om översyn
av konventionens begränsningsbelopp. Enligt utredningen bör översynen sikta
till en avsevärd förhöjning av beloppen. Vidare bör översynen leda till atl i
konventionen tas in bestämmelser som gör det möjligt att med regelbundna
mellainrum ändra beloppen mot bakgranden av inflatoriska förändringar.
Utredningen har dessutom föreslagit en höjning av begränsningsbeloppen i 6
kap. sjölagen.

De
flesta av remissinstansema delar utredningens uppfattning att begränsningsbeloppen
i konventionen är för låga och att de nordiska staterna därför bör avstå från
att tillträda konventionen. Åtskilliga av dessa finner det angeläget att frågan
om en höjning av begränsningsbeloppen aktualiseras inom IMO.

En
avvikande uppfattning redovisas av Advokatsamfundet, Svenska bankföreningen,
Skånes Handelskammare och Sveriges redareförening. Dessa remissinstanser anser
att Sverige bör tillträda Aténkonventionen och därefter inom IMO verka för en
revision av beloppen. Stockholms tingsrätt är inte övertygad om att Sverige bör
ställa sig utanför konventionen.

Stockholms tingsrätt
franihåller sålunda att det finns elt behov av en konvention på detta
rättsområde. Enligt Advokatsamfundet har nuvarande ansvarsgränser inte på något
stötande sätt inkräktat på skadelidande passagerares rätt till ersättning.
Samfundet avstyrker därför en omreglering av ansvarsgränserna på endast nordisk
bas och rekommenderar alt den nuvarande regleringen består i vart fall till
dess Aténkonventionen får en efterföljare med bredare internationell uppslutning.
Bankföreningen hävdar att intresset av rättsenhet talar för en svensk
anslutning till Aténkonventionen. Enligt föreningen torde Sverige genom att
tillträda konventionen få större möjligheter att påverka konventionens framtida
utformning. Även Skånes Handelskammare förordar en svensk anslutning till
konventionen och pekar särskilt på den besväriiga konkurrenssituation som
svensk sjöfart befinner sig i. Om utredningens förslag om höjda
begränsningsbelopp genomförs utan att en motsvarande höjning sker i
utomnordiska länder, skulle detta enligt handelskammaren öka
konkurrenssvårigheterna för de svenska redarna.

Sveriges
i"edareförening anser att Sverige bör ratificera Aténkonventionen. Enligt
redareföreningen är passagerarbefordran till sjöss en lika internationell
näring som befordran av gods, och önskemålet om enhetiiga internationella
regler vid passagerarbefordran är därför lika stort. De nordiska ländernas
ställningstagande kan enligt redareföreningen starkt påver-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 83

ka
andra nationers beslut i ralificeringsfrågan. Om de nordiska länderna väljer
att inte tillträda konventionen, kan enligl redareföreningen följden bli att
konventionen aldrig träder i kraft. Redareföreningen anför vidare att
Aténkonventionen är intimt förknippad med 1976 ärs begränsningskonvention och
dennas regler för passageraransvarsbegränsning. I avseende på belopp är de två
konventionerna direkt samskrivna. Försäkringsbarhetens gränser såsom de har
överenskommits i art. 6 i 1976 års konvention har enligt redareföreningen haft
som en klar förutsättning att den ansvarsför-säkrade skall vara bunden av
Aténkonventionen. Den utgör enligt föreningen tillsammans med 1976 års
begränsningskonvention och 1969 års oljeansvarighetskonvention ett block som
uttömmande reglerar redareansvarets begränsning. Föreningen anför att
beloppsbestämningar samt bedömningen av kumulationsrisker har för de tre
konventionerna sammanlagt balanserats mot försäkringsmarknadens kapacitet.

För
egen dél får jag anföra följande.

De
begränsningsbelopp som föreskrivs i Aténkonventionen ligger enligt min
uppfattning på en så låg nivå att de från svensk utgångspunkt redan nu är i
lägsta laget. Konventionens begränsningsbelopp motsvarar i huvudsak de belopp
som f n. finns i 6 kap. sjölagen. Sedan konventionen antogs år 1974 har dessa
begränsningsbelopp på grund av inflationen kommit att i betydlig grad minska i
värde. Det svenska konsumentprisindexet har sedan dess ökat med över 100
procent. För att begränsningsbeloppen nu skall ha motsvarande köpkraft som när
de fastställdes år 1974 skulle alhså krävas att de mer än fördubblades. Genom
att ratificera konventionen skulle Sverige dessutom folkrättsligt binda sig för
att behålla begränsningsbeloppen även när dessa efter hand minskar ytterligare
i värde. Särskilt när det gäller ansvaret för personskador är det enligt min
uppfattning inte försvarbart att låsa sig för en sådan utveckling. Jag vill
också framhålla att det nuvarande begränsningsbeloppet för personskador från
svensk sida ansågs otillfredsställande redan när det togs in i sjölagen år
1973, men del godtogs då av hänsyn till önskemålet om nordisk rättsUkhet (prop.
1973:137 s. 104).

Frågan
är nu om del trots den kritik som måste riktas mol konventionens
begränsningsbelopp finns starka skäl att ändå tillträda konventionen. Jag vill
dä först framhålla, att jag givelvis anser del vara angelägel att det inom
transporträtten i största möjliga utsträckning råder en internationell
rätts-Hkhel grundad på internationella konventioner. I likhet med utredningen
anser jag emellertid alt det inte föreligger något stort behov av en internationell
enhetiighet i den rättsliga regleringen för passagerartransporter till sjöss. I
detta avseende skiljer sig enligt min uppfattning reglerna om passagerarbefordran
från t.ex. reglema om godsbefordran. Som framgår av utredningens betänkande (s.
118 f) äger den passagerartrafik som berör svenska intressen till den
övervägande delen ram inom landet eller mellan de nordiska länderna.
Passagerartrafiken på andra länder är volymmässigt av mindre betydelse. Behovet
av rättsenhel gör sig därför i huvudsak

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 84

gällande
inom Norden. Enhgt min uppfattning skulle det därför inle ha någon betydelse
för konkurrensmöjligheterna för svensk sjöfart, om Sverige avstår från att
tillträda konventionen och i svensk lagstiftning inför högre begränsningsbelopp
än de som föreskrivs i konventionen. Jag vill också påpeka att Aténkonventionen
hittills har tillträtts av endast sex stater. Arabrepubliken Jemen, Liberia, Spanien,
Storbritannien, Tonga och Tyska Demokratiska Repubhken. Det är mindre troligt
alt den kommer att få någon större anslutning av andra viktiga sjöfartsländer.

Några
remissinstanser har uttryckt farhågor för att Sverige som icke konventionsstat
skulle få ringa möjligheter att påverka arbetet med en revision av
konventionen. Enligt min uppfattning finns det knappast fog för iiågra större
farhågor i detta avseende. Om de nordiska lähdernainom IMO gemensamt tar upp
frågan om en revision av begränsningsbeloppen, torde dessa länders inflytande
på revisionsarbetet inte i någon större omfattning bero på om de har tillträtt
konventionen eller ej. Möjligheten för de nordiska länderna att påverka en
sådan revision ökar enligt min uppfattning, om den nationella lagstiftningen i
övrigt överensstämmer med konventionen.

Vad
härefter angår anknytningen mellan Aténkonventionen och 1976 års
begränsningskonvention är det givetvis riktigt, som redareföreningen har
påpekat, att man beaktade de begränsningsbelopp som anges i Aténkonventionen
när man vid utarbetandet av 1976 års konvention skulle bedöma
försäkringsmarknadens kapacitet. Enligt min mening finns del emellertid inte
något som tyder på att försäkringsmarknaden i dag inte skulle ha kapacitet för
att till rimliga premie kostnader täcka de begränsningsbelopp som utredningen
har föreslagit.

Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört biträder jag utredningens förslag att Sverige
skall avstå från att tillträda. Aténkonventionen. Liksom utredningen anser jag
emellertid atl Sverige bör i allt väsentligt anpassa sin lagstiftning till
Aténkonventionen utom såvitt gäller begränsningsbeloppen. Även om rättslikhet
inte är av avgörande betydelse när det gäller sjötransport av passagerare, är
det enligt min uppfattning ändå önskvärt att den svenska lagstiftningen i
huvudsak kommer att överensstämma med vad som kommer att gälla i andra länder,
särskilt då i länder med vilka Sverige upprätthåller regelbunden
passagerartrafik. Mitt förslag I detta avseende innebär att svensk rätt i mycket
stora delar kommer att överensstämma med lagstiftningen i de länder som
tillträder Aténkonventionen.

Det
svenska ställningstagande som jag nu har förordat innebär givetvis inte att
Sverige skulle ge upp tanken på att i framtiden tillträda Aténkonventionen. En
förutsättning för ett svenskt tillträde måste dock vara att de
begränsningsbelopp som föreskrivs i konventionen höjs till minst den nivå som
nu föreslås i de nordiska länderna. Utredningen har förordat att man från
svensk sida inom IMO skall aktualisera frågan om en översyn av
Aténkonventionens begränsningsbelopp. Jag anser för min del att Sverige

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 85

tillsammans
med de andra nordiska länderna vid lämplig tidpunkt bör verka för att frågan om
en översyn av Aténkonventionens begränsningsbelopp tas upp på IMO:s
arbetsprogram.

Jag
delar utredningens uppfattning att man vid en sådan översyn bör sträva efter
att, förutom att åstadkomma en avs~evärd höjning av begränsningsbeloppen, få
till stånd en ordning som gör det möjligt att med jämna mellanram på ett enkelt
sätt ändra beloppen med anledning äv inflationens verkningar. Som utredningen
framhållit har utveckhngen under 1970-talet visat hur bräckligt ett system med
konventionsbundna begränsningsbelopp är i inflationstider. Frågan hur man skall
få till stånd ett system som möjliggör att realvärdena på begränsningsbelopp i
internationella konven-. tioner behålls oförändrade är därför av betydelse inte
bara för Aténkonventionen utan också för andra internationella konventioner
som innehåller begränsningsbelopp, t.ex. 1976 års begränsningskonvention.
Denna fråga har bl.a. studerats inom FN:s kommission för handelsrätt
(UNCITRAL). Även inom IMO har denna fråga diskuterats ingående, ' bl.a. i
samband med arbetet på ett utkast till en konvention om skadeståndsansvar vid
sjötransport av farUgt gods och i samband med den pågående revisionen av 1969
års oljeansvarighetskonvention och 1971 års oljeskadefondskonvention.

Den
svenska lagstiftningen

Beträffande
begränsningsbeloppens storlek har utredningen föreslagit att dessa såvitt avser
personskada och förlust av eller skada på fordon höjs något mer än som
motsvarar en justering för att kompensera den inflation som har ägt ram sedan
år 1974. De remissinstanser som har uttalat sig i frågan har inte haft någon
erinran mot försläget i denna del.

I
fråga om det föreslagna begränsningsbeloppet för personskador, 100000 SDR (ca
790 000 kr.), vill jag framhålla att just detta belopp föreskrivs i det senaste
instrament på lufträttens område som reglerar fraktförarens ansvar för
personskador, nämligen 1975 års Montrealpröto-koll nr. 4, ett ändringsprotokoll
till Warszawakonventionen av år 1929. Visserligen har Sverige inte tillträtt
detta Montrealprotokoll och det har inte heller trätt i kraft ännu. Det finns
emellertid vissa utsikter för att protokollet inom de närmaste åren kommer att
få en tillräcklig anslutning för att träda i kraft. Med anledning härav pågår
arbete inom berörda departement i de nordiska länderna med den lagstiftriing
som erfordras för ett tillträde till Montrealprotokoll nr 4. Det är givetvis
angeläget att möjligheterna för skadelidande att få ersättning, särskilt för
personskador, är ungefår lika goda oavsett om skadorna uppstår i samband med
lufttransport eller sjöfart. Detta förhållande är enligt min mening ett tungt
vägande skäl för det begränsningsbelopp för personskador som utredningen har
föreslagit.

Jag
ansluter mig därför till utredningens förslag såvitt gäller personska-

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 86

dor. Vidare anser jag att det begränsningsbelopp som
utredningen har föreslagit vid försening av passagerare, 2 000 SDR (ca 16 000
kr.), är lämpligt. Jag tillstyrker också de föreslagna begränsningsbeloppen för
resgodsskador: 1 300 SDR (ca 10 000 kr.) för handresgods, 2 000 SDR (ca 16 000 kr.)
för annat resgods och 5 000 SDR (ca 40 000 kr.) för dyrbarheter som
passageraren har lämnat till förvaring hos bortfraktaren.

Såvitt gäller skador på fordon har utredningen föreslagit
ett begränsningsbelopp på 8 000 SDR. Enligt utredningen skulle detta
begränsningsbelopp, som när betänkandet lades fram motsvarade ca 45 000 kr.,
täcka värdet på en något begagnad genornsnittsbil. Sjörättsföreningen i
Göteborg har anfört att det inte finns någon anledning att sätta
begränsningsbeloppet till en nivå, som inte torde förslå till att täcka
bilskadorna i normalfallet och vars realvärde till följd av den fortgående
inflationen snart kommer att minska. Föreningen föreslår därför att
begränsningsbeloppet i del berörda avseendet sätts till ca 100 000 kr., en gräns
som enligt föreningen i normalfallet bättre torde överensstämma med
genomsnittsbilens värde.

Enligt min uppfattning måste det begränsningsbelopp som
utredningen har föreslagit, 8 000 SDR (f n. ca 60000 kr.) anses i huvudsak
motsvara värdet på en något begagnad genomsnittlig personbil. De övriga
nordiska länderna har inte funnit anledning att föreslå ett högre
begränsningsbelopp för bilskador än det som resp. kommitté har förordat. Mot
bakgrand härav finner jag inte skäl att gå ifrån utredningens förslag på denna
punkt.

Kritik har framförts mot utredningens förslag beträffande
självrisk. Enligt förslaget skulle bortfraktaren alltid ha rätt till avdrag
för självriskbelopp vid förseningsskador och skador på fordon och resgods.
Enligt gällande svensk rätt liksom enligt konventionen är bortfraktaren
berättigad alt göra avdrag för självrisk endast om avtal har träffats om detta
mellan bortfraktaren och passageraren. Som skäl för förslaget har utredningen
anfört att det, framför allt av praktiska skäl, torde vara ogörligt att kräva
att ett sådant avtal vid varje enskilt tillfälle sluts individuellt mellan parterna
i avtalet om passagerarbefordran. Eftersom en sådan klausul är tyngande för
passageraren, är del vidare enligt utredningen osäkert om en klausul i de
allmänna resevillkor som bortfraktaren använder skulle anses utgöra del av
befordringsavtalet.

Göteborgs tingsrätt har ansett att självrisk även i
fortsättningen bör föratsätta att bortfraktaren i sina befordringsvillkor har
gjort förbehåll därom. Konsumentverket har hävdat, att en lösning i enlighet
med utredningens förslag skulle medföra att resenärens möjligheter att
informera sig om att självrisk över huvud laget tas ut starkt begränsas. Enligl
verket får det anses att informationsmöjligheten är bättre, om bortfraktaren
åtminstone måste göra ett generellt åtagande för att få ta ut självrisken.

Mot bakgrand av denna remisskritik har frågan diskuterats
vid nordiska departementsöverläggningar. Från de övriga nordiska länderna har
därvid framhållits, alt ett krav på särskilt avtal endast skulle komma alt leda
till

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 87

att i befordringsavtalet, dvs. biljetten, tas in ett
förbehåll om självrisk. Passageraren skulle med andra ord inte komma i någon
bättre ställning, om ett sådant krav ställdes upp. Mot denna bakgrand har man
från de övriga nordiska ländemas sida inte varit beredd att gå ifrån den
ordning som kommittéerna här föreslagit.

Jag har tidigare framhålUt att önskemålet om nordisk
enhetlighet väger tungt. Det gör sig särskilt starkt gällande i fräga om
reglerna för passagerarbefordran. Den befordran som rör svenska intressen sker
nämligen, föratom inom Sverige, till en helt övervägande del mellan de nordiska
länderna. Jag är därför beredd att godta utredningens förslag på denna punkt.

Utredningen har lagt fram förslag till en modernisering av
språket i 6 kap. sjölagen. Även jag anser det lämpligt att se över språket i
samtliga paragrafer i kapitlet, även om flertalet av bestämmelserna inte ändras
i sak. En remissinstans, Göteborgs tingsrätt, har anfört, att en sådan språklig
översyn inle får vara ett självändamål utan bör utgöra ett sätt att få en
enklare och mera lättförståelig lagtext. Enligt tingsrätten har utredningen
inte lyckats med detta. Tingsrätten påpekar också att förslaget i den delen
inte läggs fram som ett gemensamt nordiskt förslag. Jag vill i anledning härav
framhålla att det just är önskemålet att i så stor utsträckning som möjligt
bibehålla den nordiska enhetligheten som föranleder mig att avstå från att
föreslå mera långtgående förändringar i språkligt hänseende. De smärre
språkliga justeringar som utredningen har föreslagit anser jag emellertid
uppfyller syftet att något modernisera språket.

5.3 Ratifikation av 1979 års protokoll till
Haag-Visbyreglerna

Departementsförslaget: Sverige ratificerar 1979 års
ändringsprotokoll till Haag-Visbyreglerna. SDR införs som beräkningsenhet även
i 5 kap. sjölagen.

Utredningens förslag: Utredningen berör inte frågan.

Remissinstanserna berör inte frågan.

Skäl för departementsförslaget: Bestämmelser om
sjötransport av gods finns i 1924 års konvention rörande konossement, de s.k.
Haagreglerna. År 1968 antogs ett tilläggsprotokoll till konventionen. Den
reviderade konventionen brakar kallas Haag-Visbyreglerna. Sverige är bundet av
konventionen i dess lydelse enligt 1968 års protokoll. De bestämmelser som
grundas på Haag-Visbyreglerna finns i 5 kap. sjölagen.

I Haag-Visbyreglerna anges vissa begränsningsbelopp såvitt
gäller bortfraktarens ansvar för godset. Dessa belopp är uttryckta i
Poincaréfrancs. Som tidigare har nämnts (avsnitt 3.1) har utvecklingen inom det
internationella valutasystemet lett till alt man har reviderat de konventioner
som innehåller begränsningsbelopp grandade på guldvärdet. Vid den trettonde
sessionen med den permanenta diplomatiska sjörättskonferensen i Bryssel

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 88

i
december 1979 antogs ett ändringsprotokoll till Haag-Visbyreglerna. Vid
konferensen antogs vidare ett ändringsprotokoll till 1957 års begränsningskonvention.
Protokollen innebär att begränsningsbeloppen skall uttryckas i SDR i stället
för Poincaréfrancs. När protokollen utarbetades ansågs en SDR motsvara 15
Poincaréfrancs.

Sverige
har tidigare ratificerat de protokoll av motsvarande slag som här antagits till
konventioner på lufträttens och oljeskadelagstiftningens områden. 1979 års
ändringsprotokoll ansluter i fråga om innehållet nära till de protokoll som
Sverige har ratificerat.

I
den proposition i vilken frågai-i om ratifikation av dessa tidigare proto-koH
förelades riksdagen (prop. 1977/78:70) berörde föredragande statsrådet frågan
hur omräkning från guldfrancs till svenska kronor borde ske vid tilllämpningen
av kvarstående bestämmelser om guldfrancs i svensk lagstiftning, bl.a. i
sjölagen. Han uttalade därvid (s. 32), att det enligt hans mening var riktigast
att i den nya situation, som utvecklingen inom valutakurssystemet hade fört
med sig, göra omräkningen från guldmynt till nationellt mynt via SDR enligt
deii metod som hade använts vid utarbetandet av de redan antagna
ändringsprotokollen inom lufträtten och oljeskäde-lagstiftningen. Därvid hade
en SDR ansetts motsvara 15 Poincaréfrancs. För att möjliggöra en sådan
tillämpning av guldfrancsbestämmelserna borde enligt föredraganden i én
författning anges motvärdet i SDR av de begränsningsbelopp som i svensk
lagstiftning var uttryckta i guldfrancs och som lyggde på konventioner vilkas
guldfrancsbestämmelser ännu inte hade reviderats. I enlighet härmed ges
regeringen i 348 § sjölagen rätt att kungöra motvärdet av francs uttryckt i
SDR. En förordning har också utfårdats med stöd av bestämmelsen, förordningen
(1978:140) om motvärdet av vissa guldfrancs uttryckt i Internationella
valutafondens särskilda dragningsrätter. Den omräkningsmetod som föreskrivs i
1979 års protokoll tillämpas därför redan för svensk del. Motsvarande gäller i
de övriga nordiska länderna.

Som
har nämnts i det föregående föreslår sjölagsutredningen att SDR införs som
beräkningsenhet såvitt gäller begränsningsbeloppen i 6 kap. och 10 kap.
sjölagen. Om förslaget genomförs, skulle Poincaréfrancs kvarstå som
beräkningsenhet bara i 5 kap.

I
den svenska delegationens rapport från 1979 års Brysselkonferens uttalades det,
att förslag till de ändringar i sjölagen som föranleddes av de i Bryssel
antagna protokollen borde föreläggas riksdagen samtidigt med de förslag som
väntades bli följden av sjölagsutredningens kommande betänkande.

Med
härtsyn till vad som nu har anförts är det enligt min mening naturligt att
Sverige ratificerar 1979 års ändringsprotokoll till Haag-Visbyreglerna. I
samband med ratifikationen bör sjölagen ändras så att de nuvarande begränsningsbeloppen
i 5 kap. som uttrycks i Poincaréfrancs (120 §) byts ut mot de i protokollet
upptagna motvärdena i SDR. Detta föranleder änd-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 89

ringar
även i déii nuvarande 348 § sjölagen (som enligt förslaget motsvarar 369 §)
samt i 261 i

1979
års ändrifigsprötokoil till Haag-Visbyreglerna träder i kraft tre månader efter
den dag då fein stater har tillträtt protokollet. Hittills har endast två
stater, Spanien och Storbritannien, ratificerat det. Emellertid har i Dämfiäfk
lagts fram proposition med förslag om ratifikation av ändringsprotokollet, och
niolsvarande proposition torde komma att läggas fram i Norge inorri kört. Genom
de tre nordiska ländernas tillträde skulle protokollet få tiliräcklig
anslutning för att träda i kraft. Tidpunkten för de nordiska ländernas
tillträde till 1979 ärs ändringsprotokoll till Haag-Vis-byreglernä bör därför
äfipassas så att den därav föranledda lagstiftningen kan sättas i kraft
samtidigt som de övriga lagändringarna.

Såvitt
gäller 1979 års äiidringsprotokoll till 1957 års begränsningskonvention vill
jag erinra om att jag i det föregående (avsnitt 5.1.1) har föreslagit att
Sverige skall säga upp den konventionen. Det finns därför inte någon anledning
för Sverige att tillträda detta protokoll.

6
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad som nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1.
lag om ändring i sjölagen
(1891:35 s. 1),

2.
lag om ändring i lagen
(1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss.

Förslagen
bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 6.

7
Specialmotivering

7.1
Förslaget till lag om ändring i sjölagen

Andra
kapitlet

Om
skeppsregistrering

39
§

Denna
paragraf innehåller i sin nuvarande lydelse hänvisningar till 351 §. Denna
hänvisning har ändrats till att avse 372 §.' Innehållet i 351 § har nämligen i
förslaget flyttats till 372 §.

Femte
kapitlet

Om befordran av gods

120
§

I
förevarande paragrafs andra stycke behandlas gränserna för bortfraktarens
ansvarighet vid godsbefordran. Begränsningsbeloppen anges i para-

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 90

grafens nuvarande lydelse i francs. Därmed avses enligt
hänvisning till nuvarande 348 § Poincaréfrancs. Förslaget innebär att SDR ersätter
Poincaréfrancs som beräkningsenhet. Ansvarigheten kommer sålunda att för varje
kolli eller annan enhet av godset uppgå till 666,67 SDR (ca 5 000 kr.) eller
till 2 SDR (ca 16 kr.) per kilo av godsels bruttovikt, om ansvarigheten
därigenom blir högre. Ändringarna föranleds av en svensk anslutning till 1979
års ändringsprotokoll till de s.k. Haag-Visbyreglerna (jfr avsnitt 5.3).

168 §

I paragrafen har gjorts endast den ändringen att
hänvisningen i första stycket till 347 § skall gälla 368 §. Ändringen har
föranletts av att bestämmelserna i nuvarande 15 kap. (344-355 §§) enligt
förslaget skall betecknas 16 kap. (365-376 §§).

Sjätte kapitlet

Om befordran av passagerare och resgods

Bestämmelserna i 6 kap. sjölagen skall enligl den
nuvarande lydelsen av 172 § tillämpas bara i den män annat inte följer av avtal
eller sedvänja. Undantag görs dock för 178 § och för vad som följer av 200 och
201 §§. Den verkliga innebörden av dessa reservationer är atl kapitlets
bestämmelser i mycket väsentliga avseenden är tvingande. Bestämmelsen i 172 §
är därför - i viss mån vilseledande. Vidare bör regleringen av i vilken mån
kapitlets bestämmelser är tvingande finnas samlade på ett ställe i kapitlet. På
grand härav har 172 § upphävts och bestämmelser om i vilken utsträckning
avtalsvillkor, som strider mot reglerna i detta kapitel, är giltiga har samlats
i 200 och 201 §§.

171 §

Paragrafen innehåller vissa begreppsdefinitioner som
grandas på art. 1 i Aténkonventionen. I paragrafen i dess gällande lydelse
definieras begreppen bortfraktare, resgods och handresgods. I förslaget har
dessutom tagils in en definition av begreppet passagerare.

En remissinstans har ansett att definitionerna av
bortfraktare och passagerare bör brytas ut från förevarande paragraf och göras
till uttryckliga bestämningar av tillämpningsområdet för 6 kap. En sådan
lösning skulle utgöra ett avsteg från den teknik som har använts vid
utformningen av kapitlet utan att innebära någon ändring i sak. Någon sådan
utbrytning har därför inte gjorts.

Beträffande definitionen av bortfraktare och handresgods
(art. 1.1 (a) respektive 1.6 i konventionen) har i förslaget gjorts vissa
språkliga förändringar i förhållande till de nuvarande bestämmelserna. Någon
ändring i sak föreligger däremot inte.

Bortfraktare är den som sluter befordringsavtal med
passageraren. Något krav på att bortfraktaren själv förfogar över ett fartyg
eller utrymme i ett fartyg föreligger inte. En resebyrå som i eget namn ingår
avtal om

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 91

passagerarbefordran faller således in under definitionen.
Liksom hittills bör reglema i 6 kap. tillämpas bara på kommersiell befordran
trots att konventionen inte innehåller någon uttrycklig begränsning i detta
avseende. I definitionen av begreppet bortfraktare har därför behållits den bestämmelse
som anger att det skall vara fråga om en yrkesmässig befordran eller en
befordran mot vederlag.

I fråga om definitionen av resgods görs för närvarande
undantag för gods som befordras enligt certeparti eller konossement. I enlighet
med konventionen (art. 1.5) har tillägg gjorts för de fall då gods befordras
enligt annat dokument som brakar användas vid godsbefordran. Härmed avses
främst godskvitton av olika slag.

I konventionen har levande djur undantagits i
resgodsdefinitionen. Utredningen har emellertid inte ansett skäl föreligga att
göra elt sådant undantag. Någon remisskritik har inle framförts på denna punkt,
och utredningens förslag har därför följts. Begreppet resgods omfattar därför,
liksom f n., även levande 4)ur. Beträffande den nuvarande möjligheten för
bortfraktaren atl friskriva sig från ansvar för levande djur hänvisas till vad
som anförs i anslutning till 201 §.

I paragrafen har i överensstämmelse med konventionen (art.
1.4) tagits in en definition av begreppet passagerare. Av denna definition
framgår bl.a. alt en person som med bortfraktarens samtycke åtföljer ett fordon
eller levande djur som är föremål för godstransport skall anses som passagerare.
Såvitt gäller transport av lastbil med åtföljande chaufför följer detta enligt
motivuttalanden i 1973 ärs lagstiftningsärende (prop. 1973:137 s. 134) redan av
förevarande paragraf i dess nu gällande lydelse.

173-180 och 182-188 §§

Av skäl som har anförts i del föregående (avsnitt 5.2) har
språket i kapitlet moderniserats. Bl.a. har termen "befordringen" där
det har varit möjligt bytts ut mol "resan" och
"befordringsavgift" mot "biljettpris". I de här nämnda
paragraferna har inte några sakliga ändringar vidtagits utan endast språkliga.

I anslutning till 188 § bör särskilt framhållas atl ansvaret
för försening inte bara gäller dröjsmål som uppkommer till följd av någon
händelse under befordringen, såsom är fallet med ansvaret för personskada. Bestämmelsen
läcker också det fallet all förseningen beror på att fartyget har kommit för
sent fram till den hamn där passageraren har gått ombord eller liknande orsak
(jfr prop. 1973:137 s. 101, 140). För elt sådant dröjsmål bär bortfraktaren
emellertid inte något tvingande ansvar (jfr 201 § första stycket).

189 § I paragrafen regleras bortfraktarens ansvar för
skador på resgods. \ första stycket har endast gjorts språkliga ändringar.

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 92

Enligt
andra stycket i dess nuvarande lydelse är bortfraktaren inte skyldig att
ersätta pengar, värdepapper, konstföremål eller andra dyrbarheter, om han inte
uttryckligen har åtagit sig sådan ansvarighet. Enligt utredningens förslag
skall bortfraktaren i stället bli- ansvarig för dyrbarheter bara när han har
tagit emot egendomen för säker förvaring, dvs. till förvaring i kassaskåp eller
liknande. Ändringen grundar sig på art. 5 i Aténkonventionen.

Några.remissinstanser
har ansett att kravet pä uttryckligt åtagande bör kvarstå. Man har därvid
hänvisat till att uttrycket "for the agreed purpose" har behållits i
Aténkonventionen och att en avvikelse från konventionstexten inte är sakligt
befogad. Det uttryckliga åtagande som nämns i den gällande lydelsen av
förevarande paragraf avser emellertid själva ansvarigheten. Den bestämmelsen
har inte någon motsvarighet i Aténkonventionen. Föratsättningen enligt
konventionen för ansvarighet är att redaren uttryckligen åtar sig en säker
förvaring av egendomen ("for the agreed purpose of safe-keeping").
För att återge den konventionsbestämmelsen torde det vara tillräckligt att ange
att egendomen har tagits emot för säker förvaring. I detta ligger givetvis ett
åtagande. Lagtexten har därför avfattats i enlighet med utredningens förslag.

191 §

I
denna paragraf regleras bevisbördans placering i mål om transportansvar.

Av
paragrafens nuvarande lydelse följer att det presumeras att fel eller
försummelse föreligger på bortfraktarens sida. I fråga om personskada eller
föriust av eller skada på handresgods gäller dock den omvända bevisbördan
endast när skadan har inträffat vid eller i samband med förlisning, sammanstötning,
strandning, explosion eller brand. I förslaget har det tillägget gjorts att
bortfraktarens presumtionsansvar för personskador och handresgods skall gälla
även vid fel i fartyget. Tillägget grandar sig på art. 3.3 i konventionen.

Som
fel i fartyget kan t.ex. anses sådana brister som att det saknas ledstång eller
halkskydd. Vid stöld av handresgods som har förvarats i en passagerarhytt bör
bristande låsanordningar till hytten anses som fel i fartyget.

Det
följer av allmänna principer för bevisbördans placering att det åligger
passageraren inte bara att visa att skadan har uppkommit under befordringen
utan också att det har förelegat ett fel i fartyget och ett samband mellan
skadan och detta fel.

192 §

Paragrafen
innehåller bestämmelser om ansvarsgränserna för de olika slags skador som
behandlas i 6 kap. sjölagen. I konventionen finns i artiklarna 7 och 8
bestämmelser om begränsning

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 93

av
transportöransvaret till vissa belopp som i huvudsak motsvarar dem som f.n.
föreskrivs i denna paragraf. Såsom närmare har utvecklats i avsnitt 5.2 har
dessa belopp höjts.

Enligt/örs/a
stycket är begränsningsbeloppet för varje passagerare vid personskada 100 000
SDR (ca 790 000 kr.). I konventionen (art. 7.1) har särskilt angetts att
ansvarsgränsen för personskada gäller även när ersättningen enligt
domstolslandets lag utgår i form av periodiska utbetalningar. Utredningen har
inte ansett det nödvändigt att särskilt ange detta i lagtexten, eftersom det
enligt utredningen ändå torde vara klart att så är fallet. En bestämmelse som
motsvarar Aténkonventionens art. 7.1 finns i art. 22 i Warzawakonventionen om
internationell luftbefordran i dess lydelse enligt 1955 års Haagprotokoll.
Motsvarande bestämmelse finns i 9 kap. 22 § luftfartslagen (1957:297). Mot
bakgrand härav har i förevarande lagram tagits in en bestämmelse som svarar mot
nämnda lagram i luftfartslagen. Slutligen föreskrivs att begränsningsbeloppet
vid försening av passagerare inte skall överstiga 2 000 SDR (ca 16 000 kr.) för
vaije passagerare.

I
andra stycket anges, liksom f.n., de ansvarsgränser som gäller vid skada på
eller förlust eller försening av resgods.

Enligt
punkt 1 är begränsningsbeloppet för handresgods 1 300 SDR (ca 10 000 kr.) för
varje passagerare. Till skillnad från vad söm gäller enligt den nuvarande
lydelsen och motsvarande bestämmelse i konventionen omfattar ansvarsgränsen
även handresgods som förvaras i eller på ett medfört fordon. Det kan nämligen
inte anses rimligt att ansvarsgränsen för fordon (punkt 3) skall omfatta sådant
handresgods.

I
punkt 2 anges det begränsningsbelopp som gäller för dyrbarheter som
bortfraktaren enligt 189 § andra stycket har tagit emot för förvaring.
Begränsningsbeloppet är 5 000 SDR (ca 40 000 kr.) för varje passagerare. Någon
motsvarande ansvarsgräns finns inte i sjölagen i dess nu gällande lydelse. Av
konventionen (art. 5) framgår inte klart om begränsningsbeloppet för annat
resgods än handresgods och fordon skall omfatta även dyrbarheter som
bortfraktaren har tagit emot för säker förvaring eller om en särskild
ansvarsgräns skall gälla för dessa. För resgods i allmänhet föreslås ett
begränsningsbelopp på 2 000 SDR (ca 16 000 kr.). Om det allmänna
begränsningsbeloppet för resgods skulle omfatta sädana dyrbarheter, måste det
höjas avsevärt. Det har emellertid ansetts bättre.att ha två begränsningsbelopp,
ett för resgods i allmänhet och ett för dyrbarheter.

I
punkt 3 anges att begränsningsbeloppet för varje fordon är 8 000 SDR (ca 63 000
kr.). Som har nämnts omfattar detta begränsningsbelopp inte handresgods som
förvaras i eller på fordonet.

Av
punkt 4 framgår slutligen att begränsningsbeloppet för varje passagerare i
fråga om annat resgods är 2 000 SDR (ca 16 000 kr.).

Enligt
tredje stycket skall samtliga nu nämnda begränsningsbelopp avse det sammanlagda
ansvaret för varje resa. Detta motsvarar vad som föreskrivs i art. 7.1 och
8.1—3 i konventionen. Bestämmelsen skiljer sig frän

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 94

motsvarande
lagrums nuvarande lydelse endast på så sätt all även begränsningsbeloppet för
skada på eller förlust av handresgods skall gälla för varje resa i stället för
som nu för varje skadebringande händelse. Liksom enligt gällande rätt omfattar
begränsningsbeloppen inte ränta och rättegångskostnader. Motsvarande
bestämmelse finns i art. 10.2 i konventionen.

I fiårde stycket hänvisas
till definitionen av SDR i 369 §. Av den bestämmelsen följer atl omräkning
från SDR till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då betalning sker
eller säkerhet för betalning ställs. Enligt art. 9.2 i konventionen skall i
stället omräkning ske på grundval av den nationella valutans officiella värde
den dag dom avkunnades eller annan dag som parterna har bestämt. Bestämmelsen i
369 § (f.n. 348 §) om omräkning till svenskt mynt gäller generellt för
sjölagen. Den torde dessutom ha fungerat väl. Härtill kommer att Sverige
enligt förslaget inte f.n. skall ratificera Aténkonventionen. Den ifrågavarande
bestämmelsen har därför behållits i sin nuvarande utformning.

Enligt femte stycket kan
bortfraktaren åla sig ansvarighet till högre belopp än som föreskrivs i
förevarande paragraf Åtagandet skall ske skriftligen. Bestämmelsen, som grundar
sig på art. 10.1 i konventionen, motsvarar 193 § första stycket första meningen
i gällande sjölag. Där sägs i stället att åtagandet skall ske genom en
uttrycklig överenskommelse. Kravet på skriftlighet i den nu föreslagna
bestämmelsen får ses mot bakgrund av att det är ett allmänt intresse alt elt
åtagande avseende högre begränsningsbelopp i efterhand kan dokumenteras.
Kravet på skriftlighel är uppfyllt, om bortfraktaren i allmänna
leveransbestämmelser eller i resebro-schyrér o.l. generellt har åtagit sig
ansvarighet till högre belopp än som föreskrivs i denna paragraf.

193
§

Denna
paragraf innehåller vissa bestämmelser om självrisk.

Enligt den gällande
lydelsen av denna paragraf kan bortfraktaren förbehålla sig att passageraren
själv skall slå risken med visst belopp i fråga om vissa typer av skador.
Konventionen innehåller en motsvarande bestämmelse i art. 8.4. Där föratsälts
emellertid att bortfraktaren och passageraren träffar avtal om passagerarens
självrisk. Det torde, framför allt av praktiska skäl, vara ogörligt att kräva
att ett sådant avtal vid varje enskilt tillfälle sluts individuellt mellan
partema i avtalet om passagerarbefordran. Av skäl som har anförts i avsnitt 5.2
har \ första stycket bortfraktaren getts en obetingad rätt att från
skadeståndet göra avdrag för vissa självriskbelopp. Passagerarens självrisk
avser samma typ av skador som omfattas av den nuvarande bestämmelsen, dvs.
resgods- och dröjsmålsskador. Beloppen har emellertid höjts. Självrisk
beloppet för varje fordon som skadas är 150 SDR (ca 1 200 kr.), medan det för
annan resgodsskada resp. skada på grund av försening av passagerare eller
resgods är 20 SDR (ca 160 kr.).

Självriskbeloppet
skall enligt andra stycket avräknas från skadans be-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 95

lopp
innan frågan om begränsning av ansvaret enligt 192 § prövas. Detta motsvarar
vad som gäller f.n.

194
§

Enligt
paragrafens nuvarande lydelse går begränsningsrätten förlorad — fömtom vid
uppsåtligt handlande — när bortfraktaren har handlat "av grov vårdslöshet
och med insikt att skada sannolikt skulle uppkomma". Motsvarande gäller
enligt 197 § andrastycket i dess föreslagna lydelse för personer som
bortfraktaren svarar för. I enlighet med art. 13 i Aténkonventionen har ordet
"sådan" tillagts före "skada". Det är således inte
tillräckligt att skadevållaren insåg att någon form av skada sannolikt skulle
bli följden av hans handlande. Hans insikt måste omfatta just sådan skada som
sedan inträffade. I fråga om globalbegränsningen enligt 10 kap. har samma
bestämmelse tagits in i den föreslagna 237 §, grandad på art. 4 i 1976 års
konvention.

Eftersom
det har ansetts önskvärt att de bestämmelser som rör förlust av
begränsningsrätt utformas i så nära anslutning till den tillämpliga konventionstexten
som möjligt har någon motsvarande ändring däremot inte gjorts i 120 § femte
stycket. Bestämmelsen i art. 4.5 e) i Haag-Visbyreglerna, som ligger till
grund för denna bestämmelse, innehåller nämligen inte något krav på att
insikten skall omfatta "sådan" skada. Allmänna principer om adekvat
kausalitet torde dock medföra att skillnaden mellan lagtexterna kommer att fä
endast ringa betydelse i den praktiska tillämpningen.

Uttrycket
"och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma" torde
strängt taget vara överflödigt med hänsyn till den restriktivitet som iakttas i
svensk rätt när det gäller att beteckna ett vårdslöst förfarande som
"grovt vårdslöst". Särskilt mot bakgrund av att Aténkonventionen
enligt förslaget inte skall ratificeras kunde det därför övervägas att slopa
uttrycket i förevarande paragraf. Någon sådan ändring har dock inte gjorts.
Det får nämligen anses vara ett starkt önskemål att de bestämmelser i sjölagen
som behandlar denna fråga såvitt möjligt är enhetliga.

195 § .

Paragrafen
har endast undergått viss språklig förändring.

196 §

Nuvarande
196 § innehåller en bestämmelse som innebär att även bortfraktarens anställda
och andra medhjälpare kan åberopa reglerna om befrielse från och begränsning
av ansvar och att bortfraktarens och dessa personers sammanlagda ansvar inte
skall överstiga begränsningsbeloppen i 192 §. Sådana bestämmelser brakar
betecknas Himalaya-bestämmelser efter ett engelskt rättsfall rörande ett fartyg
med namnet Himalaya. I nuvarande 197 § regleras en utförande transportörs
ansvar. Eftersom Hi-

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 96

malaya-bestämmdsen
gäller också den utförande transportören och hans folk, har bestämmelserna
tagits in i omvänd ordning i förslaget.

Förevarande
paragraf motsvarar således 197 § i dess gällande lydelse och innehåller
bestämmelser om en utförande transportörs ansvar. Förutom språkliga ändringar
föreligger endast skillnad i sak i ett avseende. I andra stycket andra meningen
i förslaget sägs att, om bortfraktaren har åtagit sig ansvar utöver vad som
:föreskrivs i 6 kap., den som utför befordringen inte är bunden av detta
såvida han inte skriftligen har samtyckt till det. Bestämmelsen grundar sig på
art- 4.3 i konventionen.

I
197 § andra stycket i dess nuvarande lydelse anges uttryckligen att
bortfraktarens och den utförande transportörens ansvarighet är gemensamt
begränsad enligt 192 §. Någon motsvarande bestämmelse har inte tagits in i
förevarande paragraf Av 197 § första stycket andra meningen framgår emellertid
att någon ändring i sak inte är avsedd. Av denna bestämmelse följer nämligen
att de ersättningsbelopp som bortfraktaren och den utförande transportören
sammanlagt skall betala inte får överstiga de gränser för ansvarigheten som
anges i 192 §.

197
§

Paragrafen
motsvarar |96 § j dess gällande lydelse.

I
första stycket har inte gjorts någon ändring i sak.

I
andra stycket regleras förlust av rätten till ansvarsbegränsning. Bestämmelsen
motsvarar 194 §. På de skäl som har angetts i anslutning till nämnda paragraf
har den ändringen vidtagits i den föreyarande bestämmelsen att ordet
"sådan" har lagts till före "skada".

199 §

Liksom
f n. hänvisas i denna paragraf till bestämmelser om laga domstol i 337 § och om
preskription i 368 !) (nuvarande 347 §) sjölagen. De ändringar som har gjorts
i första stycket i förevarande paragraf utgör en anpassning till de ändringar
som genomförs i 337 §.

200 §

Såsom
nämnts inledningsvis har samtliga bestämmelser i 6 kap., som anger i vilken
utsträckning avtalsvillkor som avviker från bestämmelserna i kapitlet är
giltiga, tagits in i denna och den därpå följande paragrafen.

I
första stycket återfinns den bestämmelse som f.n. finns i 172 § om att reglerna
i 178 §, soni gäller ordning och säkerhet ombord, inte får sättas åt sidan
genom avtal,

Enligt
andra stycket är avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt
181-198 §§, 337 § andra stycket (laga domstol) och 368 § första stycket
punkterna 6 och 7 (preskription) ogiltiga i vissa fall. Detta gäller enligt
piinkt 1 vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller till
eller från någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 97

övrigt
är tillämplig på befordringen. Vidare är sådana avtalsvillkor enligt punkt 2
ogiltiga även vid annan befordran, om svensk lag är tillämplig på befordringen
enligt allmänna svenska lagvalsregler.

De
svenska reglerna är således tvingande vid all trafik till eller från Sverige
även om utländsk rätt i andra hänseenden är tillämplig på befordringsavtalet,
t.ex. därföf att både bortfraktaren och passageraren är hemmahörande i
främmande stat. I passagerarfart som inte berör de förat nämnda nordiska
ländema är däremot de svenska reglerna inte tvingande annat än om svensk rätt
är tillämplig på befordringen. Frågan om tillämplig lag skall bedömas enligt
svenska internationellt privaträttsliga regler. För att svensk lag skall bli
tillämplig krävs enligt dessa regler att befordringen har en viss anknytning
till Sverige. En sådan anknytning kan vara att befordringsavtalet har ingåtts i
Sverige mellan svenska parter. Om sådana anknytningsfakta föreligger, skall
passageraren enligt förevarande lagram ha det skydd som de svenska
rättsreglerna är avsedda att ge.

I
överensstämmelse med nu gällande 172 § anges slutligen i tredje stycket att
övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något annat är
avtalat eller följer av sedvänja.

201 §

Paragrafen
innehåller bestämmelser om ansvarsfriskrivning.

I
första stycket regleras bortfraktarens möjlighet till ansvarsfriskrivning
beträffande passagerare. Bestämmelsen motsvarar i sak vad som gäller f.n.

I
andra stycket finns regler för ansvarsfriskrivning beträffande passagerarens
handresgods. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med motsvarande regler i
första stycket i dess nuvarande lydelse. Det tillägget har dock gjorts att
förbehåll om ansvarsfrihet inte är. tillåtet för den tid då handresgodset är i
bortfraktarens vård medan passageraren är ombord eller vistas i
terminalbyggnad, på kaj eller annan hamnanläggning (jfr art. 1.8). Handresgods
som finns i eller på ett av passageraren medfört fordon omfattas inte av
bestämmelsen.

De
speciella risker som föreligger vid godstransport av levande djur finns inte
när sällskapsdjur befordras med en passagerare. Det har därför inte ansetts
föreligga några skäl att behålla den möjlighet som nu gäller i. fråga om
generell ansvarsfriskrivning för levande djur (första stycket sista meningen i
paragrafens nuvarande lydelse). Det bör vidare påpekas att levande djur inte
har undantagits från ansvarsbestämmelserna i 1978 års konvention om
sjötransport av gods (Hamburgreglerna).

Tredje
stycket motsvarar i huvudsak andra stycket i dess nuvarande lydelse. Till
skillnad från vad som gäller f.n. avses emellertid i första meningen endast de
fall då det har avtalats mellan parterna att en bestämd del av befordringen
skall utföras av en annan namngiven redare. Inskränkningen har ansetts befogad
med hänsyn till att passageraren klart skall kunna veta när en sådan
ansvarsfriskrivning som här avses kan komma i fråga. 7 Riksdagen 1982/83. 1
saml. Nr 159

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 98

Tionde
kapitlet Om redares ansvarighet 233§ I paragrafen har endast gjorts vissa
språkliga ändringar.

234
§

I
denna paragraf, som grandas på art. I i 1976 års begränsningskonvention, anges
vilka personer som har rätt till globalbegränsning, dvs. rätt att begränsa det
samlade ansvaret med anledning av en och samma händelse. Motsvarande
bestämmelser finns f n. i 234 § I mom. och 241 § första och andra styckena
sjölagen. Jämfört med dessa bestämmelser innebär de nya reglema att kretsen av
begränsningsberättigade har utvidgats något, främst genom att sådana bärgare
har tillkommit som utför bärgning utan att använda sig av ett fartyg.

Första
stycket i paragrafen motsvarar art. 1.1-3 i konventionen. Av detta stycke
framgår att rätt till ansvarsbegränsning tillkommer redare, fartygsägare som
inte är redare, den som handhar fartygets drift i redarens ställe, fartygets
befraktare samt var och en som utför tjänster i omedelbart samband med
bärgning.

Med
den som i redarens ställe har hand om fartygets drift avses främst s.k.
disponentredare, t.ex. mäklare som i partredares ställe sköter driften av ett
fartyg. Även en myndighet som efter rekvisition nyttjar ett fartyg faller in
under begreppet (jfr SOU 1961:33 s. 51). Visseriigen föreligger enligt
förslaget inte begränsningsrätt för sådana fartyg som av en stat brakas
uteslutande för statsändamål, om skadan har orsakats av fartygets särskilda
egenskaper eller användning. Har skadan inte orsakats på sådant sätt,
föreligger emellertid i princip begränsningsrätt för den rekvirerande
myndigheten. I detta hänseende hänvisas till vad som anförs i anslutning till
243 §.

Att
konventionens uttryck fartygets befraktare ("the charterer of a ...
ship") omfattar såväl tidsbefraktare som sådana resebefraktare vilka befraktar
fartyget helt eller till viss del är klart. Däremot kan ifrågasättas om även
styckegodsbefraktare omfattas av begreppet. Enligt förarbetena till nu gällande
bestämmelser i sjölagen om redares ansvarsbegränsning har detta inte ansetts
vara fallet (jfr SOU 1961:33 s. 51 O- I en rapport som under det förberedande
arbetet på 1976 års konvention avgavs av CMI till IMO uttalas att begränsningsreglerna
i 1957 års konvention omfattar alla befraktare, såväl tidsbefraktare :5om
resebefraktare. Frågan synes inte ytterligare ha behandlats vid tillkomsten av
1976 års konvention.

Redareföreningen
har i sitt remissyttrande framhållit att konventionen talar om befraktare av
fartyg som används till fart i öppen sjö och att det valda uttryckssättet
skulle tyda på att endast helbefraktning avses. Flera andra remissinstanser
anser däremot att rätten till ansvarsbegränsning bör

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 99

gälla
alla befraktare. Även om konventionens uttryck "charterer" inte
skulle anses omfatta styckegodsbefraktare, föreligger emellertid inte något
hinder att i nationell lag medge även sädana befraktare begränsningsrätt. För
en sådan utvidgning talar det förhållandet att konventionens begränsningssystem
angår de risker som uppkommer i samband med driften av fartyget och inte
allmänt de risker som en redares verksamhet medför. Inte bara redaren kan ådra
sig ansvar som en följd av fartygets användning för sitt ändamål. Undantagsvis
kan ett sådant ansvar drabba även en styckegodsbefraktare. Så kan t.ex. godset
ha varit bristfälligt förpackat och som en följd härav brand eller explosion ha
inträffat ombord (jfr 97 § sjölagen). De skador som i sådant fall uppkommer kan
bli av den storleksordningen att de skäl som talar för att redaren bör kunna
begränsa sitt ansvar också gör sig gällande beträffande styckegodsbefraktarens
ansvar. Bortsett från vissa fall då en speditör uppträder som befraktare har
styckegodsbefrak-taren normah inte tecknat någon ansvarsförsäkring.
Varaförsäkringen täcker inte ansvar för skador som godset vållar. Även dessa
omständigheter talar för att en begränsning av styckegodsbefraktarens ansvar
skall kunna ske i de undantagsfall då ett katastrofansvar kan aktualiseras.

Att
begreppet fartygets befraktare skall anses omfatta även styckegodsbefraktare
överensstämmer för övrigt med den terminologi som används i 5 kap. sjölagen. Av
71 § andra stycket sjölagen framgår nämligen att resebefraktning innefattar
även styckegodsbefraktning. I den förevarande paragrafen bör därför med
fartygets befraktare förstås såväl tidsbefraktare som resebefraktare, däri
inbegripet helbefraktare, delbefraktare och styckegodsbefraktare.

Beträffande
s.k. "bare boat charterer" och "demise charterer" gäller
att dessa enligt svensk rätt närmast är att betrakta som redare och således
redan av denna anledning omfattas av begränsningsrätten.

När
det i förevarande stycke talas om "var och en som utför tjänster i
omedelbart samband rned bärgning" avses både bärgare som vid bärgningen
använder sig av ett fartyg och bärgare som arbetar från det fartyg bärgningen
avser eller som utför bärgning med hjälp av t.ex. helikopter eller lyftkran.
Bestämmelsen gäller inte endast bärgare som arbetar yrkesmässigt utan även
tillfålliga bärgare, t.ex. ett handelsfartyg som under resa bärgar ett annat
fartyg. Begreppet bärgning omfattar inte bara bärgning av ett "fartyg,
vilket förolyckats eller befinner sig i fara, eller ombordvarande gods eller något,
som hört till sådant fartyg eller gods" (jfr 224 § första stycket
sjölagen). I överensstämmelse med en uttrycklig bestämmelse i konventionen
föreskrivs att bärgning i detta sammanhang omfattar även alla åtgärder som
avses i 235 § första stycket punkterna 4 - 6 i förslaget, dvs. åtgärder för att
lyfta, avlägsna, förstöra eller oskadliggöra ett förolyckat fartyg eller last
samt åtgärder för att förhindra eller begränsa skador för vilka rätt till
ansvarsbegränsning föreligger.

Enligt
nu gällande bestämmelser är det en föratsättning för en bärgares

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 100

rätt
till ansvarsbegränsning - förutom att han vid bärgningen.använder sig av ett
fartyg — att skadan har orsakats antingen av någon som befinner sig ombord på
det bärgande fartyget eller av en omständighet som hänför sig till navigeringen
eller handhavandet av detta fartyg (234 § I mom. första stycket 2 och 3). Även
på denna punkt har en utvidgning av området för bärgares begränsningsrätt skett
genom att rätt till ansvarsbegränsning föreligger i alla situationer där
skadan har uppkommit i omedelbart samband med bärgningen. Detta framgår av 235
§ första stycket punkterna 4-6.

I andra stycket, som
motsvarar art. 1.4 i konventionen, anges att begränsningsrätt även tillkommer
den för vilken redaren eller någon annan person som avses i första stycket
svarar. Syftet med denna bestämmelse är att förhindra att reglerna om
globalbegränsning kringgås genom att talan, i stället för att riktas mot en
sådan person som avses i första stycket, förs mot någon för vars handlande
denne är ansvarig. I 1976 års konvention knyts an till det principalansvar som
åvilar redaren eller någon annan person som avses i första stycket enligt
tillämplig nationell lag. Motsvarande bestämmelse i gällande svensk rätt (241
§ andra stycket) omfattar, föratom lots, endast den som är i tjänst hos redaren
eller ägaren. Eftersom principalansvar enligt svensk rätt i vissa fall kan
omfatta även självständiga medhjälpare (jfr 233 §), innebär detta en viss
utvidgning av begränsningsreglernas tillämpningsområde.

I
1957 års konvention nämns inte lotsar bland dem som har begränsningsrätt. När
konventionen inarbetades i 10 kap. sjölagen, angavs emellertid särskilt i
lagtexten att även lotsar kan begränsa sitt ansvar (241 § andra stycket). Såsom
framgår av 233 § är redaren enligt svensk rätt ansvarig för skador som en lots
orsakar genom fel eller försummelse i tjänsten. Lotsar kommer således även i
fortsättningen att kunna åberopa ansvarsbegränsning i Sverige.

I tredje stycket behandlas
försäkringsgivarens ställning i begränsningshänseende. Enligt detta lagram,
som motsvarar art. 1.6 i konventionen, har den som har meddelat
ansvarsförsäkring rätt att begränsa sin ansvarighet i samma utsträckning som
försäkringshavaren. Bestämmelsen har tillkommit för att förhindra att
konventionen kringgås för det fäll att det tillämpliga rättssystemet tillåter
att talan riktas direkt mot försäkringsgivaren, s.k. "direct
action". Den skadelidande skall alltså i ett sådant fall inte ha större
möjlighet att få ersättning frän försäkringsgivaren än från försäkringshavaren.
Någon allmän rätt att väcka talan direkt mot försäkringsgivaren föreligger
inte enligt svensk rött. I vissa situationer är dock sådan talan medgiven (se
95 § lagen 1927:77 om försäkringsavtal; jfr även 14 § oljeansvarighetslagen).

I konventionen finns en
bestämmelse om att konventionen är tillämplig också för det fall att talan förs
mot fartyget (art. 1.5). Därmed avses en form av realexekution som förekommer i
anglosachsiska rättssystem ("action in rem"; jfr 258 § sjölagen).
Vidare föreskrivs att den omständigheten

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 101

att
ansvarsbegränsning åberopas inte skall anses innebära ett medgivande av
ansvarighet (art. 1.7). Bestämmelserna har sin motsvarighet i 1957 års
konvention. De har knappast någon självständig betydelse utan torde endast
syfta till att undvika missförstånd. I gällande sjölag finns inte några
motsvarande bestämmelser. Någon anledning att nu införa sådana bestämmelser
har inte ansetts föreligga.

235
§

Paragrafen
innehåller i första stycket en uppräkning i sex punkter av de

slag av fordringar beträffande vilka globalbegränsning kan göras gällande.

I andra stycket regleras det fallet att den som äger begränsa sitt ansvar har

en motfordran mot borgenären. Första stycket grandar sig på art. 2.1 i

konventionen medan andra stycket motsvarar art. 5. Motsvarande bestäm

melser finns nu i 234 §. -

De
fordringar som räknas upp i första stycket är sådana som generellt är föremål
för ansvarsbegränsning. Vissa undantag föreskrivs i 236 §.

Av
förevarande stycke framgår till en början att rätt till ansvarsbegränsning
gäller för de fordringar som anges där oavsett granden för ansvarigheten.
Begränsningsrätt föreligger således oberoende av om de regler som bestämmer ansvarigheten
föreskriver strikt ansvar eller ansvar som grandas på vårdslöshet och oavsett
om ansvarigheten är personlig eller grandas enbart på sjöpanträtt. Det saknar
vidare betydelse om ansvarstalan riktas direkt mot den skadeståndsskyldige
eller om den förs regressvis eller pä grand av indemnitetsförklaring. En
särskild bestämmelse om detta finns i art. 2.2 i konventionen. Det har
emellertid inte ansetts nödvändigt att ta in en sådan bestämmelse i den svenska
lagtexten vid sidan om den generella regeln.

1234
§ I mom. första stycket i nu gällande sjölag sägs att en förutsättning för
ansvarsbegränsning är att ansvarighet föreligger "enligt denna eller
allmän lag". Bestämmelsen infördes i lagtexten på lagberedningens förslag.
Lagberedningen ansåg att kontraktsförhållanden inte generellt kunde inbegripas
och uttalade att dessa ord kunde sägas antyda att det skulle vara fråga om ett
ansvar på grand av lag i motsats till ett ansvar som enbart härleder sig från
avtal (prop. 1964:35 s. 74 f). Emellertid avser de aktuella bestämmelserna,
såsom de nu har formulerats i förslaget, i princip även ansvar som enbart
grandar sig pä avtal. Om en redare åtar sig ett längre gående ansvar än vad som
följer av lag (t.ex. vid transport av gods åtar sig ansvar till högre belopp än
som anges i 120 §) skall han ändå ha rätt att åberopa begränsningsreglema i 10
kap. sjölagen. Någon motsvarande bestämmelse har därför inte tagits in i
lagtexten.

En
föratsättning för begränsningsrätt är att ansvaret har uppstått i förbindelse
med driften av ett fartyg. Finns detta samband, kan även skada som uppkommer i
land omfattas av begränsningsrätten, t.ex. en skada som uppstår när ett fartyg
kör på en kaj. Ansvar som uppkommer i samband

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 102

med
redarens verksamhet i land, t.ex. förvaring av gods i terminal eller
landtransport av gods, faller däremot inte in under paragrafen. Ansvarsgränsen
för ett fartyg gäller vidare endast för fordran som har uppkommit i anledning
av detta fartygs drift. Om ett fartyg har belagts med kvarstad till säkerhet
för en fordran som har uppstått i samband med driften av ett annat fartyg
tillhörigt samma rederi, saknar det betydelse vilka ansvarsgränser som gäller
för det kvarstadsbelagda fartyget när ansvarets omfattning skall bestämmas.
Den begränsning av ansvaret som kan komma i fråga skall således bestämmas
enbart med utgångspunkt i de ansvarsgränser som gäller för det fartyg som
orsakade skadan.

I
punkt 1, som motsvarar art. 2.1 (a) i konventionen, nämns de fordringar som är
viktigast från praktisk synpunkt. I denna punkt avses fordringar med anledning
av person- eller sakskador som har uppkommit ombord på fartyget eller i
omedelbart samband med fartygets drift eller med bärgning. I konventionen anges
att även fordringar som har uppstått som en följd av person- eller sakskador
("consequential loss") omfattas av begränsningsrätten. Med hänsyn
till att skadestånd till den som har tillfogats person-eller sakskador enligt
svensk skadeståndsrätt även omfattar ersättning för följdskador har det inte
ansetts påkallat att i lagtexten särskilt ange att också följdskador avses i
punkt 1.

Begreppet
personskada innefattar inte bara sådana direkta skador på den kroppsliga
organismen som har framkallats genom fysiska medel. Det avser också kroppsliga
eller psykiska sjukdomstillstånd som inte har orsa-. kats genom fysiska medel
utan t.ex. genom dåliga sanitära förhållanden ombord eller en psykisk chock
efter en fartygskollision. Ersättning i anledning av personskada kan avse inte
bara ersättning till den skadelidande själv för ekonomisk skada, t.ex.
sjukvårdskostnad och förlust av inkomst, eller för ideell skada, såsom sveda
och värk, invaliditet o.d. Även ersättning till efterlevande för förlust av
försörjare utgör ersättning för personskada.

Med
sakskada förstås materiell skada pä fast eller lös egendom samt förlust eller
minskning av sådan egendom. Ersättning vid sakskada kan avse direkta föriuster,
närmast det förmögenhetsvärde som har gått förlorat, och utgifter och
kostnader i samband med skadan. Även kostnader för följdskador, exempelvis
tidsföriust i anledning av en fartygskollision, omfattas av bestämmelsen. Till
följdskador räknas vidare utgifter för åtgärder som har vidtagits för att
begränsa en skada. Sistnämnda slag av skador kan också omfattas av de särskilda
bestämmelserna i punkterna 3 och 6 i denna paragraf

Av
art. 2.1 (a) i konventionen framgår att i begreppet sakskada inbegrips skada på
hamnanläggning, bassäng och segelbar vattenväg samt skada på
navigationshjälpmedel. Skälet till att skador av detta slag har nämnts särskilt
i konventionen är att domstolarna i vissa länder enligt uppgift annars inte
skulle godta att fordringar i anledning av sådana skador görs till

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 103

föremål
för begränsning. För svenskt vidkommande torde det inte vara nödvändigt att
särskilt ange att sådana skador omfattas av begränsningsrätten (jfr avsnitt
5.1.3).

I
1957 års konvention anges genom en tämligen omständlig beskrivning det sätt på
vilket en skada skall ha samband med fartygets drift för att begränsningsrätt
skall förehgga (jfr 234 § I mom. första stycket i dess nu gällande lydelse).
Denna beskrivning har i 1976 års konvention, delvis med art. 4.1 i 1967 års
sjöpanträttskonvention som förebild, ersatts med ett krav på att skadan skall ha
uppkommit ombord på fartyget eller i direkt samband med fartygets drift. Detta
torde inte innebära någon väsentlig ändring i sak i förhållande till vad som nu
gäller.

När
det gäller kravet att en skada skall ha uppkommit i omedelbart samband med
fartygets drift har i ett remissyttrande anförts att uttrycket "fartygets
drift" bör ges en vid tolkning. Ett sådant uttalande är dock knappast
lämpligt som ledning för lagens tillämpning. Det bör i stället överlämnas till
rättstillämpningen att - med beaktande av granderna för systemet med
ansvarsbegränsning - i det enskilda fallet ta ställning till om en viss skada
kan anses ha uppkommit i omedelbart samband med ett fartygs drift.

Fordringar
i anledning av skador som har uppkommit vid bärgning nämns inte särskilt i 1957
års konvention och inte heller i 234 § i dess nu gällande lydelse. I 1976 års
begränsningskonvention har emellertid uttryckligen angetts att även en fordran
som grandar sig pä en skada som har uppkommit i direkt samband med bärgning
omfattas av begränsningsrätten. Anledningen till att så har skett är främst
utgången i ett engelskt rättsfall, det s.k. Tojo Maru-fallet. I detta fall hade
skada uppstått vid reparation från vattnet av det tankfartyg som bärgningen
avsäg. En dykare som var anställd av bärgaren hade under reparationsarbetet
skjutit en bult in i fartyget med explosion som följd. Det engelska överhuset
(House of Lords), som är Storbritanniens högsta domstol, fann att skadan inte
hade uppkommit ombord på bärgningsfartyget och inte heller i samband med
"navigeringen eller handhavandet" av bärgningsfartyget (jfr art. 1.1
(a) och (b) i 1957 års konvention) och frånkände bärgaren rätt till ansvarsbegränsning.

Även
i den svenska lagtexten har därför uttryckligen angetts att ansvarsbegränsningen
omfattar fordringar med anledning av skador som uppkommer i omedelbart samband
med bärgning. Detta innebär att en bärgare har rätt till ansvarsbegränsning
även för skador som hans anställda har vållat utanför bärgningsfartyget, t.ex.
ombord på det fartyg som bärgas. Likaledes är fordringar med anledning av
skador som har uppkommit vid bärgning utan användande av fartyg föremål för
ansvarsbegränsning. Ansvarsbeloppen skall i det förra fallet bestämmas pä
grandval av det bärgande fartygets tonnage och i det senare fallet enligt en
särskild bestämmelse i 238 § punkt 5 Ofr art. 6.4).

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 104

Punkt
2 avser fordringar med anledning av skador på grand av dröjsmål vid befordran
till sjöss av glöds, passagerare eller deras resgods. Denna punkt, som
motsvarar art. 2.1 (b) i konventionen, avser ersättning för ren
förmögenhetsskada, dvs. ekonon-iisk skada som uppkommer utan samband med
person- eller sakskada, som har orsakats av dröjsmål under befordringen.
Bestämmelsen torde inte vara tillämplig på dröjsmålsskada som har uppkommit på
annat sätt, t.ex. genom att fartyget har anlänt för sent till lastningshamnen:'

Av
punkt 3, som motsvarar art. 2.1 (c) i konventionen, följer att rätt till
ansvarsbegränsning föreligger även för fordringar på ersättning för sådan
förmögenhetsskada som har orsakats av inträng i en rättighet som inte grandar
sig pä avtal och som har uppkommit i omedelbart samband med fartygets drift
eller med bärgning. En motsvarande bestämmelse finns i 1957 års konvention. Vid
tillkomsten av nu gällande bestämmelser om redares ansvarsbegränsning fann man
det dock inte nödvändigt att särskilt nämna detta slag av skador i lagtexten
(SOU 1961:33 s. 21). Uttrycket "skada.ä egendom" (jfr 234 § 1 mom.
första stycket I i dess nu gällande lydelse) ansågs innefatta även intrång i
rättighet.

Bestämmelsen
i denna punkt tar sikte exempelvis på en fordran på ersättning från en annan
redares sida för förlust som har uppkommit genom att ett fartyg har blockerat
en kajplats eller en kanal eller ersättning som hamnen resp. kanalmyndigheten
har betalat till denne redare. Det kan också vara fräga om ersättning till ett
industriföretag som har åsamkats skada till följd av strömavbrott sedan ett
fartyg har slitit av en elektrisk kabel. Denna typ av fordringar har nämnts
särskilt i lagtexten, eftersom de kan vara av viss praktisk betydelise. I 1976
års konvention sägs uttryckligen att den ifrågavarande konventionsbestämmelsen
endast gäller utom-kontraktudla krav. Även den svenska bestämmelsen anges
uttryckligen vara begränsad till rättigheter som inte grundar sig på avtal.
Fordran i anledning av allmän förmögenhetsskada som uppkommer genom redarens
kontraktsbrott faller således inte in under bestämmelsen. Däremot kan en
fordran på grand av intrång i en rättighet som grandar sig på ett avtal med en
annan person än den skadeståhdsansvarige omfattas av ansvarsbegränsning enligt
förevarande punkt, t.ex. i de förut nämnda fallen den andre redarens avtal med
haninen resp. industriföretagets avtal med elkraftföretaget.

Av
skäl som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1.3.1) har det inte
gjorts undantag från ansvarsbegränsningen för fordringar för borttagande av
vrak m.m. I punkterna 4 och 5 har därför tagits upp bestämmelser angående
sådana fordringar.

I
punkt 4, som motsvarar art. 2. il (d) i konventionen, behandlas fordringar som
grundas på sådana åtgärder som har vidtagits för att lyfta, avlägsna, förstöra
eller oskadliggöra ett fartyg som har sjunkit, strandat, övergivits eller
blivit vrak, inbegripet egendom ombord. En motsvarande bestämmel-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 105

se
finns i 1957 års konvention och i 234 § 1 mom, första stycket 5 sjölagen i dess
nu gällande lydelse. Denna gäller emellertid endast när det enligt skriven
eller oskriven lag föreligger en plikt att avlägsna fartyg eller egendom av nu
angivet slag, t.ex. skyldighet för redare enligt ett hamnreglemente att
ersätta hamnen dess kostnader för att avlägsna ett fartyg som har sjunkit i
hamnområdet. Bestämmelsen avser däremot inte ersättningskrav som ett
bärgningsföretag kan ha mot redaren på grund av avtal om att vraket skall föras
bort. I texten till 1976 års konvention finns inte något krav att det skall
vara fråga om ersättning som grundas på en offentligrättslig skyldighet att
avlägsna fartyg eller egendom. Detta torde emellertid inte innebära någon
skillnad i sak, eftersom fordran på bärgarlön enligt 236 § 1 i lagförslaget
inte under några förhållanden är föremål för ansvarsbegränsning (jfr
konventionens art. 2.2 andra meningen och 3 a). Detsamma gäller krav pä
ersättning för sådana åtgärder som anges i punkt 4 i förevarande lagram, om
kravet grundas på avtal.

Punkt
5, som motsvarar art. 2.1 (e) i konventionen, omfattar fordringar med anledning
av avlägsnande, förstörande eller oskadliggörande av fartygets last.
Bestämmelsen har inte någon motsvarighet i 1957 års konvention eller i gällande
sjölag. Den avser främst farlig last, t.ex. vissa kemiska ämnen. Eftersom det
kan förekomma att last behöver lämpas över bord eller på annat sätt avlägsnas
eller oskadliggöras utan att motsvarande åtgärd behöver företas med själva
fartyget, har det ansetts att en särskild bestämmelse för denna situation
behövs vid sidan av punkt 4. Liksom när det gäller fordringar under punkt 4
föreligger enligt 236 § I inte rätt till ansvarsbegränsning när en fordran
enligt förevarande punkt grandas på avtal med den som är skadeståndsahsvarig.
Ett destruktionsföretags krav på ersättning av redaren för förstörande av
lasten omfattas således inte av begränsningsrätten.

Slutligen
avser punkt 6 fordringar på ersättning för s.k. förebyggande åtgärder, dvs.
åtgärder som syftar till att avvärja eller begränsa en skada som omfattas av
begränsningsreglerna samt fordringar med anledning av skador som har orsakats
av sådana åtgärder. Bestämmelsen motsvarar art. 2.1 (f) i konventionen.
Förebilden till denna bestämmelse, som saknar niotsvarighet i sjölagen, har
tagits från 1969 års oljeansvarighetskonvention (jfr bl.a. art. 1.6, 1.7 och
III.l). Enligt denna konvention är fartygets ägare efter en olycka ansvarig pä
objektiv grand för kostnader för förebyggande åtgärder som har vidtagits av
t.ex. en myndighet, även när åtgärderna har företagits utan att några skador
på egendom inträffat. Detta kan vara fallet när ett oljeutsläpp bekämpas till
sjöss. Enligt oljeansvarighetskonventionen föreligger begränsningsrätt också i
detta fall. Eftersom redaren kan bli ansvarig för förebyggande åtgärder som
vidtas också i andra sammanhang, främst i samband med transport av kemikalier
och annat farligt gods, har det ansetts motiverat att medge begränsningsrätt
även för fordringar på ersättning för förebyggande åtgärder som vidtas i sådana
fall.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 106

Enligt
art. V.8 i oljeansvarighetskonventionen kan fartygets ägare få utdelning ur
begränsningsfonden för sådana kostnader för förebyggande åtgärder som han själv
frivilligt har ådragit sig. Motsvarande gäller inte enligt 1976 års
begränsningskonvention. Begränsningsrätt - och rätt till utdelning ur
ansvarsbelopp eller begränsningsfond - föreligger endast för fordringar som
tillkommer någon annan person än den som är ansvarig för skadan.

Ett
förslag till en bestämmelse som skulle motsvara art. V.8 i oljeansvarighetskonventionen
fanns i det konventionsutkast som hade utarbetats av IMO:s juridiska kommitté.
Förslaget fick dock inte erforderiig majoritet.

Eftersom
fordringar av det slag som avses i förevarande punkt inte heller omfattas av
globalbegränsning när fordringarna grandas på avtal med den
skadeståndsansvarige (jfr art. 2.2 och 236 § punkt 1), kommer detta slag av
kostnader att behandlas på samma sätt i begränsningshänseende, oavsett om
redaren har låtit utföra arbetet med eget folk eller om han har anlitat någon
utomstående. Det är således i praktiken bara om någon, vars egendom har hotats
av oljeskada i fysisk mening, själv har haft kostnader för förebyggande
åtgärder eller om siidana åtgärder har vidtagits av eller på uppdrag av stat
eller kommun som sådana fordringar är begränsningsbara.

I
andra irycer. behandlas det fallet att den som har rätt att begränsa sitt
ansvar har en motfordran mot den som gör anspråk på ersättning och fordringen
och motfordringen grandar sig på samma händelse. I sådant fall skall
fordringarna först avräknas mot varandra. Begränsningsreglerna skall därefter
tillämpas på eventuellt överskjutande belopp, s.k. "single
liabi-lity". Motsvarande bestämmelse finns f.n. i 234 § 2 mom. sjölagen.

236
§

Denna
paragraf innehåller en uppräkning av de fordringar som inte är föremål för
globalbegränsning enligt 10 kap. sjölagen. Beträffande några av fordringarna
gäller andra begränsningsregler enligt särskilda lagbestämmelser. Punkt 1
motsvarar art. 3 (a) och art. 2.2 andra meningen i konventionen, medan
punkterna 2-5 motsvarar art. 3 (b)-3 (e). Punkt 6 saknar uttrycklig
motsvarighet i konventionen men följer av dess allmänna uppbyggnad. På några
punkter finns motsvarande bestämmelser i nu gällande 234 §.

Punkt
7 omfattar fordran pä bärgarlön och bidrag till gemensamt haveri. Vidare avser
den ersättning för sådana åtgärder som nämns i 235 § första stycket 4-6 i
lagförslaget, när åtgärden har vidtagits på grandval av ett därom träffat
avtal. Som har nämnts i anslutning till 235 § avses därvid endast avtal med den
som är ansvarig för skadan. Bestämmelsen är en logisk följd av att bärgning
enligt 234 § första stycket i förslaget (art. 1.3) vid tillämpningen av
reglerna om globalbegränsning skall avse alla sådana åtgärder som nämns i 235 §
första stycket 4—6. Ersättning för sådana åtgärder skall därför behandlas på
samma sätt som bärgariön när de har

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 107

utförts pä grund av avtal. För att det skall Vara möjligt
att få utomstående att åta sig att utföra sådana åtgärder, t.ex. destruktion av
farlig last, är det lik.som i fråga om bärgning nödvändigt att full ersättning
utgår till den som utför arbetet.

Beträffande
fordran på bärgarlön och bidrag till gemensamt haveri finns en motsvarande
bestämmelse i 1957 års konvention. Däremot är det inte f n. särskilt angivet i
sjölagen att fordringar av detta slag inte är föremål för ansvarsbegränsning.
När 1957 ärs konvention införiivades med svensk rätt befanns detta överflödigt
med hänsyn till att sådana fordringar inte ansågs omfattade av bestämmelserna i
nuvarande 234 § 1 mom. första stycket sjölagen (jfr SOU 1961:33 s. 28).

I punkt 2,
som motsvarar art. 3 (b) i konventionen, görs undantag för fordringar med
anledning av sådana oljeskador som omfattas av I § och 2 § första stycket lagen
(1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss.

Av 1 § oljeansvarighetslagen följer att med oljeskada
avses dels skador som har orsakats av förorening genom olja från ett fartyg och
som har uppkommit utanför fartyget, dels kostnader för förebyggande åtgärder
och skador som har orsakats av sådana åtgärder. Av paragrafen framgår vidare
att med olja i lagen avses bara beständig olja, t.ex. råolja, eldningsolja,
tjock dieselolja, smörjolja och valolja.

För att oljeansvarighetslagen skall vara tillämplig krävs
enligt 2 § första stycket i lagen att oljeskadan har uppkommit i Sverige eller
en annan stat som har tillträtt 1969 års oljeansvarighetskonvention och att den
orsakats av ett fartyg som vid tiden för olyckan faktiskt transporterade, olja
som bulklast. Lagen är också tillämplig på åtgärder som har vidtagits för att
förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige eller en annan konventionsstat.
De lagbestämmelser som är grundade på konventionen är således inte tillämpliga
på oljeskador som härrör från utsläpp av bunkerolja från ett tankfartyg i
barlast eller ett vanligt torrlastfartyg. För sistnämnda slag av oljeskador,
som inte är konventionsreglerade, ges särskilda bestämmelser i 22 § andra
stycket i lagen. Dessa bestämmelser innebär i huvudsak att enbart lagens regler
om strikt ansvar och preskription gäller för sådana skador. Vidare föreskrivs
att reglerna i 10 kap. sjölagen skall tillämpas i fråga om begränsning av
ansvaret för sådana skador.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1.5) har ingående
behandlats de tolkningssvårigheter som art. 3 (b) i 1976 års konvention har
gett upphov till. Av skäl som har anförts där har den svenska lagstiftningen
utformats på grundval av den tolkning av konventionen som har hävdats från
bl.a. brittisk sida. För en stat som i likhet med Sverige har tillträtt 1969
års oljeansvarighetskonvention avser enligt denna tolkning undantaget endast
oljeskador i stater som är anslutna till den konventionen. Detta har i
lagtexten angetts genom att undantaget i förevarande punkt omfattar fordringar
med anledning av oljeskador som omfattas av 2 § första stycket
oljeansvarighetslagen. Enligt detta lagrum är oljeansvarighetslagen

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 108

tillämplig
endast på skador som uppkommer i Sverige eller en annan konventionsstat samt på
förebyggande åtgärder avsedda att förebygga eller begränsa skador i en sådan
stat. Undantaget i förevarande punkt från den allmänna globalbegränsningen
avser sålunda inte oljeskador i stater som inte har tillträtt 1969 års
konvention och inte heller åtgärder som vidtas i syfte att förebygga eller
begränsa skador i sådana stater. Sådana skador och åtgärder faller inom den
allmänna globalbegränsningen enligt 235 §.

I
oljeansvarighetskonventionen är den juridiska tekniken för att definiera olika
begrepp som används i konventionen och konventionens tillämpningsområde något
annorlunda än den teknik som har använts i den svenska lagen. Kravet att det
skall vara fråga om oljeutsläpp från ett fartyg som vid olyckstillfället
transporterade olja som bulklast följer enligt konventionen av
fartygsbegreppets avgränsning och av att detta begrepp därefter förekommer i
definitionen av oljeskada.

I
den svenska oljeansvarighetslagen anges direkt i 2 § första stycket att lagen
är tillämplig endast på oljeskador som orsakas av ett fartyg som vid
olyckstillfället befordrade olja som bulklast. Undantaget frän den allmänna
globalbegränsningen enligt förevarande punkt avser endast sådana oljeutsläpp.
Detta framgår av hänvisningen till nämnda lagrum i oljeansvarighetslagen.
Andra oljeskador, t.ex. utsläpp av bunkerolja från ett tankfartyg i barlast
eller från ett torrlastfartyg, omfattas därför av globalbegränsningen enligt
235 §.

Enligt
art. 3 (b) i 1976 ärs konvention omfattar undantaget även oljeskador som avses
i sådan ändring i 1969 års oljeansvarighetskonvention eller sådant protokoll
till denna som har trätt i kraft. Det har inte ansetts nödvändigt att
uttryckligen ange detta i lagtexten. Förevarande bestämmelse i lagförslaget
får därför anses omfatta även oljeskador som avses i en sådan ändring eller ett
sådant protokoll.

Punkterna
3 och 4, som motsvarar art. 3 (c) resp. 3 (d) i konventionen, gäller
atomskador. Av dessa punkter följer att rätt till ansvarsbegränsning inte
föreligger för fordringar med anledning av atomskador, dels när en
internationell konvention eller ns.tionell lag som reglerar eller förbjuder
ansvarsbegränsning för atomskada är tillämplig, dels när skadorna har orsakats
av ett atomfartyg. Bakgranden till bestämmelserna är att de internationella
konventionerna rörande atomansvarighet bygger pä principen att ansvaret skall
kanaliseras till innehavaren av en atomanläggning resp. ett atomfartyg och att
särskilda begränsningsregler behövs för denna typ av skador. Dessa regler
innebär att ansvarsbeloppen är avsevärt högre än enligt 1976 års konvention.

För
svenskt vidkommande innehåller atomansvarighetslagen (1968:45) bestämmelser
varigenom ansvar för atomskador, som har uppstått vid transport av
atomsubstans, kanaliseras till en atomanläggnings innehavare. Någon särskild
lagstiftning om ersättning för atomskador orsakad av atomfartyg finns inte f n.
i Sverige. En konvention i ämnet frän år 1962 har inte trätt i kraft och torde
inte heller komma att göra detta.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 109

Av
punkt 5, som grandar sig på art. 3 (e) i konventionen, följer att från globalbegränsningen
undantas även fordringar med anledning av skador som har åsamkats sådana
anställda som avses i 234 § andra stycket i sjölagen och vilkas åligganden står
i samband med fartygets drift eller med bärgningen. Enligt konventionen
regleras frågan huruvida begränsningsrätt skall föreligga för sådana
fordringar av den lag som är tillämplig på tjänsteavtalet. En motsvarande
bestämmelse finns i 1957 års konvention. Redan vid införlivandet av denna med
svensk rätt ansågs att fordringar av detta slag enligt svensk rätt inte borde
omfattas av ansvarsbegränsning (jfr 234 § I mom. andra stycket i dess nu
gällande lydelse). Det har inte ansetts föreligga skäl till ändring av svensk
rätt i detta avseende.

Bestämmelsen
i 1957 års konvention har tolkats på så sätt att den omfattar både den som är
anställd hos redaren eller andra skadeståndsansvariga och den som är anställd
hos andra personer, exempelvis hos en självständig restauratör (jfr SOU 1961:33
s. 26 O- Det har vidare ansetts att bestämmelsen är tillämplig bl.a. på det
fall att avlösningsmanskap som är anställt hos redaren befordras på ett fartyg
som tillhör denne. Det har inte varit avsikten att förevarande punkt i
förslaget skall ges en mera restriktiv tolkning.

Med
skada avses såväl personskada som sakskada samt följdskador till sådana skador.
Även ersättning för förlust av försörjare och liknande krav från anhöriga till
besättningsmedlem faller enligt denna punkt utanför ansvarsbegränsningen.

Om
tjänsteavtalet är underkastat lagen i en annan konventionsstat, kan dock även
sädana fordringar som avses i den förevarande punkten bli föremål för
ansvarsbegränsning. Detta kan bli fallet, om det föreskrivs i den utländska
lagen (jfr 243 a § första stycket andra meningen).

Enligt
punkt o är inte heller fordran på ränta eller ersättning för rättegångskostnader
föremål för ansvarsbegränsning. Detsamma gäller f n. enligt 234 § 1 mom.
tredje stycket.

Vid lagstiftning på
grundval av 1957 års begränsningskonvention och 1969 års
oljeansvarighetskonvention ansågs att resp. konvention inte besvarade frågan
huruvida redaren resp. ägaren var skyldig att, utöver begränsningsbeloppet,
svara för ränta och rättegångskostnader. Det ansågs därför möjligt för varje
konventionsstat att reglera denna fråga i sin nationella lagstiftning. Både
enligt 10 kap. sjölagen och enligt oljeansvarighetslagen gäller
begränsningsbeloppen enbart fordringamas kapitalbelopp och inte ränta eller
rättegångskostnader (SOU 1961:33 s. 28 f; prop. 1973:140 s. 157 f). Att så är
fallet även enligt 1976 års konvention framgår indirekt av att en
begränsningsfond enligt art. II. I skall omfatta, föratom begränsningsbeloppet,
ränta på detta från tiden för den ansvarsgrandande händelsen till dess fonden
upprättas. I samband med att denna bestämmelse antogs uttalades fö. att andra
räntefrågor som uppkommer i samband med fördelning av ansvarsbelopp, t.ex.
ränta på begränsningsbeloppet för tiden

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 110

efter
fondens upprättande, får lösas i nationell rätt. Om begränsningsbeloppet
sålunda inte omfattar ränta på fordringsbeloppen, finns desto mindre anledning
anta att detta är avsett för betalning av rättegångskostnader. Även denna fråga
måste anses överlämnad till reglering i nationell rätt enligt art. 14.

Såsom
uttalades i anslutning till lagstiftningen på grundval av 1957 års konvention
(SOU 1961:33 s. 28; jfr prop. 1973:140 s. 158) skall ränta beräknas på det
belopp till vilket den särskilda fordringen har begränsats sedan
begränsningsbeloppet har slagits ut på fordringarnas kapitalbelopp. Ansvarigheten
har ju aldrig överstigit begränsningsbeloppet, och ränta kan då inte heller
beräknas på ett högre sammanlagt belopp än detta.

237
§

I
denna paragraf, som motsvarar 234 § 1 mom. andra stycket andra meningen i dess
nuvarande lydelse, behandlas frågan om förlust av rätten till
ansvarsbegränsning. Paragrafen grundar sig på art. 4 i konventionen.

I
paragrafen föreskrivs i överensstämmelse med 1976 års konvention att den som
själv har vållat en skada uppsåtiigen eller av grov vårdslöshet och med insikt
att sådan skada sannolikt skulle uppkomma inte har rätt att begränsa sitt
ansvar. Motsvarande bestämmelse i 1957 års konvention (art. 1.1) talar om
"fel.eller försummelse av ägaren själv" ("the actual fault or
privity of the owner"; "la faute personelle du propriétaire").

Denna
bestämmelse i 1957 års konvention har gett upphov till åtskilliga problem i
praxis. Den nya lydelsen i 1976 års konvention utgör en kompromiss mellan
önskemålen om högre begränsningsbelopp, å ena sidan, och om ett mera strikt
upprätthållande av begränsningssystemet, å andra sidan.

Av
art. 4 i 1976 års konvention framgår till en början att, om den person mot
vilken talan riktas uppsåtligen har vållat den skada som ersättningskravet
avser, hans ansvar inte kan göras till föremål för globalbegränsning. Det
senare ledet av bestämmelsen, dvs. uttrycket "hänsynslöst och med insikt
att sådan skada sannolikt skulle uppkomma" ("recklessly and with
knowledge that such loss would probably result") ligger mycket nära det engelska
juridiska begreppet "wilful misconduct". Ett handlande av det slag
som omfattas av detta begrepp medför normalt, att en försäkringsha-vares rätt
till försäkringstäckning går förlorad. I svensk rätt motsvaras uttrycket
närmast av indirekt uppsåt men torde även täcka sådana fall då en handling har
förövats av vårdslöshet som är sä grov att den ligger på gränsen till uppsåt.
Den omständigheten att skadevållaren har insett att en skada av något slag
kunde uppkomma är inte tillräcklig för att bestämmelsen skall bli tillämplig.
Det krävs däratöver, att skadevållaren insåg att en skada av just det slag som
sedan också uppkom sannolikt skulle bli följden av hans handlande.

Förevarande
paragraf har utformats i anslutning till ordalydelsen i 194 §.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 111

Detta
lagram bygger i sin tur på en konventionsbestämmelse av samma slag.

Rederiverksamhet
bedrivs i allmänhet av ett aktiebolag eller ett partrederi utom beträffande de
mindre fartygen. Det kan vara svårt att avgöra vilka personer som har en sådan
ställning i ett bolag eller partrederi att deras handlande skall kunna medföra
obegränsat ansvar enligt förevarande paragraf Klart är att åtgärder som har
vidtagits av styrelsen, verkställande direktören eller huvudredaren kan medföra
obegränsat ansvar för rederiet. Personkretsen kan dock knappast begränsas till
dessa. Bland ett rederis anställda kan det även finnas andra anställda i
chefsbefattning, som har en sådan självständig ställning och sädana
befogenheter att företräda rederiet och träffa uppgörelser på dess vägnar att
man kan tala om en identifikation med rederiet. Även sådana personers handlande
måste således betraktas som rederiets eget handlande. Det bör emellertid
framhållas att befålha-varen för ett fartyg inte som sådan kan anses höra till
denna kategori. Är han samtidigt fartygets ägare, blir situationen givetvis en
annan.

I
motsats till vad som gäller på vissa andra transporträttsliga områden inträder
inte obegränsat ansvar för redaren, om inte han själv utan en av hans anställda
har vållat skadan uppsåtligen eller av sådan grov vårdslöshet som nyss nämnts.
Om talan i ett sådant fall riktas mot redaren, blir således dennes ansvar
begränsat. Riktas däremot talan mot den anställde och är denne ansvarig enligt
de tillämpliga skadeståndsreglerna, kan den anställdes ansvar inte begränsas
enligt reglerna i 10 kap. sjölagen. Som kommer att beröras i anslutning till
243 a § utgör emellertid reglerna om globalbegränsping inte hinder mot att
allmänna skadeståndsrättsliga regler om jämkning av skadestånd tillämpas när
det gäller de enskilda skadeståndskraven. Med hänsyn bl.a. till innehållet i 4
kap. I § skadeståndslagen torde därför förevarande paragraf vid talan i Sverige
få sin största praktiska betydelse när talan riktas mot en redare. Såsom
avsett torde paragrafen leda till att reglerna om begränsning av ansvaret
kommer att tillämpas i det övervägande antalet fall.

238
§

I
denna paragraf, som motsvarar 235 § i dess nu gällande lydelse, finns
bestämmelser om de ansvarsgränser som gäller för olika slag av fordringar.

I
punkt 1, som motsvarar art. 7.1 i konventionen, anges den ansvarsgräns som
gäller fordringar med anledning av personskador som har drabbat ett fartygs
egna passagerare. Ansvarsgränsen utgör 46 666 särskilda dragningsrätter (SDR)
multiplicerat med det antal passagerare som fartyget enligt sitt certifikat
har rätt att föra, dock högst 25 milj. SDR. Beloppen motsvarar f.n. i svenskt
mynt ca 370 000 kr. resp. ca 200 milj. kr.

Med
passagerare avses, enligt art. 7.2 i konventionen, i första hand den som
befordras med fartyget i fräga enligt ett avtal om passagerarbefordran. Vidare
anses som passagerare den som, med bortfraktarens samtycke.

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 112

följer
med ett fordon eller levande djur som befordras med fartyget enligt ett avtal
om godsbefordran. Definitionen bygger på art. 1.4 i Aténkonven tionen. En
motsvarande definition av passagerarbegreppet har tagits in i 171 §. Denna
definition bör ligga till grand också vid tolkningen av passagerarbegreppet i
förevarande lagrum (jfr prop. 1973:137 s. 85).

Begränsningsbeloppet
för passagerare är således oberoende av hur många passagerare som i det
enskilda fallet färdades med fartyget. Det saknar också betydelse hur mänga
passagerare som faktiskt skadades vid det ifrågavarande tillfället. Ansvarsgränsen
är enbart resultatet av en matematisk operation: antalet passagerare som
fartyget får föra multiplicerat med 46 666 SDR. Om certifikatet anger att
fartyget får föra 300 passagerare, utgör alltså ansvarsgränsen for personskada
på passagerarna knappt 14 milj. SDR, vilket motsvarar ca 110 milj. kr.

För
passagerarfartyg skall enligt 5 kap. 2 § lagen (1965:719) om säkerheten på
fartyg utfärdas certifikat (passagerarfartygscertifikat) som anger det högsta
antalet passagerare som fårtyget får föra. Med begreppet passagerarfartyg
avses i den lagen fartyg som medför mera än tolv passagerare. För de mindre
fartygens del finns i regel typgodkännande som anger det antal passagerare som
fartyget är avsett för. Detta får anses som certifikat vid tillämpning av
förevarande lagrum.

Begränsningsbeloppet
i denna punkt är tillämpligt endast såvitt gäller ersättning till fartygets
egna passagerare. Om ett passagerarfartyg A kolliderar med passagerarfartyget
B och A befinns vara helt eller delvis vållande till olyckan, skall den
ersättning som redaren av A skall betala till passagerare ombord på B således
inte betalas ur begränsningsbeloppet enligt punkt I utan ur det
begränsningsbelopp som anges i punkt 2. Skulle detta inte räcka till får, såsom
nämns i det följande, begränsningsbeloppet i punkt 3 användas.

Om i
det förat nämnda exemplet ansvar föreligger för båda fartygen och passagerare
ombord på B har föreidragit att begära ersättning av redaren av fartyget A, kan
denne enligt 220 § Qärde stycket föra regresstalan mot redaren av fartyget B.
Det belopp som denne därvid kaii ha att utge till redaren av fartyget A skall
betalas ur det begränsningsbelopp som anges i punkt I. Den omständigheten att
kravet framställs regressvis saknar således betydelse (jfr ingressen till 235
§ första stycket).

Tillämpningsområdet
för denna punkt är vidare såtillvida begränsat att

det enbart avser personskador som åsamkas fartygets passagerare. För

dröjsmälsskador och skador på resgods skall ersättning utgå ur det belopp

som anges i punkt 3, allt givetvis under förutsättning att globalbegränsning

är aktuell. ,

Enligt
6 kap. sjölagen är bortfraktarens ansvar för personskador, dröjsmålsskador och
skador på resgods begränsat till vissa belopp som anges i 192 §. I lagförslaget
har dessa belopp höjts i förhållande till vad som f n. gäller (jfr avsnitt
5.2). Om en katastrofolycka skulle inträffa, vid vilken ett

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 113

stort
antal passagerare omkommer eller skadas och med omfattande resgodsskador och
förseningar som följd, skall de ersättningsbelopp som tillkommer passagerarna
eller deras efterlevande först begränsas med tillämpning av 192 §. Skulle det
därefter visa sig att summan av de sålunda begränsade ersättningsbeloppen för
passagerarnas personskador överstiger begränsningsbeloppet enligt förevarande
punkt, skall globalbegränsning ske. Med hänsyn till storleken av de
begränsningsbelopp som enligt denna punkt gäller för passagerarfartyg torde det
bara undantagsvis bli aktuellt med globalbegränsning.

Ansvarsgränserna
för övriga personskadefordringar framgår i första hand av punkt 2. I punkt 3
anges ansvarsgränserna för dels sädana fordringar i anledning av personskador
som avses i punkt 2 och som inte har erhållit täckning ur det
begränsningsbelopp som har framräknats enligt den punkten, dels andra
fordringar än personskadefordringar. Bestämmelserna i punkterna 2 och 3 har sin
motsvarighet i art. 6.1 (a) respektive 6.1 (b) i konventionen.

Till
skillnad från vad som gäller fordringar under punkt 1 beräknas ansvarsgränserna
i förevarande punkter på grandval av dräktighetsprincipen, dvs.
begränsningsbeloppets storlek har satts i relation till fartygets dräktighet.
Det bör framhållas att i konventionen alltjämt förekommer begreppen
"tonnage" och "ton". 1969 års intemationella skeppsmätningskonvention
innehåller däremot formler för beräkning av dräktighet som innebär att man
använder sig av en variabel volymenhet. Resultaten anges därför som numeriska
värden, dräktighetstal, som inte åtföljs av ordet ton eller registerton. För en
närmare redogörelse för skeppsmätningskonventionen hänvisas till prop.
1978/79:37. Den lagstiftning som har genomförts i Sverige i anledning av
tillträdet till skeppsmätningskonventionen innebär bl.a. att begreppen
"tonnage"och "ton" har utmönstrats (jfr prop. 1981/82:87).
I konsekvens härmed har motsvarande terminologi införts i sjölagen i
förevarande lagstiftningsärende.

För
personskadefordringar som inte är passagerarfordringar utgör ansvarsgränsen
333 000 SDR (ca 2,7 milj. kr.) för fartyg med en dräktighet av 500 eller
därunder. För fartyg med en dräktighet av mer än 500 höjs härefter
ansvarsgränsen stegvis, varvid antalet SDR per dräktighetstal minskar
allteftersom fartygets dräktighet ökar. För ett fartyg med en dräktighet av 5
000 skall ansvarsbeloppet enligt punkt 2 således räknas ut på följande sätt:

ansvarsbelopp
upp till dräktigheten 500 = 333000 SDR

ansvarsbelopp för dräktighetstalen 501 - 3 000

(2
500 X 500 SDR) = I 250 000 SDR

ansvarsbelopp för dräktighetstalen 3 001 —5 000

(2
000 X 333 SDR) = 666000 SDR .

Totah 2249000 SDR

8
Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 159

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 114

Begränsningsbeloppet
enligt punkt 2 får inte användas för betalning av ersättning för personskador
som har drabbat fartygets egna passagerare. Som förat har anförts skall sådan
ersättning utgå ur begränsningsbeloppet enligt punkt 1, om globalbegränsning
skall ske. Ur beloppet enligt punkt 2 kommer i första hand att utgå ersättning
till personer ombord på ett annat fartyg eller i land. Såsom framgår av 236 § 5
är ersättningskrav från ombordanställda m.fl. enligt svensk rätt över huvud
taget inte föremål för ansvarsbegränsning. Om den anställdes tjänsteavtal
enligt internationellt privaträttsliga regler skall bedömas enligt lagen i en
annan konventionsstat och om enligt denna lag gäller ansvarsbegränsning för
anställdas ersättningskrav, skall begränsningsbeloppet bestämmas enligt den
lagen (243 a § första stycket andra meningen).

Om
begränsningsbeloppet i punkt 2 inte räcker till för full betalning av personskadefordringarna,
föreligger rätt till utdelning för återstoden av dessa fordringar ur det
begränsningsbelopp som gäller enligt punkt 3. Detta belopp skal! framräknas
enligt samma princip som gäller enligt punkt 2. Beloppen enligt punkt 3 är dock
genomgående lägre och aldrig mer än ca hälften av dem som gäller enligt punkt
2. Begränsningsbeloppet i punkt 3 är i första hand avsett för sakskadekrav och
andra slag av fordringar som enligt 235 § kan bli föremål för
ansvarsbegränsning, t.ex. dröjsmålsskador och kostnader för skadeförebyggande
åtgärder. Som har nämnts kan emellertid fordringar i anledning av
personskador, i den utsträckning sådana fordringar återstår obetalda sedan
beloppet för personskador i punkt 2 har fördelats, ha rätt till utdelning ur
beloppet enligt punkt 3. Därvid skall de konkurrera på lika villkor med övriga
fordringar (jfr 239 § andra stycket).

Av
punkt 4, som motsvarar art. 9.1 (a) och (b) samt art. 9.2 i konventionen,
följer att ansvarsgränserna i punkterna 1 — 3 gäller summan av alla fordringar
som har uppkommit på grund av en och samma händelse mot redaren eller övriga i
punkt 4 nämnda personer som kan åberopa begränsningsrätt. Är flera personer
ansvariga på grand av en och samma händelse, får således det sammanlagda
beloppet av deras ansvarighet för en viss typ av skador inte överstiga det
begränsningsbelopp som föreskrivs i paragrafen. Detta kan vara fallet när
ansvaret för en skada åvilar såväl redaren som en av dennes anställda. Att
avgöra vad som är en och samma händelse innebär normalt inte några svårigheter.
När flera skador inträffar omedelbart efter varandra, kan emellertid frågan
uppkomma om dessa utgör en serie av händelser med samma upphov eller flera
olyckor som är oavhängiga av varandra. Om det sistnämnda anses vara fallet,
skall ett begränsningsbelopp gälla för varje händelse.

Bestämmelsen
om att begränsningen gäller det sammanlagda ansvar som kan åvila personer på
fartygets sida skall ses mot bakgrund av att redarens ansvarsförsäkring, den
s.k. P & I-försäkringen, knyter sig till själva fartyget och omfattar det
ansvar som kan uppkomma i anledning av fartygets drift. En förutsättning för en
sådan försäkringstäckning är emellertid att

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 115

ansvarsgränserna
är desamma, oavsett om ersättningsanspråk riktas mot en eller flera
skadeståndsansvariga. Om de skadelidande kunde begära ersättning upp till
begränsningsbeloppet av var och en av dessa, skulle det samlade ansvaret för en
och samma olycka bli omöjligt att föratse. Vidare skulle det totala ansvaret
till stor del påverkas av hur driften av fartyget vid tillfället var
organiserad.

Det
förhällandet att någon av de skadeståndsansvariga på grund av sådant handlande
som avses i 237 § har förlorat sin rätt till ansvarsbegränsning utgör inte
hinder mot att begränsningsbeloppen tillänipas i förhållande till övriga
ansvariga.

Bestämmelsen
i punkt 4 gäller det ansvar som redaren och andra personer på fartygets sida
kan ha gentemot tredje man. Det inbördes ansvaret far sedan fördelas inom ramen
för detta begränsningsbelopp. Detta kan leda till att ansvaret slutligen åvilar
bara en person. Denna bestämmelse kan emellertid få betydelse även i det
inbördes förhållandet mellan personer på fartygets sida. Är exempelvis en
befraktare ansvarig för en olycka som har orsakat skador både på fartyget och
på gods ombord, skall befraktarens samlade ansvar gentemot fartygets ägare och
lastägarna inte överstiga ansvarsgränsen enligt denna paragraf

Som
tidigare har nämnts är 1976 års konvention, till skillnad från 1957 års
konvention, tillämplig även pä sådana bärgare som inte använder sig av ett
fartyg vid bärgningen, t.ex. helikopterbärgare. För sädana bärgare måste
särskilda begränsningsbelopp fastställas, eftersom begränsningsbeloppen enligt
huvudreglema bestäms i förhällande till ett fartygs dräktighet. I anledning
härav föreskrivs i punkt 5 att ansvarsgränserna för bärgare som inte utför
bärgning från fartyg eller som uteslutande arbetar från det fartyg som
bärgningen avser skall motsvara de ansvarsgränser som gäller för ett fartyg med
en dräktighet av I 500. Detta motsvarar den dräktighet som de större
bärgningsfartygen f.n. har. Bestämmelsen motsvarar art. 6.4 i konventionen.
Begränsningsbeloppen utgör således 833 000 SDR (ca 6,5 milj. kr.) för
personskadekrav och 334 000 SDR (ca 2,6 milj. kr.) för övriga krav. Även dessa
ansvarsgränser gäller summan av alla fordringar som har uppkommit pä grand av
en och samma händelse mot en sådan bärgare och mot någon för vilken han svarar.
Om flera bärgare av detta slag deltar i bärgningsföretaget, gäller ett
gemensamt begränsningsbelopp för deras ansvarighet (jfr art. 9. le).

I
punkt 6 anges vad som avses med fartygets dräktighet. För en definition av SDR
hänvisas till 369 § (nuvarande 348 §). Bestämmelserna, som närmare har behandlats
i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1.1), motsvarar art. 6.5 resp. art. 8.1
i konventionen.

Med
fartygets dräktighet avses brattodräktigheten, beräknad enligt bestämmelsema
om skeppsmätning i bilaga I till 1969 års internationella skeppsmätningskonvention.
Ett fartygs brattodräktighet utgör summan av fartygets slutna ram med undantag
för bl.a. vissa utrymmen ovanför farty-

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 116

gets
översta däck. Konventionen har tillträtts av Sverige. Den trädde i kraft den 18
juli 1982. Konventionen innehåller övergångsbestämmelser som innebär att det
kommer att dröja en avsevärd tid innan alla fartyg har mätts enligt den nya
konventionen. Ett stort antal fartyg har dock redan mätts enligt denna. Såvitt
gäller fanyg som har mätts enligt äldre regler kan det ibland uppstå
svårigheter att efter en ansvarsgrundande händelse mäta fartyget enligt 1969
års konvention. Detta gäller särskilt om fartyget har gått förlorat. Det är
emellertid möjligt att i sådana fall göra mätningen på grundval av fartygsritningarna,
förutsatt att dessa finns bevarade.

De
nya skeppsmätningsreglerna kommer i vissa fall att innebära högre
ansvarsbelopp. Detta gäller särskih de modernaste s.k. ro/ro-fartygeri.
Konventionen medger dock inte någon särbehandling av dessa fartyg.

Med
uttrycket särskilda dragningsrätter avses de av Internationella valutafonden
använda särskilda dragningsrätterna. Såsom har nämnts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.1) används dessa numera i internationella konventioner
som beräkningsenhet när det gäller att fastställa belopp för
ansvarsbegränsning.

239
§

Paragrafen
innehåller bestämmelser om fördelning av ansvarsbelopp och om subrogationsrätt.
Den är tillämplig oavsett om det är fråga om att fördela.ett ansvarsbelopp när
någon fond inte har upprättats eller att fördela en begränsningsfond. Första,
tredje och fjärde styckena grundas pä art. 12 i konventionen, medan andra
stycket svarar mot art. 6.2. Motsvarande bestämmelser finns för närvarande i
236 §.

Enligt/örsra
stycket, som motsvarar art. 12.1, skall varje ansvarsbelopp fördelas mellan
borgenärerna i förhållande till storleken av de styrkta fordringar för vilka
ansvarsgränsen i fräga gäller. Av vad som har anförts i anslutning till 236 § 6
följer att det begränsningsbelopp som har framräknats enligt 238 § skall
fördelas i förhållande till fordringamas kapitalbelopp utan hänsyn tagen till
ränta och kostnader. .

I
andra stycket regleras det fall att det ansvarsbelopp som avses i 238 § 2, dvs.
det belopp som skall täcka andra personskadekrav än passagerarkrav, inte är
tillräckligt för att sådana fordringar skall få full betalning. Återstoden av
dessa fordringar deltar då i fördelningen av det ansvarsbelopp som är avsett
för bl.a. sakskador, dvs. det belopp som avses i 238 § 3. I ett sådant fall
skall den obetalda delen av personskadefordringarna och de fordringar som
avser sakskador m.m. ha samma rätt till betalning ur detta belopp. Detsamma
gäller enligt nuvarande regler (236 § första stycket).

Tredje
stycket, som grundas på art. 12.2 och 12.3, innehåller en bestämmelse om
subrogationsrätt av samma slag som f n. finns i 236 § tredje stycket. Om
redaren eller någon annan helt eller delvis har betalat en

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 117

fordran
innan ansvarsbeloppet har fördelats, inträder han intill det belopp han har
betalat i borgenärens rätt. Subrogationsrätt tillkommer i första hand den som
är ansvarig för en skada eller hans försäkringsgivare. Bestämmelsen gäller
också till förmän för varje annan person som till någon del har betalat en
fordran som kan göras gällande mot den skadeständsan-svarige, t.ex. stat eller
kommun som har ersatt tredje man för en miljöskada orsakad av farlig last.

Fjärde
stycket, vilket motsvarar art. 12.4, reglerar det fallet att någon kan visa att
han senare kan bli skyldig att utge ersättning som han skulle ha fått kräva
åter enligt tredje stycket, om den hade betalats innan ansvarsbeloppet
fördelades. Rätten kan då förordna att medel tills vidare skall avsättas för
att denne person senare skall kunna göra sin rätt gällande. Här avses främst
fall när talan har väckts eller anspråk annars har gjorts gällande mot redaren
eller någon annan som ansvarsbegränsningen gäller för. Har en begränsningsfond
upprättats, kan hänsyn tas till ett sådant krav vid en preliminär fördelning av
fonden även om fordringen ännu inte har fastställts. Motsvarande gäller vid
fördelning av ansvarsbelopp, när någon fond inte har upprättats.

240
§

Denna
paragraf innehåller vissa bestämmelser om begränsningsfond och begränsningsmål.
Såsom framgår av paragrafens femte stycke regleras dessa frågor närmare i 15
kap. sjölagen. Första stycket i paragrafen grandas på art. 11.1 första
meningen i konventionen och andra stycket på art. 11.3 och art. 11.1 in fine. I
övrigt saknar paragrafen motsvarighet i konventionen.

Enligt
art. 14 i konventionen skall processuella frågor avseende upprättande och
fördelning av begränsningsfond regleras av nationell lag i den mån konventionen
inte innehåller bestämmelser i dessa frågor.

Av
första stycket framgår att en begränsningsfond kan upprättas om det — med
anledning av en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning —
här i riket har väckts talan eller framställts begäran om kvarstad eller andra
rättsliga åtgärder. Vidare har i detta stycke tagits in en forambestämmdse av
innebörd att fonden skall upprättas hos den domstol där talan har väckts. För
det fall att talan ännu inte har väckts utan endast kvarstad eller någon annan
rättslig åtgärd har begärts skall fonden upprättas hos sjörättsdomstolen för
den ort där åtgärden har begärts. Har talan väckts eller kvarstad begärts vid
flera domstolar, kan den som vill upprätta en begränsningsfond välja vid vilken
av dessa domstolar han önskar upprätta fonden. En redare eller någon annan som
väntar att skadeståndskrav skall riktas mot honom har inte möjlighet att
självmant upprätta en fond. Det fömtsatts att talan först här väckts eller att
säkerhetsåtgärder har påkallats mot honom.

Uttrycket
rättsliga åtgärder har hämtats från konventionens "legal pro-

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 118

ceedings".
Härmed avses - föratom att talan väcks i mäl eller ärende vid domstol eller att
verkställighet begärs hos exekutiv myndighet - att skiljeförfarande påkallas
eller att prövning av dispaschör begärs.

I
konventionen sägs i art. 11.1 att begränsningsfond får upprättas när rättsliga
åtgärder har vidtagits i anledning av "claims subject to
limita-tion". Den exakta innebörden av detta uttryck framgår inte av
konventionen. Det torde dock kunna uteslutas att avsikten har varit att vederbörande
domstol eller myndighet innan en fond får upprättas prejudiciellt skall avgöra
om begränsningsrätt föreligger eller om ansvaret är obegränsat på grand av
något förhällande som avses i 237 §. Uttrycket "claims subject to
limitation" har använts i rabriken till art. 2, där de ohka slag av
fordringar som generellt är föremål för begränsning anges. Detta talarför att
man även i art. 11.1 har avsett fordringar av det slag som är föremål för
ansvarsbegränsning. Detta innebär att en begränsningsfond får upprättas, när
talan har väckts eller andra rättsliga åtgärder har påkallats i anledning av en
fordran av det slag som är föremål för begränsning. Detta gäller även om
borgenären kan göra sannolikt att redaren eller någon annan ansvarig enligt 237
§ inte har rätt att begränsa sitt ansvar.

En
föratsättning för att begränsningsfond skall få upprättas är givetvis att talan
alltjämt är anhängig resp. att begäran om en säkerhetsåtgärd eller annan
rättslig åtgärd kvarstår. Det har inte ansetts nödvändigt att särskilt ange
detta i lagtexten.

Såsom
framgår av ordalydelsen i förevarande stycke kan en begränsningsfond upprättas
i de fall som nyss har sagts. Någon skyldighet för redaren eller någon annan
att upprätta en fond föreligger inte. Upprättandet av en begränsningsfond är
inte heller någon föratsättning för rätten att åtnjuta globalbegränsning (jfr
242 § första stycket). Den skadeståndsansvarige kan givetvis undgå
säkerhetsåtgärder i anledning av att en viss fordran har gjorts gällande mot
honom genom att i stället för att upprätta begränsningsfond ställa säkerhet
liör fordringen. Säkerheten gäller då endast denna fordran.

I
vissa fall skyddar en begränsningsfond inte mot säkerhetsåtgärder. Detta kan
under vissa föratsättningar vara fallet, om det är sannolikt att rätt till
ansvarsbegränsning inte föreligger. I detta avseende hänvisas till vad som
anförs i anslutning till 241! §.

Av
art. 11.1 i konventionen följer vidare att en fond får upprättas av var och en
mot vilken ansvar görs gällande.

Trots
att det inte sägs uttryckligen har även den som har meddelat ansvarsförsäkring
rätt att upprätta en begränsningsfond (jfr art. 1.6 och 11.3). Detta torde dock
i praktiken i regel ske på det sättet att försäkringsgivaren upprättar fonden
Pä redarens vägnar eller på vägnar av den mot vilken skadeståndskrav annars har
gjorts gällande (jfr vad som anförs i anslutning till 352 §).

Enligt
andra stycket anses en fond upprättad med verkan för alla perso-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 119

ner
som kan åberopa samma ansvarsgräns. Samtiiga dessa personer åtnjuter alltså
det skydd mot säkerhetsåtgärdpr och mot utmätning som upprättandet av en fond
innebär enligt 241 §. Av förevarande stycke följer vidare att fonden är avsedd
för betalning endast av de fordringar för vilka ansvarsgränsen gäller (jfr
art. 11.1 in fine samt 235 och 236 §§). Den omständigheten att rätten till
ansvarsbegränsning har gått förlorad på grand av ett handlande av det slag som
avses i 237 § saknar således betydelse. Hänsyn skall bara tas till fordringens
art. Av detta följer vidare att fonden skall fördelas även om det senare visar
sig att rätten till ansvarsbegränsning har gått förlorad enligt 237 § (jfr 363
§ tredje stycket). Bestämmelsen innebär samtidigt att alla fordringar som
omfattas av ansvarsbegränsningen har rätt till betalning ur fonden. Den
borgenär som har väckt den talan, vilken föranlett att begränsningsfond har
upprättats, har således inte något försteg framför andra personer som har
skadeståndskrav med anledning av samma händelse.

Några
remissinstanser har anmärkt att utredningen inte har berört frågan om
begränsningsfondens ställning i redarens konkurs. Denna fråga synes främst vara
av teoretiskt intresse. Som regel torde nämligen en begränsningsfond komma att
upprättas genom att den som har meddelat ansvarsförsäkring ställer garanti för
fondbeloppet. I den situationen ingår givetvis inte fonden i redarens
konkursbo, och återvinning kan inte heller ske (jfr 95 § tredje stycket lagen
(1927:77) om försäkringsavtal).

Om
emellertid redaren har upprättat fonden genom att betala in beloppet eller
genom att överlämna en säkerhet, t.ex. en bankgaranti, uppkommer frågan om
fonden ingår i redarens konkursbo. Frågan tycks inte ha berörts vid
utarbetandet av konventionen. I de övriga nordiska länderna samt i andra stater
som har genomfört lagstiftning på grandval av 1976 års begränsningskonvention
har man emellertid ansett att fonden inte tillhör konkursboet. Till grand för
detta betraktelsesätt torde främst ligga det förhållandet att redaren vid
upprättandet av fonden avhänder sig möjligheten att disponera över det
inbetalda beloppet resp. säkerheten. Vidare skulle en annan ordning i vissa
fall kunna missgynna fondborgenärema i förhållande till redarens övriga
borgenärer. Detta hänger samman med föreskriften i art. 13.2 (jfr 241 § i
lagförslaget) enligt vilken upprättandet av en fond i vissa fall skall medföra
att en redan beviljad utmätning skall hävas eller att en ställd säkerhet skall
friges. Om begränsningsfonden skulle anses ingå i konkursboet, skulle en borgenär
som har erhållit utmätning gå miste om den förmånsrätt eller betalning han har
försäkrat sig om genom utmätningen utan att få något motsvarande skydd i
stället. Om någon fond inte hade iipprättats, skulle förmånsrätten eller
betalningen kunna tillföras konkursboet endast enligt återvinningsreglerna i
konkurslagen.

De
omständigheter som nu har nämnts talar för att man bör betrakta en
begränsningsfond som skild från redarens konkursbo. Med hänsyn till vad

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 120

som
nu har anförts om redarens bristande möjligheter att förfoga över beloppet bör
inbetalningen av fondbeloppet jämställas med betalning av en skuld. Det innebär
att fonden kan återvinnas under de föratsättningar som anges i konkurslagen
(1921:225). JDenna ståndpunkt innebär visseriigen ett visst avsteg från
förmänsrättsreglema i konkurslagen. Någon annan lösning synes dock inte vara
praktiskt genomförbar. Det torde inte heller vara förenligt med
begränsningskonventionen att låta en begränsningsfond som har upprättats av redaren
ingå i dennes konkursbo.

Det bör tilläggas att den
praktiska betydelsen av frågan hur begränsningsfonden skall behandlas om
redaren går i konkurs torde vara ganska liten. Sannolikheten för att en redare
som närmar sig konkurs skulle kunna betala in ett fondbelopp eller erhålla en
bankgaranti för detta belopp är ytterst ringa. På grand av vad nu anförts har
det inte ansetts nödvändigt att särskilt reglera denna fråga.

Såsom har angetts i den
allmänna motiveringen är syftet med bestämmelserna om begränsningsfond bl.a.
att de fordringar som kan göras gällande mot den eller de skadeståndsansvariga
skall kanaliseras till fonden och att de frågor som rör dessa fordringar skall
behandlas i elt sammanhang. I tredje stycket sägs därför att talan rörande en fordran
av det slag som är föremål för begränsning får väckas endast i begränsningsmål
sedan en fond har upprättats i Sverige. Fordringarna skall göras gällande mot
fonden, och tvister som hänger samman med fordringarna behandlas i
begränsningsmålet. I detta skall även avgöras en eventuell tvist om den som har
upprättat fonden har rätt till ansvarsbegränsning. Fastställelseta-lan om detta
får därför inte väckas i annan ordning efter det att en fond har upprättats.
Vidare skall frågan om fördelning av begränsningsfonden avgöras inom ramen för
begränsningsmålet.

Som har framhållits i det
föregående (avsnitt 5.1.4) innebär inte den föreslagna ordningen att tvistemål
som har inletts när fonden upprättas skall avskrivas för att fordringen skall
kunna anmälas i fonden. Sådana rättegångar skall avslutas, såvida inte käranden
återkallar sin talan i det målet (jfr dock 13 kap. 5 § första stycket
rättegångsbalken). Domarna i dessa mål får sedan åberopas i begränsningsmålet
och läggas till grand vid fördelningen (jfr 242 §).

Hinder mot särskild talan
uppkommer endast om en begränsningsfond upprättas vid svensk domstol. Detta
följer av att i paragrafen behandlas endast upprättande av begränsningsfond i
Sverige. Om en begränsningsfond har upprättats utomlands, utgör detta inte
hinder mot att särskild talan väcks vid svensk domstol rörande de frågor som
avses i tredje stycket. Detta gäller även om begränsningsfonden har upprättats
i ett annat nordiskt land.

Några remissinstanser har
påpekat att det inte är ovanligt att skadeståndstalan förs mot redaren av en
part som är underkastad en jurisdik-tionsklausul i t.ex. konossement. Frågan är
om en sådan klausul då sätts ur

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 121

kraft.
En annan fråga är om en skiljedomsklausul, t.ex. i ett certeparti, inte längre
får göras gällande sedan en begränsningsfond har upprättats. Dessa frågor har
diskuterats vid nordiska departementsöverläggningar. Därvid har rått enighet om
att en skiljedomsklausul får anses ta över kanaliserings-regeln i förevarande
paragraf Kanaliseringsregdn har ju till syfte att samordna domstolsförfaranden
i anslutning till fördelningen av en begränsningsfond. En skiljedomsklausul
hänvisar däremot till ett förfarande utanför domstol. Beträffande
jurisdiktionsklausuler rådde enighet om att dessa i princip får vika för
kanaliseringsregdn. Detta gäller åtminstone i de fall då i klausulen anges en
domstol i samma land som det där begränsningsfonden här upprättats. Om
jurisdiktionsklausuler skulle godtas i sådana fall, skulle detta motverka
syftet med kanaliseringsregdn och kunna bidra till att fördyra processen.
Processekonomiska skäl talar i och för sig för att detsamma borde gälla också
när det i jurisdiktionsklausulen hänvisas till én domstol i ett annat land än
det där fonden har upprättats. I dessa fall bör dock sådana klausuler
tillerkännas giltighet.

Tredje
stycket utesluter inte särskild talan mot annan person än den som har upprättat
fonden méri för vilken fonden enligt andra stycket har verkan i syfte att få
fastslaget att denne inte har rätt till ansvarsbegränsning. Om fonden har
upprättats av redaren (eller av försäkringsgivaren för dennes räkning), kan
sålunda särskild talan med sådant syfte väckas mot fartygets ägare eller en
besättningsmedlem. Frågan om en sådan persons rätt till ansvarsbegränsning
aktualiseras ju inte i det begränsningsmål som anhängiggörs. I detta avseende
föreligger en skillnad mot motsvarande bestämmelser i de norska och danska
förslagen, som utesluter särskild talan också i detta fall. Det finska
lagförslaget överensstämmer däremot på denna punkt med den svenska texten.

Om
särskild talan väcks t.ex. mot befälhavaren, kan denne i detta mål göra
gällande sin rätt till ansvarsbegränsning. Om det fastslås att svaranden
enligt 237 § inte har rätt till ansvarsbegränsning, skall dom meddelas på det
belopp som domstolen finner att kärandens fordran uppgår till. Denna dom kan
sedan i vanlig ordning verkställas mot svaranden. Skulle däremot domstolen
finna att svaranden har rätt till ansvarsbegränsning, skallkärandens yrkande i
den delen ogillas. Käranden skall sedan hänvisas att fä sin fordran prövad i
begränsningsmålet.

Talan
i begränsningsmål kan enligt fiärde stycket väckas endast av den som har
upprättat fonden, dennes försäkringsgivare och den som påstår sig ha en fordran
av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning. När det i bestämmelsen talas
om "den som har upprättat fonden" avses endast den som faktiskt har
upprättat begränsningsfonden. Talan kan således inte väckas av de andra
personer för vilka fonden enligt andra stycket har verkan. Endast den som
upprättar fonden och hans försäkringsgivare samt borgenärerna kan anses ha ett
intresse av fondens fördelning.

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 122

241
§

Denna
paragraf innehåller bestämmelser om de rättsverkningar som följer av att en
begränsningsfond har upprättats. Första stycket motsvaras i konventionen av
art. 13.1 och andra och tredje styckena av art. 13.2. Fjärde stycket saknar
motsvarighet i konventionen, medan femte stycket motsvarar art. 13.3.
Bestämmelser av detta slagfinns fn. i 237 och 238 §§,.

Såsom
framgår av 242 § första stycket är upprättandet av en begränsningsfond inte
någon föratsättning för att ansvarsbegränsning skall få åberopas. Redaren eller
en annan skadeståndsansvarig har emellertid anledning att på ett så tidigt
stadium som möjligt göra klart för sig om det finns skäl att anta att
fordringarna kommer att överstiga begränsningsbeloppet. I ett sådant fall bör
han överväga om han skall upprätta en begränsningsfond. Genom att upprätta en
fond kan han undvika att få betala mera än begränsningsbeloppet samt skydda sig
mot att hans egendom utöver detta belopp tas i anspråk för att säkerställa
borgenärernas krav. Risker i detta avseende föreligger särskilt om borgenärerna
kan antas vara många och en del kanske okända, såsom t.ex. vid omfattande
miljöskador orsakade av fariig last eller vid föriisning av ett
passagerarfartyg. Om det föreligger sädana motsättningar mellan borgenärerna
inbördes att en överenskommelse utom rätta om fördelning av ansvarsbeloppen
kan bli svår att uppnå, talar detta också för att en fond bör upprättas.

När
en begränsningsfond har upprättats, är den som har upprättat fonden i princip
skyddad mot säkerhetsåtgärder eller utmätning. Som säkerhetsåtgärd torde i
detta sammanhang enligt svensk rätt endast kvarstad för fordran enligt 15 kap.
I § rättegångsbalken kunna komma i fråga med nuvarande lagstiftning. En fordran
som kan göras gällande mot fonden kan inte heller utgöra grand för att försätta
den som har upprättat fonden i konkurs. Samma skydd gäller för de personer som
kan åberopa samma ansvarsgräns (jfr 238 § 4 och 240 ij andra stycket).

I
art. 13 i 1976 ärs konvention sägs inte uttryckligen att de rättsverkningar
som nu avses förutsätter både att fond har upprättats och att rätt till
ansvarsbegränsning föreligger. Detta föreskrivs däremot i art. 5.1 i 1957 års
konvention och i art. VI. 1 i 1969 års oljeansvarighetskonvention (jfr 237 §
första stycket och 238 § försi:a stycket i deras nuvarande lydelse samt 9 §
första stycket oljeansvarighetslagen). Det finns inte anledning anta att något
annat har avsetts i 1976 års konvention. I förevarande paragrafs första stycke
anges därför att den på vars vägnar en begränsningsfond har upprättats åtnjuter
det avsedda skyddet under föratsättning att han har rätt att begränsa sitt
ansvar.

Om
en borgenär kan göra sannolikt att rätt till ansvarsbegränsning inte föreligger
enligt 237 §, har den ansvarige ändå rätt att upprätta en begränsningsfond.
Denne borgenär får då säkerhet för sin fordran i fonden.

Omfattningen
av säkerheten beror på storleken av övriga borgenärers fordringar. Till den del
borgenären inte kan antas ha säkerhet för sin

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 123

fordran i fonden har han möjlighet att begära
säkerhetsåtgärd eller utmätning i den ansvariges egendom.

Första stycket i förevarande paragraf avser det fallet att
någon har gjort gällande en fordran mot en begränsningsfond som har upprättats
i Sverige eller någon annan konventionsstat. När så har skett, kan han inte i
anledning av denna fordran erhålla säkerhetsåtgärd eller utmätning beträffande
egendom som tillhör den som har upprättat fonden eller någon annan på vars
vägnar detta har skett, om rätt till ansvarsbegränsning föreligger för denne.
Med uttrycket "på vars vägnar" avses den personkrets som anges i 240
§ andra stycket, dvs. alla som kan åberopa samma ansvarsgräns.

I andra stycket anges det skydd som följer av att
begränsningsfond har upprättats här i riket eller i Danmark, Finland eller
Norge. I ett sådant fall kan säkerhetsåtgärd eller utmätning inte ske i egendom
som tillhör någon på vars vägnar fonden har upprättats, om denne har rätt att
begränsa sitt ansvar. En förutsättning för att fonden skall ha en sådan verkan
är att den fordran som ligger till grand för en ansökan om en sådan åtgärd kan
göras gällande mot fonden. Ansökan skall avslås i dessa fall. Har säkerhetsåtgärd
eller utmätning redan verkställts, när fonden upprättas, skall åtgärden hävas.
Likaså skall säkerhet som har ställts för att avvärja en sådan åtgärd eller för
att få den hävd friges.

I tredje stycket regleras förhållandet när fonden har
upprättats i en annan konventionsstat än som avses i andra stycket. Rätten
eller kronofogdemyndigheten kan då under de föratsättningar som anges i det
föregående

—
men är inte
skyldig — avslå en begäran om säkerhetsåtgärd eller utmätning. Om en åtgärd av
sådant slag redan har skett, kan rätten eller kronofogdemyndigheten häva
åtgärden samt frige en eventuell säkerhet. Huravida så bör ske får avgöras med
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Förhållandet kan ju vara
det att borgenären redan har lagt ned betydande kostnader på att hävda sin
rätt i Sverige. Gäldenären bör då inte, genom att upprätta en fond i ett annat
land, kunna göra dessa ansträngningar verkningslösa. En dom meddelad av en
svensk domstol kanske inte kan verkställas mot begränsningsfonden eller medföra
rätt till betalning ur den. Borgenären skulle därför bli tvungen att väcka ny
talan i det land där fonden har upprättats, om det inte fanns möjlighet att få
den svenska domen verkställd i gäldepärens egendom i Sverige eller i säkerhet
som har ställts här. Det kan vidare med hänsyn till de förhållanden som råder i
det land där fonden har upprättats eller av andra skäl föreligga speciella
svårigheter för en borgenär att hävda sin rätt i detta land. Även i ett sådant
fall bör det finnas möjlighet att erhålla säkerhet här i landet för kravet.
Samtidigt måste redarens intresse av att inte behöva betala mer än begränsningsbeloppet
beaktas i skälig omfattning. Förhållandena i andra länder och i de enskilda
fallen är av sä skiftande karaktär att domstolarna

—
liksom
kronofogdemyndigheterna — i dessa frågor enligt konventionen har ansetts böra
ha visst utrymme för en diskretionär prövning.

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 124

Om
fonden har upprättats innan en sådan åtgärd som nu avses har företagits eller
säkerhet har ställts, skall dock åtgärden hävas och säkerheten friges i vissa
fall, även om fonden har upprättats i någon annan konventionsstat än Sverige,
Danmark, Finland eller Norge. Detta är fallet, om fonden har upprättats på
någon av de platser som anges under a)-c). Kännetecknande för dessa platser är
att de har en naturlig anknytning till den ansvarsgrundande händelsen eller
till fordringen.

EnUgt fiårde stycket kan
första och tredje styckena tillämpas, om det visas att en fond som har
upprätteits i ické-konventionsstat är sådan att den kan jämställas med
begränsningsfond enligt 240 §. Det ankommer på den som har upprättat fonden att
visa att denna är jämställbar med en fond i konventionsstater. Om
lagstiftningen i vederbörande stat bygger på 1976 års konvention fastän
ratifikation inte har skett, talar detta för att fonden skall jämställas med en
fond i konventionsstater. Råder tvivel om huruvida fonden verkligen kan
jämställas med begränsningsfond enligt 240 §, bör första och tredje styckena
däremot inte tillämpas. Även om jämställdhet formellt sett föreligger, bör
upprättandet av en fond i icke-konventionsstat inte utgöra hinder för en
borgenär att på annat sätt än genom krav mot fonden hävda sin rätt, om det
framstår som oskäligt att han skall hålla sig enbart till fonden.

Enligt femte stycket är
förevarande paragraf tillämplig endast om två föratsättningar är uppfyllda.
Bor.genären skall kiinna framställa krav mot fonden vid den domstol eller
myndighet som förvaltar denna. Vidare skall han ha möjlighet att av fondens
medel få iJt det belopp han har rätt till och föra över detta belopp till ett
annat land.

Bestämmelsen avser närmast
regler av diskriminerande natur som förbjuder ett visst lands medborgare att
göra gällande fordringar mot fonden. I förhållande till liknande bestämmelser i
1957 och 1969 års konventioner innebär den betydelsefulla preciseringar.'
Möjlighet skall således finnas att enligt allmänna processrättsliga regler föra
rättegång om fordringen i det land där fonden har upprättats och att med stöd
av domen få exekution i fonden. Vidare skall det finnas möjlighet att utan
hinder av valutarestriktioner 0.1. föra ut beloppet från det land där fonden finns.
Specialregler om ansvarsbegränsning, preklusion och preskription i
ifrågavarande lands lagstiftning, vilka innebär att borgenärens rätt inskränks
eller bortfaller jämfört med vad som gäller i det land där borgenären har fått
eller begär kvarstad eller annan säkerhet för sin fordran, bör också kunna
beaktas (jfr prop. 1964:35 s. 90).

'
Jfr art. 5:1 i 1957 års konvention och art. VI. 2 i
1969 års oljeansvarighetskonvention; prop. 1973:140 s. 91.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 125

242
§

Denna
paragraf innehåller bestämmelser om ansvarsbegränsning utan samband med
upprättande av en begränsningsfond. Paragrafen grandas på art. 10 i
konventionen.

Såsom
närmare framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1 ;4) är upprättandet
av en begränsningsfond inte någon förutsättning för globalbegränsning. Detta
sägs uttryckligen i första stycket. Begränsning av ansvaret kan därför
åberopas i ett tvistemål avseende en fordran som är föremål för
ansvarsbegränsning, även om någon fond inte upprättas. Härvid gäller tillämpliga
bestämmelser i 10 kap. Av andra stycket följer dock att hänsyn i sådana fall
skall tas endast till den eller de fordringar som målet gäller. När det belopp
som på grund av ansvarsbegränsningen skall utgå för fordringen skall bestämmas,
beaktas således inte andra fordringar som skall täckas av samma ansvarsbelopp,
om de inte är föremål för talan i målet. Detta kan medföra att den ansvarige
tvingas att betala en sammanlagd ersättning som överstiger ansvarsbeloppet. För
att förhindra detta kan han i målet göra förbehåll om att även andra fordringar
för vilka samma ansvarsbelopp gäller skall beaktas vid ansvarsbegränsningen.
Ett sådant förbehåll skall då tas in i domen. Vilka övriga fordringar som avses
behöver inte anges i förbehållet.

En
dom som inte innehåller förbehåll för ansvarsbegränsning kan, såsom framgår av
tredje stycket, verkställas utan hänsyn till vad som föreskrivs om hinder för
verkställighet i 241 §. Detta gäller även om en begränsningsfond upprättas.
Har däremot förbehåll för ansvarsbegränsning enhgt andra stycket tagits in i
domen, kan hinder för verkställighet föreligga enligt 241 § på grand av att en
begränsningsfond redan finns upprättad eller upprättas när ansökan om
domsverkställighet görs. Frågan huravida sådant hinder förehgger prövas av
kronofogdemyndigheten i verkställighetsärendet. Om domen inte kan verkställas
på vanligt sätt, får borgenären göra sin fordran gällande mot fonden. I en
situation som denna kan preliminär utdelning för fordringen bh aktuell enligt
362 §.

Frågan om ansvarsbeloppets
storlek och fördelning kan av parterna hänskjutas till avgörande genom
dispasch. Detta framgår av fiårde stycket. I mänga fall behövs inte något
domstolsförfarande, utan det är tillräckligt att en opartisk person räknar ut
begränsningsbeloppets storlek och yttrar sig över hur beloppet skall fördelas.
Den möjlighet som f n. finns att vända sig till en dispaschör med dessa frågor
behålls därför (jfr 239 § i dess nu gällande lydelse). I överensstämmelse med
vad som nu gäller utgör dis-paschförfarandet inte något hinder mot att talan
väcks vid domstol i en eller flera av de aktuella frågorna. Dom i ett sådant
mål bör då avvaktas av dispaschören. Bestämmelser om talan mot dispasch finns i
14 kap. (jfr 339-343 §§).

Enligt gällande rätt (239
§ sjölagen) kan en part i en tvist,, t.ex. en borgenär, hänskjuta en tvist av
det slag som nu behandlas till utredning och

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 126

avgörande genom dispasch. Lagförslaget innebär att det
införs ett formaliserat förfarande vid domstol för fördelning av
begränsningsbelopp. Det har däiför ansetts att en tvist som i princip skall
lösas inom ramen för ett begränsningsmål bör få hänskjutas till dispaschör
endast om parterna är överens om detta. För att frågan om ansvarsbeloppets
storlek och fördelning skall få hänskjutas till avgörande genom dispasch krävs
alltså enligt förslaget att samtliga parter är överens om ett sådant
förfarande. Om det efter det att en fråga har hänskjutits till dispaschören
skulle visa sig att det finns någon tidigare okänd part, t.ex. en borgenär, som
inte godtar att tvisten avgörs i denna ordning, måste dispaschförfarandet
avbrytas. Frågorna får då avgöras av domstol i ett begränsningsmål.

243 §

1957 års konvention innehåller inte några särskilda
bestämmelser om ansvarsbegränsning för örlogsfartyg, och det gör inte heller
1976 års konvention. I första stycket av denna paragraf har emellertid tagits
upp en särbestämmelse för örlogsfartyg och vissa andra statsfartyg. De överväganden
som ligger till grund för försjaget i denna del har redovisats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.1.3.4).

Bestämmelsen avser örlogsfartyg och sådana andra fartyg
som vid tiden för den ansvarsgrundande händelsen ägs eller brukas av en stat
och används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift. För dessa
fartyg skall ansvarsgränserna aldrig understiga de ansvarsgränser som gäller
för ett fartyg med en dräktighet av 5 000. Är fartyget större, skall
ansvarsbeloppen beräknas pä grundval av den verkliga dräktigheten.

I första
stycket föreskrivs vidare att någon rätt till ansvarsbegränsning över huvud
taget inte föreligger för ett sådant fartyg, om skadan har orsakats av
fartygets särskilda egenskaper eller användning. Härmed avses sådana egenskaper
och sådan användning som sammanhänger med fartygets egenskap av statsfartyg.
Skador som har orsakats av att en skjutövning har ägt rum från ett
örlogsfartyg, av att ett örlogsfartyg i samband med en nattövning har gått med
släckta ljus eller av att en u-båt har navigerat i undervattensläge är typiska
fall då någon rätt till ansvarsbegränsning inte skall förehgga. Detsamma
gäller, om en skada har orsakats av att en polisbåt under utryckning har gått
med högre hastighet än som var tillåten eller som normalt inte skulle ha varit
försvarbar.

Huruvida
ett fartyg kan sägas vara använt uteslutande för statsändamål kan ibland vara
föremål för tvekan. Förutom örlogsfartyg hör till denna kategori fartyg tull-
och lotsbåtar samt fartyg som används för kustövervakning. Det har ansetts
befogat att särskilt ange i lagtexten att de särskilda bestämmelserna för
statsfartyg inte skall tillämpas på fartyg som huvudsakligen används för
isbrytning eller bärgning. Det avgörande är därvid vad som är fartygets
huvudsakliga användningsområde. Om ett örlogsfartyg med låg dräktighet
tillfälligtvis och för att bistå ett annat fartyg tar detta

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 127

på
släp, skall ansvarsgränserna inte beräknas enligt den faktiska dräktigheten
utan enligt första meningen i förevarande stycke, dvs. motsvara dem som gäller
för ett fartyg med en dräktighet av 5 000.

Andra
och tredje styckena innehåller bestämmelser om de ansvarsgränser som skall
gälla för borrningsfartyg och flyttbara plattformar. Frågan om
ansvarsbegränsning för dessa farkoster har utförligt behandlats i avsnitt
5.1.3.3.

Med
borrningsfartyg avses ett fartyg som är byggt eller anpassat för borrning efter
havsbottnens naturtillgångar. Om ett sådant fartyg orsakar skada när det
används för andra ändamål än borrning, t.ex. för godstransporter, gäller
ansvarsgränserna i 238 §. Har skada däremot uppkommit i samband med
borrningsverksamhet, är ansvarsgränserna i andra stycket i förevarande paragraf
tillämpliga. För fordringar som avses i 238 § 2 (personskador) utgör
ansvarsgränsen i sådant fall 12 milj. SDR (ca 95 milj. kr.), och för fordringar
enligt 238 § 3 (i huvudsak sakskador) utgör den 20 milj. SDR (ca 160 milj.
kr.).

Av
sista meningen i andra stycket framgår att särskilda bestämmelser gäller för
fordringar i anledning av oljeskador. Här avses bestämmelserna i oljeansvarighetslagen.
Som lagtexten är utformad kommer den också att omfatta eventuell senare
lagstiftning angående ansvarighet för oljeskador i samband med utvinning av
havsbottnens naturtillgångar.

Flyttbara
plattformar som är avsedda för utforskning eller utvinning av havsbottnens
naturtillgångar är enligt tredje stycket att anse som fartyg vid tillämpningen
av bestämmelserna i 10 kap. Ansvarsgränsema skall dock alltid motsvara de
gränser som anges i andra stycket, dvs. 12 resp. 20 milj. SDR. Det förekommer i
Sverige att en viss typ av plattformar, s.k. semi-submersibles, registreras som
skepp. För dessa plattformar är givetvis ndra stycket direkt tillämpligt.

243
a §

I
denna paragraf, som har sin motsvarighet i nuvarande 242 §, finns bl.a. vissa
internationellt privaträttsliga bestämmelser.

Första
stycket bygger på principen om lex fori, dvs. att lagen i domstolslandet
tillämpas. Den grundas på art. 15.1 i konventionen. Bestämmelserna i 234—243
§§ tillämpas således alltid när ansvarsbegränsning åberopas inför svensk
domstol. Frågan om tillämplig lag regleras följaktligen inte av fartygets,
skadevållarens eller borgenärens nationalitet och inte heller av platsen för
den ansvarsgrundande händelsen.

Även
om ansvarsbegränsningsfrågorna helt avgörs enligt svensk rätt, kan det dock
förekomma att ett annat lands lag är tillämplig när det gäller att avgöra
huravida ansvar föreligger.

Frågan
huruvida rätt till ersättning för en viss slags skada föreligger kan också
enligt internationellt privaträttsliga regler vara att bedöma enligt utländsk
rätt, t.ex. enligt lagen i den stat där den skadevållande händelsen

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 128

inträffade.
Däremot skall som nyss har nämnts ansvarsbegränsningsfrågorna alltid bedömas
enligt svensk rätt. De svenska reglerna om ansvarsbegränsning kan därför komma
att tillämpas på ersättning för skador som skall ersättas enligt tillämplig
utländsk lag men som inte skulle vara ersätt-ningsgilla enligt svensk
skadeståndsrätt.

I
enlighet med konventionen (art. 3.e) föreskrivs undantag från principen om lex
fori för ett speciellt slag av fordringar, nämligen sådana som avser ersättning
för skador som har åsamkats bl.a. ombordanställda. Enligt 236 § punkt 5
föreligger inte rätt till ansvarsbegränsning för sådana skador. Är lagen i en annan
konventionsstat tillämplig på tjänsteavtalet, skall emellertid frågan om och
till vilket belopp ansvarigheten är begränsad avgöras enligt lagen i denna
stat. Bestämmelsen är tillämplig även om fartyget hör hemma i en annan stat än
den, vars lag reglerar tjänsteavtalet, och även om fartygets hemland inte har
tillträtt konventionen.

Om
det enligt lagen i den stat :;om reglerar tjänsteavtalet föreligger rätt till
ansvarsbegränsning till de belopp som gäller enligt konventionen för fordringar
som avser skador som har åsamkats ombordanställda m.fl., får dessa fordringar
göras gällande mdt en begränsningsfond som har upprättats i Sverige. De får
delta i fördelningen av det belopp som anges i 238 § 2 och under vissa
föratsättningar även i det belopp som anges i 238 § 3 (jfr 239 § andra
stycket). Skulle det däremot enligt lagen i nämnda stat gälla obegränsat ansvar
för sådana fordringar, får dessa fordringar inte göras gällande mot en
begränsningsfond som har upprättats vid svensk domstol. Detsamma gäller, om det
enligt nämnda lag visseriigen föreligger rätt till ansvarsbegränsning, men
begränsningsbeloppen är högre än de som föreskrivs i konventionen.

Globalbegränsningsreglerna
hindrar inte att andra bestämmelser tillämpas som medför att de enskilda
skadeståndskraven sätts ned. I praxis har tveksamhet rått om tilllämpningen av
reglerna i skadeståndslagen (1972:207) om jämkning. För att undanröja varje
oklarhet i detta avseende har i andra stycket föreskrivits att bestämmelserna i
234-243 §§ inte hindrar tillämpningen av eljest gällande jämkningsregler. I
anledning av en fartygskoUision kan det t.ex. inträffa att redaren av det ena
fartyget ådrar sig ansvar gentemot ägare till gods som befordras med hans
fartyg. Detta ansvar kan komma att begränsas enligt 120 §. Vidare kan han ådra
sig ansvar gentemot passagerare ombiord på det egna fartyget. Passagerarkraven
kan då komma att begränsas enligt 6 kap. sjölagen. Skadeståndsansvar gentemot
det kolliderande fartyget kan komma att sättas ned på grund av medvållande. Om
ägaren av en oförsäkrad småbåt är ansvarig för skada på ett annat fartyg och
skadan på det andra fartyget är täckt av försäkring, kan skadeståndet komma att
sättas ned enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen. Förs talan mot en
ombordanställd, kan dennes ansvar sättas ned enligt 4 kap. I §
skadeståndslagen. Först sedan de olika skadestånden har bestämts och det
befinns att det samlade ansvaret med anledning av handel-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 129

sen överstiger det eller de aktuella
begränsningsbeloppen, blir globalbegränsning aktuell.

Tredje stycket innehåller en definition av begreppet
konventionsstat. En stat anses inte som konventionsstat förrän den har blivit
bunden av konventionen. Det krävs således inte bara att konventionen helt
allmänt har trätt i kraft utan också att den har trätt i kraft i förhållande
till den ifrågavarande staten.

Elfte kapitlet .

Om sjöpanträtt och skeppshypotek

261 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om inteckning i ett
registrerat skepp eller skeppsbygge. F.n. gäller att inteckning kan beviljas
inte bara i svenskt eller utländskt mynt utan även i Poincaréfrancs. Av, skäl
som har anförts i det föregående (avsnitt 3.1) kan Poincaréfrancs inte längre
användas som värdeenhet utan bör ersättas av Internationella valutafondens
särskilda dragningsrätter (SDR). I denna paragraf har därför värdeenheten
francs bytts ut mot SDR.

Från sjöfartsregistret, som är den myndighet som
handlägger ärenden rörande inteckningar av det slag som avses i förevarande
paragraf, har inhämtats att några inteckningar i Poincaréfrancs inte har
beviljats. Någon övergångsbestämmelse till ändringen av paragrafen behövs
därför inte.

Trettonde kapitlet Ansvarsbestämmelser 328 §

I paragrafen har endast gjorts en ändring av en hänvisning
i första stycket 5 samt vissa språkliga justeringar.

Fjortonde kapitlet

Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål

337 §

Denna paragraf innehåller forumregler.

I första stycket har endast vissa språkliga ändringar
gjorts.

Andra stycket av paragrafen i den nuvarande lydelsen innehåller
bestämmelser om prorogation. Dessa innebär att vissa avtal, som begränsar
kärandens val av forum i fråga om en framtida tvist om ansvarighet på grund av
avtal om befordran av passagerare eller resgods, i stor utsträckning är
ogiltiga. Avtal får dock träffas om att talan efter kärandens val får väckas
endast vid någon av följande domstolar:

1.
domstolen för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin
huvudsakliga rörelse, 9 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 159

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 130

2. domstolen för den avtalsenUga avgångs- eller
bestämmelseorten, eller

3. domstol i den stat där käranden har sitt hemvist
eller annars är

varaktigt bosatt, förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i
den

staten och är underkastad dess domsrätt.

I det nya andra stycket, som grandar sig på art. 17.1 i
Aténkonventionen, behandlas inte prorogationsavtal uttryckligen. Stycket
innehåller i stället en uppräkning av de domstolar vid vilka talan får väckas.
Dessa är de domstolar som anges under punkterna 1-3 i lagrummets nuvarande
lydelse. Talan får också väckas vid en domstol i den stat där befordringsavtalet
träffades, föratsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den
staten och är underkastad dess domsrätt.

Av andra stycket följer att avtal om att en framtida tvist
av det slag som här avses skall avgöras av skiljemän inte är tillåtna. Detta
överensstämmer med gällande rätt.

I ett nytt tredje stycke, som motsvarar art. 17.2 i
konventionen, har tagits in en uttrycklig bestämmelse om att parterna, efter
det att en tvist som avses i andra stycket har uppstått, fritt får avtala att
talan skall väckas vid en annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till
skiljemän. Detta överensstämmer med vad som f.n, indirekt följer av andra stycket
första meningen.

Att denna bestämmelse har tagits in i paragrafen i ett
nytt tredje stycke föranleder att det nuvarande tredje stycket blir ett nytt
fiärde stycke och det nuvarande fjärde stycket blir elt femte stycke .

I Qärde stycket har lagts till en hänvisning till det nya
tredje stycket. I övrigt har i fjärde och femte styckena gjorts endast
språkliga ändringar.

Femtonde kapitlet

Om begränsningsfond och begränsningsmål

I 15 kap. har samlats bestämmelser om begränsningsfond och
begränsningsmål. Såsom framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1.4)
innehåller 1976 års konvention inte några närmare regler om hur en begränsningsfond
skall upprättas och fördelas. Med undantag för 351 § första stycket och 352 §
första stycket har bestämmelserna i 15 kap. därför inte någon motsvarighet i
konventionen. Reglerna i kapitlet har till viss del utformats enligt
motsvarande bestämmelser i oljeansvarighetslagen.

350 §

Av paragrafen framgår att bestämmelserna i detta kapitel
är tillämpliga inte endast på en sådan begränsningsfond som avses i sjölagens
10 kap., globalfond, utan även på en begriinsningsfond som upprättas enligt oljeansvarighetslagen,
oljeskadefond. Bestämmelser om när globalfond och oljeskadefond får upprättas
finns i 240 § sjölagen resp. 6 § oljeansvarighetslagen.

F.n. finns bestämmelser om begriinsningsfond endast i
oljeansvarighets-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 131

lagen
(6-9 §§). Enligt dessa bestämmelser sker fördelning av fonden sedan rätten
genom kungörelse har uppmanat sakägarna att inom viss tid anmäla sina
fordringar. Förfarandet sätts igång av rätten så snart en fond har upprättats.
Detta kan ske först när talan om ersättning har väckts enligt 18 §
oljeansvarighetslagen.

Som
har framhållits tidigare (avsnitt 5.1.4) införs en särskild ordning för bl.a.
fördelning av begränsningsfond, s.k. begränsningsmål. Innan fördelning kan
ske, måste bl.a. avgöras om ansvar föreligger mot de borgenärer som har
framställt krav och om redaren eller den som annars har gjorts ansvarig har
rätt till ansvarsbegränsning. Vidare måste tas ställning till de enskilda
kraven. Även frågan om ansvarsbeloppets storlek måste avgöras slutiigt innan
fonden fördelas. I samband med att fonden upprättas fattar rätten visserligen
ett beslut om ansvarsbeloppets storlek. Detta gäller emellertid bara tills
annorlunda förordnas. Borgenärerna måste senare ha möjlighet att göra
invändningar i denna fråga.

Såsom
har påpekats i den allmänna motiveringen har det ansetts angeläget att göra en
uppdelning mellan de två moment som det är fråga om, nämligen upprättandet av
en begränsningsfond och begränsningsmålet. Som där har framhållits behöver det
förhållandet att en fond har upprättats inte alltid leda till att ett
begränsningsmål uppkommer. Föratsättningen för att ett begränsningsmål skall
uppkomma är att särskild talan, exempelvis om fördelning av fonden, väcks genom
stämning (359 §). För detta mål gäller enligt 359 § andra stycket reglerna i
rättegångsbalken om dispositiva tvistemål i tillämpliga delar. Beträffande
förfarandet när en begränsningsfond upprättas gäller enhgt 352 § tredje
stycket lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden i tillämpliga
delar, om inte annat sägs i förevarande kapitel.

Fondärendet
kan inte avslutas förrän fondmedlen har fördelats genom avgörande i ett
begränsningsmål eller fonden har upplösts enligt 358 §. Det är sålunda att
märka att det beslut i fondärendet genom vilket rätten fastställer fondens
storlek eller godtar erbjuden säkerhet är av interimistisk karaktär. Det kan
därför komma att ändras.

351
§

I
paragrafen anges de belopp som globalfonden resp. oljeskadefonden skall
motsvara. Första stycket grundar sig på art. 11.1 i begränsningskonventionen.
Andra stycket ansluter sig till 6 § första stycket oljeansvarighetslagen (jfr
art. V.3 i oljeansvarighetskonventionen).

Enligt
första stycket skall en globalfond motsvara summan av begränsningsbeloppen för
de fordringar beträffande vilka ansvarsbegränsning görs gällande och som har
uppkommit på grund av en och samma händelse. Den skall dessutom motsvara ränta
på dessa belopp från dagen för händelsen till dagen för fondens upprättande.

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 132

Om
det efter en fartygskollision mellan två lastfartyg, som inte har några
passagerare ombord, föreligger fordringar som avser både personskador och
sakskador och om den ansvarige redaren åberopar ansvarsbegränsning beträffande
samtiiga dessa fordringar, skall globalfonden således motsvara summan av de
ansvarsbelopp som gäller enligt 238 § 2 och 3 jämte ränta för tiden till dess
fonderna upprättas. Vill redaren att fonden endast skall avse
sakskadefordringar, kan han nöja sig med att upprätta en fond som motsvarar
ansvarsbeloppet i 238 § 3 jämte ränta. Personskadefordringama kan nämligen vara
så pass små att begränsning av ansvaret inte är aktuell. Borgenärernas
eventuella behov av säkerhet för kraven kan då tillgodoses pä annat sätt.
Såvitt gäller personskador som drabbar ett fartygs egna passagerare skall
globalfonden motsvara det ansvarsbelopp som föreskrivs i 238 § 1 jämte ränta.

Föreskriften
om att globalfond(m även skall omfatta ränta på begränsningsbeloppet för tiden
från den ansvarsgrundande händelsen till fondens upprättande saknar direkt
motsvarighet i gällande sjölag.

Konventionen
innehåller inte n.lgon bestämmelse om den räntefot som skall användas vid
ränteberäkningen. Detta får därför avgöras enligt nationell lag (art. 14). Det
har ansetts lämpligt att 6 § räntelagen (1975:635) tillämpas. Räntan skall
alltså beräknas enligt den räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda
diskontot som gäller vid varje tid med tillägg av fyra procentenheter.

Bestämmelsen om att fonden
också skall omfatta ränta under den angivna tiden innebär inte att ränta
nödvändigtvis skall löpa på den enskilde borgenärens fordran under denna tid
eller att räntan i det enskilda fallet . skall uppgå till den procentsats som
följer av bestämmelsen. Dessa frågor bestäms enligt de regler som gäller för
varje särskild fordran.

Av
andra stycket framgår att oljeskadefonden skall uppgå till ansvarsbeloppet
enligt 5 § oljeansvarighetslagen, dvs. det ansvarsbelopp som gäller för
fartygets ägare. 1969 års oljeansvarighetskonvention innehåller inte någon
bestämmelse om ränta för tiden till fondens upprättande. Någon bestämmelse om
ränta finns därför inte i andra stycket. Såsom framgår av 353 § andra stycket
kan emellertid rätten av den som upprättar fonden begära att ett tilläggsbelopp
betalas in eller att säkerhet ställs för ett sådant belopp. Såvitt gäller en
oljeskadefond kan detta tilläggsbelopp avse ränta också för tiden från den
ansvarsgrundande händelsen till dagen för fondens upprättande. Tilläggsbeloppet
utgör emellertid inte del av fonden utan är avsett att täcka ränta och
rättegångskostnader som inte omfattas av begränsningsbeloppet (jfr 236 § 6
sjölagen och 5 § första stycket tredje meningen oljeansvarighetslagen).

352
S

I
denna paragraf regleras hur en begränsningsfond skall upprättas. Vidare anges
vilka upplysningar som skall lämnas till rätten av den som vill

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 133

upprätta
en fond. Första stycket grandar sig på art. 11.2 i begränsningskonventionen.
Den artikeln har i sin tur utformats med art. V.3 i 1969 års
oljeansvarighetskonvention som förebild. En motsvarande bestämmelse finns f.n.
i 6 § andra stycket oljeansvarighetslagen.

Enligt
240 § första stycket får en globalfond upprättas hos den domstol där talan har
väckts angående en fordran som är av sådant slag att den är föremål för
ansvarsbegränsning. Fonden kan också upprättas hos sjörättsdomstolen för den
ort där kvarstad eller andra rättsliga åtgärder har begärts.
Oljeansvarighetskonventionen föratsätter att talan om ersättning redan är väckt
när fonden upprättas. Därför föreskrivs i 6 § andra stycket
oljeansvarighetslagen att en oljeskadefond skal! upprättas hos den domstol där
talan har väckts enligt 18 § nämnda lag.

Den
som vill upprätta en fond skall antingen betala in fondbeloppet kontant eller
ställa en säkerhet som godtas av rätten. Detta framgår av första stycket. I
praktiken torde begränsningsfond i regel upprättas genom att säkerhet ställs.
Det är viktigt att höga krav ställs på säkerheten. Garanti av en nordisk
affärsbank bör normalt godtas liksom garanti av något av de större nordiska
försäkringsföretagen. Garantier av större utländska affärsbanker eller
försäkringsbolag bör också kunna godtas. Vid behov får kontroller företas genom
förfrågningar hos bank- och försäkringsinspektionerna.

En
fråga som har uppkommit i praktiken i samband med att en oljeskadefond
upprättas är huravida en säkerhet som består enbart av en förbindelse frän
fartygsägaren eller dennes försäkringsgivare att betala skadestånd upp till
ansvarighetsbeloppet skall godtas. En sådan förbindelse utgör nämligen endast
en utfästelse av fartygsägaren resp. försäkringsgivaren att betala vad denne
enligt lag redan är skyldig att betala. Som skäl för att sådana förbindelser
bör godtas har anförts att en säkerhet i form av en bankgaranti medför
avsevärda kostnader och att det i många fall från de skadelidandes synpunkt
skulle vara helt onödigt att kräva någon annan säkerhet än en förbindelse av
den betalningsskyldige själv. Enligt uppgift godtas sådana förbindelser i vissa
länder, t.ex. i Japan. Som nyss har nämnts bör höga krav ställas på den
säkerhet som skall ställas när en begränsningsfond upprättas. Detta bör
givetvis gälla även vid bedömningen av om en förbindelse av det slag som nu
har nämnts skall godtas. En sådan förbindelse bör därför godtas som säkerhet
endast om det är uppenbart att någon ytterligare säkerhet inte behövs för att
de skadelidandes rätt' skall tillvaratas.

Av
första stycket framgår vidare att det föratsätts att den som vill upprätta en
begränsningsfond gör en ansökan därom hos rätten. Av ansökningen skall framgå
att det är fräga om upprättande av en begränsningsfond enligt 351 §. Det är
nämligen angeläget att det från början görs klart humvida säkerheten är avsedd
atl utgöra en begränsningsfond eller om det endast är fråga om en säkerhet för
en enskild borgenär som har begärt

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 134

säkerhetsåtgärd.
I det förta fallet gäller säkerheten till förmån för alla borgenärer (jfr 240 §
andra stycket). I det senare fallet avses endast den enskilde borgenärens krav.

I
andra stycket föreskrivs att det i ansökningen skall lämnas en redogörelse för
omständigheterna i saken. Domstolen måste få uppgift om vilken händelse som
ersättningskraven hänför sig till. Vidare måste uppgifter lämnas om det
skadevållande fartyget, t.ex. dess nationalitet och dräktighét, dess ägare och
försäkringsgivare. Uppgiften om fartygets dräktighet är nödvändig för att
ansvarsbeloppet och därmed fondens storlek skall kunna beräknas. Det bör
påpekas att fartygets dräktighet skall bestämmas på olika sätt beroende pä om
en globalfond (jfr 238 § 6 sjölagen) eller en oljeskadefond (jfr 1 §
oljeansvarighetslagen) skall upprättas. Vid globalbegränsning beräknas
ansvarsbeloppet på grandval av brattodräktigheten, medan nettotonnaget utgör
utgångspunkten för beräkningen av ansvarsbeloppet enligt oljeskadelagen.

För
att domstolen skall kunna underrätta kända borgenärer har i andra stycket även
föreskrivits att uppgift skall lämnas om de kända borgenärernas namn och
adress.

Det
har inte ansetts erforderligt att i sjölagen uttömmande reglera förfarandet i
ärenden om upprättande av begränsningsfond. Det har i stället ansetts lämpligt
att låta lagen (1946:807) om handläggningen av domstolsärenden gälla i
tillämpliga delar, om inte annat sägs i 15 kap. sjölagen. En föreskrift om
detta har tagits in i tredje stycket.

Hänvisningen
till lagen om handläggningen av domstolsärenden innebär bl.a., att
domförhetsreglerna i den lagen blir tillämpliga i fondärendet (6 §). Vidare
innebär hänvisningen att rättens avgörande sker genom beslut (9 §).

353
§

Paragrafen
innehåller bestämmelser om de beslut som skall meddelas när en ansökan om
upprättande av begränsningsfond har kommit in till domstolen. I paragrafen
anges också vid vilken tidpunkt en fond skall anses upprättad. Delvis
motsvarande bestämmelser finns f.n. i 6 § tredje och fjärde styckena
oljeansvarighetslagen.

Enligt
241 § sjölagen och 9 § oljeansvarighetslagen inträder vissa rättsverkningar
till skydd för den skadeståndsansvariges egendom när en begränsningsfond
upprättas. Det är därför av väsentlig betydelse för den som har ansökt om att
få upprätta en begränsningsfond att rätten så snart som möjligt meddelar beslut
om fondbeloppets storlek och tar ställning till om den säkerhet som har
erbjudits kan godtas. Att rätten skall meddela beslut utan dröjsmål framgår av
5 § lagen om handläggning av domstolsärenden.

För
att de nämnda rättsverkningarna skall inträda krävs i princip att rätt till
ansvarsbegränsning föreligger. Prövningen av frågan om en fond får upprättas
kan emellertid på detta stadium inte innefatta någon prövning av huravida de
krav som har gjorts gällande eller som kan förväntas bli

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 135

framställda
avser fordringar av def slag som är föremål för ansvarsbegränsning enligt
sjölagen eller oljeansvarighetslagen. Sökandens uppgifter i dessa hänseenden
får i regel tas för goda. Redan uppgiften om vilken händelse som har föranlett
ansökningen kan ofta räcka för att det skall stå klart att begränsningsbara
fordringar kan föreligga. Därav följer också att skyddet för den ansvariges
egendom inträder i och med att fonden upprättas. Skyddet blir dock definitivt
först när frågan om rätten till ansvarsbegränsning har prövats. Det är inte
heller avsikten att domstolen på detta stadium skall bilda sig en uppfattning
om huravida fordringarna sammantagna uppgår till ansvarsbeloppet. Detsamma
gäller frågan huravida den som påstås vara skadeståndsansvarig har gjort sig
skyldig till ansvarsgrandande handling eller om denna handling är av sådant
slag att rätten till ansvarsbegränsning har gått förlorad.

Den
som vill upprätta en begränsningsfond har alltså en praktiskt taget ovillkorlig
rätt att göra detta. Några stränga krav på innehållet i de uppgifter som
enligt 352 § andra stycket skall lämnas bör inte heller ställas upp.
Uppgifterna kan kompletteras senare. Det är alltså tillräckligt att
fondupprättarens och fartygets identitet framgår och att fartygets dräktighet
samt tid och plats för den ifrågavarande händelsen anges. Undantagsvis kan det
dock förekomma att det är uppenbart att en ansökan om att få upprätta en
begränsningsfond inte skall bifallas, t.ex. då något fartyg över huvud taget
inte är inblandat eller inte ens de mest grandläggande omständighetema framgår
av ansökningen och det visar sig omöjligt att få denna kompletterad. Slutligen
måste givetvis de föratsättningar som anges i 240 § första stycket sjölagen
resp. 6 § andra stycket oljeansvarighetslagen (6 § första stycket enligt
förslaget) föreligga när beslut om upprättande av fond meddelas.

Rätt
till ansvarsbegränsning föreligger inte för ränta och rättegångskostnader.
Detta framgår av 236 § 6 sjölagen och 5 § första stycket tredje meningen
oljeansvarighetslagen. I den mån en borgenär får utdelning ur en
begränsningsfond, har han normalt också rätt till ränta på detta belopp. Ofta
har han dessutom rätt till ersättning för rättegångskostnader, t.ex.
ombudsarvode i samband med anmälan av en fordran mot fonden och den fortsatta
bevakningen av denna.

Såsom
framgår av 351 § omfattar en begränsningsfond inte ränta på ansvarsbelopp annat
än så till vida att en globalfond skall motsvara ränta från dagen för den
ansvarsgrundande händelsen till dess fonden upprättas. Upprättas fonden genom
kontant inbetalning av fondbeloppet kan detta visserligen göras räntebärande,
och borgenären får då ytterligare säkerhet för sin räntefordran. Det är dock
inte säkert att borgenären ens då erhåller full säkerhet för räntefordringen,
eftersom den bankränta som utgår på fondbeloppet kan understiga borgenärens
skadeståndsränta. Såsom tidigare har nämnts torde fö. en begränsningsfond i
praktiken vanligen upprättas genom att en bankgaranti eller annan liknande
säkerhet ställs. I

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 136

sådant
fall får borgenärerna inte någon säkerhet för ränta som avser tiden efter
fondens upprättande. Det är att märka att en begränsningsfond över huvud taget
inte utgör säkerhet för rättegångskostnader. I avsaknad av särskilda regler i
15 kap. sjölagen skulle allmänna regler om säkerhetsåtgärder ha bhvit
tillämpliga, om en borgenär vill ha säkerhet för ränta som inte täcks av 351 §
och för rättegångskostnader.

I
andra stycket föreskrivs därför att rätten, om inte särskilda skäl föreligger
däremot, skall fastställa ett tilläggsbelopp. Detta tilläggsbelopp är avsett
att täcka ersättning till förv.iltare i fonden, rättegångskostnader och andra
kostnader i anledning av fondens upprättande och fördelning samt ansvaret för
ränta. Den som vill upprätta en begränsningsfond skall således även betala in
tilläggsbeloppet eller ställa godtagbar säkerhet för detta. Eftersom de
kostnader som här avses kan komma att uppgå till förhällan-devis stora belopp,
innebär förfarandet en trygghet inte bara för borgenärerna utan också för den
som upprättar fonden såtillvida att annan egendom som tillhör honom inte kan
tas i anspråk för att säkerställa dessa krav. I fråga om räntekostnaderna
uppnås även för alla berörda parter den fördelen att samtliga frågor om
ränteanspråk kan avgöras i samband med fördelningen av fonden. Beträffande
globalfond gäller dock att tilläggsbeloppet för ränta endast kan avse ränta
för tiden efter fondens upprättande. Ränta för tiden dessförinnan ingår
nämligen i själva fondbeloppet (351 § första stycket 2).

Tilläggsbeloppet
bestäms efter en skönsmässig bedömning av domstolen. När tilläggsbeloppets
storlek skall bestämmas är det givetvis av betydelse när en fördelning av fonden
kan beräknas ske. Det kan ofta vara svårt för domstolen att bedöma denna fråga
i detta tidiga skede. Det torde också medföra åtskilliga svårigheter att då
bedöma i vad mån säkerhet behövs för rättegångskostnader. Vidare kan det vara
svårt att föratse i vilken utsträckning tvister kan uppkomma i
begränsningsmålet. Såsom framgår av fjärde stycket är emellertid beslutet om
tilläggsbeloppets storlek inte slutligt. Beslut om ytterligare säkerhet kan
därför meddelas senare, om det visar sig erforderligt.

Bestämmelsen
om tilläggsbelopp saknar motsvarighet i säväl 1969 års
oljeansvarighetskonvention som 1.976 års konvention. 1957 ärs begränsningskonvention
innehåller inte heller någon sådan bestämmelse. När den svenska lagstiftningen
på grandval av 1957 års konvention utarbetades, ansågs emellertid att
konventionen hade överlämnat åt den nationella lagen i vederbörande
konventionsstat att lösa denna fråga. En bestämmelse av detta slag togs därför
in i nuvarande 237 § sjölagen (jfr prop. 1964:35 s. 83).

I
förarbetena till oljeansvarigtjetslagen uttalade föredragande statsrådet att
han ansåg det vara ytterst tveksamt om det enligt oljeansvarighetskonventionen
var tillåtet att som villkor för ansvarsbegränsning föreskriva att
fartygsägaren skulle ställa säkerhet även för ränta och rättegångskostnader

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 137

Ofr
prop. 1973:140 s. 44). Härtill kom att underiåtenhet av fartygsägaren eller
hans försäkringsgivare att iaktta en sådan föreskrift kunde leda till att
ansvarigheten blev obegränsad. Föredragande statsrådet ansåg därför att något
sådant villkor för ansvarsbegränsning inte borde ställas upp. Någon bestämmelse
av detta slag togs därför inte in i oljeansvarighetslagen.

Beträffande
såväl 1969 års oljeansvarighetskonvention som 1976 års begränsningskonvention
gäller att regleringen i processrättsligt hänseende är ofullständig och att
konventionsstaterna därför i nationell lag får införa kompletterande
processuella bestämmelser. Hinder kan t.ex. inte möta att ställa upp krav i
olika hänseenden för att en ansökan skall tas upp till behandling, t.ex. att en
expeditionsavgift betalas. Det saknas anledning att bedöma frågan om säkerhet
för ränta och rättegångskostnader annorlunda. I enlighet med vad som uttalades
vid lagstiftningen i anledning av 1957 års begränsningskonvention måste det
därför anses att det även i oljeansvarighetskonventionen har överiämnats åt
nationell lag i konventionsstaterna att avgöra om ett tilläggsbelopp avseende
kostnader och ränta skall kunna krävas. Om någon föreskrift inte meddelas i
detta hänseende, har borgenärerna i de fall en oljeskadefond upprättas rätt
att enligt allmänna regler kräva särskild säkerhet för sina fordringar på ränta
och kostnader. Detta kan inte anses vara en ändamålsenlig ordning. Inte bara
sakliga skäl talar för att ett tilläggsbelopp bör kunna krävas för ränta och
kostnader. Reglerna bör också vara desamma för de båda slagen av
begränsningsfonder. Pä grund härav har föreskriften om tilläggsbelopp gjorts
tillämplig på både globalfond och oljeskadefond.

Om
särskilda skäl föreligger, kan rätten underlåta att bestämma ett tilläggsbelopp
som avser ränta och kostnader. Har ansvar gjorts gällande t.ex. mot ett
nordiskt rederi med betydande tillgångar i något av de nordiska länderna, bör
det inte vara nödvändigt att fastställa ett tilläggsbelopp. En dom i
begränsningsmålet kan ju i ett sådant fall verkställas, om betalning inte
skulle ske godvilligt.

Av
tredje stycket framgår att en begränsningsfond anses upprättad först när såväl
fondbeloppet som ett eventuellt tilläggsbelopp har betalats in eller godtagbar
säkerhet har ställts. Om detta redan har skett när rätten fattar det beslut
varigenom storleken av fondbeloppet och eventuellt tilläggsbelopp anges, anses
fonden upprättad den dag då beslutet meddelas. I beslutet skall då framgå att
beloppet har betalats in eller att en godtagbar säkerhet har ställts.

Av
art. V.9 i oljeansvarighetskonventionen resp. art. 8.1 i 1976 års konvention
följer att omräkning från SDR till svenskt mynt skall göras efter kursen den
dag då fonden upprättas, betalning sker eller säkerhet ställs. En bestämmelse
med detta innehåll finns fn. i 348 §. Den har nu förts över till 369 §. Det har
därför inte ansetts erforderiigt att i 15 kap. särskilt ange efter vilken kurs
omräkningen skall Sike. Den som upprättar en begränsningsfond är således fri
från valutarisken efter det att fonden är

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 138

upprättad. Har begränsningsfonden en gång behörigen
upprättats, kommer de förändringar av SDR:s värde i förhållande till svenskt mynt
som inträffar därefter inte att påverka fondbeloppets eller ansvarsbeloppets
storiek.

Fattar
rätten ett nytt beslut, varigenom fondbeloppet eller tilläggsbeloppet höjs,
skall den som har upprättat fonden underrättas om detta och beredas tillfälle
att inom viss, särskilt angiven kortare tid betala in felande kontanta medel
eller ställa kompletterande säkerhet. Under denna frist får fonden anses fylla
lagens krav. Någon säkerhetsåtgärd eller annan verkställighet får således inte
ske under denna frist, under förutsättning att rätt till ansvarsbegränsning
föreligger. Detta följer av 241 § sjölagen resp. 9 § oljeansvarighetslagen. Om
komplettering inte görs före fristens utgång, kan därefter någon fond inte
längre anses vara upprättad. De tillgångar som finns i fonden bör emellertid i
sådant fall inte återställas till den som har upprättat fonden, eftersom
borgenärerna under den tid då fonden var behörigen upprättad var förhindrade
att skaffa sig annan säkerhet. Som har framhållits i anslutning till 240 § bör
upprättandet av en fond närmast jämställas med betalning av skulder.
Tillgångarna bör därför reserveras för att tillgodose de fordringar som görs
gällande mot fonden. Sedan alla anspråk pä ersättning slutligen har avgjorts,
skall kvarvarande medel fördelas mellan borgenärerna i förhållande till
storleken av deras fordringar.

Av fiärde stycket framgår att beslut som avses i denna
paragraf är av interimistisk karaktär, dvs. de gäller till dess annat
förordnas. En borgenär som får kännedom om att en fond har upprättats har
således möjlighet att få till stånd en höjning av fondbeloppet, om han kan
påvisa att det först fastställda fondbeloppet grundas på t.ex. felaktiga
uppgifter om fartygets dräktighet. Som tidigare har nämnts kan det också finnas
anledning att besluta om ytterligare säkerhet.

Talan mot beslut enligt denna paragraf skall föras
särskilt. Besvärsrätt tillkommer var och en vars rätt berörs av beslutet.
Gäller beslutet en begränsningsfond enligt oljeansvarighetslagen, har därför
den internationella oljeskadefonden besvärsrätt. I samband med att fonden
fördelas måste rätten i fondärendet ta slutlig ställning till frågan om
fondbeloppets storlek.

354 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om ett
kungörelseförfarande.

När en begränsningsfond har upprättats, skall rätten
enligt/ör5fa stycket genast låta kungöra detta. I kungörelsen skall
borgenärerna uppmanas att inom viss tid skriftligen anmäla sina fordringar mot
fonden. Tiden för anmälningsfristen har inte bestämts i lagrummet, men den
skall vara minst två månader. Har fonden upprättats läng tid efter händelsen
bör anmälningsfristen kunna vara relativt kött. De som har lidit skada torde
då i regel ha kännedom om detta och om skadornas omfattning. Detsamma gäller
när det är fråga om klara och begränsade skador. Vid exempelvis oljeskador

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 139

kan
däremot behov av en längre frist föreligga, eftersom skadorna då ofta är mera
svåröverskådliga. F.n. föreskrivs i 7 § oljeansvarighetslagen en minsta tid om
sex månader, och detta bör gälla som riktmärke även i fortsättningen.
Kungörelsen bör utfördas så snart begränsningsfonden har upprättats och
oberoende av om beslutet om fastställande av ansvarsbelopp har överklagats.

I
första stycket har vidare föreskrivits att kungörelsen skall innehålla en
erinran om vissa lagbestämmelser som är av betydelse för borgenärernas rätt.
Erinran skall sålunda göras om 357 §, enligt vilken rätt till utdelning för
efteranmälda fordringar föreligger bara under vissa förutsättningar. Vidare
skall erinras om 364 §. I denna paragraf anges att domar i begränsningsmålet
gäller mot alla som kan göra gällande fordringar mot fonden, även den som inte
har anmält sin fordran. Har globalfond upprättats, skall erinras också om 240 §
tredje stycket, enligt vilket särskild talan inte får väckas sedan en fond har
upprättats.

Enligt
andra stycket skall kungörelsen tas in i Post- och Inrikes Tidningar och i
ortstidning. Kungörelse skall ske inte bara i Sverige utan också i utlandet, om
skäl föreligger till det. Om det finns anledning anta att borgenärer finns i
något annat land, bör således kungörelse ske även där. Några föreskrifter om
hur sådan kungörelse skall ske ges inte, eftersom förhållandena på platsen bör
vara avgörande för hur man pä lämpligaste sätt skall underrätta borgenärerna.
Kostnaderna måste dock självfallet hällas inom rimliga gränser. Beträffande
kungörelseförfarandet hänvisas i övrigt till lagen (1977:654) om kungörande i
mål och ärenden hos myndighet m.m.

Enligt
tredje stycket skall rätten vid sidan om kungörelseförfarandet underrätta den
som har upprättat fonden och alla kända borgenärer om kungörelsen.

355
§

Denna
paragraf innehåller vissa bestämmelser om förvaltare i en begränsningsfond.

Som framgår av den
allmänna motiveringen (avsnitt 5.1.4) bör det i vissa fall finnas möjlighet för
rätten att förordna en förvaltare i fonden. Enligt första stycket skall rätten
förordna förvaltare i begränsningsfonden, om det är lämpligt med hänsyn till
sakens beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt. Vidare föreskrivs att
förvaltaren skall vara lagfaren och ha den särskilda insikt och erfarenhet som
uppdraget kräver. Enligt 44 § andra stycket konkurslagen får till förvaltare i
konkurs inte förordnas den som är anställd vid domstol. Motsvarande bör gälla
också vid förordnande av förvaltare i begränsningsfond. Det har dock inte
ansetts nödvändigt att meddela en uttrycklig bestämmelse härom.

Förvaltarens
uppgifter består i att granska anmälda fordringar samt att upprätta ett förslag
till hur fonden skall fördelas (jfr 360 § andra stycket).

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 140

Förvaltare
kan förordnas när som helst efter det att fonden har upprättats. Möjligheten
att utse förvaltaie bör utnyttjas med ganska stor restriktivitet. Förvaltare
bör således förohdnas endast i de fall där det finns anledning misstänka att
antalet borgenärer är stort eller att fördelningen av foriden annars kan komma
att bli komplicerad. Förvaltare bör också utses, om det kan antas att mera
betydande tvister kommer att uppstå, t.ex. rörande storleken av vissa
fordringar. Innan beslut meddelas, bör synpunkter i frågan inhämtas under hand
från den som har upprättat fonden och andra intresserade parter. Visar det sig
därvid att parterna har inlett förlikningsförhandlingar bör beslutet anstå,
såvida inte parterna själva anser att en förvaltares insatser kan vara dem till
hjälp.

I
andra stycket föreskrivs att rätten skall fastställa förvaltarens ersättning.
Denna ersättning skall bestridas av den som har upprättat fonden. Har
tilläggsbelopp fastställts enligt 353 § andra stycket, skall ersättningen till
förvaltaren betalas ur detta belopp. Om fondens förvaltning drar ut på tiden,
bör förvaltaren kunna erhålla förskott på ersättningen. Ersättningen till
förvaltaren kan givetvis inte slutligt fastställas förrän förvaltningen av
fonden har slutförts.

356 §

I
denna paragraf anges att den borgenär som anmäler en fordran skall ge rätten
vissa uppgifter om fordringen. Han skall sålunda lämna uppgift om fordringens
storlek och om grunden för denna. Vidare skall han upplysa om dom har meddelats
med anledning av fordringen eller om särskild rättegång pågår beträffande
denna.

Om
det beträffande en fordran föreligger en lagakraftvunnen dom som är
verkställbar i Sverige, kan fordringen inte omprövas i begränsningsmålet. Övriga
borgenärer har således inte någon möjlighet att i ett sådant fall framställa
anmärkningar mot fordringen. Har domen meddelats i utlandet och är den inte
verkställbar här, har den däremot endast bevisverkan.

Om
det när fonden upprättas pågår särskild rättegång beträffande en borgenärs
fordran, behöver denna rättegång inte läggas ned (jfr avsnitt 5.1.4). De andra
borgenärerna har emellertid ett intresse av att så snart som möjligt få vetskap
om rättegången. Vill de rikta anmärkningar mot fordringen, torde de nämligen ha
möjlighet att intervenera i denna rättegång.

357 §

I
denna paragraf behandlas verkningarna av att en fordran inte anmäls i , tid. Om
en fordran inte har anmälts, när handläggningen av frågan om fondens fördelning
avslutas vid tingsrätten, kan ersättning utgå bara enligt 363 § andra stycket.
Ersättning kan sålunda utgå, om rätten vid fördelningen av fonden har avsatt
ett belopp som skall täcka efteranmälda fordringar. Den borgenär som inte har
anmält sin fordran när fördelningen sker ris-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 141

kerar
således att rätten inte finner anledning att avsätta något sådant belopp. Han
löper därför risken att inte få någon ersättning alls eller mindre ersättning
än han skulle ha fått om han hade anmält sin fordran i tid.

358 §

I
denna paragraf regleras upplösning av begränsningsfond.

När
en begränsningsfond har upprättats, har en borgenär inte längre möjlighet att
erhålla särskild säkerhet för sin fordran, förutsatt att den som upprättat
fonden har rätt till ansvarsbegränsning. Alla borgenärer som har anspråk på
ersättning i anledning av den ansvarsgrundande händelsen skall därför kunna
rikta sina krav mot fonden. För att inte endast vissa borgenärer skall kunna
disponera över fonden har i denna paragraf föreskrivits att fonden inte kan
upplösas förrän anmälningsfristen har gått ut. Sedan borgenärema således blivit
kända kan fonden upplösas, men det krävs då att både den som har upprättat
fonden och samtliga borgenärer som har gjort gällande fordringar mot fonden
samtycker till detta.

Med
uttrycket "den som har upprättat fonden" avses här endast den som
faktiskt har upprättat begränsningsfonden. För att en fond skall få upplösas
krävs alltså inte samtycke av de andra personer för vilka fonden har verkan
enligt 240 § andra stycket. I detta sammanhang beaktas endast de fordringar som
kvarstår. En borgenär vars fordran har blivit underkänd i en lagakraftvunnen
dom skall naturligtvis inte kunna hindra att fonden upplöses. Anledningen till
upplösning av fonden torde regelmässigt vara att parterna utom rätta har kommit
överens om hur fonden skall fördelas. Blir fonden upplöst efter det att
begränsningsmålet har inletts, skall detta avskrivas i samband härmed.

Beslutet
att upplösa fonden bör fattas i fondärendet. Detta ärende bör därefter avskrivas,
sedan rätten i förekommande fall har tagit ställning till förvaltarens
ersättningsanspråk.

359 §

I
paragrafens första stycke definieras begreppet begränsningsmål samt behandlas
frågan om väckande av talan i begränsningsmål.

Av
definitionen framgår att begränsningsmål är ett mål i vilket frågor om ansvar
och dess begränsning och om anmälda fordringar avgörs samt fonden fördelas.
Sedan en begränsningsfond har upprättats och borgenärerna har anmält sina
krav, kan parterna vilja inleda förlikningsförhandlingar, eventuellt med
anlitande av förvaltaren. Begränsningsmålet skiljer sig såtillvida från ett
vanligt tvistemål att rättegångsförfarandet kan komma att aktualiseras snabbt
och utan att parterna haft tillfälle att undersöka möjligheterna till en uppgörelse
i godo. För att en uppgörelse i godo skall kunna träffas fordras också att
samtliga berörda parter är kända, vilket i de fall när en fond upprättas kan
vara fallet först sedan anmälningsfristen har

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 142

gått ut. Det har därför ansetts att några åtgärder som
syftar till fördelning av fonden - såsom fondsammanträde och upptagandet av
tvistiga fordringar till behandling - inte utan vidare skall vidtas av rätten,
sedan anmälningsfristen har löpt ut. För att rätten skall vidta sådana åtgärder
krävs att någon av parterna tar ett initiativ genom att väcka talan i begränsningsmålet.
Talan i ett sådant mål väcks genom stämning vid den domstol där fonden är
upprättad. Behöriga att väcka talan är enligt 240 § fjärde stycket den som har
upprättat fonden, dennes försäkringsgivare och borgenärerna.

Det har inte ansetts nödvändigt att meddela särskilda
regler för förfarandet i begränsningsmål utöver dem som är av grundläggande
betydelse. Om det uppstår en tvist mellan t.ex. redaren och en borgenär om den
anmälda fordringen, skall allmänna regler om bevisning, möjligheterna att
meddela deldom eller mellandom, fullföljd osv. tilllämpas. I paragrafens andra
stycke föreskrivs därför att rättegångsbalkens regler om tvistemål vari
förlikning om saken är tillåten (s.k. dispositiva mål) skall gälla i
tillämpliga delar, om inte annat sägs i förevarande kapitel.

360 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om s.k.
fondsammanträde och om rättens prövning av tvistiga frågor.

När någon
av parterna har väckt talan i begränsningsmålet, skall det formella
fondförfarandet inledas genom att kallelse utfärdas till ett fondsammanträde.
Anmälningsfristens utgång måste under alla förhållanden avvaktas innan
sammanträdet kan äga rum. Har förvaltare förordnats i fonden, måste han få den
tid som behövs för att granska de anmälda fordringarna och utarbeta förslag
till fördelning av fonden. Förvaltaren måste därför höras om tidpunkten för
fondsammanträdet.

Till sammanträdet skall enligt första stycket kallas,
förutom förvaltaren, alla personer vilkas rätt berörs av utgången i
begränsningsmålet. Det innebär att kallelse skall utfärdas på den som har
upprättat fonden, den som har anhängiggjort begränsningsmålet och borgenärerna,
dvs. de som har anmäh fordringar mot fonden. Redarens P & I-assuradör bör
normalt också kallas. Är den ansvarsgrandande händelsen en kollision, bör i
regel också redarens kaskoassuradör kallas. Om oljeskadefond har upprättats och
om den internationella oljeskadefonden kan komma att bli skyldig aU ersätta en
del av oljeskadorna, bör vidare den internationella fonden kallas.

Såsom har
berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1.4) skall samtiiga frågor som
aktualiseras i begränsningsmålet behandlas vid fondsammanträdet. För att
underlätta för parterna att träffa en överenskommelse i de olika sakfrågorna
skall förvaltaren enligt andra stycket efter att ha granskat de anmälda
fordringarna till fondsammanträdet utarbeta ett förslag till fördelning av
fonden. Förslaget skall i god tid före sammanträdet översändas till dem som
har kallats.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 143

Om
det från början står klart att parterna avser att göra en fråga till föremål
för rättens prövning, kan det i vissa fall vara lämpligt att förvaltaren
lägger fram ett på vissa premisser grundat förslag till fördelning av fonden. I
andra fall kan tvistefrågornas lösning vara av en så grundläggande betydelse
för fördelningen att förvaltaren helt bör avstå frän att lägga fram något
förslag. Det är angeläget att upprättandet av förvaltarförslaget inte tillåts
alltför mycket fördröja att rättegångsförfarandet påbörjas såvitt gäller de
tvistiga frågorna. Förvaltaren bör dock alltid försöka att rensa undan
tvistefrågor av enklare karaktär.

Om
någon förvaltare inte har förordnats, ankommer det i princip på rätten att
vidta de åtgärder som nu har nämnts. Rätten är emellertid på ett helt annat
sätt än en förvaltare underkastad vissa begränsningar när det gäller
förlikningsverksamhet och s.k materiell processledning. Bl.a. bör rätten
givetvis inte på detta stadium ta ställning i tvistiga frågor. Domstolen har
sålunda i praktiken betydligt mindre möjligheter än en förvahare att aktivt
förbereda fondsammanträdet. Domstolen har begränsade möjligheter att lägga
fram förslag angående fondens fördelning till följd av att domstolen måste
avhålla sig från varje åtgärd som kan rubba tilltron till dess opartiskhet.
Detta är givetvis en omständighet att beakta, när domstolen skall ta ställning
till huriivida förvaltare bör förordnas. Finns tvistiga frågor och har förvaltare
inte förordnats, kan det ofta vara lämpligt att rätten inskränker sig till att
upprätta en förteckning över anmälda fordringar.

Ordningen
med fondsammanträde och förordnande av förvaltare syftar till att underlätta
för parterna att komma fram till en överenskommelse, som kan ligga till grund
för fondens fördelning. Alla möjligheter bör tas till vara att under
fondsammanträdet utreda återstående tvistefrågor och förlika parterna. Även
rätten bör aktivt verka för en överenskommelse i godo mellan parterna. Om
rådrum behövs, bör enligt tredje stycket fondsammanträdet fortsätta vid ett
senare tillfälle (andra meningen). Förvaltaren kan då mot bakgrund av nya
omständigheter och förlikning mellan de berörda parterna i olika frågor ändra
det förslag som han ursprangligen hade utarbetat inför fondsammanträdet. Om
enighet mellan parterna har uppnåtts, skall förvaltarens förslag med de
ändringar som eventuellt har gjorts i det läggas till grund för fördelning av
fonden (första meningen).

Om
någon av parterna fortfarande har invändning mot förslaget när alla möjligheter
till förlikning har uttömts och fondsammanträdet avslutas, skall rätten
bestämma viss tid inom vilken den som vidhåller sin invändning skall begära
rättens prövning av tvisten (fiärde stycket). Detta gäller även invändningar
som har gjorts skriftUgen före fondsammanträdet. Sådana invändningar skall
alltså beaktas även om den som har gjort invändningen inte är närvarande vid
sammanträdet. Om en sådan begäran inte framställs inom föreskriven tid, tolkas
detta som att invändningen inte vidhålls. Enligt en uttrycklig föreskrift anses
invändningen då förfallen.

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 144

Om
däremot rättens prövning begärs inom den fastställda fristen, skall rätten i
fortsättningen handlägga tvisten som ett vanligt tvistemål. Detta innebär bl.a.
att frågan om rättegångskostnader skall bedömas enligt vanliga
tvisiemälsregler.

Den
som inte infinner sig till fondsammanträdet blir bunden av de resultat som
uppnås där och har därmed också förlorat möjligheten att senare framställa en
invändning och begära rättens prövning av en viss tvistefråga (jfr 361 § andra
stycket). Det finns vidare inte heller möjlighet för den som har uteblivit att
fullfölja någon annan borgenärs invändning, som denne efter närmare överväganden
har beslutat att frånfalla. Den som skriftligen har gjort en invändning före
sammanträdet men uteblivit från detta kan däremot fullfölja sin invändning inom
den frist som rätten fastställer.

I
femte stycket anges vilka personer som skall anses vara parter i en sådan tvist
som nämns i det föregående stycket. Sålunda skall partsställning intas av den
som har framställt en invändning och den gentemot vilken invändningen riktas.
Den föreskrivna ordningen innebär att såväl på kärandesidan som på svarandesidan
kan uppträda flera personer. Den vanligaste situationen torde vara att den som
har upprättat fonden har framställt invändning mot en eller flera fordringar.
Parter blir då den som har upprättat fonden och den eller de borgenärer som har
anmält de fordringar som har bhvit föremål för invändning. Det synes naturligt
att då anse den som har upprättat fonden som svarande. Även en eller flera
borgenärer kan ha invänt mot en fordran som har anmälts av en annan borgenär. I
denna situation skulle den fondansvarige kunna stå helt utanför rättegången. I
tvister angående frågor huruvida ansvar föreligger eller om rätten till
ansvarsbegränsning kan den som påstås vara skadeståndsskyldig stå emot hela
borgenärskollektivet.

Även
om den ursprungliga partsställningen enligt vad som nu har beskrivits kan
variera avsevärt beroende på vad tvisten gäller, måste samtidigt beaktas
bestämmelserna om intervention i rättegångsbalken (14 kap. 9—12 §§). Dessa
bestämmelser torde innebära exempelvis att den som har upprättat fonden har
möjlighet att träda in på ena sidan i en tvist mellan borgenärer. Likaså måste
andra borgenärer kunna intervenera i en tvist mellan en borgenär och den som
har upprättat fonden. I det fallet att fordringarnas belopp sammanlagt
överstiger ansvarsbeloppet kan nämligen utgången i en sådan tvist få avgörande
betydelse för andra borgenärers möjligheter till utdelning ur fonden. Rätten
till intervention är här av särskild betydelse när det gäller att förhindra
ohemula uppgörelser mellan den skadeståndsansvarige och en borgenär. Den
intervention som avses i detta sammanhang är den där intervenienten har
ställning av part, s.k. självständig intervention.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 145

361
§

I
denna paragraf regleras förfarandet vid fondsammanträdet och det fortsatta
förfarandet, om det efter fondsammanträdet föreligger olösta tvister som måste
avgöras av rätten.

I
första stycket föreskrivs, att fondsammanträdet är att jämställa med muntlig
förberedelse, om inte annat sägs i 15 kap. sjölagen. Detta innebär att
bestämmelsema i 42 kap. rättegångsbalken om sådan förberedelse gäller i
tillämpliga delar för fondsammanträdet. Vidare kommer för fondsammanträdet att
gälla samma domförhetsregler som för muntlig förberedelse, dvs. att rätten är
domför med en lagfaren domare (1 kap. 3 § rättegångsbalken).

Av
360 § tredje stycket följer att invändningar som har gjorts skriftligen före
fondsammanträdet skall beaktas, även om den som har gjort invändningen inte är
närvarande vid sammanträdet. En parts utevaro från fondsammanträdet skall
därför givetvis inte leda till att tredskodom meddelas enligt 44 kap. 2 §
rättegångsbalken. I andra stycket föreskrivs att, om någon som har kallats till
ett fondsammanträde uteblir, sammanträdet får hållas utan hinder av utevaron.

Utgångspunkten
för paragrafen är att anmälan av fordringen mot fonden, förvaltarens
granskning och förhandlingama vid fondsammanträdet motsvarar vad som i ett
vanligt tvistemål förekommer genom stämningsansökan och vid förberedelsen.
Någon särskild stämningsansökan behövs därför inte i detta skede. I många fall
behövs inte heller någon ytterligare förberedelse, utan tvisten bör kunna
avgöras i direkt anslutning till fondsammanträdet.

Ibland
kan det dock finnas behov av ytterligare förberedelse, muntlig eller skriftiig.
Parterna kan t.ex. behöva beredas tillfälle att precisera sin talan eller att
anmäla sin bevisning. Självfallet bör rätten på samma sätt som i vanliga
tvistemål inhämta parternas synpunkter i fråga om behovet av och formerna för
ytterligare förberedelse.

Om
partema samtycker till det, kan rätten på samma sätt som i ett vanligt
tvistemål hälla huvudförhandling i förenklad form i anslutning till
fondsammanträdet. Detsamma gäller om rätten finner saken uppenbar (jfr 42 kap.
20 § andra stycket rättegångsbalken). En sådan huvudförhandling får hållas i
omedelbart samband med fondsammanträdet eller inom 15 dagar från den dag då
fondsammanträdet avslutades. I det senare fallet gäller som föratsättning att
domstolen består av samma domare som vid fondsammanträdet.

Av hänvisningen i 359 §
andra stycket till rättegångsbalkens regler följer bl.a. att bestämmelserna om
meddelande av deldom och mellandom är tillämpliga. Om det föreligger flera
tvister som saknar inbördes samband, torde det vara lämpligast att de avgörs
genom särskilda deldomar. Skulle någon av dessa tvister visa sig särskilt
komplicerad och kräva längre tid för avgörandet än de övriga kan, om deldom har
meddelats beträffande de 10 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 159

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 146

övriga
tvistiga fordringarna, delbetalning av de icke tvistiga och rättskraf-tigt
avgjorda fordringarna ske enligt 362 §.

Det
är i och för sig inget som hindrar att förvaltaren vid handläggningen av en
enskild tvist uppträder som. ombud för några av partema, t.ex. när flertalet
borgenärer och redaren har godtagit förvaltarens förslag och invändning görs
av endast en borgenär.

362 §

I
denna paragraf ges möjlighet till provisoriska delbetalningar.

Det
kan uppenbariigen dröja lång tid innan slutlig dom meddelas beträffande
samtliga fordringar och fördelning av fonden kan ske. I denna paragraf har
därför tagits in en bestämmelse som ger rätten möjlighet att besluta om
provisoriska delbetalningar. Detta kan inte ske förrän anmälningsfristen har
gått ut. Sådana delbetalningar får givetvis göras endast såvitt gäller de
fordringar som inte är tvistiga eller har avgjorts genom dom som har vunnit
laga kraft. Föreligger i målet ett stort antal tvister, kan flera sådana
utbetalningar bli aktuella, allt eftersom tvisterna blir avgjorda.

Domstolen
måste givetvis se till att delbetalningarna inte medför risk för att de
fordringar beträffande vilka dom ännu inte har meddelats får en mindre del av
ansvarsbeloppet än de är berättigade till. Det finiis anledning utgå frän att
domstolarna kommer att iaktta försiktighet med sådana delbetalningar. Mot
bakgrand härav har det inte ansetts nödvändigt att tillåta särskild talan mot
beslut om provisoriska delbetalningar. Om sådan talan hade tillätits, skulle
systemet med delbetalningar lätt kunna sättas ur spel genom överklaganden.
Någon särskild bestämmelse i denna fråga har inte tagits in i förevarande
paragraf .\v 49 kap. 8 § rättegångsbalken följer emellertid att särskild talan
mot sådana beslut inte får föras.

Skulle
det mot förmodan inträffa att någon genom delbetalning har fått ut mer av
begränsningsbeloppet än han har rätt till enligt vad som framkommer i samband
med att begränsningsfonden fördelas, bör någon äterbetalningsskyldighet inte
föreligga. I ett sådant fall är det tänkbart att staten kan bli
skadeståndsskyldig enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) gentemot de
fordringsägare som till följd av förtidsbetalningen får mindre utdelning ur
fonden än de är berättigade till.

363 §

I
paragrafen finns regler om slutlig fördelning av fonden. Vissa motsvarande
bestämmelser finns f.n. i 7 § oljeansvarighetslagen.

När
samtliga tvister har avgjorts skall enligt/örfa stycket första meningen rätten
besluta om fördelning av fonden. Rätten måste dä ta slutlig ställning också
till frågan om ansvarsbeloppets storlek. Normah skall detta motsvara det
ansvarsbelopp som fastställdes i samband med att fonden upprättades.
Undantagsvis kan det dock förekomma att det finns anledning att ändra detta,
t.ex. på grandval av ny utredning om fartygets

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 147

dräktighet.
Fonden skall fördelas enligt de bestämmelser som finns i 10 kap. sjölagen resp.
i oljeansvarighetslagen.

Målet
om fördelning av fonden får enligt första stycket andra meningen avgöras utan
huvudförhandling, under föratsättning att sådan förhandling inte behövs med
hänsyn till utredningen i målet. Normalt sett torde det bara röra sig om en
matematisk operation som innebär att ansvarsbeloppet slås ut pä de olika
fordringama. Huvudförhandling synes därför erforderlig endast i undantagsfall.
Om muntlig bevisning skall tas upp, skall huvudförhandling däremot hållas.
Detsamma bör vara fallet när det kan antas vara till fördel för utredningen i
målet att parterna muntligen utvecklar sina ståndpunkter. Parterna bör beredas
tillfälle att lämna synpunkter på valet av handläggningsform.

Ibland
kan det finnas anledning anta att det finns ytterligare fordringar som inte har
anmälts. Vid vissa miljökatastrofer kan t.ex. förekomma att skador uppstår
först efter någon tid. Sker fördelningen relativt snart efter händelsen, kan
det då finnas behov av att avsätta ett visst belopp för dem som drabbas av
sådana skador. Det kan också hända att man med bestämdhet vet att borgenärer
finns som inte har hörts av och som det inte har varit möjligt att få kontakt
med. Med tanke på sådana situationer föreskrivs i andra stycket att rätten kan
avsätta ett visst belopp till att täcka fordringar som inte har anmälts innan
handläggningen av frågan om fondens fördelning har avslutats vid tingsrätten.
Fördelning av detta belopp sker när samtliga anmälda fordringar har behandlats
och det kan antas att ytterligare fordringar inte kommer att anmälas.

Det
bör understykas att möjligheten att avsätta visst belopp för efteranmälda
fordringar inte bör utnyttjas urskiljningslöst. Belopp bör avsättas bara om det
finns någon bestämd anledning att anta att ytterligare borgenärer finns. Sker
fördelningen ganska lång tid efter händelsen, måste det finnas starka skäl för
att sådant belopp skall avsättas. Har mer än tre år förflutit från händelsen,
måste det under alla förhållanden anses osannolikt att ytterligare borgenärer
finns.

Av
tredje stycket framgår att fonden skall fördelas mellan de
ersättnings-berättigade även om den som har upprättat fonden inte har rätt att
begränsa sitt ansvar. Den omständigheten att ansvaret är obegränsat bör inte
försätta de skadelidande i en sämre ställning än om rätt till ansvarsbegränsning
hade förelegat.

Frågan
huravida rätt till ansvarsbegränsning föreligger har i ett sådant fall sannolikt
redan gjorts till föremål för särskih avgörande som har vunnit laga kraft när
fördelning av fonden sker. Om rätt till ansvarsbegränsning inte föreligger, bör
det vara möjligt för borgenärerna att yrka att dom skall meddelas inte bara
beträffande fondens fördelning utan också mot den som är ansvarig såvitt avser
hans skyldighet att personligen svara för den del av ersättningen som inte blir
betald ur fonden. En bestämmelse om detta har tagits in i andra meningen.

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 148

364
§

Av denna paragraf följer att en Isigakraftvunnen dom i
frågor om ansvar och rätten till ansvarsbegränsning, ansvarsbeloppets storlek,
anmälda fordringar och fondens fördelning gäller gentemot alla som kan göra
gällande fordringar mot fonden, oavsett om de har anmält sina fordringar eller
inte.

Bestämmelsen
är motiverad av att både den skadeståndsskyldige och borgenärerna har ett
intresse av att det inte skall vara möjligt att i efterhand bryta upp det
beslut om fördelning av fonden som den slutiiga domen innefattar. Sådana
rättsskyddsgarantier har byggts in i begränsningsfondsystemet att det har
ansetts kunna godtas att borgenär, som inte har anmält sin fordran, går miste
om sin rätt.

Sextonde kapitlet Särskilda bestämmelser

Kapitlet innehåller de paragrafer som f.n. finns i 15 kap.
sjölagen. Ändringarna består huvudsakligen i ny numrering av paragraferna jämte
de ändringar som föranleds av omnumireringen.

369 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 348 §.

I nuvarande 348 § andra stycket definieras
beräkningsenheten Poincaréfrancs. SDR är numera den beräkningsenhet som
huvudsakligen används i internationella konventioner på transporträttens
område. Denna beräkningsenhet har nu införts inte bara såvitt gäller
begränsningsbeloppen i 6 kap. och 10 kap. utan även i 5 kap. (jfr vad som
anförs i anslutning till 120 §). Härigenom har SDR införts som beräkningsenhet
i sjölagen i dess helhet. Det finns därför inte längre något behov av en
definition av Poincaréfrancs i sjölagen. Denna definition har därför
uteslutits. I första stycket har i stället tagits in en definition av SDR.

I andra
stycket, som motsvarar nuvarande 348 § tredje stycket, har endast gjorts smärre
språkliga justeringar.

372-374 §§ Ändringarna är redaktionella.

Ikraftträdandet

Som har nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1.1)
bör den nya lagstiftningen om globalbegränsning sättas i kraft så snart
Sveriges uppsägning av 1957 års begränsningskonvention träder i kraft. Det
torde vara lämpligt att de andra lagändringarna träder i kraft samtidigt.
Regeringen har därför bemyndigats att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet.

Även efter
den nya lagstiftningens ikraftträdande skall givetvis äldre bestämmelser
tillämpas på händelser som har inträffat dessförinnan. En föreskrift om detta
har tagits in i lagförslaget.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 149

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om ansvarighet
för oljeskada till sjöss

Bestämmelserna i 15 kap. sjölagen om upprättande och
fördelning av begränsningsfond skall tillämpas även på begränsningsfond som
avses i oljeansvarighetslagen. Av denna anledning har de motsvarande bestämmelser
som f.n. finns i oljeansvarighetslagen upphävts. I stället har i denna lag
tagits in en hänvisning till 15 kap. sjölagen (jfr avsnitt 5.1.4).

2§

I paragrafen har gjorts endast den ändringen att ordet
"krigsfartyg" i andrastycket har bytts ut mot
"örlogsfartyg" (jfr avsnitt 5.1.3.4).

5§

I denna paragraf har den ändringen gjorts att andra
stycket har utgått. Enligt detta stycke i dess nuvarande lydelse skall ansvaret
för oljeskador i vissa fall bejgränsas enligt de regler i 10 kap. sjölagen som
grandas på 1957 ärs begränsningskonvention. Bestämmelsen tillkom som en följd
av de folkrättsliga förpliktelser som Sverige hade åtagit sig genom att
tillträda 1957 ärs konvention (jfr prop. 1973:140 s. 141 ff). Som tidigare har
anförts (avsnitt 5.l.l) föreslås att Sverige skall säga upp 1957 års
konvention. Andra stycket kan därför upjjhävas.

1 första och tredje styckena har gjorts endast
redaktionella ändringar.

6§

Denna paragraf innehåller vissa bestämmelser om
begränsningsfond.

I första
stycket fastslås, liksom f.n., att upprättandet av en begränsningsfond är en
föratsättning för rätten till ansvarsbegränsning. Vidare har i detta stycke
tagits in den bestämmelse i det nuvarande andra stycket enligt vilket en
begränsningsfond här i landet skall upprättas hos den domstol där talan om
ersättning har väckts.

Övriga
bestämmelser i paragrafen har utgått. I stället hänvisas till 15 kap. sjölagen
i dess föreslagna lydelse. De bestämmelser i paragrafens andra-fjärde stycken
som har utgått återfinns i allt väsentiigt i 15 kap. (jfr 351-353 §§).

I andra
stycket föreskrivs att fonden skall fördelas mellan borgenärema i förhållande
till storleken av de styrkta fordringarna. Detta överensstämmer i sak med vad
som gäller f n. i enlighet med 7 § tredje stycket i dess nu gällande lydelse.
En motsvarande bestämmelse finns i 239 § första stycket i förslaget till 10
kap. sjölagen.

Tredje
stycket innehåller en hänvisning till 15 kap. sjölagen beträffande de närmare
bestämmelserna om begränsningsfond och begränsningsmål.

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 150

7§

Enligt
förslaget skall denna paragraf utgå i sin helhet. De bestämmelser om
begränsningsfond som f.n. finns i paragrafen motsvaras, föratom av nyss nämnda
6 § tredje stycket, av vissa bestämmelser i 15 kap. sjölagen.

9§

1
paragrafens andra stycke har ordet "handräckningsåtgärd" bytts ut mot
"säkerhetsåtgärd".

13
och 14 §§

I
dessa paragrafer har den hänviisning till 5 § andra stycket som f n. finns i
13, § första och andra styckena och 14 § andra stycket utgått som en följd av
ändringen i 5 §. Dessutom har gorts vissa språkliga ändringar.

18
§

Enligt
oljeansvarighetskonventionen (art, IX, 3) är endast den domstol
hos vilken begränsningsfonden har upprättats behörig att pröva frågor om
ansvarsbeloppets fördelning, I paragrafens tredje stycke regleras det fall att
begränsningsfonden har uppi'ättats i Sverige enligt 6 §. Enligt lagrammet i
dess gällande lydelse skall den domstol vid vilken fonden har upprättats pröva
ansvarsbeloppets fördelning mellan de skadehdande. I förslaget har tillfogats
en föreskrift om att denna prövning skall göras i ett sådant begränsningsmål
som avses i 15 kap. sjölagen.

Tredje
stycket i dess gällande lydelse är tillämpligt endast om den ägare eller
försäkringsgivare mot vilken talan väckts har rätt att begränsa sin
ansvarighet. Enligt 363 § tredje stycket sjölagsförslaget skall emellertid
begränsningsfonden fördelas även om rätt till ansvarsbegränsning inte
föreligger. Detsamma gäller fö. enligt 7 § femte stycket oljeansvarighetslagen
i dess nu gällande lydelse. Denna begränsning i lagrammets tillämplighet har
därför utgått.

Vidare
har gorts vissa språkliga ändringar i första och tredje styckena.

22
§

i
första stycket har termen "krigsfartyg" bytts ut mot "örlogsfartyg".

Av
paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse framgår att ansvarsbegränsningsreglerna
i 10 kap. sjölagen skall tillämpas i de fall som bestämmelsen avser. Häi-utöver
hänvisas i fråga om ansvarsbeloppets storlek till 235 § i detta kapitel.
Sistnämnda hänvisning är inte nödvändig utöver den generella hänvisningen till
10 kap. Vidare kan ansvarsbeloppet i vissa fall komma att bestämmas inte bara
enligt 238 § i förslaget utan även enligt 243 §. Hänvisningen till 235 § har
därför strakits.

Dessutom
har vissa språkliga ändringar gjorts i paragrafen.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 151

Ikraftträdandet

Vissa
ändringar i oljeansvarighetslagen kan inte genomföras förrän Sveriges
uppsägning av 1957 års begränsningskonvention har fått verkan. Liksom i fråga
om ändringarna i sjölagen har regeringen därför bemyndigats att bestämma när
ändringarna i oljeansvarighetslagen skall träda i kraft.

Även
efter det att ändringarna i oljeansvarighetslagen har trätt i kraft skall
givetvis äldre bestämmelser tilllämpas på händelser som har inträffat
dessförinnan. En föreskrift av denna innebörd har tagits in i lagförslaget.

8
Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lag om ändring i sjölagen
(1891:35 s. 1),

2.
lag om ändring i lagen (1973:1198)
om ansvarighet för oljeskada till sjöss.

9
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 152

Bilaga 7

Sammanfattning av sjölagsutredningens betänkande

Utredningens förslag innebär huvudsakligen ändringar i
sjölagens regler i 10 kap. om begränsning av redares skadeståndsansvar, s. k.
globalbegränsning, och i 6 kap. om befordran av passagerare och resgods.
Ändringarna grundar sig på 1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt
skadeståndsansvar respektive 1974 års Aténkonvention om befordran till sjöss av
passagerare och deras resgods. Utredningsarbetet har skett i nordiskt samarbete
och i huvudsak likalydande lagförslag har utarbetats i Danmark, Finland och
Norge.

Ratifikation av 1976 års begränsningskonvention

De nuvarande bestämmelserna om globalbegränsning i 10 kap.
sjölagen bygger på 1957 års internationella konvention om begränsningen av
ansvarigheten för ägare av fartyg som används till fart i öppen sjö. Främst av
den anledningen att realvärdet av konventionens begränsningsbelopp till följd
av inflationen efterhand undergått en allt kraftigare minskning utarbetades
1976 års begränsningskonvention. Förutom en höjning av begränsningsbeloppen
innebär konventionen även andra betydande förbättringar. Utredningen föreslår
därför att 1957 års begränsningskonvention skall sägas upp och att Sverige
skall tillträda 1976 års konvention. Den föreslagna lagstiftningen om
globalbegränsning bör enligt utredningens mening sättas i kraft så snart 1957
års konvention upphört att vara bindande för Sverige.

1976 års konvention ger i vissa hänseenden
konventionsstaterna möjlighet att i nationell lag ta in bestämmelser som
skiljer sig från konventionens regler. Detta gäller bl. a. fordringar i
anledning av skada på hamnanläggningar, bassänger, segelbara vattenvägar och
navigationshjälpmedel. Sådana skadeståndskrav kan ges prioritet före andra
sakskadefordringar. Enligt vad utredningen har inhämtat är skador på
hamnanläggningar m.m. relativt sällsynta i Sverige och har hittills inte visat
sig medföra en ekonomisk belastning av någon betydelse för hamnarna. Det
föreslås därför inte någon prioritering av sådana skadeståndskrav. På likartade
grunder anser utredningen att Sverige inte heller bör utnyttja den i
konventionen givna möjligheten att från begränsningsreglerna undanta
kostnaderna för avlägsnande av fartygsvrak och liknande åtgärder.

En konventionsstat får vidare i sin nationella
lagstiftning införa särskilda

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 153

regler om ansvarsbegränsning för fartyg under 300 ton.
Utredningen konstaterar att även dessa fartyg kan orsaka betydande skador och
framhåller att dét är angeläget att ansvarsgränserna inte sätts så lågt att
skadeståndet till väsentlig del mister sin funktion att, så långt det av försäkringsmässiga
skäl är möjligt, bereda skadelidande ersättning. De mindre fartygen kan, enligt
vad utredningen har inhämtat, för rimliga kostnader försäkras så att ansvaret
upp till konventionens begränsningsbelopp blir täckt. Utredningen har därför
ansett att det inte finns anledning atl för dessa fartyg föreskriva lägre
ansvarsgränser än konventionen stadgar.

Utredningen har inte heller funnit skäl att utnyttja den
möjlighet som enligt konventionen finns att införa särregler för fartyg som
används i inre farvatten, utan bestämmelserna om globalbegränsning föreslås,
liksom för närvarande, gälla både sådana fartyg och havsgående fartyg. Däremot
är begränsningsreglerna inte tillämpliga på svävarfarkoster.

I fråga om borrningsfartyg och flyttbara plattformar samt
krigsfartyg och vissa andra statsfartyg har utredningen föreslagit särskilda
bestämmelser enligt vad som närmare behandlas i det följande.

Bestämmelser om globalbegränsning

I lagförslaget har de allmänna reglerna om
globalbegränsning liksom f. n. sin plats i 10 kap. De överensstämmer i många
avseenden med de nuvarande bestämmelserna men det föreligger också
betydelsefulla skillnader, både i sakligt och formellt hänseende.

Kretsen av begränsningsberättigade personer omfattar
liksom f. n. redare, befraktare, den som handhar fartygets drift i redarens
ställe och sådan ägare av fartyg som-inte samtidigt är redare samt i princip
även deras anställda. Härutöver har den utvidgningen skett att inte endast
redare av bärgningsfartyg utan även sådana bärgare som utför bärgning på annat
sätt, t. ex. från helikopter, har rätt till ansvarsbegränsning liksom deras
anställda. Vidare har den som meddelat ansvarsförsäkring rätt att begränsa sin
ansvarighet i samma utsträckning som försäkringshavaren.

Begränsningsområdet omfattar, liksom enligt nu gällande
regler, huvudsakligen fordringar avseende person- och sakskador som har
uppkommit i samband med driften av fartyget och på grund av en särskild
händelse t. ex. en fartygskollision. Begränsningsrätt föreligger även när sådana
skador har uppkommit i samband med en bärgning. Enligt de nya reglerna saknar
det därvid betydelse, om den sorn vållat skadan befunnit sig ombord på
bärgningsfartyget; det är tillräckligt att skadan har uppstått i samband med
bärgningsarbetet. En utvidgning av begränsningsområdet har vidare skett
därigenom att även fordringar på grund av vissa dröjsmålsskador samt krav på
ersättning för skadeförebyggande åtgärder omfattas av begränsningsrätten.

Vissa slag av fordringar faller utanför reglerna om globalbegränsning.
För åtskilliga sådana fordringar finns dock speciella begränsningsregler.
Bärgarlön kan inte sättas högre än det bärgades värde. Bidrag till gemensamt
haveri överstiger sällan värdet av det dragande kapitalet.
Ersättningsskyldighet i anledning av oljeskada orsakad av oljeutsläpp från
tankfartyg begränsas

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 154

enligt särskilda regler. Sak samma gäller fordringar i
anledning av atomskada. Någon begränsningsrätt föreligger över huvud taget inte
för fordringar i anledning av skada som har åsamkats besättningsmedlem.

Rätten
till ansvarsbegränsning kan bortfalla på grund av den begränsnings-berättigades
eget handlande. Enligt gällande regler har redare som genom egen vårdslöshet
orsakat skada inte rätt att begränsa sitt ansvar. I förslaget har området för
det obegränsade ansvaret inskränkts genom att det föreskrivs att bara den skall
gå miste om begränsningsrätten som själv har orsakat skada uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
Obegränsat ansvar kan aktualiseras t. ex. när redaren eller den centrala
ledningen hos ett rederi har orsakat skadan genom uppsåtligt eller i det
närmaste uppsåtligt handlande.

Begränsningssystemet
överensstämmer på så sätt med nuvarande regler att det finns ett särskilt
begränsningsbelopp för personskador och ett för övriga skador, dvs. främst
sakskador. Personskadorna prioriteras fortfarande genom att eventuellt
obetalda delar av personskadefordringarna får konkurrera på lika villkor med
övriga fordringar i det begränsningsbelopp som är avsett för dessa. Jämfört med
det nuvarande begränsningssystemet innebär förslaget den betydelsefulla
skillnaden att fordringar i anledning av skador på det egna fartygets
passagerare skall tillgodoses ur ett särskilt begränsningsbelopp. Detta är
konstruerat så att det endast i undantagsfall torde bli aktuellt att tillämpa
reglerna om globalbegränsning på passagerares skadeståndsfordringar.

Begränsningsbeloppen
är i förhållande till de belopp som nu gäller avsevärt högre för de små och
medelstora fartygen. Vid beräkningen av beloppen används liksom f. n.
tonnageprincipen, dvs. beloppen beräknas på grundval av fartygets tonnage. I
förslaget grundar sig beräkningen dock på bruttotonnaget enligt 1969 ärs
skeppsmätningskonvention och inte som nu pä ett särskilt framräknat s. k.
ansvarstonnage. Begränsningsbeloppen, som enligt gällande bestämmelser uttrycks
i Poincaréfrancs, anges i förslaget i internationella valutafondens särskilda
dragningsrätter, SDR. En SDR motsvarar ca 5 kr. 50 öre i svenskt mynt.

För personskador och sakskador m. m. föreskrivs
minimibelopp för fartyg med ett tonnage på 500 ton eller därunder. För
personskador är minimibeloppet 333 000 SDR (ca 1,8 milj. kr.) och för
sakskador 167 000 SDR (ca 0,9 milj. kr.). Härefter ökar begränsningsbeloppen
stegvis i förhållande till fartygets storlek. Ökningarna blir något mindre per
steg för de större fartygen.

Vid beräkning av begränsningsbeloppet för passagerares
ersättningsanspråk för personskador tillämpas inte tonnageprincipen. I stället
bestäms beloppet på grundval av det antal passagerare som fartyget enligt sitt
certifikat har rätt att transportera. Ansvarsgränsen skall motsvara 46 666 SDR
(ca 250 000 kr.) multiplicerat med det antal passagerare som fartyget får föra,
dock högst 25 milj. SDR (ca 135 milj. kr.).

Begränsningsbeloppen för bärgare som inte utför bärgning
från fartyg eller som uteslutande arbetar från det fartyg som bärgningen avser,
skall motsvara de begränsningsbelopp som gäller för ett fartyg med ett tonnage
på 1 500 ton, dvs. ett större bärgningsfartyg.

Om den som har ett skadeståndskrav väcker talan mot
redaren eller begär

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 155

kvarstad kan redaren upprätta en begränsningsfond. Detta
är dock inte någon förutsättning för rätten att åberopa ansvarsbegränsning.
Fonden anses upprättad av alla personer som kan åberopa samma
begränsningsbelopp och den skall användas till betalning av alla fordringar för
vilka beloppet gäller. När en fond har upprättats irtgör den i princip hinder mot
kvarstad och andra säkerhetsåtgärder; de säkerhetsåtgärder som redan har
vidtagits skall hävas.

Sedan en begränsningsfond har upprättats får särskild
talan inte väckas som angår en fordran som är föremål för ansvarsbegränsning.
Inte heller frågan huruvida den som har upprättat fonden har rätt till
ansvarsbegränsning får göras till föremål för talan i annan ordning. Samtliga
sådana frågor skall lösas inom ramen för fondproceduren, det s. k.
begränsningsmålet. 1 detta mål sker även fördelning av fonden. Frågor om
begränsningsfond och dess fördelning regleras närmare i 15 kap.

Begränsningsfonden eller, om sådan inte har upprättats,
begränsningsbeloppet fördelas mellan borgenärerna i förhållande till
fordringarnas storlek. Har redaren eller någon annan reglerat en fordran innan
fördelningen sker, inträder han i den rätt som vederbörande borgenär skulle ha
haft vid fördelningen.

I 10 kap. har även tagits in bestämmelser om hur reglerna
om globalbegränsning skall tillämpas i vanliga tvistemål i de fall då en begränsningsfond
inte har upprättats.

Liksom f. n. skall frågor om begränsningsbeloppets storlek
och fördelning kunna överlämnas till avgörande av dispaschör.

Reglerna om globalbegränsning är i princip tillämpliga på
alla slag av fartyg. Utredningen har emellertid ansett att särskilda regler bör
gälla för krigsfartyg och andra fartyg som används uteslutande för
statsändamål. Sålunda föreslås att ansvarsgränserna för sådana fartyg inte i
något fall skall få understiga de gränser som gäller för ett fartyg med ett
tonnage på 5 000 ton. Har den skada på vilken fordringen grundas orsakats av
fartygets särskilda egenskaper eller användning, föreligger enligt förslaget
över huvud taget inte någon rätt till ansvarsbegränsning. Dessa bestämmelser
gäller inte fartyg som huvudsakligen används för isbrytning och bärgning.
Frågan om ansvarsbegränsning för krigsfartyg och andra statsfartyg berörs i ett
särskilt yttrande.

Även för oljebormingsfartyg o. 1. föreslår utredningen
särskilda ansvarsgränser om fordringarna avser ersättning för skada som har
orsakats medan fartyget används för borrning. För fordringar som endast avser
personskada är begränsningsbeloppet 12 milj. SDR. (ca 66 milj. kr.) och för
övriga fordringar 20 milj. SDR (ca 110 milj. kr.). Nu angivna ansvarsgränser
skall enligt förslaget även tillämpas på oljeborrplattformar o. I.

När begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk
domstol skall svensk lag tillämpas. Ett undantag gäller fordringar på
ersättning för skada som har åsamkats ombordanställda. Om lagen i en annan
konventionsstat är tillämplig på tjänsteavtalet skall frågan om, och i så fall
till vilket belopp, ansvarigheten är begränsad avgöras enligt lagen i denna
stat.

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 156

Bestämmelser om begränsningsfond

I betänkandet föreslås vissa processuella regler som i
huvudsak avser upprättande och fördelning av begränsningsfond. Dessa
bestämmelser, som avses vara gemensamma för begränsningsfond som kan upprättas
enligt 10 kap. och sådan fond som skall upprättas enligt lagen (1973:1198) om ansvarighet
för oljeskada till sjöss, har intagits i ett nytt 15 kap.

När en fond är upprättad skall detta kungöras av rätten
och borgenärerna uppmanas att inom viss tid anmäla sina fordringar hos rätten.
Fördelningsförfarandet igångsätts genom att talan väckfe i ett särskilt
begränsningsmål. 1 detta mål avgörs frågor om ansvar och ansvarsbegränsning och
frågor om skadeståndsfordringarnas storlek o. I. Eventuella tvistefrågor behandlas först vid ett s.
k. fondsammanträde. Kvarstår tvistefrågor sedan sammanträdet har avslutats kan
rätten, om så begärs, pröva tvisten vid särskild handläggning, fär samtliga
tvister är avgjorda skall rätten genom dom fördela fonden. Lagakraftvunnen dom
i frågor om ansvar, rätten till ansvarsbegränsning, ansvarsbeloppets storlek
och fondens fördelning är bindande gentemot alla som kan göra gällande
fordringar mot fonden. Detta gäller oavsett om de har anmält sina fordringar
eller inte.

Ändringar i oljeansvarighetslagen

Eftersom bestämmelserna i 15 kap. är tillämpliga även på
begränsningsfond som avses i oljeansvarighetslagen föreslås att motsvarande
processuella bestämmelser i denna lag upphävs. I denna lag föreslås också en ny
bestämmelse. Undantaget för oljeskador i 10 kap. sjölagen har på grund av 1976
års begränsningskonvention måst utformas på sådant sätt att vissa krav på
ersättning för oljeskador varken omfattas av 10 kap. eller oljeansvarighetslagen.
För att ansvaret för sådana skador inte skall vara obegränsat har i en ny 23 §
i oljeansvarighetslagen införts en särskild ansvarsgräns för dessa skador,
uppgående till samma belopp som gäller för övriga oljeskador enligt
oljeansvarighetslagen.

Bestämmelser om passagerarbefordran

De nuvarande bestämmelserna i 6 kap. sjölagen bygger i
huvudsak på ett i Tokyo år 1969 antaget utkast till internationell konvention
om befordran av passagerare och resgods till sjöss, det s. k. Tokyoutkastet.
Med detta utkast som grund utarbetades 1974 års Aténkonvention. Den nuvarande
svenska lagstiftningen överensstämmer därför redan i allt väsentligt med
konventionen. Eftersom begränsningsbeloppen i Aténkonventionen på grund av
inflationen har minskat avsevärt i realvärde, anser sig utredningen emellertid
inte kunna förorda att Aténkonventionen ratificeras. I stället föreslår
utredningen att de begränsningsbelopp som nu finns i 6 kap. sjölagen skall
höjas och att Sverige i samråd med de övriga nordiska länderna inom IMCO tar
upp frågan om en revision av konventionen med sikte på en-förhöjning av

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 157

begränsningsbeloppen. Utredningen har utarbetat de förslag
till ändringar i 6 kap. sjölagen som krävs för att den svenska lagstiftningen,
bortsett från begränsningsbeloppen, skall anpassas till konventionen.

De
ansvarsgränser som nu föreslås motsvarar i stort sett en justering av konventionens
begränsningsbelopp med hänsyn tagen till inflationen sedan 1974. För varje
passagerare föreslås i fråga om personskada ett belopp om 100 000 SDR (ca 550
000 kr.). Ersättning för skada som beror på att passageraren blir försenad
föreslås begränsad till 2 000 SDR (ca 11 000 kr.). När det gäller skada på
eller förlust eller försening av handresgods föreslås begränsningsbeloppet vara
1300 SDR (ca 7 000 kr.) per passagerare. Beträffande annat resgods, dvs. i
huvudsak polletterat resgods, föreslås ett begränsningsbelopp om 2 000 SDR (ca
11 000 kr.) och för fordon 8 000 SDR (ca 45 000 kr.). För dyrbarheter som
bortfraktaren har mottagit för säker förvaring föreslås en särskild
ansvarsgräns om 5 000 SDR (ca 27 500 kr.) per passagerare.

Förslaget innefattar även en höjning av de självriskbelopp
som gäller f. n. Således föreslås ett belopp om 150 SDR (ca 825 kr.) för varje
fordon som skadas och ett belopp om 20 SDR (ca 110 kr.) för annan resgodsskada
resp. skada på grund av försening av passagerare eller resgods.

Av de
sakliga ändringar som i övrigt har vidtagits i 6 kap. kan nämnas att området
för bortfraktarens presumtionsansvar vid personskada och förlust av eller skada
på handresgods utökats till att gälla även vid fel i fartyget. De tvingande
reglerna i 6 kap. skall liksom f. n. gälla vid befordran inom Sverige, Danmark,
Finland eller Norge eller till eller från någon av dessa stater; dessutom
föreslås de vara tillämpliga vid annan befordran under förutsättning att svensk
lag är tillämplig på befordringen enligt allmänna svenska lagvalsregler.
Möjligheten till ansvarsfriskrivning för levande djur har tagits bort.
Slutligen har vissa ändringar skett i bestämmelserna om laga domstol i 337 §.

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 158

Bilaga 2

Sjölagsutredningens lagförslag

1 Förslag till

Lag om
ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1891:35 s. 1)'

dels att 172 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 15 kap. 344-355 §§ skall betecknas 16
kap. 365-376 §§,

dels att 39, 120, 168, 171, 173, 174, 176-180, 182-189,
191-197, 199-201, 233-243, 261, 328, 337 och de nya 369 och 372-374 §§ samt
rubrikerna närmast före 200 och 369 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas sexton nya paragrafer, 243
a § och, i ett nytt 15 kap. med ny kapitelrubrik, 350-364 §§, allt av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. Om skeppsregistrering

39 §

Om införing i skepps- eller Om införing i skepps- eller

skeppsbyggnadsregistret finnes in- skeppsbyggnadsregistret
finnes in

nehålla uppenbar oriktighet till följd nehålla uppenbar oriktighet till följd

av skrivfel eller annat dylikt förbise- av skrivfel eller annat dylikt förbise

ende, skall införingen rättas. Vad ende, skall införingen rättas. Vad

som nu sagts har motsvarande till- som nu sagts har motsvarande till

lämpning på uppenbar oriktighet i lämpning på uppenbar oriktighet i

registret till följd av tekniskt fel. Kan registret till följd av tekniskt fel.
Kan

rättelse bli till förfång för ägare eller rättelse bU till förfång för ägare
eller

för innehavare av pantbrev på grund för innehavare av pantbrev på grund

av inteckning, skall det inbördes av inteckning, skall det inbördes

företrädet mellan berörda förvärv företrädet mellan berörda förvärv

bestämmas efter vad som finnes bestämmas efter vad som finnes

skäligt. Tillfälle att yttra sig skall skäligt. Tillfälle att yttra sig skall

lämnas part som beröres, om han är lämnas part som beröres, om han är

känd, samt myndighet som avses i känd, samt myndighet som avses i

351 §. 372 §.

Beslut om rättelse meddelas genom införing i registret.
Skälen för beslutet i Lagen omtryckt antecknas i dagboken eller akten. I
stället för bevis eller handling, som 1975:1289.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 159

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

utfärdats i enlighet med den tidigare införingen, skall ny
sådan handling utfärdas. Den tidigare handlingen skall återfordras, göras
obrukbar och behållas av registermyndigheten. Den som innehar handlingen är
skyldig att ingiva den för detta ändamål. I föreläggande att fullgöra sådan
skyldighet får vite utsättas.

Talan mot beslut om rättelse får Talan mot beslut om
rättelse får

föras även av myndighet som avses i föras även av myndighet som avses i

351 §. 372 §.

5 kap. Om befordran av gods

120 §

Skadestånd enligt 118 § beräknas efter värdet av gods av
samma slag på den plats och vid den tid godset avtalsenligt lossats eller
skulle ha lossats från fartyget. Detta värde bestämmes efter börspriset eller,
om sådant pris saknas, efter marknadspriset eller, om varken börs- eller
marknadspris finnes, efter det gängse värdet på gods av samma slag och
kvalitet.

Bortfraktarens ansvarighet är Bortfraktarens ansvarighet är

dock begränsad till tiotusen francs dock begränsad till tiotusen
francs

för varje kolli eller annan enhet av för varje kolli eller annan enhet av

godset eller, om ansvarigheten däri- godset eller, om ansvarigheten däri

genom blir högre, trettio francs för genom blir högre, trettio francs för

kilo av det berörda godsets brutto- kilo av det berörda godsets brutto

vikt. A/e<7/ra/ic/öM?åi den vär(ieen- vikt. Vad som förstås med franc

het som angives i 348 §. anges i 369 §.

Användes behållare (container), pall eller liknande
transportanordning för att sammanföra godset, skall vid tillämpning av andra
stycket varje kolli eller enhet som angivits i konossement eller annan
frakthandling anses utgöra ett kolli eller en enhet. I övrigt skall det
samlastade godset anses utgöra en enhet.

Genom överenskommelse mellan bortfraktaren och avlastaren
kan gränsen för bortfraktarens ansvarighet bestämmas till högre belopp än som
följer av andra och tredje styckena. Har uppgift av avlastaren om godsets art
och värde utan förbehåll införts i konossement eller annan frakthandling, skall
detta värde gälla som gräns för ansvarigheten, om denna därigenom blir högre än
enligt nämnda stycken, och vid tillämpning av första stycket anses utgöra
godsets verkliga värde, om ej annat styrkes.

Bestämmelserna i denna paragraf om begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gälla ej, om det visas att han själv vållat skadan uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle uppkomma.

168 §

Vid sådan befordran som avses i Vid
sådan befordran som avses i

169 § få bestämmelserna i 95 och 169 § få bestämmelserna i
95 och 97 §§, 98 § andra stycket, 101 § för- 97 §§, 98 § andra stycket, 101 §
första stycket, 118-123 §§, 152,161 och sta stycket, 118-123 §§, 152,161 och
162 §§ samt J47# första stycket 5 och 162 §§samtJ6(S? första stycket 5 och

s. 171 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

fjärde stycket ej åsidosättas genorn avtal till nackdel
för avlastare, befraktare eller mottagare. Bestämmelse i fraktavtal,
varigenom till bortfraktaren överlåtes rätt på grund av försäkring eller
träffas annan sådan överenskommelse, anses som förbehåll om befrielse från
ansvarighet.

Föreslagen lydelse

fjärde stycket ej åsidosättas genom avtal till nackdel för
avlastare, befraktare eller mottagare. Bestämmelse i fraktavtal, varigenom
till bortfraktaren överlåtes rättpå grund av försäkring eller träffas annan
sådan överenskommelse, anses som förbehåll om befrielse från ansvarighet.

Utan
hinder av första stycket får bortfraktaren förbehålla sig frihet från
ansvarighet för tiden före lastningens början och efter lossningens slut. Han
får också förbehålla sig frihet från ansvarighet för levande djur eller för
gods, som i fraktavtalet angives som lastat på däck och befordras på det
sättet, samt träffa överenskommelse rörande gemensamt haveri.

Är det avtalat
eller klart förutsatt att befordringen helt eller till bestämd del skall
utföras av annan än bortfraktaren, får denne förbehålla sig frihet från
ansvarighet för skada som orsakas medan godset är i den andres vård.

Är det,
med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de
särskilda förhållanden eller villkor under vilka befordringen skall utföras,
skäligt att genom särskild överenskommelse inskränka bortfraktarens ansvarighet
eller eljest utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall sådan
överenskommelse gälla, förutsatt att konossement ej utfärdas men villkoren
intagas i mottagningsbevis varav framgår att det ej är löpande handling.

6 kap. Om befordran av passagerare och resgods

Inledande
bestämmelser

171 §

Med
bortfraktare förstås i detta kapitel den som, yrkesmässigt eller mot vederlag,
genorri (tvtal åtager sig befordran med fartyg av passagerare eller passagerare
och resgods. Med resgods avses varje föremål, inbegripet fordon, som befordras
för passagerarens räkning men ej enligt certeparti eller konossement. Resgods
som passageraren bär rned sig eller har i sin hytt eller eljest har i sin vård
under befordringen, inbegripet vad han har i eller på medfört fordon, utgör
handresgods.

I detta kapitel avses med

bortfraktare: den som genom avtal, yrkesmässigt eller mot
vederlag, åtar sig att med fartyg befordra passagerare eller passagerare och
resgods;

passagerare:
den som befordras eller skall befordras med fartyg enligt ett avtal om
passagerarbefordran samt den som med bortfraktarens samtycke följer med fordon
eller levande djur som befordras enligt ett avtal om godsbefordran;

resgods:
varje föremål, inbegripet fordon, som befordras för passagerarens räkning,
under förutsättning att

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

befordringen inte sker enligt certeparti, konossement
eller annat dokument som brukar användas vid godsbefordran;

handresgods:
resgods som passageraren bär med sig eller har i sin hytt eller eljest har i
sin vård under resan, inbegripet vad han har i eller på sitt fordon.

173 §

Bestämmelserna
i detta kapitel gälla ej i den mån befordringen är underkastad gällande
internationellt fördrag om befordran med annat transportmedel.

Bestämmelserna
i detta kapitel gäller inte i den mån befordringen är underkastad gällande
internationellt fördrag om befordran med annat transportmedel.

174 §

Medföljer
någon ett fartyg, vilken varken är passagerare eller år i bortfraktarens
tjänst eller utför arbete i fartygets tjänst, och tillskyndas han därvid skada,
som avses i 188 eller 189 §, ha bestämmelserna i detta kapitel om befrielse
från och begränsning av ansvarighet på bortfraktarens sida motsvarande tillämpning
till förmån för var och en på redarens sida som kan hållas ansvarig för skadan.

Om någon
som varken är passagerare eller är anställd hos bortfraktaren eller utför
arbete i fartygets tjänst följer med ett fartyg och därvid åsamkas skada av
det slag som avses i 188 eller 189 §, skall bestämmelserna i detta kapitel om befrielse
från och begränsning av ansvarighet/ör bortfraktare tillämpas till förmån för
var och en på redarens sida som kan hållas ansvarig för skadan.

176 §

Gäller
befordringsavtalet bestämt fartyg, får bortfraktaren ej utföra befordringen med
annat fartyg.

Gäller
befordringsavtalet eu bestämt fartyg, får bortfraktaren inte utföra
befordringen med annat fartyg-

177 §

Avser
befordringsavtalet bestämd person, får denne icke till annan överlåta sin rätt
enligt avtalet. Sedan resan påbörjats får överlåtelse ej äga rum även om
avtalet ej avser bestämd person.

Avser
befordringsavtalet en bestämd person, får denne inte överlåta sin rätt enligt
avtalet //// någon annan. Sedan resan påbörjats får överlåtelse inte äga rum,
även om avtalet inte avser en bestämd person.

11 Riksdagen 1982/83. I sand. Nr 159

s. 178 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

178 §

Passageraren
är skyldig att iakttaga föreskrifter om ordning och säkerhet under
befordringen.

Bestämmelserna
i 24,53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om undersökning /' anledning av
brott ombord och tvångsmedel mot besättningsmedlem ha motsvarande tillämpning
i fråga om passagerare.

Passageraren är skyldig att iaktta föreskrifter om ordning
och säkerhet under resan.

Bestämmelserna
i 24,53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om undersökning med anledning av
brott ombord och tvångsmedel mot besättningsmedlem skall även tillämpas på
passagerare.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179 §

Passagerare
får medföra resgods i skälig omfattning.

Känner
passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller väsentlig olägenhet
för fartyg, liv eller annat gods, skall han upplysa bortfraktaren därom före
resans början. Detsamma gäller, om antiat resgods än handresgods kräver
siir-skild vård. Är resgods av sådan beskaffenhet som nu sagts, skall detta om
möjligt utmärkas på godset innan befordringen börjar.

Passageraren
får föra med sig resgods i skälig omfattning.

Känner
passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller väsentlig olägenhet
för person eller egendom, skall han före resans början upplysa bortfraktaren
om detta. Detsamma gäller om resgodset, handresgods undantaget, kräver särskild
vård. Är resgods av sådan beskaffenhet som nu sagts, skall detta om möjligt
utmärkas på godset innan resan börjar.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Bortfraktaren har rätt att vägra passageraren att medföra
resgods, som kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för fartyg, liv eller
gods.

Har sådant resgods tagits ombord utan att bortfraktaren
kände till dess beskaffenhet, får han efter omständigheterna/öra det iland
eller oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan.
Detsamma gäller, om resgodset, efter att ha tagits ombord med bortfraktarens
kännedom om dess beskaffenhet, visar sig medföra sådan fara eller väsenthg olägenhet
för fartyg, liv eller gods att det ej är försvarligt att behålla det ombord.

Bortfraktaren har rätt att vägra passageraren att föra med
sig resgods som kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person eller
egendom.

Har sådant
resgods tagits ombord utan att bortfraktaren kände till dess beskaffenhet, får
han efter omständigheterna föra iland, oskadliggöra eller förstöra det utan
skyldighet att ersätta skadan. Detsamma gäller, om resgodset, efter att ha
tagits ombord med bortfraktarens kännedom om dess beskaffenhet, visar sig
medföra sådan fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom att det
inte är försvarligt att behålla det ombord.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

s. 182 Kontrollera mot PDF

182 §

Bortfraktaren
är icke skyldig att lämna ut annat resgods än handresgods förrän passageraren
betalt för befordringen och för kost eller annan tjänst under resan. Uteblir
betalning, äger bortfraktaren lägga upp godset i säkert förvar och genom
offentiig auktion eller på annat betryggande sätt sälja så mycket att hans krav
jämte förvarings- och försäljningskostnaderna täckas.

Bortfraktaren
är inte skyldig att lämna ut resgods som inte är handresgods förrän
passageraren har betalt för resan och för kost eller annan tjänst under resan.
Uteblir betalningen, får bortfraktaren lägga upp godset i säkert förvar och
genom offentlig auktion eller på annat betryggande sätt sälja så mycket av det
att hans krav jämte förvarings-och försäljningskostnaderna täcks.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183 §

Blir
fartygets avgång från den ort där befordringen skall börja väsentligt fördröjd,
har passageraren rätt att häva avtalet.

Om
befordringsavtal avser ett bestämt fartyg och detta före resans början går
förlorat eller efter skada förklaras inte kunna sättas istånd, upphör
bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen.

Blir fartygets avgång från den ort där resan skall börja
väsentligt fördröjd, har passageraren rätt att häva avtalet.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184 §

Uppehälles
fartyget under resan så att det icke skäligen kan fordras att passageraren
avvaktar att resan/ort-sältes, eller går fartyget förlorat eller förklaras det
efter skada icke vara iståndsättligt, skall bortfraktaren sörja för att
passageraren och dennes resgods befordras till bestämmelseorten på annat
lämpligt sätt och bära kostnaden därför. Underlåter bortfraktaren detta, har
passageraren rätt att häva avtalet.

Måste
passageraren uppehålla sig iland på grund av haveri eller annan omständighet
som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpligt sätt sörja för hans uppehälle
och bära kostnaden därför.

Om
fartyget uppehålls under resan så att det inte skäligen kan fordras att
passageraren avvaktar att resan fortsätts, eller går fartyget förlorat eller
förklaras det efter skada inte kunna sättas istånd, skall bortfraktaren sörja
för att passageraren och dennes resgods befordras till bestämmelseorten på
annat lämpHgt sätt och bära kostnaden för detta. Underlåter bortfraktaren
detta, har passageraren rätt att häva avtalet.

Måste
passageraren uppehålla sig iland på grund av haveri eller annan omständighet
som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpHgt sätt sörja för hans uppehälle
och bära kostnaden för detta.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185 §

Anträder passageraren icke resan Påbörjar passageraren inte resan

Nuvarande
lydelse

eller avbryter han den, skall avtalad befordringsavgift
likväl betalas. Vad som nu sagts gäller dock ej, om passagerarens underlätenhet
att anträda eller fullfölja resan beror av att han insjuknat eller avlidit
eller av annan skälig anledning och bortfraktaren underrättats härom inom
rimlig tid.

Är
passageraren enligt första stycket skyldig att utgiva avtalad
befordringsavgift, skall denna dock nedsättas med skäligt belopp, om
bortfraktaren medfört annan passagerare i hans ställe i eller eljest begränsat
eller, med iakttagande av tillbörlig omsorg, kunnat begränsa sin skada.

Föreslagen lydelse

eller avbryter han den, skall det avtalade biljettpriset
ändå betalas. Om passageraren insjuknat eller det finns annan skälig anledning
för passageraren att inte påbörja eller fullfölja resan och bortfraktaren har
underrättats om detta inom rimlig tid, behöver dock biljettpriset inte betalas.

s. 187 Kontrollera mot PDF

136 §

Visar det
sig, sedan befordringsavtal träffats, att resan skulle vara förenad med fara
för passageraren eller fartyget till följd av krig, blockad, uppror,
oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt
ökat, har vardera parten rätt att häva befordringsavtalet även om resan
börjat Häves avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.

Visar det
sig, sedan befordringsavtal träffats, att resan skulle vara förenad med fara
för passageraren eller fartyget till följd av krig, blockad, uppror,
oroUgheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt
ökat, har vardera parten rätt att häva avtalet. Detta gäller även om resan har
börjat. Hävs avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.

187 §

Avbryter
passageraren resan på grund av förhållande som avses i

185 § första stycket andra punkten
eller häves befordringsavtalet enligt 184 § eller, sedan resan bör jat, enligt

186 §, skall befordringsavgiften betalas
med avdrag för belopp, som bestämmes med beaktande av den återstående och den
avtalade resans längd, tidsåtgång och kostnader.

Har bortfraktaren mottagit betalning utöver vad som sålunda
tillkommer honom, skall han återbära överskottet.

Avbryter
passageraren resan på grund av förhållande som avses i 185 § första stycket
andra punkten eller hävs avtalet enligt 184 § eller, sedan resan börjat, enhgt
186 §, skall biljettpriset sättas ned. Därvid skall förhållandet mellan den
avtalade och den återstående resans längd, tidsåtgång och kostnader beaktas.

Har bortfraktaren tagit emot betalning utöver vad som
sålunda tillkommer honom, skall han betala tillbaka överskottet.

s. 188 Kontrollera mot PDF

Föreslagen
lydelse

Om ansvarighet på bortfraktarens sida 188 §

Nuvarande lydelse

Bortfraktaren
är ansvarig för skada till följd av att passageraren avlider eller drabbas av
kroppsskada på grund av händelse under befordringen eller försenas, om skadan
vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon/ör vilken denne
svarar.

Bortfraktaren
är ansvarig för personskada som orsakats av händelse under resan, om skadan
har vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon som han
svarar för. Detsamma gäller skada på grund av att passageraren försenas.

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att
resgods går föriorat eller skadas på grund av händelse under befordringen eller
försenas, om skadan vållats genom fel eller försummelse av honom eller någon
för vilken han svarar. Med försening likställes dröjsmål med utlämning av
resgods på bestämmelseorten.

Bortfraktaren är icke skyldig att ersätta penningar,
värdepapper, konstföremål eller andra dyrbarheter, om han ej uttryckligen
åtagit sig sådan ansvarighet.

Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att
resgods går förlorat eller skadas på grund av händelse under resan, om skadan
har vållats genom fel eller försummelse av honom eller någon som han svarar
för. Detsamma gäller skada tillföljd av att resgodset försenas; med försening
likställs dröjsmål med utlämning av resgodset på bestämmelseorten.

Bortfraktaren är inte skyldig att ersätta pengar,
värdepapper, konstföremål eller andra dyrbarheter annat än om han har tagit
emot egendomen för säker förvaring.

s. 189 Kontrollera mot PDF

191 §

Bortfraktaren
skall till sitt fredande från ansvarighet visa, att skada som avses i 188 eller
189 § ej orsakats genom fel eller försummelse av honom eller någon för vilken
han svarar. I fråga om personskada samt förlust av eller skada på handresgods
gäller dock vad nu sagts endast om skadan inträffat vid eller i samband med
förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand.

För att
gå fri från ansvarighet måste bortfraktaren visa, att skada som avses i 188
eller 189 § inte har orsakats genom fel eller försummelse av honom eller någon
som han svarar för. I fråga om personskada och förlust av eller skada på
handresgods gäller dock vad nu sagts endast om skadan har inträffat vid eller
i samband med förlisning, sammanstötning, strandning, explosion, brand eller
fel i fartyget.

s. 190 Kontrollera mot PDF

192 §

Bortfraktarens ansvarighet skall ey Bortfraktarens
ansvarighet skall

överstiga sjuhundratusen francs för inte
överstiga, vid personskada varje passagerare vid personskada 100000
särskilda dragningsrätter

s. 191 Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

och sextontusen francs för varje passagerare vid
försening av passageraren.

Vid skada på eller förlust eller försening av resgods
skall ansvarigheten ej överstiga

1. tiotusen francs för varje passagerare i fråga om
handresgods, som icke förvaras i eller på medfört fordon;

2.
femtiotusen
francs för varje fordon jämte resgods, som förvaras i eller på fordonet; och

3.
sextontusen
francs för varje passagerare i fråga om annat resgods.

Ifråga om
skada på eller förlust av handresgods, som avses i andra stycket I, gäller
begränsningen för varje skadebringande händelse och i övrigt för varje resa.
Begränsningen gäller icke ränta och rättegångskostnader.

Med francs förstås den värdeenhet som angives i 348 §.

Föreslagen lydelse

(SDR) för varje passagerare och vid. försening av
passageraren 2 000 SDR för varje passagerare.

Vid skada på eller förlust eller försening av resgods
skall ansvarigheten inte överstiga

1. 1 300 SDR för varje passagerare i fråga om
handresgods;

2.
5 000
SDR för varje passagerare i fråga om dyrbarheter som bortfraktaren har
mottagit för säker förvaring;

3.
8000 SDR för
varje fordon; och

4.
2 000 SDR för
varje passagerare i fråga om annat resgods.

Begränsningsbeloppen avser det sammanlagda ansvaret för
varje resa. Begränsningen gäller inte ränta och rättegångskostnader.

Vad som förstås med SDR anges i 369 §.

Bortfraktaren kan skriftligen åta sig ansvarighet till
högre belopp än som föreskrivs i denna paragraf.

s. 192 Kontrollera mot PDF

193 §

Bortfraktaren kan genom uttrycklig överenskommelse åtaga
sig ansvarighet till högre belopp än som föreskrives i 192 §. Han äger på
samma sätt förbehålla sig att passageraren själv skall stå risken intill ett
belopp av

1.
ettusenfemhundra
francs för varje fordon som skadas;

2.
tvåhundra
francs för annan resgodsskada; och

3.
tvåhundra
francs för skada på grund av försening.

Bortfraktaren har rätt att från skadeståndet göra avdrag
för passagerares självrisk intill ett belopp av

1. 150 SDR för varje fordon som

skadas;

2.
20 SDR för
annan resgodsskada; och

3.
20 SDR
för skada på grund av försening av passagerare eller resgods.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Avräkning för självrisk sker från skadans belopp.

Föreslagen lydelse

Avräkning skall ske från skadans belopp innan fräga om
begränsning av ansvaret enligt 192 § prövas.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194 §

Bortfraktaren
har ej rätt att åberopa bestämmelserna i 192 § om begränsning av ansvarigheten
eller överenskommelse om självrisk för passageraren enligt 193 §, om det visas
att han själv vållat skadan uppsåthgen eller av grov vårdslöshet och med insikt
att skada sannohkt skulle uppkomma.

Bortfraktaren
har inte rätt att åberopa bestämmelserna i 192 och 193 §§ om begränsning av
ansvarigheten eller avdrag för självrisk, om det visas att han själv har
vållat skadan uppsåtiigen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan
skada sannolikt skulle uppkomma.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195 §

Bestämmelserna
om frihet från eller begränsning av bortfraktarens ansvarighet gälla även om
talan mot honom icke grundas på befordringsavtalet.

Bestämmelserna
om frihet från eller begränsning av bortfraktarens ansvarighet gäller även om
talan mot honom inte grundas på befordringsavtalet.

197 §
Utföres befordringen helt eller delvis av annan än bortfraktaren, förblir denne
likväl ansvarig som om han själv utfört hela befordringen. Härvid gälla
bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar.

Utför den andre befordringen med fartyg, är han jämte
bortfraktaren och enligt samma regler som denne ansvarig för sin del av
befordringen. Bestämmelserna i 196 § ha motsvarande tillämpning.
Bortfraktarens och den andres ansvarighet är gemensamt begränsad enligt 192 §.

196 §

Om befordringen helt eller delvis utförs av någon annan än
bortfraktaren, är bortfraktaren dock ansvarig som om han själv hade utfört
hela befordringen. Härvid gä/Zer bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga
delar.

Den som
utför befordringen med fartyg är ansvarig för sin del av befordringen enligt samma
regler som gäller för bortfraktaren. Har bortfraktaren åtagit sig ansvar utöver
vad som föreskrivs i detta kapitel, är den som utför befordringen inte bunden
av detta, såvida han inte skriftligen har samtyckt till det.

I den mån ansvar åvilar både bortfraktaren och personer
som avses i andra stycket svarar de solidariskt

196 §
Föres talan mot någon för vilken bortfraktaren svarar enligt 233 § är

197 §
Förs talan mot någon som bortfraktaren svarar för enligt 796 eller

Nuvarande lydelse

denne berättigad till samma befrielse från och
begränsning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som
bortfraktaren och den för vilken han svarar förpliktas utgiva få ej sammanlagt
överstiga den gräns för ansvarigheten som föreskrives i 192 §.

Bestämmelserna i första stycket gälla icke till förmån för
den som visas ha vållat skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att skada sannohkt skulle uppkomma.

Föreslagen lydelse

233 §, är denne berättigad till samma befrielse från och
begränsning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som
bortfraktaren och de personer som han svarar för skall betala får inte
sammanlagt överstiga den gräns för ansvarigheten som föreskrivs i 192 §.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte till förmån
för den som visas ha vållat skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.

199 §

Bestämmelser om hänskjutande till Bestämmelser om laga domstol för

viss domstol eller till skiljemän av tvist angående
ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare och resgods finnas i
337 §.

Bestämmelser
om preskription finnas i 347 §.

tvister som rör ansvarighet på grund av avtal om befordran
av passagerare och resgods/(>7«i i 337 §.

Bestämmelser om preskription finns i 368 §.

Vissa
bestämmelser om tillämpningen

Om
avtalsvillkors giltighet

200 §

Bestämmelserna
i 181-198 §§ kunna ej åsidosättas genom avtal till passagerarens nackdel vid
befordran inom Sverige, Danmark, Finland och Norge eller mellan dessa stater,
ej heller vid befordran med avtalsenlig avgångsort eller bestämmelseort i någon
av dessa stater. Vad nu sagts gälleräven om utländsk lag i övrigt är tillämplig
på befordringen.

Bestämmelserna i 178 § får inte åsidosättas genom avtal.

A vtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter
enligt 181-198 §§, 337 § andra stycket och 368 § första stycket 6 och 7 är
ogiltiga

1.
vid
befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller till eller från
någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på
befordringen;

2.
vid
annan befordran, om svensk lag är tillämplig på befordringen enligt allmänna
svenska lagvalsregler.

Övriga bestäntmelser i detta kapitel gäller endast om inte
annat är avtalat eller följer av sedvänja.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

201 §

Utan
hinder av 200 § får bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet
såvitt rör passagerare för tiden innan denne går ombord och efter det att han
gått iland. Detsamma gäller i fråga om handresgods för tiden innan detta föres
ombord och efter det att det förts iland. För sjötransport mellan fartyg och
land äro sådana förbehåll tillåtna i den mån transporten ej omfattas av
befordringsavgiften eller utföres med transportmedel, som annan än bortfraktaren
ställer till förfogande. Bortfraktaren får alltid förbehålla sig frihet från
ansvarighet för levande djur.

Är det avtalat eller klart förutsatt, att befordringen
helt eller till bestämd del skall utföras av annan än bortfraktaren, får denne
också förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada orsakad av händelse
under den del av befordringen som utföres av den andre. Detsamma gäller, om
passageraren enligt befordringsavtalet har rätt att helt eller delvis anlita
annan än bortfraktaren för befordringen.

Utan
hinder av 200 § får bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet
såvitt rör passagerare för tiden innan denne går ombord och efter det att han
gått iland; sådant förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sjötransport
mellan fartyg och land som omfattas av biljettpriset eller som utförs med
transportmedel som bortfraktaren ställer till förfogande.

I fråga
om handresgods som inte finns i eller på ett av passageraren medfört fordon kan
bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet enligt detta kapitel för
tiden innan handresgodset förs ombord och efter det att det har förts iland.
Förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sådan transport till eller från
fartyget som avses i första stycket och ej heller för tid då handresgodset är i
bortfraktarens vård, medan passageraren vistas i terminalbyggnad, på kaj
eller annan hamnanläggning.

Är det
avtalat att en bestämd del av befordringen skall utföras av annan namngiven
redare, får bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada
orsakad av händelse under den del av befordringen som utförs av den andre.
Detsamma gäller, om passageraren enligt befordringsavtalet har rätt att helt
eller delvis anhta annan än bortfraktaren för befordringen.

10 kap. Om redares ansvarighet

233 §

Redaren är ansvarig för skada som befälhavaren, medlem av
besättningen eller lots orsakar genom fel eller försummelse i tjänsten. Redaren
är också ansvarig, om skada vållas av annan, när denne på redarens eller
befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.

Vad redaren sålunda utgivit har Skadestånd som redaren sålunda

Nuvarande lydelse

han rätt att söka åter av den som vållat skadan.

Bestämmelser
om inskränkning av redares ansvarighet finnas, utom i detta kapitel, i 5 och 6
kap. samt i lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års
internationella konvention rörande konossement.

Föreslagen lydelse

betalat har han rätt att kräva tUlbaka av den som vållat
skadan.

Bestämmelser
om inskränkning av redares ansvarighet/(Vin.?, utom i detta kapitel, i 5 och 6
kap. samt i lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års
internationella konvention rörande konossement.

234 §

7 mom. Föreligger ansvarighet för redare enligt denna
eller allmän lag, är ansvarigheten begränsad vad angår

1.
ersättning
för skada å person, som befinner sig ombord på fartyget för att medfölja detta,
och för skada å egendom ombord;

2.
ersättning
för skada å person eller egendom, om skadan orsakats äv någon som befinner sig
ombord på fartyget;

3.
ersättning
för skada å person eller egendoni, om skadan orsakats av omständighet som
hänför sig till navigeringen eller handhavandet av fartyget eller till
lastningen, befordringen eller lossningen av lasten eller till inskeppningen.
befordringen eller landsättningen av passagerarna;

4.
ersättning
för skada å hamnanläggning, bassäng eller segelbar vattenväg; samt

5.
ersättning
på grund av föreskriven skyldighet att avlägsna sjunket, strandat eller
övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg.

Begränsningen gäller dock ej ansvarighet på grund av skada
som å.samkats befälhavaren eller medlem av besättningen eller lots eller någon
person i redarens tjänst, som befinner sig ombord eller vilkens åligganden stå
i samband med fartygets tjänst. Den avser ej heller ansvarighet på grund av fel
eller försummelse av

Redaren
har rätt att begränsa sin ansvarighet enligt bestämmelserna i detta kapitel.
Samma rätt har sådan ägare av fartyg som ej är redare, den som i redarens
ställe har hand om fartygets drift, fartygets befraktare samt var och en som
utför tjänster i omedelbart samband med bärgning. Med bärgning avses även
åtgärder enligt 235 § första stycket 4, 5 och 6.

Den som
meddelat försäkring av ansvarighet för en fordran som är föremål för
begränsning har rätt att begränsa sin ansvarighet i samma utsträckning som
försäkringshavaren.

Nuvarande
lydelse

redaren själv, med mindre denne begått felet eller
försummelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av dess
besättning.

Begränsningen
gäller icke ränta och kostnader i saken.

2 mom.
Har redaren motfordran mot borgenären och grunda sig fordran och motfordran på
en och samma händelse, skall begränsningen avse allenast det belopp varmed
fordringen överstiger motfordringen.

Föreslagen
lydelse

235 §

År ansvarigheten begränsad, svarar redaren intill ett
belopp beräknat efter ettusen francs för ton av fartygets dräktighet, dock
minst etthundrafemtiotusen francs. Inträffar skada å person, höjes
ansvarighetsgränsen i vad avser sådan skada med tvåtusenetthundra francs för
ton, dock med minst sexhundratrettiotu-sen francs.

Ansvarighetsgränsen
gäller beträffande fordringar, vilka uppkommit pä grund av en och samma händelse.

Med
dräktighet avses nettodräktig-heten, för maskindrivet fartyg ökad med det
maskinrum som vid bestämmandet av nettodräktigheten dragits från
bruttodräktigheten. Vad som förstås med franc bestämmes i 348 §.

Rätt till ansvarsbegränsning föreligger, oavsett grunden
för ansvarigheten, beträffande fordringar med anledning av

1.
person-
eller sakskada, oth skadan uppkommit ombord på fartyget eller i omedelbart
samband med fartygets drift eller med bärgning,

2.
skada på
grund av dröjsmål vid befordran till sjöss av gods, passagerare eller deras
resgods,

3.
annan
skada, om den har orsakats av intrång i en rättighet, som inte grundar sig på
avtal, och den har uppkommit i omedelbart satnbänd med fartygets drift eller
med bärgning,

4.
åtgärder
för att lyfta, avlägsna, förstöra eller oskadliggöra ett fartyg, inbegripet
allt som finns eller har funnits ombord, vilket sjunkit, strandat, övergivits
eller blivit vrak,

5.
åtgärder
för att avlägsna, förstöra eller oskadliggöra fartygets last, samt

6.
åtgärder
för att avvärja eller begränsa skada, för vilken ansvarsbegränsning gäller,
samt skada som orsakats av .sådana åtgärder.

Har den sotn får begränsa sitt ansvar en motfordran mot
borgenären och grundar sig fordringen och motfordringen på en och samma

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen lydelse

händelse, skall begränsningen avse endast den del av
fordringen som överstiger motfordringen.

236 §

Fordringar
på grund av skada å person skola i första hand tillgodoses med det
ansvarighetsbelopp som avses i 235 § första stycket andra punkten. Förslår ej
detta, skall återstoden av fordringarna tillsammans med övriga fordringar
tillgodoses ur del belopp som avses i samma stycke första punkten.

Fördelningen av ansvarighetsbelopp skall ske i
förhållande till fordringarnas storlek.

Har
redaren betall fordran som avses i denna paragraf, skall han anses träda i
fordringsägarens ställe med samma rån som denne och fordringsheloppet medtagas
vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet, såvilt fordringen kunnat här i riket
göras gällande mot redaren. Visar redaren att han, oaktat krav ännu ej skett,
framdeles har atl betala fordran som avses i denna paragraf, skall jämväl den
fordringen medtagas vid fördelningen.

Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte beträffande

7.
fordran på bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri eller på avtal grundad
ersättning för åtgärd som avses i 235 § första stycket 4, 5 eller 6,

2.
fordran
tned anledning av oljeskada av det slag som avses i 1 § lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss och som orsakats av fartyg som befordrade
olja som bulklast,

3.
fordran
underkastad en internationell konvention eller nationell lag softi reglerar
eller förbjuder begränsning av ansvarighet för atomskada,

4.
fordran
med anledning av atomskada vållad av ett atomfartyg,

5.
fordran
med anledning av skada som åsamkats anställd som avses i 234 § andra stycket
och vilkens åhgganden står i samband med fartygets drift eller bärgningen,
samt

6.
fordran
pä ränta eller ersättning för rättegångskostnad.

237 §

Rätt
till ansvarsbegränsning föreligger ej för den som visas själv ha vållat
skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada
sannolikt skulle uppkomma.

Kvarstad eller annan handräckning för fordran,
beträffande vilken ansvarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan
ålgtird skall hävas, om redaren inom riket hos rätten eller överexekutor
ställer .säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 235 S jämte elt av
myndigheten bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken. Säkerheten må
åberopas gentemot alla borgenärer, för vilkas fordringar gäller begränsning
till samma ansvarighetsbelopp.

Nuvarande lydelse

och skall anses vara ställd till förmån för alla sådana
borgenärer.

Har
redaren ställt säkerhet för ett mindre belopp än i första stycket avses och
ställer han därefter hos samma myndighet säkerhet för återstoden, skall ock
vad i första stycket stadgas äga tillämpning.

Om
redaren ställt full säkerhet efter vad i första eller andra stycket sägs, skall
på hans yrkande tidigare ställd säkerhet för fordran som avses med den fulla
säkerheten frigivas.

Vad i
denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, om säkerheten
ställts hos vederbörlig myndighet i Danmark, Finland eller Norge.

Föreslagen
lydelse

238
Kvarstad eller annan handräckning för fordran, beträffande vilken
ansvarigheten är begränsad, skall vägras och beviljad sådan åtgärd hävas, om
redaren visar att han, innan åtgärden genomförts, utom riket ställt betryggande
och för borgenären tillgänglig säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet enligt
235 § i någon av följande hamnar:

1.
den hamn
där den händelse inträffat vara fordringen grundas eller, om händelsen ej ägt
rum i hamn, den första hamn som fartyget anlöpt efter händelsen;

2.
landsättningshamnen,
om fordringen avser skada å person;

3.
lossningshamnen,
om fordringen avser skada å last.

Har ifall som avses i första stycket säkerheten ställts i
annan ort än där angives, prövar rätten eller överexekutor med hänsyn till
omständigheterna, huruvida handräckningsåtgärd, som nu sagts, skall vägras
eller hävas.

Vad i första och andra stycketia är

Om rätt
till ansvarsbegränsning föreligger, skall ansvarsbeloppen bestämmas på
följande sätt.

1.
För
fordringar med anledning av personskada, som tillfogats fartygets egna
passagerare, är ansvarsgränsen 46 666 särskilda dragningsrätter (SDR)
multiplicerat med det antal passagerare som fartyget enligt sitt certifikat har
tillstånd att befordra, dock högst 25 miljoner SDR.

2.
För
andra fordringar med anledning av personskada är ansvarsgränsen för fartyg,
vars tonnage inte överstiger 500 ton, 333 000 SDR. Överstiger fartygets tonnage
500 ton höjs ansvarsgränsen enligt följande:

för varje ton från 501 till 3 000 ton med 500 SDR,

för varje ton frän 3 001 till 30 000 ton med 333 SDR,

för varje ton från 30 001 till 70 000 ton med 250 SDR, och

för varje ton över 70 000 ton med 167 SDR.

3. För
andra slag av fordringar

samt fordringar som inte tillgodoses

Nuvarande lydelse

stadgat gäller även om den utom riket ställda säkerheten
icke motsvarar det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 235 S men redaren inom
riket hos rätten eller överexekutor ställer betryggande säkerhet för
återstoden jämte ett av rätten eller överexekutor bestämt tillägg för ränta och
kostnader i saken.

Vad i
denna paragraf är stadga! om hävande av handräckningsåtgärd skall äga
motsvcirande tillämpning i fråga om frigivande av säkerhet, som ställts iitom
riket till befrielse från handräckningsåtgärd.

Föreslagen lydelse

med de i 2 angivna beloppen är ansvarsgränsen för fartyg,
vars tonnage inle överstiger 500 ton, 167 000 SDR. Överstiger fartygets
tonnage 500 ton höjs ansvarsgränsen enligt följande:

för varje ton från 501 till 30 000 ton med 167 SDR,

för varje ton från 30 001 till 70 000 ton med 125 SDR, och

för varje ton över 70 000 ton med 83 SDR.

4.
Ansvarsgränserna
i 1-3 gäller summan av alla fordringar som uppkommit på grund av en och samma
händelse mot redaren, ägare av fartyg som ej är redare, den som i redarens
ställe hur hand om fartygets drift och fartygets befraktare samt mot någon för
vilken dessa svarar.

5.
Ansvarsgränserna
för bärgare, som itite utför bärgning från fartyg eller som uteslutande arbetar
från det fartyg som bärgningen avser, skall motsvara de atisvårsgränser som gäller
för ett fartyg med elt tonnage på 1 500 ton. Ansvarsgränserna gäller summan av
alla fordringar som uppkommit på grund av en och samma händelse mot sådan
bärgare och mol någon för vilken han svarar.

6.
Med fartygets
tonnage avses bruttotonnagel beräknat enligt bestämmelserna om skeppsmätning i
bilaga 1 till 1969 års internationella skeppsmätningskonvention. Vad som
förstås med SDR anges i 369 §.

239 §

Tvist
om beräkning av belopp, vartill redares ansvarighet är begränsad enligt 235 §,
eller om fördelningen av ansvarighetsbelopp mellan borgenärer må hänskjutas
till utredning och avgörande genom dispasch.

I fråga
om dispasch enligt första stycket gälla i tillämpliga delar

Varje
ansvarsbelopp skall fördelas mellan borgenärerna iförhållande till storleken av
de styrkta fordringar för vilka ansvarsgränsen gäller.

Om det
belopp som avses i 238 § 2 inte räcker till för betalning av där angivna
fordringar, skall återstoden av dessa fordringar betalas ur det i

Nuvarande lydelse

bestämmelserna i 7 kap. om generaldispasch. Bestämmelse
som avser haveridelägare gäller därvid i stället sakägare.

Kostnaden för dispaschen ersattes av redaren, om icke
borgenär ulan skälig orsak hänskjutit saken till dispasch eller eljest
särskilda skäl föranleda annat.

Föreslagen lydelse

238 § 3 nämnda beloppet med samma rätt som där angivna
fordringar.

Har redaren eller annan, innan ansvarsbeloppet fördelats,
helt eller delvis betalat en fordran, inträder han intill det belopp han
betalat i borgenärens rätt.

Visar
redaren eller annan att han framdeles kan bli skyldig att helt eller delvis
betala en fordran som han, om den betalats \före ansvarsbeloppets fördelning,
skulle ha kunnat återkräva ur ansvarsbeloppet enligt tredje stycket, kan
rätten förordna att medel tills vidare skall avsättas för att han senare skall
kunna göra sin rätt gällande.

240 §

Har
redaren utbetalt vad som åligger, honom att utgiva enligt ovan givna
bestämmelser om begränsning av ansvarigheten och visar sig sedan annan borgenär
hava ägt rätt till betalning av ansvarighetsbeloppet, har redaren dock icke
någon ytterligare betalningsskyldighet, därest redaren, då betalningen
erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dispasch, denna
meddelades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning kunnat få
kunskap om den andres fordran.

Borgenär,
som Sålunda uppburit vad som rätteligen bort tillkomma annan, svarar därmed för
den andres fordran, såvida han ägde kunskap om fordringen, när han erhöll betalningen.

Om det med anledning av en fordran av det slag som är
föremål för ansvarsbegränsning här i riket har väckts talan eller framställts
begäran om kvarstad eller andra rättsliga åtgärder, kan en begränsningsfond
upprättas. Fonden skall upprättas hos den doinstol där talan har väckts eller
hos sjörättsdomstolen för den ort där kvarstad eller andra rättsliga åtgärder
begärts.

En begränsningsfond anses upprättad av alla personer som
kan åberopa samma ansvarsgräns och till betalning av alla fordringar för vilka
ansvarsgränsen gäller.

Den som
har upprättat foriden, dennes försäkringsgivare eller den som har en fordran av
det slag som är föremål för ansvarsbegränsning kan väcka talan i
begränsningsmål.

Särskild
talan om en fordrari sorti är föremål för ansvarsbegränsning eller angående
fråga huruvida den som upprättat fonden har rått till ansvarsbegränsning får
inte väckas sedan en begränsningsfond upprättats.

Nuvurunde
lydelse-

Föreslagen lydelse

Närmare bestämmelser om begränsningsfond och begränsningsmål
finns i 15 kap.

241 §

Vad i delta kapitel är stadgat om begränsning av redares
ansvarighet äger tillämpning jämväl i fråga om ansvarighet som åvilar fartygets
ägare, sotn ej är redare, eller den som i egenskap av befraktare eller eljest
handhar fartygels drift i redarens ställe.

Detsamma
gäller ansvarighet vilken åvilar befälhavare eller medlem av besättningen
eller lots eller någon, som är i tjänst hos redaren, ägaren eller den som i
egenskap av befraktare eller eljest handhar fartygets drift i redarens ställe,
såframt ansvarigheten uppkommit i tjänsten. Sådan ansvarighet må begränsas,
oaktat den uppkommit på grund av fel eller försummelse.

Det sammanlagda belopp, till vilket redare och övriga i
denna paragraf omförmälda personer äga begränsa sin ansvarighet för
fordringar, som uppkommit på grund av en och samma händelse, skall ej överstiga
det fulla ansvarighetsbeloppet enligt 235 §.

Den som gjort gällande en fordran mot en begränsningsfond,
vilken upprättats i Sverige eller annan konventionsstat, kan inte med
anledning av denna fordran erhålla kvarstad, annan handräckning eller utmätning
avseende fartyg eller annan egendom, som tillhör någon på vars vägnar fonden
är upprättad och som har rätt till ansvarsbegränsning.

Sedan
en begränsningsfond upprättats här i riket eller i Danmark, Finland eller
Norge, kan kvarstad, annan handräckning eller utmättung avseende fartyg eller
annan egendom som tillhör någon, på vars vägnar fonden är upprättad och som har
rätt till ansvarsbegränsning, inte ske med anledning av en fordran som kan
göras gällande mot fonden. Har handräckning eller utmätning redan skett skall
åtgärden hävas. Säkerhet som ställts för atl avvärja handräckning eller
utmätning eller för att få en sådan åtgärd hävd skall friges.

Har
fonden upprättats i en annan konventionsstat än som avses i andra stycket kan
rätten avslå begäran om kvarstad, annan handräckning eller utmätning, häva
handräckning eller utmätning som redan skett eller frige säkerhet som ställts.
Begäran om handräckning eller utmätning skall dock avslås och, om fonden upprättats
innan sådan åtgärd företagits eller säkerhet ställts, åtgärden hävas och
säkerheten friges, när fonden upprättats i

a) den hamn där den händelse inträffat på vilken
fordringen grundas eller, om händelsen inte ägt rum i hamn, den första hamn
som fartyget

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

anlöpt efter händelsen; eller

b)
landstigningshamnen,
om fordringen avser personskada som åsamkats person ombord på fartyget; eller

c)
lossningshamnen,
om fordringen avser skada på fartygets last.

Bestämmelserna i första och tredje styckena kan även
tillämpas om det visas att en fond, som upprättats i en stat som inte är
konventionsstat, är jämställbar med begränsningsfond som avses i 240 §.

Bestämmelserna
i denna paragraf gäller endast om borgenären kan framställa krav mot
begränsningsfonden vid den domstol eller myndighet som förvaltar fonden och
han har möjlighet att av fondens medel få ut vad som belöper på hans fordran
och föra över det till ett annat land.

242 §

Vad i detta kapitel är stadgat äger tillämpning, när
begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk myndighet.

Beträffande
ansvarighet som avses i 234 § 1 mom. andra stycket första punkten skall dock
frågan, huruvida och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad, avgöras
efter den lag som gäller för tjänsteavtalet, om tjänsteavtalet regleras av
lagen i annan stat, som är ansluten till 1957 års internationella konvention
angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas
tillfart i öppen sjö.

12 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 159

Ansvarsbegränsning kan åberopas även om en
begränsningsfond inte upprättas.

I mål om fordran som är föremål för ansvarsbegränsning
skall rätten vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel endast beakta
den fordran som målet gäller. Vill svaranden att även annan fordran, för
vilken samma ansvarsbelopp gäller, skall beaktas vid ansvarsbegränsningen skall
förbehåll om detta tas in i domen.

Beträffande
verkställighet av en dom som inte innehåller förbehåll enligt andra stycket
gäller bestämmelserna i utsökningslagen. Innehåller domen sådant förbehåll kan
den verkställas utan hinder härav, såvida inte en begränsningsfond upprättas
och rätten enligt 241 § finner att ansökningen om verkställighet skall avslås.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse .

Parterna kan överlämna frågan om ansvarsbeloppets storlek
och fördelning till dispaschör. Talan mol dispaschörens beslut förs i samma
ordning som talan mot dispasch.

243 §

Regeringen
äger förordtia, an i stället för bestämmelserna i detta kapitel andra regler
skola här i riket tillämpas i fråga om fartyg hemmahörande i annan främmande
stat än sådan, som utan förbehåll anslutit sig till 1957 års internationella
konvention angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som
användas till fart i öppen sjö.

Ansvarsgränserna för krigsfartyg och andra fartyg, som vid
liden för händelsen ägs eller brukas av en stat och används uteslutande för
statsändamål och inte för affärsdrift, får inte i något fall understiga de
gränser som gäller för ett fartyg med elt tonnage på 5 000 ton. Om en fordran
avser ersättning för skada som orsakats av ett .sådant fartygs särskilda
egenskaper eller användning föreligger dock inte någon rätt till
ansvarsbegränsning. Bestämmelserna i detta stycke gäller inte fartyg som
huvudsakligen används för isbrytning eller bärgning.

243 a §

När begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk
domstol skall

Prop. 1982/83:159

Nuvarande lydelse

179

Föreslagen lydelse

svensk lag tillämpas. Förehgger en fordran som avses i 236
§ 5 och är lagen i annan konventionsstat tilllämplig på tjänsteavtalet, skall
dock frågan om och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad avgöras enligt
nämnda lag.

Bestämmelserna 1234-243 §§ hindrar inte tillämpningen av
i övrigt gällande regler om jämkning av skadevållares ansvar.

Med konventionsstat förstås i delta kapitel stat som är
bunden av 1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar.

11 kap.

Om sjöpanträtt och skeppshypotek

261 §

Ägare av
registrerat skepp eller skeppsbygge, som vill upplåta panträtt i skeppet
eller bygget till säkerhet för fordran, har rätt att i den ordning som
angives i detta kapitel hos registermyndigheten erhålla inskrivning i
egendomen av visst belopp (inteckning) i svenskt eller utländskt mynt eller i
francs som avses i 348 §. Myndighetens bevis om inskrivningen kallas
pantbrev.

Ägare av
registrerat skepp eller skeppsbygge, som vill upplåta panträtt i skeppet eller
bygget till säkerhet för fordran, har rätt att i den ordning som angives i
detta kapitel hos registermyndigheten erhålla inskrivning i egendomen av visst
belopp (inteckning) i svenskt eller utländskt mynt eller i särskilda dragningsrätter
(SDR). Vad som förslås med SDR anges i 369 S. Myndighetens bevis om
inskrivningen kallas pantbrev. Inteckning kan icke beviljas i andel av skepp
eller skeppsbygge, ej heller i flera skepp eller byggen gemensamt.

13 kap. Ansvarsbestämmelser

328 § Befälhavare dömes till böter,

1. om han
försummar att enligt 58 § tredje stycket underrätta redaren om fel eller brist
i fartygets behöriga skick.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

2.
om han
försummar att enligt 60 § andra stycket på fartyget medföra skeppshandhngar
eller ett exemplar av denna lag,

3.
om han
försummar att avgiva rapport enhgt 70 § eller uppsåtligen eller av oaktsambet
lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i sådan rapport,

4.
om han vägrar
att i fall som avses i 317 § överlämna fartygets nationalitetshandhng till
besiktningsmännen, eller

5.
om han utan
laga hinder vägrar 5. om han utan laga hinder vägrar

att i
sådant fall som avses i 367 § på fartyget medtaga befälhavare eller sjöman,
hans aska eller efterlämnade effekter.

att i sådant fall som avses i 346 § på fartyget medtaga
befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterlämnade effekter.

Till samma
straff dömes befälhavare eller redare, om han försummar att enligt 306 § göra
anmälan om sjöförklaring eller om han uppsåtligen eller av oaktsambet
föranleder att sjöförklaring uppskjutes, utan att förutsättningar äro för
handen enligt 304 §.

14
kap. Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål

337 §

I fråga om
behörigheten för sjörättsdomstol att upptaga tvistemål, som avses i 336 §, äga
bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet motsvarande
tillämpning. Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där
fartyget finnes. Har säkerhet för fordran ställts hos myndighet till befrielse
från kvarstad eller annan handräckning, får talan väckas även vid sjörättsdomstolen
för den ort där säkerheten ställts. Talan angående fordran som säkerheten
avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten frigivits.

1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har
sin huvudsakliga rörelse;

I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att uppta
tvistemål som avses i 336 §, skall bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i
allmän-, het tillämpas. Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort
där fartyget//n«5. Har säkerhet för fordran ställts hos myndighet till befrielse
från kvarstad eller annan handräckning, får talan väckas även vid
sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten Tiar ställts. Talan angående
fordran som säkerheten avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även
om säkerheten har frigivits.

Talan
om ansvarighet på grund av. avtal om befordran av passagerare eller resgods får
endast väckas vid domstol

1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har
sin huvudsakliga rörelse;

Nuvarande lydelse

2.
för den
avtalsenliga avgångs-dier bestämmelseorten; eller

3.
i den stat där
käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt, förutsatt att
svaranden här driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess
domsrätt.

Finnes icke sjörättsdomstol i den ort där svaranden kunnat
sökas enligt första stycket eller andra stycket 1 eller 2, väckes talan vid
sjörättsdomstol som är närmast den orten.

Äro flera
redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets hemvist.

Föreslagen lydelse

1. för den avtalsenliga avgångs-dier bestämmelseorten;

3.
i den
stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt, förutsatt
att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad
dess domsrätt; eller

4.
i den
stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att svaranden har driftsställe
för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt.

Efter
det att tvist som avses i andra stycket har uppstått får parterna avtala att
talan skall väckas vid annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till
skiljemän.

Finns inte
sjörättsdomstol i den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första stycket,
andra stycket 1 eller 2 eller tredje stycket, väcks talan vid sjörättsdomstol
som är närmast den orten.

Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort
anses som rederiets hemvist.

s. 182 Kontrollera mot PDF

15 kap. Om begränsningsfond och begränsningsmål

350 §

Bestämmelserna om begränsningsfond i detta kapitel gäller
fond som upprättas enligt 240 § (globalfond) eller enligt 6 § lagen (1973:1198)
om ansvarighet för oljeskada till sjöss (oljeskadefond).

Med begränsningsmål avses mål i vilket frågor om ansvar
och dess begränsning avgörs samt fonden fördelas.

Om inte annat sägs i detta kapitel gäller
rättegångsbalkens bestämmelser i tillämpliga delar.

351 § Globalfond skall motsvara

Prop.
1982/83:159 182

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1.
summan
av de belopp som enligt 238 § utgör ansvarsgräns för de fordringar beträffande
vilka ansvarsbegränsning görs gällande och som uppkommit på grund av en och
samma händelse, och

2.
ränta på
belopp som avses i 1, beräknad enligt 6 § räntelagen (1975:635), för tiden från
dagen för händelsen till dagen för fondens upprättande.

Oljeskadefond skall motsvara ansvarsbeloppet enligt 5 §
lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss.

352 §

Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond
skall betala fondbeloppet till rätten eller ställa godtagbar säkerhet för
detta.

I ansökan skall lämnas en redogörelse för
omständigheterna i saken samt uppgift om namn och adress på dem som kan antas
vilja anmäla fordringar mot fonden.

353 §

Beslut om upprättande av begränsningsfond, om fondens
storlek och om godtagande av erbjuden säkerhet skall meddelas så snart det kan
ske.

Rätten skall, såvida det inte finns särskilda skäl
häremot, i beslutet även bestämma att till rätten skall betalas in, eller
säkerhet ställas för, ett tilläggsbelopp avsett att täcka kostnaderna med
anledning av fondens upprättande och fördelning och ansvaret för ränta. Ifråga
om globalfond gäller dock vad som nu sagts om ränta endast ränta för tiden
efter ■ fondens upprättande.

Framgår det av beslutet att erforderlig inbetalning
gjorts eller att godtagbar säkerhet ställts anses fonden upprättad den dag
beslutet medde-

s. 183 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

183

Föreslagen lydelse

lats. I annat fall anses fonden upprättad den dag då
rätten genom anteckning på beslutet bekräftar att inbetalningen skett eller
att säkerheten ställts.

Beslut som avses i första och andra styckena gäller till
dess annorlunda förordnas. Talan mot beslutet förs särskilt.

354 §

När en begränsningsfond har upprättats skall rätten
genast låta kungöra detta. I kungörelsen skall samtliga borgenärer uppmanas
att skriftligen anmäla sina fordringar hos rätten inom viss tid
(anmälningsfrist), som ej får understiga två månader. Erinran om
bestämmelserna 1240 § fjärde stycket, 357 och 364 §§ skall tas in i
kungörelsen.

Kungörelsen skall införas i Post-och Inrikes Tidningar och
i ortstidning. Om det finns skäl till det skall kungörelse ske även i annan
stat.

Den som har upprättat fonden och alla kända borgenärer
skall underrättas genom särskilt meddelande.

355 §

Rätten kan förordna förvaltare i fonden. Förvaltare skall
vara lagfaren och ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver.

356 §

En borgenär som anmäler en fordran skall lämna rätten
uppgift om fordringens storlek och grunden för denna. Har dom meddelats
angående fordringen eller pågår särskild rättegång om denna skall uppgift
lämnas om detta.

357 §

För fordran som inte har anmälts till rätten innan frågan
om fondens

s. 184 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

184

Föreslagen lydelse

fördelning tas upp till slutlig handläggning vid
tingsrätten, kan ersättning endast utgå enligt bestämmelserna i 363 § andra
stycket.

358 §

Fonden kan inte upplösas förrän anmälningsfristen har
utlöpt och såväl den som upprättat fonden som de borgenärer vilka gjort
gällande fordringar mot fonden samtycker till det.

359 §

Talan i begränsningsmål väcks genom att den som upprättat
fonden, dennes försäkringsgivare eller borgenär hos den domstol där fonden är
upprättad ansöker om fondens fördelning.

360 S

Sedan begränsningsmålet har anhängiggjorts skall rätten
kalla den som upprättat fonden, den som anhängiggjort begränsningsmålet och
borgenärerna till ett fondsammanträde. Finns annan person, vars rätt är
berörd, skall även denne kallas. Vid fondsammanträdet skall frågor om ansvar
och dess begränsning och om ansvarsbeloppels storlek behandlas.

Före fondsammanträdet skall förvaltaren utreda saken och
granska anmälda fordringar samt upprätta förslag till beslut i de frågor som
skall behandlas vid sammanträdet Förslaget skall översändas till dem som
kallats till sammanträdet. Har förvaltare inte förordnats skall rätten vidta
dessa åtgärder.

Om någon invändning motförslaget med de ändritigar som
kan ha gjorts vid fondsammanträdet, inte kvarstår när detta avslutas, skall förslaget
läggas till grund för fondens

s. 185 Kontrollera mot PDF

l»rop. 1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

185

fördelning. Fondsammanträdet kan, om det bedöms
nödvändigt, fortsätta vid ett senare tillfälle. Kvarstår invändning sedan
fondsammanträdet avslutats, skall rätlen bestämma viss tid, inom vilken den som
vidhåller sin invändning skall begära rättens prövning av tvisten. Har sådan
begäran inte framställts i rätt tid, anses invändningen förfallen. Om den vidhålls,
skall rätten så snart som möjligt pröva tvisten i den för tvistemål föreskrivna
ordningen.

361 §

Har begäran framställts om att rätten skall pröva tvist
som avses i 360 § tredje stycket, skall rätten bestämma vilka som skall anses
som parter i tvisten.

Rätten bestämmer, sedan parterna om möjligt fått tillfälle
att uttala sig, om ytterligare förberedelse behövs. Om parterna samtycker eller
om saken befinns uppenbar, kan huvudförhandling i förenklad form hållas i
omedelbart samband med fondsammanträdet.

362 §

Efter utgången av anmälningsfristen kan rätten förordna
att ersättning för de fordringar som visats föreligga tills vidare skall utgå
med viss del.

363 §

När samtliga tvister är avgjorda skall rätten genom dom
fördela fonden.

Rätten kan avsätta ett visst belopp till att täcka
fordringar, som inte har anmälts när frågan om fördelningen tas upp till
handläggning vid tingsrätten. Detta belopp fördelas när samtliga anmälda
fordringar har behandlats och det kan antas att ytterligare fordringar inte
kommer att anmälas.

Prop. 1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

186

364
§ Lagakraftvunnen dom i frågor om ansvar, rätten till ansvarsbegränsning,
ansvarsbeloppets slorlek och fondens fördelning gäller gentemot alla som kan
göra gällande fordringar mol fonden, oavsett om de anmäh sina fordringar eller
inte.

Poincaréfranc

348 P

Med franc
förstås i denna lag en värdeenhet innehållande sextiofem och ett halvt
milligram guld av niohundra tusendelars finhet.

Regeringen
kungör motvärdet av franc uttryckt i de av Internationella valutafonden använda
.särskilda dragningsrätterna.

Särskilda dragningsrätter 'och Poincaréfranc

369 § Med särskilda dragningsrätter förstås de av
Interntitionella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR).

Med franc förstås i denna lag en värdeenhet innehållande
sextiofem och ett halvt milligram guld av nio-hundra tusendelars finhet. Regeringen
kungör motvärdet av franc uttryckt i SDR.

Omräkning
till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då betalning sker eller, om
säkerhet ställs för betalningen, då säkerheten ställs. Vid omräkning från SDR
skall kronans värde bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod som
Internationella valutafonden sagda dag tillämpar för sin verksamhet och sina
transaktioner.

2 Senaste lydelse 1978:136.

Nuvarande
lydelse

351 § Staten företrädes i ärende om ersättning enligt
349 eller 350 § av myndighet som regeringen bestämmer.

Föreslagen lydelse

372 § Staten företrädes i ärende om ersättning enligt
370 eller 371 § av myndighet som regeringen bestämmer.

Har
förberedelsen i målet slutförts utan att ersättningstalan väckts eller
underrättelse lämnats enligt första stycket, skall domstolen förelägga parten
att vidtaga endera åtgärden inom viss tid. Iakttages ej tiden, är ersättningsanspråket
förfallet. Erinran därom skall intagas i föreläggandet.

352 § Vill
den som är part i mål om beståndet av rätt till skepp eller skeppsbygge
framställa anspråk på ersättning enligt 349 §, om han förlorar målet, skall
han antingen till gemensam handläggning med målet väcka talan mot staten om
sitt ersättningsanspråk eller skriftligen underrätta den myndighet som avses
i 557 § om rättegången.

373 § Vill
den som är part i mål om beståndet av rätt till skepp eller skeppsbygge
framställa anspråk på ersättning enligt 370 §, om han förlorar målet, skall
han antingen till gemensam handläggning med målet väcka talan mot staten om
sitt ersättningsanspråk eller skriftligen underrätta den myndighet som avses
i 372 § om rättegången.

353 §

Har den
som enligt 349 eller 350 § är berättigad till ersättning av staten haft rätt
att utkräva beloppet av annan såsom skadestånd, inträder staten i rätten mot
denne.

Ersättning
enligt 549 eller 550 §på grund av domstols dom utbetalas sedan domen vunnit
laga kraft.

374 §

Har den
som enligt 370 eller 577 § är berättigad till ersättning av staten haft rätt
att utkräva beloppet av annan såsom skadestånd, inträder staten i rätten mot
denne.

Ersättning
enligt 570 eller 577 .? på grund av domstols dom utbetalas sedan domen vunnit
laga kraft.

Denna lag träder i kraft den

Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om händelse som har
inträffat före ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för
oljeskada

till sjöss

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss

dels att 7 § skall upphöra att gälla,

dels att 2, 5, 6, 13, 14, 18 och 22 §§ skall ha nedan
angivna lydelse,

dels
att i lagen skall införas en ny paragraf, 23 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

2 §

Denna lag
äger tillämpning på oljeskada, som uppkommit i Sverige eller annan
konventionsstat och orsakats av fartyg, som befordrar olja som last i lös vikt
(bulklast), samt på kostnad för förebyggande åtgärder som vidtagits för att
förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige eller annan konventionsstat.

I fråga
om lagens tillämplighet på krigsfartyg och vissa artdra statsfartyg samt
fartyg som icke befordrar olja som bulklast gäller bestämmelserna i 22 §.

I fråga om lagens tillämplighet på krigsfartyg och vissa
andra statsfartyg samt fartyg som inte befordrar olja som bulklast gäller
bestämmelserna i 22 §. Uppkommer oljeskada som orsakats av fartyg, som befordrar
olja som bulklast, men har skadan inte sådan anknytning till konventionsstat
som sägs i första stycket, gäller bestämmelserna i 23 §. Ersättning för
åtgärder med anledning av oljeskada utgår enligt denna lag

även då
skyldighet att vidtaga åtgärderna förelegat enligt lag eller annan

författning.

Denna lag tillämpas utan hinder av eljest gällande regler
om tillämplig

Bestämmelserna
i denna lag tilllämpas inte i den mån en sådan tillämpning skulle vara
oförenlig med Sveriges förpliktelser enligt internationellt fördrag.

lag.

Bestämmelserna
i denna lag tilllämpas icke i den mån en sådan tillämpning skulle vara
oförenliig med Sveriges förpliktelser enligt internationellt fördrag.

5§'

Fartygets ägare har rätt att för varje olycka begränsa sin
ansvarighet enligt denna lag till ett belopp motsvarande etthundratrettiotre
särskilda dragningsrätter för ton av fartygets dräktighet. Ansvarigheten skall
dock ej i något fall överstiga fjorton miljoner särskilda dragnings-

Fartygets ägare har rätt att för varje olycka begränsa sin
ansvarighet enligt denna lag till ett belopp motsvarande 133 särskilda dragningsrätter
(SDR) per ton av fartygets dräktighet. Ansvarigheten skall dock iVife i något
fall överstiga 14 miljoner SDR. Rätt till begränsning

1 Senaste lydelse 1978:134.

Nuvarande lydelse

rätter. Rätt till begränsning föreligger icke i fråga om
ränta eller ersättning för rättegångskostnad.

Om det
påkallas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser iförhållande till stat som
tillträtt den i Bryssel d. 10 okt. 1957 avslutade konventionen angående
begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i
öppen sjö, skall bestämmelserna i 10 kap. sjölagen (1891:35 s. 1) gälla ifråga
om ägarens rätt att begränsa sin ansvarighet. Ansvarighetsbeloppet bestämmes
enligt 235 § sjölagen.

Fartygets
ägare har ej rätt till ansvarsbegränsning om olyckan vållats genom fel eller
försummelse av ägaren själv med mindre han begått felet eller försummelsen i
egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av besättningen.

Föreslagen lydelse

föreligger inte i fråga om ränta eller ersättning för
rättegångskostnad.

Fartygets ägare har inte rätt till ansvarsbegränsning om
olyckan har vållats genom fel eller försummelse av ägaren själv, såvida han
inte begått felet eller försummelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller
medlem av besättningen.

Rätt
till ansvarsbegränsning enhgt 5 § första stycket föreligger endast om ägaren,
dennes försäkringsgivare eller annan på ägarens vägnar enligt denna lag eller
motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats lag upprättar en
begränsningsfond uppgående till det ansvarighetsbelopp som gäller för ägaren.
Ansvarighetsbeloppet omräknas från särskilda dragningsrätter till svenskt mynt
efter kursen den dag då fonden upprättas. Därvid skall kronans värde bestämmas
i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella valutafonden sagda dag
tillämpar för sin verksamhet och sina tratisak-tioner.

Begränsningsfond skall här i landet upprättas hos den
domstol där talan om ersättning väckts enligt 18 §. Fonden får upprättas
antingen

Rätt till ansvarsbegränsning enligt 5 § första stycket
föreligger endast om ägaren, dennes försäkringsgivare eller annan på ägarens
vägnar enligt 75 kap. sjölagen (1891:35 s. 1) eller motsvarande bestämmelser i
annan konventionsstats lag upprättar en begränsningsfond uppgående till det
ansvarighetsbelopp som gäller för ägaren. Fonderi skall här i landet upprättas
hos den domstol där talan om ersättning har väckts enligt 18 §.

Fonden
fördelas mellan borgenärerna iförhållande till storlekeri av de styrkta
fordringarna.

Närmare
bestämmelser om begränsningsfond och begränsningsmål finns i 15 kap.
sjölagen.

2 Senaste lydelse 1978:134.

Prop. 1982/83:159 190

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

genom att ansvarighetsbeloppet inbetalas kontant eller
genom ställande av säkerhet som godtages av domstolen.

Vill någon upprätta begränsningsfond, skall domstolen på
ansökan av honom så snart ske kan meddela beslut om ansvarighetsbeloppets storlek.
Beslutet gäller till dess annorlunda förordnas. Efter utgången av den frist
som föreskrivits enligt 7 § första stycket prövar domstolen slutligt frågan om
ansvarighetsbeloppels storlek

Talan mot beslut om fastställande av ansvarighetsbelopp
eller rörande fråga om godkännande av säkerhet skall föras särskilt.

Regeringen meddelar närmare bestämmelser om upprättande
av begränsningsfond och om fondens förvaltning och fördelning.

13 §'

För utländskt fartyg som anlöper För utländskt fartyg som anlöper

eller lämnar svensk hamn eller pä eller
lämnar svensk hamn eller på

svenskt sjöterritorium belägen till- svenskt
sjöterritorium belägen till-

läggsplats och som vid tillfället läggsplats
och som vid . tillfället

befordrar mer än tvåtusen ton olja befordrar
mer än tvåtusen ton olja

som bulklast skall finnas försäkring som
bulklast skall finnas försäkring

eller annan betryggande säkerhet eller annan
betryggande säkerhet

som täcker ägarens ansvarighet som täcker
ägarens ansvarighet

enligt denna lag eller motsvarande enligt
denna lag eller motsvarande

lagstiftning i annan konventionsstat lagstiftning
i annan konventionsstat

intill det ansvarighetsbelopp som intill
det ansvarighetsbelopp som

avses i 5 § första e/Zeranrfrö stycket. avses
i 5§ första stycket. Vad nu

Vad nu sagts gäller e; fartyg som ägÉJi sagts
gäller inte fartyg som ägs av

av främmande stat. främmande stat.

Fartyget skall ombord medföra Fartyget skall ombord medföra

certifikat som visar att sådan försäk- certifikat
som visar att sådan försäk

ring eller annan betryggande säker- ring
eller annan betryggande säker

het som avses i första stycket finnes. het
som avses i första stycket finns.

Äges fartyget av främmande stat. Ägs fartyget
av främmande stat,

skall ombord medföras certifikat skall ombord
medföras certifikat

sorn bestyrker att fartyget äges av som
bestyrker att fartyget ägs av den

den staten och att dess ansvarighet är staten
och att dess ansvarighet är

täckt intill det ansvarighetsbelopp täckt
intill det ansvarighetsbelopp j senaste
lydelse 1975-408

Föreslagen
lydelse 5 § första eller som gäller enligt 5 § första stycket.

Nuvarande lydelse

som gäller enligt andra stycket.

Närmare
bestämmelser om certifikat som avses i andra stycket meddelas av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer.

Närmare bestämmelser om certifikat som avses i andra
stycket meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

14 §
Försäkring som avses i 12 eller 13 § skall för den som är berättigad till
ersättning medföra rätt att få ut ersättningen direkt av försäkringsgivaren.

I vidare
mån än som följer av andra stycket kan försäkringsgivaren icke till befrielse
från ansvarighet mot annan än ägaren åberopa omständighet som han kunnat åberopa
mot ägaren.

I vidare
mån än som följer av andra stycket kan försäkringsgivaren inte till befrielse
från ansvarighet mot annan än ägaren åberopa omständighet som han kunnat åberopa
mot ägaren.

18
§"

Talan om
ersättning för oljeskada, som enligt 17 § får upptas i Sverige, väcks vid den
sjörättsdomstol som är närmast den ort där skadan uppkom.

Talan om ersättning för oljeskada, som enligt 17 § får
upptagas i Sverige, väckes vid den sjörättsdomstol som är närmast den ort
där skadan uppkom.

Har
talan om ersättning för skada som uppkommit på grund av samma olycka väckts
vid flera domstolar, skall regeringen förordna en av dessa domstolar att
handlägga samtliga mål.

Har
begränsningsfond upprättats här i landet enligt 6 § och har ägare eller
försäkringsgivare, mot vilken talan om ersättning väckts här eller i annan
konventionsstat, rätt att begränsa sin ansvarighet, prövar den domstol, vid
vilken fonden upprättats, frågor om ansvarighetsbeloppets fördelning mellan
de ersätt-ningsberättigade.

Har
begränsningsfond upprättats här i landet enligt 6 § och har ägare eller
försäkringsgivare, mot vilken talan om ersättning väckts här eller i annan
konventionsstat, rätt att begränsa sin ansvarighet, prövar den domstol, vid
vilken fonden upprättats, frågor om ansvarighetsbeloppets fördelning mellan
de ersätt-ningsberättigade. Denna prövning skall, om fonden upprättas i
Sverige,

"• Senaste lydelse 1975:408;

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

göras i begränsningsmål som avses i 15 kap. sjölagen.

22 §

Denna
lag gäller ej i fråga om oljeskada orsakad av krigsfartyg eller annat fartyg
som vid tiden för olyckan äges dier bmkas av stat och användes uteslutande för
statsändamål och icke för affärsdrift. Har sådant fartyg orsakat oljeskada
genom förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits för att
förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige, äger dock bestämmelserna i I
§, 2 § tredje stycket, 3=-5, 10 och 18 §§ tillämpning.

Har
fartyg som vid tiden för olyckan icke befordrade olja som bulklast orsakat
oljeskada genom förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits
för att förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige, tillämpas
bestämmelserna j 1 §, 2 § tredje och femte styckena, 3, 10 och 18§§. I fråga om
ägarens rätt att begränsa sin ansyarighet gäller j sådant fall bestämmelserna i
10 kap, sjölagen (1891 ;35 s. 1), Ansycmg-hetsbeloppel bestämrnes eriligt 235 §
sjölagen.

Denna
lag gäller ej i fråga om oljeskada orsakad av krigsfartyg eller annat fartyg
som vid tiden för olyckan ägs eller brukas av stat och används uteslutande för
statsändamål och inte för affärsdrift. Har sådant fartyg orsakat oljeskada
genom förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits för att
förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige, skall dock bestämmelserna i 1
§, 2§ tredje stycket, 3-5, 10 och m tillämpas.

Har fartyg
som vid tiden för olyckan inte befordrade olja som bulklast orsakat oljeskada
genom förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits för att
förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige, tillämpas bestämmelserna i 1 §,
2§ tredje och femte styckena, 3, 10 och 18 §§. I fråga om ägarens rätt att
begränsa sin ansvarighet gäller i sådant fall bestämmelserna i 10 kap. sjölagen
(1891:35 s. 1).

23 §

Om fartyg som befordrar olja som bulklast orsakar
oljeskada i annan staiän konventionsstat eller på öppna havet, kan ansvaret för
denna skada begränsas till ett särskilt belopp motsvarande 133 SDR per ton av
fartygets dräktighét. Ansvarigheten skall dock inte i något fall överstiga 14
miljoner SDR. Ansvarsgränsen gäller också kostnader för åtgärder avsedda att
förhindra eller begränsa sådan oljeskada.

Ifråga om begränsning av ansvaret tillämpas i övrigt i
tillämpliga delar

Prop.
1982/83:159 193

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

bestämmelserna i 10 kap. sjölagen (1891:35 s. 1) samt 8 §
tredje stycket och 10 § denna lag. Upprättas begränsningsfond, skall denna uppgå
till det förut nämnda ansvarighetsbeloppet och bestämmelserna i 15 kap.
sjölagen tillämpas.

Om fonden enligt 241 § sjölagen utgör hinder för kvarstad,
annan handräckning eller utmätning skall även 4 § andra stycket, såvitt avser
lots, bärgare och den som vidtagit förebyggande åtgärder, samt 4 § tredje och
fjärde styckena denna lag tillämpas.

Denna lag träder i kraft den

Äldre
bestämmelser gäller dock i fråga om händelse som har inträffat före
ikraftträdandet.

13 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 159

Prop. 1982/83:159 195

Bilaga
3

1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar

Convention
de 1976 sur la limitation de la responsabilité en matiére de créances maritimes

Convention
on Limitation of Liability for maritime claims, 1976

Les
Eiats Parties ä la présente Convention AYANT RECONNU Tutilité de fixer d'un

commun accord certaines
régles uniformes rela-

tives å la limitation de
responsabilité en matiére de

créances
maritimes; ONT DECIDE de conclure une convention ä cet

effet, et, en conséquence,
sont convenus de ce qui

suit:

The
States Parties to this Convention, HAVING RECOGNIZED the desirability of

determining by agreement
certain uniform rules

rdating to the limitation
of liability for maritime

claims;

HAVE
DECIDED to conclude a Convention

for this purpose and
have thereto agreed as

follows:

CHAFITRE
I

Le droit a limitation

ARTICLE
lER

Personnes
en droit de limiter leiir responsabilité

1.
Les propriétaires de navires et tes assistants, tels que définis ci-aprés,
peuvent limiter leur responsabilité conformément aux régles de la présente
Convention ä Tégard des créances visées ä Tarticle 2.

2. L'expression
»propriétaire de navire» dé-

signe le propriétaire, Taffréteur, Tarmateur et

Tarmateur-gérant d'un navire de mer.

3.
Par wassistant», on entend
loute personne fournissant des services en relation directe avec les operations
d'assistance ou de sauvetage. Ces operations comprennent celles que vise
Partide 2, paragraphe I (d), (e) et (0.

4. Si 1'une quelconque des créances prévues ä farticle
2 est formée contre loute personne dont les faits, négligences et fautes
entrainent la responsabilité du propriétaire ou de Passistant, cette personne
est en droit de se prévaloir de la limitation de responsabilité prévue dans la
présente Convention.

CHAPTER
1

The right of limitation

ARTICLE
1

Persons entitled to limit liability

I.
Shipowners and salvors, as hereinafter defined, may limit their liability in
accordance with the rules of this Convention for claims set out in Artide 2.

2.
The term shipowner shall mean
the owner, charterer, manager and operator of a sea-going ship.

3.
Salvor shall mean any person
rendering services in direct connexion with salvage operations. Salvage
operations shall also include operations referred to in Artide 2, paragraph 1
(d), (e) and (0.

4.
If any claims set out in Artide
2 are made against any person for whose act, neglect of defauli
theshipownerorsalvorisresponsible,such person shall be entitled to avail
himself of the limitation of liability provided for in this Convention.

Prop.
1982/83:159 197

1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt
skadeståndsansvar

De
fördragsslutande staterna,

VILKA
FUNNIT det önskvärt att genom avtal fastställa vissa enhetliga regler för
begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar;

HAR
BESLUTAT att avsluta en konvention för detta ändamål och har därför
överenskommit om följande:

KAPITEL
I

Begränsningsrätten

ARTIKEL
1

Personer
berättigade till ansvarsbegränsning

1.
Fartygsägare och bärgare, såsom de definieras nedan, kan i enlighet med
bestämmelserna i denna konvention begränsa sin ansvarighet för fordringar som
avses i artikel 2.

2.
Med uttrycket
'Tartygsägare'" förstås ägare, befraktare och redare av fartyg som används
till fart i öppen sjö samt den som i redares ställe handhar sådant fartygs
drift.

3.
Med "bärgare" förstås
den som utför tjänster i direkt samband med bärgningsföretag. I bärgningsföretag
inbegrips även sådana åtgärder som avses i artikel 2:1 (d), (e) och (f).

4.
Person för vars handlande, fel
eller försummelse fartygsägaren eller bärgaren är ansvarig har rätt att begagna
sig av den ansvarsbegränsning varom stadgas i denna konvention, om fordran som
avses i artikel 2 görs gällande rnot honom.

5. Dans
la présente Convention, Texpression

• »responsabilité du propriétaire de navire» com-

prend la responsabilité résultant d'une action portant sur
le navire lui-méme.

6.
L'assureur qui
couvre la responsabilité ä Tégard des créances soumises ä limitation conformément
aux régles de la présente Convention est en droit de se prévaloir de celle-ci
dans la méme mesure que Tassuré lui-méme.

7.
Le fait
d'invoquer la limitation de responsabilité n'emporte pas la reconnaissance de
cette responsabilité.

5.
In this
Convention the liability of a shipowner shall include liability in an action
brought against the vessel herself.

6.
An insurer of
liability for claims subject to limitation in accordance with the rules of this
Convention shall be entitled to the benefits of this Convention to the same
extent as the assured himself.

7.
The act of
invoking limitation of liability shall not constitute an admission of
liability.

ARTICLE 2

Créances soumises å la limitation

ARTICLE 2

Claims subject to limitation

1. Sous
réserve des artides 3 et 4, les créances suivantes, quel que soit le fondement
de la responsabilité, sont soumises ä la limitation de responsabilité:

(a) créances
pour mört, pour lésions corporel-

les, pour pertes et pour dommages å tous biens (y

compris les dommages causés aux ouvrages d'art

des ports, bassins, voies navigables et aides å la

navigation), survenus å bord du navire ou en

relation directe avec Texploitation de celui-ci ou

avec des operations d'assistance ou de sauvetage,

ainsi que tout autre prejudice en résultant;

(b)
créances pour
tout prejudice résultant d'un retard dans le transport par mer de la cargaison,
des passagers ou de leurs bagages;

(c) créances pour d'autres préjudices
résultant de Tatteinte ä tous droits de source extra contrac-tuelle, et
survenus en relation directe avec Tex-ploitation du navire ou avec des
operations d'assistance ou de sauvetage;

(d) créances pour avoir renfloué, enlevé,

détruit ou rendu inoffensif un navire coulé,

naufragé, échoué ou abandonné, y compris tout ce

qui se trouve et s"est trouvé ä bord;

(e) créances pour avoir enlevé, détruit ou

rendu inoffensive la cargaison du navire;

(f) créances produites par une autre personne

que la personne responsable pour les mesures

prises afin de prévenir ou de réduire un dommage

1. Subject to Artides 3 and 4 the following claims,
whatever the basis of liability may be, shall be subject to limitation of
liability:

(a) claims in respect of loss of life
or personal injury or loss of or damage to property (induding damage to harbour
works, basins and waterways and aids to navigation) occurring on board or in
direct connexion with the operation of the ship or with salvage operations, and
consequential loss resulting therefrom;

(b) claims in respect of loss resulting
from delay in the carriage by sea of cargo, passengers or their luggage;

(c) claims in respect of other loss
resulting from infringement of rights other than contractual rights, occurring
in direct connexion with the operation of the ship or salvage operations;

(d) claims in respect of the raising, removal,

destruction or the rendering harmless of a ship

which is sunk, wrecked, stranded or abandoned,

induding anything that is or has been on board

such ship;

(e) claims
in respect of the removal, destruc

tion or the rendering harmless of the cargo of the

ship;

(f) claims
of a person other than the person

liable in respect of measures taken in order to

avert or minimize loss for which the person liable

Prop. 1982/83:159 199

5.
1 denna
konvention skall fartygsägarens ansvarighet inbegripa ansvarighet för det fall
att talan väckts mot själva fartyget.

6.
Den som
meddelat ansvarsförsäkring beträffande fordringar som är föremål för
begränsning enligt bestämmelserna i denna konvention har rätt alt åtnjuta
förmånerna enligt konventionen i samma utsträckning som försäkringstagaren.

7.
Den
omständigheten att ansvarsbegränsning åberopas innebär inte att ansvarighet
medges.

ARTIKEL 2

Fordringar som är föremål för ansvarsbegränsning

1. Om inte annat följer av artiklarna 3 och 4 skall
följande fordringar, oavsett grunden för ansvarigheten, vara föremål för
ansvarsbegränsning:

(a) fordringar med anledning av dödsfall
eller personskada eller med anledning av förlust av eller skada på egendom
(inbegripet skada på hamnanläggning, bassäng och segelbar vattenväg samt
navigationshjälpmedel) som uppkommer ombord på fartyget eller i direkt samband
med fartygets drift eller med bärgningsföretag samt skada som uppkommer i följd
därav;

(b) fordringar med anledning av skada
på grund av dröjsmål vid befordran till sjöss av gods, passagerare eller deras
resgods;

(c) fordringar med anledning av annan
skada vilken orsakats av intrång i rättighet som icke grundar sig på avtal och
vilken uppkommer i direkt samband med fartygets drift eller med
bärgningsföretag;

(d) fordringar med anledning av lyftande,

avlägsnande, förstörande eller oskadliggörande

av sjunket, havererat, strandat eller övergivet

fartyg, inbegripet allt som finns eller har funnits

ombord på sådant fartyg;

(e) fordringar med anledning av avlägsnande,

förstörande eller oskadliggörande av fartygets

last;

(f) fordringar från annan än den som är

ansvarig med anledning av åtgärder som vidtagits

för att förhindra eller begränsa skada för vilken

pour
lequel la personne responsable peut limiter sa responsabilité conformément ä la
présente Convention, et pour les dommages ultérieure-ment causés par ces
mesures.

2. Les
créances visées au paragraphe 1 sont soumises å la limitation de responsabilité
méme si elles font Tobjet d'une action, contractuelle ou non, récursoire ou en
garantie. Toutefois, les créances produites aux termes des alinéas (d), (e), et
(f) du paragraphe 1 ne sont pas soumises ä la limitation de responsabilité dans
la mesure ou elles sont relatives å la réiuunération en application d'un
contrat conclu avec la personne responsable.

may limit bis liability in accordance with this
Convention, and further loss caused by such measures.

2. Claims set out in paragraph 1 shall be subject to
hmitation of liability even if brought by way of recourse or for indemnity
under a contract or otherwise.

However,
claims set out under paragraphs 1 (d), (e) aiid (f) shall not be subject to
limitation of liability to the extent that they reläte to remunera-tion under a
contract with the person liable.

ARTICLE 3

Créances exclues de la limitation

ARTICLE 3

Claims excepted from limitation

Les régles
de la présente Convention ne s'appli-quent pas:

(a) aux créances du chef d'assistance,
de sauvetage, ou de contribution en avaiie commune;

(b) aux créances pour dommages dus å la
pollution par les hydrocarbures au sens de la Convention internationale sur la
responsabilité civile pour les dommages dus ä la pollution par les
hydrocarbures en date du 29 novembre 1969 ou de tout amendement ou de tout
protocole ä celle-ci qui est en vigueur;

(c) aux créances soumises ä toute
convention internationale ou législation nationale régissant ou interdisant la
limitation de responsabilité pour dommages nucléaires;

(d) aux
créances contre le propriétaire d'un

navire nucléaire pour donimages nucléaires;

(e) aux
créances des préposés du propriétaire

du navire ou de Passistant dont les fonctions se

rattachent au service du navire ou aux operations

d'assistance ou de sauvetage ainsi qu'aux créances

de leurs héritiers, ayants-cause ou autres person

nes fondées ä former de telles créances si, selon la

loi régissant le contrat d'engagement conclu entré

le propriétaire du navire ou PassiStant et les

préposés, le propriétaire du navire ou Passistant

n"a pas le droit de limiter sa responsabilité

relativement ä ces créances, ou, si, selon cette loi,

il ne peut le faire qu"ä concurrence d"un montant

supérieur ä celui prévu ä Partide 6.

The rules of this Convention shall not apply to:

(a) claims for salvage or contribution
in general average;

(b) claims for oil pollution damage
within the meaning of the International Convention on Civil Liability for Oil
Pollution Damage, dated 29th November 1969, or of any amendment or Protocol
thereto which is in force;

(c) claims subject to any International
convention or national législation governing or prohibit-ing limitation of
liability for nuclear damage;

(d) claims against the shipowner of a nuclear

ship for nuclear damage;

(e) claims
by servants of the shipowner or

salvor whose duties are connected with the ship or

the salvage operations, induding claims of their

heirs, dependants or other persons entitled to

make such claims, if under the law governing the

contract of service between the shipowner or

salvor and such servants the shipowner or salvor is

not entitled to limit bis liability in respect of such

claims, or if he is by such law only permitted to

limit bis liability to an amount greater than that

provided for in Artide 6.

Prop.
1982/83:159 201

den ansvarige kan begränsa sin ansvarighet enligt denna
konvention samt ytterligare skada som orsakats av sådana åtgärder.

2. Fordringar som avses i 1 är föremål för ansvarsbegränsning
även om de framställts regressvis eller på grund av indemnitetsförklaring eller
på annat sätt. Fordringar enligt r(d),(e)och (f) är dock inte föremål för
ansvarsbegränsning i den mån de hänför sig till ersättning enligt avtal med den
som är ansvarig.

ARTIKEL 3

Fordringar undantagna från ansvarsbegränsning

Bestämmelserna i denna konvention är inte tilllämpliga
på:

(a) fordringar på bärgarlön eller
bidrag till gemensamt haveri;

(b) fordringar med anledning av skada
genom oljeförorening som avses i den internationella konventionen av den 29
november 1969 om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja eller
i ändring i eller protokoll till konventionen som trätt i kraft;

(c) fordringar underkastade
internationell konvention eller nationell lag; vilken reglerar eller förbjuder
ansvarsbegränsning för atomskada;

(d) fordringar mot ägaren av ett atomfartyg

med anledning av atomskada;

(e) fordringar som tillkommer hos fartygsäga

ren eller bärgaren anställda personer, vilkas

åligganden står i samband med fartygets tjänst

eller med bärgningsföretaget, inbegripet fordring

ar som tillkommer deras arvingar eller rättsinne

havare eller andra som har rätt att göra gällande

sådana fordringar, om fartygsägaren eller bärga

ren, enligt den läg som reglerar tjänsteavtalet

mellan fartygsägaren eller bärgaren och de

anställda, inte har rätt att begränsa sin ansvarighet

beträffande sådana fordringar eller om han enligt

sådan lag endast får begränsa sin ansvarighet till

högre belopp än som anges i artikel 6.

ARTICLE 4

Conduite supprimant la litnitation

Une personne responsable n'est pas en droit de limiter sa
responsabilité s'il est prouvé que le dommage résulte de son fait ou de son
omission personnels, commis avec Pintention de provoquer un tel dommage, ou
commis témérairement et avec conscience qu'un tel dommage en résulterait
probablement.

ARTICLE
4

Conduct harring limitation

A person liable shall not be entitled to limit bis
liability if it is proved that the loss resulted from his personal act or
omission, committed with the intent to cause such loss, or recklessly and with
knowledge that such loss would probably result.

ARTICLE .s

Compensation des créances

Si une personne en droit de limiter sa responsabilité
selon les régles de la présente Convention a contre son créancier une créance
née du méme événement, leurs créances respectives se compen-sent et les
dispositions de la présente Convention ne s"appliquent qu"au solde
éventuel.

ARTICLE 5

Counterclaims

Where a person entitled to limitation of liability under
the rules of this Convention has a claim against the claimant arising out of
the same occurrence, their respective claims shall be set off against each
other and the provisions of this Convention shall only apply to the balance, if
any.

CHAPITRF,
II

Limites de la responsabilité

ARTICLE 6

Limites générales

1. La limite de responsabilité ä Pégard des créances
autres que celles mentionnées ä Partide 7. nées d'un méme événement, est
calculée comme suit:

(a) ä Pégard des créances pour mört ou lésions
corporelles,

(1)333.000
unités de compte pour un navire dont la jauge ne dépasse pas 500 tonneaux;

(ii) pour
un navire dont la jauge dépasse le chiffre ci-dessus, le montant suivant qui
vient s'ajouter au montant indiqué å Palinéa (i):

pour
chaque tonneau de 501 ä 3.000 tonneaux, 500 unités de compte;

pour
chaque tonneau de 3.001 ä 30.000, tonneaux, 333 unités de compte;

CHAPTER
II

Limits of liability

ARTICLE 6

The general limits

1. The limitsof liability for claims other than those mentioned
in artide 7 arising on any distinct occasion. shall be calculated as follows:

(a) in respect of claims for loss of life or personal
injury,

(i) 333,000 Units of Account for a ship with a tonnage not
exceeding 500 tons,

(ii) for a ship with a tonnage in excess thereof. the
following amount in addition to that mentioned in (i):

for each
ton from 501 to 3.000 tons, 500 Units of Account;

for each ton from 3,001 to 30,000 tons, 333 Units of
Account;

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 203

ARTIKEL 4

Handlande som iilesliiter ansvarsbegränsning

Den som är ansvarig har inte rätt alt begränsa sin
ansvarighet om det visas att han, genom egen handling eller underiåtenhet, har
orsakat skadan uppsåtligen eller ock hänsynslöst och med insikt all sådan skada
sannolikt skulle uppkomma.

ARTIKEL 5

Motfordringar

Har någon som är berättigad till ansvarsbegränsning
enligt bestämmelserna i denna konvention en fordran mot den som gör anspråk på
ersättning, och grundar sig motfordringen på samma händelse, skall deras
respektive fordringar avräknas mot varandra och bestämmelserna i denna
konvention tillämpas endast på eventuellt överskjutande belopp.

KAPITEL II

Ansvarsgränser

ARTIKEL 6

Allmänna
ansvarsgrättser

1. Ansvarsgränserna för fordringar som uppkommit på grund
av en och samma händelse skall, med undantag för fordringar .som avses i
artikel 7, beräknas enligt följande:

(a) beträffande fordringar i anledning av dödsfall eller
personskada,

(i) 333 000 beräkningsenheter för fartyg vars tonnage inte
överstiger 500 ton,

(ii) for fartyg med större tonnage, följande belopp utöver
det som anges under (i):

för varje lon från 501 till 3 000 lon, 500
beräkningsenheter:

för varje ton från 3 001 till 30 000 ton, 333
beräkningsenheter;

pour chaque tonneau de 30.001 ;i 70.000 tonneaux, 250
unités de compte;

et pour
chaque tonneau au-dessus de 70.000 tonneaux, 167 unités de compte,

(b) ä Pégard de loules les autres créances,

(i) 167.000 unités de compte pour un navire dont la jauge
ne dépasse pas 500 tonneaux;

(ii) pour un navire dont la jauge dépasse le chiffre
ci-dessus, le montant suivant qui vient s'ajouter au montant indiqué ä Palinéa
(i):

pour chaque tonneau de 501 ä 30.000 tonneaux. 167 unités
de compte;

pour chaque tonneau de 30.001 ä 70.000 tonneaux, 125
unités de compte;

et pour chaque tonneau au-dessus de 70.000 tonneaux, 83
unités de compte.

2.
Lorsque le
montant calculé conformément ä Palinéa (a) du paragraphe 1 est insuffisanl pour
regler intégralement les créances visées dans cet alinéa, le montant calculé confonnément
å Palinéa (b) du paragraphe 1 peut élre utilisé pour regler le solde impayé
des créances visées ä Palinéa (a) du paragraphe 1 et ce solde impayé vient en
concurrence avec les créances visées ä Palinéa (b) du paragraphe 1.

3.
Toutefois, sans
prejudice du droit des créances pour mört ou lésions corporelles conformément
au paragraphe 2, un Etat Partie peut stipuler dans sa législation nationale que
les créances pour dommages causés aux ouvrages (Part des ports, bassins, voies
navigables et aides ä la navigation, ont la priorité sur les autres créances
visées å Palinéa (b) du paragraphe 1 qui est prévue par cette législation.

4.
Les limites de
responsabilité de tout assistant n'agissant pas ä partir d'un navire, ou de
tout assistant agissant uniquement ä bord du navire auquel ou ä Pégard duquel
il fournit des services d'assistance ou de sauvetage, sont calculées selon un
tonnage de 1.500 tonneaux de jauge.

5.
Aux fins de la
présente Convention, le calcul du tonnage du navire est effectué conformément
aux régles de mesure sur le tonnage brut prévues ä PAnnexe T de la Convention
internationale de 1969 sur le jaugeage des navires.

for each ton from 30,001 to 70,000 tons, 250 Units of
Account:

and for each ton in excess of 70,000 tons, 167 Units of
Account,

(b) in respect of any other claims,

(i) 167.000 Units of Account for a ship with a tonnage not
exceeding 500 tons,

(ii) for a
ship with a tonnage in excess thereof the following amount in addition to that
mentioned in (i):

for each ton from 501 lo 30,000 tons, 167 Units of
Account;

for each ton from 30,001 lo 70,000 lons, 125 Units of
Account;

and for each ton in excess of 70,000 lons, 83 Units of
Account.

2.
Where the
amount calculated in accordance with paragraph 1 (a) is insufficient to pay the
claims mentioned therein in full, the amount calculated in accordance with
paragraph 1 (b) shall be available for payment of the unpaid balance of claims
under paragraph 1 (a) and such unpaid balance shall rank rateably with claims
mentioned under paragraph 1 (b).

3.
However,
without prejudice to the right of claims for loss of life or personal injury
according to paragraph 2, a State Party may- provide in its national law that
claims in respect of damage to harbour works, basins and waterways and aids to
navigation shall have such priority över other claims under paragraph 1 (b) as
is provided by that law.

4.
The limils of
liability for any salvor not operating from any ship or for any salvor operating
solely on the ship to. or in respect of which he is rendering salvage services,
shall be calculated according to a tonnage of 1,500 tons.

5. For the purpose of this Convention the ship's

tonnage shall be the gross tonnage calculated in

accordance with the tonnage measuremenl rules

contained in Annex 1 of the International Conven

tion on Tonnage Measuremenl of Ships. 1969.

Prop,
1982/83:159 205

för varje ton från 30 001 till 70 000 ton, 250
beräkningsenheter; och

för varje ton över 70 000 ton, 167 beräkningsenheter,

(b) beträffande övriga fordringar,

(i) 167 000 beräkningsenheter för fartyg vars tonnage inle
överstiger 500 ton,

(ii) för fartyg med större tonnage, följande belopp utöver
det som anges under (i):

för varje lon från 501 till 30 000 ton, 167
beräkningsenheter;

för varje ton från 30 001 till 70 000 ton, 125 beräkningsenheter;
och

för varje ton över 70 000 lon, 83 beräkningsenheter.

2. Om det enligt 1 (a) beräknade beloppet inte förslår
till full betalning av fordringar som där avses, skall det enligt 1 (b)
beräknade beloppet tagas i anspråk för betalning av den obetalda återstoden av
fordringar enligt 1 (a), och sådan obetald återstod skall konkurrera på lika
villkor med fordringar som avses i 1 (b).

3.
Fördragsslutande
stat får emellertid i sin nationella lag föreskriva att fordringar i anledning
av skada på hamnanläggning, bassäng och segelbar vattenväg samt
navigalionshjälpmedel skall, framför övriga i 1 (b) avsedda fordringar, ha
sådan prioritet som föreskrivs i den lagen, dock endast om detta inte leder
till förfång för de;i rätt som enligl 2 tillkommer fordringar i anledning av
dödsfall eller personskada.

4.
Ansvarsgränserna
för bärgare som inte arbetar från fartyg eller som uteslutande arbetar ombord
på det fartyg bärgningen avser skall beräknas på grundval av elt tonnage om 1
500 lon.

5.
Vid
tillämpningen av denna konvention avses med fartygets tonnage dess
bruilotonnage beräknat enligl bestämmelserna om skeppsmätning i bilaga 1 till
1969 års internationella skeppsmätningskonvention.

ARTICLE 7

Limite applicable aux créances des passagers

1. Dans le cas de créances résultant de la mört ou de
lésions corporelles des passagers d'un navire et nées d'un méme événement, la
limite de la responsabilité du propriétaire du navire est fixée ä une somme de
46.666 unités de compte multi-pliées par le nombre de passagers que le navire
est aulorisé ä transporter d'aprés le certificat du navire, sans pouvoir
excéder 25 millions d'unilés de compte.

2. Aux fins du present artide »créances résultant de la
mört ou de lésions corporelles des passagers d'un navire» signifie loute
créance formée par loute personne Iransporlée sur ce navire ou pour le compte
de cette personne:

(a) en vertu d'un contrat de transport
de passager, ou

(b) qui, avec le consentement du
transporteur, accompagne un véhicule ou des animaux vivants faisant Pobjet d'un
contrat de transport de mar-chandises.

ARTICLE 7

The limit for passenger claims

1. In respect of claims arising on any distinct occasion
for loss of life or personal injury lo passengers of a ship, the limit of
liability of the shipowner thereof shall be an amount of 46,666 Units of
Account multiplied by the number of passengers which the ship is authorized to
carry according to the ship's cerlificale, but not exceeding 25 million Units
of Account.

2. For the purpose of this Artide «claims for loss of life
or personal injury to passengers of a ship» shall mean any such claims brought
by or on behalf of any person carried in that ship:

(a) under a contract of passenger
carriage, or

(b) who, with the consent of the
carrier, is accompanying a vehicle or live animals which are covered by a
contract for the carriage of goods.

ARTICLE 8

Unité de cottipte

1. L'unité de compte visée aux artides 6 et 7 ci-dessus
est le Droit de Tirage special tel que défini par le Fonds monétaire
international. Les montants mentionnés aux artides 6 et 7 sont convertis dans
la monnaie nationale de PEtat dans lequel la limitation de responsabilité est
invoquée; la conversion s'effectue suivant la valeur de cette monnaie ä la date
ou le fonds aura été constitué, le paiement effectué ou la garantie équivalente
fournie conformément ä la loi de cet Etat. La valeur, en Droit de Tirage
special, d'une monnaie nationale d"un Etat Partie qui est membre du Fonds
monétaire international, est calculée selon la méthode d'évaluation appliquée
par le Fonds monétaire international ä la date en question pour ses propres
operations et transactions. La valeur, en Droit de Tirage special, d'une
monnaie nationale d'un Etat Partie qui n'est pas membre du Fonds monétaire
international, est calculée de la faon déterminée par cet Etat Partie.

ARTICLE 8

Unit of account

1. The Unit of Account referred to in Artides 6 and 7 is
the Special Drawing Right as defined by the International Monetary Fund. The
amounts mentioned in Artides 6 and 7 shall be converted into the national
currency of the State in which limitation is sought, according to the value of
that currency at the date the limitation fund shall have been constituted,
payment is made, or security is given which under the law of that State is
equivalent to such payment. The value of a national currency in terms of the
Special Drawing Right, of a State Party which is a member of the International
Monetary Fund, shall be calculated in accordance with the method of valuation
applied by the International Monetary Fund in effect at the date in question
for its operations and transactions. The value of a national currency in terms
of the Special Drawing Right, of a State Party which is not a member of the
International Monetary Fund, shall be calculated in a manner determined by that
State Party.

Prop. 1982/83:159 207

ARTIKEL 7

Ansvarsgränsen för passagerares fordringar

1. Beträffande fordringar som på grund av en och samma
händelse uppkommit i anledning av dödsfall eller personskada som drabbat ett
fartygs passagerare, skall ansvarsgränsen för detta fartygs ägare bestämmas
till summan av 46 666 beräkningsenheter multiplicerat med det antal passagerare
som fartyget enligt sitt certifikat har tillstånd att befordra, dock högst 25
miljoner beräkningsenheter.

2. Vid tillämpningen av denna artikel skall med
"fordringar i anledning av dödsfall eller personskada som drabbat ett
fartygs passagerare" avses varje sådan fordran som gjorts gällande av
eller för person:

(a) som befordrats med ifrågavarande
fartyg enligt avtal om passagerarbefordran, eller

(b) som eljest befordrats med fartyget
och som, med bortfraktarens samtycke, beledsagat fordon eller levande djur,
vilka omfattats av avtal om godsbefordran.

ARTIKEL 8

Beräkningsenhet

1. Med beräkningsenheter avses i artiklarna 6 och 7
särskilda dragningsrätter såsom de definieras av Internationella valutafonden.
De i artiklarna 6 och 7 angivna beloppen skall omräknas till nationellt mynt i
den stat där begränsning begärs efter kursen den dag då begränsningsfond upprättats,
betalning erlagts eller säkerhet, vilken enligt den statens lag är likvärdig
med betalning, ställts. Värdet av fördragsslutande stats nationella mynt
uttryckt i särskilda dragningsrätter skall för stat, som är medlem av
Internationella valutafonden, bestämmas enligt den beräkningsmetod, som
valutafonden sagda dag tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.
Värdet av fördragsslutande stats nationella mynt uttryckt i särskilda
dragningsrätter skall för stat, som inte är medlem av Internationella
valutafonden, beräknas på sätt som bestäms av den staten.

2. Toutefois les Etats qui ne sont pas membres du Fonds
monétaire international et dont la législation ne permet pas d'appliquer les
dispositions du paragraphe 1 peuvent, au moment de la signature sans réserve
quant ä la ratification, Pacceptation ou Papprobation, ou au moment de la
ratification, de Pacceptation, de Papprobation ou de Padhésion, ou encore ä
tout moment par la suite, déclarer que la limite de ja responsabilité prévue
dans la présente Convention et applicable sur leur territoire est fixée de la
maniére suivan-te:

(a) en ce qui concerne Palinéa (a) du paragra

phe 1 de Partide 6, ä une somme de:

(i) 5 millions d'unités monétaires pour un navire dont la
jauge ne dépasse pas 50Q tonneaux;

(ii) pour
un navire dont la jauge dépasse le chiffre ci-dessus, le montant suivant qui
vient s'ajouter au montant indiqué ä Pahnéa (i):

pour chaque tonneau de 501 ä 3.000 tonneaux, 7.500 unités
monétaires;

pour chaque tonneau de 3.001 å 30.000 tonneaux, 5.000
unités monétaires;

pour chaque tonneau de 30.001 a 70.000 tonneaux, 3.750
unités monétaires;

et pour chaque tonneau au-dessus de 70.000 tonneaux, 2.500
unités monétaires, et

(b) en ce qui concerne Palinéa (b) du para

graphe 1 de Partide 6, ä une somme de;

(i) 25 millions d'unités monétaires pour un navire dont la
jauge ne dépasse pas 500 tonneaux;

(ii) pour un navire dont la jauge dépasse le chiffre
ci-dessus, le montant suivant qui vient s'ajouter au montant indiqué ä Palinéa
(i):

pour chaque tonneau de 501 ä 20.000 tonneaux, 2.500 unités
monétaires;

pour chaque tonneau de 30.001 ä 70.000 tonneaux, 1.850
unités monétaires;

et pour chaque tonneau au-dessus de 70.000 tonneaux, 1.250
unités monétaires, et

Partide 7 å une somme de 700.000 unités moné

taires multipliées par le nombre de passagers que

le navire est autorisé ä transporter conformérnent

ä son certificat, mais ne dépassant pas 375 rnillipns

d'unités monétaires.

Les paragraphes 2 et 3 de Partide 6 s'appHquent en
conséquence aux alinéas (a) et (b) du present paragraphe.

2. Nevertheless, those States which are not Members of the
International Monetary Fund and whose law does not permit the application of
the provisions of paragraph 1 may, at the time of signature without reservation
as to ratification, acceptance or approval or at the time of ratification,
acceptance, approval or accession or at any time thereafter, declare that the
limits of liability provided for in this Convention to be applied in their
territories shall be fixed as follows:

(a) in respect of Artide 6, paragraph 1 (a), at an

amount of:

(i) 5 million monetary units for a ship with a tonnage not
exceeding 500 tons;

(ii) for a ship with tonnage in excess thereof, the

following amount in addition to that mentioned in

(i): ' /

for each ton from 501 to 3,000 tons, 7,500 monetary units;

for each ton from 3,001 to 30,000 totis, 5,000 monetary
units;

for each
ton from 30,001 to 70,000 tons, 3,750 monetary units; and

for each
ton in excess of 70,000 tons, 2,500 monetary units; and

(b) in
respect of Artide 6, paragraph 1 (b), at an

amount of;

(i) 2.5 milJion monetary units for a ship with a tonnage
not exceeding 500 tons;

(ii) for a ship with a tonnage in excess thereof, the
following amount in addition to that mentioned in (i):

for each ton from 501 to 30,000 tons, 2,500 monetary
units;

for each ton from 30,001 to 70,000 tons, 1,850 monetary
units; and

for each ton in excess of 70,000 tons, 1,250 monetary units;
and

amount of 700,000 monetary units multiplied by

the number of passengers which the ship is

authorized to carry according to its certificate, but

not exceeding 375 million monetary units.

Paragraphs 2 and 3 of Artide 6 apply corre-spondingly to
subparagraphs (a) and (b) of this paragraph.

Prop. 1982/83:159 209

2, Stater som inte är medlemmar av Internationella
valutafonden och vilkas lagar inte medger tillämpning av bestämmelserna i 1, må
dock, vid undertecknande utan förbehåll för ratifikation, antagande eller
godkännande, eller vid ratifikation, antagande, godkännande eller anslutning,
eller närhelst därefter, förklara att de ansvarsgränser som avses i denna
konvention skall vid tillämpning inom deras territorier bestämmas enligt
följande:

(a) beträffande artikel 6:1 (a), till ett belopp

av:

(i) 5 miljoner monetära enheter för fartyg vars tonnage
inte överstiger 500 ton;

(ii) för fartyg med större tonnage, följande belopp utöver
det som anges under (i):

för varje ton från 501 till 3 000 ton, 7 500 monetära
enheter;

för varje ton från 3 001 till 30 000 ton, 5 000 monetära
enheter;

för varje ton från 30 001 till 70 000 ton, 3 750 monetära
enheter; och

for varje ton över 70 000 ton, 2 500 monetära enheter;
samt

(b) beträffande artikel 6:1 (b), till ett belopp

av:

(i) 2,5 miljoner monetära, enheter för fartyg vars tonnage
inte överstiger 500 ton;

(ii) för fartyg med större tonnage, följande belopp utöver
det som anges under (i):

för varje ton från 501 till 30 000 ton, 2 500 monetära
enheter:

för varje ton från 30 001 till 70 000 ton, 1 850 monetära
enheter; och

för varje ton över 70 000 ton, 1 250 monetära enheter;
samt

7000000 monetära enheter multiplicerat med det

antal passagerare, som fartyget enligt sitt certifi

kat har tillstånd att befordra, dock högst 375

miljoner monetära enheter.

Artikel 6:2 och 3 äger motsvarande tillämpning på
bestämmelserna i (a) och (b) i denna punkt. 14 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr
159

3.
L'unité
monétaire mentionnée au paragraphe 2 correspond å soixante-cinq milligrammes
et demid'orau titrede neuf cent milliémesde fin. La conversion de cette somme
en monnaie nationale s'effectue conformément ä la législation de PEtat en
cause.

4.
Le calcul
mentionné ä la derniére phrase du paragraphe 1 et la conversion rnentionnée au
paragraphe 3 doivent étre faits de fagon ä expri-mer en monnaie nationale de
PEtat Partie la méme valeur reelle, dans la rnesure du possible, que celle
exprimée en unités de compte dans les artides 6 et 7. Au moment de la signature
sans réserve quant ä la ratification, Pacceptation ou Papprobation, ou lors du
dépöt de Pinstrument vise ä Partide 16, et chaque foisqu'unchangement se produit
dans leur méthode de calcul ou dans la valeur de leur monnaie nationale par
rapport ä Punité de compte ou å Punité monétaire, les Etats Parties
communiquent au dépositaire leur méthode de calcul conformément au paragraphe
1, ou les resultats de la conversion conformément au paragraphe 3, selon le
cas.

3.
The monetary
unit referred to in paragraph 2 corresponds to sixty-five and a half
milligranimes of gold of millesimal fineness nine hundred. The conversion of
the amounts referred to in paragraph 2 into the national currency shall be
made according to the law of the State concerned.

4.
The calculation
mentioned in the last sentence of paragraph 1 and the conversion mentioned in
paragraph 3 shall be made in such a manner as to express in the national
currency of the State Party as far as possible the same real value for the
amounts in Artides 6 and 7 as is expressed there in units of account. States
Parties shall communicate to the depositary the manner of calculation pursuant
to paragraph 1, or the result of the conversion in paragraph 3, as the case may
be, at the time of the signature without reservation as to ratification,
acceptance or approval, or when despositing an instrument referred to in Artide
16 and whenever there is a change in either.

ARTICLE 9

Concours de créances

1. Les limites de la responsabilité déterminée selon
Partide 6 s'appliquent å Pensemble de toutes les créances nées d'un méme
événement:

ARTICLE 9

Aggregation of claims

1. The limits of liability determined in accordance with
Artide 6 shall apply to the aggregate of all claims which arise on any distinct
occasion:

(a) å Pégard de la personne ou des
personnes visées au paragraphe 2 de Partide premier et de toute personne dont
les faits, négligences ou fautes entrainent la responsabilité de celle-ci ou de
celies-ci; ou

(b) ä Pégard du propriétaire d'un
navire qui fournit des services d"assistaiice ou de sauvetage å partir de
ce navire et ä Pégard de Passistant ou des iissistants agissant ä partir dudit
navire et de toute personne dont les faits. négligences ou f;:utes entrainent
la responsabilité de celui-ci ou de ccux-ci;

lc);"i
Pégard de Passistant ou des assistants n;ii:iNs;iiil p;i.s ;i parur d'uii
navire ou agissant uiiiiiucnient ;i hord du navire ;iuc|iicl ou ;i Pégard
duquel iIcs scrsiccs d'assist;mce ou de sauvetage sont toiM-ni> et de toute
pcrscmne dont les faits. neuliiicnces ou t;iiitcs cntr;iiiient la
responsabilité dl' l-I'111 i-K i ini de L-ciix-ci.

(a)
against the person or persons mentioned in paragraph 2 of Artide 1 and any
person for whose act, neglect or default he or they are responsible; or

(b) against the shipowner of a ship rendering salvage
services from that ship and the salvor or salvors operating from such ship and
any person for whose act, neglect or default he or thev are responsible; or

(c) against the salvor or salvors who ure not operating
from a ship or who are operating solely on the ship to. or in respect of which.
the salvage services are rendered and any person for whose act, neglect or
default he or they are responsible.

Prop.
1982/83:159 211

3.
Den monetära
enhet som avses i 2 motsvarar sextiofem och ett halvt milligram guld av niohundra
tusendelars finhet. Omräkningen av detta belopp till nationellt mynt skall ske
enligt lagen i staten i fråga.

4.
Den i 1 sista
meningen nämnda beräkningen och den i 3 nämnda omräkningen skall göras så att
de så långt möjligt i den fördragsslutande statens myntslag ger uttryck för
samma realvärde som det som uttryckts i beräkningsenheter i artiklarna 6 och 7.
Vid undertecknande utan förbehåll för ratifikation, antagande eller
godkännande, eller när ett sådant instrument som avses i artikel 16 deponeras
samt varje gång ändring görs antingen i beräkningsmetoden eller i värdet av
fördragsslutande stats nationella valuta uttryckt i beräkningsenheter eller
monetära enheter, skall fördragsslutande stat underrätta depositarien om den
metod för beräkning enligt 1 somstaten tillämpar respektive resultatet av den
i 3 nämnda omräkningen.

ARTIKEL 9

Sainmunläggning av fordringar

1. De ansvarsgränser som avses i artikel 6 skall tillämpas
på suiuman av samtliga fordringar som uppkommit på grund av en och samma händelse:

(a) mot den eller de personer som avses i artikel 1:2 och
mot person för vars handlande, fel eller försummelse han eller de ar ansvariga;
eller

(b) mot ägaren av ett fartyg från vilket bärgning utförs
och bärgare som arbetar från sådant fartyg samt mot person för vars handlande,
fel eller försummelse han eller de är ansvariga; eller

(c) mot den eller de bärgare som inte arbetar från fartyg
eller som uteslutande arbetar ombord på det fartyg som bärgningen avser samt
mot person för vars handlande, fel eller förummelse han eller de är ansvariga.

2. Les
limites de la responsabilité déterminées selon Partide 7 s'appliquent ä
Pensemble de toutes les créances pouvant nattre d'un méme événement ä Pégard de
la personne ou des personnes visées au paragraphes 2 de Partide premier
s'agissant du navire auquel il est fait référence ä Partide 7 et de toute personne
dont les faits, négligences ou fautes entrainent la responsabilité de celle-ci
ou de celles-ci.

2. The
limits of liability determined in accordance with Artide 7 shall apply to the
aggregate of all claims subject thereto which may arise on any distinct
occasion against the person or persons mentioned in paragraph 2 of Artide 1 in
respect of the ship referred to in Artide 7 and any person for whose act,
neglect or default he or they are responsible.

ARTICLE 10

Limitation de la responsabilité :ians consti-tution d'un
fonds de limitation

l.La hmitation de la responsabilité peut étre invoquée
méme si le fonds de limitation vise å Partide 11 n'a pas été constitué.
Toutefois, un Etat Partie peut stipuler dans sa législation nationale que
lorsqu'une action est intentée devant ses tribunaux pour obtenir le paiement
d'une créance söumise ä limitation, une personne responsable n'a le droit
d'invoquer le droit de limiter sa responsabilité que si un fonds de hmitation a
été constitué conformément aux dispositions de la présente Convention ou est
constitué lorsque le droit de limiter la responsabilité est invoqué.

2.
Si la
limitation de la responsabilité est invoquée sans constitution d'un fonds de
limitation, les dispositions de Partide 12 s'appliquent.

3.
Les régles de
procédure pour Papplication du present artide sont régies par la législation
nationale de PEtat Partie dans lequel Pactiön est intentée.

ARTICLE 10

Limitation of liability without constitution of a
limitation fimd

1. Limitation of liability may be invoked notwith-standing
that a limitation fund as mentioned in Artide 11 has not been constituted.
However, a State,Party may provide in its national law that where an action is
brought in its Courts to enforce a claim subject to limitation, a person liable
may only invoke the right to limit liability if a limitation fund has been
constituted in accordance with the provisions of this Convention or is
constituted when the right to limit liability is invoked.

2.
If limitation
of liability is invoked without the constitution of a limitation fund, the
provisions of Artide 12 shall apply correspondingly.

3.
Questions of
procédure arising under the rules of this Artide shall be decided in accordance
with the national law of the State Party in which action is brought.

s. 7 Kontrollera mot PDF

CHAPITRE
III

Le fonds de limitation

ARTICLE 11

Constitution du fonds

1. Toute personne dont la responsabilité peut étre mise en
cause peut constituer un fonds auprés du tribunal ou de toute autre autorité
compétente de tout Etat Partie dans lequel une action est engagée pour des
créances souiriises å limitation. Le fonds est constitué å concurrence du
montant tel qu"il est

CHAPTER
III

The limitation fund

ARTICLE 11

Constitution of the Fund

1. Any person alleged to be liable may constitute a fund
with the Court or other competent authority in any State Party in which legal
proceedings are instituted in respect of claims subject to limitation. The fund
shall be constituted in the sum of such of the amounts set out in Artides 6 and
7 as are

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 213

2. De ansvarsgränser som avses i artikel 7 skall tillämpas
på sumi-nan av samtliga fordringar som kan uppkomma på grund av en och samma
händelse mot den eller de personer som avses i artikel 1:2 beträffande det
fartyg som avses i artikel 7 och mot person för vars handlande, fel eller
försummelse han eller de är ansvariga.

ARTIKEL 10

Ansvarsbegränsning utan upprättande av begränsningsfond

1. Ansvarsbegränsning kan åberopas även om begränsningsfond
som avses i artikel 11 inte, har upprättats. Fördragsslutande stat äger
emellertid i sin nationella lag föreskriva att, när talan väckts vid dess
domstolar med krav på betalning för en fordran som är föremål för begränsning,
rätt till ansvarsbegränsning får åberopas endast om begränsningsfond har
upprättats enligt bestämmelserna i denna konvention eller upprättas i samband
med att rätt till ansvarsbegränsning åberopas.

2.
Om
ansvarsbegränsning åberopas utan att begränsningsfond upprättats äger
bestämmelserna i artikel 12 motvarande tillämpning.

3.
Processuella frågor
som uppkommer vid tillämpningen av bestämmelserna i denna artikel skall avgöras
enligt den nationella lagen i den fördragsslutande stat där talan väckts.

KAPITEL III

Begränsningsfonden

ARTIKEL 11

Fondens upprättande

1. Var och en mot vilkenansvar görs gällande kan upprätta
en fond hos domstol eller annan behörig myndighet i fördragsslutande stat där
rättsliga åtgärder har vidtagits på grund av fordringar som är föremål för
begränsning. Fonden skall uppgå till summan av de belopp som enligt artiklarna 6

s. 7 Kontrollera mot PDF

calculé selon les dispositions des artides 6 et 7
applicables aux créances dont cette personne peut étre responsable, augmenté
des intéréts courus depuis la date de Pévénement donnant naissance å la
responsabilité jusqu'ä celle de la constitution du fonds. Tout fonds ainsi
constitué n'est disponible que pour payer les créances å Pégard desquelles la
limitation de responsabilité peut étre invoquée.

2.
Un fonds peut
étre constitué, soit en consign-ant la somme, soit en fournissant une garantie
acceptable en vertu de la législation de PEtat Partie dans lequel le fonds est
constitué, et considérée comme, adéquate par le tribunal ou autre autorité
compétente.

3.
Un fonds
constitué par Pune des personnes mentionnées aux alinéas (a), (b) ou (c) du
paragraphe I ou au paragraphe 2 de Partide 9, ou par son assureur, est réputé
constitué par toutes les personnes visées aux alinéas (a), (b) ou (c) du
paragraphe 1 ou au paragraphe 2 respective-ment.

applicable to claims for which that person may be liable.
together with interest thereon from the date of the occurrence giving rise to
the liability until the date of the constitution of the fund. Any fund thus
constituted shall be available only for the payment of claims in respect of
which limitation of liability can be invoked.

2.
A fund inay be
constituted, either by depo-siting the sum, or by producing a guarantee
acceptable under the législation of the State Party where the fund is
constituted and considcred to be adéquate by the Court or other competent authority.

3.
A fund
constituted by one of the persons mentioned in paragraph 1 (a), (b) or (c) or
paragraph 2 of Artide 9 or his insurer shall be deemed constituted by all
persons mentioned in paragraph 1 (a), (b) or (c) or paragraph 2. respectively.

ARTICLE 12

Répartition du fonds

1. Sous réserve des dispositions des paragraphes 1. 2 et 3
de Tarticle 6 et de celles de Partide 7, le fonds est réparti entré les
créanciers, proportio-nellement au montant de leurs créances reconnues contre
le fonds.

2.
Si, avant la
répartition du fonds, la personne responsable, ou son assureur, a réglé une
créance contre le fonds, cette personne est subrogée jusqu';» concurrence du
montant qu'elle a réglé, dans les droits dont le bénéficiaire de ce réglement
aurait joui en vertu de la présente Convention.

3.
Le droit de
subrogation prévu au paragraphe 2 peut aussi étre exercé par des personnes
autres que celles ci-dessus mentionnées. pour toute somme qu"elles
auraient versée ä titre de reparation, mais seulement dans la mesure oii une
telle subrogation est nutorisée par la loi nationale applicable.

4.
Si la personne
responsable ou-toute autre personne établit qu"elle pourrait étre
ultérieure-ment contrainte de verser en tout ou partie ä titre de reparation
une somme pour laquelle elle aurait joui d"un droit de subrogation en
application des paragraphes 2 et 3 si cette somme avait été versée

ARTICLE 12

Distribution of the Fund

1. Subject to the provisions of paragraphs 1, 2 and 3 of
Artide 6. and of Artide 7. the fiiiul shall be distributed among the claimants
in proportion to their established claims against the fund.

2.
If. before the
fund is distributed. the person liable. or his insurer. hassettled a claim
against the fund. such person shall. up to the amount he has paid. acquire by
subrogation the rights which the person so compensated would haveenjoyed under
this Convention.

3.
The right of
subrogation provided for in paragraph 2 niav also be exercised bv persons other
than those therein mentioned in respect of any amount of compensation which
they may have paid. but only to the extent that such subrogation is iermitted
under the applicable national law.

4.
Where the
person liable or any other (person establishes that he may be conipelled to
pay. at a låter date. in whole or in part anv such amount of compensation with
regard to which such person would have enjoyed a right of subrogation
|-)ursu-ant to paragraphs 2 and 3 had the compensation

Prop.
1982/83:159 215

och 7 år tillämpliga på fordringar för vilka personen i
fråga kan var ansvarig, jämte ränta därå från dagen för den ansvarsgrundande
händelsen till dagen för fondens upprättande. En sålunda upprättad fond skall
endast vara tillgänglig för betalning av fordringar beträffande vilka
ansv:Msbegränsning kan åberopas.

2.
En fond kan
upprättas antingen genom nedsättande av beloppet eller genom ställande av
säkerhet som kan godtagas enligt lagen i den fördragsslutande stat där fonden
upprättas och som av domstol eller annan behörig myndighet anses
tillfredsstälhmde.

3.
En fond som
upprättats av en av de personer som avses i artikel 9:1 (a), (b) eller (c)
eller i artikel ':2. eller av dennes försäkringsgivare, skall anses upprättad
;iv alla personer som avses i respektive punkt.

ARIIKEL 12

Fondens fördelning

l.Oni annat inte följer av bestämmelserna i artikel 6:1-3
eller av artikel 7. skall fond fördelas mellan borgenärerna i förhållande till
deras styrkta fordringar mot fonden.

2.
Har. innan
fonden fördelats, den som är ansvarig eller hans försäkringsgivare reglerat en
fordran rnot fonden, inträder denne, intill det belopp h;in h;n- betalat, genom
subrogation i den rätt som den soiii såkiiula erhållit ersättning skulle ha
haft enligt denna konvention.

3.
Den
subrogationsrätt varom stadgas i 2 tillkommer även andra ån diir angivna
personer beträffande belopp som de kan ha utgivit i ersättning, dock endast i
den utsträckning sådim submg;ition är tilläten enligt tillämplig nationell hig.

4.
Visnr den som
är ansvarig eller annan att han IViiindeles k;in bli skyklii: att helt eller
delvis utge ersättning beträffande vilken han. om ersättningen utgivits inn:in
fonden tördehides. skulle ha ätnjntit siibr(ij;:itionsrätt enligt 2 och 3. kan
(.lonistol eller ;uinan behöriii nivndii;het i den stat

avant la
distribution du fonds, le tribunal ou toute autre autorité compétente de PEtat
dans lequel le fonds est constitué peut ordonner qu'une somme suffisante soit
provisoirement réservée pour per-mettre ä cette personne de faire valoir
ultérieure-ment ses droits contre le fonds.

been paid
before the fund was distributed, the Court or other competent authority of the
State where the fund has been constituted may order that a sufficient sum shall
be provisionally set aside to enable such person at such låter date to enforce
his claim against the fund.

ARTICLE 13

Fin de non-recevoir

l.Si un fonds de limitation a été constitué conformément ä
Partide 11, aucune personne ayant produit une créance contre le fonds ne peut
étre admise ä exercer des droits relatifs ä cette créance sur d'autres biens
d'une personne au nom de laquelle le fonds a été constitué.

2. Apres constitution d'un fonds de limitation
conformément ä Partide 11, tout navire ou tout autre bien appartenant ä une
personne au profit de laquelle le fonds a été constitué, qui a été saisi dans
la juridiction d'un Etat Partie pour une créance qui peut étre opposée au
fonds, ou toute garantie fournie, peut faire Pobjet d'une mainle-vée ordonnée
par le tribunal ou toute autre autorité compétente de cet Etat. Toutefois,
cette mainlevée est toujours ordonnée si le fonds de limitation a été
constitué:

(a) au port oii Pévénement s'est
produit ou, si celui-ci s'est produit en dehors d'un port, au port d'escale
suivant;

(b) au port de débarquement pour les
créances pour mört ou lésions corporelles;

(d) dans PEtat ou la saisie a lieu.

ARTICLE 13

Bar to other actions

1. Where a limitation fund has been constituted in
accordance with Artide 11, any person having made a claim against the fund
shall be barred from exercising any right in respect of such claim against any
other assets of a person by or on behalf of whom the fund has been constituted.

2. After a
limitation fund has been constituted in accordance with Artide 11, any ship or
other property, belonging to a person on behalf of whom the fund has been
constituted, which has been arrested or attached within the jurisdiction of a
State Party for a claim which may be raised against the fund, or any security
given, may be released by order of the Court or other competent authority of
such State. However, such release shall always be ordered if the limitation
fund has been constituted:

(a) at the port where the occurrence
took place, or, if it took place out of port, at the first port of call
thereafter; or

(b) at the port of disembarkation in
respect of claims for loss of life or personal injury; or

(d) in the State where the arrest is made.

3. Les
dispositions des paragraphes 1 et 2 ne s'appliquent que si le créancier pe jt
produire une créance contre le fonds de limitation devant le tribunal
administrant ce fonds et si ce dernier est effectivement disponible et
librement transférable en ce qui concerne cette créance.

3. The
rules of paragraphs 1 and 2 shall apply only if the claimant may bring a claiin
against the limitation fund before the Court administering that fund and the
fund is actually available and freely transférable in respect of that claim.

Prop. 1982/83:159 217

där fonden upprättats förordna att ett tillräckligt stort
belopp tills vidare skall avsättas för att möjliggöraför honom att vid senare
tidpunkt göra gällande sin fordran ifiot fonden.

ARTIKEL 13

Hinder mot andra rättsliga åtgärder

1. Har begränsningsfond upprättats enligt artikel il är
den som gjort gällande fordran möt fonden förhindrad att på grund av sådan
fordran göra gällande någon rätt mot andra tillgångar som tiilhör person av
vilken eller på vars vägnar fortden Iipprättats.

2. Sedan begränsningsfond upprättats értligt

artikel 11 kan domstol eller annan behörig myn

dighet i fördragsslutande stat besluta att häva

säkerhetsåtgärd beträffande fartyg eller annan

egendom, som tillhör någon på vars vägnar fon

den har upprättats och som blivit föremål för

kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd i sådäh stat

i anledning av fordran som kan göras gällande

mot fonden, eller att frige ställd säkerhet. Sådant

beslut skall emellertid alltid fattas om begräns

ningsfonden upprättats: .

(a) i den hamn där händelsen inträffade
eller, om den inträffade utanför hamn, i den första hamn som fartyget därefter
anlöpt;

(b) i landsättningshamnen, när fråga är
om fordringar i anledning av dödsfall eller personskada;

(d) i den stat där säkerhetsåtgärd vidtagits.

3. Bestämmelserna i ] och 2 skall tillämpas

endast om borgenären äger framställa krav mot

begränsningsfonden inför den domstol som för

valtar fonden och fonden faktiskt är tillgänglig och

fritt överförbar såvitt angår denna fordran.

ARTICLE 14

Loi applicable

Sous réserve des dispositions du present chapitre, les
régles relatives å la constitution et ä la répartition d'un fonds de
limitation, ainsi que toutes régles de procédure en rapport avec elles, sont
régies par la loi de PEtat Partie dans lequel le fonds est constitué.

ARTICLE 14

Governing law

Subject to the provisions of this Chapter the rules
rdating to the constitution and distribution of a limitation fund, and all rules
of procédure in connexion therewith, shall begoverned by the law of the State
in which the fund is constituted.

CHAPITRE IV

Champ d'application

ARTICLE 1."

1. La présente Convention s"applique chaque fois
qu"une personne mentionnée å Partide 1 cherche ä limiter sa responsabilité
devant le tribunal d'un Etat Partie, tente de faire libérer un navire ou tout
autre bien saisi ou de faire lever toute autre garantie fournie devant la
juridiction dudit Etat Partie. Néanmoins, tout Etat Partie a le droit d'exclure
totalement ou partiellement de Papplication de la présente Convention toute
personne mentionnée ä Partide 1 qui n'a pas. au moment ou les dispositions de
la présente Convention sont invoquées devant les tribunaux de cet Etat, sa
résidence habituelle ou son principal établisse-ment dans Pun des Etats Parties
ou dont le navire å Pégard duquel elle invoque le droit de limiter sa
responsabilité ou dont elle veut obtenir la libéra-tion, ne bat pas, ä la date
ci-dessus prévue, le pavillon de Pun des Etats Parties.

2. Un Etat Partie peut stipuler aux termes de dispositions
expresses de sa législation nationale quel régiine de limitation de
responsabilité s'ap-plique aux navires qui sotit:

(a) en vertu de la législation dudit
Etat. des bateaux destinés ä la navigation sur les voies d'eau intérieures;

(b) des navires d'une jauge inférieure
å 300 tonneaux.

Un Etat Partie qui fait usage de la faculté prévue au
present paragraphe notifie au dépositaire les limites de responsabilité
adoptées dans sa législation nationale ou le fait que de telles limites ne sont
pas prévues.

CHAPTER IV

Scope of application

ARTICLE l.S

l.This Convention shall apply whenever any person referred
to in Artide 1 seeks to limit his liability before the Court of a State Party
or seeks to procure the release of a ship or other property or the discharge of
any security given within the jurisdiction of any such State. Nevertheless.
each State Party may exclude wholly or partially from the application of this
Convention any person referred to in Artide 1, who at the time when the rules
of this Convention are invoked before the Courts of that State does not have
his habitual résidence in a State Party, or does not have his principal place
of business in a State Party or any ship in relation to which the right of
limitation is invoked or whose release is sought and which does not at the time
specified above fly the flag of a State Party.

2. A State Party may regulate by specifie provisions of
national law the system of limitation of liability to be applied to vesséls
which are:

(a) according to the law of that State,
ships intended for navigation on inland waterwavs:

(b) ships of less than 300 tons.

A State Party which makes use of the option provided for
in this paragraph shall inform the depositary of the limits of liability
adopted in its national législation or of the fact that there are none.

ARTIKEL 14

Tillämplig lag

Om annat inte följer av vad som föreskrivs i detta
kapitel, skall bestämmelserna om upprättande och fördelning av en begränsningsfond
och alla processuella bestämmelser, som har samband därmed, regleras av lagen i
den stat där fonden har upprättats.

KAPITEL IV

Konventionens tillämpningsområde

ARTIKEL 1."!

1. Denna konvention skall tillämpas når person som avses i
artikel 1 åberopar begränsning av sin ansvarighet inför domstol i
fördragsslutande stat eller i sådan stat söker utverka hävande av
säkerhetsåtgärd beträffande fartyg eller annan egendom eller frigivandet av
ställd säkerhet. Det oaktat har fördragsslutande stat rätt att från
tillämpningen av denna konvention helt eller delvis utesluta i artikel 1
angiven person som. vid den tidpunkt då bestämmelserna i konventionen åberopas
inför domstol i den staten, inte har sitt stadigvarande hemvist eller sin
huvudsakliga rörelse i fördragsslutande stat eller fartyg', beträffande vilket
ansvarsbegränsning åberopas eller frigivande söks och som vid ovan angiven
tidpunkt inte seglar under fördragsslutande stats flagga.

2. Fördragsslutande stat äger genom särskilda bestämmelser
i nationell lag reglera det system för ansvarsbegränsning som skall tillämpas
på:

(a) fartyg som. i enlighet med lagen i
den staten, är att anse som fartyg avsedda för navigering på inre vattenvägar;

(b) fartyg på mindre än 300 ton.

Fördragsslutande
stat som utnyttjar den i denna punkt medgivna rätten skall underrätta depositarien
om de ansvarsgränser som antagits i dess nationella lag eller om det
förhållandet att sådana saknas.

' De franska och engelska texterna skiljer sig åt på denna
piinkt. Frågan saknar dock hetydclse för det av utredningen framlagda
lagförslaget.

3.
Un Etat Partie
peut stipuler aux termes de dispositions expresses de sa législation nationale
que le régime de la limitation de responsabilité s"applique aux créances nées
d"événements dans lesquels les intéréts de personnes qui sont
ressor-tissants d"autres Etats Parties ne sont en aucune maniére en cause.

4.
Les tribunaux
d"un Etat Partie n"appliquent pas la présente Convention aux navires
construits ou adaptés pour les operations de forage lorsqu'ils effectuent ces
operations:

(a) lorsque cet Etat a établi dans le
cadre de sa législation nationale une limite de responsabilité supérieure ä
celle qui est prévue par ailleurs å Partide 6; ou

(b) lorsque cet Etat est devenu Partie
ä une convention internationale qui fixe le régime de responsabilité applicable
ä ces navires.

3. A State Party may regulate by specifie provisions of
national law the system of limitation of liability to be applied to claims
arising in cases in which interests of persons who are nationals of other
States Parties are in no way involved.

4. The Courts of a State Party shall not apply this
Convention to ships constructed for, or adapted to, and engaged in, drilling:

(a) when that State has established
under its national législation a higher limit of liability than that otherwise
provided for in Artide 6; or

(b) when that State has become party to
an international convention regulating the system of liability in respect of
such ships.

Dans le cas oii s'applique Palinéa (a) ci-dessus, cet Etat
en informe le dépositaire.

5. La présente Convention ne s'applique pas:

(a) aux aéroglisseurs;

(b) aux plates-formes flottantes
destinées å Pexploration ou å Pexploitation des ressources naturelles des fonds
marins et de leur sous-sol.

In a case
to which sub-paragraph (a) applies that State Party shall inform the depositary
according-ly.

5. This Convention shall not apply to:

(a) air-cushion vehides;

(b) fioating platforms constructed for
the purpose of exploring or exploiting the natural re-sources of the sea-bed
or the subsoil thereof.

CHAPITRE
V

Clauses finales

ARTICLE 16

Signature, ratification et adhésion

I. La présente Convention est ouverte å la signature de
tous les Etats au siége de POrganisation intergouvernementale consultative de
la navigation maritime (ci-aprés dénommée »POrganisation») du ler février
1977 au 31 décembre 1977 et reste ensuite ouverte ä Padhésion.

2. Tous les Etats peuvent devenir Parties å la Présente
Convention par:

(a) signature sans réserve quart ä la
ratification, Pacceptation ou Papprobation;

(b) signature sous réserve de
ratification, d'ac-ceptation öu d"approbation, suivie de ratification,
acceptation ou approbation; ou

CHAPTER
V

Final clauses

ARTICLE 16

Signature, Ratification and Accession

1. This Convention shall be open for signature by all
States at the Headquarters of the Inter-Governmental Maritime Consultative
Organiza-tion (hereinafter referred to as «fhe Organiza-tion») from 1 February
1977 until 31 December 1977 and shall thereafter remain open for accession.

2. All States may become parties to this Convention by:

(a) signature without reservation as to
ratification, acceptance or approval; or

(b) signature subject to ratification,
acceptance or approval followed by ratification, acceptance or approval; or

Prop. 1982/83:159 221

3.
Fördragsslutande
stat äger genom särskilda bestämmelser i nationell lag reglera det system för
ansvarsbegränsning som skall tillämpas på förd- . ringar, som uppkommer i fall
då intressen från personer som är medborgare i andra fördragsslutande stater
på intet sätt är inblandade.

4.
Fördragsslutande
stats domstolar skall inte tillämpa denna konvention på fartyg som konstruerats
eller anpassats för borrning och som är sysselsatta därmed:

(a) om den staten i sin nationella lag
har fastställt högre ansvarsgräns än den som anges i artikel 6; eller

(b) om den staten tillträtt en
internationell konvention som reglerar frågan om ansvarsbegränsning
beträffande sådana fartyg.

1 fall då bestämmelsen i (a) är tillämplig skall staten i
fråga underrätta depositarien därom.

5. Denna konvention är inte tillämplig på:

(a) svävarfarkoster;

(b) flytande plattformar som
konstruerats för utforskning eller utvinning av havsbottnens natur- ■ -tillgångar.

KAPITEL V

Slutbestämmelser

ARTIKEL 16 .

Undertecknande, ratifikation och anslutning

1. Denna konvention är öppen för undertecknande av alla
stater vid högkvarteret för Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(i det följande benämnd "organisationen") från den 1 februari 1977
till och med den 31 december 1977 samt är därefter öppen för anslutning.

2. Alla stater kan tillträda denna konvention

genom: - -, -

(a) undertecknande utan förbehåll för
ratifikation, antagände eller godkännande; eller

(b) undertecknande med förbehåll för
ratifikation, antagande eller godkännande, följt av ratifikation, antagande
eller godkännande; eller

3. La
ratification, Pacceptation, Papprobation ou Padhésion s"effeetuent par le
dépöt d'un instrument en bonne et due forme auprés du Secrétaire general de
POrganisation (ci-aprés dénommé «le Secrétaire general»).

3.
Ratification, acceptance, approval or accession shall be effected by the
deposit of a formål instrument to that effect with the Secretary-General of the
Organization (hereinafter referred to as «the Secretary-General»).

ARTICLE 17

Entrée en vigueur

1. La présente Convention entré en vigueur le premier jour
du mois qui suit Pexpiration d'une période d'un an ä compter de la date
laquelle douze Etats soit Pont signée sans réserve quant ä la ratification,
Pacceptation ou Papprobation, soit ont déposé un instrument de ratification,
d'accep-tation, d'approbation ou d'adhésion.

2.
Pour un Etat
qui dépose un instrument de ratification, d'acceptation ou d'approbation de la
Convention ou d'adhésion ä celle-ci ou qui signe sans réserve quant ä la
ratification, Pacceptation ou Papprobation apres que les conditions régissant
son entrée en vigueur ont été remplies mais avant la date de Pentrée en
vigueur, la ratification, Pacceptation, Papprobation ou Padhésion ou la
signature sans réserve quant ä la ratification, Pacceptation ou Papprobation
prend effet å la date de Pentrée en vigueur de la Convention ou le premier jour
du mois qui suit le quatre-vingt-dixiéme jour apres la date de la signature ou
du dépöt de Pinstrument, si cette derniére date est postérieure.

3.
Pour tout Etat
qui ultérieurement devient Partie ä la présente Convention. la Convention entré
en vigueur le premier jour du mois qui suit Pexpiration d'une période de
quatre-vingt-dix jours å compter de la date ä laquelle cet Etat a déposé son
instrument.

4.
S'agissant des
relations entré les Etats qui ratifient, acceptent, approuvent la présente Convention
ou y adhérent, la présente Convention remplace et abroge la Convention
internationale sur la limitation de la responsabilité des propriétaires de
navires de mer, faite å Bruxelles le 10 octobre 1957 et la Convention
internationale pour Punification de certaines régles concernant la limitation
de la responsabilité des propriétaires de navires de mer, signée å Bruxelles le
25 aout 1924.

ARTICLE 17

Entry into force

1. This Convention shall enter into force on the first day
of the month following one year after the date on which twelve States have
either signed it without reservation as to ratification, acceptance or approval
or have deposited the requisite instruments of ratification, acceptance,
approval or accession.

2.
For a State
which deposits an instrument of ratification, acceptance, approval or
accession, or signs without reservation as to ratification, acceptance or
approval, in respect of this Convention after the requirements for entry into
force have been met but prior to the date of entry into force, the ratification,
acceptance, approval or accession or the signature without reservation as to
ratification, acceptance or approval, shall take effect on the date of entry
into force of the Convention or on the first day of the month following the
ninetieth day after the date of the signature or the deposit of the instrument,
whichever is the låter date.

3.
For any State
which subsequently becomes a Party to this Convention, the Convention shall
enter into force on the first day of the month following the expiration of
ninety days after the date when such State deposited its instrument.

4.
In respect of
the relations between States which ratify, accept, or approve this Convention
or accede to it, this Convention shall replace and abrogate the International
Convention rdating to the Limitation of the Liability of Owners of Sea-going
Ships, done at Brussels on 10 October 1957, and the International Convention
for the Unification of certain Rules rdating to the Limitation of Liability of
the Owners of Sea-going Vessels, signed at Brussels on 25 August 1924.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 223

3. Ratifikation, antagande, godkännande eller anslutning
skall verkställas genom deponering hos organisationens generalsekreterare (i
det följande benämnd "generalsekreteraren") av ett i behörig form
upprättat instrument.

ARTIKEL 17

Ikraftträdande

1. Denna konvention träder i kraft första dagen i den
månad som följer på utgången av ett år efter den dag då tolv stater antingen
undertecknat den utan förbehåll för ratifikation, antagande eller godkännande
eller deponerat erforderliga instrument angående ratifikation, antagande,
godkännande eller anslutning.

2.
För stat som,
efter det att bestämmelserna om ikraftträdandet av denna konvention har
uppfyllts men innan den har trätt i kraft, deponerar instrument angående
ratifikation, antagande, godkännande eller anslutning, eller som undertecknar
densamma utan förbehåll för ratifikation, antagande eller godkännande, skall
ratifikationen, antagandet, godkännandet eller anslutningen, eller
undertecknandet utan förbehåll för ratifikation, antagande eller godkännande
gälla från dagen för konventionens ikraftträdande eller, om denna dag infaller
senare, från första dagen i den månad som följer på nittionde dagen efter dagen
för undertecknandet eller från dagen för deponering av instrumentet.

3.
För stat som
vid senare tidpunkt tillträder denna konvention träder denna i kraft första
dagen i den månad som följer sedan nittio dagar förflutit från den dag då denna
stat deponerade sitt instrument.

4.
1 fråga om
förhållandet mellan stater som ratificerar, antager eller godkänner denna konvention
eller ansluter sig till den, skall konventionen ersätta och upphäva den i
Bryssel den 10 oktober 1957 avslutade internationella konventionen angående
begränsning av ansvarigheten för ägare av fartyg som används till fart i öppen
sjö och den i Bryssel den 25 augusti 1924 undertecknade internationella
konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om
begränsning av ansvarigheten för ägare av fartyg som används till fart i öppen
sjö.

ARTICLE 18

Réserve

l.Tout Etat peut, lors de la signature, de la
ratification, de Pacceptation, de j'approbation ou de Padhésion, reserver le
droit d'exelure Papplication des alinéas (d) et (e) du paragraphe I de
Partjcle 2. Aucune autre réserve pprtanf sur une question de fond de. ly
présgnte Conve.ntion ne sera recevable.

2.
Une réserve
faite lors de la signature doit étre confirmée lors de la ratification, dg
Pacceptatiqn ou de Papprobation,

3.
Tout Ett qui a formule une
réserve ä Pégird

de la
présente Conventipn peut |a retirer ä tqut moment au moyen d'une not!fi(:ation
adressée an Secrétaire general, Cg retrait prend effet ä la datg ä laquelle la
notificatjon est regue, S'il est indiqué dans la notificatipn que le retrait
d'une réserve prendra effet a une date qui y est précisée et que cette date est
postérieure a celle de la reception de la notification pgr |g Secrétaire
general, le retrait prend effef ä cette derniére date.

ARTICLE 18

fieservafions

1. Any State may, at the time of signature, ratification,
acceptance, approval or accession, reserve the right to exclude the application
of Artide 2 paragraph 1 (d) and (e). No other reservations shall be admissible
to the substantive provisions of this Convention.

2. Reservations made at the time of signature are subject
to confirmation upon ratification, acceptance or approyaf.

. 3. Any
State which has made a reservation to Ihis Convention may withdraw it at any
time by meanspf a notificatipn addressed to the Secretary-General, Such
withdrawal shah take effect to the date the notificatipn is feceived. If the
notification States that the withjiratyal of a reservation is to take effect pn
a date specified therein, and such date is låter thar) the dafe the
notification is received by the Secretary-.General, the withdrawal shaU take
effect pn such låter date.

s. 19 Kontrollera mot PDF

ARTICLE 19 Dénonciation

1. La présente Cpnventipn peut étre dénpncée par Pune
quelconque des Parties a tOUl moment un an apres la date ä laqueUe la
Convention entré en vigueur ä Pégard de cette Paffje,

2.
La dénonciation
s'effectue par le cjépöt d"un instrument auprés du Secrétaire générg!,

3.
La dénonciation
prend effet le prepiier jour du mois qui suit Pexpiration d'une année ä compter
de la date du dépöt de pinstrument ou ä Pexpiration de toute période plus
longue qui pourrait y étre spécifiée.

ARTICLE 19

Denunciatfon

1. This Convention may be denounced by a State P;jrty at
any time after pne year from the date on which the Convention entered into force
for that Party.

2,
Denunciation
shall be effected by the deposit qf an instrument with the Secretary-General.

3,
Denunciation
shall take effect pn the first day pf the mpnth following the expiration pf one
year <\ftef the date of deposit pf the instrument, pr after suph Ipnger
peripd as may be specified in the instrument.

s. 20 Kontrollera mot PDF

ARTICLE 20

Revision et amendement

1. L'Qrganisatipn peut cpnvoqiier une cpnférence ayant
ppur objet de réviser ou d'amender la présente Cpnventipn.

2.
L'OFganisatipn cpnvoque une cpnférence des Etats Parties å la présente
Convention ayant

ARTICLE 20

Revisioii and Amendment

1. A Cpnférence for the purppse of revising or amending
this Convention may be eonvened by the Organizatjpn.

. 2. The Organization sha|l epnvene a Confe-rence of the
States Parties to this Convention for

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 225

ARTIKEL 18

Reservationer

1. Stat äger, vid tidpunkten för undertecknande,
ratifikation, antagande, godkännande eller anslutning; förbehålla sig rätt att
icke tillämpa artikel 2:1 (d) eller (e). Inga andra reservationer är tillåtna
beträffande de materiella bestämmelserna i denna konvention.

2.
Reservation som
anmäls vid undertecknandet skall bekräftas vid ratifikatipn, antagande eller
gpdknnande.

3.
Stat spm har
anmält reservation såvitt angår denna konvention kan när som helst återkalla
denna genom anmälan till generalsekreteraren. Sådan återkallelse träder i kraft
den dag anmälan mottages. Förklaras i anmälan att återkallelsen av
reservationen skall gälla från en däri angiven dag och inträffar denna efter
det att generalsekreteraren mpttagit anmälan, skall återkallelsen gälla från
denna senare dag.

ARTIKEL 19

Uppsägning

1. Denna kpnventipn får uppsägas av fördragsslutande stat
när som helst efter utgången av ett år från den dag då konventionen trätt i
kraft för dess vidkommande.

2.
Uppsägning
skall verkställas genom deponering av ett instrument hos generalsekreteraren.

3.
Uppsägning
träder i kraft första dagen i den månad som följer på utgången av.ett år efter
den dag då instrumentet deponerades eller vid den senare tidpunkt som anges i
instrumentet.

ARTIKEL 20

Revidering och ändring

1. Organisationen har rätt att sammankalla en konferens
för att revidera eller ändra denna konvention.

2. Organisationen skall på begäran av minst en tredjedel
av de fördragsslutande staterna sam-15 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 159

pour objet
de la réviser ou de Pamender å la demande du tiers au molns des Parties.

revising
or amending it at the request of not less than one-third of the Parties.

3. Tout
instrument de ratification, d'accepta-tion, d'approbation ou d'adhésipn déposé
apres la date d'entrée en vigueur d'un amendement ä la présente Convention
s'applique au texte modifié de la Convention, ä moins qu'une disposition
contraire ne soit stipulée dans Pinstrument.

3. After
the date of the entry into force of an amendment to this Convention, any
instrument of ratification, acceptance, approval or accession deppsited shall
be deemed to apply to the Cpnventipn as amended, unless a contrary inten-tipn
is expressed in the instrument.

ARTICLE 21

Revision des montants de limitation et de 1'unité de
compte ou de 1'unité monétaire

1. Npnpbstant les dispositions de Partide 20, une
conférence ayant pour seul pbjet de réviser les mpntants fixés aux artides 6 et
7 et au paragraphe 2 de Partide 8, pu de
remplacer Pune pu Pautre pu Pune et Pautre des deux unités définies aux
paragraphes 1 et 2 de cet artide par d'autres unités, est cpnvpquée par
POrganisatipn cpnfpr-mément aux paragraphes 2 et 3 du present artide. La
revision des mpntants n'est faite qu' ä la suite d'une mpdificatipn sensible de
leur valeur reelle.

2.
L'Organisatipn
cpnvpque la Cpnférence å la demande d'un quart des Etats Parties au moins.

3.
La decision de
réviser les montants ou de remplacer les unités par d'autres unités est prise ä
la majorité des deux tiers des Etats Parties presents et votants ä cette
conférence.

4.
Tout Etat
déposant son instrument de ratification, d'acceptation, d'approbation ou
d'adhé-sipn ä la Cpnventipn apres Pentrée en vigueur d'un amendement applique
la Convention telle qu'amendée.

ARTICLE 21

Revision of the limitation amounts and of Unit of Account
or monetary unit

1. Notwithstanding the provisions of Artide 20, a
Conférence only for the purpose of altering the amounts specified in Artides 6
and 7 and in Artide 8, paragraph 2, pr pf substituting either pr both of the
Units defined in Artide 8, paragraphs 1 and 2, by other units shall be eonvened
by the Organization in accordance with paragraphs 2 and 3 pf this Artide. An
alteration of the ampunts shall be made pnly because of a significant change in
their real value.

2.
The
Organization shall convene such a Conférence at the request of not less than
one fourth of the States Parties.

3.
A decision to
alter the amounts or to substitute the Units by other units of accpunt shall be
taken by a two-thirds majority of the States Parties present and voting in such
Conférence.

4.
Any State
depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession
tp the Conventipn, after entry into fprce of an amendment, shall apply the
Cpnventipn as amended.

la
présente Convention ä tous les Etats invités ä ventipn tP all States
which were invited to attend

ARTICLE 22

Dépositaire

1. La présente Convention est déposée auprés du Secrétaire
general.

2. Le Secrétaire general:

(a) transmet de copies certifiées conformes de

ARTICLE 22

Depositary

l.This Convention shall be deposited with the
Secretary-General.

2. The Secretary-General shall:

(a) transmit certified true cppies pf this Con-

Prop. 1982/83:159 227

mankalla en konferens bestående av de fördragsslutande
staterna för att revidera eller ändra denna kpnventipn.

3. Sedan ändring av denna kpnventipn trätt i kraft skall
deppnerat instrument angående ratifikatipn, antagande, gpdkännande eller
anslutning anses gälla konventionen i dess ändrade skick, såvida inte annat
uttalats i instrumentet.

ARTIKEL 21

Revidering av begränsningsbelopp och beräkningsenhet eller
monetär enhet

l.Utan hinder av bestämmelserna i artikel 20 skall en
kpnferens med enda syfte att ändra de .beloppsom anges i artiklarna 6 och 7
samt i artikel 8:2 eller att ersätta endera eller båda av de enheter spm anges
i artikel 8:1 pch 2 med andra enheter sammankallas av prganisationen i enlighet
med 2 och 3 i denna artikel. Ändring av belpppen skall göras endast pm
väsentlig förändring i deras verkliga värde skett.

2.
Organisatipnen
skall sammankalla en sådan kpnferens på begäran av minst en fjärdedel av de
fördragsslutande staterna.

3.
Beslut att
ändra belpppen eller att ersätta enheterna med andra beräkningsenheter skall
fattas av en majoritet på två tredjedelar av de fördragsslutande stater spm är
närvarande Pch röstar vid en sådan kpnferens.

4.
Stat spm
deppnerar instrument angående ratifikation, antagande eller godkännande av
eller anslutning till konventionen sedan ändring trätt i kraft, skall tillämpa
konventionen i dess ändrade skick.

ARTIKEL 22

Depositarie

1. Denna konvention skall deponeras hos generalsekreteraren.

2. Generalsekreteraren skall:

(a) överlämna bestyrkta avskrifter av denna kpnventipn
till alla stater som varit inbjudna att

participer ä la Cpnférence sur la limitatipn de la
responsabilité en matiére de créances maritimes et å tous les Etats qui
adhérent ä la Convention;

(b)
informe tous les Etats qui ont signé la Convention pu y pnt adhéré:

(i) de
tpute signature npuvelle, de tout dépöt d'instrument et de tPute réserve s'y
rapportant, ainsi que de la date ä laquelle cette signature ou ce déppt spnt
intervenus;

(ii) de la
date d'entrée en vigueur de la présente Convention pu de tput amendement ä ladite cpnventipn;

(iii) de
toute dénonciation de la présente Convention et de la date ä laquelle celle-ci
prend effet;

(iv) de
tPUt amendement adopté conformément aux artides 20 pu 21;

(v) de
toute cpmmunicatipn requise par Pun quelconque des artides de la présente
Conventipn.

3. Des
Pentrée en vigueur de la présente Cpnventipn, le Secrétaire general en transmet
une copie certifiée conforme au Secrétariat de POrganisation des Nations Unies
en vue de son enregi-strement et de sa publication conformément ä PArtide 102
de la Charte des Nations Unies.

the
Conférence on Limitation of Liability for Maritime Claims and to any other
States which accede to this Convention;

(b) inform
all States which have signed or acceded to this Convention of:

(i) each
new signature and each deposit of an instrument and any reservation thereto
together with the date therepf;

(ii) the date of entry into force of this Convention or
any amendment thereto;

(iii) any denunciation of this Convention and the date on
which it takes effect;

(iv) any amendment adopted in conformity with Artides 20
or 21;

(v) any
communication called for by any Artide of this Convention.

3. Uppn entry intp fprce of this Cpnventipn, a certified
true cppy thereof shall be transmitted by the Secretary-General to the
Secrétariat of the United Natipns fpr registratipn and publicatipn in
accprdance with Artide 102 pf the Charter of the United Natipns.

ARTICLE 23

Langues

La présente Cpnventipn est établie en un seul exemplaire
original en langues anglaise, espagn-ole, franaise et russe, chaque texte
faisant également fpi.

FAIT A
LONDRES ce dix-neuf novembre mille neuf cent spixante-seize.

EN FOIT DE QUOI les spussignés, dument autprisés ä cet
effet, pnt signé la présente Convention.

ARTICLE 23

Languages

This Convention is established in a single original in the
English, French, Russian and Spanish languages, each text being equally
authentic.

DONE AT LONDON this nineteenth day of November one
thousand nine hundred and seven-ty-six.

IN WITNESS
WHEREOF the undersigned being duly authorized for that purpose have signed this
Convention.

Prop. 1982/83:159 229

deltaga i konferensen angående begränsning av sjörättsligt
skadeståndsansvar och till varje annan stat som ansluter sig till denna
konvention;

(b) underrätta alla stater som har undertecknat eller
anslutit sig till denna konvention om:

(i) varje nytt undertecknande eller ny deponering av
instrument jämte reservation samt dagen härför;

(ii) dagen för konventionens ikraftträdande eller ändring
i denna;

(iii) varje uppsägning av konventionen och den dag då
uppsägningen träder i kraft;

(iv) varje ändring som antagits enligt artikel 20 eller
21;

(v) varje meddelande som krävs enligt någon artikel i
denna konvention.

3. Så snart denna konvention har trätt i kraft skall en
bestyrkt avskrift av konventionen överlämnas av generalsekreteraren till
Förenta Nationernas sekretariat för registrering och offentliggörande enligt
artikel 102 i Förenta Nationernas stadga.

ARTIKEL 23

Språk

Denna konvention är upprättad i ett enda originalexemplar
på engelska, franska, ryska och spanska språken, vilka texter äger lika
vitsord.

UPPRÄTTAD I LONDON den 19 november 1976.

TILL BEKRÄFTELSE HÄRAV har undertecknade, därtill
vederbörligen befullmäktigade, undertecknat denna konvention.

Prop. 1982/83:159 231

Bilaga
4

1979 års ändringsprotokoll till Haag-Visbyreglerna

Protocole portant
modification de la Convention internationale pour Pvinification de certaines
régles en matiére de connais-sement du 25 aout 1924, telle qui'aniendée par le
protocole de modification du 23 février 1968

Protocol Amending tlie
International Convention for the Unification of Certain Rules of Law Relating
to Bills of Lading, 25 August 1924 as Amended by the Protocol of 23 February
1968

LES PARTIES CONTRACTANTES AU PRESENT PROTOCOLE,

ETANT
PARTIES ä la Convention internationale pour Punification de certaines régles
en matiére de connaissement faite ä Bruxelles le 25 aoQt 1924, telle qu'amendée
par le Protocole portant modification de cette Convention, fait ä Bmxelles le
23 février 1968,

SONT
CONVENUES de ce qui suit :

Artide
I

Aux
fins du present Protocole, il faut en-tendre par « Convention » la Convention
in-temationale pour Punification de certaines régles en matiére de
connaissement et son Protocole de signature faits ä Bm:telles le 25 aoöt 1924,
telle qu'amendée par le Protocole fait ä Bmxelles le 23 février 1968.

THE
CONTRACTING PARTIES THE PRESENT PROTOCOL,

BEING
PARTIES to the International Convention for the unification of certain mles of
law relating to bilis of lading, done at Bmssels on 25th August 1924, as
amended by the Protocol to amend that Convention, done at Brussels on 23rd
February 1968,

HAVE
AGREED as follows:

Artide
I

For
the purpose of this Protocol, "Convention" means the International
Convention for the unification of certain mles of law relating to bilis of
lading and its Protocol of signature, done at Bmssels on 25th August 1924, as
amended by the Protocol, done at Bmssels on 23rd Febmary 1968.

Artide n

(I)
L'alinéa (a) du paragraphe 5 de Partide 4 de la Convention est remplace par le
texte suivant:

«
(a) A moins que la nature et la valeur des marchandises n'aient été déclari=es
par le chargeur avant leur embarquement et que cette dédaration ait été insérée
dans le connaissement, le transporteur, comme le navire, ne seront en aucun
cas responsables des pertes ou dommages des marchandises ou concernant celles-ci
pour une somme supérieure ä 666,67 unités de compte par colis ou unité, ou 2
unités de compte par liilpgramme de poids bmt des marchandises perdues ou
endommagées, la limite la plus élevée étant applicable. »

Artide II

(1)
Artide 4, paragraph 5, (a) of the Convention is replaced by the following:

"(a)
Unless the nature and value of such goods have been declared by the shipper before
shipment and inserted in the bill of lading, neither the carrier nor the ship
shall in any event be or become liable for any loss or damage to or in
connection with the goods in an amount exceeding 666.67 units of account per
package or unit or 2 units of account per kilogramme of gross weight of the
goods löst or damaged, whichever is the higher."

Prop.
1982/83:159 233

Ändringsprotokoll
till den internationella konventionen den 25 augusti 1924 rörande
fastställ&hde av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement i
dess lydelse enligt ändringsprotokoll den 23 februari 1968

DE
FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA,

VILKA
HAR TILLTRÄTT den internationella konventionen rörände fastställande av vissa
gemensamma bestäihmelser i fråga om konossement, som avslutades i Bryssel den
25 augusti 1924, i dess lydelse enligt det ändringsprotokoll som avslutades i
Bryssel den 23 febraari 1968,

HAR
ÖVERENSKOMMIT OM följande:

Artikel
I

I
detta protokoll förstås med "konventionen" den intemationella
konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga
om konossement och dess signatärprotokoll som avslutades i Bryssel den 25
augusti 1924, i dess lydelse enligt det ändringsprotokoll som avslutades i
Bryssel den 23 februari 1968.

Artikel
U

(I)
Artikel 4 moment 5 (a) i konventionen ersätts med följande:

"(a)
Om inte godsets beskaffenhet och värde har uppgivits av avlastaren före
inlastning-en och angivits i konossementet, skall varken bortfraktaren eller
fartyget i något fall svara för förlust av eller skada på godset eller därmed
sammanhängande förlust eller skada till högre belopp än 666,67
beräkningsenheter för kolli eller enhet eller 2 beräkningsenheter för kilo av
det förlorade eller skadade godsets bmttovikt, vilketdera som är högst."

Prop. 1982/83:159

(2)
L'alinéa (d) du paragraphe 5 de Partide 4 de la Convention est remplace par le
texte suivant :

«
(d) L'unité de compte mentionnée dans le present artide est le Droit de Tirage
Special tel que défini par le Fonds Monétaire Intemational. La somme
mentionnée ä Palinéa (a) de ce paragraphe sera convertie dans la monnaie
nationale suivant la valeur de cette monnaie ä une date qui sera déterminée par
la loi de la juridiction saisie de Paffaire.

La
valeur en Droit de Tirage Special d'une monnaie nationale d'un Etat qui est
membre du Fonds Monétaire International est calculée selpn la méthode
d'évaluatipn appliquée par le Fpnds Mpnétaire Internatipnal, å la date en
questipn pPur ses prppres ppérations et transactions. La valeur en Droit de
Tirage Special d'une monnaie nationale d'un Etat non membre du Fonds Monétaire
International est calculée de la fa9on déterminée par cet Etat.

Toutefois,
un Etat qui n'est pas membre du Fonds Mpnétaire Internatipnal et dont la législation
ne permet pas Papplication des dispositions prévues aux phrases précédentes
peut, au moment de la ratificatioii du Protp-cole de 1979 ou de Padhésion å
celui-ci ou encore å tout moment par la suite, déclarer que les limites de la
responsabilité prévues dans cette Convention et applicables sur son territoire
sont fixées de la maniére suivante : (i) en ce qui concerne la somme de
666,67 unités de compte mentionnée ä Palinéa (a) du paragraphe 5 du present
artide, 10000 unités monétaires;

(ii)
en ce qui concerne la somme de 2 unités de compte mentionnée å Palinéa (a) du
paragraphe 5 du,present artide, 30 unités mpnétaires.

L'unité
monétaire ä laquelle il est fait référence ä la phrase précédente correspond ä
65,5 milligrammes d'or au titre de 900 mil-liémes de fin. La conversion en
monnaie nationale des sommes mentionnées dans cette phrase s'efrectuera
conformément å la législation de PEtat en cause.

Le
calcul et la conversion mentionnés aux phrases précédentes seront faits de
maniére å exprimer en monnaie nationale de PEtat, dans la mesure du possible,
la méme valeur

234

(2)
Artide 4, paragraph 5, (d) of the Convention is replaced by the following:

"(d)
The unit of account mentioned in this Artide is the Special Drawing Right as defined
by the International Monetary Fund. The amounts mentioned in sub-paragraph (a)
of this paragraph shall be converted into national currency on the basis of
the value of that currency on a date to be determined by the law of the Court
seized of the case.

The
value of the national currency, in terms of the Special Drawing Right, of a
State which is a membre pf the International Monetary Fund, shall be calculated
in accordance with the method of valution applied by the International Monetary
Fund in effect at the date in question for its operations and transactions.
The value pf the natipnal currency, in terms of the Special Drawing Right, of a
State which is not a member of the International Monetary Fund, shall be
calculated in a manner determined by that State.

Nevertheless,
a State which is not a member of the Internatipnal Mpnetary Fund and whose law
does not permit the application of the provisions of the preceding sen-tences
may, at the time of ratification of the Protocol of 1979 or accession thereto
or at any time thereafter, declare that the limits of liability provided for in
this Convention to be applied in its territory shall be fixed as follows:

(i)
in respect of the amount of 666.67 units of account mentioned in sub-paragraph
(a) of paragraph 5 of this Artide, 10,000 monetary units;

(ii)
in respect of the amount of 2 units of accpunt mentioned in sub-paragraph (a)
of paragraph 5 of this Artide, 30 monetary units.

The
monetary' unit referred to in the preceding sentence corresponds to 65.5 milligrammes
of gold of millesimal fineness 900'. The conversion of the amounts specified in
that sentence into the national currency shall be made according to the law of
the State concerned.

The
calculation and the conversion mentioned in the preceding sentences shall be
made in such a manner as to express in the natipnal currency of the State as
far as ppssi-

Prop.
1982/83:159 235

(2)
Artikel 4 moment 5 (d) i konventionen ersätts med följande:

"(d)
Den beräkningsenhet som anges i denna artikel är den särskilda dragningsrätten
såsom denna definieras av Intemationella valutafonden. De belopp som anges
under (a) i detta moment skall omräknas till det inhemska myntslaget på
gmndval av detta myntslags värde den dag som bestäms av den lag som tillämpas
av domstolen där målet är an-hängigt.

Värdet
av en stats nationella myntslag uttryckt i särskilda dragningsrätter skall för
en stat som är medlem av Internationella valutafonden räknas ut enligt den
beräkningsmetod som ifrågavarande dag tillämpas av Internationella
valutafonden för dess verksamhet och transaktioner. Värdet av en stats nationella
myntslag uttryckt i särskilda dragningsrätter skall för en stat som inte är
medlem av Internationella valutafonden beräknas på det sätt som denna stat
bestämmer.

En
fördragsslutande stat som inte är medlem av Internationella valutafonden och
vars lag inte medger tillämpning av de bestämmelser som anges i det föregående
får dock vid ratifikationen av eller anslutningen till 1979 års protokoll eller
när som helst därefter förklara att de ansvarsgränser som enligt denna
konvention skall gälla inom dess pmråde skall uppgå till följande:

(i)
såvitt gäller det belopp om 666,67 beräkningsenheter som anges i moment 5 (a)
i denna artikel, 10000 monetära enheter;

(ii)
såvitt gäller det belopp om 2 beräkningsenheter som anges i moment 5 (a) i
denna artikel, 30 monetära enheter.

Den
monetära enhet som avses i föregående stycke motsvarar 65,5 milligram guld av
niohundra tusendelars finhet. Omräkningen av de belopp som anges i det stycket
till nationellt myntslag skall ske enligt ifrågavarande stats lag.

Den
beräkning och den omräkning som nämns i föregående stycken skall göras så att
de så långt möjligt i statens myntslag ger uttryck för samma realvärde som det
som har

reelle pour les sommes mentionnées å Palinéa (a) du
paragraphe 5 du present artide, que celle exprimée en unités de compte.

Les Etats
communiqueront au dépositaire leur méthode de calcul, ou les resultats de la
conversion selon les cas, au moment du dépöt de Pinstrument de ratification ou
d'adhé-sion et chaque fois qu'un changement se produit dans leur méthode de
calcul ou dans la valeur de leur monnaie nationale par rapport ä Punité de compte
ou ä Punité monétaire. »

ble the
same real value for the amounts in sub-paragraph (a) of paragraph 5 of this
Artide as is expressed there in units of account. States shall communicate to the
depositary the manner of calculation or the result of the conversion as the case
may be, when depositing an instmment of ratification of the Protocol of 1979
or of accession thereto and whenever there is a change in either."

Artide
III

Tout différend entré les Parties concernant Pinterprétation
ou Papplication du present Protocole qui ne peut pas étre réglé par voie de négociation,
est soumis ä Parbitrage, å la requéte de Pune d'entre elles. Si dans les six moins
qui suivent la date de la demande d'ar-bitrage, les Parties ne parviennent pas ä
se mettre.d'accord sur Porganisation de Parbitrage, Pune quelconque d'entre elles
peut soumettre le différend ä la Cour Internationale de Justice, en déposant une
requéte conformément au Statut de la Cour.

Artide IV

(1) Chaque Partie contractante pourra,
au moment de la signature ou de la ratification du present Protocole ou au moment
de Padhésion, déclarer qu'elle ne se considére pas liée par Partide III.

(2) Toute Partie contractante qui aura
formule une réserve conformément au paragraphe précédent pourra ä tout mciment
lever cette réserve par une notification adressée au Gouvernement beige.

Artide V

Le present Protocole est ouvert ä la signature des Etats qui
ont signé la Convention du 25 aoOt 1924 ou le Protocole du 23 février 1968 ou qui
sont Parties ä la Convention.

Artide VI

(1) Le present Protocole sera rEitifié.

(2) La ratification du present Protocole
par un Etat qui n'est pas Partie ä la Convention vaut également pour la Convention.

Artide
III

Any dispute between two or more Contracting Parties concerning
the interpretation or application of the present Protocol, which cannot be settled
through negotiation, shall, at the request of one of them, be submitted to arbitration.
If within six months from the date of the request for arbitration the Parties
are unable to agree on the organisation of the arbitration, any one of those Parties
may refer the dispute to the International Court of Justice by request in conformity
with the Statute of the Court.

Artide IV

(1) Each Contracting Party may at the time

of signature or ratification of this Protocol or

of accession thereto, declare that it does not

consider itself bound by Artide III.

(2) Any Contracting Party having made a

reservation in accordance with paragraph (I)

may at any time withdraw this reservation by

notification to the Belgian Government.

Artide V

This Protocol shall be open for signature by the States which
have signed the Convention of 25 August 1924 or the Protocol of 23 Febmary
1968 or which are Parties to the Convention.

Artide VI

(1) This Protocol shall be ratified.

(2)
Ratification of
this Protocol by any State -which is not a Party to the Convention shall have the
effect of ratification of the Convention.

Prop.
1982/83:159 237

uttryckts
i beräkningsenheter i moment 5 (a) i denna artikel.

När
en stat deponerar ett instrument rörande ratifikation av eller anslutning till
1979 års protokoll och varje gång en stat gör en ändring antingen i
beräkningsmetoden eller i värdet av statens nationella valuta uttryckt i beräkningsenheter
eller monetära enheter, skall staten underrätta depositarien om den metod för
beräkning som staten tillämpar resp. resultatet av omräkningen."

Artikd
IH

En
tvist mellan fördragsslutande parter rörande tolkningen eller tillämpningen av
detta protokoll som inte kan biläggas förhandlingsvägen skall på begäran av
någon av dem hänskjutas till skiljedom. Uppnår parterna inte inom sex månader
från dagen för begäran om skiljedom enighet om skiljeförfarandet, får envar av
dem hänskjuta tvisten till den internationella domstolen genom att göra framställning
härom i enlighet med domstolens stadgar.

Artikd
IV

(1)
En fördragsslutande part får
vid undertecknande eller ratifikation av detta protokoll eller vid anslutning
till det förklara att den inte anser sig bunden av artikel III.

(2)
En fördragsslutande part som
har gjort en reservation enligt moment 1 får när som helst återkalla
reservationen genom meddelande till belgiska regeringen.

Artikd
V

Detta
protokoll är öppet för undertecknande av de stater som har undertecknat konventionen
av den 25 augusti 1924 eller protokollet av den 23 febmari 1968 eller som är
bundna av konventionen.

Artikd
VI

(1)
Detta protokoll skall
ratificeras.

(2)
Ratifikation av detta protokoll
av en stat som inte är bunden av konventionen innebär ratifikation av
konventionen.

(3)
Les instruments de ratification seront déposés auprés du Gpuvernemert beige.

Artide
VII

(1)
Les Etats non vises å Partide V
pour-ront adhérer au present Protocole.

(2) L'adhésion au present Protocole vaut également pour
la Cpnventipn.

(3) Les instruments d'adhésion seront déposés auprés
du Gouvernement beige.

Artide
VIII

(1)
Le present Protocole enirera en
vigueur trois mois apres la date du dépöt de cinq instruments de ratification ou
d'adhé-sion.

(2)
Pour chaque Etat ratifiant le
present Protocole ou y adhérant apres le cinquiéme dépöt, le present Protocole entrera
en vigueur trois mois apres le dépöt de son instrument de ratification ou d'adhésion.

Artide
IX

(1) Les Parties contractantes pourront dénoncer le
present Protocole par notification au Gouvernement beige.

(2)
La dénonciation prendra effet
un an apres la date de reception de la notification par le Gouvernement beige.

Artide
X

(1) Tout Etat pourra, au moment de la signature de la ratification,
de Padhésion ou ä tout moment ultérieur, notifier par écrit au Gouvernement
beige quels sont parmi les ter-ritoires dont il assure les relations interna-tionales
ceux auxquels s'appliqiie le present Protocole. Le Protocole sera applicable aux
dits territoires trois mois apres la date de reception de cette notification
par le Gouvernement beige, mais pas avant la date d'entrée en vigueur du
present Protocole ä Pégard de cet Etat.

(2)
Cette extension vandra égailement
pour la Convention si celle-ci n'est pas encore applicable å ces territoires.

(3)
Les Parties contractantes qui pnt
sou-scrit une dédaration au titre du paragraphe (I) du present artide, pourront
ä tout moment, aviser le Gouvernement beige que le Protocole cesse de s'appliquer
aux territoires

(3)
The instmments of ratification shall be deposited with the Belgian Government.

Artide
VII

(1)
States not referred to in
Artide V may accede to this Protocol.

(2) Accession to this Protocol shall have the effect of
accession to the Conventipn.

(3) The instruments pf accessipn shall be deppsited with
the Belgian Gpvernment.

Artide
VIII

(1)
This Protocol shall come into force
three months after the date of the deposit of five instmments of ratification
or accession.

(2)
For each State which ratifies this
Protocol or accedes thereto after the fifth deposit, this Protocol shall come
into force three months after the deposit of its instrument of ratification or accession.

Artide
IX

(1)
Any Contracting Party may denounce
this Protocol by notification to the Belgian Government.

(2)
The denunciation shall take effect
one year after the date on which the notification has been received by the Belgian
Government.

Artide
X

(1)
Each State may at the time of signature,
ratification or accession or at any time thereafter declare by written notification
to the Belgian Government which among the territories for whose international
relations it is responsible, are those to which the present Protocol applies.
The Protocol shall three months after the date of the receipt of such notifiction
by the Belgian Government ex-tend to the territories named therein, but not before
the date of the coming into force of the Protocol in respect of such State.

(2)
This extension also shall apply
to the Convention if the letter is not yet applicable to these territories.

(3)
Any Contracting Party which has
made a dédaration under paragraph (1) of this Artide may at any time thereafter
declare by notification given to the Belgian Government that the Protocol shall
cease to extend to

Prop.
1982/83:159 239

(3)
Ratifikationsinstmmenten skall deponeras hos belgiska regeringen.

Artikd
VH

(1)
Stater som inte avses i artikel
V får ansluta sig till detta protokoll.

(2)
Anslutning till detta protokoll
iphebär anslutning till konventionen.

(3) Anslutningsinstmmenten
skall depo

neras hos belgiska regeringen.

Artikd
Vin

(1)
Detta protokoll träder i kraft
tre månader efter den dag då fem ratifikations- eller anslutningsinstmment har
deponerats.

(2)
För en stat som ratificerar
eller ansluter sig till detta protokoll efter den femte depositionen träder protpkollet
i kraft tre månader efter det att dess ratifikations- eller anslutningsinstmment
har deponerats.

Artikd
IX *

(1)
Varje fördragsslutande stat får
säga upp detta protokoll genom meddelande till belgiska regeringen.

(2)
Uppsägningen träder i kraft ett
år efter den dag meddelandet togs emot av belgiska regeringen.

Artikel
X

(1)
En stat får vid undertecknande,
ratifikation eller anslutning eller vid senare tillfälle skriftligen meddela
belgiska regeringen för vilka av de pmråden för vilkas internationella
förbindelser spm den staten svarar spm protokollet är tillämpligt. Tre månader
efter det att belgiska regeringen har tagit emot ett sådant meddelande skall
protokollet bli tillämpligt för de områden som anges i meddelandet, dock inte
före den dag då protokpllet träder i kraft i förhållande till den staten.

(2)
En sådan utvidgad tillämpning
av prpto-kollet omfattar också konventionen, om denna inte redan dessförinnan
gäller för dessa områden.

(3)
En fördragsslutande part som
har avgivit en förklaring enligt moment 1 i denna artikel får när som helst
därefter meddela belgiska regeringen att protokollet skall upphöra att gälla
för områdena i fråga. En sådan upp-

en
question. Cette dénonciation prendra effet un an apres la date de réeeption par
le Gouvernement beige de la notification de dénonciation.

Artide
XI

Le Gouvernement
beige notifiera aux Etats signataires adhérents :

1.
Les signatures, ratifications
et adhé-sions refues en application des artides V, VI et VII.

2.
La date ä laquelle le present Protocole
entrera en vigueur en application de Partide VIII.

3.
Les notifications au sujet de Papplication
territoriale faite? en execution de l'arti-cleX.

4.
Les déclarations et
Communications faites en application de 1'article II.

5.
Les déclarations faites en application
de Partide IV.

6.
Les dénonciations recues en application
de Partide IX.

sueh
territories. This denunciation shall take effeet one year after the date on which
notificatipn thereof has been received by the Belgian Government.

Artide
XI

The
Belgian Government shall notify the signatory and acceding States of the following;

1-
The signatures, ratifications and acces-sions received in accordance with
Artides V, VI and VIL

2.
The date on which the present Protocol
will conie into force in accordance with Arti-cle VIIL

3.
The notifications with regard
to the territorial application in accordance with Artide X.

4.
The déclarations and Communications
niade in accordance with Artide II.

5.
The déclarations made in accordance
with Artide IV.

6.
The denunciations received in accordance
with Artide IX.

EN FOI DE QUOI, les soussignés,
dument autorisés ä cet effet, ont signé le present Protocole.

IN WITNESS WHEREOF the undersigned,
duly authorized thereto, have signed this Protocol.

s. 241 Kontrollera mot PDF

FAIT å Bmxelles, le 21 décertibrö
1979, en langues frangaise et anglajse, les deux textes faisant également foi,
en un seul exemplaire, qui restera déposé dans les archives du Gouvernement
beige, lequel en déjivrera des copies certifiées conformes.

DONE at Bnissels, this
21st dy of December 1979, in the English and French languages, both texts being
equally authentic, in a single QOpy, which shall remain deposited in the arphives
of the Belgian Government, which shall issue certified copies.

Prop.
1982/83:159 241

sägning
träder i kraft ett år efter den dag då meddelande därom togs emot av belgiska
regeringen.

Artikel
XI

Belgiska
regeringen skall underrätta signa-tärstaterna och anslutna stater om följande:

1.
Undertecknanden, ratifikationer
och anslutningar som har skett enligt artiklarna V, VI och
VII.

2.
Den dag då detta protokoll
skall träda i kraft enligt artikel VIII.

3.
De meddelanden rörande territpriell
tillämpning som har lämnats enligt artikel X.

4.
De förklaringar spm har
avgivits och de underrättelser som har lämnats enligt artikel II.

5.
De förklaringar som har
avgivits enligt artikel IV.

6.
De uppsägningar som har tagits
emot enligt artikel IX.

TILL
BEKRÄFTELSE HÄRAV har undertecknade, därtill vederbörligen befullmäktigade,
undertecknat detta protokoll.

SOM
SKEDDE i Bryssel den 21 december 1979 på engelska och franska språken, vilka
båda texter äger lika vitsord, i ett exemplar som skall förbli deppnerat i
belgiska regeringens arkiv och av vilket denna skall utfärda bestyrkta
avskrifter.

16 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 159

s. 242 Kontrollera mot PDF

.
Bilaga 5

Uppställning över begränsningsbeloppen enligt artikel 6 i
1976 års begränsningskonvention jämförda med motsvarande belopp i 1957 års
konvention

Utgångspunkter
vid beräkningen:

15 Poincaréfrancs
= I SDR = 7 ki. 92 öre.

Bruttotori

Personskador

1957 Kr.

1976

Kr.

SDR

300

332 640

2 637 360

333 000

500

■ 554 400

2 637 360

333 000

1000

1 108 800

4 617 360

583 000

3 000

3 326 400

12 537 360

1 583 000

6 000

6 652 800

20 449 440

2 582 000

10 000

11 088 000

30 998 880

3 914 000

15 000

16 632 000

44 185 680

5 579 000

20 000

22 176 000

57 372 480

7 244 000

25 000

27 720 000

70 559 280

8 909 000

30 000

33 264K)00

83 746 080

10 574 000

35 000

38 808 000

93 646 080

11824 000

40 000

44 352 000

103 546 080

13 074 000

50 000

55 440 000

123 346 080

15 574 000

60 000

66 528 000

143 146 080

18 074 000

70 000

77 616 000

162 946 080

20 574 000

80 000

88 704 600

176 172 480

22 244 000

90 000

99 792 000

189 398 880

23 914 000

100 000

110 880 000

202 625 280

25 584 000

150 000

166 320 000

268 757 280

33 934 000

200 000

221 760 000

334 889 280

42 284 000

240 000

266 112 000

387 794 880

48 964 000

.■

Bruttoton

Sakskador

1957 Kr.

1976

Kr.

SDR

300

158 400

1 322 640

167 000

500

264 000

1 322 640

167 000

1000

528 000

1 980 000

250 500

3 000

1 584 000

4 629 240

584 500

6 000

3 168 000

8 597 160

1 085 500

10 000

5 280 000

13 887 720

1 753 500

15 000

7 920 000

20 500 920

2 588 500

20 000

10 560 000

27 114 120

3 423 500

25 000

13 200 000

33 727 320

4 258 500

30 000

15 840 000

40 340.S20

5 093 500

35 000

18 480 000

45 290 520

5 718 500

40 000

22 120 000

50 240 520

6 343 500

50 000

26 400 000

60 140 520

7 593 500

60 000

31 680 000

70 040 520

8 843 500

70 000

36 960 000

79 940 520

10 093 500

80 000

42 240 000

86 514 120

10 923 500

90 000

47 520 000

93 087 720

11753 500

100 000

52 800 000

99 661 320

12 583 500

150 000

79 200 000

132 529 320

16 733 500

200 000

105 600 000

165 397 320

20 883 500

240 000

126 720 000

191 691 720

24 203 500

s. 243 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 243

Bilaga
6

De remitterade lagförslagen

1
Förslag till

Lag
om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom
föreskrivs i fråga om sjölagen (1891:35 s. 1)'

dels
att 172 § skall upphöra att gälla,

dels
att nuvarande 15 kap. 344-355 §§ skall betecknas 16 kap. 365-376 §§,

dels
att39, 120, 168, 171, 173-180, 182-189, 191-197, 199-201,233-243, 261, 328, 337
och de nya 369 och 372-374 §§ samt mbrikerna närmast före 200 och 369 §§ skall
ha nedan angivna lydelse,

dels
att i lagen skall införas sexton nya paragrafer, 243 a § och, i ett nytt 15
kap. med ny kapitelmbrik, 350-364 §§, allt av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Andra kapitlet

Om skeppsregistrering

39 §

Om
införing i skepps- eller Om införing i skepps- eller

skeppsbyggnadsregistret finnes in- skeppsbyggnadsregistret finnes in

nehålla uppenbar oriktighet till följd nehålla uppenbar oriktighet till följd

av skrivfel eller annat dylikt förbi- av skrivfel eller annat dylikt förbi

seende, skall införingen rättas. Vad seende, skall införingen rättas. Vad

som nu sagts har motsvarande som nu sagts har mptsvarande

tillämpning på uppenbar priktighet i tillämpning på uppenbar oriktighet i

registret till följd av tekniskt fel. registret till följd av tekniskt fel.

Kan rättelse bli till förfång för ägare Kan rättelse bli till förfång för ägare

eller för innehavare av pantbrev på eller för innehavare av pantbrev på

grund av inteckning, skall det in- grund av inteckning, skall det in

bördes företrädet mellan berörda bördes företrädet mellan berörda

förvärv bestämmas efter vad som förvärv bestämmas efter vad som

finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig

skall lämnas part som beröres, om skall lämnas part som beröres, om

han är känd, samt myndighet som han är känd, samt myndighet som

avses i 557 §. avses i 572 J.

Beslut
om rättelse meddelas genpm införing i registret. Skälen för beslutet antecknas
i dagboken eller akten. I stället för bevis eller handhng, som utfärdats i
enlighet med den tidigare införingen, skall ny sådan handling utfärdas. Den
tidigare handlingen skall återfordras, göras obrukbar och behållas av
registermyndigheten. Den som innehar handlingen är skyldig att ingiva den för
detta ändamål. I föreläggande att fullgöra sådan skyldighet får vite utsättas.

' Lagen omtryckt 1975:1289.

s. 244 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 244

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Talan mot beslut pm rättelse får Talan mpt beslut pm rättelse får

föras även av myndighet spm avses föras även av
myndighet spm avses

i351§. \372§.

Femte kapitlet

Om
befordran av gods

120 §

Skadestånd enligt 118 § beräknas efter värdet av gods av
samma slag på

den plats pch
vid den tid gpdset avtalsenligt lossats eller skulle ha Ipssats

från
fartyget. Detta värde bestämmes efter börspriset eller, pm sådant pris

saknas,
efter marknadspriset eller, om varken börs- eller marknadspris

finnes, efter det gängse värdet på gpds av samma slag Pch
kvalitet.

Bortfraktarens ansvarighet iir Bprtfraktarens ansvarighet är

dpck
begränsad till tiotusen francs dock begränsad till 666,67 särskilda

för varje kolli eller annan enhet av dragningsrätter (SDR) för varje

godset eller, om ansvarigheten där- kplli eller annan enhet av gpdset

igenpm blir högre, trettio francs för eller, pm ansvarigheten därigenpm

kilo av det berörda godsets bmtto- blir högre, 2 SDR för kilo av det

vikt. Med franc förstås den vär- berörda godsets bmttovikt. Vad

deenhet som angives i 348 §. som förstås med SDR anges i 369 §.

Användes behållare (container), pall eller liknande transportanprdning
för att sammanföra gpdset, skall vid tillämpning av andra stycket varje kolli
eller enhet som angivits i konossement eller annan frakthandling anses utgöra
ett kolli eller en enhet. I övrigt skall det samlastade godset anses utgöra en
enhet.

Genom överenskommelse mellan bortfraktaren och avlastaren
kan gränsen för bortfraktarens ansvarighet bestämmas till högre belopp än som
följer av andra och tredje styckena. Har uppgift av avlastaren om godsets art
och värde utan förbehåll införts i kpnossement eller annan frakthand-hng, skall
detta värde gälla som gräns för ansvarigheten, om denna därigenom blir högre
än enligt nämnda stycken, och vid tillämpning av första stycket anses utgöra
godsets verkliga värde, pm ej annat styrkes.

Bestämmelsema i denna para:af om begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gälla ej, om det visas; att han själv vållat skadan uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle uppkomma.

168 §

Vid sådan befordran som avses i Vid sådan befprdran
spm avses i

169 § få bestämmelserna i 95 pch 97 169
§ få bestämmelserna i 95 pch 97

§§, 98 § andra stycket, 101 § första §§,
98 § andra stycket, 101 § första

stycket, 118-123 §§, 152, 161 och stycket, 118-123 §§, 152, 161 pch

162 §§ samt 347 § första stycket 5 162
§§ samt 368 § första stycket 5

pch Qärde stycket ej åsidosättas ge- och
Qärde stycket ej åsidosättas ge

nom avtal till nackdel för avlastare, nom
avtal till nackdel för avlastare,

befraktare eller mottagare. Bestäm- befraktare
eller mottagare. Bestäm

melse i fraktavtal, varigenom till melse
i fraktavtal, varigenom till

bortfraktaren överlåtes rätt på bortfraktaren
överlåtes rätt på

grund av försäkring eller träffas an- grund
av försäkring eller träffas an-

s. 245 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159 245

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

nan sådan överenskommelse, anses nan sådan
överenskommelse, anses

som förbehåll om befrielse från an- spm förbehåll om befrielse från an

svarighet, svårighet.

Utan hinder av första stycket får bprtfraktaren förbehålla
sig frihet från ansvarighet för tiden före lastningens början Pch efter Ipssningens
slut. Han får Pckså förbehålla sig frihet från ansvarighet för levande djur
eller för gpds, spm i fraktavtalet angives som lastat på däck pch befprdras på
det sättet, samt träffa överenskpmmdse rörande gemensamt haveri.

Är det avtalat eller klart fömtsatt att befordringen helt
eller till bestämd del skall utföras av annan än bortfraktaren, får denne
förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada som prsakas medan gpdset är i
den andres vård.

Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet
eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkpr under vilka befordringen
skall utföras, skäligt att genom särskild överenskommelse inskränka bortfraktarens
ansvarighet eller eljest utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall
sådan överenskommelse gälla, fömtsatt att konossement ej utfärdas men villkoren
intagas i mottagningsbevis varav framgår att det ej är löpande handling.

Sjätte kapitlet Om befordran av passagerare och resgods

Inledande bestämmelser

171 §

Med bortfraktare förstås i detta I detta kapitel avses med

kapitel den som, yrkesmässigt eller bortfraktare: den som
genom av-

mot vederlag, genom avtal åtager tal, yrkesmässigt eller mot veder-

sig befordran med fartyg av passa- lag, åtar sig att med fartyg beford-

gerare eller passagerare och res- ra passagerare eller passagerare

gods. Med resgods avses varje och resgods;

föremål, inbegripet fordon, som be- passagerare: den som befordras

fordras för passagerarens räkning eller skall befordras med fartyg en-

men ej enligt certeparti eller konos- ligt ett avtal om passagerarbeford-

sement. Resgods som passagera- ran samt den som med bortfrakta

ren bär med sig eller har i sin hytt rens samtycke följer med fordon el-

eller eljest har i sin vård under be- ler levande djur som befordras en-

fordringen, inbegripet vad han har i ligt ett avtal om godsbefordran;

eller på medfört fordon, utgör resgods: varje föremål, inbegri-

handresgods. pet fordon, som befordras för pas-

sagerarens räkning, under förutsättning att befordringen
inte sker enligt certeparti, konossement eller annat dokument som brukar användas
vid godsbefordran;

handresgods: resgods som passageraren bär med sig eller
har i sin hytt eller på annat sätt har i sin vård under resan, inbegripet vad
han har i eller på sitt fordon.

s. 246 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159 246

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

173 §

Bestämmelserna i detta kapitel Bestämmelserna i detta
kapitel

gälla ej i den mån befordringen ;ir gäller inte i den mån befordringen

underkastad gällande intematio- är
underkastad gällande internatio

nellt fördrag om befordran med an- nellt
fördrag om befordran med an

nat transpprtmedel. nat transportmedel.

174 §

Medföljer någon ett fartyg, vil- Om någon som varken år passa-

ken varken är passagerare eller är i gerare eller är anställd hos bort-

bortfväktarens tjänst eller utför ar- fraktaren eller utför arbete i farty-

bete i fartygets tjänst, och tillskyn- gets tjänst följer med ett fartyg
och

das han därvid skada, som avses i därvid åsamkas skada av det slag

188 eller 189 §,/ia bestämmelsema i som avses i 188 eller 189 §, skall

detta kapitel om befrielse från pch bestämmelsema i detta kapitel om

begränsning av ansvarighet på i)ort- befrielse från och begränsning av

fraktarens
sida motsvarande ansvarighet
för bortfraktare tilläm-

tillämpning till förmån för var och pas till förmån för var och en på

en på redarens sida som kan hållas redarens sida som kan hållas ansva-

ansvarig för skadan. rig för skadan.

175 §

Bortfraktaren skall sörja för att fartyget är sjövärdigt, behörigen
bemannat, provianterat och utmstat samt för att passageraren och resgpdset
befordras skyndsamt pch tryggt till bestämmelseprten. Bprtfraktaren skall även
i övrigt tillgodose passagerarens bästa.

Resgods far e/befordras på däck. Resgods får inte
befordras på

däck.

Deviation får göras endast för att Deviation får göras bara för att

rädda människoliv eller bärga far- rädda människoliv eller
bärga far

tyg eller gods eller av annan skälig tyg eller gods eller av någon annan

anledning. skälig anledning.

176 §

Gäller befordringsavtalet be- Gäller befordringsavtalet
ett bestämt fartyg, får bortfraktaren ej ut- stämt fartyg, får bortfraktaren
inte föra befordringen med annat fartyj?. utföra befordringen med annat fartyg.

177 §

Avser befordringsavtalet be- Avser befordringsavtalet en be

stämd person, får denne icke till an- stämd
person, får denne inte över-

nan överlåta sin rätt enligt avtalet. låta
sin rätt enligt avtalet till någon

Sedan resan påbörjats får överlä- annan.
Sedan resan har påbörjats

telse ej äga mm även om avtalet ej får
överlåtelse inte äga mm, även

avser bestämd person. • om
avtalet inte avser en bestämd

person.

s. 247 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

247

Passageraren
är skyldig att iakttaga föreskrifter om ordning och säkerhet under befordringen.

Bestämmelserna
i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om undersökning I anledning av
brott ombord och tvångsmedel mot besättningsmedlem ha motsvarande tillämpning
ifråga om passagerare.

Passageraren
är skyldig att iaktta föreskrifter om ordning och säkerhet under resan.

Bestämmelsema
i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om undersökning med anledning av
brott ombord och tvångsmedel mot besättningsmedlem skall även tillänf-pas på
passagerare.

Passagerare får medföra resgods i skälig omfattning.

Känner
passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller väsentlig olägenhet
för fartyg, liv eller annat gods, skall han upplysa bortfraktaren därom före
resans början. Detsamma gäller, om annat resgods än handresgods kräver särskild
vård. Är resgods av sådan beskaffenhet som nu sagts, skall detta om möjligt
utmärkas på godset innan befordringen börjar.

Passageraren får föra med sig resgods i skälig omfattning.

Känner
passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller väsentlig olägenhet
för person eller egendom, skall han före resans början upplysa bortfraktaren
om detta. Detsamma gäller om resgodset, handresgods undantaget, kräver särskild
vård. Är resgods av sådan beskaffenhet som nu har sagts, skall detta om möjligt
utmärkas på godset innan resan börjar.

Bortfraktaren har rätt att vägra passageraren att medföra
resgods, som kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för fartyg, liv eller
gods.

Har sådant
resgods tagits ombord utan att bortfraktaren kände till dess beskaffenhet, får
han efter omständighetema/örö det iland eller oskadliggöra eller förstöra det
utan skyldighet att ersätta skadan. Detsamma gäller, om resgodset, efter att
ha tagits ombord med bortfraktarens kännedom om dess beskaffenhet, visar sig
medföra sådan fara eller väsentlig plägenhet för fartyg, liv eller gods att det
ej är försvarligt att behålla det pmbord.

Bortfraktaren
har rätt att vägra passageraren att föra med sig resgods som kan medföra fara
eller väsentlig olägenhet för person eller egendom.

Har sådant
resgods tagits ombord utan att bortfraktaren kände till dess beskaffenhet, får
han efter omständighetema föra i land, oskadliggöra eller förstöra det utan
skyldighet att ersätta skadan. Detsamma gäller, om resgodset, efter att ha
tagits ombord med bortfraktarens kännedom om dess beskaffenhet, visar sig m.edföra
sådan fara eller väsentiig olägenhet för person eller egendom att det inte är
försvarligt att behålla det ombord.

Bortfraktaren
är icke skyldig att lämna ut annat resgods än handresgods förrän passageraren
betalt för

Bortfraktaren
är inte skyldig att lämna ut resgods som inte är handresgods förrän
passageraren

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

befordringen och för kost eller annan tjänst under resan.
Uteblir betalning, äger bortfraktaren lägga upp godset i säkert förvar och genom
offentlig auktion eller på annat betryggande sätt sälja så mycket att hans krav
jämte förvarings- Pch försäljningskostnaderna täckas.

248

Föreslagen lydelse

har betalt för resan och för kost eller annan tjänst under
resan. Uteblir betalningen, får bprtfraktaren lägga upp gpdset i säkert förvar
och genom offentlig auktion eller på annat betryggande sätt sälja så mycket
av det att hans krav jämte förvarings- och försäljningskpstna-derna täcks.

Om befprdringsavtal
avser bestämt fartyg och detta före resans början går förlprat eller förklaras
efter skada icke vara iståndsättligt, upphör bprtfraktarens skyldighet att
utföra befprdringen.

Blir
fartygets avgång från den ort där befordringen skall börja väsentligt
fördröjd, har passageraren rätt att häva avtalet.

Om
befordringsavtal avser ett bestämt fartyg och detta före resans början går förlorat
eller efter skada förklaras inte kunna sättas i stånd, upphör bortfraktarens
skyldighet att utföra befordringen.

Blir fartygets avgång från den ort där resan skall börja
väsentligt fördröjd, har passageraren rätt att häva avtalet.

Uppehälles
fartyget under resan så att det icke skäligen kan fordras att passageraren
avvaktar att resan fortsattes, eller går fartyget förlorat eller förklaras det eftei
skada icke vara iståndsättligt, skall bortfraktaren sörja för att passageraren
och dennes resgods befordras till bestämmelseorten på annat lämphgt sätt och
bära kostnaden därför. Underlåter- bortfraktaren detta, har passageraren rätt
att häva avtalet.

Måste passageraren uppehålla sig iland på gmnd av haveri
eller annan omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpligt sätt
sörja för hans uppehälle och bära kostnaden därför.

Om
fartyget uppehålls under resan så att det inte skäligen kan fprd-ras att
passageraren avvaktar att resan fortsätts, eller går fartyget förlorat eller
förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd, skall bortfraktaren sörja
för att passageraren och dennes resgods befordras till bestämmelseorten på
annat lämpligt sätt och bära kostnaden/ör detta. Underlåter bortfraktaren
detta, har passageraren rätt att häva avtalet.

Måste passageraren uppehålla sig / land på gmnd av haveri
eller annan omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpligt
sätt sörja för hans uppehälle och bära kostnaden/ör detta.

Anträder
passageraren icke resan eller avbryter han den, skall avtalad befordringsavgift
likväl betalas. . Vad som nu sagts gäller dock ej, om passagerarens
underlåtenhet att anträda eller fullfölja resan beror av att han insjuknat
eller avlidit

Påbörjar
passageraren inte resan eller avbryter han den, skall det avtalade
biljettpriset ändå betalas. Om passageraren har insjuknat eller det finns
annan skälig anledning för passageraren att inte påbörja eller fullfölja resan
och bortfrak-

Prop. 1982/83:159

Nuvarande lydelse

eller av annan skälig anledning och bortfraktaren
underrättats härom inom rimlig tid.

Är
passageraren enligt första stycket skyldig att utgiva avtalad befordringsavgift,
skall denna dock nedsättas med skäligt belopp, om bortfraktaren medfört annan
passagerare i hans ställe eller eljest begränsat eller, med iakttagande av
tillbörlig omsorg, kunnat begränsa sin skada.

249

Föreslagen lydelse

tåren har underrättats om detta inom rimlig tid, behöver
dock biljettpriset Inte betalas.

Är passageraren enligt första stycket skyldig att betala
det avtalade biljettpriset, skall detta dock sättas ned med skäligt belopp, pm
bprtfraktaren har medfört en annan passagerare i hans ställe eller på annat
sätt har begränsat eller borde ha kunnat begränsa sin skada.

Visar det
sig, sedan befordringsavtal träffats, att resan skulle vara förenad med fara
för passageraren eller fartyget till följd av krig, blockad, uppror,
oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt
ökat, har vardera parten rätt att häva befordringsavtalet även om resan
börjat. Häves avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.

Visar det
sig, sedan befordringsavtal har träffats, att resan skulle vara förenad med
fara för passageraren eller fartyget till följd av krig, blpckad, upprpr,
oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt
har ökat, har vardera parten rätt att häva avtalet. Detta gäller även om resan
har börjat. Hävs avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.

Avbryter
passageraren resan på grund av förhållande som avses i 185 § första stycket
andra punkten eller häves befordringsavtalet enligt 184 § eller, sedan resan
börjat, enligt 186 §, skall befordringsavgiften betalas med avdrag för belopp,
som bestämmes med beaktande av den återstående och den avtalade resans längd,
tidsåtgång och kostnader.

Har bortfraktaren
mottagit betalning utöver vad som sålunda tillkommer honom, skall han återbära
överskottet.

Avbryter
passageraren resan på grund av förhållande som avses i 185 § första stycket
andra punkten eller hävs avtalet enligt 184 § eller, sedan resan har börjat,
enligt 186 §, skall biljettpriset sättas ned. Därvid skall förhållandet mellan den
avtalade och den återstående resans längd, tidsåtgång och kostnader beaktas.

Har bortfraktaren tagit emot betalning utöver vad som
sålunda tillkommer honom, skall han betala tillbaka överskpttet.

Om
ansvarighet på bortfraktarens sida 188 §

Bortfraktaren
är ansvarig för skada till följd av att passageraren avlider eller drabbas av
kroppsskada på grund av händelse under befordringen eller försenas, om skadan

Bortfraktaren
är ansvarig mot en passagerare för personskada som har orsakats av en händelse
under resan, om skadan har vållats genom fel eller försumrnelse av bort-

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller
någon/ör vilken denne svarar.

250

Föreslagen lydelse

fraktaren eller någpn som han svarar för. Detsamma gäller
skada på grund av att passageraren försenas.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Bortfraktaren
är ansvarig för skada till följd av att resgpds går förlprat eller skadas på gmnd
av händelse under befordringen eller försenas, om skadan vållats genom fel
eller försummelse av hpnom eller någpn för vilken han svarar. Med försening
likställes dröjsmål med utlämning av resgods på bestämmelseprten.

Bprtfraktaren är icke skyldig att ersätta penningar,
värdepapper, kpnstföremål eller andra dyrbarheter, om han ej uttryckligen
åtagit sig sådan ansvarighet.

Bprtfraktaren
är ansvarig för skada till följd av att resgpds går förlprat eller skadas på gmnd
av händelse under resan, om skadan har vållats genom fet eller försummelse av
hpnpm eller någon som han svarar för. Detsamma gäller skada till följd av att
resgodset försenas. Med försening jämställs dröjsmål med utlämning av resgodset
på bestämmelseorten.

Bortfraktaren är inte skyldig att ersätta pengar,
värdepapper, konstföremål eller andra dyrbarheter annat än om han har tagit
emot egendomen för säker förvaring.

Bortfraktaren
skall till sitt fredande från ansvarighet visa, Eitt skada som avses i 188
eller 189 § ej orsakats genom fel eller försummelse av honom eller någon/ör
vilken han svarar. I fråga om personskada samt förlust av eller skada på
handresgods gäller dock vad nu sagts endast om skadan inträffat vid eller i
samband med förlisning, sammanstötning, strandning, e;ic-plosion eller brand.

För att
gå fri från ansvarighet måste bortfraktaren visa, att skada som avses i 188
eller 189 § inte har orsakats genom fel eller försummelse av honom eller någon
som han svarar för. I fråga pm perspn-skada och förlust av eller skada på handresgpds
gäller dpck det som nu har sagts endast pm skadan har inträffat vid eller i
samband med förlisning, sammanstötning, strandning, explosion, brand eller
fel i fartyget.

Bortfraktarens
ansvarighet skall ej överstiga sjuhundratusen francs för varje passagerare vid
personskada och sextontusen francs för varje passagerare vid försening av
passageraren.

Bortfraktarens
ansvarighet skall vid personskada inte överstiga 100000 särskilda
dragningsrätter (SDR) för varje passagerare. När ersättningen skall utgå som
livränta, får det kapitaliserade värdet inte överstiga denna gräns. Vid försening
av passagerare skall ansvarigheten inte överstiga 2 000 SDR för varje
passagerare.

Prop. 1982/83:159

Nuvarande lydelse

Vid skada på eller förlust eller försening av resgods
skall ansvarigheten ej överstiga

1. tiotusen
francs för varje pas

sagerare i fråga om handresgods,

som icke förvaras i eller på medfört

fordon;

2.
femtiotusen
francs för varje fordonjämte resgods, som förvaras i eller på fordonet; och

3.
sextontusen
francs för varje passagerare i fråga om annat resgods.

Ifråga om skada på eller förlust av handresgods, som avses
i andra stycket 1, gäller begränsningen för varje skadebringande händelse och i
övrigt för varje resa. Begränsningen gäller icke ränta och rättegångskostnader.

Med francs förstås den värdeenhet som angives i 348 §.

251

Föreslagen lydelse

Vid skada på eller förlust eller försening av resgods
skall ansvarigheten inte överstiga

1. / 300
SDR för varje passagerare i fråga om handresgods;

2.
5 000
SDR för varje passagerare i fråga om dyrbarheter som bortfraktaren har tagit
emot för säker förvari/ig;

3.
8 000 SDR för
varje fordon; och

4.
2 000 SDR för
varje passagerare i fråga om annat resgods.

Begränsningsbeloppen
avser det sammanlagda ansvaret för varje resa. Begränsningen gäller inte ränta
och rättegångskostnader.

Vad som förstås med SDR anges 1369 §.

Bortfraktaren kan skriftligen åta sig ansvarighet till
högre belopp än som föreskrivs i denna paragraf.

1.
ettusenfemhundra
francs för varje fordon som skadas;

2.
tvåhundra
francs för annan resgodsskada; och

3.
tvåhundra
francs för skada pk grund av försening.

Avräkning för självrisk sker från skadans belopp.

Bortfraktaren
har rätt att från skadeståndet göra avdrag med högst följande belopp, som utgör
passagerarens självrisk, nämligen

1. 150 SDR för varje fordon som

skadas;

2.
20 SDR för
annan resgods-skada; pch

3.
20 SDR
för skada på gmnd av försening av passagerare eller resgods.

Avräkning
skall ske från skadans belppp innan fråga om begränsning av ansvaret enligt 192
§ prövas.

Bprtfraktaren
har ej rätt att åbe-rppa bestämmelserna i 192 § om begränsning av
ansvarigheten eller

Bprtfraktaren
har inte rätt att åberppa bestämmelserna i 192 och 193 §§ pm begränsning av ansva-

Prop. 1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

252

överenskommelse
om självrisk /ör righeten eller avdrag för självrisk,

passageraren enligt 193 §, Pm det visas att han själv
vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att skada
sannolikt skulle uppkomma.

om det
visas att han själv har vållat skadan uppsåtligen eller av grpv vårdslöshet och
med insikt att iå-dan skada sannohkt skulle upp-kpmma.

Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av bprtfraktarens
ansvarighet gälla även om talan mot honom icke gmndas på befordringsavtalet.

197 Utföres befordringen helt eller delvis av annan än bortfraktaren,
förblir denne likväl ansvarig som om han själv utfört hela befordringen.
Härvid gälla bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar.

Utför den andre befordringen med fartyg, är han jämte bortfraktaren
och enligt samma regler som denne ansvarig för sin del av befordringen.
Bestämmelserna i 196 § ha motsvarande tillämpning. Bortfraktarens och den
andres ansvarighet är gemensamt begränsad enligt 192 §.

796 § Föres talan mPt någon för vilken bortfraktaren
svarar enligt 233 § är denne berättigad till samma befrielse från och
begränsning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som bortfraktaren
och den för vilken han svarar förpliktas utgiva få ej sammanlagt överstiga den
gratis för ansvarigheten som föreskrives i 192 §.

Bestämmelserna i första stycket gälla icke till förmån för
den som visas ha vållat skada uppsåtiigen el-

Bestämmdserna om frihet från eller begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gäller även om talan mot honpm inte gmndas på befordringsavtalet.

796 §

Om befprdringen helt eller delvis utförs av någon annan än
bprtfraktaren, är bortfraktaren dock ansvarig spm pm han själv hade utfört
hela befprdringen. Härvid gäller bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga
delar.

Den som
utför befordringen med fartyg är ansvarig för sin del av befordringen enligt
samma regler som gäller för bortfraktaren. Har bortfraktaren åtagit sig ansvar
utöver vad som föreskrivs i detta kapitel, är den som utför befordringen inle
bimden av detta, såvida han inte skriftligen har samtyckt till det.

I den mån ansvar åvilar både bortfraktaren och personer
som avses i andra stycket, svarar de solidariskt.

797 §

Bestämmelserna i första stycket gäller inte till förmån
för den som visas ha vållat skadan uppsåtligen

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

ler av grov vårdslöshet och med insikt att skada
sannolikt skulle uppkomma.

253

Föreslagen lydelse

eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada
sannolikt skulle uppkomma.

Bestämmelser om hänskjutande till viss domstol eller till
skiljemän av tvist angående ansvarighet på grund av avtal om befprdran av
passagerare Pch resgpds finnas i 337 §.

Bestämmelser
pm preskriptipn finnas i 347 §.

Vissa bestämmelser om tillämpningen

Bestämmelser
om laga domstol för tvister som rör ansvarighet på grund av avtal om befordran
av passagerare och resgods finns i 337 §.

Bestämmelser om preskriptipn finns i 368 §.

Om avtalsvillkors giltighet

Bestämmelserna
i 181-198 §§ kunna ej åsidosättas genom avtal till passagerarens nackdel vid befordran
inom Sverige, Danmark, Finland och Norge eller mellan dessa stater, ej heller
vid befordran med avtalsenlig avgångsort eller bestämmelseort i någon av dessa
stater. Vad som nu sagts gäller även om utländsk lag i övrigt är tillämplig på befordringen.

Bestämmelserna i 178 § får inte åsidosättas genom avtal.

Avtalsvillkor
som inskränker passagerarens rättigheter enligt 181-198 §§, 337 § andra
stycket och 368 § första stycket 6 och 7 är ogiltiga

1.
vid
befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller till eller från
någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på befordringen;

2.
vid
annan befordran, om svensk lag är tillämplig på befordringen enligt allmänna svenska
lagvalsregler.

Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte
något annat är avtalat eller följer av sedvänja.

Utan
hinder av 200 § får bprtfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet
såvitt rör passagerare för tiden innan denne går ombord pch efter det att han
gått iland. Detsamma gäller i fråga om handresgods för tiden innan detta
föres ombord och efter det att det förts iland. För sjötransport mellan fartyg
och land äro sådana förbehåll tillåtna i den mån transporten ej

Utan
hinder av 200 § får bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet I
fråga om passagerare för tiden innan denne går pmbord och efter det att han har
gått / land. Sådant förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sjötransporter
mellan fartyg och land som omfattas av biljettpriset eller som utförs med
transportmedel som bortfraktaren ställer till förfogande.

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

omfattas av befordringsavgiften eller utföres med
transportmedel, som annan än bortfraktaren ställer till förfogande. Bortfraktaren
J'år alltid förbehålla sig frihet från ansvarighet för levande djur.

Är det avtalat eller klart förutsatt, att befprdringen
helt eller till bestämd del skall utföras av annan än bortfraktaren, får denne
också förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada orsakad av händelse
under den del av befordringen som utföres av den andre. Detsamma gäller, pm
passageraren enligt be-fprdringsavtalet har rätt att helt eller delvis anlita
annan än bprtfraktaren för befordringen.

254

Föreslagen lydelse

Ifråga om handresgods som inte finns i eller på ett av
passageraren medfört fordon kan bortfraktaren förbehålla sig frihet från
ansvarighet enligt detta kapitel för tiden innan handresgodset förs ombord
och efter det att det har förts i land. Förbehåll är dock inte tillåtet när det
gäller sådan transport till eller från fartyget som avses i första stycket och
inte heller för den tid då handresgodset är i bortfraktarens vård medan passageraren
vistas ombord, i terminalbyggnad, på kaj eller annan hamnanläggning.

Är det avtalat att en bestämd del av befprdringen skall
utföras av en annan namngiven redare, får bortfraktaren förbehålla sig frihet
från ansvarighet för skada orsakad av en händelse under den del av befordringen
som utförs av den andre. Delsamma gäller, om passageraren enligt
befordringsavtalet har rätt att helt eller delvis anlita någon annan än bprtfraktaren
för befprdringen.

Tionde kapitlet

Om redares ansvarighet

233 § Redaren är ansvarig för skada spm befälhavaren,
medlem av besättningen eller Ipts orsakar genom fel eller försummelse i
tjänsten. Redaren är också ansvarig, om skada vållas av annan, när denne på
redarens eller befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.

Vad redaren sålunda utgivit har Skadestånd som redaren sålunda

han
rätt att söka åter av den som betalat har han rätt att kräva tillba-

ka av
den som vållat skadan.

Bestämmelser
om inskränkning av redares ansvarigheti/nn*, utom i detta kapitel, i 5 och 6
kap. samt i lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års
internationella konventipn rörande kpnossement.

vållat
skadan.

Bestämmelser om inskränkning av redares ansvarighet/iwnas,
utom i detta kapitel, i 5 och 6 kap. samt i lagen (1936:277) i anledning av Sveriges
tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement.

234 §

7 mom.
Föreligger ansvarighet för redare enligt denna eller allmän

Redaren
har rätt att begränsa sin ansvarighet enligt bestämmelserna

Prop. 1982/83:159

Nuvarande lydelse

lag, är ansvarigheten begränsad vad angår

1. ersättning för skada å person,

som befinner sig ombord på farty

get för att medfölja detta, och för

skada å egendom ombord;

2.
ersättning
för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av någon som befinner sig
ombord på farty get;

3.
ersättning
för skada å person eller egendom, om skadan orsakats av omständighet som hänför
sig till navigeringen eller handhavandet av fartyget eller till lastningen, befordringen
eller lossningen av lasten eller till inskeppningen, befordringen eller
landsättningen av passagerarna;.

4.
ersqttning
för skada å hamnanläggning, bassäng eller segelbar vattenväg; samt

5.
ersättning
på grund av föreskriven skyldighet att avlägsna sjunket, strandat eller
övergivet fartyg eller egendom ombord på sådant fartyg.

Begränsningen
gäller dock ej ansvarighet på grund av skada som åsamkats befälhavaren eller
medlem av besättningen eller lots eller någon person i redarens tjänst, som
befinner sig ombord eller vilkens åligganden stå i samband med fartygets
tjänst. Den avser ej heller ansvarighet på grund av fel eller försummelse av
redaren själv, med mindre denne begått felet eller försummelsen i egenskap av
fartygets befälhavare eller medlem av dess besättning.

Begränsningen gäller icke ränta och kostnader i saken.

255

Föreslagen lydelse

i detta kapitel. Samma rått har en sådan ägare av fartyg
som inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets drift,
fartygets befraktare samt var och en som utför tjänster i omedelbart samband
med bärgning. Med bärgning avses även åtgärder enligt 235 § första stycket 4,
5 och 6.

Om
ansvar görs gällande mot någon, för vilken redaren eller annan person som
avses i första stycket svarar, har även denne rätt att begränsa sin
ansvarighet enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Den som har meddelat försäkring av ansvarighet för en
fordran som är föremål för begränsning har rätt att begränsa sin ansvarighet i
samma utsträckning som försäkringshavaren.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Är ansvarigheten begränsad, svarar redaren intill ett
belopp beräknat efter ettusen francs för ton av fartygets dräktighet, dock
minst etthundrafemtiotusen francs. Inträffar skada å person, höjes ansvarighetsgränsen
i vad avser sådan skada med tvåtusenetthundra francs för ton, dock med minst sex-hundratrettiotusen
francs.

Ansvarighetsgränsen gäller beträffande fordringar, vilka
uppkommit på grund av en och samma händelse.

Med
dräktighet avses nettodräktigheten, beräknad enligt reglerna i kungörelsen
(1954:550) angående skeppsmätning, för maskindrivet fartyg ökad med det
maskinrum som vid bestämmandet av nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten.
Vad som förstås med franc bestämmes 1348 §.

Rätt till ansvarsbegränsning föreligger, oavsett grunden
för ansvarigheten, beträffande fordringar med anledning av

1.
person-
eller sakskada, om skadan har uppkommit ombord på fartyget eller t omedelbart
samband med fartygets drift eller med bärgning,

2.
skada på
grund av dröjsmål vid befordran till sjöss av gods, passagerare eller deras
resgods,

3.
annan
skada, om den har orsakats av intrång i en rättighet, sotn inte grundar sig på
avtal, och den har uppkommit i omedelbart samband med fartygets drift eller med
bärgning,

4.
åtgärder
för att lyfta, avlägsna, förstöra eller oskadliggöra ett fartyg, inbegripet
allt som finns eller har funnits ombord, som har sjunkit, strandat, övergivits
eller blivit vrak,

5.
åtgärder
för att avlägsna, förstöra eller oskadliggöra fartygets last, samt

6.
åtgärder
för att avvärja eller begränsa skada, för vilken ansvarsbegränsning gäller,
samt skada som har orsakats av sådana åtgärder.

Fordringar
på grund av skada å person skola i första hand tillgodoses med det ansvarighetsbelopp
som avses i 235 § första stycket andra punkten. Förslår ej detta, skall
återstoden av fordringarna tillsammans med övriga fordringar

Rätt
till ansvarsbegränsning föreligger inte beträffande

1.
fordran på bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri eller på avtal grundad
ersättning för åtgärder som avses 1235 § första stycket 4, 5 eller 6,

Senaste lydelse 1982:252.

Prop. 1982/83:159

Nuvarande lydelse

tillgodoses ur det belopp som avses i samma stycke första
punkten.

Fördelningen av ansvarighetsbelopp skall ske iförhållande
till fordringarnas storlek.

Har
redaren betalt fordran som avses i denna paragraf, skall han anses träda i
fordringsägarens ställe med samma rätt som denne och fordringsbeloppet
medtagas vid fördelningen av ansvarighetsbeloppet, såvitt fordringen kunnat
här i riket göras gällande mot redaren. Visar redaren att han, oaktat krav ännu
ej skett, framdeles har att betala fordran som avses i denna paragraf, skall
jämväl den fordringen medtagas vid fördelningen.

257

Föreslagen lydelse

2.
fordran
med anledning av oljeskada som omfattas av 1 § och 2 § första stycket lagen
(1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss,

3.
fordran
underkastad en internationell konvention eller nationell lag som reglerar
eller förbjuder begränsning a-g ansvarighet för atomskada,

4.
fordran
med anledning av atomskada vållad av ett atomfartyg,

5.
fordran
med anledning av skada som har åsamkats en sådan anställd som avses i 234 §
andra stycket och vars åligganden står i samband med fartygets drift eller med
bärgningen, samt

6.
fordran
på ränta eller ersättning för rättegångskostnader.

Kvarstad
för fordran, beträffande vilken ansvarigheten är begränsad, skall vägras och
beviljad sådan åtgärd skall hävas, om redaren inom riket hos rätten ställer
säkerhet för fulla ansvarighetsbeloppet enligt 235 § Jämte ett av rätten bestämt
tillägg för ränta och kostnader i saken. Säkerheten får åberopas gentemot
alla borgenärer, för vilkas fordringar gäller begränsning till samma
ansvarighetsbelopp, och skall anses vara ställd till förmån för alla sådana
borgenärer.

Om redaren ställt full säkerhet efter vad i första eller
andra stycket sägs, skall på hans yrkande tidigare ställd säkerhet för fordran

Rätt
till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas själv ha vållat
skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada
sannolikt skulle uppkomma.

3 Senaste lydelse 1981:808.

17 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 159

Nuvarande
lydelse

som avses med den fulla säkerheten frigivas.

Vad i denna
paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, om säkerheten ställts
hos vederbörlig myndighet i Danmark, Finland eller Norge.

Föreslagen
lydelse

Kvarstad
för fordran, beträffande vilken ansvarigheten är begränsad, skall vägras och
beviljad sådan åtgärd hävas, om redaren visar att han, innan åtgärden genomförts,
utom riket ställt betryggande och för borgenären tillgänglig sä-. kerhet för
fulla ansvarighetsbeloppet enligt 235 § i någon av följande hamnar:

1. den hamn där den händelse

inträffat vara fordringen grundas

eller, om händelsen ej ägt rum i

hamn, den första hamn som farty

get anlöpt efter händelsen;

2. landsättningshamnen, om

fordringen avser skada å person;

3. lossningshamnen, om ford

ringen avser skada å last.

Har i fall som avses i första stycket säkerheten ställts i
annan ort än där angives, prövar rätten med hänsyn till omständigheterna
huruvida kvarstad skall vägras eller hävas.

Vad i första och andra styckena är stadgat gäller även om
den utom riket ställda säkerheten icke motsvarar det fulla ansvarighetsbeloppet
enligt 235 § men redaren inom riket hos rätten ställer betryggande säkerhet för
återstoden Jämte ett av rätten bestämt tillägg för ränta och kostnader i saken.

Vad i denna paragraf är stadgat om hävande av kvarstad
skall äga

Om rätt till ansvarsbegränsning föreligger, skall
ansvarsbeloppen bestämmas påföljande sätt.

1.
För
fordringar med anledning av personskada, som har tillfogats fartygets egna
passagerare, är ansvarsgränsen 46 666 särskilda dragningsrätter (SDR)
multiplicerat med det antal passagerare som fartyget enligt sitt certifikat
har tillstånd att befordra, dock högst 25 miljoner SDR.

2.
För
andra fordringar med anledning av personskada är ansvarsgränsen 333 000 SDR,
om fartygets dräktighet inte överstiger 500. Är dräktigheten högre, höjs
ansvarsgränsen

för varje dräktighetstal från 501 till 3 000 med 500 SDR,

för varje dräktighetstal från 3 001 till 30 000 med 333
SDR,

för varje dräktighetstal från 30001 till 70 000 med 250 SDR,
och

för varje dräktighetstal över 70000 med 167 SDR.

3. För
andra slag av fordringar

samt fordringar som inte tillgo

doses med de belopp som anges i 2

är ansvarsgränsen 167 000 SDR,

om fartygets dräktighet inte över

stiger 500. Är dräktigheten högre,

höjs ansvarsgränsen

för varje dräktighetstal från 501 till 30 000 med 167 SDR,
för varje dräktighetstal från

-• Senaste lydelse 1981:808.

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

motsvarande tillämpning i fråga om frigivande av säkerhet,
som ställts inom riket till befrielse från kvarstad.

259

Föreslagen lydelse

30001 till 70 000 med 125 SDR, och för varje dräktighetstal
över 70000 med 83 SDR.

4.
Ansvarsgränserna
i 1—3 gäller summan av alla fordringar som har uppkommit på grund av en och
samma händelse mot redaren, ägare av fartyg som inte är redare, den som i
redarens ställe har hand om fartygets drift och fartygets befraktare samt mot
någon för vilken dessa svarar.

5.
Ansvarsgränserna
för bärgare, som inte utför bärgning från fartyg eller som uteslutande arbetar
från det fartyg som bärgningen avser, skall motsvara de ansvarsgränser som
gäller för fartyg med en dräktighet av 1 500. Ansvarsgränserna gäller summan
av alla fordringar som har uppkommit på grund av en och samma händelse mot en
sådan bärgare och mot någon för vilken han svarar.

6.
Med
fartygets dräkt ig het avses bruttodräktigheten beräknad enligt bestämmelserna
om skeppsmätning i bilaga 1 till 1969 års internationella skeppsmätningskonvention.
Vad som förstås med SDR anges 1369 §.

Ifråga
om dispasch enligt första stycket gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i 7
kap. om generaldispasch. Bestämmelse som avser haveridelägare gäller därvid i
stället sakägare.

Kostnaden
för dispaschen ersattes av redaren, om icke borgenär utan skälig orsak hänskjutit
saken till dispasch eller eljest särskilda skäl föranleda annat.

Varje ansvarsbelopp skall fördelas mellan borgenärerna i
förhållande till storleken av de styrkta fordringar för vilka ansvarsgränsen
gäller.

Om det
belopp som avses i 238 § 2 inte räcker tillför betalning av de fordringar som
anges där, skall återstoden av dessa fordringar betalas ur det belopp som
nämns i 238 § 3 med samma rätt som de där angivna fordringarna.

Har redaren eller någon annan, innan ansvarsbeloppet
fördelats, helt eller delvis betalat en fordran, inträder han i borgenärens
rätt intill det belopp som han har betalat.

Visar redaren eller någon annan

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

260

att han senare kan bli skyldig att helt eller delvis betala
en fordran som han, om den hade betalats före ansvarsbeloppets fördelning,
skulle ha kunnat kräva åter ur ansvarsbeloppet enligt tredje stycket, kan rätten
förordna att medel tills vidare skall avsättas för att han senare skall kunna
göra sin rätt gällande.

240 §

Har
redaren utbetalt vad som åligger honom att utgiva enligt ovan givna
bestämmelser om begränsning av ansvarigheten och visar sig sedan annan
borgenär hava ägt rätt till betalning av ansvarighetsbeloppet, har redaren
dock icke någon ytterligare betalningsskyldighet, därest redaren, då betalningen
erlades eller, om den skedde enligt lagakraftvunnen dom eller dispasch, denna
meddelades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning kunnat få
kunskap om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit vad som rätteligen bort
tillkomma annan, svarar därmed för den andres fordran, såvida han ägde kunskap
om fordringen, när han erhöll betalningen.

Om det
med anledning av en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning
här i riket har väckts talan eller framställts begäran om kvarstad eller andra
rättsliga åtgärder, kan en begränsningsfond upprättas. Fonden skall upprättas
hos den domstol där talan har väckts eller hos sjörätts-domstolen för den ort
där kvarstad eller andra rättsliga åtgärder begärts.

En begränsningsfond anses upprättad med verkanför alla
personer som kan åberopa samma ansvarsgräns. Den är avsedd för betalning
endast av de fordringar för vilka ansvarsgränsen gäller.

Sedan en begränsningsfond har upprättats i Sverige, får
här i riket talan rörande en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning
väckas endast i begränsningsmål. Detsamma gäller talan angående frågan
huruvida den som upprättat begränsningsfonden har rätt till ansvarsbegränsning
och angående frågan om fördelning av fonden.

Behörig att väcka talan i begränsningsmål är den sotn har
upprättat fonden, dennes försäkringsgivare och den som gör gällande en
fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning.

Närmare bestämmelser om begränsningsfond och begränsningsmål
finns i 15 kap.

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

261

Vad i detta kapitel är stadgat om begränsning av redares
ansvarighet äger tillämpning Jämväl ifråga om ansvarighet som åvilar fartygets
ägare, som ej är redare, eller den som i egenskap av befraktare eller eljest
handhar fartygets drift i redarens ställe.

Detsamma
gäller ansvarighet vilken åvilar befälhavare eller medlem av besättningen
eller lots eller någon, som är i tjänst hos redaren, ägaren eller den som i
egenskap av befraktare eller eljest handhar fartygets drift i redarens ställe,
såframt ansvarigheten uppkommit i tjänsten. Sådan ansvarighet må begränsas,
oaktat den uppkommit på grund av fel eller försummelse.

Den som
har gjort gällande en fordran mot en begränsningsfond, som har upprättats i
Sverige eller i en annan konventionsstat, kan inte med anledning av denna
fordran erhålla säkerhetsåtgärd eller utmätning avseende fartyg eller annan
egendom, som tillhör någon på vars vägnar fonden är upprättad och som har rätt
till ansvarsbegränsning.

Sedan
en begränsningsfond har upprättats här i riket eller i Danmark, Finland eller
Norge, kan säkerhetsåtgärd eller utmätning avseende fartyg eller annan
egendom som tillhör någon, på vars vägnar fonden är upprättad och som har rätt
till ansvarsbegränsning, inte ske med anledning av en fordran som kan göras
gällande mot fonden. Har säkerhetsåtgärd eller utmätning redan verkställts,
skall åtgärden hävas. Säkerhet som har ställts för att avvärja säkerhetsåtgärd
eller utmätning eller för att få en sådan åtgärd hävd skall friges.

Har fonden upprättats i en annan konventionsstat än som
avses i andra stycket, kan rätten eller kronofogdemyndigheten avslå begäran om
säkerhetsåtgärd eller utmätning, häva säkerhetsåtgärd eller utmätning som
redan har skett eller frige säkerhet som har ställts. Begäran om
säkerhetsåtgärd eller utmätning skall alltid avslås och, om fonden har
upprättats innan sådan åtgärd företagits eller säkerhet ställts, åtgärden
hävas och säkerheten friges, när fonden upprättats i

a) den hamn där den händelse

har inträffat på vilken fordringen

grundas eller, om händelsen inte

ägt rum i hamn, den första hamn

som fartyget har anlöpt efter hän

delsen; eller

b) landstigningshamnen, om

fordringen avser personskada som

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

262

har åsamkats en person ombord på fartyget; eller

c) lossningshamnen, om fordringen avser skada på
fartygets last.

242 §

Vad i detta kapitel är stadgat äger tillämpning, når
begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk myndighet.

Beträffande
ansvarighet som avses i 234 § I mom. andra stycket första punkten skall dock
frågan, huruvida och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad, avgöras
efter den lag som gäller för tjänsteavtalet, om tjänsteavtalet regleras av
lagen i annan stat, som är ansluten till 1957 års internationella konvention
angående begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till
fart i öppen sjö.

Ansvarsbegränsning kan åberopas även om en
begränsningsfond inte upprättas.

I mål om fordran som är föremål för ansvarsbegränsning
skall rätten vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel endast beakta
den fordran sotn målet gäller. Vill svaranden att även annan fordran, för
vilken samma ansvarsbelopp gäller, skall beaktas vid ansvarsbegränsningen,
skall förbehåll om detta tas in i domen.

En dom som inte innehåller förbehåll enligt andra stycket
får verkställas utan hinder av 241 §. Innehåller domen sådant förbehåll, kan
den verkställas utan hinder härav, såvida inte en begränsningsfond upprättas
och kronofogdemyndigheten till följd av 241 § finner att ansökningen om
verkställighet skall avslås.

Parterna kan hänskjuta frågan om ansvarsbeloppets storlek
och fördelning till utredning och avgörande genom dispasch. Bestämmelser om
talan mot dispasch finns i 14 kap.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Ansvarsgränserna för örlogsfartyg och andra fartyg, som
vid tiden för händelsen ägs eller brukas av en stat och används uteslutande för
statsändamål och inte för affärsdrift, får inte i något fall understiga de
gränser som gäller för ett fartyg med en dräktighet av 5 000. Om en fordran
avser ersättning för skada som har orsakats av ett sådant fartygs särskilda
egenskaper eller användning, föreligger dock inte någon rätt till
ansvarsbegränsning. Bestämmelserna I detta stycke gäller inte fartyg som
huvudsakligen används för isbrytning eller bärgning.

243 a §

När begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk
domstol, skall 234-243 §§ tillämpas. Föreligger en fordran som avses i 236 § 5
och är lagen i någon annan konventionsstat tillämplig på tjänsteavtalet,
skall dock frågan om och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad avgöras
enligt nämnda lag.

Prop. 1982/83:159

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

264

Bestämmelserna i 234-243 §§ hindrar inte tillämpningen av i övrigt
gällande regler om Jämkning av en skadevållares ansvar.

Med konventionsstat förstås i detta kapitel en stat som är bunden av
1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar.

Elfte
kapitlet Om sjöpanträtt och skeppshypotek

261 §

Ägare av registrerat skepp
eller skeppsbygge, som vill upplåta panträtt i skeppet eller bygget till säkerhet
för fordran, har rätt att i den ordning som angives i detta kapitel hos
registermyndigheten erhålla inskrivning i egendomen av-visst belopp
(inteckning) i svenskt eller utländskt mynt eller i francs som avses i 348 §.
Myndighetens bevis om inskrivningen kallas pantbrev.

Inteckning
kan icke beviljas i andel av skepp eller skeppsbygge, ej heller i flera skepp
eller byggen gemensamt.

Ägare av registrerat skepp
eller skeppsbygge, som vill upplåta panträtt i skeppet eller bygget till säkerhet
för fprdran, har rätt att i den prdning som anges i detta kapitel hos
registermyndigheten erhålla inskrivning i egendomen av visst belopp
(inteckning) i svenskt eller utländskt mynt eller i särskilda dragningsrätter
(SDR). Vad som förstås med SDR anges 1369 §. Myndighetens bevis om
inskrivningen kallas pantbrev.

Inteckning
kan inte beviljas i andel av skepp eller skeppsbygge och inte heller i flera
skepp eller byggen gemensamt.

Trettonde kapitlet Ansvarsbestämmelser

328
§

Befälhavare dömes till böter, Befälhavare döms till böter,

1. om
han försummar att enligt 58 § tredje stycket underrätta redaren

om fel eller brist i fartygets behöriga skick,

2.
om han försummar att enligt 60
§ andra stycket på fartyget medföra skeppshandhngar eller ett exemplar av denna
lag,

3.
om han försummar att avgiva
rapport enligt 70 § eller uppsåtligen eller av oaktsambet lämnar oriktig eller
vilseledande uppgift i sådan rapport,

4. om han vägrar att i fall som avses 1317 § överiämna
fartygets nationalitetshandling till besiktningsmännen, eller

5. om han utan laga hinder
väg-" rar att i sådant fall som avses i 346 § på fartyget medtaga
befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterlämnade effekter.

5. om han utan laga hinder
vägrar att i sådant fall som avses i 367 § på fartyget medtaga befälhavare eller
sjöman, hans aska eller efterlämnade effekter.

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

Till samma straff dömes befälhavare eller redare, om han
försummar att enligt 306 § göra anmälan pm sjöförklaring eller pm han uppsåtligen
eller av oaktsambet föranleder att sjöförklaring uppskjutes, utan att fömtsättningar
äro för handen enligt 304 §.

265

Föreslagen lydelse

Till samma straff döms befälhavare eller redare, om han
försummar att enligt 306 § göra anmälan om sjöförklaring eller om han uppsåtligen
eller av oaktsambet föranleder att sjöförklaring skjuts upp, utan att fömtsättningar
är för handen enligt 304 §.

Fjortonde kapitlet Om laga domstol och rättegång i
sjörättsmål

337 §

s. 266 Kontrollera mot PDF

I fråga
om behörigheten för sjörättsdomstol att upptaga tvistemål, som avses i 336 §,
äga bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet motsvarande tillämpning.
Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finnes.
Har säkerhet för fordran ställts hos myndighet till befrielse från kvarstad
eller annan handräckning, får talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den
ort där säkerheten ställts. Talan angående fordran som säkerheten avsett får
väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten frigivits.

1.
för den ort där
svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga rörelse;

2.
för den avtalsenliga
avgångs-eller bestämmelseorten; eller

3.
i den stat där
käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt, fömtsatt att
svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad
dess domsrätt.

I fråga
om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål som avses i 336 §
skall bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tillämpas. Talan
får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns. Har säkerhet
för en fordran ställts hos myndighet till befrielse från kvarstad eller annan
säkerhetsåtgärd, får talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där
säkerheten har ställts. Talan angående en fordran som säkerheten har avsett
far väckas vid sistnämnda sjörätts-domstol, även om säkerheten har frigetts.

Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran.av
passagerare eller resgods får väckas endast vid domstol

1.
för den ort där
svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga rörelse;

2.
för den avtalsenliga
avgångs-dier bestämmelseorten;

3.
i den
stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt, fömtsatt
att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad
dess domsrätt; eller

Prop.
1982/83:159 266

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt
att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och år underkastad
dess domsrätt.

Efter det att tvist som avses i

andra stycket har uppstått får par

terna avtala att talan skall väckas

vid annan domstol eller att tvisten

skall hänskjutas till skiljemän.

Finnes icke sjörättsdomstol i den Finns
inte sjörättsdomstol i den

ort där svaranden kunnat sökas en- ort där svaranden har
kunnat sökas

ligt första stycket eller andra enligt första stycket, andra stycket

stycket I eller 2, väckes talan vfd 1 eller 2 eller tredje stycket, väcks

sjörättsdomstol som är närmast den talan vid den sjörätlsdomstol som

orten. är närmast den prten.

Äro fiera redare i ett fartyg, skall Om fiera är redare i ett fartyg,

fartygets hemort anses som redc- skall fartygets hemort
anses som

riets hemvist. rederiets hemvist.

Femtonde kapitlet Om begränsningsfond och begränsningsmål

350 §

Bestämmelserna om begräns

ningsfond i detta kapitel gäller fon

der som upprättas enligt 240 § (glo

halfond) eller enligt 6 § lagen

(1973:1198) om an.svarighet för ol

jeskada till sjöss (oljeskadefond).

351 §

En globalfond skall motsvara

1. summan av de belopp som en

ligt 238 § utgör ansvarsgräns för de

fordringar beträffande vilka an

svarsbegränsning görs gällande

och som har uppkommit på grund

av en och samma händelse, och

2. ränta på belopp som avses i 7,

beräknad enligt 6 § räntelagen

(1975:635), för tiden från dagen för

hätiddsen till dagen för fondens

upprättande.

En oljeskadefond skall motsvara ansvarsbeloppet enligt 5 §
lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till .sjöss.

s. 267 Kontrollera mot PDF

Prop. 1982/83:159

Nuvarande lydelse

267 Föreslagen lydelse

352 §

Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond
skall betala fondbeloppet till rätten eller ställa godtagbar säkerhet för
detta.

I ansökan skatl lämnas redogörelse för omständigheterna i
saken samt uppgift om namn och adress på dem som kan antas vilja anmäla
fordringar mot fonden.

För upprättande och förvaltning av begränsningsfond gäller
i tilllämpliga delar lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden, om
inte annat sägs i detta kapitel

353 §

Rätten skall fastställa fondens storlek och avgöra om
erbjuden säkerhet kan godtas.

Om det inte finns särskilda skäl mot det, skall rätten
även bestämma att till rätten skall betalas in eller säkerhet ställas för ett
tilläggsbelopp avsett att täcka ersättning till förvaltare i fonden, rättegångskostnader
och andra kostnader med anledning av fondens upprättande och fördelning samt
ansvaret för ränta. I fråga om globalfonder gäller dock vad som nu har sagts
om ränta endast ränta för tiden efter fondens upprättande.

Framgår det av beslutet att erforderlig inbetalning har
gjorts eller att godtagbar säkerhet har ställts, anses fonden upprättad den
dag då beslutet har meddelats. I annat fall anses fonden upprättad den dag då
inbetalning har skett eller säkerheten har ställts.

Beslut som avses i första och andra styckena gäller till
dess annat förordnas. Talan mot beslutet förs särskilt.

354 §

När en begränsningsfond har upprättats, skall rätten
genast låta kungöra detta. I kungörelsen skall samtliga borgenärer uppmanas att

s. 268 Kontrollera mot PDF

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

268

skriftligen anmäla sina fordringar hos rätten inom viss
tid (anmälningsfrist), som inte får understiga två månader. Erinran om bestämmelserna
i 240 § tredje stycket, 357 och 364 §§ skall tas in i kungörelsen.

Kungörelsen skall införas i Post-och Inrikes Tidningar och
i ortstidning. Om det finns skäl till det, skall kungörelse ske även i annan
stat.

Den som har upprättat fonden och alla kända borgenärer
skall underrättas om kungörelsen genom särskilt meddelande.

355 §

Om det är lämpligt med hänsyn till sakens beskaffenhet
eller omständigheterna i övrigt, skall rätten förordna förvaltare i fonden.
Förvaltaren skall vara lagfaren och ha den särskilda insikt och erfarenhet som
uppdraget kräver.

Ersättning till förvaltaren fastställs av rätten.

356 §

En borgenär som anmäler en fordran skall lämna rätten
uppgift om fordringens storlek och grunden för denna. Har dom meddelats angående
fordringen eller pågår sär-. skild rättegång om denna, skall uppgift lämnas om
detta.

357 §

För en fordran som inte har anmälts till rätten innan
handläggningen av frågan om fondens fördelning avslutas vid tingsrätten, kan
ersättning endast utgå enligt 363 § andra stycket.

358 §

Fonden kan inte upplösas förrän anmälningsfristen har gått
ut och såväl den som har upprättat fonden som de borgenärer vilka har gjort
gällande fordringar mot fonden samtycker till det.

Prop. 1982/83:159

Nuvarande lydelse

269 Föreslagen lydelse

359 §

Med begränsningsmål avses mål i vilket frågor om ansvar
och dess begränsning och om anmälda fordringar avgörs samt fonden fördelas.
Talan i begränsningsmål väcks genom stämning vid den domstol där fonden är
upprättad.

Om inte annat sägs i detta kapitel, gäller i
begränsningsmål i tillämpliga delar rättegångsbalkens regler om tvistemål vari
förlikning om saken är tillåten.

360 §

Sedan begränsningsmålet har anhängiggjorts, skall rätten
kalla förvaltaren, den som har upprättat fonden, den som har anhängiggjort
begränsningsmålet och borgenärerna till ett fondsammanträde. Finns någon annan
person, vars rätt är berörd, skall även denne kallas. Vid fondsammanträdet
skall behandlas frågor om ansvar och dess begränsning, om ansvarsbeloppets
storlek och om anmälda fordringar.

Före fondsammanträdet skall förvaltaren granska anmälda
fordringar samt upprätta förslag till fondens fördelning. Förslaget skall
översändas till dem som har kallats till sammanträdet. Har förvaltare inte förördnats,
skall rätten vidta dessa åtgärder.

Om någon invändning mot förslaget, med de ändringar som
kan ha gjorts vid fondsammanträdet, inte kvarstår när detta avslutas, skall
förslaget läggas till grund för fondens fördelning. Fondsammanträdet kan, om
det bedöms nödvändigt, fortsätta vid ett senare tillfälle.

Kvarstår någon invändning sedan fondsammanträdet har
avslutats, skall rätten bestämma viss tid, inom vilken den som vidhåller sin
invändning skall begära rättens prövning av tvisten. Har en sådan

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

270

begäran inte framställts i rätt tid, anses invändningen
förfallen. Om den vidhålls, skall rätten så snart som möjligt pröva tvisten.

Parter i en sådan tvist som anges i fiärde stycket är den
som har framställt invändning och den gentemot vilken invändningen riktas.

361 §

Fondsammanträde är att Jäm

ställa med muntlig förberedelse,

om inte annat sägs i detta kapitel.

Uteblir någon som har kallats till et t fondsammanträde,
får sammanträdet hållas utan hinder av utevaron.

362 §

Efter utgången av anmälningsfristen kan rätten förordna
att en viss del av de fordringar som har visats föreligga skall betalas omedelbart.

363 §

När samtliga tvister är avgjorda, skall rätten besluta om
fördelning av fonden. Om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen,
får målet avgöras utan sådan förhandling.

Prop. 1982/83:159

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

271

364
§ Lagakraftvunnen dom i frågor om ansvar, rätten till ansvarsbegränsning,
ansvarsbeloppets storlek, anmälda fordringar och fondens fördelning gäller
gentemot alla som kan göra gällande ford-ririgar mot fonden, oavsett om de
anmält sina fordringar eller inte.

Femtonde kapitlet

Sextonde
kapitlet Särskilda bestämmelser

Poincaréfranc

348
f

Med franc förstås i denna lag en värdeenhet innehållande
sextiofem och ett halvt milligram guld av niohundra tusendelars finhet.

Regeringen kungör motvärdet av franc uttryckt i de av
Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna.

557 J Staten/örerröe i ärende om ersättning enligt 349
eller 350 § av myndighet som regeringen bestämmer.

352 § Vill den som är part i mål om beståndet av rätt till
skepp eller skeppsbygge framställa anspråk på ersättning enligt 349 §, om han
förlorar målet, skall han antingen till ' Senaste lydelse 1978:136.

Särskilda dragningsrätter 369 i Med särskilda
dragningsrätter föirstås de av Internationella valutafonden använda särskilda
dragningsrätterna (SDR).

372 §

Staten företräds i ärende om ersättning enligt 370 eller
577 § av myndighet som regeringen bestämmer.

373 §

Vill den som är part i mål om beståndet av rätt till skepp
eller skeppsbygge framställa anspråk på ersättning enligt 370 §, om han förlorar
målet, skall han antingen till

Prop. 1982/83:159 272

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

gemensam
handläggning med målet gemensam handläggning med målet

väcka talan mot staten pm sitt er- väcka talan mot staten pm sitt er

sättningsanspråk eller skriftligen sättningsanspråk eller skriftligen

underrätta den myndighet spm underrätta den myndighet spm

avses i 557 § pm rättegången. avses i 372 § pm rättegången.

Har
förberedelsen i målet slutförts utan att ersättningstalan väckts eller
underrättelse lämnats enligt första stycket, skall dpmstplen förelägga parten
att vidtaga endera åtgärden inpm viss tid. Iakttages ej tiden, är ersättningsanspråket
förfallet. Erinran därom skall intagas i föreläggandet.

353
§ 374 §

Har den som enligt 349 eller 350 § Har den som enligt 370 eller 577 §

är berättigad till ersättning av sta- är berättigad till ersättning av sta

ten haft rätt att utkräva beloppet av ten haft rätt att utkräva beloppet av

annan såsom skadestånd, inträder annan såspm skadestånd, inträder

staten i rätten mPt denne. staten i rätten mpt denne.

Ersättning
enligt 349 eller 350 § Ersättning enligt 370 eller 577 §

på grund av dpmstpls dpm utbet.a- på grund av domstols dom utbeta

las sedan domen vunnit laga kraft. las sedan domen vunnit laga kraft.

Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestämmelser gäller
dock i fråga om händelser som har inträffat före ikraftträdandet.

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till

sjöss

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss
dels att 7 § skall upphöra att gälla, dels att 2, 5, 6, 9, 13, 14, 18 och 22 §§
skall ha nedan angivna lydelse.

2§

Denna
lag äger tillämpning på oljeskada, som uppkommit i Sverige eller annan
konventionsstat och orsakats av fartyg, som befordrar plja som last i lös vikt (bulklast),
samt på kpstnad för förebyggande åtgärder spm vidtagits för att förhindra
eller begränsa sådan skada i Sverige eller annan konventionsstat.

I
fråga om lagens tillämplighet på I fråga om lagens tillämplighet på

krigsfartyg och vissa andra statsfar- örlogsfartyg och vissa andra stats

tyg samt fartyg som icke befordrar fartyg samt fartyg som icke beford-

olja som bulklast gäller bestämmel- rar olja som bulklast gäller bestäm-

semai22§. melserna i 22 §.

Ersättning
för åtgärder med anledning av oljeskada utgår enligt denna lag även då
skyldighet att vidtaga iitgärderna förelegat enligt lag eller annan
författning.

Prop. 1982/83:159

Nuvarande
lydelselse

Föreslagen
lydelse

273

Denna
lag tillämpas utan hinder av eljest gällande regler om tillämplig lag.

Bestämmelserna
i denna lag tillämpas icke i den mån en sådan tillämpning skulle vara
oförenlig med Sveriges förpliktelser enligt internationellt fördrag.

5§'

Fartygets ägare har rätt
att för varje olycka begränsa sin ansvarighet enligt denna lag till ett belopp
motsvarande etthundratrettiotre särskilda dragningsrätter/ör ton av fartygets
dräktighet. Ansvarigheten skall dock ej i något fall överstiga fiorton miljoner
särskilda dragningsrätter. Rätt till begränsning föreligger icke i fråga om
ränta eller ersättning för rättegångskostnad.

Om det påkallas till uppppfyl-lande
av Sveriges förpliktelser iförhållande till stat som tillträtt den i Bryssel
den 10 oktober 1957 avslutade konventionen angående begränsningen av
ansvarigheten för ägare av fartyg som användas till fart i öppen sjö, skall
bestämmelserna i 10 kap. sjölagen (1891:35 s. 1) gälla i fråga om ägarens rätt
att begränsa sin ansvarighet. Ansvarighetsbeloppet bestämmes eriligt 235 §
sjölagen.

Fartygets
ägare har ej rätt till ansvarsbegränsning om olyckan vållats genom fel eller
försummelse av ägaren själv med mindre han begått felet eller försummelsen i
egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av besättningen.

Fartygets ägare har rätt
att för varje olycka begränsa sin ansvarighet enligt denna lag till ett belopp
motsvarande 755 särskilda dragningsrätter (SDR) per ton av fartygets
dräktighet. Ansvarigheten skall dock inte i något fall överstiga 14 miljoner
SDR. Rätt till begränsning föreligger inte i fråga om ränta eller ersättning
för rättegångskostnad.

Fartygets
ägare har inte rätt till ansvarsbegränsning, om olyckan har vållats genom fel
eller försummelse av ägaren själv, såvida han inte har begått felet eller
försummelsen i egenskap av fartygets befälhavare eller medlem av besättningen.

'
Senaste lyddse 1978:134. Senaste lydelse 1978:1.34.

18
Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 159

274

Prop. 1982/83:159

Föreslagen
lydelse

Nuvarande lydelselse

tionsstats
lag upprättar en begränsningsfond uppgående till det ansvarighetsbelopp som
gäller för ägaren. Fonden skall här i landet upprättas hos den domstol där
talan om ersättning har väckts enligt 18 §.

Fonden
fördelas mellan borgenärerna i förhållande till storleken av de styrkta
fordringarna.

Närmare
bestämmelser om begränsningsfond och begränsningsmålfinns i 15 kap.
sjölagen.

begränsningsfond uppgående till det ansvarighetsbelopp som
gäller för ägaren. Ansvarighetsbeloppet omräknas från särskilda dragningsrätter
till svenskt mynt efter kursen den dag då fonden upprättas. Därvid skall
kronans värde bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella
valutafonden sagda dag tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.

Begränsningsfond skall här i landet upprättas hos den
domstol där talan om ersättning väckts enliigt 18 §. Fonden får upprättas
antingen genom att ansvarighetsbeloppet inbetalas kontant eller genom ställande
av säkerhet som godtages av domstolen.

Talan mot beslut om fastställande av ansvarighetsbelopp
eller rörande fråga om godkännande av säkerhet skall föras särskilt.

Regeringen meddelar närmare bestämmelser om upprättande av
begränsningsfond och om fondens förvaltning och fördelning.

9§ Har
begränsningsfond upprättats enligt 6 § och har ägaren rätt att begränsa sin
ansvarighet, får annan ägaren tillhörig egendom ej tagas i anspråk för
tillgodoseende av krav på ersättning som kan göras gällande mot fonden.

Har i fall
som avses i första stycket ägaren tillhörig egendom blivit föremål för kvarstad
eller annan handräckning med anledning av krav på ersättning som kan göras

Har i fall
som avses i första stycket ägaren tillhörig egendom blivit föremål för kvarstad
eller annan säkerhetsåtgärd med anledning av krav på ersättning som kan göras

Prop. 1982/83:159 275

Föreslagen lydelse

gällande
mot begränsningsfonden, skall den beviljade åtgärden hävas. Har ägaren ställt
säkerhet för att undvika sådan åtgärd, skall säkerheten återställas till
honom.

Nuvarande
lydelselse

gällande
mot begränsningsfonden, skall den beviljade åtgärden hävas. Har ägaren ställt
säkerhet för att undvika sådan åtgärd, skall säkerheten återställas till
honom.

13 1

Närmare
bestämmelser om certifikat som avses i andra stycket meddelas av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer.

För
ett utländskt fartyg som anlöper eller lämnar svensk hamn eller på svenskt
sjöterritorium belägen tilläggsplats och som vid tillfället befordrar mer än
2 000 ton olja som bulklast skall finnas försäkring eller annan betryggande
säkerhet som täcker ägarens ansvarighet enligt denna lag eller motsvarande
lagstiftning i annan konventionsstat intill det ansvarighetsbelopp som avses i
5 § första stycket. Vad nu sagts gäller inte fartyg som ägs av en främmande
stat.

Närmare
bestämmelser om certifikat som avses i andra stycket meddelas av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.

14 §

Försäkring som avses i 12
eller 13 § skall för den som är berättigad till ersättning medföra rätt att få
ut ersättningen direkt av försäkringsgivaren.

Försäkringsgivaren är dock
fri från ansvarighet, om fartygets

Försäkringsgivaren är
dock fri från ansvarighet, om fartygets

'
Senaste lydelse 1975:408.

Prop.
1982/83:159

Nuvarande lydelselse

ägare' är fri från ansvarighet eller om denne själv uppsåtligen
vållat skadan. Försäkringsgivarens cin-svarighet skall ej i något fall överstiga
det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 5 § första eller andra stycket.

I vidare mån än som följer av andra stycket kan
försäkringsgivaren icke till befrielse från ans\'a-righet mot annan än ägaren
åberopa omständighet som han kunnat åberopa mot ägaren.

276

Föreslagen lydelse

ägare är fri från ansvarighet eller om denne själv uppsåtiigen
har vållat skadan. Försäkringsgivarens ansvarighet skall inte i något fall
överstiga det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 5 § första stycket.

I vidare mån än som följer av andra stycket kan
försäkringsgivaren inte till befrielse från ansvarighet mot någon annan än
ägaren åberopa omständigheter som han kunnat åberopa mot ägaren.

Talan om
ersättning för oljeskada, som enligt 17 § får tas upp i Sverige, väcks vid
den sjörättsdomstol som är närmast den ort där skadan uppkom.

18' Talan om ersättning för oljeskada, som enligt 17 §
får upptagas i Sverige, väckes vid den sjörättsdomstol som är närmast den ort
där skadan uppkom.

Har talan om
ersättning för skada som uppkommit på gmnd av samma olycka väckts vid flera
domstolar, skall regeringen förordna en av dessa domstolar att handlägga
samtliga mål.

Har
begränsningsfond upprättats här i landet enligt 6 § och har ägare eller
försäkringsgivare, mot vilken talan om ersättning väckts här eller i annan
konventionsstat, rätt att begränsa sin ansvarighet, prövar den domstol, vid
vilken fonden upprättats, frågor om ansvarighetsbeloppets fördelning mellan de
er-sättningsberättigade.

Har en
begränsningsfond upprättats här i landet enligt 6 §, prövar den domstol, vid
vilken fonden har upprättats, frågor om ansvarighetsbeloppets fördelning
mellan de er-sättningsberättigade. Denna prövning skall göras i
begränsningsmål som avses i 15 kap. sjölagen (1891:35 s. I).

Denna
lag gäller ej i fråga om oljeskada orsakad av krigsfartyg eller annat fartyg
som vid tiden för olyckan äges eller brukas av stat och användes uteslutande
för statsändamål och icke för affärsdrift. Har sådant fartyg prsakat oljeskada
genom förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits för att
förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige, äger dock bestämmelserna i 1 §,
2 § tredje stycket, 3-5, 10 och 18 §§ tillämpning.

Denna
lag gäller inte i fråga om oljeskada orsakad av örlogsfartyg eller annat fartyg
som vid tiden för olyckan ägs eller brukas av en stat och används uteslutande
för statsändamål och inte för affärsdrift. Har ett sådant fartyg orsakat oljeskada
genom förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits för att
förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige, skall dock bestämmelserna i 1 §,
2 § tredje stycket, 3-5, 10 och 18 §§ tillämpas.

- Senaste lydelse 1975:408.

Prop. 1982/83:159

Nuvarande
lydelselse

Har
fartyg som vid tiden för olyckan icke befordrade olja som bulklast orsakat
oljeskada genom förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits
för att förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige, tillämpas bestämmelserna
i I §, 2 § tredje och femte styckena, 3, 10 och 18 §§. I fråga om ägarens rätt
att begränsa sin ansvarighet gäller i sådant fall bestämmelsema i 10 kap.
sjölagen (1891:35 s. I).
Ansvarighetsbeloppet bestämmes
enligt 235 § sjölagen.

277

Föreslagen
lydelse

Har
ett fartyg som vid tiden för olyckan inte befordrade olja som bulklast orsakat
oljeskada genom förorening i Sverige eller har förebyggande åtgärder vidtagits
för att förhindra eller begränsa sådan skada i Sverige, tillämpas bestämmelserna
i I §, 2 § tredje och femte styckena, 3, 10 och 18 §§. I fråga om ägarens rätt
att begränsa sin ansvarighet gäller i sådant fall bestämmelsema i 10 kap.
sjölagen (1891:35 s.l).